Riksdagens snabbprotokoll 2002/03:95 Tisdagen den 29 april
ProtokollRiksdagens protokoll 2002/03:95
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2002/03:95 Tisdagen den 29 april Kl. 14.00 - 16.29
18.00 - 21.47
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-------------------------------------------------------------------------
1 § Meddelande om ändringar i kammarens sammanträdesplan
Talmannen meddelade att onsdagen den 7 maj kl. 9.00 skulle voteringen utgå samt att fredagen den 9 maj kl. 9.00 skulle arbetsple- num utgå. Meddelandet hade delats ut till kammarens leda- möter.
2 § Svar på interpellation 2002/03:280 om bi- lavgifterna på Öresundsbron
Anf. 1 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Karin Svensson Smith har frågat Be- rit Andnor om hon avser verka för integration genom biltrafik på bekostnad av integration genom tåg och färja. Om svaret på frågan blir ja frågar Svensson Smith dessutom om Andnor gjort bedömningen att värdet av bilburen integration är tillräckligt stort för att kompensera för de miljö- och hälsoskador som den extra biltrafiken ger upphov till. Därutöver har Svensson Smith ställt ytterligare två frågor. Den ena är om Andnor gjort någon kalkyl över den integration som de täta färjeförbindelserna i den norra Öresundsregionen är en förutsättning för. Den andra är om statsrådet mot bakgrund av den allvarliga miljösituationen avser att förespråka en sänkning av avgifterna på Öresundsbron. Eftersom jag är det statsråd som ansvarar för infrastrukturen inom samt till och från Sverige är det jag som besva- rar frågan. Svensson Smiths fråga om att verka för integra- tion genom biltrafik på bekostnad av integration ge- nom tåg och färja besvarar jag med nej. Min och regeringens uppfattning är att integrationen via den fasta förbindelsen över Öresund kan främjas av såväl tågresande som bilåkande. Även färjetrafik är viktig för integrationen. Goda förutsättningar för flera tra- fikslag ska ge dem som reser möjlighet att själva välja färdsätt. Sedan juli 2000 när den fasta förbindel- sen öppnade har det totala resandet över Öresund ökat med drygt 30 %. Tågresandet har blivit en stor succé medan biltrafiken ligger under den prognos som Öre- sundsbrokonsortiet gjorde innan förbindelsen öppna- des. Biltrafiken är däremot i den storleksordning som förutsågs när riksdagen 1991 beslutade att den fasta Öresundsförbindelsen skulle byggas. För att skapa goda förutsättningar för järnvägstra- fiken på den fasta förbindelsen har Sverige och Dan- mark ingått en överenskommelse sedan år 2000. Överenskommelsen innebär att Banverket och danska Banestyrelsen ersätter Öresundskonsortiet för att nyttja järnvägsanläggningen. För trafik på den svens- ka delen betalar operatörerna ordinarie banavgift för persontåg medan godståg ska betala en fast avgift på 2 325 kr per passage. Avgifterna betalas till Banver- ket. Öresundsbrokonsortiet ansvarar för ekonomin för den fasta Öresundsförbindelsen. Med utgångspunkt i regeringsavtalet om Öresundsförbindelsen beslutar konsortiet om taxorna för vägtrafiken. Regeringen har inte för avsikt att initiera någon ändring av detta. Då jag sagt det har jag också besvarat frågan om jag mot bakgrund av den allvarliga miljösituationen avser att förespråka en sänkning av avgifterna på Öresunds- bron. Avslutningsvis kan jag säga att regeringen särskilt bevakar utvecklingen av integrationen i Öresundsre- gionen. En fortsatt harmonisering av regler och vill- kor för att bo, arbeta och studera i södra Sverige och på Själland är ett viktigt arbete. Svensson Smith frå- gar om det gjorts någon särskild kalkyl över den integration som just färjeförbindelserna i norra Öre- sundsregionen kan ge upphov till. Jag känner inte till någon sådan kalkyl.
Anf. 2 KARIN SVENSSON SMITH (v): Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Jag känner mig mycket nöjd med de svar jag har fått. Människor som bor i nordvästra Skåne kan nu andas ut. Det har varit skriverier från och till vid flera tillfällen sedan bron öppnades om att det finns tankar och avsikter att eventuellt sänka avgif- terna för biltrafiken. Även om det inte finns några konsekvensutredningar av vad färjetrafiken betyder för integrationen i den norra Öresundsregionen vet var och en som varit i närheten av den att om ekono- min blir sämre och man glesar ut turtätheten skulle det bli mycket svårt med de projekt som finns i Hel- singör och Helsingborg och regionerna i norra Själ- land och nordvästra Skåne. I Region Skåne jobbar man mycket med skånsk livskraft. Det är ett sätt att försöka få den tillväxt som i dag är koncentrerad till sydvästra Skåne att sprida sig över hela Skåne. Det är viktigt att man, särskilt för de tankar som Region Skåne och dess ordförande Uno Aldegren driver, ser till att inte underminera de förutsättningar som färjeförbindelserna utgör. Det finns också en annan anledning till att jag är mycket nöjd med svaret. Det är det arbete som görs med skånska miljömål. Vi har konstaterat igen att precis som i resten av landet är ökningen av biltrafi- ken det största problemet när man ska komma åt klimathot, försurning, övergödning och så vidare. I det sammanhanget får man se till att de åtgärder och förändringar man vidtar när det gäller avgifter för trafiken inte gör de problemen större. Därför är jag, som sagt, nöjd med svaret. Jag har två följdfrågor i sammanhanget som jag gärna skulle vilja höra statsrådets synpunkt på. Den ena handlar om det principbeslut som togs när riksda- gen bestämde sig för att bron skulle byggas. De som använde bron skulle också finansiera bron. Det har vi faktiskt tullat på lite grann genom att lägga ut en del av finansieringen på Vägverket och Banverket. Jag undrar om statsrådet har någon synpunkt på det. Det här är ju en sorts avgiftsfinansierad in- frastruktursatsning. Det finns mycket starka krav, särskilt från lobbyorganisationerna, på att vi ska ha mer av det slaget, när man nu inte tycker att ramen för infrastrukturpropositionen - de 364 miljarderna - räcker till för att förse hela landet med de vägar och järnvägar som det framförs önskemål om. Det finns propåer om PPP-finansiering. Jag tycker att erfaren- heterna från Öresundsbron talar för att det inte är så lätt att göra kalkyler för hur man lånar upp och sedan ska låta avgifterna betala av det man har byggt. Här har man fått förlänga amorteringstiden för att få eko- nomin att gå ihop, och det ser ändå inte särskilt ljust ut. Jag undrar om man i Regeringskansliet har dragit några slutsatser beträffande de kritiska synpunkter som har framförts när det gäller budgeten för Öre- sundsbron och den framtida slutbetalningen för den- samma.
Anf. 3 ULF NILSSON (fp): Herr talman! Utbytet mellan Sverige och Dan- mark har inte riktigt utvecklats som vi hoppades. Den så kallade Öresundsintegrationen har inte gått så fort som vi hoppades. Det finns fortfarande en massa krångliga skatteavtal, dåliga ur svensk synpunkt, krångliga regler och så vidare. Det är inte så lätt att bo på den ena sidan och arbeta på den andra sidan. Till ett av hindren kan man faktiskt räkna de höga broavgifterna. Jag är glad att Karin Svensson Smith har tagit upp ämnet, även om jag förmodligen har en annan utgångspunkt än både ministern och Karin Svensson Smith. Enligt min mening innebär de höga broavgifterna också en typ av handelshinder som går att jämföra med tullavgifter och straffavgifter på kontakter över gränserna. Vi är väl alla överens om att vi ska försöka underlätta överskridande av gränser. Det finns en mycket intressant utredning av Öre- sundsuniversitet som jag kan rekommendera till läs- ning, om ni inte har läst den. Den heter Öresundsför- bindelse med ett hinder mindre. Det är ett antal fors- kare som har deltagit - ekonomer, miljöforskare, trafikforskare och så vidare - och de kommer till lite olika slutsatser. Det gemensamma är ändå att de drar slutsatsen att drastiskt sänkta avgifter på bron men även på färjorna, till exempel från Helsingborg, skulle uppvägas av en kraftigt ökad ekonomisk till- växt i regionen. Jag tror på detta. Ju mer man tänker efter kan man fråga sig varför man en gång - jag var inte med då - bestämde sig för att kostnaderna ska betalas av dem som trafikerar bron. Jag menar att man i stället borde se på Öresunds- bron ungefär som man ser på andra väg- och bropro- jekt inom det egna landet, nämligen att staten står för investeringskostnaden. Fördelen blir ekonomisk till- växt i landet, vilket förväntas uppväga de statliga utgifterna. Vi har aldrig drömt om att diskutera avgifter på till exempel Ölandsbron. Om vi menar allvar med att vi ska leva i ett gränslöst Europa och Norden borde vi tänka om. Utredningen visar att redan en halvering av bro- avgifterna skulle uppvägas av ökad ekonomisk till- växt. Man menar till och med att en nolltaxa skulle vara ekonomiskt försvarbar eftersom utbytet av ar- betstillfällen, handel, affärer, forskning och högre utbildning skulle öka. Det har funnits vissa i regeringen som ibland har sagt att det vore bra om vi sänkte avgifterna. Därför skulle jag vilja fråga ministern om hon är beredd att över huvud taget överväga argumenten om vad dras- tiskt sänkta avgifter skulle kunna innebära för en ekonomisk utveckling i regionen.
Anf. 4 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag vill understryka det som Karin Svensson Smith sade i sitt inlägg, nämligen att det är viktigt att transportslagen kompletterar varandra och att de gör det på ett sådant sätt att vi också når andra politiska mål som vi har satt upp, till exempel miljö- målen. Jag tycker att vi ska stå fast vid att Öresundsbron i sin helhet ska avgiftsfinansieras och att konsortiet ska göra en avgiftssättning som genererar en sådan in- komst att det också kan betala på de lån som har tagits. Därmed har jag kommit in på den fråga som Ulf Nilsson tog upp. Detta är alltså min principiella hållning, och jag ser inga skäl att ändra på den. Den är också viktig med tanke på de diskussioner som kommer med anledning av vårpropositionen, men även med anledning av att vi i slutet av detta år ska fastställa den plan för vägar och järnvägar som om- fattar de kommande tolv åren. Det är en stor infrastruktursatsning som ska sjö- sättas. Därför finns det stora förväntningar och för- hoppningar runtom i vårt land, och även om pengarna är många under dessa tolv år vet vi att fokus i planen kommer att ligga på de första åren. Därför koncentre- ras mycket av diskussionen nu på hur länen tillsam- mans och kommunerna sinsemellan eventuellt kan gå in och förskottsbetala en del av pengarna för att på så sätt kunna tidigarelägga projekt från den senare delen av planen till den tidigare delen. Det är alltså en form av alternativ finansiering där kommuner och län funderar på om de tillsammans kan förskottera en del av pengarna för att få i gång projekt tidigare. Jag har inget principiellt emot detta. Jag är beredd att titta på hur mycket det kan bidra till att främja byggandet av ny infrastruktur för att på så sätt också ge förutsättningar för ny tillväxt och ny utveckling. Det är dock en svår balansgång. Det är lätt sagt att man ska finansiera en del nya infrastruk- turinvesteringar med avgifter, men det är svårt när det väl kommer till kritan. Vi har i dag avgifter på Svinesundsbron, vilket också är en form av alternativ finansiering. Vi har diskussioner om varför vi har bompeng när man fär- das in i Norge men inte när man färdas från Norge och in i Sverige. Jag tror att den typen av diskussioner kommer att fortsätta i kölvattnet på den nationella plan som vi ska fatta beslut om. Jag är beredd att lyssna på argument för och emot, men jag har också en principiell inställ- ning som innebär att om vi ska ha likvärdiga krav på infrastrukturen i vårt land, och om vi är överens om att infrastrukturen ska hjälpa oss att leva upp till även andra miljömål där vi ska kunna ställa krav på att de olika transportslagen kompletterar varandra, då finns det bara en garant för att den generella och nationella infrastrukturen blir likvärdig över hela landet och det är staten. Jag deltar gärna i diskussioner om former av al- ternativ finansiering, men man ska ha respekt för att det är svårt, det ställer stora krav på dem som ska genomföra finansieringen och det kostar mycket pengar. Vi får se vilka möjligheter vi har att växla upp statens pengar i den nationella planen inför de tolv år som nu väntar, men att tro att det finns andra enkla lösningar till att bygga infrastruktur än den där staten är garant tror jag inte på.
Anf. 5 KARIN SVENSSON SMITH (v): Herr talman! Jag skulle vilja något kommentera det Ulf Nilsson sade. Han borde ta del av den samla- de skuld som redan finns på infrastrukturområdet. Det finns ett rätt stort antal lånefinansierade järnvägs- och vägprojekt, och om man tittar på utgiftsområde 22 som trafikutskottet i riksdagen har att varje år yttra sig över kan man se att en allt större del av vår totala budget de kommande åren är räntor och amorteringar på tidigare tagna lån. Jag vill hävda att detta är demokratiskt ganska tvivelaktigt. Om vi ökade den andelen skulle kom- mande riksdagsledamöter i trafikutskottet mest ha att ta ställning till amorteringsplaner och placeringar för bästa ränta. Då skulle vi ha frånhänt dem möjligheten att göra omprioriteringar av den inriktning av trafik- politiken som tidigare riksdagar har gjort. Jag skulle också vilja angripa det synsättet utifrån en helt annan utgångspunkt. Den samsyn som rege- ringen och vi i dag uppvisar i kammaren gäller inte bara målsättningen om vad vi ska ha infrastruk- tursatsningarna till utan också ansvaret för Sveriges ekonomi. Att rulla problemen framför sig och säga att vi har en kalkyl som visar att tillväxten kommer att kom- pensera för de faktiska utgifter vi drar på oss är ett ganska ansvarslöst sätt att bete sig på gentemot kom- mande generationer. Det är bättre att ha kalkyler som håller, för till syvende och sist kommer räkningen ändå att tillfalla statsmakterna. Och vilka är de? Jo, det är våra barn och barnbarn som ska betala dessa räkningar framdeles. Då gäller det att veta att man satsat på rätt saker. Jag är kanske inte lika positiv som statsrådet kring detta med att kommuner och regioner förskottsfinan- sierar olika infrastruktursatsningar. Vi har ju ännu inte bestämt hur det blir. Det är ett arbete för hösten, när remisserna har kommit in, att bestämma vilka järnvägsstråk och vägsträckningar som i kombination ger den största uppfyllelsen av de transportpolitiska målen. Jag tror att en del kommuner är lite äventyrligt ute när de förskotterar vägprojekt som vi inte ens har bestämt ska bli av. Det finns stor risk för att de kom- mer att stå där med den delen av kostnaden. Vi kan ju inte ta hänsyn till att vissa kommuner har hostat upp pengar för att kunna ge sin sträckning högre prioritet i planen än en kommun som kanske inte har gjort det- samma. För övrigt är det rätt stor skillnad mellan väg- och järnvägsprojekt. Det är väl dokumenterat att det finns en etablerad lobbyorganisation kring vägtrafiken medan järnvägstrafiken arbetar på ett annorlunda sätt. Det får dock inte påverka oss när vi tittar på vilken fördelning och vilka konkreta projekt som bäst stäm- mer överens med de transportpolitiska målen. Jag tycker också att Riksgäldskontorets kritik mot att det tidigare gjorts alltför många glädjekalkyler måste ligga till underlag för vårt beslut när vi i höst mer konkret tar ställning till detta. Inte ens Arlanda- banan, som ju borde ha de allra bästa förutsättningar- na för att betala sig eftersom det gäller tågtrafik till och från vår största flygplats, har kunnat undgå kritik i detta sammanhang. Man har också svårt att få det hela att gå ihop. Därför bör vi nog inte öka låneande- len i infrastrukturprojekten utan i stället nöja oss med den ram som riksdagen har beslutat om. Vi som är riksdagsledamöter, och även regering- en, har också ambitioner på andra områden än inom infrastrukturen, och det är väl ingen av oss som me- nar att vi ska dra ned på något annat utgiftsområde för att på så sätt få större utrymme att bygga vägar och järnvägar.
Anf. 6 ULF NILSSON (fp): Herr talman! Vi har redan sett när det gäller Öre- sundsbron att de höga priserna har försvårat den nu- varande finansieringsmodellen av bron. Antalet bilre- sor är betydligt lägre än man räknat med, och om den modell för finansiering som Öresundskonsortiet har ska fungera måste antalet öka kraftigt. Det är sant att antalet ökat under 2002. Det beror bland annat på att man gjort vissa prisexperiment i form av rabatter på weekendresor och liknande, men ökningen är fortfa- rande mycket lägre än beräknat. Karin Svensson Smith varnade för att låna till in- vesteringar. Men det är väl vad man hela tiden gör när man genomför stora projekt. Avvägningen är om investeringarna ska ge någonting tillbaka i form av ökad ekonomisk tillväxt, god samhällsutveckling och så vidare. De avvägningarna får man göra. Då talar allt för att det är en mycket god investering i framtida tillväxt, och det var också själva motivet till att man byggde bron. Jag är fortfarande övertygad om det och hoppas ändå att det finns krafter inom regeringen som är beredda att inte bortse från ekonomiska effekter på det omgivande samhället när man tittar på priserna för att åka över bron. Själv är jag helt övertygad om att billigare broresor och färjeresor skulle vara bra i längden både för Danmark och Sverige, och det gäller inte bara Skåne utan hela Sverige.
Anf. 7 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Öresundsbrokonsortiet har redan i dag en möjlighet att pröva och prövar också olika taxenivåer för att försöka hitta den balans på avgifter som ger största möjliga förutsättningar för integra- tion. Det får man göra när det gäller både yrkestrafi- ken och privatpersoner. Jag tycker själv att den statistik vi kan se under de år som bron nu har varit öppen talar sitt tydliga språk. Pendlingen över Öresund har ökat med 30 % sedan bron kom. Det är en fantastisk utveckling av tågre- sandet, och bilresandet ökar också alltmer. Att bron har effekt råder det ingen tvekan om. Avgifterna spelar en roll för att motivera för ar- betspendling. Men det finns också väldigt många andra frågor som är viktiga för att jag som medborga- re och konsument är beredd att bo på ena sidan sundet och arbeta på den andra. Den typen av frågor som rör arbetsmarknaden, försäkringar eller skatteregler ar- betar vi också med. Just när det gäller taxor och avgifter finns det en möjlighet för Öresundsbrokonsortiet att fortsätta att justera avgifterna så att de leder till den ökade integ- ration som var utgångspunkten för bron. Där menar jag att man är på god väg och har bra kunskaper om var de avgifterna ska ligga. Sedan vill jag avslutningsvis understryka det som Karin Svensson Smith sade. Det får inte finnas någon övertro bland kommunpolitiker och länspolitiker att man kan lyfta in nya objekt i en nationell plan med egna pengar. En förutsättning för att man över huvud taget ska kunna diskutera om vi kan tidigarelägga till exempel vägbyggen är att de finns med i den plan som ryms inom de ramar som riksdagen har fattat beslut om.
Anf. 8 KARIN SVENSSON SMITH (v): Herr talman! Ulf Nilsson har inte svarat på frågan om vem som ska betala. Vi kan sätta avgiften till noll, men vem ska då betala bron? Vi kan väl inte säga till danskarna att de ska betala hela bron? Räkningen finns där. Vi måste se till att amortera på den. Skill- naden mellan oss här i debatten är nog att Ulf inte är med i trafikutskottet. Vi inser att vi måste ta ansvar för våra beslut. Vi är förvisso riksdagsledamöter från Skåne, men vi har också ett nationellt ansvar. Vi kan inte säga att det som gynnar Skåne och Öresundsregionen nöd- vändigtvis är så mycket bättre än det som skulle gyn- na till exempel utvecklingen i Norrlands inland. Vi måste ta ett nationellt ansvar när vi är här. Såväl Riksdagens revisorer som Riksrevi- sionsverket har påpekat att vägkalkylerna och järn- vägskalkylerna, men framför allt vägkalkylerna, många gånger har varit fel. Man har överdimensione- rat projekten. Öresundsbron är byggd för 50 000 dygnsöverfarter. Man har nu genom olika avgiftsjus- teringar fått upp biltrafiken till 10 000 överfarter. Bron är överdimensionerad vad gäller kapaciteten för biltrafik. Det är en av anledningarna till att eko- nomin är så dålig. Hade man gjort en kalkyl som utgått från järnvägstrafiken och möjligtvis haft väg- trafiken som komplement - och helst inte alls för vår del - hade man haft större möjlighet att få kredit och debet att gå ihop. Miljömålen är någonting vi har fattat beslut om i total enighet i riksdagen. Skånes miljömålsråd har arbetat under landshövdingens regi. Det säger att vi faktiskt måste minska biltrafiken. Annars kan vi inte få miljömålen att gå ihop. Man måste hitta en bättre kombination mellan bil, cykel, båt och järnväg för att samtidigt klara behoven av förflyttning och miljömå- len. Då ska man inte tricksa med avgifterna. Det står faktiskt i avtalet, statsrådet, att man ska ha som ut- gångspunkt vad det kostar att ta över bilen med färja mellan Helsingborg och Helsingör. Det är en ut- gångspunkt när man sätter avgiften för biltrafiken så att den inte konkurrerar ut färjetrafiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellationerna 2002/03:236, 237 och 241 om vägen som tillväxtfaktor i Västra Gö- taland
Anf. 9 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag har mottagit tre interpellationer som alla har beröringspunkter med varandra. Eliza- beth Nyström har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att den låga standarden på riksväg 45 inte ska riskera industrins och därmed regionens möjlighet till utveckling. Inger René har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att väg E 6 ska färdigställas som motorväg från Uddevalla till norska gränsen. Ulf Sjösten har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att snabbt ge näringslivet i Västra Götaland bättre kommunikationsmöjligheter på väg. Jag har valt att besvara alla tre interpellationer i ett sammanhang. All infrastruktur är viktig för näringslivets ut- veckling och för enskilda människors förutsättningar att bo och leva överallt. I slutet av året ska regeringen fatta beslut om de planer som ska gälla för de kom- mande tolv åren i infrastruktuplaneringen. Som interpellanterna är medvetna om vore det fel av mig att här och nu ge några konkreta löften om vägutbyggnader i Västra Götaland. Jag ska återigen förklara varför. För ett år sedan beslutade regeringen om plane- ringsdirektiv till Vägverket. Verket fick då i uppdrag att utvärdera och prioritera olika tänkbara åtgärder för det nationella stamvägnätet. Vägledande i Vägverkets arbete ska enligt riks- dagsbeslutet vara samhällsekonomisk lönsamhet och hur mycket åtgärderna bidrar till uppfyllelse av de transportpolitiska målen. Vägverkets planförslag är nu ute på remiss till myndigheter, organisationer och andra intressenter och ska sedan redovisas till rege- ringen senast den 4 augusti i år. Under den tid jag har varit ansvarig för in- frastrukturfrågorna har jag varit tydlig med att jag inte kommer att delta i de diskussioner som uppstår med anledning av de planförslag som nu är ute på remiss. Det är förslag från våra myndigheter som ska förankras genom ett brett remissförfarande. På så sätt får många möjligheter att ha synpunkter på förslagen till infrastrukturplaner. Från augusti, då planerna överlämnas till mig, tar den politiska processen över. Under hösten kommer jag att resa för att möta synpunkter och ta till mig åsikter om de slutliga förslagen, helt i linje med det planeringssystem som riksdagen själv har fattat beslut om. Det innebär att jag i dag inte kommer att kunna ge några konkreta löften om vägutbyggnader i Västra Götaland. Den typen av tillkännagivanden får vänta till årsskiftet.
Anf. 10 ELIZABETH NYSTRÖM (m): Herr talman! Det tog ganska lång tid innan in- frastrukturministern kunde besvara interpellationen. Det invaggade mig naturligtvis i tron att svaret skulle bli väldigt positivt. Nu blev det inte så, men jag re- spekterar motiven. Att lova runt och hålla tunt hjälper ingen. Mer pengar till infrastrukturen skulle dock vara mycket välkommet. Det är inget land i Europa som satsar så lite pengar på infrastrukturen som just Sve- rige mätt i procent av bruttonationalprodukten. Vi talar mycket i Västsverige om riksväg 45 och dess avgörande betydelse för industrin. Jag som är uppväxt i Trollhättan vill givetvis peka på just bilin- dustrin i synnerhet. I dag, när den svenska bilindu- strin har utländska ägare, ställs man inför mycket hård konkurrens. I varje nytt utvecklingsprojekt står man numera som en av många tänkbara kandidater när GM ska välja bästa tänkbara ställe att utvecklas på. Avgörande är naturligtvis en mängd olika fakto- rer, men det absolut mest avgörande är tillgången till kompetens. Saab har redan flyttat delar av verksam- heten till Göteborg av den anledningen. I dag planerar Saab sin verksamhet utifrån att vi måste leva med en outbyggd riksväg 45. Saab står inte och faller med den vägen, men chanserna att stå sig i en internationell konkurrens med andra GM- märken om utvecklingsarbete minskar väsentligt. Detta beror på att tillgången till kompetens till stor del beror på pendlingsmöjligheterna till Göteborg och från Göteborg till Trollhättan. Hälften av arbetskraf- ten på Saab Automobile pendlar från andra kommu- ner till arbetet i Trollhättan. Det gör att man är oer- hört beroende av en infrastruktur som fungerar väl. Det gör den inte i dag. Saab har investerat stora summor i produk- tionsanläggningar, rening för måleri och så vidare. Även kapacitetsmässigt har man mer att ge än vad som utnyttjas i dag. Frågan är hur det blir när Saab i framtiden står inför en volymökning, till exempel ökad försäljning, eller en förfrågan om att producera någon annan av GM:s produkter i Trollhättan. Klarar man av en sådan ökning? Sannolikt inte med nuva- rande infrastruktur. Dagligen kommer det ca 100 transporter med material till Saab. 80 % av dessa transporter, det vill säga av 80 lastbilar, går på riksväg 45 mellan Göte- borg och Trollhättan. Och av de 80 går ca 25 lastbilar tillbaka med emballage på 45:an. Uttransporterna med färdiga bilar är ca 50 lastbilar per dag där i prin- cip alla kör på 45:an från Trollhättan till Göteborg. Det ger totalt 200 tunga fordon dagligen på riks- väg 45 för Saab, och det kommer förhoppningsvis inte att bli färre när konjunkturen vänder. Herr talman! Som jag nämnde tidigare är det inte så att Saab står och faller med 45:an. Men sysselsätt- ningen vid verksamheten i Trollhättan gör det. Det är bara ett av skälen till att det är angeläget med utbygg- naden av 45:an och att dubbelspåret på Norge- Vänern-länken byggs ut. Förstår statsrådet att det brådskar?
Anf. 11 INGER RENÉ (m): Herr talman! Det hör ju till god ton i den här salen att man ska tacka för svaret. Även om jag tycker att det gör mig mer besviken än vad jag hade väntat mig ska jag naturligtvis också tacka för svaret. Jag hade kanske väntat mig en större förståelse för den pro- blematik som ligger i det här. Inte minst det faktum att vi är så många som interpellerar statsrådet visar det. I nästan 50 år har vägen E 6 genom Bohuslän stötts och blötts. Man har ställt ut löften till förbätt- ringar. Förhoppningar har väckts och släckts. 1998 meddelade regeringen att vägen skulle vara klar 2007. För tre år sedan backade regeringen något och med- delade att allt i varje fall ska vara igångsatt 2007. Nu är vägen från Torp till Rabbalshede klar, men sedan då? Den som gav ut de här löftena var naturligtvis Björn Rosengren. Men eftersom regeringen i dess helhet är ansvarig för de beslut som fattas är statsrå- det Messing ansvarig också för det beslutet. Och det var ett löfte. Det var inte en målsättning eller något annat trams, utan det var faktiskt ett löfte. Vägen ser bitvis ut att ha en sträckning och en förläggning som kunde passa när man drog kreatur från den ena ängen till den andra eller när man med häst och vagn färdades mellan kustsamhällena. Men det är en Europaväg vi talar om, ministern! Med da- gens trafikströmmar är vägen farlig, bokstavligen livsfarlig. När mina barn åker på den här vägen har de order att så fort de har kommit fram ringa och tala om att de är framme. Jag har hittills aldrig åkt på den här vägen - någon gång åt något håll - utan att mötas av eller bli omkörd av en ambulans. Det finns oftast inga mitträcken. Det finns oftast inga avkörningsramper. Det finns en mängd hårnålskurvor. Hastigheten väx- lar oavbrutet. Ministern vet säkert att sådant är farligt. Det är inte bara hastigheten som växlar oavbrutet. Också vägstandarden och beläggningen växlar oav- brutet. Någonting som inte växlar utan ständigt ökar är den tunga trafiken. Den har dubblerats de senaste fem åren. Fortfarande förekommer det traktorer och hö- lass på den här vägen, på denna kostig - som inte bara jag kallar den. Jag var i Lund under helgen till- sammans med herr talman och träffade kolleger från alla de nordiska länderna. När jag sade att jag var från Bohuslän var det flera stycken som sade: Jaså, det är där ni har "den där vägen". Ja, det är där vi har den där vägen. Undersökningar av de redan utbyggda delarna av Europaväg 6, till exempel mellan Göteborg och Ud- devall, visar att trafikolyckorna minskar till en fjärde- del på de vägar som är utbyggda jämfört med de vägar som inte är utbyggda. På den vägen, som alltså har varit motorväg i ett ganska stort antal år, har det inte förekommit en enda dödsolycka. Norra Bohuslän och Dalsland är utflyttningsom- råden med svagt utbyggt näringsliv. Under de senaste tre åren har invånarantalet minskat med tusen perso- ner i det här området, och det minskar alltfort. Möj- ligheten för ungdomar att efter utbildning stanna kvar på hemorten och verka och få jobb är alltför liten. Näringslivets högsta önskan när det gäller möjligheter att växa och utvecklas är tveklöst en utbyggd motor- väg. Avvecklingen av näringslivet i norra Bohuslän och i Dalsland går dessvärre fort. Därför är det nöd- vändigt att bygga ut Europaväg 6 snarast. Att vänta tio år till är fullkomligt oacceptabelt. Vilket svar vill statsrådet ge de ungdomar som gärna skulle vilja vara kvar och det näringsliv som vill utvecklas i det här området?
Anf. 12 ULF SJÖSTEN (m): Herr talman! Jag ska tacka för svaret även om jag också tycker att det är intetsägande och till intet för- pliktande. I svaret konstaterar infrastrukturminister Ulrica Messing att all infrastruktur är viktig för nä- ringslivets utveckling och för enskilda människors förutsättningar att bo och leva överallt. Den insikten delar jag givetvis från djupet av mitt hjärta. Proble- met är att verkligheten när det gäller vägnätet i Sjuhä- rad, som jag kommer ifrån, och västra Götaland inte motsvarar ministerns insiktsfulla konstaterande. Bakom resonemanget om en dålig vägstandard döljer sig många ting. Det handlar om utrycknings- fordonet som förlorar viktiga minuter i en pressad situation, skolbussen som blir inställd på grund av att grusvägen bitvis försvinner vissa tider på året, tim- merexportören som förlorar en kund på grund av att han inte kan möta dagens just-in-time-krav och per- sonal som avstår från att ta det erbjudna jobbet på grund av dåliga pendlingsmöjligheter. Herr talman! Näringslivsrepresentanter och före- tagarorganisationer har lyft fram just de tillväxthäm- mande aspekter som är en följd av det undermåliga vägnätet. Bristerna är i dag mycket tydliga i hela västra Götaland, inte minst i Sjuhärad. Näringslivets tillväxt behövs faktiskt för att statens finanser ska må bra och för att Sverige ska ta de välbehövliga stegen uppåt i den internationella välståndsligan. Tillväxten behövs också för att vi ska kunna finansiera den ge- mensamma sektorn, som vi alla tycker är så viktig. Uteblivna satsningar, herr talman, innebär en fortsatt ekonomisk kräftgång för nationen Sverige. Som jag tidigare har varit inne på skapar dåliga vägar svårigheter för företagens transporter, men också problem med företagens kompetensförsörjning. I Sjuhäradsbygden, som fortfarande arbetar i en om- ställningsfas efter att den producerande textilindustrin tappade 20 000 arbetstillfällen inom blott ett decenni- um, lider näringslivet av dålig standard på vägnätet både på mindre och större vägar, som riksvägarna 40, 27 och 41. Nu börjar byggnationen av riksväg 40 genom att Kyllaredsmotet strax utanför Borås pro- jekteras. För att bygga det här motet har Borås och Ulrice- hamns kommuner lånat upp drygt 100 miljoner kro- nor, och Västra Götalandsregionen betalar ränta för dessa lån. De här lånen har man inte tagit för att man tycker att det är rätt och riktigt utan för att man är oerhört pressad av trafiksäkerhetsskäl och tillväxtskäl att vidta denna åtgärd. Men det är ju de facto, som vanligt, en övervältring av ansvar och kostnader på kommunerna, i detta fall Borås och Ulricehamn. Sammantaget borde investeringar i vägar vara en investering i tillväxt och utveckling för Västra Göta- land och Sverige där vinstpotentialen för oss alla är utomordentligt stor. Herr talman! Ulrica Messing säger att hon inte kan ge några svar om specifika objekt i dag eftersom remissbehandlingen pågår. Jag kan ha en viss förstå- else för det resonemanget, och jag hade haft ännu mer förståelse för det om vi diskuterade en medelsram som var i närheten av det som behövs för Sveriges vägutbyggnad. Hittills har planeringsprocessen från Vägverkets sida genomgående inneburit senarelägg- ningar. Halva sträckan av riksväg 40 mellan Borås och Ulricehamn finns med i planperioden fram till 2015. Halva sträckan finns med i slutet av perioden. Utan att lova någonting, Ulrica Messing, är det inte hög tid att Göteborg och Stockholm får en mo- torvägsförbindelse och att man därmed lever upp till det beslut om utbyggnad av riksväg 40 som fattades för tio år sedan?
Anf. 13 LARS TYSKLIND (fp): Herr talman! Som boende i Västra Götaland i all- mänhet och Bohuslän i synnerhet har vi naturligtvis tagit del av den infrastrukturdiskussion som har varit i Västsverige. Man kan konstatera att svaret på dagens interpellationer stämmer bra överens med de svar vi har fått i frågestunder och annat. Statsrådet har varit väldigt tydlig på den punkten. Om man accepterar att det inte går att ge några konkreta löften, vilket man tydligen inte kan göra trots tidigare beslut och utfästelser, borde man ändå kunna diskutera principer. Då kan man diskutera principen om redan fattade beslut. Beredningsgrup- pen för regional utveckling i Västra Götaland har gjort ett förslag till remissvar som regionfullmäktige ska behandla i maj. Där skriver man: Riksdagen har beslutat att resterande delar av E 6 genom Bohuslän ska byggas ut till 2007. Vi förutsätter att detta beslut verkställs. Särskild finansiering kan bli aktuell. På de lokala och regionala planen utgår man na- turligtvis ifrån att de fattade besluten gäller. Den planering som har skett, både av enskilda personer och kommuner längs sträckningen, har utgått från detta. E 6 är ett bra exempel på detta eftersom man har gjort så pass tydliga utfästelser kring den. Den har varit uppe till diskussion så många gånger. Vi har kunnat se det i riksdagsbehandlingar och annat, och även när man har varit med på plats i Bohuslän. År 2007 har nämnts så många gånger. Nu känner man att det är stor risk att hela det här resonemanget ställs på ända. Det stora problemet är ju, som Ulf Sjösten var inne på, volymen på in- frastruktursatsningarna och hur mycket pengar man kan satsa på detta. Det är inte så, som sades i en tidi- gare interpellationsdebatt, att man ska ta pengar från andra saker, utan det här är ju en tillväxtbefrämjande insats. Av trafikutskottets behandling av detta tidigare i år har det framgått att regeringen har varit väldigt tveksam när det gäller alternativa finansieringar och då främst PPP. Man har sagt att det möjligen kan vara någonting för framtiden. Jag undrar varför man är så tveksam. Det kan finnas en viss logik i det som nämndes förut att man då intecknar framtida utrymme för beslut. Men jag tror ändå att man måste ha mod att fatta de långsiktiga besluten när det gäller in- frastrukturen. Så sent som på 1800-talet fattade man beslut om stambanejärnvägsnätet. Det var oerhörda summor för Fattig-Sverige som man då satsade, men man trodde på att de skulle ge den tillväxt de gav. Det blir som ett moment 22 här. Den infrastruktur som vi ska satsa pengar på ska ge den tillväxt i de här regionerna som ska betala den infrastruktur som vi inte har. Under tiden förolyckas och skadas männi- skor på vägen, som några tidigare har tagit upp. Man kommer inte fram. Näringslivet satsar inte i området och så vidare. Jag behöver inte upprepa alla de kända argumenten. Det skulle vara trevligt om statsrådet kunde kom- mentera varför man känner sådan tveksamhet till detta när man ändå satsar på långsiktigt tillväxtbe- främjande åtgärder. Det handlar ju inte om avgiftsfi- nansieringen precis. Staten kan ta ansvar för detta så att det inte är bundet till projektet, som det är när det gäller Öresundsbron. För att rätt ska vara rätt kan jag säga att norra Bo- husläns kommuner, Tanum och Strömstad, har ökat sin befolkning de senaste åren, men det har inte med vägen att göra.
