Den 10 Maj, f. m.
329
Tisdagen den 10 Maj.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Sedan Riksdagens båda Kamrar godkänt de uti Stats-Utskottets Memorial
N:o 69 och Banko-Utskottets Memorial N:o 9 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deruti Kamrarne fattat stridiga beslut;
så företogos nu jemlikt 65 § Riksdags-ordningen gemensamma omröstningar
enligt dessa voteringspropositioner, nemligen:
Första Omröstningen:
(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 69.)
Den, som bifaller Kong! Maj:ts nådiga Proposition att Riksdagen
måtte medgifva det Göta kanalbolag må ega, att af bolagets till säkerhet
för kanalens framtida underhåll i Riksgälds-kontoret innestående fond,
140,889 Riksdaler Riksmynt, lyfta Etthundratusen, Riksdaler för att användas
till betalning af bolagets aktier i Kinda kanaibolag, mot det att
Göta kanalbolagl i stället uti Riksgälds-kontoret deponerar sina ett tusen
aktiebref i Kinda kanalverk å sammanlagdt enahanda belopp och med
rättighet för Göta kanalbolag att, i stället för räntan å ofvanberörda
100,000 Riksdaler, lyfta fallande utdelningar på dessa aktier samt att
framdeles, i fall omständigheterna dertill föranleda, åter i Riksgälds-kontoret
insätta sagda penningebelopp mot aktiebrefvens utbekommande,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kongl. Maj:ts uti berörda nådiga Proposition gjorda
framställning blifvit af Riksdagen afslagen.
Sedan voteringssedlarne blifvit affemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll omröstningen
med 48 ja och 108 nej.
330
Den 10 Maj, f. m.
Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet ock nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anställd, kade utfallit med......... 78 ja ock 27 nej;
kvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 48 ja ock 108 nej;
sammanräkningen visar.................126 ja ock 135 nej;
varande alltså keslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innekåll.
Andra Omröstningen:
(enligt Banko-Utskottets Memorial N:o 9, punkten 4:o.)
Den, som vill godkänna Utskottets i punkten 20:o af dess Memorial
N:o 8 framställda, af Andra Kammaren gillade förslag till lydelse af ett
stadgande afsedt att träda i stället för nuvarande §§ 51 ock 53 i Bankoreglementet,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, kar, i enligket med Första Kammarens beslut, Riksdagen,
med bifall till förevarande punkt 20:o i öfrigt förklarat, att det i l:a
momentet förslag skall bibehållas vid sitt nuvarande belopp, 9,600,000 R:dr
omförmälda samt att, till följd häraf, de i 2:a momentet upptagna summor
skola utbytas emot de belopp, som finnas intagna i § 53 af gällande
reglemente, eller
för diskontkontoret i Stockholm................ 5,750,000: —
» lånekontoret i Göteborg.................. 2,450,000: —
» dito i Malmö................... 1,250,000: —
» dito i Wisby................... 150,000: —
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom kär vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande ock uppräkning och utföll omröstningen
med 112 ja och 46 nej.
Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som, enligt
nyss. ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anställd kade utfallit med ......... 23 ja ock 85 nej;
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 112 ja ock 46 nej;
sammanräkningen visar.......-........ 135 ja ock 131 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innekåll.
Tredje Omröstningen:
(enligt Banko-Utskottets Memorial N:o 9 punkten 6:o.)
Den, som, i enlighet med Andra Kammarens beslut, vill godkänna de
Den 10 Maj, f. m. 331
af Utskottet uti punkterna 24:o och 30:o af Memorialet N:o 8 afgifna
förslag,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, komma, till följd af Första Kammarens beslut, punkten
24:o samt de delar af punkten 30:o, hvarom nu är fråga, att erhålla
följande lydelse nemligen:
Punkten 2å:ö). För de summor, som lyftas eller insättas å kassakreditiv,
beräknas å kreditiven till Riksgälds-kontoret, Manufakturdiskonten
och Jernkontoret samt till sparbanker fyra procent. Räntan å öfriga
kreditiv ega Fullmäktige att, med afseende å penningeställningen, bestämma.
samt Punkten 30:o). Mom. 1. Kassakreditiv får beviljas åt sparbanker,
som äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig myndighet,
enskilda personer samt bolag, med undantag af sådana, som drifva
bankrörelse med eller utan rätt att utgifva egna banksedlar.
Kreditiv beviljas på högst ett år i sender; och skall för kreditivet
ställas sådan säkerhet, som af vederbörande styrelse godkännes.
Mom. 2. Inträdesafgift, beräknad i viss procent af kreditivsumman,
bestämmes af Fullmäktige. Sparbanker vare från sådan afgift befriade.
Mom. 4. Såsom kreditiv må beviljas åt Stockholms stads sparbank
högst 50,000 R:dr, åt Göteborgs sparbank högst 20,000 R:dr, åt hvar
och en af öfriga sparbanker, som till kreditivs erhållande sig anmäler,
högst 10,000 R:dr, samt åt bolag högst 100,000 R:dr.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll omröstningen
med 129 ja och 32 nej.
Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anställd hade utfallit med......... 21 ja och 86 nej;
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,eller 129 ja och 32 nej;
sammanräkningen visar.................150 ja och 118 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
Fjerde Omröstningen:
(enligt Banko-Utskoitets Memorial N:o 9, punkten 7:o).
Den som, i enlighet med Utskottets, af Första Kammaren gillade förslag,
vill, att mom. 6 af § 64 i nu gällande reglemente skall ur blifvande
reglemente uteslutas,
röstar ja;
332 Den 10 Maj, f. m.
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
förklarat, att nyssnämnda moment skall i blifvande reglemente oförändradt
bibehållas.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade, samt en sedel adagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll omröstningen
med 41 ja och 116 nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med......... 90 ja och 17 nej;
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,
eller........................ 41 ja och 116 nej,
sammanräkningen visar 131 ja och 133 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.
§ 2
Föredrogos Stats-Utskottets Memorial:
N:o 88, med förslag till samman]emkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande Stats-Utskottets Utlåtande N:o 78, öfver väckt motion om
förändring af uppvärmnings- och luftvexlingsanstalterna i Första Kammarens
sessionsrum.
Utskottets sammanjemkningsförslag bifölls, i följd hvaraf det vilkorligt
framställda förslaget till voteringsproposition förklarades hafva förfallit.
N:o 89, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut, rörande Stats-Utskottets Memorial N:o 77 med beräkningar
öfver statsregleringen för år 1871 samt i fråga om fyllande af
Riksgälds-kontorets behof.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 3.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 15, med förslag till
voteringspropositioner, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande postväsendet.
Voteringspropositionerna godkändes.
§ 4.
Föredrogs men bordlädes ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 84.
Den 10 Maj, f. m,
333
§ 5.
Till afgörande företogs Stats-Utskottets memorial N:o 85, med förslag
till de stadganden, angående Riksgälds-kontorets skulder och fordringar,
som böra införas i det nya reglementet för detta verk.
Utskottets båda hemställanden biföllos.
§ 6.
Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 86, med förslag till stadganden
i Riksgälds-kontorets reglemente, angående de vid föregående riksdagar
beviljade men ännu icke utbetalda statsbidrag.
Herr Key yttrade: Oaktadt jag icke vill göra något yrkande-om
borttagande eller förändring af § 11 i här framlagda förslag till stadgande^!
Riksgälds-kontorets reglemente, emedan Riksdagen genom en återremiss
möjligen skulle komma att förlängas, och jag icke anser frågan om
bibehållandet eller borttagandet af nämnde paragraf så vigtig, att man för
den skull bör riskera ett uppskof med riksdagens afslutande, så har jag
likväl icke kunnat alldeles underlåta att här omtala den nog besynnerliga behandling.
ifrågavarande paragraf i Stats-Utskottet fått vidkännas. Herrarne
erinra sig utan tvifvel litet hvar, att frågan om fortsatt utgifvande af
teknisk-ekonomisk beskrifning öfver Statens jernvägar varit föremål för en
viss uppmärksamhet inom denna Kammare och att de olika beslut, hvari
de båda Kamrarne stannade, måste slitas genom gemensam votering, hvilken
utföll så, att Andra Kammarens åsigt, att det begärda anslaget för
nämnda ändamål 50,000 R:dr ej skulle af Riksdagen beviljas, blef segrande.
Jag hemställer nu om icke litet hvar af oss, mine Herrar, hafva
lefvat i den glada förhoppningen att något anslag till detta karteverk ej
vidare skulle ifrågakomma? Till min förvåning återfann jag emellertid,
då detta memorial förekom till behandling i Utskottet, alldeles samma
stadgande, som förut rörande nämnda karteverk. Jag sade då: “Detta
måste vara ett förbiseende, ty Riksdagen har ju beslutat att icke lemna
några penningar till karteverket, och då bör val den paragraf i Riksgäldskontorets
reglemente, som handlar om utbetalningar till detsamma, borttagas?
Mej visst icke — svarade man — paragrafen får lof att stå qvar,
ty Kongl. Maj:t har ju proponera^ att få ett anslag till karteverket 50,000
R:dr, som skulle utgå af jernvägsbyggnadsmedlen, och det är denna hemställan,
icke någon annan, som blifvit af Riksdagen afslagen, men sjelfva
det gamla förslagsanslaget det fortfar naturligtvis alltjemt, ända till dess
att det blifvit formligen indraget. Dessutom gällde den gemensamma voteringen
beskrifning öfver nordvestra, norra och östra stambanorna samt
sammanbindningsbanan, de vestra och södra stambanorna talade man aldrig
om.
Att emellertid andemeningen med Riksdagens beslut var att intet
anslag skulle till det tekniskt-ekonomiska karteverket för nästa statsregleringsperiod
utgå och att liufvudsaken icke var om några medel skulle
få tagas af jernvägsbyggnadskassan eller på annat håll, utan att frågan
834
Den 10 Maj, f. m.
gällde: får Regeringen använda för sagde ändamål 50,000 R:dr, eller får
den icke använda några penningar, detta torde ingen kunna förneka, om
också genom vägande af hvarje ord på'' guldvigt eller rättare sagdt genom
eu hårdragen advokatyr, hvars bästa försvar är Riksdagens tolfte timma,
Stats-Utskottets majoritet kunnat komma till en mot Riksdagens verkliga
mening stridande åsigt. Det återstod blott att reservera sig mot detta
sätt att lura eller lurendreja in anslaget, och detta har så väl Herr Carl
Ifvarsson som jag gjort, men äfven härmed hade vi otur, ty Herrarne söka
reservationen förgäfves, den igenfinnes icke i detta Memorial, utan har
blifvit placerad uti N:o 85 i stället dit den icke hör. Det vore nu visserligen
rättast att återremittera paragrafen, men då, såsom jag redan förut tagit
mig friheten erinra, tiden för Riksdagens sammanvaro snart är tilländalupen,
vill jag ej framställa något yrkande, men har dock för Kammaren
velat framlägga förhållandet, såsom prof på den fintlighet, djerfhet och
seghet motståndet till hvarje reform i våra jernvägsförhållanden eger, egenskaper
värda en bättre sak.
Efter detta anförande blef Utskottets hemställan bifallen.
§ 7.
Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 13, med
förslag till ännu icke afgjorda tullbestämmelser, för vissa artiklar.
§ 8.
Vid nu skedd föredragning af Bevillnings-Utskottets Betänkande !S:o
14, angående beräkningen af tull-, post-, stämpelpappers och bränvinsbränningsmedlen,
blefvo
Punkterna 1- 3: (angående tull-, post- och stämpelpappersmedlen).
Bifallna.
Punkten 4: (angående beräkningen af bränvinfebränningsmedlen).
Herr Hseggström anförde: Jag har icke kunnat dela Utskottets
åsigt om att bränvinstillverkningen för nästkommande år skulle beräknas
till 14,000,000 kannor, så mycket mindre, som under de näst föregående
åren, sedan tillverkningsskatten år 1867 höjdes med 10 öre per kanna,
denna tillverkning sjunkit ned till i medeltal 11,533.516 kannor per år.
I Utskottets förslag till ny tillverkningslag utgick Utskottet från den åsigten,
att tillverkningen icke skulle komma att uppgå till mer än 12,000,000
kannor årligen. Denna siffra ansåg jag då såsom nu vara för lågt tilltagen,
likasom jag nu anser Utskottets beräkning af 14,000,000 kannors
tillverkning nästa år vara för hög. Jag tror, att man kommer sanningen
närmare, om man antingen, såsom Kongl. Makt föreslagit, upptager tillverkningen
till 12,500,000 kannor, eller ock i jemn siffra beräknar den till
13,000,000 kannor. Under de sednare åren efter 1866 har det visat sig
Den 10 Maj, f. m.
335
att den inhemska tillverkningen aldrig gått öfver 12,500,000 kannor under
det att införseln från utlandet gått till något öfver en million kannor,
och då man afräknar hvad som användts för beredning af ättika och andra
tekniska ändamål, eller 6 å 7 hundra tusen kannor, så har det beskattningsbara
kannetalet uppgått till högst omkring 13,000,000 kannor.
Det är enligt mitt förmenande alldeles klart, att icke heller i den närmaste
framtiden mera kommer att inom landet förbrukas, och det
blir endast att ljuga i sin egen pung om man beräknar ett större tillverkningsbelopp.
Således yrkar jag att tillverkningen för 1871 upptages
till 13 i stället för 14 millioner kannor, och inkomsten följaktligen till
9,100,000 R:dr i stället för 9,800,000 R:dr, hvarå jag vördsamt anhåller
om proposition.
Friherre Alströmer: Inom Utskottet var jag visserligen åt den
åsigten, att det icke vore med nödig försigtighet öfvereqsstämmande att
beräkna bränvinsbränningsmedlen så högt som Utskottet nu föreslagit,
men meningarne voro dock så starkt utpreglade för denna beräkning af
14,000,000 kannor, att endast några få röster höjde sig för ett mindre
kannetal, hvarföre jag icke ansåg mig böra reservera mig, likasom jag nu
icke vill göra något särskildt yrkande. Bränvinstillverkningen är beroende
af så många omständigheter, som icke kunna förutses, att man icke ens
kan komma till eu sannolikhetsberäkning af dess blifvande storlek. Hvad
mig beträffar, skola protokollen kunna visa, att jag de år, då denna tillverkning''
gått till ett lågt belopp, äfven yrkat lägre beräkning. Sistlidet
år yrkade jag deremot en högre beräkning än Utskottets, hvilken
högre beräkning blef af Kammaren antagen; och går innevarande
års höstbränning upp till 7,000,000 kannor, såsom Utskottet
antagit och hvartill den en lång följd af år med undantag af ett,
uppgått, så skall hela årstillverkningen visserligen gå till något öfver
14,000,000 kannor, men man kan alldeles icke på förhand veta, huruvida
denna beräkning kommer att slå in i verkligheten, och för min del är
jag mycket tvifvelaktig om tillverkningen för nästa år skall kunna uppgå
till så högt belopp. Jag tror det knappast, men då det ändock så föga
influerar å statsregleringen, om bränvinsbränningsmedlen beräknas något
litet högre än de i verkligheten blifva, så gör jag intet yrkande om en
lägre beräkning än Utskottets, utan vill endast hafva till protokollet antecknad
den åsigten, att jag tror man räknar för högt, då man för nästa
år upptager brännvinsmedlen till 9,800,000 R:dr, motsvarande en tillverkning
af 14,000,000 kannor.
Herr Statsrådet. Friherre af Ugglas: Sedan Stats-Utskottet i det
betänkande, som förliden gårdag här föredrogs, redan på sätt och vis beräknat
bränvinsbränningsmedlen till det belopp af 9,800,000 R:dr, motsvarande
en tillverkning af 14,000,000 kannor, hvilket Bevillnings-Utskottet
nu äfven föreslagit, och detta skett för att i möjligaste måtto få
statsregleringen för år 1871 att gå ihop, så lär det väl vara föga förhoppning
att i denna beräkning få någon ändring. Det är också mindre
för att yrka eu sådan ändring, än för att för min enskilda del uttala
eu varning för de följder denna för höga beräkning sannolikt kommer
336
Den 10 Maj, f. m.
att medföra, som jag här begärt ordet. Visserligen hafva vi under
de sednare åren beräknat bränvinstillverkningen till 14,000,000 kannor,
men då hade vi den erfarenhet att stödja oss vid, att tillverkningen under
föregående år vanligen öfverstigit detta belopp, med undantag endast
för de dåliga åren 1867 och 1868. Men höstbränningen förlidet år, dåden
rika skörden och de låga spanmålsprisen just kunnat framkalla en
stark bränning, ger anledning antaga, det bränvinsbränningen inom landet
är i aftagande, och det var derföre Kong!. Maj:t ansåg klokast och
försigtigast att nu beräkna den snarare lågt än högt. Vårbränningen i
år går till 6,800,000 kannor, — det är sant — men den är dock icke
mer än några hundra tusen kannor högre än för år 1867, då i denna
Kammare beräkningen mot Kongl. Maj:ts förslag höjdes från 14 till 15
millioner kannor, och resultatet blek såsom bekant, en brist å nära 5
millioner kannor. Vi kunna dessutom icke med någon säkerhet beräkna,
att tillverkningen nästa år skall blifva hög derför att vårbränningen i år
uppgått till ett något högre belopp än vanligt, hvarföre jag står fast vid
den i Kongl. Maj:ts proposition uttalade åsigten, att det är rättare att
beräkna bränvinstillverkningen något lägre, och deremot.höja allmänna
bevillningen, och detta så mycket mer som den statsreglering, hvilken nu
blifvit afslutad. ehuru den å papperet visar, att debet och kredit gå ihop,
dock alldeles icke kan anses för en normal statsreglering. Man yttrade
här i går sin tillfredsställelse öfver att hafva undvikit faran af en ökad
beskattning, och detta må vara en tillfredsställelse för ögonblicket, men
jag tror icke den kommer att blifva synnerligen långvarig. Jag ber
att för Kammaren närmare få redogöra för denna statsreglering, dervid
jag lika med Friherre Gripenstedt i går helt och hållet skiljer jernvägsanslagen
och återbetalningen al 1867 års lån ifrån utgiftsbeloppet, emedan
dessa belopp fullkomligt salderas af det nya lån, som vi komma att
upptaga, och som icke heller blifvit af mig uppfördt bland inkomsterna;
och visar ställningen sig då vara följande:
1811.
