RIKSDAGENS W* PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1964:23)

RIKSDAGENS W* PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1964

12—13 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 12 maj Sid.

Svar på frågor:

av herr Bengtson ang. anskaffande av bostäder i vissa fall för

personal vid utrikesdepartementet ...................... 5

av herr Bengtson ang. ianspråktagande av automobilskattemedlens
specialbudget för en snabbare upprustning av vägarna 6
av herr Åkerlund ang. färjetrafiken Furusund—Köpmanholm 8

av herr Nyman ang. arbetstillfällen för skolungdom under ferier
.................................................. ®

av herr Wanliainen om åtgärder mot arbetslösheten i Norrbottens
län .............................................. 10

Svar på interpellation av herr Sveningsson ang. särskilda bestämmelser
för nyblivna körkortsinnehavare .................... 11

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Wikner ang. reglerad älgjakt ...................... 23

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. investeringar för övergång till
högertrafik, m. m. .............................• •..... 23

Onsdagen den 13 maj

Granskning av statsrådsprotokollen:

Landshövdingarnas innehav av bisysslor.................... 26

Vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien ...... 29

Beviljandet av exportlicenser för krigsmateriel .............. 37

Handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde
........................................... 40

Tidpunkten för publicerandet av i Svensk författningssamling

intagna författningar .................................. 50

Utnämning av borgmästare i Kalmar ............... 51

Tillstånd att förevisa filmen »491».......................... 57

Första kammarens protokoll 1964. Nr 23

Nr 23

Innehåll

. Sid.

Reformering av socionomutbildningen ........................ 60

Viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården .............. 67

Om sänkning av priserna på byggnadsmaterial ................ 71

Om utbyggnad av industrihälsovården ........................ 74

Om ökat skydd för taxichaufförer............................ 76

Auktorisation av revisorer .................................. 77

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation och
underhåll av byggnad .................................... 80

Vårdbidrag till handikappade barn, m. m..................... 85

Om ökat stöd åt handikappade .............................. 113

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen för de mellansvenska
gruvarbetarna ............................................ 116

Filmcensuren .............................................. 120

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Skärman om förläggande av övningar med hemvärn till

militära övningsfält .................................... 121

av herr Petersson, Per, ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt
för jordbrukare i Norrbottens läns lappmarker .......... 122

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till utställningar av svensk konst i utlandet____ 24

ang. bidrag till hushållningssällskapen .................... 24

Konstitutionsutskottets memorial nr 12, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll ................................ 25

Statsutskottets utlåtande nr 71, ang. reformering av socionomutbildningen
.............................................. 60

— nr 72, ang. anslag till byggnadsarbeten vid vissa universitet

m. m............. 67

— nr 73, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ................ 67

— nr 74, ang. viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården

m. m..................................................... 67

— nr 76, ang. rörlig kredit till försvarets fabriksstyrelse ...... 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, om ändrad lydelse av 8 §
förordningen angående stämpelavgiften, m. m............ 71

Innehåll

Nr 23

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. de mindre och medelstora
företagens arbetsvillkor .................................. 71

— nr 28, om sänkning av priserna på byggnadsmaterial ...... 71

-—. nr 29, om engångsunderstöd till f. d. städerskan Anna Maria

Olsson .................................................. 74

— nr 30, om pension till förre förste kanslisten Ebba Ihrman .. 74

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om utbyggnad av
industrihälsovården ...................................... 74

— nr 24, om åtgärder till förebyggande av yrkesskador och yrkessjukdomar
............................................ 76

— nr 25, om ökat skydd för taxichaufförer .................. 76

— nr 26, ang. auktorisation av revisorer .................... 77

— memorial nr 28, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 80

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. bostadsrättshavares

ställning i skatterättsligt hänseende........................ 80

— nr 38, om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation
och underhåll av byggnad o. d....................... 80

— nr 53, ang. ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen, m. m. 84

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring .......................................... 85

— nr 42, om ökat stöd åt handikappade...................... 113

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, om en näringsgeografisk
utredning angående kanalförbindelserna i Sverige .... 116

— nr 30, om tillvaratagande av husmödrars sakkunskap beträffande
miljöfrågor m. .................................... 116

— nr 31, om ökad utbildning för första hjälp vid trafikolyckor 116

— nr 32, om åtgärder för att trygga sysselsättningen för de mellansvenska
gruvarbetarna ................................ 116

— nr 33, om utredning angående filmcensuren................ 120

<.«*, ;• -va ■ •• ■

;:u tf.

i''!-2,

! •:

> '' v;1 >''V . iU

■ <>J ‘ li f

... *1..; i ■ ;j.'' ; ,! fv: . i ‘; . ;,v

!- ,ii > ; :.''i----i-,; /

*>•*1. ‘j |4

'' >'' • .4. •*.-*/**; r *.«f■ r»ie.u /■!.■:•> 1

fc tf ^ *;;. •:u*.

. • . ......It ;i»

• - . • • i,h tfa f:

4yjT''4*"‘V v; ;•/»;

‘.X i-it*.

V ■»■(»*. ,''l. t ''T Si i,''•<'' !. t

- .v . • • . - • ........ ibny; -vv-fi

Jrf.ii-.i •• »,*i <; Jtc/iO/i :» >{ •

..i, • iiiii i V £ VI; {•••••>-

lr», ■

■ ■ 4 <> i k,i.

*yn.i.}‘;v > •, ify ''? f. • J r;f: i. ?. tC>j ivhv »; ;t

*■ ’>> > ''*-> - i i "irt > 1 • ; ’ i»i''i Vi j’lv i •• . {•••>• ’;i ;r y.- ; ;/i ;■

>> iv jkj;/ /-.1 ihuvM i''

< * ''i iÅ ; jloiuryii K '' t;.fifcl ?>-r A -.it! tu 4 4''

- • 4- ‘J*.*; >’’/''J " !if;'' tTV-:! >. v /y'' /v*;. 7 • J - . it)) 7*«h‘'' t.^U)'' ;‘i-,

^ :.................... •» *V?i; j .m|-<

i''~i'' • “ ;...... •• ,.t

;

Tisdagen den 12 maj 1964

Nr 23

Tisdagen den 12 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Ang. anskaffande av bostäder i vissa fall
för personal vid utrikesdepartementet

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Bengtsons fråga angående
anskaffande av bostäder i vissa
fall för personal vid utrikesdepartementet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 6 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Bengtson har frågat
mig om jag vill taga under övervägande
ytterligare åtgärder för underlättande
av bostadsanskaffningen för
sådan personal vid utrikesdepartementet,
som efter kommenderad tjänst i utlandet
åter förflyttas till Stockholm
och då möter stora svårigheter att skaffa
bostad.

Det problem som här beröres har ögnats
mycken uppmärksamhet och möda
inom utrikesdepartementet, för vars befattningshavare
bostadsfrågan av uppenbara
skäl erbjuder speciella svårigheter.
Sålunda har departementet på
olika sätt aktivt medverkat till våningsbyten
mellan utflyttande och hemvändande
personal av alla kategorier och
hållit kontinuerlig kontakt med bostadsförmedlingen.
Sedan början på
1950-talet disponerar departementet
också ett antal lägenheter i två fastigheter
i Stockholm, vilka underlättat bostadsanskaffning
för såväl svensk som
utländsk diplomatisk personal.

Som en följd av dessa och andra åtgärder
har hemvändande personal i regel
kunnat beredas bostäder inom rimlig
tid. Svårigheterna är dock alltjämt
betydande och kan i många fall leda
till personliga och ekonomiska olägenheter
och uppoffringar. Ytterligare åtgärder
är därför enligt min uppfattning

påkallade och som ett led häruti har
sedan en tid tillbaka underhandlingar
pågått om uppförande av eu fastighet
på Gärdet, som avses inrymma ett 50-tal
lägenheter, varigenom bostadsanskaffning
för såväl utländska diplomater
som svenska tjänstemän torde komma
att underlättas inom ett par år, då fastigheten
väntas stå klar för inflyttning.
Övriga ansträngningar kommer självfalle
att fortsätta och i detta sammanhang
vill jag nämna, att en personalkonsulent
i dagarna knutits till departementet,
vilken som en av sina angelägnaste
personalvårdande uppgifter anförtrotts
handläggningen av bostadsfrågorna för
hemvändande personal inom utrikesförvaltningen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Till hans excellens utrikesministern
ber jag få framföra ett
tack för det positiva och belysande
svar jag fått på min fråga om bostadsproblemet
för utrikesdepartementets
personal här i Stockholm.

Jag är väl medveten om att det problem,
som nu berörs, ägnats mycken
uppmärksamhet inom utrikesdepartementet,
vars personal i detta avseende
har speciella svårigheter. Jag har dock
ansett, att problemet borde aktualiseras
genom en fråga i riksdagen. Vid olika
tillfällen har nämligen påtalats, att det
föreligger brist på befattningshavare
inom olika verksamhetsområden. I samband
därmed har framställts krav på
prioritet för vissa grupper vid tilldelning
av bostäder i Stockholm. Det bör
emellertid starkt framhållas i detta
sammanhang, att om det är någon personalgrupp,
som skulle kunna vara berättigad
till och om möjligt borde få en
sådan prioritering, så är det just utrikesdepartementets
personal. På grund

Nr 23

Ang. ianspråktagande av
upprustning av vägarna

Tisdagen den 12 maj 1964

automobilskattemedlens specialbudget för en snabbare

av arbetets art och till följd av den ansvarskänsla,
som utrikesdepartementets
personal har, brukar såvitt jag vet
denna personal så långt det är möjligt
acceptera de förflyttningar som är nödvändiga.
Detta innebär att personalen
vid olika tillfällen måste komma till
Stockholm, och det är då mycket svårt
att lösa dess bostadsproblem.

Utöver de åtgärder som redovisas i
svaret är det, enligt vad hans excellens
utrikesministern uttalar, påkallat att
vidtaga ytterligare åtgärder. Jag vill
därför avsluta detta korta inlägg med
att säga, att det är min förhoppning att
dessa åtgärder skall leda till goda resultat.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ianspråktagande av automobilskattemedlens
specialbudget för en snabbare
upprustning av vägarna

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Bengtsons
fråga angående ianspråktagande
av automobilskattemedlens specialbudget
för en snabbare upprustning av vägarna,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 6 maj, och yttrade: Herr

talman! Herr Bengtson har frågat
mig om jag anser att automobilskattemedlens
specialbudget bör tagas
i anspråk under de närmaste åren för
en snabbare vägupprustning.

Vid utgången av budgetåret 1962/63
uppgick behållningen å den s. k. automobilskattemedelsfonden
till c:a 740
miljoner kronor och reservationerna å
väganslagen till drygt 500 miljoner kronor.
Reservationerna blir år från år
av betydande omfattning, vilket —■ som
frågeställaren väl känner till —- sammanhänger
med att dessa medel skall

vara tillräckliga för att täcka ett halvt
års medelsförbrukning å de kalenderårsvis
beräknade väganslagen.

Behållningen å fonden har varierat
år från år beroende på hur inkomster
och utgifter på specialbudgeten balanserat.
Sedan budgetåret 1958/59 har
fonden totalt sett hållit sig praktiskt taget
oförändrad. Beträffande fondens relativa
storlek vill jag framhålla att behållningen
å denna f. n. motsvarar
mindre än ett halvt års medelsförbrukning
inom specialbudgeten.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret
från kommunikationsministern angående
automobilskattemedlen.

Vägsituationen i vårt land är helt
beroende av hur trafikutvecklingen
kommer att bli. Bilismens starka utveckling
motiverar att man gör allt för
att rusta upp vägarna. Jag skall bara
nämna några belysande siffror. År 1950
fanns det en bil per var tjugonde
svensk. År 1962 var antalet invånare
per bil 4,8 och år 1975 beräknas motsvarande
antal till 2,7, d. v. s. vi kommer
att få fler än en bil på var tredje
svensk. Den tunga trafiken kommer säkerligen
att öka liksom den internationella
trafiken. Detta kommer att leda
inte minst till vissa problem som diskuterades
för några dagar sedan, nämligen
om vi skall få en bro över Öresund.
En sådan bro innebär inte bara
en stark ökning lokalt sett av förbindelserna
med vårt grannland Danmark,
utan vi kommer också att få en anhopning
av tung trafik från Finland och
Norge, som kommer att passera genom
vårt land.

Det finns knappast anledning att räkna
i procentuella ökningar av anslag
o. s. v., tv man kommer inte ifrån realiteterna.
Vi kan förutse den starka ökning
av trafiken, som jag nu berört,
och vi kan därför inte skjuta ifrån oss
det faktum att det kommer att kräva

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

automobilskattcmedlens specialbudget för en snabbare

upprustning av vägarna

ses betyda så litet relativt sett''? Då

Ang. ianspråktagande av

mycket kraftiga åtgärder för att lyfta
upp vägstandarden till den nivå den
bör ha för att kunna möta den kommande
trafikens krav.

Kvalitetsgraderingen av vägnätet började
med riksvägarna. Jag vill erinra
om att i petita hösten 1962 angavs, att
endast 20 procent av riksvägnätet har
fullgod standard i förhållande till vägplanens
målsättning. Vidare framgick
av kvalitetsgraderingen, att inte mer än
cirka 40 procent av länsvägnätet har
tillfredsställande standard i förhållande
till dagens trafik, medan 60 procent
av detta vägnät är i behov av ombyggnad.

Det säger egentligen tillräckligt om
vilka stora behov som föreligger på
detta område.

När jag berör dessa problem är det
bara en liten delsak, som jag tagit upp,
ty det är just här fråga om automobilskattemedelsfonden.
Jag har inte berört
de stora problemen och kommer inte
att göra det heller i övrigt, tv jag anser
inte alls att de kan lösas ens genom
att man tar i anspråk alla medel
ur automobilskattemedelsfonden. Här

är det inte fråga om att använda alla
dessa medel, vilket jag inte anser vara
möjligt, utan bara fråga om att använda
en mindre del av medlen så snart
som möjligt.

Kommunikationsministern nämner
att behållningen i fonden motsvarar
mindre än ett halvt års medelsförbrukning
inom specialbudgeten — jag har
visserligen inte fått del av det skriftliga
svaret, men svaret var så pass kort
att jag ändå kunde uppfatta vad kommunikationsministern
sade. Det är visserligen
sant att behållningen inte utgör
så stor del i detta sammanhang,
men det gäller dock här en avsevärd
mängd pengar. Och om man ser det
hela i en annan relation, så kan man
fråga sig: Varför är det så synnerligen
svårt att få igenom en ökning med några
tiotal miljoner kronor, när denna
summa på 740 miljoner kronor kan an -

kunde det vara lätt att ta i anspråk något
mer av fondens medel för det ändamål
som här nämnts.

Det är ju så att fondens behållning
har varierat med tidpunkten. Som
framgår av propositionen i ämnet utgjorde
den 1957/58 en summa av 588
miljoner kronor. Siffrorna ger vid handen
att det dessförinnan varit eu stegring,
som jag tyvärr inte har någon redovisning
för, och att vi därför kommit
upp till ett belopp som i absoluta
tal måste betraktas som ganska avsevärt.
Om vi så snabbt som möjligt kunde
ta i anspråk åtminstone det belopp,
som hänför sig till automobilskattemedelsfonden,
för vägnätet, så tror jag att
någon förbättring, som inte är så liten
i förhållande till medelsförbrukningen
för andra ändamål, möjligen skulle
kunna åstadkommas.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Bengtson tar upp
en fråga, som ju hör hemma i den diskussion
vi förde när vi behandlade
sjätte huvudtiteln, och jag hade inte
tänkt mig att denna frågestund skulle
användas för repetition av debatter i
samband med behandlingen av huvudtitlarna.

Jag vill påminna herr Bengtson om
att riksdagen gjort det uttalandet, att
man räknar med en höjningstakt på
100 miljoner kronor per år.

Vidare är ju de frågor, som herr
Bengtson gav sig in på, av den beskaffenheten
att de får prövas av den utredning,
som kommer att tillsättas angående
den översiktliga vägplaneringen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag har inte alls avsett
att ta upp en ny debatt om huvudtitlarna,
men jag har ansett mig böra
lämna någon bakgrund till nödvändig -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

Ang. färjetrafiken Furusund—Köpmanholm

heten av att så snabbt som möjligt använda
automobilskattemedelsfonden för
det ändamål det här gäller.

Jag har inte från kommunikationsministern
ens fått reda på att dessa medel
skall få användas för vägväsendet.

Om vi inte kan få något svar på frågan,
i vilken takt dessa medel kommer
att få användas, kan vi kanske i varje
fall få ett bestyrkande från kommunikationsministerns
sida att dessa medel
verkligen skall användas för vägväsendet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det hör inte till kutymen
att man berättar om vad en utredning
skall komma till för resultat. Vi
brukar här i huset gå till väga så, att
man låter en utredning arbeta och
komma med sitt förslag och sedan tar
upp en diskussion om utredningens förslag,
kritiserar eller godkänner vad utredningen
kan komma till. Jag föreställer
mig att herr Bengtson också kan acceptera
ett sådant tillvägagångssätt.

Sedan vill jag påminna herr Bengtson
om att denna debatt inte togs upp
i samband med behandlingen av sjätte
huvudtiteln. Jag förstår, att herr Bengtson
har behov av att sex veckor närmare
valet ta upp denna fråga på nytt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Både herr kommunikationsministern
och jag har varit ute
och valtalat en hel del, och jag betvivlar
att han anser, att det skulle ha någon
större betydelse inför ett val med
en tidsförskjutning på sex veckor. I
varje fall kan jag inte inse att det har
med sammanhanget att göra, om detta
spörsmål framställs sex veckor tidigare
eller senare.

Jag har velat få fram att det finns ett
allmänt krav i landet om en starkare
vägupprustning. Man bör använda de
pengar som är avsatta från bilismens
sida för att rusta upp vägarna.

Jag måste tyvärr konstatera, att jag
fortfarande inte fått veta ens om kommunikationsministern
verkligen anser
att dessa pengar skall användas till vägarna.
Jag för min del vill klart deklarera,
att jag aldrig tänkt mig något annat
än att dessa pengar skall användas
till vägväsendet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag låter herr Bengtson
vara alldeles ensam om att ha en förutfattad
mening om vad denna utredning
kommer att föreslå.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. färjetrafiken Furusund—Köpmanholm Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Åkerlunds
fråga angående färjetrafiken Furusund—Köpmanholm,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
6 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig när nya färjlägen på leden
Furusund—Köpmanholm kan väntas bli
färdiga, så att en enligt uppgift befintlig
ny och större färja kan sättas i
trafik.

I flerårsplanen för byggande av länsvägar
i Stockholms län under perioden
1964—1968 är företaget »färjlägen Furusund—Blidö»
upptaget för utförande
under år 1964.

Arbetsplan för nya färjlägen med
tillfartsvägar fastställdes av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen den 22 april
1964.

Besvärstiden för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
fastställelsebeslut har
ännu icke gått ut. Med hänsyn härtill
och då vattendom för företaget ej meddelats
är det för närvarande inte möjligt
att förutsäga när de nya färjelägena
kan väntas vara färdigställda.

Tisdagen den 12 maj 1964

Nr 23

Ang. arbetstillfällen för skolungdom under ferier

Jag vill emellertid meddela, att erforderlig
färjekapacitet finns redan nu.

Herr ÅKERLUND (li) :

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga. Av svaret framgår, att tiden för
de nya färjlägenas iordningställande
inte kan anges. Så mycket är väl klart,
att några sådana alltså inte kommer att
bli färdigställda denna sommar. Vi måste
således arbeta med de gamla färjlägeiia
tills vidare.

Herr statsrådet säger också i sitt svar,
att erforderlig färjekapacitet finns redan
nu. Det är ju bra i och för sig, men
där finns en viss otydlighet. Menar
herr statsrådet, att allt är bra som det
nu fungerar för överfärjningen, eller
menar herr Skoglund att färjor med
större kapacitet finns och att sådana
kommer att sättas in? Jag vill upplysa
om, att nuvarande färja tar 12 bilar i
6 turer eller 72 bilar i timmen. Vid rusningstid
dubbleras färjorna, och cirka
140 bilar kan tas över per timme. Trots
detta kan väntetiden vid färjorna uppgå
till halvannan timme.

I statsverkspropositionen för i fjol, av
riksdagen godkänd, sägs beträffande
färjekapaciteten följande: »På Furusundsleden
i Stockholms skärgård är
det icke möjligt att öka kapaciteten genom
insättande av ytterligare en färja
av traditionell typ. Styrelsen avser därför
att anskaffa en färja av samma typ
som insatts på Ljusteröleden och beräknar
kunna insätta en sådan i trafik till
sommaren 1964.»

Färjan lär skall finnas, men är alltså
för stor för de nuvarande färjlägena.
Hur skall man under sådana förhållanden
tolka herr statsrådets uttalande om
färjekapaciteten? Kommer överfärjningskapaciteten
att öka i sommar.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Svaret, herr Åkerlund,
skall tolkas på det sättet, att här finns

en färja, som skall sättas in på denna
led, men den kommer t. v. att gå i en
annan led därför att färjlägena inte är
färdigställda, såsom jag upplyste i svaret.
Det sammanhänger med att man inte
hunnit få förarbetena avslutade. Besvärstiden
i fråga om fastställelsebeslutet
har ännu inte gått ut, och vattendom
för företaget har ännu inte meddelats.

Detta gör att man inte kan ge sig på
arbetet att ställa i ordning färjlägena,
och innan dess kan alltså den färja,
som man har, inte sättas in.

Så enkelt är svaret och förklaringen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill emellertid än
en gång erinra om att de nuvarande färjorna
har en kapacitet av 12 bilar, medan
den färja som är tilltänkt, den s. k.
Ljusteröfärjan, lär ta ända till 48 bilar.
Den kan emelertid inte sättas in, men
det lär finnas andra färjor med en kapacitet
av 16 bilar, vilket betyder att man
skulle kunna öka överfärjningskapaciteten
från 72 bilar till 96 bilar i timmen,
med andra ord en ökning med 25 procent.
Det skulle sålunda här finnas en
liten möjlighet att nå ett bättre resultat
även med de nuvarande färjlägena.

Jag tillåter mig att tolka herr statsrådet
uttalande här så, att det göres allt
vad som göras kan på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. arbetstillfällen för skolungdom
under ferier

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Nymans fråga
angående arbetstillfällen för skolungdom
under ferier, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 8 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
om vilka åtgärder jag anser bör vidta -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

Om åtgärder mot arbetslösheten i Norrbottens län

gas för att ge skolungdomen under ferierna
ett ökat antal arbetstillfällen, som
är meningsfyllda och hälsosamma.

Feriearbete efterfrågas i ökad utsträckning
av skolungdom. Till stor del
anskaffar ungdomarna själva sådant arbete.
Varje år brukar dock drygt
20 000 platser tillsättas genom arbetsförmedlingen,
som bl. a. för denna uppgift
tilldelas extra personal.

Arbetsmarknadsverket gör stora ansträngningar
för att öka antalet platser
och för att lämna tillförlitliga uppgifter
till ungdomarna. Sålunda utarbetas i
god tid en omfattande promemoria, som
bl. a. tillställes pressen och som innehåller
information om sommarens kurser,
läger och feriearbete. En folder
med praktiska anvisningar till de arbetssökande
trycks i stor upplaga och
utdelas direkt till ungdomarna. Vidare
vänder sig arbetsförmedlingen i en annonskampanj
till företagen med uppmaning
om att ställa praktikant- och
feriearbetsplatser till förfogande.

För att tillgodose arbetarskyddskravet
bedrivs samarbete mellan arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen.
En lista över arbetsuppgifter,
som genom generell dispens är tillåtna
för skolungdom under ferier, hålls tillgänglig
på arbetsförmedlingarna.

Några ytterligare åtgärder är icke aktuella
för närvarande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.

Arbetsmarknadsverket gör säkerligen
vad det kan för att få fram ett ökat
antal platser. Jag är medveten om att
det råder ganska stor konkurrens om
arbetstillfällen för skolungdom under
sommaren. Det är inte så lätt alla gånger
för arbetsgivarna att ta emot ungdomar.

Det framhölls i svaret att drygt
20 000 platser tillsatts genom arbetsför -

medlingen. Detta är ungefär en tredjedel
av antalet sökande ungdomar under
18 år, som på det sättet fått anställning
under sommarferien 1963. Tar man
hänsyn till ungdomen över 18 år har
ungefär 17 000 platser tillsatts genom
arbetsförmedlingen av totalt cirka
28 000 sökande. Dessa siffror visar att
det rör sig om ett stort antal ungdomar.

Jag vill gärna tro, att den insats som
skolungdomarna gör på arbetsmarknaden
under sommarsäsongen är värdefull.
Det är viktigt för näringslivet och
för samhället att ta till vara denna arbetskraft
inte minst när vi kommer i eu
situation av svårigheter att få fram tillräckligt
med arbetskraft.

En utredning har verkställts inom
arbetsmarknadsstyrelsen om praktikoch
feriearbete. Den visar att åtgärder
behövs för att förstärka feriearbetsförmedlingen.
Det finns anledning att beakta
denna fråga.

Jag ber att få tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot arbetslösheten i Norrbottens
län

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Wanhainens
fråga om åtgärder mot arbetslösheten i
Norrbottens län, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 6 maj, och
anförde:

Herr talman! Herr Wanhainen har
frågat vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att bereda sysselsättning åt de ca
5 000 arbetslösa i Norrbottens län.

Som svar får jag anföra följande.

Enligt den senaste arbetslöshetsräkningen,
vilken företogs den 13 april,
var 3 460 personer i Norrbottens län
registrerade hos arbetsförmedlingarna
såsom arbetslösa. Något över 1 000 av
dessa var byggnadsarbetare. Arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna — lik -

Tisdagen den 12 maj 1964 Nr 23 H

Om åtgärder mot arbetslösheten i Norrbottens län

som eu del av den övriga arbetslösheten
i länet — torde till största delen
vara av säsongmässig karaktär. Eu förbättring
kan därför förväntas för dessa
kategorier under den närmaste tiden.

För att råda bot på arbetslösheten
behövs dels långsiktiga åtgärder för utbyggnad
av länets näringsliv och dels
åtgärder för att underlätta en yrkesmässig
och geografisk rörlighet hos arbetskraften.
För att sysselsätta den äldre
arbetskraften torde beredskapsarbeten
få tillgripas i förhållandevis stor
utsträckning.

F''ör framtiden luäves betydande insatser
för att begränsa arbetslösheten i
Norrbotten, varvid åtgärder av skiftande
slag bör användas. Liksom hittills
bör man sålunda räkna med stöd från
företagareföreningens sida åt olika företag,
insatser av Norrlandsfonden, bidrag
av arbetsmarknadsstyrelsen till
industribyggnader, investeringar i de
statliga bolagen, omfattande omskolningsverksamhet
och strävan av arbetsförmedlingen
att genom lokal och
interlokal förmedling erbjuda de arbetslösa
ny sysselsättning. Jag vill vidare
erinra om de förslag rörande näringslivets
lokalisering som f. n. är föremål
för övervägande inom inrikesdepartementet.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för
hans svar.

Svaret kan ju verka positivt. Det är
riktigt, som herr statsrådet säger, att
vid den arbetslöshetsräkning som gjordes
den 13 april uppgick antalet arbetslösa
till 3 460 personer. Vi har efter
denna tidpunkt fått en säsongmässig
arbetslöshet som jag i dag bedömer till
cirka 5 000 personer. Dessa siffror beträffande
arbetslösheten kan givetvis
vara för låga. Alla registreras väl inte,
i synnerhet inte de arbetslösa kvinnorna
därför att de vet att det inte finns

så stora utsikter för dem att få arbete
via arbetsförmedlingen i sin hemort.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja erinra om att under fjolåret flyttade
4 000 arbetsföra män från Norrbotten.
Efter den 1 januari 1964 och
fram till den 30 april detta år har ytterligare
cirka 2 000 arbetsföra personer
flyttat söderut, sammanlagt alltså
under drvgt ett år cirka 6 000 människor.

Man skulle kanske i det sammanhanget
kunna säga, att länets kommuner
och hemmen har avhänt sig en
kapitaltillgång som kostat dem cirka
150—200 miljoner kronor, nämligen
den färdigutbildade arbetskraft som
har kommit de sydligare delarna av
landet till godo.

Under den senaste tiden har det hörts
vissa signaler, att en hel del nödvändiga
arbeten som är i gång skall stoppas
under sommarperioden, och det har
vållat oro i länet. Det har bl. a. signalerats
att en del industribyggen som
drivs som beredskapsarbeten inte kan
komma i gång förrän till hösten eller
på vissa orter stoppas trots att det
finns arbetslös byggarbetskraft och givetvis
även annan arbetskraft, som kan
sysselsättas i dessa sammanhang.

Vi kan inom länet inte godta eu sådan
arbetsmarknadspolitik, enär dessa
industribyggen medför serviceanordningar
och industrianordningar som
ger sysselsättning för framtiden.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
också nämna något om det
stora behovet av en upprustning och
uppbyggnad av vägarna inom Norrbottens
län. Vi har ännu kvar många dåliga
vägar. En utbyggnad av såväl det
allmänna vägnätet som skogsbilvägnätet
är en grundförutsättning för att näringslivet
skall kunna utvecklas inom
länet. Det är ett livsvillkor för att
skogsbruket skall kunna fortsätta som
näring att såväl de allmänna vägarna
som skogsbilvägarna utbyggs och upprustas.
Jag förundras många gånger
över den tålmodighet som många män -

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

Om åtgärder mot arbetslösheten i Norrbottens län

niskor i våra bygder i Norrbotten visar
gentemot de urusla vägarna vår och
och sommar inom vissa områden — jag
kan nämna vägen från överkalix mot
Gällivare och vägen från överkalix mot
Pajala, men jag skulle kunna mångfaldiga
exemplen.

■lag har för min del den uppfattningen,
att all arbetskraft inte kan och inte
bör flyttas söderut från länet. Det har
oroat människorna i länet ganska mycket
under senare månader att arbetsförmedlingarna
visar en kanske överdriven
ambition att få folk att flytta.
Många människor är av olika anledningar
bundna till sin hembygd och
vill inte flytta. Jag skulle här vilja
nämna, att skogsarbetare fortfarande
behövs inom området. Våra skogar är
inte slutavverkade, utan de växer årligen,
och skogsarbetskraften behövs,
men det uppstår säsongmässig arbetslöshet
i synnerhet för denna yrkesgrupp.
Det är även otänkbart att man
skulle kunna få 40—50 år gamla människor
att flytta söderut, .lag vill också
påpeka att vi icke vill bli av med alla
våra arbetsföra ungdomar — om det
går så, dör landsändan.

Arbetsförmedlingarnas ambition att
flytta arbetskraften är enligt vårt sätt
att se litet överdriven. Man måste i förmedlingsarbetet
ändå komma ihåg att
man har med levande, tänkande individer
att göra. Jag tror inte heller att
det är samhällsekonomiskt rätt att låta
bli att investera, bygga om och förbättra
vägnätet när det finns ledig arbetskraft.
Arbetskraften är en av våra viktigaste
produktionsfaktorer, och därför
borde den utnyttjas i stället för att få
gå sysslolös.

Herr talman! Jag vill än en gång
tacka statsrådet för svaret på min
fråga.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Själva frågan skulle
kunna ge anledning till en mycket omfattande
debatt, vilket jag inte har nå -

gonting emot. Jag förmodar dock att
herr talmannen närmast tänkt sig att
frågeinstitutet skulle ge möjligheter till
relativt korta frågor och korta svar
och därutöver möjligen några korta
repliker. Därför skall jag försöka respektera
det som jag förmodar är herr
talmannens önskemål genom att mycket
kort säga till herr Wanhainen, att jag
är helt på det klara med den påfrestning
det innebär för Norrbotten med
den betydande omflyttning som där
är i gång.

Man kan emellertid inte bortse från
att vi just nu har en konjunktur för
hela vårt land, som är den efter kriget
hetaste vi har upplevt med en rekordlåg
arbetslöshet. Man hade hoppats att
det också till det län vi nu talar om
skulle vara möjligt med en industrilokalisering
— av egen drift eller med de
stimulansmedel vi hittills har gett. Det
är att beklaga att något sådant inte har
kommit i gång i någon större utsträckning,
men vi hoppas att så skall ske.

I-åt mig bara kort säga, att för de cirka
1 000 arbetslösa arbetarna inom
bvggnadsområdena har det inte minst
i Norrbotten igångsatts en rad skolbyggnader
och andra företag tidigare
än som kanske eljest skulle ha skett,
just för att ge dessa människor sysselsättning.
I övrigt finns det närmare
1 000 skogsarbetare, för vilka situationen
är besvärlig och för vilka man inte
vet om det kommer att vara möjligt att
ordna sysselsättning under den kommande
vintern. Där kan det bli fråga
om omskolning och eventuell överflyttning
till andra områden. Då kommer
det slutgiltigt att bli fråga om beredskapsarbeten.
Under de senaste åren
har vi haft omfattande sådana. Yägarbetarna
har varit sysselsatta i beredskapsarbeten
i en omfattning, som inneburit
att vägbyggandet i Norrbotten
har varit tre gånger så omfattande som
flerårsplanen under den senaste femårsperioden.

Det är således mycket betydande medel
som har ställts till förfogande, men

Tisdagen den 12 maj 1904

Nr 23

Om åtgärder mot arbetslösheten i Norrbottens län

det är möjligt att dessa ändå inte varit
tillräckliga — jag bär bär bara velat
erinra om förhållandet mellan flerårsplanen
och de faktiska kostnaderna.

.lag tror, herr talman, till sist att det
är nödvändigt att mycket noga uppmärksamma
problemen inte minst i
Norrbotten, och även om — som jag
nyss sade — vi bar en konjunktur sotn
är mycket het, en överkonjunktur, kan
man inte bortse från att arbetslösheten
i våra norrlandslän är mycket hög och
kanske mest markerad i Norrbotten,
med arbetskraft som rimligtvis inte kan
omflyttas. Man måste där på ett särskilt
sätt bereda utrymme för arbeten i skogen,
på vägarna o. s. v. för den äldre
arbetskraften. Jag vill understryka vad
jag sade i själva svaret, att om det visar
sig nödvändigt får vi öka omfattningen
av dessa beredskapsarbeten också
under innevarande sommar.

Herr WANHAINEN (s):

Endast några ord! Jag är väl medveten
om att det är högkonjunktur här i
landet; kanske till och med överhettning
i mellersta och södra Sverige. Men
det beklagliga är att det, då det är högkonjunktur
i landet i övrigt, vidtas generella
konjunkturdämpande åtgärder
som medför att Norrbotten blir lidande.
Arbetslösheten i Norrbotten är faktiskt
större i sådana situationer än den är då
vi bär lågkonjunktur i hela landet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är egentligen ett
oerhört intrikat problem vi här ställs
inför. Kort sagt — om det fattas 25 000
människor i Mellansverige och södra
Sverige för våra industrier och det
samtidigt i de norra delarna finns ett
överskott av arbetskraft på 5 000 eller
10 000 människor, vad skall man göra i
det läget? Skall vi ta in arbetskraft
från andra länder och ge dem sysselsättning,
där efterfrågan är så stor, eller
skall vi säga att vi i första hand

måste förbehålla dessa arbeten åt den
arbetskraft vi har i vårt land?

Om vi stannar inför det senaste alternativet
finns det två möjligheter. Det
ena är att vi tar arbetskraft från annat
håll i landet och det andra är att vi
försöker flytta arbetet till det område
där arbetskraften finns. Vi måste försöka
båda dessa vägar, och vi får så
småningom se vad resultatet blir.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett par meddelanden
angående denna veckas arbetsplena,
in. m.

Arbetsplena denna vecka beräknas
sluta i morgon onsdag omkring kl. 23,
på torsdag omkring kl. 18 och på fredag
likaså omkring kl. 18.

Enkla frågor skall denna vecka, för
att kunna besvaras vid frågestunden
nästa tisdag, den 19 maj, vara inlämnade
senast nu på torsdag kl. 10.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 187, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock
väckt motion om utjämning genom kyrkofonden
av pastoratens avlöningskostnader.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 188, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

Ang. sSrskilda bestämmelser för nyblivna körkortsinnehavare

59, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. särskilda bestämmelser för nyblivna
körkortsinnehavare

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för
avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Sveningssons den 17 april
framställda interpellation angående särskilda
bestämmelser för nyblivna körkortsinnehavare,
erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Sveningsson har
frågat mig om jag uppmärksammat att
ett stort antal svåra trafikolyckor orsakats
av ungdomar strax efter det de erhållit
körkort, om jag överväger att föreslå
några särskilda bestämmelser för
nya körkortsinnehavare under de första
åren efter det körkort erhållits samt
om jag i så fall är beredd att även ta
upp frågan om preliminärt körkort.

I anledning härav vill jag anföra att
de av herr Sveningsson aktualiserade
spörsmålen är föremål för behandling
av bilförarutredningen som enligt givna
direktiv bl. a. har att till förutsättningslöst
övervägande uppta frågan om
införande av provisoriskt körkort. Sedan
utredningen framlagt sina överväganden
och förslag blir det alltså anledning
att återkomma till här nämnda
spörsmål.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för svaret på min
interpellation. Jag kan även tacka för
ett kort svar, som tydligen inte vållat
statsrådet något vidare besvär eller bekymmer.
Statliga utredningar kan användas
på olika sätt. De används mycket
ofta som motivering för att avslå
motioner här i riksdagen, och de används
även av statsråden när det gäller
att avvisa interpellationer.

Men det är inte alltid som regeringen
inväntar pågående utredningar innan
den lägger fram förslag i riksdagen.
När jag i interpellationsform framställde
de här frågorna var jag väl medveten
om att detta med preliminära eller
provisoriska körkort är under utredning
i 1963 års bilförarutredning. Riksdagen
hade nyligen avslagit en motion
i detta ärende med samma motivering
som statsrådet använde. Men med tanke
på det intresse som jag erkänner att
statsrådet Skoglund ibland visar för en
ökad trafiksäkerhet hade jag en viss
förhoppning om att statsrådet här skulle
ta ett initiativ för att ett förslag i
den riktning jag avser skulle kunna
läggas fram snart.

Antalet trafikolyckor har ökat allvarligt
under de senaste månaderna, så
det vore berättigat att ta ett krafttag
för en bättre trafiksäkerhet. Vi är säkert
alla medvetna om att dessa ungdomar
i 18—19—20-årsåldern förorsakar
många och svåra trafikolyckor.
Visst är det hemska och tragiska händelser
när människoliv hastigt plånas
ut. Ännu fler blir allvarligt skadade i
trafikolyckor och får genomgå svåra lidanden,
och många får men för hela
livet. Det är inte mindre tragiskt när
ungdomar med livet framför sig, ofta
på väg till eller ifrån en nöjestillställning
på lördags- eller söndagskvällen,
inte kan förbli herre över sitt fordon
och det inträffar en fasansfull olycka.
Många gånger är det olyckor som beror
enbart på ungdomligt övermod.

När vi så ofta läser om och ser bilder
i tidningarna av trevliga ungdomar som
på detta sätt möter sitt livsöde och
slutet på sin levnad, ligger den frågan
nära: Har det uträttats vad som kan uträttas
för att så långt som möjligt hindra
sorg och lidande till följd av händelser
i trafiken?

Vi må framdeles besluta om aldrig
så omständlig och långvarig körskoleutbildning;
en bilförare lär sig enligt
min mening inte att köra bil riktigt på
allvar innan han ensam har ansvaret i

Tisdagen den 12 maj 1964

Nr 2:1

Ang. särskilda bestämmelser för nyblivna körkortsinnehavare

bilen. På vilket sätt det än skall ske
tror jag det behöver med större kraft
och på allt sätt inskärpas, inte hur man
handskas med ett motorfordon i den
eller den situationen, utan vilket ansvar
det är förenat med alt få rätten att
handskas med ett så farligt redskap
som ett motorfordon. Ansvaret för körkortsinnehavaren
oeli hans medmänniskor
måste med alla medel inskärpas.

Jag tror för min del att det skulle
vara av mycket stort värde att införa
ett system med preliminärt körkort, .lag
är rädd för att man i trafiksäkerhetsarbetet
satsar litet för mycket på propaganda.
Det hjälper inte med förmaningar
och trevliga uttalanden — nya
körkortsinnehavare borde under en viss
tid vara utsatta för en särskild kontroll
och uppmärksamhet med risk för att
mista det preliminära körkortet, om de
gör något allvarligt misstag eller uppträder
vårdslöst i trafiken, och det borde
vara rätt svårt att på nytt få pröva
för preliminärt körkort.

I tidningen Aftonbladet för den 3 maj
i år —- således sedan jag lämnat denna
interpellation — fanns en artikel med
rubriken »Panikbeslut kan inte stoppa
trafikdöden». I denna artikel förs den
synpunkten fram, att det under de senaste
åren har fattats en del panikbeslut
för att man skulle döva ett dåligt
samvete och att vidtagna åtgärder inte
kommer att leda till det resultat som
man hoppats på. Jag delar ganska långt
den uppfattningen.

Det redovisas i denna artikel att 18—
19-åringar är fyra gånger farligare i
trafiken än äldre bilförare och att av
100 bilförare under 25 år 20 råkar ut
för olyckor. Även om jag kanske inte
kan skriva under allt i den artikeln, vill
jag ändå föra ett avsnitt av den till
riksdagens protokoll. Efter vissa jämförelser
säger man:

»Det naturliga vore väl i stället att
körkortet inte fick definitiv karaktär
förrän en förare under t. ex. tre års tid
dokumenterat att han kört olycksfritt.
Redan nu säger bestämmelserna att

man inte får övningsköra med en elev
om man inte innehaft körkort i tre år.
Lagen anser alltså att det krävs tre års
körning för att eu förare skall Idi trafikmogen.
Dra då också konsekvenserna
av detta och låt körkortet hänga löst
de första åren. —- Det farliga med de
nuvarande paniktendenserna är att de
alla arbetar mot samma mål, nämligen
att avlasta bilförarens eget personliga
ansvar för sin körning. Håller jag mig
under den gräns hastighetsbegränsningen
föreskriver har jag gjort mitt. Myndigheterna
har övertagit ansvaret. Betalar
jag 35 kr. för att få bilen kontrollbesiktigad
liar jag uppfyllt allan rättfärdighet.
Myndigheterna får ta ansvaret.
Och har jag tagit körkort på min
18-årsdag så har myndigheterna förklarat
att jag kan köra bil. — Detta är den
psykologiska reaktionen av myndigheternas
ingripande för trafiksäkerhetens
främjande: Rättar jag mig efter förbud
och förordningar så har jag gjort mitt!»

Att införa provisoriska eller preliminära
körkort är ingen populär åtgärd
bland de unga, men jag tror att eu sådan
reform skulle rädda en hel del
människoliv, ja årligen rädda ett betydande
antal människor, och då är det,
herr statsråd, värt att pröva eu sådan
reform så snart som möjligt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Sveningsson när han säger, att det
svar som jag utarbetat på hans interpellation
inte vållat mig några speciella
bekymmer; jag har ju kunnat hänvisa
till en utredning som tillsattes år 1962
och som fått i uppdrag att utreda frågan
om provisoriska körkort, alltså just den
fråga som herr Sveningsson har tagit
upp. Vidare fick utredningen i uppdrag
att arbeta så skyndsamt som möjligt
för att utarbeta nya, modernare och
pedagogiskt riktigare bestämmelser när
det gäller bilförarutbildningen.

Den problematik, som herr Sveningsson
tagit upp, har emellertid vållat mig

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

Ang. särskilda bestämmelser för nyblivna körkortsinnehavare

och vållar mig dagligen bekymmer.
Ingen i detta hus känner starkare än jag
behovet av att vidtaga åtgärder av skilda
slag för att åstadkomma en ökad
trafiksäkerhet. Från kommunikationsdepartementets
sida har också vidtagits
en rad åtgärder, som vi anser tillsammantagna
kommer att resultera i en
förbättrad och ökad trafiksäkerhet. Men
det är här inte fråga om en åtgärd,
utan om en hel serie. Jag har så sent
som i samband med behandlingen av
sjätte huvudtiteln i denna kammare varit
i tillfälle att presentera ett 20-punktsprogram, som departementet har
utarbetat och efter vilket trafiksäkerhetsarbetet
skall bedrivas.

Herr Sveningsson säger att här gäller
det att ta krafttag. Ja, just det, och det
har vi försökt att göra. Men vi måste
väl ändå, eftersom — såsom herr Sveningsson
själv säger — frågan om provisoriska
körkort är en omdiskuterad
fråga, först utreda denna fråga för att
få klart för oss hur bestämmelserna skall
utformas, så att de blir så riktiga som
det över huvud taget är möjligt. Jag har
inte vågat mig på att utan en utredning
lägga fram ett förslag om åtgärder i detta
avseende, därför att jag har ett behov
av att veta — och jag tror att riksdagen
också har det — hur ett sådant
förslag är underbyggt.

Bilförarutredningen kommer enligt
uppgift att redovisa en del av sitt arbete
redan instundande höst, och den
kommer därvid att ta upp dels frågan
om bilförarutbildningen och dels frågan
om provisoriska körkort, den sistnämnda
frågan så till vida att omprövning
av körkortet skall ske ett eller två
eller måhända tre år efter det att provet
har avlagts. Vidare ingår i utredningsarbetet
att undersöka huruvida en
efterprövning skall införas när körkortsinnehavaren
uppnått en viss ålder,
eftersom ju under en människas levnad
vissa förändringar i konstitutionen kan
inträffa, som gör att en sådan efterprövning
kan vara nödvändig. Det är således
ett konglomerat av problem som

bilförarutredningen har att syssla med.

Det finns alltså möjligheter, herr
Sveningsson, att till nästa års riksdag
få ett förslag i dessa frågor, och jag
tror att både herr Sveningsson och jag
har nytta av att det finns en utredning
och att det finns remissyttranden över
dess förslag, så att hela problematiken
om provisoriska körkort blir ordentligt
genomlyst. På det sättet kan vi gå fram
med ett förslag som är väl underbyggt.

Jag blev en aning överraskad när
herr Sveningsson konstaterade att eu
rad av åtgärder visserligen hade vidtagits
men att de hade varit »panikartade».
Ge mig, herr Sveningsson, ett
eller några exempel på panikartade beslut
som Kungl. Maj:t eller riksdagen
och Kungl. Maj:t gemensamt har vidtagit
för en ökad trafiksäkerhet! Jag är
mycket intresserad av att få något sådant
exempel. Vad man möjligen kan
klandra regering och riksdag för är
att vi kanske inte vidtagit tillräckligt
många åtgärder. I den inventeringshög
med förslag till olika åtgärder som vi
har i departementet och som vi har fört
fram efter hearings med organisationer
av skilda slag och med enskilda människor
finns alltjämt förslag som, om de
genomföres, kommer att gagna trafiksäkerheten.

Jag skulle gärna vilja veta vad som
ligger bakom den betvgsättning som
herr Sveningsson så plötsligt gör i fråga
om det trafiksäkerhetsarbete som myndigheterna
har utfört under detta år.
Jag hör inte till dem som anser att vi
enbart kan nöja oss med den trafiksäkerhetspropaganda
som NTF utför. Hur
utomordentligt värdefull den än är, måste
den kompletteras med lagbestämmelser
av skilda slag, Riksdagen kommer
att i morgon eller på fredag att få ta
ställning till förslaget om förändrade
bestämmelser angående granskningen
av bilar. Vi har ett beslut om kontroll
av begagnade bilar, och vi genomförde
för någon månad sedan en bestämmelse
om kontroll av handeln med begagnade
bilar. Jag tror man vågar säga om den

Tisdagen den 12 maj 1904

Nr 23

Ang. särskilda bestä

sista åtgärden att den har visat sig vara
i hög grad motiverad.

Detta är alltså vad vi har vidtagit.
Men, herr Sveningsson, låt mig få ta del
av den katalog som herr Sveningsson
förfogar över!

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för det senaste uttalandet,
att vi troligen redan nästa år
får besluta om provisoriska eller preliminära
körkort. Jag vill säga att jag
är mycket nöjd med detta uttalande och
att det alltså finns utsikter till att det
kommer fram ett förslag.

