RIKSDAGENS W*. PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1952:2)

RIKSDAGENS W*. PROTOKOLL

1952

FORSTA KAMMAREN

Nr 2

18—19 januari.

Debatter m. m.

Fredagen den 18 januari. Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

Interpellation av herr Anderberg ang. åldringsvårdens aktuella läge
in. in...................................................... 68

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Holmbäck anmälde, att han under
gårdagen infunnit sig vid riksdagen.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1952/53, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52.

Herr OHLON: Herr talman! I julas förströdde
jag mig efter studiet av allt riksdagstryck
med att litet titta på astronomiens
historia. Den leder som bekant
sitt ursprung från Eufrats och Tigris’
floddalar, där de kaldeiska prästerna
spejade i sina observationstorn. Tideräkningen
och kalendern kommo sålunda
till, och mänskligheten inhöstade sina
första systematiska kunskaper om den
värld i vilken vi leva. Men kunskaperna
voro sammanflätade med en myckenhet
av mystik — särskilt gällde detta om
kalenderåret med dess skiftande förlopp.
Jag hade vid läsningen en känsla av att
nyligen ha mött liknande mystiska tankegångar
i annat sammanhang men kunde,
herr talman, faktiskt inte erinra mig
när och var. Häromdagen kom emellertid
förklaringen. Den avslöjades i protokollet
från debatten sistlidna 12 december
i denna kammare, när investeringsskatten
var under behandling. Samma
tankens bundenhet till kalenderåret,
som kännetecknade det kaldeiska prästerskapet
för bortåt 3 000 år sedan, kom
nämligen till synes i denna debatt, fastän
bundenheten och mystiken denna
gång knötos till det svenska budgetåret.

När man tar del av finansplanen i
årets statsverksproposition, kan man

med tillfredsställelse konstatera, att i
varje fall finansministern inte begränsat
sitt resonemang till budgetåret 1952/53
utan i stället blickar såväl framåt som
bakåt i tiden. Metoden är ägnad att vidga
synkretsen utöver dagens aktuella
problem, att ge perspektiv över händelseförloppet.
Det är med glädje jag konstaterar
detta, även om glädjen fördunklas
av det ovissa ekonomiska läget.

Finansplanen utgör en intressant och
givande läsning. Det brukar sägas, att
vad som utmärker människan till skillnad
från andra jordiska varelser är hennes
förmåga av förutseende och hennes
därutav följande övertag i kampen för
tillvaron. Hon kan, såsom en talare nyligen
här i Stockholm framhöll i ett uppmärksammat
föredrag, tyda tecken av
olika slag, se en fara på förhand och
undvika eller avvärja den. Detsamma
borde gälla om staterna. Vad speciellt
oss svenskar beträffar, gäller det främst
att avvärja faran av en fortsatt nedskrotning
av vår valuta, i synnerhet som detta
kan ske med betydligt mindre uppoffringar
än på de flesta andra håll. Sverige
har under kriget och efter kriget
hört till de privilegierade ländernas
krets. Det borde vara en ställning som
förpliktigar. Nu säger finansministern i
årets finansplan, att våra möjligheter att
bedriva en politik med bevarat penningvärde
äro begränsade. På grund av vår
dominerande utrikeshandel äro vi alltför
mycket beroende av utvecklingen utomlands,
och vi kunna inte isolera oss från
inflytelserna utifrån. Skall en nationell
inflation kunna förhindras, måste vi till
sist lita på internationella åtgärder, på
samverkan olika stater emellan för stabilisering
av världsekonomien.

Vi ha hört de där tankegångarna förr.
Vi ha hört dem varje år efter det andra
världskrigets slut. Enligt min mening ligger
det något av fatalism i detta sätt att
tänka. I betydande grad beror det väl
ändå på våra egna åtgöranden. Hur skul -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
le det annars vara möjligt för ett av naturen
så föga gynnat land som Schweiz,
som också har en betydande utrikeshandel,
att hålla sitt penningvärde intakt,
medan Sverige under det senaste året
tillhört tätnationerna då det gällt att
nedskriva kronans inre värde? I Schweiz
har man inte haft någon prisstegring att
tala om på de senaste fyra till fem åren
i trots av landets starka beroende av
den internationella marknaden.

Vi ha alltför länge lidit av att våra
spejande fackmän spådde fel i fråga
om den ekonomiska utvecklingen efter
kriget. De trodde på en efterkrigsdepression
i Förenta staterna, och det
förordades en expansiv kreditpolitik
både utåt och inåt. Det ryska kreditavtalet
var väl inte det värsta som skedde
men kan stå som en symbol för den
politik, som alltför länge följdes. Avtalet
beräknas kosta oss i runt tal något
över 500 milj. kronor. För bland annat
slutregleringen av kreditavtalet med
Sovjetunionen äskas på tilläggsstat II i
år 175 milj. kronor till fonden för kreditgivning
till utlandet.

Finansministern inser nu lägets allvar
och vill få till stånd en kreditåtstramning.
Men han vill inte gå den beprövade
vägen med en mera smidig
och rörlig räntepolitik, som man söker
sig fram på i allt flera av jordens länder,
detta trots att enligt sakkunskapens
bedömning relativt små ränteförändringar
skulle vara tillräckliga i vårt
land. I stället litar han på den unika
räntereglering, som han fått fullmakt att
vid behov ta till, och på eventuellt
skärpta kassareservsbestämmelser för
bankväsendet, med hot om straff för den
som inte följer hans intentioner.

I öster dekreterar en enväldig politbyrå
vilka arvslagar som naturen har att
följa. Den persiske konungen Xerxes lät
piska böljorna med kedjor, när stormen
ödeläde hans flotta. Efteråt kom dock
nederlaget vid Salamis. Vi ha ju fri kritikrätt
i detta land, varför jämförelsen
haltar ganska mycket, och här är det
heller inte fråga om naturlagar. Men
bottnar inte människornas ekonomiska
handlande också i en sorts lagbunden -

het, som utvisar, hur de i olika situationer
bete sig? Med statlig administration
kan man nå långt, men inte hur
långt som helst. Till slut sättes en gräns
för dess möjligheter i människornas så
att säga lagbundna beteende.

Majoriteten i detta land ligger där den
ligger, och vi inom oppositionen kunna
inte annat än hoppas, att finansministern
måtte få framgång på den nya och
hittills oprövade väg, som han beträtt
i kreditåtstramningens tecken.

Funnes inte den överhängande risken
för en ny penningförstörande stormvind,
skulle det ekonomiska läget just
nu te sig mycket gynnsamt i detta land.
Sverige är för närvarande ett av de få
länder i Europa, som ha fått bättre
»terms of trade», i det att priserna på
våra exportvaror ha stigit mera än priserna
på våra importvaror. Finansministern
citerar konjunkturinstitutet. Enligt
dess preliminära beräkningar ha exportpriserna
stigit med ej mindre än 57 procent,
under det att stegringen av importpriserna
stannat vid 29 procent.
Men det är en hake med i spelet, tv
exportvolymen har ökat med bara 3 procent,
medan importvolymen stegrats med
hela 19 procent. Hade relationen mellan
export- och importpriser förblivit oförändrad,
skulle vi ha levat över våra tillgångar,
såsom skedde de ödesdigra åren
1947 och 1948. Nu ha vi i stället konsoliderat
vår ställning. Tack vare den för
vår utrikeshandel fördelaktiga prisförskjutningen
har lagerhushållningen i
landet år 1951 ökat med ett värde av
omkring en miljard kronor. Samtidigt
har riksbankens guld- och valutareserv
mer än fördubblats. Den metalliska kassan
har ökat från 466 till 785 milj. kronor
och de utländska valutorna från 688
till 1 593 milj. kronor. Hänsyn måste
också tas till affärsbankernas betalningsställning
mot utlandet. Denna har försämrats
under år 1951, i det att affärsbankernas
skuld gentemot utlandet ökat
från 392 till 492 milj. kronor. Allt som
allt synes alltså den totala valutareserven
under år 1951 ha ökats med cirka
1,1 miljard kronor.

Detta låter ju bra. Skada bara att riks -

Fredagen den 18 januari 1952 fn).

Nr 2.

bankens innehav av amerikanska dollars
nedgått under året med över 200 milj.
kronor, även om en del av de EPU-valutor
vi lia också innesluta dollarvärden.

Hur ovisst läget är, framgår därav att
nationalbudgetdelegationens beräkningar
i år äro i hög grad preliminära och att
konjunkturinstitutet inte ansett sig kunna
presentera den sedvanliga tabellen
över försörjningsbalansens utveckling.
Finansministern anger att produktionsökningen
tycks tyda på att endast 400
milj. kronor skulle finnas kvar för privat
konsumtionsökning år 1952, sedan
den offentliga konsumtionen lagt beslag
på 200 milj. kronor och 500 milj. kronor
anslagits till en 5-procentig ökning
av investeringsvolymen.

Det har under diskussionen gjorts gällande,
att den privata konsumtionen
skulle kunna stegras med 6''/» procent i
jämförelse med föregående år, men då
förutsättes att hela 1951 års lagerökning
förbrukas i år utan motsvarande ersättning,
värdemässigt sett. Lagerökningen
lär för övrigt vara ganska ensidigt sammansatt.

När man dessutom vet att beräkningen
av produktionsökningen av naturliga
skäl är behäftad med mycket stora
felkällor, utgöra dessa siffror ingen förmånlig
bakgrund för de nu pågående
löneförhandlingarna. I själva verket ha
vi glidit in i en situation, där penningens
värde i väsentlig mån bestämmes
av lönemarknadens parter. De ha fått ett
oerhört ansvar sig pålagt. På dem beror
det, om vi skola lyckas behålla penningsvärdet
fast detta år. Man kan ställa
sig den frågan: Har det varit nödvändigt
att låta detta läge uppkomma?
Samtidigt undanbedja sig arbetsmarknadens
parter ansvaret för den svenska
kronans nedskrotning. Vem har då ansvaret?
Svaret är: riksdagen, som genom
sin egen riksbank har möjlighet att påverka
händelseförloppet. Den möjligheten
har riksdagen genom räntereglering
och dylika påfund avhiint sig.

Inflationen har många aspekter, de
flesta obehagliga. Den är endast behaglig
för innehavare av reallillgångar med
lån, vilka oförtjänt ta hem stora vinster,

Statsverkspropositionen m. ni.
mestadels på de små kapitalägarnas bekostnad.
En av inflationens aspekter är
dess återverkan på allt ekonomiskt
handlande i landet. Hur mycket mänsklig
intelligens i detta land undandrages
icke det produktiva arbetet och går till
spillo för att reda upp alla de konsekvenser,
som följa i inflationens spår. Knappast
är ett löneavtal färdigt för underskrift,
förrän det på grund av prisstegringarna
visar sig vara föråldrat och nya
löneuppgörelser få förberedas. Organisationernas
Sverige är inte bara produktivt
verksamt.

Från och med den 1 januari i år ha
de nya kommunala ortsavdragen trätt i
tillämpning vid preliminärbeskattningen.
Redan innan delta skett har man
inom finansdepartementet satt i gång
med en utredning om höjande av dessa
ortsavdrag, motsvarande kronans försämring
under år 1951. De nyaste ortsavdragen
— jag kallar dem de nyaste —
skulle tillämpas vid källskattuttagningen
nästa år, samtidigt som de förut nya
ortsavdragen skola appliceras på den
slutliga skatten. Undra sedan på att den
skattebetalande Svensson känner sig något
konfunderad, med nya ortsavdrag
varje år, och har litet svårt att hålla reda
på sina skatter — »skatter» tagna då i
ironisk betydelse.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag
i princip motsätter mig en höjning av
de kommunala ortsavdragen i överensstämmelse
med penningvärdets fall, men
jag vill bara belysa de komplikationer,
som kronans värdeminskning drar med
sig på det ena området efter det andra.

Det värsta är att misstron mot statsmakternas
förmåga att skydda kronans
värde sprider sig i allt vidare kretsar.
Nyligen har eu företagsledare föreslagit,
att uppgiften skulle läggas i händerna
på en fullt fristående och opartisk organisation,
och i detta sammanhang nämnt
vetenskapsakademien såsom lämplig
penningvårdande myndighet; den har
ju hand om rikslikarna för längd och
vikt och bör alltså känna sitt ansvar.

Vi ha nu råkat in i ett stadium, där
löntagarna vid sina förhandlingar yrka
på en lönesättning, som garderar dem

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inte bara för nuvarande skatter utan
även för framtida eventuella skatter. Att
ta bort skatteposten från indexberäkningen
blev alltså en ganska tvivelaktig
framgång. När situationen är denna,
borde man genom ett resonligt skatteuttag
tillse, att skattetänkandet inte
satte alltför djupa spår vid avtalsförhandlingarna.

För två år sedan ställde vi inom folkpartiet
ett blygt förslag att den statliga
skatteuttagsprocenten skulle sänkas från
100 till 90 procent. Det blev något av
en nationell samling emot detta, som
det sades, äventyrliga förslag. Finansministern
fick vid debatten i denna
kammare hjälp inte bara från sina egna
partivänner, utan egendomligt nog också
från högern och bondeförbundet. Debatten
urartade till en fullkomlig korseld
mot vår talesman från bevillningsutskottet,
herr Elon Andersson. Herr
Werner gjorde exempelvis gällande, att
förutsättningar inte funnos i riksstaten
för 1950/51 för någon skattesänkning
alls, med mindre än att man riskerade
en underbalansering av budgeten, vilket
måste anses vara oförsvarligt i ett liögkonjunkturläge.
Han tilläde: »Vi kunna
tala om dessa saker om ett år, och vi
skola göra det också. Då ha vi möjlighet
att konstatera, vem som har rätt.» Denna
herr Werners uppfordran nödgar
mig att beröra saken.

För ett år sedan voro inte siffrorna
för 1950/51 fullt klara, men de äro det
i dag. Och vad visa de? Jo, ett överskott
på 547 miljoner kronor. Om man räknar
bort reservationsförbrukningen, blir det
verkliga överskottet för föregående budgetår
372 miljoner kronor. Där fanns
alltså ett gott utrymme för folkpartiets
förslag om skattesänkning, som ju endast
åsyftade andra hälften av budgetåret,
och ändå skulle det ha blivit ett
försvarligt verkligt överskott. Överskottet
blev nära fem gånger så stort som
folkpartiets föreslagna skattesänkning.

Herr Velander saltade på ytterligare
och gjorde gällande, att budgetöverskottet
var fullständigt obefintligt för föregående
budgetår, även med den gällande
uttagningsprocenten. Han gick emel -

lertid längre och utsträckte sin spådomskonst
ut över budgetåret 1951/52.
Härvidlag stödde sig herr Velander på
finansministerns auktoritet. Finansministern
hade dock, sade herr Velander,
i klara termer visat, att under budgetåret
1951/52 skulle riksstaten utvisa ett
underskott på inte mindre än 140 miljoner
kronor redan med den nuvarande
uttagningsprocenten. Folkpartiets propos,
tilläde herr Velander, skulle öka
detta underskott med åtminstone 150
miljoner upp till 290 å 300 miljoner.
Och vad blev resultatet?

Enligt finansministerns uppgift i finansplanen
blir det inte något underskott
i riksstaten för i år utan i stället
ett överskott på 1 860 miljoner. Borträknas
reservationsmedelsförbrukningen
200 miljoner, återstår likväl ett verkligt
överskott på 1 060 miljoner. Folkpartiets
skattesänkning hade alltså fått rum i de
1 660 miljonerna. Enligt finansministern
rådde det — såsom han yttrade i den
av mig nyss citerade debatten — ingen
tvekan om att det skulle bli omöjligt att
få balans i innevarande års budget, om
folkpartiets skattesänkning accepterades.
Överskottet blev tio gånger så stort
som folkpartiets beräknade skattesänkning.

Vid samma tillfälle yttrade herr Sjödahl:
»Jag undrar, om det är riktigt klokt
och lämpligt av riksdagen att •— med
stöd av det privata budgetarbete, som bedrivits
inom folkpartiets hemliga budgetbyrå,
och utan möjlighet att kontrollera
dessa löst framkastade beräkningar —
mot den ansvarige finansministerns råd
besluta om en skattesänkning, som enligt
finansministern nödvändiggör, att
man går ut på lånemarknaden.»

Herr talman! Jag skall inte närmare
yttra mig vare sig om klokheten, lämpligheten
eller möjligheten eller om var
dessa egenskaper till äventyrs äro till
finnandes. Jag vill bara tillägga, att det
låg ett skimmer av uråldrig astrologi
över den sista större skattedebatten i
denna kammare.

Sett mot bakgrunden av dessa felbedömningar
rörande budgetutfallet under
de sista två åren kanske det vore skäl i

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

att litet närmare granska den beräkning,
som här föreligger rörande det verkliga
överskottet för nästa budgetår. Jag skall
emellertid inte göra det, åtminstone inte
i dag. Finansministern anger en överskottssumma
på 956 miljoner kronor.
Summan är besvärande stor, sett ur skattebetalarnas
synpunkt. Finansministern
har funnit en utväg ur det besvärande
skatteöverflödets dilemma. Han indelar
för det ändamålet statsinkomsterna i två
kategorier: ordinarie statsinkomster och
tillfälliga sådana. Till den sistnämnda kategorien
räknas investeringsavgifter,
skatt å prisutjämningsavgifter, bilskatt
och elskatt. Tillsammans representera de
415 miljoner. Han drar dessa 415 miljoner
från det beräknade budgetöverskottet
å 956 miljoner och får då ett återstående
överskott av ordinarie statsinkomster
utöver utgifterna av 541 miljoner.
Det är med denna summa man tydligen
har att räkna enligt finansministerns förmenande.

.Tåg skulle vilja ställa en fråga till regeringen
och till finansministern: Hur
ha de tillfälliga skatterna motiverats?
Har inte meningen just varit, att de skulle
användas för överbalansering av budgeten?
Då är det väl inte tillåtet att bortse
från dem vid beräkningen av överbalanseringen.
Av den i finansplanen lämnade
redogörelsen framgår otvetydigt, att
överskottet på de ordinarie statsinkomsterna
mer än väl förslår för en skattesänkning
från ocli med nästa kalenderår.
Tillsammans med det ändå återstående
överskottet av dessa inkomster utgöra de
tillfälliga skatterna en fullt tillräcklig
överbalansering av budgeten. Ty det är
väl inte avsikten att låta dessa våldsamma
överbalanseringar bestå, även efter
det att de såsom tillfälliga betecknade
inkomsterna försvunnit. Vi skola vid inte
alldeles skjuta skattedragarna ur blickfältet.

I regeringsförklaringen vid koalitionens
tillkomst i höstas avgav statsministern
ett högtidligt löfte om en skattereform.
Den skulle lätta skattebördan för
sambeskattade äkta makar, för ensamstående
personei- in. fl. grupper. .lag
skulle vilja ställa eu fråga: Är man trots

Statsverkspropositionen in. m.
det avsevärda budgetöverskottet i färd
med att svika detta löfte? Var befinner
sig bondeförbundet? Har partiet så fjättrats
av gyllene kedjor, att det ej längre
står fast vid sitt förut förkunnade skattesänkningsprogram?
Men överbalanseringen
kan aldrig bli för stor, heter det.
Vi ha hållit på härmed nu i fyra års tid.
Och vad är resultatet? Ett misslyckande.
Överbalanseringen har ej visat sig utgöra
det mottryck mot inflationen, som utlovades
för fyra år sedan. Tvärtom har inflationen
frodats ymnigare under det
sista år, den största överbalanseringen
varat, än någonsin tillförne. Med (ten
ekonomiska politik, som bedrivits i detta
land, har regeringen i väsentlig grad
avhänt sig möjligheten att påverka levnadskostnaderna.

På en punkt har regeringen ännu eu
sådan möjlighet. Det gäller beskattningen.
Det är att beklaga, att inte regeringen
inför avtalsförhandlingarna gått
i författning om en skattesänkning och
sålunda bidragit till att dämpa den hotande
löneinflationen. I själva verket
borde skattesänkningen ha kommit redan
för två år sedan.

En av de angelägnaste uppgifterna
inom svensk inrikespolitik är att få till
stånd en förenkling av skatteväsendet,
inbegripet debitering och uppbörd. Fortsätter
utvecklingen efter de spår, som vi
för närvarande följa, komma skattexperterna
snart att bli företagens viktigaste
befattningshavare. Staten uppfostrar raffinerade
skattespecialister, och när de
kunna spelet, övergå de i långa rader till
privat verksamhet med eller utan fast
anställning. Jag nämnde nyss, hur mycken
mänsklig intelligens, som förbrukas
för att reda upp inflationens följdföreteelser.
Men hur är det på skatteväsendets
område? Där är det ännu värre. En stor
företagare karakteriserade härom dagen
skatteexperterna, vare sig de nu verka i
statlig eller enskild tjänst, på följande
sätt: »De ii ro såsom liljorna på marken.
De så icke, men de skörda icke heller.
Ja. det sistnämnda iir kanske en överdrift.
De skörda verkligen. Och vi skulle
aldrig kunna klara företaget utan dem.»
Perfektionismen iir ofta sin egen fiende.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.

Innan jag lämnar finansplanen, vill jag
med några ord beröra ett par ytterligare
detaljer däri. Det påpekas i finansplanen
att hittills applicerade åtgärder
för inflationsdämpningen kanske iindå
inte äro till fyllest, trots att de bilda ett
så rikhaltigt sortiment som överbalansering
av den statliga budgeten, investeringsavgift,
räntereglering, kassareservsbestämmelser
och insättning på spärrkonton
av skogsindustriens och skogsägarnas
vinster. Kompletterande åtgärder
äro sannolikt nödvändiga, och så
nämnes förutom konjunkturvinstskatt
även exportavgifter. Rätteligen borde väl
de sistnämnda benämnas exportskatter.
Exportavgifterna sägas vara till mångahanda
ändamål nyttiga. De kunna inte
bara verka konjunkturdämpande så där
i största allmänhet. De kunna också,
utformas så, att de därjämte hjälpa till
att dirigera exporten till länder, vilkas
valutor äro särskilt begärliga för oss.

Det är inte länge sedan regeringen
själv talade om en ökad export som en
central uppgift för näringslivet, som på
allt sätt borde befrämjas. När nu exportindustrierna
lyckats i sin strävan att
ställa sig regeringens förmaningar till efterrättelse,
är det nästan som om deras
målsmän bestode av eu samling okvnniga
element, som det gällde att se upp
med. Det är dock denna industri jämte
rederiverksamheten, som ytterst har hedern
av bytesbalansens och valutareservens
förkovran under det senaste året.
Håller valutatillflödet på att bli allt för
ensidigt, är det bättre att detta rättas
till genom andra åtgärder än genom eu
exportskatt. Den sistnämnda är ett alltför
klumpigt instrument och passar bättre
in i ett mindre välutvecklat samhälle
än vårt. Vi leva dock inte på Gustav
Vasas tid. Man vet aldrig vart det bär
hän med handelsöverenskommelserna
länderna emellan, om man börjar fingra
med exportavgifter av olika slag. Finansministern
framhöll ju också mycket riktigt
i sin redogörelse, att de ekonomiska
väderleksutsikterna äro mångtydiga och
att man inte har någon garanti för hur
länge den nuvarande konjunkturen kommer
att stå sig. Det är lätt att bryta sön -

der de internationella handelsförbindelserna,
men det tar lång tid att återupprätta
dem igen. Kommer det bara an
på exporten, skulle det nog inte finnas
någon värdeförstörande inflation i detta
land. .lag hoppas att regeringens lek med
exportavgifter endast är en låtslek.

Herr talman! Jag har varit så kritisk,
att jag känner ett inre behov att också
uttala min tillfredsställelse efter att ha
läst finansplanen. Den är ovanligt redig,
klar och överskådlig och — som jag
sade nyss — den har varit en intressant
läsning. Särskilt belåten måste jag
vara i egenskap av motionär förra året
för att planen också innehåller en överskådlig
översikt av reservationsmedelsbehållningen.
Det är ju också bra att
sagda behållning befinner sig i nedåtgående.
Men skulle den inte kunna minskas
ytterligare? Man kan ställa sig frågan,
hur dessa reservationer ha kunnat
få växa till sådana tidvis svindlande
belopp som fallet varit. Jag skall bara
ta ett exempel. Jag skall ta det från
nionde huvudtiteln. Exemplet är taget på
måfå, och det representerar en lägre
storleksordning.

Vi ha ett anslag för jordbrukets rationalisering.
Där fanns det en stor reservation
vid ingången av budgetåret
1949/50. Ändå beviljades för det budgetåret
ett anslag på 18 miljoner kronor.
Nettoutgiften utgjorde 4,4 miljoner kronor,
och reservationen på anslaget vid
budgetårets slut var 30,i miljoner kronor.
Följande budgetår, 1950/51, anslogos
11,5 miljoner kronor för ändamålet.
Nettoutgiften var 6,4 miljoner kronor,
varför reservationen vid budgetårets slut
var 35,i miljoner kronor. Trots denna
stora reservation beviljade förra årets
riksdag ytterligare 9,5 miljoner kronor,
vilka inte heller lära ha förbrukats, varför
reservationen har ökat ytterligare.
Hur stor den nu är, vet jag inte. I år
begäras på anslaget 15 miljoner kronor.

Det är tydligt att man på vissa områden
av statsverksamheten oförtrutet
fortsätter med att fylla på med nya anslag,
ehuru så stora reservationer finnas,
att de mer än väl skulle räcka till,
utan att verksamheten behövde eftersät -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

tas. Men jag erkänner, att på detta sätt
kan man motivera skatterna år från år.
Föreligger inte här risk för att de stora
reservationsmedlen kunna inleda vederbörande
i frestelse? Jag har givetvis
ingenting emot en förnuftigt bedriven
jordbruksrationalisering. Någon rationalisering
av budgetarbetet utgör dock inte
detta förfarande.

Tillåt mig, herr talman, att till sist
säga några ord om åttonde huvudtiteln.
Jag skall där inskränka mig till det
högre skolväsendet, och detta fastän jag
tjatat härom så ofta under de sistgångna
fyra åren.

På initiativ av statsrådet Wejne tillsattes
för två år sedan en läroverkens
s. k. krisutredning. Benämningen är numera
inadekvat. Den borde i stället kallas
katastrofutredning, ty redan ha läroverken
på grund av lärarbristen lidit
svårbotlig skada, som det kommer att
ta många år att reparera. Jag skall inte
nämna några siffror för att belysa bristens
kvantitativa karaktär. Det har gjorts
så många gånger förr i denna kammare.
Den är värre än någonsin. Inte heller
skall jag belysa kvaliteten hos vissa av
dem, som varit beredvilliga att träda
i de kompetenta lärarnas ställe. Den frågan
har också här varit på tal. Det värsta
är, att de högre skolorna ej längre
kunna gallra bland lärareaspiranterna
utan måste ta emot rubb och stubb. Och
det allra värsta är, att en del av dem,
som icke äro kallade men utvalda, begåvats
med ordinarie platser, där de
komma att verka åtskilliga år framåt.

För en del år sedan utförde jag en
utförlig statistisk utredning rörande
intagningen på gymnasiet. Undersökningen
avsåg att utröna, i vad mån ynglingarnas
betyg vid inträdet på gymnasiet
kunde tjäna såsom horoskop
för framgången under deras gymnasiestudier.
Det visade sig att ett oförtydbart
samband här förelåg. De, som
kunde uppvisa en viss, icke alltför hög
poängsiffra, genomgingo gymnasiet utan
eftersläpning på de föreskrivna tre eller
fyra åren. För dem, som hade en
något lägre poängsumma, förelåg risk för
eftersläpning ett år, och de, som upp -

Statsverkspropositionen m. ni.
visade ännu lägre poängtal, blevo ofta
efter under två år. Det var på den tiden,
då man kunde tillbringa två är i
varje ring. Var poängsiffran ej stort högre
än den i läroverksstadgan stipulerade
minimisiffran, hade vederbörande ej
stora utsikter att någonsin bli student.
Som regel var det likgiltigt från vilken
realskola pojken i fråga vunnit inträde.
Läroverkstraditionen var fast rotad,
kanske beroende på provårslärovcrkens
normgivning, och betygen voro välgrundade.

Nu är detta i åtskilliga fall ett minne
blott. På grund av den heterogena sammansättningen
hos lärarkåren vid en
del realskolor, vilka förlorat kontakten
med läroverkstraditionen, kan man inte
alltid lita på betygen på samma sätt som
förr, och elever utan förutsättning och
intresse för gymnasiestudier men det
oaktat med goda betyg vinna inträde.
Resultatet blir att de nöta skolbänken
utan att komma någon vart. Jag undrar,
om inte staten här har ett direkt intresse
att bevaka. På åttonde huvudtiteln föreslås
i år ej mindre än 13,8 miljoner
kronor för studiestipendier. I första
ringen på gymnasiet utdelas stipendierna
med ledning av vitsorden vid inträdet.
Fortsätter den här utvecklingen, föreligger
risk för att stipendier tilldelas
elever, som ej hålla måttet utan bli kvarsittare.
Men det var ju inte meningen
med dessa stipendier.

I förteckningen över propositioner,
avsedda att senare framläggas för 1952
års riksdag, upptagas vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen i de högre
skolorna. Under hand har meddelats, att
härmed åsyftas krisutredningens förslag
att bereda i huvudsak folkskollärare men
även andra grupper möjlighet att genom
kortare universitetsutbildning erhålla
kompetens för undervisning vid
läroverken. Detta utredningens förslag
får emellertid inte betraktas såsom fristående.
Det har aldrig varit kommitténs
mening, att man på så siitt skulle kunna
bemästra svårigheterna. Förutom det
betänkande, som här åsyftas och som avgavs
den (i december förra året, avlämnade
också utredningen ett betänkande

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
den 10 september 1951, åsyftande en effektiv
lönereglering detta år, samt dessutom
tidigare under året förslag om åtgärder
för att bemästra lärarbristen i
Norrland, speciellt i övre Norrland. Alla
dessa förslag måste ses i ett sammanhang.

Utredningens förslag om att så kraftigt
sänka kompetensen för vissa av de
högre skolornas befattningshavare förutsätter,
att skolorna tillförsäkras en
stomme av lärare med normal kompetens.
Om det hela skall gå i lås, måste
de fullständigt utbildade lärarna vara
i en betydande majoritet.

Det finns två möjligheter att tillgripa
— och de måste bägge tillgripas — om
man vill rädda läroverken åt framtiden.
Den ena möjligheten är att minska utbildningstiden
vid universiteten fram
till fil. mag.-examen. Universitetsberedningen
har kommit med konkreta förslag
i den vägen, och det gäller nu för
ecklesiastikministern att sätta in kraft
för planens förverkligande. Det kan inte
vara riktigt att studierna fram till ett
visst betyg i ett visst ämne vid det ena
lärosätet skola draga dubbelt, i vissa fall
mycket mer än dubbelt så lång tid som
vid det andra, och detta utan att lärarna
med den längre utbildningstiden sedan
visa sig vara skickligare än lärarna med
de kortare studierna. I själva verket äro
vetenskapernas omfång så stort, att det
inte finns någon svårighet för eu professor
att föreskriva hur lång studietid som
helst. Vad som erfordras är en smula omdöme
att begränsa kraven till det väsentliga,
med sikte på kandidaternas
framtida yrkesutövning och eventuella
fortsatta vetenskapliga studier på licentiatplanet.
Sedan är det en sak, att olika
ämnen med hänsyn till sitt innehåll erfordra
olika lång tid. Universitetsberedningen
har också tagit fasta härpå och
räknat med en studiemarginal, dock så
att de olika ämneskombinationerna skola
dra ungefär samma studietid på fyra
år. Därefter tillkommer givetvis den pedagogiska
utbildningen. För närvarande
kräva en del ämneskombinationer i fil.
mag.-examen ungefär samma tid som läkarnas
universitetsstudier. Och ändå

medför denna examen blott adjunktskompetens,
praktiskt taget utan befordringsmöjliglieter.
Man bör inte förundra
sig, om tillströmningen till lärarbanan
är otillräcklig. Universitetsberedningen
avvisade censur över universitetsexamina.
Sådan censur existerar exempelvis i
Norge och finns nog även i andra länder.
Vi skola emellertid inte reflektera
härpå utan slå vakt om den akademiska
friheten, även om den inte alltid utnyttjas
med gott omdöme.

Den andra möjligheten att stimulera
de unga studenterna till att välja lärarbanan
är att erbjuda dem bättre lönevillkor.
Det är inte nog med att antalet
fil. studerande, som välja vissa ämneskombinationer,
främst då de naturvetenskapliga,
är alldeles otillräckligt. Antalet
naturvetare har för övrigt minskats
det senaste året. När de studerat färdigt
och fått sin magisterexamen, välja de i
stor utsträckning andra levnadsbanor
än lärarens. Man löser inte lärarrekryteringens
problem genom en lönereglering,
brukar det grammofonaktigt förkunnas
när denna fråga föres på tal i denna
kammare. Nej, vem har sagt det? I varje
fall får man kanske för tillfället inte
någon fullständig lösning, med det vanrykte
som lärarbanan fått. Därför har
ju också krisutredningen framlagt sitt
nedrustningsförslag. Men tror man sig
då om att kunna rädda situationen genom
att erbjuda lärarna betydligt sämre
löner och ålägga dem större arbetsbelastning
än vad som gäller på andra intellektuella
levnadsbanor med kortare
och billigare utbildning? Krisutredningens
avslöjande i dessa avseenden borde
vara en nyttig läsning för alla som ha
intresse för vårt lands kulturella och
materiella utveckling. Här räcker det
inte att komma stickande med en eller
annan löneklass.

Ftt fåvitskt önskemål vore också att få
den alltjämt pågående kampanjen mot
skolväsendet neddämpad. Bevisligen bidrager
den i hög grad till att avskräcka
intellektuellt intresserade ungdomar från
att ge sig in på lärarbanan. En lärare får
visserligen finna sig i att ofta vara föremål
för värdering och bedömning — det

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

ligger i sakens natur. Men detta är något
helt annat än den hetspropaganda, som
nu stundom förekommer. Att döma av
skoldiskussionen tycks förståndet i fråga
om uppfostrings- och undervisningsfrågor
i detta land mest vara samlat hos
dem som sky läraryrket och som avråda
sina barn från att välja detsamma. Vad
var det mr Pickvick yttrade på den berömda
skridskobanan? Inte heller finner
jag det vara nödvändigt att statens
egen i övrigt förträffliga radiotjänst deltager
i avskräckningskampanjen. Visst
är det välgörande med moderniteter.
Men, som Oscar Wilde en gång sade, det
är en fara i att vara alltför modern. Man
blir nämligen då så fasligt lätt gammalmodig.
»Oron har fattat det mänskliga
sinnet. Folkslagen uppstå med rytande
mod.»

Man löser inte heller skolfrågan genom
administration och en byråkratisk
överbyggnad i elefantiasisformat. Verket
skall utföras av arbetarna ute på fältet.
De byråkratiska överledarna förlora så
lätt kontakten med den kalla pedagogiska
verkligheten, även om de själva en
gång i forntiden varit framstående pedagoger.
Det måste förhindras, att vi som
påbröd på den ekonomiska inflationen
också begåvas med en inflation på del
kulturella området.

Stora uppgifter åvila den nye ecklesiastikministern.
Jag vill sluta med att
uttala den förhoppningen, att han i fortsättningen
såsom hittills måtte gå till sitt
värv med realistiskt sinnelag.

Och så återstår mig blott, herr talman,
att yrka på remiss av statsverkspropositionen
till de utskott det vederbör att
handlägga densamma.

Herr VELANDElt (kort genmäle):
Herr talman! Den föregående ärade talaren
var mycket angelägen att uppvisa
det stora förutseende, som folkpartiet i
olika sammanhang är mäktigt. Han förde
i anslutning därtill ett resonemang
angående vad som förekom vid 1950 års
riksdag vid viss debatt under maj månad.
Den rörde sig om uttagningspro•centen
för den .statliga inkomstskatten.

Statsverkspropositionen m. m.
Herr Ohlon hävdade, att utvecklingen
hade visat, att det inte skulle ha varit
den allra minsta olägenhet eller risk
förenad med att man då hade följt folkpartiets
linje. I det sammanhanget var
herr Ohlon inne på de budgetöverskott,
som man kommit fram till för budgetåren
1950/51 och 1951/52 — för det
senare året omkring 1 860 miljoner kronor.
Jag vill då fråga herr Ohlon, om
han verkligen menade att folkpartiet i
maj 1950 hade förutsett engångsinflationen,
hade räknat med de tillfälliga
statsinkomster, som finnas redovisade i
statsverkspropositionen för budgetåret
1951/52 och som uppgå till sammanlagt
550 miljoner kronor, och då verkligen
också varit på det klara med att det
skulle bli ett budgetöverskott för löpande
budgetår av den storleksordning, som
man nu utgår ifrån.

Folkpartiets talesman vid det av den
ärade talaren åsyftade tillfället var mycket
försiktigare i sin framställning. Han
sade, att när det gällde den ifrågasatta
skattesänkningen måste man »grunda sitt
omdöme på ett bedömande, vars säkerhet
givetvis kan diskuteras». Beträffande
budgetåret 1951/52 yttrade han därefter
följande: »Reservanterna ha för sin del
gjort ett försök att bedöma å ena sidan
inkomstbortfallet och utgiftsstegringen
och å den andra sidan besparingar och
inkomstökningar, och bedömningen slutar
i ett antagande, att förändringarna
på båda sidor i jämförelse med innevarande
år» — alltså budgetåret 1949/50
— »komma att så nära uppväga varandra,
att även 1951/52 års budget kan bli
balanserad, även om den inte skulle kunna
uppvisa något budgetöverskott av väsentligare
storleksordning.»

Detta var således folkpartiets uppfattning
i det sammanhanget, och den uppfattningen
hävdades framför allt av herr
Elon Andersson här i kammaren. Jag
misstänker, att mot bakgrunden därav
har herr Ohlon i dag ingenting att berömma
sig av, ej heller hans parti.

För övrigt är det väl så, att anledningen
till det budgetöverskott, som man
nu räknar med, är den fortgående inflationen.
Jag vet inte, hur folkpartiet

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tänkte sig utvecklingen i maj 1950, men
på högerhåll — åtminstone för min personliga
del — räknades det med eller i
varje fall hoppades man på alt det skulle
visa sig möjligt att nå fram till ett
mera stabilt läge. Då hade det inte inträffat
sådana nominella, till sin verkliga
innebörd så urholkade budgetöverskott,
som man nu kan tala om.

Jag vill vidare erinra om att år 1950
räknades med — det gjorde även folkpartiet
— ett budgetöverskott för budgetåret
1950/51 på blott 160 miljoner
kronor. Men dessa 160 miljoner kronor
inrymde därtill bland annat avkastningen
på den extra bensinskatten med 80
miljoner kronor, pengar som ju inte voro
avsedda att disponeras för budgetbalansering.
Följaktligen var det en mycket
svag utgångspunkt för en skattesänkning
just då.

Därtill kommer också, att högern hoppades
på att den då sittande statsskatteutredningen
skulle fullfölja sitt uppdrag
och att detta skulle kunna slutföras i så
god tid, att det skulle bli möjligt att snarast
framlägga en proposition rörande
en till grunden gående mera bestående
reform på den direkta beskattningens
område. Nu blev det inte möjligt att
framlägga en sådan proposition vid 1951
års riksdag, men vi utgå ju ifrån att den
skall komma under innevarande riksdag.

Herr talman! Jag bar uppfordrats av
den föregående ärade talaren till detta
klarläggande, och jag inskränker mig
härtill.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Jag är nöjd med det svar som
herr Velander gav. Jag kan konstatera,
att han har bytt om fot och gjort en
kringgående rörelse. För två år sedan
var det fråga om stora underskott, som
skulle följa i spåren av folkpartiets förslag,
men i dag nöjer sig herr Velander
med att tala om att budgeten inte skulle
bli mer än balanserad, om folkpartiets
linje hade följts. Jag kan med tillfredsställelse
konstatera, att herr Velander
här tydligen kominit på bättre tankar.

För övrigt var det frågan om de ökade
statstjänarlönerna som spökade mycket
starkt i debatten för två år sedan. Vår
talesman, herr Elon Andersson, svarade
då, att om dessa löner komma att ökas
med så stora belopp som man befarat,
innebär det en allmän inflatorisk utveckling
i landet med löneökningar över
hela linjen som följd, vilket skulle medför
att skatteintäkterna komma att ökas
i långt snabbare takt än statsutgifterna.
Denna herr Elon Anderssons förutsägelse
i debatten har besannats.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår inte den ärade
talarens uppfattning, att jag skulle ha
bytt om fot eller gjort någon helomvändning.
Den, som vill studera första
kammarens protokoll för den 25 maj
1950, kommer nämligen att finna, att
herr Ohlons yttrande på denna punkt
vilade på mycket lösa boliner och måste
framstå såsom synnerligen överraskande.
Jag tillåter mig att till kammarens
ledamöter rikta den uppmaningen
att verkligen studera det protokollet.

I debatten gjordes försök att tillskriva
mig det uttalandet, att det inte skulle
bli möjligt att för budgetåret 1951/52
inlåta sig på någon skattesänkning. Jag
har dock i den avsedda kammardebatten
i olika sammanhang uttryckligen
sagt ifrån, att jag inte hyste någon mening
därom.

Jag har sålunda inte kommit med några
som helst egna uppgifter i det hänseendet
men dock antytt, att det kanske
kunde vara anledning att tänka på vad
finansministern yttrat, när han ställt en
prognos rörande utvecklingen av inkomsterna
och utgifterna för det nu löpande
budgetåret.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
kommer till denna debatt tämligen direkt
från arbetet vid Förenta Nationernas
generalförsamling, sedan mina partikamrater
kallat mig till uppdraget att
vara deras gruppledare i kammaren. Jag
är den förste att beklaga, att kammaren

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

i fortsättningen inte får lyssna till min
företrädares spirituella vältalighet, som
i så hög grad berikat kammarens debatter
och som mången gång varit oss en
välbehövlig påminnelse om att människan
icke lever av bröd allena.

Remissdebatten brukar ju röra sig
över hela det politiska fältet. Det vore
i och för sig naturligt, om med hänsyn
till läget i världen utrikespolitiken därvid
finge en framträdande plats. Emellertid
har det tillkännagivits, att riksdagen
i nästa månad skall få tillfälle
till en debatt närmast om vår ställning
inom FN men i samband därmed också
om utrikespolitiska frågor i allmänhet.
Det är uppenbart till fördel att en sådan
debatt får föras i närvaro av vår FN-delegations
parlamentariska ledamöter. Under
sådana förhållanden avstår jag från
att nu ingå på detta ämne.

Med avseende på fjärde huvudtiteln
skulle jag gärna vilja rikta en lyckönskan
till försvarsministern för de initiativ
han tagit. Det är tacknämligt att en
proposition om flottans fartygsbyggnad
redan befinner sig på riksdagens bord.
Propositionen innebär ju i allt väsentligt
ett godtagande av de förslag som
framkommit från vederbörande militära
myndigheter, dock med den skillnaden
att planen utsträckts över en sjuårsperiod
i stället för en sexårsperiod. Jag befarar
att denna utsträckning av planen kommer
att visa sig ytterst menlig men hänsyn
till det stora antal fartygsenheter,
som kan beräknas bortfalla från och
med det sjunde året. Skulle det vid den
fortsatta behandlingen av ärendet visa
sig möjligt att undvika denna förlängning,
tror jag att det vore till stort gagn.
Fn annan omständighet alt hälsa med
tillfredsställelse inom fjärde huvudtitelns
område är, att vi nu äntligen tyckas
stå inför möjligheten alt få en lösning
i rätt riktning av den redan alltför
länge förhalade frågan om de värnpliktigas,
särskilt gruppchefernas, övningstal.
Såsom en allvarlig omständighet,
som förtjänar att från riksdagens sida
noga övervägas, framstår den kraftiga
beskärning som försvarsministern ansett
sig böra vidtaga i fråga om arméns raa -

Statsverkspropositionen m. m.
terielanslag — jag höll på att säga finansministern,
och det hade i detta sammanhang
kanske inte varit så alldeles
oriktigt. Denna beskärning skulle komma
att gå ut över utomordentligt angelägen
förstärkning av vårt fältartilleri
och vårt luftvärn. Bofors’ kapacitet i
dessa hänseenden skulle icke bliva på
långt när utnyttjad.

I fortsättningen skall jag i huvudsak
inskränka mig till några reflexioner i
anledning av finansplanen. Det är ju inte
stort mer än en månad sedan vi hade
tillfälle att föra en allmän diskussion
kring alla de frågor, som finansplanen
nu åter aktualiserar. Under tiden har
just ingenting inträffat som förändrat
situationen, varför diskussionen nu inte
kan undgå att bli en upprepning av redan
från olika håll framförda synpunkter.
Jag kan med viss tillfredsställelse
konstatera att de slutsatser med avseende
på finansplanen, som jag fått anledning
till, mycket nära sammanfalla med
synpunkter som folkpartiets ärade företrädare
nyss givit uttryck åt.

Såvitt jag kan finna, ger finansministern
en öppen redogörelse för läget utan
att söka undandölja de risker av olika
slag, som därmed äro förbundna. I själva
verket understrykes ovisshet i fråga
om den framtida utvecklingen i så
många olika hänseenden, att någon verklig
grund att stå på knappast blir kvar.
Man får ett starkt intryck av att regeringen
i viss mån ställer sig vid sidan
som åskådare av ett förlopp, som den
icke har i sin hand. Den allt överskuggande
frågan om penningvärdets bevarande
tycks 1m trätt alltmera i bakgrunden.
Man letar förgäves efter ett uttalande
av den tveklösa innebörd, som
återfanns i fjolårets finansplan, där det
hette att »omsorgen om penningvärdet
måste vara den främsta angelägenheten
för statsmakternas ekonomiska politik».
Avsaknaden av motsvarande uttalande i
år förefaller så mycket mera anmärkningsvärd
som det vid regeringskoalitionens
tillkomst i höstas förklarades,
att den främst tagit till uppgift att stabilisera
penningvärdet.

1 1951 års finansplan ställdes vi inför

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
den s. k. engångsinflationen. Efter tre
års lönestopp voro då lönerörelser i
gång, som kunde beräknas medföra en
inkomstlyftning till korrigering av uppdämningar
och snedvridningar under
lönestoppstiden. Dessutom skulle de subventioner,
som infördes på hösten 1949
till stöd för lönestoppet under 1950 upphöra.
Dessa omständigheter tillhopa beräknades
skola leda till en öppet redovisad
försämring av penningvärdet med
8 å 10 procent. Denna process fick namn
av engångsinflation, därför att avsikten
var att se till, att penningvärdet efter
processens fullföljande skulle stabiliseras
på den nya nivån. Det gick i detta
fall lika litet som tidigare efter beräkningarna.
När processen fram på hösten
började avtyna, hade penningvärdet försämrats
med drygt 20 procent. Vid denna
nivå bär en någorlunda god balans
uppnåtts. Redan i höstas kunde det konstateras,
att nationalbudgeten för 1951
utfallit betydligt gynnsammare än beräknat.
Genom den utomordentliga exportkonjunkturen
och genom större produktionsökning
än beräknat ansågs
folkhushållet ha tillförts inkomster på
cirka två miljarder utöver förhandsberäkningarna,
inkomster som kunde redovisas
framför allt i ökad lagerhållning
och ökad valutareserv. Dessa poster på
den rätta sidan av balansen borde, tycker
man, varit ägnade att bliva den bästa
möjliga utgångspunkt för en fortsatt
stabilisering av penningvärdet. Det har
ju under alla dessa år hört till att alltid
skylla försämringen av vårt penningvärde
på inflytelser utifrån. Naturligtvis
kan det inte falla mig in att förneka, att
så också i stor utsträckning varit förhållandet,
men jag anser att dessa inflytelser
säkerligen icke haft den betydelse
man velat göra gällande. Om vi kunde
bena upp, i vad mån vi haft oss själva
att skylla, är jag säker om att vi skulle
få ta på oss en dryg anpart av den försämring,
kronan undergått under efterkrigstiden.
Även i nu föreliggande finansplan
skjuter man den utifrån kommande
inflationen i förgrunden och konstaterar
att »av den ekonomiska politiken
kan icke rimligen krävas annat än

en stabilisering inom gränserna för vår
egen förmåga». Nå, vad är det då som i
den nuvarande situationen ligger utom
gränserna för vår förmåga? Vi ha ju,
som jag tidigare konstaterat, en någorlunda
god balans på den med 20 procent
höjda pris- och lönenivån, och vi möta
det nya året med stärkta resurser på
tillgångssidan. Även om läget utomlands
kan i olika avseenden vara svårbedömligt,
är det väl för närvarande ingenting
som gör det befogat alt påstå att en stabilisering
skulle ligga utom gränserna
för vår egen förmåga. Vad är det som i
dagens läge hotar med en ny inflationsvåg?
Vi måste väl erkänna att det är
oron för utfallet av nu pågående löneförhandlingar.
Allt sedan i somras har
finansministern varit verksam för att
bädda för moderation vid dessa förhandlingar.
Då angavs som mått på moderation
en höjning av lönenivån med i medeltal
4 procent; i finansplanen har angivits
5 procent, och enligt nationalbudgetdelegerade
är det maximalt 6,5 procent,
vilket skulle innebära att hela det
beräknade utrymmet på 1 400 miljoner
kronor skulle användas för privat konsumtion.
Då detta utrymme förutsätter
att nuvarande gynnsamma exportkonjunktur
och bytesrelationer bestå, ha delegerade
mot bakgrunden av riskerna
för en kraftig omsvängning i exportkonjunkturen
på det skogsindustriella området
understrukit angelägenheten av att
det disponibla utrymmet icke i sin helhet
tages i anspråk för ökad konsumtion.

Det skall villigt erkännas att de precicerade
siffrorna äro lösa och föga ägnade
att läggas som en fast grund för
bedömandet, men de torde dock visa
snarast i överkant vad vi maximalt rå
med. I finansplanen utvecklas i klara
ord, vilka följder en konsumtionsökning
av nyss angivna storlek skulle ha med
sig, om en förändring i bytesrelationerna
skulle inträffa. Valutareserven skulle
inte kunna förbättras utan snarare minskas,
vi skulle få svårigheter att hävda
oss i den internationella konkurrensen
på grund av ett högt uppdrivet kostnadsläge.
Det betonas också att i ett

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

läge, där större nominella inkomststegringar
kunna komma att uppnås än vad
våra reala resurser tillåta, föreligga väsentliga
risker för en kumulativ löneoch
prisstegringsprocess. Hela resonemanget
utmynnar i följande resignerade
sats: »Med hänsyn till att staten principiellt
bör lämna avtalsfriheten på arbetsmarknaden
orubbad, bör emellertid
något ingripande från samhällets sida i
detta läge icke äga rum, utan det bör
ankomma på arbetsmarknadens parter
att själva reglera de frågor som i så fall
aktualiseras.» Det är mig fjärran att i
detta sistnämnda hänseende hysa någon
annan mening, d. v. s. i fråga om statsingripandet
i de pågående löneförhandlingarna,
men innebörden i uttalandet
är väl den, att ansvaret för penningvärdet
mer eller mindre lagts i händerna
på arbetsmarknadens parter. Ingen vågar
väl riktigt tro på att dessa i det ekonomiska
klimat, som för närvarande råder,
skola gå i land med denna uppgift
på ett sätt som överensstämmer med
landets och därmed också löntagarnas
eget verkliga intresse. Jag kommer därmed
fram till själva kärnpunkten i detta
sammanhang.

Vi ha sedan åratal tillbaka framhållit
statsmakternas skyldighet att svara för
en ekonomisk politik, som gör det möjligt
för arbetsmarknadens parter att
göra upp sina mellanhavanden i ett ekonomiskt
klimat, som tvingar dem att
hålla resultatet inom ramen för våra resurser.
För detta ändamål skulle enligt
vår mening krävas att riksbanken fått
föra en restriktiv penningpolitik med
rörlig ränta. I stället har man från regeringens
sida varit beredd att göra
snart sagt vilka uppoffringar som helst
för att bevara det s. k. lågränteläget.
Som ersättning för den rörliga penningpolitiken
har man år efter år föreslagit
eu rad av åtgärder, huvudsakligen bestående
i höjning av gamla och införandet
av nya skatter, städse med otillfredsställande
resultat. Man har riktat
sig mot symtomen utan att nå roten.
Förhållandet är alltjämt detsamma. Det
talas visserligen i finansplanen om behovet
av en åtstramning av kreditgiv -

Statsverkspropositionen ni. m.
ningen, och man annonserar vissa åtgärder
i skydd av den nyligen antagna
lagen om räntereglering, men dessa åtgärder
framstå mera som palliativ för
en i verklig mening kreditåtstramande
penningpolitik. Nu är det naturligtvis
för sent att för denna gång åstadkomma
det rätta ekonomiska klimatet. Förberedelser
härför hade bort vidtagas i god
tid. Vi ha också varnat i god tid, men
man har hittills icke velat lyssna på oss.
Ansvaret för vad som nu kan komma att
ske med vårt redan förut misshandlade
penningvärde ligger helt i den förda regeringspolitiken
och kan icke föras över
på arbetsmarknadens parter.

Vår mångfrestande finansminister vårdade
under de skickelsedigra krigsåren
med både kraft och uppslagsrikedom
riksförsvarets angelägenheter. Om ryktet
talar sant, tvekade han inte ens att
högst egenhändigt göra om ritningarna
till de kryssare, som skulle komma att
utgöra kärnan i den svenska flottan. När
höstriksdagen i fjol samlades, fick den
bevittna den anslående sjösättningen av
en ny fregatt, som bevärad med grova
kanoner skulle segla ut för att uppta
kampen mot inflationen. Det var regeringens
8-punktsprogram, och även denna
stolta farkost bar herr Skölds signatur.
På vårt håll blevo vi uppriktigt sagt
inte särdeles imponerade. Vi respektera
betydligt mer herr Skölds militära insatser
än vi beundra hans finanspolitiska
nykonstruktioner.

Däremot syntes regeringen ganska belåten
med programmet, och det har försäkrats,
att den fann anledning räkna
med att den angivna ekonomiska politiken
skulle innebära tillräcklig garanti
för en stabilisering av penningvärdet
och för samhällsekonomisk balans.

Den kungl. propositionen var dagtccknad
den 19 oktober 1951. Inte ens en månad
hann gå, innan regeringen börjat
känna andra vindar blåsa och sett nya
tecken i skyn. Redan den 10 november
fann nämligen finansministern att händelser
inträffat, som gåvo anledning till
eu omprövning av det ekonomiska programmet.
De åtta punkternas tillräcklighet
sattes nu i fråga, och finansministern

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.
ansåg det nödvändigt att utreda, om
lians arsenal inte behövde kompletteras
med en särskild konjunkturskatt. Yad
var det då för omvälvande saker som inträffat?
Pressar man uttalandena i direktiven
för den nya utredningen, så
kommer man till det resultatet, att det
egentligen bara var den, såsom finansministern
kallar det, oväntat kraftiga
stegringen av virkespriserna, vilket kunde
konstateras vid skogsauktionerna vid
slutet av oktober och därefter. Detta var
den enda förändringen i läget som åberopades
såsom motiv för den nya inställningen.
Men detta är icke något sakskäl,
det är helt enkelt ett camouflage för en
partipolitisk manöver, en tvärvändning
som regeringen ansåg nödvändig för att
kunna ställa sig själv till vänster om
folkpartiets nya radikala giv. Folkpartimotionen
den 13 november, där tanken
på en kriskonjunkturskatt preciserades
för riksdagen efter en förberedande kampanj
i vissa stora folkpartiorgan är uppenbarligen
den verkliga orsaken till regeringens
omsvängning.

Det förhållandet kan icke trollas bort
med några nödfallsargument om att konjunkturskatten
skulle ha en särskild uppgift
att fylla såsom penningpolitiskt försvarsmedel
eller såsom instrument för en
rättvisare inkomstfördelning. Konjunkturskatten
riktar sig ju mot vinsterna hos
företagen. Men det är inte företagens inkomster
eller vinster, som driva fram
inflationen, utan det är utgifterna. Jag
tror att det vore oriktigt att bortse från
den viktiga roll i samhällsekonomien,
som företagen inom industri och handel
ha just genom att lägga upp reserver för
framtiden. Dessa reserver komma ju en
gång den stora massan av löntagare til!
godo i form av en bättre och jämnare inkomstutveckling.
Fn sådan reservbildning
får man däremot inte, om vinsterna
omedelbart konsumeras.

Jag kan, herr talman, från dessa utgångspunkter
icke komma till annan
uppfattning än att hela tanken på denna
konjunkturskatt ur ekonomisk synpunkt
är ett meningslöst projekt.

Därtill kommer att den utformning
som förslaget har fått enligt riktlinjer,

som antydas i finansministerns direktiv,
är i hög grad stötande för rättskänslan.
Vad jag här syftar på är givetvis bland
annat den föreslagna retroaktiva tilllämpningen.

Vad beträffar den i finansplanen omnämnda
frågan om ett eventuellt införande
av exportavgifter vill jag i detta sammanhang
utan att ingå på några detaljer
helt allmänt uttala, att jag icke tror på en
sådan anordnings förmåga, vare sig att
verka inflationsbekämpande eller att på
önskvärt sätt omdirigera exporten.

Den i finansplanen aviserade provisoriska
höjningen av den ordinarie fordonsskatten
med 50 miljoner kronor förefaller
mig med stöd av handlingarna
icke påkallad, då de för vägväsendet avsedda
medlen synas utan en sådan höjning
förslå för ändamålet.

Jag vill sluta med att vädja till finansministern,
att han måtte vid sina fortsatta
överväganden söka komma till ett
positivt resultat i fråga om 1949 års skatteutrednings
förslag om ändringar av
den statliga direkta beskattningen från
och med den 1 januari 1953. Jag skulle
kunna rada upp ett otal skäl som tala för
ett sådant beslut, men det skulle i detta
sammanhang föra mig för långt. Enligt
mitt sätt att se tål budgetläget för 1952/
53 det inkomstbortfall på 160 miljoner
kronor som förslagets genomförande
skulle medföra, så mycket mer som jag
förutsätter att i den fortsatta budgetbehandlingen
alla möjligheter till besparingar
skola tillvaratagas. Om det oaktat
mot förmodan ersättning för inkomstbortfallet
skulle behövas för budgetåret
1953/54, bör i god tid dessförinnan den
av finansministern avsedda utredningen
härom kunna vara verkställd. Ingen samhällsreform
ter sig i ögonblicket mera angelägen
än den att nu åstadkomma en
lättnad i det automatiskt växande direkta
skattetrycket. Det skulle säkerligen
för de pågående löneförhandlingarna vara
av större värde, om en sådan lättnad
nu kunde ställas i utsikt än vad det har
att vinka med tillfälliga subventioner
och andra åtgärder av detta slag. Hela
folket skulle få anledning att dra en suck
av lättnad. Den socialisering av indivi -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

den, som skattetrycket i viss mån kommit
att innebära, skapar olust i landet
trots vår allmänt omvittnade relativt höga
standard. Det är min övertygelse att
förslagets genomförande skulle ha gynnsamma
psykologiska återverkningar, som
även samhällsekonomiskt sett skulle mer
än väl uppväga det inte alltför betydande
inkomstbortfall varom fråga är.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Även om, såsom herr
Ewerlöf nyss påpekade, det i en nära
framtid kommer att bli en utrikesdebatt,
måste jag för att visa upp bakgrunden
till mitt kommande resonemang göra en
liten skiss över utrikesläget som jag ser
det.

Vi äro väl de flesta här i den åldern,
att vi varit med om två världskrig, och
vi ha fått se hur världen helt förändrats
under vår livstid, socialt, ekonomiskt
och politiskt. Stora såväl som små länder
ha grundligt förstörts, nya starka stater
ha vuxit fram, och Europa har förlorat
sin ledande ställning. Lugn och stabilitet
ha försvunnit, och ingenstans i världen
kan människan känna frihet och
säkerhet. Faktum är att ingen kan veta
läget i världen nästa månad.

Säkerligen ha all världens folk med
spänning lyssnat till stormakternas deklarationer
i Förenta Nationerna, hur de
vilja lösa världens viktigaste problem:
att förhindra krig och säkra freden. Men
kan någon verkligen känna sig annat än
besviken över den klyfta mellan Öst och
Väst, som dessa uttalanden tydligt uppvisat?
Kan vidare någon känna sig lugnad
inför den väldiga upprustning som
äger rum? Denna upprustning stoppar
upp utvecklingen — iförsörjningsläget
faktiskt försämras — men detta är icke
det allvarligaste. Varken öst- eller västsidan
kommer att vilja stå som fredsbrytare,
men den väldiga kapprustningen
med miljonarméer, atomvapen m. in.
anses av många leda mot kriget.

Mängden av sprängladdade problem
torde ytterligare ge näring åt en explosion.
Endast en nedrustningsöverenskom 2

Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
melse påstås kunna hindra kriget.'' Debatterna
i nedrustningsfrågan ha också varit
synnerligen fräna i FN. Man lyckades
visserligen ordna en subkommitté med
»de fyra stora», och en och annan optimist
hoppades kanske på att »de fyra
stora» skulle diskutera sig fram till ett
nedrustningsprogram. Men resultatet har
hittills varit magert, och det enda positiva
som vunnits är att man enats om att
tillsätta en ny nedrustningskommission
med de två tidigare kommissionernas
uppgifter. Å andra sidan har hela världen
också fått fullt klarlagt, att motsättningarna
i nedrustningsfrågan äro så
stora, att en kompromiss synes vara avlägsen.
Bägge sidor deklarera sin fredsvilja
och sin villighet att begränsa rustningarna,
men ingen vågar eller vill ge
den andra parten ett fördelaktigare rustningsläge.

Västmakternas svårigheter med upprustningen
kunna skjuta fram tidpunkten
för en kris, ty öststaterna ha säkerligen
ingen anledning att ordna ett krigsutbrott
förrän västmakternas upprustning
börjat bli farlig. Ty som läget är
i världen arbetar utvecklingen till förmån
för kommunismen. Man kan utgå
ifrån att varken Öst eller Väst kommer
att vilja stå för ett krigsutbrott, men en
olyckshändelse i någon krutdurk torde
inte vara svår att ordna i en värld så
fylld av explosiva ämnen. Tyskland, Jugoslavien,
Iran, Kina, Korea och Indokina
kunna vara lämpliga namn på ömtåliga
sprängladdningar. Ett flertal andra
oroshärdar skulle också kunna räknas
upp, men i detta sammanhang skall endast
något beröras den besvärligaste
grunden till oron i världen, nämligen
svälten, fattigdomen och eländet för större
delen av världens folk, med andra
ord de underutvecklade ländernas problem.

Halva jordens befolkning lever undernärd,
och miljontals människor do av
svält, över huvud taget har huvuddelen av
världens befolkning en fruktansvärt låg
levnadsstandard, mätt efter svenska mått.
Tolv länder med eu tredjedel av världens
befolkning disponera endast över
4 procent av hela världens inkomster

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
och mindre än 300 kronor per människa
och år. Fyrtio länder med nästan de övriga
två tredjedelarna av världens folkmängd
disponera 15 procent av världens
inkomster och mindre än 600 kronor
per capita. En minoritet på mindre än
10 procent av världens befolkning förfogar
sålunda över cirka 81 procent av
världens inkomster, och i USA är medelinkomsten
cirka 9 000 per capita och år.
Och i vårt land, där vi nu tvista så mycket
om ekonomien, ligger inkomster per
person och år inte så långt under den
nyss nämnda summan i Förenta staterna.
Men de underutvecklade ländernas
folk veta nu, att man lever bättre i andra
delar av världen, och de komma inte
att bli nöjda förrän de fått en standard
jämförlig med de bättre gynnade folkens.
Kolonialfolken anse sig icke ha fått
tillräcklig hjälp från kolonialmakterna,
utan anse sig utsugna. Hela arabvärlden
är i uppror, främst understödd av Sovjets
propaganda.

I den fattigdom och misär, vari de
underutvecklade ländernas folk leva,
har kommunismen god jordmån. Västern
måste därför bjuda dessa folk något
bättre. »Höj standarden och hejda
kommunismen!» är slagordet. Vilka skola
vinna i det långa loppet: de som sköta
propagandan eller de som ge hjälpen?
Folken äro för fattiga för att kunna spara
och för att kunna göra investeringar.
Både födelse- och dödlighetsprocenten
är mycket stor.

Detta är det hemska läget bakom den
krigsrisk, som redan föreligger. Och när
jag nu tecknat bakgrunden, sådan jag
ser den, kanske man undrar vad jag drar
för slutsatser av denna min beskrivning
av dagens allvarliga internationella läge.
Jag skall ange den saken i några kortfattade
satser, vilka sedermera komma
att utförligt utvecklas.

1) Vårt land är ett lyckligt land i en
dyster värld, och vi böra, tacksamma
härför, försöka lösa våra problem under
gott samarbete. Vi ha alla skyldighet att
begränsa våra anspråk, så att vi medverka
till att hejda inflationen och ordna
upp de ekonomiska förhållandena i
vårt lyckliga land.

2) Vi ha all anledning att föra en klok
utrikes- och försvarspolitik.

3) Hungern och därmed sammanhängande
elände hos den stora massan av
världens befolkning borde mana oss att
väl vårda vår inhemska livsmedelsproduktion.

Naturligtvis bör man vara optimistisk,
när det gäller fredsutsikterna, men det
utrikespolitiska läget torde, såsom jag
har försökt framhålla, vara allvarligt,
och det kommer säkerligen att krävas
största möjliga enighet och klokhet beträffande
vår utrikespolitik under de
närmaste åren. Fn av de viktigaste faktorerna
vid bildandet av koalitionsregeringen
var också att denna skulle ge
största möjliga regeringsunderlag för utrikespolitiken.
Sveriges alliansfria politik
är sålunda ytterligare säkrad genom
att bondeförbundet är representerat i regeringen.
Det är fel av kritikerna att kalla
denna utrikespolitik för »Undéns politik»,
ty den alliansfria linjen omfattas
av en överväldigande majoritet av Sveriges
folk och av ett enigt bondeförbund.
Och man får hoppas, att den alliansfria
politiken ej skall behöva upptagas till
förnyad omprövning genom ett förändrat
läge för Finland. Jag vågar även denna
gång uttala, att man också bör vara
optimistisk i fråga om att Sverige vid en
konflikt mellan öst och Väst skall ha en
viss mölighet att upprätthålla sin neutralitet,
i all synnerhet som de strategiskt
viktigaste områdena ligga i andra
delar av världen.

