RIKSDAGENS W* PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1970:37)

RIKSDAGENS W* PROTOKOLL

Nr 37

FÖRSTA KAMMAREN

1970

10—13 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 november Sid.

Interpellation av herr Hansson (s) om åtgärder för att tillförsäkra
invånarna i Göteborg användbart dricksvatten .............. 6

Onsdagen den 11 november

Om vissa påtryckningar mot Portugal ........................ 9

Om en alternativ skola ...................................... 11

Om obligatorisk information i grundskolan om de handikappades
problem .............................................. 18

Om viss granskning av radio- och televisionsprogram för utbildningsändamål
............................................ 20

Om fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna

vid Stockholms universitet ................................ 21

Ombildning av förenade fabriksverken till aktiebolag.......... 24

Om en allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m..... 25

Om åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella
företag.............................................. 29

Barnavårdsmannainstitutionen .............................. 32

Rättsvården ................................................ 45

Om kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare ...... 60

Om rätt för ägare till hyresfastighet att i vissa fall räkna del av

hyra som pensionsgrundande inkomst ...................... 61

Om en undersökning av de ekologiska verkningarna av stora hyggen
...................................................... 63

Interpellation av herr Dahlén (fp) om införande av kommunal
kontrollavgift vid olaga parkering.......................... 66

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Torsdagen den 12 november Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) ang. den statliga kreditgarantin för

jordbrukets rationalisering.............................. 69

av herr Wallmark (m) ang. representanterna för de studerande
i fakultetsberedningen för de tekniska vetenskaperna .... 71

av herr Björk (s) ang. politisk information och propaganda på
arbetsplats ............................................ 73

Interpellationer:

av herr Kaijser (m) ang. arbetsmarknadsutbildningen........ 75

av herr Lidgard (m) ang. interimistiska åtgärder för att skapa

bättre arbetsförhållanden inom skolväsendet ............ 75

av herr Wallmark (m) ang. erfarenheterna av tillämpningen av
kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning (SFS

1969:68) .............................................. 76

av herr Wallmark (m) ang. principerna för urvalet av studerande
för doktorsexamen m. m......................... 77

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lindblad (fp) ang. arbetslösheten
bland trafikflygare inom charterbranschen .......... 78

Fredagen den 13 november

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. åtgärder för att
säkra tillgång på arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,
m. m..................................................... 81

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner (vpk) ang. åtgärder
i syfte att möjliggöra ett fullföljande av pågående byggnadsprojekt
.................................................... 82

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 11 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, ang. de svenska insatserna i det
internationella nedrustningsarbetet ........................ 9

— nr 15, om vissa påtryckningar mot Portugal................ 9

Statsutskottets utlåtande nr 145, om anpassning av viss militär utbildning
till det civila utbildningssystemet ................ 11

— nr 146, om förbättrade studiemöjligheter för värnpliktiga .... 11

— nr 147, om bättre samordning av planeringen inom försvaret

och den kommunala planeringen .......................... 11

— nr 148, om femdagarsvecka inom försvaret ................ 11

— nr 149, ang. utbetalningen av familjebidrag till värnpliktiga 11

— nr 150, om en alternativ skola ............................ 11

— nr 151, om den andliga vården vid sjukhusen .............. 18

Innehåll

Nr 37

Sid.

— nr 152, om obligatorisk information i grundskolan om de handikappades
problem .................................... IS

— nr 153, om viss granskning av radio- och televisionsprogram

för utbildningsändamål .................................. 20

— nr 154, om det obligatoriska medlemskapet i studentkår .... 21

— nr 155, om fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna
vid Stockholms universitet .................... 21

— nr 156, om utbildning av psykoterapeuter.................. 23

— nr 157, om ökad manlig rekrytering till vårdyrken .......... 23

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57, om åtgärder för

att öka den manliga rekryteringen till vårdyrkena .......... 23

Statsutskottets utlåtande nr 158, ang. tillägg till vissa statliga skadelivräntor
.............................................. 23

— nr 159, om återlämnande till Danmark av tronhimmel som tillhört
Kronborgs slott .................................... 24

— nr 160, ang. det statliga kulturstödet ...................... 24

— nr 161, ang. ersättning till suppleant i företagsnämnd hos statlig
myndighet .......................................... 24

— nr 162, ang. beräkningen av statliga sammanträdesarvoden . . 24

— nr 163, ang. utredning beträffande ombildning av i första hand

förenade fabriksverken och domänverket till aktiebolag .... 24

Första lagutskottets utlåtande nr 57, om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser, in. m........................... 25

Bankoutskottets utlåtande nr 56, ang. allmännyttiga stiftelser .... 29

— nr 58, om åtgärder för att motverka maktkoncentration hos

multinationella företag .................................. 29

— nr 59, ang. ytterligare anslag till Den inre riksdagsförvaltningen
: Kostnader för provisoriska lokaler .................... 32

Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. barnavårdsmannainstitutionen
................................................ 32

— nr 55, ang. rättsvården .................................. 45

— nr 56, om kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare 60
Andra lagutskottets utlåtande nr 67, ang. beräkningen av pen sionsgrundande

inkomst .................................. 61

— nr 68, ang. försäljningen av giftiga växter .................. 62

—- nr 69, ang. berättelse för Nordiska rådets adertonde session . . 63

— nr 70, om behörighet för anställd att vara ledamot av försäkringskassas
styrelse, m. m................................. 63

— nr 71, om undantag från strejkrätt för besiktningsveterinär vid

nödslakt ................................................ 63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74, ang. berättelse för Nordiska

rådets adertonde session.................................. 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. anslagen till forskning
och försöksverksamhet inom jordbruket.................... 63

— nr 41, om en undersökning av de ekologiska verkningarna av

stora hyggen ............................................ 63

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 58, om skyldighet för
bilägare att svara för sjukvårdskostnader i anledning av trafikolyckor
.............................................. 66

— nr 59, om fosterhem för svåranpassade barn och ungdomar .. 66

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Tisdagen den 10 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne oktober.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Wirtén för tiden till och
med den 25 november på grund av ett
från honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av
op. appendicit perf. vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda dag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 346, till Konungen i anledning
av motioner om översyn av steriliseringslagen.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling; och
nr 171, angående handläggningen av
vissa delar av vägtrafiklagstiftningen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 178, med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge bidrag ur anslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 180,
om bemyndigande att i visst fall avstå

fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 196,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1946:722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
197, med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande, in. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
statsutskottets utlåtanden nr 145—163,
bankoutskottets utlåtanden nr 56, 58 och
59, första lagutskottets utlåtanden nr 49
och 55—57, andra lagutskottets utlåtanden
nr 67—71, tredje lagutskottets utlåtande
nr 74, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 40 och 41 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 57-—59.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 57 skulle uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 157 samt att
första lagutskottets utlåtande nr 57
skulle sättas närmast före bankoutskottets
utlåtande nr 56.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

144, med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m.;

Nr 37

Tisdagen den 10 november 1970

nr 148, med förslag till lag om ändring
i kyrkomötesförordningen (1949:
174), m. in.;

nr 159, angående gymnasieskolan;
nr 162, angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.;

• nr 168, med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.;

nr 169, angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning;

nr 172, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
in. m.;

nr 174, om ökning av den svenska
andelen i världsbankens grundfond;

nr 175, med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland;

nr 181, med förslag till lag om ändring
i lagen (1955: 183) om bankrörelse,
m. m.;

nr 182, angående godkännande av
vissa ändringar i överenskommelsen
angående upprättande av en europeisk
organisation för kärnforskning;

nr 183, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960:391);

nr 186, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken, m. m.;

nr 187, om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen (1956:236);

nr 188, med förslag till riktlinjer för
omorganisation av lantmäteriverksamheten; nr

189, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963: 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

nr 195, med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt; och

nr 200, angående ersättning till kommuner
för bidrag till investeringar i
primärflygplatser.

Interpellation om åtgärder för att tillförsäkra
invånarna i Göteborg användbart
dricksvatten

Herr HANSSON (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Rätten till frisk luft och
friskt vatten har alltid varit en självklarhet.
När dessa rättigheter nu står i
fara framstår det i sin tur som självklart
för allmänheten att kräva erforderliga
åtgärder från myndigheternas sida.

I Göteborg är en halv miljon människor
beroende av Göta älv för sin försörjning
med friskvatten. På senare tid
har upprepade störningar i denna försörjning
ägt rum. Illaluktande och illasmakande
ämnen har förekommit i älvvattnet
och tvingat de kommunala myndigheterna
att för längre eller kortare
tid stänga färskvattenintaget i Göta älv.

Miljöpolitiken har fått många nya
redskap i sin hand genom de senaste
årens riksdagsbeslut.

Händelserna i Göteborg aktualiserar
emellertid frågan om man inte i speciella
fall måste komplettera den generella
lagstiftningen och ordinarie centrala
myndigheter med en kraftig punktinsats.

Vattenföroreningen i Göta älv sker i
kraft av en serie skilda vattendomar av
delvis mycket hög ålder. Dessa domars
efterlevnad och sammanlagda effekt är
för närvarande omöjliga att överblicka,
och en snabb och fullständig inventering
av situationen framstår som omedelbart
nödvändig.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder
för att tillförsäkra de 500 000 invånarna
i Göteborg den självklara rätten
till användbart dricksvatten?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1304, av herr Jacobsson, Gösta,
och herr Ottosson, i anledning av
Kungl. Majrts proposition nr 154, med
förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m.;

nr 1305, av herr Lindblad och herr
Andersson, Axel, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 154, med förslag
till lag om lokaliseringssamråd, m. m.;

nr 1306, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
154, med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m.;

nr 1307, av herr Mossberger m.fl., i
anledning av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en
från konstitutionsutskottet inkommen
skrivelse med förslag till ny riksdagsstadga; -

nr 1308, av herr Svenungsson, i anledning
av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en från
konstitutionsutskottet inkommen skrivelse
med förslag till ny riksdagsstadga;
och

nr 1309, av herr Wikström, i anledning
av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en från konstitutionsutskottet
inkommen skrivelse
med förslag till ny riksdagsstadga.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Onsdagen den 11 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00. lagen och lag om ändring i studie -

hjälpsreglementet, till lagutskott samt

Justerades protokollet för den 3 inne- * övrigt till statsutskottet,
varande månad. -

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed har jag äran anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 18—den
20 november för att på inbjudan av
European Space Research Organisation
— ESRO — besöka dess anläggningar
i Holland och Västtyskland.

Stockholm den 10 november 1970

G. Ivar Virgin

Den begärda ledigheten beviljades.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 144, med förslag till lag
om införande av fastighetsbildningslagen,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 148, med förslag till lag
om ändring i kyrkomötesförordningen
(1949:174), m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge lag om ändring
i kyrkomötesförordningen, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 159, angående gymnasieskolan,
hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge lag om ändring i skol -

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:s proposition nr
162, angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 168,
med förslag till lag om förvaltning av
kyrklig jord, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 169,
angående försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

172, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 174, om ökning av den svenska
andelen i världsbankens grundfond.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 175,
med förslag till lag om linjesjöfart på
Gotland.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
181, med förslag till lag om ändring i
lagen (1955:183) om bankrörelse, m. m.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition, nr
182, angående godkännande av vissa
ändringar i överenskommelsen angående
upprättande av en europeisk organisation
för kärnforskning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 183, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960: 391).

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 186,
med förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
187, om tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
188, med förslag till riktlinjer för omorganisation
av lantmäteriverksamheten.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 189, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963: 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift; och

nr 195, med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 200,
angående ersättning till kommuner för
bidrag till investeringar i primärflygplatser.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1304—1306 till bankoutskottet
och

Om vissa påtryckningar mot Portugal
motionerna nr 1307—1309 till konstitutionsutskottet.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motion angående de svenska insatserna
i det internationella nedrustningsarbetet,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om vissa påtryckningar mot Portugal

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
om vissa påtryckningar mot Portugal.

I de likalydande motionerna I: 444,
av herr Werner, och II: 490, av herr
Hermansson m. fl., vilka hänvisats till
utrikesutskottet, hade föreslagits, att
riksdagen — mot bakgrund av Portugals
fortsatta kolonialvälde i Afrika —
i skrivelse till regeringen skulle hemställa
om effektiva påtryckningar och
åtgärder mot Portugal inom FN, EFTA
och andra internationella organisationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att motionerna
1:444 och 11:490 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Som kunde befaras har
svensk neutralitetspolitik blivit föremål
för utländska spekulationer. Nyligen
har även officiellt gjorts uttalanden där
innehållet i den s. k. aktiva svenska
neutralitetspolitiken ifrågasatts. Utrikesministrarna
i Belgien och Holland har
uttalat vissa tvivel på trovärdigheten
i den svenska neutralitetspolitiken.
Även den ryska tidningen Izvestija har
från sina utgångspunkter och intressen
gjort uttalanden och spekulerat om innehållet
i vår neutralitetspolitik.

I föreliggande utskottsutlåtande, som
gäller ett annat land, nämligen Portugal,
har utskottet ändrat formuleringen

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om vissa påtryckningar mot Portugal
i förhållande till utskottets utlåtanden
åren 1967, 1968 och 1969. Denna formuleringsändring
synes skenbart betydelselös,
men det är inte säkert att den
uppfattas på det sättet av den andra
parten, dvs. Portugal. Utskottet säger
i en mening: ”Portugal vägrar alltjämt
att ge folken i sina afrikanska kolonier
den frihet som tillkommer dem.” I tidigare
utskottsutlåtanden har utskottet
talat om ”afrikanska områden” och
icke om ”afrikanska kolonier”. Frågan
är alltså här huruvida man i denna
skenbart betydelselösa ändring av formuleringen
skall se en förskjutning av
positionerna i vår utrikespolitik.

Portugal är mycket angeläget att hävda
att det inom dess område icke existerar
kolonier utan att de afrikanska
och asiatiska områden som ingår i det
portugisiska riket är provinser. Portugal
menar att detta är ett förhållande
som har gällt i 400 år. På denna punkt
skiljer sig meningarna i Förenta nationerna.
Det är också en känd sak att
portugiserna hävdar att det i deras land
råder ett likaberättigande mellan folkgrupper
och att där icke finns någon
rasdifferentiering. Likaså är det allmänt
känt att portugiserna, som det brukar
heta, integrerar.

Vidare förnekar portugiserna att det
skulle föreligga en omfattande illojalitet
hos befolkningen i dess områden
utanför Europa. Dessutom framhåller
de att de upplever den terrorism, som
dessa områden är utsatta för, såsom
organiserad utifrån av länder bl. a.
utanför Afrika. De nämner och utpekar
själva, att där finns kommunistintressen,
att Sovjetunionen är vapenleverantör
och att i Portugisiska Guinea kubansk
militär uppträder i terrororganisationerna.

Det gäller här frågor som vårt land
enligt min mening knappast har anledning
att lägga sig i, och jag befarar att
man i Portugal kan uppfatta denna förskjutning
i utskottets formulering som
en utmaning. Min fråga när det gäller
föreliggande utlåtande är alltså bara en,

nämligen den om den svenska neutralitetspolitiken
glider även avsiktligt.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Herr Åkerlund ifrågasätter,
om det är någon förskjutning i
svensk neutralitetspolitik, när utskottet
i sin skrivning har använt begreppet
”afrikanska kolonier”. Så är inte förhållandet.
Utskottet har i huvudsak
följt Förenta nationernas resolutioner
och den vokabulär som använts av Sverige
vid FN-behandlingen och i FXsammanhang.
Det är alltså inte fråga
om någon förskjutning i detta begrepp.

Begreppet ”afrikanska kolonier” när
det gäller Portugal anser utskottet vara
helt korrekt, ty man måste väl konstatera
— oavsett vad Portugal självt säger
— att de afrikanska områdena är koloniala
områden. Detta framgår också
av de förhållanden som råder inom
dessa områden, där befolkningen fört
en långvarig kamp för att få sin självständighet,
vilken strävan slås ned av
portugiserna med vapenmakt. Man kan
förmoda att den frihetskamp som pågår
i bl. a. Angola kommer att öka i
stället för att minska, vilket naturligtvis
kommer att skapa allt större problem
för Portugal, intill dess att Portugal
är berett att avveckla sina kolonier
och ge dessa områden den självständighet
som de eftersträvar. Portugiserna
kan naturligtvis tala om portugisiska
områden och därmed ge ett intryck av
att det här gäller områden inom ramen
för Portugal självt, men alla må vi ju
veta att så inte är förhållandet.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag nöjer mig med att
ta fasta på vad utrikesutskottets ärade
ordförande sade om att vi här inte kan
se någon förskjutning i den svenska
neutralitetspolitiken. Vad återigen angår
interna förhållanden i Portugal sak -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

nar jag för min del förmågan alt bedöma
dem. Problemen är säkert mycket
komplicerade.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 145, i anledning av motioner om
anpassning av viss militär utbildning
till det civila utbildningssystemet;

nr 146, i anledning av motioner om
förbättrade studiemöjligheter för värnpliktiga; nr

147, i anledning av motioner om
bättre samordning av planeringen inom
försvaret och den kommunala planeringen; nr

148, i anledning av motioner om
femdagarsvecka inom försvaret; och

nr 149, i anledning av motioner angående
utbetalningen av familjebidrag
till värnpliktiga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om eu alternativ skola

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av motioner
om en alternativ skola.

I de likalydande motionerna I: 192,
av hem Svenungsson och herr Pettersson,
Karl, samt II: 220, av herr Nilsson
i Agnäs m. fl., hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om åtgärder för inrättandet av
en alternativ skola.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 192 och II: 220.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Bohman (m), Nyman
(fp), Wallmark (m) och Nordstrandh
(m), fröken Ljungberg (m)

Om en alternativ skola
samt herrar Kullstad (fp) och IVestberg
i Ljusdal (fp).

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att sätta i gång en debatt i anledning
av detta enhälliga utskottsutlåtande.
Avslagsyrkandet på motionerna nyanseras
ju också något i det tillfogade
särskilda yttrandet.

Men det råder inget tvivel om att opinionen
inom riksdagen är negativ till
inrättandet av en alternativ skola här
i landet. Det är utanför riksdagen som
denna opinion finns, och där växer den
sig allt starkare. Jag har begärt ordet
närmast för att erinra om att vid årets
allmänna kyrkomöte väcktes en motion
med i huvudsak samma yrkande som i
föreliggande riksdagsmotioner. Motionen
till kyrkomötet blev föremål för
mycket ingående behandling i både utskott
och plenum. Den föll inte lika
handlöst som förevarande motioner i
statsutskottet.

Årets kyrkomötesbeslut innebar att
frågan om en alternativ skola på kristen
grund hänsköts till kyrkomötets utredningsnämnd,
och i denna nämnd
har utredningen redan påbörjats. Som
ledamot av utredningsnämnden kan jag
försäkra kammaren att frågan där blir
föremål för en allsidig utredning, innefattande
även internationella jämförelser.
Att denna kammares värderade
sekreterare med sin stora sakkunskap
när det gäller hela frågekomplexet kyrka—stat
ingår i utredningsnämnden räknar
jag som en mycket stor tillgång.

Det utredningsyrkande som ställs i
de föreliggande motionerna och som bestämt
avvisas av statsutskottet håller
alltså på att effektueras i annat sammanhang.
En hänvisning till detta kända
förhållande hade kanske varit på sin
plats i utskottets skrivning. Avslagsyrkandet
hade då kanske blivit mindre
kärvt. I varje fall hade det blivit mer
upplysande.

I det här läget har jag, herr talman,
inget yrkande.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om en alternativ skola

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar kan möjligen betraktas såsom
ett litet ärende. Statsutskottet behöver
bara en halv sida för att klara av saken.
Så finns ett särskilt yttrande, som kanske
upptar en kvarts sida. Jag tror emellertid
-— jag förstår att herr Svenungsson
gjorde det — att ärendet har en
mycket stor räckvidd. Jag tror också att
det i någon form återkommer på riksdagens
bord och då med betydligt större
kraft än som har varit fallet vid denna
riksdag. Jag önskar därför göra några
kommentarer.

Jag vill först säga, herr talman, att
jag delar utskottets grundsyn. Jag vill
inte nu eller i framtiden medverka till
den omfattande förändring av skolsystemet
som den föreliggande motionen
tycks avse. Man talar om positiv kristendomsundervisning,
om etisk fostran
och om en kristen samhällssyn. Man är
angelägen om att de verkligheter som
döljs bakom dessa begrepp skall levandegöras
bland ungdomen i vårt folk. Detta
problem är för närvarande inte löst
i vår lagstiftning eller i den allmänna
skolpolitiken.

Det är alldeles uppenbart att många
människor i vårt samhälle känner stark
oro inför den allmänna utvecklingen.
Många känner tveksamhet inför de uppriktiga
försök till en objektiv religionsundervisning
som för närvarande görs
i vår skola. Vad är det vi har att vänta?
Personligen tror jag inte att vi går mot
en tid som kan karakteriseras med begreppet
pacificering. Jag tror tvärtom
att debatten kommer att öka i skärpa.
Här har i kammaren meddelats att ett
betydande organ i vårt samhälle utreder
denna fråga. Det känslomässiga läget
kommer inte att tunnas ut utan kommer
snarare att skärpas, ty här rör det
sig om djupgående motsättningar i vårt
folk.

Jag är, herr talman, helt medveten
om att det är mycket riskabelt att söka
bedöma det kulturklimat i vilket man
själv lever. Men är man en ansvarig

samhällsarbetare är man ju tvungen att
på något sätt söka vinna klarhet över
vilka strömningar som gör sig gällande,
för att kunna göra riktiga konklusioner
och om möjligt kunna föra fram synpunkter
som är av värde för samhällets
framtid.

Det har länge talats om att vårt samhälle
utmärkes av pluralism. Det är riskabelt
med modeord, men visst är den
verkligheten för handen. För närvarande
finns i vårt folk olika idéströmningar
som mycket starkt bryts mot varandra,
vilket är pluralismens innersta innebörd.
Tidigare var det i vårt land en
övervikt för den kristna samhällssynen.
Då fanns en kyrka som man numera
kallar för auktoritär. I vår tid har man
gjort allt för att rasera alla auktoritära
systems inflytande på vårt folk, inklusive
den svenska kyrkan, den svenska
kristendomen.

Samtidigt säger man för närvarande
att det finns en kristet orienterad underström
inom vårt folk. Man säger att
den underströmmen tar avstånd från de
etablerade kristna formerna, från de
olika kyrkorna, samfunden och gemenskapsbildningarna.
Men strömmen växer,
och har man observerat den intensiva
aktion som från kristet håll gjordes
i folkparkerna under gången sommar,
får man en känsla av att det ligger
någonting riktigt i den iakttagelse
som här har gjorts. Jag läste nyligen i
en kristen tidning: ”Tiden är inne att
på nytt erövra torgen.” Detta är uttryck
för vad jag här söker att antyda.

Man talar ofta om att situationen inom
vårt folk utmärks av en stark polarisering,
och det är väl riktigt. Det betyder
att man i intensiv grad söker rikta
uppmärksamheten på olika tendenser
och förstärka den syn, det engagemang,
som ligger bakom dessa ställningstaganden.
Jag har en känsla av att denna polarisering
gör sig gällande just i fråga
om skolan och ungdomens värld.

Ser man på den kristna hållningen i
vårt land — och det är ju inget litet
antal människor som den omfattar, så

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

det är ingen sekundär fråga som vi här
sysselsätter oss med — är den alls inte
enhetlig. Man lägger just nu märke till,
vilket är psykologiskt lätt förklarligt,
att det är fråga om en stark konservativ
trend, som från kristen utgångspunkt
gör sig gällande i olika kristna gemenskapsbildningar.

Under en period har en liberal öppenhet
från kristet håll varit för handen.
Även om den liberala öppenheten för
närvarande pressas tillbaka existerar
den — jag tror alls inte att man har
kunnat bryta udden av dess kraft. Den
öppenheten tar pluralismen på allvar.
Det betyder bland annat, herr talman,
att man räknar med en ömsesidig respekt,
och det är för mig en otroligt
viktig sak. Skall vi i vårt samhälle orka
leva vidare utan alltför stora konflikter,
är det nödvändigt att vi når fram
till en situation där vi visar varandra
ömsesidig respekt. Det är givetvis inte
fråga om annat än att den som företräder
den ena eller den andra idéströmmen
verkligen gör det på ett uppriktigt
sätt —- den saken är alldeles självklar —
men en levande ömsesidig respekt måste
ta gestalt inom vårt folk. Jag räknar,
herr talman, med — jag bekänner mig
själv till denna liberala öppenhet — att
denna ömsesidiga respekt skall kunna
bevaras och förstärkas i vår debatt och
där besluten fattas. Det betyder att i
vårt samhälle också måste ges utrymme
åt kristen livssyn. Jag själv har känt
stor sympati för att rasera den auktoritära
kristna hållningen. Den stämmer
inte med det kristna evangeliet, den
stämmer definitivt inte med den utveckling
som äger rum i vårt samhälle,
men det betyder inte att man sopar bort
den kristna livssynen som sådan, liksom
man inte skall sopa bort någon
annan livssyn som med uppriktighet
förs fram inom vårt folk. Det är en fråga
om att ta allt detta på allvar. Endast
på det sättet visar vi en sant öppen
pluralistisk hållning, som vi har en tendens
att i någon mån skryta med i
vårt kulturklimat.

Om en alternativ skola

Skolan har såvitt jag förstår accepterat
tanken på att etisk fostran skall vara
för handen. Man står icke likgiltig inför
de etiska värdena som sådana. 1
målsättningen för grundskolan ingår afl
hjälpa varje ung människa, oberoende
av social startpunkt i livet, att utveckla
sin personlighet. Det är en etisk värdering
som ligger bakom ett sådant synsätt.
Skolans mål är att stärka demokratin
och skapa en ökad jämlikhet i
samhället. Det är, herr talman, en etisk
värdering som ligger bakom en sådan
målsättning. Chefredaktören i Aftonbladet
sade i en debatt, som jag för några
år sedan deltog i tillsammans med honom,
att praktiskt taget alla ställningstaganden
som görs i de politiska instanserna
har en moralisk bakgrund. Såväl
ekonomiska ställningstaganden som allmänpolitiska
ställningstaganden och
folkmoraliska ställningstaganden måste
göras på en etisk grundval. Skolan har
accepterat att etik inte är någonting
som man ställer åt sidan, utan någonting
som hör till ungdomens delaktighet
i den fostran man önskar ge.

Utöver den etiska fostran som vi söker
ge i vår nya skola vill man att inspiration
till en kristen livshållning,
personligt accepterad av eleverna, skall
ges. Här är vi, såvitt jag kan se, i ett
dilemma. Det tjänar ingenting till att
förneka det dilemmat, eftersom det
finns i vårt folk. Vi här i riksdagen
måste acceptera att ett sådant dilemma
faktiskt existerar. Jag tror inte personligen
att det finns någon som för närvarande
har en självklar lösning. Vi har
att brottas med dessa frågor, att fortsätta
debatten och att lagstifta så gott vi
det begriper, efter den utveckling vi
kunnat ernå i vårt eget inre.

Ett klart och talande exempel är den
personliga hållning som ofta framträder
utan ömsesidighet och verkligt medmänskligt
ansvar och utan samhällsansvar
hos grupper av vår ungdom. Jag
är nästan rädd för att göra ett dylikt
uttalande, eftersom det är mycket lätt
att bli stämplad som reaktionär och till -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om en alternativ skola
bakablickande, som den som inte förstår
situationen. Jag har inte någon som
helst önskan att bli betecknad på det
sättet. Jag har dock talat tillräckligt
mycket med lärare, med föräldrar och
med andra i vårt folk för att klart inse
att detta är en fråga av största betydelse,
som sannerligen inte löses i en handvändning
eller med några enkla handgrepp.
Men den bristande ansvarigheten
i vårt .samhälle existerar. Jag har inget
behov av att sätta etikett på särskilda
grupper, men den bristande ansvarighet
som uppenbaras på olika områden i vårt
samhälle är ett av de allvarligaste samhällsproblem
vi har att brottas med.

Hur skall vi då bete oss när man gör
anspråk på att få en alternativ skola,
byggd på kristen grund. Personligen
tror jag definitivt inte på en alternativ
skola. Det skapar en ohälsosam dualism
och — såvitt jag kan se — en antidemokratisk
dualism. Tv vad kommer att
hända i en sådan skola? Motionärerna
säger att undervisningen i stort sett
skall vara av samma art i statens grundskola
som i en eventuell alternativskola
på kristen grund. Det är religionsundervisningen
som skall vara mer uttalad
och mer konfessionellt orienterad och
som skall ha till syfte att vinna unga
människor för en kristen livssyn.

Vad blir följden av detta? Blir inte
följden att vi får en grupp unga människor
som går i en typ av skola och
en grupp unga människor som går i en
annan typ av skola? De konfronteras
inte, de möts inte, de brottas inte inom
sig själva med de frågor som det här
gäller. Vi får i stället i vårt samhälle
grupper av människor som lever med
nästan vattentäta skott emellan sig. Jag
är medveten om att jag gör någon överdrift,
men jag gör det för att få en konsekvens
så klart dragen som möjligt.

Jag är vidare tveksam inför rekommendationen
i det särskilda yttrandet.
Där vill man ha en generös inställning
till ansökningar enligt 27 § i skollagen.
Vad innebär det? Det innebär att religiösa
samfundsbildningar har möjlig -

het att anhålla hos Kungl. Maj:t att ungdomar
som växer upp inom deras egen
livssfär skall kunna befrias från religionsundervisning
i skolan för att undervisas
i religion givetvis på ett konfessionellt
sätt, av de egna lärare som
kan finnas.

För ett par år sedan yrkade jag att
27 § i skollagen skulle slopas, och jag
vidhåller den synen efter att ha funderat
vidare på denna sak. Jag anser det
vara principiellt felaktigt att befria
unga människor från undervisning i religionskunskap.
Jag har den uppfattningen
att det tillhör allmänbildningen
att bli förtrogen med religionens värld,
precis som man blir förtrogen med historiens
värld, matematikens värld eller
vad det nu kan vara fråga om.

Inget folk har existerat utan religion.
Religionen har i dag en mycket stor betydelse,
finner ofta nya uttryck, är ofta
av annan art än den som var vanlig när
man själv växte upp, men den existerar.
Jag menar att skolan i sin objektiva
religionskunskap skall göra varje ung
människa, vilken bakgrund hon än må
ha, förtrogen med detta faktum. Därför
anser jag att det snarare är riktigt att
slopa 27 § i skollagen än att liberalisera
tillämpningen av denna paragraf,
som man vill i det särskilda yttrandet.