Jag vill ändå peka på i det här sammanhanget
att i det betänkande, som
lämnades 1957 av 1953 års trafiksäkerhetsntredning,
fanns ett förslag om provisoriskt
körkort under ett år, men när
statsrådet Skoglund 1958 lämnade en
proposition med anledning av denna
utredning togs inte det förslaget med,
och det vill jag nog beteckna som någonting
mindre lyckligt.

Statsrådet gjorde ett ganska stort
nummer av vad han ansåg vara mitt uttalande
men som var citat från Aftonbladet
om att beslut i trafiksäkerhetsfrågor
fattats i panikens tecken. För att
inte tynga riksdagens protokoll med
flera citat ur artikeln i tidningen Aftonbladet
skall jag be att få överlämna
artikeln till statsrådet för studium. Jag
skulle annars kunna citera den en hel
del ytterligare.

Jag vill gärna erkänna att det naturligtvis
är värdefullt att man inom kommunikationsdepartementet
sysslar så
mycket med trafiksäkerhetsfrågor —
jag har här också riksdagens protokoll
med statsrådets redovisning av 20-punktsprogrammet i samband med
andra kammarens behandling av sjätte
huvudtiteln — men jag är inte alldeles
övertygad om att förslagen leder till de
resultat som vi hoppas på. Det kanske
behövs ännu litet mera än vad som
framfördes i 20-punktsprogrammet. Del

2 Första hammarens protokoll 196i. A T 2-3

mclser för nyblivna körkortsinnehavare

är väl ändå en ganska allvarlig företeelse
att antalet olyckor ute på vägarna
har ökat så kraftigt under de senaste
månaderna.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Sveningsson hade att säga om det
som saknades i propositionen 1958
skall jag be att få citera följande ur direktiven
för den nu sittande bilförarutredningen,
där det heter beträffande
frågan om provisoriskt körkort, att
»ett system som det föreslagna f. n. inte
borde införas med hänsyn till att man
borde avvakta erfarenheterna av de
skärpta reglerna angående återkallelse
av körkort, som samtidigt underställdes
riksdagens prövning».

Denna motivering för att man då inte
skulle ta upp frågan om provisoriska
körkort byggde bl. a. på de remissyttranden,
som kommit in, men under de
år som gått har frågan mognat även
hos dem som då representerade en opinion
emot provisoriska körkort.

Sedan vill jag säga att herr Sveningsson
gjorde uppgiften alldeles för lätt
för sig när han sade att han inte ville
tynga protokollet genom att anföra några
exempel på vad han kallade för »panikbeslut».
Fäller man ett omdöme och
förklarar att vad som gjorts från myndigheternas
sida i många stycken har
varit beslut i panikens tecken, tycker
jag att man skall anföra bevis och inte
hänvisa till en tidning. Jag liar ingen
anledning att ta upp en debatt med en
tidning, som inte kan försvara sig här
i kammaren, men jag har anledning att
begära en förklaring av den man som
säger att han solidariserar sig med påståendet
att det var panikbeslut som
hade träffats.

Herr Sveningsson — fram med exemplen
!

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Eftersom statsrådet
Skoglund inte vill förenkla arbetet på

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

Ang. särskilda bestämmelser för nyblivna körkortsinnehavare

det sättet att han tar del av artikeln i
Aftonbladet, skall jag gärna citera ytterligare
något ur den. I denna artikel
sägs det alltså vidare:

»I skuggan av detta dåliga samvete
samlar vi oss då och då till desperata
ingrepp. Yi inför hastighetsbegränsningar.
Vi beslutar om kontrollbesiktning
av gamla bilar. Vi genomför världens
strängaste rattfyllerilagar. Vi diskuterar
omprövning av de äldre bilförarnas
körkort.»

I artikeln konstateras också — jag
skall inte läsa upp allting — att 90
procent av olyckorna beror på den
mänskliga faktorn. Beträffande återstående
10 procent fördelar sig orsakerna
på övriga faktorer. Man kommer också
fram till att den kontroll av bilarna,
som jag har varit med om att tillstyrka
och som jag är tacksam för om den nu
inte blir alltför dyrbar, icke kommer
att ge det resultat ur trafiksäkerhetssynpunkt
som har åsyftats. Jag skall be
att få citera ännu ett litet avsnitt.

»Vet vi att hastighetsbegränsningar
minskar olyckorna? Det sägs att det
finns skäl som tyder på detta. Men hur
vet vi att det inte är den ökade polisbevakningen
på vägarna under denna
tid som är det verkliga skälet till den
nergång i olyckorna som man tror sig
kunna urskilja?»

Det har framförts önskemål ifrån olika
håll om att man här skulle försöka
utreda och klarlägga om det är trafikkontrollen
eller den minskade hastigheten
som medför att det blir ett mindre
antal olyckor. Men att undersöka
vilken betydelse den ökade polisbevakningen
har, det har man inte velat vara
med om.

Jag stryker ännu en gång under, att
detta är i stort sett citat ur den artikel
jag nämnde.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Sveningsson backade
ju ur den något kaxiga attityd han
från början intog. Nu konstaterar han

att det var fråga om ett citat. Han uteslöt
det gamla tillägget om att han helt
anslöt sig till citatet.

Men vad är det nu för någonting som
enligt herr Sveningsson är definition
nr 1 på panikbeslut? Jo, det är alltså
beslutet om att vi skall kontrollgranska
gamla bilar, de s. k. rishögarna, och vidare
beslutet om kontroll av handeln
med begagnade bilar. Inte så långt ifrån
det län där herr Sveningsson bor upptäckte
man på elva dagar 213 bilar som
bilinspektionen omedelbart satte skylten
»körförbud» på därför att de inte
fick färdas längs vägarna.

Är herr Sveningsson beredd att säga,
att detta var ett beslut i panikens tecken
och att detta beslut inte kommer
att få någon effekt?

Herr Sveningsson talar om att man
här diskuterar införandet av en kontroll
av äldre bilförares körkort. Är det
ändå inte en fråga av samma art och
beskaffenhet som den, beträffande vilken
herr Sveningsson kritiserade mig
för att jag inte hade tagit tillräckliga
krafttag, nämligen frågan om att införa
provisoriska körkort för nyblivna körkortsinnehavare
?

Herr Sveningsson talade om att man
inför hastighetsbegränsningar och citerade
någonting om att de saknar betydelse.
Jag skulle vilja rekommendera
herr Sveningsson att försöka få tag på
tredje lagutskottets utlåtande som har
justerats och bordlagts i dag. Läs utskottsutlåtande!
och läs reciten och sedan,
herr Sveningsson, kan vi komma
tillbaka och diskutera hastighetsbegränsningarnas
betydelse.

Herr Sveningsson ansåg att man inte
hade gjort tillräckligt i fråga om polisbevakningen.
Har det gått alldeles förbi
herr Sveningsson att inrikesministern
har lämnat en proposition, som har nr
100, och som innebär en upprustning
av vårt polisväsende inför förstatligandet.
Enligt denna åläggs inte bara statspolisen
utan också den patrullerande
ordningspolisen att utöva trafikkontroll
och kontroll av bilar.

Tisdagen den 12 maj 1964

Nr 23

Ang. särskilda bestämmelser för nyblivna körkortsinnchavare

Jag har väldigt svårt att förstå alt
detta är några exempel på panikåtgärder.
Jag har inte haft tillfälle att kontrollera
hur herr Sveningsson har röstat
beträffande de propositioner, som
vi behandlat om inrättande av AB
Svensk bilprovning samt om kontroll
av handeln med begagnade bilar, så
jag vet inte om han kan så att säga
svära sig fri från ansvaret för dessa
s. k. panikbeslut.

Nej, herr Sveningsson, detta inlägg
var illa förberett eller, rättare sagt, det
var förberett så långt i förväg att det
kommer alldeles på sidan om vad herr
Sveningsson, när han kommer ensam
i sin kammare, inser är det riktiga.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill inte godta
statsrådets påstående att jag har backat
ur eller backat ifrån någon uppfattning,
som jag tidigare har uttalat, och
jag markerade ju här efter bästa förmåga
att jag citerade ur en tidningsartikel.
Jag sade att jag ofrånkomligt hade
vissa sympatier för vad som här var
uttalat, även om jag inte kunde dela
den uppfattning som här framkom i sin
helhet. Jag förstår att statsrådet inte
tycker om att Aftonbladet tar in sådana
artiklar som denna.

När det gäller frågan hur jag har
röstat sade jag i ett tidigare anförande
att jag har röstat för den obligatoriska
bilprovningen, men jag hade den
gången ett säryrkande. Jag ansåg att
kontrollen borde ha lagts under bilinspektionen
och inte som det nu blev
under ett halvstatligt bolag, där staten
har satsat 51 procent av aktiekapitalet.

Jag vill som jag redan sagt inte godta
statsrådets uttalande om att jag har
backat ur någon uppfattning som jag
här har givit uttryck åt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag måste säga att jag
ju inte vet vad herr Sveningsson egent -

ligen har just nu, om han har sympatier
eller om han har en uppfattning.
Från början hade han en ståndpunkt,
nämligen den att han helt delade de
synpunkter som framförts i den av honom
citerade tidningsartikeln. Nu säger
han att han har vissa sympatier för
den. Men, herr Sveningsson, jag diskuterar
inte tidningsartikeln, jag diskuterar
vilken mening ledamoten av första
kammaren herr Sveningsson har. Vad
jag efterlyser är fortfarande de där exemplen
på panikbeslut. Det var den
rubriceringen som herr Sveningsson
gav myndigheternas åtgärder och hans
egen votering, eftersom han säger att
han varit med om bl. a. att besluta om
AB Svensk bilprovning. Här vill jag
inom parentes säga att det var en intressant
synpunkt han framförde. Han
ser hellre att staten äger allt än att de
enskilda här får vara med och äga hälften.
Det var en deklaration av en tvättäkta
högerman!

Vad jag begär, herr Sveningsson, är
att en riksdagsman som gör ett sådant
kategoriskt påstående och som så bestämt
hävdar att det är panikåtgärder,
också skall kunna säga vilken åtgärd
som var panikåtgard och varför den
var det. Det är ändå ett mycket lindrigt
krav, för att inte säga ett minimikrav
på en riksdagsman.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Om statsrådet Skoglund
försöker aldrig så mycket, kan han
dock inte frånkänna mig rätten att här
göra ett citat ur en tidningsartikel. Det
har förekommit många gånger i riksdagsdebatterna.

Sedan är det en sak som jag också
vill framhålla. Statsrådet har i ett tidigare
anförande understrukit att jag bör
studera det utlåtande som nu ligger på
riksdagens bord — det gäller här hastighetsbegränsningen.
Jag vill emellertid
säga att det har gjorts många uttalanden
från olika håll om att man borde
undersöka vad trafikövervakningen

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 19C4

Ang. särskilda bestämmelser för nyblivna körkortsinnehavare

har betytt och vad hastighetsbegränsningen
har betytt. Det sköt utredningen
ifrån sig. Inte heller statsrådet Skoglund
har velat beakta denna synpunkt,
så att vi kunnat få klarhet i vad det
rör sig om.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Nu börjar herr Sveningsson
komma ut i periferien, och
jag förstår att han har behov av det
för att så småningom ramla ur denna
debatt, ty den blir naturligtvis litet mera
påträngande och besvärande för honom.
För att undvika alla missförstånd
vill jag säga att jag varken kan eller
vill hindra herr Sveningsson att citera
vilka skrifter som helst, absolut inte,
men jag har ändå rätt att kräva att få
veta: Vad är det i denna artikel som
herr Sveningsson solidariserar sig med
och förklarar som panikåtgärd, och varför
gör han det? Det är det som jag
inte fått något svar på, och det hade
jag ändå väntat att jag skulle få.

Nu för herr Sveningsson in debatten
på frågan, varför man inte undersökte
hur det skulle gå, om man inte hade
hastighetsbegränsningar och lät trafiken
flyta men hade polisen som övervakare.
Det är frågor som man givetvis
kan diskutera, och jag förstår att herr
Sveningsson efter att ha kapitulerat i
första halvtid nu har behov av att i
andra halvtid ramla in i något annat.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Denna debatt tycks
kunna fortsätta länge, ty vad jag bär
än citerar, vad jag än säger, använder
statsrådet den debattekniken att han
säger att han inte fått något svar på
den fråga som han framställt. Jag vägrar
att återigen läsa de citat som jag
bär har föredragit.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen, men jag
måste ställa frågan: Har jag fått svar
på mina frågor?

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1964/65 m. m., hänvisades propositionen,
såvitt anginge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 157, angående avveckling
av vissa av städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till
staten, in. in., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge vid propositionen fogat
lagförslag, till behandling av lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 158, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 11 :o),
16:0) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni
1962 (nr 242).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 823.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 12, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37,
38 och 53, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41 och 42 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 29—33.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde konstitu -

Tisdagen den 12 maj 1964

Nr 23

tionsutskottets memorial nr 12 skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 77, i anledning av vissa i Kungl.
Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65 behandlade
allmänna frågor;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat 11 till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat It till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

93, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt utbyggnad
av universitetet i Umeå m. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

Nr 23

Tisdagen den 12 maj 1964

nr 95, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående provisoriska åtgärder
för forskarutbildning, forskarhandledning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av statens bilinspektion m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer in. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa fastighetsfrågor
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för nyttiggörande av forskningsresultat
järnte i ämnet väckta motioner; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statliga avlönings- och pensionsreglementen;
samt

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten
;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock väckta motioner om upphävande
eller ändringar av valutaregleringen;

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts skrivelse med redogörelse för
Nordiska rådets tolfte session, dels i
anslutning härtill väckt motion;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om förbättring av näringslivets finansieringsmöjligheter,
in. in.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte i
anledning av propositionen väckt motion;
samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 § ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258) jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), in. in.;
samt

nr 33, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., såvitt avser anslag under nionde
huvudtiteln, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
viss kronan tillhörig mark, m. in.; samt
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,

Tisdagen den 12 maj 19G4

Nr 23

in. in., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
avser medelsanvisning.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 824, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Skärman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 155, angående
höjning av vissa postavgifter;
samt

nr 825, av herr Lager, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 155, angående
höjning av vissa postavgifter.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Wikner (s) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Kommer införande av reglerad
älgjakt att innebära ytterligare inskränkningar
— för de mindre skogsägarna
och de som inte har någon
mark — att få deltaga i älgjakt? Kommer
riksdagen att få besluta om reglerad
älgjakt i de län man nämnt som på
prov kommer att införa reglerad älg -

Meddelande ang. enkla frågor
jakt — eller kommer länsstyrelserna
och jägarförbunden att få avgöra detta?»;
samt

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Är Statsrådet vid sill
gradering av investeringsbehov med
hänsyn till aktuella angelägenhetskrav
villig överväga

att förskjuta investeringar för övergång
till högertrafik — en gång beräknade
till cirka 500 miljoner kronor —
till tidpunkter då behovet av resurser
för så viktiga investeringar som bostadsbyggande,
verkligt aktuella vägarbeten,
skollokaler m. in. är mindre
brännande,

att noggrant tillse att automobilskattemedel,
som nu lämpligen icke kan utnyttjas
till avsedda ändamål, icke under
väntetid fastlåses i andra fasta engagemang,
ävensom

att storleken av den årliga beskattningen
av motortrafiken bättre än nu
anknytes till aktuella årsbehov?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.34.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Onsdagen den 13 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 63
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna 1:146 och
11:192, 1:273 och 11:316 samt 1:327
och 11:333, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu är i fråga, till Utställningar
av svensk konst i utlandet för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:273 och 11:316 samt
1:327 och 11:333, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, ävensom med bifall
till motionerna 1:146 och 11:192,
till Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 250 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 423, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 105
ja och 110 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
191 ja och 168 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
9 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:311 och 11:284,
såvitt nu är i fråga, ävensom motionen
II: 287, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:311 och 11:284, såvitt
nu är i fråga, ävensom med bifall till
motionen II: 287, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 6 337 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstnings -

Onsdagen de» 13 maj 1964 fm.

Nr 23

apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 69.

Därjämte liadc 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 424, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 107 ja
och 111 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
182 ja och 180 nej, vadan beslut i frågan
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 824.

Föredrogs den av herr Lager avgivna
motionen, nr 825, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 155, angående höjning
av vissa postavgifter.

Herr LAGER (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Då motion nr 825 är behäftad
med vissa formella fel, ber jag
att få återkalla den.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, blev ifrågavarande motion med
kammarens tillstånd återtagen av motionären.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 77—104, bankoutskottets
utlåtanden nr 31—36, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 32 och 33
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
12, 13, 16 och 17.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 12, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 10 januari
1963 till och med den 9 januari 1964
i statsrådet förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt
gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det i statsrådet förda
protokoll över ecklesiastikärenden för
den 28 februari 1964, i vad det avsåge
ärendet nr 81 angående besvär rörande
tillstånd att förevisa filmen »491».

Angående Wennerströmaffärens konstitutionella
sida komme utskottet att
avgiva särskilt memorial.

Utskottets föreliggande memorial
upptog fyra särskilda, med A, B, C och
D betecknade avdelningar, av vilka de
två sistnämnda voro indelade i vissa
nedan närmare angivna punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och i förekommande
fall punktvis.

I avdelningen A hade utskottet anmält,
att vid den granskning av nyss
omförmälda protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med
grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
utskottet ej funnit skäl att mot
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Vid föredragning av avdelningen A
lades memorialet i denna del till handlingarna.

I avdelningen B hade utskottet anmält,
att det vid granskningen ej heller
funnit anledning framställa någon
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot ledamot av statsrådet.

Efter föredragning av avdelningen B
lades memorialet i förevarande del till
handlingarna.

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. landshövdingarnas innehav av bisysslor

I avdelningen C hade utskottet anmält,
att det vid granskningen uppmärksammat
vissa förhållanden av beskaffenhet
att föranleda tre särskilda under
avdelningen, i med I—III betecknade
punkter intagna uttalanden av utskottet
utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Punkten I

Ang. landshövdingarnas innehav av
bisysslor

I denna punkt hade utskottet ansett
sig böra för riksdagen tillkännagiva sin
uppfattning om önskvärdheten av att
återhållsamhet iakttoges, när fråga vore
om att meddela landshövding uppdrag
eller tillstånd att inneha uppdrag vid
sidan av ämbetet.

Härom anförde nu:

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utskottet har varit enhälligt
i sin erinran om vikten av att
landshövdingar inte vid sidan om
tjänsten får uppdrag av sådan omfattning,
att uppdragen inkräktar på deras
ordinarie arbetsuppgifter.

Som alla vet brukar utskottet vara
milt i sina tonfall då enhällighet uppnås.
Det hindrar inte att denna erinran
är allvarlig nog och att den framför
allt är av behovet påkallad. Detta
framgår med all önskvärd tydlighet av
den förteckning över landshövdingarnas
uppdrag som har fogats till utlåtandet.
Jag rekommenderar ledamöterna
att studera den. Ändå gör förteckningen
inte anspråk på att vara fullständig.
Den upptar inte heller uppdrag av mera
lokal eller ideell natur. Däremot omfattar
den även uppdrag, för vilka tillstånd
icke sökts hos Kungl. Maj:t i vederbörlig
ordning. Trots bristfälligheten
återfinns i förteckningen 107 uppdrag.
Tar man med även lokala och ideella
sådana — fortfarande utan att göra
anspråk på fullständighet — så kommer
förteckningen att omfatta 350 upp -

drag. Då utskottet 1945 gjorde en motsvarande
lista över landshövdingarnas
uppdrag stannade siffran vid allt som
allt 150.

För att man skall få en något så när
klar bild av anhopningen av uppdrag
hos vissa landshövdingar bör man också
uppmärksamma, att det finns en del
som av speciella skäl inte har några
uppdrag alls; andra har så många fler
och så mycket större.

Siffrorna visar att landshövdingarnas
uppdrag utanför länen ökats väsentligt.
Där är det särskilt att märka, att en del
av uppdragen kräver att vederbörande
vistas utanför landet längre eller kortare
tid. De många offentliga uppdragen
har tvingat en del av landshövdingarna
att vistas utanför sina län mer än en
månad under granskningsåret, och en
landshövding har varit utanför sitt län
ungefär två månader under granskningsåret.
Utredningarna har i en del
fall sammanträtt 30 dagar under året.

Beträffande flera av landshövdingarnas
uppdrag torde gälla samma regel
som för uppdraget att vara styrelseordförande
i NIB. Om detta sades, då riktlinjerna
drogs upp för NIB, att ordföranden
skulle ägna avsevärd tid åt uppdraget
och att styrelsen borde sammanträda
minst en gång i månaden. Då NIB
i höstas var föremål för debatt ställdes
i denna kammare också frågan, om styrelseordföranden
verkligen kunde ägna
uppdraget denna avsevärda tid. Något
svar på den frågan gavs inte. Det hör till
saken att vederbörande landshövding
vid sidan om uppdraget att vara ordförande
i NIB:s styrelse också är ordförande
i den stora radioutredningen och
ledamot av u-landsberedningen.

Som bekant är en annan landshövding
helt ledig för att vara rådgivare i
Kongo, och en tredje är rådgivare åt
Nyassalands premiärminister.

Östergötlands län är stort och kräver
säkert mycket arbete av länets chef,
men regeringen har likväl givit honom
i uppdrag att vara ordförande i lokaliseringsutredningen
rörande statlig verk -

Onsdagen den 13 maj 1964 fm

Nr 23

Ang. landshövdingarnas innehav av bisysslor

samhet, i en av ATP-fonderna, i Sveriges
radio och i arbetsmarknadsutredningen,
vartill kommer ytterligare fem
ordförandeuppdrag.

Man kan osökt anknyta til! vad Fredrik
Ström sade i denna kammare, då
klander riktades mot landshövdingarnas
många uppdrag 1945: »Vi kunna nog
säga om samtliga landshövdingar, att de
äro utomordentligt kunniga, dugliga,
plikttrogna och skickliga, men det är
ändå orimligt att på dem lasta den ena
bördan efter den andra. Man frågar sig,
om inte Kungl. Maj :t resonerar på samma
sätt som färdmannen, som hade en
åsna och tyckte att man på den kunde
lägga hur mycket som helst och lade
den ena stocken efter den andra på åsnans
rygg. Han sade: Tål du den, så tål
du den. Och till slut kniicktes åsnans

rygg-»

Jag säger som herr Ström, att lyckligtvis
har vi inte med åsnor att göra
utan med skickliga landshövdingar,
men det är likväl orimligt att räkna med
att deras arbetskraft skall förslå till såväl
det maktpåliggande och tidskrävande
arbetet inom länet som ordförandeskapet
i omfattande utredningar. Något
uppdrag, om inte flera, måste bli lidande.
Förklaringen till att det så ofta klagas
på att utredningarna arbetar alltför
långsamt torde kunna sökas i den
mängd arbete som regeringen hopar på
landshövdingarna. Intrycket bekräftas
av en närmare analys, som visar att en
tredjedel av kommittéerna har överskridit
den arbetstid som de tidigare angivit.
I en del fall har sagts att man beräknat
att vara färdig 1959/60, i andra

1963. De flesta kommittéer har dock
varit kloka nog att inte ange någon tidsgräns
utan de har satt den djärva målsättningen
i en ej tidsbegränsad framtid.
När det där förekommer att de tar
uppdrag vid sidan om alla dessa kommittéordförandeskap,
så får man en ordning
som står i strid med föreskriften
att ett uppdrag inte får verka hinderligt
på utövandet av den tjänst varmed
uppdraget skall förenas. Framför allt,

herr talman, står den nuvarande ordningen
i strid med vad sunda förnuftet
säger om nödvändigheten av att inte
utnyttja människor så mycket att de
knäcks såsom den tidigare omtalade
åsnan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Landshövdingämbetet
är ett mycket förnämligt ämbete. Att
vara länschef är en viktig och betydelsefull
uppgift. Allteftersom samhällsmaskineriet
blir av allt större omfattning
lägges allt mer och mer av arbete
på länscheferna att svara för. Arbetsuppgifter
felar sannerligen inte för
dessa höga ämbetsmän i respektive län.

Ute i länet är deras insatser uppskattade,
och de ägnas stor uppmärksamhet.
Landshövdingarna hör, som fru
Segerstedt Wiberg redan sagt, till den
kategori av höga statliga ämbetsmän
som också har många extrauppdrag och
bisysslor. Detta med ämbetsmännens
och statstjänstemännens bisysslor är
något som alltid på ett särskilt sätt intresserat
såväl allmänheten som riksdagens
ledamöter, och senast 1961 framhöll
konstitutionsutskottet — också då
i ett enigt uttalande — vikten av att sådana
uppdrag inte tillätes i sådan omfattning
att de kan inkräkta på befattningshavarens
tjänst.

Det skulle vara av mycket stort intresse,
om konstitutionsutskottet eller
någon annan instans gjorde en stor och
allmän undersökning av statstjänstemännens
bisysslor och extra-uppdrag i
allmänhet med eller utan tillstånd. En
objektivt och korrekt upprättad katalog
om detta skulle säkert bli en rätt
intressant läsning.

De bisysslor eller de uppdrag som
speciellt landshövdingarna alltid har
belönats med har vid ett flertal tillfällen
varit föremål för behandling och
uppmärksamhet i riksdagen. Den allmänna
uppfattningen är nog att länschefen
först och främst skall tillvarataga
och sköta det egna länets angelä -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. landshövdingarnas innehav av bisysslor

genheter och att inga andra intressen
får inkräkta på den saken.

Den sammanställning, som konstitutionsutskottet
gjort i år och som är fogad
till utskottets utlåtande, liksom de
sammanställningar som tidigare gjorts,
är säkert inte fullständiga, men de visar
ändå — såsom här redan har sagts
— att en del av landshövdingarna i
mycket stor utsträckning — ja, i alltför
stor utsträckning ■— har belönats
med uppgifter, som måste ta mycken
tid i anspråk och tvinga dem att vistas
rätt mycket utanför det egna länet. Under
alla förhållanden, om inte förr så
när länscheferna belönas med uppdrag
som ger anledning till långa utlandsresor
och vistelse i andra länder, har
regeringens välvilja att lämna uppdrag
till dessa befattningshavare gått alltför
långt. Ingen vill på något sätt underkänna
länschefernas kunnighet och
skicklighet — de är säkert i regel mycket
framstående män på det administrativa
området och de är säkert skickade
för de uppgifter de får och lämpliga
för de uppdrag de belönas med —
men extrauppdragen får inte bli så omfattande
och betydelsefulla att de går
före länschefernas egentliga arbetsuppgifter.

När det år 1925 gjordes en lönereglering
för dessa höga ämbetsmän, framhölls
att lönesättningen skulle vara sådan,
att landshövdingarna helt kunde
ägna sig åt det egna länet. Dessa förhoppningar
har emellertid inte infriats.
Vi har inga uppgifter om vad som hände
på detta område för 40 år sedan,
men sannolikt har det inte blivit någon
förbättring. Fru Segerstedt Wiberg
har här lämnat en del uppgifter, som
klart pekar i den riktningen. Såvitt
man kan förstå var landshövdingarna,
med den lönesättning som tillämpades
före år 1925, för sin ekonomi starkt
beroende av extrauppdragen. Nog måste
landshövdingarna nu sägas ha en
tillfredsställande lönesättning; de representationsanslag
som riksdagen diskuterade
på 30-talet har sedan länge

tillämpats. Visst är alla människor i regel
intresserade av att få så stora inkomster
som möjligt, men det går inte
att göra gällande att landshövdingarna
skulle vara ekonomiskt beroende av
bisysslor och extrauppdrag.

Utskottet går inte hårdhänt fram i
sitt utlåtande, men utskottet erinrar om
vad det tidigare anfört om vikten av
att landshövdingarnas uppdrag vid sidan
av tjänsten ej får en sådan omfattning
att de inkräktar på ämbetsutövningen.

Konstitutionsutskottets uttalande tidigare,
som godtagits av riksdagen, liksom
utskottets enhälliga uttalande i år,
innebär en uppmaning om återhållsamhet,
både till landshövdingarna att de
inte tar på sig eller är för mycket intresserade
av alltför många och betungande
arbetsuppgifter, och till Kungl.
Maj:t att visa återhållsamhet när det
gäller att belöna höga ämbetsmän med
uppgifter som tar mycket av både tid
och krafter i anspråk från den tjänst
som de är satta att sköta.

Det är inte meningen att direkt förbjuda
dessa bisysslor, men det bör vara
en måttlig avvägning av det hela.
Om här sker eu bättre avvägning, bör
det kunna leda till en mer tillfredsställande
ordning för det allmänna, både i
länen och i större sammanhang.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Utskottet är ju enhälligt
när det gäller denna punkt i utlåtandet,
och därför förmodar jag att kammarens
ledamöter inte förväntar sig någon
längre föreläsning av mig i denna
fråga.

Jag skulle vilja understryka vad
herr Sveningsson slutade med, nämligen
att utskottet har rekommenderat
en viss återhållsamhet. Utskottet är väl
medvetet om att det, med den kapacitet
och erfarenhet som landshövdingarna
besitter, är ytterst frestande att använda
dem för uppdrag, där de kan
göra en mycket god insats. Fördenskull

Onsdagen den 13 maj 1!)(>4 fm.

Nr 23

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

Imf man naturligtvis inte, såsom herr
Sveningsson också ansåg, försöka förhindra
Kungl. Maj:t att anlita landshövdingarna,
men däremot bör en viss
återhållsamhet i det avseendet iakttagas.

Det har här talats om landshövdingarnas
extrauppdrag och extraförtjänster.
Vi har genom statsrevisionen låtit
göra en undersökning beträffande dessa
saker, och den visar att landshövdingarna
i förhållande till vad t. ex. residensen
kostar är ylterst dåligt betalda
och att det kan finnas behov av
cxtrasysslor för deras vidkommande.
Det framkom vid undersökningen till
och med exempel på alt landshövdingar
för att kunna klara städningskostnaderna
måste tillgripa representationsbidraget.
Jag har velat påpeka detta för
att kammarens ledamöter inte skall ha
den föreställningen att landshövdingarna
är högt betalda för sina sysslor.

Utskottet rekommenderar således
återhållsamhet men har ingalunda velat
hindra Kungl. Maj:t att ta landshövdingarnas
tjänster i anspråk.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är givetvis riktigt
att vi inle har velat hindra Kungl.
Maj:t att använda landshövdingarna;
därom har vi varit eniga. Men vi har,
som utskottets ordförande framhöll, varit
måna om att säga att landshövdingarna
inte bör tas i anspråk för mycket.

Det förvånar mig något att herr Elmgren
tog upp landshövdingarnas lönefråga
i detta sammanhang — jag trodde
vi var eniga om att uppdragen icke
skall ges med tanke på landshövdingarnas
ekonomiska status. Då kommer
man ju in på ett helt annat problem,
som vi inte har diskuterat så mycket.
Jag har också tittat litet på vad uppdragen
ger, och de varierar starkt. En
del landshövdingar har för kommittéuppdrag
inkomster på över 13 000 kronor.
Med tanke på de dåliga ersättningar
som ges till kommittéledamöter ty -

der den inkomsten på att en sådan
landshövding har för mycket att göra
utom länet. Och om landshövdingarna
är dåligt avlönade bör det regleras vid
löneuppgörelserna, icke genom extra
uppdrag som tvingar dem att vistas
utanför länet.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Litet var i denna kammare
torde ha den erfarenheten, att
man inte blir fet på ersättningar för
kommittéuppdrag; det har fru Segerstedt
Wiberg alldeles rätt i. Jag åsyftade
heller inte något annat än ett generellt
uttalande om landshövdingarnas
avlöningsförhållanden. Jag håller fullständigt
med fru Segerstedt Wiberg om
att landshövdingarnas löner skall regleras
i vanlig ordning, men eftersom det
har talats så mycket om extrainkomster
ville jag i alla fall beröra problemet.
Fru Segerstedt Wiberg ocli jag har dock
inga skilda åsikter i det fallet.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Punkten II

Lades till handlingarna.

Punkten III

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien
och Tjeckoslovakien

I förevarande punkt hade utskottet
funnit sig böra för riksdagen tillkännagiva
viss uppfattning rörande det förhållandet,
att två handelsöverenskommelser,
nämligen med Bulgarien och
Tjeckoslovakien, ingåtts utan medverkan
i någon form från riksdagens sida

Av de vid ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade
herrar Elmyren, Damström, Otsén, Erik
Olsson, Dahl, Adamsson, Nilsson i Östersund
och Henningsson, fru Thunvall
samt herr Johansson i Trollhättan anmält
skiljaktig mening och ansett, att

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

utskottets utlåtande under denna punkt
bort erhålla angiven ändrad lydelse
och utmynna i följande uttalande:
»Utskottet har sålunda av sin granskning
ej funnit att regeringsformens föreskrifter
om samverkan mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska frågor
åsidosatts och har därför avslagit
ett inom utskottet framställt yrkande
om tillkännagivande utan åberopande
av § 107 regeringsformen.»

I denna fråga yttrade nu:

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Vi står här inför ett
exempel på de nu så ofta förekommande
lottningarna, och i detta fall har lotten
givit det utslaget att oppositionens
uttalande blivit utskottets. Lottminoriteten
— om jag får använda det uttrycket
-— har menat att det i fallen
Tjeckoslovakien och Bulgarien gäller
handelsavtal som endast formellt är
nya. Det har förekommit en viss omredigering
av de gamla avtalen och
även en övergång till betalning i konvertibla
valutor, men minoriteten anser
att det inte skett någon förändring
i varuutbytets struktur, och därför har
man funnit att det inte var något anmärkningsvärt
att avtalen inte förelädes
riksdagen.

Då jag tror att handelsministern
kommer att yttra sig i frågan, skall jag
inte gå djupare in på den, herr talman!

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Med utgångspunkt från
vad utskottets ordförande framhållit
vill jag bara understryka följande.

Enligt 12 § regeringsformen skall

handelsöverenskommelser med främmande
land, därest de är av större
vikt, föreläggas riksdagen för dess godkännande.
Jag kan tillägga att i 54 §
regeringsformen stadgas, att rådplägning
bör ske mellan Konungen och utrikesnämnden
i alla utrikesärenden av
större vikt före avgörandet.

Vid olika tillfällen har, såsom kammarens
ledamöter säkert erinrar sig, i
riksdagen diskuterats om dessa föreskrifter
åsidosatts eller ej, när ett handelsavtal
undertecknats utan att riksdagen
hörts eller detsamma förelagts
utrikesnämnden. De olika meningar
som därvid kommit till uttryck har föranletts
av skilda bedömningar i frågan
om en överenskommelse varit av större
vikt eller ej. Så har ej ansetts vara
fallet beträffande avtal om fortsatt handelsutbyte
med tidigare handelskontrahent,
därest den nya handelsöverenskommelsen
har avsett en förlängning
av tidigare varuutbytesuppgörelse
och inte befunnits medföra någon väsentlig
ändring i varuutbytets struktur.

Herr talman! Innan jag berör de två
handelsavtal, mot vilkas handläggning
utskottets majoritet framfört kritik —
låt vara i den mildaste formen för
konstitutionsutskottet — vill jag framhålla
att det alltid varit min strävan
att hålla riksdagen underrättad om alla
frågor av vikt på det handelspolitiska
området. Jag tror att om någon förebråelse
skall riktas mot mig, är det kanske
den, att jag alltför mycket upptagit
debattiderna här i kammaren med
meddelanden i olika sammanhang som
rör det område, för vilket jag för tillfället
bär ansvaret.

Naturligtvis är det en bedömningsfråga
att avväga, om ett spörsmål är av
sådan vikt att riksdagen bör höras; det
erkänner jag gärna. Jag har vid min
bedömning intagit den ståndpunkten,
att riksdagen inte bör besväras med sådana
frågor, till vilka den redan vid
tidigare tillfällen i princip tagit ställning.

Låt mig härefter, herr talman, övergå
till de två ifrågavarande avtalen. Under
åren 1947—1962 reglerades handelsutbytet
mellan Bulgarien och Sverige
av en överenskommelse från år
1947 som godkänts av riksdagen, överenskommelsen
var ettårig och förlängdes
successivt. I juni 1962 undertecknades
ett nytt handelsavtal med Bulga -

Onsdagen den 13 maj 1903 fin.

Nr 23

.31

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

rien. Detta avtal, som inte liar förelagts
riksdagen för godkännande, giillde i
första hand för tiden den I april 1902
—den 31 mars 1963. Den huvudsakliga
nyheten var att betalningarna mellan de
båda länderna fr. o. m. den 1 juli 1902
skulle ske i fritt konvertibla valutor.
De till avtalet fogade varulistorna innefattade
vidare vissa ändringar av export-
och importkontingenterna. Avtalet
skulle automatiskt förlängas på ett
år, om det inte sades upp senast tre
månader före utlöpandet. Handläggningen
av detta avtal föranledde inte
någon erinran från konstitutionsutskottet
vid dess granskning under fjolårets
riksdag. Jag vill understryka detta.

De svenska exportintressena i fråga
om Bulgarien utgörs till viss del av kapitalvaror
att levereras under en följd
av år. För att kunna infoga sådana beställningar
i sina flerårsplaner — vilket
är naturligt för ett land med den
ekonomiska struktur som Bulgarien i
likhet med många öststater har —
framfördes från Bulgarien starka önskemål
om att handelsavtalet skulle ändras
till ett långtidsavtal för att därmed
underlätta Bulgariens egen ekonomiska
planeringspolitik. Så skedde också i
maj 1963, då överenskommelse träffades
om ett nytt avtal att gälla under
tre år räknat från den 1 april 1963. De
till detta nya avtal fogade varulistorna
över export- och importkontingenterna
är emellertid alltjämt ettåriga, vilket
jag ber kammarens ledamöter observera.
Vissa förändringar, föranledda
främst av den svenska exportindustriens
önskemål, har vidtagits i dessa listor.
Någon betydande ändring i strukturen
i ländernas varuutbyte har, i
motsats till vad utskottet antytt, emellertid
inte inträtt. Vad jag här säger —
jag ber kammarens ledamöter observera
detta —- är fakta som i varje punkt
kan stödjas av avtalen.

Införandet av en treårig giltighetstid
för handelsavtalet kunde, på samma
sätt som skett tidigare samma år i
fråga om ett handelsavtal med Ungern,

rent formellt ha ägt 111111 genom ett särskilt
protokoll, utan att ett nytt avtal
upprättats. Den möjligheten ligger i
Kungl. Maj :ts — i detta fall handelsministerns
— hand. Denna väg valdes
emellertid inte, på grund av önskemål
från bulgarisk sida med det värde de
vill tillmäta den yttre formen för ett
avtal. Reellt sett är situationen emellertid
exakt densamma som om protokollsformen
utnyttjats.

Den i fråga om handelsavtalet med
Ungern valda formen föranleder enligt
detta memorial inte någon erinran från
utskottets sida. Det är kanske inte så
underligt, om jag ifrågasätter konsekvensen
i utskottsmajoritetens ställningstagande.
Med hänsyn härtill och
då avtalet med Bulgarien ej medfört
någon sådan förändring i varuutbytets
struktur, att det enligt de av utskottet
tidigare godkända riktlinjerna bör underställas
riksdagen, kan jag inte följa
utskottsmajoriteten när den framför
kritik mot handläggningen av dessa avtal.

Jag har ingenting att dölja i detta
sammanhang, ärade kammarledamöter!
Jag hoppas att ni tror på mina ord.

Vad beträffar avtalet med Tjeckoslovakien
ersätter det ett avtal av år 1955,
som godkänts av riksdagen. 1955 års
avtal var ett ettårsavtal med successiv
förlängning. Den sista förlängningen
gällde fram till den 31 oktober 1963.
Det nya avtalet gäller för en tid av tre
år i likhet med avtalet med Bulgarien.
Skälet för övergången till ett treårsavtal
var detsamma som det skäl som förelåg
beträffande det bulgariska avtalet.
I övrigt överensstämmer det nya
avtalet med Tjeckoslovakien i sak praktiskt
taget helt med det äldre. Betalningarna
får dock numera i överensstämmelse
med svenska önskemål —
jag understryker det — äga rum i fria
valutor. Varulistorna över export- och
importkontingenter är emellertid trots
detta alltjämt ettåriga. Därjämte har, såsom
utskottet framhållit, i avtalet införts
en ny klausul, innehållande ett

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 19G4 fm.

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

uttalande med innebörden att en ökning
av de ursprungliga kontingenterna
skall eftersträvas vid den årligen återkommande
översynen av varulistorna
och i samband med att man kommer
överens om nya kontingenter. Men, ärade
kammarledamöter, att jämna vägen
för ett ökat handelsutbyte och därmed
skapa förutsättningar för en ökning av
den svenska exporten liar jag i min enfald
inbillat mig vara ett önskemål,
som hela det svenska folket ställer sig
bakom. Denna avtalsklausul återger en
sådan allmän önskan av båda avtalsparterna.
Någon bindande förpliktelse
att öka kontingenterna innebär den
inte. Ingen kan läsa in detta i avtalet.
Avgörande för det framtida varuutbytet
kommer alltjämt att vara faktorer
av kommersiell och ekonomisk art.

Det nya avtalet med Tjeckoslovakien
innebär således i sak inte någon ändring
mot tidigare avtal med samma
land utom i vad avser giltighetstiden
och övergången till betalning i konvertibla
valutor. 1 fråga om giltighetstiden
vill jag endast hänvisa till vad jag redan
har framhållit i samband med min
redogörelse för det bulgariska avtalet.
Det kan upprepas här, om så skulle erfordras.
Vad angår övergången till betalning
i fria valutor har utskottet självt

— inte bara vid sin granskning under
tidigare år utan även i årets memorial
genom att däri förklara att handläggningen
av handelsavtalet med Ungern
inte föranleder någon erinran — ansett
att denna fråga — om jag nu håller
mig till den formella sidan av saken

— inte är av större vikt. I sak har givetvis
utskottet inte — och det kan man
inte heller vänta — haft någonting att
invända mot att vi på detta område
åstadkommer den liberalisering som
ligger i linje med hela den svenska
handelspolitiken.

Jag vill understryka att det i själva
verket sedan år tillbaka har varit en
strävan från svenskt håll, där inte minst
riksbanken varit den pådrivande instansen,
att frigöra betalningarna även med

öststaterna. Detta är ett svenskt önskemål
som aldrig mött en gensaga i denna
kammare eller i detta hus. Det resulterade
för övrigt redan år 1960 i att betalningarna
med Polen efter hård press
från svensk sida lädes om på konvertibel
basis, och den åtgärden bedömdes
vara i linje med våra allmänna handelspolitiska
strävanden. Den ansågs därför
inte heller behöva underställas riksdagen,
och konstitutionsutskottet har ej
framfört någon kritik mot det förfarandet.
Jag upprepar: Är detta konsekvent,
ärade kammarledamöter?

Det återstående skälet för att handelsavtalet
med Tjeckoslovakien borde
ha lagts fram för riksdagen skulle då
vara att det här är fråga om eif nytt
självständigt avtal och inte allenast om
en förlängning av tidigare avtal. Då det
nya avtalet emellertid — med de angivna
undantagen, som utskottet självt inte
anser vara av större vikt — praktiskt
taget endast utgör en omredigering av
det äldre, så har jag svårt att förstå
att kritik kan riktas mot handläggningen
av detta avtal. Formen för hur en
förlängning av en varuutbytesuppgörelse
sker kan inte få vara avgörande vid
bedömningen om ärendet är av större
vikt eller ej. Den bedömningen måste
föregå ställningstagandet till hur det
skall handläggas.

Av det sagda framgår att vart och ett
av de två avtalen med Bulgarien och
Tjeckoslovakien föregåtts av äldre avtal,
till vilka riksdagen lämnat sitt godkännande,
och att de nya avtalen icke
medför några väsentliga ändringar i
varuutbytets tidigare struktur. De två
avtalen står helt i överensstämmelse
med de riktlinjer för vår handelspolitik
som vid åtskilliga tillfällen godtagits
av riksdagen.

Redogörelse för avtalen och innehållet
i varulistorna har lämnats i utrikesdepartementets
serie av meddelanden angående
vissa utrikesärenden och tillställts
utrikesnämndens och utrikesutskottets
samtliga ledamöter och suppleanter
i efterhand. Handläggningen av

Onsdagen den 13 maj 1904 fin.

Nr 23

Ann. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

dessa avtal har sålunda, såvitt jag kan
finna, inte på något sätt avvikit från de
riktlinjer som konstitutionsutskottet tidigare
godkänt i fråga om tolkningen
av regeringsformens § 12.

Till det sagda vill jag avslutningsvis,
även om jag upptar lång tid herr talman,
foga några allmänna kommentarer.

Jag behöver väl knappast erinra kammarens
ledamöter om att det handelspolitiska
läget i dag är ett helt annat än
vid tiden närmast efter kriget. Bland
annat har ju försörjningsläget glädjande
nog totalt förändrats. Under hela efterkrigstiden
har det skett en utveckling
mot en frigörelse av världshandeln, vilken
bland annat möjliggjorts av det
snabbt förbättrade försörjningsläget. Om
vi har haft någon uppfattning i den
frågan, är det väl snarare att vi samtliga
gärna hade sett att utvecklingen gått
ännu snabbare i denna riktning. Under
hela efterkrigstiden har utvecklingen,
som jag redan sagt, skett mot en liberalisering.
Handelsavtalens antal och därmed
den bilaterala handelns betydelse
har radikalt minskats. Jag hade så när
sagt, herr talman, att Gud vare lov för
detta! Vår apparat hade knappast orkat
med annars, och därmed är det
också för alla dem som inte önskar se
en onödig ansvällning av vårt förhandlingsmaskineri
en naturlig strävan att
komma ifrån bilateralismen i avtalen.

Ett av sätten att påskynda utvecklingen
i den här riktningen har varit
att få till stånd överenskommelser om
att betalningen enligt de bilaterala avtalen
skall ske i konvertibla valutor. Det
steg mot en frigörelse av världshandeln
som härigenom kunnat tas torde också
— det framgår av vad jag har sagt —
ligga helt i linje med vår traditionella,
vid åtskilliga tillfällen av riksdagen behandlade
handelspolitik. Utskottsmajoritetens
kritik på denna punkt är faktiskt
-— jag understryker det — för mig,
även om jag gör mitt bästa, svårförklarlig
eller oförklarlig. Över huvud ser vi
i de bilaterala avtalen numera ett medel
att med vissa länder skapa formella

3 Första kammarens protokoll 196i. Nr 23

administrativa förutsättningar för eu
positiv utveckling av svensk export.
Jag kan tillägga, vad jag tror är bekant
för kammarens ledamöter, nämligen att
jag bland företrädare för näringsorganisationer
eller svensk exportindustri
aldrig mött någon som helst invändning
mot denna tolkning, omsatt i praktiska
konkreta gärningar på de bilaterala handelsavtalens
område.

Dessa avtal innebär självfallet också
motsvarande åtagande att utställa licenser
för import, och det är vad som
sker varje år. Kontingentlistorna för de
tre år som dessa handelsavtal löper är
däremot indikativa. De skall vara en
allmän syftlinje som inte förpliktar. Jag
hänvisar därvidlag till vad jag förut har
sagt. Förutsättningen för att även de
årliga kontingenterna skall uppfyllas är
ju att det verkligen finns ett svenskt
köpintresse inom ramen för de fastställda
kontingenterna. Annars blir det
ingenting av. Inte ens att det finns en
ettårskontingent i något av dessa avtal
kan betraktas som bindande för de
svenska myndigheterna att verkligen
uppfylla kontingenten. Förutsättningen
är att det finns köpintresse. Det är alltså
aldrig fråga om något försäljningseller
inköpsåtagande vare sig från de
enskildas eller från statens sida. Det
kommer an på exportörerna själva att
eventuellt stimulera detta köpintresse.
De varukontingenter som tas upp i de
bilaterala avtalen är således, också de,
i denna mening indikativa till sin natur.
Utfallet av varuutbytet går i många fall
inte upp till det värde som tas upp i
kontigenterna. De förändringar i varulistorna
som sker är i allmänhet relativt
sett obetydliga — det måste jag säga —
och innebär i stort sett mindre ökningar
och justeringar.