Men vi äro säkerligen alla överens därom
att för att kunna åstadkomma respekt
för en självständig utrikespolitik
krävs i orostider ett starkt försvar. Läget
i världen borde alltså mana Sveriges
folk till åtgärder, som avse att skydda
den egna friheten och att skydda ett
land, som vid jämförelse med andra länder
trots allt skänker goda förhållanden
åt sina innevånare. Även försvarsfrågan
var en av de viktigaste frågorna vid regeringsbildningen,
och dess tillgodoseende
säkrades genom följande formulering
i regeringsprogrammet: Till värn för landets
självständighet måste ett starkt försvar
upprätthållas.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Försvarsministern har, synes det mig,
genom sitt ställningstagande i vissa avseenden
i år tillmötesgått bondeförbundets
önskemål om förbättringar. Särskilt
tillfredsställande är att marinen fått igenom
sin måttliga och väl avvägda flottplan
samt att departementschefen nu
lägger fram ett länge efterlängtat förslag
om förlängd utbildningstid. I det
hänseendet instämmer jag alltså i vad
herr Esverlöf nyss anförde. Personligen
vill jag uttala min belåtenhet med den
nya flottplanen. Kustflottan blir ju nu
omvandlad från en tidigare pansarskeppsflotta
till en för Östersjön mer
lämplig lätt flotta, samtidigt som sjöfartsskyddet
förstärks genom tillkomsten av
13 snabba fregatter. Man får hoppas att
flottans duktiga personal nu kommer att
få större arbetsglädje och mer stadga i
arbetet än den haft under de senaste
årens osäkerhetstillstånd.

Emellertid kan jag icke underlåta att
uttala den förhoppningen att när läget
inom flygvapnet blir sådant, att utlovad
utökning av de sista dagjaktflottiljerna
blir möjlig att genomföra, förslag härom
framlägges. Det är ju ett gammalt önskemål.
Dessutom uttalar jag önskemålet att
därest framställning kommer från den
frivilliga skytterörelsen om ökat anslag
till skjutbanor, försvarsministern måtte
ställa sig välvillig, detta särskilt med
hänsyn till säkerheten vid skjutningar.

Med den vilja till samförstånd som
finns i statsutskottet, när det gäller försvarsärenden,
kan man vara säker på att
försvarsfrågan som vanligt får en noggrann
och välvillig behandling. Därest
statsutskottet vid prövningen av förslagen
skulle finna det lämpligt att framföra
ett eget positivt förslag —- något
som har hänt tidigare — hoppas jag, att
utskottet kommer att finna herr statsrådet
beredd att acceptera ett dylikt
förslag.

De närmaste tre åren bli väl de mest
kritiska. Med hänsyn härtill uttalar jag
det önskemålet till försvarsministern, att
åtgärder som kunna förstärka försvarsmakten
under denna period måtte
få prioritet samt att försvarsmakten hålles
i god beredskap.

Statsverkspropositionen m. m.

Även om riksdagspartierna alltjämt
skulle vara av olika uppfattning beträffande
storleken av våra rustningar, äro
vi säkerligen ense om att vi i dagens
läge böra så långt ekonomien tillåter
stärka vår försvarsmakt. Samtidigt hoppas
vi att de olika staternas samarbete
i FN skall ge till resultat att mänskligheten
förskonas från ytterligare krig.
Detta ser emellertid ut att tyvärr vara
ett långsiktsproblem vars lösning förutsätter
att krigets grundorsaker elimineras.

De farligaste och besvärligaste av dessa
orsaker äro givetvis fattigdomen,
svälten och den även i övrigt låga levnadsstandarden.
FN:s charta säger i artikel
55, att FN skall främja högre levnadsstandard,
full sysselsättning samt
framåtskridande och utveckling i ekonomiskt
och socialt avseende.

Kolonialmakterna anse sig ha relativt
tillfredsställande planer för de områden
de förvalta. Det brittiska imperiet har
sålunda en plan, den s. k. Colomboplanen,
tillsammans med södra och sydöstra
Asien och dessa länders 570 miljoner
människor. År 1938 började USA
enligt ett avtal med de sydamerikanska
länderna lämna ekonomisk och teknisk
hjälp, och redan år 1949 hade den då
bildade export- och importhanken investerat
595 miljoner dollar i Sydamerika.
Det var därför ingen nyhet, när president
Truman i sitt tal år 1949 framlade
den berömda fjärde punkten. Genom
USA:s mycket stora stöd i FN har
också FN:s arbete för de underutvecklade
länderna gått raskt framåt.

USA:s och Storbritanniens arbete bedrives
i intim samverkan med FN:s alla
olika fackorgan för teknisk hjälp. Den internationella
banken och den internationella
valutafonden stödja genom lån en
hel del framkomna objekt. Första årets
tekniska hjälp fick i anslag bortåt 20
miljoner dollar, varav från Sverige anslogos
500 000 kronor. I årets statsverksproposition,
bilaga 5, uttalar sig utrikesministern
för en ökning av anslaget, och
han begär G miljoner kronor till bidrag
till internationell hjälpverksamhet samt
i tilliiggsstat II 2 miljoner kronor. Såviil

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utrikesministerns uttalande i detta sammanhang
som äskandena synas mig synnerligen
väl motiverade.

Herr talman! Regeringens främsta
uppgift är sålunda enligt min uppfattning
att föra en klok utrikes- och försvarspolitik,
så att svenska folkets frihet
och självständighet kunna bevaras. Det
bredare regeringsunderlaget är en styrka
för denna politik och bör även ha
en samlande inverkan, så att medborgerlig
samling åstadkommes kring åtgärder
som främja denna politik.

Man får emellertid icke glömma att
det finns ännu ett område, där en sådan
samling är i högsta grad önskvärd,
nämligen när det gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.
Svenska folket har nu
under mer än en generation relativt sett
haft det så bra att det glömt bort vad
hunger är för något. Jordbruket och dess
utövare ha kanske därigenom fått en
egendomlig nedklassning i samhället.

Under krigets avspärrningsår förekommo
inga angrepp mot jordbrukarna,
förklarligt nog, ty under denna tid gingo
jordbrukarna med på att man höll nere
livsmedelspriserna långt under världsmarknadsnivån.
Jordbrukarna utlovades
full förståelse, om jordbruket efter kriget
skulle få någon svårighet, och man
godkände i riksdagen uttalandet, att
jordbrukets arbetskraft efter hand skulle
tillerkännas samma levnadsstandard
som likvärdig arbetskraft. Jordbrukarna
ökade produktionen enligt den tidens
önskemål, men knappt hade efterkrigstiden
kommit och därmed svårigheten
för export av den ökade fettproduktionen,
förrän skallet mot jordbrukarna tog
sin början.

Chefen för jordbruksnämnden har vid
flera tillfällen belyst, hurusom jordbruksregleringen
icke är till nackdel för
konsumenterna och samhället utan
tvärtom är till fördel för folkhushållet.
Det finns även aktuella siffror som belysa
detta och som visa, att Sveriges
jordbrukare arbeta under sämre förhållanden
än andra jordbrukare i Europa.
Det är jordbrukarinternationalens Europakommitté,
som nu visar att det svenska
jordbruket av i dag i genomsnitt har

sämre produktpriser än andra västeuropeiska
länder. Vårt land kan hänföras
till en lågprisgrupp. För mjölk, ägg, vete
och sockerbetor ligger Sverige trea nedifrån
räknat, och för fläsk ha vi det
lägsta priset. Däremot har Sverige de
högsta arbetslönerna i Västeuropa — de
äro 150 procent högre än i Italien, saxit
överträffa även lönerna i England och
Danmark med 32 resp. 11 procent. Sverige
ligger också ganska långt uppe på
prisskalan beträffande olika förnödenheter.

Det svenska jordbrukets prisrelationer
äro sålunda mycket ogynnsamma i
jämförelse med dessa andra länders jordbruk,
och därtill kommer att vårt jordbruk
arbetar under sämre klimatiska
betingelser. Detta medför bland annat
en ogynnsam arbetsfördelning, och det
kräver ett dyrbart byggnadsbestånd.
Men det svenska jordbruket har under
det senaste årtiondet genomgått en betydande
rationaliseringsprocess, särskilt
genom mekaniseringen. Vidare har avkastningen
på åker och i djurstallar
ökat. Produktiviteten per arbetare beräknas
vara cirka 30 procent högre i
dag än för 15 år sedan. Jag skall inte
upptaga tiden med att belysa vad denna
storartade produktivitetsstegring betyder
för hela folkhushållet utan nöjer
mig med att fråga våra kritiker, om
man verkligen inte begriper, hur bra
konsumenten i Sverige har det beträffande
livsmedelsförsörjningen. Härtill
bidrager givetvis också, att de svenska
jordbrukarna skapat producentkooperativa
företag, som stå som mönster för
andra länders jordbrukare. Det är sålunda
berättigat att snarast möjliggöra
den utlovade rättvisan åt jordbrukets
folk genom att i takt med den ökade
nationalinkomsten utjämna inkomstklyftan
i förhållande till jämförbara folkgrupper.

Som det nu är fortsätter flykten från
landsbygden, och den produktionsutveckling,
som blir följden härav, kan bli
irriterande för konsumenterna. Priset på
mjölken kan exempelvis få till resultat
en sådan minskning av mjölkproduktionen
i Mellansverige, att konsumtions -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

mjölksbehovet ej kan fyllas inom det
normala tillförselområdet. Följden liärav
blir cirka 5 öres högre mjölkpris för
den mjölk, som behöver rekvireras från
andra delar av landet. Ändå viktigare
för konsumenterna är emellertid, att den
inhemska livsmedelsproduktionen i sin
helhet ej sjunker.

Jag har redan nämnt, hur världens
befolkning svälter. Svenska folket, som
ännu ej hämtat sig efter allt julätandet,
har kanske svårt att fatta detta och vill
absolut inte tro, att hungerspöket kan
ställa till en katastrof, som kan komma
att grundligt förändra även svenskens
matvanor och få svensken att ångra anmärkningarna
på jordbrukaren, jordbrukskalkylen
m. m., m. m.

Livsmedelsbristen är en fruktansvärd
realitet, och läget har under de sista
åren ej förbättrats utan i stället försämrats.
Världens befolkning var 545 miljoner
år 1650, 1 171 miljoner år 1850
och är nu över 2 400 miljoner. Ökningen
är en procent per år, vilket betyder att
det blir dubbelt så många människor i
världen om hundra år, samtidigt som
under de tio sista åren världens livsmedelsproduktion
stigit endast 1/10 procent
per år. Den ökade livsmedelsbristen
drabbar nu de underutvecklade ländernas
befolkning. Det är icke nog med
att dessa folk ha blivit fattigare än för
tio år sedan, utan även de redan då
otillräckliga livsmedelstillgångarna ha
blivit sämre. FN:s livsmedelsorganisation
FAO har gjort upp två femårsplaner
med målet att om tio år kunna nå
en bättre livsmedelssituation. Jag skulle
dock icke tro, att någon beräknar att
dessa planer skola kunna förverkligas.
Två av de grundläggande betingelserna
för planerna äro: 1) Varje regering, som
ännu inte har gjort upp en arbetsplan
med eu undre gräns för ökningen av
livsmedelsproduktionen, bör genast göra
detta; 2) varje land, som ännu inte har
en generalplan för lantbrukets utbyggande,
skall utarbeta en sådan plan.

Ja, herr talman, här hemma ha vi i
stället diskuterat, hur vi skola kunna
minska produktionen till den nivå, som
ansågs lämplig i 1947 års program, även

Statsverkspropositionen m. m.
om vi nu efter regeringskoalitionen hoppas
på förnuftiga toner från statsmakterna
i denna fråga.

Internationellt försöka vi jordbrukare
— icke minst genom vår internationella
organisation — att få sådana åtgärder
genomförda, att stora prisfluktuationer
undvikas och att de små exportöverskotten
på världsmarknaden utan förlust för
exportländernas jordbrukare kunna
överföras till de svältande folken. Vi
kunna peka på ett steg i denna riktning,
nämligen veteavtalet.

Här hemma propagera vi för att statsmakternas
åtgärder för en skälig standard
åt jordbrukets folk icke endast äro
en rättvisefråga utan kloka åtgärder på
lång sikt för konsumenterna. Även härvidlag
hoppas vi på regeringskoalitionen.
Genom koalitionen tro vi att det
blir ökad förståelse för den inhemska
livsmedelsproduktionens stora betydelse
och att den socialdemokratiska tidningspressen
skall hjälpa till att sprida riktig
upplysning i livsmedelsfrågorna. Det
sprides alltför mycket falsk sådan upplysning.
Hur betydelsefull den inhemska
livsmedelsproduktionen är kommer nog
att visa sig i år genom de höga summor
som komma att åtgå för livsmedelsimport.
Dagens tidningar redovisa innebörden
i det hänseendet av handelsavtalet
med Ryssland. Gör det tankeexperimentet,
att vi få sämre exportkonjunktur och
liksom England få ont om pengar för
livsmedelsimport. Antag att de länder,
som nu exportera, icke mer få något exportöverskott,
kanske därför att jordbrukarna
i dessa länder resonera på samma
sätt som vi gjort här beträffande smöröverskottet.
Eller tänk på den tidpunkt,
då de underutvecklade länderna med sina
ännu ej exploaterade naturrikedomar
få råd att köpa upp varje exportöverskott
av livsmedel. Vi finna det därför beklagligt,
när vissa tidningar — jag skall inte
här nämna några namn — tydligen
för att egga upp löntagarna emot regeringskoalitionen
lämna fullständigt missvisande
uppgifter i jordbruksfrågan. Jag
vet inte hur en vädjan upptages på tidningshåll,
men jag vädjar att man måtte
ge dessa agitatoriska tidningar litet lär -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
domar beträffande jordbruket och jordbrukets
betydelse för samhället. För den
svenska livsmedelskonsumenten är en
bibehållen och helst ökad produktion av
ofantlig betydelse såväl nu som i än högre
grad för framtiden. Den tendens till
ökad igenläggning av s. k. sämre belägna
jordar och en alltför långt gående yttre
rationalisering av det svenska jordbruket
kan man i det långa loppet komma
att få ångra.

Jag har genom att visa upp det riskfyllda
läget i världen även önskat visa
bakgrunden för Landsbygdspartiet bondeförbundets
bandiande. Med ansvarskänsla
för det svenska samhället funno
vi det nödvändigt att försöka nå största
möjliga samling vid de betydelsefullaste
politiska besluten. Utöver de stora problem,
som jag redan berört, finns det
nu ytterligare en för samhällsutvecklingen
avgörande fråga, nämligen inflationen,
ett gissel för hela världens ekonomi.
Herr Ewerlöf berörde nyss den saken.
Enigbet torde väl råda därom att samarbete
från alla samhällsgrupper fordras
för att man skall kunna bemästra inflationen
här hemma. Man måste därför beklaga,
att inte sommarens underhandlingar
mellan regeringen och oppositionspartierna
ledde fram till en samlingsregering.
Även det världspolitiska
lägets försämring hade motiverat detta.

Att bondeförbundet rent partitaktiskt
försatt sig i ett besvärligt läge genom att
ingå regeringskoalition med socialdemokraterna
är självklart. Å andra sidan borde
valmanskåren respektera, att bondeförbundet
i en för hela folket besvärlig
situation velat ställa sig till förfogande
för att ta medansvaret för såväl utrikessom
inrikespolitiken.

Som herr Ewerlöf nyss påpekade, var
inflationsbekämpandet en av regeringskoalitionens
främsta uppgifter. Så länge
den kraftiga upprustningen pågår och
världens råvarutillgångar och produktionskapacitet
i så stor utsträckning
som sker användas för de improduktiva
krigsförberedelserna, kommer inflationen
i de härav berörda länderna att
fortsätta. Även våra egna försvarsåtgärder
äro givetvis inflationsdrivande hos

oss, men frågan är om vi trots detta och
framför allt trots påverkan från den internationella
inflationen kunna stoppa
upp inflationen inom vårt eget land. Om
detta skall kunna ske kommer väl främst
att bero å årets lönerörelser. Även i det
fallet instämmer jag med herr Ewerlöf.
Något stöd mot inflationen från arbetsgivarhåll
synes emellertid inte vara att
påräkna, då denna grupp i nuläget synes
sakna tillräcklig motståndskraft. Ur
den synpunkten kan man förstå tanken
på en så otrevlig åtgärd som retroaktiv
vinstkonjunkturskatt.

För att man med nuvarande brist på
arbetskraft och med synnerligen goda
vinstmöjligheter för industriproduktionen
skall kunna åstadkomma återhållsamhet
vid avtalsrörelserna och rimlig
arbetsförtjänst, synes det nödvändigt att
vidtaga åtgärder, som begränsa de höga
konjunkturvinsterna inom industrien
och — såsom herr Ewerlöf formulerade
det —- varigenom man åstadkommer ett
riktigt ekonomiskt klimat, i vilket arbetsmarknadens
parter få röra sig. Man bör
vara tacksam mot folkpartiet för initiativet
i detta hänseende, och jag förstår
inte riktigt, varför man inom det partiet
nu slingrar sig vid diskussionen om denna
skatt. Nu är det naturligtvis riktigt
som herr Ewerlöf påpekade, att en sådan
skatt som den föreslagna kan anses
stötande för rättsmedvetandet. Men när
herr Ewerlöf påstår detta och säger att
en sådan skatt är meningslös, vill jag endast
påpeka, att både högern och folkpartiet
voro med på samlingsregeringens
förslag till retroaktiv krigskonjunkturskatt
åren 1940—1946. Retroaktiva
skatter äro givetvis osympatiska och
principiellt betänkliga, men man torde
inte kunna göra samma principiella motstånd
mot retroaktivitet när det gäller
skatt på onormala vinster. Jag tycker att
det är en viss åtskillnad. Önskemål beträffande
utredningens förslag torde
emellertid säkerligen föreligga, och man
har ju ännu inte sett så många remissvar.
Bland annat vore det skäligt att jordbrukare,
som sålt skog och skogsprodukter
för att med inkomsterna härav täcka förlust
på jordbruksdriften eller som un -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

der 1951 innan skatteförslaget var känt
verkställt nödvändiga reparationer i
jord- och skogsbrukets bostäder och andra
byggnader, finge undantaga sådan del
av inkomsten från konjunkturbeskattning.
Ställningstagandet för bondeförbundets
del blir givetvis beroende på
skatteförslagets utformning. Men så mycket
torde kunna sägas redan nu, att om
regeringen bedömer skatten som nödvändig,
så kommer bondeförbundet icke
att motsätta sig ett acceptabelt förslag;
naturligtvis se vi helst att vi slippa denna
skatt.

Finansministern har vid flera tillfällen,
senast i finansplanen, varnat för
alltför stora anspråk vid avtalsunderhandlingarna,
och man har försökt att
genom centraldirigering begränsa lönerörelsen
så att inflationspåverkan undvikes.
Samtidigt har utlovats, att efter
hand som nationalinkomsten stiger skall
man försöka åstadkomma en minskning
av löneklyftan mellan olika arbetargrupper.
Bondeförbundet önskar bidraga till
en sådan förnuftig och rättvis lönepolitik.
Under pågående avtalsförhandlingar
är det kanske omöjligt för herr förste
vice talmannen att närmare diskutera
avtalslaget, men det vore givetvis intressant,
om man kunde få höra något som
kan stilla oron för att lönerörelserna
komma att stimulera inflationen. Jag accepterar
finansministerns resonemang i
lönefrågan, och jag finner önskemålet
riktigt beträffande utjämning av löneklyftan.
Jordbrukets arbetskraft är i botten
av denna klyfta, och därför måste
även livsmedelskonsumenterna gå med
på att bära de livsmedelspriser, som erfordras
för att skapa rättvisa.

Fn hel del missvisande uppgifter har
under den senaste tiden cirkulerat särskilt
i tidningspressen beträffande jordbruket
som pådrivande kraft för inflationen
samt om inkomsterna för lantarbetarna
och de med dem jämställda jordbrukarna.
Det är lämpligt att vid detta
tillfälle något klarlägga de verkliga förhållandena.
Till alt börja med kan det
vara lämpligt att redovisa en lönejämförelse.

Industriarbetarnas timförtjänst i kro -

Statsverkspropositionen m. m.
nor räknat utgjorde 1939 1,33, 1949 2,61,
1950, 2,72 och 1951 3,11. Lantarbetarnas
timförtjänst i kronor räknat utgjorde
1939 0,67, 1949 1,84, 1950 1,91 och 1951
2.18. Differenserna mellan dessa timinkomster
i kronor räknat voro 1939 0,66,
1949 0,77, 1950 0,81 och 1951 0,93. Detta
är som sagt i ören räknat; jag har redan
i annat sammanhang från denna talarstol
framhållit, att man inte bör räkna
efter procent.

Av dessa siffror framgår, att löneklyftan
vidgats i stället för minskats även
under år 1951 och mest under det sista
året, ett förhållande som motiverar en
högre löneökning för lantarbetarna än
för andra arbetargrupper.

I konjunkturinstitutets höstrapport
1951 säges bland annat: »Den viktigaste
orsaken till höjningen av den svenska
prisnivån, den internationella prisstegringen,
har utförligt behandlats i tidigare
avsnitt av denna rapport.. .» Redan
detta uttalande från konjunkturinstitutet
innebär ju ett erkännande av att det
ingalunda är de svenska livsmedelspriserna,
som spelat någon framträdande
roll i inflationsprocessen.

Andra synpunkter kunna emellertid
anföras. En nära till hands liggande synpunkt
synes vara att jämföra den lönehöjning,
som inträffat i början av 1951
med stegringen i livsmedelskostnaderna,
vilken inträffat successivt under år 1951.
I den förut åberopade konjunkturrapporten
göras eu del intressanta uttalanden
beträffande löneutvecklingen. Bland annat
yttras följande: »Enligt beräkningar
av LO:s utredningsavdelning medförde
1950/51 års avtalsrörelse för industriarbetarna
en löneökning av 15 % över förtjänstnivån
i november. Beräkningen avsåg
den avtalsmässiga löneökningen utan
löneglidning och angav således inte den
totala inkomstökningen. Enligt socialstyrelsens
lönestatistik hade i maj i år
den genomsnittliga timförtjänsten stigit
med 18 % från november förra året. Om
löneglidningen också under fortsättningen
av året följer utvecklingen under
1950, kommer den genomsnittliga löneökningen
för industriarbetarna från 1950
till 1951 att belöpa sig till omkring 20 %.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

De stats- och kommunalanställdas lönehöjning
kan uppskattas till 17—19 %, industritjänstemännens
till 18 % och övriga
löntagares till 17—18 % (LO anger
ökningen för medlemmar som icke äro
industriarbetare till 18 %) samt lantarbetarnas
höjning till 16 % (inkluderande
löneglidning). Om dessa ökningstal
vägas med inkomstsummorna i taxeringsstatistiken,
erhålles en inkomstökning
för samtliga löntagare med i runt
tal 20 %, om hänsyn även tages till överflyttningar
och ökning i sysselsättningen.
Till följd av marginalskatten blir ökningen
i disponibel inkomst inte lika
stor utan kan beräknas till i genomsnitt
16 procent över 1950 års nivå.»

Enligt dessa uttalanden skulle inkomstökningen
för samtliga löntagare ha
uPPgått till 20 procent. Det synes nu
vara av intresse att ställa denna siffra
mot livsmedelskostnadernas utveckling
för budgetfamiljen. I den översikt som
jag skall lämna visas dels levnadskostnadsindex
under 1951 med 1950 som bas
— framräknat ur socialstyrelsens serie
i vilken 1935 är basår — dels delindex
för livsmedel, bränsle och hyra, kläder
och skodon in. m., likaledes för olika
delar av 1951 och med 1950 som basår.

Tag då socialstyrelsens levnadskostnadsindex,
alltså omräknat i totalindex
och med hela 1950 med siffran 100, både
med skatter och utan skatter. Då steg
index: 1 januari 1951 till 103 med skatter
och till 102 utan skatter, 1 april 1951 till
115 med skatter och 112 utan skatter, 1
juli 1951 till 120 med skatter och 116
utan skatter, 1 oktober 1951 till 123 med
skatter och 119 utan skatter och 1 januari
1952 till 121 utan skatter.

Om jag då delar upp detta index på
livsmedel, bränsle och lyse, kläder och
skodon och övriga utgifter och fortfarande
räknar med 1950 med 100 som
basår, så låg livsmedelsindex för 1 januari
1951 vid 102, index för bränsle
och lyse vid 102, för kläder och skodon
vid 102 och för övriga utgifter vid
102. För 1 april 1951 var index för livsmedel
114, för bränsle och lyse 127, för
kläder och skodon 118 och för övriga
utgifter 109. Den 1 juli 1951 var index

för livsmedel 116, för bränsle och lyse
133, för kläder och skodon 124 och för
övriga utgifter 115. Den 1 oktober 1951
var index för livsmedel 121, för bränsle
och lyse 143, för kläder och skodon 126
och för övriga utgifter 117, och den 1
januari 1952 hade index för livsmedel
stigit till 124, för bränsle och lyse 148,
för kläder och skodon 127 och för övriga
utgifter till 119. Alltså inte förrän i
juli 1951 stego livsmedelskostnaderna
totalt lika starkt som lönestegringen.
Det är väl ett bevis på att det inte är
priserna som gå före, så att man kan
skylla på livsmedelspriserna. I fråga om
livsmedelskostnaderna har ju index
först i oktober 1951 kommit upp till
samma eller något högre nivå som den
genomsnittliga inkomstökningen under
1951, och kostnadsstegringen för livsmedel
under 1951 har absolut sett varit
mindre samt dessutom inträtt senare än
prisstegringen för de övriga posterna:
bränsle, lyse, kläder och skodon.

Livsmedelsprisernas utveckling har
sålunda under det gångna året icke intagit
någon ledarställning i utvecklingen,
och det är därför vi reagera emot
sådana tidningar som för att agitera upp
löntagarna skjuta jordbrukarna i förgrunden.
Såväl lönestegringarna i genomsnitt
som prisstegringarna på andra
förnödenheter än livsmedel ha gått före
livsmedelsstegringen. Jag kan tyvärr
icke ange, till vilken del höjningarna av
livsmedelsindex påverkas av å ena sidan
höjda producentpriser samt å andra sidan
höjda löner till livsmedelsarbetarna,
höjda marginaler samt bortfallandet
av subventioner. Hur därmed förhåller
sig framgår kanske dock i någon mån
därav, att för de mellansvenska fem länen,
där man har en relativt hög mjölkkonsumtion,
innebar treöreshöjningen
på konsumtionsmjölken ingen höjning
för mjölkproducenterna. Jag säger ännu
en gång, att det vore önskvärt att tidningarna
försökte ge riktiga upplysningar,
även om de vilja agitera upp löntagarna
just nu.

Förhållandena på arbetsmarknaden,
herr talman, ha som sagt givit anledning
till bekymmer. Vi ha ont om arbets -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

kraft på grund av den högkonjunktur
som varit rådande. Bristen på arbetskraft
har givit upphov till avsevärda löneglidningar
vid sidan av avtalen och
därigenom till inflationsutvecklingen.
Alltjämt råder brist på arbetskraft inom
vissa näringar och fack, medan däremot
vid en del hemmamarknadsindustrier
permitteringar av arbetare ha måst ske.
En viss arbetslöshet har alltså inträtt på
dessa områden, men samtidigt ropar exempelvis
byggnadsverksamheten efter
mera arbetare. Det är enligt min mening
önskvärt, att omskolning och överflyttning
av arbetskraft äger rum i den omfattning
som kan bedömas vara erforderlig,
och det är därför jag med stort
nöje läst finansministerns uttalande om
byggnadsarbetarna i finansplanen.

I detta sammanhang skulle jag vilja
framställa en fråga. Den kanske främst
skulle ställas till socialministern, men
det är ju möjligt att herr förste vice talmannen
också kan svara på den. Sker
verkligen en sådan här överflyttning
som jag här förordat, eller verka inte
arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetsunderstöden
konserverande på den
arbetslöshet som uppstått eller kan tänkas
uppstå för framtiden? Från jordbruket
utflyttar ständigt arbetskraft till
andra näringar; jag menar därför, att arbetskraft
också bör överflyttas från andra
områden, där efterfrågan minskats,
exempelvis från textil- och chokladindustrierna
till sådana områden, där
stort behov av arbetskraft alltjämt gör
sig gällande. Jag kan hänvisa till Kooperativa
förbundets yttrande om långtidsprogrammet
i detta hänseende, i vad
det avser stöd åt våra hemmamarknadsnäringar.

Regeringen, herr talman — det äro vi
väl alla på det klara med — har en oerhört
svår uppgift, när det gäller att ordna
de ekonomiska problemen. Uppgiften
skulle givetvis vara betydligt lättare, om
samtliga politiska partier hjälptes åt
med saklig upplysning om de faktiska
förhållandena. Så synes dock icke bli
fallet, även om jag måste säga, att de två
föregående talarna icke ha varit så farliga
i sin kritik som jag hade trott att

Statsverkspropositionen m. m.
de skulle bli. I varje fall kan jag försäkra,
att bondeförbundet alltjämt är berett
att stödja regeringen, och jag hoppas att
regeringspartierna skola kunna i samarbete
lösa de frågor som i år föreläggas
riksdagen. Därmed, herr talman,
yrkar jag på remiss av statsverkspropositionen.

Herr ÖHMAN: Herr talman: Av finansministerns
redogörelse framgår att försörjningsläget
under det gångna året avsevärt
förbättrats. Sålunda har det producerats
betydligt mer än vad regeringen
kunde hoppas på vid 1951 års ingång.
Nationalprodukten beräknas nu
till omkring 40 miljarder kronor vilket
räknat i pengar, innebär en tredubbling
på några få år.

Utrikeshandeln har blivit en guldgruva
för de kapitalister, som syssla med
sådana affärer. Enbart vinsterna på produkter
från skogsindustrien uppskattas
till över 2 miljarder kronor, pengar
som, om de användas rätt, skulle kunna
betyda mycket för en upprustning av
den sociala och kulturella standarden i
vårt land. Nu hamna dessa vinster hos
enskilda kapitalister samtidigt som finansministern
hävdar, att även »behjärtansvärda
förbättringar av sociala förmåner»
måste avvisas.

Också statens valutareserv har fått en
skärv med av den lysande konjunkturen.
Regeringen beräknade, att utrikeshandeln
under 1951 skulle ge ett tillskott
på 100 miljoner, men det blev inte
mindre än 1 500 miljoner. Därigenom
steg valutareserven till 2 378 miljoner,
vilket innebär att tillgången på guld och
valutor i det närmaste har fördubblats
på ett enda år.

Det finns vidare mycket gott om varor
här i landet. Varulagren ha ökat i ett
tempo, som saknar motstycke i landets
historia, och det beräknas att enbart
påfyllningen av lagren kan uppskattas
till minst 1 miljard kronor.

Storföretagen ha haft gyllene tider
under det gångna året. Bolagens redovisade
vinster äro beräknade att stiga
med 50 procent, jämfört med 1950, som
inte heller var något magert år för mo -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

nopolkapitalisterna. Som exempel på
hur goda tiderna äro för aktiebolagen
kan jag erinra om att under fjolåret
utdelade 311 bolag gratisaktier för inte
mindre än 470 miljoner kronor, och
året därförut fingo aktieägarna liknande
gratifikationer på 296 miljoner kronor.

Också »Aktiebolaget Sverige» har haft
ett gyllene år. Statsinkomsterna flöda i
en så strid ström, att till och med finansministern
verkar förvånad. I fjol
beräknades att budgetöverskottet skulle
bli 655 miljoner kronor, men det blir
inte mindre än 1 860 miljoner, när bokslutet
göres upp för innevarande budgetår.
Lägger man därtill överskott från
tidigare år på 1 680 miljoner, som inte
tagits i bruk, så uppgå reserverna till
3 540 miljoner kronor. Man måste således
konstatera, att landet som helhet betraktat
har blivit rikare under de år
som gått. Men de nya rikedomar, som
strömmat in, ha gått de stora producerande
folkmassorna förbi och hamnat
hos dem, som redan tidigare hade det
väl ställt i alla avseenden.

Mitt i detta överflöd och under en
våldsam högkonjunktur måste finansministern
konstatera, att den privata konsumtionen
har minskat eller med andra
ord att löntagarna ha fått sänkta reallöner.
Det har således lyckats för regeringen
att förverkliga sin huvudsakliga
målsättning för 1951, som var att hålla
tillbaka lönerna och att låta priserna
stiga.

Vi vände oss då emot denna politik,
och vi ha inte haft anledning att ändra
ståndpunkt eller mildra våra omdömen
om regeringens ekonomiska politik. Utvecklingen
föranleder oss i stället att
skärpa omdömena.

Jag måste därför konstatera, att den
ekonomiska politik, som regeringen genomförde
under det gångna året har i
allt väsentligt tjänat storfinansens intressen.
Att den signerats av en — ända
till regeringskoalitionen i höstas -—• socialdemokratisk
regering, ändrar på intet
sätt detta förhållande.

Regeringen och de kapitalägande kretsarna
bär i landet ha målmedvetet gått

in för prisstegringar, samtidigt som löntagarna
varit bundna av avtal som slötos
under förespeglingar från regeringen
om att prisstegringarna skulle begränsas
till 8—10 procent.

Finansministern förklarade, när denna
politik lades upp, att nu gällde det
att anpassa pris- och lönenivån till den
nivå, som råder på världsmarknaden.
Ja, nog var 1951 ett »anpassningens»
år i fler än ett avseende, men framför
allt i så måtto, att priserna med enastående
snabbhet anpassade sig till den
nivå, som finnes i krigsskadade och
krigförande länder. Däremot ha inte lönerna
fått anpassa sig till den nya prisnivå,
som faktiskt råder här i landet.
Detta har fört till den oerhörda förskjutning
i inkomst- och förmögenhetsfördelningen
till storkapitalets förmån, som
nu tämligen allmänt erkännes.

Regeringen har lovat i sitt nya program
att verka för en annan inkomstfördelning,
men ingenting tyder på —•
i varje fall inte ännu — att det blir någonting
annat än tomma ord i den
vägen. I den finansplan, som föreligger,
antydas exempelvis inga åtgärder i syfte
att till det allmänna dra in de väldiga
extravinster på krigs- och upprustningskonjunkturen,
som ha uppkommit, och
att använda dessa för att hålla priserna
inom landet nere. Det enda, som utlovas
i finansplanen, är införandet av en
vinstkonjunkturskatt. Hur den skall utformas
och vad skattemedlen skola användas
till, ha vi ännu inte fått upplysning
om. Men vi veta, att finansministerns
grundlinje är fortsatt kraftig
överbalansering av budgeten, och detta
kan ju tyda på, att den kommande konjukturskatten
skall användas för att fylla
på de cirka 3,5 miljarder, som finansministern
beräknar ha över, när
den budget vi nu behandla är färdig.

Under de senaste månaderna har regeringen
fått ett nytt bekymmer till alla
de övriga som den haft, och detta bekymmer
är betecknande nog den fulla
sysselsättningen, därför att den ger arbetarna
vissa möjligheter att pressa fram
högre löner än vad de centraldirigerade
avtalen föreskriva.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Den fulla sysselsättningen har ju varit
socialdemokratiens stora tillgång i propagandan
under de senaste åren, men
nu tycks man börja bli rädd för sin egen
politik. Det kom nyligen en skrift från
det socialdemokratiska partiet, som bl. a.
innehåller en artikel av statsminister
Erlander, där han talar om den ekonomiska
politiken. Jag tillåter mig citera
några satser ur statsministerns artikel.
Han skriver så här: »Den fulla sysselsättningen
skapar en jordmån, där inflationen
har lätt att växa. Ett samhälle
med arbetslöshet kan lättare värja sig
mot inflationsrisker än ett samhälle, där
alla produktionsmedel och framför allt
arbetskraften är sysselsatt i överkant.»
Ja, det är statsministerns ståndpunkt.
Således hävdar nu regeringen, som själv
släppte loss den s. k. engångsinflationen
för ett år sedan, att alla krafter måste
sättas in för att stoppa inflationen, och
om då, som det framgår av statsministerns
yttrande, den fulla sysselsättningen
skapar jordmån för inflationen, så bjuder
nu konsekvensen, att regeringen inriktar
sig på att komma bort ifrån den
fulla sysselsättningens samhälle. Ett led
i den politiken var utformningen av de
investeringsavgifter som riksdagen beslöt
i höstas. Finansministern hänvisar
också upprepade gånger till den linje
för den ekonomiska politiken som han
framlade i propositionen om investeringsavgifterna.
Det har också framgått,
att storfinansen i sak är enig med regeringen
om denna politik, som tar sikte
på att klämma efter mindre och medelstora
företagare för att framskapa en arbetskraftsreserv
och omöjliggöra den
s. k. löneglidningen. Med andra ord:
hela den ekonomiska politiken syftar
till en standardsänkning för löntagarna.

Flera remissyttranden, som gjorts till
förslaget om investeringsavgifter, bekräfta
att målsättningen är sådan. Jag
skall endast erinra om det mest representativa
yttrandet för monopolkapitalet
här i landet, nämligen det som gjordes
av Sveriges industriförbund, Stockholms
handelskammare och Svenska bankföreningen.
Sedan man givit sin anslutning
till »konjunkturdämpande» åtgärder,

Statsverkspropositionen m. m.
framhåller man: »Samtidigt minskas efterfrågan
på arbetskraft för investeringsändamål,
vilket i sin tur är ägnat att
dämpa förefintliga tendenser till löneuppdrivning
och bromsa den fortgående
ökningen i efterfrågan på konsumtionsvaror.
» En mycket öppenhjärtig deklaration!
Löneglidningen skall hindras och
konsumtionen sänkas; det gäller alltså
att pressa ned levnadsstandarden. Sådan
är grundlinjen i den ekonomiska
politik som regeringen i höstas knäsatte
och nu fullföljer. Finansministern inkasserar
redan vissa resultat. På sidan
10 i finansplanen läsa vi: »Effekten av
denna politik har börjat framträda under
de senaste månaderna på vissa områden
av näringslivet. Tydliga tecken
på en dämpning av överkonjunkturen
har på vissa håll kunnat skönjas.» Ja, det
är så sant som det är sagt. Arbetare inom
vissa industrier som textil- och livsmedel
ha redan fått uppsägningslappar, och
det börjar så smått uppstå arbetslöshetsöar
i landet. I den preliminära nationalbudget,
som föreligger för 1952, beräknas
att antalet arbetare inom textil-, beklädnads-
och skoindustrien skall sjunka
med ungefär 5 000. Det är att dämpa
konjunkturen. En sådan politik kan inte
innebära någonting annat än att regeringen
håller på att glida bort från ytterligare
en punkt i sitt program: bevarandet
av full sysselsättning.

Finansministern tecknar utvecklingen
som regeringen tänker sig den. Han påpekar
att situationen under vissa förhållanden
kan bli sådan, att arbetskraft
friställes, och han fortsätter: »Dylika
symptom på en avmattning i den nuvarande
sysselsättningskonjunkturen skulle
emellertid kunna uppfattas som ett
tecken på en återgång till ett lugnare
konjunkturläge. Några motåtgärder från
statsmakternas sida för att häva verkningarna
av en måttlig konjunkturdämpning
höra därför i regel inte komma i
fråga.»

Sådan är regeringens linje i sysselsättningsfrågan.
En sådan politik, vars
verkningar ännu bara äro skönjbara,
står enligt min mening i direkt strid
inte bara emot socialdemokratiens tvär -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
säkra utfästelser om att bevara den fulla
sysselsättningen utan också emot den
nuvarande regeringens program och
framför allt emot fackföreningsrörelsens
intressen. Jag tror att regeringens politik
på detta område bör bli en alarmsignal
till alla arbetare att slå vakt om
sina intressen och utnyttja sina organisationer
för att hindra kapitalisterna
och regeringen från att fullfölja planerna
på att framskapa arbetslöshet.

Hur motiverar man nu denna politik?
Jo, man säger att man måste upprätthålla
den s. k. samhällsekonomiska
balansen. Ja, under de sista fem åren
har regeringen ständigt varit på jakt
efter denna balans. I fjol, när finansministern
genomförde sin beryktade
»engångsinflation», så skedde detta med
motivering, att den samhällsekonomiska
balansen skulle återställas »på ett högre
plan». Men balansen vägrade infinna sig.
Priserna stego, lönerna höllos tillbaka,
och den kapitalistiska spekulationen
frodades värre än någon gång tidigare
på det »högre planet» som finansministern
gjort i ordning. Nu står regeringen
återigen i samma dilemma. Balansen är
alltjämt frånvarande, och man skall nu
försöka få tag på den förlorade balansen
genom att inskränka produktionen
på vissa områden. Också det försöket
kommer att misslyckas. Finansministern
kan aldrig hitta balansen i vårt nuvarande
samhälle. Man kan nämligen inte
hitta det som inte finns. I ett samhälle,
byggt på privata monopol, kan en samhällsekonomisk
balans inte upprätthållas.
För att uppnå balans fordras samhälleligt
ägande av de väsentliga produktionsmedlen
och en planhushållning
som tar sikte på att utnyttja de produktiva
resurserna för att tillfredsställa folkets
behov.

Om regeringen i sitt ivriga sökande
efter balansen vidtoge åtgärder i denna
riktning, skulle den också hitta balansen.
I stället försöker regeringen att leka
planhushållning utan att ha skaffat sig
de grundläggande förutsättningarna härför,
och det är enligt vårt sätt att se
ett fundamentalt fel i regeringens ekonomiska
politik.

Regeringen planhusliållar nu med lönerna
■— och lyckas göra det ganska
effektivt — men profiten och priserna
få kapitalisterna »planhushålla» med på
sitt eget lilla sätt.

I finansplanen meddelas, att regeringens
ekonomiska experter ha räknat ut,
att innevarande år skall ge ett slags
överskott på 1 400 miljoner kronor, som
kunna disponeras för ökning av byggnadsverksamheten,
förstärkning av valutareserven
och ökning av den privata
konsumtionen.

Det är sannerligen inte mycket att
dela på, när det gäller så många ändamål.
Men hur har man kommit fram
till denna siffra på 1 400 miljoner kronor?
Några detaljupplysningar härom få
vi inte. Sådana behålla experterna för
sig själva. Men en sak är tämligen klar:
storföretagens jättevinster och de miljarder
i extravinster som exportörerna
förtjänat bakas inte in i den kaka, som
nu enligt finansexperterna folket skall
få dela. Vad de privata monopolen roffa
åt sig betraktas inte som en tillgång för
samhället, utan av det baka de sin egen
kaka, som de skola knapra på vid sidan
om.

I vårt nuvarande samhälle går det till
på följande sätt, när resurserna skola
fördelas. Först skola storföretagen tillförsäkras
högsta möjliga vinster — annars
slå de igen fabrikerna —• så skall
staten ha sitt genom dryga skatter och
pålagor, och det som sedan till äventyrs
blir över får gå till blygsamma löneförhöjningar.

Det är utgångspunkterna för regeringens
ekonomiska politik. Nu säger finansministern,
att intresseorganisationerna
på arbetsmarknaden i princip äro eniga
om att löntagarna skola få dels en
förbättring av reallönerna, dels kompensation
för eftersläpningen på grund
av dyrtiden. Allt detta låter ju bra och
motsvarar vad fackföreningsfolket kräver.
Men att vara enig i princip är en sak,
att vara det i praktiken är ofta en annan.
Så är det också i det här fallet. Ty
när finansministern drar de praktiska
konsekvenserna, då kommer han fram
till att eftersläpningen för samtliga lön -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

tagare uppgår till endast 2 procent i genomsnitt.
Så lägger han på 3 procent för
väntad produktionsökning och hävdar,
att 5 procents höjning av penninglönerna
skall ge både kompensation för eftersläpningen
1951 och reallönehöjning
för 1952. Ett sådant bud, det är jag övertygad
om, kommer att betraktas av praktiskt
taget alla löntagare som ett hån
mot deras berättigade krav. Jag erinrar
om att Landsorganisationen har meddelat
att den genomsnittliga höjningen av
avtalslönerna år 1951 uppgick till omkring
15 procent. Nu ha socialstyrelsens
decembersiffror publicerats. Dessa visa,
trots att man inte tagit hänsyn till skatterna
och trots att beräkningsmetoden
är missvisande till löntagarnas nackdel,
att levnadskostnaderna sedan september
1950 stigit med över 21 procent. Om
skatterna medräknas komma vi upp till
en stegring på drygt 26 procent. Denna
väldiga klyfta mellan den faktiska fördyringen
och den kompensation, som
löntagarna fått, vill nu finansministern
fylla ut med två procent.

Jag avvaktar med stort intresse vad
Landsorganisationens ordförande, herr
förste vice talmannen, som står efter mig
på talarlistan, har att säga på denna
punkt. Jag skulle gärna vilja fråga honom:
Stå LO och regeringen på samma
linje? Innebär LO:s ståndpunkt, att en
femprocentig höjning av penninglönerna
ger såväl kompensation för eftersläpningen
som en reallöneförbättring? Om
inte så är fallet, vad tänker då LO företa
sig för att tillkämpa arbetarna full
kompensation för eftersläpningen och
en reallöneförbättring, som i varje fall
motsvarar produktionsökningen?

När jag ställer dessa frågor förstår jag
mycket väl, att herr Strand kan underlåta
att svara med hänvisning till pågående
förhandlingar. Men då regeringen
inför allt folket och inför arbetsgivarna
har lagt fram sitt bud på 5 procent,
kan det väl ändå inte störa, om också
Landsorganisationen lägger fram sitt.

Jag vill ägna ännu några ord åt det
lönepolitiska resonemang som föres i finansplanen.
Det hävdas ju genomgående
där, och det har också framgått här av

Statsverkspropositionen m. m.
debatten från borgerligt håll, att det
värsta som kan hända gamla Sveriges
ekonomi är att arbetarna genomdriva de
löneförhöjningar, som de kunna ta ut
i nuvarande konjunkturläge.

Finansministern säger på s. 15, att
en kraftig lönestegring kan »framkalla
en snedvridning av inkomst- och kostnadsstrukturen
i samhället». Men inte
nog med det. Litet längre fram förkunna
de ekonomiska experterna att även lönestegringar
som »äro förenliga med bibehållen
samhällsekonomisk jämvikt inom
landet» äro av ondo, ty den internationella
konkurrensen kan försvåras på
grund av dessa. Dessutom upplysas vi
om att lönestegringar äro farliga, därför
att de »hämma det personliga sparandet».
Låt mig stanna ett par ögonblick
vid dessa argument.

Först säges det att inkomststrukturen
snedvrides. Finansministern utgår således
ifrån att den nuvarande inkomstfördelningen
i samhället är idealisk —
en inkomstfördelning som medger att
ett litet fåtal berikar sig på ett sagolikt
sätt, samtidigt som den stora massan får
sänkta reallöner.

Sedan varnas arbetarna för att ta ut
ens de blygsamma lönehöjningar de kunna
få utan att den s. k. balansen rubbas.
Arbetarna förmanas således att
först och främst tänka på att SKF, Luxkoncernen,
ASEA, L. M. Ericsson, massabolagen
och andra exportörer inte skola
få några svårigheter att ta ut samma
jättevinster på exporten som hittills. Bolagsvinsterna
i första hand, lönerna sedan.
Det är tydligen melodien.

Det tredje argumentet var verkligen
mer än märkligt. Det personliga sparandet
blir mindre, om arbetarna få högre
lön! Om nu metallarbetare Andersson
får, låt mig säga 25 procent mera i lön,
då får han enligt regeringens resonemang
svårare att spara. Man måste nog
vara minst nationalekonom för att komma
till sådana halsbrytande slutsatser.
Sunt förstånd säger annars, ntt förutsättningen
för sparande är att man har
medel, som inte gå åt för det dagliga
uppehället.

Hela denna argumentation, som jag

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

här har givit några exempel på, är typisk
för hur kapitalisterna se på dessa
frågor. Det är emot sådana argument
som arbetarrörelsen har kämpat i många
årtionden, och vår nuvarande finansminister
deltog sannolikt själv i den
kampen i sina unga år. Jag tycker det är
helt enkelt tragiskt ur arbetarklassens
synpunkt, att den socialdemokratiska
ledningen har övertagit försvaret av kapitalismens
positioner.

I det för höstriksdagen framlagda regeringsprogrammet
för den ekonomiska
politiken lyder punkt 7: »Förstärkning
av priskontrollens effektivitet». Meningen
med denna punkt måste väl vara att
prisstegringar skola förhindras. Men i
finansplanen talas det nu gång på gång
om någonting som kallas för konsekvensprisstegringar,
som skulle uppkomma
om inte arbetarna äro återhållsamma
i lönekraven. Vill då verkligen regeringen
hävda, att vinstmarginalerna för företagen
i landet äro så små, att en hygglig
löneökning ovillkorligen måste föra
till högre priser? Då är det ju meningslöst
att ha med denna punkt om förstärkning
av priskontrollens effektivitet.

Nej, det finns intet sakligt underlag
för denna regeringens ståndpunkt. Läget
är i verkligheten sådant, att priserna
på åtskilliga områden kunna sänkas,
även om lönerna gå upp. Därom vittna
bolagens bokslut. Nu gäller frågan, om
regeringen vill göra allvar av sin utfästelse
att förstärka priskontrollens effektivitet.

Herr talman! Jag erinrade till en början
om att statsinkomsterna flöda och
att överbalanseringen på tre år uppgår
till över 3 miljarder kronor. Trots detta
talar finansministern om att det statsfinansiella
läget är mycket ansträngt
och att inga förbättringar i den sociala
omvårdnaden kunna komma i fråga.

Samma attityd intar han, när det gäller
skattelättnader. Så här heter det på
s. 22: »För ett genomförande av skattereformen
inom rimlig tid torde det bli
nödvändigt att bereda statskassan kompensation
i form av ordinarie inkomster
för inkomstbortfallet». Är inte detta med
förlov sagt en dråplig argumentering?

Finansministern anser, att villkoret för
att genomföra en skattereform är att nya
skatter utskrivas, som ge minst lika mycket
till statskassan som de 480 miljoner
kronor som den föreslagna skattereformen
skulle kosta. Då måste väl skattebetalarna
fråga sig: När kunna vi få
skattesänkning? Såvitt jag förstår, menar
finansministern att någon minskning av
skattebördan över huvud taget inte kan
få förekomma. Däremot ställer han nya
skatter i utsikt, och en utredning är
signalerad, som skall plocka fram nya
skatteobjekt, vilka sedan skola behandlas
av riksdagen.

En sådan politik tycker jag för min
del går dåligt ihop med regeringens ekonomiska
program, som lovar en skattesänkning
för de små inkomsttagarna.
Jag vill till protokollet citera denna
punkt i regeringsprogrammet: »Sålunda
bör en bättre fördelning av skatterna
efter bärkraft eftersträvas och en förenkling
av lagstiftningen snarast genomföras.
Särskilt aktuella är lättnader i beskattningen
för ensamstående, sambeskattade
äkta makar samt för de lägre
inkomsttagarna i gemen.» Det är löftet,
men gärningen blir tydligen en ny skatteutredning
för att införa nya skatter,
sannolikt på konsumtionsvaror.

Jag betecknar det som utmanande att
i nuvarande läge vägra att lätta på skattebördan.
Genom regeringens åtgärder
ha vi sedan 1947 års skattereform genomfördes
fått en försämring av penningvärdet
med omkring 30 procent enligt
officiella uppgifter. På grund härav
ha skattebetalarna, utan att riksdagen
fattat beslut därom, blivit belastade
med ett betydligt hårdare skattetryck än
vad riksdagsbeslutet år 1947 avsåg.
Svenska folkets urgamla rätt att sig självt
beskatta har upphävts på en bakväg.

En inkomsttagare med ett taxerat belopp
på 6 000 kronor år 1946 måste år
1951 ha 7 800 kronor för att uppehålla
samma standard. Men på grund av skatteskalornas
konstruktion och den penningvärdeförsämring
som försiggått får
han nu en skattehöjning på 39,4 procent.
Men riksdagens beslut innebar ju att
man skulle lätta på skattetrycket fram -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

för allt för sådana inkomstgrupper, som
jag här har hänvisat till. Vi ha fått ett
resultat, som är det rakt motsatta.

Vi anse på kommunistiskt håll, att en
skattereform är ovillkorligen nödvändig,
och vi komma därför också att motionera
om en sådan förändring av skattelagstiftningen,
att skattebördan lättas, i
första hand för de mindre och medelstora
inkomsttagarna.

Av vad hittills anförts framgår klart,
förmodar jag, att vi kommunister inte
kunna ge vår anslutning till regeringens
ekonomiska politik. Grundtanken i den
är: inskränkning av produktionen, först
och främst av konsumtionsvaror, minskad
sysselsättning, fortsatt prisstegring,
ingen höjning av reallönerna, bibehållet
skattetryck och fortsatt reformstopp. I
stället för denna politik rekommendera
vi:

1) Bibehållande av den fulla sysselsättningen.

2) Effektivisering och demokratisering
av priskontrollen, så att den får
sådana direktiv, att den kan hindra lönestegringar
att slå igenom i priserna.

3) Indragning till statskassan av exportföretagens
extra vinster och användning
av dessa för att motverka prisstegringar
på viktiga konsumtionsvaror.

4) Skärpt beskattning av monopolföretagen,
framför allt genom slopande av
den fria avskrivningsrätten, och skattelättnader
för små och medelstora inkomsttagare.

5) Kompensation till löntagarna för
eftersläpningen 1951 och höjning av reallönerna
på profiternas bekostnad.

6) En socialpolitik som återställer reformernas
realvärden. Genomförandet av
redan beslutade men uppskjutna reformer
som exempelvis den fria sjukvården.

7) En bostadspolitik som i snabbast
möjliga tempo övervinner bostadskrisen
och garanterar hälsobostäder till
överkomliga hyror.

Detta iir det alternativ vi kommunister
ställa emot regeringens ekonomiska
politik.

Därefter, herr talman, bara några ord

Statsverkspropositionen m. m.
om det allmänna läget, som naturligtvis
i hög grad påverkar förhållandena också
här i landet. Då det har meddelats
att en utrikespolitisk debatt skall komma
att hållas om några veckor, kan jag i
dag inskränka mig till att bara med ett
par ord beröra försvarsfrågan och utrikespolitiken.

Det finns i finansplanen en redogörelse
också för det internationella läget, naturligtvis
med tyngdpunkten lagd på den
ekonomiska situationen. Däri understrykes
att vad som präglar läget nu är
krigs- och rustningskonjunkturen. I fråga
om Amerika, det ledande landet inom
den kapitalistiska världen, framhålles
i finansministerns redogörelse följande,
som jag skall be att få citera:

»Vad som burit upp utvecklingen har
varit de successivt ökade rustningsutgifterna.
Alltjämt uppgå de nya beställningarna
för försvaret till större belopp
än den löpande rustningsproduktionen.
Ökningen av försvarsutgifterna beräknas
enligt föreliggande planer fortsätta under
hela 1952 och överstiga den samtidiga
tillväxten i bruttonationalinkomsten.
» Vidare säger han: »Om rustningsprogrammet
fullföljes i avsedd utsträckning,
vilket synes sannolikt även om en
viss avspänning i den internationella
situationen skulle inträda torde detta
kunna förhindra en konjunkturnedgång.
»

Fortsatt kapprustning och krig, eller
den ekonomiska krisen slår ut i full låga.
Detta är de alternativ den kapitalistiska
världen har att välja mellan. Och
det är sannerligen inget ljust perspektiv
för folken, även om regeringen här i
landet tycks sätta sitt hopp till att Amerika
skall fullfölja sitt gigantiska upprustningsprogram,
också om det sker en
avspänning i det internationella läget.

Sverige har genom sin anslutning till
Marshallblocket och Europarådet, genom
avtal med Förenta staterna och genom
sin handelspolitik förbundit sitt
öde med den krigssjuka och rustningsgalna
stormaktsimperialismen. Det är
också därför som finansministern bara
ser med det västra ögat, när han blickar
ut över världen för att inrikta vår han -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
delspolitik och våra ekonomiska förbindelser.
Denna enögdhet hos regeringen
är inte och kommer inte att vara till fördel
för Sveriges folk. Man får se med
bägge ögonen. Det finns en annan del
av världen, befolkad med 800 miljoner
människor, som inte hotas av ekonomisk
kris och kaos, därför att det blir fred,
avspänning och nedrustning. Sverige
måste väl ändå ha det största intresse
av att knyta intimare an till denna del
av världen och utveckla handelsförbindelserna
med de väldiga krisfria marknader
som där finnas. Men en sådan inriktning
av handelspolitiken innebär att
vi måste gå ut ur sammanslutningar som
Marshallblocket och säga upp avtalet
med Förenta staterna, som binder vår
rörelsefrihet.

Den rustningskonjunktur som råder i
den kapitalistiska världen, återspeglar
sig också i den svenska ekonomien och
politiken. Jag vet inte, hur stor del av
produktionsapparaten i vårt land som
tas i anspråk för militära ändamål, men
att det är en mycket stor del, framgår
av de väldiga materialbeställningar som
utläggas och den stora ökning av militärbudgeten
som föreslås. Var och en
kan lätt tänka sig in i vilka väldiga resurser
som skulle kunna ställas till förfogande
för bostadsbyggande, för utbyggande
av socialvården, för kulturlivets
främjande, för skolväsendet o. s. v., om
militarismens miljarder kunde ställas
till förfogande. Därför borde enligt vår
mening det vara ett intresse av första
ordningen för Sverige att avspänning
åstadkommes i den internationella situationen.
Det är väl heller ingen här i
kammaren som vill bestrida denna
ståndpunkt. Men då fordrar också konsekvensen
att regeringen i sin utrikespolitik
lämnar stöd åt de krafter i världen
som vilja avspänning, som vilja nedrustning
och som vilja fred. Av alldeles
särskilt intresse för ett land som vårt
borde det väl ändå vara att en fredsöverenskommelse
bleve sluten mellan de
fem ledande stormakterna. Men utrikesministern
avvisar det förslaget, och regeringen
som helhet följer med i den
upprustningsvåg som, dirigerad från

Amerika, väller fram över hela den kapitalistiska
världen.

Våra rustningsutgifter stiga år efter
år. Nu skall också värnpliktstiden förlängas,
och de totala kostnaderna för
militära ändamål under kommande budgetår
anges till inte mindre än 1 650 miljoner
kronor. Utslaget på hela befolkningen
betyder detta, att varje tvåbarnsfamilj
här i landet måste betala i det
närmaste en tusenlapp per år till militära
ändamål.

Vi ha från kommunistiskt håll inte
gått emot en militärbudget, och vi ställa
oss inte likgiltiga —- tvärtom — till
landets försvar, men vi kunna inte ta
medansvar för den väldiga upprustning
som nu försiggår. Vi tro inte att denna
militarisering är vägen till fred och frihet.
För att vi skola kunna komma dit
måste maktpolitiken ersättas med förhandlingsvilja,
och det borde vara en
självklar sak för Sverige att lägga sin
vikt i vågskålen i syfte att bidraga till att
förhandlingar därom komma till stånd.

Herr talman! Kapprustning är en
kapprustning mot döden, och den bekämpa
kommunisterna.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Årets remissdebatt kommer
förmodligen inte att förete någon
mera påtaglig avvikelse i fråga om innehåll
och allmän tendens från vad vi
blivit vana vid under de senaste årens
överläggningar i samband med riksdagens
öppnande. Tidsläget självt skapar
en allmän oro och ett utbrett missnöje
hos alla, och detta missnöje går ut över
allt vad som händer och sker. Ingen känner
sig tillfredsställd, även om utvecklingen
varit gynnsam, ty det finns så
många för vilka den varit ännu bättre.
Finanstidningen skrev i något av de senaste
numren föregående år att avundsjukan
hotade att bli en verklig folksjukdom
i vårt land. Adressen var ganska
otvetydig. Artikeln hade skrivits inför
arbetarnas krav om rimlig andel i
de just nu rikligt flödande företagsvinsterna.
Artikeln innehåller ingen mera
djupgående analys av det ekonomiska

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

tillståndet i landet eller den sannolika
utvecklingen under den närmaste framtiden.
Däremot är den genomsyrad av
all den grinighet mot och allt det oförstående
inför arbetarnas krav, som voro
vanliga förr i tiden men som numera
sällan komma till uttryck i förhandlingarna
på arbetsmarknaden.

Melodien är klagan och jämmer i dag
såsom många gånger tidigare, och det
är ingenting märkvärdigt eller förvånande
i att oppositionen vill försöka
samla detta spontana eller upparbetade
missnöje i en massdeklamation inför regering
och riksdag. Vad som är förvånande
är att denna opposition så litet
intresserar sig för att tala om vad som
i verkligheten har skett under det närmast
förflutna året men så mycket mera
vad som kan komma att hända i
framtiden. I en så bekymmersam och
svårbedömlig period som den vi nu genomleva
kan det vara motiverat att
glädjas över de goda åren och icke låta
oron för kommande ovissa tider ta bort
de få glädjeämnen vi kunna ha gemensamt
med oppositionen.

1951 har varit ett utomordentligt gynnsamt
år för vårt folkhushåll. Det har varit
en stigande produktivitet inom näringslivet
och ett väsentligt förbättrat
handelsutbyte med främmande länder.
Nationalbudgetdelegationen har skrapat
ihop till en tårta på 1 400 miljoner som
kan bjudas svenska folket i ökad konsumtion
under 1952, och ändå har man
räknat med 500 miljoner i ökad investeringsvolym
och 200 miljoner i ökad
offentlig konsumtion. Visserligen blir
det då ingenting över för ökad lagerhållning,
men det anses heller inte troligt
att en ytterligare ökning av lagren
skulle vara nödvändig.

Det är naturligtvis oförnuftigt att baka
ihop så stora kakor och bjuda ut till
vargarna på en gång. Det hade varit
bättre att göra småkakor av alltihop och
bjuda ut dem i småportioner. Då hade
det kanske kunnat bli något litet över.
Nu ryker hela kakan, och risk finns för
att eu bit av underlaget följer med av
bara farten. Ungefär så har jag tolkat
de kommentarer, som hittills gjorts

O Första kammarens protokoll 19Ö2. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

kring de beräkningar, som redovisas i
konjunkturinstitutets höstrapport och
nu senast i statsverkspropositionen av
nationalbudgetdelegationen.

.lag förstår också varför dessa kommentarer
gjorts och till vem de i första
hand adresseras. Det är oron inför de
pågående avtalsrörelserna och farhågorna
för att arbetarna icke skola ha förstånd
nog att ta tillräckligt små bitar,
som trollat fram dessa förklaringar eller
bortförklaringar. Det finns kanske
anledning till oro. Vi tycka nog att både
finansminister Sköld och herrarna
på Blasieholmen bjuda kring något för
tunna skivor.

Det betyder emellertid inte, att vi äro
främmande för nödvändigheten av återhållsamhet
i lönekraven eller oförstående
inför alla uttalanden om att den
nuvarande konjunkturen är av exceptionell
karaktär och därför icke kan beräknas
bli bestående för evärdliga tider.
Det mindre gynnsamma läget just nu
för textil- och skoindustrien och även
för chokladindustrien kan dock icke
ges en så generell innebörd, att det
skulle vara utslagsgivande för hela näringslivet
och dess förmåga att hävda
sig i en sämre vinstkonjunktur än den
nuvarande.

De goda åren ha otvivelaktigt uppvisat
vissa olägenheter på arbetsmarknaden,
såsom överrörlighet, ökad frånvarofrekvens
m. m. sådant, vilket påtalats
i olika sammanhang och vid skilda
tillfällen. Detta gäller i första hand arbetarna.
Vad som icke uppenbarats men
som ändå kan ha blivit en konsekvens
av de goda åren och den lätthet, med
vilken all företagsamhet under denna
tid kunnat göras räntabel, är huruvida
överrörlighet i ledningen för företagen
eller av andra orsaker sådan uppluckring
där ägt rum, att vårt näringsliv
icke är rustat att möta hårdare tider.
Skulle detta vara förhållandet, kan jag
förstå den pessimism utan måtta ocli
utan gräns, som nu på olika sätt kommer
till uttryck.

Ett par företag inom chokladindustrien
ha under den senaste tiden under
mycket uppseendeväckande former

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tillkännagivit sin avsikt att lägga ned
verksamheten, »sedan det visat sig
omöjligt att med nuvarande höga beskattning
och höga arbetskostnader driva
rörelsen». En tröst i bedrövelsen
skänker det väl alltid om ett gångbart
motiv för åtgärderna kan åberopas, och
ännu bättre blir det naturligtvis, om det
kan göras politisk propaganda kring en
så allvarlig och även i nuvarande konjunktur
för den enskilda och samhället
djupt ingripande handling som nedläggandet
av ett stort företag. Allt detta
kan emellertid icke mildra, långt mindre
överskyla de stora missgrepp, som
företagsledningen vid ett av dessa företag
uppgives ha gjort under de gångna
åren och som synas vara huvudorsaken
till de nuvarande svårigheterna.

De goda åren ha erbjudit många tillfällen
till spekulation. Många, kanske
de flesta, ha lyckats och därmed äro de
väl ur världen, men många ha misslyckats,
och följderna komma surt efter.

Vi veta alla hur lätt det är för människorna
att anpassa sig i förhållanden,
som innebära en förbättrad standard,
oavsett från vilket standardläge man
startar. Detta gäller såväl individuellt
som också mera kollektivt. Ingen önskar
en återgång till svunna tiders besvärligheter
med bristande arbetstillgång
och ringa bärighet och bärkraft
inom företagen, men därför är det inte
nödvändigt att beteckna allt, som kan
vara enbart ett uttryck för en sundare
inställning från konsumenternas sida,
såsom ett förebud om kommande ofärdsår.
Totalintrycket av dagsläget är ändock
att vi fortfarande ha att räkna med
en god konjunktur och god räntabilitet
inom företagen.

Arbetarna äro väl medvetna om att
de inte kunna vara med om att dela
mer än som finns att dela, men de äro
också medvetna om att de måste bevaka
sina intressen när det finns något
att dela, eljest riskera de att bli utan
sin andel. Den lär ingen sörja för att
de få i efterskott, därest de själva skulle
försitta sitt tillfälle.

1951 har varit ett gynnsamt år för
vårt folkhushåll och för stora delar av

vårt näringsliv, men för löntagarna har
det icke givit en rimlig andel i de ökade
resurserna. Det har därför icke infriat
de förväntningar, som ställdes på
förra årets avtalsrörelser, som gingo i
de fria förhandlingarnas tecken. Visserligen
erhöllos betydande höjningar av
lönerna, men priserna ha stigit ändå
mera. Även om vid jämförelse för hela
året, genomsnittligt räknat, täckning erhållits
för prisstegringarna, visar årsskiftet
för stora grupper reallöneförlust
i förhållande till föregående årsskifte på
ända upp till 10 procent och däröver.
Kompensationen för dessa förluster, i
statsverkspropositionen beräknade till
genomsnittligt 2 procent, komplicerar
både förhandlingarna och beräkningarna
över kostnaderna för respektive avtalsområden.

Landsorganisationens representantskap
har givit uttryck för fackföreningsrörelsens
uppfattning, när det i sitt uttalande
inför årets avtalsrörelse förklarat,
att dessa reallöneförluster måste
kompenseras. I samma uttalande förklaras
också, att arbetarna böra tillförsäkras
en rimlig andel av det utrymme för
realinkomstförbättring, som uppkommit
genom ökad produktivitet och förbättrat
handelsutbyte. För 1951 ha löntagarna
icke fått någon del i den ökade
produktionen, men eftersom denna ökning
beräknas bli bestående och ytterligare
förbättras innevarande år, synes
det icke vara förenat med några större
risker för ökat inflationstryck, om vi nu
räkna litet mera optimistiskt i fråga om
befintligt utrymme än vad som innefattas
i prognoserna med hänsyn enbart
till 1952.