Anf. 14 ANITA BRODÉN (fp): Herr talman! Även om infrastrukturministern inte kan utlova något upplevs det ändå som en stor mani- festation här i dag när så många från Västsverige pekar på ett stort problem. Jag vill stryka under det som föregående talare har fört fram om olika vägav- snitt, men jag vill ändå lyfta fram ett speciellt vägav- snitt här i dag. Det är väg 45 som Elizabeth Nyström har nämnt. Vi i Folkpartiet prioriterar denna väg i vår parti- motion. Vi yrkar till och med att 45:an ska bli en Europaväg. Det gör vi på grund av två viktiga orsa- ker. Den ena är den stora olycksfrekvens som framför allt finns mellan Göteborg och Karlstad, men 45:an går ju också vidare. Det är ett extremt farligt vägav- snitt på många mil. Vi hörde tidigare att man ofta ser att olyckor har hänt när man åker den vägen. Den andra viktiga orsaken som gör att Folkpartiet lyfter fram väg 45 handlar om företagsamheten. Det är ganska många företag utefter vägen som är bero- ende av en väl fungerande infrastruktur. Vi har fram- för allt hört bilföretag nämnas, och Saab har nämnts speciellt. Det handlar om kompetent personal som ska lockas och ges möjlighet att pendla till Trollhättan. Därför vill jag än en gång understryka det som har sagts om att det är extremt viktigt att Ulrica Messing tar till sig de här synpunkterna inför beslutet fram- över.
Anf. 15 ANNE-MARIE EKSTRÖM (fp): Herr talman! Det som jag tänker säga nu har sagts många gånger förr i den här salen. För att få den väl- färd vi vill ha med en bra skola, vård och omsorg gäller det inte bara att fördela den kaka vi har i dag. Vi måste ha en större kaka, det vill säga vi måste ha tillväxt, och då behövs ett bra företagsklimat. För att få ett bättre företagsklimat är det inte bara villkoren för företagande med enklare regler och förändrade skatter som behövs. Det måste också vara enkelt att komma till företagen vare sig det är fråga om gods eller personer. För att öka den kaka vi ska fördela måste vi alltså ha framkomliga vägar och järnvägar. Regeringen tycks inte ha insett detta. Den infrastruk- turpolitik som har förts hittills har varit bristfällig. Jag kan ha en viss förståelse för att statsrådet inte vill diskutera enskilda vägar. Statsrådets företrädare Björn Rosengren kanske gjorde det i alldeles för stor utsträckning eftersom han lovade runt och höll tunt. Ingenting har hänt. Beslut och investeringar har skju- tits upp. Det man borde diskutera är regeringens vilja att satsa på infrastruktur, och då gäller det både vägar och järnvägar. I vårpropositionen sänks anslaget till vägar ytter- ligare utan vidare motivering annat än att det inte finns pengar. I vårpropositionen står också många vackra ord om tillväxt. Statsrådet säger själv i re- missvaret att infrastrukturen är viktig för tillväxten. Men hur följer regeringen upp alla dessa vackra ord i praktiken? Eller stannar det bara vid tomma ord? När det gäller att satsa på en enskild järnväg var regering- en snar att gå ett av stödpartierna till mötes. Då var det lätt att föregripa infrastrukturplanen som ju också innefattar järnvägar. Men det borde vara än mer vik- tigt att diskutera hur tillväxten ska ske i olika regio- ner. Herr talman! Västra Götaland är en tillväxtregion med 1,5 miljoner invånare. För att hela regionen ska växa behövs en bra infrastruktur över hela regionen, och det gäller både små och stora vägar och järnvä- gar. Herr talman! Jag vill ändå ta upp det område som ligger mig närmast. Precis som Ulf Sjösten sade för en stund sedan är Sjuhäradsbygden med Borås som centrum en bygd med många små och medelstora företag, men vägnätet är bristfälligt. Det gäller både de större och de mindre vägarna. För att få tillväxt i den här bygden behövs det en satsning på vägarna. För några år sedan blev hela sträckan Borås-Gö- teborg som en del av riksväg 40 klar som motorväg, och vid ungefär samma tidpunkt blev också hela sträckan Jönköping-Stockholm utbyggd till motor- väg. Det blev en betydande skillnad i trafikintensite- ten efter att sträckan blivit utbyggd. Trots att det saknas åtta mil motorväg, och trots att denna vägsträcka är kurvig och backig och inte alls lämpad för denna intensiva och tunga trafik har vägen blivit en genomfartsväg till Stockholm, förutom att den naturligtvis är och måste vara den lokala pulsådern. Vägen är olycksdrabbad, och framkomligheten är fortfarande dålig. Jag anser att man, redan när man fattade beslut om att bygga motorväg mellan Borås och Göteborg, borde ha insett att man måste ta steget fullt ut och fortsätta motorvägen ända till Jönköping. Herr talman! Det är många vägar och järnvägar som ska dela på pengarna. Regeringen måste sätta ned foten om tala om man vill ha en tillväxt i landet. Då kan man inte skära ned anslaget som man gör. Man måste titta på alternativa former. Tänker statsrå- det sätta fart och medverka till detta så att vi får framkomliga vägar i Sjuhäradsbygden och i Västra Götaland för att tillväxten i den delen av landet ska stimuleras?
Anf. 16 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Herr talman! Jag kände ett behov av att gå in i den här debatten. Vi har hört företrädare från Västra Gö- talandsregionen. Jag vill inte bli en företrädare för Värmland. Jag vill bli en företrädare för hela riksväg 45, som går genom i princip hela vårt land. Alla vägar bär till Rom, heter det. Men här skulle vi kunna få en möjlighet när det gäller 45:an. Det finns en Europaväg genom Europa som går från Itali- en upp till Göteborg som heter E 45, men där slutar den. Där blir den döpt till riksväg 45. Vi hade äran att ha herr Gonzales, som är chef för EU:s TEN-projekt, i Årjäng häromsistens. Han såg 45:an som en förlängning av och ett viktigt projekt för dagens TEN-struktur i vårt land. Det blir en direkt fråga till ministern, som inte är avhängig av in- frastrukturpropositionen: Tycker näringsministern, i likhet med Gonzales, att 45:an skulle kunna vara ett komplement till den nordiska triangeln och läggas in i TEN-projektet? E 45:an, som jag sade tidigare, som går från Itali- en till Göteborg skulle kunna bli Europas längsta Europaväg om den kunde få gå upp till Karesuando. Jag ställer min andra fråga till ministern. Jag vill inte pressa ministern till ett ställningstagande som kan medföra svårigheter framöver, utan jag ska försöka formulera mig någorlunda vänligt. Ser infrastruktur- ministern en möjlighet att studera noggrant möjlig- heterna till att Sveriges regering skulle vilja anmäla 45:an till att bli en Europaväg? Det är ändå Sveriges regering som måste ta det initiativet för att det ska kunna behandlas på Europanivå. Om vi finge detta skulle det inte längre heta bara att alla vägar bär till Rom. Då kunde man vända på det hela och säga att de bär till Karesuando.
Anf. 17 BÖRJE VESTLUND (s): Herr talman! När jag såg att alla dessa borgerliga kamrater gick ned och bänkade sig tänkte jag att vi måste ändra på det här. Vi kan inte ha det på det här sättet i den här kammaren. Man kan ju tro att vi har fallit ifrån. Men det har vi naturligtvis inte. Jag vill börja med att kommentera vad Jan-Evert sade. Visst är det möjligt: Visst kan man diskutera att göra 45:an till ett TEN-projekt. Det är väl inget i sig som hindrar det. Problemet är att vi ändå ska betala 95 % av kostnaden för att göra dessa förbättringar den vägen. Vi har ett annat TEN-projekt som jag för min del tycker är mycket mer angeläget och som någon också talade om här, nämligen E 20, som är en del av TEN-projekten och som jag tycker att vi borde bygga ut på ett bättre sätt i så fall. Jag har stor förståelse för alla er från Västsverige som vill tala för er region och för att förbättra in- frastrukturen. Samtidigt är det någonting i er argu- mentation som fattas. Man gav exempel på vad som hade gjorts. Bland annat nämnde man den delen som gick från Linköping till Jönköping, som byggdes ut fullt till motorväg för några år sedan. Har de södra delarna av Östergötland fått en bättre tillväxt för att man byggde ut den här vägen? Nej, tyvärr är det nog inte så. Det är fortfarande en avfolkningsbygd i allra högsta grad. Jag vill påstå att det finns en övertro på att en bättre infrastruktur skulle vara den enda möj- ligheten att kunna få en bättre tillväxt. Det argumen- tet håller inte riktigt. Jag skulle också vilja säga att det här, som alltid annars, handlar om att man måste fördela pengar mellan olika regioner och mellan olika intressen. Det är de svåra, besvärliga, ibland väldigt jobbiga beslu- ten då man måste säga att man ska satsa på ett visst projekt, men att pengarna tyvärr inte räcker till ett annat. Det här problemet står alla beslutsfattare i den här kammaren inför, och det kommer vi alltid att göra. Det här har en lång historia. Jag skulle kunna gå tillbaka till vad man i första hand har dragit in på varje gång man har haft ekonomisk kris i det här landet. Ja, det är inte svårt att se: Det har varit in- frastrukturen och underhåll av infrastrukturen. Därför är vi där vi är i dag. Det har vi genom våra rege- ringsinnehav gjort, och det har ni genom era rege- ringsinnehav gjort. Vi har faktiskt hjälpt till med detta allihop i den här kammaren, och det kan vi aldrig svära oss fria ifrån. Nu handlar det om att gå vidare. Det vi försöker göra nu från den majoritet som vi i Socialdemokra- terna har tillsammans med Miljöpartiet och Vänster- partiet är att börja om. Då säger vi: Det är de här ramarna som gäller. De myndigheter och verk som har ansvar för det här har att göra ett förslag. Sedan ska det behandlas. Det har varit en väldig debatt om det här. Om ni inte har hört den debatten kan jag säga att alla regioner i hela Sverige lägger fram ungefär samma argument som dem som ni lägger fram vad gäller tillväxten och förutsättningarna för att just er bygd ska överleva. Jag skulle kunna prata om min bygd, där jag verkar och lever. Det ska jag avstå ifrån i den här debatten. Det viktiga tycker jag är att hela Sverige har en möjlighet att hjälpligt kunna klara sig, därför att man kommer aldrig att kunna uppnå att alla regioner blir tillfredsställda. Här måste vi hitta ett sätt som gör att de flesta regioner får någonting för att vi ska kunna lösa en del av de problemen.
Anf. 18 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Oftast är det nog ändå så att riksda- gen tycker att regeringen ska följa de beslut som riksdagen själv har tagit, fast i dag har flera av er här önskat att jag skulle ha ignorerat riksdagens beslut om i vilken tågordning vi nu ska fatta beslut om de nationella planerna. Det överraskar mig en del. Nu är jag trogen riksdagens beslut. Jag har valt att följa det och inte lägga mig i det remissförfarande som pågår. Det betyder inte att jag inte ser, att jag inte tar intryck av och att jag inte heller hör vad ni har sagt och vad andra företrädare har sagt när jag har varit ute och rest och träffat politiker lokalt och regionalt och före- trädare för näringslivet. Jag tycker att ni alla på ett bra sätt har beskrivit hur viktig olika delar av in- frastrukturen är för Västra Götaland. Det skulle ha kunnat vara överförbart till andra delar av vårt land. Det råder inget tvivel om det. I dag finns det en plan som det fattades beslut om 1998. Den planen gäller. Varje dag i vårt land breddar man vägar, sätter upp vajerräcken och drar fram nya sträckor. Det låter lite grann i debatten som att vi inget nu gör därför att vi snart ska fatta beslut om en ny plan. Det är inte sant. Den plan som gäller nu gäller fram till 2007. Vi bygger vägar och lägger asfalt hela tiden. Men parallellt med att det finns en plan som nu gäller, där det till exempel står att E 6 ska vara klar 2007, ska vi också diskutera hur den nya planen ska se ut, hur vi ska fördela de drygt 360 mil- jarder som riksdagen har fattat beslut om på nya vä- gar, gamla vägar och järnvägar. Det här är en grannlaga balansgång att gå. Det är positivt att det finns mängder av synpunkter och idéer lokalt och regionalt. Jag välkomnar att så många är beredda att hjälpa till med att prioritera. Remissarbe- tet förutsätter att man orkar vara med och prioritera. När jag den 4 augusti har tagit emot planerna från Banverket och Vägverket kommer vi att sätta av tid för att alla län, tillsammans med företrädare från kommuner, näringslivsorganisationer och högskolor, ska ha en chans att lämna över sina synpunkter munt- ligt. Jag har gjort ett undantag, och det gäller Västra Götaland. Där har jag lovat att själv komma ned i stället för att representanter för alla kommuner ska komma hit. Jag kommer ned en dag, och sedan har vi samma typ av diskussion utifrån de prioriteringar som ni vill rekommendera regeringen att fatta beslut om. Alla vägar och järnvägar är viktiga. Jag har själv rest utmed riksväg 45 och träffat företrädare för bilin- dustrin. Det är talande när man beskriver en flyttning av positionerna från den plan som gäller nu till den plan som är ute på remiss - om nybyggnationen av riksväg 45 skulle skjutas så många år fram i tiden - eftersom det innebär att bygget har skjutits tre motor- generationer bort för den typ av verksamhet som bedrivs av Volvo. Det är klart att det här spelar en roll för de beslut som Volvos ledning ska fatta om ut- veckling och framtid.
(Elizabeth Nyström (m): Saab.)
Förlåt, Saab! Tack, Elizabeth! Ju bättre vi kan vara på att koppla infrastruktur- planerna också till ett tillväxtperspektiv, ju bättre går det för vårt land. Det är inte alltid enkelt. För ett land som till 75 % lever på export - som vi faktiskt gör - räcker det inte med att vara hyggligt bra på logistik eller infrastruktur, utan vi måste vara väldigt bra för att kunna korta de avstånd som våra marknader och företag har gentemot resten av världen. I dag gör vi en del andra infrastrukturinvesteringar i Västra Göta- land för att markera det logistiska tänkandet i in- frastrukturen. Där är Göteborgs Hamn ett lysande exempel på att staten har gått in och tagit mycket större ansvar för den hamnen än för någon annan kommunal hamn. Det är ingen tillfällighet.
Anf. 19 ELIZABETH NYSTRÖM (m): Herr talman! Först vänder jag mig till Börje Vestlund. Det kan kännas lite kymigt att det är så många här från den borgerliga sidan, men vi har de facto vår minister här, och det är henne vi ska rikta vår uppmärksamhet mot. Du sade att ramarna gäller, men de ändras både vår och höst. Dem kan vi inte lita på. Nu vänder jag mig till ministern. Vi har diskuterat riksväg 45 och Norge-Väner-länken tidigare. Ban- verket hade planerat dubbelspårsutbyggnaden redan tidigare men har nu senarelagt den eftersom det inte finns några pengar till riksväg 45. Arbetet måste ske samtidigt på grund av skredrisken i Göta älv. Därför måste man koppla ihop arbetet och pengarna. Förra veckan åkte jag till Göteborg med bil på riksväg 45. Jag kunde konstatera att på en sträcka av 20 kilometer fanns det nio trafikljus. Det är ett tra- fikljus varannan kilometer - där det går så många lastbilar varje dag. Det är inte acceptabelt. Dagen efter åkte jag tåg till Malmö och tillbaka. Jag åkte tåg från Göteborg till Trollhättan. De 70 kilometerna tog 55 minuter. Det var enligt tidtabell. Vi var tvungna att stanna på två ställen och vänta på tåg som åkte söder- över. Det är klart att man fick vänta en stund innan tågen kom. Vi måste få folk att pendla. Arbetskraften och kompetensen finns inte i närområdet av Trollhättan utan människorna måste hämtas från Göteborg. De vill inte åka den livsfarliga väg 45, och jag tycker inte att de ska göra det. Jag tycker inte att de ska åka bil när det finns en järnväg som borde kunna fungera bättre. Med tanke på det tidigare inlägget råder det dåliga förutsättningar för att få företagen att blomstra. Min förhoppning är att statsministern inte en dag kommer att stå i Trollhättan och ondgöra sig över att ett multi- nationellt företag inte tar sitt samhällsansvar.
Anf. 20 INGER RENÉ (m): Herr talman! Jag tänkte ge statsrådet en bild från verkligheten. När jag senast körde E 6 upp till norska gränsen - inte vid högtrafik utan mitt på dagen, i det närmaste lågtrafik - var det långa bilköer. Det går inte att köra om, och det finns inga avkörningsram- per. Det är bara att ligga i 50 kilometer i timmen och tröska tillsammans med alla andra. När till slut bilkön löstes upp - det gör de så småningom - kom det från en tvärväg en traktor med vita höbalar och körde framför mig. Han körde inte ens i 50 kilometer i tim- men - det får väl traktorer inte göra. Detta är en Eu- ropaväg. Det är fullkomligt otroligt! Denna väg är en del av huvudstadstriangeln. Det är vägen Köpenhamn, via Göteborg, till Oslo, från Oslo till Stockholm, och från Stockholm ned till Kö- penhamn. Där finns den typen av vägavsnitt. Låt mig vara lite personlig. Jag brukar tycka att interpellationsdebatter är roliga. Det är spännande med interpellationsdebatter, men i det här fallet kän- ner jag mig gravt förtvivlad. Under de 13 år, herr talman, som jag har varit i riksdagen har frågan de- batterats ungefär på samma sätt som i dag. Det känns tröstlöst. Det var någon som sade att Tanum och Strömstad visst växer, men det är inte företagsamhe- ten och ungdomarna som stannar kvar utan det är norrmännen som köper hus i Sverige därför att de gärna vill bo i det, enligt mitt förmenande, vackraste område vi har i Sverige. Jag har träffat ett stort antal företagare från norra Bohuslän och Dalsland med företag som vill växa. Jag har träffat sådana som har haft kontakter med företag på andra ställen i Sverige och med företag på andra ställen i Norden. De har kommit till norra Bo- huslän och sett att det finns ett företag som har po- tential att växa, men när de har rest vägen dit har de sagt att det inte går. När de blir varse de kommunika- tionsförhållanden som gäller säger de att de inte kan etablera, stödja eller satsa på den företagsamheten. Finns det järnväg till Trollhättan finns det järnväg till Strömstad. Jag ska inte vara elak mot någon, men det är inte många som väljer järnvägen i stället för bussar eller bilar. Flygfält finns inte heller. Det när- maste ligger i Trollhättan. Kommunikationerna går på väg och ser ut att göra det framöver under ganska lång tid. Det här ger också ett annat problem. De nästan 50 åren med löften som har ställts ut och som inte har uppfyllts ger ett annat problem. Det bor människor med olika typer av företag, inte minst jordbruk, i områden där det eventuellt ska läggas en väg. Men när man inte vet när och var vägen kommer skapar det en oro hos människor. Man vet inte om man vågar satsa på sitt jordbruk, sin företagsamhet eller sitt boende därför att man vet inte var och när vägen kommer. Det här gör mig, som sagt var, bekymrad och ledsen. Jag skulle vilja ställa en fråga med anledning av statsrådets senaste anförande, där statsrådet talade om det nu gällande nationella vägtransportsystemet för perioden fram till 2007. Det gäller fortfarande, sade statsrådet. Då är min enda fråga, som jag hoppas att jag får ett klart svar på: Innebär det att väg E 6 kom- mer att byggas färdig år 2007?
Anf. 21 ULF SJÖSTEN (m): Herr talman! Borås och Sjuhäradsbygden har en styrka i sin företagaranda och sina entreprenörer, som har förmågan att skapa något, ofta ur ingenting. Borås ligger i toppskiktet i Västsverige när det gäller nyfö- retagande, av tradition och fortfarande. Men nyföretagandet har minskat kraftigt i vår bygd de senaste åren. Jag menar att en tydlig orsak är bristfälliga vägar på alla nivåer. Företag väljer att inte lägga sig i vår bygd till förmån för andra delar av Västsverige. Det kan man väl tycka är bra, så länge de stannar kvar i Sverige. Men det gör de inte alla gånger - de lägger sig i Danmark också. Vi har just i Sjuhäradsbygden några gånger råkat ut för att man har valt bort vår bygd till förmån för ett annat land. Jan-Evert Rådhström nämnde en lång väg, och jag kan inte låta bli att nämna att vi också har en lång väg som passerar genom Sjuhäradsbygden, riksväg 27. Den vägen börjar i Aten och slutar i Oslo. Den sämsta delen av den vägen sägs gå genom Målsryd. Målsryd ligger inte i det forna Östeuropa, som vägen också passerar igenom, utan i Borås kommun. Den delen av vägen kommer att byggas ut tack vare ett lån på 110 miljoner som Svenljunga, Tranemo och Borås kommuner har tagit för att bygga halva sträckan. Det är ett PPP-projekt, men fel sort. Jag brukar kalla det public-public partnership, och det är inte långsiktigt gångbart. Trots detta är symbolen för dessa tillkortakom- manden för oss i Sjuhäradsbygden utbyggnaden av riksväg 40. Sedan motorvägsförbindelsen mellan Göteborg och Borås blev klar för några år sedan har den tunga trafiken ökat med över 30 % på den här vägen. Det rör sig säkerligen om en ren ökning av trafiken men också överflyttning av trafik. Med nuva- rande utbyggnadstakt lär riksväg 40 inte vara färdig- ställd före 2050. Det är en ovetenskaplig bedömning som jag har gjort. Hur många expanderande och nya företag missar vi under dessa år? Och varför har ni i den socialdemokratiska regeringen avvisat tanken på alternativfinansiering för utbyggnad av just riks- väg 40? Det är ett av de lämpligaste objekten i Sveri- ge, enligt Vägverket.
Anf. 22 LARS TYSKLIND (fp): Herr talman! Jag ska inte belasta statsrådet med en ny fråga, utan jag kan upprepa den fråga som Inger René ställde: Innebär detta att E 6 kommer att vara utbyggd till 2007? Jag har ställt samma fråga vid en frågestund men inte fått något svar. Det kan vara intressant att höra om statsrådet kan säga något mer i dag. Det ligger mycket i talet om ryckigheten. Man har en gällande plan som man tror på och agerar efter. Näringslivet får framtidstro, och man planerar i kommunerna och så vidare. Sedan kan man plötsligt känna att det där inte var riktigt sant, utan det kanske är sant sex sju år senare. Vad är det som säger att det är sant då? Det ska naturligtvis göras ännu en plan sedan, och om man flyttar fram projektet till 2013 eller 2014, vad är det då som säger att det inte flyttas framåt i tiden ännu mer? Det är den oron som männi- skor i Bohuslän känner oerhört hårt. Kravet från Bo- huslän är att planen gäller. Det där har med ramens storlek att göra. Statsfi- nanserna går upp och ned, och man måste titta ännu mer på detta, att man har en vision när det gäller själva infrastrukturen och jobbar på finansieringssi- dan så att försörjningen blir jämnare än vad den är i dag. Någon nämnde här att när finanserna i staten sviktar är det väldigt lätt att ta bort ett infrastruktur- projekt, trots att det kanske är just det som skapar tillväxten för framtiden. Det har pratats om tillväxt, men även trafiksäker- het är en viktig faktor. Det är en ödets ironi att till och med under remisstiden har ett flertal människor för- olyckats på E 6 i norra Bohuslän. Det är någonting som pågår. Vi har den tunga trafiken, och det är en helt orimlig trafiksituation som finns där.
Anf. 23 ANITA BRODÉN (fp): Herr talman! Jag är helt övertygad om att budska- pet har gått fram. Det som vi har fått höra från Västra Götaland och från Värmland är så samfällt. Det som jag har upplevt under den här perioden och under remissförfarandet som jag inte har märkt tidigare och som jag tycker är positivt är att Vägver- ket och Banverket samverkar. Det kan leda till något positivt och något gott. På vissa sträckor är vägarna outstanding, och på andra sträckor ska vi satsa på järnvägen. Vad gäller järnvägen finns det några knutpunkter. Statsrådet har redan nämnt Göteborgs hamn. Det är en viktig knutpunkt vad gäller just godstrafiken och hur man hanterar den. Den andra viktiga knutpunkten finns också i Göteborg, och det är Centralen i Göte- borg, där man stoppar upp alltför mycket av trans- porter vad gäller persontransporter på järnväg. Jag skulle vilja att statsrådet också tar till sig det.
Anf. 24 ANNE-MARIE EKSTRÖM (fp): Herr talman! Mycket har sagts i dag, så jag ska inte förlänga debatten. Jag tycker att det är bra att statsrådet nu säger att infrastrukturen är viktig för tillväxten. Tyvärr har det tagit alldeles för lång tid. Jag vet inte hur det går ihop med statsrådets social- demokratiska kamrater. När jag hörde Börje Vestlund prata kändes det inte riktigt bra. Han sade att hela Sverige ska ha möjlighet att hjälpligt klara sig. Man måste ju satsa på vissa regioner, som är tillväxtregio- ner. Man kan inte bara dutta ut lite här och var. Det är viktigt att vi får klarhet om vad som kommer att hän- da - jag tänker till exempel på riksväg 40 - både för företag och för människor som vill bosätta sig på orter utmed vägen. Jag åkte på riksväg 40 en mörk, regnig kväll i feb- ruari förra året. Jag startade i Borås, och när jag var framme i Ulricehamn var jag ganska lycklig. Det var mycket trafik och tung trafik. Den har intensifierats under de år som har gått sedan motorvägen mellan Borås och Göteborg blev klar. Det är alltså betydligt mer trafik där, precis som Ulf Sjösten sade förut.
Anf. 25 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Herr talman! Jag har inget mer inlägg efter detta så jag är kanske bara tvingad att konstatera att gene- rationer kommer och går men frågorna består. Jag fick inte tillnärmelsevis något svar från ministern på de frågeställningar jag hade. Brodén nämnde någonting som jag tyckte var lite intressant, och det var just samverkan mellan Banver- ket och Vägverket. Det känns inte som om det är någonting som passar när det gäller 45:an. Det fanns en samverkan när det gällde 45:an i Götaälvdalen mellan Banverket och Vägverket. Där fanns ett jätte- behov av att järnvägen skulle byggas om. Det fanns ett jättebehov av att 45:an skulle byggas om, men man kunde inte samverka om detta i tid, vilket innebar att det blev ingenting av någonting. Jag tycker att det är lite grann förbannelsen över 45:an, att det aldrig är någonting som passar. Jag känner mig ändå nöjd med en sak - men det är bara en sak - i infrastrukturministerns svar här i dag. Det handlar om förhoppningen att någonting ändå kommer, för om nu statsrådet åker utefter 45:an måste det vara verkligheten som kommer att gälla och ingenting annat.
Anf. 26 BÖRJE VESTLUND (s): Herr talman! Det finns några saker, och jag väl får anledning att svara i det här sammanhanget. Jag skulle först vilja kommentera det här med ramarna. Det är klart att alla frågor i en budget är föremål för diskussion och prövning varje gång man ska lägga fram en budget. Det är ganska självklart. Den situa- tionen tror jag att man måste leva med, vilka ambitio- ner man än har. Och även om jag tycker att in- frastruktur mer eller mindre är livets salt för att man ska kunna överleva, om jag skulle få tolka mina in- tresseområden framför allt i det här huset, skulle jag ändå vilja säga att det handlar om att väga samman flera saker. Jag vill också kommentera alternativ finansiering. Det kan man alltid diskutera, men problemet när man ska diskutera alternativ finansiering med er är att ni tjatar om ert PPP. Det är liksom det enda som ni dis- kuterar, och det är den enda fråga som ni tar upp. Låt oss i stället diskutera detta, men vi ska ha en viktig sak klar för oss. Hur vi än väljer att finansiera, så ska det finansieras. Det finns bara två sätt att fi- nansiera infrastruktur, endera via skattsedeln eller genom att de som åker på vägarna eller järnvägarna får betala för sig. Det finns inga andra sätt att finansi- era detta, och då får man hitta det här. Sedan måste jag säga något till Anne-Marie Ek- ström om detta med att satsa på tillväxtregioner. Jag blir nästan upprörd över det resonemanget. Har inte vi sagt detta? Vi påstår till och med att ditt eget parti har sagt att vi ska satsa på att hela Sverige ska leva. Det handlar om hela det resonemanget. Hur hänger det samman? Det är klart att vi måste satsa där peng- arna behövs. Jag hoppas att jag slipper höra fler gånger i den här kammaren att man säger att vi inte ska se till hela landet.
Anf. 27 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag vill understryka det som Anita Brodén sade, nämligen hur viktigt det är att Vägver- ket och Banverket samverkar när det gäller planering- en. Jag tror nämligen inte att vi hittar något företag eller någon enskild person som genom sitt liv bara är beroende av ett transportslag, utan planeringen måste hänga ihop. Ju duktigare vi är på att få planeringen att hänga ihop och ju lättare det är att pendla mellan tåg och väg, mellan bil och buss och så vidare desto bätt- re går det. På samma sätt är det naturligtvis för nä- ringslivet, som ju ofta är beroende av både vägen, järnvägen och sjöfarten. Vi kommer att fortsätta att anstränga oss för att den typen av planering ska bli ännu bättre. Jag är övertygad om att det i den plan som vi ska fatta beslut om i slutet av året just är vår förmåga att tänka på logistiken som avgör hur väl vi kan skapa förutsätt- ningar för tillväxt. Då vill jag också understryka att fokus kommer att sättas på tillväxt i hela landet. Sedan är det klart att infrastrukturen påverkas, och kommer alltid att göra det, av statsfinanserna. Nu har jag varit aktiv så länge i politiken att jag har varit med i valrörelser då jag har fått kritik för att jag läg- ger för mycket pengar på infrastrukturen. Vi jagades en hel valrörelse på temat: Ni tar från barn och ger till betong. Då var betongen asfalt. Så ibland ändras fokus. Jag tror att vi här inne är överens om att in- frastrukturen är en viktig del när det gäller tillväxten och människors möjlighet att bo och leva överallt. Sedan vill jag kort säga någonting om Jan-Evert Rådhströms fråga angående TEN. Vi har i arbetet med den nya planeringen som ska tas för TEN- projekten prioriterat två områden. Det ena är den nordiska triangeln, precis Jan-Evert Rådhström själv lyfte upp, och det andra är Haparandabanan. Sedan kan man naturligtvis plocka in många fler objekt, men vi få ju inte hem hela finansieringen. Man lurar sig själv lite grann om man tror att man får hem så mycket pengar som möjligt från EU bara man får in så många objekt som möjligt i TEN. Ramen är fast- ställd. Nu är kommissionens ambition att det, med de nya stråken i TEN, ska vara 25, max 30. Det ska då vara 25-30 objekt i ett utvidgat EU, alltså 25 med- lemsländer. Och eftersom Sverige är ett av de länder som i dag betalar högst medlemsavgift i EU tycker jag att vi ska försöka anamma den linjen. Det går inte att bara gasa och gasa och kräva mer i form av sats- ningar från EU. Då måste man också svara med en högre medlemsavgift, och det är jag personligen oer- hört tveksam till. Vi har lyft fram de här två objekten. Det betyder inte att det inte finns möjlighet att fortsätta att disku- tera om de är exakta. Man kan också titta på andra typer av objekt. Men jag tror inte att det är möjligt att tänka tanken att vi skulle lyfta in alla de vägar - alltså riksväg 40, 27, 41 och 45 eller E 6 och E 20 - som vi har debatterat här i dag. Man måste orka och förmå att prioritera. Det kommer att gälla Västra Götaland, när vi ska lägga planen. Det kommer att gälla rege- ringen när vi ska ta den nationella planen, och det kommer också att gälla på EU-nivå. Herr talman! Sedan gäller det Inger Renés raka fråga. Jag förstår precis vilket svar Inger René är ute efter, men det enkla svaret är att vi har en plan i dag, och den planen gäller fram till dess att nästa plan antas. I den plan som ligger nu står det att E 6:an ska va- ra klar 2007. Hur nästa plan kommer att se ut kan jag inte svara på i dag, eftersom jag ännu inte ens har fått förslagen från Banverket och Vägverket. De försla- gen får jag först den 4 augusti. Men nu gäller den plan som är beslutad, och den gäller fram till dess att vi antar en ny plan.
Anf. 28 ELIZABETH NYSTRÖM (m): Herr talman! Inledningsvis sade jag att jag trodde att jag skulle få ett mycket positivt svar, men jag sade också att jag respekterade svaret. Jag tycker inte att man ska göra någonting annat i dagsläget, så det respekterar jag verkligen. Man tog in det här med Göteborgs hamn, och det vill jag som hastigast gärna nämna. Jag tycker att man ska göra fler sådana prioriteringar, för vi kan inte ha hur många hamnar som helst som ska vara öppna året runt och så vidare. Man måste bestämma sig för vad man ska för "hubbar", omlastningsstationer. Det tror jag är oerhört viktigt. Jag har nämnt problemen med Saab och riks- väg 45. Vi har i Trollhätteområdet även Volvo Aero och Trollywood, som tarvar väldigt mycket männi- skor, som alltså pendlar till Trollhättan. De kommer främst från Göteborg. Därför är riksväg 45 och även järnvägen oerhört väsentliga. Västsvenska Industri- och Handelskammaren och regionråd har prioriterat riksväg 45 och E 6:an till Vägverket, vilket kommer att komma er till del när Vägverket lämnar sitt remissvar den 4 augusti. Jag vill i alla fall tacka för den här interpellations- debatten, och jag vill överräcka en dekal till in- frastrukturministern. Häng den gärna på väggen och tänk på den här debatten, ofta och länge!
Anf. 29 INGER RENÉ (m): Herr talman! Statsrådet talade om planeringsmöj- ligheter, att det ska hänga ihop. Då vill jag återigen informera om att det i norra Bohuslän och i Dalsland inte finns några planeringsmöjligheter när det gäller andra kommunikationer som kan hänga ihop. Det finns inga fungerande järnvägar, och ännu mindre finns det flygfält, så det är inte mycket att planera på det området. Om man inte bygger ut vägarna innebär det sämre villkor för företagare och färre arbetstillfällen, inte minst för våra ungdomar, och då blir västra Sverige den baksida som stockholmare ibland roar sig med att prata om. Det vill jag inte uppleva. Jag har inte mätt antalet kilometer, men jag måste säga att E 6:an faktiskt går från Portugal till Hammer- fest, så det är en ganska lång väg. Den är bra på de allra flesta ställen, utom i norra Bohuslän. Det är lite grann en ödets ironi att dåvarande näringsminister Björn Rosengren fick norrmännen att med kraft börja bygga ut sin del av E 6:an medan vi alltså missar vår egen del. Som vi alla vet kommer också den nya Svinesundsbron att stå färdig om bara ett par år. Regeringen inklusive Ulrica Messing har vid åt- skilliga tillfällen lovat att vägen skulle vara klar eller, enligt det senaste besked jag fick av Björn Rosen- gren, till alla delar påbörjad 2007. Om man inte håller fast vid detta blir det ett löftesbrott, och det löftes- brottet kommer efter valet. Detta, menar jag, ingår i det paket som nu visar sig börja krackelera och som handlar om konsten att vinna ett val på demokratins bekostnad. Det tycker jag är trist, statsrådet.
Anf. 30 ULF SJÖSTEN (m): Herr talman! I mitt förra inlägg var jag inne på detta med alternativfinansiering enligt PPP. Nu har man ju också lanserat det nya begreppet public-pub- lic partnership, något som finns i Sverige numera. Jag tycker inte speciellt bra om det, utan det är pub- lic-private partnership som jag tror är gångbart. PPP har ju diskuterats i många år. Vägverket gjorde för ganska länge sedan en genomlysning av olika objekt i Sverige - vilka som var lämpliga och vilka som var mindre lämpliga. Man kom fram till att just riksväg 40, som jag har talat en hel del om här i dag, var ett av de lämpligaste objekten för PPP- finansiering i Sverige. Objektet var lämpligt ur både storleks- och kostnadssynpunkt, enligt Vägverkets bedömning. Jag tror mig veta att den socialdemokratiska rege- ringen utredde den här frågan under förra mandatpe- rioden. Det har dock inte kommit några förslag i denna riktning från regeringen. Uppenbarligen är frågan på något sätt het och svår att ta i. Så tolkar i alla fall jag det. Borås och Sjuhäradsbygden har tagit sig upp från textilkrisen, som jag sade tidigare, utan konstlade stimulansåtgärder. Det vi behöver i vår bygd för att utveckla vårt starka och diversifierade näringsliv är goda transportmöjligheter på väg. Det är det vikti- gaste ur vår aspekt sett. Sjuhäradsbygden klarar det mesta. Man klarar till och med att bygga delar av riksvägar. Men man klarar inte att bygga motorvägar för 2 000 miljoner kronor. Klarar den socialdemokratiska regeringen det, Ulrica Messing? Vad tror du?
