Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:68 Onsdagen den 13 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 2001/02:68

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2001/02:68 Onsdagen den 13 februari Kl. 9.00 - 15.50

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------

1 § Utrikespolitisk debatt

Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Världen är rikare än någonsin. Ökad
handel, ny teknik och vetenskapliga framsteg skapar
tillväxt och nytt välstånd. Samtidigt lever mer än en
miljard människor i extrem fattigdom. Hälften av
dem är barn.
Världen rymmer fler demokratier än någonsin.
Samtidigt upplever många att makten har förskjutits
till det globala planet och blivit svårare att påverka.
Världen ger mer uppmärksamhet åt de mänskliga
rättigheterna än någonsin. Samtidigt förtrycks männi-
skor jorden över för sin politiska eller religiösa tillhö-
righet, sitt kön eller etniska ursprung.
Varje dag sker övergrepp och orättvisor. Men
samtidigt synliggör globaliseringen det som sker och
ger oss ökade möjligheter att motverka det. För re-
sultat krävs internationellt samarbete på politikens
alla områden.
Vi vill bidra till en bättre värld. Våra krav på
mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomisk
rättvisa grundas på alla människors lika värde.
En rättvisare värld behöver ett starkt FN.
Förenta nationerna är den viktigaste globala aktören
för rättvisa. Nobels fredspris är ett bevis på världsor-
ganisationens trovärdighet och växande styrka.
FN:s millennieutvecklingsmål slår fast att fattig-
domen ska halveras till år 2015.
Det kräver mer utvecklingssamarbete, rättvisare
handel och reformer.
Det kräver ökade resurser. Därför samlas FN,
Världsbanken, Internationella valutafonden, WTO
och näringslivet i mars i Monterrey för att starta ett
nytt samarbete.
Det kräver att vi stoppar hiv/aids som fortsätter att
slå ut hela samhällen. FN har en central roll, bl.a.
genom UNAIDS där Sverige ingår i styrelsen.
Det kräver en hållbar utveckling, genom sociala,
politiska, ekonomiska och ekologiska framsteg. Där-
för samlar FN världens ledare i Johannesburg i sep-
tember för att ta ett samlat grepp om framtidsfrågor-
na.
Och det kräver en förstärkt dialog mellan nord
och syd. Regeringen har inbjudit riksdagens partier
och andra engagerade aktörer att bidra till arbetet. I
mars lägger den parlamentariska utredningen Glob-
kom fram förslag om en samlad svensk politik för
global utveckling.
Sverige verkar också genom Europeiska unionen
som är en stark kraft i arbetet för global rättvisa.
Unionen står för mer än hälften av världens bistånd,
och regeringen driver nu att alla medlemsländer ska
lägga fast tidsplaner för när de ska nå FN:s mål om
0,7 % av bruttonationalinkomsten till bistånd.
Sverige hör redan till de länder som satsar mest på
utvecklingssamarbete, och biståndet fortsätter nu att
växa på väg mot enprocentsmålet. Mellan åren 2000
och 2004 ökar det med 50 %, från 14 till 21 miljarder
kronor.
En rättvisare värld bygger på demokrati och
mänskliga rättigheter. Att främja demokrati och
mänskliga rättigheter är centralt för Sverige och EU.
Det handlar om att försvara alla människors lika vär-
de.
I en tid av globaliserad ekonomi, information och
rörlighet är uppgiften mer angelägen än någonsin.
Dagens gränslösa marknad måste balanseras av
gränslösa värden, byggda på demokrati och mänskli-
ga rättigheter.
Så gott som alla länder ställer upp på dessa värden
- på papperet. Men i praktiken ser vi hur människo-
värdet kränks och demokratin sätts på undantag. I en
rad länder saknar halva befolkningen, kvinnorna,
möjlighet att göra sin röst hörd.
När Sverige i år blir medlem av FN:s kommission
för mänskliga rättigheter får vi ökade möjligheter att
arbeta för demokrati liksom religions- och åsiktsfri-
het. Vi ska också försvara kvinnors, barns och funk-
tionshindrades rättigheter och bekämpa dödsstraff,
tortyr, människohandel och rasism.
Barnen är de mest utsatta. Därför är barnets rät-
tigheter en central del av regeringens arbete. Vi ar-
betar för att utrota den avskyvärda sedvänjan att
könsstympa flickor. Sverige är också drivande bakom
FN:s barntoppmöte i maj där regeringen kommer att
lägga särskild vikt vid barn som lever i krigszoner, är
på flykt, är drabbade av hiv/aids eller utsatta för sex-
uell eller annan exploatering. Vi har drivit fram ett
förbud mot att barn under 18 år ska kunna tvångsre-
kryteras eller lejas för strid. Regeringen kommer
också att lämna en skrivelse till riksdagen om hur
barnets rättigheter ska prägla biståndet.
Sverige arbetar aktivt för att bekämpa människo-
handel. Världens regeringar måste samverka för att få
slut på denna grova kränkning av människors värdig-
het och rättigheter. Regeringen ska utarbeta en strate-
gi för hur vi ska bidra till kampen genom vårt bistånd.
Vi vill skapa bättre skydd för människor i kon-
flikter. Detta förutsätter samverkan mellan den hu-
manitära rätten, de mänskliga rättigheterna och den
internationella flyktingrätten. För detta krävs också
ett nära samarbete mellan de humanitära organen.
Regeringen har tagit initiativ till ett totalförbud
mot dödsstraff inom ramen för Europarådet. Beslut
tas förhoppningsvis redan i vår. Alltfler länder av-
skaffar dödsstraffet, men tyvärr fortsätter en rad stater
att använda detta omänskliga straff. Hit hör Kina,
Saudiarabien, USA, Iran och Irak. Det är oaccepta-
belt. Dödsstraff kränker rätten till liv och hör inte
hemma i en modern rättsordning.
Sverige stärker nu ytterligare sitt arbete för de
mänskliga rättigheterna. Regeringen har antagit en
nationell handlingsplan, och i vår öppnar Regerings-
kansliet en hemsida där vi ska presentera nationell
och internationell information och möjliggöra debatt
om de mänskliga rättigheterna.
En rättvisare värld bygger på en öppnare världs-
handel. Världshandeln behöver nya, rättvisa spelreg-
ler. Annars gynnas de starka på de svagas bekostnad.
Därför har EU beslutat att ge världens 49 fattigaste
länder tullfrihet på alla varor utom vapen. Därför
välkomnar vi att den nya WTO-rundan ska genomsy-
ras av u-ländernas behov, i enlighet med den agenda
som alla WTO-länder enades om i höstas. U-länderna
är särskilt beroende av ett genombrott på jordbruks-
och livsmedelsområdet där deras export begränsas av
höga tullar. EU måste bidra genom att reformera sin
jordbrukspolitik.
Den nya WTO-rundan gynnar inte bara u-
länderna utan även EU:s inre marknad, Östersjöom-
rådet och Sverige. Med friare handelsströmmar, fler
investeringar, bättre exportmöjligheter och billigare
import får vi ökad tillväxt och sysselsättning också
här hemma. WTO-rundan ökar också möjligheterna
att styra globaliseringen, tack vare att miljöfrågor nu
för första gången tas upp i handelsförhandlingar.
WTO växer snabbt. Kinas medlemskap är särskilt
viktigt och bidrar förhoppningsvis till ökad öppenhet
i landet. Regeringen verkar för att även Ryssland ska
kunna bli medlem så snart som möjligt.
Näringslivet har en viktig roll i det internationella
arbetet för en rättvis och hållbar utveckling. Därför
har regeringen bjudit in svenska företag till ett samar-
bete kring näringslivets sociala och ekologiska an-
svar. Med detta vill vi engagera företagen i ett part-
nerskap för mänskliga rättigheter och god miljö.
En rättvisare värld förutsätter en stärkt internatio-
nell rättsordning. De fruktansvärda terroristdåden den
11 september tydliggjorde hur sårbart det öppna sam-
hället är och vilka hot som kan riktas mot oss alla.
Det är därför självklart för Sverige och EU att med
kraft delta i kampen mot internationell terrorism. Den
gemensamma kampen visar på styrkan i ett samord-
nat handlande, men också hur vi brustit i vårt tidigare
arbete.
Behovet av att agera snabbt får inte medföra att
den enskildes rätt kränks. Sanktioner mot individer
måste baseras på fakta och möjliggöra omprövning.
Sverige har drivit igenom ökad rättssäkerhet i EU:s
tillämpning av sanktioner och verkar nu för motsva-
rande förändringar i FN:s sanktionssystem. Regering-
en har också tagit initiativ till en internationell över-
syn av sanktionsinstrumentet som ska utmynna i
förslag om hur sanktioner bör genomföras, övervakas
och göras mer rättssäkra.
Sverige välkomnar att den internationella brott-
målsdomstolen inrättas senare i år. Med den får vi en
permanent och banbrytande domstol som kan be-
handla krigsförbrytelser, folkmord och brott mot
mänskligheten.
Regeringen stöder FN:s domstolar för Rwanda
och det forna Jugoslavien och hoppas att domstolen i
Sierra Leone snart ska kunna etableras.
Det är bra att fler länder själva tar itu med sitt för-
flutna. Krigsförbrytelser, folkmord och brott mot
mänskligheten måste bestraffas. Det är nödvändigt
för att värna rättssamhället, förhindra nya dåd och
underlätta försoning.
En rättvisare värld gynnas av ett större EU. Euro-
peiska unionen tar i år ett historiskt steg, när utvidg-
ningsförhandlingarna med de flesta av kandidatlän-
derna avslutas. Ytterst handlar det om att befästa
grunden för fred och demokrati, välstånd och fri rör-
lighet i Europa. Samtidigt måste vi vara vaksamma
mot de främlingsfientliga krafter som gör sig gällande
och som vill stänga Europa mot omvärlden. EU ska
stå för öppenhet och solidaritet. Som ett led i detta
verkar vi för en harmonisering av migrationspolitiken
på asylrättens och humanitetens grund.
Utvidgningen förblir Sveriges främsta prioritering
i EU-arbetet. Vi stöder kandidatländerna i deras an-
passning till EU-kraven och räknar med att kunna
hälsa de första nya medlemmarna välkomna år 2004.
Det är ett konkret resultat av Sveriges ordförandeskap
och toppmötet i Göteborg.
Europeiska unionen är stadd i förvandling. Om
några år kommer medlemskretsen att nära nog för-
dubblas och den inre marknaden att växa med mer än
100 miljoner människor. Euron innebär en annan stor
förändring. Det svenska folket ska ta ställning till
valutaunionen i en folkomröstning.
Utvidgningen ökar behovet av debatt om EU:s
framtida utveckling. Det gäller att enas om vad vi vill
att unionen ska göra och finna former för att EU ska
kunna fungera smidigt även med 25-30 medlemmar.
Diskussionen kommer inledningsvis att föras inom ett
s.k. konvent, men måste bli mycket bredare än så.
Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté
för att stimulera debatten i Sverige.
Sverige bygger nu vidare på det goda samarbete
som vi utvecklade med kandidatländerna under ord-
förandeskapet. Vi har många gemensamma intressen
att samverka kring i en större union.
Det nordiska samarbetet fortsätter att utvecklas
och har fått ny dynamik genom att de baltiska länder-
na numera deltar. De nordiska länderna förstärker
också sitt samarbete inom EU.
Vi måste även öka kontakterna med EU:s nya
grannar. Vi har inlett ett nytt samarbetsprogram med
Central- och Östeuropa och vill fördjupa dialogen
mellan EU och Ryssland. Ett viktigt bidrag är att öka
Rysslands möjligheter till ekonomisk integration och
handelsutbyte genom harmonisering och minskade
handelshinder. Samtidigt måste vi ställa krav. Ryss-
land måste värna den fria opinionsbildningen och
respektera de mänskliga rättigheterna och den huma-
nitära rätten - också i Tjetjenien.
Som ett led i vårt samarbete med Ryssland inrättar
Sverige senare i år ett generalkonsulat i Kaliningrad,
som är en region av stor betydelse för hela närområ-
det. En annan viktig region är nordvästra Ryssland,
där vi kommer att bidra till ökad kärnsäkerhet så snart
det nödvändiga avtalet har undertecknats.
Solidaritet och samverkan skapar säkerhet för
stater och individer. För Sverige är det särskilt viktigt
att stärka säkerheten och samarbetet i vårt närområde.
Vi deltar aktivt i Barents- och Östersjösamarbetet,
bidrar till EU:s Nordliga dimension och prioriterar
integrationen mellan de nordiska och baltiska länder-
na, med särskilda insatser i Öresundsregionen. Vi
stöder att Estland, Lettland och Litauen ska kunna
förverkliga sina säkerhetspolitiska mål och bli med-
lemmar av EU och Nato. Vi fortsätter att bidra till
Östersjöländernas säkerhet i bred bemärkelse. Det
säkerhetsfrämjande samarbetet är en hörnsten i
svensk Östersjöpolitik.
EU och Nato utgör, tillsammans med Europarådet
och Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, grundvalarna för Europas säkerhetsarkitek-
tur. USA:s engagemang för Europa förblir också
centralt.
Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred
och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet
och säkerhet i vårt närområde samt stärka internatio-
nell fred och säkerhet.
Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhets-
politiska linje, med möjlighet till neutralitet vid kon-
flikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.
För framtiden är det tydligare än någonsin att sä-
kerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot
mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i ge-
menskap och samverkan med andra länder. På det
globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt
stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap
i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk
gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på
den europeiska kontinenten.
En betryggande försvarsförmåga är en central del
av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för
att främja nedrustning och icke-spridning av massför-
störelsevapen.
Som EU-ordförande arbetade regeringen för ökad
samordning mellan EU och FN vid konfliktförebyg-
gande, krishantering och regionala kriser.
Unionen har stor potential att bidra, inte minst på
det förebyggande området, där EU kan utnyttja sin
bredd. Sverige fortsätter att engagera sig i det kon-
fliktförebyggande arbetet. I sommar står vi värd för
en EU-konferens som ska stärka samarbetet mellan
EU, FN och andra konfliktförebyggande aktörer i
Europa.
EU är nu redo att genomföra viss krishantering.
Därmed har unionen fått ännu ett verktyg för att
främja fred och säkerhet. Under nästa år ska EU kun-
na ställa upp med upp till 60 000 militärer och 5 000
poliser för internationella insatser. Samtidigt bygger
vi upp vår förmåga att bistå krisdrabbade länder inom
civil förvaltning, rättsväsende och räddningstjänst.
EU:s stärkta kapacitet ökar omvärldens förvänt-
ningar på att vi ska bidra till att förebygga och lösa
konflikter. Vi har ett politiskt ansvar att försöka infria
dessa förväntningar. EU bör ställa sina resurser till
FN:s förfogande. Unionen bör bl.a. kunna sända trupp
till en krishärd inom 30 dagar och därmed överbrygga
den tid det tar för ordinarie FN-trupp att komma på
plats. Detta skulle motsvara den snabbrörliga kapaci-
tet som Kofi Annan har efterlyst.
Globala hot måste mötas med globala lösningar.
Vårt mål är en värld utan massförstörelsevapen. Av-
talen mot biologiska vapen, kemiska vapen och kärn-
vapenspridning måste stärkas, efterlevnaden garante-
ras och den universella anslutningen främjas.
Kärnvapenstaterna har förbundit sig att skrota sina
arsenaler. En handlingsplan i 13 steg för kärnvapen-
nedrustning är antagen. Men nu måste den genomfö-
ras. Det ska vi verka för när Sverige i vår leder FN:s
förhandlingar om att stärka avtalet om icke-spridning
av kärnvapen. Regeringen ska också driva på proces-
sen med hjälp av Ny Agenda-koalitionen.
Kärnvapennedrustningen måste göras oåterkalle-
lig. Regeringen välkomnar att utrikesminister Colin
Powell nu har aviserat ett juridiskt bindande avtal om
kraftiga neddragningar i USA:s och Rysslands strate-
giska kärnvapenarsenaler. Ett logiskt nästa steg vore
att reducera antalet taktiska kärnvapen.
Det är beklagligt att USA ensidigt har sagt upp
ABM-avtalet och går vidare med sina planer på ett
missilförsvar. Det riskerar att leda till en ny kapprust-
ning. Det är samtidigt oacceptabelt att Kina använder
USA:s planer som motivering för kärnvapenupprust-
ning och för att blockera framsteg på nedrustnings-
området. USA måste nu fortsätta sina konsultationer
och sträva efter en lösning som bidrar positivt till
nedrustnings- och icke-spridningsarbetet.
Indien och Pakistan bör följa säkerhetsrådets be-
slut, upphöra med missiltest och snarast underteckna
provstoppsavtalet.
Lätta vapen skördar dagligen offer, både i väpna-
de konflikter och till följd av brottslighet. Sverige och
EU verkar för att vapen samlas in och förstörs i sär-
skilt utsatta länder. Den illegala handeln med lätta
vapen måste stoppas.
Sverige fortsätter att verka för en strikt kontroll av
handeln med krigsmateriel och produkter som kan
användas för att framställa massförstörelsevapen. Det
är ett viktigt bidrag till den globala säkerheten.
Sveriges utrikespolitik bygger på engagemang och
dialog. Hela världen har förenats i kampen mot terro-
rismen. Samtidigt ser vi också spänningar mellan
nord och syd, mellan väst och den muslimska värl-
den.
För att stärka dialogen mellan Europa och de
muslimska länderna vill Sverige och Spanien öka
EU:s samarbete med partnerskapsländerna kring
Medelhavet. Fokus ligger på ungdomsutbyte, medier
och information. En handlingsplan ska antas i april.
Alexandriainstitutet och det svenska centret i Istanbul
bidrar ytterligare till Sveriges dialog med Medels-
havsländerna. I ett bredare samarbete, med både
Mellanöstern och Asien, vill regeringen fördjupa sina
kontakter med muslimska kvinnor och kvinnogrup-
per. Regeringen vill även stimulera dialogen här
hemma. Därför kommer vi i vår att distribuera en bok
till alla gymnasieskolor och ungdomsorganisationer i
syfte att väcka diskussion och eftertanke.
Fredsprocessen i Mellanöstern har avstannat. Vi
ser åter att våld bara föder våld. Israel ödelägger
palestinska hem, genomför utomrättsliga avrättningar
och stärker sin ockupation medan palestinska själv-
mordsbombare sprider skräck i det israeliska sam-
hället. Oskyldiga liv skördas på bägge sidor. För-
handlingar baserade på folkrätten är den enda vägen
ut ur detta kaos. Parterna måste återuppta samtalen
om genomförande av Mitchellrapporten. Målet är ett
slut på ockupationen, ett stopp för terrorhandlingarna,
upprättandet av en demokratisk palestinsk stat och
fredlig samexistens mellan Israel och Palestina. Den
palestinska myndigheten och dess valde president
behövs för att det ska vara möjligt att nå en fredlig
lösning. EU och Sverige står beredda att hjälpa till.
Sverige är en aktiv part i den stora hjälpinsats som
nu görs i Afghanistan. Nu, mer än någonsin, behöver
landet vår hjälp. Därför satsar regeringen upp till 1
miljard kronor under de närmaste tre åren. Vi ger hög
prioritet åt kvinnorna och barnen som har lidit mest
av den långa konflikten och talibanregimens förtryck.
Svenska Afghanistankommittén gör här ovärderliga
insatser. Sverige var också snabbt på plats i den inter-
nationella säkerhetsstyrkan. Att öka säkerheten är en
förutsättning för att kunna bygga upp det sargade
landet och göra det möjligt för flyktingar att återvän-
da hem.
De många svenskar som deltar i civila och militä-
ra insatser i Afghanistan, och på andra ställen i värl-
den, gör ett viktigt arbete för den globala freden och
säkerheten och för Sverige.
Vårt engagemang för västra Balkan består. Vi bi-
drar till återuppbyggnaden av alla regionens länder,
engagerar oss i stabilitetspaktens arbete och deltar
med en bataljon i den internationella styrkan i Ko-
sovo, liksom med mindre förband i Bosnien. Med
EU:s stöd går regionen mot samarbete och europeisk
integration, men hotas samtidigt av fortsatta etniska
spänningar. Vi stöder dialogen för att förnya den
jugoslaviska federationen och öka det regionala sam-
arbetet. För en långsiktig försoning är det fundamen-
talt att alla länderna fullt ut samarbetar med FN:s
krigsförbrytartribunal.
Vi måste fortsätta att stärka relationerna med Af-
rika och stödja de stater som tillsammans strävar efter
demokrati, god samhällsstyrning och hållbar utveck-
ling. Detta är kärnan i kontinentens eget initiativ för
ett nytt partnerskap, NEPAD. Denna gemensamma
värdegrund var huvudtemat när afrikanska och nor-
diska utrikesministrar möttes i Stockholm i januari. I
Zimbabwe går utvecklingen åt motsatt håll. Vi måste
reagera mot detta och stödja de krafter som arbetar
för demokrati.
I Colombia fortsätter den väpnade konflikten att
skörda civila offer. Sverige deltar i försöken att hålla
fredsprocessen levande. Vi hoppas att samtalen mel-
lan Colombias regering och FARC-gerillan ska re-
sultera i vapenvila senare i år.
Sverige och EU stöder fortsatt arbete för fred och
försoning på den koreanska halvön.
Östtimor blir den 20 maj årtusendets första nya
självständiga stat. Landets utveckling mot demokrati
och självständighet är en framgång för FN och visar
att engagemang ger resultat.
Sveriges breda internationella arbete kräver inte
bara engagemang utan även resurser, och resurser på
rätt ställe. I en värld som ständigt förändras måste
utrikesförvaltningen alltid vara beredd att anpassa sig
inom den ram som har överenskommits. Förutom att
öppna ett generalkonsulat i Kaliningrad förbereder vi
nu etablering av ambassader i Slovakien och Vit-
ryssland. Parallellt med det intensifierar vi vårt arbete
med att främja svenska ekonomiska intressen, och
därigenom tillväxt och sysselsättning i Sverige. Fram
till år 2004 ökar regeringen anslagen för handels- och
investeringsfrämjande med 150 miljoner kronor. Som
ett led i satsningen planerar vi att öppna ett general-
konsulat i Kanton för att kunna göra särskilda insatser
på den sydkinesiska marknaden. Det nya kreativa
Sverige är ett slagkraftigt varumärke.
Fru talman! Vårt gemensamma ansvar för framti-
den har aldrig varit tydligare än i dag. Med globalise-
ringen suddas gränserna mellan inrikes- och utrikes-
politik ut. Också rättvisa, mänskliga rättigheter, de-
mokrati och hållbar utveckling måste globaliseras. Vi
måste verka för samma värden i Sverige, EU och hela
världen.
I år har vi många tillfällen att intensifiera vårt ar-
bete för global rättvisa. Vi ska utnyttja världskonfe-
renserna som kommer, de nya förhandlingarna inom
WTO och medlemskapet i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna.
Tillsammans kan vi åstadkomma förändring.
Rättvisa och utveckling var bärande i byggandet av
Välfärdssverige. Rättvisa och utveckling kan bära
också ett globalt välfärdsbygge. Rättvisa och utveck-
ling tillhör alla.
(Applåder)

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! De avskyvärda terrordåden för drygt
fem månader sedan visar att hotet mot fred och sä-
kerhet har ändrat karaktär. Det är i dag tydligare än
någonsin att det är i solidarisk samverkan med andra
länder som vi bemöter framtida hot mot vår säkerhet.
Först när det internationella samfundet står enat kan
vi försvara det öppna och demokratiska samhället
med all kraft.
Uppgörelsen mellan oss moderater, Kristdemo-
kraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna har
gett en modern och öppen beskrivning av svensk
säkerhetspolitik. Vi lämnar den gamla neutralitetspo-
litiken bakom oss. Sverige kan inte stå neutralt om ett
grannland, ett medlemsland i den europeiska unionen
eller ett kandidatland utsätts för hot eller angrepp.
Beskrivningen utgår från våra förpliktelser inom
Förenta nationerna och solidariteten inom den euro-
peiska unionen och där konstateras att hot mot freden
och vår säkerhet bäst kan avvärjas i gemenskap och
samverkan med andra länder. Formuleringarna ligger
väl i linje med det borgerliga förslaget från augusti
förra året.
Med denna grund bör vi nu utnyttja tillfället att
föra en öppen debatt om hur vi tillsammans med
andra länder kan bygga en säkrare framtid.
Den ryggradslösa säkerhetspolitikens tid är förbi.
Det är inte tabu att tala om Nato som Europas själv-
klara militära ryggrad. För Europas säkerhet är det av
avgörande betydelse att det transatlantiska bandet inte
försvagas. Det förutsätter ömsesidig respekt. Ett
medlemskap i Nato är ett naturligt nästa steg på vä-
gen mot ett ökat internationellt samarbete - en väg
som har varit Sveriges väg sedan början av 90-talet.
Sverige måste ha beredskap för att ta ett gemen-
samt ansvar för Europas säkerhet. Men i dag är våra
försvarssatsningar så små att vi inte klarar oss särskilt
bra vare sig på hemmaplan eller på bortaplan.
Det är nästintill genant att Sverige i dag inte har
kapacitet att medverka i fler fredsfrämjande åtgärder.
I tidskriften The Economist listades för en tid sedan
ett antal länder som anses ha god förmåga att bidra
till fredsfrämjande operationer. Med på listan var bl.a.
Norge, Danmark och Finland - inte Sverige.
Finlands försvarsminister sade i ett tal i Stock-
holm förra veckan att Finland nu går i riktning mot ett
Natomedlemskap. Inom några år kan därför Sverige
komma att stå isolerat i Norden som det enda landet
utanför den transatlantiska säkerhetsgemenskapen.
Det är viktigt att ha klart för sig att ett Natomed-
lemskap på sikt kan komma att handla mindre om
säkerhet för Sverige än om solidaritet och inflytande.
Vi kan välja att vara med och påverka när de eu-
ropeiska säkerhetsstrukturerna vidareutvecklas. Vi
kan också välja att stå vid sidan av. Men valet borde
vara enkelt.
Fru talman! Vi står inför en historisk höst. Två
stora steg framåt tas på vägen mot Europas enande.
I Prag i november inbjuds sannolikt de tre baltiska
staterna tillsammans med andra östländer att bli Na-
tomedlemmar. Vi moderater har under fem år uttalat
stött en sådan utveckling. Det är glädjande att också
regeringen nu inser att detta stärker säkerheten i Ös-
tersjöregionen.
För att ytterligare förstärka samarbetet kring Ös-
tersjön bör vi dessutom arbeta för att de tre baltiska
länderna så snabbt som möjligt kan bli fullvärdiga
medlemmar i Nordiska rådet.
Nästa historiska steg tas i Köpenhamn i december,
då beslutet om att utvidga den europeiska unionen
fattas. EU- och Natoutvidgningen innebär en historisk
möjlighet att knyta samman hela Europa. Befolkning-
en i länderna i den europeiska unionen är redan i dag
större än USA:s. Till denna familj kan nu komma att
läggas ytterligare tio medlemmar.
Det får inte finnas någon tvekan. Tidtabellen
måste hållas. Kandidatländerna måste kunna se ljuset
i slutet av tunneln. Sverige måste vara drivande för att
EU fullt ut tar detta historiska steg.
Under ett halvt sekel har den europeiska unionen
gjort Europa till frihetens, fredens och demokratins
kontinent.
Den bärande idén bakom detta är, och har varit,
den fria rörligheten över nationsgränser, att bryta
barriärer mellan människor och mellan företag och
knyta samman ekonomier och länder på ett sådant sätt
att krig och konflikter blir omöjliga. I en tid av terro-
risthot och ekonomisk osäkerhet är det värt att på-
minna om att denna grundläggande princip hittills
aldrig har naggats i kanten. Den fria rörligheten bör
gälla från första dagen för samtliga nya medlemslän-
der.
Sverige, Europa och världen behöver inte mindre
utan mer frihet.
Ett konkret exempel är unionens tullar mot fattiga
länder. Det har gjorts en del, men mycket mer behö-
ver göras. Jag skulle önska att Sverige hade en rege-
ring som vågade lyfta fram denna fråga som en av de
absolut viktigaste.
Om vi menar allvar med att hjälpa människor i
fattiga länder kan vi inte fortsätta att neka dem det
viktigaste verktyget för att förbättra sin situation. Om
solidariteten med människor i fattiga länder ska vara
mer än vackra ord måste EU öppna sina gränser för
varor och tjänster från hela världen.
Med en borgerlig regering ska Sverige vara en
starkare röst för frihandel.
Sverige behöver en regering som inte är nöjd med
att sitta på Europasamarbetets avbytarbänk utan som
finns med när sammanträdena pågår och när beslut i
realiteten fattas - en regering som vill och vågar ta
initiativ i avgörande framtidsfrågor.
Det finns nu anledning för oss att ställa ett antal
grundläggande frågor kring Sveriges framtida roll i
Europa - och att se till att de också får ett svar. Utan
ett tydligt ledarskap, som handlar mer om hårt arbete
och aktiva insatser än om fototillfällen, kommer dessa
frågor att förbli obesvarade.
Sverige måste lämna avbytarbänken. Vi måste lä-
ra av historien. Men vi måste också ha förmågan att
möta framtiden med öppna ögon.
Det gäller att ta till vara de möjligheter som EU-
medlemskapet erbjuder. Vårt inflytande över Europa-
samarbetet stärks om vi uppfattas som en konstruktiv
partner. Det är inte genom att tillämpa en "vänta-och-
se-politik" som vi vinner respekt och inflytande i
kretsen inom den europeiska unionen.
Tvärtom måste varje medlemsland uppvisa poli-
tiskt ledarskap och ställa upp för andra. Det handlar
om att ta gemensamt ansvar och om att anta utma-
ningar i en union som bygger på, och som kommer att
fortsätta att bygga på, gemensamma värderingar.
I dag delar 300 miljoner européer i tolv länder
samma valuta. Det blir ännu lättare att röra sig över
gränser. Euron stärker samhörigheten och befäster
därmed freden. Det blir lättare att jämföra priser och
lättare att köpa och sälja varor i och från andra länder.
Konkurrensen skärps och priserna sjunker.
Sverige skulle ha varit med från början, men So-
cialdemokraterna vågade inte. Partiets enighet sattes
före Europas fortsatta enande och Sveriges möjlighe-
ter. Opinionssiffror sattes före större inflytande, bättre
villkor för företagande och lägre priser för hushållen.
Trots att det vore bra för människor i Sverige att
införa euron blir väntan lång.
Och ännu finns det inget datum för när denna
väntan kan ta slut. I början av året pressades Social-
demokraterna till att presentera en tänkbar tidtabell
för en svenskt införande av euron. Men när detta
välkomnades av flera borgerliga partier satte man sig
återigen på avbytarbänken.
Det bästa vore att hålla en folkomröstning i höst,
efter valet till riksdagen. Om det inte går måste en
omröstning hållas senast nästa vår, för annars riskerar
införandet av euron i Sverige att ytterligare försenas.
Fru talman! Debatten om Europas framtid har nu
på allvar inletts. Det är en debatt som berör medbor-
garna i både medlemsländer och kandidatländer.
Min förhoppning är att slutresultatet ska säker-
ställa att ett utvidgat EU kan fungera effektivt samti-
digt som samarbetets centrala delar skyddas. Men det
är också en process som bör sträva efter att minska
klyftan mellan institutionerna och medborgarna.
En förutsättning för att detta ska lyckas är att vi
tydliggör avgränsningen mellan EU:s ansvarsområ-
den och de enskilda medlemsländernas. En central
uppgift för EU är att utöka och förbättra funktionen i
den gemensamma marknaden genom utvidgning av
unionen och genom att utvidga den gränslösa mark-
naden till fler områden. Det gäller framför allt trans-
porter, banktjänster, utbildning och sjukvård.
Unionen måste också agera för att offentliga mo-
nopol inom områden som elektricitet, telekommuni-
kation, posttjänster och järnvägar bryts upp.
Vi bör alltid noga tänka oss för innan nya uppgif-
ter läggs på det europeiska planet. Men när väl EU
fått nytt ansvar måste unionen kunna fullfölja sin
uppgift. Detta gäller inte minst EU:s roll inom kris-
hantering i framtiden.
En viktig fråga i framtidsdebatten kommer att va-
ra hur EU:s globala roll inom utrikes- och säkerhets-
politiken kan stärkas ytterligare. När EU talar med en
röst ökar möjligheterna att spela en viktig roll på
olika håll i världen.
Detta gäller inte minst i Mellanöstern, där EU kan
stödja och komplettera USA:s insatser. Alla an-
strängningar måste till för att bryta den onda cirkel
som skapats av våld och terror. Både israeler och
palestinier måste göra sitt yttersta för att fredsför-
handlingarna snarast återupptas.
Fru talman! Den afrikanska kontinenten måste få
en tydligare plats i den europeiska politiken. I dag
lever 150 miljoner afrikaner i yttersta fattigdom. Mer
än 120 000 afrikanska barnsoldater tvingas delta i
aktiv krigföring. Aidsepidemin kräver miljoner och
åter miljoner liv.
Vi får inte vara passiva. Vi måste ta vårt ansvar.
Fattigdomen kan och ska utrotas. Det vilar ett tungt
ansvar på den europeiska unionen och på Sverige att
hjälpa. Det viktigaste är handel och investeringar. Det
är så människor i land efter land av egen kraft lämnat
fattigdomen bakom sig.
Men ibland krävs mer än så. Senast 2004 bör en
total skuldavskrivning för de fattigaste låginkomst-
länder som är högt skuldsatta genomföras. Huvudde-
len av dessa länder finns i Afrika.
Allt bistånd måste ges med ansvar. Skuldavskriv-
ningen ska kombineras med villkor.
Vi måste våga ställa ökade krav på regeringar att
respektera mänskliga rättigheter, införa näringsfrihet,
främja frihandel, skapa fungerande rättsväsenden och
bekämpa korruption.
Att ursäkta vanstyre är att göra människor i Afrika
en björntjänst. Det gäller att få ledare att inse att sta-
bila demokratier är den bästa garantin för ekonomisk
utveckling och därmed för välstånd.
Ett av de värsta exemplen på motsatsen ser vi i
dag i Zimbabwe. År efter år gav det internationella
samfundet - inte minst Sverige - okritiskt nya lån och
bidrag till landet. Alltför sent reagerade Sverige och
omvärlden på avsaknaden av reformer för frihet och
demokrati.
Efter 22 år vid makten har Robert Mugabe kid-
nappat den demokratiska processen och för nu landet
allt närmare avgrundens rand. Trots sanktionshot från
EU lär valen nästa månad bli allt annat än fria och
demokratiska.
Om det är någonstans det länge krävts konfliktfö-
rebyggande insatser så är det just i Zimbabwe. Det
gäller att agera innan ridån går ned för landet.
Fru talman! I regeringens deklaration sägs att Sve-
riges internationella arbete inte bara kräver engage-
mang utan också resurser. Samtidigt stänger Social-
demokraterna systematiskt ambassader i Latinameri-
ka.
Regeringen säger att den vill stärka relationerna
mellan Europa och de muslimska länderna. Samtidigt
stänger Socialdemokraterna flera ambassader i arab-
världen.
Om regeringen menar allvar med att spela en in-
ternationell roll och föra en politik för mänskliga
rättigheter även utanför vårt lands gränser kan vi inte
begränsa våra kontaktytor med omvärlden.
Fru talman! Vi har i dag större möjligheter än nå-
gonsin att vara med och påverka Europas utveckling
och också utvecklingen i andra delar av världen. Det
bygger på att politiskt ledarskap kombineras med
både mod och visioner. Först då kommer Sverige att
kunna spela en verklig roll på den globala scenen.
(Applåder)