Fördelningen av tillgängliga resurser
för inkomsthöjning är sådan, att en löneförhöjning
icke kan genomföras utan
konsekvenser för prisnivån. Inom exportindustrierna
får en löneförhöjning
förmodligen ingen prishöjande effekt,
eftersom vinstmarginalerna i allmänhet
medge en sådan kostnadsbelastning, som
det här kan bli fråga om. Dessutom fastställas
priserna på exportnäringarnas
produkter i allmänhet icke med hänsyn
till kostnadsläget inom landet, utan med

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

hänsyn till -världsmarknadspriserna.
Inom hemmamarknadsindustrien däremot
äro marginalerna knappare, ocli
därför måste man räkna med prisstegringar,
som ta sig uttryck i levnadskostnadsindex.
Med hemmamarknadsindustrien
menar jag i detta avseende sådana
industrier som livsmedelsindustrien,
textilindustrien, skoindustrien med
flera, vilka väga tyngst i fråga om levnadskostnaderna
inom landet.

I fråga om de beräkningar som ligga
till grund för nationalbudgetens siffror,
kommer man fram till ett utrymme
för konsumtionshöjning på 1 400 miljoner
kronor. Det är en klumpsumma som
skulle betyda ungefär 6 1/2 procent.
Osäkerhetsmarginalerna äro naturligtvis
betydande, men nationalbudgeten är
varken särskilt optimistisk eller pessimistisk.
Man har försökt att vara objektiv.

Finansplanen bygger i huvudsak på
nationalbudgetens siffror. Av finansplanen
kan konstateras, att landets tillgångar
under 1951 ökat avsevärt genom stegrad
produktion och förbättrat utbyte av
utrikeshandeln. Samtidigt har konstaterats
en viss nedgång av konsumtionen
under året. Men de slutsatser som göras
i finansplanen synas icke överensstämma
med dem som gjorts i nationalbudgeten.

Sålunda anföres följande:

»Till förfogande står då en beräknad
ökning av produktionen med cirka 3
procent totalt sett. Löntagarna böra naturligtvis
i likhet med övriga samhällsgrupper
kunna göra anspråk på sin andel
av produktionsstegringen. Med hänsyn
till att löneutvecklingen varit så
ojämn under 1951, kunna löntagarna
också anföra starka skäl för kompensation
för den försämring av reallönen
som inträffat under nämda år för en
del grupper. Den förstärkning av lagerställningen
som ägt rum under det förflutna
året, innebär i och för sig att
möjligheter att tillgodose vissa anspråk
även i detta hänseende föreligga. Man
får i så fall avstå från ytterligare lagerökning
under 1952. Ett genomförande
av krav från löntagarnas sida, som striic -

Statsverkspropositionen m. m.
ka sig härutöver, måste leda till i första
hand att valutareserven icke kan förstärkas.
»

Sista meningen i det citerade stycket
anger, att ett genomförande av krav
från löntagarnas sida, som sträcka sig
utöver det redovisade utrymmet, måste
leda till i första hand att valutareserven
icke kan förstärkas. Jag kan icke förstå,
att ett tillgodoseende av löntagarnas intressen
utöver vad som finnes angivet i
finansplanen skulle behöva få en sådan
inverkan på möjligheterna att öka valutareserven.
Valutareserven utgör visserligen
en tillgång för folkhushållet,
men samtidigt innebär ökningen en omväxling
av de av exportörerna intjänade
valutorna till svenska kronor. Resonemanget
i finansplanen synes gå ut på
att om exportörerna i större utsträckning
få behålla sina intjänade vinster,
så ökas utsikterna för en förstärkning
av valutareserven. Dela de med sig av
vinsterna till löntagarna, så spolieras
utsikterna till en förstärkning av vår
valutareserv. Vi ha ett gemensamt
intresse av att förstärka valutareserven,
men löntagarna ha ett lika
starkt intresse av att få sin del av
gynnsamma konjunktur som f. n. råder.

I nationalbudgeten angives utrymmet
för konsumtionshöjning till 6’A procent,
men i finansplanen reduceras detta utrymme
till 2 procent för kompensation
för inträffad reallönesänkning för 1951
och därutöver en andel i produktivitetsstegringen,
beräknad till 3 procent. Detta
konkretiseras till att löntagarna skulle
kunna tillgodoföras en nominell lönestegring
av i medeltal cirka 5 procent.
Den ojämna vinstfördelning, som för
närvarande uppvisas inom svenskt näringsliv,
innebär att exportindustrien till
väsentlig del har tillräckliga vinstmarginaler
för täckning av höjda kostnader,
medan hemmamarknadsindustrien, som
betyder mest för levnadskostnadsindex,
icke har tillräckliga marginaler för att
kunna bära en sådan höjning. Resultatet
måste bli prisstegringar på dessa betydelsefulla
områden, varför finansplanens
nominella höjning av 5 procent icke kan

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
bli en reallönehöjning av samma storleksordning.

Dessutom känna vi ju till att nominella
höjningar av lönerna betyda ett starkare
skattetryck på grund av skattesystemets
utformning. Därtill veta vi
också med oss, att kommunalskatterna
för 1952 öka ganska väsentligt praktiskt
taget över hela landet. Följaktligen tror
jag att en 5-procentig nominell höjning
av lönerna icke innebär någon reallönehöjning,
och det är ändå en sådan vi
eftersträva.

Uppläggningen av finansplanen i tillgängliga
resurser och konsekvenserna av
denna uppläggning kunna vi därför icke
godtaga såsom ett underlag för våra avtalsförhandlingar.
Det skulle uppfattas
som alltför orealistiskt i våra överläggningar.
Räkna vi med konsekvensprisstegringar
såsom oundvikliga och eftersträva
vi en reallönehöjning motsvarande
produktivitetsförbättringen, så måste
vi ha täckning också för de konsekvensprisstegringar
som bli oundvikliga på
grund av den ojämna vinstkonjunkturen
inom näringslivet.

Vi ha icke fått någon del i produktivitetsökningen
under 1951. Denna produktivitetsökning
beräknas bli bestående
— för 1952 vågar man räkna med
ytterligare 3 procents stegring, och följaktligen
borde det inte innebära någon
större risk, om vi i våra avtalsförhandlingar
gå utanför det utrymme, som redovisats
i finansplanen.

Under den hittills förda debatten har
det ställts ett par frågor till mig. Herr
öhman frågade, om Landsorganisationen
och regeringen äro på samma linje i fråga
om avtalsförhandlingarna och hur
mycket man under dessa förhandlingar
borde tillgodoföra arbetarna. Som framgår
av vad jag nyss har sagt, äro vi i
princip överens om att vi om möjligt
skola begränsa lönehöjningarna till att
motsvara kompensation för reallöneförlusten
under 1951 samt eventuellt tidigare
eftersläpning i reallönen. Vi äro
däremot inte överens om beräkningarna
av det utrymme, som står till förfogande,
och de konsekvenser som bli följden
av lönehöjningar med hänsyn till

det skiftande vinstkonjunkturläget inom
olika industrier.

Herr andre vice talmannen frågade,
om jag hade möjlighet att ge någon redovisning
över avtalsförhandlingarna
och avtalsläget i dag. Av naturliga skäl
kan jag inte lämna en sådan redovisning,
och jag tror heller inte att det skulle ha
något större intresse för kammaren att
få del av alla de besvärligheter vi ha i
våra förhandlingar. Det är väl det slutliga
resultatet av förhandlingarna, som
får ett mera allmänt intresse. Själva förhandlingsgången
kan inte i någon större
utsträckning intressera en större allmänhet,
och jag tror inte heller att en redovisning
över hur det går till skulle främja
våra möjligheter att komma fram i
fortsättningen.

Vidare frågade herr andre vice talmannen,
huruvida jag kunde lämna några
besked i fråga om överflyttning av
arbetskraft. Den saken har jag inga uppgifter
om och avstår därför från att ge
mig in på det ämnet.

Herr andre vice talmannen höll ett
anförande rörande jordbruket och jordbruksbefolkningens
förhållanden och
löneläge. Jag tror nog att jag kan dela
hans tillkännagivna uppfattning i fråga
om lantarbetarnas löneläge i förhållande
till andra arbetargrupper, nämligen att
lantarbetarna fortfarande utgöra en låglönegrupp.
Däremot tror jag inte att hans
åberopade statistiska material är alldeles
objektivt när man skall göra jämförelser.
Det genomsnitt, som herr andre
vice talmannen redovisade för industriarbetarna,
gäller samtliga dyrorter sammanslagna,
och eftersom industriarbetarna
äro mycket talrikt företrädda i de
högre dyrorterna, bland annat Stockholm
och Göteborg, blir det redovisade
resultatet missvisande för industriarbetarna.
Det finns inte lantarbetare i de
högre dyrorterna i samma utsträckning,
och skall man ha ett jämförelsetal, så
blir det uppenbarligen riktigare att ta
genomsnittsinkomsten för industriarbetarna
i dvrortsgrupp 3 och jämföra den
med lantarbetarnas genomsnittsinkomst.

Jag säger inte detta för att försöka förringa
det faktum att lantarbetarna ligga

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

lågt i lönehänseende, väsentligt lägre än
industriarbetarna. Vi böra dock använda
ett jämförelsematerial som är mera
riktigt än ett genomsnitt för hela landet
vad industriarbetarna beträffar, ty
lantarbetarna äro i huvudsak sysselsatta
på platser tillhörande de tre lägsta dyrortsgrupperna.
På högre dyrorter finnas
väl också några, men de äro så fåtaliga
att de inte betyda så mycket i de genomsnittliga
tal som här redovisats.

I fråga om kravet från jordbrukarna
att få en bättre relativ ställning än den
nuvarande, tror jag inte att vi från löntagarnas
sida, åtminstone inte inom
Landsorganisationen, ha så mycket att
anmärka mot de strävanden, som pågå
i denna riktning. Men vi äro samtidigt
medvetna om -— och inte utan vidare
villiga att stryka under vad herr andre
vice talmannen sade i det avseendet •—
att det säkerligen finns ojämnheter i
inkomstfördelningen som inte kunna utjämnas
genom att man höjer lantarbetarlönerna.
Dessa ojämnheter ha naturligtvis
accentuerats genom de höga skogspriserna.
Jag tror att jordbrukarna själva
få ta hand om frågan om en utjämning
inom sina egna led, och endast i
den mån det gäller huvudsakligen den
avlönade arbetskraften kunna vi gemensamt
söka åstadkomma åtgärder, som kunna
ge dem en relativt bättre ställning.

Jag tror att när vi diskutera jordbrukskalkylen
inom våra medlemsorganisationer,
så är det inte av någon ovilja
mot lantarbetarnas strävanden för en
bättre löneställning. Däremot råder det
mycket delade meningar om huruvida
jordbrukskalkylen verkar riktigt när den
skall tillämpas för jordbruksbefolkningen
i dess helhet. Det finns många jordbrukare,
som ha eu mycket god standard,
och det betraktas ofta som diskutabelt
om man skall vidtaga prishöjningar
— i varje fall om dessa skola bekostas
av konsumenterna •— som inte bara
tillgodoföras de sämst ställda utan faktiskt
alla.

Men det är ett problem, som jordbrukarna
i första hand få diskutera inom
sina organisationer och där söka komma
till rätta med.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Utöver de frågor som
jag närmast berört och som jag sysslar
med i min dagliga gärning skulle jag i
årets remissdebatt gärna vilja framföra
ytterligare några synpunkter, som ligga
vid sidan om det som jag hittills
sysslat med. Om jag betecknar det som
jag nu sagt som materiellt, skulle dessa
reflexioner höra till det kulturella området.

Under de år, den ekonomiska utvecklingen
tvingat till återhållsamhet i fråga
om statsutgifterna, har det frivilliga
bildningsarbetet drabbats särskilt hårt
av sparsamheten. Intresset för det frivilliga
bildningsarbetet har ökats under
åren efter kriget, och deltagarantalet i
studiecirklarna har stigit i glädjande utsträckning.
De frivilliga bildningsorganisationerna
arbeta emellertid under
synnerligen tryckta förhållanden, och
den relativa minskningen av statsbidraget
till verksamheten, som blivit en följd
av att full kompensation för de ökade
kostnaderna icke erhållits i de beviljade
statsanslagen, har medfört svårigheter.
Detta har bl. a. medfört, att föreläsnings-
och utbildningsprogrammet icke
kunnat drivas i full utsträckning.

Jag har observerat, att i nu föreliggande
statsverksproposition har idrottsrörelsen
glädjen inregistrera en höjning
av statsanslaget med en halv miljon
kronor. Jag missunnar icke idrottsrörelsen
denna anslagsförstärkning — det
gäller här den fysiska fostran — men
jag tycker, att denna välvilja också kunde
ha utsträckts till en höjning av anslaget
för det frivilliga bildningsarbetet;
detta gäller ju den kulturella fostran.
Det frivilliga bildningsarbetet får administrationsanslaget
höjt med 20 000
kronor och i övrigt en höjning av omkring
15 procent. Det täcker icke kostnadshöjningen.
Ursprungligen har man
i sina beräkningar utgått ifrån att statsbidraget
skulle motsvara ungefär 50 procent
av kostnaderna för verksamheten
— studiecirklarna och i viss utsträckning
också administrationen — men
numera motsvarar statsbidraget knappast
mer än 25 procent av de kostnader,
som bildningsorganisationerna dras med.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
Organisationerna måste sålunda själva
söka täcka 75 procent av dessa kostnader,
och det är inte så lätt.

Även om all sparsamhet bör iakttagas
i fråga om det allmännas utgifter, förefaller
det som om det här vore fråga om
en sparsamhet, som vore mindre välbetänkt.
Jag vet inte, om vederbörande utskott
har vilja eller möjlighet att bättra
på anslaget för folkbildningsarbetet. Om
så icke skulle vara fallet, skulle jag vilja
hemställa till ecklesiastikministern,
att han tar sig en funderare på huruvida
icke en generösare politik gentemot
folkbildningsarbetet på längre sikt skulle
lämna en mycket god avkastning.

Herr talman! Jag yrkar också för min
del remiss av statsverkspropositionen.

Herr EYVERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Herr Strand ansåg sig kunna
karakterisera oppositionens framträdande
här i dag såsom klagan och jämmer
och pessimism utan måtta och gräns.
Jag anser mig kunna konstatera, att
detta är ord, som flutit ur hans penna
i förväg men som föga, tycker jag, motsvara
en sann karakteristik av vad som
bär förekommit.

Jag har med största intresse lyssnat
till herr Strands utläggning och närmast
kommit till den uppfattningen, att det
ligger närmare till hands för finansministern
att gå in i ett bemötande av vad
herr Strand här sagt än vad det kan göra
för mig. Jag har tidigare varit angelägen
att betona, att jag icke anser att
man kan lägga ansvaret för hur lönerörelserna
nu komma att utveckla sig på
arbetsmarknadens parter. Det ansvaret
får läggas på regeringen. Och jag inser
mer än väl de utomordentliga psykologiska
svårigheter, som det måste vara
för dem, som syssla med dessa frågor,
att verkligen nu se till att man inte
sträcker benen utanför skinnfällen. Om
nu detta sker, så veta vi alla, att det
blir till skada inte minst för dem, som
eftersträva ett sådant resultat. Det är
just därför att jag förstår svårigheterna
att hålla ihop alla dessa olika intressen,
som jag är angelägen betona, att det

dock iir regeringspolitiken, som skall
garantera att här icke någon olycka
sker.

Jag begärde nu närmast ordet, herr
talman, för att få rikta en fråga till herr
Strand. Han lät förstå att en av svårigheterna
när det gäller att räkna sig
fram till en reallönestegring, som man
nu syftar till, är skatterna. Jag hade
hoppats, att han för sin del skulle ha
gjort ett uttalande i den nu så aktuella
frågan angående 1949 års skatteutrednings
förslag. Jag skulle till herr Strand
vilja ställa den direkta frågan, om han
inte anser, att en utfästelse redan nu
om att man från och med den 1 januari
1953 kunde räkna med en skattesänkning
i överensstämmelse med detta förslag
skulle kunna vara en icke oviktig
omständighet, som kunde vara till fördel
vid löneförhandlingarna?

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! När jag
replikerar herr Strand är det inte för
att tvista med honom, ty jag har den absoluta
förhoppningen, att livsmedelsproducenterna
skola kunna medverka
till ett gott samförstånd med samtliga
löntagare. Men jag anser mig dock böra
göra en enda replik.

Det är naturligtvis alltid svårt att
bli ense när det gäller statistik. Och i
detta fall gillade inte herr förste vice
talmannen, att jag i min statistik hade
tagit alla industriarbetarne i en klump
utan han ansåg, att jag borde ha skilt
dem i dyrortsgrupperingshänseende. Jag
har ju en icke så liten motvilja mot dyrortsgrupperingen,
men även om man
skulle använda herr Strands metod är
det naturligtvis svårt att få fram de absolut
rätta jämförelsetalen. Jag har emellertid
i min statistik tagit med samtliga
industriarbetare. Vad som för oss är bekymmersamt
är inte bara frågan om lönerna
för lantarbetarna, utan också frågan
om lönerna inom våra organisationer.
Jag skall nu ta ett exempel från
Stockholm, som gäller mejeriarbetarna.
Lönen till en mejeriarbetare utgår där
med 3: 07 kronor, vartill kommer fria

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

arbetskläder, vilken förmån värderas till
5 öre i timmen. Skickliga specialarbetare
komma upp till 3: 52 i timmen, och
där förekommer intet som helst ackordsarbete.
Jag har från mycket vederhäftigt
byggmästarhåll fått en del uppgifter om
byggnadsarbetarnas löner. Enligt dessa
uppgifter hade en murare under sista
kvartalet 1951 en genomsnittlig ackordsförtjänst
i Stockholm av 9 kronor 45
öre, vartill kom semesterersättning med
37 öre per timme. Träarbetarna hade
under samma tid en genomsnittlig timförtjänst
av 8 kronor 85 öre plus semesterersättning
med 37 öre. Grovarbetarna
förtjänade under fjärde kvartalet
8 kronor 6 öre i timmen plus samma
semesterersättning, d. v. s. 37 öre.

Dessa stora löneklyftor äro naturligtvis
mycket besvärliga. Vad som verkar
än mer irriterande ur jordbrukets synpunkt
är att man här ständigt och jämt
kritiserar subventionerna på livsmedel,
då ju faktum är att de som framställa
våra livsmedel höra till de lägst betalda
arbetarna i landet. Man hör inte någon
liknande kritik när det gäller de
stora subventionerna till bostäder, vilka
alltså uppföras av arbetare som ha i
jämförelse med livsmedelsarbetarna väldiga
inkomster.

Vi önska på vårt håll att resonemangen
på dessa punkter skola bli litet mer
kordiala gent emot oss jordbrukare och
vår arbetskraft, så att man icke får en
hetsig agitation mot denna grupp arbetare,
som faktiskt är den lägst betalda
gruppen, oavsett vilken statistik man
jämför med. Vi önska få till stånd en
utjämning och ett rättvist bedömande av
subventionerna, alldeles oavsett om de
gå till byggnadsarbetarna eller till de
arbetare som ha med livsmedlen att
göra.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! När jag i
mitt tidigare anförande talade om klagan
och jämmer, tänkte jag inte så mycket
på det som har sagts här under remissdebatten
utan på allt det som vi
från olika håll ha fått del av både under

Statsverkspropositionen m. m.
förhandlingarna och i samband med
dem. Alla ha där haft ett behov av att
skildra läget såsom inte bara dystert
utan t. o. m. nästan hopplöst. Det är det
som jag velat reagera emot. Visst finns
det vissa tendenser på ett fåtal områden,
som tyda på en avmattning, men i
stort sett är, menar jag, läget fortfarande
mycket gott.

Herr Ewerlöf påstod att jag i mitt
anförande sagt något om att det var
skatterna, som komplicerade förhandlingarna
och även beräkningarna rörande
vad vi ville ha i reallöneförbättring.
Det har jag icke yttrat. Jag har
endast sagt, att om vi få 5 procents nominell
höjning av lönerna för år 1952,
måste vi räkna med att en viss del härav
kommer att sugas upp av ökade skatter,
eftersom marginalskatten stiger och
kommunalskatten för 1952 dessutom
blir högre än vad den var under år
1951.

Herr Ewerlöf slutade med att fråga,
om jag inte ansåg att 1949 års skattekommittés
förslag borde genomföras.
Jag tror inte att man på socialdemokratiskt
håll har någonting emot att ett
förslag om skattelättnader genomföres
så snart som förutsättningar därför
föreligga. Men vi ha inte ännu tagit
ståndpunkt till förslaget. Därför kan jag
nu inte ange vilka möjligheter som finnas
att realisera det. Men jag motser,
herr Ewerlöf, gärna ett förslag om skattesänkningar.

Sedan gjorde herr andre vice talmannen
en liten förklaring till den statistik
som han tidigare anfört. Jag fick dock
inte av hans anförande klart för mig,
huruvida han tyckte att jag hade rätt,
att man vid jämförelsetalet kunde nöja
sig med att hålla sig till dyrortsgrupp
3. Han kom i stället med ytterligare
några siffror om läget i Stockholm. Herr
andre vice talmannen nämnde att mejeriarbetarna
i Stockholm ha något över
3 kronor i timmen. Mejeriarbetarna äro
emellertid, vill jag påpeka, i allmänhet
anställda mot veckolön, medan
byggnadsarbetarna, som enligt herr
andre vice talmannen hade tre gånger
så höga inkomster, ju i allmänhet ar -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
beta på ackord. De uppgifter, som herr
andre vice talmannen nu ytterligare
anförde, göra ju inte lians statistik mer
riktig, bara därför att han kan åberopa
att vissa arbetare i Stockholm ha betydligt
högre inkomster än genomsnittet
i huvudstaden, vilket, om jag inte
minns fel, är 3 kronor 60 öre per timme.
Mejeriarbetarna iiro fast avlönade
arbetare som åtnjuta veckolön. Jag vill
nämna att vi under de gångna åren vid
våra förhandlingar kunnat konstatera,
att arbetargrupper, som ha fasta löner,
i regel ha svårt att hävda sig i löneglidningens
tidevarv. Byggnadsarbetarna
arbeta på ackord, vilket är en förklaring
till de högre siffrorna för deras
del. Dessutom måste vi komma i håg
att det råder svår brist på byggnadsarbetare.
De förtjänster, som det här
talats om, äro antagligen förtjänster som
utgått enligt ackordsprislistan, och denna
har icke höjts med högre siffror för
byggnadsarbetarna än för andra inkomsttagare,
snarare något mindre.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! När
man nu hört samtliga partiers huvudtalare
i remissdebatten, tycker jag att
man kan konstatera, att kritiken mot
statsverkspropositionen varit mycket
mild. Jag har samma känsla i det avseendet
som herr Ewerlöf gjorde sig till tolk
för alldeles nyss.

Mig gläder det i detta fall speciellt,
att kritiken mot försvarets huvudtitel
inte har tagit sig några som helst aggressiva
former, utan att det tvärtom har
uttalats erkännsamma ord om denna huvudtitels
utformning. Jag säger detta
därför att jag anser att vi i största möjliga
utsträckning böra försöka få till
stånd nationell samling i försvarsfrågan.
Intet parti borde ha intresse av att försöka
spela ut den frågan t. ex. i en valrörelse
bara därför att man skulle vilja
ha några tiotal miljoner kronor mer i

anslag än vad regeringen har ansett sig
kunna räkna med.

Fn önskan, som delas allmänt både i
riksdagen och ute i landet, är att man
så snart som möjligt skall få ned de höga
skatterna. Önskemål härom ha ju också
uttalats under dagens debatt. Jag ansluter
mig till dem som förorda skattesänkningar,
men samtidigt måste jag ge finansministern
rätt i att en skattesänkning
icke kan grundas på tillfälliga statsinkomster.
Jag vill för min del uttala den
förhoppningen, att även om det framlagda
kommittéförslaget inte nu kan genomföras
i sin helhet, så skall dock en
så stor skattesänkning som förhållandena
medge genomföras. Jag tar vidare
fasta på utfästelsen i statsverkspropositionen
att man skall undersöka möjligheterna
till ytterligare skattesänkningar
inom den närmaste framtiden.

En fråga som i stor utsträckning har
dominerat den offentliga diskussionen
under de senaste månaderna men som
knappast hittills berörts i dagens debatt
är exportkonjunkturen för skogsprodukter.
Konjunkturen på skogsområdet har,
såsom alla veta, gått upp och ned under
de gångna årtiondena. Vi ha haft ganska
långa och mycket svårartade depressionsperioder,
bl. a. i början av 1920-talet — 1922 var väl det sämsta året. Liknande
depressionsperioder ha förekommit
även under 1930-talet. Så sent som
år 1949 var det i stora delar av landet
praktiskt taget omöjligt att få till stånd
några försäljningar av skog. Under 1950
blev det ett klart omslag, vilket ytterligare
markerades under år 1951. Under
slutet av föregående år noterades en hel
del toppriser för skogsprodukter. Just
nu förefaller det åter ha blivit köpstopp
med ganska kraftiga prissänkningar.

Det förvånar mig något, måste jag säga,
att denna högkonjunktur för skogsprodukterna
på sina håll utlöst en verklig
hets mot skogsägarna, en hets som man
knappast sett maken till. Det tycks ha
väckt en olidlig avundsjuka att de
265 000 skogsägande bönderna äntligen
en gång fått bra betalt för sin skog. När
man gör jämförelse mellan tillfälliga inkomster
av skogsförsäljningar, som åt -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

minstone vad det mindre skogsbruket beträffar
till icke ringa del innebära realisation
av sparade kapitaltillgångar, och
andra samhällsgruppers varaktiga inkomster,
är man inne på klart orimliga
vägar. Skogsarbetarna ha som bekant
länge varit missgynnade jämfört med
andra arbetarkategorier, varför man inte
bör missunna dem, alt de också äntligen
fått en chans att förbättra sina villkor.

När folkpartiet under höstriksdagen
tog upp frågan om indragning av skogsvinsterna
genom en särskild beskattning,
skedde det under motiveringen att man
av löntagare och företagare begär återhållsamhet
och solidaritet vid utformandet
av inkomstkraven. Har man någonsin
hört talas om ett motsvarande hänsynstagande,
när skogsägare och skogsarbetare
blivit hårt pressade av långvariga
depressionsperioder?

Skogsägarna ha utan att knota funnit
sig i den av regeringen föreslagna och
av höstriksdagen antagna bestämmelsen,
att 25 procent av försåld skogs rotvärde
skall tvångssteriliseras som ett led i bekämpandet
av inflationen. Det må dock
icke förtänkas dem, att det väckte bitterhet,
när folkpartiet i sin beryktade motion
den 13 november 1951 yrkade på
att tvångsavsättningen skulle ökas till 40
procent, såvida icke en särskild konjunkturskatt
omedelbart pålades skogsbruket.
Vidhjärtat nog medgav folkpartiet att
ehuru de 40 procenten av rotvärdet skulle
tvångssteriliseras på fem år, skulle
dock skogsägarna kunna få ut pengarna
efter två år — mot att betala ränta för
de återstående tre åren på sina egna
pengar! Enligt den av riksdagen antagna
propositionen får som bekant skogsägaren
efter de två första åren ränta på de
insatta medlen, som också från denna
tid kunna successivt uttagas för användning
till skogsvårdsändamål.

Det länder folkpartiets landsbygdsrepresentanter
till heder, att de lyckades
få partiets företrädare i bevillningsutskottet
att låta bli att reservera sig till
förmån för denna monstruösa motion.
Jag vill påpeka att den hade en ytterst
auktoritativ prägel. Den var undertecknad
av ordföranden och vice ordföran -

Statsverkspropositionen m. m.
den i andrakammargruppen och av ordföranden
och vice ordföranden i förstakammargruppen.

Diskussionen om denna motion och
dessa skogsvinster har fortsatt i tidningarna,
och jag kanske får säga ett
par ord i detta sammanhang om ett uttalande
i en av folkpartiets tidningar
ute i landsorten, nämligen Karlstads-Tidningen,
vars chefredaktör sitter i riksdagen.
Han skrev nyligen i sin tidning
om Dagens Nyheters kampanj mot skogsägarna
följande: »Det är en rimlig begäran,
att landets största tidning med
spridning främst bland konsument- och
andra löntagargrupper i stället för att
inge dessa en snedvriden inställning om
vad som finns att ta i skatteväg av
skogsägarna sätter sig in i vad den talar
om.»

Jag kanske får ställa den frågan nu
till huvudmotionärerna här i första kammaren,
herr Ohlon eller herr Petrén,
på vilken sida de ställa sig i denna
strid mellan inflytelserika tidningar
inom folkpartiet?

Svårigheterna med jordbrukskalkylen,
som blåsts upp till så stora dimensioner,
torde såvitt jag förstår till stor del
sammanhänga med att jordbrukarnas
och deras familjers egna arbetskraft
medräknas. Detta är å andra sidan ett
fundamentalt jordbrukarkrav, som framfördes
av bondeförbundet redan vid
1936 års riksdag och från vilket partiet
inte kan vika. I motion nr 35 i första
kammaren av herr Petrus Nilsson i Gränebo
m. fl. och nr 106 i andra kammaren
av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning rörande möjligheten att
låta en höjning av prisnivån för jordbruksprodukter
komma jordbrukets arbetskraft
till godo. Huvudtanken i motionen
var — med hänsyn till på den
tiden gängse argumentation, att höjda
produktpriser snabbt skulle kapitaliseras
i form av högre jordvärden -—■ att
förbättrade priser skulle vid det större
jordbruket komma den lejda arbetskraften
och vid det mindre jordbruket ägaren
och hans familj till godo såsom höjd

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
arbetslön. När det blev aktuellt att upprätta
en jordbrukskalkyl som ledning för
prissättningen, togs bondeförbundets
förslag om sammankoppling av arbetslön
och prisnivå upp till behandling
och blev åtminstone delvis realiserat.

Allvarliga anmärkningar ha riktats
mot jordbrukskalkylen, och det kommer
säkerligen inte att underlåtas någonting,
när det gäller att få den mera
exakt. Vad som inte är berättigat är
emellertid talet om att jordbruket fått
stora summor i överbetalning för sina
produkter. Herr von Heland har nyss
gjort vissa jämförelser mellan priserna
i Sverige och andra länder. Det bör för
övrigt räcka med ett enkelt konstaterande,
att de allra flesta jordbruksprodukter
sedan många år tillbaka ligga
avsevärt högre i pris på världsmarknaden
än hemma hos oss. Som exempel
kan tagas vete och råg, som för närvarande
icke kunna köpas i utlandet
för lägre pris än omkring 70 kronor för
100 kilogram, under det att de svenska
producenterna först sista året kommit
upp till ett pris av 40 kronor.

Herr talman! All statistik är behäftad
med brister. Det gäller att komma så
nära verkligheten som möjligt, men man
kan inte förkasta ett material därför att
det inte ger en absolut korrekt bild av
verkligheten. Då skulle det inte bli någon
statistik alls. Så länge vi inte kunna
ersätta jordbrukskalkylen med någonting
bättre, få vi finna oss i att den
är behäftad med vissa bristfälligheter.

Herr PETRÉN: Herr talman! Debatten
här har från början som sig bör väsentligen
rört sig kring finansplanen. Det
var egentligen herr andre vice talmannen,
som gick ifrån ämnet genom att ge
en utrikespolitisk exposé och därefter
gå in på bakgrunden till regeringsbildningen.

Herr andre vice talmannen framhöll
som sin åsikt, att det är mycket värdefullt
att bondeförbundet gått med i regeringen.
Han uttryckte det, om jag
uppfattade honom rätt, på följande sätt:
»Hela folket bör uppskatta att bonde -

förbundet velat ställa sig till förfogande
och dela ansvaret.»

Jag tror, herr talman, inte att denna
uppskattning är så hel — inte ens inom
bondeförbundets egna led. Det första
tecknet på den nya regeringens verksamhet
fingo vi se genom fördubblingen
av fordonsskatten. Nästa åtgärd blev
att man framlade förslag om en särbeskattning
eller sterilisering av skogsbrukets
inkomster. Båda dessa åtgärder ligga
ju inte alls i linje med bondeförbundets
tidigare politik.

Herr Näsgård frågade mig om min
ståndpunkt rörande tvångssteriliseringen
av skogsbrukets vinster. Det är alldeles
riktigt att jag, som herr Näsgård påpekade,
är motionär i denna fråga. Jag
kan därför nu inskränka mig till att helt
enkelt hänvisa till motionen, där det
klart uttalas att vår huvudlinje är konjunkturvinstbeskattning.
Det är inte
möjligt för mig att här utan närmare
studium av artiklarna i fråga ge mig in
på skillnaden mellan de uppfattningar,
som framförts i Karlstads-Tidningen
och i Dagens Nyheter. Vår uppfattning
är deklarerad i motionen, där vi som
huvudlinje framföra förslag om en konjunkturvinstbeskattning.
Det är, såvitt
jag kan finna, också stor sannolikhet
för att en dylik beskattning kommer
till stånd.

Det är riktigt som herr andre vice
talmannen sade — åtminstone ser jag
det så •—■ att förslaget om konjunkturvinstbeskattning
har framförts som ett
initiativ från folkpartiet. Vi äro också
glada över att man från löntagarorganisationerna
givit sin anslutning till denna
linje.

I finansplanen klargöres hur ojämn
den nuvarande konjunkturen är. Vi anse
att det under denna speciellt ojämna
konjunktur är rimligt att man gör vissa
uppoffringar på de håll, där de stora
konjunkturvinsterna hamna. Jag kan
emellertid icke dela den uppfattning
som kommer fram i det förslag som utarbetats
inom finansdepartementet och
som går ut på en retroaktiv konjunkturvinstbeskattning.
Vi klargjorde redan
under höstriksdagen från folkpartiets

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

sida, att vi icke kunde vara med om en
dylik retroaktiv beskattning. Det har
också från olika håll framförts invändningar
mot ett dylikt förslag. Bl. a. har
Industriförbundet i en inlaga av den 3
december belyst vådorna av en dylik
retroaktiv beskattning.

Det är då märkligt, att den utredning
som utformat förslaget inte på något sätt
belyst denna sida av saken, varken principiellt
eller på annat sätt. Det synes
mig uppenbart att en retroaktiv konjunkturvinstbeskattning
är stötande för
rättsmedvetandet. Många företag ha kanske
redan disponerat sina tillgångar.
En retroaktiv konjunkturvinstbeskattning
skulle för deras del innebära, att
deras uppgjorda planer kullkastas, vilket
kan medföra svåra verkningar, då
dessa dispositioner ofta äro bindande.
Det kan heller inte vara någon mening
med —• och man synes ju heller inte ha
tänkt sig gå på den linjen —■ att man
skall göra undantag för sådana företag,
som redan ha disponerat medlen för
bindande engagemang och som därför
inte kunna klara den retroaktiva skatten.
Det vore oriktigt att gå en dylik
väg, ty det skulle innebära, att man premierar
den slösande och straffar den
sparande. Det måste därför framstå såsom
orimligt att här över huvud taget
tänka sig att göra konjunkturvinstskatten
retroaktiv.

Det är också en annan sida av förslaget
som jag måste reagera mot. Konjunkturvinstbeskattningen
tar sikte på alla
merinkomster sådan denna skatt nu har
utformats i det på finansdepartementets
uppdrag utarbetade förslaget. Man har
inte medgivit undantag för vinst, som
uppkommit genom ett företags naturliga
utveckling. Det finns inget utrymme för
att genom rationaliseringar och ökad arbetsinsats
kunna stegra omsättningen
och därmed också företagets vinst utan
att drabbas av konjunkturvinstbeskattning.
Konjunkturvinstbeskattningen bör
naturligtvis utformas så, att det blir
största sannolikhet för att man med den
nya skatten når just de stora vinster,
som betingas av konjunkturen, och att
skatten således inte drabbar sådana

Statsverkspropositionen m. m.
vinstmedel inom företagen, som framkomma
tack vare en naturlig utveckling
av företagen i fråga. Det måste därför
finnas en viss fri zon innan konjunkturvinstbeskattningen
sätter in.

Det verkar faktiskt som om man inte
hos regeringen hade sinne för de skadeverkningar,
som en beskattning av det
ena eller andra slaget kan ha. Statsministern
har under hösten framfört tanken
på en allmän exportavgift. Samma
tankegångar återkomma nu i finansplanen.
Jag vill allvarligt varna för att slå
in på en sådan linje. Vill man åstadkomma
ett köpmotstånd mot svenska varor
i utlandet, då skall man här hemma
genomföra dylika åtgärder. Det kan
inte vara till fördel för våra handelspolitiska
förbindelser att slå in på sådana
vägar. Det måste också framstå
såsom ganska oförståeligt för näringslivets
folk om man nu tillgriper dylika
metoder. Näringslivets män ha ju
under flera år ständigt fått höra talas
om vikten av att öka exporten. De ha
också gjort sina insatser för att få till
stånd en produktionsökning. Det måste
då för dem te sig mycket egendomligt att
nu lägga en särskild avgift på den exportökning
som har uppnåtts. Det är ju
ändå inte så många år sedan som på regeringens
initiativ arbetskraft omskolades
för att kunna användas inom exportindustrierna.
Man omskolade t. ex. arbetare
från byggnadsindustrien för att
de skulle kunna få anställning vid exportföretagen
och bidraga till en ökad
exportproduktion. Dylika tvära omkastningar
i politiken kunna icke vara stimulerande
för arbetsviljan.

Denna bristande blick för de negativa
verkningar, som en beskattning kan ha,
återfinnes också i finansministerns inställning
till förslaget om en sänkning
av den direkta skatten. Vi ha här i landet
ett skattetryck, som är så högt att
det obestridligen bär menliga inverkningar.
1949 års skattekommitté har på
denna punkt enhälligt uttalat följande:
»Vår undersökning rörande de direkta
skatternas verkningar har givit oss stöd
för den uppfattningen, att en lättnad i
den direkta beskattningen för närva -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
rande är ett samhällsintresse av största
betydelse. Främst med hänsyn till arbetsvilja
och deklarationsmoral finna vi
det angeläget, att det nuvarande trycket
av den direkta beskattningen mildras.»

Det kan inte sägas tydligare, tycker
jag, än vad som här har skett i skattekommitténs
resumé. Sedan 1949 års skattekommitté
avgav sitt betänkande har
genom den fortskridande penningvärdeförsämringen
skattetrycket fortsatt att
stiga. Vådorna av det höga skattetrycket
framträda än starkare på grund av penningvärdeförsämringen.
Det är allmänt
känt att när man på löntagarliåll strävar
efter att få kompensation för penningvärdeförsämringen,
så vill man även ha
kompensation för skattestegringen, vilket
naturligtvis i och för sig är fullt
riktigt.

Vi ha därför från folkpartiets sida redan
1950 och nu senast i höstas försökt
få fram ett beslut om skattesänkning. Det
är uppenbart att om finansministern
hade tagit en positiv ställning till skattesänkningsförslaget
hade detta haft ett
inflytande i modifierande riktning på
lönerörelsen. Ingen har glädje av att löner
och priser jaga varandra.

När man tar del av finansplanen och
vad som har skett under föregående år,
måste jag medge, att bilden även har en
ljus sida. Jag syftar på den ökade nationalinkomsten
under förra året. Nationalinkomsten
under fjolåret är större
än vad den någonsin tidigare varit här i
landet. Utvecklingen har emellertid också
en mörk sida, nämligen penningvärdeförsämringen.
Vad denna innebär
har belysts i andra sammanhang. Jag
har själv vid flerfaldiga tillfällen talat
om vad penningvärdeförsämringen innebär,
och jag skall därför här endast belysa
ett område, nämligen vad detta betyder
för pensionärerna.

Vi sträva här i landet mot en allmän
pensionering. Vi ha i dag i mycket stor
omfattning en pensionering gällande
tjänstemännen. Det är då av intresse att
se vilken trygghet man vunnit med dessa
pensioner, som redan erhållits. Ja,
den tryggheten är ganska skenbar mot
bakgrunden av en 20-procentig pen -

ningvärdeförsämring. Vi ha stora grupper
tjänstemän, statsanställda och kommunalanställda,
som ha fått och väl i
fortsättningen kunna räkna med rörliga
tillägg, vilka ge eu kompensation,
men hur äro möjligheterna därvidlag
för tjänstemän i privat tjänst? För dessa
har man länge strävat efter, kanske
främst från tjänstemannaorganisationernas
sida, att få till stånd en anslutning
till SPP, och så har skett på många håll.
Under de gångna åren har penningvärdeförsämringen
antingen varit mindre,
eller också ha företagen gått med på att
ge kompensation, varför pensionärerna
inte på något direkt kännbart sätt märkt
penningvärdeförsämringen. Hur kommer
det nu att gestalta sig vid en 20-procentig sänkning av penningvärdet?
Vi kunna ta en pensionär i åldern 73 år,
ansluten till SPP efter en normalplan,
och antaga att han har 6 000 kronor i
pension och en motsvarande normal familjepension.
Vad behövs det då för att
han skall kompenseras för ett 20-procentigit
penningvärdefall och för att han
skall känna samma trygghet som förut?
Jo, för hans räkning skall SPP:s premiereservfond
tillföras en summa av
12 500 kronor, detta för att han skall
uppnå en höjning av pensionen med
1 200 kronor. Det är nog inte lätt att i
dagens läge vänta sig att pensionärens
senaste arbetsgivare skall kunna göra
detta, och någon annan lär väl inte ha
intresse för saken. Det blir nämligen här
fråga om mycket stora belopp. Jag skulle
för att belysa detta vilja ta ett exempel.
I ett företag, där det finns 100 tjänstemän
och cn lönestat för dessa på sammanlagt
700 000 kronor, skulle en 20-procentig
löneförhöjning, för att man för
de aktiva skulle kompensera penningvärdefallet,
röra sig om 140 000 kronor.
Om det i samma bolag finns 10 pensionärer,
skulle man för att ge dem samma
trygghet som de hade vid ingångsläget,
innan penningvärdet försämrades,
behöva avsätta 200 000 kronor för att
höja deras pensioner.

Sedan bör också beaktas att företagen
i samband med löneförhöjningarna ha
att öka pensionsinsatserna. Om vi ta

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

en tjänsteman i aktiv tjänst med åldern
CO år, också med en väntad pension av
C 000 kronor, tror jag den årliga premien
skulle behöva ökas med ungefär
3 700 kronor. Det är uppenbart, att dessa
förhållanden komma att medföra en
sådan belastning på företagen, att, om
de helt skulle tillmötesgå pensionärerna,
detta skulle vända vinsten till förlust
för många företag. Man får nog
därför konstatera, att den trygghet, som
många pensionärer trott sig få genom
anslutning till SPP, tyvärr är skenbar.

Detta är bara ett litet exempel på bur
hårt penningvärdefallet kan komma att
drabba. Det visar vådorna av den politik,
som har förts och som har bidragit
till denna utveckling.

I finansplanen talas om försörjningsläget
såsom närmast tillfredsställande.
Jag skulle i detta sammanhang vilja beröra
ett område, där det i varje fall enligt
min mening icke är tillfredsställande.
Det gäller vår bränsleförsörjning.
Det har på detta område icke åstadkommits
en sådan lagring och en sådan beredskap,
som enligt min mening erfordras
för att läget skall kunna betraktas
såsom tillfredsställande. Bränslefrågan
är för vårt land mycket allvarlig. Bränslet
är vår stora importpost, som under
det gångna året uppgår till inte mindre
än 1,0 miljarder kronor. I runt tal 400
miljoner kronor av denna summa bar
gått till inköp av stenkol från öststater.

Frågan om vad som kan göras för att
förbättra vår bränsleförsörjning bär tidigare
behandlats här i riksdagen, och
genom riksdagens intiativ tillsattes år
1950 en utredning, som har till uppgift
att försöka föra bränslefrågan framåt
under beaktande av både ekonomiska,
handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter. För var och en som något
bär sysslat med bränslefrågor står det
alldeles klart, att det finns verkliga möjligheter
att bättre ekonomisera med
bränslen, och med teknikens utveckling
kan man också mer än skönja, att det
finns bättre möjligheter att tillgodogöra
våra inhemska bränslen än vad nu är
fallet.

I årets anslagsäskanden, som gjorts

Statsverkspropositionen m. m.
hos departementen, har från nämnda
bränsleulredning liksom från andra organ,
som syssla med bränslefrågor, äskats
olika anslagsbelopp. De belöpa sig
i vad det gäller forskning på torvens
område till 3,4 miljoner kronor. Aktiebolaget
Svensk torvförädling har äskat
2,4 miljoner kronor, och bränslekommissionen
har begärt 1 miljon kronor
enligt en inlaga av den 30 augusti förra
året — för övrigt ett anslagsäskande,
som jag för min del inte har återfunnit
men som givetvis finns omnämnt
på något ställe i statsverkspropositionen.
Bränslekommissionen har begärt
denna miljon kronor till torvforskning
utanför det statliga bolaget. Det är givet
att man inte skall monopolisera
forskningen till staten —- det gäller här
ett fält där det är tacknämligt med initiativ
från alla håll. Dessa båda anslag
komplettera enligt min mening därför
varandra. För detta ändamål, för vilket
sammanlagt äskats 3,4 miljoner kronor,
har nu i riksstaten upptagits ett
reservationsanslag på 900 000 kronor,
vilket innebär en nedprutning till en
fjärdedel.

Bränsleutredningen har vidare efter
noggrann specifikation begärt ett anslag
för annan bränsleforskning på 1 miljon
kronor. Samtidigt har från statens tekniska
forskningsråd begärts ett anslag
på 500 000 kronor, vilket väl närmast betyder
en ökning på 380 000 kronor, eftersom
man tidigare såvitt jag har kunnat
se haft 120 000 kronor till förfogande
för detta ändamål. Detta gör sammanlagt
1 380 000 kronor, och mot detta svarar
i riksstaten ett anslag av 300 000 kr.,
också det en fjärdedel av vad man begärt.
.Tåg vill nämna att ett av motiven
för tillkomsten av 1951 års bränsleutredning
var att man skulle få en viss
samordning rörande dessa anslagsäskanden.
Så har faktiskt skett i detta fall.
Bränsleutredningen har haft kontakt
med dessa olika organ och prövat ändamålen
jämfört med sina egna äskanden.

Jag skulle, herr talman, vilja vädja
till handelsministern att ta dessa frågor
under omprövning. Vår bränsleförsörjning
är ett allvarligt problem — kanske

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det allvarligaste vi ha, när det gäller
vårt försörjningsläge. Vi måste se en
smula mot framtiden på detta område.
Vår bränsleimport kommer årligen att
öka. Även vid en utbyggnad av våra
kraftstationer och kraftverk i den takt,
som förutsättes för en tioårsplan, kommer
ständigt vårt bränslebehov att öka.
Det ligger i den allmänna utvecklingen,
och det torde vara tillräckligt dokumenterat
under de gångna åren. Vårt beroende
av utlandet kommer att ständigt
öka, om icke åtgärder vidtagas för att
åstadkomma förbättringar.

Här har en utredning tillsatts efter
initiativ av riksdagen. Det har så sent
som i höstas i ett utlåtande från statsutskottet,
när det gällt finansieringen
av forskningen på detta område, tryckts
på betydelsen av dessa ting. Det kan
inte vara stor mening med att hålla sådana
utredningar i gång, om man inte
kan förvänta ett mera positivt intresse
från statsmakternas sida, och jag vill för
min del uttrycka den förhoppningen,
att ett sådant intresse i en eller annan
form kan komma till uttryck. Om
inte denna viktiga fråga beaktas, får jag
för egen del, det måste jag säga, lätt den
uppfattningen, att jag kan ha värdefullare
ting att syssla med, som verkligen
leda till resultat, än att medverka i en
utredning, där man inte kan skönja något
resultat av verksamheten.

Jag vill, herr talman, vädja till handelsministern
att ta dessa anslagsäskanden
under förnyad prövning.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Om jag fattade herr Petrén rätt,
förklarade han beträffande de skattefrågor
för skogsbruket, som jag talade om,
att han fortfarande stod på samma
ståndpunkt som folkpartiet gett uttryck
åt i motionen den 13 november 1951.
Det var värdefullt att få detta konstaterat,
tv i bevillningsutskottet retirerade
ju folkpartiets representanter klart och
tydligt från motionens ståndpunkt; jag
vet inte om herr Petrén själv satt i utskottet,
eller om det var någon annan i
hans ställe. Nu skulle det vara intres -

sant att så småningom under debatten
också få höra en förklaring av herr
Ohlon, om även han fortfarande står på
den ståndpunkt som kommit till uttryck
i motionen.

Vad beträffar konjunkturvinstbeskattningens
retroaktivitet får herr Petrén
ursäkta, om inte bara alla de övriga partierna
i riksdagen utan även pressen
fingo den uppfattningen, att folkpartiet
i sin motion och i sina talesmäns
inlägg här i riksdagen vid den tiden
åsyftade att konjunkturvinstbeskattningen
när det gällde skogsbruket skulle
vara retroaktiv. I motionens kläm står
ju bl. a., »att om riksdagen inte förelägges
förslag till konjunkturbeskattning i
sådan tid, att beslut härom kan fattas
före det för lagförslaget enligt proposition
nr 225» — alltså om investeringskonto
för skog —- »avsedda ikraftträdandet,
1 januari 1952, riksdagen måtte
antaga proposition nr 225 med följande
ändringar», som då innefattade de av
folkpartiet föreslagna skärpningarna.

Kan det möjligen vara så, herr Petrén,
att folkpartiet tyckte att det var rätt
och riktigt med retroaktiviteten så länge
det endast gällde skogen, men att, när
regeringen sedan tog upp frågan om
konjunkturvinstbeskattning även för övriga
exportnäringar, omslaget kom med
en bestämd förklaring att man inte kunde
godtaga retroaktiviteten?

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan först ge herr Näsgård
den upplysningen, att jag har deltagit i
denna frågas handläggning i bevillningsutskottet
och följaktligen väl känner
till den.

Motionen går, som jag förut sade, på
konjunkturvinstbeskattningen som en
huvudlinje. Sedan motionen var skriven,
framkom det också att vi hade all
anledning att räkna med en sådan konjunkturvinstbeskattning
—■ det var uttalanden
från regeringshåll som enligt
min mening klart visade detta. En
tvångssterilisering av skogsvinsterna hade
från vårt håll klart och tydligt angivits
endast som ett alternativ, om man

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

icke skulle få till stånd en konjunkturvinstbeskattning,
och vi förutsatte att
sådana eventuella steriliseringsåtgärder
skulle beröra icke bara skogsbruket.
När bondeförbundet tagit ståndpunkt
för denna särlagstiftning gällande skogsbruket,
är det alltså en uppfattning som
vi icke kunna dela. Där föreligger en
bestämd skillnad mellan oss och bondeförbundet.

Enligt min mening finns i denna motion
ingenting som ger uttryck för tanken
på retroaktivitet, och jag har för
min del heller aldrig varit inne på denna
tanke. Det borde framgå därav, att
motionen uppställer huvudalternativet
konjunkturvinstbeskattning till en sterilisering
gällande från och med 1 januari
1952, att man inte kan dra några sådana
slutsatser som herr Näsgård gjort och
säga, att konjunkturvinstbeskattningen
avsågs att gälla 1951 års inkomster.

Det var herr andre vice talmannen
som i dag tog upp frågan om konjunkturvinstbeskattning
och som nämnde
konjunkturvinstbeskattningen såsom ett
folkpartiets initiativ, vilket är rätt, men
han sade också att inom folkpartiet
skulle finnas delade meningar om önskvärdheten
av en konjunkturvinstbeskattning
vid en ojämn konjunktur sådan
som den vi nu ha. Jag känner inte till
att så är fallet. När herr andre vice talmannen
tog upp denna fråga, som sedan
även berördes av herr Näsgård, trodde
jag att man skulle få höra något om
bondeförbundets syn på konjunkturvinstbeskattningen.
Så blev emellertid
inte förhållandet. Herr andre vice talmannen
avfärdade frågan ganska kort
på ungefär följande sätt: Är det så att
regeringen finner en konjunkturvinstbeskattning
nödvändig —• ja, då är bondeförbundet
med på en sådan. Så enkelt
kan man tydligen på bondeförbundsliåll
se skattefrågorna. Problemen ha där
uppenbarligen förenklats!

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Det är
märkligt hur herr Pctrén kan missuppfatta
vad både lians eget parti och and -

Statsverkspropositionen m. m.
ra partier säga. Jag har liksom herr
Näsgård den uppfattningen, att folkpartiet
från början var införstått med den
retroaktiva beskattningen, och i hela
partiets tidningspress talades ju om att
detta skulle gälla de höga priserna på
skog.

Att jag i mitt första anförande sade,
att jag tyckte mig finna slingringar i
folkpartiets linje, och undrade om man
inom partiet hade olika uppfattningar,
berodde på att man fått höra en mängd
olika tydningar av folkpartiets motion.
Jag hade nöjet att före jul åhöra debatten
i andra kammaren, där det framgick
hur alla talare som icke voro folkpartister
hade fått en uppfattning av
motionen, som dock herr Ohlin försökte
komma ifrån. Det är detta som vi inte
riktigt förstå.

Och när nu herr Petrén säger, att det
är bondeförbundet som önskat en särbeskattning
för skogsbruket, så är det alldeles
felaktigt. Vi framhöllo nämligen
att vi icke gingo med på en konjunkturvinstbeskattning
enbart beträffande skogen,
utan skulle det bli en sådan beskattning,
så måste den gälla alla områden.
På den linjen stå vi givetvis fortfarande,
men att vi anse en konjunkturvinstbeskattning
otrevlig framhöll jag redan
i mitt första yttrande. Jag var, herr talman,
inte så kortfattad i fråga om konjunkturvinstbeskattningen
som herr Petrén
här låter påskina, men eftersom lian
vill höra mera från oss i det hänseendet,
har jag begärt ordet och kommer alltså
senare att i min tur anföra ytterligare
något om denna beskattning — det medliinnes
ju inte under en kort replik som
denna.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Plerr
talman! Vad beträffar bondeförbundets
ståndpunkt till en särlagstiftning för
skogsbruket i dessa frågor behöver jag
endast hänvisa till höstens beslut i riksdagen
om tvångssterilisering av skogsvinster,
vilket beslut fattades under bondeförbundets
medverkan, medan vi från
folkpartiet ställde ett yrkande om konjunkturvinstbeskattning.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Vad herr
Petrén sade senast gör saken ännu egendomligare,
ty nu blandar lian ihop kriskonjunkturskatt
och sterilisering av
skogsvinster. Jag ber att få upplysa herr
Petrén om att det är två helt olika saker.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att herr andre vice
talmannen ser väl förenklat på denna
fråga, ty en tvångssterilisering under
två år utan någon ränta måste ju innebära
en viss form av beskattning.

Herr WERNER: Herr talman! Den
statsbudget, som riksdagen nu går att
behandla, kan beteckas såsom historisk
så till vida som den omsluter den hittills
ojämförligt största inkomst- och utgiftssumma
som någonsin förekommit i
detta lands statsförvaltning. Även om
budgetens väldiga omslutning, med dess
betydande överbalansering, ger en god
bild av vårt lands ekonomiska styrka
för det närvarande, så måste dock budgetens
våldsamma expansion under de
allra senaste åren ur flera synpunkter
utgöra ett allvarligt bekymmer. Om man
jämför summan av inkomst- och förmögenhetsskatten
i den statsbudget som låg
på riksdagens bord för jämnt ett år sedan,
vilken summa då beräknas till 2,6
miljarder, med motsvarande beräknade
summa i årets budget, som slutar på 4,2
miljarder, så visar detta en ökning av
det beräknade skatteuttaget med cirka
GO procent på ett år. Detta faktum ger
en klar, men ingalunda någon alltigenom
god bild av skattetryckets våldsamma
stegring. Visserligen höjdes den beräknade
summan av de direkta skatterna
vid den slutliga statsregleringen med ytterligare
500 miljoner kronor, men kvar
står dock en stegring av 1 100 miljoner
kronor. Vissa möjligheter till en ytterligare
uppräkning av de beräknade direkta
skatteintäkterna torde inte heller
i år vara alldeles uteslutna men kunna
dock ej motses med samma visshet som

föregående år, i vart fall ej till samma
storleksordning.

Då jag här inledningsvis rört vid slutsumman
av de direkta skatterna och
den chockerande stegringen av inkomstflödet
via enbart denna post, så får ej
förbises den påtagliga stegring som även
andra inkomsposter utvisa — allt en
bild av den snabbt fortgående inflationsprocessen.
Tillsammans visa inkomstberäkningarna
en slutsumma av
cirka 7,o miljarder, eller nära 1,5 miljard
mer än den riksstat som fastställdes
för något mer än ett halvår sedan.
Det bör ej förglömmas, att dessa väldiga
inkomstbelopp måste hämtas ur nationens
värdeskapande produktion eller
dess sparade tillgångar, där slutligen
skattetryckets växande höjd kan visa sig
åstadkomma kännbara skadeverkningar
både på produktion och sparvilja.

I kapp med de växande statsinkomsterna
stiga även statens utgifter. Minst
lika viktigt och ännu viktigare än att
genom stegrade statsinkomster bringa
balans i statsbudgeten är att söka begränsa
statsutgifterna. Ingen lär dock
med framgång kunna beskylla den nuvarande
finansministern för att icke
med eftertryck söka hålla igen. De stora
utgiftsposterna äro emellertid av sådan
natur, att de icke kunna eller kanske
icke böra nedbringas. Dit höra de på
grund av det spända världsläget starkt
stegrade försvarsutgifterna, de dominerande
posterna inom femte huvudtiteln,
såsom folkpensionerna, barnbidragen,
mödrahjälpen, änkepensioner m. m., vidare
utgifterna för ett förbättrat vägväsende,
för vårt skolväsende, liksom
ock kostnaderna för en skälig lön åt de
i statens tjänst anställda. Utsikterna till
att med någon större effekt skära ned
statsutgifterna äro sannerligen inte stora,
men just detta förhållande bör utgöra en
allvarlig tankeställare att icke utan övertygande
skäl vidga statens verksamhet
in över det enskilda näringslivets områden
och ej heller utöka den flora av
nya statliga organ, som alltför lättvindigt
tillskapats under de senaste åren.
I denna samhällets byråkratiska utveckling
med nya utväxter, vilka i stället

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

för att tjäna en nyttig produktion tvärtom
binda behövlig arbetskraft i improduktivitet
och tillika öka belastningen
på statens utgifter, ligger en allvarlig
fara. Det finns anledning av uttala en
bestämd varning mot en fortsatt utveckling
på detta område, så mycket mer
som vid en lågkonjunktur en utgallring
näppeligen kan undgås.

Inför det stundande budgetarbetet
kan konstateras, att skattetrycket nu nått
en sådan höjd, att de skattskyldiga ur
alla läger ute i landet vänta av riksdagen
att allt göres för att begränsa och
lätta detsamma. Härvid kommer man in
på huruvida möjliheter finnas i årets
budgetförslag att åstadkomma en lättnad
i de direkta skatterna. Trots att de
betydande stegringarna i driftsutgifterna
på närmare en miljard kunnat täckas
genom löpande inkomster, utvisar budgeten
ett överskott av ej mindre än något
över 1 800 miljoner kronor. Av detta
överskott täckas vissa kapitalutgifter
med 764 miljoner, och kvar står alltså
ett beräknat överskott av 1 056 miljoner
kronor. Det är dock obestridligt att
detta betydande överskott kommer att
reduceras genom vissa ofrånkomliga utgiftsstegringar.
Hur stora dessa nu kunna
komma att bli låter sig för ögonblicket
ej avgöras, men även om de skulle
uppgå till belopp som finansministern
antager så återstår ändock ett överskott
av betydande storleksordning. Man
har en känsla av att detta överskott kan
komma att ytterligare stegras genom att
vissa inkomstposter komma att ge mer
än vad finansministern beräknat. Ehuru
summan av de direkta skatterna uppräknats
så kraftigt som skett, torde ändock
häri ligga en dold ytterligare tillgång,
detta delvis på grund av inflationsintäkternas
ökning, i kronor räknat,
tillika med den för året fastlåsta
progressionsskalans kraftiga höjning av
skatteprocenten för de fysiska skattepersonerna,
särskilt då för sambeskattade
makar. Genom att samma progressionsskala,
som antogs 1947, icke undergått
en anpassning till det sjunkande penningvärdet
utan nu träffar lönetilläggen
som ligga i översta inkomstskiktet, har

4 Förslit kammarens protokoll 11)02. AV 2.

Statsverkspropositionen m. m.
det statliga skattetrycket ökat på den
verkliga reallönen långt utöver vad 1947
års riksdag förutsett. Denna reella skatteskärpning
torde i verkligheten långt
överstiga den skatteminskning, som
skulle bli följden av en tillämpning av
1949 års skatteutrednings förslag beträffande
ändring av de skattefria avdragen,
progressionsskalorna och sambeskattningen.

Den föreliggande budgeten visar nu
en stark överbalansering, men det torde
vara riktigt att icke räkna med samma
dolda inkomststegring som i fjolårets
statsbudget. Ingen kan bestrida det sakligt
riktiga uti att ofrånkomliga och motsedda
ordinarie utgifter i statsbudgeten
ordentligt täckas genom löpande inkomster
allra helst under en högkonjunktur.
Att såsom nu ofta sker, till och
med från eljest omdömesgillt håll, å ena
sidan framställa krav på betydande utgiftshöjningar
och å andra sidan kräva
lika betydande skattesänkningar, där utrymme
inte finnes för sådana manövrer,
är en oansvarig politik, vilken icke kan
vinna stöd av bondeförbundet.

Om jag sålunda erkänner det riktiga
och nödvändiga i att med löpande inkomster
väl täcka de årliga utgifterna,
även sådana som äro avsedda för kapitalinvestering,
samt därutöver åstadkomma
en säkerhetsmarginal i form av ett
överskott, har jag många gånger i denna
kammare personligen gett till känna
min misstro mot teorien att en stark
överbalansering av statsbudgeten skulle
vara ett universalmedel att binda köpkraftsöverskottet
och därigenom bidraga
till att tillbakahålla inflationen. Såsom
jag tidigare framhållit, skulle det ligga
någon sanning i denna teori, om staten
hittills visat förmåga att själv sterilisera
och binda de indragna medlen. Men om
nu staten släpper ut samma pengar i
breda flöden, låt vara för kapitalinvesteringar,
över konsumentgrupper, som
kanske ha mindre förmåga att spara än
de skattskyldiga, från vilka medlen
främst komma, då har väl därmed endast
skapats ny köpkraft i andra hand,
som gör hela denna nu slitna teori till
eu tom fras. Skatten måste viil dessutom

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
alltid räknas såsom en omkostnadsfak- j
tor i produktionen, vilken i en förnuftig
driftskalkyl alltid kommer igen i varans
eller tjänstens pris, vilket konsumenten
slutligen måste betala med allt flera till
sitt värde urholkade kronor. Härigenom
påskyndas denna eviga kretsgång, som
bidrager till en fortsatt inflation. Erfarenheten
har hittills ej gett stöd åt den
uppfattningen att överbalanseringen haft
åsyftad verkan. Med den ovisshet, som
präglar den närmaste framtiden, kan
jag icke för dagen göra mig till tolk för
ett bestämt krav på ett omedelbart genomförande
av 1949 års skatteutrednings
förslag i sin helhet, till vilket förslag jag
i huvudsak kan ansluta mig med de
reservationer som anförts av herr Jonsson
i Skedsbygd.

Vad jag emellertid med bestämdhet
måste kräva — och jag tror att jag härvid
har hela bondeförbundet bakom mig
—• är att frågan om genomförandet av
vissa skattelättnader föranleder beslut
redan vid årets riksdag. Härvid syftar
jag närmast till en revision av det skattefria
ortsavdraget, avskaffande av dyrortsgrupp
I i dyrortssystemet med en
därmed följande sammantryckning av
spännvidden i systemet, effektivt lättande
av sambeskattningen och slutligen
till de stegrade penninginkomsterna
bättre anpassade progressionsskalor med
en proportionell skatt i de lägre inkomstskikten.
Jag gör dessa propåer även med
risk för att uttagningsprocenten i någon
grad måste höjas. Vid studium av budgetplanen
har jag sålunda ej övertygats
om att utrymme icke skulle finnas för
en viss skattelindring i nästa budgetårs
finansplan.

Jag ber, herr talman, att få ägna särskild
uppmärksamhet åt de våldsamma
skärpningar, som på grund av inflationen
komma att återspeglas i de ohållbara
stegringarna av förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten. Utrymme lär
väl inte i längden finnas för bägge dessa
skatteformer i det svenska skattesystemet
utan att produktionen därigenom
skadas. Vad beträffar den fortlöpande
förmögenhetsskatten är detta en skatteform,
som är nära nog enastående för

Sverige. Till sin konstruktion är den
oriktig därför att den drabbar ett värdeobjekt,
vars hela avkastning redan i
särskild ordning beskattats, men på
grund av att den ingenstans är avdragsgill
beräknas den utgå på värden, som
både i inkomst- och förmögenhetshänseende
graveras av dess egen verkan som
en ofta betydande skatteskuld. Om dess
fortvaro kan motiveras med skatteförmågeprincipen,
så kan denna hårda och
irrationella skatt icke längre försvaras
och påbyggas med den oerhört hårda
kvarlåtenskapsskatten utan att därmed
sker en allvarlig konfiskation av själva
produktionskapitalet till skada för nationens
näringsliv. Vad som närmast
måste ske är en avsevärd höjning av
det vid beräkning av förmögenhetsskatten
fria grundbeloppet, vilket nu uppgår
till 30 000 kronor. Med den höjning,
som nu sker av fastighetstaxeringsvärdena,
komma eljest rent horribla skatteförhållanden
att inträda för gruppen
fastighetsägare. Jag tänker härvid alldeles
särskilt på ägare av s. k. annan
fastighet, alltså även villaägare, för vilka
hela avkastningen ofta består av förmånen
av fri bostad.

