Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:88 Tisdagen den 2 april
ProtokollRiksdagens protokoll 2001/02:88
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2001/02:88 Tisdagen den 2 april Kl. 14.00 - 16.30
18.00 - 21.30
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 19, 20, 21 och 22 mars. 2 § Meddelande om information från regering- en
Talmannen meddelade att onsdagen den 3 april omkring kl. 12.20 skulle statsrådet Jan O Karlsson lämna information om konferensen för utvecklingsfi- nansiering i Monterrey
3 § Meddelande om frågestund
Talmannen meddelade att vid frågestunden tors- dagen den 4 april kl. 14.00 skulle följande statsråd närvara: Statsminister Göran Persson, statsrådet Ingela Thalén, näringsminister Björn Rosengren, finansmi- nister Bosse Ringholm och justitieminister Thomas Bodström.
4 § Anmälan om fördröjda svar på interpella- tioner
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 2001/02:291
Till riksdagen Interpellation 2001/02:291 av Carina Hägg (s) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:292
Till riksdagen Interpellation 2001/02:292 av Inger René (m) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:293
Till riksdagen Interpellation 2001/02:293 av Berit Jóhannesson (v) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:294
Till riksdagen Interpellation 2001/02:294 av Margareta Viklund (kd) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:295
Till riksdagen Interpellation 2001/02:295 av Marianne Anders- son (c) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:296
Till riksdagen Interpellation 2001/02:296 av Helena Bargholtz (fp) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:297
Till riksdagen Interpellation 2001/02:297 av Ewa Larsson (mp) om säkerhetsrådets resolution 1325 Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:330
Till riksdagen Interpellation 2001/02:330 av Gunilla Wahlén (v) om Västsahara Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 23 april 2002. Skälet till dröjsmålet är utlandsresor. Stockholm den 26 mars 2002 Utrikesdepartementet Anna Lindh
Interpellation 2001/02:298
Till riksdagen Interpellation 2001/02:298 av Ulla-Britt Hagström om medicinsk forskning ur ett könsperspektiv Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 9 april 2002. Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning. Stockholm den 20 mars 2002 Utbildningsdepartementet Thomas Östros
Interpellation 2001/02:299
Till riksdagen Interpellation 2001/02:299 av Yvonne Andersson om utländska studenter Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 9 april 2002. Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning. Stockholm den 20 mars 2002 Utbildningsdepartementet Thomas Östros
Interpellation 2001/02:314
Till riksdagen Interpellation 2001/02:314 av Yvonne Andersson om kvaliteten på svensk forskning Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 9 april 2002. Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning. Stockholm den 20 mars 2002 Utbildningsdepartementet Thomas Östros
Interpellation 2001/02:315
Till riksdagen Interpellation 2001/02:315 av Gunilla Tjernberg om specialdestinerade medel till förskolan Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 9 april. Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning. Stockholm den 20 mars 2002 Utbildningsdepartementet Thomas Östros
Interpellation 2001/02:316
Till riksdagen Interpellation 2001/02:316 av Anders Sjölund om inackorderingstillägg Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 9 april 2002. Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning. Stockholm den 20 mars 2002 Utbildningsdepartementet Thomas Östros
Interpellation 2001/02:324
Till riksdagen Interpellation 2001/02:324 av Ola Karlsson (m) om tillverkning av fruktviner Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är sedan tidigare inbokad tjänsteresa utomlands. Stockholm den 20 mars 2002 Socialdepartementet Lars Engqvist
Interpellation 2001/02:228
Till riksdagen Interpellation 2001/02:228 av Sten Andersson om rekrytering av abetskraft från u-länder Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor och möten. Stockholm den 21 mars 2002 Utrikesdepartementet Jan O Karlsson Enligt uppdrag Mikael Westerlind Tf expeditionschef
Interpellation 2001/02:284
Till riksdagen Interpellation 2001/02:284 av Ana Maria Narti (fp) om afghanska flyktingar Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är resor och möten. Stockholm den 22 mars 2002 Utrikesdepartementet Jan O Karlsson Enligt uppdrag Mikael Westerlind Tf expeditionschef
Interpellation 2001/02:320
Till riksdagen Interpellation 2001/02:320 av Kia Andreasson (mp) om asylsökande palestinier Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 12 april 2002. Skälet till dröjsmålet är utlandsresor och arbets- möten. Stockholm den 25 mars 2002 Utrikesdepartementet Jan O Karlsson
5 § Svar på interpellationerna 2001/02:286 och 287 om sjukfrånvaro
Anf. 1 Statsrådet INGELA THALÉN (s): Fru talman! Margareta Cederfelt har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att öka drivkrafter- na för enskilda arbetstagare att motverka ohälsa och sjukfrånvaro. Cecilia Magnusson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att täcka det prognostise- rade underskottet i sjukförsäkringen. Eftersom frå- gorna berör varandra har jag valt att besvara dem samtidigt. Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen ser med stor oro på utvecklingen av sjukskrivningarna. Som Margareta Cederfelt och Cecilia Magnusson känner till har ett omfattande utredningsarbete bedri- vits inom Regeringskansliet under de senaste åren med anledning av den ökade sjukfrånvaron och ohäl- san i arbetslivet. Resultatet visar bl.a. att ökningen av antalet sjukskrivna har flera förklaringar och att or- sakssambanden är komplexa. Det finns således ingen enskild faktor som kan förklara ökningen av sjuk- frånvaron utan flera förklaringsfaktorer måste kombi- neras. All sjukdom resulterar inte i sjukfrånvaro, men det är ofrånkomligt att ett stort antal sjukdomstill- stånd i sitt akuta skede omöjliggör all form av arbete. Det är också uppenbart att en betydande del av sjuk- frånvaron beror på sjukdomstillstånd som inte alls är relaterade till arbetsplatsen. De studier som gjorts visar dock på mycket starka och tydliga samband mellan arbetsplatser och grad av sjukfrånvaro. Ar- betsförhållandena i vid mening påverkar den faktiska sjukfrånvaron både när det gäller att förebygga sjuk- frånvaro och när det gäller att förkorta en sjukdoms- period. Det är till följd av dessa komplexa orsakssamband som regeringen valt en strategi för ökad hälsa i ar- betslivet i elva punkter som innehåller ett brett spekt- rum av åtgärder. Den innehåller åtgärder för att före- bygga ohälsa i arbetslivet, åtgärder för att förbättra rehabiliteringen av dem som drabbas samt vissa åt- gärder för förbättrad tillgänglighet till behandling inom hälso- och sjukvården. Bl.a. ingår arbetsmiljö, ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare, hälso- bokslut, formerna för sjukskrivningsprocessen samt förbättrad statistik och forskning. Jag delar Margareta Cederfelts uppfattning att även den enskilde har ett ansvar för att vidta åtgärder för att motverka ohälsa. Utredningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet (SOU 2002:5) - den s.k. HpH-utredningen - lämnade i januari i år sitt slutbe- tänkande till regeringen. Utredningen anser bl.a. att individen har ett eget ansvar för att sköta sin hälsa och att det ytterst är den enskilde som kan se till att vara i rörelse, avstå från rökning etc. Enligt Folkhäl- soinstitutet är sannolikt ökad fysisk aktivitet en av de absolut bästa metoderna som finns tillgängliga om sjukskrivningarna ska minska liksom vårdkostnader- na. Motion motverkar både stressrelaterade sjukdo- mar och minskar risken för att råka ut för belastnings- och förslitningsskador, som är en av de dominerande orsakerna till långvarig sjukskrivning och förtidspen- sion. Även om vi måste fokusera insatserna på arbets- platsen utesluter detta inte att alla åtgärder bör vidtas för att också stärka individens eget ansvar för hälsan. I detta sammanhang är det även viktigt att kunskaper- na om sambanden mellan sjukskrivning, arbetsplats och alternativa åtgärder till sjukskrivning hos sjuk- vårdens personal och inte minst hos den behandlande läkare som först möter patienten förbättras genom en förbättrad utbildning och vidareutbildning. På Cecilia Magnussons fråga om vilka åtgärder jag avser att vidta för att täcka det prognostiserade underskottet i sjukförsäkringen vill jag informera om att den vårproposition som lämnas till riksdagen inom kort bl.a. kommer att innehålla förslag om att tillföra ytterligare medel till anslaget för sjukpenning och rehabilitering på grund av den fortsatt ökande sjuk- frånvaron. Avslutningsvis vill jag meddela att regeringen planerar att i olika sammanhang återkomma med förslag med inriktning på att öka hälsan i arbetslivet bl.a. med utgångspunkt i de olika utredningsförslag som finns.
Anf. 2 MARGARETA CEDERFELT (m): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Thalén för svaret på interpellationen. Jag delar statsrådet Thaléns uppfattning i vissa delar angående sjukfrånvaron. Sjukfrånvaron är t.ex. för 2001 den högsta som någonsin beräknats. Varje försäkrad var under året sjuk i genomsnitt 35 dagar. Det är väldigt mycket - det är mer än en månad. En- ligt de prognoser som finns för 2002 kommer sjuk- frånvaron att bli ännu högre. Den fortsätter alltså att stiga. Vilka åtgärder vidtar regeringen? Statsrådet Thalén hänvisar till olika utredningar. Men ännu syns inget resultat. Var finns resultatet? Under 2001 uppgick det totala antalet sjukdagar till omkring 150 miljoner dagar. Det är mycket för ett litet land som Sverige, med en arbetsför befolkning på omkring fyra miljoner människor. I statsrådets svar sägs mycket om sambandet mellan arbete och hälsa och att arbetet har stor bety- delse för hälsan. Visst förhåller det sig så - det kan jag instämma i. Men faktum kvarstår att av dygnets 24 timmar tillbringar vi ungefär 8 timmar på arbetet, och dygnet har 16 timmar till. Det innebär att arbets- platsen inte allenarådande kan vara av betydelse för hälsan, utan det finns många fler faktorer som har betydelse. I det här sammanhanget, när vi talar om arbetsliv och hälsa, vill jag ta upp en viktig faktor, nämligen att det är känt att kvinnor har högre sjukskrivningsfre- kvens än män. Kvinnor arbetar också i betydligt stör- re omfattning än män i offentlig sektor. Det visar sig att anställda inom offentlig sektor är sjukskrivna i större omfattning än inom den privata sektorn. Därför tycker jag att det är frapperande att Lars Engqvist i torsdags gjorde ett uttalande om att ytterligare försvå- ra för de privata entreprenörer som finns inom hälso- och sjukvården. Varför inte i stället se till att de arbetsplatser som är bra för arbetsmiljön och för hälsan får större möj- ligheter att utvecklas så att de också kan vara bra för arbetstagarnas hälsa? Jag tycker att detta är en viktig aspekt som måste betonas. Statsrådet Thalén nämnde också olika förslag som regeringen har lagt. Jag undrar: Var kommer den enskilde individen in i dessa resonemang? Statsrådet nämnde att den enskilde har ett ansvar för att leva hälsosamt, motionera, inte röka osv. Men det måste finnas mycket mer för att betona och motivera för den enskilde individen att bryta den nu pågående trenden mot allt längre och mer omfattande sjukskrivningspe- rioder. Om sjukskrivningarna fortsätter på samma sätt som nu kommer de att vara till stor nackdel för ar- betslivet, för den enskilde individen och för oss alla.
Anf. 3 CECILIA MAGNUSSON (m): Fru talman! Artigheten kräver att man tackar för det svar som man har fått. Det är bara artigheten som gör att jag uttrycker detta tack till statsrådet. Innehål- let är tyvärr inte särskilt mycket att tacka för. Det är på flera sätt allvarligt att socialförsäkringsministern inte svarar på den fråga jag har ställt. I och för sig är jag inte förvånad, för regeringen har under de senaste åren gjort som strutsen: stoppat huvudet i sanden och vägrat se verkligheten i ögonen. Sjuktalen galopperar nu och ökar dag för dag. Fler och fler blir långtidssjukskrivna. Regeringen gör ingenting. Det är t.o.m. så att kvällstidningarna har börjat uppmärksamma detta, som vi har pratat om i så många år: Den sjuka notan. 120 miljarder kronor kommer sjukskrivningarna att kosta detta år. Någonting måste väl regeringen ha gjort? Ja, men inte är det mycket - inte mycket som kan hjälpa dem som i dag går sjukskrivna och inte får någon hjälp. Utredningar har tillsatts i parti och minut, och de ligger nu staplade på Regeringskansliet och statsrå- dets bord. Men några åtgärder vidtas inte, i alla fall inte i rätt riktning. I stället fick vi i dag höra att re- geringen skulle ge ut nya utredningsdirektiv, trots att vi vet att det inte är fler utredningar som behövs utan beslut om åtgärder. Margareta Cederfelt nämnde att i dag är varje sjukförsäkrad sjukskriven i medeltal 35 dagar. 1988 var sjukfrånvaron i genomsnitt 25 dagar per sjukför- säkrad. Då ansågs att sjukförsäkringen var i fara. Då vidtogs ett stort antal åtgärder för att minska sjuk- skrivningen. Men då var sjukskrivningen utbredd inom den privata sektorn, och det var männens ar- betsmarknad. Numera är det offentlig sektor, och i första hand kvinnornas arbetsmarknad, som står för den arbetsrelaterade ohälsan. Det är kanske det här som gör att regeringen inte vill eller vågar handla i denna viktiga fråga. Regeringen har också i samband med höstbudge- ten presenterat ett elvapunktsprogram. Jag är överty- gad om att inte ens socialförsäkringsministern trodde på det när det presenterades. Vi har inte sett några positiva förändringar i sjuktalen av de här åtgärderna. Inser inte socialförsäkringsministern allvaret i si- tuationen? Eller är det så att man inte vill vidta några åtgärder? Tyvärr blir jag mer och mer övertygad om det senare. Statsministern debatterade med Bo Lundgren för en tid sedan, och då sade han att de ökade kostnader- na för sjukskrivningarna kan bli nästa mandatperiods stora fråga. Vad betyder det? Ska inte regeringen vidta några åtgärder angående sjuktalen den här man- datperioden? Det är den här mandatperioden som det är 400 000 människor sjukskrivna, och det är nu åt- gärderna måste vidtas. Jag frågar Ingela Thalén igen: Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta nu?
Anf. 4 Statsrådet INGELA THALÉN (s): Fru talman! Det är alltid intressant att diskutera med Cecilia Magnusson. Jag diskuterar inte så ofta med Margareta Cederfelt, men jag hoppas att det blir en givande debatt. Cecilia Magnusson har i alla debatter vi har haft tidigare lyckats undvika att komma med sina egna lysande förslag på vilka insatser som behövs för att åstadkomma en förändring, och det har gällt oavsett vilken debatt vi har haft. I den här diskussionen tog Margareta Cederfelt upp frågan om den enskildes ansvar och hur den enskilde individen kommer in i diskussionen. Jag pekade på en rad saker som har betydelse för vad den enskilde kan göra på de övriga timmarna, vid sidan om arbetsplatsen. Jag vill stryka under - och jag delar Margareta Cederfelts uppfattning - att det naturligtvis också har stor betydelse på vilket sätt den enskilde kan påverka sin tid också under arbetstid, sin arbets- dag. En av de saker som är väldigt viktiga i de treparts- samtal vi för är på vilket sätt vi kan förändra arbets- platsen, inte minst på den offentliga arbetsplatsen, som Margareta Cederfelt och Cecilia Magnusson hackar så på. Hur kan den enskilde arbetstagaren påverka sin arbetstid och ha inflytande över sitt arbe- te, för att på det viset också se till att situationen för henne själv ska bli betydligt bättre? Det är en väldigt viktig del i det elvapunktsprogram som regeringen har lagt fram och som riksdagens majoritet också har antagit. En annan viktig del när det gäller elvapunktspro- grammet är naturligtvis att man ska metodutveckla och se på vilket sätt man kan ge den bästa rehabili- teringen. OECD har granskat rehabiliteringen. Vi har själva gjort olika rapporter och utredningar som inte enbart ligger på mitt bord utan används som verktyg och kunskapsunderlag. Olika typer av universitetsut- redningar och doktorsutredningar är gjorda när det gäller rehabilitering. Och vi har nu ett systematiskt påbörjat arbete om vilka metoder som är de bästa när det gäller att underlätta för människor att komma tillbaka till arbetsplatsen. I fråga om den här metodutvecklingen är det ing- en tvekan om att den enskilde spelar en väldigt stor roll. Det handlar om att själv få vara med och påver- ka. Det är också det som är styråran i rehabiliterings- utvecklingen. Vi kan konstatera att vi har fått den bästa effekten, när det gäller rehabilitering, när män- niskor har kunnat återrehabiliteras till sina egna ar- betsplatser. Det är då man har sett de mest positiva effekterna. Och vi har mycket höga ambitioner när det gäller människors möjlighet att komma tillbaka till de egna jobben eller i varje fall till arbetsmarkna- den. Eventuellt sker det via någon form av komplette- rande utbildning. Det ingår också i metodutveckling. Jag ska också nämna företagshälsovården, som spelar en mycket stor roll. En viktig del i elvapunkts- programmet handlar just om utvecklingen av arbets- miljöarbetet och också om att certifiera t.ex. en god arbetsmiljö. En drivkraft för att det ska bli en föränd- ring av arbetslivet är att man vet vad det är för nå- gonting som ger ett positivt resultat - det är också en drivkraft för den enskilde individen. Jag tänker på den enskilda arbetsplatsen men också på stora organi- sationer, stora företag och myndigheter. Det handlar om kunskap om vad sjukfrånvaron egentligen kostar på min egen arbetsplats eller i min egen organisation. Hälsobokslut är därför ett viktigt inslag för att man i myndigheters styrelser, i företagens ledningar och på de lokala arbetsplatserna ska kunna föra in kunskapen om vad frånvaron kostar. Vad sjukersättningen ger vet vi, men det handlar också om kunskap om fler kostnader än just själva ersättningen.
Anf. 5 MARGARETA CEDERFELT (m): Fru talman! Jag har lyssnat på statsrådet Thalén, och jag måste säga att jag fortfarande vill återvända till min fråga: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att öka den enskilde individens incitament att arbeta i stället för att vara sjukskriven? Jag nämnde tidigare om de privata alternativen inom hälso- och sjukvården, som kommer att få en svårare tillvaro om regeringens förslag om hur sjuk- vården ska vara organiserad framöver kommer att gå igenom. De privata alternativen visar just på bättre trivsel, kortare beslutsvägar och möjlighet att påver- ka. Jag vet detta genom att jag själv har gjort åtskilli- ga studiebesök inom såväl offentlig som privat sjuk- vård. Statsrådet Thalén talade också om hälsobokslut för att man ska kunna visa vad sjukfrånvaron kostar. Det kanske behövs, speciellt om det tidigare förslaget om arbetsgivaransvar för 60 dagar vid sjukfrånvaro skulle dammas av igen. Då är det absolut av stort intresse att visa vad det kostar. Men samtidigt vill jag betona att den enskilde individens ansvar när det gäller att arbeta och vilja avstå från sjukskrivningar är oerhört viktigt. I det sammanhanget nämnde statsrådet att det är viktigt med rehabilitering. Ja, men rehabilitering ska ju inte behövas, eftersom sjukfrånvaron minskar. Vi blir då över huvud taget inte sjuka. Det är ju en dröm- situation att vi inte blir sjuka, men genom att sjuk- frånvaron minskar minskar också behovet av rehabi- litering. Det är själva grundfrågan, som jag vill åter- vända till. Cecilia Magnusson nämnde att 1998 var sjukfrån- varon 25 dagar. 1997 inträffade en vändning. Det var då som sjukfrånvaron började öka. Sedan dess har sjukfrånvaron gått rakt uppåt, och det är nu fem år sedan. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att bryta trenden? Ytterligare år kan ju inte läggas till de redan gångna åren, och sjukfrånvaron kan ju inte bara accelerera. Företagshälsovården nämndes också. Hur ställer sig statsrådet till att företagshälsovården ska få möj- lighet att bedriva sjukvårdande insatser i en annan omfattning än vad som görs i dag? I dag är företags- hälsovården till stora delar beskuren när det gäller att utföra direkta sjukvårdande insatser. Det skulle kunna vara en åtgärd - när vi talar om arbetsplatser - för att man ska kunna arbeta förebyggande. Men jag ska återigen gå tillbaka till sjukfrånvaron. Sjukskrivningsfrekvensen har också ökat. Då tänker jag på läkarnas sjukskrivningsfrekvens. Vilka åtgär- der avser regeringen att vidta för att minska läkarnas vilja att sjukskriva? Det är en fråga som har börjat debatteras på sistone, men jag har inte sett några förslag till åtgärder. Från moderat sida har vi sagt att vi gärna vill att läkarna ska ha mer utbildning i för- säkringsmedicin just för att de ska kunna hantera sjukskrivningen på ett bättre sätt än vad som sker i dag och, förhoppningsvis, bidra till att öka den en- skildes incitament att vara frisk.
Anf. 6 CECILIA MAGNUSSON (m): Fru talman! Det är alltid stimulerande att debatte- ra med statsrådet Thalén, men jag tror nog att hon har lyssnat lite dåligt vid våra debatter, eftersom jag alltid lägger mig vinn om att också presentera de förslag som regeringen kan ha nytta av. Frågan var ju vad regeringen tänker göra. I våra motioner med anled- ning av höstpropositionen och andra förslag som regeringen har lagt fram under åren har vi förslag om vad man ska göra för att förändra trenden och få ned antalet sjukskrivningar. Jag kan då börja med det som vi hade i höstas och som vi tror väldigt mycket på. Det handlar om att vi vill lägga 7 miljarder kronor mer än regeringen för att korta vårdköerna för att få folk till behandling. I dag står människor i vårdköer och väntar på behandling. Människor tvingas flytta från hus och hem för att få behandling på andra ställen i landet, och vi vill att man ska kunna få vård i tid. En nationell vårdgaranti är ett första förslag. Vi har ett finansierat förslag om 1 miljard extra till försäkringskassorna för att de bättre ska kunna ställa upp med rehabilitering för dem som behöver det och för att de ska kunna korta handläggningsti- derna. De kan då anställa fler på kassorna för att ta tag i det här galopperande problemet. Vi har gett som förslag till statsrådet Thalén och Socialdepartementet att man ska införa en utbildning för läkare i försäkringsmedicin. Enligt både regering- ens utredningar och andra utredningar har nämligen sjukskrivningarna - det handlar om hur man sjukskri- ver - förändrats under åren. Vi har också kostnadsbesparande åtgärder, t.ex. att man inför ännu en karensdag. Sjukförsäkringen kommer ju, statsrådet Thalén, att gå back med minst 5,8 miljarder kronor i år, och det behövs åtgärder nu. Vi har ett antal förslag, men vad har regeringen att presentera? Statsrådet Thalén säger att vårpropositio- nen kommer att innehålla förslag om att man ska tillföra ytterligare medel till anslaget sjukpenning och rehabilitering på grund av den ökande sjukfrånvaron. Det är regeringen tvungen till, men vad tänker man vidta för åtgärder? Regeringen har ju bl.a. lovat att höja taken i soci- alförsäkringarna. Gäller det fortfarande, eller kommer regeringen nu att säga att man inte kan göra detta, att det var en utopi redan när man lovade det och att man nu måste ta tillbaka det, eftersom Sveriges ekonomi inte kan klara av det? En annan sak är maxtaxan som infördes vid års- skiftet i de flesta kommuner i landet. Alla kommuner säger att de måste ha större kompensation för de kostnader som maxtaxan för med sig. Vad kommer att hända med kompensationen för maxtaxan? Kom- mer regeringen att kunna kompensera kommunerna för de extra kostnader som beslutet om maxtaxan har förorsakat? Det här är också en viktig utgiftspost som vi måste få besked om. Kan vi få ett besked om vad regeringen tänker göra för att få ned sjukskrivningskostnaderna?
Anf. 7 Statsrådet INGELA THALÉN (s): Fru talman! Jag tycker det som Cecilia Magnus- son sade nu senast och det som Margareta Cederfelt säger är jättebra, dvs. att det finns en grund för ett bra samarbete. Men Cecilia Magnusson säger att de för- slag som moderaterna har lagt i riksdagen leder till minskad sjukskrivning. Det gör de inte. Det finns ingenting i vare sig argumentationen eller analysen i deras förslag som leder till den slutsats som Cecilia Magnusson nu drar. På några punkter är vi helt överens. Det gäller t.ex. behovet av ökad kunskap i försäkringsmedicin. Regeringen har också tagit initiativ till det. Regering- en har inlett en diskussion och påbörjat ett arbete för att utreda hur sjukskrivning fungerar som medicinsk metod - för att beskriva det kortfattat. Margareta Cederfelt poängterade tidigare att sjuk- skrivningsdagarna generellt sett har ökat. Detta beror naturligtvis delvis på att det finns många nya typer av sjukdomstillstånd i dag, många fler komplexa sjuk- domstillstånd som vi kanske inte hade för 20-25 år sedan. Många av dessa beror också på problem på arbetsplatsen och alltså inte på hela livssituationen. Det är inte säkert att den bästa åtgärden för dessa sjukdomstillstånd är en passiv sjukskrivning. Det kan faktiskt vara så att det är en hel del andra aktiva insat- ser som är bättre. Just denna analys har Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen fått i uppdrag att göra, naturligtvis tillsammans med de berörda inom professionen. Det är viktigt att man samverkar. Just när det gäller för- säkringsmedicin är vi helt överens om att kunskaper- na bör öka. Den typen av insatser görs under våren. Margareta Cederfelt tar också upp företagshälso- vården och menar att den ska ge mer sjukvård. Pro- blemet är att detta inte leder till förändringar på ar- betsplatsen - snarare tvärtom. Vi behöver en speciali- serad och professionell företagshälsovård som ska bidra till att förändra och underlätta på arbetsplatsen, oavsett vilken bransch eller vilken organisation vi talar om. En bra professionell företagshälsovård kan medverka till en långsiktigt bra och frisk arbetsplats. Även jag reser runt och träffar olika arbetsgivare - både privata och offentliga inom välfärdssektorn och andra typer av företag. Det är ingen tvekan om att på de arbetsplatser - oavsett vem som driver dem - där företagshälsovården har en aktiv och delaktig roll är frånvarotalet lägre. Där finns också bättre möjlig- heter att utveckla en frisk arbetsplats. Det är en av regeringens viktigaste punkter i elvapunktsprogram- met. Jag har inte räknat upp alla, eftersom jag vet att de finns tillgängliga. Jag vet också att både Cecilia Magnusson och Margareta Cederfelt har läst dem. Det var en sak som förbluffade mig lite. Det var när Margareta Cederfelt sade att rehabilitering egent- ligen inte behövs. Sedan säger Cecilia Magnusson att den stora insatsen från moderaternas sida är att lägga extra pengar på just rehabilitering. Det är möjligt att ni båda kan reda ut det mellan er. Jag vill avslutningsvis, fru talman, säga att Cecilia Magnusson och jag nog återigen talar om olika saker. En sak är att minska kostnaderna i statsbudgeten. Det är en viktig uppgift för en regering och en riksdag. Det är vi överens om. Men om man inför en karens- dag eller ändrar ersättningsnivåerna minskar inte sjuktalet. Det kan tvärtom öka sjuktalet. Däremot är det sant att det kan minska statsbudgetkostnaderna. När regeringen gick in i arbetet var syftet att minska sjuktalet och samtidigt klara kostnaderna statsfinansiellt, och det är det fortfarande. Det innebär att det tar lite längre tid. Det är dessvärre en sanning.
Anf. 8 MARGARETA CEDERFELT (m): Fru talman! Först av allt: Jag har inte sagt att re- habilitering inte behövs. Däremot har jag sagt att behovet av rehabilitering blir mindre om färre indivi- der blir sjuka och sjukfrånvaron mindre omfattande. Det måste ändå vara syftet. Kan inte statsrådet Thalén instämma i det? Sjukskrivningen innebär stora kostnader. Ekono- misk ersättning vid sjukdom kostade 108 miljarder kronor år 2001. I snitt har kostnaden för sjukskriv- ningar ökat med 750 miljoner kronor per månad un- der de senaste åren. Det är massor med pengar. Därför vidhåller både Cecilia och jag att de ökade sjukskrivningarna inte bara innebär stora ekonomiska påfrestningar för såväl samhällsekonomin som när- ingslivet och de enskilda individerna. Det är också ett stort mänskligt lidande. Det får vi inte heller glömma. Det är därför det är så viktigt att åtgärder sätts in för att öka de enskilda individernas motivation att faktiskt arbeta. Statsrådet Thalén nämnde nya typer av sjukdo- mar. Visst finns det sådana. Man jag vill samtidigt påminna om att det fortfarande är de gamla välkända sjukdomarna som står för den stora ökningen i sjuk- skrivningstalen. De gäller bl.a. sjukdomar i rörelseor- ganen. Det är de som är dominerande. Därför undrar jag återigen vilka konkreta åtgärder regeringen kommer att föreslå för att sjukskrivnings- talen ska minska genom att den enskilde individen är mer motiverad att arbeta och mindre motiverad att tillgripa sjukskrivning.
Anf. 9 CECILIA MAGNUSSON (m): Fru talman! De åtgärder jag har föreslagit minskar sjukskrivningarna, statsrådet Thalén. I gårdagens Aftonbladet, som jag tror att statsrå- det läser, berättas det om Inger från Skellefteå i Väs- terbotten, som har varit sjukskriven i tre och ett halvt år på grund av en pajad axel. Hon skulle få vänta på behandling i flera år till om hon bodde kvar i Väster- botten. Nu har Inger flyttat till Stockholm, och hon har efter en månad redan kommit i behandling. Hon kommer snart att vara tillbaka i arbete igen. Meningen med en nationell vårdgaranti är att människor i arbetsför ålder ska kunna komma tillbaka i arbete. Det är anledningen till att vi föreslår 7 mil- jarder extra för att rehabilitera människor som så behöver. Det är anledningen till att vi föreslår 1 mil- jard extra till försäkringskassorna, så att det finns handläggare som kan se till att människor kommer till rehabilitering. Det minskar sjukskrivningarna, och det är en av de viktigaste åtgärderna vi nu måste vidta. Jag har fler förslag, men jag har inte fått ett enda konkret förslag från statsrådet Thalén om hur sjuk- skrivningskostnaderna ska minska. Det är det som det rör sig om. Jag och Margareta Cederfelt har föreslagit en massa åtgärder, och vi har inte fått ett enda förslag från statsrådet. Jag skulle vara tacksam om vi kunde få det innan debatten är slut.
Anf. 10 Statsrådet INGELA THALÉN (s): Fru talman! Hela den här debatten bygger på det faktum att regeringen för riksdagen har presenterat ett mycket omfattande insatsprogram för att minska ohälsan, ett brett program som innehåller förebyg- gande förslag. Det handlar om samtal med arbetstaga- re och arbetsgivare över hela den offentliga och den privata arbetsmarknaden. Samtliga arbetsgivare, samtliga löntagarorganisationer och företrädare för samhället ska diskutera på vilket sätt man dels var och en för sig, dels alla tre tillsammans ska ta ansvar för förändringar så att arbetsplatserna blir friskare och hälsosammare - för de enskilda individernas skull, men naturligtvis också för företagens skull och för samhällets skull totalt sett. Den andra insatsen, som är ett antal punkter, handlar om på vilket sätt vi gemensamt kan arbeta för detta inom ramen för socialförsäkringsadministratio- nen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten - och inte minst arbetsmarknadspolitiken, eftersom en stor del av insatserna för dem som är långtidssjuka och kräver rehabilitering är arbetslivsinriktade. Där pågår nu en lång rad arbeten som riktar sig dels till organi- sationer, dels och framför allt till de enskilda indivi- derna i syfte att ge dem möjlighet att komma tillbaka i arbete och därmed minska sjukfrånvaron. Slutligen handlar det om insatser ur ett folkhälso- perspektiv i vidare mening, dvs. att ge förutsättningar för människor - med bättre kontroll över sina liv och med större möjligheter att påverka sitt eget liv också vid sidan av arbetsplatsen - att kunna förbättra hälsan för sig själv men också för sin familj och därmed också för samhället i övrigt. Detta är ett omfattande program, och detta kom- mer att ge resultat på både kort och lång sikt. Det är det som har varit utgångspunkten för hela den här diskussionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 2001/02:267 om hotet mot fisket
Anf. 11 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s): Fru talman! Harald Nordlund har frågat statsrådet Lena Sommestad vilka åtgärder hon avser att vidta nationellt och inom EU för att återskapa möjligheter- na för att fiskerinäringen ska fungera långsiktigt, vilka åtgärder hon avser att vidta för att påskynda bildandet av marina reservat, om det finns åtgärder för utökad forskning inom fisket och marina miljöer samt om hon avser att vidta några åtgärder för att minska fiskekvoterna till en mer acceptabel nivå. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågorna. Hösten 2001 beslutade riksdagen om åtgärder för att skydda speciellt utsatta arter och hotade bestånd i den marina miljön. I samband härmed fastställde riksdagen även en tidsplan för beslutade åtgärder. Senast år 2010 ska sålunda minst 50 % av skyddsvär- da marina miljöer och minst 70 % av kust- och skär- gårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett långsiktigt skydd. Vidare ska senast år 2005 ytter- ligare fem marina områden vara skyddade som reser- vat och berörda myndigheter ska ha tagit ställning till vilka övriga områden i marin miljö som behöver ett långsiktigt skydd. Den beslutade tidsplanen är noga avvägd mot bakgrund av det arbete som krävs innan ett marint reservat kan beslutas. Skyddsmotiven i marina områ- den varierar nämligen, varför en noggrann kartlägg- ning av såväl naturvärden som hotbild måste genom- föras före ett beslut. Jag vill i detta sammanhang påpeka att ett stort antal områden har stängts för fiske med hjälp av fis- kelagstiftningen under perioder som anpassats efter fiskarternas reproduktionsmönster, bl.a. för att skydda lax och öring samt hummerfiske. Fiskeriforskning är en förutsättning för att kunna förstå fiskets påverkan på fiskbestånden. Kartlägg- ning av olika lekbestånds utbredning och storlek är viktig, liksom kunskap om miljöns påverkan på re- produktionen. Eftersom det rör sig om en gemensam och gränsöverskridande resurs måste nationerna sam- arbeta i forskningsfrågorna. Vid det internationella havsforskningsrådet, ICES, pågår samarbete inom forskning om miljö och fiskeresurser. Sverige arbetar aktivt för att öka tillförlitligheten i ICES rådgivning och förtroendet för organisationen, bl.a. genom att driva förslag - tillsammans med likasinnade länder och EU-kommissionen - för att förbättra den interna proceduren, stärka kvalitetskontrollen, öka beaktandet av ekosystemaspekter och förbättra utnyttjandet av organisationens resurser. Beträffande torsken i Östersjön sätts kvoterna av Fiskerikommissionen för Östersjön. Jag har agerat mycket kraftfullt för att inte endast minska kvoterna till en mer acceptabel nivå utan även driva igenom nuvarande återhämtnings- och förvaltningsplaner för denna art. Jag kommer självfallet att fortsätta att agera på samma sätt. Regeringen har tidigare för riksdagen presenterat riktlinjerna för den svenska hållningen i samband med översynen av den gemensamma fiskeripolitiken. Riktlinjerna syftar till att skapa långsiktiga och håll- bara förutsättningar för fiskerinäringen.
Anf. 12 HARALD NORDLUND (fp): Fru talman! När jag lämnade in den här interpel- lationen anade jag knappast att behovet av diskussion kring de här frågorna skulle vara så här stort. Att det var stort var ju anledningen till att jag skrev interpel- lationen, men att det var så här stort anade jag inte. Jag utgick då från att regeringen åtminstone vid den här tidpunkten skulle ha presenterat förslag till åtgärder i en proposition, förslag som vi här i riksda- gen skulle ha haft att ta ställning till. De här frågorna behöver nämligen diskuteras väldigt brett. Det vi nu har att hålla oss till är egentligen de tio punkter som ministern har redovisat i en debattartikel i Göteborgs- Posten. I en intervju i tidningen Fiske för Alla nämns också vissa åtgärder. Där säger ministern bl.a. att hon vill anlägga ett jämställdhetsperspektiv på fiskeripo- litiken i den meningen att fisket ska kunna vara till- gängligt för både kvinnor och män och att resurserna som satsas också ska komma kvinnor till del. Det är denna artikel och denna intervju vi egentli- gen har att hålla oss till när vi vill ha svaret på frågan vad som kommer att göras från svensk sida. I svaret på min interpellation återger jordbruksmi- nistern riksdagens beslut om mål inom miljöpolitiken och kallar det för åtgärder, vilket inte jag gör. Riks- dagen har ställt upp mål, och därefter är det viktigt att man presenterar åtgärder för att nå upp till dessa mål. Men i svaret säger ministern: "Hösten 2001 beslutade riksdagen om åtgärder för att skydda speciellt utsatta arter och hotade bestånd i den marina miljön. I sam- band härmed fastställde riksdagen även en tidsplan för beslutade åtgärder. Senast år 2010 ska sålunda minst 50 % - - -" osv. Det här är alltså mål som uttrycks på det sättet. Jag skulle, fru talman, här och nu vilja veta när riksdagen får ta ställning till åtgärder på det här om- rådet. När får vi de tio punkterna oss förelagda? I min interpellation har jag i stort sett bara uppe- hållit mig vid situationen för torsken. Nu är ju inte detta ett problem enbart när det gäller torsk, utan det gäller även andra arter, inte minst strömmingen. Där rekommenderade Internationella havsforskningsrådet i sin senaste analys att fångsterna skulle vara mindre än 166 000 ton år 2001. Den internationella fiskeri- kommissionen för Östersjön beslutade om en fångst- kvot på 372 000 ton. Dessa problem, som nu är på väg att bli jätteproblem för näringen, är alltså också miljöproblem. När får vi förslagen till åtgärder? När kommer propositionen?