Anf. 3 LARS OHLY (v):
Fru talman! Ärade åhörare! Det finns i dag fler
fattiga och samtidigt fler mycket rika i världen än
någonsin tidigare. Samtidigt finns det resurser som
gör att ingen skulle behöva att leva fattig eller svälta.
En majoritet av dem som lever i absolut fattigdom
är kvinnor och flickor. En tredjedel av alla kvinnor i
u-länderna är analfabeter. 110 miljoner barn går inte i
skolan. En majoritet av dem är flickor.
De allra flesta som flyr undan krig och konflikter
är kvinnor och barn. En halv miljon kvinnor dör årli-
gen i samband med barnafödande. Kvinnor saknar
ofta äganderätt till det hus som de bor i, till den jord
som de brukar och de lever i rättslöshet.
Miljoner kvinnor i u-länder har anställts i tillverk-
ningsindustri och exportjordbruk som en följd av de
fattiga ländernas satsning på exportindustrier. Kvin-
nor har generellt lägre löner och sämre arbetsvillkor
än män.
De fattiga länderna konkurrerar på världsmarkna-
den med låga löner, och den billigaste arbetskraften
är den fattigaste av de fattiga, dvs. kvinnor i u-
länderna.
Därför måste Sveriges bistånd och utrikespolitik
genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Därför
måste en större del av biståndet gå till att förbättra
kvinnors möjligheter till utbildning och hälsovård.
Fru talman! Handelspolitiken är sannolikt väsent-
ligt viktigare för u-ländernas framtid än biståndspoli-
tiken. Biståndspolitikens mål bör vara att avskaffa sig
själv. I dag är det nödvändigt med ett högt och kvali-
tativt säkert bistånd till många områden i världen.
Men utan att den rika världen bekämpar sin egen
protektionism och på allvar tar ansvar för fattiga
länders tillgång till världsmarknaden kommer väl-
ståndsökningen att fortsätta att fördelas orättvist.
Tullar och handelsregler gynnar nästan enbart de
rika. Dessutom försvårar de ofta för länder att föra en
bra miljöpolitik. Handelsreglerna måste därför för-
ändras så att de bidrar till att utjämna skillnaderna
mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män.
Världshandeln måste anpassas till vad naturen tål.
Fokus måste flyttas från västvärldens krav på tillgång
till råvaror och avsättningsmarknader till de fattiga
ländernas berättigade krav på utveckling.
Internationella handelsavtal ska fullt ut respektera
FN-konventioner om miljö och arbetsvillkor.
Världsbanken, Internationella valutafonden och
världshandelsorganisationen WTO måste demokrati-
seras. USA:s och EU:s makt över dessa organisatio-
ner måste minska.
De internationella institutionernas politik måste
förändras från att ensidigt kräva avregleringar och
ökade klasskillnader till att verka för en hållbar ut-
veckling, rättvisa och generell välfärd för alla.
Fattiga länders skuldbörda till den rika världen
måste minska genom att skulder avskrivs.
Fru talman! Den europeiska unionen har under de
senaste åren tagit flera steg på väg mot en federal
statsbildning. Den snabba uppbyggnaden av en ge-
mensam snabbinsatsstyrka kan inte karakteriseras
som något annat än ett embryo till en gemensam
försvarspolitik.
Nu har också eliternas och den europeiska storfi-
nansens projekt EMU sjösatts. Valutaunionen kom-
mer att leda till starka krav på en samordnad ekono-
misk politik med skatteharmonisering och gemensam
välfärdspolitik som följd.
Den svenska regeringen har, trots uttalade ambi-
tioner om att slå vakt om EU:s mellanstatliga karak-
tär, på punkt efter punkt accepterat - och ibland
t.o.m. entusiastiskt förespråkat - förslag som minskar
väljarnas möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Däri-
genom försvagas demokratin.
Regeringens agerande i den europeiska framtids-
debatten är mer än lovligt svagt. Å ena sidan talar
man fint om de nationella parlamentens roll och om
vikten av att åtgärda det s.k. demokratiska under-
skottet i EU. Å andra sidan viker man sig så fort fede-
ralisterna tar till brösttoner.
Fru talman! Regeringen brukar hävda att deras ut-
rikespolitik är densamma som socialdemokratiska
regeringar i alla tider har fört. Det är svårt att se att
det stämmer med verkligheten. Svensk utrikespolitik
är numera underordnad EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik, och det har lett till en olycklig
tystnad om internationella konflikter och en besvä-
rande underdånighet gentemot den kvarvarande su-
perstaten USA:s ambitioner att styra världen. Om det
finns en röd tråd i svensk utrikespolitik genom histo-
rien är det omsorgen om folkrätten och engagemanget
för internationell rättvisa. Den nuvarande regeringen
förvaltar denna tradition genom att ibland acceptera,
ja, ibland t.o.m. direkt stödja, brott mot internationell
rätt och genom att fördunkla konflikter.
När USA och Nato började bomba Jugoslavien
var detta ett solklart brott mot all internationell rätt.
Likväl uttryckte Göran Persson förståelse för USA:s
bombningar och för bruket av militärt våld. Statsmi-
nisterns djärva slutsats var att det inte finns något
entydigt stöd i folkrätten för bombningarna. Det hade
varit rimligt att Sverige protesterade högljutt och
starkt mot superstaten USA:s sätt att ställa världssam-
fundet åt sidan och själv ta sig rätten att använda
militärt våld för att lösa en konflikt.
Regeringens förhållningssätt har mycket lite med
alliansfrihet eller försvar av folkrätten att göra. Det
handlar om en dramatisk förändring av svensk utri-
kespolitik som de svenska Natoanhängarna har an-
ledning att jubla över.
Den nya säkerhetspolitiska beskrivningen är säm-
re än vi hade trott att den kunde vara. Alliansfriheten
framstår där som ett oönskat faktum. Meningen om
framtida säkerhet luktar Natomedlemskap lång väg.
Den formulering man har kommit överens om inne-
bär en mycket klar poängseger för den borgerliga
synen. Neutraliteten är borta, och nu tas ett mjukt
avsked av alliansfriheten. Det är närmast en recension
av den politik som har bedrivits: Alliansfriheten -
denna säkerhetspolitiska linje - har tjänat oss väl,
säger man. Den var bra en gång i tiden, alltså, men
för framtiden talar man inte längre om alliansfrihet
och neutralitet. Det är ett konstaterande av ett sakför-
hållande: Sverige är militärt alliansfritt. Men det är en
deskriptiv formulering, inte en formulering som pekar
mot framtiden.
När man talar om framtiden formuleras det mjuka
avskedet från alliansfriheten i påståendet att hot också
mot Sveriges säkerhet bäst avvärjs i samverkan med
andra länder. Kontrasten mot neutralitetssynens och
alliansfrihetens linje kunde knappast vara starkare!
Det finns ingenting alls i dessa formuleringar som
innebär ett nej till en kommande svensk anslutning
till Nato. I själva verket är det svårt att se att en Nato-
anslutning inte skulle vara en logisk följd av den
förändrade svenska säkerhetspolitik som i dag har
presenterats. Den lämnar också mycket öppet för
tolkningar. Vi hörde hur Bo Lundgren sade att den
säkerhetspolitiska doktrinen var modern och öppen
och lägger den gamla alliansfriheten bakom oss.
Detta skulle enligt honom vara väl i linje med det
borgerliga förslaget från augusti: Den ryggradslösa
säkerhetspolitikens tid är förbi; ett medlemskap i
Nato är nästa naturliga steg.
Den nya doktrinen uppfyller inte ens det mest
primära syfte som en doktrin ska ha, nämligen att
skapa säkerhet i omvärlden när det gäller Sveriges
säkerhetspolitiska val. De olika tolkningar som görs
av de partier som kommit överens om den här skriv-
ningen leder tvärtom till en osäkerhet i omvärlden om
vilken väg Sverige väljer i framtiden.
Hur skulle det då ha kunnat låta? Exempelvis så
här: Sverige är militärt alliansfritt. Det är den säker-
hetspolitiska linje som ger oss störst handlingsfrihet i
olika krislägen. Om en konflikt trots allt skulle bryta
ut i vårt närområde står det oss fritt att i enlighet med
FN:s stadga agera, vara icke krigförande eller förklara
oss neutrala. Den svenska militära alliansfriheten,
grundad på en betryggande försvarsförmåga, bidrar
till stabilitet i vår del av Europa. Den är en god platt-
form för fortsatta svenska strävanden för nedrustning
och icke-spridning av kärnvapen. Så löd det förslag
som regeringen stod för i augusti. Det var det förslag
som man förhandlade bort i överenskommelsen med
de tre borgerliga partierna.
Doktrinen kunde också ha kunnat låta så här: Sve-
rige ska vara militärt alliansfritt. Alliansfriheten är ett
viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Alliansfriheten ger
oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i
krislägen, och också i frågor som nedrustning och
kärnvapenavveckling. Som militärt alliansfria kan vi
välja att ställa oss neutrala i en eventuell kris- eller
krigssituation. Det var den socialdemokratiska parti-
kongressens beslut när man fattade beslut om nytt
partiprogram på kongressen i höstas.
Fru talman! Efterdyningarna efter terroristdåden i
New York och Washington har lett till att den gamla
jesuitregeln att ändamålet helgar medlen har fått ny
aktualitet. Vi ser att rättssäkerhet och respekt för
mänskliga rättigheter riskerar att dumpas under det
vällovliga syftet att utrota terrorismen.
Regeringen har förklarat att det gäller att finna en
balans mellan terroristbekämpningen å ena sidan och
respekten för mänskliga rättigheter å andra sidan.
Detta är feltänkt. Mänskliga rättigheter är inte för-
handlingsbara. Det gäller inte att finna en balans. Det
gäller att i varje läge försvara rättssäkerhet och
mänskliga rättigheter mot övergrepp från vem det
vara månde. Endast det kan utgöra grunden för ett
försvar av demokrati och öppenhet.
Därför är det sorgligt att se den svenska regering-
ens svaga agerande när tre svenska medborgare får
sina tillgångar frysta och man uppenbarligen inte har
redovisat några som helst skäl för beslutet.
Därför är det sorgligt att se att Sverige avvisar två
asylsökande till Egypten under hänvisning till att man
har erhållit garantier för deras säkerhet - garantier
som i princip innebär att den egyptiska regeringen
lovar att dessa asylsökande ska behandlas i enlighet
med egyptisk lag. Vi talar om ett land som systema-
tiskt kränker mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.
Vi vet också att rättssäkerheten sitter trångt till när
USA behandlar fångar som djur.
Vi vet att också att den internationella brottmåls-
domstolen ifrågasätts och bekämpas av starka krafter
i USA. När hörde vi utrikesministern säga något om
den lagstiftning som den amerikanska senaten antog
den 7 december och som innebär att den internatio-
nella brottmålsdomstolen ska bekämpas med alla
möjliga medel av presidenten om någon amerikansk
människa skulle ställas inför rätta av denna domstol?
Det finns en stor risk att rättssäkerhet och mänsk-
liga rättigheter i framtiden blir en lyx som man kan
hänvisa till i högtidstal. I denna värld, fru talman,
behövs partier och regeringar som ifrågasätter USA:s
dominerande roll. I denna värld behövs partier och
regeringar som tar ställning för global rättvisa och
internationell solidaritet. I denna värld behövs de som
vågar uttrycka att en annan värld är möjlig.
(Applåder)

Anf. 4 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna anser att männi-
skans värdighet, dvs. varje persons eget och enskilda
värde, ska vara grunden också för vårt utrikespolitis-
ka agerande.
En sådan utrikespolitisk värdegrund bör Sverige
tillämpa i arbetet med FN:s, ILO:s och Europarådets
konventioner för mänskliga rättigheter.
Kristdemokraterna anser att Sverige inte enbart
ska främja mänskliga rättigheter i världen. Sverige
ska agera, och man ska agera tydligare än hittills.
Målet måste vara solklart: internationell fred och
säkerhet för att nå mänskliga rättigheter, demokrati
och öppenhet.
Utrikesminister Anna Lindh! Zimbabwe är ett
land som präglas av slutenhet och brist på mänskliga
rättigheter. Det är dags att politiskt ta itu med presi-
dent Mugabe. Här måste Sverige agera hårt inom EU.
Fru talman! Mänskliga rättigheter kränks över
hela världen, även i Sverige. Det är på tiden att rege-
ringen nu presenterar en nationell handlingsplan för
att vi i Sverige ska kunna leva upp till de mänskliga
rättigheterna i vårt eget land. Kristdemokraterna har
efterfrågat en sådan handlingsplan länge. Genom att
vidta åtgärder i Sverige kan vi med större trovärdig-
het agera internationellt för människors fri- och rät-
tigheter.
Målet för arbetet med mänskliga rättigheter är att
skapa etiska och rimliga livsbetingelser för alla män-
niskor. Människor med olika kulturer och traditioner
ska kunna leva och utvecklas tillsammans.
De rättigheter som krävs i olika MR-konventioner
är odelbara och ska vara universella. Alla rättigheter
gäller alla. Vi lever i en gemensam värld, och vi är
gränslöst beroende av varandra.
De mänskliga rättigheterna är en minsta gemen-
samma nämnare när det gäller livsbetingelser. Dessa
livsbetingelser måste hela tiden göras lite bättre, lite
mänskligare, för att höja värdet för vars och ens stund
på jorden.
Brotten är många. Det gäller slavhandel, barnsol-
dater, sexuell exploatering, kvinnors rättigheter,
dödsstraffet, minoriteters rättigheter och fattigdom.
Sverige måste agera med och genom EU.
Fru talman! Det är angeläget att rättssamhället ges
ökade möjligheter att utvecklas internationellt genom
folkrättens utveckling. Vi behöver en utveckling av
det internationella normsystemet. För oss kristdemo-
krater är det alltid människan som ska utgöra subjek-
tet i en sådan rättsutveckling - inte regimer och inte
stater.
Det innebär att en regering, en regim eller en
härskare aldrig ska kunna hänvisa till inre angelägen-
heter och på så vis gömma sig bakom statssuveräni-
tetsprinciper inom landets gränser. Brott mot mänsk-
liga rättigheter ska alltid uppmärksammas av omvärl-
den. Det ska vara självklart att omvärlden har bered-
skap att agera diplomatiskt men även militärt för att
hindra folkmord och andra brott mot mänskligheten.
Den internationella koalitionen med USA, som
står bakom kampen mot terrorismen, blir ett exempel
på en normutveckling som kommer att sätta tydliga
spår i internationell folkrätt.
Kristdemokraterna anser att varje land och varje
regering har rätt att skydda sina medborgares liv och
hälsa mot terrorhandlingar, oavsett om dessa före-
kommer i USA, Mellanöstern, Indien eller Spanien.
Vi är väl medvetna om problemen när det gäller att
definiera såväl terrorism som terrorister. Här behövs
en utveckling av folkrätten. Vid en utveckling och
förändring av folkrätten är det viktigt att behålla en
tydlig värdeorientering och en moralisk kompass.
I kampen mot terrorismen, som syftar till att för-
svara demokrati och mänskliga rättigheter, måste
rättssäkerheten garanteras för alla medborgare, även
för terrorister och tillfångatagna al-Qaida krigare.
Det är oacceptabelt att de terroristutpekade svens-
karna ännu inte har fått reda på varför de är anklaga-
de. Mänskliga rättigheter gäller för alla.
Anna Lindh! De rättssäkerhetsgarantier som finns
inom EU:s sanktionssystem måste även finnas på FN-
nivå. Detta är en uppgift som regeringen omedelbart
måste ta itu med.
Fru talman! Det stora språnget på det internatio-
nella planet kallar vi globalisering. Det är en företeel-
se som markerar att alla jordens länder och medbor-
gare är starkt involverade i varandras utveckling.
Globaliseringen rymmer stora positiva förväntningar,
men också stor rädsla hos många.
Globaliseringen leder till en allt snabbare integra-
tion av kultur, språk och marknader genom allt effek-
tivare kommunikationer. Detta får stora konsekvenser
inte minst på det politiska området.
Det är min övertygelse att globaliseringen rymmer
fantastiska möjligheter till en bättre värld. Det blir ett
öppet samarbete mellan demokratier i en värld där
tyranner får allt svårare att gömma sig bakom na-
tionsgränser. Det blir en värld där öppenheten kom-
mer att introducera demokrati, mänskliga rättigheter
och marknadsekonomi på medborgarnas villkor.
I år kommer flera globala institutioner att stå i
centrum. Nästa månad hålls ett toppmöte i Mexiko
och en FN-konferens för finansiering och utveckling.
Insikten om att skattefinansierat bistånd inte räcker
leder till att man nu måste ta näringslivet och den
globala handeln till hjälp.
I sommar kommer det att hållas en konferens om
hållbar utveckling, tio år efter Riokonferensen. Det är
mycket som har hänt sedan dess. Tyvärr pekar många
trender åt fel håll. Jag tänker på att klimatförändring-
arna är ett faktum och på utarmningen av den biolo-
giska mångfalden, utfiskningen, skogsskövlingen,
jorderosionen och spridningen av gifter och kemikali-
er.
Fru talman! Globaliteten finns på flera områden.
Den globalt planerade terrorismen är ett överhängan-
de säkerhetsproblem - ett problem som vi sannolikt
står på tröskeln till.
Terrorism i sig är inte ett nytt fenomen, men de
globala nätverkens organisation skapar en global
osäkerhet. Ingen är oberörd.
Forskare världen över har i åratal utarbetat analy-
ser och scenarier där bl.a. nukleära, kemiska och
biologiska vapen riktats mot civila mål. Men vem
kunde anta att terrorister skulle kapa passagerarflyg-
plan och störta dem mot civila mål med tusentals
offer som resultat?
Redan 1999 varnade en statlig kommission för att
amerikaner skulle dö av terrorattacker i USA. Bered-
skapen nonchalerades. Farhågorna upprepades sju
månader före terrordåden, men USA överraskades.
Anna Lindh! Regeringen har ansvar för att Sveri-
ge ska dra lärdom av detta. Vi måste ta terrorismens
hot på största allvar och vidta relevanta åtgärder för
att utveckla både civila och militära skyddsmekanis-
mer.
På DN Debatt kunde man för någon vecka sedan
läsa hur en grupp militära ledare i Sverige redovisade
sin uppfattning om svenskt försvar. Det var bekym-
mersamt, eftersom de menade att omställningen av
svenskt försvar är ineffektiv och att den saknar strate-
gi.
Detta lägger skuggor över såväl Försvarsmakten
som regeringen och dess stödpartier. Det artikeln
beskriver ger svenska folket anledning att känna
otrygghet inför Socialdemokraternas försvarspolitik.
Fru talman! Den europeiska säkerhetspolitiken be-
finner sig i en mycket dynamisk och formativ period.
Det är i praktiken omöjligt att deklarera sig neutral
inför de hot och konflikter som berör världssamfun-
det och därmed också vårt eget närområde. Inte sedan
andra världskriget har Sverige så tydligt konfronterats
med internationellt hot och otrygghet som efter den
11 september 2001.
Fru talman! I den aktuella säkerhetspolitiska situ-
ationen i omvärlden går det inte att blunda för att
regeringen skapar otrygghet för svenska folket genom
den akilleshäl som samarbetet med Vänsterpartiet och
Miljöpartiet utgör. En regeringsmajoritet där man inte
kan samarbeta om vare sig säkerhetspolitik eller Eu-
ropapolitik äventyrar svensk trygghet. På dessa två
politikområden kommer vår framtida säkerhet att
avgöras.
Den nya doktrinens formulering gör att svensk sä-
kerhetspolitik tar ett nödvändigt steg bort från gamla
föreställningar och mot en ärlig och mer verklighets-
nära beskrivning av svensk säkerhetspolitik.
Den världspolitiska scenen, och inte minst vår
egen kontinent, har sedan murens fall upplevt en
glädjande omvandling. Den säkerhetspolitiska situa-
tionen har gått från en bipolär terrorbalans till ett
fördjupat och breddat samarbete länder emellan.
Många länder som har lidit under det kommunistiska
oket är i dag demokratiska stater som inom kort kan
vara fullvärdiga medlemmar i det europeiska samar-
betet. Europa är, kort sagt, en helt annat världsdel än
för 15 år sedan.
Doktrinen markerar att Sverige är militärt allians-
fritt. Kristdemokraterna ser i dag inga avgörande skäl
för ett Natomedlemskap. Men de förändringar som
skett i Europa under de senaste 10-15 åren visar att
det finns skäl för öppenhet inför framtiden. Vi krist-
demokrater anser att doktrinen även ska ange vår
solidaritet med Europeiska unionens medlemsländer.
Sverige är en del av Europa, och vi bedriver ett alli-
ansbyggande på alla områden inom unionens ramar -
vid sidan av det rent militära försvaret.
Fru talman! Det finns en lång rad konflikter i
världen där EU och Sverige har ett stort säkerhetspo-
litiskt engagemang. Låt mig nämna några av dem.
Afghanistan ska nu hjälpas på fötter. Nästan 4
miljarder dollar utlovas under kommande fem år till
Afghanistans återuppbyggnad. Det internationella
samfundet måste nu garantera att pengarna kommer
vanliga människor och det civila samhället till del.
Risken för korruption är överhängande. Uppbyggna-
den av Afghanistan beräknas ta 10-15 år, och det är
ett enormt arbete som väntar. Här kan Sverige spela
en viktig roll!
Mellanösternkonflikten visar att det inte enbart är
pengar som behövs i konflikthantering och fredsupp-
byggande. Hämndpolitiken - öga för öga, tand för
tand - kommer att fortsatt skörda tusentals civila
offer. Alldeles för lite tid ägnas åt försonings- och
religionsdialog. Om muslimska, judiska och kristna
ledare kunde föra en sådan dialog skulle det sända
viktiga signaler till båda folken och deras politiska
ledare.
Anna Lindh! Det skulle kanske vara både visare
och klokare av den svenska regeringen att försöka bli
en katalysator för en dialog mellan parterna om för-
soning och religiös förståelse än att försöka mästra
USA:s politik, vilket knappast lär ha någon framgång.

Anf. 5 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att vi i
de allra flesta frågor har en samsyn när det gäller
utrikespolitiken i Sveriges riksdag. Det gäller även i
många frågor som behandlar mänskliga rättigheter,
som ministern tog upp i deklarationen. Därför behö-
ver vi inte gå in på alla de här frågorna. Det finns en
stor enighet.
Fru talman! I den utrikespolitiska debatten för två
år sedan sade jag att vi i Centerpartiet såg att ordet
"neutralitet" förlorat sin relevans i den tid vi levde i
då. Det väckte en del uppmärksamhet eftersom vi
förknippats så starkt med neutralitetspolitiken. Vi har
därefter vid två stämmor fattat beslut om en förnyad
säkerhetspolitik. Jag är glad att i dag kunna konstate-
ra att vi fått en ny säkerhetspolitisk doktrin i Sverige,
en doktrin med bred uppslutning. Jag kan också kon-
statera att Centerpartiet utifrån våra stämmobeslut
kunnat vara pådrivande för att få fram formuleringar
som fått denna breda uppslutning, vilken visar att
partierna tar ansvar för att få en moderniserad säker-
hetspolitisk doktrin.
Vi har jobbat hårt med det här. Regeringen har
faktiskt varit ganska passiv. Nyligen hörde vi att det
kanske inte blir någon uppgörelse före valet. Förut-
sättningarna inför förhandlingarna för vår del var
alliansfriheten, samverkan och försvarsförmågan
samt en bred uppgörelse. En bred uppgörelse är
mycket viktig inom detta fundamentalt viktiga politi-
kområde.
Formuleringen att alliansfriheten "har tjänat oss
väl" beskriver faktum - så är det. Den ger inga abso-
luta låsningar och trauman inför framtiden. Men det
är viktigt att poängtera att detta inte innebär någon
omedelbar diskussion om Natoanslutning. Ska det bli
någon ändring i det avseendet måste Sverige fatta
beslut om en ny doktrin.
Jag tycker att detta är ganska bra. Alliansfriheten
kan fortsatt tjäna flera syften, inte minst när det gäller
vår relation till Ryssland. Men jag tror också att det
har ett värde att det finns ett land som röner stor re-
spekt i världen som står utanför Nato, när USA upp-
visar allt större maktfullkomlighet och agerar som en
solitär på världsarenan.
Vi vet att Folkpartiet har en annan uppfattning
och står utanför denna uppgörelse. Jag tror ändå att
det är något oförsiktigt av Lars Leijonborg att tro att
denna uppgörelse ska ha mycket kort livslängd.
Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet står utanför vi-
sar bara att de har en helt annan syn på internationellt
samarbete än en överväldigande majoritet i Sveriges
riksdag. Min stilla undran blir bara: Hur ska regering-
en kunna samarbeta med dessa partier nästa mandat-
period när åsikterna skiljer i de fundamentalt viktiga
frågorna om fred, säkerhet och internationellt samar-
bete? Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan
från Anna Lindh.
Fru talman! En av mina första tankar den 11 sep-
tember var: Detta kommer att drabba de fattigaste
människorna i världen mest. Verkligheten visar att
det blivit just så. Krympande tillväxt i i-länderna ger
ännu mer krympande tillväxt i u-länderna. Enligt
Världsbankens Mats Karlsson blir följden av terror-
dåden att 10 miljoner färre människor kommer att
kunna lämna fattigdomen och att 20 000-40 000 fler
barn kommer att dö.
Världen har blivit osäkrare det senaste året. Det
beror inte enbart på vad som hände i USA den 11
september; det finns fler orsaker.
En bidragande orsak till den ökande osäkerheten
är den politik USA:s ledning för. Bushadministratio-
nen hade från början en mycket arrogant inställning
till omvärlden - nej till Kyotoprotokoll och interna-
tionell brottmålsdomstol, ensidigt uppsägande av
ABM-avtalet, för att ta några exempel. USA skulle se
till egenintresset och inte bry sig om världsproblemen
i övrigt. Den hållningen avbröts den 11 september
eftersom man då behövde bygga koalitioner i kampen
mot terrorism - helt riktigt, naturligtvis. Det blev
också en bred koalition. Omvärlden ställde upp - en
del kanske mot löften om ersättningar och om överse-
ende med deras interna övergrepp på mänskliga rät-
tigheter, t.ex. i Kashmir, Tjetjenien, Mellanöstern och
Tibet. Sven Bergström kommer att ta upp Tibetfrågan
och en del generella MR-frågor senare i den här de-
batten.
Vi ser nu resultatet: Talibanregimen har fallit, en
ny regering finns i Kabul, förhållandena för kvinnor-
na är något bättre och en massiv internationell huma-
nitär hjälpinsats sker i Afghanistan. Det är bra. Folket
där har fått och kommer att få det något bättre. På
köpet har USA säkrat väg för oljan i Centralasien att
nå kusten och komma vidare till USA.
Terrorismen är inte utrotad men väl försvagad.
Kampen mot terrorismen är givetvis mycket viktig.
Den måste föras i hela världen. Det jag menar är att
den kampen måste föras på två plan. Dels genom att
bekämpa terrorismens kärna, hjärnorna bakom terro-
rismen, och möta den terrorism som grundar sig på
religiösa föreställningar på ett särskilt sätt. Dels måste
den rika delen av världen ta den ökande fattigdomen
på allvar och ta strategiska steg på vägen mot att nå
millenniemålen om halverad fattigdom, minskade
sjukdomar och ökad utbildning.
Ni hör hur det låter: Halverad fattigdom - när hal-
va jordens befolkning lever på mindre än 20 kr om
dagen. Givetvis ska målet vara att utrota fattigdomen.
Millenniemålen är steg på vägen.
Vi har inte råd med en orättvis värld. Då hotar ter-
rorism och en osäker tillvaro för alla. Hjärnorna bak-
om terrorismen bryr sig inte om de fattiga, inte om
mänskliga rättigheter, inte om att kvinnors mest ele-
mentära rättigheter förtrycks - tvärtom. De vet att
fattiga och marginaliserade människor är lätta offer
för deras rekrytering och hatpropaganda.
Det fanns stora förhoppningar om att den 11 sep-
tember skulle få USA att inse att även denna stormakt
är en del i världen och har ett särskilt ansvar för att
minska klyftorna, minska fattigdomen och bidra till
uppbyggnad av demokrati och förbättrade mänskliga
rättigheter.
I julas skrev Maud Olofsson ett öppet brev till
president Bush. Det lyder så här:
"Efter den 11 september har världen förändrats.
Min uppmaning till dig är att ta ledningen i arbetet
med att ge FN en starkare ställning och tydligare roll
för att förhindra krig, terrorism och svält. Världen
förväntar sig att du och USA tar ett särskilt ansvar för
att minska klyftorna i världen. Det gäller fattigdoms-
bekämpning, rättvis handel, tryggad livsmedelsför-
sörjning och många flera frågor. Vi är många runt om
i världen som bejakar freden och som skulle stötta dig
och USA i detta viktiga arbete."
Det hade varit bra om Bush hade läst Maud Olofs-
sons brev och många andras brev i samma riktning.
Tyvärr har han nog inte gjort det, i varje fall har han
inte brytt sig. För att säkerställa demokrati och
mänskliga rättigheter behöver vi ett USA som står
upp för och tillsammans med omvärlden arbetar för
detta.
Men nu visar USA återigen i högre grad att man i
kraft av sin överlägsna militära styrka tänker agera
världspolis på egen hand och fortsätta kampen mot
terrorism genom att angripa "ondskans axelmakter",
Iran, Irak och Nordkorea.
Colin Powell, som ansetts som en duva i Bushad-
ministrationen, säger ungefär så här: Vi kommer att
agera även om våra vänner inte gillar det. Det är
oroande. När vännerna inte gillar det kan man undra
hur ovännerna ska reagera. Koalitionen mot terroris-
men är inte så stark.
Det gäller också behandlingen av fångarna på Gu-
antanamo Bay på Kuba. Internationella Röda korset
har kritiserat USA för att de inte definierar fångarna
som krigsfångar. Skulle de ses som krigsfångar skulle
de ha rätt till en advokat och rätt att överklaga. Sam-
ma sak gäller FN:s sanktionslista över misstänkta
terrorister som drabbat tre svenskar. Oavsett skuld-
frågan har alla rättighet att få sin sak prövad. Denna
rätt har kränkts. Det är bra att Sverige har reagerat till
slut. Jag tycker att det borde ha skett tidigare och med
större kraft. Det är viktigt att Sverige fortsätter att
agera och lägger in större kraft i det.
Fru talman! Kritiska röster höjs mot USA:s age-
rande från många håll, t.ex. från EU-kommissionären
Chris Patten. Enligt en artikel i The Guardian säger
Carl Bildt att USA verkar bli den som ensam bedö-
mer om vapeninsatser ska göras och utför dem själv,
medan man lämnar den svåra uppgiften att bygga
samhällen och peacekeeping, fredsskapande åtgärder,
till Europa. Det är viktigt att Sverige på alla sätt vi
kan, genom EU, FN och bilateralt, försöker påverka
USA att ta ansvar för och samarbeta om demokrati,
mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
Inte minst gäller det ansvar för den förfärande situa-
tionen i Mellanöstern.
Jag har fört fram mycket kritik mot USA, men det
beror på att det är den stormakt som vi har och de
måste ta sitt ansvar.
Fru talman! Sedan millenniemålen sattes upp för
snart två år sedan har egentligen inte mycket gått åt
rätt håll. I många länder med aidsepidemi och krig
ökar i stället fattigdomen. Människor tvingas lämna
sina hem. Föräldrar, lärare och andra yrkesutövare,
som jordbrukare, dör. Maten produceras inte, hungern
ökar, vilket FAO nu varnar för. Barnen får inte un-
dervisning, och gamla mor- och farföräldrar tvingas
ansvara för barnen när föräldrarna dött.
De andra målen är också avlägsna, som att alla
barn ska gå i grundskola, att jämställdhet mellan
könen ska öka och kvinnors möjligheter förbättras, att
barna- och mödradödligheten år 2015 ska vara en
tredjedel jämfört med 1990, att alla som behöver ska
få tillgång till hälsoservice för reproduktiv hälsa och
att varje land ska tillämpa en strategi för hållbar ut-
veckling senast 2005.
Förhoppningarna inför den internationella konfe-
rensen Finansiering för utveckling som hålls i Mon-
terrey i mars är stora. För första gången går FN,
Bretton Woods-institutionerna och näringslivet sam-
man för att utforma strategier för finansiell utveck-
ling. I förberedelserna har man enats om ett underlag
inför konferensen. Det är ju bra. Vi hoppas alla att
den här konferensen ska leda till handling och inte
bara bli ord på papper, att den ska utforma realistiska
strategier för fattigdomsbekämpning. Samma sak
gäller de andra FN-konferenserna i år, t.ex. barn-
toppmötet och mötena om hållbar utveckling och
livsmedelssäkerhet.
Medlen för att nå millenniemålen är rättvisare
handelssystem. Sverige måste fortsätta att driva de
frågorna. Det gäller också att arbeta för bättre handel
inom och mellan u-länder. Det handlar om demokrati,
fungerande institutioner, skuldavskrivningar, fred och
säkerhet, god styrelse, jämställdhet och respekt för
mänskliga rättigheter. Det råder enighet om detta här
i Sverige. Vi menar att människors kapacitet måste
utvecklas. Biståndspolitiken måste ges en sådan in-
riktning att människor i mottagarländerna ges lång-
siktiga förutsättningar att lösa fattigdomsproblemen.
Centerpartiets motto i den svenska politiken "Lika
villkor - livskraft, livskvalitet och självbestämman-
de" har lika stor bäring när det gäller vår biståndspo-
litik och våra internationella relationer som när det
gäller politiken här hemma. Vår politik för att minska
de regionala och sociala klyftorna likaså.
Fru talman! Till slut ska jag säga något om jord-
bruket, livsmedelsproduktionen och landsbygdsut-
veckling. Vi vet att jordbruket och livsmedelspro-
duktionen är avgörande för all utveckling. Det finns
inget land som haft en bred och snabb utveckling utan
att först ha utvecklat den egna jordbrukssektorn. Det
går inte att bygga välstånd på tom mage.
I en rapport, Rural Poverty Report 2001 - Utma-
ningen att få slut på fattigdomen på landsbygden, från
FN:s internationella jordbruksfond hävdas att lands-
bygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre
prioritet om fattigdomsmålet ska kunna uppnås. Det
handlar såväl om jordbrukspolitik som om handel
inom och mellan u-länder och givetvis mellan i-
länder och u-länder.
Då har kvinnorna en alldeles särskild roll. Den
måste stärkas om Afrika och andra fattiga länder ska
ha möjlighet att ta sig ur fattigdomen. Trots att kvin-
norna ofta saknar rätten till mark och tillgång till
vitala servicefunktioner som kredit, träning och ut-
bildning spelar de en mycket stor roll när det gäller
livsmedelssäkerhet och produktion. Kvinnor produce-
rar genomsnittligt mer än hälften av all mat, i Afrika
upp till 80 %, i Asien 60 %. Kvinnor äger 2 % av
jorden och erhåller 1 % av alla jordbrukskrediter.
Antalet kvinnor som lever i fattigdom har fördubblats
sedan 1970.
Biståndspolitiken måste få den inriktning som jag
beskrivit: mer av partnerskap, mer av krav på demo-
krati och mänskliga rättigheter mer strategi för att ge
människor möjlighet att själva ta sig ur fattigdom och
vanmakt. Kvinnornas roll i utvecklingen måste öka,
och starka åtgärder mot kvinnoförtryck vidtas.
Det är en illusion att tro att detta kan ske med
minskat bistånd. Mer pengar behövs. Sverige bör öka
biståndet och även arbeta för att förmå övriga länder
att öka sitt bistånd. Vi måste arbeta hårdare för att
åstadkomma detta. Beräkningar visar att biståndet
från de rika länderna måste fördubblas till ca 1 100
miljarder för att nå målet att halvera fattigdomen till
år 2015.

Anf. 6 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! En händelse under Bosnienkriget på-
verkade mig och många andra djupt. Den etniska
rensningen pågick. Fruktansvärda kränkningar av
mänskliga rättigheter pågick också. Hundratusentals
människor var på flykt. Förenta nationerna hade för-
klarat den lilla staden Srebrenica som en skyddszon,
ett fredat område, dit också tiotusentals flyktingar
hade kommit.
Den blåvita FN-flaggan vajade över en holländsk
kontingent, som hade till uppgift att fullfölja världs-
samfundets beslut. Men president Milosevic serbiska
trupper struntade fullkomligt i världssamfundets
beslut. De holländska soldaterna fick hala den blåvita
FN-flaggan, och ett fruktansvärt folkmord - mass-
mord - ägde rum. Då och då visas fortfarande bilder-
na på TV. Det är en pastoral idyll i den sommarfagra
jugoslaviska dalen, men det man inte ser på filmbil-
derna är att hundratals och åter hundratals människor
slaktades.
Före detta hade FN agerat. EU hade agerat. OSSE
hade agerat. Natotrupper fanns redan i regionen. Från
hangarfartyg i Adriatiska havet var amerikanska plan
redo att komma till skydd för de attackerade männi-
skorna, men FN-systemet förmådde inte be om den
hjälpen. Det var alltför byråkratiskt, alltför komplice-
rade beslutsstrukturer och alltför många hänsyn.
Lars Ohly talade om solklara brott mot folkrätten,
apropå detta skede i världshistorien. Han syftade då
på när en koalition av stater strax efter den händelse
jag nu har beskrivit sade att detta inte är acceptabelt i
vår tid. Diktatorernas tid i Europa måste vara över.
Nu måste vi leva i folkrättens tid. Folkrätten kan inte
definieras som att diktatorer har rätt att slakta sina
egna och andras medborgare.
För mig blev den händelsen ett exempel på att det
i dagens värld inte räcker med Förenta nationerna.
Hur mycket vi än ska sluta upp bakom den organisa-
tionen och hur mycket vi än ska hoppas på att den
kan stå för fred och säkerhet, är vi ännu inte där där
vi helt och hållet kan lägga världens säkerhet i FN:s
händer.
Det finns många, många bra formuleringar i den
utrikesdeklaration som vår utrikesminister läste upp.
En av dem lyder enligt följande: EU och Nato utgör,
tillsammans med Europarådet och OSSE, grundvalar-
na för Europas säkerhetsarkitektur.
Det är helt rätt. Då noterar var och en att i tre av
dessa fyra organisationer är Sverige fullvärdig och
aktiv medlem. Vi är det i EU, i Europarådet och i
OSSE. Men Nato har vi valt att ställa oss utanför.
Lars Ohly sade mot slutet av sitt anförande några
mycket engagerade och fina ord om mänskliga rättig-
heter. Sedan fortsatte han med att säga att det därför
behövs partier som fortsätter att kritisera USA:s roll.
När jag hörde detta tänkte jag att om Lars Ohly är
så djupt engagerad för mänskliga rättigheter, är det
också viktigt att det finns partier som vågar kritisera
Folkrepubliken Kina, Nordkorea, Irak, Libyen och
Kuba.
Jag såg att Vänsterpartiet på sin kongress mottog
hälsningar från den svensk-kubanska vänskapsföre-
ningen som framhöll att ingen inblandning skulle ske
i Kubas inre angelägenheter. Det är ett orimligt ställ-
ningstagande, tycker jag. Kongressen beslöt att retur-
nera hälsningen till denna vänskapsförening, som är
ett verktyg för Castrodiktaturen.
Nej, ska vi stå för mänskliga rättigheter måste vi
vara redo att kritisera alla regimer som kränker dem.
Vi måste också vara redo att inse att i vår värld måste
folkmord kunna stoppas, måste det finnas krafter som
står på demokratins och de mänskliga rättigheternas
sida på ett effektivt sätt, också när t.ex. diktatorerna i
Beijing lägger in sitt veto i FN:s säkerhetsråd eller,
som i Milosevic fall, när man fullkomligt struntar i
FN:s beslut.
För mig var det en mycket stor dag i går när den
f.d. diktatorn Milosevic stod inför rätta i Haag. Det är
den nya världen. Vi ska sträva dithän att han får säll-
skap framför skranket av många av hans kumpaner
bland diktatorer i världen.
Det faktum att Milosevic stod där var ett resultat
av en händelsekedja som Lars Ohly betecknade som
ett solklart brott mot folkrätten. Det var det faktum att
USA i kretsen av Natoländer, och i tät samverkan
med andra länder, inte minst Ryssland, till sist ställde
sig på de mänskliga rättigheternas sida och med va-
pen i hand ingrep till skydd för hotade människor.
Det är den här verklighetsbilden som har fört mig
och många andra till ställningstagande att det vore ett
naturligt steg för Sverige att bli medlem i Nato. Precis
den formuleringen använde också Bo Lundgren. Han
redogjorde för den valsituation vi står inför när det
gäller Natomedlemskap. Han sade att valet borde vara
enkelt. Men det är uppenbarligen inte enkelt för Mo-
derata samlingspartiet och för ett antal andra partier.
Ställningstagandet skjuts på framtiden av skäl som
jag inte riktigt förstår.
Låt oss se på vår omvärld. Norge är medlem i
Nato. Danmark är medlem i Nato. Tyskland - både
gamla Väst- och gamla Östtyskland - är medlem i
Nato. Polen är medlem i Nato. Sedan kommer Kali-
ningrad, som tillhör Ryssland. Ryssland kommer
senare i vår, av allt att döma, att få ett avtal med Nato
som ger landet ett mycket stort inflytande i Nato, en
mycket tät relation till Nato. Det är mycket, mycket
bra. Sedan kommer Litauen, Lettland och Estland. De
länderna kommer med all sannolikhet att inbjudas
som Natomedlemmar senare i år. Som vi hörde tidi-
gare i dag var Finlands försvarsminister i Stockholm i
förra veckan. Han konstaterade att vi inte skulle vara
så säkra på att Finland kommer att vänta på Sverige
med sitt Natomedlemskap.
Sverige är på väg att bli säkerhetspolitiskt isolera-
de i den meningen. Det är - som jag sade häromda-
gen - snart bara Sverige och Vitryssland, med Luka-
sjenko i ledningen, som envist slår fast att vi ska stå
utanför Nato. Det är ett oklokt ställningstagande. Det
är ett ställningstagande som i ett visst läge också kan
bli farligt. Det är precis som det konstateras i dekla-
rationen, nämligen att Nato utgör, tillsammans med
andra, den viktigaste säkerhetsstrukturen i Europa.
Att då stå utanför den strukturen, där de avgörande
besluten fattas, är potentiellt farligt.
Fru talman! Det står väldigt mycket bra i utrikes-
deklarationen. Det är väldigt få meningar som jag kan
bryta ut och säga att här tycker jag annorlunda. Me-
ningen "Sverige är militärt alliansfritt" tycker jag är
olycklig. Vi borde inte vara det. Men även den är ju
en korrekt skildring av ett faktum som råder just i
dag.
Om man snarare utgår från verkligheten än från
det som försiggår på internationella kongresser och
konferenser ser verkligheten något dystrare ut. Dekla-
rationen nämner t.ex. målet om att halvera
världssvälten. Om den takt som världssvälten nu
pressas tillbaka i inte höjs kommer det inte att ske till
2015 utan till 2050 då många av oss här inne är döda.
Då har vi alltså bara halverat världssvälten. Då har vi
andra halvan kvar. Detta är naturligtvis helt orimligt.
Världen har i dag resurser att föda alla sina männi-
skor. Jag tycker att det här målet borde höjas. Vi
borde naturligtvis ha som mål att utrota världssvälten
från världens yta och sätta upp ett årtal för det. Det
blir bara meningsfullt om vi kombinerar det med att
höja biståndet från världens rika länder och förändra
handelspolitiken radikalt.
Jag hade hoppats och hoppas fortfarande att hän-
delserna den 11 september mitt i allt elände skulle
utlösa en ny handlingskraft. Jag tycker faktiskt att
man har kunnat se spår av det hittills. Koalitionen
mot terrorism var och är viktig. Den kom till mycket
snabbt och har varit effektiv. EU:s beslut att följa en
Big Bang-strategi för utvidgningen, som man väl
måste kalla det som nu är på gång, tycker jag också är
ett uttryck för en ny handlingskraft. Händelserna på
WTO:s toppmöte tycker jag också var lovande. Men
väldigt mycket återstår ju. Än så länge har inte de
konkreta beslut fattats som behövs för att människor
som svälter, förföljs och lever i fruktansvärd fattig-
dom ska se en ljusning.
Jag vill särskilt lyfta fram toppmötet i Monterrey
som nämns i deklarationen. Jag menar att det är ett
gyllene tillfälle för världens ledare att gå från ord till
handling. Det vore intressant att höra hur regeringen
planerar inför det mötet. Kommer t.ex. statsministern
kommer att delta i det här toppmötet i Mexiko? Jag
tycker att det vore en mycket värdefull markering av
vilken vikt vi fäster vid det. Ämnet där, finansiering
av utveckling, är ju just nyckelfrågan. Det duger inte
att prata längre. Vi måste komma till konkreta beslut
som gör att välståndsklyftan i världen kan slutas
snabbare och att svältande människor kan få mat.
Det gäller naturligtvis också miljösituationen.
Även där är sanningen att flera trender går åt fel håll,
och världssamfundet har inte haft kraft att samla sig
till en strategi, i varje fall inte en effektiv strategi, mot
stora miljöhot, t.ex. utsläppen av växthusgaser.
Allt det jag har sagt här har ju varit en hyllning till
enskilda människors rättigheter och demokratin. In-
ternationell samverkan är ett absolut nödvändigt me-
del för att hävda dessa rättigheter. Det finns väldigt
mycket fagert tal om internationell samverkan i Sve-
rige, men starka politiska krafter är isolationistiska i
sin grundhållning. Jag tycker också att regeringen,
t.ex. i sin hantering av EMU-frågan, har visat otill-
räckligt ledarskap när det gäller att tala för att Sverige
självklart ska delta i internationella samarbetsprojekt
som är bra och som gynnar både oss och andra.
Folkpartiet kommer att fortsätta att tala för demo-
krati, mänskliga rättigheter och fördjupad internatio-
nell samverkan.
(Applåder)

Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Miljöläget i världen allt sämre. Det är
en rubrik på ett TT-meddelande som kom i går efter
det att Worldwatch Institute presenterat sin årliga
miljörapport. De säger så här: Vi kan konstatera att
tillståndet inte blivit bättre de senaste tio åren. Alltfler
av jordens växt- och djurarter går mot utrotning.
Världens skogar huggs ned i samma takt som tidiga-
re. Och alltfler människor måste hålla till godo med
alltmer begränsade naturresurser, framför allt vatten.
Den här rapporten omfattar en sammanställning
efter Riokonferensen för tio år sedan. Den är oerhört
alarmerande. Trots många vackra ord och många
påskrivna deklarationer ser inte världens miljösitua-
tion, sociala eller ekonomiska situation så mycket
bättre ut för de som har det värst.
Trots att världens inkomster mer än tredubblats
sedan 60-talet lever mer än en miljard människor i
absolut fattigdom. Tre miljarder, hälften av världens
befolkningen, har mindre än två dollar per dag att
leva på. 800 miljoner människor har inte ens mat för
dagen. Runt 20 000 barn dör varje dag av undernä-
ring. Denna statistik visar ju att det inte står rätt till i
vår värld.
Institutioner som Världshandelsorganisationen,
WTO, Internationella valutafonden och Världsbanken
saknar i dagsläget en förmåga att ta ett helhetsansvar
för den globala kampen mot fattigdomen. Deras sty-
rorgan och verksamhet måste radikalt demokratiseras
för att de ska kunna återfå en trovärdighet hos värl-
dens medborgare.
I mitten av mars arrangerar FN en konferens som
jag tror kan bli väldigt avgörande för om en föränd-
ring är möjlig. Det är Världsbanken, FN, Internatio-
nella valutafonden, WTO m.fl. som ska titta på finan-
sieringen och möjligheten till en annan världsordning.
Frågan är bara om den politiska viljan kommer att
finnas. Är man villig att förändra politiken och sam-
ordna den så att den inte motverkar en utvecklings-
politik som gör det möjligt för de fattiga människorna
att leva utan fattigdom?
Konferensen i Mexiko ger världens beslutsfattare
en chans att göra något åt situationen, men det krävs
stora ansträngningar och en samordnad politik.
Kommer denna samordnade politik att finnas, och
finns det från regeringens sida en vilja att samordna
politiken så att man når resultat vid Mexikokonferen-
sen? Det behövs stora reformer inte minst inom de
internationella institutionerna vad gäller både han-
delsregler och de finansiella stöden via IMF och
Världsbanken.
En mycket viktig roll i fattigdomsbekämpningen
spelar de allra fattigaste ländernas utlandsskulder.
Frågan om skuldavskrivning kom högst upp på den
politiska dagordningen i slutet av 90-talet, då bl.a.
den internationella jubelkampanjen för att göra skul-
davskrivningar var en viktig del i den internationella
debatten. I dag skrivs skulderna ned till en nivå som
Världsbanken anser vara hållbar, men som hållbar
skuld definieras inte vad landet har råd med för att
uppnå målet att halvera fattigdomen.
I skuldsatta länder utarbetas nu nationella strate-
gier för fattigdomsbekämpning som kan bli effektiva
om de kan finansieras. Anna Lindh! Finns det en vilja
från EU att bidra med ytterligare skuldavskrivningar,
så att de nationella fattigdomsbekämpningsprogram-
men blir möjliga att genomföra, eller ska de fattiga
länderna tvingas att prioritera skuldbetalningar fram-
för satsningar på skola, hälsokliniker och lands-
bygdsutveckling? Var står regeringen i dag i skuldav-
skrivningsfrågan, och hur drivs den inför mötet i
Mexiko?
Det var intressant att lyssna till Lars Leijonborgs
inlägg. Av det kunde man tro att bara Sverige blev
medlem i Nato skulle i stort sett alla problem i värl-
den lösas och att väl helst alla skulle vara med i Nato.
Jag tycker att det var en ganska snäv syn på utveck-
lingsfrågorna och de stora globala problem som vi
står inför. Jag tror inte att en militär organisation kan
klara fattigdomsbekämpningen, utan det är helt andra
resurser och en annan fördelning och solidaritet som
behövs för denna uppgift.
Det var också intressant att lyssna på Moderater-
nas tolkning av den säkerhetspolitiska doktrinen. Det
är ju tillsammans med Moderaterna som regeringen
har förhandlat fram en ny doktrin, och Moderaternas
företrädare sade att medlemskap i Nato bör vara nästa
steg. Om jag inte har missuppfattat det hela har Mo-
deraterna tolkat den nya säkerhetsdoktrinen ungefär
så som Miljöpartiet har gjort, nämligen att den är ett
stort steg i förändringen av den svenska säkerhetspo-
litiken.
Regeringen byter nu på flera sätt fot i säkerhets-
politiken. För det första väljer regeringen att lägga
fram en säkerhetspolitisk doktrin som det inte längre
råder en bred enighet om i riksdagen. Tidigare har det
varit en politisk strävan att alla partier i riksdagen ska
vara någorlunda överens om skrivningarna. Nu från-
går regeringen detta genom att göra upp om skriv-
ningarna med Moderaterna, Kristdemokraterna och
Centerpartiet.
För det andra väljer regeringen också att göra
skrivningarna så öppna att de ger ett handlingsut-
rymme för i stort sett allting i framtiden. Egentligen
är det ingen deklaration utan ett stort frågetecken. Var
står regeringen i frågorna om alliansfrihet, och hur
länge tänker man hålla fast vid den ståndpunkten?
Det som också är intressant är att regeringen full-
ständigt kör över sin egen kongress och dess beslut
vad gäller säkerhetspolitiken. Det finns förmodligen
en anledning till detta och även ett samband med att
regeringen inte har tagit med Miljöpartiet och Väns-
terpartiet i diskussionen, nämligen den syn som rege-
ringen i dag har på EU:s gemensamma försvarspoli-
tik. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på om regeringen
i nuläget är ense med övriga EU-länder om att EU
också i framtiden ska vara en militärmakt.
När man läser Anna Lindhs deklaration får man
intrycket att utrikesministern nu öppnar dörren på vid
gavel för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
inom EU och att denna innebär ett gemensamt försvar
med betydligt större befogenheter än hittills. Hade
regeringen valt att utforma en doktrin i enlighet med
s-kongressens beslut, hade också Miljöpartiet kunnat
ställa sig bakom den.
Det är inte bara på det säkerhetspolitiska området
som vi kan se att regeringen har förändrat utrikespo-
litiken. Vi har också noterat att regeringen blivit allt-
mer USA-anpassad. Det är inte alls förvånande att
Sverige och övriga länder känner och lider med USA
efter terroristangreppen. Det var händelser som inte
lämnade någon oberörd. Det är dock förvånande att
regeringen i allt större utsträckning och i alltfler frå-
gor blivit USA-kramare.
Vi kunde i går läsa en debattartikel i DN av Sver-
ker Åström där denne tyckte att regeringen blivit
transportkompani för USA. Vi har också med oro
noterat att regeringen inte längre lika kraftfullt som
tidigare agerar i Palestinafrågan. Jag vill fråga Anna
Lindh om regeringen tänker agera i Mellanösternfrå-
gan eller om ni lämnar över den till USA:s agerande
framöver.
Miljöpartiet ser med oro på Bushadministratio-
nens upprustning. Att satsa stort på ökad militarise-
ring i dagens värld är helt fel medicin mot globalise-
ringen. Sverige och EU borde mycket kraftigt agera
mot denna upprustning. Det är förvånande att utri-
kesministrarna vid sitt möte nyligen var tysta i denna
fråga.
Jag tycker att det är bra att regeringen tagit initia-
tiv för ett totalförbud mot dödsstraff. Det är dock
mycket förvånande att regeringen i det läget väljer att
blixtutvisa människor till Egypten, ett land som både
använder tortyr och tillämpar dödsstraff. Trovärdig-
heten i regeringens inställning för totalförbud mot
dödsstraff blir, som jag ser det, naggad i kanten av ett
sådant utvisningsbeslut. Ännu mer förvånande blir
beslutet som det också omfattar hustru och barn, som
inte anklagats för brott men som lätt kan bli förmål
för tortyr i detta sammanhang.
Utrikespolitiken, globaliseringen och det interna-
tionella samarbetet kräver att vi i dag i betydligt stör-
re utsträckning för ihop ekologi och ekonomi i ett
sammanhang. Inför den kommande Rio+10-
konferensen i Johannesburg kommer miljöfrågorna
förmodligen återigen att ställas på agendan och bli
viktiga. Vi kan konstatera att det tyvärr inte har hänt
särskilt mycket i form av miljöförbättringar i världen
sedan Riokonferensen hölls. Det är, som jag ser det,
mycket oroväckande att EU:s politik inte leder till en
hållbar utveckling.
Ta som exempel EU:s fiskeripolitik. I dag kan vi
se hur EU stöder allt effektivare fiskeriflottor som
sopar bottnarna i Östersjön, vilket leder till att vi i
dag borde ha ett omedelbart stopp för torskfisket om
vi över huvud taget ska kunna fiska och äta torsk i
framtiden. Trots det fortsätter EU med en fiskeripoli-
tik som kommer att leda till att fler och fler av havets
bottnar sopas rena från de bestånd som behövs för att
kommande generationer också ska ha möjlighet att
äta fisk. Det man använder fisken till är ju inte män-
niskoföda, utan 80 % av fisken går till djurfoder.
Det finns mycket som man skulle behöva ändra på
i EU:s politik för att den globala internationella soli-
dariteten skulle vara ledstjärna. Ofta hör man just att
det är så viktigt med det internationella samarbetet
eftersom man då kan åstadkomma så mycket mer,
och så borde ju vara fallet. Men i EU:s fall är det ju
ofta så att det tyvärr leder åt fel håll när det gäller den
internationella solidariteten.

Anf. 8 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag är glad att vi har kommit överens
om en ny och mer aktuell beskrivning av vår säker-
hetspolitik. Jag tycker att det finns ett stort värde i att
vi har en bred blocköverskridande majoritet i riksda-
gen, så att vi oavsett regering är överens om den
militära alliansfriheten och den internationella sam-
verkan i EU och FN.
Det är vad som står i vår överenskommelse, och
jag tycker, Bo Lundgren, att det är väldigt bra att vi
har kommit överens. Därför tycker jag att man ska
passa sig för att göra nya, spekulativa tolkningar
innan bläcket på uppgörelsen ens har hunnit torka.
Det är inte en ryggradslös säkerhetspolitik vi beskri-
ver, Bo Lundgren. Vi beskriver en säkerhetspolitik
som har tjänat oss väl. Militär alliansfrihet ger alltid
folkrättsligt möjligheten att vara neutral, även om vi
har sagt att vi har svårt att föreställa oss när Sverige
skulle avge en neutralitetsförklaring, särskilt med
tanke på att vi faktiskt inte har gjort det efter den
1 september 1939. Optionen finns dock alltid kvar.
Det står inget om Nato i den här texten. Det står
om FN och EU. Den dag Moderaterna eller något
annat parti vill gå in i Nato får man lämna överens-
kommelsen, för då vill man inte längre att Sverige ska
vara militärt alliansfritt. Till dess gäller denna över-
enskommelse, så som den är formulerad, varken mer
eller mindre. Svårare än så är det inte. Jag tycker att
man från Kristdemokraterna och Centern också har
markerat det tydligt här i dag. Jag hoppas att Mode-
raterna stannar kvar.
Folkpartiet har dock valt att ställa sig utanför, där-
för att Folkpartiet vill ha medlemskap i Nato nu.
Varför inte? frågar Lars Leijonborg. Fråga dina egna
väljare, frestas jag att svara.
Hur skulle det öka Sveriges säkerhet, Lars Lei-
jonborg, att det inte längre var Sverige, ytterst den
svenska riksdagen, som avgjorde om Sverige skulle
delta i krig? Det är ju faktiskt det som är innebörden i
en militärallians: den ömsesidiga försvarsförpliktel-
sen. Vad är det som är modernt, Lars Leijonborg,
med att försvara Natos kärnvapendoktrin? Och beträf-
fande liknelsen med Vitryssland nöjer jag mig med
att säga som man gör i Norrköpings Tidningar: Det är
för bisarrt för att ens diskutera.
Lars Ohly och Marianne Samuelsson kritiserar
också den här beskrivningen. Ni hade kunnat vara
med. Allt finns med: alliansfrihet - neutralitetsoptio-
nen finns kvar, även om det inte är det enda syftet -
samverkan med FN, beskrivningen av nedrustning
och massförstörelsevapen. Allt detta finns med. Men
det finns också, naturligtvis, en skrivning om EU-
samarbete, och det är det som i grunden är ert pro-
blem, därför att ni fortfarande inte kan erkänna EU:s
betydelse. Jag tror egentligen att det ni säger - sär-
skilt Lars Ohly, som tog upp neutraliteten - faktiskt
är mest prat. Inte ens ni kräver i aktuella kriser att
Sverige längre ska avge neutralitetsförklaringar. Ni
har inte krävt neutralitetsförklaringar under Kosovo-
kriget. Ni hade kunnat vara med i uppgörelsen, om ni
hade haft en annan syn på EU.
Men det viktiga är nu att så många partier som
möjligt ställer upp på den militära alliansfriheten. Det
här har, Marianne Samuelsson och Lars Ohly, precis
de element som vår partikongress ställde sig bakom,
och jag vet att mitt parti, svenska folket och andra
länder läser detta precis som vi gör. Vi är alliansfria.
Det är en politik som har tjänat oss väl, och därför
fortsätter vi vara alliansfria. Det är ju faktiskt en
framgång för dem som vill ha alliansfrihet.
Lars Ohly och Marianne Samuelsson gjorde också
väldigt kraftiga utfall mot USA. Samtidigt säger ni
nej till att bygga upp ett globalt samarbete som kan
balansera USA som världskraft, nämligen EU. EU
har ju en viktig roll i att vara en global kraft när det
gäller ekonomisk rättvisa, mänskliga rättigheter och
när det gäller att försvara folkrätten. Säg ja till samar-
betet inom den europeiska unionen!
Bo Lundgren talar om en aktiv EU-politik. Det
tycker jag är roligt. Även Moderaterna behövs natur-
ligtvis i EU-samarbetet. Jag tycker också att det är
viktigt och bra om ni kan påverka era partivänner i
Danmark till en mer generös flykting- och immigra-
tionspolitik och i Italien till ett starkare europeiskt
samarbete kring rättssäkerheten.
När vi talar om rättssäkerhet och mänskliga rät-
tigheter finns det en bred enighet i den svenska riks-
dagen. Det gläder mig att höra att så många här i dag
har strukit under både mänskliga rättigheter och det
fortsatta arbetet med global rättvisa. Det är naturligt-
vis så att det ofta är impopulärt när vi driver mänskli-
ga rättigheter mot enskilda länder. Då är det en styrka
för den svenska regeringen och för mig som utrikes-
minister att kunna hänvisa till en enig riksdag som
står bakom våra ståndpunkter. Det är klart att det är
många länder som hellre använder ord än handling
när det gäller att tala om ekonomisk rättvisa. Därför
är det bra att vi har en enig riksdag bakom kraven på
biståndet, på en rättvisare handel och om stöd till
särskilt utsatta kontinenter, t.ex. Afrika.
Det är många som har tagit upp konferensen i
Monterrey i mars. Jag instämmer i att det är en myck-
et viktig världskonferens för att flytta fram kampen
mot fattigdomen. Det är också därför vi driver i EU
att alla länder till dess ska ha tagit fram tidplaner för
när de kan uppfylla 0,7-procentsmålet, så att vi kraf-
tigt kan öka biståndet. Världsbanken har pekat på att
det t.ex. skulle räcka med tio dagars subvention av
jordbrukspolitiken i de rika länderna för att betala
hela den satsning som Kofi Annan vill göra på
hiv/aids. Många har pekat på hur den orättvisa jord-
brukspolitiken drabbar utvecklingsländerna.
För oss blir det också en markering att finansmi-
nistern kommer att åka till Monterrey, för det marke-
rar också den ekonomiska betydelsen att finansmi-
nistrarna ställer upp tillsammans med biståndsminist-
rarna för att driva kraven på en rättvisare ekonomi.
Flera av talarna har också tagit upp aktuella kon-
flikter. Mellanöstern har nämnts av många. Målet i
Mellanöstern är naturligtvis att vi ska få en fredlig
lösning som bygger på folkrätten med ett demokra-
tiskt Palestina vid sidan av Israel, och att de ska leva i
demokratisk samexistens. Tyvärr ser vi ju att Israel
fortsätter begå brott mot folkrätten. Sverige och EU
har också protesterat mot Israels folkrättsbrott när det
gäller den fortsatta ockupationen, de fortsatta bosätt-
ningarna, utomrättsliga avrättningar, oproportioner-
ligt övervåld och kollektiva bestraffningar. Samtidigt
säger vi till palestinierna att de måste göra allt som
står i deras makt för att terroristaktioner och själv-
mordsbombningar som drabbar oskyldiga människor
ska upphöra. Vi ser också problemen hos den pales-
tinska myndigheten med korruption och MR-
övergrepp. Vapensmugglingen nyligen var också ett
tydligt brott mot Osloavtalet.
Nu måste parterna tillbaka till förhandlingsbordet.
För att få parterna tillbaka till förhandlingsbordet
ligger det största ansvaret på den starkaste parten,
nämligen Israels regering och Sharon. Därför, Mari-
anne Samuelsson, handlar det inte om att EU eller
Sverige underordnar sig USA. Vi vill att USA ska ta
sitt ansvar för att påverka Sharon och den israeliska
regeringen så att vi kan få en varaktig fred som byg-
ger på folkrätten och en palestinsk stat vid sidan av en
israelisk stat i Mellanöstern.
Svensk utrikespolitik är förvisso inte densamma
decennium efter decennium. Men svensk utrikespoli-
tik bygger på samma värden: solidaritet, rättvisa,
demokrati och mänskliga rättigheter. Till Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet skulle jag vilja säga: Utnyttja och
ta vara på de nya möjligheter som kalla krigets slut
faktiskt ger att verka för dessa värden i EU och glo-
balt. Utnyttja EU. Ställ er positiva till EU. Jag skulle
vilja uppmana Moderaterna att komma ihåg att värl-
den inte slutar vid EU:s gräns. Vi måste verka för
dessa värden också utanför Europas gränser.
Vi möter aldrig globaliseringen genom att vi slu-
ter oss innanför våra egna gränser. Globaliseringen
möter vi genom ett aktivt internationellt samarbete,
ett aktivt arbete från svensk sida, ett aktivt samarbete
i EU och ett aktivt arbete för global rättvisa och
mänskliga rättigheter.

Anf. 9 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Sveriges säkerhetspolitiska linje har
tjänat oss väl. Det hade varit till fördel för Sverige om
vi hade varit mer klara i öppenheten om vad den
faktiskt har inneburit genom decennierna i både det
ena och andra avseendet.
Det är synd att den historiska beskrivningen av
vad som har skett under perioden 1969-89 av någon
anledning dröjer till efter valet. Man kunde förutse att
den inte skulle klaras inom tidsramarna.
Lars Ohly beskriver uppgörelsen om säkerhetspo-
litiken som en poängseger. Därmed avslöjar han mest
sig själv. För Vänsterpartiet är det uppenbarligen
frågan om ett politiskt spel. För mig är det självklart
att sträva efter en bred politisk enighet kring säker-
hetspolitiken. För ett land som Sverige är det önsk-
värt.
Den beskrivning vi nu har fått är öppen och mo-
dern. Men den innehåller inte mer och inte mindre än
vad den innehåller. För det första slår den fast att
säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter.
Det får konsekvenser. Det är bra. Det är synd att den
utredning som ska titta på vad det innebär för försva-
ret av Sverige i bred mening inte har den breda repre-
sentation och den möjlighet att komma fram till åt-
gärder som jag skulle önska. Det finns anledning för
regeringen att fundera kring det. Det får konsekvenser
för såväl strukturen och inriktningen som omfattning-
en av det militära och det civila försvaret.
För det andra slår uppgörelsen fast att framtida
säkerhet byggs i samverkan med andra länder. Den
pekar på EU:s grundläggande betydelse. Det är vik-
tigt och bra och innebär många steg framåt om vi
jämför med situationen för bara ett decennium sedan.
För det tredje låser den inte dörren för en kon-
struktiv debatt om vår säkerhetspolitik och dess ut-
veckling i takt med de förändringar som sker i vår
omvärld. För mig är det en självklar strävan att nå
bred enighet och folklig legitimitet för framtida för-
ändringar. Det är lika självklart för mig att delta i
debatten och skapa opinion. För oss moderater är det
ett nästa naturligt steg att Sverige blir medlem i Nato.
Vänsterpartiet mäler sig ur den utrikespolitiska
samhörigheten och har egentligen gjort det under lång
tid. Det är klarare och tydligare nu. Det finns en insikt
hos i stort sett var och en i Sverige, tror jag, om att
den samverkan som byggs inom den europeiska
unionen som syftar till fred genom samverkan och
genom att riva gränser och barriärer är grunden, den
fredliga grunden för vår säkerhet. Men Vänsterpartiet
är emot.
Förenta nationerna och dess säkerhetsråd ställer
sig bakom rätten för Förenta staterna att försvara sig
och världen mot terrorattacker nu och i framtiden. Då
ifrågasätter man t.o.m. FN:s säkerhetsråds rätt att
självt besluta om sina egna regler. När det inte passar
Vänsterpartiet i det ideologiskt snäva perspektiv man
har tar man avstånd från både det ena och det andra.
Då mäler man sig ur. Man hör inte hemma i vår ge-
menskap i det avseendet.
Det är bra om Anna Lindh nu tänker ägna sig åt
en mycket aktiv Europapolitik. Sedan vi väl fick
förändringen 1990 med ett krispaket och Socialde-
mokraterna skiftade inriktning har det tyvärr varit lite
si och så med det helhjärtade.
Ordförandeskapet fungerade i stort sett bra. Jag
skulle ha kunnat vänta mig ytterligare initiativ. Men
om vi ser på vad Sverige gör och inte gör är det klart
att vi borde ha infört euron tidigare. Den är bra i
grunden, för den ger ökat inflytande. Den är bra där-
för att den leder till bättre villkor för företagande.
Den är bra därför att den leder till lägre priser genom
bättre konkurrens. Det har er kongress sagt. Men
varför dröja med det som är bra för Sverige? Varför
inte snabbt ta en folkomröstning och se till att vi kan
gå vidare på vägen mot det som är bra för Sverige,
enligt både er och vår uppfattning?
För mig är det oerhört viktigt att vi för en debatt
som är konstruktiv, både i Europa och i Sverige, när
det gäller invandringspolitik och integration. Vi
måste se alla de människor som har kommit till Sve-
rige för att söka skydd från förtryck och våldsamheter
som en fantastisk tillgång, som möjligheter i stället
för problem. Men då gäller det att vi driver en politik
som ger dem möjlighet att av egen kraft skapa för-
sörjning, en politik som ger jobb och gör att dessa
möjligheter utnyttjas. Det är på detta konstruktiva sätt
som vi ska driva en debatt i Sverige om integration,
inte på det svåra och mer svarta sätt som man gör det
i en del andra länder.
Utrikesministern tog inte upp en del av de ämnen
som jag tog upp, som jag tycker är viktiga. Vi vill
sträva efter en skuldavskrivning senast 2004 fullt ut
för de fattigaste länderna under förutsättning att de
motsvarar en del krav som man har rimlig rätt att
ställa. Det vore bra om vi kunde enas om det.
Herr talman! Mitt anförande borde ha fått utri-
kesministern att förstå att även jag inser att det finns
en värld långt utanför den europeiska unionens nuva-
rande och framtida gränser. Det har jag gjort under
lång tid. Det är därför jag har velat ha ett medlemskap
i EU. Det ger oss större möjlighet att påverka.
Vad tänker regeringen göra, Anna Lindh, för att vi
ska kunna ta upp den problematik som faktiskt för-
svinner i takt med att bilderna på TV-rutan inte längre
finns, problemen med svälten, övergreppen och
mycket annat i Afrika? Det behövs en Afrikapolitik,
både i Europa och i Sverige.

Anf. 10 LARS OHLY (v):
Herr talman! Bo Lundgren upprepade inte orda-
grant det han sade i sitt första anförande: Den rygg-
radslösa säkerhetspolitikens tid är förbi. Det är den
beskrivning som görs från ett av de partier som ni i
regeringen har kommit överens med om en ny säker-
hetspolitisk beskrivning eller doktrin.
Bo Lundgren framhärdar dock i att ett medlem-
skap i Nato är ett naturligt steg och att en diskussion
om det har öppnats genom den nya säkerhetspolitiska
doktrinen. Det är som Anna Lindh säger, att nya
tolkningar görs innan bläcket på överenskommelsen
har torkat.
Om vi hade gått in i en överenskommelse hade vi
varit överens om tolkningen också. Det är jag överty-
gad om. Om vi hade gått in i en överenskommelse
hade vi gjort det därför att vi tyckte att det var bra för
Sverige. Det är ett självändamål att få breda överens-
kommelser om svensk säkerhetspolitik. Det är viktigt.
Jag säger precis som Göran Persson sade i augu-
sti: Gärna en bred överenskommelse men inte till
priset av en dålig doktrin. En doktrin som låter sig
tolkas på det sätt som Bo Lundgren tolkar den är inte
en doktrin som är hållbar. Den leder inte till säkerhet
om svenskt säkerhetspolitiskt val i framtiden i vår
omvärld.
Därför är det självklart för Vänsterpartiet att fort-
sätta att hävda alliansfriheten i framtiden och inte
bara nämna den som en historisk beskrivning av en
säkerhetspolitisk linje som tjänat oss väl.
Bo Lundgren försökte att göra en poäng av jag
talade om en poängseger för de borgerliga och att det
skulle avslöja mig. Till skillnad från Bo Lundgren
läser jag fortfarande Carl Bildts veckobrev. Där skrev
han: "Den formulering man nu kommit överens om
innebär en mycket klar poängseger för den borgerliga
synen. - - - Alldeles säkert kommer regeringen efter
denna tydliga poängseger för oppositionen att skynda
sig att förklara att frågan om NATO inte på något sätt
är aktuell". Det var en oerhörd kritik mot sin företrä-
dare, som Bo Lundgren menar avslöjar sig själv ge-
nom att användandet av de begreppen.
Lars Leijonborg menade att jag hade missat att
uttala vikten av att engagemanget för mänskliga rät-
tigheter måste leda till en vilja och ett mod att pro-
testera mot kränkningar i Kina, Nordkorea, Irak,
Libyen, Kuba m.fl. länder. Den viljan och det modet
finns här. Men i dag har vi ett säkerhetspolitiskt läge i
världen där en nation, en stat, försöker att dominera
denna värld.
En nation, en stat, försöker genom sin politiska,
ekonomiska och militära överlägsenhet att domptera
denna värld. Därför räcker det inte med att Lars Lei-
jonborg och jag är överens om att protestera mot alla
kränkningar av mänskliga rättigheter varhelst de än
sker om det inte leder till att Lars Leijonborg är be-
redd att ta avstånd från USA:s upprepade brott mot
mänskliga rättigheter.
Det tror jag att Lars Leijonborg har svårt för. Lars
Leijonborg är denna kammares mest lojala försvarare
av USA:s intressen. Han är denna kammares mest
lojala försvarare av en stat som genom åren har brutit
mot mänskliga rättigheter och t.o.m. begått brott mot
mänskligheten i Vietnam, Laos, Kampuchea, El Sal-
vador, Guatemala, Honduras, Colombia, Chile, An-
gola och Irak.
Ta avstånd, Lars Leijonborg! Visa att din utrikes-
politiska linje inte innebär ett fullständigt knäfall för
de mäktiga och starka!
Herr talman! Utrikesministern ansåg att vi borde
ha anslutit oss till en säkerhetspolitisk överenskom-
melse som hon tolkar på ett fullständigt annorlunda
sätt än övriga ingående partier, eller åtminstone Mo-
deraterna. Utrikesministern försökte också göra gäl-
lande att överenskommelsen stämmer helt överens
med den socialdemokratiska partikongressens beslut.
Det kan man bara säga till den som inte har läst den
socialdemokratiska partikongressens beslut.
Det är omöjligt att se att den oerhört välformule-
rade argumentation för alliansfriheten i framtiden
som den socialdemokratiska partikongressen ställde
sig bakom över huvud taget skulle vara överens-
stämmande med den säkerhetspolitiska doktrin som
Bo Lundgren menar innebär avskedet till den rygg-
radslösa säkerhetspolitiken. Det finns inte en till-
stymmelse till överensstämmelse.
Jag ska inte uppmana Anna Lindh att inta en mer
kritisk hållning till den europeiska unionen och att
inse det även inom EU finns inte bara starka federa-
listiska strömningar utan också de som gärna vill
bygga en supermakt i Europa. De ser den europeiska
kontinenten som en rikemanskontinent som stänger
gränser mot omvärlden.
Jag ska inte tala om för Anna Lindh vad Anna
Lindh ska tycka. Jag ska inte tala om för Socialdemo-
kraterna att de skulle tjäna på att ha en mer kritisk syn
på de krafter i Europa som vill skapa en supermakt
som inte tar internationella hänsyn och som inte age-
rar solidariskt.

Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Det kan aldrig sägas för många
gånger att Sverige och Europa måste minnas sin
1900-talshistoria. Minnet av nazismens och kom-
munismens illdåd är grunden för både Europarådet
och Europeiska unionen. De institutionerna bygger på
insikten att förståelse och dialog mellan länder bara
kan garanteras i starka gemensamma institutioner.
Det är svårt att förstå hur Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet kan mobilisera ett så kompakt motstånd mot
den restaurering av mänskliga rättigheter och demo-
krati som har skett i Europa. Både Europarådet och
Europeiska unionen representerar institutioner som
har förknippats med Europas väg mot demokrati och
skydd för de mänskliga rättigheterna.
Är det någon som har slagit vakt om torskfisket
genom begränsade fiskekvoter är det väl EU. Vem
skulle annars ha gjort det om den institutionen inte
hade funnits?
Vi kristdemokrater vill stärka unionen genom att
tydliggöra maktfördelningen mellan medlemsländer
och unionen. Detta bör ske genom en grundlag och en
konstitution för EU. I en sådan konstitution måste det
finnas garantier för mänskliga och medborgerliga
rättigheter. Öppenhet, demokrati och delaktighet
måste prägla såväl gamla som nya medlemsländer i
unionen.
Det finns sprickor i EU-fasaden. Europa är långt-
ifrån ett lyckorike för alla. De allvarligaste problemen
finns i EU-ländernas nuvarande flyktingpolitik. Euro-
pa sviker sina humanistiska ideal genom att stänga
ute nödlidande människor som är på flykt. Kombina-
tionen av hårda visumregler, regler i Dublinkonven-
tionen och de nya reglerna om transportörsansvar gör
att flyktingar ofta är hänvisade till smugglare för att
komma till Europa.
Det är en rättighet för alla människor att kunna
söka asyl. Vi anser att de europeiska länderna nu
sviker flyktingarnas rättigheter. Kristdemokraterna
anser att Sverige måste driva på för en mer human
flyktingpolitik i Europa.
Herr talman! Europeiska unionen har ett direkt
ansvar för fred och säkerhet och därmed konflikt-
hantering i vårt närområde. En utrikespolitisk sam-
ordning och byggande av en gemensam krishante-
ringsstyrka är nödvändig. Civila och militära resurser
krävs för fred och stabilitet. När konflikter dyker upp
i Europas närområde är det hela Europas angelägen-
het. Europas säkerhet är odelbar.
Anna Lindh, det är regeringens plikt att göra
svenska folket medvetet om detta ömsesidiga beroen-
de och att skapa insikt om den historiska förändringen
från det kalla kriget och Sveriges neutralitet till da-
gens situation med europeisk solidaritet.
Herr talman! Europarådet omfattar nu 43 stater
efter kommunismens fall. Detta har lett till en enorm
arbetsbörda, inte minst för Europadomstolen, som är
överbelastad av rättsliga prövningar för enskilda
människor som drabbats av svaga och bristfälliga
demokratier. Trots reformer kvarstår eftersläpningen i
domstolens arbete. En ökning av resurserna till Euro-
parådet är därför synnerligen nödvändig. Sverige bör
driva på för en resursförstärkning till domstolens
viktiga verksamhet.
Domstolen är den främsta garanten för mänskliga
rättigheter i Europa. Vi får inte tillåta att förtroendet
för Europadomstolen minskar på grund av bristande
ekonomiska resurser.
Herr talman! Oroande tecken på förakt för demo-
krati och åsiktsfrihet förekommer även i Sveriges
närhet. Låt oss vara ärliga och se att utvecklingen i
Ryssland inger farhågor för framtiden. Nyligen
stängdes den sista oberoende TV-stationen, och enligt
uppgifter skedde detta av politiska skäl.
Det har också funnits tendenser att tona ned hän-
delser i Tjetjenien nu då världens uppmärksamhet är
fångad av kampen mot terrorism. Men det är ett fak-
tum att mänskliga rättigheter fortsätter att ignoreras i
Tjetjenien.
Herr talman! För att demokrati och mänskliga rät-
tigheter ska kunna få fäste i alla delar av världen
krävs en dialog, ett utbyte och handel.
Kristdemokraterna ser fram emot en ny frihan-
delsrunda. Den rymmer hopp om steg mot en bättre
värld. Den nya handelsrundan måste präglas av global
solidaritet i praktiken och inte bara i retoriken.
Det är hög tid att de fattigaste ländernas situation
nu uppmärksammas. U-länderna måste tillåtas att
öppna sina marknader i den takt de själva finner bäst.
En friare handel kan ge välstånd åt många fler än i
dag. Men vägen till ökat välstånd nås inte genom en
övertro på liberalekonomiska modeller. Ödmjukhet
och flexibilitet måste bli honnörsord i de kommande
WTO-förhandlingarna.

Anf. 12 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag noterar att Anna Lindh inte sva-
rade på min fråga om regeringens framtida relation
till Miljöpartiet och Vänsterpartiet med tanke på
skillnaderna i synen på utrikes- och säkerhetspolitik
och internationellt samarbete. Kanske var frågan för
svår, men jag vill ändå ha ett svar av Anna Lindh.
Sedan går jag över till mänskliga rättigheter, som
förtrycks i en gigantisk omfattning i världen i dag.
Alltför många förnekas de möjligheter som de flesta
av oss tar för givna, att fritt få utbyta tankar, idéer,
åsikter, att få tala sitt eget språk eller fritt utöva sin
religion. Kvinnors rättigheter kränks i de flesta länder
både inom och utom hemmet.
Jag ska ta några exempel där jag tycker att Sveri-
ge bör fortsätta att agera och agera mera. Det gäller
t.ex. Ryssland där den sista oberoende TV-kanalen
har stängs av president Putin, som redan har den
verkställande, lagstiftande och dömande makten och
nu även har kontroll över informationen. Det är inte
särskilt mycket politisk debatt som förekommer i de
kanalerna.
I Tjetjenien förekommer mord, misshandel,
plundringar och våldtäkter som vapen i konflikter.
Det senaste är våldtäkter på gravida kvinnor.
Zimbabwe är väl kanske det mest aktuella ex-
emplet på ett land där yttrandefriheten och möjlighe-
ten att ha olika åsikter förtrycks å det allra våldsam-
maste. Våldet trappas upp, utsikterna inför valet är
dystra och ledaren för EU:s valobservatörer får inte
fullgöra sitt uppdrag. Det är viktigt att också Sverige
ställer krav och att vi, när vi ställer krav, visar att vi
faktiskt kommer att genomföra det som vi hotar med,
annars kommer Mugabe bara att fortsätta som han har
gjort hittills.
Sverige måste i ord och handling stå upp för de
förtryckta i Iran, Irak, Kuba, Burma, Kina, Nordko-
rea, Sudan, Vitryssland, Zimbabwe, som jag har sagt,
och många, många fler länder. Budskapet måste
självfallet vara: Vi har inte glömt er. Vi håller ögonen
på er. Vi ställer starka krav på era regimer. Vi agerar.
Till människorna i krishärdar som Kongo-Kinshasa,
Mellanöstern och i bräckliga demokratier blir bud-
skapet förstås detsamma.
Fru talman! Milosevic står inför rätta i Haag. Det
är bra att det blir tydligt att diktatorer aldrig ska kun-
na känna sig säkra. De kommer att ställas till svars
för sina ogärningar.
Därför tycker jag att det som har hänt just nu i
Kambodja är sorgligt, som utrikesministern inte
nämnde. Där var en specialdomstol planerad för att
ställa Röda khmererna till svars för ett av historiens
värsta folkmord. Nu har FN dragit sig ur och säger att
man inte kunde garantera att den här domstolen skulle
bli oberoende objektiv. Det var säkert helt rätt, men
besvikelsen är mycket stor i det kambodjanska sam-
hället. Man tycker att FN borde ha visat större uthål-
lighet. Det är oerhört viktigt för en fredlig framtid i
Kambodja att denna domstol kommer till stånd. Då
undrar jag: Vad kan Sverige göra för att få till stånd
en domstol där? Jag vet att Sverige har agerat tidiga-
re, men vi måste kunna göra någonting mer.
Så, herr talman, vill jag säga något om Turkiet.
Situationen när det gäller mänskliga rättigheter i
Turkiet är inte särskilt hoppingivande. Det är långt
kvar till inledande förhandlingar om medlemskap i
EU. Än så länge har man inte tydligt visat sig vara en
brygga mellan den muslimska världen och Europa,
som man vill vara. Studenter som vill studera kurdis-
ka grips och fängslas, författare förföljs, tortyren
fortsätter, de som arbetar med MR-frågor har svårt att
arbeta.
Det är viktigt att Sverige i kritisk dialog fortsätter
att påverka Turkiet när det gäller mänskliga rättighe-
ter och att vi inte förtröttas. Jag vet att det pågår, men
Sverige behöver göra ännu mer.
Sida har nu utformat en strategi för stöd till Turki-
et. Jag undrar om regeringen tänker använda strategin
som underlag för en mer aktiv handlingsplan när det
gäller mänskliga rättigheter i Turkiet. Det är ju ett
hjälpmedel, och nu har Sverige genom Sida kommit
en bit på vägen. Det är min fråga till Anna Lindh.
När det gäller Mellanöstern kan vi allihop bara
beklaga den stegrande våldsspiralen. Den är förfäran-
de. Båda sidor gör sig skyldiga till övergrepp och
våld. Det måste komma till stånd en fredlig lösning.
Det är viktigt att EU nu har samlat sig och att man nu
blivit mer eniga i sin relation till Mellanöstern över
huvud taget. På det sättet kan man åstadkomma mer.
EU måste ta ett större ansvar i den här konflikten.
USA måste naturligtvis också ta sitt ansvar.
I morse kunde vi höra Kofi Annan uttala sig
skarpt mot den förstöring av infrastruktur som pågår.
Det är ett led i Israels vedergällningspolitik som är
fullständigt förödande om man ska kunna få till stånd
en palestinsk stat. Man slår undan själva fundamentet
för detta. Detta tycker jag är oerhört allvarligt. Jag
skulle vilja att Anna Lindh kommenterar också det.