För att åskådliggöra verkan av höjningen
av taxeringsvärdena kan jag ta
ett exempel. En fastighetsägare, vars fastighet
förut varit taxerad till 100 000
kronor, har en skuld på 50 000 kronor.
Hans behållning uppgår således till
50 000 kronor. Han får för närvarande
en förmögenhetsskatt på 120 kronor. Om
fastigheten upptaxeras till 200 000 kronor
och han fortfarande har en skuld
av 50 000 kronor skulle därmed förmögenhetsskatten
för honom stiga till ej
mindre än 920 kronor utan att realvärdet
av hans fastighet stegrats. Under
30 år skulle den mannen med räntor ha
erlagt, förutom skatt för fastighetens
hela avkastning, en ytterligare skatt å
själva förmögenhetsvärdet med mellan
40 000 och 50 000 kronor. När sedan av
hans arvingar skall uttagas en kvarlåtenskapsskatt
av betydande storlek, finnes
förvisso ej utrymme för något tal
om att han skulle häfta i skuld för skatt.
Jag gör mig till tolk för mitt partis en -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

hälliga uppfattning, då jag här kräver
en snabb ändring till en rimligare beskattning
av de genom inflationen och
omtaxeringarna uppskruvade förmögenhetsvärdena,
innan verkningarna av de
ofta hundraprocentigt höjda taxeringsvärdena
komma att göra sig gällande.

Förmögenhetsskattens verkan för samtaxerade
makar blir genom de påtalade
höjningarna orimlig. Gällande lag tillerkänner
make giftorätt med hälften i
boet, ett förhållande som till och med
författningen om kvarlåtenskapsskatten
respekterat, men vid sambeskattningen
fäster man icke något avseende därvid.

En detalj, som jag icke kan undgå att
påtala, är den ifrågasatta höjningen med
20 procent av de nyss beslutade kommunala
ortsavdragen. Teoretiskt kan en sådan
höjning anses motiverad. Men den,
som från mångåriga utredningar har erfarenhet
av hur känsligt såväl primärkommunernas
som landstingens skatteunderlag
är för rubbningar, kan inte underlåta
att uttala en varning mot ingrepp,
vilkas verkningar icke i förväg
blivit utredda. Vi stå inför betydande
stegringar i den kommunala uttaxeringen,
vilka redan nu vålla svårigheter.
Skulle det för övrigt vara oriktigt att
ifrågasätta, om inte kommunmedborgaren
i vederlag för de personliga förmåner,
som han uppbär av den kommunala
verksamheten i form av undervisning,
yrkesutbildning, tandvård, hälsovård, en
förstklassig och billig sjukvård och slutligen
en tryggad ålderdomsvård, borde
få betala något större skatt till hemkommunen
än den han utger till staten.

Det allvarligaste hindret för denna
höjning är att den medför en ytterligare
kännbar övervältring av skattebördan på
fastighetsägarna. Fastigheterna ha redan
fått vidkännas en sådan övervältring genom
de nyss höjda ortsavdragen och få
nu en ytterligare starkt ökad andel i den
kommunala skattebördan genom de ofta
hundraprocentigt höjda taxeringsvärdena.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att riksdagen anslagit
ett belopp av 120 miljoner kronor för
att täcka kommunernas minskade skat -

Statsverkspropositionen in. m.
teunderlag till följd av höjandet av ortsavdragen.
Av detta belopp behöver nu
tagas i anspråk endast 47,5 miljoner
kronor. Skulle nu den föreslagna höjningen
med 20 procent komma till
stånd, så måste bestämt förutsättas att
kommuner och landsting erhålla ersättning
av statsmedel ur det redan för samma
ändamål beviljade statsanslaget.

När det slutligen gäller den annonserade
eventuellt kommande konjunkturvinstbeskattningen
skall jag för dagen
avstå från att yttra mig över densamma,
i all synnerhet som herr von Heland förut
berört frågan.

Jag vill dock i korthet påpeka, att när
det gäller skogsintäkterna drabbas dessa
redan förut av en tillräckligt hård beskattning
på grund av att ofta under flera
år ackumulerad tillväxt uttages på en
gång. Under intervallerna mellan sådana
uttag får skogsägaren bära den extra
beskattning, som fastighetsskatten och
skogsvårdsavgifterna utgöra. Det torde
vara skäl i att här mana till stor försiktighet,
då eljest en för långt driven beskattning
ofelbart leder till en åtstramning
av tillförseln av råvaror till landets
allra viktigaste exportindustri, utan vars
medhjälp varje försök att utjämna handelsbalansen
och höja vår valutareserv
är dömt att misslyckas.

Innan jag slutar, måste jag, herr talman,
ägna några ord åt herr Ohlon, som
för en stund sedan återgav avsnitt av
en debatt som fördes i denna kammare
för två år sedan rörande statsreglcringen.
Jag tror att herr Ohlon gjorde sig
skyldig till vissa förbiseenden. Vad jag
den gången talade om var 1950/51 års
stat, vilken enligt vad det visade sig
inte ägde utrymme för den skattesänkning
med 10 procent som folkpartiet då
krävde. Dess överskott har, såsom herr
Velander framhöll, tillkommit genom en
rad av extra skatter som tillsammans
tillförde budgeten 500 miljoner kronor.

För att visa, att mina uttalanden vid
den nämnda debatten inte citerats på ett
riktigt sätt, vill jag återge desamma. Jag
talade endast om det budgetförslag varom
beslut skulle fattas, men jag förutsatte
också att framtiden kunde komma

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att visa att en skattesänkning vore möjlig.
Jag yttrade bland annat följande:
»Vad jag har gjort gällande är, att förutsättningar
icke finnas i årets riksstat
för den skattesänkning, som har föreslagits
av folkpartiet, med mindre än vi
riskera en underbalansering av årets
statsbudget, vilket vi anse vara oförsvarligt
i ett högkonjunkturläge.» Vidare sade
jag: »Jag hoppas att herr Elon Andersson
får rätt» — jag syftade därvid
på hans teori att de kommande inkomsterna
skulle visa en stegring — »och jag
gav också i mitt första anförande uttryck
åt att vi på grund av vissa omständigheter
i en nära framtid kunna
emotse ökade statsinkomster, som göra
det möjligt att genomföra den skattesänkning
vilken vi liksom folkpartiet
anse vara nödvändig.

Jag vill erinra om att jag förra året
— jag tror det var den 31 mars — i
denna kammare ingående kritiserade
det tillägg till finansplanen, som finansministern
då hade förelagt riksdagen.
Därvid gjorde jag gällande att inkomstposten
direkta skatter var upptagen till
ett belopp, som var 400—500 miljoner
kronor för lågt, och denna min prognos
har visat sig vara riktig.

Jag har, herr talman, för ögonblicket
ingenting vidare att tillägga.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag har inte blandat in herr Werner
i debatten om budgetutfallet för det
här budgetåret. Det var nämligen herr
Velander som på den punkten gav sig
ut på hal is. Jag har endast påtalat att
herr Werner i debatten i maj 1950 gentemot
herr Elon Andersson sade att det
inte fanns någon förutsättning för en
skattesänkning, med mindre än att man
riskerade en underbalansering av budgeten
för år 1950/51, vilket herr Werner
ansåg vara oförsvarligt.

I dag säger herr Werner att han i
största allmänhet hyser misstro mot
överbalanseringen såsom ett botemedel
mot inflationen. Och mot bakgrunden
av detta uttalande vill jag då erinra om
att det budgetår, varom herr Werner ta -

lade, i varje fall gav ett reellt budgetöverskott,
sedan reservationerna täckts,
på inte mindre än 372 miljoner kronor
eller nära fem gånger så stort belopp
som det folkpartiets skattepropå avsåg.

Herr WERNER (kort genmäle): Jag
kanske borde gratulera folkpartiet till
att äga en sådan framsynthet i sina prognoser,
men dessa ha dock ofta visat sig
vara föga hållbara.

Det har ju ändå inträffat någonting
efter den debatt som fördes här den 25
maj 1950. I den då föreliggande riksstaten
fanns siffermässigt intet utrymme
för den skattesänkning som folkpartiet
krävde. Men genom de inträffade händelserna
— bland annat utbrottet av
kriget i Korea —■ har hela vår finansiella
situation förändrats, och vi ha fått
den inflationsvåg över i^ndet som —
om den nu skall betraktas som en engångsinflation
eller som en fortgående
sådan —- i grunden förändrat de inkomstförutsättningar
på vilka 1950/51
års stat var byggd.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Det är alldeles riktigt att utvecklingen
har överträffat alla våra förväntningar.
Men det är inte det saken gäller,
utan huruvida det fanns utrymme för
en skattesänkning eller ej.

Det är också sant att ingen i maj 1950
kunde förutspå Koreakrigets utbrott
sommaren samma år, men vad man
kunde förutspå och vilket vi räknade
med i våra kalkyler var att den stora
investeringsuppladdningen inom näringslivet
skulle resultera i en så stor
produktionsökning, att denna gav utrymme
för en skattesänkning, därför
att skattetillflödet redan på grund av
produktionsökningen komme att stegras.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
skall villigt erkännas att de äskanden
som försvarsministern gör i fjärde huvudtiteln,
innebära avsevärda förstärk -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

ningar av vårt försvar. När de direkta
utgifterna på driftbudgeten för försvaret
enligt försvarsministerns beräkningar
öka från 1 127 miljoner kronor till 1 503
miljoner kronor, beror dock denna ökning,
såsom även försvarsministern angiver,
till avsevärd del på automatiska
utgiftsstegringar, vilka enligt försvarsministern
uppgå till 260 miljoner kronor.
Av den övriga ökningen av försvarskostnaderna,
116 miljoner kronor, bero
50 miljoner kronor på höjning av försvarsgrenarnas
materielanslag, 15 miljoner
kronor på förlängd tjänstgöring för
vissa värnpliktiga, 23 miljoner kronor
på ökade kostnader för de värnpliktigas
ekonomiska förmåner samt 28 miljoner
kronor på vissa andra anslagshöjningar.

I enlighet med vad den Lindholmska
utredningen förordar kommer försvarsministern
att framlägga förslag om ökning
av första tjänstgöringstidens längd
för huvuddelen av de värnpliktiga med
20 dagar och för värnpliktiga, vilka uttagas
till gruppcliefselever, med ytterligare
20 dagar. Vidare kommer försvarsministern
att föreslå att den provisoriskt
för budgetåret 1951/52 genomförda befälsövningen
om 10 dagar i anslutning
till repetitionsövning göres definitiv.
Den föreslagna ökningen av utbildningstidens
längd motsvarar för huvuddelen
av de värnpliktiga endast vad som går
bort under juluppehållet, vilket i regel
är 18 dagar och som av någon underlig
anledning till skillnad från uppehållet
under sommaren inräknas i övningstiden.
Det innebär alltså i praktiken att
vi få en första utbildningstid för huvuddelen
av de värnpliktiga om 9 månader.
Då första utbildningstiden i regel i andra
stater icke är kortare än 18 månader,
måste denna utbildningstid fortfarande
anses otillräcklig för att dana, icke endast
enskilt väl utbildade soldater, utan
även omedelbart vid mobilisering användbara
truppförband.

För att minska rekryteringssvåriglieterna
har chefen för armén i sommar
framlagt förslag om ändring i nu gällande
organisation i fråga om fast anställt
manskap in. in. Detta förslag innebär i
princip att fast anställt manskap kom -

Statsverkspropositionen m. m.
mer att kvarstå vid försvarsmakten till
pensionsåldern och att dessa befattningshavare,
sedan de nått 40-årsåldern och
icke lämpligen kunna användas i trupptjänst,
komma att tjänstgöra i vissa befattningar
som nu uppehållas av civil
personal. Försvarsministern har förklarat
att det icke är möjligt att nu bedöma,
huruvida chefens för armén förslag kan
komma att föreläggas årets riksdag. Med
hänsyn till rekryteringsläget vill jag
vädja till försvarsministern att om möjligt
låta redan innevarande års riksdag
taga ståndpunkt till detta för försvaret
viktiga förslag.

Försvarsministern har i en särskild
proposition framlagt förslag till plan för
flottans nybyggnader, och han följer
däri den av chefen för marinen utarbetade
planen med den ändringen, att tiden
för planens genomförande kommer
att utsträckas från 6 till 7 år, varigenom
kostnaden per år blir något lägre.
Det är glädjande, såsom också herr
Ewerlöf nyss framhöll, att frågan om ersättningsbygge
för flottan därigenom är
löst på ett planmässigt sätt. Genom att
planen utsträckes till att omfatta 7 år i
stället för 6 och då ett förhållandevis
stort antal av flottans fartyg faller för
åldersstrecket åren efter det planen utgått,
komma kostnaderna för den flottplan,
som då skall avlösa den nu antagna,
att bli förhållandevis större än
om statsrådet följt chefens för marinen
förslag.

Sedan flottan nu fått en plan för förnyelse
av fartygsbeståndet och då flygvapnet
sedan länge har en plan för förnyelse
av flygmaterielen, återstår endast
en planmässig förnyelse av marinens artillerimaleriel
och arméns tygmateriel.
Såsom försvarsministern framhållit, är
det angeläget att statsmakterna så snart
ske kan sättas i tillfälle att taga ställning
till anskaffningen av materiel för en
längre tidsperiod även beträffande dessa
områden. Endast därigenom kan anskaffningen
av denna viktiga materiel
ske planmässigt.

I petita för budgetåret 1952/53 begärde
chefen för flygvapnet ursprungligen
anslag för materielanskaffning enligt nu

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gällande plan med i huvudsak den förändringen
att han utgått från att planen
skulle utvidgas till att omfatta förstärkning
med 50 procent av ytterligare
fyra dagjaktflottiljer. På Kungl. Maj:ts
förslag beslöt 1948 års riksdag att öka
dagjaktflygets styrka med 50 procent genom
att i motsvarande grad förstärka
de tio befintliga dagjaktflottiljerna. Denna
förstärkning behövde dock icke medföra
större ökning av den fast anställda
personalen än med 14 procent, men den
skulle likväl medföra omkring 50 procent
större uthållighet hos flygvapnet
och därmed även hos försvaret i dess
helhet. Samma år beslöt riksdagen att
genomföra den föreslagna förstärkningen
vid tre flottiljer, och senare ha ytterligare
tre flottiljer fått liknande förstärkning.
Fortfarande kvarstå dock fyra
flottiljer, vilka ännu icke erhållit den
av 1948 års riksdag i princip beslutade
organisationen. I den förra året väckta
gemensamma borgerliga försvarsmotionen
yrkades att riksdagen måtte fatta
omedelbart beslut att utbygga de fyra
återstående flottiljerna till enligt 1948
års riksdagsbeslut avsedd styrka.

Under debatten härom i andra kammaren
den 23 maj förra året yttrade
herr Hedlund i Rådom följande: »Jag
kan fördenskull inte finna det försvarligt
att frågan om jaktflygets förstärkning
skjutes upp på det sätt som utskottsmajoriteten
förordar, allra helst som erfarenheterna
från Koreakriget visat just
jaktflygets stora betydelse.» Då han liksom
bondeförbundet i övrigt särskilt
starkt engagerat sig i denna fråga, hade
man haft skäl att vänta sig att regeringen
i år skulle ha framlagt förslag till sådan
förstärkning. Då ju herr andre vice
talmannen tidigare mycket intresserat
sig för dessa problem, skulle det vara
intressant att få höra, hur han nu ställer
sig till frågan om förstärkning av
dagjaktflyget. Flygvapenchefen har visserligen
efter avlämnandet av petita ansett
sig böra för närvarande avstå från
förslaget om förstärkning av jaktflyget,
enär den flygmateriel, som enligt äskandena
avsetts för förstärkning av jaktflottiljerna,
befunnits erforderlig för för -

nyelse av flygmateriel inom den nuvarande
flottiljens ram. Men dessa skäl
kunna knappast anses vara godtagbara.
Kungl. Maj:t förutsatte nämligen i 1948
års försvarsproposition att omkring
hälften av för utbyggnaden av flygvapnet
erforderliga flygplan skulle köpas i
utlandet. Under förutsättning att så sker,
bör det icke möta något hinder att utbygga
flygvapnet i den omfattning som
statsmakterna fastställde år 1948 och
som för en måttlig kostnad skulle medföra
en avsevärd förstärkning av vårt
försvar.

Av propositionen framgår icke, huruvida
vederbörande myndigheter ha undersökt
möjligheterna att anskaffa jaktflygplan
från utlandet, och det skulle
vara av intresse att få veta vilka möjligheter
som finnas härför.

I beställningsbemyndiganden för nästkommande
budgetår hava förvaltningsmyndigheterna
äskat sammanlagt 1 143
miljoner kronor, vilket innebär en ökning
i förhållande till av 1951 års riksdag
vid dess vårsession för innevarande
budgetår medgivna bemyndiganden med
inemot 700 miljoner kronor. Den största
ökningen beror på den av regeringen
framlagda flottplanen, vilken fordrar ett
bemyndigande på nära 400 miljoner
kronor. Av de av myndigheterna äskade
beställningsbemyndigandena har Kungl.
Maj:t upptagit i statsverkspropositionen
1 023 miljoner kronor. Minskningen har
huvudsakligen gått ut över arméns tygmateriel.
Vederbörande myndigheter ha
begärt bemyndiganden för anskaffning
av tygmateriel om 262 miljoner kronor,
men Kungl. Maj:t har minskat detta till
185 miljoner kronor. Den avsevärda ökningen
av bemyndigandet för armén
motiveras i huvudsak dels med ökat behov
av övningsammunition (bland annat
för granatgevär och raketgevär) och
dels med behovet att minska förefintliga
brister i krigsutrustningen, framför
allt i fråga om ammunition, och att ersätta
föråldrad materiel främst vid artilleriet
och luftvärnet med modern
materiel. Departementschefen förklarar,
»att de framlagda förslagen i och för
sig äro välmotiverade och avse anskaff -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

ningar av hög anskaffningsgrad». Med
hänsyn till budgeten anser han sig dock
icke kunna tillstyrka så stort bemyndigande
som arméförvaltningen begär.

Det är beklagligt att försvarsministern
anser sig nödsakad att vidtaga så
stora beskärningar i arméförvaltningens
äskanden. Därigenom minskas möjligheterna
att fylla de brister i krigsutrustningen,
framför allt i fråga om ammunition,
som fortfarande finnas. Vid den
föredragning, som hölls inom statsutskottets
första avdelning i höstas, påvisades
av föredragandena, att det var
nödvändigt att utlägga beställningar på
ny artillerimateriel omedelbart, om leverans
skall kunna ske inom rimlig tid.
Huruvida detta blir möjligt med de äskanden
som försvarsministern gjort
framgår icke av propositionen. Om så
icke blir fallet få vi räkna med att vårt
artilleri fortfarande under mycket lång
tid kommer att vara inte bara kvalitativt
otillfredsställande, utan också otillräckligt.
Enligt föredragandena inom
utskottet har industrien möjligheter att
leverera materiel i enlighet med äskandena.

Behandlingen av ärendena på kapitalbudgeten
ger anledning till allvarlig oro.

I samband med att riksdagen minskade
första utbildningstidens längd anvisade
också riksdagen vissa medel för effektivisering
av värnpliktsutbildningen, och
man förutsatte att denna effektivisering
av värnpliktsutbildningen skulle i viss
mån kompensera den minskade utbildningstiden.
Hittills har riksdagen för
detta ändamål anvisat 3 750 000 kronor.
Fortifikationsförvaltningen har begärt
ytterligare medel för detta ändamål, och
därvid inskränkt sig till att äska 1,5 miljoner
kronor. Från detta anslag bestridas
utgifter som i regel icke fordra
byggnadstillstånd. Kungl. Maj:t har dock
nedsatt denna summa till 1 miljon kronor.
Det hade varit önskvärt att hela
det äskade beloppet kunnat beviljas.

Allvarligare iiro kanske de beskärningar
som försvarsministern vidtagit i
fråga om flygvapnets utgifter på kapitalbudgeten.
För utbyggnad av flygfälten
har chefen för flygvapnet begärt 30

Statsverkspropositionen m. m.
miljoner kronor, men Kungl. Maj:t har
minskat detta till 19 miljoner kronor,
av vilket belopp 3 miljoner kronor äro
upptagna på tilläggsstat. Utbyggnaden
av flygfälten är nödvändig på grund av
de moderna flygplanens större landningsliastighet
och kan icke utan fara
för flygsäkerheten uppskjutas. För
bergshangarer begär chefen för flygvapnet
20,5 miljoner kronor, men försvarsministern
minskar detta belopp till 9
miljoner kronor, därav 3 miljoner på
tilläggsstat. Det torde vara klart för
alla, hur viktigt det är att man, där de
geologiska förhållandena möjliggöra detta,
bygger bergshangarer för att skydda
flygvapnets oersättliga materiel. Det är
ju eljest risk för att flygplanen bli sönderbombade
någon timme före det officiella
krigsutbrottet. Exempel härpå
finnas.

För anordnande av drivmedelsförråd
har fortifikationsförvaltningen begärt 20
miljoner kronor, men departementschefen
äskar endast 9 miljoner kronor, därav
1 miljon på tilläggsstat.

Under de senare åren ha myndigheterna
lyckats anskaffa radar i icke obetydlig
omfattning. Dessa radar fordra
emellertid uppställningsanordningar. För
anläggandet av dylika har fortifikationsförvaltningen
begärt 33,2 miljoner kronor.
Kungl. Maj:t har dock inte äskat
mer än 6 miljoner kronor, därav 2 miljoner
på tilläggsstat. Det förefaller vara
tämligen meningslöst att med stort besvär
och stora kostnader anskaffa dyrbar
materiel från utlandet och sedan
icke sörja för att denna kan ställas upp
och användas på det mest rationella
sättet.

De sammanlagda utgifterna på fjärde
huvudtiteln på driftbudgeten uppgå som
jag tidigare nämnt till 1 503 miljoner
kronor. Till detta belopp böra emellertid
läggas ytterligare 82 miljoner kronor
som Kungl. Maj:t äskat på tilläggsstat It
avseende driftbudgeten och 52 miljoner
på samma tilläggsstat avseende kapitalbudgeten
samt anslag under kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, vilka
uppgå till 83 miljoner kronor. Försvarsutgifterna
förefalla visserligen vara

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mycket höga, men de beräknas uppgå
till cirka 5 procent av nationalinkomsten,
medan i andra demokratiska stater
motsvarande kostnad på de flesta
håll uppgå till mer än 15 procent av
nationalinkomsten. Ur denna synpunkt
äro alltså våra försvarskostnader trots
de stora talen förhållandevis blygsamma.

Vår alliansfria utrikespolitik medför
nödvändigtvis ökade försvarsutgifter
utan att vi därför få den ökade trygghet
som en på förhand avtalad hjälp
från andra demokratiska stater medför.
Jag har vid åtskilliga tillfällen erinrat
om att vårt land icke i längden ensamt
kan värja sig för en angripare, utan att
vi måste räkna med hjälp. Denna hjälp
måste dock, såsom all krigserfarenhet
visar, vara avtalad på förhand. Det är
ur den synpunkten utomordentligt allvarligt
att statsmakterna vidhålla den
alliansfria utrikespolitik, som för oss i
nödens stund kan bli ödesdiger. Särskilda
betänkligheter måste det väcka,
att den utrikespolitik, som vårt land fört
under de senaste månaderna, synes isolera
oss mera från de demokratiska
staterna än vad alliansfriheten i och för
sig nödvändiggör.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Under den tidigare debatten här i dag
har herr Ewerlöf beklagat, att det inte
i finansplanen finnes intaget något uttryck
för att statsmakternas strävan är
att med sin ekonomiska politik bevara
penningvärdet. Det finns nog i finansplanen
åtskilliga värderingar, som utan
vidare kunna översättas med detta uttryck,
men jag vill fästa uppmärksamheten
på att det allra klaraste uttrycket
för vår strävan i det hänseendet återfinnes
i trontalet, där det heter: »Den
ekonomiska politiken måste därför alltjämt
inriktas på jämvikt i samhällsekonomien
och ett fast peningvärde.» Jag
tror därför att herr Ewerlöfs önskan i
detta avseende har blivit tillgodosedd.

När man vill dra upp linjer för den
ekonomiska politiken under den närmaste
framtiden, och när man vill fin -

na grunder för en budget, får man ha
en viss föreställning om den ekonomiska
utvecklingen. Den kan man inte få på
annat sätt än genom att man gör en konjunkturbedömning,
att man försöker göra
klart för sig, hur man tror att det ekonomiska
livets förlopp kommer att bli
och vilken bild konjunkturen kommer
att uppvisa.

Det är klart att denna konjunkturbedömning
under alla omständigheter måste
bli en gissning. Om vi sätta oss ned
och söka se framåt och skapa oss en
uppfattning om hur ekonomien kan ställa
sig i framtiden, komma vi underfund
med att det finns förutsättningar för helt
olika konjunkturförlopp. Det gäller då
att välja det som man finner vara det
sannolikaste.

Det är till exempel helt naturligt om
man i dag skulle säga: »Nog finns det
möjligheter för att det kommande året
skall komma att bjuda en ännu starkare
internationell spänning, en forcering av
rustningarna.» Skulle någonting sådant
ske, kommer det att skapa ökad knapphet
på varor, prisstegringar och tendenser
till en ökad inflation. Vi veta ju att
när president Truman härförleden riktade
sitt budskap till kongressen, lade
han närmast fram denna konjunkturbedömning
och varnade för att det kunde
bli en sådan utveckling. Men man kan
naturligtvis också fråga sig: »Kommer
det inte att gå på rakt motsatt sätt? Kommer
det inte att bli en internationell avspänning,
och komma inte rustningsansträngningarna
att bli mera måttliga?
Kommer det inte att bli mera gott om
varor, och kommer det inte att bli en
prissänkning och därmed depressiva
tendenser?» Inte heller denna utveckling
kan anses utesluten. Det är nog svårt att
välja det ena eller det andra, av dessa
alternativ. Vi måste nog försöka komma
något närmare verkligheten, och då ha
vi att utgå från den verklighet som är
i dag.

Vi fråga då: Hur ser det ut i vår ekonomi,
i Europas ekonomi och i världens
ekonomi just nu, och vilka tendenser
till utveckling åt olika håll kunna vi
skönja? Jag tror vi få säga, att det na -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

turligaste för oss att göra är att grunda
vår betraktelse på en sådan konjunkturbedömning,
och det är detta som vi ha
gjort. Uet är det som finansplanen vilar
på, och det är det som budgeten har sin
grund i. Denna bedömning ser i allra
största korthet ut så här. Vi kunna vänta
en fortsatt, splittrad konjunktur i Europa.
Det kommer att fortsättningsvis
vara en stark efterfrågan på strategiska
varor. Det kommer med all sannolikhet
att bli en avmattning i konsumtionsvarusektorn
bland annat som följd av den
alltjämt ökade liberaliseringen, handelns
liberalisering som gör att konsumtionsvarorna
ställas till förfogande i större
utsträckning än tidigare. Vi kunna räkna
med att det blir god sysselsättning,
vilket inte kommer att utesluta lokala
svårigheter, beroende på konjunkturens
splittrade utseende. Men dessa lokala
svårigheter böra kunna övervinnas. Det
finns inte några egentliga risker för att
vi skulle kunna få en strukturell arbetslöshet.
Det kan också bli vissa avsättningssvårigheter
för en del av vår exportindustri,
och vi få räkna med en
viss konjunkturavmattning. Det är troligen
inte möjligt att väsentligt driva
upp vår exportproduktion, och blir det
samtidigt en avmattning i konsumtionsvarusektorn,
är det all sannolikhet för
att det sammanlagda resultatet blir en
viss minskning av produktionen som
helhet. Det är den bild, som vi försökt
göra oss av den närmaste framtidens
konjunkturläge och som ligger till grund
för finansplanen och budgeten. Men när
vi använda denna grund, bortse vi inte
från nödvändigheten av att vara beredda
på en omkastning, att det kan hända
någonting som gör att läget ter sig på
annat sätt.

Om man emellertid går ut ifrån den
konjunkturbedömning som jag här nu
antytt, kan man nog säga, att utsikterna
för det år som nu kommer icke te sig
på något sätt avskräckande. Det finns,
som herr Ewerlöf tidigare sagt här, en
ökad stabilitet från och med slutet av
förra året. Inrikes sett iir det ju egentligen
bara en sak, som i detta liige utgör
ett i viss mån oroande element. Det iir

Statsverkspropositionen m. m.
frågan: Hur kommer inkomstbildningen
att te sig under nästa år? För inkomstbildningen
kommer givetvis lönesättningen
att spela en stor roll. De nu pågående
och de senare kommande avtalsförhandlingarna
få därför en väsentlig
betydelse. Som alla veta bär det förts
förhandlingar mellan å ena sidan regeringen
och å andra sidan båda parterna
på arbetsmarknaden. Det har också förts
förhandlingar mellan regeringen och de
politiska partierna. Resultatet av dessa
förhandlingar har i alla fall blivit, att
man nu fått fram en gemensam grundval
för avtalsrörelserna. Alla ha varit införstådda
med att lönesättningen bör grundas
på den principen, att löntagarna
böra ha kompensation för förra årets
eftersläpning och en rimlig andel i den
presumtiva produktivitetsstegringen.

Nu är det visserligen sant, att meningarna
äro delade om hur stor en rimlig
kompensation för eftersläpningen
kan vara i ören per timmar eller i procent
av lönen och om hur stor del av
produktivitetsstegringen som bör tillkomma
löntagarna. Därom röra sig ju
också förhandlingarna, men jag tycker
att man ändå bör ha klart för sig, att
mycket är vunnet, om man så att säga
kan föra förhandlingarna på samma
grund, om man använder samma språk,
om man rör sig inom ett område som är
gemensamt för förhandlingarna.

Herr Strand har i dag riktat kritik
emot vissa delar av finansplanen. Jag
har tillåtit mig säga där, att vi räkna
med en produktivitetsstegring för nästa
år av 3 % och om man anser att en skälig
del åt löntagarna också är 3 % samt
vidare räknar ut att eftersläpningen för
alla löntagare gemensamt är cirka 2 %,
kommer man till 5 %. Denna siffra finner
herr Strand för låg, och om den saken
vill jag inte uttala något omdöme.
Det är alldeles klart, som herr Strand
här antydde, att niir vi säga 3 % i produktivitetsstegring,
ha vi inte tagit hänsyn
till fjolårets produktivitetsstegring,
och jag förstår mycket väl, att man från
löntagarhåll finner skäligt att få kompensation
även på den punkten. Jag vill
bara fästa uppmärksamheten vid att re -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sultatet av förra årets produktion redan
är använd för olika ändamål, så att det
egentligen där inte finns mera att disponera
än vad som kan ligga i de stora
lagren och i valutareservens ökning. Då
uppstår ju alltid den frågan: Hur långt
kan man tumma på dessa reserver?

Vidare anmärkte herr Strand, att jag
icke tagit i betraktande, alt en lönestegring
måste som en konsekvens medföra
prisstegringar inom vissa branscher och
att det alltså kräves en kompensation
även för dessa prisstegringar. Jag förstår
mycket väl, att detta är ett löntagarnas
krav. Jag vill bara säga, att om
det kravet leder till att man kommer
utanför utrymmet av samhällets resurser,
så kan man ju inte få utrymme för
en sådan kompensation på annat sätt än
genom en penningvärdeförsämring. Det
är kanske nödvändigt; det kanske inte
kan undvikas, men konsekvenserna äro
uppenbara.

Men, som sagt, det är ju alldeles påtagligt
och naturligt att olika parter på
arbetsmarknaden ha olika meningar,
och framför allt är det väl klart att dessa
olika meningar med styrka träda
fram, så länge man icke kommit i närheten
av varandra vid förhandlingsbordet,
vilket jag inte vet om man har. Vi
ha gjort våra utredningar; vi ha framlagt
det material som kan finnas rörande
samhällets resurser för allmänheten
och för parterna. Nu tillkommer det
parterna att draga sina slutsatser. För
vår del kunna vi i ett samhälle, där vi
icke vilja ha en reglerad arbetsmarknad,
bara hoppas att deras slutsatser skola
bli sådana att de låta sig inpassa i en
stabil samhällsekonomi.

Herr Ewerlöf säger, att jag i finansplanen
lagt ansvaret för penningvärdet
på arbetsmarknadens parter. Jag vill bara
säga, att det tror jag är att läsa för
ensidigt. Den punkt som herr Ewerlöf
citerade hänförde sig till en konjunkturbild,
som icke nu är men som kan komma,
och det är väl fråga om inte det i
samhällsekonomiens intresse är riktigt,
att om den konjunkturbilden blir verklighet
väsentligen genom avtalen på arbetsmarknaden,
så få arbetsmarknadens

parter reda ut den situation de på det
sättet skapat. Jag tror inte det är något
fel i det. Nej, det är inte alls så, att vi
för vår del vilja lägga det direkta ansvaret
på arbetsmarknadens parter. Det är
bara det, att vi måste säga till dem, att
om ni göra så och så, kommer detta att
leda till att vår samhällsekonomi råkar
ur balans. Då säger herr Ewerlöf, att
det kan man ordna genom att skapa ett
bistrare ekonomiskt klimat, så reder det
ut sig självt. Herr Ewerlöf! Jag tror inte
det finns någon statsmakt, som är i
stånd att skapa ett ekonomiskt klimat,
som tvingar arbetsmarknadens parter
att hålla sig inom resurserna i ett konjunkturläge,
som är mycket starkt splittrat
— där å ena sidan vissa delar av
näringslivet har mycket höga vinster,
medan andra näringsgrenar kippa efter
andan. Det är likadant i alla länder. Det
finns inga länder, där man icke på samma
sätt som vi försöker tala med arbetsmarknadens
parter. Man brukar ju
ofta hänvisa till ett mönsterland — det
har funnits flera, men det ena efter det
andra har så småningom fallit bort, och
nu är det bara Schweiz kvar. Jag har
noga studerat hur man gör i Schweiz,
och jag får säga, att på de allra flesta
områden finns det icke någon principiell
skillnad mellan den politik vi föra
och den som Schweiz för — inte på arbetsmarknadens
heller.

Jag skulle här bara vilja slå fast, att
om lönesättningarna hålla sig inom en
måttlig ram — för min del tänker jag
inte säga, vad jag tror är den yttersta
gränsen — skall det nog bli möjligt för
oss att bibehålla ekonomisk stabilitet,
helt enkelt därför att vi under förra
året, som jag tidigare påpekat, ha så väsentligt
stärkt våra resurser, att vi ha
fått en större valutareserv och mycket
stora varulager.

Nu sade herr Ohlon i sitt anförande i
förmiddags, att det är äventyrligt att
man nu, som regeringen här tänker sig,
på nytt minskar lagren. Där har herr
Ohlon tagit fel; den förutsättning vi ha
i tankarna innebär icke någon minskning
av lagren. Vi förutsätta endast, att
de stora lagren icke ytterligare ökas,

Fredagen den 18 januari 1952 fin.

Nr 2.

och vi tro att detta kommer att gå till
på det sättet, att de osedvanligt stora
lagren av konsumtionsvaror — t. ex.
textilvaror och skor — undan för undan
komma att minskas. Dessa stora lager
trycka ut varorna på marknaden, vilket
de många realisationerna just i dessa
dagar bära vittne om. Det kommer att
bli en minskning av dessa lager, och
detta ger oss möjlighet att i stället öka
våra lager av råvaror — bränsle, järn
och många andra ting — utan att därför
lagrens sammanlagda volym kommer
att förändras. Någon minskning av
lagren ha vi däremot icke räknat med.

Men lika väl som vi ha vår uppmärksamhet
riktad på inkomstsidan och därmed
på konsumtionssidan tror jag det
är klokt att vi fortfarande hålla ögonen
öppna även för vinsterna och för den
allmänna lusten att investera.

Herr Ewerlöf gjorde här en invändning
i vilken han hävdade att vinsterna
egentligen inte innebure någon som
helst fara. De bara skapa reserver och
ökade möjligheter till bättre löner i
framtiden. Men samhällsekonomiskt är
det ju inte så. Inkomsterna, var de än
flyta in, användas i stort sett under
samma år för att skapa konsumtion,
eventuellt via investeringar. Vinsterna
komma in, den som gör dem sätter dem
i rörelse för en ökad investering och
tar därmed i anspråk arbetskraft och
material, eller också sätter han in pengarna
i affärsbankerna och dessa låna
ut dem så att de bli underlag för en ekonomisk
verksamhet. Följaktligen gå pengarna
ut i rörelsen. Det är därför vinsterna
utgöra en stimulans till ökade investeringar,
som hota den samhällsekonomiska
balansen.

Vi tro nu att den investeringsavgift
som beslöts i höstas kommer att bli ett
gott komplement till byggnadsregleringen
när det gäller att hålla tillhaka lusten
och möjligheten att investera. Förhandlingarna
mellan riksbanken och
kreditinstituten ha nu hunnit så långt,
att de såvitt jag kan förstå komma att
leda till att ett avtal träffas, som medför
att en icke ringa del av affärsbankernas
likvida medel hindes för vissa bc -

Statsverkspropositionen m. m.
stämda tidsintervaller. Det betyder, att
det under den tid ett sådant avtal gäller
finns mycket ringa utrymme för en
finansiering kreditvägen av plötsligt
uppflammande spekulativa företeelser,
t. ex. en starkt ökad benägenhet att importera.
Jag kan inte se annat än att vi
därigenom få ett utomordentligt gott medel
att hålla penningmarknaden stram
och därmed också en möjlighet att hålla
tillbaka t. ex. lusten att investera genom
att öka på lagren.

Herr Ohlon menade, att jag här begagnade
samma metoder som Xerxes
gjorde när han piskade Hellespontens
böljor; det var bara det, att i stället för
Hellespontens böljor satte han in de
svenska bankdirektörerna. Jag tror att
herr Ohlon kan vara ganska lugn för de
svenska bankdirektörernas ryggar. Det
kommer nog inte att bli någon piskning.
Jag tror att vi nu som så många gånger
förr skola komma överens utan att det
blir så stora meningsmotsättningar. Det
är nämligen så, att på vissa punkter råder
ett gemensamt intresse hos samhället
och hos bankerna att här komma till
en viss ordning.

Det framgick av herr Ewerlöfs anförande
att han naturligtvis vill ha en rörlig
ränta, och det skall jag för min del
inte förvåna mig över. Han anser att det
skulle bli ett helt annat resultat om man
tillämpade en rörlig ränta och försökte
sig på en kreditåtstramning, som ledde
till att räntorna stege och att det bleve
dyrare att få krediter. Det är en gammal
tvistefråga oss emellan Jag skall
inte ta upp den till diskussion här. Det
är ju inte två månader sedan vi utförligt
gingo igenom alla argument för och
emot, och det har faktiskt inte inträffat
någonting sedan den gången, som har
lett till att vi alls ha anledning att revidera
våra åsikter på något håll.

I fråga om vinstproblemet är det min
bestämda mening att det avtal som vi ha
med skogindustrierna om prisutjämningsavgifter
är ett mycket verksamt medel.
Under förutsättning att det inte blir
ett alltför våldsamt prisfall på skogsprodukterna
under 1952 komma mycket betydande
belopp att bli steriliserade på

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

den vägen. Dessa prisutjämningsavgifter
kompletteras, som vi allesamman veta,
med insättningar på spärrkonto av
skogsinkomster och med den konjunkturskatt
som nu är under förarbete.

Jag tror inte att någon skall bestrida
att tillgången på sparmedel för att möta
investeringsbehoven ökas genom budgetens
överbalansering och att budgetöverskottet
därför är ett mycket gott medel
för att underbygga den samhällsekonomiska
balansen. Den synpunkten,
d. v s. behovet av ett budgetöverskott,
tillgodoses i det nu framlagda budgetförslaget,
men jag tror inte att någon har
kunnat undgå att finna, att det överskott
som där förekommer är bra mycket svagare
än det var i den riksstat, som riksdagen
fastställde förra våren —- för att
nu inte tala om det utfall av det löpande
budgetårets budget som vi alla
känna.

Jag skulle kunna konkretisera verkningarna
av denna vinslindragning via
budgetöverskott genom att ta fram några
exakta siffror. Vi veta nu att under
1951 har minst 500 miljoner kronor av
vinstmedel blivit steriliserade, inte bara
formellt utan i anda och sanning som
från början var tänkt. Pengarna ha
kommit till riksgäldskontoret, de ha gått
därifrån till riksbanken mot statsobligationer
som gått tillbaka till riksgäldskontoret.
Pengarna ha icke kommit till
användning i den allmänna rörelsen.

Under förra kalenderåret utgjorde
överskottet i statens rörelse likaledes en
halv miljard kronor, och jag skulle vilja
ställa den frågan: Hur mycket mindre
stram skulle inte penningmarknaden ha
varit i detta land, om dessa 1 000 miljoner
kronor hade varit ute i rörelsen på
vanligt sätt? Därför vill jag understryka
vad dessa åtgärder betyda och fästa uppmärksamheten
på att för nästa år komma
vid en något så när bibehållen konjunktur
dessa belopp att stiga till det
dubbla inom båda områdena. Det kan
då hända att man närmar sig den punkt,
som professor Ohlin talade om förlidet
år, när han frågade: Kommer inte en
sådan åtstramning kanske rent av att bli
för stark? Det ha vi inte mycket erfa -

renhet av. Skulle det inträffa, finns det
ju emellertid remedier emot det.

Det har i dag inte från oppositionens
sida ifrågasatts att budgeten skulle vara
fel beräknad, och det gläder mig. Man
har accepterat det budgetöverskott som
har framräknats i budgeten. Men jag vill
i det sammanhanget påpeka att detta
överskott dock är en relativ sak, och det
måste vi ha i åtanke. Såsom jag har
nämnt här förut måste man, när man
gör upp budgeten, gå ut från en viss
föreställning om konjunkturförloppet, tv
därav bero ju statens inkomster. Det är
under en sådan förutsättning som inkomsterna
bli de 7 800 miljoner, som vi
ha räknat med. Men det är klart att inkomsterna
kunna bli större, om det nämligen
följer en inflationistisk utveckling
med högre priser och högre inkomster
för skattedragarna. Det kan också hända
att staten får ett mindre belopp, om utvecklingen
skulle bli depressiv. Då minska
inkomsterna både för företag och
enskilda personer samt för staten. Man
får därför ha klart för sig att hållfastheten
i beräkningarna beror av om de
förutsättningar komma att vara för handen,
med vilka här räknats.

Jag säger detta inte minst därför att
det i den föregående diskussionen redan
har förts en hel massa resonemang om
hur felaktigt jag har spått, hur felaktigt
herr Werner har spått, herr Velander
har spått, och jag vet inte vilka det var
som herr Ohlon apostroferade i förmiddags.
Det är klart, att när jag våren 1950
försökte visa att det komme att bli
omöjligt att få statens inkomster att gå
ihop om man skulle genomföra en skattesänkning,
så hade jag gjort en konjunkturuppskattning
så gott det var möjligt
för mig den gången. Jag hade kanske
kunnat veta bättre, men jag skäms inte
för att jag inte den gången visste att det
skulle komma att bli ett krig i Korea vid
midsommar samma år. Jag gratulerar
folkpartiet till det större förutseende
som detta ju alltid har i sådana avseenden,
ehuruväl förutsägelserna ibland
kanske ha samma karaktär som den pytiska
sibyllans spådomar.

Man överdriver gärna det budgetöver -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

skott för 1951/52 som här räknats fram.
Jag skulle tro att det kommer att röra
sig om 1 000 miljoner eller något mer
när allting blir framräknat. När man nu
talar om hur oerhört vi missbedömde läget
när den löpande budgeten fastställdes,
så kan jag bara nämna att jag den
gången inte trodde att inkomstutvecklingen
skulle nå en sådan höjd under
1951 som den gjorde. Därför vill jag
säga, att när vi i dag verka att vara
överens om budgeten, så få vi inte glömma
att budgetöverskottet, de 1 050 miljoner
som vi nu tala om, är beräknat under
förutsättning att den konjunktur håller
som vi gått ut ifrån i våra beräkningar.

Det är ju inte jag som har beräknat
inkomsterna. Det har riksräkenskapsverket
gjort. Detta bär gått ut från en sådan
konjunkturbedömning som den jag här
har antytt. Det har räknat med att det
blir en måttlig inkomststegring nästa år,
och under den förutsättningen får staten
tydligen dessa inkomster. Jag har
inte funnit någon anledning att justera
siffrorna på andra punkter än där en
ändring motiveras på grund av dispositioner
som Kungl. Maj:t sedermera har
gjort. Vi få då en inkomstsumma på 7,8
miljarder.

På budgetens andra sida ha vi de utgifter
som äro upptagna i statsverkspropositionen
så långt vi ha kunnat lägga
fram dem. Vi ha lagt fram alla utgifter
där beloppet nu kan på något sätt fastställas.
När man då drar dessa utgifter
från inkomsterna får man ett formellt
överskott på 1 050 miljoner kronor. Det
verkliga beloppet blir 950, men jag kan
lika väl gå ut ifrån 1 050 -— det är för
mig alldeles likgiltigt.

Nu veta vi emellertid att det kommer
åt bli ökade utgifter, som vi i dag icke
kunna fastställa till beloppet. Det blir
höjda löner för alla statsanställda, och
detta kommer att dra med sig vissa förhöjningar
av statens pensioner. Hur
stort belopp det blir vet jag inte. Det vet
ingen. Men oppositionspartiernas ledare
kunde ju roa sig med att skaffa sig en
bild av det. Ni ha ju här i bänkarna en
och annan partivän, som är engagerad

Statsverkspropositionen m. m.
i löntagarorganisationer. Hur vore det,
herr Ohlon och herr Ewerlöf, om ni
ginge och frågade dem, vilken uppfattning
de ha om det procenttal, varmed de
statsanställdas löner nu komma att stiga?
Och när ni fått ett sådant procenttal,
så multiplicera det med siffran 31
miljoner. Det är nämligen så att för varje
procent, varmed de statsanställdas löner
och dessutom statens pensioner stiga,
kommer det att kosta 31 miljoner
kronor. När ni sedan ha fått denna produkt,
kunna ni ju draga den från budgetöverskottet.
Det är klart att ni kunna
göra vissa justeringar med hänsyn till
att en del av det som staten betalar ut
kommer tillbaka i form av skatt och att
en del kommer på affärsverken. Men
kom ihåg, att även den sistnämnda delen
påverkar statsinkomsterna därigenom
att vinsterna bli så mycket mindre, i
den mån man inte tvingas att höja taxorna.
Dra sedan också ifrån ett lämpligt
belopp för de jordbrukssubventioner,
om vilka vi alla tyckas vara ense. Då ha
ni inte några 1 050 miljoner kvar, då ha
ni ett mycket lägre belopp. Hur mycket
lägre beloppet är vet jag inte, men det
blir väl inte ens hälften.

Då närma vi oss det budgetöverskott,
som kommer att föreligga under de förutsättningar
som jag har angivit. Jag frågar
då: Är ett sådant budgetöverskott
för stort?

Det är dock så, att inte ens oppositionspartierna
ha ansett att vi skola vara
utan ett budgetöverskott. Man har visserligen
tyckt, att jag har varit alldeles
för överdådig med mina krav på budgetöverskott,
men här komma vi nu
fram till ett budgetöverskott, som kanske
kommer att röra sig om fyra till
sju procent av statsinkomsterna, och då
kan man väl på allvar fråga, om detta
budgetöverskott ens överstiger vad oppositionspartierna
kunna anse vara ett
rimligt budgetöverskott. Det är den fråga
jag ställer: Kommer detta budgetöverskott
att vara för stort?

Nu vill oppositionen binda regeringen
föi- en sänkning av den direkta statsbeskattningen,
en sänkning enligt 1919
års skattekommittes förslag, som skulle

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kosta staten cirka en halv miljard i inkomstbortfall
per år. Jag fäster uppmärksamheten
på att kommittén ju inte
har föreslagit att vi skola genomföra
detta förslag just nu. Därom har kommittén
inte yttrat sig. Emellertid vill
oppositionen, att vi skola binda oss för
att komma med förslag i detta avseende
till årets riksdag. Visserligen kan
man säga, att denna halva miljard inte
kommer att falla bort i statens inkomster
med hela beloppet under nästa budgetår,
ulan bara med en tredjedel. Det
är alldeles riktigt. Men året därpå kommer
hela beloppet att bortfalla, och jag
frågar: Ha vi då alltså starkare budget
år 1953/54 än år 1952/1953? Vem vet
någonting om det? Det vet ingen någonting
om! Vi skola alltså satsa på en oviss
framtid.

Jag skulle vilja tillägga, att vi däremot
veta, att om våra beräkningar äro
riktiga, skulle budgeten nästa år icke
tåla denna skattesänkning, utan det
skulle komma att bli underskott i stället
för överskott i budgeten.

Men lika bekymmersamt är ju, att det
överskott som jag här har talat om och
som till slut kommer fram, ju uteslutande
består av tillfälliga statsinkomster.
Det är inkomsten av de skatter, som vi
ha beslutat för att därmed dämpa överkonjunkturen.
Det har varit min uppfattning
hela tiden, att dessa skatter
skola avskaffas i samma takt som konjunkturerna
mattas, och denna uppfattning
håller jag fast vid. Då är det väl
ganska bekymmersamt att säga: Vi skola
grunda denna skattesänkning på dessa
tillfälliga inkomster, vi skola ta rubb
och stubb av dem för att möjliggöra
skattesänkningen. Man kan naturligtvis
resonera som så, att om dessa inkomster
falla bort, kommer det väl andra inkomster
i stället. Man kan t. o. m.
sträcka sig så långt, att man säger, att
det väl alltid blir någonting. Men jag
frågar: Visar inte det en ganska lättvindig
inställning att resonera på detta
sätt?

Jag anförde en liten liknelse i andra
kammaren, och jag skall framställa den
här också. Jag tänker mig att en person

har lust att köpa en fastighet, han frågar
om dess pris, och han får veta, att
de lindrigaste betalningsvillkoren innebära,
att han skall betala en viss handpenning
och därjämte 3 000 kronor om
året under en viss tid framåt. Han vet,
att han inte har några stadigvarande inkomster
som räcka till för en sådan kapitalamortering.
Han har däremot händelsevis
i år tillfälliga inkomster, som
skulle göra det möjligt för honom att
betala detta belopp. Men han vet att de
falla bort, och han vet inte om han får
andra i stället. Det finns människor
som göra sådana affärer; somliga tjäna
på dem och andra förlora på dem.

Men jag frågar: Skola vi sköta statsfinanserna
på detta spekulativa sätt?
Det kan hända att oppositionen vill det
så länge den är i opposition, men regeringen
vill det inte. Vi tro inte att det
skulle vara klokt.

Men vi erkänna utan vidare, att ett
genomförande av det förslag till skattereform,
som 1949 års skattekommitté
lagt fram, skulle vara i högsta grad nyttigt
därför att det skulle medföra en
mycket lindrigare skatt. Jag tycker
dock, att man inte skall överdriva skattesänkningen.
Jag tror att det kommer
att göra folk i högsta grad desillusionerade,
om man talar för mycket om den,
ty den är rätt måttlig. Det skulle emellertid
vara ytterligt välgörande, om
man vid genomförandet av denna reform
skulle kunna få frågan om de sambeskattade
äkta makarnas taxering löst
och ur världen. Och ännu viktigare skulle
det vara, om man kunde komma därhän,
att man, såsom kommittén tänker
sig, kunde göra den statliga inkomstskatten
proportionell för det stora flertalet
skattebetalare.

Vi underskatta inte på något sätt dessa
stora fördelar utan vilja medverka till
att de uppnås. Även vi önska nämligen
genomföra en skattelättnad, så långt det
ekonomiska läget medger det. Men vi
äro inte i dag beredda att säga, att det
kommer ett förslag till denna riksdag.
Vi tycka att vi behöva överväga frågan
mycket noga och göra klart för oss, om
det är möjligt att genomföra reformen

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

med bibehållande av sunda statsfinanser.
Vi vilja åtminstone ha så mycket
bättre sikt över framtiden som vi kunna
vinna genom att vänta ytterligare någon
månad. Men det är regeringens mening
att ta ståndpunkt i så god tid, att det,
om ståndpunkten blir positiv, skall kunna
komma ett förslag till denna vårriksdag.
Vi komma dessförinnan att pröva,
hur stor den omedelbara skattesänkningen
kan bli och på vad sätt vi skola
kunna trygga reformens varaktighet. Det
går ju inte här att bara säga: Nu sänka
vi skatten i år, och ha vi inte råd nästa
år, få vi ändra igen. Vi skola komma
ihåg, att en väsentlig del av reformen
består i att man ändrar skatteskalorna,
och dem kan man inte ändra varje år.

Man har sagt, att det är ett särskilt
skäl till att man borde fatta beslutet
nu. Det spelar ingen roll för den prövning
som regeringen kommer att underkasta
denna sak, men jag tycker att jag
skall säga ett ord också om det. Man
menar, att om ett sådant skattesänkningsförslag
framlades i god tid, skulle
det få ett välgörande inflytande på de
nu pågående avtalsrörelserna.

Jag har tillåtit mig att för ett par månader
sedan fråga löntagarnas representanter
om den saken, och jag har
fått det beskedet, att de inte kunde
lova att det skulle ha något som helst
inflytande på detta års avtalsrörelser.
Det är väl också ganska naturligt, eftersom
proportionalismen i de lägre inkomsttagarnas
skatt inte kommer att
träda i kraft och inte kan träda i kraft
förrän den 1 januari 1953 och således
inte gärna kan påverka avtalsläget under
kaledernåret 1952.

Nu förstå vi i regeringen mycket väl,
att vilken ståndpunkt vi än intaga under
den närmaste tiden till denna fråga,
ge vi oppositionen möjligheter till angrepp.
Vad man kommer att säga, om
det inte blir något förslag i år, sväva
vi inte i okunnighet om. Det ha vi redan
hört till leda. Och vad man kommer
att säga, om det lägges fram ett förslag,
kan man också räkna ut. Då kommer
oppositionen att säga: Ja, så pressade vi
ändå fram förslaget till slut!

Statsverkspropositionen m. m.

Jag unnar gärna oppositionen nöjet
att få sprida föreställningar som sakna
grund. Men jag vill nämna, att bakom
vårt handlande ligger någonting helt
annat än rädslan för kritik. Däri ligger,
att vi ha den fasta förvissningen, att det
viktigaste i dagens läge är att konsekvent
fullfölja en stram ekonomisk politik
för att därmed ytterligare säkra
stabiliteten i landets ekonomi, och detta
kan man göra endast om man upprätthåller
sunda finanser. Vi tycka, att det
skulle vara ganska lättsinnigt att slappna
av i samma ögonblick som det ser
ut att finnas utsikter till framgång. Men
vi underskatta inte betydelsen av ett
minskat skattetryck. Den skärpning av
skattetrycket, som penningvärdeförsämringen
har medfört, bör inte låsas
fast, och därför kommer regeringen allvarligt
att söka utvägar att så snart som
möjligt föreslå en skattereform. Men vi
komma som sagt inte att göra det på bekostnad
av statsfinansernas sundhet.

Det har åtminstone i andra kammaren
i dag viftats med ett litet hot. Man
säger att det är valår och att regeringen
och dess understödjande partier få vänta
sig folkets dom. Det äro vi beredda
på. Men vi frukta inte folkets dom, ty
erfarenheten visar, att menige man i de
flesta fall icke vägrar att ge sitt förtroende
åt den som gör vad läget kräver,
även om åtgärderna inte te sig särskilt
populära för ögonblicket.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet påpekade alldeles
riktigt i början av sitt anförande, att
konjunkturbilden för närvarande är mer
än vanligt splittrad. Och såsom ett vittnesbörd
om hur splittrad konjunkturbilden
är, skulle jag vilja ta ett exempel.
Den 12 december 1951, alltså kortare
tid iin en månad innan statsverkspropositionen
framlades, förekom här
i första kammaren en debatt angående
investeringsavgiften och stcriliseringsavgifter
av skogsinkomsterna. Vid det tillfället
gjorde herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet gällande, all det

€4

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

formella budgetöverskottet för 1952/53
uteslutande skulle komma att härstamma
från tillfälliga inkomster. Det var
därför omöjligt att sänka skatterna.

Mindre än en månad senare, alltså i
statsverkspropositionen, redovisar herr
finansministern ett beräknat överskott
för budgetåret 1952/53 på 1 056 miljoner
kronor, av vilket belopp 415 miljoner
kronor utgöra tillfälliga statsinkomster.
Den här gången hade väl ändå
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tagit till hälften för mycket
i överkant.

Nu säger herr statsrådet, att om lönerna
stiga mer än vad resurserna medge,
måste resultatet bli, som jag nämnde i
mitt första anförande i dag, en löneinflation.
Jag vill ännu en gång understryka
tragiken i att vi skola befinna
oss i det läget, att det är på parterna på
arbetsmarknaden som saneringen av vår
samhällsekonomi ytterst beror.

Jag ber att få tacka för den komplimang,
som herr statsrådet gav oss i folkpartiet
för att vi i maj månad 1950 förutsågo
det en månad senare utbrytande
Koreakriget. Det gjorde vi verkligen
inte, men det var andra skäl, som kommo
oss att intaga den attityd, som vi
gjorde vid det tillfället. Men den stora
felkalkylen gäller dock inte budgetåret
1950/51, utan budgetåret 1951/52, och då
var ju redan Koreakriget i gång, om vilket
väl också regeringen hade vissa kunskaper.

Vid debatten i maj månad 1950 hänvisades
till de ökade statstjänarlönerna
såsom utgörande ett hot emot den stabiliserade
budgeten, och vi kunde då
svara den gången: Ökas statstjänstemannalönerna,
ökas också samtliga andra löner
inom riket, och följaktligen blir det
ökade skatteinkomster. Jag föreställer
mig att marginalskatten i genomsnitt ligger
någonstans omkring 30 å 35 procent
för det stora flertalet medborgare i samhället.
Om alltså nu statstjänarna skulle
få en löneökning, där varje procent kostar
31 miljoner kronor, föreställer jag
mig att staten i stället kommer att få
igen dessa pengar från hela samhället.
Men jag vill å andra sidan ge finansmi -

nistern det erkännandet, att här gäller
det att se upp på alla håll och kanter,
så att man inte ökar utgifterna på de olika
staterna.

Herr finansministern sade också någonting
om att vi äro någon sorts lättsinniga
spekulanter och att vi kunna vara
det, eftersom vi inte ha det direkta
ansvaret för vad som sker. Men är det
ändå inte på det sättet, herr finansmiminister,
att alla våra förslag, från vilket
håll de än må komma, ytterst bottna
i vissa spekulationer?

Herr EWERLöF (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till finansministern
säga att jag inte har mycket att invända
mot det sätt, varpå han polemiserat emot
mig, ty han kom slutligen dock fram till
att konstatera det som ytterst skiljer oss
åt. När jag talade om att tonläget i årets
finansplan var annorlunda än i fjolårets,
berodde det på att man mellan raderna
utläser en viss passivitet och att regeringen
ställer sig som åskådare i ett förlopp,
som, såsom jag uttryckte det, den
inte längre liar i sin hand.

I fjol fingo vi dock veta, att vi stodo
inför en engångsinflation, och redan
detta begrepp gav vid handen att här
måste vissa bestämda regleringar ske,
men sedan detta skett, måste det hela
knytas till och stabiliseras. Nu hör man
ingenting om detta, men väl om att här
kan bli en fortsatt inflation, och då sökte
jag resonera mig fram till vad det är
i detta läge som skulle betinga denna
inflation och som skulle kunna sägas
ligga utanför vår egen förmåga.

Det talas här i statsverkspropositionen
om att man får räkna med influenser
utifrån och att det inte kan begäras, att
vi skola kunna klara annat än det som
ligger inom vår egen förmåga. Då ville
jag göra gällande, att den situation vi
befinna oss i, är en typisk sådan situation,
som det borde ligga inom vår egen
förmåga att klara. Men vi ge uttryck för
en oro som knytes till resultatet av pågående
löneförhandlingar, och inte
minst när man ställer emot vartannat å
ena sidan vad finansministern säger om

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

utrymmet för sådana löneförhöjningar
och å andra sidan vad herr Strand här
förklarat som sin syn på saken, har
man anledning att bli utomordentligt betänksam
inför vad som här skall komma
att ske. Och om det nu blir eu ny inflationsvåg
via inkomstbildningen, vill jag
ha fastslagit att det är ett resultat, som
hör till det som borde ha legat inom vår
egen förmåga att förebygga. Och på vilket
sätt? Jo, genom skapandet av ett
annat ekonomiskt klimat. Finansministern
bestrider nu att det skulle vara
möjligt att göra detta, och det är det
som den stora bestående meningsskiljaktigheten
emellan oss sedan flera år
tillbaka gällt. Vi mena att det genom en
rörlig penningpolitik skulle ha varit
möjligt att skapa ett annat ekonomiskt
klimat. Detta hade kunnat ske, om man
på arbetsmarknaden haft klart för sig,
att riksbanken icke kommer att tillhandahålla
penningmedel för att ytterligare
lyfta upp vår kostnads-, pris- och lönenivå,
utan penningmängden kommer att
hållas inom sådana gränser, att detta blir
omöjligt; man måste från företagarnas
sida undvika sådana ökade omkostnader,
för vilka de inte kunna räkna med att
få täckning genom fortsatt penningflöde.
Det är således denna avgörande skillnad
i fråga om den ekonomiska politiken,
som vi här återigen stå inför.

Jag skulle vilja säga att jag kan med
förtroende överlämna åt framtiden att
skilja mellan oss vem som har haft rätt,
men det ledsamma är att vi aldrig få
tillfälle att försöka den metod vi ha pläderat
för. Det kommer aldrig att erkännas,
om inte utvecklingen blir tillfredsställande,
att det beror på detta förhållande,
utan det kommer att sägas att det
beror på många andra omständigheter.
Vi få alltså i praktiken icke möjligheter
att visa upp alt det är just på denna
punkt det hela brister, och det är det
som är det ledsamma för oss.

I fråga om vinsterna har jag inte sagt
annat än i sammanhang med den ifrågasatta
konjunkturvinstbeskattningen, att
det på litet längre sikt är fördelaktigare
även ur löntagarsynpunkt att dessa onormala
vinster få användas till reserver

Första kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
inom företagen i stället för att de användas
till omedelbar konsumtion. Jag
bestrider inte betydelsen av den sterilisering,
om vilken finansministern här
talade. Finansministern nämnde att varje
höjning med 1 procent av statstjänarlönerna
och pensionerna skulle kosta 31
miljoner kronor. Det står i finansplanen,
att »eftersom varje höjning med en enhet
av det rörliga tillägget innebär en
kostnadsökning för statsverket med närmare
20 miljoner kronor är det» etc. Jag
vet inte, varifrån siffran 31 miljoner
kommer.

Vad slutligen skatteförslaget beträffar
försökte jag, tyvärr inte i finansministerns
närvaro, vädja till honom att låta
den betänketid han här talade om få
leda till att detta i och för sig billiga
förslag, billigt i varje fall i den meningen,
att det är skäligt och rimligt,
blir genomfört.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det finns, för att nu börja med herr
Ewerlöf, naturligtvis en bestämd skillnad
mellan förra årets läge och detta års läge.
Då kunde vi något så när räkna ut
att förhållandena i utlandet skulle medföra
en prisstegring, att denna skulle
komma att leda till lönestegringar i kompensationssyfte
och att dessa lönestegringar
skulle komma att medföra konsekvensprisstegringar.
Då kunde man alltså
säga, att vi hade att vänta denna anpassning
till världsprisnivån. Men i år
är läget faktiskt ett annat. Om det icke
inträffar något oförutsett som påverkar
vår ekonomi utifrån — det kan ju inträffa
något sådant — så är det klart att
försämringar i penningvärdet här hemma
bero på oss själva — därom är jag
alldeles överens med herr Ewerlöf, och
jag har tillåtit mig säga, att inkomstbildningen
här helt naturligt kommer att
spela en betydande roll.

Nu tycker jag inte, licrr Ewerlöf, att
vi skola vara så bekymrade ens för herr
Strands tal. Ty det är väl klart att herr
Strand bör vara så optimistisk som möjligi,
medan jag bör vara lagom pessimistisk
och herr Kugclberg bör vara mycket

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
pessimistisk — därmed är ju inte sagt
att det inte till slut skall kunna åstadkommas
ett hyggligt resultat i alla fall.
Vi få väl vänta och se.

Sedan vill jag bara säga, att jag ofta
får det intrycket att herr Ewerlöf tror,
att om man från riksbankens sida låter
bli att trycka och distribuera sedlar, så
skulle det bli omöjligt att höja löner och
priser. Detta är absolut felaktigt. Det
skulle bara betyda att det skulle skapas
ett slags pengar vid sidan om statens
pengar. Det är inte därpå det beror, om
vi skola kunna stoppa löne- och prisskruven,
utan statens ekonomiska politik,
i den mån den skall medverka till
ett bistrare ekonomiskt klimat, bör gå
ut på att försvåra för människorna att
få höjda vinster och andra inkomster,
och då behövs det inte så mycket sedlar.
Men jag tycker att om pengarna skola vi
inte tala så mycket. Jag undrar, om inte
hälften av alla våra sedlar ligger i byrålådan,
så konstigt det än kan låta, och
det är ingen mening att dra in sedelmängden
i debatten i det här sammanhanget.

Så har jag bara en förklaring att göra.
Vi ha i finansplanen tillåtit oss att
säga, att en ökning med en enhet av det
rörliga tillägget är lika med tjugo miljoner
kronor. Men här vågade jag inte
använda uttrycket »enhet», därför att
det betyder någonting annat, utan i stället
»procent av lönen», ty det var då lättare
att göra den räkneoperation, som
jag väntade att herr Ewerlöf skulle göra.

Så några ord också till herr Ohlon!
Det finns ingen motsättning mellan mitt
sätt att resonera den 12 december förra
året och i dag. Jag hade den gången i
mina beräkningar tagit med en ökning
av de anställdas löner, och därför blev
det på det sätt som det fortfarande är,
att när vi ha givit ut de pengarna, så
återstår ett budgetöverskott som endast
består av tillfälliga inkomster. Det har
jag försökt visa här i dag, och det var
det jag menade den gången också.

Jag förstår att jag nog uttryckte mig
en smula oförsiktigt, när jag talade om
statstjänarna. Jag gav herr Ohlon möjlighet
att säga, att en del av dessa peng -

ar, som de anställda kunna få i ökade
löner, komma tillbaka till staten i form
av skatt. Men det är inte riktigt på det
sättet, därför att det i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning är räknat
med en viss inkomststegring, så att det
är endast i den mån som inkomststegringen
blir större än vad riksräkenskapsverket
har räknat med, som det
kommer att bli en ytterligare inkomst
för staten — för att uttrycka saken enkelt.

Jag skulle bara ytterligare vilja säga,
att jag inte anförde Koreakriget som orsak
till att nu löpande budgetår ger ett
överskott som är större än vad vi tänkt
oss.

Till slut vill jag säga att det är klart,
att när man skall göra någonting som
inriktar sig på framtiden, blir det alltid
en spekulation, en spekulation från
min sida och en spekulation från herr
Ohlons sida, men det är givet att jag
är mera försiktig i mina spekulationer
än herr Ohlon.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! När finansministern talar om
herr Strand och att vi inte skulle vara
oroliga för honom, vill jag bara säga
att jag inte har uttalat något klander
mot vad herr Strand anförde. Jag finner
det fullkomligt naturligt från hans
utgångspunkter. Jag riktar mitt klander
mot regeringen, ty om det här händer
någonting, är det inte arbetsmarknadsparternas
fel, utan det är regeringens
fel.