Statsverkets inkomster:
ordinarie .............R:dr 15,330,000: —
extra ordinarie.......... ,, 27,350,000: — 42,680,00:
Riksgäldskontorets inkomster:
stadigvarande:
Kapital- och räntebetalningar R:dr 1,193,456: —
Bankovinstmedel........ „ 1,500,000: —
Allmän bevillning......... 2,600,000: —
Diverse inkomster....... „ 151,200: ---
"T 5,444,650: —
tillfälliga:
Återbetalning från Femte Hufvudtiteln
af åtskilliga äldre anslag
.......R:dr 768,000: —
Transport R:dr 768,000: — 5,444,656: — 42,680,000: —
Undsättningsmedel
337
Den 10 Maj, f. m.
Transport R:dr 768,000: — 5,444,656: — 42,680,000: --Undsättningsme
del.
...... „ 65,466: 67. oqo arr. 07
------- -------------- ödd,466. 67. 6,278,122: 67.
Brist............................... 190,000: —
Summa R:dr Runt 49,148,122: 6 7
Statsverkets utgifter...................R:dr 41,047,000: —
Riksgäldskontorets utgifter:
Anslaget till Konungen . . . R:dr 300,000: —
Räntor jemte amortering af
fonderad skuld ...... „ 6,411,075: 37.
Ränta å ny upplåning ... „ 353,429: 30.
Diverse utgifter...... „ 1,036,618: — 8,101,122- 67-
Summa R:dr R:mt 49,148,122: 67.
Således visar sig å denna statsreglering en verklig brist af 190,000
R:dr, oaktadt Riksdagen af besparade medel intagit 833,466 R:dr 67 öre,
hvilket belopp tillsammans med nämnda brist gör 1,023,466 R:dr 67 öre;
härtill skulle bristen hafva uppgått, om icke denna rent tillfälliga inkomst
af besparingarne funnits att tillgå. Jag hemställer då, om man
kan kalla denna statsreglering för normal ? Mycket gerna erkänner jag,
att den nu i sjelfva verket befintliga brist salderas genom öfverskott från
föregående år, men huru har detta öfverskott uppkommit? Jo, derigenom,
att Riksgäldskontoret förlidet år upptog ett lån af 4,000,000 R:dr, deraf
för jernvägsbyggnader användts endast 3,400,000 R:dr, under det att
återstoden begagnats för Statens löpande utgifter. Utaf dels rent tillfälliga
tillgångar, dels upplånade medel har man sålunda anvisat omkring
1,600,000 R:dr för statsregleringarne under åren 1870 och 1871. Detta
synes mig vara ett tillräckligt talande skäl för mitt påstående, att deri
nu gjorda statsregleringen icke är normal, och att man handlat klokare,
om man redan vid denna riksdag uttagit det steg, som ändock snart
blifver nödvändigt, nemligen att öka beskattningen.
Jag gör icke något yrkande, utan anhåller endast att få detta mitt
anförande intaget i Kammarens protokoll.
Grefve Po sse: Det var med särdeles stor fägnad jag hörde den
ärade Finansministern förklara, att han stode orubbadt fast i sin öfvertygelse
om att extra statsinkomsterna icke böra beräknas högre än Kongl.
Maj:t föreslagit; men det angenäma intrycket af denna förklaring minskades
ganska mycket genom minnet af ett tillfälle för icke längesedan i
denna Kammare, då Herr Finansministern af Friherre Gripenstedts vanda
hand emottog och godkände ett förslag till statsregleringen, i hvithet
bränvinsbränningsmedlen beräknades till 13,500,000 kannor, således visserligen
500,000 kannor mindre än Bevillnings-Utskottet nu föreslagit,
men dock 1,000,000 högre än Kongl. Maj:t beräknat. Detta Friherre
Gripenstedts förslag förklarade den ärade Herr Finansministern då såsom
mycket väl funnet och fullt öfverensstämmande med hans uppfattning
Riksd, Pro t. 1870. 2 /ifd. 4 Band. 22
338
Pen 10 Maj, f. m.
den gången. Jag tillåter mig således antaga, att frågan om det belopp*
hvartill bränvinstillverkningen bör räknas, åtminstone en gång under denna
riksdag och icke för så länge sedan varit i det stadium, att Herr Finansministerns
uppfattning närmade sig Bevillnings-Utskottets nu förevarande
förslag, som sannolikt äfven blir Riksdagens beslut. Hela skilnaden
mellan Utskottets förslag och hvad den ärade Herr Finansministern
då ansåg sig kunna beräkna är således en obetydlighet, motsvarande i
penningar endast 350,000 R:dr.
Jag vill ytterligare, i afseende på beräkningen af bränvinsbränningsmedlen,
fästa Kammarens uppmärksamhet å det högst besynnerliga förhållandet,
att den ärade Finansministern just under de tvänne föregående
åren, då missväxt tryckte nästan hela landet samt handel och industri
lågo nere, velat, mot bestridande af denna Kammare och särskildt af mig,
beräkna bränvinstillverkningen högt; men nu deremot, då det gynnsamma
förhållande inträffat, att skörden är god samt lif och rörelse rådande i
industriela företag, vill Herr Finansministern åter trycka ned denna beräkning.
Jag kan icke se någon konseqvens i ett sådant förfaringssätt,
och jag tror knappast att någon våda kan uppstå derigenom, att man nu
beräknar bränvinsbränningsmedlen till ett belopp motsvarande 14,000,000
kannors tillverkning. Åtminstone är vådan vida mindre sannolik än någonsin
tillförene, icke endast derföre att den redan förflutna tiden för bränvinsbränDingen
i år gifvit en ovanligt hög produktion, utan äfven och
ännu mer emedan i statsregleringen förefinnes en dold tillgång, som
aldrig tillförene varit hvarken ifrågasatt eller beräknad.
Kongl. Maj:t har nemligen i sin proposition angående Statsverkets
tillstånd och behof föreslagit och Riksdagen har medgifvit att beräkna
900,000 R:dr eventuel brist i 1S68 års statsreglering. Denna brist supponeras
såsom möjlig — men ännu vet man icke om den verkligen kommer
att inträffa, och sannolikheten derför har redan den 14 Januari, då
propositionen afgafs, så förändrats, att man nu kan antaga skilnaden
mellan den verkliga bristen å 1868 års statsreglering och dessa supponerade
900,000 R:dr blifva en god tillgång för statsregleringen. Denna tillgång
motväger åtminstone rikligen den brist af 190,000 R:dr, som den
ärade Herr Finansministern nyss omnämnde i sin kalkyl öfver Statsverkets
och Riksgäldskontorets inkomster och utgifter för år 1871 — en
brist som jag för min del icke tror kommer att uppstå.
För öfrigt vill jag icke tvista om den nu afslutade statsregleringen är
väl eller illa uppgjord; jag behöfver det så mycket mindre som det klander
den ärade Herr Finansministern uttalat är ett särdeles slående bevis
derför, att statsregleringen är temligen väl af Stats-Utskottet och
Riksdagen uppgjord, då den ärade Finansministern med bästa vilja icke
kunnat förebrå oss större missräkning än, i värsta fäll, 190,000 R:dr, och
denna obetydlighet i beräkningar, som öfverskjuta 40 millioner R:dr, förefaller
som en nästan försvinnande summa, särdeles om man erinrar sig,
att hela statsregleringen är och måste vara kalkylatoriskt uppgjord. I
öfrigt synes det mig något sent att nu, sedan statsregleringen är på det
närmaste af Riksdagen fastställd, emot densamma framställa hufvudsakliga
anmärkningar.
339
Den 10 Maj, f. m.
Riksdagens beslut i detta hänseende vill jag icke tillåta mig att
klandra. Jag yrkar endast bifall till Bevillnings-Utskottets förslag i'' den
förevarande punkten.
Herr statsrådet Friherre af Ugglas: Jag får till en början, i an
ledning
af den siste talarens framställning att jag skulle hafva från Friherre
Gripenstedts vana hand fått emottaga ett förslag till statsreglering
lör år 1871. i hvilket bränvinstillverkningen beräknades till 13,500,000
kannor, hvilken beräkning af mig accepterades, få hänvisa till mitt
yttrande vid ifrågavarande tillfälle, att jag verkligen stod fast vid den
åsigten, att Kong!. Maj:ts beräkning var riktigare, ehuru jag, om Riksdagen
ville taga nämnda högre beräkning på sitt ansvar, icke ansåg mig
böra enträget motsätta mig densamma; men något understöd har jag
dock icke lemnat den.
Vidare fällde samme talare ett annat yttrande, som, när det nu för
andra gången blifvit upprepad! i denna Kammare, jag icke kan lemna
obesvärad!, Redan vid behandlingen af Femte Hufvudtiteln yttrade lian
i fråga om Statskontorets ställning, att det icke förvånade honom, om
denna ställning vore mindre god, emedan inkomsterna skulle alltid hafva
vant för högt beräknade, samt påstod alt han “från sin bänk alltid bestridt
dessa höga beräkningar af statsinkomsterna, hvilka Finansministern,
det oaktadt, gjort och ansett sig kunna göra.* Jag erinrar mig visserligen
från föregående riksdagar, när det varit fråga om nedsättning af de
ordinarie• statsutgifterna, att talarne framhållit nödvändigheten deraf,
emedan inkomsterna vore för högt beräknade; men deremot kan jag icke
erinra mig, att han vid de tillfällen, då frågan om dessa inkomsters beräkning
utgjort föremål för'' Kammarens öfverläggningar, uttalat några sådana
varningar. Deremot erinrar jag mig från 1867 års riksdag, då.
Kongl. Maj:t hade föreslagit att beräkna brän vinstillverkningen till
14.000. 000 kannor och detta understöddes af Bevillnings-Utskottet, att
inom denna Kammare uppträdde en enda talare, klandrande denna beräkning
såsom varande för låg och påyrkande att den skulle höjas till
10.000. 000 kannor, hvilket också blei Riksdagens beslut. Denne talare
var Grefve^ Posse. Från 1868 års riksdag liar jag icke kunnat i protokollen
återfinna något mera yttrande af Grefve Posse rörande bränvinsbränningsmedlen,
men i afseende å tullmedlen yttrade han eu önskan om
återremiss, hufvudsakligen på den grund att det då var nödvändigt att
beräkna tullmedlen något lägre för att slippa bestämma allmänna bevillningen
till mindre belopp än förut, hvaraf åtskilliga praktiska svårigheter
skulle uppstå, specielt med afseende på den beslutade upplåningen.
Deremot erkänner jag, att Grefve Posse vid 1869 års riksdag'' yttrade
några, dock temligen sväfvande betänkligheter vid att beräkna bränvinsbränningsmedlen
högre än Bevillnings-Utskottet, eller 13,000,000 kannor.
Med afseende på ett annat yttrande, som Grefve Posse i dag fällt,
eller att Kongl. Magt skulle för statsregleringen hafva beräknat en utgift
af 900,000 R:dr, men som dock vore problematisk och möjligen icke alls
komme att utgå, får jag till en början erinra, att denna utgift är beräknad
icke för år 1871 utan för år 1870, och att innevarande års inkomster
icke hafva den aldra ringaste inverkan å nämnda summa, ty den
840
Den 10 Maj, f. m,
motsvarar bristerna å 1868 års inkomster och förslagsanslag, hvilka icke
lära blifva hvarken större eller mindre, om detta års inkomster blifva högre,
utan måste deras belopp ovilkorligen utbetalas. Möjligen kan det
blifva något mer eller något mindre, men enligt hvad som nu löreligger
är alltid bristbeloppet 900,000 R:dr; och är denna beräkning riktig, hvilket
jag tror den är, så måste denna summa äfven af Riksgäldskontor^
utbetalas, och detta redan i år.
Herr Lyttkens: Hvad som gifvit anledningen till nu pågående
diskussion är frågan, huruvida Bevillnings-Utskottet beräknat bränvinsproduktionen
under nästkommande år för högt eller för lågt. För min
del anser jag den vara för högt tilltagen. Utskottet har såsom stöd
för sin beräkning anfört beloppet af innevarande års vårbrän ning,
som varit ovanligt hög, men att den så varit, torde hafva berott på en
särskild omständighet för tillfället. Tvänne faktorer reglera bränvinsproduktionen,
nemligen dels begäret att konsumera varan och dels förmågan
att kunna göra det. Begäret har nu lyckligtvis i betydlig mån
aftagit, och den uppväxande landtgenerationen står i afseende på nykterhet
ofantligt framför föregående generationer. Förmågan är äfven mindre
nu än förr. Visserligen hafva vi nyss haft ett godt år, dock är landtbefolkningen
i allmänhet betydligt skuldsatt sedan föregående dåliga år.
Men orsaken hvarför vårbränningen i år varit så stor, är helt enkelt den,
att Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen föreslagit tillverkningsskattens
höjande till 80 öre, äfvensom att en enskild motionär föreslagit
dess sättande till 1 R:dr. Båda förslagen hafva nu fallit, men innan utgången
ännu var afgjord spekulerade en hel mängd bränvinsbrännare på
möjligheten af någotdera förslagets antagande, och just derifrån härleder
sig den stora produktionen under årets första månader, hvilket jag så
mycket bestämdare kan påstå, som jag med säkerhet vet, att en hel
mängd brännerier i södra Sverige kommit i gång på grund af denna
spekulation.
Låtoin oss nu tänka efter hvad denna Riksdag uträttat. Vi hafva
fått statsregleringen att å papperet gå ihop, dels genom att använda hittills
besparade medel, dels genom hög beräkning af bränvinsbränningsmedlen.
Men hvad blir väl resultatet nästa år? Jo, då finnas icke vidare
några besparingar att tillgripa, och å den beräknade inkomsten af bränvinsproduktionen
bär en brist uppstått, hvadan vi hafva endast två medel
att tillgripa: antingen skatteförhöjning eller ock — hvad dock hittills
visat sig vara oändligt svårt att tillvägabringa — förminskning af
utgifterna. Men en skatteförhöjning torde blifva svår, om icke omöjlig
att åstadkomma, ty folkets förmåga räcker knappt till att bära de nuvarande
skatterna; återstår den andra utvägen, hvilken jag äfven anser
vara den riktigaste, och har jag egentligen begärt ordet, för att i min
män fästa uppmärksamheten härå, så att de personer, som hafva landets
finanser om hand, måtte i tid vara betänkta på att ordna, vårt finansväsende
derefter och sålunda söka åstadkomma mera solidité och helgjutenhet
i detsamma.
Grefve Po sse: Jag ber få erinra, att jag talade om den nuvarande
Den 10 Maj, f. ra.
341
Finansministerns uppträdande i afseende å beräkningen af bränvinsbränningsmedlen,
och således icke om 1867 års riksdag, då lian icke beklädde
sin nu innehafvande post. Han, den ärade Finansministern, medgaf visserligen
i det hufvudsakliga, att han och jag varit af olika meningar de föregående
riksdagarne, dock egentligen endast år 1868, ty hvad beträffade
den sistförflutna, förklarade han sig icke hafva funnit sådant i protokollen.
1868 års protokoll har jag nu icke till hands, men 1869 års
protokoll har jag deremot framför mig, och om Herrarne vilja jemföra
Herr Finansministerns yttrande då med hans nu afgifna äfvensom med
hans anföranden till statsrådsprotokollen denna och de förra riksdagarne
i fråga om bestämmandet af den qvantitet bränvin, som borde beräknas
som tillverkning, så tror jag man skall finna, att hans åsigter varit vida
mer divergerande från hvarandra vid de olika till! allena än mina. Vid
näst förutgångna riksdag bestridde jag verkligen en hög beräkning af
bränvinsbränningsmedlen, och då yttrade Herr Finansministern följande,
som jag tillåter mig för Herrarne uppläsa:
“Men jag tror icke, att det är rätt att fästa uteslutande afseende vid
dessa olycksår. Om man deremot ser på de tio åren, som föregingo dessa
två år, eller 1857—1866, så finner man, att bränvinstillverkningen icke
under något af dessa år understigit 14,000,000 kannor, men att den deremot
under två af dem uppgått till öfver 16,000,000 kannor. Ser man
vidare: på den vid Utskottets betänkande fogade reservationen, som ganska
riktigt angifver förhållandet med bränvinstillverkningen efter hvarje
års skörd, så finner man, att under hösten och våren 1866 -1867 tillverkades
14,200,000 kannor, att bränvinstillverkningen efter skördarne åren
1861—1866 i medeltal uppgått till 15,800,000 kannor, och att efter samma
grund tillverkningen under de sista åtta åren, med inberäkning således af de
två åren 1867 och 1868, uppgått till 14,400,000 kannor. Under sådana
förhållanden tror jag icke, att Kong! Maj:t saknat anledning föreslå, att
bränvinstillverkningen under år 1870 skulle beräknas till 14,000,000 kannor
eller det lägsta belopp, hvartill den uppgått under något af de tio
åren före år 1867.“
Det var då icke mycken utsigt för att tillverkningen skulle blifva
stor, men det oaktadt vidhöll Herr Finansministern sin beräkning af
14,000,000 kannor, som också blef Kammarens beslut. Nu har Herr Finansministern
beträdt en mera försigtig väg, men jag vågar påstå, att
denna försigtighet varit mera på sin plats då än nu.