Anf. 13 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag tycker att utrikesministern hade
rätt svaga argument mot Natomedlemskap. Det första
var att vi frånhänder oss beslutsrätt i en allians. En
fråga då är varför praktiskt taget alla länder i Europa
vill vara med i den här alliansen och vill avsäga sig
denna beslutsrätt.
Utrikesministern hade läst en högertidning som
kritiserade min parallell med Vitryssland. Det är klart
att högerpressen nu måste sluta upp bakom den här
doktrinen. Men i sak har jag ju rätt. Utrikesministern
får gärna korrigera mig om jag har missat någon
information från Moldavien eller någon annanstans,
men det är ändå så att de allra flesta länder i Europa
vill delta i denna allians. Men Lukasjenko håller sig
utanför såvitt jag vet och Vitryssland skulle naturligt-
vis inte kunna bli medlem.
Lars Ohly skildrar här det stora problemet som att
USA vill dominera och domptera resten av världen.
Det är en diametral motsats till vad många analytiker
och andra sitter och grunnar på runtom i världens
huvudstäder. Att isolationismen kommer att dominera
i USA och att USA kommer att avskärma sig från
omvärlden är det som man ser som den stora risken,
så även i det avseendet är Lars Ohly väldigt udda när
han räds ett amerikanskt engagemang i globala frå-
gor.
För mig är ett väldigt viktigt argument för Nato-
medlemskap att Sverige aktivt bör motverka varje
tendens till en ny klyfta mellan Europa och USA. En
sådan klyfta är ett mycket allvarligt hot mot världens
utveckling, mot demokratins utveckling och mot de
mänskliga rättigheterna. Därför ska vi motverka ris-
ken att USA blir isolerat och agerar på egen hand
genom att se till att deras internationella nätverk blir
så starkt och stort som möjligt. Det är därför som det
med min världsbild och verklighetssyn är så viktigt
att Sverige är en aktiv medlem också i den militära
allians där USA är med.
Det andra argumentet var kärnvapenparaplyet. Nu
kommer Ekéus utredning att komma först efter valet,
men när den kommer kommer det att framgå hur gott
Sverige har trivts under detta kärnvapenparaply. Vi
vet ju alla, och försvarsministern utvecklade detta för
ett par veckor sedan i ett TV-program som jag råkade
se, att svensk försvarsplanering bygger på möjlighe-
ten att Sverige i ett skarpt läge ska kunna samverka
med Nato och alltså dra direkt och aktiv nytta av detta
kärnvapenparaply.
Som framgår av utrikesdeklarationen har ju USA,
nu senast häromdagen, tagit nya steg för att avveckla
kärnvapen. Jag skulle vilja påstå att ingen militäralli-
ans har betytt så mycket för kärnvapennedrustningen
som just Nato. Det faktum att Nato knäckte den euro-
peiska kommunismen - förutom Lars Ohly då - har
ju möjliggjort en enorm kärnvapennedrustning. Så att
bara se Nato som något som upprätthåller kärnvapen-
rustningar tycker jag är en helt förvriden verklighets-
bild.
Vi behöver samverkan. Det är klart att det på pap-
peret innebär att man måste ta hänsyn till andra och
att ens egen beslutsfrihet naggas i kanten. Men i alla
andra sammanhang, t.ex. de som nämns i stycket
innan själva doktrinen i utrikesdeklarationen, Euro-
parådet, OSSE och EU, har vi gjort kalkylen att det vi
vinner i inflytande i kollektivet väl väger upp det
medlemskapet möjligen kan innebära i form av för-
lust av egen handlingsfrihet.
Detsamma gäller naturligtvis Nato. Dessutom är
det ju inte så att ett Natomedlemskap innebär att vi i
slutändan frånhänder oss beslutsrätt över vår utrikes-
politik i ett skarpt läge. Naturligtvis innebär den öm-
sesidiga förpliktelsen ett moraliskt åtagande, men
beslutsstrukturen är ju fortfarande sådan att varje
lands demokratiskt valda organ har att fatta beslut om
landets militära styrkor ska användas i en gemensam
aktion. Så även på den punkten tycker jag att Anna
Lindh demoniserar Nato.
Eftersom Anna Lindh förhoppningsvis har många
år framför sig i svensk politik tycker jag att hon ska
tänka sig för när det gäller vilka argument hon an-
vänder. Det kan mycket väl bli så att Anna Lindh
inom relativt få år kommer att få äta upp dessa argu-
ment och ångra dem.

Anf. 14 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Anna Lindhs inlägg var mycket in-
tressant men ganska svårbegripligt. Utnyttja EU,
uppmanar hon Miljöpartiet. Men själv kramar hon
och regeringen USA. Dessutom ger Anna Lindh sken
av att om bara vi i Miljöpartiet var mer för ett EU-
medlemskap, då skulle EU vara en global kraft.
Det är väl fantastiskt, Anna Lindh, att detta skulle
hänga på att ett parti i Sveriges riksdag tycker som
nästan majoriteten av svenska folket, nämligen att det
där beslutet om att gå med i EU inte var särskilt klokt.
Men det var ändå ett majoritetsbeslut, och på den
sidan står Anna Lindh och regeringen. Då är det för
mig obegripligt att det skulle bli en bättre global kraft
och mindre anledning för regeringen att krama USA
om bara Miljöpartiet också var med.
Jag skulle också vilja fråga: Vad har EU gjort för
den globala rättvisan? Är EU:s jordbrukspolitik soli-
darisk med de fattiga? Är handelspolitiken det? Är
miljöpolitiken det? Är klimatpolitiken det? Är flyk-
tingpolitiken det? Är vapenexporten solidarisk med
de fattiga? Är den rättfärdig? Leder den till global
rättvisa?
Jag tror att det är ganska enkelt att på de flesta av
dessa områden svara nej. Det är ett protektionistiskt
system som bygger på att EU ska värna sin egen
ekonomi och sina egna utvecklingsmöjligheter men
inte ta ett ansvar för den globala solidariteten - som
det borde vara en självklarhet för regeringen att vara
med och driva på i stället för att vänta på att Miljö-
partiet ska göra det.
Miljöpartiet gör detta. Vi har ett oerhört bra sam-
arbete med de andra gröna partierna inom EU och
runtom i världen. Vi driver på i alla de här frågorna
för en rättvisare, rättfärdigare värld där vi har möjlig-
heter att minska fattigdomen och värna alla männi-
skors lika värde. Så vänta inte på att Miljöpartiet ska
bli positiva till EU utan börja agera nu, Anna Lindh,
så att vi kan se resultat i den politik som jag trodde att
regeringen stod för när det gäller medlemskapet i den
europeiska unionen.
Det finns ett par viktiga globala konferenser som
ligger framför oss och som också regeringen nämner i
sin rapport. Det är mötet i Monterrey och det är mötet
i Johannesburg. Inför mötet i Johannesburg skulle jag
gärna vilja veta vilka frågor regeringen tänker lyfta in
specifikt och om man på något sätt kommer att ta
med vattenfrågorna. Vattnet är som jag ser det en av
de grundläggande förutsättningarna för allt liv.
Två tredjedelar av jordens befolkning kommer att
ha vattenbrist år 2025. 160 miljarder ton fossilt, alltså
icke förnyelsebart, vatten används varje år, och
grundvattennivån, t.ex. under slätten i norra Kina,
sjunker med 1,6 meter per år. 60 % av jordens fiske-
bestånd är överexploaterat. Mängder av jord förloras
varje år på grund av vatten- och vinderosion och stora
jordbruksarealer förgiftas.
Dessutom är vattenfrågorna en viktig källa till
konflikter eftersom det ofta är så att många länder är
beroende av samma vatten, samma sjösystem eller
samma vattendrag. Det finns all anledning att i före-
byggande syfte jobba med vattenfrågorna. Jag tycker
att det skulle vara intressant att få regeringens syn på
om vattenfrågorna är något som man över huvud
taget kommer att ta upp som en viktig aspekt inför
Riokonferensen.
Sedan skulle jag vilja säga något till Kristdemo-
kraterna om fiskekvoterna. Kristdemokraterna säger
att det är EU som har slagit fast och värnat fiskekvo-
terna - vem skulle annars göra det? Ja, men vad har
EU också gjort? EU har subventionerat fiskeflottor.
De gamla båtarna, som inte sopade botten utan tog
den fullvuxna fisken som vi använder till mat, dög
inte längre i konkurrensen när det gäller hur den nya
fiskeripolitiken skulle vara. Man subventionerade i
stället med skattepengar för att bygga nya fiskeflottor
som inte var ekologiskt anpassade utan som faktiskt
sopade bottnarna. Ytterligare 300 miljoner ska dess-
utom gå till effektiviseringar inom fisket.
Min fråga till Kristdemokraterna är då: Tror
Kristdemokraterna att det här är en modell för fiske
som går att använda i ett globalt perspektiv? Vad
kommer att hända med jordens fisketillgångar om
man i hela världen ska använda sig av denna fiskeri-
teknik som innebär att man sopar bottnarna?

Anf. 15 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag ska först säga något om säker-
hetspolitiken. Enskilda partier må sträva efter Nato-
medlemskap i framtiden. Men uppgörelsen som vi har
gjort och beskrivningen som vi är överens om handlar
inte om Natomedlemskap. Och det är bra att vi är
överens om det.
Till Lars Leijonborg vill jag säga att han i sin upp-
räkning glömmer Finland, Österrike och Irland som
icke Natoländer. Det är viktigt att komma ihåg att de
länder som vill gå med i Nato har en helt annan histo-
risk bakgrund än vad vi har. Det gäller t.ex. de baltis-
ka länderna. De fruktar att historien ska upprepa sig.
Den situationen har inte vi. Vi har en mycket mer
positiv situation, och vi ska därför inte heller förändra
vårt läge.
Sedan menar Lars Leijonborg att Nato bara inne-
bär ett moraliskt åtagande att ställa upp. Men själva
grundvalen för en militärallians är ju just att det ska
vara bindande och förpliktande försvarsgarantier.
Jag tycker också att Lars Leijonborg ger en alltför
optimistisk bild av kärnvapensituationen i världen.
Bl.a. beroende på USA:s nej till provstoppsavtal och
ja till missilförsvar är läget värre än det som Lars
Leijonborg beskriver. Ingen i regeringen har heller
talat positivt om det kärnvapenparaply som är en del
av Nato utan tvärtom menat att det faktiskt är ett av
våra skäl mot ett Natomedlemskap.
Jag tycker nog att jag har större rätt att tolka den
socialdemokratiska partikongressen än Lars Ohly.
Den socialdemokratiska partikongressen ställde sig
bakom militär alliansfrihet. Den överenskommelse
som vi nu har gjort handlar just om att vi är militärt
alliansfria. Den ger oss en fortsatt militär alliansfri-
het. Den ger en neutralitetsoption. Den talar om inter-
nationell samverkan. Den trycker också på samverkan
inom EU.
Det är klart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får
tycka vad de vill om EU. Men jag vill ändå fråga er:
Vad är alternativet? Det är EU som nu tar över och
leder polisinsatserna i Bosnien, som eventuellt får ta
över i Makedonien och som garanterar den palestins-
ka myndighetens överlevnad. Det är EU som kan
garantera FN resurser både för civil och för militär
krishantering. Det är EU som ingår avtal med de
fattigaste länderna om tullfrihet för alla varor utom
vapen. Det är EU - detta säger jag också till Marian-
ne Samuelsson - som har drivit klimatfrågorna och
miljöfrågorna globalt. Jag vill också lägga till att vi
ser även vattenfrågorna som mycket viktiga, både när
det gäller att förebygga konflikter och som viktiga
miljöfrågor.
EU är också aktivt i Afrika, liksom Sverige, bila-
teralt. Det handlar om ett fortsatt ekonomiskt stöd och
bistånd och rättvisare handel med Afrika. Det handlar
om ett politiskt partnerskap med Afrika. Det var där-
för som vi hade nio afrikanska ministrar här för unge-
fär en månad sedan.
Det handlar om krishantering. Därför är svenska
diplomater aktiva både i Västafrika och i Kongo. Det
handlar om konfliktförebyggande. Därför binder vi
ihop den konferens som vi har här i sommar med en
senare motsvarande konferens i Afrika. Det handlar
om aidsbekämpning. Därför ger vi 600 miljoner un-
der tre år till aidsbekämpning.
Avslutningsvis vill jag till Holger Gustafsson och
Marianne Andersson, som tar upp flera viktiga exem-
pel på förtryck och brott mot mänskliga rättigheter,
säga att det är väldigt farligt om vi glömmer att på-
minna om brott mot mänskliga rättigheter och låter
länder i stället tala om terroristbekämpning. Vi får
inte glömma brotten i Tjetjenien av Ryssland. Vi får
inte glömma brotten mot kurderna i Turkiet. Vi måste
fortsätta att driva på för mänskliga rättigheter i alla
dessa fall. Vi måste också fortsätta att driva på för
rättssäkerheten. Jag beklagar att vi inte ser en domstol
i Kambodja. Vi kommer att fortsätta att arbeta för det.
Vi kommer att fortsätta att driva på för en internatio-
nell brottmålsdomstol. Mänskliga rättigheter handlar
om ekonomisk rättvisa, men de handlar också om
juridisk rättvisa.

Anf. 16 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag tycker att det hade varit bra om
utrikesministern hade utvecklat sin syn på just det
som händer utanför EU:s gränser, hur man ser på
Afrikapolitiken. Ytterligare utveckling där tycker jag
skulle vara ganska intressant. Det handlar ju inte bara
om retorik, det handlar faktiskt om att kunna vidta
åtgärder på den kontinent som har drabbats av så
mycket elände, inte minst när det gäller de politiska
effekterna och annat.
I regeringens deklaration finns en del som inte har
diskuterats i våra överläggningar men som jag ändå
tycker förtjänar att lyftas fram. Det har skett tidigare i
debatten.
Det står:
"EU och Nato utgör, tillsammans med Europarå-
det och Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, grundvalarna för Europas säkerhetsarkitek-
tur. USA:s engagemang för Europa förblir också
centralt."
Detta är alltså grundvalar för den säkerhetsarki-
tektur som också rör Sverige. Det är ju inte så att vi
inte finns med i den. Vi spelar en roll och kan komma
att spela en annan roll.
Det är lika givet att förutsättningarna för våra sä-
kerhetspolitiska ställningstaganden kommer att för-
ändras över tid. Jag tror att alla utgår ifrån att vi
kommer att se de baltiska länderna som medlemmar
av Nato. Detta kommer att påverka situationen. Ut-
vecklingen i Ryssland kan man se både positiva och
negativa delar av. De negativa är fortfarande de kvar-
dröjande stora och allvarliga problemen i Tjetjenien,
det som händer när det gäller frågan om mediernas
frihet och motsvarande. Men det finns också en all-
män strävan, skulle jag vilja säga, mot en knytning
till väst som också kommer att kunna leda till ett
mycket tätare säkerhetspolitiskt samarbete än vad
som finns nu.
Det är klart att det i sin tur leder till att vi måste
föra en debatt, följa utvecklingen och se till att vara
beredda att gå in på förändringar, som jag sade, som
bör få en bred enighet och som bör ha folklig legiti-
mitet. I det sammanhanget kan man inte utesluta, inte
ens, tycker jag, om man försöker göra det av rent
strikt politiska skäl, det medlemskap i Nato som för
mig och för Moderaterna är ett naturligt nästa steg för
Sverige.

Anf. 17 LARS OHLY (v):
Herr talman! Denna debatt har visat att den
svenska utrikespolitiken har förändrats och att den
svenska säkerhetspolitiken är i förändring.
Jag läste den socialdemokratiska partimotionen
till riksdagen 1992 om Sveriges säkerhetspolitik.
Muren hade då fallit, Warszawapakten hade upplösts,
och Sverige hade sökt men ännu inte erhållit medlem-
skap i den europeiska unionen. Det finns ingenting i
den motionen som strider mot den säkerhetspolitiska
syn som Vänsterpartiet står för i dag.
Det var intressant att höra det som Lars Leijon-
borg sade, och kanske framför allt det som han inte
sade. Vad sägs om att stämma de ansvariga inom den
amerikanska administrationen för de brott mot
mänskligheten som har begåtts i mängder av länder?
Vad sägs om att kanske åtminstone framföra ett uns
av kritik mot behandlingen av fångar och mot inrät-
tandet av militärdomstolar som ska kunna utdöma
dödsstraff som inte får överklagas? Vad sägs om att
åtminstone uttrycka någon kritik mot det stjärnornas
krig som den amerikanska administrationen nu vill
bedriva och den största militära upprustningen i
USA:s historia som man vill få igenom? Vad sägs om
att åtminstone andas ett uns av kritik mot USA som i
sin senat har antagit ett lagförslag som innebär att
presidenten ges alla möjligheter att frita amerikaner
som ställs inför den amerikanska brottmålsdomsto-
len? Vad sägs om att åtminstone flytta fram positio-
nerna så pass att kritiken inte ensidigt riktar sig mot
länder i tredje världen eller länder som upprepade
gånger har kritiserats och ska kritiseras för brott mot
mänskliga rättigheter utan också mot världens star-
kaste militärmakt?
Slutligen till Marianne Andersson som frågade:
Hur ska Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet kunna samarbeta? Och ni då, som ska
samarbeta med denne Natokramare Leijonborg?

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Fisket i våra hav överfiskas av
medlemsländerna. EU gör allt för att med sina kvoter
rädda fisken. Och är det någon som behöver EU:s
institutioner så är det miljön i Europa.
Herr talman! Låt mig få återkomma till asyl- och
migrationspolitiken. Det finns mycket oroväckande
trender i världen när det gäller flyktingars situation,
inte minst i Australien, Storbritannien och USA som
har brutit mot internationella flyktingkonventioner.
Även regeringar i EU:s medlemsländer skickar tillba-
ka flyktingar till platser där deras liv och frihet hotas.
Många fattiga u-länder tar emot miljontals flyk-
tingar utan tillräcklig hjälp från internationella bi-
ståndsorgan. UNHCR, som arbetar för 22 miljoner
flyktingars välfärd, har sett sin budget minska med
nästan 30 % under de senaste två åren. I-länder stäng-
er alltmer gränserna efter den 11 september, och allt
fattigare länder får ta emot flyktingströmmarna. Detta
är alarmerande.
Jag vill uppmana utrikesministern att vara särskilt
uppmärksam på problemen som de barn har som i
dag tvingas fly över nationsgränser. Alla flyende barn
bör vara vår angelägenhet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag återigen po-
ängtera regeringens missbedömning att stänga svens-
ka ambassader i utlandet. I tider av ökad migration
och internationalisering stryper man viktiga kontakt-
ytor genom att stänga ambassader i Peru, Libanon,
Tunisien och Heliga stolen. Detta är inte enbart be-
klagligt, utan det är oskickligt - och detta skedde med
Vänsterpartiets goda minne.
Tydligen finns det nu medel i statskassan för am-
bassader och konsulat som ska öppnas i öst- och
centraleuropeiska länder, och det är bra. Jag hoppas
att planeringen blir långsiktig. Den politiska kostna-
den kan vara mycket hög för förlorade relationer i
viktiga kontakter, och internationell politik kräver
långsiktighet och kontinuitet.

Anf. 19 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag delar uppfattningen att det var
fel att stänga de här ambassaderna och hoppas att
ambassaden i Vitryssland öppnas så fort som det
någonsin är möjligt. Det gäller också de andra som är
på gång.
En av de viktigaste uppgifterna för utrikes- och
säkerhetspolitiken är att förebygga och hindra kon-
flikter, att hantera kriser och att stödja återgången till
ett civilt samhälle efter en konflikt. Därför ser vi i
Centerpartiet EU:s krishanteringsförmåga både mili-
tärt och civilt som oerhört viktig. Vi vill vara en aktiv
part i det arbetet.
När det gäller Nato är Sverige i högsta grad med i
samarbetet - vilket inte alltid märkts i diskussionen
här i dag - och det kan vi vara utan medlemskap och
ömsesidiga försvarsgarantier.
I det sammanhanget vill jag peka på FN:s resolu-
tion 1325 om kvinnors roll i fredsbyggandet. Det är
viktigt att öka kvinnors roll när det gäller att förebyg-
ga konflikter och att agera. Framför allt när det gäller
att bygga upp det civila samhället efter konflikter kan
kvinnor spela en mycket stor roll. Detta behöver
stärkas.
Egentligen hade jag tänkt ställa en fråga till Anna
Lindh, men jag ska i stället rikta en uppmaning om att
arbeta för att nämnda resolution så snart som möjligt
implementeras i den svenska utrikespolitiken.
Slutligen vill jag säga några ord om hiv/aids och
om sexuell och reproduktiv hälsa. Varje minut smittas
11 personer av hiv/aids. Varje minut blir 190 kvinnor
oönskat gravida. Varje minut utförs 40 osäkra abor-
ter. Varje minut dör 1 kvinna av graviditetsrelaterade
orsaker. Detta är såväl en säkerhetsrisk som en hu-
manitär och social katastrof. Där måste världssam-
fundet agera med mycket större kraft än man hittills
gjort.

Anf. 20 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Vi är alla emot kärnvapen, men det
är populistiskt att använda kärnvapenargumentet mot
Nato. Det är väl inte den svenska regeringens upp-
fattning att Nato ensidigt ska avrusta vad gäller dess
kärnvapen så länge som t.ex. de ryska och kinesiska
kärnvapnen finns kvar. De är ju en del av den säker-
hetsarkitektur som regeringen själv nämner i utrikes-
deklarationen.
Jag har självfallet mycket kritik mot USA på olika
punkter. Det gäller då både vad de gjort i historien
och deras nuvarande agerande. När det gäller t.ex.
Kyotoprotokollet skulle jag önska att de var mer
engagerade i det globala samarbetet. Jag är också på
många punkter mycket kritisk Europeiska unionen,
t.ex. mot dess flyktingpolitik, dess jordbrukspolitik
och dess tullpolitik gentemot u-länderna.
Men just det faktum att man är kritisk kan ju ock-
så tala för ett medlemskap. Det gäller i allra högsta
grad i just Natofrågan. Jag har en mer positiv syn på
USA:s insatser under 1900-talets historia än Lars
Ohly, men det är klart att man kan tänka sig ett scena-
rio där USA vill agera på egen hand och Sverige och
övriga Europa bedömer det som olyckligt. I den situ-
ationen är det en klar fördel att USA deltar i ett så tätt
och förtroendefullt samarbete som någonsin är möj-
ligt med de europeiska demokratierna. För mig har
Sverige en självklar plats i det samarbetet. Det skulle
vara bättre för oss själva, och det skulle vara bättre
också för resten av världen.
Det förs nu en mycket intensivare Natodebatt i
både Finland och Österrike än som är fallet i Sverige,
även om utrikesministern formellt har rätt om de båda
ländernas nuvarande position. Jag skulle önska att vi
fick en lika vital Natodebatt som de länderna. Möjli-
gen har denna utrikesdebatt varit startpunkten för en
sådan.

Anf. 21 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Först vänder jag mig till Holger
Gustafsson och Kristdemokraterna. Det gäller EU och
miljön. Det skulle vara intressant att få en lista över
de områden där Holger Gustafsson anser att Sverige
via EU har tvingats förbättra sin miljöpolitik. Jag kan
göra en ganska lång lista över sådant som vi har för-
sämrat i och med EU-medlemskapet. Det gäller t.ex.
kemikaliepolitiken, färgämmen, galna-ko-sjukan,
jordbrukspolitiken och en mängd andra områden där
Sverige i den internationella solidariteten har tvingats
ta steg bakåt för att EU-anpassa sin miljöpolitik.
Sedan vänder jag mig till Anna Lindh. Det gäller
deklarationen och USA-engagemanget. Det är en
ganska intressant skrivning. Jag är inte särskilt be-
vandrad i det diplomatiska språket, men det hade
varit intressant om regeringen hade vänt på orden i
beskrivningen av USA och i stället hade sagt att det
är oacceptabelt att USA har sagt upp ABM-avtalet
och att det är beklagligt att Kina använder USA:s
planer. Det tycker jag skulle ha varit mer logiskt än
att, som nu sker, bara säga att det är "beklagligt" - ett
ganska vagt ord om man tycker att någons politik inte
stämmer överens med det som man skulle vilja. Men
det ingår kanske i det diplomatiska språket och i
USA-kramandet att tassa försiktigt när det gäller att
kritisera USA - detta också för att kunna anpassa
mycket av sin politik till dem.
Om jag sedan går in på det konkreta i deklaratio-
nen och på detta med länder och framtidsbehov skulle
jag vilja nämna Östtimor. Ämnar regeringen ha ett
engagemang där? Det finns ett stort intresse i Östti-
mor för att kunna börja odla ekologiskt eftersom man
har bra möjligheter till det. Bl.a. annat kan man odla
ekologiskt kaffe, men det förutsätter ju också att man
kan få sälja det på någons marknad. I så fall måste väl
en hel del förändringar göras i EU:s politik.

Anf. 22 URBAN AHLIN (s):
Herr talman! När vi såg TV-bilderna den 11 sep-
tember av den fruktansvärda förödelsen efter den
fruktansvärda terrorattacken mot World Trade Center
och Pentagon förstod vi allihop att världen aldrig mer
kommer att bli sig lik igen. Vi stod inför tre olika
scenarier, som jag ser det.
Det ena scenariot var att det öppna samhället för
lång tid framöver skulle vara i ett strupgrepp där
terroristerna skulle kunna ställa politiska krav genom
hot och genom fortsatta terrorattacker kunna påverka
den internationella politiken. Vi trodde att vi ständigt
skulle få leva med ett hot från terrorister som försöker
att påverka den politiska dagordningen.
Det andra scenariot, som väldigt många oroades
inför, var att terrorattacken skulle leda till ett civilisa-
tionernas krig, att detta skulle vara den tändande
gnistan som skulle få fundamentalister på olika håll i
världen att strida emot varandra. Man talade om den
kristna världen mot den muslimska världen. Oron för
detta var naturligtvis stor.
Det tredje scenariot var kanske mer hoppfullt. Det
var att detta ändå skulle kunna vara en katalysator för
att skapa en förståelse över världen om att vi allihop
är beroende av varandra, att vi alla lever på denna
planet, att vi lever på en krympande jord tack vare
globaliseringen, att vi alla är beroende av varandra,
att vi måste skapa fler och bättre kontakter och större
förståelse. Vi måste skapa en rättvisare världsordning
där vi minskar de olika klyftorna.
Det började bra. USA visade en stor återhållsam-
het. Man kontaktade FN. Man undersökte noggrant
vilka som kunde ligga bakom detta terrordåd. Man
samlade ihop sig till en stor internationell koalition
mot terrorismen.
Detta har varit lyckosamt. Terroristernas nätverk
al-Qaida är sönderslaget till stora delar. Terroristbaser
i Afghanistan är stängda. Talibanregimen är vält över
ända. Vi har i dag ett FN som är oerhört starkt enga-
gerat i Afghanistan för att återuppbygga landet och
för att på det sättet få bort denna lilla varböld av ter-
rorattacker som kunde styras från Afghanistan.
Men det finns också en del oroande tecken. Det
första var när Nato för första gången utlöste sin arti-
kel 5, den ömsesidiga försvarsförpliktelsen, och ame-
rikanarna de facto tackade nej och bestämde sig mer
eller mindre för att man skulle utföra operationen i
Afghanistan på egen hand.
Lyssnar man på Bush låter det som att han har be-
stämt sig för att man även fortsättningsvis ska försöka
att driva kampen mot den internationella terrorismen
på egen hand. Hans tal till landet om ondskans axel-
makter måste från ett europeiskt perspektiv anses
vara mindre lyckat.
Europeiska unionen har t.ex. gentemot Iran för-
sökt att föra en kritisk dialog för att på det viset sakta
men säkert kunna främja demokrati och mänskliga
rättigheter där. Jag är inte helt säker på att man kan
utpeka Iran som ondskans axelmakt och att säga att
det skulle vara den rätta vägen att bomba Irak för att
utrota terrorismen på vår jord.
Det går inte att bomba bort terrorismen. Det går
att bomba bort nätverk, träningsläger och baser, men
om man långsiktigt ska utrota terrorismen handlar det
faktiskt om en rättvisare världsordning.
De rika länderna i den internationella koalitionen
borde öka sitt bistånd till de fattigare länderna i värl-
den. Vi borde också se till att vi öppnar upp våra
marknader mot dem. Precis som Bo Lundgren och
Lars Ohly var rörande överens om kan biståndet i sig
inte hjälpa de fattiga länderna att komma upp till vår
standard. Det handlar om att öppna våra marknader
och se till att de kan handla med oss på lika villkor.
Det största flagranta övergreppet är väl ändå EU:s
jordbrukspolitik som måste reformeras. Vi måste
tillåta oss att konkurrera med andra länders jord-
bruksprodukter. Det är det långsiktiga sättet.
Vi måste förstå att dessa terroristers rekryterings-
bas finns i hopplöshetens och förtvivlans Gazarem-
san, i hopplöshetens och förtvivlans Irak, i hopplös-
hetens och förtvivlans Somalia osv. Det är där som de
hittar sin rekryteringsbas. Ska vi långsiktigt kunna
utrota terrorismen måste vi se till att komma till rätta
med den orättvisa världsordningen.
USA har alltför ofta i det här området och i Mel-
lanöstern låtit kortsiktiga intressen gå före långsiktiga
intressen. Jag är övertygad om att USA har som lång-
siktiga mål att främja demokrati och mänskliga rät-
tigheter över världen, men tyvärr har man alltför ofta
sneglat på kortsiktigheten.
Min fiendes fiende är min bästa vän är en devis
som amerikanarna alltför ofta har låtit sig ledas av.
Ett exempel är Saudiarabien, ett land som inte med
bästa vilja i världen kan karakteriseras som ett land
som är demokratiskt och som främjar mänskliga
rättigheter. Likväl är det en av de av de starkaste
bundsförvanterna till USA i detta område.
15 av 16 flygplanskapare hade saudiskt ursprung.
Jag tycker att amerikanarna borde lära sig något av
detta. Låt de långsiktiga målen bestämma! Låt inte
kortsiktig politik överskugga de långsiktiga målen,
mänskliga rättigheter och demokrati!
Sedan kan man, Bo Lundgren och Lars Ohly, föra
en diskussion om ifall det är isolationismen eller ifall
det är att USA vill domptera världen som är det
största hotet. Men det största hotet är att vi inte sam-
arbetar med amerikanarna. Vi är beroende av USA,
men USA är också beroende av oss i Europa. Vi
måste se till att föra ett samtal med varandra.
Det är oroande att amerikanarna inte är med på
Kyotoavtalet, att de unilateralt säger upp ABM-
avtalet och att de inte ställer upp på en internationell
brottmålsdomstol. Vi från Europa måste påtala detta.
Den transatlantiska länken är oerhört viktig, och den
kräver - som Bo Lundgren mycket riktigt sade i sitt
inledningsanförande - ömsesidig respekt. Det gäller
också för amerikanarna att lyssna på sina vänner i
Europa.
Marianne Andersson tog upp situationen i Ryss-
land, och där finns mycket övrigt att önska. Mediesi-
tuationen är oroande. TV 6 kommer väl att stängas så
småningom. Men demokratin - låt så vara med en del
skavanker - har ändå visat sig stå pall för ganska
mycket i Ryssland. Jag tror att det är oerhört väsent-
ligt att vi engagerar oss mer i samarbetet med Ryss-
land.
Det är glädjande att Ryssland och Putin visar
mycket tydligt att man vill samarbeta med Europeiska
unionen, öppna upp sin marknad, komma med i
WTO, få samma standard och komma med i det ge-
mensamma ekonomiska handelsutrymme som vi har.
Det är jättebra. Vi måste vara mycket mer engagerade
i att stödja detta arbete. Det är en oerhört viktig fråga
för framtiden. Vi måste vara lika engagerade som vi
var när vi försökte knyta kontakter med de baltiska
länderna för att främja personutbyte och handelsut-
byte. Vi måste bli starkare. Mer samarbete med
Ryssland krävs i framtiden.

Anf. 23 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag håller med om att vi måste ha ett
ökat samarbete med USA och länderna i Afrika. Utan
ett samarbete och en dialog kommer vi inte särskilt
långt. Men det är en väldigt stor skillnad mellan att
samarbeta och samtala på lika villkor och om man
underordnar sig och tiger med saker som borde påpe-
kas. Därför är det intressant med den svenska rege-
ringens nya USA-inriktning som Urban Ahlin be-
kräftade i sitt anförande.
Påtalar regeringen någonsin bristen på solidaritet?
Varför uttrycker man sig så vagt om upprustningen i
USA? Är inte den ett oerhört stort hot mot världen?
Hur är det med FN-rösten? När USA inte betalade till
FN var det inte tal om att man skulle uteslutas. Nu när
Afghanistan och andra länder inte har möjlighet att
betala talas det genast om att de inte ska få ha rösträtt
i FN.

Anf. 24 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Man kanske inte alltid ska förläsa
sig på de olika artiklar som skrivs i tidningarna om
något slags ny hållning gentemot USA. Det var inte
så längesedan som utrikesminister Anna Lindh var
oerhört kritiserad för att hon i skarpa ordalag tog
avstånd från USA:s upprustning när det gäller missil-
försvar och från att man unilateralt gick ifrån ABM-
avtalet. Då fick vi snarare kritik för att vi var alldeles
för tuffa mot USA och inte förstod deras intressen. Vi
fick kritik för det här i kammaren. Jag tycker inte att
det är någon förändring alls i detta.
Den transatlantiska länken är viktig, både för
USA och för Europa, och vi ska naturligtvis under-
hålla den. Sverige är oerhört starkt knutet till USA,
både kulturellt och ekonomiskt osv., så det är inget
tvivel om att vi har ett behov av att ha ett nära samar-
bete. Vi har kritiserat USA vid mängder av tillfällen.
Exempelvis hanteringen av fångarna på Guantana-
mobasen gick Anna Lindh ut och kritiserade väldigt
tidigt. ABM-avtalet har vi kritiserat, liksom mycket
annat.

Anf. 25 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Men i deklarationen står det bara så
här: "Det är beklagligt att USA ensidigt har sagt upp
ABM-avtalet, och går vidare med sina planer på ett
missilförsvar." Det är inte ett särskilt starkt uttryck.
När man säger att det är "beklagligt" är det inte det-
samma som när man kritiserar någon för att göra
någonting. Då talar man om att man tycker att det är
fel. Det saknar jag.
Jag håller helt med om att vi kulturellt har väldigt
mycket gemensamt med USA. Många svenskar flyd-
de till USA undan förtryck av religionsfriheten och
undan fattigdom. Det har i sin tur byggt upp starka
nätverk mellan oss och USA som naturligtvis är vik-
tiga att behålla och bevara.
Hur ser Urban Ahlin på detta med rösten i FN?
Ska de som redan är fattiga och röstsvaga och som
inte har råd att betala avgiften stängas ute från röst-
rätt, medan starka länder som borde kunna bidra
mycket ekonomiskt till det gemensamma inte sätts
under samma tryck?

Anf. 26 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis ha diskussioner
om ordalydelsen i en utrikespolitisk deklaration.
Faktum kvarstår att Anna Lindh har varit en av de
främsta kritikerna av att USA unilateralt har gått ifrån
ABM-avtalet. Hon är också en av de starkaste kriti-
kerna i Europa mot deras upprustning av missilför-
svaret. Vi är också oroliga över de enorma försvars-
budgetäskanden som Pentagon har gett till regering-
en. Man kan väl tro att Bush anser sig ha starka skäl
för att anta den här försvarsbudgeten - det ligger i
linje med vad han säger. Det är naturligtvis någonting
som vi tycker är beklagligt.
När det gäller FN:s medlemsavgift är det lite svå-
rare än så. USA har alltid sett till att betala just de
avgifter som man är tvungen att betala, så att man
inte ska kunna bli utkastad från FN. Vad det handlar
om är obetalda avgifter för olika FN-insatser, freds-
bevarande trupper osv. Däremot tror jag inte att man
har känt någon som helst oro för att man ska bli ut-
kastad från FN. Men man har ju betalat nu, och jag
tycker att det är bra att USA också söker mer samar-
bete med FN.

Anf. 27 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Den utrikespolitiska debatten här i
dag har handlat mycket om den nya doktrinen. Det
verkar som om de fyra partier som har skrivit under
den och står bakom den inte är riktigt överens om vad
den innehåller i sak.
Därför skulle jag vilja höra om utrikesutskottets
ordförande delar den uppfattning som har framkom-
mit här i dag, att denna nya formulering också inne-
håller möjligheten att Sverige skulle kunna vara med i
Nato. Det har ju framkommit i dagens debatt att detta
har öppnat den möjligheten. Hur ser utrikesutskottets
ordförande på det?

Anf. 28 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Det finns ingenting alls i texten som
öppnar för att vi skulle gå med i Nato. Texten beskri-
ver att vi ska vara militärt alliansfria, och det är vad
det handlar om. Jag tycker att det nästan är en förvir-
rad debatt om man ser detta som ett första steg mot
militär alliansfrihet.
Den här doktrinen, om man ska kalla den så, be-
skriver vad vi faktiskt gör i dag, och det gör den på
ett väldigt bra sätt. Vi är med i en solidarisk gemen-
skap i FN och i en solidarisk gemenskap i den euro-
peiska unionen, och vi arbetar och samarbetar för att
stärka fred och säkerhet i vårt område. Det är det som
det handlar om.
Den här doktrinen beskriver vad vi faktiskt gör.
Den gamla doktrinen från 1992 var obsolet; den be-
skrev inte det faktiska läget.

Anf. 29 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Vi får väl se hur de olika skrivningar
som finns här kommer att tolkas. Men det är klart att
det ger utrymme för tolkning när man skriver att
Sverige är militärt alliansfritt. Ja, det är ett konstate-
rande: Det är vi. Men vad händer i framtiden? Det
säger man inte någonting om.
Däremot säger man att "EU och Nato utgör, till-
sammans med Europarådet" osv. en säkerhetspolitisk
struktur som vi är med i.
En annan nyckelmening är denna: "Hot mot fre-
den och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap
och samverkan med andra länder." Där finns en öpp-
ning, som vissa tydligen tolkar doktrinen.
Det var därför jag ställde frågan: Är det en möj-
lighet att med den här texten också vara medlem i
Nato?

Anf. 30 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Svaret är nej. Utrikesministern har
också tidigare påtalat att om den här kammaren ska
ansluta sig till eller begära ett medlemskap i Nato
måste denna doktrin förändras. Det finns ingenting i
den här texten som säger att det skulle vara okej för
riksdagen att ansluta Sverige till Nato - långt däri-
från.
Det Karl-Göran Biörsmark säger om gemenska-
pen i den europeiska unionen gäller bara det faktiska
läget. Vi är med i den europeiska unionen, i solidari-
tet med andra, där vi gemensamt arbetar upp en mili-
tär krisförmåga inom den europeiska unionen för att
kunna främja fred och säkerhet över världen. Det är
väl bra.

Anf. 31 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att ta
upp en annan typ av terror än den som utrikesutskot-
tets ordförande ägnade sig åt i sitt anförande.
10 miljoner barn dör varje år av sjukdomar som vi
än så länge inte kan förhindra.
13 miljoner barn är föräldralösa på grund av
hiv/aids.
Över 100 miljoner barn går inte i skolan, och två
tredjedelar är flickor.
Barn är på flykt - hur många vet vi inte, men det
är ett mycket stort antal.
Krig, konflikter och fattigdom och vad det nu för
med sig drabbar barn allra värst. Det är ingen tvekan:
Vuxna har ett bättre skydd när det gäller mänskliga
rättigheter än vad barn har. Barnkonventionen, som
så många länder säger sig bekänna sig till, visar sig i
många länder inte komma till praktisk tillämpning.
Herr talman! Låt mig för ett ögonblick uppehålla
mig vid flyktingproblematiken. Många internationella
organisationer har konstaterat att flyktinghanteringen
måste förbättras. Miljontals människor finns i flyk-
tingläger runtom i världen. Barn och kvinnor är
mycket utsatta grupper och behöver särskilt stöd. De
behöver ha hjälp för att kunna återvända till sina
hemländer.
Det finns också många flyktingar utanför lägren -
flyktingar ständigt på flykt från land till land. Att
många av dessa är barn har vi i Sverige fått erfara de
senaste dagarna. Beskrivningen av hur flyktingbarn i
Sverige tas om hand har upprört mig och många med
mig oerhört illa.
Herr talman! Det är min bestämda uppfattning att
när ett barn kommer till svenska gränsen och söker
skydd är skälen till att barnet söker hjälp oviktiga och
av underordnad betydelse. Det spelar ingen roll om
ett barn har flytt från ett omänskligt barnhem eller
från en tillvaro som utsatt gatubarn, om man är ett
s.k. ankarbarn, dvs. ivägskickat av familjen för att
åstadkomma en plattform för övriga familjen, eller
om föräldrar har skickat i väg barnen bara för att
skona dem från krig och fattigdom. Det spelar ingen
roll. När ett ensamt barn kommer till Sverige är det
just det enskilda barnets behov som ska tillgodoses.
Det som har hänt på Carlslunds flyktingförlägg-
ning är oacceptabelt. Barn är barn och ska bemötas
som barn. Det är alldeles uppenbart att det finns stora
brister i mottagandet av flyktingbarn, och det måste
vi ändra på här hemma.
Vi har också de senaste dagarna nåtts av informa-
tion om hur mycket små ensamma barn på flykt be-
möts i Ukraina. De stoppas och grips vid gränsen till
Slovakien och interneras i gallerförsedda burliknande
kyffen. De får ingen mat och ingen omsorg. Inte
något erbjuds som kan underlätta deras situation.
Herr talman! Sverige har sedan länge ett rykte om
sig att vara garant för folkrätt och internationell rätt-
visa. Därför måste vi inom ramen för EU agera kraft-
fullt för att förbättra flyktinghanteringen. Det gäller i
högsta grad de barn som är på flykt.
Barnfrågorna över huvud taget måste göras ännu
tydligare i internationella sammanhang. Sverige
måste verka för en global samordning.
Herr talman! Inför de tre viktiga möten som äger
rum i år - Monterreymötet, barntoppmötet och Jo-
hannesburgsmötet - måste Sverige med kraft driva
frågor som gäller barn och barns mänskliga rättighe-
ter. Sveriges förslag måste också omsättas i handling.
Världen bedömer våra handlingar och inte våra tal,
sade Kofi Annan. Det är precis så det är.
Låt oss därför gemensamt i Sveriges riksdag flytta
fram våra positioner och visa handlingskraft när det
gäller mänskliga rättigheter för barn. Låt oss försöka
vara överens om följande.
Diskriminera inte. Alla barn är födda fria och
jämlika, oberoende av var de är födda och oberoende
av religion, hudfärg eller om det är en pojke eller
flicka. Ta hand om varje barn. Bekämpa hiv/aids.
Skydda barn från krig. Sluta skada och utnyttja barn.
Bekämpa fattigdomen. Utbilda alla barn. Bevara
jorden åt barnen. Lyssna på barnen. Sätt barnen
främst.