Om jag får återknyta till skatteförslaget,
så har jag levt i den föreställningen,
att detta förslag från skattedelegationens
sida innefattade, att det skulle träda i
kraft från och med den 1 januari 1953.
Lagtexten är avfattad med hänsyn till
detta datum. Jag har utgått ifrån, att
delegationen enhälligt förordat den tidpunkten
för förslagets genomförande.

Jag har inte ett ögonblick varit tveksam
om att de 160 miljoner kronor, som
ett genomförande av förslaget skulle
kosta för det kommande budgetåret, äro
möjliga att få in i budgeten utan några

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

som helst statsfinansiella vådor. Och vad
nästa år beträffar har jag tillåtit mig att
hänvisa till den utredning, som finansministern
talade om skulle igångsättas
för att överväga att eventuellt, om
så skulle behövas, ersätta inkomstbortfallet
med skatteinkomster av någon annan
karaktär. Därför menar jag att det
icke kan vara något som äventyrar statsfinansernas
sundhet, om man nu verkligen
skrider till denna befriande gärning
att genomföra skatteförslaget från och
med den 1 januari 1953. Herr finansministern
skall alltid kunna påräkna medverkan
från min sida när det gäller att
bevara statsfinansernas sundhet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 20, med förslag till förordning om
förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under år
1952 avsluta första tjänstgöring;

nr 24, angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats till
Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län, m. m.; samt
nr 25, med förslag angående användningen
av den tilläggsskatt å bensin,
som under tiden den 1 april 1948—den
31 december 1950 uttagits vid yrkesmässigt
bedrivet fiske.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
år 1951 församlade revisorers berättelse
angående riksbanken.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers berättelse om den år 1951 av
dem verkställda granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning
för tiden 1 juli 1950—30 juni 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksbanken
om pension åt innehavaren av
lunchserveringen vid riksbankens huvudkontor
fröken Ellen Johnson.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 21, av herr Larsson, Nils August,
m. fl., om förrättande av kyrkofullmäktigeval
vid samma valförrättning som
borgerliga kommunala val;

nr 22, av herr Hansson m. fl., om
statsbidrag till stiftelsen Militärhemmet
i Karlskrona;

nr 23, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till personalvårdsverksamhet;

nr 24, av herr Andersson, Elon, m. fl.,
om ändrad organisation av arbetsförmedlingskontoret
i Hofors;

nr 25, av herr Lindblom, om statsbidrag
till anställning av en helavlönad
ombudsman vid länsnykterhetsnämnden
i Kopparbergs län;

nr 26, av herr Nyström, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till mödrahjälp;

nr 27, av herr Spetz m. fl., om ökat anslag
till byggande av fiskehamnar;

nr 28, av herr Hällgren m. fl., om ökat
anslag till bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder;

nr 29, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till byggande av broar;

nr 30, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till förvärv av billinjer för statens
järnvägars räkning;

nr 31, av herr Andrée, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till inredning och utrustning av nya lokaler
vid Lunds universitet;

nr 32, av herr Nilsson, Hjalmar, om
beredande av högre tjänsteställning åt
laboratoriebilrädet Elsa Nyholm;

nr 33, av herr Wislrand in. fl., angående
anslag för uppehållande av den aka -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Interpellation ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.

demiska musikverksamheten vid Stockholms
högskolor;

nr 34, av herr Larsson, Nils Theodor,
och herr Bengtson, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter; nr

35, av herr Nilclasson m. fl., om viss
ändring i grunderna för statsbidrag till
anordnande av skolskjutsar;

nr 36, av herr Andersson, Birger, och
herr Boo, om statsbidrag till utgivande
av tidskriften Folklig kultur;

nr 37, av herr Hansson m. fl., om höjning
av anslaget till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 38, av herr Lundqvist, om familjepensionsrätt
för efterlevande till vissa
befattningshavare, som varit i statens
tjänst eller tillhört någon av staten övertagen
enskild pensionskassa;

nr 39, av herr Pålsson m. fl., om årligt
understöd åt förre vägarbetaren Nils
Oskar Molander;

nr 40, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om rätt för skogsarbetare m. fl. att vid
taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader; nr

41, av herr Jansson, Fridolf, m. fl.,
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för viss kostnad
för stenröjning;

nr 42, av herr Mogård in. fl., om höjning
av militärpastorernas arvoden;

nr 43, av herr Elowsson, Nils, in. fl.,
om ökat anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd;

nr 44, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
för beredande av tillfälligt understöd åt
fiskare;

nr 45, av herr Spetz, om inrättande
av en befattning som fiskeriattaché;

nr 46, av herr Karlsson, Gustaf, och
herr Andersson, Karl, i anledning av
Kungl. Majrts framställning om anslag
till säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg;

nr 47, av herr Spetz, om anslag till ett
statligt undersökningsfartyg av fiskebåtstyp; nr

48, av herr Persson, Karl, och herr

Jansson, Fridolf, om ändrade grunder
för producentbidraget för mjölk; och
nr 49, av herr Larsson, Nils August,
m. fl., angående en revision av församlingsindelningen
i riket.

Interpellation ang. åldringsvårdens
aktuella läge m. m.

Herr ANDERBERG erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Antalet
åldringar i vårt land har sedan lång
tid tillbaka befunnit sig i tillväxt. Denna
ökning kommer att fortsätta ännu i
flera årtionden. Antalet personer över 65
år var sålunda år 1940 610 000 men kan
1980 beräknas vara 1 075 000. Denna situation
aktualiserar en rad olika frågor
dels av samhällsekonomisk natur dels
rörande den vård och hjälp som detta
hastigt växande antal åldringar kommer
att behöva. Situationens allvar understrykes
ytterligare av det förhållandet
att den del av vår befolkning som befinner
sig i de produktiva åldrarna 20—
65 år icke kommer att undergå någon
motsvarande utveckling. Antalet personer
i dessa årsklasser utgöra f. n. omkring
4 miljoner och kommer under innevarande
årtionde att minskas något
men beräknas under 1960- och 1970-talen komma att uppgå till omkring 4,2
miljoner.

Intresset och uppmärksamheten kring
åldringarnas speciella problem har under
de senaste åren ökat i en utsträckning
som är glädjande och värdefull.
Man måste känna stor tillfredsställelse
med att det nu finns ett allmänt intresse
för denna viktiga fråga, som tidigare
huvudsakligen endast diskuterats bland
kommunalmän och socialvårdsexperter.
Man kan emellertid konstatera att den
debatt om åldringsvården, som förekommit,
utmärkts av en genomgående
tämligen kritisk ton.

Ålderdomshemmen ha kritiserats och
även myndigheternas strävanden inom
åldringsvårdens område har utsatts för
en skarp kritik. Även om den kritik
som framförts i viss utsträckning kan
ha varit överdriven, vill jag kraftigt un -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Interpellation ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.

derstryka behovet av energiska åtgärder
på detta område. Statsmakternas strävanden
att genom förbättrade pensioner
och bättre bostäder öka möjligheterna
för de gamla att leva sitt eget oberoende
liv äro värda allt erkännande och
det är av vikt att man går vidare på
den inslagna vägen. Ålderdomshemsreformens
genomförande bör fortgå, i varje
fall i vad avser den kvalitativa delen
av det fastställda principprogrammet. En
annan sak, ytterst viktig ur samhällsekonomiska
synpunkter, är att antalet
ålderdomshemsplatser troligen icke behöver
bli så många, som vi höllo för troligt
bara för några år sedan. En förutsättning
härför är dock att vårdmöjligheterna
för kroniskt sjuka, sinnessjuka
och sinnesslöa utbyggas så att
kommunerna kunna befrias från vissa
vårdfall, som nu belasta ålderdomshemmen
på grund av bristande vårdresurser
på andra områden.

I en situation, då antalet personer i de
höga åldrarna kraftigt ökar, är det emellertid
motiverat att man undersöker,
vilka andra vårdmöjligheter än ålderdomshemsvård,
som kan komma i fråga
för åldringarna. I propositionerna angående
anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten
har det vid flera tillfällen
påpekats vilka hjälpbehov, som göra sig
gällande bl. a. för åldringarnas vidkommande.
Emellertid visar erfarenheten att
den sociala hemhjälpens utbyggnad icke
kan ske med den snabbhet som erfordras,
därest man inom rimlig tid vill nå
några resultat för åldringsvårdens vidkommande.
Möjligheten att hastigt rekrytera
en så kvalificerad kår, som våra
hemvårdarinnor utgör, måste anses utesluten.
I detta läge har uppmärksamheten
riktats på möjligheterna att på
andra vägar lösa denna fråga. Erfarenheter
från gjorda försök visar att man
med framgång har kunnat engagera ett
antal i hushållsarbete kunniga kvinnor

för arbetsuppgiften att under några timmar
dagligen lämna ett antal åldringar
behövlig hjälp. Det förhåller sig säkerligen
på det sättet, att en utbyggnad av
möjligheten till hemhjälp i en utsträckning,
som medgåve att hjälp i mera betydande
utsträckning kunde lämnas åt
gamla personer, skulle göra det möjligt
för många gamla att kvarstanna i sina
hem. Efterfrågan på den numera rätt
så kostsamma ålderdomshemsvården
skulle därigenom kunna minska. Ur flera
olika synpunkter vore detta en lycklig
lösning. De flesta åldringar önskar säkerligen
helst av allt bo kvar i sina
gamla hem så länge som möjligt, och
detta skulle i en hel del fall gå för sig
om några timmars hjälp och tillsyn varje
dag kunde lämnas dem. Med hänsyn
till den villrådighet och tveksamhet, som
genom de senaste årens diskussion kring
åldringsvården uppstått på många håll
i vårt land, föreligger ett behov av ett
klarläggande av läget och av statsmakternas
inställning till lösningen av det
viktiga problem, som vården av de gamla
utgör redan nu och i ännu högre
grad kommer att utgöra i framtiden.

Jag får därför till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att lämna
en redogörelse för åldringsvårdens aktuella
läge och för statsmakternas inställning
till de problem, som aktualiserats
i den förda debatten om åldringsvården? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammaren åtskildes kl. 5.24 eftermiddagen.

In fidcm

G. H. Berggren.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Fredagen den 18 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Statsverkspropositionen m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1 och 2.

Herr BENGTSON; Herr talman! Remissdebatten
ger vissa riktlinjer för den
politik, som kommer att föras under det
kommande året. Även i dag har debatten
gett vissa anvisningar om den ställning,
som partierna komma att inta i olika frågor,
fastän det alltjämt föreligger oklarhet
på åstkilliga punkter.

I någon mån brukar remissdebatten
också ge en återblick på vad som skett
under det gångna året. Ser man tillbaka
på 1951, måste man nog säga, att det i
många avseenden var ett gott år för vårt
land. Industriproduktionens volym ökade
med 4 procent, och även på många
andra områden uppnådde vi stora produktionsökningar.
Exportförhållandena
voro de bästa tänkbara o. s. v. Allt var
dock inte gynnsamt. Det fanns företeelser
under det gångna året, som man inte
alls önskar upprepade. Dit hör inflationen,
som fick en betydligt starkare utveckling
än vad optimisterna i början av
året trodde. Det mest dystra arvet från
1951 är väl dock, att det synes bli mycket
svårt att behärska situationen för det
år som nu börjat. Skola vi ha möjlighet
att bevara penningvärdet, fordras det säkerligen
hårda och i många fall impopulära
åtgärder. Med det vidgade regeringsunderlaget
finns det möjligheter att föra
en fastare politik, som kanske kan ge
bättre möjligheter att skapa ett fastare
penningvärde. Frågan är dock i vilken
utsträckning som oppositionspartierna
komma att inte bara i ord utan också i
handling medverka till inflationsbekämpande
åtgärder. En del av de yttranden,
som ha fällts under dagens debatt tyda

på att man inte har riktigt det intresse
som vore önskvärt därvidlag. Man får
hoppas att det inte uteslutande blir tanken
på tredje söndagen i september, som
kommer att diktera oppositionspartiernas
handlande.

Jag tror dock inte, att de åtgärder som
beslutas av regering och riksdag komma
att räcka till. Det har visserligen sagts
att ingripanden icke skola ske på arbetsmarknadens
område, och därom äro vi
väl alla eniga, men jag är övertygad om
att såväl arbetsmarknadens olika grupper
som företagarna måste visa återhållsamhet
i sina krav. Vi kunde under den
svåra krigstiden 1939—1945 efter omständigheterna
någorlunda bevara penningvärdet,
och det borde väl också finnas
möjligheter att göra det under nuvarande
förhållanden. Det kommer dock
inte att lyckas, om anspråken ständigt
skola befinna sig några steg före vårt
lands produktionsmöjligheter.

När riksdagen nu börjar sitt arbete
och skall ta ställning till olika utgiftsposter,
är det all anledning att beakta
propåer om återhållsamhet med utgifterna.
Detta innebär givetvis icke, att varje
utgift skall avvisas. Både ekonomiska och
andra skäl kunna tala för att anslag höjas
och att pengar beviljas för nya ändamål.
Man måste, för att nämna ett
exempel, hälsa med största tillfredsställelse
att anslaget till vägarna höjts så
kraftigt. Krav på ytterligare höjning och
även på nya anslag komma säkerligen
inte att saknas.

Årets remissdebatt blev som väntat i
stor utsträckning en debatt om skatter.
Även om budgeten är överbalanserad
med 1 056 miljoner kronor, så får nog
finansministern, även om detta vid första
påseendet förefaller vara en mycket
stor summa, hålla hårt om den köttbiten,
ty det blir många som komma att hugga
efter den.

En avsevärd del av budgetöverskottet
bör enligt vad man begär på många håll,

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

användas för skattesänkningar. Jag tror
att alla lia den meningen, att i varje fall
en del av överskottet skall användas till
skattesänkningar. Alla äro medvetna om
att de progressivt utformade skatteskalorna
vid ett sjunkande penningvärde ha
medfört en betydligt hårdare beskattning
än vad som egentligen varit avsett. Frågan
är dock, hur långt man kan gå i fråga
om skattesänkning. Av de överbalanserade
1 056 miljonerna är det 541 miljoner
som komma från ordinarie inkomster
och som således kunna komma i fråga
för skattesänkning. De övriga 415 miljoner
kronorna härröra från tillfälliga inkomster
som icke böra tagas i anspråk
för skattesänkningar. Skulle man konsekvent
genomföra skattekommitténs förslag,
skulle detta minska budgetöverskottet
med 480 miljoner kronor. Det skulle
då alltså endast finnas 61 miljoner kronor
i reellt överskott. Jag tycker för min
del att detta är en alltför knapp marginal.
Finansministern har redan före
middagspausen visat att det kan bli fråga
om ganska stora utgiftsökningar. Därför
bör man nog vara försiktig i fråga
om skattesänkningar. Kunde man komma
så långt att man kunde genomföra
skattekommitténs förslag men samtidigt
fastställa uttagningsprocenten till 110,
så har man nått en sänkning, som i totalbeloppet
motsvarar ungefär 50 % av vad
skattekommittén föreslagit.

När folkpartiet, här representerat av
herrar Ohlon och Petrén, har framfört
krav på skattesänkningar, har man gjort
det mot bakgrunden av budgetöverskottet
under nu löpande budgetår och därmed
har man velat visa, att man skulle
ha haft rätt när man tidigare framfört
sina krav på skattesänkningar. Om det
nu är riktigt som folkpartiet påstår, att
det trots allt finns anledning att räkna
med att det i den nya budgeten kommer
att finnas utrymme för skattesänkningar,
måste det betyda att man på det hållet
ser ganska pessimistiskt på utvecklingen
under det kommande året. Det
måste nämligen innebära att man på
det hållet räknar med att inflationen
skall fortsätta, vilket kommer att medföra
en fortsatt klättring uppåt på skal -

Statsverkspropositionen m. m.
teskalorna. Det måste vara ett dylikt
resonemang som ligger bakom folkpartiets
yrkande om stora skattesänkningar.
Har man en sådan inställning redan vid
årets början, således att inflationen skall
fortsätta, kan det med skäl frågas, om
man på det hållet verkligen med allvar
vill vara med om att vidtaga åtgärder
för att söka råda bot på inflationen.
Herr Petrén talade om konjunkturskatten.
När herr Petrén gav en replik till
herr andre vice talmannen om vårt partis
inställning, kanske det finns anledning
att något erinra sig hur utvecklingen
varit. Jag har samma uppfattning
som herr andre vice talmannen,
att koalitionsregeringens bildande var
en riktig åtgärd. Den uppfattningen hade
jag tillfälle att deklarera redan under
remissdebatten i höstas.

Herr Petrén kom med en pessimistisk
förutsägelse om vårt parti. Även om det
kanske inte alltid är anledning att fästa
så stor vikt vid Gallupundersökningarnas
resultat, vill jag dock erinra om att
man genom en indiskretion allmänt fått
kännedom om Gallups politiska index,
vilket visar på en helt annan utveckling
än den som herr Petrén talade om.
Ifrån september till december hade vårt
parti tvärtom hävdat sig väl och kunde
till och med uppvisa en liten ökning,
medan folkpartiet hade fått vidkännas
en mycket kraftig tillbakagång under
samma tid.

När herr Petrén säger, att det skulle
vara en hel del inom vårt parti, som
skulle vilja lämna partiet, därför att
vårt parti vill genomföra en del åtgärder
i fråga om skogsvinsterna, som anses
obehagliga för dem som komma att
drabbas därav, vill jag erinra om att allting
är relativt. De åtgärder, som vi varit
med om att genomföra, d. v. s. införandet
av spärrkontoavsättning för skogslikvider,
äro väl ganska milda mot vad
som föreslagits i folkpartimotionen. Gallups
siffror kanske också gc en liten
fingervisning om utvecklingen.

Herr Petrén deklarerade vidare att
folkpartiet icke kunde medverka till en
retroaktiv konjunkturvinstbeskattning
för 1951. Den saken har redan debat -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
terats här tidigare under dagen, men
det kanske är anledning att återkomma
något till den. Motiveringen till skattens
införande var de stora konjunkturvinsterna
under år 1951. Folkpartiet hade
väl, när man skrev sin motion, inte
möjlighet att bedöma hurudan utvecklingen
skulle bli under år 1952. Det
var närmast en vikande konjunktur under
slutet av året för skogsinkomsternas
del. Läser man folkpartimotionen, finner
man i klämmen en hemställan om
att »riksdagen måtte begära att Kungl.
Maj:t ville snarast, dock senast i januari
1952, framlägga förslag till beskattning
på av konjunkturerna framkallad vinst,
som uppstått utöver den nominella stegring,
som motsvaras av penningvärdets
fall.» Det står inte »som kommer att
uppstå», utan man får den uppfattningen
att det är fråga om 1951 års vinster.
I folkpartiets reservation i utskottet
heter det beträffande retroaktiv tillämpning
av olika bestämmelser, att »den
omständigheten att beslut i så fall fattas
först ett stycke in på nästa år synes
under föreliggande omständigheter ej
böra tillmätas avgörande betydelse». I
detta fall förefaller det som om man inte
alls från folkpartiets sida skulle ha någonting
emot en retroaktiv tillämpning.
Trots att man här i dag försöker att
lägga saken till rätta för sig, tror jag
att det fortfarande råder stor oklarhet
om vad folkpartiet egentligen menat och
om det inte var så, att motionärerna innerst
tänkte sig att man skulle tillämpa
en retroaktiv beskattning.

Det är kanske en naturlig sak alt
många människor även om de ha god
ekonomisk ställning ständigt kräva mera.
Jag kan dock inte underlåta att påpeka
en sak som det finns anledning att framhålla,
nämligen att många människor
alltjämt nödgas leva under mycket knappa
förhållanden. De stigande levnadsomkostnaderna
ha gjort det allt besvärligare
för barnfamiljerna. År 1948 fastställdes
barnbidragen till 260 kronor per
år och barn. Det finns inga indextillägg
på barnbidragen, och de ha inte höjts
sedan dess. Jag bortser då från höjningen
från 260 kronor till 290 kronor, vil -

ken skett som kompensation för de borttagna
barnavdragen vid beskattningen.
Räknar man om barnbidragen i dagens
penningvärde jämfört med 1948 års när
de infördes, motsvara barnbidragen i
dag knappast mer än 200 kronor per år
och barn. Vi genomförde besluten om
barnbidragen och folkpensionerna under
stor enighet, och jag tror att svenska
folket kände tillfredsställelse och en berättigad
stolthet över de genomförda sociala
reformerna. I dag måste vi göra
det obehagliga konstaterandet, att de sociala
bidragen kraftigt sänkts, i synnerhet
när det gäller barnbidragen.

Herr Petrén talade också om pensionärerna,
och jag medger att hans synpunkter
därvidlag kunna vara riktiga.
Jag har emellertid för min del i tankarna
en annan grupp som icke får räkna
med sådana pensioner som på 6 000
kronor, nämligen folkpensionärerna som
få nöja sig med 1 300 kronor, vilket är
folkpensionens nuvarande storlek med
indextillägget inräknat. Mänskligt att
döma ha dessa människor i pensionsåldern
inte så många år kvar att leva. Att
de efter ett arbetsamt och kanske av försakelser
fyllt liv skola nödgas leva på
ytterligt knappt existensminimum kan
inte vara förenligt med vårt folks inställning
och ekonomiska möjligheter.
Jag anser det därför vara en mycket
viktig uppgift att så snart vi få ekonomiska
möjligheter därtill höja folkpensionernas
grundbelopp.

Jag vill vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten
på ytterligare ett par problem
i fråga om åldringarna. Man kan
med tillfredsställelse konstatera att det
under de senaste decennierna har blivit
ett allt större intresse för åldringsvården.
Men man har kanske stundom gått
väl långt, då man på sina håll synes
mena att åldringarna helst böra beredas
anstaltsvård. De gamla vilja nog helst
stanna kvar i den miljö som de ha levat
i, och det vore utan tvivel ur många
synpunkter bättre, om man kunde ordna
det så att de i största möjliga utsträckning
finge det. Folkpensionerna är
ett led i samhällets hjälp för att ge dem
möjlighet att stanna kvar i sina gamla

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

hem. Det nuvarande systemet med hemvårdarinnor
är till stor hjälp därvidlag,
och det vore önskvärt att man ytterligare
kunde utbygga det. Därtill kommer
att anstaltsvården alltid blir mycket dyrbar.
Det blir således billigare för samhället,
om man kan ordna det så att de
gamla få stanna kvar i sina hem. Det
finns ingen anledning till att man skall
sända åldringar till anstalter, om de
kunna stanna kvar i sina hem. Man stöter
emellertid här på vissa svårigheter,
bl. a. i fråga om tillgången på hemvårdarinnor.
De äro inte avsedda som konstant
hjälp, utan skola blott ge tillfällig
hjälp. Jag tror att vi måste ompröva
grunderna för hemhjälpen, så att man
kanske kan uppnå bättre resultat för
åldringarnas del och i större utsträckning
bereda dem vård i sina hem.

Bostadsfrågan utgör väl här också ett
av de viktigare problemen. 40 procent
av folkpensionärerna befinna sig i ortsgrupp
1, och som vi veta finns det inte
något bostadstillägg i denna grupp, och
därför är detta också en av de frågor,
som höra komma under omprövning.
Det är en rad av problem i fråga om
åldringsvården som man skulle kunna
diskutera, men jag skall inte taga upp
dem till närmare granskning nu, då de
redan förts fram i en motion från vår
sida och således ändå komma under
riksdagens prövning.

Det har i dagens debatt uttalats farhågor
från olika håll, att det skulle resas
alltför stora krav från de starka organisationernas
sida. De grupper, vilkas
intressen jag här sist talat för, ha
inte mäktiga organisationer att lita till,
men jag tycker dock att de utfört ett
redligt värv till allas nytta, och därför
anser jag att deras intressen också böra
beaktas, ocli kanske beaktas bland de
allra första.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Bengtson anknöt till en
fråga, som jag hade uppe, niimligen om
de svårigheter pensionärerna hamnat i.
Herr Bengtsson sade att det fanns grupper,
som det var mera synd om än om

Statsverkspropositionen m. m.

dessa tjänstemän med pensioner på
6 000 kronor. Jag delar fullt herr Bengtssons
mening, och det är en stark önskan
att få till stånd en allmän pensionering,
som omfattar vidare kretsar. Att jag
speciellt berörde tjänstemännens pensioner
och frågan om hur penningvärdeförsämringen
verkat för SPP-anslutna
tjänstemän, berodde på att detta är
en fråga som jag alldeles särskilt känner
till och sedan lång tid tillbaka intresserat
mig för. Tidigare i ledningen
för tjänstemannaorganisationer har jag
varit med och verkat för en sådan anslutning,
och då jag numera kommit
över på arbetsgivarsidan har jag dubbel
anledning att beklaga de svårigheter,
som otvivelaktigt nu uppstått för företagen
att kunna klara av dessa pensioner,
så att realvärdet bibehålies. Det
var mig angeläget att visa vart penningvärdeförsämringen
här leder och
hur svårt det är att som önskvärt är
trygga dessa pensionärers förhållanden.

Sedan tog herr Bengtson på nytt upp
frågan om konjunkturvinstbeskattningen
och steriliseringen av skogsvinsterna.
Herr Bengtson gav sig där in på att vilja
tolka folkpartiets ståndpunkt. Jag är
tacksam för det, men här har ju i denna
kammare redan under höstriksdagen,
givits klara besked från folkpartiets sida
genom herr Ohlon. Från vårt håll har
det inte varit tal om någon retroaktiv
konjunkturvinstbeskattning. Vi äro tvärtom
mot en sådan. I vår motion har konjunkturvinstbeskattningen
satts såsom ett
huvudalternativ till en tvångssterilisering
av skogsvinsterna gällande år 1952.

Herr Bengtson kritiserade kravet
från vår sida på en sänkning av den direkta
inkomstskatten. Jag hörde till min
förvåning, att herr Bengtson icke kunde
tänka sig en skattesänkning längre
än att man gick över till 1949 års skattekommittés
förslag med ett 110-procentigt
uttag. Men, herr talman, ett 110-procentigt
uttag efter 1949 års skattekommittés
skalor innebär en skattehöjning
för vissa grupper av inkomsttagare, och
den sträcker sig allt djupare ned, efterhand
som penningvärdet — vilket förmodligen
kommer att ske — rör sig ned -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
åt. I fråga om uttagningsprocenten har
1949 års skattekommitté på s. 214 och
215 i sitt betänkande uttalat följande:
»Vid skalornas utformning ha vi utgått
från att grundbeloppet skall uttagas med
100 procent. Det är enligt vår mening
en väsentlig förutsättning att övergången
till systemet sker vid grundbeloppsnivån.
» Detta är 1949 års skattekommittés
syn på saken.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag ber
om ursäkt om jag blir litet akademisk,
d. v. s. inte inlåter mig direkt på de aktuella
dagsfrågorna utan försöker se dem
i något större perspektiv. Man var van
att höra sådant från riksdagen då jag
var ung. Dagsfrågor debatterades i belysning
av ledande idéer och samhällsåskådningar
och i sitt samband med
samhällets struktur i det hela. Men jag
vet mycket väl att sådant inte är populärt
nu för tiden. Vår tid har förlorat
hågen att tänka över de krafter, som
röra sig i samhällslivet, och de grundläggande
förutsättningarna för samhällets
sunda växt. I själva verket behöva
vi emellertid i denna tid ännu mera än
förr av eftertanke över dessa problem,
därför att de nu blivit så mycket svårare.

Det invändes naturligtvis, att här sannerligen
inte saknas eftertanke, och det
är på sitt sätt sant, om man nämligen
efter vanan nu för tiden ser det politiska
livet helt enkelt som ekonomiska
problem. Jag hyser den allra största
respekt för den kunskap man nu har
om hur samhällsekonomien fungerar i
stort och smått och om hur statens åtgärder
av olika slag inverka på den. Vi
känna oss ju alla, var i sin stad, varje
enskild människa och samhällsgrupp,
noggrant uppmärksammade och sakkunnigt
studerade, vi och våra funktioner
i samhällsekonomien. Här utvecklas sannerligen
en samhällskunskap, över vilken
en riksdagsman från äldre tider
skulle häpna.

Än mera skulle naturligtvis en sådan
gengångare från gammal tid häpna, om

han finge klart för sig varför vi ha
skaffat oss denna kunskap. Vi, som gå
här år efter år i vårt rutinarbete, reflektera
kanske inte så mycket över det,
därför att det blivit självklart för oss,
men det är i själva verket något mycket
märkligt som skett i detta land. Vad
vi i dag diskutera är — det är mycket
kännetecknande — i lika hög grad
folkets budget som statens. Vi ha helt enkelt
glidit in i den självklara föreställningen
att det är statens uppgift att
genom bud och förbud —• ibland i den
kamouflerade formen av s. k. frivilliga
överenskommelser — ordna människornas
och gruppernas ekonomi på ett rationellt
sätt, att se till att de var för sig
ha de tillgångar att leva på, som vi
tycka kunna vara skäliga för den ena
och den andra, att produktionen skötes
riktigt, att vad som bör konsumeras blir
konsumerat, att investeringarna bli lagom
stora o. s. v. Prisreglering, hyresreglering,
byggnadsreglering, jordbruksreglering,
jordbruksrationalisering, import-
och exportreglering, räntereglering
och statlig reglering av arbetsmarknaden
— allt detta är saker som voro okända
för en äldre tid. Och härtill komma
alla penningtransaktioner som vi ha
med staten, å ena sidan sociala understöd,
bidrag och subventioner i allt
mera komplicerade former och allt större
omfattning, å andra sidan en skatteoch
avgiftspolitik, som allt mera påpassligt
håller sig framme när någonting,
som anses överflödigt, finns att ta.

Nu ber jag att detta inte uppfattas som
sterilt, reaktionärt gnäll. Det är inte alls
menat så. Jag vet väl värdet i vad som
gjorts. Men allting har två sidor, och
samhällsutvecklingen är inte så enkel,
att allting är antingen på gott eller på
ont. Det är i detta sammanhang bara
en sida jag har i tankarna, nämligen den
fantastiska statsdirigering vi råkat in i.
Bakgrunden till den är föreställningen
om statens skyldighet att ordna allting
i smått och stort, den blinda tilltron
till dess möjligheter att göra det och
därtill frigjordheten från alla hämningar.
Det var förr i världen så mycket som
helt enkelt inte gick för sig. Den nu -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

tida staten erkänner i sin maktfullkomlighet
inga gränser.

Man må bedöma detta hur man vill
—- det är dock nödvändigt att man gör
klart för sig, att då detta konstfulla statsmaskineri
utvecklats, så har därmed hos
oss liksom i andra länder på några årtionden
skett en genomgripande omdaning
av samhällslivet utan motstycke
i världshistorien, men företecknad i socialistisk
doktrin sedan lång tid tillbaka
-— jag sårar väl inte genom att alludera
på teorien om proletariatets diktatur.

Det hör med till bilden, att detta väldiga
komplex av maktbefogenheter samlats
på ett allt mindre fåtals händer. Vår
förvaltningsapparat är på väg att ombildas
till ett smidigt redskap i ministrarnas
händer. Kommunernas rörelsefrihet
har blivit starkt beskuren. Och förgäten
är den tid, då man debatterade och voterade
här i riksdagen i ovisshet om utgången.
Regeringen behöver nu för tiden
inte räkna med att röna några mothugg.
Det är de socialdemokratiska ministrarna
— de och inga andra — som
sitta inne med en makt över medborgarnas
liv och leverne och ett ansvar, som
äldre tiders statsmän inte kunde drömma
om. Jag ber om ursäkt för att jag
inte i detta sammanhang nämner bondeförbundsministrarna.
Jag känner inte så
noga hur stor deras makt är. Deras ansvar
känna vi ju alla.

Låt oss inte försumma att allvarligt
tänka över de problem, som denna revolution
i vår tillvaro för med sig. De
äro mångahanda. Det kunde vara frestande
att tala om hur den mellanfolkliga
sammanlevnaden förstörts genom utvecklingen
av maktfullkomliga stater,
som var och en är sig själv nog, men
jag skall här endast anmärka, att det
är ett tragiskt faktum att socialdemokratien,
som en tid betraktade sig som internationalismens
särskilda banerförare,
mest har bidragit till att på detta sätt
förgöra den västerländska kulturgemenskapen.

Ser man bort från de internationella
perspektiven, ter det sig naturligt att
helt enkelt stanna inför allt som misslyckats.
Därom ha åtskilliga besked gi -

Statsverkspropositionen m. m.
vits under denna debatt, och flera komma
att ges. Utöver vad man sålunda i
enskildheter kan ha anledning att klaga
över förtjänar emellertid ett faktum av
grundläggande betydelse att inskärpas:
vad som nu hänt är att vår tid hemfallit
under en våldsam och ödesdiger överskattning
av statsmaskineriets möjligheter.
Man väger inte så som sig bör mål
och medel. Man glömmer den gamla sanningen,
att politiken är det möjligas
konst. Man tappar rotfästet i verkligheten.
Enligt de gamles tankar voro förhävelsen,
övermodet, hybris, någonting
som högre makter straffade. Det gäller
väl också nutilldags, men tills vidare är
det nog att konstatera, att om man strävar
till det ouppnåeliga, då misslyckas
man.

Detta måste oavlåtligen upprepas, så
att ingen glömmer bort det: staten har
tagit på sig mycket mer än den kan
sköta. Vår förvaltningsorganisation har
i sanning fått uppleva den överfulla sysselsättningens
problem. Inom alla möjliga
områden konstateras, att man inte
kan få nog med folk att sköta sysslorna.
Följden är att det, som skulle göras,
får ligga nere eller att det inte skötes
så som sig borde. Detta går ut inte bara
över de nya arterna av statlig verksamhet
utan också över vad som sedan
gammalt varit viktiga statliga uppgifter.
Skolväsen, sjukvård och polisväsen
äro kända exempel på områden, där vi
uppleva en standardförsämring.

Men förutsätt underverket att vi få
tillräckligt med folk — kvar står ändå
att det inte ligger i mänsklig makt att
uppbringa allt det förutseende, den
överblick, den insikt och klokhet som
fordras för att maskineriet skall arbeta
rationellt.

Vi äro osäkra i kunskapen om de faktiska
förutsättningarna för vårt arbete.
Historien om jordbrukskalkylen är intressant.
Vi äro ännu osäkrare då det
gäller för oss att bedöma framtiden;
herr finansministern talade för en stund
sedan med sympatisk ärlighet om huruledes
man på det området får lita till
gissningar. Vi äro osäkra då det gäller
att bedöma verkningarna av de åtgärder,

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
som vidtagas. Följden av denna ofrånkomliga
brist är att man ständigt och
jämt åstadkommer någonting helt annat
än man egentligen vill. Statens allestädes
närvarande hand slår och ger och
tar, men den gör det mer eller mindre
i blindo. Så går det till med det som
kallas planhushållning. Det är ingenting
att i och för sig kritisera — så måste
det vara — men det blir allvarligt under
nuvarande förhållanden, ty ju starkare
statens grepp är om människorna, desto
större är faran för missgrepp, och på
samma gång bli de desto kännbarare.
Det är svårt att träda i försynens ställe.

Detta för nu fram till det som är kärnan
i det problemkomplex, som jag tycker
vi kunde ha anledning att tänka på:
frågan om det nutida statsherraväldets
förankring i folket. Man får ofta denna
fråga besvarad med gamla fraser: Här
råder en grundmurad demokrati, folket
väljer och härskar genom sina valda
representanter, och vi, folkrepresentanterna,
härska genom de regeringar som
ha riksdagens förtroende. Men med sådant
löst tal kommer man inte alls de
allvarliga frågorna in på livet. De äro
alltför allvarliga för att besvaras med
sådana fiktioner. Hela vårt offentliga liv
är sammanvävt av fiktioner och tomma
talesätt, som skymma den verklighet,
som vi borde ha i ögonsikte.

Den allvarliga frågan är denna: Hur
stå människorna till det som sker? Tv
det väsentliga i demokratien är icke att
väljarna avge röstsedlar och vi trycka
på knappar, utan att väljare och folkrepresentanter
med sin tanke och vilja
äro med och bära upp statsmakternas
åtgöranden. Den styrka en stat kan få
genom att vara demokratisk kan den
bara få på det sättet. Man kan säga att
detta är en utopi. Kanhända det; den
verkliga demokratien är en mycket,
mycket djärv tanke. Men det är endast
i den mån demokratien på detta sätt är
levande som den skiljer sig från den typiska
överhetsstaten. Det är en livsfråga
för hela den samhällsordning, som nu
har byggts upp, att den icke förlorar
den grundval den måste ha i människornas
sinnen. Och det bekymmersam -

ma består inte minst däri, att just denna
nya ordning medför allvarliga faror för
att grundvalen undergräves.

Den levande demokratien förutsätter
först och främst kunskap om allmänna
angelägenheter. Det har ofta framhållits,
att denna kunskap är mycket svårare att
vinna, när det gäller sådana ekonomiska
sammanhang, som nutidens politik kretsar
omkring, än det var förr i världen.
Det konstatera vi i detta hus hos oss
själva, om vi vilja vara uppriktiga. Hur
många av oss behärska jordbruksregleringen,
problemen bakom nationalbudgeten,
de penningpolitiska problemen
m. m. sådant? De ekonomiska sammanhangen
bli allt mer otillgängliga och obegripliga.
Än mera gäller detta om menige
man. Vi kunna fråga oss, om inte själva
intresset för allmänna angelägenheter är
på väg att mattas. Det är svårt att pejla
folksjälen, men det finns tecken, som
peka i den riktningen. Det ser ut, som om
det intresse människorna ge sig tid att
ägna åt annat än egna sysslor och angelägenheter
mera riktades mot det mänskliga,
det individuella än mot det allmänna,
det kollektiva. I denna tid, då människorna
mer än någonsin ha blivit samhällsvarelser,
riktas vetenskapens, skönlitteraturens,
folkbildningsarbetets och
jag skulle tro menige mans intresse mera
på den enskilda människan och hennes
individuella problem än på samhället
och människornas ställning däri. Man
brukar i varjehanda samhällsekonomiska
sammanhang uttrycket att den samhälleliga
sektorn har vidgats, men den
har inte på långt när vidgats i samma
takt i människornas intressesfär. Det påstås
— men jag vet ingenting själv därom
— att man kan göra liknande iakttagelser
inom organisationsväsendet.

Den levande demokratien förutsätter
också allmänanda, förmåga att väga egna
intressen mot andras. Man skall minnas
detta under en tid, som bevittnar upplösningen
av så många nedärvda religiösa,
moraliska och rättsliga föreställningar
och människans plikt att underordna sig
högre krav. Det är sant att det också rör
sig många nya strömningar i folksjälen.
Vart de leda är ej gott att bedöma. Nog

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

skönjer man spår av en fördjupad uppfattning
av det sant mänskliga, en förnyelse
av föreställningen om plikt, ansvar
och ömsesidig respekt. Men det som
man mest ser, pekar i annan riktning:
mot ett obetingat accepterande av den
självhävdelse, som förmenas utgöra människans
egentliga väsen och ett undanröjande
av alla hämningar, som kunna
stå i vägen för den. Jag minns en uppsats
av Gunnar Myrdal som jag läste för
ett år sedan. Jag satte värde på att han
underströk allmänandans grundläggande
och avgörande betydelse i en på demokrati
byggd planhushållning. Men han
diskuterade inte, hur den i nutidens andliga
läge skall kunna hållas vid makt.
Man invänder kanske, att nedärvd allmänanda
har pånyttfötts i nutidens organisationsväsen,
och det är i och för sig
obetingat riktigt. Men när allt kommer
omkring: organisationerna äro ändå till
för kollektiv självhävdelse; om de än
ibland — ofta kanske jag kan säga —
ha visat sig mäktiga en allmänanda, som
höjt sig över intressena, är det sannerligen
ingenting som man generellt kan
räkna på.

Den levande demokratien förutsätter
vidare vilja att förutsättningslöst pröva
olika meningar och välja mellan dem.
Det är meningen med den valmännens
dom, som vi bruka tala om och som är
så viktig för balansen i ett demokratiskt
styrelseskick. Detta fria ståndpunktstagande
är oförenligt med en i nutiden
mycket utpräglad föreställning: föreställningen
om den obetingade solidariteten
med, trohetsplikten mot den grupp
man tillhör och dess ledning. Arbetarrörelsen
har härutinnan fört in ett element
i vårt samhällsliv, som i grund och
botten är oförenligt med demokratien.
Den bär sedermera fått åtskilliga efterföljare.

Den levande demokratien förutsätter
till sist ett tillräckligt mått av frihet.
Ofriheten kan medföra ett betänkligt beroende
av de makthavande. Och man
kan knappast räkna med att den samfundsmässiga
syn, som demokratien
förutsätter hos väljarna, skall kunna utvecklas
hos andra människor än dem,

Statsverkspropositionen m. m.
som ha någon möjlighet att fritt välja
sin väg och gestalta sitt liv. I statligt
förmynderskap krymper ovillkorligen
det politiska livet. Detta har man så
mycket mer anledning att påminna om,
som känslan för frihetens värde faktiskt
tycks växa sig allt starkare. Friheten ha
väl människorna alltid satt värde på,
men det är intet tvivel om att allt det
tvång, som staten, i demokratisk form
eller i annan, på senare tid har vetat
utveckla, har givit en särskild styrka åt
kraven på frigörelse, på fritt utlopp åt
varje människas egenart.

Ja, från vilka synpunkter man än ser
saken får man anledning till frågor och
tvivelsmål. Den som är belåten med vår
nuvarande samhällsordning har verkligen
anledning att tänka sig för. Bäres
verkligen denna ordning upp av människornas
vilja, så som det sägs vid högtidliga
ögonblick om vårt demokratiska
statsskick? Eller är det i själva verket
så att vi ha kommit in i eller är på väg
mot en ny form av överhetsstaten?

Nej, här återstår ännu en iakttagelse
att göra — men inte heller den är uppmuntrande.
Den nutida politiken har ju
blivit en kamp om skatter och avgifter,
understöd och subventioner, räntor, priser
och löner. Dess huvudsyfte har blivit
att åstadkomma en rationell fördelning
av folkhushållets tillgångar mellan
oss alla. Det är nämligen det, som staten
har tagit på sig att åstadkomma. Vid
den fördelningen vilja alla, stora och
små grupper och enskilda människor,
hålla sig framme, särskilt med röstsedeln
som vapen. Det kan ingen förtänka
dem. Det innebär inte att människorna
ha blivit girigare än förr, det är bara
vad som är naturligt. Allt som sker i
det politiska livet manar dem att vara
på sin vakt för att få sin del av kakan -—•
vad inte jag får, det får ju någon annan.
Och på statens åtgöranden beror
på ett helt annat sätt än förr människornas
väl och ve. Fiirr i världen hade
de att kämpa med växlande framgång
på en fri arbetsmarknad, en fri varumarknad,
en fri lånemarknad. Nu ha de
framför allt att hålla sig till staten. Den
är den allsmäktiga, som ger eller tar.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
Statsmakternas förklaringar att standardhöjning
är det yttersta målet för
vår politik äro sannerligen inte ägnade
att lugna ivern. De understryka snarast
det naturliga att varje grupp gör sina
intressen därutinnan gällande så starkt
som den kan. Den nutida staten står,
korteligen uttryckt, inför ett stadigvarande
anlopp av kreditorer.

Resultatet blir, att somliga, som äro
prioriterade genom tillräcklig röststyrka,
ställas någorlunda till freds; ofta går
det därvid ut över den berömda planmässigheten.
Andra ligga under. Om de
allra flesta gäller, att de i varje fall inte
äro riktigt förnöjda. Mer kunde man ju
lia fått, och mer borde man ha fått, om
det hade varit allvar med det utlovade
framåtskridandet. De flesta finna sig
alltså illa behandlade. Det är det, som
den nutida staten ständigt utsätter sig
för, trots eller just i följd av alla omsorger.
Det är konsekvensen av det ansvar,
som den har tagit på sig. På den fronten
möter dem demokratien i full aktivitet,
men icke den demokrati, som under
ansvar bär upp staten, utan den,
som är dess misstrogna och missnöjda
fordringsägare. De, som klaga, tycka
sig ha anledning till missnöje i fråga om
skatter, understöd, subventioner, licenser,
byggnadstillstånd, priser, räntor,
bostäder eller vad det nu eljest kan vara,
som staten har tagit hand om, eller
också se de sina sparade kronor krympa
ihop. Inte sällan hörs i det sammanhanget
tal om rättvisan, som har kränkts.
Det är ett gammaldags talesätt, litet
främmande i en tid, då allting får karaktären
av ekonomiska uppgörelser efter
vad de makthavande finna skäligt.
Men det är märkvärdigt, vad talet om
rättvisa hänger i. Det röjer en föreställning
om hur staten bör handla, som kanske
inte helt och hållet bör förbises.

Herr talman, för min del hyser jag
intet tvivel om att det samhällstillstånd,
som vi ha råkat in i, är ohållbart. Det
överspända statsherraväldet strider mot
naturens ordning, det innebär en flykt
från verkligheten och ett självbedrägeri,
som en gång måste komma att blottas,
och det är i det långa loppet icke fören -

ligt med en levande demokrati. Vi ha att
allvarligt besinna framtidsperspektiven.
Kanske blir det vårt öde att löpa linan
ut, med allt vad det kan innebära av
människolivets mekanisering, av hämningslös
intressekamp och förr eller senare
ett katastrofalt misslyckande.

Men ingenting är förutbestämt, och
det finns krafter, som verka i annan
riktning. De äro svaga och spridda ännu,
föga klara i fråga om mål och medel,
och de skola så förbli, om de stå
utan ledning.

Men de kunna få form och sammanhang
och styrka. Socialismen var också
till en början trevande, osäker och svag,
då den började gå till storms mot det
s. k. kapitalistiska samhället, men den
behövde inte lång tid för att finna sin
väg, gå fram med stormsteg och taga
ledningen i detta land. Det gjorde den
därför att den formade en idévärld, som
eggade fantasien och gav hoppet om ett
helt nytt samhälle, och på samma gång i
stort och smått knöt an till de enskilda
människornas behov och bekymmer och
tog sig an dem. Skall man inte våga hoppas,
att nutidens politiska krafter skola
förmå åstadkomma ett lika kraftigt anlopp
mot en samhällsordning, så omöjlig
som den vi nu leva under?

Målet för strävandena är ganska klart
och givet. Det gäller i första hand en
statens självbesinning. Det finns nationalekonomer,
som försäkra att det icke
finns någon återvändo, ingen annan väg
än den alltmer utvecklade planhushållningen.
Den är vårt öde. Jag vägrar att
böja mig för denna ödestro, som innebär
dödsdomen över vår västerländska kultur.
Det kan icke vara utopiskt att sträva
efter ett samhälle, som långt mer än
nu bygger på fria människors insatser.
Det förstås, för den som växt in i nutidens
vanor, kan det tyckas vara en
omöjlig sak att regera under sådana förhållanden,
men det är nu en gång statskonstens
ofrånkomliga, för alla tider
givna uppgift att förlika statens anspråk
med frihetskravet, detta av den enkla
anledningen, att fria människor äro den
kraftkälla, utan vilken intet samhälle kan
bestå. I hur hög grad det går för sig att

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

eftergiva statsherraväldet, det må andra
bedöma, särskilt ekonomer av facket,
under förutsättning att de i det problemet
se inte bara ett ekonomiskt räknestycke.

Det gäller för det andra att återställa
balansen, jämvikten i samhällslivet,
balansen mellan myndigheter och medborgare,
balansen mellan stat och kommun,
balansen mellan majoritet och minoritet,
balansen mellan regering och
riksdag, kanske också andra, nya former
av balans. Balansen, jämvikten, är
ju av betydelse ur många synpunkter,
bland annat därför att vi därigenom tillgodogöra
oss förut bundna krafter för
det allmännas tjänst. Vi måste frigöra
oss från den fördärvliga fördomen, att
en effektiv statsledning förutsätter stram
koncentration, förutsätter att alla trådar
samlas i en hand. Det lönar sig att försöka
låta människorna tänka, där myndigheterna
nu tänka för dem. Det lönar sig
att ge minoriteterna del i inflytandet och
ansvaret. Och jag försäkrar, att ett rike
icke behöver falla sönder, om regeringen
någon gång finner sig i att riksdagen
har en annan mening än den, även i viktiga
frågor.

Det gäller att ge ett större utrymme i
politiken än nu åt annat än ekonomiska
uppgörelser och fördelningspolitiska
överväganden. I högtidliga stunder talas
det om att staten skall vara en rättsstat,
men det program, som ligger i det
ordet, sysselsätter föga nutida politik.
Görs det i ett eller annat sammanhang
gällande vad rätten kräver, är den invändningen
genast färdig: rätt, vad är
det för något annat än vad statsmakterna
finna överensstämma med samhällsnyttans
krav? Och det skall erkännas,
att juristerna icke ha så lätt att ge något
annat övertygande besked. Den nutida
utvecklingen har gjort oss som så
många andra vetenskapsmän till skeptiska
relativister. Vi iiro tjänare åt den
rättsordning som staten behagat skapa,
och begreppet om vad som i och för sig
är rätt glider oss ur händerna. Men på
detta vis förlorar mänskligheten en ledstjärna,
som i årtusenden givit styrsel åt
dess väg. Vi måste söka hitta den igen.

Statsverkspropositionen m. m.
Dit hör inte minst att det kommer in en
ny frågeställning i politiska överväganden.
.Tämte frågan om vad som är nyttigt
och gagneligt och ändamålsenligt måste
frågan om vad som är rätt bli tillbörligt
övervägd.

Inte minst viktigt är det att politiken
får ett säkrare rotfäste i verkligheten,
att vi avstå från att bygga luftslott, att
vi allvarligt besinna vad vi förmå och
inte förmå. Det gäller inte minst att radikalt
frigöra oss från en tanke, som
länge har förhäxat oss. Under långliga
tider har politiken liksom vårt leverne
i övrigt behärskats av tron på en ständigt
fortskridande utveckling. När tron
på himmelriket har bleknat, har man i
stället sett fram emot ett jordiskt lyckorike,
som så småningom skulle förverkligas.
Och detta är ännu i dag mottot
för de politiska strävandena. Staten
skall mala lycka åt människorna i ständigt
ökat mått, särskilt den lycka, som
mäts i pengar. Välståndsökning, standardhöjning
genom statens försorg är
ju det erkända programmet. Ja, detta
var på sin tid en åtminstone rimlig tro.
Nu, sedan världen har skövlats, är den
orimlig. Vi leva i ett tidsskede av stagnation
och tillbakagång — vi måste ha mod
att se denna bistra sanning i ögonen.
Politiken måste också inrätta sig efter
den.

Jag är medveten om, herr talman, att
jag inte har tillräcklig kontakt med stora
väljarskaror för att självständigt bedöma,
hur människorna tänka och känna,
och hur de skulle reagera inför en politisk
utveckling sådan som den jag nu
har antytt. Men jag vågar ändå hoppas
två ting.

För det första att en sådan samhällelig
utveckling skall ge demokratien, den
verkliga demokratien, luft under vingarna,
större utrymme för fri medborgerlig
aktivitet än det som det nu rådande
statsherraväldet öppnar.

För det andra vågar jag hoppas att
sådana utvecklingslinjer, som jag här
antytt, skola kunna vinna cn viss anklang
i stora befolkningslager — bland
de många som nu hysa missnöje och
olust och oro över tillvaron.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag har redan sagt att jag tror att frihetskravet
är starkt, och att det stärkts
både av vad vi ha erfarit av statligt
tvångsherravälde och av det fördjupade
intresset för det mänskliga, det individuella.
Jag tror att det finns många,
som ha börjat inse hopplösheten i den
eviga kamp om ekonomiska förmåner,
som de nu tvingas in i. Jag tror att
många känna, att tidens oro och olust
och vantrivsel till stor del kommer sig
just därav. Jag tror därför, att krav på
allmänanda och ömsesidig hänsyn kan
finna mera gehör än man ofta tror, om
de resas på allvar. Jag tror att rättstankarna
i grund och botten ha bättre
anklang hos människorna än mången
nu för tiden räknar med, och att det
lätteligen kan förstås, att rätten kan skapa
en tryggare grund för tillvaron än
de växlande ekonomiska uppgörelserna.
Jag tror till sist, att det finnes ett utbrett
verklighetssinne bland nutidens
människor, som gör dem beredda att ta
livet sådant det är, som inger dem en
sund misstro mot politikens många falska
förespeglingar, och som kan ge dem
levnadsmod nog, även om drömmen om
det ständiga framåtskridandet skulle
blekna.

Men ■— det förstås — ingenting sker
om icke politiska krafter träda fram,
som ge form och riktning åt den strävan
efter en ny samhällsordning, som
ännu är trevande och oklar.

Herr JANSSON, FRIDOLF: Herr talman!
I och med tillkomsten av koalitionsregeringen
började oppositionspartiernas
ledande pressorgan att rikta in
sig på att resa de stora organisationerna
emot den nybildade regeringen. »LO och
TCO måste förhindra skadeverkningarna
av överenskommelsen mellan socialdemokrater
och storbönder», skrev Dagens
Nyheter. Som en första sprängkil i
denna fråga togs då upp inkomsterna av
skogen, som basunerades ut som vinster
på miljontals kronor.

Jag skall inte ta upp den frågan så
mycket mera, därför att den berörts
av flera föregående talare. Jag skall in -

skränka mig till att säga, att sällan torde
en fråga ha förvrängts som man lyckats
göra här. Den stora allmänheten bibringades
faktiskt den uppfattningen att
här funnos stora vinster, att nästan varje
jordbrukare var en skogsägare, som
hade konjunkturvinst att hämta. Det är
ju inte på det sättet, utan det är ju som
alla måste veta så, att den förkrossande
majoriteten av vårt lands jordbrukare
dels saknar skog och dels har så litet
skog, att försäljningssummorna från den
årligen rör sig om mycket blygsamma
belopp och att bakom de flesta skogsförsäljningarna
i regel ligga skogsvårdande
åtgärder och mycket annat.

I detta sammanhang restes också kravet
på att det väntade stora underskottet
i jordbrukskalkylen skulle täckas
med dessa skogslikvider. När det sedan
visade sig, att detta väntade stora underskott
blev mycket mindre än man beräknat
på grund av att man räknat med
ett nytt sätt för arbetskostnadernas täckning
i kalkylen, så begick kvällstidningen
Expressen en nära nog ärerörig artikel
emot jordbruksministern, och sedan togs
den frågan upp på det sättet att man
skrev i flera tidningar, att hade jordbrukarna
fått för mycket under tidigare
år, skulle de nu vara skyldiga konsumenterna
flera hundra miljoner.

På det vill jag bara svara, att då det
svenska jordbruket förser det svenska
folkhushållet med hela sin produktion
och detta till priser, som med ett par
hundra miljoner understiga vad man
skulle kunnat få ut av denna produktion
på världsmarknaden, kan man ju inte
gärna tala om att jordbrukarna skulle
vara skyldiga konsumenterna någonting.

En fråga, som för närvarande måste
vara aktuell, är naturligtvis inkomstfördelningen.
Den är inte minst aktuell
därför att inflationen i det fallet har satt
sina spår i vårt samhälle. Det kan vara
intressant att nämna, att 1951 års taxeringssiffror
visa, att 1950 års medelinkomst
var 5 698 kronor för inkomsttagarna
i allmänhet, men att medelinkomsten
för jordbrukarna stannade vid
3 282 kronor. Detta betyder ju, att jordbrukarna
ligga inte mindre än 2 414 kro -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

nor under medelinkomsten. Jag har velat
säga detta därför att i dessa jordbruksinkomster
ingå 1950 års ganska
goda inkomster från skogen, och dessa
siffror borde då vara en tankeställare
för dem, som här blåst upp en storm
kring skogsinkomsterna, när de märka
att 1950 års goda skogsinkomster icke
satt större spår efter sig i jordbrukarnas
inkomster.

I det sammanhanget uppkom också en
stor diskussion om jordbrukskalkylen,
och det var uppenbart, att denna för
många var någonting gåtfullt, som man
inte kände till, och att man på många
håll blev överraskad över att den kunde
ge utslag för sådana differenser i sina
slutsummor. Jag vill om kalkylen här
endast säga, att den är nödvändig såsom
en stomme, genom vilken man kan få
en klar överblick över jordbrukets samlade
inkomster och kostnader. Den bör
givetvis också fullständigas, och jag
skulle vilja kasta fram den tanken, att
man kanske skulle välja ett nytt basår
och att man inte heller bör vara främmande
för att undersöka frågan om inrättande
av ett index för jordbruket.

Jag är medveten om att det även i ett
index för jordbruket kommer att bli en
oerhört känslig post, nämligen arbetskostnaderna.
Med anledning av det beräknade
kalkylutslaget vill jag också säga,
att när man synar kalkylen från post
till post kan det inte hjälpas, att man
ändå får en känsla av och även ett belägg
för att den stora arbetsprestation,
som får göras i det svenska småbruket i
form av söndagsarbete hela året om, inte
är medräknad i summan på det sätt som
den borde vara.

Men jag har här begärt ordet, herr talman,
för att få beröra en annan fråga.
Jag har velat ge uttryck åt den allvarliga
oro man känner inför organisationernas
ökade makt i vårt samhälle. Det
är ju alldeles uppenbart att om organisationerna
utnyttja sina maktresurser till
det yttersta, så uppstår det svårigheter
för vår demokrati i stort, för riksdagen
och regeringen, att hävda sig. Det måste
vara allvarligt när det gått så långt i ett
land, att dessa organisationer, som äro

<> Första kammarens protokoll 1052. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
uppbyggda i frihet, faktiskt ha sådana
möjligheter. Den koalitionsregering som
vi nu ha är förankrad i de stora organisationerna.
Socialdemokratien är förankrad
i LO och TCO, bondeförbundet
är förankrat i RLF och lantbruksförbundet.
Man tycker, att detta borde
så att säga utgöra en borgen för att dessa
organisationer skulle ha förståelse
för och känna sitt ansvar för den politik
som regeringen i dagens läge har
sett sig nödsakad att föra.

Huvuduppgiften för regeringskoalitionen
angavs i programförklaringen vara
att hejda inflationen. Bondeförbundet
anslöt sig också i första hand därför att
vi icke ville undandra oss ansvaret att
medverka till en stabilisering av penningvärdet.
Man har då rätt att fordra
att de organisationer, som äro nära befryndade
med regeringspartierna och ha
djup förankring i dessa partiers väljargrupper,
känna sin uppgift och sitt ansvar
i den rådande situationen. Skulle
emellertid organisationerna i nuvarande
läge, då det finns en begränsad möjlighet
för löneökningar, resa krav som gå
utöver vad nationalinkomstens tillväxt
möjliggör, måste det vara regeringens
uppgift att uppträda med fast och beslutsam
hand. Det torde stå klart för alla
medborgare, att om vi skola hejda den
fortgående penningvärdesförsämringen
— och det var ju den nya regeringens
huvuduppgift — är det omöjligt att ge
inkomstförbättringar, för vilka det icke
finnes täckning i våra produktiva resurser.

Det finnes emellertid i dagens läge stora
medborgargrupper, som drabbas särskilt
hårt av prisstegringen, Det är folkpensionärer,
lägre statstjänare, småbrukets
folk och vissa lågt avlönade arbetargrupper.
Många av dessa få verkligen
sänka sin standard genom att knappa in
på rent elementära livsbehov, mat, kläder
och sådant som hör till livets nödtorft.
Tillåt mig säga, att så dåligt kan
icke vårt läge vara, att vi icke ha möjlighet
att ge dem en skälig standard.

För mig ställer det sig på det sättet:
Låt oss ge dem den förbättring de behöva!
Men jag vill klart deklarera, att det

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

då inte går att tillämpa en procenträkning
på det sätt som beslutades förra
riksdagen. En sådan ger den större inkomsttagaren,
som minst behöver det, för
mycket och den minste, som är i behov
av inkomstförbättring, för litet. Jag hyser
den meningen, att när vi ha en blygsam
tillväxt i nationalinkomsten att fördela,
bör den i första hand komma de
mest behövande till del. Därför måste
det vara riktigt med ett kontant lönetilllägg,
lika stort till alla i de lägre statstjänargrupperna
och låglönegrupperna.
Det är såvitt jag kan se det enda som med
hänsyn till våra resurser är möjligt. Det
kommer också att verka minst inflationsdrivande,
ty tillägget kommer att användas
för konsumtion av enklare livsförnödenheter.

Denna väg synes mig också så mycket
mera motiverad som man här i denna remissdebatt
tidigare i dag har gjort gällande,
att av den inkomst, som vi ha att
räkna med, skall en del avsättas för valutareservens
fortsatta utbyggnad och en
del disponeras för ökad investering.

Jag tror alltså, att en uppläggning av
lönepolitiken och inkomstfördelningen
efter de linjer jag här skisserat är vår
enda möjlighet i det nu rådande läget. Jag
kan inte se, att detta på något sätt skulle
ge oppositionen vatten på sin kvarn.
Vårt folk torde väl ändå vid det här laget
vara så pass hemma i våra ekonomiska
problem att det inser lägets allvar,
och man har också i detta sammanhang
rätt att kräva någon samhällssolidaritet
från dem som ha de större inkomsterna
och därmed också ett större
mått av social trygghet. Det är väl ändå
på det sättet, att resultatgivande handling
uppskattas mera, även om den inte
åt alla kan ge nya förmåner.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! I fjolårets
remissdebatt tillät jag mig framhålla
vilka olyckliga konsekvenser den
strama investeringspolitik som under de
senaste åren har förts måste få såväl för
vägväsendet som för statens järnvägar.
Jag underströk hurusom det både ur företagsekonomisk
synpunkt och av hän -

syn till allmänhet och trafikanter vore
starkt motiverat att särskilt på dessa
områden genomföra mycket längre gående
rationaliseringar än dem som de
starkt begränsade investeringarna möjliggjorde.
Jag pekade särskilt på en mycket
allvarlig följd av denna politik, nämligen
att för långa tider framåt driften
på dessa områden i hög grad fördyrades
och att därmed också möjligheten att
bättre tillgodose trafikanternas intressen
försämrades.

Att utvecklingen sedan dess på ett nära
nog skrämmande sätt har bekräftat
riktigheten av dessa uttalanden lär väl
inte kunna bestridas. En ytterligare konsekvens
av den förda politiken ha vi på
allra senaste tiden fått erfara genom
järnvägsstyrelsens meddelande, att man
finge lov att räkna med att SJ för det
kommande budgetåret inte kunde till
statsverket inleverera några som helst trafikmedel.
Att läget i detta avseende skulle
ha varit åtskilligt ljusare, om statens
järnvägar tidigare hade beretts möjlighet
att genom kraftigare investeringar påskynda
rationaliseringen är väl uppenbart.
Tänk bara vad det skulle ha betytt
i minskade driftkostnader i dessa
dagar, om t. ex. elektrifieringsarbetet
inte hade behövt år efter år bedrivas i
den snigelfart som nu har skett, om rälsbussar
hade kunnat anskaffas i långt
hastigare tempo och alltså tidigare fått
ersätta oekonomiska ånglok, eller om ellok-
och godsvagnsparken tidigare hade
kunnat förstärkas i högre grad till
fromma för trafikkapacitet och ekonomi.

Det är glädjande att konstatera att
man nu inom kommunikationsdepartementet
och regeringen insett att det inte
är försvarligt att längre fortsätta med
denna svältkostpolitik på kommunikationernas
område. Man kan endast beklaga
att denna olyckliga politik inte
övergivits långt tidigare. Även om anledning
synes förefinnas att på vissa punkter
sträcka sig ännu längre i fråga om
investeringar på dessa områden än vad
regeringen nu gjort, äro dock de ändrade
regeringssignaler som här äntligen
kommit fram ägnade att väcka uppriktig
tillfredsställelse.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Att läget för SJ, såväl det ekonomiska
som det trafiktekniska, för närvarande
inger bekymmer är emellertid lättförståligt,
och läget förbättras förvisso inte
lieller efter de ytterligare löneförstärkningar
av sammanlagt mycket betydande
belopp som väl även i år äro att vänta
som ett brev på posten i följd av den
fortgående inflationen. Om och i vilken
mån det kan vara möjligt och rimligt
att på grund av dessa utgiftsstegringar
än en gång höja olika taxor skall jag
här inte gå närmare in på. När det emellertid
nu visar sig, att inte ens sedvanlig
ränteavkastning i år lär kunna presteras,
synes det mig kunna vara av visst
intresse att här erinra om att statens
järnvägar dock kunna sägas ha betydande
belopp till godo hos statskassan genom
de väldiga extra inbetalningar, alltså
direkta vinster på rörelsen, som inlevererades
till statskassan under 1940-talets krigsår, tillsammans belöpande sig
till en så pass stor summa som •—- om
jag inte minns fel — inemot 500 miljoner
kronor. Det förefaller mig, som om detta
faktum inte bör helt förbises, när man
går att överväga vilka åtgärder som eventuellt
böra vidtagas i anledning av de
nu inträdda svårigheterna för SJ att
prestera normal räntebetalning.

Några ord skulle jag också, herr talman,
vid detta tillfälle vilja säga om
våra vägar och deras tillstånd för närvarande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
karakteriserar själv utvecklingen
och det nuvarande tillståndet på vägområdet
så »att ökade investeringar äro inte
blott berättigade utan oundgängligen
nödvändiga, såvida man inte vill riskera
att 1951 års förhållanden — med tidvis
avbrott i betydelsefulla vägförbindelser
och under längre tid svårframkomliga
vägar — skola upprepas alltför
många år framåt».

Att denna karakteristik av dagsläget
inom vägväsendet ingalunda är överdriven
äro säkerligen alla ense om, liksom
också därom att en genomgripande upprustning
här är ur många synpunkter i
högsta grad påkallad. Jag tror att detta
är en av de angelägnaste frågor, som
statsmakterna nu ha att taga ställning

Statsverkspropositionen m. m.
till, och jag hoppas också att riksdagen
i år skall vid behandlingen av sjätte huvudtiteln
uttala sig för en sådan politik
inom vägväsendet att därigenom största
möjliga garanti skapas för en snar och
effektiv förbättring på detta för hela
landet vitala område.

Vägministern understryker ju själv
glädjande nog i statsverkspropositionen
behovet av en sådan upprustning. Tyvärr
måste det emellertid sägas — jag
säger det också gentemot det uttalande
som herr Bengtson nyss fällde här —
att den positiva inställning, som statsrådet
säger sig intaga till en sådan upprustning,
inte motsvaras av någon lika
stor beredvillighet när det gäller att få
fram de härför nödvändiga medlen. Så
vitt jag har kunnat finna vid en granskning
av regeringens olika anslagsäskanden
i fråga om vägväsendet är det nämligen,
om man tager hänsyn till penningvärdets
fortgående försämring,
knappast någon väsentlig ökning av investeringsvolymen
som regeringen i år
föreslår i jämförelse med förra året. Jag
hoppas att riksdagen skall se till, att sådana
anslagsökningar komma till stånd
som göra det möjligt att i långt högre
grad än vad föredragande statsrådet förordat
förverkliga det arbetsprogram
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt. Att bilskattemedel finnas i tillräcklig
utsträckning för att så skall kunna
ske, är ställt utom varje tvivel — och
detta utan att motortrafiken skall behöva
belastas med några som helst höjda
eller extra skatter.