Jämsides härmed har under senare
år vissa resultat uppnåtts i vår strävan
att undanröja de formella hinder för en
expansion av utrikeshandeln som de
bilaterala avtalen innebär. Den övergång
till treårsavtal som skett i de två
avtal, vilkas handläggning utskottsmajo -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

riteten nu kritiserar, har undanröjt ett
av de formella hinder som uppställts av
våra partners för en expansion av vår
export, i främsta rummet av kapitalvaror.

Det förtjänar i sammanhanget att
nämnas, att praktiskt taget alla myndigheter
och organisationer som uttalat sig
innan förhandlingarna om de nya avtalen
tagit sin början och innan instruktionerna
om förhandlingarna givits av
mig, antingen tillstyrkt ingående av
långtidsavtalen eller i varje fall uttryckt
sig så att de ingenting har att erinra
mot dem.

Slutligen vill jag erinra om att den
utrikeshandel som de bilaterala handelsavtalen
med varukontingenter täcker
visserligen vuxit en del under senare år
men alltjämt inte representerar mer än
omkring fem procent — fem procent! —
av hela den svenska utrikeshandeln.
Det är väl alldeles självklart att det skulle
förvåna mig om inte utskottsmajoriteten
observerat den saken, men det
finns ju, såvitt jag kunnat finna, i memorialet
inte en antydan om att det
inom den frilistade delen av vår utrikeshandel
sker oerhört mycket större
förskjutningar än inom den bilateralt
reglerade delen. De strukturförändringar
som kan äga rum inom utrikeshandeln
är följder av den ekonomiska utvecklingen
inom och utom landet, delvis
stödd på en målmedvetet inriktad
ekonomisk politik, som ju vid många
tillfällen under riksdagarnas lopp allvarligt
debatterats i detta hus. Detta
stöd sker främst genom kontakter och
åtgärder utanför ramen för de bilaterala
handelsavtalen. Det är där de stora
förändringarna äger rum, och de är,
som sagt, mycket väsentliga och redovisas
i efterhand när handelsstatistiken
föreligger. Men naturligtvis underställs
de aldrig i förväg riksdagen eller dess
organ, ty den saken har statsmakterna,
sedan de dragit upp de allmänna riktlinjerna
och formerna för vår utrikeshandel,
inte något att skaffa med.

Det överraskar mig, herr talman, att

utskottsmajoriteten inte med ett ord tagit
hänsyn till dessa nu av mig sist berörda
och ändå av alla så kända förhållanden.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört i mitt kanske något för långa
debattinlägg vill jag sluta med att understryka,
att jag är ganska förvånad
över utskottsmajoritetens ställningstagande.
Det är för mig helt obegripligt
—- för att uttrycka saken milt. Slutsatsen
tror jag att jag med förtroende kan överlämna
åt kammarens ledamöter själva
att dra.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att höra handelsministerns
uttalande här. Jag vill personligen säga
att jag för min del har den uppfattningen,
att statsrådet inte har någonting
här som han finner anledning att
dölja, och jag tror att utskottsmajoriteten
är av samma uppfattning. Jag vill
också ha sagt att statsrådet nog inte
behöver känna några större bekymmer
när han besvärar riksdagen i dessa frågor.
Om detta majoritetsuttalande inte
leder till andra resultat, har det givit
statsrådet anledning att framföra intressanta
synpunkter på dessa frågor.

Utskottets uttalande är ett tillkännagivande
av uppfattningen, att regeringen
inte handlar i överensstämmelse med
grundlagens bud när det gäller att godkänna
och fastställa handelsavtal. Det
är ett ärende som tagits upp till dechargebehandling
många gånger, ibland
år efter år, och senast förra året. Utskottets
majoritet, som visserligen har
tillkommit, såsom det redan har sagts,
med lottens hjälp, finner det vara angeläget
att det även i år ges tillkänna,
att här borde i större omfattning än
som sker riksdagen eller riksdagens organ
få tillfälle att säga sin mening vid
upprättandet av handelsavtal av betydelse.
Den utskottshalva som består av
socialdemokratiska ledamöter har på
vanligt sätt och efter principer som vi

Onsdagen den 13 maj 19G4 fin. Nr 23 35

Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

är rätt vana vid inte kunnat vara med
om ens den milda form för anmärkning
som ett tillkännagivande ändå är.
Jag vill särskilt med anledning av statsrådets
uttalande understryka, att den
form som ett tillkännagivande innebär
enligt utskottets mening är en mycket
mild form av anmärkning.

Hur oskyldig statsrådet Lange än är
enligt reservanternas uppfattning och
hur onödig och oriktig majoritetens
uppfattning om handelsavtalen än är,
såsom här redan framhållits, och även
om halva antalet ledamöter har denna
uppfattning i utskottet, har det ändå tidigare
förekommit att utskottet gemensamt,
låt vara att det är ett undantag,
givit uttryck för hur angeläget det är
att nära samarbete förekommer mellan
regering och riksdag eller utrikesnämnden.
Detta uttalande åberopades så sent
som förra året av dåvarande majoriteten
i dechargebetänkandet.

Det skall villigt erkännas att dessa
frågor är svåra att bedöma för den som
bara är lekman på detta område — detta
med handelsavtalen är något för experterna.
Jag erkänner att statsrådet
Lange har fullkomligt rätt, när han uttalar
att vad det här gäller är en bedömningsfråga
och ingenting annat.
Men nog tycker vi att det verkar som
om man i kanslihuset hade den uppfattningen,
att man förstår detta med
handelsavtalen bättre än riksdagen och
riksdagens organ.

Såsom redan framhållits gäller det de
avtal som har upprättats med Bulgarien
och Tjeckoslovakien. Vi inom utskottsmajoriteten
har ansett att när det
gäller dessa avtal borde grundlagens
bestämmelser ha tillämpats. De skulle
ha behandlats av utrikesnämnden eller
riksdagen i överensstämmelse med vad
som är föreskrivet i § 12 eller § 54 regeringsformen,
där det är angivet att
handelsavtal och utrikesärenden av
större vikt skall behandlas av därtill
avsedda organ, läggas fram för behandling
i riksdagen eller utrikesnämnden.

Statsrådet har förklarat att avtalen

med Bulgarien och Tjeckoslovakien
inte faller in under dessa bestämmelser,
men det är väl så att de gamla avtalen
varit uppsagda, och de nya avtalen
är enligt vår uppfattning närmast
att betrakta som nya avtal. De har också
anordnats som treårsavtal — avtalstiden
har tidigare bara varit ett år —
nya avtalstexter har upprättats, och
nya former för betalning har överenskommits.
Detta sammanlagt tycker vi
skulle vara av den storleksordningen,
att det varit skäligt och riktigt att avtalen
underställts de härför avsedda organ
som grundlagen föreskriver. Vad
myndigheterna här har godkänt och
uttalat — vilket också statsrådet åberopade
— är väl inte riktigt samma sak
som behandling av dessa frågor i konstitutionsutskottet,
som har att ta ställning
ur grundlagssynpunkt.

Av praktiska skäl skall jag nöja mig
med att utöver vad jag här sagt hänvisa
till vad vi som reservanter i dessa
frågor uttalat i dechargedebatten vid
tidigare tillfällen och då senast förra
året. Att i dag upprepa vad som då
uttalades finns det ingen anledning till.
Jag vill bara stryka under vad utskottsmajoriteten
givit tillkänna under
denna punkt i dechargememorialet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Man kan ha olika uppfattningar
om ett handelsavtals vikt —
det har jag förståelse för och det gav
jag uttryck åt i mitt förra anförande
— men det är ju i varje fall brukligt
att man också anger en grund och ett
skäl för sin uppfattning. När jag lyssnat
till herr Sveningsson, har jag inte med
bästa vilja i världen kunnat finna att
han anfört ett enda sakligt skäl för sin
uppfattning. Beträffande de två avtal
som utskottet vänder sig mot har jag
i mitt nyligen hållna anförande visat
att det inte finns någonting som stöder
utskottets uppfattning, även om
man anlägger utskottets egen bedömning.
Under sådana förhållanden, herr

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.
Ang. vissa handelsavtal med Bulgarien och Tjeckoslovakien

talman, borde jag inte ha någonting att
tillägga; jag tror inte jag kan berika
denna debatt.

Jag vill ändå fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att en mycket
ingående information då och då lämnas
inför utrikesutskottet om utvecklingen
av hela vår östhandel. Så skedde
för ungefär ett år sedan, när dåvarande
chefen för utrikesdepartementets
handelsavdelning gav en ingående
redogörelse. Blir jag i fortsättningen
tillkallad och anmodad att göra det,
kommer jag givetvis att inställa mig.
Men, herr talman, om jag skall överväga
att ändra mina bedömningsgrunder
och min uppfattning om vad som är ett
viktigt avtal som bör i förväg underställas
riksdagen eller dess organ, får
det nog framföras litet starkare skäl för
detta än som hittills har framkommit
i denna debatt eller som framgår av utskottsmajoritetens
skrivning.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet Lange för att han har velat
uppmärksamma majoritetens tillkännagivande
och ägna det ett så ingående
studium.

Vi är väl alla överens om att handelsministern
inte liar något att dölja.
Det är nog ingen som har avsett att beskylla
herr Lange för något sådant.
Ingen vill väl heller klandra honom för
att han vill öka den internationella handeln
och för att det läggs ned ett stort
arbete härpå. Ännu mindre vill nog någon
klandra honom för att han och
hans departement arbetar hårt. Ingen
vill framföra något klander i dessa avseenden.

Vad det här gäller är om det har ingåtts
nya avtal, som borde ha lagts fram
för riksdagen. Därom råder delade meningar.
Herr statsrådet anser att vi har
framfört för vaga skäl och att han inte
kan acceptera dem. Han accepterar
icke majoritetens i konstitutionsutskottet
tolkning av grundlagen. Jag tror

inte, att statsrådet kan övertyga oss eller
att vi kan övertyga honom om vilken
tolkning som är den rätta. Hade
det, herr statsråd, emellertid inte varit
bättre att visa större generositet
gentemot riksdagen? Riksdagen måste
dock som folkets representation hålla
på sin rätt att få så många informationer
som möjligt. Herr statsrådet behöver
nog inte vara så försiktig när det
gäller att besvära riksdagen. Utrikesutskottet
hade säkerligen med stor tålmodighet
funnit sig i om statsrådet besvärat
utskottet även i frågor av det
slag det här gäller. Det skulle inte ha
tagit så lång tid för herr statsrådet som
det gjort i dag att ge den utomordentligt
intressanta redogörelse som vi nu
har fått.

Jag hoppas att det tillkännagivande,
som konstitutionsutskottet i år funnit
sig böra göra, trots allt skall ge statsrådet
anledning att lämna riksdagen informationer
i hithörande frågor, så att
debatter av detta slag inte behöver upprepas.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Även med risk att jag
avger ett Bragelöfte skall jag bara säga
till fru Segerstedt Wiberg som en sista
reflexion i denna debatt, att jag vid
min bedömning givetvis har försökt bilda
mig en uppfattning om vad konstitutionsutskottets
majoritet anser önskvärt
med ledning av den praxis som
hittills följts. Som jag utvecklade i mitt
förra anförande har jag inte funnit, att
jag brutit mot denna praxis. Jag har
inte kunnat finna, att jag genom att
inte underställa riksdagen de två ifrågavarande
avtalen på något sätt avvikit
från vad som utbildats såsom godtagbara
former för handläggning av nu
berörda ärenden. Det är därför som
jag inte underställt riksdagen dessa avtal,
men — jag upprepar vad jag tidigare
uttalat — föreligger det ett önskemål
om att riksdagen bör bli informerad
om vad som sker på detta om -

Onsdagen den 13 maj 1904 fin.

Nr 23

Ang. beviljandet av exportlicenser för krigsmateriel

råde, iir jag beredd alt försöka finna
former härför.

Uppriktigt sagt tror jag, att hade det
endast gällt det önskemål, som nu framstår
som det väsentliga från utskottsmajoritetens
sida, hade man säkerligen
kunnat uppnå enhällighet i utskottet.
Vad jag fäst mig vid är inte detta, utan
att utskottet — denna gång med lottens
hjälp — kommit att stanna för en tolkning,
som tidigare inte varit den gängse.
Denna tolkning av vad som är väsentligt
vid bedömningen delar jag alltjämt
inte.

Med det sagda har jag, herr talman,
inte på något sätt velat träda för när
riksdagens intresse av att följa utvecklingen
på detta område. Jag har tvärtom,
ärade kammarledamöter, känt ett
stöd i att finna så mycken förståelse
strömma mig till mötes, när jag tagit
upp väsentliga och viktiga handelspolitiska
ting till debatt i denna kammare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades denna punkt till handlingarna.

Beträffande tillkännagivande utan
åberopande av § 107 regeringsformen
hade yrkanden, vilka avslagits av utskottet,
förekommit i sex särskilda, med
I—VI betecknade grupper av ärenden,
vilka utskottet under avdelningen D
redovisat jämte däri inom utskottet förekommande
skiljaktiga meningar.

Efter föredragning av avdelningen D
lades memorialet i denna del till handlingarna.

Ang. beviljandet av exportlicenser för
krigsmateriel

Enligt en vid I avgiven reservation
hade fru Segerstedt Wiberg, med instämmande
av herrar Källqvist, von
Friesen och Hamrin i Jönköping, ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade.

Reservanterna hade funnit sig böra
för riksdagen tillkännagiva viss uppfattning
rörande meddelade tillstånd för
utförsel av krigsmateriel.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Förra året kritiserade
herr von F''riesen och jag den försäljning
av vapen som regeringen tillåtit
till Indien. Vi blev den gången ensamma,
emedan majoriteten hänvisade till
att exporten avsåg ett fullföljande av
tidigare avtal som borde avslutas trots
den pågående konflikten.

Vid tidpunkten för vår kritik stod
den kinesisk-indiska konflikten i centrum
för intresset. Konflikten har sedan
passerat sitt akuta stadium, men det
spända förhållandet består. Samtidigt
kan man konstatera att det politiska
läget alls inte förbättrats i den delen av
världen; oroligheter hör till vanligheten
och det råder ett spänt förhållande
mellan Indien och Pakistan till följd av
Kashmirkonflikten. Under 1963 har
spänningen snarare tilltagit än minskat.
Pakistan har närmat sig Kina för
att därifrån få stöd mot Indien, och
Indien i sin tur söker stöd i en allt intimare
kontakt med Sovjetunionen.

Man kan ha olika synpunkter på en
vapenexport till länder som rustar upp
mot varandra så som Indien och Pakistan
faktiskt gör. Många länder menar
att det inte är deras sak att hindra
två stater att köpa vapen, även om de
vet att dessa vapen av länderna kommer
att utnyttjas mot varandra. Andra
finner att en export av den typen är
förkastlig. Här i Sverige torde finnas
många som menar att vår neutralitet i
detta sammanhang borde få en sådan
tolkning, att all vapenexport hölls på
ett minimum och att det endast togs
hänsyn till vad som ansågs absolut nödvändigt
med tanke på försvaret av neutraliteten,
alltså en export som gav den
svenska tillverkningen den nödvändiga
bredden och bärkraften.

I diskussionerna om de eventuella
möjligheterna att nå överenskommelser

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. beviljandet av exportlicenser för krigsmateriel

om en begynnande nedrustning mellan
öst och väst framhålles ofta, att man
under inga förhållanden bör dra in de
fattiga och nyskapade staterna i kapprustningarna.
Inte minst finns ju den
åsikten företrädd inom det engelska
labourpartiet, om vi ser på diskussionen
inom stormakterna.

För Sveriges del har regering och
riksdag sagt att ingen vapenexport skall
tillåtas till stater, som för tillfället är
invecklade i akuta internationella konflikter
eller i vilka inbördeskrig är rådande
eller där det internationella läget
är så hotande, att fara för oroligheter
eller krig föreligger. Vill man att
det uttalandet inte bara skall bli en
läpparnas bekännelse utan också ett
mönster att rätta sig efter, kan man
inte gärna — såsom nu sker — sälja
vapen till Pakistan och Indien. Det står
helt i strid med uttalandet att vi förra
året exporterade vapen till Indien för
över 10 miljoner kronor och till Pakistan
för över 6 miljoner kronor. Inte
heller kan jag förstå att den exporten
och annan vapenexport till andra asiatiska
stater på något sätt kan förenas
med svenska folkets vilja att bistå utvecklingsländerna.
De inkomster, som
erhålles i Sverige genom att vi säljer
vapen till dessa länder, borde vi sannerligen
kunna avstå från, om det skall
ligga något allvar i allt talet om välönskan
att medverka i världens fredliga
samarbete.

Till Portugal har under många år
sålts stora mängder krut, och vid sidan
av den försäljningen märks också mindre
poster av vapen. En del av vapnen
säljs även till portugiserna i Mozambique.
Exporten säges gälla civilt bruk.
men det är allmänt bekant att krut användes
också i andra sammanhang,
främst för militär ammunitionstillverkning.
Det har dessutom visat sig att vapen,
som vi använder endast för vanlig
jakt, kan tillgripas i andra sammanhang
i de länder, som här är på tal och där
alla människor inte tillerkännes samma
värde och värdighet.

För många av de infödda är läget
förtvivlat i Portugals afrikanska besittningar.
Visserligen sipprar sanningen
därifrån ut endast med svårighet, men
i somras fann sig FN :s säkerhetsråd på
grund av tillståndet i Angola och Mozambique
nödsakat att uppmana alla
medlemsstater att inte ge Portugal någon
hjälp, som kunde underlätta dess
förtryck av folket i de afrikanska områdena.
Staterna uppmanades att vidta
mått och steg för att hindra varje försäljning
av vapen eller militär utrustning.
På en rundfråga från FN:s generalsekreterare
svarades från svenskt
håll att ingen försäljning av dylikt material
förekommit.

Mot bakgrunden av alla de uppgifter,
som trots allt finns om hur de portugisiska
myndigheterna behandlar den
färgade befolkningen i Angola och Mozambique
och om hur man använder
tortyrredskap, piskor och vad man har
till hands för att straffa misshagliga individer
bland de färgade, ges det ingen
verklig garanti för att inte också jaktgevär
och enkla bössor användes mot
den färgade befolkningen.

Vi tar inte risken att sända jaktgevär
eller att i någon form exportera vapen
till Sydafrika — skall vi då av okunnighet
begå felet att tro att läget är
bättre i de portugisiska områdena? Där
sänds trupper ut att härja i byarna.
Fredliga demonstranter skjuts ned. De
färgade svarar med att använda alla
tillhyggen de har, inte sällan sådana
som de lyckats komma över från de
vita, från dem som nu har makten i
deras egna länder.

Svenskar som besökt områdena eller
varit i kontakt med flyktingar därifrån
kan vittna om hur desperat läget är.
Allt vad som berättas därifrån utgör en
otäck illustration av ett internationellt
läge, som är så hotande, att faran för
oroligheter eller för strid föreligger.

Det kan vara väl befogat att, såsom
görs i dessa dagar, protestera mot vad
som sker i Spanien, men det torde kunna
ifrågasättas om läget är bättre i Por -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. beviljandet av exportlicenser för krigsmateriel

tugal. Det är i varje fall sämre i de
portugisiska besittningarna.

Vi har i dagarna fått en rapport
från den kommitté, som arbetar under
ambassadör Myrdals ledning. I den ges
vägledning om vad som kan och bör göras
för att bistå det sydafrikanska folket.
Men givetvis kan vi inte låta vår vilja
att bistå stanna vid denna gräns. Folket
i de portugisiska områdena är i behov
av förståelse och hjälp, men det
kan tyckas, att allt vad vi gör kan
framstå som hyckleri, om vapen eller
material till vapen sänds till förtryckarna.

Det är detta, herr talman, vi har velat
tillkännage.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag hyser den största
respekt för fru Segerstedt Wibergs ambitioner
i den här riktningen, men jag
vill påpeka beträffande Indien och Pakistan,
att den frågan rätt nyligen varit
föremål för konstitutionsutskottets
bedömande. När man vid det tillfället
inte gjorde någon erinran, så menar utskottsmajoriteten,
att när läget nu i alla
fall har förbättrats är det inte skäl att
nu göra någon erinran.

Beträffande exporten till Portugal
betvivlar jag inte alls, att fru Segerstedt
Wiberg har omfattande kunskaper om
vapen och sådana ting, men jag tillåter
mig tro att krigsmaterielinspektören
general Åhrman vet något mera om
vapen än fru Segerstedt Wiberg. När
han nu försäkrar, att den export som
äger rum till Portugal sker genom gamla
välkända firmor, som länge haft förbindelse
med civila kretsar i Portugal
och levererat krut och sådant, och när
han också försäkrar att man från svensk
sida försöker övervaka att materielen
verkligen kommer till civil användning,
tillåter jag mig fästa något större avseende
vid vad krigsmaterielinspektören
säger än vid fru Segerstedt Wibergs
farhågor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tycker herr Elmgrens
resonemang är synnerligen märkligt:
För att vi inte anmärkte förra året
skall vi inte anmärka i år!

Vapenexporten har ökat och läget har
snarare försämrats under 1963. Läget
mellan Pakistan och Indien har icke
på något sätt förbättrats.

Herr Elmgren har så många internationella
kontakter och följer så mycket
med i internationell politik att det inte
kan vara honom obekant, att Kashmirkonflikten
väcker stort bekymmer i
FN. Senast härom dagen hade New
York Times en ingående redogörelse
för hur läget har försämrats. Det språk
som förs mellan de pakistanska och indiska
statsmännen lovar inte gott. Vad
som framför allt bekymrar nu är att
Nehru på grund av ålder och trötthet
inte som tidigare har ledningen av Indien
i sin hand. Därigenom kommer
andra krafter fram, som vill gå mot Pakistan
med kraftigare medel. Det kan
inte vara försvarligt att vi exporterar
all denna krigsmateriel till dem, om vi
skall följa tidigare utfästelser i riksdagen.

Jag förstår så väl, att herr Elmgren
tror att krigsmaterielinspektören vet
mer om vapen än jag. Det är jag också
övertygad om att han gör. Jag litar inte
på min kunskap i fråga om krut. Jag
har därför begärt en upplysning om
vad trinitrotoluol, gemenligen kallat
trotyl, används till. Det sprängämnet
används, enligt samstämmiga inhämtade
uppgifter, huvudsakligen för tillverkning
av granater, minor och andra militära
annnunitionsprodukter. Den civila
användningen är ganska liten, mestadels
i form av inblandning i andra
sprängämnen vid gruvdrift och dylikt.

Det är klart att de som köper från
Sverige inte vill tala om att de vill ha
trotyl till granater och militär ammunition.
De säger att det skall vara till
gruvdrift. Men vad gruvindustrien i de
portugisiska områdena beträffar, ber
jag herr Elmgren studera vad svenskar -

40 Nr 23 Onsdagen den 13 maj 1964 fm.

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde

na har sagt om den och vad professor
Myrdal i sin senaste bok säger just om
de individer som arbetar där eller
sänds till Sydafrika.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
trotyl med fru Segerstedt Wiberg.
.Tåg skall bara säga att jag på den punkten
i alla fall litar på krigsmaterielinspektörens
omdöme.

Vad sedan gäller Indien och Pakistan
vill jag erinra fru Segerstedt Wiberg
om att vad som var aktuellt vid den
föregående behandlingen var det ytterst
spända läget mellan Indien och Kina,
och i det avseendet kan väl ingen förneka
att läget nu är förbättrat.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Skall jag tolka herr
Elmgrens uttalande som att läget är så
bra, att vi inte behöver räkna med några
konflikter vare sig mellan Indien
och Pakistan eller mellan Indien och
Kina?

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag avstår från att göra
profetiska uttalanden om konflikter i
framtiden.

Ang. handläggningen av vissa ärenden
inom NIB:s verksamhetsområde

I en vid II avgiven reservation hade
herr von Friesen, med instämmande av
fru Segerstedt Mriberg samt herrar Sveningsson,
Källqvist, Harald Pettersson,
Hubinette, Braconier, Keijer och Hedin,
ansett, att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits.

Reservanterna hade ansett sig böra
för riksdagen tillkännagiva sin uppfattning
angående statsrådet Lindströms
befattning med två särskilda, till NIB:s

verksamhetsområde hänförliga ärenden,
nämligen dels beträffande förlängt
stipendium till marockanske medborgaren
H. Bacha, dels ock rörande anställningsvillkoren
för doktorn Arne Kinch.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag
nödgas återkomma så ofta.

Vi hade i höstas en debatt om NIB:s
verksamhet. Kritiken spände då över
hela verksamhetsfältet. Man påpekade
därvid att frågan även hade konstitutionella
aspekter och man uttalade därför
en önskan om att konstitutionsutskottet
skulle ta upp frågan. Några av talarna
hyste, förefaller det mig, överdrivna
föreställningar om konstitutionsutskottets
möjligheter. De glömde hur
starkt begränsad den granskning är
som utskottet kan verkställa.

En av de då debatterade frågorna,
som utskottet kunde haft att syssla
med, gäller offentlighetsprinciperna.
Här har som bekant JK redan haft tillfälle
att yttra sig och att kritisera.

Många av debattdeltagarna föreföll
också vänta sig att konstitutionsutskottet
skulle uttala sig om yttranden av
sårande natur, som fällts om enskilda
personer. Företrädesvis hade man det
yttrande i tankarna, som fälldes inför
rådet av statsrådet Lindström om en
person som blivit sjuk i Afrika. Detta
yttrande spreds dess värre genom meddelanden
till pressen — förmodligen
utan tanke på vilken skada det kunde
vålla. Att ta ställning till ett sådant yttrande
faller emellertid knappast inom
utskottets granskningsområde, åtminstone
inte såsom utskottet arbetar nu.
Dess bättre fälls ju inte sådana yttranden
ofta.

Den fråga som mest ventilerades under
höstens debatt gällde huruvida ministerstyrelse
förekommit. Statsministern
uppehöll sig i andra kammaren
ganska länge vid frågan om innebörden
av begreppet ministerstyrelse. Han uttalade
sin oförbehållsamma glädje över
den självständiga ställning, som äm -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1904

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom N115:s verksamhetsområde

betsverken av tradition äger i Sverige.
På samma gång framhöll lian vikten av
att hålla isär ett värdefullt samråd mellan
statsråd och verksledning och en
otillbörlig ministerstyrelse. Som ministerstyrelse
angavs, att direktiv ges från
ett statsråd till en chef eller en styrelse,
som sedan får ta ansvaret för det
beslut som fattats. Naturligtvis kan man
vidga resonemanget att gälla direktiv
också från statsråd mera direkt till
tjänstemännen i ett verk. Inte heller
vid sådana förhållanden blir statsrådet
ansvarigt för sina åtgärder, men
för tjänstemännen kan det givetvis
uppstå svåra konflikter. Ingripanden av
denna art kan självfallet ske lättare nu
än tidigare, eftersom vi lever helt i telefonerandets
tidevarv.

Statsrådet Lindström uttalade i andra
kammaren som sin övertygelse, att
NIB:s styrelse inte känt sig utsatt för
otillbörlig påverkan. I denna kammare
sade statsrådet sig vilja förneka, att någon
otillbörlig ministerstyrelse bedrivits.

Vi reservanter har vid vår granskning
i konstitutionsutskottet funnit ett
par ärenden som vi ansett tala i motsatt
riktning. Båda fallen var uppe under
höstens debatt.

Beträffande marockanen Bacha sade
sig då statsrådet inte ha tagit någon
kontakt med generalsekreteraren för
att lägga sig ut för den för henne okände
mannen, ännu mindre hade statsrådet
givit sin sekreterare uppdrag att
framföra några synpunkter till chefen
för stipendiatbyrån på NIB.

Jag skall inte besvära kammaren med
hela ärendet utan nöjer mig med denna
statsrådets korta version. Vi däremot
har funnit att Bacha efter att ha
fått avslag på sin begäran om förlängt
stipendium uppsökt statsrådet. Statsrådet
tog själv inte emot honom, men däremot
tog statsrådets sekreterare emot
honom. Därom är väl intet att säga.
Men sekreteraren tog inte bara emot
honom; han gjorde även en del undersökningar,
och sedan en promemoria

upprättats med ledning av undersökningarna
så översiindes på statsrådets
begäran denna promemoria till NIB.
Det står noga angivet, att det skedde på
statsrådets begäran.

Den tjänsteman som tidigare i samförstånd
med NIB:s generalsekreterare
hade vägrat Bacha stipendium erhöll
nu meddelande om att förlängning skulle
beviljas. Telefonsamtal hade dessförinnan
utväxlats mellan statsrådets sekreterare
och vederbörande byråchef.
Uppgifterna om vad som sades vid de
samtalen är motstridande. Jag skall
därför lämna dem därhän, även om
just det faktum att samtalen ägde rum
per telefon visar hur svårt det numera
är att avgöra när inflytande utövas
eller inte. Vad som i sammanhanget är
av betydelse är att generalsekreteraren,
sedan statsrådets sekreterare upprättat
och översänt sin promemoria, ändrade
åsikt och med honom efter några dagar
NIB:s styrelse, i det att NIB:s styrelse
bekräftade beslutet.

Ännu klarare framstår statsrådets
benägenhet — som enligt vad jag är
övertygad om är en följd av stort intresse
för själva sakfrågan — att ingripa
i frågor som ämbetsverket borde
avgöra självt. Det framgår av det andra
ärende, som vi tagit upp. Ingripandet
gällde där avtalet mellan NIB:s familjeplaneringsexpert
på Ceylon och
NIB. Experten doktor Kinch hade den
15 mars 1963 tecknat avtal med generalsekreteraren
om sin lön och åtskilliga
förmåner. En av förmånerna gällde
ett extra arvode på 20 000 kronor. Dagen
efter överenskommelsen besökte
Kinch statsrådet Ulla Lindström. Sedan
reste han ut för att tjänstgöra i
Ceylon, och från Ceylon skickades han
vidare; han besökte, om jag inte minns
fel, Japan. På vägen hem protesterade
han telegrafiskt mot innehållet i den
avskrift av överenskommelsen, som
sänts honom. Därefter skrev han ett
brev, vari han påminde om det samtal
han haft med statsrådet. Han påminde
om att enligt samtalet skulle

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde

summan på det extra arvodet höjas till
25 000 kronor. De 5 000 kronorna skulle
användas till magasinering av hans
möbler, en summa som förefaller generöst
tilltagen med tanke på vad vanliga
lägenheter kostar. Brevet sändes den
18 april. Vid sammanträde med NIB:s
styrelse den 26 april meddelade generalsekreteraren,
att läkaren beviljades
25 000 kronor i extra arvode. Styrelsen
godkände beslutet.

Enligt statsrådets egna anteckningar,
som konstitutionsutskottet fått ta del
av, skulle generalsekreteraren ha förhört
sig om möjligheterna att få företaga
den föreslagna höjningen. Höjningen
skulle, om jag förstått rätt, tillhört
de frågor av principiell natur som
denne diskuterade med statsrådet. Med
läkaren däremot hade statsrådet diskuterat
endast hans situation, hans framtidsbekymmer,
hans omsorg om barnen.
Det finns väl ingen som betvivlar
att allt detta har diskuterats, men den
diskussionen kan näppeligen utgöra
svar på frågan varför en höjning av arvodet
ägde rum. Eller rättare sagt —
man får nog intrycket bestyrkt, att
statsrådet i sin vänlighet och under
samtalet om läkarens bekymmer också
diskuterat det extra arvodet. Rent allmänt,
säger statsrådet själv, är det vanligt
att NIB-experter besöker kanslihuset
och berättar om sina problem. Hon
tillägger ordagrant: »Det är inte ovanligt
att personer uppvaktar statsråden
direkt om sina lönefrågor.» Man har
svårt att förstå att magasinering av
möbler är en fråga av stor principiell
räckvidd. Däremot är det inte svårt att
se att höjningen av arvodet skedde sedan
statsrådet uppvaktats. Den ena dagen
undertecknas i samförstånd en
överenskommelse. Följande dag besöks
statsrådet, och när sedan uppgörelse
skall ske ändras det ursprungliga avtalet
under hänvisning till vad statsrådet
sagt.

I båda dessa ärenden, herr talman,
märker man att vederbörande varit
missnöjda med NIB:s beslut. De har

på grund av sitt missnöje uppsökt statsrådet.
Därefter har besluten ändrats till
de missnöjdas favör. Styrelsen har först
i efterhand underrättats. Det kan vara
helt naturligt, men de två ärendena kan
tjäna till belysning dels av den vantrivsel,
som uppenbarligen rått på NIB
och som kommit många tjänstemän att
söka sig bort, dels och framför allt
av att vi här har att ta ställning till att
det har skett ingripanden från statsrådets
sida utan att statsrådet har ansvar
för beslutet. Ansvaret har vilat på
styrelsen.

Detta, herr talman, har vi ansett oss
böra tillkännage.

I detta anförande instämde herr Sveningsson
(h) och herr Pettersson, Harald,
(ep).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser,
att det dels i ärendet rörande stipendiet
åt Bacha och dels i ärendet om
dr Kinchs anställningsvillkor allenast
har förekommit ett samråd som är naturligt
mellan departementschefen och
ämbetsverket. Jag skulle tro att det vore
synnerligen olyckligt om man, för
att gå till storms mot det s. k. ministerstyret,
vill söka förhindra ett samråd,
som i många frågor är naturligt, mellan
departement och ämbetsverk. Den utredning
som har företagits har enligt
utskottsmajoritetens mening inte visat,
att någon obehörig påtryckning har
förekommit.

Jag kan inte underlåta att göra en
allmän reflexion beträffande det här
NIB-ärendet. Med tanke på det oerhörda
ståhej, som det väckte på sin tid, är man
förvånad över att nu ingenting annat
återstår än stipendiet åt Bacha och dr
Kinchs anställningsvillkor. Det ger mig
anledning att tänka på den gamla latinska
fabeln, som så ofta brukar åberopas,
om berget och råttan. Jag skall
inte neka mig nöjet att ur minnet översätta
den latinska texten. Det står: Berget
låg i födslovåndor och utstötte de

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIH:s verksamhetsområde

förskräckligaste skrik — åt ille mureni
peperit: men se, det födde en råtta!

Fru SEGERSTEDT W1BERG (fp):

Herr talman! Det må vara att berget
födde en råtta, men herr Elmgren svarade
inte på vad jag sade och kringgick
hela problemställningen. Jag började
med att framhålla, att utskottet inte
kan ta upp problemet i hela dess vidd.
Vi måste göra många besvikna på grund
av att föreskrifterna för vårt granskningsarbete
gör att det är åtskilliga frågor
vi inte kan ta upp. Vi kan t. ex. inte
ta ställning till det olyckliga yttrandet
om mannen i Afrika. Herr Elmgren vet
alltså lika väl som jag eller bättre att det
finns en hel rad frågor som vi inte kan
ta ställning till.

Men tycker herr Elmgren, att det
samråd som leder till att beslut ändras
utan motivering efter besök hos statsrådet
är en normal ordning? Jag skall
ännu klarare visa hur ändringen skedde
i Bacha-affären genom att hänvisa till
ett brev, som han skrev den 10 januari,
vari han klagade över att generalsekreteraren
i december hade vägrat honom
förlängt stipendium. Detta var den 10
januari. Några dagar efteråt och efter
besöket och samtalet med statsrådets
sekreterare erhöll han det förlängda
stipendiet, utan motivering.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Med anledning av att
här föreligger en diskussion om den s. k.
NIB-krisen och jag tog en viss del i
höstens debatter om den — jag tillhörde
väl, om jag får använda konstitutionsutskottets
ärade ordförandes uttryck,
dem som bidrog till att berget
skrek när det låg i födslovåndor — vill
jag gärna säga några ord, även om jag
medger att det är ett så subtilt ordval i
det fina sammanhang som dechargegranskningen
utgör, att det kan bli en
fråga om vad som är naturligt eller
onaturligt när det gäller samråd.

Men nog är det litet egendomligt, herr
Elmgren, att kalla det en naturlig form
av samråd mellan ett ämbetsverk och
ett statsråd när följande inträffar —
låt oss bara erinra om vad som har
hänt: En person får ett avslag från ämbetsverket
i en speciell fråga — ett stipendieärende.
Han marscherar till statsrådet
för att träffa statsrådet men får
tag i sekreteraren, och så sker det förmodligen
ett samråd dem emellan. Därefter
iordningställer sekreteraren — jag
förmodar i samråd med statsrådet —
ett PM. Detta PM översänds till ämbetsverket.
Ämbetsverkets chef ändrar
ståndpunkt på en kvart, och sedan meddelas
styrelsen i efterhand att generalsekreteraren
ändrat ståndpunkt, och
styrelsen godtar detta.

Att kalla detta en naturlig form av
samråd mellan statsråd och ämbetsverk,
det är verkligen att anstränga sig en
smula, herr Elmgren. Jag kan inte kalla
det annat än ett mycket onaturligt samråd,
eftersom det ju inte är trafik i två
riktningar. Om ett PM går enkelriktat
från departementet till ämbetsverket,
är det inte samråd.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag vill påpeka att det
dock finns ett protokoll från NIB:s
styrelse där styrelsen ger uttryck för
den mening, att ingen påverkan har
ägt rum.

Jag kan på grund av tidsnöd tyvärr
inte gå in på någon närmare diskussion,
men jag ser att statsrådet Lindström
har anlänt och förmodar att hon kommer
att bemöta en del påståenden, som
framförts under debatten.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Enligt praxis brukar
statsråden inte närvara i kammaren under
dechargedebatten när denna rör sig
om reservationsanmärkningar, omförmälanden
och dylikt. Då jag nu frångår
denna praxis, och detta i en fråga

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde

som — jag skall inte använda herr
Elmgrens liknelse — dock har smält
ner från ett stort tumult förra hösten
till en liten erinran kring ett par detaljer
i u-hjälpsadministrationen, beror
det inte på att jag skulle tillmäta denna
erinran någon politisk betydelse.
Men när jag hörde i högtalaren hur pass
skevt man framställde tillvägagångssättet
i det samråd mellan mig och NIB
om vilket olika meningar föreligger,
kände jag ett behov av att inför kammaren
peka på att denna oppositionens
redovisning är oriktig, även med
hänsyn till vad som står tryckt i konstitutionsutskottets
egna, här föreliggande
handlingar.

Vad man har tagit upp är frågan om
ministerstyre i förhållande till ämbetsverk.
Det är ju något som ofta föranleder
misstänksamhet från oppositionens
sida. Antingen anmärker man på
statsrådens självrådighet gentemot ämbetsverken,
då dessa inte tillfrågas före
ett beslut, eller anmärker man på att ett
statsråd skulle ha påtryckt ett ämbetsverk
sin egen mening. Och det är detta
sista man i dag vill göra gällande gentemot
mig. I förra fallet skulle det vara
klandervärt att Kungl. Maj:t fattar beslut
utan att höra ämbetsverket på vederbörligt
sätt och ge det tillfälle att
yttra sig. Motsatsen är alltså när man
klandrar som obehörigt ministerstyre,
att det över huvud taget förekommit resonemang
mellan statsrådet och chefen
för ett verk. Skriftliga remisser och
svar skulle vara det enda tillåtliga enligt
denna stränga tolkning av umgängesrätten
mellan statsråd och underställda
verk. Men ett sådant arbetssätt
är ju så tungrott och sinkande att det
inte går att tillämpa i stort som smått,
med den mängd ärenden och det krav
på snabba avgöranden som kännetecknar
departementsverksamheten i våra
dagar. Vi får acceptera, fru Segerstedt
Wiberg, att det finns telefoner och att
det är rationellt att använda dem för
samråd.

Initiativet till sådana samråd kan

ibland tas av verkschefen, såsom i det
lönefall som här avhandlas -—■ det var
alltså verkschefen som ringde upp.
Verkschefen kan ha en principfråga att
framlägga och önska höra sig för hos
det statsråd, som ärendet sorterar under,
om en viss väg är framkomlig eller
om det blir bakslag i regeringen vid
presentationen av ett visst förslag. Och
det vore väl uttryck för en besynnerlig
byråkratism om inte verkschefen fick
ta ett samtal med sitt statsråd i syfte
att vinna klarhet i om den eller den
åtgärden kan påräkna godkännande, så
att han inte behöver ödsla arbete i onödan
på ett alternativ som saknar utsikt
till ett sådant godkännande. Initiativet
kan också tas av statsrådet och vara
lika riktigt då. Jag har ingen anledning
att dra fram olika exempel på sådana
samråd, men jag vill göra gällande
att de samråd, som man här riktat
sig mot, inte varit obehöriga och
inte inneburit påtryckning på ämbetsverket
så att det mot sin egen uppfattning
skulle framställt förslag som det
annars icke hade framställt.

Man har betecknat mitt handlingssätt
som »opåkallat» i det fall då en utländsk
stipendiat uppsökt min handsekreterare
och jag tillåtit sekreteraren
att till NIB översända några anteckningar
från hans samtal med stipendiaten,
icke på min »begäran», fru Segerstedt
Wiberg — det står inte så i trycket
om ni läser ordentligt innantill, utan
det står att han kunde få skicka över
dessa anteckningar. Jag hade alltså
ingenting emot det. Man har inte något
bevis för att dessa anteckningar ändrat
ärendets utgång vid handläggningen
inom NIB. Dåvarande NIB-chefen
tillbakavisar för sitt eget vidkommande
i NIB-utredningen med bestämdhet
att så skulle vara fallet. Han hade erhållit
samma uppgifter från annat håll
och blivit övertygad av dem, alldeles
oberoende av min sekreterares blyertsanteckningar.
Av utredningens dateringar
att döma bör för övrigt dessa
anteckningar ha kommit NIB till handa

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 19(54
Ang. handläggningen av vissa ärenden

dagen efter det att beslutet i stipendiatärendet
omprövades.

Det är likaledes orimligt att ett eventuellt
telefonsamtal mellan min sekreterare
och föredragande tjänstemannen
i NIB skulle kunna konstituera ett ansvar
för mig — ett telefonsamtal som
min sekreterare inte kan erinra sig och
som jag över huvud taget inte haft vetskap
om —• även om vederbörande
tjänsteman skulle ha känt sig påverkad
av de synpunkter, som min sekreterare
möjligen kan ha framfört, därest de råkat
tala om stipendiaten i telefon.

I och för sig kan det inte vara oriktigt
att statsråden — som ju alla har en
ström av besökande vilka framlägger
sina bekymmer och gör muntliga framställningar
av olika slag — till vederbörande
verk vidarebefordrar uppgifter
som framkommer vid uppvaktningarna
och som faller inom verkets arbetsområde;
eljest vore nog flertalet
uppvaktningar och besök meningslösa
ur de besökandes synpunkt.

Jag vill också gärna om det andra
ärendet — löneärendet — säga, att det
saknas varje belägg för att NIB:s chef
eller styrelse skulle ha fått sin handlingsfrihet
begränsad »på ett obefogat
sätt», som det heter i reservationsanmärkningen.
Styrelsens beslut om expertens
lön var enhälligt — det medger
fru Segerstedt Wiberg — sedan verkschefen
framlagt lönekontraktet; detta
var en förhandlingsprodukt mellan honom
och experten i fråga. Min inblandning
— högst lovlig, enligt min mening
— bestod i att jag lämnade upplysningen,
att ersättning för magasinering av
möbler under utlandstjänstgöring är
tillåten enligt utlandsreglementet och
borde kunna tillämpas även på NIBexperter,
ehuru vi ännu inte fått fasta
regler om att dessa experter skall behandlas
på samma sätt som UD-tjänstemän.
Upplysningar och besked av denna
typ lämnar civilministern många
gånger i veckan till folk som besöker
honom för att tala om sina löner. Om
detta vore obefogat ministerstyre, skul -

inom NIB:s verksamhetsområde
le den anklagelsen drabba civilministern
varje vecka.

Jag har med dessa tillrättalägganden
bara velat ytterligare dimensionera ned
de misstankar som här har yppats.
Fru Segerstedt Wiberg säger att man
inte har kunnat komma åt allting; konstitutionsutskottets
gransk ni ngsmöjligheter
är begränsade. Såvitt jag vet har
konstitutionsutskottet ändå infordrat
samtliga protokoll över alla NIB-ärenden
under året — ett 60-tal — och har
således haft möjligheter att gå igenom
dem. Utskottet har som sagt uppenbarligen
inte funnit något annat att ta upp
än denna gamla visa från i höstas.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag sade inte att konstitutionsutskottet
inte hade kunnat
»komma åt» allting, ty det anstår inte
konstitutionsutskottet att försöka »komma
åt». Konstitutionsutskottet skall
granska och därefter ta ställning.

Konstitutionsutskottet har infordrat
allting — det är riktigt — men, såsom
jag framhöll, är granskningsområdet
begränsat. Det finns många saker som
inte faller inom ramen för detta område,
och det är ju ett av skälen till att vi
så väl behöver en ny grundlag.

Statsrådet talade mycket runt omkring
vad som här sagts. Jag har inte
sagt, statsrådet Lindström, att man inte
får använda telefon. Jag åberopar icke
de telefonsamtal som ägt rum. Jag bara
pekade på att det är mycket svårt att
utöva kontroll av ett inflytande, eftersom
det kan ske även per telefon. Det
är en ganska stor skillnad på det som
statsrådet gjorde gällande, att jag hade
sagt, och det som jag verkligen sade.

Statsrådet bemötte visserligen påståendet
om att här har skett ministerstyre,
och det är riktigt att samråd skall
få äga rum. Men kan man verkligen tala
om samråd när två beslut ändras utan
motivering och efter kontakt med statsrådet?
Det är väl den springande punkten,
och den tyckte jag att statsrådet

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde

inte riktigt bemötte. Här ändrades beslutet
om Bacha, och här ändrades arvodet
för dr Kinch. Det går inte att
säga, som statsrådet gör: Skall inte min
handsekreterare få upprätta en promemoria
och skicka över den för att därmed
ge en bättre belysning av ärendet?
Detta måste uppfattas som en önskan
från statsrådets sida att en ändring
sker, ty statsrådet kan väl inte på allvar
mena, att handsekreteraren kan agera
på egen hand utan statsrådets uppdrag.
Det tror jag vi kan vara överens om, ty
i annat fall skulle konsekvensen bli att
när — såsom skedde för en tid sedan —
inbjudningar skickades till tjänstemän
inom utrikesdepartementet att deltaga i
eu konferens och sekreteraren skulle ta
emot svar på inbjudningarna, så skulle
man anse att sekreteraren agerade på
egen hand. Det har väl ingen någonsin
tänkt sig.

Det går alltså inte att säga annat än
att sekreteraren handlade på statsrådets
uppdrag. Det står också antecknat, statsrådet
Lindström, på den handling jag
har sett: »översändes på uppdrag av
statsrådet Lindström». Det är alldeles
riktigt en blyertsskriven promemoria,
men att den översändes på uppdrag av
statsrådet Lindström står skrivet, skulle
jag tro, med kulspetspenna eller möjligen
med bläck. I båda fallen har en
ändring av beslutet skett.

Någon principiell natur kan väl knappast
tillskrivas ändringarna i fråga om
de höga kostnaderna för möblerna. Det
är möjligt att statsrådet har talat med
generalsekreteraren, men dr Kinch förklarade
bestämt att det var efter samtal
med statsrådet som höjningen skulle
göras. Det var av den anledningen han
protesterade och begärde höjningen;
han fick ju sig tillsänt förslaget om
20 000 kronor.

Jag har inget intresse av att kritisera
statsrådet, men jag har som ledamot av
konstitutionsutskottet skyldighet att kritisera
då det synes mig nödvändigt att
göra det. Jag har i detta fall funnit —
jag beklagar det — att statsrådet har

utövat ett inflytande som icke är tillbörligt.

Herr HANSON, PER OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har nog känslan av
att statsrådet Lindström borde vara försiktigare
med att ytterligare späda på
mytbildningen i denna fråga. Vad vi diskuterar
i dag är ju dechargefrågan och
inte någonting annat. Att utskottsminoriteten
nu inte drar upp hela NIB-debatten
innebär ju inte, att vi så att säga
bakvägen går med på att allt är förträffligt
och jättebra för övrigt. Sådana slutsatser
får man inte dra, allra minst om
man råkar vara statsråd. Vidare vill jag
erinra om att det stora tumult, som statsrådet
talade om, ändå gällde mycket mera,
varom bland annat hela raden av
följande utredningar vittnar på ett ganska
otvetydigt sätt. Att påstå att det endast
var bagateller i denna fråga, som
togs upp i höstas, är därför en historieskrivning
som har föga med verkligheten
att göra.