De människor som hävdar en sådan
syn som jag har är troligen på kristet
håll i minoritet, men jag har min uppfattning
och vill framföra den. Vi ställs
givetvis inför frågan: Vad skall samhället
göra i denna situation? Jag menar
mig inte besitta någon fullständig
klarhet, och jag menar mig inte kunna
anvisa någon definitiv lösning på problemet.
Men jag vill ange den syn jag
har kommit till i mitt funderande.

Först vill jag säga: Tag objektiviteten
i .skolan på allvar! Det är väl självklart
att om man försöker sig på en
objektiv religionskunskap, så klarar
man inte på några år denna omställning
från en konfessionellt orienterad kristendomskunskap
till en objektiv religionskunskap.
Lärarna är rädda, bar -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

ir>

nen är rädda, och mycken oklarhet råder.
Man undrar t. ex.: Bryter jag mot
den tanke som SÖ ger uttryck för? Man
är rädd i fråga om engagemanget, och
man har för sig att inget religiöst engagemang
får förekomma i skolan. Nu
har den förre chefen för skolöverstyrelsen
gjort alldeles klart, att man här
gruvligen tar miste. All undervisning
skall vara engagerad. Men här är det
fråga om ett engagemang som inte leder
i en viss religiös eller kristen riktning.
Det gäller ett engagemang som lyfter
fram religionen såsom en angelägen fråga
för ungt folk.

För mig innebär detta att man inte
skall karikera kristendomen. Det är
ingen konst alls, herr talman, att hitta
diverse ur allmän demokratisk synpunkt
negativa drag i den kristna bilden.
Men det är att karikera kristendomen
om man utväljer vissa samfund
och säger att de företräder den kristna
synen och sedan snabbt ordnar en
association till grupper av människor,
kanske samfund, som man tror har en
likartad syn. Jag har själv i mycket hög
grad varit utsatt för en sådan karikatyr
av kristen tro. Till verkligt objektiv
religionsundervisning hör att kristendomen
icke karikeras utan framställs
så som den var i sin ursprungliga intention
— naturligtvis också i sin historiska
utveckling i både negativ och
positiv riktning. Gör alltså inte i skolan
sensationsjournalistik av den kristna
tron, utan låt objektiviteten i dess
djupaste mening ha sitt inflytande!

Det andra jag vill säga är: Ge de
kristna samfunden och kyrkorna utrymme
att arbeta! Vi är alla medvetna om
att den statliga sektorn växer medan
den privata sektorn krymper. Jag har
nyligen i ett anförande här i riksdagen
diskuterat den saken och ämnar inte nu
ägna mycken uppmärksamhet däråt.

De religiösa samfundens uppgift är
att vinna ungdomen för en personlig
religiös tro och för en personlig religiös-etiskt
bestämd livshållning. Det

Om en alternativ skola
skall samfunden, kyrkorna, religionerna
i sin etablerade form göra — inte
skolan.

Nyligen beslöts, efter en ganska lång
debatt, om en arbetsgivaravgift som tar
ifrån de fria samfunden frimodigheten
och glädjen i att fortsätta arbetet. Här
visade samhället brist på förståelse för
vad det verkligen är fråga om. I stället
för alt begränsa möjligheten till elt
fritt utbud av religion i vårt samhälle
är det en demokratisk uppgift att stödja
en sådan funktion. Om det är riktigt
som framhålles i motionen att två tredjedelar
av vårt folk vill att ungdomen
skall få en kristen uppfostran, kan det
inte vara en demokratisk konsekvens
att säga: därför skall vi i skolan ge en
konfessionell undervisning. Men det är
en demokratisk konsekvens att säga: vi
upplever verkligen att här i vårt folk
finns en stor grupp av människor som
har en bestämd önskan. Då måste det
vara vår uppgift att ge denna grupp
möjlighet att fungera på ett effektivt
och levande sätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets utlåtande nr 150. Det innebär
avslag på motionen om en alternativ
skola, men jag hoppas att detta
avslag inte skall betyda likgiltighet för
den fråga som ligger bakom motionen,
ty den är — tror jag — livsviktig för
vårt folk. Jag hoppas att riksdagen skall
finna vägar att lugnt genomföra vårt
stora skolpolitiska experiment med objektiv
religionsundervisning. Om det
tar en generation att komma till rätta
med den frågan är jag i och för sig inte
så förfärligt rädd därför. Vi skall göra
allt för att ge objektiviteten ett meningsfullt
och korrekt innehåll. Det är alltså
fråga om objektiv religionsundervisning
för alla, och jag har den uppfattningen
att samhället skall stå öppet så
att det tar kristna såväl som andra idéströmningar
i deras renhet, uppriktighet
och äkthet på helt och fullt allvar.

Med de här orden har jag alltså velat
yrka bifall till det utskottsutlåtan -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om en alternativ skola

de som föreligger men antyda att jag
icke delar den grundsyn som framförs
i det särskilda yttrandet.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Statsutskottet har haft
att ta ställning till en motion vars kläm
har ett konkret innehåll. Detta har varit
statsutskottets uppgift i sammanhanget,
och man har inte haft att ta upp
en förutsättningslös diskussion om hur
religionsundervisning eller eventuell
kristendomsundervisning skall ordnas i
eller utanför skolan.

Utskottet har varit totalt enigt om att
det förslag som motionärerna fört fram
är orealistiskt. Därför har vi också kunnat
skriva så kortfattat i utskottsutlåtandet.
Men till utskottsutlåtandet är fogat
ett särskilt yttrande som jag har
undertecknat, och det var därför jag begärde
ordet.

Vi som skrivit under detta yttrande
har snarast velat registrera motionen
som ett uttryck för den oro mycket
stora grupper här i samhället känner
över hur det skall gå med barnen i de
familjer som har en kristen grundtro
och deras tveksamhet inför den objektiva
religionsundervisningen. Vi har
med detta särskilda yttrande endast velat
markera att det finns en möjlighet
som kyrkomötet, såvitt jag vet, enhälligt
anslutit sig till, nämligen att Kungl.
Maj:t enligt skollagens 27 § kan ge vissa
dispenser och att detta borde kunna
tillämpas något mera generöst än vad
som nu görs. Vi har inte med det särskilda
yttrandet velat ta upp hela grundprincipfrågan
till någon diskussion, och
jag finner heller inte anledning att i
anslutning till yttrandet nyss ta upp
någon diskussion eller föra någon debatt
med herr Sörenson.

Vi har en sakfråga att ta ställning till,
och vi är enhälliga i utskottet. Med det
särskilda yttrandet har vi endast velat
markera en tanke utan att ta upp principfrågan
till diskussion.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har stor förståelse
för herr Wallmarks resonemang. Herr
Wallmark anmäler sin uppfattning i en
fråga liksom man gör i varje utskott
där det föreligger ett konkret förslag
att ta ställning till. I det särskilda yttrandet
har han velat söka sig till idéerna
bakom förslaget. Genom att underteckna
det särskilda yttrandet har han
velat registrera den oro som för närvarande
gör sig gällande. Jag gjorde
ingenting annat än ett försök att lyfta
fram denna fråga till en förstahandsfråga
i vårt folk, tv det tror jag att den
är. Bakom ett förslag som jag tycker är
valhänt och felaktigt ligger en realitet,
som jag tror att riksdagen får ta ställning
till under kommande år. Det är
därför, herr talman, som jag ville göra
de antydningar som kom fram i mitt anförande.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Det är självfallet inte
motionärernas mening att vi ögonblickligen
skall få en alternativ skola, utan
det är utredning vi begär. Jag delar herr
Sörensons uppfattning att denna fråga
är ytterst komplicerad, men jag menar
inte att den är så komplicerad att det
inte går att utreda den.

Förslaget om en alternativ skola bör
ägnas stor omsorg och nog sättas in i
ett internationellt sammanhang. Det gäller
att hävda rätten att grunda alternativa
skolor, där den fostrande attityden
och inriktningen klart skulle kunna
präglas av kristen uppfattning. Den avskärmning
mellan olika grupper, som
herr Sörenson var rädd för, existerar
nog redan i dag, om vi skall se sanningen
som den är.

Vi kan dock inte bortse från de internationella
sammanhangen. Det är väl
bara de totalitära staterna som utmärker

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

sig på detta område, när det gäller en
högst enkelriktad undervisning.

Vi liar FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna av 1948, vi har
Europarådets konvention av 1952 och
UNESCO-konventionen av år 1960. De
svenska statsmakterna har såvitt jag vet
inte avvisat dessa konventioner, men
som jag ser saken är det till sist en
fråga om föräldrarätten.

Det är ju också ganska märkligt att
systemet med alternativa skolor fungerar
utmärkt i andra länder och att dessa
skolor är ytterst attraktiva.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom jag deltagit i
behandlingen av detta ärende i statsutskottet
vill jag helt kort anföra några
synpunkter.

Det sägs att stundom slumrar även
Homeros. Jag har ett intryck av att när
kyrkomötet gjorde sitt uttalande i denna
fråga, förbisåg man vad det skulle
leda till, om man får den mera generösa
tolkning av dispensmöjligheten beträffande
religionsundervisning som här
efterlyses.

Det är riktigt som herr Svenungsson
säger, att föräldrarätten kommer in i
sammanhanget. Men vi har i det svenska
samhället på väsentliga punkter gjort
inskränkningar i föräldrarätten. Redan
införandet av en obligatorisk skola är i
och för sig en inskränkning av den fullständiga
friheten för föräldrarna att råda
över sina barn. Det finns vissa undantagsmöjligheter,
men vi har bedömt
det så att det är viktigare att garantera
en obligatorisk undervisning för barnen
än att se till att föräldrarna har
oinskränkt möjlighet att bestämma över
dem.

Vi har i den svenska skolan den unika
situationen — jag tror att den är unik
i hela världen — att ha en objektiv religionsundervisning.
Bakom de principer
som ligger till grund för detta har
kyrkorna slutit upp, framför allt genom
Samkristna skolnämnden. Om man nu

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 37

Om en alternativ skola

skulle gå in för en alternativ skolorganisation,
innebär detta ingenting annat
än alt man totalt bryter sönder hela
den undervisningsprincip som den
svenska skolan bygger på. Jag tror inte
att vi klarar detta samhällsekonomiskt.
Dessutom skulle det om något innebära
att vi på ett felaktigt sätt förstärker
den pluralism som herr Sörenson talade
om. Vi skulle redan från de första
skolåren få en indelning av barnen efter
ofta ganska dunkla livsåskådningsmässiga
principer. Jag tror inte att detta
är rimligt i ett läge där vi vunnit eu
allmän uppslutning kring tanken att
skolan skall förmedla en objektiv undervisning
inte i kristendom men om
kristendom och andra religioner.

Att hävda att vi bör inta en mera generös
inställning till dispensmöjligheter
låter naturligtvis vackert. Det kan
emellertid gälla barn som växer upp i
familjer med en mycket extrem religiös
uppfattning. Dessa barn går därmed
också miste om den kompletterande undervisning
som skolan skulle ge dem
om de fick deltaga i dess undervisning
i religionskunskap. Jag tror att man
måste väga föräldrarätten mot rätten
för barnen att få den undervisning över
hela fältet, som skolan ger enligt den
objektiva religionskunskapens principer.

Detta kan förefalla att vara en ganska
obetydlig fråga. I själva verket tror jag
att om man driver krav på en alternativ
skola eller på en mera generös dispensgivning,
undergräver man obevekligt religionskunskapens
ställning i den svenska
skolan. Detta torde varken motionärerna
eller kyrkomötet ha avsett.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av herr Svenungssons
anförande.

Herr Svenungsson förklarar att det i
vårt samhälle redan existerar en viss avskärmning
mellan människor. Med beklagande
får jag konstatera att jag tror

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

att han har rätt. Men när det gäller skolan
är det i en mycket ringa omfattning
som denna avskärmning existerar. Ett
ytterst litet antal samfund och religiösa
gruppbildningar har begärt hos Kungl.
Maj:t att få sköta religionsundervisningen,
och det är ytterst få ungdomar
som har denna typ av befrielse. I skolans
värld är alltså avskärmningen i
princip inte genomförd utan där pågår
experimentet att människor skall konfronteras
med varandra från olika livsåskådningsmässiga
och religiösa utgångspunkter.

Vidare säger herr Svenungsson att
det är viktigt med internationella jämförelser,
och jag tror att sådana jämförelser
är av stor betydelse. Om man
ser på Förenta staterna, som väl ligger
närmast till hands i detta sammanhang,
är jag inte säker på att herr Svenungssons
slutsats var korrekt, att systemet
fungerar alldeles utmärkt. Det är en alldeles
påtaglig polarisation i Förenta
staterna och en tydlig svårighet i många
situationer, att man har kommit från
olika typer av livsåskådningsmässigt
bestämda skolor. Man försvårar alltså
ett sammanväxande inom nationen genom
att på detta sätt skapa specialskolor
byggda kring en viss livsåskådningsmässig
eller religiös princip.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! När jag gjorde internationella
jämförelser tänkte jag inte
i första hand på Amerikas förenta stater,
utan det var närmast systemet sådant
det fungerar i Belgien och Holland
som jag tänkte på.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 151, i anledning
av motioner om den andliga vården
vid sjukhusen, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om obligatorisk information i grundskolan
om de handikappades problem

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av motioner
om obligatorisk information i grundskolan
om de handikappades problem.

Till behandling hade statsutskottet
förehaft de likalydande motionerna I:
571, av herr Andreasson och herr Olsson,
Johan, samt 11: 703, av herr Mattsson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hegära,
dels att information om de handikappades
problem finge ingå som en
obligatorisk del i grundskolans läroplan,
dels att skolmyndigheterna på olika
sätt medverkade till att lärarna erhölle
goda kunskaper om de handikappades
problem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:571 och 11:703.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Olle Eriksson
(ep), Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep) och Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:571 och 11:703
hos Kungl. Maj :t anhålla, dels att information
om de handikappades problem
infördes som en obligatorisk del i
grundskolans läroplan, dels att lämpliga
åtgärder vidtoges så att lärarna erhölle
goda kunskaper om de handikappades
problem.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! Jag kunde helt kort bara
yrka bifall till reservationen, men
på grund av att detta är en mycket angelägen
fråga vill jag tala för den.

Vi vet att det är många skiftande förhållanden
som de handikappade tvingas
leva i. Vi vet också att samhället har
vidtagit en rad åtgärder för att underlätta
för de handikappade att anpassas

Onsdagen den II november 1970

Nr 37

11)

Om obligatorisk information i grundskolan om de handikappades problem

till det samhälle de lever i. Men mycket
återstår här att göra. Vi har ett stort
antal handikappade, och trots att vi
tekniskt gör stora framsteg i samhället
kan vi hara peka på de hundratusentals
människor som genom trafikolyckorna
blir mer eller mindre handikappade.
Det finns ett stort fält att bearbeta, när
det gäller att skapa sådana förhållanden
för de handikappade att de har
möjligheter att leva tillsammans med
andra människor under likvärdiga förhållanden.

Många frågor av ekonomisk och praktisk
art skulle nog kunna lösas lättare,
om samhällsplanerare, tekniker och administratörer
hade större kännedom
om de handikappades verkliga situation.
Många gånger bortses från vikten
av att få handikappvänliga planlösningar
på arbetsplatser, vid offentliga inrättningar
och allmänna kommunikationsmedel.
Jag är övertygad om att det
skulle kunna åstadkommas mycket utan
större merkostnader, om alla som arbetar
med planering och projektering
hade så god kännedom om och därmed
förståelse för de handikappades
problem att man ständigt sökte de för
de handikappade bästa lösningarna.
Detta jämte en varm mänsklig samvaro
med andra människor är bland det allra
viktigaste för de handikappade.

Ett långt steg på vägen når vi med
större kännedom och ökad förståelse.
Ett säkert och effektivt sätt att åstadkomma
denna ökade kännedom och
förståelse är att man ger barnen en
ordentlig undervisning i handikappfrågorna
redan i skolan. Det är viktigt att
barnen får ökade kunskaper om hur
bland annat psykiska handikapp uppkommer,
hur dessa inverkar på beteendet
och hur de kan övervinnas eller
kompenseras av bl. a. en förstående och
mänsklig omgivning. Det är viktigt att
barnen så tidigt som möjligt lär sig hur
olika fysiska handikapp kan hämma en
människas aktivitet och vilka hänsyn
man måste ta till olika former av handikapp.

I grundskolans läroplan heter det atl
skolan skall skapa förståelse för de
grupper som har särskilda problem i
det moderna samhället. Ja, detta är ord
i eu allmän mening, och alltför sällan
fullföljes läroplanens intentioner i skolans
praktiska arbete. Det bör finnas
tid för dylik undervisning, och den
bör ingå som ett moment i något ämne
i läroplanen. Det behövs också bättre
läromedel och bättre möjligheter för lärarna
att i sin utbildning och fortbildning
fä kunskap om de handikappades
förhållanden.

Herr talman! När vi slutar skolan
har vi lätt för att svara på frågor om
t. ex. Gustav Vasa och hans söner, men
får vi frågor om de handikappade och
deras situation, då står vi alltför ofta
oförstående och svarslösa. Vi kan mycket
om passerade händelser i vår ärorika
historia. Vi borde också kunna
mycket om de hundratusentals handikappade
som finns runt omkring oss,
medmänniskor som kanske mer än andra
har behov av och sätter det allra
största värde på förståelse.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Tillåt mig säga att den
reservation som har fogats till utskottsutlåtandet
förefaller rätt onödig.

Reservanterna säger att handikappfrågorna
bör ingå som moment i något
ämne i läroplanen. Faktum är att de
handikappades problem ingår redan
som ett tema inom ramen för samlade
arbetsuppgifter inom samhällskunskap
och regionskunskap på högstadiet. Vi
är överens med reservanterna om alt
man skall ge information och undervisning
om de handikappades förhållanden,
men vi anser inte att det finns anledning
att hos Kungl. Maj:t begära att
detta skall införas som en obligatorisk
del i grundskolans läroplan. Denna information
förekommer redan. Dessutom
har utskottet inhämtat att handikapp -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om viss granskning av radio- och televisionsprogram för utbildningsändamål

frågorna redan ingår som ett moment
i lärarutbildningen. Även det önskemålet
är därmed enligt vår uppfattning
tillgodosett.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om viss granskning av radio- och televisionsprogram
för utbildningsändamål

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av motioner
om viss granskning av radio- och televisionsprogram
för utbildningsändamål.

I de likalydande motionerna 1:4, av
herr Pettersson, Axel Georg, och fröken
Pehrsson, samt II: 5, av herr Nilsson
i Tvärålund och herr Johansson
i Skärstad, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala,
att granskning av radio- och televisionsprogram
borde ske enligt samma
grunder som gällde i fråga om läroböcker
använda i de allmänna och gymnasiala
skolformerna.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:4
och II: 5.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Wallmark (m), vilken
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Till detta utlåtande, som
gäller granskning av radio- och televisionsprogram
för utbildningsändamål,
har jag fogat en blank rerservation.

Utskottet har inhämtat yttranden dels

från Sveriges Radio, dels från skolöverstyrelsen.
Man kan väl nästan säga att
det är beklagligt att Sveriges Radio i
sitt yttrande kort och gott hänvisar till
radiolagen och att allt som produceras
faller under begreppet radioprogram.
Det skulle därför, anser man, vara helt
i strid med radiolagen om man över
huvud taget införde en bestämmelse
om granskning av program. En del
trycksaker har dock blivit granskade,
men det gäller framför allt språkkursböcker.
De stora satsningar som gjorts
för årskurserna 1, 4 och 7 i samband
med det nya utbildningsprogrammet i
grundskolan har också anmälts till praktisk
prövning. Även skolöverstyrelsen
anför att man har denna möjlighet med
”praktisk prövning”. Jag vill då erinra
om att praktisk prövning i realiteten
bara innebär att materialet skickas ut
till skolorna därför att läroboksnämnden
har så mycket att göra att den inte
hinner granska allt.

Utskottet skriver att ”detta problem
kommer att bli behandlat av läromedelsutredningen
i ett betänkande, som
är att vänta under förra delen av år
1971, och anser sig därför inte böra föreslå
riksdagen att göra något uttalande
i frågan”. Jag vill bara rent principiellt
göra den kommentaren att det
är vårt partis förhoppning — och jag
förmodar att motionärerna också har
samma förhoppning — att utredningen
skall leda till att Sveriges Radio i framtiden
inte skall kunna sända ut några
utbildningsprogram avsedda för läroanstalterna
utan att programmen först
blivit förhandsgranskade på samma sätt
som sker med alla andra läromedel. Inte
minst med tanke på att Sveriges Radio
i så betydande omfattning på senare
tid har producerat material som
skall ersätta de sedvanliga läromedlen
är det angeläget att denna granskningsskyldighet
snarast möjligt slås fast.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än utskottet har. Jag har
endast velat avge denna principiella
deklaration.

Onsdagen den 11 november 1970 Nr 37

Om fortsatt lokalplanering för de ickc-laborativa institutionerna vid Stockholms

universitet

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 154, i anledning
av motioner om det obligatoriska medlemskapet
i studentkår, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om fortsatt lokalplanering för de ickelaborativa
institutionerna vid Stockholms
universitet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av motioner
om fortsatt lokalplanering för de ickelaborativa
institutionerna vid Stockholms
universitet.

I de likalydande motionerna I: 1116,
av herrar Wallmark och Lidgard, samt
II: 1310, av herr Björkman m. fl., hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla att åtgärder
snarast måtte vidtagas för att igångsätta
en fortsatt lokalplanering för de ickelaborativa
institutionerna vid Stockholms
universitet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1116 och II: 1310.

Reservation hade anförts av herrar
Bohman (m), Wallmark (m) och Nordstrandh
(in) samt fröken Ljungberg
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I:
1116 och 11:1310 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Utlåtandet är föranlett
av en motion som har väckts av herr

Lidgard och mig i denna kammare och
herr Björkman m. fl. i andra kammaren.
Motionen berör vårt sorgebarn, Stockholms
universitet och dess planering.

Riksdagen har under senare år fattat
en rad olika beslut beträffande utbyggnaden
i Frescati. Ärendet har varit föremål
för ett stort antal motioner, interpellationer
och enkla frågor. Det är inte
förvånansvärt att så skett, ty Frescatiplaneringen
är ett typexempel på en
sällsynt dålig planering — jag tar inte
tillbaka något av dessa ord. Detta har
omvittnats i ett stort antal tidningsartiklar
och i studentkårsframställningar
vid ett flertal tillfällen och torde därför
vara väl känt.

Så sent som i våras fattade riksdagen
beslut om en ytram som skall gälla för
planeringen fram till 1974/75. Vad vi
tagit upp i våra motioner är att man
icke skall begå samma misstag en gång
till. Det förhåller sig nämligen på det
sättet — i motsats till vad statsutskottets
majoritet anfört — att LUP-kommittén
endast har att planera inom de ramar
Kungl. Maj:t har bestämt. Det är kommitténs
uppgift, och det är vad kommittén
nu håller på med. Det är uppenbart
att denna ytram inte kommer att
räcka till, något som vi redan vet eftersom
Kungl. Maj:t har fattat beslut om
att vissa institutioner tills vidare skall
ligga kvar i stadens centrala delar. Vi
vet det också på grund av den tillströmning
av antalet studerande som alltjämt
kommer att ske inte endast på grund av
den ökade benägenheten till högre studier
hos dem som går i gymnasiala skolor,
utan också på grund av de allmänt
vidgade tillträdesmöjligheter som kommer
att erbjudas tjugofemåringar med
minst fem års yrkesverksamhet men
också personer som genomgått den kommunala
vuxenutbildningen — en vidgning
som man nu finner så angelägen.
På grund av den ökade tillströmningen
under 1970-talet av studerande från det
område som kan sägas vara huvudupptagningsområde
för Stockholms univer -

22 Nr 37 Onsdagen den 11 november 1970

Om fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna vid Stockholms

universitet

sitet, kommer de ytramar som för närvarande
finns inte att räcka till.

Till detta kommer, herr talman, ytterligare
en mycket viktig fråga, nämligen
om det är rimligt att genomföra en utbyggnad
av Stockholms universitet vid
Frescati. Redan med den utbyggnad som
har skett kommer universitetet att få en
sådan omfattning att det enligt internationella
bedömningar blir ett alltför
stort universitet. Jag tror att det är en
olycklig utveckling att samla ett så stort
antal studenter på ett enda område och
inte foga in dem på ett bättre sätt i
samhället eller i varje fall skapa olika
universitetsenheter med mera rimliga
proportioner. Vi har tagit upp den frågan,
och den har varit uppe till diskussion
tidigare.

Motiven till vår motion har varit att
man skall dels ta hänsyn till det växande
totala antalet studenter, dels ta upp
den viktiga frågan om den fortsatta utbyggnaden
skall ske någon annanstans
än vid Frescati. LUP-kommittén — i
varje fall inte den senaste — sysslar
inte med någon av dessa frågor. De ligger
över huvud taget inte inom ramen
för kommitténs verksamhet. Av det skälet
har vi begärt att riksdagen skall anföra
dessa synpunkter och ge Kungl.
Maj:t till känna att en fortsatt lokalplanering
vid Stockholms universitet
omedelbart måste startas för att vi inte
skall behöva fortsätta i den olyckliga
situation som vi nu befinner oss i och
som vi har befunnit oss i under de senaste
tio åren.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Får jag först fästa uppmärksamheten
på att den motion som
ligger till grund för utskottets utlåtande
slutar med klämmen, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att åtgärder snarast vidtas för att

igångsätta en fortsatt lokalplanering för
de icke-laborativa institutionerna vid
Stockholms universitet. Det är detta yrkande
i motionen som utskottet har
haft att ta ställning till.

Den reservation som nu föreligger
innebär faktiskt ett yrkande att utskottet
skulle ha tagit ställning till var och
hur man skall planera i fortsättningen.

Utskottet vill erinra om att det i enlighet
med statsmakternas beslut vid
1964 års riksdag har inrättats lokal- och
utrustningsprogramkommittéer bl. a. för
Stockholms universitet. Den kommitté
som alltså finns för Stockholms universitet
har just till uppgift att utarbeta
lokal- och utrustningsprogram för universitetet
samt att utreda de lokal- och
utrustningsbehov som kan föranledas av
förslag från vederbörande lokala eller
centrala universitets- och högskolemyndigheter.
Såvitt vi bär oss bekant ingår
i denna lokal- och utrustningskommitté
personer som är engagerade vid
universitetet. Vi anser att det måste
ankomma på dessa lokal- och utrustningskommittéer
att, om de finner det
påkallat, ta initiativ till sådan utbyggnad
som kan vara föranledd av de förhållanden
herr Wallmark nyss talade
om.

Mot den bakgrunden anser sig utskottet
inte ha anledning att ta upp frågan
på det sätt som herr Wallmark önskar,
dvs. att utskottet skall ta ställning till
hur planeringen bör ske i fortsättningen.
Det bör enligt utskottets mening
ankomma på lokal- och utrustningskommittén
för Stockholms universitet att ta
de initiativ som den bedömer vara erforderliga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! För det första vill jag
säga till herr Mårtensson att i reservationen
anges varken hur eller var den

Onsdagen den 11 november 1970 Nr 37

Om fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna vid Stockholms

universitet

fortsatta planeringen skall ske. Där päpekas
endast de problem som man måste
beakta när man skall fortsätta att
planera.

För det andra vill jag säga att LL''Pkommittén
har att arbeta efter de ramar
som riksdagen beslöt om i våras,
alltså totalt 36 000 m-. Det är vad kommittén
har att göra upp lokalprogram
och dispositionsplan efter, och det är
vad den sysslar med.

Om kommittén skulle kunna tänkas
ta upp den fråga som vi har motionerat
om, skulle den möjligtvis kunna göra
det med anledning av den debatt som
vi har haft i riksdagen i dag och de
uttalanden som utskottets talesman nu
gör om att det är kommitténs skyldighet
att ta upp dessa saker. I så fall är
det tacknämligt.

Vi reservanter anser emellertid att
riksdagen bör ha en åsikt i frågan huruvida
Frescati och Stockholms universitet
skall behöva vara en lidandeshistoria
under hela 1970-talet. Av det skälet
finns det anledning för riksdagen att
påtala att planeringen av universitetets
fortsatta utbyggnad bör starta omgående.
Detta är motivet till den motion som
har väckts och till den reservation som
har fogats till utlåtandet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 20.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

156, i anledning av motion om utbildning
av psykoterapeuter; och
nr 157, i anledning av motioner om
ökad manlig rekrytering till vårdyrken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
57, i anledning av motioner om åtgärder
för att öka den manliga rekryteringen
till vårdyrkena, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om tillägg till vissa statliga
skadeli vräntor;

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. ombildning av förenade fabriksverken till aktiebolag

nr 159, i anledning av motioner om
återlämnande till Danmark av tronhimmel
som tillhört Kronborgs slott;

nr 160, i anledning av motioner angående
det statliga kulturstödet;

nr 161, i anledning av motioner angående
ersättning till suppleant i företagsnämnd
hos statlig myndighet; och
nr 162, i anledning av motion angående
beräkningen av statliga sammanträdesarvoden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ombildning av förenade fabriksverken
till aktiebolag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av motioner
angående utredning beträffande ombildning
av i första hand förenade fabriksverken
och domänverket till aktiebolag.

I de likalydande motionerna I: 757,
av herrar Stefanson och Ernulf, samt
II: 558, av herr Ericsson i Åtvidaberg
m. fl., hade, såvitt nu vore i fråga, anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj:t måtte hemställa om en utredning
med syfte att föreslå ombildandet
till aktiebolag av i första hand förenade
fabriksverken och domänverket.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 757 och II: 558, såvitt nu vore i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Nyman (fp), Ottosson
(m), Wirtén (fp), Wikström (fp), Nordstrandh
(m), Enskog (fp), Eriksson i
Arvika (fp) och Clarkson (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 757 och II: 558, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening måtte giva

Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande ombildning av
förenade fabriksverken till aktiebolag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 163 behandlas ett motionspar,
I: 757 och II: 558, vari hemställs om en
utredning med syfte att föreslå ombildandet
till aktiebolag av i första hand
förenade fabriksverken och domänverket.

Utskottet har enhälligt uttalat att någon
särskild utredning för närvarande
inte är påkallad. Det är i fråga om motiveringen
som skiljaktiga meningar
föreligger. Reservanterna vill att utskottet
skall ge till känna att övervägande
skäl talar för att ombilda i vart
fall fabriksverken till aktiebolag. För
detta talar bl. a. affärsverksutredningen,
som tillkännagivit att det föreligger anledning
att överväga övergång från
verksform till bolag för de affärsverk
som ur marknadssynpunkt är lämpade
att arbeta i aktiebolagsform.