Anf. 32 MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Mellanöstern och länderna öster
därom har under senare år hamnat i världspolitikens
centrum. De flesta av dem är f.d. kolonier. Kolonial-
makterna var inte intresserade av demokrati. De var
intresserade av koloniernas ekonomiska tillgångar.
Efter avkoloniseringen bildades nya stater. Det
blev självfallet inga demokratier. Vi fick stater som
Irak, Iran, Jordanien, Syrien, Afghanistan och Pakis-
tan. Några av dem håller sig med en demokratisk
fasad, men i själva verket är det andra maktstrukturer
som avgör den politiska, sociala och ekonomiska
utvecklingen.
Kolonialmakternas dominans har efter det kalla
kriget avlösts av USA:s dominans. I USA:s politik
har viljan att dominera varit viktigare än demokratin.
Man har spelat utrikespolitiska spel där kontroll och
herravälde varit det viktigaste.
Vad ska man säga om att USA först har Irak som
bundsförvant i kriget med Iran? När Saddam Hussein
under denna tid gasar ihjäl 5 000 kurder i staden Ha-
labja vägrar USA att i FN fördöma denna förbrytelse.
Några år senare blir Irak en av USA:s värsta fiender
och utnämns till skurkstat.
Det handlar om ett spel om makt och herravälde -
inte om demokrati kontra diktatur. Hur många dikta-
turer har för övrigt inte USA stött på sin bakgård
Latinamerika?
Herr talman! I Mellanöstern bildades 1947 staten
Israel. Under decennier har Israel och Palestina ut-
gjort en källa till konflikter i Mellanöstern. I dag är
den israeliska staten beväpnad till tänderna med den
modernaste utrustningen. Man är militärt vida över-
lägsen grannländerna. Man ockuperar palestinska
områden. Man bygger bosättningar på ockuperad
mark. Som ockupant uppträder man föraktfullt och
brutalt mot palestinierna, raserar deras bostäder och
inrättar civila och militära installationer på palestinsk
mark. Man uppträder som om man kommit för att
stanna och ta över. Man förstör och skjuter sönder
den bräckliga infrastruktur som den palestinska myn-
digheten byggt upp.
Sharonregeringen har omringat palestiniernas le-
dare Yasir Arafat och i praktiken gjort honom till sin
fånge. Samtidigt predikar israeliska talesmän oupp-
hörligen om att Yasir Arafat måste stoppa själv-
mordsbombare och terrorister. Hur ska han kunna
göra det när man isolerat honom från sitt eget folk?
Vad den israeliska staten gjort är att man inlett ett
krig mot det palestinska folket. De militära aktioner
Ariel Sharon genomfört är inte något steg på vägen
mot fred eller mot en fredsprocess. Snarare börjar det
likna ett försök till en ny fördrivning av palestinierna
- ett försök till etnisk rensning.
Även israeliska soldater och officerare börjar få
nog av Sharons politik och vägrar ställa upp på alla
folkrättsbrott och på förföljelser av palestinierna.
Herr talman! När situationen går så långt som till
att man flygbombar palestinska myndigheter mitt i ett
bostadsområde i Gaza växer sig bara en riktning
bland palestinierna stark - den som representeras av
Hamas, Hizbollah och Islamiska Jihad. De funda-
mentalistiska riktningarna bland palestinierna blir
starka - de som får sin uppmuntran från Iran. De som
försvagas är de bland palestinierna som Arafat repre-
senterar.
Samtidigt är det en skam att de arabländer som
säger sig stödja palestiniernas sak inte förmår ge det
stöd och det bistånd de utlovat. Ekonomiskt bistånd
har uteblivit, och det palestinska stödet ges inte sällan
samtidigt som man sneglar på USA, som är den vikti-
gaste importören av arabvärldens olja.
Vilka tänker sig Sharon förhandla med i framti-
den, om hans syfte är att förhandla, när Arafats linje
på olika sätt försvagats? Ska det till slut bara bli för-
handlingar med Islamiska Jihad och Hamas? Den
sortens folk förhandlar knappast. Det vet alla. Det vet
Sharon.
Alla vet också att Sharon inte skulle kunna göra
det han gör utan stöd från USA och president Bush.
Bush gör som Sharon. Han manar Arafat att få bort
självmordsbombarna och terroristerna. Han manar
den misshandlade till besinning.
Självfallet vet jag att självmordsbomber och ter-
rorhandlingar aldrig leder till något gott. Det är ett
fruktlöst sätt att försvara sina rättigheter. Det är en
sak att bekämpa terrorister, men en helt annan är att
bekämpa terrorism.
Att döda eller infånga några terrorister kräver na-
turligtvis vissa insatser. Lyckas man med den upp-
giften har man för den skull inte bekämpat terroris-
men eller själva källan och den ursprungliga orsaken
till terrorn. Att bekämpa terrorismen som fenomen
kräver stora insatser. Det är helt andra insatser än en
serie militära ingripanden.
Man kan inte ha en så enkel syn på världen och
människorna att man bara utpekar vissa människor
som ondskefulla och som terrorister. Det finns orsa-
ker till att människor begår onda gärningar. Det är
under dessa förhållanden ondskan växer. Det är soci-
ala missförhållanden och missförhållanden sprungna
ur förtryck. Det är förhållanden som kränker männi-
skor. Det är missförhållanden som i andra ändan har
sin grund i en makthunger och en strävan efter domi-
nans och herravälde. Det finns t.o.m. en önskan om
och vilja till världsherravälde.

Anf. 33 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Murad Artin hade i sitt inlägg en
retorisk fråga om hur många diktaturer som USA har
stött genom åren. För mig påminner detta om att kasta
sten i glashus. Jag har därför bara en enda fråga till
Murad Artin: Hur många diktaturer har Vänsterpartiet
stött genom åren?

Anf. 34 MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! Mitt anförande handlade om just
USA och det stöd USA gav diktaturerna. Vi har inte
stött Saddam Hussein. Vi har inte stött sådana dikta-
turer under 80- och 90-talet.

Anf. 35 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag är medveten om att ni inte har
stött Saddam Hussein, men ni har kysst ledare som
Ceaucescu i Rumänien så sent som på 80-talet.

Anf. 36 MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! Det finns andra som har kysst Ceau-
cescu, och det finns andra som har kysst andra dikta-
torer i världen. Ett exempel är USA:s kyssar och stöd
till Pinochet i Chile. Men vi tar i dag avstånd från
dessa diktaturer, oavsett vilket land det gäller.

Anf. 37 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Herr talman! Holger Gustafsson har gjort en bred
genomgång av hur vi kristdemokrater ser på ett antal
viktiga frågor. Han hänvisade också i sitt anförande
till att ytterligare några kristdemokrater skulle komma
att beröra en del frågor.
Själv vill jag ta upp några viktiga aspekter på
mänskliga rättigheter, främst kvinnornas situation och
rättigheter. Det gör jag därför att jag tycker att det är
fruktansvärt med alla de uppgifter och rapporter som
gång på gång presenteras om övergrepp och förtryck
mot kvinnor över hela världen. Dessutom tror jag att
det är viktigt att den här diskussionen inte bara förs
kvinnor emellan. Den här sortens frågor måste också
diskuteras med män och av män. Först då kan vi ta itu
med mansrollen i samhället och diskutera det ansvar
vi tillsammans har för alla människors rättigheter.
Män har haft makt, och män har misslyckats i de
här frågorna. Det är ett gigantiskt misslyckande. Det
har drabbat och drabbar kvinnor över hela världen
också i dag.
Den kristdemokratiska ideologin och politiken är
mycket tydlig. Vi är för total jämställdhet mellan män
och kvinnor. Medan många andra verkar mer intres-
serade av vilken typ av feminister de är så är vi mer
intresserade av konkreta förslag som kan leda till ett
mer jämställt samhälle och en mer jämställd värld.
Det borde vara en självklarhet att män och kvin-
nor har samma värde och utifrån detta också lika
möjligheter. Det handlar om grundläggande mänskli-
ga rättigheter. Det är en skam att så många kvinnor
kränks och förtrycks över hela världen.
Herr talman! Låt mig få ge bara några exempel
från ett par länder.
Nyligen kom det en rapport från den amerikanska
organisationen Läkare för mänskliga rättigheter om
rebellernas sexuella övergrepp i Sierra Leone under
inbördeskriget. Enligt rapporten blev över hälften av
de kvinnor och flickor som kom i direkt kontakt med
rebellerna utsatta för någon form av sexuellt våld.
Motsvarande andel för de kvinnor och flickor som
kom i kontakt med andra grupper var 6 %. En tredje-
del av dem som utsattes för sexuella övergrepp upp-
gav att de fått utstå gruppvåldtäkter. Bland andra
typer av övergrepp märks sexuellt slaveri och
tvångsäktenskap.
Om siffrorna från undersökningen överförs till
hela gruppen kvinnor bland internflyktingar är det
sannolikt att mellan 50 000 och 60 000 kvinnor i
Sierra Leone utsatts för sexuellt våld, huvudsakligen
under åren 1997-1999.
Nu finns ett stort behov av stöd och skydd hos de
många kvinnor som kan komma att vilja vittna inför
den domstol och sanningskommission som upprätta-
des helt nyligen. Jag hoppas verkligen att Sverige och
andra länder inom FN inser vikten av detta bistånd
och ser till att hjälpinsatser sätts in och når fram.
Herr talman! Låt mig få ta ett annat exempel från
en annan del av världen, nämligen Kina. Där tvingas,
enligt organisationen Mänskliga rättigheter i Kina,
10 000 kvinnor varje år att bli slavar i den sydostasi-
atiska sexhandeln. Majoriteten av dessa kvinnor
kommer från de fattiga provinserna Yunnan och Gu-
angxi i sydväst och ingår i etniska minoriteter.
Antropologen David Feingold, som undersökt
frågan för FN, säger att en del av kvinnorna kidnap-
pas, men många luras också i väg från hemmet under
förespegling om ett bättre liv. De flesta kvinnor för-
söker förbättra sina liv och är på jakt efter ljuset från
de stora städerna. De börjar inte som trafficked, men
de slutar så.
International Organisation for Migration, IOM,
uppskattar att ca 300 000 kvinnor och barn lever
under slaveriliknande förhållanden i denna region.
Herr talman! Listan över länder med sådana brott
mot kvinnors lika värde och rättigheter skulle kunna
göras kusligt lång.
Kvinnor beräknas utgöra en majoritet av världens
fattiga. Samtidigt ägs en mycket liten del av världens
resurser av kvinnor, och makten är överlägset domi-
nerad av män.
Egentligen skulle det räcka med att vi talade om
mänskliga rättigheter och utgick från den allmänna
förklaringen från 1948. Vi är ju alla människor med
samma värde, både män och kvinnor. Men det har
tyvärr inte räckt. En FN-konvention om avskaffande
av allt slags diskriminering av kvinnor har varit nöd-
vändig. Men många kvinnor är fortfarande, i dag,
utsatta för diskriminering, ibland mycket grov sådan
- prostitution, "hedersmord", trafficking, kvinnlig
könsstympning och allmänt våld över huvud taget.
För att citera vår jämställdhetsombudsman är det
ju ett misslyckande att vi behöver speciella konven-
tioner och lagar för kvinnor. Men de behövs. Det
behöver också göras mer för att kvinnors rättigheter
och lika värde ska garanteras.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag uttala den
starka förhoppningen att fler män skulle engagera sig
i den här kampen, fler män som diskuterar den här
typen av frågor. Det är inte bara kvinnofrågor; det är
frågor som angår oss alla som menar något med talet
om allas lika värde och kvinnors lika rättigheter.
Även män borde vara med på framtida FN-
konferenser för kvinnors rättigheter. Inte förrän män
och kvinnor tillsammans diskuterar och agerar i dessa
frågor kan vi få en lösning på de enorma problem
som nu finns. Vi kristdemokrater fortsätter vårt arbete
för det.

Anf. 38 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Herr talman! Innan jag kommer in på det ämne
jag tänker tala om, nämligen en offensiv för global
solidaritet, skulle jag bara än en gång vilja konstatera
att den här doktrinen som har diskuterats mycket i
dag kan tolkas på många olika sätt - dels den tolkning
som utrikesministern och ordföranden för utrikesut-
skottet gör, dels den som den moderate ledaren har
gjort här i dag.
Men jag vill komma in på just detta med en offen-
siv för global solidaritet. Det ges ett lysande tillfälle i
Monterrey att lyfta fram en offensiv för global solida-
ritet.
Enligt mitt förmenande behövs det fyra viktiga
punkter för att sätta det här på dagordningen:
- En offensiv för ökat bistånd. Det är just det som
Monterreymötet ska handla om.
- En offensiv för skuldavskrivningar.
- En offensiv för mer av frihandel.
- En offensiv för demokrati och mänskliga rättig-
heter.
Om vi kunde sätta detta högt upp på den interna-
tionella dagordningen skulle mycket vara vunnet i det
internationella solidaritetsarbetet.
Det är inte rimligt att mänskligheten är så sårbar
för några få människors samvetslöshet och brutalitet
som händelsen den 11 september visade. Det är heller
inte rimligt att fler människor än som dog i den at-
tacken dör varje dag av svält. Det är heller inte rim-
ligt att miljoner unga i världens fattiga länder tappat
tron på framtiden. Det är inte rimligt att mänsklighe-
ten känner till allvarliga hot mot sin egen livsmiljö
men samtidigt inte kan samla sig och ta krafttag för
att göra någonting åt det.
Det behövs ett ökat bistånd för att klara av många
av de här problemen. Jag noterar en intressant sak i
den utrikespolitiska deklarationen. Där står att utri-
kesministern och Sverige vill att man ska verka för en
tidsplan för de länder som inte har uppnått FN:s mål
om 0,7 % av BNI. Vi har från Folkpartiets sida länge
krävt att man ska upprätta en sådan tidsplan för Sve-
riges riksdag för att uppnå de mål vi har satt. Men vi
har alltid fått nej till det. Det behövs ingen tidsplan
har svaret varit.
Jag skulle vilja fråga de socialdemokratiska före-
trädarna: Vad är det egentligen för skillnad när det
gäller tidsplan? Skulle inte en sådan tidsplan ge bä-
ring även åt Sveriges riksdag när det gäller att upp-
fylla de mål vi har satt för biståndets storlek?
Det behövs en offensiv för skuldavskrivningar.
Många av de fattiga länderna har i dag så stora skul-
der att det är helt omöjligt att de i framtiden ska kun-
na klara av att betala dem. Deras skulder och räntorna
på deras skulder uppgår ofta till större summor än
utgifterna för sjukvård och skola gör. Här har natur-
ligtvis den rika delen av världen ett ansvar för att göra
dessa skuldavskrivningar. Det är också någonting
som man borde kunna klara av vid mötet i Monterrey.
Vi behöver en offensiv för mer av frihandel. Vi
kommer inte, som har sagts här tidigare i dag, att
klara av rättvisan i världen med bara bistånd. Det är
en helt omöjlig sak. Däremot kan biståndet vara
smörjmedel för att nå andra mål, bl.a. frihandel. Det
är viktigt att man i den WTO-runda som nu pågår
lyfter fram utvecklingsländernas situation när det
gäller handeln. Här har naturligtvis EU ett stort an-
svar att bryta ned sina tullmurar och att ändra på den
gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, för att på så
sätt försöka få en rättvisare handel. Det kan lyfta
biståndsländerna.
Det behövs en offensiv för demokrati och mänsk-
liga rättigheter. Folkpartiet har länge drivit idén att
just demokrati och mänskliga rättigheter ska vara ett
huvudmål i biståndet. Det var därför vi så småningom
också fick en biståndsutredning till stånd som jag
förstår håller på att avsluta sitt arbete.
Demokrati och målet för mänskliga rättigheter i
biståndet är otroligt viktigt. Utan en demokrati och
mänskliga rättigheter får vi ingen hållbar utveckling.
Därför ville vi att man skulle ompröva de sex bi-
ståndsmål vi har i dag som spretar åt lite olika håll.
Jag har tagit del av ett utkast. Jag hoppas att det
bara är ett utkast från Globkom som hade som uppgift
att undersöka hållbarheten i de här sex biståndsmålen.
Jag blir förskräckt när jag ser resultatet. Man har
tydligen kokat ned de här sex biståndsmålen till tre,
men de är till intet förpliktande.
Ni kan ju höra själva. Här står som nummer ett:
Det ska vara en rättvisare global utveckling. Det är ju
därför vi håller på med bistånd över huvud taget. Det
behöver man egentligen inte ha som ett mål för bi-
ståndet. Det är ett övergripande mål. Nummer två:
Förebyggande och hållbar hantering av gemensamma
globala angelägenheter. Det låter nästan som det
gamla miljömålet fast lite annorlunda omskrivet.
Nummer tre: Förbättring av den framtida människans
levnadsvillkor.
När jag läser detta är det nästan så att jag ångrar
att vi bad att få en utredning för att ompröva de sex
biståndsmålen. Ska detta bli resultatet förskräcker det.
Det här är ju rena snömoset.
Nu vet jag inte om detta blir slutresultatet, men så
såg det ut i det dokument jag har sett. Vad jag förstår
har man haft ett justeringssammanträde. Det är möj-
ligt att det har hänt någonting innan dess med texter
som jag inte har sett.
Vi får se hur utvecklingen blir på det området.
Men viktigt är, menar Folkpartiet, att man lyfter fram
demokratimålet som det viktiga när det gäller bistån-
det.
Herr talman! För att sammanfatta:
- Offensiv för ökat bistånd.
- Offensiv för skuldavskrivningar.
- Offensiv för mer frihandel.
- Offensiv för demokrati och mänskliga rättigheter.

Anf. 39 URBAN AHLIN (s) replik:
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark riktar en frå-
ga till mig om en tidsplan för biståndsmålet.
Arbetet som den svenska regeringen bedriver är
en inriktning mot 1 %. De krav vi ställer på de andra
länderna är att redovisa sina tidsplaner för att nå upp
till FN:s mål om 0,7 %. Det är ju två olika mål vi
talar om. Vi har naturligtvis för länge sedan klarat av
0,7-procentsmålet och siktar vidare på 1 %. Den soci-
aldemokratiska strategin är att enligt partikongressens
beslut inom en femårsperiod nå upp till enprocents-
målet.
Vad gäller Globkom och de olika målsättningar
som finns för olika bistånd tycker jag att vi väntar
med att recensera resultatet tills Globkom har pre-
senterat sin utredning den 4 mars.

Anf. 40 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det ligger något i det sista, att vi ska
vänta med att diskutera den delen. Men risken här är
stor. Finns det möjligheter för Urban Ahlin att påver-
ka detta innan det är klart vore det bra, om det jag har
tagit upp är sant.
När det gäller tidsplanen sade jag också att det
handlar om 0,7 % och om 1 %, men själva idén som
sådan är densamma. Risken är att vi svenskar får
samma motargument när vi i EU ska driva önskemå-
let om en tidsplan för att de ska uppfylla 0,7 % som
vi alltid får från Socialdemokraterna: En tidsplan
behövs inte utan det här ska vi se till. När ekonomin
så tillåter ska vi uppfylla detta.
Sedan talar man om en femårsplan. Detta är ju en
rullande femårsplan som hela tiden rullar framför oss.
Vi har hört talas om femårsplanen i tio år. Nu fort-
sätter det med en ny femårsplan. Det är ingen lösning
på problemet. Vi skulle egentligen ha en korrekt
tidsplan. Då skulle vi kunna nå resultat.

Anf. 41 MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark tog upp de-
mokratimålet i biståndet. Jag tycker att det ska bli
intressant att få se vad den parlamentariska gruppen
Globkom kommer fram till. Vi får se.
Folkpartiet och Karl-Göran Biörsmark röstade för
några månader sedan nej till ett förslag i ett betän-
kande om ett demokratikriterium för exporten av
krigsmateriel. Hur går det ihop för Folkpartiet att
rösta nej till ett demokratikriterium?

Anf. 42 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det finns en överenskommelse i
riksdagen om hur vapenexporten ska ske. Dessutom
finns det en nämnd som hanterar detta. I kriterierna
finns även demokrati med och att exporten ska ske till
icke-krigförande länder. Det finns ett körschema som
riksdagen har antagit och som vi håller oss till.

Anf. 43 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Men vad jag har förstått finns det inte
något demokratikriterium för att vi inte ska sälja
vapen till länder som Pakistan och Turkiet, dvs. län-
der som är diktaturer. Tydligen kan Folkpartiet och
Karl-Göran Biörsmark gärna sälja bomber och kano-
ner till fattiga länder.
Jag förstår inte hur man tänker i Folkpartiet. Man
vill ha ett demokratikriterium för biståndet som
ibland kan drabba fattigt folk, men man vill gärna
sälja bomber och kanoner till dessa fattiga länder som
inte kan försörja sin befolkning med mat.

Anf. 44 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag tror inte att Murad Artin kan räk-
na upp ett enda land bland de fattiga utvecklingslän-
derna dit Sverige säljer vapen. Jag tror inte att Murad
Artin kan nämna ett enda land för vilket nämnden har
givit sitt tillstånd.

Anf. 45 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Vi har i dag i kammaren lyssnat på
utrikesminister Anna Lindh som å regeringens vägnar
har avlämnat den utrikespolitiska deklarationen för år
2002. Det finns många delar i deklarationen som jag
vill utveckla synpunkter kring, men jag får prioritera.
Då griper jag tag i det som framfördes om att rege-
ringen stöder FN:s domstol om Rwanda. Längre fram
sades att det är bra att fler länder själva tar itu med
sitt förflutna. Krigsförbrytelser, folkmord och brott
mot mänskligheten måste bestraffas. Det är nödvän-
digt för att värna rättssamhället, förhindra nya dåd
och underlätta försoning.
Fru talman! Så långt är jag naturligtvis helt över-
ens med det som sades här. Väldigt mycket görs i
denna riktning. Men jag har ett frågetecken. Det gäl-
ler Rwanda, de tusen kullarnas land. Det är det vackra
land, som också i sin historia rymmer mycket grym-
het. Jag vill ställa en fråga, som jag hoppas når fram
till UD.
Gömmer sig personer i Sverige misstänkta för att
deltagit i folkmordet i Rwanda 1994? Den frågan har
jag fått, och jag har sedan försökt att ställa frågan
vidare utan att fram till i dag ha kunnat få ett tillfreds-
ställande svar. Frågan är så allvarlig att vi måste gå
till botten med den.
Vad jag förstår gömmer sig personer som miss-
tänks för delaktighet i folkmordet inom EU:s gränser.
Därigenom blir Italiens, Belgiens, Frankrikes och
några andra länders brist på agerande även vårt an-
svar. Vi har ett gemensamt ansvar för dessa frågor
inom EU.
Schengenavtalet gör det möjligt att resa inom EU.
Dessa personer uppges röra sig mellan länderna. Vi
har på flera plan ett gemensamt ansvar för denna
fråga inom EU. Jag vill omigen understryka detta. Jag
förväntar mig ett svar från regeringen rörande båda
dessa frågor - gärna i min mejl redan i morgon.
Fru talman! När jag ändå är inne på temat frågor
till regeringen, vill jag också ta upp en fråga som jag
hade hoppats skulle vara besvarad i samband med ett
besök som jag gjorde till Rwanda för en vecka sedan.
Tyvärr har inte det avtal trätt i kraft mellan Sverige
och ett land som skulle kunna vara Schengenackre-
diterad vad gäller visumansökningar till Sverige. Det
är viktigt att detta träder i kraft så snabbt som möjligt.
I dag tar det minst tre veckor att få ett visum till Sve-
rige, samtidigt som Rwanda har slopat visum för oss
svenskar. Det bör vara en enkel sak att fixa. Detta är
oerhört viktigt för att underlätta kontakter för bl.a.
parlamentariker. Nyligen var en grupp kvinnliga
parlamentariker från det rwandiska parlamentet på
besök här. Ömsesidigt utbyte mellan olika delar i det
civila samhället - t.ex. kyrkor och idrottsföreningar -
måste underlättas. Där är visum en viktig del. Inte
sällan blir det avsevärda kostnader som kan utgöra
hinder för ett utbyte.
Jag sade att jag hade varit i Rwanda. Det kom en
inbjudan från UNDP:s nordiska kontor till några av
oss nordiska parlamentariker att delta i en resa. Jag
själv hade förmånen att få ta del av denna studieresa
tillsammans med företrädare från oppositionen och
norska kolleger - också från utrikesutskottet. Vi hade
tillsammans möjlighet att fokusera på frågor gällande
demokratiskt styrelseskick, social stabilitet, förso-
ningsprocessen och hiv/aids.
Vi mötte regeringsrepresentanter och oppositio-
nen, och vi besökte naturligtvis parlamentet och tal-
mannen. Vi samtalade vid flera tillfällen med parla-
mentariker. Vidare besökte vi institutioner och mötte
internationella organisationer som finns på plats -
även svenska utsända från Pingstkyrkan i Norrkö-
ping. Det var ett brett program som även möjliggjor-
de besök i olika delar av landet.
Varför räknar jag upp det här besöksprogrammet?
Jag tror att det är viktigt att som parlamentariker få
tid och möjlighet att få bred information. Utan bred
information från ett så pass komplicerat land som
Rwanda är det omöjligt att förstå inte bara landets
historia utan framför allt också dess framtid. Sverige
är den tredje största givaren till UNDP per capita och
den femte största givaren totalt. Tillsammans står de
nordiska länderna för nära en tredjedel av UNDP:s
totala budget. Självklart ska vi följa upp vårt bistånd.
UNDP:s kontor i Kigali visade sig vara ett professio-
nellt skött kontor. Det är roligt att kunna ha ett posi-
tivt exempel att peka på. Det är inte alltid när vi reser
ut som vi känner att allt fungerar så väl, att persona-
len är så kunnig och har den största förståelsen och
kunskapen om hur folk lever i vardagen. Det räcker
inte att kunna huvudstadens politiska korridorer, man
måste också ha andra referenspunkter. Så långt var
det positivt.
Vid en historisk tillbakablick tror jag allmänt att
en del av de misstag som har gjorts beror på just det
faktum att alltför få parlamentariker har haft möjlig-
het att på ett aktivt sätt följa upp och själva granska
och utvärdera biståndsinsatser.
Rwanda är under ytan ett djupt traumatiserat land.
Men skillnaden från mitt besök i Kigali för tre fyra år
sedan är påtaglig. Det är påtagligt tryggare i Rwanda i
dag. Jag är lika lite orolig i Rwanda som i min egen
hemstad. Så var det inte vid mitt förra besök. Atmos-
fären är starkt förändrad till det bättre, och man kan
se hus som restaureras och nya hus byggas. Vardags-
livet har kommit i gång. Det finns dagliga rutiner.
Rutiner skapar struktur i människors liv.
Fru talman! Rwanda är ett litet land - lika litet
som mitt landskap Småland - men har åtta miljoner
invånare. Landet är ett jordbrukarsamhälle som i dag
inte är självförsörjande på basmat som t.ex. bananer.
Landet är tätbefolkat, och all jord är redan uppodlad.
Visst går det att effektivisera jordbruket ytterligare,
och visst behövs en landreform. Landsbygden är
huvudsakligen ett kontantlöst samhälle. Ett småska-
ligt näringsliv behöver utvecklas, och det behöver
skapas arbetstillfällen utanför jordbrukssektorn för att
på så sätt skapa förutsättningar för den landreformen
som behövs. Många har i dag i Rwanda inte tillgång
till fullvärdig kost, och det behövs inte mycket av
torka eller tillväxt för att svälten ska stå för dörren.
Livet är skört.
Det gäller att skapa förutsättningar för investe-
ringar. Det är många frågor som regeringen och par-
lamentet måste arbeta med. Frågorna är uppe på deras
egna agendor.
Rwanda är en gammal stat. Den är inte skapad av
kolonialmakterna. Det är ett gammalt feodalt kunga-
döme som kolonialmakterna tog över. Det är ett land
som förvånade kolonialmakterna då det var så väl
organiserat och fungerade väl. På så sätt finns det en
traditionell samhällsstruktur att utgå från när ett de-
mokratiskt samhälle ska byggas upp.
Samtidigt finns det i den här strukturen sådant
som underlättade och blev ett redskap vid folkmordet.
Man behöver decentralisera och bryta ned en del av
dessa traditionella strukturer. Ett arbete med detta
pågår också.
Vi som i vårt politiska arbete försökt få till stånd
rätt marginella organisationsförändringar inser vilka
svårigheter som landet står inför och vilket stöd man
där behöver från omvärlden. Vi bearbetar här i Euro-
pa fortfarande Förintelsen, som inträffade för över 50
år sedan, medan folkmordet i Rwanda skedde så sent
som 1994. Under 100 dagar dödades drygt en miljon
invånare. Två miljoner flydde till grannländerna och
en miljon blev internflyktingar. Nära 150 000 perso-
ner som misstänks ha deltagit i folkmordet fyllde på
fängelserna.
Vi måste försöka men kan aldrig helt förstå vad
som hände 1994. Vi har hyst starka önskemål om att
regeringen skulle besöka Rwanda och angränsande
område av Afrika. Jag har nu också starka förhopp-
ningar om att så kommer att ske. Jag tycker att det är
alldeles nödvändigt att Sverige höjer sin profil i det
här området. Vi bör skapa oss en bild av det, och vi
bör driva dessa frågor i EU. Jag återkommer när det
gäller att forma en lite aktivare politik i området.

Anf. 46 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Diktaturen i Kina ökade under förra
året antalet avrättningar, under kampanjen Slå hårt.
På en enda dag, onsdagen den 25 april, dödades 30
personer efter en offentlig massrättegång. De dömdas
försök att överklaga avslogs direkt, och människorna
fördes omedelbart bort för att skjutas med nackskott.
Enligt vissa uppgifter avrättades omkring 1 800
människor under Slå hårt-kampanjens fyra första
månader. Bara under april månad tros 800 ha avrät-
tats, ofta med nackskott efter summariska rättegångar.
Kinas kampanj mot narkotika drivs bisarrt nog
under devisen "Värdesätt livet, förkasta drogerna".
Under denna devis om att värdesätta livet har man i
landet avrättat tusentals personer.
Luo Gan i kommunistpartiets centralkommitté sa-
de med anledning av de här siffrorna: "Vi kommer att
förstärka kampanjen med både mer personal och
större ekonomiska resurser."
Enligt uppgifter från Amnesty dödsdömdes nästan
3 000 personer i Kina under förra året och 1 781
avrättades. Detta är vad vi säkert vet, men förmodli-
gen är mörkertalet betydande. På några få månader
avrättade Kina fler människor än den övriga världen
sammantaget hade gjort under de senaste tre åren.
Varför hörs så få protester? Varför uppmärksam-
mas det här så lite? Har vi i Sverige och i Europa
glömt att en fjärdedel av jordens befolkning fortfa-
rande lever under kommunistdiktaturer? Dödsstraff är
principiellt fel och kränker människans rätt till liv. Än
värre blir situationen av att dödsstraffen i Kina utmäts
efter rättegångar som med varje mått mätt måste
anses vara summariska, politiserade och orättvisa.
På Amnestys hemsida kan man läsa följande täm-
ligen vidriga uppgifter: "De flesta dödsdomar har
offentliggjorts inför massiva åskådarskaror på idrott-
sarenor och andra offentliga platser. Fångar har även
tvingats paradera på gator kantade av tusentals män-
niskor innan de slutligen blivit avrättade av en exe-
kutionspluton på åkrar eller andra ställen. En sådan
'parad', som genomförts i Yunnanprovinsen, uppges
ha direktsänts i statlig tv. Andra 'parader' i Shaanzi
under april och maj ska ha åsetts av ca 1 800 000
personer."
Det är alltså fråga om avrättningar som folknöje.
Andra uppgifter talar om hur en avrättads familj
efter avrättningen krävs på betalning för kulan som
använts för att döda den närstående. Ytterligare andra
uppgifter gäller att organ tas från dödsdömda och
säljs på den internationella marknaden. Det innebär
att staten - eller enskilda - kan ha ekonomiska driv-
krafter för avrättningar.
Rättegångar kan i Kina vara politiskt styrda och
många gånger rena skenrättegångar. Att polisen an-
vänder tortyr och misshandel är vanligt. Det går
t.o.m. så långt att människor dör. Det beräknades för
något år sedan att regeringen höll närmare en kvarts
miljon människor fängslade utan rättegång i arbetslä-
ger, där de skulle omskolas genom hårt arbete.
Vi vet att rättsapparaten används för politisk för-
följelse. Oliktänkande och religiösa människor för-
trycks och fängslas. Oppositionella förtrycks, förföljs
och interneras.
Samtidigt som Folkrepubliken Kina genomförde
massavrättningar under Slå hårt-kampanjen kom
signaler om att det demokratiska Taiwan, som i lika
hög grad är en del av den kinesiska kultursfären, är på
väg att inleda ett avskaffande av dödsstraffet.
Taiwans justitieminister öppnade i fjol för att under
kommande tre åren diskutera att ersätta dödsstraffet
med längre fängelsestraff.
I januari i år beslutade parlamentet att avskaffa
lagen om, som det heter, kontroll och bestraffning av
banditer. Den innehöll obligatoriska och automatiska
dödsstraff för en rad olika brott som kidnappning och
gängrelaterade rån.
Ett fullt avskaffande av dödsstraffet skulle under-
stryka Taiwans omvandling till en fullvärdig demo-
krati, med full respekt för mänskliga fri- och rättig-
heter. Samtidigt skulle Taiwans avskaffande av döds-
straffet påvisa genomskinligheten i Folkrepubliken
Kinas försvar för mass- och missbruket av dödsstraff.
Det finns inte, som regeringen i folkrepubliken på-
står, några "särskilda omständigheter" som nödvän-
diggör, försvarar eller rättfärdigar bruket av döds-
straff i den kinesiska kultursfären.
Jag tycker att Sverige bör understödja avskaffan-
det av dödsstraff i Taiwan, både i utrikespolitiken och
i kontakter partier emellan.
Fru talman! Eftersom män i Kina anses vara vik-
tigare än kvinnor, har landets ettbarnspolitik lett till
att blivande föräldrar aborterat flickfoster för att de i
stället ska få en pojke som enda barn. Detta har lett
till att det per 100 flickor föds 111 pojkar i Kina. Det
blir alltså en snedfördelning mellan könen. Politiken
har dessutom lett till tvångsaborter och barnamord
och till att föräldrar överger sina flickebarn.
Kina offentliggjorde i fjol en vitbok om sin be-
folkningspolitik. Fortfarande gäller ettbarnsnormen,
men tvånget ska betonas mindre och belöningarna
mer. Respekten för ettbarnspolitiken ska höjas genom
förbättrad ekonomisk trygghet i form av pensionsfon-
der och andra former av bidrag.
Speciellt ska bönderna få fördelar, eftersom de är
särskilt angelägna om att få söner och därför föder
fler barn. Bl.a. ska de få mark till husbyggen och
bättre möjligheter till jobb.
Det är naturligtvis bra att Kina uppger att tvånget i
befolkningspolitiken ska minskas, men i grunden
handlar frågan om att respekt för människors lika
värde måste upprättas. Att hundratusentals, kanske
miljoner flickor försvinner i Kina är en oacceptabel
konsekvens av ettbarnspolitiken och synen på männi-
skors olika värde.
Människovärdet är universellt. Det måste Sverige
alltid hävda. Utplåningen av tusentals flickebarn
måste stoppas.
Kina behöver genomgripande demokratiska re-
former, yttrande- och organisationsfrihet och fria
medier. Staten måste börja respektera mänskliga fri-
och rättigheter. Tillsammans med det växande väl-
stånd som en fri prisbildning och enskilt ägande läg-
ger grunden för skulle folkmängdstillväxten kunna
bringas under kontroll på positiva vägar. Genom
satsningar på sjukvård kan barnadödligheten minskas.
Genom sociala system och pensionsreformer kan
behovet av många barn för försörjning på ålderns höst
minska. Genom att människors lika värde understryks
kan kvinnans ställning stärkas.
Taiwan har gjort och gör allt detta, vilket visar att
demokrati och mänskliga rättigheter i västerländsk
mening är fullt förenliga och t.o.m. kan ingå en
mycket lyckosam förening med den kinesiska kulturs-
fären.
De mänskliga rättigheterna är universella och
måste respekteras universellt. Det gäller också män-
niskors rätt till liv i Folkrepubliken Kina. Sverige och
EU måste verka för att användningen av dödsstraffet
upphör, att rättsväsendet avpolitiseras, att tortyren
upphör, att politiska fångar friges och att förföljelsen
av oppositionella och religiösa personer upphör. Sve-
rige måste ta avstånd från tvångsaborter och barna-
mord och verka för att flickor i Kina uppvärderas.