Sedan kommer jag till frågan om ministerstyre.
En sak är om ett statsråd
fattar beslut och tar ansvaret för sitt
beslut inom sitt kompetensområde. En
annan sak är om det börjar förekomma
inom departementen författade promemorior,
som översänts med en eller annan
notanteckning om att statsrådet
gärna såge det ena eller det andra. Det
kan hända att statsrådet över huvud
taget inte har några kommentarer, men
bara det faktum att det skickas över en
promemoria, som till sin tendens går i
någon annan riktning än ett tidigare av
ämbetsverket fattat beslut, är ju litet anmärkningsvärt.

Jag vill erinra om ett speciellt fall,
nämligen stipendieärendet. Här har vi
ändå en byråchef, som har försäkrat att
det meddelades henne, att statsrådet
gärna såge att det blev en ändring. Att
sedan generalsekreteraren har stått till
tjänst med upplysning om att han ändå
kommit till en annan uppfattning i ärendet,
oberoende av vad som för övrigf

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NUJ:s verksamhetsområde

hade hänt, skall jag inte närmare kommentera
— jag tycker bara att det ju
iir näpet att det har råkat bli sä.

Sedan kom ett uttalande från statsrådet
som verkligen förvånade mig, nämligen
att statsrådet väl ändå inte kan
vara ansvarig för vad en sekreterare
från departementet säger till ett ämbetsverk.
Ja, säger ett statsråd någonting
sådant, så är det väl ändå att försöka
slinka runt hörnet eller att trolla bort
det väsentliga på ett väl fingerfärdigt
sätt. Intar man den hållningen kan jag
inte förstå annat än att man öppnar
slussarna för fullt för ett alldeles okontrollerbart
ministerstyre, och då får nog
statsrådet ändå förlåta oss från oppositionen,
om vi är litet oroliga för att det
förekommer ministerstyre här i landet.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är uppenbart att vi
talar förbi varandra.

Jag har inte sagt att jag har uppfattat
detta magra utlåtande som någon
decharge på hela NIB:s verksamhet och
att allt skulle vara »jättebra» i administrativt
avseende bara med detta. Men
det är ju inte det som konstitutionsutskottet
har att granska, utan det är min
befattning med ärendena. Jag vill då
säga till fru Segerstedt Wiberg att det
skulle föra alldeles för långt om vi här
skulle börja diskutera detaljer i hur
man telefonerar när man tar ett samråd.
Det blir ett oerhört teoretiskt hårklyveri,
där personer som inte själva
är i daglig kontakt med ämbetsverken
har svårt att fatta hur det måste gå till
i praktiken.

När de bägge senaste talarna uttrycker
förvåning över att en handsekreterare
kan agera, och när herr Per-Olof
Hanson tar stora ord i munnen om vilken
misstänksamhet för ministerstyre
detta måste väcka hos oppositionen och
att det är att »kila runt hörnet» av mig
om jag säger, att jag inte kan göras
ansvarig för varje samtal som förts
mellan tjänstemän, vill jag säga honom

att det inte alls är något kilande runt
hörnet.

På den plats, där herr Per-Olof Hanson
nu sitter, satt för några år sedan
professor Herlitz, som också tillhörde
konstitutionsutskottet och var en konstitutionens
väktare av rang. Han har
ju skrivit lärda verk om offentlig rätt
i Norden, läsvärda på allt sätt och kanske
värda att erinra om i dag då vi har
glädjen att se finska konstitutionsutskottet
göra ett studiebesök här i riksdagen.
Professor Herlitz har tagit upp
frågan om de korrekta relationerna
mellan ministrar och ämbetsverk på ett
sätt som kan intressera även våra finska
gäster, eftersom de har samma utgångspunkter
som vi. Finland och Sverige
har ju samma system med självständiga,
centrala ämbetsverk i motsats
till Danmark och Norge, där ämbetsverken
är så att säga inbyggda i regeringskansliet.

Jag skall citera vad professor Herlitz
säger just i denna sin stora skrift
om nordisk offentlig rätt: »För svensk
och finländsk rätt är idén om objektivt
ansvar för underordnades handlande
i princip främmande.» Jag kan
gärna ge sidanvisningen också, om herr
Per-Olof Hanson skulle vilja bilda sig
mera i dessa konstitutionella frågor.

Ja, herr talman, jag är inte inställd
på att repetera alla detaljer i handläggningen
av detta ärende. Jag vill bara
avsluta med att säga, att jag alltjämt
bestrider att det har förekommit någon
sådan påverkan på ämbetsverket eller
något sådant ministerstyre, som inte redan
är gillat och praktiserat i andra
sammanhang.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! När det gäller frågan
om stipendiet, kanske det kan vara skäl
att erinra om att i det ärendet har styrelsen
för NIB uttalat sig. Styrelsen säger,
att den finner att sakliga skäl förelegat
för en omprövning av det tidigare
avslagsbeslutet och att intet fram -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde

kommit som ger vid handen att generalsekreteraren
vägletts av annat än
sakliga grunder för sitt beslut. Styrelsen
uttalar att handläggningen av ärendet
varit tillfredsställande. Härutöver
gör den en anmärkning mot en tjänsteman,
som jag inte skall återge.

Av det som vi i konstitutionsutskottet
fått vetskap om vid granskningen
framgår att beskyllningen för ministerstyre
i detta fall måste vara en beskyllning
som, efter vad jag förstår, vilar
på fullkomligt felaktiga grunder. Det
verkar som om en del av det, som utskottet
har fått ta del av, inte har uppmärksammats.

I det andra fallet gällde det frågan
om ersättning till doktor Kinch för de
möbler som han hade kvar i Sverige.
Det har ju framgått att man brukar
kunna få ersättning även för att här
hemma förvara möbler. Det är ju endast
om den saken som det har förts
något resonemang. Att försöka utläsa
att det därvid skulle ha förekommit ministerstyrelse
är väl att gå alltför långt
i denna fråga.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag nödgas konstatera
att båda de ärade talare, som vill föra
statsrådets talan, går omkring ärendet.

Jag begärde ordet för att svara statsrådet
Lindström. Jag kan inte inse att
den undervisning som lämnats mig om
telefonerandets konst har med saken
att göra. Jag framhöll hela tiden, att
jag icke utgick från telefonsamtal utan
höll mig till vad som har lämnats
skriftligt. Vem som helst förstår att telefonsamtal
måste kunna få utväxlas,
men jag sade att det kan vara svårt att
kontrollera när det via telefonsamtal
sker en påtryckning som icke bör äga
rum. Jag har därför lämnat detta åt sidan,
men statsrådet talar fortfarande
med mig och undervisar mig om telefonerandets
konst. Det tror jag inte behövs.
Den kan jag.

Statsrådet gav en upplysning — kan -

ske mest till herr Hanson men även till
mig — om att vi borde läsa Herlitz.
Uppmaningen gällde även det finska
konstitutionsutskottet.

Det är alldeles riktigt att Herlitz har
tagit upp detta problem, men för min
del nöjde jag mig med att i all enkelhet
hänvisa till den definition, som
statsminister Tage Erlander gav i höstas.
Den tyckte jag var bra, den har
jag rättat mig efter och på den bygger
jag min kritik.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Georg Pettersson sade om själva
sakfrågan när det gäller fallet Bacha
■—- om det var ett riktigt eller ett mindre
bra beslut som fattades — vill jag
framhålla att vi ju inte har diskuterat
den. Det är frågan om hur man har
kommit fram till beslutet, som vi har
diskuterat. Den fråga som herr Pettersson
tog upp kan vi lämna alldeles åt
sidan.

Sedan vill jag säga att jag också har
studerat Herlitz i min dar, statsrådet
Lindström. Och jag vågar nog säga, att
jag starkt tvivlar på att professor Herlitz
skulle ha känt sig tilltalad av den
tillämpningsövning av professor Herlitz’
doktrin på den här punkten som
statsrådet försökte sig på. Den är minst
sagt tvivelaktig. Ty vad skulle detta innebära
i realiteten? Det skulle ju innebära
att ett statsråd alltid skulle kunna
säga att inget ministerstyre förekommer
och att i den vägen ingenting anmärkningsvärt
har hänt. Vad som skett
är bara att en sekreterare har ringt
från departementet och sagt till ett ämbetsverk,
att så och så bör ni göra, ty
det tycker statsrådet! Alla vet att sekreterarna
umgås med statsråden — eller
är det inte så?

Det kan därför finnas anledning att
vara försiktig med sådana där saker.

Låt mig sedan, herr talman, eftersom
jag förmodar att debatten lider mot sitt
slut, uttala min tillfredsställelse över

Onsdagen den 13 inaj 1964

Nr 23

Ang. handläggningen av vissa ärenden inom NIB:s verksamhetsområde

att statsrådet bröt med den praxis som
här är så vanlig, nämligen att statsråden
inte går in i dechargedebatten. Jag
tycker att det är värdefullt när så sker.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Jag begärde ordet innan
herr Georg Pettersson yttrade sig,
och efter hans anförande skulle jag
kunna avstå. Jag vill emellertid ändå
fästa uppmärksamheten på några saker.

Först vill jag då säga, att jag sällan
läst några anmärkningar som varit så
ogrundade som dessa och som i så hög
grad vittnat om bristande kännedom
om praxis och metoder i det administrativa
arbetet på regeringsplanet.

Här kommer en privatperson, som av
en eller annan anledning vill söka upp
vederbörande departementschef för att
han är missnöjd. Sådant händer mycket
ofta. I det här fallet tillämpar statsrådet
Lindström den mycket lämpliga
taktiken att inte ta emot honom, när
han vill tala om sina löneförmåner eller
vad det kan vara. Det är inte trevligt
för en departementschef att sitta
och diskutera med en besökande dennes
personliga angelägenheter. Jag har
därför mångfaldiga gånger hänvisat besökare
till min sekreterare. Sekreteraren
lyssnar och får väl reda på de omständigheter
som besökaren velat framföra.
Sekreteraren gör anteckningar.
Det är fullt i sin ordning. Så bör det
ske. När dessa anteckningar är gjorda
sker ingenting annat än att de skickas
över för information till vederbörande
verk. Ingenting kan vara mer korrekt
än just ett sådant förfarande. Nu försöker
de bägge kritikerna från konstitutionsutskottet
att i litet insinuanta ordalag
ge sken av att det har förekommit
något mer än vad som har sagts
och att statsrådet nog inte har farit
med sanningen. Jag får säga att jag sällan
har hört sådana oförsynta beskyllningar,
fastän i något beslöjad form,
som vi har hört här i dag, särskilt av
herr Hanson. Herr Hanson framställde
det så att den besökande inte fick tag

4 Första kammarens protokoll 196A. Nr 23

i statsrådet och att han då sökte upp
sekreteraren. Det förhöll sig ju på det
sättet att statsrådet hade vägrat ta emot
honom. Här är det ju inte fråga om
samråd. Det har inte varit något samråd
mellan statsrådet och NIB, utan vad
som har skett är att det har givits besked
om vad som har förekommit vid
besöket hos statsrådet.

Nu säger fru Segerstedt Wiberg att
det är ytterst märkligt att man ändrat
ett beslut efter ett besök. Men har inte
den besökande haft något att säga till
sekreteraren? Han har väl haft tillfälle
att framföra några synpunkter eller
några nya fakta som kan påverka ärendets
sakliga behandling i en annan riktning.

Till slut ett ord om den statsrättsliga
teorien. När herr Hanson vill ge
statsrådet Lindström ansvaret för att
hennes sekreterare säger något i ett privatsamtal
med en annan person, tycker
jag att det ändå är en väl stark
forcering av vad professor Ilerlitz förkastar
såsom utgörande den objektiva
linjen i teorien om ansvaret, det ansvar
som en norsk statsrättsteoretiker uttryckt
så att man i Norge har en objektiv
ansvarslinje som går ut på att
om något galet skett inom ett område
av förvaltningen, bär statsrådet ansvaret.
Men nog är det som Herlitz själv
säger främmande för svensk statsrätt
att en departementschef skulle komma
i gluggen därför att hans sekreterare
har uttalat en eller annan mening till
en annan person. Jag kan inte tänka
mig något mera främmande för svensk
statsrätt än detta herr Hansons yttrande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tror att här föreligger
ett misstag. Herr Undén sade att vi
insinuerar. Jag insinuerar inte. Jag påstår!
Jag hävdar med bestämdhet att
här har skett ett inflytande som icke
borde ha ägt rum. Jag har hela tiden
hållit mig till det skriftliga materialet,
men jag vill med anledning av det sista

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. tidpunkten för publicerandet av i Svensk författningssamling intagna
författningar

påpekandet om att beslutet har ändrats,
att nya fakta har kommit till, säga
att om det telefonsamtal som ägde
rum mellan statsrådets sekreterare och
byråchefen på NIB står uppgift mot
uppgift. Det finns en tredje part som
också är berörd här och som man inte
bör glömma att också ta hänsyn till.
Det är klart att samråd skall få äga
rum, men vad jag påstår är att det icke
varit fråga om detta. Det har varit fråga
om påtryckning, i det en handsekreterare
inte kan anses uppträda på egen
hand. Handsekreteraren skickade till
verket uppgifter som han insamlat och
som ledde till ändrade beslut. Handsekreteraren
måste handla på statsrådets
ansvar, men när sedan beslutet
fattades, med ändring av ett tidigare
beslut, blir det inte statsrådet som får
ansvaret för det beslutet. Det blir styrelsen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag fäste mig vid att
när herr Undén försökte utveckla sin
tankegång här framhöll han det orimliga
i att göra ett statsråd ansvarigt för
en sekreterares privatsamtal. Jag får
ju säga att om man uppställer den kvalifikationen
att det skall röra sig om
ett privatsamtal, då ger jag självfallet
herr Undén alldeles rätt. Men det är
väl ändå en principfråga, herr Undén,
om det kan kallas för ett privatsamtal
om statsrådet Lindströms handsekreterare
tar telefonluren och ringer
upp ett ämbetsverk, ber att få tala med
generalsekreteraren och tillkännager en
åsikt i en bestämd fråga. Det kan vara
ett privat samtal, men det är sannerligen
inget privatsamtal. Jag har en —
jag vill säga det — rätt obehaglig känsla
av att man inom den nuvarande regeringen
av skäl som kanske beror på ett
långt maktinnehav inte äger riktig
känsla för att det kan vara en ömtålig
sak att komma med även rätt modesta
och försiktiga påpekanden om hur äm -

betsverk och underordnade myndigheter
bör handla.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Jag vill bara konstatera att
vad de bägge talarna här har försökt
få kammaren att tro är att besluten har
»ändrats» sedan vederbörande i bägge
fallen varit i kontakt med mig och att
de ändrats efter påtryckningar i någon
form av samråd med mig. Det är detta
jag bestrider. Jag tillät mig i mitt första
anförande att säga — fast det gick
man helt förbi — att de blyertsanteckningar
som min sekreterare på sedvanligt
sätt skickade över med uppgifter
om det som förekommit vid en uppvaktning
kom NIB till handa dagen efter
det ändrade beslutet. Detta framgår
av de fotostatkopior som fru Segerstedt
Wiberg vill falla tillbaka på.
Jag vill gärna gå med på att vi inte diskuterar
telefonsamtal mera. Det var
fakta jag ville betona, och för mig är
denna debatt nu utagerad.

Ang. tidpunkten för publicerandet av i
Svensk författningssamling intagna författningar Enligt

en vid III avgiven reservation
hade herr Braconier, med instämmande
av herrar Hubinette och Hedin, ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade.

Reservanterna hade velat för riksdagen
tillkännagiva sin uppfattning angående
angelägenheten av att i Svensk
författningssamling införd författning
utkomme från trycket å sådan tid, att
den kunde vara vederbörande myndigheter
till handa innan författningen
trädde i kraft.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Den här frågan har,
tack vare ofta återkommande erinring -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

ar från konstitutionsutskottet, efter
hand reducerats. Det framgår ju också
av konstitutionsutskottets memorial att
vid den undersökning som företagits
endast 18 författningar av de 699 som
utfärdats under 1963 har utkommit av
trycket först efter ikraftträdandet. Nu
redovisar utskottets majoritet också att
176 författningar utkommit från trycket
fyra veckor eller mer före deras
ikraftträdande. Vill man därigenom
etablera någon form av clearing, förefaller
det mig högst betänkligt.

Jag har anmält en skiljaktig mening
mot utskottets majoritet. Det har jag
gjort därför att jag anser att det är
synnerligen angeläget att alla författningar
utkommer från trycket på sådan
tid att vederbörande får dem innan de
träder i kraft. Detta har ju dessutom
fastställts i en kungörelse av den 4 januari
1928, 4 § för att vara noga.

Nu är det väl bara att hoppas att dessa
successiva förbättringar fortsätter, så
att vi till sist har den ordning som föreskrives
i nämnda författning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det här är ett ärende
som konstitutionsutskottet haft till
granskning under de senaste åren, och
senast 1963 gjordes ett påpekande. Sedan
dess har det skett en avsevärd förbättring.
Det är ju bara ett fåtal författningar
som inte kunnat komma ut
innan de trätt i kraft, och många av
dem gäller statsbidrag, där utbetalningen
i tiden ligger senare än den dag författningen
utkommit. Utskottsmajoriteten
har ansett att det inte finns anledning
att hålla på och peka på sådana
saker år efter år när man kan iaktta
att påpekandena givit resultat.

Ang. utnämning av borgmästare
i Kalmar

I en vid IV avgiven reservation hade
herr Sveningsson, med instämmande av
fru Segerstedt Wiberg samt herrar Ha -

Ang. utnämning av borgmästare i Kalmar
raid Pettersson, Hubinette, von Friesen,
Magnusson i Tumhult och Hamrin i
Jönköping, ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits.

Reservanterna hade funnit sig höra
för riksdagen tillkännagiva viss uppfattning
i anledning av Kungl. Maj:ts
utnämning i konselj den 30 december
1963 av borgmästare i Kalmar.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om vi när det
gäller dechargegranskningen har rätt
att till granskning ta upp också utnämningsärenden,
hör dessa ärenden inte
till de mest intressanta.

Att göra anmärkning i någon form i
ett utnämningsärende utan att komma
in på personliga kvalifikationer, som
vanligen inte brukar bedömas här i
riksdagen, är inte så lätt, nej, det är
nära nog omöjligt. Och nog skulle det
vara önskvärt att dessa utnämningar
kunde ske på ett sådant sätt och efter
sådana principer att anmärkning inte
behövde ifrågakomma.

När det gäller den utnämning av
borgmästare i Kalmar som skedde i
konselj den 30 december 1963 förekom
sådana omständigheter att vi, som är
reservanter under denna punkt, inte
har kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten
på denna utnämning.
Här föreligger enligt min mening vad
som kan kallas för ett politiskt maktövergrepp.
När ansökningstiden till
denna tjänst utgick fanns det 14 sökande
till tjänsten, bland dessa en del med
mycket höga kvalifikationer.

Jag känner personligen inte någon
av de sökande till denna befattning. De
uppgifter vi fått i utskottet omtalar att
den till tjänsten utnämnde har varit
landstingsman sedan 1951 och landstingets
vice ordförande från 1959. Detta
betraktar jag helt naturligt inte som
något negativt när det gäller meriter
för en borgmästartjänst, men detta förhållande
och en del annat talar också

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. utnämning av borgmästare i Kalmar
om politiska meriter som inte borde
vara avgörande i ett sådant här fall.

Nog är det alltid mycket betänkligt
när det sker politiska utnämningar,
men det är ännu mycket mera betänkligt
när sådant gäller en domstolstjänst.
Kungl. Maj:t utnämnde den som uppförts
i första förslagsrummet av stadsfullmäktige
i Kalmar, och det torde inte
vara för mycket sagt, om man här
hävdar den uppfattningen att bakom
stadsfullmäktiges förslag låg en politisk
bedömning. Vad som talar för den
uppfattningen är av allt att döma att
det bara var ledamöter från ett parti
som stod bakom förslaget när det gällde
den i första förslagsrummet uppförde.
Röstsiffrorna talar för att det
var på det sättet.

Vad som här är det anmärkningsvärda
och som på ett särskilt sätt bör uppmärksammas
är för det första det förhållandet
att i hovrättens yttrande om
de sökande blev den, som blev utnämnd
till borgmästare, inte uppförd på förslag.
För det andra gjorde hovrätten utöver
sitt förslag också det uttalandet,
att tre av de sökande, däribland den till
tjänsten utnämnde, inte borde komma
i fråga till tjänsten. Ett sådant uttalande
av en hovrätt har såvitt mig är bekant
inte förekommit i något liknande sammanhang.
Enligt vår mening borde detta
uttalande ha vägt mycket tyngre än
stadsfullmäktiges bedömning. Hovrätten
stod också fullständigt enig bakom sitt
förslag och sitt uttalande. Att underkänna
hovrättens sakkunskap i detta
fall torde inte vara möjligt.

Den motivering som hovrätten hade
för sitt ställningstagande var att hovrätten
fann det angeläget att vid uppgörandet
av förslagen avgörande betydelse
icke tillmättes tjänstgöringstidens
längd utan i stället meriter i fråga om
ådagalagd och förvärvad skicklighet.
Man uttalade att av den blivande innehavaren
av borgmästarämbetel borde
krävas grundlig domarutbildning samt
allsidig och väl vitsordad domarerfarenhet,
förvärvad genom tjänstgöring i oli -

ka instanser eller vid större underrätter
liksom att en beaktansvärd merit borde
vara praktiska erfarenheter från annan
offentlig verksamhet, som har konkret
anknytning till domstolsarbetet.

Alla kan säkert utgå från — illa skulle
det vara annars — att hovrättens uttalande
är objektivt och riktigt och grundat
på bestämmelserna i grundlagen om
att förtjänst och skicklighet för uppgiften
skall vara avgörande.

Vidare yttrade hovrätten, vilket bör
särskilt uppmärksammas, att bortsett
från angelägenheten av en tillfredsställande
rättsvård m. m. borde av de sökande,
som hade den längsta tjänstgöringstiden,
den som utnämndes inte ha
kommit i fråga.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att det, sedan förslagsrätten överfördes
till stadsfullmäktige, aldrig inträffat att
den av stadsfullmäktige i första förslagsrummet
uppförde icke blivit utnämnd.
Häremot borde ha vägts det av mig redan
berörda uttalandet av hovrätten
om att den som blev utnämnd inte hade
sådana kvalifikationer att han borde ha
kommit i fråga till tjänsten. Ett sådant
uttalande är ju också, som jag redan har
påpekat, något som aldrig tidigare har
förekommit.

Att hovrätt skall avge yttrande vid val
av borgmästare är en ordning som tillkom
år 1945 efter förslag i processberedningens
betänkande år 1944. I samband
därmed, år 1945, uttalade chefen
för justitiedepartementet, att förslaget
om hovrättsyttrande syntes ägnat att
tillgodose önskemålet om bättre garantier
för en tillfredsställande rekrytering
av ifrågavarande tjänster.

Vad som hände i Kalmar var att en
socialdemokratisk majoritet i gott samarbete
med en socialdemokratisk justitieminister
tillsatte en partitrogen borgmästare
med kvalifikationer, som av
hovrätten inte kunde godtagas. Detta är
något som dess bättre när det gäller
våra domartjänster hittills varit sällsynt.
Därför måste en händelse av detta
slag, när den inträffar, betraktas som

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

ett så mycket mer allvarligt politiskt
övertramp.

Vår uppfattning om tillsättningen av
denna borginästartjänst och de verkliga
sammanhangen vid denna utnämning
har vi inte kunnat underlåta att i denna
form ge till känna.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det ärende som nu är
under behandling har tilldragit sig stort
allmänt intresse. Helt naturligt har detta
varit fallet i särskilt hög grad i min
hemstad Kalmar, vars borgmästartjänst
det gäller.

Borgmästarval har hemma i Kalmar
inte varit någon vanlig företeelse. Förra
gången var för 30 år sedan. Då gällde
alltjämt bestämmelsen att stadens
samtliga röstberättigade hade rätt att
deltaga i valet, medan valet 1963 enligt
nu gällande bestämmelser förrättades av
stadsfullmäktige. Båda gångerna har
Kungl. Maj:t haft att bland de tre behöriga
sökande, som erhållit de flesta
rösterna, slutligen utnämna innehavare
av tjänsten.

Båda dessa former av val har varit
stötande, då de inneburit risk för politisering
av domartjänst. Trots motiveringen
för tidigare och nuvarande ordning
— städernas huvudmannaskap för
rådhusrätterna — har denna framstått
som otillfredsställande. Det är angeläget
att få en ändring till stånd, så att
domartjänst i stad i framtiden kommer
att tillsättas på samma sätt som häradshövdingetjänst
—■ utan inblandning av
kommunala politiker.

Det är därför med tillfredsställelse
man konstaterar att så äntligen kommer
att ske fr. o. m. årsskiftet, om den av
Kungl. Maj:t nyligen avlämnade propositionen
nr 156 angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m., vari
föreslås rådhusrätternas förstatligande,
kommer att vinna riksdagens bifall.

I denna proposition föreslås bl. a. att
1949 års lag om val av borgmästare och
rådmän upphäves i sin helhet vid ut -

Ang. utnämning av borgmästare i Kalmar
gången av år 1964 och att det bör beaktas
att det, om tjänst i rådhusrätt blir
ledig dessförinnan, kan vara särskild
anledning att meddela uppskov med
återbesättandet med hänsyn till det förestående
förstatligandet.

Det är att beklaga att denna proposition
ej framlades i fjol eller att man vid
tillsättande av tjänsten som borgmästare
i Kalmar ej tog hänsyn till rådhusrättens
förestående förstatligande. I så
fall hade vad som nu skett där aldrig
behövt inträffa.

Min avsikt är inte att här ingå på några
detaljer, ehuru jag av naturliga skäl
varit i tillfälle att följa detta ärende
under alla dess skeden. Jag vill endast
framhålla att vad som förvånat och upprört
många är att hänsyn vid tillsättandet
av en domartjänst här icke tagits till
en enig hovrätts bestämt uttalade mening,
utan politisk bedömning har fått
bli avgörande.

Resultatet har blivit att den, som av
den juridiska sakkunskapen ansetts för
tjänsten mest kvalificerad — en högt
meriterad man som av justitieombudsmannen
erhållit de amplaste lovord
och som av regeringen utsetts till ledamot
av juristkommissionen i Wennerströmfallet
och därvid av landets statsminister
upprepade gånger betecknats
som en av rikets skickligaste domare —
på ett för den allmänna rättskänslan
kränkande sätt blivit förbigången.

Herr talman! Under åberopande av
det anförda vill jag meddela min fulla
anslutning till den av minoriteten inom
konstitutionsutskottet deklarerade uppfattningen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Jag delar helt herr
Schötts uppfattning om önskvärdheten
av att få en ny ordning när det gäller
tillsättandet av domartjänster. Men vid
den tillsättning av borgmästartjänsten
i Kalmar som skedde under 1963 fanns
inte den ordning som vi önskar skall
komma till stånd, utan då hade man
att följa den lag som gäller för tillsät -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. utnämning av borgmästare i Kalmar
tandet av borgmästartjänster. Skulle vi
följa det resonemang, som här har
förts av herr Sveningsson och herr
Scliött, skulle det ha kunnat innebära
att vederbörande statsråd fått sätta sig
över vad som faktiskt gällt. Vi bör komma
ihåg att när den allmänna rådstugan
togs bort och stadsfullmäktige i
stället blev den institution som hade att
avge förslag i det avseende det här gäller,
yttrades det att man vid förslaget
också borde fästa mycket stort avseende
vid om vederbörande kände till den
bygd där han skulle verka som borgmästare.
Det är alltså en av de grunder
som det bör tas hänsyn till. När
det nu här säges att det varit fråga om
en politisk bedömning, får man väl i
så fall anmärka på stadsfullmäktige i
Kalmar, och deras beslut har vi inte
att granska här i riksdagen.

Av de handlingar jag fått framgår att
stadsfullmäktige i Kalmar har i första
förslagsrummet med 23 röster uppfört
den som utsetts till borgmästare. Den i
det andra förslagsrummet uppförde
fick 16 röster. Den som utsetts har varit
rådman i Kalmar sedan 1942. Han fyller
alltså det krav, som mycket starkt
underströks av riksdagen när vi fick
den lag som nu gäller. Det hade, som
jag sade, varit litet underligt om departementschefen
skulle ha satt sig över
den lag som nu gäller. Herr Sveningsson
och herr Schött utgår ifrån den lag
som vi vet skall komma, men den kan
man ju inte leva efter förrän den trätt
i kraft, och till dess gäller den lag vi
nu har. Det är den som legat bakom
det beslut som nu har fattats.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Från konstitutionsutskottet
känner vi till herr Petterssons
sätt att argumentera. Om vi gör gällande
att det här finns anledning till någon
form av anmärkning, ligger alltid
ansvaret enligt herr Petterssons uppfattning
på en annan instans, och i det
här fallet gäller det stadsfullmäktige i

Kalmar. Vi skulle möjligen kunna anmärka
på dem, men detta har vi ■—
som herr Pettersson också sade —
ingen rätt att ta ställning till inom
konstitutionsutskottet.

Jag vill emellertid för min del inte
alls godta det uttalandet att statsrådet
skulle ha brutit mot gällande lagstiftning,
om statsrådet i stället för att följa
stadsfullmäktiges förslag hade följt
det förslag som hovrätten lade fram.
Statsrådet hade här alltså full rätt att
godta hovrättens förslag, och hade
statsrådet gjort det hade det inte funnits
anledning till någon anmärkning.

Jag tycker nog att det förhållande
som herr Schött här framhöll, att hans
excellens herr statsministern gjort mycket
förnämliga uttalanden om en av de
medsökande, som uppfördes i första
förslagsrummet av minoriteten, med
anledning av att denne är ledamot av
den s. k. juristkommissionen i Wennerströmfallet,
bör beaktas. Jag tror att
statsministern senast den 1 maj sade
att de jurister som utsetts i denna kommission
hör till kretsen av landets allra
främsta domstolsjurister.

Jag vill också vid detta tillfälle ha
sagt att det väl inte är möjligt att här
underkänna hovrättens kvalifikationer
för att yttra sig på ett sakligt sätt i
denna fråga, och det har inte heller
herr Pettersson försökt att göra.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Georg Pettersson
vände sig emot att man talade om politiska
aspekter i detta sammanhang. Han
menade att det inte var fråga om politiska
skäl utan om sakliga. Jag skall
gå med på det resonemanget. Man behöver
inte lägga politiska synpunkter
på denna fråga, men dock kvarstår att
vi 1953 fick en ny kommunallag som
avbröt förbindelserna mellan städernas
förvaltning och rådhusrätterna. Till
detta kommer att rådhusrätterna skulle
förstatligas och inordnas i en enhetlig
organisation. Det är dessa två punkter

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

som hovrätten pekar på. Den säger att
man måste tänka sig att det blir eu
rådhusrätt i Kalmar som kommer att
bilda kärnan i en väsentligt större domkrets
än för närvarande och att man
därför måste utnämna en person som
har en allsidig och väl vitsordad domarerfarenhet
och att då praktiska erfarenheter
från annan offentlig verksamhet
med anknytning till domstolsarbetet
väger tungt. Hovrätten kom
genom detta resonemang fram till att
för uppdraget underkänna bl. a. den
sedermera utnämnde.

Herr Pettersson säger att vi inte bör
ta hänsyn till den proposition som har
lagts fram sedan utnämningen skedde.
Nu brukar man ju ta hänsyn till pågående
utredningar och till vad man vet
skall komma. Det har också, herr Pettersson,
förekommit att man har frångått
magistrats och stadsfullmäktiges
förslag. Det har hänt i Göteborg att till
rådman förordnats en person som icke
hade fått magistratens och stadsfullmäktiges
förord. Efter överklagande
fick han ett vikariatsförordnande som
rådman. Det är alltså ganska starka
skäl som talar för att man icke borde
ha företagit den utnämning som nu har
skett. Det må så vara att man som
herr Pettersson reagerar emot att det
förs in politiska synpunkter, men man
kommer dock inte bort ifrån att utnämningen
var märkvärdig och felaktig.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag får kanske upplysa
fru Segerstedt Wiberg om att det var
medreservanten herr Sveningsson som
talade om ett politiskt maktövergrepp,
vilket jag har svårt att förstå att det
har varit från departementschefens sida.
Det skulle i så fall gälla vad som har
hänt i stadsfullmäktige i Kalmar, men
det har vi inte att diskutera här. Frågan
är om departementschefen handlat
rätt eller orätt vid denna utnämning.
Jag vill på nytt erinra om att Svea

Ang. utnämning av borgmästare i Kalmar
hovrätt när lagen tillkom uttalade att
det låg i sakens natur att hänsyn måste
tagas även till administrativa meriter
och särskild förtrogenhet med förhållandena
i den ifrågavarande staden. Det
var detta departementschefen hade att
utgå ifrån när den som stod i första
förslagsrummet i stadsfullmäktige hade
fått 23 röster och den som stod i andra
förslagsrummet 16. Den som uppfördes
i första förslagsrummet var rådman
i staden sedan år 1942. Det skulle därför
ha varit underligt om departementschefen
handlat annorlunda.

Vad beträffar de två personernas juridiska
meriter anser jag att vi här
icke behöver diskutera om den ene eller
den andre är mest skickad. Vad vi
har att ta hänsyn till är att den som
har blivit vald har av hovrätten förklarats
behörig till tjänsten och har fått
stadsfullmäktiges förord. Det innebär
väl att departementschefen har handlat
som han borde handla i detta stycke.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Här talas så mycket om
Kalmar stadsfullmäktiges beslut. Även
om detta inte skall här närmare diskuteras,
kan det vara av intresse att
veta att den som blivit utnämnd endast
fått röster från det egna partiet, icke
någon annan röst. Det förslag som
framlades från annat håll och som
upptog tre kandidater tog ingen politisk
hänsyn ty det upptog — det vill
jag ha nämnt — som andra namn en
känd socialdemokrat från ett grannlän.

Åtskilliga i Kalmar ansåg att vad man
borde ta hänsyn till var vem hovrätten
hade förordat. Det riktigaste hade varit
att helt enkelt överlämna hovrättens
förslag till Kungl. Maj:t. Jag tycker att
det är direkt felaktigt att så starkt understryka
att det viktigaste är att vederbörande
känner till den stad det
gäller. Kunskap om staden är visserligen
värdefull, och ingen kunde därvid
konkurrera med den som har bott
där i 20 år, men för en domartjänst är
det absolut icke det avgörande.

56 Nr 23 Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. utnämning av borgmästare i Kalmar

Jag vill sammanfattningsvis säga lik- jag tycker också för min del att detsom
herr Sveningsson att det måste ha ta att väl känna den bygd där en borgvarit
riktigare att ta hänsyn till hovrät- mästare skall verka väger mycket lätt
tens yttrande i denna sak och mindre i förhållande till de rent juridiska kvatiH
en politisk bedömning. lifikationerna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Bara några ord till herr
Pettersson. Jag hörde också att herr
Sveningsson talade om politiskt maktövergrepp,
men jag sade att även om
man accepterar herr Petterssons resonemang,
hindrar det inte att utnämningen
kan vara felaktig.

Herr Pettersson var indignerad och
sade att det skulle varit upprörande
om departementschefen frångått stadsfullmäktiges
förslag. Jag vet inte om
det skulle varit så upprörande. Det var
inte mer upprörande än att hovrätten
ansåg att statsrådet borde göra det. Jag
har inget intryck av att hovrätter brukar
komma med upprörande förslag.
Hovrätten sade att den stadsfullmäktige
utsett inte var lämplig och inte hade
erforderliga kvalifikationer. Det tycker
jag inte tyder på att hovrätten befunnit
sig i någon upprörd sinnesstämning.
Man har vägt de olika sökandena
och kommit till att den sökande var
olämplig. Hovrätten ansåg att man
skulle ta hänsyn till den proposition
som kommer och den ändring som
skedde 1953. Mer upprörande var det
inte, herr Pettersson, så jag tror vi kan
ta det lugnt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Pettersson inte vill diskutera
de juridiska kvalifikationerna. Han vill
inte i denna fråga göra någon bedömning
av hovrättens ställningstagande.
Om det var så som herr Pettersson har
framhållit, att stadsfullmäktige i Kalmar
gjorde ett politiskt maktövergrepp,
då tycker jag att justitieministern inför
denna utnämning borde bedömt den saken.
Det var i så fall säkert inte obekant
för justitieministern.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Hem talman! Det var väl lite för
mycket sagt att hovrätten skulle ha uttalat
sig så om Hellroth att han var
olämplig, det är väl en bedömning som
fru Segerstedt Wiberg får stå för själv,
och jag tror hon gör bäst i att ta tillbaka
detta. Vad hovrätten gjorde var
att den inte upptog honom bland de tre
som borde komma i förslagsrum.

Till herr Schött vill jag säga att om
det var 23 socialdemokrater i Kalmar
stadsfullmäktige som uttalade sig för
att sätta upp rådman Hellroth på första
förslagsrummet, så hade de väl alla
valts till stadsfullmäktige på samma
grunder som de andra. Jag kan inte
tänka mig att herr Schött skulle kunna
här påstå att de röster som avgivits
av socialdemokraterna skulle vara
mindre värda än de andra rösterna,
och att de 23 skulle ha sämre omdöme
i dessa ting än de 16 som röstade på
en annan. Det är väl ett betyg åt stadsfullmäktige
i Kalmar som herr Schött
också får vara tämligen ensam om.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är mycket möjligt
att jag uttryckte mig slarvigt. Jag ber
om ursäkt i så fall. För att det inte
skall bli något misstag vill jag ur utskottets
memorial läsa upp, »att av de
sökande som har de längsta tjänstemeriterna
bör Ernberg, Carlbom och Hellroth
icke ifrågakomma till det lediga
borgmästarämbetet».

Hovrätten avrådde alltså direkt.

Sedan vill jag bara tillägga, herr Pettersson,
att det i andra sammanhang
förekommit ganska många gånger att
Kungl. Maj.-t har frångått de lokala förslagen
och utnämnt andra som Kungl.
Maj:t funnit mer lämpliga.

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Givetvis är varje röst i
stadsfullmäktige lika mycket värd varifrån
den än kommer. Vad jag velat
framhålla är att vederbörandes partikamrater
tydligen här känt partisolidaritet
och av den anledningen stött hans
kandidatur. Det slutliga avgörandet i
detta ärende väckte ytterligt stor förvåning
i Kalmar, även bland många av
herr Petterssons meningsfränder. Man
hade väntat sig något annat av Kungl.
Maj:t.

Ang. tillstånd att förevisa filmen
»491»

Enligt en vid VI avgiven reservation
hade herr Hamrin i Jönköping, med instämmande
av herrar Sveningsson,
Magnusson i Tumhult och Hedin, ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade.

Reservanterna hade ansett sig böra
för riksdagen tillkännagiva sin uppfattning
angående av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Edenman,
gjord hemställan till Kungl. Maj:t att,
med vissa beskärningar, godkänna filmen
»491» för offentlig visning för
vuxna.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Även om dechargedebatten
tagit lång tid den här gången med
många inlägg, har vi nu kommit fram
till sista punkten och kan därefter övergå
till övriga ärenden på dagens föredragningslista
och börja fatta beslut.

Konstitutionsutskottet har till behandling
tagit upp frågan huruvida regeringen
handlat riktigt när den beslutat upphäva
filmcensurens beslut att förbjuda
filmen »491». Det beslut statens biografbyrå
fattade var grundat på den
uppfattningen att filmen ansågs farlig
för svenska folkets mentala hygien. För
att vara på den säkra sidan tillkallade
biografbyrån vid sin behandling två

Ang. tillstånd att förevisa filmen »491»

erfarna läkare, en överläkare och en
psykiatriker, biografbyråns expert, och
dessa tillstyrkte också enigt den uppfattningen,
att filmen borde förbjudas
i sin helhet. När statens biografbyrå
beslutade förbjuda filmen för offentlig
visning ansågs inte bara att den var
förråande och skadligt upphetsande enligt
de bestämmelser efter vilka en film
kan förbjudas, utan biografbyråns motivering
till detta förbud var även att visningen
av filmen uppenbarligen skulle
strida mot allmän lag 18 kap 13 §. strafflagen
som talar om tukt- och sedlighetssårande
handling. Löftet som gavs från
producentsidan att ingen under 18 år
skulle få se filmen talar också om att
filmen inte borde ha frigivits.

Det väckte förvåning i vida kretsar att
regeringen gick in för att ändra det beslut
som statens biografbyrå fattat. Vi
reservanter menar att regeringen borde
ha följt den uppfattning statens biografbyrå
hade och i stället för att något göra
om filmen genom att klippa bort ett par
bitar och på något avsnitt ta bort ljudet
skulle ha sagt att denna film ingenting
är att visa för allmänheten. Konstitutionsutskottets
ledamöter har varit i
tillfälle att se denna film i obeskuret
skick, och utan att göra anspråk på att
vara sakkunnig på film eller att förstå
vilka psykologiska verkningar filmen
kan leda till vill jag ändå hävda den
uppfattningen att en sådan film skapar
inget bättre tillstånd på det område av
samhällslivet den sysslar med. Den påverkar
inte den ungdom som spårat ur
till att bli bättre individer utan bidrar
i stället till att ännu fler tappar bort alla
normer i samvaron människorna emellan.
En del har talat om konst i samband
med filmen men i den mån detta
skall kallas för en konstnärlig produktion
så bör man nog vädja till högre
makter om att vi blir bevarade och sparade
för konstnärliga värden av detta
slag.

Om filmkonstnärerna själva känner
någon njutning inför denna films konstnärliga
utformning må vara deras en -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. tillstånd att förevisa filmen »491»
sak, och man unnar dem gärna denna
njutning. Jag skall inte använda eller
yttra de grova uttryck och hårda omdömen
som den kände chefredaktören
för tidningen Aftonbladet har använt
om filmen »491» i sin tidning. Jag tycker
inte att sådana uttryck passar i
riksdagens protokoll, men vad man kan
citera av hans uttalande är att han karakteriserade
filmen som undermålig
och en spekulation under konstnärlighetens
täckmantel. Det måste väl vara
riktigt att otäcka saker inte blir mindre
otäcka och mindre farliga därför att de
döljes under en konstnärlig behandling
och täckmantel. Att på det sätt som förekommer
i denna film rota i mänsklighetens
träskmarker tjänar inte något
syfte att skapa bättre människor och
ett i allmänhet bättre tillstånd för människorna.
Det finns de som menar att
filmen skildrar verkligheten, men dess
bättre skildrar filmen i vissa fall en
ovanlig verklighet och måste betraktas
som en långt gående förolämpning mot
ungdomen. Den största verklighet som
filmen avslöjar är säkert ett ekonomiskt
och materiellt intresse hos dem som har
ansvaret för dess tillkomst. Att bakom
filmen skulle ligga några ideella, vackrare
och bättre känslor och intressen
kan jag inte övertygas om. Det omdöme
jag anser vara mest riktigt är att filmen
varit och är en spekulation i våldshandlingar,
förvriden sexualitet och brutalitet.
Filmen är utan överdrift en provkarta
på olika slag av råheter, oberoende
av vad som avsetts med densamma.
Språkets grovhet och råhet, har det
sagts, har överträffat allt tidigare, vilket
säkert är riktigt, och det finns många
som undrar vad innehållet skall bli i
nästa film som regeringen får till klippning.

Regeringen har många både angenäma
och mindre angenäma uppgifter.
Till den minst angenäma tror jag hör
att sitta med saxen och klippa film av
denna typ och jag undrar inte på om
man med all kraft försöker komma ifrån
den uppgiften.

Jag har mycket svårt att förstå att
denna film skulle ha ett budskap eller
förmåga att väcka dem i samhället som
behöver väckas. Är det någon som tror
att regering och riksdag kommer att
väckas av denna film och av den orsaken
kommer att uträtta mera för vilsekommen
ungdom och få bort farliga individer
i ungdoms- och uppfostringsarbetet?
Det är regeringen och riksdagen
som ofrånkomligen har ansvaret även
på detta samhällsavsnitt. Det går inte
att komma ifrån det ansvaret. Säkert
finns det anledning att hävda den uppfattning
som jag redan framhållit, att
filmen inte tillkommit i någon god avsikt
men om den ändå skulle vilja vara
eu väckelse och syfta till att skapa bättre
tillstånd i samhället, så måste det
ändå vara så att filmen visar ovanliga
förhållanden och inte sådant som är
karakteristiskt för ungdom och ungdomsvård.

Filmen är en skandal och en förolämpning
mot ungdom och ungdomsvård,
samtidigt som den ekonomiskt
vill profitera på de ungas biointresse.
Filmen är ett bevis för hur ett samhällsont
kan utnyttjas när sensation
skall skapas och när ett samhällsont
skall användas materiellt. Här finns det
de som menar och tyvärr hävdar att
någon censur inte skall förekomma. Det
skall i stället råda fullständig frihet på
alla områden. Men nog måste det finnas
regler och bestämmelser för människors
samvaro med varandra. Här förekommer
på olika områden ett visst skydd
för oss alla. Den fullständiga frihetens
samhälle kan aldrig genomföras ty det
skulle samtidigt bli laglöshetens hemska
samhälle.

Filmen är ett massmedium som, liksom
så mycket annat, inte kan släppas
lös med vilka friheter som helst. Filmen
»491» leder enligt vår mening till
en förråande anda som ofta utan stärkta
krafter förekommer i umgänget människorna
emellan. Den är en fara för en
sund utveckling och borde även av regeringen
ha förbjudits. Här kan fram -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

hållas att i vårt grannland Norge förhud
liar utfärdats mot att visa filmen i
fråga.

Genom sitt beslut att släppa lös filmen
»491» för visning för allmänheten och
således för ungdom över 15 år tog regeringen
på sig ett stort ansvar. Regeringen
hade gjort en stor tjänst om den
i sitt beslut hade följt statens biografbyrå
och förbjudit denna ytterst tvivelaktiga
film. Nu kan det lätt bli skadeverkningar,
men någon skada hade inte
uppstått om regeringen vidhållit det förbud
biografbyrån utfärdade. Vi reservanter
har under denna form, utan användande
av § 107 regeringsformen, velat
framföra denna vår anmärkning.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Om vi vid denna dechargedebatt
skulle ge oss på att diskutera
alla de aspekter på filmen »491»,
som herr Sveningsson i egenskap av reservant
har fört fram, tror jag vi skulle
få sitta här i timtal. Sedan filmen
kom upp på dagordningen har den diskuterats
i tidningar och radio och man
och man emellan och över huvud taget
överallt, där det diskuteras. Man har
därvid fört fram olika meningar. Jag
tvivlar inte alls på att herr Sveningsson
hyser den uppfattning, som han nu
förfäktat, men han är kolossalt ensidig
i sin argumentering och i motiveringen
till den reservation, som han hänvisar
till.

Vad som framför allt är viktigt i
denna fråga är, att vi här är inne på
någonting, som är av oskattbart värde
i det demokratiska samhället, nämligen
yttrandefriheten. Då det gäller skrifter,
tidningar, teater och radio, har man ju
möjlighet att i efterhand anmärka på,
att vederbörande har utnyttjat tryckfriheten
på ett felaktigt sätt, men för
filmen finns det en särskild censurbyrå,
som gör ingripande, innan filmen
visas. När filmbyrån har fattat sitt beslut,
finns det möjlighet att överklaga
hos Kungl. Maj:t, och det var vad som

Ang. tillstånd att förevisa filmen »491»
skedde i det här fallet. Man må ha vilken
uppfattning man vill om filmen
som sådan, men Kungl. Maj:t hade ju
att verkställa granskningen, när anmälan
kommit in mot filmen. Därvid skulle
Kungl. Maj:t, som det sägs i tryckfrihetsförordningen,
fästa sin uppmärksamhet
mera på ämnets och tankens
än på uttryckets lagstridighet,
mera på syftet än på framställningssättet,
samt i tvivelsmål hellre fria än
fälla. Det betyder, att Kungl. Maj :t vid
sitt ställningstagande till frågor om
censur för vuxna människor, skall iaktta
försiktighet. Detta bör framför allt
ske, när det gäller debatten kring ett
samhällsproblem som vederbörande
filmproducent anser vara aktuellt.