Jag får äfven upptaga Herr Finansministerns anmärkning mot min
beräkning af de 900,000 R:dr från 1868 års statsreglering för fyllande af
möjligen blifvande brist å 1871 års stat. Det är icke alldeles omöjligt,
att någon del af detta belopp måste af Riksgäldskontoret utbetalas i år,
men den öfriga delen blir ju alltid en tillgång för Riksgäldskontoret och
försvinner väl icke derföre, att kontoret slipper utbetala densamma. Den
ärade Herr Finansministerns sednaste uttalande har icke rubbat min uppfattning,
hvarföre jag anser mig fortfarande kunna yrka bifall till Bevillningsutskottets
beräkning.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.
*
te* Den 10 Maj, f. m.
§ 9.
Föredrogs och bifölls Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets
utlåtande N:o 1, i anledning af väckt motion angående åtal och beslag
vid oloflig försäljning af bränvin.
§ io.
. Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 49, i anledning af väckt
motion om förändrad lagstiftning angående mannens målsmansrätt för
hustrun, äktenskapsförord och morgongåfva.
Härvid anförde
.Herr Hierta: I denna Riksdagens sista timme kan det icke falla
mig in att söka få någon förändring i det resultat, hvartill Lag-Utskottet
kommit vid behandlingen af min motion. Jag anser mig emellertid böra
uttrycka min tillfredsställelse och tacksamhet för den välvilja, hvarmed
Utskottet yttrat sig om motionens syftning äfvensom för de bemödanden
flera Utskottsledamöter, enligt hvad jag har mig särskildt bekant, gjort
för att komma till något resultat i samma syftning, och finner mig ännu
mera föranledd härtill vid jemförelsen med den utgång ett par af mina
föregående motioner i samma ämne rönt, af hvilka den ena icke en gång
återkom från Utskottet före riksdagens slut. Detta var innan den nuvarande
Riksdagsordningen kom till stånd.
Emellertid tror jag frågan vara af den vigt, att den tillhör dem som
icke kunna falla, och tillåter mig i detta hänseende draga en lycklig slutsats
af hvad som tillförene händt med flera andra vigtiga frågor, för hvilka
jag under min riksdagsmannabana nitälskat. Bland dessa erinrar jag mig
särskild^ såsom något så när jemförlig till sin ställning med den ifrågavarande,
fragan om husagans afskaffande, hvilken första gången det af mig
föreslogs — det var i början af 1840-talet hos Ridderskapet och Adeln —
icke understöddes af eu enda röst och vid påföljande riksdag knappt af
några få, men dock efter förnyade framställningar slutligen gick igenom
och numera icke skulle kunna återtagas. På samma sätt tror jag, att
hvarje sak, som har rättvisa och billighet för sig, slutligen skall vinna
seger.
Då jag, såsom sagdt, för närvarande förklarar mig nöjd, det vill säga
relativt nöjd med det förhållande som nu exsisterar och med det resultat,
hvartill Utskottet kommit, så ber jag likväl få göra några anmärkningar
mot sättet att gå till väga vid behandlingen af motionen. A tredje sidan
i utlåtandet har Utskottet dels yttrat åtskilliga tvifvelsmål huruvida motionens
syfte att åstadkomma “eu i det närmaste fullkomlig skilnad i
egendomsförhållanden makarne emellan vore väl förenligt med äktenskapets
ändamål etc“, dels befarat, “att rättsförhållandena såväl makarne
emellan. som emellan dem och andra, långt ifrån att förenklas, skulle
blifva vida mer invecklade än hvad de för närvarande äro“; hvarförutom
Utskottet framställt åtskilliga svårigheter med afseende på detta ämnes
sammanhang med andra lagrum, som hade bort på samma gång behandlas,
Den 10 Maj, f. m.
343
men som icke blifvit omnämnda i motionen. Jag ber blott med afseende
härpå, för att man icke af Utskottets resonnement må fatta den föreställningen
att jag skulle hafva ansett mig kompetent att fullständigt behandla
denna vigtiga samhällsfråga, få fästa Herrarnes uppmärksamhet å
hvad i slutet åt min motion förekommer, der jag, för den händelse att
Lag-Utskottet skulle gilla principen i min motion, men ännu finna dess
tillstyrkande möta formela svårigheter, dem jag ej kunde inse, men
hvilka Utskottet då förmodligen komme att anföra, anhåller, att Utskottet
måtte föreslå Riksdagen att hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga
ett fullständigt förslag i detta ämne, till vinnande åt den rättvisa,
som nu saknas och som är högt påkallad i ett af de vigtigaste förhållanden
i lifvet.“ Jag vill alls icke påstå, att, om Utskottet hade gjort en
sådan framställning och denna af Representationen blifvit bifallen, man
derföre bestämdt skulle hafva lyckats att från Kongl. Maj:t erhålla eu
proposition i ämnet, ty möjligen kunde saken hafva ansetts erfordra en
så omständlig utarbetning, att en särdeles lång tid erfordrades, innan
den kunde för Riksdagen framläggas; men det har dock väckt någon förundran
hos mig, att Utskottet med total tystnad förbiggått denna del af
motionen, och bär jag derföre ansett mig berättigad att mot denna omständighet
här nedlägga en liten reservation. Å 3- 4 sidd. har Utskottet
ingått i ett resonnement öfver åtskilliga principer, som ligga till grund
för min motion, och sökt a priori visa en mängd svårigheter, som skulle
uppstå genom att godkänna den grundsatsen, att man och qvinna skulle
få betraktas såsom två myndiga personer hvar för sig, som kunde ingå
förening med hvarandra, utan att den ene skulle vara berättigad att helt
och hållet taga hand om den andras egendom. Då jag vet huru mycket
tiden nu skyndar, skall jag icke uppehålla Kammaren längre _ med en
kritik öfver detta resonnement — ehuru jag anser att en sådan icke vore
särdeles svår att åstadkomma, och jag skall måhända söka göra det på
något annat ställe — men jag har ansett mig skyldig tillkännagifva, att
dessa Utskottets anmärkningar, efter mitt förmenande, icke äro fullt tillfredsställande.
Det vore för mig synnerligen intressant, om Kammarens
Herrar ledamöter skulle efter riksdagens slut behaga något litet sjelfva
tänka på denna sak, som onekligen är en af de vigtigaste i samhället.
Jag förklarar mig belåten med att hafva fått framställa denna min
mening till protokollet, och vill för öfrigt icke göra något yrkande, så
mycket mindre som det i denna riksdagens sena timme ändock icke skulle
kunna leda till något resultat.
Grefve Sparre: Den siste talaren har, utan att egentligen fram
ställa
något yrkande emot Lag-Utskottets förslag, likväl velat göra den
anmärkningen, att Utskottet hade bort eller kunnat med anledning af
hans motion hemställa, att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande af ett fullständigt förslag i ämnet. Mine Herrar! om Lagutskottet
inom sig hade kunnat blifva enigt om de grunder, hvarpå en
förändrad lagstiftning om mannens och hustruns gemensamma egendomsförhållanden
skulle byggas, eller om dem hvarpå en lag skulle hvila, som
åt hustrun gåfve eu fullständigare dispositionsrätt öfver åt henne förbe
-
344
Den 10 Maj, f. m,
hållna medel, så skulle Utskottet hafva gjort en stubin underdånig hemställan,
som motionären omnämnt; men Utskottet undviker omsorgsfullt
att göra en sådan framställning i det tomma och utan att för sig hafva
någorlunda, klart hvad det vill. Förevarande fråga är, såsom motionären
ätven anmärkt, så svårlöst, att jag betvifiar, det någon lösning deraf skall
kunna vinnas ännu under den närmaste framtiden, och då Utskottet icke
såg för sig den väg, som i sådant hänseende borde följas, så ansåg sig
Utskottet icke heller böra tillstyrka någon framställning hos Kong! Makt
om en förändring, hvars riktning Utskottet icke kunde klart angifva.
Efter denna öfverläggning bifölls utlåtandet.
§ 11.
b oljande, åt Lag-Utskottet afgifua utlåtanden blefvo likaledes, vid nu
skedd föredragning, bifallna:
N:o 50, i anledning af väckt motion om tillägg i 1 § 2 mom. af
Kong!, förordningen den 14 April 1866 om jords och lägenhets afstående
för allmänt behof;
N:o 51, i anledning af väckt förslag, åsyftande skyldighet för domstolar,
embetsverk och tjensteman att till pröfning upptaga handlingar
som direkte med posten till dem insändas; och
N:o 52, i anledning af väckt motion om antagande af taxeringsvärdet
såsom grund för fördelning af räntor och andra onera inom hemman.
§ 12.
Föredrogs Andra Kammarens Femte Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 2 (i samlingen N:o 20), i anledning af Herr J. Mankells motion N:o
24 angående utarbetande och framläggande af en fullständig plan för rikets
fästningsväsende.
Lades till handlingarne.
§ 13.
Till afgörande företogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 80, i anledning
af väckt motion angående indragning af Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader,
och yttrade sig öfver detta utlåtande:
Grefve Sparre: Det skall verkligen vara i eu jernvägsfråga, der
man i allmänhet är vand vid besynnerligheter, som en sådan sammanställning
af motiver och konklusioner skall vara möjlig som den, hvilken i
detta betänkande blifvit förebragt. Så vidt jag kunnat sluta efter genomläsandet
af Utskottets utlåtande, finnes deri intet som icke talar för
komplett bifall till motionen; och det märkvärdiga är, att den ena af de
styielser, som fått sig alagdt att afgifva utlåtande i frågan, Trafikstyrelsen,
på det amplaste sätt tillstyrkt den ifrågasatta sammanslagningen, under
det att de invändningar den andra deremot inlagt äro särdeles svaga.
Således kan näppeligen fullständigare bevis lemnas för mitt förslag än de
Deri 10 Maj, f. m.
345
som ligga i Trafikstyrelsens memorial, livilket blifvit intaget i Statsutskottets
utlåtande; det som skulle innefatta motskälen är Jernvägsbyggnadsstyrelsens
likaledes intagna yttrande. Jag skall derföre be att
först få uppläsa några stycken af detta sednare för att visa af hvad
halt det är.
Byggnadsstyrelsen säger först (sid. 2), “att, redan innan våra stambanor
påbörjades, man i utlandet egde en mångårig erfarenhet så väl vid
sjelfva anläggningen af jernvägar som vid användandet eller trafikerandet
af redan färdiga jernbanor, och derunder samt genom de inånga misslyckade
och högst kostsamma försök, som blifvit gjorda för att i derå afseenden
åstadkomma förbättringar för trafikens underlättande, underhållskostnadernas
förminskande eller för vinnande af ökad säkerhet, kommit
till klar insigt derom, att det endast genom gjorda iakttagelser eller genom
en fullständig och omfattande statistik vore möjligt att bedöma så
väl redan varande anordningars eller inrättningars fördelar eller olägenheter
som nya uppfinningars företräden framför hvad som förut varit använda
Om det nu är genom erfarenhet om trafiken och sjelfva trafikerandet, som
man lär sig att bygga jernbanor, så tror jag det också är lämpligt att åt
Trafikstyrelsen lemnas högsta bedömandet om huru de skola anläggas, och
att det endast är det rent tekniska i sjelfva utförandet som åt ingeniörer
bör öfverlemnas. Jag kan derföre ej annat än häri finna ett vigtigt stöd
för mitt yrkande, att Styrelsen för jernvägsbyggnaderna skulle ställas under
Trafikstyrelsens högsta befäl.
“Men“, säger Byggnadsstyrelsen, “oaktadt denna statistik med största
noggrannhet angåfve fördelarne och olägenheterna af de mångfaldiga vid
jernbanorna varande anordningar och inrättningar äfvensom de fel och
brister, som vidlåda desamma, kunde den likväl icke uppgifva orsakerna
dertill eller rätta sättet för dessas afhjelpande11. Det vore märkvärdigt,
om icke den, som hade till sitt lits uppgift att sysselsätta sig med jernvägstrafikerandet
och således såge banornas brister, icke jemväl kunde se
orsakerna till och angifva sättet att afhjelpa desamma, eller är icke Trafikstyrelsen
så organiserad, att i den finnes en särskild afdelning för banornas
och materielens underhåll, i spetsen för hvilken står en ingeniör, som
har verkställt en stor del af våra närvarande jernvägar; och bör man icke
föreställa sig, att han, som så verksamt deltagit i byggandet af våra banor
och hvilken nu i flera år haft tillsyn å deras vidmakthållande äfvensom å rörelsematerielen,
skall kunna upptäcka orsaken till och sättet att hjelpa banornas
fel eller olägenheter? "Nej“, säger Byggnadsstyrelsen, “då för rörelsens
bedrifvande å en jernbana af större utsträckning så många föremål
af olikartad beskaffenhet erfordrades, kunde man icke med fog begära,
att en så mångsidig kännedom och vidsträckt erfarenhet, som härtill
skulle erfordras, äfven skulle vara förenade eller finnas inom den personal,
som ombesörjer trafiken derå, helst en sådan kännedom och erfarenhet
icke kunde under denna personals tjenstgöring förvärfvas eller ens dervid
vara nödvändiga11. Jag skulle djupt beklaga, om de ingeniörer, som äro
anställda vid Trafikstyrelsen, skulle sakna den insigt som fordras för att
bygga jemväl en ny bana, och ännu mer beklagar jag, om man skulle, vid
den stora tillgång på ingeniörer som funnits, just hafva valt dem som
346 Den 10 Maj, f. m.
icke voro dagliga att bygga nya banor, ehuru de varit med om att bygga
de gamla.
Byggnadsstyrelsen säger vidare: “Så t. ex. kunde den.baningeniör,
som ombesörjde underhållet af en färdig bana, till följd af denna sin
tjenstgöring och derunder gjorda iakttagelser säkrast uppgifva de yppade
felaktigheterna å rälerna och deras relativa uthållighet, men han kunde
icke derföre angifva om de sålunda yppade felen härrört af de använda
materialiernas beskaffenhet eller af deras felaktiga bearbetning eller uppgifva
rätta metoden för en rälstillverkning11. Derpå svarar Styrelsen
sjelf i det följande, att sådan rälstillverkning måste man naturligtvis lemna
åt de verkstäder som fabricera rälerna. Men icke kan jag föreställa mig,
att en skicklig jernbaneingeniör, ehvad han skulle inköpa dessa räls eller
hade att underhålla en färdig bana genom anskaffning af räls till dess
omläggande, icke skulle kunna bedöma beskaffenheten af desamma.
Kort derefter tillägger Byggnadsstyrelsen vidare: “En dyrköpt erfarenhet
hade äfven lärt att ändamålsenligaste sättet för erhållandet af den
bästa och billigaste jernvägsmateriel vore att öfverlemna tillverkningen
deraf åt de särskild^, fackmännen11, och vidare: “Man kunde således icke
såsom grundsats antaga, att den personal, som använde eller ombesörjde
underhållet af en inrättning, en byggnad eller en maskin, och derunder
vore i tillfälle pröfva densamma och uppgifva dess fördelar eller olägenheter,
äfven skulle på grund af denna sin erfarenhet kunna uppgifva bästa
sättet att afhjelpa eller undvika dessa fel eller olägenheter.“ Mine Herrar!
huru mycken ingeniörsfåfänga ligger icke i dessa ord. Tron I icke, att
de som hafva att syssla med jernvägstrafiken, om det också vore en underordnad
person, t. ex. eu duglig lokomotivförare, som uppmärksamt sett
och iakttagit rörelsematerielens beskaffenhet, stundom förvärfvar sig ett
någon gång lika säkert omdöme, urskiljning och skarpsynthet, som en
mindre begåfvad ingeniör ofta nog med ringa erfarenhet. Det ligger i
dessa ord uttaladt så mycket öfvermod, så mycken missaktning mot menniskor
af den lägre klassen, som likväl genom sin erfarenhet, insigt och
omdöme kunna gifva ganska mycket att lära, att jag icke kan underlåta
bemärka det.
Byggnadsstyrelsens utlåtande visar vidare, “att Kongl. Maj:t uppå
Byggnadsstyrelsens derom gjorda underdåniga framställning, i nåder tillåtit,
att den rörelsemateriel, för hvilken stambanornas kostnadsförslag upptoge
en viss summa för mil, hädanefter finge anskaffas af Trafikstyrelsen
och att den för hvarje stambana eller del deraf beräknade kostnadssumman
finge kontant till bemälda styrelse öfverlemnas för att till sagda ändamål
användas “, och således hade Trafikstyrelsen i den delen fått hvad
den kunde önska. Ja, mine Herrar; men rörelsematerieien utgör verkligen
en så ytterst väsendtlig del af banornas omkostnader, att har man
öfverlemnat inköpet deraf åt Trafikstyrelsen, så är derigenom en ganska
maktpåliggande del af jernbanornas åstadkommande flyttad öfver
på denna styrelse. Hvar och en som har att göra med anläggandet
af jernvägar, vet huru mycken vigt för det framtida gagnet af
en sådan det ligger på att skaffa sig god så kallad “roning stocks."
Af det öfriga arbetet är det konstruerandet af broar som fordrar öfverlägsen
ingeniörsskicklighet. Men i fråga om planerings och terrasserings
-
Den JO Maj, f. m.
347
arbeten eller att spränga berg m. m., så fordrar detta icke alls någon
öfverlägsen förmåga, och det vore olyckligt, om efter 15 års jernvägskonstruerande
i vårt land genom en statens styrelses försorg, det icke
skulle finnas lämpliga ingeniörer att i och för dessa arbeten engagera vid
Trafikstyrelsen.