Anf. 13 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s): Fru talman! Jag välkomnar den här debatten. Vi har agerat från departementets sida under en längre tid, inte bara under de senaste månaderna. Varje år inför förhandlingarna i Warszawa sammanträder arbetsgrupper som har politisk instruktion, och i sep- tember när själva förhandlingen börjar finns det för- stås också en politisk instruktion. Det senaste året har den instruktionen varit att vi i första hand ska se till att stoppa torskfisket i enlighet med de förslag som har kommit från ICES. Tyvärr har vi varit ensamma. Vi har varit det enda av nio länder som haft den hållningen. I stället har vi försökt att se efter om vi på något annat sätt kan försöka förbättra situationen, om jag nu talar om Östersjön. Jag ska återkomma till vad vi har gjort där. Harald Nordlund frågar när riksdagen får diskute- ra detta. Ja, detta är ju en debatt. Sedan undrar jag om det har undgått Harald Nordlund att jag har lämnat en skrivelse till riksdagen. Det går bra att motionera med anledning av den, och jag hoppas att vi också kan ha en debatt med utgångspunkt i den skrivelsen. Den handlar om hur vi ska förändra den gemen- samma fiskeripolitiken, vilken position Sverige ska ha när vi nu, och det är vi i början av, ska förändra den gemensamma EU-fiskeripolitiken. Det här är inte någon svensk fråga. Det är ingen nationell fråga, utan det är en EU-fråga. Det gör det hela mer komplicerat å ena sidan. Å andra sidan vet vi att fisket och fiskar- na inte är en svensk tillgång eller en svensk resurs utan den förvaltar vi tillsammans med de andra län- derna. Vi har således tillfälle att diskutera den linjen där. Varför kom det då ingen proposition? Därför att jag menar att vi måste anlägga en helhetssyn för att trygga ett bra fiske. Det finns annat fiske än det kust- nära. Det finns fritidsfiske, det finns insjöfiske osv. Alla måste vara med och ta sitt ansvar. Låt mig ge en siffra som kanske belyser detta tydligt. Enligt upp- gifter från vårt fiskeriverk tar det kustnära småskaliga fisket och insjöfisket tillsammans ca 15 000 ton fisk. Fritidsfisket tar omkring 60 000 ton fisk, dvs. fyra gånger mer. Då tycker jag att det är rimligt att man inte enbart tittar på det kustnära fisket och insjöfisket utan att man också tar med det andra som tar upp så mycket mer och som därmed naturligtvis påverkar bestånden. Det är därför som jag har skjutit på propositionen, för att få med också fritidsfisket. De tio punkterna är punkter som jag valde att inte lägga in i den proposi- tion som ska komma senare. Det är sådant som kan göras redan nu. Det var alltså av omsorg om bestån- den och av omsorg om fisket som jag deklarerade att vi nu gör de här sakerna. Propositionen kommer sena- re i höst. Den propositionen kommer att innehålla ytterliga- re förslag. Framför allt kommer den att vara en vilje- inriktningsproposition, där det kustnära fisket också får ett regionalpolitiskt perspektiv. Det har vi nämli- gen inte varit så tydliga med tidigare. Det är förklar- ingen till att propositionen skjuts upp. Jag tycker att den förklaringen håller om man är angelägen om att bevara bestånden.
Anf. 14 HARALD NORDLUND (fp): Fru talman! Jag känner till den skrivelse som handlar om samarbete på EU-nivå kring de här frå- gorna. Vi kommer självklart att agera i det samman- hanget. Det som skapade den här oron, inte bara hos mig utan hos många andra, var ju att vi väntade på en proposition som skulle handla om det kustnära fisket och innehålla förslag till konkreta åtgärder, och så dras den i sista stund tillbaka. Då väcks naturligtvis en mängd olika frågor: Varför gör den det? Tar man inte från regeringens sida hårdare på de här proble- men? Vi är dock överens om att vi på EU-nivå måste fortsätta att agera kraftfullt och att de här problemen inte är specifikt svenska. Men vi kan göra åtskilligt från svensk sida. Utöver de fyra punkter som jag har tagit del av i debattartikeln i Göteborgs-Posten vill jag ändå här och nu diskutera ytterligare punkter. Jag vill för det första fråga: Kommer man senare från regeringens sida att ta upp förslag om och vara tydligare när det gäller begränsningar för och stopp av fiske av vissa arter? Kommer den typen av frågor att tas upp? Hur är det för det andra med kontrollen? Hur ska en utökad kontroll skötas? På vilket sätt kommer regeringen att ta upp den frågan? De marina reservaten är för det tredje en viktig del i åtgärdskedjan. De nämndes inte vad jag minns i debattartikeln, dock har ministern berört dem i inter- pellationssvaret. För det fjärde vill jag peka på föroreningarna, allt- så urlakningen ut i Östersjön, som är en orsak till de problem som vi här har att diskutera. De problemen nämns inte i svaret. Det tycker jag är synd, därför att det är problem som man måste ta itu med i det här sammanhanget. För det femte vill jag beröra någonting som jag undrar om regeringen överväger att ta upp senare, nämligen om vi rentav behöver en haverikommission när det gäller Östersjön. Vilka kommentarer har jord- bruksministern till den frågan?
Anf. 15 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s): Fru talman! Jag har förklarat varför det inte kom- mer någon proposition. Jag har också försökt att be- skriva att det går fortare på det här sättet. Om dessa tio punkter skulle ha kommit i form av en proposition hade vi förvisso fått diskutera dem här i riksdagen, men då hade det fördröjt själva agerandet. Nu har Fiskeriverket redan börjat vidta de åtgärder som jag beskrev i mina punkter i tidningsartikeln. Därutöver finns det ett antal saker att göra till- sammans med fritidsfisket, om man får in det där. Det är det som jag vill göra lite senare. Men det går forta- re att göra på det sätt som jag nu har gjort. Vi kommer att agera precis som vi har gjort tidi- gare. Vi har redan försökt att förmå andra länder till ett fiskestopp, inte minst öster om Bornholm. Men det finns inget stöd för det i något annat land. Då försö- ker vi titta närmare på om vi kan göra någonting annat. Och vi har på svenskt initiativ fått till stånd en förvaltningsplan för torsk i Östersjön. Jag tror att den går att utveckla ytterligare. Det handlar om trålstor- lek. Det handlar om mer selektivitet. Det handlar om storleken på fisken. Vi har ännu inte lyckats få ett godtagbart minimimått på fisken därför att det inte är något annat land som vill ha det. Vi måste ju vara överens, och det tycker jag också är intressant att få säga, därför att ordningen är sådan att blir man inte överens i fiskerikommissionen blir det fritt fiske. Det såg vi när det gällde sill. Några länder kunde inte godta den 30-procentiga nedskär- ning som hade föreslagits och därmed blir det fritt fiske. Då fiskar man så mycket man vill. Det är också av det skälet som det är så viktigt att länderna kom- mer överens och att vi är noga med att sköta de inter- nationella förhandlingarna. Det vore väl förskräckligt om vi inte skulle bli över- ens om torsken och det därmed skulle bli fritt fiske på torsk. Det tror jag inte att Harald Nordlund vill. Jag hoppas i alla fall det. När det gäller kontrollen finns det i skrivelsen be- skrivet hur vi tänker. Marina miljöer har jag sagt något om här. Men det ligger i miljömålspropositio- nen, och det är Miljödepartementets ansvar. Samma sak gäller när vi talar om föroreningar. Det är klart att föroreningarna ska begränsas. Vi har också på olika sätt försökt att stötta andra länder runt Östersjön på ett sådant sätt att de ska kunna göra det. När det sedan gäller frågan om haverikommission, som jag också har sett några uttala sig om i medierna, vill jag säga att det knappast är lämpligt med en na- tionell haverikommission i internationella samman- hang. Vi styr inte ensamma över frågan. Jag menar att det är bättre att på olika sätt försöka pressa och hitta allierade för att på så vis bli så många som möjligt. Tyskland verkar nu vara mer inne på den svenska linjen. Vi ska försöka förmå Danmark att komma med också. Det är inte lätt. De har varit oerhört avvi- sande. På det här sättet kan man kanske också få igenom någonting som de andra kan ställa upp på. Men, återigen, om vi inte blir överens när det gäller Östersjön blir det "hela havet stormar", och det tror jag inte är bra.
Anf. 16 HARALD NORDLUND (fp): Fru talman! Självklart är det inte bra. Det vore en katastrof om man skulle släppa torskfisket fritt nu. Det gäller även fiske av andra arter. Men det finns ingenting som hindrar att vi går före. Vi för denna debatt gång på gång i Sveriges riksdag i miljöfrågor över huvud taget, kanske mera sällan när det gäller fiskefrågor: Varför skulle vi gå före? Det är klart att vi ska gå före och visa vägen! Kan inte jordbruksministern tänka sig ett natio- nellt fiskestopp - att vi går före när det gäller stopp för fiske av torsk? Jag vet vilken reaktionen blir från näringen. Men går det inte att föra en diskussion? Det är inte bara miljön som är utsatt utan även fiskeri- näringen. Om vi inte får stopp på fisket nu torde det få stör- re följder för näringen än ett omedelbart nationellt fiskestopp. För man inte den typen av resonemang? Det borde man göra. Det här är i högsta grad miljöfrågor. Jordbruksmi- nistern har svarat på den interpellation som jag har ställt till miljöministern. Jag vet att fiskefrågorna ligger hos jordbruksministern. Är det kanske dags att göra en omfördelning och betrakta frågorna som hemmahörande i Miljödepartementet? Vi kanske skulle nå större resultat i dessa viktiga miljöfrågor om ansvarsfördelningen var en annan. Det är en funder- ing som jag vill rikta till jordbruksministern.
Anf. 17 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s): Fru talman! Den sista funderingen är jag inte människa att svara på. Den bör lämpligen riktas till statsministern som har att fördela arbetet inom re- geringen. Jag kan dock säga att vi är en regering. Vi står alltid bakom frågor och svar och förhandlingspo- sitioner. Vi är fullständigt överens i regeringen om hur vi ska hantera denna fråga. Jag vänder mig mot ett ensidigt svenskt stopp för torskfiske. Den svenska kvoten i Östersjön är 20 %. Vad händer år 2 om vi skulle avstå från vår kvot? Det är klart att de andra länderna försöker få del av den svenska kvoten. Det är ju en kvot för hela Östersjön. Det skulle vara ganska meningslöst. Dessutom ställer vi oss utanför. Vi skulle t.ex. inte kunna medverka i arbetet med förvaltningsplanen för Östersjön. Vi skulle avhända oss vårt inflytande. Om vi inte kan samarbeta, om vi inte accepterar det som kommer fram blir det fritt fiske. Det är vad som hände med sillen. Det blev ett oacceptabelt re- sultat. Det internationella samarbetet är viktigt, eftersom fiskebestånden rör sig över de nationella gränserna. Då kan vi inte ta egna beslut. Vi måste samarbeta. Det är därför jag vänder mig mot ett ensidigt svenskt fiskestopp. Det är ingenting som jag har diskuterat med näringen utan det är ett politiskt ställningstagan- de. Jag ser vilka konsekvenser det får för bestånden. Det är inget bra beslut. Det kan låta fint. Det kan se bra ut i medierna och ge stora rubriker. Men i verkligheten skulle det t.o.m. kunna få totalt motsatt effekt. Det vill jag inte med- verka till. Vi har lyckats när det gäller en förvaltningsplan för laxen. Jag tror att vi kommer att lyckas också när det gäller torsken.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 2001/02:300 om skat- teväxling i Sverige
Anf. 18 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Fru talman! Stefan Attefall har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att minska skatter- na på arbete och öka skatterna på miljöbelastande utsläpp, mätt som andel av BNP. Stefan Attefalls fråga tar sin utgångspunkt i en sammanställning av SCB:s Miljöräkenskaper över utvecklingen av miljöskatterna respektive skatterna på arbete mellan 1993 och 2000. Den visar att miljöskatterna som andel av BNP minskade med 8 % mellan 1993 och 2000 samtidigt som skatterna på arbete ökade med 13 %. Detta, menar Attefall, visar att regeringens uttalanden om grön skatteväxling och en ökad miljörelatering av skattesystemet saknar verklighetsgrund. Jag vill inledningsvis framhålla att det primära syftet med den gröna skatteväxlingen inte är att för- ändra de olika skatternas andel av BNP. Det främsta syftet är i stället att minska skadliga miljöutsläpp genom att öka miljörelateringen av skattesystemet. Genom att öka skatteuttaget per utsläppsenhet bidrar skatteväxlingen till att priserna bättre återspeglar produkternas verkliga kostnader. Med hjälp av intäk- terna från höjda miljöskatter ger skatteväxlingen också möjligheter att sänka skatterna på arbete. Lägre skatter på arbete stimulerar till ökat arbetsutbud och högre sysselsättning. En skatteväxling behöver emel- lertid inte medföra att de totala intäkterna från miljö- relaterade skatter ökar eller att de totala intäkterna från skatter på arbete minskar. Redan inom ramen för 1990-91 års skattereform genomförde vi i Sverige, som ett av de första länder- na i världen, en grön skatteväxling - även om be- greppet "grön skatteväxling" inte användes då. Det skedde genom att miljöprofilen i den indirekta be- skattningen förstärktes samtidigt som skatten på ar- bete sänktes. Utvärderingar som genomförts av bl.a. Skatteväxlingskommittén och Naturvårdsverket visar att dessa förändringar också har haft en styrande effekt på utsläppen och energianvändningen. Medan miljörelaterade skattesatser och skatteintäkter har ökat har energianvändningen liksom även koldioxid- utsläppen legat på en mer eller mindre konstant nivå. Energieffektiviteten, dvs. den totala energianvänd- ningen i relation till BNP, har förbättrats avsevärt. Regeringen anser därför att ytterligare skatteväx- lingsåtgärder bör utgöra en central del också i det framtida arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling. Inför en fortsatt grön skatteväxling måste emellertid en rad förhållanden beaktas. Höjda energiskatter på hushållen tenderar att relativt sett särskilt belasta låg- och medelinkomsttagare. Vidare kan höjda energi- skatter få negativa regionala effekter. I en liten öppen ekonomi som den svenska är det också nödvändigt att beakta situationen för konkurrensutsatta sektorer. Väsentligt är också att basen för de miljörelaterade skatterna är väsentligt mindre än baserna för skatter på arbete. En grön skatteväxling bör därför genomfö- ras stegvis och varsamt. Mot denna bakgrund presenterade regeringen i 2001 års budgetproposition en långsiktig strategi för en fortsatt grön skatteväxling för perioden 2001-2010 på totalt ca 30 miljarder kronor. Redan under år 2000 genomfördes skatteväxlingsåtgärder på totalt ca 1,7 miljarder kronor. Under åren 2001 och 2002 har den gröna skatteväxlingen omfattat ytterligare åtgärder på totalt 5,3 miljarder kronor.
Anf. 19 STEFAN ATTEFALL (kd): Fru talman! Jag får tacka finansministern för sva- ret. Vi kristdemokrater tror att det är mycket positivt att öka miljörelateringen av skattesystemet. Vi behö- ver använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Det ska helt enkelt vara dyrare med miljöbelastande utsläpp. Vi tror också att det är oerhört viktigt att sänka skatten på arbete. I vissa lägen kan en ökad miljörelatering av skat- tesystemet innebära att man får fram resurser för att sänka skatten på arbete. I ett statsfinansiellt svårt läge kan det vara en intressant lösning. I en högkonjunktur med bättre ekonomi och större möjligheter ska vi lägga energin på att sänka skatten på framför allt arbete. Det gäller särskilt när det är trögt på EU-nivå att få med andra länder på högre skatter på exempel- vis koldioxidutsläpp. Vi ska vrida om skattesystemet till ett lägre skat- tetryck och en högre andel av skatter på miljöbelas- tande utsläpp och mindre andel på arbete. Det är den kristdemokratiska strategin i skattepolitiken och i miljöpolitiken. Tittar man på vad SCB har räknat fram i sina miljöräkenskaper ser vi att utvecklingen går åt det motsatta håller. Skatterna på arbete som andel av BNP stiger kraftigt medan skatterna på miljöbelastande utsläpp sjunker som andel av BNP. Vi vet att det beror på en rad olika saker. Många medvetna riksdagsbeslut av den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten har orsa- kat de höjda skatterna på arbete. Men det beror också på försummelser, indirekta beslut och vad som sker i kommunsektorn, där t.ex. kommunalskatterna har stigit. Det svar vi får från finansministern är ganska in- tetsägande. Vad är orsaken till att miljöskatterna har sjunkit som andel av BNP? Beror det på att energi- förbrukningen har sjunkit? Nej, den har t.o.m. varit stigande i Sverige under tidsperioden 1993-2000. Beror det på att vi har sjunkande koldioxidutsläpp? Nej, de har legat ganska stabilt under perioden. Vad är orsaken till den högre skatten på arbete? Det beror självklart på ökad sysselsättning. Vi har haft en högkonjunktur, även om vår sysselsättnings- ökning har varit lägre än den i de andra EU-länderna har sysselsättningen ökat också i Sverige. Men det förklarar bara mindre än hälften av ökningen enligt SCB. Det beror i stället på en rad andra faktorer. Jag nämnde höjda kommunalskatter. Vi har höjt egenav- gifterna på arbete. Vi har reducerat grundavdraget och avindexerat det. Vi har inte följt skattereformens tankar om att bara en viss andel ska vara ovanför brytpunkten. Tvärtom har fler flyttats upp över bryt- punkten. Värnskatt har införts, allmänna löneavgif- terna höjts, etc. Man kan av dessa siffror se att regeringen saknar strategi och förmåga att göra just det som är tanken med skatteväxlingen man pratar högt och brett om. Frågan är varför Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan ställa upp på en sådan politik. Min fråga till finansministern är: Är finansminis- tern nöjd med den utveckling som SCB:s siffror vi- sar? Är det en utveckling som finansministern beja- kar? Eller är finansministern bekymrad över att skat- terna på arbete stiger medan skatterna på miljöbelas- tande utsläpp sjunker som andel av BNP?
Anf. 20 HARALD NORDLUND (fp): Fru talman! Jag kan konstatera att vi redan på 60- talet pekade på möjligheterna att använda ekonomis- ka styrmedel i miljöpolitiken. Vi ville då och vill fortfarande skapa ett samhälle där den enskilda med- borgaren själv får besluta om det inte skadar helheten. Det är vad som ligger i botten. Det är utifrån en sådan strävan som vi i dag före- slår miljöskatter, skatteväxling och överlåtbara ut- släppsrätter. Det motarbetades från andra partier i årtionden. Men nu finns ett betydligt bredare stöd. Det är bra att vi nu har fått en utvärdering av hur det har fungerat. Jag instämmer i en del i svaret på Attefalls interpellation. Det gäller resonemanget kring att det viktiga inte är hur man förändrar andelen av BNP. Kvar står dock att rapporten visar att vi ser väldigt lite av grundtanken med en skatteväxling. När vi lägger en miljöskatt på någonting är me- ningen att vi ska sänka löneskatter i motsvarande grad. Vi ser inte särskilt tydliga tecken på det. När kommer åtgärder så att vi kan se att regeringen menar allvar med grön skatteväxling? För att titta bakåt ytterligare kan jag konstatera att den tid under vilken det skedde mest i detta avseende var tiden för överenskommelsen mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Jag tror att det var 1990- 1991. Då togs tydliga steg. Men därefter har egentligen ingenting hänt. När får vi se att de ambitionerna finns hos reger- ingen, eller är det så att man inte vill beträda den väg som heter grön skatteväxling?
Anf. 21 CATHARINA HAGEN (m): Fru talman! Finansministern lämnar en rad frågor obesvarade i sitt svar. Det gäller närmast tanken med en grön skatteväxling. Det låter som att man verkli- gen skulle få en sänkt skatt på arbete som har någon verklig betydelse för arbetsutbudet. Regeringen leder lite grann medborgarna fel här. Skatten på arbete är så oerhört stor i Sverige. Vi vet t.ex. att hushållen betalar inkomstskatter på om- kring 700 miljarder, om man räknar med socialavgif- terna och skatt på arbete. Energiskatterna ger omkring 60 miljarder. Det är väldigt lätt att ordet leder tanken fel, dvs att man skulle kunna växla över en stor del av arbetsbeskattningen till miljöskatter. Det är inte möj- ligt. En annan orsak till att detta inte är möjligt är att EU nu sätter stopp för de undantag som Sverige har för den energikrävande industrin. Vi har mycket hög skattebelastning på energi i Sverige. För att vår kon- kurrensutsatta industri ska klara sig, precis som fi- nansministern pekar på i sitt svar, måste man beakta att vi lever i en konkurrensutsatt värld. Vi har därför undantag. Men det är inte tillåtet längre, eftersom EU betraktar det som statsstöd. Jag menar att det kommer att sätta stopp för att vi kommer att kunna fortsätta att höja energiskatterna i Sverige, om vår industri ska klara sig. Det är den ena delen. Den andra delen är att det är låginkomsttagarna och medelinkomsttagarna, som finansministern säger, som i stor utsträckning betalar de höjda energiskat- terna. Eftersom socialdemokraterna envisas med att ha ett högt skattetryck kommer vi i fortsättningen också att behöva belasta låg- och medelinkomsttagare med höga skatter. Om de dessutom ska belastas med höga energiskatter är det inte i linje med vad regeringen säger sig vilja göra. Jag får över huvud taget inte finansministerns svar att gå ihop. Man vill skydda låginkomsttagarna, men det går inte. Man vill skydda den konkurrensutsatta industrin, men det går ju inte heller. På vilket sätt ska vi kunna fortsätta att ha denna gröna skatteväxling?
Anf. 22 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Fru talman! Det är intressant att företrädare för tre borgerliga partier deltar i diskussionen. Företrädaren för Moderata samlingspartiet tycker uppenbarligen att det gjorts för mycket med den gröna skatteväxlingen medan Kristdemokraternas företrädare vill göra mer och Folkpartiets företrädare helt riktigt påpekar att det gjordes en väldigt stor grön skatteväxling 1990- 1991 i samband med den stora skattereformen. Jag ska strax återkomma till den. Men det är tre väldigt skilda infallsvinklar från tre olika borgerliga partier i samma fråga. Nu har Stefan Attefall valt några årtal som med- vetet ger honom möjlighet till en fråga. Han har först och främst avstått från att redovisa det som hände före 1993. Det var precis som Harald Nordlund påpe- kade. Miljöskatterna höjdes med 18 miljarder kronor i samband med den stora skattereformen samtidigt som skatten på arbete sänktes med 71 miljarder kronor. Om det hade räknats in i statistiken hade det natur- ligtvis varit ett helt annat utfall. Sedan har Stefan Attefall också avstått från att re- dovisa vad som har hänt efter år 2000. Vi har dels haft två år där vi under mätperioden har fått in den gröna skatteväxling som jag redovisade i mitt svar på lite drygt 5 miljarder kronor, dels har vi sänkt skatten på arbete under de två senaste åren med åtskilliga tiotals miljarder kronor. Om det tagits med hade det naturligtvis också gett ett annat resultat. Man ska vara medveten om att det den socialde- mokratiska regeringen har fått ägna en stor del av 90- talet åt, efter det att den tillträdde år 1994, är att för- söka få bort den arbetslöshet som skapades av den borgerliga regeringen i början på 90-talet. När vi har ökat sysselsättningen och minskat arbetslösheten har det naturligtvis i sin tur lett till ökade skatteintäkter på bl.a. arbete, eftersom fler människor har fått arbe- te. Jag inte är någon negativ konsekvens om fler människor kan få jobb och vi därmed kan få in skat- teintäkter, även om det är skatteintäkter på arbete. Det gäller att skilja lite i statistiken på hur intäkterna infaller. Regeringen har ett mål tillsammans med Vänster- partiet och Miljöpartiet som lades fram för ett par år sedan om att ha en skatteväxling på 30 miljarder kronor från 2001 till 2010. Vi har hittills klarat ungefär 7 av de här 30 miljar- der kronorna, och vi är naturligtvis beredda att gå vidare. Bara under förra året omfattade den gröna skatte- växlingen drygt 3 miljarder kronor. Vi höjde koldi- oxidskatten, dieselskatten och elskatten. Intäkterna användes för att finansiera en sänkning av arbetsgi- varavgiften samt en höjning av grundavdraget med 1 200 kr. I år omfattar den gröna skatteväxlingen ca 2 miljarder kronor. Energiskatten på el höjdes med 1,2 öre per kilowattimme från den 1 januari i år. Samti- digt höjdes koldioxidskatten med 15 %. Bensin, die- sel och industri är undantagna från skattehöjningen, men vi höjde också avfallsskatten med 15 %. Intäk- terna kunde användas bl.a. för att finansiera en höj- ning av grundavdragen i inkomstskatten med 900 kr. Därtill kommer de två steg när det gäller kompen- sationen av egenavgifterna som har tagits både förra året och i år. Det gör att vi naturligtvis får helt andra resultat om man ser till en lite längre period än den snävt avgränsade som Attefall har valt här. Till sist kan jag bara konstatera att det är bra om Attefall vill heja på den gröna skatteväxlingen. Mot- frågan blir: Vilka skatter kan Attefall och hans parti tänka sig att höja? Är det skatten på bensin, skatten på diesel, skatten på olja, skatten på el eller skatten på kärnkraft? Hur pass framgångsrik tror Stefan Attefall att han kan vara i samarbetet med Moderata sam- lingspartiet när det gäller att höja den här typen av skatter?
Anf. 23 STEFAN ATTEFALL (kd): Fru talman! Nu börjar man känna igen finansmi- nistern. Först kommer ett intetsägande svar, och se- dan börjar han prata om 1991-1993 - helt ovetande om vad samtliga ekonomer som begriper någonting pekar på när det gäller vad som har hänt under 80- talet som orsaken till de stora problemen i början av 90-talet. Tittar finansministern på sina egna kurvor så kan han se att utvecklingen började vända nedåt 1990. Då brast svensk ekonomi och föll samman, och sedan var det en utförsbacke under några år till dess att vi vände den. Sedan förstördes den under ytterli- gare några år av den socialdemokratiska regeringen. Men den debatten behöver vi inte föra nu. Jag har valt de siffror som SCB har presenterat. Det är mycket enkelt. SCB har kommit med nya upp- gifter. Mellan 1993 och 2000 visar SCB att den s.k. gröna skatteväxlingen inte fungerar och inte stämmer. Jag har inte valt några siffror - jag har läst de senaste siffrorna som kommer från SCB. Jag ser tacksamt fram emot nästa uppdaterade statistik från SCB för att se om det som finansministern påstår stämmer. Jag kan ta ett exempel. Finansministern påstår att han har sänkt skatten på arbete genom att sänka egen- avgifterna. Men det är ju bara en delkompensering för alla de skattehöjningar som finansministern eller hans företrädare har genomfört sedan Socialdemokraterna tog över makten! Det är det som är själva poängen; Socialdemokraterna har egentligen inte varit intresse- rade av att försöka trycka ned skatten på arbete och delvis använda höjda energi- och miljöskatter för att finansiera detta. Socialdemokratin har alltid varit intresserad av att höja skatter. Jag satt själv med i Skatteväxlingskommittén, jag var själv med och skrev slutsatserna från den och jag står bakom de slutsatserna. Under vårt arbete, under de två år som vi satt och jobbade, höjde Socialdemo- kraterna energiskatterna med 10 miljarder kronor ungefär. Direktiven skrevs, utredningen började jobba och skulle komma med slutsatser som sedan ska ligga till grund för riksdagens beslut. Under tiden höjer man energiskatterna med 10 miljarder kronor! Så mycket seriositet var det bakom tankarna på att an- vända en ökad miljörelatering av skattesystemet till att sänka skatten på arbete. Min poäng är denna: Om jag står i det läge som jag gör i dag så ska vi satsa energin på att sänka skatten på arbete. Vi ska vrida relativpriserna i eko- nomin så att det blir billigare med mänsklig arbets- kraft och dyrare med miljöbelastande utsläpp. Det är en viktig poäng. Jag ska i första hand prioritera att sänka skatten på arbete. Men vi kan också se var vi kan behöva justera skatterna på energi och på miljö- belastande utsläpp. Här är det också mycket avgörande vad som hän- der på EU-området. Vi kristdemokrater har sagt att vi behöver ha majoritetsbeslut inom EU för just exem- pelvis en koldioxidskatt. Detta motsätter sig Bosse Ringholm. Därmed stänger Bosse Ringholm och Socialdemokraterna vägen till att ytterligare öka mil- jörelateringen av skattesystemet i Sverige. Vi har ju självfallet en konkurrenssituation att ta hänsyn till - där har Catharina Hagen rätt. Men om vi inte får också EU-länderna att trycka mer på koldioxidutsläp- pen i ett skattesystem så kan inte Sverige gå hur långt fram som helst. Så enkelt är det hela. Min fråga till finansministern var om han är nöjd med utvecklingen. Svaret var tydligen: Ja, jag är nöjd med utvecklingen. Sedan nämner han några delkom- penseringar, som ju genomförs på grund av tidigare skattehöjningar. Frågan är om det är bra att kommu- nalskatterna har stigit under de här åren, att egenav- gifterna har ökat, att grundavdraget har försämrats, att man inte lever upp till skattereformen när det gäller vilka som ska vara under och över brytpunkten, att värnskatt har införts och att de allmänna löneavgif- terna har stigit. Därmed ökar ju belastningen på ar- bete, medan den relativt sett minskar på miljöbelas- tande utsläpp. Den utvecklingen tycker inte jag om. Jag hoppas att Socialdemokraternas sista - får jag hoppas - tid vid makten används till en vettigare skattepolitik än hittills.
Anf. 24 HARALD NORDLUND (fp): Fru talman! Jag är liksom Attefall orolig över att finansministern förklarar sig vara nöjd med det som skett hittills. Jag är också orolig över att det inte tycks finnas en ambition att gå vidare eller ta nya krafttag när det gäller detta. Fru talman! Jag tvingas i stället konstatera att det skedde saker 1990-91. Det gjorde det 1995-1996 också, och det torde bero på Sveriges medlemskap i EU. Då blir min slutsats denna: 1990-1991 var Folk- partiet med. 1995-1996 kom EU-medlemskapet. Stärk Folkpartiet och stärk EU så kommer vi vidare!
Anf. 25 CATHARINA HAGEN (m): Fru talman! Jag vill upprepa en fråga till finans- ministern: Vilket besked har finansministern att ge de svenska företag som i dag lever på att de har ett un- dantag från den höga svenska energibeskattningen? EU har ju krävt att vi ska sluta med dessa undantag, och dessa företag lever i en osäkerhet. Vilket besked har alltså finansministern att lämna dessa stora svenska företag?
Anf. 26 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Fru talman! Om det finns ett ämne som heter se- lektiv läsning av statistik så tror jag att Stefan Attefall har goda utsikter att lyckas i det. Jag påpekade att om man väljer ett bredare per- spektiv och också tar in det som hände i början på 90- talet och det som har hänt de två senaste åren så får man naturligtvis helt andra resultat. Då ser man mycket tydligt avtryck i grön skatteväxling för en längre period. Det försöker Stefan Attefall nu att bortse ifrån. Jag är självfallet beredd att gå vidare på det sätt som den mycket ambitiösa plan som vi har att fram till 2010 fortsätta den gröna skatteväxlingen upp till 30 miljarder kronor innebär. Om inte annat är detta uttryck för en mycket hög ambition, som jag inte har sett vare sig hos Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Jag ställde en enda fråga till Stefan Attefall, och han har en chans att försöka besvara den nu eftersom han smet från det förra gången. Om Kristdemokrater- na nu vill höja skatten på bensin, diesel, olja, el och kärnkraft - på vilket sätt tror Stefan Attefall att man kommer att få ett stöd av Moderata samlingspartiet och dess företrädare för den typen av skattehöjning- ar? När vi införde koldioxidskatten 1991 uppgick den till 25 öre per kilo koldioxid. Sedan har vi höjt den i olika omgångar, och i dag omfattar den 63 öre per kilo. Det innebär att intäkterna från miljöskatterna har ökat med 30 % sedan regeringsskiftet 1994. Bara intäkterna från koldioxidskatten har ökat med 76 % sedan 1994. Jag är mycket väl medveten om att den socialde- mokratiska regeringen för att rensa upp efter reger- ingen Bildt 1994 och framåt var tvungen att ta till en rad skattehöjningar för att få balans i statens ekono- mi. Det är något historieförfalskande när Attefall säger att han var med om att försöka rensa upp i bud- getträsket och budgetarbetet. Det var ju hans parti som faktiskt åstadkom de stora budgetunderskotten och som har tvingat den socialdemokratiska regering- en att ägna år efter år åt att äntligen försöka få landets ekonomi på fötter. Det är också viktigt att se att bara intäkterna från energiskatten ökade med 19 % från 1994 fram till 2000. Samtidigt har vi haft en energianvändning som mer eller mindre har varit konstant under denna tid. Detta har skett samtidigt som vi över tiden har haft en successiv energieffektivisering. Bara i relation till bruttonationalprodukten kan man säga att det har skett en förbättring med bortåt 14 % under andra halvan av 1990-talet. Jag tror att man sammantaget kan se att dessa in- satser har gjorts för att både öka de miljörelaterade skatterna och bidra till de kraftiga skattesänkningar som har skett under senare tid. Man kan ju bara se på den reform som nu till tre fjärdedelar har genomförts när det gäller att minska skatten på de s.k. egenav- gifterna och kompensera för dem. Det har inneburit att vi har minskat skatten på arbete med drygt 30 miljarder kronor under de senaste åren. Vi hoppas naturligtvis att vi framöver också kan ta det sista och fjärde steget. Vi har framför allt sett till att marginal- skatten har minskat med ungefär 5 procentenheter, vilket är viktigt för låg och medelinkomsttagare. Sammantaget tycker jag att det har gjorts mycket stora framsteg när det gäller att miljörelatera vårt skattesystem. Vi arbetar för att minska skatten på arbete och öka skatten på sådana områden där vi har miljörelaterat våra skatter. På så vis kan vi få till stånd en utveckling som skapar ett ekologiskt mer hållbart samhälle. Jag har svårt att se hur Attefall ska få det att gå ihop eftersom han argumenterar för höjda skatter på el, olja, kärnkraft, diesel, bensin och mycket annat samtidigt som han samarbetar med Moderata sam- lingspartiet som inte alls har samma uppfattning. Det ska bli spännande att höra hur den ekvationen ska lösas av Attefall.
Anf. 27 STEFAN ATTEFALL (kd): Fru talman! Det är mycket enkelt. Vi ska lägga energin på att sänka skatten på arbete. Då kommer skatt på arbete som andel av BNP att sjunka, och då vrider vi ekonomin så att det blir billigare att anställa människor. Vi får i gång tjänstesektorn etc. samtidigt som miljöbelastande utsläpp inte får dessa skatte- sänkningar. Det finns delområden där man måste se över skatterna på miljöbelastande utsläpp. Det hand- lar om att både sänka och höja. Det finns olika sådana områden. Man måste hela tiden fortsätta arbetet med att förfina detta. Men jag tror inte att det går att göra så stora klipp när det gäller höjningar av skatter på miljöbelastande utsläpp så länge vi har problem att få EU med oss på införandet av t.ex. en minimiavgift på koldioxidskatt. Socialdemokraterna motsätter sig ju de verktyg vi behöver för detta, dvs. ett majoritetsbeslut i EU, så att vi faktiskt kan fatta beslut och köra över trilskande länder och därmed skapa bättre förutsättningar för en fortsatt miljörelatering av skattesystemet i Sverige. Jag tror att vi skulle kunna samlas ganska bra kring detta i en borgerlig regering. I dag är vi alla besjälade av tanken på att sänka skatten på arbete, inte minst för alla låginkomsttagare som i dag betalar de högsta skatterna i världen. SCB säger att skatten på arbete totalt sett har ökat med 270 miljarder kronor mellan 1993 och 2000. Under den socialdemokratiska regeringstiden har den ökat med 270 miljarder kronor. Under samma period ökar miljöskatterna med 13 miljarder kronor. Det är den relationen som är problemet. Sedan säger finansministern att vi har sänkt skat- terna på arbete sedan år 2000. Ja, vi har kompenserat något för en del av de stora skattehöjningarna tidiga- re. Utvecklingen är tydlig. Skatten på arbete väger tyngre och tyngre i vårt skattesystem samtidigt som andelen skatter på miljöbelastande utsläpp sjunker trots en fin retorik om skatteväxling och trots att stödpartierna, Miljöpartiet och Vänstern, pratar högt om detta. Det är det som är ett problem. Att finans- ministern är nöjd med de höga skatterna på arbete, framför allt för låginkomsttagare, tycker jag är be- klagligt.
