Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:60 Onsdagen den 30 januari
ProtokollRiksdagens protokoll 2001/02:60
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2001/02:60 Onsdagen den 30 januari Kl. 9.00 - 17.36
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 24 januari. 2 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan
Förste vice talmannen meddelade att interpella- tionsdebatten fredagen den 1 februari kl. 9.00 skulle utgå och ersättas av bordläggningsplenum kl. 12.00. Meddelandet hade delats ut till kammarens ledamö- ter.
3 § Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.
Förste vice talmannen anmälde att följande fak- tapromemoria om förslag från Europeiska kommis- sionen inkommit och överlämnats till utskott: 2001/02:FPM43 Ett gemensamt europeiskt luftrum KOM (2001) 123 till trafikutskottet
4 § Hyresgästinflytande vid ombyggnad och andra hyresrättsliga frågor
Föredrogs bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU3 Hyresgästinflytande vid ombyggnad och andra hyres- rättsliga frågor (prop. 2001/02:41).
Anf. 1 EWA THALÉN FINNÉ (m): Herr talman! I detta betänkande om hyresgästin- flytande vid ombyggnad och andra hyresrättsliga frågor behandlas regeringens proposition och ett antal motioner. Jag vill börja med våra synpunkter på rege- ringens förslag vad gäller hyresgästernas inflytande. Det är viktigt att hyresgästerna ges möjlighet att påverka förbättrings- och ändringsåtgärder som ska vidtas i den fastighet där de bor. Dock måste infly- tandet alltid vägas mot äganderättens principer. Det måste finnas goda förutsättningar för att äga och förvalta hyresbostäder, för annars urholkas ytter- ligare incitamenten för att äga hyresbostäder och upplåtelseformen blir än mer hotad. Därför är det viktigt att de förändringar som görs är väl avvägda och att ett starkt behov föreligger. Av regeringens proposition framgår inte att någon ordentlig behovs- och konsekvensanalys av förslagen har gjorts. Jag vill här peka på några av de punkter där vi moderater anser att förslagen skulle ha sett annorlun- da ut. I dag måste hyresvärden skriftligen informera sina hyresgäster om förbättrings- och ändringsåtgärder som ska utföras. Det tycker vi är bra. Därefter har hyresgästerna enligt det nya förslaget från regeringen två månader på sig för att godkänna åtgärden. Om hyresgäst inte har hört av sig inom angiven tid måste hyresvärden vända sig till hyresnämnden för att få tillstånd för ombyggnaden. När det gäller denna fråga skulle vi vilja att man vände på resonemanget. Vi anser att ett bättre alter- nativ hade varit att införa presumtion vid passivitet, dvs. att om hyresgäst aktivt motsätter sig en föränd- ring eller förbättring och protesterar hos hyresnämn- den ska förslaget anses godkänt. Vi tror att det i dag händer att hyresgäster inte svarar på en förfrågan från hyresvärden därför att de finner förslagen väl avväg- da och inte har något att anmärka på åtgärden. Kon- sekvensen av nuvarande lagstiftning har därför blivit att hyresnämnden måste pröva ärenden som egentli- gen ingen motsätter sig. Detta medför naturligtvis förseningar och fördyringar för hyresvärden men också en belastning för hyresnämnden som det kan- ske inte hade funnits behov av. För att ge hyresgästerna verkliga möjligheter att fundera över förslaget vill vi också att svarstiden ska vara tre månader i stället för två. Den förlängda svarstiden anser vi dock bara kan godkännas om hela vårt förslag med presumtion genomförs. Dessutom finns det en rad oklarheter i regeringens förslag, bl.a. vad gäller hyresnämndens prövning. I regeringens förslag till 18 f § hyreslagen ges riktlinjer för prövningen av om det i särskilda fall ska anses oskäligt mot en hyresgäst att hyresvärden vidtar stan- dardhöjande åtgärder eller andra förändringar på fastigheten. Det anges enligt nuvarande lydelse att hyresvär- dens intresse av att åtgärden genomförs därvid ska vägas mot det intresse som hyresgäster i allmänhet kan antas ha av att åtgärden inte vidtas. I regeringens nya förslag är lydelsen: ska hy- resvärdens intresse av att åtgärden genomförs