Jag har här tillåtit mig att underkasta Byggnadsstyrelsens yttrande
en liten recension, och öfvergår nu till det derpå följande utlåtandet af
Trafikstyrelsen, hvilket förordar motionen. Den anför bland annat:
“Jernvägarnes ändamål vore trafik; vid deras byggande måste således
trafikens fordringar vara det förnämsta ögonmärket, och de till byggandet
anvisade medel måste på sådant sätt användas eller fördelas, som för
sagda ändamåls vinnande vore lämpligast, men den erfarenhet, som vore
nödvändig för att rätt bedöma hvad som bäst befordrade jernvägarnes ändamål,
kunde endast vinnas under sjelfva trafikerandet, till belysande af
hvilken sanning Trafikstyrelsen vill erinra:
att för trafikens regelbundna och säkra gång hvarje föremål eller
anordning tillhörande en jernväg dagligen och stundligen måste uppmärksammas
af dem, som för trafiken på ett eller annat sätt äro ansvarige,
och detta ständiga uppmärksammande måste hos trafikpersonalen utbilda
eu noggrann kännedom om hvarje föremåls eller anordnings egenskaper,
dess fördelar och olägenheter:
att det således vore denna personal, som företrädesvis komme i tillfälle
att bedöma, i hvad mån redan använd materiel eller redan vidtagna
anordningar borde gälla såsom mönster vid nya jernvägars byggande eller
huruvida man måste på ett annat sätt söka uppnå ändamålet;
att det likaledes vore denna personal, som praktiskt pröfvade nya
uppfinningar för jernvägarnes ändamål, och således säkrare än någon annan
kunde afgöra, huruvida dessa uppfinningar borde vid nya jernvägars
utförande tillgodogöras;
att dessutom den erfarenhet, som sålunda samlades, gällde icke allenast
ändamålsenligheten med afseende å trafikens behof, utan äfven sjelfva
byggnadssättets styrka och lämplighet i öfrigt, emedan af dessa omständigheter
i väsendtlig män berodde den underhållskostnad, som å bana och
byggnader behöfde nedläggas, hvadan de erfarenhetsrön, som af tjenstemannapersonalen
inom banafdelningen härutinnan gjordes, väl vore värda
att taga vara på vid nya arbetens utförande;
och slutligen att det vore inom trafikförvaltningens högsta myndighet
— Styrelsen — som all denna på olika vägar eller inom olika af delningar
inhemtade erfarenhet korcentrerades, de särskilda meningarne utbyttes
och resultaten af de olika erfarenhetsrönen samlades.
Efter denna olyckliga argumentation af Byggnadsstyrelsen och denna
fullkomligt riktiga från Trafikstyrelsens sida, måste jag i sanning erkänna,
att jag icke kan undertrycka min förundran öfver, att Stats-Utskottet,
efter att hafva resumerat motiven för och emot, kommit till det resultat,
att denna motion icke måtte till någon åtgärd föranleda, på den grund
“att den ifrågasatta sammanslagningen af Byggnads- och Trafikstyrelserna,
derest en sådan åtgärd blefve beslutad, icke kan utan betydande olägenheter
ega rum, förr än nordvestra stambanan samt stationshuset i Stockholm
blifvit fullbordade1''. Mine Herrar, den nordvestra stambanan synes
348
Den 10 Maj, f. m.
verkligen närma sig till slut, och derföre har också Trafikstyrelsen ganska
riktigt sagt, att det icke vore lämpligt att flytta underhållet och handhafvandet
på en ny styrelse, innan banan och hanarbetena ännu utgjorde
något afslutadt helt, ty den föregående skulle alltid på den efterföljande
kasta skulden för de fel, som befunnos vara begångna, eller tvärtom.
“Dock borde*1, säger Trafikstyrelsen, “derest anslag till nya banor beviljades,
medan arbetena å nordvestra stambanan ännu påginge, enligt Styrelsens
ofvan uttalade åsigt en gemensam styrelse redan då inrättas för
att från början utarbeta de planer och vidtaga de förberedande åtgärder,
hvarpå de nya banornas utförande berodde. “
Således och då nu Riksdagen beslutat anläggandet af två nya stambanor,
så föreställer jag mig, att just detta ögonblick måste vara det
rätta, om man vill göra en brytning med det gamla systemet och ingå
på ett nytt; och deri har Trafikstyrelsen rätt att, skall någonting ske,
så bör det göras innan de nya arbetena vidtaga, ty sedan man väl uppställt
sina planer och börjat utförandet, så kan det hända, att litet hvar önskar
undandraga sig utförandet, för att icke åtaga sig ansvar lör hvad en annan
gjort. Af dessa skäl har jag ansett det vara af största vigt att frågan
nu och just nu bestämmes, och att Riksdagen till Kongk Maj:t uttalar
sin önskan med afseende härå, om Riksdagen verkligen har en sådan
önskan, hvilken redan år 1868 uttalades clå ett likadant förslag framställdes.
Således kan frågan nu endast reduceras till denna: skulle det
vara skäl, att Riksdagen förklarar sig så fullkomligt nöjd med Byggnadsstyrelsen,
att den i motsats till den 1868 uttalade åsigten skulle frånträda
sin tanke om sammanslående af styrelserna och bibehålla det nuvarande
systemet? Hvad lär oss erfarenheten, mine Herrar? — Jag vill icke, och
det skulle vara så i allmänhet som särskilt på detta rum opassande att
inlåta mig i någon kritik af denna styrelses åtgärder. Jag har aldrig
velat inom representantkammaren utkasta sådana tillvitelser och skall
aldrig göra det, om jag också skulle hafva anledning. Herrarne komma
således aldrig att från mig höra några anmärkningar i detalj, ty det öfverensstämmer
icke med mina åsigter om en representants ställning och
berättigande. Om en representant finner sig hafva anledning till missnöje
med någon styrelse, så må han vända sig till Regeringen och begära rättelse,
men icke är det värdi att sjelf påpeka några detaljanmärkningar.
Således skall också jag afhålla mig derifrån. — Men onekligen är stambanornas
anläggningskostnad af 872,000 R:dr per mil bra skiljaktig med
kostnaden för enskilda banor, hvilken belöper sig till 525,000 R:dr i medeltal
per mil; och denna skilnad af omkring 350,000 R:dr på hvarje
mil är så talande, att det synes för Representationen vara allt skäl att
hos Regeringen begära rättelse i ett system, som kostar så oerhörda
summor.
Jag inser att man skall möta mig med den invändningen, att stambanorna
äro bättre byggda — jag bestrider detta och vågar påstå, att
många privata banor äro lika väl byggda; och erfarenheten synes styrka
mitt påstående, ty af Trafikstyrelsens berättelse visar sig, att underhållet
af privatbanor kostar mindre än underhållet af Statens banor. Om de
enskilda banorna vore sämre byggda, skulle de väl blifva dyrare att underhålla;
men då så icke är förhållandet, finnes ingenting som ursäktar
Den 10 Maj, f. ro.
34!)
Byggnadsstyrelsen för att den depenserat så öfverdådigt på våra stambanor,
ty det måste kallas öfverdådigt, när vi hafva öfver 100 mil jernväg
i vårt land, att kostnaderna blifva 350,000 R:dr större på hvarje mil än
privatbanorna, d. v. s. ungefär 35,000,000 R:dr dyrare på hela längden.
Hvad jag dervid erkänner är att öfverbyggnaden å de skånska banorna,
hvilka hafva samma spårvidd som statsbanorna, är billigare, och att
några enskilda banor äfven hafva något mindre spårvidd jemte lättare
räler. Men Byggnadsstyrelsen har sjelf utredt i de skrifter, som under
striderna om de nya jernbaneanläggningarne blifvit i flera repriser oss
tillställda, att denna skilnad är en obetydlighet. Jag antager, att skilnaden
i afseende på räler gör en differens af 30,000 R:dr per mil. Jag vill tillägga
några andra omständigheter, t. ex. att broarne äro byggda för dubbla spår.
Jag vill uppskatta detta med mera till omkring 50,000 R:dr per mil; men
huru jag än räknar, så kommer jag dock till ett faktum, som är oomkullrunkelig!,
på samma gång det är nedslående, nemligen att denna styrelse,
som byggt dessa 100 banmil, öfverdådigt depenserat Statens medel. Är
det af ömhet för denna styrelse som man blundar härför, så förklarar
jag, att jag icke tjenar en sådan princip. Men detta oaktadt uppstår
alltid, och det tillät jag mig vid väckandet af denna motion säga, en svår
strid för att få bort ett embetsverk som redan finnes; och till och
med i den plan, som af Trafikstyrelsen blifvit uppgjord för att ersätta
Styrelsen för Statens jernv ägs byggnader, finner jag ännu en qvarlefva af
denna lyx, med hvilken man velat gå till väga, när det gällt att depensera
Statens medel i och för våra jernvägsbyggnader.
Jag tror att en ganska stor del af denna personal, hvilken uppgår
till tio eller elfva personer med en aflöning af 28,600 R;dr, utan olägenhet
kunde sammanslås med den afdelning af Trafikstyrelsen, som kallas
banafdelningen. Följden deraf skulle blifva en betydlig besparing, och
derigenom kunde undvikas den ytterligare kostnad, som nu uppstår deraf,
att sedan en jernbana blifvit färdig och till Trafikstyrelsen ölverlemnad,
åtskilliga ändringar vidtagas, emedan vissa anordningar anses icke vara
tillfredsställande för trafikens behof.
Jag upprepar, hvad jag i början af riksdagen sade, att jag känner
alla de svårigheter, som möta, att afskeda en sådan styrelse. Den nuvarande
är icke mera än 6 å 7 år gammal, men låt den sitta qvar 6 å 7
år till, och fråga skall då uppstå om dess pensionerande; hvaremot, om
den nu afskedas, ett sådant anspråk icke gerna kan väckas, helst den
förnämste funktionären innehafver statstjenst.
Om man vill göra allvar af den indragning, af den sparsamhet och
den benägenhet till förenkling och reduktion i förvaltningen, hvarom å
detta rum så ofta talats, låtom oss då icke lemna obegagnadt detta tillfälle
att genom en framställning till Kongl. Maj:t uttala dessa åsigter.
Om Representationen vill på allvar en sådan förändring, om den funnit
för sig ett embetsverk, som depenserat Statens medel duktigt, låtom oss
då ej rygga tillbaka för att till Regeringen framställa vår önskan osminkad!
och oförbehållsamt, isynnerhet om denna önskan öfverensstämmer
med den önskan Representationen för två år sedan uttalade, och detta så
mycket mera som vi nu äro på väg att bygga två nya stambanor och
350 Den 10 Maj, f. m.
hoppas, att dessa må kunna anläggas med något mindre kostnad än
870,000 R:dr per mil.
Det är på dessa grunder, som jag yrkar bifall till reservanternes förslag.
Herr Key: Då jag vid de tre föregående riksdagarne väckt motioner
om Jern vägs byggnadsstyrelsens indragning liksom Herr Grefve Sparre
vid den innevarande, och då jag härom icke förändrat mina åsigter ett
enda jota, så torde det tillåtas mig att, då denna fråga nu är å bane,
för ett par ögonblick få upptaga Kammarens tid.
Efter den strid, hvilken i denna sak egde rum 1867 års riksdag, aflat
Kongl. Maj:t till Riksdagen 1868 eu proposition, hvari omförmäldes
Byggnadsstyrelsens förslag att flytta sig ut till arbetslinien. Byggnadsstyrelsen
tycktes då med en viss resignation vilja underkasta sig ett ambulatoriskt
lif i backarne med räkenskaperna och matsäcken i kärran,
men detta förslag, hvilket tillkommit som en slags besvärjelseformel mot
de starka påtryckningarna, kunde icke anses ändamålsenligt.
På grund af den skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken 1868 års Riksdag
aflat, och om hvilken den siste talaren ordat, innehållande en hemställan
att Kong], Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke
Styrelserna öfver Statens jernvägsbyggnader och jernvägstrafik kunde sammanföras
till eu enda Styrelse för Statens jernvägar, infordrade Kongl.
Maj:t i skrifvelse af den 18 Juni samma år såväl Byggnadsstyrelsens som
Trafikstyrelsens utlåtanden angående den ifrågasatta sammanslagningen.
Denna skrifvelse besvarades af Byggnadsstyrelsen den 30 December, således
sedan den mer än ett hälft år hade funderat på saken. Trafikstyrelsen
svarade icke förrän den 13 Februari 1869. Uti sitt svaromål
talar Byggnadsstyrelsen icke vidare om sin förut ifrågasatta utflyttning å
linien, utan bullar upp allt livad huset förmår för sitt bibehållande i
orubbadt bo här i Stockholm. Trafikstyrelsen är deremot af eu helt annan
tanke. Det är dessa begge utlåtanden, som äro intagna i den reelt,
hvilken återfinnes i Utskottets nu föreliggande betänkande.
Att jag för min del icke kan gilla hvad Byggnadsstyrelsen anfört till
sitt försvar, bör icke kunna förtänkas mig. Byggnadsstyrelsen säger sig
hafva tagit till mönster hvad som utomlands blifvit pröfvadt och godkandt
såsom riktigt. Den säger nemligen: “De i utlandet föreskrift^, bestämmelser
uti ifrågavarande afseende hade också hufvudsakligast legat till
grund för anordningarne å våra stambanor, hvilket varit så mycket mera
nödvändigt, som, då dessa sednare påbörjades, egen erfarenhet helt och
hållet saknades.“ Styrelsen för våra jernvägar bär visserligen modellerat
sig efter utländska förhållanden, men utan att lokalisera dessa och utan
någon sjelfständig kritik. Det enda, hvaruti den varit originel, är också
det hvari den fullständigast har misstagit sig, nemligen i organisationen
af sig sjelf, med tvänne hufvuden på hvad som i sjelfva verket blott utgör
eu kropp, der har den icke följt utländskt mönster. I .utlandet är
flertalet jernvägsstyrelser, omfattande både trafik och byggnad, delad i fyra
aldelningar, ban-, trafik-, maskin- och statistiska afclelningen.
Oaktadt många och heta strider, hvarom protokollen bära vittne,
torde det icke vara särdeles många här i Kammaren som erinra sig, huru
Den 10 Maj, f. m,
351
länge man bekämpade ändamålsenligheten af en fullständig arbetsfördelning
inom Jernvägstrafikstyrelsen. Denna har dock slutligen blifvit införd
och en öfverdirektör tillsatt för banafdelningen samt en för trafikafdelningen.
Återstår således en öfverdirektör för maskinafdelningen. Det
tyckes icke vara för bittida att taga steget fullt ut och inrätta en dylik
plats, då maskinafdelningen har en personal af 362 personer förutom en
verkstadspersonal af cirka 600, således tillhopa närmare 1,000 personer,
hvilka nu alla sortera under samma öfverdirektör som tillika är chef för
banafdelningen med 602 personer; häri- och maskinaföelningarne tillhopa
hafva alltså personal mer än dubbelt så talrik som trafikafdelningen med
856 personer, hvilken man ansett ensam behöfva en särskild chef. Att
maskin- och banafdelningarne hafva behof af detsamma, detta vill man
alltjemt icke begripa inom Trafikstyrelsen, under det att den sämre eller
bättre konstruktionen af en maskin kan medföra otroliga kostnader eller
motsvarande besparingar. Detta vet man ock iakttages, när det gäller
ångbåtsmaskinerier, men man slår döförat till när det rörer jernvägsmaterielen.
Då får Staten hålla till godo med hvad som bestås den, gammal
modell eller nyj men ingen annan än den en tjensteman, hvilken måste
dela sin uppmärksamhet mellan ban- och maskinafdelningarne, känner till.
Redan vid de föregående riksdagarne påpekade jag nödvändigheten
af en sådan förändring. Gör man den och bildar en särskild afdelning
med en öfverdirektör för maskinafdelningen, så kan deremot öfverdirektören
för banafdelningen mycket väl besörja nybyggnad af j omvägar ne,
utan att man derför behöfver en särskild byrå. Förslaget om en särskild
öfverdirektör för maskinafdelningen godkändes i Andra Kammaren
vid förra riksdagen. I år har jag ytterligare talat med flere ingeniörer
derom och har haft den tillfredsställelsen höra dem alla säga, att de anse
denna anordning blott vara en tidsfråga, och att det är alldeles klart att
den förr eller sednare måste vidtagas. Det skulle icke vara den minsta
vinsten af Byggnads- och Trafikstyrelsernas sammanslagning, om ofvannämnda
förändring deraf blefve en. följd.
Byggnadsstyrelsen har bland annat sagt, att det skulle blifva alltför
stort ansvar för chefen för Trafikstyrelsen, om båda styrelserna komme
att lyda under honom. Det heter derom i utlåtandet: “Denne (chefen
för Trafikstyrelsen) skulle då antingen ensam bära det ansvar, som ålåge
de nuvarande båda styrelsernas chefer, eller ock skulle detta ansvar delas
emellan styrelse-chefen och chefen för den särskilda afdelningen för jernvägsbyggnaderna.
Hvad den förra förutsättningen beträfiade, så kunde
enligt Byggnadsstyrelsens åsigt det icke gerna ifrågasättas att hos en person
skulle kunna finnas förenade all den insigt, erfarenhet och arbetsförmåga,
som två så skiljaktiga, vidtomfattande och maktpåliggande befattningar
kräfde, och följaktligen kunde hela ofvanberörda ansvar icke
styrelse-chefen ensam åläggas. “
Detta var lika litet hållbart, som att säga, att general en chef för eu
armé omöjligt kan taga på sig ansvaret för alla de olika vapnen, med
mindre han på en gång vore infanterist, kavallerist och artillerist, och att
annars en särskild öfverbefälhafvare fordrades för hvarje särskild!; våpen,
alltså trenne fältherrar. Ungefär så har likväl Byggnadsstyrelsen argumenterat.