Herr talman! Ett sådant typiskt affärsverk
är verkligen förenade fabriksverken,
vars ombildning till aktiebolagsform
prövats vid flera tillfällen, senast
1964 i samband med tvätteriernas
företagsform. Fabriksverkens civila andel
har under årens lopp successivt
vuxit. Verkens styrelse har i remissyttrande
till avdelningen framhållit, att det
kvarstår besvärande hinder för ett affärsmässigt
handlande och för att fabriksverken
på helt lika villkor skall
kunna konkurrera med motsvarande enskilda
företag. Jag citerar: ”Det är styrelsens
uppfattning att frågan om att
ombilda FFV till ett aktiebolag på längre
sikt måste tagas upp till ny och förutsättningslös
omprövning i annat och
större sammanhang.”

Vi reservanter delar denna uppfattning
och anser därför att utskottet bör
giva denna mening till känna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Om en allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I sakfrågan torde det
inte råda alltför stora meningsskiljaktigheter.
Det som skiljer majoriteten och
reservanterna åt är att vi inom majoriteten
önskar avvakta ett förslag från
Kungl. Maj:t med redovisning av alla
sakuppgifter i frågan, innan riksdagen
tar ställning, medan reservanterna redan
nu vill binda upp riksdagen i denna
fråga.

Vi som företräder majoriteten anser
att vårt förslag är det sakligt riktiga.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 163, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slnt rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av motioner
om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser, m. m.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:60,
av herr Hjorth m. fl., och 11: 71, av herr
Andersson i Storfors m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära dels en översyn
av de bestämmelser som gällde tillsyn
av stiftelser som anslagits för att
tjäna ett bestämt ändamål, dels att åtgärder
vidtoges som gjorde det möjligt
att på ett smidigare sätt än nu ändra
föråldrade fondbestämmelser;

2) de likalydande motionerna I: 798,
av herr Werner, och II: 906, av herr
Hermansson m. fl., vari yrkats, i den
del motionerna hänvisats till lagutskott,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa om en översyn av lagen
den 25 maj 1929 om tillsyn över
stiftelser; samt

3) motionen I: 389, av herrar Alexanderson
och Ernulf, vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en allmän översyn
av lagstiftningen om stiftelser i syfte
att åstadkomma en fullständigare lagreglering
samt offentlig redovisning av
den ekonomiska ställningen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om en allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

I: 60 och II: 71,

1:798 och 11:906, såvitt nu vore i
fråga, samt

I: 389

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Sörenson
(fp) och Ferdinand Nilsson (ep),
fru Kristensson (m), herrar Börjesson
i Falköping (ep) och Polstam (ep) samt
fru Anér (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:60 och 11:71 samt 1:389
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en allmän översyn av lagstiftningen om
stiftelser, samt

B. att motionerna 1:798 och 11:906,
såvitt nu vore i fråga, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet under A
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag trodde inte att jag i
egenskap av motionär skulle inleda denna
debatt, men då så tycks vara fallet
vill jag anföra några synpunkter på det
förslag vi har framlagt.

I motionerna I: 60 och II: 71 har begärts
”dels en översyn av de bestämmelser
som gäller tillsyn av stiftelser
som anslagits för att tjäna ett bestämt
ändamål, dels att åtgärder vidtas som
gör det möjligt att på ett smidigare sätt
än nu ändra föråldrade fondbestämmelser”.

Remissvaren är genomgående positiva
till det förslag om en översyn av
lagstiftningen för stiftelser som framförts
i nämnda motioner samt i två
andra motioner, vilka dock har haft
andra bevekelsegrunder för sina förslag.

Aktiebolagsutredningen anser en översyn
påkallad på grund av de ”stora
ekonomiska värden som förvaltas av

stiftelserna och den betydelsefulla roll
de spelar i samhället” samt ”de knapphändiga
reglerna i 1929 års lag rörande
stiftelsernas juridiska organisation”.

Utredningen anser det vidare ”lämpligt
att upptaga frågorna om ökade möjligheter
att ändra stiftelsernas ändamål
och att i vissa fall sammanföra mindre
stiftelser med likartade ändamål”. Detta
är just ett önskemål som vi har framfört
i vår motion.

Samarbetsutredningen anser också i
sitt i år framlagda betänkande att tiden
nu bör vara mogen att vidta en genomgripande
översyn av den lagstiftning
som reglerar detta institut.

Utskottets majoritet uttalar ingen mening
om den fråga det här gäller utan
hänvisar blott till det arbete som pågår
på olika håll och anser det inte påkallat
med någon åtgärd från riksdagens
sida.

Reservationen är mera positiv och
borde ha tilltalat motionärerna enär den
tillmötesgår kravet på översyn. Reservationen,
motionen 1:389 och förresten
flera av remissvaren går dock betydligt
längre än vad vi hade avsett med vår
motion. Vi avsåg inte en allmän översyn
av lagstiftningen om stiftelseinstitutet
utan endast smärre förbättringar
i takt med tiden — dels en bättre tillsyn
över stiftelser av mindre omfattning,
dels en översyn om ändring av
föråldrade och otidsenliga fondbestämmelser,
dels slutligen ett reglerat system
för sammanläggning av små fonder till
en s. k. samfond. Det blir ofta en tungrodd
och besvärlig fondförvaltning för
framför allt kommuner och församlingar
när det gäller alla dessa småfonder
med en årlig utdelning av blott några
tiotal kronor. Ändamålet för utdelning
är ofta förlegat då det nu föreligger
helt andra förutsättningar än på den tid
då donationen ursprungligen gjordes.

Då reservationen till största delen
bygger på motion 1:389 och eftersom
jag inte kan godta de synpunkter som
där kommit fram samt inte heller är
villig att skriva under på allt som sägs

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Om en allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

i reservationen kan jag vid den kommande
omröstningen ej följa den.

Motionärerna bakom motionerna
t: (il) och 11:71 förutsätter att frågan,
som utskottsmajoriteten anför, ägnas
uppmärksamhet inom Kungl. Maj ds
kansli. .lag uttalar också den förhoppningen
att på grundval av de olika utredningarna
en översyn sker med
största skyndsamhet och att de av oss
påtalade olägenheterna i lagstiftningen
därvid beaktas.

Då denna handläggning i nuvarande
läge synes snabbare leda till resultat,
kan jag, herr talman, för dagen nöja
mig med detta.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Hjorth hade inget
yrkande beträffande den motion som
han väckt. Vi vill från utskottets sida
endast hänvisa till att permutationsrätten,
som alltså behandlas i motionen,
övervägs inom departementsutredningen.
Även grundlagberedningen sysslar
med denna fråga.

Jag har ingen anledning att gå in
på förslagen i de övriga motionerna,
utan ber helt kort att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in i en större debatt i detta
ärende. Den reservation som föreligger
redovisar på ett ganska klart sätt
de synpunkter som reservanterna företräder.
En liten aning underligt kanske
man tycker att det är att herr
Hjorth har så lätt för att gå ifrån sina
yrkanden i sammanhanget och är beredd
att låta sin reservation falla. Vi
som företräder reservationen menar att
det här är fråga om ett verkligt angeläget
ärende. Det är av största betydelse
att en översyn äger rum. Det var länge
sedan det fastställdes var man står i
detta ärende, som ju varit föremål för
en livlig debatt under senare år. Det

innebär alltså att följa med utvecklingen
om man biträder reservationens förslag.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
yrka bifall till den reservation som föreligger,
och dess yrkande i såväl p. A
som p. B.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det är inte alls så, herr
Sörenson, att jag för min del har lätt
att falla ifrån de förslag som ställts.
Men med de upplysningar vi har fått
under behandlingen anser jag att vi
snabbare kommer till ett resultat med
de redan pågående utredningarna. Eftersom
det för oss är viktigast att uppnå
avsedd verkan har vi i detta läge
inte velat vara med om den genomgripande
utredning som reservationen innefattar
och vilken skulle ta mycket
lång tid samt fördröja hela handläggningen
av ärendet.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att djupare kommentera det yttrande
som just har fällts av herr Hjorth,
men jag vill citera vad som har sagts
i reservationen: ”Det förordade utredningsarbetet
behöver uppenbarligen inte
fördröja de reformer i begränsat
hänseende som kan bli resultatet av
samarbetsutredningens lagförslag.” Det
är alltså verkligen fråga om ett aktivt
ställningstagande från utskottets sida
i detta sammanhang.

Herr talman! Vi kommer här in på
problem som berör hur parlamentarismen
fungerar. Om man sitter i ett utskott
och tillhör en minoritet upplever
man gång på gång den situationen att
man får höra att ingenting kan göras
för här förekommer en utredning, här
är det att förvänta en sådan från Kungl.
Maj:ts kansli, eller något liknande.

Det är otänkbart att kunna agera på
ett skapande och ansvarigt sätt för samhället
om man inte är beredd att ta ini -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om en allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

tiativ. Man kan inte så att säga låta sig
tystas ner av påståenden om att man
når ett mål snabbare på annat sätt. Vi
menar att detta är en angelägen sak,
och vi vill som reservanter ge uttryck
för att frågan är så angelägen att Kung].
Maj :t bör ägna den uppmärksamhet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Då herr Sörenson i viss
mån gick in på sakfrågorna, kan man
erinra om att frågan om tillsyn över
stiftelser aktualiserats vid flera tillfällen
bär i riksdagen under senare år.
Flera statliga utredningar har, som herr
Sörenson antydde, sysslat med dessa
frågor — koncentrationsutredningen,
samarbetsutredningen och även den under
våren 1970 tillsatta utredningen rörande
den kommunala demokratin.
Koncentrationsutredningen har redovisat
undersökningar om stiftelsernas inflytande
inom näringslivet, och samarbetsutredningen
föreslår i ett betänkande
lagstiftning om ökad offentlig insyn
i de större av dessa stiftelser. Kung],
Maj :t skulle få förordna en ledamot i
styrelsen för allmännyttig stiftelse, när
tillgångarna överstiger 5 miljoner kronor,
och när tillgångarna överstiger 1
miljon kronor skulle stiftelsen alltid stå
under kontroll enligt tillsynslagen.

I motionen nr 389 i första kammaren,
som reservationen i huvudsak bygger
på, tycks man framför allt skjuta in sig
på de kommunala bostadsstiftelserna,
där man anser att ökad insyn är nödvändig.
Till detta kan erinras om att
även om bostadsstiftelserna i allmänhet
inte är föremål för tillsyn enligt 1929
års tillsynslag står de under kontroll
av kommunens styrelse och beslutande
organ. Kommunens fullmäktige tillsätter
revisorer och fattar beslut med anledning
av revisions- och verksamhetsberättelserna.

Jag kan även hänvisa till det remissyttrande
som länsstyrelsen i Stockholms
län lämnat och där det heter att före -

fintliga regleringar av bostadsstiftelsernas
verksamhet synes tillgodose rimliga
krav på betryggande kontroll över
deras förvaltning. Länsstyrelsen säger
vidare: ”Frågan om stiftelseinstitutet
är en lämplig juridisk form för bostadsföretagens
verksamhet bör övervägas
i samband med frågan om särskild företagsform
för kommunal affärsverksamhet.
” Länsstyrelsen hänvisar till det
förslag som framlagts av kommunalrättskommittén.

Utskottet anser att hela detta lagstiftningskomplex
är föremål för uppmärksamhet
inom Kungl. Maj :ts kansli och
att riksdagen därför inte behöver ta
något särskilt initiativ i frågan. Utskottet
har heller inte — i motsats till herr
Sörenson — kunnat bortse ifrån att en
allmän översyn av denna lagstiftning nu
skulle kunna föregripa ställningstagandet
till vad som samarbetsutredningen
föreslagit beträffande ökad allmän insyn
i de större stiftelserna.

Med det anförda ber jag därför, herr
talman, att än en gång få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! Jag ber att få anknyta
till herr Sörenson, som pekade på att
detta dock är ett problem som allvarligt
borde tas upp till prövning enligt
de linjer som reservationen utvisar. Jag
tyckte det var ganska tillmötesgående
argumenterat av herr Hjorth, när han
sade att vi får dessa frågor undersökta
raskare och bättre på Kungl. Maj :ts väg.
Jag tyckte att det låg något ganska bestickande
i detta. Men det intrycket
försvann alldeles sedan jag hade hört
herr Svedberg, eftersom han var så kritiskt
inställd till väsentliga delar av
sakinnehållet i reservationen. Det är
beklagligt om man från den sidan vill
hävda en sådan uppfattning i detta
sammanhang. Det stärker mig i min
åsikt att ett bifall till reservationen är
välbehövligt för att rensa upp bland de
olika påståenden som herr Svedberg
serverade.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Om åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
tycks anse att jag inte var så logisk vid
behandlingen av detta ärende. Jag hänvisade
endast till att det pågår utredningar
som täcker de flesta av dessa
frågor. Det har sagts, bl. a. i samarbetsutredningens
betänkande, att en översyn
bör komma till stånd inom en nära
framtid. Men utskottet anser att tiden
just nu kanske inte är så lämplig, och
det har ju även i remissyttrandena framkommit
vissa uttalanden som tyder på
detta. Utskottet anser därför, att man
bör kunna avvakta. Hela frågan är ju,
som vi konstaterar, föremål för uppmärksamhet
från departementets sida,
och det finns möjligheter att på den
vägen ta initiativ.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Om detta skulle innebära
att herr Svedberg stryker ett streck
över all kritik han tidigare serverade,
exempelvis att det var så välordnat med
insyn beträffande bostadsstiftelser, ja,
då ligger saken annorlunda till. Men
jag tror inte att herr Svedberg från ett
anförande till ett annat så hastigt överger
den position som han intagit.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I det hänseendet hänvisar
jag till yttrandet från länsstyrelsen
i Stockholms län och vad där anförts
om bostadsstiftelserna. Detta yttrande
kan herr Ferdinand Nilsson ta
del av, samtliga utskottets ledamöter
har fått det sig tillsänt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på

bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 51.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 56, i anledning
av motioner angående allmännyttiga
stiftelser, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om åtgärder för att motverka maktkoncentration
hos multinationella företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av motion
om åtgärder för att motverka maktkoncentration
hos multinationella företag.

30 Nr 37 Onsdagen den 11 november 1970

Om åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

I motionen II: 938, av herr Antonsson
m. fl., hade yrkats, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj:t begära skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk utredning
med uppgift att överväga åtgärder
som kunde förhindra en från samhällets
och demokratins synpunkter icke önskvärd
maktkoncentration hos multinationella
företag i vårt land.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 938.

Reservation hade avgivits av herrar
Anneräs (fp), Thorsten Larsson (ep),
Löfgren (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande hort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 938 hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande multinationella företag
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Diskussionen om metoder
och framkomstmöjligheter i näringslivspolitiken
måste givetvis ske i
klar insikt om vårt internationella beroende.
Vårt beroende är under alla
omständigheter starkt och kommer inte
att minskas, och frågan gäller om vi på
ett tillfredsställande sätt skall kunna
göra vårt inflytande gällande i ekonomisk-politiska
sammanhang.

Den starka ökningen av de multinationella
företagen är i sig en illustration
till nämnda synpunkter. Nu är det
väl så att det multinationella företaget
som begrepp ofta ger association till
något mystiskt, något som vi helst bör
bevaras ifrån. Ofta ses företagen som
stora kolosser, som rullar fram och
trampar ned saker och värden, som vi
av tradition lärt oss vörda. Demokratiska
beslut försätts ur spel, och främmande
kapital kontrollerar våra naturtillgångar.

Det är väl tyvärr så att det ligger

något i detta — det finns en viss sanning
i denna bild. Men vi måste komina
ihåg att de multinationella företagen
ingalunda är en ny företeelse. Redan i
början av seklet förekom bl. a. tyska och
engelska företag som var förgrenade till
ett stort antal länder. Vad som oftast
glöms bort är att den multinationella
företagsamheten i dag till större delen
är ett led i det stora exportföretagets
normala företagarverksamhet. De multinationella
dragen är en konsekvens av
den ekonomiska utvecklingen i efterkrigstidens
industriländer, och uppenbart
är att företagen i många sammanhang
på ett påtagligt sätt bidrar till västländernas
ekonomiska utveckling.

Uppenbart är också att skall ett befolkningsmässigt
litet land som vårt behålla
rangen som ett avancerat industriland
med en hög levnadsstandard
så kräver det en omfattande internationell
samverkan. De multinationella företagen
kan i många sammanhang på
ett påtagligt sätt bidra till värdländernas
ekonomiska utveckling, men de skapar
också nya problem som är både
allvarliga och svårbemästrade. Det framgår
också av utskottsutlåtandet att det
enligt svensk lag finns åtskilliga restriktioner
som gäller för utländsk etablering
i vårt land och i fråga om möjligheterna
för utländska medborgare och
företag att skaffa sig inflytande i svenska
företag. Och helt naturligt är de utländska
dotterföretagen i sin verksamhet
i Sverige underkastade samma regler
som svenska företag.

Vidare är det enligt utskottets mening
självklart att den utländska företagsetableringen
i vårt land, och då särskilt
i multinationella företags regi,
underordnas de mål som samhället vill
uppnå på olika områden.

Det sägs vidare att dessa problem till
stor del är gemensamma för samtliga
berörda länder, varför en internationell
samverkan på detta område ter sig naturlig.
Man hänvisar också till det utredningsarbete
som pågår inom OECD
och som bl. a. syftar till att få fram en

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Om åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella foretag

grundläggande information om de multinationella
företagen. Åtskilliga av dessa
problem kommer väl även att aktualiseras
vid de kommande överläggningarna
med EEC. Det sägs också att industridepartementet
ägnar uppmärksamhet
åt dessa företag. Utskottsmajoriteten
anser alltså att något behov av en
utredning inte föreligger.

Vi reservanter finner det däremot
angeläget med en parlamentarisk utredning
för att få en samlad bedömning
och för att utreda problemen i
samband med de multinationella företagen,
som väl kan rubriceras som ”den
osynliga maktens problem”. Man kan
fråga sig vilken kontroll värdländerna
har över dessa kommersiella bjässar.
Hur skall de påverkas av värdländernas
politik? Hur skall löntagarnas inflytande
göra sig gällande? Och slutligen, hur
påverkas våra möjligheter att effektivt
genomföra vår regional-, närings- och
arbetsmarknadspolitik?

Herr talman! Detta sammantaget gör
det angeläget att få till stånd en utredning
som överväger vilka åtgärder som
kan vara erforderliga för att komma till
rätta med de problem som är förknippade
med den multinationella verksamheten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till föreliggande reservation.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Inom bankoutskottet är
vi i stort överens om problematiken när
det gäller de multinationella företagen,
och det framgick också av herr Annerås’
anförande.

Motionärerna berör i sin motion nödvändigheten
av internationella överenskommelser
som en grund för en effektiv
kontroll av de multinationella företagen.
I anslutning härtill förtjänar det också
nämnas att de svenska investeringarna
i utlandet nästan varje år under 1960-talet varit större än de utländska investeringarna
i Sverige.

De multinationella företagen kommer
inom överskådlig tid att erbjuda stora

och svårlösta problem även för de fackliga
organisationerna världen över. På
tjänstemannasidan är man på det klara
med situationen och följer den med
mycket stor uppmärksamhet. Frågan
upptogs för övrigt till särskild, grundlig
granskning vid tjänstemannainternationalens
16:e världskongress i Dublin
den 19—22 oktober i år.

Utskottet vill som sin mening understryka
att det måste vara ett självklart
krav att den utländska företagsetableringen
i Sverige underordnas de mål
som samhället vill uppnå på olika områden.
Dessa problem är till stor del
gemensamma för berörda länder, varför
en internationell samverkan på detta
område ter sig naturlig. Utskottet har
sig bekant att ett utredningsarbete, som
bl. a. syftar till att få fram grundläggande
information om de multinationella
företagen, redan igångsatts inom
OECD. Vi är också inom utskottet medvetna
om att industridepartementet ägnar
uppmärksamhet åt dessa företag.
Vidare kan erinras om att riksdagen
på bevillningsutskottets förslag hemställt
om en utredning av de multinationella
företagens heskattningsförhållanden.

Flera av dessa berörda problem aktualiseras
också i det förberedelsearbete
som pågår inför överläggningarna med
den europeiska ekonomiska gemenskapen,
EEC.

Med hänvisning till vad som här anförts,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårdsmannainstitutionen
ställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
Innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —31.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 59, i anledning
av framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor om ytterligare
anslag till Den inre riksdagsförvaltningen:
Kostnader för provisoriska
lokaler, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. barnavårdsmannainstitutionen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av motioner
angående barnavårdsmannainstitutionen.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:25,
av herr Hansson m. fl., och II: 27, av
fru Hörnlund m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förslag om avskaffande
av barnavårdsmannainstitutionen
och till nya bestämmelser i enlighet
med motionerna måtte föreläggas
innevarande års riksdag i så god tid, att
nya regler kunde träda i kraft den 1
januari 1971; samt

2) de likalydande motionerna I: 163,
av fru Ohlsson, Lilly, m. fl., och II: 182,
av fröken Bergegren m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att hos
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam,
allsidig och förutsättningslös översyn
av barnavårdsmannainstitutionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna I:

25 och II: 27 samt

I: 163 och II: 182

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen.

Reservation hade anförts av herr
Hansson i Piteå (s), som ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 25 och II: 27 samt med avslag
på motionerna I: 163 och II: 182 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
förslag om avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen
och till nya bestämmelser
i enlighet med vad reservanten
anfört måtte föreläggas nästa års riksdag.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att det i denna kammare finns
åtskilliga ledamöter som är betydligt
sakkunnigare än jag när det gäller bar -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

navårdsmannainstitutionen, barnavårdsfrågornas
organisation över huvud taget,
osv. När jag i är återigen agerar
i den här frågan är det alltså utifrån
rena lekmannasynpunkter. Det framstår
för många medborgare som oriktigt att
stämpla en grupp människor i samhället
som otillräckliga att handha vården
om sina barn.

Jag skall inte uppehålla mig alltför
mycket vid de praktiska tingen. .lag
skall bara be att få fästa kammarens
uppmärksamhet på bakgrunden till årets
motioner, på remissbehandlingen och
på hur årets behandling i utskottet står
i förhållande till föregående riksdagsbehandling.

Vid 1969 års riksdag kom frågan så
att säga som en blixt från klar himmel.
Det var en helt ny fråga som togs upp
under den allmänna motionstiden. Man
fick ett intryck av att utskottet var mer
eller mindre taget på sängen. Det kom
ett ganska abrupt avslagsyrkande utan
närmare redogörelse för riktigheten i
tankegångarna. Utskottet uppehöll sig
även vid svårigheten att snabbt genomföra
en sådan reform som det här är
fråga om, och det kan ha haft sin betydelse
också för årets utskottsbehandling.

Några av de tankegångar som framfördes
i fjol har kommit igen i år också
i ett annat motionspar, som i princip
ger uttryck för samma värderingrvr som
den motion jag undertecknat. Dessa motionärer
vill emellertid gå litet försiktigare
fram. De vill hänskjuta frågan
till en allsidig utredning.

I justitieministerns inlägg i denna
kammare i fjol fanns inte någonting som
gav vid handen att alltför besvärliga
principiella problem skulle dyka upp
vid genomförandet av en sådan här reform.
Justitieministerns anförande var
egentligen en bön om litet anstånd, när
han talade för utskottets skrivning. Han
ville ha något år på sig. Det året har
gått nu. Motionen har kommit igen.

Remissyttrandena är som vanligt
splittrade. Åtskilliga talar mot reformens
snabba genomförande. Ingen talar

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 37

Ang. bar navårdsmannainstitutionen

emot motionens anda. Jag har tagit fasta
på ett uttryck i ett remissyttrande,
där det sägs att de svårigheter som har
rests mot genomförandet utan föregående
utredning inte är av annan art än
att en utredning borde kunna genomföras
inom Kungl. Maj:ts kansli.

Däremot har åtskilliga remissinstanser
som har med den praktiska handläggningen
att göra uttalat att de inte
ser några svårigheter med ett snabbt
genomförande. Stockholms stads barnavårdsnämnd
borde rimligen vara väl
insatt i inte bara de praktiska frågorna
utan också de mänskliga och juridiska
konsekvenserna av att avskaffa det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet.

Jag skall, herr talman, överlämna åt
min medmotionär, fru Lundblad, att utveckla
synpunkterna på hur det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet i dag
fungerar. Jag skall återigen be att få
understryka det orimliga i att i dag slå
vakt om ett synsätt, som ledde till en
lagstiftning för 50 år sedan, och det
orimliga i att hävda att Kungl. Maj:t
inte kan behandla dessa frågor på riksdagens
beställning. Jag anser, herr talman,
att frågorna är av den beskaffenheten
att en direkt beställning från riksdagen
till Kungl. Maj:t att genomföra en
reform är aktuell. Jag ber därför att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Frågan om barnavårdsmannaskapets
vara eller inte vara har
kanske varit aktuell mer än ett år, ty
under ett tiotal år har motioner väckts
med syfte att söka ändra på innehållet
i förordningen om barnavårdsmannaskap.

Redan i början av 1960-talet ville
man främst stärka de delar av barnavårdsmannaskapet
som bestod i socialt
och personligt stöd åt mor och barn.
Men under de senaste åren har frågan
här i riksdagen mest gällt om man borde
slopa det personliga förordnandet

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårdsmannainstitutionen

av en barnavårdsman för varje utomäkfenskapligt
fött barn. Redan för ett
tiotal år sedan förstod alltså vissa riksdagsmän
att något borde göras om barnavårdsmannastödet
skulle få ett mera
reellt innehåll och stödet främst gå till
dem som hade det största behovet av
det. Men trots alla dessa framstötar i
riksdagen har inga större förbättringar
inträffat.

Under 1969 års riksdag behandlades
en motion med i huvudsak samma syfte
som den motion som jag är medansvarig
för i år. Den innehöll nämligen
förslag om att det automatiska förordnandet
av en samhällets tillsynsman för
barn födda utom äktenskapet avskaffas
och att barnavårdsmännens juridiska
uppgifter skulle överföras till barnavårdsnämnderna
eller till sociala distriktsnämnder.
Vid behandlingen av
denna motion 1969 biföll andra kammaren
en reservation i motionens anda
med en övervikt av 23 röster, men första
kammaren beslöt med 86 röster mot
29 att ingen ändring skulle ske. I år
har avlämnats en motion om utredning
av barnavårdsmannaskapets utformning
för att eliminera vissa olägenheter.
Denna motion har dock avlämnats av
de riksdagsmän som förra året röstade
emot en ändring i syfte att avskaffa
barnavårdsmannaskapet. Jag tror därför
att denna motion om eu utredning
inte i första hand syftar till att slopa
det obligatoriska förordnandet av barnavårdsman.
Tvärtom synes det mig
som om motionstexten i denna motion
ger vid handen att man bara önskar
en uppmjukning och en anpassning av
det nuvarande systemet.

De två motionerna till årets riksdag
har varit föremål för en ovanligt noggrann
remissbehandling, vilket också
framgår av utskottets utlåtande. Jag
skulle ett ögonblick vilja dröja vid några
av remissvaren, speciellt Kommunförbundets
yttrande och en del yttranden
som har fogats till det remissvar
som har avgivits av länsstyrelsen i
Norrbottens län.

Det är kommunerna och deras tjänstemän
som har den omedelbara kontakten
med barnavården ute på fältet,
som vet hur klienterna reagerar och hur
arbetet flyter.

Kommunförbundet säger att den nya
socialvårdsorganisationen med tillämpning
av helhetssynen i ärendebehandlingen
kommer att ha goda förutsättningar
för att utan tvång och särbehandling
erbjuda bättre hjälp och stöd
än vad barnavårdsmannainstitutionen
vanligtvis i dag ger. Därför har också
majoriteten av Kommunförbundets styrelse
tillstyrkt motionerna om avskaffande
av barnavårdsmannainstitutionen,
alltså de motioner som omfattas av reservationen
vid utskottets utlåtande. Jag
är säker på att Kommunförbundet därvid
stöder sig på en mycket utbredd
uppfattning i åtminstone de större kommunerna,
och många kommuner tillhör
ju nu efter årsskiftet de större. Detta
framgår också av den klara inställning
som de i Norrbottens län tillfrågade
kommunerna har. Det är en gemensam
önskan från både Luleå, Haparanda,
Kalix och Gällivare samt från länsstyrelsens
barnavårdskonsulent att inget
dröjsmål bör ske med att avskaffa det
nuvarande systemet med barnavårdsmannaförordnande.

I Luleå säger man bl. a.: ”Den nuvarande
barnavårdsmannaainstitutionen
medför ett stort administrativt arbete
för barnavårdsnämnderna, vilket icke
är till något gagn för mödrarna och barnen.
Fullgörandet av de kurativa uppgifterna
behöver icke bli sämre om det
personliga barnavårdsmannaskapet upphör
och de nya socialnämnderna —
central- eller distriktsnämnder — övertar
ansvar och uppgifter. Institutionen
är föråldrad och bör utgå ur lagstiftningen.
”

Stockholms stads barnavårdsnämnd
har haft samma inställning och har också
tillstyrkt att bestämmelsen om barvårdsmannaförordnande
skall upphävas.

Kommunerna väntar ett klart besked:

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Barnavårdsmännen kvar eller icke?
Man måste kunna veta detta för atl bygga
upp eu fungerande socialvårdsorganisation
i kommunerna.

Kommunförbundet säger att om en
lösning av problemet kring barnavårdsmannainstitutionen
ytterligare försenas
genom nya utredningar så uppstår
det mycket stora organisatoriska svårigheter.
Därför är ett bifall till reservationen
den lösning som man väntar
på i många kommuner.

När det gäller frågan om en utredning
av barnavårdsmannaskapen kommer
många olika uppfattningar till uttryck
i remissyttrandena. I den motion
som yrkar på utredning har sagts att
det skulle kunna ske en relativt snabb
utredning, en utredning utan dröjsmål.
Men när man närmare ser på vad de
olika remissinstanserna har yttrat förefaller
det inte kunna bli någon skyndsam
utredning. Socialutredningen tycker
inte att frågan brådskar så mycket
att den skall behandlas med förtur.
Även första lagutskottet säger atl frågan
kräver en djupgående och omsorgsfull
prövning, en allsidig och förutsättningslös
utredning. Länsstyrelsen i Norrbottens
län vill att frågan skall överlämnas
till familjerättsutredningen, utan
hänsyn till de direktiv som utredningen
tidigare har fått.

Av allt detta kan man förstå att om
man skall gå på förslagen om en utredning
av barnavårdsmannaskapen så
kommer det i realiteten att betyda en
lång fördröjning av en lösning, trots
att man i kommunerna och på socialbyråerna
i dag väntar på en snabb lösning
av detta problem.