Anf. 31 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag ska fatta mig väldigt kort. Allt staten gör och allt staten betalar påverkas naturligtvis av vilka inkomster ett land har. Det vore naivt av oss att låtsas som om infrastrukturen skulle vara skyddad från detta. Precis som barnbidragen, taken i sjukför- säkringen och mycket annat påverkas av detta så påverkas också infrastrukturplaneringen, om vi ska betala infrastrukturen via skatter. Om vi tycker att vi ska kunna ställa likvärdiga krav på infrastrukturen från norr till söder, om vi tror att infrastrukturen spelar en viktig roll för förutsätt- ningarna för lokal och regional tillväxt, då tycker jag att vi måste ta ett nationellt ansvar för denna. Ska vi inte betala infrastrukturen via skatter ska vi betala den via avgifter från dem som färdas på vägen. I den förra interpellationsdebatten diskuterade jag just detta. Det gällde då de avgifter vi har på Öresundsbron. När vi väl har infört ett sådant system kommer det kritik mot att avgifterna blir för höga. Där tycker man att vi ska gå in med mer av skattepengar för att sänka avgifts- nivån. Hur vi än ska betala infrastrukturen kommer den alltså att belasta oss alla, via skattsedeln eller via avgifter. Jag tycker att man kan diskutera typer av alterna- tiv finansiering. Vi har öppnat för det i budgetpropo- sitionen, där vi till exempel växlar upp pengar från staten via Riksgälden. Vi har öppnat för det i fråga om Svinesundsbron när vi finansierar den med av- gifter. Vi har också öppnat för det genom att till ex- empel ha förskottering från en del kommuner och län. Förutsättningen för att man ska kunna göra denna förskottering är dock att vägen finns med i en plan och att man genom att låna upp pengarna lokalt och regionalt kan tidigarelägga ett byggande några år för att skynda på förutsättningarna för tillväxt. Allt detta är möjligt. Jag tycker inte att det ska finnas några heliga kor. Men vi kan aldrig låtsas som om det reg- nar pengar från himlen. Oavsett hur vi betalar in- frastrukturen är det du och jag som ska göra det - via avgifter, via tullar, via bompeng eller via skattsedeln.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 2002/03:253 om Tra- fikflyghögskolans framtid
Anf. 32 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Christer Nylander har frågat nä- ringsministern när han avser att ge besked om hur regeringen ser på framtiden för Ljungbyheds flyg- plats, Trafikflyghögskolan, TFHS, och de planer för utveckling som nu diskuteras. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som har huvudansvaret för frågan. Vad gäller den utbildningspolitiska aspekten i frå- geställningen är det värt att påpeka att regeringen 1998 gav Lunds universitet i uppdrag att anordna trafikflygarutbildning. Utbildningen bedrivs vid TFHS på Ljungbyheds flygplats. Utbildningsverk- samheten finansieras via anslag inom statsbudgetens utgiftsområde 16, Utbildning och universitets- forskning. Detta anslag uppgår 2003 till 25,2 miljoner kronor. Jag vill också beröra den transportpolitiska as- pekten. Ljungbyheds flygplats är en kommunal flyg- plats, och det är kommunen som har huvudansvaret för driften av flygplatsen. För kommunala flygplatser som har kommersiell regelbunden luftfart har staten påtagit sig ett delansvar genom det driftsbidrag som årligen lämnas till dessa flygplatser. Vid Ljungbyheds flygplats bedrivs ingen kommersiell regelbunden luftfart, och jag har förstått att någon sådan verksam- het heller inte är aktuell. Slutligen, och som Christer Nylander säkert kän- ner till, avslog regeringen den 10 april en ansökan från Klippans kommun och Region Skåne om regio- nalpolitiskt stöd för delfinansiering av driften vid Ljungbyheds flygplats för åren 2003-2008.
Anf. 33 CHRISTER NYLANDER (fp): Herr talman! Vi förstod av den förra debatten att vägarna i Sverige verkar vara i ett uruselt skick. Låt oss då åtminstone försöka ta oss fram säkert på luft- vägarna. De är dessutom något längre än mellan Aten och Sverige. Jag ber inledningsvis att få tacka för svaret. Jag tycker dock att jag kanske inte fick riktigt de svar på frågorna som jag hade hoppats. Framför allt fick jag inte svar på den fråga jag ställde och som många människor i flygbranschen och även i Skåne väntar på svar på. Jag frågade inte om statsbudgetens årliga anslag till Lunds universitet. Jag frågade inte heller om rege- ringen bedömde att det skulle bli kommersiell regel- bunden luftfart vid Ljungbyheds flygplats. Det jag skulle vilja veta är hur regeringen ser på framtiden för flygplatsen och Trafikflyghögskolan och de framtids- planer som just nu diskuteras inte bara i Ljungbyhed utan också i stora delar av de europeiska organisatio- ner som har hand om flygsäkerhet och flygtrafikut- bildning. Jag hoppas att vi senare i debatten kan få ett klargörande om var regeringen egentligen står. Denna fråga handlar om att se möjligheter, även inom områden som vanligtvis inte är så glamorösa, stora och kända i debatten. Det handlar om att se möjligheter för hur flygutbildningen kan bedrivas säkert och effektivt och hur den kan bli en verksam- het som bidrar till tillväxt i Sverige. I Ljungbyhed finns faktiskt den flygplats som en- ligt många i flygbranschen i Europa är den kanske mest lämpade för flygtrafikutbildning i norra Europa, i hela Europa och kanske till och med i hela världen. Det handlar om speciella väderförhållanden, den infrastruktur som finns där med fyra parallella start- och landningsbanor och mycket mer. I Ljungbyhed finns dessutom den i branschen väldigt högt respekte- rade flygutbildningen vid Trafikflyghögskolan, knu- ten till Lunds universitet som vi hörde. Flyget är förvisso just nu inne i en nedåtfas och något av en kris, men ingen bedömare i branschen tror något annat än att det kommer att vända och att flygtrafiken kommer att växa kraftigt de närmaste 20 åren, kanske fördubblas. Luftrummet i Europa blir alltmer trångt för linjefart, men kanske ännu trängre för flygutbildning och kompetensutveckling. Europas enda flygutbildning som är helt integrerad i ett bety- dande universitet, Lunds universitet, med allt vad det innebär, finns i Sverige. Tyvärr berörde inte statsrådet i sitt svar över huvud taget just dessa frågor. Jag hop- pas att det inte är av ointresse, även om misstanken kanske finns hos många. I ett samarbetsprojekt mellan länderna kring Nordsjön har man valt att satsa 2 miljoner kronor på Ljungbyheds flygplats. Samarbete finns också med flygplatserna i Ostende, Groningen, Bremen och Kristiansand. Förutsättningen för ett samarbete med andra utbildningsflygplatser är mot bakgrund av den kapacitet som finns i Ljungbyhed alldeles lysande. Tolv europeiska länder söker just nu en plats för gemensam flygutbildning, framför allt inriktad på det militära. Men vad tycker den svenska regeringen? I de här diskussionerna är Ljungbyhed väldigt intres- sant. Det finns ett starkt stöd i Klippans kommun och Region Skåne, både ekonomiskt och politiskt, men man väntar också nu på att få ett svar från regeringen. Frågan som ställdes i interpellationen kvarstår alltså obesvarad. Jag hoppas att statsrådet tar chansen i sin replik att ge ett svar. Hur ser regeringen på ett sådant framtidsscenario för trafikflyghögskolan och Ljungbyheds flygplats som blir alltmer konkret och som växer fram i konkreta diskussioner mellan parter från flera olika länder i Europa?
Anf. 34 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Om Christer Nylander bara ville dis- kutera utbildningsaspekten borde han ha ställt frågan till utbildningsministern som svarar för den. Jag kan det rent principiellt, men Thomas Östros skulle säkert kunna gå in mer i detalj. Den utbildning som bedrivs i Lund i dag är en av de utbildningar som finns på det statliga området. Dessutom finns det privata utbildningar av olika slag. De statliga utbildningar som har en koppling till pi- lotutbildningen svarar universiteten själva för hur man organiserar. Det ingår i deras uppdrag. Där har Lunds universitet visat att man prioriterar den utbild- ning som ligger på Ljungbyheds flygplats genom att till exempel avsätta drygt 25 miljoner kronor för den verksamheten. Om Lunds universitet skulle göra bedömningen att man vill organisera utbildningen på något annat sätt måste man naturligtvis själv svara på frågan var- för. Jag vet att Ljungbyheds flygplats i dag har upp- fyllt de önskemål och krav som man har ställt på att kunna bedriva utbildningen där. Men det är universi- tetet självt som fördelar de pengar som man har fått via anslaget för utbildningen. Sedan har kommunen tillsammans med regionen vänt sig till Näringsdepartementet för att utöver den satsning som universitetet gör också få regionalpoli- tiska pengar till hjälp med driften av flygplatsen. Den typen av pengar svarar jag för. Det var den ansökan som vi fick avslå av det skälet att de pengar som staten går in med till de privata flygplatserna som en hjälp med driften går vi bara in med om det också bedrivs kommersiell verksamhet på en flygplats. I Ljungbyhed bedrivs det ingen kommersiell regelbun- den luftfart. Därför kan man inte heller få del av de pengarna. Klippan ingår inte heller i de stödområden som är en förutsättning för att få ta del av de regionalpolitis- ka pengarna. Utifrån bestämmelserna om driftsstöd till flygplatsen och utifrån den regionalpolitiska as- pekten har vi avslagit kommunens önskan att utöver de pengar som Lunds universitet satsar på flygverk- samheten också få hjälp med de två delarna. Det är skälet till att jag har svarat på frågan så som jag har gjort.
Anf. 35 CHRISTER NYLANDER (fp): Herr talman! Det är ett bekymmer när verklighe- ten inte är indelad i sektorer som följder de ämnesom- råden som regeringen har delat upp mellan sig. Vi får ändå försöka hitta en lösning. Detta hänger ju samman. Det handlar för det första, precis som Ulrica Messing sade, om det enda stället i Sverige där piloter kan utbilda sig för privat flygning utan att själva betala hela summan. Det finns andra ställen också, men detta är speciellt på det sät- tet. För det andra handlar det om att det finns en in- frastruktur på Ljungbyheds flygplats som är väldigt intressant. För det tredje gäller det att säkra tillgången till piloter, vilket möjligen också är intressant för en infrastrukturminister. Och för det fjärde handlar det om att se till att det finns en hög kompetens inom pilotväsendet och flygbranschen för att minimera risken för stora katastrofer. Det finns ju en forskning, som förvisso tillhör Thomas Östros område, på TFHS som handlar myck- et om att minimera risken för att den mänskliga fak- torn ska ställa till stora olyckor inom flygbranschen. Det är extremt viktigt inte bara ur utbildningssyn- punkt utan också ur trafiksäkerhetssynpunkt och ur flygsäkerhetssynpunkt. Jag förstår att Ulrica Messing inte kan svara på alla frågor som handlar om utbildning, forskning och annat, men just aspekten att här finns någonting som är väldigt viktigt för flygtrafiksäkerheten skulle jag gärna vilja höra Ulrica Messings svar på.
Anf. 36 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Att vi har tillgång till utbildade pi- loter som lever upp till högt ställda krav och att vi dessutom jobbar för att de kraven ska vara gemen- samma på Europanivå och internationellt är själv- klart. Det tror jag inte att det råder några delade me- ningar om. Att vi ska kunna vara säkra på att ha till- gång till välutbildade piloter är just det uppdrag som vi har lagt på Lunds universitet en garant för, och det är Lunds universitet som sedan svarar för hur och var pilotutbildningen genomförs. Jag vet att Ljungbyhed är en väldigt bra utbild- ningsflygplats, och jag vet att Lunds universitet har lagt mycket pengar där. Vi har också lagt andra statli- ga pengar på Ljungbyheds flygplats som en följd av förra försvarsbeslutet. Och jag utgår från att Lunds universitet, som är huvudman för utbildningen, för en diskussion med kommunala och regionala aktörer så att man också i fortsättningen kan vara säker på att utbildningen har en hög nivå och att den kan svara mot de krav som regeringen har ställt på andra områ- den för att vi ska kunna ha tillgång på piloter då konjunkturen vänder uppåt igen. Det är själva tanken med att ha statliga utbildningar på det här sättet.
Anf. 37 CHRISTER NYLANDER (fp): Herr talman! Tillgången till piloter är extremt viktig. Jag tror att vi delar bedömningen att behovet av piloter med hög grad av säkerhet i sin yrkesutöv- ning kommer att öka ganska rejält de närmaste 10, 15, 20 åren. Problemet är att många saker hänger samman i det här läget. Det handlar inte bara om flygutbildning. Det handlar också om att det finns ett ställe att ha flygutbildningen på. Det är möjligt att man kan place- ra samhällsvetenskapliga institutionen nästan var som helst, men just flygförarutbildningen är ganska ex- trem. Det är en annorlunda utbildning som kräver rätt så mycket. Det finns väl egentligen bara ett ställe i Sverige, kanske ett ställe i norra eller hela Europa, som är extremt bra på att erbjuda just de förutsätt- ningar som krävs. Det är Ljungbyhed. Därför tror jag att man måste se hela pusslet med alla bitarna i ett helhetssammanhang. Jag hoppas att regeringen kan göra det framöver för att se till att både flyghögskolan och Ljungbyheds flygplats finns kvar. De båda saker- na tror jag hänger mycket nära samman med varand- ra. Jag skulle gärna se att Ulrica Messing kommer ned och besöker Ljungbyheds flygplats och besöker flyghögskolan. Jag ställer själv gärna upp på att följa med på en sådan rundvandring i så fall.
Anf. 38 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag kan diskutera med utbildnings- ministern vem av oss som ska ta största ansvaret för en flygutbildning. Det råder inga delade meningar i regeringen om att det här är oerhört viktigt. Det är därför vi har en statlig högskoleutbildning just för piloter. Det är dessutom ett väldigt bra sätt att också pressa priset på den utbildning som genomförs på andra områden. Men flygplatsen är en kommunal flygplats. Jag inser att det runt utbildningen också finns en rad andra svåra frågor som Klippans kommun skulle önska få hjälp med. De frågorna har vi noga övervägt men tyvärr inte kunnat möta de önskemål som kom- munen har haft. Att flygplatsen är bra att genomföra utbildning på betvivlar jag inte. Om den, precis som Christer Ny- lander säger, är Sveriges bästa borde Lunds slutsatser vara att man ska fortsätta bedriva utbildning där. Men det kan inte jag svara för. Det får Lunds universitet vara en garant för.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 2002/03:258 om Väg- verket och privatimport av bilar och motorcyk- lar
Anf. 39 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Johnny Gylling har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att Vägverket bättre ska följa de uttalanden som regering och riksdag gjort om motorfordonshobbyns förutsättningar samt vad jag ska göra för att tillse att amerikanska bilar och motor- cyklar i framtiden inte ska hanteras på ett diskrimine- rande sätt. Frågan ställs mot bakgrund av ett förslag från Vägverket som innebar att nuvarande undantag för import av fordon för eget bruk och flyttsak samt for- don som förvärvats genom arv eller testamente skulle upphöra från och med den 1 maj 2003. Jag har tidigare framhållit att jag delar riksdagens syn på fordonshobbyns betydelse och att jag beklagar den oro som förslaget gett upphov till hos den for- donsintresserade allmänheten. Vägverket har till följd av remissvaren och den starka reaktionen som försla- get väckt beslutat att det inte ska genomföras. Ett nytt förslag som tar hänsyn till de synpunkter som nu lämnats av fordonshobbyorganisationerna med flera kommer att sändas ut på remiss till berörda intres- senter under hösten 2003. Avsikten är att utforma förslaget till importregler så att eget bruks-, hobby-, flyttsaks- och arvegodsfordon inte hindras tillträde till den svenska marknaden. Regler om import av motorfordon från länder utanför EU faller inom Vägverkets ansvarsområde. Jag har efter den oro som uppkom försäkrat mig om att myndigheten delar regeringens och riksdagens inställning i dessa frågor.
Anf. 40 JOHNNY GYLLING (kd): Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret och säga att det var ett bra svar. Det är inte varje dag man debatterar i riksdagen och faktiskt är överens i en fråga. Från min sida syftar jag i den här debatten inte till att få ministern eller regeringen att ändra uppfattning eller att ändra riktning. I stället vill jag slå fast for- donshobbyns betydelse i Sverige och förhindra att Vägverket eller andra myndigheter upprepar sådana förslag som gör livet svårare för alla de människor som är bil- eller motorcykelentusiaster av något slag. Under 90-talet har fordonshobbyn i Sverige fak- tiskt vunnit ökad mark. Exempel på detta är skattebe- frielse för äldre fordon och borttagande av krockprov för amatörbyggda fordon. Även andra exempel finns. Men ibland dyker det upp hinder på vägen för männi- skor som är entusiaster. Ett hinder i form av en väg- bula kan man väl leva med ett tag. Men när det dyker upp rena punkteringsknivar, om liknelsen kan accep- teras, är det betydligt svårare att köra. Och detta för- slag var som en punkteringskniv för många männi- skor. Bakgrunden var att riksdagen beslutat om en ny fordonslag och att Vägverket skulle utarbeta detalje- rade föreskrifter. Vid remissomgången glömde man bort flera viktiga instanser, och man nämnde endast på ett par rader att man tänkte dra in möjligheterna att privat importera bilar eller motorcyklar från USA eller tredje land, som det heter. Argumenten för detta var väldigt svåra att få reda på. Jag ringde själv till ansvariga på Vägverket, och jag hade många samtal för att få reda på varför Väg- verket ville stoppa detta, och jag har fått mycket e- post i den här frågan. Ett argument var att dessa fordon skulle vara säm- re ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det tycker jag inte är hållbart. Vi minns väl alla Volvon som exporterades till USA med en extra krockbalk. När detta kom till allmänhetens kännedom lade Volvo in denna krock- balk även i bilar för den svenska marknaden. Man har alltså stränga trafiksäkerhetsregler i USA. Ett annat argument som jag fick höra var att bromsarna skulle vara sämre på många amerikanska bilar. Det är också taget ur luften. Man har minst lika hårda bromskrav i USA. Ytterligare ett argument var att man hade sämre utsläppskrav i USA. Det håller inte heller om man undersöker verkligheten. Missbruk av oseriösa före- tagare var ytterligare ett argument, alltså att man importerar bilar i ren företagsverksamhet och sedan skriver över dem på släktingar. Men om det är ett problem får man angripa det i annan ordning. Vi lever i en internationaliserad värld. Vi strävar efter färre handelshinder, inte fler. Vägverkets ansva- riga tycks inte ha samma uppfattning. Det är många bil- och MC-entusiaster som efter detta känner sig utpekade som miljöbovar. Ofta är det i stället så att de kör väldigt lite med entusiastfordon. De vårdar dem väl, och de är sällan inblandade i olyckor. Därför måste man ställa sig frågan: Hur kunde Vägverket komma fram med detta förslag? Och det är bra att ministern nu har tagit tag i frågan.
Anf. 41 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Herr talman! Jag kände mig också nöjd när jag fick se ministerns svar. Men jag vill ändå ställa en fråga för att få klarhet och så att det blir tydligt. Det var nämligen ett orosmoln som kom upp i svaret. Det var när ministern sade: "Avsikten är att utforma för- slaget till importregler så att eget bruks-, hobby-, flyttsaks- och arvegodsfordon inte hindras tillträde till den svenska marknaden." Innebär detta svar att det ändå kan komma att ut- formas någon tyyp av handelshinder för import av bilar i något annat hänseende, till exempel om man kanske ska importera flera bilar och om det inte be- döms som fordon för eget bruk och så vidare? Jag är väldigt angelägen att få ett svar på det eftersom jag näppeligen inte kan tro att vår minister är beredd att skapa nya handelshinder mot USA. Jag vill ha ett klart besked så att Vägverket kan lägga fram detta något underliga förslag där det hör hemma i det runda arkivet.
Anf. 42 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag vill understryka det som Johnny Gylling sade. Det är nämligen viktigt att hålla isär vad som är sant och vad som är falskt, höll jag på att säga. Och den amerikanska motorfordonsmarknaden har länge varit ledande i utvecklingen när det gäller miljöprestanda och trafiksäkerhet. Under de senaste åren har den europeiska lagstiftningen i många fall blivit bättre och mer lik den amerikanska. Och det måste vara ett av de mål som vi ska fortsätta att jobba med, att vi har mer av likvärdiga krav och regler på både trafiksäkerhetsområdet och miljöområdet. Där kan vi lära av varandra. Nu har vi gjort en överenskommelse genom FN om fordonsregler. Det är en överenskommelse som många stora biltillverkande länder redan har skrivit under. Man lovar att anstränga sig lite till för att få gemensamma miljöregler. Också Sverige har varit delaktig i det arbete som har skett på europeisk nivå. Ingen skugga faller alltså över den miljöprestanda som de amerikanska bilarna har. Inte heller faller någon skugga över alla dem som är intresserade av motorfordon som en hobby. Avsikten med det förslag som ska komma under hösten är naturligtvis att man inte ska försvåra när det gäller förutsättningarna för motorfordonshobbyn som har funnits tidigare. Därför räknade vi upp de exempel som under den paragrafen har varit klassade som just hobbyintressen, men am- bitionen är inte heller att försvåra när det gäller andra handelshinder, utan vi tycker att vi på olika områden, på bilområdet precis som på andra områden, ska arbeta för att minska de handelshinder som fortfaran- de finns kvar mellan olika länder och mellan olika kontinenter. Och här kan vi dra ett strå till stacken just när det gäller motorfordonshobbyns verksamhet.
Anf. 43 JOHNNY GYLLING (kd): Herr talman! Det finns även fler grupper i sam- hället än dessa motorentusiaster som skulle ha drab- bats om Vägverkets förslag hade blivit verklighet. Många handikappade personer får bilstöd av staten för att bygga om sin bil. Många av dessa väljer fak- tiskt en amerikansk bil. Ett företag i Dalarna jobbar med att modifiera så- dana bilar, och det blir nu nedringt av oroliga kunder. Ska jag inte få köpa den bil som passar mig bara därför att det råkar vara en amerikansk bil? undrar man. Att angripa handikappade människor var väl inte direkt vad Vägverket hade tänkt sig med det här för- slaget, hoppas jag. Andra som hört av sig är utvand- rade svenskar som är på väg att flytta tillbaka till Sverige och som då vill ta med sig den bil man haft i utlandet. Inte heller de skulle få göra det. För mig är det helt obegripligt hur man kunde vara på väg att stoppa något sådant. Nu gäller det att bevaka att förslaget ligger där Jan-Evert Rådhström sade att det ska ligga, nämligen i papperskorgen. Jag vill ta upp det som Rådhström var inne på och spinna vidare på den tråden. Även om förslaget om- arbetas kan det finnas bekymmer. Jag vill ge ett ex- empel som jag fått genom en skribent som i många år jobbat med att skriva om just entusiastfordon. Han pekar på att man i dag kan importera ett fordon via Tyskland. Till exempel en amerikansk bil kan först registreras i Tyskland. Sedan kan man ta in fordonet till Sverige utan att det gäller som tredjelandsimport. Man får då vissa dispenser med sig från Tyskland. Hittills har dessa dispenser godkänts av Vägverket. Men från den 1 maj, nästa vecka, kommer man inte att se på sådana här dispenser med blida ögon, i alla fall enligt det besked som jag har fått. Ursäkta om det blir lite tekniskt. Men man måste byta bilbälten som inte är E-märkta. Att byta bilbälten på en modern bil kan vara riskabelt därför att där finns det mycket elektronik. Bältesspännare och annat är kopplat till ett system som hör ihop med krocksä- kerheten. Man kan också bli tvungen att byta bakly- sen därför att det råkar vara så att de inte är E-märkta. Resultatet kan då bli att man kör omkring med en bil som har mycket mindre baklysen, sådana som är godkända i Sverige, i stället för med stora amerikans- ka baklyktor bara därför att lyktorna från början inte var E-märkta. Det här är små, men för den enskilde som drabbas av detta dock mycket viktiga, detaljer som gör att många människor tappar tilltron till vad vissa myn- digheter håller på med. Det här exemplet ville jag nämna för ministern bara för att hon ska känna att kampen inte är över.
Anf. 44 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Herr talman! Denna interpellationsdebatt har jag sett fram emot, och jag tycker att den avslutas på ett positivt sätt. Ministern är tydlig och säger att vi inte ska ha ökade handelshinder. Kort och gott måste det innebära att Vägverket till hösten slipper betala porto för att skicka ut ett förslag på ny remiss om regler om importen. Man kan, som jag tidigare sade, lägga för- slaget i papperskorgen - i och med detta sparar Väg- verket en del pengar - för vi i trafikutskottet och vår infrastrukturminister kommer gemensamt att se till att förslaget aldrig blir verklighet.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 2002/03:266 om In- landsbanan
Anf. 45 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Håkan Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att se till att Inlandsba- nans positiva utveckling säkras. Frågan är ställd mot bakgrund av Banverkets förslag till ny banhållnings- plan. Låt mig först säga att jag delar Håkan Larssons engagemang för Norrlands inland. Regeringen bedri- ver ett övergripande arbete för att långsiktigt stärka utvecklingen i inlandet, bland annat genom den så kallade Inlandsdelegationen. Så till själva frågan om Inlandsbanan. Banverket fick i mars 2002 i uppdrag att upprätta en nationell banhållningsplan för perioden 2004-2015. Av direk- tivet för uppdraget framgår att planen ska innehålla åtgärder på Inlandsbanan. Banverkets förslag till banhållningsplan är nu ute på remiss, och jag vet att Inlandsbanan AB har lämnat sina synpunkter till Banverket. Banverket ska redovi- sa sitt slutliga planförslag för regeringen senast den 4 augusti i år. I slutet av året ska regeringen sedan fastställa den nya planen. Det kommer vi att göra bland annat med utgångspunkt från de transportpolitiska målen.
Anf. 46 HÅKAN LARSSON (c): Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet så mycket för svaret. Självfallet hade jag velat ha ett lite mer konkret innehåll men jag förstår att det kan vara svårt nu under remisstiden. Jag väljer att se positivt framför allt på den sista meningen i svaret där Ulrica Messing säger att rege- ringen kommer att fastställa planen bland annat uti- från de transportpolitiska målen. Bland de transport- politiska målen finns det flera mål som i hög grad är tillämpliga på Inlandsbanan. Bland annat gäller det då detta med en positiv regional utveckling, en säker trafik, en god miljö och ett tillgängligt transportsys- tem för hela det stora område som inlandet utgör. Inlandsbanan är en unik järnväg som har förutsätt- ningar att medverka till ett lyft för hela norra Sveriges inland, som jag ser saken. Som jag konstaterar i min interpellation är ut- vecklingen för banan för närvarande positiv. Såväl gods- som turisttrafiken växer på den nästan 130 mil långa järnvägen. Sedan de 15 kommunerna längs banan för tio år sedan via Inlandsbanan AB tog över förvaltningen av banan har godstransporterna ökat med 350 %, och potentialen är långt större än så. Som turistjärnväg är Inlandsbanan på väg att bli en skandi- navisk motsvarighet till Transsibiriska järnvägen. Dock finns det alltså ett stort problem i sammanhang- et. Delar av banan är i dag i dåligt skick och måste rustas upp för att trafiken ska kunna fortsätta. Främst handlar det om sträckan Sveg-Brunflo och sträckan Arvidsjaur-Gällivare. Utan en upprustning av den senare sträckan - särskilt mellan Arvidsjaur och Jokkmokk - blir det snart nödvändigt att stänga även för de lätta rälsbussar som i dag försörjer turisttrafi- ken. Det är också den mest attraktiva delen av turist- trafiken på banan. Inlandsbanan AB har skissat på en ny gods- och turistkorridor och anhållit om ett anslag på 1,8 mil- jarder för att rusta upp hela den här långa sträckan till full kapacitet. Det kan låta mycket men motsvarar egentligen bara någon procent av de resurser som totalt avsätts till banhushållningsplanen. Enligt Banverkets förslag ska Inlandsbanan få en- dast 590 miljoner kronor av summan i fråga - dess- utom först år 2008 - för att rusta upp banan. Detta är ohållbart eftersom det i praktiken skulle innebära att delar av banan skulle behöva läggas ned. Hela idén med denna unika bana skulle på det sättet saboteras. Dessutom hävdar IBAB att Banverkets förslag bygger på en delvis felaktig statistik och att Inlands- banan vid medelsfördelningen inte behandlats som andra järnvägssträckor. Så får det naturligtvis inte vara. Jag hoppas emellertid att det, när beslut så små- ningom tas, kommer att finnas resurser för att hålla i gång och utveckla Inlandsbanan. Jag är mycket glad över att Ulrica Messing delar mitt engagemang för Norrlands inland och skulle vilja fråga statsrådet: Hur ser du på Inlandsbanans roll i framtiden för en positiv utveckling i detta vid- sträckta område?
Anf. 47 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Om Banverkets förslag bygger på ett felaktigt underlag har Inlandsbanan AB, utgår jag från, korrigerat det i samband med att förslaget varit ute på remiss. Det är oerhört viktigt att man hjälper till så att de beslut som vi sedan fattar verkligen fattas på saklig grund. Jag tror att man på Banverket är väl medveten om förutsättningarna längs Inlandsbanan och om de krav som ställs på en bärighetshöjning. Man har själv pekat ut just vägarna mellan Sveg och Jokkmokk för att kunna bredda dessa och för att kunna investera i ett nytt trafikstyrningssystem. När vi nu ska titta på Banverkets framtidsplan, dess plan för den kommande perioden, kommer vi också att titta på nivåerna vad gäller Inlandsbanans drifts- och underhållsbidrag, som ju också är ett bi- drag som regleras av staten. Vi tycker att det finns skäl att genomsyra detta ordentligt. Sedan finns det många diskussioner om just godstransporter på järnväg. Bland annat gäller det då vilka godstransporter som skulle kunna öka på järn- vägssidan och på vilka järnvägssträckor vi skulle kunna bli bättre när det gäller att frakta gods på järn- väg i stället för på väg för att avlasta andra transport- slag. Alla de frågorna har vi hänskjutit till Järnvägsut- redningen, som i september i höstas fick ett tilläggs- uppdrag att också titta närmare på olika former när det gäller att främja just godstransporter på järnväg. Jag tror att Inlandsbanan har förutsättningar att ta mera av gods, men jag är också övertygad, precis som Håkan Larsson själv, om att Inlandsbanan också har ett turistiskt värde. Förra årets turism i vårt land kan vi summera som så att vi för tredje året i rad gör ett bra turistår. Vi har alltfler inkommande gäster från andra länder. De utländska gästerna i Sverige ökade för tredje året i rad, och många av dem söker sig till de norra delarna av vårt land. Ur det perspektivet finns det också anledning att fundera över vilka delar av landet som är attraktiva och vad man kan göra för att till exempel locka fler turister att också färdas på järnvägsnätet. Hur många vi än lyckas locka därmed tror jag att det är viktigt att vi tittar på vilka förutsätt- ningar järnvägen har för att kunna hjälpa till med lokal och regional tillväxt. Det är där vi kan skapa den långsiktigt hållbara tillväxten, även turismen kan vara rolig under vissa perioder av året.
Anf. 48 HÅKAN LARSSON (c): Herr talman! Jag vet att IBAB har påpekat de här felaktigheter som man anser finns i underlaget från Banverket. Så jag hoppas att det rättas till. Jag är helt överens med Ulrica Messing om att det finns en väldigt stor potential för både turismen och godstrafiken, inte minst godstrafik från Nordnorge skulle mycket väl kunna gå på Inlandsbanan ned till Östersund och sedan ut till Trondheimsfjorden och de norska hamnarna och söderut i Norge. Men det kräver då att banvallen är upprustad så att man kan köra gods på den, och det kan man inte på norra delen av Inlandsbanan. I det här finns en jättestor potential för framtiden. Väg 45 diskuterades tidigare här i dag, och där går mycket gods på lastbil i dag. Om det förs över på järnväg skulle det också bli säkrare trafik, och man kunde på det viset uppnå det transportpolitiska målet. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt att se till att In- landsbanan får en chans att spela den roll som en pulsåder för hela inlandet som det finns förutsättning- ar för. Men då krävs det att banan är i ett sådant skick att det går att köra både gods och turisttrafik på ba- nan. Det är oerhört viktigt att en upprustning kommer till stånd så snabbt som möjligt, att den inte skjuts upp till 2008, för det vore en katastrof för den här unika banan.
Anf. 49 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Det är en stor investering som vi ska ta ställning till innan jul där vi ska fördela de nya pengarna till Banverket och Vägverket. Håkan Lars- son vet om att fördelningen väger väldigt tungt för järnvägens fördel. Jag kan inte föregripa den plan som vi ska besluta om senare, men jag vet att Inlandsbanan har varit aktiv i remissförfarandet, och jag tycker att det är positivt i sig. Sedan är järnvägstrafiken en viktig del av vårt transportsystem. Det handlar om att komplet- tera vägnätet på de delar där det är möjligt och att fortsätta att ha höga ambitioner för att få över mycket av gods från vägen till järnvägen. Det har nyligen gjorts en europeisk studie där man har tittat på hur bra de europeiska länderna klarar av att styra över gods från väg till järnväg. Sverige ligger oerhört bra till där. Ska vi kunna bli ännu bättre på det och verkligen använda hela den potential som järnvägsnätet utgör i Sverige måste vi också se till att det knyts ihop med andra järnvägar. Norge är ett exempel, Tyskland ett annat. Där skulle jag, även om det inte alls har med Håkan Larssons interpellation att göra, ändå säga att det är väldigt bra att vi på det senaste ministermötet äntligen orkade och lyckades ta beslut om det andra järnvägspaketet. Det ger förutsättningar för järnvägs- sträckorna också i vårt land att ta över mera av gods och konkurrera än bättre med övriga Europa.
Anf. 50 HÅKAN LARSSON (c): Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag tycker att det låter väldigt positivt, och jag ser det här som ett tecken på att Inlandsbanan kommer att få de resurser som krävs för att den ska kunna leva vidare och utvecklas till den pulsåder som den har förutsätt- ningar att bli.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 2002/03:271 om Post- och telestyrelsens befogenheter på postområdet
Anf. 51 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Anne Ludvigsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att stärka Post- och telestyrelsens konkurrensfrämjande roll på postområ- det, skapa en fungerande postmarknad och för att göra postmarknaden lika framgångsrik som telemark- naden. Anne Ludvigsson tar i sin interpellation upp Post- och telestyrelsens rapport Nio år med postlagen - en utvärdering och vad den ger för indikationer på hur marknaden fungerar i dag. PTS rapport avser att be- skriva utvecklingen på postmarknaden sedan den liberaliserades, och den visar en bild av en marknad där Posten i princip är den dominerande aktören, med begränsad konkurrens på de flesta marknadssegmen- ten och de negativa konsekvenser som detta kan be- dömas medföra. Det är ibland svårt att skapa en fungerande mark- nad där det tidigare har varit monopol. Jag tycker därför att det vore bra att följa upp utvecklingen på avreglerade och liberaliserade marknader och utvär- dera om marknaderna har utvecklats i önskvärd rikt- ning. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla att svenska privatpersoner och företag, i jämförelse med vår närmaste omvärld, har relativt låga kostnader med en världsledande kvalitet, mätt i leveranssäkerhet, för sin brevkommunikation. När det gäller frågan om vad regeringen kommer att göra för att förbättra situationen på postmarknaden har rapporten uppmärksammats inom Regeringskans- liet. Jag tycker att det är viktigt att skapa en fördjupad kunskap om marknaden och de olika faktorer som påverkar marknadsstrukturen i dag såväl som framåt i tiden. Det är dock ännu för tidigt att berätta om rege- ringen kommer att vidta några åtgärder. Avseende Post- och telestyrelsens befogenheter på postområdet uttalades det tydligt i propositionen om statens ansvar på postområdet att Post- och telestyrel- sen inte ska ha någon generell konkurrensfrämjande roll på just postområdet. Konkurrensverket utövar tillsyn enligt konkurrenslagen på postområdet. Med anledning av Post- och telestyrelsens rapport om postlagstiftningen kan det vara motiverat att se över myndighetens roll och dess befogenheter att utöva tillsyn på postmarknaden. Sammanfattningsvis vill jag betona vikten av denna fråga, och jag kommer att följa utvecklingen noggrant framöver.
Anf. 52 ANNE LUDVIGSSON (s): Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret, och jag ska försöka fatta mig kort. Utgångspunkten för min interpellation är den ut- värdering som Post- och telestyrelsen har presenterat om postlagen och dessutom det faktum att postmark- naden är en viktig del av samhället samt att det nu är en avreglerad marknad. Vi kan diskutera om det har varit positivt, men nu har vi den avreglerade markna- den, och då är det viktigt för mig att konkurrensen fungerar. Jag tror att statsrådet delar den åsikten med mig. Precis som statsrådet nämner i svaret har Post- och telestyrelsen inte fått något ansvar för konkur- rensfrämjande frågor på just postområdet. Nu kan vi se att Posten hade en marknadsandel på 97,9 % då konkurrens hade funnits i sex år. I dag, sju år senare, är andelen 94 %. Det här tyder på att konkurrensen måste stärkas. Ett sätt är, anser jag, att ge Post- och telestyrelsen en roll att främja en sund konkurrens på postområdet precis på samma sätt som man har gjort på teleområdet. Det föreslår också Post- och telesty- relsen själv. Jag delar ministerns uppfattning om att det är svårt att skapa en fungerande marknad på områden där det tidigare har varit monopol. Men nu har det gått så många år med en avreglerad postmarknad att det borde finnas fler företag som tar marknadsande- lar. Det vore naturligtvis önskvärt att förklaringen var att Posten är så effektiv att det är svårt att konkurrera med Posten, men det framhåller inte ens Posten själv, utan förmodligen är orsaken den att det finns brister med hur postmarknaden fungerar ur ett konkur- rensperspektiv. Sedan jag framställde interpellationen har Post- och telestyrelsen presenterat sin årliga beskrivning av den svenska postmarknaden, Service och konkurrens 2003. Jag tänkte bara ta upp några områden när det gäller konkurrenssituationen på postmarknaden. Post- och telestyrelsen menar att de lokala opera- törerna endast konkurrerar om den lokala posten, och den utgör i så fall bara 15 %. Det finns konkurrens bara i ett fåtal städer och ungefär 30 lokala postföre- tag. Dessa 30 företag har en marknadsandel på 3,5 %, och det är ju väldigt lite. Posten har således fortfaran- de 85 % av marknaden för enstaka försändelser. Totalt distribuerar Posten mer än 99 % av alla en- staka försändelser. Då ställer man sig frågan: Kan det beror på att Posten har konkurrerat med särskilda kommunpriser gentemot de lokala postoperatörerna? När de lokala postoperatörerna har upphört med sin verksamhet har också Posten upphört med att mark- nadsföra kommunpriset på enstaka försändelser sam- tidigt som kommunsändningspriset ha tagits bort. En annan del är de lokala tillämpningarna av Postens rabattsystem där vissa nyckelkunder har erbjudits rabatter. Jag tycker att det här är väldigt oroande. Vi vet också att de små lokala postföretagens finansiella uthållighet inte är så stark. Därför försvinner många av dem, vilket också resultatet visar. Från början fanns det ca 100 företag, men nu är antalet nere på 30. Dessa uppgifter från Post- och telestyrelsen oroar mig. Min fråga blir då: Hur ser statsrådet på denna situation? Vad kan göras för att stärka de lokala pos- toperatörernas ställning, helt enkelt så att det blir konkurrens på lika villkor?