vägas mot de skilda intressen som hyresgäster i allmänhet kan antas ha av att åtgärden inte vidtas. Vad detta i praktiken kommer att innebära är oklart. Lagrådet skriver i sitt yttrande över förslaget: De två formuleringarna är mycket likartade, och det är inte lätt att av lagtexten sluta sig till vilken saklig ändring som åsyftas. Även om vissa förklaringar lämnas i motiven kan det inte anses tillfredsställande att sakliga ändringar genomförs, vilkas innebörd inte alls eller endast med svårighet kan utläsas ur lagtex- ten. Vidare skriver man: Det kan också anmärkas att kriterierna enligt såväl den nu gällande lagstiftningen som den föreslagna lagtexten ger utrymme för myck- et skiftande bedömningar och gör rättsläget svårbe- dömbart för de inblandade parterna. Lagrådets kritik kvarstår eftersom regeringen i sin proposition inte uppfyllt Lagrådets krav på ett förtyd- ligande. Vill man ändra i en lag ska det tydligt fram- gå. Genom regeringens förslag saknas den förutsäg- barhet som alla parter har intresse av. Om lagen är otydlig och medför osäkerhet om rättstillämpningen riskerar detta att gå ut över äganderätten och försämra förutsättningarna för hyresrätten som upplåtelseform. Vi anser därför inte att de ändringar i 18 f § hyresla- gen, jordabalken, ska genomföras. Regeringens förslag innebär sanktion för en hy- resvärd om han utför en förbättrings- eller ändrings- åtgärd utan godkännande av hyresgäst eller tillstånd från hyresnämnd. Sanktionen innebär att en sådan åtgärd inte får beaktas vid prövning av hyran förrän fem år har förflutit sedan åtgärden slutförts eller lä- genheten upplåtits till annan hyresgäst. Och visst finns det skäl att ha sanktionsmöjligheter mot hy- resvärdar som bryter mot lagen. Det måste dock alltid finnas möjlighet till en rimlig avvägning av sanktio- ner utifrån omständigheterna i det specifika fallet. Det gör det inte med dagens förslag. Ett exempel kan vara att en hyresvärd söker och får tillstånd för att genomföra ett stambyte. Under arbetets gång upptäcks mögel i golvet. Det är då na- turligtvis bättre för både hyresvärd och hyresgäst att detta åtgärdas då hantverkare redan är på plats och arbete i lägenheten pågår. I och med arbetet med att åtgärda möglet är det i många fall företagsekonomiskt helt försvarbart att vidta vissa standardhöjande åtgär- der även gällande golvet. Det är inte rimligt att hy- resvärden i ett sådant fall måste vänta i fem år innan åtgärden kan beaktas vid en hyreshöjning. Vårt förslag är att hyresnämnden ska avgöra, uti- från omständigheterna i det specifika fallet, hur lång tid en sanktion ska gälla. Maximitid bör vara fem år. Sedan vill jag också liksom inom parentes påpeka att vi generellt är mot specialdomstolar, t.ex. hyres- nämnden, och anser att alla ärenden ska avgöras av allmän domstol. I betänkandet i övrigt tar man i stort upp lokalhy- resgästers ställning på hyresmarknaden. Många av problemen i dag finns framför allt i attraktiva stor- stadsområden och kommer sig av att de två parterna inte är av jämbördig storlek. Det finns många av- skräckande exempel. Det kan gälla den lilla krogen på en attraktiv adress mot den mycket stora profes- sionella hyresvärden som höjer hyran. Detta omöjlig- gör för den lilla näringsidkaren att vara kvar i lokalen. Men det finns också motsvarande exempel på det stora multinationella företaget som hyr av den lilla hyresvärden och som i sin tur ställer krav på paragra- fer i hyresavtal som den lilla hyresvärden inte alltid klarar av att bemöta. I bägge dessa exempel kan det uppstå problem just därför att parterna inte är jäm- bördiga. De förslag som regeringen har lagt fram vad gäl- ler ersättningsregler vid obefogad uppsägning tycker vi dock inte är ordentligt utredda, varför vi i dag inte är beredda att godta den förändringen. Behovet av en regelförändring framstår inte klart, och eftersom vi har befintliga skadeståndsrättsliga principer som ger utrymme för skadestånd till näringsidkare tycker vi inte att det finns några skäl att godta förslaget i pro- positionen. Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 3.