Herr talman! Redan vid förra årets
debatt betonade jag att barnavårdsmännen
under många år har gjort ett socialt
värdefullt arbete för både mödrars
och barns bästa. Men tiden har
ändrat förhållandena för barn födda
utom äktenskap och deras mödrar.
Riksdagen har verksamt bidragit till att
på område efter område förändra dessa
medborgares dagliga villkor till det

Ang. bar na vårds mannainstitutionen
bättre. Som barnavårdsman under
många år liar jag haft anledning alt
glädjas över denna utveckling. Den innebär
att generella hjälpformer utgår i
ständigt ökad omfattning, speciellt till
ensamstående föräldrar. Man har också
förbättrat tidigare bidrag. Som exempel
kan jag nämna bostadstillägg,
grundavdrag vid den nya beskattningen
och de olika bidragen i anslutning
därtill. Jag kan också hänvisa till att
bidragsförskottet förbättrats. Barntillsynsmöjligheterna
ökar i snabb takt, utbildningsmöjligheterna
bar gjorts oavhängiga
av föräldrarnas ekonomiska situation,
möjligheterna till omskolningsbidrag
för ensamstående föräldrar har
ökat och likaså möjligheterna till bättre
avlönat arbete. Därför kan man säga
att det socialekonomiska behovet av
barnavårdsmännens tjänster i dag är
nästan obefintligt.

I de många kommuner som nu, efter
riksdagens beslut om eu ny nämndorganisation
på socialvårdens område, är
på väg att planera för eu ny uppläggning
av socialvårdsarbetet väntar man
otåligt på ett beslut om barnavårdsmannaskapet.
Man önskar inte på det hållet
att frågan genom en utredning åter
skjuts på framtiden, vilket skulle medföra
en fortsatt urholkning av barnavårdsmannaskapens
reella innehåll.

För den unga ogifta modern som —
om jag skall citera en del av remissutlåtandet
från Bodens stad — ”ofta inte
är den hjälplösa och övergivna varelse
som för 50 år sedan” har barnavårdsmännen
i de större kommunerna alltför
ofta haft ett slags skenfunktion.
Kontakten med dem har inte upplevts
som något speciellt personligt stöd av
den kvalitet som de olika förordningarna
och lagarna kan ge intryck av.

Jag skulle rent av vilja betrakta barnavärdsmannaskapet
som ett slags appendix
i den moderna socialvårdsorganisationen
— ett appendix som är besvärligt
och onödigt för kommunerna
och som till och med är smärtsamt för
en del mödrar. Det måste bort. Social -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårds mannainstitutionen

styrelsen har i en annan utredning om
den öppna socialvården nyligen anfört
att vi har mycket förlegat arvegods
som bör rensas bort ur vår sociallagstiftning.
Jag instämmer i detta. Vi måste
flytta fram positionerna på socialvårdens
område. Vi stiftar varje år lagar
för att nå det syftet, men vi får
inte heller tveka att ta bort lagstiftning
som präglas av förlegade värderingar
och av arbetsformer som är överspelade.
Barnavårdsmännens juridiska, sociala
och rådgivande uppgifter bör
kunna överlåtas på barnavårdsnämnderna
och sociala distriktsnämnder eller
centralnämnder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Till att börja med vill
jag göra kammarens ärade ledamöter
uppmärksamma på att det egentligen
inte föreligger så stor skillnad mellan
det utlåtande, som första lagutskottet
har avgivit i anledning av motionsparen
1:25 och 11:27 samt 1:163 och
II: 182, och den till utlåtandet fogade
reservationen.

Jag anser att det hittills talats väl
mycket om förlegade tankegångar, helt
utan anledning i en debatt som bör föras
mycket lågstämt, logiskt och resonerande.
Ungefär samma grundvärderingar
kommer igen i första lagutskottets
utlåtande och i reservationen.

Såväl majoritetens utlåtande som reservationen
pekar på den utveckling
som ägt rum i samhället sedan barnavårdsmannainstitutionen
inrättades för
ungefär 50 år sedan. Både utlåtandet
och reservationen visar på möjligheterna
till ändring. Det väsentliga är dock
att första lagutskottets majoritet — endast
en ledamot har reserverat sig —
inte har hänsyftat på kommunerna och,
som fru Lundblad uttryckte det, deras
iver att riksdagen skulle bestämma sig.
Vi har pekat på den praxis som vi haft
så länge den svenska riksdagen har

funnits till — att inte ta bort en institution
av så gammalt slag innan man helt
och fullt har klart för sig vad man
sätter i dess ställe.

Ett par pågående utredningar har fått
vissa direktiv även när det gäller barnavårdsmannaskapet.
Jag tillhör en av
dem — familjelagssakkunniga — och
det är rätt intressant att inledningsvis
konstatera att talet om de ökade svenska
skilsmässorna inte längre är riktigt.
Vi har haft en markant stigande kurva
fram till 1967—1968. Sedan är skilsmässofrekvensen
nästan oförändrad. Detta
innebär inte utan vidare — man har
ännu inte hunnit undersöka det närmare
— att inte människor skiljs lika
mycket som tidigare. Men vi har i allt
större utsträckning fått s. k. samvetsäktenskap,
och när det gäller dessa kan
statistiken aldrig helt fastställa huruvida
människor skiljs åt. Samtidigt har
vi funnit att antalet födda barn utom
äktenskapet ökar mycket stadigt. Det
var 12 000 per år i början av 1960-talet,
det var 18 000 år 1968, och det bör
uppenbarligen vara omkring 20 000 i år.

Det är delvis kring dessa barn som
hela denna diskussion rör sig. Som en
följd av jämlikhetsdebatten har man
dragit fram de ogifta mödrarnas situation,
först och främst när man har velat
argumentera mot det personliga
barnavårdsmannaskapet. Jag förstår att
det för många föräldrar, som av principiella
skäl inte vill ingå äktenskap,
verkligen kan, som det sägs i motionerna
1:163 och 11:182 samt 1:25 och
11:27, upplevas som ett utslag av samhällets
förmynderi mot ogifta mödrar.

Men man har i dessa resonemang —
och de går igen även i direktiven till de
två nämnda utredningarna — också pekat
på barnets situation. Större delen av
de ca 20 000 barn som i år föds utom
äktenskap behöver uppenbarligen ingen
obligatoriskt förordnad barnavårdsman.
För de flesta ungdomar och andra som
sätter barn till världen utan att ha ingått
äktenskap är det uppenbarligen inte
heller nödvändigt att barnavårdsman

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

förordnas. Nar det på statsmakternas
sida har talats om ett bibehållande i
varje fall för en tid av ett obligatoriskt
barnavårdsmannaskap, har man utgått
från barnet och från den lilla men ändock
ganska väsentliga grupp mödrar
som kanske inte har så lätt att ta reda
på samhällets hjälpmöjligheter, som behöver
hjälp med fastställande av faderskap
och underhållsbidrag och som kanske
behöver fortsatt stöd under en viss
tid.

Jag håller helt med fru Lundblad när
hon talar om den utveckling som har
ägt rum socialpolitiskt sett i fråga om
möjligheterna att stödja och hjälpa ensamma
barn och föräldrar. Man kan
också säga att det ur ren jämlikhetssynpunkt
är olyckligt att man har en skiljelinje
mellan de gifta och icke gifta föräldrarna
och ger samhället möjligheter
till en viss insyn hos dem som är ogifta,
varvid den mera kurativa, uppsökande
verksamheten inte tillräckligt har beaktats,
medan barnavårdsnämnderna
har mycket svårt att få insyn hos gruppen
gifta föräldrar, där den kurativa
verksamheten säkerligen många gånger
skulle betyda lika mycket. Det är alltså
en ”höftning” beträffande en gift grupp
och en ogift grupp som kan tyckas vara
ganska olycklig.

Men huruvida vi i dag skall vara
beredda att omedelbart avskaffa barnavårdsmannaskapet
är vi inom utskottet
osäkra på. Säker är endast reservationen
på den punkten. Vi bestämde oss
inom utskottet för att riktigt noggrant
remissbehandla denna fråga. Om man
läser remissutfallet blir man emellertid
inte särskilt mycket klokare. En så tung
remissinstans som socialstyrelsen t. ex.
har inte velat gå med på att vi utan vidare
avskaffar barnavårdsmannaskapet.
Kravet på en allsidig och förutsättningslös
utredning har verkligen fått
mycket stor anslutning. Länsstyrelsen i
Norrbottens län, minoriteten inom Kommunförbundet
— och det är en ganska
stor minoritet — samt Föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister tillstyrker eu

AnR. barnavårdsmannainstitutionen
allsidig och förutsättningslös utredning.
En utredning förordas också av socialstyrelsen,
socialutredningen, familjelagssakkunniga,
Advokatsamfundet och
barnavårdsdirektören i Stockholm.

Det intressanta är, att de rent avstyrkande
instanserna — Svenska kommunförbundet
och Stockholms stads barnavårdsnämnd
—- visserligen klart säger
att vi mycket väl kan avskaffa det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet omedelbart,
men om man läser vidare i deras
yttranden finner man att de kräver
att få bli remissinstanser innan man
övergår till en ny ordning. Inte ens dessa
instanser är alltså säkra på att man
utan vidare kan överlåta till Kungl.
Maj :t att göra en översyn av denna fråga.
Jag vill betona att det är väldigt
många förordningar, lagar och författningar
som måste utarbetas och vilka
man, herr Torsten Hansson, uppenbarligen
inte har någon anledning att ta
itu med i justitiedepartementet innan
riksdagen klart har sagt ifrån huruvida
man önskar ett sådant arbete. Till och
med de instanser som alltså har tillstyrkt
reservationen har till hälften tagit
tillbaka, och de önskar ändå någon
form av remissförfarande. Utskottets
remissvar ger alltså ingen riktig klarhet.

Det är rätt intressant när man som jag
i min egenskap av ledamot i familjelagssakkunniga
varit ute på kurser om direktiven
kunnat ta upp en studiefråga
omkring just det obligatoriska barnavårdsmannaskapets
borttagande eller
inte. Jag har varit i tio olika delar av
landet och jag har bl. a. medverkat på
fyra kretsmöten i Norrbotten. Jag bär
i mina frågor pekat på de nackdelar
som verkligen är förenade med ett obligatoriskt
barnavårdsmannaskap i dag.
Jag har också erinrat om den lilla grupp
mödrar som kanske fortfarande behöver
ett visst stöd samt de 40 000 frånskilda
mödrar som helt frivilligt har begärt
personligt barnavårdsmannaskap och
beträffande vilka vi inte vet hur vi skall
förfara, om vi tar bort det obligatoriska

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårdsmannainstitutionen

barnavårdsmannaskapet. I dessa debatter
har också barnavårdsmän deltagit.
De har konsulterats när man har skrivit
remissyttrandena, vilket kommit fram
först när de har formulerat sina svar
i studiegrupperna. Inte heller de är
överens. Vi står inför det faktum att vi
inte fått något entydigt utslag vare sig
för det ena förfarandet eller för det
andra. Principiellt är nog både reservanten
och utskottet i stort sett överens.
Därför har utskottet tyckt att det vore
lämpligt med en utredning av denna
fråga. Jag delar inte fru Lundblads farhågor
att detta kommer att fördröja
beslutet alltför länge. Utskottet har pekat
på att en utredning skulle kunna
göras inom familjelagssakkunniga eller
också av eu separat kommitté eller i socialutredningen.
För min del vill jag bestämt
hävda att det lyckligaste och bästa
vore om Kungl. Maj:t tillsatte en separat
kommitté som med största skyndsamhet
utredde frågan. Jag tror också
att det finns ganska stora utsikter till
att Kungl. Maj:t följer en sådan rekommendation,
eftersom de övriga nämnda
utredningarna har mycket annat på sin
dagordning. Det bör alltså gå att inom
en ganska kort tid få fram konkreta
förslag om hur vi skall förfara.

Med hänsyn till detta, och med hänsyn
till traditionen att aldrig tvärt skära
av något innan vi vet konsekvenserna
och vilka lagändringar, författningsändringar
etc. som behöver göras, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag ber att med anledning
av första lagutskottets utlåtande
nr 49 få framföra några allmänna synpunkter
på denna fråga.

Även om de bestämmelser som reglerar
barnavårdsmans arbete i allt väsentligt
är oförändrade, har dock barnavårdsmännens
ställning och uppgifter
förskjutits väsentligt. Detta förhållande
synes först och främst vara en åter -

verkan av utvecklingen på det socialpolitiska
området, vilket innebär en
mera målmedveten inriktning på förebyggande
åtgärder. Det är självklart att
den profylaktiska socialvården främst
inriktar sig på familjen och barnen.
Det är ingen överdrift att påstå att barnavårdsmannen
fått — eller borde ha
fått — en nyckelposition inom socialvården.
Men utan kunnig personal blir
en aldrig så väl organiserad socialvård
alltför lätt ett skal utan kärna. Tyvärr
har inte alla barnavårdsnämnder helt
insett detta.

Vad är då orsaken till att barnavårdsmannainstitutionen
inte blivit vad den
kunde och borde vara? Den yttersta orsaken
får sägas vara att barnavårdsnämnderna
i många fall inte förstått att
barnavårdsmannen intar en nyckelposition
inom socialvården. Denna bristfälliga
uppfattning om barnavårdsmans arbete
och denna felvärdering av uppgifterna
har bl. a. medfört låg lönesättning,
felrekryteringar och svårighet att få
välkvalificerat folk. Det är en sida av
saken. Ansvaret för mor och barn bör
vidare ge barnavårdsnämnderna den
inställningen att endast det bästa är gott
nog, när de utser ombud. I och med att
vi fått större kommunenheter kommer
enligt min förmodan i varje fall mera
påtagliga brister att bortfalla. Barnavårdsmannen
har ett förebyggande arbete,
hårt och strävsamt, samtidigt som
vederbörande intar en självständig ställning.
Detta arbete fordrar djup förståelse,
hänsyn, takt och en psykologisk
kunskap. Enligt min erfarenhet har
barnavårdsmannainstitutionen inom
kommunerna inte alltid visats det intresse
och fått den kontakt som den är
berättigad till utan i viss mån kommit
i skuggan av annat barnavårdsarbete.

Det torde vara nödvändigt att åstadkomma
en uppryckning när det gäller
barnavårdsmannainstitutet, inte genom
att avskaffa detsamma utan snarare genom
en effektivisering, mindre antal
ärenden per barnavårdsman, en stark
betoning av den kurativa verksamheten,

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

intim samverkan med samhällets övriga
socialvårdande organ. Många ogifta
mödrar är alltjämt och kommer alt vara
i behov av den personliga kontakt och
det stöd en barnavårdsman kan ge i en
svår situation. Barnavårdsmannainstitutionen
har trots sin mer än 50-åriga tillvaro
aldrig fått en reell chans att bli
den serviceorganisation som den var
avsedd att bli och skulle kunna bli genom
vissa jämkningar i bestämmelserna.

De remissinstanser som tillstyrkt en
utredning har mycket starka argument
för ett bibehållande av barnavårdsmannainstitutionen.
Här har redogjorts för
en hel del av remissyttrandena men,
herr talman, jag skall be att få citera
vad de s. k. familjelagssakkunniga säger
i sitt remissyttrande till första lagutskottet:
”Fördelen med förordnande
av barnavårdsman — oavsett om denne
är tjänsteman hos nämnden eller annan
— kan sägas ligga i den personliga
kännedom om barnet och dess förhållanden
som genom uppdragets varaktighet
kan förvärvas av den förordnade.
För modern kan det vidare vara av
värde att veta till vem hon skall vända
sig för att få råd och hjälp. Skall stöduppgiften
vila på barnavårdsnämnden
såsom myndighet riskerar hon att vid
kontakterna med dess förvaltning få
lägga fram sina personliga problem för
olika tjänstemän allt efter den aktuella
arbetsfördelningen hos denna. Insynen i
hennes personliga förhållanden blir på
så sätt mera spridd än om kontakterna
sköts av en viss barnavårdsman. Till en
sådan kan modern vidare vända sig
utom arbetstiden för att få råd och
hjälp vilket för många kan vara en värdefull
möjlighet. Det är också tydligt
att den personliga kännedomen om ett
visst fall — vilken får antas vara synnerligen
betydelsefull i barnavårdsärenden
— går förlorad vid byte av
handläggare. Barnavårdsärendena är
ofta av grannlaga natur och det är
högst väsentligt att modern känner förtroende
för den som handlägger hennes
frågor.”

Ang. barna vårdsman nainstilutionen

i motionerna 1: 163 och II: 182 har
motionärerna anfört att barnavårdsmannainstitutionens
betydelse och funktion
är ytterst komplicerad och att det är
välbehövligt med en allsidig utredning
och en grundlig översyn av bestämmelserna
på detta område. Detta instämmer
jag i. Det kan inte vara riktigt, såsom i
det andra motionsparet I: 25 och II: 27
yrkas, att utan en egentlig utredning
forcera fram ett beslut i en så ömtålig
och viktig samhällsfråga.

Herr talman! .lag hemställer att riksdagen
måtte besluta om en skyndsam,
allsidig och förutsättningslös översyn
av barnavårdsmannainstitutionen i enlighet
med utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I likhet med herr Hansson
skall jag från början be att få påpeka
att jag är lekman och inte på något
sätt expert i denna fråga. Jag tar
mig ändå friheten att lägga vissa synpunkter,
eftersom jag är medmotionär.

Om man läser första lagutskottets utlåtande,
finner man där bl. a. följande:
”Med avseende på barnavårdsmannainstitutionen
gör sig olika intressen gällande,
såsom intresset av att barnets
rätt tillvaratas, vårdnadshavarens intresse
av minsta möjliga intrång i personliga
förhållanden och samhällets intresse
av en rationell administration av
dess uppgifter på området.”

Ja, det är alldeles riktigt, men jag
tycker att intresset av att barnets rätt
tillvaratas verkligen går över de andra
intressena i detta sammanhang. Det är
barnets intresse som vi främst måste ha
i åtanke, när vi diskuterar denna fråga.
Jag tycker till och med, fröken Mattson,
att det tar över riksdagens praxis och
traditioner. I fröken Mattsons i övrigt
mycket koncilianta anförande tyckte
jag mig ändå skönja någonting av att
om man gick på reservationens linje
med dess yrkande om att förslag till nya
bestämmelser föreläggs nästa års riksdag,
så skulle barnens rätt på något

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårdsmannainstitutionen
sätt trädas för när — de skulle få det
sämre. Men så är inte alls fallet; detta
är givetvis inte motionärernas uppfattning
utan alldeles tvärtom. Om man avskaffar
barnavårdsmannainstitutionen
sådan som den nu i realiteten ter sig så
skulle barnen få det bättre med en annan
organisation. De som bäst behöver
stödet skulle verkligen få det.

Nu är enligt vad jag har fått klart
för mig en hel del av barnavårdsmännens
tid upptagen av vad man brukar
kalla för pappersexercis, administrativa
göromål och liknande. Enligt motionärernas
förslag skulle barnavårdsmännen
komma att frigöras på ett annat
sätt för att kunna ägna sig åt en helt
mänsklig omvårdnad. Det är ju precis
vad man skulle önska och vad jag förmodar
att både fröken Mattson och utskottets
övriga ledamöter avser.

Det familjerättsliga området, till vilket
man väl får säga att barnavårdsmannainstitutionen
hör, är ett så kolossalt
ömtåligt och besvärligt område att
lagstifta eller ändra på, att jag föreställer
mig att om man lade denna institution
— vilket är ett av förslagen —
under familjelagssakkunniga, så skulle
det nog dra ut på tiden med ett förslag.
Fröken Mattson sitter ju själv i denna
utredning. Min erfarenhet inom den förutvarande
familjerättskommittén säger
mig att man måste vara stor optimist
för att kunna tro att ändringar skulle
kunna ske den vägen utan längre tidsutdräkt.

Man vill inte rikta någon kritik mot
de enskilda barnavårdsmännen. Det
har redan framhållits här att de utfört
ett utomordentligt arbete under mycket
svåra förhållanden. Ändå vågar man
väl påstå att barnets rätt lika bra om
inte bättre skulle kunna tillvaratas, om
inte hela ansvaret vilade på en enskild
person. Jag kan inte tänka mig annat än
att det måste vara ett kolossalt tungt ansvar
att ha dessa personliga förordnanden
att svara för inte bara ett barn utan
upp till 300 å 400 barn. Om detta ansvar
i stället lades på barnavårdsnämn -

den har jag svårt att tro annat än att
barnets rätt skulle kunna tillvaratas på
ett väl så bra sätt.

I reservationen sägs: ”De personliga
förordnandena för barnavårdsmännen
innebär också en otidsenlig organisationsform
som helt strider mot den helhetssyn
som man numera i ökad utsträckning
söker eftersträva inom det
sociala vård- och behandlingsarbetet.
Fn uppenbar nackdel är att endast den
av barnavårdsnämnden förordnade barnavårdsmannen
äger vidtaga åtgärder
i ett ärende. Härav följer avsevärda
praktiska svårigheter och onödiga administrationsproblem
vid t. ex. sjukdom
och semester.” Jag förmodar att sådana
svårigheter kan uppstå även i andra
fall. Vidare är det från principiella
synpunkter felaktigt att barnavårdsnämnderna
i fråga om den verksamhet,
som nu utövas av barnavårdsmännen,
skall ha mindre ansvar och befogenhet
än beträffande övrig barnavård.

Herr talman! Fru Grethe Lundblad
har alldeles tillräckligt motiverat att de
personliga förordnandena av barnavårdsmän
bör ersättas av ett annat, tidsenligt
system. Därför har jag ingen anledning
att närmare precisera mina
synpunkter på detta. Jag inskränker
mig till att instämma i yrkandet om bifall
till reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Både jag, som talar för
utskottet, och reservanten — liksom fru
Hamrin-Thorell — är säkert helt överens
om att barnets rätt bör gå före allt
annat. Detta framgick nog också av mitt
tidigare anförande.

Jag vill dock upprepa att det var något
mycket väsentligt jag framhöll när
jag sade att riksdagen aldrig någonsin

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

brukar avskaffa någonting, innan man
vet konseikvenserna av det. När fru
Hamrin-Thorell talade om hur mycket
enklare och mer effektivt det hela kommer
att bli om man utan vidare avskaffar
det personliga barnavårdsmannaskapet,
erinrar jag mig vad en partivän
till fru Hamrin-Thorell, nämligen häradshövding
Alexanderson, ordförande
i första lagutskottet, sade då vi för sista
gången — det blir eu annan ordning i
enkammarriksdagen — granskade JO:s
ämbetsberättelse. Stockholms barnavårdsnämnd,
som mycket tydligt har
tillstyrkt avskaffandet av barnavårdsmannainstitutionen,
var JO-granskad.
När vi tog del av det mycket tragiska
Hässelby-fallet konstaterade herr Alexanderson
att Stockholms barnavårdsnämnd
fungerat i enlighet med syftet i
dessa motioner. Man har alltså, beroende
på personalbrist och andra omständigheter
och genom en rätt speciell
organisation, så att säga föregripit utvecklingen.
Här förekom inte något personligt
barnavårdsmannaskap alls. I
detta synnerligen olyckliga fall var faderskap
och underhållsbidrag fastställt
endast för ett av de sex barnen.

Det är denna och andra händelser,
som står beskrivna i 1969 års justitieombudsmannaberättelse,
som har ökat
vår tveksamhet. Vi har sagt oss att denna
fråga måste utredas så att vi får
klart för oss hur en ny ordning skall
fungera. Det är viktigt att man inte
tvärt klipper av någonting utan att veta
konsekvenserna.

Jag vill också mycket bestämt vidhålla
vad jag sade i ett tidigare anförande.
Utskottet har skisserat olika vägar till
utredning, nämligen inom socialutredningen,
inom familjelagssakkunniga
osv., medan jag personligen mycket
starkt hävdar att det måste tillsättas en
speciell utredning som med största
skyndsamhet bör se över vilka ändringar
som behövs och vilka konsekvenser
de kan föra med sig.

Jag vill slutligen säga till dem som
tvekar huruvida de skall gå på reserva -

Ang. bar na vårdsman nainstitutionen
tionen eller inte, att någon representant
för departementet egentligen bör
framföra sina synpunkter — det föreligger
ingen överenskommelse mellan oss.
Jag anser att vi bör få klart för oss hur
omfattande arbetet blir med ändringar
av lagar, författningar och förordningar.
Det är någonting som kanske inte kan
göras på något år utan kan kräva längre
tid.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag måste tyvärr först
uppehålla kammarens ledamöter med en
futilitet. Det utlåtande som ligger delat
på kammarens bord är då det gäller reservationen
behäftat med ett tryckfel
som inte har blivit rättat. På näst sista
raden på s. 27 står ordet ”barnavårdsnämnden”,
vilket bör vara ”barnavårdsmännen”.
Eftersom jag arbetar under
hypotesen att denna reservation skall
bli kammarens beslut, är jag så mycket
angelägnare att understryka detta.

Fröken Mattson har i diskussionen
som företrädare för utskottsmajoriteten
anfört att det inte råder alltför stora
skillnader i synsätten, vilket i regel
leder till att kammarens ledamöter sluter
upp kring utskottsmajoriteten. Fröken
Mattson sade att det inte finns någon
anledning för departementet att
syssla med ändringar i lagstiftningen
på detta område, om inte riksdagen har
gett en viljeyttring till känna. Jag vill
påstå att utskottsutlåtandet i och för
sig tyvärr inte innehåller en viljeyttring
i sakfrågan sådan som den upplevs av
många människor här i landet. I utlåtandet
står ingenting om att man anser
den gällande lagstiftningen föråldrad,
och det står ingenting om att man vill
beställa en lagstiftningsändring. I utlåtandet
står att man beställer en utredning,
och i klämmen vill man ge
Kungl. Maj:t detta till känna. Men viljan
att få till stånd en utredning är,
som fröken Mattson själv har understrukit,
inte så klart uttalad som den fröken
Mattson själv står för, nämligen att det

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårdsmannainstitutionen
här är fråga om brådskande åtgärder
och att dessa bör vidtas i annan ordning
än genom att frågan hänskjutes till
pågående utredningar.

En klar viljeyttring från riksdagen,
som beställer ett arbete i enlighet med
den bild som den allmänna opinionen
har av denna fråga, finns i reservationen.
På denna punkt föreligger alltså
skiljaktighet.

Jag ber återigen, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Som framgår av de tidigare
anförandena kan skilda synpunkter
anläggas på barnavårdsmannainstitutionen,
något som innebär att även
om man i och för sig ställer sig sympatisk
till de skäl som anförts för ett
omedelbart avskaffande av institutionen
kan man knappast göra detta utan någon
närmare utredning. En avvägning
av de olika delvis motstridiga intressen
som gör sig gällande i frågan kräver,
som utskottet framhåller, en djupgående
och omsorgsfull prövning. En mera genomgripande
reform skulle dessutom
kräva ett stort antal ändringar i olika
författningar, bl. a. i föräldrabalken och
i den nya lagen om fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap. Denna
senare lag bygger ju på principen
att barnavårdsmannen är skyldig att
sörja för att faderskapet blir fastställt.

1 motionerna 1:25 och 11:27 och i
reservationen hävdas visserligen att frågan
om barnavårdsmannainstitutionen
är tillräckligt utredd genom familjeberedningens
betänkande — SOU 1967:8
— som bl. a. berör barnavårdsmannaskapet.
Det innehåller emellertid bara
ett tämligen kortfattat principförslag i
frågan och innebär för övrigt att obligatoriskt
barnavårdsmannaskap för barn
utom äktenskap skall behållas, låt vara
med vissa jämkningar i nuvarande ordning.
Det tillgodoser alltså inte motionärernas
och reservantens krav.

Remissutfallet blev blandat, och förslaget
har inte lett till någon lagstift -

ning. Detta material kan inte anses tillräckligt
för en omedelbar och genomgripande
reform. Däremot kan det vara
motiverat, som utskottet förordar, att
förutsättningslöst utreda frågan. Sakligt
sett ligger det väl närmast till hands
att den utreds av socialutredningen och
familjelagssakkunniga i samråd. Socialutredningen
har i sitt remissyttrande
förklarat att den avser att under sitt
arbete granska den kritik som har riktats
mot barnavårdsmannainstitutionen.

Vad gäller familjelagssakkunniga föreligger
den komplikationen att de enligt
sina direktiv skall utgå ifrån att
systemet med obligatoriskt baranvårdsmannaskap
för barn utom äktenskap
skall bestå. En vidgning av direktiven
på lämpligt sätt är givetvis i och för sig
möjlig.

Som framhålles i remissyttrandena
från de båda utredningarna ankommer
det på socialutredningen att överväga
frågan om formerna för och administrationen
av särskilt stöd åt vissa vårdnadshavare,
under det att familjelagssakkunniga
skulle behandla de uppgifter
av rättslig natur som ankommer på barnavårdsman,
främst uppgiften att sörja
för att faderskap och underhållsbidrag
fastställs för barn utom äktenskap. Både
socialutredningen och familjelagssakkunniga
har stora och tidskrävande
arbetsuppgifter. Det är därför i hög
grad tveksamt huruvida utskottets önskemål
om största skyndsamhet vid utredningen
av barnavårdsmannainstitutionen
kan tillgodoses utan att frågan
tas upp med förtur. Socialutredningen
har i sitt remissyttrande förklarat sig
beredd att nu avdela viss arbetskraft för
frågan, ifall denna anses böra brytas
ur sitt naturliga sammanhang med utredningens
övrig arbetsuppgifter. I fråga
om familjelagssakkunniga kan nämnas
att deras sekretariat torde komma
att förstärkas inom den närmaste tiden,
men de sakkunniga är försenade i sitt
arbete och bör i minsta möjliga utsträckning
belastas med specialuppgifter.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Mot bakgrunden härav vill jag framhålla
som min uppfattning att det finns
skiil för att ett utredningsarbete i fråga
om barnavårdsmannainstitutionen så
långt möjligt får ankomma på socialutredningen,
såvida det inte visar sig
lämpligare att tillsätta eu separat utredning.

Fru LUNDBLAI), GRETHE, (s):

Herr talman! Fröken Mattson tyckte
att vi borde föra en lågmäld debatt i
denna fråga, och det skall jag gärna
vidgå. Det bör man göra, men är man
liksom anhängarna av reservationen
starkt engagerad i denna sak så kan
det hända att man ibland måste lägga
eftertryck bakom orden.