Anf. 47 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Sverige har en god tradition av att
hjälpa, stödja och samarbeta med utvecklingsländer
för att bekämpa fattigdom och svält. Huvudmålet för
Sveriges internationella bistånd är att höja de fattigas
levnadsnivå. Men jag tror att det är viktigt att vi i det
här sammanhanget inte enbart talar om att lyfta de
fattigaste folken till bättre materiellt välstånd. Ett
hållbart bistånd handlar också om en känsla av vär-
dighet och mänsklig dignitet.
Solidaritet är en av de viktigaste principerna i den
kristdemokratiska ideologin. Ordet solidaritet för-
knippas alltför ofta med vänsterrörelser, och tyvärr
handlar det många gånger om materiell välfärd och
social rättvisa. Men vi måste också visa solidaritet
med den enskilde individen, dess civila friheter och
politiska rättigheter.
Fru talman! Demokrati- och MR-biståndet är oer-
hört viktigt i det internationella utvecklingssamarbe-
tet, men prioriteras inte tillräckligt högt. Rädslan för
att lägga sig i och svårigheten att tydliggöra mål gör
att givare drar sig undan detta otydliga och svårdefi-
nierade bistånd.
I en bok som William Easterley nyligen kom ut
med påvisar han att länder med stor etnisk spännvidd
tenderar att ha mer korruption, sämre politik, sämre
ledning och sämre regeringsutövande. Varför, kan
man fråga sig. Jo, William Easterley påstår att den
grupp som har makten inte ser till nationens totala
välfärd utan bara till sin egen stams eller grupps.
Länder med många olika folkgrupper, t.ex. vissa
afrikanska länder, presterar sämre på bl.a. utbildning-
ens och hälsovårdens område. Det saknas en kon-
struktiv nationell samsyn. I en rad av afrikanska län-
der ser vi just detta, oftast med konflikter som följd,
och envåldshärskare som stannar på sin post utöver
sin tid.
Hur mycket medel och insatser har inte pumpats
in i afrikanska länder för att bygga upp hus och vägar,
för att få en fungerande infrastruktur, för att barn ska
kunna gå till skolor och för att människor ska kunna
få acceptabel hälsovård. Och visst har biståndet
hjälpt. Men det internationella biståndet är bara en
droppe i havet. Det behövs en genuin nationell ut-
vecklingspolitik som verkligen tar sig an fattigdoms-
bekämpningen.
Det har visat sig i världshistorien att demokrati
och flerpartisystem, med alla dess brister, är över-
lägsna andra politiska system för att främja ekono-
miskt välstånd, social rättvisa och respekt för mänsk-
liga rättigheter för hela befolkningen och inte enbart
en viss grupp.
När det gäller Balkan, framför allt Bosnien och
Hercegovina, har det även här givits massor av inter-
nationellt bistånd. Men alltför mycket bistånd har
varit inriktat på materiella ting som vägar, hus och
infrastruktur, och alldeles för lite på att bygga upp en
fungerande demokrati och institutioner som verkar
för mänskliga rättigheter. Korruptionen har varit
påfallande på Balkan, och mycket biståndsmedel har
inte nått fram till dem som behöver hjälpen. Därför
vänder nu vissa internationella biståndsgivare Bosni-
en ryggen.
Vi måste våga ge bistånd till demokratiska struk-
turer och till demokratiska politiska partier. Vi kan
inte enbart stödja det s.k. civila samhället och tro att
en demokratisk kultur ska växa fram snabbt. Vi måste
även stödja politiska partier med vår erfarenhet och
mer tekniskt bistånd. Sverige har i dag ett intressant
instrument i de utvecklingsmedel som ges till svenska
politiska partier för att bistå partier i u-länder i syd
och i öst. Detta bistånd har nu permanentats, men det
behöver ytterligare vitaliseras och respekteras i bi-
ståndskretsar. Demokratibiståndets status behöver
höjas.
Det är valda politiker i utvecklingsländer som kan
svara för reformer och för omsorg om fattigdomsbe-
kämpning och hållbar utveckling. Kan politiska parti-
er reformeras i riktning mot minskad fokusering på
etnisk tillhörighet, mer demokratiska ledarval, ökat
kvinnligt deltagande i politiken, mer konkreta parti-
program och ideologier som kan följas upp i termer
av genomförande; ja, då kan utvecklingsländer röra
sig i riktning mot ett gott regeringsutövande med
ansvar för dem man styr.
I Kristdemokraternas råd för demokrati och ut-
veckling jobbar vi, liksom övriga politiska partier här
i kammaren, med demokratibistånd runtom i världen.
Fru talman, låt mig här lyfta fram ett exempel.
I november och december 2001 genomförde vi
tillsammans med ett amerikanskt demokratiinstitut
flerpartiworkshops för distrikts- och lokalpolitiker
från åtta av de kenyanska partierna i sex av Kenyas
åtta provinser. Dessa landsomfattande workshops gav
ledande politiker på lokal nivå utbildning i särskilda,
för politiker viktiga, områden och gav möjlighet till
diskussioner mellan de olika partiföreträdarna om
bl.a. demokrati och partiorganisation, kommunikation
och utveckling. Dessa workshops, som nådde fler än
240 partipolitiker, planerades som ett svar på förfråg-
ningar från partiledare på lokal och nationell nivå
som efterfrågat kapacitetsuppbyggnad på lokal nivå.
För första gången genomfördes ett sådant projekt på
lokal nivå i Kenya.
Vi kan ge mer av sådant här demokratibistånd.
Det går att mäta mål, och man får lägga sig i. Detta
bistånd efterfrågas kraftigt av många demokratirörel-
ser runtom i världen, och vi som sitter med i AWEPA
märker att det behövs och efterfrågas en kontakt poli-
tiker emellan och parlamentsledamöter emellan, såväl
i diktaturer som i nyblivna och utvecklade demokrati-
er. Vi måste våga stå upp och stödja dem som verkli-
gen arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i
sina respektive länder. Givare har länge avkrävt sina
samarbetsländer good governance. Det är dags nu att
mer aktivt arbeta med dem som utformar och lägger
den politiska grunden för regeringsutövandet.

Anf. 48 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! När utrikespolitik diskuteras, säker-
hetsfrågor prövas, biståndsinsatserna ventileras och
flyktingsituationen besvärar oss inser vi alltmer att vi
i Sverige och Norden lever i den privilegierade delen
av världen. Sverige har, fru talman, trots sin litenhet
en roll att spela i världspolitiken.
Över hela vår värld finns otaliga konflikter tydligt
markerade, här i Europa, inte minst på Irland och
Balkan, men också i Mellanöstern, Fjärran Östern,
Afrikas många fattigländer och också på den ameri-
kanska kontinenten. Mycket mänsklig tragik utspelas
och strävsam uppbyggnad slås sönder. Oerhörda
resurser går till krigsindustri och militärinsatser, och
det finns, fru talman, inga vinnare. Förlorarna är
desto fler.
Vårt privilegium i Norden handlar också om att vi
i nära 200 år inte har haft några militära samman-
drabbningar inom eller mellan de nordiska länderna.
Tvärtom har vi exempel på hur tvistefrågor kan lösas
utan konflikter. Åland är ett sådant exempel. Union-
supplösningen mellan Norge och Sverige och föränd-
ringen 1921 av gränsen mellan Tyskland och Dan-
mark är andra exempel. I det senare fallet flyttades
landsgränsen sex mil norrut. Detta ger tydliga besked
om att frågor kan lösas om de blir rätt hanterade. I det
dansk-tyska fallet var det gränsöverskridande över-
läggningar och en folkomröstning. Det jag nu nämnt
är bra exempel på hur man löser konflikter och skulle
mycket väl kunna vara stilbildande för många länder
ute i världen.
Det som kom att spela vårt historiska demokratis-
ka förlopp i händerna var den folkliga rörelse som
fick en bredd och en styrka i såväl det religiösa livet
som inom socialpolitiken och det fackliga arbetet.
Liberala strömningar drev fram kravet på den all-
männa skolutbildningen, och 1842 beslöts den folk-
skolestadga som skulle garantera alla svenska barns
rättighet att lära sig läsa, skriva och räkna. Inom pa-
rentes sagt var det en reform som för övrigt ännu inte
nått sitt mål, då man ser till dagens alltför stora ut-
slagning ur den svenska skolan. Men när det är sagt
är det ingen tvekan om att 160 års rätt till allmän
folkskola har varit en styrka som de klassiska folkrö-
relserna - väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och
den fackliga rörelsen - kunde bygga på då de i allt
väsentligt och i stor enighet drev fram den demokrati
som vårt land och de nordiska länderna haft så stor
glädje av.
Demokratin har ett stort egenvärde. Ett demokra-
tiskt genombrott skulle i många länder kunna bli den
hävstång som skulle lyfta folk och länder till ett an-
ständigt umgänge. Mycket blod skulle hindras från att
flyta på slagfälten och tyranneriet skulle bli starkt
begränsat. Våra erfarenheter och iakttagelser av fasc-
istiska och kommunistiska diktaturregimer har hjälpt
oss att inse hur förödande det blir då respekten för
människor och människovärdet trampas under stövel-
klacken eller där kulorna genomborrar och dödar.
Demokrati och folkstyre skulle också kunna bli fram-
gångsreceptet därför att det inte är folken som driver
krigsteserna. Det är i stället deras okloka och grymma
ledare.
En stabil och utvecklad demokrati på Nordirland
eller Balkan, i Ryssland, Afrika och Mellanöstern
skulle vara något av ett universalmedel för att över
huvud taget få slut på våld och terror och kunna få en
fair chans att bygga upp det som är sönderslaget och
hjälpa unga människor till en ny och fredlig start i sitt
eget land.
Att folkligt umgänge och politisk demokrati bety-
der mycket kan vi se av den utveckling som har skett
av nära samarbete mellan Baltikum och Norden.
Nordiska rådet blev ju för övrigt en dörröppnare, för
att inte säga murbräcka, då rådet rent fysiskt var före
de nordiska ländernas ambassader när man öppnade
informationskontor i Tallinn, Riga och Vilnius. Det
blev en viktig signal till den gamla sovjetledningen,
nämligen att det fanns ett tydligt nordiskt intresse för
hur utvecklingen på Baltikum skedde.
Tidigt var också den nordiska liberala gruppen på
besök i Kaliningrad. Detta lilla landområde har
mycket av gammal sovjetisk prägel och är ett
skräckinjagande exempel på etnisk rensning intill
hundra procent. Den ungefär en miljon stora befolk-
ningen drömmer om att få en utvecklad demokrati
och ett liv i fred och frihet. Därför är det en svensk
men också samlad nordisk uppgift att kring våra Ös-
tersjöländer främja demokratin, freden, miljön och
näringslivets utveckling och därmed en bas för den
folkliga välfärden.
Det går en urbaniseringsvåg över våra länder. Det
gäller fattiga u-länder och rika i-länder. Allt färre
storstadsområden får alltfler invånare och allt större
områden glesnar och tunnas ut på befolkning. I våra
välfärdsländer leder det till försvagad service i stora
områden och trängselproblem i våra städer. När det
sker i fattiga u-länder blir ett sådant problem ännu
större.
Det svenska biståndet, som i hög grad har fått sin
inspiration ur frivilligorganisationerna, kyrkorna och
de många ideella rörelserna, har gått i täten för att
också Sverige och andra välfärdsstater ska göra insat-
ser för de fattiga länderna. Vi har ofta sagt att det är
genererande att samtidigt som regeringen talar om att
det går bra för Sverige har majoriteten i denna riks-
dag legat och bromsat en snabb uppräkning av svensk
biståndsinsats till utlovad nivå. Här har främst social-
demokrater och moderater funnit varandra när det
gäller att pruta på globala solidaritetsinsatser.
Svensk biståndspolitik har i sina metoder förbätt-
rats avsevärt från 50-talets mer krampaktiga för att
inte säga komplexfyllda attityd mot de s.k. NGO-
insatserna. Min uppfattning är att betydligt mer skulle
kunna kanaliseras över det frivilligarbete som inte
minst ungdomar från många länder är beredda att gå
in i. Sådant arbete i nära kontakt med flykting- och
fattigländer behöver uppmuntras.
Fru talman! Vår flyktingpolitik behöver delas upp
i tre bitar:
1. I det korta perspektivet behövs ett generöst
flyktingmottagande.
2. Andra västländer måste engageras till att ta en
större andel av flyktingbördan.
3. Sverige måste, nationellt och genom EU, FN
och andra samarbetspartner, hårt driva frågor
som undanröjer skälen för att människor behö-
ver fly.
Vi får inte glömma att det ytterst handlar om
människor, våra systrar och bröder. Alla har rätt till
det som i bästa mening kan kallas för en människo-
värdig tillvaro.

Anf. 49 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Sveriges samarbete med Ryssland har
ökat alltmer under 1990-talet. Efter det kalla krigets
slut har vi åter en mängd kontakter österut. Ryssland
är oerhört viktigt för oss. Det ligger i vårt intresse att
utvecklingen i Ryssland går framåt och att landet
utvecklas till en välmående demokrati. Men om vi
vill ta vara på dessa möjligheter måste vi satsa ännu
hårdare på kontakterna med Ryssland än vi gjort
hittills. Det poängterade också Urban Ahlin tidigare.
Det var därför mycket positivt att utrikesministern i
sitt tal tidigare i dag betonade att Sverige kommer att
öka kontakterna med EU:s nya grannar, att regeringen
inlett ett nytt samarbetsprogram med Central- och
Östeuropa och att man vill fördjupa dialogen mellan
EU och Ryssland. Det generalkonsulat som senare i
år kommer att inrättas i Kaliningrad är också ett steg i
rätt riktning.
Jag har tillsammans med andra riksdagsledamöter
besökt Kaliningrad vid ett flertal tillfällen. Både vid
kontakterna med officiella representanter och i kon-
takterna med enskilda personer har man betonat att
EU:s utvidgning kan bli mycket positiv för området.
Kaliningrads läge ger EU och Ryssland unika möjlig-
heter för den sociala och ekonomiska integrationen av
Ryssland i den europeiska regionen. Men man har
också pekat på de problem som måste lösas. Det
handlar bl.a. om transitproblem som kan uppstå när
Kaliningrads grannar blir medlemmar i EU. Man har
också uttryckt oro över att det sedan förra hösten inte
finns någon internationell flygförbindelse till och från
Kaliningrad. Man måste i dag flyga via Moskva eller
Sankt Petersburg.
Kaliningrad ligger mittemellan två världar. Det är
en rysk enklav vid Östersjöns strand som gränsar till
Litauen och Polen. Någon kontakt landvägen till
moderlandet har man inte, men man kan i dag resa
genom Litauen eller Polen. Annars får man färdas
sjövägen till Sankt Petersburg.
Historiskt har staden legat under preussisk, teuto-
nisk, tysk, svensk, fransk och rysk överhöghet. I slu-
tet av andra världskriget, då staden ingick i Tyskland
och hette Königsberg, bombades hela den centrala
medeltida staden sönder och samman av de allierade
och intogs sedan av Röda armén. Tyskarna slängdes
ut och en rysk stad byggdes upp med namnet Kali-
ningrad. Det är inte första gången staden har varit
rysk. Mellan 1758 och 1762 styrdes den av Ryssland.
I övrigt har makthavarna, som jag sade tidigare, skif-
tat genom århundradena.
I dag står Kaliningrad inför en rad problem som
måste lösas.
- Kaliningradområdets sociala och ekonomiska
utveckling är sämre än den genomsnittliga ut-
vecklingen i Ryssland. Produktionsbortfallet se-
dan 1991 har varit större än i övriga Ryssland.
- Levnadsstandarden är klart lägre.
- Brottsligheten, bl.a. grova våldsbrott och narkoti-
kabrott, ligger över genomsnittet för hela Ryss-
land.
- Det finns sex gånger fler hivpositiva i Kaliningrad
än i hela landet.
- Områdets del i miljöföroreningarna i södra Öster-
sjön är proportionellt sett större än andra områ-
dens.
Den tilltagande klyftan till de snabbt växande
polska och litauiska ekonomierna och till de rika EU-
medlemmarna i Östersjöregionen innebär uppenbara
faror när det gäller den s.k. mjuka säkerheten. När
Litauen och Polen går med i EU kommer Kaliningrad
att bli en rysk enklav inne i EU, och då kan flera av
de problem som jag nyss nämnde bli än mer akuta.
I dag sker mycket av Kaliningrads handel och
kontakter med övriga Ryssland genom olika förmån-
liga avtal med Litauen och Polen. EU:s regelverk är
inte lika generöst, särskilt inte när det gäller att utfär-
da visum till ryssar. Detta kan resultera i att Kali-
ningrad blir avstängt från omvärlden sånär som på
sjövägen till Sankt Petersburg.
Å ena sida riktar EU uppmaningar till Polen och
Litauen att söka integrera Kaliningrad i regionen med
"ekonomiskt, kulturellt och socialt samarbete som en
överordnad målsättning". Å andra sidan kräver man
att Polen och Litauen täpper till gränsen genom vi-
sumtvång.
En sådan utveckling skulle vara olycklig för ut-
vecklingen i området och omöjliggöra bl.a. den ar-
betspendling som i dag sker mellan Kaliningrad och
omgivande länder. I stället bör man ha visumfrihet
för kaliningradbor eller i varje fall ett permanent
tillstånd att röra sig fritt över gränserna.
Hongkongbor har ett sådant särskilt tillstånd, ett
Hongkongpass. En liknande lösning borde vara möj-
lig för Kaliningrad. Sverige bör inom EU arbeta för
att lösa upp knuten med visumreglerna före Polens
och Litauens inträde i EU.
Det andra stora problemet är de gränsöverskri-
dande fenomen som sprider sig mellan Kaliningrad
och övriga länder runt Östersjön. Två exempel på
sådana fenomen är organiserad brottslighet och epi-
demiologiska sjukdomar. Sverige måste utöka samar-
betet mellan polismyndigheterna runt Östersjön för
att få bukt med den organiserade brottsligheten. Den
berör alla länder kring Östersjön och måste bekämpas
gemensamt. Sverige borde även intensifiera samar-
betet mellan sjukvården i Sverige och Kaliningrad
och särskilt fokusera på de epidemiologiska sjukdo-
marna som t.ex. tuberkulos och hiv.
Fru talman! Samtidigt som EU-utvidgningen in-
nebär vissa problem kommer den också att innebära
nya möjligheter för Kaliningradområdet. Området
skulle kunna utvecklas till en brygga mellan det väl-
bärgade Europa och det sämre lottade Ryssland. Med
ökade insatser från EU skulle området kunna öppnas
för internationellt samarbete och bättre integreras i
regionen, vilket skulle kunna resultera i ökade utländ-
ska investeringar, snabbare tillväxt och förbättrade
sociala förhållanden.
Det finns ett mycket stort och brett engagemang
och intresse hos folkrörelser, organisationer och
människor i allmänhet för ett samarbete med länderna
runt Östersjön. Samarbetet mellan Sverige och Kali-
ningrad rymmer stora möjligheter. Sverige borde
gemensamt med myndigheterna i Kaliningrad satsa
på att också utöka turismen mellan Sverige och Kali-
ningrad.
Turismen spelar inte bara en ekonomisk roll. Den
skulle även kunna bidra till att skapa större förståelse
mellan människorna i de båda länderna. Det skulle i
sin tur förmodligen främja det ekonomiska samarbe-
tet och den ekonomiska utvecklingen både i Sverige
och i Kaliningrad.

Anf. 50 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Jag är mycket glad att utrikesminister
Anna Lindh i regeringens utrikespolitiska deklaration
tar upp Barentssamarbetet som ett enskilt begrepp.
Tidigare ingick detta samarbete i beteckningen Öster-
sjösamarbetet och blev på det sättet ofta bortglömt.
Barentsregionen - som jag hoppas att de flesta i
riksdagen och kammaren nu känner till efter alla mina
inlägg - omfattar de nordligaste regionerna av Sveri-
ge, Norge, Finland och nordvästra Ryssland. Det är
ett område på total 1 755 kvadratkilometer med sex
miljoner invånare.
Det är ett mycket aktivt område, och samarbetet
betyder naturligtvis mycket för oss som bor i norr.
Men det betyder också mycket för övriga Sverige och
hela Europa. Det mesta samarbetet bygger på gräns-
rötterna - folkliga kontakter, folkrörelser, enskilda
företagare, forskare, lärare, skolungdomar m.fl. Det
kan beskrivas som en nedifrån-och-upp-modell för
regional samverkan som är unik i Europa.
Tack vare Barentssamarbetet säkrar vi en fredlig
och stabil utveckling i regionen. Vi befäster och vida-
reutvecklar de kulturella banden mellan folken. Vi
lägger på detta sätt grunden för en bärkraftig ekono-
misk och social utveckling i området.
Vi medverkar också till en utveckling som tar
hänsyn till urbefolkningens intressen genom deras
deltagande i samarbetet. I området bor och verkar
bl.a. samer, vesper och nenetser. Vi är inte nöjda med
det vi har gjort och vill gå vidare. Vi känner att vi vill
fortsätta.
Det är nödvändigt att ytterligare stärka processen
och befrämja en längre gående integration och ett
utökat samarbete. För att åstadkomma det fordras en
bättre samordning av de svenska Barentsinsatserna
och ett förbättrat informationssystem inte minst på
Internet. Det behövs också ett förbättrat nätverks-
samarbete mellan myndigheter, näringsliv och uni-
versitet och effektivare användning av Interregmedel.
Det behövs förbättrad fysisk infrastruktur, bättre
nyttjande av distansöverbryggande tekniker och inte
minst decentraliserade pengar för samarbete.
För att kunna göra allt det bör ett Barentsinstitut
inrättas i norra Sverige på samma sätt som det inrät-
tades ett institut för samarbetet kring Östersjön. Ett
sådant institut skulle vara ett stort stöd i myndighe-
ters, universitetens, näringslivets, folkrörelsernas och
de enskildas arbete.
Ett Barentsinstitut borde ha en stark europeisk
profilering och inrikta sig på att bli ett väl fungerande
verktyg i kontakter och i nätverks- och kunskapsupp-
byggnad inriktat mot Barentsområdet. Det borde vara
ett institut som skulle ha samarbete med det redan
befintliga Östersjöinstitutet i Karlskrona, som har
lång erfarenhet av liknande verksamhet. Både Nord-
norge och Nordfinland har redan den här typen av
institut medan vi i Sverige saknar ett sådant instru-
ment för Barents.
Fru talman! Det officiella Barentssamarbetet byg-
ger på två dimensioner - en central och en regional.
Den centrala organisationen är Barentsrådet, som är
ett mellanstatligt samarbete, och den regionala orga-
nisationen är Regionrådet.
Barentsrådet bildades 1993, och ordförandeskapet
roterar mellan länderna i tvåårsperioder. Just nu är
Sverige ordförandeland fram till november år 2003.
Som ordförandeland i Barentsrådet har vi ett stort
ansvar att leda samarbetet framåt och se till att kon-
kreta saker uträttas.
Barentsrådet fungerar som ett ministerråd i första
hand för berörda utrikesministrar. Men minister-
rådsmöten kan också ordnas av övriga fackministrar.
Sverige har prioriterat frågor som rör tullen, trans-
porter, energi, miljö, kärnsäkerhet och hälso- och
ungdomsarbete. Som prioriterad fråga ingår också
ansvarsavtalet om kärnavfall. Den frågan måste lösas
under vårt ordförandeskap. Det är ett avtal som vi har
väntat på länge för att kunna fortsätta arbetet med
kärnsäkerhet. Vi har också i flera år väntat på att
Salla tullstation, som är färdigbyggd, ska öppnas så
att vi slipper att åka flera mil extra för att ta oss in i
Ryssland.
En annan fråga som jag också vill ta upp i detta
sammanhang är kvinnornas situation, prostitution och
kvinnohandel, som i dag är den mest lönsamma han-
deln i världen. Även den blomstrar i detta område.
Det är fruktansvärt. Här återstår mycket att göra även
för Barentsrådet.
Avslutningsvis vill jag tacka regeringen som till-
satt en utredning om Barentssamarbetet. Utredningen
ska vara klar i slutet av mars i år. Den ska utreda den
framtida hanteringen av frågor som rör Barents-
samarbetet i syfte att bibehålla kontinuitet i verksam-
heten och stärka långsiktigt svenskt deltagande i detta
samarbete.
Fru talman! Jag hoppas mycket på denna utred-
ning och på de förslag och beslut som riksdag och
regering kommer att fatta efter att ha studerat utred-
ningen.
Barentsinstitut, kärnavfallsavtal och tullstation i
Salla är bara tre konkreta, viktiga Barentsfrågor som
måste få en bra lösning för Barentsregionens bästa.
Men vi får aldrig glömma bort det långsiktiga arbetet,
t.ex. arbetet för att göra ett bättre samhälle för kvin-
norna.
Det säkerhetsfrämjande samarbetet är en hörnsten
i svensk utrikespolitik. Samarbetet i Barents stärker
säkerheten och integrationen i vårt närområde.

Anf. 51 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! För ett par veckor sedan var 9 kvinn-
liga parlamentariker från Rwanda på besök hos Awe-
pa och den svenska riksdagen, 9 av de totalt 18 kvin-
norna i det 74 män och kvinnor starka parlamentet.
De behöver stöd i det parlamentariska arbetet. Demo-
kratin behöver redskap. Det behövs fungerande ruti-
ner i parlamentet, en kunnig, oberoende och omutbar
byråkrati, tydliga spelregler mellan majoritet och
opposition. Kvinnor måste få möjlighet att arbeta som
goda kamrater tillsammans med manliga kolleger.
Landet behöver en konstitution som tar avstamp i
lokala och regionala förutsättningar. Demokratin
förutsätter en öppen och bred debatt och medier som
vågar och vill bidra till en kritisk och öppen analys av
samhällsutvecklingen och människors förmåga att
bära makt och ansvar.
Demokratiarbetet i Rwanda, i hela Afrika, liksom
i Sverige måste gå hand i hand med insatser för kun-
skap och bildning så att alla, inte bara några, ska
kunna ta sitt ansvar för samhällets utveckling.
Våra kollegers insikt är tydlig. Det finns ingen
annan långsiktigt hållbar väg att fredligt hantera kon-
flikter, säkra tillväxt och utveckling än en fungerande
och livskraftig demokrati. Därför blir en av de vikti-
gaste uppgifterna för partnerskapet mellan Afrika och
Europa insatser som stärker ländernas möjligheter att
bygga en stabil och folkligt förankrad demokratisk
struktur.
Connie Bwisza, Bernadette Kanzayire, Jacqueline
Muhongayire och de sex andra kollegerna från
Rwanda tänkte och kände samma ansvar som vi, men
de bar en annan ryggsäck.
En hade legat gömd i en kyrka när hundratals
människor mördades runtom henne. Hon såg sin
syster mördas i bushen och förlorade sina föräldrar i
folkmordet. En annan satt inspärrad i ett mörkt rum
under de hundra dagar då var sjunde vuxen rwandier
mördades. En tredje såg maken och två barn mördas.
Alla hade de förlorat någon nära anhörig i det folk-
mord där 10 000 människor om dagen mördades
under de fasansfulla 100 dagar då världen blundade.
Ändå var det inte hämnd, som dominerade deras
politiska strävan.
Den som bär på så tunga sorger och så vidriga
minnen som Rwandas folk måste bearbeta sina min-
nen och tala om det som hänt. Rättvisa måste skipas.
120 000 rwandier ska nu dömas i de lokala bydom-
stolarna. Men Connie och hennes kamrater vill utrota
hämnden och vedergällningen från agendan i det nya
Rwanda. De talar inte längre om hutuer och tutsier,
utan om folket i Rwanda. De som sett den yttersta
galenskapen och det vidrigaste våldet är säkert de
som förstår att hämnd ingenstans leder.
Fru talman! Kanske är det de som borde sitta
framför Ariel Sharon, ledarna för Hamas och al-
Qaida, krigsledarna på Balkan, Sadam Hussein, ja,
kanske t.o.m. framför George Bush och säga: Grab-
bar, rättvisa måste skipas. Galningar måste stoppas.
Men öga för öga, tand för tand är lika korkat och lika
farligt i dag som för tusentals år sedan. Och kanske
borde kvinnorna från Rwanda säga till deras fruar,
döttrar och vänninor: Sitt inte där och beundra det
vulgära våldet, var inga medlöpare, våga säga ifrån!
Det är bara försoning, respekt och empati som lång-
siktigt säkrar tryggheten.
Till en av Rwandas stora utmaningar hör kampen
mot hiv/aids. Rwanda är inte ensamt. I hela södra
Afrika grasserar farsoten. 28 miljoner är smittade. 1
miljon barn har förlorat sina föräldrar. Hela släkter
har utplånats. Skolbarn står utan lärare, vårdcentraler
utan läkare. En redan låg medelålder i världens fatti-
gaste länder blir ännu lägre. I Moçambique lever bara
fyra av fem barn till femårsdagen.
Så annorlunda är det mot Europa. Jag var ordfö-
rande i Örebro läns aidsdelegation i mitten på 80-
talet. Vi var rädda då. Vi räknade varenda nysmittad:
Nu är det 12 som är smittade i Örebro län, nu är det
13, nu är det 14, nu är det 15. Vi mobiliserade allt
som välfärdssamhället hade, och vi lyckades. Det
var inte min förtjänst. Det var samma framgång i
Västmanland, Stockholm, Västerbotten och Halland.
Det är inte så att hiv/aids är utrotat i Sverige. Fort-
farande lever människor med hiv, fortfarande dör
människor av aids. Men hiv/aids blev aldrig det hot
mot det moderna samhället som vi befarade när kam-
pen mot aids började i Sverige började.
I Afrika var situationen annorlunda. Där fanns
inte det starka samhälle som kunde mobilisera, be-
handla och förebygga. Nu börjar Afrika mobilisera.
Uganda och Botswana har gått före och visat att leda-
re som tar upp aidsproblemet till ytan och vågar vara
föredömen också kan påverka epidemins utbredning.
Nyligen höll Mbeki ett tal inför Sydafrikas parlament
där han - äntligen - var tydlig om det politiska ansva-
ret i kampen för aids.
När vi inom Awepa har mött afrikanska kolleger
på gemensamma konferenser om aids har de ställt
tydliga krav på sig själva. Världen och Afrika måste
inse att hiv/aids utsätter Afrika för en kris som hotar
både befolkning och välfärd. Bland de krav de ställer
på sig själva finns:
En bred mobilisering, både lokalt, regionalt och
på riksnivå i kampen mot aids. Orsakerna till och
behandlingen av hiv/aids får aldrig förnekas av poli-
tiken eller av medicinen.
Kampen mot hiv/aids ställer höga krav på ledar-
skap. Ledare som drabbas måste våga tala om sitt
lidande och bli förebilder för andra. Sugardadies hör
inte hemma i det demokratiska Afrika.
Kvinnornas ställning i Afrika måste stärkas.
Fru talman! Hiv/aids-epidemin i Afrika är också
världens kris. Och det är bråttom. Insatserna för bi-
stånd till Afrika måste öka. Skuldavskrivning är en
avgörande förutsättning för att Afrika ska kunna
använda sina egna pengar för utveckling och för
kamp mot hiv/aids.
Demokratibiståndet måste sättas i fokus. Biståndet
till Afrika måste inriktas på åtgärder som stöder ut-
vecklingen långsiktigt. Sverige ska påverka attityder-
na till preventivmedel.
Världen kommer inte att lyckas i kampen mot aids
om inte den rika världen ökar biståndet. Jag är stolt
över att vi i det socialdemokratiska partiet har fattat
ett beslut om en tidsplan för enprocentsbiståndet. Det
är pinsamt att vi i EU fortfarande ligger på ett genom-
snitt på 0,2 %. Jag tror att vi är väldigt många som är
skakade över den amerikanske presidentens förslag
om att avsätta ytterligare 48 miljarder dollar, 500
miljarder kronor, till försvaret. Världen hade väntat
på en kraftig ökning av USA:s biståndsinsatser.
Käre George Bush! Är det ändå inte så att USA
har världens starkaste försvar? Är det inte trist och
dåligt att ni i stället för bistånd föreslår försvarsök-
ningar?
Bushadministrationen visar att man ingenting sett,
ingenting förstått och ingenting lärt när man sätter
upprustning av världens starkaste militära makt före
en ökning av biståndet.
Fru talman! Afrikas framtid angår oss alla.

Anf. 52 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Det här har gått lite fortare än jag ha-
de väntat mig. Det blir ett anförande lite fritt ur hjär-
tat - det är mitt manus.
Det har varit stort och smått i dagens debatt. Det
har varit allt från utfiskningen i Nordsjön till med-
lemskap i Nato och nu senast bl.a. vad som händer
efter den 11 september och USA:s sätt att agera.
Jag är övertygad om att man, om man har lyssnat
på den här debatten, har kunnat konstatera att vi nog
skulle kunna hålla på ganska länge, inte minst för att
man genom den här uppläggningen nu hela tiden som
sagt blandar stort och smått. Vi skulle säkert kunna ha
en heldag bara kring bl.a. det som jag tänkte ägna mig
lite grann åt, nämligen mänskliga rättigheter.
Men först tänkte jag ta upp en annan fråga. Vi har
under förra året, jag tror att det var två gånger, varit
besökta av delegationer från Mongoliet. Det är ett
land som efter 75 år av kommunistiskt förtryck efter
sina första fria val lyckades få en demokratisk rege-
ring baserad på Moderaterna och Socialdemokraterna
i Mongoliet.
Det är ett land som vi var ett par stycken som var
de första svenska politiker som besökte efter det att
man hade haft regimskiftet. Man ville lyssna på hur vi
arbetar politiskt i vårt land. Den senaste gruppen som
var här och besökte riksdagen, och då bl.a. oss i den
svensk-mongoliska kontaktgruppen, kom fortfarande
ihåg hur varmt vi talade för våra folkrörelser, våra
olika rörelser. De markerade också att ska man ha ett
antal NGO:er, som vi kallar det internationellt, ska
dessa självfallet vara skapade underifrån och inte
komma genom direktiv och dekret uppifrån.
Det här är ett land som ligger inklämt mellan
Ryssland och Kina där Kina visar väldig oro för att
deras uppenbara, tydliga och faktiskt ganska lyckade
demokratiska steg framåt ska sprida sig till Inre Mon-
goliet, som ju är en provins i Kina självt. Det innebär
också att man från kinesiskt håll ofta när det är något
problem i området vill skylla på mongolerna.
Vad vill de då oss? Jo, de ser att vi har stora gran-
nar. Det är en likhet mellan dem och oss. De har tittat
på Sverige och sett att vi säkert kan hjälpa. Men vad
de vill ha är inte pengar. De vill inte ha en massa
slantar, utan de vill ha experthjälp. De vill att vi ska
hjälpa till med att stödja uppbyggnaden av in-
frastruktur - även, kan man säga, den organisatoriska
infrastrukturen, alltså olika organisationer, intresserö-
relser och annat.
Jag har tagit upp det här flera gånger tidigare i
kammaren. Jag bara hoppas att det verkligen kommer
att ske någonting från svensk sida. Det här är ett litet
land - ja, dvs. till ytan är det fyra gånger Sverige men
det är knappt två och en halv miljon invånare. De har
en väldigt stark känsla för att de gärna skulle vilja
göra något av det som vi har lyckats åstadkomma.
Jag vet inte om jag ska ta knattrandet som något
slags bifall, men det låter i kammarens högtalare i alla
fall.
För att återvända till det här med mänskliga rät-
tigheter: Jag fick så sent som i dag en inbjudan att
tala på en stor MR-konferens som ska vara i Köln på
fredag. Det var lite väl sent för att jag skulle kunna
tacka ja till den. Den kommer framför allt att ta upp
de mänskliga rättigheterna i Iran. Det är en sak som
jag i en, kan vi kalla det, personlig brevväxling med
Anna Lindh tog upp några gånger under förra året.
Det var framför allt inför möten där EU:s utrikesmi-
nistrar skulle ta upp de här frågorna.
Det är ju fortfarande så att det finns en person
som många haft en stor förhoppning på som presi-
dent. Jag tänker då på Khatami, den nuvarande presi-
denten. Jag upplevde faktiskt detta redan från början
som mycket orealistiskt. Det har också visat sig att så
var fallet. Det är samma person som var propaganda-
och indoktrineringsminister under Khomeini. Det är
inte utan orsak som min beteckning på honom,
"Khomeinis Goebbels", senare har slagit igenom
internationellt.
Det är ju så att han har varit väldigt duktig på att
framställa sig själv som liberal och framstegsvänlig,
men fortfarande ser vi hur kvinnor stenas till döds,
hur folk hängs offentligt, hur man inte kan få rätt
genom att överklaga domar i domstolar osv. Allt det
där som vi tycker är grundläggande, fundamentalt i
ett rättssamhälle när det gäller mänskliga rättigheter,
det förvägras man i Iran.
Under många år har man haft en s.k. kritisk dia-
log. Det är bara det att i den här typen av länder, då
behöver jag inte bara tänka på Iran utan det gäller
diktaturländer över huvud taget, upplever man ofta
vänlighet och öppenhet som svaghet, och man ut-
nyttjar det. Bakom en kritisk dialog måste man sätta
rejäla påtryckningar. Man måste verkligen trycka på
för att man ska åstadkomma något. Jag hoppas att
man inte ger efter på det här området utan att man gör
vad man kan - inte minst med tanke på att det är
kvinnorna som lider, och lider svårt, i Iran.
Slutligen vill jag säga att jag så sent som i dag
fick en förnyad påminnelse i en redovisning av en
internationell organisation som bl.a. hade granskat
rapporterna omkring hanteringen av falungongan-
hängarna i Kina. I Kina skyller man snart sagt allting
på falungong. Sprängningar som har utförts i områ-
den som domineras av uigurer och andra folk är
falungongs fel. Om det har hänt någonting på Him-
melska fridens torg, någon form av demonstration
eller vad det vara månde, är det falungong. Vi vet att
så inte är fallet. T.o.m. det tragiska som inträffade för
ungefär ett och ett halvt år sedan, tror jag, med själv-
bränning på Himmelska fridens torg anses ju ha varit
organiserat av regimen. Och vilka fick skulden? Jo,
det var falungongrörelsen.
När vi har med Kina att göra i olika sammanhang,
inte minst inför OS som ska gå i Beijing om några år,
tycker jag att vi alltid måste hålla MR-fanan högt och
påpeka att det här är frågor där vi inte accepterar det
sätt som man arbetar på i Kina. Det är rädslan för det
som man inte kan kontrollera som är så slående. Jag
tror inte att man visste vad de här människorna ägna-
de sig åt med sina gymnastiska och även mentala
övningsrörelser och annat och om det var något som
skulle kunna hota. Men man tror att eftersom man
inte kan kontrollera det här måste man också förbjuda
det. Så agerar man i en diktatur, vilket Kina fortfa-
rande är.
Jag vill bara uppmana alla, både politiker och and-
ra, som i olika sammanhang kommer i kontakt med
kinesiska ledare att ta upp den här frågan. Det gäller
inte bara falungong, men det är det mest typiska som
vi kan se i dag. Det är dem man skyller på. Man gör
ungefär som Tyskland gjorde under 30- och 40-talen.
Då var det judarna som var skuld till allting. I Kina är
det just nu falungonganhängare. Det måste få ett slut,
och vi måste reagera.

Anf. 53 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag ska ägna min korta talartid åt
Tjetjenien. Det sägs ibland att kriget i Tjetjenien är
bortglömt och att världssamfundet ser mellan fingrar-
na med de övergrepp och de brott mot de mänskliga
rättigheterna som har begåtts i detta land. Det ligger
en del i den kritiken, men mer eller mindre i det tysta
pågår också ett viktigt arbete för att nå en fredlig
politisk lösning på konflikten.
Låt mig först säga att det har funnits, och tyvärr
fortfarande finns, skäl att kraftfullt fördöma de ryska
myndigheternas och deras väpnade styrkors opropor-
tionerliga våld och deras övergrepp på civilbefolk-
ningen.
Den självklara rätten till självförsvar mot terro-
rism och till försvar av den territoriella integriteten
rättfärdigar aldrig övergrepp mot oskyldiga civila -
inte i Tjetjenien, inte i Afghanistan, inte någonstans.
Ett av de internationella organ som nära följt tra-
gedin i Tjetjenien är Europarådet och i synnerhet dess
parlamentariska församling, där jag har haft förmånen
att sitta. I en serie resolutioner har församlingen krävt
stopp för krigshandlingarna, fördömt brott och över-
grepp och uppmärksammat regeringarna i Europa på
behovet av snabb humanitär hjälp till Tjetjenien.
Men församlingen har inte nöjt sig med uttalan-
den. Den har aktivt bidragit till såväl en förbättring av
förhållandena på plats som till ansträngningarna att
hitta en politisk lösning på konflikten. I januari 2001,
för drygt ett år sedan, togs ett unikt initiativ. En ge-
mensam arbetsgrupp med sju representanter för Eu-
roparådet och tio för den ryska duman, alltså det
ryska parlamentet, tillsattes. Jag ingår i arbetsgruppen
som representant för församlingens utskott för flyk-
tingfrågor och för den politiska grupp som mitt parti
tillhör, Unified European Left. Arbetsgruppen leds av
dels lord Judd från Storbritannien, dels Dmitri Rogo-
zin, rysk parlamentsledamot och ledare för den ryska
Europarådsdelegationen.
Det finns inte tid att här redogöra för hela vårt ar-
bete i arbetsgruppen. Låt mig bara konstatera att vi
sannolikt spelat en viktig, kanske avgörande, roll för
att en politisk lösning nu sakta verkar närma sig. Jag
vill understryka att varken vår arbetsgrupp eller Eu-
roparådet i dess helhet kan lösa den tjetjenska kon-
flikten. Det kan bara de inblandade och de drabbade
själva göra. Vad vi kan göra är att skapa förutsätt-
ningar för att en process startas, en process som till
slut kan leda till förhållanden där en politisk lösning
blir möjlig. Och jag tror att vi har gjort det. Det visar
bl.a. det möte i Strasbourg i november då tjetjenska
representanter för diametralt skilda ståndpunkter, bl.a.
när det gäller Tjetjeniens konstitutionella framtid,
ändå kunde enas om en resolution där man säger att
"det finns inga alternativ till förutsättningslösa för-
handlingar". Det är ord på papper, ja visst. Men jag
försäkrar att det i detta sammanhang är helt avgöran-
de ord.
Arbetsgruppen besökte Tjetjenien i december. Vi
träffade myndigheterna i det sönderbombade Grozny,
som nu plågsamt sakta byggs upp igen, men där man
fortfarande gör klokt i att stanna inomhus nattetid. Vi
åkte till lägren för internflyktingar i Znamenskoje i
nordvästra Tjetjenien. Vi talade med människorna
som i lervällingen försökte förbereda sig för vintern.
Där besökte vi också det kontor som letts av Vladimir
Kalamanov och som har till uppgift att ta emot kla-
gomål från civilbefolkningen och hjälpa till med att få
anklagelser rättsligt prövade. På detta kontor finns det
också ständigt experter från Europarådet närvarande.
I Moskva träffade vi, som vi har gjort tidigare, bl.a.
ledningen för säkerhetstjänsten FSB, åklagarmyndig-
heten, den militäre åklagaren, och den ryska rege-
ringen.
Det har uttryckts farhågor för att ryssarna i skug-
gan av terrorattacken den 11 september och som tack
för stödet till USA:s angrepp på Afghanistan, fått ett
tyst medgivande av väst att göra vad man vill med de
egna s.k. terroristerna i Tjetjenien. Jag ska erkänna att
jag var väldigt rädd för en sådan utveckling. Tack och
lov kan vi konstatera att det inte blivit så. Tvärtom
har vi sett en positiv förändring i den officiella ryska
attityden. När vi träffade FSB-ledningen och militärer
i Moskva förra våren talade man väldigt mycket om
terrorister och militära lösningar, som man alltid har
gjort. I december sade man inte: Vad var det vi sade,
11 december visade att vi hade rätt. Tvärtom under-
strök man att man är och alltid har varit för en poli-
tisk fredlig lösning av konflikten. Officiella kontakter
har också, som vi vet, förekommit mellan represen-
tanter för å ena sidan president Putin och å andra
sidan Maschadov, den senaste tjetjenske presidenten,
som åtminstone formellt är ledare för de väpnade
styrkor som fortfarande är aktiva i Tjetjenien och i
angränsande regioner. Det finns andra konkreta steg
som jag inte hinner gå närmare in på.
Fru talman! Det finns ingen militär lösning på den
tjetjenska konflikten. Det tror jag att alla inblandade
inser, även om det på båda sidor fortfarande finns de
som har egna ekonomiska och maktpolitiska intressen
av att kriget fortsätter. Men vi ska komma ihåg att
detta är en oerhört komplex konflikt med djupa histo-
riska rötter. Tjetjenien är inte någon amerikansk
western där de goda har vita hattar och de onda svarta
hattar. Det är ett fundamentalt misstag att tro att kon-
flikten står mellan två väldefinierade sidor. Konflik-
ten kan inte reduceras till paroller som "krig mot
terrorismen" eller "frihetskamp mot den ryska impe-
rialismen". Lösningen ligger inte i att bomba Tjetje-
nien tillbaka till stenåldern, USA:s metod i Vietnam,
inte heller i att återigen släppa det tjetjenska folket i
klorna på de krafter som nyss förlorat sin maktbas i
Afghanistan.
Lösningen kan bara ligga i en politisk process
som inkluderar alla delar av det tjetjenska folket, som
involverar de vanliga tjetjenska män och kvinnor som
lidit och lider så mycket. Det är långt kvar. Det går
långsamt, och vi kommer säkert att få se många bak-
slag. Men alla krafter i och utanför Ryssland som
försöker finna en väg framåt bör ges vårt, den svens-
ka riksdagens och den svenska regeringens, fulla
stöd.