Jag vågar dock tro, att sammanhållningsförmåga, öfverblick och
352
Den 10 Maj, f. m.
befälsduglighet äro ett, specialkunskap ett annat, och att ju mera hvarje
underbefälhafvare är duglig speciel! för den plats lian bekläder, desto bättre
går det hela, om det ledes af en enda dertill egnad förmåga. Det är sannt,
dylika män växa icke på träd, som man plär säga, men äfven häruti
finner jag ett skäl att lemna den vidare utvecklingen af våra jernvägsbyggnader
åt den enskilda företagsamheten. Att deremot, såsom nu,
Minna styrelser stå och slita i hvar sin ända af “tåget11, detta kan icke,
i hvad fall som helst, vara statsekonomiskt riktigt. Till och med Trafikstyrelsen
har insett detsamma och anför å sid. 6 och 9 i betänkandet
särdeles goda skäl för eu dylik sammanslagning; jag tilltror mig visst icke
att kunna anföra några bättre och ber Herrarne särskild! lägga märke
till hvad som anföres på 6 och 7 sidorna. Så långt är jag med Trafikstyrelsen
ense, men i fråga om tillämpningen på sig sjelf, på utförandet
vågar jag deremot påstå, att Trafikstyrelsen icke varit lika klarsynt, delbar
reminiscensen af de fordna byråkratiska sötebrödsdagarne alltför
mycket tagit öfverhand. Jag anser nemligen, lika visst som att en tredelning
behöfves, det vill säga en öfverdirektör för hvar af ban-, maskinoch
trafikafdelningarna, lika visst är dermed Dela saken i väsendtlig mån
arrangerad. För närvarande består icke Byggnadsstyrelsen af mera än
sju personer, hvartill komma antagna biträden å liden 51 stycken. Hvad
hindrar att, om jernvägsbyggandet får större utsträckning, engagera tillfälliga
biträden på månad? Hundratals sådane tjensteman har Byggnadsstyrelsen
förut användt och åter afskeda!, i den mån de icke vidare behöfts.
Detta är en organisation, som förut varit praktiserad, och jag vet
ej, hvarföre den icke kan fortgå lika val efter som före sammanslagningen.
Trafikstyrelsen säger i sitt slutanförande: “På grund af det anförda
finge styrelsen afstyrka, att sammanförandet af de båda Jern vägsstyrelserna
skedde, förr än nordvestra stambanan blifvit fullbordad och anslag
till nya banor af Riksdagen beviljade; dock borde, derest anslag till nya
banor beviljades medan arbetena å nordvestra stambanan ännu päginge,
enligt styrelsens ofvan uttalade åsigt en gemensam styrelse redan då inrättas
för att från början utarbeta de planer och vidtaga de förberedande
åtgärder, hvarpå de nya banornas utförande berodde-. Här är just ett
sådant fall, hvilket också den förre ärade talaren så riktigt framhållit. Yi
hafva nu Gudnås beviljat anslag till nya stambanor, under det byggandet
af den nordvestra ännu pågår.
Trafikstyrelsen hemställer visserligen, att Byggnadsstyrelsen borde fortfarande
fungera, intill dess nordvestra stambanan vore fullborda,d och redovisningen
för dertill anslagna medel afslutad. Men om sammanslagningen
kommer till stånd, tror jag icke något hinder möter för Trafikstyrelsen att
äfven öfvertaga fortsättningen af nordvestra stambanan, då jag förmodar
att räkenskaper och ritningar äro i det skick, att hvilken sakkunnig person
som helst kan öfvertaga ledningen af arbetet. Kamratskapet styrelserna
emellan har dock gjort, att Trafikstyrelsen icke velat allt för brådstörtad!
påskynda medbrodrens hädanfärd, och det är detta som får anses
uttryckt i min nyss citerade mening.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra i ämnet, om hvilket
mycket mer skulle kunna sägas, men då det mesta redan vid de Henne
föregående
Den 10 Maj, f. in.
353
föregående riksdagarne blifvit yttrade, så inskränker jag mig härtill, att
vördsamt anhålla att Kammaren behagade till reservationen lemna sitt
bifall. >
Herr Iller ta: Ehuru blott två af Utskottets ledamöter antecknat
sig såsom reservanter, är dock förhållandet, att inom Utskottet rösterna
voro så delade, att blott en röst afgjorde utlåtandet, sådant det nu föreligger.
Jag tillhörde Utskottets pluralitet och ber att i största korthet
få angifva mina skäl derför.
Lika med den förste talaren tror jag, att det numera icke är någon
synnerlig konst att bygga jern vägar, då redan så betydlig erfarenhet i det
afseendet finnes.
Lika med samme talare anser jag äfven, att allt för stort öfvermod
visat sig hos Byggnadsstyrelsen i många fall, och att detta utgör en giltig
anledning att önska dess indragning. Frågan är dock hvad man vinner
derpå, att en annan person sättes i den nuvarande chefens ställe, om den
nya kommer att tillvägagå med större sparsamhet och om det icke ändå
fordras ett visst antal tjenstemän för att verkställa sjelfva arbetet och
åstadkomma nödig kontroll dervid. Jag tror, att vinnandet åt det syftemål,
man med indragningen afser, icke består så mycket i utbytet af en
person mot en annan, som deri att en sådan förändrad öfvertygelse om sättet
att handtera våra jernvägsbyggnader inträdt, att, antingen Byggnadsstyrelsen
bibehålies eller den utbytes mot eu annan, den icke kan underlåta
att gå till väga med större hushållsaktighet.
Då jag ser här närvarande Herr Civilministern, som är högste mannen
i bedömandet af dessa frågor, kan jag icke underlåta att uttala min
öfvertygelse derom, att de åsigter, hvilka vid denna riksdag gjort sig gällande
om nödvändigheten af införandet af större besparing, skola verka
derhän, å högre ort, att, hvilket än beslutet i denna fråga må blifva, man
må kunna hoppas, att det syftemål, man eftersträfvar, skall vinnas.
Om vi tänka oss något tillbaka, så skola vi finna, att felet med det
slöseri, hvilket vid våra jernvägars byggande egt rum, icke är att söka
blott hos Jern vägsstyrelsen, utan äfven ligger i den blinda beundran, som
snart sagdt hela nationen i början hyste för dess dåvarande chef, hvilken
ansågs för snart sagdt en trollkarl, den der ensam förstod att bygga jernvägar.
Först sedan man fått se andra personer vid sidan af denne kunna
åstadkomma billigare jernvägar, har man börjat sansa sig och finna, att
det måste ligga något fel i det sätt, hvarpå Statens byggmästare gått till
väga, efter som våra jernvägar alltid blifva dyrare; och denna uppfattning
har småningom så trängt igenom i allmänna tänkesättet, att det äfven
måste hafva banat sig väg till Regeringen, som då icke bör kunna underlåta
att derå fästa afseende.
Med uttalande af dessa skäl, på grund af hvilka jag inom Utskottet
ansåg det icke vara behöfligt att aflåta en sådan skrifvelse, som den reservanterna
föreslagit, får jag dock säga, att jag icke har något emot
detta förslag, ehuru jag anser att ett sådant resultat, som dermed åsyftas,
kan åstadkommas, äfven om majoriteten skulle stadna i det beslut Utskottet
föreslagit.
Riksd. Prof. 1870. 2 Afd. 4 Band.
23
854
Den 10 Maj, f. m.
Herr Statsrådet Adlercreutz: Redan vid det tillfälle, då den
motion, som ligger till* grund för förevarande betänkande, remitterades till
Stats-Utskottet, framlade jag mina betänkligheter emot motionärens förslag.
Jag yttrade då bland annat, att det tycktes vara motionären mera
angeläget att få bort Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader än att få
jern vägsbyggandet på lämpligaste sätt ordnadt, och jag har vunnit bekräftelse
på denna förmodan, då jag i dag hört motionären med synnerlig
ifver, på de af Trafikstyrelsen anförda skäl för en sammanslagning af
Byggnads- och Trafikstyrelserna, söka bevisa, att Trafikstyrelsen, just derför
att den besörjer trafiken å Statens jernvägar, äfven är den enda lämpliga
styrelsen för utförandet af sj elfva jern vägs byggnaden. Hade motionären,
redan då han väckte motionen, varit af denna åsigt, skulle han
naturligtvis icke hafva framkommit med de flera alternativa förslagen för
åsyftade förändringen.
Förslaget att öfverlåta utförandet af omförmälda arbeten å Styrelsen
för väg- och vattenbyggnader är emellertid af Utskottet enhälligt förkastadt,
och jag beköfver alltså ej heller derå spilla några ord. 1 afseende
åter å det andra alternativet, eller dessa arbetens uppdragande åt
Trafikstyrelsen, önskar jag att göra några erinringar.
Vigtigaste skälet för den sålunda ifrågasatta föreningen af Byggnadsoch
Trafikstyrelserna skulle väl vara det ofta åberopade, att emellan dessa
båda styrelser icke råder full öfverensstämmelse, hvarigenom det inträffade
att, då till den sednare öfverlemnades en handel såsom fullbordad, derå genast
vicltogos ändringar, hvaraf onödiga kostnader uppkomme. Vore denna
uppgift enlig med verkliga förhållandet, skulle jag vara den förste att erkänna
behofvet af en förändring i den riktning, som nu är ifrågaställd;
men denna uppgift är grundad på en missuppfattning. Redan vid remissen
af motionen tog jag mig friheten att yttra detta, men då den omständighet,
att detta skäl af reservanterna inom Utskottet samt i dag äfven
inom Kammaren ånyo upprepats, synes. antyda, att jag icke blifvit trodd
på mina ord, vill jag till stöd derför utur tvänne förteckningar, hvarmed
jag nu är försedd, framlägga några upplysande siffror. Dessa förteckningar,
hvilka angå de med trafikmedel bestridda kostnader för anläggningar,
som verkställts vid Statens jernvägsstationer under åren 1864-—1868, upptaga,
den ena kostnaden för ändringar vidtagna å stationer, som öppnats
under och efter år 1863, och den andra enahanda kostnader å stationer,
som öppnats före nämnda tid, d. v. s. då byggnads- och trafikchefsbeställningarne
voro förenade i en hand. Den förra förteckningen slutar å
en kostnadssumma af 53,805 R:dr 23 öre, den sednare åter uppgår till
flera millioner.
Granskar jag den förteckningen, som afser ändringar å stationer,
hvilka öppnats sedan Jernvägsstyrelsen skiljdes i, Byggnadsstyrelse och
Trafikstyrelse, finner jag största kostnadsbeloppet 11,846 R:dr 53 öre hafva
tillkommit för anläggning af en ny station vid östra stambanan. Den till
beloppet närmast härintill stående kostnad, 11,331 R:dr 98 öre, angår
arbeten vid Alfvestad, hvilken station i anledning af Wexiö-banans anslutning
derstädes till södra stambanan måste utvidgas. Vidare har en summa
af 10,169 R:dr 22 öre åtgått för förändringar, som måst vidtagas vid Säfsjö
station, sedan denna blifvit bestämd till nattstation för de blandade
Den 10 Maj, f. m. ggtj
trägen, och hvilka förändringar bestått i anläggandet af lokomotivstall,
vändbord och nytt spår m. m. Drager jag dessa tre summor från slutsumman,
5:3,805 Rall'' 23 öre, återslå endast 20,457 R.-dr 40 öre, hvilket
allt,, 1 och för sig sjelf! obetydligt, utgått, på sätt denna förteckning närmare
upplyser, endast till nybyggnader och förändringar, som påkallats af
cn okad trafik, hvilken alltid måste medföra sådan påföljd, så länge man
loljer den äfven af Riksdagen otvetydigt godkända grundsatsen, att, utan
hänseende till eu i framtiden möjligen betydligt ökad trafiks fordringar
ej gorå anläggningar™ från början allt för ansenliga, utan endast, i den
mån trafiken tilltager, verkställa de utvidgningar, som behofvet krafvelMed
det nu anförda för ögonen måste allt tal om bristande öfverensstämmelse
emellan ifrågavarande två styrelser finnas vara helt och hållet
obefogadt.
Det andra skälet för indragning af Byggnadsstyrelsen skulle vara våra
redan utförda stambanors dyrhet. Man kan då tänka sig, att klandret
angår antingen det system, som dervid blifvit följdt, eller ock sättet, hvarpå
detsamma, tillämpats. Hvad först systemet beträffar, torde man höra väl
betänka sig, innan man uttalar ett bestämdt ogillande deraf, helst då man
tager i betraktande den störa tillväxt i trafiken, som visat sig efter sistlidet
är, det första, goda året efter derå dåliga;, och i alla tall är man
l?. e berättigad tillägga Byggnadsstyrelsen för stor andel i ansvarigheten
tor detta system, hvilket ju blifvit pröfvadt och godkändt af såväl Rikscv?f?.
ei1 som -^onSb Maj:t. I fråga åter om sättet, hvarpå detta system
tillämpats, och den större eller mindre hushållning, som dervid iakttagits
bni Byggnadsstyrelsen fått uppbära svåra tillvitelser, Indika synnerligen
under denna riksdag icke blifvit sparade i Andra Kammaren. Med ledsnad
bär jag. åhört dessa tillvitelser, ehuru, då de legat utanför det egentliga
ämnet för öfverläggningarne, jag icke tillförene ansett mig höra upptaga
dem till bemötande.
Ktt tillvägagående för att nedsätta Byggnadsstyrelsen bär varit att
om dess verksamhet kringsprida hvarjehanda små historier, gående ut på
att ådagalägga styrelsens förmenta oefterrättlighet och likgiltighet vid användande!
af Statens medel. Så har bland annat en ledamot al denna
Kammare uppgifvit, att styrelsen skall Henne gånger flyttat ett stationshus.
. .lag är förvissad om, att deu representant, som frambar denna uppgift,
icke sjelf betvifiade. dess sanning, ehuru han, såsom sjelf boende långt
ifrån hvarje stambana, icke kunnat med egna ögon iakttaga hvad han
berättat. Jag har emellertid sökt skaffa mig reda på förhållandet och
tror mig kunna med fullkomlig säkerhet meddela, att deri lemnade uppgiften
saknar all grund. Väl har det bände, att ritningar till stationshus
blifvit tv,a eller tro gånger. ändrade, men flyttning af ett redan uppfördt
stationshus har ej egt rum vidare, än att, sedan vid en station, som, emot hvad
vid banans byggande antogs, sedermera blef anknytningspunkt för en annan
stambana,, stationshuset uppförts, har det endast en gång, såsom lör
litet , för behofvet och ej ändamålsenligt, åter nedtagits och annat större
bill vit uppfördt i dess ställe, hvarefter det nedtagna äldre huset, transporterats
till. eu annan station och der blifvit ånyo uppsatt. Jag fruktar
att många historier, af samma beskaffenhet och grundlöshet som denna,
856
Den 10 Maj, f. m,
äro i omlopp och icke litet bidragit till den bitterhet, som i denna Kammare
blifvit rådande emot Byggnadsstyrelsen.
Hufvudsakligen är det dock genom jemförelse med anläggningskostraden
för andra jernvägar, som man tror sig hafva kommit till det resultat,
att våra stambanor bort kunna byggas mycket billigare än som
skett. Låtom oss tillse förhållandet härmed.
I Norge bygges för närvarande en jernbana emellan Christiania och
JDrammen, hvilken är beräknad att fullbordad kosta 821,932 R:dr för
svensk mil, oaktadt den göres smalspårig eller med eu spårvidd åt endast
3 fot 6 tum, engelskt mått, med räls vägande endast 13,8 6 skålpund per
svensk fot, med stigningar af 1 fot på 70 och detta oafbrutet å 23,000
fot; med skarpa kurvor, så att radien nedgår ända till 050 norska fots
längd, och detta just i de största stigningarne, och derjemte förses med
viadukter af trä, en med 88 fots höjd, en med 85 fots höjd och tvänne
med 75 fots höjd samt en med 1,100 fots längd. Denna bana bygges
af en ingeniör, hvilken har namn för att vara både skicklig och hushållsaktig
med byggnadsmedlen. Han har förut byggt en jernbana till 430,000
R:dr för mil; men icke får jag derföre säga, att samma ingeniör gått
tillbaka i skicklighet eller blifvit mindre hushållssam än förr. Nej, orsaken
måste naturligtvis sökas i terrängens olika beskaffenhet. Nåväl, hvarföre
vill man icke erkänna, att ett sådant förhållande eger rum äfven vid de
svenska jernvägsanläggningarne. Stambanan från Falköping till Malmö
är byggd för 695,102 R:dr per mil, från Stockholm till Upsala för 753,548
Rall’ per mil, vestra stambanan för 835,285 R:dr per mil och kostnaden
för stambanan emellan Katrineholm och Norrköping har uppgått till
895,555 R:dr per mil, under det att dess fortsättning från Norrköping
till Nässjö är beräknad till blott 757,333 R:dr per mil. Då det häraf
visat sig, att eu af Statens jernvägar kunnat byggas för omkring 695,000
Rall’ för mil, och man väl får antaga att Byggnadsstyrelsen icke besutit
större skicklighet vid byggandet af denna tidigare banan eller förlorat i
omtanke och hushållsaktighet sedan dess, torde man kunna tryggt påstå,
att den olika kostnaden varit beroende uteslutande af olika lokala förhållanden.
Öfvergår jag nu till en jemförelse emellan anläggningskostnaden för
Statens och de enskilda banorna, så möta mig först två banor, som, hvad
Fälernas vigt och rörelsematerielen beträffar, äro närmast jemförliga med
stambanorna, nemligen Köping—Hult och Gfefle—Dala-banorna A dessa
banor hafva dock blifvit använda räler af 2 skålpunds mindre vigt å fot
än de för stambanorna använda, hvilket ensamt minskar anläggningskostnaden
med omkring 10,000 R:dr per banmil, och likväl hafva dessa banor
kostat, den förra 733,399 R:dr och den sednare 736,283 R:dr per
mil och således varit omkring 40,000 R:dr per mil dyrare än södra stambanan.
Med visshet kan jag säga, att Köping—Hult-banan icke haft
svårare terräng att passera än södra stambanan, och om detta deremot
varit fallet med Gefie — Dala-banan, förekomma i stället å denna stigningar
af 1 fot på 60, hvartill motstycke ej finnes å stambanorna. Med
dessa två banor kan således södra stambanan fullkomligt uthärda jemförelsen
i afseende å billighet i anläggningskostnaden.
357
Den 10 Maj, f. m.