Anf. 53 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag tror att det finns många skäl för oss att läsa de rapporter som PTS nu har sammanställt och också försöka att utvärdera erfarenheterna från de nio åren med en ny postlag. Det är nog svårt att jämföra avregleringen på postmarknaden med avregleringen på telemarknaden. Inom tele använder man en helt annan teknik. Med gammal och befintlig infrastruktur kan man hela tiden leverera nya tjänster. Med ny teknik kan man också pressa priserna på sina tjänster. Men mycket av det som Posten ska göra utför man på traditionellt sätt. Man ska lämna ut brev till privatpersoner och till företag. Hur många brev som ska lämnas ut påverkas också av hur mycket vi har anammat den nya tekni- ken, hur många tjänster vi själva utför via nätet, via e- post eller olika hemsidor. Det rör sig alltså om olika marknader med olika förutsättningar. Men all konkurrens kräver tydliga spelregler. Vi funderar nu på om det är tid för oss att göra en översyn av det här området. Då skulle också PTS roll på marknaden kunna ingå som en liten del. Av de rapporter som har gjorts kan man se att där konkurrensen har fungerat har tjänsterna blivit billi- gare, ibland till och med mycket billigare. Problemet är bara att konkurrensen fungerar på alltför få områ- den. De som har tjänat allra mest på avregleringen är företag i storstadsregioner där priserna hela tiden har pressats ned. Frågan är hur man kan gynna även pri- vatpersoner och se till att vi kan dra fördel av konkur- rensen och se till att vi gynnas av de nya möjligheter som finns. I dag är det ca 35 företag som arbetar med postbe- fordran. Precis som Anne Ludvigsson sade uppgår Postens marknadsandel fortfarande till 94 %. Så det finns anledning för oss att fundera över utvecklingen under dessa nio år och över vad som är önskvärt och möjligt utifrån de geografiska förutsättningar och den befolkningsstruktur som vi har i vårt land och utifrån de krav på gamla traditionella lösningar som alltid kommer att ställas på dem som ska leverera post och paket.
Anf. 54 ANNE LUDVIGSSON (s): Herr talman! Det här är ju ett svårt område, men det är viktigt att det finns tydliga spelregler, precis som statsrådet säger. Marknadsdomstolen konstaterade i november 1998 att en viktig förutsättning för konkurrens över huvud taget på marknaden är att Posten inte tillåts att tillämpa olika priser för geografiska områden. Det ska i så fall finnas objektivt godtagbara skäl för det. Den uppräkning av olika former av konkurrensmetoder som Posten använt under början av 1990-talet och som finns angivna i min interpellation är oroande. Naturligtvis vill jag att Posten ska följa de konkur- rensregler som finns. Bedömningen av tillsynsmyndigheten på postom- rådet är alltså att Posten har tillåtit sig att bryta mot konkurrenslagen eftersom sanktionsavgifterna inte har varit så höga. Mot den bakgrunden är det viktigt att fråga sig hur det ser ut i dag. Det är de få stora kunderna som står för den över- vägande delen av omsättningen på marknaden. Enligt Post- och telestyrelsen har Posten utöver ett redan lågt pris också lämnat betydande rabatter till stora nyckelkunder. Eftersom rabatterna har angivits i sekretessbelagda avtal känner man inte till hur stora de är. Men i en offentlig upphandling med RSV har det visat sig att Posten har gett upp till 36 % i rabatt jämfört med ordinarie priser. Detta kan redovisas av Post- och telestyrelsen just på grund av att det rör sig om en offentlig upphandling. Efter tolv års konkurrensutsatt postmarknad dist- ribuerar Posten fortfarande 91 % av alla försändelser inom storsändningar. Jag vill då fråga statsrådet: Genom vilka åtgärder kan konkurrensen på markna- den för storsändningar stärkas?
Anf. 55 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Herr talman! Jag kan inte ge något konkret svar på den fråga som Anne Ludvigsson ställde nu senast. Jag kan bara säga att jag är beredd att se över hela situa- tionen på postmarknaden och de erfarenheter som vi har av den nya postlagen nio år efter liberaliseringen. I dag styrs en del av de beslut som Posten fattar av den postlag som finns. I den anges till exempel ett tak för hur höga porton som man får ta ut av privatperso- ner, men det finns inget golv för hur låga priser man får ta ut. Det är klart att man kan ställa sig frågan vilken nivå som är rimlig för ett golv för att man ska kunna betala de kostnader som uppstår när man ska leverera brev och paket. Vad man då än landar på måste man nog vara helt klar över att ett postföretag som ska leverera posttjänster aldrig kommer att kun- na få en lönsamhet om man bara ska ta betalt av pri- vatpersoner. Du och jag som konsumenter använder nätet mer och mer och skickar färre brev och kort till varandra. Däremot finns det fortfarande kvar väldigt mycket av reklam, magasin, broschyrer, kataloger, företagspa- ket, företagsbrev och mycket annat. Då måste också priserna inom alla företag vara så satta att man gör en vinst på företagsförsändelser. Att privatpersoner en- samma kan stå för hela lönsamheten är nog inte möj- ligt. Men jag låter gärna de frågor som Anne Ludvigs- son här har tagit upp och de erfarenheter som ligger till grund för de rapporter som Post- och telestyrelsen har lämnat till oss utgöra en del i de diskussioner som vi nu för på departementet. Det finns starka skäl att göra en översyn av postlagen efter dessa år och för- söka att dra nytta av erfarenheterna hur det kan kom- ma sig att andra marknader som har blivit liberalise- rade har varit mer framgångsrika än vad postmarkna- den har varit när det handlar om att gynna konkurren- sen och därmed också pressa priserna för dig och mig som konsumenter.
Anf. 56 ANNE LUDVIGSSON (s): Herr talman! En effektiv konkurrens ger ju vinster för konsumenterna samtidigt som det stärker företa- gen. Jag vill att Posten också framöver ska vara ett starkt och effektivt statligt företag också internatio- nellt. Jag är glad över de svar som jag har fått här av statsrådet. Som sagt var finner jag det mycket angelä- get att statsrådet och regeringen följer utvecklingen på postmarknaden och också vidtar erforderliga åt- gärder för att marknaden ska fungera. Sedan hade jag bara en kort fråga om detta med behovet av särreglering på postmarknaden, men den kan jag kanske få svar på vid ett senare tillfälle.
Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.29 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
8 § Svar på interpellation 2002/03:275 om lag om cykelhjälm
Anf. 57 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för tillskapandet av en lag om krav på cykelhjälm för cyklister under 18 år. Chatrine Pålsson undrar även om jag avser att fö- reslå genomförandet av nationella informationskam- panjer i syfte att öka hjälmanvändningen bland cyk- lister. Att fler använder cykelhjälm är en viktig förut- sättning för att skapa en säkrare cykeltrafik, men jag tror också att en regel om en obligatorisk användning av cykelhjälm måste kopplas till acceptansen för att använda hjälm. Utgångspunkten bör därför tas i riks- dagsbeslutet om nollvisionen, som talade om obliga- toriskt krav på hjälm då det finns tillräcklig accep- tans. I dag finns det en tillräckligt hög acceptans för tanken att barn ska bära hjälm. I dag är hjälmanvänd- ningen enligt Vägverkets enkätundersökning ca 80 % bland barn upp till tolv år medan den är betydligt lägre bland äldre barn. Hjälmanvändningen är i ge- nomsnitt drygt 15 % för hela befolkningen. Jag anser därför att vi kan förbereda oss för att introducera en regel som gäller barn. Vilken åldersgräns som bör gälla för barn måste vi studera ytterligare innan vi bestämmer oss. En annan viktig fråga är om någon, till exempel vård- nadshavaren, ska hållas straffrättsligt ansvarig när ett barn bryter mot regeln. Även det måste beredas vida- re. Vägverket arbetar nu med ett förslag till hur hjälmregler för barn skulle kunna se ut. Det kom- mande förslaget ska remitteras och beredas inom Regeringskansliet innan regeringen kan ta ställning i frågan.
Anf. 58 CHATRINE PÅLSSON (kd): Fru talman! Jag ska be att få tacka Ulrica Messing för ett positivt svar, som jag ser det. Jag kan gott erkänna här för statsrådet och kam- marens ledamöter att jag aldrig förr har pläderat för att man ska ha en lag när det gäller cykelhjälm, därför att egentligen är min åsikt att man inte ska behöva en lag. Men så hade jag möjlighet att delta i en hjärnkon- ferens i Karlstad med väldigt många bra föreläsare, bland andra neurokirurger och en kvinna som jobbade med hjärnsjukdomar och hjärnskador hos barn. Då fick jag en ny uppfattning. Jag fick en aha-upplevelse som jag gjorde att jag tyckte att de hade rätt när de krävde att vi politiker skulle se till att man använder cykelhjälm, och främst våra barn. Vi vet i dag att 5 000 cyklister skadas i trafiken varje år och får föras till sjukhus. De allra flesta av dem får skallskador, mycket allvarliga. Även om de inte avlider i samband med olyckan, får de bestående, mycket allvarliga hjärnskador. Alldeles nyligen - jag tror att det var i mars - var det en tävlingscyklist som körde ihjäl sig i loppet Paris-Nice. Enligt uppgift från Internationella cykel- förbundet, UCI, hade cyklisten överlevt om han hade använt hjälm. Situationen blir lite annorlunda när man funderar på om det verkligen är så enkelt som att vi skulle kunna föreslå en lag och på så vis rädda människor från en livslång invaliditet eller från att förlora livet. Ja, uppenbarligen är det så eftersom vi också vet att våra lagar är normativa. Alla vi som har haft körkort några år kan ju blicka tillbaka på hur kämpigt det var för oss att börja an- vända bilbälte när det blev en lag om det. Jag tyckte att det var förfärligt besvärligt. Men nu är det ingen av oss som sätter sig i en bil och kör utan att ta på sig bilbältet. Likadant är det med våra ungdomar som kör moped när de har fyllt 15 år. Det är självklart att de använder mopedhjälm när de är ute i trafiken. Med den utveckling som har skett går även cyklarna att framföra ganska fort nu. Även om man inte är täv- lingscyklist, kan man komma upp i ganska höga has- tigheter med cykel. Att man dessutom sitter helt oskyddad gör naturligtvis att det är ett mycket allvar- ligt tillstånd. Därför är jag glad att man nu arbetar med frågan. Jag hoppas också att arbetet kan göras skyndsamt. Jag skulle helst velat ha en lag om cykelhjälm nu när cykelsäsongen inleds, men det är väl inte möjligt. Men att våra debatter och diskussioner här i kamma- ren påverkar medborgarna vill jag nog tro. Jag vill samtidigt fråga statsrådet om man försö- ker genomföra någon informationskampanj för att försöka förmå människor att frivilligt använda hjälm när de är ute och cyklar. Finns det några sådana pla- ner på gång i Regeringskansliet?
Anf. 59 ELIZABETH NYSTRÖM (m): Fru talman! Det var inte meningen att jag skulle vara kvar här så här länge, men jag var tvungen att stanna kvar för det finns faktiskt en hel del som man måste tänka på i frågan om cykelhjälm. Chatrine Pålsson undrade avslutningsvis om man tänker genomföra några nationella informationskam- panjer. Och det tycker jag är det nästan viktigaste, för av de 5 000 som råkar ut för cykelolyckor ska vi veta att de flesta är 55-plus som jag och äldre som inte använder cykelhjälm. Jag tycker för min del att alla som cyklar borde ha cykelhjälm. Att man inte blir så vacker i håret spelar ingen roll. I andra länder finns det informationskampanjer där man faktiskt visar vad som händer vid olyckorna, vad människor råkar ut för som inte använder cykel- hjälm. Och A och O är naturligtvis en informa- tionskampanj. I svaret här kan skönjas att man inte vet hur man ska göra, utan man måste studera lite ytterligare detta med straffrättsligt ansvar. Ska det då utvidgas till gärningsmannaskap, medelbart eller konverterat till exempel? Är det föräldrarna som är ansvariga? Om det, som Chatrine Pålsson vill, ska gälla barn upp till 18 år, är det då föräldrarna som ska straffas trots att barnet åkte hemifrån med hjälmen på sig om polisen tar dem, om nu polisen har tid att över huvud taget ägna sig åt det här? Om detta ska vara straffbart, ska vi då ha hjälmtvång när man åker rullskridskor eller kickboards, kanske i slalombacken och så vidare? Jag tror inte att det här är den rätta vägen att gå. Jag är övertygad om att det bästa är att ha en ordentlig in- formationskampanj och ett föräldraansvar. Föräldrar måste ju föregå med gott exempel. Hur ofta ser vi inte när cyklarna tas ut på våren hur de små barnen har hjälmar medan mamman och pappan åker utan hjälm? Nej, fru talman, jag anser att det är bäst med en informationskampanj, och en sådan hoppas jag på att vi ska starta redan nu.
Anf. 60 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag tror att det är väldigt bra att kom- binera arbetet med en eventuellt skarpare lagstiftning eller en helt ny lagstiftning med en översyn av even- tuella bötesbelopp och riktade kampanjer. Till exem- pel gjorde vi så vid årsskiftet, när vi höjde bötesbe- loppen för bilkörning utan bilbälte, att vi kombinera- de den höjningen med en riktad kampanj. Vi märkte genast när vi utvärderade det att då ökade bilbälte- sanvändningen. Jag tycker att vi också ska ha riktade kampanjer när det gäller att använda cykelhjälm. Jag tror, precis som Chatrine Pålsson, att bara detta att den här de- batten har börjat på politisk nivå är bra och att vi är alltfler som är medvetna om att vi kan rädda liv om fler av oss använder cykelhjälm. Om man bara leker med tanken att andelen vuxna, 15 %, som inte använ- der hjälm i dag skulle öka till 80 %, alltså om lika många vuxna som barn använde cykelhjälm i trafiken redan i dag, skulle bara det rädda 13-14 liv varje år. Om man då tänker på de höga mål som riksdagen har satt upp om nollvisionen - att ingen ska dödas i trafiken - till år 2007 så ställer det stora krav på oss att efterleva de lagar och bestämmelser som redan finns och att ta ett eget ansvar. Jag tycker ändå att man ska se vad lagstiftningen kan göra för att fortsätta påverka attityder. Därför är jag övertygad om att en lag som omfattar barn - se- dan kan vi fundera på om barn är 12 eller 15 år eller vad det än kan vara - också påverkar många föräldrar att använda cykelhjälm. Vi vet att användningen av cykelhjälm på barn i dag inte är hundraprocentig utan runt 80 %. Varje månad när vi får statistik över anta- let svårt skadade eller omkomna i trafiken under sommarhalvåret ser vi att där är barn involverade som skulle ha klarat sig om man hade använt cykelhjälm. Så länge som vi ser den statistiken tycker jag att vi alla har ett yttersta ansvar för att försöka rädda fler barn i trafiken. Där tycker jag att man får ställa helt andra krav på vuxna när det gäller att ta ett eget an- svar. Precis som i andra svåra frågor där vi också vet att vi påverkar folkhälsan - alkohol och rökning eller vad det nu kan vara - så måste vi ta ett gemensamt ansvar för barnen, som inte alls har den beredskap att vistas ute i trafiken som vi vuxna har och därför inte kan planera vad som kan hända i trafiken på samma sätt som vi. Jag vill kombinera det arbete som Vägverket nu utför med att titta på hur en lagstiftning ska se ut med att diskutera riktade kampanjer. Så sent som i mars hade vi en träff med det som kallas för Nationell samling, där både myndigheter, företag, biltillverkare, försäkringsbolag, frivilligorganisationer och folkrö- relser finns aktiva. Vi har nu bestämt olika teman där vi ska gå vidare och inleda så kallade rundabords- samtal för att hitta gemensamma överenskommelser som kan öka trafiksäkerhetsarbetet. Ett av dessa te- man ska vara just barn och unga. Man kan tänka sig redan nu att försäkringsbolag hittar frivilliga överenskommelser där man säger: Om du använder cykelhjälm så får du lägre premie! Ett försäkringsbolag har ju redan nu på samma sätt sagt att om man har alkolås i bilen så får man lägre pre- mie. Den typen av frivilliga överenskommelser skulle jag också välkomna under tiden som vi utför det andra, förberedande arbetet.
Anf. 61 CHATRINE PÅLSSON (kd): Fru talman! Jag har full förståelse för att detta måste få ta lite tid. Man kan ju inte bara stifta en sådan här lag över en natt. Av 366 skallfrakturer på ett år är 179 cyklister, medan 113 är bilister. Cyklisterna är alltså många fler. Det ger ändå en signal. Samtidigt gjorde NTF, som jag skrev om i min interpellation, en studie under 2002. Då visade det sig att barnen använde cykelhjälm i allt mindre utsträck- ning medan vuxna var på samma procentnivå. Det gör också att det finns all anledning att ha både en informationskampanj och en lagstiftning. Lagstiftning får så ofta en dålig klang, men när jag talar om lagstiftning så gör jag det för att jag är rädd om människor. Jag gör det för att alla ska känna att det här är viktigt. Man sitter helt oskyddad, och därför tar staten sitt ansvar och vill göra en lagstift- ning. Samtidigt är åldersgränsen svår att sätta. Men ef- tersom FN:s barnkonvention klassar barn och ung- domar upp till 18 år som barn så blev det så i det här fallet. Jag hoppas också att om barnen lär sig att an- vända cykelhjälmar så tar de inte av sig dem för att de fyller 15 eller 16, utan då finns de med. Jag håller naturligtvis med om att vi vuxna ska gå före med gott exempel. Det är väl det första jag får göra nu - jag får köpa mig en cykelhjälm! Annars undrar väl folk vad det är som det handlar om. Vi satsar mycket på trafiksäkerhet. Jag kan inte siffrorna, men vi gör ju det. Vi sätter upp mitträcken och vi försöker hitta allt för att nå vår nollvision. Då är vi ju också tvungna att gå in på det här området, när det nu är så pass många varje år som drabbas. Det är ett relativt billigt sätt att rädda människor från invaliditet och dödsfall. Därför ser jag mycket fram emot att få delta i sådana här kampanjer och uppmaningar, och det hoppas jag att hela samhället kan göra. Använd cykelhjälm! Det är en bra och billig livförsäkring. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt i det arbetet.
Anf. 62 ELIZABETH NYSTRÖM (m): Fru talman! Jag ska inte bli speciellt långrandig. Jag tycker att det här med försäkringsbolagen är vik- tigt. Jag pratade med en skolklass häromdagen. De sade: Nej, inte lagstifta! Då kommer det att bli så att man inte cyklar så mycket. Vad som behövs är fräcka hjälmar och att man fö- regår med gott exempel och lär ungdomarna. Jag kan inte se varför vi ska lagstifta upp till tolv år när vi vet hur skadorna för de äldre ser ut. Eller värnar vi inte de gamla? Bryr vi oss inte om ifall de får skallskador? Jag tycker att det är viktigt att alla ska använda hjälm, och då är informationen viktig. Jag kan inte underlåta att läsa i domarreglerna, punkt nr 11. Där står: Att en företeelse inte är önsk- värd betyder inte att man måste lagstifta om den. Lagen gillar icke allt det hon inte straffar. Det är ganska tänkvärt.
Anf. 63 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag tror att vi alla är överens om att våra ambitioner för att öka trafiksäkerheten måste ligga fast. När vi tittar på var de stora olyckorna sker i dag ser vi att det allt oftare är i centralorter, där männi- skor rör sig på ett annat sätt och är mer utsatta och mer oskyddade än vid de stora vägarna. Alla vajer- räcken, alla nya påfarter och avfarter och så vidare har gett resultat. Nu ska vi ta nästa steg och verkligen hålla i den positiva utveckling som vi har sett de senaste sex månaderna. Nu är det färre som dödas i trafiken än det var på 40-talet, och det är klart att det är fler i trafiken i dag än vad det var då. Vi vill samtidigt att ännu fler ska vara beredda att resa och pendla mycket och öka rörligheten. Då får man fundera på om det inte är en kombination av att påverka attityder, att se till att de bötesbelopp som finns stämmer med det som man vill visa med lagstiftningen och att också ibland vara beredd att pröva lagstiftningsarbetet. Då tycker jag att det är naturligt att se till att ett sådant arbete börjar med just barnens och de ungas perspek- tiv i synnerhet.
Anf. 64 CHATRINE PÅLSSON (kd): Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att det var också min ambition. Trots allt har ju vi vuxna både mer livserfarenhet, mer kunskap om verklighe- ten och en större förmåga att ta ansvar. Samtidigt har utvecklingen med vajerräcken ofta gjort så att man inte har hunnit bygga i fatt med cy- kelbanor. Vi har många sådana vägar i Kalmar län, där vi funderar mycket på hur vi ska kunna se till att cyklister får en säker väg att cykla på. Det finns all anledning att också på grund av den utvecklingen se att cyklister åtminstone tidvis är mer utsatta än vad de har varit tidigare. I det samtal som jag hade med en av neurokirur- gerna under Karlstadsmötet tog vi upp just det här. Men skadar man sig då inte också allvarligt på övriga delar av kroppen när man cyklar? frågade jag. Kirur- gen sade att man kan göra det, men aldrig så allvarligt som i huvudet. Det är där vi har de största skadorna och de allra allvarligaste, som också kan bli livslånga. Jag ser fram emot detta. Vi kan arbeta på många olika plan och hjälpas åt med en bättre trafiksäkerhet. Barnen har rätt att få skydd av oss vuxna i den här delen.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 2002/03:276 om Ci- tytunneln i Malmö
Anf. 65 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Allan Widman har ställt två frågor till mig. Den första är om jag avser att stå fast vid det avtal som regeringen har ingått med Region Skåne och Malmö kommun. Den andra frågan är om jag är beredd att verka för att Citytunnelprojektet, i enlighet med ingånget avtal, genomförs så fort som det kan. Frågorna är föranledda av att regeringen i vårpro- positionen föreslagit en besparing i anslagen till Ban- verket på sammanlagt 275 miljoner kronor för åren 2003 och 2004 - en summa som är lika stor som det medelsutrymme Banverket i sin verksamhetsplan reserverat för byggstarten av Citytunneln i Malmö under 2004. Först vill jag svara Widman att varken jag eller regeringen har någon avsikt att frångå det avtal om Citytunneln i Malmö som ingicks i augusti 2001. Enligt tidsplanen i avtalet beräknades Citytunneln kunna byggstartas 2003 och kunna tas i drift under 2008. Tidsplanen uttrycker en ambitionsnivå. Den är dock beroende av i vilken takt olika förutsättningar kan uppfyllas. En förutsättning är att olika prövningar ska vara avklarade till vissa datum. Bland annat skulle beslut om tillåtlighet enligt miljöbalken 17 kap. finnas senast i april 2002. I själva verket lämnade Banverket de sista kompletteringarna i tillåtlighetsä- rendet i mitten av januari i år till regeringen, och vi beslutade om tillåtlighet för Citytunneln den 6 mars. Enbart det faktumet att tillåtlighet för Citytunneln beslutats ett år senare än vad tidsplanen förutsatte innebär en förskjutning i tiden och att den kan tas i drift tidigast ett år senare, nämligen 2009. På Widmans fråga om jag är beredd att verka för att Citytunneln genomförs så fort som möjligt är mitt svar ja. Jag har största förtroende för att Banverket driver planeringen och förberedelsearbetet för Ci- tytunneln på bästa sätt. Samtidigt måste den bespa- ring på 275 miljoner kronor under 2003 och 2004 som görs mot bakgrund av det ekonomiska läget tas i beaktande av Banverket, och det är därför högst san- nolikt att några statliga medel inte kan användas un- der 2004. Banverket har tagit fram ett förslag till investe- ringsplan för järnvägar för perioden 2004-2015. Planförslaget innehåller investeringar i nya järnvägar om 100 miljarder kronor enligt riksdagens beslut i december 2001. Förslaget har varit ute på remiss. Det bearbetas nu av Banverket för att lämnas till rege- ringen den 4 augusti i år. Regeringen kommer däref- ter att granska och fastställa Banverkets investerings- plan. Medfinansieringen från kommunen och regio- nen innebär att medel redan finns för att starta ge- nomförandet av Citytunneln. När regeringen faststäl- ler Banverkets investeringsplan omkring kommande årsskifte kommer takten för statens finansiering att kunna klarläggas närmare.
Anf. 66 ALLAN WIDMAN (fp): Fru talman! Låt mig inledningsvis uttrycka en be- undran över statsrådets uthållighet i talarstolen de senaste timmarna och samtidigt tacka för det avgivna svaret.
(Statsrådet Ulrica Messing (s): Tack!)
Vi upplever just nu en statsfinansiell kris i Sveri- ge. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt eller uppseendeväckande att regeringen på en rad områden agerar för att också på kort sikt begränsa utgifter. Detta sker även om det förefaller en smula oväntat att man i det nuvarande konjunkturläget just föreslår ett uppskjutande av viktiga infrastrukturpro- jekt i en av våra mest betydelsefulla tillväxtregioner. Mina frågor om senareläggningen av statens andel i Citytunneln ställs mot bakgrund av att inom utgifts- område 21 har regeringen inte bara sett sig föranledd att ange omfattningen på utgiftsbegränsningen, en halv miljard för 2003 och 1 miljard för 2004, därtill har man som enda post uttryckligen nämnt att starten av Citytunneln i Malmö ska skjutas upp. Det i sär- skild ordning gjorda utpekandet av Citytunneln för- anleder misstankar om att åtgärden inte enbart varit statsfinansiellt motiverad utan att den även är resul- tatet av de inblandade partiernas inställning till pro- jektet som sådant. Jag tror inte, fru talman, att det är en händelse att Citytunneln är det enda projekt som nämns vid namn i propositionstexten, och jag tror inte heller att det är det enda projekt där en spårbunden satsning skjuts på framtiden. Frågan om regeringen är beredd att stå vid det avtal som ingåtts mellan staten, regionen och Malmö kommun bejakas reservationslöst av statsrå- det. Samtidigt innebär förslaget att skjuta upp starten av Citytunneln de facto att staten inte lever upp till sitt åtagande enligt nämnda avtal. Kommunen och regionen kommer under året att till fullo inbetala sina andelar av finansieringen, men redan nu ger regering- en besked om att man inte vill bidra med sin andel under 2004. Den osäkerhet som de övriga parterna känner in- för regeringens attityd blir knappast mindre av sista meningen i statsrådets svar, nämligen att "omkring kommande årsskifte kommer takten för statens finan- siering att kunna klarläggas närmare". Fru talman! Som en försäkran om att ingånget avtal ska hedras lämnar denna formulering en del övrigt att önska.
Anf. 67 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag tycker att jag var tydlig i mitt svar när jag underströk regeringens ambitioner och inten- tioner att leva upp till det avtal som vi har ingått. Regeringens budget påverkas alltid av det ekonomis- ka läget. Vi har direktinvesteringar i infrastrukturen. Det betyder också att i sämre tider får vi sänka ut- byggnadstakten, och i bättre tider kan vi skynda på den lite grann. Vi har inte frångått den infrastruktur- proposition som riksdagen fattat beslut om. Det vi nu gör med förslagen till neddragna ambitioner under 2003 och 2004 är att infrastruktursatsningen för de kommande tolv åren blir mer baktung. Mer av peng- arna växlas upp i ett senare skede. Jag är medveten om att det i sig kan skapa oro hos inte bara entusiaster runt Citytunneln utan självklart också hos många andra. När regeringen antar de slut- liga planerna innan jul kommer mycket av fokus att vara på de första åren. Det finns en förväntan och längtan efter nya och stora infrastrukturprojekt. Då kommer de flesta kommunpolitiker och landstings- politiker att ha en förhoppning om att just deras pro- jekt ska vara i början av planeringsperioden. Under de tolv åren kommer vi att kunna göra en historisk satsning på infrastrukturen med de ramar vi har lagt fast. Att vi nu har gjort en neddragning av ambitions- nivån resten av det här året och under nästa år är utifrån den allmänna osäkerheten i ekonomin som finns i vårt land och i andra länder. Eftersom vi också har bestämt oss att inte göra mer eller lova mer än vad vi kan betala är konsekvensen av det att vi får dra ned på takten i utbyggnaden. Vi har gjort bedömning- en att det är lättast att peka på det senast beslutade objektet. Det är lättare att skjuta på utbyggnadstakten i sådana projekt som inte har kommit i gång och kommit lika långt som en del andra. Vi har fortfarande samma höga ambitioner. Vi är medvetna om alla de fördelar som Citytunneln kom- mer att ge, både för pendlingen över Öresund men också för pendlingen inom regionen. Det går att av- lasta trafik på andra nät och komplettera annan in- frastruktur. Det är en viktig investering. Vi står fast vid den. Vi har ett sämre ekonomiskt läge nu, och det gör att vi får starta utbyggnaden av en del av in- frastrukturen i ett lite långsammare tempo än vad vi hade önskat och vad vi trodde i höstas. Men vi har samma mål.
Anf. 68 ALLAN WIDMAN (fp): Fru talman! Jag vill gärna understryka den vikt som Citytunneln har sett ur ett kommunikationspers- pektiv för den region bland annat jag representerar. Inte ett enda tågsätt till kan de facto trängas in på Malmö Centralstation. Redan i samband med pröv- ningen av tillåtligheten av Öresundsbron fastslog regeringen för sin del ett tak för hur stor tågtrafiken kunde bli på den nuvarande kontinentalbanan. Nu är detta tak nått. Det innebär att successivt överförs nu transporter från tåg, oavsett om det gäller passagerare eller gods, till mindre miljömässigt gångbara alterna- tiv. Jag blev dock lite orolig när statsrådet apropå Ci- tytunneln började tala om infrastrukturinvesteringar i allmänhet. Det finns ett mycket tydligt drag som skiljer Citytunneln från många andra sådana projekt, nämligen att Citytunneln grundar sig på ett avtal ingånget mellan regionen, Malmö kommun och rege- ringen. Det avtalet har upprättats i skriftlig form, och parterna har förbundit sig att leva efter dess villkor och fullgöra det så långt som möjligt. Då skapar dis- kussionen om att vi får se vad framtiden innebär i fråga om infrastruktursatsningar i allmänhet, statsfi- nansiellt utrymme och så vidare ytterligare osäkerhet. Jag återkommer gärna till den mening som avslu- tade Ulrica Messings svar, nämligen att man vid årsskiftet, det vill säga om sju åtta månader, närmare kommer att kunna klarlägga takten för statens finan- siering. Det är icke ett tydligt besked om att regering- en tänker hedra det ingångna avtalet med de andra parterna. Ulrica Messing sade också i sitt svar - och det är alldeles riktigt - att den uppskjutning som nu sker för 2004 inte kommer att påverka igångsättningen efter- som det finns medel från regionen och kommunen. Min fråga till Ulrica Messing är då: Kan kommu- nen och regionen lita på att staten kommer att bidra med sin andel så att de i slutändan hålls skadeslösa om de nu går in och förskotterar medel?
Anf. 69 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag vill en gång till understryka det jag sade i mitt svar. Nu har regeringen tagit beslut om tillåtligheten. Sedan väntas fortfarande en del beslut som också måste tas innan man kan börja bygget av Citytunneln, både tillstånd av Miljödomstolen och ett fastställande av järnvägsplanen. Banverket räknar med att man ska kunna fastställa järnvägsplanen i början av 2004. Om vi nu kan hålla alla de tidsplaner som vi har satt upp och om det inte inträffar något oförutsett - med "oförutsett" menar jag inte några nya besked från regeringen i form av ekonomiska åtstramningar, utan överprövningar eller överklaganden av de ären- den som nu ligger - tror Banverket att man kan fast- ställa planen under 2004. Kan man göra det är det också Banverkets bedömning att de pengar som kommunen och regionen har betalat in räcker till att starta projektet enligt den tidsplan som nu är lagd. Återigen: Vi har fått skjuta tidsplanen ett år, och det har med tillåtlighetsprövningen att göra. I övrigt har vi inga ambitioner att försena byggnationen ytter- ligare, utan vi vill fortsätta de prövningar som ska ske. Vi har ett avtal. Det är väldigt tydligt vem som ska ansvara för vad. Jag uppskattar den medfinansie- ring som kommunen och regionen står för. Att vi nu har fått sänka ambitionsnivån i år och nästa år för statens del när det gäller byggnationen av järnvägen handlar om det ekonomiska läget, men det avtal som finns i övrigt är till för att följas.
Anf. 70 ALLAN WIDMAN (fp): Fru talman! Att regeringen och statsrådet inte rå- der över de domstolsprövningar som ska ske när det gäller tillåtligheten enligt miljöbalken med mera har jag full förståelse för. Men den osäkerhet som signa- leras i det skriftliga svaret är också kopplad till finan- sieringen, och det är den som jag är allra mest oroad för. Jag kan bara notera att jag ställde en mycket tyd- lig fråga till statsrådet, nämligen om kommunen och regionen, vars pengar nu kommer att användas för en igångsättning av detta projekt under 2004, kan få ett klart besked om att det som de nu förskotterar kom- mer regeringen att se till att staten bidrar med, det vill säga att de ersätts för de förskotteringar som de gör under 2004.
Anf. 71 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag har svarat väldigt tydligt på Allan Widmans fråga om jag är beredd att verka för att Citytunneln genomförs så fort som möjligt. Mitt svar på den frågan är ja. Jag är beredd att verka för att vi följer det avtal som vi har ingått. Om vi nu dessutom kan följa tidsplanen för de prövningar som återstår innebär det att Citytunneln blir senarelagd bara ett år jämfört med vad vi har planerat från början. Jag tycker att det skulle vara oerhört positivt. Det finns ett stort behov av Citytunneln, inte bara för pendlingen över Öresund, som jag sade, utan för hela Skånes region och för möjligheten att kombinera Citytunneln med en förstärkning av kollektivtrafiken och mycket annat. Min utgångspunkt är att det avtal som finns, de löften som har getts och de ambitioner som vi har gjort uttalanden om står vi fortfarande bakom.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellation 2002/03:294 om biologisk mångfald i skogen
Anf. 72 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Ingegerd Saarinen har ställt fem frå- gor till mig med anknytning till naturvården i det svenska skogsbruket. Ingegerd Saarinen tar upp an- gelägna frågor, och jag delar uppfattningen att natur- vård är viktigt och naturligt i svenskt skogsbruk. Den nu gällande svenska skogspolitiken fastställ- des av riksdagen 1993 och har två jämställda skogs- politiska mål, ett produktionsmål och ett miljömål. Produktionsmålet innebär att skogen och skogsmar- ken ska utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den långsiktigt ger en god avkastning. Miljömålet innebär att skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga ska bevaras. Biologisk mångfald och genetisk variation ska säkerställas. Den senaste utvärderingen av skogspolitiken visar att vi har gjort framsteg när det gäller att nå miljömålet, även om mycket fortfarande kan förbättras. Skogsvårdsorgani- sationen har också huvudansvaret för miljökvalitets- målet Levande skogar. Skogsvårdsorganisationens rådgivningsverksam- het gentemot skogsägarna är ett av statens viktigaste skogspolitiska medel, och jag vill att skogsvårdssty- relserna också i fortsättningen ska kunna svara mot alla skogsägares behov av rådgivning, när det gäller både miljömålet och produktionsmålet. Skogsvårdsorganisationen ansvarar också för kun- skapen om naturvärden i skogarna och utför både direkta inventeringar i skogsmark och fjärranalyser för att få en överblick vid landskapsekologisk plane- ring. I dialog med skogsnäringen vill jag utveckla skogsvårdsorganisationens arbete vidare och fortsätta arbeta för kostnadseffektiva lösningar. Det finns utifrån dagens skogs- och naturvårdspo- litik, utöver de inbyggda hänsynskraven i skogsvårdslagen, också medel för att bevara särskilt värdefull skogsmark i form av naturreservat, biotop- skyddsområden eller naturvårdsavtal. Det finns där- med flera olika möjligheter att skydda skogsmark, både genom frivilliga åtaganden och genom ett for- mellt skydd. Statliga skogsägare som Sveaskog har i uppdrag att vara behjälpliga med ersättningsmark när skogs- mark ska avsättas för naturvårdsändamål. Natur- vårdsverket för också en dialog med Sveaskog om hur man på bästa sätt ska kunna arbeta med ersätt- ningsmark till skogsägare som hellre vill ha ersätt- ningsmark än ekonomisk kompensation. Skogsvårdslagen reglerar skogsägarnas skyldig- heter. Den ger samtidigt våra skogsägare stor frihet att själva planera sitt skogsbruk. Förutsättningarna för ett varierat skogbruk och mångbruk av svenska sko- gar är därför goda.