Anf. 28 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Fru talman! Nu fick fegheten och räddhågsenhe- ten ett ansikte genom Attefalls senaste anförande. Attefall kritiserar regeringen för att inte gå till- räckligt långt med den gröna skatteväxlingen. Sedan ska Attefall försöka svara på frågan hur han tillsam- mans med Moderata samlingspartiet ska kunna öka energiskatterna och miljöskatterna. Då är svaret att han ska sänka skatten på arbete. Han ska inte göra någonting åt miljöskatterna eller energiskatterna. Han hoppas att situationen relativt sett ska förändras ge- nom att man sänker skatten på arbete. Så talar den som är feg och räddhågsen och inte vill få till stånd en riktig grön skatteväxling. Det är märkligt att Attefall inte lyssnar till vad jag säger. Jag säger att om man räknar de människor som har fått jobb, och det är naturligtvis lite märkligt i Attefalls värld med tanke på att han stod bakom en regering som för ett antal år sedan lyckades bli av med en halv miljon jobb på kort tid, har de 300 000 människor som har fått jobb i Sverige de senaste åren bidragit till inkomster och därmed också till skattein- komster. Som kritik mot den socialdemokratiska regeringen tar Attefall fram att människor har fått jobb och kunnat betala skatt. Jag ser det faktiskt som mycket positivt och uppmuntrande att människor har fått jobb, kunnat betala skatter och kunnat bidra till att vi i dag kan driva reformer i en takt som vi kanske inte har sett sedan 1960- och 1970-talen. Om Attefall vill kritisera det önskar jag honom lycka till. Då kommer vi att få en mycket intressant politisk diskus- sion i fortsättningen. Om man vill göra någonting åt vår miljö måste man faktiskt vara beredd att gå den inslagna vägen med en grön skatteväxling på i storleksordningen 30 miljarder kronor som den socialdemokratiska reger- ingen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har bestämt sig för. Då kan man inte vara rädd och feg och säga att man vill sänka skatten på arbete på ett lika ofinansie- rat sätt som i de moderata skatteförslagen. Det är inte mycket till kristdemokratisk politik, tycker jag.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 2001/02:288 om re- klamförbud och tryckfriheten
Anf. 29 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Anna Kinberg har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att tillse att alkohollag- stiftningen fortsättningsvis anpassas i enlighet med lagstadgade fri- och rättigheter som yttrande- och tryckfrihet samt fri rörlighet för varor och tjänster? Den svenska alkoholpolitiken syftar till att hålla nere konsumtionen av alkoholdrycker och att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. Detta mål för alkoholpolitiken har vid ett flertal till- fällen slagits fast av riksdagen. Skälet till detta är de hälsorisker och skador som är förbundna med bruket av alkohol som t.ex. ökad dödlighet, sjuklighet, våld, fylleri, trafikolyckor etc. Syftet med alkoholreklam- förbudet är att säkerställa att marknadsföringen av alkoholdrycker inte medverkar till att vidmakthålla eller öka konsumtionen av alkohol och inte heller bidrar till en positiv inställning till bruket av dessa varor. Det är i och för sig svårt att mäta de effekter alko- holreklamen har eller kan ha på alkoholkonsumtio- nen. Att i detta hänseende isolera reklamens påverkan från andra faktorer som t.ex. pris, tillgänglighet och sociala omständigheter är omöjligt. De undersökning- ar som finns är i viss mån förenade med brister i fråga om begrepp och undersökningsmetoder. Det finns emellertid studier som visat att reklamen har viss betydelse för konsumtionen i höjande riktning. Reg- lerna för alkoholreklamen speglar emellertid samhäl- lets syn på alkoholen och det går inte att bortse från att en lagstiftning som tillåter alkoholreklam kan uppfattas så att samhället accepterar ett omfattande drickande. Alkoholreklamregleringen är en del av alkoholpolitiken och syftar ytterst till att begränsa alkoholkonsumtionen. Enligt regeringens mening är det självklart att det med hänsyn till alkoholens skadeverkningar krävs särskilda regler för alkoholreklamen. EG-domstolen har kommit fram till att den svenska regleringen av alkoholreklam kan försvåra marknadstillträdet för utländska aktörer. Ändå har EG-domstolen inte ansett att de svenska reklamrestriktionerna går för långt utan överlämnat till de nationella domstolarna att döma i den frågan utifrån Sveriges behov av att skydda folk- hälsan. Stockholms tingsrätt har då vid en sådan be- dömning funnit att det svenska förbudet mot alkohol- reklam i kommersiella annonser i tidningar måste betecknas som alltför långtgående och därmed opro- portionellt i EG-rättslig mening. Detta trots att den finner det vara sannolikt att ett tillåtande av alkohol- reklam i Sverige skulle leda till en viss ökning av alkoholkonsumtionen. Konsumentombudsmannen har överklagat tings- rättens domslut till Marknadsdomstolen. Innan Mark- nadsdomstolen slutligen avgjort målet finns det enligt min mening inte skäl att vidta några åtgärder.
Anf. 30 ANNA KINBERG (m): Fru talman! Tack för svaret. Jag vet inte om man får ha med sig sådant här i kammaren, men här har jag ett exemplar av det senaste numret av Moderna Tider. Baksidan är prydd med information från en alkoholtillverkare inom EU-området men utanför Sverige. Tidningen gör därmed sin tolkning av rätts- läget efter den dom som jag beskrev i min interpella- tion. Lars Engqvist gör sin. Frågan är vilken som är den korrekta, och framför allt rimliga, på lite sikt. Lars Engqvist hävdar att EG-domstolen inte ansett att de svenska förbudsreglerna går för långt, men då har han kanske glömt att EG-domstolens generalad- vokat hävdade att det svenska reklamförbudet var "illegalt" i förhållande till EG-rätten och att folkhäl- somotivet inte var tillräckligt starkt för tillåta ett fort- satt förbud. Visst mildrades det här något i EG- domstolens yttrande till Stockholms tingsrätt, men ändå uppmärksammar man där den svenska statens dubbelmoral i den här frågan och konstaterar att re- klamförbudet diskriminerar importerade drycker. Lars Engqvist erkänner å ena sidan det sistnämnda och anför att det i och för sig är svårt att mäta alko- holreklamens effekter, men å andra sidan vill han ändå gärna ha kvar förbudet av folkhälsoskäl, även om det inte går att visa att en lagstiftning som tillåter alkoholreklam kan uppfattas så att samhället accepte- rar ett omfattande drickande. Hur ska Lars Engqvist ha det, och framför allt på vilken grund? Den verkar ju varken vara saklig eller rättslig, i alla fall inte självklart. Själv är jag tveksam till att bara Lars Engqvists subjektiva vilja håller för att upprätthålla det som ändå är Europas starkaste förbudslagstiftning. Jag kan inte se att den gör det, inte EG-domstolen, inte Stockholms tingsrätt, bara Lars Engqvist. Jag undrar därför fortfarande precis som i min in- terpellation på vilket sätt Lars Engqvist anser att det svenska alkoholreklamförbudet är förenligt med EG- rätten. Om vidare tingsrättsdomen fastställs av Mark- nadsdomstolen, hur tänker Lars Engqvist - förstås hypotetiskt och principiellt - fortsätta att försvara förbudslagstiftningen?
Anf. 31 TALMANNEN: Jag får bara i all vänlighet påminna om varsam- heten med balansgången mellan principiellt hållen diskussion och kommentarer t.ex. till domstolsutslag.
Anf. 32 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Vi ska väl gemensamt försöka disku- tera den principiella frågan utan att föregripa en fort- satt domstolsprövning. Situationen är den att EG-domstolen faktiskt har överlåtit åt det svenska domstolsväsendet att avgöra frågan om proportionalitet. Tingsrätten har gjort en bedömning, och konsumentombudsmannen har nu fört frågan vidare till Marknadsdomstolen. Först därefter kan man avgöra i vilken mån vår lagstiftning faktiskt står i strid med EG-rätten. Jag menar att vi från politiskt håll inte bör vidta några åtgärder och inte bör ge oss in i den här diskussionen förrän vi får det slutgiltiga avgörandet. Man kan väl säga att en tidning som bestämmer sig för att ha en egen tolkning av rättsläget är ute på lite svag is. Det är först när Marknadsdomstolen av- gjort ett ärende som vi vet exakt hur det ser ut. Skulle det visa sig att det finns anledning att se över vår lagstiftning, är jag beredd att göra det, och då är det inte min subjektiva uppfattning utan riksdagens upp- fattning som är avgörande. Det är inte socialministern utan riksdagen som stiftar lagar.
Anf. 33 ANNA KINBERG (m): Fru talman! Jag tackar socialministern för detta erkännande av riksdagen. Det är viktigt att sätta in den här frågan i dess tidsmässiga sammanhang, och jag är därför tacksam för att Lars Engqvist inte, som han så ofta gör, hänvisar till den svenska nykterhets- rörelsens rötter. Mediesituationen såg på den tiden helt annorlunda ut. Nu står vi som förslagsställare och lagstiftare inför en verklighet där vi översköljs av skilda sorters reklam i olika medier och har en alko- holinförsel från andra länder. Det är i den omvärlds- situationen som vi ska diskutera det här, och jag är tacksam för att socialministern håller sig till den. Det är i denna verklighet inte så att svenska folket helt slipper undan från mer eller mindre reglerad information bara därför att vi har den lagstiftning som vi har, tvärtom. För det första är uppfinningsrikedomen ganska stor vad gäller exempelvis s.k. event-marknadsföring, Absolut Vodka-utställningar eller servitriser som med ölmärken tatuerade på sina armar serverar bl.a. ung- domar. Om Lars Engqvist hade tackat ja till att de- battera med mig i krogmiljö häromveckan hade han fått uppleva flera sorters alkoholreklam på nära håll. För det andra finns det gott om varumärkesreklam för alkoholsvagare varianter av starka drycker. T.ex. kostar lättölsreklamen totalt sett mer än vad lättöls- försäljningen inbringar. Företagsekonomiskt låter det ganska bisarrt, om man inte tänker på att det natur- ligtvis är fråga om varumärkesreklam även för dryck- er med andra alkoholstyrkor. För det tredje bedrivs en rätt ymnig alkoholinfor- mation på redaktionell plats. Jag har tagit med mig en tidning till, nämligen Aftonbladets resebilaga från den senaste helgen. Där har man bl.a. en barguide till Mallorca och olika tips på sicilianska viner. De flesta tidningar har i dag vinspalter och vinskribenter. Även jag som tycker att man ska ha alkoholreklam blev lite förvånad första gången jag såg en vinstund i morgon- nyheterna på TV. T.o.m. jag hajade faktiskt till lite inför den formen av information. Sådant här förekommer lite överallt. Givet det sammanhanget tycker jag att alkoholreklam i prenu- mererade vuxentidningar är förhållandevis ofarlig. Jag tycker kanske inte att det i första hand är sådant som borde regleras. I regeringens politik har vi en officiell förbuds- linje anförd i folkhälsoperspektiv och en annan verk- lighet där vinstund i morgonsoffan, event- marknadsföring med spritreklam och vinskribenter tillåts men inte tryckt reklam om varumärken i pre- numererade tidskrifter riktade bara till dem som har åldern inne och är vana konsumenter av både infor- mation och alkohol. Jag tycker att det är hyckleri, och jag undrar om Lars Engqvist vill fortsätta med det hyckleriet eller om ett utslag i Marknadsdomstolen - naturligtvis hypotetiskt och principiellt - skulle kunna få honom att se över lagstiftningen om den alkoholre- klam i mera begränsade upplagor som det fall vi pratar om faktiskt avser.
Anf. 34 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Än en gång: Låt oss diskutera den svenska lagstiftningens förenlighet med EG-rätten när vi har Marknadsdomstolens utslag. Jag måste däremot ändå ställa följande fråga till Anna Kinberg: Vad är det väsentliga problemet kring alkohol i Sverige i dag? Är det brist på information, brist på försäljningsinsatser, brist på möjlighet för leverantörerna att få ut sina varor, eller är det det omvända, att vi har en stigande konsumtion, ökade problem inte minst bland unga människor när det gäller alkoholkonsumtion, att de sociala och de medi- cinska problemen växer och att dödligheten i alkohol- relaterade skador växer? Jag menar att det är det sista som är det stora pro- blemet och att vi som är ansvarsfulla politiker bör reflektera över vilka regler för marknadsföring av alkohol som ska gälla. Den som betalar för att göra reklam för alkhol är rimligtvis inte ute efter att mins- ka konsumtionen. Man gör reklam för att öka kon- sumtionen, och just nu är vi inte i behov av ökad alkoholkonsumtion.
Anf. 35 ANNA KINBERG (m): Fru talman! Det där resonemanget skulle ha en tydlig poäng om det vore bevisat att alkoholreklam ökar konsumtionsmängden. Det är, som Lars Eng- qvist själv påpekade, inte självklart att så är fallet. Det handlar enligt bedömare snarare om s.k. varu- märkesreklam. Vi vet att tillgänglighet har effekter på konsum- tionen, men det handlar här inte om det utan om va- rumärken. Jag tror inte att prenumererade tidningar, som är ganska dyra, är den primära källan när det gäller att nå ungdomar som kanske står i begrepp att utsätta sig för den första fyllan. När det gäller dem är tillgängligheten ett större problem. Min interpellation handlar om varumärkesreklam. Det kan inte visas att sådan ökar konsumtionen, och jag tycker därför att folkhälsoargumentet lite grann faller i värde. Under folkhälsoflaggen upprätthåller Lars Engqvist ett förbud mot sådana här annonser i ganska seriösa vuxentidningar men tillåter fortfarande vinstund i morgonsoffan, vinspalt i Dagens Industri och barguide till Mallorca i söndagsnumret av Afton- bladet. Jag tycker att detta är dubbelmoral. Ännu mer dubbelmoral är det när det gäller Vin & Sprit, som i fallet Absolut Vodka annonserar i de länder där de får göra det för att få konsumenter att välja svenska va- rumärken framför andra. I det fallet har konsumenter valt svensk vodka, som i alla fall är kvalitetskontrol- lerad. Av två starka och onda ting har man faktiskt fått konsumenterna att välja det bättre alternativet. Det är alltså inte bevisat att alkoholreklam ökar konsumtionen eller är farlig för folkhälsan. Däremot ger den konsumenter möjlighet till bra information av många olika sorter. Jag hoppas därför att vi får anled- ning att återkomma till att den bör tillåtas.
Anf. 36 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Jag tror inte att Anna Kinberg på fullt allvar menar att något politiskt parti skulle gå in när det gäller yttrande- och tryckfriheten. Jag tror att det är ganska viktiga friheter för oss. Jag är däremot beredd att till vilken journalist som helst, och jag har varit i den branschen några årtionden, säga: Se upp också med den journalistiska hanteringen av alko- holinformation! Det finns inget intresse, inte ens ett allmänt journalistiskt intresse, att plädera för en ökad alkoholkonsumtion. Jag tycker att man ska vara för- siktig. Det är en etisk fråga och en fråga för utgivarna och för journalisterna. Däremot kan vi faktiskt reglera formerna för al- koholreklam. Den möjligheten bör vi upprätthålla. Exakt hur det skulle se ut i den mån vi skulle få ett konstaterande av att vi behöver se över lagstiftningen kan vi återkomma till, men det är alldeles självklart att Sverige ska ha ett strikt regelverk när det gäller kommersiell annonsering för alkohol.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 2001/02:289 om livs- kvalitet i äldreomsorgen
Anf. 37 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Gunnel Wallin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att möta den allt större andelen äldres behov av diagnos för att kunna få rätt vård samt för att tillgodose behovet av geriatriker och geropsykiatriker. Den ökande andelen äldre i befolkningen är själv- fallet ingen nyhet för regeringen. Denna utveckling påverkar vårdbehoven i hög grad. Samtidigt har den medicinska utvecklingen också medfört förbättrade möjligheter att behandla människor för olika sjuk- domstillstånd i allt högre åldrar. Regeringen har i olika sammanhang, bl.a. i den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149), konstaterat att läkarmedverkan i särskilda boenden och hemsjukvår- den måste förbättras. I handlingsplanen läggs fast en målsättning om att de som bor i särskilt boende eller har hemsjukvård ska få en medicinsk bedömning av läkare när de behöver det samt konsultation eller hembesök utan dröjsmål. I handlingsplanen tas också den psykiska ohälsan hos äldre upp, och regeringen framhåller att det är av särskild vikt att de äldres ofta komplexa sjukdomsbild uppmärksammas så att be- handlingsbara tillstånd med positiv prognos kan sär- skiljas från en demensutveckling. I det utvecklingsavtal som slutits mellan regering- en, Landstingsförbundet och Svenska Kommunför- bundet åtar sig landstingen bl.a. att svara för att äldre med psykiska vårdbehov identifieras och erbjuds behandling. Landstingen svarar också för att de som bor i särskilt boende eller har hemsjukvård vid behov av läkare får en medicinsk bedömning samt konsulta- tion eller hembesök utan dröjsmål. Här bör avtal träffas mellan landsting och kommun som reglerar insatsernas omfattning och innehåll. Utvecklingsinsatser inom de områden som avtalet omfattar stimuleras genom utökade resurser som tillförs vården och omsorgen under 2002-2004. Ett väsentligt inslag i avtalets genomförande är den upp- följning som Socialstyrelsen ska göra. För att komma till rätta med en hotande framtida brist på läkare, framför allt inom vissa specialiteter, t.ex. geriatriker och geropsykiatriker, så sker nu en utökning av utbildningsplatserna för läkare. Antalet läkare som utexamineras kommer därmed att om några år ha ökat från dagens ca 750 till ca 950 per år. Detta tillsammans med det värdefulla tillskott till vården som läkare med utländsk utbildning utgör förbättrar möjligheterna att rekrytera läkare väsent- ligt. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska det i lands- tingen finnas möjligheter till anställning för läkares specialisttjänstgöring i en omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med specia- listkompetens i klinisk verksamhet. Detta är huvud- sakligen ett ansvar för landstingen. I syfte att stödja landstingen i detta har Socialstyrelsen dock i uppgift att verka som ett nationellt planeringsstöd med upp- gift att fortlöpande ta fram underlag för bedömningen av hälso- och sjukvårdens behov av läkare, särskilt läkare med specialistkompetens, såväl nationellt som lokalt och regionalt. Landstingen beslutar utifrån detta hur många tjänster, och inom vilka specialiteter, som man ska utlysa. Ett problem kan här dock vara att vissa specialiteter är mer populära hos läkarna att utbilda sig till än andra. Vården av personer med demenssjukdom är ett område på vilket det finns behov av ytterligare insat- ser. Regeringen beslutade nyligen att tillsätta en ar- betsgrupp som ska sammanställa befintliga kunskaper om situationen för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga samt identifiera utvecklingsområ- den där åtgärder behöver sättas in på olika nivåer. Ett område som ska kartläggas är i vilken mån personer med minnesstörningar utreds och i vilken omfattning diagnos ställs och medicinsk behandling ges. Arbets- gruppen ska vara klar med sitt arbete senast den 30 juni 2003.
Anf. 38 GUNNEL WALLIN (c): Fru talman! Jag vill tacka socialministern för sva- ret. Det är faktiskt ganska mycket som vi är överens om, t.ex. det här med resurserna som vi hjälps åt att få loss från försvaret till de här välbehövliga områdena inom vård och omsorg. Jag är naturligtvis mycket intresserad av den upp- följning som är på gång. Jag vet ju att det finns många bra saker inom vård och omsorg som har startat upp, även vad gäller samverkan. Vad gäller läkarmedverkan i särskilda boenden och hemsjukvården var det verkligen lovvärt att vi kom till det resultatet. Det är otroligt angeläget. Men på många håll i vårt land är det problem med att få läkartjänsterna inom primärvården tillsatta. Då blir det problem även med läkarmedverkan inom de särskilda boendena och hemsjukvården, och då faller det här i någon mån. Det är alltså angeläget att få fram läkare av den kategori som vi verkligen behö- ver. Just det här med utökad utbildning och utbildning av specialister, både bland läkare och övrig personal, är det viktigt att följa upp. Det tar tid från det att man sätter i gång utbildningarna till det att läkare och andra blir färdiga med sin kompetens. Som socialministern sade är vissa specialiteter mer populära. Där måste vi politiker utgå ifrån att det är behovet som räknas och på olika sätt försöka styra över utifrån de behov som finns bland våra sam- hällsmedborgare. Just antalet geropsykiatriker är lågt. Jag kan ta Skåne som exempel: Där finns det ungefär en i varje sjukvårdsdistrikt. De arbetar som ensamvargar, ofta har de en hög medelålder, och de är alldeles arbets- tyngda. Om bara några år ha de gått i pension, och då står vi där utan den här kunskapen. Det är alltså brist på även geriatriker och psykiat- riker, förutom primärvårdsläkare, som jag nämnde tidigare. Det är just här som behovet är som allra störst. Även om det är landstingens uppgift tror jag att man från statlig nivå måste försöka höja statusen på just de här läkargrupperingarna: satsa mer på forsk- ningen inom det här området eller ge morötter på annat sätt. Visserligen har nu utbildningsplatserna ökat, men man måste styra till de här specialiteterna där behovet är så stort. När man genomförde skatteväxlingen inom psyk- ädel var det ju en verksamhet som hade byggts upp långsiktigt som slogs sönder. Kommunerna trodde att de klarade av allt, men när man nu ser situationen så har de varit dåliga på att bl.a. fylla på kompetensen. Man behöver ha en uppföljning av hur det här ser ut, just med tanke på hur många äldre, och äldre äldre, som har ett stort vårdbehov. Jag tycker att det är jättebra med den arbetsgrupp som socialministern har tillsatt. Kan man skynda på dess arbete för att det ska komma människorna till godo på ett tidigare stadium?
Anf. 39 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Vi håller just nu på att sammansätta den här arbetsgruppen och se till att den påbörjar sitt arbete och kommer i gång. Det är viktigt att konstate- ra att den har tid på sig fram till den 20 juni 2003. Det är alltså ganska kort tid egentligen. Det betyder att det ska vara ett högt tempo. Arbetsgruppen ska under det kommande året hinna gå igenom alla de problem som vi kan identifiera. Jag tror inte att det behövs någon extra signal till gruppen för att tala om för den att man måste skynda på, inte minst därför att vi ju till arbetsgruppen har knutit anhörigorganisationerna, som ju under lång tid har legat på och sagt att vi måste göra någonting för att samla kunskapen. Jag är hoppfull om att vi kommer att få ett högt tempo och ett mycket bra arbete i arbetsgruppen. När det gäller bristen på läkare är det lite svårt att från statens sida hantera detta. Det beror lite grann på vilka erbjudanden som sjukvårdshuvudmännen ger till de anställda. Det är klart att på de områden där man upptäcker brister och har svårt att rekrytera är det viktigt att man också erbjuder bra arbetsvillkor. Det handlar ju inte bara om lön, utan det kan ju också handla om allmänna arbetsvillkor och förutsättningar för att genomföra ett gott jobb. Det är alltså viktigt att sjukvårdshuvudmännen faktiskt beaktar detta och att de i sin planering ser till att de kan rekrytera folk. Socialstyrelsens uppgift är att fungera som ett na- tionellt planeringsstöd för landstingen. Det är klart att det är med utgångspunkt från deras bedömningar som vi ska diskutera hur vi ska hantera den växande lä- karutbildningen. Det är alltså i samverkan mellan högskolorna, Socialstyrelsen och sjukvårdshuvud- männen som vi kan se till att de som just nu utbildas till läkare väljer rätt inriktning på sitt arbete. Jag tror att det är så att det finns vissa inriktningar som är populärare än andra. Och tyvärr råkar det vara så att det är inom hela äldreomsorgen egentligen som vi kan se de allvarliga behoven framöver. Det är en inriktning som inte tycks vara lika populär att välja som andra inriktningar. Men det menar jag ska åtgär- das genom Socialstyrelsens arbete, i högskolorna när de försöker vägleda studenterna inför deras val av utbildning och naturligtvis genom att sjukvårdshu- vudmännen förstår att erbjuda vettiga arbetsvillkor på de områden där det saknas folk.
Anf. 40 GUNNEL WALLIN (c): Fru talman! Det här är angeläget för alla parter, så jag ser fram emot den här diskussionen. Sedan måste man göra arbetsmiljön gynnsam. Den är ju inte gynnsam med den arbetstyngd som är i dag och med ensamtjänstgörande. Man ser hur oba- lanserna ökar här. Vi hade för en del år sedan priori- teringsdiskussioner där de grupper som har detta behov stod högst på listan. Det är lite grann som om vi har glömt bort de diskussioner som då fördes. De som har kunnat skrika högst har kommit högst på listan. Men det här är ju otroligt viktigt. Jag ser fram emot att den här diskussionen kom- mer till stånd, för jag tror att man ute i både kommu- ner och landsting är väl medveten om situationen, men det gäller att puffa på. När det gäller att ställa diagnos på demenser är det viktigt att ha specialister. Särskilt flödesmätningar måste utföras av geriatrikpsykiatriker som kan hante- ra detta. Man säger också att distriktsläkare eller primärvårdsläkare skulle kunna hjälpa till med vissa undersökningar, men då måste de naturligtvis ha intresse för frågan. Man tycker inte att det intresset finns säger man vid de besök som jag har gjort i äld- revården. Om man kan sätta in de bromsmediciner som finns snabbt - det finns ju vissa som är på väg - för att kunna hålla sjukdomen på avstånd betyder det otroligt mycket för den enskilde, för de anhöriga och när det gäller kommunerna och kommunernas resur- ser, för vi vet att detta tar en stor andel av resurserna. Det är bra att anhörigorganisationerna är med i ar- betsgruppen, för de kommer säkert att driva på. När det sedan gäller detta att styra valet av speci- alitet har jag en gammal siffra, men den visar att det är en väldigt liten del av forskningspengarna inom vården som går till just psykiatrin. Att styra mer forskningspengar till psykiatrin vore kanske ett sätt att öka intresset. Det var väl det som jag hade att säga. Jag tycker att det är en angelägen fråga att lyfta fram, och jag kommer naturligtvis att följa den. Jag vet också att det denna vecka i FN:s regi pågår en konferens om just demens, och det finns kanske någonting att hämta hem från denna. Det är ju nu som stödet behövs ute i verksamheten. Vi måste bli bättre på att förebygga och ta vara på det friska för att kunna låta människor bo i sitt eget boende så länge som möjligt. Det mår alla bäst av. Om man kunde öka samspelet mellan myndigheter och få en större smidighet tror jag att alla skulle vara betjänta av det.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellationerna 2001/02:303, 304, 305 och 306 om våld mot funktionshindrade kvinnor
Anf. 41 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Lena Olsson, Marietta de Pourbaix- Lundin, Sonja Fransson respektive Kerstin Heine- mann har frågat mig om jag kommer att ta initiativ till en fördjupad studie av våld och sexuella trakasserier mot funktionshindrade flickor och kvinnor och för att öka kunskapen och kompetensen hos polis, kvinno- jourer m.fl. om dessa kvinnors särskilda utsatthet. Vidare har de frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att kunskapen om våldsbrott mot funktionshindra- de kvinnor ska öka hos hälso- och sjukvårdspersonal, för att kompetensen hos personalen vad gäller om- händertagande av funktionshindrade kvinnor som utsatts för våld ska öka samt för att samverkan mellan hälso- och sjukvården, sociala myndigheter och fri- villigorganisationer såsom kvinnojourer ska öka. Vidare har de frågat om jag är beredd att satsa på statistik och forskning inom detta problemområde, om jag är beredd att arbeta för mer utbildning för personal och en bredare allmän kunskap samt göra en insats för att öka förståelsen och kunskapen inom polis och rättsväsende om funktionshindrade kvinnors särskilda utsatthet och beroendeställning. Slutligen har de frågat vad staten kan göra för att förbättra funktionshindrade kvinnors situation. Vi kan tillsammans konstatera att problemområdet som samtliga interpellanter tar upp är mycket kom- plext. En av svårigheterna med frågan om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor med funktionshinder är att det är ett dolt problem, vilket samtliga frågeställare också påpekar. Vi kan också vara överens om att det behövs både forskning och statistik som ett led i ökad kunskap. Regeringen har därför medvetet valt ut detta område som ett av några särskilt prioriterade arbetsområden i det omfattande åtgärdsprogram för att bekämpa våldet mot kvinnor som sattes i gång genom den s.k. kvinnofridsrefor- men 1998. De centrala utgångspunkterna i reformen är en förbättrad lagstiftning, förebyggande insatser och ett bättre bemötande av utsatta kvinnor. Flera myndigheter fick gemensamma uppdrag som gäller t.o.m. år 2002. De ska öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor samt utforma åtgärds- program för det egna arbetet med dessa frågor. Det betonas starkt att samverkan mellan myndigheter och organisationer är viktigt. Kommunerna har ett stort ansvar när det gäller stödet till kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både förebyggande insatser och skydd till utsatta kvinnor. Jag utgår ifrån att de särskilt uppmärksam- mar situationen för kvinnor med funktionshinder, som ju är särskilt sårbara. Inom landstingens hälso- och sjukvård har arbets- givarna och vårdgivarna ansvaret för att dess personal har den kompetens som krävs för att kunna ge ett bra bemötande och god vård till alla människor. Ökad kompetens hos personalen som kommer i kontakt med kvinnor och flickor med funktionshinder som utsatts för våld kan bl.a. åstadkommas genom fort- bildningsinsatser. Regeringen fortsätter att arbeta för kvinnofrid och mot kvinnovåld. Kunskapen om våld mot kvinnor är generellt sett otillfredsställande. Om kvinnan är funktionshindrad innebär det ytterligare komplikatio- ner som kan kräva särskild kunskap. Detta beskrivs väl i rapporten När man slår mot det som gör ont - våld mot kvinnor med funktionshinder, utgiven av Nationellt råd för kvinnofrid, som regeringen tillsatt. Rapporten bidrar på ett värdefullt sätt till kunskap om åtgärder som behöver vidtas. Där ställs också frågan om det är önskvärt att klassificera människor efter eventuellt funktionshinder i statistiken. Bemötandeutredningen - Utredningen om bemö- tande av personer med funktionshinder - tar i delbe- tänkandet Kvinnor, män och funktionshinder, SOU 1998:138, bl.a. upp att polisen och rättsväsendet be- höver skaffa sig mer kunskap om frågan. Utredaren säger vidare att det borde vara självklart att exempel- vis kvinnojourerna är fysiskt tillgängliga, att dövtol- kar anlitas, att skriftlig information ges i tillgänglig form etc. Det är bl.a. bemötandeutredningens förslag som ligger till grund för den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Från patient till medborgare, 1999/2000:79. I den satsar regeringen bl.a. på att utveckla personalens kompetens när det gäller bas- kunskaper om personer med funktionshinder som söker stöd eller insatser vid berörda statliga och kommunala myndigheter. Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus, har bl.a. i uppgift att ta fram och driva ett nationellt handlingsprogram för kompe- tensutveckling. Just nu uppmärksammas det behov av skydd in- klusive skydd mot diskriminering som funktionshind- rade personer har. En parlamentarisk kommitté, dir. 2002:11, ska se över diskrimineringslagstiftningarna. I detta sammanhang vill jag också nämna att nästa år, som utlysts av EU som ett europeiskt handikappår, kommer fokus att vara på situationen för personer med funktionshinder ur ett människorättsperspektiv. Jag kommer också noga följa arbetet som görs inom ramen för kvinnofridsreformen men också ef- fekterna av det arbete med bemötande- och tillgäng- lighetsfrågorna som följer av den nationella hand- lingsplanen inom handikappområdet. Regeringen ser mycket allvarligt på den dubbla utsatthet som funktionshindrade kvinnor har. Jag är beredd att aktivt verka för att kunskapen och skyddet förbättras. Jag avser därför att samråda med handi- kapp- och kvinnofridsorganisationer samt berörda myndigheter kring hur arbetet bör drivas vidare.
Anf. 42 MARIETTA DE POURBAIX- LUNDIN (m): Fru talman! Tack, socialministern, för svaret. So- cialministern undrar kanske varför han får så många interpellationer om i princip samma ämne, men det beror på att vi i riksdagen har något som heter Riks- dagens handikappforum, där en från varje parti ingår. Vi försöker sprida så mycket kunskaper som möjligt när det gäller funktionshindrade. Vi kände på den internationella kvinnodagen att vi ville uppmärk- samma frågan om misshandel av funktionshindrade kvinnor. Misshandel och våld i stort väcker ju väldigt star- ka känslor, och misshandel av barn och kvinnor väcker ännu starkare känslor. Misshandel av funk- tionshindrade kvinnor tror jag ibland väcker så myck- et känslor att man inte kan hitta ord för att beskriva vad det innebär. Man vill egentligen bara blunda. Man vill bara inte se. Det kanske är det som är en del av problemet; att det här är dolt. Det är vi överens om. Den dubbla utsatthet som misshandlade funk- tionshindrade kvinnor befinner sig i är svår att ta till sig. Samtidigt vet vi att den som misshandlar många gånger är en närstående, en anhörig eller en i perso- nalen som den funktionshindrade kvinnan är helt beroende av. Man är alltså väldigt utsatt. Att våga ta sig ur det här är inte lätt. Men när man väl gör det, kanske upp- söker sjukvården, går till polisen för att göra en an- mälan eller uppsöker en kvinnojour, är det väldigt viktigt att de som finns på de här ställena har kunskap och kompetens att hjälpa den funktionshindrade kvinna som utsatts för misshandel. Har de inte det blir det ännu värre när man väl har tagit steget att försöka få hjälp. Sedan finns det situationer där man tycker att sjukvården borde upptäcka det här även om kvinnan själv kanske inte anger att det är skälet till att hon kommer. Där behövs det ju också kunskaper. Jag tar i min interpellation upp vad man kan göra för att personal inom sjukvården ska få bättre kom- petens och bättre kunskaper om det här. Då svarar socialministern att det är landstinget som har ansvaret och att det är fortbildning som gäller. Men lite grann tycker jag att socialministern smiter ifrån sitt ansvar. Det är inte bara fortbildning det gäller. Det hör man, och det gäller inte bara misshandel av funktionshind- rade kvinnor utan också misshandel i stort. Det handlar om grundutbildningen för de här grupperna, för läkare och sjuksköterskor. Grundutbildningen måste bli bättre för att dessa grupper, läkare och sjuksköterskor, ska se de här problemen. Då kan man också lägga in en del när det gäller funktionshindrade, som är ett lite mer komplext problem. Jag skulle vilja att socialministern tar till sig det och kanske utvecklar det lite mer. Man kan som sagt inte bara lägga allt på landstinget. De ska sköta sin fortbildning, men grunden är som sagt grundut- bildningen för den här gruppen, och där har regering- en ett ansvar. I slutet i sitt svar säger socialministern att han ak- tivt ska medverka för att kunskapen och skyddet förbättras. Han ska samråda med handikapp- och kvinnofridsorganisationer samt berörda myndigheter omkring hur arbetet bör drivas vidare. Men jag har ändå en fråga till socialministern. Socialministern har väl kanske själv någon uppfattning, någon egen idé om hur man ska göra det här? Det är bra att lyssna på andra. Det ska man göra. Det ska till en samverkan om det ska hända något. Men jag skulle vilja höra socialministerns egna idéer om detta och vilket tids- perspektiv han har. Det här har ju ändå regeringen hållit på med och uppmärksammat, precis som mi- nistern skriver i svaret, sedan 1998. Jag vet att man inte gör sådant här över en natt, men man känner ändå att det skulle behöva hända ännu mer än det gör. Vilket tidsperspektiv har socialministern på de här frågorna?
Anf. 43 SONJA FRANSSON (s): Fru talman! Också jag vill tacka ministern för sva- ret. Som tidigare sagts är vi alla väldigt bekymrade över det här, för våld mot kvinnor med funktionshin- der är en fråga som alltför sällan debatteras och allt- för sällan diskuteras. Ministern säger att det här är ett prioriterat område inom kvinnofridsreformen. Det tycker jag är alldeles utmärkt, och det är väl en av anledningarna bakom den utmärkta boken När man slår mot det som gör ont, som Nationella rådet för kvinnofrid har tagit fram. Det är en av anledningarna till att man har tagit fram den boken. Det är alldeles utmärkt. Tyvärr är det så när vi talar med polisen eller dis- kuterar våld mot kvinnor att det väldigt sällan just är våld mot kvinnor med funktionshinder som diskute- ras. Ta bara en sådan fråga som tillgängligheten! Både bemötande och tillgänglighet är oerhört viktiga delar. En kvinna som är fysiskt funktionshindrade har t.ex. oerhört svårt att komma till kvinnojouren efter- som den oftast inte är tillgänglig. Det är bara ett så- dant här praktiskt problem. Som vi vet finns det en stor okunskap och omed- vetenhet när det gäller den här frågan. Det är klart att om man inte kan tro att den som t.ex. vårdar sin kvin- na så ömt utåt också kan misshandla henne så finns inte detta i föreställningsvärlden. Många tänker sä- kert: Inte kan maken till denna kvinna, som ser ut att vårda henne så ömt, också misshandla henne. Hur ska hon bli trodd när det ser så bra ut? Och om hon dess- utom är förståndshandikappad och har svårt att för- klara - vem är det då som tror henne? Det man inte ser tror man ju inte heller förekommer. Vi måste medvetandegöra många, både myndigheter och per- sonal, om den här frågan. En annan del är ju att arbetslösheten är betydligt större bland funktionshindrade än bland andra grup- per, och särskilt då bland kvinnor med funktionshin- der. Vi vet också att arbetet skapar en identitet, ett oberoende och en självständighet. Förutom beroendet av hjälp på grund av funktionshindret - från samhäl- let eller från anhörig - är alltså kvinnan dessutom ofta ekonomiskt beroende av den anhörige, vilket inte direkt underlättar situationen. Jag vill säga att man inte bara är dubbelt utsatt utan flera gånger dubbelt utsatt. Ju mer omfattande det funktionshinder är som kvinnan har desto mer beroende är hon och desto mer utsatt blir hon. Hur ska t.ex. en kvinna med kommu- nikationshandikapp, som är helt beroende av anhöriga eller personal, kunna berätta att hon utsatts för våld och övergrepp när hon måste berätta det genom den som har utsatt henne för våld? En central faktor för att förebygga övergrepp som man kommer fram till i den här boken tycks vara att förhindra en situation där kvinnan är utlämnad till endast en kontakt med omvärlden. Det betyder i för- längningen att familjemedlemmar i och för sig kan fungera mycket bra som personliga assistenter, men kvinnan bör inte uteslutande ha kontakt med en per- son. Det behövs med andra ord större nätverk runt kvinnor som är totalt beroende av sin vårdare, anting- en familjemedlem eller assistent - alltså flera kon- takter. Jag vill fråga ministern om det här finns någon- ting som vi skulle kunna göra för att medvetandegöra kommuner, landsting och andra om att det behövs fler kontakter än en i det här sammanhanget.