Anf. 2 OWE HELLBERG (v): Herr talman! Att ha inflytande över den egna bo- staden är mycket viktigt, oavsett vilken boendeform man har valt. Bostaden, det egna hemmet, är platsen för rekreation, vila, familjeliv och mycket annat. Boendet är för de flesta det sista man ändrar om eko- nomin blir knapp eller levnadsvillkoren förändras. Inflytandet över den egna bostaden är mycket skiftande. Från att vara totalt i egnahemsboendet minskar det något i bostadsrätt för att - trots besitt- ningsskydd och andra hyresreglerande lagar - vara alldeles för litet i hyresrätt. Ett sätt att stärka inflytan- det är att teckna förvaltningsavtal med fastighetsäga- ren eller, vilket snart är möjligt enligt en kommande lagstiftning, att bilda kooperativ hyresrätt. För det stora flertalet hyresgäster kommer även i fortsättningen förhållandet mellan fastighetsägare och hyresgäster att se likadant ut. Då är det viktigt att vid t.ex. ombyggnad se till att hyresgästernas önskemål beaktas på ett bättre sätt än i dag. Den enskilde hy- resgästen ska behandlas individuellt, men ändå ges ett kollektivt stöd genom hyresgästorganisationen. Hyresgästinflytandet vid ombyggnad ändrades se- nast 1997 i syfte att öka de boendes inflytande. Vissa positiva effekter kan ses såsom att inflytandet gäller fler ombyggnadsåtgärder, att samrådförfarandet mel- lan hyresvärd och hyresgäster har ökat samt att anta- let uppsägningar i samband med ombyggnad kraftigt har minskat. Men när det gäller frågan om ifall hyresvärden i samband med stambyten får utföra standardförbätt- rande åtgärder i badrum - såsom klinker på väggar och golv, belysning i badrumsskåp, installera hand- dukstorkar, montera nya beslag eller engreppsblanda- re - eller i kök - i form av byte av köksskåp, disk- bänk och bänkskivor, montering av belysning, en- greppsblandare eller kakel - är det inte mycket som har förändrats. Här har hyresgästerna inte haft någon som helst framgång i de ärenden som har hanterats av hyresnämnden. I samtliga fall har hyresvärden fått utföra de standardförbättrande åtgärder som han eller hon har krävt att få vidta. Vänsterpartiet var redan 1997 skeptiskt till den lagstiftning som då antogs och som vi i dag ser re- sultatet av. Vi är även skeptiska till att den nu före- slagna lagstiftningen nämnvärt ska flytta fram posi- tionerna för hyresgästerna när det gäller inflytandet över den egna hemmiljön. Visserligen är lagstiftning- en ett steg i rätt riktning, men man var så otydlig i lagrådsremissen att Lagrådet inte såg någon märkbar skillnad i hyresnämndens möjligheter att pröva sak- frågan. Regeringen ändrade ett enda ord i lagstift- ningen. Man talar om hyresgästers skilda intressen i stället för enbart intressen. I propositionstexten beskrivs vilka intressen det kan vara fråga om. Där nämns t.ex. äldre och väl fungerande utrustning och olika hyresgästernas möj- ligheter att klara av stora hyreshöjningar. Det som fortfarande brister i regeringens förslag är att man inte vill synliggöra den enskilde hyresgäs- ten, utan man talar fortfarande om hyresgäster som ett kollektiv. Vänsterpartiet menar, liksom t.ex. Hyres- gästernas riksförbund och Boverket, att lagen ska ta hänsyn till den enskilde hyresgästens intressen och att det är detta som ska vägas mot hyresvärdens intres- sen. På många samhällsområden betonas den enskildes valmöjligheter mer och mer, vilket också borde gälla inflytandet över boendet. Vi tror att detta måste ut- tryckas tydligare i lagen för att det ska få den effekt som även regeringen till viss del har tänkt sig. Rege- ringens förslag ger inga garantier för en annan tolk- ning än den som hyresnämnderna gör i dag. I motiveringen för avslag på Vänsterpartiets för- slag hänvisar man till rörligheten bland hyresgästerna som är 20-25 % per år. Därför kan man inte hänsyn till den enskilde hyresgästens behov. Det är en myck- et slarvig beskrivning av verkligheten. I de flesta fall där det är aktuellt med en prövning i hyresnämnden sker den i väl inbodda områden där människor har bott under mycket lång tid. Rörligheten finns i andra områden, mycket av den i miljonprogramsbeståndet och där det oftast inte är aktuellt med överklaganden. Allmännyttan