Anf. 54 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Intresset inför dagens utrikespolitiska
debatt har av förklarliga skäl till stor del handlat om
säkerhetspolitik. Det är ju en fråga med oerhört
många dimensioner. Att de fruktansvärda händelserna
i USA den 11 september förra året också har fått
konsekvenser för t.ex. vårt lands säkerhetspolitiska
hotbild går inte att komma ifrån.
Vi kristdemokrater har länge talat om behovet av
ett vidgat tänkande inom säkerhetspolitiken. De se-
naste åren har också Försvarsberedningen i en serie
rapporter fastställt att de nya säkerhetshoten i ökad
grad bygger på andra faktorer än de rent militära och
att de därmed också måste bekämpas med andra me-
del än de traditionellt militära.
Säkerhetsbegreppet och hotbilden är en fråga som
måste tacklas med stor flexibilitet och på många olika
plan. Det är bra att majoriteten av de politiska ledarna
i vårt land har enats om en säkerhetspolitisk doktrin.
Fru talman! I vår i det globala perspektivet alltmer
krympande värld är vårt lands säkerhet i allt högre
grad beroende av gemensamma internationella sats-
ningar. Men det är viktigt att den vidgade synen på
säkerhetspolitik och hotbild inte är låst vid enbart
västerländska föreställningar och förutsättningar,
även om många av de diskuterade nya hoten främst
riktas mot tekniskt och ekonomiskt avancerade stater.
I den flexibilitet som eftersträvas måste det också
i det säkerhetspolitiska tänkandet ingå att det i andra
delar av världen oftast är de gamla problemen som
dominerar. Där är det t.ex. de traditionella vapnen -
pistoler, gevär, automatvapen, granater och minor -
som fortfarande skördar flest människooffer. Allt är
inte bara terroristverksamhet. Ett militärt hot, även
om det för tillfället knappast kan upplevas särskilt
starkt, måste även i vårt land ändå finnas med i bak-
huvud och planering.
Fru talman! Jag har flera gånger här i kammaren
talat om ett akut hot mot mänskligheten, länder och
folk, och jag vill göra det igen. Det talas inte tillräck-
ligt ofta om det i den säkerhetspolitiska diskussionen.
Jag tänker på den omfattande spridningen av hiv/aids.
Det är ett problem som inte på något sätt är nytt utan
har varit känt sedan drygt 20 år tillbaka och som
dessvärre kommit att uppfylla forskarnas allra största
farhågor.
Även om bomber och andra vapen är snabba för-
intelsevapen och snabbt kan få en fiende på fall,
måste de nya gränslösa hot som regeringen betonat
vid upprepade tillfällen kompletteras med spridning-
en av hiv/aids. Vi i västvärlden måste förstå att
hiv/aids inte är ett uteslutande afrikanskt eller indiskt
problem. Det är ett hot som ignorerar gränser och
som slår ut nästan alla människor, regioner och sam-
hällen som kommer i dess väg. Den snabba sprid-
ningen av hiv/aids i vårt eget närområde, t.ex. i Kali-
ningradregionen, är ett tydligt exempel på det.
På sikt innebär spridningen av hiv/aids att stater
riskerar att bryta samman med ökade risker för väp-
nade konflikter och flyktingströmmar som följd -
som i sin tur ökar smittspridningen.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har en tid ar-
betat för att lyfta upp frågan om hiv/aids på den hu-
manitära och den säkerhetspolitiska agendan. För-
hoppningsvis kan kampen mot sjukdomen därigenom
ges ökad nationell och internationell prioritet.
Rent konkret anser vi kristdemokrater att Total-
försvarets forskningsinstitut, FOI, inom ramen för sin
uppdragsverksamhet för Regeringskansliets räkning
ska ges uppdraget att genomföra en utredning med en
bred vetenskaplig ansats där hiv/aids och liknande
sjukdomar av epidemisk karaktär sätts in i ett säker-
hetspolitiskt perspektiv.
Den utredningen måste resultera i ett förslag till
en åtgärdskatalog i ett säkerhetspolitiskt agerande.
Kampen mot hiv/aids är långsiktig och mycket resur-
skrävande. Därför måste regeringen dessutom avsätta
särskilda medel i statsbudgeten för svenska insatser i
den globala kampen mot hiv/aids. Jag ser detta som
fredsfrämjande verksamhet.
Det viktiga är egentligen inte vem som har hu-
vudansvaret för det här, utan det viktiga är att För-
svarsmakten och regeringen integrerar hiv/aids i ka-
talogen över säkerhetspolitiska hot. Ur elände och
problem kommer också terrorverksamhet, fru talman.
Kvinnan i många av världens länder är så ned-
tryckt och diskriminerad att hennes problem och
situation inte räknas in i mänsklighetens, vilket Jan
Erik Ågren här tidigare nämnt. Många av dessa gravt
diskriminerade kvinnor finns i de mest hiv/aids-
drabbade länderna. I ett internationellt perspektiv är
de flesta av dem som smittats kvinnor. Det finns de
som t.o.m. anser att om hiv/aids först hade upptäckts i
Afrika, inte i USA, som en mystisk och dödlig sjuk-
dom som i första hand skulle drabba kvinnor, hade
bromsmediciner, t.ex. AZT, förmodligen inte funnits i
dag.
Kristdemokraterna anser att en förutsättning för
att bekämpa hiv/aids är att kvinnans status höjs, att
hon blir jämställd med mannen och att detta med
mänskliga rättigheter också ska gälla kvinnan och
barnen.
Fru talman! I dag finns det ca 13 miljoner barn
som har förlorat sina föräldrar på grund av aids. Om
några år beräknas denna barnaskara ha ökat till 40
miljoner. Ofta är det far- eller morföräldrar som tar
hand om den föräldralösa syskonskaran, men många
av de här barnen lämnas helt ensamma utan stöd. De
får själva klara sig bäst de kan. Framför allt flickorna
drabbas hårdast.
Det finns ännu ingen heltäckande beskrivning av
de föräldralösa barnens totala situation - barn som på
grund av hiv/aids är föräldralösa. För att på ett ade-
kvat sätt kunna hjälpa dessa barn fordras det en mer
ingående kunskap om deras situation och möjligheter.
Kristdemokraterna anser därför att Sveriges rege-
ring också ska verka intensivt för att det åtminstone
görs en kartläggning av situationen för de genom aids
föräldralösa barnen. Utredningen kan i sin tur vara
underlag till hjälp och stöd till dessa barn. Detta, fru
talman, är att satsa på framtiden, förbi alla hotbilder.

Anf. 55 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Jag tänker prata om mänskliga rättig-
heter och Tibetfrågan.
För alla oss i denna kammare är förhoppningsvis
alla människors lika värde och rättigheter något av en
självklar utgångspunkt. Varje människas frihet och
lika värde omfattar alla människor - således varje
individ i världen utan åtskillnad av något slag, såsom
vad gäller hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller
annan uppfattning eller nationellt eller socialt ur-
sprung. Erkännandet av alla människors lika värde
hänger också oupplösligt samman med att ingen
människa får diskrimineras av här redovisade skäl
eller av andra skäl. Trots detta självklara sker dagli-
gen runtom i världen kränkningar av de mänskliga
fri- och rättigheterna. Många exempel på detta har
getts tidigare i debatten här i kammaren i dag.
Mänskliga rättigheter och frågan om öppenhet och
demokrati är två sidor av samma mynt. Det är viktigt
att i sammanhanget komma ihåg detta.
I Tibet - detta land som under de senaste 50 åren
varit olagligt ockuperat av Kina - har dessvärre situ-
ationen när det gäller respekten för människovärdet
och de mänskliga rättigheterna förvärrats under sena-
re år. I samband med att Tibets andlige och politiske
ledare Dalai lama år 1989 tilldelades Nobels fredspris
blev världen uppmärksammad på Tibets kamp för
frihet - starkt präglad av Dalai lamas icke-
våldsfilosofi. Just nu förefaller världens intresse för
att få goda relationer till Kina tyvärr överskugga
frågan om situationen för Tibet.
Landet Tibet ligger i hjärtat av Asien, på högpla-
tån mellan Kina, Indien och Nepal. Vid tidpunkten
för Kinas invasion, år 1949, uppfyllde Tibet alla de
kriterier som ställs på en självständig stat enligt inter-
nationell rätt: ett territorium, ett folk och en regering
som kan ingå internationella avtal och relationer.
Detta har slagits fast, bl.a. av Internationella jurist-
kommissionen för några år sedan.
Det tibetanska folket har ända sedan invasionen
motsatt sig kinesisk överhöghet, vilket bl.a. har mani-
festerats genom ett stort antal fredliga demonstratio-
ner som brutalt har slagits ned av kinesisk militär.
Fru talman! Tibet är ett till ytan mycket stort land
som täcker 2 ½ miljoner kvadratkilometer. Här bor 6
miljoner människor - tibetaner med en särpräglad
kultur och ett levnadssätt som skiljer sig från hur det
är i länderna runtomkring. Tibetanerna har utvecklat
en unik och rik kultur, andliga traditioner, ett eget
språk, en omfattande litteratur och en stor mängd
fantastiska konstverk och byggnadsverk - inte minst i
form av kloster och tempelbyggnader. Den tibetanska
civilisationen, som går tusentals år tillbaka i tiden, är
ett alldeles speciellt och värdefullt bidrag till mänsk-
lighetens kulturarv.
Dessvärre har Kinas systematiska och medvetna
strävan efter att fördärva och förstöra så mycket som
möjligt av Tibets särprägel inneburit att detta kultur-
arv nu är mycket allvarligt hotat. Utöver den förföl-
jelse, den tortyr och de övergrepp som miljoner tibe-
taner är utsatta för har tusentals tempel och kloster-
byggnader förstörts och religiösa platser ödelagts.
Tibetanerna förvägras yttrandefrihet, mötesfrihet
och religionsfrihet - rättigheter som är självklara
inslag i de mänskliga rättigheterna. Människor och
grupper som protesterar, demonstrerar eller på annat
sätt uttrycker sina åsikter blir förtryckta, kvarhållna i
häkte, fängslade och trakasserade.
Tibetanerna förvägras alltså yttrandefrihet, mötes-
frihet och religionsfrihet i sitt eget land. De diskrimi-
neras när det gäller sjukvård, utbildning, ekonomiska
förutsättningar etc. Genom tvångsaborter och sterili-
sering nekas tibetanska kvinnor rätten att föda barn.
Det primära undervisningsspråket i skolorna är nume-
ra kinesiska. Unga tibetaner omskolas beträffande sin
politiska och kulturella historia. Varje år flyr tusentals
tibetanska barn och ungdomar över Himalaya för att
få utbildning.
Jag och ytterligare ett antal ledamöter av denna
riksdag kunde själva när vi för en tid sedan besökte
Dharmshala i norra Indien, där Tibets exilregering
fått en fristad, se människor som blev utsatta för vad
jag här har nämnt.
Fru talman! Under de senaste åren har vi kunnat
se en tydligt negativ utveckling av situationen för
mänskliga rättigheter i Kina. Regimen har tillfälligt
putsat fasaden, inte minst i samband med sin kampanj
för att få arrangera de olympiska spelen i Beijing år
2008. Men efter en tid har man fallit tillbaka i sitt
tidigare oacceptabla uppträdande. Det finns uppgifter
om att många av de avrättade troligtvis har torterats
därför att man velat få dem att erkänna brott som de
inte begått. Efter summariska rättegångar har offent-
liga massavrättningar genomförts.
I Kina utsätts även religiösa och etniska minori-
teter för tortyr, godtyckliga rättegångar och förtryck.
En särskilt utsatt grupp, förutom det tibetanska folket,
är falungongrörelsen som systematiskt förföljs.
Fru talman! Uttrycket folkmord är ett väldigt
starkt ord, men enligt min mening finns det välgrun-
dade skäl att anklaga Kina för just detta när över en
miljon tibetaner dött som en följd av Kinas ockupa-
tion och skräckvälde.
Allt detta sker trots att Kina ratificerat den inter-
nationella konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter. Sverige måste nu, enligt min
mening, skärpa hållningen gentemot Kina när det
gäller mänskliga rättigheter och därvid rikta särskild
uppmärksamhet på angreppen mot falungongrörelsen,
situationen i Tibet och tillämpningen av dödsstraff.
Och vi bör intensifiera detta arbete inte bara i våra
egna direkta kontakter med Kina utan självklart också
inom EU, inom FN och i andra internationella organ.
Tibets ledare Dalai lama har hela tiden förespråkat
att konflikten med Kina ska lösas genom fredliga
medel och dialog. Folkrepubliken Kinas ledning har
dock inte visat sig villig att inleda villkorslösa för-
handlingar med Dalai lama och den tibetanska regi-
men.
I en resolution den 6 juli 2000 aviserade Europa-
parlamentet att man kommer att uppmana medlems-
länderna att formellt erkänna den tibetanska exilrege-
ringen om inte en överenskommelse genom direkta
förhandlingar mellan parterna åstadkommits inom tre
år. Detta är enligt min mening ett mycket bra initiativ,
som bör fullföljas om inte Kina i handling visar att
man är beredd att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Fru talman! Slutligen menar jag att det trots allt
finns hopp för Tibet. Det finns några olika skäl för
detta.
Sverige blir i år medlem av FN:s kommission för
mänskliga rättigheter och får därmed ökade möjlig-
heter att arbeta för demokrati, religions- och åsiktsfri-
het.
Kina har nu blivit medlem av världshandelsorga-
nisationen WTO, och det borde innebära en ökad
öppenhet. Kina kan inte längre dölja fortsatt grova
kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Kina och Beijing har tilldelats värdskapet för de
olympiska spelen år 2008, och detta bör utnyttjas för
att sätta press på Kina.
Sammantaget, fru talman, ger detta hopp om att
respekten för mänskliga rättigheter ska vinna insteg
även i Kina. Respekten för ett lands och ett folks
självklara rätt till självbestämmande inom sina egna
gränser måste till sist återupprättas även i Tibet. Inte
minst det faktum att Östtimor efter många år av stri-
digheter nu i vår blir detta årtusendes första nya själv-
ständiga stat visar att frihetskamp till sist kan bli
framgångsrik.

Anf. 56 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! I oktober 1990 hörde jag på radio -
det hade gått tio månader efter diktaturens fall - att
nu skulle den stora barnkonventionen undertecknas i
New York. Jag minns att i stället för att känna glädje
över detta blev jag förtvivlad. Jag visste vad som
hände med barnhemsbarnen i Rumänien, men detta
hade inte uppmärksammats på något sätt. Väldigt
många människor i väst var mycket nöjda: En ny
konvention skulle skrivas under.
Det var vi som kom från det drabbade landet som
visste att barn dog under vidriga, förnedrande om-
ständigheter, i fängelseliknande barnhem, medan
detta papper skulle undertecknas.
Jag menar inte att internationella överenskommel-
ser är meningslösa - inte på något sätt. Jag menar
bara att det finns ett så stort avstånd mellan de poli-
tiska beslutande kretsarna och människor som är i
stort behov av hjälp från just de här politiska beslu-
tande kretsarna.
Har det blivit bättre för barnen under alla dessa år
som har gått? Ja och nej. Vi får väldigt många larm-
signaler. Vi har i dag hört mycket talas om de föräld-
ralösa barnen som finns i många delar av världen där
hiv och aids drabbar så många människor. Vi ser då
och då vidriga nyheter på TV. Det är fartyg lastade
med barn, ensamma barn utan föräldrar, fartyg som
driver och som inte vet vart de ska ta vägen.
Det finns en fruktansvärd misstanke om män-
niskohandel bakom dessa händelser. Och just de här
dagarna diskuteras intensivt flyktingbarnens situation
på Carlslund.
Vad vill jag säga med det här? Jo, jag vill att vi
ska hitta praktiska modeller för att intensifiera arbetet
för skydd av utsatta barn överallt i hela världen. Vi
får inte glömma att små oaser, modeller, institutioner
och framgångsrika projekt ändå är begränsade insat-
ser. Vi måste försöka hitta samordning, så att vi spri-
der de goda insatserna när det gäller skydd av barn i
hela världen.
Detsamma gäller faktiskt kvinnans situation. Det
händer någonting mycket konstigt. Vi sitter plötsligt
år 2002 inför konflikter som tvingar oss att titta till-
baka i tiden. Vi slåss mot medeltidens intolerans,
fanatism och förtryck, mot de mörkaste sidorna av det
medeltida arvet - och detta i högsta möjliga grad när
det gäller kvinnornas situation. Det hjälper inte att vi
lever i ett tryggt och demokratiskt land - medeltiden
hinner i kapp oss också här. Vi har fått många blodi-
ga, hemska prov på det.
Vi borde jobba på samma sätt som vi arbetar med
problemen för skydd av barn när det gäller en syste-
matisk verksamhet för försvar av kvinnornas mänsk-
liga rättigheter överallt i hela världen. Men glöm inte:
Vi kan inte isolera oss. Medeltiden kommer efter oss
in i våra hem.
Det finns väldigt mycket att göra på det området.
Jag har redan talat om de svenska kvinnoorganisatio-
nernas krav när det gäller t.ex. tillämpning av lindriga
straff i vissa länder för det som kallas hedersmord.
Det finns också länder som står i kö för att komma in
i EU, som t.ex. Turkiet, där situationen för kvinnan
inte alls är så normal som den borde vara. Det finns
också andra saker som vi måste tänka på för att för-
stärka detta arbete för kvinnornas mänskliga rättig-
heter.
Jag vill säga ett sista ord, eftersom vi talar om
globalisering så ofta nu för tiden. Globalisering är ett
mycket dåligt använt ord. Globalisering betyder inte
alls bara en viss sorts ekonomi, en viss ekonomisk
struktur i världen. Mordet på Fadime är också en del
av globaliseringen.
Vi kan inte vara ensamma. Vi måste hela tiden
agera här och ute i världen för demokratins försvar.
Detta är väldigt viktigt. Jag tror att vi kan göra myck-
et mer än vad vi hittills har gjort om vi jobbar till-
sammans och om vi använder den kunskap som in-
vandrarbefolkningen besitter när det gäller hemlän-
derna.

Anf. 57 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag ska prata om situationen i Palesti-
na och Israel.
Stoppa våldet! är Israels ständiga uppmaning till
Arafat. Andra statsledare tar efter - så även Göran
Persson. Under ett möte förra året bad han t.o.m.
Arafat att upprepa dessa ord. Men jag har inte hört att
en statsminister eller en president har vänt sig till
Sharon med orden: Upphäv ockupationen! Än mindre
har man bett honom upprepa orden.
Fru talman! Ett upphävande av ockupationen in-
nebär avveckling av alla militära och civila aktiviteter
på ockuperad mark och tillbakadragande till 1967 års
gränser.
Det är den orättfärdiga ockupationen och den ned-
sättande behandlingen av palestinier som orsakar
våldsspiralen och ständiga hämndaktioner. Hur ska
Arafat bemöta palestinier som dagligen blir föröd-
mjukade av israeliska soldater eller gränsvakter, som
ser hur hela infrastrukturen i de palestinska självsty-
rande områdena sönderbombas och som upplever hur
israeler utför avrättningar av utpekade palestinier utan
rättegång? Palestinska familjer får sina hus demolera-
de och sina odlingar förstörda. Hur ska ständiga
övergrepp av en ockupationsmakt hanteras? Hur ska
de palestinska barnens situation hanteras? Det gäller
rädsla, armod, hat och begränsningar i livsstil.
Det är inte rimligt att Arafat personligen får skul-
den för attacker som utförs mot Israel. Tänk om Gö-
ran Persson personligen skulle få skulden för alla
mord och brott som begås i Sverige. Dessutom är det
enligt folkrätten inte olagligt att befrielserörelser
attackerar militära anläggningar i ett olagligt ockupe-
rat land. Israeliska officerare har reagerat, och några
vägrar att utföra uppdrag som strider mot folkrätten.
Arafat är nu inlåst som en fånge på Västbanken
och har ingen rörelsefrihet. Att Sharon officiellt säger
att den palestinska myndigheten är en kraft som stö-
der terrorism och jämför Arafat med Usama bin La-
din underlättar inte en politisk lösning på konflikten.
Detta leder bara till fler politiska mord och militära
attacker mot den palestinska myndigheten, som är
oacceptabelt.
FN:s generalförsamling, fru talman, har i över 50
år i närmast total enighet - det gäller dock inte Israel
och USA - krävt att Israel ska avbryta ockupationen
av Palestina och att alla bosättningar på ockuperad
mark ska avvecklas. Trots denna samsyn i FN kan
USA blockera, och Israels ockupation av Palestina
tillåts fortsätta år efter år.
Sharons målsättning är uppenbar för hela världen.
Han vill utplåna alla förutsättningar för en palestinsk
stat och omintetgöra Arafat.
Fru talman! Sverige och EU måste agera med
kraft mot Israel och även ställa krav på USA, som
stöder Israels agerande. Det finns människor på båda
sidor som genom fredliga aktioner vill förhandla om
en samexistens, men dessa har väldigt svårt att verka.
Hot kommer från fundamentalister på båda sidor. På
den palestinska sidan finns människor som arbetar för
ett demokratiskt alternativ till Hamas, Jihad och den
palestinska myndighetens paraplyorganisationer: en
tredje väg med inriktning på ickevåldsmotstånd.
Det ökande antalet personer som vill medverka i
motståndsrörelser som bygger på ickevåld måste få
skydd för att kunna verka. Sverige måste i EU och
FN driva frågan om en internationell närvaro i områ-
det till skydd för hela befolkningen, så att man åter
får i gång en fredsprocess och förhindrar total öde-
läggelse av de palestinska områdena.

Anf. 58 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Kampen mot terrorismen har varit
aktuell de senaste månaderna. Jag tror att det är väl-
digt viktigt att definiera vad denna terrorism innebär
och vilken sorts terrorism vi bekämpar. För att kunna
bekämpa fienden måste vi känna fienden.
Har fienden vapenmakt och ekonomiska och mi-
litära resurser? Jag tror inte det. Tvärtom tycker jag
att fienden verkar vara självmordsbombare. Det som
hände den 11 september påminde oss mer om de
självmordsbombare som vi har sett inte minst i Pales-
tina än om någon annan form av terrorism.
Det finns historiska kopplingar. Japanska själv-
mordspiloter var aktiva under andra världskriget. I
Vietnam fanns exempel på att medlemmar i mot-
ståndsrörelsen sprängde sig själv i luften. Det finns
historiskt också ett kristet martyrskap.
Jag vill betona att det faktum att man är beredd att
gå så långt att man spränger sig själv i luften och dör
för att bekämpa fienden inte i första hand har med
islam att göra. Men i modern tid är det ändå det isla-
miska martyrskapet som är mest förknippat med det
som hände. Det var faktiskt detta det gällde den 11
september.
Vad går då det islamiska martyrskapet ut på? Det
är framför allt fanatism och dödsförakt. Jag ser tre
beståndsdelar i denna terrorism. Den första är en
fundamentalistisk tolkning av islam. Den andra är
tron på martyrskapet och att man kommer till paradi-
set när man har sprängt sig själv. Den tredje och kan-
ske allra viktigaste är desperation och vrede över de
orättvisor och övergrepp som drabbar den egna be-
folkningen och vad som uppfattas som broderfolk
inte minst i Palestina.
Om vi kan utröna vilka beståndsdelar som finns i
terrorismen ser vi att det inte främst handlar om va-
penmakt. Det som hände den 11 september var att
man med hjälp av mattknivar hotade och dödade en
del människor på flygplanen, men det huvudsakliga
vapnet var dödsföraktet och hänsynslösheten.
Jag undrar om det verkligen är rätt av USA att be-
kämpa terrorismen genom en gigantisk ökning av
militärbudgeten med fortsatt upprustning och satsning
på antimissilförsvar. Det sker självklart på bekostnad
av välfärdssatsningar. Detta lär inte öka skyddet mot
terrorismen.
USA borde i stället satsa både pengar och energi
på bistånd för utveckling och rättvisa, på kamp för
mänskliga rättigheter och demokrati och på konstruk-
tiv konfliktlösning framför allt i Palestina.
En mycket starkt drivkraft för terroristerna är
nämligen just hatet mot västvärlden och mot USA,
som de ser som huvudansvariga när det gäller stödet
för Israel i Palestinakonflikten. Så länge detta hat
finns mot väst och USA går ingen säker. Framför allt
går inte USA säkert. Det kan bli fler terroristdåd.
Det beror också på att världen blir mer och mer
globaliserad. Det som händer i andra delar av världen
angår också oss. Vi har sett det rent konkret genom
terrorismen.
Palestinakonflikten tror jag är en viktig grundsten.
Vi ser nu en urartad situation som blir värre dag för
dag. Allsköns fanatiker har fått ett alibi för sin fana-
tism genom det som händer i Palestina.
Det som krävs är att FN lever efter sina egna re-
solutioner och att USA förmås agera. USA sade pres-
sat efter den 11 september att Palestina skulle ha en
egen stat - en egen palestinsk stat. Nu gäller det att
sätta handling bakom de orden. Sverige måste agera
för att EU tillsammans med USA ska trycka på Israel.
Jag tror att det skulle kunna fungera om man verkli-
gen satte press på Israel på det sättet.
Det finns en del som hävdar, inte minst Sharon,
att fredsförhandlingar med Palestina inte är möjliga
förrän vi får slut på självmordsbombarna. Jag tror att
det är tvärtom: Om vi inte får en varaktig lösning för
palestinierna kommer självmordsbombarna att fort-
sätta.
Situationen är inte heller konstant i Israel. Hela ti-
den lägger israelerna beslag på mer och mer mark. De
ockuperar redan palestiniernas land, men de beslagtar
också palestiniernas hus, lägger under sig fler och fler
områden och fortsätter förtrycket mot palestinierna på
alla andra sätt - nu senast Arafat i husarrest. Sharon
är väldigt farlig när han nu erkänner det han egentli-
gen vill: förgöra den palestinska myndigheten och
Arafat. Frågan är vad som är alternativet. Alternativet
är extremister, och det är verkligen ingen önskvärd
förhandlingspartner.
Jag tycker att Anna Lindh och den svenska rege-
ringen har agerat mycket bra på senare tid i den här
frågan när man tagit avstånd från Sharons inställning
till den palestinska myndigheten och Arafat. Nu krävs
det att det börjar hända någonting. Det krävs en inter-
nationell närvaro i området, precis som tidigare talare
har sagt. I förlängningen, om man inte lyckas få USA
att agera bättre eller om inte ens det hjälper, tror jag
att sanktioner är en utväg som måste övervägas. Det
var ju det man tillgrep i Sydafrika när man inte kom
någonstans med att förmå Sydafrika att sluta med
förtrycket mot de svarta. Situationen är på många sätt
liknande i Israel-Palestina-konflikten, där palestini-
erna är utsatta för apartheid.
Sammanfattningsvis tror jag att det i kampen mot
terrorismen är ohållbart om vi låter konflikter rasa i
andra delar av världen utan att vi agerar och förmår
både FN och USA att agera. Det är också ohållbart att
USA ensidigt i sin kamp mot terrorismen ställer krav
på och sätter rättssäkerheten på spel i andra länder.
Man kräver att andra länder ska lämna ut sina med-
borgare om de är misstänkta för terrorism. Andra
länder ska gå med på frysningar av enskilda medbor-
gares tillgångar utan någon form av rättssäkerhet,
utan bevis, utan att de ens får veta vad de är anklaga-
de för. Det finns dock exempel på att USA inte är
berett att lämna ut sina egna medborgare eller att
frysa egna medborgares tillgångar om man inte själv
vill det. Om något annat land skulle kräva det går
man självfallet inte med på det. Man har också vägrat
att lämna ut krigsförbrytare från USA.
Jag tror att det är mycket allvarligt för kampen
mot terrorismen att USA agerar ensidigt för sina egna
intressen. Det tror jag blir ohållbart i längden.
Jag skulle vilja avsluta med ett ordspråk som jag
tycker borde bli ett rättesnöre i kampen mot terroris-
men i fortsättningen: När det brinner hos grannen
angår det även dig. Så länge elden rasar i Palestina
och andra konflikthärdar, så länge otaliga människor
utsätts för förtryck och lever i fullständig misär och
fattigdom, går ingen säker i världen. Inte minst är vi
här i västvärlden hotade, och inte minst är USA hotat.
Det tror jag måste blir grunden för kampen mot terro-
rismen i fortsättningen.

Anf. 59 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Regeringens utrikespolitiska deklara-
tion omfattar mycket och beskriver situationen i
många länder där förtryck, krigsförbrytelser, folk-
mord och brott mot mänskliga rättigheter sker. Men
ingenting står om situationen i Tibet. Det är mycket
förvånande, och man kan fråga sig varför.
Situationen i Tibet blir allt värre för tibetanerna.
Kinas förtryck blir allt hårdare. Tibets unika kultur
och tibetanernas nationella identitet förstörs medvet-
et. Mer än 6 000 kloster, tempel och religiösa platser
har förstörts. Tibetanerna förvägras yttrandefrihet,
mötesfrihet och religionsfrihet. Tvångsaborter och
tvångssteriliseringar förekommer. Hundratusentals
tibetaner har dött som en följd av Folkrepubliken
Kinas ockupation, och många har placerats i fängelser
och fångläger. Situationen för de tibetaner som bor i
Tibet är alltså mycket svår.
Det primära undervisningsspråket i skolorna är
numera kinesiska. Unga tibetaner omskolas och berö-
vas sin historia.
Varje år flyr ca 3 000 över gränsen till Nepal och
andra platser. De flyr trots att en flykt kan ta flera
månader i tid under svåra förhållanden och umbäran-
den. Flykten sker oftast under vinterperioden, då den
kinesiska gränspolisen har svårare att täcka och beva-
ka gränserna. Detta innebär att många får köldskador
och andra sjukdomar under sin flykt. Många, framför
allt barn och kvinnor, dör under flykten.
Vid ett besök i år i Dharmshala, där den tibetans-
ka exilregeringen håller till och flera tusen exiltibeta-
ner bor, kunde jag och sex andra svenska parlamenta-
riker konstatera vilka umbäranden många tibetaner
har när de flyr från Tibet. Vi mötte vid ett mottag-
ningsläger för nyanlända familjer flera som berättade
om sina umbäranden. En familj hade gått med sina
barn i 28 dagar i snö och is. I denna familj hade ett av
barnen dött. Andra hade liknande öden att berätta.
Varför ger man sig då in i sådana umbäranden för
att fly från Tibet? De svar vi fick var att man är eller
riskerar att bli politisk fånge, att man inte kan utöva
sin religiösa tro, att man vill försäkra sig om barnens
utbildning, att barnen ska få lära sig tibetanska tradi-
tioner och språk, att möjligheten att försörja sig i
Tibet är helt obefintlig samt att man utsätts för för-
följelse från den kinesiska regeringen.
Men för att Kina inte helt ska utplåna den tibe-
tanska kulturen i Tibet återvänder de vuxna till Tibet.
Ca 70 % återvänder och lämnar sina barn till utbild-
ning i Dharmshala och andra exiltibetanska samhäl-
len. Dessa som lämnar sina barn, vilket inte kan vara
lätt, återvänder trots att de riskerar att hamna i fängel-
se i Tibet. Anledningen till att man gör det är att man
då kan sprida kunskaper hos sina landsmän om den
exiltibetanska regeringens aktiviteter i Dharmshala
och om världen i stort. Studenternas kunskaper be-
hövs så väl i Tibet. Dessutom är det viktigt att inte
hjälpa kineserna att uppnå sitt mål - att tömma Tibet
på tibetaner och befolka landet med endast kineser.
Både vuxna och en del studenter återvänder alltså
efter sin utbildning.
Situationen i Tibet har förvärrats och liknar nu
den som rådde i Kina under kulturrevolutionen. Nu
pågår en utveckling i Tibet som kan komma att utplå-
na hela kulturen och religionen. Situationen är akut.
Vi måste reagera nu.
I Tibet fortsätter också kineserna att strömma in. I
Tibet finns i dag 6 miljoner tibetaner och, officiellt,
7,5 miljoner kineser. Troligen är det dock flera miljo-
ner fler kineser. Krav för att få arbete är kunskaper i
kinesiska. Miljöförstöringen i Tibet har också gått
mycket långt, och skogsavverkningen är hänsynslös.
Det finns dock hopp. Den 15 juli antog EU-
parlamentet en resolution där man slår fast att EU
kommer att ändra sin hållning gentemot Kina om inte
Kinas regering inom tre år startat samtal med Dalai
lama. Ännu har ingenting hänt. Hela det internatio-
nella samfundet måste diskutera situationen. Kontak-
terna mellan parlamenten måste bli tätare. Sverige
måste här trycka på EU än hårdare.
I en sexpartimotion - alla partier utom Socialde-
mokraterna - med mig som förstanamn vill vi att
regeringen snarast verkar för att Tibetfrågan löses
genom fredliga medel och dialog, som Dalai lama
förespråkar. Folkrepubliken Kina, som hittills motsatt
sig dessa förhandlingar, måste genom påtryckningar
från Sverige och EU fås att komma till förhandlingar
med den tibetanska exilregeringen.
Vi anser också att Sverige och EU bör verka för
att FN:s kommission för mänskliga rättigheter gör en
noggrann granskning av situationen för de mänskliga
rättigheterna i Tibet. Vi vill också man verkar för att
Gedhun Choekyi Nyima tillsammans med sin familj
samt de övriga som greps vid erkännandet av denne
som den elfte Panchen lama omedelbart släpps. Det
är närmast unikt att en så ung pojke hålls som politisk
flykting.
Men, som sagt, det är viktigt att regeringen gör
något och att regeringen gör det snabbt. Det tibetans-
ka folket och dess kultur får inte förstöras.

Anf. 60 STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag ska i mitt anförande ta upp frågan
om mänskliga demokratiska fri- och rättigheter i
Turkiet. Det är viktigt att Sverige utifrån Turkiets
kandidatstatus till EU har en tydlig strategi för en
fortlöpande inhämtning av kunskap från framför allt
olika NGO:er om hur situationen i Turkiet utvecklas.
Jag är medlem i en parlamentarisk organisation
där samtliga partier är representerade. Den heter
Svenska stödkommittén för mänskliga rättigheter i
Turkiet och har i över tio år, bl.a. genom konferenser
och s.k. fact finding-resor, på nära håll följt utveck-
lingen i Turkiet. Vi har också i nära samarbete med
olika MR-organisationer i Turkiet kunnat bedöma och
på olika sätt bevaka och studera utvecklingen. Den
kunskap och erfarenhet som vi har byggt upp under-
lättar utan tvekan bedömningen av situationen och
utvecklingen i Turkiet.
Fru talman! När Turkiet antogs som kandidatland
till EU ställdes en rad krav, bl.a. avseende mänskliga
demokratiska fri- och rättigheter. Köpenhamnskriteri-
erna utgjorde basen för det avtal som slöts mellan EU
och Turkiet. Innan processen går vidare ska Turkiet
tydligt visa på förändringar. Tiden för förändringar
börjar nu gå ut och det är dags att göra ett bokslut
över hur Turkiet lever upp till avtalet. Jag ska här
peka på några av de punkter som visar att Turkiets
vilja till förändring snarare är läpparnas bekännelse
än en sann vilja till förändring.
Yttrandefriheten är kraftigt begränsad. I sydöstra
Turkiet är flera tidningar förbjudna trots att de kom-
mer ut i andra delar av Turkiet. Pressens möjligheter
begränsas av ägarnas styrning och av journalisternas
rädsla att förlora jobben. Militären har fortfarande ett
mycket stort inflytande över pressen. Trots detta kan
man konstatera att en viss ökad kritik mot maktha-
varna tillåts. När kritiken tillåts eller inte tillåts är
otydligt, men man kan konstatera att under den
mycket långa fängelserevolt som har pågått i Turkiet
har pressen mycket ensidigt rapporterat till regering-
ens fördel. Kontrollen av distributionen av pressen är
mycket stark och omöjliggör i det närmaste en obero-
ende press.
Tortyr och misshandel under förhör av anhållna
förekommer fortfarande i stor utsträckning. Även om
den turkiska staten skärpt straffen för tortyr har man
behållit två olika lagar som reglerar tortyrstraffet.
Efter skärpningen av tortyrlagstiftningen har den
mildare § 245 avseende "dålig behandling" kommit
att tillämpas allt oftare. Den lägsta straffsatsen i § 245
innebär ett års fängelse, men den omvandlas nästan
alltid till villkorlig dom eller böter. De poliser som
åtalats eller dömts arbetar alltid kvar inom polisen.
Situationen förvärras ytterligare av att guvernörer har
möjlighet att utöva veto mot åtal som väckts mot
statliga tjänstemän.
Organisationsfriheten är begränsad. Ideella orga-
nisationer, både politiska och andra, förbjuds och
upplöses med hänvisning till statens säkerhet. Fortfa-
rande ställs företrädare för partier och män-
niskorättsorganisationer inför rätta enbart för att man
uttrycker en åsikt. För inte särskilt länge sedan döm-
des en av Öcalans advokater till 45 månaders fängelse
enbart för att han hade använt fel ord när han talade
om sin klient.
Trots att PKK för ett par år sedan lade ned sin
väpnade kamp finns fortfarande undantagstillståndet i
sydöstra Turkiet kvar. Förutsättningen för en demo-
kratisk utveckling är att undantagstillståndet upphävs
och att människor får förutsättningar att återvända till
de tusentals byar man har fördrivits ifrån.
Kravet på att till varje pris slå vakt om landets en-
het har medfört att grundläggande mänskliga rättig-
heter sätts ur spel; rätten till den egna kulturen och
det egna språket är mycket begränsad. Kurder, arme-
nier, assyrier, syrianer och andra etniska grupper
hindras från att verka. Den turkiska staten förvägrar
bl.a. den kurdiska minoriteten att offentligt uttrycka
sig på sitt eget språk. Inte sällan förnekar företrädarna
för den turkiska staten kurdernas existens över huvud
taget. Den turkiska statens politik gentemot bl.a.
kurderna och dess strävan att undertrycka deras na-
tionella och kulturella rättigheter tar sig både brutala
och bisarra uttryck.
Så har t.ex. ett stort antal kurder - ca 20 000 -
krävt att få läsa sitt eget språk som B-språk, efter
turkiska, vid landets universitet. Av dessa har univer-
siteten mottagit ungefär 12 000 ansökningar. Därefter
har 2 770 av dem som ansökt om att få studera sitt
modersmål som B-språk arresterats. De turkiska
myndigheterna har hittills beslutat att åtala 93 av dem
för separatism. Att studera modersmålet likställs
alltså med bildandet av en egen stat. Genom att blan-
da samman begreppen stat och nation och genom att
vägra att inse att en statsbildning kan inrymma flera
etniska grupper rättfärdigas förtryck av och allvarliga
brott mot mänskliga rättigheter för landets minorite-
ter.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag peka på att
kvinnors rättigheter åsidosätts på ett sätt som inte står
i samklang med de mänskliga rättigheterna, precis
som på många andra ställen i världen. Många kurdis-
ka kvinnor är analfabeter och talar inte turkiska. I
framför allt sydöstra Turkiet finns utstationerade
läkare som inte behärskar det kurdiska språket. Då
tvingas de här kvinnorna att använda tolkar. Det kan
vara maken eller någon släkting. Har kvinnan då
utsatts för sexuell eller fysisk misshandel förhindras
också hennes möjligheter att vittna om det våld hon
har varit utsatt för. Den turkiska officiella inställning-
en är att alla talar turkiska och därför behövs inte
heller läkare eller opartiska tolkar som behärskar
kurdiska.
Hedersbegreppet innebär att mord på kvinnliga
familjemedlemmar leder till betydligt kortare straff än
andra mord. Fem år i förhållande till livstid. Det är
orimligt att ett land som är kandidat till EU inte har
en tydlig lagstiftning som klargör att ett mord är ett
mord. Ulla Hoffmann kommer senare att ta upp yt-
terligare delar av hedersbegreppet i Turkiet.
Fru talman! Eftersom Turkiet på ett flagrant sätt
åsidosätter mänskliga rättigheter och inte följer de
program och avtal för förändringar som är tecknade
bör regeringen kraftigt överväga att verka för att häva
Turkiets status som kandidatland till EU.