Det är således många synpunkter,
som kan läggas på den här frågan, och
uppfattningarna går isär. Utskottet har
också i detta sammanhang velat erinra
om, att statsrådet Edenman i andra
kammaren nyligen har sagt, att han har
för avsikt att vid lämpligt tillfälle låta
företa en översyn av filmcensuren och
dess organisation. Med hänsyn till det
sagda anser utskottet, att det inte nu
kan framföras någon anmärkning.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kan dela herr Dahls
uppfattning att den här frågan skulle
kunna diskuteras mycket länge, men
med hänsyn till att dechargedebatten
redan har pågått lång tid skall jag inte
förlänga den nämnvärt.

Jag vill bara vända mig mot det uttalande
som herr Dahl har gjort, att
min uppfattning om denna film är så
ensidig. Om detta är riktigt tror jag
ändå att det är många som delar denna
ensidiga uppfattning.

Sedan vill jag säga att man när det
gäller filmgranskning så gärna vill
komma in på bestämmelserna om tryckfrihet.
Det är någonting som jag inte
riktigt förstår. Filmgranskningen skall
naturligtvis ske efter de bestämmelser
som gäller för den.

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. reformering av socionomutbildningen

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag skall kunna nöja
mig med att säga till herr Dahl att
hans jämförelse mellan film och tryckt
skrift inte är särdeles hållbar. Det är
nämligen så att tryckfrihetsförordningen
inte ger fullständig frihet, utan i
tryckfrihetsförordningen finns vissa garantier
inskrivna för en ansvarsfull behandling
av materialet. Jag skall i detta
sammanhang nöja mig med att peka
på att det för tryckt skrift finns ansvarig
utgivare, om den är periodisk, eller
annan direkt ansvarig person. Men
vem ansvarar för en film: fotografen,
författaren, biografägaren, den som visar
filmen i tältet eller den som står
bakom projektorn?

Redan detta exempel visar att varje
jämförelse mellan tryckfrihetsförordningen
och reglerna för film, sådana
dessa är utformade, för tillfället inte är
möjlig.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det är i alla fall en
väsentlig skillnad. Då det gäller tryckta
skrifter, teaterföreställningar, radioprogram
o. s. v. har man att i efterhand
granska, vad som förts fram, men när
det gäller filmen finns en särskild censurbyrå,
som granskar och klipper enligt
sina normer. Dess beslut kan bara
i efterhand överklagas hos Kungl.
Maj:t. Tidningar, teaterpjäser, radioprogram
och filmer innebär ju i samtliga
fall ett offentligt framträdande,
framvisande eller yttrande, men det är
en skillnad mellan yttrandefriheten, sådan
den kommer till uttryck i tryckfrihetsförordningen
och den filmcensur,
som utövas i förväg. Det var endast detta
jag ville påpeka.

Kanske bör man slå in på en annan
väg, då det gäller filmen — statsrådet
Edenman har ju förklarat, att man
kommer att ta upp den frågan till utredning.
Vi vet ingenting om, vilket resultat
det kan bli, men jag vill absolut
protestera mot herr Hernelius när han

säger, att det inte finns anledning att
hänvisa till yttrandefriheten i denna
fråga om filmcensuren. Jag har en motsatt
uppfattning.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Kammaren får förlåta
mig att jag inte riktigt kan följa med
herr Dahl när han talar om skillnader
och likheter ömsevis. Vad jag ville ha
fram var enbart att de garantier för en
ansvarsmedveten behandling, som finns
inskrivna i tryckfrihetsförordningen
bl. a. genom reglerna om ansvarig utgivare
för periodisk skrift, i dag inte har
någon motsvarighet när det gäller filmen.
Detta framkallar den olikhet som
herr Dahl med rätta understryker, nämligen
att vi har förhandsgranskning av
film men inte av tryckta skrifter o. s. v.

Men jag vill fråga: Är herr Dahl beredd
att slopa förhandsgranskningen av
film?

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Bara ett påpekande.

På våra bänkar ligger nu ett utlåtande
från allmänna beredningsutskottet,
där utskottet föreslår en utredning om
den statliga filmcensurens ställning
och därmed sammanhängande spörsmål.
Jag vill bara citera två rader ur
detta utlåtande, med den reservationen
att jag inte haft tid att läsa utlåtandet
i sin helhet: »Film eller del av film
som kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott må
icke godkännas för visning.» Allmänna
beredningsutskottet tycks här vara av
den uppfattningen att filmcensur skall
förekomma också i fortsättningen.

Ang. reformering av socionomutbildningen Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reformering
av socionomutbildningen jämte i
ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1964/65 beräkna

till Socialinstitutet i Stockholm: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 013 000
kronor,

till Socialinstitutet i Stockholm: Omkostnader
ett förslagsanslag av 169 000
kronor,

till Socialinstitutet i Göteborg: Avlöningar
ett förslagsanslag av 618 000 kronor,

till Socialinstitutet i Göteborg: Omkostnader
ett förslagsanslag av 130 000
kronor,

till Socialinstitutet i Lund: Avlöningar
ett förslagsanslag av 623 000 kronor,

till Socialinstitutet i Lund: Omkostnader
ett förslagsanslag av 130 000 kronor,

till Socialinstitutet i Umeå: Avlöningar
ett förslagsanslag av 534 000 kronor,

till Socialinstitutet i Umeå: Omkostnader
ett förslagsanslag av 138 000 kronor,

till Fortbildning av socionomer m. m.
ett reservationsanslag av 70 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 48, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 14 februari
1964, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för reformering av
socionomutbildningen;

II. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
enlighet med vad departementschefen
förordat fastställa personalförteckning
för socialhögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för socialhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 an -

Ang. reformering av socionomutbildningen

visa ett förslagsanslag av 1 013 000 kronor; d)

till Socialhögskolan i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 169 000 kronor; III.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
socialhögskolan i Göteborg, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för socialhögskolan
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 618 000 kronor; d)

till Socialhögskolan i Göteborg:
Omkostnader för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 130 000 kronor; IV.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
enlighet med vad departementschefen
förordat fastställa personalförteckning
för socialhögskolan i Lund, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för socialhögskolan
i Lund, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Lund: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 623 000 kronor;

d) till Socialhögskolan i Lund: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 130 000 kronor;

V. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
enlighet med vad departementschefen
förordat fastställa personalförteckning
för socialhögskolan i Umeå, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för socialhögsko -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. reformering av socionomutbildningen
lan i Umeå, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Umeå: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 534 000 kronor;

d) till Socialhögskolan i Umeå: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 138 000 kronor;

VI. till Fortbildning av socionomer
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 70 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Adolfsson (I: 666) och den andra
inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. (II: 814),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Andersson och herr Georg Pettersson
(1:667) samt den andra inom
andra kammaren av herr Bengtson i
Solna m. fl. (II: 811),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lennart Geijer (I: 668) och den andra
inom andra kammaren av herr Ekström
i Iggesund (II: 812),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hellebladh in. fl. (I: 669) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. (II: 816),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Hilding och Torsten Andersson
(I: 670) samt den andra inom andra
kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. (II: 813),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Jacobsson (I: 671) och den andra
inom andra kammaren av herr Kullstad
m. fl. (II: 815),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

av herr Schött (1:672) och den andra
inom andra kammaren av herr Wennerfors
(II: 817).

I motionerna 1:666 och 11:814 hade
hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 48 uttala
sig för en sådan ämneskonstruktion
vid socionomutbildningen vid socialhögskolorna,
att socialmedicinen
bereddes plats som särskilt examensämne.

I motionerna I: 667 och II: 811 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
1) att inrätta en tjänst som förste konsulent
i A 25 vid vart och ett av socialinstituten
i Stockholm, Göteborg, Lund
och Umeå samt a) till Socialhögskolan
i Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av

1 076 000 kronor; b) till Socialhögsko lan

i Göteborg: Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 679 000 kronor; c) till Socialhögskolan
i Lund: Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av

683 000 kronor; d) till Socialhögskolan
i Umeå: Avlöningar för budgetåret

1964/65 anvisa ett förslagsanslag av

594 000 kronor; 2) att kostnaderna för
handledarersättning skulle bestridas
med statsmedel; ävensom 3) att inrätta
en tjänst som sekreterare i A 21 vid
vart och ett av socialinstituten i Stockholm,
Göteborg, Lund och Umeå.

I motionerna I: 668 och II: 812 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i samband
med behandlingen av propositionen
nr 48 i skrivelse till Kungl. Maj :t
framhålla angelägenheten av att förslag:
i fråga om förstärkta resurser för social
och kommunal forskning i socialhögskolornas
centrala läroämnen snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen
och att därvid behovet av organisatorisk
anknytning av nämnda forskning
till socionomutbildningen måtte tillgodoses.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

I. att motionerna I: 667 och II: 811, i
vad de avsåge inrättande av förste konsulenttjänster
vid socialhögskolorna,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna I: 671 och II: 815,
i vad de avsåge inrättande av konsulenttjänster
vid socialhögskolorna, icke
måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 667 och II: 811,
i vad de avsåge inrättande av sekretenader
för handledarersättning, icke
måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionerna I: 667 och II: 811,
i vad de avsåge bestridandet av kostnaderna
för handledarersättning, icke
måtte bifallas av riksdagen;

V. att motionerna 1:666 och 11:814
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:668 och 11:812
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 669 och II: 816
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 670 och II:
813 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna I: 671 och 11:815,
i vad de avsåge inrättande av fasta forskartjänster
vid socialhögskolorna, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

X. att motionerna 1:672 och 11:817
icke måtte bifallas av riksdagen;

XI. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
för reformering av socionomutbildningen; XII.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:667 och 11:811
samt I: 671 och 11:815, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen för -

Ang. reformering av socionomutbildningen
ordat fastställa personalförteckning för
socialhögskolan i Stockholm, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsslat
för socialhögskolan i Stockholm,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 013 000 kronor;

d) till Socialhögskolan i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 169 000
kronor;

XIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:667 och 11:811
samt I: 671 och II: 815, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialhögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 618 000 kronor; d)

till Socialhögskolan i Göteborg:
Omkostnader för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 130 000 kronor; XIV.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:667 och 11:811
samt 1:671 och 11:815, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen för -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. reformering av socionomutbildningen
ordat fastställa personalförteckning för
socialhögskolan i Lund, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialhögskolan i Lund,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Lund: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 623 000 kronor; d)

till Socialhögskolan i Lund: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 130 000 kronor; XV.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:667 och 11:811
samt I: 671 och II: 815, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
socialhögskolan i Umeå, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialhögskolan i Umeå,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Socialhögskolan i Umeå: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 534 000 kronor; d)

till Socialhögskolan i Umeå: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslaganslag av 138 000 kronor; XVI.

att riksdagen måtte till Fortbildning
av socionomer m. m. för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 kronor.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av fröken Andersson, som dock
ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag har visserligen endast
antecknat en blank reservation i
detta sammanhang. Det innebär inte att
jag inte tycker att det hade varit lämpligt
att yrka bifall till de motioner som
jag varit med om att väcka, men så som
ärendet förelåg från avdelningen ansåg
jag det omöjligt att få igenom vad vi
motionärer har begärt.

Även om alltså en del brister finns
kan jag inte underlåta att uttala stor
tillfredsställelse över att detta förslag
nu har kommit fram. Jag tackar ecklesiastikministern
får att så har blivit fallet.
Förslaget är glädjande så till vida
som det går just i den riktning man
nu har väntat på i snart 45 år inom
det första socialinstitutet, nämligen institutet
i Stockholm. Det är emellertid
ett par brister som jag skall påtala, brister
som jag hoppas kan rättas till ju förr
dess hellre.

Först gäller det att frågan om forskningen
inte blivit slutgiltigt avgjord
utan, för att tala med departementschefen,
hänskjutits till samarbetsnämnden
för socialhögskolorna. Jag vill betona
att skrivningen på denna punkt är positiv
både från departementschefens och
från utskottets sida, och jag hoppas därför
att frågan snart kommer att lösas
slutgiltigt. När socialinstitutet i Stockholm
startades för snart 45 år sedan
var dess namn Institutet för socialpolitisk
och kommunal utbildning och
forskning. Det är alltså detta sista led
som man nu hoppas skall bli verklighet,
vid sidan om alla de utmärkta förslag
som i övrigt har framkommit.

I ett par motioner har vi framställt
väsentligen tre yrkanden. Först och
främst gäller det inrättande av en befattning
som förste konsulent vid vartdera
av de fyra socialinstituten. Vidare
yrkar vi att staten skall stå för handledarersättningarna.
Och slutligen begär

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

(i.)

Ang. reformering av sociononuitbildningen

vi inrättande av en sekrctcrartjänst i A
21 vid de olika instituten. Nu föresläs,
som framgår av handlingarna, eu ettårig
praktisk utbildning. Den ställer självfallet
stora krav på handledarna, och
man har från eu hel del håll betonat
att det behövs en utbyggnad av utbildningen
för handledarna. Socialutbildningskommittén
framhöll detta mycket
starkt, likaså experterna som biträdde
vid beredningen av propositionen. Därför
bör enligt vår mening ännu eu konsulenttjänst
inrättas vid de olika instituten.
Även institutens styrelser har betonat
vikten av att dessa konsulenttjänster
inrättas. Departementschefen är såvitt
jag förstår i sak på det klara med
att kvaliteten i denna del av utbildningen
bör höjas, men han föreslår inte den
förstärkning som vi skulle önska.

Tanken bakom departementschefens
förslag är ju att konsulenterna — således
de som redan finns — och lektorerna
skall dela de arbetsuppgifter som
föreslås lagda på eu förste konsulent.
Det är emellertid, om jag är rätt underrättad,
mycket svårt att förena arbetsuppgifterna
för dessa konsulenter
för handledarutbildning med lektorernas
väsentliga uppgifter. De senare skall
ju bedriva undervisning på instituten,
medan konsulenterna är att betrakta
som handledare för praktiklärarna, nota
bene ute på fältet. De för konsulenterna
tänkta uppgifterna fordrar många,
långa och tidskrävande resor, långvariga
besök i kommunerna för överläggningar
o. d. Vid sådana tillfällen kan
ju vederbörande inte undervisa vid instituten.
Även om någon mindre del av
konsulentarbetet kan läggas på lektorerna
så finns det — och det är ganska
väsentligt i detta sammanhang — ingen
samordnande kraft som har huvudansvaret
för denna viktiga del av utbildningen,
alltså den praktiska utbildningen.

Jag beklagar att den av olika experter
och av motionärerna föreslagna ordningen
inte nu tycks kunna komma till
stånd, men jag hoppas dock som så ofta

5 Första kammarens protokoll 196''i. Xr 21

annars på en förbättring snarast möjligt.
.lag betonar ännu eu gång vad jag
sade i början av mitt anförande, att den
goda viljan doek tycks finnas, inte
minst hos departementschefen.

När det gäller kostnaderna för handledarutbildningen
säger utskottet att
denna fråga bör bli föremål för förhandlingar.
Det framgår inte riktigt klart
mellan vilka förhandlingarna skall ske,
men enligt upplysningar som på min
fråga lämnades i statsutskottet in pleno
ansåg man att det skulle vara förhandlingar
mellan staten och kommunerna.
Man fråga sig då vem som skall ta initiativet
till förhandlingarna. Jag föreställer
mig att det kanske närmast blir samarbetsnämnden.
Jag vill i detta sammanhang
betona att kommunerna verkligen
har visat stor villighet och stort
tillmötesgående i dessa frågor, men man
frågar sig vad staten tänker göra, tv
jämfört med vad kommunerna har
åstadkommit är enligt mitt förmenande
statens bidrag alltför ringa. Antingen
nu stat, kommun eller landsting är huvudman
är det emellertid önskvärt att
samma ersättning kan utgå vid praktik
som vid vikariat. Det är också önskvärt
att lika lön betalas för ungefär samma
arbetsuppgifter. Detta är ett av de problem
som man bör förhandla om. Jag
har en promemoria, av vilken framgår
hur stora olikheter som verkligen förefinns
när det gäller lönesättning och
ersättning för praktikarbete.

Den tredje frågan, såsom jag förut
nämnde, gäller till viss del den administrativa
personalen. 1 kommittéförslaget
föreslogs att en sekreterartjänst i
A 21 skulle inrättas vid vart och ett av
instituten. Nu säger departementschefen,
och det ligger naturligtvis något i det,
att det kan ske eu viss avlastning genom
att en förste byråsekreterartjänst
inrättas vid samarbetsnämnden för socialinstituten,
och därför biträder departementschefen
inte experternas förslag.
Den som sett dessa institutioner i
arbete under några decennier vet att
det är nödvändigt, särskilt som verk -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. reformering av socionomutbildningen

samheten nu har svällt ut och kommer
att svälla ut ytterligare och undervisningen
kommer att fördjupas, att rektorn
skall kunna delegera vissa arbetsuppgifter
till en kompetent kraft. Det
blir inte, tror jag, några större lättnader
för rektor att eventuellt få utnyttja en
fjärdedel av den i propositionen föreslagna
sekreteraren i Ae 23.

Jag skall, herr talman, inte gå djupare
in på dessa frågor, ehuru de intresserar
mig mycket, och som jag förut
sade tänker jag inte ställa något yrkande
mot utskottet vare sig i den ena eller
den andra riktningen, men då jag
ser att statsrådet Edenman är närvarande
i kammaren, så vill jag vädja till
honom att ta dessa frågor under tillmötesgående
prövning så långt som
möjligt är.

Jag yrkar i övrigt, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Det motionsförslag som
vi har lagt fram och som innebär att
socialmedicin skall ingå såsom examensämne
i socionomutbildningen besvarar
utskottet med att det i första
band bör ankomma på samarbetsnämnden
vid socialinstituten att pröva denna
fråga. Jag vill knyta några kommentarer
till detta uttalande.

Med all respekt för denna samarbetsnämnd
är det litet svårt att förstå varför
utskottet och riksdagen inte skulle
ha behörighet eller kapacitet att klara
av denna sak själva. Departementschefen
och utskottet och förmodligen om
en liten stund kammaren väjer ju inte
alls för att som examensämne i socionomutbildningen
fastställa exempelvis
rättskunskap, statskunskap, samhällsekonomi
och kommunal ekonomi, sociologi
och psykologi ävensom socialmetodik
och, tror jag, ytterligare något
ämne utöver dem jag nu har nämnt.
Varför då denna tvekan från utskottets
sida beträffande just socialmedicinen?
Nu får alltså detta läroämne ställning

endast som ett mindre kursämne inom
ämnet socialmetodik, och det tycker vi
för vår del är felaktigt. Vi tycker visserligen
i åtskilliga avseenden bra om
det förslag som departementschefen har
framlagt om socialhögskolorna och hoppas
på en snar ytterligare utbyggnad
av dessa och av undervisningens omfång,
men att socialmedicinen har satts
på undantag vid eu utbildning där socialmedicinen
har alldeles särskilt stor
betydelse har vi litet svårt att kunna
acceptera. Som vi har framhållit i vår
motion är medicinen numera uppspaltad
i en mängd olika specialiteter, varför
socialmedicinen är den enda medicinska
vetenskap som inriktas på en
överblick av människans totala situation.
Inom mycket betydande delar av
socionomverksamheten är det just människans
totala situation som det gäller,
och behovet av en på sådant sätt inriktad
och utvidgad undervisning bestyrkes
också av uppgiften på s. 4 i utskottets
utlåtande, att av drygt 3 000 yrkesverksamma
socionomer har för närvarande
två tredjedelar uppgifter inom
kommunal socialvård, anstaltsvård och
sjukvård. Huvudparten av socionomerna
verkar alltså där goda kunskaper i
socialmedicin förefaller oundgängligen
nödvändiga och särskilt angelägna, och
detta verksamhetsfält kommer alldeles
säkert att bli centralt inom socionomverksamheten
även i fortsättningen.

Med hänsyn till det jag nu har anfört
tycker jag att statsutskottet borde ha
kunnat ta ståndpunkt i frågan om socialmedicinen
utan att avvakta ett initiativ
från annat håll, men när nu statsutskottet
förefaller att sätta sin lit till
att samarbetsnämnden tar initiativ, får
jag försöka ikläda mig litet optimism
och göra detsamma. Jag vill alltså uttala
förhoppningen att socialmedicinen
snarast skall beredas den framträdande
plats inom socionomutbildningen som
den förtjänar och att utbildningen snart
utökas ytterligare. I det sistnämnda
sammanhanget vill jag påpeka beträffande
den nuvarande situationen i frå -

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

Ang. viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården

ga om socionomutbildningen att i min
hemstad, Göteborg, finns endast 120
platser vid socialinstitutet. Till dessa
finns 330 inträdessökande studenter,
vilket innebär att endast var tredje sökande
kan få tillträde till institutet. Jag
vill sålunda också uttrycka den förhoppningen
att de intentioner som uttryckes
i departementschefens promemoria
om en ytterligare utbyggnad,
däribland av den blivande socialhögskolan
i Göteborg, också snarast möjligt
skall kunna förverkligas.

Herr talman! Av mitt anförande har
möjligen kunnat framgå att jag avstår
från att framställa något säryrkande.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! I likhet med utskottet
vill jag uttala tillfredsställelse över det
nu föreliggande förslaget om reformering
och utbyggnad av socionomutbildningen.
Jag skulle bara vilja i anslutning
till en motion som jag har väckt
i denna kammare framhålla angelägenheten
av ökade resurser för forskningen
inom socialhögskolornas ämnesområden.

Utskottet har inte velat tillgodose de
synpunkter som har framhållits i motionen.
Jag skulle vilja påpeka att visserligen
finns det vid våra universitet
ämnesområden som sammanfaller med
de blivande socialhögskolornas, men
det finns å andra sidan också ämnesområden
där det inte finns lärartjänster
vid universiteten. Det är alltså frågan
om viss utbildning som kan ge den
nödvändiga stimulansen och stödet åt
socionomutbildningen och tillskapa
möjligheter för socionomer att vid socialhögskolorna
erhålla högre utbildning.
Utskottet har emellertid i sin
skrivning sagt att om behovet av forskning
inom dessa speciella ämnesområden
inte skulle kunna tillgodoses på de
vanliga vägarna, bör det enligt utskottets
mening ankomma på samarbetsnämnden
för socialhögskolorna eller vederbörande
universitetsmyndigheter att

la initiativ i ämnen som må anses påkallade.
Jag har fattat detta utskottets
uttalande så, att man räknar med att de
myndigheter som man hänvisar till
skall beakta detta, och att man så snart
möjlighet därtill gives också skall tillse
att det tas sådana initiativ att vi kan
täcka de områden som det är önskvärt
och nödvändigt att täcka.

Med hänsyn till detta, herr talman,
har jag inget annat yrkande än att jag
vid yrka bifall till utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till byggnadsarbeten vid
vissa universitet m. in.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandet nr 72 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj d föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1964/65 beräkna under femte
huvudtiteln dels till Centrala sjukvårdsberedningen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 196 000 kronor, dels
ock till Centrala sjukvårdsberedningen:

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 19C4

Ang. viss rationaliseringsverksamhet inom

Omkostnader ett förslagsanslag av
170 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 114, under åberopande av
hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6 mars 1964,
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring
i personalförteckningen för centrala
sjukvårdsberedningen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 6 mars 1964 föreslagit, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för centrala sjukvårdsberedningen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/

65, dels till Centrala sjukvårdsberedningen:
Avlöningar för budgetåret

1964/65 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 364 000 kronor,
dels till Centrala sjukvårdsberedningen:
Omkostnader för budgetåret 1964/65
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 225 000 kronor, dels ock
till Viss rationaliseringsverksamhet inom
sjukvården för budgetåret 1964/65
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av
herrar Kaijser och Enarsson väckt motion
(I: 738),

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Larsson i Borrby och Nilsson
i Tvärålund väckt motion (II: 906).

I motionen I: 738 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att de medel
för viss rationaliseringsverksamhet inom
sjukvården, som upptagits i propositionen
nr 114 med 1 800 000 kronor,
skulle ställas till rådets för sjukhusdriftens
rationalisering förfogande att helt
fördelas till utanför rådet stående organ,
bland annat centrala sjukvårdsberedningen,
för sådana driftrationaliseringsuppgifter
rådet funne lämpliga,

sjukvården
och att övriga medel som upptoges för
rådets verksamhet skulle ställas till centrala
sjukvårdsberedningens förfogande
för tillhandahållande av personal och
omkostnader för rådets centrala verksamhet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för centrala sjukvårdsberedningen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 6 mars 1964 förordat; b)

fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för centrala sjukvårdsberedningen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65;

c) till Centrala sjukvårdsberedningen:
Avlöningar för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 364 000 kronor;

d) till Centrala sjukvårdsberedningen:
Omkostnader för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
225 000 kronor;

e) till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor;

II. att motionen I: 738 icke måtte avriksdagen
bifallas;

III. att motionen 11:906 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Kaijser, vilken likväl ej antytt sin åsikt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har fogat eu blank
reservation till detta utlåtande från
statsutskottet för att få tillfälle att anföra
några kritiska synpunkter på organisationen
av SJURA —- rådet för sjukhusdriftens
rationalisering — i anslut -

Onsdagen den 13 maj 19(54

Nr 23

Ang. viss

ning till eu motion som herr Enarsson
och jag har viickt i denna kammare.

.lag vill inledningsvis framhålla att
jag ingenting har att invända mot inrättandet
av ett råd, som skatt fungera
som ett impulsgivande, förmedlande
och samordnande organ på sjukhusrationaliseringens
område. Jag tror att
ett sådant råd kan ha väsentliga uppgifter
att fylla.

Rådet har emellertid inte stannat vid
dessa uppgifter, vilka var de som angavs
vid rådets bildande i november år
19Ö2. Rådet har annekterat betydligt
vidare uppgifter och satt i gång eu
egen utrednings- och forskningsverksamhet
enligt vad som framgår av rådets
egen presentation utåt i en tidskriftsartikel
förra året. Denna rådets
annektion av nya uppgifter har sanktionerats
av departementschefen, vilket
framgår dels av att rådet under det
gångna året har beviljats betydande anslag,
dels också av de riktlinjer för rådets
verksamhet som förefinns i den
framlagda propositionen.

Jag vill då erinra om att riksdagen så
sent som år 1962 tog ställning till centrala
sjukvårdsberedningens uppgifter
och organisation. Efter en utredning av
särskilt tillkallade sakkunniga, vilka
med undantag av herr Thapper, som var
ordförande, närmast var att betrakta som
experter, och efter sedvanligt remissförfarande
framlades förslaget i proposition
nr 79 vid 1962 års riksdag. I
denna proposition anförde departementschefen
bl. a. att det måste betraktas
såsom ytterst väsentligt — inte minst
med hänsyn till de stegrade sjukvårdskostnaderna
— att beredningen har
möjlighet att kontinuerligt tillgodogöra
sig de resultat som forskning och studier
inom hithörande områden avsätter.
Departementschefen fortsatte: »Icke sällan
borde emellertid de uppgifter beredningen
ställs inför vara av den arten
att de förutsätter egna forskningsinitiativ
från beredningens sida eller i vart
fall utrednings- och försöksverksamhet
med kvalificerad metodik. Beredningen

(it)

rationaliseringsverksamhet inom sjukvården
hör därför ha möjlighet att ta initiativ
till eller själv bedriva forskning som
direkt sammanhänger med praktiska
uppgifter. Åtskilliga frågeställningar är
naturligtvis av den art att de bör överlämnas
till universitetsinstitutioner eller
andra forskningsinstitutioner, Forskningsverksamheten
förutsätter medverkan
från sjukvårdshuvudmännens och
industriens sida.»

Det var alltså sådant som ingick bland
de många uppgifter som centrala sjukvårdsberedningen
skall ha. Mindre än
ett halvt år efter det CSB:s nya organisation
hade trätt i kraft, inrättades efter
en konferens, men utan några mera ingående
utredningar, SJ URA, d. v. s. rådet
för sjukhusdriftens rationalisering. Även
jag ansåg att detta var en vinst. Det vidgade
den sakkunskap som fanns lios centrala
sjukvårdsberedningen. Rådets uppgift
var enligt instruktionerna att följa
den tekniska och organisatoriska utvecklingen
på sjukhusdriftens område, att ta
initiativ till och främja forskning av betydelse
för sjukhusdriften samt att verka
för att vunna forskningsresultat utnyttjas
ävensom att verka för frivilligt
samarbete mellan forskningsintressenter,
såväl statliga och kommunala myndigheter
och institutioner som industriföretag
och andra enskilda institutioner.

Målsättningen kan således, om också
uttryckt i något olika ord, sägas vara
precis densamma för CSB inom detta
avsnitt av dess verksamhet som för det
nybildade SJURA. Om nu rådet skulle
fungera som ett impulsgivande, förmedlande
och samordnande organ som,
stående litet vid sidan, skulle hjälpa och
råda CSB, när denna institution själv
eller genom några andra institutioner
skulle ta upp nya forskningsuppgifter,
då vore det ingenting att säga om saken.
Då vore det alldeles riktigt, och då
skulle jag inte komma med någon som
helst kritik. Men SJURA nöjer sig som
nämnts inte med detta. Rådet sätter i
gång en mycket omfattande verksamhet
med utredning, forskning o. s. v. Detta
sker alltså inom ett område som för två

/O Nr 23 Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. viss rationaliserings verksamhet inom sjukvården

år sedan anförtroddes åt CSB. Rådet får
nära nog hur mycket pengar som helst,
medan CSB får stå kvar närmast på
svältkost. Rådet har hittills varit knutet
till CSB och utnyttjat dess kansliorganisation.
Det skall nu få ett eget kansli,
visserligen anslutet till CSB, men såvitt
jag förstår helt självständigt med en
chef som är i löneställning t. o. m. något
högre än en vanlig avdelningschef
i CSB, eftersom han också har rätt att
ta ut arvode enligt kommittékungörelsen.

Detta insättande av dubbla organ för
samma uppgift förefaller egendomligt,
och man undrar vad det kan bero på.
Jag skall undvika att göra några syrliga
kommentarer till detta förhållande, vilka
rådets katalog över forskningsuppgifter,
sedd mot bakgrunden av vilka
som är medlemmar i rådet, på vissa
punkter kan ge anledning till. Så till
vida kan ju anordningen tyda på vakenhet
för intryck utifrån den stora världen
som ju den amerikanska administrationen
enligt vad bl. a. herr Myrdal
i en av sina böcker talat om, mycket
ofta anordnar dubbla organ för samma
eller snarlika uppgifter med arbetsområden
som i större eller mindre omfattning
täcker varandra.

Det behövs rationaliseringsarbete
inom sjukvården, det är säkert, och att
det också utföres mycket rationaliseringsarbete
inom sjukvården på olika
plan, både i statlig regi, inom Landstingsförbundet
och inom många av de
enskilda landstingen är också säkert.
Jag är medveten om att det ibland kan
vara ett samordningsproblem, hur man
skall vinna ut det mesta möjliga av denna
mångsidiga och på många håll bedrivna
verksamhet, men jag tycker att
det är mindre lyckat att en institution,
som omorganiserades bara för två år sedan
och som skulle vara ett statligt centralorgan
med bl. a. sjukvårdens och
sjukhusdriftens rationalisering som
llPPgift, skall så att säga berövas den
dpi av dessa uppgifter, som å ena sidan
ligger utanför den dagliga rutinen i be -

redningens arbete och därför kan vara
särskilt stimulerande för dess befattningshavare,
men som å andra sidan
också utgör en nödvändig förutsättning
för att CSB på ett riktigt sätt skall kunna
fullgöra sin rutinmässiga granskande
och rådgivande uppgift.

Det kan inte precis skapa trivsel och
bidra till att göra tjänsterna vid CSB
lockande att det sker så. Det kan inte
heller den omständigheten göra att CSB
ställs på smal kost, medan SJURA får
betydande belopp. Tidigare har ju CSB
ofta klandrats för att den gjort för litet
just inom denna del av sin verksamhet,
men varken medel eller personal
härtill nar ställts till förfogande i tillräcklig
mängd, och framför allt har CSB
i sin omorganiserade form egentligen
aldrig fått tillfälle att visa vad den skulle
kunna göra inom detta område, eventuellt
då med SJURA som ett impulsgivande
och initiativtagande organ vid
sidan.

Det hela gör att man kan ställa sig
frågan, om det över huvud taget är motiverat
att ha kvar en sådan institution
som CSB, som ju ändå efter sin tjuguåriga
verksamhet har en betydande erfarenhet
från den tyngsta delen av
sjukvården, den som man aldrig kommer
ifrån, den som gäller vården av patienterna
själva. Det är den som ändå
alltid står i centrum för hela sjukvården.
Vid sidan av den kan många av
de problem som SJURA skall ta upp
och som visserligen i och för sig är intressanta
ändå förefalla att vara adiafora.

Herr talman! Syftet med vår motion
har varit att föreslå att SJURA skall
stå kvar vid sin ursprungliga uppgift
som impulsgivande, rådgivande och
samordnande organ och låta CSB vara
den institution som — själv eller genom
andra institutioner — verkställer
de forskningsuppgifter som rådet kan
komma att föreslå. Vi tror att detta
skulle vara den riktiga vägen.

Vi har i motionen pekat på vissa liknande
företeelser inom byggnadsforsk -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Om sänkning av priserna på byggnadsmaterial

ningen, där en omorganisation gjordes
1900. Vi tycker att den omorganisationen
var ett uttryck för erfarenheter,
som ger ett visst stöd för de synpunkter
vi framfört i motionen.

Emellertid har jag vid behandlingen
av iirendet inom statsutskottet biträtt
utskott sförslaget och nöjt sig med en
blank reservation för att få tillfälle att
framföra dessa stillsamma reflexioner.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 76, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående rörlig
kredit till försvarets fabriksstyrelse,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. in.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner angående de mindre
och medelstora företagens arbetsvillkor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om sänkning av priserna på byggnadsmaterial Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om sänkning av priserna pa
byggnadsmaterial.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 376 i första kammaren av

herr Adolfsson och nr 438 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till regeringen skulle hemställa
om tillsättandet av en utredning för
prövning av olika åtgärder i syfte att
nedbringa priserna på byggnadsmaterial,
med uttalande av önskvärdheten
av att förslag i frågan snarast kunde föreläggas
riksdagen.

Utskottet hade i det nu förevaran de
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 376 och II: 438
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord till bankoutskottet. Jag tycker
att vi motionärer står starka i förhållande
till detta utskott och det utlåtande
som det förebragt. Vi har nämligen
redovisat sakskäl och argument
för motionsförslaget om en utredning
rörande minskning av byggnadskostnaderna.
Utskottet däremot anför inte
ett enda argument för sitt avstyrkande,
och det skulle jag vilja byta några ord
med bankoutskottet om.

Det är klart att man känner sig frestad
att säga några ord om en metodik
sådan som denna, särskilt som bankoutskottet
har intagit eu sådan låt mig
kalla det bornerad attityd också vid
flera andra tillfällen när det har gällt
våra motioner. Inte så få gånger under
denna riksdagssession har det annars
funnits anledning att harangera andra
utskott, statsutskottet och bevillningsutskottet
och andra, för att sakskäl och
principiella synpunkter har anförts i
utlåtanden om behandlade motioner,
och jag har också vid några tillfällen
tillåtit mig att från denna talarstol göra
detta. Motionärerna kan visserligen finna
anledning att underkänna vad dessa
utskott anfört, men det är en helt annan
sak. Utskottet har i alla fall vid sådana
tillfällen anfört en grundval för sitt
ståndpunktstagande, alltså någonting

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964
Om sänkning av priserna på byggnadsmaterial

som kan diskuteras här i kammaren med
sakskäl. Men med bankoutskottet finns
det ingen som helst möjlighet att diskutera,
eftersom utskottet inte framfört
något argument eller sakskäl för att avstyrka
den motion som vi framlagt. 1
huvudsak säger utskottet bara att utskottet
icke anser skäl föreligga för den
i motionerna föreslagna åtgärden.

I sakfrågan kan jag alltså inte skifta
hugg med utskottet. Jag vill bara upplysa
utskottet och dess eventuella talesman
här att vi motionärer inte kan
känna oss kränkta eller förfördelade av
att man behandlar oss på det sättet. Däremot
måste denna metod vara kränkande
för själva parlamentarismen. Jag frågar
nu utskottets talesman — vem det
kan komma att bli — om han anser
denna metod för behandling av motioner
överensstämmande med vad vi
brukar inlägga i begreppet parlamentarism.
Jag skulle också gärna, om det
vore tillåtet, fordra eif svar på denna
fråga, som jag tycker är ganska väsentlig Nu

har jag använt eu del tid för att
nagelfara en utskottsmetod, och jag inser
därför att jag i själva sakfrågan
måste åstadkomma en viss kompensation
genom att yttra mig något mera
kortfattat än saken annars motiverar.
Men låt mig ändå säga några ord om
det som bankoutskottet inte brytt sig
om, nämligen sakfrågan.

Vi önskar utredning om metoder för
att råda bot för de oavbrutet fördvrade
byggnadskostnader som vi har kunnat
iaktta. I motionen har vi särskilt inriktat
oss på frågan om byggnadsmaterielen
och prissättningen på den.
Detta är en stor fråga, inte bara för
hyresgäster och villaägare, utan för
samhället som helhet, således samhällsekonomiskt.

Jag ber att få erinra om att investeringarna
i byggnader och anläggningar
i fjol uppgick till 16,5 miljarder kronor.
Man kan fråga sig hur pass mycket lägre
denna riffra skulle ha blivit om
byggnadsämnesmonopolismens uppskört -

ningar hade kunnat förhindras. Det är
naturligtvis något som man endast kan
gissa, men en del av de vinster som
redovisas ger ju i alla fall en viss antydan
härom. För att nu inte ga till en
motsatt ytterlighet i förhållande till bankoutskottets
tillvägagångssätt skall jag
avstå från att redovisa den kostnadsfördyring
som uppstår vid användningen
av de många olika typer av fabricerat
material som tillverkas och saluföres.
Dessutom avstår jag från att granska
vissa förhållanden inom skilda sektorer
av materialproduktionen och begränsar
mig till att belysa förhållandena
inom Skånska Cement, som är en av de
viktigaste bland de många sektorerna
inom byggnadsmaterialområdet. Som
illustration kan för ögonblicket räcka
att upplysa om att Skånska Cements
vinster efter skatt i regel uppgår till
mellan 43 och 44 miljoner kronor om
året. Denna trust med sina 64 dotterföretag
behärskar ju i det närmaste
hela den inhemska cementproduktionen.
Skånska Cement håller sig därtill med
en mäktig byggnadsorganisation och en
inte mindre mäktig försäljningsorganisation
samt har dessutom andra anläggningar
för framställning av byggnadsmaterial.

De jättevinster, som jag här har
nämnt och som nästan oavbrutet har
ökat, har uppstått trots att priset på
cement visserligen har stigit i betydande
grad men dock mindre än priserna
på åtskilliga andra byggnadsmaterial.
Det är därför lätt att tiinka sig hur
omotiverat höga byggnadsmaterialpriserna
är i de fall jag nyss har velat antyda.
Alla dessa vinstmedel skall ju tas
ut av hyresgäster och villaägare, och
därför tycker vi, att bankoutskottet inte
borde ha tagit så lätt på denna fråga
som här har skett.

Ovanpå produktionsvinsterna för cement
och försäljningsvinsterna hos de
företag jag nu talat om kommer vinsterna
från de cirka 230 betongblandningsfabriker
vi har här i landet. Pa punkt
efter punkt inom alla sektorer av bygg -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Om sänkning av priserna på byggnadsmaterial

nadsmaterialproduktionen förekommer
•let att man plockar vinstpengar i stor
omfattning. Allt detta skall inte bara
enskilda människor utan också samhället
i dess helhet betala.

Bankoutskottet har inte brytt sig om
dessa förhållanden, och detta kommer
mig — i varje fall principiellt — att
harmas, om det är tillåtet alt låta sig
harmas. Man anför ingen motivering.
Inga skäl läggs fram mot vårt förslag
om en utredning i syfte att komma till
rätta med de grova missförhållanden
som jag här i någon liten mån har antytt.
Vi finner däremot med anförande
av en motivering som innehåller sakskäl
— de må nu bedömas som riktiga
eller oriktiga — att man snarast möjligt
och eftertryckligt hör ta itu med
denna fråga. Jag har också nu anfört
skäl härför.

Eftersom vi behagar ha denna mening,
ber jag alltså, herr talman, att här
få yrka bifall till de motioner det nu
gäller, nämligen 1:376 och 11:438.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag skall från början
trösta herr Adolfsson med att bankoutskottet
inte alls avsett att lägga i dagen
något slags nonchalans i sin skrivning
beträffande motionerna nr 438 i andra
kammaren och nr 376 här i första kammaren.
Motionärerna hänvisar i dessa
motioner till motionen nr 437 i andra
kammaren. Då riksdagen tidigare i år
genom sitt bifall till statsutskottets utlåtande
nr 42 angående bostadsförsörjningen
även tagit ställning till den önskan,
som motionärerna uttalat om eu
riksplan för hela rikets bostadsproduktion,
ansåg bankoutskottet för sitt vidkommande
att det skulle vara onödigt
att i dag ta upp en ny debatt i denna
fråga med hänsyn till den ståndpunkt,
som riksdagen sålunda tidigare har intagit.
Med hänvisning härtill ber jag
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Det är, som
sagt, inte ett uttryck för något slags

nonchalans vid behandlingen av dessa
motioner utan endast en reell hänvisning
till de beslut, som riksdagen tidigare
har fattat i år.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Ståhle, ville nu hävda att bankoutskottets
handläggning av denna fråga
inte innebar någon nonchalans från utskottets
sida gentemot de motioner det
här gäller. Då vill jag fråga: Vad är det
då för någonting, om inte nonchalans?
Det argument som herr Ståhle nu anförde
är över huvud taget inte gångbart
i denna fråga. Herr Ståhle hänvisade
till vårt avslagna motionspar om en
riksplan för bostadsbyggandet — en
fråga som nyligen behandlats här i riksdagen
— men jag måste bestämt hävda,
att den frälsarkrans, som herr Ståhle
nu kastade ut, kan inte han och inte heller
utskottet rädda sig med.

Den riksplan vi föreslog i vår motion
berörde det bostadspolitiska handlandet
i stort och ställdes in i sitt samband med
lokaliseringspolitiken, men vissa detaljfrågor
kunde inte konkret tas upp i den
motionen och blev alltså inte föremål
för behandling i riksdagen vid det tillfället
och inte heller föremål för någon
debatt, herr Ståhle! Till de detaljfrågor,
som inte kunde tas upp i den motionen
annat än rent parentetiskt i själva motiveringen,
hörde den fråga som vi nu
behandlar. Eftersom frågan om byggmaterielproduktionen
och materielpriserna
inte kunde bakas in i ett yrkande
om en riksplan för bostadsbyggandet,
väckte vi alltså den motion det här
gäller, och till den motionen har riksdagen
inte tagit någon ståndpunkt. Jag
upprepar: Riksdagen har inte heller debatterat
denna sida av saken. Att riksdagen
avslagit motionen om en riksplan,
kan alltså inte ett dyft påverka
ståndpunktstagandet till den motion
som vi nu behandlar, och följaktligen
måste jag upprepa att det inte går att
hålla sig över vattnet med den frälsarkrans
jag nyss nämnde.

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 19C4

Om utbyggnad av industrihälsovården
Det förefaller som om herr Ståhle i
verkligheten vill försvara den metodik
från bankoutskottets sida som jag haft
tillfälle att här illustrera. Det var alltså
inte fråga om ett olycksfall i arbete utan
om ett medvetet och avsiktligt handlingssätt
— så har jag velat tolka det
hela, och det är detta som åstadkommer
min upprördhet. Jag har tidigare inte
så litet deltagit i parlamentariskt arbete
och har visserligen fått en och annan
bister erfarenhet, men en sådan metod
som här använts bär jag i varje fall ytterst
sällan erfarit. Då det alltså inte är
fråga om ett olycksfall i arbete, måste
jag, herr talman, anmäla att jag inte kan
karakterisera denna bornerade hållning
gentemot allvarligt syftande motionsförslag
med de rätta orden, ty det är både
nödvändigt och riktigt att vi här i kammaren
begagnar oss av parlamentariska
uttryckssätt, och de gängse parlamentariska
uttryckssätten räcker enligt min
mening inte för att karakterisera ett sådant
tillvägagångssätt från bankoutskottets
sida.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är klart att man kan
ha delade meningar om vad som kommer
fram i ett utskottsutlåtande, men
jag vill ytterligare understryka, herr
Adolfsson, att utskottet inte på något
sätt negligerar motioner, utan alla motioner,
från vilket håll de än kommer,
blir sakligt behandlade inom bankoutskottet
enligt vår uppfattning.

Jag vill samtidigt passa på tillfället
och tacka herr Adolfsson för att han
vill överlämna en frälsarkrans åt mig,
men jag måste säga att jag inte anser
mig behöva den. Även om jag skulle få
kämpa under vattnet med herr Adolfsson,
står vi inom utskottet starka med
vårt ställningstagande genom hänvisning
till att riksdagen tidigare i år behandlat
frågor som enligt vår uppfattning
intimt hör samman med de motioner
vi nu behandlat i utskottet. När
riksdagen tidigare fattat sitt beslut om

att icke bifalla det motionvis framställda
yrkandet om en riksplan för bostadsbyggandet,
anser vi inom utskottet att
det inte finns några skäl för de i nu
föreliggande motioner föreslagna åtgärderna.
Det är anledningen till utskottets
ställningstagande till dessa motioner.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om engångsunderstöd
till f. d. städerskan Anna
Maria Olsson; och

nr 30, i anledning av väckt motion
om pension till förre förste kanslisten
Ebba Ihrman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utbyggnad av industrihälsovården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av väckta motioner om utbyggnad av
industrihälsovården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 629, av herr Lager in. fl., och II:
774, av herr Holmberg m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa om utredning
och förslag snarast om en utbyggnad
av industrihälsovården.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 629
II: 774 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Herr LAGER (k):

Herr talman! I motionsparet 1:629
och II: 774 föreslår vi att riksdagen hos
regeringen skulle begära en utredning
så snart som möjligt om eu utbyggnad
av industrihälsovården, för vilken samhället
skulle vara huvudman. Utskottet
avstyrker med hänvisning till att vissa
utredningar i hithörande frågor pågår
och att arbetarskyddsstyrelsen närmast
skulle vara ansvarig för dessa utredningar.
De båda huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden, LO och Svenska
arbetsgivareföreningen medverkar
liksom Svenska industriläkarföreningen
och även medicinalstyrelsen. Det må nu
vara gott och väl att dessa organisationer
och organ på allvar börjat ta itu
med denna viktiga fråga, men ett initiativ
från riksdagens och regeringens sida
skulle naturligtvis kunna påskynda
en verkligt god lösning av problemet.
Angeläget är det, tv industrihälsovården
är en sektor inom den svenska sjukvården
som är mycket eftersatt, och
man kan med fullt fog säga att Sverige
på detta område är ett underutvecklat
land.

I ett föredrag i maj i fjol vid det
nordiska industriläkarmötet i Falsterbo
föredrog en läkare följande jämförande
statistiska uppgifter om situationen
i de nordiska länderna. Han uppgav
att det i Danmark fanns 75 deltidsanställda
industriläkare, i Finland
30 heltidsanställda och 230 deltidsanställda,
i Norge 10 heltidsanställda och
400 deltidsanställda och i Sverige 10
heltidsanställda och 120 deltidsanställda
läkare. Om man betänker att Sverige
har en folkmängd som är i det närmaste
dubbelt så stor som Finlands och Norges,
är jämförelsen inte så värst smickrande
för vårt land.