Fröken Mattson nämnde bl. a. att antalet
uä-barn ökat och att det är bekymmer
med de unga mödrarna. I sammanhanget
skulle jag gärna vilja påminna
om att statistiken visar att 1967 var det
8 297 mödrar i åldern 15—19 år som
födde barn utom äktenskap. Men i samma
åldersgrupp var det samma år 5 508
som födde barn i äktenskapet, och för
dessa förordnas inga barnavårdsmän.
Jag vill betona att man inte skall ta
hänsyn enbart till mödrarnas ålder och
till detta att de föder barn utom äktenskapet,
utan man måste göra en jämförelse
direkt mellan åldrarna. Jag tror
inte att barnens ställning är så mycket
annorlunda, om modern råkar vara gift.

Fröken Mattson nämnde även att huvudparten
av de mödrar, som i dag får
barnavårdsman förordnad, kanske inte
behöver sådan. Det tror jag är ett riktigt
påstående. Barnavårdsnämnderna
skulle nämligen kunna ge dessa mödrar
ett allmänt stöd på grund av den allmänna
paragrafen i början av barnavårdslagen,
enligt vilken barnavårdsnämnderna
har en ovillkorlig skyldighet
att se till att alla barn inom kommunen
har lämpliga uppväxtförhållanden.
Man skulle här kunna tänka sig en
parallellisering med socialhjälpslagens
nya paragraf om uppsökande verksamhet.

Ang. barnavårdsmannainstitutionen

Att många kommuner no är negativa
till barnavårdsmannaskapen beror på
att man ständigt från klienter och andra
möter ett misstroende därför att
myndigheterna inte har tid med nödvändiga
kontakter eller hembesök. Därför
har institutionen, såsom fru Ohlsson
här nämnde, blivit ett skal utan
kärna. Det är mycket betänkligt att vi
i dag har sådana institutioner. Jag tror
inte att det är möjligt för kommunerna
att skaffa tillräckliga personresurser för
att skapa en bättre kärna i detta skal.
Jag tror dessutom att kommunerna upplever
det såsom ett onödigt arbete och
därför inte vill sätta till alla resurser.

Det har sagts att en utredning skulle
vara ett bättre sätt att behandla denna
fråga. Här föreligger dock motstridande
uppgifter. Utskottet tycker att det skulle
kunna gå att få en skyndsam utredning.
Vi har nu hört justitieministern säga
att det troligen blir socialutredningen
som skall utreda detta. Socialutredningen
har själv sagt att den inte anser att
detta ärende kan tas med förtur; utredningen
har för många andra arbetsuppgifter.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja hänvisa till vad justitieministern
sade 1969 i denna kammare i en debatt
om detta ärende. I den motion och
i den reservation som då förelåg hade
anförts att man ville ha en lösning till
den 1 januari 1970. Motionen behandlades
på höstkanten. Då sade justitieministern
att om justitiedepartementet
bara fick litet längre rådrum än till den
1 januari 1970 borde det gå att avskaffa
barnavårdsmannaskapet. Sedan dess har
ett år gått. Den nuvarande reservationen
kräver att ett förslag skall föreläggas
1971 års riksdag, och det kan alltså
dröja ett helt år innan förslag föreligger.
Det är därför med viss förvåning jag nu
hör att justitieministern fortfarande
tycker att departementet bör få längre
tid på sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. barnavårdsmannainstitutionen

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att med ett par ord kommentera fröken
Mattsons referat av JO:s berättelse. Hässelbyfallet
visar enligt min uppfattning
att sådant kan inträffa med nuvarande
lagstiftning. Jag tycker inte det är någon
motivering för att systemet inte behöver
ändras. Vi som har en annan uppfattning
än fröken Mattson i den aktuella
situationen kan ju referera till de
otaliga fall av misshandel av barn som
vi läser om i tidningarna ideligen. Alla
dessa barn har haft barnavårdsmän;
åtminstone borde de haft det enligt gällande
lagstiftning. Den enda reflexion
som man kan göra är att det är oerhört
synd om dessa enskilda representanter
för samhällets ansvar gentemot barnen,
då de mer eller mindre måste känna sig
skyldiga till att sådant här kan inträffa
utan att det påtalas oftare än som sker.
Jag kan inte tänka mig annat än att en
omläggning av denna institution skulle
även i dessa de allra värsta fallen åstadkomma
en förbättring.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast för fru
Grethe Lundblad påpeka att jag över
huvud taget inte har gått in på frågan
om antalet barn inom olika åldersgrupper.
Jag förde på den punkten ett rent
principiellt resonemang och ville bara
framhålla att i och med att antalet samvetsäktenskap
ökar från år till år kommer
detta att bli en fråga som måste lösas
genom samhällets kurativa verksamhet,
när det gäller barn födda både inom
äktenskap och utom äktenskap. Jag tog
alltså inte upp den här frågan ur den
synvinkel som fru Lundblad ville göra
gällande att jag hade gjort.

Jag vill för både fru Hamrin-Thorell
och fru Lundblad göra klart vilka erfarenheter
vi har som arbetar i ett utskott
där lagfrågor behandlas. Det tar
en avsevärd tid — det måste ta tid —
att skriva om lagen om arvsrätt för

utomäktenskapliga barn. Det måste ta
en väsentligt längre tid när man har
byggt upp en funktion på en institution
som man nu vill ha bort. Det kommer
att krävas många följdändringar av lagar
och förordningar, och många tunga,
reservationen tillstyrkande, remissinstanser
kommer säkert att kräva att få
yttra sig över förslaget innan det läggs
fram.

Med det anförda vill jag än en gång
yrka bifall till första lagutskottets utlåtande.
Jag är angelägen att framhålla
att utskottet har behandlat åtskilliga av
de nackdelar som här har påtalats, inte
minst av fru Lundblad. Utskottet säger
i sitt utlåtande att vissa av de praktiska
olägenheter som för närvarande åberopas
som skäl mot de obligatoriska
barnavårdsmannaskapen bör kunna
minskas, om rätten för barnavårdsnämnderna
att förordna att uppdrag
som barnavårdsman skall upphöra utnyttjas
i större utsträckning än nu sker
och om även i övrigt åtgärder vidtas
för att minska antalet uppdrag som
vilar på varje barnavårdsman.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Alla är väl överens om
att barnavårdsmannainstitutet i sin nuvarande
form är ålderdomligt och i behov
av en översyn. Att så tvärsäkert
som reservanterna säga, att det helt skall
avskaffas, tycker jag dock inte är motiverat.
Det kan faktiskt många gånger
för en moder till ett barn utom äktenskap
vara bättre att hålla sig till en
person, en barnavårdsman, än till en
myndighet, en barnavårdsnämnd.

Dessutom kan jag för min del inte
stödja en reservation, i vilken man i ett
ärende som detta begär förslag till nästa
års riksdag. Justitieministern har i sitt
anförande i dag framhållit vilket omfattande
arbete som ligger bakom en
lagändring av detta slag, och han har
rätt i det. Om nu riksdagen begär att
få ett förslag till nästa år i denna fråga,
tvingar man mer eller mindre departe -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

mentet till ett hastverk. Dessutom tvingar
man departementet att utmäta en
mycket kort remisstid för de myndigheter
som skall höras. Det har tidigare,
enligt min mening med rätta, många
gånger klagats över att departementen
ger alltför korta remisstider, och inom
oppositionen har man väl ansett att de
korta remisstiderna är mindre tillfredsställande.
Jag kan därför inte för min
del rösta för en reservation som direkt
animerar regeringen till att förfara
på ett sätt som från olika håll tidigare
och med rätta har kritiserats.

■Tåg yrkar, herr talman, bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Ang. rättsvården

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. rättsvården

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av motioner
angående rättsvården.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:315,
av herr Schött m. fl., och II: 34-3, av herr
Oskarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning under
parlamentarisk medverkan med
uppgift att utarbeta förslag till en samlad
aktion i syfte att hejda och tvinga
tillbaka den allvarliga brottsutvecklingen
samt förbättra och effektivisera
rättsvården;

2) de likalydande motionerna I: 392,
av herr Hernelius, och II: 440, av fru
Kristensson, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om tillsättandet av en kriminalpolitisk
kommitté med uppgift att göra
en sammanfattande systematisk översyn
över strafflagstiftningen;

3) de likalydande motionerna 1:395,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 436, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning under parlamentarisk
medverkan för utarbetande av lagstiftningsåtgärder
och förslag syftande
till en snar effektivisering av rättsvården;
samt

4) de likalydande motionerna I: 502,
av herr Helén m. fl., och II: 581, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari anhål -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. rättsvården

lits, i den del som behandlades i detta
utlåtande, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte begära en översyn av straffsatserna
i brottsbalken och centrala
specialstraffrättsliga författningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna

I: 315 och II: 343,

I: 392 och II: 440,

I: 395 och II: 436 samt
1:502 och 11:581, såvitt nu vore i
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Sörenson
(fp), Ferdinand Nilsson (ep), Börjesson
i Falköping (ep), Oskarson (in)
och Polstam (ep) samt fru Anér (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna I:

315 och II: 343,

I: 392 och II: 440,

I: 395 och II: 436 samt
1:502 och 11:581, såvitt nu vore i
fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättandet
av en kriminalpolitisk kommitté
för att effektivisera rättsvården.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Den nu föreliggande
frågan har intresserat mig mycket och
när jag nu, kanske för sista gången,
har ordet i en debatt i riksdagen vill
jag närmare precisera vad som drivit
mig att särskilt engagera mig i densamma.

Utskottet hänvisar till sina utlåtanden
1966, 1967, 1968 och 1969. Nu föreligger
1970 års utlåtande. Jag konstaterar
att vid alla dessa tillfällen motioner
har väckts från vår sida i detta ärende
och att vi länge var ensamma om att
motionera. Vid voteringarna hade vi
dock stöd från annat håll.

För närvarande föreligger en riklig
flora av motioner i ärendet. Dessutom
väckte herr Hedlund i våras en interpellation
i andra kammaren, som jag
vill fästa uppmärksamhet på. I den interpellationen
efterlyste herr Hedlund
en plan för effektiva åtgärder för att
stävja den ökade brottsligheten. Han
underströk att man snabbt ville ha en
undersökning till stånd för att söka nå
ett hyggligt resultat. Jag återkommer
till statsministerns svar på den interpellationen,
men jag konstaterar att frågan
ur alla synpunkter är i hög grad
brännande.

Jag vill dröja en liten smula vid några
siffror i statistiken. Redan i början av
1950-talet redovisades mindre än 200 000
för polisen anmälda brottmålsfall per
år. För 1965 var siffran 393 000, och
det var den siffran vi stödde oss på
när vi tog upp frågan 1966. För närvarande
har nog halvmiljongränsen
förra årsskiftet passerats.

Redan i statsverkspropositionen 1966
sade dåvarande justitieministern att han
fann denna utveckling djupt oroande.
Vad han skulle säga nu kan man ju
tänka sig. Jag hade hela tiden en känsla
av att dåvarande justitieministern
bedömde dessa frågor med allvar och
hade en ärlig vilja att söka åstadkomma
en förbättring. Men jag konstaterar också
att resultatet inte har motsvarat förväntningarna
i fråga om vare sig de
ansvariga myndigheternas framställningar
eller utvecklingen av brottsligheten.

Beträffande behandlingen av den
statsverksproposition som förelåg för
riksdagen 1968 konstaterar jag, att polischeferna
ute i landet hade begärt
2 919 nya polisbefattningar. Länsstyrelserna
prutade litet till 2 719. Rikspolisstyrelsen
hade följt budgetdirektiv
från kanslihuset, och detta förklarar
såvitt jag förstår att polisstyrelsen stannade
vid att begära 564 nya platser.
Propositionen hamnade, trots den djupa
oron, ännu lägre.

För 1969 begärde polischeferna 2 537

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

nya tjänster, länsstyrelserna låg något
lägre med 2 400, polisstyrelsen föreslog
i enlighet med principerna för regeringens
budgetdirektiv den gången 970,
och propositionen stannade vid 530 nya
befattningar. För 1970 begärde polischeferna
2 383 nya tjänster. Länsstyrelserna
prutade litet till 2 252. Rikspolisstyrelsen
begärde 977 under hänvisning
till de anvisningar man hade fått, och
propositionen avsåg 440, varvid är att
märka att ett hundratal tjänster bortföll
därifrån den 1 januari 1970 på grund
av den nya arbetstidslagen.

Jag har inte angivit dessa siffror för
att solidarisera mig med någon enda av
dem. Jag tror att man kan bedöma på
olika sätt vad polischeferna och länsstyrelserna
säger. Jag bedömer inte alls
rikspolisstyrelsen, som så klart anför
sina brasklappar, och jag återgav vad
propositionerna går ut på. Jag talade
om justitieministerns känsla av djup
oro, och jag fastslår att utvecklingen sedan
dess har gått mer och mer galet.
Oron borde ju ha tilltagit, men statsrådet
hade tydligen inte möjlighet att
göra mer åt saken än vad som framgick
av dessa siffror.

Jag har därför dragit den slutsatsen
— och jag tror inte att jag är ensam
därom — att någonting annat än frågan
om penningtillgången i en budget så
stor som vår måste ligga bakom skillnaden
mellan ett utbud från de myndigheter
som närmast har med saken
att göra och vad propositionen föreslår,
vilket förhåller sig som ett till fem.
Man begär med andra ord fem gånger
så mycket som man får.

Det måste ligga en annan värdering
i detta, och därmed, herr talman, återkommer
jag till statsminister Palmes
svar på herr Hedlunds interpellation.
Palme säger att han liksom herr Hedlund
med allvar ser på brottslighetsutvecklingen.
I likhet med herr Hedlund
anser statsministern att ökningen av
antalet våldsbrott är särskilt bekymmersam
och att samhällets brottsförebyggande
och brottsbekämpande verksam -

Anj;. rättsvården
het måste förstärkas. Ja, det där låter ju
bra, men jämför man med vad som sedan
sker blir det ju inte mycket av det bela.
Sedan tillägger han alt han anser att eu
långsiktig lösning av frågorna går efter
helt andra normer. Där kommer hans
kritik av den utveckling som samhället
genomgått under den tid från vilken
jag anförde de statistiska siffrorna, nämligen
sedan början av 1950-talet, då
hans företriidare var ansvarig för utvecklingen.
Och den kritiken är ganska
besk.

Den enda hållbara lösningen är enligt
Palme en politik som botar brister och
orättvisor och utjämnar ekonomiska,
sociala och kulturella skillnader. Den
enda hållbara lösningen är för honom
att skapa ökad förståelse mellan människorna.
Det är vidare att minska på
inkomst- och förmögenhetsskillnaderna,
förbättra utbildningsmöjligheterna, skapa
en boendemiljö som medför ökad
kontakt och gemenskap mellan människorna
samt förbättrad social och kulturell
service osv. Det är ett stort och
omfattande program. Och såvitt jag
förstår, ser statsministern anledningen
till brottsutvecklingen i att dessa frågor
inte har tillgodosetts. Nu skall det
väl bli någonting av!

Jag har en känsla av att det är en
felaktig bedömning som statsministern
gör. Jag tror inte att det föreligger något
direkt samband mellan dessa förhållanden
och den brottsstatistik som
vi här pekar på. Det ligger i väsentlig
grad till på ett annat sätt. Vi måste faktiskt
tänka på ett mer realistiskt och
mindre visionärt sätt i de här frågorna.
Skall man fortsätta att som regeringssupportrarna
inom första lagutskottet
alltid betona att regeringen med uppmärksamhet
följer dessa frågor och att
det därför går bra, samtidigt som statistiken
visar på någonting annat, är det
litet betänkligt. I början av 1950-talet
var det 200 000 brottsfall om året. 1965
var vi uppe i 393 000, 1967 i 434 000
och 1968 i 463 000. För 1969 torde vi
vara ungefärligen vid 500 000, och den

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. rättsvården

siffran har troligen passerats nu. Detta
säger dock något. Det måste vara en
mycket tråkig sysselsättning som regeringssupportrarna
i första lagutskottet
överlämnar till regeringen, nämligen att
”med uppmärksamhet följa denna utveckling”
och samtidigt bara se hur det
blir värre och värre för varje år som
de är ansvariga för.

Jag tror att man måste försöka komma
fram till en gemensam värdering,
en gemensam målsättning. Ur den synpunkten
anser jag det rimligt och riktigt
att allvarligt bedöma denna fråga
i enlighet med de synpunkter som framföres
i den föreliggande reservationen.
Man menar där att en ordentlig samordning
av de utredningar som pågår
och det omfattande arbete som föreligger
bör företas. Detta framför allt med
ett parlamentariskt inslag som ger möjlighet
att resonera och söka finna en
gemensam värdering av vad man vill
åstadkomma.

Jag har fäst mig vid ett uttalande
som gjorts av fångvårdschefen i Uppsala,
således i det län som jag företräder.
Han säger att man inte får glömma
bort att ”det egentligen är någonting
ruskigt med ett fängelse”. Jag vill
inte påstå att detta är felaktigt, men
nog är det väl ännu ruskigare med att
denna utveckling av en alltjämt ökande
brottslighet får ske därför att man inte
gör tillräckligt åt saken.

På den punkten säger rikspolisstyrelsen
att det med nuvarande resurser
inte är möjligt att ge den enskilde medborgaren
tillfredsställande skgdd till
person och egendom. Vidare uttalar
styrelsen i anslutning till redogörelsen
för tilltagande våldsbrott, att det är
synnerligen otillfredsställande att allmänheten
lider den brist på säkerhet
både till person och till egendom som
vi nu har. Detta är något som vi måste
uppmärksamma.

Även socialstyrelsen har fört fram
synpunkter av samma slag. Socialstyrelsen
säger just i anledning av centermotionerna,
att frekvensen av ouppklara -

de brott tyder på att behov föreligger
av en koncentration, eventuellt ökning,
av resurserna, för uppklarande av brotten.
Erfarenheten visar att det snarare
är risken för upptäckt än straffet som
motverkar brottsligheten. Detta är socialstyrelsens
bedömning av saken.

Häromåret spelade man upp mera optimistiska
toner. Man försökte fästa sig
vid den lilla fluktuation i brottsstatistiken
som inträffade våren 1969 och
menade att man nu hade nått en möjlighet
att ändra utvecklingens riktning.
Det visade sig att man var för sangvinisk.
Den aktion som då sattes in beträffande
narkotikabrotten medförde
visserligen ett tillfälligt bakslag, men
det fungerade endast så länge denna
aktion var på gång.

En beräkning bär gjorts av arbetsgrupper
för kriminalitetsprognoser
(stencil Ju 1969: 33). Arbetsgruppen
har prognostiserat brottsutvecklingen
t. o. m. 1975 med 1968 som basår. Enligt
rapporten skulle brottsbalksbrotten
under perioden öka med omkring 22
procent, vilket innebär en genomsnittlig
årlig ökning med 3 procent. Våldsbrotten
skulle enligt rapporten öka med
20 procent, tillgreppsbrotten med 21
procent, bedrägeribrotten med 28 procent
samt övriga brott enligt brottsbalken
med 19 procent — allt under en
sjuårsperiod.

Denna prognos har redan under första
halvåret 1970 visat sig vara fullkomligt
felaktig. Ökningen utgör redan under
1970 för samtliga brottsbalksbrott
14,5 procent. Särskilt markant är ökningen
för stölder och bedrägerier.
Stöld, rån och andra tillgrepp har ökat
med 15,2 procent, bedrägeribrotten —
huvudsakligen checkbedrägerier — med
26,1 procent, våldsbrotten med 14,3 procent
och misshandelsbrotten med 5,8
procent.

Den statistik som jag här hänvisat till
vill jag inte gå i god för på någon enskild
punkt. Den är behäftad med påtagliga
brister, och vi kan med visshet
säga att den i allmänhet ligger för lågt.

Onsdagen don 11 november 1970

Nr 37

När det gäller egendomsbrotten är den
kanske relativt rättvisande. Arbetsbelastningen
hos polisen förmår ofta folk
att avstå från att anmäla begångna brott,
men vid egendomsbrott måste anmälan
göras hos polisen för att man skall kunna
begära ersättning på grund av försäkring.
Oavsett om polisen klarar upp
det eller inte måste fallet anmälas. Särskilt
i de delar av landet där egendomsförsäkringar
är mycket vanliga är
statistiken därför ganska tillfredsställande.
Beträffande våldsbrotten ligger
det annorlunda till. De grova våldsbrotten
blir nog polisanmälda. De har
också eu relativt hygglig uppklaringsprocent.
Det finns emellertid ingen försäkring
mot lindrigare våldsbrott: övervåld,
misshandel, hemfridsbrott och sådana
saker. Där finns endast det rättsskydd
som samhället borde ge men inte
ger. Siffrorna för dessa brott är alltså
för låga. De visar inte vad som verkligen
förekommer utan endast den del
av brotten som anmälts för polisen.

Utifrån dessa synpunkter anser jag att
den sitution som vi befinner oss i kräver
krafttag. Den kräver att man försöker
få en gemensam värdering av vad
man vill komma fram till, att man försöker
nå en norm, så att det står klart
vad det är man vill eftersträva.

Jag vill deklarera som min uppfattning
att varje svensk medborgare har
rätt att kräva skydd till person och
egendom. Det strider mot rättsprinciper
och krav på elementär jämlikhet
inför lagen att som nu i stor utsträckning
s. k. lindrig misshandel, lindrigt
övervåld och mindre egendomsbrott
lämnas obeivrade. Den som litet har,
har samma rätt som den bättre ställde
att få sin egendom skyddad. Den som
orkar utstå misshandel och våld har
samma rätt till skydd mot våldsverkare
som den som faller samman och drabbas
hårt till liv och hälsa av våldsverkarnas
framfart. Brottslingarna skall
inte få bedriva sin verksamhet obehindrat.

Erfarenheten visar, som jag redan

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 37

Ang. rättsvården
berört, att ett förstärkt rättsskydd kan
åstadkomma mycket. Vi kan inte stanna
bara vid det. Här måste man gå vidare.

Klart är att beläggningen i våra fängelser
minskar. Den minskar av olika
skäl, men framför allt diirför att en hel
del av dem som borde sitta där inte
åker fast. Brotten blir inte utredda, och
det blir inte fastslaget vem som är den
skyldige. Egendomsbrottslingarna i
Sverige skyddas av statsmakterna på
det egendomliga sättet att endast vart
femte anmält fall blir uppklarat. I fyra
fall av fem lönar det sig att stjäla, att
begå egendomsbrott, därför att vederbörande
inte åker fast! Det är i hög
grad uppmuntrande för bovarna, men
det är inte uppmuntrande för de människor
som råkar ut för dem — de som
blir överfallna, bor ensamma, avlägset
boende ute i bygderna, ensamboende
i städerna, människor som vill gå fram
på Stockholms gator efter mörkrets inbrott.
Jag vet att man efter mörkrets
inbrott kan ta sig fram ganska hyggligt
exempelvis på Styrmansgatan på Östermalm,
men beträffande Grevgatan i
kvarteret bredvid skulle jag vilja råda
varje kvinna som går där att hålla ett
ordentligt och stadigt grepp om handväskan.
Man bör akta sig för att möta
de gäng som stryker omkring där. Jag
kan nämna vårt tunnelbaneelände. När
det är så illa ordnat som exempelvis vid
Centralstationen i Stockholm, då är det
högst betänkligt. Här engageras polisen
för att hålla demonstranter borta från
beskickningar. När poliser till ett antal
motsvarande ett helt polisdistrikt engageras
för sådana saker, då de så innerligt
väl behövs för den rena rättsvården,
då är det illa ställt. Det läggs ned
en hel del arbete på utredning av trafikförseelser
o. d. Det är riktigt att
man kanske lägger ned en del arbete
litet i onödan på sådant, men i vissa
fall görs det, såvitt jag kan förstå, på
tok för litet med tanke på de trafikfaror
som finns.

Häromåret anfördes siffran 2,5 mil -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. rättsvården

joner övertidstimmar inom polisväsendet.
Nu talar man i propositionen om
att försöka minska övertidsarbetet. Inom
Uppsala län, inte minst inom dess
södra polisdistrikt, klagar man över att
man varit tvungen ta ut så mycket övertid
att man enligt erhållna direktiv inte
får ta ut mer. Behovet av övertid framgår
inte av redovisningen, utan denna
omfattar bara så mycket övertid som
centrala myndigheter har medgett att
man får ta ut. Det är ingen mätare på
arbetsuppgifterna, utan det är en mätare
på hur mycket man vill betala för
att få dessa uppgifter utförda.

Förhållandena är ur många synpunkter
bedrövliga. När jag nu yrkar bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
är det mig angeläget att framhålla
att detta är en stor fråga för rättssamhället
och för rättsvården i vårt
land. Människorna skall ha trygghet till
person och egendom, man skall kunna
få hemfrid här i landet. Det måste bli
en bättre ordning än den vi nu har.
Man skall inte låta sig avspisas med att
regeringen tänker på oss, att regeringen
följer frågan med uppmärksamhet. Regeringen
följer frågan på det viset att
polisstyrkan förstärks med ungefär en
femtedel av vad de ansvariga myndigheterna
begär.

Jag har tittat på detta i Uppsala län,
där tror jag mig kunna bedöma förhållandena,
eftersom det är ett litet län.
Där har verkligen inte framlagts några
överbud — hur det är på andra håll vet
jag inte — men från Uppsala län föreligger
ett realistiskt bud. Länsstyrelsernas
överarbetning av polischefernas
förslag visar också över lag ett allvarligt
syfte att göra någonting åt det synnerligen
svåra problemet med personalbrist
etc. Det är tråkigt att de centrala
direktiven skall bromsa detta arbete
och att rikspolisstyrelsen, som ju ger
klart besked om bakgrunden till sina
yrkanden, på detta sätt skall klavbindas.
Vi kan inte, säger rikspolisstyrelsen,
åstadkomma mer med de resurser
vi har. De är alldeles otillräckliga, och

brottsligheten bara ökar år för år. Men
brottsligheten ökar utomlands också,
får man då till svar. Ja, vad har det
med saken att göra? Det är väl ingen
ursäkt för orimliga förhållanden här i
landet att det finns orimliga förhållanden
i andra länder. Jag har inte hört
att man inom något annat område bedömer
ett så viktigt socialt problem med
utgångspunkt från att andra länder har
det ännu sämre ställt.

Jag upprepar mitt yrkande om bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Svenungsson (m), Hermansson (ep) och
Andreasson (ep).

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Även jag kan i allt väsentligt
instämma med herr Ferdinand
Nilsson.

Under 1960-talet steg brottsligheten
på ett oroväckande sätt. Under flera år
har i statsverkspropositionen framhållits
att det är oroande inte bara att antalet
brottsbalksbrott ständigt har ökat,
utan också att brotten blir allt råare
och brutalare. Förra året fick vi så den
förbättring som här omtalats. Den berodde
med all sannolikhet på att polisen
då satte in den stora kampanjen
mot narkotikabrottsligheten, som ju för
med sig en mängd egendomsbrott och
våldsbrott, och att polisen på detta sätt
för en tid kunde minska även den övriga
brottsligheten. Men med polisens
begränsade resurser var det i längden
omöjligt att avdela tillräckligt mycket
personal för denna kampanj. Och mycket
riktigt: i år stiger brottsligheten på
nytt och dessutom mycket hastigare än
tidigare. I tidningarna har förekommit
uppgifter om att brottsligheten under
en månad nyligen var 14 å 15 procent
högre än motsvarande tid föregående
år. Enligt den senaste månadsuppgiften
var brottsligheten 21 procent högre än
under samma månad föregående år. Det
har med andra ord skett en lavinartad
ökning. Det är alldeles nödvändigt att

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

effektiva åtgärder nu vidtas för att hejda
denna utveckling.

Från oppositionshåll har under
många år begärts åtgärder. Dessa åtgärder
har avvisats av regeringspartiet,
som bl. a. hänvisat till att man har förstärkt
polisen. Visst har polisen i viss
utsträckning förstärkts, men inte alls i
samma takt som brottsligheten har stigit.
Det bär hänvisats till att man har
lagstiftat en hel del, och det är också
riktigt. Man hänvisar till att det pågår
ett tiotal utredningar som på ett eller
annat sätt sysslar med frågor som har
samband med brottsligheten. Att nöja
sig med dessa hänvisningar är på något
sätt som att sticka huvudet i busken, ty
de kan inte skymma det faktum att de
åtgärder som vidtagits inte är tillräckliga.
De hejdar ju inte brottslighetens
ökning. De är klart otillräckliga. Men
ändå säger man: ”Vi gör så mycket.”
Om de vidtagna åtgärderna inte räcker,
ja, då är det tydligen ingenting att göra
åt saken — så tycks man resonera.

Man ägnar sig i justitiedepartementet
åt att göra prognoser över hur brottsligheten
skall fortsätta att öka — och
detta är i och för sig bra, även om det
inte löser några problem. Dessa prognoser
är förresten redan inaktuella, eftersom
brottsligheten har ökat mycket
snabbare än man i departementet har
räknat med.

Statsminister Palmes medicin, att
samhällsstrukturens omvandling skall
lösa problemen, ligger det kanske något
i, ty visst har samhällsstrukturen
betydelse för brottsligheten. Men det är
ingalunda på det sättet att välfärdssamhällets
utveckling automatiskt medför
att brottsligheten försvinner. Tyvärr är
det ju så, om vi ser det hela historiskt,
att brottslighetens ökning i Sverige
ganska väl sammanfaller med den nuvarande
regeringens maktinnehav. Jag
vill naturligtvis inte härmed säga att
den socialdemokratiska regeringen är
orsaken till att brottsligheten ökar, men
den har ansvaret för att man inte vidtagit
tillräckliga åtgärder.

Första kammarens protokoll 1970. Nr 37

Ang. rättsvården

Statsministerns resonemang är ungefär
detsamma som om vi skulle nöja oss
med att bara se på eu eldsvåda i stället
för att ingripa för att släcka den med
tillgängliga medel. Man skulle alltså bara
stå där overksam, se på eldsvådan
och inleda en längre diskussion om
bästa sättet att bygga brandsäkert för
att i framtiden minska faran för eld.
Visst kan man föra sådana resonemang
men inte i den situationen, när en eldsvåda
hotar att sprida sig till hela samhället
med ganska katastrofala verkningar,
om ingenting effektivt görs. Det
är en verklighetsflykt som är beklämmande.

När det gäller polisens resurser vill
jag nämna ett par exempel. I den rådhusrätt
där jag tjänstgör uppstod vid
ett tillfälle slagsmål och oroligheter i
korridoren — tingsfriden respekteras
inte nu längre. Eftersom justitiedepartementet
har sagt ifrån att vaktmästarna
vid domstolarna i första hand skall
vara servicepersonal och inte får vara
beväpnade — vilket kan vara riktigt —
tillkallades polis. Polisstationen ligger
ungefär 500 meter från rådhuset. Det
tog mellan 20 och 25 minuter innan
man kunde hitta en ledig polisbil som
kunde komma till rådhuset så att ordningen
återställdes.