Jag ber, herr talman, om välvilligt
överseende, om jag i detta sammanhang
bara för några ögonblick kommer
tillbaka till frågan om trafiksäkerheten
på våra vägar och gator i anslutning till
min interpellation i detta ärende i höstas
med därmed följande debatt bär i
kammaren strax före jul. Under den debatten
kritiserade jag bland annat föreskrifterna
i vägtrafikförordningen om
markering av utskjutande föremål på
lastbilsflak. Jag underströk att denna
kautschukparagraf om »flagga, lykta
eller annan lämplig anordning» vore
alltför svävande och att det borde be -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

stämt sägas ifrån, att markeringen vid
mörker alltid skall ske med lykta eller
tillfredsställande reflexanordning. I ett
par debattinlägg från annat håll bestreds
riktigheten av denna min uppfattning.
Jag vågar emellertid efter att
nu närmare ha studerat såväl den kungl.
propositionen i ärendet som utskottsutlåtandet
och själva förordningen, bestämt
vidhålla min mening att ett förtydligande
angeläget bör ske. Även uttalanden
i pressen från ledande polishåll
visa, att man också där fullkomligt
delar min uppfattning. Jag hoppas att
riksdagen inte skall tveka att efter alla
de olyckor som inträffat, många med
dödlig utgång, och med hänsyn till förekommande
olika tolkningar av den nuvarande
bestämmelsen, ta erforderligt
initiativ för att få till stånd en ändrad,
tillfredsställande formulering.

Om man alltså, såsom jag hoppas, med
det snaraste går att rätta till denna bestämmelse,
synes det mig välbetänkt att
man samtidigt även klarar upp ett par
andra på senaste tiden mycket diskuterade
frågor, som för allmänheten äro av
särskilt intresse.

Den ena frågan gäller det röda signalljusets
betydelse för gångtrafikanterna.
Får man gå mot rött ljus eller får man
det inte? Det är frågan. Att olika meningar
på denna punkt råda även bland
de trafikjuridiska experterna och tjänstgörande
polismännen har klart och tydligt
framgått av den förda pressdiskussionen.
Alla borde vi väl vara överens
om att bestämmelserna i detta avseende
måste göras så klara, att någon diskussion
om vad de avse över huvud inte
behöver komma i fråga.

Ungefär samma oklarhet råder av allt
att döma beträffande innebörden av de
gula passagestrecken på gatorna. Skänka
de gångtrafikanterna ökad trygghet eller
icke? Jag ställer här endast frågan.

Jag hoppas, att sedan dessa nu berörda
frågor tilldragit sig så stor uppmärksamhet
inte bara här i riksdagen, utan
även i pressen och på andra håll, statsmakterna
icke skola tveka att fortast
möjligt se till, att hithörande bestämmelser
förtydligas och effektiviseras.

Försämringen under de senaste åren
av kommunikationerna med och inom
Stockholms stora skärgård har vid upprepade
tillfällen påtalats här i riksdagen.
Alltjämt äro förhållandena på detta
område i hög grad otillfredsställande.
Den ena utredningen har avlöst den
andra. Förslag efter förslag har framlagts,
men i allt väsentligt har det också
stannat bara vid dessa förslag. Den nödvändiga,
av befolkningen efterlängtade
förbättringen av kommunikationerna låter
alltjämt vänta på sig. Det sätt på vilket
regeringen under alla dessa år behandlat
dessa frågor vittnar inte om
någon starkare vilja eller förmåga att
här få till stånd drägligare förhållanden.
Den senaste utredningen, 1949 års skärgårdstrafikkommission
— den tredje i
ordningen sedan år 1938 — tillsattes
den 1 mars 1949, alltså för i det allra
närmaste tre år sedan.

Då intet förslag dittills avhörts väckte
jag och ett par partivänner vid föregående
års riksdag en motion som gick
ut på att kommissionen skulle avsluta
det pågående utredningsarbetet snabbast
möjligt och att förslag till lösning
av skärgårdens kommunikationsfrågor
måtte föreläggas 1952 års riksdag.

Sent omsider föreligger nu kommissionens
betänkande. Remissutlåtandena
synas av pressens uppgifter att döma för
närvarande strömma in som bäst. Jag
hoppas därför, att en proposition i ärendet
skall föreläggas denna riksdag. Det
är i sanning hög tid, att så sker. Jag
skulle emellertid samtidigt vilja understryka
hur viktigt det är att denna proposition
också får ett sådant innehåll,
att nu äntligen en verklig lösning av
dessa segslitna frågor kommer till stånd
och att detta sker inom rimlig tid. Jag
erinrar om vad även statsutskottet i
detta avseende anförde såväl år 1948
som i fjol.

Jag skall inte alltför mycket fördjupa
mig i det nu föreliggande kommissionsbetänkandet.
Några synpunkter skulle
jag dock redan vilja framhålla i hopp
att de måtte vinna beaktande vid ärendets
fortsatta behandling inom regeringen.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Till en början måste beklagas att trots
att det dragit så långt ut på tiden innan
betänkandet framlagts, många vitala frågor
inte synas ha blivit till fyllest klarlagda.
Inte minst måste kommissionens
förslag att den nya ordningens genomförande
skulle kräva en ytterligare tidrymd
av inte mindre än 6 år väcka den
största besvikelse.

Personligen delar jag, herr talman, i
långa stycken kommissionens principiella
bedömning av detta kommunikationsspörsmål.
En tidsenlig trafikuppläggning
bör i stor utsträckning bygga på
kombinerade lant- och sjötransporter,
med sjötransportens längd begränsad i
görligaste mån. I den mån järnväg och
bussar i förbindelse med passbåtar
kunna snabbare, bekvämare och billigare
befordra såväl den bofasta skärgårdsbefolkningen
som, under sommaren, de
många tusenden stockholmarna mellan
huvudstaden och skärgården, är detta
givetvis något som av alla måste hälsas
med tillfredsställelse.

Man får emellertid enligt min mening
inte glömma bort att det här gäller att
på ett rimligt sätt tillgodose även de
olika trafikbehov som förefinnas bland
annat till och från längre ut belägna
delar av skärgården samt mellan dessa
delar inbördes. Storkommunreformens
tillkomst får i delta avseende icke heller
förbises. Den bofasta befolkning, som
här ännu finns kvar, måste även den,
även om den icke är alltför talrik, på
något sätt tillförsäkras vida bättre och
tryggare förbindelser med omgivningar
och huvudstad än vad nu är fallet, om
vi verkligen vilja undvika skärgårdens
allt snabbare avfolkning. Låt mig här
endast som exempel få erinra om huru
öarna Svartlöga och Rödlöga, belägna
öster om Blidö i norra skärgården, där
många sommargäster älska att hålla till,
ha det i kommunikationshänseende. De
öarna sakna för närvarande helt båtförbindelser
med yttervärlden ända sedan
september i höstas. Post kommer en gång
i veckan med eu vanlig fiskarbåt. Att
denna isolering måste verka nedbrytande
på befolkningen och därför snarast
möjligt bör hävas ligger väl i öppen dag

Statsverkspropositionen m. m.
liksom att kommunikationerna till sommaren
måste väsentligt förbättras så att
sommargästerna inte hindras från att i
fortsättningen komma ditut.

Såvitt jag kunnat utläsa ur kommissionens
betänkande, lämnar detta på de
punkter jag här nu senast berört intet
betryggande besked. Lika litet få vi veta
något om vilka krav som enligt kommissionens
mening böra uppfyllas i fråga
om antal rese- och transportlägenheter,
restider, biljettpriser, fraktavgifter
in. in. för att man skall kunna anse berättigade
trafikkrav tillgodosedda. Det
talas i betänkandet om att redan nu —
delvis efter förhandlingar från kommunikationsdepartementets
sida — kombinerade
lant- och sjökommunikationer
inrättats till och inom vissa delar av
skärgården. Detta är givetvis riktigt,
men man får av betänkandet den uppfattningen,
att frågan för dessa områdens
vidkommande därför redan skulle
vara tillfredsställande löst. Jag vet givetvis
inte om detta verkligen är kommissionens
uppfattning. Läsningen av betänkandet
ger emellertid det intrycket.
Låt mig då bara få anföra ett enda exempel
på hur det för närvarande är ordnat.
Mellan Möja och Stavsnäs på
Värmdö, varifrån direkt bussförbindelse
upprätthålles med Stockholm, finnas
visserligen för närvarande fyra passbåtsturer
i veckan i vardera riktningen.
Det låter ju relativt hyggligt. Förbindelserna
äro emellertid ordnade så, att om
en niöjabo för uträttande av litet affärer
eller dylikt skall göra ett besök i Stockholm,
måste han för detta ändamål även
tillbringa en och i flertalet fall två nätter
i huvudstaden, och detta ehuru hela
den kombinerade båt- och bussfärden
tar eller inte behövde ta mera än ungefär
tre timmar. Längre bort från huvudstaden
bor alltså inte den här berörda
befolkningen. Kan det då anses rimligt
att för uträttande av ett ärende i staden
denna skärgårdsbefolkning skall behöva
offra så mycken tid och vidkännas så
stora extra utgifter som nu är nödvändigt
med dessa på statligt initiativ ordnade
kommunikationer? Nog tycker jag
att när den erforderliga restiden i varde -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ra riktningen inte är längre än cirka tre
timmar, det är en mycket rimlig begäran
att kommunikationerna ordnas så
att befolkningen åtminstone några gånger
i veckan kan få färdas fram och åter
till Stockholm på dagen, med inresan
på morgonen och återresan på eftermiddagen
eller kvällen samma dag. — Detta
är endast ett exempel och ingalunda
något enstaka fall.

Även om skärgårdskommunikationerna
till stor del kunna och böra ordnas
genom kombinerade lant- och sjötransporter,
synes det mig dock som om kommissionen
alltför mycket underskattat
behovet av mer direktgående sjöförbindelser
även i framtiden. Det gäller icke
minst, såsom jag tidigare antytt, för tillgodoseende
av trafiken särskilt till de
öar, dit det måste möta svårigheter att
ordna tillfredsställande rese- och transportlägenheter
genom anlitande av kombinerade
lant- och sjökommunikationer.
Det gäller emellertid även stora områden
av den mellersta skärgården. Kommissionen
förutsätter uppenbarligen, att
från Stockholm utgående för huvudsakligen
personbefordran avsedd båttrafik
endast bör vara kvar i den utsträckning
den är, såsom det heter i betänkandet,
»attraktiv för det privata företagandet».
Jag är verkligen rädd för att kommissionen
här har tagit alldeles för lätt på
detta för såväl skärgårdsbefolkning som
för mångtusentals sommargäster viktiga
trafikproblem.

Ej heller synes mig sättet för godstrafikbehovets
nöjaktiga tillgodoseende ha
på något tillfredsställande sätt klarlagts
av kommissionen, i den mån denna godstrafik
icke kan ske med direkt lastbilsbefordran.
Att detta problem berör en
särskilt för den bofasta befolkningen
mycket vital fråga lär icke kunna bestridas.
För denna befolkning är det ingenting
mindre än ett livsvillkor att året om
få in sina produkter — speciellt då fisken
— och få ut nödvändiga varor. Även
sommargästernas ut- och inflyttningstransporter
böra här uppmärksammas.

Det synes mig, herr talman, allt sammantaget,
mycket tveksamt, om det
verkligen kan gå att nöjaktigt bemästra

alla dessa trafikproblem, ifall man engagerar
sig för en sådan praktiskt taget
mycket ensidig utveckling av trafikapparaten,
som kommissionens förslag synes
avse.

1949 års skärgårdstrafikkommission uttalar
att de statliga bidrag till vintertrafiken
som utgått under de senaste
åren kunna successivt begränsas. Personligen
har jag mycket svårt att förstå
detta kategoriska påstående. Gent emot
denna kommissionens uppfattning skulle
jag vilja hävda den meningen, att innan
någon som helst nedskärning eventuellt
göres av dessa anslag, antalet rese-
och transportlägenheter först bör
ha utbyggts så att kommunikationerna
verkligen kunna anses vara tillfredsställande,
någonting som hittills ingalunda
varit fallet.

Kommissionen tänker sig vidare, såsom
jag redan sagt, en tid av sex år
för att realisera det framlagda programmet.
Jag förstår väl, att det kan möta
vissa svårigheter såväl ur anslagssynpunkt
som av hänsyn till behovet av
arbetskraft att få till stånd ett snabbare
förverkligande. Ej minst med hänsyn till
att befolkningen redan fått vänta så
många år, som fallet här varit, och att
läget här ute i skärgården för befolkningen
icke minst på grund av den
starka försämring kommunikationerna
de senaste åren undergått är så bekymmersamt,
vågar jag vädja till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
— jag hoppas att han kommer
att läsa detta anförande vid något tillfälle
— att göra sitt allra yttersta för
att med minsta möjliga tidsutdräkt föra
ut i levande livet en sådan lösning av
dessa frågor, som med fullt fog kan sägas
vara tillfredsställande.

Hur fort det än kan komma att gå att
genomföra ett beslut om skärgårdskommunikationernas
upprustning, kommer
detta säkerligen att kräva så pass lång
tid, att extraordinära åtgärder måste till
från statens sida för att under denna
övergångstid trygga en tillfredsställande
trafikordning. Konsekvenserna, om effektiva
åtgärder här icke i tid vidtagas,
kunna förvisso eljest komma att

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

bliva ytterst allvarliga både för ortsbefolkningen
och för de mångtusenden
sommargäster, som ute i Stockholms
skärgård under längre eller kortare tid
önska söka välbehövlig rekreation. Här
ligger förvisso fara i dröjsmål från regeringens
sida. Det är ju endast några
månader kvar, innan sommartrafiken
börjar sätta in på allvar. Skall den i år
stoppas upp till följd av otillräckliga åtgärder
för dess bemästrande, eller är
kommunikationsministern beredd att i
tid här ingripa? Den frågan synes mig
högaktuell. Ett uttalande redan nu från
kommunikationsministern skulle hälsas
med största tacksamhet på olika håll.
Allt för länge har det när det gällt en
rationalisering av skärgårdens kommunikationer
tyvärr stannat vid ord och
utredningar, och trots all kritik både
här i riksdagen och ute bland trafikanterna
ha kommunikationerna bara blivit
allt sämre och otidsenligare. Jag vädjar
därför till kommunikationsministern
att här i tid taga de krafttag som behövas.

Herr BERGVALL: Herr talman! Tiden
lider och talarlistan är lång. Jag skall
därför försöka att fatta mig så kort som
det över huvud taget är möjligt. Jag
skall inte följa det exempel, som herr
von Heland och herr Öhman gåvo, och
ge mig in på det utrikespolitiska gebitet,
ty vi få ju en särskild debatt i den
frågan. Jag skall begränsa mig till ett
par reflexioner kring de ekonomiska
problemen, som på grund av sin aktualitet
ändå för närvarande dominera vårt
intresse.

Det faller sig i den situationen naturligt
för mig att som utgångspunkt
välja ett par satser av herr förste vice
talmannen. Han vände sig i sitt anförande
mot den överdrivna pessimism,
som han fann på olika håll. Han sade,
att man inte bör måla allting så mörkt.
Man bör inte tolka allting, fortsatte han,
som ett tecken på kommande ofärdsår.
I anledning av en replik från en annan
talare konstaterade han i ett kort genmäle,
att han med dessa ord inte syf -

Statsverkspropositionen m. m.
tade på att dagens debatt här i kammaren
präglades av någon särskilt stor
pessimism, utan att han mera tänkte på
debatten utanför den här kammarens
väggar. För min del kan jag väl konstatera,
att jag inte sett till så mycket av
den pessimism som herr Strand tyckte
sig ha sett. En del olyckskorpar kraxa
ju alltid, och dessutom måste man väl i
likhet med såväl herr Strand som herr
finansministern medge, att framtiden inger
oss oro. Vi befinna oss i ett mycket
svåröverskådligt läge. Vi ha en splittrad
konjunktur. Vi veta inte om vi kunna
hoppas på att kunna bedriva vår utrikeshandel
under lika gynnsamma förutsättningar
i framtiden som tidigare. Men
i stort sett finns det val goda chanser
för oss att klara oss på ett hyggligt sätt,
om nu den relativt optimistiska bedömning
är riktig som präglade herr Strands
anförande och finansministerns inlägg,
även om finansministern inte ett ögonblick
dolde att utvecklingen kunde taga
en ogynnsammare riktning. Härtill kan
man ju konstatera att vi här i landet
faktiskt ha haft en betydande produktionsökning
efter kriget — vi startade
med utomordentliga förutsättningar, vi
ha haft full sysselsättning, vi ha haft
goda villkor för utrikeshandeln och således
haft en betydande stegring av vår
nationalinkomst. Med rätta kan man måhända
säga att vi med en annan politik
skulle haft det ännu gynnsammare ställt.
Men jag skall inte ge mig in på detta,
utan bara konstatera kort och gott att
man nu bedömer framtiden relativt optimistiskt
och att man säger att det varit
bra under de år som gått efter kriget.

Hur kan det då komma sig att det
samtidigt existerar någonting, som herr
Strand karakteriserade som ett utbrett
missnöje? Hur kan ett utbrett missnöje
existera, då framtidsutsikterna äro relativt
gynnsamma och då vi under de år
som gått haft cn utveckling som ter sig
för många som gynnsam. Herr Strand
syftade väl närmast på missnöjet bland
löntagarna, eftersläpande löner, små inkomstförbättringar
för den grupp, till
vilken man själv hör, och större för

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
andra. Men det är inte bara till löntagarkretsar
som detta missnöje koncentrerar
sig, utan det finns även många
andra kretsar, inom vilka det finnes
missnöje. Importörerna äro missnöjda
med restriktionerna inom utrikeshandeln.
De, som vilja bygga och investera
i nya fabriker och anläggningar, äro
missnöjda, när de icke få göra detta
fritt. Hela den stora skaran av människor,
som inte ha någon bostad, söka
bostad eller vilja byta bostad men inte
kunna göra det, äro missnöjda. Hur kan
det, om den utveckling som ligger bakom
oss varit gynnsam och om vår framtid
ter sig relativt gynnsam, råda ett
utbrett missnöje? Det kan vara skäl att
söka klargöra för sig, varpå detta beror.

För att inte bli långrandig tror jag
att jag då kort och gott kan konstatera,
att missnöjet beror på att under långa
perioder efter kriget vår samhällsekonomi
varit ur balans. Vi ha inte haft
jämvikt mellan efterfrågan och tillgång
på varor och mellan investeringsbehov
och sparande. Vi ha inte, för att uttrycka
det kort och koncist, kunnat hålla
vårt penningvärde konstant. Det är detta
som givit anledning till det utbredda
missnöjet på olika håll. Hur skola löntagarna
kunna göra upp om sina löner
med förtroende för framtiden, när de
icke veta, om de löneökningar, som de
få, äro värda så mycket som de räkna
med att de skola vara värda, när man
kommit några månader framåt i tiden?
Exemplen kunna mångfaldigas.

När herr Sköld talar om att ingen regering
kan skapa det klimat, som gör
det säkert att de stora organisationerna,
där de framställa sina krav på förbättrade
ekonomiska villkor, hålla sig
inom rimliga gränser, vill jag säga, att
det väsentligaste bidrag, som en regering
kan och bör lämna på den punkten,
är att se till, att vi ha ett någorlunda
konstant penningvärde. Det är
den första förutsättningen, om man skall
kunna få till stånd rimliga uppgörelser
på lönefronten.

Nu skall det inte ett ögonblick falla
mig in att förneka att en del av de även -

tyrligheter, som vi ha haft på penningvärdets
område, äro resultatet av inflytelser
utifrån, vilka vi icke kunnat bemästra.
Men jag tror att man måste
konstatera, och det har gjorts från andra
håll här i dag, att en del av de olyckor,
som i det avseendet drabbat oss
och som, drabbat stora grupper i samhället,
vilka icke kunnat så väl tillvarataga
sina intressen, äro beroende på den
politik som regeringen fört. Jag skall
inte utveckla det resonemanget ytterligare,
utan vill bara konstatera, att jag
vid upprepade tillfällen här i kammaren
hört, hur man från regeringshåll
sagt att vi ha ett tillräckligt program för
inflationens bekämpande och äro beredda
att klara svårigheterna. Men sedan
kom krisen. Man klarade den tillfälligtvis,
och sedan klarade sig krisen ännu
bättre! Det är situationen, och det är
på den punkten som jag tycker att man
har anledning att rikta den allvarligaste
kritiken mot regeringen.

Det kan vara skäl att ha detta i minnet,
när man från olika håll här gör
gällande, att oppositionen är så hård i
sin kritik. I stort sett tror jag att man
kan säga att oppositionen varit kolossalt
hygglig i sin kritik.

Det är den ena av de saker som jag
vill påminna om och som jag tycker
bildar den allvarligaste bakgrunden till
dagens debatt. Det är ocskå en annan
fråga som jag skulle vilja syssla ett ögonblick
med och som ligger mig varmt om
hjärtat, när jag står här i talarstolen,
liksom när jag uppträder i annat sammanhang.
Det är frågan om skatterna.
Finansministern har talat om skatterna
i dag. Hans anförande var visserligen i
betydande utsträckning negativt, men
följde man noga med formuleringarna,
gav hans anförande ändå vissa förhoppningar
om att skattesänkningar inte
voro alldeles uteslutna. Jag kan konstatera
för att klargöra min utgångspunkt,
att för mig är det hundraprocentigt
klart, att man måste ha tillräckligt stora
skatteintäkter för att betala de utgifter
som man beslutar. Detta har jag hävdat
i annat sammanhang gentemot en socialdemokratisk
opposition, som tyckte

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

att man skulle göra större utgifter än
som motsvarade de skatter man ville
utdebitera.

Lika naturligt är för mig att man i en
tid, av hotande inflation också måste
säga, att vi böra ha det medel till inflationens
bekämpande som ligger i att
budgeten är i viss mån överbalanserad.
Inte heller på den punkten finns det anledning
för mig att rikta någon anmärkning
mot finansministern, men han
bör kanske inte satsa så mycket på överbalanseringen,
som jag tycker att han
har gjort. Vad som bör göras klart i nuvarande
läge är, huruvida det finns utrymme
för skattesänkningar i överensstämmelse
med det förslag, som skattekommittén
har framlagt med bibehållande
av en viss överbalansering.

Jag skall inte gå igenom de olika siffror
som här anförts. Jag kan endast konstatera,
att jag, när jag studerat finansplanen
och försökt följa finansministern
i hans anförande, haft svårt att få klarhet
om hur stort överskottet verkligen
är, eftersom det ju är en hel serie utgifter
som inte redovisats, därför att deras
storlek är okänd. Trots detta måste jag
ändå säga att jag av finansministerns
yttrande fick det intrycket, att om man
verkligen vill få till stånd en skattesänkning,
finns det utrymme härför i
budgeten. Man måste ha en skälig säkerhetsmarginal
vid allt handlande här
i livet, men ett alltför ängsligt blickande
in i framtiden och en vägran att acceptera
en skattesänkning, därför att
den icke med säkerhet kan bli bestående
även i framtiden, leder väl till sist till
att man över huvud taget aldrig vågar
handla. Jag tycker inte att man bör
handskas lättsinnigt med skatteinkomsterna
på det sättet, att man håller skatterna
nere genom att dra stora växlar
på framtiden. Det är en osund och oklok
ekonomisk politik, men man skall å
andra sidan inte kräva sådana utomordentliga
garantier för att vad man gör
skall bli bestående, att man aldrig kommer
sig för med att handla. Man får,
såsom jag ser på detta problem, inte
glömma bort två saker. För det första
att vi varje år, då penningvärdet för -

Statsverkspropositionen m. m.

sämras, utan att riksdagen säger ett
ljud, har en fortgående skatteskärpning.
Det skattetryck vi ha i dag är utomordentligt
mycket hårdare än det skattetryck,
som kritiserades för sin hårdhet,
när skattereformen genomfördes. Det
är således en fortgående skatteskärpning,
som man nu partiellt skulle råda
bot på. Helt råder man inte bot på den,
om man tar skattekommitténs förslag.
Det är det ena. Det andra är att man
inte får glömma det positiva värde som
ligger i en skattesänkning. Alla de pengar,
som medborgarna slippa betala in
till statskassan, om skatterna sänkas gå
inte ut i form av ett ökat inflationistiskt
tryck. En hel del sparas och enskilt
sparande är lika betydelsefullt som
statligt sparande. Skattesänkningens stimulerande
effekt i olika avseenden skall
man inte heller underskatta.

Finansministern sade att vad vi än
göra i framtiden på skattesänkningsområdet
veta vi vad oppositionen kommer
att säga. Om vi vägra att sänka skatten,
veta vi med säkerhet vilken hård kritik
som kommer från oppositionens sida,
och om vi sänka skatterna, så kommer
oppositionen att säga att det är vi som
genom vår kritik drivit fram skattesänkningen.
Med detta menade finansministern
att regeringen inte bryr sig om, vad
oppositionen säger. Regeringen handlar
bara från sakliga utgångspunkter. Jag
måste säga, att jag bryr mig mycket litet
om vilken roll finansministern tillmäter
oppositionens kritik, om han bara
beslutar sig för att förorda en skattesänkning.
För skattebetalaren är skattesänkningen
det enda reella.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Ewerlöf fällde det yttrandet, om jag fattade
honom rätt, att det nu hade åstadkommits
någorlunda god balans i vår
samhällsekonomi, och det kan nog vara
riktigt. En dylik balans har givetvis
vunnits genom sådana förhållanden som
tillskapats genom de mycket kraftiga
och ofta mycket diskuterade åtgärder,
som från regeringens och riksdagens

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

sida vidtagits i olika avseenden. Förverkligandet
av 8-punktsprogrammet har
emellertid inte på ett obetydligt utan
kanske avgörande sätt bidragit till det
läge, i vilket vi för närvarande befinna
oss. Men ändå tror jag, att man får betrakta
det ekonomiska läget som rätt
labilt även i fortsättningen. Det kan hända
så mycket inom landet, och det kan
hända så mycket utom landet, som får
sina återverkningar. I detta labila läge
får man inte bryta ner alla de skansar
man byggt upp mot inflationen, utan
man måste bibehålla de medel man har
och de försvarsmöjligheter man har
skaffat sig. Det är emellertid uppenbart
att man alltid kan överväga och diskutera
i vad mån man skulle kunna minska
åtgärdernas styrka.

Att bibehålla överbalanseringen av
budgeten tror jag dock är en nödvändig
förutsättning i svensk ekonomisk politik
för närvarande. Det gladde mig att
av herr Bergvall höra, att han fortfarande
var av den meningen, att överbalanseringen
till en viss grad var nödvändig.
Detta svor ju rätt bestämt mot
ett yttrande av herr Ohlon, som bara
ryckte på axlarna åt överbalanseringen,
men man är ju så van att finna olika meningar
inom folkpartiet, att väl inte någon
i kammaren förvånar sig över detta.
Jag gläder mig åt herr Bergvalls uppfattning.
Jag tror att den är riktig.

Det är emellertid uppenbart, att man
aldrig bör bibehålla högre skatter än
nödvändigt. Jag kan mycket väl ansluta
mig till den, såsom jag tycker mycket
självklara tes, som herr Bergvall framförde,
att man inte bör ha större skatteinkomster
än man behöver för utgifterna.
Detta är naturligtvis A och O för
all ekonomisk politik, och i sin självklarhet
är den obestridligen riktig. Man
får då överväga, huruvida en skattesänkning
skulle kunna genomföras. Jag
vill dock säga, att en viss motivering
för en sänkning av den direkta skatten
inte har den styrka som man emellanåt
vill göra gällande, nämligen att man
skall stärka deklarationsmoralen här i
landet. Det har heller inte, såvitt jag kan
erinra mig, funnit några vidare genljud

i denna debatt, och jag gläder mig åt
detta. Men det är ju så, att man knappast
kan öppna en tidning, där man diskuterar
skatterna på den borgerliga kanten,
utan att det talas om denna deklarationsmoral,
som man skulle kunna
stärka eller återvinna. Om en person är
så beskaffad, att han döljer undan 20 000
kronor och därigenom sparar 10 000
kronor i skatt — han har alltså en skattebörda
på 50 % —- och man sätter uttaget
till 45 %, så att han i stället för
10 000 kronor vinner blott 9 000 kronor,
är det troligt att han också i detta fall
inte skulle dra sig för att undanhålla
de 20 000 kronorna från beskattning.
Jag vet inte hur långt man skall sänka
skatten för att göra den så djupt omoraliske
moralisk. Om man kommer ned
till oerhört låga skattebelopp — genom
sänkningar som skulle vara helt enkelt
otänkbara — skulle han säkert dölja
sin omoral bakom anständighetens mask.
Men så långt kunna vi som sagt aldrig
komma.

Skatteutredningen ger i sitt intressanta
betänkande en hel del exempel på
hur man kringgår beskattningen. Den,
som reser till utlandet, har för sig och
sin hustru — eller vem han nu har med
sig — en utgift på låt oss säga 4 000 kronor.
Den tar han upp under omkostnader

1 sin rörelse, och beloppet i fråga kommer
aldrig fram till beskattning. Och
om han av dessa 4 000 kronor borde
till staten betala med 50 procents skatt

2 000 kronor, är det någon som tror att
han inte skulle göra samma sak för att
lura staten, även om skattebeloppet
sänktes till 1 800, 1 700 eller 1 500 kronor?
Hur långt skall man egentligen
gå för att låta en sådan persons omoral
dölja sig bakom anständighetens mask?
Låt oss avstå från att tala om deklarationsmoralen
i detta sammanhang. De
omoraliska gör man inte moraliska genom
någon skattesänkning av den storleksordning
som är tänkbar i vårt land.

Syftet med en skattesänkning kan vara
olika för olika människor. För mig
ligger det närmast så till, att det sociala
syftet vid skattereformen år 1947 — en
reform som betydde en omläggning av

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

beskattningen efter vederbörandes skatteförmåga
eller, med andra ord uttryckt,
en omfördelning av inkomsterna i utjämnande
syfte med inkomstskatten som
medel — numera förlorat en mycket
stor del av sitt innehåll. Herr Bergvall
var också inne på den punkten, och jag
kan ansluta mig till hans resonemang
därvidlag. Först och främst ha givetvis
de skattefria ortsavdragen förlorat i värde.
Vad som var en verklig hjälp till
exempel här i Stockholm med 3 000 kronor
för gifta, det har nu till följd av
penningvärdeförsämringen förlorat en
mycket stor del av sitt värde. En inkomst
på 7 800 kronor är ju inte större
nu än en inkomst på 6 000 kronor före
1947, och den större skatten gör att
vederbörande får mindre behållen inkomst
i verkligt köpvärde, i 1947 års
penningvärde, än han hade år 1947. Det
är den saken jag tänker mig att man
skulle rätta till med en skattereform.

Jag vill desslikes erinra, att om man
genomförde en höjning till exempel av
de statliga ortsavdragen, skulle man i
hög grad hjälpa de smärre inkomsttagarna.
Höjningen betyder mindre, ju högre
upp man kommer i inkomstskikten, och
för de allra högsta inkomsterna betyder
den praktiskt taget ingenting. Men den
är som sagt av stor betydelse för dem
som ha små och medelstora inkomster.
En teknisk omläggning av statsskatten
med ökade skattefria ortsavdrag skulle
därför vara av utomordentligt värde när
det gäller de lägre inkomsttagarna, likaså
en omläggning av statsbeskattningen
från progressiv till proportionell i
lägre inkomstskikt. Om man i detta senare
fall följde skatteutredningens förslag,
skulle skatten bli proportionell upp
till en inkomst av för gifta 12 000 och
för ogifta G 000 kronor, och detta betyder
att marginalskatten skulle bli precis
densamma vid alla förändringar av
inkomsten för gifta från lägre belopp
upp till 12 000 kronor. Allt skattetänkande
inom dessa kategorier skulle troligen
praktiskt taget försvinna i och med att
marginalskatten blir precis lika. En sådan
reform vore, tror jag, synnerligen
värdefull inom de betydande grupper

Statsverkspropositionen m. m.
av den svenska befolkningen, som ligga
under den nämnda inkomsten av 12 000
kronor för gifta.

Man får hoppas att regeringen överväger
huruvida det skall vara möjligt
att genomföra en reform på detta område
och hur långt den i så fall skulle
gå. Däremot vågar jag bestämt förneka
vad både herr Ewerlöf och herr Ohlon
här yttrat, att ett uttalande från regeringens
sida, att den ämnade framlägga
ett förslag i den riktningen, skulle ha
någon som helst betydelse för de nu pågående
avtalsförhandlingarna. Det blir
nämligen tyvärr inte stora vinster vederbörande
göra. Även enligt skatteutredningens
förslag skulle skatten för en
inkomst på 8 000 kronor minskas endast
med 137 kronor och för en inkomst av
6 000 kronor med 129 kronor. Jag tror inte
att den saken skulle ha någon betydelse
för de pågående avtalsförhandlingarna.
För en inkomst på 50 000 kronor skulle
skattesänkningen däremot bli 2 000 och
för en inkomst på 100 000 ungefär 5 000
kronor. Men en skattesänkning för människor
med dessa höga inkomster har
säkerligen ingen nämnvärd betydelse för
avtalsförhandlingarna.

Jag tror att ett bekantgörande av dessa
siffror med ett eventuellt beslut om
en hundraprocentig uttagning enligt
skatteutredningens förslag snarare skulle
verka i avkylande riktning vid förhandlingarna
än tvärtom. Men det skulle
av andra skäl vara lyckligt om man
skulle kunna vidta någon ändring. Det
är uppenbart att ortsavdragen och den
tekniska reformen om den proportionella
skalan i de lägre grupperna betyda
mest för den stora massan av inkomsttagare.

Nu sade herr Petrén att skulle man
t. ex. nöja sig med 110 procents uttagning,
skulle några grupper inte erhålla
någon skattesänkning. Jag roade mig
med att titta i tabellerna vilka dessa
grupper kunde vara, och det visade sig,
efter vad jag'' kunde hittta, att det bland
de gifta inkomsttagarna bara fanns en
enda grupp nämligen de som hade en
inkomst av sammanlagt 200 000 kronor,
som inte skulle få någon skattesänkning,

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
men det är väl ändå inte där, som folkpartiet
har sitt hjärta. Man skulle väl
kunna överleva att denna tvåhundratusenkronorsgrupp
skulle kunna få någon
liten ökning. Därpå hänger väl inte reformen.
Bland de ogifta skulle det bli
litet fler personer, som inte skulle kunna
få någon skattesänkning, men det är
först för de ogifta vid en inkomst på
30 000 kronor, som det skulle bli en ökning,
i detta fall på 70 kronor, och sedan
skulle ökningen fortgå ända upp till
200 000 kronor. Men det är väl inte detta
som är det avgörande för att man
inte skulle kunna stanna vid låt oss säga
110 procents uttagning. Det skulle vara
ytterst lätt att med en viss justering av
tabellerna åstadkomma en reform, som
inte ens för dessa kategorier medförde
någon skatteökning.

Jag skulle finna det önskvärt, om man
under följande år 1953 skulle kunna ge
åt skattereformen, som vidtogs 1937, genom
dessa ändringar en liknande effekt,
som den man ville vinna genom reformen
1947, och att regeringen därför noga
övervägde de möjligheter, som finnas,
att komma fram till en lösning av
spörsmålet, men jag vill inte för min del
riskera att man tog sådana grepp i de
överbalanserade beloppen, att man därmed
skulle riskera det viktigaste av allt,
nämligen att vi kunna bibehålla det tyvärr
försämrade penningvärde, vi för
närvarande ha, så att det inte ytterligare
försämrades.

Det är uppenbart att samma skäl som
talar för att man bör bibehålla effekten
av 1947 års skattereform talar för att
bibehålla effekten av den reform vi genomförde
på kommunalbeskattningens
område för några år sedan. För att de
kommunala ortsavdragen, som här i
Stockholm maximerades för gifta till
2 000 kronor skulle återfå sitt värde,
finge man väl höja dem till 2 400 eller
2 500 kronor eller någonting i den stilen.
Det är en reform med ett socialt syfte,
som nu haltar mycket, mycket betänkligt,
och det vore väl skäl att man vid
översynen av möjligheterna att göra en
viss statsskattereform också övervägde
huruvida man inte skulle kunna åter -

ställa det kommunala ortsavdraget till
det värde, som riksdagen avsåg vid beslutet
år 1950. Vad som var rätt då, bör
vara rätt nu. Jag vill erinra om att en
sådan ändring av ortsavdraget betyder
ju att kommunerna, jämfört med 1950,
inte förlora någonting; det blir precis
samma penningvärde som dras av 1952
med ett högre belopp som 1950 med ett
lägre belopp. Det blir ingen förändring
i det förhållande som man vill åstadkomma
mellan kommunen och den enskilde.
Jag vill också erinra om att i
ortsavdragsreformen för den kommunala
beskattningen gav man ingen ersättning
till kommunerna för att man återställde
det penningvärde, som de ursprungliga
kommunala ortsavdragen haft från 1928,
vill jag minnas, då de infördes.

Det är uppenbart att den fulla sysselsättningen
är det som är regeringens och
riksdagens syfte att upprätthålla i fortsättningen.
Det är en målsättning för
svensk politik som jag tror få vilja mera
bestämt gå emot, vilket emellertid är ett
bestridande av herr öhmans påstående
för några timmar sedan, att regeringen
var beredd på att offra den fulla sysselsättningens
maxim. Men även om man
har den som sitt syfte, kan man inte
blunda för att den fulla sysselsättningen
medför visa risker för inflation. Nu tror
jag inte man kan avvärja detta hot för
inflation genom denna höga ränta, som
man på höger- och folkpartihåll proklamerat.
Till försvar för den höga räntan
kom i dag ifrån högerhåll en viss
argumentering, som jag ändå skulle vilja
ifrågasätta riktigheten av. Man menade
att den höga räntan skulle tvinga parterna
på avtalsmarknaden till återhållsamhet
gentemot en alltför stark höjning av
lönesättningen. Det skulle man kunna
tänka sig men först under den förutsättning,
som den höga räntans förespråkare
aldrig ha velat ge ett finger åt,
nämligen att den höga räntan skulle
åstadkomma ett starkt hot om mer eller
mindre omfattande arbetslöshet. Då skulle
den höga räntan utgöra en sådan
pressning på arbetsmarknadens parter,
särskilt löntagarparten, att de inför det
hotet skulle moderera sina krav. Först

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

om den höga räntan skulle åstadkomma
ett tillstånd på arbetsmarknaden, där
den fulla sysselsättningen vore långt borta,
skulle räntan ha någon betydelse vid
förhandlingarna parterna emellan. Men
det är väl inte detta högern avser med
kravet på högre ränta?

Men problemet om ett stabilt penningvärde
och den fulla sysselättningen är
och förblir ett problem. Vi ha brottats
med det alla åren efter 1945. Vi ha tyvärr
inte haft någon ledning av nationalekonomerna.
Bland dem råda lika många
meningar som det finns nationalekonomer,
och ofta ändra de mening, varför
jag tror man kan säga att det är flera
meningar än nationalekonomer. Och det
är inte bara det att man inte fått någon
egentlig ledning därifrån; man har inte
någonstans kunnat praktiskt lösa spörsmålet
restfritt. Vi måste experimentera.
Jag tror att vi under dessa år ha skaffat
oss mycket betydande erfarenhet. Jag
tror att det som ligger inom åttapunktsprogrammet
är ett facit av de erfarenheter,
som vi gjort under en följd av år,
och jag tror att man ytterligare kan utvinna
synpunkter på frågan hur man
skall kunna förena ett verkligt stabilt
penningvärde med full sysselsättning.

Nu säger herr öhman att man kan
studera problemet på andra sidan järnridån,
ty där har man löst det. Ja, men till
vilket pris? Ha ni hört talas om strejker
bakom järnridån? Ha ni hört talas
om att arbetarna där våga uppsäga sin
plats på verkstaden? Ha ni hört talas
om förhandlingar mellan fria fackliga organisationer
och ägarna, staten? Nej,
med tvångsvis bestämda löner och med
tvångsdirigering av arbetskraften löser
man problemet bakom järnridån. Det är
diktaturstaternas metod, det var Nazitysklands
och det är Sovjetrysslands metod.
Så sker det i folkdemokratierna, ett
ord som jag har svårt att ta i min mun,
emedan det ligger en dubbel osanning i
detta ord. Ty det är varken folket eller
demos, det grekiska ordet för folk, som
har makten inom de länderna. Nej, inom
de verkliga demokratierna få vi brottas
med problemet full sysselsättning och
stabilt penningvärde och lösa det efter

Statsverkspropositionen m. m.
demokratiska metoder, med bibehållande
av löntagarnas fria förhandlingsrätt.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl gjorde det förvånansvärda
påståendet, att deklarationsmoralen
inte skulle förbättras vid en
sänkning av skatten. Jag tror att herr
Sjödahl måste erkänna att vi i dag ha en
sämre deklarationsmoral än vi ha haft
förr genom tiderna. Vad beror denna försämring
på? Jo, den beror på att vi haft
en tendens till ständigt ökat skattetryck.
Detta i förening med att vi nu befinna
oss i ett läge med oerhört högt skattetryck
utgör orsaken till den försämrade
moralen. Är man medveten om detta,
måste man också erkänna att en sänkning
av skatten måste verka i riktning
mot en förbättrad skattemoral, även om
verkningarna inte kunna komma till synes
på en gång. 1949 års skattekommitté
har enhälligt på denna punkt uttalat följande:
»Vår undersökning rörande de direkta
skatternas verkningar har givit oss
stöd för den uppfattningen, att en lättnad
i den direkta beskattningen för närvarande
är ett samhällsintresse av största
betydelse. Främst med hänsyn till
arbetsvilja och deklarationsmoral finna
vi det angeläget att det nuvarande trycket
av den direkta beskattningen mildras.
» Detta om den saken.

Herr Sjödahl påtalade sedan en sak
som är mycket riktig, nämligen att ett
antagande av 1949 års skattekommittés
förslag med en uttagningsprocent av 110
procent innebär en skattehöjning endast
för de högsta inkomsttagarna. Det är
riktigt, men låt oss se, vilka verkningar
det förslag, som herr Sjödahl synes förorda,
kommer att medföra för de lägre
inkomsttagarna. För en ensamstående
med en inkomst av 4 000 kronor skulle
herr Sjödahls förslag innebära en sänkning
av inkomstskatten med 10 kronor
på ett år. Det kan inte vara tillfredsställande,
i varje fall inte ur vår synpunkt.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Vad beträffar deklarationsmoralen
ville jag med mina exempel bara

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

visa, att om en person, som hade så dålig
skattemoral att han ville medvetet undandölja
på ett eller annat sätt mycket
betydande inkomster eller också göra
mycket betydande utgifter för sin livsföring
skattefria genom att föra dem såsom
omkostnader, betydde i sådana fall
en sänkning med 5 procent av marginalskatten
från låt oss säga 50 till 45 eller
från 45 till 40 eller från 40 till 35 praktiskt
taget ingenting. Man kan ju hoppas
att i det långa loppet skulle kunna åstadkommas
en förbättring av deklarationsmoralen,
men hur långt skola vi då
sänka skatterna för att verkningarna
därav skola kunna märkas?

Det är uppenbart att skillnaden mellan
100 och 110 blir en skillnad även
för de små inkomsttagarna, men höjningen
av ortsavdragen är den mest
avgörande faktorn därvidlag. Jag vill
erinra om att det blir till exempel på
8 000-kronorsinkomsten och på 6 000-kronorsinkomsten ändå en sänkning
med något över 100 kronor. Det är
små belopp, men som jag redan förut
sagt, innebär detta när vi inte kunna
gå längre, en förbättring av skattetekniken
och någon skattesänkning.
Att här gå och lova stora skattesänkningar
— vare sig med 100 eller 110
procents uttagning •— kan man bara göra,
herr Petrén, om man tänker på inkomsttagare
med 50 000 och 100 000
kronor om året. Då kan man utlova
en betydande skattesänkning, men eljest
icke, herr Petrén.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Herr Bergvall konstaterade i sitt anförande
här att det bland folkgrupper i
vårt land otvivelaktigt rådde ett mycket
stort missnöje med nu rådande förhållanden,
och det är väl intet tvivel om
att han i det avseendet hade rätt. Jag
tror däremot inte att han hade rätt, när
han ville lägga skulden för detta missnöje
på den regering, som vi ha haft låt
oss säga sedan samlingsregeringens upphörande,
ty detta missnöje har dock sin
grund betydligt djupare än att det skulle
bero på vilken regering man har vare sig

i det ena landet eller det andra. Vi få naturligtvis
inte glömma, att de svårigheter
som regeringarna praktiskt taget i alla
länder ha att kämpa med nu och som
skapat det missnöje, som herr Bergvall
talade om, bottna i det andra världskrig
som vi haft, för att inte säga att de även
bottna i det första världskriget. Sedan
vi åtminstone i vårt land väl hade kommit
så pass långt att vi skulle haft åtminstone
några utsikter att få det något
lindrigare, bär som vi veta kriget i Korea
korsat dessa förhoppningar.

Det är givet att om man skall vara rättvis
vid bedömningen av vem som bär
ansvaret för de svårigheter, som vi alla
dras med, kunna vi inte bortse från detta.
Och vi kunna inte heller rimligtvis säga,
att det bara är den svenska regeringen,
som har visat sig ur stånd att på ett för
oppositionen tillfredsställande sätt klara
upp dessa svårigheter, utan vi finna ju
att motsvarande svårigheter har man i
alla andra länder. När man frågar sig vilka
orsaker som göra att vi här i vårt
land ha detta missnöje, som herr Bergvall
talade om, få vi inte glömma att det
har bedrivits en konsekvent och mycket
långvarig missnöjesagitation också, och
jag är tämligen säker på att om någon
vetenskapsman skulle bry sig om att försöka
reda ut orsakerna till det missnöje
som finnes bland annat mot skatterna,
skulle han omöjligen kunna komma förbi
den agitation, som har bedrivits just
för att sänka skatterna, trots att de, som
ha bedrivit den agitationen, ha varit fullt
på det klara med att det kunde man inte
göra. Jag förvånade mig rätt mycket över
den mildhet som präglade herr Bergvalls
anförande i dag, ty det var, jämfört
med de anföranden han hållit tidigare,
rena sommarsusningen. Det var inte
alls den gadd och det etter, som det
tidigare har varit, och jag föreställer mig,
att orsaken härtill var de erfarenheter,
som herr Bergvall fått göra i sin egenskap
av finansborgarråd här i Stockholm.

Jag nämnde att det var inte bara i
vårt land, som man dras med svårigheter.
Det har gjorts gällande att det svenska
penningvärdet har vanskötts, under

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

dessa år efter kriget i all synnerhet, och
att det är därför vi ha det så besvärligt
i skilda avseenden. Om vi se på konsumtionsprisindex
för de olika länderna i
världen, skola vi finna, att den svenska
kronans värde inte alls har förhållandevis
försämrats på det sätt som man här
försöker göra troligt. Jag har här från
en engelsk tidning en tabell, som är utarbetad
för 1939 till och med 1951. Där
visar det sig att konsumtionspriserna i
Schweiz ha stigit med 39,5 procent, i
Sydafrika med 41,5 och i Sverige med
43,7 procent. De äro alltså ungefär 3 procent
högre här än i det mångbeprisade
Schweiz. Om vi så ta ett sådant land som
Förenta staterna, finna vi att priserna
där äro ungefär 3 procent högre än i
Sverige, och trots att man alltså i Förenta
staterna har en kapitalistisk regering,
alltså en som inte är bemängd på något
sätt med något slags socialism, har det
visat sig att man inte heller där kunnat
bemästra svårigheterna bättre än vi kunnat
göra i Sverige utan att priserna ha
stigit mera där än här. När man ser detta
får man nog en annan uppfattning av
det sätt, på vilket här i vårt land penningvärdet
omhänderhafts, och jag skulle
tro, att man måste ge regeringen det
vitsordet att den har under de förhållanden,
som ha rått, skött denna sak på
ett tillfredsställande sätt.

Det har emellertid i detta sammanhang
gjorts gällande, att bland de fel
som regeringen gjort sig skyldig till har
också varit det, att den inte varit tillräckligt
förutseende. Man förebrår särskilt
finansministern för att han icke
kunde förutse Koreakriget. Han har
själv redan svarat på det här i dag, och
jag behöver därför inte gå in på det.
Man har också förebrått honom för att
han inte kunde förutse den stora exportrush,
som vi hade under förra året.
Man frestas, när man hör dessa förebråelser,
att rikta den frågan till oppositionens
företrädare, huruvida de äro villiga
att i dag säga oss de svårigheter eller
överraskningar som komma att möta oss
låt oss säga under detta år och nästa år.
Jag är tämligen säker på att om jag
stiiller den frågan till herr Ohlon, skall

Statsverkspropositionen m. m.
han inte ha större möjligheter att svara
rätt på den än finansministern har, och
om det mot förmodan skulle visa sig att
han gissade rätt, skulle detta inte på allra
minsta sätt stärka hans ställning såsom
varande en mera förutseende man än exempelvis
finansministern är. Det är nog
i stället, som det förut nämnts här, på
det sättet, att en regering som skall bedöma
en budgets bärighet ett och ett
halvt år efter det att den gjorts upp, och
till och med litet längre, naturligtvis
måste röra sig med en mängd ovissa
faktorer. Det finns ingen möjlighet, framför
allt inte i en värld som är så osäker
som den som vi leva i, för någon finansminister
i världen att gissa rätt om hurudan
utvecklingen blir. Det är detta man
nu förebrår i första hand finansministern
men även regeringen i övrigt, och
det är alldeles tydligt, att dessa förebråelser
vila på ett mycket svagt underlag.

Det förtjänar för övrigt i detta sammanhang
erinras om att även folkpartiets
ordförande herr Ohlin ju inte har
visat sig vara så alldeles säker när det
gäller att bedöma framtiden. Jag vill
erinra om att han i sin egenskap av handelsminister
hade att planlägga kreditavtalet
på en miljard kronor till Sovjetunionen.
Det var väl 1944, som det började
förberedas, och avtalet gällde som
sagt en miljard. När sedan professor
Myrdal i sin egenskap av handelsminister
slutförde det avtalet, fick han uppbära
mycket klander för det, och bland
dem som klandrade honom allra ivrigast
var just professor Ohlin. När man
då i den debatten frågade herr Ohlin,
vilket belopp som han ansåg vara det
lämpliga för den kredit som man kunde
lämna Sovjetunionen, så nämnde han
ingen bestämd summa, men han sade att
800 miljoner kronor ungefär kunde vara
vad vårt land kunde tåla i fråga om kredit
åt det hållet. Nu visar det sig, alt
den kredit som Sovjetunionen har utnyttjat
icke är mer än något över 500 miljoner
kronor, men icke desto mindre
klandrar han även denna kreditgivning,
Irots att professor Ohlin ville ge nära
300 miljoner kronor mer.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

När man talar om att skattetrycket är
hårt i vårt land, så finns det väl ingen
skattebetalare som inte beredvilligt instämmer,
men när man talar om skatter,
skall man inte bara se efter vad man ger
ut i form av skatt, utan man skall naturligtvis
också fråga sig vad man får
igen för dessa skatter, och man kan rimligen
inte med fog klaga över skatterna
som sådana, med mindre man gör gällande
och kan visa, att penningarna inte
användas på riktigt sätt. Nu är det klart,
att ett skattetryck kan stiga i samma
mån som penningvärdet faller, och det
är just vad som skett, men jag vill i
detta sammanhang inte underlåta att erinra
om att när vi tala om skatter, skola
vi inte bara tala om skattens höjd, utan
vi skola också tala om de många olika
åtgöranden som vi ha vidtagit och de
många olika åtaganden som vi förklarat
oss villiga till. Om vi skola reda upp vår
sociala vårdnadsfråga här i landet, om
vi skola realisera exempelvis det beslut
som riksdagen fattat i fråga om
sjukvårdsreformen, om vi skola ge folkpensionärerna
mera, om vi skola kunna
genomföra den enhetsskola som också
har beslutats, åtminstone i princip, och
om det är meningen att vi skola kunna
någonsin reda upp en så pass stor fråga
som arbetarpensionerna, då är det alldeles
uppenbart att detta måste ske skattevägen,
åtminstone delvis. Om vi inte
äro villiga att bära de skatter som fordras
för detta och som vi väl få ta på oss
efter hand, då skola vi inte heller berömma
oss av att vi äro villiga att hjälpa
en broder i nöd eller vilja utjämna motsättningarna
i ekonomiskt avseende mellen
de olika samhällsgrupperna, utan då
skola vi tiga stilla med det. När man
talar om skattesänkningar, skall man inte
heller glömma, att en skattesänkning har
också en andra sida: den innebär att vi
vilja bli befriade från de förpliktelser
som vi tidigare ha tagit på oss.

Det har under denna debatt talats så
mycket om räntor, så att det skall jag
inte nämnvärt sysselsätta mig med. Herr
Ewerlöf har gjort gällande, att om man
hållit räntan rörlig, skulle detta ha kunnat
bevara vårt penningvärde bättre än

vi nu lyckats göra. Jag kan inte tänka
mig, att herr Ewerlöf vill göra detta gällande
med absolut säkerhet, ty penningvärdet
påverkas ju, såsom det framhållits,
inte bara av våra egna åtgärder, utan
om vi vilja ha de utländska varor, som
stigit i pris, i tillräcklig utsträckning
för att kunna vidhålla och fullfölja den
fulla sysselsättningen, måste vi betala
de högre priserna, och vi kunna icke
hindra att de slå igenom i vår prisnivå.
Det är också detta som de ha gjort. Men
det är inte bara detta som är svagheten
med räntan, när det gäller att behandla
ett läge sådant som vårt och så att verkningarna
bli snabba. Man kan naturligtvis
höja räntan så mycket att man stryper
praktiskt taget allt vad företagsamhet
heter. Man kan inte, såsom det har
gjorts gällande, höja räntan bara litet,
ty därigenom bromsar man endast dem
som ha dåligt med rörelsekapital. Alla
de som däremot ha gott om rörelsekapital
och inte äro beroende av lånade
pengar, kunna arbeta i alla fall. Men
det är ju inte alltid på det sättet att de
som ha mest pengar också bedriva den
allra nödvändigaste verksamheten. Vi
behöva bara tänka på en sådan näringsgren
som jordbruket för att bli fullt på
det klara med att även en förhållandevis
ringa räntehöjning skulle få en mycket
ödesdiger verkan för vårt jordbruk,
och det finns otvivelaktigt flera näringsgrenar
än den som skulle råka ut för
precis detsamma. Att man på socialdemokratiskt
håll inte har velat gå den vägen
beror följaktligen på att användandet
av räntevapnet betyder att man slår
blint omkring sig. Man kan inte under
nuvarande förhållanden, så osäkra som
de äro och med de kastningar som förekomma
i det ekonomiska livet, använda
räntevapnet med samma fördel som
andra åtgärder.

Det förhåller sig ju också faktiskt på
det sättet, att man inte heller på det
håll -— det gäller närmast högern —
där räntans betydelse förfäktas är alldeles
säker på att räntan är det allra
lämpligaste eller det enda medel man
bör använda. Även om man har vänt
sig emot exempelvis hyresregleringen,

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

så har man dock i alla fall godkänt den,
och till och med subventionerna, som
man tidigare också har vänt sig emot,
har man på sista tiden börjat acceptera
under förutsättning att de endast ges
under mycket korta perioder. Men oppositionen
i övrigt har ju inte nöjt sig
med att bara godkänna hyresregleringen
och subventionerna, utan den har ju
också godkänt en sådan sak som exempelvis
hyggnadsregleringen. Denna skulle
vi inte kunnat klara oss utan. Det är
jag alldeles övertygad om, och vi kunna
inte göra det ännu. Man har ju också
rätt allmänt godkänt en överbalansering
av budgeten, man har godkänt
en sterilisering av kriskonjunkturvinsterna
och man har till och med, i varje
fall på folkpartihåll, gått med på att
genomföra en beskattning av krisvinsterna,
även om man inte vill vara med
om att göra beskattningen retroaktiv.

Detta visar ju, att den syn på hela
detta problem, som det socialdemokratiska
partiet har företrätt i svensk politik
sedan samlingsregeringen upphörde,
uppenbarligen mer och mer har börjat
slå igenom i åsiktsbildningen, så att
man numera accepterar åtskilliga av de
åtgärder som man tidigare med mycket
stor skärpa vände sig emot. Jag menar:
har man kommit på glid på det sättet,
så skall man inte spela så där absolut
tvärsäker, som har skett i vissa anföranden
i dag, utan man får väl ändå
medge, att läget påverkas av de förhållanden,
som man kommit in i genom
att vi ha lämnat självhushållets samhälle
och även i viss mån varuutbyte — om
jag inte blir missförstådd på den punkten
— och glidit in i vad jag skulle kunna
kalla penninghushållningens samhälle.
I och med att vi ha kommit dithän
att folk rör sig med mer pengar
än man brukat göra är det uppenbart
alt därigenom åstadkommas förhållanden,
som man många gånger måste ingripa
emot på ett snabbare sätt än man
kan göra genom att använda räntevapnet.

Tidigare kunde man ju som vi veta
reda upp de ekonomiska besvärligheterna
praktiskt taget bara med två ting:

7 Första /.ammarens protokoll 1952. AV 2.

Statsverkspropositionen m. m.
med räntan och med det privata sparandet.
Det var på den tiden när man inte
hade så mycket rörligt kapital ute i
marknaden, men sedan man har kommit
bort från det läget och kommit in i ett
penninghushållningens samhälle, är det
uppenbart att det inte räcker med dessa
medel. När man talar om sparande skall
man för övrigt inte glömma att det sparas
på ett annat sätt nu än förut. Då
gömde folk sina ägodelar, antingen det
var pengar eller silversaker, på kistbottnen.
Det var först för något mer än ett
hundratal år sedan som vi fingo banker
i vårt land. Därefter har skett en mycket
kraftig utveckling i riktning mot
andra sparformer. Alla de som betala
räntor och amorteringar exempelvis på
bostadslägenheter eller egna hem, bidra
ju allesamman till sparandet. Detta sparande
tillsammans med sparandet i bankerna
är alltjämt mycket betydande,
men det är också alldeles klart, att i tider
som de nuvarande har det visat sig
vara otillräckligt. När det då, såsom varit
fallet ända sedan det andra världskriget
bröt ut, rått varuknapphet, blir
det så småningom för mycket pengar i
samma mån som varumängden krymper,
och då stiga priserna. Man kan göra
nästan vad som helst däremot utan att
det lyckas, ty om inte varorna säljas
vid öppen disk så säljas de under disken;
om folk har pengar att köpa en
vara för, så köper man den, även om
den har stigit i pris. På det viset hjälper
också allmänheten själv till att driva
priserna i höjden.

Det är dessa omständigheter som ha
tvingat fram den politik regeringen har
fört, och jag skulle tro, att om man
inte råkar värre ut än vad vi ha gjort i
vårt land, där vi ha sysselsättning för
praktiskt taget alla som vilja arbeta och
till och med ännu många fler och där
vi inte ha större bekymmer än att skatterna
äro något högre än de anses böra
vara — en sak som man naturligtvis
alltid kan diskutera —• ja, då måste vi
ändå ställa oss den frågan: År det inte
bättre att betala de skatter som vi nu
ha än att dras med arbetslöshet och de
besvärligheter den för med sig, besvär -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ligheter som vi otvivelaktigt skulle få,
om vi skulle vandra den väg, som den
rörliga räntans företrädare utpeka för
oss.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
I den framlagda statsverkspropositionen
har finansministern redovisat
en del åtgärder som regeringen vidtagit
för att stabilisera penningvärdet. Man
kan ju säga att dessa åtgärder i viss mån
ha förbättrat läget, men fortfarande måsste
nog en sträng sparsamhet med statens
medel vara påkallad, oavsett om
detta skulle medföra vissa smärre inskränkningar
i den överfulla sysselsättningen.
Jag är, herr talman, inte så säker
som den föregående ärade talaren,
att en överfull sysselsättning i längden
är det kanske allra lyckligaste. Däremot
delar jag fullständigt hans åsikt att man
inte kan minska på denna sysselsättning
så mycket att man skulle få arbetslöshet
att brottas med, ty den saken känna
vi alltför väl till. Om regeringen tror,
att det går att minska köpkraften hos
det svenska folket genom att punktbeskatta
på olika områden och olika varuslag,
misstar man sig nog. Erfarenheten
har visat att det inte går att nå ett tillfredsställande
resultat på denna väg. Jag
tror för min del att ett ingrepp i hela
näringslivet kan bli påkallat, om ett
verkligt resultat skall kunna uppnås.

Den investeringsskatt, som riksdagen
fattade beslut om före jul, tror jag inte
får sådan verkan att den i någon nämnvärd
grad kan minska investeringarna.
Jag går så långt att jag vågar uttala, att
det kan bli nödvändigt att under någon
tid begränsa den fria avskrivningsrätten.
Jag utgår då från att våra industrier
och våra näringar under alla dessa goda
år ha konsoliderat sin ställning på ett
sådant sätt, att de kunna klara sig, om
den fria avskrivningsrätten blir något
beskuren. Man har ju tänkt sig att den
12-procentiga investeringsskatten skall
avsevärt minska avskrivningarna, men
jag tror inte, herr talman, att den kommer
att få den verkan som man skulle
önska.

Nu säga naturligtvis många, att flera
företag ha det svårt. Jag har förut i debatten
hört att man har sagt: »Se på
chokladindustrien, se på textilindustrien
och se på skoindustrien! De ha
mycket stora svårigheter att brottas
med.» När det gäller chokladindustrien
skulle jag vilja säga, att beskattningen
har gått för långt. Men i fråga om både
textilbranschen och skobranschen tror
jag, att de äro så pass konsoliderade att
de tåla en liten begränsning av avskrivningsrätten.
Jag tror emellertid inte,
herr talman, att enbart en sådan åtgärd
skulle kunna räcka. Vi ha en gång under
kriget haft ett pris- och lönestopp.
Det skulle kanske inte vara ur vägen om
man kunde få ett sådant nu också. Skola
vi i fortsättningen köra med denna karusell,
som nu har gått en längre tid?
Här kommer den ena löntagargruppen
efter den andra och begär kompensation
för de fördyringar som ha uppstått på
de olika varuslagen. När de fått detta,
komma näringsidkarna och säga, att de
måste kompenseras för de stegrade lönekostnaderna
och i övrigt höjda utgifterna.
Så är denna karusell i gång, och
man vet inte var den stannar. Därför
tror jag, herr talman, att det skulle vara
lyckligt om regeringen kunde försöka
komma till en uppgörelse på alla områden
och därefter införa ett allmänt prisoch
lönestopp.

Då är det kanske många som säga, att
vi äro alltför beroende av de varor, som
vi importera. Men skulle detta visa sig,
få vi gå den väg som det har talats om
förut här i dag: vi få ge subventioner
även på detta område.

Vi kunna inte räkna med att vi i framtiden
kunna på det sätt som nu har
skett trissa upp priserna på våra exportvaror.
Låt oss utgå från att t. ex. kriget
i Korea upphörde och att de oerhörda
krigsrustningar som nu pågå i hela världen
avmattades. Då skulle det snart visa
sig här i landet, att vi skulle få mycket
svårt att finna avsättning för våra exportprodukter
med de höga tillverkningskostnader
som vi ha. Därför tror
jag, att det vore lyckosamt för hela vårt
folk och för vårt land, om vi kunde för -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

söka att få ett pris- och lönestopp, som
i någon mån kunde hindra prisstegringar
i framtiden.

Jag skall inte här, herr talman, ingå
så mycket på ränteläget. Men jag kan
inte underlåta att beröra det, då talare
här ha sagt, att en räntehöjning hade
varit det enda som hade kunnat hjälpa i
denna svåra tid.

Jag vill bara säga, att vi som voro
med om det första världskriget, vi som
började vår egen gärning efter detta
krigs slut, vi ha i gott minne det ränteläge
som då var rådande i vårt land. Jag
minns mycket väl att jag 1921 betalade
8 procents ränta på första inteckning
under halva taxeringsvärdet. Jag bara
frågar, mina damer och herrar: Skulle
ni vilja vara med om någonting dylikt en
gång till? Jag tror knappast att någon
här skulle vilja vara med om att trissa
upp räntorna på ett sådant sätt, och därför
tror jag heller inte att den räntelag
som antogs här kommer att — som
många tro — skapa en ohållbar ställning
inom vårt kreditväsende. Jag tror
inte heller att den räntehöjning som
föreslagits på —1 procent — en sådan
vore ju rimlig —- skulle ha någon
effektiv verkan på penningvärdet. Jag
tror att man får klämma till med mycket
mera, med åtminstone ett par procent,
om det skall få den verkan, som
man önskar. Men jag medger samtidigt,
att alla de människor, som genom arbete
och sparsamhet ha samlat ett litet kapital
som de skola leva på under sin återstående
tid, med våra nuvarande räntesatser
inte få mycket, och att det är
svårt för dem att klara sig. Är det sådana
människor som kommit i den ålder
att folkpension utgår, så ha de ju
ändå en ganska god hjälp genom den
höjda folkpension som kommit till under
de senaste åren; däremot medger
jag gärna att det är mycket svårt för
de personer som inte äro i den ålder att
de ha fått någon pension utan skola
leva på sitt lilla sparkapital.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att säga ett par ord till folkpartiets företrädare
i denna kammare, herr Ohlon.
Han sade att riksdagen avhänt sig möj -

Statsverkspropositionen m. m.
ligheterna att reglera kronans värde genom
den nyligen antagna räntelagen,
och att bondeförbundet fjättrats i den
gyllene kedjan så att det släppt sitt förslag
om skattesänkning. Jag har förut
sagt, att jag inte tror att den antagna
räntelagen är sådan att den skadar näringslivet,
och det är ju inte heller meningen
att den skall tillämpas om det
inte visar sig av behovet påkallat. När
det gäller att vi bondeförbundare skulle
ha släppt vårt skattesänkningsförslag,
så vill jag bara säga, att vi inte alls ha
släppt det utan att vi med tillfredsställelse
hälsa varje skattesänkning som kan
komma, men man måste ju se till att den
skattesänkning som kommer blir bestående
och inte bara för tillfället ger en
viss lindring för att sedan omedelbart
tvinga fram andra åtgärder. Jag skulle
kunnat hälsa finansministerns i statsverkspropositionen
omtalade skattesänkning
välkommen, men jag måste tillägga,
att fastän det naturligtvis är bra med
försiktighet, så undrar jag om inte finansministern
i alla fall har varit litet
för försiktig. Han har visserligen inte
tagit definitiv ställning till skattesänkningsförslaget
än, men han har dock i
statsverkspropositionen sagt, att han
eventuellt utgår från att man skulle höja
uttagningsprocenten från 100 till 110 för
att samtidigt kunna åstadkomma en viss
skattesänkning. Detta blir ju att taga
med den ena handen och ge en liten
smula mer med den andra. Det blir i huvudsak
en omflyttning av skatten, om
finansministern håller på att han skall
höja uttagningsprocenten till 110.