Anf. 44 KERSTIN HEINEMANN (fp): Fru talman! Jag tackar naturligtvis också social- ministern för svaret. Vi vet ju från olika rapporter att kvinnor med funktionshinder är utsatta för olika for- mer av övergrepp, det kan vara allt från misshandel till psykiska övergrepp, från människor som de är beroende av. Kvinnor i den här utsatta situationen kan också misshandlas, kan man säga, på det sättet att man gömmer undan en viktig medicin för dem. Det finns många olika sätt att misshandla kvinnor med funktionshinder på som man inte kan använda mot kvinnor utan funktionshinder. Ju mer omfattande funktionshinder en kvinna har desto mer sårbar är hon naturligtvis, och hennes beroende av andra människor ökar. I den statistik som finns på området, data från po- lis, sjukvård och socialtjänst, framkommer det inte om en kvinna är funktionshindrad eller inte. Det förs inte heller någon sådan statistik hos kvinnojourer eller brottsofferjourer. Det skulle kanske vara av värde om man misstänker att funktionshinder ökar utsattheten för övergrepp om en sådan statistik kunde föras. Sanningen är ju att vi egentligen inte riktigt vet hur vanligt det här våldet är och om det är vanligare bland de kvinnor som är funktionshindrade eller inte. Man kan naturligtvis också ställa sig frågan om det är önskvärt att klassificera människor efter even- tuella funktionshinder. Det är också den fråga som ställs i den rapport som har nämnts här, När man slår mot det som gör ont. Jag ställer mig också den frågan. I dag görs i många kommuner och landsting en enkel, anonym registrering av olyckor med skiftande svårighetsgrad. Man registrerar omständigheterna kring olycksfallen. En liknande registrering skulle också kunna göras när det gäller våld mot kvinnor. På ett sådant sätt skulle den enskilda kvinnans integritet kunna skyddas och vi skulle kunna få en bild av hur vanligt förekommande övergreppen är och kanske också av hur våldet ser ut. Jag skulle också kunna tänka mig att sådan registrering skulle kunna ge ökad och insikt och kunskap för personalen, kanske främst för den sjukvårdspersonal som hanterar registrering- en. Självklart ska ett beslut i frågan om registrering föregås av diskussioner, inte minst med handikapp- förbunden, om hur det ska gå till och om vad som ska registreras. Viktigt i sammanhanget är dock att regi- streringen är anonym och att uppgifterna inte finns med i journaler eller liknande handlingar, så att de kan spåras till en enskild person. Jag hoppas att socialministern tänker över frågan om en eventuell registrering. Det kan ju också ha värde för den forskning som behöver bedrivas i den här frågan. Det här är en insats som regeringen skulle kunna göra som en del i arbetet med att förhindra och bekämpa våld mot kvinnor. Socialministerns svar är ett svar på fyra interpel- lationer som behandlar samma område: våld mot funktionshindrade kvinnor. Jag tycker att vi har fått besked från ministern om att han delar vår uppfatt- ning att detta är en angelägen fråga som måste angri- pas på många olika sätt och om att han är beredd att ta itu med detta. Jag är speciellt nöjd med det som sades i slutet av svaret, nämligen att socialministern är beredd att verka för att kunskapen och skyddet för de här kvinnorna förbättras och att han avser att sam- råda med handikapp- och kvinnofridsorganisationer samt berörda myndigheter om hur arbetet ska drivas vidare. Jag hoppas förstås att även de frågor som vi nu har tagit upp i våra interpellationer kommer att bli en del av det arbetet.
Anf. 45 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Fru talman! Marietta de Pourbaix-Lundin ställde frågan om inte jag som socialminister hade en egen uppfattning om vad som bör göras. Jo, det har jag, och det har också regeringen. Dessbättre sker det ganska mycket på det här området. Låt mig nämna några saker som vi inte bör glömma bort. Vi kan gå tillbaka till de frågor som togs upp i interpellationer- na. När det gäller kompetens- och kunskapshöjande insatser vill jag nämna att Socialstyrelsen ganska snart kommer att upprätta en webbportal, som man planerar tillsammans med 14 andra myndigheter. Där är det meningen att man ska kunna få information som rör flickor och kvinnor i utsatta situationer. Por- talen ska enligt uppgift innehålla länkar till annat material som man kan söka sig fram till via Internet. Det kan exempelvis handla om forskningsresultat, resultat av lokala projekt eller projektutvärderingar. Man säger också att materialet troligen kommer att kategoriseras så att det blir möjligt att söka mate- rial som särskilt handlar om utsatta kvinnor med funktionshinder. Detta medför andra problem än dem som rör registrering. Här ska man kategorisera mate- rialet så att det blir möjligt att se vilka kunskaper man har och vad som faktiskt sker. När det gäller statistik och forskning har Brottsof- fermyndigheten fått i uppdrag att senast den 1 juli i år redovisa ett forskningsprogram som rör just brottsof- fer. Enligt uppdraget ska man ägna särskild uppmärk- samhet åt sårbara grupper - man nämner fysiskt och psykiskt handikappades och äldres utsatthet för brott. Den 1 juli kommer Brottsoffermyndigheten att redo- visa sitt forskningsprogram. Meningen är att pro- grammet ska pågå under fem år. Brottsförebyggande rådet har också i uppgift att se till att vi får en bättre kriminalstatistik. De arbetar nu för att förbättra inte bara statistiken utan också det bakomliggande systemet för kodning av brott. Det ska således gå att läsa ut såväl gärningsmannens som offrets kön, ålder och nationalitet, liksom offrets relation till förövaren. Sedan kommer den frågeställning som jag tycker att man ska ta upp i diskussion med handikapporgani- sationer och kvinnofridsorganisationer, nämligen: Hur ska vi registrera? Det är inte enkelt att svara på den frågan, men jag tycker inte att man ska stanna vid ett sådant konstaterande, utan vi bör diskutera detta tillsammans med berörda organisationer. Jag vill också peka på den förändring av social- tjänstens arbete som riksdagen har beslutat om. Det var en uppmanande formulering som riksdagen ställ- de sig bakom den 1 juni förra året. Man skriver först att socialtjänsten bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Det är självklart. Men sedan kommer det: "Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation." Så har riksdagen angivit vad som är soci- altjänstens uppgift. Förhoppningsvis sker en prövning av socialtjänstens arbete runtom i kommunerna. Fortfarande är det mycket som saknas. Inte minst kan man konstatera att det finns för få kvinnojourer och att samarbetet mellan kommuner och kvinnojou- rer är dåligt. Vi kan konstatera att det finns många kommuner som inte ger något stöd till kvinnojourer, vilket är ett allvarligt problem. Vi kan också konstate- ra att kommunerna samverkar dåligt med varandra eller med berörda myndigheter. Det finns väldigt mycket att göra trots att en hel del har gjorts. Jag kommer att inbjuda berörda organisationer och berörda myndigheter till en diskussion om hur vi kan gå vidare och vilka nya uppgifter vi bör kunna ta på oss, både när det gäller myndigheter och berörda kommuner. Det kan också gälla på vilket sätt sam- hället kan ge stöd till frivilligorganisationerna. Då ska vi också diskutera den fråga som Kerstin Heinemann tog upp och som finns med i rapporten, nämligen hur vi ställer oss till registrering.
Anf. 46 MARIETTA DE POURBAIX- LUNDIN (m): Fru talman! Det var intressant att höra om Social- styrelsens nya portal med olika länkar. Vad jag för- står kommer den att vara tillgänglig för alla som behöver den, inte bara för sjukvårdspersonal utan socialtjänstpersonal, kvinnojourer osv. De kan alltså få fram kunskaper och erfarenheter och kompetensut- veckla sig själva. Men min fråga om grundutbildning för läkare och sjuksköterskor kvarstår ändå. Socialministern skjuter över det på landstingen, och jag håller inte med om att det endast är de som har ansvaret. Det finns ett ansvar för grundutbildning för de här personalgrup- perna och naturligtvis även för andra grupper som kan komma i fråga: polis, socialtjänstpersonal m.m. De måste få de här kunskaperna. Det tycker jag är grunden. Man måste se det. Om man inte ser det kan man inte hjälpa till när väl en kvinna tar det här ste- get. Man ska kunna se det även om kvinnan själv kanske inte tillstår att det finns misshandel med i bilden. Personalen måste ha kunskapen att se detta. Den frågan vill jag fortfarande ha ett svar på, för jag tycker den är väldigt väsentlig. Jag tycker också att det är väsentligt att se att det handlar om individer, precis som när det gäller miss- handlade kvinnor utan funktionshinder. Funktions- hindrade kvinnor är också individer. Man kan inte klumpa ihop dem i ett kollektiv bara för att de har ett funktionshinder. Dessutom finns det många olika funktionshinder, alltifrån att sitta i rullstol till att ha en psykisk åkomma. Man får inte klumpa ihop dem, utan det handlar om individer hela tiden. Det tycker jag är viktigt att påpeka i det här sammanhanget. Det låter som om vi är ganska överens om att det här finns mycket mer att göra. Det gäller nu att få upp ögonen hos dem som är inblandade och träffar kvin- nor som är utsatta för våld. Vi som politiker har na- turligtvis ett stort ansvar överallt där vi är för att in- formera och för att försöka sprida kunskaper, lika väl som socialministern har det. Socialministern får nu en chans igen att svara på frågan om detta med grundutbildningen. Det är re- geringens ansvar. Har man som personal, läkare eller sjuksköterska, med sig detta i ryggmärgen på något sätt kommer man mycket lättare att kunna ta till sig fortbildning och Socialstyrelsens webbportal. Har man inte detta i sin grundutbildning är det ju svårare. Då börjar man från scratch på ett helt annat sätt. Det är den biten jag efterlyser väldigt mycket. Vi hoppas nu att samråden med berörda handi- kapporganisationer, brottsofferjourer och kvinnojou- rer ska leda till något konkret. Man kanske kan ta fram olika program med punkter som talar om vad man ska göra när man kommer i kontakt med funk- tionshindrade kvinnor som har utsatts för våld Så gör man ju på andra områden. Man har t.ex. program mot mobbning där man går igenom olika punkter. Det är kanske inte säkert att man ska göra på det sättet, men det är ett exempel på hur man skulle kunna göra. (forts.) Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.30 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00. (forts. §10) Svar på interpellationerna 2001/02:303, 304, 305 och 306 om våld mot funk- tionshindrade kvinnor
Anf. 47 SONJA FRANSSON (s): Herr talman! Jag vill börja med att tala om sjuk- vården och särskilt boende och alla andra situationer där det råder ett beroendeförhållande mellan vårdare och patient. Där händer det tyvärr att personal inom vården utnyttjar beroendeförhållandet och inleder sexuella relationer eller på annat sätt utnyttjar pati- enter sexuellt. Övergrepp kan också begås av medpa- tienter. Särskilt kvinnor med psykiska funktionshin- der känner sig enligt Forum Kvinnor och Handikapp utsatta. Och övergrepp kan också begås i samband med färdtjänståkning, skolskjutsning, ledsagarupp- drag eller tjänsteman i tjänsten. Detta handlar alltså om offentligt anställda. Jag vill berätta att vi inom SISUS, där jag själv är ordförande, har fått regeringens uppdrag att ta fram en handlingsplan för kompetenshöjning av bemötan- de av människor med funktionshinder i offentlig sektor. Vi anser att detta också är en bemötandefråga. Därför tar vi nu upp frågan om våld mot kvinnor med funktionshinder. Vi söker bl.a. projekt som ska kunna ge ökad kunskap och som vi sedan kan sprida via SISUS datanät för en kompetenshöjning och upp- märksamhet inom kommuner och landsting. Detta är naturligtvis ett sätt att uppmärksamma och tydliggöra detta problem. Men det behöver naturligtvis ske på många fler sätt. Här har kommunen, Landstingsför- bundet och inte minst Socialstyrelsen ett stort ansvar. Därför gläder det mig mycket att ministern säger att Socialstyrelsen nu tänker starta en form av portal där man kan ge information och ha utbyte av infor- mation. Det kan vara en del i en kunskapsutveckling och kompetensutveckling. Men jag önskar att minis- tern i det samråd som nu ska ske mellan organisatio- ner, föreningar och ansvariga myndigheter också tar upp kompetensutveckling. Jag tror att detta är alldeles nödvändigt. Det gäller kvinnor med funktionshinder, från väldigt unga kvinnor och barn till äldre kvinnor, inte minst inom äldreomsorgen där vi vet att det före- kommer trakasserier och våld. Detta är en väldigt aktuell fråga som måste dis- kuteras både bland förtroendevalda och bland anställ- da. Vi måste synliggöra problemet, eftersom det är först då som vi kan åtgärda det.
Anf. 48 KERSTIN HEINEMANN (fp): Herr talman! I sitt andra inlägg redogjorde soci- alministern för ytterligare frågor som är på gång när det gäller just frågan om statistik och registrering. Jag tycker att det är bra att dessa frågor verkligen lyfts fram på många olika sätt. Och det finns säkert mer att göra. Det viktigaste är naturligtvis att man får någon typ av samsyn när det gäller möjligheten att registrera och hur man ska kunna registrera utan att den enskil- da människan hängs ut. Detta är naturligtvis en svår fråga. Jag är alltid lite skeptisk när det gäller att regi- strera människor, inte minst när det gäller att registre- ra människor som har ett funktionshinder. Men jag hoppas ändå att man ska kunna hitta något sätt för att öka kunskapen om vad det är för övergrepp, hur van- liga de är och hur vi på ett bättre sätt ska kunna mot- verka de övergrepp som vi trots allt vet sker. I och med detta är jag för min del nöjd med de svar som jag har fått och hoppas att det frågor som vi har lyft fram snarast kommer att få konkreta resultat.
Anf. 49 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Herr talman! Det har varit ett mycket nyttigt tan- keutbyte. Som jag försökte påpeka såväl i interpella- tionssvaret som i ett senare inlägg är det klart att det har skett ganska mycket under de senaste åren i ett försök att uppmärksamma problemet och att också se till att myndigheter både på kommunal nivå och på statlig nivå uppmärksammar problemet och skaffar sig kunskap. Jag berättade också om de initiativ som har tagits under den senaste tiden. Men jag delar interpellanternas allmänna farhågor om att det ändå inte görs tillräckligt, dvs. att vi har anledning att yt- terligare reflektera över vad som kan ske. Det är där- för som detta särskilda möte med frivilligorganisatio- ner och myndigheter kommer att hållas. Den fråga som vi har anledning att fundera på all- deles särskilt är den som Kerstin Heinemann tog upp i slutet, nämligen att vi å ena sidan måste skaffa kun- skap och se till att vi vet hur stort problemet är och att vi därmed också kan utveckla etiska riktlinjer och lösa bemötandefrågorna, men att vi å andra sidan naturligtvis inte får skapa ett system som gör att människor med funktionshinder känner att de plöts- ligt får en extra belastning, att de på något sätt ska registreras särskilt. I detta fall måste de kunna ha samma rättigheter och kunna kräva samma respekt som alla andra. Jag tror alltså, precis som Kerstin Heinemann, att det finns en lösning på detta. Och om vi är tillräckligt lyhörda i diskussionerna, inte minst med handikapp- organisationerna, går det kanske att hitta en lösning så att vi tillgodoser såväl respekten för den enskilda individen som vårt behov av att öka kunskaperna. Marietta de Pourbaix-Lundin påpekade att det kanske inte räcker med fortbildning. Jag tycker att det är viktigt att konstatera att det är angeläget att sjuk- vårdshuvudmännen likaväl som kommunen eller socialtjänsten ser till att erbjuda personalen en utbild- ning i dessa frågor likaväl som i andra. Jag är faktiskt osäker på hur det ser ut i grundutbildningen. Jag vet inte i vilken mån den här typen av problem tas upp och på vilket sätt. Men jag är beredd att undersöka det. Och om vi kan konstatera att man i grundutbild- ningen inte tar upp detta på ett förnuftigt sätt är jag från min sida beredd att försöka se till att det läggs in i grundutbildningen.
Anf. 50 MARIETTA DE POURBAIX- LUNDIN (m): Herr talman! Enligt den information som jag har fått, socialministern, tas det i grundutbildningen för läkare och sjuksköterskor inte upp särskilt mycket när det gäller att kunna se om funktionshindrade kvinnor har blivit misshandlade. Det är den information som jag har. Det är därför som jag har tryckt så väldigt mycket på det. Då tycks vi vara överens om att soci- alministern ska se vad han kan göra. Jag kan efter denna debatt konstatera att alla vi som har deltagit i den är väldigt överens om den mångdubbla utsatthet som funktionshindrade kvinnor som blir misshandlade drabbas av och att detta måste fram i ljuset och åtgärdas. Vi tycks också vara över- ens om att det behövs kunskaper och kompetens bland sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, perso- nal inom äldreomsorgen, osv. Det är därför som jag blir så väldigt upprörd när jag läser om t.ex. den kränkande behandlingen med grova ord och hot som den 93-åriga senildementa kvinnan i Gislaved blev utsatt för. Hon är faktiskt funktionshindrad. Min upprördhet blir inte mindre när jag ser hur Kommunalarbetareförbundet agerar. Kommunen är tydlig men inte facket. Frågan i detta fall precis som i alla andra fall är på vems sida man står. Jag vet på vems sida jag står. Jag står på den 93- åriga kvinnans sida, och det tror jag att vi alla som är här i dag gör.
Anf. 51 SONJA FRANSSON (s): Herr talman! Jag delar Marietta de Pourbaix- Lundins uppfattning att det känns som att vi är väl- digt överens om att det här är ett stort problem som måste tydliggöras och synliggöras. Vi måste diskutera det i olika sammanhang så att vi får både kunskap och förståelse och så att detta uppmärksammas ordentligt. Ministern tog upp forskningen och sade att man inom brottsofferforskningen nu ska titta närmare på problematiken också när det gäller funktionshindrade kvinnor. Det gläder mig mycket. Det visar sig nämli- gen att det finns väldigt lite forskning inom området kvinnor med funktionshinder. De har inte synliggjorts alls inom forskningen. Det finns bara några studier som fokuserar på kvinnor och barn med utvecklings- störningar. Från den forskningen vet man att före- komsten av sexuella övergrepp är oroande stor och att övergreppen ofta startar mycket tidigt i kvinnans liv. Med detta som grund vill jag också peka på att det kan se olika ut för olika grupper med funktionshinder. Den som är psykiskt funktionshindrad, förståndshan- dikappad eller kommunikationshandikappad har kan- ske större svårigheter än någon annan när det gäller möjligheterna att tala om hur det ser ut. Därför behö- ver vi mer kunskap, och då måste forskningen bli tydlig. Man måste se både till olika funktionshinder och till den utsatta situation som dessa kvinnor befin- ner sig i. Där håller jag med ministern om att det är svårt med statistiken. Men om vi kan komma fram den vägen skulle det betyda oerhört mycket för den fortsatta kunskapsinhämtningen och för förståelsen. Jag tackar för den här debatten som jag tycker är väldigt viktig och som var mycket intressant.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 2001/02:307 om funktionshindrade kvinnors behov av kvinnojou- rer
Anf. 52 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Herr talman! Helena Hillar Rosenqvist har frågat jämställdhetsminister Margareta Winberg på vilket sätt hon avser att arbeta för att kommunerna ska ta ett större ekonomiskt ansvar för kvinnojourernas verk- samhet och för att det finns en jour i varje kommun samt på vilket sätt hon avser att arbeta för att de funktionshindrade kvinnornas behov tillgodoses vad det gäller tillgänglighet till kvinnojourer. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Ansvaret för att ge kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet stöd och hjälp för att förändra sin situation vilar enligt socialtjänstlagen på socialtjänsten i landets kommu- ner. Det kan t.ex. handla om att ordna en tillfällig bostad eller ett skyddat boende till en kvinna som utsatts för misshandel och som inte utan risk för fort- satta övergrepp kan återvända hem. Det kan också vara fråga om behov av hjälp i form av rådgivning eller kanske en stödperson under den tid som polisut- redning eller rättegång pågår. Det är viktigt att soci- altjänsten är lyhörd för vad kvinnor som befinner sig i en misshandelssituation kan vara i behov av. Social- tjänsten måste också aktivt erbjuda hjälp av olika slag samt själv ta initiativ till kontakter med en kvinna om man får kännedom om att en misshandelssituation föreligger. I flertalet av landets kommuner har en del av detta ansvar tagits genom att kommunen driver eller stöder en kvinnojour. Landets kvinnojourer fyller i dag en mycket viktig uppgift för att stödja och hjälpa kvin- nor som är eller har varit utsatta för misshandel eller andra övergrepp. Precis som Helena Hillar Rosen- qvist påpekar finns det ett antal kommuner som inte stöder någon kvinnojour ekonomiskt. Jag menar att det är viktigt att de kvinnor som är i behov av stöd och hjälp också får det. Om detta sedan sker via en kvinnojour eller på något annat sätt är ett ansvar för den enskilda kommunen att bedöma utifrån behoven och de resurser som finns tillgängliga. Våren 1998 antog riksdagen regeringens proposition (1997/1998:55) Kvinnofrid, ett omfattande åtgärds- program för att bekämpa våldet mot kvinnor. Social- styrelsen fick då bl.a. i uppdrag att leda socialtjäns- tens och hälso- och sjukvårdens utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor. Socialstyrelsen kommer inom kort att rapportera detta uppdrag till regeringen. Denna rapport kommer att utgöra ett värdefullt underlag när det gäller att säkerställa att misshandlade kvinnor verkligen får det stöd och den hjälp av socialtjänsten som de behöver. När det gäller frågan om den fysiska tillgänglig- heten till kvinnojourerna för kvinnor med funktions- hinder menar jag att den måste ses i sammanhanget av det mer generella tillgänglighetsarbetet. I den handikappolitiska handlingsplan som riksdagen fatta- de beslut om den 31 maj år 2000 görs en kraftfull markering av värdet av ökad fysisk tillgänglighet. Den offentliga sektorn och dess institutioner ska gå före i detta arbete och visa vägen, ett omfattande arbete som just nu pågår. Handikappombudsmannen har också inrättat ett tillgänglighetscenter som bl.a. arbetar rådgivande och pådrivande när det gäller tillgänglighetsfrågor. Jag vill i det här sammanhanget också nämna den parlamentariska kommitté (dir. 2002:11) som ska se över diskrimineringslagstift- ningen. Kvinnor med funktionshinder som utsätts för misshandel eller andra övergrepp är en mycket utsatt grupp. Det är därför viktigt att deras speciella situa- tion uppmärksammas både i det fortsatta kvinnofrids- arbetet och i det handikappolitiska arbetet.
Anf. 53 HELENA HILLAR ROSEN- QVIST (mp): Herr talman! Jag har lyssnat på den debatt som fö- regick denna interpellationsdebatt. Mycket har redan kommit fram, även vad gäller kvinnojourer. Vad jag skulle vilja lägga till är det otroliga arbete som kvin- nojourerna utför - mycket på frivillig basis och med obetalt arbete. En grupp inom kvinnojourerna t.ex. anordnar varje år ett möte - en semester- och arbetsvecka; jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det för. I Vejbystrand har man hållit på i fem år. En grupp om ca 35 kvinnor per år deltar i självförsvar, medvetandegörande och mycket sådant. Det är inte så att det bara är 35 rull- stolsburna kvinnor som är där och får lära sig hur man kör på en angripare med den vassaste delen av sitt mobilfordon, utan det gäller också psykiskt han- dikappade. Det är många handikapp som behöver uppmärksammas i det fallet. Det finns ju många olika typer av handikapp där det visar sig att man är väldigt utsatt. Nu vågar vi tala om dessa problem här i kamma- ren. Det är alldeles utmärkt. Jag tycker inte att någon har försökt att dölja vad det egentligen rör sig om, utan vi har verkligen tagit tag i de riktigt svåra frå- gorna och det som vi egentligen inte vågar se. Jag ska citera ur regeringens proposition Från pa- tient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken: "Det finns fortfarande anmärk- ningsvärt lite samlad kunskap om jämställdhetsper- spektiv på handikappfrågor i Sverige. Arbetet för jämställdhet har på många sätt trängts undan av jäm- likhetsarbetet när det gäller personer med funktions- hinder. Den ena diskrimineringen, den som handlar om kön, har inte blivit synlig därför att den andra, den som handlar om funktionshinder, har varit så iögon- fallande." Det här är lite grann problemet, dvs. att se frågan i ett könsmaktsperspektiv. Detta har ROX och kvin- nojourerna kläm på. Lite har ändå hänt. Jag har fått en utredning, en rapport. Kerstin Finndahl har skrivit rapporten Våga Se. Studie om förekomsten av våld mot kvinnor med funktionshinder. Där ges exempel på hur kvinnor och unga flickor trakasserats eller våldta- gits i färdtjänsttaxin eller i skolbussen - platser som per definition borde vara fredade zoner. I februari i år var det ett seminarium om detta. Jag hoppas att någon annan kunde delta då. Jag kunde inte göra det, men det hade varit väldigt intressant just från den aspekt som vi tar upp här i dag. Kvinnojourerna har behov av pengar. Vi i Miljö- partiet kräver 20 miljoner kronor extra i tilläggsbud- geten. En av mina frågor till ministern är om vi har några som helst möjligheter att komma fram tillsam- mans med er på den punkten. Jag vet att förhandling pågår och tar tillfället i akt att försöka påverka ut- gången av den förhandlingen. Vi har ju i dag samlats kring en väldigt angelägen fråga. Kvinnojourerna behandlar jag i min interpellation. De behöver de 20 miljoner kronorna. Där skulle jag gärna vilja ha ett svar.
Anf. 54 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Herr talman! Det är viktigt att påpeka att det är kommunerna och socialtjänsten som har ansvaret, och det är bara gentemot kommunerna och socialtjänsten som vi med lagstiftning kan ställa krav på aktörerna. Det är viktigt att säga att kommunerna och de som arbetar inom socialtjänsten i dag konstaterar att kvin- nojourerna är den enskilt duktigaste aktören på områ- det. Det är där som kunskapen finns. Kvinnojourerna gör sådant som socialtjänsten, polisen eller andra myndigheter har svårt att göra. Socialstyrelsen gav ut en skrift för några år sedan som heter Våld mot kvinnor - män i kris där man just redovisar att såväl polisen, socialtjänsten som sjuk- vården konstaterar att de inte kan erbjuda samma heltäckande stöd till våldsutsatta kvinnor som kvin- nojourerna. Därmed är vi inne på det som börjar bli allt vanli- gare, och det är ganska glädjefullt, nämligen att soci- altjänsten själv måste arbeta med frivilligorganisatio- ner som har en annan kompetens och som har lättare att vända sig till och ta emot människor som kanske inte omedelbart vill vända sig till någon som ändå representerar en myndighet. Kvinnojourer finns, såvitt jag är rätt informerad, i ca 150 av Sveriges 289 kommuner. I flera kommuner finns flera jourer. Men det betyder att det i många kommuner saknas kvinnojourer. Vill vi kunna ge stöd åt utsatta kvinnor - särskilt behöver vi naturligtvis ge stöd åt funktionshindrade kvinnor som utsätts för våld - är det nödvändigt att vi ger stöd till att utveckla kvinnojourernas arbete. Hittills har också RSMH fått stöd av staten i hu- vudsak via de anslag som har getts via Arvsfonden i ett antal omgångar. I vilken mån det finns möjligheter att föra in pengar i budgeten vågar jag inte ha någon uppfattning om. Det är på höstkanten som budgetpro- positionen ska presenteras, och de samtalen kommer att fortsätta. Det är viktigt att också kommunerna har möjligheter att ge ett aktivt stöd. Tyvärr kan man konstatera att många kommuner är förhållandevis avvaktande eller ger ett mycket begränsat stöd till en verksamhet som vi vet har mycket stor betydelse. Det är möjligt att staten ska ta ett ökat ekonomiskt ansvar. Men ska det här fungera är det viktigt att kommunerna ser kvinnojourerna som ett nödvändigt komplement till socialtjänsten, kanske är det den enda möjligheten för socialtjänsten att leva upp till det som stadgas i socialtjänstlagen, och att kommunerna där- för är beredda att ge ett aktivt stöd till kvinnojourer- nas arbete.
Anf. 55 HELENA HILLAR ROSEN- QVIST (mp): Herr talman! Jag håller absolut med om det. Det är jätteviktigt att kommunerna tar itu med detta. Nu har det tydligen hänt något sedan 1998, som jag hade siffror från. Då var det 130 kommuner, och socialmi- nistern nämnde 150. Det är bra att det händer lite. Hur bedrivs det här arbetet i socialdemokratiskt styrda kommuner? Har socialministern någon uppfattning om det? Vet socialministern någonting om hur det ser ut i kommunerna i dag? De pengar som jag talar om som skulle kunna tillföras gäller tilläggsbudgeten. Den sitter vi och förhandlar om nu, så det är lite mer aktuellt än att det skulle komma först i höstbudgeten. Nu hör jag att socialministern är väldigt väl insatt i de här frågorna. Anledningen till att jag ställde frå- gan till just jämställdhetsminister Margareta Winberg är att jag ser det här ut ett könsperspektiv. Handi- kapporganisationerna når inte, trots det fina arbete som de gör, de här kvinnorna riktigt på samma sätt. Det visar ansökningarna till kurserna på Vejbystrand som hålls varje år. Det är faktiskt mest via kvinnojou- rerna som man når de kvinnor som kommer till kur- serna. Det fungerar inte via handikapporganisationer- na. Det är alltså angeläget med medvetandegörande på flera plan. Mina frågor till ministern nu gäller tilläggsbud- geten och hur arbetet bedrivs i de kommuner som har ett socialdemokratiskt styre.
Anf. 56 Socialminister LARS ENG- QVIST (s): Herr talman! Jag är ledsen för att jag inte kan ge svar på vare sig det ena eller det andra. Jag vet inte hur diskussionerna om tilläggsbudgeten går. Det enda jag kan säga är att har man anspråk på att öka ansla- gen i tilläggsbudgeten måste man också redovisa varifrån man tar pengarna, och det kan vara ett be- kymmer. Även om detta är ett angeläget ändamål är det viktigt att i så fall tala om varifrån pengarna ska komma. Jag vet faktiskt inte hur de diskussionerna förs. Hur det ser ut i kommuner med olika politiska majoriteter är jag inte heller informerad om. Egentli- gen kan jag säga att det ur vår synpunkt spelar mindre roll. Min uppfattning är nämligen att det ska finnas stöd till kvinnojourer i alla kommuner. Jag tycker att det är ganska rimligt att alla kommuner inser att kvinnorna behöver den här typen av stöd. Även vi formellt från riksdagen inte kan beordra det kan det vara en upplysning till kommunerna att de ska ut- nyttja den kompetens som finns och som är så väl dokumenterad i offentliga handlingar, exempelvis i Socialstyrelsens rapport.
Anf. 57 HELENA HILLAR ROSEN- QVIST (mp): Herr talman! Ett dilemma som vi direkt har berört i dag är handikappanpassningen av jourlägenheter. Man vill inte ha de här lägenheterna på bottenplanet i ett bostadsområde. De ska ligga ett par trappor upp, och då bör det finnas hiss. Jag vet inte riktigt om man tycker att det är en offentlig lokal. Den ska inte vara så hemskt offentlig heller. Där har vi möjligheter att via lagstiftning komma till rätta med frågorna. Eller ska man se det ur bostadsanpassningssynpunkt? Det handlar om en lägenhet. Ska man då få bostadsan- passningsbidrag för att anpassa den till de här kvin- norna? Nu fokuserar jag på de rörelsehindrade kvin- norna, men det är där som behovet är mest påtagligt och synligt. Det var andra som tidigare i debatten tog upp möjligheten till dövtolk och annan hjälp och naturligtvis frågan om de psykiskt funktionshindrades speciella svårigheter. Att ämnet är viktigt har vi fått belyst på många sätt i dag. Det är en interpellationsdebatt kvar i frå- gan. För dem som inte har hört det förut kan jag tala om att debatten kommer sig av att vi är ett antal kvin- nor i riksdagens handikappforum från olika partier som väckte interpellationer på den internationella kvinnodagen den 8 mars för att uppmärksamma våld mot funktionshindrade kvinnor.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 2001/02:309 om åtgärder för sysselsättning
Anf. 58 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Jag vill börja med att tacka Martin Nilsson för interpellationen. De fyra frågor han ställer är centrala för den verksamhet jag ansvarar för inom regeringen. Dessvärre har ingen av frågorna en enkel lösning. Problemen kan bara behandlas med ett lång- siktigt och målmedvetet arbete. Jag är glad över till- fället att få ge en samlad bild över de initiativ som regeringen beslutat om. Martin Nilsson frågar om hur drabbade orter ska stödjas vid nedläggningar. System för stöd finns inom exempelvis regional- och arbetsmarknadspolitiken. Men varje drabbad ort har unika möjligheter och problem, och därför måste samordningen av statens insatser vara unik för varje drabbad ort. Arbetsmarknadsverket, med länsarbets- nämnder och arbetsförmedlingar, är uppbyggt för att bedriva lokalt anpassat arbete. För att förstärka Ar- betsmarknadsverkets möjligheter att snabbt och ef- fektivt kunna erbjuda stöd- och stimulansåtgärder på den lokala nivån uppdrog emellertid regeringen i höstas åt Arbetsmarknadsstyrelsen att etablera en operativ grupp som kan sättas in vid stora varsel. För två veckor sedan tog regeringen vidare två be- slut om uppdrag till myndigheter för att samordna statlig verksamhet för att stärka regional konkurrens- kraft. Ett av uppdragen är inriktat på metodutveck- ling. Myndigheter verksamma inom olika politikom- råden ska till den 1 oktober lämna förslag på nya sätt att samordna statlig verksamhet på regional nivå. Det andra uppdraget är inriktat på att samordna snabba insatser på orter med sårbar näringslivsstruk- tur. Arbetet med infrastrukturinvesteringar, företags- utveckling och kompetensförsörjning kommer att prioriteras. Martin Nilsson frågar vidare om hur rättvis kon- kurrens säkerställs vid företagsstöd inom EU. Syftet med företagsstöd är att stärka den ekono- miska och sociala sammanhållningen och att stärka den industriella konkurrenskraften. Detta får dock inte ske till priset av att konkurrensen på den inre marknaden snedvrids. Företagsstöden måste regleras så att de inte otillbörligen styr företagens lokalise- ringsbeslut. Regeringen föreslog i den regionalpoli- tiska propositionen att småföretagsstödet avskaffas och sysselsättningsbidraget utvärderas. Riksdagen beslutade om detta. I fallet Continental har regeringen agerat för att försäkra sig om att reglerna följts. Stats- rådet Messing har träffat ansvarig kommissionär Monti. Kommissionen undersöker nu om stödet är förenligt med gällande regler. Nästa fråga från Martin Nilsson handlar om hur anställda ska stödjas vid nedläggningar. Först vill jag nämna arbetet med omställningsför- säkringar. Inom några av arbetsmarknadens avtalsom- råden finns kollektivavtal som syftar till att stödja arbetstagare vid nedläggningar. Regeringen verkar genom en förhandlare för liknande system inom alla avtalsområden. Arbetet ska vara klart i juni 2002. Arbete pågår för att klarlägga hur kostnaderna för att avveckla verksamhet påverkar företags nedlägg- ningsbeslut. Arbetslivsinstitutet och Arbetsmarknads- styrelsen har fått i uppdrag att snabbutreda rättsläget i andra EU-länder för arbetsgivarens ansvar vid före- tagsnedläggningar. Uppdraget ska redovisas senast den 1 maj 2002. I sammanhanget vill jag också på- minna om medbestämmandelagens förhandlingsskyl- dighet. EU-direktivet och lagen om europeiska före- tagsråd är inte lika långtgående men tydliggör ett företags informations- och samrådsplikt då anställda i mer än ett EU-land är berörda. I hela EU står det alltmer klart att företagen måste ta ökat socialt ansvar vid stora omstruktureringar. Till sist frågar Martin Nilsson hur vi kan säker- ställa att lönsam produktion stannar i Sverige. Det går inte att lagstifta fram företagande. Företag måste ta marknadsmässiga beslut inom ramen för de regelverk som finns. Regler som motverkar social dumpning och som ger konkurrens på lika villkor tillsammans med bra näringslivsklimat gör att företag etablerar sig i Sverige och stannar här. Enligt list- ningar av internationella investeringsbanker har Sve- rige ett bra näringslivsklimat. Sunda statsfinanser ger prisstabilitet med låga räntor vilket gör det lönsamt att investera. Arbetsmarknadspolitik och utbildnings- politik ger kompetent arbetskraft. Samtidigt är det viktigt att få en bild över vad som händer i vår om- värld. Ur det perspektivet har det tidigare nämnda uppdraget till Arbetslivsinstitutet och Arbetsmark- nadsstyrelsen att utreda rättsläget i andra EU-länder vad gäller företagens ansvar för personer som hotas av uppsägning ett stort intresse. Jag hoppas att mitt svar tydligt visar att regering- en tar det senaste årets företagsnedläggningar på största allvar. Regeringen har en väl genomtänkt strategi för att hantera frågorna på det enda verk- ningsfulla sättet: målmedvetet, genomtänkt och lång- siktigt.