En medvetslös person hittades en
gång liggande i en snödriva nere i
centrum av Borås. I detta fall låg polisstationen
cirka 700 meter därifrån. Man
ringde till polisen, som efter 20—30
minuter kom och hämtade personen,
som låg där medvetslös i snön. En orolig
åskådare frågade hur lång tid det
skulle ha tagit om mannen i stället hade
legat i Viskan. Hade det möjligen då
kunnat gå något fortare?

En kvinnlig nämndeman vid rådhusrätten
befann sig i en butik, där det
kom in en berusad person som började
gå bärsärkagång. Nämndemannen ringde
till polisstationen, som är belägen
cirka 400 meter därifrån. Det tog ungefär
25 minuter innan polisen kunde ingripa.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. rättsvården

Att detta inte är en tillfredsställande
beredskap för ingripanden mot brott är
väl alldeles klart, även om det här bara
är ett par små exempel.

Jag kan ta ytterligare ett fall, från
Göteborg.

En person upptäckte att en tjuv hade
brutit sig in i hans villa. Han sprang
efter tjuven, som rusade ut i trädgården.
Villaägaren ringde polisen, som
svarade att man inte hade tid att befatta
sig med inbrott. Det måste vara
allvarligare saker för att polisen skulle
få besväras! En timme senare lyckades
den här personen gripa tjuven och höll
tillsammans med en familjemedlem fast
tjuven. Han ringde då åter till polisen
och sade: Nu sitter vi och håller tjuven.
Är det möjligen ett sådant fall att ni kan
tänka er ha resurser för ett ingripande?
Vi skall försöka, svarade polisen. Håll
honom kvar, så kommer vi så fort vi
kan.

Att polisens resurser inte kan betecknas
som tillfredsställande tycker jag ett
par sådana här slumpvis valda exempel
ur -det dagliga livet belyser. Herr Ferdinand
Nilsson har dessutom talat om
ofriden på gatorna, och den är en så
pass välkänd företeelse att jag inte här
behöver uppehålla mig vid den.

Vad vill då reservanterna? De vill att
det skall tillsättas ytterligare en utredning.
Det kan tyckas som om det inte
vore någon särskilt lämplig åtgärd. Meningen
är emellertid att när det nu
finns en mängd utredningar, prognoser
och annat men dessa utredningar arbetar
oberoende av varandra och på lång
sikt, ty det gör alla utredningar mer
eller mindre, så borde det tillsättas en
beredning med parlamentariskt inslag
som tog sig en funderare på vad vi kan
göra nu, alltså vad vi kan finna för medel
för att nu släcka eller åtminstone
begränsa eldsvådan.

Det är inte bara att rekommendera
flera poliser, även om det är den första
åtgärden. Det är möjligt att vidta åtgärder
när det gäller skolans undervisning.
Där sker en viss rättsundervis -

ning, men var och en som känner till
förhållandena i skolan, där ju eleverna
första gången möter samhället, måste
väl säga sig att skolans möjligheter att
fostra eleverna till att följa skolans och
samhällets regler inte är tillfredsställande.
Det behövs flera åtgärder, och
det behövs tämligen omedelbara åtgärder.

Barnavårdsnämnderna behöver ökade
resurser och ökade befogenheter och
kanske också på en del håll ökat intresse
för frågan. Vi har vidare ungdomsnämnder
av olika slag, och vi har kriminalvården.
Det finns en rad områden
på vilka det behöver föreslås snabba,
effektivt verkande åtgärder. För det ändamålet
är enligt min mening en parlamentarisk
beredning, som jag hellre
skulle se att reservanterna hade betecknat
den, ett lämpligt organ. Det är inte
meningen att man skall behöva starta
nya omfattande utredningar, utan man
bör kunna göra en översyn över de utredningsresultat
som föreligger och på
grundval därav föreslå de åtgärder som
erfordras i dagens läge. Visionerna om
samhällsomvandlingen är viktiga och
bra, men de får komma i andra hand
just nu. De handlar om frågor på längre
sikt.

Jag tycker vidare att det är riktigt,
som det står i reservationen, att den
här beredningen, i den mån den får tid
därtill, kan i anledning av den i utlåtandet
behandlade folkpartimotionen
överse straffsatserna för vissa brott.
Jag tror att när det gäller våldsbrotten
och trafikbrotten en eftersläpning föreligger
i fråga om samhällsreaktionen.
Sådana brott är betydligt farligare än
egendomsbrotten, men samhällsingripandena
står inte i relation till farligheten
vid en jämförelse mellan dessa
brottsgrupper. Jag syftar då inte på
trafikförseelser som beror på tillfälligt
förbiseende och ouppmärksamhet, utan
t. ex. på de omdömeslösa och fräcka
omkörningarna, när bilförare sätter inte
bara sitt eget utan även andra människors
liv på spel.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
uppehöll sig i sitt anförande i ganska
stor utsträckning vid polisen och dess
bristande resurser. I det fallet kan man
väl ändå notera, att första lagutskottet
egentligen inte har att handlägga anslagsfrågor
och tjänstetillsättningar när
det gäller polisen. Däremot kan vi naturligtvis
inte undgå att något beröra
polisens verksamhet vid vårt handläggande
av rättsfrågorna. Det bör noteras
att fastän rikspolisstyrelsen har velat
ha flera polistjänster och större resurser
till sitt förfogande, har dock
samma rikspolisstyrelse bestämt avstyrkt
den stora utredning som motionärerna
och reservanterna här föreslår.
De menar att det inte är så mycket
att vinna med en sådan utredning.

Man tycker nog att såväl herr Ferdinand
Nilsson som herr Ernulf tar till
överord när det gäller dessa saker. Den
förre talade om tunnnelbaneelände, och
herr Ernulf begagnade uttrycket ”eldsvåda”.
Det har väl inte i alla stycken
täckning i verkligheten.

Man kan inte jämföra landsbygden
med städerna. Jag kan dock nämna att
vi i den kommun där jag hör hemma
tidigare hade såväl länsman som tvenne
fjärdingsmän. Dessa har plockats
bort efter hand. Länsman försvann och
ersattes med en landsfiskal, som placerades
i en näraliggande kommun. Det
finns nu en polischef i en stad fyra mil
från vår kommun. Vi hade kvar fjärdingsmän
nen, som senare blev kallade
poliskonstaplar. Nu har vi i kommunen
inte någon representant för polismakten,
men det tycks fungera ganska bra
ändå. En rationalisering och en teknisk
utveckling av polisens arbete har skett.
Polisen har nu möjlighet att färdas med
fordon och kan ingripa snabbt i de fall
då det behövs t. ex. vid trafikolyckor,
som ju händer överallt i landet.

Ang. rättsvården

Det är klart att förhållandena i städerna
är litet annorlunda. Men man
kan väl göra den reflexionen när det
gäller överfall och våldsbrott att i
mänga fall de överfallna själva har försatt
sig i besvärliga situationer genom
att de har varit berusade och kommit
i delo med andra människor. Alla gånger
är det inte så, men sådana fall inträffar.

Såsom det erinras om i utlåtandet har
motioner med i stort sett samma yrkande
som i de motioner som nu behandlas,
alltså en stor parlamentarisk utredning
med uppgift att försöka hejda
brottsutvecklingen och effektivisera
rättsvården, avslagits av riksdagen under
de fyra senaste åren. De som biträtt
avslagslinjen såväl inom utskott som
kamrar har väl känt samma oro som
motionärerna när det gäller det ökade
antalet brott men har samtidigt kunnat
konstatera att hela området är täckt av
åtskilliga utredningar. Det är förresten
inte bara fråga om utredningar. Utskottet
påminner i sin skrivning om att ett
omfattande arbete på rättsvårdens -område
har bedrivits i vårt land under
hela 1960-talet. Polisen och andra myndigheter
har fått större resurser i sin
brottsförebyggande och brottsbekämpande
verksamhet, och lagstiftningsarbetet
på straffrättens område har varit
mera omfattande än någonsin tidigare.
Inom polisväsendet pågår ett intensivt
arbete på att genom rationaliseringsåtgärder
och nya arbetsmetoder öka polisens
effektivitet.

Det övervägande antalet remissinstanser
har inte heller, vare sig denna
gång eller tidigare, kunnat anse att en
ny stor parlamentarisk utredning vore
någon säker patentmedicin att lita till.

I utlåtandet redogörs för de utredningar
som redan arbetar med dessa
problem. Det är bara att konstatera att
vår förnämsta expertis redan är inkopplad
på området. Bland annat kan
erinras om den kommitté för kriminologisk
behandlingsforskning som tillsattes
i slutet av förra året med syfte att

Onsdagen den 11 november 1970

54 Nr 37

Ang. rättsvården
göra en systematisk forskningsplanering
på kriminalvårdens område. I ett
regeringsförslag från vårt land i Nordiska
rådet har även frågan om ett utvidgat
nordiskt kriminologiskt samarbete
aktualiserats.

Reservanterna vill framhålla att statistiken
över brott som kommit till polisens
kännedom — den åberopades
också av herr Ferdinand Nilsson —- visar
att uppklaringsprocenten för år
1967 för under samma år anmälda brott
var totalt 33,6 procent och för tillgreppsbrotten
endast 21,6 procent. Samtidigt
poängteras att det här bara är
fråga om de anmälda brotten och icke
andelen av det med all sannolikhet avsevärt
högre antalet under samma år begångna
brott. Det påpekandet gjordes
ju också av herr Ferdinand Nilsson.

Reservanterna menar alltså att det
skulle finnas också en mycket hög anonym
brottslighet bär i landet. Det är
möjligt att det i viss utsträckning finns
en sådan, men det kan även konstateras
att det inte med en enda siffra kan
visas att det förekommer någon i varje
fall påtaglig brottslighet som ej kommer
till polisens kännedom. Detta är
en fras utan statistisk täckning. Däremot
finns det klart angivet i de officiella
redogörelserna att bland de anmälda
brott, som reservanterna bygger
sin uppklaringsstatistik på, också ingår
en ganska stor andel som efter utredning
blir avförda såsom varande
icke brott. Under år 1967 uppklarades
exempelvis på den vägen över 24 000
anmälningar för brott mot brottsbalken;
det kunde konstateras att det beträffande
dessa brott inte var fråga om
brottsligt förfarande. Dessa brott tas
dock upp i brottsstatistiken under de
rubriker som anmälan avsett.

Det är också att märka att beträffande
de brott som kommer till polisens
kännedom under ett år skyldiga till
brotten tas om hand av polisen inte bara
för det år som brottsstatistiken bygger
på utan under flera på varandra
följande år. I den officiella kriminalstatistiken
för år 1967 — det år för vilket

det finns en fullständig statistik — förekommer
därför också en kolumn som
visar antalet under det året uppklarade
brott som kom till polisens kännedom
under åren 1965, 1966 och 1967. Brotten
anmäldes alltså under de här nämnda
åren och klarades upp av polisen
år 1967. Med den beräkningsmetoden
blev uppklaringsprocenten för vissa
brott över 100 procent i jämförelse med
de under år 1967 anmälda brotten.

Vad gäller de svårare brotten med
lång preskriptionstid drabbas den
brottslige så gott som alltid förr eller
senare av lagens arm. Det är därför inget
överord att säga att brott inte lönar
sig. Herr Ferdinand Nilsson hade en
annan mening i det avseendet, men
han kanske mera tänkte på tillgreppsbrotten
för vilka statistiken ju är sämre.
Men även härvidlag gäller att också
sådana brott kan klaras upp efter ett
antal år, i den mån de inte är preskriberade.

Jag anser det vara väsentligt att konstatera
dessa elementära fakta, i varje
fall när det gäller de grövre brotten.

Med hänsyn till den ökande brottsliga
verksamheten är det i och för sig
förståeligt om förslag läggs fram om
utredningar i syfte att stävja den oroande
utvecklingen. Men med hänsyn till
vad som redan pågår av dylikt utredningsarbete
samt den pågående reformverksamheten
inom polisväsendet och
domstolsväsendet är tiden enligt utskottets
mening ej väl vald för att gå motionärerna
till mötes. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Med stor förvåning lyssnade
jag till föregående anförande. Det
föreföll på talaren som om det vore gott
och väl ställt i fråga om brottsligheten
i landet. En så enkel förmodan som att
alla brott inte anmäles till myndigheterna
avvisade han med den motiveringen
att icke anmälda brott icke finns

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

i statistiken. Vad som inte finns på papperet
finns alltså inte i världen. Så enkelt
är det inte.

De vanliga beräkningar som föreligger
— t. ex. beträffande misshandelsfallen
— utgår från att minst lika många
misshandelsfall som anmäls aldrig anmäls.
Vi hade år 1969 enligt rikspolisstyrelsens
siffror 16 500 misshandelsfall.
Det dubbla är det troliga. Familjemisshandel,
barnmisshandel, lindrigare
misshandel och misshandel av särskilda
slag kommer i många fall inte till polisens
kännedom, men förekommer i alla
fall. Man har mot den bakgrunden beräknat
att det varje dag bara i Stockholm
begås 20 misshandelsbrott.

Den föregående ärade talaren sade
också att i många fall har den som blir
utsatt för våld sig själv att skylla. Visst
är det så. En statistisk uppgift säger att
det farligaste i Stockholm är att vara
mellan 35 och 39 år gammal och vistas i
Klara en fredagkväll mellan kl. 18 och
kl. 20. Men det begås, herr talman, faktiskt
våldsbrott mot personer som inte
iir mellan 35 och 39 år och som inte befinner
sig i Klara. De begås inte heller
just en fredagskväll. Jag vill som exempel
nämna ett mycket populärt brott
som ökar, nämligen väskryckning. Man
kan givetvis säga att damen som går ut
med sin handväska i handen har utmanat
ödet genom att göra så. Men vi
kanske ändå är några som ser saken på
annat sätt. Vi ser saken så att man har
rätt att gå ut, även om man har en
handväska i handen, utan att därför bli
berövad sin egendom. Vi har också
svårt att inse att den tobakshandlerska
som blir föremål för rån har gjort sig
skyldig till någon särskild utmaning genom
att hålla butiken öppen och finnas
till på platsen.

Jag skall inte fördjupa mig vidare i
exempel. Jag vill endast åberopa färska
siffror för september, som statistiska
centralbyrån alldeles nyligen lämnat ut.
Brotten mot brottsbalken har ökat med
21 procent under september i år jämfört
med september i fjol, och inbrotten

Anj;. rättsvården
med 26 procent. Kom sedan och säg att
det är gott beställt!

Såvitt jag kan förstå borde det ligga
ganska nära till hands för utskottet att
enas om en utredning, som skulle söka
angripa problemet på ett genomtänkt
sätt efter ett genomtänkt kriminalpolitiskt
program och syfta till att snabbt
nå resultat. Utskottets majoritet bär
ställt sig negativ härtill, över huvud taget
frapperas man av hur negativt vissa
grupper ser på brottsutvecklingen och
nonchalerar den oro som medborgarna
hyser.

Jag skall ta ett exempel från valrörelsen.

En arbetsgrupp inom moderata samlingspartiet
lade under sensommaren
fram ett program under rubriken ”Bryt
brottskurvan —- öka rättstryggheten!”
Det var ett anspråkslöst program. Däri
pekades på att rättstryggheten var ett
elementärt krav i en rättsstat och att
man måste se över hela fältet — även
skola, radio och TV. Man måste se till
att brotten upptäcktes. För tillgreppsbrotten
är faktiskt, herr Svedberg, uppklaringsprocenten
så låg som 20 procent.
Under tiden 1959—1967 lyckades
polisen bara lösa mellan 31 och 35
procent av de fall som kom till polisens
kännedom. Detta borde föranleda
en ökning av polisens organisation och
resurser.

Men det sades också att det inte finns
något radikalmedel. Man måste gå fram
på olika områden. Återanpassningen av
den brottslige är mycket viktig, t. ex.
frivården. Den kriminologiska forskningen
borde få större resurser, övervakningsinstitutionen
förstärkas, kriminalvården
borde medverka till den frigivnes
anpassning i samhället. Man pekade
också på att rättsmaskineriet borde
fungera snabbare och förde fram
vissa tankar i det sammanhanget, bl. a.
om en utredning rörande ökad användning
av enmansrätter vid lindrigare
förseelser. Det talades också om polisens
skydd. Antalet fall av polismisshandel
uppgick bara för det första kvar -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Ang. rättsvården

talet 1970 till 343, och även i detta avseende
ökar siffrorna för ögonblicket
i Stockholm.

Ungdomsbrottsligheten diskuterades,
liksom möjligheterna för den enskilde
att få skadestånd med anledning av
brott — ett område där justitiedepartementet
nyss har samlat sig till ett
förslag om vissa, ehuru otillfredsställande
åtgärder.

I detta lilla program diskuterades
också det faktum att många personer i
dag i storstäderna kände olust och obehag
inför risken av företeelser som upplevdes
stötande på offentliga platser.
.lag citerar: ”Många drar sig helt enkelt
för att besöka offentliga platser. Inte
minst gäller detta äldre, vilka ofta rent
av icke vågar sig ut efter mörkrets inbrott.
Företeelser som skymfande tillmålen
mot okända, Öl- och spritförtäring
på öppen plats, hänsynslös nedskräpning
och vandalism, grovt störande
motorbuller utgör exempel på en förstöring
av den offentliga miljön som
icke kan godtagas. Sådant står i den
mest skärande kontrast till den estetiska
ram som konstnärer, stadsplanerare och
arkitekter velat skapa (t. ex. Sergels
torg i Stockholm).

Till miljöskyddet hör även att slå
vakt om den offentliga miljön. Vi anser
att statsmakterna inte nog har beaktat
detta. Många av storstädernas torg och
parker utgör en skrämmande anblick.”

Mot denna bakgrund diskuterades i
promemorian också om man inte skulle
tillämpa en utökad användning av TVövervakning
vid kommunikationscentra,
på vissa torg och öppna platser. Vad
hände när denna rapport framlades?
Aftonbladet utkom med en löpsedel där
det hette:

”Borgerligt valutspel i dag

ALLA SKA BEVAKAS på gator och
torg

AV POLIS-TV.”

På tidningens förstasida kunde man
sedan under samma rubrik läsa: ”Vartenda
steg vi tar på gator och torg ska

övervakas av TV-kameror! Detta är en
av punkterna i ett sensationellt program
för den borgerliga rättsstaten som moderata
samlingspartiet presenterar i
dag.”

Samma visa återkom i en del borgerliga
anpassningsbara tidningar utanför
Stockholm, man talade om ”1984”
osv. T. o. m. partiordföranden herr
Palme råkade i en fallgrop. När han i
TV utfrågades om vad han tyckte om
ökad TV-övervakning, sade han att moderata
samlingspartiet nog inte tillräckligt
hade beaktat rättsskyddet.

Hur var då verkligheten? I själva verket
fanns sådan TV-övervakning redan
ordnad, i vissa fall sedan flera år tillbaka,
enligt beslut av regeringen och av
ansvariga för trafiken i Stockholm.
Justitieminister Lennart Geijer hade i
andra kammaren så sent som i april i år
talat sig varm för TV-övervakning och
sagt att det var ett mycket effektivt
system. Även socialdemokratiska ledamöter
av statsutskottet hade slutit upp
vid hans sida i debatterna. Om detta
hade Aftonbladet givetvis ingen aning
—- man kan ju inte begära för mycket.
Att statsministern inte underrättats var
litet värre. Men det var inte nog med
detta. Stora delar av den socialdemokratiska
landsortspressen följde upp
denna kampanj med kommentarer i
hurtfrisk stil. Man fick bl. a. läsa från
speciella lustigkurrar bland mina kolleger
ledarskribenterna att antagligen
hade Spiro Agnew och Nixon varit med
i moderata samlingspartiets kommitté
som utarbetat detta förslag. Nu rörde
sig denna tanke väsentligen om Götaplatsen,
Sergels torg och en del andra
monumentalplatser. Beträffande kommunikationslederna
fanns ju i stort sett
redan TV-övervakning.

Jag skulle inte ha nämnt detta inslag
från valkampanjen om jag inte i
dag på morgonen råkat få ögonen på
ett inlägg i remissdebatten av den socialdemokratiske
gruppledaren i andra
kammaren. Där säger herr Martinsson:
”Av paret Bohman-Holmberg fick vi

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

också till livs åtskilliga av de argument
som konservativa partier världen
över nu driver. Hela ''lag- och ordnings’-kampanjen — som också herr Hedlund
i valrörelsens slutskede tycktes instämma
i — skulle kunna vara lånad från
Nixons USA eller från Heaths England.”
Var Heaths England kommer in i bilden
förstår jag inte riktigt, därför att såvitt
jag vet har inte den kriminalpolitiska
debatten undergått någon ändring i vare
sig intensitet eller synpunkter i England
alltsedan Wilsons England blev
Heaths England, vilket som bekant skedde
vid midsommartid. Jämförelsen med
diskussionen i Nixons Amerika visar väl
att talaren inte haft någon aning om
hur debatten där har förts. Hela inlägget
visar också att han ej heller tagit
del av de argument som förelåg från
moderata samlingspartiets sida, utan
han har antagligen byggt sina synpunkter
på de otillfredsställande och felaktiga
referat som varit synliga i vissa delar
av pressen.

Jag tycker att detta är symtomatiskt.
Här kommer ett allvarligt förslag från
ett parti om vissa åtgärder, ett måttfullt
och modest förslag vill jag kalla det. —
Om någon vill läsa förslaget har jag
det här. Och då blir det föremål för en
sådan behandling.

Det finns på sina håll en instinktiv
känsla och motvilja mot att man talar
om rättstrygghet och rättsordning. Men
det är realiteter för människorna. Jag
tror att man gör klokt i att beakta
dessa realiteter så att man inte råkar ut
för strömningar förr eller senare i motsatt
riktning av hårdare och intolerabelt
slag.

Det är önskvärt att dessa frågor uppmärksammas
i tid, och jag kan inte förstå
att de skall behöva vara partiskiljande.
Det borde väl råda enighet om
att man skall se till att de gamla har
sin trygghet att gå ut, att den som vill
besöka en offentlig plats inte skall smädas
och bli föremål för otrevligheter,
att den som åker tunnelbana skall känna
sig fredad osv. Man har väl också

Ang. rättsvården

rätt att kräva trygghet till person och
egendom. Jag förstår inte varför partigränser
skall gå mellan sådana synpunkter.

Det gäller här att ge människorna
frihet från fruktan, .lag kan försäkra —
och vi har många vittnesbörd om det i
Stockholm — att många känner sig
oroade i nuvarande läge.

Moderata samlingspartiet tänker i
varje fall återkomma till denna fråga
och kommer icke att släppa sitt intresse
för ett bättre sakernas tillstånd förrän
reformer kommit och förrän ökad rättstrygghet
och ökad rättssäkerhet har skapats.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tidigare rätt
länge tagit kammarens tid i anspråk
och vill nu bara i korthet rätta till vad
som kanske var en felsägelse eller ett
missförstånd.

Herr Svedberg sade att ingen av de
siffror om de anonyma brotten som reservanterna
talar om kan statistiskt beläggas.
Han kunde också ha tillagt att
anonyma brottslingar inte heller kan
namnges. Det ligger i sakens natur.

Vidare sade herr Svedberg att vissa
brott klaras upp till över 100 procent.
Det kan ju inte bli mer än 100, ty då
är det slut. Det kan vi vara överens om,
herr Svedberg.

Herr Svedberg säger också — och det
är av ungefär samma sakliga hållbarhet
— att det gått bra även när man
drog hem poliserna från hans hemort,
ty de kunde åka ut när de behövdes.
Ja, men herr Svedberg, är detta ett sätt
att argumentera när vi har en statistik
som visar att vi i början av 1950-talet
hade 200 000 anmälda brottsfall per
år och därunder, medan vi nu är uppe
vid en halv miljon? Vad är det för
strunt att prata på det viset! Problemet
är så omfattande och så stort att tillfälliga
fluktuationer — och att det händelsevis
bedöms att gå bra i Hassela —

Onsdagen den 11 november 1970

58 Nr 37

Ang. rättsvården
spelar en mycket liten roll i sammanhanget.
Jag måste säga att jag blev ledsen
över detta sätt att argumentera.

Man skall kanske inte heller tillmäta
dessa uttalanden alltför stor betydelse.
Men vad som var centralt och väsentligt
i herr Svedbergs yttrande var tendensen.
Han underströk att myndigheterna
avstyrkt motionärernas förslag. Då
läser herr Svedberg texten litet ensidigt.
Både polisstyrelsen och socialstyrelsen
säger att det brister i fråga om
resurser och att man med de resurser
som man har inte kan åstadkomma något
bättre. Detta jämmerliga elände blir
alltså värre år från år — det sista var
mina egna ord och inte deras, ty dessa
myndigheter uttrycker sig på ett hövligare
sätt. De har ju hänsyn att ta.

Det som är tyngdpunkten i vår ståndpunkt,
som vi drivit långt innan man
började tala om förhållandena i Amerika,
innan det blev modernt att tala om
den nuvarande presidenten och vice
presidenten osv., togs från början upp
på vår partistämma i Sollefteå 1932 i
en motion av herr Näsgård och mig.
Den motionen föranledde en resolution
från riksstämman, där vi uttalade oss
för en förstärkning av ordningsmakten.
Den linjen har jag försökt fullfölja här
i riksdagen år efter år. Allt detta är
centralt och väsentligt.

Man svarar nu att regeringen följer
utvecklingen med uppmärksamhet. Man
har inte några bekymmer, även om utskottet
konstaterar att man ibland uttryckt
att förhållandena inger oro. Den
oron har dock inte stört så mycket att
man velat göra något åt saken. Man har
fromt riktat blickarna uppåt och sagt:
”Regeringen följer ju alltihop”, och
därför behöver varken reservanterna
eller utskottsmajoriteten bekymra sig
om detta. På det sättet fortsätter denna
utveckling, där antalet anmälda brottsfall
ökat från 200 000 i början av 1950-talet till nu över 500 000 per år. Den
utvecklingen fortsätter såvitt jag kan
förstå under regeringens ”uppmärksamma”
iakttagande av vad som sker.

Alla förstår väl att det kan inte få fortgå
på detta sätt. Jag har pekat på polischefernas
och länsstyrelsernas framställningar
om ökade resurser. Jag har
pekat på att rikspolisstyrelsen uttryckligen
år från år anger att det beror på
regeringens budgetdirektiv att rikspolisstyrelsen
inte ansett sig kunna begära
mer än man gjort. Klyftan mellan
vad länsstyrelserna tillstyrkt och vad
Kungl. Maj:t till slut kommit fram till
är så stor att endast ungefär en femtedel
av de personalförstärkningar i fråga
om polisen som länsstyrelserna begärt
blir beviljad. Då har jag en känsla
av att man egentligen inte talar om
samma sak. Det är tydligen inte samma
slags rättstillstånd man vill uppehålla.
Därför måste man försöka enas om en
gemensam målsättning. Herr Svedberg
tror att den målsättningen enligt min
uppfattning berör endast polisen. SA
förhåller det sig inte. Vi har klart sagt
ifrån i reservationen, i våra motioner
osv. att den berör polis, åklagarväsende,
rättstillämpning och i viss mån
även lagstiftning. Resonera inte bort
detta, utan försök att komma till en realistisk
bedömning! Det är svårt att förstå
varför det är så stor skillnad mellan
Kungl. Maj:ts förslag och förslagen
från länsstyrelser och polischefer. Jag
menar inte att polischefer och länsstyrelser
skall bestämma vad riksdagen
skall bevilja, men det får väl vara någon
proportion mellan vad de utifrån
sin utsatta ställning anser nödvändigt
och vad statsmakterna till slut kommer
fram till.

Detta mål tror jag kan uppnås genom
— jag höll på att använda det slitna
uttrycket ”rundabordskonferens” —
en utredning med parlamentariskt inslag
där man försöker komma fram till
en gemensam värdering. Det har lyckats
i försvarsfrågan. Skall det då inte
kunna lyckas när det gäller det inre
försvaret, dvs. upprätthållandet av lag
och ordning inom landet? Vi måste
försöka uppnå bättre förhållanden och
inte år från år sämre förhållanden un -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

der det att regeringen ”följer utvecklingen
med uppmärksamhet”.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
var ledsen över vad jag sagt i mitt
lilla inlägg här tidigare, nämligen att
uppklaringsprocenten för brott i vissa
fall är över 100 procent. Det var omöjligt,
sade herr Ferdinand Nilsson. Men
det beror på vilken beräkningsmetod
man använder; jag försökte klargöra
det.

Den vanliga brottsstatistiken som visar
uppklaringsprocent bygger på under
ett år anmälda brott. De under året
anmälda brott som klaras upp under
samma år kommer då in i statistiken
för uppklarade brott. Då händer det
att uppklaringsprocenten blir mycket
låg. I kriminalstatistiken för 1967, som
finns i bokform och kan lånas på riksdagsbiblioteket,
har man även en annan
beräkningsmetod. Siffran för uppklarade
brott under 1967 gäller för brott
anmälda under 1965, 1966 och 1967.
Dessa uppklarade brott, som alltså avser
anmälningar under tre år, jämförs
med nyanmälda under 1967. Då får man
en uppklaringsprocent som går till och
med över 100 procent.

Sedan nämnde herr Ferdinand Nilsson
rikspolisstyrelsen och dess remissyttrande.
Vad jag sade var att rikspolisstyrelsen
hade avstyrkt den föreslagna
stora utredningen, och det är väl
egentligen den som debatten gäller och
som vi skall fatta beslut om. Rikspolisstyrelsen
anser det inte vara så mycket
att vinna med en sådan utredning. Vad
däremot gäller polistjänster och ökade
resurser har rikspolisstyrelsen framställt
yrkande i annan ordning, men
det behandlar vi ju inte vid detta tillfälle.

Herr Hernelius blev förvånad över
vad jag sade i vissa stycken av mitt
lilla inlägg. Han fäste sig vid att jag
konstaterade att det inte finns någon
statistisk täckning för antalet förmodade
brott som inte kommit till poli -

AnR. rättsvården

sens kännedom. Det måste väl ändå
vara riktigt att göra ett sådant konstaterande.
Herr Hernelius sade att man
antog att det var så och så många brott
som begicks och som aldrig blev anmälda.
Det är ju en annan historia.

Sedan vill jag bestämt reagera emot
påståendet att utskottsmajoriteten menar
att allt är väl beställt. Vi säger att
vi delar motionärernas oro över brottsutvecklingen
men konstaterar samtidigt
att mycket skickligt folk är engagerat i
utredningsarbete på olika avsnitt. Det
är rent av våra främsta experter som
sysslar med dessa problem. Om vi nu
skulle tillsätta en ny stor parlamentarisk
utredning, skall vi då kanske söka
experter från Amerika, England eller
Tyskland, där man har mycket värre
problem än vi när det gäller att komma
till rätta med dessa saker.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om kortvarigt frihetsberövande för
unga lagöverträdare

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av motioner
om kortvarigt frihetsberövande för
unga lagöverträdare.