Anf. 73 INGEGERD SAARINEN (mp): Fru talman! Jag vill tacka skogsminister Ulrica Messing för interpellationssvaret. Tyvärr har ministern inte klart besvarat min första fråga om hon kommer att verka för ett ökat samarbete kring skogsvårdsfrågorna där naturvård och skogs- bruk båda ses som nödvändiga medel för bevarandet av den biologiska mångfalden i skogen. Skogsbruket har ett miljömål och ett produk- tionsmål som skogsvårdsstyrelserna har ett ansvar för - ja. Men mycket av skogsnaturskyddet sköts i dag av länsstyrelserna. Det är samverkan mellan dessa parter som i dag ofta saknas. En helhetssyn på vad som bör avsättas och vad som bör skötas med extra naturhän- syn är otroligt viktig för en effektiv naturvårdspolitik. Tyvärr avverkas i dag naturvärdefulla områden, del- vis på grund av bristande samarbete mellan dessa parter. Denna samordning kan exempelvis ske genom ekologisk landskapsplanering. Ministern har inte heller svarat på fråga 2 om vad hon anser om att skogsvårdsstyrelserna alternativt länsstyrelserna får ett uppdrag att ansvara för den ekologiska landskapsplaneringen. Jag vill gärna ha ett svar på den frågan. När det sedan gäller min tredje fråga, om minis- tern avser att verka för att utöka resurserna till skogsvårdsstyrelserna så att dessa kan öka kännedo- men om befintliga naturvärden och därmed aktivt verka för ett ståndortsanpassat och naturvårdsriktigt skogsbruk samt avvärja avverkning av värdefulla områden, är inte heller svaret tydligt. Ministern påta- lar vikten av skogsvårdsorganisationerna och att des- sa ansvarar för kunskap om naturvärden och utför inventeringar och fjärranalyser. Sanningen är den att resurserna till skogsvårdssty- relserna har sjunkit drastiskt det senaste decenniet, 1992-2002. Myndighetsverksamheten, det vill säga rådgivning och lagtillsyn, har minskat med 43 %. Vidare har antalet tjänstgöringsdagar för inventering, uppföljning och rådgivning minskat från 40 000 år 1992 till 7 000 år 2002. Sanningen är alltså den att det har skett en drastisk nedrustning av skogsvårdsstyrelserna, som ju är så viktiga, för oss och tydligen också enligt ministern. Frågan kvarstår: Avser ministern att verka för att stärka de regionala skogsvårdsstyrelserna i deras viktiga arbete?
Anf. 74 LARS-IVAR ERICSON (c): Fru talman! Skogen har en lång historia. Djur och växter har utvecklats under många miljoner år och anpassats till skogens naturliga dynamik. Under flera tusen år har också människan påverkat skogen i varie- rande omfattning. Under 1900-talet har vi i Sverige fått mer påver- kan från människan, och vi ser mänskliga spår i sko- garna över hela vårt land. Men det är ändå inte spår som förskräcker om vi jämför med många andra län- der. Vi har fortfarande många områden, stora och små, med höga naturvärden. Orsaken till detta är framför allt att vårt land har ansvarskännande skogs- brukare som vet hur viktigt det är att bevara den bio- logiska mångfalden. Alkärr, ravinskogar, myrholmar, äldre skogsbeten, örtrika sumpskogar och andra mil- jöer finns bevarade tack vare enskilda skogsbrukare och naturligtvis också tack vare reservatbildningar. Ett hållbart skogsbruk måste ses i perspektivet att vi brukar skogens resurser utan att förbruka naturens eller människans villkor. Sveriges skogsägare är oerhört viktiga för miljöarbetet och har ett ansvar för att bevara den biologiska mångfalden, men staten har ett övergripande ansvar för att den enskilde skogsäga- ren inte ska komma i kläm. Här behövs långsiktiga och klara regler för skydd av den biologiska mångfal- den. När det gäller reservatbildning är det viktigt att den enskilde markägaren inte drabbas på ett negativt sätt. Det behövs skälig ersättning för olika miljöinsat- ser och vid bildandet av olika typer av reservat. Det kan röra sig om ekonomisk kompensation eller om att ersättningsmark erbjuds. Men ekonomisk kompensa- tion kan i vissa fall vara mindre lämplig. Många markägare som avstår sin mark till reservat eller böjer sig för andra begränsningar i brukandet av skogen vill ändå fortsätta att vara aktiva skogsbrukare - en gång skogsbrukare, alltid skogsbrukare. Därför är det vik- tigt att noga pröva möjligheten till ersättningsmark. Idealet är förstås att det finns statlig skog som kan erbjudas som ersättningsmark och att i första hand statlig skog avsätts för reservatbildning. Min fråga blir därför: Är statsrådet beredd att verka för att det i första hand ska avsättas statlig skog, framför privat skog, till reservat när skyddsvärdena är likvärdiga? Statsrådet nämner i sitt svar hur viktigt det är med dialog med skogsnäringen. Ska vi tolka det som att det i fortsättningen ska vara obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden? Jag är naturligtvis också nyfiken på interpellan- tens fråga om hur man ska kunna tillföra skogsvårds- styrelserna mera resurser, för de är en viktig del i det här arbetet.
Anf. 75 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag tror inte att det bara är för att vi har ansvarskännande skogsägare eller skogsbrukare som vi har bra utväxling av vår skog. Jag är överty- gad om att det också beror på att vi har välutbildade skogsägare och skogsbrukare. Vi har inte minst via Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna satsat mycket pengar och mycket tid på uppsökande verksamhet, på kampanjer och på studiecirklar. Och det vi ser i utvärderingen av skogspolitiken är att de riktade kampanjerna har gett ett fantastiskt bra resultat. Vi har väldigt mycket av frivilliga avsättningar mot grönare skog i dag. Vi har fler skogsägare än någonsin som arbetar med bioto- pisk mångfald och mycket annat. Jag tror inte att det är en tillfällighet, utan det bottnar i en ökad kunskap om just de miljömål som riksdagen har tagit beslut om. Det handlar också om en insikt om att ju bättre vi blir på att leva upp till miljömålen desto större förut- sättningar har vi att klara de höga produktionsmålen. En välmående skog kan ju också generera mycket mer, så det finns all anledning att behålla den organi- sation för skogsvårdsarbetet som vi har. Jag är väldigt positiv till skogsvårdsstyrelserna, som ju är unika på det sättet att där finns en regional närvaro och att man också har möjligheter att ha uppsökande verksamhet och komma ut till enskilda skogsägare. Jag vill att skogsvårdsstyrelserna ska fortsätta med det. Jag är övertygad om att de skulle kunna göra mycket mer och anta fler utmaningar. Jag tror att de till exempel skulle kunna ansvara för ekologisk land- skapsplanering i större utsträckning, precis som Inge- gerd Saarinen frågar om. Men ska vi lägga mer an- svar på skogsvårdsstyrelserna måste vi också kunna skicka med mera pengar, och det har vi inte haft möj- lighet att göra så här långt. Men det är ingen tvekan om att organisationen i sig är väl lämpad för den typen av frågor. Man har ett kontaktnät, och man har den lokala och regionala förankringen. Sedan tror jag att man dessutom måste arbeta på helt nya sätt för att nå nya skogsägare, eftersom vi vet att många av de nya skogsägare som kommer in i dag ärver sin skog, och alltfler av dem bor långt ifrån skogen. De lever inte dagligen med den som många andra generationer skogsägare har gjort. Då hjälper det inte med bara uppsökande verksamhet, utan då måste man arbeta med riktade träffar i olika områden, med information via nätet och mycket annat. Det jobbar också skogsvårdsstyrelserna med. Sedan har det funnits mycket diskussioner just om vilka krav man kan ställa på de statliga skogsägarna när det gäller att erbjuda ersättningsmark till skogsä- gare som hellre vill ha mark än ekonomisk kompen- sation. Jag vet att statliga Sveaskog just nu för en dialog med Naturvårdsverket om hur man på bästa sätt ska kunna arbeta vidare kring de frågorna. Jag svarar inte för Sveaskog, som ni säkert känner till, men jag är övertygad om att de har som utgångs- punkt att försöka lösa de problem och de tvister om ersättningsmark som har varit, och jag hoppas att de lyckas med det i bästa samförstånd.
Anf. 76 INGEGERD SAARINEN (mp): Fru talman! Sveaskog har i uppgift att vara be- hjälplig med ersättningsmark när skogsmark ska avsättas för naturvårdsändamål, som ministern påta- lar, men för att kunna göra detta krävs en strategi där man har ett spritt ägande av mark över Sverige. Det kan även innebära att man aktivt köper mindre natur- värdefull mark i områden där staten har lite ägande för att sedan kunna erbjuda denna som ersättnings- mark. Det är bra att Naturvårdsverket har en dialog med Sveaskog i frågan, men Sveaskog äger extremt lite mark i södra Sverige. Assi Domän äger betydligt mer. Därför bör även hårdare krav ställas på Assi Domän när det gäller att erbjuda ersättningsmark. Avser ministern att verka för att även andra statli- ga skogsägare, framför allt Assi Domän, ska ha krav på sig att erbjuda ersättningsmark i lämpliga fall? När det gäller förutsättningar för mångbruk och varierat skogsbruk anser ministern att dessa redan är goda, men omfattningen av alternativa skogsbruks- metoder och alternativa skogsnäringar, som turism till exempel, är liten i dag. Vi tror att potentialen för mångbruk är mycket större och att det saknas infor- mation och stöd till skogsägare som vill göra lite annorlunda. Jag anser att det behövs bredare näringsperspektiv på skogen än det som är rådande i dag. Jag undrar därför om ministern också anser att mångbruk av våra skogar är viktigt?
Anf. 77 LARS-IVAR ERICSON (c): Fru talman! För mig som centerpartist är det na- turligt att värna om det enskilda ägandet och det små- skaliga skogsbruket, och det är absolut nödvändigt att markägare ges full ekonomisk ersättning eller får ersättningsmark när skogsmark av olika anledningar tas ur skoglig produktion för naturvårdsändamål eller omvandlas till reservat. Det var intressant att höra att statsrådet också de- lar vår syn på skogsvårdsstyrelsernas stora betydelse. Om det inte finns pengar att ge till skogsvårdsstyrel- serna undrar jag om man inte kan göra något slags omprioritering, om vi nu anser att de har en väldigt stor betydelse när det gäller att bevara den biologiska mångfalden.
Anf. 78 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Skogsvårdslagen är väldigt speciell på det viset att den är en ramlag som egentligen stäl- ler väldigt få krav på skogsbrukaren. Det är en lag som ger ett oerhört stort utrymme av frihet, och jag tror att det är en av styrkorna i lagstiftningen. Det är också en av drivkrafterna och morötterna för många skogsägare att själva utbilda sig och söka ny kunskap för att hela tiden bli bättre på skogsvård och skogsvårdsfrågor. Förutom att konstatera att det redan nu finns stora möjligheter för enskilda skogsbrukare att forma sitt skogsbruk skulle jag vilja understryka att mångbruk av våra skogar är viktigt. Jag tror att det berikar både skogen och möjligheterna till kunskap om skogen liksom våra förutsättningar att få ökad produktion från den. Jag tycker alltså att mångbruk av skogen är viktigt. Sedan tar jag gärna med mig de frågor och syn- punkter som framför allt Ingegerd Saarinen har fört fram kring de statliga skogsägarna. Eftersom det är näringsminister Leif Pagrotsky som svarar för statens ägarskap både genom Sveaskog och genom Assi Domän kan jag inte närmare kommentera vilka dis- kussioner han haft med dem. Jag är inte insatt i det. Jag svarar för skogslagen i den mening som riksdagen har ställt sig bakom den. Men jag tar med mig de frågor jag fått om Sveaskog och Assi Domän till näringsministern. Jag ser i dagsläget inget utrymme att ta pengar från några av mina andra konton för regional utveck- ling, turism eller infrastruktur för att kunna stärka skogsvårdsorganisationerna ytterligare. Vi bereder dock fortfarande den utvärdering som Skogsstyrelsen har gjort av skogsvårdspolitiken för att dra lärdom av de här två jämställda målen. Detta gör vi tillsammans med andra departement. Vi får avvakta och se vilka möjligheter som så småningom kan komma att på olika sätt stötta vår regionala organisation från Skogsstyrelsen.
Anf. 79 INGEGERD SAARINEN (mp): Fru talman! Jag är glad att ministern delar min uppfattning om mångbruk som en mycket värdefull del av skogsbruket. Vi har ju i vårt samarbete med regeringen lyckats få upp anslagen till biotopskydd och naturvårdsavtal rätt mycket, så det är tråkigt att vi inte har lyckats med Skogsvårdsstyrelsen. Vi fick dock upp dem från 25 miljoner 1998 till successivt 125 miljoner 2001, 2002 och 2003, och vi skulle gärna se att detta fortsatte och inte monterades ned igen. Jag tycker att det är oerhört tragiskt att se att vi har alldeles för lite skog skyddad samtidigt som mycket värdefull skog hela tiden huggs ned. Vi börjar dessutom diskutera att även skydda skog som är näs- tan nyplanterad för att återställa. Tänk så mycket bättre det vore om vi kunde skydda den fina gamla skogen innan den höggs ned! Jag hoppas att vi till- sammans ska jobba för det.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 2002/03:232 om bygg- och bostadsmarknaden
Anf. 80 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Rigmor Stenmark har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att människor ska få tillgång till bostäder i den utsträckning som be- hövs. Jag delar Rigmor Stenmarks oro över att utbudet av bostäder inte överensstämmer med efterfrågan. Vi har till exempel sett att antalet bostäder i bygglov minskade under den senaste tolvmånadersperioden, till och med november 2002, med 17 % jämfört med samma period för ett år sedan. Boverket gör varje år en bedömning av bostads- marknadsläget i landet. Kommunernas bedömningar av den egna bostadssituationen är underlag för den sammanställning som görs för hela riket. Av den senaste sammanställningen framgår att ungefär 60 % av befolkningen i Sverige bor i kommuner med bo- stadsbrist. Vidare framgår att det oftast är brist på små lägenheter för små hushåll samt att kommunerna anser att det är brist på hyresbostäder. Det är ofta ungdomar som drabbas av bostadsbristen och på högskoleorterna även studenterna. I ett kort perspektiv framstår därför behovet av mindre hyresbostäder som efterfrågas av bredare hushållsgrupper som mest angeläget att komma till rätta med. Regeringen införde 2001 ett investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder som upplåts med hyresrätt i områden med bostadsbrist. Erfarenheterna av in- vesteringsbidraget har varit goda. Samtidigt kan kon- stateras att det ändå inte varit tillräckligt för att ge den önskade effekten på bostadsbyggandet. I förra veckan lämnade regeringen en proposition om stimulanser i syfte att främja anordnandet av mindre hyreslägenheter och studentbostäder genom att kostnaderna vid nyproduktion sänks. En del av den ingående mervärdesskatten föreslås tillgodoföras fastighetsägarens skattekonto. Den föreslagna åtgär- den minskar fastighetsägarens kostnader för anord- nande av hyreslägenheter och studentbostäder med ett belopp som motsvarar mellanskillnaden mellan den mervärdesskatt om 25 % som fastighetsägaren betalat och den mervärdesskatt som fastighetsägaren skulle ha betalat om mervärdesskattesatsen skulle ha varit 6 %. Nyligen har jag i ett par interpellationssvar nämnt övrigt arbete som regeringen genomför för att öka tillgången på bostäder. Jag ska inte åter redovisa dessa åtgärder utan bara peka på det uppdrag lands- hövdingen i Stockholms län har fått, kommande för- slag om tredimensionell fastighetsindelning, Plan- och bygglagstiftningsutredningen samt en kommande utredning om hyressättningssystemet. Vidare vill jag påminna om den arbetsfördelning mellan stat och kommun som sedan lång tid varit ett kännetecken för svensk bostadspolitik. Staten har verkat för att legala och finansiella instrument finns tillgängliga, och kommunerna ansvarar för att de bostäder som efterfrågas också erbjuds dess invånare. Avslutningsvis menar jag att byggföretagen - som ofta själva är byggherrar - har möjligheter att påverka produktionen av bostäder. De stora byggentreprenörs- företagen innehar byggrätter för mer än 60 000 lä- genheter runtom i landet. När nu marknaden viker för exklusiva bostadsrätter gäller det för företagen att snabbt ställa om sin produktion så att den bättre sva- rar mot efterfrågan av bostäder för bredare hushålls- grupper. På så sätt skulle den akuta bristen på bygg- bar mark minska och byggandet av nya bostäder snabbt komma i gång. Jag skulle välkomna ett sådant initiativ från byggföretagen.
Anf. 81 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Nu igen? Den frågan fick jag i telefo- nen precis innan jag gick hit. Jag hade sagt: Nej, jag kan inte komma i kväll för jag ska debattera med bostadsministern. Jag hörde en suck i telefonen, och jag hörde nästan en suck från bostadsministern med. Jag kan förstå om det känns ansträngt, för vi är envi- sa. Det kommer vi nog också att fortsätta att vara eftersom det vad jag förstår är flera som kommer att delta i den här debatten. Bostadsbyggandets hinderbana är ett dramatiskt men mycket beskrivande namn på det som gör att det inte byggs mer bostäder i Sverige än vad det gör. Det är också namnet på en ESO-rapport som vi har tagit del av. Jag lånar gärna detta namn, för behovet av nya bostäder är stort och hindren många. I drygt en tredjedel av landets kommuner är det bostadsbrist. Värst är det naturligtvis i storstadsregio- nerna, men också i småkommuner har man behov av att bygga. Unga människor har ingenstans att ta vä- gen när de vill lämna föräldrahemmet. Alltfler bli så kallade mambor och bor hemma hos sin mamma fast det egentligen är dags för dem att sätta eget bo. På det viset kan man se bostadsbristen som ett säkert pre- ventivmedel. Detta är dock inte vad Sverige behöver när det föds för få barn. Bostäder är ett måste för unga, men problemet finns även för äldre människor - äldre som vill flytta från sin alltför stora trädgård eller sin stora bostad. Det finns inget alternativ för dem heller, och finns det är det alldeles för dyrt, precis som det är för ungdo- marna. Detta låter väldigt uppgivet och trist. Dess värre är det dock ingen falsk bild jag målar upp, utan jag tror att vi delar den. Den är inte heller ny. Vi har debatte- rat den många gånger här, och jag är lite irriterad över att det inte händer någonting. Hindren är många, och bostadspolitiken blir allt rörigare. En med skatter och regleringar blockerad byggmarknad står återigen och väntar på nya stimu- lansåtgärder som man är lovad från regeringen. In- vesteringsbidraget för hyresbostäder sade man skulle ge mycket bra effekter, men det har inte givit de ef- fekter man önskade. Ständigt får vi se former av konstgjord andning som regeringen tar till för att hålla liv i ett system som egentligen inte fungerar. Hindren måste rivas. Det är dags för en bostadsre- form i landet. Hyressättningssystemet måste vara det första hindret som man kan riva, och det anser jag att man egentligen kan göra ganska omgående. Att sätta till en utredning som ska hålla på ett år ytterligare känns inte riktigt seriöst. Hyrorna måste faktiskt kunna sättas så att de speglar utbud och efterfrågan när det byggs nytt eller när en lägenhet blir ledig. En över- gång till en marknadshyra just för de nybyggda husen måste nog införas. Bruksvärdessystemet baserat på enbart de kom- munala bostadsbolagen har också tjänat ut. Hyres- gästernas besittningsskydd och trygghet tycker jag att man måste hitta en väg att beakta. Det har man lyck- ats med i andra länder. Det bör man också kunna lyckas med i Sverige. Vi måste också få in nya bygg- herrar på marknaden. Kartellbildningar måste vara ett minne blott, och svarthandeln måste man ta ett kraft- tag emot. Jag undrar också över andra kostnader. Varför är det inte möjligt att ta bort byggmomsen helt? Det skulle öppna även för ett ökat underhåll som så väl behövs.
Anf. 82 NINA LUNDSTRÖM (fp): Fru talman! Bostadsbristen är oerhört allvarlig. I svaret hänvisar statsrådet till regeringens arbete för att öka tillgången på bostäder. Här anges uppdraget som landshövdingen i Stockholms län har haft och redovisat. Det hänvisas också till kommande föreslag om tredimensionell fastighetsbildning, PBL- utredningen, och den kommande utredningen om hyressättningssystemet. Statsrådet hänvisar härmed till fyra utredningar. Då kan man ju, när vi konstate- rar att ännu ett år har gått och att det inte byggs nå- gonting, fundera över hur länge de här utredningarna ska hålla på. Statsrådet avslutar också svaret med att påtala att byggföretagen har ett ansvar att ställa om produktionen och välkomnar ett initiativ från byggfö- retagen. Landshövdingen i Stockholms län, som redovisa- de sitt resultat för någon vecka sedan, skickade en mycket tydlig signal. I rapporten, som finns att ta del av, kan man läsa att alla kommuner som landshöv- dingen varit i kontakt med konstaterar att exempelvis trafikinvesteringar är en förutsättning för bostadsbyg- gandet. Sidan 17 i rapporten: "Alla kommuner förde i överläggningarna fram krav på trafikinvesteringar som förutsättning för att de skulle påta sig ett ökat bostadsbyggande." Om detta har vi inte hört någon- ting från Lars-Erik Lövdén. I rapporten framgår också tydligt byggbranschens krav. Hyressättningssystemet måste reformeras. Man måste se över överklagandet av planer. Man vill ha säkrare betingelser, inte fler insatser i form av kort- siktiga bidrag. Man ser fram emot tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter. Hur blir det nu med ägarlägenheterna? är min frå- ga till statsrådet. Det har vi inte hört någonting om heller. Men vi vet att det pågår en utredning kring tredimensionell fastighetsbildning. Rapporten påvisar också att aktörerna på markna- den anser att långsiktiga och tydliga spelregler sak- nas. Det står så här i rapporten: "Regelsystemen ver- kar i många sammanhang oklara och svåröverskådli- ga för aktörerna. För att kunna åstadkomma en var- aktigt högre nivå på bostadsbyggandet anser jag mot denna bakgrund det viktigt att det fortsatta reformar- betet sker så att regleringen av bostadsmarknaden förenklas och begränsas. Det är viktigt att spelregler- na för aktörerna på marknaden är lättbegripliga, fasta och långsiktiga." Då är min fråga till statsrådet, fru talman, med tanke på den här bakgrunden och att det ändå finns återkommande förslag både i denna kammare och från marknadens alla aktörer: Vad avser statsrådet att göra? Finns det inget sätt man kan påskynda utveck- lingen på? Folkpartiet har under tidigare riksmöten lagt fram de här förslagen och återkommit även detta riksmöte. Men varför denna långbänk? Det måste ju hända någonting nu. Här verkar flertalet aktörer vara överens, inklusive många här i kammaren.
Anf. 83 PETER DANIELSSON (m): Fru talman! Vi moderater är givetvis också be- kymrade över att det byggs färre lägenheter än på mycket länge i Sverige. Regeringens mål med 30 000 nya lägenheter per år verkar i dag närmast verklig- hetsfrämmande. Med anledning av det skulle jag vilja ställa några frågor till bostadsministern. Jag tänkte att jag skulle börja med det som står i svaret om de investeringsbidrag som regeringen in- förde 2001. I svaret skriver man att erfarenheterna från investeringsbidraget har varit goda. Jag tolkar det som att bostadsministern menar att han är nöjd med resultatet. Åtminstone blev jag nyfiken på några frå- gor kring investeringsbidraget. Den första är: Hur många lägenheter har det egentligen skapat? Den andra är: Hur många miljarder har det kostat? I slutet av bostadsministerns svar förs ett resone- mang om att det finns byggrätter för mer än 60 000 lägenheter runtom i landet. Det stämmer ju. Men trots att efterfrågan på hyresrätter är mycket hög på till- växtorter byggs det inte särskilt många hyresrätter. Jag undrar om bostadsministern har ställt sig frågan varför det inte byggs. Det vore intressant att höra vad bostadsministern tror att byggföretagen har för motiv för att inte bygga.
Anf. 84 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Det här blir delvis en upprepning av tidigare debatter. Men det är ganska bra att vi då och då debatterar den viktiga fråga som bostadspolitiken är och vilka instrument som vi kan använda oss av för att bygga bort bostadsbristen. Det är vi besjälade av allihop. Jag måste säga att jag blir lite störd när jag lyssnar på Rigmor Stenmark. Jag har ju tagit del av Center- partiets bostadspolitiska alternativ. Det är ingen ly- sande läsning precis. Det Centerpartiet säger i sin motion med anledning av den proposition vi har lagt fram är att man ska avslå propositionens förslag, att man ska göra en utvärdering av den höjning av mom- sen på byggande som infördes 1990 och att man ska slopa fastighetsskatten på hyreshus. Att slopa fastig- hetsskatten på hyreshus får ingen verksam effekt på nyproduktionen. De första fem åren är hyreshusen befriade från fastighetsskatt. De kommande fem åren har man bara halv fastighetsskatt. Man föreslår slopad uttagsskatt för fastighetsför- valtning i egen regi. Det har mycket marginell bety- delse på boendekostnaderna. Sedan vill man göra en översyn av bruksvärdes- systemet för att göra det mer flexibelt. Där kan jag hålla med Rigmor Stenmark. Men ni redovisar ju inga verksamma förslag som kan lyfta bostadsbyggandet. Det gör regeringen i den proposition som vi har lagt fram för riksdagen. Vi redovisar ett förslag som innebär att för hyreslägen- heter under 70 kvadratmeter kommer hela byggmom- sen att reduceras bort tillsammans med de 40 % i investeringsbidrag som kan utgå. Hela byggmomsen kommer att reduceras bort vid en produktionskostnad på 20 000 kr per kvadratmeter. Det här är ju vad byggbranschen har krävt i alla tider. Låt oss bara ta bort byggmomsen så ska vi nog bygga. Vi genomför det nu för lägenheter under 70 kvadratmeter, där det finns ett stort behov av nypro- duktion, vilket Boverkets bostadsmarknadsenkät visar. För de större hyreslägenheterna utgår det be- fintliga investeringsbidraget. Det här är en kraftfull stimulans till byggandet. Jag möter många byggherrar, kanske inte Byggin- dustriföreningen, men många entreprenörer och byggherrar som tycker att det här är en bra åtgärd. Man har väntat på den. Centerpartiet säger nej och har inga alternativ att komma med. Jag trodde möjligtvis, med hänsyn till den tidigare debatten, att Centerpartiet skulle göra förbättringar i det förslag som regeringen redovisar. Men man avstyrker det rakt upp och ned. Jag trodde att man skulle ta bort kvadratmetergränsen, för det antyddes i den förra debatten. Men man avstyrker rakt upp och ned. Det är ett något märkligt agerande som visar att Centerpartiet inte har en politik på det här området. Till Peter Danielsson vill jag säga att det nuvaran- de investeringsbidraget har varit framgångsrikt. Det har tillkommit 14 000 studentlägenheter och 6 000 hyreslägenheter till följd av investeringsbidraget. Det tycker jag inte är ett dåligt resultat. Men det behövs mer, och framför allt behövs det ett större utrymme ekonomiskt än vad den nuvarande ramen på 2 ½ miljarder för investeringsbidrag omfattar. Det är därför som vi går in med detta stöd. Och "byggmomssänkningen" - det är nämligen en skatte- reduktion som motsvarar byggmomssänkningen - är taklös. Där finns inga begränsningar. Detta är en kraftfull insats för att öka byggandet. Jag ska återkomma till frågan om de 60 000 byggrätterna och hur jag ser på den aktuella situatio- nen med den begränsning som vi har sett när det gäller byggandet av de mer exklusiva bostadsrätterna. Jag ska också återkomma till markfrågan i mitt nästa inlägg.
Anf. 85 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Herr bostadsminister! Vi yrkar avslag på den proposition som jag förstår att bostadsminis- tern hänger upp denna debatt på. Jag hänger inte upp mig på just den propositionen i den här debatten, utan jag är lite mer övergripande. Anledning till att vi yrkar avslag på den är därför att den tar sikte bara på små bostäder - bara 60 kvadratmeter. Man kan få bygga 70 kvadratmeter, men man blir befriad från momsen för bara 60 kvadratmeter. Det är ingenting som vi tycker är bra. De små bostäderna finns nämli- gen redan. Det finns ett behov av större bostäder också. Vi från Centerpartiet har sagt att vi vill ta till så enkla saker som att förändra bruksvärdessystemet och ta bort fastighetsskatten på hyreshus. Vi måste nämli- gen också få en ändring på bostadspolitiken så att vi så att säga byter bostäder med varandra. Det måste ske någonting på det sättet också. Då måste det också handla om större bostäder. Man kan inte bara fokuse- ra på dessa små bostäder. Det är ingen bra proposi- tion. Dessutom har man inte heller fått tillåtelse att göra de saker som föreslås. Man måste nämligen gå till kommissionen med detta. Då säger vi i Center- partiet: Varför går man då inte till kommissionen? Jag vill fråga bostadsministern: Är bostadspoliti- ken en del i socialpolitiken? Den frågan vill jag ha svar på. Om den är det kan man gå till EU och begära att få en generell momssänkning som skulle kunna underlätta för allt byggande. Jag ser att bostadspoliti- ken verkligen är en del i den sociala politiken. Den är grunden för allt annat. När man talar om att man ska ha skola, vård och omsorg och tycker att det är kär- nan i alltihop håller jag med om det. Men i Sverige kan vi inte ha den typen av verksamhet om vi inte har tak över huvudet, om vi inte har bostäder och om vi inte har en fysisk samhällsplanering. Då vill jag fråga bostadsministern: Känner bostadsministern sig halv? Jag är inte oartig på något sätt. Jag skulle vilja stödja bostadsministern om man från regeringens sida skulle vilja trappa upp i fråga om att ta ett helhetsgrepp och att tillsätta en bostadsminister med ett eget departe- ment. Jag tycker nämligen att man måste ha ett hel- hetsgrepp på alltihop. Vi från Centerpartiet kommer nu att lägga fram bra förslag när det gäller just bostadssektorn. Det har vi gjort tidigare också, men man vill inte riktigt se dem. Vi från Centerpartiet vill ha tillväxt i hela lan- det, och det får man inte om man inte bygger. Ett ökat byggande startar en positiv spiral, det genererar fler arbetstillfällen, och det ger möjligheter till exempel i den här regionen, inte minst i Uppsala där man skri- ker efter arbetsplatser och arbetskraft, men man har inga bostäder. Studenterna vill komma till Uppsala och studera, men det börjar bli svårt därför att man inte har några bostäder. Jag delar åsikten att det finns ett tudelat ansvar. Staten har sitt ansvar, kommunen har sitt ansvar, och andra aktörer har sitt ansvar. Och jag skulle hälsa med tillfredsställelse om vi här samfällt sade: Nu ger vi järnet. Nu sätter vi oss tillsammans och försöker att hitta minsta gemensamma nämnare eftersom vi anser att detta är så oerhört viktigt att vi faktiskt måste ge och ta av varandra.
Anf. 86 NINA LUNDSTRÖM (fp): Fru talman! Jag fick inte svar på mina frågor, så jag gör ett nytt försök. Vilka slutsatser har statsrådet dragit av rapporten från landshövdingen i Stockholms län? Det tycker jag vore mycket intressant att få höra. Kommer ägarlägenheter att ingå i propositionen angående tredimensionell fastighetsbildning som ska landa på riksdagens bord längre fram? Och hur är det med den statliga markpolitiken? Men jag ska också göra en kommentar kring det som statsrådet sade om fastighetsskatt. Fastighets- skatten är ointressant för nyproduktion. Ja, om man anser att fastigheternas livslängd är fem-tio år. Men alla fastighetsförvaltare räknar på betydligt mycket längre tidsperioder. Och vi vet ju att även allmännyt- tiga bostadsföretag betalar ansenliga belopp i fastig- hetsskatt. Jag har ofta hört statsrådet påtala kommunernas ansvar för markpolitiken. Och visst har kommunerna ett stort ansvar för sin markpolitik. Men det har väl även staten för den statliga markpolitiken med tanke på att man skulle kunna bygga väldigt mycket bostä- der även på statlig mark. Men det gör man inte heller. När nu statsrådet har utlovat en diskussion om mark- politiken tycker jag att det vore angenämt att få höra från statsrådet hur han ser på det statliga markinneha- vet.
Anf. 87 PETER DANIELSSON (m): Fru talman! Jag kan till att börja med konstatera att bostadsministerns och regeringens förslag inte heller är någon särskilt lysande läsning. För min del känns det som om det är samma gamla lösningar som man presenterar igen fast i lite annan skepnad. Och på något sätt känns det som att det är dessa gamla sub- ventionslösningar som har skapat det haveri som vi upplever i dag. För mig är subventioner kortsiktiga, kostnadsdrivande och snedvridande och inte alls de lösningar som jag skulle vilja se för att få i gång ett ökat byggande. Snarare handlar det om förändringar i hyressättningssystemet, sänkta skatter, ordentliga lösningar på trafikproblem och infrastrukturproblem men också en starkare konkurrens på byggmarkna- den. Men jag fick i alla fall svar på min första fråga, så för min del väntar jag med spänning på svaret från bostadsministern på min andra fråga, det vill säga varför byggföretagen i dag inte bygger.
Anf. 88 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag har dilemmat att jag ska svara på många frågor. Men tiden är begränsad, så jag får ta frågorna lite grann efterhand. Jag ska knyta an till det sistnämnda, men det be- rörde även Nina Lundström. Jag har med väldigt stor oro sett hur byggentreprenörföretagen har koncentre- rat sitt byggande på de dyra och exklusiva bostads- rätterna. Jag tror att vi har över 1 000 tomma lägen- heter i nyproduktionen i Stockholmsområdet i dag. Det är dyra bostadsrätter som det inte finns någon efterfrågan på. Så är det i min egen hemkommun Malmö också. Och det handlar om en helt avreglerad marknad. Det är ju en helt avreglerad marknad där det inte finns något samband mellan pris och kostnad. Det är ett marknadsmisslyckande som byggentrepre- nörföretagen står för. Det leder mig till slutsatsen att det är fel att samhället träder tillbaka från bostadspo- litiken, att kommunerna lättvindigt säljer undan mar- ken till högstbjudande och att kommunerna inte för- söker påverka bebyggelsen i planprocessen. Det har varit en fri marknad. Byggföretagen har byggt och står nu med väldigt många tomma lägenheter i nypro- duktionen därför att det inte finns någon som efter- frågar dem. Jag menar att produktionen nu måste styras om. Och jag hoppas att byggföretagen klarar av det och att de inte har köpt på sig marken så dyrt att de tvunget måste exploatera den till den mera exklusiva produktionen i ett annat konjunkturläge än det som vi för närvarande befinner oss i. Jag är väldigt orolig för den utvecklingen. Jag tror att vi har gemensamma uppfattningar om att konkurrensen måste skärpas och att vi också måste få fram mindre och medelstora aktörer som ger de stora en match. Vi ser ju på andra håll i landet att det går att bygga bra hyresbostäder till rimliga kostnader. Duvkullen i Linköping har äntligen, med den nya majoriteten i Stockholm, fått marktilldelning också i Hammarby Sjöstad och kommer att kunna bygga till betydligt lägre kostnader. I Ängelholm bygger en privat byggmästare kvalitativt utmärkta bostäder till fullt rimliga kostnader, så de här mindre och medel- stora måste vi stimulera fram. Jag ser en möjlighet att via investeringsstödet faktiskt göra det. Jag ser också en möjlighet genom det byggkostnadsforum som vi har inrättat på Boverket och som ska stimulera fram denna utveckling. Tiden börjar rusa i väg igen, och jag har några frågor till att svara på. Jag berörde tidigare hur jag ser på läget just nu när det gäller byggrätter och den produktion som vi har av bostadsrätter. Jag tänkte också beröra Mats Hellströms uppdrag. Det som Mats Hellström har redovisat tycker jag är väldigt intressant. Han redovisar väldigt klara ambi- tioner från merparten av kommunerna i Stockholm att kraftigt öka sitt bostadsbyggande. Det finns nu väl- digt tydliga ambitioner att ta ett kommunalt ansvar för ett ökat bostadsbyggande i regionen. Sedan är det klart att det i alla fall för en del av byggandet krävs infrastrukturinvesteringar. Ni som sitter här vet att regeringen i höst ska lägga fram en infrastrukturplan. Vi ska ta ställning till de remisser som nu är ute via Banverket och Vägverket och lägga fast en infrastruktur. Då ska vi naturligtvis väga in också bostadsbyggandet. Sedan har vi markfrågorna. Jag berörde tidigare den privata marken. Statliga markinnehavare ska följa kommunernas planintentioner för bebyggelse. Tul- linge är ett lysande exempel. Där finns det ett mycket gott samarbete mellan Vasallen och Botkyrka kom- mun. Självklart uppfyller Vasallen de intentioner som Botkyrka kommun har för exploateringen av det området.
Anf. 89 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Det är lite trist att inte få svar på frå- gor som ställs, så jag gör väl som Nina Lundström och frågar igen: Tillhör bostadsbiten socialpolitiken - eller? Och hur ser ministern på bruksvärdessystemet? När det gäller det här bostadsbyggandets hinder- bana tycker jag att det vore bra om vi i kväll kanske liksom kunde ta ett kliv och komma förbi några hin- der. Det är precis som jag tidigare sade, nämligen att man får lov att både ge och ta. Det handlar mycket om attityder. Kommunerna har ett ansvar. Även enskilda har ett ansvar. Till exempel måste möjligheten att överklaga till en rad instanser bort. Sådant gagnar inte demo- kratin, utan det bara förhindrar byggloven. Jag vet att PBL-utredningen är på gång. Men jag hoppas att vi någon gång ska kunna säga att vi är eniga här. Just nu är det ett oerhört bra läge för att reformera bostads- marknaden. Det är ju så många som är intresserade av det, och vi får så många tips. Man är ständigt intresse- rad. I går på TV till exempel visades hur bruksvärdes- systemet slår i landet. Lägenheter i Haparanda är dyrare än lägenheter mitt inne i Stockholm just på grund av bruksvärdessystemet. Jag menar också att det finns möjligheter att få till stånd politiska samförståndslösningar. Hyresgästföre- ningen kan ju komma överens med SABO och fastig- hetsägarna. Trots att man i valrörelsen faktiskt spydde galla över oss på den borgerliga sidan är man nu beredd att diskutera vad vi då föreslog. Det tycker jag är bra men det är bråttom. För Sverige måste vi få i gång tillväxten i landet. Jag menar att bostäder tillhör socialpolitiken. Utan bostäder stannar Sverige.