Anf. 59 MARTIN NILSSON (s): Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Det är pre- cis som näringsministern säger, det finns inga enkla svar på de här frågorna. De hade förtjänat en diskus- sion med ett visst djup och en viss intellektuell spets kring vad man skulle kunna göra. Tyvärr är mitt häl- sotillstånd i dag sådant att jag inte är redo till det. Jag vill därför inför kammaren signalera till näringsmi- nistern att jag avser att återkomma vid ett senare tillfälle med frågeställningar i ämnet.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 2001/02:310 om vägsituationen i västra Värmland
Anf. 60 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Runar Patriksson har frågat om jag är beredd att se till så att anslagen till nybyggnation samt drift och underhåll av vägarna i Värmland mot- svarar behoven av åretruntvägar för service och indu- strins behov samt om jag är beredd att speciellt se på vissa vägar i sydvästra Värmland. Vägarna det gäller är väg 175 mellan Skasås och Nysäter, väg 177 delen norr om Koppom, väg 648 mellan Sulvik och Skasås samt hela väg 172 från Bengtsfors mot Årjäng vidare till Arvika. I maj förra året träffade jag alla landshövdingar för att informera mig om deras prioriteringar när det gäller infrastrukturen. Från Värmlands håll framförde då Ingemar Eliasson att den viktigaste åtgärden för länet är att återta vägstandarden. Regeringen föreslog sedan i infrastrukturpropositionen att 17 miljarder kronor skulle användas för att förbättra det befintliga vägnätet i landet. Det handlar om åtgärder för tjälsäk- ring, bärighet och rekonstruktion. Regeringen bedö- mer att en sådan insats kommer att göra det möjligt att fram till 2015 uppnå full bärighet året runt på de vägar som bedöms som viktiga för näringslivet. Där- med ger vi också Värmland goda förutsättningar att utvecklas. Vidare höjs också nivån för drift och un- derhåll av vägar från nuvarande ca 6 miljarder kronor per år till 7,2 miljarder kronor per år så att vägnätet kan hållas i gott skick. En annan sak som prioriterades av Länsstyrelsen i Värmlands län var insatser på E 18, både i Värmland och i grannlänen. När regeringen den 14 mars i år beslutade om planeringsdirektiv för Vägverket, Ban- verket och länen pekade regeringen ut två objekt på E 18 som ska ingå i de kommande långsiktsplanerna: Adolfsberg-Lekhyttan i Örebro län och Hån-Töcks- fors i Värmland. Övriga tänkbara utbyggnadsetapper på E 18 kommer nu att analyseras av Vägverket, som av regeringen fått en planeringsram på 39 miljarder kronor för det ändamålet under perioden 2004-2015. Länsstyrelsen såg också investeringar i det regio- nala vägnätet som betydelsefulla. Regeringen har beslutat om en planeringsram för regional transport- infrastruktur för Värmlands län på 581 miljoner kro- nor 2004-2015. Länsstyrelsen får nu möjlighet att inom den ramen prioritera de åtgärder man anser vara viktigast för länet. Sammantaget finns det enligt min mening fog för att säga att anslagen till nybyggnation samt drift och underhåll av vägarna i Värmland kommer att ligga på nivåer som möjliggör en positiv utveckling för länet. Ansvaret för att fördela de 17 miljarder kronorna till tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion ligger nu hos Vägverket. Vägverket ska tillsammans med det lokala näringslivet och länsstyrelsen peka ut ett väg- nät som är betydelsefullt för näringslivet. Med det som utgångspunkt ska sedan Vägverket planera in sina åtgärder. Jag har under min tid som statsråd färdats på flera av de vägar Runar Patriksson tar upp och känner väl till vilken standard de håller. Något besök av mig för att studera vägarna i västra Värm- land är därför inte nödvändigt i detta skede.
Anf. 61 RUNAR PATRIKSSON (fp): Herr talman! Tack, näringsministern, för svaret, även om jag tycker att det var lite tjälsjukt och bot- tenlöst. Det är en väldigt viktig fråga som vi diskute- rar. Den här gången gäller det inte E 18 även om den vägen är av största vikt. Jag ska återkomma till det längre fram. Vägarna i sydvästra Värmland styr dagligen livet för 70 000 människor. Det skulle man kanske inte tro när man talar om glesbygdspolitik i västra Värmland. I min valkrets Värmland bor 30 % av befolkningen i detta område. Vi ska göra en resa, näringsministern. Jag över- lämnar den del av interpellationen som handlar om problemen med översvämningar i Arvika till Jan- Evert Rådhström. Jag gör en resa från Bengtsfors via Årjäng till Arvika på väg 172. Vi tar en resa på väg 172 från Bengtsfors, där Nössemarkssågen finns. Vi åker via Årjäng. Årjängs Såg är på väg att återuppbyggas till 100 000 kubik- meters kvantitet, och drar i gång den 17 maj. Vi kör vidare mot Koppom och träffar Hillmers trä i Köla för att sedan hamna i Arvika med Edane Sågen. Om vi tittar till vänster ut mot Åmål har vi Tom Heurlins sågverk. De ligger alla under samma ägare, de norska ARE-bolagen. När jag i dag förberedde denna interpellationsde- batt visade det sig att på vägarna till de sågverk som jag nu räknade upp går det 20 000 timmerstockar varje dag. Det motsvarar 100 långtradare med timmer som kommer in i detta område, och lika många med färdigsågade råvaror som tar vägen ut. Det måste vi tänka på, plus alla timmerbilar. Det är allt det virke som går till Gruvön och Skoghall från detta viktiga område i Värmland sett ur råvarusynpunkt. I det område vi nu talar om, näringsministern, är i dag ca 30 % av vägnätet avstängt på grund av tjälska- dor. Det innebär att råvaror måste hämtas i Estland, Lettland, Litauen och Ryssland för att kunna köras just på E 18, som näringsministern nämnde. Detta är någon form av en liten skandal. Eftersom ministern ändå nämnde E 18 kan jag var så ärlig att jag säger: Tack, Björn Rosengren, för E 18 från Töcksfors. Det kommer från mitt hjärta när jag säger tack. Det kommer från företagarna i området. Det kommer också från dem som bor i området som vet att E 18 från Töcksfors betyder väldigt mycket. Vi är tacksamma för att den byggnationen kommer. Nu ska vi i nästa omgång ta en diskussion som tjälsäkringssystemet i området, eftersom som min talartid i första omgången håller på att gå ut. Men det är ett stort problem, ministern. Det är livsnödvändigt för att kunna bruka och bo i dessa bygder att få dessa vägar som är tillfartsvägar till E 18 tjälsäkrade för bruk året om.
Anf. 62 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Herr talman! Den interpellation av Runar Patriks- son som näringsministern har besvarat här i kamma- ren i dag kräver nog lite mer svar än det som minis- tern hittills har gett. Jag har tidigare blivit kallad dysterkvist av näringsministern när jag talar om de farhågor jag haft om ett vägnät i förfall. Näringsmi- nistern kan tyvärr inte heller nu ändra på smeknamnet på mig från dysterkvist till muntergök. Läget är och kommer att vara bedrövligt under en lång tid framöver när det gäller tillståndet på våra vägar. Jag kan leva med smeknamnet. Frågan är om ministern kan leva med att se ett raserat värmländskt vägnät och ett näringsliv som drabbas hårt, precis som Runar Patriksson nämnde. Boende och alla som färdas på våra vägar kommer att uttrycka sin avsky för den rådande situation, som näringsministern är ansvarig för. Det är viktigt att påpeka. Jag har i en tidigare fråga till näringsministern den 9 december tagit upp den akuta situation som vägarna befinner sig i med anledning av den tidigare över- svämningen i Västvärmland. Min fråga då var vilka åtgärder näringsministern skulle vidta för att pengar omgående skulle komma Värmland till del av de tidigare översvämningsanslagen. I det svar jag fick den 20 december sade näringsministern att återställ- andet får ske genom omprioriteringar och utnyttjande av Vägverkets anslagskredit. Det blev alltså inga nya pengar. Sju veckor senare, närmare bestämt den 6 februa- ri, var Rosengren och även jag på en konferens i Karlstad där frågan återigen dök upp om särskilda pengar till de översvämningsdrabbade och förstörda vägarna. Där gavs goda utsikter från näringsministern att det ändå kan komma extra pengar till just Väst- värmland och de översvämningsdrabbade vägarna. Efter den konferensen och den utfästelse närings- ministern gav skrev kommunalråden i de drabbade kommunerna tillsammans med landshövdingen ytter- ligare en hemställan, som nu ligger på ministerns bord och som ännu inte är behandlad. Min fråga till Rosengren måste bli: Vad är det nu som gäller i dag? Blir det enligt näringsministerns sista - ursäkta, jag ska nog säga senaste - uttalande i frågan om extrapengar till de förstörda översvämm- ningsvägarna? Är det ett sådant beslut som kan fattas, dvs. ett be- slut som inte drabbar de vägpengar som tidigare till- delats Värmland regionalt? Kommer de intentioner som framkom och det som ministern sade på konfe- rensen i Karlstad att gälla? Bengtsfors ligger efter väg 172. Där kan man ock- så dra sig till minnet hur det varit. Det har varit stora varsel. Det som vi var överens om både från vår sida och från Rosengrens sida var att infrastrukturen var viktig. Det skulle göras jättesatsningar för att vi skulle få igång sysselsättningen i Bengtsfors. Jag behöver inte tala om vad som har skett den senaste veckan i Bengtsfors. Arbetena försvinner, och vägen blir bara sämre och sämre.
Anf. 63 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Jag ska inte utge den siste talaren för att vara någon som skapar glädje. Låt mig ändå klar- göra en del saker. Länsstyrelsen i Värmlands län har tillsammans med Arvika, Eda och Säffle kommuner gjort en hem- ställan till regeringen om att Vägverket ska få ersätt- ning för det rekonstruktionsbehov på vägnätet som orsakades av översvämningarna 2000-2001. Behovet som redovisats är sammanlagt 33 miljoner kronor för vägarna 175, 177, 648 och 666. De vägar som nämns i interpellationen är just vä- garna 175, 177 och 648 samt även väg 172. Vägver- ket har åtgärdat de mest akuta skadorna som orsaka- des av översvämningarna. Enligt Vägverket gjordes detta utan att driftsbudgeten för västra Värmland belastades. Pengarna togs ur en central pott. Det har således inte drabbat Värmland. När det gäller de mer långsiktiga åtgärder som tas upp i interpellationen och hemställan bör de behandlas inom planeringspro- cessen för infrastrukturen. Hur är läget just nu? Av Värmlands 500 mil stat- liga vägar är för närvarande, i dag den 2 april, 153 mil behäftade med tjälrestriktioner, dvs. avstängda för tung trafik. Det är en ganska normal nivå för årstiden att ca 30 % av det allmänna vägnätet är avstängt. I medeltal brukar vägarna var avstängda ca sex veckor till tjälen släppt och vägarna har torkat upp. De större vägarna i Värmland, däribland samtliga som nämns i interpellationen, är inte på någon sträcka avstängda för tjälproblem. Hur stort är då behovet av åtgärder? Länsstyrelsen har redovisat ett behov för tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion på ca 720 miljoner kronor. Vägverket har tilldelats 17 miljarder kronor för den här typen av åtgärder i hela riket under 12 år. Jag har i den här diskussionen upptäckt att det är väldigt lätt att man blandar ihop de pengar man får för nybyggen med de pengarna man de facto får för rekonstruktion, tjälsäk- ring och bärighet. De 38 miljarderna som ska fördelas till drift och underhåll och de 17 miljarder som är direkt riktade till de län som har problem med tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion - och det har Värmland, det kan man inte komma ifrån - blandas ihop. När man sitter ned och tittar på detta säger man: Får vi bara 500 miljoner? Vi har samma diskussion i Norrbotten. Men norr- bottningarna är som ni vet ett förståndigt folk. De har nu förstått att det handlar om väldigt mycket pengar när det gäller de problem som ni har markerat, dvs. tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion. De har jag också sett när jag varit i Värmland. Jag erkänner att det finns vägar som ser ut som potatisåkrar och som är oerhört dåliga. Men det handlar inte om nybygg- nation. Det handlar just om detta som jag säger. Vilka åtgärder vidtas då på de vägar som Runar Patriksson tar upp? Väg 175 har en särställning bland de vägar som han nämner genom att den är Arvikas förbindelse söderut mot riksväg 45 och Göteborg. Vägverket upphandlar just nu rekonstruktionsåtgärder för den första av sex planerade etapper. Etappen bör- jar vid Skasåsbron och går ungefär sex kilometer söderut därifrån. Jag ska återkomma till fler åtgärder som planeras.
Anf. 64 RUNAR PATRIKSSON (fp): Herr talman! Det känns lite skönt att prata med Rosengren om det här, därför att jag vet att närings- ministern kan en del av våra vägar i västra Värmland genom personliga kunskaper. Men när jag sedan hör näringsministern säga att det är normalt att 30 % av vägnätet, 150 mil, är av- stängt i sex veckor så får jag det inte riktigt att gå ihop. Där kanske Norrbottensproblematiken ändå stiger in eftersom tjälproblematiken inte är likadan. Även om nu norrbottningarna, som vi har förstått av debatten här, förstår bättre än vi värmlänningar så är inte tjälproblematiken riktigt lika utbredd i Norrbot- ten som i Värmland. Jag kommer just från tre dagars rundresa i Kiruna kommun i förra veckan, där jag har kört omkring i ungefär 64 mil och talat om vägar osv. i området. Jag för min del vet alltså lite grann även om Norrland. Nej, ministern, nu gäller det tillfartsvägarna till E 18 ifrån västra Värmland. Nu ska jag säga någon- ting som ligger lite vid sidan av interpellationen, men jag vill ändå säga det: Vänern har inte heller någon större betydelse för Värmland utan Trollhätte kanal. Även om man kan befara att regeringen inte tänker ge Vänertrafiken det stöd som den behöver så är det liksom ingen idé med Vänern över huvud taget an- nars. Vänern är ju ett annat stort värmländskt problem som vi hoppas att ministern tar en ny tankeställare omkring. Jag tog detta exempel bara för att peka på vägarna fram till vår gemensamma vän E 18. Det är dit som virket ska. Det är dit som Andersson, Pettersson och Jönsson ska om de ska ta sig ut i landet från de andra orterna runtomkring. Vi återgår alltså till de tjälsjuka vägarna i Eda, Arvika och Årjängs kommuner. Visst är det viktigt med timmer till sågen, men vi får inte glömma att där även bor 70 000 människor som ska från och till sitt arbete och till skola, vård och omsorg - där sådan fortfarande finns i Värmland. Det är en rättighet att kunna leva säkert och köra säkert, dvs. att ta sig fram hela året. Näringsministern borde ta sig en tur en morgon igen till Värmlandsnäs, till Östervallskog, till Gräsmark via Mangskog, till Lesserud, till Charlottenberg och till 172:an norr om Koppom. Till sist nämner jag 175:an vid Skasås till Nysäter. Vore resan förannonserad så tror jag att vägen vore kantad med människor som skulle vilja ha ett samtal med näringsministern. För säkerhets skull kunde vi ändå ta turen i hemlighet för att bekräfta att det som jag påstår just nu i dessa dagar är sanningen. Jag har kört exakt dessa sträckor de senaste 14 dagar- na bara för att ha ett bra underlag för interpellationen och till summorna som vi nämner för varandra. Ändå kan vi inte på något sätt i samverkan med Vägverket i Värmland få fram annat än att det diffar på 50 miljo- ner mindre för upprustning av det tjälsjuka systemet i Värmland. Västra Värmland måste kunna bebos och brukas och ha rimlig service. Det ska fortfarande vara möj- ligt att bedriva företagande med lönsamhet. Den nu- varande regeringen bär ansvaret för de avstängda vägarna. Det är oroligt. Tänk om Norge t.ex. skulle stänga oljerören in till land i sex veckor per år på grund av kyla! Det hastar, Björn Rosengren! Vi måste göra någonting åt tillflödet till E 18 snabbt.
Anf. 65 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Herr talman! Jag måste säga att det var magstarkt av näringsministern att påstå att vi värmlänningar inte förstår oss på det här. Jag förutsätter att du då också innefattar vår landshövding och våra kommunalråd - såväl socialdemokratiska som borgerliga - som har skrivit ett antal gånger. Vi riksdagsledamöter förstår oss alltså inte på detta, utan blandar ihop saker och ting. Jag ska ta med mig vad näringsministern tycker i ett pressmeddelande hem i kväll. Näringsministern talar om att blanda ihop. När- ingsministern skriver att detta kommer att innebära bl.a. att anslagen till nybyggnation samt drift och underhåll av vägarna i Värmland kommer att ligga på nivåer som möjliggör en positiv utveckling för länet. Men faktum är att den investeringsram som har lagts är 20 %, nästan 25 %, mindre än i den gamla planen. Om vi tar bort tjälsäkringspengarna så är det 633 miljoner kronor, och nu är det 581 enligt Vägverkets egna siffror. Då kan man ju börja fundera på vad det handlar om. Vi måste också vända oss till Vägverket, som självt skriver - och jag hoppas att näringsministern lyssnar åtminstone på den mening som jag ska läsa nu - så här om vägnätet i Värmland: "Vi kommer antag- ligen nödgas göra om vissa belagda vägar till grusvä- gar då beläggningen inte längre går att rädda." Detta är den situation som vi har i Värmland. Jag beklagar att näringsministern vill påtala att vi värm- länningar inte förstår att vi har så dåliga vägar, och att vi har bättre än vad vi i verkligheten har. Det finns nog mer än ett potatisland, som näringsministern också sade. Även om jag fortsätter att vara en dyster- kvist så kommer det att krävas att vi fortsätter att föra samtal om detta.
Anf. 66 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! När jag lyssnar på Jan-Evert Rådh- ström så måste jag ändock väldigt klart få uppfatt- ningen att han inte förstår. Jag tror att värmlänningar- na förstår, men med utgångspunkt i vad Jan-Evert Rådhström säger har jag svårt att förstå att Jan-Evert Rådhström förstår. När det sedan gäller frågan om "normalt" så an- vände jag i mitt svar det ordet i betydelsen av "så har det alltid varit". Det är meningen med "normalt". Lyssna nu, mina herrar! Jag menar självfallet inte att detta skulle vara normalt i betydelsen av att "så ska det vara". Det är därför vi satsar så mycket pengar - dessa 17 miljarder - just på tjälsäkring, rekonstruk- tion och bärighet. Jag menar att det lätt blir en sammanblandning när man ser de 500 miljonerna, och de 500 miljonerna är inte heller mindre än tidigare. Tidigare räknade man ju med länsjärnvägar och miljöåtgärder. Räknar man med det så blir det skillnad, men annars blir det inte skillnad. Så är det, och jag hoppas att Jan-Evert Rådhström förstår detta. På väg 175 finns även ett investeringsobjekt i nu- varande länsplan mellan Aspsäter och Helgebol. Här pågår framtagning av förstudier och vägutredning. Värmlands län kommer att få ta ställning till vilka investeringar i länet som ska prioriteras i samband med upprättande av ny länsplan för perioden 2004- 2015. Länet har fått en planeringsram på 581 miljoner kronor för den regionala transportinfrastrukturen. Den ska jämföras på det sättet att här finns inte länsjärn- vägar och miljöåtgärder med. 581 miljoner kronor är en preliminär ram. Länen ska även planera för nivåer som är 50 % högre och 50 % lägre. Regeringen kommer senare att granska planförslagen bl.a. utifrån hur pass väl de bidrar till uppfyllelse av de transportpolitiska målen. Visar det sig då att Värmland har åtgärder som är mer angeläg- na än vad andra län har så finns möjlighet för reger- ingen att omfördela pengar mellan länen.
Anf. 67 RUNAR PATRIKSSON (fp): Herr talman! Till sist vill jag än en gång tacka för att vi fick den här diskussionen som är otroligt viktig. Siffrorna är inte riktigt konvertibla med personalen på Vägverket. Vi har ett problem med Björn Rosengrens infra- struktur, och det är tidsaspekten. Det som tidigare var sju och tio år har blivit tolv år. När man då ska försö- ka att göra en jämförelse av siffrorna på tio och tolv år blir det faktiskt denna differens. Varken jag eller Jan-Evert Rådhström hittar på några siffror. Vi försö- ker att kolla dem med Vägverket och få dem så posi- tiva som möjligt. Vi vill att det problem som vi i dag diskuterar i interpellationsdebatten med näringsmi- nistern ska tas på allvar. Det är 70 000 människor i västra Värmland som måste komma fram och tillbaka på vägnätet för att få sin utkomst. Vi kan inte gå ifrån den här debatten och vara nöjda med att det är normalt att 30 % av vägnätet är avstängt. Som jag har sagt tidigare måste vi ta tag i den här frågan snabbare. Det är tidsaspekten på infra- strukturpengarna, på tjälsäkringspengarna, som måste föras till Värmland på ett annat sätt. Både jag och Jan-Evert Rådhström sitter i länsstyrelsen. Vi är klara över att vi också har ett ansvar för att se till att de medel som är anslagna används på rätt sätt, men det fattas medel. Det fattas medel i närtid. Jag nämner återigen för näringsministern de stora stråken. Det är E 18, väg 61 och de stråk som går mot Norge. Fast det inte finns med i interpellationen i dag, tar jag med att vi också måste föra en ny gemensam debatt om Vänertrafikens betydelse för industrin i Värmland. Industrin i Värmland är mycket beroende av just den debatt som näringsministern och undertecknad har haft i dag.
Anf. 68 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Jag vill än en gång säga till Runar Patriksson att det inte är rimligt att man stänger 30 % av vägarna. Det är normalt i den betydelsen att det har varit så hela tiden förut. Även en borgerlig reger- ingen lyckades inte klara det, men vi kommer att lyckas med det med de stora satsningar vi gör i den här infrastrukturpropositionen. Det är viktigt att säga det. I den nu gällande länsplaneringen ligger 8,8 mil- jarder kronor till ändamålen tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion. Regeringens förslag innebar således nästan en fördubbling av satsningarna. Vi fördubblar satsningarna på detta. Det är väl inte dåligt? Under 2002, 2003 och 2004 satsar vi, utöver det som vi har budgeterat tidigare, ytterligare ca 12 mil- jarder för att komma i gång tidigare med det som vi har skjutit framför oss. Tack vare det kommer 1,6 miljarder kronor att gå till tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion. Det förs nu diskussioner mellan läns- styrelsen, Vägverket etc. Värmland ska slå vakt om de pengar som finns för drift och underhåll, 38 mil- jarder, och de pengar som finns för tjälsäkring, rekon- struktion och bärighet, 17 miljarder. Värmland behö- ver dessa pengar, som många av de övriga skogslä- nen.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 2001/02:313 om näringslivsklimatet för småföretagare
Anf. 69 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Catharina Hagen har frågat mig vil- ka åtgärder jag är beredd att vidta för att förbättra incitamenten för entreprenörer att ta de risker som är förknippade med företagande. Om jag förstår Catharina Hagens fråga rätt menar hon att regeringen genom den rad åtgärder vi har vidtagit försöker komma runt de verkliga hindren för företagande. Min uppfattning är att det vi gör också löser många problem. Jag kan ändå ge Catharina Hagen rätt i att det på det här området finns mer att göra. Jag vill understryka att när jag träffar företagare får jag en betydligt ljusare bild av hur det är att driva företag än den som målas upp av vissa ledamöter här i kammaren. Mycket handlar om attityder till företa- gande. För att få fler att starta företag riktar vi nu insatser mot att förändra attityder hos unga. Det ska vara ett lika naturligt alternativ att driva företag som att vara anställd. Att ändra attityder tar tid, men det är likafullt ett långsiktigt viktigt arbete. Ett annat viktigt område är information och råd- givning kring företagande. Här har vi gjort betydande förändringar de senaste åren. Startlinjen finns sedan en tid tillbaka, men vi har vidareutvecklat tjänsten. Kontakt-N och Företagarguiden har tillkommit de senaste åren. Dessutom har vi ökat stödet till koope- rativa utvecklingscentrum. Alla dessa tjänster bidrar till att underlätta vardagen och göra information och rådgivning lättillgänglig och tydlig för företagarna. Skatterna är en ständigt återkommande fråga. Och här finns en del att göra. Jag går närmare in på speci- fika företagsskattefrågor i ett annat svar här i riksda- gen i dag. Sverige ligger i topp när det gäller satsningar på forskning och utveckling som andel av BNP. Även när det gäller patent är vi i världsklass. Vi har högst andel patent per capita i Europa. Detta visar att svenska idéer tas till vara. Ett flertal initiativ har tagits för att kommersialise- ra forskningsresultaten. Regeringen har bildat en ny myndighet, Vinnova, som ytterligare ska stärka forskningen på områden som är viktiga för näringsli- vet. Vinnova fyller en viktig funktion bl.a. för att främja samarbetet mellan högskola och näringsliv och att tillsammans med andra aktörer utveckla innova- tionssystem regionalt. Vinnova ger närmare 1 miljon kronor årligen till företagsnära forskning. Fortfarande finns det många företag som har svårt att attrahera kapital i mycket tidiga skeden när den affärsmässiga risken är för hög och behovet av kapital ofta är relativt litet. Tillgången på privat riskkapital har under det senaste decenniet vuxit markant, men det finns en tendens att riskkapitalbolagen minskar sina investeringar i den s.k. såddfasen. Detta är an- ledningen till statliga insatser på området. De främsta offentliga insatserna svarar Stiftelsen Innovations- centrum, NUTEK, ALMI och Industrifonden för. NUTEK har haft ett omfattande samarbete med bl.a. Teknopoolerna för att dra nytta av regional kompe- tens och för att öka möjligheten att få in intressanta projekt från stora delar av landet. Även länsstyrelser- na och de regionala självstyrelseorganen har möjlig- het att besluta om såddfinansiering. Regeringen har uppmärksammat att skillnaden i regelverken för anställda och företagare i vissa fall kan ge upphov till problem. Näringsdepartementet tillsatte därför en intern arbetsgrupp förra året med uppgift att belysa skillnader i de sociala trygghetssy- stemen för företagare och anställda samt de eventu- ella problem som dessa skillnader medför. Arbets- gruppen har nu färdigställt sitt arbete och kommer att redovisa sina slutsatser och förslag inom kort. Eftersom interpellanten nämner krångliga regler och brist på konkurrens vill jag bara slutligen påmin- na om att vi har infört en funktion för regelförenkling, Simplex, och att vi radikalt har flyttat fram positio- nerna när det gäller konkurrensfrämjande åtgärder genom Konkurrensverkets arbete. Allt för att främja goda ramvillkor för företagande.
Anf. 70 CATHARINA HAGEN (m): Herr talman! Jag tackar för svaret. Trots att jag saknar rätt mycket av substantiell natur andas ändå svaret en viss förståelse från Näringsdepartementet för småföretagarnas situation. Jag vill också gärna peka på att jag inte heller medvetet har försökt att svartmåla situationen. Jag tycker att hela den debatten är fel. Men några fakta om företagsamheten talar dock för att vi har mycket ogjort när det gäller att få fram fler företagare. Jag vill bara peka på några fakta här. Det är bl.a. det faktum att BNP per capita i Sveri- ge relativt sett har gått ned kraftigt de senaste 20 åren. Vi har gått från plats 8 till plats 17. Det kan jämföras med Danmark som låg på plats 9 för 20 år sedan och nu ligger på plats 5. Det är mot denna bakgrund vik- tigt att man gör allt som kan göras för att öka tillväx- ten i Sverige, att få upp BNP per capita, och företa- gandet är en del av detta. Ett annat faktum är att företagandet bland yrkes- verksamma är mycket lägre i Sverige än i många andra länder. Ungefär 12 % av de yrkesverksamma i USA är företagare mot ungefär 6 % i Sverige. Den tid det tar att starta företag i Sverige är i snitt omkring 17 dagar. I USA tar det fyra dagar att starta motsvarande företag. Riskkapitalmarknaden är mycket stor t.ex. i USA. Den är där 0,9 % av BNP, och hos oss är den bara 0,2 %. Också där finns det fortfarande mycket att göra. Näringsministern nämner ofta våra stora insatser när det gäller forskning och utveckling. Vi satsar verkligen mycket på forskning och utveckling i pro- cent av BNP, men problemet är att t.ex. USA, som har mycket större BNP per capita, räknat på detta sätt satsar mycket på forskning och utveckling. Mycket mer pengar satsas i USA än i Sverige. Sverige ligger alltså inte i topp i alla lägen. Jag tror att en annan viktig orsak till att Sverige har halkat efter när det gäller tillväxten är att i Sveri- ge en mycket större andel av de arbetslösa är lång- tidsarbetslösa än i USA. Också det är en viktig faktor när det gäller svårigheterna för småföretagare att anställa människor. De fakta som har redovisats här visar att mycket är ogjort när det gäller företagandet. Regeringen bru- kar ständigt framhålla de åtgärder som näringsminis- tern har tagit upp, som försök att ändra attityder och inrättande av nya organisationer som ska förse före- tag med offentligt finansierat såddkapital eftersom det saknas privat riskkapital. Jag tycker när det gäller attityderna över huvud taget att man måste tänka på att sådana skapas av fakta. Företagarnas attityder är kanske inte tillräckligt positiva därför att de möter en verklighet som de inte upplever som positiv. Dessutom säger sig många politiker här i kamma- ren vilja företagarna väl och ha en positiv attityd till dessa, men när det väl kommer till förslag från re- geringshåll är det inte mycket som materiellt gagnar företagen. Jag tänker speciellt på skattefrågorna, men till dem ska jag återkomma i en av de nästföljande interpellationerna. Men det finns också mycket annat att göra. Jag tänker på affärsidéer framför allt hos kvinnor som inte kan förverkligas därför att det är så oerhört svårt att komma in på de kvinnodominerade branscherna vård och skola. Jag tror att det där finns väldigt mycket att göra. Vi har t.ex. sett många fall där läkare som har försökt starta eget skulle ha kunnat ta emot många fler patienter men inte får det därför att lands- tingen säger nej. De vill inte betala för dem. Jag tycker att detta är en mycket underskattad ut- vecklingsväg. Om man vill effektivisera branschen genom att skapa konkurrens måste man utnyttja de privata företagarnas möjligheter att ta emot fler pati- enter än vad som från början var tänkt. Jag vill till sist ställa en fråga: Vad kan närings- ministern göra för att underlätta entreprenörskapet inom de kvinnodominerade branscherna vård och omsorg?
Anf. 71 OLA KARLSSON (m): Herr talman! Först ska jag ge Björn Rosengren rätt i en del. Han säger att han instämmer med Catha- rina Hagen i att det på det här området finns mer att göra, och förvisso är det så. Man kan då ställa frågan: Varför gör inte regeringen mer? Statsrådet säger vidare att det tar tid att ändra at- tityder men att det likafullt är ett långsiktigt viktigt arbete. Ja visst är det så. Skulle inte Björn Rosengren kunna börja med att ändra attityderna i regeringen? Jag har under mina år i kammaren ställt ett antal in- terpellationer om framför allt småföretagens villkor. Det har gällt miljöbalken, möjligheterna att få F- skattsedel och arbetsrätten. I stort sett alla de svar som jag har fått från statsrådet har problemen förne- kats. Det har sagts att det inte finns någon anledning att göra någonting. Vidare talar statsrådet om skatterna att det finns en del att göra. Ja visst, men varför gör inte regering- en någonting? Sedan berörs patentfrågan. Statsrådet konstaterar att vi när det gäller patent är i världsklass. Det är riktigt - Sverige och svenskarna är bland dem som tar ut flest patent i världen - men problemet är att i Sve- rige leder patent inte till nya företag. I stället säljs många patent utomlands, och många väljer att inte omsätta sina patent i nya företag. Björn Rosengren tar också upp problemet med riskkapital. Vi har till näringsutskottet kallat Lars Öjefors från Industrifonden, som redovisade att till de stora problemen hör att få in privat riskkapital. Skälet härtill är att vi har ett skattesystem som missgynnar det privata riskkapitalet. Han menade att det är utom- ordentligt viktigt att förändra skattereglerna för att få in privat riskkapital eftersom de offentliga riskkapi- talägarna inte räcker till och inte vare sig är tillräck- ligt många eller har tillräckligt mycket kapital och kompetens för att möta efterfrågan. När får vi föränd- ringar i skattereglerna för det privata riskkapitalet? Slutligen tar statsrådet upp frågan om konkurrens. Ett av de stora problemen för många småföretag är att de möter konkurrens från kommunal näringsverk- samhet. De ska inte bara betala sin egen verksamhet, sin egen lokal, sina egna råvaror och sina egna perso- nalkostnader utan ska dessutom via skattsedeln betala den värste konkurrentens verksamhet, nämligen den skattesubventionerade verksamhet som bedrivs av kommunen. Vad har regeringen gjort på den här punkten un- der fyra år? Jo, man har tillsatt ett konkurrensråd. Vad tänker Björn Rosengren göra för att lösa proble- men för de företag som möter denna orättvisa konkur- rens?
Anf. 72 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att Sverige när det gäller forskning och utveckling är en ledande nation, inte minst när det gäller företagens investeringar i forskning och utveckling men även när det gäller statliga investeringar. Det kan vi vara över- ens om. Därutöver kan vi också göra jämförelser i övrigt med andra länder. När det gäller innovationer är Sverige med de mätmetoder som EU har främst, före USA och Fin- land, och det är inte dåligt. Vad sedan beträffar långtidsarbetslösheten vill jag peka på att vi har halverat den under de senaste åren. Jag tycker att inte heller det är dåligt. Vad man ska satsa på och göra för att småföreta- gen ska utvecklas bättre kan man alltid föra en dis- kussion om, men inom småföretagarforskningen talar man om såddkapital. Den svåraste tiden för den som ska starta ett företag är enligt forskningen de tre och ett halvt första åren. Då har man de största proble- men, och det handlar just om kapital. Det handlar också om regler och inte minst om förmågan att avlä- sa regelsystemet och förstå det. Det är därför som vi nu har byggt upp ett system där vem som helst kan gå in på en webbsida med 24 sammankopplade myndig- heter och ställa frågor. Där kan man få svar oberoen- de av vilken myndighet som ger beskedet. När det gäller attityder mot företagandet delar jag uppfattningen att Sverige under många år har haft en tradition att företagande inte är det som ungdomar kanske i första hand eftersträvar. De har gått till of- fentlig sektor efter sin högskoleutbildning eller fram- för allt till de stora företagen. I dag kan vi dock enligt den undersökning som den nya organisationen Svenskt Näringsliv gjort konstatera att attityden till att starta eget procentuellt sett är mer positiv i Sverige än i Europa i övrigt. Jag åberopar bara det som när- ingslivets egen organisation har kommit fram till. Vad beträffar entreprenörskap ska jag konstatera att vi är duktiga på innovationer. Vi är världsledande på sådana, hur än man mäter. Men vi har inte den förmåga som många andra länder har att överföra innovationerna till att bli någonting på marknaden, dvs. entreprenörskap. Det är vi sämre på. Därför tror jag att det viktigaste vi har att göra i denna kammare genom lagstiftning och annat och från regeringens sida är att stödja och få i gång entreprenörskapet. Det handlar om attityder, det handlar om sådant som Jantelagen och det handlar om att entreprenörskap självklart ska löna sig. Jag delar den uppfattningen. Där är vi sämre än många andra länder. När det sedan gäller F-skattsedeln har vi faktiskt gjort en förändring. Det är mindre än 2 % som får nej till F-skattsedel i dag. Det är inte dåligt. Antagligen är de nejen rimliga. Därför tycker jag inte att det är rimligt att påstå att det skulle vara ett hinder i dag. När det sedan gäller frågorna om skatter, 3:12- regler, konkurrens och frågor som har att göra med offentlig sektor och tjänsteproduktion som hindrar konkurrens med företag etc. har jag en annan inter- pellationsdebatt efter detta, så det ska jag be att få återkomma till.
Anf. 73 CATHARINA HAGEN (m): Herr talman! Vi ska inte älta längre det här med forskning och utveckling. Att vi har en mycket hög siffra på forskning och utveckling beror ju på att forskning och utveckling framför allt ligger i stora företag, och de stora företagen har än så länge valt att lägga sina utvecklingsavdelningar i Sverige. Men vi har sett en tendens att flytta ut. Risken är ganska stor för det när forsknings- och utvecklingsinsatserna är så koncentrerade till just storföretagen. Men egentligen är vi ju här för att prata småföre- tag. Jag vill gärna gå in på det här med såddfinansie- ringen. Jag delar näringsministerns uppfattningen att det är en av de mest avgörande faktorerna för att vi ska få i gång fler små företag. Det måste alltså löna sig mer att starta företag. Vi kommer in på det i nästa debatt när vi ska prata skatter, så det är ingen idé att prata detaljer här. Men jag vill ändå ta upp en princip: Regeringen måste, när man sedan ska sätta sig ned och besluta om hur skatterna ska kunna göras lägre för småföre- tagen, också tänka på att ägarna av småföretagen är väldigt viktiga. Vi har en ganska bra beskattning av företag, men det är ägandet som är den springande punkten när det gäller småföretagen och möjligheten att få tag i såddkapital. Mycket av såddkapitalet finns ju hos s.k. kompetent kapital eller företagsänglar, dvs. personer som har tjänat pengar och har kunskap och som kan vidareförmedla detta till nya, oerfarna före- tagare. Som skattesystemet i dag är utformat behand- las inte i den bemärkelsen aktiva ägare likadant som passiva ägare på börsen. Jag hoppas verkligen att näringsministerns ord väger mycket tungt i Finansde- partementet. Det intrycket har jag inte alltid när jag diskuterar med finansministern, men det är en annan sak. Man måste också tänka på att det utländska kapi- talet uppmuntras av många, framför allt av regering- en. Det är bra att det kommer utländskt kapital till Sverige. Det tycker jag också, men då måste man ju ha ungefär samma villkor för ägande. Som det nu är uppmuntrar man utländska kapitalister, men än så länge uppmuntrar man inte svenska kapitalister. Be- skattningen av svenska kapitalister är väldigt tuff. Jag kan bara peka på förmögenhetsskatten, som är en av de skatter, tillsammans med reglerna för såddfinansi- ering, som är de viktigaste att få bort. Grunden för såddfinansieringen finns hos förmögenheter. Beskat- tas då de så blir ju kapitalet för såddfinansiering mindre. Dels skulle tillgången på kapital öka om förmögenhetsskatten kom bort, dels incitamentet att satsa pengarna och ha ägandet i Sverige. Det är alltså väldigt viktigt med beskattningen för att få i gång såddfinansieringen. Det finns en viss såddfinansiering för tekniktunga företag. Ofta är det män som driver dem, och det är män som har kapitalet i Sverige än så länge. Däremot när det gäller småföretagande, där inte så väldigt tekniktunga projekt är involverade, är det ofta så att man måste lita mer på den enskilda människan. Då kommer såddkapitalet i form av privat kapital hos vänner, bekanta och familjen. Där har vi också en väg. På det viset kan vi också öka tillgången till såddkapital, nämligen genom att inte beskatta privat kapital så mycket. Det finns mycket som skulle kunna göras bättre. Jag vill därför också bara slutligen fråga närings- ministern: Finns det några åtgärder som näringsmi- nistern är beredd att vidta för att minska beroendet av institutionerna för såddfinansieringen och öka möj- ligheten för privat såddfinansiering?