Jag kan inte låta bli — som jag förut
sagt — att uttala mina betänkligheter
mot den beskattning, som man under
den senaste tiden har velat lägga på bilarna.
Finansministern skriver i statsverkspropositionen,
att en höjning av
den ordinarie bilskatten, anpassad efter
penningvärdets fall, kanske skulle bli av
nöden påkallad, och han har också låtit
utreda förslaget. Utredaren har ansett
att man borde höja bilskatten med 40
procent. Vi få dock inte förglömma, att
vid alla de tillfällen, då man lagt på
dubbel bilskatt, dubbel bensinskatt

100

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
o. s. v. har man sagt, att dessa pengar
skulle återföras till vägväsendet, när
man fick arbetskraft och hade behov av
pengarna. Jag kan inte säga hur mycket
av beskattningen på delta område
som har gått in i den allmänna budgeten,
men jag tror att det rör sig om
ett avsevärt antal miljoner kronor. Och
jag tror att om man nu ville infria de
löften man förut har givit om att de medel,
som bensin- och bilskatterna inbringat,
till slut skola användas till vägväsendets
fromma, så kunde man i dag
slippa ifrån att göra ett ytterligare extra
tillägg till den ordinarie bilskatten.

När jag här i dag har hört på diskussionen
om den konjunkturvinstskatt som
särskilt från folkpartihåll har påyrkats,
blev jag litet förvånad över att herr Petrén
nu anser att den bör gälla endast
1952 års inkomster och icke 1951 års.
En retroaktiv skatt ville han inte vara
med om. Jag kan dela herr Petréns synpunkter
på den frågan. Men jag kan inte
underlåta att samtidigt påpeka att jag
var närvarande i andra kammaren då
den frågan diskuterades år 1951 av herr
Petréns partiledare, som då yttrade ungefär
det, att vi väl inte kunde låta det
fortsätta på det här sättet, att skogsägarna
skulle få inhösta så stora vinster utan
att de konjunkturbeskattades. Regeringen
anammade ju dessa herr Ohlins anvisningar.
Men när utredningen sedan
fann att skatten inte borde gälla bara
skogsägarna utan alla företagare och industrier,
som hade gjort konjunkturvinster
på grund av det onormala världsmarknadsläget,
då svänger man och säger
att skatten inte bör vara retroaktiv.
Åtminstone jag för min del tror ju att
tanken från första början var den att
man skulle klämma åt bara skogsägarna
genom att pålägga dem en konjunkturskatt
men låta industrien gå fri. När
inte detta gick ändrar man sig och förklarar
att skatten inte bör vara retroaktiv.

Jag skulle naturligtvis med tacksamhet
se, om regeringen kunde acceptera
det förslaget, ty en retroaktiv beskattning
är alltid osympatisk, och jag föreställer
mig att en efterbeskattning på

konjunkturvinster skulle kunna förorsaka
stora svårigheter för företag som
gjort sina bokslut på det sättet att de
delat ut vinsterna. Om en konjunkturskatt
skall ge någonting av betydelse till
statskassan tror jag emellertid knappast
att man kan komma ifrån att den göres
retroaktiv. Men om detta kan undvikas,
skulle som sagt ingen hälsa det med
större glädje än jag.

När jag från denna plats vågat säga
att det kan bli nödvändigt att inskränka
eller reglera den fria avskrivningsrätten,
så har jag gjort det hland annat
med tanke på en uppgift —■ om den nu
är riktig — som jag såg i en tidning här
i Stockholm för någon tid sedan. Där
uppgavs att 311 bolag i vårt land hade
delat ut 470 miljoner kronor i gratisaktier.
Om företagens vinster äro av sådan
omfattning, tror jag att man utan att
på något sätt skada näringslivet kan göra
någon liten begränsning av denna rätt.

Jag har vid flera tillfällen gjort gällande
att det hade varit lyckligare att
behålla den allmänna omsättningsskatten
än att, såsom vi gjort, försöka med
punktskatter på olika varuslag. Jag tror
inte det skulle skada samhället och jag
tror att medborgarna skulle drabbas
rättvisare, om regeringen, därest en utredning
visade att detta var möjligt, införde
en måttlig omsättningsskatt i stället
för de punktskatter som man under
en lång följd av år laborerat med.

Vårt lands läge ter sig ju åtminstone
ytligt sett inte särskilt bekymmersamt.
Vi ha ju i varje fall goda statsinkomster.
Men om man skall kunna genomföra
alla de sociala förmåner i vårt land, som
dels äro beslutade av riksdagen, dels äro
förebådade, behövs det säkert en ganska
stor ökning av statsinkomsterna. Om man
inte nu kan finna möjligheter att följa
skattesakkunnigas förslag om sänkning
av skatten, så inte lära möjligheterna
därtill bli större ett kommande år. Jag
tror inte att vi kunna räkna med minskade
statsutgifter, utan de komma säkerligen
tvärtom att öka. Därför menar jag
att om en skattesänkning någonsin skulle
kunna genomföras, finge det ske vid
ett tillfälle sådant som detta. Jag hoppas

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

101

sålunda, herr talman, att finansministern
skall finna det möjligt att följa det
förslag’ till skattesänkning som skatteutredningen
har framlagt.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Vid läsningen
av de betänkanden, som under
det senaste halvåret producerats av för
vissa ändamål tillsatta sakkunniga när
det gällt att bemästra de under senare
tider uppkomna problemen på den högre
skolans område, har man inte kunnat
undgå att märka, att utredningsmännen
tydligen känt håret resa sig på sina
huvuden. Jag tänker kanske då närmast
på det betänkande från läroverkens krisutredning,
som lades fram här i december
1951 och som närmast inriktade sig
på vissa åtgärder för avhjälpande av
den aktuella lärarbristen. De beräkningar
som gjorts angående behovet närmast
för en sexårsperiod framåt av
klassavdelningar och därmed av lärare,
vilket i senare fallet sannolikt rör sig om
något mellan 4 800 och 5 300, är med
hänsyn till dagens knappa tillgångar av
en sådan storleksordning, att man verkligen
har anledning att liksom utredningens
expert i fråga om arbetskraftsproblemet
gripa till det halmstrå, som
ligger i den av honom uttalade förhoppningen,
att den drivfjäder, när det gäller
utvecklingen, som representeras av
opinionen i de många hemmen, där det
beslutas om barnens fortsatta studier,
»måtte slakna», som han uttrycker sig.

Det torde dock vara, enligt min mening'',
ganska tvivelaktigt om vi redan
nått den punkten, ehuru den nyss nämnde
experten av rapporter från vissa skolformer
om tillströmningen innevarande
höst tror sig ha rätt att tala om eu omsvängning.
Om så är fallet, kommer utvecklingen
på detta område givetvis att
ta en helt annan riktning. Nu ha vi
emellertid att möta den storm som vi
själva varit med om att frambesvärja.

Vad det här närmast gäller, iir att inför
föräldraopinonen göra klart, att det
icke är med verkligheten överstämmande,
att (illa barn äro lämpade att gå ige -

Statsverkspropositionen m. in.
nom de högre skolorna och allra minst
de teoretiska skolorna. Vi människor
äro dess bättre redan som barn av mycket
olika skaplynne. Det kan för vissa
barn, som av traditionsbundna föräldrar
placeras, på det ena eller andra sättet,
i högre skolor, vara en ren plåga
att där nöta skolbänken. Vad som för
det ena barnet är lekande lätt är för det
andra ett mödosamt mysterium, en dimma,
där vederbörande riskerar att förlora
någonting av kanske det bästa inom
sig själv. Ju förr opinionens missförstånd
inför detta grundläggande problem
är klarlagt, desto bättre är det.
Det är just därför, som det är så viktigt
att bygga ut andra utbildningsvägar,
som kunna tjäna dem, som icke
böra gå i de teoretiska skolorna. Det är
därför enhetsskolans praktiska linjer
måste utformas så fort som möjligt. Sker
detta, och accepterar föräldraopinionen
dem som fullgod ersättning, löses samtidigt
den kris, som den högre skolan
just nu befinner sig i. Då avlägsnas samtidigt
den katastrof, som i dagens läge
hotar.

Det förefaller mig vid läsningen av
årets statsverksproposition, som om
statsmakterna äro på väg att godtaga ett
dylikt betraktelsesätt, vilket är att hälsa
med tillfredsställelse. Det är inget märkvärdigt
i och för sig, därför att det
överensstämmer med de synpunkter på
detta problem, som redan anlagts av särskilda
utskottet vid 1950 års riksdag
och som ligga bakom 1950 års skolbeslut.

Hur viktiga dessa synpunkter äro,
framgår av krisutredningens diskussion
angående möjligheterna att i enlighet
med departementschefens direktiv tilllåta
läroverken att expandera med hänsyn
dels till nativitetsökningen och dels
till föräldrarnas berättigade önskan att
få sina barn i högre skolor. Men utredningen
säger för sin del, att det »knappast
är möjligt att låta expansionen fortgå
efter de beräknade linjerna. En viss
inskränkning», säger utredningen, »torde
få anses ofrånkomlig, om efterfrågan
på läroverksplatser fortsätter i samma
accelererade takt.» Utredningen

102

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
fortsätter: »Det torde möta hart när

oöverstigliga svårigheter att på denna
korta tid täcka hela det behov av nya
lokaler, som måste uppstå vid eu dylik
snabbt inträdande kraftig utvidgning av
organisationen.» Utredningen menar, att
»vissa inskränkningar komma att bli
oundvikliga». Man talar därför om att
»en viss ökad ransonering av platser i
realskolan torde bli ofrånkomlig, motsvarande
några hundratal lärare, vilket
skulle innebära, att eventuellt något tiotusental
barn under perioden icke kunde
mottagas i de högre skolorna».

Det var detta meddelande med just
den formulering, som jag här använt,
som uppmärksammades mycket livligt i
tusentals svenska hem. Jag skulle tro, att
ingen sats, som skrivits av en svensk
offentlig utredning, har blivit föremål
för en så pilsnabb uppmärksamhet som
just denna, vilket visar, mina damer och
herrar, att det problem, som vi i och
med detta nalkas, inte bara är ett lärarproblem
utan ett föräldrlaproblem av
första ordningen, och det kommer att
bli en av framtidens stora politiska frågor
— helt säkert.

Utredningens synpunkter, som jag
tror mig ha förmåga att i någon mån
bedöma med hänsyn till praktiska erfarenheter,
måste tyvärr sägas vara riktiga.
De äro verklighetsbetonade. Det är
icke möjligt att lyfta sig själv i håret.
Den äldre organisationen äger av lättförståeliga
skäl endast begränsade möjligheter
att ta emot ett i jämförelse med
dagens redan ansträngda läge avsevärt
utökat elevklientel. Det är också ur de
små barnkullarna från åren 1934 och
1935, som 1950-talets fil. magistrar, som
utredningen talar om, skola tagas. Det
förhållandet påverkar automatiskt rekryteringen.

När det nu i övrigt här gäller att bedöma
de möjligheter, som föreligga att
skaffa fram det önskvärda antalet lärare
under 1950-talet, spela givetvis ett
stort antal faktorer in. Först möta vi
lönefrågan, som just nu är föremål för
specialförhandlingar mellan tjänsteförteckningskommittén,
SR och SACO. Den
är av grundläggande vikt, om man verk -

ligen från statsmakternas sida vill att
något positivt skall hända på det här
området. Det räcker inte, såsom herr
Olilon redan i förmiddags underströk i
sitt anförande, att här komma med halvmesyrer.
I dagens läge är yrkesobservansen
oerhört vaksam och lyhördheten
för tendenserna på denna del av lönemarknaden
är mycket stor. Från några
provårsläroverk förmäles, att standarden
på dem, som nu söka sig in i yrket,
är i tydligt sjunkande. De bästa och
bättre söka sig till andra och bättre betalda
levnadsbanor. En tendens, som ytterligare
kunnat iakttagas vid dessa observationspunkter,
är, att det kvinnliga
inslaget blir alltmer framträdande. Vid
ett provårsläroverk här i Stockholm
är proportionen män—kvinnor bland
provårskandidaterna 2—6. Denna tendens
är icke lycklig. Den visar bl. a.
att blivande familjeförsörjare icke anse
det vara med sitt ansvar förenligt att
välja lärarbanan. Därtill kommer att vi
ur en yrkesgrupp, som allt mera reserveras
som ett kvinnoyrke, riskera en
ständig stark avgång på grund av giftermål.

Det är också självklart, herr talman,
att yrket blir mindre attraktivt, då man
får klart för sig på vederbörligt håll,
att statsmakterna stå beredda att utkräva
ett maximum av arbete genom att
utöka klassavdelningarna och därmed
skrivlagen och ställa krav på övertimmar
för att kunna realisera vissa av
dem fixerade studiemål. Om dessa krav
ställas samtidigt som njugghet visas i
lönesättningen, kan resultatet anses
visst. Det kan axiomatiskt inte bli annat
än ett, nämligen att de tämligen optimistiska
beräkningarna i krisutredningens
senaste betänkande angående åtgärder
för lärarbristens avhjälpande icke
komma att hålla. De äro alltför optimistiskt
färgade. Man får också ha i minnet,
att det pressande abete, som man
förväntar skall bli utfört av de lärare,
som man söker skaffa fram, skall utföras,
ofta nog i varje fall, i bristfälliga
och otrivsamma lokaler och likaledes
ofta nog med otillräcklig och föråldrad
undervisningsmateriel.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

103

Det förefaller mig, som om dessa synpunkter
vore av ofrånkomlig betydelse,
när statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i dessa dagar överväger
den löneproposition, som enligt
redan givet löfte skall komma i mars
med den begynnande vårsolen. Det är
att hoppas — när det gäller dess syfte
— att den ej skall gå upp som en sol
och ned som en pannkaka.

Det är klart att lönefrågan, vilket utredningen
framhållit både i sitt decemberbetänkande
och även i ett tidigare
betänkande ifrån hösten i fjol, innehar
en nyckelställning, när det gäller våra
förhoppningar att genomföra den oerhörda
personalökning, som man räknar
med. De hämmande faktorerna har jag
här i en del centrala hänseenden velat
antyda. Jag tror för min del — fastän
det är obehagligt att säga det -— att utredningen
varit väl optimistisk. Man
räknar på en sida med möjligheten att
under sexårsperioden få fram 1 500 filosofie
magistrar, men man leker tydligen
också med tanken att det skall vara möjlikt
att få fram 1 800, och på en annan
sida talar man till och med om siffran
2 000, fastän man erkänner, att den uppskattningen
är mycket osäker. Jag finner
för min del själva metoden ganska
oroväckande, då man så att säga har
auktion på siffrorna. Det hela påminner
om när man på ett kommunistmöte
hade räknat in 100 deltagare men
sedan genom majoritetsbeslut fastslog,
att antalet skulle vara 200, vilket sedan
i pressen blev 400. Med sådana metoder
löser man inga problem på verklighetens
mark. Jag tror, herr talman, att vi
skulle göra klokt i att ställa in oss på
en för knapp tillgång och inte på motsatsen.
När lönepropositionen kommer,
få vi se vari de »stimulerande åtgärderna»
kunna bestå. De komma inte att vara
alldeles betydelselösa i detta sammanhang.
Min förhoppning är, som sagt, att
statsrådet och regeringen i sin helhet
ville betänka detta, tv därmed står eller
faller måhända våra möjligheter att sälta
kött i>A benen när det gäller att förverkliga
1950 ärs skolbeshd.

Utöver dessa principiella reflexioner

Statsverkspropositionen in. m.
kring för närvarande aktuella ämnen
på skolans område tillåter jag mig, herr
talman, att göra några randanteckningar
till den i dag föreliggande statsverkspropositionen,
givetvis med särskild
hänsyn till åttonde huvudtiteln. Den slutar,
som var och en kunnat se, på 785 miljoner
kronor, vilket innebär en ökning
med 173 miljoner eller 28 procent. Det
är en vacker siffra, men läsningen avslöjar
mycket snabbt, att denna höjning
är att uppfatta i huvudsak som en följd
av penningvärdeförsämringen. Uppräkningarna
ha följt olika normer. För stipendierna
är höjningen överlag tydligen
15 procent, i andra fall lägre.

Vid läsningen av propositionen kom
jag — det får herr statsrådet ursäkta
mig — att tänka på en god historia från
framfarna dar. Det var en gång en major
och bataljonschef, som ständigt brukade
irritera sin regementschef med vissa
krav av mycket fixerad beskaffenhet.
Emellertid fick han alltid på regementsexpeditionen
avslag på sina inlagor.
En dag gick regementet ut på övningar
till fjärran ort, och då hände det
sig, att denne major blev tillförordnad
regementschef. Och nu skulle det ske!
Majoren lät på sin bataljonsexpedition
flytta in ett skrivbord, vid vilket han
hade för avsikt att avgöra de ärenden
som hörde under regementschefens domvärjo.
Han satte sig sedan i lugn och
ro vid bataljonschefens skrivbord —
han var så gott som ensam hemma på
regementet —• och skrev sin vanliga gamla
inlaga, som han troligen kunde utantill.
Sedan lät han bära över inlagan
till regementschefens skrivbord, varefter
han reste sig, förflyttade sig till detta
bord och läste. När han väl placerat sig
vid chefsbordet, kände han emellertid
ansvarets tyngd. Nu var han regementschef,
och därför liiste han med skärpta
sinnen igenom bataljonschefens inlaga
— och som den gode svenske ämbetsman
han var, blev slutet på det hela,
att han med en suck tog en penna och
under inlagan skrev: »Avslag.»

I här föreliggande sammanhang är
detta eu rätt sederliirande historia. Anledningen
till, att jag kom att erinra mig

104

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
den vid läsningen av propositionen var,
att hos mig väcktes några dunkla hågkomster
av ett anförande, som i fjolårets
remissdebatt, troligen från denna
plats, hölls av riksdagsman Ivar Persson.
Bataljonschefen Persson -—• om jag
nu med anknytning till min historia får
använda en så vanvördig benämning —
klandrade då den sittande ecklesiastikministern
för att han inte tillstyrkt högre
anslag till posten Folkskolor in. m.:
Bidrag till vissa byggnadsarbeten. Här
var enligt bataljonschefen Perssons mening
»en icke obetydlig ökning absolut
nödvändig». Bataljonschefen Persson
menade också, att de storkommuner,
som nästa år träda i verksamhet som
skoldistrikt, inte kunna göra de förbättringar
av sitt skolväsende som behövas,
om den härvidlag föreslagna inskränkningen
skall ske.

Vad har nu, herr talman, bataljonschefen
Persson som regementschef haft
att säga om dessa ting i år? Svaret återfinnes
under punkt 249 i åttonde huvudtiteln.
Vi erfara där, att skolöverstyrelsen
begärt en uppräkning av anslaget
med 44 miljoner kronor till 78 miljoner,
i huvudsaklig överensstämmelse med bataljonschefen
Perssons andragande i fjol,
vilket för övrigt även innehöll en varning
för snålhet på detta område med
hänsyn till att riksdagen år 1950 beslutat
en större utbyggnad av skolväsendet.
Regementschefen Persson har emellertid
i år efter en ytterst knapphändig
motivering avvisat skolöverstyrelsens
väldokumenterade förslag och i stället,
som bekant, stannat för en summa av 50
miljoner, som kan sägas svara mot en
stegring av byggnadskostnaderna på 47
procent. Denna procentsiffra ansluter
sig ganska nära till verkligheten, åtminstone
i min hemort. Men antar man, som
propositionen tydligen hellre vill göra,
att byggnadskostnadsstegringen är ungefär
35 procent, så blir ökningen i anslaget
4,1 miljoner, och räknar man med
en byggnadskostnadsökning av 30 procent,
så blir anslagsökningen 5,s miljoner
kronor.

Det är, herr statsråd, i sanning blygsamma
anspråk, om man betänker, att to -

talkostnaderna för det i dag för folkskoleväsendet
aktuella byggnadsbehovet av
skolöverstyrelsen angivits till 925 miljoner
kronor.

Däremot har regementschefen Persson
i detta sammanhang gått med på vad bataljonschefen
redan i fjol var inne på,
nämligen att föranstalta om en utredning
rörande ändrade grunder för statsbidraget
på detta område. En dylik utredning
utlovades redan i fjolårets proposition,
men har tydligen här glömts bort
på något sätt. Nu hoppas jag, att regementschefen
Persson inte glömmer det
löfte, som han givit i år. Det var nämligen
många, som i fjol mycket varmt delade
de synpunkter, som då framfördes
av bataljonschefen Persson.

Samme man talade i fjol också om att
»den snäva maximigränsen för bidraget
till tjänstebostäder åt lärare vore mogen
för en förskjutning uppåt». Det har nu
regementschefen Persson i år också
tyckt, men stegringen i anslaget blir inte
mer än 11 procent, och det motsvarar
inte ens penningvärdets försämring.
Skolöverstyrelsen hade för sin del föreslagit,
att byggnadsbidrag till nybyggd
tjänstebostad skulle utgå med 50 procent
av byggnadskostnaderna, dock högst med
30 000 kronor för de 90 kvadratmeterna
och 20 000 kronor för de 70 kvadratmeterna.
Förarbetena för en övergång till
ett dylikt system lågo färdiga i skolöverstyrelsen,
men regementschefen Persson
har i år bara föreslagit en höjning av nu
utgående bidrag från 12 000 och 8 000
kronor till 16 000 och 10 000 kronor. Fn
blick över axeln på bataljonschefen har
emellertid föranlett regementschefen att
lova en utredning om bidragsgrunderna.

Jag vill, herr talman, för min del betona,
att mina sympatier ligga hos bataljonschefen
och att jag varmt vill understödja
det förslag angående de femtio
procenten, som skolöverstyrelsen lagt
fram. Jag vet, därför att jag själv har alla
mina kommunala uppdrag i en svensk
landsbygdsförsamling — originellt nog,
kan man kanske tillägga — att detta krav
motsvaras av en verklig önskan bland
landsbygdens skoldistrikt. Hur statskontoret,
enligt vad propositionen meddelar,

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

105

kan påstå att dylika bidrag ha »begränsad
räckvidd» är för mig mer än gåtfullt.

Jag får fortsätta litet till med bataljonschefen
Persson. Han uttalade i fjol
en förhoppning om en förbättring inom
en snar framtid av anslagen till folkbibliotek,
föreläsningar och studiecirkelarbete.
Regementschefen Persson har rynkat
pannan också här och säger: »Jag
finner det icke möjligt att nu föreslå mera
kostnadskrävande ändringar i fråga
om statsunderstöd åt folkbiblioteksväsendet
utan begränsar mig till att för nästa
budgetår förorda huvudsakligen vissa
höjningar av automatisk natur eller på
grund av penningvärdets förändring.»
Det rör sig här om en uppräkning med
i ena fallet 11 procent, nämligen då det
gäller folkbiblioteken. För föreläsningarna
blir ökningen 7,8 procent och för
studiecirklarna 4,3 procent. I det senare
fallet talar t. o. m. regementschefen
strängt om »att det förefaller nödvändigt
att överväga vissa begränsande åtgärder».

Bataljonschefen talade i fjol också om
sitt intresse för stipendierna åt elever vid
de högre läroanstalterna och menade, att
det vore anledning att beklaga, att inte
anslagen höjts, främst för landsbygdens
vidkommande. Han ansåg bl. a. att »särskilda
betygskvalifikationer för grundstipendier
till landsbygdens barn i högre
skolor snarast borde tagas bort». Detta
krav vore klart rättvisebetonat. Studielånenämnden
har, såsom många av damerna
och herrarna veta, varit av samma mening
— och det var väl ur detta aktstycke,
som bataljonschefen i fjol hämtade
sina synpunkter. Men regementschefen i
år säger, att han icke är beredd att förorda
en omläggning av studielijälpsverksamheten
i anslutning till studielåncnämndens
i betänkandet framlagda förslag.
Det erkännes visserligen, att man
bör ta hänsyn till penningvärdets försämring,
d. v. s. inkomstökningen, vid
behovsstipendiernas utdelande, men dessa
behovsstipendicr få icke öka i antal.

Bataljonschefen Persson fann det också
i fjol rättvist med icke behovsprövade
grundbidrag för elever vid folkhögskolor,
lantmanna-, lanthushålls- och yrkes -

Statsverkspropositionen m. m.
skolor till de belopp, som studielåneniimnden
föreslagit, men regementschefen
har i år nöjt sig med 15 procents ökning,
d. v. s. på grund av levnadskostnadsstegringen
eller penningvärdeförsämringen
motiverade ökningar.

Denna lilla översikt, herr talman, har
endast för mig haft det syftet, att jag velat
belysa de kloka och riktiga synpunkter,
som den jag här vanvördigt kallat
»bataljonschefen Persson» var i besittning
av i fjol. Jag har gjort det för att
inför »regementschefen Persson» återkalla
minnet av bataljonschefen och för att
besvärja regementschefen att i fortsättningen
vara hyggligare mot bataljonschefen
än han varit i år.

Vi ha alla ett mycket sympatiskt minne
av bataljonschefen. Det var en rättfram
och rätlinjig själ och värd mycken
uppskattning, och jag tillhör på det här
nämnda ämnesområdet hans meningsfränder
och har velat begagna tillfället
att lägga ett gott ord för honom.

Det vore till sist av värde att få en
motivering till att herr statsrådet inte
anser sig kunna tillstyrka, att i anslutning
till 1948 års sakkunnigförslag en
omorganisation av arbetet på rektorsexpeditionerna
kan äga rum i år. Skolöverstyrelsen
har i år förordat ett sådant
arrangemang, och jag har själv vid
två olika tillfällen i interpellationer
framfört samma eller liknande synpunkter.
Vinsten med en dylik omorganisation
är ju, att man då skulle få möjlighet
att på rektorsexpeditionerna anställa
folk på längre sikt än nu och att, som
jag har tillåtit mig att uttrycka saken,
få »ordnade förhållanden på arbetsplatsen».
Uppskattningen över att statsrådet
i år i sak i övrigt går önskemålen till
mötes, är säkerligen stor, men man vill
nog också giirna få ett godtagbart skäl
till att inte det hela ordnas så, som man
tycker, att det sunda förnuftet kräver.

För min del hälsar jag med stor glädje
och tillfredsställelse statsrådets löften
om utseende av sakkunniga för utredningar
avseende dels översyn av bland
annat grunderna för statsbidrag till skolmåltiderna
— vilket är av behovet påkallat
— dels frågan om ändring av

106

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
grunderna för statsbidragen till vissa
byggnadsarbeten vid folkskolorna, dels
frågan om ett lämpligare statsbidragssystem
för byggnadsbidragen till tjänstebostäder
vid folkskolorna, dels ock översyn
av vrkesöverstyrelsens organisation,
vilket senare är ett led i uppbyggandet
av den praktiska undervisningen och
därför av värde för enhetsskolans framtid.

Jag ber herr statsrådet att, då direktiven
för dessa utredningar skrivas, inte
glömma bort att lyssna till vad bataljonschefen
kan ha att viska i regementschefens
öra.

Jag skulle också vilja begagna tillfället
att fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på en annan angelägenhet, som
har en utbredd folkmening bakom sig.
Jag åsyftar problemet om den kommande
organisationen av de kommunala
gymnasierna och anslagen till dessa.

Här har statsrådet i avbidan på en
följande proposition fixerat ett visst anslag,
som dock är så lågt, att man har
anledning frukta, att allt kommer att
stanna vid det gamla, möjligen efter vissa
uppräkningar. Här få vi ett problem
belyst, som jag här i kammaren ofta fört
på tal. Staten stimulerar å ena sidan på
allt sätt studieintresset bland ungdomen
men vägrar å andra sidan att ta konsekvenserna,
när det gäller bidrag till lokaler,
lärare o. s. v. Det sker naturligtvis
inte helt och hållet men på ett sådant
sätt, att man i detta fall söker vältra
över bördan på för uppgiften icke bärkraftiga
kommuner. Statsrådet kommer
snart att få kontakt med denna opinion,
och jag ber herr statsrådet allvarligt
att ta hänsyn till den. De förhållanden,
som det här gäller, äro värda att uppmärksamma.
Jag tror, att herr statsrådet
själv åtminstone tidigare såsom ledamot
av kammaren har varit intresserad av de
här spörsmålen, och jag skulle hälsa
med mycket stor tillfredsställelse, om
detta intresse kunde få bestå även för
framtiden.

Herr statsrådet är visserligen -— det
framgår också av propositionen — för
närvarande en av herr Skölds fångar,
men även i ett fångläger lär det finnas

möjligheter att nå vissa resultat, medan
det eventuella arbetet med »trähästen»
pågår, bara man allvarligt vill. Vi, som
äro närmast intresserade av skolfrågan,
föräldrar, lärare och elever, skola med
tillfredsställelse hälsa varje tecken till
förbättring av ett tillstånd, vilket, herr
talman, icke längre får sin täckning i
det rätt tama ordet kris men väl i det
hårdare och fränare ordet katastrof.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Arrhén har med utgångspunkt
från mitt lilla inlägg i förra årets
remissdebatt gjort en stor utläggning om
vilken skillnad det är på en bataljonschef
och en regementschef. Men herr
Arrhén, som så gärna dväljes i de militära
kretsarna, torde inte vara okunnig
om att en regementschef ingalunda är
den i allt bestämmande. Det finns, herr
Arrhén, både generaler och generalstab
och försvarsstab och allt vad det nu
heter, och det utfärdas från dessa överordnade
myndigheter direktiv om hur
de underordnade skola handla.

Jag tror inte att herr Arrhén i mitt
ställe skulle ha känt sig alldeles obunden
av en mängd förhållanden. Det är
tydligt att man i den ställning jag nu
intar får en annan insyn i mångt och
mycket, som man inte hade såsom enskild
riksdagsman. Jag tror att vi —
både herr Arrhén och andra och givetvis
även jag såsom enskilda riksdagsmän
—• fortfarande måste förbehålla oss
att få lov att peka på önskvärda saker
och ting på de områden, som ligga oss
varmt om hjärtat. Men det är därmed
inte sagt att möjligheterna att genomföra
dessa önskemål stå till buds, i varje
fall inte omedelbart.

Till herr Arrhéns partichef ställdes för
inte så länge sedan i andra kammaren
den frågan, om han fortfarande vidhöll
det gamla slagordet »bygg mera åt flera».
Jag kunde åtminstone inte på den stund
jag var inne i andra kammaren förstå
att han klart vidhöll den sentensen, och
jag tror inte att herr Arrhén heller —
om han hade suttit på min plats nu —•
hade kunnat vidhålla allt vad han un -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

107

der ett flerlal både remissdebatter och
andra debatter har kommit med här i
denna kammare, även om det gäller i
och för sig mycket belijärtansvärda önskemål,
ty man måste ju se till om vi
ha möjligheter att genomföra dessa önskemål.

Med denna inledning skall jag be att
få beröra några av de punkter, som
herr Arrhén här pekade på. Vad då först
byggnadsanslaget till folkskolor beträffar
är det på grund av eftersläpningar
i fråga om både byggnadstid och utbetalning
på det sättet, att en nu framräknad
procentuell siffra för höjning
inte alls motsvaras av de möjligheter,
som finnas att inom denna ram ge byggnadstillstånd
och sätta i gång byggen.
Inom departementet ha vi uppskattat
möjligheten att bygga för de 50 miljoner
kronor, som vi ha äskat, till ungefär
dubbelt så stor siffra som gällde för förra
året. Därmed är inte sagt att byggnadsvolymen
skulle bli dubbelt så stor,
ty det har ju i alla fall skett en mycket
väsentlig stegring av byggnadskostnaderna.
Jag måste tyvärr säga herr Arrhén,
att våra resurser på bvggnadsområdet
i dag inte medge oss att ens ta
i anspråk den höjning, som denna anslagssiffra
skulle kunna visa på. Vi ha
ännu inte riktigt klar uppdelningen på
olika skolor härvidlag, men det som
sammanlagt tilldelats ecklesiastikdepartementet
av byggnadskvoten medger inte
så stor höjning i alla fall. Det finns ju
ändå en mängd faktorer i fråga om
byggnadsverksamheten, varöver jag givetvis
såsom chef för ecklesiastikdepartementet
inte på något sätt ensam kan
råda.

Jag förstod inte herr Arrliéns sätt att
räkna på min uppräkning av anslaget
till tjänstebostäder — det gäller ju i %llg
fall en uppräkning med 33 procent för
folkskollärarebostäder och 25 procent
för bostäder åt övriga lärare, alltså småskollärare
och icke ordinarie lärare,
varför uppräkningen inte kan anses alldeles
obetydlig. Men jag har verkligen
menat vad jag har skrivit, nämligen att
såväl statsbidragen till folkskolebvggnader
som till tjänstebostäder och även

Statsverkspropositionen m. m.
skolmåltider äro i behov av en översyn,
och vi hålla inom departementet
på med att nu utarbeta direktiv för denna
översyn. Och riksdagen har ju också
begärt en översyn på detta område.

Vidare var det vissa andra uppräkningar
på folkbildningsanslagen, som
herr Arrhén fann ännu obetydligare,
och han ville rent av göra gällande, att
jag inte tänkte på någon förbättring härvidlag.
Även på denna punkt vill jag
göra en stillsam erinran till herr Arrhén
och hans meningsfränder här i kammaren,
som eventuellt ha följt något av
debatten i medkammaren, att herr Hjalmarson
efterlyste herr Wärns besparingsförslag.
Jag har tillåtit mig att i
någon mån just i dessa punkter, även
när det varit fråga om saker och ting,
som ligga mig personligen mycket varmt
om hjärtat, ställa mig till efterrättelse
de propåer, som ha blivit en följd av
herr Wärns utredning, och jag hade
allra minst från herr Arrhéns sida väntat
mig att få kritik för detta.

Medan jag är inne på folkbildningsanslagen,
måste jag, fastän jag tyvärr inte
ser herr förste vice talmannen närvarande,
säga några ord till honom — han får
väl på något sätt reda därpå. När han
pekade på att idrotten hade fått en liten
höjning i årets statsverksproposition och
satte detta i motsats till folkbildningsanslagen,
vill jag i alla fall påstå, att dessa,
även om det hade varit önskvärt — det
kan jag vara överens med herr Strand
om — att räkna upp dem betydligt mer
än som varit möjligt inom de givna resursernas
ram, inte ha behandlats sämre,
relativt sett, än det idrottsanslag, som
han gjorde en jämförelse med. Vi ha
dock gjort en uppräkning med över
400 000 kronor till folkbiblioteksväsendet,
vi ha ökat upp 100 000 kronor på en
punkt till studiecirkelverksamhet och
ca hälften av en annan uppräkning pa
40 000 kronor till samma ändamål. Dessutom
ha vi sökt ge de olika studieförbunden
när det gällt deras administrationsanslag
täckning för den senaste penningvärdeförsämringen.
Folkbildningsanslagen
ha sålunda i år uppräknats med
minst 850 000 kronor, vilket jag inte

108

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

tycker är en så alldeles oväsentlig summa.

När herr Arrhén här gjorde anmärkning
på att det stora stipendieförslaget
fortfarande vilar och inte har blivit föremål
för någon direkt framställning i
årets statsverksproposition, så antar jag
att herr Arrhén dock har läst den propositionslista
som har överlämnats. Av den
framgår att vi ju i departementet överväga
att kanske redan i år komma med
ett stipendieförslag, som mera ansluter
sig till studielånenämndens förslag än de
generella uppräkningar som vi ha gjort
i statsverkspropositionen. Anledningen
till detta tillvägagångssätt är att vi inte
ha ansett oss kunna komma fram med
förslaget i sådan tid, att det kan få betraktas
som en ren anslagsproposition.
Det blir sålunda, om vi kunna genomföra
våra intentioner, fråga om ett principförslag,
som kan tillämpas först efter
loppet av ett budgetår.

När jag nu fått ordet, vill jag gärna
också säga något om den krissituation
för vårt undervisningsväsende, som både
herr Arrhén och hem Ohlon ha berört.
Vi tyckas allesammans vara fullt överens
om att situationen är svårbemästrad
och att alla till buds stående medel måste
utnyttjas. Någon lägger kanske tonvikten
mera på ett håll och en annan mera på
ett annat håll. Jag skall inte här tillåta
mig att sia om innebörden i de lönepropositioner,
som kunna komma att framläggas,
men i anledning av herr Arrhéns
funderingar över att vi i ecklesiastikdepartementet
hålla på att omedelbart ta
ställning till denna fråga, vill jag säga
att frågan ännu inte har lämnat tjänsteförteckningskommittén,
och först därefter
kan regeringen i dess helhet — herr
Arrhén känner väl till att det finns ett
särskilt departement, som nu behandlar
lönefrågor — ta ställning till denna sak,
varefter proposition kan framläggas.

Beträffande de övriga frågor enligt
krisutredningens förslag, som också berörts,
har jag inte heller på detta stadium,
när remissbehandlingen ännu inte
är avslutad, kunnat taga ställning, men
när de båda aktade kammarledamöterna
här, liksom jag hört dem göra tidigare,

ytterligare ha målat saken i mycket mörka
färger, så vill jag säga, att vi givetvis
inom regeringen komma att göra allt
vad vi kunna för att få en rätsida på
detta problem.

Det gladde mig, att herr Ohlon var så
positivt inställd till möjligheterna att förkorta
studietiden för magisterexamen.
Jag är också positivt inställd på denna
punkt, och för att så snabbt som möjligt
få den frågan ytterligare och mera allsidigt
belyst kommer jag att inom den
allra närmaste tiden uppdraga åt universitetskanslern
att göra en översyn över
universitetsberedningens utkast till examensstadga.
Ämbetet har nämligen ännu
icke kommit med sitt yttrande över
detta förslag. Kan den översynen ge ett
resultat, som herr Ohlon och jag tydligen
äro inriktade på, tror jag att mycket
kunde bli vunnet för framtiden.

Den stora frågan om hur vi skola fördela
barnen på olika utbildningslinjer
är verkligen en synnerligen vital angelägenhet.
Vi äro väl alla överens om att
valfrihet från föräldrarnas och barnens
sida måste träda i förgrunden, men det
är ju också tydligt, att barnens naturliga
anlag och fallenheter böra få vara
i större utsträckning utslagsgivande, än
de kanske varit under senare tid här i
vårt land. Det har varit många andra
faktorer, inte minst ekonomiska men
även psykologiska, som här inverka, och
jag — liksom det syntes mig att de båda
föregående talare som jag här apostroferat
voro — är viss om att det är alla
utsikter till att denna sak kommer att
ordnas bättre, när den enhetsskola, som
vi sikta på genom 1950 års beslut, kan
förverkligas. Det ligger naturligtvis i sakens
natur, att allt bör göras för att
under den tid försöksverksamheten nu
pågår låta dessa principer slå igenom
i så stor utsträckning som möjligt även
i de övriga skolformer som vi komma
att ha — under detta decennium, skulle
jag kanske helt kort kunna säga. Jag tror
att vi allesammans skola hjälpas åt att
försöka få utvecklingen dithän. -— Jag
kunde inte utläsa något annat av de båda
andra anförandena än intresse i den
riktningen. Det var därför litet oförståe -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

109

ligt för mig, när herr Ohlon i alla fall i
slutet av sitt anförande angrep skolbyråkratien,
då han tydligen ansåg, att vårt
skolväsende var i färd med att bvråkratiseras
på ett sätt som tydligen inte tilltalade
honom. Jag kan inte få för mig,
att det ligger något reellt bakom detta
uttalande, utan jag hoppas verkligen att
alla goda krafter komma att hjälpas åt,
så att utvecklingen på skolväsendets område,
även när det gäller möjligheterna
att sätta varje barn på rätt plats under
dess utbildning, skall komma att förbättras,
och detta även under tiden innan
enhetsskolan kan genomföras. Jag tror
också, att våra skolstyrelser ute i skoldistrikten
därvid komma att mycket aktivt
medverka.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet meddelade i sitt
anförande att det fanns generaler och
generalstaber över honom. Ja, det var ju
det som jag, kanske litet elakt, också
ville föra fram i slutet av mitt anförande,
och jag menade, att han måhända
hade låtit sig influeras litet för mycket
från det hållet. Det är nog bra med
ÖB:ar, men vi vänta gärna ■— och vi ha
ingen anledning att tro motsatsen — att
herr statsrådet både denna gång och
i framtiden kommer att med tillbörlig
styrka hävda sin huvudtitels intressen.

Det har tidigare framhållits av ett
statsråd i denna kammare att sakerna
te sig på ett annat sätt framför disken
än på den andra sidan om disken. Den
saken förstå vi också fullkomligt. Men
när herr statsrådet här såsom en förklaring
till de i mitt tycke på åtskilliga
punkter rätt magra anslagen hänvisar
till herr Wärns besparingsutredning,
finner jag det verkligen något överraskande,
ty den förklaringen är icke giltig
med hänsyn till de andra utfästelser som
här ligga i tidsperspektivet. Det begäres
ju att under detta 1950-tal skall det ske
en våldsam utökning av vårt skolväsen.
Man har att arbeta med den förutsättningen
att här föreligger ett fantastiskt
lokalbehov och ett lika fantastiskt behov
av lärare. Då måste man ju — det

Statsverkspropositionen m. m.
kräver den enklaste logik — fordra att
statsmakterna ställa sig denna verklighet
till efterrättelse och att man icke lägger
bördan av denna ålagda utbyggnad på
enskilda individer, som äro yrkesverksamma,
genom att öka deras arbetsbörda,
eventuellt utan kompensation eller
på annat vis.

Om man i övrigt accepterar det resonemang
som herr statsrådet här antydde
i fråga om den Wärnska besparingsutredningen,
måste man ju i så fall
samtidigt meddela, att då tvingas vi
skrinlägga alla våra förhoppningar på
den s. k. nya skolan. Då få vi verkligen
skjuta på den till nästa generation.

Jag står naturligtvis som yrkesman i
allra högsta grad personligt engagerad i
detta arbete, och jag vill detta arbete.
Jag vill att vi skola arbeta efter de linjer
som drogos upp 1950.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Bara ett helt kort tillrättaläggande!

När herr Arrhén pekar på skolutvecklingen
i det hela kontra herr Wärns utredning,
måste jag ha uttryckt mig illa,
eftersom en sådan sammanblandning
kunnat uppstå. Det var bara beträffande
ett par punkter under rubriken
Folkbildningsåtgärder som jag avsåg att
peka på den Wärnska utredningen.

Herr VELANDER: Herr talman! På
grund av den något sena timmen skall
jag, mot vad jag från början avsett, begränsa
mig till en del reflexioner omkring
frågor, som berörts i debatten
under dess fortgång. Det har inte saknats
överraskningar.

Herr Gustaf Elofsson deklarerar eu
nästan revolutionerande inställning på
beskattningens område. Han säger, att
han är med om eu begränsning av den
fria avskrivningsrätten, som ju städse
har ansetts utgöra den främsta grundvalen
för den nu gällande företagsbe -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skattningen. I samband med 1947 års
s. k. skattereform stod ju även frågan
om denna fria avskrivningsrätt i förgrunden
utan att någon, så vitt jag har
mig bekant, var inne på den linjen att
en begränsning därav skulle vara påkallad.
Dåvarande finansministern, herr
Wigforss, tog bestämt avstånd från varje
tanke i sådan riktning. 1949 års skatteutredning
synes också vara helt främmande
därför. Alla ha sålunda under tidigare
skeden varit fullkomligt ense om
att frågan om ett naggande på den fria
avskrivningsrätten inte får ifrågasättas
annat än i samband med en omprövning
av företagsbeskattningen i hela dess
vidd. Man kan sålunda ha anledning att
fråga sig vad herr Gustaf Elofsson egentligen
menar?

Det har förefallit mig, som om det i
något sammanhang har funnits en tendens
på visst håll att inlåta sig på en
kapplöpning med vårt socialdemokratiska
parti i fråga om radikalism. Inte är
det väl någon sådan tendens som ligger
bakom herr Gustaf Elofssons uttalande
bär? Personligen har jag inte haft den
uppfattningen, att han skulle vara inställd
på att genom djärva initiativ söka
uppvisa att hans parti verkligen är i
stånd till att öva inflytande, och detta på
ett överraskande och belämmande sätt,
på den ekonomiska utvecklingen.

Jag hade tänkt mig, att denna fria
avskrivningsrätt, denna möjlighet till
konsolidering av företagsamheten i stort,
skulle vara en förmån, som i allt högre
och högre grad skulle vinna tillämpning
även inom jordbruket. Förutsättningarna
i det hänseendet ha vi väl redan nått
fram till i och med den reform rörande
jordbrukets beskattning enligt bokföringsmässiga
grunder, som riksdagen
knäsatte under höstsessionen. Jag har
sålunda utgått ifrån att det skulle vara
den vägen vi skulle vandra och att det
skulle vara ett samhällsintresse av största
vikt att bereda företagsamheten inkl.
jordbruket alla möjligheter till verklig
konsolidering. Det är ju en förutsättning
för sundhet i vårt ekonomiska liv.

Herr Gustaf Elofsson var också inne
på någonting annat, som jag fäste mig

vid. Såvitt jag förstod, drog han dock
icke några slutsatser av vad han yttrade.
Han talade om att under den och den tiden
hade så och så många aktiebolag
varit med om att emittera gratisaktier
till ett belopp av 470 miljoner kronor.
Jag kan inte yttra mig om siffran, men
jag'' frågar mig: Vad ville han belysa därmed?
Det fanns en tid — den är inte
avlägsen — då man talade rätt så mycket
om gratisemissioner av aktier, och
då det var många som inte hade närmare
konfronterats med sådana och som
därför undrade vad som egentligen menades
därmed. Sedan man på olika håll
blivit på det klara med att det inte är
några nya värden eller tillgångar eller
några nya fördelar som tillföras delägarna
i ett företag genom en sådan
åtgärd, utan att en fondemission eller en
gratisemission av aktier utgör det effektivaste
sättet att binda kapital inom ett
företag, har det varit tyst om dylika
ting. Det skulle följaktligen vara av intresse
att få veta vad herr Gustaf Elofsson
menar, när han omnämner detta, såvitt
jag förstår, enligt hans uppfattning
mycket anmärkningsvärda förhållande!

Herr Sjödahl var i likhet med åtskilliga
andra talare inne på det förslag till
skattereform, som för någon tid sedan
presenterats oss av 1949 års skatteutredning.
Jag skall inte närmare inlåta mig
på vad herr Sjödahl hade att säga. Han
yttrade dock bland annat, att han inte
ansåg det möjligt att genom åtgärder i
beskattningsväg — genom ett högre eller
ett lägre skattetryck — nå fram till en
bättre skattemoral.

Vad herr Sjödahl hade att säga i det
hänseendet var dock i första rummet en
kritik av skatteutredningen, som har
gjort bestämda uttalanden på den punkten.
Skatteutredningen har ju därvid varit
enig. I dess motivkrets intar stärkandet
av skattemoralen en framträdande
plats. Jag undrar också, om det inte förhåller
sig så, att man i nästan alla tidigare
sammanhang, då man mera ingående
givit sig i kast med skatteproblemen,
inte har förbisett angelägenheten
av att befordra det antydda syftet.

Andra talare ha varit inne på spörs -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

111

målet om hur långt man nu kan gå i
fråga om skattesänkning. Jag fäste mig
särskilt vid herr Bengtsons uttalanden
därom. Han säger, att läget manar till
försiktighet. Han rekommenderar, såvitt
jag förstod honom rätt, reformens genomförande,
men med en höjning av uttagningsprocenten
till 110. Vad som föranleder
honom därtill angavs vara att
en minskning av den direkta beskattningens
avkastning eljest vore att motse
med ett belopp av 480 miljoner kronor,
detta med utgångspunkt från 1951
års skatteunderlag. Det förefaller mig
emellertid, som om herr Bengtsons premisser
i det hänseendet icke äro riktiga.
Vid genomförande av denna reform från
och med år 1953 exempelvis begränsas
minskningen i skatteuttaget för det första
budgetåret till 160 miljoner kronor,
och sedan har man ju möjlighet att för
följande budgetår överväga de linjer,
som böra följas för att skapa balans
i budgeten i det med skattereformens genomförande
uppkomna läget.

Jag förutsätter självfallet, att herr
Bengtson icke på något sätt bortsett från
de utgångspunkter, som dominerade diskussionen
vid de överväganden, vilka
ledde till en omprövning av den s. k.
skattereformen av årgång 1947. Redan
vid 1947 års riksdag kritiserades ju förslaget
därom från den utgångspunkten,
att reformens verkningar i olika hänseenden
icke voro tillräckligt eller kanske
över huvud taget icke närmare undersökta.

Högern var sålunda motståndare till
reformens genomförande år 1947. Den
ville ha en provisorisk skattereform och
fortsatt utredning. Högern blev ensam
därom. År 1948 upprepade högern sina
krav i det hänseendet, men liimnades i
sticket av alla de andra partierna. År
1949 kom högern tillbaka, och då blevo
alla partier ense om nödvändigheten av
ytterligare klarlägganden av 1947 års
skattereforms förutsättningar och verkningar
i olika hänseenden. Vad som närmast
föranledde den ändrade inställningen
från riksdagens sida var ju det
s. k. kvarskatteeländet, som öppnade
även de sovandes ögon.

Statsverkspropositionen m. m.

När man så erkände att en omprövning
var nödvändig, en omprövning som
borde leda till ett mildrande av beskattningen,
tog man självfallet sikte på det
skattetryck, som hade fastställts i och
med 1947 års reform. Det förslag, som
nu föreligger från skatteulredningens sida,
begränsas ju till att avse den ökning
av beskattningen, som uppkommit rent
automatiskt genom den fortgående penningvärdeförsämringen
och den därav
föranledda ökade progressionen. Följaktligen
skulle ett accepterande av skatteutredningens
förslag icke leda till någon
skattesänkning, som man siktade till
år 1947, utan den skulle leda till ett utjämnande
av den ökning av skattetrycket
som på grund av utvecklingen har
tillkommit sedan dess.

Från sådana utgångspunkter har högern
accepterat skatteutredningens förslag
såsom ett steg i rätt riktning, ett
första steg som högern hoppas skall följas
av nya sådana till beskattningens
mildrande. Och högern skulle för sin del
djupt beklaga, om det icke skulle visa
sig möjligt eller icke skulle finnas tillräckligt
intresse inom andra partier för
att nu övergå från ord till handling. Det
är dock min förhoppning, att finansministern
vid sina fortsatta ställningstaganden
i denna angelägenhet skall komma
fram till ett fullföljande omedelbart
av skatteutredningens förslag utan någon
begränsning av vad skatteutredningen
enhälligt har funnit ofrånkomligt.

Här har i olika sammanhang talats om
folkpartiets inställning till en retroaktiv
tillämpning av den ifrågasatta konjunkturvinstbeskattningen.
Jag skulle för min
del vilja säga, att jag bär betraktat saken
på det sättet, att folkpartiets fjolårsmotion
nr 675 i andra kammaren
upptar partiets principiella ståndpunkt
i frågan, och i den motionen talas det
uteslutande om under år 1951 uppnådda
s. k. övervinster. Det är dessa, som enligt
motionen skola beskattas. Det är
avkastningen därav, som skall täcka i
motionen antydda utgifter för att »modifiera
eu av extraordinära konjunkturer
betingad våldsam förskjutning av
inkomstfördelningen». Man kan väl icke

112

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tänka sig, att folkpartiet skulle vara berett
att ingripa beträffande en fördelning
av inkomster eller vinster för senare
år, om vilkas utveckling det ingenting
på förhand kunnat veta.

Det blev emellertid under hösten klart,
att man av tekniska skäl inte kunde räkna
med att avkastningen av en retroaktiv
konjunkturvinstbeskattning, avseende
alltså år 1951, skulle kunna inflyta
förrän tidigast under år 1953 och
att en konjunkturvinstbeskattning, avseende
år 1952, icke kunde inflyta tidigare
än under år 1954. Jag tror nu, att folkpartiet
från sådana utgångspunkter fick
anledning att tänka över vad det egentligen
hade tänkt i motionen nr 675! Nu
har herr Petrén här sagt, att han för
sin del aldrig har avsett en retroaktiv
tillämpning av en konjunkturvinstskatt.
För min del accepterar jag denna hans
förklaring. Det är uppenbart att det
måste vara riktigt vad han sålunda yttrat,
och därmed anser jag, att meningsutbyten
med honom på denna punkt inte
vidare behöva ifrågakomma.

•lag vill förresten säga, att jag har
haft mycket svårt att tillägna mig en
sådan uppfattning som att regeringen,
enkannerligen finansministern, skulle
kunna anse det vara riktigt och möjligt
att över huvud taget presentera
riksdagen ett förslag om en konjunkturvinstskatt
med retroaktiv tillämpning för
beskattningsåret 1951. Det skulle strida
mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser
och det skulle därtill strida t. o. m. mot
den uppfattning, som finansministern så
sent som förliden höst gav otvetydigt
uttryck åt. Vi erinra oss kanske — på
sina håll icke utan olust — genomtrumfandet
av regeringspropositionen rörande
den särskilda accisen vid tillverkning
och import av personbilar och motorcyklar.
Den propositionen framlades lördagen
den 20 oktober; den utskottsbeliandlades
söndagen den 21 oktober, utskottsbetänkandet
bordlädes tisdagen
den 23 oktober och ärendet avgjordes i
kamrarna onsdagen den 24 oktober. Regeringen
och finansministern klandrades
från olika håll ganska energiskt för
denna forcering. Finansministern föreföll

att inte taga den kritiken så hårt — han
ansåg att han hade precedensfall att falla
tillbaka på —- men han förklarade att
han var mycket känslig på en annan
punkt. Propositionen innehöll nämligen
förslag om att den avsedda skatten skulle
träda i kraft klockan 00 natten mellan
den 20 och den 21 oktober. Följaktligen
hade man att räkna med en viss retroaktivitet,
och det var på den punkten
som finansministern förklarade, att
han var mycket känslig. I kammardebatten
yttrade han sålunda bl. a.: »Jag
vill inte säga, att det hade varit alldeles
nödvändigt att fatta beslut i dag. Det
hade kanske gått lika bra i morgon.
Men jag tror inte, att vi skulle kunna ta
på vårt ansvar att låta denna flytande retroaktivitet
stå kvar i de fjorton dagar
eller tre veckor som skulle behövas om
vi helt lugnt skulle låtit propositionen
komma i lördags, bordläggas i går, ligga
på bordet i tio dagar och därefter behandlas»
etc. Jag kan inte fatta detta
finansministerns uttalande på annat sätt
än att han var utomordentligt angelägen
om att hävda just den erkända principen
om att man icke skall inlåta sig på
någon retroaktiv lagstiftning på beskattningsområdet
och icke heller på andra
områden.

Beträffande konjunkturvinstskatten
skall jag även i övrigt tillåta mig några
reflexioner.

I propositionen om investeringsavgiften,
dagtecknad den 19 oktober 1951,
fingo vi del av — jag kanske skall säga
den senaste upplagan av regeringens
ekonomiska program. Det upptog olika
ting: investeringsavgift, insättningar på
spärrkonto av skogsvinster, kapitalmarknadsreglering
— ett betydande inslag
däri utgjorde också exportutjämningsavgifterna
för skogsindustrien. Detta var
alltså den 19 oktober. Den 16 november
meddelade finansministern direktiv
för utredningen rörande konjunkturvinstbeskattningen,
och där vidgår han
bl. a. att han vid det tidigare programmets
framläggande eller utformande räknade
med att de föreslagna huvudlinjerna
för den ekonomiska politiken
skulle »innebära tillräcklig garanti för

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

113

en stabilisering av penningvärdet och
för samhällsekonomisk balans». Man
kan fråga sig, vad som från sådan utgångspunkt
låg bakom omkastningen i
departementschefens inställning. Avtalet
med massaindustrierna angående exportutjämningsavgifterna
är, såvitt jag vet,
dagtecknat den 15 november, och statsrådsprotokollet
är dagtecknat den 16
november. Jag skall inte närmare gå in
på denna sak. Jag måste dock säga, att
jag inte gärna kan tänka mig att direktivens
egna ord kunna väga så synnerligen
tungt i sammanhanget. Där säges att
den oväntat kraftiga stegring av virkespriserna,
som kunde konstateras vid
skogsauktionerna i slutet av oktober, var
det verkliga skälet. Det är den ena omständighet,
som departementschefen faller
tillbaka på till utfyllnad av det av
honom framförda begreppet »den senaste
tidens händelseutveckling».

Det kunde vara åtskilligt att säga på
denna punkt. Jag skall emellertid stanna
vid den reflexionen, att stegringen av
virkespriserna inte kan ha medfört någon
förbättring i skogsindustriernas läge
utan tvärtom en försämring i deras marginaler,
såvida inte exportpriserna eller
priserna på de förädlade varorna komme
att stiga, och det är någonting, som
väl knappast någon i detta sammanhang
vill eller vågar räkna med.

I direktiven för utredningen har jag
alltså icke kunnat finna någon verklig
motivering för igångsättandet av densamma.
Men jag kan tänka mig, att det
förelegat andra faktorer, som finansministern
påverkats av. Herr Petrén hade
ju i sitt anförande här i kammaren
ett uttalande om att löntagarna voro nöjda
med folkpartiets initiativ angående
krigskon jiinkturskatten. Departementschefen
har kanske oroats därav. Det förefaller
dock, som om det då inte skulle
vara så synnerligen svårt att tillgodose
löntagarnas önskemål, eftersom folkpartiet
väl ändå inte kunnat genom sina uttalanden
åstadkomma någonting konkret
i det hänseendet. Folkpartiet säger visserligen
i sin motion, att ett par tusen
miljoner kronor uppkommit, som fördelats
mellan skogshanteringen och de

8 Förslå hammarens protokoll Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
förädlande industrierna. Vid sidan därav
hade för stora folkgrupper en sänkning
av realinkomsten ägt rum, och från
denna utgångspunkt, heter det, är en
konjunkturvinstbeskattning motiverad,
dels för att åstadkomma »rättvisa och
billighet» och dels för att »bidraga till
att inflationen hejdas». Det är de två huvudsynpunkterna
i folkpartiets motion.
Men dessa äro väl inbördes oförenliga.
Om man skall åstadkomma »rättvisa och
billighet», som folkpartiet säger sig syfta
till, betyder det, att man skall öka stora
befolkningsgruppers köpkraft. Inte kan
väl folkpartiet mena, att man i ett skede
av inflatorisk utveckling bidrager till att
hejda inflationen genom att öka köpkraften?
Jag måste därför upprepa, att,
om herr Petréns slutsats var riktig angående
förnöjsamheten hos löntagarna,
så är det inte svårt att tillgodose denna
förnöjsamhet.

För övrigt är det väl klart att inkomst
förskjutningar alltid uppstå vid konjunkturväxlingar
i den ena eller andra riktningen,
Vad gränsen skall gå för »billighet
och rättvisa», kan man inte bestämma
genom abstrakta uttalanden.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till de reflexioner, som jag här framfört.
Jag hoppas emellertid att finansministern
vid sina fortsatta överväganden
skall komma till ett resultat, som tillgodoser
skäliga fiskaliska intressen utan
att tillgripa en sådan skatteform som en
konjunkturvinstbeskattning. Den skulle
för resten inte bli någon konjunkturvinstbeskattning
i samma mening som de
krigskonjunkturskatter, som vi brottades
med i samband med de båda krigen.
Den skulle inte bli någonting annat än
en ren mervinstbeskattning.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Herr Velander frågade
mig, om jag var så realistisk att jag
ville, att man under ett par års tid skulle
begränsa de fria avskrivningarna, och
han menade att också jordbruket skulle
kunna tillgodogöra sig avskrivningsrätten
genom att jordbruket nu redovisar
sina resultat enligt bokföringsmässiga

114

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
grunder. Jag vill gent emot det säga, att
det är ett känt förhållande att jordbruket
varit priskontrollerat ända sedan kriget
bröt ut 1939 med undantag för skogen,
så att några större vinster på det hållet
har det inte varit möjligt att få. Jag tror
för min del, att i stället för att införa investeringsskatter,
som ofta kunna verka
mycket orättvist, vore det bättre, om
man under ett par års tid kunde begränsa
investeringar, till dess att man finge
balans på det hela. Det skulle säkerligen
icke vara någon större risk att välja
den vägen. Jag menar inte, att man för
alltid skall avskaffa rätten till fria avskrivningar,
utan jag anser att denna
rätt bör återinföras så snart läget medger
det.

Jag vill inte ta upp någon debatt med
herr Velander om avskrivningarna, ty
det medger inte den korta tid som står
mig till buds. Annars skulle jag kunna
påvisa, hur den fria avskrivningsrätten
utnyttjats i en del fall.

Sedan sade herr Velander, att om 311
bolag utdelade 470 miljoner kronor i
gratisaktier, så vore detta i och för sig
ingen fördel för vederbörande. Det håller
jag med honom om. Det är ingen
fördel, om det inte blir någon utdelning
på dessa aktier. Men låt mig säga
att det lämnas en utdelning av 6 procent
på 470 miljoner kronor. Det blir
2,s miljoner kronor som då gå ut från
bolagen, och det är inga småsummor
det heller.

För övrigt menar jag att man utfärdar
väl inte aktiebrev på 470 miljoner
kronor utan att det finns realvärden
bakom i bolaget.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr

talman! Jag vill bara uttala min förvåning
över att herr Velander nu åter
i debattens elfte timme drar upp frågan
om folkpartiet och dess inställning
till en eventuell konjunkturvinstbeskattning.
Redan i slutet av höstsessionen
behandlades denna sak, och
jag trodde, att den då blev fullständigt
utredd oss emellan. Vi gåvo redan då
besked om att vi ansågo, att någon

retroaklivitet i denna beskattning icke
borde komma i fråga. Fastställandet av
en skatt bör föregå den tid, för vilken
skatten skall gälla. En konjunkturvinstbeskattning,
som skall avse år 1952, bör
således beslutas senast i början av år
1952, så att företagen veta, vad de ha
att rätta sig efter.

Jag vill ställa den frågan till herr
Velander, om han inte tycker som jag,
att detta ben snart kan anses vara avgnagt.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror inte, att herr
Ohlon riktigt förstod mig. Jag avsåg
verkligen att skilja mig från den tidigare
diskussionen omkring detta spörsmål.
Jag tog endast talet om folkpartiets
inställning beträffande retroaktiviteten
som övergång till inställningen hos
finansministern rörande samma spörsmål.
Jag deklarerade uttryckligen, att
jag hade godtagit herr Petréns förklaring
i fråga om hans inställning därtill,
alltså om skatten bör utgå retroaktivt
eller ej.

Herr Elofssons anförande förstod jag
inte så mycket av, vilket självfallet är
mitt fel. En sak förstod jag dock, den
nämligen att herr Elofsson inte har fattat,
vad som menas med gratisaktier. Han
yttrade nämligen, att, om det nu blir
utdelning på sådana aktier, ha ju aktieägarna
fått något nytt. Men aktieägarna
ha inte fått någon större andel i bolagets
tillgångar och således inte heller någon
ny eller vidgad rätt till utdelning. Aktieägarna
kunna tillföras den avsedda utdelningen
på sitt tidigare aktieinnehav
lika väl som det vidgade aktieinnehavet.
På den punkten lever alltså herr
Gustaf Elofsson kvar i en uppfattning,
som icke borde vara tillfinnandes hos
en så framträdande man som han.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag har begärt ordet i anledning
av det anförande, som herr Petrén höll
här i förmiddags och vari han framhöll
betydelsen för vårt land av att kunna

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

115

ordna bränsleförsörjningen på tillfredsställande
sätt.

Herr Petrén erinrade om den skrivelse
som riksdagen beslutat och som mynnade
ut i ett krav på en utredning av
hela vårt bränsleproblem. Jag har expedierat
denna skrivelse. En kommitté
har tillsatts, och en framstående medlem
av denna kommitté är herr Petrén
själv. Herr Petrén ansåg emellertid, att
han hade anledning till missnöje med
det sätt, på vilket regeringen behandlat
kommitténs äskanden om bidrag för detta
ändamål under nästkommande budgetår.
Han framhöll att man ifrån olika
myndigheters sida har äskat bidrag på
omkring 4,5 miljoner kronor men bara
fått en fjärdedel av denna summa. Herr
Petrén frågade, huruvida icke denna behandling
av dessa anslagsäskanden kunde
tas som uttryck för ett mycket svalt
intresse från statsrådets sida att tillgodose
de önskemål som här ha framställts
till Kungl. Maj:t.

Härpå vill jag svara, att om man går
igenom de olika punkter under tionde
huvudtiteln, som avse anslag och stöd
till forskningsverksamhet i olika former
på bränsleområdet, så skall man finna
att sammanlagda beloppet blir 1 345 000
kronor. Om herr Petrén studerar huvudtiteln
för innevarande budgetår, finner
han att anslagssumman på motsvarande
område är 270 000 kronor. När herr
Petrén sålunda säger, att huvudtiteln endast
föreslår täckning av ungefärligen
en fjärdedel av äskade belopp, kan jag
svara, att jag fått tillgodose denna forskning
med ett belopp, som är fem gånger
större än det för innevarande budgetår
beviljade anslagsbeloppet. Jag vill gärna
betrakta saken på det sättet och därmed
även få ett dokumentariskt belägg för
mitt intresse att ge dessa frågor en positiv
lösning. I den mån det kommer att
visa sig, att de i huvudtiteln äskade anslagen
äro otillräckliga för att fullfölja
konkreta uppslag från kommitténs sida,
vill jag gärna förklara mig beredd att
söka utverka ytterligare anslag.

Jag hoppas, att jag med dessa ord
kunnat övertyga herr Petrén om att vi
i budgeten tillgodosett forskningsända -

Statsverkspropositionen m. m.
målen på bränsleområdet bättre än han
trodde, och även att vi skola kunna få
räkna oss till godo den förmånen, att
herr Petrén stannar kvar som ledamot
av den kommitté som jag haft nöjet att
insätta honom i.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
har vid upprepade tillfällen påtalat den
otillfredsställande redovisningen i finansplanen
av det siffermaterial, som
erfordras för att få en överblick av
den statsfinansiella utvecklingen. Om
man exempelvis har velat fastställa utsikterna
till budgetöverskott vid olika
tillfällen, har man måst söka de nödvändiga
pusselbitarna på många olika
håll i finansplanen och dess bilagor för
att få fram bilden. Jag har därför tidigare
hemställt, att finansplanen skulle
underlätta läsarens arbete genom att i
överskådliga tabeller sammanställa de
nödiga siffrorna.

Det är under sådana omständigheter
med stor tillfredsställelse jag konstaterar,
att finansministern i år velat tillmötesgå
detta önskemål. Redan i proposition
nr 206 förra våren angående
slutgiltig reglering av riksstaten finns
en sådan tabell införd, som upptar redovisning
för åren 1949/50, 1950/51 och
1951/52, och i årets finansplan återfinnes
nu en tabell med prognoser för flera
olika år.