Beträffande vidare de skånska privatbanorna, hvilka hafva samma
spårvidd som Statens banor men lättare öfverbyggnad, finna vi, att
Ystad—Eslöf-banan kostat 525,286 R:dr, Landskrona-Helsingborg—Eslöf
.556,653 R:dr, Christianstad—Hessleholm 556,328 R:dr per mil eller sålunda
omkring 140,000 R:dr för mil mindre än södra stambanan. Men
härvid måste vi besinna, att de löpa genom en högst lättarbetad terräng,
under det södra stambanan haft flera stora svårigheter, synnerligen i
trakten af Jönköping, att öfvervinna. Tages så vidare i betraktande, att
alla å denna stambana förekommande broar och viadukter äro uppförda
af jern och sten samt grundlagda och till en del äfven försedda med jernöfverbyggnad
för dubbla spår, hvilket icke är förhållandet å de enskilda
banorna, samt derjemte att vid Malmö station, hvilken varit särdeles
kostsam, finnes uppförd en dyrbar reparationsverkstad med tillhörande
maskiner m. m., så tror jag, att man med skäl kan påstå, att södra
stambanan är värd 140,000 R:dr mera per mil än dessa enskilda banor.
Hvad den smalspåriga Söderhamns-banan beträftar, så har den kostat
561,933 R:dr per mil och således varit dyrare än de skånska enskilda
jernvägarne. Af öfriga smalspåriga banor hafva Borås—Herrljunga
samt Uddevalla—Wenersborg—Herrljunga kostat respektive 529,452 och
528,839 R:dr per mil, eller ungefär detsamma som de skånska enskilda
banorna, och om statsbanorna uthärdat jemförelse med de skånska,
gorå de det således äfven ännu bättre med Herrlj unga-banorna.
Följer jag ytterligare förteckningen öfver de olika banornas anläggningskostnad,
finner jag gradationer ända ned till 217,765 R:dr per mil,
hvartill kostnaden uppgått för Köpings—Uttersbergs-banan. Om jag nu
droge slutsatser på samma sätt som motionären, hvad skulle jag väl då
säga om Herrljunga-banorna, med sin anläggningskostnad af omkring
530.000 R:dr per mil, när det finnes annan bana, som kostat ej fullt
218.000 R:dr; månne jag icke skulle utropa: det är fasaväckande, det är
nedslående att se, huru de styrelser, som byggt Herrljunga-banorna, öfverdådigt
depensera! bolagens medel. Jag säger det emellertid icke, såsom
uttryckande min åsigt, jag upprepar endast de ord, som motionären sjelf
nyss fälld''.;, ty jag förstår att anläggningskostnaden betingas af byggnadssätt
och terrängens beskaffenhet.
Men kunna statsbanorna i kostnaden för deras anläggande uthärda jemförelse
med våra enskilda banor, kunna de det äfven i icke mindre grad
med de utländska jernvägarne. Eu sådan jemförelse frammanades redan vid
1862—1863 årens riksdag, då den fråga lät sig allmänt höras, huru det
kom sig att svenska Statens jern vägar voro så dyra. Frågan ställdes till
d. v. chefen för byggandet af statsbanorna, öfversten Ericson, som svarade
med en annan fråga: huru kommer det sig att de svenska stambanorna
äro så billiga. Öfverste Ericson uppgaf då, hvad jag ber att här
få återgifva, att kostnaden å svensk mil för jernbanor med enkel och
samma spårvidd som våra stambanor i medeltal utgjorde i Preussen
1.400.000 R:dr, i Österrike 1,720,000 R-.dr, i öfriga Tyska stater 1,734,000
R:dr, i Frankrike 2,915,000 R:dr, i Belgien 1,377,000 R:dr och i Holland
2.092.000 R:dr, samt att kostnaden för de Engelska jernvägarne uppginge
till ännu högre belopp.
358
Den 10 Maj, f. in.
Sedan den tiden hafva förhållandena icke förändrats. Från Danmark
upplyses, enligt uppgifter åt officiel beskaffenhet, att seeländska jernbanorna,
tillsammans 1(1,76 svenska mil, hvaraf endast 0,7 med dubbelt spår,
kostat i medeltal 1,342,136 R:dr svenskt riksmynt. I denna summa är
dock kostnaden för den nya bangårdsanläggningen i Köpenhamn, hvilken
uppgått till 2,096,866 R:dr, inberäknad, men äfven efter .afdrag häraf
återstår såsom anläggningskostnad 1,217,024 R:dr för mil, hvilken således
är högre än kostnaden för någon af våra stambanor. Härförutan skulle
jag kunna meddela upplysning om franska och äfven tyska under sednare
år anlagda jernvägar, livilka varit ännu dyrare.
Jag tror således, att de svenska stambanorna vid sidan af jernvägar,
som till sin. beskaffenhet äro med dem jemförliga, kunna, äfven med afseende
ä billighet i anläggningskostnaden, fullt ut bestå profet, och den
härpå lagda grunden för Byggnadsstyrelsens indragning torde alltså böra
anses förfallen.
Hvilket skäl återstår då att åberopa för Byggnadsstyrelsens indragning?
Jo, endast det att förvaltningskostnaden något skulle minskas
derigenom. . Härvid är dock att anmärka, att, om denna styrelse blefve
förlagd å linie», hvilket kunde ske, derest endast eu stambana i sender byggdes,
skulle kostnaden ej blifva högre, än om denna styrelse förenades med Trafikstyrelsen,
och att, om den åter fortfarande komme att vara förlagd i
Stockholm, hela skiluaden belöper sig till endast i 2,000 Rall’, deraf en
del utgörande behållning i följd af minskadt arvode för byggnadschefen.
Eu sådan minskning är dock farlig, om ej just i denna ‘vår tid, så
desto mer i en annan, då företagsamheten är lifvad och duglige ingeniörer
öfverallt starkt eftersökte. Ett otillräckligt arvode skulle då icke sätta
oss i tillfälle att välja den bästa ingeniören, utan måhända nödga oss att
antaga sådan af endast andra rangen. Eu allmän erfarenhet är, att vid
vidtomfattande företag och förvaltningar man noga bör akta sig att iakttaga
för stor sparsamhet vid aflönandet af styresmannen, enär det egentligen
ligger makt uppå att erhålla eu styrelse, som eger insigt och förmåga
att ordna och leda det hela på ändamålsenligaste sätt, och hvarigenom
allenast en verklig hushållning kan uppkomma.
Man .har. sagt, att Byggnadsstyrelsens upphörande endast är eu tidsfråga.
Häruti instämmer jag så till vida, som styrelsen ovilkorligen kommer
att upphöra, då jernvägsbyggandet för Statens räkning upphör, och
detta var ju på väg att inträffa redan i år. Äfven derförutan vill jag
icke, så snart det visar sig att byggandet af jernvägarne icke på ett önskvärdt
sätt af styrelsen uttöres, bestrida indragning eller förändring af
Byggnadsstyrelsen, ehuru jag måste ifrågasätta om det kan vara lämpligt
att Riksdagen, hvarje gång den samlas, är betänkt på att uttala sitt omdöme
i denna fråga.
De skål Trafikstyrelsen autor! för aen meningen, att jernvägs-byggnadsarbetet
kunde af denna styrelse öfvertagas, hafva här blifvit berömda,
men då ordningen kommer till det vilkor, hvarunder Trafikstyrelsen uttalat
sig för en dylik förändring, vänder man om bladet och säger sig icke
vilja derpå ingå. Men då måste ju, på samma gång den förutsättning,
under hvilken Trafikstyrelsen ansett förändringen kunna försiggå, bortfaller,
äfven de af styrelsen för förändringens genomförande anförda skäl hafva
359
Den 10 Maj, f. m.
förfallit. Det är endast under antagande att en särskild byrå under Tratikstyrelsen
inrättades för handläggningen af de göromål, hvilka eljest tillkomme
Byggnadsstyrelsen, som Trafikstyrelsen ansett den ifrågaställda förändringen
möjlig, och för egen del får jag förklara, att jag icke inser
huru den annars skall kunna åvägabringas.
Skulle man, såsom en talare föreslagit, till de i Jernvägsstyrelsen
förutvarande tvänne afdelningschefer lägga en tredje, nemligen en öfverdirektör
för maskinafdelningen och sedan till banafdelningen förlägga jernvägsbyggandet,
så hade man inom denna sednare afdelningen gjort en
anordning, som ju vore öfverflödig, olämplig och måhända äfven svårföränderlig
i det ögonblick, då man beslutar, att byggandet af jernvägar
från Statens sida skall upphöra. I detta afseende vill jag vidare erinra,
att vid de sed näste riksdagarne Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt
beslutat vissa grunder i fråga om anställning och aflöning för Trafikstyrelsen
och derunder lydande embetsman och betjente. Om nu byggandet af
jernvägarne skall åt Trafikstyrelsen uppdragas, blefve med tillämpning af
nämnda grunder deraf en följd, att af de för jern vägsbyggnader använda
personer åtminstone de, som arbetade inom sjelfva styrelsen, komrne att
erhålla en fastare anställning, än hittills varit förhållandet.
Således, utan att förklara att jag anser Byggnadsstyrelsen ovilkorligen
böra för all framtid fortfara, får jag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad jag vid slutet af nästlidne riksdag i samma sak yttrade, förklara,
att sedan uppmärksamheten väl eu gång blifvit fästad å frågan, huruvida
Byggnadsstyrelsen bör fortfara eller icke, jag alltid, oberoende af ytterligare
påminnelse från Riksdagen, skall finna mig af min pligt manad att
arbeta för åstadkommande af den förändring i omförmälda hänseende,
hvartill jag vid hvarje tillfälle kan finna giltiga skål förefinnas, men att
jag å andra sidan anser pligten lika högt bjuda mig att vidhålla det nu
bestående, så länge jag finner skälen öfvervägande tala derför, och detta
äfven om en motsatt åsigt skulle af Riksdagen uttalas.
Slutligen tror jag mig böra erinra derom, att den underdåniga skrifvelse
i ämnet som vid 1868 års riksdag afläts, icke innefattade eu bestämd
önskan om Byggnadsstyrelsens indragning, utan endast eu anhållan
att Kongl. Maj:t måtte tillse, huruvida icke eu sådan indragning borde
ega rum, under det antagandet att jermågsbyggandet komne att fortgå
endast i den män af kastningen af Statens järnvägstrafik dertill lemnade
tillgång, eu förutsättning som ännu ej inträffat, likasom ovisst vore när
den kommer att inträffa.
Friherre Akerhielm: Ett yttrande af motionären, att det enligt
hans tanke ej vore den enskilde representanten tillåtet eller ens för honom
tillbörligt att i detalj anföra de anledningar till allmänhetens missnöje,
som kunna tala till försvar för reservationen, bär bestämt mig att
begära ordet, emedan jag icke delar en sådan uppfattning, utan trott
mig skyldig att just genom anförande af åtskilliga detaljer motivera den
åsigt jag för min del hyser, och om hvars riktighet jag, utan att så förfara,
icke skulle ega ringaste hopp om att kunna öfvertyga andra.
360
Den 10 Maj, f. m.
Jag skall dock söka att härvid stödja mig på siffror och hemta dessa
uteslutande ur offentliga handlingar, hvilka till och med varit för det
embetsverk, hvarom fråga är, till besvarande tillgängliga.
Sedan jag anmälde mig, har emellertid en af Konungens rådgifvare
från den plats i Kammaren, som Konungens nåd och grundlagens bud
åt honom anvisat, ansett sig höra i detalj upptaga de hittills riktade anmärkningarne
emot den Byggnadsstyrelse, som lyder under hans departement
och om hvilken nu är fråga. Det är således nu verkligen icke utan
någon tvekan jag dristar mig att behålla ordet. Å ena sidan nemligen bjuder
mig grannlagenheten^ att icke gerna lägga sten på en börda, som redan måste
kännas tung nog för den departementschef, som sä uppfattar sin pligt
emot en underlydande styrelse, att han anser sig böra egna densamma
ett så omsorgsfullt törs vai-, att jag nästan ville kalla det ett loftal, men å
andra sidan åter bjuder mig min pligt emot dem, som sändt mig hit, att
tala, äfven om jag icke skulle hafva anledning att fortsätta berömmet —
och det är endast denna min pligt, som här får tynga i vågskålen.
Då jag emellertid nu anhåller att få anföra några siffror, ber jag att
till en början få nämna, att det var först år 1868, som jag i egenskap
af statsrevisor gjorde närmare bekantskap med Jernvägsbyggnadsstyrelsen
och dess räkenskaper, en bekantskap hvilken jag fann så intressant, att
jag sedermera ej underlåtit att vid hvarje tillfälle förnya densamma. Det
var ock samma år jag redan fick en viss misstillit till styrelsens officiella
sifferuppgifter. Detta har ock gifvit mig anledning att närmare undersöka,
huru det egentligen kunde förhålla sig med den besparing af 12,000
Rall-, som, enligt hvad Herr Civilministern nyss äfven upplyst, genom
Byggnadsstyrelsens indragning, efter officiel uppgift, vore den högsta som
kunde uppstå.
Jag ber nu att få gå till 1868 års revisorers berättelse och finner
deraf, att om än Kongl. Styrelsen i sin underdåniga berättelse uppgifvit
förhållandet emellan inköpt inhemsk och utländsk materiel (se revisorernas
berättelse pag. 69; såsom i runda tal 361,000 till 55,000, så vågadedock
revisorerna betvifla detta för den inhemska industrien gynnsamma
resultat och kommo, efter granskning af räkenskaperna, till en helt annan
siffra för den utifrån inköpta materiel eller en million nittiofemtusen
och några hundra riksdaler. Den uppmuntran åt den inhemska industrien,
hvilken man, vid läsning af den underdåniga berättelsen, måste
antaga Byggnadsstyrelsen hafva visat sig angelägen om, och som landets
och Representationens opinion då lifligt påkallade, smälte således samman
till en obetydlighet, för att ej nyttja ett kraftigare engelskt-amerikanskt
uttryck, som vårt språk Gudi lof ännu saknar. Allt ifrån denna stund
var det jag fick det misstroende till styrelsens sifferuppgifter, hvarom jag
nyss^talat. Men om jag härtill får lägga, att 10 lokomotiv i samma underdåniga
berättelse uppgifvits inköpta från utlandet för ett belopp,
hvartill kostnaden redan för 8 af dessa lokomotiv uppgick, och de öfriga 2
“Finnweden11 och “Sigurd Ring" råkat blifva i den officiela handlingen
glömda, torde man ursäktas, om man för så beskaffade uppgifter förlorar
allt förtroende. Det kan då icke väcka någon synnerlig förundran, att
jag ej heller kunde vara benägen att utan närmare pröfning af förhållandet
för god antaga den uppgift, som nu officiel! framställts angående
Den 10 Maj, f. in.
361
beloppet af den besparing, som genom ifrågaställa indragning skulle
högst kunna Statsverket beredas. Gå vi till statsrevisorernes berättelse
för år 1869, finner jag, att de arfvoden, som utgingo till Byggnadsstyrelsen,
under revisionsåret uppgick till ett sammanlagd t belopp af 44,425
R:dr 79 öre. Slår jag upp revisionsberättelsen för år 1868, är der samma
utgiftspost uppgifven till 48,579 R:dr, och dock äro-dessa siffror icke
fullständiga, ty bland dem är icke upptagen utgiften för ett juridiskt
ombud, som styrelsen har hos sig anstäldt, och hvilken i sådan egenskap
uppbär ett särskilt arfvode, som för år 1867 utgjorde öfver 3,600 R:dr
och år 1866 uppgick till 3,900 R:dr. Man finner här genast, att det är
en siffra af omkring 50,000 R:dr, som är i fråga, samt att, då kostnaden
för en särskild byggnadsafdelning under Trafikstyrelsen är uppgifven
till 28,600 R:dr om året, besparingen i verkligheten redan till följd af
det nu sagda torde böra uppgå till öfver 20,000 R:dr i stället för
12,000 R:dr.
Men hvad särskildt beträffar den beräkning öfver personal och aflöningsstat
vid den nya byggnadsafdelningen, som i nu föredragna Utskottsbetänkande
finnes framlagd, torde äfven denna tarfva att närmare uppmärksammas.
Den första post, som förekommer, heter:
“En öfveringeniör.......................R:dr 7,500: —“
Mitt minne sade mig, då jag såg denna post, att öfveringeniörer funnes
vid sjelfva banorna, och att deras aflöning torde vara upptagen i banornas
särskilda räkenskaper. Efter någon undersökning påträffade jag
lyckligtvis i 1868 års revisionsberättelse, pag. 73 § 9, härom någon upplysning.
Deraf framgår: att ehuru södra stambanan i slutet af år 1864
uppläts för trafik, egde Byggnadsstyrelsen en öfveringeniör för denna bana
anställd, och hans arfvode, som med 958 R:dr 33 öre i månaden utgick,
motsvarar en årlig lön af 11,500 R:dr. Hans bestyr måtte åtminstone
under 1866 års sednare hälft hafva varit ringa, ty räkenskaperna utvisa
till och med, att en månad fanns, då, utom sagda öfveringeniörs lön, banans
öfriga utgifter utgjordes af kassörens månadsarfvode 50 R:dr, samma
tjenstemans missräkningspenningar och de för brefvexling och telegramporto
emellan kassören och öfveringeniören behöfiiga utgifter, emedan
öfveringeniören jemväl tjenstgjorde såsom ledamot af styrelsen i Stockholm.
Jag har härmed icke velat tala om den snö, som föll i fjor, eller
upprifva redan gamla sår, utan blott velat påpeka, att dessa öfveringeniörer
i styrelsens räkenskaper redan finnas uppförda till icke obetydliga
arfvodesbelopp vid hanorna, och jag tror således, att antingen hela den
öfveringeniörsbefattning, som i Trafikstyrelsens ifrågavarande “beräkning“
finnes angifven, utan olägenhet skulle kunna indragas, eller att, om den
skall bibehållas, åtminstone den här uppförda lönen af 7,500 R:dr vid jemförelse
till utrönande af uppkommande besparing bör afdrägas från hela
kostnaden för den nya byggnadsafdelningen. Är denna min åsigt, likasom
min redogörelse öfver anmärkta förhållandet i fiffigt riktig, följer, att den
besparing, som genom Byggnadsstyrelsens indragning skulle vinnas, utgör
icke 42,000 R:dr, utan 30,000 R:dr om året, om icke något derutöfver.