Fn bättre utbyggd industrihälsovård
och bättre skydd mot yrkessjukdomar
skulle inebära, såvitt jag förstår, inte
endast en förbättrad folkhälsa utan
också ha ett avsevärt ekonomiskt värde.
Det är inte få arbetsdagar som nu går
förlorade i poliklinikernas och läkarnas

Om utbyggnad av industrihälsovården
väntrum. På de industrier där man ordnat
industrihälsovården något så när
modernt rationellt har man endast goda
erfarenheter både i företagsledningarna
och bland de anställda.

Fn utbyggd industrihälsovård är väl
inte så svår att ordna, i varje fall inte
vid de större företagen. Svårigheterna
blir naturligtvis större vid de mindre
verksamheterna. Jag tror emellertid inte
att detta problem är olösligt, om man
bara ger sig i kast med det på allvar.

Stockholms metallarbetarfackförening
har i ett uttalande som antogs enhälligt
för något år sedan pekat på vissa utvägar.
De begränsar sig av naturliga skäl
till fackföreningens eget verksamhetsområde,
nämligen metallindustrien i
Stockholm. Fackföreningen ansåg att
man inom de olika industriområdena
med företrädesvis mindre och medelstora
verkstäder kunde tänka sig inrättande
av en för alla industrier gemensam
industripoliklinik. Man uttalade
tanken att en sådan industripoliklinik
skulle bestå av en ordentlig sjukstuga
med behandlingsrum för kortvåg,
massage, sjukgymnastik för ryggåkommor,
EKG, utrustning för att ta hand om
enklare olycksfall, vardagssjukdomar,
förkylningssjukdomar och liknande.
Man menar också att läkare med sådana
tjänstgöringstider skulle finnas att
de hinner med förebyggande hälsovård,
kontroll av arbetsplatser o. s. v. Sjuksköterskor
och annan utbildad personal
skulle finnas tillgänglig och en rullande
inspektion. Man framför också tanken
att man för en övergångstid skulle
kunna utrusta sjulcvårdsbussar som med
jämna mellanrum besöker olika industrier
i och för hälsokontroll och för
att ta hand om eventuella sjukdomsfall.

De av Stockholms metallarbetarfackförening
anförda synpunkterna och
uppslagen kanske kan användas för att
lösa dessa problem också på andra håll
i landet.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till det nämnda motionsparet.

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Om ökat skydd för taxichaufförer

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Lager uttalar en
förväntan om att ett initiativ från riksdagens
sida skulle kunna påskynda utvecklingen
på detta område, så att man
snabbare skulle få en utbyggnad av industrihälsovården.
Det kan endast råda
en mening om det angelägna och det
önskvärda i en sådan utbyggnad, och
om utskottet hade blivit övertygat om
att det vore effektivt att förorda ett sådant
initiativ av riksdagen, så skulle det
sannolikt inte ha uppstått ett ögonblicks
tvekan. Emellertid har vi inte
funnit det vara troligt att en sådan påstötning
från riksdagen skulle ha någon
egentlig effekt med hänsyn till den
aktivitet som är i gång inom området
och som det redogörs för i utlåtandet.

Vi fäster där uppmärksamheten på
de strävanden som pågår och den utredning
om yrkesmedicinens organisation
som framlades under fjolåret och
som delvis tagits upp under femte huvudtiteln
i år efter remissbehandling.
Vi erinrar om att chefen för socialdepartementet
har tillkallat en sakkunnig
för att undersöka förutsättningarna för
en samordning av de yrkesmedicinska
organen i stockholmsområdet.

Vidare pekar vi på den icke minst
viktiga undersökning som pågår i arbetarskyddsstyrelsens
regi i samverkan
med Landsorganisationen, Arbetsgivareföreningen,
Industriläkarföreningen
och medicinalstyrelsen. Denna undersökning
har man rätt att knyta förhoppningar
till. Den inriktar sig mot
ett av de områden som motionärerna
särskilt uppmärksammat, nämligen
möjligheterna till samarbete på industrihälsovårdens
område mellan de
mindre företagen. Det är denna sektor
av arbetslivet som har svårast att ordna
industrihälsovården; de stora företagen
har helt andra möjligheter att
själva lösa dessa problem.

Jag tror man bör avvakta arbetarskyddsstyrelsens
undersökningar innan
riksdagen överväger några åtgärder.
Jag förutsätter också, att arbetar -

skyddsstyrelsen kommer att pröva sådana
uppslag som de herr Lager nyss
refererade, som utgått ifrån Metall i
Stockholm.

På grund av dessa motiv har utskottet
icke funnit sig böra tillstyrka den
utredning motionärerna hemställer om,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av väckt motion om åtgärder
till förebyggande av yrkesskador
och yrkessjukdomar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ökat skydd för taxichaufförer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av väckta motioner om ökat skydd för
taxichaufförer.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 141, av herr Mossberger, och II: 173,
av herr Bengtsson i Halmstad in. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte efter erforderlig utredning
lägga fram förslag ägnat att
skapa ökad säkerhet åt taxichaufförerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
I: 141 och II: 173 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Onsdagen den in maj 1964

Nr 23

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag begagna tillfället uttrycka min
tacksamhet mot utskottet för eu positiv
behandling, ehuru jag gärna vill säga,
att jag inte väntat mig annat än att den
skulle bli positiv. Bakgrunden är, som
utskottet säger, de grova övergrepp som
skett de senaste åren mot taxichaufförer,
och jag skulle gärna vilja tillägga
även det allra senaste taximordet, som
ägde rum i min egen hembygd och där
en god vän till mig fick släppa till livet.

När utskottet säger, att man inte känt
sig riktigt övertygad om att det var
nödvändigt med en särskild utredning
i detta ärende, vill jag anmärka att min
primära avsikt kanske inte heller var
en .särskild utredning. För min egen
del visste jag inte att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade detta uppdrag.
Jag har ingenting emot att den får fortsätta
med detta, men jag tolkar utskottets
förslag här som en klar beställning
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att sa fort som möjligt komma med ett
förslag och gärna då titta på det uppslag
som vi i motionerna pekat på.

.lag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. auktorisation av revisorer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner angående auktorisation
av revisorer.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:242, av herr Jansson, Paul, och II:
291, av herr Carlstein in. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om en allsidig utredning
för beredande av insyn eller inflytande
från det allmännas sida i han -

Ang. auktorisation av revisorer
delskamrarnas verksamhet med auktorisation
av revisorer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:242
och 11:291 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Thunvall
och fru Hörnlund, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
T: 242 och 11:291, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
utredning för beredande av insyn
eller inflytande från det allmännas sida
i handelskamrarnas verksamhet med
auktorisation av revisorer.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag i den här frågan säga ett
par ord.

I vårt land har man anförtrott åt
landets handelskamrar att sköta auktorisationen
av revisorer. I kamrarnas
stadgar finns kunskaps- och erfarenhetskraven
för erhållande av auktorisation
noggrant preciserade. Man kräver
normalt att vederbörande skall ha exempelvis
civilekonomexamen samt
praktik i minst fem år hos en auktoriserad
revisor för att kunna bli godtagen.
Den centrala revisorsnämnden intar
dessutom en central ställning i detta
sammanhang som rådgivande och
beredande organ till liandelskamrarna
i deras befattning med detta ärende.
Handelskamrarna medger som regel
icke någon auktorisation med mindre
än att den centrala revisorsnämnden
har tillstyrkt framställningen i fråga.

Enligt bestämmelserna är det vidare
förbjudet för auktoriserad revisor att
inneha avlönad enskild eller allmän
tjänst. Detta innebär att om en auktoriserad
revisor erhåller en tjänst —
statlig, kommunal eller enskild — förlorar
han därmed sin auktorisation. I

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. auktorisation av revisorer
motionerna 1:242 och 11:291 har vi
kritiserat detta förhållande och anser
att det är till nackdel bl. a. för kommunerna,
därför att auktoriserade revisorer
av naturliga skäl då undviker att
söka revisorsbefattningar hos stat och
kommun.

När man läser utlåtandet, finner man
emellertid att den främsta anledningen
till detta är att det anses, att den som
innehar en avlönad tjänst är beroende
av sin uppdragsgivare, under det att
den som får sin ersättning i form av arvode
betraktas som helt oberoende av
den som givit honom uppdraget. För
att ta ett exempel från annat område
kan man erinra om hur det går till exempelvis
när kommunerna anställer
sakrevisorer. De väljes av stadsfullmäktigeförsamlingarna,
och för min del anser
jag nog att fullmäktigeförsamlingen
i en stad bär betydligt större förutsättningar
att se objektivt på en sådan
tillsättning än exempelvis en bolagsstämma,
som domineras av en aktieägaremajoritet,
vilken i vissa fall kan utgöras
av en enda person. Dessutom är
det uppenbart, om vi tar ett annat jämförelseobjekt,
att exempelvis det statliga
revisionsverkets revisorer har en oberoende
ställning gentemot de verk och
styrelser vilkas verksamhet de har att
granska, men de är alltså diskriminerade
då det gäller auktorisation därför
att de har en avlönad tjänst. Detta är,
herr talman, ett betraktelsesätt som jag
anser vara i högsta grad anmärkningsvärt.

I motionerna har vi dessutom pekat
på att handläggningen av dessa ärenden
inte synes vara helt enhetlig utan
kan skifta från en ort till en annan. I
detta avseende anser utskottet att det
är angeläget att det sker en enhetlig
bedömning. Man har hänvisat till den
centrala revisorsnämnden och säger att
man förutsätter att den är beredd att
med kraft verka för en enhetlig bedömning
av auktorisationsfrågor.

I det sammanhanget finns skäl att påpeka
en annan sak. Det är nämligen så

att en handelskammare inte behöver gå
in till den centrala revisorsnämnden
med alla ansökningar om auktorisation
som kommer till kammaren. Handelskammaren
kan på det lokala planet avslå
en sådan framställning, och i det
fallet kommer ärendet inte längre. Det
är endast då det är fråga om att bevilja
auktorisation som nämnden måste tillstyrka
framställningen.

I motionerna har vi även påtalat att
någon form av fullföljdsrätt inte finns,
och den som fått en auktorisationsframställning
avslagen har således ingen
möjlighet att anföra besvär i någon
instans och få sin sak prövad. Glädjande
nog anser även utskottet att detta
är en allvarlig brist i systemet, och
man förutsätter att den frågan, som
man säger, upptages till allvarlig prövning.
Nu säger sig utskottet ha erfarit
att handelskamrarna inte lär motsätta
sig införandet av någon form av besvärsrätt,
men frågan i detta sammanhang
är ju vem som skall ta initiativet
till genomförandet av detta förslag och
hur det hela skall utformas.

I motionerna har vi yrkat på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall
anhålla om en allsidig utredning av
dessa frågor för beredande av insyn
eller inflytande från det allmännas sida
i handelskamrarnas verksamhet med
auktorisationsfrågor. Då jag i motsats
till utskottsmajoriteten tillåter mig tvivla
på att detta kommer till stånd på anna
sätt än genom ett initiativ från riksdagens
sida, borde jag yrka bifall till
reservationen, men när jag avstår från
detta beror det på att frågan redan behandlats
i andra kammaren och där
inte varit föremål för votering. Jag avstår
därför från att yrka bifall till reservationen
vid detta tillfälle, men jag
har velat framföra dessa synpunkter.

Jag har alltså, herr talman, inget yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Eftersom jag i snart
30 år har sysslat med de ting som be -

Onsdagen den 13 maj 19(54

Nr 23

rörs i detta utlåtande, kanske det ma
tillåtas mig att säga några ord.

Niir denna ordning med auktorisation
av revisorer kom till stånd, var syftet
att höja kåren på detta område och få
en enhetlig prövning av kvalifikationerna.
Det liar också lyckats. En kår av
framstående revisorer står till näringslivets
förfogande, och veterligen har systemet
fungerat utan någon anmärkning.
Jag kan försäkra kammaren att
det inte finns någon uppgift som vi inom
han delskamrarna har ägnat mer omtanke
om och mer möda åt än auktorisationen
av revisorer.

Den föregående ärade talaren, herr
Jansson, sade att man ville ha en större
enhetlighet. Jag tror inte att behov
föreligger av någon större enhetlighet.
För enhetligheten sörjer den obligatoriska
underställningen hos den centrala
revisorsnämnden i Stockholm, och i
den har under alla tider funnits en
framstående domstolsjurist som ordförande,
vilken lagt ned mycken möda
på prövningen av ärendena. På det viset
har man sett till att det blivit en
verkligt enhetlig prövning. Denna enhetliga
prövning har föregått handelskamrarnas
auktorisation, och de enskilda
handelskamrarna har inte rätt att
mot veto av centrala revisorsnämnden
verkställa någon auktorisation.

Det har sagts att det inte finns någon
skyldighet för handelskamrarna att
underställa centrala revisorsnämnden
de ansökningar som man anser inte bör
leda till bifall. Skälet till det har varit
att man inte vill släppa fram till
centrala revisorsnämnden sådana ansökningar,
där vederbörande inte har
tillräckliga kvalifikationer. Det har varit
en förberedelse på detta sätt inom
de enskilda handelskamrarna.

Jag har som sagt ingenting alls att
erinra emot att man inför en eventuell
besvärsrätt i sådana fall där handelskamrarna
avslår en framställning, och
alltså skapar en ordning enligt vilken
en sådan framställning besvärsvägen
underställes den centrala revisorsniimn -

Ang. auktorisation av revisorer
den. .lag skulle tro att om man genom
detta kan tillgodose något allmänt önskemål
har vi från handelskamrarnas
sida ingenting att invända mot detta.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Inom allmänna beredningsutskottet
har vi funnit att det nuvarande
systemet fungerar väl. Vi tycker
det är glädjande att det finns en
väl kvalificerad och högt ansedd kår
av auktoriserade revisorer. Det enda
fel som vi har kunnat finna är det som
här tidigare har påtalats, att vidare
prövning av ett ansökningsärende är
utesluten om en handelskammare icke
godkänner en sökande. Därför förutsätter
utskottet i sitt utlåtande, att det
kommer en ändring till stånd på denna
punkt. Vi har av representanter för
handelskamrarna, som haft föredragningar
inför utskottet, blivit utlovade,
att de välvilligt kommer att pröva önskemål
i denna riktning.

Eftersom herr Jansson icke ställde
något yrkande, så kan jag inskränka
mig till att åberopa vad utskottet anfört
i sin skrivning och ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
säger i likhet med herr Schött, att det
inte finns någonting att anmärka mot
det nuvarande förfaringssättet, men herr
Gösta Jacobsson anser att någon form
av fullföljdsrätt bör finnas, och det
sägs att handelskamrarna inte kommer
att motsätta sig en sådan. Kan vi då,
herr Gösta Jacobsson, hoppas på att ni
t. ex. i Skånes handelskammare tar initiativ
till en sådan fullföljdsrätt? Kan
herr Jacobsson lova det här, eller skall
den centrala revisorsnämnden ta initiativet?
Det är den stora frågan, och jag
har tillåtit mig tvivla på att så sker med
mindre det allmänna tar ett initiativ i
detta avseende.

Herr Jacobsson säger vidare, att han

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation och underhåll av
byggnad

kan garantera att det sker en enhetlig
bedömning i olika frågor. Det bär dock
bänt att en revisor, som sökte auktorisation
av Borås handelskammare men
fick den framställningen avslagen, utan
nagon annan motivering än att han
kunde komma igen vid ett senare tillfälle,
sökte auktorisation i Göteborg på
samma handlingar och där blev godtagen
som auktoriserad revisor. Detta
exempel visar ju att det är en påtaglig
brist på enhetlig bedömning av dessa
frågor. Därför finns det anledning att
vidta en ändring, och jag hoppas den
kommer till stånd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (b):

Herr talman! Jag är endast tjänsteman
inom en handelskammare och kan
fördenskull inte göra några utfästelser
å mina huvudmäns vägnar, men jag kan
lova herr Paul Jansson att jag skall göra
vad jag kan för att vi skall få detta
formella besvärsförfarande, som man
har ansett önskvärt. Jag tror inte att det
är någon stor sak det här är fråga om.
Jag kan inte påminna mig att vi så
många gånger avslagit en ansökan, där
de rent formella förutsättningarna för
bifall har förelegat.

■lag undrar sedan, om det ligger till
så som herr Jansson säger med det fall
från Borås han upplyste om. Eftersom
den förberedande prövningen görs hos
centrala revisorsnämnden i Stockholm,
kan man väl inte på samma handlingar,
som har passerat centrala revisorsnämnden,
ha fått avslag i Borås för att sedan
få bifall i Göteborg. Det är inte så, herr
Jansson, att vad som är sanning i Jena
bara är dåligt skämt i Heidelberg när
det gäller handelskamrarna.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Till herr Gösta Jacobsson
vill jag bara säga, att man stoppade
ansökningen lokalt i Borås. Det innebar
att ärendet inte gick längre, inte
kom till centrala revisorsnämnden. Se -

dan framställdes samma ansökan hos
handelskammaren i Göteborg, som biföll
den efter yttrande av centrala revisorsnämnden.
Det blev ändå olika bedömning.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det bör kanske nämnas
att det i utskottet upplystes, att det av
hr Jansson nämnda fallet var det enda
oklara fall man kunde leta fram, jag
tror under en 20-årsperiod. Genom den
utlovade förbättringen kommer man
nu att undanröja den ojämnhet som
möjligen förekommit genom att det icke
varit en helt enhetlig behandling tidigare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr
28, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i
anledning av väckt motion angående
bostadsrättshavares ställning i skatterättsligt
hänseende, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader
för reparation och underhåll nybyggnad Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid inkomsttaxering
för kostnader för reparation
och underhåll av byggnad o. d.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

Onsdagen den 13 maj 1904 Nr 23

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation och underhåll av

byggnad

1) med bifall till de likalydande motionerna
1:81, av herr Stefanson m. fl.,

1) de likalydande motionerna 1:81,
av herr Stefanson rn.fl., och 11:98, av
herr Källenius in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov; samt

2) de likalydande motionerna I: 558,
av herr Axel Kristiansson in. fl., och
II: 676, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
om sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation
och underhåll medgåves för kostnader
för iståndsättande av ekonomibyggnad
tillhörande jordbruksfastighet till en
nivå, som motsvarade en rationell användning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:81,
av herr Stefanson in. fl., och 11:98, av
herr Källenius m. fl., om avdrag vid beskattningen
för avsättning för framtida
reparation av fastighet, samt

2) de likalydande motionerna 1:558,
av herr Axel Kristiansson m. fl., och
II: 676, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Kilsson, Enarsson, Snndin, Skärman.
Kilsson i Svalöv, Christenson i
Malmö, Darlin, Eriksson i Bäckmora och
Broberg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

6 Första kammarens protokoll 196U. Kr 2-,

och 11:98, av herr Källenius in. fl., i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att så ändra
beskattningsreglerna i fråga om beräkning
av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med
visst belopp för avsättningar avsedda
för framtida reparationsbehov; samt

2) med bifall till de likalydande motionerna
1:558, av herr Axel Kristiansson
in. fl., och 11: 676, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om prövning och
förslag till sådana ändringar i kommiinalskattelagen,
att avdrag för reparation
och underhåll medgåves för kostnader
för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet till en nivå,
som kunde anses motsvara en rationell
användning.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 38 behandlar ett återkommande
motionspar, första kammaren nr
81 av herr Stefanson och andra kammaren
nr 98 av herr Källenius in. fl.,
där det yrkas att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av
inkomst av annan fastighet, speciellt
hyresfastighet, att avdrag får göras med
visst belopp för avsättningar avsedda
för framtida reparationsbehov.

Till grund för dessa motioner ligger
det förhållandet att reparationsbehovet
i en fastighet varierar ganska avsevärt.
De första åren efter uppförandet är reparationskostnaderna
relativt små, men
efter 7 å 10 år behövs det i regel en
ganska genomgripande reparation. Vi
vet att bostadsmarknaden är hyresreglerad
på de flesta orter i landet, och i
hyreskalkylen som göres upp för hyresfastigheterna
är reparationskostnaderna
i regel beräknade till 0,7 procent av

82 Nr 23 Onsdagen den 13 maj 1964

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation och underhåll nybyggnad -

byggnadskostnaden. Under år med låga
reparationskostnader måste överskottet
av denna för reparationer avsedda del
av hyran redovisas som vinst och blir
därmed beskattat i vanlig ordning, medan
det under senare år med stora reparationskostnader
kan bli ett ganska
avsevärt underskott. Detta kan väl knappast
ha varit lagstiftarnas mening den
gången hyresregleringen infördes. Därför
vore det naturligt om dessa fastighetsägare
kunde beredas möjlighet att
göra skattefria årliga avsättningar till
framtida reparationer, så att den för
reparationer avsedda delen av hyran
fick användas till sitt verkliga ändamål.
En sådan möjlighet till fondavsättning
skulle troligen leda till en avsevärd förbättring
av fastighetsbeståndet, inte
minst då till förmån för hyresgästerna.
.lag vill erinra om att de allmännyttiga
bostadsföretagen har denna rätt till
skattefri fondering. Vi anser därför att
de enskilda hyresfastigheterna borde få
samma rätt. Det finns ingen anledning
till olikhet i lagstiftningen på denna
punkt, om fonderna — såsom föreslagits
— blir knutna till fastigheterna.

I samma betänkande behandlas ett
annat återkommande motionspar, nämligen
första kammaren nr 558 av herr
Axel Kristiansson m. fl. och andra kammaren
nr 676 av herr Börjesson i Glömminge
in. fl. Det utmynnar i förslag om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och
underhåll medges för kostnader för
iståndsättande av ekonomibyggnad tillhörande
jordbruksfastighet till en nivå
som kan anses motsvara en rationell användning.

Herr talman! Det är väl för alla i denna
kammare bekant att vårt jordbruk
står mitt uppe i en stor omdaningsprocess
med för många grenar ändrad produktionsinriktning.
Ofta innebär detta
ändrade dispositioner av driftbyggnaderna
med dyrbara ändringsarbeten
som följd. Avdragsrätten vid taxeringen

är i princip beroende av att byggnaderna
bibehålies i sitt ursprungliga skick.
Detta kan leda och leder ofta till mindre
välbetänkta ändringsarbeten, vilka
kanske kostar lika mycket som arbetena
skulle ha kostat om de utförts efter
rationella principer; och det gagnar
inte någon part. På längre sikt skulle
en mer generös inställning i detta fall
kunna främja arbetsbesparande metoder
med bättre lönsamhet och därmed
ökade skatteintäkter för stat och kommun
som följd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid betänkandet.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Utöver vad herr Yngve
Nilsson redan sagt i denna fråga är det
inte så mycket att tillägga. Motionerna
gäller välmotiverade önskemål som tidigare
kommit till uttryck i denna kammare,
och de lär återkomma åtminstone
så länge de däri aktualiserade frågorna
inte blivit lösta på ett sätt som kan
tillfredsställa fastighetsägarna.

Emellertid skulle jag vilja trycka på
vikten av att olika bostadsföretag ur
skattesynpunkt behandlas lika. Detta är
ett rättvisekrav, men det har även stor
betydelse för hyresgästerna i de bostadshus
som innehas av enskilda eller
juridiska personer. Sådana är nu ställda
i strykklass, i varje fall om man jämför
med de företag som brukar sammanfattas
under beteckningen allmännyttiga.

Därjämte vill jag understryka betydelsen
av att de här aktualiserade frågorna
snarast blir lösta, då kostnaderna
för reparationsarbeten, vilka till stor
del består av arbetslöner och inte kan
rationaliseras på samma sätt som nybyggnader,
visar en tendens att stiga
mycket starkt. Därför är det nödvändigt
att samla arbetena till bestämda
tidpunkter och då på en gång göra genomgripande
reparationer för att där -

Onsdagen den 13 maj 1904 Nr 23

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation och underhåll av

byggnad

igenom något kunna hålla kostnaderna
nere. Detta medför givetvis att kostnaderna
kommer samlade stötvis och därmed
ur skattesynpunkt ännu mer
ogynnsamt än tidigare.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till den vid detta ärende fogade
reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Dessa två frågor har
varit föremål för överläggningar under
de sista åren här i riksdagen, och det
är ganska nöjsamt att vara företrädare
för majoriteten i bevillningsutskottet
när det finns en reservant som herr
Yngve Nilsson, som på ett alldeles
utomordentligt sätt redovisar det materiella
innehållet i de ärenden vi har
att behandla och följaktligen befriar utskottets
representant från att göra det.

Fördelen med herr Yngve Nilsson är
också, att han inte spetsar till frågestälningarna.
Han inbjuder över huvud taget
inte till någon »kubbning», om jag
får använda det uttrycket, utan lägger
fram de synpunkter som motionärer tidigare
har framfört i motioner.

Den fråga, som kanske intresserar
herr Yngve Nilsson mest, gäller de kostnader
som är förenade med ombyggnadsverksamhet
beträffande jordbrukets
ekonomibyggnader med hänsyn till
förändrade användningssätt. Jag skall
gärna medge att det kan vara en brist
i lagstiftningen att betrakta denna typ
av omändringsarbeten som grundförbättringar,
för vilka inte medges någon
avdragsrätt när det gäller beskattningen.

Nu tror jag emellertid inte, herr
Yngve Nilsson, att man skall klara detta
problem den här vägen, utan såvitt jag
förstår är det en bättre väg som föreslås
i skattelagsakkunnigas betänkande,
som jag förmodar nu ligger under beredning
i departementet, nämligen att
avskrivningsreglerna ändras för bl. a.
ekonomibyggnader i jordbruket.

Det är följaktligen inte pa grund av
bristande intresse, som utskottsmajoriteten
inte har velat gå fram efter motionärernas
linje och kräva en utredning.
Vi inom majoriteten anser att
denna fråga bör lösas med andra avskrivningsregler,
och eftersom sådana
redan har utarbetats av en utredning
är det en överflödsgärning att gå på
motionärernas och reservanternas yrkande.

När det gäller förslaget om skattefria
avsättningar till reparationsfonder för
hyreshusen är jag inte heller ointresserad
av att denna fråga löses, men jag
finner att några möjligheter över huvud
taget inte finhs för någon lösning
i det avseendet, eftersom enskilda hyresfastigheter
ju ändå är kommersiella
objekt. De går i den allmänna fastighetshandeln,
och hur det då blir med
de avsatta reparationsfonderna är väl
ganska lätt att räkna ut; de nya köparna
kommer att få betala reparationerna.
Följaktligen blir detta inte till båtnad
för hyresgästerna, utan det blir ett
nytt inslag i den redan nu kommersiella
hanteringen.

Herr Skärman uttryckte den meningen,
att vi skall eftersträva likhet i beskattningen
mellan olika företagsformer.
Det bestrider väl ingen, och det
är ju en princip som finns i svensk
skattelagstiftning.

Men, herr Skårman, är det samma
företagsformer när man rör sig med
allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar
och enskilda hyreshus?
Bostadsrättsföreningar och allmännyttiga
bostadsföretag är lika så till
vida att de inte driver verksamheten i
vinstgivande syfte. Däremot är så fallet
när det gäller enskilda hyresfastigheter,
och den skillnaden är väl så pass stor,
herr Skårman, att den klart motiverar
en skillnad i fråga om beskattningsformerna.

När det gäller denna fråga var det
väl genom ett misstag som herr Yngve
Nilsson kom att lämna kammaren en

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 19C4

Om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation och underhåll avbyggnad -

sakligt felaktig upplysning, nämligen
när han säger att de allmännyttiga bostadsföretagen
har rätt till skattefria
avsättningar till reparationsfonder. Så
är ju inte fallet. I praktiken kan det
dock på grund av att man tillämpar
schablontaxering när det gäller bostadsrättsföreningar
och allmännyttiga
bostadsföretag bli på det sättet, att det
åtminstone under de första 10—15 åren
kan uppkomma reella möjligheter till
avsättningar, vilka kan betraktas såsom
skattefria.

Ja, herr talman, med dessa ord ber
jag att i båda punkterna få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (li):

Herr talman! När det gäller det avsnitt
som behandlar jordbrukets ekonomibyggnader
vill jag nog säga herr
Einar Eriksson, att man väl inte når det
mål vi syftar till genom ändrade avskrivningsregler.
I dag är det på det
sättet, att man i princip har rätt att dra
av för reparationskostnader. Bedömningarna
på den punkten är emellertid
högst olika, och därför vill vi ha en
översyn av det hela. Olika taxeringsnämnder
bedömer saker och ting olika.
Det skulle vara en fördel att få en
enhetlig linje att gå efter.

När det sedan gäller hyresfastigheterna
kan jag väl inte tro att det skulle
bli några större svårigheter genom spekulationer
i dessa reparationsfonder,
till vilka man skulle kunna avsätta medel,
om man kunde komma fram till
något sätt att knyta en sådan fond till
fastigheten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande betänkande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och

förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391), m. m., bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Onsdagen den 13 maj 19(54

Nr 23

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring, i
vad propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1964 dagtecknad
proposition, nr 94, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 och
12 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring samt

3) förordning om ändrad lydelse av
40 § förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m.,

dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I propositionen hade föreslagits införande
av ett särskilt vårdbidrag till
handikappade barn. Vårdbidraget avsåges
utgå i form av invaliditetsersättning
från folkpensioneringen och tillkomma
barn under 16 år, som på grund
av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte för avsevärd
tid och i avsevärd omfattning vore i
behov av särskild tillsyn och vård. Bidraget
hade föreslagits utgå med ett
indexreglerat belopp av för närvarande
2 400 kronor per år. Kostnaderna,
som helt skulle falla på staten, beräknades
för budgetåret 1964/65 till 12
miljoner kronor.

Propositionen innehöll vidare förslag
om de lagändringar, som erfordrades

för genomförande av standardhöjningen
av folkpensioner och indexregleringen
av barnpensioner, barntillägg, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning
i enlighet med förslagen i årets statsverksproposition.
Vid det antal indextillägg
som utginge från och med april
1964 skulle det årliga pensionsbeloppet
för en ensam pensionär bliva 3 775
kronor och för två pensionsberiittigade
makar sammanlagt 5 900 kronor. Barnpensionsbeloppet
för barn som förlorat
den ene av föräldrarna och barntilläggets
maximibelopp skulle höjas från
1 000 kronor till 1 200 kronor per år.
För barn som förlorat båda föräldrarna
ökade barnpensionen från 1 400 kronor
till 1 680 kronor. Invaliditetstillägget
skulle höjas från 1 200 kronor till 1 440
kronor och invaliditetsersättningen
från 2 000 kronor till 2 400 kronor.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt avsåge vid propositionen
fogade författningsförslag, samt i övrigt
till statsutskottet. I vad propositionen
hänvisats till lagutskott hade den behandlats
av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 299
i första kammaren av herr Lundström
in. fl. och nr 390 i andra kammaren av
herr Ohlin in. fl., såvitt nu vore i fråga,

2) de likalydande motionerna nr 439
i första kammaren av herr Lundström
in. fl. och nr 528 i andra kammaren av
herr Ohlin in. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 523
i första kammaren av fru Olsson samt
nr 636 i andra kammaren av herrar
Persson i Heden och Magnusson i Xennesholm,
såvitt nu vore i fråga,

4) de likalydande motionerna nr 592
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 720 i andra kammaren
av herr Hagberg in. fl., såvitt nu vore
i fråga,

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

m. m.

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,

5) de likalvdande motionerna nr 593
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 725 i andra kammaren
av herr Hermansson m. fl.,

6) de likalydande motionerna nr 598
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 722 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

7) de likalydande motionerna nr 599
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 721 i andra kammaren av
herr Hedlund in. fl., såvitt nu vore i
fråga,

8) motionen nr 385 i andra kammaren
av herrar Anderson i Sundsvall
och Gustafson i Göteborg;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

9) de likalydande motionerna nr 701
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 857 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl.,

10) de likalydande motionerna nr 702
i första kammaren av fröken Mattson
och nr 854 i andra kammaren av fröken
Elmén m. fl.,

11) de likalydande motionerna nr 703
i första kammaren av fru Olsson och
herr Svanström samt nr 856 i andra
kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

12) motionen nr 855 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås,

13) motionen nr 858 i andra kammaren
av herr Martinsson,

14) motionen nr 859 i andra kammaren
av herrar Martinsson och Andersson
i Essvik,

15) motionen nr 860 i andra kammaren
av herr Rimmerfors och fru Eriksson
i Stockholm.

I motionerna I: 299 och It: 390 hade
under Al, A 3, A 4, såvitt nu vore i
fråga, och B yrkats,

A. att riksdagen skulle

1. besluta genomföra sådan ändring
i 9 kap. 2 och 3 § § i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring'',

att från och med den 1 juli 1964 invaliditetstillägg
utginge med 60 procent av
basbeloppet och invaliditetsersättnin
med 75 procent av basbeloppet, varvi
invaliditetstilläggets grundbelopp skulle
höjas från 1 200 kronor till 2 400 kronor
och invaliditetsersättningens grundbelopp
från 2 000 kronor till 3 000 kronor,

3. besluta, att vårdbidrag för vård i
enskilda hem av svårt handikappade
barn skulle utgå i form av invaliditetsersättning
enligt lagen om allmän försäkring
med 75 procent från och med
den 1 juli 1964, d. v. s. med ett grundbelopp
av 3 000 kronor,

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i syfte att föranleda
beslut, som gällde från den 1 juli
1965, rörande dels införande av halva
vårdbidrag för vård i hemmet av medelsvårt
handikappade barn, dels ock
formerna för en eventuell statlig medverkan
beträffande behovsprövade bidrag
för vård i hemmet av handikappade
barn;

B. att utskottet skulle företaga av yrkandena
under 1 och 3 ovan föranledda
lagändringar.

I motionerna I: 439 och It: 528 hade
föreslagits, att riksdagen i samband
med sitt beslut om höjning av folkpensionerna
den 1 juli 1964 skulle uttala,
att standardhöjningen av folkpensionerna
fram till 1968 borde för återstoden
av perioden ske så, att höjning ägde
rum varje år, samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva denna uppfattning till känna.

I motionerna I: 523 och II: 636 hade
under a hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att invaliditetsersättning till
handikappade barn skulle utgå med
62,5 procent av basbeloppet, vilket i nuvarande
läge motsvarade 3 000 kronor.

I motionerna I: 592 och II: 720 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring
i lagen om allmän försäkring, att
i motionerna påtalade olägenheter vid

B, ''JZ

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. in.

förtida uttag av folkpension upphävdes
respektive att i sådant fall full pension
erhölles vid uppnådda 67 års ålder.

I motionerna 1:593 och 11: 725 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa om utredning
och förslag i syfte att höja folkpensionerna
för tidigare löntagare, som endast
hade folkpensionen att lita till för
sin existens, så att denna komme i nivå
med de samlade pensioner, som utginge
för dem som erhölle folkpension jämte
ATP-pension.

I motionerna 1: 598 och II: 722 hade
under b föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att förslag måtte utarbetas rörande sådana
ändringar rörande invaliditetstilllägg
inom folkpensioneringen, att tilllägget
komme att utgå med 50 % av
basbeloppet i stället för 30 % av basbeloppet,
dvs. i nuläget med 2 400 kronor
i stället för 1 440 kronor.

I motionerna I: 599 och II: 721 hade
under 1 och 2 samt 3a och c hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
frågan om höjning av folkpensionerna
den 1 juli 1964 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla,

1. att standardhöjningen av folkpensionerna
fram till år 1968 måtte för
återstoden av perioden ske så, att höjning
ägde rum varje år;

2. att förslag till standardhöjning av
folkpensionsförmånerna den 1 juli 1965
måtte föreläggas 1965 års riksdag;

3. att följande frågor

a) allmän sänkning av folkpensionsåldern
samt

c) annan teknisk samordning mellan
folkpensioneringen och den allmänna
tilläggspensioneringen än som nu gällde måtte

ägnas särskild uppmärksamhet
och allsidig prövning vid utredningen
rörande standardförbättringar av folkpensionerna
efter år 1968.

1 motionerna I: 701 och II: 857 hade
anhållits, att riksdagen i anledning av
i propositionen nr 94 ställda förslag rörande
vårdbidrag för svårt handikappade
barn måtte besluta, att för barn omhändertagna
på internatskolor ett till
hälften reducerat vårdbidrag skulle utgå.

I motionerna I: 703 och II: 850 hade
föreslagits att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 94 skulle

1) besluta, att 9 kap. 3 § lagen om
allmän försäkring skulle erhålla den
lydelse, som angivits i motionerna, vilket
förslag bland annat avsåg, att barn
som vore intagna å anstalt skulle hava
rätt till en åttondel av vårdbidraget för
varje månad, som barnet icke vårdades
å anstalten; samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om införande av dels
halvt, dels förhöjt vårdbidrag i form
av invaliditetsersättning måtte prövas
i enlighet med i motionerna anförda
riktlinjer samt att härav föranlett förslag
snarast måtte föreläggas riksdagen.

I motionen II: 385 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam översyn
och förslag beträffande bestämmelserna
om sammanträffande förmåner m. in. i
lagen om allmän försäkring.

I motionen II: 855 hade yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 94 skulle för sin
del besluta sådan utformning av lagtexten,
att den i propositionen föreslagna
bestämmelsen om undantag för
blinda, som vore skolpliktiga enligt gällande
bestämmelser om blindundervisning,
utginge ur lagtexten.

I motionen II: 859 hade begärts, att
riksdagen i anledning av propositionen
nr 94 måtte besluta, att regeln i 18 §
andra stycket övergångsbestämmelserna
till lagen om allmän försäkring skulle,
såvitt gällde 17 kap. 2 § sistnämnda lag,
tillämpas som om grundbeloppen för
folkpension redan vid utgången av 1962

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,
uppginge till de belopp, som föreslagits
i förevarande proposition.

I motionen II: 860 hade föreslagits,
att rätt till vårdbidrag för handikappade
barn skulle föreligga för den, som
vore intagen på specialskola eller vårdanstalt,
för den tid barnet vistades i
hemmet, om denna vistelse omfattade
minst fyra veckor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under A 1, A 3 och B
i motsvarande del i motionerna 1:299
och II: 390,

2) yrkandet under a) i motionerna
I: 523 och II: 636,

3) yrkandet i motionerna I: 701 och
II: 857,

4) yrkandet under 1) i motionerna
I: 703 och II: 856, samt

5) yrkandet i motionen 11:860,
måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i
det genom förevarande proposition, nr
94, framlagda förslaget till ändring i 9
kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring
— med bifall till motionen II:
855 för sin del antaga nämnda förslag
med den ändring, att 9 kap. 2 § tredje
stycket erhölle i utlåtandet angiven lydelse; B.

att riksdagen, i anledning av motionerna
1:299 och 11:390, såvitt anginge
yrkandena under A 1 och B i
motsvarande del, samt motionerna I:
598 och II: 722, såvitt anginge yrkandet
under b), måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att motionerna i samma
delar måtte överlämnas till socialpolitiska
kommittén;

C. att riksdagen, i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:701 och 11:857,

2) motionerna I: 703 och II: 856, såvitt
anginge yrkandet under 1), samt

3) motionen II: 860,

m. m.

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i denna del anfört
beträffande behovet av utredning och
åtgärder;

D. att riksdagen med avslag å yrkandet
i motionen II: 858 måtte — med
förklaring att riksdagen funnit visst tilllägg
böra göras till det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring — för
sin del antaga nämnda förslag, utom i
vad det avsåge de delar, som behandlats
under A, med de ändringar, att ingressen
och 5 kap. 1 § erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

E. att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss övergångsbestämmelse
böra fogas vid det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 11 och
12 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring — med bifall till yrkandet
i motionen 11:859 för sin del antaga
nämnda förslag med det tillägg, som
angivits i utlåtandet;

F. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
40 § förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, in. in.;

G. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:299 och 11:390,
samt

2) motionerna 1:703 och 11:856,

samtliga motioner såvitt anginge halva
vårdbidrag,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i denna del anfört
beträffande behovet av utredning och
åtgärder;

Onsdagen den 13 maj 1904

Nr 23

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

II. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:599 och 11:721, såvitt
anginge yrkandena under 1 och 2,
samt

2) motionerna 1:439 och 11:528,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört beträffande
fortsatta höjningar av folkpensionerna;

J. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 299 och II: 390, såvitt
anginge behovsprövade vårdbidrag,

2) motionerna I: 703 och II: 856, såvitt
anginge förhöjda vårdbidrag, samt

3) motionen 11:385,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i dessa delar anfört beträffande
behovet av utredning och åtgärder; K.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:593 och 11:725,
samt

2) motionerna 1:702 och 11:854,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:592 och 11:720, såvitt
anginge folkpensionsförmåner vid
förtida uttag av folkpension, samt

2) motionerna 1:599 och 11:721, såvitt
anginge yrkandena under 3 a) och
c),

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

M. att följande motionsyrkanden,
nämligen

1) yrkandena i motionerna I: 299 och
11:390 under A 4, såvitt anginge halva
och behovsprövade vårdbidrag,

2) yrkandet i motionerna 1:439 och
11:528,

3) yrkandet under b) i motionerna I:
598 och II: 722,

4) yrkandena under 1 och 2 i motionerna
1:599 och II: 721,

5) yrkandet under 2) i motionerna
I: 703 och II: 850, samt

6) yrkandet i motionen II: 385,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det i punkten D i utskottets hemställan
föreslagna tillägget till Kungl. Maj ds
förslag till lag angående ändring i lagen
om allmän försäkring avsåg, att
barn, som vore svensk medborgare men
som till följd av sin ålder icke blivit
mantalsskrivet i riket, likväl skulle äga
rätt till vårdbidrag.

I motiveringen hade utskottet å s. 27
i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat:

»Utskottet anser det i propositionen
framlagda förslaget beträffande vårdbidragets
storlek väl avvägt. Såsom utskottet
i fjol påpekat vid behandlingen
av motionsyrkanden rörande höjning
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning,
kan alltför höga bidrag av
detta slag medföra en icke önskvärd
återhållsamhet vid beviljandet av bidragen,
något som utskottet icke vill medverka
till. Utskottet, som alltså biträder
propositionen, vill i likhet med departementschefen
uttala att det vore olyckligt,
om införandet av vårdbidraget
från den allmänna försäkringen finge
en återhållande effekt med avseende på
de särskilda hemsjukvårdsbidragen
från landsting och primärkommuner.»

Å sid. 29 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet yttrat bland annat:

»Utskottet anser de i propositionen
framlagda förslagen beträffande invaliditetstilläggets
och invaliditetsersättningens
storlek väl avvägda. En ytterligare
höjning av tillägget och ersättningen,
som föreslås i nu aktuella motioner,
skulle, såsom utskottet ovan påpekat
beträffande vårdbidraget, kunna
medföra en återhållsamhet vid tillämp -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m.

ningen, som utskottet icke vill medverka
till. Vidare kan uppmärksammas att
riksdagen så sent som 1962 uttalat sig
för den anknytning till basbeloppet som
nu föreslås i propositionen. Utskottet
biträder alltså propositionens förslag.
Med hänsyn till de uppgifter som tillkommer
socialpolitiska kommittén synes
det kunna vara befogat att överlämna
motionerna till kommittén.»

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A
och B

(avseende vårdbidrag, invaliditetstilllägg
och invaliditetsersättningar)

av herrar Edström, Erik Filip Petersson,
Axel Kristiansson, Anderson i
Sundsvall, Gustavsson i Alvesta och
Carlsson i Huskvarna, vilka ansett,

/. att det avsnitt i utskottets yttrande,
som å sid. 29 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Utskottet anser
de» och slutade med »motionerna till
kommittén», bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Såsom framhållits i motionerna är
det endast invalider med mycket svåra
handikapp som kan bli berättigade till
invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.
Till denna grupp hör handikappade
med mycket svåra kroppsliga
defekter, t. ex. sådana som saknar armar
och ben, handikappade med långt
gången ledgångsreumatism, svårartad
nervsjukdom eller svår förlamning. I
samtliga fall är det fråga om enskilda
människor som på grund av sitt svåra
handikapp är i starkt behov av ett ekonomiskt
stöd. Att ifrågavarande förmåner
nu indexregleras är ett betydelsefullt
framsteg, men härutöver är en reell
förstärkning av bidragen angelägen.

Att en reell förstärkning av den omfattning
som föreslagits i motionerna
skulle medföra en återhållsamhet vid
tillämpningen till men för berörda handikappade,
anser utskottet uteslutet och
bör i betraktande av de svårartade handikapp,
som det här gäller, inte komma
i fråga.

ni.

Såsom framhållits i motionerna I:
598 och II: 722 är det en brist att ingen
stödform finns för pensionärer som har
ett visst handikapp, dock inte av sådan
omfattning att invaliditetstillägg kan utgå.
Detta förhållande kan självfallet inte
åberopas som skäl mot att genomföra
en reell förbättring av tilläggen.
Motsvarande omständigheter gäller i
fråga om invaliditetsersättningarna. Utskottet
behandlar i annat sammanhang
frågor om halva tillägg och ersättningar.

Utskottet föreslår i anslutning till de
i motionerna väckta yrkandena att invaliditetsersättningen
höjes från femtio
till sjuttiofem procent av basbeloppet,
d. v. s. från 2 400 kr. till 3 600 kr., och
att invaliditetstillägget höjes från trettio
till femtio procent av basbeloppet,
d. v. s. från 1 440 kr. till 2 400 kr. i
dagens penningvärde. De högre beloppen
skall gälla fr. o. in. den 1 juli

1964.»;

II. att det avsnitt i utskottets yttrande,
som å sid. 27 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Utskottet anser
det» och slutade med »landsting och
primärkommuner», bort erhålla följande
lydelse:

»Det bör betonas — vilket bl. a. framhållits
i de nyssnämnda motionerna —
att det här är fråga om ett mycket ömmande
vårdbehov och ett uppoffrande
arbete från föräldrarnas sida som samhället
har anledning att sätta stort värde
på. De allra flesta av ifrågavarande
handikappade barn har behov av särskilt
krävande, kontinuerlig tillsyn och
härmed bunden anpassning även av
föräldrars eller vårdares livsföring.
Föräldrar kan bli nödsakade att helt
eller delvis avstå från förvärvsarbete.
I många fall är det önskvärt att specialutbildad
personal hjälper till med träning
och vård av barnet. Merkostnaderna
kan bli betydande.

Även om det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget betyder en väsentlig förbättring
i förhållande till nuläget, har

Onsdagen den 13 maj 19G4

Nr 23

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

utskottet dock kommit till slutsatsen

— med bakgrund av sagda merkostnader
för vården av de svårt handikappade
barn, varom bär är fråga — att
det iir angeläget och mera framsynt att
från början genomföra en invalidersättning
(ett vårdbidrag) för dessa barn
som bättre svarar mot merkostnaderna.
Utskottet föreslår att vårdbidraget nu
fastställes till 75 procent av basbeloppet,
d. v. s. med nuvarande basbelopp
3 GÖT) kr. för år.

Enligt de av Kungl. Maj:t tillämpade
beräkningsgrunderna innebär utskottets
förslag en merkostnad för staten av 4
milj. kr.»;

111. att utskottet vid antagande av motiveringarna
i reservationerna I och II
bort under A och B hemställa,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna 1:701 och
II: 857,

2) yrkandet under 1) i motionerna I:
703 och 11:850, samt

3) yrkandet i motionen 11:860,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom förevarande proposition, nr 94,
framlagda förslaget till ändring i 9 kap.