Anf. 90 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Tiden tog slut även i förra inlägget men jag ska nu försöka svara på de frågor som ställts. Rigmor Stenmark knyter an till socialpolitiken just när det gäller byggmomssänkningen. Frågan är, har jag uppfattat, om det inte är möjligt att göra en generell byggmomssänkning. Mitt svar på den frågan är nej. Vi har undersökt detta väldigt noga. Enligt EU:s mervärdesskattedirektiv är det tillåtet att göra en sänkning av byggmomsen om det är specialdestinerat till en viss typ av byggande. Social housing brukar man tala om ute i Västeuropa. Att genomföra en rejäl byggmomssänkning bara för ungdomsbostäder hade väl gått. Att göra det bara för servicelägenheter för äldre hade möjligen också gått att göra. Men att göra en generell byggmoms- sänkning är inte möjligt enligt EU:s mervärdesskatte- direktiv. Vi har undersökt den saken väldigt noga. Vi i Sverige har ju bedrivit en annan bostadspoli- tik än man haft i många andra länder och har inte byggt "rena socialbostäder", utan vi i Sverige har sett på boendet på ett annat sätt. Naturligtvis kan vi hävda - enligt regeringformen är det också så - att det ålig- ger samhället att svara för bostäder. Det gäller då samhället i vid bemärkelse, alltså kommuner, stat och andra intressenter. Det är dock inte möjligt att göra en generell byggmomssänkning. Jag är heller inte så säker på att det hade varit särskilt bra därför att byggmomssänkningen hade så att säga gått direkt till entreprenörerna. Den skulle nog inte komma dem till del som så småningom flyttar in i bostadsrätterna i Hammarby Sjöstad. Men det vet jag inte säkert; där- om kan vi tvista. Också jag ser ett behov av att göra en översyn och en reformering av bruksvärdessystemet. Vi har tillsatt en utredning som har ett år på sig, och vi räknar med att kunna reformera bruksvärdessystemet - att gälla från den 1 januari 2005. Vidare lägger vi inom kort fram en lagrådsremiss om tredimensionell fastighetsbildning, med ikraftträ- dande vid årsskiftet. Vi är alltså överens om mycket men på en del punkter har vi olika uppfattningar.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 2002/03:269 om Statens bostadsnämnd
Anf. 91 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Rigmor Stenmark har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förtydliga direkti- ven till Statens bostadsnämnd. Frågan ställs mot bakgrund av uppgifter om att Kristinehamns kommun avser att riva tomma bostä- der i stället för att sälja dem och att det skulle orsakas av den ersättning man får för att avveckla bostäderna enligt kommunens avtal med Statens bostadsnämnd. Statens bostadsnämnd har i uppgift att medverka till omstrukturering av de kommunala bostadsföreta- gen i de kommuner som har allvarliga problem med vakanser i bostadsbeståndet. De överenskommelser som nämnden träffar med respektive kommun går ut på att se till att det kom- munala bostadsföretaget ges långsiktigt hållbara eko- nomiska förutsättningar. I de allra flesta fall innebär detta bland annat att en del av bostäderna måste tas bort från bostadsmarknaden. Det finns helt enkelt för många tomma bostäder som inte kommer att efterfrå- gas inom överskådlig tid. Det är kommunens ansvar att genomföra den nödvändiga minskningen av bo- stadsbeståndet, och kommunen kan själv välja att utveckla bostäderna till annan användning eller att avveckla dem. Statens roll är att medverka till att hitta en hållbar lösning på problemen och att bidra med ekonomiskt stöd eller andra åtgärder om kommunen inte själv mäktar med att genomföra de nödvändiga åtgärderna. En viktig utgångspunkt för de åtgärder som genom- förs är att de ska bidra till att stabilisera de lokala bostadsmarknaderna och att de inte får skapa konkur- rensfördelar för någon part. Bland annat som en följd av detta har Statens bostadsnämnds och tidigare Bo- stadsdelegationens arbete mötts av en bred acceptans från lokala fastighetsägare och boende. Om en kommun, trots avtalet med Statens bo- stadsnämnd av något skäl ändrar sig och vill att de tomma bostäderna blir kvar på bostadsmarknaden, till exempel genom att sälja bostäderna för fritidsboende, motsätter sig inte staten detta. Det står kommunen fritt att omförhandla avtalet och genomföra en för- säljning. En sådan lösning kan dock av flera olika skäl inte bygga på statens ekonomiska stöd. De bostäder som blir bostadsrätter för fritidsboende kommer i prakti- ken att finnas kvar på bostadsmarknaden. Även om de initialt upplåts för fritidsboende finns det inget som hindrar att de i ett senare skede kommer tillbaka på den vanliga bostadsmarknaden och återigen skapar vakanser. En försäljning för fritidsboende innebär alltså inte någon varaktig lösning på problemet med ett för stort utbud av bostäder. Samtidigt är det viktigt att notera att ett inflöde av turister och fritidsboende naturligtvis är väldigt posi- tivt för de regioner som har problem med avfolkning och minskande underlag för service och näringsliv. Jag är därför angelägen om att medverka till att hitta former för hur detta kan ske utan att det bryter mot de principer som måste vara vägledande för nämndens verksamhet. Regeringen har tidigare fått riksdagens bemyndi- gande att bilda ett eller flera särskilda bolag för att bland annat hjälpa till med utveckling av kommuner- nas tomma bostäder till annan användning. Vi har nu för avsikt att bilda ett sådant bolag. Det är möjligt att det genom detta bolag kommer att gå att hitta en framkomlig väg för att möta ett seriöst intresse för fritidsboende och turism i de aktuella kommunerna.
Anf. 92 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Nu är vi inne på ett annat problem, nämligen överskott på bostäder. Jag tackar för svaret av bostadsministern. Det är ett intressant svar ur fler perspektiv, och jag är glad att jag ställde en interpel- lation och inte bara en skriftlig fråga när jag fick höra talas om vad som hände i Kristinehamn. Det ger mig en möjlighet att närmare få utrett vad ministern egentligen menar i sitt svar. Jag vill ha förtydliganden på två punkter. Ministern säger att det är viktigt att notera att ett inflöde av turister och fritidsboende naturligtvis är väldigt positivt för de regioner som har problem med avfolkning och ett minskande underlag för service och näringsliv. Av den anledningen är ministern ock- så angelägen om att hitta former för hur detta kan ske utan att det bryter mot de principer som måste vara vägledande för Statens bostadsnämnds verksamhet. Min egen reaktion är: Borde inte nämnden ha i si- na direktiv att man ska göra en helhetsbedömning av situationen på respektive ort för att i första hand se om det finns andra mycket positivare åtgärder att vidta än att med statliga pengar riva hus som är möj- liga att använda till fritidsändamål? Kommer folket till bygden som fritidsboende är det en stor risk eller, skulle jag mycket hellre vilja säga, en stor möjlighet att de blir kvar. Vi har diskuterat tidigare i kväll problemet med att det är bostadsbrist i mer än 100 kommuner i Sve- rige i dag, och alla varken kan eller, som jag tycker, ska bo på samma plats i Sverige. Bör det inte ingå i direktiven för nämnden att man ska se till helhetsbil- den i Sverige och som en sista åtgärd, när alla vägar är prövade, ge stöd för att riva hus? För oss i Center- partiet är det viktigt att vi kan få ett helt Sverige, att vi kan få tillväxt i hela landet. Det är inte intressant bara för en enstaka kommun, utan det borde vara väldigt intressant också för den svenska regeringen. Den andra punkt som jag reagerade på i svaret gäller det sista i ministerns svar, att regeringen har för avsikt att på nytt bilda ett statligt bolag för att hitta en framkomlig väg för att möta ett seriöst intresse för fritidsboende och turism i de aktuella kommunerna. För mig framstår det som ytterligare ett statligt ingri- pande parallellt med att man redan har en statlig bo- stadsnämnd. Är det inte detta onödigt krångel och byråkratiskt?
Anf. 93 MARGARETA PÅLSSON (m): Fru talman! Jag har besökt Statens bostadsnämnd, och där ställde jag frågor. På de frågorna fick jag inga nöjaktiga svar. Därför tar jag tillfället i akt och ställer frågorna till bostadsministern i stället och hoppas att han är mer välvillig till att svara mig. Jag har fyra frågor. För det första: Efter vilka kriterier bedömer Sta- tens bostadsnämnd de kommuners ekonomi som ansöker om stöd? För det andra: När stöd har beslutats av SBN, är det huvudsakligen på grund av ekonomin i det kom- munala bostadsbolaget? För det tredje: Tas det hänsyn till kommunernas skattesats? Slutligen: Bedöms värdet i och av andra kommu- nala bolag än bostadsbolagets?
Anf. 94 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag är helt överens med Rigmor Stenmark om att man i första hand ska se på möjlig- heterna att använda tomma bostäder till andra verk- samheter. Det kan gälla kontor, fritidsboende, det kan ibland till och med gälla att flytta bostäder - det har förekommit i vårt land. Det är naturligtvis ett neder- lag att behöva riva undan ett bostadsbestånd, men ibland kan det vara nödvändigt om man har så många tomma lägenheter att man får en mycket stor kom- munalekonomisk belastning och riskerar att försämra möjligheterna att uppfylla andra välfärdsåtaganden från kommunerna. I första hand ska man naturligtvis titta på möjligheterna att använda bostäderna till andra ändamål. I fråga om Kristinehamn finns det ett problem i sammanhanget med att bara gå in med statliga medel och se till att bostäderna blir fritidsbostäder initialt. Det är det att om man dumpar priserna den här vägen via statliga medel, så rubbar man förutsättningarna på hela den lokala bostadsmarknaden. Det drabbar marknadsvärdet på de övriga bostadsrätterna som är bebodda. Det drabbar villorna. Alla bostadsrättshava- re och alla villaägare riskerar att hamna i en nedåtgå- ende spiral där bankerna till sist säger upp lånen, och mängder av privata människors ekonomi havererar om man via statliga medel går in och dumpar ett utbud av bostäder på den lokala orten. Det skulle också direkt slå mot privata fastighetsägare. Den uppslutning som vi har haft bakom Bostadsdelegatio- nens och Statens bostadsnämnds arbete på den lokala bostadsmarknaden för de privata fastighetsägarna skulle omintetgöras i ett sådant läge. Ska vi kunna använda den här möjligheten kan vi inte via statliga medel gå in och dumpa priserna för att få ut lägenheterna för fritidsboende så att de så småningom kan komma tillbaka till den ordinarie bostadsmarknaden. Vi måste hitta andra utgångar. Det är därför jag antyder i svaret att staten avser att bilda ett nytt statligt bolag som har i uppgift att ut- veckla fastighetsbeståndet. Ett nytt statligt ägt bolag ska bildas för att arbeta med omstruktureringen av kommunala bostadsfastigheter. Det av riksdagen tidigare beslutade uppdraget, som gav det statliga fastighetsbolaget Vasallen möjligheter att förvärva kommunala bostadsfastigheter för omvandling till företagslokaler eller andra lämpliga ändamål, ska genomföras samtidigt som Vasallen kapitaliserar ett dotterbolag för detta ändamål. Avsikten är att överfö- ra denna verksamhet också till det nya bolaget. Detta för att vi från statlig sida ska kunna ha ett instrument för att förädla och vidareutveckla bostäderna till olika ändamål, kanske fritidsfastigheter, i stället för att riva undan beståndet. På det viset tycker jag att jag har gett Rigmor Stenmark en positiv vink om att jag ser också ett problem som har åskådliggjorts bland annat via Kris- tinehamnsfallet. Jag är angelägen om att hitta en lösning på det utan att vi för den skull hamnar i en situation där vi rubbar förutsättningarna totalt på den lokala bostadsmarknaden, går in med statliga medel, rubbar konkurrensen och sätter folk i en besvärlig situation.
Anf. 95 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Nej, jag tycker inte heller att staten ska gå in och dumpa priserna. Det är en väldigt skill- nad redan i dag mellan att köpa en villa i de trakter som vi talar och att köpa en villa i den region som vi just nu befinner oss i. Det sköter marknaden ganska väl. Det som är viktigt är att få in människor som ser bygden som en väldigt stor tillgång. Vi från Center- partiets sida anser att det är kommunerna, var och en, som måste tillåtas att ta sitt rättmätiga ansvar för utformningen av bostadspolitiken utan statliga pek- pinnar och hinder. De lokala förutsättningarna får på det viset ett större genomslag. I de kommuner där det råder bostadsöverskott måste kommunerna själva kunna ta beslut om omstrukturering och utförsäljning av sina bostadsbestånd. En statlig bostadsnämnd som ska övervaka och ge bidrag känns för oss överflödig och behövs inte enligt vårt sätt att se på situationen. Jag delar uppfattningen att det finns behov på vis- sa håll av hjälp med att sanera bostadsbeståndet. När hus står tomma alltför länge förfaller de, och det i sig är ett mycket trist inslag i samhället. Det är inte roligt att åka genom Sverige och se tomma hus, se svarta fönster gapa. Husen kan även vara fel placerade i en kommun, så det kan vara omöjligt att få människor att bosätta sig där. De minner om en svunnen tid när man en gång tog ansvar för att bygga husen där industrin så krävde det. Så visst finns det problem med ett bo- stadsöverskott. Men att därifrån inrätta en bostads- nämnd och anslå skattemedel till det anser vi är fel, det vill jag återigen poängtera. Det måste gå att med de befintliga myndigheter som vi har ganska gott om komma till rätta med by- råkratin. Det är mycket pengar som anslås i en an- strängd statlig ekonomi. 150 miljoner anslår majori- teten i kommande budgetar. Jag kan glädja ministern med att vi från Centerpartiet är med på en del av pengarna, 30 miljoner. Det är också viktigt att det blir en uppföljning så att vi får en redogörelse av hur anslagen används. Jag vill också fråga ministern om en ny modell som jag vill testa. Skulle ministern kunna tänka sig att man i stället för bidrag ger en statlig kreditgaranti till de kommuner som har ett verkligt behov av ekono- misk hjälp för att sanera sina bostadsbestånd? Det skulle ge incitament till att kommunerna prövar alla andra möjligheter innan de lånar pengar av staten. Eftersom den här interpellationen har utgångs- punkt i det som händer i Kristinehamn är det lätt att peka på den stora betydelse som turism och samar- betet med Norge har för Sverige i dessa delar av lan- det. Då tycker jag att vi ska möta detta med positiva insatser. Vi ska satsa på vägar och kollektivtrafik och på småföretag genom bland annat enklare regler så att människor vågar satsa på turismen. Det leder till många positiva spiraler. Vi vet att turismen är på frammarsch i Sverige. Alltfler planerar att stanna hemma på sin semester, och det gäller både sommar- tid och vintertid. Då är inte minst Värmland ett bra ställe att vistas på. Jag garanterar det.
Anf. 96 MARGARETA PÅLSSON (m): Fru talman! Det klagas ofta på oss politiker att vi är flummiga och att vi håller anföranden i stället för att fråga när vi ska ställa frågor. Jag ställde fyra frå- gor, och jag ber om ursäkt om de var så otydliga att bostadsministern inte förstod dem. Så jag ställer dem därför en gång till: 1. Efter vilka kriterier bedömer statens bostads- nämnd de kommuners ekonomi som ansöker om stöd? 2. När stöd har beslutats av SBN är stödet då huvud- sakligen beroende av bostadsbolagets ekonomi? 3. Tas det hänsyn till kommunernas skattesatser? 4. Bedöms värdet i och av andra kommunala bolag än bostadsbolaget?
Anf. 97 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Först vill jag säga till Rigmor Sten- mark att kommunerna har full frihet att hantera dessa frågor. Det är inte så att staten bestämmer över kom- munerna. Statens bostadsnämnd ingår avtal med kommunerna om man ska ge ett statligt stöd. Men om förhållandena ändras har kommunerna också möjlig- het att omförhandla dessa avtal. Det är inget diktat från statens sida. Som jag har upplevt det med de kommuner som befinner sig i en utomordentligt besvärlig situation har man varit väldigt nöjd med den dialog som har förts med staten. Det är glädjande att Centerpartiet nu tillstyrker en del av de medel som regeringen vill anslå. Ni har ju varit motståndare till Bostadsdelega- tionen tidigare. Det finns en rad kommuner som har en utomor- dentligt besvärlig situation till följd av att man har många tomma lägenheter och som inte kan hantera dem på egen hand. Då måste vi från staten vara med och hjälpa till för att lösa problemet. Jag delar också Rigmor Stenmarks uppfattning att vi måste ta till vara turismen och friluftslivet. Värm- land har utomordentligt goda förutsättningar på det området. Det vi inte kan göra är att med statliga pengar dumpa priserna på bostadsmarknaden. I så fall skulle vi rubba vi de lokala konkurrensförhållandena och ställer enskilda människor som bor i det befintli- ga bostadsrättsbeståndet eller i egna hem inför en mycket svår situation. Därför är detta en grannlaga fråga att hantera, och vi ska försöka att hantera den på ett konstruktivt sätt framöver. Jag har tagit del av Kommunförbundets rapport - och nu vänder jag mig till Margareta Pålsson - på det här området. Kommunförbundets bostadsberedning tillstyrker i huvudsak samstämmigt över partigränser- na de åtgärder som regeringen nu vidtar för att till- sammans med kommunerna hantera problemet. Det finns naturligtvis en insikt också hos Kommunför- bundet om att många kommuner inte klarar av detta på egen hand. Sedan jag försäkra Margareta Pålsson att Statens bostadsnämnd och den tidigare Bostadsdelegationen har varit utomordentligt noggranna vid sina pröv- ningar av de ansökningar som har kommit in. Man har tittat på kommunernas egna ekonomiska förut- sättningar för att kunna hantera problemet. Det rör sig inte om villkorslösa bidrag. Om man har kunnat tänka sig att gå in med statliga medel har man ställt mycket hårda krav på kommunerna på egna ekonomiska insatser. Det har inte varit något allmänt slöseri med statliga skattepengar, utan det har funnits en väldigt tydlig modell för hur detta ska hanteras. Det grundläggande kravet är att kommunerna själva måste göra den ekonomiska uppoffring som man kan begära av dem innan staten har gått in med ytterligare medel. Då har man sett på kommunernas totala eko- nomi och deras förutsättningar att klara en jämförbar service inom andra välfärdsområden såsom vård, skola och omsorg i förhållande till andra kommuner. Det har varit en väldigt noggrann prövning. Det finns många kommuner som tycker att det har varit en för hård prövning, om jag uttrycker det så. Men jag tycker att det har varit nödvändigt att ha denna prövning så att vi inte bara skickar ut pengar vill- korslöst till kommunsektorn.
Anf. 98 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Förlåt om jag är lite envis, men jag fick inget svar på min fråga om ministern var beredd att titta på ett nytt system med kreditgarantier från staten för att kunna hjälpa kommuner med ekonomis- ka svårigheter. Jag håller med om att kommunerna till en viss del har frihet. Men i de fall som vi har resonerat kring har kommunerna gått in och konkurrerat med ett annat bolag. Det är klart att svenska staten är en ganska stark konkurrent till mindre företag. På det viset är staten med och dumpar bort husen. Det är förmånli- gare att riva husen med statliga medel än att sälja dem som fritidsfastigheter. Jag vet ju att även kommunpolitiker ser över sin kassa och naturligtvis har skäl till varför de gör si eller så. Det är därför som jag har efterfrågat en punkt i Statens bostadsnämnds direktiv om att man ska se till helheten. Man ska främst se till att man medverkar till en sund bostadspolitik på de aktuella orterna så att man inte i första hand river bostadshus. Det borde finnas med en punkt där man ställer krav på att allt annat ska vara uttömt innan staten går in. Jag skulle vilja se en kreditgaranti i stället för att staten ska ge bidrag eftersom inte heller staten har så gott om pengar. Sedan vill jag tacka för debatten även på den här punkten.
Anf. 99 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Man hinner inte riktigt med alla gånger. Det ställs ju inte bara frågor i interpellationen utan det ställs också en rad frågor under debatten. Jag ber om ursäkt för att jag inte har hunnit att svara på alla frågor. Statens bostadsnämnd har för riksdagen redovisat vilka åtgärder som visat sig vara nödvändiga att gå in med för att hantera problematiken. Utgångspunkten för Statens bostadsnämnd har varit att i första hand se vad det finns för alternativ användning för fastighe- terna i stället för bostäder. Sedan ska man i sista hand om det är nödvändigt gå in och medverka till en riv- ning av ett fastighetsbestånd. Det är därför som jag i mitt svar angav att det bo- lag som vi tänker inrätta är till för att vi ska kunna medverka till en utveckling och förädling, om det är möjligt, i stället för att riva eller kanske ibland flytta bostadshus. Utgångspunkten för oss är att vi inte i onödan ska fördärva ett kapital om det kan användas till andra ändamål. Därom är vi helt överens. Instrumenten att kunna gå in med kreditgarantier och liknande har ju tillämpats. Det har varit ett brett spektrum av åtgärder där detta har varit en av ingredi- enserna. Det här är ingen lätt problematik, men jag ser att det finns ett tydligt statligt ansvar. Om vi inte tar det råkar många kommuner som redan sitter trångt till utomordentligt illa ut och får svårt att klara det som vi alla besjälas av, nämligen andra välfärdsåtaganden inom vård, omsorg och skola.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 2002/03:256 om skogsskövlingen
Anf. 100 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s): Fru talman! Yvonne Andersson har frågat justi- tieministern vilka åtgärder han avser att vidta för att förhindra otillbörlig skogsskövling. Arbetsfördel- ningen inom Regeringskansliet är sådan att jag besva- rar frågor om jordförvärvslagstiftningen, och frågan har därför överlämnats till mig. Yvonne Andersson anför bland annat att en per- son i spekulativt syfte kan förvärva en skogsfastighet, och innan myndigheterna avgjort frågan om för- värvstillstånd, kan förvärvaren ha hunnit avverka mycket skog. Enligt Yvonne Anderssons erfarenhet tyder alltmer på att detta förfarande sätts i system. För att undvika missförstånd vill jag först fram- hålla att grundläggande civilrättsliga regler om för- värv av fast egendom finns i jordabalken. Särskilda offentligrättsliga bestämmelser om förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter finns i jordförvärvslagen. Regler om hur skogen ska brukas finns i skogsvårdslagen. Justitieministern ansvarar för jorda- balken, medan statsrådet Messing ansvarar för frågor avseende skogsvårdslagstiftningen. Enligt reglerna i jordabalken krävs för överlåtelse av fast egendom att parterna iakttar vissa formella krav. Bland annat gäller att ett avtal om överlåtelse av fast egendom ska vara skriftligt och underskrivet av säljaren och köparen. Köparen är skyldig att ansöka om inskrivning av förvärvet, lagfart, hos inskrivning- smyndigheten. När ansökan om lagfart görs, kontrol- lerar inskrivningsmyndigheten huruvida förutsätt- ningar för sådan inskrivning föreligger. Om sökanden behöver tillstånd av en myndighet för sin rätt att för- värva fastigheten, får lagfart inte meddelas förrän sådant tillstånd föreligger. I jordförvärvslagen finns bestämmelser om att kö- paren av en jord- eller skogsbruksfastighet i vissa fall måste beviljas tillstånd, förvärvstillstånd, för att för- värvet ska vara bestående. Fysiska personer måste, utom vid släktförvärv, söka tillstånd för förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter i vissa av regeringen särskilt utpekade så kallade glesbygdsområden. För- värvstillstånd krävs också i de av regeringen särskilt utpekade omarronderingsområdena. Förvärvstillstånd krävs däremot inte för personer som redan, sedan minst sex månader, är bosatta i glesbygd i samma kommun där förvärvsegendomen är belägen. Inte heller behövs tillstånd för personer som förbinder sig att bosätta sig i fastigheten inom tolv månader och bo där i minst fem år. I dessa två sistnämnda fall görs i stället anmälan till länsstyrel- sen. Reglerna i jordabalken förhindrar inte att köparen, i enlighet med parternas avtal, nyttjar fastigheten för till exempel skogsavverkning innan en prövning av frågan om tillstånd enligt jordförvärvslagen har skett eller lagfart har meddelats. Skogsvårdslagen innehåller bland annat regler om anmälan av avverkning. Någon koppling till för- värvstillstånd eller lagfart för att tillåta avverkning föreskrivs inte. Sommaren 1999 tillkallades en särskild utredare med uppgift att dels utvärdera effekterna av vissa jordpolitiska bestämmelser, dels komma med förslag till ändringar i dessa bestämmelser. Utredningen (SOU 2001:38) föreslår bland annat att de så kallade glesbygdsbestämmelserna tas bort, innebärande att fysiska personer utan krav på förvärvstillstånd fritt kan förvärva lantbruksegendom var som helst i landet om tillstånd inte krävs på grund av reglerna om omar- rondering. Utredningen har remissbehandlats, och av remissvaren framgår att det råder delade uppfattning- ar bland myndigheter, organisationer, företag och allmänheten om vilka regler som i detta avseende är bäst för glesbygden. Att med hjälp av skärpt jordförvärvslagstiftning försöka stoppa så kallade klippare finner utredningen inte särskilt effektivt. Jordförvärvsutredningen har i stället föreslagit skärpningar i tillämpningen av skogsvårdslagen som syftar till att fastighetsförvärv i framtiden inte kommer att stå i strid med ett omdö- mesgillt och långsiktigt brukande av skogen. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ar- bete med att finna förslag till hur man ska komma till rätta med problemet med så kallade klippare och med ambitionen att undvika att de berörda lagstiftningarna bland annat får sådan utformning att de skapar inlås- ningseffekter samt blir betungande för såväl myndig- heter som allmänhet. Innan nämnda frågeställningar utretts och beretts inom Regeringskansliet vill jag avvakta med besked om vilka konkreta åtgärder som bör vidtas.
Anf. 101 YVONNE ANDERSSON (kd): Fru talman! Först vill jag tacka så mycket för sva- ret. Jag är inte är nöjd med det svar som jag fått, även om det är uttömmande, tydligt och redovisande. Det är naturligtvis bra att man i Regeringskansliet utreder hur man ska undvika att den nuvarande lagen förhindrar att klippare utnyttjar naturtillgångar på ett otillbörligt sätt. Men varför vänta och låta tiden tillåta fler klippare? Det är min stora fråga inför den här debatten. Vore det ändå inte mer naturligt att skapa en sammanhållen lagstiftning som förhindrar med näst- intill omedelbar verkan att det som sker faktiskt får ske enligt lagen? Jag har i min interpellation påtalat problemet med att människor kan skövla skog på ett otillbörligt sätt. I realiteten går det till så här: Erik har ett kapital som han helst vill få så stor utdelning av som möjligt. Han finner en jordbruksfastighet, låt säga i Västerbotten, som han bestämmer sig för att köpa. För att förvärvet ska vara bestående krävs i detta fall förvärvstillstånd. Men reglerna förhindrar inte att Erik nyttjar fastighe- ten och avyttrar skog innan en prövning har skett av frågan om tillstånd eller lagfart har meddelats. Här finns problemet. Erik får inte förvärvstillstånd, eller köpet vinner senare inte laga kraft. Men under den tid som myndigheterna handlägger ärendet hinner Erik skövla stora mängder skog, och köpet går sedan till- baka. Erik har genom detta hanterande på laglig väg fått god utdelning för sina pengar. Och skadan är skedd. Bästa minister! Det är inte rimligt att ha så många myndigheter och en byråkrati så att skövlingar i detta avseende kan ske. Det är naturligtvis inte intressant för de enskilda människorna som har känsla för och engagemang i sin skog och i sin natur däromkring. De bryr sig föga om ifall det är justitieministern, statsrå- det Messing eller statsrådet Nykvist som har ansvar för frågorna. De väntar på att någonting ska göras. Det är naturligtvis bekymmersamt att det är flera myndigheter som hanterar det här. Det är inskrivning- smyndigheten som hanterar lagfarten. Förvärvstill- ståndet hanteras av länsstyrelsen. Skogsvårdslagen reglerar anmälan om avverkning. Det är detta pro- blem som vi måste komma åt och som jag vill att statsrådet ska ha åtminstone en tillfällig lösning på.
Anf. 102 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s): Fru talman! Vi har olika lagstiftningar, men det är lagstiftningar med lite olika syften. Det handlar om civilrättsliga regler och det handlar om offentligrätts- liga regler, och det här handlar om näringsrättsliga regler. Vår skogsvårdslagstiftning är skriven på ett sådant sätt att den ska stimulera till att man får största eko- nomiska utbyte av sin skog och att man får det lång- siktigt. Men vi har skydd mot exploaterande slutav- verkningar. Därför finns det regler om att vi ska ha en jämn åldersfördelning i skogen. Vi ska se till att vi på brukningsenheter som är större än 50 hektar inte avverkar på ett sådant sätt att vi får kalmark och att vi får skog yngre än 20 år på mer än hälften av bruk- ningsenheten. Tyvärr finns det oseriösa former av skogsbruk. Det finns personer som inte har kunskap om skogen och som inte har en tradition när det gäller att arbeta inom området. De tar inte ansvar för återväxt och de tar inte heller ansvar för olika miljö- och kulturintres- sen. Det är oacceptabelt, och givetvis måste vi hitta åtgärder för att komma till rätta med problemet. Samtidigt vill jag peka på att detta inte är det van- ligast förekommande. Jag skulle vilja redovisa några siffror. Varje år byter ca 5 000 lantbruksfastigheter ägare i glesbygdsområdena. I 70 % av fallen handlar det om släktförvärv, som inte omfattas av prövning- en. Årligen prövas 700-800 ärenden om förvärvstill- stånd för fysiska personer. 15-30 avslås. När man har försökt ringa in de fall som man kallar för skogsklip- pare har man sett att det är kanske 20-60 fall per år. Vi måste komma ihåg detta, så att vi är mycket nog- granna när vi försöker hitta lösningar och så att vi inte försvårar för de fastighetsägare som sköter sig. Jordförvärvsutredningen har pekat på en lösning där man skulle avreglera och inte ha kvar regelverket. Men som jag nyss redovisade har många av remissin- stanserna synpunkter på detta, och menar att vi måste finna andra lösningar för att stävja problemen. Det arbetet är i full gång inom Regeringskansliet. Syftet är att finna lösningar som innebär att vi främjar rör- lighet. Glesbygden tjänar ju på att få in nya männi- skor, nya företagare och nya entreprenörer. Men vi vill också se till att vi ger möjligheter för de fastbo- ende i skogslänen så att de kan förvärva och behålla den skogsmark som behövs för att de ska kunna leva kvar i området. Därför är detta ingenting som lämpar sig för till- fälliga lösningar. Man kan inte heller säga att vi kan göra det här väldigt enkelt. Vi måste hitta de rimliga lösningarna. Det arbetet är i gång, och jag är fast besluten att vi ska kunna hitta rimliga lösningar på problemet. Men det är inte enkelt att lösa det.
Anf. 103 YVONNE ANDERSSON (kd): Fru talman! I den här debatten har jag varken ef- terfrågat hur man avverkar skog eller vad man vill göra för glesbygderna. Det ingår inte alls i min fråga i interpellationsdebatten, fru talman. När jag ställde interpellationen handlade det om att jag vill ha ett klart och tydligt besked från ministern: Vad gör man när man har tre olika ministrar som har ansvar för tre olika delar? Vi ser ju att här finns ett problem, där mindre se- riösa människor skövlar en skog som andra männi- skor värnar starkt. Då var min önskan att få ett tydligt och klart besked om hur vi åtgärdar en problematik som har uppkommit de senaste åren och som vi är överens om. Vi är ju alla överens om att detta är ett jätteproblem på de ställen där det har hänt. Statsrådet har visat i sitt svar att man inser att det finns en pro- blematik. Regeringskansliet utreder. Vad är det då min interpellation går ut på? Jo, den går ut på en enda sak - att den enskilda människan i Västerbotten eller någon annanstans där detta sker inte ska behöva drabbas av en byråkrati och en upp- delning som vi har gjort politiskt och förvaltnings- mässigt. De enskilda människorna vill ha hjälp och stöd för att åtgärda detta. Då säger jag: Borde vi inte kunna hitta en tillfällig lösning på problemet till dess att vi är överens om en tillfredsställande framtida varaktig lösning? Det är det svaret som jag vill ha här i kväll.
Anf. 104 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s): Fru talman! Vi är helt överens om att vi ska för- söka lösa problemet. Jag tycker inte att det är rimligt att försöka lagstifta om tillfälliga lösningar. Detta är ett alltför viktigt problem. Jag ser heller inget problem i att detta är frågor där flera departement har ett delat ansvar. Det handlar om att regeringen har ambitionen att komma fram till en rimlig lösning på problemet. Vi har jobbat en tid med frågan. Vi börjar se att det finns vissa vägar att gå. Jordförvärvsutredningen pekade på att det inte var jordförvärvslagen som in- nehöll möjligheter till lösning av problemet med skogsklippare, utan lösningarna fanns snarast i skogsvårdslagstiftningen. Utredningen pekade på lösningar som handlade om att man ser till att man får effektiva och långsiktiga regler när det gäller att ställa säkerhet för återväxtåtgärder. Det är en del i proble- matiken att man måste se till att man får en återväxt och att man lägger ett ansvar för återväxten som på ett rimligt sätt är kopplat till förvärvet. Det är en fråga som vi arbetar med i Regeringskansliet. Här kan vi se att vi möter vissa lagtekniska svårigheter, men arbetet pågår. Utredningen pekade också på en annan möjlighet. Där handlade det om minsta storlek på brukningsen- heten för att ransoneringsbestämmelserna ska gälla. Vi har tidigare gått från 100 hektar till 50 hektar, och det kan finnas skäl att pröva att gå ett steg längre. Det är alldeles tydligt i debatten att kärnfrågan handlar om förvärvstillstånd i relation till avverkning. Jag kan tänka mig att man ger skogsvårdsstyrelserna en roll i sammanhanget. Det innebär att en lösning skulle kunna vara krav på förvärvstillstånd kopplat till att man börjar bruka marken, det vill säga att man får avverka. Men jag är inte beredd här i dag att lägga fram de konkreta förslagen till åtgärder. Vi har ett arbete på gång i Regeringskansliet. Jag är fast besluten att göra allt vad jag kan för att hitta lösningar på problemen, och jag är lite förvånad över att jag då får kommenta- rer om att det också finns andra intressen. Visst måste vi ju ha en helhetssyn på dem som är berörda av lag- stiftningen! Vi kan inte göra det svårt för dem som sköter sig. Vi kan inte göra det svårt för dem som vill satsa på glesbygd. Vi kan inte göra det svårt för de fastboende. Vi måste skapa en lagstiftning med ba- lans och där det går att komma åt det lilla, men inte acceptabla, problemet, det vill säga dem som avver- kar skogen på ett icke ansvarsfullt sätt.
Anf. 105 YVONNE ANDERSSON (kd): Fru talman! Nej, jag är inte alls ifrågasättande. Vi ska ha en helhetslösning. Men under interpellations- debatter med kort debattid är det lätt att vinkla ut till områden som inte gäller frågan. När vi som har ställt interpellationen går från debatten kan vi känna att vi inte fick svar på våra frågor. Därför är jag angelägen om att få använda tiden till frågan. Jag ser inte att någon av oss har någon annan uppfattning om annat än att vi vill vårda skogen. Jag ser däremot en likhet med det som skulle kun- na vara en lösning att pröva. Jag kan inte aspirera på statusen att ha någon djupliggande kunskap inom det här området. Jag har sett problemen som vilken med- borgare som helst. Här finns problem, och då tycker jag att man ska ta tag i dem. Om jag köper en bil måste jag registrera in bilen innan jag får använda den. Det är mycket enkelt. Det är inget märkligt med att om jag köper en fastighet ska jag ha förvärvstillstånd, och köpet ska vinna laga kraft innan jag börjar avverka skog. Det är ingen konstig övergångsregel att avvakta vad det skulle innebära. Det system som finns i dag är relativt olo- giskt jämfört med andra system i vårt samhälle. Då finns det anledning att pröva dem. Jag vill tacka ministern för debatten omkring ett för många människor viktigt område. De allra flesta människorna i landet känner inte alls till svårigheter- na. Men låt oss så fort någonting går snett - det räck- er att ett fall går snett - åtgärda det. Det är viktigt för de människor som är berörda.