Mycket skulle visserligen ock kunna sägas om det sätt, hvarpå våra
jernvägar byggas, mycket äfven om de jemförelse!’ med utländska banor,
362
Den 10 Maj, f. m.
dem Herr Civilministern meddelat, likasom ock angående administrationen
och hushållningen; men jag vill icke nu inlåta mig derpå. Det torde redan
vara derom tillräckligt debatteradt. Jag ber endast att dertill få
anmärka, att, oberoende af det sätt hvarpå Byggnadsstyrelsen för närvarande
uppfattar och fullgör sitt uppdrag, det synes mig vara gifvet, att,
om denna styrelse hem undvaras, utan att jernvägsbyggnadsarbétena sämre
utföras eller större misshushållning i arbetssättet eger rum, och då man
ej gerna kan befara mindre ordning, klarhet och reda i räkenskaperna
eller mindre tillförlitlighet i sifferuppgifter och offentliga berättelser, eu
besparad utgift för Statsverket af 30,000 R:dr är så alsevärd, att denna
omständighet borde vara tillräcklig att bereda åt frågan den lösning motionären
önskat och reservanterna föreslagit. Såsom en öfvergång härtill
tager jag ock med tacksamhet fasta på Herr Statsrådets och chefens för
Civildepartementet förklaring, att den ifrågavarande styrelsen en dag -—
jag tror till och med .han sade ganska snart — skulle kunna indragas.
Huru dyrbart det än synes mig att vi ega ett sådant uttalande i våra.
protokoll gifver dock Herr Statsrådets yttrande ytterligare stöd och
styrka åt min öfvertygelse om lämpligheten af det skrifvelseförslag Hei’rar
Key och Carl lfvarsson reservationsvis afgifvit samt ökad anledning att
hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om proposition å bifall till nämnda
reservation.
Herr Key: Jag tager med eu viss tvekan åter till ordet för att bemöta
några yttranden, som Herr statsrådet och chefen för Civildepartementet
hade i sitt anförande, då jag tacksamt erkänner de indragningar och besparingar
han under sin styrelse gjort inom denna gren af förvaltningen,
om än mycket ännu återstår att bortrensa; men när lian i sitt anförande
uttalade åtskilliga åsigter, som jag från min ståndpunkt icke kan anse
vara hållbara, så ber jag att få bemöta dem, på det att icke en tystnad
må missförstås såsom ett samtycke.
Han bestred först och främst, tyckte jag, att någon egentlig meningsdivergens
skulle ega rum mellan Jernvägsbyggnadsstyrelsen och Trafikstyrelsen.
Då jag år 1807 började sysselsätta mig med dessa embetsverk,
var jag, i fråga om jernvägsförhållanden, tyvärr föga kompetent att uppträda
såsom reformator, om jag än kunde räkna mig till godo en fast
föresats och åtskilliga statistiska studier; någon annan praktisk erfarenhet
om såväl utländska som inhemska jernvägar än turistens hade jag emellertid
icke att åberopa. Men, som sagd!, jag hade god vilja, någon ihärdighet
och en tystlåtenhet, som aldrig komprometterade ett gifvet förtroende
; derföre, i den mån som detta blef bepröfvadt — och det skedde allt
efter som jag fortsatte striden — hafva materialier hoptals strömmat till mig,
och derunder har det i synnerhet varit upplysande och märkvärdigt att
iakttaga, huru tjensteman vid Trafikstyrelsen bedömt Byggnadsstyrelsen
och tvärtom. Derigenom har jag fått kännedom om icke så obetydligt1 å
båda hållen samt blifvit i tillfälle att jemföra och kontrollera. För öfrigt
behöfver man icke vidare bevis än att med någon uppmärksamhet genomläsa
Trafikstyrelsens berättelser för de sednaste 5 å 6 åren, för att finna
hvilka onödiga kostnader, faux frais, som blifvit en följd af styrelsernas
indelning, oafsedt dubbla lokaler, dubletter af tjensteman m. m.
Don 10 Maj, f. m.
363
Vidare anförde Herr statsrådet med afseende på våra stambanors
förmenta billiga byggnadskostnad jemförande exempel från Norge. Man
bör akta sig att vid jemförelser förvexla begreppen. Väljer man en jernväg
byggd genon Norges vildaste bergstrakter, sprängd genom berg och
utfylld öfver brådjup, och plockar man dertill ut de svåraste delarne af
en dylik väg, då är det lätt att kunna uppvisa exempel på dyra jernvägsanläggningar,
äfven i Norge, liksom det icke heller, om man förfar på
samma sätt, är svårt att i vårt eget land framtaga exempel på enskilda
jernbanor, som äro ganska dyra. Vid dylika jemförelser är det emellertid
icke fråga om att framleta enstaka exempel, utan det är medeltalet hvarom
fråga är. Går jag då till år 1868, så finner jag att vid detta års slut
svenska Statens jernvägar i medeltal kostade 870,523 R:dr, under det att
enskilda, med Statens närmast jemförliga i medeltal kostade endast 550,558
R:dr per mil.
Vidare är det vid jemförelse med utländska jernbanor eu annan begreppsförvexling
man bör akta sig för. På våra jernbanor gå blott några
få tåg dagligen och med ofta blott några få vagnar, men på de utländska
ila af och an mångenstädes oupphörliga dag- och nattåg. Hvilken skilnad
i erforderlig materiel måste icke detta förorsaka, i ökad betjening och
servis?
Vidare blir nödvändigt att vid jemförelser med utländska banor noga
taga i öfvervägande, om dessa, banor äro enkla eller dubbelspåriga. Det
sednare är i anseende till den lifiigare trafiken på kontinenten ofta nog
förhållandet, men hittills icke hos oss,. med undantag af den korta biten
emellan Stockholm och Liljeholmen. Dessa och andra omständigheter måste
således medtagas i räkningen, om man vid en jemförelse vill finna
hvilka banor som i sjelfva verket blifvit dyrast byggda och dyrast trafikerade.
En annan talare har fästat uppmärksamheten på de direkta kostnader,
som äro förenade med sjelfva Byggnadsstyrelsen. Jag vill anföra
hvad som derom säges i Byggnadsstyrelsens egen officiela berättelse, ty
denna bör väl hafva vitsord, åtminstone hos dess anhängare. Styrelsen
lotvar deruti, att den i framtiden skall komma att kosta endast 29,000
R:dr om året, blott den får stadna qvar och lefva med här i verlden,
men för närvarande kostar den emellertid öfver 40,000 Rall’, har kostat
68,000 R:dr och ännu mer, ja ända till dubbla beloppet, och i dessa siffror
ingår ändock blott till någon del hvad den kostat ute på linien.
Byggnadsstyrelsen har således sjelf erkänt, att den han exsistera på
ungefär hälften af hvad den nu kostar; har man då haft så orätt att
klandra densamma äfven derför att den för blott några ar sedan och innan
striden började kostade tre gånger mera än nu? Man får på sådant
sätt icke någon stor vördnad för Byggnadsstyrelsens ekonomi i förmåga
att kalkylera, men desto mera eu särdeles respekt för bibehållandet af hela
Styrelsen. Pion föreslår det ena årot sitt förflyttande ut på linien, det
andra året vill hon qvarstadna i Stockholm, det ena året behöfver hon
nödvändigt en viss summa att lefva af, det andra året, med utsigt till
ökade göromål, tror hon sig kunna lefva för hälften mindre.
Skulle man dertill forska efter hvad åtskilliga vägarbeten i verkligheten
kostat i jemförelse med Byggnadsstyrelsens förslag, då torde man
364
Den 10 Maj, f. m.
komma att göra ännu mera förvånande upptäckter. Stationshus, som beräknats
till 20,000 R:dr, hafva kostat 80,000 R:dr. Göteborgs stationshus
har kostat nära 2 millioner R:dr. Summera ihop Trafikstyrelsens berättelser
år efter år, och man får för Eslöfs och Hessleholms stationer ett
kostnadsbelopp, för hvilket man kan hissna; hvilken af de båda styrelserna
är det som misstagit sig?
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag fortfarande bifall till den
af Herr Carl Ifvarsson och mig afgifna reservationen. Jag vet mycket väl,
att dessa underdåniga skrivelser till Kong! Maj:t förefalla mången temligen
onyttiga, och att särskildt denna, då Första Kammaren icke godkänt
densamma, är dömd att aldrig på officiel väg hinna fram till Kong!
Maj:t, men alldeles spårlöst skall dock ej ett beslut af Andra Kammaren
i denna syftning blifva, det hoppas jag, och verkar denna skrifvelse ej
mer än en droppe till — det är dock dylika som urholka den hårdaste
sten “non vi, sed saepe cadendo“.
Herr Asker: Det är icke utan en viss undran jag förnummit huru
en så lång diskussion kunnat utspinna sig öfver ett ämne sådant som detta.
Det är tydligt, att om man vill, så kan man få anledning att tala om en
sak så väl i dess allmänhet som i dess detaljer, och den kan då blifva
snart sagdt huru vidlyftig man behagar. I förevarande fall synes man
mig dock först och främst böra fästa sig vid frågans ställning. Men innan
jag går till denna sida af saken, ber jag få yttra några ord angående
kostnaden för Gefle—Dala-jernvägen, som under diskussionen här blifvit
omnämnd. Om jag icke misstager mig, var den kostnad, som af Herr Statsrådet
uppgafs, den ursprungliga, då alla möjliga besparingar gjordes, emedan
bolaget icke hade råd att bygga dyrare, men just dessa besparingar
''hafva sedermera ådragit bolaget betydligt ökade utgifter. De förändringar
och ombyggnader samt reparationer, som i följd deraf blifvit nödvändiga,
skulle kunnat undvikas, derest man vid det ursprungliga byggandet egt
sådana tillgångar, att man icke blifvit förledd till allt annat än ändamålsenliga
besparingar. Det är mer att önska än att hoppas, att den ärade
motionären icke måtte göra samma erfarenhet i afseende på den bana, i
hvars anläggning han varit själen.
En värd ledamot af Kammaren har förklarat, att man måste endast
fästa sig vid medeltalet i jernbanornas byggnadskostnad och uppgifvit
medeltalet för kostnaden af Statens jernbanor vid 1868 års slut till 870,000
och deremot de enskilda banornas till 550,000 R:dr per mil, men detta
kan jag icke finna i ringaste mån minska kraften af Herr Statsrådets
jemförelse mellan kostnaden för våra statsbanor och de utländska jernvägarne.
Jag vågar påstå, att intet annat land i verlden byggt sådana
banor för så billigt pris. Det är visst möjligt, att en och annan anmärkning
kan göras beträffande stationshus och andra anordningar vid utförande
af Statens jernvägsbyggnader, men en stat, som bygger jernvägar,
bör företrädesvis bygga ändamålsenligt, betryggande och med omsorg för
framtidens behof. I sjelfva hufvudfrågan ådagalägger Stats-Utskottets utlåtande,
att 1868 års Riksdag i underdånig skrifvelse af den 13 Maj
samma år, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens sjette
hufvudtitel, bland annat anhållit, “att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt
365
Den 10 Maj, f. m.
öfvervägande, huruvida icke Styrelserna öfver Statens jernvägsbyggnader
och jern vägs trafik kunde sammanföras till en enda styrelse för Statens
jern vägar.''- Denna underdåniga framställning har föranledt Kongl. Maj:t,
att anbefalla Trafikstyrelsen att, efter samråd med Byggnadsstyrelsen, i
ämnet afgifva underdånigt utlåtande. För dessa af såväl Trafik- som
Byggnadsstyrelsen afgifna yttranden redogör Stats-Utskottet ganska omständligt.
Det förefaller mig, som hade Stats-Utskottet i grundsats gillat
den ifrågasatta sammanslagningen af de båda styrelserna. Vid närmare
skärskådande finner man nemligen, att Stats-Utskottet sagt, att "sammanslagningen
icke utan betydande olägenheter kan ega rum, förr än
nordvestra stambanan samt stationshuset i Stockholm blifvit fullbordade;
vid hvilket förhållande och då Kongl. Maj:t med anledning af Riksdagens
ofvanberörda skrifvelse icke lärer underlåta att vid denna tidpunkt taga
frågan i öfvervägande och till Riksdagen göra den framställning i ämnet,
hvartill omständigheterna kunna gifva anledning, Utskottet hemställer, att
Grefve E. Sparres ifrågavarande motion icke måtte till någon åtgärd
föranleda".
Jag kan icke förstå, att icke Stats-Utskottet genom detta sitt utlåtande
fästat allt det afseende på motionärens framställning, som varit
möjligt, och jag hemställer, om det är Kammaren värdigt, att riksdag
efter riksdag till Kongl. Maj:t göra framställningar, som icke kunna leda
till någon följd. Den ärade motionären vill, att Kammaren det oaktadt
nu skall bifalla hans motion, men då Herr Statsrådet och chefen för
Civildepartementet förklarat, att han, när häri finner det lämpligt att i
afseende på Byggnadsstyrelsen vidtaga någon förändring, icke skall underlåta
att då fästa allt möjligt afseende på motionen, så synes mig motionären
dermed böra kunna vara tillfredsställd. På dessa grunder hemställer
jag, om icke Kammaren må anse sig ega goda skäl att bifalla
Stats-Utskottets utlåtande.
Herr Ilierta: Jag anhåller att få yttra några ord i anledning af
Herr Statsrådets yttrande, hvaruti citerades ett utlåtande af den förra
chefen för Statens jernvägsbyggnader angående kostnaden af våra jernvägar
i jemförelse med de utländska. Det omdöme Herr Statsrådet på
grund deraf uttalade är af stor betydenhet, emedan det visar, att Herr
Statsrådet anser våra stambanor vara byggda för relativt särdeles godt
pris. Skulle det nu verkligen förhålla sig så, så lär emot en sådan auktoritet
intet vidare vara att i saken yttra, om också enskilda banor kunna
visas vara byggda med samma spårvidd och likväl kosta 200,000 R:dr
mindre än Statens banor, som väl då måste hafva rätt att kosta så
mycket mer, blott för det att de hafva titeln af stambanor. Detta är
emellertid icke någon ny fråga. Den har blifvit vid flera tillfällen ventilerad.
Vid 1859—1860 årens riksdag var derom en ganska liflig skriftvexling
mellan Stats-Utskottets riksgäldsafdelning och dåvarande chefen
för Statens jernvägsbyggnader. Detta gaf anledning till, att jag, som äfven
då var ledamot af riksgäldsafdelningen, sökte att, så godt jag kunde,
studera mig in i specielt denna fråga; och bland de källor, hvarur man
fick upplysning om kostnaden för jernvägarne, kan jag derföre såsom en
af de tillförlitligaste källor nämna ett tryckt arbete: Michaelis, Statistik
366
Den 10 Maj, f. m.
vor Deutschlands Eisenbahnen. I denna bok upptages kostnaden för anläggning
och rörlig materiel för alla Tysklands jernvägar, och man finner
der uppgifter på flera, som äro billigare i anläggningskostnad än medeltalet
af våra stambanor. Jag påminner mig i detta hänseende särskildt jernvägen
mellan Berlin och Stettin samt den mellan Altona och Kiel. Men
jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på ett par andra omständigheter,
som icke få lemnas ur sigte vid en så beskaffad jemförelse som
denna. Herr Key har redan framhållit den betydligt större materiel, som
användes på de utländska banorna, och som erfordras derföre att de
hafva en vida större trafik än våra. Men dessutom är det tvänne andra
faktorer, som ingå i utgifterna för jern vägsbyggnaderna, och h vilka vid en
jemförelse af kostnaderna måste tagas med i räkningen; den ena är expropriationskostnaderna,
som på många ställen i utlandet äro många
gånger dyrare, och den andra att hos oss byggas jernvägar med en stigning
af 1 fot på 100 och kurvor af ända till 1 fot på 500, då i utlandet
deremot det normala stigningsförhållundet icke är mer än 1 fot på 200,
i England 1 på 300. De af Herrarnc, som rest utomlands, veta huru
ofta man der far genom djupa genomskärningar och öfver höga viadukter.
Detta kommer af den skiljaktighet i stigningsförhållandet, hvarom jag nu
nämnt. Terrasseringskostnaderna äro derföre också der högst betydligt
dyrare än de äro hos oss. Derjemte är i de flesta länder kostnaden
för sleepers mycket större än i vårt land. Tager man allt detta i betraktande,
då tror jag icke att man kommer till det omdöme, som af
Herr Civilministern yttrats, och det har varit för att på dessa omständigheter
fästa Kammarens uppmärksamhet, som jag yttrat dessa ord.
Grefve Sparre: Jag skall icke vara lång. Jag har hörten ledamot
af Kammaren yttra, att det skulle vara främmande för Kammarens värdighet
att .liera gånger till Kongl. Maj:t återkomma med skrivelser om
samma sak. Det yttrande, man hört från statsrådsbänken, gör, synes
mig, en förnyad framställning från Riksdagen så mycket nödvändigare.