Det är i allmänhet vid fyra eller fem
tillfällen under budgetåret man har anledning
att göra upp översikter av detta
slag, och sedan kommer någon gång i
oktober budgetredovisningen för det sistförflutna
budgetåret. Jag tror att det
skulle vara av värde, om man i fortsättningen
finge en sammanställning av dessa
prognoser och budgetredovisningarna
för två tilländalupna år samt det innevarande
och det kommande året, så att
man kunde jämföra de olika åren. Det
är nämligen ganska anmärkningsvärt hur
stora skiftningarna bli. Om vi ta året
1949/50, så började vi med ett beräknat
budgetöverskott av 711 miljoner men slutade
med eu brist på 163 miljoner. Budgeten
hade sålunda under en tid av ett
och ett halvt år förändrats med 874 mil -

116

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen ni. m.
joner kronor. Intressant är att se hur
det för år 1950/51 ursprungligen beräknade
överskottet på 372 miljoner i riksstaten
gått ned till 9 miljoner för att sedan
våren 1951 öka till 80 och slutligen
redovisas med 371 miljoner kronor. Det
är inflationen som här salt in på våren
1951 och åstadkommit denna ändring.
I år ha vi, som kammarens ledamöter
säkert konstaterat, utgått från ett beräknat
relativt lågt överskott, och nu äro
vi uppe i ett beräknat överskott på icke
mindre än 1 660 miljoner. Siffrorna visa
mycket tydligt den starka dynamiken i
vår budget och hur viktigt det är att man
med någorlunda täta mellanrum får en
överblick över läget.

Även beträffande kapitalbudgeten har
finansministern tillmötesgått det önskemål
jag framställt, nämligen att man också
där skulle få en tabellarisk uppställning
av de siffror som möjliggjorde en
bedömning av det blivande lånebehovet.
Jag tror att det vore av värde om tablån
försågs med vissa kommentarer, så att
man lättare kunde se varifrån de olika
siffrorna äro hämtade. Men redan som
det nu är fyller den ju sitt ändamål.

Under debatten i dag har det talats
mycket om skattesänkningen, som särskilt
aktualiserats genom det av 1949 års
skatteutredning framlagda förslaget. Finansministern
har såvitt jag förstått honom
rätt visat en ganska snäv uppsyn
mot detta förslag, och han har här gjort
alla möjliga invändningar beträffande
möjligheten att genomföra skattesänkningen.
Jag skall särskilt dröja vid ett
av hans argument. Han understryker angelägenheten
av att överbalansera driftbudgeten
för att kunna täcka så mycket
som möjligt av kapitalbudgeten och undvika
upplåning. Men finansministern har
en som det synes mig ganska märklig
motivering härför. Han säger, att om
man inte skulle kunna täcka den med
skattemedel utan skulle vara tvungen att
gå ut på lånemarknaden, skulle det innebära
en tendens till ökat penningutflöde.
Jag har litet svårt att förstå detta resonemang.
Vare sig man finansierar kapitalbudgeten
med lånemedel eller med skattemedel
bli själva utgifterna desamma.

Utflödet av medel blir exakt detsamma.
Även verkningarna av upplåningen synas
mig inte skilja sig mycket åt, om man
anlitar skattemedel eller om man anlitar
lånemedel. I båda fallen sker det ju en
uppsugning av medel från marknaden.
Man åstadkommer en åtstramning. Man
drar in från allmänheten samma belopp
av medel, som eljest skulle stå till dess
förfogande. Jag kan således inte acceptera
denna motivering, sådan den här
är formulerad. Jag har tänkt mig att finansministern
möjligen har avsett att uttrycka
någonting annat, nämligen det
förhållandet att om kapitalmarknaden är
knapp så kan det visa sig att en upplåning
för täckande av de för kapitalbudgeten
nödvändiga medlen inte kan
ske annat än till en förhöjd ränta, och
då regeringen nu har bundit sig för det
heliga räntestoppet skulle finansministern
till äventyrs kunna bli försatt i det
läget, att han måste göra upplåning i
riksbanken. I det fallet kan jag gå med
på att det skulle ske ett penningutflöde
på marknaden, som icke skulle komma i
fråga, om man toge in medlen med skatter.
Men det är sålunda inte upplåningen
på marknaden i och för sig utan det
förhållandet att man upplånar i riksbanken
som ger det ogynnsamma resultatet.
Detta har då förorsakats just av räntestoppet,
just av rädslan för räntestegring.
Vi möta således här i själva verket en
ny, hämmande konsekvens av räntestoppet.
Förut har det påtalats att räntestoppet
bär en förlamande verkan på våra
möjligheter att möta inflationen, och nu
finner man här, att den i vissa lägen
även skulle kunna verka hindrande för
en önskad skattesänkning.

Jag skall inte i denna sena timme ta
upp någon diskussion om huruvida en
skattesänkning rymmes eller ej i den
framlagda budgeten. Jag vill bara
konstatera att herr Sköld, såsom det
synes mig, på ett ganska kallsinnigt sätt
staplat svårigheter i vägen för en skattesänkning,
och jag har inför detta gripits
av en viss oro att vi skattedragare
skulle komma i samma läge som den
fattige uppsalastudenten, som i månader
hade gått och längtat efter att en dag få

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

117

äta färsk rökt halmstadslax. Så lyckades
han en dag uppbringa en tia från en
mera välsituerad kamrat, och denne
återfann honom några timmar senare på
stadshotellet framför en ståtlig portion.
När givaren förebrådde honom hans användning
av pengarna, lade han högtidligt
ner kniv och gaffel och sade:
»När jag inte har pengar, kan jag inte
äta rökt lax. När jag nu har pengar, får
jag inte äta rökt lax. När tusan skall jag
egentligen äta rökt lax?» Ja, det är med
oss skattedragare på samma sätt. Då
statsinkomsterna flöda sparsamt kunna
vi inte få en skattesänkning, och när de
nu böria flöda rikligt ha vi en stark
känsla av att finansministern inte unnar
oss att få njuta av en sådan. Jag skulle
här vilja deklarera för finansministern,
att det övervägande flertalet av svenska
folket vill ha en om också aldrig så tunn
skiva rökt lax, och vi vilja att alla skola
få vara med och få en liten tugga. Att
man, såsom finansministern antyder,
skulle dra till skatteskruven hårdare fölen
del, vilka skulle få bekosta den rökta
laxen för de andra, strider mot våra
rättvisekrav, så mycket mera som alla
få bidraga till kostnaderna för nöjet,
inte minst de som finansministern inte
unnar att få vara med om det roliga. Jag
vill uttala en förhoppning att herr Sköld
skall visa sig vara mindre missunnsam
mot skattebetalarna än vad den välsituerade
studenten var mot sin kamrat.

Vi äro väl alla ense om att det viktigaste
problem vi stå inför är bevarandet
av penningvärdet. Finansministern underströk
detta mycket starkt i förra finansplanen.
Han upprepar det nu. I den
förra finansplanen aviserade han vissa
undersökningar, och han ställde även
vissa frågor, som han ansåg det angeläget
att få besvarade, bland annat frågan:
Äro kraven på full sysselsättning och ett
stabilt penningvärde förenliga? Sedan
har det tillsatts sakkunniga för att verkställa
en del utredningar, som skola läggas
till grund för bedömandet av våra
ekonomiska problem. Det tror jag är
mycket tacknämligt, om bara dessa utredningar
komma någorlunda snart. Men
det förekom också bland de problem,

Statsverkspropositionen m. m.
som herr finansministern uppställde för
de sakkunniga, ett som förvånade mig
och som föreföll mig något väl subtilt
och av alltför akademisk natur, nämligen
när finansministern vill ha en utredning,
som skall »grundligt överväga
motiven för ett konstant penningvärde».

Jag måste, herr talman, säga ifrån
att för oss som nu lida av verkningarna
av denna inflationistiska utveckling behövs
det inte några långa akademiska
utläggningar för att faststå nödvändigheten
av ett fast penningvärde. Jag tror
inte att det behövs några utredningar
alls för den saken. Det behövs inte ens
utredningar angående frågan om den
fulla sysselsättningen och det fasta penningvärdet.
Vi kunna besvara den frågan
på rak arm, om vi nämligen med
den fulla sysselsättningen avse en sådan
sysselsättningsgrad som vi haft den
senaste tiden, den överfulla sysselsättningen.
Svaret på frågan är nej. Överfull
sysselsättning och fast penningvärde
kunna inte förenas.

Vi kunna utan utredningar konstatera,
att den fråga som vi ha att lösa är:
»I vilken grad och på vad sätt skall den
hittills rådande överfulla sysselsättningen
dämpas för att det skall bli möjligt
att bevara penningvärdet.» Den höga
sysselsättningsgrad, som vi ha haft under
den senaste tiden, har nämligen
totalt rubbat jämvikten och balansen på
arbetsmarknaden. Arbetsgivarpartens
motstånd har genom den överfulla sysselsättningen
ytterligt försvagats och i
vissa fall eliminerats. Arbetstagarnas
ledning har visat sig väl inse faran av
ett försämrat penningvärde och har
gjort aktningsvärda ansträngningar att
hålla tillbaka kraven. Men i sådana här
tider försvagas organisationerna i hög
grad på bägge sidor. De kunna inte bevara
det inflytande, som de under normala
förhållanden ha haft. Läget glider
dem lätt ur händerna. Vi ha på den
grunden nu kommit i det ganska paradoxala
läget att ledningarna på ömse
håll gärna vilja verka i återhållande
riktning, men att man på arbetsgivarsidan
nu framför allt litar på LO:s återhållsamhet,
och regeringen och LO hop -

118

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

pas att arbetsgivarna skola göra vad på
dem ankommer.

Att vi ha kommit i det läget tror jag
beror just på förskjutningen i uppfattningen
av den fulla sysselsättningen.
Den har nämligen undergått en mycket
väsentlig förskjutning sedan frågan först
kom under diskussion för sex, sju år
sedan. Då var man på alla håll ganska
ense om att det framför allt gällde att
undvika en omfattande arbetslöshet. Man
var även på arbetstagarhåll på det klara
med att man i vissa fall måste räkna
med omsättningsarbetslöshet och smärre
fluktuationer på grund av säsongväxlingarna.
Det nämndes också under diskussionen,
att man borde inrikta sig på
att uppehålla en sysselsättningsgrad, som
skulle ligga någonstans omkring 95 procent.
Förhållandena ha utvecklat sig så
att det blivit en vida högre sysselsättningsgrad.
Man kan under vissa tider
uppskatta efterfrågan till att ha legat
omkring 5 procent över tillgången på
arbetskraft.

Och under dessa år har i allmänna
medvetandet innebörden i den fulla sysselsättningen
undergått en förändring.
Man har på arbetstagarhåll mer och mer
velat däri inlägga, att envar skall erhålla
stadigvarande sysselsättning till
gällande löner just i hans yrke och just
på den plats där han befinner sig, och
man glömmer då lätt bort att ett samhälle,
som arbetar i den fria företagsamhetens
former, med nödvändighet är
underkastat starka skiftningar. Vissa företag
och metoder bli föråldrade och
måste gallras ut till förmån för nya metoder
och mera planmässigt skötta företag,
något som alltid måste medföra en
anpassning av arbetskraften med i varje
fall övergående arbetslöshet.

Jag tror att om vi skola kunna komma
till rätta med förhållandena på arbetsmarknaden
och återställa den tidigare
rådande naturliga jämvikten där,
är det nödvändigt att vi dämpa sysselsättningsgraden.

Jag vill i detta sammanhang mycket
kraftigt understryka att när jag förordar
en sådan jämkning av sysselsättningsgraden,
så anser jag mig tala i full

överensstämmelse med de riktlinjer som
regeringen i sak har dragit upp för sin
politik. Regeringen har nämligen förordat
en mängd åtgärder, åtstramning
på marknaden och regleringar av olika
slag för att, som det heter, »dämpa konjunkturen»,
men om regeringen verkligen
skulle lyckas att med dessa medel
nå vad den anger sig vilja ha, en dämpning
av konjunkturen, blir det i själva
verket också en dämpning av sysselsättningsgraden,
och jag tror att den
måste dämpas därhän att det på arbetsmarknaden
åstadkommes en sådan jämvikt
att lönerna utformas i överensstämmelse
med den fria marknadens lönsamhet.
Jag tror sålunda inte att det i
sak föreligger någon olikhet, utan att,
om man lyckas genomföra det som regeringen
angivit sig vilja ha, vi skulle
komma just i det läget. Vad vi inte tro
på är att regeringens medel räcka till
för att komma fram till den angivna situationen.

Vi måste uppnå en sådan jämvikt på
arbetsmarknaden, ty med den sysselsättningsgrad
som vi nu ha måste vi räkna
med som ett ofrånkomligt faktum att
varje löneuppgörelse medför en årligen
återkommande »engångsinflation».

Herr talman! När man i dagens läge
försöker bilda sig en uppfattning om
den fortsatta politisk-ekonomiska utvecklingen,
kan man inte undgå att se
den i belysning av den gångna höstens
händelser. För den, som i likhet med
mig hyst förhoppningen att få se utvecklingen
i ökad grad röna inflytande av
borgerliga synpunkter, är perspektivet
nedslående. Det karakteristiska för höstens
händelser har varit den tidigare
jämförelsevis enhetliga borgerliga frontens
upplösning i utan sammanhang och
delvis mot varandra opererande kolonner.
Jag vet inte vilka toner herr Erlander
har blåst på sin lockpipa för att
infånga bondeförbundet. Det förefaller
alltjämt oklart, men för den utomstående
synes det, som om det varit en
mycket spröd och hastigt förklingande
melodi.

I fråga om ett annat borgerligt parti
tycks herr Erlander inte ens ha behövt

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

119

utsända några locktoner. Partiet har
självmant givit sig in på domäner, som
hittills betraktats såsom specifikt socialdemokratiska.
Herr Wigforss’ skattebyxor,
särskilt tillskurna för hans speciella
älsklingssport — inkomstutjämning
med skattepump — ha tills vidare
varit lagda åt sidan såsom varande för
vida till och med för eu så pass robust
person som vår nuvarande finansminister.
De Wigforsska byxorna ha till och
med, om vi skola säga som det är, överlämnats
till skatteskräddarmästare Adolv
Olsson & Co. för att han skulle få tillfälle
att ta in dem en smula. Men dessa
rymliga byxor ha tydligen inte lämnat
herr Ohlin någon ro! Han har helt plötsligt
hoppat in i dem för att snart komma
under fund med att de voro alldeles
för stora åt honom. Nu hotar herr Sköld,
som är en påpasslig man, att med retroaktiviteten
knyta till dem om halsen på
honom, vilket onekligen måste vara en
förarglig situation för en person, som
eljest önskar uppträda som en chic och
välklädd gentleman.

Nu återstår det tredje borgerliga partiet,
som visat sig vara en betydligt mera
svårlockad varelse, litet taggig och svårhanterlig
som en igelkott genom sin böjelse
för saklighet. Partiet har fasthållit
sina positioner och därmed blivit alltmer
ensam om de riktlinjer för vår politik,
som det ansett vara riktiga för att
rädda den svenska kronan. Men det
skall ju erkännas, att partiet också är
mycket handikappat i den moderna politiska
tävlingskampen genom sin inneboende
konservativa motvilja mot demagogiska
tricks- och dimridåer.

Återblicken ger sålunda anledning
konstatera ett för svensk borgerlighet
mycket nedslående faktum, nämligen att
borgerligheten genom sin splittring tyvärr
har sörjt för att vi måste räkna
med en förhållandevis långvarig socialdemokratisk
regim. Även om herr Erlander
inte kan helt tillskriva sig äran
av denna utveckling, måste jag nog gratulera
honom till resultatet. Men den,
som det inte finns någon anledning att
gratulera i detta sammanhang är, herr
talman, den svenska kronan.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag skall be att i största korthet få säga
några ord om den huvudtitel, som inte
tidigare omnämnts i debatten, nämligen
den nionde, jordbrukets huvudtitel.

Under punkt 4 i denna huvudtitel avvisar
departementschefen tvärt och bestämt
äskanden, som lantbruksstyrelsen
i sina petita understrukit såsom alldeles
ofrånkomliga. Det gäller begärda personalförstärkningar
vid lantbruksnämnderna.
Dessa personalförstärkningar äro
verkligen inte småsaker; det begäres
t. ex. 4 biträdande lantbruksdirektörer i
lönegrad Ca 29, 6 lantbrukskonsulenter i
lönegrad Ca 2G, 8 lantbruksassistenter i
lönegraderna Cf 19 och Ce 24, 5 lantbruksinstruktörer
i Ca 16, 5 byggnadskontrollanter
i Ca 16 och 10 kansliskrivare
i Ca 15, alltså 38 nya befattningshavare,
dragande sammanlagt en avlöningskostnad
av 410 292 kronor.

Jag förstår så väl att departementschefen
hesiterar inför en sådan utvidgning
av lantbruksnämndernas personal, vilken
redan nu drar en kostnad av något över
7,5 miljoner kronor. Men när den för
verksamheten ansvariga myndigheten betecknar
utökningen av personalen såsom
ofrånkomlig för att kunna fylla de plikter
och de uppgifter, som åligga styrelsen,
är det tydligt, att vi här ha ett problem,
som tarvar uppmärksamhet även
från riksdagens sida.

Lantbruksstyrelsen åberopar i sina petita
hland annat långtidsutredningen, vilken
uttalat, att verksamheten med jordbrukets
inre och yttre rationalisering
måste bedrivas med största möjliga effektivitet
samt att det därför vore av vikt
att statsmakternas åtgärder till stöd för
ifrågavarande verksamhet påskyndades.

Under fjolårets remissdebatt framhöll
jag, att kostnaderna för vår jordbruksadministration
hade fördubblats sedan den
gamla egnahemsorganisationen, egnahemsnämnderna,
avskaffades, och jag efterlyste
då, om verkligen dubbelt så mycket
värdefullt arbete utfördes med den
nya organisationen. .lag tillåter mig alltjämt
betvivla, att den år 1947 genomförda
nyordningen på detta område var
i allo lyckligt. Tyvärr föreligga icke nu

120 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
lantbruksstyrelsens årsberättelser i tryck
senare än för år 1948, men jag har fått
ta del av ett korrektur av berättelsen för
året 1949, som just nu skall pressläggas.

Såsom exempel på nämndernas arbetsuppgifter
må därur anföras följande siffror
rörande en mycket betydelsefull och
viktig del av nämndernas arbete, nämligen
förköpsverksamheten under året
1949. Det framgår att lantbruksnämnderna
i hela Sverige prövat 7 633 ärenden
enligt lagen den 30 juni 1947 om kronans
förköpsrätt. Antalet enligt 5, 6 och 7 § g
nämnda lag fullföljda förvärv utgjorde
134 fastigheter för en sammanlagd köpeskilling
av 2 078 240 kronor.

Det må ju sägas att man i denna verksamhet
kan uträtta en del utan att köpa
fastigheter, men det är i alla fall ingen
lätt eller enkel sak att pröva ett dylikt
ärende. Man skall först på kartor undersöka
hur det ligger till och sedan blir
man i allmänhet tvungen att resa till
platsen och se på fastigheten och att tala
med grannar om huruvida de kunna vara
hågade att förvärva jord från den salubjudna
fastigheten. Detta är inte gjort i
en handvändning. Vi böra också bemärka,
att 7 633 fall ha måst prövas för att
kunna förvärva 134 fastigheter, eller 1,7
procent av hela antalet. Då kan man väl
säga som gubben som klippte sin gris, att
»det var mycket väsen för lite ull».

Nu vet jag att utredningsmän ha tillsatts
för att föreslå förenklingar på just
denna punkt. Detta är välbehövligt, och
jag tror att tiden snart mognar för en ny
utredning av hela problemet med vår
jordbruksadministration. I varje fall är
det ju klart, att om statsmakterna ständigt
skola säga nej till förslag om utökning
av personalen för att den skall bli
tillräcklig att fylla de uppgifter, som åligga
organisationen, finnes endast en väg
att gå och det är att lätta på plikterna
och att minska på arbetsuppgifterna.

Lantbruksnämnderna ha mycket arbete
med utdelningen av produktions- och
kontantbidraget för mjölk. Även här pågår
en utredning, som måhända leder
till en lättnad i nämndernas otvivelaktigt
stora arbetsbörda.

Men hur går det med regionalplane -

ringen? Såvitt jag kunnat finna sysselsätter
man sig huvudsakligast med planeringen
av områdena omkring städer och
tätorter, under det att den rena landsbygdens
problem få stå tillbaka. Detta
anser jag inte vara lyckligt.

Mina farhågor för att den nya jordbruksgiven
skulle komma att illa beröra
en del av våra småbrukare ha också besannats.
Många ha blivit nöjda och hjälpta
genom utökning av sina arealer och
detta är utan tvivel en god sak. Men samtidigt
har man liksom utdömt vissa jordbruk,
som man kallar för övergångsjordbruk,
och när ett litet jordbruk har fått
denna beteckning och denna dom på sig,
så innebär det, att dess innehavare inte
kan få något statligt stöd av något slag
för att till exempel upprusta byggnader
eller anordna vatten- och avloppsmöjligheter,
som andra jordbrukare kunna få.
Denne jordbruksinnehavare är på ett
visst sätt en dömd man, och jag har här
i riksdagen, när detta var å bane, varnat
härför. Jag har nu i praktiken sett hur
detta verkar, och jag förstår hur den
människa skall känna sig, som får sitt
jordbruk på detta sätt utpekat såsom ett
övergångsjordbruk, såsom ett jordbruk
som skall försvinna, som en fastighet som
inte är önskvärd, som ett hem som skall
försvinna så snart ägaren faller bort. Det
är ett obarmhärtigt och enligt min uppfattning
för staten ovärdigt sätt att gå
till väga.

Det förorsakar också ekonomisk förlust
för den som råkar äga och bebo en sådan
fastighet. Han kan nämligen inte
sälja den och få samma pris som en annan,
icke »dömd» fastighetsägare kan få,
och därför förorsakas honom också ekonomisk
skada. Man tycker att det väl
skulle kunna finnas mänskligare och
bättre metoder som skulle kunna utfunderas
och tillämpas i rationaliseringsarbetet
än dessa.

Jag återkommer vidare, herr talman,
till en punkt, som jag nästan varje riksdag
under senare år berört, och den gäller
bidrag till byggnadsarbeten vid våra
lantmannaskolor. Det är inte nog med
att anslaget under senare år beskurits,
utan det lilla som riksdagen beviljat har

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

121

icke blivit använt av Kungl. Maj:t, vadan
reservationer och odisponerade belopp
uppgå till sammanlagt 11 595 240
kronor, eller mer än som beviljats under
flera år. Nu föreslår departementschefen
en ökning av anslaget med 1 miljon
kronor eller från 1,5 miljoner till 2,0
miljoner kronor. Behovet är 24 miljoner
kronor. Jag vädjar därför till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
att nu släppa loss de för detta
behjärtansvärda ändamål tidigare beviljade
medlen.

I övrigt ber jag att få säga, att jag är
ganska tillfreds med den huvudtitel jag
här berört.

Tillåt mig slutligen, herr talman, få
säga några ord, som jag har på hjärtat.
Jag har svårt att förstå det här förda
talet om att varuknapphet skulle vara en
av huvudorsakerna till den rådande inflationen.
För gemene man råder ingen
varuknapphet. Tvärtom. Butiksfönster
och torg överflöda av allt vad man
rimligen kan begära icke blott till livets
nödtorft utan långt därutöver. Kanske
vore det nyttigt, om man kunde tillägna
sig något av Sokrates’ anda. Det berättas
ju om honom, att då han gick över torget
i Aten och såg all den härlighet som
där fanns, så gladde det hans hjärta, att
det fanns så mycket gott här i världen,
som han inte behövde. Otvivelaktigt ha
vi svenskar det just nu gott och bra, och
vi borde erkänna detta. På sätt och vis
göra vi det, men helst i form av storartad
hjälp till utlandet. Jag erinrar till
exempel om den nyligen givna hjälpen
till den av översvämningar drabbade befolkningen
i Podalen. Här hemma gnata
vi på varandra och vakta svartsjukt på
varandras intressen. Skatteskolkare florera,
och förskingring av arbetstagares
skattemedel förekommer. Man kan ånyo
ställa samma fråga som en aktad ledamot
av regeringen och riksdagen ställde
i denna kammare en gång under senaste
världskriget: Var finnas skalderna, som
sjunga fosterlandets lov?

Herr WEHTJE: Herr talman! Under
debatten förut i dag ha mina mcnings -

Statsverkspropositionen m. m.
fränder framhålit, att regeringen enligt
deras mening icke drivit den ekonomiska
politiken med tillräcklig hårdhet
för att den skulle verka konjunkturdämpande.
Jag hade tänkt framlägga en del
synpunkter utöver dem som redan ha
framförts, men med hänsyn till den sena
timmen skall jag avstå. Jag hade också
tänkt tala något om valutapolitiken,
men jag skall begränsa mig till att ställa
en fråga direkt till finansministern, som
är här i kammaren i kväll. Den utveckling,
som kan komma för den franska
och den engelska valutan, kan ju möjligen
ta den vändningen, att dessa valutor
ånyo devalveras, och då skulle jag vilja
fråga, om regeringen och riksbanken nu
undersöka och överväga, hur vi i så fall
skola ställa oss, så att vi icke stå lika
oförberedda som vi voro 1949.

Finansministerns överväganden om
tillskottet till vår valutabehållning, som
ju har så stor betydelse för oss, gå i
olika riktningar. Det kan bli en miljard
kronor, och det kan bli ingenting, säges
det. Ingenting skulle det ju bli, om till
exempel priserna på trävaror och papper
falla med 10 procent och priserna
på cellulosa med 20 procent.

Det synnerligen gynnsamma utfallet
av vår utrikeshandel har ju varit mycket
glädjande, och det har kommit ganska
oväntat. Nu måste ju utsikterna, som
jag ser det, till att vår goda ställning
skall kunna bibehållas bedömas med någon
tveksamhet med hänsyn till marknadsutvecklingen
på olika håll, det kunna
vi ju inte blunda för. Skulle vi få
känna på en försämring för vår export,
kan det leda till exportminskning, eventuellt
till produktionssvårigheter. Men
en sådan risk tycks inte oroa så särskilt
mycket. Man räknar ju knappast med
den. Programmet uppgöres uteslutande
efter det gynnsamma alternativet för utvecklingen.

Helt allmänt skulle jag vilja säga, att
en felbedömning av konjunkturutvecklingen
nu kan komma att vålla oss stora
svårigheter. Efter andra världskrigets
slut valde ju den dåvarande finansministern
som utgångspunkt för sitt program
ett felaktigt alternativ och detta

122

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

har utan tvivel varit cn stor belastning

för oss.

Om vi nu göra ett oriktigt val och fortsätta
att räkna med feta år när de magra
redan börjat komma, då göra vi helt
visst ett misstag som kommer att stå oss
mycket dyrt.

Jag skulle för min del alltså anse att
det vore mera realistiskt och betydligt
tryggare, om regeringen hade klart tagit
ståndpunkt till förmån för ett energiskt
försvar av kronans värde även under
en annan tänkbar utveckling, och
om man hade fått en deklaration att regeringen
också i ett sådant läge hade
velat beslutsamt och målmedvetet främja
återuppbyggandet av våra reserver
av guld och gångbara valutor. Enligt
min mening borde den ekonomiska politiken
nu sträva efter att på alla områden
bygga upp reserver. Inom näringslivet
ha vi den uppfattningen att en sådan
beredskap måste byggas upp när
tiderna äro goda, och vi mena också
att detta är en uppgift både för det allmänna
och för näringslivet samt inte
minst för dem båda i samverkan.

En sådan konjunkturpollitisk beredskap
har olika aspekter. Den första och
kanske viktigaste är att det enskilda näringslivet
måste få tillfälle att bygga upp
både reala och finansiella reserver. I ett
samhälle där den ekonomiska verksamheten
i huvudsak bedrives inom enskilda
företag, som åta sig riskbärandet, förlöper
inkomstutvecklingen normalt under
en konjunkturcykel så att företagarna
i goda tider göra vinster, som genomsnittligt
sett kanske äro proportionsvis
större än ökningen av samhällets hela
inkomst, men i gengäld måste företagarna
ofta vidkännas en kraftigare inkomstminskning
under dåliga år, ja kanske
rent av arbeta med förlust. För löntagarna
är inkomstkurvan en annan — den
visar inte samma tvära kastningar. Äro
konjunkturväxlingarna inte alltför extrema
kan det t. o. m. hända att
löneinkomsterna i samhället förete en
oavbrutet stigande kurva, låt vara att
ökningen kan vara mer eller mindre
brant under olika år och tillfälligtvis
praktiskt taget kanske ingen alls.

I vårt land har skogsnäringen i alldeles
särskilt hög grad kännetecknats av
starka kastningar i vinstutvecklingen.
Jag behöver här bara erinra om det
utomordentligt betryckta läge, vari
skogsbruket befann sig i början av 1930-talet. Som en hjärt kontrast härtill ha vi
på sista tiden fått de lika extrema konjunkturvinsterna.

Jag tror att det är nyttigt att sätta in
det nu aktuella förslaget om en konjunkturskatt
i detta historiska perspektiv.
Detta förslag är ju en typisk exponent
för regeringens och för all del också för
ett stort oppositionspartis politik emot
högkonjunkturen. Det betänkliga är
emellertid att just ett sådant slag av ingrepp
kan komma att allvarligt försvaga
vår motståndskraft i en lågkonjunktur.
Inte minst skogsindustrierna som ju
främst skulle drabbas av den nya skatten
ha ett starkt behov av att konsolidera
sig med tanke på den mycket nära till
hands liggande möjligheten att deras lager
skulle undergå en kraftig värdeminskning
och att de över huvud taget
skulle få sina avsättningsmöjligheter försämrade.
Får industrien tillfälle att använda
den del av vinsterna, som blir
kvar sedan staten tagit sin i form av de
nog så tyngande ordinarie skatterna och
pålagorna, så finns det åtminstone några
utsikter till att det moderna och effektiva
svenska näringslivet skall kunna
hålla sysselsättningen uppe på en någorlunda
tillfredsställande nivå om bakslaget
inte blir alltför kraftigt. En politik
mot depressionen kan helt enkelt inte
bara bygga på statliga åtgärder, t. ex. i
form av allmänna arbeten.

Om vi så se på vilka reserver vi ha,
finna vi att valutareserven nu är uppe
i nominellt samma belopp som före det
sista kriget. Men skillnaden är den, att
importvärdet per år räknat nu är fem
gånger större än de närmaste förkrigsåren.
Följaktligen finns det fog för att
säga att valutareserven realiter endast
är en femtedel av vad den var då, och
det är inte tillräckligt.

En annan svaghet är reservens sammansättning.
Behållningen av hårdvalutor
är alldeles otillräcklig och tillflödet

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

123

från dollarområdet visar, vad värre är,
inte någon stigande tendens. Några av
de största posterna av mjukvalutor ha
intjänats på marknader, som nu erbjuda
bekymmer, och dessa poster ha i viss
mån karaktären av krediter från svensk
sida.

Inom den europeiska betalningsunionen
är vår ställning just nu stark men
tyvärr är unionens egen position svag.
När betalningsunionen bildades i mitten
av 1950 avtecknade sig de flesta västeuropeiska
ländernas valutaläge mot
bakgrunden av den konsolidering som
höll på att ske efter devalveringen i september
1949. Betalningsunionens upphovsmän
kunde därför utgå från den
förutsättningen att länderna i Västeuropa
gingo mot mera normala valutaförhållanden,
och på många håll föreställde
man sig att unionen skulle beteckna ett
steg på vägen mot en allmän konvertibilitet
av de västeuropeiska valutorna.

Två omständigheter ha dragit ett
streck över dessa förhoppningar. Den
första är rustningarna, som satte in med
Koreakrisen, och de störningar på varumarknaderna
som denna konflikt fört
med sig, och den andra omständigheten
är den bristande överensstämmelsen i
penningpolitik inom de olika länder som
äro anslutna till unionen. Båda dessa förhållanden
ha utlöst flera kriser för unionen.
En allvarlig sådan med utgångspunkt
från Västtyskland klarades med
en kombination av en tillfällig extra kredit
och energiska penningpolitiska åtgärder
i Västtyskland.

Nu står unionen inför en ny och av
allt att döma allvarligare påfrestning,
som denna gång har sina källor i England
och Frankrike. Vi veta ännu icke
om det skall lyckas regeringarna i båd;
dessa länder att bli herre över situationen.
I så fall sker det med förnyat amerikanskt
stöd.

Lyckas unionen rida ut även den krisen,
får den förmodligen likväl betydelsefulla
återverkningar inte minst för
Sverige. Jämvikt i de engelska och franska
betalningarna kan inte vinnas utan
radikala importminskningar, som också
måste gå ut över vårt land. Vårt nu -

Statsverkspropositionen m. m.
varande överskott inom betalningsunionen
kan visa sig vara en hastigt övergående
tillgång. Komma vi än en gång
i utförsbacken och få en försämrad betalningssituation
gentemot de västeuropeiska
länderna, framträder med stigande
styrka kravet på att vår inre penningpolitik
och finanspolitik över huvud
taget omlägges för att komma i bättre
överensstämmelse med den restriktiva
politik som blivit dagens lösen i
unionens alla länder med undantag av
Sverige och Norge.

En ytterligare reserv räknar man med
att vi förskaffat oss under det gångna
året. Vi ha kunnat öka våra lager betydligt.
Man uppskattar ökningen till en
miljard kronor. Detta gynnsamma förhållande
skulle kunna medföra en möjlighet
för oss att under det kommande
året i motsvarande utsträckning spara
våra tillgångar av utländska valutor, och
finansministern räknar med att vi skulle
kunna göra det i full utsträckning.

Men är det inte en mycket optimistisk
förhoppning? Den stora lagerökningen
föreligger ju till betydande del
i textilvaror, och den kan därför säkerligen
inte avvecklas helt inom en
tidrymd av ett år, helst som vi inte
kunna alldeles avstänga importen av textilvaror
under år 1952. Våra övriga lagertillgångar
äro för övrigt inte heller
alltför stora, efter vad jag antar. I den
mån det är oss möjligt torde väl en ökning
av lagren av bränsle, metaller, råvaror
och halvfabrikat vara synnerligen
önskvärd, och då kommer det ju att
krävas valutor i större utsträckning.

I finansplanen anger finansministern
vidare, att han överväger att lägga ytterligare
pålagor på de näringsgrenar,
som från främmande länder tjäna in
medlen till våra reserver av valutor och
varulager, reserver som vi ju mycket
väl behöva. I första rummet tänker jag
då på de ifrågasatta exportavgifterna.
Det är inte fullt klart om regeringen
med exportavgifterna avser ytterligare
en åtgärd för att öka statens inkomster
och för att rätta till snedvridningarna
i inkomstbildningen. De syften exportavgifterna
eljest skulle tjäna ha av fi -

124

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

nansministern angetts vara, att de skulle
verka för ett överförande av exporten
till länder, vilkas valutor äro av särskild
betydelse för oss, alltså till hårdvalutaländerna.

Efter de allvarliga erinringar som
framförts mot införande av exportavgifter
såväl i den tidigare debatten här
som i särskilda framställningar från näringsorganisationerna,
hade jag tänkt
mig att regeringen skulle ha avskrivit
denna efter min uppfattning ganska
orimliga tanke. Man kan inte tänka sig
att exporten skall skötas som en marionetteater,
där dockorna flyttas när man
drar i de olika trådarna. Det är ju inte
mer än ett par år sedan vi i vårt land
befunno oss i det läget att vi måste
inrikta alla våra ansträngningar på att
söka få upp vår export. Den betyder ju
särskilt mycket för vårt land, som är så
inställt på varuutbyte med främmande
länder. Vi satte in våra gemensamma
krafter, regeringen och näringsföretagen
i nära samverkan, för att energiskt
främja vår utrikeshandel för en exportdrive.
Nu är det som om de mödorna
äro helt förgätna av regeringen. Man
måste väl ändå inse faran av att vi lätt
kunna helt mista de marknader, för vilka
man nu vill införa en särskild pålaga.
Läget ute i världen är ju sådant,
att man inte kan bortse från en växande
konkurrens, och endast en konkurrenskraftig
industri kan i längden klara
sin uppgift. Vår kostnadsnivå ligger, såsom
vi förvaltat vårt pund, inte så väl
till att vi i prishänseende ha lätt att
hävda oss. Vi böra därför vara mycket
försiktiga och slå vakt om de positioner
som vi förvärvat. Det är mycket lättare
att förlora en marknad än att vinna
en.

Och vidare: Vilka äro våra möjligheter
i hårdvalutaländerna? Har regeringen
sökt skaffa sig någon uppfattning
om det? Enligt vad jag erfarit torde
möjligheterna vara ganska begränsade.
Det är många som vilja söka avsättning
för sina varor mot dollar, och våra
kostnader och priser äro som sagt inte
låga.

Vore det inte skäl att regeringen först

undersökte andra utvägar, som möjligen
stå till buds för att nå målet, och
inte på ett tidigt stadium band sig för
att införa exportavgifter? Jag hoppas,
att regeringen också ville överväga vad
som kan göras i samverkan med de berörda
näringsgrenarna.

I sina uttalanden om våra möjligheter
att upprätthålla balans i vår samhälleliga
ekonomi redovisar finansministern
ganska utförligt hur han bedömer verkningarna
av olika utfall av de nya löneavtalen
för innevarande år, och det anges
också den ram, inom vilken finansministern
beräknar det skall vara möjligt
att öka löntagarnas andel i produktionsresultatet.
Dessa sistnämnda beräkningar
äro visserligen gjorda med en
hel del reservationer, men dock helt med
utgångspunkt från att den nuvarande
gynnsamma exportkonjunkturen skall
bestå och att vi kunna räkna med samma
mycket fördelaktiga förhållande mellan
våra försäljningspriser på utlandet
och våra inköpspriser därifrån. Nu få
vi ju hoppas att det skall gå oss väl i
händer, men det finns, som jag redan
har framhållit, betydande risker för en
mindre gynnsam utveckling, något som
man helt visst inte kan bortse ifrån.
Gör vi det, kan det komma afl stå oss
dyrt.

Men också en annan risk föreligger,
och den hänför sig till att löneutvecklingen
kanske inte hålles inom ramen
för det som verkligen kan komma att
stå till förfogande därför. Vådorna härav
kunna också bli betydande. Finansministern
har såväl tidigare som nu i
propositionen framhållit att det då uppstår
fara för en fortsatt inflation. Det
kommer då att erfordras motåtgärder
från statsmakternas sida för att begränsa
köpkraften, lika väl som i andra
fall för att begränsa vinsterna. Frågan
är då: Hur har man tänkt sig utformningen
av dessa köpkraftbegränsande åtgärder?
Det har inte närmare angivits,
men jag antar att regeringens uppfattning
om åtgärdernas nödvändighet i ett
visst läge ändå är väl känd.

Till sist, herr talman, endast några
få ord om planeringen i fråga om in -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

125

vesteringarna. Man planerar nu för en
ökning av de statliga och kommunala investeringarna
på bekostnad av de enskilda
företagens. Den politiken är, i
den omfattning man nu åsyftar att den
skall få, enligt min mening felaktig. Vi
se, hur den industriella utvecklingen
utomlands går framåt med stora steg,
och man kan ju peka på möjligheterna
av kommande sämre konjunkturer och
skärpt konkurrens. Svenskt näringsliv
måste ovillkorligen följa med i utvecklingen
och hålla sig konkurrensdugligt,
inte genom att föra en de låga lönernas
politik — därom torde väl alla vara
ense med mig — utan genom en högt
uppdriven rationalisering och mekanisering,
och detta kräver stora fortlöpande
investeringar. Utan att vilja bortse
från de allmänna investeringarnas
betydelse, så är det dock de enskilda investeringarna
och deras resultat som äro
grundvalen för vårt lands ekonomi. En
investeringshämmande politik gentemot
det enskilda näringslivet kan inte föras
länge utan allvarliga skadeverkningar.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Bara några ord med anledning av herr
Wehtjes anförande.

Jag vill först säga, att det ligger i sakens
natur att vi både inom regeringen
och i riksbanken ha uppmärksamheten
riktad på de möjligheter till devalvering
av utländska valutor som eventuellt
kunna ifrågakomma, och det ligger
också i sakens natur att vi på båda dessa
håll tänkt oss in i konsekvenserna av
sådana åtgärder. Jag vill tillägga att vi
icke voro oförberedda år 1949. Vi voro
väl förberedda. Vi hade studerat saken
i månader. Men det är ju alldeles uppenbart
att dessa studier inte kunna lämnas
ut till allmänheten. Det måste alltid bli
en begränsad krets av människor som
är informerad om sådant. Vi kunna inte
ta upp dessa ting till offentlig diskussion,
ty detta är ju ett av de områden
som äro mest känsliga för spekulation.
Om vi handlat på annat sätt, skulle vi i
onödan ha kunnat försätta oss i situationer
som man bör undvika.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skulle vidare vilja säga att vi nog
aro alldeles på det klara med att det
finns risker när det gäller den fortsatta
utvecklingen. Det är inte alls så där säkert,
som herr Wehtje ville göra gällande,
att man nu går emot vad han kallade
de magra åren. Han menade väl tydligen
en mera depressiv utveckling i ekonomien.
Det är nog inte så alldeles säkert.
När man har läst president Trumans
budskap till kongressen, kanske man blir
en smula tveksam om hur stora de riskerna
egentligen äro. Inom regeringen
äro vi emellertid väl medvetna om att
den utvecklingen är tänkbar. Jag undrar
vem som egentligen i det avseendet vill
föra den försiktigaste politiken, regeringen
eller oppositionspartierna!

Herr Wehtje säger att det är nödvändigt
att näringslivet i dessa tider med
flödande penninginkomster blir i tillfälle
att bygga upp reserver. Jag vill bara
säga: Det har aldrig någonsin i det
svenska näringslivets historia förekommit
ett sådant uppbyggande av reserver
som nu — aldrig någonsin. Jag skall inte
utveckla den saken vidare. Tyvärr har
man kanske inte på alla håll inom näringslivet
haft förmåga att sköta dessa
reserver så att det har gått så lyckligt.
Det är tyvärr det mest bekymmersamma.
Därför tror jag inte att det finns någon
anledning att höja några jämmerrop
med avseende på reserverna.

Jag skulle också vilja säga några ord
om exportavgifterna. Känner inte herr
Wehtje själv motsägelsen i sitt resonemang?
Å ena sidan detta starka understrykande
av nödvändigheten av en ökad
uppbyggnad av vår valutareserv och detta
krav på att denna valutareserv till stor
del skall bestå av hårda valutor; å andra
sidan denna räddhåga för åtgärder
som skulle vrida utvecklingen dithän, att
vi få dessa hårda valutor. Det är ju så,
att exportörerna låta varorna gå dit, där
de få största antalet svenska kronor för
dem, och jag klandrar dem inte för detta.
Det är ju deras intresse och det skola
de naturligtvis söka tillgodose. Men om
inte det intresset överensstämmer med
det allmännas intresse — och det kan ju
t. ex. inte överensstämma med det all -

126

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.

männas intresse att man vräker över en
myckenhet export på Argentina utan att
få växlingsbar valuta för den — då måste
det ju vidtagas åtgärder.

Det är inte så, att regeringen har stirrat
sig blind på exportavgifterna. Det är
klart att vi också noga funderat över
om det finns andra utvägar, och vi studera
också andra utvägar, men det är
inte så lätt att finna några bärkraftiga sådana.
Problemet har ju många sidor,
icke minst handelspolitiska. Nu bär ju
betalningsunionen godtagit exportavgifter
såsom ett medel att vrida exportutvecklingen
så, att överskott inom betalningsunionen
förhindras eller risken
därav förminskas. Systemet med exportavgifter
är därför en på sitt sätt erkänd
form av åtgärder kan man säga. Ingenting
skulle vara mera glädjande för regeringen
än om vi kunde få en vridning
av exporten mot hårdvalutaländerna till
stånd utan att vi behövde vidtaga några
särskilda tvångsåtgärder. Näringslivet
kunde ju hjälpa oss med att göra detta,
men jag förstår ju, hur svårt det är
att få enskilda företagare att arbeta mot
sitt eget — låt vara kortsiktiga — intresse,
och jag klandrar dem inte; men
under sådana förhållanden får man inte
vara så ängslig för att från det allmännas
sida nödvändiga åtgärder vidtagas.

Herr WEHTJE: Jag skall fatta mig
mycket kort. Jag skall bara med avseende
på reserverna inom företagen nöja
mig med att peka på att behovet av reserver
är utomordentligt stort. Herr
statsrådet skall betänka att utvecklingen
varit sådan, att priserna för många
varor och förnödenheter på mindre än
ett år fördubblats. Då bli ju också de
medel, som behöva reserveras, högst betydande.

Sedan noterade jag med tillfredsställelse,
att finansministern förklarade sig
vilja undersöka alla andra möjligheter
som finnas för att åstadkomma en vridning
av exporten till hårdvalutaländer
från mjukvalutaländer, innan man binder
sig för exportavgifter. Det är ju, som

jag förut har sagt, utomordentligt riskfyllt
att belasta en export med pålagor
som kanske skulle spoliera försäljningsmöjligheterna,
även om dessa pålagor
skulle vara medgivna i statuterna för
betalningsunionen. Jag hoppas, vilket
jag förut har givit uttryck åt, att ett samråd
mellan regeringen och näringslivet
skall kunna öppna utvägar för att åtminstone
i viss utsträckning komma till
rätta med dessa svårigheter.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ge en del repliker, bland annat till
herr Strand och herr Öhman, och det
skulle också varit trevligt att få replikera
herr Nordenson. Då det är så sent,
skall jag emellertid bara ge ett enda
svar, och det blir till herr Petrén. Jag
var nämligen så oförsiktig, att jag lovade
honom att litet utförligare framföra
mina åsikter beträffande konjunkturskatt,
skogsvinst och jordbrukskalkyl,
och det är det, som gör att jag tar kammarens
tid i anspråk vid denna sena
timme.

Jag börjar först med ett litet teoretiskt
resonemang. Vill man med allvar sätta
spärr mot de framvällande inflationskrafterna,
så torde det mest effektiva
medlet vara att på ett primärt stadium
beskära vinstmöjligheterna på liknande
sätt som skett inom jordbruket, nämligen
genom att skära av exportvinsterna medelst
exportavgifter och eventuellt även
hålla importpriserna nere genom subventioner.
Genom sådana åtgärder får
man en reglering inom alla led: företagarnas
förmåga att betala höga löner och
råvarupriser begränsas, vilket är det avgörande,
och även de inhemska marknadspriserna
hållas på en måttlig nivå.
Detta var mitt teoretiska resonemang.

Man kan väl inte heller förneka, att
de exportavgifter, som hittills tillämpats,
ha varit alltför litet verksamma och berett
industrierna, särskilt på träförädlingsområdet,
tillfälle att inhösta oerhörda
vinster. Det är ju att märka, att
till och med 1951 inte mindre än 70 procent
av de uttagna utjämningsavgifterna
senare skola återgå till företagen.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

127

Även återstoden skall till stor del användas
för ändamål, till vilka vederbörande
industrier eljes torde fått använda
rätt mycket av egna medel. Vid inköp av
virke från enskilda skogsägare ha industrierna
emellertid — möjligen med undantag
för inköpen under hösten 1951
— endast utgått från försäljningspriserna
exklusive exportavgifter, ja, kanske
inte ens betalat ett pris motsvarande
dessa. Härtill kommer vinsten på deras
egna skogar. Det är därför intet tvivel
om att de största vinsterna under 1951
inhöstats av industrierna och inte av de
enskilda skogsägarna.

Inom andra industrigrenar, såsom
mekanisk industri, ha ju inga exportavgifter
funnits, och även här ha i många
fall stora vinster kunnat göras, ehuru
inte så stora som inom skogsindustrien.

Så länge nu berörda förhållanden bestå,
finns det inte stora utsikter att stoppa
inflationen. Om man nu betraktar
problemet endast såsom en fråga om att
dämpa inflationen, torde vad som sagts
vara i huvudsak riktigt. Emellertid håller
jag med om att det givetvis föreligger
flera andra intressen att beakta, främst
exportintresset, alltså stimulansen av lönande
produktion, intresset att förbättra
valutaställningen, som icke minst herrar
Nordenson och Wehtje voro inne på -—
tillgången på utländska valutor har ju
ökat kraftigt — och hänsynen till utländska
köpare, från vilka gjorts gällande,
att de fått betala exportavgifterna genom
höjda priser. Dessa intressen fordra
att en reglering på antydda vägar göres
med varsamhet. I varje fall är läget sådant
som det nu är, med den inflation,
som pågår. Industrierna ha gjort sina
vinster, skogsägarna också en del. Det
går inte att nu införa retroaktiva exportavgifter.
I den situationen, herr Petrén,
är det som man nu bör diskutera frågan
om konjunkturvinstbeskattning.

I första rummet kan väl härom sägas,
att det dock genom en sådan skatt är
möjligt att indraga en del av de abnormt
höga vinster, som fallit på vissa händer
särskilt inom industrien. Det kan inte
heller förnekas, att på den senaste tiden
enskilda ägare av större skogsmarker i

Statsverkspropositionen m. in.
vissa fall gjort betydande vinster, som
väckt uppmärksamhet, icke minst i vissa
tidningar. Underlåtenheten och svårigheten
att med andra medel åstadkomma
en lämplig inkomstreglering kan enligt
mitt förmenande motivera att konjunkturvinstbeskattning
i stället tillgripes.

Allmänhetens uppmärksamhet har
fästs på de abnorma vinsterna. Det framstår
uppenbarligen för allmänheten såsom
ett rättvisekrav — i tidningarna
kommer detta ideligen fram och ur rättvisesynpunkt
får nog denna fråga också
betraktas — att åtgärder vidtagas för att
skära bort en del av dessa vinster. Detta
krav får så mycket starkare relief, när
det av arbetare och tjänstemän begäres,
att de skola visa återhållsamhet i sina
lönefordringar och därmed bidraga till
inflationstendensernas bekämpande.

Vad nu anförts konstituerar psykologiska
moment, som det enligt mitt förmenande
vore oklokt att negligera. I ett
taktiskt-politiskt bedömande och handlande
måste betydande hänsyn tagas till
sådana faktorer.

Herr Ewerlöf framhöll, att därest lönerörelserna
ånyo skulle ge en stimulans
åt fortsatt inflation, ville han inte
klandra avtalsparterna utan regeringen,
som inte skapat ett annat ekonomiskt
klimat. Även jag finner ett annat ekonomiskt
klimat önskvärt och menar att en
konjunkturskatt skulle medverka till att
åstadkomma ett ur inflationsdämpande
synpunkt lämpligare klimat.

För jordbrukets del är vidare att beakta
de anspråk, som framkommit på
att man vid den slutliga regleringen av
jordbrukets inkomster med stöd av kalkylen
skall beakta och sammankoppla
skogsinkomsterna med jordbruksinkomsterna.
Det mest hållbara allmänna argumentet
häremot är att de skogsägare,
som äro jordbrukare, icke böra sättas i
en annan och mindre gynnad klass än
andra skogsägare. Detta blir nämligen
uppenbarligen fallet, om jordbrukarnas
skogsinkomster skola anses utjämna
jord bruks inkomsterna. Man kan säga att
det verkar på samma sätt, som om man
tillämpade en till denna grupp begrän -

128 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
säd konjunkturvinstbeskattning, då man
ju därmed minskar deras totalinkomster.
Emellertid torde det bli betydligt svårare
att motstå berörda krav, om jordbrukarnas
skogsinkomster lämnas helt
obeskurna, mot om en konjunkturvinstbeskattning,
även omfattande skogbruket,
införes. 1 ett sådant läge kan det
med fog sägas, att det allmänna därmed
fixerat de normer, efter vilka vinst skall
avstås såväl för enskilda skogsbruk som
annat skogsbruk och att därutöver ingenting
skall avhändas jordbrukarna.

Det är på grund av sådana synpunkter
som — även om jag anser en retroaktiv
sådan här beskattning synnerligen
otrevlig och principiellt besvärlig
— jag för min del är beredd, om det
kommer ett acceptabelt förslag och regeringen
anser det nödvändigt, att gå
med därpå.

I samband med vad som nu anförts,
kan det vara lämpligt att föra fram några
synpunkter beträffande skogsinkomsterna
och jordbruksinkomsterna. Där ha
också framkommit en del missuppfattningar.
Speciellt i tidningspressen och
även här har diskuterats spörsmålet, om
skogsinkomsterna skulle inräknas i jordbrukskalkylen.
Det ger mig anledning
till följande kortfattade reflexioner.

Det synes, som om man i icke initierade
kretsar och därvid även i tidningspressen
uppfattar jordbrukskalkylen såsom
en absolut lönsamhetskalkyl, eller
med andra ord som ett direkt mått på
hur jordbruket lönar sig. En sådan
uppfattning är icke riktig. Jordbrukskalkylen
får i stället betraktas som ett
slags index, varur framgår relationen
mellan jordbrukets kostnader och jordbrukets
intäkter. De kostnadsökningar,
som ske inom jordbruket, komma sålunda
endast att avgöra takten för en inkomsthöjning
så, att relationen mellan
kostnader och intäkter bibehålies vid
samma jämförelsesiffra som för basåret
1938/39. Ökas sålunda kostnaderna
för jordbruket proportionsvis mera
än intäkterna, skall utjämning ske så,
att förhållandet kostnader—inkomster
blir detsamma som under basåret.

I samband med uppgörelsen våren

1951 hävdades från jordbruksnämndens
sida, att hänsyn skulle tagas, förutom
till skogsvinsterna i och för sig, även
till att jordbrukets byggnadskostnader
påverkades av de höga virkespriscrna.
Jordbrukarna finge därigenom, menade
man, en dubbel fördel av virkesprisstegringen.
Mot detta resonemang anfördes
från vårt håll bl. a., att någon
dubbel fördel ju ändå icke kan uppkomma,
ty vid beräknande av skogsinkomsterna
ingår i summan även det virke,
som användes av jordbrukarna, vartill
kommer att långt ifrån alla jordbrukare
ha skog till husbehov samt att en
ännu mindre del av dem ha skog till avsalu.
Emellertid har i höstens kalkyl företagits
den ändringen, att de höga virkespriserna
icke inverka på byggnadskostnaderna.
I beräkningen har man
nämligen inte tillämpat den prisstegring,
som verkligen förelegat för trävarorna,
utan för dessa endast räknat med
samma prisstegring som för annat byggnadsmaterial.
Kostnadssumman, som för
år 1951/52 slutar på 175,8 miljoner kronor,
är därigenom 40 miljoner kronor
lägre än den skulle ha blivit, om prisstegringen
på trävaror helt fått inverka.

Vidare kan hävdas, att de skogsägare,
som äro jordbrukare, icke böra sättas i
en annan och mindre gynnad klass än
andra skogsägare, vilket blir fallet, om
hänsyn skall tagas till skogsinkomsterna
vid avvägningen av jordbrukets stöd.

Principiellt bör ju jordbruket behandlas
separat, eftersom jordbruket är av
så helt olika konstruktion inom vårt
land. Det är inte alla jordbrukare som
ha skog. I t. ex. Skåne, Östergötland och
t. o. m. inom Norrland finnas jordbruk
utan skog. Proportionen jord och skog
varierar i allra högsta grad — ibland
är det litet jord och mycket skog, ibland
mycket jord och litet skog, och det finns
alla tänkbara kombinationer. I mitt eget
län äro över 40 procent av jordbrukarna
arrendatorer.

Den heterogena typen av våra jordbruk
kommer därför att omöjliggöra
varje rättvis anpassning, om skogsinkomsterna
skola inräknas i jordbrukskalkylen.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

129

Man bör också hålla i minnet, att
många jordbrukare i landet iiro arrendatorer
och driva sina jordbruk utan kontakt
med skogen, även om denna tillhör
fastigheten.

Det är ett typiskt drag för jordbrukets
skogar, att dessa äro av en sådan relativt
liten storleksordning att en jämn årlig
avverkning sällan är möjlig att genomföra.
Avverkningarna samlas därför med
vissa tidsintervaller, t. ex. fem år, eller
till en tidpunkt då konjunkturerna äro
goda. Det kan sålunda konstateras beträffande
bondeskogsbruket, att skogarna
sällan ge en kontinuerlig årlig inkomst
till skogsägarna.

Det måste vara tekniskt omöjligt att
infoga skogsinkomsterna i jordbrukskalkylen,
eftersom, enligt vad jag i det föregående
har sagt, den ojämna avverkningen
och även en tillfällig eventuell
överavverkning måste reduceras till
jämna årsinkomster. En sådan reduktion
torde vara ogörlig.

Om skogsinkomsterna skola medtagas,
måste också skogsomkostnaderna in på
den andra sidan. Det torde vara tillräckligt
att bland utgifterna endast nämna
de högst varierande arbetspriserna för
att konstatera svårigheterna att lägga
dessa till rätta så att de kunna ingå i
kalkylen.

Att skogsinkomsterna aldrig kunna
påräknas flöda jämnt, bevisar väl situationen
i dag. Trävaruindustrien är fullköpt.
Genom statsmakternas ingrepp har
skogsföreningarnas export för närvarande
stoppats, enligt uppgift på begäran
av skogsindustrierna. Skogsägarna vilja
sälja, men någon köpare finns inte. Enligt
uppgift finnas trakter i dag, där en
stor del av den utstämplade skogen på
dessa grunder är osåld.

De jättepriser, som skogsägarna påstås
ha fått, synas i hög grad ha hänfört
sig till de uppgifter i pressen som angivits
angående skogsauktionerna under
höstens lopp. Det bör uppmärksammas,
att dessa priser, förvisso höga, gått i allt
väsentligt till kronans skogar och till de
allmänna skogarna.

Om skogsägarnas inkomster reduceras
med avdragsposterna: inkomstskatt, fas-,

it Första kammaren:! protokoll 1952. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
tighetsskatt, skogsvårdsavgifter, konjunkturskatt,
investeringsavgifter, exportavgifter,
35 procents ökade arbetslöner
för skogsarbeten o. s. v. och om hänsyn
tages till penningvärdets fall, så torde
»merinkomsterna» bli betydligt mindre
än vad som genom tidningspressens
arbete spritts ut bland svenska folket.

Härutöver vill jag, herr talman, tillägga
ett par ord med anledning av herr
Wehtjes anförande. Herr Wehtje talade
om de stora prisfluktuationerna. Det är
riktigt att de böra uppmärksammas i
detta sammanhang. Det var ju inte längre
sedan än år 1949 som det inte var
möjligt att sälja våra skogsprodukter på
världsmarknaden. Förenta staterna använde
till och med Marshallmedel för att
kunna sälja massa till Europa. Jag var
samma år i Kanada på en internationell
jordbrukskonferens. Där togo vi upp
dessa frågor och diskuterade, huruvida
man inte internationellt skulle kunna
vidtaga åtgärder för att slippa dessa stora
prisfluktuationer. Det var främst från
skandinaviskt håll som man framförde
denna tanke, men den understöddes
även från andra håll. Däremot opponerade
sig givetvis den internationella
storindustrien. Vi ansågo, att eftersom
vi samma år lyckats pressa igenom veteavtalet
och gjort en aktion i Förenta staterna
för att få det till stånd, så var detta
en första grund för att få till stånd
jämnare priser även för andra internationellt
viktiga produkter. Men vilka var
det som opponerade sig, när vi här
hemma togo upp denna sak? Jo, det var
storindustrien, ty den har inte samma
olägenhet av prisfluktuationerna. Äro
tiderna dåliga, hugga inte storföretagen
sina egna skogar. I stället köpa de skog
av de bönder, som måste sälja för att få
pengar, om priserna befinnas acceptabla,
eljest stänga de sina massafabriker
och andra träindustrier. Men är det gyllene
tider, hugger man naturligtvis först
och främst i de egna skogarna och köper
även skog, om man tjänar på det.

Jag bör kanske bo om ursäkt, lierr talman,
för att jag besvärat med dessa synpunkter
fastän klockan snart är två på
natten, men jag har inte kunnat under -

130 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Statsverkspropositionen m. m.
låta att efter min replikväxling med herr
Petrén framlägga dessa ytterligare synpunkter
på konjunkturvinstbeskattningen
och den för oss jordbrukare mycket
viktiga frågan om skogsvinsterna kontra
jordbrukskalkylen.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1952 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

17, med förslag till lag om ändring
i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);
och

nr 22, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 10, av herr Andersson, Erik Gustaf,
m. fl., om förhöjda dagtraktamenten åt
landstingsmän; och

nr 11, av herr Cassel m. fl., om ändrad
ordning för beredande av frågor rörande
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed sammanhängande
förmåner.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 12, av herr Wistrand, om inrättande
av en förste underläkartjänst vid karolinska
sjukhusets ögonklinik;

nr 13, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till byggnadsbidrag till tjänstebostäder
vid folkskolor;

nr 14, av herr Spetz, om förhöjda
statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet
i skärgårdskommuner; och
nr 15, av herr Lindahl, om pension åt
förra städerskan vid statens järnvägar
i Frövi Ellen Karlsson.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 16, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
med förslag till lag om ändring av vissa
delar i kommunalskattelagen den 28 september
192*8 (nr 370); och

nr 17, av herr Persson, Karl, om fraktbidrag
i vissa fall för transport av sockerbetor
annorledes än med järnväg.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

18, av herrar Hedenby och Uhlén,
angående inrättande av en socialförsäkringsdomstol;
och

nr 19, av herr Nyström, om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herr Nerman m. fl. väckta motionen, nr
20, angående ändring av språkformerna
i riksdagens protokoll.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
över den år 1951 av dem verkställda
granskningen angående statsverket.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

131

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hällgren under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 50, om
rätt för ägare av vissa skattlagda ålfisken
i Mjällby kommun att bibehållas vid sina
gamla rättigheter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.48 på natten;

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller undertecknad om tjänstledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den
18 januari tills vidare t. o. m. den 9
februari 1952.

Röda korsets sjukhem den 18 januari
1952.

Ulla Lindström.

Härmed intygas, att redaktör Ulla
Lindström på grund av nyss genomgången
laparotomi är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet från och med den
18 januari tills vidare t. o. m. den 9
februari 1952.

Stockholm den 17 januari 1952.

Maja Morén,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, med förslag till förordning
om förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under
år 1952 avsluta första tjänstgöring.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

24, angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län m. m.; och
nr 25, med förslag angående användningen
av den tilläggsskatt å bensin, som
under tiden den 1 april 1948—den 31
december 1950 uttagits vid yrkesmässigt
bedrivet fiske.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksbanken om
pension åt innehavaren av lunchserveringen
vid riksbankens huvudkontor fröken
Ellen Johnson.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Larsson,
Nils August, m. fl. väckta motionen, nr
21, om förrättande av kyrkofullmäktigeval
vid samma valförrättning som borgerliga
kommunala val.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 22, av herr Hansson m. fl., om
.statsbidrag till stiftelsen Militärhemmet
i Karlskrona;

132

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

nr 23, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till personalvårdsverksamhet;

nr 24, av herr Andersson Elon, m. fl.,
om ändrad organisation av arbetsförmedlingskontoret
i Hofors;

nr 25, av herr Lindblom, om statsbidrag
till anställning av en helavlönad
ombudsman vid länsnykterhetsnämnden
i Kopparbergs län;

nr 26, av herr Nyström, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till mödrahjälp;

nr 27, av herr Spetz m. fl., om ökaf
anslag till byggande av fiskehamnar;

nr 28, av herr Hällgren m. fl., om
ökat anslag till bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder; nr

29, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till byggande av broar;

nr 30, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till förvärv av billinjer för statens
järnvägars räkning;

nr 31, av herr Andrée, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till inredning och utrustning av nya lokaler
vid Lunds universitet;

nr 32, av herr Nilsson, Hjalmar, om
beredande av högre tjänsteställning åt
laboratoriebiträdet Elsa Nyholm;

nr 33, av herr Wistrand m. fl., angående
anslag för uppehållande av den
akademiska musikverksamheten vid
Stockholms högskolor;

nr 34, av herr Larsson, Nils Theodor,
och herr Bengtson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter; nr

35, av herr Niklasson m. fl., om viss
ändring i grunderna för statsbidrag till
anordnande av skolskjutsar;

nr 36, av herr Andersson, Birger, och
herr Boo, om statsbidrag till utgivande
av tidskriften Folklig kultur;

nr 37, av herr Hansson m. fl., om höjning
av anslaget till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 38, av herr Lundqvist, om familjepensionsrätt
för efterlevande till vissa
befattningshavare, som varit i statens

tjänst eller tillhört någon av staten övertagen
enskild pensionskassa; och

nr 39, av herr Pålsson m. fl., om årligt
understöd åt förre vägarbetaren
Nils Oskar Molander.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 40, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om rätt för skogsarbetare m. fl. att vid
taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader;
och

nr 41, av herr Jansson, Fridolf, m. fl.,
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för viss kostnad
för stenröjning.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Mogård
in. fl. väckta motionen, nr 42, om höjning
av militärpastorernas arvoden.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 43, av herr Elowsson, Nils, m. fl.,
om ökat anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd;

nr 44, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för beredande av tillfälligt understöd åt
fiskare;

nr 45, av herr Spetz, om inrättande av
en befattning som fiskeriattaché;

nr 46, av herr Karlsson, Gustaf, och
herr Andersson, Karl, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg;

nr 47, av herr Spetz, om anslag till
ett statligt undersökningsfartyg av fiskebåtstyp;
samt

nr 48, av herr Persson, Karl, och herr
Jansson, Fridolf, om ändrade grunder
för producentbidraget för mjölk.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herr Larsson, Nils August, in. fl. väckta
motionen, nr 49, angående en revision
av församlingsindelningen i riket.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

133

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Hällgrens motion,
nr 50, om rätt för ägare av vissa skattlagda
ålfisken i Mjällby kommun att bibehållas
vid sina gamla rättigheter.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens år 1951 församlade
revisorers berättelse angående riksbanken.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers berättelse
om den år 1951 av dem verkställda
granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli
1950—30 juni 1951.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 51, av herr Lodenius, om inrättande
av vissa läkarbefattningar vid statens
rättsläkarstation i Stockholm;

nr 52, av herr Lundqvist in. fl., om ett
extra anslag till Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande;

nr 53, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till anstalter och föreningar, som
anordna populärvetenskapliga föreläsningar; nr

54, av fru Svenson in. fl., om beredande
av hemvårdsbidrag åt kroniskt
sjuka och vårdbehövande åldringar;

nr 55, av herr Franzén och herr Johansson,
John, om tullfrihet och skattelättnader
för vissa för försvaret lämpade
terrängbilar m. m.; och

nr 56, av herr Franzén m. fl., om beredande
åt arrendatorer av kronojord av
ökade möjligheter att förvärva jakträtt
å av dem innehavda egendomar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.04 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.