Anf. 106 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s): Fru talman! Syftet med jordförvärvslagen är att främja bosättning och sysselsättning i glesbygd. Den utredning som tittade på detta kom fram till att som lagen i dag är formulerad fick man inte riktigt de goda effekterna. Därför lade utredningen fram vissa förslag. Utredningen pekade också på problemen med ex- ploaterande avverkningar där man inte följer lagen eller där man tänjer på lagen. Vi är alldeles överens om att det inte är acceptabelt, även om problemet inte är av en så stor omfattning. Jag kan bara upprepa att jag ska göra allt vad jag kan för att hitta lösningar på problemet. Jag är opti- mistisk. Jag menar att lösningarna inte finns inom ramen för jordförvärvslagstiftningen utan lösningarna finns inom ramen för skogsvårdslagstiftningen. Det är där vi arbetar för att hitta de konkreta förslagen. Vi tittar på frågan om ekonomiska säkerheten för åter- växten. Vi tittar på hur stora brukningsenheterna ska vara för att ransoneringsbestämmelserna ska gälla. En lösning, som jag är beredd att titta på, kan också vara att koppla ihop själva förvärvstillståndet med rätten att få bruka jorden, det vill säga att avverka. Beredningsprocessen är på gång i Regeringskans- liet. Givetvis återkommer regeringen till riksdagen så snart det finns förutsättningar för det.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 2002/03:251 om socialtjänstlagen och informationsskyldighet
Anf. 107 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Marita Aronson har frågat mig om jag är beredd att låta se över socialtjänstlagen (2001:453) för att undersöka möjligheten att bedriva utredning jämlikt 11 kap. 1 § i denna lag utan att informera vårdnadshavare. Bakgrunden till Marita Aronsons fråga är situa- tionen för flickor som riskerar att utsättas för heders- relaterat hot eller våld och där information till vård- nadshavaren om att en utredning om flickans situa- tion inletts av socialtjänsten riskerar att innebära ett ytterligare hot för flickan. Situationen för flickor och kvinnor som riskerar att utsättas för hedersrelaterat hot eller våld är något som regeringen uppmärksammat under de senaste åren. Ett flertal statsråd har tydligt engagerat sig i frågan eftersom det handlar om en komplex proble- matik som kräver olika typer av insatser på både kort och lång sikt. Regeringen har också tagit initiativ till att lyfta upp denna fråga på den internationella dag- ordningen inom ramen för FN-samarbetet. Socialtjänsten har en viktig funktion att fylla när det gäller att stödja och skydda de flickor och kvinnor som utsätts för hedersrelaterat hot eller våld. I social- tjänstlagen (2001:453) regleras hur utredning om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd ska bedrivas i 11 kap. 2 §. I tredje stycket fastslås att "den som berörs av sådan utred- ning skall underrättas om att en utredning inleds". Bakgrunden är den kraftiga kritik som fanns mot att det förekommit att socialtjänsten bedrivit utredningar utan vårdnadshavarens kännedom. Det får inte råda något tvivel om att en utredning pågår. Familjen ska alltid informeras om nämndens beslut. Sekretesslagen (1980:100) ger emellertid möjlig- het att sekretessbelägga i princip allt utom att en utredning inletts, det vill säga orsaken till utredning, vem som tagit kontakt med socialtjänsten, vad som framkommer eller hur utredningen bedrivs. Enligt Socialstyrelsen finns det i dag utrymme för socialtjänsten att ha rådgivande samtal med flickan utan att informera vårdnadshavaren. Detta är för att ge möjlighet till att skaffa sig ett bättre underlag för att bedöma hotbilden för den enskilda flickan. Om socialtjänsten misstänker att flickan kan fara illa på grund av att vårdnadshavaren informeras om att en utredning startas, och det därmed föreligger ett behov av skydd för flickan, ska socialtjänsten göra ett ome- delbart omhändertagande med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och sedan göra utredningen. Den bedömning som socialtjänsten ska göra är mycket komplicerad, och det kan då naturligtvis kän- nas lockande att öppna upp en möjlighet för att börja en utredning utan att informera vårdnadshavaren. Problemet med Marita Aronsons förslag, det vill säga att socialtjänsten skulle kunna få ett sådant undantag prövat av länsrätten, är ju att länsrätten har ett lika bristfälligt beslutsunderlag som socialtjänsten. Min bedömning är därför att förslaget riskerar att allvarligt äventyra rättssäkerheten. För att socialtjänsten ska kunna utföra sina uppgifter är det avgörande att verk- samheten bedrivs på ett tydligt och rättssäkert sätt och att socialtjänsten kan åtnjuta medborgarnas förtroen- de. Enligt den samlade kunskap som finns i denna fråga beror bristerna i socialtjänstens arbete med dessa flickor inte på sociallagstiftningen utan på dess tillämpning. Det är mot denna bakgrund som man ska se den särskilda satsning på 20 miljoner kronor för år 2003 som ska gå till inrättande av skyddat boende och att öka kompetensen och medvetenheten i landets kommuner om flickor och kvinnor som utsätts för hedersrelaterat hot och våld. Jag menar att de möjligheter som socialtjänstlagen i dag ger är tillräckliga för att ge skydd och stöd för dessa flickor. Jag är därför inte beredd att göra en översyn av lagen enligt Marita Aronsons förslag. Jag välkomnar dock en fortsatt konstruktiv diskussion kring hur vi på bästa sätt kan komma till rätta med hedersrelaterat hot och våld.
Anf. 108 MARITA ARONSON (fp): Fru talman! Tack för svaret, men jag är hittills inte nöjd. Vi får se vad debatten ger. Frågan hur socialtjänstinsatser ska ske när unga flickor utsätts för hedersrelaterat hot eller våld är fortfarande aktuell. Jag läste i förra veckan om ett ärende i Jönköpings län. Morgan Johansson säger att flera statsråd har engagerat sig i frågan, och det är bra. Men som jag beskrev i min interpellation har ministrarna sagt en sak, och lagen säger en annan sak. Det gör att socialtjänstsekreterarna i landet är osäkra på hur de över huvud taget ska agera. Mona Sahlin sade för ett tag sedan i denna kam- mare att hundratals flickor varje år inte får det stöd och skydd de har rätt att kräva. Det finns mycket kvar att göra, och frågan är komplex. Därför var det min förhoppning att Morgan Johansson, som har gjort sig känd som en kraftfull politiker i bland annat frågor om alkohol och narkotika, skulle vara beredd att göra en översyn och se hur man bäst kan förfara i den svåra situation som uppkommer när en flicka eller kvinna uppsöker socialtjänsten och upplever sig vara utsatt för hedersrelaterat hot eller våld. Morgan Johansson säger att socialtjänsten har en viktig funktion att fylla när det gäller att stödja och skydda dessa flickor och kvinnor. Jag skulle vilja säga att den inte bara har en viktig funktion. Det är den som har ansvaret och som enligt lagen ska bistå flickorna, ofta mycket ensamma flickor med få soci- ala kontakter utanför den egna familjen. Statsrådet tar också upp sekretesslagen som ett in- strument att använda och att man kan sekretessbeläg- ga i princip allt utom att en utredning inletts. Föräld- rarna skulle då bli informerade om att en utredning är på gång men inte få veta vad som görs. Jag ställer mig väldigt tveksam till en sådan åt- gärd. I det fortsatta arbetet blir det då förmodligen väldigt svårt att få en förtroendefull kontakt med familjen. Och hur ska flickan själv klara sin situation på hemmaplan om man håller allt inom sekretessla- gens skydd? Inte heller är omhändertagande någon generell lösning. I enskilda fall kan det förstås vara nödvän- digt att göra ett omhändertagande. Men alla vi som har jobbat med omhändertagande av barn vet hur jobbigt det är för alla parter och att föräldrarna känner sig kränkta. Samarbetet blir ofta mycket svårt att få till stånd efter ett omhändertagande. Här behövs ock- så argument för att omhänderta barn. Det är inte bara det att rättssäkerheten gör att man inte måste ha ar- gument, som tidigare sagts, enligt mitt förslag. Det behövs också argument när man ska omhänderta barn, eller skäl till omhändertagandet. Det här handlar alltså om flickor som tyngs av förbud mot att ha pojkvänner och rädsla för att bli bortgifta. De lever ofta i två olika världar, en i skolan och bland kamrater och en hemma. Tvånget att leva dubbelliv gör det svårt för en del av dessa flickor att veta hur verkligheten egentligen ser ut. När de väl vågar ta steget att besöka en socialsekreterare kan det vara i starkt förvirrad och känslomässig sinnesstäm- ning. Det är då viktigt att socialsekreteraren försöker skapa en förtroendefull relation. Det är svårt att lita på socialsekreteraren. Så fort socialsekreteraren kon- taktar en lärare eller en skolsköterska har en utred- ning inletts, och då måste man enligt lagen kontakta föräldrarna. Folkpartiet har föreslagit att lagen borde ge ut- rymme för socialnämnden att utreda ett utsatt barns situation utan att en för barnet potentiell vårdnadsha- vare får information om det. Socialnämnden skulle ges möjlighet att hos länsrätten ansöka om dispens. Statsrådet tycker inte att det är ett bra förslag och vill över huvud taget inte se över det här. Jag tycker att det är synd. Jag är besviken att detta inte kunde ske, för det skulle vara bra för många socialsekreterare och också bra för unga kvinnor i den här situationen.
Anf. 109 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Låt mig först reda ut eventuella miss- förstånd. Det är ett väldigt viktigt budskap att sända ut att ingen flicka som känner sig jagad, kränkt eller utsatt för hot eller våld ska behöva vara rädd för att söka kontakt med socialtjänsten. Det måste vara väl- digt tydligt från oss när vi säger att det är så det måste förhålla sig. Då finns möjligheten för socialtjänsten, när man har fått en sådan här kontakt, att föra ett inledande samtal. Sedan finns också i den andra vågskålen frågan om rättssäkerheten i botten. Det var en situation för några år sedan när det riktades en väldigt skarp kritik mot socialtjänsten som gick ut på att man bedrev utredningar i hemlighet. När de som varit föremål för utredning blev kontaktade av socialtjänsten visade man hur man hade tagit kontakt med än den ene, än den andre och den tredje, och kanske hållit på under lång tid för att kartlägga familjen och också mycket känsliga uppgifter för den enskilde. Det var mot bakgrund av det som skrivningen in- fördes om att man ska känna till om man är under utredning av myndigheterna. Jag tycker att det är en ganska stark princip att hålla på. Det är mot bakgrund av det som jag inte är beredd att göra den här översy- nen. Om det sedan är så att man gör bedömningen att information till familjen om att en utredning hade inletts skulle leda till hot eller våld, ska man använda sig av de omhändertagandemöjligheter som finns enligt LVU. Då är man utsatt för det hotet eller den risken. För att i någon mån klara ut vad det egentligen är som ska gälla - Marita Aronson talade om en stor osäkerhet hos socialtjänsten - har Socialstyrelsen tagit fram riktlinjer på det här området som kom i april förra året. Där är man väldigt tydlig om vad det är som ska gälla. Man säger att den sociala insatsen måste börja på flickans villkor, att det ofta kan vara så att flickan behöver tid på sig för att utveckla ett förtroende för socialsekreteraren och att man först efter att man har etablerat det förtroendet och kon- staterat att det finns en risk och problem som måste åtgärdas inleder en utredning. Då säger vi också att för att generellt sett öka möjligheterna att skydda flickorna i de här situatio- nerna är det ett mycket bättre och mer effektivt in- strument att se till att vi har ordentliga skyddsmöjlig- heter om ett omhändertagande blir aktuellt. Det har vi alldeles för dåligt i dag. Det är därför regeringen, som jag säger i interpel- lationssvaret, anslår nya resurser för att bygga upp den här typen av skyddat boende i en sådan situation. Då tror jag att vi kommer att få en utveckling där socialtjänsten i ökad utsträckning kan använda sig av den möjligheten om det finns risk för hot eller våld i samband med en utredning.
Anf. 110 MARITA ARONSON (fp): Fru talman! Jag känner till rapporten om stöd till socialtjänsten - jag har också refererat till den i min interpellation. Det är just socialtjänsten som tycker att det inte hjälper, därför att lagen säger en sak. Man kan ha rådgivande samtal, och det kan man ha kanske två tre gånger. Sedan måste man kanske söka kun- skap någon annanstans, och då är det en utredning som måste starta. I en av bilagorna till denna utredning tar man ett exempel, och jag ska läsa innantill: "I Integrationsverkets hearingar framkom uppgif- ter om att många flickor inte vågar söka hjälp hos socialtjänsten, och bryta med familjen, trots att en del skulle behöva det av fysiska och psykiska skäl. Inför risken att förlora kontakten med familjen och den egna gruppen, tar flickorna dessutom ofta tillbaka ansökan om stöd för att flytta hemifrån. Ytterligare ett problem är att det ibland tar allde- les för lång tid innan flickans situation kommer till socialtjänstens kännedom. En orsak till detta är att flickorna inte gärna vill berätta om sina svårigheter för att inte vanära sina föräldrar. - - - Men när flick- orna får information om att familjen måste bli kon- taktad, vill de ofta inte gå vidare med en anmälan - lojaliteten med familjen är ofta stor. - - - Få vågar ta kontakt med socialtjänsten och framhärda i att vilja flytta hemifrån. De som vill, men inte vågar på grund av repressalier eller utfrysning är betydligt fler." Det här är svåra saker, och det gör att det inte är så lätt för den enskilde socialsekreteraren att göra en bedömning. Att omhänderta flickan när man inte vet något känns inte heller som det allra bästa förslaget. Jag tror att det är bättre att i lugn och ro få göra en utredning utan att föräldrarna i vissa fall blir inblan- dade, just för integriteten. Det är inte fråga om små barn, utan det är ofta flickor i 14-, 15- och 16- årsåldern och äldre som det berör. Jag tror att det är viktigt. Det är också viktigt att de får förtroende för soci- alsekreteraren. Det är inte heller gjort i en handvänd- ning, utan man måste ha långa samtal. Kan de 20 miljonerna göra underverk? Det är sä- kert jättebra att ni har gett 20 miljoner till skyddat boende, för att kompetenshöja personal och så vidare, men jag tror att det är för lite. Jag känner så många socialsekreterare som tycker att det här är en jättejob- big situation. Jag har läst flera artiklar av Morgan Johansson i olika tidningar om propositionen om stärkt skydd för utsatta barn, och där finns ingenting om den här problematiken. Där finns ingenting om- kring den här problematiken. Jag tycker också att det är synd att den inte tas upp här, så jag tycker inte att frågan är löst. Sedan ställde jag en fråga till i min interpellation: Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att klargö- ra när utredning enligt 11 kap. 2 § socialtjänstlagen ska inledas och med vilken skyndsamhet underrättel- se ska ske till berörda? Den frågan tycker jag inte att jag över huvud taget fick svar på.
Anf. 111 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Jag tror inte att problemet finns i själ- va lagstiftningen utan i tillämpningen av lagstiftning- en. Å andra sidan hamnar vi alltid i tillämpningssvå- righeter när vi har så pass komplicerad materia att hantera som vi har här. Det är mycket känsliga utred- ningar och situationer. Att det skulle vara en lösning att man kan öppna en utredning utan att tala om det för dem som ska utredas och att det beslutet ska fattas av länsrätten har jag svårt att förstå. Skälet är det som jag var inne på i mitt interpellationssvar, nämligen att länsrätten sitter där med samma information som socialsekreterarna har. Man har inte några andra rapporter att vila sig på än just dem som socialsekreterarna har. Det skulle i praktiken kunna innebära att den prövning som länsrätten då ska göra vilar på ett brist- fälligt underlag. Man gör inte någon egen utredning. I så fall finns det nog en risk för att vi skulle få tillbaka den situation som vi hade tidigare, innan den här nya skrivningen fanns, då det kom mycket stark kritik gentemot sociala myndigheter för att de gjorde lång- variga utredningar av människor utan att tala om det för dem, utan att de visste om det. Det är en balansgång man måste gå här. Gräns- dragningsproblematiken är ganska svår. Jag menar nog - och det är också svar på Marita Aronsons andra fråga om vilken skyndsamhet och annat man ska använda - att en stor del av det här faktiskt redan har hanterats av Socialstyrelsen i det papper som har gått ut till socialsekreterarna och till kommunerna. Där reder man ut det här och säger att man kan använda sig av de här rådgivande samtalen för att bilda en första kunskapsgrund om vad som egentligen finns i botten. Om man anser att det finns en risk för hot eller våld om man skulle inleda en utredning måste man ingripa för att skydda flickan. Det måste man göra i vilket fall som helst. Det vore också fel att öppna en utredning där vi vet att det i botten finns ett hot om våld. Det vore fel att öppna en utredning grundad på ett länsrättsbeslut och sedan skicka hem flickan igen till den familj som vi faktiskt vet är farlig. När man gör bedömningen att hon löper risk att utsättas för våld eller hot i en sådan situation ska man göra omhändertagandet till hennes skydd och skydda henne, men då måste man också ha möjligheterna att göra det. Det är precis därför som vi vill bygga upp detta skyddade boende, och det är därför som vi har satsat pengar på det. Jag tror fak- tiskt att det är en bättre väg att gå rent praktiskt för att se till att ge största möjliga skydd till de här flickorna i den utsatta situationen.
Anf. 112 MARITA ARONSON (fp): Fru talman! Det förslag som läggs fram i den här rapporten är ju att det ska vara rådgivande samtal, men jag tycker fortfarande inte att jag har fått svar på hur länge man får hålla på. Jag tror att de här flickor- na ofta är så ängsliga och rädda att de inte vågar komma med hela sin historia på en gång. Det kanske kan ta månader innan man kan göra någon utredning och innan man ska kontakta berörda föräldrar. Är det möjligt? Är det det som det skrivs om i rapporten? Det handlar lite grann om det tidsmässiga. Det står ju väldigt tydligt i lagen att man skyndsamt ska påbörja en utredning, och utan dröjsmål ska man kontakta de anhöriga. Det är just här som Social- tjänsten känner sig väldigt osäker. Vad menas med detta? Hur länge får man vänta, och hur många samtal ska man ha om man känner att man inte kan få den kontakt som man behöver? Vi har lagt fram ett förslag om länsrätten. Det är ett förslag. Det finns säkert fler. Det är därför som jag önskar att vi skulle göra en översyn och titta över vad som finns. Jag tror att man måste komma till skott på något annat sätt än i dag. Jag kan inte se att detta är hållbart i längden. Sedan tror jag förstås att vi i längden måste ha en bättre invandrarpolitik över huvud taget. Om vistel- sen i Sverige är fylld av arbetslöshet, segregation och bekymmer, som den är för många i dag, tror jag att det är en stor risk för att det kan uppstå problem. Självtilliten minskar, och kanske förstärks relationen till den egna släkten. Detta kan i sin tur bidra till ytterligare segregation. Vad som behövs är en samhällsgemenskap med mångfald och en arbetsgemenskap. Det handlar om att det finns arbete för våra invandrare och respekt och tolerans. Jag tror att ministern kan hålla med mig om just det sista. Men jag tror att vi behöver en sådan här översyn. Det här håller inte i längden, så jag tror att jag åter- kommer.
Anf. 113 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Jag tror faktiskt att vi kan hålla med varandra om det allra mesta, och vi är helt överens om åt vilket håll vi ska gå. Det gäller inte minst att det kanske handlar om att höja kompetensnivån gene- rellt sett när det gäller de här frågorna och också om att lyfta fram dem mer i den offentliga debatten. Jag tror ändå att det har hänt lite saker på senare år. Det här har varit undangömt och undantryckt under tidigare år, men vi fick ett par mycket tragiska fall. Det ena var mordet på Pela, och det andra var mordet på Fadime, som jag tror öppnade ögonen på många. Det öppnade säkert ögonen på många politi- ker och också på en stor del av socialarbetarkåren. Det handlar om att ta de här problemen på allvar. Det är inte bara fria fantasier som de här flickorna kommer med, utan det finns faktiskt ett konkret grun- dat hot mot dem. Och det är en livssituation och en familjesituation som ofta är fylld av terror. För några år sedan var nog inte den medvetenhe- ten så stor. Jag tror att den är mycket större i dag, och det gäller i hela sektorn. Ett exempel på hur vi lyfter de här frågorna är bland annat den satsning som vi nu gör på skyddat boende. Där ska pengar förresten också gå till just att öka kompetensen och medveten- heten i landets kommuner. Men det handlar också om det klargörande som Socialstyrelsen gjorde för ett år sedan i sina riktlinjer till kommunerna och Social- tjänsten. Där sägs det att man kan ha de här rådgivan- de samtalen för att bilda sig en första kunskapsgrund, men å andra sidan finns det en rättssäkerhetsproble- matik som vi också måste ta på allvar. Jag tror ändå att vi i det stora hela är förhållande- vis överens, men när det gäller detaljerna finns det kanske en del där vi skiljer oss åt.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 2002/03:265 om självmordstalen
Anf. 114 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Yvonne Andersson har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att sänka själv- mordstalen i Sverige. Självmordet är den yttersta konsekvensen av psy- kisk ohälsa. Varje självmord är en katastrof - både för den som inte ser någon annan lösning på sin situ- ation och för människorna runtomkring. Varje själv- mord är också ett misslyckande för samhället. Önskan om hjälp är hos de flesta självmordsnära personer betydligt starkare än önskan att dö. Ofta hade själv- mordet kunnat förhindras om omgivningen i tid hade uppfattat ropet på hjälp. År 2000 tog nära 1 400 personer i Sverige sitt liv. Det är en hög siffra. Självmordsförsöken är ännu fler, kanske upp till det tiodubbla. Det är ingen tvekan om att vårt mål måste vara att ingen människa ska behöva hamna i en sådan situation där självmordet upplevs som enda utvägen. Alla goda krafter behövs i det arbetet. Det är viktigt att påminna om att självmordspro- blematiken finns i alla åldersgrupper. Det klart högsta självmordstalet återfinns bland män över 65 år. Det är ändå glädjande att självmorden stadigt har minskat de senaste decennierna, från ca 2 200 år 1980 till ca 1 400 år 2000. Orsakerna är många. Förebyg- gande program och åtgärder, bättre omhändertagande och behandling av människor med depressioner och bättre uppföljning efter självmordsförsök är några faktorer som delvis kan förklara trenden. Ett obser- vandum är emellertid att minskningen inte märks lika tydligt i åldersgruppen 16-24 år, där självmordstalen legat på samma nivå under den senaste tioårsperio- den. Det självmordsförebyggande arbetet handlar bland annat om att fortsätta utveckla omhändertagan- det av självmordsnära personer och stödet till anhöri- ga. Tidig upptäckt och behandling av depressiva symtom är oerhört viktigt inte minst när det gäller unga människor, men också äldre med depressiva besvär behöver uppmärksammas mer. Här sker i dag ett utvecklingsarbete inom ramen för den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjuk- vården, där satsningar görs bland annat för att förbätt- ra insatserna till barn, ungdomar och äldre med psy- kisk ohälsa och för att stärka stödet till personer med psykiska funktionshinder. Det självmordsförebyggande arbetet handlar ock- så om att utveckla stödjande miljöer, miljöer som främjar människors förmåga att möta påfrestande situationer i livet. Här är till exempel skolor, arbets- platser, bostadsområden, kultur och fritid viktiga arenor. Det handlar även om att öka den allmänna medvetenheten om självmordsproblematiken och om skyddsåtgärder som begränsar möjligheterna att begå självmord, till exempel restriktioner kring läkemedel och vapenhantering och förebyggande av alkohol- och drogmissbruk. I Sverige görs viktiga insatser inom detta område, inte minst inom de regionala nätverk för själv- mordsprevention som finns i hela landet och som samlar aktiva inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola, kyrkor och andra frivilliga organisationer. Dessa nätverk har stor betydelse för kompetensut- vecklingen och erfarenhetsutbytet inom området. På nationell nivå samordnas nätverken av Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psy- kisk ohälsa. En bas för arbetet finns i det nationella program för utveckling av självmordsprevention som centret utarbetat i samarbete med Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Det nationella centret har nyligen presenterat na- tionella riktlinjer för behandling av suicidala barn och ungdomar med familjer, de första i sitt slag i Europa. Centret har också, på uppdrag av WHO, tagit fram ett stödmaterial för lärare och annan skolpersonal för att förebygga självmord och självmordsförsök hos sko- lelever. Självmordsförebyggande insatser ingår även i det nationella skadeförebyggande program som Statens räddningsverk ansvarar för. Redan sker alltså mycket som sammantaget ver- kar för en fortsatt minskning av självmorden i Sveri- ge. Jag anser därför inte att det i nuläget är aktuellt med ytterligare ett nationellt initiativ. Samtidigt vill jag betona att utvecklingen inom området måste föl- jas kontinuerligt och noggrant. Särskilt viktigt är detta med tanke på att andelen barn och ungdomar som uppger psykisk ohälsa ser ut att öka. Det är också viktigt med tanke på den oroande utvecklingen inom alkohol- och drogområdet.
Anf. 115 YVONNE ANDERSSON (kd): Fru talman! Jag vill tacka ministern, som jag för första gången har möjlighet att debattera med, för svaret. Jag kan dock redan nu säga att jag inte är nöjd med det, för är det någonstans vi måste göra an- strängningar från väldigt många olika håll är det just för att minska suicidtalen. Min interpellation innebär en vinkning om att vi ska ha samma nollvision beträf- fande antalet suicidfall som för antalet döda i trafi- ken. Medelåldern för dem som dör i trafiken är om- kring 45 år. För självmord är siffran 48 år. Det är inte så stor skillnad. Vägverket har gjort en värdering av olika sam- hällsekonomiska konsekvenser för att kunna utvärde- ra olika åtgärders effekter. I en rapport 2002 värderas ett räddat liv till 17 ½ miljon kronor i 2001 års prisni- vå. Vägverket är alltså berett att investera upp till 17 miljoner kronor i vägförbättringar för att årligen minska antalet döda med en person. Detta tycker jag är en viktig jämförelse eftersom varje människoliv är så väldigt viktigt. Ministern och jag är ense om att det finns ett be- hov av åtgärder för att förhindra självmord. Ministern talar i sitt svar om vikten av stöd. Ändå känns det gång efter annan att man önskar en konkretion: Vilket stöd är det? Vi har fortfarande ett stort antal barn och ungdomar som mobbas. 15 000 människor vill inte gå till sitt jobb och 100 000 barn mobbas, enligt Skol- verkets rapport. Vi har också ett antal siffror på att ohälsotalen stegras. Allt detta har naturligtvis att göra med att människor inte upplever det välbefinnande i vårt välfärdssamhälle som de skulle behöva. Vilka konkreta åtgärder avser ministern i sitt svar på min fråga? Om man tittar på vad som görs motsva- rande Vägverkets satsningar, som jag jämförde med, eller för att människor ska må bättre i skolan eller få sitt livspussel att enklare gå ihop är det svårt att se någon konkretion för suicidpreventionen. Jag vill gärna nämna de nationella handlingspla- ner som finns i flera andra länder - i England, Aust- ralien, USA, Norge och lite varstans. I Sverige har detta legat på regeringens bord sedan början av 90- talet men inte kommit till riksdagen för beslut. Därför vill jag gärna fråga: Vad menar ministern är innebörden i de satsningar vi gör? Det vanliga, att vi har nätverk, frivilligorganisationer och så vidare, känner vi till, men vad gör vi rent konkret som kan jämföras med Vägverkets satsningar för att minska dödsolyckorna?
Anf. 116 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! På Yvonne Andersson låter det nästan som om ingenting görs. Ändå minskar självmorden år efter år. Vi har sett en väldigt kraftig minskning på den 20-årsperiod jag redovisade, från 1980 och fram till nu. Det är inte riktigt en halvering men nästan, från ungefär 2 200 till ungefär 1 400 per år. Någon- ting borde vi väl ändå rimligen göra rätt mot den bakgrunden. Sedan säger Yvonne Andersson att det inte finns några program eller något sammanhållet arbete. Men vi har faktiskt ett nationellt centrum för suicidforsk- ning och prevention av psykisk ohälsa som arbetar och gör ett väldigt bra jobb. Som bas för deras arbete finns det program som jag hänvisade till i mitt inter- pellationssvar, ett nationellt program för utveckling av självmordsprevention. Det är det som finns i bot- ten för det arbetet. Vidare frågar Yvonne Andersson vad vi ska göra rent konkret. Det finns en lång rad åtgärder inom hälso- och sjukvårdens område, inom ungdomspoliti- ken, inom kultur och fritid och så vidare som jag skulle kunna redovisa. Men jag kanske i stället kan läsa lite ur den skrift som har gått ut till rektorerna och till våra skolor och som är ett stödmaterial för lärare och rektorer när det gäller att förebygga själv- mord hos skolelever. Man pekar exempelvis på vikten av att skapa närmare kontakter med eleverna genom att prata mer med dem och ta mer tid på sig, att ge unga människor möjlighet att tillsammans med vuxna få diskutera existentiella frågor och att snabbare än hittills hjälpa de elever som har det svårt med skolarbetet för att inte skapa en ond cirkel - om man misslyckas en gång får man dåligt självförtroende och misslyckas en gång till, och så dras man ned i en negativ spiral som kan sluta väldigt illa. Det är också viktigt att vara observant på skolk och destruktiva livsstilsmönster i övrigt och att bli bättre på att identifiera de sårbara elever som kan finnas, de som lever med livssvårig- heter och kanske har personlighetsstörningar. Man måste vidare vara uppmärksam på alkohol- och drogproblematiken. Det är en annan sak som vi vet har väldigt stor betydelse för självmordsfrekvensen generellt sett i samhället. Ju mer vi dricker, desto mer ökar också självmorden. Detta var bara några axplock av de råd och rikt- linjer som har gått ut för hur man ska jobba mer kon- kret med de här frågorna på skolorna i Sverige. Men det finns säkert mycket annat som man ska göra. Jag vill bara inte gå med på att Yvonne Anders- son nästan beskriver det som att vi inte gör någonting över huvud taget, för vi har ett ganska brett arbete på gång som bottnar i det program som en gång har lagts fast. Det tycker jag att vi kan hålla oss till, särskilt när det också ser ut att fungera.
Anf. 117 YVONNE ANDERSSON (kd): Fru talman! Det nationella centrumet för forsk- ning får inte de pengar som de önskar, och den natio- nella organisationen SPES som arbetar hårt med detta problem får i princip arbeta enbart ideellt. Ordföran- den arbetar enbart ideellt. Det tycker inte jag att man kan påtala är särskilt mycket. Vi har heller inte i demokratisk ordning antagit något nationellt program för suicidprevention i lan- det, fast det finns ett förslag på ett sådant, så jag tyck- er att det finns mer att göra. Jag tycker inte att det är en tillfredsställande sänkning från 2 200 på dryga 20 år till 1 400 när vi under samma tid verkligen har lyckats när det gäller trafikolyckorna. Och det är jättebra att vi har lyckats få ned dödsolyckorna i tra- fiken till en tredjedel på ungefär den här tiden, om jag har fått rätt uppgifter. Jag tycker inte alls att den här sänkningen är jämförbar. Här har vi ytterligare en del att göra. Det jag menar är vad vi kan hitta rent konstruktivt för att satsa på de nätverk som finns. Vi ska också ha klart för oss att trafikolyckor vanligtvis är omgärdade av helt andra känslor än vad ett självmord är, där anhöriga upplever en oerhörd skuld. Inte minst när det är ungdomar är det jättejobbigt för föräldrar, och det är jobbigt för en vidare krets. Många behöver extra stöd och hjälp. Det jag framför allt har erfarit när jag mött föräldrar är att deras behov är störst. De har svårt att repa sig efter att deras barn har lämnat livet på eget grepp. Samtidigt är det här en fördomsfull och knepig fråga att lyfta fram, därför att det fortfarande finns väldigt många attityder kring detta. Jag ser det bara rakt upp och ned som så oerhört angeläget att vi i vårt land bygger ett mänskligt samhälle där vi alldeles oavsett vad vi råkar ut för ska kunna få stöd och hjälp. Det vi måste enas om är att varje människa ska kunna möta det här samhället och känna en livslust, gemenskap, samhörighet. Vi ska skapa ökad värme och ett klimat för goda nära relationer. En väg tror jag till exempel är mindre grupper i skolan som kanske är väl så betydelsefulla som samtal. Jag vet att det nationella centrumet kanske inte har möjlighet i dag att driva den forskning de så väl skulle behöva. Men om vi tillnärmelsevis skulle komma att jämföra den här problematiken i samhället med vad vi satsar på trafiken, som jag just tar som exempel, vill jag säga att jag inte alls nekar till att Vägverket har satsat väldigt bra och kommit väldigt långt. Det är ett efterföljansvärt exempel. Jag tycker att det skulle vara fantastiskt om vi i vårt land satsade väldigt hårt så att vi nådde mycket längre. För männi- skolivet är alltid värdefullt, och varje människa har sitt unika värde. Därför måste vi skydda och hitta möjligheter för dem som känner att de kanske inte orkar leva så länge till.
Anf. 118 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Jag värjer mig lite för Yvonne An- derssons jämförelse med trafiken, inte därför att jag tycker att jämförelsen när det gäller nedgången inte fungerar. Det gör den. Vi har en nedgång av trafiko- lyckorna, ungefär på samma sätt som självmorden. Men jag tycker att det blir lite väl enkelt. Människor är människor och bilar är bilar. Det är mycket mer komplicerat att hjälpa en människa ur en oerhört svår livssituation och att försöka rädda henne tillbaka till ett liv med gott självförtroende än det egentligen är att göra insatser för att röja undan några träd längs vägarna, bygga om vägarna och se till att alla sitter med bälten. Det är mycket, mycket svårare. Jag tyck- er inte att Yvonne Andersson ska använda den jämfö- relsen så enkelt därför att den reducerar komplexite- ten i det självmordspreventiva arbetet. Jag har sagt att det finns ett nationellt program för utveckling av självmordsprevention i botten. Vi har ett nationellt centrum som arbetar. Jag har försökt redovisa en del av de insatser som görs. Jag delar naturligtvis Yvonne Anderssons uppfattning att det bästa är att skapa ett samhällsklimat som är mer varmt än det kanske har varit. Det bästa är om vi alla delar visionen om ett samhälle där man möter en främling på gatan med ett leende. Det är egentligen ett sådant samhällsklimat som man vill ha. Det är naturligtvis den stora visionen. Men i arbetet för det finns ju tusentals små kon- kreta vardagsåtgärder som vi måste vidta. Det innebär på skolans område att vi ger mer uppmärksamhet åt de barn som kanske håller på att tappa självförtroen- det, som det inte går så bra för, inte minst de barn som också blir mobbade och utsatta för andra barns våld, hot och kränkningar. Det är också ofta en orsak till självmord. Jag tycker inte heller att vi ska glömma bort de äldre i den här diskussionen. Det är faktiskt bland de äldsta, företrädesvis männen över 65 år, som själv- mordsfrekvensen är högst. Även om vi har sett en nedgång i alla grupper och en kraftig nedgång när det gäller de allra äldsta är det fortfarande ett väldigt stort problem. Det är alltså äldre människor som har tappat tron på sitt eget liv. Jag tror att det finns väldigt stora insatser att göra inom äldreomsorgen, men också inom ramen för de ideella organisationer som finns, pensionärsorganisa- tionerna exempelvis, som kan försöka bryta ensam- heten för de äldsta. I det arbete som vi kan göra poli- tiskt, skapa förutsättningar i äldreomsorgen och i samarbete med pensionärsorganisationerna, tror jag att det faktiskt finns ganska mycket att vinna. Jag tror att Yvonne Andersson och jag är överens om hur pass viktigt detta område är och att vi ska göra allt vi kan för att se till att den positiva utveckling som det trots allt är, en fortsatt minskning av självmord, inte bryts. Men jag tror inte att det är så enkelt som att bara göra en enkel jämförelse med trafiken. Det bär inte.
Anf. 119 YVONNE ANDERSSON (kd): Fru talman! Jag vill naturligtvis tala om att alla bilder haltar, och det vet ministern mycket väl. Men att i det här fallet säga att bilden är så enkel att man inte ska använda den. Jag använde bilden i ett avseende. Det var för att visa vad vi som politiker och stat satsar för att rädda människoliv. Det var en summa inbetalade skatte- pengar. Det är konkret och bra. Det kan man ha. Jag överförde det för att tala om hur mycket av pengarna vi använde för att rädda andra liv. Det var enbart i den bemärkelsen. Och jag tycker att det nästan hellre borde vara lite genant för ministern att inse att just de enkla problemen kan vi satsa mycket pengar på därför att de är enklare att lösa. Jag skulle kunna se det tvärtom. Jag skulle nämli- gen kunna se att vi borde satsa ännu mer just därför att de andra problemen är så oerhört komplexa. Jag vill verkligen inte missa att de äldre, de yngre och de medelålders, alla vi, har rätt till en livslust och ett samhälle med förutsättningar att leva i, där vi upple- ver livet som meningsfullt. Då tror jag att vi måste ta ett steg ytterligare och inse att människan har grund- läggande behov och behöver den välfärd som består i rent materiella och grundläggande behov men också närheten och kontakter med andra, någon typ av and- liga och själsliga behov som vi behöver tillskapa för att man ska känna den här lusten. Därför skulle jag som en sista del vilja uppmärk- samma på att varken SPES eller det nationella centret har fått pengar för den nationella kampanj man gärna ville ha för att man skulle välja livet. Därför kanske det ändå kan vara en början att man får en liten sum- ma pengar i förhållande till andra pengar som vi har talat om för att bedriva en kampanj för att uppmärk- samma livets möjligheter och livslusten.