2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring

— med bifall till yrkandena under A 1,
såvitt anginge invaliditetsersättning, A

3 samt B i motsvarande del i motionerna
1:299 och 11:390 samt yrkandet i
motionen 11:855 ävensom i anledning
av motionerna 1:299 och II: 390, i vad
de gällde yrkandena under A 1, såvitt
anginge invaliditetstillägg, och B i motsvarande
del, motionerna I: 523 och II:
036, såvitt anginge yrkandet under a),
samt motionerna 1:598 och 11:722, såvitt
anginge yrkandet under b), för sin
del antaga förslaget med de ändringar,
att 9 kap. 2 § tredje och fjärde styckena
samt 9 kap. 3 § fjärde stycket erhölle
i reservationen angiven lydelse;

B. alt yrkandena under A 1, såvitt anginge
invaliditetstillägg och B i motsva -

rande del i motionerna 1:299 och II:
390, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna under
A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att utskottet vid antagande av motiveringen
i allenast reservationen I bort
under A och B hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under A 3 och B i motsvarande
del i motionerna 1:299 och
II: 390,

2) yrkandet under a) i motionerna
I: 523 och II: 636,

3) yrkandet i motionerna I: 701 och
II: 857,

4) yrkandet under 1) i motionerna
I: 703 och II: 856, samt

5) yrkandet i motionen 11:860,
måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom förevarande proposition, nr 94,
framlagda förslaget till ändring i 9 kap.
2 och 3 § § lagen om allmän försäkring
— med bifall till yrkandena under A 1,
såvitt anginge invaliditetsersättning, och
B i motsvarande del samt yrkandet i
motionen II: 855 ävensom i anledning
av motionerna I: 299 och II: 390, i vad
de gällde yrkandena under A 1, såvitt
anginge invaliditetstillägg, och B i motsvarande
del, samt motionerna 1:598
och 11:722, såvitt anginge yrkandet under
b), för sin del antaga förslaget med
de ändringar, att 9 kap. 2 § tredje och
fjärde styckena samt 9 kap. 3 § fjärde
stycket erhölle i reservationen angiven
lydelse;

B. att yrkandena under A 1, såvitt
anginge invaliditetstillägg, och B i motsvarande
del i motionerna I: 299 och
II: 390, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna under
A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att utskottet vid antagande av motiveringen
i allenast reservationen II
bort under A och B hemställa,

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m.

A. att riksdagen, med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under A 1 och B i motsvarande
del i motionerna 1:299 och
11:390,

2) yrkandet i motionerna I: 701 och
11:857,

3) yrkandet under 1) i motionerna
I: 703 och II: 856, samt

4) yrkandet i motionen II: 860,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom förevarande proposition, nr 94,
framlagda förslaget till ändring i 9 kap.

2 och 3 § § lagen om allmän försäkring
— med bifall till yrkandena under A 3
och B i motsvarande del i motionerna
1:299 och II: 390 samt yrkandet i motionen
II: 855 ävensom i anledning av
motionerna 1:523 och 11:636, såvitt
anginge yrkandet under a), för sin del
antaga förslaget med den ändring, att
9 kap. 2 § tredje stycket samt 9 kap.

3 § fjärde stycket erhölle i denna reservation
angiven lydelse;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:299 och 11:390, såvitt anginge
yrkandena under A 1 och B i
motsvarande del, samt motionerna I: 598
och II: 722, såvitt anginge yrkandet under
b), måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att motionerna i samma
delar måtte överlämnas till socialpolitiska
kommittén;

vid utskottets hemställan under G

(avseende utredning och åtgärder i
anledning av motioner om halva
vårdbidrag)

VI. av herrar Edström, Erik Filip Petersson,
Axel Kristiansson, Anderson
i Sundsvall, Gustavsson i Alvesta och
Carlsson i Huskvarna, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen i anledning av
följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:299 och 11:390,
samt

2) motionerna I: 703 och II: 856,

samtliga motioner såvitt anginge halva
vårdbidrag, måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag om möjlighet
till halva vårdbidrag för vård i hemmet
av handikappat barn, i de fall där med
hänsyn till barnets handikapp fullt
vårdbidrag icke kunde ifrågakomma,
men där det uppenbarligen förelåge ett
starkt behov av hjälp;

vid utskottets hemställan under H
(avseende årliga folkpensionshöjningar)

VII. av herrar Edström, Erik Filip
Petersson, Axel Kristiansson, Anderson
i Sundsvall, Gustavsson i Alvesta och
Carlsson i Huskvarna, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
H hemställa, att riksdagen —- dels med
bifall till yrkandena under 1 och 2 i
motionerna 1:599 och II: 721, dels i
anledning av motionerna 1:439 och
11:528 — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
till 1965 års riksdag angående årliga
standardhöjningar av folkpensionsförmåner
fram till 1968 med början den
1 juli 1965;

VIII. av herr Kaijser och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda så,
som denna reservation visade, samt att
utskottet bort under H hemställa, att
riksdagen — i anledning av dels yrkandena
under 1 och 2 i motionerna I: 599
och 11:721, dels motionerna 1:439 och
11:528 — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
angående årliga höjningar av folkpensionsförmånerna
samt framläggande
till nästa års riksdag av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Ang.

vid utskottets hemställan under L
(avseende sänkning av pensionsåldern
ocli annan teknisk samordning mellan
folkpensioneringen och den allmänna
tilläggspensioneringen)

IX. av herr Axe! Kristiansson och
herr Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under L hemställa,

dels att riksdagen —- med bifall till
yrkandena under 3 a) och c) i motionerna
1:599 och 11:721 samt i anledning
av motionerna I: 592 och II: 720,
såvitt anginge folkpensionsförmåner
vid förtida uttag av folkpension —
måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t
giva till känna vad reservanterna
anfört rörande dels utredning av
frågan om en allmän sänkning av
folkpensionsåldern, dels utredning av
frågan om annan teknisk samordning
mellan folkpensioneringen och
allmänna tilläggspensioneringen,

dels att motionerna I: 592 och II: 720,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna i denna
del hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I förhållande till nuläget
innebär det förslag som framlagts
i proposition nr 94 en väsentlig förbättring.
Det är otvetydigt och klart, men
vi får inte glömma bort att det på detta
område finns mycket som behöver
förbättras.

Det problem som det här gäller berör
främst invalider med mycket svåra
handikapp, med svåra kroppsliga defekter,
t. ex. personer som saknar armar
och ben, som har en långt gången
deformerande ledgångsreumatism, en
svårartad nervsjukdom, förlamning eller
dylika svårartade sjukdomstillstånd
eller defekter, personer som inte själva
kan klara sina egna elementära behov
utan hjälp. Här berörs också de han -

vårdbidrag till handikappade barn, in. m.
dikappade barnen, som dessutom har
behov av särskilt krävande kontinuerlig
tillsyn och passning frän föräldrarnas
eller vårilarnas sida. Ofta måste
man använda speciellt utbildad personal
för att hjälpa till med träningen
och andra vårdproblem.

Ett ytterligare steg mot större hjälp
för denna speciellt hjälpbehövande
grupp människor är därför starkt motiverat,
och det är orsaken till att vi i
anslutning till denna proposition har
fått en lång rad motioner, såväl partimotioner
som motioner från enskilda
ledamöter av riksdagen. Det är också
orsaken till de yrkanden som har framförts
reservationsvägen.

Vid utskottets hemställan under A och
B, som avser vårdbidrag, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar, yrkas
i den första reservationen att invaliditetsersättningen
skall höjas från 50
till 75 procent av basbeloppet, d. v. s.
från 2 400 kronor till 3 600 kronor, och
att invaliditetstillägget skall höjas från
30 till 50 procent av basbeloppet,
d. v. s. från 1 440 kronor till 2 400 kronor
i dagens penningvärde, gällande
fr. o. in. den 1 juli 1964.

I reservation II, som gäller vården
av de svårt handikappade barnen, hemställes
att vårdbidraget skulle fastställas
till 75 procent av basbeloppet,
d. v. s. med nuvarande basbelopp 3 600
kronor om året.

I reservationerna III, IV och V i detta
avsnitt är yrkanden om motsvarande
författningsändringar aktualiserade.

Jag yrkar bifall till samtliga dessa reservationer.

Jag kommer så till utskottets hemställan
under G, som avser utredning
och åtgärder i anledning av motioner
om halva vårdbidrag. Där yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning och förslag
om möjlighet till halva vårdbidrag
för vård i hemmet av handikappade
barn, i de fall där med hänsyn till barnets
handikapp fullt vårdbidrag inte
kan ifrågakonnna, men där det uppen -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,

barligen föreligger ett starkt behov av
hjälp.

Det finns en mängd barn som är handikappade,
dock inte så höggradigt att
de kan få fullt vårdbidrag, och det vore
i högsta grad motiverat att de erhåller
någon hjälp. En sådan bör dock
inte beslutas utan ytterligare utredning,
och det är ju en utredning som reservationen
hemställer om.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
VI på den punkten.

Så kommer jag slutligen till utskottets
hemställan under H, som avser de
årliga folkpensionshöjningarna. Detta
är en gammal sak, som vi känner igen
och som har varit uppe på riksdagens
bord många gånger tidigare. Det skulle
otvetydigt innebära större rättvisa för
folkpensionärerna, om dessa i likhet
med den i produktionen verksamma
befolkningen kunde få årlig standardförbättring.
Det blir därigenom en jämnare
successiv höjning än som sker i
dagens läge, och det finns egentligen
inte någon som helst motivering för att
inte gå en jämnare väg och höja standarden
årligen i stället för, som nu
sker, vartannat år. Det är visserligen
sant att vi har en gammal uppgörelse
om detta, men om vi alla vore överens
om att träffa en ny uppgörelse och besluta
oss för en standardhöjning varje
år, tror jag att det skulle vara uteslutande
till fördel för våra folkpensionärer.
I reservation VII hemställes därför,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
begära utredning och förslag till nästa
års riksdag angående årliga standardhöjningar
av folkpensionsförmånerna
fram till 1968 med början från
1 juli nästa år.

Jag ber att få yrka bifall också till
denna reservation.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Såsom redan framhållits
har till det utskottsutlåtande som vi nu
behandlar knutits en rad av reservationer,
bakom vilka centerpartiet står i

m. m.

samtliga fall utom ett. Jag vill helt kortfattat
säga några ord om motiveringarna
bakom desamma, enär herr Edström
tidigare varit inne på våra motiv.

Den första reservationen avser vårdbidraget,
invaliditetstillägget och invaliditetsersättningarna.
Vi noterar med
tacksamhet att dessa för framtiden indexbundits
så till vida att man knutit
deras belopp till basbeloppet. Vi är
också tillfredsställda över att det nya
vårdbidraget för handikappade barn
kommer att införas. Det är sannolikt
mycket behjärtansvärt. Vi har emellertid
yrkat på höjningar i samtliga fall,
utöver vad som föreslagits i propositionen
och vad utskottet också har stannat
inför. Jag vill emellertid säga att
det i fråga om beloppen självfallet är
mycket svårt att fastslå, att den ena eller
den andra summan är den riktiga.
Här gäller det avvägningar och bedömningar,
som måhända är mycket svåra
att göra. Jag vill emellertid framhålla,
att angelägenhetsgraden är så pass hög
att skäl funnits för en generösare bedömning
än den utskottsmajoriteten
har gjort.

Reservationen under G avser en utredning
av frågan om halva vårdbidrag.
Jag tror att det är särskilt angeläget att
också sådana införes, tv det kan givetvis
finnas fall där det är svårt att avgöra
— även om avgörandet sker på
medicinsk grund — om vederbörande
skall ha vårdbidrag eller inte. Om inget
halvt vårdbidrag införes, ställes man
således i många behjärtansvärda fall
inför det faktum att det blir allt eller
intet. Jag tror att den praktiska handläggningen
skulle vara betydligt lättare,
om vi också finge ett halvt vårdbidrag.
Det är därför anmärkningsvärt att
utskottsmajoriteten inte har kunnat tillstyrka
ens ett förslag om utredning
härom.

Reservationen under H gäller, huruvida
folkpensionerna i fortsättningen
skall höjas vart eller vartannat år. Det
iir ett gammalt krav från centerpartiet
att höjningarna skall göras årligen. Ut -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Of)

Ang,

skottsmajoriteten hänvisar i detta sammanhang
till allmänna pensionsberedningens
förslag, som innebär att man
skulle böja pensionerna vartannat år.
Längre går man inte när det gäller hänvisning.
Man hänvisar alltså inte till
motivet härför. .lag skulle förmoda att
motivet för denna vartannatårshöjning
var mycket svagt. Det måste självfallet
vara mvcket svårare att motivera en
höjning vartannat år än att motivera en
höjning varje år. Alla människor i de
produktiva åldrarna vill ju årligen ha
en viss standardförbättring, och en sådan
hör också rimligen tillkomma folkpensionärerna
varje år.

När vi behandlade denna fråga i utskottet
var vi under ett visst skede nära
nog ense om att föreslå folkpensionsliöjningar
varje år. Läget var åtminstone
sådant över ett veckoslut. Därefter
blev det emellertid rättning i leden och
återgång till det gamla. Vad som följer
av detta är svårt att säga, ty i utlåtandet
står det, att sedan man nu konstaterat
att det inte längre finns någon
enig uppslutning kring förslaget att höja
pensionerna vartannat år fram till 1968
bör det ankomma helt på Kungl. Maj:t
att avgöra när och hur höjningarna
skall vidtas. Vi hävdar i vår reservation
att höjningarna i fortsättningen bör
ske varje år.

Bakom den sista reservationen, alltså
reservationen under T., står centerpartiet
ensamt. Det gäller en begäran
om utredning angående sänkt pensionsålder.
Som motivering härför kan åtskilligt
anföras. Det finns redan stora
grupper i vårt land som har en lägre
pensionsålder än 67 år. Man skulle kanske
kortfattat kunna säga att alla, eller
i varje fall det övervägande flertalet,
icke kroppsarbetande människor har en
lägre pensionsålder. Därtill kommer att
67-årsåldern i pensionshänseende gällt
alltsedan 1914 och alltså i år kan fira
femtioårsjubileum. Det är klart att man
kan hävda att utvecklingen bär gått i
riktning mot ökad livslängd och kanske
också ökad vitalitet i de högre ål -

vårdbidrag till handikappade barn, ni. in.
dersgrupperna. Jag skall inte bestrida
dessa påståenden. Men det kan också
hända att standardförbättringen i samhället
i någon mån skall tagas i anspråk
på det sättet att man ger de äldre
grupperna frihet från arbete något
år tidigare än nu sker.

Man möts självfallet av svaret, att
detta kostar mycket pengar, och det är
vi fullt på det klara med inom centerpartiet.
Till det vill jag bara säga, att
också detta är en avvägningsfråga, och
det finns anledning att ta upp denna
jämsides med andra avvägningar i vad
det gäller arbetstidsförkortning, semesterns
längd och dylikt.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till samtliga de vid utlåtandet
fogade reservationerna med undantag
av reservation nr VIII av herr Kaijser
och fröken Wetterström.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Utskottet säger längst
ned på sidan 29 med något av hot i raderna:
»Det har visat sig att den enighet
om tidsplanen för standardhöjningarna,
som rådde då denna gjordes upp och
som sedan förelegat i många år, inte
längre är för handen.»

Jag förstår att denna formulering baseras
på färska tilldragelser i denna fråga,
men jag vill erinra om att det ju inte
är någon nyhet att den s. k. enigheten
mellan de borgerliga partierna och regeringspartiet
om själva tidsplanen brutits.
Den bröts redan år 1960, för såvitt
man med en tidsplan menar också de
belopp för ökningen av folkpensionerna,
som vid varje tillfälle skall fastställas.

Enighet uppstod visserligen då igen
men då gällde den att ta tillbaka åtskilligt
av vad som tidigare hade utlovats,
ty faktum är att redan 1960 års
beslut innebar en betydligt lägre höjning
av folkpensionerna än som utlovades
under folkomröstningen. Minskningen
i förhållande till detta löfte var
450 kronor om året för ensamstående

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, i
pensionär och 470 kronor för makar.
Den plan som riksdagen godkände år
1960 var alltså väsentligt annorlunda än
den som utlovades under folkomröstningen,
så nog kan man säga att det
är mer än den i folkomröstningen uppreklamerade
enigheten i denna fråga,
som har brutits. Det är helt enkelt så
att löftet till folkpensionärerna har brutits.

Etapphöjningarna som har beslutats
av riksdagen därefter har ju inneburit
fortsatt eftersläpning, varför det kan sägas
att folkpensionärerna har mycket
att fordra i dag i förhållande till vad
som har utlovats. Och jämfört med vad
de behöver för ett i skilda avseenden
fullvärdigt liv är deras fordran givetvis
ännu mycket större än så, för att
nu inte tala om den fordran som borde
bestämmas av allt vad folkpensionärerna
lyckats åstadkomma för samhället
under sitt produktiva liv. Jag vill
ha sagt att det är bl. a. denna eftersläpning''
som utgjort motiv för två av
de kommunistiska motioner som behandlas
i detta utlåtande.

Den ena går ut på att förtida uttag av
pension inte skall få leda till minskning
av pensionen när 67-årsgränsen uppnåtts.
Men eftersom reservation nr IX
till utskottets utlåtande i viss utsträckning
anknyter till denna vår motion
skall jag avstå från att nu plädera för
den för att i stället bara be att få uttala
min anslutning till reservationen i
fråga.

På sitt sätt berör denna reservation —
således nr IX — också det förslag som
vi har ställt i motionen nr I: 593 och
II: 725. I denna motion har vi hemställt
om utredning och förslag i syfte att höja
folkpensionerna för tidigare löntagare,
sä att pensionen kommer i nivå med de
samlade pensioner som utgår för dem
som erhåller både folkpension och ATPpension.

Nu svarar utskottet, att »sådana reformer
är för närvarande inte aktuella».
Men då vill jag fråga: När kan de vara
aktuella om inte just nu, när ATP-syste -

. m.

met ännu inte hunnit verka med någon
större kraft och folkpensionärerna i allmänhet
inte hunnit få någon nytta av
tilläggspensionssystemet. Om 10—12 år
kan det väl i vart fall inte vara särskilt
aktuellt med en reformering på
detta område, eftersom ju då ATP-pensionerna
hunnit nära det maximum som
fastställts — och som naturligtvis kan
ändras — men jag talar om det maximum
som nu är fastställt.

De pensionärer som nu tvingas leva
endast på folkpensionen, d. v. s. grundpensionen,
har ju utfört sitt livsverk under
mycket svåra förhållanden, under
svårare förhållanden än de som i fortsättningen
blir pensionärer, och deras
livsbehov är nu inte mindre än hos dem
som bar en del andra inkomster utöver
grundpensionen. Jag kan inte låta bli att
anse, att det är en djup orättvisa att
dessa äldre pensionärer och tidigare
löntagare på detta sätt har ställts vid
sidan av den standardhöjning, som bl. a.
ATP är avsedd att möjliggöra. Inte heller
den lilla förstärkning av grundpensionen,
som nu föreslås, kan bidra till
att lösa dessa pensionärers problem.

Vi underskattar inte värdet av vad
som föreslås, men vi anser inte att detta
innebär någon egentlig lösning. Jag
vill här erinra om att pensionsbeloppet
fortfarande blir begränsat till 7 kronor
50 öre per person och dag för makar
exklusive bostadstillägg, men — handen
på hjärtat, ärade kammarledamöter —
är det möjligt att leva ett liv som är tillfredsställande
i materiella, kulturella
och andra avseenden på ett belopp av
7 kronor 50 öre om dagen? Det är naturligtvis
helt uteslutet, om man har
några som helst anspråk på livet utöver
att tillgodose den materiella nödtorften.

Man bör väl kunna anse att folkpensionärerna
kan ha rätt att ställa högre
anspråk än så. Det är egendomligt att
man förefaller utgå från att folkpensionärerna
a priori bar kommit in i ett sådant
stadium av livet, att de skall kunna
leva på ett så avsevärt lägre belopp
än icke-pensionärer och att deras an -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

språk på livet skall vara så oerhört mycket
lågre än de anspråk som vi, som
inte hunnit bli pensionärer, anser oss
ha skäl att resa. Utgångspunkten förefaller
vara att folkpensionärerna helt enkelt
inte skall ha möjlighet att leva som
andra människor, men man måste enligt
min mening komma ifrån detta betraktelsesätt.
Det är ytterligt nödvändigt
att folkpensionärerna ges möjligheter
att så långt deras status medger tillgodogöra
sig de olika slag av nyttigheter,
som normalt skall komma människorna
till del.

Eftersom det sätt att se på denna fråga,
som länge varit rådande och som jag
här sökt kritisera, måste anses utgå
från helt igenom felaktiga utgångspunkter,
så saknar vi för vår del också förståelse
för de statsbudgetmässiga och
samhällsekonomiska motiv, som så ofta
anföres för saktfärdigheten i pensionsförbättringarna.

Det är klart, herr talman, att detta debattämne
är av sådan natur att man i
och för sig känner sig manad att fördjupa
sig ytterligare i problemet, vilket
jag emellertid skall bespara ledamöterna.
Jag skall slutligen bara tillägga, att
intentionerna i de två kommunistiska
motioner, som jag i någon mån har baserat
mitt resonemang på, avspeglas
ganska bra i reservationen IX, som vi
därför gärna ville ge vår anslutning.
Därutöver ansluter vi oss, åtminstone
relativt gärna, till reservationen VII under
punkten H, som gäller årliga folkpensionshöjningar
och som nyss berördes
från talarstolen. För sådana höjningar
har vi också uttalat oss i den ena
av våra motioner.

Vad slutligen beträffar motionerna I:
701 och II: 857 om vårdbidrag för svårt
handikappade barn, som vistas på internatskolor,
anser jag mig inte behöva
framställa något yrkande utan jag vill
deklarera att vi i stort sett är nöjda med
utskottets förslag om en skrivelse till
regeringen i denna fråga.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det är klart att man kan
ha en mängd önskemål i en fråga som
denna, och sådana önskemål har vi ju
fått ta del av från herr Adolfssons sida.
De önskemål, som herr Adolfsson här
har framfört, utgör ju inga nyheter. Vi
är alla medvetna om att hade det statsfinansiella
läget varit sådant, att pensionsbeloppen
kunde ha blivit ännu
högre, så skulle väl ingen ha tvekat att
ta ställning till förmån för en ytterligare
höjning.

Nu har man emellertid en gång tagit
ställning till och kommit överens om på
vilket sätt och i vilken takt pensionerna
skall förändras beloppsmässigt. Härom
har vi varit eniga. Men jag skall inte
gå in på dessa ting nu utan skall till
en början erinra om vad propositonen
i stora drag innehåller.

I propositionen föreslås att man skall
ge ett särskilt vårdbidrag för handikappade
barn. Vårdbidraget avses utgå
i form av invaliditetsersättning till barn
under 16 år som på grund av sjukdom,
psykisk efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd
omfattning är i behov av särskild
tillsyn och vård. Det föreslås att bidraget
skall vara indexreglerat och utgå
med f. n. 2 400 kronor per år. Kostna
derna för denna förbättring utgör 12
miljoner kronor.

Vidare har här föreslagits en justering
av pensionsbeloppen, som överensstämmer
med det beslut riksdagen tidigare
har fattat och som skall genomföras
vartannat år. Detta förslag innebär
att pensionsbeloppet för ensamstående
ökas med 300 kronor och för äkta
makar med 450 kronor om året. Reservanterna
har här haft en avvikande mening
på olika punkter, och jag skall ta

7 Första kammarens protokoll 196t. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m.

upp dem i den ordning som reservanterna
själva behandlat dem.

När det gäller införandet av halvt
vårdbidrag är också detta en gammal
fråga. Det emanerar egentligen från
1958 års socialförsäkringskommitté,
som var inne på den linjen att man
på något sätt skulle kunna få fram en
bidragsform som låg utanför vad som
då föreslogs, men varken utskottet eller
riksdagen ansåg vid den tidpunkten att
man i det läget borde införa någonting
sådant. Nu har här föreslagits införande
av halva vårdbidrag, och utskottet
har fortfarande en känsla av att det kan
föreligga ett behov därav. Vi har sagt
att vi inte vill tillstyrka motionerna i
denna del men att vi gärna ser att hela
frågan tas under förnyad omprövning.

Vi tycker att motionärerna borde kunna
ge sig till tåls med detta.

En fråga som inte varit så litet bekymmersam
är frågan om invaliditetstilläggen
och invaliditetsersättningarna
och samordningen mellan dessa och yrkesskadeförsäkringen.
Den samordningen
har vi varit överens om, men det
är klart att i det ögonblick den sattes i
kraft så skulle de, som till följd av en
invaliditet som var större eller mindre
grav uppbar invaliditetsersättning från
folkpensioneringen eller från yrkesskadeförsäkringen,
bli något oroliga. Utskottet
har här sökt att finna en form
för utjämning, och utskottet föreslår,
att indextilläggen får användas för ändamålet,
d. v. s. för att få en utjämning,
men utskottet anser också att den standardhöjning,
som nu skall genomföras
i år, bör utgå ograverad även till dem
— enligt uppgift rör det sig om ca
20 000 personer — som har invaliditetsersättningar.

Motionärerna och reservanterna har
också föreslagit att de ersättningar, som
departementschefen har föreslagit, skall
höjas, och man har yrkat på att det
procentuella belopp som står i samband
med basbeloppet skall vara högre än
vad departementschefen har föreslagit.

På denna punkt har utskottet inte velat

biträda förslaget i motionerna. Jag anser
att den ändring som ligger i att
dessa ersättningar är indexreglerade är
så värdefull, att det inte finns någon anledning
att just i dag yrka på några höjningar
av det slag som föreslås i motionerna.
Men vi har ändå ansett att
man bör låta socialpolitiska kommittén
pröva frågan, utan att därmed ha sagt
att det skall ske någon ändring av beloppen
i den ena eller andra riktningen.

När det sedan gäller frågan om förändringen
av pensionsbeloppen måste
jag säga, att det glatt mig att det varit
så tyst i år om denna sak. Tidigare har
vi ju haft att behandla olika motioner,
i vilka yrkats att beloppet skulle höjas
utöver vad regeringen föreslagit. Detta
har vi sluppit ifrån i år, och anledningen
därtill kan ju inte vara någonting
annat än att den gräns för höjningarna,
som är sammanbunden med 1957
års penningvärde och det basbelopp
som gäller ATP, ju har uppnåtts och i
visst fall också överskridits.

Det är väl detta som gjort att det inte
väckts några motioner om ytterligare
höjningar -—■ och det bör vi vara tacksamma
för — men i stället har man funderat
på att få ett beslut av riksdagen,
som innebär att pensionerna skulle omprövas
årligen. Det är riktigt, som herr
Kristiansson säger, att utskottet i ett
visst sammanhang under frågans behandling
var enigt om att förorda en sådan
linje, men det var en helt preliminär
sak. Vad som har inträffat är ju
att den borgerliga sidan i år varit fullständigt
enig om denna nya linje, medan
så inte varit fallet tidigare. Vi ansåg
i utskottet att det inte fanns någon
anledning att fatta beslut om någon ny
tidsordning för höjningarna, varigenom
man skulle riva upp det gamla beslutet
med vad det innebar i fråga om standardhöjning
vartannat år. Utskottsmajoriteten
har emellertid ingenting emot
att frågan står öppen och att fältet blir
fritt för oss alla, och vi har sagt i utskottets
motivering, att frågan får behandlas
i den ordning som kan tillåtas

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

av det statsfinansiella läget. Det får väl
innebära att regeringen prövar den ekonomiska
frågan varje år i samband med
budgeten, och då får vi väl se vad som
kan hända i detta sammanhang. Då har
ju var och en möjlighet att handla som
han tycker och efter eget intresse. Det
finns således intet annat skäl från majoritetens
sida än att vi menar, att alla
bör ha samma möjlighet att ta ställning
till frågan om pensionerna i fortsättningen
utan att vara bundna av
överenskommelser om vare sig tvåårseller
ettårsintervaller.

När det i motioner sägs, att det är
rättvisare om pensionärerna får årliga
höjningar i stället för höjningar vartannat
år, måste jag säga att jag har
mycket svårt att förstå den motiveringen.
Det hänvisas till att de löneanställda
får ökningar och förändringar i löneläget
varje år. Vi vet att det görs upp
tvåårsavtal med olika procentuella höjningar
varje år, och den uppgörelse
som kan träffas har ju att ta sikte på
inte bara de förändringar i priserna,
som har skett innan det gamla avtalet
gick ut och ett nytt skall komma till,
utan den får ju även ta hänsyn till vad
som kan konuna i fortsättningen ocli
som förändrar lönerna och deras inbördes
förhållande till priserna.

För pensionärernas vidkommande är
det så ordnat, att det finns regler som
även för dem innebär täckning i fråga
om standarden för en tvåårsperiod.
Pensionärerna har nämligen indextilllägg,
som kommer varje gång enheterna
stiger med tre. Detta har inte de
löneanställda ■— de får inga indextilllägg,
medan pensionärerna följer prisutvecklingen
på ett sådant sätt, att de
får täckning för de förändringar till det
sämre som kan komma.

Jag kan således inte se någon orättvisa
i detta hänseende när man diskuterar
löneanställdas löner kontra pensionärernas
pensioner. Det hela måste
nog bero på något missförstånd.

Jag vill också erinra om att jag inte
funnit något aktuellt intresse inom pen

7f Första kammarens protokoll 196b. Nr 23

sionärsleden för någon ändring i det
system som vi har. Det liar inte förekommit
en enda framställning från någon
av våra 900 föreningar i riksorganisationen
i denna fråga, och jag har
svårt att förstå var man kan finna det
stora intresse i pensionärsleden för en
förändring som det liar talats om. Hade
det intresset varit så genomgående, så
borde riksorganisationens ledning ha
fått känning av detta, men så är inte
fallet.

Jag har inte heller fått någon känning
av någonting sådant sedan utskottet
fattat sitt beslut. Det har inte förekommit
någon oro — utom möjligen i
två fall. Någon dag efter det utskottet
hade fattat sitt beslut ringde en man
till inig och undrade, om jag inte kunde
motionera om bättre folkpensioner
eftersom jag var ordförande i riksorganisationen.
Då jag frågade vederbörande
vilken förening han tillhörde, svarade
han att han var vilde, men att
han hade talat med professor Ohlin i
en hiss i riksdagshuset och att denne
hade givit honom rekommendationen
att vända sig till mig. Jag förklarade
för honom, att eftersom han inte var
ansluten till någon organisation hade
jag inte mycket intresse av det han
framförde.

Det andra fallet rörde sig om något
liknande. Han åberopade visserligen inte
folkpartiledaren men tongångarna
var desamma.

Detta är den enda »storm» jag fått
känning av efter det beslut, som andra
lagutskottet har fattat, och jag tar således
det hela med knusende ro, som
dansken säger. Det som nu kommer att
hända genom riksdagsbeslutet kommer,
oavsett om det skulle stanna vid vartannat
år eller något annat, inte att leda
till att våra pensionärer får det vare
sig bättre eller sämre.

En annan liten sak inträffade för
några dagar sedan. En man kom och
stötte på mig —- t. o. m. i detta hus —
och sade att en pensionär kanske tycker,
att om han får en ökning varje år

100

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,

så tjänar han mera på det än om han
får en ökning vartannat år. När jag
bad om en motivering för det sade han
att man hade den lilla privata uppfattningen
bland åldringarna, att de kanske
inte lever så länge till efter ett beslut
om höjningar. Han menade således,
att om pensionären får 300 kronor i ökning
i år, så förlorar han på det om
han skulle gå bort nästa år. Jag upplyste
vederbörande om att det måste
vara ett misstag. Om det skulle gå så
olyckligt, att vederbörande går bort
nästa år, så har han i stället tjänat 150
kronor därför att han fick 300 kronor
på en gång i stället för endast 150.

Det är sådana små ting, som figurerar
i ryktesfloran i denna allvarliga
fråga, och jag tycker inte att vi har
någon anledning att ta så allvarligt och
högtidligt på det som herr Kristiansson
gör.

Att centerpartiet har haft denna uppfattning
länge vet vi och det har vi
ingen anledning att anklaga dem för. Ni
får gärna ha den uppfattningen, liksom
vi får ha vår uppfattning. Sådant
är ju det parlamentariska livet — och
även livet i övrigt.

Herr Kristiansson hade en reservation
också på sista sidan i utskottsutlåtandet,
i vilken begärs en ytterligare
sänkning av pensionsåldern. Men det är
ju inte så länge sedan vi fattade ett beslut,
som innebär att man kan ta pension
vid 63 års ålder enligt vissa regler,
som alla vi känner till. Detta tillkom
för att underlätta för folk som av
en eller annan anledning inte ansåg sig
kunna fortsätta arbetet till 67 års ålder.
Men konsekvensen blir att man får
ta ett sänkt pensionsbelopp.

Den reformen har ju ännu inte fullt
genomförts. Vi menar i utskottet, att
först får vi genomföra de reformer, som
riksdagen har beslutat, innan vi ger oss
på nya reformer om ytterligare sänkningar
av pensionsåldern.

Till herr Adolfsson vill jag säga -—•
med anledning av kommunisternas motion,
där de menar att riksdagen bor -

m. m.

de uttala sig för att folkpensionen skulle
stå mera i paritet med ATP-pensionen
— att ingen människa skulle väl
önska sig någonting annat, i den mån
de ekonomiska resurserna räckte till.
ATP infördes ju därför att vi var på
det klara med att folkpensionen icke
var till fyllest. Vi beklagar bara att
ATP icke kunde genomföras tidigare
— jag skall emellertid inte nu fördjupa
mig i den saken; alla känner vi anledningarna.

Vi har således ingenting annat att
göra än att invänta den tidpunkt när
ATP-svstemet slår ut i full blom. Då
får pensionärerna det bättre. Det är givet,
att i den mån som de statsfinansiella
resurserna ökar är det ingenting
som säger, att regeringen är förbjuden
att komma med förslag om höjning av
folkpensionsbeloppen utöver vad vi tidigare
varit vanda vid.

Herr talman! Det finns fortfarande
en hel del i detta utlåtande, som jag
skulle kunna säga någonting om. Det
har ju väckts en rad av motioner. Men
jag anser inte att det finns någon anledning
att uppehålla mig vid varje detalj.
Jag har endast skummat över de
stora tingen, och jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt förra
anförande att jag är på det klara med
att det ligger stort värde i att invaliditetstillägg
och -ersättningar är indexreglerade.
Men indexregleringen innebär
i sig själv ingen reell förbättring,
utan bara en följsamhet i kostnads- och
penningutvecklingen i landet.

Jag förvånar mig något över att utskottets
talesman, tillika ordförande i
ett pensionärsförbund, säger att han är
glad över att det inte har funnits en enda
motion om höjningar av folkpensionerna
under innevarande år, liksom
över att han med förtröstan låter den
år från år skiftande finansiella förut -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

101

Ang.

sättningen vara avgörande för pensionsförbättringarna
i framtiden. När
lian säger, att folkpensionärerna doek
har sitt indextillägg, som utgår allt eftersom
kostnadsutvecklingen ändras i
detta land, och tillägger att det har inte
löntagaren, vill jag framhålla, att ett
löneavtal inrymmer båda delarna. Det
hävdas alltid, efteråt i varje fall, att det
har skett en reallöneförbättring, och då
får man väl också tro att det varit så.
Ett löneavtal inrymmer alltså båda delarna,
och det må väl inte vara mer än
rimligt, att folkpensionärerna också
skall ha detta och ha det varje år. Det
kan inte vara svårare att placera in
detta varje år än vartannat år och i så
fall med dubbelt så stort belopp.

När det gällde mannen, som var orolig
för att han eventuellt skulle gå bort,
kan hans oro ur den synpunkten betraktas
som alldeles obefogad. Vi har
aldrig med våra förslag om årliga höjningar
velat skjuta höjningen framåt i
tiden. Vi har i stället velat ta ut den
halva höjningen året tidigare. Detta föreslog
vi redan i fjol, som herr Svensson
bör komma ihåg.

Herr Svensson vill inte vara med om
en ytterligare sänkning av pensionsåldern.
Jag läste i utskottsbetänkande!,
att vi har haft pensionsåldern 67 år
sedan 1914. Den förändring, som innebär
att man kan ta ut pension tidigare,
men då en reducerad pension, är i realiteten
ingen sänkning av pensionsåldern.
Den får vederbörande själv betala
därigenom att han får en lägre pension.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag må säga att det var
ett högst förbluffande anförande av
ordföranden i Folkpensionärernas riksförbund.
Hade man inte vetat att han
var det skulle man absolut inte ha trott
det. Nog om detta.

Jag förstår att det ligger en viss fördel
för det regerande partiet i att man
just under valår skall höja folkpensio -

vårdbidrag till handikappade barn, m. m.
nerna, men jag tycker egentligen inte
att den valtaktiska synen skall vara någon
motivering för detta. Det är mycket
mera rättvist för folkpensionärerna
att de i likhet med löntagarna får sina
ekonomiska förmåner höjda precis varje
år. Inte skulle våra löntagarorganisationer
vara belåtna med att bara få
löneförhöjningar vartannat år! Jag kan
inte tänka mig att folkpensionärerna
har någon annan uppfattning i det fallet.
Ordföranden i deras förening må
säga vad han vill, men jag tror icke
att han i det fallet är talesman för sin
förening.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Till

herr Kristiansson vill jag först
säga att min glädje över att det inte
finns några motioner om ytterligare
höjningar utöver vad regeringen har
föreslagit grundar sig på att jag har
den uppfattningen att centerpartiet har
bättrat sig.

Till herr Edström vill jag sedan säga
att det väl inte är vare sig första eller
sista gången som jag chockerar med
mina uttalanden om pensionärerna och
deras intressen. Jag har ingen anledning
att säga någonting annat än jag
säger, av det skälet att jag uttalar mig
under ett ekonomiskt ansvar, medan
herrarna inte har något ekonomiskt ansvar.
Ni kan gå ut till folkpensionärerna
— och ni har gjort det under alla
dessa år — och lova en mängd ting,
fastän ni vet att de inte kan genomföras
med mindre än att det finns
pengar bakom. Jag kan inte förfara på
det viset gentemot våra pensionärer,
och jag gör det inte heller. Jag ger inga
vackra löften i mina tal till pensionärerna,
utan jag chockerar dem lika
mycket som jag chockerar herr Edström
i dag. Det tänker jag fortsätta
med. Jag kommer inte att uppträda annorledes
så länge jag är ordförande
och talesman för riksorganisationen.
Herr Edström behöver inte ha några

102

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,
bekymmer om mig i det sammanhanget
— pensionärerna har det nämligen
inte själva.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Jag vill bara uttrycka min förvåning
över att pensionärernas främste talesman
skulle finna detta att inte centerpartiet
i år har motionerat om pensionernas
höjning, skulle innebära bättring
av partiet.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Svensson vill
jag blott säga att det inte är givet att
det kostar så mycket mer att höja folkpensionen
årligen än att göra det vartannat
år. Det beror på hur stora steg
man tar. Men många gånger är det bättre
att ta ett steg varje år än att hoppa
vartannat år.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har varit en lång
och mödosam väg till en någorlunda
rimlig förbättring av folkpensionerna,
och det är närmast den saken jag skall
tala om.

Redan i början av 1950-talet motionerade
centerpartiet om att folkpensionernas
grundbelopp skulle höjas. Det
gick naturligtvis inte att åstadkomma
enighet i utskottet om detta, och det
var bara centerns representanter som
reserverade sig. Jag kan nämna att man
i en TV-debatt 1957 fick göra ytterligt
intensiva förfrågningar hos dåvarande
socialministern innan man över huvud
taget kunde få något som helst besked
från den socialdemokratiske ministern
om att det skulle bli någon förbättring
av folkpensionerna.

Så småningom, efter åtskilliga besvärligheter,
fattades beslutet om att höja
folkpensionerna enligt pensionsberedningens
förslag. Herr Axel Svensson sade
att vi en gång har tagit ställning till

m. m.

detta — jag förmodar att han avsåg förhållandena
vid det tillfället. Enligt pensionsberedningens
förslag skulle det ske
en större höjning 1960, men en sådan
höjning ville inte den socialdemokratiska
regeringen föreslå, utan i det fallet
gick man ifrån pensionsberedningens
förslag. Centern föreslog att den
höjningen skulle genomföras, och så
blev det strid om den saken. Det blev
inte någon större höjning som pensionsberedningen
föreslagit.

År 1961 motionerade centern igen om
en höjning som kompensation. Det passade
inte, utan förslaget avslogs. Men så
kom valåret 1962. Folkpensionärerna
kan vara tacksamma för att det var val
— då gick det bra att göra en ny höjning.
Med den höjningen bröt man utan
vidare vad man hade sagt om kontinuiteten.
Det sades från denna talarstol och
stod i finansplanen det året, att man
hade företagit en mycket större höjning
än vad planen förutsatte; alltså var den
borta, och man kan numera inte åberopa
den, eftersom den redan är uppriven.

År 1963 motionerade vi igen om en
höjning. Då passade det heller inte,
men när det nu är valår kan vi vara
glada över att det blir en ny höjning.

Herr Axel Svensson säger att han inte
har hört något missnöje från folkpensionärerna
sedan andra lagutskottets
beslut kungjordes. Först och främst får
jag då säga att pensionärerna är en tålmodig
grupp. De har vidare inga möjligheter
att strejka eller vidta andra
stridsåtgärder och kan inte sätta några
maktresurser bakom sina förslag. Jag
tror det också är ganska liten idé att
vända sig till herr Axel Svensson i ett
sådant här fall, eftersom vi många
gånger har fått bevittna att han fullständigt
följer vad den socialdemokratiska
regeringen föreslår och säkert icke
heller nu kommer att avvika från vad
regeringen föreslår. Att vända sig till
honom kan alltså inte leda till något resultat.

Sedan man beslutat föreslå dessa höjningar
stod det en notis i tidningarna,

Onsdagen den 13 maj 1961

Nr 23

103

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

att eu del trogna socialdemokrater hade
rest upp till finansministern och överlämnat
blommor för att tacka honom.
Enligt referatet rördes han till tårar av
denna uppvaktning från de trogna partivännerna.
Jag vet inte om det är något
misstag begånget i detta fall, men vid
de många tillfällen då centern försökt
förbättra folkpensionärernas ställning
har vi inte sett till dessa uppvaktande.
Jag har heller inte hört att dr Hedlund
vid något tillfälle fått blommor för de
försök att förbättra folkpensionerna
som centern har gjort. Tydligen mäts
det med olika mått när det görs uppvaktningar
som sedan skall publiceras
i pressen.

Tidigare en gång när vi hade väckt
motioner om en höjning sade ordföranden
i den socialdemokratiska folkpensionärsföreningen,
herr Axel Svensson,
att han som ordförande i denna organisation
naturligtvis skulle se med stor
glädje att man kunde höja folkpensionerna
men att centern inte tog hänsyn
till det statsfinansiella läget, som man
måste beakta. När herr Axel Svensson
sade detta hade vi en ganska stark budget.
I år har vi en svag budget, men jag
har inte nu hört några betänkligheter.
Följaktligen var det ganska litet logik
i vad ordföranden i folkpensionärsförbundet
sade vid det tillfället.

Jag tycker det är anledning att klarlägga
att beslutet om höjningar vartannat
år redan är upprivet och att vi mycket
väl kan diskutera att höja folkpensionerna
varje år. Det är motiverat också
med hänsyn till att avtalen på arbetsmarknaden
medför lönehöjningar varje
år. Men denna grupp kan som sagt inte
strejka eller tillgripa andra stridsåtgärder,
och därför passar det bra att
behandla den så att den icke får höjningar
varje år, utan bara vartannat år.

Jag borde kanske ha tillagt, att den
höjning centern föreslog 1961 utsattes
för en våldsam kritik från regeringshåll.
År 1962 genomförde man emellertid nästan
precis samma höjning som man hade
kritiserat året före. Den följde allt -

så inte den plan man hade lagt upp,
men den följde centerns förslag.

Under åtskilliga år ville man inte uttala
sig om hur (let skulle bli efter 1968.
Vi inom centern hade emellertid, som
herr Axel Svensson mycket riktigt påpekade,
vid flera tillfällen väckt motioner
om förbättringar efter 1968. Jag
kan väl passa på att tacka för att regeringen
har slutit upp på denna linje,
att det skall bli förbättringar även efter
1968. För övrigt skulle det vara på
sin plats att ge standardförbättringar
också åt folkpensionärerna.

Herr Svensson sade att centerpartiet
har bättrat sig, eftersom det inte har
motionerat vid årets riksdag om ytterligare
höjningar. Jag vet inte om man i
så fall kan tala om någon bättring. Jag
tror nämligen inte att centern kommer
att ansluta sig till en linje som det socialdemokratiska
partiet företräder och
som ger folkpensionärerna så svaga förbättringar
som hittills har förekommit.
Jag kan inte lova herr Axel Svensson att
vi kommer att göra det, och vi kommer
nog också i fortsättningen att arbeta för
bättre villkor åt folkpensionärerna.

Slutligen vill jag säga att det skulle
vara lika befogat att sänka pensionsåldern
generellt som att ta upp problemet
för separata grupper som får förhandla
sig till en lägre pensionsålder. År det
den jämlikhet man skall sträva efter?
Borde inte i så fall alla ha sänkt pensionsålder?
Vi inom centerpartiet vill
skapa jämlikhet också på detta område.

Jag ansluter mig, herr talman, till det
yrkande om bifall till reservationen
som herr Kristiansson tidigare har
ställt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! När jag går upp för att
yrka bifall till vår reservation och motivera
vårt ställningstagande kommer
jag på sladden efter en lång debatt i
denna fråga. Mitt inlägg kommer väl
också att bli ännu tråkigare än det annars
skulle blivit, eftersom jag kommer

104

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,
att rent sakligt diskutera denna fråga
utan sikte på höstens val.

Propositionen innehåller faktiskt en
hel mängd förbättringar, och utskottet
har t. o. m. varit enigt om en liten förändring
i ytterligare förbättrande riktning
i regeringens förslag. Dessutom
har utskottet också tagit ställning, ofta
i positiv riktning, till en del motionsyrkanden.

Det är väsentligen på tre eller fyra
punkter som det har rått några meningsskiljaktigheter
inom utskottet. Det gäller
det helt nya vårdbidraget till hjälp för
svårt handikappade barn, vidare regleringen
av invaliditetstillägget till svårt
invalidiserade som åtnjuter folkpension
och invaliditetsersättning som kan utgå
till invalidiserade som inte har några
pensionsförmåner -— man har där föreslagit
olika storlek på bidraget — och
slutligen den fråga som har varit föremål
för diskussion under den senaste
stunden, om höjningen av folkpensionerna
skall ske varje år eller som hittills
vartannat år.

I fråga om bidragen har utskottets majoritet
stannat vid det belopp som föreslås
i propositionen, medan reservanterna
från folkpartiet och centerpartiet
önskar ett högre belopp. I båda fallen
föreslår man i reservationen liksom i
propositionen en viss ehuru på annat
sätt utformad anslutning till basbeloppet
i ATP. I frågan om det halva vårdbidraget
är det så liten skillnad mellan utskottets
förslag och den reservation som
behandlar saken, att jag inte kommer
att beröra den. Inte heller skall jag gå
in på vårt ställningstagande till den sista
reservationen, den som gäller dels
pensionsåldern, dels vissa samordningsfrågor.

Jag skulle emellertid med några ord
vilja motivera de synpunkter som vi har
haft när vi följt propositionens förslag
i fråga om vårdbidraget. Vi har klart
för oss att det kan vara mycket svårt att
ange hur stort det bidrag skall vara som
skall kunna utgöra en lämpligt avpassad
ersättning för de ökade kostnader och

m. m.

det ökade arbete som ett svårt handikappat
barn förorsakar familjen. I det
avseendet är jag helt ense med herr
Kristiansson som också påpekade att
det kan vara mycket svårt att fastställa
vilket belopp som är det riktiga. För
mig själv, som faktiskt haft tillfälle att
på nära håll studera vad den ständiga
bundenheten och tvånget att när som
helst, dag och natt, vara till hands för
att hjälpa kan betyda i fråga om insatser
från en om sitt sjuka och invalidiserade
barn ömmande mor, står det klart att
dessa insatser knappast kan mätas i
pengars värde. Jag har också klart för
mig att trots förefintligheten av kostnadsfri
tilldelning av vissa läkemedel
och trots läkemedelsrabatteringen kan
kostnaderna för läkemedel för närvarande
uppgå till högst betydande belopp.
Att jag ändå har stannat för propositionens
förslag beror på följande.

Propositionen bygger på ett enhälligt
förslag av socialpolitiska kommittén, i
vilken både herr Torsten Bengtson i
denna kammare och herr Rimmerfors i
andra kammaren är ledamöter. Här föreslås
ett helt nytt anslag, som i och för
sig betyder en högst väsentlig förbättring.
Eftersom även friska barn behöver
en viss tillsyn, olika stor i olika åldrar,
men av särskild betydelse under de första
åren, och eftersom även friska barn
åsamkar vissa kostnader, bör man inte
alldeles bortse från att barnbidragen
också har höjts i år.