Anf. 74 OLA KARLSSON (m): Herr talman! Jag tror inte att det finns någon oe- nighet om att vi i Sverige har mycket innovationer och mycket forskning och utveckling. Därom är vi ense. Problemet är ju att de här patenten och den här innovationskraften inte omsätts i nya företag i Sveri- ge. Varför, kan man fråga sig. Ja, delvis handlar det om attityder - om attityder från regeringen vad gäller möjligheten för ett entreprenörskap att löna sig. För det är ju politiken som sitter inne med verktygen att ändra på lönsamheten via skattesystemet. Det är likadant vad gäller möjligheten att få fram såddkapital. Det är skattesystemet som reglerar möj- ligheten att få fram privat såddkapital. T.o.m. Lars Öjefors från Industrifonden säger att vi behöver ett förändrat skattesystem för att få fram privat såddka- pital. Men varför gör inte regeringen någonting? Det är klart att man kan säga i en interpellationsdebatt som handlar om näringslivsklimatet för småföretagare att skattefrågor inte hör dit: Man kan ta dem i en senare interpellationsdebatt. Men i själva verket är ju skatte- frågorna helt avgörande för många entreprenörer och småföretagare. Varför kan inte näringsministern och regeringen presentera några stora förändringar på skatteområdet för småföretagarna? Varför kan inte näringsministern presentera några förändringar vad gäller möjligheten att få fram såddkapital? Varför kommer Rosengren hit och presenterar bara tomma ord?
Anf. 75 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Jag ska inte ta debatten om vems ord som är tommast. För det första vill jag säga att det inte finns någon tendens till att man flyttar ut forskning och utveckling från landet. Det finns ingen statistik som visar det. Det är tomma ord. För det andra är det inte så att man inte investerar i Sverige. Jag kan ta några exempel. Det största är Astra Zeneca, som investerar drygt 6-7 miljarder i Sverige. Jag kan ta många exempel inom bilindustrin. Jag kan ta andra exempel inom stora industrier, ut- ländska industrier, som satsar just på forskning och utveckling - inte minst på bioteknologi och den typen av forskning. Man kan inte bara stå och säga att man inte investerar i Sverige, för det är inte sant, och jag hoppas också att det inte ska bli sant. Det är konstigt att Industrifondens vd - jag vet ju inte vad han har sagt - uttalar sig allvarligt om sådd- kapital. Han har ett uppdrag. Han har 4 miljarder kronor. Han har ett uppdrag att tillsammans med NUTEK nu ta fram såddkapital. Jag hoppas att han kommer att göra det, och jag är också övertygad om att han kommer att klara av detta. Sammanfattningsvis vill jag säga - vi återkommer sedan till skatter - att det självklart finns mycket mer vi kan göra när det gäller regelförändringar och en hel del andra frågor. Men jag vill ändå säga att vi har gjort väldigt mycket, både när det gäller såddkapital och när det gäller den här typen av frågor om infor- mation, regelförändringar etc. Det visar sig ju också att företagandet i Sverige är väl utvecklat. Det är som jag säger: När jag träffar företagare får jag en helt annan bild än vad jag får av er. Det vore intellektuellt ohederligt av mig att påstå att det inte finns problem: Visst finns det det. Men det är lika intellektuellt ohederligt att stå och säga att det inte görs något. Det har gjorts en mängd, men det kan självklart göras mer. Vi ska återkomma till skatterna. Lösningen för företagandet, inte minst småföreta- gandet, ligger inte i bara att sänka skatterna. Den ligger i mycket annat. Ibland måste vi också våga föra en diskussion om att det inte bara handlar om politi- kens oförmåga, dvs. det vi lyckas klara av här. Det handlar också en hel del om företagens förmåga när vi talar om konkurrens, kartellbildningar och den typen av frågor. Det finns en mängd frågor där före- tagandet också har ett väldigt stort ansvar för att få investeringar etc. Man kan inte bara hänga upp sig på politikens oförmåga, även om man självklart kan göra mycket där. Vi för nu också en diskussion med svenskt när- ingsliv som jag tycker är väldigt positiv. Vi för dis- kussioner om frågor som har att göra med regelför- enklingar, där vi har tillsatt en grupp med svenskt näringsliv. Vi för också en mängd andra diskussioner. Jag vill påstå att svenskt näringsliv på många områ- den är väldigt kritiskt till det regeringen gör, men vi har en diskussion och vi har en process. De är också positiva till mycket av det vi har gjort. Framför allt handlar det om de makroekonomiska frågorna om vi ska ha ett bra näringslivsklimat.
Anf. 76 CATHARINA HAGEN (m): Herr talman! Vi står här och diskuterar vad vi po- litiker kan göra åt näringslivsklimatet. Det är klart att företagen har en stor del i arbetet när det gäller att utveckla företagsamheten, men det kan ju inte när- ingsministern och jag på något sätt gripa in i, utan vi står här och diskuterar de medel som vi har till hands. Självklart är ju företagen själva den allra viktigaste länken. Det finns massor av positiva företagare. De allra flesta är väldigt positiva människor, skulle jag vilja säga. Men jag skulle vilja att fler blev företagare och därmed positiva människor. Man kan ju underlätta för människor som går och funderar på att bli företagare genom att ta bort en del hinder. Det är det som vi också pratar om här. Det görs ju rätt mycket margi- nalinsatser, får man säga. Vi pratar inte om de företa- gare som har lyckats och att de behöver ha det ännu bättre, utan om de som inte vågar ta språnget och som det är viktigt att uppmuntra. Vi har inte alls diskuterat att det bara handlar om skatter. Jag får ofta det på mig i diskussioner, men så är det absolut inte. Jag tog ju upp en massa andra punkter i min interpellation, och näringsministern har också berört andra punkter, så vi diskuterar inte bara skatter. Jag tror inte alls att skatter kan lösa alla pro- blem, men det är en stor och viktig bidragande orsak framför allt när det gäller att få fram kapital. Jag skulle också vilja fråga näringsministern: Vad gör ni i diskussionsgrupperna med svenskt närings- liv? När jag kom till riksdagen för fyra år sedan satt ni och diskuterade med ungefär samma personer. Jag undrar vad ni har kommit fram till i dessa grupper. Jag vet att Michael Treschow var med i gruppen då och han är med i den nu. Frågan är vad ni kommer fram till när ni diskuterar. Slutligen vill jag bara fråga näringsministern: Kommer ni i regeringen att föreslå åtgärder som gör att pomperipossaskatten kommer bort innan riksda- gen stänger för sommaren? Det är i så fall ett bevis på att man menar allvar med att entreprenörerna inte ska straffas för att de vågar satsa kapital. I det fallet är det faktiskt så att de får betala skatt för att de har riskerat någonting. Det kan väl ändå inte vara meningen, näringsministern?
Anf. 77 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Frågan om pomperipossaskatt åter- kommer jag till. När det gäller industrigruppen, som fick väldig kritik när den startades och där Michael Treschow var med, är faktiskt alla de krav som där ställdes genom- förda, i stort sett alla. Och jag kan räkna upp dem. Det handlar om frågor där det ställs stora krav som frågan om expertskatten, sådant som har att göra med att man kan köpa egna aktier, frågor som gäller utbildning och forskning och en del andra frågor som man ansåg viktiga. Dessa krav har vi faktiskt genom- fört. Det är inte dåligt, även om vi nu inte allmänt får något beröm för detta. Men det här har vi faktiskt gjort.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 2001/02:318 om offentliga monopol
Anf. 78 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Eva Flyborg har frågat mig vad jag avser att göra för att åtgärda vissa problem med of- fentliga monopol och vad jag avser att göra för att underlätta för kvinnor att starta och driva företag. Det stämmer, som Eva Flyborg säger, att många kvinnor arbetar inom offentlig sektor, och jag vill inleda med att säga att jag välkomnar en ökad mång- fald inom denna sektor. Området för offentliga tjäns- ter har genomgått en stark förnyelse under det senaste decenniet. Kommuner och landsting har prövat och etablerat nya styrformer och alternativa driftsformer. Regeringen anser att det är angeläget att denna ut- veckling drivs vidare. Det är samtidigt regeringens uppfattning att system för ökat inslag av konkurrens i vård, skola och omsorg måste vara förenliga med principerna om att en sådan verksamhet ska vara demokratiskt styrd, gemensamt finansierad och vara tillgänglig för alla på likvärdiga villkor. I fråga om sjukvårdssektorn har regeringen klart uttalat sig för en ökad mångfald, och driftsformerna i den öppna hälso- och sjukvården är heller inte regle- rade. Dock är landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus till annan inskränkt genom den s.k. stopplagen. En utredning har tillsatts för att utreda om stopplagen ska permanentas eller om någon annan reglering ska komma i dess ställe. Jag vill här peka på att det i allt väsentligt är på kommunerna och landstingen som ansvaret nu vilar för att stimulera utvecklingen mot ökad konkurrens- utsättning inom de offentligt finansierade områdena. Statens roll är primärt att skapa regler som stöder en sådan utveckling och erbjuda verktyg för att komma till rätta med de problem som uppkommer i denna process. De konkurrensproblem som har iakttagits i sammanhanget gäller dels anbudsgivarnas situation vid offentlig upphandling, dels konkurrenssnedvrid- ningar när privata företag och offentliga aktörer ver- kar på samma marknad. Inom båda dessa områden bedrivs ett statligt arbete för att försöka skapa ända- målsenliga verktyg för uppkommande problemsitua- tioner. Regeringen anser det angeläget att öka andelen fö- retag som startas och drivs av kvinnor. För att åstad- komma detta är en ökad förståelse och kunskap om kvinnors företagande nödvändig. Regeringens arbete med kvinnors företagande är i huvudsak inriktat på finansiering, rådgivning och att förbättra kunskapen om företagande. Regeringen har beslutat att öka an- slaget för främjande av kvinnors företagande under 2002-2004. ALMI Företagspartner lämnar i dag ett särskilt lån till kvinnliga företagare. För att få flera kvinnor att starta företag är det viktigt att skapa ett mer entreprenörvänligt klimat och bidra till positiva attityder till entreprenörskap. Re- geringen har i proposition 2001/02:04 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet anvisat medel för att utarbeta ett nationellt program för entreprenörs- kap. Ungt entreprenörskap i skolan är ett viktigt om- råde i detta program. Ett annat viktigt område är hur man ska omsätta forskningsprojekt och innovationer i konkreta affärs- projekt. Kvinnor är i dag kraftigt underrepresenterade som innovatörer. Regeringen har hösten 2001 lämnat proposition 2001/02:02 om forskning och utveckling och samverkan i innovationssystemet. Propositionen följs nu upp av ett särskilt innovationsprojekt i berör- da departement för att främja innovationsklimatet i landet.
Anf. 79 EVA FLYBORG (fp): Herr talman! Jag får börja med att tacka för svaret och för att vi kan ha denna debatt och pratstund. Jag skulle vilja börja med att tala om att den 7 mars i år anordnade vi i näringsutskottet här i riks- dagen en hearing angående det svenska företagskli- matet. Vi diskuterade en mängd olika problem, där- ibland att viktiga arenor såsom vård, skola, omsorg och hushållsnära tjänster är stängda för entreprenörs- kap i det faktiska livet. Detta är tragiskt. I dag är det färre kvinnor än män som startar och driver företag. En av anledningarna till detta är bris- ten på privata alternativ inom de yrkesområden där kvinnor traditionellt sett har erfarenhet och kompe- tens. Det innebär inte att kvinnor inte kan starta före- tag inom andra branscher och områden. Men här finns en stor kvinnlig kompetens. Oviljan att bryta de offentliga monopolen och till- låta privata alternativ innebär i praktiken att det råder ett näringsförbud för många kvinnor. Näringsminis- tern hänvisar i sitt svar till att det är kommuner och landsting som sköter detta och att regeringen inte har något med det att göra. Men har regeringen ingen egen åsikt förutom om stopplagen, som han tar upp i sitt svar? Det är ändå så att i de landsting som konkurrens- utsätter offentlig verksamhet stiger det kvinnliga företagandet markant. Där man konkurrensutsätter de här offentliga de facto-monopolen stiger alltså det kvinnliga företagandet, precis det som näringsminis- tern säger sig vilja åstadkomma. Men varför gör man då inte i konkret handling det som verkligen skulle få det kvinnliga företagandet att blomstra? Tror inte näringsministern att det här har ett samband?
Anf. 80 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Får jag först ändå bara konstatera att jag är en stark förespråkare för offentlig tjänstepro- duktion när det gäller offentlig sektor, en mycket stark förespråkare. Jag tycker att det är dags att åter- upprätta den offentliga sektorn. Vår tids hjältar är alla dessa kvinnor som jobbar i offentlig sektor. Jag me- nar att vi måste upprätta alla dessa kvinnor och alla de tunga jobb de utför med relativt låga löner. Lösningen är inte att frigöra dessa kvinnor från offentlig tjänsteproduktion, dvs. målet kan inte vara att vi nu ska konkurrensutsätta eller bryta sönder den offentliga tjänsteproduktionen för att fler kvinnor ska öppna företag. Jag hoppas inte det är meningen. Tan- ken måste ändå vara att vi har en bra offentlig sektor där det jobbar väldigt många kvinnor. Det är ändå så att könsfördelningen inom vård och omsorg i offentlig sektor är 89 % kvinnor och 11 % män. Motsvarande uppgifter bland privata företag är 83 % kvinnor och 17 % män. Det är inte så att vi ska tro att om vi börjar privatisera stora delar av den offentliga sektorn blir det färre kvinnor som arbetar med dessa saker. Så är det inte. Sedan tror jag att vi har olika uppfattningar om detta, dvs. att Folkpartiet företräder uppfattningen att vi kan privatisera mer och öka konkurrensen i den offentliga sektorn när det gäller vård, utbildning etc. Jag delar inte den uppfattningen, men det innebär inte att vi inte kan ha andra driftsformer. Det innebär självklart inte heller att vi inte kan vara öppna för privatiseringar både inom sjukvården och annorstä- des. Men som jag sade i mitt svar på interpellationen måste det ske på lika villkor. Det måste vara politiskt styrt, verksamheten måste finansieras etc. Jag skulle också vilja säga en annan sak. Då kan- ske vi är inne på en annan debatt, men jag tycker att den ändå är viktig att tangera. Det viktiga för mig om jag blir sjuk, svårt sjuk, oberoende av vad jag kom- mer från samhällsklass, är att jag får den bästa vård som kan erbjudas. Jag tror, det är min uppfattning, att den offentliga tjänsteproduktionen måste vara huvud- parten där. Sedan kan man privatisera, öka konkur- rensen etc. Men det får aldrig ske på det sätt som bl.a. har redovisats här i Stockholm. Det är vi emot. Jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att vi ska satsa hårt på kvinnligt företagande, men det ska inte vara så att vi tror att bara vi konkurrensutsätter of- fentlig sektor innebär det att vi får fler kvinnliga och lyckliga företagare. Det kommer att vara lika många kvinnor där som kommer att få jobba hårt och tufft.
Anf. 81 EVA FLYBORG (fp): Herr talman! Jag tror alldeles säkert att närings- ministern tycker att privat vård kan vara bra. Det är väl ändå så att en hel del i regeringen i dag får sin vård genom det privata Sophiahemmet, är det inte så? Så det tror jag säkert att ni tycker är bra - för reger- ingen. Däremot kanske det inte är bra för svenska folket. Det är väl skillnaden. Vi vill gärna bryta upp detta så att det ska finnas "Sophiahem" även för Svensson ute i stugorna. I Sverige är ungefär 30 % av arbetskraften an- ställd i den offentliga sektorn, och de flesta av dessa är kvinnor, som vi konstaterar här. Inom vården är 89 % av all personal kvinnor. Dessa kvinnor ser till att välfärden fungerar, men de får långtifrån den lön de förtjänar. Ingen människa har här ifrågasatt det arbete som de här kvinnorna i de flesta fall utför. De är hjältar i det tysta, men de får inte lön för mödan. Det är problemet. Alla de här är ju anställda av politiker, av samma makthavare som pläderar för ökad jämställdhet. När det handlar om att sätta lön inom den egna verksam- heten finns det uppenbarligen ingenting kvar av reto- riken. Det är en monopolsituation inom den offentliga sektorn som håller lönerna nere. De orättvisa lönerna inom vård, utbildning och omsorg får livslånga konsekvenser för kvinnorna i form av t.ex. minskat utrymme för sparande och pen- sionssparande, sämre möjligheter att äga sin bostad och svårare att få krediter. Slutligen påverkar det också pensionssystemet negativt. Mätt i livslön upp- går löneskillnaderna till mycket stora belopp. Hur kan t.ex. stopplagen underlätta i den här situationen? Är det verkligen rimligt att kvinnolönerna hålls nere? Därigenom tvingas många kvinnor att bli fat- tigpensionärer. Efter ett långt liv i strävan i den of- fentliga sektorn, som vi båda tycker har stora fördelar - är det verkligen rimligt då att lönen är att bli fattig- pensionär? Det kan väl ändå inte näringsministern tycka är bra.
Anf. 82 OLA KARLSSON (m): Herr talman! Det här är en viktig debatt, också ur en allmän företagarsynpunkt. Som vi var inne på i den tidigare debatten spelar attityder och förebilder väldigt stor roll för företagandet. Om den naturliga förebilden för en kvinna är att omgivningen består av kommunanställda kvinnor kommer det naturliga för många att vara att fortsätta som kommunanställda. Men har man i sin omgivning många förebilder i form av kvinnliga företagare som driver vård, omsorg och skola som egna företag kommer det att vara mycket mer naturligt att starta eget företag för de andra. Attityder och förebilder spelar roll. Låt mig återigen läsa vad Lars Öjefors från Indu- strifonden skriver. Han skriver: Vi kan också konsta- tera att viktiga områden är i praktiken utsatta för stora begränsningar avseende entreprenörskap, vård, skola och omsorg, vilket negativt påverkar framför allt kvinnors möjlighet att etablera sig som företagare. Det pekar på ett stort problem. För att få upp det kvinnliga företagandet behöver vi öppna upp de kommunala monopolen. Även om statsrådet har rätt i att regeringen inte disponerar alla verktyg för att öppna de monopol som finns i många kommuner och landsting kan ju regeringen tala om vad man vill. Är det positivt med mångfald också i socialdemokratiskt styrda landsting och socialdemokratiskt styrda kom- muner? Tänker regeringen göra något på det här om- rådet? Eller är det så att det viktiga är de signaler som socialministern sänder ut när han skriver i DN Debatt om att stopplagen inte räcker? Han skrev då: "Det krävs också ett regelverk som förhindrar att offentligt finansierad vård blir en plattform för de privata för- säkringsbolagen. Den regel, som finns i Kanada och som helt enkelt förbjuder att man blandar pengarna, bör tas som utgångspunkt för ett nytt regelverk också i Sverige." Sänder man ut de signalerna säger man ju i klar- text att inga privata företag är välkomna in i den of- fentliga verksamheten. De ska inte räkna med att få blanda offentlig finansiering med annan finansiering. Vad tycker regeringen? Vad tycker näringsministern? Är det här en rimlig utgångspunkt? Sedan säger statsrådet att det viktiga är att få den bästa vården oavsett om den kommer från kommun eller landsting eller är privat. Så är det, och det är väl därför som statsministern åker till Sophiahemmet och får sin behandling på det privata alternativet. Men nog är det lite märkligt när statsrådet sedan säger att man måste vara kommunanställd för att vara hjälte. Vårdbiträdet på Läkargruppen i Örebro, gör inte hon samma viktiga insats? Och de fotvårdare och andra som driver verksamhet i egen regi - räknas inte de? Måste man vara kommunanställd för att vara hjälte i Björn Rosengrens Sverige?
Anf. 83 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Det skulle vara väldigt intressant att höra Eva Flyborg berätta varifrån hon har fått upp- giften att regeringen skulle få privat vård på Sophia- hemmet. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på det. Nu har ni sagt att det är så. Nu vill jag att ni talar om var ni har fått den uppgiften ifrån. Lyssna på mig nu, Eva Flyborg! När man står i den här talarstolen i kammaren kan man inte kasta ur sig ett påstående om att det är så, för det är inte sant. Vi har företagshälsovård som alla andra, och den kan vara kopplad till olika institutioner. Företagshäl- sovård är oftast privat. Det gäller väl för alla, såväl för oss här i riksdagen som för alla andra. Det gäller t.ex. för talmannen. Det är inte så att statsministern eller statsråden har någon speciell vård på Sophia- hemmet. Tala om för mig var ni har fått det ifrån! Det är inte sant att det skulle vara så. Jag vill faktiskt ha lite respekt i den här diskussionen! När det gäller frågan om lönesättning vill jag säga att jag delar uppfattningen att de anställda i offentlig tjänsteproduktion är dåligt betalda. Men det är ingen skillnad gentemot privat tjänsteproduktion. Låt mig ge lite statistik. Genomsnittlig månadslön för kvinnor och män inom offentlig sektor är 17 900 respektive 21 900. Genomsnittlig månadslön för kvinnor och män inom privat sektor är 18 900 respektive 22 600. I några stora yrkesgrupper inom vård och omsorg är löneläget något högre i privat sektor än i offentlig sektor, utom för läkare, tandläkare m.fl. Löneskillna- den mellan kvinnor och män är större i privat sektor än i offentlig sektor för följande grupper: vård och omsorgspersonal - där är löneskillnaderna större - läkare, tandläkare och barnmorskor. Därmed vill jag säga att man inte heller bara kan kasta ur sig att man får mycket bättre betalt om man blir privat anställd. Så är det inte. Det är möjligt att den som blir företagare kommer att tjäna mer - det är rentav troligt. Men jag är emot att vi har vård, omsorg och utbildning som man ska tjäna pengar på. Däremot kan jag vara öppen för att det i vissa fall, kanske många fall, kan vara bättre att den är privat. Än en gång: Generellt menar jag att vi ska slå vakt om den offentliga tjänsteproduktionen. Det är dags att återupprätta den offentliga tjänstesektorn och det är dags att återupprätta alla dessa människor med relativt låga löner som gör ett fantastiskt jobb. Jag menar inte att de som jobbar privat i denna sektor skulle göra ett mindre jobb. De är också hjältar. Men flertalet av alla dessa vår tids hjältar är medelålders kvinnor som gör ett fantastiskt jobb. Lönesättningen görs av parterna, såväl i den pri- vata tjänsteproduktionen som i den offentliga tjänste- produktionen. Jag kan inte heller där se någon skill- nad. För att sammanfatta: Jag tycker alltså att vi måste öka det kvinnliga företagandet. Vi måste tillse att de kvinnliga företagarna får större möjligheter. Men utgångspunkten i detta kan inte vara att vi ska bryta ned en många gånger bra offentlig tjänsteproduktion och göra den privat. Det tror jag inte heller att ni menar. Vi ska ändå öka det kvinnliga företagandet inom alla områden, även inom sådana områden som inte direkt kan hänföras till denna sektor. Men vi ska även göra det inom denna sektor. Huvudparten är den offentliga tjänsteproduktio- nen där alla har samma möjligheter. Jag vill avslut- ningsvis säga att jag delar Lars Engqvists uppfattning i det han har uttryckt.
Anf. 84 EVA FLYBORG (fp): Herr talman! Som så många gånger förr får vi i den här kammaren genom pressen ta del av mycket av vad regeringen gör. Så är det även i det här fallet. Om det är fel kan vi gå tillbaka och titta på artiklarna och jämföra med hur det var vid den tiden. Herr talman! Mona Sahlin utropade för ett bra tag sedan företagaren till hjälte. Sedan hände ingenting. Nu utropar Rosengren de kommunalanställda till hjältar. Det bådar ju inte gott för deras del inför framtiden. Låt oss t.ex. se på vad man tjänar. Ministern tog upp just detta. Ser man exempelvis till vad en sjuk- sköterska inom äldreomsorgen tjänar är skillnaden mellan t.ex. det borgerligt styrda Stockholm och det socialistiskt styrda Göteborg eller Malmö 38 000 kr per år före skatt. Det är väl bättre att återupprätta dessa vardagens hjältar genom att ge dem en rejäl lön för sin möda, i stället för att med tomma ord utropa dem till något de ändå aldrig kommer att bli. Vi ska naturligtvis tillåta privata alternativ i alla former. Jag ser inget hinder för att göra det. Vad är det för fel? Det verkar som om man misstänkliggör de privata alternativen - lite grann som näringsmi- nistern gjorde med de privata skogsägarna, även om han delvis tog tillbaka det vid ett senare tillfälle. Herr talman! Kvinnors företagsamhet ökar mar- kant när de gamla monopolen bryts upp. Vi kan i ganska färsk statistik se att kvinnors företagsamhet ökar i de sektorer där man lägger ut verksamhet på entreprenad, bl.a. i Stockholm, där det kvinnliga företagandet ökar mest i landet. Lönerna höjs om man har privata alternativ, och den siffra jag nämnde kan ministern få i ett underlag från SCB som jag gärna lämnar ifrån mig. Siffran är alltså 38 000 per år. Så stor är skillnaden mellan en sjuksköterskelön i Göte- borg och en i Stockholm. Det råder i praktiken när- ingsförbud för många av Sveriges kvinnor.
Anf. 85 OLA KARLSSON (m): Herr talman! Det är dubbla budskap från närings- ministern. Å ena sidan ska man öka företagandet bland kvinnor, men å andra sidan ska inte den riktigt stora kvinnoarbetsmarknaden - vård, skola och om- sorg - öppnas för alternativ. Man ska, som statsrådet säger, inte kunna tjäna pengar på vård, omsorg eller sjukvård. Det ska vara ett kall som man utövar som kommunanställd eller landstingsanställd. Sedan säger ministern att han håller med Lars Engqvist, som kräver ett nytt regelverk som förbjuder att man blandar offentlig finansiering med privata försäkringsersättningar. Vad ger man då för möjlig- heter för nytt företagande? Man får inte vara med och konkurrera om offentlig finansiering om man samti- digt vill vara med och erbjuda tjänster till norrmän eller danskar som är sjuka eller till andra som utnytt- jar en privat försäkring. Vilka villkor och möjligheter ger man då till dem som vill driva nya företag eller ta över verksamhet som i dag bedrivs i offentlig sektor? Magnus Henriksson sade vid näringsutskottets hearing att gamla företag är bra på att utveckla sina gamla idéer, men nya idéer tas bäst till vara i nya företagsbildningar. Jag tror att det är rätt, och jag tror att det också gäller inom den offentliga verksamhe- ten. De gamla verksamheterna utvecklar inte de nya, spännande idéerna. För det krävs det nya entreprenö- rer - dem som statsrådet inte vill släppa fram.
Anf. 86 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Herr talman! Vi är nu inne på offentlig sektor och privat sektor. Som jag sade tidigare finns det själv- klart saker och ting som man måste öppna för inom den offentliga tjänsteproduktionen. Men jag säger också jag anser att själva huvudfå- ran - den som gäller sådan tjänsteproduktion som handlar om vård och utbildning - ska vara offentlig tjänsteproduktion i den betydelsen att den ska vara offentligt styrd och offentligt finansierad. Oberoende om jag är fattig eller rik i det här samhället ska jag ha rätt till samma vård och samma utbildning. Där skil- jer vi oss åt ideologiskt. Det är bara att konstatera att det är så. Stockholms läns landsting har ett underskott i dag på fyra miljarder kronor. Det är vad de borgerliga har skapat, och jag undrar hur man ska rätta till det. När det gäller skillnaderna i löner mellan Göte- borg och Stockholm vill jag påpeka att Göteborg under en längre tid har varit borgerligt styrt. Social- demokraterna med några borgerliga partier fick ta över för att få ordning och reda. Moderaterna höll på att fullständigt köra sönder Göteborg. Det tror jag att Eva Flyborg är medveten om. Avslutningsvis vill jag säga att vården liksom ut- bildning är oerhört viktig för alla oss människor. Den är viktig för oss konsumenter. Och det är viktigt att de som producerar detta har bra villkor. Det är i den betydelsen och i det perspektivet som jag talar om att detta är vår tids hjältar, att de måste återupprättas och att de måste få rimliga villkor, bättre villkor än de har i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på interpellation 2001/02:322 och 323 om det svenska företagsklimatet
Anf. 87 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Ola Karlsson och Göran Hägglund har frågat mig vad jag avser göra på en rad områden för att förbättra företagsklimatet. I de delar mitt svar rör skatter har jag samrått med finansministern. Frågan om inkomstbeskattningen av fåmansföre- tagsägare regleras bl.a. av de s.k. 3:12-reglerna som innebär att utdelning på kapitalvinst på visst sätt delas upp i kapitalinkomst och tjänsteinkomst. Reglerna utreds för närvarande och ett betänkande ska lämnas den 31 maj i år. Jag anser att det är utomordentligt angeläget att reglerna för fåmansföretag är tillväxt- främjande och att åtgärderna innebär regelförenkling- ar. Jag kommer att verka för att 3:12-utredningens betänkande bereds inom Regeringskansliet som en prioriterad fråga. Utredningen omfattar även vissa generationsskif- tesfrågor inom arvs- och gåvoskatteområdet. Reger- ingen har dessutom aviserat att förmögenhetsbeskatt- ningen samt arvs- och gåvobeskattningen ska ses över. Frågan om beskattningen av personaloptioner har på olika sätt aktualiserats genom skrivelser till Re- geringskansliet, men det är för tidigt att säga något om vad beredningen av skrivelserna kan resultera i. Beträffande regleringen på arbetsmarknaden och dess inverkan på små företags möjligheter att anställa kan jag nämna att regeringen har gett Arbetslivsin- stitutet i uppdrag att se över den arbetsrättsliga lag- stiftningen så att den uppfyller kraven på trygghet och inflytande för de anställda inom ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad. Särskilt små och medel- stora företags situation ska beaktas. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2002. Jag vill också påminna om att vissa ändringar i arbetsrätten har genomförts som tar hänsyn till småföretagarnas situ- ation. Exempelvis kan numera en arbetsgivare med högst tio anställda vid uppsägningar på grund av arbetsbrist undanta två anställda som enligt arbetsgi- varens bedömning är av särskild betydelse. Det är riktigt att det sociala trygghetssystemet är utformat på olika sätt för anställda och företagare. En gemensam utgångspunkt för de olika grupperna är dock att beräkningsunderlaget för sjukpenning, pen- sion och a-kassa m.m. är baserat på den skattskyldi- ges inkomst. Regeringen har uppmärksammat att skillnaden i regelverken för dessa grupper i vissa fall kan ge upp- hov till problem. Gränsen mellan vem som är att betrakta som arbetstagare respektive företagare håller dessutom på att luckras upp till följd av den utveck- ling som sker i samhället, vilket ger ytterligare pro- blem. Näringsdepartementet tillsatte därför en intern arbetsgrupp förra året med uppgift att belysa skillna- der i de sociala trygghetssystemen för företagare och anställda, samt de eventuella problem som dessa skillnader medför. Arbetsgruppen har nu färdigställt sitt arbete och kommer att redovisa sina slutsatser inom kort. Vad det gäller påståendet att offentlig sektor skulle vara stängd för entreprenörskap så vill jag vill understryka att jag välkomnar en ökad mångfald inom offentlig sektor. Området för offentliga tjänster har genomgått en stark förnyelse under det senaste decenniet. Kommuner och landsting har prövat och etablerat nya styrformer och alternativa driftsformer som har inneburit stora förändringar för huvudmän, berörd personal och kunder. Regeringen anser att det är angeläget att denna utveckling drivs vidare.
Anf. 88 GÖRAN HÄGGLUND (kd): Fru talman! Tack näringsministern för svaret. Bakgrunden till denna interpellation är naturligtvis en oro inför Sveriges framtid som framgångsrik företa- garnation men också på längre sikt våra möjligheter att upprätthålla den höga nivå som vi har på den of- fentliga välfärden och det välstånd som vi har. Det finns skäl att vara ganska bekymrad över en del av den utveckling som pågår i Sverige. Jag tycker att en del av det som näringsministern i dag har sagt i tidigare debatter pekar på att han också har, om än inte lika uttalat, en viss oro inför en del saker som händer. I mitt hemlän, och säkert på många andra håll i landet, ser vi nu hur många gamla fina svenska fa- miljeföretag hamnar i utländska händer. Detta behö- ver principiellt inte vara fel. Jag är vän av att man ska kunna köpa företag över nationsgränser och att det idémässigt kan befrukta företaget och tillföra nytt kapital som kan vara viktigt. Men det som är bekym- mersamt här är att de svenska företagare som tävlar med de utländska om att köpa företagen bildligt talat startar ett hundrameterslopp från 100 meter medan den svenska företagaren eller investeraren startar från 120 meter till följd av den svenska lagstiftningen. Detta skapar naturligtvis konkurrensvillkor som gör det väldigt svårt för svenska företag. Och jag kan betrakta att en hel del gamla fina svenska företag slumpas bort i en tävling där det inte är lika villkor. Detta är bekymmersamt. Som har nämnts tidigare hade riksdagens närings- utskott den 7 mars en utfrågning då människor från olika myndigheter som ligger under näringsminis- terns hatt medverkade men också företrädare för företagarna, enskilda företagare, företagsledare, LO, NUTEK, Invest In Sweden Agency och en professor från Handelshögskolan. Det rådde bland de medver- kande en bred enighet om behovet av att förbättra villkoren för svenskt företagande och svenska företa- gare. Det handlade bl.a. om förmögenhetsskatten, om fåmansbolagsreglerna och om arvs- och gåvobeskatt- ningen. NUTEK, regeringens eget expertorgan, peka- de på de risker och den sårbarhet som finns för många svenska företag i vissa regioner. NUTEK säger att man borde slopa de särskilda reglerna för fåmansbo- lag, de s.k. 3:12-reglerna. Man borde minska arvs- och gåvobeskattningen. Man borde fasa ut förmögen- hetsskatten. Och man har förslag till en lång rad andra åtgärder. I detta instämde i stort sätt alla experter som medverkade vid denna hearing. Vad säger statsrådet i sitt svar? Här finns det många goda ord, tycker jag. Men det ges inga löften eller klara besked, inte ens om när regeringen kom- mer att presentera sin uppfattning, och ännu mindre naturligtvis om vad regeringens uppfattning är. Här hittar man ledord som utredning, beredning, ses över och intern arbetsgrupp. Så säger Rosengren. Så sade också hans företrädare Heckscher. Så sade också hans företrädare Sundström. Eller när det gäller finansmi- nistrarna, så säger Ringholm, så sade också Åsbrink och dessförinnan Persson. Skulle näringsministern i dag kunna glädja kam- maren med ett besked om 3:12-reglerna och säga att de är gamla, dåliga och inte fungerar i dagens Sverige och att man ska avskaffa dem och komma med nya, modernare och bättre som är enklare och mer rättvisa för fåmansföretagen och att man ska avskaffa förmö- genhetsskatten för att det är en otidsenlig skatt som motverkar svensk företagsamhet och att detsamma gäller arvs- och gåvobeskattningen? Ge besked, snälla näringsministern.
Anf. 89 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Även jag ska tacka för svaret. Även min interpellation är föranledd av den hearing som näringsutskottet anordnade. Det är bekymmersamma siffror som vi har. Bara 27 % av medborgarna tycker att företagsklimatet är bra enligt en färsk Temounder- sökning. Det är den lägsta siffran sedan mätningarna startade för tre år sedan. Även bland egenföretagarna minskar andelen som tycker att företagsklimatet är gynnsamt, från 31 % för ett år sedan till 22 % nu i mars 2002. När man jämför länder kan man konstate- ra att av USA:s 50 största företag har 10 % startats efter 1970. Men i Sverige är det inget av de 50 största företagen som har startats efter samma år. I Sverige har vi inte samma dynamik, inte samma tillväxt och inte samma entreprenörskap som i USA. Detta är ett problem. Både i min interpellation och i Göran Hägglunds interpellation har ett antal problem tagits upp som berördes på den hearing som varit. Beskeden från näringsministern är dock väldigt tunna. Det står om inkomstbeskattningen av fåmansföretags ägare och om 3:12-regler att frågan bereds som en prioriterad fråga. Jaha. Men vad tycker regeringen? Vilka ambi- tioner har regeringen med det här? Och vad är färdriktningen när det gäller arvs- och gåvoskatteområdet? Ja, det ska ses över. Jaha. Men vad tycker regeringen på den här punkten? Är dagens arvs- och gåvoskatteregler bra enligt regeringens uppfattning? Det tycker inte jag. Frågan om personaloptioner har aktualiserats. Jaha. Men vad tycker regeringen? Är dagens system bra? Beträffande regleringen på arbetsmarknaden ska det ses över. Jaha. Men vad tycker näringsministern och vad tycker regeringen? När det gäller gränsen mellan vem som är att be- traktas som arbetstagare respektive företagare har man tillsatt en intern arbetsgrupp. Jaha. Men vad tycker regeringen? Har regeringen någon uppfattning om dagens system? Är det bra eller dåligt? Så här är det genomgående i svaret - inga besked om vad regeringen tycker. Jag kunde ha förståelse för det om vi hade interpellerat år 1998 eller år 1999 när Björn Rosengren var färsk som näringsminister. Nu har han varit näringsminister i nästan fyra år. De här frågorna är inte nya, utan de fanns med och var gamla redan år 1998. Det är alltså fyra år av utredning, be- redning, väntan, aktualisering, översyn och interna arbetsgrupper. Mottot verkar ha varit: Utredning, var god dröj! Kan vi få ett besked från statsrådet om färdrikt- ningen, om ambitionen, hos regeringen? Tycker man att dagens system är bra, eller vad vill man göra för att förbättra, för att se till att vi får ett företagsklimat i världsklass?