Anf. 120 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Jag tror att vi i grunden har samma ambitionsnivå. Men Yvonne Andersson tecknar en lite mörkare bild av utvecklingen än jag och också en mörkare bild av vad vi faktiskt gör. Man kan inte bara enkelt jämföra trafiken med det självmordspreventiva arbetet och säga: Titta så mycket vi satsar på trafiken och så lite på själv- mordsprevention. Frågan om självmordsprevention är ju mycket större än så. Den handlar också till stor del om de insatser som vi gör för att stärka den generella välfär- den i Sverige och de insatser som vi gör i förhållande till äldreomsorgen, som jag nämnde tidigare, de insat- ser som vi gör i barnomsorgen och i skolan. Det måste man också ta med. Om man ska göra en eko- nomisk jämförelse måste man också ta med det på pluskontot. Yvonne Andersson säger att vi måste ha ett pro- gram som ska antas av riksdagen. Jag säger att vi har ett program och att vi har ett arbete som pågår. Vi har dessutom goda resultat. Det enda konkreta förslaget från Yvonne Andersson utöver detta är att hon säger att vi måste ha en kampanj för livslust. Jag är inte riktigt säker på att man kampanja sig fram till resultat på detta område. Jag tror att det krävs lite mer hand- fasta åtgärder i fråga om detta. Jag vill hellre säga följande: Låt oss använda de pengar som vi har för att stärka skolan, barnomsor- gen, sjukvården, psykiatrin och så vidare för att på det sättet förebygga självmord. Självmord är det mest privata beslut som någon människa över huvud taget kan fatta. Det innebär också att vi måste försöka nå in i denna privata sfär. Det gör man inte med kampanjer. Det gör man med samtal människor emellan. Och det som jag hänvisade till tidigare om strategin i skolan tror jag faktiskt är betydligt mer framgångsrikt.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på interpellation 2002/03:290 om smittskyddslagen
Anf. 121 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Martin Andreasson har frågat mig om jag avser att verka för att smittskyddslagens bestäm- melser om tvångsisolering bringas i samklang med internationella människorättskonventioner och re- kommendationer på området. Frågan om förhållandet mellan internationella människorättskonventioner och bestämmelserna om tvångsisolering enligt smittskyddslagen finns be- handlad i den lagrådsremiss om en ny smittskyddslag som regeringen förra veckan fattade beslut om att överlämna till Lagrådet. I nuläget vill jag självfallet inte föregripa Lagrå- dets behandling av denna remiss. Mot bakgrund av de frågor som Martin Andreasson tar upp vill jag ändå passa på att lämna en redogörelse för regeringens ställningstaganden i lagrådsremissen. Regeringens slutliga förslag beträffande en ny smittskyddslag kommer att återfinnas i den proposition som rege- ringen har för avsikt att lägga fram för riksdagen under innevarande år. Syftet med smittskyddslagens bestämmelser är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot sprid- ning av smittsamma sjukdomar. Flertalet av de åtgär- der som vidtas för att förebygga smittspridning sker i frivillig form. Åtgärder mot den enskildes vilja, till exempel tvångsundersökning och tvångsisolering, får enligt smittskyddslagen endast äga rum i vissa sär- skilda fall då det finns ett omedelbart behov av åtgär- der för att skydda andra. Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe- terna medger tvångsåtgärder i vissa fall till skydd mot smittsamma sjukdomar. Enligt den nuvarande smitt- skyddslagen får tvångsisolering pågå under högst tre månader med en möjlighet till förlängning med högst sex månader åt gången. Beslut om isolering och fort- satt isolering fattas av domstol. Vid varje prövnings- tillfälle bedömer domstolen om skäl för isolering finns. Så fort det inte längre finns skäl för tvångsiso- lering ska den upphöra och smittskyddsläkaren är skyldig att ofördröjligen pröva frågan om tvångsisole- ringens upphörande när den isolerade begär det. Om smittskyddsläkaren avslår begäran om tvångsisole- ringens upphörande kan den isolerade överklaga detta beslut till domstol. De nuvarande bestämmelserna har tillämpats re- striktivt och har i huvudsak fungerat väl. Smittbäraren erbjuds adekvat vård och ett gott omhändertagande under isoleringstiden. Insatser vidtas för att påverka den smittades beteende så att isolering inte längre ska vara nödvändig. Trots detta kvarstår i vissa fall skälen för isolering även efter sex månader. Det kan vara fall då en person fortsatt saknar insikt om sitt smittfarliga beteende beroende på psykisk störning eller miss- bruk. Jag håller därför inte med Martin Andreasson om att bestämmelserna om tvångsåtgärder enligt smitt- skyddslagen skulle strida mot internationella män- niskorättskonventioner. Jag anser inte att det allmän- na skyddsintresset automatiskt ska få stå tillbaka bara för att en isoleringstid om sex månader uppnåtts. I fall där fortsatt smittspridning befaras kan fortsatt isole- ring behövas. Jag är därför inte beredd att föreslå en bortre tidsgräns för isoleringen. Det skulle minska samhällets möjligheter att skydda människor från individer som avsiktligt eller av oaktsamhet sprider farliga sjukdomar. De rekvisit som föreslagits i lagrådsremissen in- nebär att förutsättningarna för bland annat isolering mot den enskildes vilja ytterligare begränsas i för- hållande till nuvarande regler. Detta tillsammans med övriga rättssäkerhetsgarantier samt en regel om att beslut om tvångsundersökning ska fattas av domstol gör att jag anser att den föreslagna regleringen av tvångsåtgärder får anses vara förenlig med konven- tionen. I sammanhanget vill jag också peka på försla- gen i lagrådsremissen om att en sakkunnig ska höras vid den muntliga förhandlingen och om att en stöd- person ska utses för den som isolerats.
Anf. 122 MARTIN ANDREASSON (fp): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Låt mig göra en sak fullkomligt tydlig redan från början. Denna debatt handlar inte om huruvida smitt- skyddslagen ska innehålla bestämmelser om tvångs- åtgärder eller inte. Det är självklart att den offentliga makten i vissa fall måste ha möjligheter att tillgripa åtgärder mot den enskildes vilja om man därigenom hindrar att smittsamma sjukdomar sprids i befolk- ningen. Debatten handlar inte heller om huruvida tvångsisolering alls bör finnas kvar som en yttersta åtgärd eller inte. Debatten handlar om huruvida be- stämmelserna om tvångsisolering som de är utforma- de, är tänkta att vara utformade och i förhållande till hur de har tillämpats kan kombineras med respekt för människorättskonventionerna. Här finns nämligen en balanspunkt mellan den enskildes rätt till integritet och skydd för sitt privatliv och de tvångsåtgärder som kan vara nödvändiga. Fru talman! Fram till mitten av 1980-talet var tvångsisolering enligt smittskyddslagen en ytterst sällsynt åtgärd. Att frågan har blivit en fråga som har diskuterats politiskt under lång tid och där Sverige har rönt internationell uppmärksamhet för sin mycket, i förhållande till andra länders, speciella lagstiftning är att vi sedan mitten och slutet av 1980-talet har isolerat ett förhållandevis stort antal hivsmittade per- soner, trots att hiv inte är en sjukdom som sprids genom sociala kontakter. Regeringen skriver i sin lagrådsremiss att ett grundläggande krav som måste beaktas vid bedöm- ningen av åtgärder, oavsett om de bygger på frivillig- het eller ej, är att åtgärderna är motiverade utifrån en epidemiologisk bedömning. Man talar också om att det naturligtvis måste finnas en proportionalitet i förhållande till de effekter som man kan uppnå. Hur har då isoleringen av hivpositiva fungerat? Ser man till den mycket omfattande utredning som Smittskyddskommittén gjorde kan man se att isole- ringen knappast har någon effekt på utvecklingen av hivepidemin som den förlöpte i vårt land. Det beror inte på att det skulle vara ointressant att förebygga hiv, tvärtom, utan det beror på att hiv är en sjukdom som sprids på annat sätt än genom sociala kontakter. Men låt oss för argumentets skull anta att tvångsi- solering även vid hivinfektion är nödvändig av epi- demiologiska skäl. Då är frågan varför man inte kan gå på Smittskyddskommitténs förslag om att det räcker med sex månader. Det är trots allt så att de flesta som blir isolerade blir isolerade under ungefär den tiden. Statsrådet säger att det efter sex månader kan kvarstå vissa skäl. Men någonstans blir det - det måste väl statsrådet se - ett stort problem om isole- ringen förlängs med sexmånadersperiod efter sexmå- nadersperiod och i praktiken under obestämd tid. Det finns exempel på att personer har varit isolerade un- der sju års tid. I parlamentarisk enighet pekar kommittén i sitt arbete på att man då närmar sig ett frihetsberövande i syfte att förebygga brottslig gärning, vilket inte är tillåtet enligt Europakonventionens artikel 5. Statsrådet säger att det kan behövas tvångsåtgär- der om en person beroende på psykisk störning eller missbruk saknar insikt om sitt smittfarliga beteende. Ja, men för detta har vi andra lagar. Om en person avsiktligt eller av oaktsamhet sprider farliga sjukdo- mar gäller brottsbalkens bestämmelser. För övrigt vill statsrådet komplettera de bestämmelserna. Det finns många saker att återkomma till i sammanhanget. Avslutningsvis, fru talman, vill jag fråga statsrå- det om något som han inte alls har utvecklat i sitt svar: Vad är det som föranleder statsrådet att vad gäller förhållandet mellan smittskyddslagen och människorättskonventionerna göra en annan bedöm- ning än den parlamentariska utredningen, som ju pekar på problem i förhållande till lagstiftningen och konventionerna?
Anf. 123 TASSO STAFILIDIS (v): Fru talman! Först och främst vill jag klargöra att Vänsterpartiet inte har ställt sig bakom lagrådsremis- sen till Lagrådet. Inte heller står jag bakom statsrådet Morgan Johanssons och regeringens förslag till Lag- rådet. Den oerhört intressanta fråga som Martin Andre- asson har ställt och som Morgan Johansson i sitt svar inte har lyckats besvara gäller just varför Sverige egentligen inte har anslutit sig till Europarådskon- ventionen om vård av hiv- och aidssjuka. I dag är Sverige, vid sidan av Kuba och USA, nästan det enda landet i världen som har en mycket hård lagstiftning i det här avseendet. Till och med Kuba har nu bestämt sig för att lätta på den lagstift- ning man har. Man tycker att den inte är tillräckligt hivpreventiv. Tvärtom anses den motverka det arbe- tet. Vad jag måste kommentera i det svar som Morgan Johansson valt att lämna här är hans hänvisning till att en person fortsatt kan sakna insikt om sitt smitt- farliga beteende beroende på psykisk störning och missbruk. Jag hoppas att statsrådet har hört talas om den lagstiftning vi har, nämligen lagen om vård av psykiskt sjuka och lagen om vård av missbrukare. Vad menar statsrådet att de lagarna ska användas till? Inte heller jag kan låta bli att reagera på statsrå- dets attityd i frågan. Statsrådet verkar vara oerhört stolt över att lägga fram det här enligt min mening mycket dåliga förslaget. Men jag kan inte förstå var- för statsrådet är så oerhört stolt över en vad gäller sjuka människors integritet så ingripande lagstiftning som det här förslaget faktiskt innebär. Att staten på förhand ska kunna tvångsisolera människor grundat enbart på misstanken att de kom- mer att bryta mot föreskrifter som den behandlande läkaren ger tycker jag är oerhört anmärkningsvärt. Och hur ser statsrådet på det hivpreventiva arbete som utförs av frivilligorganisationerna? Enligt svaret och enligt hela lagrådsremissen och det kommande lagförslaget slår statsrådet undan be- nen för det värdefulla arbete som frivilligorganisatio- nerna genom åren har utfört och som de fortfarande utför. Resultaten - det rör sig om många års erfaren- het - och det faktum att vi i Sverige har en så låg siffra vad gäller antalet smittade visar att det inte är de regler som nu införs i och med den nya smitt- skyddslagen som minskar hivsmittan. Tvärtom hand- lar det till exempel om de föreskrifter som finns i form av . - jag tappade bort det ord jag tänkte på, så jag får återkomma senare till den saken. I samband med tidigare interpellation om själv- mord sade statsrådet att det är viktigt att bryta ensam- heten. Jag kan därför inte låta bli att fråga om den här lagstiftningen kommer att innebära att ensamheten bland de hivsmittade bryts.
Anf. 124 BÖRJE VESTLUND (s): Fru talman! Inledningsvis skulle jag vilja göra en personlig reflexion. Jag var med i samband med att hivsmittan kom till Sverige. Jag deltog i det aktiva arbetet då och kunde också konstatera den skräck som då infann sig bland landets politiker och som då ge- nomsyrade hela det lagstiftningsarbete som ledde fram till den mycket olyckliga lagstiftning som vi ända sedan dess haft på smittskyddets område. Vi har aktivt arbetat på att bli av med den här lagstiftningen. Men vad händer? Jag tycker att Martin Andreasson på ett väldigt korrekt sätt har återgett erfarenheterna från de aktu- ella årtiondena liksom fakta kring tvångslagstiftning- en om hiv och aids. Det tråkiga är att statsrådet inte behagar besvara de frågor och bemöta de synpunkter som anknyter till det som Martin Andreasson anför. Jag vill också hävda att alla åren av hivpreventivt arbete och de erfarenheterna ger vid handen att vi har totalt 4 000 smittade i landet. Förra året hade vi 287 nysmittade. Endast 30 % - ungefär 92 eller 93, bero- ende på hur man avrundar - hade smittats i Sverige. Övriga hade smittats utomlands på olika sätt. Vid ett ännu djupare studium av siffrorna kan det konstateras att de här människorna i väldigt många fall var smittade av personer som själva inte visste om att de var smittade. Martin Andreasson hänvisar i sin interpellation till den statliga utredning som tillsatts av regeringen - Modell för spridning av hiv. Utredningen konstaterar att "tvångsisoleringen saknat betydelse för det faktum att Sverige varit relativt lindrigt drabbat av hivepide- min". Enligt statsrådets ställningstagande saknar detta nästan betydelse för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Huvudanslaget i interpellationen handlar om hur statsrådet ställer sig till vård av aidssjuka i förhållan- de till internationella konventioner. Statsrådet svarar att han inte kan se ett sådant samband. I varje fall delar han inte interpellantens uppfattning - detta trots att det redovisas att det faktiskt finns fällande domar i Europadomstolen. Såvitt jag vet och utifrån min erfa- renhet av politiken i Sverige brukar vi i Sverige vara oerhört ödmjuka inför internationella konventioner, inte minst sedan dom har fallit. Man brukar rätta sig efter det. En rent allmänpolitisk reflexion är att statsrådet i sin iver att ändra smittskyddslagen faktiskt underkän- ner den lagstiftning vi har i fråga om missbrukare och psykiskt sjuka. Enligt statsrådets svar är skälet till att man har kvar tvångslagstiftningen just att missbrukare och psykiskt sjuka som hivsmittats kan vara en fara för andra. Men enligt min ringa kunskap om området - det måste jag erkänna - är det väl just sådana skäl som motiverar tillämpning av tvångslagar på just missbrukare och psykiskt sjuka. Slutligen, fru talman, vill jag fråga varför statsrå- det inte vill respektera de rekommendationer för aidssjuka som vi har i Sverige.
Anf. 125 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Det låter på ledamöterna nästan som att vi skulle införa nya regler, som att det är ett nytt starkt restriktivt förslag som vi nu lägger fram. Så är det inte. Det är i huvudsak samma regler som de som gäller i dag och som har gällt under väldigt lång tid. Med de nya reglerna går vi egentligen ledamöterna till mötes. Vi stärker rättssäkerheten genom att vi inför en ordning med en stödperson och också en sakkunnig i domstolsförhandlingarna. Jag tycker att det är ganska viktigt att göra. Vi från vår sida ser också den problematik som ni ser. Jag vill ändå göra en sak väldigt klar. Europakon- ventionen handlar om mänskliga rättigheter, och det är det som ni bygger upp er argumentation kring. Men det är ingen mänsklig rättighet att utsätta andra för fara. Det är faktiskt inte det. Angående dem som blir utsatta för en tvångsinsats av det här slaget finns en väl dokumenterad historia av att de inte respekte- rar de förhållningsregler som finns och som de har fått av den behandlande läkaren eller smittskyddslä- karen. Det är ingen mänsklig rättighet att utsätta and- ra människor för fara. När ledamöterna talar om mänskliga rättigheter tycker jag att de bör fundera över om det inte finns mänskliga skyldigheter. Är det inte en skyldighet för mig, om jag bär på en svår sjukdom, att vidta alla de åtgärder som finns för att försöka se till att den sjukdomen inte sprids vidare till andra? Det är väl ett slags moralisk förhållning som man ändå måste ha. Martin Andreasson sade att det är ett stort antal människor som har blivit isolerade. Under tioårsperi- oden 1988-1997 var det 65 personer. Vi har i dagslä- get en person som är isolerad. Alltså något enstaka fall under en väldigt lång tid, men genomsnittstiden för isolering var lite drygt två och ett halvt år. Den tiden kan man använda för att försöka motivera män- niskor - med stöd och behandling, med stöd och hjälp, med insikt om den problematik man har - till att inte medverka till att sprida en farlig sjukdom vidare. Det är starkt och ganska rätt tänkt. Jag delar uppfattningen om att det i slutet av 80- talet infann sig en skräckslagenhet i det svenska sam- hället kring hivfrågorna som sådana. Det var bland annat därför som bastuklubbslagen infördes. Vi är beredda nu att komma med ett förslag om att häva bastuklubbslagen. Vi har tagit Smittskyddskommit- téns bedömning på allvar, nämligen att den inte har haft någon som helst betydelse för smittspridning vidare. Därför är vi beredda att häva den. Men i det här fallet glider ni lite på argumentatio- nen. Ni säger att det i det stora hela inte har haft nå- gon betydelse för smittspridningen i landet. Men det hjälper inte den som har blivit smittad av någon som inte tar förhållningsreglerna på allvar. För den som har blivit smittad är det väldigt konkret att samhället här kunde ha gjort någonting, men det gjorde man inte därför att de samhälleliga insatser som man tidi- gare gjorde har tagits bort för att gå er till mötes. Jag tycker ni ska fundera över om ni vill ta ansvar för en situation där människor avsiktligen eller av oaktsamhet sprider farliga sjukdomar vidare, om det egentligen är på den sidan som ni vill stå i den här diskussionen.
Anf. 126 MARTIN ANDREASSON (fp): Fru talman! I statsrådets svar finns en kluvenhet som jag tycker tyder på dåligt samvete. Å ena sidan säger Morgan Johansson att bestämmelsen om tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen inte strider mot internationella människorättskonventioner. Å andra sidan uppger han i nästa andetag att regeringen i lagrådsremissen tänker begränsa förutsättningarna för tvångsåtgärder ytterligare samt införa nya rättssä- kerhetsgarantier. Detta sammantaget gör att han anser att den nya föreslagna regleringen om tvångsåtgärder är förenlig med Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Morgan Johansson kommer tillbaka till den frågan nu under debatten. Om redan dagens regelverk är oproblematiskt i förhållande till Europakonventionen borde regeringen i sina motiv för de föreslagna förändringarna inte anföra att man därigenom uppnår en förenlighet med konventionen. Därefter går Morgan Johansson in på ett resone- mang om att man skulle tycka att det var en mänsklig rättighet att utsätta andra för fara, att tvångsisolering handlar om att det är en moralisk skyldighet att vidta de åtgärder som behövs. Jag tänker inte för egen del kommentera de påstå- endena, och mitt ställningstagande framgår tydligt av min interpellation som jag har inlämnat. Men Morgan Johansson borde kanske vara lite försiktig med, låt oss kalla det för, torgmötesretoriken när det är så att Sverige är förhållandevis ensamt i världen om att ha denna form av lagstiftning som möjliggör tvångsiso- lering på obegränsad tid av hivpositiva på grund av att man bedömer att det finns en möjlighet att de i framtiden kommer att utsätta andra för smittfara. Det kanske finns en anledning, till exempel att Euro- parådsministerkommittén i sina rekommendationer angående vård och behandling av hivpositiva och aidssjuka uttryckligen tar avstånd från en sådan regle- ring. Men låt oss för argumentets skull anta att det i vissa mycket speciella undantagssituationer är nöd- vändigt från samhällets sida att som en sista åtgärd, när allt annat är uttömt, kunna isolera en hivpositiv person för att andra inte ska utsättas för smittfara. Regeringen skriver i sin lagrådsremiss, och det står också i den nuvarande lagen, att det ska finnas en påtaglig fara för att smitta andra. Det handlar också om att det ska vara en viss nödsituation i och med att man tillgriper så ytterligt ingripande tvångsåtgärder. Då är frågan: Någonstans måste denna akuta nödsituation övergå i en mer långsiktig situation? Det kan inte finnas en akut nödsituation år ut och år in. Man kan inte med hänsyn till en akut överhängande fara hålla en person isolerad i sju års tid därför att man tror att han i framtiden kommer att utsätta andra för smittfara. Återigen: Den som utsätter andra för fara att smittas av en mycket allvarlig sjukdom kan dömas enligt brottsbalken, kan dömas med regeringens för- slag och enligt en straffbestämmelse i smittskyddsla- gen. Det finns andra regler som är tillämpbara på missbrukare, det finns andra regler som är tillämpbara på psykiskt sjuka. Vad är det som gör att denna regle- ring med obegränsad tvångsisolering är nödvändig i smittskyddslagen för hivpositiva?
Anf. 127 TASSO STAFILIDIS (v): Fru talman! Det är mycket intressant att få höra svaret från statsrådet på den fråga som Martin Andre- asson just ställde. Jag kan inte låta bli att reagera över statsrådets formuleringar. Vad är det för bild statsrådet lämnar? Vad är det för syn på hivsmittade som statsrådet läm- nar när han säger: Det är väl ingen mänsklig rättighet att smitta andra. Det är en moralisk fråga. Att över huvud taget ta upp en sådan sak i den här debatten är oerhört pinsamt. Jag skulle också vilja veta vad det är som har gjort att statsrådet har valt helt andra majoritetsförhållan- den i just den här frågan. Varken Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet eller Centerpartiet verkar stå bakom det här förslaget. Statsrådet och den socialdemokratiska regeringen har såvitt jag förstår i det här fallet valt att samarbeta med Kristdemokraterna och Moderaterna för att upp- nå majoritet i riksdagen i den här frågan. Jag undrar om statsrådet har lust att kommentera det. Statsrådet undrade om vi tar ansvar för en situa- tion där människor blir smittade avsiktligt eller av oaktsamhet. Jag tror att statsrådet helt och hållet har missuppfattat vårt och våra partiers engagemang i den här frågan. Det är ju inte det frågan handlar om, utan den handlar om hur man ska få en effektiv hivpre- vention och hur man ska skydda människor från att hamna på Gula villan. Jag vet inte om statsrådet själv hann besöka Gula villan när det var som mest intagna där.
Anf. 128 BÖRJE VESTLUND (s): Fru talman! Är det en mänsklig rättighet att ut- sätta andra för smitta? Det där är en typ av gaturetorik som knappast hör hemma i den här salen. Men för all del, vill man ha den retoriken kan man få den. Det är självklart inte en rättighet att smitta andra. Men jag tycker att statsrådet ska gå tillbaka och titta på statistiken. Hur ser det ut i Konungariket Sve- rige? Vilka har blivit smittade och av vilka? Genom- syra dessa siffror och se på hur det ser ut, så kan vi gärna ta en debatt sedan om vilka som har utsatt and- ra för smitta! De människor som har blivit smittade i Sverige har inte i speciellt stor utsträckning aktivt utsatt andra för smitta, det är inte det debatten handlar om. Den här debatten handlar om någonting mycket viktigare, nämligen hur Konungariket Sverige och socialdemokratin, som är ett statsbärande parti och står för en viss grund i sin ideologi, kunna hävda att man ska ha en tvångslagstiftning för människor som har drabbats av en sjukdom. Fakta säger ju att dessa människor i de allra flesta fall tar sitt ansvar. I sitt svar på den här interpellationen anför stats- rådet att det här handlar om människor som på grund av missbruk eller psykisk sjukdom inte följer regler- na. Det är för mig en gåta hur man kan strunta i inter- nationella konventioner och tro att man enbart genom en restriktiv linje kan komma till rätta med en stor epidemi. Jag förstår inte hur man kan ha den inställ- ningen med tanke på det internationella perspektiv som vi har i Sverige.
Anf. 129 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Ni försöker att göra det här till en väldigt omfattande verksamhet. Det är ca 5 000 män- niskor som har smittats av hiv genom åren. Av dessa har, enligt den kartläggning som man gjorde av tio- årsperioden mellan 1988 och 1997, 65 personer isole- rats. Det var väl dokumenterat att dessa människor inte respekterade de förhållningsregler som hade utfärdats. Ni säger: Släpp ut dem efter sex månader! Jag sä- ger: Det är inte säkert att de respekterar förhållnings- reglerna efter sex månader. Det är därför som man måste ha möjlighet till en förlängning. Enligt dagens ordning görs det domstolsprövning- ar, först efter tre månader och sedan var sjätte månad. Man måste varje gång ansöka om en förlängning. Det är naturligtvis inte lätt att fatta dessa beslut. Samtidigt är det klart att det vore oerhört svårt att låta dessa personer gå efter sex månader, även om det är väl dokumenterat att de kanske kommer att sprida smit- tan vidare, därför att de inte har den insikten och inte tar det ansvaret. Ni säger: Kan vi inte använda oss av annan lag- stiftning, till exempel brottsbalken? Vad ni egentligen säger med det är att ni i stället vill sätta dessa männi- skor i fängelse. Det är ju det man gör när man dömer enligt brottsbalken. Sätt dem i fängelse! Ja, men då sitter de i fängelse kanske under några månader eller under ett år, och vad gör vi sedan om de fortfarande saknar insikt? Det är ju inte en lösning på problemet. Sedan säger ni: Använd LVM, lagen om vård av missbrukare! Det är jag som har ansvar för lagen om vård av missbrukare. Jag vet hur den fungerar. I den finns en tidsgräns på sex månader. Inte heller LVM löser problematiken. Så säger ni: Använd LPT, lagen om psykisk tvångsvård! Det är ju inte heller någon lösning. Det skulle inte fungera, eftersom inte heller den lagstift- ningen innehåller någon tidsgräns. Då skulle det fun- gera ungefär som det gör med den lag som tillämpas i dag när det gäller isolering. Det är väldigt klart och tydligt att det i dag inte finns något utslag i Europadomstolen om att svensk lagstiftning skulle strida mot Europakonventionen. Ni försöker att skapa den bilden, men det finns inte nå- got sådan utslag. Det finns skäl för det argument som jag hade från början, nämligen att Europakonventionen värnar om de mänskliga rättigheterna. Det är ingen mänsklig rättighet att avsiktligt eller av oaktsamhet utsätta andra människor för smittfara. Det är precis den tolk- ningen av Europakonventionen som man ska göra. Vidare säger ni: Varför går vi inte vidare? Varför står vi fast vid dagens ordning? Varför sätter vi inte den gräns som Smittskyddskommittén föreslog? Ja, det beror bland annat på att jag som ansvarigt statsråd inte bara ska ta hänsyn till det som föreslås av kom- mittéer, utan jag ska också ta hänsyn till det som remissinstanserna har sagt. På Socialstyrelsen har man varit väldigt tydlig och sagt att en sådan tidsgräns skulle innebära stora ris- ker. Länsrätten i Stockholms län som är den domstol som prövar dessa fall har avstyrkt förslaget. Andra tunga remissinstanser - till exempel Domarförbundet - har också varit väldigt kritiska till detta. Jag måste väga dessa synpunkter mot varandra. Efter en samlad bedömning anser jag att vi måste ha kvar den möjlighet som i dag finns att ha en längre tids isolering än sex månader för de allra svåraste fallen.
Anf. 130 MARTIN ANDREASSON (fp): Fru talman! Till att börja med tycker jag att det är mycket tråkigt att statsrådet fortsätter sin torgmötes- retorik när han säger att det här handlar om att den som vill sätta en tidsgräns för tvångsisoleringen vill släppa ut dem efter sex månader. Det framgår klart och tydligt att vad det handlar om är att smitt- skyddslagen tillåter tvångsåtgärder som är till för att i en akut situation bildligt talat hålla fast en person som är på väg att sprida smitta till sin omgivning. Någon- stans måste denna akuta situation övergå i andra och mer långtgående åtgärder. Statsrådet raljerar om att LPT, lagen om psykisk tvångsvård, inte skulle lösa vårt problem, som han uttrycker det. De andra debattörerna får uttala sig själva, men jag kan säga att om en person på grund av psykisk sjukdom inte kan ansvara för sitt beteende och därmed utsätter andra för smittfara, ja, då är det just den psykiska sjukdomen som är anledningen till att samhället ska tillgripa tvångsåtgärder, inte själva infektionen som sådan. Samma sak är det vad gäller den som på grund av missbruk inte kan ta ansvar för sitt beteende. Sedan säger statsrådet att Sverige inte har blivit fällt i Europadomstolen för tvångsisoleringen, och jag hoppas verkligen att det inte bara är det argumentet som statsrådet tänker använda om regeringen väljer att stå kvar vid det här förslaget. Statsrådet känner mycket väl till att de enda som får väcka mål i Euro- padomstolen är de personer som själva anser att de blivit utsatta för kränkningar av sina mänskliga rät- tigheter eller deras ombud. Jag tycker att det är något cyniskt ifall statsrådet menar att det ska vara dessa 65 personers egen sak att få saken prövad. Konventionerna avslutningsvis, fru talman, är ju inte enbart till för att länderna ska justera sina lagar först när de har blivit fällda. Konventionerna är till för att länderna på förhand ska kunna gå igenom sina lagar och sina föreslagna lagar och på det sättet sä- kerställa en garanti för de mänskliga fri- och rättig- heterna.
Anf. 131 Statsrådet MORGAN JOHANS- SON (s): Fru talman! Säkert finns det i de här fallen ibland en psykisk störning i botten. Självklart kan det vara så. Det visar också den utvärdering som har gjorts. Men det är ju ingen lösning att säga, om jag förstår Martin Andreasson rätt, att då spärrar vi in dem enligt LPT i stället på obegränsad tid. Skulle det vara en bättre lösning ur ett mänskligt rättighetsperspektiv än den lösning som vi har i dag? Med den lösningen känns det som att argumentet om mänskliga rättighe- ter inte bär riktigt. Jag har kommenterat det som sagts om den övriga lagstiftningen, LVM och brottsbalken, och det fungerar inte heller. Jag förstår att det här naturligtvis är en laddad frå- ga, därför att den handlar om väldigt svåra övervä- ganden. Jag som statsråd kan inte bara med automatik godkänna och gå vidare med ett förslag som jag kän- ner och vet och som också remissinstanserna har påtalat skulle innebära att andra människor skulle utsättas för väldigt stora faror. Vi har haft den här möjligheten till isolering under lång tid. Vi har använt den ytterst restriktivt, i 65 fall. Jag tror att ni borde fundera över vad som hade hänt om de här 65 personerna inte hade isolerats och hade fått lov att fortsätta att sprida vidare en farlig sjukdom till andra människor. Samhället måste ha möjligheter att begränsa verkningsgraden för de människor som inte accepterar och håller sig till de förhållningsregler som vi har. Jag tycker att det, i enlighet också med vad Soci- alstyrelsen har sagt i sitt remissyttrande, skulle vara förenat med väldigt stora risker att sätta en tidsgräns vid sex månader. Då tror jag att vi inom en väldigt snar framtid skulle ställas inför stora problem, därför att vid det första tillfälle som någon skulle smittas skulle man naturligtvis vända sig till oss och säga: Det är ert fel. Och man skulle också ha rätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 2002/03:273 om folkbildning och integration
Anf. 132 Statsrådet LENA HALLEN- GREN (s): Fru talman! Lars Ångström har frågat om jag har följt upp huruvida Folkbildningsrådet på ett tillfreds- ställande sätt redovisat hur fördelningen av det statli- ga anslaget till folkbildningen anpassats till den ut- veckling som sker inom folkbildningen och samhäl- let, om jag gjort bedömningen att det är rimligt att nya verksamheter i praktiken är förhindrade att er- hålla statligt folkbildningsstöd, om jag avser att följa upp hur Folkbildningsrådets fördelning av statsbidra- get anpassas till utvecklingen inom folkbildningen och samhället samt om jag kommer att verka för att folkbildningen har en roll att spela i integrationen av invandrare i samhället. Ansvarsfördelningen mellan staten och folkbild- ningen lades fast år 1991. Staten lägger fast syften med det statliga bidraget, medan folkbildningen själv fastställer målen för verksamheten. Ansvarsfördel- ningen ger folkbildningen ett långtgående mandat att själv, genom Folkbildningsrådet, avgöra hur statens bidrag ska användas och fastställa kriterier för fördel- ningen mellan folkbildningens olika aktörer. Denna av riksdagen fastställda ordning lägger ett stort ansvar på Folkbildningsrådet att anpassa sin medelsfördelning till föränderliga behov inom folk- bildningen och i samhället. Det åligger rådet ensamt att avväga balansen mellan å ena sidan kraven på kontinuitet och stabilitet i bidragsgivningen och å andra sidan behovet av flexibilitet för att möta nya behov. Staten å sin sida prövar återkommande, på grundval av statliga utvärderingar, om statens syften med statsbidraget kan anses ha uppnåtts. Den första statliga utvärderingen avslutades år 1996 och resulterade i 1998 års folkbildningsproposi- tion. Regeringen tillkallade hösten 2001 en särskild utredare för att genomföra den andra statliga utvärde- ringen (SUFO 2). Denna ska redovisas i mars 2004. Jag räknar med att regeringen därefter kommer att redovisa sin bedömning av i vad mån statens syften med bidraget till folkbildningen uppnåtts under den senaste femårsperioden. I avvaktan på detta är jag inte beredd att ta ställning till Folkbildningsrådets bedöm- ningar eller ställningstaganden. Folkbildningen spelar en viktig roll för att ge en- skilda människor möjlighet till kunskap, personlig utveckling och kulturupplevelser. Den skapar mötes- platser som är nödvändiga för att öka delaktigheten i samhället och därigenom stärka demokratin. Den bidrar till att motverka diskriminering, främlingsfi- entlighet och rasism. Den stöder integrationen av invandrarna i det svenska samhället genom att verka oberoende av etniska, religiösa och sociala gränser. Detta är grunden för statens bidrag till folkbildningen. Folkbildningens förmåga att tillgodose behov utanför sina traditionella och etablerade målgrupper, däri- bland invandrarna, är en av de frågor som jag vill ägna särskild uppmärksamhet i arbetet med nästa folkbildningsproposition. Med denna redovisning har jag fångat in folkbild- ningens roll i samhällslivet och samtidigt besvarat Lars Ångströms frågor.
Tredje vice talmannen konstaterade att interpel- lanten inte var närvarande i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.
18 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen
Talmannen anmälde att följande faktapromemori- or om förslag från Europeiska kommissionen inkom- mit och överlämnats till utskott: 2002/03:FPM64 Förslag till direktiv om fotgäng- arskydd vid kollision med motorfordon KOM(2003)67 till trafikutskottet 2002/03:FPM65 Integrering av EGNOS-projektet med Galileoprojektet KOM(2003)123 till trafikut- skottet 2002/03:FPM66 Ändrat förslag till direktiv om mi- niminormer för asylprocedurer KOM(2002)326 till socialförsäkringsutskottet 2002/03:FPM67 Innovationspolitiken en uppdatering av Europeiska unionens strategi KOM(2003)112 till näringsutskottet 2002/03:FPM68 Relationerna mellan gemenskapen och tredje länder inom luftfartsområdet KOM(2003)94 till trafikutskottet
19 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades Förslag 2002/03:RR14 till försvarsutskottet
Motion 2002/03:Ju10 till justitieutskottet
20 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 29 april
2002/03:314 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Mona Sahlin Ungdomars deltagande och sänkt rösträttsålder 2002/03:315 av Per Bill (m) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist Hästakuten vid Ultuna 2002/03:316 av Anne-Marie Pålsson (m) till jord- bruksminister Ann-Christin Nykvist Import av sockerhaltiga drycker 2002/03:317 av Magdalena Andersson (m) till soci- alminister Lars Engqvist Rehabilitering i särskilt boende
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 6 maj.
21 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 29 april
2002/03:851 av Heli Berg (fp) till statsrådet Ulrica Messing Blekinge kustbana 2002/03:852 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Pär Nuder Partibidrag från fackliga organisationer 2002/03:853 av Torsten Lindström (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Forskningspropositionen 2002/03:854 av Gustav Fridolin (mp) till utbild- ningsminister Thomas Östros Våld i skolan 2002/03:855 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Mona Sahlin Islamofobi 2002/03:856 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Jan O Karlsson Vattenprivatiseringar 2002/03:857 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Jan O Karlsson Vattenprivatisering i Ghana och Nicaragua
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 6 maj.
22 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 29 april
2002/03:809 av Rosita Runegrund (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Högskolan i trestad 2002/03:813 av Anne Marie Brodén (m) till social- minister Lars Engqvist Läkare och privat verksamhet 2002/03:814 av Anne Marie Brodén (m) till social- minister Lars Engqvist Hjälpmedel för hörselskadade 2002/03:816 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet Morgan Johansson Ökande konsumtion av alkoläsk 2002/03:817 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Morgan Johansson Missbruk bland unga 2002/03:818 av Carina Hägg (s) till socialminister Lars Engqvist Vården av kvinnor med klimakteriebesvär 2002/03:826 av Gabriel Romanus (fp) till statsrådet Morgan Johansson Alkoläsk 2002/03:829 av Marianne Samuelsson (mp) till stats- rådet Morgan Johansson Insatser för de glömda barnen 2002/03:834 av Carl-Axel Johansson (m) till social- minister Lars Engqvist Åldersgränserna för privat verksam sjukvårdspersonal 2002/03:839 av Annika Qarlsson (c) till statsrådet Morgan Johansson Rökfri serveringsmiljö
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 6 maj.
23 § Kammaren åtskildes kl. 21.47.
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början till ajourne- ringen kl. 16.29, av andre vice talmannen därefter till och med 13 § anf. 102 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.