I de likalydande motionerna 1:501,
av herr Bohman m. fl., och II: 584, av
herr Holmberg m. fl., hade yrkats, i
den del som behandlades i detta utlåtande,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att motionerna,
såvitt avsåge behandlingen av
unga lagöverträdare, måtte överlämnas
till socialutredningen för beaktande.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 501 och It: 584,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Sehött och fru Kristensson (båda m),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 501 och II: 584, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att motionerna överlämnades
till socialutredningen.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
med anledning av motioner om kortvarigt
frihetsberövande för unga lagöverträdare
avstyrker majoriteten i
första lagutskottet en moderat partimotion
med ett synnerligen modest yrkande.
Utskottsmajoriteten vill inte vara
med på vårt förslag om att den utredning
som för närvarande håller på med
en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen
skall få sitt uppdrag utvidgat
så att socialutredningen — som
den kallas — skall penetrera även problem
av karaktären kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare. Det
är inga andra åtgärder som vi för närvarande
eftersträvar från vårt håll.

Vi är naturligtvis själva övertygade
om att en markerad, snabb och kortvarig
reaktion av något så när bestämt innehåll
skulle motverka riskerna för att
en ung människa som kanske av ren
tanklöshet har begått sina första lagöverträdelser
skall fastna i kriminaliteten.
Det är enligt vår mening i initialskedet
som samhällets åtgärder har de
största förutsättningarna att ge ett positivt
resultat. Det är i förhoppningen
att ärendets beredning genom socialutredningen
skulle övertyga även andra
här i riksdagen om lämpligheten av detta
slag av brottsförebyggande åtgärder
som vi har nöjt oss med detta utredningsyrkande.

Nog verkar det underligt att vi i utskottet
inte kunde vinna gehör för förslaget
om en utredningsmässig prövning
av åtgärder som man på andra håll och
i andra länder har funnit ändamålsenliga.
Frågan har som bekant varit föremål
för diskussion i riksdagen under
nästan två decennier. Jag kan möjligen
förstå att det rått en viss tveksamhet
under 1950-talet, tv då präglades de
länder där man hade en sådan här typ
av reaktion med kortvariga arreststraff
för unga människor av de hårda och
starkt diciplinära metoder som i viss
utsträckning hade sin grund i den mentalitet
som andra världskriget skapade.

Onsdagen den 11 november 1970 Nr 37

Om rätt för ägare till hyresfastighet att i vissa fall räkna del av hyra som pensions

Men under mitten av förra decenniet,
dvs. noga räknat 1965, har gamla Norge
infört en speciell form av kortvariga
frihetsstraff för unga lagöverträdare.
Nu förhåller det sig väl så att
svenskt och norskt rättssystem inte avviker
så särdeles mycket från varandra.
Vad som i detta sammanhang kan vara
riktigt och klokt i Norge kan enligt min
mening vara mödan värt att pröva åtminstone
genom en utredning i vårt eget
land.

Herr talman! Mot bakgrunden härav
yrkar jag bifall till den reservation som
fogats till första lagutskottets utlåtande
nr 56.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som herr Lidgard anfört
har den fråga det här gäller tidigare
varit föremål för riksdagens behandling
vid inånga tillfällen. Utskottet kan även
nu konstatera att såväl brottsbalken
som barnavårdslagen medger vissa möjligheter
till korttidsbehandling av ungdomar
som begått brott. Syftet med denna
behandling är förutom att förbereda
vård i frihet att medverka till att
bryta den brottsliga aktiviteten och även
att ge en allmän tankeställare.

Liksom tidigare, när frågan om de
kortvariga frihetsstraffen prövats i riksdagen,
anser utskottet att det behov som
aktualiserats i motionerna är i erforderlig
utsträckning tillgodosett genom
de ovan redovisade bestämmelserna i
brottsbalken och barnavårdslagen och
att därför övervägande skäl talar för att
motionerna lämnas utan bifall. I detta
hänseende kan vi även stödja oss på yttranden
från de flesta remissinstanserna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vi -

grundande inkomst

dare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt för ägare till hyresfastighet att
i vissa fall räkna del av hyra som pensionsgrundande
inkomst

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 67, i anledning av motioner
angående beräkningen av pensionsgrundande
inkomst.

62 Nr 37 Onsdagen den 11 november 1970

Om rätt för ägare till hyresfastighet att i

grundande inkomst

Andra lagutskottet hade behandlat
följande till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 851,
av herr Dahlberg m. fl., och II: 1009, av
herr Hansson i Piteå m. fl., i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta att
ändra lagen om allmän försäkring så,
att ägaren till hyresfastighet som genom
egna arbetsinsatser svarade för
skötsel och förvaltning av fastigheten
finge tillgodoräkna sig pensionsgrundande
rätt till tilläggspension genom
egenavgifter; samt

2) de likalydande motionerna I: 874,
av herr Petersson, Bertil, m.fl., och II:
1028, av herr Nilsson i Kalmar m.fl.,
i vilka föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
en utredning av förutsättningarna att
inräkna den transfererade inkomsten i
det pensionsgrundande beloppet för
ATP.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:851 och 11:1009
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:874 och 11:1028
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts, vid utskottets
hemställan under A, av herr Dahlberg
(s), vilken dock ej antytt sin mening.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
har jag fogat en blank reservation till
andra lagutskottets utlåtande nr 67. I
utlåtandet behandlas motioner om att
den som äger hyresfastighet och som genom
egna arbetsinsatser svarar för
skötsel och förvaltning av fastigheterna
borde få tillgodoräkna sig pensionsgrundande
rätt till tilläggspension genom
att erlägga egna avgifter. Motionerna
har avstyrkts av utskottet med

vissa fall räkna del av hyra som pensions den

motiveringen att det kan vara svårt
att skilja på avkastning av kapital och
avkastning av eget arbete när det gäller
en fastighet. Det finns dock ett visst
stöd för motionerna i yttrandet från
riksförsäkringsverket, som säger att man
kanske skulle behöva ändra på inkomstdeklarationerna
för att få ett bättre underlag
för en schablonisering för avvägningen
mellan vad som är inkomst
av kapital och vad som är inkomst av
eget arbete.

Det är klart att det finns en annan
möjlighet för dessa fastighetsägare. Om
de bildar aktiebolag kan de så att säga
anställa sig själva och på den vägen
ta ut en viss lön, men många fastighetsägare
tycker att det är krångligt. De
har kanske 20—25 lägenheter i en fastighet,
och de tycker att det är överflödigt
att göra bolag av en sådan verksamhet.

Det är inte så många fastighetsägare
som är i den här situationen. Jag anser
i alla fall att ATP innebär en trygghet
för alla i det här landet. Man borde
därför vara angelägen om att se till att
så många som möjligt får tillgodoräkna
sig ATP-poäng, dock inte för inkomster
av kapital. När det blir möjligt att se
över bestämmelserna, borde man också
titta på den här detaljen. Jag är säker
på att det skall gå att finna metoder för
att särskilja vad som är inkomst av det
ena och det andra slaget.

Jag får väl återkomma när jag fått
mera och bättre material till mitt förfogande.
Jag har i dag inget yrkande
utan ställer mig bakom andra lagutskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 68, i anledning av motioner angående
försäljningen av giftiga växter;

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Om en undersökning av de ekologiska verkningarna av stora hyggen

nr 09, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, såvitt skrivelsen tilldelats
andra lagutskottet;

nr 70, i anledning av motioner om
behörighet för anställd att vara ledamot
av försäkringskassas styrelse, m. m.;
och

nr 71, i anledning av motioner om
undantag från strejkrätt för besiktningsveterinär
vid nödslakt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 74, i anledning av skrivelse
från Nordiska rådets svenska delegation
med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av
jordbruksutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av motioner angående anslagen
till forskning och försöksverksamhet
inom jordbruket, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om en undersökning av de ekologiska
verkningarna av stora hyggen

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av motioner
om en undersökning av de ekologiska
verkningarna av stora hyggen.

I de likalydande motionerna 1: 257,
av herr Nyman in. fl., och 11:292, av
herr Eriksson i Arvika m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att en
allsidig ekologisk undersökning skulle
utföras för att utforska verkningarna
av de stora hyggena.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:257 och 11:292 utan åtgärd.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! 1 motionerna I: 257 och
11:292 yrkas på att en allsidig ekologisk
undersökning utföres för att utforska
verkningarna av de stora skogshyggena.
Jordbruksutskottet har i sitt
utlåtande nr 41 framhållit att denna fråga
om de ekologiska verkningarna av
stora hyggen är mycket viktig för det
praktiska skogsbruket.

Herr talman! Jag skulle vilja tillägga
att denna fråga är mycket viktig även
för miljövården, och den är viktig för
befolkningen inte minst i Norrland. Det
har konstaterats att fjällheden i de norra
delarna vandrar ned i marker, som
tidigare var skogsklädda men som genom
industriell kalhuggning inte biologiskt
kan bära skog längre. Med de metoder
som tidigare brukades av enskilda
skogsägare lyckades man få fram
skog igen, men nu försvinner skogsmarkerna
i allt större utsträckning.

Ett ej obetydligt forskningsarbete har
ägnats detta ämnesområde, och ytterligare
forskning erfordras, framhåller utskottet.
Utskottet bygger detta uttalande
på remissyttranden från skogshögskolan
och statens råd för skogs- och
jordbruksforskning. Jag skall be att få
citera följande ur remissyttrandet från
statens råd för skogs- och jordbruksforskning.

”Det bör emellertid i detta sammanhang
framhållas att de betydelsefulla
regionala hydrologiska frågorna inte
täcks in på ett tillfredsställande sätt av
hittillsvarande forskningsinsatser. Det
är vidare, som motionärerna också
framhåller, alldeles klart att vetenskapen
i dag inte heller helt känner till
alla de komplicerade biologiska skeenden
som uppträder vid större kalhuggningsingrepp
i våra dagars skogar. Det
finns ju inte heller något forsknings -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Om en undersökning av de ekologiska
projekt med direkt inriktning på de
totala ekologiska verkningarna av stora
hyggen. Ett sådant projekt erfordrar
enligt skogssektionens mening en utpräglat
tvärvetenskaplig uppläggning
och torde fordra ett gemensamt engagement
av ett flertal forskande institutioner.
---Såvitt skogssektionen”

— alltså en sektion av statens råd för
skogs- och jordbruksforskning — ”har
bekant föreligger f. n. inga direkta planer
på ett sådant välintegrerat tvärvetenskapligt
projekt.”

Det är alltså ovedersägligt att ökad
forskning behövs i detta avseende med
hänsyn till att vetenskapen i dag inte
helt känner alla komplicerade biologiska
beteenden som uppträder vid kalhuggning,
att det inte finns några
forskningsprojekt som direkt tar upp
de totala verkningarna av stora hyggen.
Detta har jag också inhämtat av
en expert vid Umeå universitet. Dessa
frågor kommer alltså inte att tas upp i
de ekologiska forskningsprojekt som
planeras.

Det är också ovedersägligt att ytterligare
medel behövs för denna forskning,
resurser, som skulle kunna ge god
utdelning både vetenskapligt och praktiskt.

Vad är nu jordbruksutskottets rekommendation?
Jo, att nämnda forskningsråd,
som alltså har uttalat vad jag nu
har citerat och som efterlyser resurser,
inom ramen för resurser som tilldelas
skall se till att det blir något över
även för ”förevarande forskningsområde”.

Herr talman! Jag tycker att man inte
inom utskottet har behandlat denna
viktiga fråga på det sätt som jag skulle
önska. Man har inte tagit ansvar för
utvecklingen och för finansieringen.

Med anledning härav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionsyrkandet
om en allsidig ekologisk undersökning.
Detta är en viktig fråga, både
praktisk-ekonomiskt och för miljöförhållandena
i vårt land. Det är också en

verkningarna av stora hyggen

fråga som berör många enskilda människor.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Nyman sade att
jordbruksutskottet inte har behandlat
motionerna enligt hans önskan. Den
synpunkten kan man väl förstå, därför
att det är ju alldeles omöjligt att kunna
behandla motioner på ett sådant sätt att
var och en blir tillfredsställd. Man får
kanske lov att tillämpa något andra
principer.

Utskottet har haft motionerna på remiss.
Här har åberopats statens råd för
skogs- och jordbruksforskning. Skogshögskolan
har också haft motionerna
på remiss.

Jag vill helt kort återge några rader
från skogshögskolans remissyttrande.
Det heter där: ”Däremot är det knappast
riktigt att säga” — som motionärerna
alltså har gjort — ”att det som
ekologiskt sker på de stora hyggena ännu
inte är särskilt känt. Förvisso finns
det många problem som behöver bearbetas
vidare men hyggenas ekologi har
varit en av de mest väsentliga forskningsuppgifterna
för Statens skogsförsöksanstalt
— — —.” Sammanfattfattningsvis
säger skogshögskolan att
det kan konstateras ”att det vid skogshögskolan
lagts ned ett avsevärt arbete
på att klarlägga de stora hyggenas ekologi,
ett arbete som alltjämt pågår

__a

Statens råd för skogs- och jordbruksforskning
säger i ett avsnitt som herr
Nyman inte åberopade: ”Forskning som
direkt eller indirekt anknyter till de av
motionärerna väckta frågorna har sålunda
sedan länge pågått vid skogshögskolan
---.”

Den forskning som berör olika delar
av det problemkomplex som motionärerna
tar upp bedrivs — som remissinstanserna
mycket riktigt påpekar — inom
skogshögskolans olika institutioner.
Såväl statens råd för skogs- och jord -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Om en undersökning av

bruksforskning som naturvårdsverkets
forskningsnämnd disponerar medel för
undersökningar av det slag som motionärerna
avser. Anslaget till den skogliga
forskningen har för innevarande
år höjts med 500 000 kronor till 2,7 miljoner,
medan anslaget till miljövårdsforskningen
har höjts från 9,5 till 11
miljoner kronor. Utskottet har således
tagit fasta på att det finns avsevärda
medel för bedrivande av denna forskning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är så att man citerar
det som passar. Jag skulle också
kunna göra ytterligare ett citat ur skogshögskolans
remissyttrande:

”Beträffande de rent ekologiska problemen
i samband med stora hyggen är
kunskaperna i vissa avseenden ganska
goda men i andra fall mindre tillfredsställande.
—

Det vore sålunda synnerligen tacknämligt
om ökade medel kunde ställas

till förfogande---. Kunde resurser

beredas för sådana projekt skulle de
säkerligen ge god utdelning både rent
vetenskapligt och såsom vägledning för
den praktiska verksamheten.”

Det är här fråga om tvärvetenskapliga
projekt. Här behövs en verklig
satsning om man skall komma åt de
egentliga problemen. Det är en sådan
allsidig undersökning som vi har yrkat
på i motionerna men som dessa organ
klart och tydligt meddelar att de inte
har resurser till.

I den situationen svarar utskottet att
organen får ta de resurser som finns
och själva fördela pengarna. Naturligtvis
är det lätt att säga detta, men samtidigt
framhåller statens råd för skogsoch
jordbruksforskning att man inte
har resurser. Var och en som känner till
förhållandena vet att dessa resurser ofta
är bundna till vissa ändamål. Man kan
alltså inte lösa frågan så lätt som jord -

de ekologiska verkningarna av stora hyggen

bruksut.skottet gör och säga: Ni får försöka
fördela resurserna bättre. Anser
utskottets ledamöter, vilket de anfört,
att detta är ett stort och viktigt problem,
måste också riksdagen ge en sådan uppfattning
till känna. Det iir det jag har
velat åstadkomma genom att yrka bifall
till motionerna.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är de olika organen
inom forskningsområdet som själva bestämmer
hur dessa resurser skall användas.
Finner de att detta ändamål är
så angeläget som herr Nyman vill påstå,
bär de möjligheter. De fick också ökade
anslag. Motionärerna har inte anvisat
mera medel, och de har inte heller anvisat
på vilket sätt denna verksamhet
skall kunna finansieras.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Interpellation om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 58, i anledning av motioner om
skyldighet för bilägare att svara för
sjukvårdskostnader i anledning av trafikolyckor;
samt

nr 59, i anledning av motioner om
fosterhem för svåranpassade barn och
ungdomar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Det plenum som skall hållas fredagen
den 20 november har i den preliminära
planen upptagits till kl. 10 eller
14. Jag kan nu meddela att sammanträdet
i fråga börjar kl. 14 och blir ett
bordläggningsplenum.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 352, till
Konungen i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckt
motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 74 bifölls även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

173, om intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark;

nr 190, med förslag till lag om rikets
mynt, m. m.; och

nr 202, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För att på inbjudan av ESRO företa
studiebesök vid dess anläggningar i Holland
och Västtyskland hemställer jag
om tjänstledighet från riksdagsarbetet
den 18—den 20 dennes.

Stockholm den 11 november 1970

Nils Erik Wååg

Den begärda ledigheten beviljades.

Interpellation om införande av kommunal
kontrollavgift vid olaga parkering

Herr DAHLÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! För att uppnå en bättre
miljö i de större städernas centrala delar
eftersträvas att med olika medel påverka
biltillströmningens omfattning i
cityområdena. Ett viktigt instrument
härvidlag är en effektivt fungerande organisation
för bilparkeringen i de stora
och trafikintensiva samhällena. För att
parkeringssystemet skall fungera på eftersträvat
sätt krävs bl. a. att parkeringsbestämmelserna
efterleves. Detta är en
viktig förutsättning för att de parkeringsanordningar
som kommunerna svarar
för skall kunna fylla sitt syfte.

Kommunerna har numera rätt att bestämma
avgifterna för av kommunen
ordnade parkeringsplatser i trafikreglerande
syfte. Tillsammans med utformningen
av de lokala trafikföreskrifterna

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Interpellation om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

kan avgiftssättningen vara ett ändamålsenligt
och effektivt medel att reglera biltrafikflödet.
I detta system av olika åtgärder
spelar reglerna för parkeringsböterna
en viktig roll. Hela systemet slås
nämligen mer eller mindre över ända
om parkeringsbestämmelserna med tillhörande
sanktionsåtgärder i form av
böter i praktiken sättes ur spel. Något
drastiskt uttryckt är det detta som nu
håller på att hända samtidigt som sanktionsreglerna
urholkats. I syfte att komma
till rätta med den starkt stigande
frekvensen av oreglerade parkeringsböter,
som uppkommit genom att vederbörande
underlåter att betala bötesbeloppet,
infördes det s. k. ägaransvaret i
fråga om parkeringsförseelser. Det
skedde genom ändrad lagstiftning år
1969.

De nya bestämmelserna om ägaransvaret,
som trädde i kraft 1 januari 1970
medförde enligt uppgifter från Stockholms
stad till en början, att bilisterna
visade större respekt för gällande parkeringsbestämmelser.
Denna respekt
har dock alltmer avtrubbats, och efterlevnaden
av parkeringsbestämmelserna
anses nu närmast kunna jämföras med
förhållandena före ägaransvarets införande.
Betalningstendensen beträffande
parkeringsboten tvcks åter minska till
knappt hälften.

För närvarande vilar inte mindre än
ca 75 000 parkeringsbotsärenden för år
1970 i avvaktan på polisens utredning.
Polisens personella möjligheter synes ej
räcka till för att nedbringa dylika balanser.
Åtminstone måste detta vara
svårt att genomföra på ett sätt, som radikalt
ändrar allmänhetens syn på samhällets
möjligheter att effektivt upprätthålla
och fullfölja givna parkeringsbestämmelser.
Utvecklingen tyder på att
det finns risk för ett ökande antal felparkeringar
kombinerat med en allt lägre
betalningsbenägenhet när det gäller
parkeringsbot. Det synes mycket olyckligt
om denna nonchalans och uppluckring
av det allmänna rättsmedvetandet
får fortsätta. Dessutom är det som på -

pekats inledningsvis inte minst ur miljösynpunkt
väsentligt och angeläget alt
gällande parkeringsbestämmelser är effektiva.

Införandet av ägaransvaret utgjorde
en del av parkeringskommitténs förslag
(SOU 1968: 18). Denna utredning, som
gjorde en omfattande analys av parkeringsproblemen,
särskilt beträffande de
krav som en växande storstadstrafik
uppställer, har emellertid framlagt förslag
till betydligt mer långtgående åtgärder.
Dess huvudförslag innebär att
bötesstraffen skulle ersättas med skyldighet
att erlägga en särskild så kallad
kontrollavgift. Denna skulle administreras
av kommunen och tillfalla denna.
Kommunen skulle härigenom kunna
kräva ut obetalda avgifter på civilrättslig
väg, d. v. s. vanligen genom betalningsföreläggande.
Det föreslagna systemet,
som i formellt hänseende innebär
att parkeringsförseelserna avkriminaliseras,
skulle uppenbarligen innebära en
avlastning på domstolarna och medföra
en effektivitetsökning genom att ”avgiften”
sannolikt skulle gå snabbare att
kräva in än böter. Att avgifterna skulle
komma att tillfalla kommunen synes
inte oegentligt eftersom det är kommunen
som får stå för olägenheterna av
att parkeringssvstemet inte fungerar liksom
för kostnaderna för de av kommunen
ordnade parkeringsplatserna.

Enligt departementschefens bedömning
vid införandet av ägaransvaret
borde den praktiska effekten av bestämmelserna
bli. att parkeringsbot
skulle komma att betalas i betydligt
större omfattning än tidigare. Lösningen
ansågs vara lämplig och nödvändig
i den då uppkomna prekära situationen
och detta utan att avvakta behandlingen
av de övriga förslag till reformer på
parkeringsregleringens område som
parkeringskommittén lagt fram. Eftersom
missförhållandena inte nämnvärt
tycks ha förbättrats, krävs det ånyo åtgärder
för att söka bryta den olyckliga
utvecklingen.

Skulle inte den av parkeringskoin -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Interpellation om införande av kommunal

mittén föreslagna reformen genomföras,
synes det vara oundgängligen nödvändigt
att sådana särskilda personella förstärkningar
vidtages att den stora och
stigande balansen av ouppklarade parkeringsförseelser
nedbringas. Skulle
över huvud taget nuvarande system bibehållas
framstår det som ofrånkomligt
att vidtaga åtgärder i syfte att bättre
än för närvarande trygga parkeringsbestämmelsernas
efterlevnad. Nuvarande
tillstånd kan uppenbarligen inte tillåtas
fortsätta.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser regeringen att förelägga riksdagen
proposition i överensstämmelse
med parkeringskommitténs förslag om

kontrollavgift vid olaga parkering
införande av kommunal kontrollavgift
vid olaga parkering i stället för nuvarande
bötesföreläggande?

2. överväger regeringen andra åtgärder
i syfte att trygga efterlevnaden av
gällande parkeringsföreskrifter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.13.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

(19

Torsdagen den 12 november

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 353, till Konungen i anledning
av motioner om behörighet för anställd
att vara ledamot av försäkringskassas
styrelse, in. m.

Ang. den statliga kreditgarantin för jordbrukets
rationalisering

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet
för att besvara herr österdahls (fp)
fråga till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående den
statliga kreditgarantin för jordbrukets
rationalisering, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 5 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
jordbruksministern dels om han
uppmärksammat att en avsevärd del av
den statliga kreditgarantiram som
ställts till förfogande för jordbrukets rationalisering
inte kan utnyttjas på grund
av läget på kreditmarknaden, dels vilka
åtgärder han ämnar vidta för att lån till
jordbrukets rationalisering för vilka
kreditgaranti lämnas också kan placeras
i kreditinstitut. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Av den kreditgarantiram på 300 miljoner
kronor som under budgetåret
1969/70 fick användas för lån till jordbrukets
rationalisering har endast 147
miljoner kronor utnyttjats. Som orsak
härtill kan emellertid inte åberopas endast
kreditåtstramningen, utan flera

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 37

faktorer har samverkat till det relativt
låga utnyttjandet.

Mitt svar på herr österdahls andra
fråga är att med den bedrivna, restriktiva
kreditpolitiken är det oundvikligt
att många i och för sig väl motiverade
kreditbehov inte kan tillgodoses. Med
hänsyn härtill anser jag det inte möjligt
att göra några speciella undantag för
det av frågeställaren berörda området.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga.

De nuvarande kreditrestriktionerna
drabbar näringslivet ganska hårt, och
särskilt då de mindre och medelstora
företagen som själva oftast har små möjligheter
till självfinansiering. Hit räknar
jag då även jordbruket, som ju
företagsekonomiskt består av små företag.
Men jordbrukets kreditbehov är
ändock betydande. Det behövs numera
inte särskilt stora jordbruk för att investeringar
i levande och döda inventarier
liksom erforderligt rörelsekapital
uppgår till en halv miljon kronor eller
mera. Men jordbruket har ju också som
näringsgren ett speciellt läge, som statsmakterna
enligt 1967 års beslut om riktlinjer
för jordbrukspolitiken tagit ställning
till när det gäller produktionens
omfattning, jordbrukets rationalisering,
prissättning på jordbrukets produkter
osv.

I 1967 års proposition angående riktlinjerna
för jordbrukspolitiken uttalade
dåvarande jordbruksministern att det
var av utomordentlig betydelse ur jordbrukarnas,
konsumenternas och samhällets
synpunkt att jordbruksproduktionen
sker så att resurserna i fråga om
mark, arbetskraft och teknisk utrustning
utnyttjas så effektivt som möjligt.

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Ang. den statliga kreditgarantin för jordbrukets rationalisering

Jordbrukets rationalisering är därför
en huvudfråga inom jordbrukspolitiken,
sade han. Mot den bakgrunden ansåg
han det angeläget med en kraftig förstärkning
av resurserna för statens medverkan
i jordbrukets rationalisering.

Större kreditgarantibelopp har också
ställts till förfogande. Men vad hjälper
detta om de beviljade kreditgarantilånen
inte kan placeras i banker eller andra
kreditinstitut? I år har det blivit speciellt
svårt att få kreditgarantilånen
placerade.

Läget på Gotland är ungefär som på
andra håll i landet. Under tiden juni—
oktober i fjol t. ex. beviljades och placerades
kreditgarantilån om ca 1,3 miljoner
kronor där. I år har under motsvarande
tid endast kunnat beviljas lån
till ett belopp av mellan 300 000 och
400 000 kronor, och ändå är lånebehovet
väl så stort som tidigare. Detta
förhållande är klart otillfredsställande.
De kreditramar som fastställs av riksdagen
bör givetvis kunna placeras så
att jordbrukarna också får pengar. Annars
är det ingen mening med dessa
ramar.

Dåvarande jordbruksministern var
även inne på den linjen då han i propositionen
beträffande kreditgarantierna
sade: ”Denna mycket betydande ökning
är motiverad av angelägenheten
att så långt det är möjligt med hänsyn
till de samlade anspråken på samhällets
resurser avväga rambeloppet för kreditgarantigivningen
så att efterfrågan
på lånegaranti för rationaliseringsändamål
tillgodoses.” Såvitt jag förstår innebär
detta att kreditgarantiramarna så
långt det är möjligt har avvägts med
hänsyn till samhällets resurser och därmed
också till det kreditpolitiska läget.
Därför borde staten se till att lånen kan
placeras.

Förutom banker och jordbrukskassor
finns det ett speciellt institut, nämligen
landshypoteksinstitutionen, som lämnar
mera långsiktiga krediter till jordbrukarna.
Hypoteksföreningarnas utlåningsmöjligheter
är ju helt beroende av det

tillstånd hypoteksbanken får av riksbanken
att sälja obligationer. Bankens
limit är i år 150 miljoner mot exempelvis
200 miljoner 1968, alltså en kraftig
nedskärning. Banken har nu också anspråk
från hypoteksföreningar på 265
miljoner, som man inte kan anskaffa.
Enligt en överenskommelse mellan jordbrukskasserörelsen
och landshypoteksinstitutionen
skall jordbrukets och
skogsbrukets behov av långfristiga bottenlån
och lån med statlig garanti i
största möjliga utsträckning tillgodoses
av landshypoteksföreningarna och det
mera kortfristiga behovet av driftskrediter
via Jordbrukskasseförbundet. Men
hvpoteksföreningarna har inte kunnat
klara sin del, utan de långfristiga krediterna
har i betydande omfattning
fått klaras av jordbrukskassorna. Detta
tyder på att hypoteksbanken drabbats
ännu hårdare av kreditrestriktionerna
än övriga banker, vilket givetvis går ut
över jordbruket.

Det här redovisade förhållandet tyder
på att kreditrestriktionerna är huvudorsaken
till att kreditlån inte kan placeras.
Nu hänvisar finansministern till
flera andra faktorer när det gäller det
låga utnyttjandet. Det kunde vara intressant
att få reda på detta. Eftersom
statsmakterna enligt 1967 års beslut
gjort speciella åtaganden också gentemot
hypoteksbanken, tycker jag det är
angeläget att man vidtar åtgärder så att
de här lånen kan placeras.

Jag tackar finansministern än en gång
för svaret på min fråga.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är klart att den kreditåtstramning
som för närvarande tilllämpas,
och som har tillämpats, griper
in på alla områden. Jag lade märke till
att frågeställaren började sitt inlägg
med att säga, att kreditrestriktionerna
drabbar de mindre och medelstora företagen.
Han använde uttrycket ”mindre
och medelstora företag” rent generellt.
Det är vad jag också har velat under -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

stryka. Man kan inte ta fram en speciell
grupp bland företagarna och säga,
att den skall speciellt gynnas niir man
inte bär möjligheter att hjälpa dem alla.
Man får helt enkelt mäta med samma
mått. Och så mycket tror jag mig kunna
säga som att när det giiller kreditgivningen
till jordbruket eller när det gäller
riksbankens tillstånd till hypoteksbanken
att sälja obligationer har bedömningen
gjorts efter i varje fall inte
hårdare kriterier än som tillämpats i
fråga om andra kreditinstitut. Affärsbankernas
och andra kreditgivares klagan
över kreditrestriktionerna är ju
allmänt bekant. Jag tror nog att man
har mätt med samma mått över hela
linjen.

När jag tillät mig säga att jag tror
att även andra faktorer spelar in i fråga
om nedgången av jordbrukets upplåning
i samband med kreditgarantier,
så är det helt enkelt baserat på den omständigheten
att under 1969/70 utlämnades
lån den här vägen i ungefär samma
omfattning som i mitten på 1960-talet.