Anf. 90 CATHARINA HAGEN (m): Fru talman! Näringsministern, jag skulle ganska detaljerat vilja beröra skatterna just för småföretagare och fråga näringsministern vad som menas med just tillväxtfrämjande beskattning. Det är väl ändå så att en småföretagare måste be- traktas som en person som tar mycket stora risker. Det gäller då inte bara eget kapital - det är självklart. Ofta måste man också låna när man startar ett företag, och ofta måste då egenföretagaren borga för ett lån och riskera kanske hus och hem och även annan pri- vat egendom. Det är ytterligare en risk. En tredje risk med att vara egen företagare och starta ett företag är att man i början har en mycket låg lönebetalningsförmåga. Det är mycket vanligt att man har små möjligheter att ta ut i varje fall en hyfsad lön - kanske t.o.m. under många år. I stället får man leva på besparingar eller låna pengar. Detta är alltså den tredje risk som måste beaktas när det gäller 3:12- reglerna, något som inte beaktats. Om man inte kan ta ut lön går man miste om inte bara en inkomst utan också de förmåner som social- försäkringssystemet ger. Det här är ju kopplat till löneutbetalningen. Jag tänker då på pension, sjukför- säkring, föräldraförsäkring osv. Kanske skulle man kunna tänka sig att kompensera den dåliga lönebetal- ningsförmågan under det första året eller de första åren genom att ta ut en mycket högre lön senare. Men då drabbas man av marginalskatter, och ofta kan man inte rekompensera sig för socialförsäkringarna. Över taket får man ju inte ersättning för de socialförsäk- ringsavgifter som man betalar in. Över huvud taget finns alltså denna inkomstrisk med, vilken inte beak- tats vid beskattningen. Jag skulle vilja höra hur när- ingsministern ser på detta. Det är en ganska viktig aspekt som man inte alls har tagit hänsyn till. Dessutom har en liten företagare oftare mycket tuffare leveransvillkor och tuffare inträdesvillkor på marknaden, men det är liksom en kommersiell risk som kanske måste tas. Jag vill ändå peka på den. För mig är det väldigt viktigt att få veta näringsministerns inställning när det gäller 3:12-reglerna. Dessa detaljer diskuteras ju inte, utan man slänger sig med uttalan- den om att 3:12-reglerna måste bli bättre. Men man måste gå på djupet med detta och i detalj gå in på det. Man måste också våga säga att hänsyn ska tas till den risk som det innebär att inte kunna ta ut lön och att inte komma med i socialförsäkringssystemet samt kanske risken att gå miste om satsat kapital. Det är därför som jag menar att man måste tillåta att en egen företagare i mycket större utsträckning får kapitalbeskattning. Det är ju inte bara artister och idrottsstjärnor som kan lyckas tjäna pengar. Skulle en egenföretagare göra det gör det väl ingenting om beskattningen inte är precis lika med vad en anställd skulle ha haft i skatt om det var fråga om lön. Riskta- gandet måste betala sig. Näringsministern har själv pekat på att det är svårt att få lönsamhet i såddfinan- siering beroende på att risktagandet där är högt. Då kan man inte dessutom beskatta risktagandet högre än man gör när det gäller passivt ägande. Jag skulle alltså vilja höra hur näringsministern ser på dessa aspekter på 3:12-reglerna. Är det inte så att mycket större hänsyn måste tas till det risktagande som företagaren utsätter sig för?
Anf. 91 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Som svar på frågan om arvs- och gå- voskatten vill jag säga att vi har anmält att en bred översyn ska göras. Det frågas vad vi gör, vad vi tycker osv. Men vi måste ändå vara något seriösa och ha ett bra underlag. I debatten tidigare här har det visat sig att det som sagts inte har stämt - bl.a. att det är svårt att få F- skattsedel. Det har visat sig att det är knappt 2 % som får nej. Vi måste, som sagt, ha bra underlag när vi fattar beslut och skriver våra propositioner. När det gäller 3:12-reglerna är bakgrunden att in- komst av arbete ska beskattas likformigt, oavsett om den skattskyldige är anställd eller företagare. Därför sker en fördelning av inkomsten på tjänst respektive kapital. Reglerna har kritiserats för att vara krångliga och för att erforderlig hänsyn inte tas. Därför har den s.k. 3:12-utredningen arbetat med de här frågorna. Den 31 maj i år kommer utredningen att redovisa resultatet av sitt arbete. Jag kommer då att verka för att denna fråga i det fortsatta arbetet inom regeringen blir en mycket starkt prioriterad fråga. Jag delar uppfattningen att det finns problem, men jag har inget svar på hur det här ska lösas. Det vore orimligt om jag hade det - jag vill ju avvakta vad utredningen kommer fram till. Sedan får vi ta del av denna. När det sedan gäller frågan om personaloptioner vill jag nämna att EU-kommissionen har tagit initiativ till ett projekt med syfte att skapa bättre förutsätt- ningar för anställdas aktieoptioner i medlemsstaterna. Projektet handlar om att analysera gällande regler och om att rekommendera framtida tänkbara reformer inom optionsområdet. Nuvarande regler började gälla den 1 juli 1998, med verkan fr.o.m. 1999 års taxering. Det är alltså inte så att det inte har gjorts något. Regelförändring- arna har begärts främst av amerikanska bolag med verksamhet i Sverige. Vi känner inte till den totala förekomsten av personaloptioner eftersom de inte syns i taxeringen förrän de framdeles utnyttjas. Vi vet dock att sådant här är vanligt speciellt i amerikanska multinationella företag. Sedan vill jag ta upp en sak som kom upp i den ti- digare debatten. Det gäller frågan om pomperipossa- reglerna. Reglerna har, som vi vet, för vissa aktieäga- re som bytt onoterade aktier mot noterade och som fått uppskov med beskattningen inneburit en ogynn- sam beskattning om de tillbytta aktierna gått ned i värde eller rentav blivit värdelösa. Reglernas effekt är en följd av en konsekvent tillämpning av 3:12- reglerna. Frågan har varit aktuell vid ett flertal till- fällen och bereds nu i Regeringskansliet i enlighet med en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det här är också en fråga som för mig och regeringen har högsta prioritet. Ni kan inte förvänta er ett svar mig att exakt så här ska det bli. Jag måste faktiskt avvakta de utred- ningar som pågår, veta vad vi gör och vad det får för konsekvenser. Det tycker jag ändå ska respekteras här i kammaren.
Anf. 92 GÖRAN HÄGGLUND (kd): Fru talman! Jag tänkte börja med att berätta om ett reportage som var i min hemmatidning Jönköpings- Posten. Jag bor i en ort som heter Bankeryd som ligger i utkanterna av Jönköpings kommun och är granne till Habo kommun. Där är ett inte alltför litet men ändock familjeföretag som nyligen har fått nya danska ägare. Det här företaget drevs i familjeregi i 50 år. I reportaget säger vd:n för företaget, som alltså är ägare till företaget, att barnen inte har råd att ta över företaget. Han säger: Barnen tvingas i värsta fall att skuldsätta sig för all framtid. För vår del här i Habo fanns ingen annan utväg än att sälja företaget. Hade det funnits en möjlighet hade vi velat fortsätta som familjeföretag, men det var inte möjligt för våra barn att fortsätta. Detta säger den person som driver företaget till- sammans med sin bror. Regionchefen för företagarnas ombudsman säger att det är dags för ett skifte, och kan inte familjen ta över försvinner företaget ut i andra händer inom eller utanför landets gränser. Därmed försvinner också de starka band till en ort som de familjeägda företagen innebär. Jag har full respekt för det som näringsministern säger, att det ska finnas ett gott underlag för den lag- stiftning som införs. Nu har den regering som för närvarande regerar landet, eller åtminstone sitter i regeringsställning, i sju och ett halvt år haft möjlighet att ändra på den här lagen. Är det så att det fordras åtta år till? Eller är fyra år lagom, eller hur många företag ska hamna i utländska händers ägo därför att vi i Sverige inte ser till att vi får en lagstiftning som jämställer villkoren för svenska företagare och inve- sterare med de villkor som finns på andra håll? Regeringen kan vara snabb. Vi har sett att man kan klippa till med en lagstiftning, stopplagstiftning och liknande, utan någon närmare beredning och utan någon genomgång av konsekvenserna. Men i just det här fallet krävs det uppenbarligen extra mycket tid. Det tycker jag är väldigt bekymmersamt. Jag väcker inte de här frågorna av några andra skäl än att jag anser att företagen är grunden för vårt välstånd och vår välfärd i landet. Det fordras svenska företag som producerar och kan konkurrera med andra länders företag för att vi ska kunna få fram resurser för en värdig vård för den som är sjuk, för en omsorg som fungerar för den som är gammal och en bra skola för ungar som växer upp. Då tycker jag inte att det duger att vi i Sverige inom stora områden håller oss med en lagstiftning som är sämre än den som gäller i andra länder. Det handlar om förmögen- hetsskattereglerna, 3:12-reglerna, arvs- och genera- tionsskiftesreglerna, om dubbelbeskattningen som är betydande problem och som placerar Sverige vid startlinjen 120 meter från målsnöret, medan andra startar vid 100. Gör något åt detta, näringsministern!
Anf. 93 OLA KARLSSON (m): Fru talman! En av politikens viktigaste uppgifter är att underlätta för dem som vill starta och driva företag, för dem som vill ta ansvar för sin egen och andras försörjning genom att driva verksamhet i egen regi. Grunden för vår välfärd, för vårt välstånd, är människor i arbete som tar saker i egna händer och själva är företagsamma. Då tycker jag att det är ett bekymmer när näringsministern inte kan ge besked ens om färdriktningen på många viktiga frågor. Jag har full förståelse, precis som Göran Hägg- lund, för att beredning får ta tid, att det inte är möjligt för statsrådet att här ge detaljerade besked om den exakta utformningen av den framtida lagstiftningen. Men jag tycker inte att det är acceptabelt att regering- en inte ens kan ge besked om färdriktningen. Behöver 3:12-reglerna ses över så att beskattningen på småfö- retagsägarna blir rejält lägre och rejält enklare - ja eller nej? Björn Rosengren behöver inte inveckla sig i detaljer, men vill regeringen och statsrådet få lägre och förenklad beskattning av småföretagsägarna? Detsamma gäller arvs- och gåvobeskattningen. Vilken är den färdriktning som regeringen och stats- rådet vill ha? Är man beredd att sänka skatterna för att göra det möjligt för barn och barnbarn att ta över företagen, att göra det möjligt att behålla många av småföretagen i svenskt ägo? Jag kräver inte detaljera- de svar, men jag tycker att det vore rimligt med ett besked om färdriktningen. Jag tycker att det är ett bekymmer när många fö- retag flyttar utomlands, när ägandet flyttar utomlands, när vi har ett alltför lågt företagande totalt i Sverige jämfört med vår omvärld. Det är ett problem när fler och fler säger att många av problemen ligger i det politiska regelverket och att det är så svårt att få en förändring av detta politiska regelverk. Det är frustrerande att i näringsutskottet höra ex- perter t.o.m. från LO tala om bekymren med den höga beskattningen av riskkapital, av hårt arbete och hög utbildning och ändå i kammaren behöva konstatera att ingenting händer. Jag upprepar Göran Hägglunds fråga: Hur många år ska det ta - en mandatperiod till, åtta år, tolv år? Hur länge ska det dröja innan vi får bättre regler för företagare?
Anf. 94 CATHARINA HAGEN (m): Fru talman! Den här interpellationsdebatten har tyvärr visat att regeringen antagligen inte kommer att slopa förmögenhetsskatten och inte heller gåvobe- skattningen. Jag kan ändå tolka interpellationssvaret så att man ska se över beskattningen. Jag tror absolut inte att det kommer att innebära att man slopar något. Det är synd. Det verkar som att de fördelningsmässi- ga hänsynen väger över de hänsyn som man skulle kunna ta om man mer såg till det ekonomiska väl- ståndet. Sänker man vissa skattesatser kan skatteba- sen ibland öka kraftigt så att skatteintäkterna blir större. Det skedde t.ex. när man sänkte bolagsskatten. Den var omkring 25 miljarder tidigare. När man sänkte bolagsskatten kraftigt ökade intäkterna. Nu inbringar bolagsskatten omkring 70, 80, 90 miljarder varje år i stället för 25 som tidigare. Det är verkligen synd. Slutligen, näringsministern, har jag i frågan om pomperipossaskatten absolut inte begärt att få veta hur den exakt kommer att se ut. Det var inte det jag frågade i den förra interpellationen. Det är ju de bor- gerliga och Vänsterpartiet som har tvingat fram en snabbare utredning av den del av 3:12-reglerna som vi kallar för pomperipossaskatten. Därför är det så viktigt att veta när det kommer ett förslag till riksda- gen. Kommer den propositionen i vår? Det är vad jag ville veta.
Anf. 95 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Låt mig börja med frågan om genera- tionsskiften. Jag tycker att det är en allvarlig fråga att man inte kan göra ett generationsskifte av många skäl. Då kan man konstatera att det inte bara handlar om skatterna, utan det handlar också om finansiering, dvs. att de barn som inte vill vara med ska lösas ut. Vi vet också att det görs många goda generations- skiften på lång sikt. De s.k. 3:12-reglerna utreds nu. Jag delar uppfattningen att vi måste ha en enklare metod ur skattesynpunkt. Men det handlar inte bara om skatterna. Många gånger handlar det också om finansiering. Man kan göra en jämförelse med en- skiftet, när ägorna lades ihop för att lösa problemet när barnen skulle ta över marken. Här handlar det om att ta över pappas och mammas företag. Vi tillsätter inte utredningar därför att vi tycker att reglerna är för enkla och vi vill krångla till dem. Vi gör det därför att vi ser ett problem. Det gäller även när vi tar upp frågan om arvs-, gåvo- och förmögen- hetsskatt. Annars skulle vi inte ha detta breda anslag. Vi ser ett problem. Därmed har jag angett färdrikt- ningen. Vi återkommer till 3:12-reglerna. Utredningen läggs fram och sedan får regeringen ta tag i frågan. Det finns ingenting som säger att arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten inte kommer att ändras. Det är därför vi tillsätter en utredning. Jag vill erinra om att vi har sänkt skattetrycket med totalt 20 miljarder. Det är inte dåligt. Det tror jag inte ens att den borgerliga regeringen lyckades med på sin tid. Det var egentligen inte mycket den lycka- des med, om man nu får vara lite ofin. Vi måste satsa och vidta åtgärder av en mängd olika slag inom politikområdet för att utöka och för- bättra företagandet. Om vi ska klara välfärden handlar det mycket om att se till att vi får ett nyföretagande som agerar på nya marknader med nya produkter, varor och tjänster. Vår industriella struktur bygger fortfarande mycket på basnäringarna, på stora företag som sysselsätter många människor. Företagen måste öka sin produktivitet. Då syssel- sätts allt färre. De har oftast mogna produkter som konkurrerar på en marknad där det handlar om priset. Då finns det ingen annan väg att gå än att stimulera entreprenörskap, nya innovationer och nytt företa- gande. Där är vi ense om färdriktningen. Det handlar inte bara om skatter, vilket ni fokuserar på många gånger. Det handlar om en mängd frågor inklusive skatter.
Anf. 96 GÖRAN HÄGGLUND (kd): Fru talman! Det finns inte bara ett problem. Om förändringar av arvs- och gåvoskatt skulle komma till stånd löser det självfallet inte alla problem för företa- gen. Men om man ska vidta en mängd åtgärder måste man börja med någon. De skatterna har identifierats som ett problem vid generationsskifte i företag. De kan tydligt identifieras som det största problemet, som gör att barn inte har råd att ta över den förmö- genhet som ligger i det företag deras föräldrar har byggt upp. Här har näringsministern tillsammans med finansministern en mycket viktig uppgift att ta sig an. Politiken kan inte lösa alla företagens problem. Företagen har själva att komma med de goda idéerna, utveckla dem, marknadsföra dem osv. Vi som politi- ker har till uppgift att se till att företagen har goda villkor att verka under så långt det är möjligt. Vi politiker ska i bästa fall fungera som trädgårdsmästa- re. Om det går riktigt dåligt tvingas vi i stället fungera som tafatta brandmän som måste rycka ut. Jag kommer att fortsätta bevaka de här frågorna. De är av mycket stor betydelse för svensk företag- samhet, nya jobb, välståndet i Sverige och allas vår välfärd.
Anf. 97 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Vi kan vara överens om en mängd åt- gärder som behöver vidtas för att göra det lättare att starta och driva företag. I min interpellation tog jag upp ett antal av dem och ett antal av de problem som togs upp på hearingen. Jag nämnde den höga beskattningen av entrepre- nörer, både i form av fåmansbolagsreglerna och op- tionsbeskattningen. Ett annat problem är att en stor del av det individuella sparandet är låst i pensions- fonder och därför inte kan användas av individen som startkapital till företag. Ytterligare ett problem är en hårt reglerad arbetsmarknad som gör det riskabelt för mindre företag att anställa. Ännu ett problem är att trygghetssystemen till stora delar är kopplade till en anställning. Den som säger upp sig riskerar att förlora pensionspengar. Sist tog jag upp att viktiga arenor som vård, skola, omsorg och hushållsnära tjänster är stängda för entreprenörskap. Fru talman! Det skulle ha varit en spännande am- bition för Björn Rosengren att bli den näringsminister som öppnade för ett ökat företagande, för fler och växande små och medelstora företag. Nu riskerar han i stället att bli känd som den näringsminister som har tillsatt flest utredningar.
Anf. 98 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Om ingen annan talar om hur bra man är får man göra det själv. Under de år jag har varit med i regeringen har vi halverat arbetslösheten och ökat tillväxten. Näringsklimatet är avsevärt bättre än det var när regeringen startade. Jag tycker att det är en felaktig bild som ges. Vi har problem. Jag kan nämna några. Vi ser varslen. De gäller oftast relativt enkla jobb som utförs i fabriker i glesbygden. Arbetena flyttar utomlands. De gör det av det skälet att det bara 30-40 mil här- ifrån finns länder som i dag fungerar. Det är länder med välutbildad arbetskraft, juridik, infrastruktur, lagstiftning etc. som fungerar. Företagen flyttar dit därför att lönerna är hälften så höga som i Sverige. Vi kan aldrig satsa på tillverkning av enkla pro- dukter, varor eller tjänster, där det krävs en halvering av lönerna. Vi kan bara satsa på ett högt förädlings- värde. Det har vi i Sverige jämfört med många andra länder. Men vi kan bli bättre. Denna debatt kan leda till att kammaren fattar beslut efter många bra förslag från denna regering.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 2001/02:285 om stöd till kommunala bostadsbolag
Anf. 99 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Inga Berggren har mot bakgrund av förslaget om fortsatta insatser för att stödja omstruk- tureringen av kommunala bostadsföretag som reger- ingen lade fram i propositionen Allmännyttiga bo- stadsföretag frågat mig - vilka initiativ som togs för att utreda konsekven- serna av riktade stöd till kommunala bolag innan propositionen lades fram, - vad jag avser göra för att förhindra snedvriden konkurrens samt - vad jag avser göra för att utreda hur de stöd som tas upp i propositionen är förenliga med EU:s konkurrensregler. Inga Berggren hävdar i sin interpellation att för- slagen i propositionen Allmännyttiga bostadsföretag har väckt mycket kritik. Hon tar specifikt upp den snedvridande effekt förslagen skulle ha på konkurren- sen. Jag vill inledningsvis säga att regeringen är myck- et bekymrad när det gäller konkurrensproblemen, inte minst på bygg- och bostadsmarknaden. Mot bakgrund av bl.a. dålig konkurrens och det fusk och slarv som under den senaste tiden avslöjats inom bygg- och anläggningsbranschen beslutade regeringen nyligen att tillsätta en kommission som särskilt ska fokusera på kostnader, kvalitet och konkurrens i byggsektorn. Regeringen fattade även nyligen beslut om en propo- sition för att effektivisera kampen mot karteller och göra det lättare att avslöja och lagföra företag som ingår i olagliga karteller. Detta är bara exempel på det arbete som regeringen bedriver för att förbättra kon- kurrensen. Jag vill dessutom påminna om den situation som påkallat förslagen i propositionen. Den regionala utveckling vi har - och har haft under en lång tid - med en kraftig befolkningsminskning i stora delar av landet, ger oerhört allvarliga konsekvenser på många ställen. Kommuner som har tagit ett stort ansvar för att trygga bostadsförsörjningen under de expansiva sextio- och sjuttiotalen, inte sällan för att svara upp mot de krav som den lokala industrin har ställt, får nu problem att klara av den grundläggande välfärden för medborgarna som en följd av tomma lägenheter i det kommunala bostadsbolaget. De åtgärder vi har före- slagit handlar också om stöd till kommunerna, inte direkt till bostadsbolagen. Naturligtvis kan även andra än de kommunala bo- stadsbolagen ha problem. Regeringen är - och har varit - beredd att ta ett stort ansvar för att bostads- marknaderna och finansieringssystemen ska fungera. Under bank- och fastighetskrisen på 90-talet gjorde staten oerhört kraftfulla insatser som riktades till den privata sektorn. Kommunerna, och de kommunala bostadsföretagen, fick då ingen assistans. Mot dessa insatser gjordes inga invändningar om snedvriden konkurrens. Fru talman! Regeringen har inte saknat kunskap om behovet och de möjliga konsekvenserna av insat- ser för att hjälpa de kommuner och bostadsbolag som har den mest prekära situationen. Bostadsdelegatio- nen har genom ett mycket gediget arbete analyserat situationen i ett stort antal kommuner och träffat avtal om rekonstruktionsåtgärder och ekonomiskt stöd i 39 fall. De åtgärder som avtalats om har i samtliga fall krävt stora men nödvändiga uppoffringar från kom- munerna. Jag vågar påstå att åtgärderna mötts med stor respekt och förståelse från de olika parterna på bostadsmarknaderna lokalt. Denna bild bekräftades också på det möte i Fi- nansdepartementet som Inga Berggren refererar till. I och för sig framfördes även där farhågor att stöd av detta slag skulle kunna komma att snedvrida konkur- rensen. Sveriges Fastighetsägareförbund bekräftade dock att de insatser som Bostadsdelegationen gjort inte hade haft någon sådan snedvridande effekt. Bankföreningen välkomnade stödet, eftersom sådana insatser kan leda till att "den känsliga balansen mel- lan tillgång och efterfrågan på bostads- och fastig- hetsmarknaden kan återställas". Konkurrensverket slår i ett skriftligt yttrande till mötet fast att verket inte har några synpunkter på förslagen om fortsatt stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag. Regeringen ska naturligt- vis säkerställa att även det fortsatta arbetet med att stödja omstruktureringen av de kommunala bostads- företagen genomförs på ett ansvarsfullt och nyanserat sätt, så att insatserna bidrar till att skapa sunda och långsiktigt hållbara förhållanden på marknaderna lokalt. När det gäller frågan om förhållandet till EU:s konkurrens- och statsstödsregler kan jag bara konsta- tera att regeringen självklart hörsammar de regelverk som ställts upp av EU inom de områden som träffas av reglerna. Regeringens bedömning är dock att bo- stadspolitiken primärt är en nationell angelägenhet, som inte står i konflikt med den gemensamma mark- naden.
Anf. 100 INGA BERGGREN (m): Fru talman! Det svar som ministern lyckats pres- tera är dessvärre inte mycket att tacka för. För det första svarar Lars-Erik Lövdén inte på frågan om vilka konsekvensanalyser som gjorts. Departementet och ministern har inte ens klarat av att följa regering- ens egna regler om att göra analyser av sina förslag och hur de påverkar de små fastighetsföretagens möj- ligheter att verka på bostadsmarknaden. För det andra tycker jag att det är direkt utmanan- de att som svar på min andra fråga hänvisa till den tillsatta kommissionen, ledd i spetsen av Lars Eric Ericsson, landshövding i Gävleborg. Min fråga tar upp det ekonomiska stöd som regeringen avser att ge vissa parter på bostadsmarknaden, nämligen de all- männyttiga, ingenting annat. Försök inte att komma undan. Svara på frågan. Vad tänker Lars-Erik Lövdén göra för att förhindra snedvriden konkurrens på bostadsmarknaden? Stats- rådet borde verkligen vara bekymrad över att vissa bostadsbolag på en ort ska få riktade bidrag enbart för att kommunen är ägare medan andra bostadsföretag på samma ort som har exakt samma yttre förhållan- den inte får ett vitten. De riktade bidragen till de kommunala bolagen snedvrider uppenbart förutsätt- ningarna på marknaden, och dessutom på ett sätt som torde strida mot EG-rätten. För det tredje: Att hävda att bostadspolitiska åt- gärder enbart skulle vara en nationell angelägenhet kallar jag delvis desinformation. Det finns inte nå- gonstans i EG-rätten angivet att offentlig närings- verksamhet avseende bostadsföretag skulle vara un- dantaget från EU:s fördrag och rättsakter. Det finns anledning att varna för den felaktiga tolkning som statsrådet gör. Det innebär en risk för de bi- dragstagande kommunala företagen. De kan bli åter- betalningsskyldiga. Detta om något borde vara ett mycket starkt argument för Lars-Erik Lövdén, tillika kommunminister, att pröva frågan mer ingående än vad man har gjort, inte minst för de berörda kommu- nernas skull, eller hur? Det är inte första gången som jag konstaterar att statsråd undviker högst relevanta frågor. Det blottläg- ger verkligen regeringens ovilja att diskutera frågor och förslag i sak eller att reda ut konsekvenserna av olika förslag. Huruvida det överensstämmer med EG- rätten eller inte får man inte ens knysta om. Jag be- klagar verkligen detta förhållningssätt.
Anf. 101 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Det går en tydlig skiljelinje mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i synen på vilket ansvar vi har på det nationella planet för att säkra välfärden i de kommuner som har drabbats och drabbas av en kraftig befolkningsminskning. Det är vad frågeställningen handlar om i grund och botten. Regeringen har den bestämda uppfattningen att vi måste skapa förutsättningar för att välfärden kan säkras i alla delar av landet. Därmed finns det också ett gemensamt nationellt och solidariskt ansvarsta- gande för att välfärden kan säkras i de kommuner som har problem med sina kommunala bostadsföretag till följd att tomma lägenheter. Vi har erfarenhet av detta bakåt i tiden genom Bo- stadsdelegationens arbete. Det var de erfarenheterna som låg till grund för vårt förslag i höstas i proposi- tionen om allmännyttiga bostadsföretag för att fort- sätta arbetet med att ta det nationella ansvaret för de tomma lägenheterna och problemen med bostadsfö- retagen. Jag konstaterar också att de som har tittat på Bo- stadsdelegationen utifrån - man refererar t.o.m. till Sveriges Fastighetsägareförbund - konstaterar att de insatser som Bostadsdelegationen gjorde inte hade någon snedvridande effekt på bostadsmarknaden. Det kanske snarare är så att Bostadsdelegationens arbete medverkade till att skapa balans på flera lokala bo- stadsmarknader runt om i landet till gagn också för de privata fastighetsägarna. Fru talman! Jag vill än en gång peka på det jag sade i mitt svar. Regeringen är beredd att ta ett stort ansvar för att se till att omdaningen och saneringen av de tomma lägenheterna sker på ett sådant sätt att kommunerna kan upprätthålla sin grundläggande välfärdsåtaganden. Jag vill också erinra om att staten faktiskt under bank- och fastighetskrisen i början på 90-talet gjorde oerhört kraftfulla insatser som riktades till den privata sektorn. Jag kan i efterhand ångra att vi inte tog samma ansvar för de kommunala bostadsföretagen i det skedet - de bostadsföretag som då hade kris och var i besvärligheter. Men nu är det som det är. Vi måste ta ett nationellt ansvar tillsammans med de berörda kommunerna för att hantera situationen med de bostadsföretag som har överskott på lägenheter.
Anf. 102 INGA BERGGREN (m): Fru talman! Det kan finnas lägen då staten bör gå in och ge stöd till kommunen. Men då måste det fin- nas väldigt tydliga och klara regler, och det ska inte gå ut över konkurrens på lika villkor. Det är det som mina frågor hänför sig till. Numera, då bostadsmarknaden lika väl som annan marknad och handel har gått över gränserna, och i dag när både tyska, danska, brittiska och holländska fastighetsköpare är vanliga på den svenska fastig- hetsmarknaden - hur kommer då regeringen att han- tera ifrågasatt konkurrensneutralitet från dessa företag och deras fråga om huruvida detta verkligen överens- stämmer med EG-rätten? Jag vill passa på att bemöta ytterligare desinfor- mation som finns i interpellationssvaret. Under bank- och fastighetskrisen gavs inget stöd direkt till de privata fastighetsföretagen. Stödet gick till kreditgiva- re, och innebar i flera fall att fastighetsägare fick lämna sin fastighet och i värsta fall gå i konkurs. Det var alltså inte alls fråga om någon som helst fördel för privata fastighetsföretag. Vid mötet på Finansdepartementet ansåg alla näringslivsföreträdare att stödet var konkurrenssned- vridande och också stred mot EG-rätten. Stödet som regeringen nu föreslår tar direkt sikte på de kommu- nala bostadsföretagen på ett sätt som snedvrider kon- kurrensen. Detta konstaterande har gjorts flera gånger tidigare i kväll, och frågan har upprepats många gånger: Vad gör regeringen för att främja konkurrens på lika villkor? Jag menar att stöd i form av kommunal borgen in- nebär att långivare slipper kapitaltäckningskrav. En liknande effekt ger statliga kreditgarantier. Oavsett vad innebär detta en konkurrenssnedvridande effekt på den lokala marknaden i den enskilda kommunen. Precis som alla andra företag måste fastighetsföretag räkna med en kostnad för eget kapital. Till skillnad mot när det gäller privata företag, som måste vända sig till riskkapitalmarknaden, står skattebetalarna för kommunala företags riskkapital och företagen får då ofta betydligt fördelaktigare villkor. Därmed uppstår en grundläggande konkurrenssnedvridning mellan kommunal och privat näringsverksamhet. Då frågar jag: Varför fortsätta med att skapa en skyddad verkstad för de kommunala bostadsföreta- gen, statsrådet? Sätt nu genast i gång och gör en ordentlig konse- kvensanalys av hur regeringens förslag påverkar de många små fastighetsföretagens möjlighet att fortsätta verka på svensk bostadsmarknad!
Anf. 103 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag ska än en gång återge vad Bank- föreningen och Konkurrensverket gav uttryck för vid det möte som arrangerades på Finansdepartementet. Bankföreningen välkomnade stödet eftersom så- dana insatser kan leda till att den känsliga balansen mellan tillgång och efterfrågan på bostads- och fas- tighetsmarknaden kan återställas - naturligtvis till gagn för de privata fastighetsägarna på den lokala marknaden. Konkurrensverket slår i ett skriftligt yttrande till mötet fast att verket inte har några synpunkter på förslagen om fortsatt stöd till omstruktureringen av kommunala bostadsföretag. Konkurrensverket är väl den myndighet vi har i Sverige som ska bevaka kon- kurrensfrågorna. Är det inte så, Inga Berggren? Nu går vi in och tar ett nationellt ansvar, precis som vi gjorde med Bostadsdelegationen för den fort- satta omstruktureringen. Det är ett stöd som riktar sig till kommunerna för att de ska kunna klara omstruktu- reringen tillsammans med staten. Om vi inte går in med det stödet så drabbar det skolan, vården och omsorgen i redan hårt utsatta kommuner. Men det är tydligen det som Inga Berggren är ute efter. Jag har hört i andra sammanhang att Moderaterna påstår att det bara är socialdemokratiska kommuner som har de här bekymren. Nu är det inte riktigt så - det är lite mer nyanserat än vad Moderaterna normalt påstår i de här debatterna. Men det är alldeles klart att de kommuner som har drabbats av en stor befolk- ningsutflyttning ligger i delar av landet som har ge- nomgått en stor och stark industristrukturell omvand- ling. Därmed har också kommunerna fått stora eko- nomiska problem som de inte kan bära på egen hand. Jag beklagar att Moderaterna inte ser de här samman- hangen och att de inte är beredda att ta ett ansvar på det nationell planet så att vi kan upprätthålla välfärd, skola, vård och omsorg i hela landet.
Anf. 104 INGA BERGGREN (m): Fru talman! För en väl fungerande hyresmarknad på det lokala planet är det viktigt att alla former av konkurrenssnedvridning tas bort. Det är därför mer än anmärkningsvärt att regeringen över huvud taget inte under resans gång har diskuterat eller tagit upp någon av de konsekvenser dessa riktade bidrag till kommu- nala bostadsföretag får och hur de påverkar privata företag som ska verka på samma marknad. Privata fastighetsföretag är typiskt små företag. Företagen äger vanligen bara en fastighet och har en genom- snittlig marknadsandel på mindre än 1 %. De här småföretagen ska i många kommuner konkurrera med stora kommunägda bostadsbolag som ofta har en helt dominerande ställning på marknaden. Dessutom för- stärks deras dominerande ställning av att de också är hyresnormerande. Jag konstaterar till sist att Lars-Erik Lövdén inte har velat svara på mina ställda frågor. Jag säger så här: Är detta verkligen konkurrens på lika villkor? Det tycker inte jag. Vad vill statsrådet göra för att förhindra de snedvridande effekter på konkurrensen som regeringens förslag kommer att få, inte minst för de mindre företagen på bostadsmarknaden? Varför ska de kommunägda bostadsbolagen få en gräddfil på bekostnad av mångfald och konkurrens på lika vill- kor? Och till sist, Lars-Erik Lövdén: Förhållandet till EG-rätten måste regeringen också ompröva.
Anf. 105 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Det är inte frågan om någon gräddfil. Det är frågan om att Sveriges riksdag på det natio- nella planet ska ta ett ansvar så att vi kan upprätthålla en bra välfärd i hela landet. Det är det det är frågan om. Om vi inte går in och medverkar till att ta det an- svaret så kommer det i en rad kommuner i Mellansve- rige och i norra Sverige att bli utomordentligt svårt att klara en bra skola, en bra äldreomsorg och en bra verksamhet med social service i övrigt. Det är det det handlar om, Inga Berggren. Där skiljer vi oss åt i synen på vilket ansvar vi har på det nationella planet för en likvärdig välfärd i hela landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på interpellation 2001/02:290 om nationella ID-kort
Anf. 106 Justitieminister THOMAS BOD- STRÖM (s): Fru talman! Carl-Axel Johansson har bl.a. frågat varför jag ännu inte lagt fram något förslag om hur identitetskort med nationalitetsangivelse ska kunna erbjudas och om jag kan ange någon tidtabell för skyndsam handläggning av ärendet. Han har vidare frågat varför ansökningar av korttillverkare om att även i framtiden kunna kontrollera uppgifter om nationalitet i folkbokföringsregistret har avslagits. Så sent som den 12 februari 2002 besvarade jag en fråga av Carl-Axel Johansson med delvis samma innehåll, fråga 2001/02:686. Jag svarade då att infö- rande av nationella identitetskort betyder att vi samti- digt inför ett nytt resedokument. Detta ger upphov till en mängd komplicerade frågeställningar och avväg- ningar. Att låta varje delfråga bli föremål för nog- granna överväganden är givetvis nödvändigt men tar samtidigt tid. Och måste så få göra. Om vi ska införa nationella identitetskort i Sveri- ge är det min bestämda uppfattning att vi så långt det är möjligt måste verka för att alla som stadigvarande bor i landet ska kunna erbjudas sådana kort. Hur detta ska lösas för de utländska medborgarna i Sverige är en fråga som är särskilt komplicerad. Eftersom ett fungerande identitetskort förutsätter godkännande från övriga stater inom EU, råder vi inte ensamma över dessa korts utformning och de krav som ska gälla för utfärdande. Nästa steg i processen är därför att för övriga medlemsstater presentera ett förslag om hur svenska nationella identitetskort ska utformas. Förslaget ska innehålla en lösning som innefattar kort för både svenska medborgare och utländska medborgare som stadigvarande bor i Sverige. Underlag till en sådan presentation kommer att tas fram inom kort. När övriga medlemsstaters uppfattning har inhämtats kommer ställning tas till den fortsatta beredningen. Carl-Axel Johansson har vidare ställt frågor om identitetskortsutfärdares möjlighet att kontrollera uppgift om medborgarskap ur - som det får förstås - Statens personadressregister, SPAR. Tidigare hämtade tillverkarna av identitetskort uppgift om medborgarskap från SPAR. Under 1998 anpassades regleringen av SPAR till personuppgifts- lagen och i samband därmed gjordes också en viss insnävning av möjligheterna att få tillgång till upp- gifter ur registret. Enligt övergångsregler fanns det fram till den 1 oktober 2001 ett par korttillverkare som enligt den gamla SPAR-förordningen hade till- stånd av Datainspektionen att fortfarande få del av uppgifter om svenskt medborgarskap. SPAR- nämnden, utfärdare och tillverkare av identitetskort, ansåg att det fanns ett behov av att kunna ha tillgång till uppgifter om svenskt medborgarskap också efter den 30 september 2001. Som skäl angavs bl.a. att korten borde kunna fungera som nationella identitets- kort genom att man med dessa skulle kunna styrka sitt medborgarskap vid resor inom Schengenområdet. Regeringen ansåg emellertid att det inte fanns några skäl att i det sammanhanget närmare beröra frågan om identitetskortstillverkarnas eventuella framtida behov av uppgift om svenskt medborgarskap från SPAR. Detta med anledning av att frågan om nationella identitetskort var under beredning vid tiden då övergångsbestämmelserna upphörde att gälla. Avslutningsvis vill jag förklara varför t.ex. Pos- tens och bankers identitetskort - även om de tillförs uppgift om medborgarskap - inte bör gälla som rese- handling inom Schengen. I dag är passet den enda legitimationshandling som utfärdas av en svensk myndighet och som utvisar medborgarskap och därmed gäller i en Schengenstat vid en inre utlänningskontroll. Ett nytt svenskt rese- dokument måste så långt det är möjligt - på samma sätt som gäller för pass - utformas på ett sätt som förhindrar missbruk och förfalskning. Ett system måste skapas som ger tillfredsställande garantier för att varje person endast innehar ett kort. Systemet måste också säkerställa att innehavaren uppfyller förutsättningarna för att få ett sådant kort. För att uppnå detta bör ett särskilt register inrättas. Vidare måste utfärdaren ges möjlighet att återkalla ett utfär- dat kort. Ett beslut om återkallelse bör ur rättssäker- hetssynpunkt kunna överklagas. Sammantaget är dessa uppgifter av sådant slag att de bör anförtros en myndighet. Detta torde också vara en förutsättning för att korten ska accepteras av övriga medlemslän- der. Nationella identitetskort bör därför inte utfärdas av något privat organ.