Efter de siffror, som blifvit i denna fråga framlagda, är det obegripligt,
att man kan försöka att försvara den närvarande organisationen. Och på
hvad sätt är det man söker att nedslå dessa siffror. Jo, man tager en
liten bit af. Statens jernvägar, ett stycke på 3, 4 mil, och visar, att den
gjorts för billigt pris, och dermed vill man bevisa, att stambanorna öfver
hufvud äro billiga. Likaledes tager man ett litet stycke privatbana, anlagd
under särdeles gynnsamma förhållanden, och jemför anläggningskostnaden
för densamma med priset på privatbanorna i allmänhet. Det måste väl
för hvar och eu vara tydligt, att äfven stambanorna genomgå långa sträckor
af särdeles fördelaktig mark, liksom å andra sidan de enskilda banorna
genomgå både svår och bättre terräng. Den jemförelse, jag gjort,
är emellan kostnaden per medium för 100 mil stambanor och några och
50 mil privatbanor. En sådan jemförelse kan göras. Äfven den skånska
stambanan, i en fördelaktig terräng, kostar dock 140,000 R:dr mer per
mil än de enskilda banorna öfver hufvud. Men detta är icke hufvudsaken,
utan det är att utröna, om det är en omöjlighet att en gång få fram indragningen
af ett embetsverk. Jag känner hela denna ténacité, hvarmed
ett embetsverk håller i sig, då det väl kommit till stånd, men det tillhör
Den 10 Maj, f. m.
367
Kammaren att också ådagalägga sin ténacité att få bort ett embetsverk,
som kostar oss så oerhörda summor. Den som sett huru det tillgår vid
våra statsbanors byggande och haft tillfälle att taga kännedom om de
siffror, som derom bära vittne, han har ock tillräcklig grund för sitt omdöme
i denna fråga.
Friherre Alströmer: Jag hade icke tänkt att deltaga i denna diskussion,
men då den siste, värde talaren yttrat, att det förefallit honom
obegripligt huru någon kunnat taga en sådan styrelse i försvar, så har
jag icke kunnat låta ett sådant yttrande passera obesvaradt. Jag ogillar
först och främst den jemförelse, han gjort mellan byggnadskostnaden för
de enskilda banorna och statsbanorna. Denna jemförelse haltar, ty den
göres icke under lika förutsättningar. Jag vill nu icke inlåta mig på nå
gra
siffror, men hvad jag påstår är, att Byggnadsstyrelsen arbetat redbart
och afiemnat ett godt arbete. Man har således efter min öfvertygelse alldeles
icke något skäl att förklena styrelsen. Det är mycket möjligt att
man kunnat bygga de enskilda banorna billigare, men de äro också smaklösare
och mindre varaktiga. Emellertid synes det orig nödvändigt, att en
annan plan uppgöres för jern vägsstatistiken, så att man lättare må kunna
bilda sig riktiga omdömen i dessa frågor.
Jag har yttrat detta, emedan jag icke kunnat med tystnad åhöra sådana
anfall mot ett aktningsvärdt och redbart embetsverk.
Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder hade yrkats såväl att
Utskottets hemställan måtte bifallas, som jemväl att, med afslag å berörda
hemställan, det förslag måtte antagas, som blifvit framstäldt i den af Herrar
Ifvarsson och Key afgulna, vid utlåtandet fogade reservation. Å dessa
yrkanden gåfvos propositioner, och förklarade Herr Talmannen sig hafva
funnit ja öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan. Då likväl votering
begärdes, blef en så lydande voteringsproposition uppsatt, justerad
och anslagen:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande N:o 80,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej ;
■ Vinner nej, _ har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutit, att Riksdagen skall till Kong).. Maj:t aflåta en sådan underdånig
skrifvelse, som föreslagits i Herrar C. Ifvarssons och E. Keys vid
utlåtandet fogade reservation.
Den i vanlig ordning företagna omröstningen utföll med 42 ja mot
91 nej, hvadan Kammaren beslutat enligt nej-propositionen.
§ 14.
Vid behandlingen af Stats-Utskottets memorial N:o 82, med förslag
rörande aflöningen för de tjensteman och vaktbetjente, som vid kommande
368
Den 10 Maj, f. m,
riksdagar varda hos Kamrarne och Utskotten samt i Riksdagens kansli
anställde, blefvo Utskottets hemställanden i
Punkterna 1 och 2.
Bifallna.
Vid punkten 8 anförde:
Herr Jöns Rundbäck: Då man nyligen bestämt, att till grati
fikationer
åt Stats-Utskottets tjensteman skall vid slutet af denna riksdag
användas ett belopp af 2,000 R:dr, förefaller det mig besynnerligt att man
nu för kommande riksdagar föreslår till samma ändamål 8,000 R:dr. Jag
anser dessutom det arbete, som dessa tjensteman hafva sig uppdraget, vara
af den vexlande natur, att gratifikationerna böra för hvarje riksdag, med
hänsigt till göromålens beskaffenhet och mängd, särskildt bestämmas. —
Med anledning häraf måste jag påyrka utslag å det nu föredragna momentet.
Grefve Posse: Ett afslag å denna punkt skall otvifvelaktigt medföra,
att hvarje kommande Riksdag, liksom de senast förlidna, skall blifva nödsakad
att öfverlägga och votera om denna relativt obetydliga sak. Dessa
ständigt återkommande öfverläggningar skulle dock otvifvelaktigt leda dertill,
att det nu ifrågavarande honorariebeloppet eller någon del deraf allt
efter lyckans vexlingar vid hvarje särskildt tillfälle beviljades, ty det arbete,
som Stats-Utskottets kanslipersonal bär sig uppdraget, är af så ansträngande
beskaffenhet, att den fästa aflöning, som Kammaren nyss bestämde,
icke kan anses tillräcklig. En bestämd honorariesumma, som i
flera afseenden är önskvärd! att hafva en gång för alla fastställd, utesluter
ju icke möjligheten för Riksdagen att framdeles, om så linnes lämpligt,
indraga eller minska beloppet. Afsigten med förslaget är ju uppenbarligen
endast den att befria Riksdagen från besväret att årligen egna
en eller annan timme åt en så obetydlig fråga som den om afiöningen åt
Riksdagens och Utskottens kansli och betjening. Kunde de fasta arfvodena
på förhand bestämmas till det belopp, att de fullt motsvarade arbetet, så
skulle jag icke förorda förslaget om ett särskildt honorarium, men då sådant,
hvad Stats-Utskottets kansli beträffar, enligt mitt förmenande icke låter
sig göra, och då nu härtill kommer, att det till icke ringa del beror på
dessa tjenstemäns nit, skicklighet och skyndsamhet vid göromålens handläggning,
om riksdagarne skola kunna afsl litas inom den i Riksdagsordningen
stadgade tid, så bör man icke tveka att bifalla det nu ifrågavarande
momentet.
Efter dessa yttranden bifölls Utskottets förslag.
Utskottets öfriga hemställanden i detta memorial blefvo likaledes bifallna.
§ 15.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 83, angående
en gratifikation åt Statskommissarie!! Bruno Johansson.
§ 16-
369
Den 10 Maj, f. m.
§ 16.
Föredrogs Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 3
i anledning af Riksdagens år 1869 församlade revisorers i deras berättelse
angående Riksbanken gjorda framställning, att medel, insatta på deposition
mot ränta, måtte, oansedt depositionsbeviset förkommit, varda till vederbörande
deponent utbetalade, samt angående allmänna föreskrifter för dylika
fall. J
Vid Utskottets förra anmälan anförde:
Herr vice Talmannen Manner skantz: Jag kan icke afhålla mig
från att yttra några ord i denna sak, ehuru den visserligen kan synas
vara af mindre vigt, då den afser blott en enskild persons rätt. Men jag
anser bankstyrelsens och bankofullmäktiges förfaringssätt mot denne man,
som, enligt hvad Bankens advokatfiskal funnit vara styrkt, genom våda
förlorat sitt fordringsbevis, icke vara riktigt, då de i åtta år vägrat att
till honom utlemna hans rättmätiga fordran, fin enskild penningeanstalt
skulle helt visst icke hafva förfarit på dylikt sätt, och jag anser det vara
kränkande för Bankens värdighet att, på sätt som skett, förskansa sig
bakom en Kong! förordning af år 1739, som blott genom godtycklig tolkning
kan anses tillämplig på det ifrågavarande förhållandet. Man har
fordrat, att denne man skulle ställa borgen, men då han troligen icke
eger någon annan förmögenhet, liar det sannolikt icke varit honom möjligt
att anskaffa sådan säkerhet, hvarken för kapital eller ränta. — Jag
vill visserligen icke här framställa något bestämdt yrkande, men jag har
velat till protokollet anföra min protest emot först Banko- och sedan
Banko- och Lag-Utskottets förfaringssätt i detta fall, som jag funnit kränkande
för min rättskänsla.
Grefve Sparre: Då jag såsom ledamot i det Sammansatta Utskottet
deltagit i afgörandet af denna fråga, hvarom detta utlåtande handlar, så
vill jag i korthet redogöra för de motiv, som legat till grund för Utskottets
åsigt. Om, såsom Herr vice Talmannen nyss anfört, det vore på något
sätt styrkt att, på sätt Hallqvist påstår, depositionsbeviset vore för
honom förkommet, då hade det varit något skäl att bevilja den af honom
gjorda ansökningen, men af de handlingar, som rörande detta ärende
blifvit för Utskottet framlagda, finnes icke ringaste bevis, som gifver stöd
åt hans uppgift, att detta depositionsbevis blifvit inblandadt med andra
värdelösa papper, som han ryckt ur en låda och kastat i kakelugnen, der
det blifvit uppbrändt. Emellertid finnes det en gammal förordning af år
1739, hvaruti bestämda föreskrifter blifvit gifna om hvad iakttagas bör
vid förnyande af förkomna lånebankoattester in. in., innehållande hufvudsakligen,
_ att efterlysning skall ske; att fordringsegaren, för att erhålla
nytt bevis, bör aflemna säkerhet, samt att innehafvare!! icke är berättigad
att lyfta hufvudstolen förr än 10 år efter det efterlysningen afkunnats.
Då nu Banko-Utskottet vid 1862—1863 årens riksdag förklarat, att dessa
föreskrifter äro tillämpliga i afseende på förnyelsen af förkomna, utaf diRiksd.
Prof. 1870. 2 Afd. 4 Band. 21
370
Den 10 Maj, f. m.
skontverken utfärdade depositionsbevis, och Styrelsen för diskontkontoret,
i enlighet härmed, lemnat Hallqvist föreskrift ej mindre om det förkomna
depositbevisets efterlysande än äfven att aflemna säkerhet för utbekommande
af nytt bevis, men Hallqvist, som väl fullgjort föreskriften om bevisets
efterlysande, deremot icke ställt säkerhet för erhållande af det sednare depositbeviset,
så hemställer jag huruvida det kan vara skäl att utlemna den
deponerade summan, förr än Hallqvist fullgjort allt hvad författningen härom
bjuder. Härtill kommer, att Hallqvist nu eger uppbära räntan af den
deponerade summan, som om tre år härefter kommer att till honom utbetalas,
sedan tio år förflutit efter för fallodagen. Under sådana omständigheter
kan, enligt min åsigt, skäl icke vara för handen att medgifva
Hallqvists begäran, synnerligast som jag är mycket tveksam huruvida, om
det förkomna depositionsbeviset oförmodadt komme till rätta, icke innehafvaren
deraf hade juridisk rätt att få detsamma af diskonten inlöst. —
Här synes mig altan rättfärdighet vara uppfylld, och mannen har ingenting
att beklaga sig öfver, då han sjelf är orsaken till det ofall, som träffat
honom, hvarför jag på nu andragna skäl yrkar bifall till ifrågavarande
utlåtande.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: I anledning af Herr Grefve
Sparres yttrande att icke ringaste bevisning förekommit, som kunde gifva
stöd åt Hallqvists uppgift om depositbevisets förkommande, vill jag uppläsa
följande ur Utskottets utlåtande:
“I anledning af hvad revisorerne utaf diskontkontoret sålunda yttrat
och hemställt, hade Bankofullmäktige inhemtat utlåtande af styrelsen
för nämnda kontor, som, efter det yttrande af hankens advokatfiskal infordrats,
dels i afseende på frågan om återställande till Hallqvist af de
utaf honom deponerade medel tiflkännagifvit sig finna de omständigheter,
som till bestyrkande af det utaf Hallqvist uppgifna förhållandet, att, depositbeviset
uppbrunnit, blifvit förebragta, med hvad mera som till stöd
för hans anhållan förekommit, vara af beskaffenhet, att styrelsen icke
tvekade att biträda den åsigt, som advokatfiskal uti det från honom infordrade
yttrande uttalat, att berörda, af Hallqvist på depositräkning insatta
medel jemte ränta måtte, utan hinder deraf att depositbeviset förkommit
och icke blifvit återstäldt, från Riksbanken till honom utbetalas; dels“ etc.
Således ser man, att de auktoriteter, som bäst egt tillfälle pröfva förhållandena,
uttalat den åsigt att uppgiften blifvit så styrkt som den möjligtvis
kunde blifva.
Grefve Sparre: Det må så vara, att en auktoritet yttrat sig så,
som Herr vice Talmannen nu uppläst, men jag för min del har ingen
lust att tro på auktoriteter, utan tror helst på mina egna ögon, och jag
har vid noggrann granskning af handlingarne icke kunnat upptäcka något,
som kan gifva mig anledning att frångå den åsigt jag förut framställt.
Herr Uhr: Äfven jag har, i egenskap af Bankofullmäktig, varit i
tillfälle att genomgå de detta ärende rörande handlingar, och jag kan försäkra
Herr vice Talmannen, att Bankofullmäktige, som ömmat för den
olyckshändelse som träffat Hallqvist, gerna velat gå hans anhållan till
Den 10 Maj, e, m.
371
mötes, i fall lian kunnat leda i bevis sin uppgift om depositattestens uppbrännande,
men sådant har icke blifvit bevisadt, derför att det icke kan
bevisas. Således bar det icke varit någon möjlighet att göra någonting
för honom, och vid sådant förhållande hafva fullmäktige, sin pligt likmätigt,
icke haft annat att göra än att ställa sig lag och författningar till
efterrättelse.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets anmälan lades till handlingarne.
Utslcottets sednare anmälan.
Lades likaledes till kandlingarne.
§ 17.
Föredrogs och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets memorial
Nio 4, angående arfvoden åt den hos Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottet anställda kanslibetjening.
§ 18.
Föredrogs och bifölls Riksdagens kansli-deputerades memorial N:o 3,
angående de riksdagshandlingar som före Riksdagens slut icke hunnit
tryckas eller till expedition befordras.
§ 19.
Herr Bakström erhöll ledighet från riksdagsgöromålen från den 11
Maj under 14 dagar.
§ 20.
Herr Talmannen tillkännagaf, att i början af morgondagens sammanträde
komme jemlikt 65 § Riksdags-ordningen att anställas gemensamma
omröstningar öfver åtskilliga frågor, deri Kamrarne stadnat i olika beslut
och godkänt de af vederbörande Utskott föreslagna voteringspropositioner.
Kammarens ledamöter åtskiljdes nu kl. 3 e. m., men sammankommo
åter
Kl. 7 e. m.,
då, för den återstående delen af detta sammanträde, förhandlingarne leddes
af Herr vice Talmannen.
872
Den 10 Maj, e. m.
§ 21.
Justerades protokollsutdrag rörande de ärenden, som under förmiddagen
varit föremål för beslut.
§ 22.
Föredrogos och godkändes Banko-Utskottets förslag dels till Riksdagens
underdåniga skrifvelse, Nio 46, med reglemente för Riksbankens styrelse
och förvaltning, dels jemväl till Riksdagens skrifvelse till Bankofullmäktige,
N:o 47, med öfverlemnande af Bankoreglementet.
§ 23.
Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrivelser:
N:o 48, i anledning af år 1869 verkställd revision af Statsverkets förvaltning
under år 1867;
N:o 49, >i fråga om kronohemmans samt åtskilliga andra kronolägenheters
upplåtande under skattemannarätt utan särskild köpeskillings erläggande
;
N:o 50, angående upplåtelse under eganderätt af en till marknadsoch
kyrkostuguplats anslagen mark inom Lycksele socken af Vesterbottens
län;
N:o 51, angående restitution till bolaget L. O. Smith & Cd af erlagd
tillverkningsafgift för icke tillverkadt bränvin;
N:o 52, angående öfverlåtelse under full eganderätt åt Stockholms
stads och läns kurhusinrättning af den till samma inrättning upplåtna
egendom å Kungsholmen;
N:o 53, angående afskaffande af åtskilliga, från kyrkorna i de provinser,
som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter; och
N:o 54, angående befrielse för Skillinge fiskeläges åboar från erläggande
af nu utgående afgäld till borgmästaren i Christianstad.
§ 24.
Bordlädes nu inkomna ärenden:
Stats-Utskottets memorial N:o 87, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om förhöjning af legan för kronoskjuts;
Första Kammarens protokollsutdrag N:o 189, med återlemnande till
Andra Kammarens förnyade ompröfning af ärendet rörande väckt fråga
om förändrad plan för undervisningen vid rikets elementarläroverk;
Den II Maj, f. m.
373
Stats-Utskottets memorial N:o 92, angående den under innevarande
riksdag verkställda statsreglering och den för bestridande af Riksgäldskontorets
utgifter erforderliga bevillning.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/48 e. m.
In fidem
H. Husberg.
9
Onsdagen den 11 Maj.
Kl. 10 f. in.
§ I
Justerades
protokollet för den 4 Maj.
§ 2.
Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Statsrådet von Ebrenbeim
anmält sig till aflemnande af en Kongl. Maj:ts skrifvelse. Herr Statsrådet
framträdde nu och öfverlemnade till Herr Talmannen Kongl. Maj:ts
nådiga skrifvelse till Riksdagen i fråga om förnyad lönereglering för indelta
arméen.
Efter denna nådiga skrifvelses emottagande öfvergick Kammaren till
behandling af de å föredragningslistan upptagna ärenden.
§ B.
Sedan Riksdagens båda Kamrar godkänt de uti Stats-Utskottets memorial
N:o 89 och Bevillnings-Utskottets memorial N:o 15 föreslagna
voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor, deruti Kamrarne fattat
stridiga beslut; så företogos nu, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, gemensamma
omröstningar enligt dessa voteringspropositioner, nemligen;
Första omröstningen.
(enligt Stats-Utskottets memorial N:o 89).
Hen som vill, att Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret,
att, till bestridande af de vid innevarande riksdag beviljade an
-