Sedan är det ju bekant att vi införde
en realisationsvinstbeskattning för jordbruket.
Det medförde en forcerad försäljning
av jordbruksfastigheter, som
tog sig uttryck i en snabb uppgång i
kreditgivningen till blivande köpare.
Efter denna mycket starkt ackumulerade
försäljning bör rimligtvis komma
något av en rekyl i försäljningsverksamheten,
och det har man nog inte riktigt
återhämtat ännu, så att man kommit
in i de normala banorna.

Det kan ju också tänkas att 1969 års
mindre lyckliga skördeutfall har medfört
en viss dämpning av kreditanspråken.

Jag har velat göra detta tillägg men
tvekar inte att säga, att den generella
kreditåtstramningen naturligtvis har
varit den avgörande orsaken till nedgången.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. representanterna för de studerande
i fakultetsberedningen för de tekniska
vetenskaperna

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Wallmarks (in) fråga
till herr statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet angående representanterna
för de .studerande i fakultetsberedningen
för de tekniska vetenskaperna,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 5 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
efter vilka principer representanter
för de studerande i fakultetsberedningen
för de tekniska vetenskaperna utses.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

I var och en av universitetskanslersämbetets
fakultetsberedningar ingår under
pågående försöksverksamhet två representanter
för de studerande. Dessa
representanter har utsetts för ett år i
sänder av Kungl. Maj :t efter förslag av
Sveriges förenade studentkårer.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min fråga.

Den försöksverksamhet som statsrådet
talar om gäller alltså de nya formerna
för samarbete mellan elever, lärare
och övrig personal inom universitet
och högskolor. Till försöksverksamheten
hör att två av ledamöterna i fakultetsberedningen
skall utses bland
företrädare för de studerandes intressen.
Statsrådet Moberg svarar nu att
Kungl. Maj:t har utsett dessa representanter
efter förslag av Sveriges förenade
studentkårer.

Som bekant utträdde emellertid studentkårerna
vid Chalmers och tekniska
högskolan ur Sveriges förenade studentkårer
vid senaste halvårsskiftet. Det
torde också vara bekant att dessa två
studentkårer tillsammans representerar
mellan 75 och 80 procent av de tekniskt
studerande.

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Ang. representanterna för de studerande

vetenskaperna

Detta var de två studentkårerna rätt
medvetna om, och redan i mars månad i
År skrev de gemensamt till Kungl. Maj :t,
påtalade förhållandet och begärde att
själva få utse åtminstone en av de båda
representanterna. Det kanske man kan
säga är ett ganska rimligt krav från två
studentkårer, som representerar en så
stor andel av de tekniskt studerande. I
maj skickade de en påminnelseskrivelse
till Kungl. Maj:t i denna fråga. De hade
inte fått något svar på sin första framställning
och fick det inte denna gång
heller.

I början av juni påpekade departementet
för SFS att representanter skulle
utses och att SFS borde samråda med
studentkårerna vid Chalmers och tekniska
högskolan. Ingenting hände i
samrådsfrågan, men i slutet av juni
månad skrev dessa två studentkårer
ånyo — denna gång till utbildningsdepartementet
— och föreslog en representant.
De fick inte något svar. Den
12 oktober skrev de igen och frågade
vad som skulle hända, eftersom den nya
fakultetsberedningen ju skulle börja sitt
arbete den 1 september. Självklart har
studentkårerna inte fått något svar på
denna skrivelse heller. De kunde så
småningom läsa i ett meddelande, att
Kungl. Maj :t hade utsett representanter
i fakultetsberedningen för de tekniska
vetenskaperna —- dock ingen representant
från någon av dessa högskolor.

Jag har tagit upp detta ärende därför
att jag skulle vilja få följande frågor besvarade
av statsrådet Moberg. År det
ett demokratiskt sätt att utse representanter
för de studerande, när man nonchalerar
vad 75—80 procent av de berörda
tycker och tänker? Vänder man
sig uteslutande till SFS med begäran
om förslag därifrån, fastän SFS i verkligheten
endast representerar en minoritet
av de tekniskt studerande? Tillhör
det departementets praxis att icke besvara
inkommande skrivelser i dessa
ärenden? Om det är på det sättet, är
statsrådet villig medverka till att denna

fakultetsberedningen för de tekniska

praxis blir annorlunda, så att de organisationer
som skriver till departementet
vet att deras skrivelser kommer
fram och att de kan tänkas få svar på
sina framställningar?

Herr talman! Skall det vara någon
mening med samverkansformer och
någon mening med att de studerande
blir representerade i denna försöksverksamhet,
torde det vara rimligt att
den stora majoriteten av studerande åtminstone
får utse en av två ledamöter
i beredningen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som bekant diskuterar
vi inte här i kammaren enskilda beslut
av Kungl. Maj:t, och det gör att jag inte
vill ta upp det konkreta ärende som herr
Wallinark har talat om. Låt mig bara
allmänt säga följande.

Vi har alltid strävat efter att få studenternas
synpunkter kanaliserade till
oss i de olika organ det kan vara frågan
om via deras egna organisationer.
Vi har under hela efterkrigsperioden
ansett att Sveriges förenade studentkårer
varit det bästa organet för att kanalisera
dessa synpunkter. Nu vet vi att
det inom studentvärlden föreligger något
av en kris i fråga om den representativa
demokratins uttrycksformer, men
vi har velat slå vakt och vill fortfarande
slå vakt om de former som vi hittills
använt för kontakterna med studenterna.
Följaktligen har vi sagt oss att så
länge som Sveriges förenade studentkårer
inte kan sägas vara en helt urholkad
organisation vad gäller representationen
för studenterna vill vi låta Sveriges
förenade studentkårer företräda studenterna
i skilda sammanhang.

Den principen har legat bakom vårt
ställningstagande i det här fallet, som
ingalunda — det vill jag gärna hålla
med om — var självklart.

Låt mig dessutom ge herr Wallmark
den upplysningen att de kårer som han
talat om inte representerar 75—80 pro -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Ang. politisk information och propaganda på arbetsplats

cent utan ungefär två tredjedelar av
samtliga studenter under det läsår som
det bär gäller.

Vad beträffar sättet att besvara olika
brev som kommer har vi för praxis att
i sådana här fall låta besluten utgöra
svar.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! För att ta det sista först,
måste jag hemställa till statsrådet att
överväga en ändring av denna praxis.
Det kan ju inte vara rimligt att en organisation
i en fråga som skall avgöras
under året skriver fyra gånger utan att
över huvud taget höra av departementet.
Ett sådant förfarande anser jag vara
en nonchalans gentemot den allmänhet
som vänder sig till departementet som
är helt upprörande. Det är nödvändigt
att med det snaraste pröva om denna
praxis. Jag hade trott att statsrådet
skulle svara att det uppstått något missförstånd,
men det var tydligen en medveten
handling, och detta gör saken så
mycket allvarligare.

Beträffande SFS har jag förståelse för
att departementet kan befinna sig i ett
bryderi. Efter hand har studenterna
inom vissa områden lämnat SFS, och en
klar majoritet av de studerande tillhör
inte längre den organisationen. Då bör
rimligtvis reguljära organisationer —
vi har ju fasta studentkårer vid båda
dessa tekniska högskolor — kunna utse
en av representanterna. Departementet
har varit medvetet om detta problem,
eftersom i skrivelsen till SFS sägs
att man bör samråda med dessa båda
studentkårer. När samråd nu inte skett,
när man i en skrivelse fått det bekräftat
och dessutom fått ett konkret förslag
på en person, då kan det inte vara
rimligt att nonchalera låt säga vad två
tredjedelar av studenterna vill.

Hur länge tänker man fortsätta med
detta? Till dess SFS inte har en enda
teknolog som medlem? Skall man då
ompröva denna inställning? Hur långt
avser man egentligen att gå? När man

nu diskuterar samverkansformer måste
man givetvis se till att det är de studerande
som blir representerade och
inte en överorganisation som lider av
en svår kris.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag upprepar alt det är
ett dilemma när den organisation man
trott på och haft som kontaktorgan blir
allt mindre representativ. Det är en
självklarhet. Men låt mig säga så här,
för att herr Wallmark kanske litet bättre
skall förstå den principiella problematiken:
Om det varit en organisation
eller en samarbetsorganisation som
föreslagit representant så att man vetat
vad denne representerat, då hade kanske
ställningstagandet blivit ett annat.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Får jag bara till det sista
foga att Chalmers’ och tekniska högskolans
studentkårer avfattat alla dessa
fyra skrivelser gemensamt. De har också
gemensamt framfört ett namn som
förslag och borde i detta sammanhang
kunna uppfattas som en enda organisation.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. politisk information och propaganda
på arbetsplats

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet
för att besvara herr Björks (s) fråga
angående politisk information och propaganda
på arbetsplats, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
23 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig när regeringen ämnar företaga den
av 1969 års riksdag förordade undersökningen
under vilka förutsättningar
och i vilken omfattning politisk informationsverksamhet
och propaganda förekommer
på arbetsplatserna.

Frågan är föremål för övervägande

74 Nr 37 Torsdagen den 12 november 1970

Ang. politisk information och propaganda på arbetsplats

i inrikesdepartementet. Den rymmer
emellertid problem i flera avseenden,
bl. a. i fråga om undersökningens avgränsning
och undersökningsmetodiken.
Jag kan tyvärr för dagen inte säga när
undersökningen kan påbörjas.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lidbom för hans svar på min
fråga. Jag beklagar samtidigt att den
föreslagna undersökningen inte kommit
till stånd.

Bakgrunden till förslaget om en sådan
undersökning — det förslag som
alltså fick riksdagens förord förra
året — är den påtagliga förändringen i
den allmänna synen på politisk information
och propaganda på de platser
där människor samlas. För inte så länge
sedan betraktades politisk upplysningsverksamhet
på många håll som något
fult och anstötligt, som på sin höjd
kunde tillåtas i vissa speciella sammanhang.
Numera släpper man in politiken
och den politiska upplysningen i
många miljöer där den tidigare varit
portförbjuden — i skolor, sociala inrättningar
och mycket annat.

Det har blivit en skevhet i utvecklingen,
förefaller det mig. Man kan få
intrycket att det i dag är lättare att få
till stånd ett politiskt möte i ett fängelse
än i en fabrik. Särskilt på de privata
arbetsplatserna tycks det leva kvar ett
äldre betraktelsesätt, vilket också kom
till uttryck i Arbetsgivareföreningens
yttrande över den motion, som var utgångspunkten
för riksdagens ställningstagande.
Här finns en småsnål och restriktiv
inställning som skapar onödig
irritation. Det är inte osannolikt att en
kartläggning av dessa förhållanden skulle
kunna ändra nuvarande praxis.

Jag tror att detta är ett reellt problem.
Jag hade hört en del vittnesmål
om det innan motionen väcktes, och jag
har fått ytterligare uppgifter under den
senaste valrörelsen från en del arbetsplatser
i Göteborg, där det också uppstått
konflikter av det här slaget.

Jag inser svårigheterna att helt avgränsa
detta problem, men jag skulle
ändå vilja vädja till regeringen att söka
få grepp om det — kanske i samband
med de utredningsinitiativ som väl är
att vänta inom en vidare ram när det
gäller företagsdemokratins utveckling
och de rättsliga förhållandena på arbetsmarknaden
-— och jag vore tacksam
för ett uppmuntrande ord i den riktningen.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det framgår av mitt
svar, att frågan om den undersökning
som herr Björk har berört är bordlagd
och icke skrinlagd. I likhet med herr
Björk tror jag att det kan vara lämpligt
att vi tar upp frågan, hur denna undersökning
skall göras, i samband med
någon av de utredningar som kan komma
att bli aktuella på arbetsmarknadsområdet
under den närmaste tiden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 173, om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
190, med förslag till lag om rikets mynt,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 202,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1969: 232) om vissa sanktioner
mot Rhodesia.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 193, angående försäljning
av fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv.

Torsdagen den 12 november 1970 Nr 37

Interpellation ang. interimistiska åtgärder för att skapa bättre arbetsförhållanden

inom skolväsendet

Interpellation ang. arbetsmarknads- flera yrkesområden efter varandra utan
utbildningen att kunna placeras i arbete?

Ordet lämnades härefter till herr
KAIJSER (m), som anförde:

Herr talman! I direktiven för utredningen
om översyn av bidragsbestämmelser
m. m. inom arbetsmarknadsutbildningen
anför inrikesministern bl. a.
att antalet av dem som efter genomgången
arbetsmarknadsutbildning träder
in på arbetsmarknaden utan att tidigare
ha varit förvärvsarbetande eller
som varit borta länge från förvärvslivet
har ökat kraftigt. Detta kan tyda på att
många av dem som erhållit sådan utbildning
inte kunnat få arbete inom
ifrågavarande yrkesområde. Under flera
år bär vid debatten om anslagen till
arbetsmarknadsverket en aktuell redovisning
av effekten av de sysselsättningsbefordrande
åtgärderna efterlysts,
men en sådan har inte lämnats i statsverkspropositionen
och förekommer inte
heller i årets petitaskrivelse från arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är en vitt
spridd uppfattning att arbetsmarknadsutbildning
ofta ges utan att behovet av
arbetskraft inom ifrågavarande område
närmare utretts och att många elever
går den ena utbildningskursen efter den
andra utan att kunna placeras i arbetslivet.
Det är av stort intresse att få en
redovisning av dessa förhållanden. Det
kan klargöra förhållandena och ge möjlighet
att tillbakavisa kritiken.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Holmqvist framställa följande
frågor:

Vill statsrådet lämna en redovisning
för vilka möjligheter som funnits att på
kortare och längre sikt placera dem som
erhållit arbetsmarknadsutbildning i arbete
inom det yrkesområde för vilket
de erhållit utbildning, och i vilken utsträckning
har det förekommit att en
elev erhållit utbildning inom två eller

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. interimistiska åtgärder
för att skapa bättre arbetsförhållanden
inom skolväsendet

Herr LIDGARD (in) erhöll nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Under flera år har en
intensiv debatt ägnats de problem som
äger samband med skolornas inre arbetsmiljö.
Utan tvivel är denna debatt
motiverad; situationen är på många håll
mycket besvärlig. Ett tecken på med
vilket allvar man i vida kretsar betraktar
dessa problem är den allmänna uppslutningen
kring det enhälliga uttalande
som riksdagen i våras gjorde angående
behovet av en utredning rörande skolans
arbetsmiljöproblem. Denna riksdagens
meningsyttring resulterade omsider
i ett omfattande utredningsuppdrag
från utbildningsministerns sida. Genom
utbildningsministerns direktiv har utredningen
fått en i vissa stycken mycket
långsiktig karaktär. Redovisningen av
utredningens arbete torde därför komma
att låta vänta på sig.

Situationen är emellertid sådan att
åtgärder måste vidtas redan nu för att
exempelvis de elever som nu börjar på
grundskolans högstadium skall kunna
garanteras acceptabla arbetsförhållanden.
Sådana åtgärder bör vidtas av
myndigheterna utan avvaktan på ett
utredningsresultat som kanske inte kommer
att föreligga förrän efter det samma
elev lämnat grundskolan.

Under den senaste valrörelsen drev
moderata samlingspartiet mycket aktivt
de utbildningspolitiska frågorna. Redan
i vårt valmanifest av den 24 maj slog vi
fast att skolorna måste beredas arbets -

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Interpellation ang. erfarenheterna av tillämpningen av kungörelsen om vidgat tillträde
till högre utbildning (SFS 1969: 68)

ro. Detta krav står helt i överensstämmelse
med intentionerna i det enhälliga
riksdagsbeslut jag nyss nämnde, skillnaden
var väl endast den att man från
vårt håll särskilt betonade det nödvändiga
i snabba åtgärder. Detta krav har
på intet vis förlorat i styrka sedan den
24 maj. Helt nyligen inkomna rapporter,
som avslöjat upprörande interiörer från
vissa skolor, uttalanden från lärarna i
vissa skoldistrikt att tryggheten kräver
två lärare i varje klass, ett uttalande
från en länsskolpsykolog att det är bättre
att en elev reagerar med våld mot
kamrater och lärare än förblir passiv,
allt detta understryker behovet av snabba
åtgärder.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet få rikta
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att, redan innan
den av herr statsrådet tillkallade
utredningen om skolans inre arbetsförhållanden
redovisat sitt arbete, vidta
interimistiska åtgärder i syfte att skapa
drägligare arbetsförhållanden för elever,
lärare och övriga inom det svenska
skolväsendet verksamma?

Även denna anhållan bifölls.

Interpellation ang. erfarenheterna av tilllämpningen
av kungörelsen om vidgat
tillträde till högre utbildning (SFS
1969:68)

Ordet gavs nu till herr WALLMARK
(in), som anförde:

Herr talman! Sedan den 1 juli 1969
bedrivs försöksverksamhet med utvidgad
behörighet till högre utbildning.
Verksamheten har sin upprinnelse i en
skrivelse från kompetensutredningen
till Konungen, dagtecknad den 10 maj
1968. I denna pekades på det tilltagande
behovet för näringsliv, organisationer
och enskilda att utnyttja universitet och

högskolor för uppskolningsändamål.
Detta ökade behov torde enligt skrivelsen
endast i begränsad utsträckning
komma att innebära en inriktning mot
fullständig examen. Man framlade därför
förslag till utvidgade behörighetsvillkor
avseende studier för ett mer
begränsat utbildningsmål och i ett
begränsat antal ämnen. De utbildningsbehov
som berörts i skrivelsen borde
enligt kompetensutredningen ta sig uttryck
även i utformningen av behörighetskraven
för utbildning med begränsat
mål. Man föreslog därför att som
villkor för tillträde till sådan utbildning
skulle krävas att den sökande, om
han inte på annat sätt vore behörig,
skulle ha uppnått 25 års ålder och under
minst fem år ha varit yrkesverksam
på heltid.

I kompetensutredningens skrivelse
framhölls att de föreslagna åtgärderna
måste ses som en försöksverksamhet,
vilken dessutom snabbt kunde förväntas
ge erfarenheter av värde för den
fortsatta utvecklingen. Kungl. Maj:t biföll
förslaget och utfärdade den 11 april
1969 bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med detta (SFS 1969: 68).

Förslag har framförts om att här
nämnda försöksverksamhet skulle utvidgas
till att gälla all högre utbildning
utan begränsning av studiemålet. Ett
sådant beslut måste betraktas som definitivt,
även om man begagnar beteckningen
försöksverksamhet; möjligheterna
att senare begränsa en generellt tilllämpad
behörighetsregel torde vara obefintliga.
Det är därför av vikt att man
vid sitt ställningstagande till förslaget
kan bygga på erfarenheter från en utvärderad
försöksverksamhet.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet få ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för hittills vunna erfarenheter
av försöksverksamheten med

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Interpellation ang. principerna för urvalet av studerande för doktorsexamen m. m.

tillträde till vissa universitetsstudier
enligt SFS 1969:68?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Interpellation ang. principerna för urvalet
av studerande för doktorsexamen
m. m.

Herr WALLMARK (in) fick ånyo ordet
och yttrade:

Herr talman! I samband med 1969
års riksdagsbeslut om forskarutbildning
och forskarkarriär förklarades vid upprepade
tillfällen — såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet — att ärendet
i och med beslutet ingalunda var
färdigbehandlat. Många överväganden
återstod ännu.

I propositionen ansågs att det i vissa
fall skulle bli ofrånkomligt med en begränsning
av antalet studerande till
doktorsexamen. Hur urvalsförfarandet
skulle gå till klargjordes däremot inte.
Den närmare utformningen borde, hette
det, prövas mot bakgrund av bl. a. resultaten
av pågående försöksverksamhet
med nya former av samverkan mellan
lärare och studerande inom ramen för
den s. k. universitetsdemokratin. I anledning
av detta och ett motionsvägen
framfört förslag om en skyndsam utredning
av frågan om urvalet av studerande
underströk statsutskottet i sitt
utlåtande att principerna för urvalet
måste övervägas mycket noga och tilllämpningen
av dem kontinuerligt övervakas.

Vid samma ärendes behandling aktualiserades
också frågan om en akademisk
mellanexamen på nivån över
grundexamen. Förslag om en sådan examen
har genom en motion från moderata
samlingspartiet framförts också
vid årets riksdag. Statsutskottet framhöll
i år liksom 1969 att de fortsatta
överväganden som förutsatts i 1969 års

proposition och som skulle kunna komma
att beröra även denna fråga snarast
borde komma till stånd. Statsutskottet
räknade med att de aktualiserade frågeställningarna
skulle komma att prövas
av vederbörande myndigheter.

Forskarutbildningens situation i dag,
kännetecknad av starkt ökad studerandetillströmning
och för knapp resurstilldelning,
gör en skyndsam lösning
av de här två berörda organisatoriska
frågorna än mer nödvändig nu än 1969.
En klargörande redovisning för hittills
gjorda överväganden, vunna erfarenheter
och fattade beslut i dessa
frågor vore därför av stort intresse.

Med hänvisning härtill får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
ställa följande frågor: Är

herr statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för resultatet av de
vid 1969 års riksdagsbeslut om forskarutbildning
och forskarkarriär förutsatta
övervägandena rörande principerna
för urvalet av studerande för doktorsexamen
samt för hur dessa principer
eventuellt tillämpas och vilka erfarenheter
som därvid kunnat inhämtas? Är

herr statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för de överväganden
rörande en akademisk mellanexamen på
nivån över grundexamen som sedan
nyssnämnda riksdagsbeslut förutsatts
äga rum inom regering och utbildningsmyndigheter? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Levin avlämnad motion, nr 1310, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande, m. m.

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Lindblad (fp) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
”Ämnar Statsrådet vidta några åtgärder
med anledning av nuvarande
arbetslöshet bland trafikflygare efter
konkurser inom charterbranschen och

kan i så fall deras utbildning nyttiggöras
inom landet?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.32.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Fredagen den 13 november 1970

Nr 37

Fredagen den 13 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet.
Kungl. Maj :ts proposition nr
193, angående försäljning av fast egendom
som tillfallit allmänna arvsfonden
såsom arv.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 1310.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

170, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1951:763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. m.;

nr 184, med förslag till lag om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);

nr 185, med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.;

nr 192, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskatt;

nr 194, angående avveckling av Marvikenprojektet,
in. in.;

nr 198, med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar; nr

199, med förslag till lag om ändring
i lagen (1958: 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.;

nr 201, med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m.;

nr 203, angående vissa domartjänster
i tingsrätter; och

nr 204, med förslag till lag om särskild
kontroll på flygplats.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 164, i anledning av motion om ett
permanent kansli för värnpliktsriksdagen,
m. m.;

nr 165, i anledning av motion om
ändrade bestämmelser angående ledighet
för jordbrukare från fullgörande
av repetitionstjänstgöring;

nr 166, i anledning av motion angående
personalvården under repetitionstjänstgöring; nr

167, i anledning av motion om
förbättring av personalvården inom militärtjänsten; nr

168, i anledning av motion om
förbättrad hälsokontroll vid repetitionstjänstgöring; nr

169, i anledning av motion om
ändring av beteckningen civilförsvarsstyrelsen
till befolkningsskyddsstyrelsen; nr

170, i anledning av motioner om
införande av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen
in. in.;

nr 171, i anledning av motion om åtgärder
för att underlätta invandrarnas
inordnande i det svenska samhället i
vad motionen avser skolfrågor;

nr 172, i anledning av motioner om
statsbidrag till pensionering av lärare
vid utlandsskolorna;

nr 173, i anledning av motioner om
inverkan av enheternas storlek på trivseln
m. m. i skolorna;

nr 174, i anledning av motioner om
läkarutbildning för sjuksköterskor;

Nr 37

Fredagen den 13 november 1970

nr 175, i anledning av motioner om
undervisning för läkare i medicinsk
etik och särskild patientvärd;

nr 176, i anledning av vad i statsverkspropositionen
anförts om statistik-
och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
jämte motioner;

nr 177, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter m. m.;

nr 178, i anledning av motioner om
bestridande av kostnader för borttagande
av tatuering;

nr 179, i anledning av motioner angående
den statliga personalpolitiken
m. m.; samt

nr 180, i anledning av motioner om
statlig medverkan till sanering av fastigheter
inom Staden Mellan Broarna;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 56, med anledning av Kungl.
Maj.ts proposition med förslag till lag
om förenklad aktiehantering, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

57, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1958:295)
om sjömansskatt, m. m., såvitt propositionen
behandlas i detta betänkande;

nr 59, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370); samt

nr 60, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kupongskatteförordning,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av proposition
med förslag till lag om förenklad aktiehantering,
m. in.;

nr 60, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, föranledda
av proposition om vissa finanspolitiska
åtgärder, m. m.;

nr 62, i anledning av motion om ökat
inflytande i företagen för samhället och
de anställda; samt

nr 63, i anledning av motioner om
förstatligande av elproduktionen samt
bensin- och oljehandeln;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första
lagutskottet; samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister
in. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av motioner angående
det kommunala bostadstillägget
till pensionärer;

nr 73, i anledning av motioner om
kommunalt bostadstillägg vid retroaktiv
hyreshöjning;

nr 74, i anledning av motioner om
lika beteckning i lag för arbetare och
tjänstemän;

nr 75, i anledning av motioner om
upphävande av maximigränsen i kollektivavtalslagen
för arbetstagares skadeståndsskyldighet; nr

76, i anledning av motioner om
slopande av förbudet att inställa arbete
under avtalstid; samt

nr 77, i anledning av motioner om
ersättning från sjukförsäkringen för
borttagande av tatuering;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av motion om införande
i yrkesskolorna av bussförarutbildning
samt sänkning av minimiåldern
för trafikkort för buss;

nr 64, i anledning av motion om generell
hastighetsbegränsning på väg
utom tättbebyggt område;

nr 68, i anledning av motioner om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg; nr

71, i anledning av motioner angående
uthyrning av bostadsrättslägenhet
i andra hand;

Fredagen den 13
Interpellation ang. åtgärder för att säkra

nr 72, i anledning av motion angående
kostnaderna för förrättning i
samband med överförande av allmän
väg till enskild väg; samt

nr 73, i anledning av motioner angående
vinst på grund av markvärdestegring
vid exploatering av mark för fritidsändamål; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 39, i anledning av motioner angående
skogsbrukets lönsamhet m. in.;
samt

nr 43, i anledning av motioner angående
skyddet för Smålands Taberg;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 56, i anledning av motioner om
åtgärder mot könsdiskriminering samt
motioner om åtgärder för att öka tillgången
på deltidsarbete i vad motionerna
hänvisats till allmänna beredningsutskottet; nr

60, i anledning av motioner om
inrättande av en vårdombudsmannainstitution; nr

61, i anledning av motioner om
bevarande av fäbodkulturen; samt

nr 62, i anledning av motion om samordning
av olika myndigheters rehabiliteringsverksamhet.

Interpellation ang. åtgärder för att säkra
tillgång på arbetskraft för skogsbruket
i glesbygderna, m. m.

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vår skogsnäring är av
stor betydelse för vårt lands ekonomi.
För år 1969 uppnådde skogsindustriprodukterna
ett exportvärde av 7 214
miljoner kronor. Avsättningsförutsättningarna
för våra skogsindustrier bedöms
som goda för överblickbar framtid.
Vi har skogsresurser som möjliggör
en kraftig ökning av avverkningen som
för närvarande uppgår till mellan 60

november 1970 Nr 37

tillgång på arbetskraft för skogsbruket i
glesbygderna, m. m.

och 70 miljoner in3 per år. Fn av förutsättningarna
för ökade avverkningar
är dock att för avverkningarna erforderliga
skogsarbetare finnes att tillgå.

I dagens läge är så inte fallet. Skogsföretagen
behöver folk och söker efter
kvalificerade skogsarbetare. Man beklagar
nu de konsekvenser som den alltför
högljudda kören av rationaliseringsoch
mekaniseringsexperter fått. Detta
tillsammans med alla prognoser om ett
mycket kraftigt reducerat behov av arbetskraft
i skogen har skapat en dålig
grund för rekrytering av skogsarbetare.

I den allmänna debatten har skogsbruket
tillmätts ansvaret för den uppkomna
situationen. Man synes ha glömt
inverkan av alla de prognoser som i
olika sammanhang gett en mycket pessimistisk
bild av olika sorters framtidsmöjligheter.
Detta gäller särskilt orter
med jordbruk och skogsbruk som den
huvudsakliga basnäringen, områden varifrån
skogsarbetare till stor del rekryterats
och varifrån stora avflyttningar
skett.

Deltidsjordbruket har varit en bas
varifrån en mycket stor del av skogsarbetarna
kommit, och kombinationen
av jordbruk och skogsbruk har gett sysselsättningsunderlag
för en för orten
nödvändig befolkning. Även om skogsbruket
mekaniseras går det inte att ha
maskiner överallt, och även det mekaniserade
skogsbruket behöver personal.

Man kan även med fog ställa frågan
var den ur samhällssynpunkt optimala
gränsen för mekaniseringen går. Man
måste ta hänsyn till bygdernas behov
av arbetstillfällen och dessa kostnader
och kostnaderna för alltmer avancerade
maskiner. Mekaniseringskostnaderna
kan bli så höga, att investeringarna
för de dyra maskinerna för sin räntabilitet
kräver skiftgång i arbetet, vilket
skulle göra skogsarbetet än mindre attraktivt.

För många orter inom skogslänens
glesbygder är det nödvändigt att behålla
ett visst befolkningstal som un -

Nr 37

Fredagen den 13 november 1970

Meddelande ang. enkel fråga

derlag för erforderliga serviceanläggningar.

Samtidigt måste det finnas personella
resurser för ett tillvaratagande av naturtillgångarna.
Det bör vara av samhällsekonomiskt
intresse att dessa funktioner
blir de bästa möjliga. Erfarenheten
har nu visat att skogsbruket behöver
mer arbetskraft än som beräknats
vid planering i olika sammanhang.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande frågor:

Kommer de vunna erfarenheterna beträffande
skogsbrukets arbetskraftsbehov
att beaktas vid beräkningen av befolkningsramarna
i länsplan 70?

Anser statsrådet att en ökad satsning
på deltidsjordbruk med kombinationen
jord—skog är angelägen för att säkra
tillgång på arbetskraft för skogsbruket
i glesbygderna och därmed skapa underlag
för en god service i dessa områden? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lindblad avlämnad motion, nr 1311, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, angående avveckling av Marvikenprojektet,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Werner (vpk) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: ”Har
Statsrådet observerat det akuta hotet
om arbetslöshet för inom byggnadsindustrin
sysselsatta till följd av kreditåtstramningen
och är Statsrådet för sin
del beredd att vidta åtgärder i syfte att
möjliggöra ett fullföljande av pågående
byggnadsprojekt?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.15.

In fidem
Börje Langton

/Solveig Gemerl

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970