Anf. 107 CARL-AXEL JOHANSSON (m): Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret, men jag kan ändå inte förstå varför det tar sådan tid. I maj 2001 fick jag svar att en promemoria skulle kun- na remitteras innan sommaren. I maj borde justitie- ministern ha kunnat veta om detta skulle kunna ske, men ingenting hände. Rikspolisstyrelsen sammanfattar den 1 februari 2001 att det inte föreligger något allvarligt hinder för införandet av nationella ID-kort som utvisar svenskt medborgarskap. I fråga om rättsliga förutsättningar skulle den enklaste lösningen vara att betrakta kortet som en ID-handling som kan användas som rese- handling. Därmed skulle de juridiska problem undvi- kas som skulle uppstå om kortet skulle ges status som resedokument. Varför vidhåller då justitieministern att det är ett resedokument som ska införas när Riks- polisstyrelsen förordar en resehandling? Det är förvå- nande att ett nationellt ID-kort då inte redan finns som kan ersätta passet som resehandling. På en fråga till regeringen varför ID-kort från Posten med uppgift om svenskt medborgarskap inte kunde få gälla vid resor inom Schengen blev svaret att det beror på att dessa kort är lätta att förfalska. Tidigare pass som fortfarande gäller till 2007 är dock i bankernas ögon så osäkra att de inte godkänner dem som ID-handlingar. Frågan kvarstår alltså. Om existe- rande ID-kort är säkrare ur förfalskningssynpunkt, varför kan de då inte bli en resehandling försedda med medborgarskapet? De existerande ID-korten är redan nu utformade på ett sätt som hindrar förfalsk- ning. Så ökad risk att kunna förfalska dessa kan knappast föreligga. Varför driver inte regeringen frågan inom EU om ett godkännande av dessa ID-kort? Helt oberoende av EU och Schengen har många länder i Europa godkänt ID-kort med uppgift om medborgarskap i stället för pass vid gränskontroll sedan lång tid. Regeringen har gått med på att ID-kort från för närvarande 15 länder gäller vid inresa till Sverige. Man har också godkänt grekiska kort, trots att dessa uppgifter är på grekiska som de flesta inte kan läsa här. Att hänvisa till att övergångsbestämmelserna upp- hörde för utfärdande av ID-kort avseende möjlighe- terna att från SPAR kunna hämta uppgift om svenskt medborgarskap därför att frågan är under beredning håller inte. Det hade gått att förlänga dessa över- gångsbestämmelser av precis samma orsak, dvs. att beredning pågår. Varför förneka oss rätten att som resehandling vid resa inom Schengen kunna välja ett ID-kort där med- borgarskapet framgår? I EU-information från Reger- ingskansliet i mars 2001 kan jag läsa att kraven på legitimation dock kan variera från land till land. I vissa länder krävs en handling där medborgarskap anges. Då kan ett pass vara den enda handling som godkänns. I Sverige finns det inget krav på ett särskilt slags ID-handling. Här räcker det med ett körkort eller annan accepterad legitimation. Jag måste fråga justitieministern: När kan vi er- sätta passet med ett nationellt ID-kort?
Anf. 108 Justitieminister THOMAS BOD- STRÖM (s): Fru talman! Regeringen har ansett att det är väl- digt viktigt att lyfta fram de svårigheter som kan finnas så att utländska medborgare som är bosatta i Sverige inte diskrimineras. Detta är anledningen till att det har tagit lång tid. Nu kan jag glädjande nog konstatera att på torsdag kommer regeringen att fatta beslut om att ge detta till RPS. De har meddelat, och det kontrollerade jag senast i dag, att de kan lämna svar senast den 30 april i år. Jag vågar inte ange någon exakt tidsplan, men nu är arbetet i gång ordentligt. Det bör kunna tas fram en promemoria som bör remitteras med en remisstid på två månader. Ett slutligt förslag kan därefter utfor- mas. Om missnöje har funnits tidigare med att det har tagit lång tid så är förklaringen den att vi, till skillnad från övriga EU-länder, försöker hitta en form så att det inte på något sätt motverkar integrationen. Det är en oerhört viktigt frågan för regeringen, och även för andra partier. Jag hoppas att Carl-Axel Johansson är nöjd med det svar som ges om ett regeringsbeslut på torsdag och svar från RPS senast den 30 april 2002.
Anf. 109 CARL-AXEL JOHANSSON (m): Fru talman! Jag tackar justitieministern för det be- skedet. Som det har varit hittills har regeringens brist på agerande inneburit en rättsosäkerhet för de över miljonen svenskar som har ID-kort med uppgift om medborgarskap. Det är skönt att man nu har kommit så långt att vi den 30 april kan se fram emot någon form av antydning av vartåt det går. Sveriges system med ID-kort utfärdade framför allt av Posten och bankerna är unikt i Europa. I många länder har man i stället ID-kort utfärdade av kommuner, och ibland av statspolisen. Därför är det viktigt att regeringen nu också agerar inom EU för att försvara det svenska väl fungerande systemet med ID-kort som faktiskt också omfattar elektroniska ID- kort för dem så önskar. Jag tycker också att det är viktigt att justitiemi- nistern i ministerrådet klargör ett svenskt ställnings- tagande, som enligt min mening bör omfatta officiellt godkännande av och stöd för att de ID-kort med medborgarskap som Posten och andra redan nu utfär- dar skulle kunna bli godkända som resehandlingar. Justitieministern har anfört att svårigheten skulle ligga i att man också måste lösa frågan för dem som har permanent uppehållstillstånd utan att vara svenska medborgare. Det är ett problem, men jag har svårt att förstå varför detta ska hindra ett snabbare klarläggan- de av villkoren för utfärdande av ID-kort för svenska medborgare. Rikspolisstyrelsen har ansett att någon hinders- prövning vid ansökan om ID-kort motsvarande pass inte behöver göras. Därför borde kontrollen enbart omfatta personuppgifter. Man menar också att det inte finns samma behov av att omhänderta eller återkalla ett ID-kort som ett resedokument, dvs. passet. Man kan ju inte återkalla någons identitet eller medborgarskap. I så fall skulle det vara den ökade risken för brottslighet som skulle utgöra grunden för ett eventuellt återkallande. Jag menar att Sverige har förbundit sig för att det ska ske genom utvecklande av det polisiära och rättsliga samarbetet mellan medlemsländerna genom att gå in under Schengenavtalet, inte genom att försvåra den rätt till fri rörlighet som svenska medborgare har, vilket jag faktiskt tycker att man gör genom att dra ut på tiden med den här resehandlingen. Jag måste upprepa att det inte är ett nytt pass som vi behöver utan en resehandling. Därför gläder det mig att jag nu i alla fall har fått besked om att vi sena- re i april ska komma lite närmare denna frågas lös- ning.
Överläggningen var härmed avslutad.
19 § Svar på interpellation 2001/02:311 om våld mot funktionshindrade kvinnor
Anf. 110 Justitieminister THOMAS BOD- STRÖM (s): Fru talman! Ester Lindstedt-Staaf har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka rättssä- kerheten för funktionshindrade kvinnor som miss- handlats. Mäns våldsbrott mot kvinnor är ett allvarligt sam- hällsproblem, och att bekämpa denna brottslighet är ett prioriterat område inom rättsväsendet. Lagstift- ningen ses över och ändras kontinuerligt. Att be- kämpning av våldsbrott mot kvinnor är en prioriterad uppgift för bl.a. polis- och åklagarväsendet framgår av de senaste årens styrdokument till dessa myndig- heter. Våldshandlingar mot kvinnor med funktionshin- der innebär handlingar riktade mot personer som kan vara särskilt sårbara och är därför, enligt regeringens uppfattning, särskilt allvarliga. Det är viktigt att alla kvinnor som är eller har bli- vit utsatta för våld bemöts professionellt av de myn- digheter som de kommer i kontakt med och får stöd och hjälp. Det är också viktigt att kvinnor med funk- tionshinder som utsatts för våld får det speciella stöd och den extra hjälp som deras särskilda situation kan motivera. Här har huvudmännen inom såväl social- tjänst som hälso- och sjukvård ett särskilt stort ansvar att se till att det finns tillräckligt med resurser och kompetens. Våld mot kvinnor är ett problem som har blivit alltmer synliggjort under senare år, och kunskapen om våld mot kvinnor har ökat. Våld mot kvinnor med funktionshinder är ett område där mörkertalet kan misstänkas vara stort och där det fortfarande till stor del saknas kunskaper och erfarenheter. Jag delar därför helt Ester Lindstedt-Staafs uppfattning att det är viktigt att frågan uppmärksammas. För att få mer kunskap om våld mot kvinnor med funktionshinder avsatte regeringen genom kvinno- fridsreformen 1 miljon kronor för projekt som riktade sig mot bl.a. våld mot kvinnor med funktionshinder. Nationella rådet för kvinnofrid är ett rådgivande organ för frågor som rör våld mot kvinnor och ska bl.a. uppmärksamma problemområden som behöver åtgärdas. Regeringen har angett att våld mot kvinnor med funktionshinder är en fråga som bör beaktas särskilt av rådet. Rådet har bl.a. givit ut rapporten När man slår mot det som gör ont - våld mot kvinnor med funktionshinder. Rapporten bidrar med kunskap och förslag på åtgärder. Regeringens proposition Stöd till brottsoffer (2000/01:79) resulterade i viktiga lagändringar, bl.a. en utvidgning av rätten till målsägandebiträde. Propo- sitionen behandlar också flera myndighetsuppdrag som regeringen beslutade om i juni 2001. Brottsof- fermyndigheten fick t.ex. i uppdrag att förbereda, utforma och genomföra ett forskningsprogram för viktimologisk forskning. Fysiskt och psykiskt funk- tionshindrades utsatthet för brott anges i uppdraget som ett angeläget forskningsområde. I departementspromemorian Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer (Ds 2001:73) föreslår regeringen bl.a. att besöksförbud ska kunna omfatta den egna bostaden, att polis ska kunna fatta tillfälligt beslut om besöksförbud och att det i rätte- gångsbalken uttryckligen anges att den misstänktes förhållande till målsäganden ska beaktas vid bedöm- ningen av om någon av de särskilda häktningsförut- sättningarna föreligger. Promemorian har remissbe- handlats och bereds för närvarande inom Regerings- kansliet. Det bedrivs alltså ett omfattande arbete mot våld mot kvinnor. Det generella arbetet har betydelse även för den här brottsligheten och dess offer. Dessutom pågår ett arbete för att öka kunskapen om våld mot kvinnor med funktionshinder. Bättre kunskaper be- hövs för att kunna ta ställning till behovet av åtgärder för att stärka skyddet för kvinnor med funktionshin- der. Jag kommer att med intresse följa den fortsatta utvecklingen på området.
Anf. 111 ESTER LINDSTEDT- STAAF (kd): Fru talman! Jag tackar för svaret från justitiemi- nistern. Jag vill först ge bakgrunden till min interpel- lation. Som justitieministern kanske känner till har har socialministern tidigare i dag debatterat fem in- terpellationer med samma rubrik men med annan vinkling. Bakom denna interpellation ligger Riksda- gens handikappforum, som består av en representant för varje riksdagsparti. Gruppens uppgift är att sprida kunskap om hur funktionshinder påverkar individer. Som ett led i detta uppmärksammade vi internatio- nella kvinnodagen genom att bl.a. lämna in var sin interpellation om våld mot funktionshindrade kvin- nor. I likhet med de flesta andra anser även justitiemi- nistern, som framgår av svaret, att mörkertalet beträf- fande våld mot kvinnor troligen är större vad gäller funktionshindrade kvinnor. År 2000 anmäldes 57 382 misshandelsbrott till polisen, varav nästan 20 000 gällde våld mot kvinnor. Hur många av dem som har funktionshinder vet ingen. Vi har tidigare i dag de- batterat om det kan finnas någon möjlighet att skaffa sig statistik över detta. Justitieministern har lämnat ett generellt svar om kunskap och bemötande och om samhällets stöd be- träffande funktionshindrade kvinnor som utsatts för våld. Det är givetvis viktigt att denna generella kun- skap finns för att man ytterligare ska förstå speciella gruppers behov, men uppgiften för Riksdagens han- dikappforum kommer in när det gäller att öka kun- skapen hos alla som är inblandade. De åtgärder som justitieministern här har nämnt är utmärkta. Det är mycket bra att uppdrag getts om ett program för brottsofferforskning. Det är också myck- et bra att man i uppdraget anger de fysiskt och psy- kiskt funktionshindrades utsatthet som ett angeläget forskningsområde. Men min interpellation gäller lite mer detaljerat rättssäkerheten för de aktuella kvinnor- na. Det är riktigt att kunskapen hos berörda myndig- heter behöver ökas för att bemötandet av dessa kvin- nor ska bli bra, men det behövs lite mer spetskun- skap. Kvinnoorganisationerna har intrycket att sär- skilt psykiskt funktionshindrade samt lätt utveck- lingsstörda kvinnor är utsatta för våld. Dessa organi- sationer anser också att polisväsendet är det sam- hällsorgan som kommit längst i kunskap om miss- handel av kvinnor, men verkligheten visar att detta gäller för kvinnor utan funktionshinder. De psykiskt funktionshindrades rätt till personligt ombud kommer troligen att medföra att fler fall av våld mot psykiskt funktionshindrade blir kända och kommer att leda till åtal och rättegång. Kvinnan själv vill kanske inte skylta med sitt handikapp och berättar därför eventuellt inte om det. Vid rättegång saknas det kanske fortfarande kännedom om att ett funk- tionshinder finns med i bilden. Kvinnan verkar kan- ske virrig och annorlunda, vilket troligtvis påverkar bedömningen av hennes trovärdighet i rätten. Man måste då i rätten ha en sådan kunskap att man frågar sig om ett funktionshinder kan finnas med i bilden. Jag tror att riskerna för dessa kvinnor nu kan öka, särskilt som de psykiskt funktionshindrade i dag kan ta för sig mer i samhället. Jag undrar om justitiemi- nistern har någon tankegång om detta.
Anf. 112 Justitieminister THOMAS BOD- STRÖM (s): Fru talman! Det som Ester Lindstedt-Staaf här be- rättar instämmer jag till hundra procent i. Också jag tror att detta är en särskilt utsatt grupp. Det är en grupp människor som många gånger kanske inte har riktigt samma förankring som andra människor, något som kan ha försvårats av handikappet, och på så sätt blir de också särskilt utsatta. Det är också därför som det är viktigt att särskilt uppmärksamma det här. Jag vill först därför säga att jag tycker att det är oerhört bra att man har bildat detta nätverk. Jag är övertygad om att regeringen och jag som justitieminister kom- mer att ha stor nytta av det som man kommer fram till här och i fortsatta diskussioner. Det finns alltså ett antal konkreta projekt. Den brottsofferproposition som trädde i kraft förra året bygger alltså på forskning. Det är det här som är nästa steg, nämligen att vi på många sätt har ett regelverk som fungerar bra för brottsoffer - på papperet, men inte alltid i verkligheten. Då upplevs det ju inte som något bra skydd och är inte heller något bra skydd om inte myndigheterna tillämpar det. Nu är det, precis som Ester Lindstedt-Staaf säger, mycket glädjande att polisen har utvecklats så mycket i sitt bemötande av kvinnor generellt. Det här är nästa steg, naturligtvis. Brottsoffer har ju, historiskt sett, kommit att uppmärksammas or- dentligt först på sistone. När jag nämner de här saker- na är det förstås inte något uttömmande, utan jag nämner saker som har gjorts hittills. Det kommer att behövas många fler saker i framtiden. Jag vill avslutningsvis nämna en sak som jag tror kommer att ha betydelse, som är generell för utsatta, både kvinnor och män, och som vi nu arbetar med, och det är besöksförbud i hemmet. Det kan vara sär- skilt viktigt för dem som är funktionshindrade att verkligen kunna få en möjlighet att få utfärdat ett besöksförbud mot den som på ett eller annat sätt hotar, misshandlar eller kränker. Detta gör man enligt principen att den som hotar och slår ska vara den som får sin frihet beskuren och inte den som utsätts för detta. Jag tror att det kan ha mycket stor betydelse för funktionshindrade kvinnor som misshandlats att få den här möjligheten. I dag har vi faktiskt en lucka i lagen på det sättet att det inte går att utfärda ett be- söksförbud om övergreppet har skett i hemmet. De siffror som nämns är bortåt 60 % av alla övergrepp mot kvinnor.
Anf. 113 ESTER LINDSTEDT- STAAF (kd): Fru talman! Tack, justitieministern! Jag tyckte att det var ett bra besked att man ska kunna tillgripa besöksförbud i hemmet när övergrepp har skett i hemmet. Mitt bekymmer här är att de här kvinnorna inte alltid kan säga nej. Det är inte så lätt för dem att hind- ra ett besök i hemmet. Här rör vi oss på väldigt svåra områden, dvs. hur de ska klara det om de inte har en personlig assistent hemma, eller någon annan som kan hjälpa till att säga nej. Det är ju det som oftast för de här kvinnorna in i svårigheter, särskilt vid dolda handikapp som det är fråga om vid lättare handikapp. Det kan vara just det som leder in i relationer till män som de blir väldigt starkt beroende av och som miss- brukar makten. Det finns också en svårighet i dag som har varit aktuell, och det är att kvinnor som har svårt att göra sig förstådda har svårt att bli förhörda. Det kan vara kvinnor som inte förstås annat än genom personal. Då betraktas den personalen möjligtvis som vittne, men den får inte föra personens talan. Nu kan man få mål- sägarbiträde enligt vad som står i svaret, och det är bra, men frågan är hur man löser problemet med kvinnor som dåligt kan kommunicera. Det gör också att handikapporganisationerna har upplevt att polisen inte har tid att lyssna på dessa kvinnor, eftersom man måste söka informationen. Många av dessa verkar ha uppfattningen att det inte är någon idé att anmäla eftersom man ändå inte kommer att bli hörd, och allra minst trodd. Sedan har man speciella grupper med specifika problem. Det kan vara synskadade kvinnor som mentalt är helt tillförlitliga, men de har ju inte sett gärningsmannen. Det finns andra som kan bli ned- slagna, så det problemet är ju gemensamt med andra, även seende, människor. Men en blind kvinna kan alltså inte utpeka gärningsmannen även om han skulle stå framför henne. Hon kan heller inte åberopa vitt- nen, för hon kunde inte ha sett vilka som var närva- rande. Men det är ju samma sak för andra som inte heller hinner se personer i omgivningen. Jag har sett att polisen annonserar ibland efter vittnen. En viktig kunskap är att när en synskadad eller blind person hamnar i en pressad situation försämras uppfattningen. Det är väldigt lätt att pröva det själv. Jag var med på en guidad vandring på Historiska museet, där man fick gå i olika miljöer och orientera sig med hjälp av känsel hörsel, lukt etc. Det var beck- svart. När vi kom till slutet blev ett väldigt starkt trafikbrus pålagt, med följd att det var mycket svåra- re, även för mig som var normal i övrigt, att orientera sig: att veta åt vilket håll jag skulle gå och varifrån det ljud som jag skulle lyssna efter kom. Blir man pressad så minskar den här uppfattningen väldigt starkt. Det finns alltså väldigt specifika problem som är kända i dag som det är väldigt viktigt att man för till kunskap i domstolarna. Jag tycker att det är viktigt för att dessa människor ska få en rättssäker bedömning. Därför menar jag att det behövs snabba åtgärder när det gäller kunskap inom rättsväsendet, inte bara kunskapsuppbyggandet. Det är jättebra, men det finns mycket kunskaper i dag, t.ex. hos handikapporgani- sationerna. Jag vill veta hur man tillgodogör sig det.
Anf. 114 Justitieminister THOMAS BOD- STRÖM (s): Fru talman! Jag ska inte upprepa det som sades i svaret, men jag vill kommentera något av det som Ester Lindstedt-Staaf tog upp. Jag uppfattar det i och för sig inte som att man skulle förändra beviskraven. Det finns naturligtvis ett inbyggt problem med att människor som inte ser inte kan utpeka gärningsmän, och på samma sätt kan det finnas inbyggda svårigheter för de människor som har svårt att berätta. Jag tror inte att någon är betjänt av att vi skulle sänka beviskraven eller göra om det systemet: Det handlar ju också om rättssäkerhet. Men rättstrygghe- ten för dessa utsatta personer tror jag ändå måste bygga på att vi måste öka kunskapen. Forskningen måste gå framåt. Det här har fortfarande inte varit i kraft ett år, så det är för tidigt att säga hur det ska vara. Kunskapen måste också överföras till berörda myndigheter, så att man blir bättre på att bemöta brottsoffer med de specifika problem som det inne- bär. Sedan finns det i och för sig inget som hindrar att även andra personer kan berätta om vad som har sagts i andra sammanhang, men det är klart att med det system vi har kan det inte vara lika mycket värt som när någon själv berättar om något. Till skillnad från andra länder har vi ändå inget förbud mot att det förs fram vad en person har berättat i något annat sam- manhang. Jag tror sammantaget att det viktigaste är att lyfta fram forskningen och öka kunskaperna hos alla be- rörda myndigheter. Naturligtvis är detta inte bara en rättslig fråga. Det är väl också därför som interpella- tionerna har ställts till socialministern: Det är ju många gånger en social fråga.
Anf. 115 ESTER LINDSTEDT- STAAF (kd): Fru talman! Det är klart att det är allmän kun- skapsuppbyggnad och kunskapsöverföring det rör sig om. Det som också handikapporganisationerna fram- för är den hjälplöshet som personal känner när de förstår vad en människa med kommunikationshinder vill ha sagt, men de inte får uppträda som tolk. Är det en dövtolk är det godtagbart, men när det gäller andra hinder och man ska tolka uttryck i ögonen, nickningar m.m. används inte ett vedertaget språk, och då får personalen inte uppträda som ombud för den här personen. Det har upplevts som ett problem. Nu vet vi ju inte heller hur vanligt det är med våld mot såda- na här kvinnor - det gäller förstås även män, men det är i högre grad kvinnor som blir utsatta. Jag är glad för att justitieministern har velat ta del i den här interpellationsdebatten. Jag hoppas att jag får vara med om att sprida den kunskap som vi har. Jag förstår att justitieministern inte kan vara detaljin- satt i alla sådana här frågor utan måste ha ett mera generellt grepp över området. Jag kan ju mera rikta in mig på en fråga som riksdagsledamot, och jag har träffat väldigt många funktionshindrade av det skälet. Det är därför jag vill föra deras talan här. Jag hoppas att det ganska snabbt kan bli bättringar på just bemötandeområdet och vad gäller fördomar, t.ex. den här rankningen man har av vissa handikapp och att de handikappade är mer eller mindre trovärdi- ga, som jag hade med i min interpellation. Jag tackar justitieministern så mycket för inter- pellationsdebatten.
Överläggningen var härmed avslutad.
20 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.
2001/02:FPM68 Gemenskapsstatistik om inkomst- och levnadsvillkor KOM (2001) 754 till finansut- skottet 2001/02:FPM69 Förslag till förlängning av systemet med miljöpoäng KOM (2001) 807 till trafikut- skottet 2001/02:FPM70 Översyn av typgodkännandesyste- met för jordbruks- och skogsbrukstraktorer KOM (2002) 6 till trafikutskottet 2001/02:FPM71 Säkerhet hos flygplan från tredje land KOM (2002) 8 till trafikutskottet 2001/02:FPM72 Slotsförordningen KOM (2001) 335 till trafikutskottet 2001/02:FPM73 Förslag till reviderad slotsförordning KOM (2002) 7 till trafikutskottet
21 § Anmälan om uppteckningar vid EU- nämndens sammanträde
Talmannen anmälde att uppteckningar från EU- nämndens sammanträde fredagen den 8 mars inkom- mit.
22 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades Proposition 2001/02:153 till kulturutskottet
Motioner 2001/02:So45 till socialutskottet 2001/02:U2 till utrikesutskottet
23 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Proposition 2001/02:142 Ändringar i lagen om offentlig upp- handling, m.m.
Förslag 2001/02:RR18 Riksdagens revisorers förslag angåen- de ROT-avdragets effekter
Motioner med anledning av prop. 2001/02:107 Lag om grupp- rättegång 2001/02:Ju12 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
med anledning av prop. 2001/02:111 Kallelser av barn och ungdomar till domstolssammanträde, m.m. 2001/02:Ju11 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
med anledning av prop. 2001/02:116 Fulufjällets nationalpark 2001/02:MJ27 av Rolf Gunnarsson (m)
med anledning av prop. 2001/02:121 Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om mönsterskydd, m.m. 2001/02:L16 av Henrik S Järrel (m)
med anledning av prop. 2001/02:123 Partnerskap och adoption 2001/02:L17 av Gustaf von Essen och Lennart Fri- dén (m) 2001/02:L18 av Anders Bengtsson och Sonia Karls- son (s) 2001/02:L19 av Susanne Eberstein m.fl. (s) 2001/02:L20 av Karl Gustav Abramsson (s) 2001/02:L21 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) 2001/02:L22 av Christel Anderberg m.fl. (m) 2001/02:L23 av Olle Lindström (m) 2001/02:L24 av Lennart Kollmats m.fl. (fp) 2001/02:L25 av Tuve Skånberg m.fl. (kd, m, c) 2001/02:L26 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) 2001/02:L27 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
med anledning av prop. 2001/02:162 Märkningsdi- rektivet om tobaksvaror 2001/02:So46 av Chris Heister m.fl. (m)
med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrå- gor 2001/02:K85 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) 2001/02:K86 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) 2001/02:K87 av Per Unckel m.fl. (m) 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida (mp)
med anledning av skr. 2001/02:171 Unescos världs- arvskonvention och de svenska världsarvsobjek- ten 2001/02:Kr8 av Bertil Persson (m)
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU14 Demokrati för det nya seklet 2001/02:KU15 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna, m.m.
Finansutskottets betänkande 2001/02:FiU25 Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting
Försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU7 Försvarsmaktens personal
Socialutskottets betänkanden 2001/02:SoU15 Nationell narkotikahandlingsplan 2001/02:SoU10 De nya läkemedelsförmånerna
Trafikutskottets betänkanden 2001/02:TU8 IT och telekommunikationer 2001/02:TU9 Yrkestrafik m.m.
24 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 25 mars
2001/02:338 av Birgitta Sellén (c) till jordbruksmi- nister Margareta Winberg Mitträcken och jordbruket 2001/02:339 av Anne Ludvigsson (s) till statsrådet Leif Pagrotsky Fri rörlighet av varor inom EU 2001/02:340 av Sven Bergström (c) till näringsmi- nister Björn Rosengren Utbyggnaden av bredband
den 26 mars
2001/02:341 av Per Westerberg (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Sjukförsäkring för personer med nystartade aktiebo- lag 2001/02:342 av Karin Enström (m) till justitieminis- ter Thomas Bodström Illegala vapen
den 27 mars
2001/02:343 av Åke Sandström (c) till näringsminis- ter Björn Rosengren Det svenska företagsklimatet
den 2 april
2001/02:344 av Ola Karlsson (m) till försvarsminis- ter Björn von Sydow Avveckling av försvarsmateriel 2001/02:345 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå- det Lars-Erik Lövdén Barnfamiljers boende 2001/02:346 av Carin Lundberg (s) till näringsmi- nister Björn Rosengren Tjälsäkringen av vägarna i Norrland
Interpellationerna 338-343 redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 april. Interpellationerna 344-346 redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april.
25 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 25 april
2001/02:951 av Margareta Andersson (c) till jord- bruksminister Margareta Winberg Resurser till djurskyddet 2001/02:952 av Margareta Cederfelt (m) till jord- bruksminister Margareta Winberg Kvinnligt företagande 2001/02:953 av Ulla Wester (s) till socialminister Lars Engqvist Äldre dövblindas situation 2001/02:954 av Margareta Cederfelt (m) till social- minister Lars Engqvist Sjuksköterskornas arbetsförhållanden 2001/02:955 av Rigmor Stenmark (c) till socialmi- nister Lars Engqvist Flyktingförläggningen i Gimo 2001/02:956 av Göran Norlander (s) till utbild- ningsminister Thomas Östros Riksrekrytering 2001/02:957 av Johnny Gylling (kd) till justitiemi- nister Thomas Bodström Möte mellan rattfyllerister och offer 2001/02:958 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet Lars-Erik Lövdén Statens ändamålsfastigheter 2001/02:959 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister Björn Rosengren Mitträcken och trafiksäkerheten 2001/02:960 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet Lena Sommestad Mitträcken och miljön 2001/02:961 av Sven Bergström (c) till statsrådet Mona Sahlin Mobiltelefontäckningen 2001/02:962 av Sonja Fransson (s) till statsrådet Ingela Thalén Beräkning av ränteavkastning 2001/02:963 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) till kul- turminister Marita Ulvskog Stödet till de regionala förenings- och folkrörelsear- kiven 2001/02:964 av Runar Patriksson (fp) till försvars- minister Björn von Sydow Militärhelikopteraffären
den 27 mars
2001/02:965 av Gunnel Wallin (c) till socialminister Lars Engqvist Spermatvätt 2001/02:966 av andre vice talman Eva Zetterberg (v) till statsrådet Jan O Karlsson Bistånd till Östtimor 2001/02:967 av Magnus Jacobsson (kd) till utrikes- minister Anna Lindh Biståndet till den palestinska myndigheten 2001/02:968 av Berit Adolfsson (m) till statsrådet Ingela Thalén Säkerheten för barn som vistas i samhällets vård 2001/02:969 av Willy Söderdahl (v) till statsrådet Lena Sommestad Spridningen av främmande arter i Östersjön
den 28 mars
2001/02:970 av Roy Hansson (m) till näringsminister Björn Rosengren Vägskyltar som visar kulturbesöksmål 2001/02:971 av Erling Wälivaara (kd) till socialmi- nister Lars Engqvist Vården i de norra landstingen 2001/02:972 av Gunnel Wallin (c) till justitieminister Thomas Bodström Utvärdering av sammanslagningen av tingsrätterna 2001/02:973 av Ola Karlsson (m) till kulturminister Marita Ulvskog Teracom AB 2001/02:974 av Inger René (m) till utrikesminister Anna Lindh Bromsmediciner mot hiv/aids
den 2 april
2001/02:975 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Jan O Karlsson Förvarstagna barn 2001/02:976 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Jan O Karlsson Humanitära skäl 2001/02:977 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Jan O Karlsson Begränsning av förvarstagande 2001/02:978 av Désirée Pethrus Engström (kd) till statsrådet Jan O Karlsson Förföljelse på grund av kön eller homosexualitet 2001/02:979 av Fanny Rizell (kd) till utrikesminister Anna Lindh Visumkrav 2001/02:980 av Magda Ayoub (kd) till utrikesminis- ter Anna Lindh Mänskliga rättigheter i Armenien 2001/02:981 av Ola Rask (s) till finansminister Bosse Ringholm Statlig mark för friluftsliv och turism
Frågorna 951-974 redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 april. Frågorna 975-981 redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april.
26 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 26 mars
2001/02:883 av Roy Hansson (m) till finansminister Bosse Ringholm Dieselbeskattningen 2001/02:890 av Inger René (m) till finansminister Bosse Ringholm Kvarskatt på grund av förhöjda taxeringsvärden 2001/02:908 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Personnummer för utländska medborgare 2001/02:911 av Margareta Cederfelt (m) till social- minister Lars Engqvist Gravida kvinnor 2001/02:913 av Margareta Cederfelt (m) till finans- minister Bosse Ringholm Restaurangmomsen 2001/02:915 av Maria Larsson (kd) till statsrådet Ingela Thalén Sjukförsäkringen 2001/02:923 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Pomperipossaskatten drabbar entreprenörer 2001/02:926 av Catharina Hagen (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Näringsbetingade andelar 2001/02:933 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet Ingela Thalén Ersättning till sjöanställda 2001/02:936 av Agne Hansson (c) till statsrådet Lars- Erik Lövdén Investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder
den 27 mars
2001/02:910 av Lars Gustafsson (kd) till socialmi- nister Lars Engqvist Ökad försäljning på Systembolaget 2001/02:912 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utri- kesminister Anna Lindh Lagstiftningen i Nigeria 2001/02:914 av Maria Larsson (kd) till näringsmi- nister Björn Rosengren Samhall AB 2001/02:916 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Ersättningsjobb för Dalregementet 2001/02:917 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Riksväg 70 norr om Sala 2001/02:918 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi- nister Thomas Bodström Övningsammunitionens kvalitet 2001/02:919 av Ingegerd Saarinen (mp) till utrikes- minister Anna Lindh Safiya Husaini, Tungar-Tudu 2001/02:920 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Väganslag till Dalarnas län 2001/02:921 av Ewa Larsson (mp) till näringsminis- ter Björn Rosengren Alternativa förslag vid infrastruktursatsningar 2001/02:924 av Sonja Fransson (s) till justitieminis- ter Thomas Bodström Offentlig kränkning i media 2001/02:925 av Caroline Hagström (kd) till statsmi- nister Göran Persson Landsbygdsutvecklingen 2001/02:927 av Inga Berggren (m) till socialminister Lars Engqvist Vård i grannland 2001/02:928 av Lars Gustafsson (kd) till socialmi- nister Lars Engqvist Nationella mål för folkhälsan 2001/02:934 av Johnny Gylling (kd) till statsrådet Lena Sommestad Satsning på alternativa drivmedel 2001/02:935 av Ola Karlsson (m) till näringsminister Björn Rosengren Avvecklingen av kärnkraften 2001/02:937 av Agne Hansson (c) till kulturminister Marita Ulvskog Nedsättning av TV-avgift för synskadade 2001/02:940 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi- nister Thomas Bodström Snatteri 2001/02:941 av Jan Erik Ågren (kd) till näringsmi- nister Björn Rosengren Ersättningsjobb i Sollefteå 2001/02:942 av Birgitta Ahlqvist (s) till utrikesmi- nister Anna Lindh Demokratiutveckling i Burma 2001/02:943 av Ann-Marie Fagerström (s) till stats- rådet Ingela Thalén Rehabiliteringsersättning 2001/02:944 av Ulla Hoffmann (v) till socialminister Lars Engqvist Diskriminering av äldre 2001/02:946 av Tasso Stafilidis (v) till justitieminis- ter Thomas Bodström Förordnande av vigsel- och partnerskapsförrättare 2001/02:947 av Tasso Stafilidis (v) till justitieminis- ter Thomas Bodström Rätt för trossamfund att förrätta partnerskap 2001/02:950 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesmi- nister Anna Lindh Kompensation för judiska flyktingar
den 2 april
2001/02:909 av Inger Strömbom (kd) till jordbruks- minister Margareta Winberg Återbetalningskrav av EU-bidrag 2001/02:922 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Ulri- ca Messing Svenska Spel AB 2001/02:929 av Inga Berggren (m) till finansminister Bosse Ringholm Öresundsintegrationen och den svenska högsko- lemomsen 2001/02:932 av Roy Hansson (m) till jordbruksmi- nister Margareta Winberg Verksamhet vid lantbrukets försöksstationer 2001/02:951 av Margareta Andersson (c) till jord- bruksminister Margareta Winberg Resurser till djurskyddet 2001/02:958 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet Lars-Erik Lövdén Statens ändamålsfastigheter 2001/02:962 av Sonja Fransson (s) till statsrådet Ingela Thalén Beräkning av ränteavkastning
Svar inkomna den 26 och 27 mars redovisas i bi- laga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisda- gen den 2 april. Svar inkomna den 2 april redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april.
27 § Kammaren åtskildes kl. 21.30.
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början till ajourne- ringen kl. 16.30, av förste vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 86 och av talmannen därefter till sammanträdets slut.