Anf. 61 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag tänkte, precis som flera av mina
kamrater här i kammaren tidigare, tala om Tibet. Jag
tänkte låta Tibets premiärminister i exil verka genom
min röst här i kammaren. Jag tänkte låta hans ord
spridas här hos oss i den svenska riksdagen.
Han vet väldigt bra att vi i Sverige har en lång
historia när det gäller att hjälpa Tibet. Svensk-
tibetanska vänskapsförbundet är det äldsta i Europa.
Men de olika vänskapsförbunden har inte resulterat i
någonting alls. Tibet är icke fritt.
Vi kan säga att Tibets ekosystem och miljöförstö-
relse pågår och accelererar, liksom förstörelsen inom
kultur och skola. 52 år under ockupation är en lång
tid i en människas liv, men det är inte en lång tid i ett
lands historia. Han ser trots allt hoppfullt på framti-
den.
Sanning, icke våld, och verklig demokrati är nå-
gonting som de kommer att fortsätta att arbeta med.
De är mycket oroliga för exploateringen av natur och
naturtillgångar, den förstörelse av ekosystemen som
har betydelse för hela världen.
Det är tre punkter som de har satt upp som de
verkligen försöker att få hjälp att arbeta med av oss i
olika parlament i världen.
En sådan punkt är att få en resolution i FN om de
demokratiska rättigheterna kopplad till Tibetfrågan på
ett sätt som inte har skett hitintills.
Som ni vet har EU antagit två resolutioner om att
se över situationen i Tibet. Än så länge har dessa
resolutioner inte resulterat i någonting konkret. Man
jobbar nu på att också USA ska anta en liknande
resolution.
Det finns i dag 23 nationella parlament som i dag
har lyft fram Tibetfrågan. Exiltibetanerna önskar att
vi via våra olika studieförbund ska hitta vägar att
utbilda och fostra i icke-våld och demokratins fort-
levnad - fostra oss själva till icke-våld.
Fru talman! Som han ser det, och som han ger ord
för att exiltibetanerna ser det, vill han att demokratin i
Kina ska få verka mer fritt i de olika regionerna och
att även de regioner som inte direkt anses tillhöra
Tibet, men där det finns tibetansk befolkning i Kina,
också ska få rätt att kalla sig tibetaner. Det här är
något som vi hoppas att svenska UD ska hjälpa dem
med i sina utrikes kontakter.
Sedan är det den ekologiska förstörelsen. Jag
trodde att jag kände till storheten i förstörelsen när vi
i den parlamentariska gruppen besökte Dharmshala.
Förstörelsen accelererar på ett sätt som är ofattbart.
Exploateringen har skett på ett irreparabelt sätt. Kent
Olsson nämnde skogsarealerna som har kraftigt de-
molerats. Det finns stora industrier utan rening och
utan planering för de människor som bor runtom-
kring. Man har funnit att det är mycket hög kvalitet i
det uran som finns där. Jag hoppas innerligt att Sveri-
ge inte kommer att bidra till att köpa uran därifrån.
Det finns guld, silver, koppar, stål, olja och gas. Allt
detta transporteras bort, och inga positiva förbättring-
ar sker för folket som bor där.
Han nämnde en siffra. Skog för motsvarande 36
miljarder dollar har under en tioårsperiod förts till
Japan. Det han tyckte var mest alarmerande var kärn-
kraftsutvecklingen. Man har lagt fram ett kärn-
kraftsprogram för Tibet. Man har redan i dag avsatt
flera ställen för slutförvaring av kärnavfall. Man vill
ta emot utbränt kärnbränsle från andra länder i värl-
den - naturligtvis mot betalning. Det är en liknande
utveckling som vi kan se i Ryssland.
Det är en mycket alarmerande situation. Så länge
Dalai lamas heliga munkar och nunnor och deras
icke-våld lever över landet tror och hoppas jag att det
fortfarande går att föra demokratiska samtal från
länder i världen för att försöka förmå Kina att ta sitt
ansvar och sluta förtrycka denna folkliga minoritet,
dvs. ta orden mänskliga rättigheter på allvar.
Men, mina vänner, flera av er vet redan att den
som planerar att bli Kinas nästa premiärminister är
den man som har stått för utrensningarna och det
pågående och accelererande förtrycket i Tibet. På så
sätt ser inte situationen speciellt ljus ut. Dessutom
påtalade man för oss att i och med att Kina ska få
arrangera OS tar man det till intäkt för att världen
accepterar det man håller på med och tycker att det är
okej. Här har vi alla möjligheter från svensk sida att i
alla sammanhang inför OS-samarbetet tala om hur vi
ser på mänskliga rättigheter.
I dag går det inte att ta examen på tibetanska i Ti-
bet. Lärarna i skolorna där de tibetanska barnen går
vet ingenting om Tibet. Det är dyrt att gå i skolan.
Det är bara 32 % av de tibetanska familjerna som har
möjlighet att sätta sina barn i skolan. Det är därför
som andra i kammaren har talat om att man tar risken
att göra den vanskliga färden - med livet som insats -
över Himalaya till norra Indien och Dharmshala för
att barnen ska få gå i tibetansk skola.
Tibetanerna vill införa en medelvägsskola i Tibet,
en skola för icke-våld. De vill låta gammalt och nytt
möta varandra. Vi i Sverige som har ordet lagom i vår
ordlista har en del att lära av exiltibetanerna och deras
pedagogiska planer på en medelvägens skola.

Anf. 62 JOHAN LAGERFELT (m):
Fru talman och ärade ledamöter! Jag välkomnar
även ni som sitter på åhörarläktaren, och jag hoppas
att även ni får ut någonting av denna debatt.
Jag misstänker att det inte är särskilt många av
kammarens ledamöter som spontant känner igen den
här flaggan. Det är nämligen den tjetjenska flaggan
jag visar upp. Denna flagga får i dag inte vaja fritt
någonstans i världen, inte ens i den tjetjenska huvud-
staden Groznyj. Det är just om Tjetjenien jag har valt
att ta till orda i dag. Det är ett litet och för de flesta
tämligen okänt land som ligger ute i den allra yttersta
utkanten av Europa.
Just med tanke på landets litenhet och avstånd
från oss är det naturligtvis berättigat att fråga varför
jag har valt just detta land. Svaret är egentligen gans-
ka enkelt. För andra gången på några få år utkämpar
tjetjenerna ett krig mot en brutal och hänsynslös ock-
upationsmakt. Denna ockupationsmakt, den angri-
pande parten, är till yttermera visso en granne till oss.
Jag syftar naturligtvis på den ryska federationen. Jag
finner det beklämmande att utrikesministern i sitt
anförande i morse berörde denna fråga endast i en
bisats, ett diskret "ajabaja" i förbigående - närmast
som en eftertanke.
Det första tjetjenska kriget avslutades på somma-
ren 1996 med att de ryska invasionsstyrkorna tving-
ades till en villkorslös kapitulation och lämnade lan-
det med svansen mellan benen. I samband med det
avtal som slöts i Khasavyurt i augusti 1996 förband
sig både den ryska federationen och Tjetjenien bl.a.
att arbeta i enlighet med FN:s allmänna förklaring om
de mänskliga rättigheterna från 1949 och att förhål-
landena mellan parterna skulle regleras "i enlighet
med de internationella lagarnas allmänna accepterade
principer och normer". Detta, fru talman, är värt att
komma ihåg i den fortsatta diskussionen.
Drygt tre år senare, i september 1999, var det
emellertid dags på nytt, och än en gång rullade de
ryska invasionsstyrkorna in över Tjetjeniens gränser.
Sedan dess har den tjetjenska befolkningen fått utstå
lidanden och umbäranden som vi, i vår trygga värld,
har svårt att ta till oss. Det handlar om godtyckliga
arresteringar och avrättningar, försvinnanden, rutin-
mässig tortyr och misshandel av fångar, gruppvåld-
täkter av både män och kvinnor och andra dagliga
kränkningar och övergrepp. Döda kroppar lämnas
inte ut till de anhöriga med mindre än att de betalar
en lösensumma - den aktuella taxan ligger på 1 000
rubel - och att de anhöriga skriver under ett erkän-
nande att den döde var en s.k. terrorist.
Det här låter kanske överdrivet overkligt. Så här
kan inte människor uppföra sig mot varandra tänker
de flesta av oss. Men tyvärr är verkligheten i Tjetjeni-
en precis så otäck som jag beskriver den. Ett otal
rapporter från i första hand frivilligorganisationer är
samstämmiga - Läkare Utan Gränser i januari i år,
Norska Helsingforskommittén, Physicians for Human
Rights, Human Rights Watch. Detta, fru talman,
utgör bara ett litet urval av den senaste tidens rap-
porter från Tjetjenien. Sammantaget målar dessa
rapporter upp en entydig och otäck bild av den ryska
krigsmaktens härjande. Det har gått så långt att det är
dags att fråga sig om det numera inte handlar om
statsterrorism. Övergreppen har för länge sedan pas-
serat det stadium där man kan tala om enstaka över-
tramp och har övergått till ett systematiskt agerande.
Frågan är när denna systematiska terror förtjänar att
få epitetet statsterrorism? Det är dags att ta upp också
den frågan.
Och hur har omvärlden reagerat inför denna terro-
rism? Under hela denna sorgliga tid har omvärlden
tyvärr i alltför stor utsträckning tigit och hållit inne
med kritiken. Det har pratats om s.k. konstruktiv
dialog och om s.k. tyst diplomati, uttryck som i detta
fall mest är ett hån mot det tjetjenska folket. Rädslan
för att stöta sig med den ryska regeringen har fått
bestämma prioriteringarna snarare än omsorgen om
det tjetjenska folket. Resultatet ser vi i dessa rappor-
ter - fortsatta övergrepp och kränkningar.
Fru talman! Jag vill hävda att den konstruktiva di-
alogen och den tysta diplomatin har nått vägs ände.
Jag menar att det nu är dags att gå från ord till hand-
ling. Det är dags att överge plattityderna och stå fast
vid principerna, principer som exempelvis finns fast-
slagna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna eller i europeiska konventionen till för-
hindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, principer som även
finns fastslagna i Genèvekonventionerna. Det är prin-
ciper som vi tar för givna och oförytterliga men som
tjetjenerna bara kan drömma om.
I Haag åtalas nu Slobodan Milosevíc för bl.a.
folkmord och brott mot mänskligheten. Jag tycker att
det är dags att fundera på om inte Internationella
brottmålsdomstolen borde ta sig en titt på hur ryssar-
na agerar i Tjetjenien.
Enligt den tjetjenska utrikesministern Ilyas
Akhmadov har 200 000 tjetjener dödats i de två kri-
gen mot Ryssland. Detta är en tiondel av den ur-
sprungliga befolkningen, och en berättigad fråga är
om det inte är dags att börja tala om folkmord. När
övergår mord i massmord? Och när övergår mass-
mord i folkmord? Frågan är om inte någon eller några
ryska potentater borde göra herr Milosevíc sällskap i
Haag.
Jag vill avsluta med att påminna om att Tjetjeni-
enfrågan har diskuterats i det danska Folketinget. Det
skrevs där ett brev till den förre utrikesministern, där
en majoritet av Folketinget uppmanade regeringen att
föra talan mot Ryssland i Europadomstolen för de
mänskliga rättigheterna. Frågan kommer att debatte-
ras i Folketinget än en gång i april, och det vore ett
lyft för rättvisan och moralen om Sverige och Dan-
mark kunde gå samman i denna fråga.
Fru talman! Min tjänstgöring i riksdagen är snart
slut, i varje fall för den här gången, men även i fort-
sättningen kommer jag, i min egenskap av ordförande
i Svenska Tjetjenienkommittén, envist och oförtrutet
att driva bl.a. kraven på självbestämmande och på ett
omedelbart, totalt och villkorslöst tillbakadragande av
de ryska trupperna.
Låt oss minnas att det är med solidaritet som med
rättvisa. Med rättvisa är det nämligen så att det inte
räcker med att rättvisa skipas - det måste även synas
att rättvisa skipas. Så ock med solidaritet. Det räcker
inte med att vara solidarisk. Det måste även synas att
man är solidarisk.

Anf. 63 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Varje minut smittas 11 personer av
hiv/aids och blir 380 kvinnor gravida, varav 190 med
oönskade graviditeter. Varje minut utförs 40 osäkra
aborter, och varje minut dör en kvinna av komplika-
tioner vid graviditet och förlossning. Det är 1 440
minuter på ett dygn.
När jag gick i flickskola i början på 50-talet inled-
de vi varje dag med s.k. morgonbön. En morgon när
jag kom till skolan hängde flaggan på halv stång. En
skolkamrat hade tagit livet av sig. Hon var med barn
och ogift, och för att inte dra skam över familjen
hängde hon sig. Morgonbönen leddes den morgonen
av Elise Ottesen-Jensen, grundaren av RFSU.
I dag sörjer vi Pela, Sara, Fadime och alla de unga
kvinnor som mördats till följd av de strukturer som
anser att det är manssamhällets rätt att kontrollera
kvinnors sexualitet och därmed också lägger kvinnors
reproduktiva hälsa i vågskålen. Kvinnorörelsen,
RFSU och andra organisationer har kämpat för kvin-
nors rätt till sin egen kropp, till sin sexualitet och till
fri abort, det som kallas sexuell och reproduktiv häl-
sa. Detta arbete har lett till att unga flickor inte är en
ägodel eller handelsvara som deras fäder fritt förfogar
över för att stärka släktband eller utöka sin makt.
Jag menar därför att det finns hopp och att det är
den politiska kvinnokampen som ger det hoppet. Det
är denna politiska kamp för kvinnors sexuella och
reproduktiva hälsa som jag tänker ägna mitt anföran-
de åt.
Sverige har förstås ett gediget ansvar att vid varje
internationell kontakt arbeta för kvinnors rätt till sin
egen kropp och till sin sexualitet och reproduktiva
hälsa.
Ta t.ex. förhandlingarna med Turkiet, som är ett
av de länder som vill ansluta sig till EU! Varje år
mördas ca 200 flickor och kvinnor i Turkiet av brö-
der, fäder eller andra manliga släktingar med den
uttalade motiveringen att familjens heder ska återupp-
rättas. Den som enligt turkisk lagstiftning åberopar
hedersmord får bara fem år i fängelse mot normalt
livstid. Att ett mord ses som mindre allvarligt för att
det begås i religionens eller traditionens namn är
absolut oförenligt med de krav på mänskliga rättig-
heter som annars ställs på ansökarländerna.
De politiska kvinnoförbunden i Sverige har skrivit
ett öppet brev till bl.a. våra våra förhandlare att ett
självklart krav i förhandlingarna är att behandla ett
mord som ett mord. Vi förutsätter att Sverige inte
kommer att acceptera Turkiet som medlem i EU med
mindre än att denna lagstiftning förändras och även
efterlevs.
I Portugal avkunnades nyligen en dom mot en
barnmorska, Maria do Ceu Ribeiro. Hennes brott var
att hon hjälpt kvinnor till säkra olagliga aborter. Det
bestraffades med åtta och ett halvt års fängelse. I
Portugal är abort inte tillåten utom när kvinnan våld-
tagits eller av strikta medicinska skäl. I Portugal åker
kvinnorna till Spanien för att få sina olagliga aborter
utförda i säkerhet. Känns det igen? Visst, så var det i
Sverige när jag växte upp. Vi åkte till Polen för att få
något så när säkra aborter och slippa slaktarna i Sve-
rige. Det är intressant att kvinnor i Sverige på 60-talet
och i början på 70-talet åkte till Polen för att kunna
göra aborter. I dag är abort förbjuden i Polen.
Också Polen är ett land som ansöker till EU. Dri-
ver Sverige frågan om säker laglig abort för polska
kvinnor i anslutningsförhandlingarna? Eller ger vi
efter för de manliga strukturer som vill kontrollera
kvinnors sexualitet och reproduktiva hälsa?
Driver vi frågan om säker och laglig abort för
kvinnor i Portugal? Klart och tydligt inte, om jag
tolkar statsrådet Lindh rätt. "Inom EU-kretsen disku-
teras frågan främst inför internationella konferenser
och där man vill nå gemensamma ståndpunkter",
svarar statsrådet mig på min fråga. Men vad säger
Sverige i EU vad gäller portugisiska kvinnors rätt till
säker abort? Vad säger vi om polska kvinnors rätt till
sexuell reproduktiv hälsa i förhandlingarna med Po-
len?
Fru talman! På Kairokonferensen beslutade värl-
dens länder att 4 % av biståndet skulle avsättas till
sexuell och reproduktiv hälsa. Enligt uppgift är det
endast ett EU-land som uppfyller detta mål, och ty-
värr är det inte Sverige. Det är Holland. Sverige, som
är det land som fått pris som världens mest jämställda
land, uppnår inte målet att avsätta 4 % av biståndet
till sexuell och reproduktiv hälsa. Det är trist, mycket
trist. Det vore på sin plats att regeringen redovisade
vad anledningen är till att inte just vi uppfyller Kairo-
konferensens mål. Och här handlar det faktiskt inte
om att höja några budgettak. Här handlar det om 4 %
av det som ligger under utgiftstaket. Så vad är anled-
ningen till att vi inte uppfyller Kairokonferensens
mål? Är det för att vi ger efter för de manliga struktu-
rer världen över som vill kontrollera kvinnors sexua-
litet och reproduktiva hälsa?
I Cotonou, den största staden i Benin, signerades
den 23 juni 2000 ett avtal mellan de rika EU-länderna
och 78 länder i Afrika, Karibien och Stillahavsområ-
det, de s.k. ACP-länderna. Cotonou-avtalet ersätter
Lomé-avtalet och gäller i 20 år. Avtalet handlar om
en summa på ca 150 miljarder kronor i bistånd. Av-
talet bygger på partnerskap mellan EU-länderna och
ACP-länderna, där kön ska vara en övergripande
faktor. Särskild uppmärksamhet ska riktas mot repro-
duktiv hälsa, familjeplanering och förebyggande
arbete mot könsstympning och hiv/aids.
Visst låter det bra! Det är bara ett krux, och det är
att Cotonou-avtalet måste ratificeras av de 15 EU-
länderna för att det ska fungera - precis som alla
andra internationella avtal. Och det är återigen endast
ett land - den här gången Danmark - som har ratifice-
rat avtalet. Inte Sverige! Där ligger 150 miljarder
kronor och väntar på att användas i kampen för kvin-
nors sexuella och reproduktiva rättigheter och mot
hiv/aids. Vad är dessa 150 miljarder kronor värda om
vi inte förmår att koppla ihop dödsstraffet som hotar
Sofya Hussaini Tudu i Nigeria därför att hon blivit
gravid utan att vara gift, med min skolkamrat som
hängde sig av samma orsak på 50-talet? Vad är dessa
150 miljarder kronor värda om vi inte förmår koppla
ihop kvinnors kamp för rätten till den egna kroppen
och det egna livet med mordet på Fadime?
Jag skämdes där jag satt på ett seminarium om
sexuell och reproduktiv hälsa i Portugal och fick höra
att Sverige inte uppfyller Kairokonferensens mål och
inte har ratificerat Cotonou-avtalet. Jag är beredd att
kämpa för kvinnors rätt till sin egen kropp och sin
egen sexualitet här i Sverige och i resten av världen.
Är regeringen det? Är regeringen beredd att ratificera
Cotonou-avtalet? Är regeringen beredd att uppfylla
Kairokonferensens mål? Det finns tyvärr inte någon
från regeringen som kan svara på detta.

Anf. 64 GUNILLA WAHLÉN (v):
Fru talman! Jag tänkte använda utrymmet i den
utrikespolitiska debatten till att prata om situationen i
Västsahara.
Det västsahariska folket får inte, i enlighet med
folkrätten, utöva sin rätt till självbestämmande. Det
förnekas sin rätt att genomföra en demokratisk folk-
omröstning om ett självständigt Västsahara; detta
trots att FN redan 1966 antog en resolution om Väst-
saharas rätt till folkomröstning.
För över 25 år sedan tvingades befolkningen att
lämna sitt land eftersom Marocko ockuperade dess
territorium. Det sahariska folket tvingas nu att leva på
lånad mark. De bor i flyktingläger utan möjlighet att
odla eller producera mat och egna kläder och utan
möjlighet att skapa en egen ekonomi för egenförsörj-
ning, utbildning och sjukvård. De unga som i dag
bildar familj är själva födda i lägren. De har ingen
möjlighet att ge sina barn ett eget land.
Flyktinglägren i Västsahara i västra Algeriet anses
vara en av världens bäst fungerande flyktingförlägg-
ningar. Där finns tak över huvudet, vatten, mat och
viss utbildning, detta mycket tack vare kvinnornas
enastående insatser och deras organisering och be-
slutsamhet i kampen för att deras döttrar och söner
ska få tillgång till hälsovård och utbildning.
Västsahara har en vald president och ett parla-
ment. Det västsahariska folket måste få tillbaka rätten
till ett eget territorium och sitt eget land, rätten att
kunna försörja sin befolkning genom att skapa arbe-
ten och utbildning för sina barn.
Precis som i alla andra konflikter är det barnen
och kvinnorna som drabbas hårdast. Sverige, EU och
FN måste ta krafttag för att befolkningen ska få sin
folkomröstning och att den åter kan få flytta tillbaka
till Västsahara. Den folkomröstningen måste genom-
föras nu.
Svenskt bistånd till humanitär hjälp till Västsaha-
ras flyktingar måste öka. Biståndet ska inrikta sig på
hälso- och sjukvård, framför allt till små barn, flickor,
pojkar, gravida kvinnor, ammande kvinnor och andra
extra känsliga grupper. Biståndet måste även inrikta
sig på kvinnors utbildning inom olika yrkesområden
som skapar egen försörjning och utbildning.
Fru talman! Tålamodet hos befolkningen håller på
att ta slut efter 25 år av ett liv i landsflykt. Men krig
och terror löser inga problem; det skapar ännu fler.
Det är den demokratiska processen som måste på-
skyndas. Sverige och EU måste med stor beslutsam-
het kräva att Marocko slutar obstruera mot FN genom
att förhala och motarbeta folkomröstningen. Sverige
och EU måste ta avstånd från och olagligförklara
Marockos nya strategi: att låta utländska företag pro-
spektera och utvinna olja från Västsahara.
Jag vet att demokratin kan segra. Jag vet att dialo-
gen kan göra att ett land kan gå vidare.
Jag var i Sydafrika 1994, under valet där, då fol-
ket efter århundraden av apartheid, förtryck och terror
äntligen genom kamp fick sin demokrati och sin röst-
rätt. Jag stod i kön på morgonen när valet skulle hål-
las, och träffade en gammal man som satt i kön och
väntade. Han hade kommit på natten för att vara med
i valet.
Han undrade var jag kom ifrån, och jag frågade
vad han gjorde. Han berättade att han satt och väntade
på valet. Lokalen skulle öppna kl. 7, och klockan
hade blivit 10. Jag i min västerländska tidsnit frågade
honom om han inte var orolig för att valet inte skulle
bli av. Då sade han: Mina föräldrar kämpade för det
här. Jag har kämpat för det här i hela mitt liv. Jag har
kämpat för demokrati och rösträtt, och nu sitter jag
här. Det spelar ingen roll för mig om det inte blir val
om en timme eller i morgon. Jag vet att det finns
ingen återvändo. Mina barn kommer att få rösträtt.
Jag vill att vi gemensamt - FN, EU, Sverige och
organisationer i världen - ska stödja det västsahariska
folket i kampen för att få tillbaka sitt land.

Anf. 65 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! En kvinna vid namn Wang och hen-
nes åtta månader gamla baby blev i oktober 2000
torterade till döds. Kvinnans nacke och ledknotor var
brutna. Hennes skallben var insjunket, och det fanns
en nål instucken i hennes midja. På barnets kropp
syntes tydliga spår av fotbojor, och kroppen var full
av blåmärken och sår.
Situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i
Kina har under de senaste åren snarare försämrats än
förbättrats. Kina är jordens största diktatur och bryter
mot snart sagt varje mänsklig fri- och rättighet. Kina
signerade i oktober 1998 konventionen om medbor-
gerliga och politiska rättigheter. Denna konvention
har undertecknats utan någon tanke på ansvar. I kon-
ventionen finns t.ex. yttrande- och mötesfrihet in-
skrivna. Samtidigt med att konventionen signerades
ändrade regeringen flera lagar om registrering av
grupper och införde därigenom begränsningar i dessa
rättigheter.
Fru talman! Under de senaste åren har medita-
tionsrörelsen falungong varit utsatt för mycket brutala
påtryckningar. Denna snabbt växande rörelse blev
förbjuden 1999, och under detta år greps tusentals
utövare. Många av dessa fick långa fängelsestraff,
och många blev brutalt torterade och misshandlade.
Under åberopande av samhällelig ordning har rege-
ringen planerat och verkställt en brutal hetskampanj
mot denna rörelse.
Med stöd av ytterst stränga lagar om statens sä-
kerhet och efter bristfälliga rättegångar har många
blivit dömda till långa fängelsestraff. Men många har
också utan rättslig prövning blivit dömda till upp mot
tre års fångläger för omskolning genom arbete.
Till de som har drabbats av olika aktioner hör
också politiska dissidenter, människor som deltog i
kampanjer mot korruption, arbetaraktivister, män-
niskorättsförsvarare och medlemmar av icke godkän-
da religiösa eller andliga rörelser.
För några år sedan gick många kinesiska statliga
bolag i konkurs, och miljoner människor förlorade sitt
arbete. De arbetslösa deltog då i demonstrationer mot
att staten inte gav dem socialbidrag samt mot korrup-
tionen på regeringsnivå. Aktivister som försökte
organisera dessa oberoende aktioner för arbetarna
greps, fängslades eller dömdes till omskolning genom
arbete.
I november 2001, alltså för bara några månader
sedan, genomförde utländska falungongutövare en
demonstration på Himmelska fridens torg. Gruppen
bestod av 36 personer som kom från USA, Frankrike,
Sverige, Tyskland och några andra länder i Europa.
En av deltagarna säger: Vi hann bara demonstrera i
fem minuter. Sedan kom polisen och grep oss. Kvin-
norna blev släpade i håret.
En svensk man berättar att han i polisbilen fick
knytnävsslag och sparkar och att polisen stampade på
mannen. De svenskar som arresterades av polisen
förvägrades att ta kontakt med sin ambassad, och den
svenska ambassadören förvägrades att träffa de
fängslade.
Fru talman! Jag ska nu tala lite kort om dödsstraf-
fet. Många länder som har kvar dödsstraffet brukar
som argument framhålla att dödsstraffet är avskräck-
ande, dvs. att den som tänker begå ett brott som kan
medföra dödsstraff avstår från att begå brottet på
grund av att han riskerar att avrättas. Av alla de un-
dersökningar som har gjorts är det ingen som har
visat att dödsstraffet som sådant har någon avskräck-
ande effekt.
Kina är det land i världen där flest personer av-
rättas. Anklagelser om mutbrott, skattefusk, bensin-
stöld och våldsbrott har lett till dödsdom och avrätt-
ning.
Under kampanjens slogan "värdesätt livet, för-
kasta drogerna" har hundratals personer dömts till
döden. Precis som Sten Tolgfors tidigare har berättat
har de flesta dödsdomar offentliggjorts inför massiva
åskådarskaror på idrottsarenor och andra offentliga
platser. Fångar har tvingats paradera på gator kantade
av tusentals människor innan de slutligen blivit av-
rättade av en exekutionspluton.
Siffrorna för antalet avrättade i Kina är något
osäkra då någon officiell statistik inte finns. Men
enligt Amnesty har under 2001 minst 2 960 personer
dömts till döden och minst 1 781 avrättats i Kina som
ett led i brottsbekämpningskampanjen Slå hårt, som
inleddes i april 2001. Mörkertalet är dock fortfarande
stort och siffran kommer med all säkerhet att justeras.
En avrättning är en våldshandling, och våld föder
våld. Vi måste protestera och höja rösten mot
massavrättningar, politiskt styrda skenrättegångar och
att grundläggande mänskliga rättigheter brutalt för-
trampas i Kina. Det är hög tid nu.

Anf. 66 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Som sista talare i den utrikespolitiska
debatten vill jag ta upp en fråga som berör mig djupt,
nämligen konsekvenserna av hiv/aids-epidemin i
södra Afrika.
Ingen epidemi har slagit hårdare än hiv/aids. I dag
lever 36 miljoner människor med hiv. Drygt 20 mil-
joner av dem finns i södra Afrika. Merparten av dem
kommer att dö i aids inom några få år.
På tio år har antalet hivsmittade ökat med ungefär
50 %. Ca 18 000 personer smittas dagligen, förmodli-
gen fler. Mörkertalen är stora. Hiv/aids finns över
hela världen. Men efter det att sjukdomen blev känd
har samordnade insatser gjorts för att kunna begränsa
sjukdomens effekter i den rika delen av världen. Det
skräckscenario som vi befarade för ca 20 år sedan är
en verklighet i stora delar av den fattiga världen.
Hårdast har sjukdomen slagit mot de allra fattigaste
länderna i södra Afrika, där sjukdomen innebär ett
stort hot mot den ekonomiska tillväxten och välfär-
den.
Den lavinartade ökningen av hiv/aids hotar nu
ländernas hela existens och bidrar i hög grad till att
människor hamnar i fattigdomsfällan. Hårdast slår
epidemin mot ungdomar i åldern 10-24 år. I flera
områden i södra Afrika är i dag var fjärde ung männi-
ska smittad. Därigenom åderlåts världens fattigaste
länder på många av de ungdomar som skulle bygga
länderna för framtiden och skapa en bättre välfärd.
Trots 40 år med bidrag från andra länder är män-
niskorna i södra Afrika fattigare än någonsin. Miljo-
ner människor har inte mer än 10 kr per dag att leva
på. Det är självklart att en fattig, maktlös och illitterat
aidssjuk lantarbetare inte har någon som helst chans
att betala de 600 US-dollar som en behandling av
sjukdomen skulle kosta. Det är enorma pengar för
honom.
Jag ber också riksdagen att betänka att en ung
människa i södra Afrika endast har 50 % att överleva
35 års ålder. Sannolikheten för att en pojke i Zim-
babwe ska dö i aids är 70 % och hela 90 % i Botswa-
na. Betänk att en av tre kvinnor i fertil ålder bär på
hiv.
Vid ett besök jag gjorde på några aidskliniker i
Freedom Park i Sydafrika under hösten visade det sig
att 42 % av de gravida kvinnorna som uppsökte klini-
kerna var smittade av hiv-viruset. Varje år föds också
omkring 600 000 barn med hiv.
Miljontals barn blir också föräldralösa. För dem är
situationen extremt svår. Fosterfamiljer finns inte
längre att tillgå. Redan fattiga familjer klarar inte av
en mun till att mätta. Institutioner finns inte heller i
tillräcklig omfattning. De betraktas dessutom med
skepsis av många. Institutionsomsorg är mycket
främmande för afrikansk tradition och kultur. Antalet
gatubarn har därför ökat drastiskt i städerna.
Den rådande synen på sex och samlevnad försvå-
rar också bekämpningen av hiv/aids i södra Afrika.
Sexualiteten är skuldbelagd, något man inte talar om.
De afrikanska männen betraktar inte sina kvinnor
som likvärdiga partner. Ett promiskuöst beteende hör
till traditionen. Prostitutionen ökar därför lavinartat
och sexslaveriet har blivit ett oerhört stort problem i
södra Afrika. Orsaken till allt detta är den extrema
fattigdomen.
Gruvarbetarna tvingas leva åtskilda från sina fa-
miljer i långa tider. Deras frustration leder ofta till
drogmissbruk och sexköp. Våldtäkter, gruppvåldtäk-
ter och utnyttjande av unga kvinnor i beroendeställ-
ning är mycket vanligt. Unga flickor som utnyttjas
sexuellt hör till dem som oftast smittas för att sedan
sprida sjukdomen till sina partner och blivande barn.
Tron på häxkraft och myten om att en man kan
tillfriskna från hiv/aids genom att ha sex med en
oskuld har lett till ett antal uppmärksammade fall av
våldtäkter också av små barn. Under några veckors
tid under hösten rapporterade medierna i Sydafrika
om våldtäkter av en tre veckors baby av en släkting,
av en nio månaders baby av nio män samt av två barn
i åldern två-tre år.
Sydafrika är i dag ett av världens mest våldsamma
länder. Våldet och desperationen finns där hela tiden.
Det känns verkligen när man besöker landet. Det
känns under huden.
Jag undrar om vi kan föreställa oss hur förhållan-
dena i södra Afrika måste påverka människor, hur
relationerna mellan män och kvinnor påverkas. Är det
möjligt att känna framtidstro och optimism i ett sam-
hälle i sönderfall? Tycker unga människor att det är
värt att studera vidare, bilda familj osv.?
Under mitt besök i Sydafrika under hösten sam-
talade jag en hel del med kvinnorna. Jag blev både
imponerad och rörd av styrkan, modet och humorn
hos de afrikanska kvinnorna. Det är definitivt kvin-
norna som utgör kittet i det afrikanska samhället. Det
är de som tar hand om barnen, ser till att de får mat
och kläder och kommer till skolan. Det är kvinnorna
som vårdar de sjuka i hemmen. Det är kvinnorna som
också blir våldtagna och misshandlade. Kvinnorna i
södra Afrika bär en enorm börda, och de behöver allt
vårt stöd.
Fru talman! Jag menar att männen faktiskt måste
tvingas att ta ansvar för sin egen sexualitet och för
rollen som make och far. Det är en stor folkbild-
ningsinsats som behövs.
Vad kan vi då göra här i Sverige? Det absolut
viktigaste är att vi förstår att hiv/aids är det största
hotet någonsin mot mänskligheten. Enligt vissa aktu-
ella forskningsrapporter finns fog för oron för att
hiv/aids-viruset skulle kunna mutera så att smittan
inte enbart är sexuellt överförbar, som nu, utan också
kan överföras luftburen och smitta via andningsvä-
garna. Något sådant skulle innebära en total katastrof
för hela mänskligheten.
Fru talman! Kan vi lägga ned enorma resurser för
att bekämpa terrorismen bör vi också kunna mobilise-
ra motsvarande resurser för kampen mot hiv och aids.
Vi vet alla att fattigdom, maktlöshet och vanmakt
också utgör en god grogrund för både terrorism och
våld.
De svenska insatserna för bistånd måste alltså öka
successivt och en större andel än nu måste komma
södra Afrika till del. Skuldavskrivningarna är oerhört
viktiga för att de afrikanska staterna ska kunna få
bättre möjligheter att utvecklas. Demokratibiståndet
är en annan viktig faktor. De afrikanska parlamenten
har ofta en alltför svag position. Det lokala engage-
manget och delaktigheten måste därför ges en tung
roll i svensk biståndspolitik.
Sjukvårdsinsatserna måste få ett betydligt ökat
stöd. Utbildning inte minst bland flickorna är mycket
angeläget. Sverige måste även i samverkan med
UNDP med kraft fortsätta arbetet för att påverka
attityderna till preventivmedel hos viktiga internatio-
nella aktörer som katolska kyrkan, USA och delar av
den muslimska världen. EU:s utvecklingsarbete måste
i högre grad inriktas på södra Afrika. Sverige måste
sätta press på att EU i samverkan med olika FN-organ
stöder södra Afrika och kampen mot hiv/aids.
Fru talman! Det är bråttom!

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 7 februari.

3 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM46 Datoriserat punktskattekontrollsys-
tem KOM (2001) 466 till skatteutskottet
2001/02:FPM47 Kommissionens meddelande om en
gemensam politik om olaglig invandring KOM
(2001) 672 till socialförsäkringsutskottet

4 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:88 Sveriges samarbete med Internationella
brottmålsdomstolen

5 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 13 februari

2001/02:258 av Monica Green (s) till statsrådet Ingela
Thalén
Barnen i Östersjöområdet
2001/02:259 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Kartellbildningar inom byggbranschen
2001/02:260 av Birgitta Sellén (c) till finansminister
Bosse Ringholm
Idrottskonto

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 februari.

6 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 13 februari

2001/02:723 av Ingegerd Saarinen (mp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Ekonomiska förutsättningar för vindkraft
2001/02:724 av Margareta Viklund (kd) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Hiv/aids som ett säkerhetspolitiskt hot
2001/02:725 av Dan Kihlström (kd) till kulturminister
Marita Ulvskog
Arkivens uteblivna leveransmedel
2001/02:726 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Invandrarflickors skolgång
2001/02:727 av Maria Larsson (kd) till statsrådet Jan O
Karlsson
Avvisning av sjuka barn
2001/02:728 av Maria Larsson (kd) till statsrådet Ingela
Thalén
Asylsökande barn
2001/02:729 av Ragnwi Marcelind (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Norra Stambanan

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 19 februari.

7 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 13 februari

2001/02:619 av Lars Ångström (mp) till utrikesminister
Anna Lindh
Ottawakonventionen
2001/02:661 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsminister
Thomas Östros
Kunskapsmålen
2001/02:663 av Anita Sidén (m) till utbildningsminister
Thomas Östros
Våld mot lärare
2001/02:664 av Nikos Papadopoulos (s) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Resurser till skolorna
2001/02:667 av Lennart Kollmats (fp) till kulturminister
Marita Ulvskog
Skyddet av hällristningarna i Tanum
2001/02:672 av Viviann Gerdin (c) till kulturminister
Marita Ulvskog
Närradion som kunskapsförmedlare
2001/02:673 av Roy Hansson (m) till statsminister Göran
Persson
Teracom AB
2001/02:674 av Inger Strömbom (kd) till näringsminister
Björn Rosengren
Statliga jobb i Karlskoga
2001/02:675 av Erling Wälivaara (kd) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Tillverkning av järnvägsräls
2001/02:676 av Rolf Olsson (v) till näringsminister Björn
Rosengren
Pollettering av cyklar på tåg
2001/02:680 av Lars Hjertén (m) till utbildningsminister
Thomas Östros
Föräldrakooperativ
2001/02:681 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
utbildningsminister Thomas Östros
Skolskjuts
2001/02:682 av Lars Hjertén (m) till utbildningsminister
Thomas Östros
Tidig praktik för blivande lärare
2001/02:683 av Mona Berglund Nilsson (s) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Högkostnadsskyddet
2001/02:684 av Carl-Axel Johansson (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
LSS
2001/02:687 av Johnny Gylling (kd) till jordbruksminis-
ter Margareta Winberg
Utfiskning i Östersjön
2001/02:694 av Rosita Runegrund (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Rapportering av biverkningsfynd till Läkemedelsverket
2001/02:695 av Tasso Stafilidis (v) till socialminister
Lars Engqvist
Parallellimport av läkemedel
2001/02:697 av Magnus Jacobsson (kd) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Alternativ drift av sjukvård
2001/02:700 av Margareta Cederfelt (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattning av allmän byggnad

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 19 februari.

8 § Kammaren åtskildes kl. 15.50.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 7 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 42 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 58 (del-
vis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.