Vidare har redan nu en del landsting
beviljat hjälp till vård av svårt handikappade
barn i hemmet. Departementschefen
framhåller att det vore olyckligt
om införandet av detta bidrag från
den allmänna försäkringen finge en
återhållande effekt med avseende på de
särskilda hemsjukvårdsbidragen från
landsting och primärkommuner. Vi har
tagit fasta på detta uttalande när vi mot
bakgrunden av de angivna övervägandena
stannat för de i propositionen föreslagna
beloppen.

I stort sett liknande synpunkter har
varit vägledande för oss när vi följt

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

105

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

propositionens förslag jämväl i fråga
om invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar.
Vi anser att indexregleringen
i och för sig innebär en inte obetydlig
förbättring.

Vi har till slut en egen reservation
just i den nyss diskuterade frågan om
de årliga höjningarna av pensionen. Vi
erinrar oss den överenskommelse som
herr Edström talade om och som medförde
att man tidigare höll på att pensionerna
skulle höjas bara vartannat år.
Vi anser att mycket talar för att man
nu kan gå ifrån den överenskommelsen.
Det finns många skäl som talar för att
en förändring av tidsintervallen mellan
höjningarna kan vara befogad. Vi anser
emellertid att man nu liksom tidigare
måste ta hänsyn till det statsfinansiella
och samhällsekonomiska läget. Enligt
vår mening kan detta i hög grad ha
betydelse för hur stor höjningen varje
gång bör vara.

I klämmen till vår reservation hemställer
vi om en skyndsam utredning angående
årliga höjningar av folkpensionsförmånerna
och begär framläggande till
nästa års riksdag av de förslag vartill
utredningen kan föranleda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen VIII vid punkten H.
I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det är ett par avsnitt
i detta andra lagutskottets utlåtande
som jag skulle vilja stanna inför. Framför
allt gäller det frågan om en sänkning
av pensionsåldern, i vilken vi har
motionerat. Jag skall emellertid först
be att få uttrycka min tillfredsställelse
över beskedet om att regeringen nu
är beredd att överväga en utredning rörande
en höjning också av folkpensionerna
efter år 1968. Det måste ändock
betecknas som ett framsteg att vi får
den utredningen, och vi anser att det
finns anledning att till denna utred -

ning också lägga en rad andra frågor
som rör folkpensioneringen.

Såsom redan liar sagts från denna talarstol
kan vi i år fira ett 50-årsjubileum.
Det var nämligen år 1914 som vi
fick de första folkpensionerna i vårt
land. Vi kan också fira ett annat jubileum
i är — även det ett 50-årsjubileum
—- nämligen 67 år som folkpensionsålder.

Det har inte skett några förändringar
i dessa avseenden under de gångna
50 åren, trots att vi har fått stora förändringar
i samhället. Vi har fått kraftiga
standardhöjningar på olika håll.
Men man måste nog konstatera att vi i
fråga om folkpensionsåldern inte längre
är något föregångsland. Jag sade
nyss att det har skett mycket i samhället
under dessa 50 år. Vi har fått en arbetstidsförkortning
från 48-timmarsvecka
till 45-timmarsvecka, och det pågår
utredningar om en 40-timmarsvecka.
Vidare har vi från ingen semester
alls fått en veckas semester, tre veckors
semester och från nästa år blir
det fyra veckors semester. Vi har en
sociallagstiftning som ger ökad trygghet
för medborgarna i landet, och vi har
fått en pensionering som åt allt fler
grupper ger allt bättre möjligheter och
allt lägre pensionsålder; 60 år, 63 år
och 65 år är ju numera en vanlig pensionsålder.
Men vi har en stor grupp
kvar med pensionsåldern vid 67 år,
nämligen kroppsarbetarna, det praktiska
livets folk — som någon har sagt:
de valkiga händernas och de tunga
jobbens människor. Det är jordens, skogens,
gruvornas och järnbrukens folk,
det är husmödrarna som arbetat och
strävat för hem och familj. Det är, herr
talman, människor som tidigt gått ut i
arbetslivet och där gjort en lång och
förtjänstfull insats. Dessa människor har
pensionsåldern 67 år.

Man kan peka på att 67 år i dag inte
är någon hög ålder — det påståendet är
på samma gång både riktigt och felaktigt.
Vi vet hur trångt det är på arbetsmarknaden
för dem som kommit

106

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn,

upp i 55—60-årsåldern, oberoende av
om detta är sakligt motiverat eller inte.
Många människor har också stora svårigheter
att klara ett tungt arbete när
de nått den åldern -— 50 år och mer
i arbetslivet har slitit och gjort att man
fysiskt inte har samma krafter som
förr. Dock är inte arbetsförmågan så
väsentligt nedsatt att man kan visa upp
defekter av det slag som ger rätt till
förtidspensionering.

Visst kan det sägas att vi har gett
möjligheter till förtida pensionsuttag
— ja, ett uttag som innebär en sänkning
med 0,6 procent för varje månad
inte bara av folkpensionen utan också
av tjänstepensionen, för dem som är berättigade
till ATP. Möjligheten till förtida
uttag löser inte problemet om den
folkpensionsålder vi har i dag. En sänkning
av folkpensionsåldern måste betecknas
som angelägen som jag ser det.

Jag tror också att vi alla kan vara
överens — möjligen med undantag för
herr Axel Svensson, höll jag på att säga
—- om att folkpensionen inte alls är
för hög i dag. För min del kan jag inte
helt instämma i herr Svenssons glädje
över storleken på de folkpensioner som
nu utgår. När man känner folkpensionärerna
och vet hur pass knappt
många har det, måste man säga att det
finns ett stort utrymme för förbättringar
också på den punkten.

Herr Svensson nämnde att det inte
fanns några motioner om höjningar i år
och betecknade det som ett framsteg.
.lag skall be att få säga, herr Svensson,
att jag beklagar att det statsfinansiella
läget är sådant att man inte har möjlighet
att höja folkpensionerna ytterligare
utan att tillgripa lånevägen. Det
är uteslutande detta skäl, herr Svensson,
som gör att vi inte i år har motionerat
om höjningar. Men vi tror på
förbättringar till nästa år, och av den
anledningen har vi sagt: låt oss också
höja folkpensionerna år 1965.

Det utskottsutlåtande som ligger framför
oss inrymmer mycken dramatik,
som inte syns direkt. I år liksom tidi -

m. m.

gare har vårt parti och även folkpartiet
motionerat om höjning av folkpensionerna
varje år. Senast i fjol avslog
riksdagen sådana motionsyrkanden
från centern och folkpartiet — det
var regeringspartiet som med högerns
hjälp såg till att så skedde. Också när
riksdagen diskuterade »socialbalken»
1962 yrkade vi i motioner att man skulle
höja folkpensionerna varje år och
att en höjning skulle ha skett i fjol. Tyvärr
avslogs motionerna också den
gången, och vi fick inte heller då något
principuttalande om årliga höjningar.
Även i år har utskottet kommit fram
till att det inte finns utrymme för ett
beslut om höjning av folkpensionen varje
år under tiden fram till 1968.

Åtskilligt har emellertid skett under
utskottsbehandlingen och tydligen under
hela den tid frågan legat i utskottet.
Omkring den 10 april meddelade
nämligen TT i en rapport från andra
lagutskottet, att utskottet på förslag av
herr Ringaby enat sig om folkpensionshöjningar
varje år och om att en framställning
i den riktningen skulle göras
till regeringen. Detta slogs upp som en
stor händelse i Svenska Dagbladet den
11 april. Jag har artikeln här, och den
är så pass intressant att det finns anledning
att stanna ett ögonblick inför
den.

»Folkpensionen höjs varje år. Politisk
enighet om reformen», lyder rubrikerna,
och tidningen skriver: »Politisk
enighet har enligt vad Svenska Dagbladet
erfar uppnåtts om en reform av
folkpensionsplanen, så att årliga höjningar
medges från och med 1965. Det
skedde vid andra lagutskottets sammanträde
på torsdagen, då ett förslag av
herr Ringaby (h) samlade utskottsenighet.
Utskottet kommer nu att föreslå
riksdagen att den i skrivelse till regeringen
begär förslag till 1965 års riksdag
om en plan för årliga höjningar av
folkpensionerna.» Så redogör tidningen
för vad beslutet innebär och kommer
slutligen fram till att förslaget om en
höjning alltså fick »utformningen av

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

107

Ang.

ett enhälligt utskottsförslag om en riksdagsskrivelse.
Med samtliga partier bakom
kan den betraktas som en beställning
bos regeringen om förslag till 1965
års riksdag.»

Jag förstår att man i Svenska Dagbladet
var glad över detta och slog upp
det som en stor nyhet, därför att högern
hade ju ingen egen motion att falla
tillbaka på utan det var en centerpartimotion
och även en folkpartimotion
soin man hade att yrka bifall till
och som man nu kunde nå politisk
enighet om, enligt vad tidningen konstaterar.

Men tyvärr är det så här i livet att
ingen glädje varar beständigt — när
man kom fram till justeringen av utskottsutlåtandet
i andra lagutskottet
hade det tydligen skett en del. Genom
ett nytt TT-meddelande i radio fick
jag och antagligen flera med mig höra
att socialdemokraterna i utskottet hade
gått emot det förslag man kommit fram
till vid den preliminära behandlingen,
och vid voteringen i utskottet hade då
högern lagt ned sina röster — enligt
detta TT-meddelande i radio — under
det att centerpartisterna och folkpartisterna
hade röstat för höjningar varje
år.

Vilka slutsatser kan man dra av detta?
Det är ett par. Man kan inte värja
sig för att högern är väldigt beroende
av regeringspartiet. När regeringen säger
nej till folkpensionshöjningar varje
år ställer även högern sig bakom denna
linje, och när regeringspartiet säger
nej räcker inte högerns mod till längre
utan då måste högerpartiet lägga ned
sina röster i utskottet. Visserligen har
man i dag skickat med en brasklapp i
form av en reservation, som herr Kaijser
har sökt att motivera, men en reservation
som i sak egentligen inte skiljer
sig från det utskottsutlåtande som den
socialdemokratiska delen av utskottet
har gjort till sitt. Nog är det väl ändå,
herr Kaijser, ganska egendomligt att
högern, när socialdemokraterna har

vårdbidrag till handikappade barn, in. m.
hoppat av från enigheten i utskottet,
inte heller vågar vara med längre.

Nåväl, det är ju inte den enda fråga
beträffande vilken det bär skett på det
sättet. I fjol hade vi en möjlighet att ge
även barnfamiljerna en förbättring. Det
fanns motioner om en höjning av barnbidraget
till 700 kronor, men regeringen
och högern sade den gången nej. I
år har regeringen lagt ett förslag om
en höjning med 700 kronor, och då
har också enligt Svenska Dagbladet en
enig riksdag slutit upp bakom den höjningen.
I Sydsvenska Dagbladet kan
man läsa att det var den ljusblå falangen
inom högern som segrat och att högern
därför hade givit sin anslutning.
Nog är det beklagligt att de ljusblå inte
skall göra gemensam sak med centerpartiet
och folkpartiet i andra lagutskottet.

Herr Axel Svensson sade att han företrädde
folkpensionärerna samt att han
inte bara chockade centerpartister i
riksdagen utan även sina egna medlemmar
emellanåt. Jag vet inte vad herr
Svensson tänkte på då, om det inte möjligen
var det tillfälle då herr Svensson
tillsammans med sin styrelse gick upp
till finansministern med de röda rosorna.
Det är möjligt att man blev litet
grand chockad då också. Jag förmodar
att det finns en och annan folkpensionär
som kommer ihåg att det tidigare
här i riksdagen förekommit förslag
om höjningar av folkpensionerna utan
att herr Svensson velat vara med om
dem. Det är väl inte på det sättet när
man säger nej till folkpensionshöjningar
varje år att det är lättare att vara
med om dem jämna år. Jämna år är
det ju valår, och det kan hända att
man har detta något i åtanke. Jag vill
inte säga att det är på det sättet, men
herr Svensson, det ligger snubblande
nära att man får det intrycket.

Till slut vill jag bara framföra en
fundering i anledning av vad herr
Svensson sade om att man fick en dubbelt
så stor folkpensionshöjning om

108

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m.
man tog ut den jämna år och att man
fick en folkpensionshöjning i förskott.
Hur skall det tolkas, herr Svensson?
Blir det en mindre höjning år 1968 än
åren 1964 och 1966 och — om det blir
en mindre höjning år 1968 — hur stor
skall då höjningen bli år 1966, om man
skall nå upp till den målsättning som
innebär att man år 1968 skall ha pensioner
som i 1957 års penningvärde utgör
3 600 och 5 400 kronor. Det måste
innebära, herr Svensson, att det blir
en ganska kraftig höjning år 1966. Hur
kraftig den blir vore intressant att få
veta. Sedan kan vi räkna fram hur stor
höjningen blir år 1968.

Herr talman! Jag ber att med det sagda
få ansluta mig till de reservationer
som herr Kristiansson har yrkat bifall
till.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Eric Carlssons anförande skulle jag vilja
säga att det är mycket olyckligt när
det förekommer läckage från ett utskott
innan utskottet har behandlat en fråga
färdigt. Här gällde det bara preliminära
beslut, och jag beklagar mycket att
en oförsiktighet gjorde att beslutet kom
i tidningen. Det var inte jag som var
den oförsiktige. Det var dock en oförsiktighet
och därför kom det ett meddelande
i tidningen. Man brukar ju inte
anse det vara riktigt att vad som händer
i utskottet under ett ärendes behandling
skall komma ut i pressen. Jag
är mycket ledsen över att så har blivit
förhållandet här.

Vi har inte på något sätt ändrat uppfattning
under detta ärendes behandling
i utskottet. Det är riktigt att vi
försökte skriva oss samman med de övriga,
kanske framför allt med den socialdemokratiska
gruppen. Det har
dock inte gått, och jag tycker att man
skall läsa utskottsutlåtandet ganska
konstigt, om man finner att reservationen
sammanfaller med utskottets förslag
i denna fråga, där vi hemställer

om att riksdagen »måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning angående årliga höjningar
av folkpensionsförmånerna samt framläggande
till nästa års riksdag av de
förslag vartill utredningen kan föranleda».
Jag kan inte på något sätt tycka
att detta är detsamma som utskottet
skriver.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte uppehålla
mig så mycket vid de valtal som har
hållits här. Det är bara några detaljer
som jag vill beröra. Till herr Eric
Carlsson vill jag säga: Tro inte på
Svenska Dagbladet eller andra tidningar.
Det har ju aldrig skrivits ett ord i
utskottet i den riktning som Svenska
Dagbladet berättade, och något referat
har inte lämnats till pressen. Utskottet
skrev inte någonting förrän gott och
väl en vecka efter pressmeddelandet.

Sedan frågade herr Eric Carlsson hur
det skulle bli år 1966. Jag tycker det
är onödiga bekymmer som herr Eric
Carlsson har, ty regeringen kommer
nog att sörja för hur det blir då. Det är
fullkomligt onödigt att gå och grubbla
på hur det skall gå. Det har inte hänt
några olyckor hittills när det gäller
pensionerna.

Till herr Bengtson vill jag bara säga
att riksorganisationen inte är någon socialdemokratisk
partiorganisation. Jag
kan tala om för herr Bengtson att vi
har förnäma centerpartister, högerfolk
och folkpartister som sköter ordförandeskapet
i våra föreningar och gör det
på ett förtjänstfullt sätt. Jag vill bara
rätta till det misstaget, så att det inte
skall stå oemotsagt i protokollet.

Vad sedan beträffar blommorna vill
jag också rätta till en sak. Det förhåller
sig inte så som herr Bengtson och
många andra tror, att vi gick till finansministern
därför att han höjde pensionerna,
som ni säger. Nej, mina vänner,
nu skall jag klara upp varför vi

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

109

Ang.

var där! För det första var det en vanlig
svensk artighet. För det andra uppskattade
vi finansministerns åtgärd att
skaffa fram 500 miljoner till en bättre
åldringsvård. Detta var anledningen
till uppvaktningen, och nu kan ni dementera
vad som stått i den borgerliga
pressen och tala om att uppvaktningen
inte berodde på några folkpensionshöjningar! Herr

CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Svenssons anförande vill jag säga att
det var egendomligt att man i alla fall
skickade ut ett TT-meddelande som innehöll
de upplysningar om blomsterhyllningen
som har återgivits från talarstolen.
Men herr Svensson har tydligen
lätt för att bli missförstådd i tidningarna.

Herr Svensson sade till mig att vi
inte skall ha bekymmer om folkpensionernas
storlek 1966. Herr Svensson förtröstar
på regeringen. Men, herr Svensson,
det är många pensionärer i det här
landet som är intresserade av att veta
hur stor folkpensionshöjningen blir
1966, därest det inte blir någon höjning

1965. Jag tror att det är från den utgångspunkten
man vill ha svar på frågan.

Herr Kaijser beklagade att det förekommit
ett läckage i andra lagutskottet.
Jag vet inte om man skall säga, att när
detta läckage sändes via radio och man
slog upp det i Svenska Dagbladet, så
skedde det med det syftet att det skulle
framstå som om det var tack vare herr
Ringabys och högerns insatser, som
folkpensionärerna skulle få en pensionshöjning.
Fadäsen är väl att högern
i realiteten inte kom att medverka till
någon sådan höjning.

Läs utlåtandet, säger herr Kaijser,
och läs reservationen! Jag vill säga till
kammarens ledamöter: Läs utlåtandet
och läs reservationen! Det skiljer något
i ordalydelsen, men i fråga om innehållet
är skillnaden rasande liten.

8 Första kammarens protokoll 196b. Nr 23

vårdbidrag till handikappade barn, m. m.

Herr KAIJSER (h), kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
det alltid är beklagligt med läckage från
ett utskott, alldeles oberoende av om de
uppgifter som läckt ut publiceras i
Svenska Dagbladet och alldeles oberoende
av vad högerns ledamöter i utskottet
gjort eller inte gjort. Det är lika
beklagligt som om det gäller någon annan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag skulle egentligen
bara säga att vår sociallagstiftning i det
lagblock som lagen om allmän försäkring
utgör är ganska lättillgänglig. Hela
lagstiftningen syftar till att garantera
ekonomisk trygghet för den som är
sjuk, den som är arbetsoförmögen, t. ex.
på grund av yrkesskada eller invaliditet,
eller har uppnått pensionsålder.
Och nu byggs den på med vårdbidrag
för starkt invalidiserade barn. För den
som är långvarigt sjuk övergår sjukpenningen
i sjukbidrag eller förtidspension
utan att något avbrott uppstår. Det
finns sålunda en kontinuitet i förmånerna.

Nåväl, allt detta är bra, men då det
gäller samordningen mellan olika förmåner
har det uppstått vissa glapp som
inte varit förutsedda och som heller inte
är önskvärda, överraskningen för
cirka 15 000 å 20 000 folkpensionärer
blev därför ganska stor, när de upptäckte
att en liten livränta — i regel
betydligt under 1 000 kronor -—- hindrade
dem att få del av indextilläggen
till folkpensionerna efter 1962. Än värre
är att de egentligen inte skulle få
del av standardtillägget den 1 juli.

Nu har andra lagutskottet rättat till
detta genom att biträda en motion i
andra kammaren av herrar Martinsson
i Sundsvall och Andersson i Essvik,
och eftersom syftet med motionen sammanfaller
med en interpellation som jag
framställde för en tid sedan så har jag
bara att tacka för korrigeringen och
möjligen säga att den lättillgänglighet
i vår sociallagstiftning som jag allde -

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. vårdbidrag till handikappade barn, m.
les nyss talade om kanske inte särskilt
väl präglar den föreslagna bestämmelsen.
Den lyder »i all enkelhet» sålunda:

»För den, som åtnjuter folkpension i
form av ålderspension eller förtidspension
och vars pension jämlikt 18 § andra
stycket lagen angående införande av
lagen om allmän försäkring utgår med
högre belopp än som skolat utgivas med
tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om
allmän försäkring, skall pensionen höjas
med belopp motsvarande den pensionshöjning
som föranledes av ändringen
i 11 §.»

Då bestämmelsen innebär att 15 000
å 20 000 folkpensionärer får det standardtillägg
som de inte fått annars, spelar
formuleringen egentligen inte någon
roll. Det är innehållet som är huvudsaken.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
den utredning som skall reglera den
slutliga samordningen mellan livräntor
och folkpensioner snart skall framlägga
sitt betänkande.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vissa
delar av motiveringen till utskottets
hemställan under punkterna A och B,
därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i nämnda punkter, vidare
särskilt rörande punkterna C—F, härpå
särskilt angående vardera av punkterna
G och H, ytterligare särskilt avseende
punkterna J och K samt slutligen särskilt
i vad gällde vardera punkten L
och M.

I fråga om det avsnitt i motiveringen
till punkterna A och B, som å sid. 29
i det tryckta utlåtandet började med orden
»Utskottet anser de» och slutade
med »motionerna till kommittén», fortsatte
herr förste vice talmannan, hade
yrkats dels godkännande av utskottets
motivering, dels ock att den motivering

skulle godkännas, som föreslagits i den
av herr Edström m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
motivering i denna del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner det avsnitt i
motiveringen i andra lagutskottets utlåtande
nr 41 punkterna A och B, som å
sid. 29 börjar med orden »Utskottet
anser de» och slutar med orden »motionerna
till kommittén», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej:

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Edström m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande det avsnitt i motiveringen
till punkterna A och B, som å sid.
27 i det tryckta utlåtandet började med

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

111

Ang.

orden »Utskottet anser det» och slutade
med »landsting och primärkommuner»,
anförde nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels godkännande av utskottets
motivering, dels ock att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herr Edström
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
motivering i förevarande del vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det avsnitt i motiveringen
i andra lagutskottets utlåtande
nr 41 punkterna A och B, som å
sid. 27 börjar med orden »Utskottet anser
det» och slutar med orden »landsting
och primärkommuner», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Edström m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej —42.

På särskilda propositioner bifölls härefter
dels utskottets hemställan i punk -

vårdbidrag till handikappade barn, m. m.
terna A och B, dels ock vad utskottet
i punkterna C—F hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten G framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Edström m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med VI betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten H, yttrade vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Edström,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med VII betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr Kaijser,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
och fröken Wetterström vid utlåtandet
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse de härå.
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Edströms yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

112

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Äng. vårdbidrag till handikappade barn,

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 41 punkten H antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med VII betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av herr Kaijser och fröken
Wetterström.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 29.

Därjämte hade 68 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

m. m.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 61.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna J och K hemställt.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende punkten
L förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Axel Kristiansson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten L, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Kristiansson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

113

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —116;

Nej— 20.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten M hemställt.

Om ökat stöd åt handikappade

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av väckta
motioner om ökat stöd åt handikappade.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 298
i första kammaren av herr Larfors och
nr 387 i andra kammaren av herr Ekström
i Björkvik m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 299
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 390 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna anginge
dels invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
till den som ej utförde
förvärvsarbete, dels ock halva invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar; 3)

de likalydande motionerna nr 598
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 722 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., såvitt motionerna
avsåge hjälptillägg.

Motionerna under 2 och 3 hade i övriga
delar behandlats av utskottet i annat
sammanhang.

I motionerna 1:298 och 11:387 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av gällande bestämmel -

Om ökat stöd åt handikappade

ser, så att en 50-procentig utbetalning
kunde äga rum av såväl invaliditetstillläigg
som invaliditetsersättning.

I motionerna I: 299 och II: 390 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats att riksdagen
skulle

1. besluta genomföra sådan ändring
i 9 kap. 2 § andra stycket i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
att från och med den 1 juli 1964
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
skulle kunna utgå till handikappade,
som hade betydande merutgifter
för hjälpmedel, även när de på grund
av studier med yrkesinriktning, omskolning
eller annan yrkesutbildning
icke utförde förvärvsarbete,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i syfte att föranleda
beslut, som gällde från den 1 juli 1965,
rörande införande av halva invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar för
medelsvårt handikappade personer.

I motionerna I: 598 och II: 722 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att förslag måtte utarbetas
rörande införande inom folkpensioneringen
av ett särskilt tillägg, hjälptilllägg,
till pensionärer med varaktigt
nedsatt förmåga att klara sig själva,
dock ej i sådan omfattning att rätt till
invaliditetsersättning gällde, att utgå
med 25 procent av basbeloppet, d. v. s.
i nuläget 1 200 kronor per år, och oavsett
vid vilken ålder hjälpbehovet inträtt
samt i övrigt i huvudsak enligt av
1958 års socialförsäkringskommitté angivna
grunder.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen —- i anledning av
motionerna I: 299 och II: 390, såvitt anginge
invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar
till handikappade, som
på grund av studier med yrkesinriktning,
omskolning eller annan yrkesutbildning
icke utförde förvärvsarbete —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t så -

114

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Om ökat stöd åt handikappade

som sin mening giva Kungi. Maj:t till
känna vad utskottet i denna del anfört;

B. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:298 och 11:387,

2) motionerna 1:299 och 11:390, såvitt
anginge halva invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar, samt

3) motionerna 1:598 och 11:722, såvitt
anginge hjälptillägg,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i dessa delar anfört,
samt

C. att motionerna i motsvarande delar,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A
och B hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Erik Filip Petersson, Axel
Kristiansson, Anderson i Sundsvall,
Gustavsson i Alvesta och Carlsson i
Huskvarna, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med bifall till
motionerna I: 299 och II: 390, såvitt anginge
invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar
till handikappade, som
på grund av studier med yrkesinriktning,
omskolning eller annan yrkesutbildning
icke utförde förvärvsarbete -—
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring;

B. att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:298 och 11:387,
samt

2) motionerna 1:299 och 11:390, såvitt
anginge halva invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar, samt i anledning
av motionerna 1:598 och II:
722, såvitt anginge hjälptillägg, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

skyndsam utredning om förslag till
nästa års riksdag om sådan komplettering
av lagen om allmän försäkring, att
möjlighet öppnades för halvt invaliditetstillägg
och halv invaliditetsersättning; C.

att motionerna 1:598 och 11:722,
såvitt anginge hjälptillägg, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna i motsvarande del
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Principiellt sammanhänger
detta ärende starkt med det föregående.
Även här gäller det stödet
till handikappade, och reservanterna
bedömer även här behovet som större
och mer omfattande än majoriteten av
utskottet. Även här gäller det ytterst en
bedömningsfråga.

För att vid en utvidgning av stödet
få till stånd en differentiering av detsamma
bör enligt reservanternas mening
en möjlighet öppnas för halva invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar
i sådana fall då fullt bidrag inte
kan utgå. En dylik stödform skulle då
komma i fråga för personer med medelsvårt
handikapp. Utredning härom
bör skyndsamt genomföras och förslag
om dylik komplettering av socialförsäkringslagstiftningen
framläggas för riksdagen
i sådan tid att en reform av angivet
innehåll kan träda i kraft senast
den 1 juli nästa år.

Än angelägnare synes vara att införa
tillägg och ersättningar till handikappade
som bedriver studier. Det är
uppenbart otillfredsställande att den
som övergår från förvärvsarbete till
studier för att fortbilda sig kan gå miste
om invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.
I stället för att stimulera
motverkar lagstiftningen handikappades
villighet att bedriva studier. Sämst
ställda i detta avseende är de som bedriver
teoretiska studier och som inte
erhåller omskolningsbidrag. Självfallet

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

115

bör den som genomgår yrkesutbildning,
omskolning eller eljest på grund av studier
förhindras ha förvärvsarbete, kunna
få invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning,
vilka utgör förmåner
som skall kompensera merutgifter som
den handikappade har i förhållande till
andra. Lagstiftningen bör här ändras,
och förslag härom upptas i den reservation
som fogats till utskottets utlåtande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
denna reservation.

Innan jag avslutar mitt anförande vill
jag därjämte yrka på en ändring av ett
par tryckfel som insmugit sig i utskottets
utlåtande. På sid. 10 i andra lagutskottets
utlåtande under punkt B
mom. 2 femte raden står »utredning
om förslag», vilket i stället skall vara
»utredning och förslag».

Vidare anges på sid. 8 i utlåtandet
som närvarande vid ärendets behandling
fru Hamrin-Thorell. I stället för
detta namn bör stå herr Edström.

Jag anhåller att sekreteraren ser till
att dessa fel blir rättade.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas en fråga i vilken vi alla
är överens. Det är en angelägen uppgift
att utvidga givandet av invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg
som utgår till förvärvsarbetande med
svåra handikapp till att även utgå till
handikappade som bedriver studier,
särskilt studier med yrkesinriktning,
eller som deltar i omskolning eller annan
yrkesutbildning.

Särskilt slående framträder motiveringen
för denna utvidgade användning
när det gäller sådana personer som tidvis
bedriver studier och tidvis är i arbete
och som uppbär invaliditetsersättning
eller invaliditetstillägg när de går
i arbete men förlorar dessa bidrag när
de bedriver studier avsedda att göra
dem ännu mer skickade att fullgöra ett
för dem lämpligt förvärvsarbete. Detta

Om ökat stöd åt handikappade
innebär att studiekostnaderna ytterligare
ökar.

Vi är, som sagt, alla överens om att
det behöver göras en ändring i gällande
föreskrifter. Fröken Wetterström
och jag har följt utskottsmajoriteten,
som föreslår en utredning i denna fråga,
eventuellt genom socialpolitiska
kommittén. Utskottets folkparti- och
centerpartimedlemmar har i en reservation
framlagt ett direkt förslag till
lagändring som skulle göra det möjligt
att omedelbart genomföra denna reform.
Vi har inte ansett oss kunna biträda
reservationen, därför att vi anser
att med den snabba behandling ett
ärende av detta slag av naturliga skäl
får i utskottet man inte till alla delar
kan överblicka vad en lagändring av
denna typ kan föra med sig. Vi har
alltså inte ansett att man utan en närmare
utredning av lagändringens konsekvenser
kan företa en sådan med den
ganska vida omfattning som reservationens
lagförslag innebär. Jag skall å
andra sidan gärna erkänna att utskottets
skrivning kunde ha varit något
skarpare och innefattat en begäran om
ett snabbt framläggande av lagförslag i
önskad riktning.

Jag vill också påpeka att denna fråga
mycket nära sammanhänger med de
frågor som just nu är under behandling
i det särskilda utskottet. Även detta är
anledning till att inte just nu framlägga
direkta lagförslag.

Jag är övertygad om att socialministern
kommer att se till att denna fråga
blir utredd så snart som möjligt, och
jag vågar uttala den förhoppningen att
förslag kommer att framläggas så snart
det är möjligt.

Tillåt mig, herr talman, att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga. Detta ärende är praktiskt taget
avgjort i och med kammarens beslut i
föregående ärende. Jag vill bara hänvisa
till att utskottet har menat att so -

116 Nr 23 Onsdagen den 13 maj 1964

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen för de mellansvenska gruvarbetarna

cialpolitiska kommittén bör närmare
granska dessa frågor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, och de av herr Edström
anmärkta tryckfelen rättats, gjorde herr
förste vice talmannen enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
om en näringsgeografisk utredning
angående kanalförbindelserna i Sverige; nr

30, i anledning av väckta motioner
om tillvaratagande av husmödrars sakkunskap
beträffande miljöfrågor m. m.;
och

nr 31, i anledning av väckt motion
om ökad utbildning för första hjälp vid
trafikolyckor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen
för de mellansvenska gruvarbetarna Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för att
trygga sysselsättningen för de mellansvenska
gruvarbetarna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:628, av herr Lager, samt 11:765, av
herrar Hagberg och Holmberg, hade föreslagits
att riksdagen i skrivelse till
regeringen skulle begära en utredning
med uppgift att framlägga förslag till
tryggande av de mellansvenska gruvarbetarnas
sysselsättning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:628 och 11:765 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I motion nr 628 i denna
kammare har jag föreslagit att riksdagen
skulle begära en utredning syftande
till att utarbeta förslag till åtgärder
för att trygga den framtida sysselsättningen
för Mellansveriges gruvarbetare.
Det är som bekant ingen nyhet att lä -

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

117

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen för de mellansvenska gruvarbetarna

get vid smågruvorna i Bergslagen sedan
en tid tillbaka varit ganska vanskligt.
Senast i fjol hade riksdagen anledning
att direkt befatta sig med detta, då ett
extra kapitaltillskott till statsgruvor
stod till avgörande.

Bland de åtgärder som skulle kunna
ifrågakomma har jag i motionen anfört
rationellare försäljningsorganisation för
malmen, fraktrabatter och ökad inhemsk
avsättning för malmen, eventuellt
genom anläggning av ett statligt
järnverk i Mellansverige.

Utskottet anser sig icke ha anledning
att ta ställning till de gjorda förslagen
av den anledningen, att problem av väsentlig
betydelse för den mellansvenska
gruvindustrien redan behandlas i olika
statliga organ. Utskottet hänvisar också
till den väntade propositionen om
statlig lokaliseringspolitik.

Bland de remissinstanser som utskottet
anlitat och fått svar ifrån vill jag
uppehålla mig någon minut vid uttalandet
från en av dessa instanser, nämligen
förbundsstyrelsen i Gruvindustriarbetareförbundet.
Man kan inte bestrida
sakkunnigheten hos denna instans,
och knappast någon annan instans kan
gärna ha en större förståelse för de
svårigheter som gruvkarlarna i Mellansverige
ser i framtidsbilden.

Gruvindustriarbetareförbundets förbundsstyrelse
skisserar i åtta punkter
vad den anser vara angeläget just nu.
Några av dessa punkter sammanfaller
helt med vad som föreslås i min motion.
Jag skall inte beröra mer än en
av dessa åtgärder, nämligen tanken på
vidgad avsättning inom landet för den
mellansvenska malmen genom anläggning
av ett statligt järnverk. Fördelen
av ökad inhemsk avsättning för malmen
framhäves. Vad beträffar behovet
av ökad tackjärnstillverkning framhåller
remissinstansen att all malm egentligen
borde förädlas till tackjärn inom
landet. Den framhåller vidare att behovet
av järn och stål kommer att öka
både inom landet och i andra länder
och att därför avsättningssvårigheter

inte behöver befaras. På den punkten
har kommerskollegium av någon anledning
en annan uppfattning som jag anser
vara alldeles felaktig. Både den inhemska
produktionen av järn och stål
och importen har ökat avsevärt under
efterkrigstiden, och det finns ingen rimlig
anledning att antaga att denna kurva
kommer att brytas.

Förbundsstyrelsen fäster också uppmärksamheten
på nya smältningsmetoder
som för närvarande är under utprovning
vid Domnarfvets jernverk.
Om dessa håller vad de hittills lovat
kommer de att väsentligt ändra den
svenska järnbrukstekniken. I förbundsstyrelsens
uttalande heter det bl. a. att
»planerna för till vilka platser smältugnar
lämpligen bör förläggas och hur
investeringskostnaderna vid exploateringen
skall finansieras bör ligga färdiga
samtidigt med att försöksanläggningen
inkörts». Tidpunkten när detta
sker beräknas till inom två å tre år.
Det är alltså ganska bråttom med att
få fram principbesluten. När utskottet
nu hänvisar till de pågående undersökningarna
och till den väntade lokaliseringspropositionen,
så måste jag fråga
utskottets talesman, om man från utskottets
sida kan lämna några mera
konkreta besked om hur långt utredningarna
kommit i denna speciella fråga
och i vilken grad lokaliseringsförslaget
som väntas sysselsätter sig med
denna sak. Jag är övertygad om att
gruvarbetarna i Mellansverige är mycket
intresserade av detta, så pass osäker
som framtiden ter sig för dem.

Det är möjligt att jag får sådana svar
på de ställda frågorna att denna oro
skingras, men med tanke på att vårt
utredningsväsende i varje fall har den
likheten med Vår Herres kvarnar, att
det mal långsamt, så vill jag, herr talman,
yrka bifall till min motion.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Yrkandet i motionerna
innebär riksdagsskrivelse med begäran

118

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen
om utredning med uppgift att framlägga
förslag till tryggande av sysselsättning
för de mellansvenska gruvarbetarna.

Utskottet har inhämtat yttrande från
olika remissinstanser. Utskottet har
icke kunnat finna att det i motionerna
framförda yrkandet kan tillstyrkas. Av
remissyttrandena framgår nämligen att
vägande invändningar kan framföras
emot de framförda förslagen. Prövningen
av problem av väsentlig betydelse
för sysselsättningen inom den
mellansvenska gruvnäringen ingår i
uppgifterna för olika statliga myndigheter
och utredningar. Härutinnan kan
erinras exempelvis om handelsdepartementets
industriavdelning, planeringsrådet,
arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsmarknadsutredningen.
Enligt utskottet
bör frågan om åtgärder för att
säkra sysselsättningen för de mellansvenska
gruvorna prövas i sådana större
sammanhang. Utskottet vill också erinra
om att en proposition angående
den statliga lokaliseringspolitiken är
att förvänta till årets riksdag.

När herr Lager nu frågar vad utskottet
har för mening om innehållet i den
propositionen måste självklart påpekas,
att utskottet icke tagit del av densamma.
Den kommer ju så småningom på
riksdagens bord. Men utskottet delar
den uppfattningen, som vi alla har som
bor i sysselsiittningssvaga landsdelar,
att propositionen skall komma med förslag,
som i väsentliga delar kan tillgodose
de synpunkter, som motionären
herr Lager i detta fall avser. Spörsmål
om industrilokalisering, omskolning och
omflyttning av arbetskraft, vilka har
stor betydelse för lösandet av de i motionerna
upptagna problemen, kommer
således inom kort under riksdagens
prövning.

Utskottet har sålunda, med hänsyn
till det ovan anförda, icke funnit skäl
tillstyrka bifall till motionen. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

för de mellansvenska gruvarbetarna

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Då jag för drygt ett år
sedan interpellerade handelsministern
om det bekymmersamma läge som då
var rådande för den mellansvenska
gruvnäringen, må det kanske tillåtas
mig att säga några ord i denna fråga.
Den föreliggande motionen tar i huvudsak
upp de problem som jag i min interpellation
då pekade på. Även om situationen
i år är betydligt ljusare än
föregående år, kvarstår dock problemen
i stort, och läget för exportgruvorna
kan snabbt förändras igen. Då gruvkrisen
till stor del berott på ständigt sjunkande
malmpriser i förening med avsättningssvårigheter,
har det ju främst
gällt att reducera omkostnaderna. Det
har bl. a. framhålits de fördelar som
varit att vinna med ett gemensamt försiiljningsorgan.
Det kan inte vara rationellt
att som nu varje liten gruva skall
ha sina försäljare ute på kontinenten
och konkurrera med varandra. På inköpssidan
finns, i varje fall när det gäller
de västtyska avnämarna, sådana gemensamma
organ.

Malmfrakterna inom landet är en annan
kostnadskrävande faktor. Jag tilllät
mig vid behandlingen av den framtida
trafikpolitiken att uttala den förhoppningen,
att fraktsatserna för malmerna
skulle sänkas. Det förhållandet
att de mera inkomstbringande bandelarna
skulle bära upp de trafiksvaga förelåg
ju inte längre. De överfrakter som
tagits ut för malmen skulle då kunna
tagas bort. Detta är naturligtvis en förhandlingsfråga,
men tyvärr så ser det
ut som om de nya fraktavtalen skulle
gå i samma stil, d. v. s. med uttagande
av högre fraktsatser än som är företagsekonomiskt
motiverade. Vi hoppas
här att kommunikationsministern skall
infria sitt löfte om att fraktsatserna på
affärsbanorna skall ligga på kostnadsbasis.

Frågan om ett nytt järnverk i Mellansverige
har också aktualiserats. Tanken
bakom detta förslag är ju dels att få
avsättning för den mellansvenska mal -

Onsdagen den 13 maj 19G4

Nr 23

119

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen för de mellansvenska gruvarbetarna

men och dels att framställa tackjärn,
en produkt som vi nu i stor ustriickning
importerar. Nu säger Svenska
gruvföreningen i sitt remissyttrande att
det inte är realistiskt alt tänka sig att
ett svenskt tackjärn skulle kunna konkurrera
på världsmarknaden. Det är
dock en fråga som inte får avföras utan
vidare. Svenska gruvindustriarbetareförbundet
har vid olika tillfällen framfört
den meningen, att malmen från de
mellansvenska gruvorna bör förädlas inom
landet. Den svenska järnhanteringen
behöver denna malm; för detta talar
bl. a. att järnskrot nu måste importeras i
stora mängder. Det finns också de som
anser att den rådande regleringen av
handeln med skrot försenat och förhindrat
en utbyggnad av vår tackjärnstillverkning.
Den nya och billigare metoden
att genom smältreduktion framställa
tackjärn inger vissa förhoppningar.
Det finns all anledning att med uppmärksamhet
följa dessa försök som görs
i Domnarfvets Jernverk. Även relativt
små anläggningar synes kunna bli ekonomiskt
lönsamma.

De mellansvenska gruvornas problem
är enligt min mening inte blott en sysselsättningsfråga.
Alltför många tycks
anse detta. Det skulle säkert gå att ordna
arbeten för de flesta av de friställda
gruvarbetarna på andra platser i mellansverige,
om man därvid är beredd
att ta konsekvensen av att ödelägga våra
idoga gruvsamhällen, som uteslutande
har gruvan att förlita sig på i inkomsthänseende.
Som jag nämnt behöver
vi dock själva vår järnmalm i större
utsträckning än tidigare. En större andel
av malmproduktionen borde få avsättning
inom landet.

1 sitt svar på min inledningsvis berörda
interpellation förra året sade
handelsministern att regeringen med
uppmärksamhet följer utvecklingen.
Han sade också att gruvlianteringen inte
är betjänt av stödåtgärder av tillfällig
natur. Av det jag anfört torde väl
också framgå att det här gäller frågor
och problem av stor räckvidd.

Nu hänvisar allmänna beredningsutskottet
i sitt utlåtande till bl. a. handelsdepartementets
industriavdelning
och finansdepartementets ekonomiska
planeringsråd. Jag vill dock hetona att
problemen med gruvornas och järnhanteringens
utveckling kräver stora insatser.
Skulle det visa sig att nämnda
organ inte kan klara denna stora och
viktiga uppgift, kan det bli nödvändigt
att dessa rustas upp och förstärks.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill bara tacka utskottets
talesman för löftet att den lokaliseringsproposition
som väntas från regeringen
också kommer att innehålla
förslag till effektiva åtgärder beträffande
de mellansvenska gruvorna. Jag är
mycket tacksam för denna upplysning,
som i alla fall tycks ha sluppit ur dem
som sysselsätter sig med att skriva propositionen.

Jag vill bestrida uttrycket att »vägande
invändningar» har rests från remissinstanserna.
Det är klart att de väger
någonting, men jag tycker att alla de
remissinstanser som yrkat avslag på det
förslag som ställts i motionen väger
ganska lätt.

Herr SÖRLIN (s):

Jag vill rekommendera herr Lager
att läsa mitt anförande senare i dag.
Det kommer då att framgå, att jag eller
utskottet inte har lovat att propositionen
på denna punkt kommer att innebära
det ena eller det andra. Vad vi
har förutsatt är att förslaget om lokaliseringspolitiken
i landet även skall
omfatta de områden varom här är fråga,
men det tillkommer vederbörande
departementschef att i slutomgången
lägga fram det förslag som han finner
vara det riktiga i detta fall.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder
framkomna yrkanden gjordes proposi -

120

Nr 23

Onsdagen den 13 maj 1964

Ang. filmcensuren

tioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionen
I: 628; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. filmcensuren

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner om utredning angående
filmcensuren.

I en inom första kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion 1:316, av herr Möller,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
utredning av den statliga filmcensurens
ställning.

I de likalydande, ävenledes till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 385, av herr Per-Olof
Hanson, och II: 459, av fru Gärde Widemar,
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös utredning
rörande de speciella problem, som en
offentlig visning av film erbjöde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motion I: 316
samt de likalydande motionerna I: 385
och 11:459 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om tillsättande av en förutsättningslös
utredning om den statliga
filmcensurens ställning och därmed
sammanhängande spörsmål.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall bara med några
ord i egenskap av motionär uttala
min tillfredsställelse över det sätt, på
vilket denna och en likartad motion har
behandlats av utskottet.

Motionerna har underkastats en mycket
fyllig och ingående remissbehandling,
och jag noterar att praktiskt taget
alla remisinstanser enhälligt har till -

styrkt den utredning som föreslås. Så
har också ett enhälligt utskott gjort.

Till förebyggande av missförstånd i
anledning av en replik av herr Sveningsson
under en tidigare debatt i dag
vill jag säga, att han tolkade utskottsutlåtandet
felaktigt, när han refererade
några rader i första stycket och därav
drog slutsatsen att utskottet var inställt
på att filmcensuren skulle bli kvar. En
sådan tolkning kan man inte finna stöd
för i utskottets utlåtande, utan detta innebär
att man går på linjen om en förutsättningslös
utredning och hemställer
att den skall ske skyndsamt.

Jag har velat anföra detta för att inga
missförstånd skall uppstå om utskottets
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag ber att få meddela att arbetsplenum
torsdag i nästa vecka, den 21 dennes,
som i den preliminära planen angivits
skola börja kl. 14.00, nu i stället
—■ till följd av vad som framkommit i
talmanskonferensen i dag — avses skola
börja kl. 11.00.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bankoutskottets utlåtanden nr 31—36
samt statsutskottets utlåtanden nr 99—
101 skulle i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden ävensom att statsutskottets utlåtanden
nr 93—96 skulle sättas sist.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härigenom anhålla om ledighet från

Onsdagen den 13 maj 1964

Nr 23

121

riksdagsarbctet från och med den 13
maj 1964 till och med den 18 maj samma
år eller den senare dag vartill min
sjukdom kan föranleda.

Krokom den 12 maj 1964

Erik Olsson

Att riksdagsman Erik Olsson, Krokom,
som lider av sjukdom (njurstensanfall),
av sin sjukdom hindras att förrätta
sin tjänst såsom riksdagsman innevarande
vecka den 11—den 18 maj
1964 (ev. längre i händelse av röntgenundersökning
å Östersunds lasarett efter
pingst), intygas.

Krokom den 12/5 1964

Erik Lundbäck
provinsialläkare i Krokom

Den begärda ledigheten beviljades
för den tid, varunder herr Olsson, Erik,
på grund av sjukdom vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 31 maj 1957 (nr
262) om allmän energiskatt, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till fortifikationsförvaltningen; nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åldringsvårdsfrågor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till allmänna barnbidrag
och till bostadsrabatter jämte i
ämnet väckta motioner;

Meddelande ang. enkla frågor
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1964/65 till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner m. in.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av eu
avdelning för kemi vid tekniska högskolan
i Lund m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om bidragsförskott
m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida organisationen
av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för biståndsexperters
anställningsvillkor,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 52, med föranledande av väckt
motion i anledning av riksbankens diskontohöjning
den 30 januari 1964, såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 54, i anledning av väckt motion
angående beskattningen av avverkning
av skog, m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot diskriminering
av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige
och om undersökning av zigenarnas
situation.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Skärman (fp) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdeparte -

122

Nr 23

Onsdagen den 13 mai 1964

Meddelande ang. enkla frågor

mentet: »Anser Herr Statsrådet det
lämpligt, att hemvärnsövningar förläggas
till naturskyddade områden omedelbart
intill större militära och för tillfället
lediga skjutfält, som t. ex. skedde
i terrängen mellan Vitemölla och Ravlunda
skjutfält söndagen den 10 maj
och, om inte, vill Herr Statsrådet taga
initiativ till att övningar av hemvärn
och lokala förband i största möjliga utsträckning
förläggas till militära övningsfält
i grannskapet?»; samt

av herr Petersson, Per, (h) till herr
statsrådet och chefen för jordbruksde -

partementet: »Vill Herr Statsrådet ge
besked om när utredningen i fråga om
avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare i
Norrbottens läns lappmarker beräknas,
avge sitt betänkande?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020