låter ibland hyresgästerna själva avgöra om utrustningen ska bytas eller ej. I arbetet med förnyelsen av miljonprogramsområden sker detta i nära samarbete med de boende. Privata hyresvärdar kräver i regel att ombyggnadsåtgärderna ska genom- föras i alla lägenheter. Vänsterpartiet är ensamt om att föreslå en tydlig förändring av den lagstiftning som ska förändras. Moderaterna kritiserar otydligheten i förslaget och verkar vilja behålla den gamla lagtexten - alltså inget ökat hyresgästinflytande. Kristdemokraterna och Centern passar och kräver nya utredningar, medan Folkpartiet entydigt ställer sig på fastighetsägarnas sida. I vanliga fall säger de borgerliga partierna att människor ska få välja fritt hur och var de vill bo och att det ska finnas större variation när det gäller t.ex. hyressättning. Detta ska tydligen inte gälla vid om- byggnation av hyresrätt. När regeringen tar upp frågan om vilka enskilda intressen som hyresgäster ska kunna åberopa är hy- reshöjningar en sådan. Hur detta ska gå till och om det går att åberopa i hyresnämnden är högst osäkert. Finns det ingen tänkt hyresnivå att utgå från för olika standardförbättrande åtgärder verkar det att vara svårt. Vänsterpartiet föreslår därför att hyran ska förhandlas innan ombyggnationen har satts i gång. Det skapar tydlighet både för hyresvärden och för de boende om vad som gäller. Det stärker också den enskilde hyresgästens möjlighet att få stöd och hjälp av den förhandlande hyresgästorganisationen i för- handlingssituationen. I betänkandetexten uttrycks farhågor för att det inte ska gå att få fram ett tillräckligt underlag för att förhandla fram exakta hyror som senare ska vara bindande. Det tror inte vi är något större problem. En fastighetsägare måste naturligtvis ta fram realistiska kostnadskalkyler för sina projekt och även ha god insikt i vad som är en möjlig och rimlig hyreshöjning. Det går naturligtvis att utifrån båda parters utgångs- punkter begära en omförhandling av hyran om något oförutsett inträffar. Fastighetsägarna stöder den här tanken och hyresgäströrelsen tycker att det är viktigt att hyresvärden anger den högsta hyra som kan begä- ras och att frånsteg från detta endast ska få ske om det finns särskilda skäl. Det är så nära en förhandling som man kan komma. Det allra viktigaste är förstås att det ges goda för- utsättningar för att hyresvärd och hyresgäster kommer överens om vad som ska göras vid en ombyggnation. Vi tror att tidsfaktorn är viktig i detta sammanhang och föreslår att tidsfristen för när hyresvärden får gå till hyresnämnden och begära tillstånd för en om- byggnad förlängs från en månad i stället för till två månader, som är regeringens förslag. Det ger en bätt- re möjlighet till en fördjupad dialog och kommer inte nämnvärt att påverka kostnadsbilden för ombyggna- tionen. Förslaget om sanktioner för hyresvärdar som utan godkännande ändå genomför förbättrings- eller änd- ringsåtgärder är bra och de kommer att vara kännba- ra, till skillnad från andra sanktionsåtgärder inom t.ex. plan- och bygglagen. Moderaterna och Folkpartiet stöder vårt förslag om en tremånadersregel mellan meddelandetiden till hyresgästerna och möjligheten att gå till hyresnämn- den. Tyvärr har Moderaterna ett märkligt krav i sam- manhanget. De och Folkpartiet tycker att passivitet ska straffa hyresgästerna. Om hyresgästerna inte aktivt godkänt ombyggnadsplanerna ska hyresvärden inte behöva ta hänsyn till detta när tremånadersperio- den har löpt ut. Det uppmuntrar också till passivitet från hyresvärdens sida och riskerar att dialoger mel- lan hyresgäster och hyresvärd uteblir i förhoppning om att ingen klagar över förslaget till ombyggnadsåt- gärder. Möjligheten till hyresgästinflytande minskar och hyresvärdens ställning stärks. Som jag sagt tidigare tror inte vi vänsterpartister att de föreslagna förändringarna med säkerhet leder till förbättringar av hyresgästinflytandet. Våra förslag är tydligare och bättre. Men vi får inte gehör för våra förslag här i dag. Därför har vi yrkat att det ska göras en utvärdering av hur de nya reglerna kommer att fungera. Vi föreslår att de nya reglerna utvärderas inom två till tre år efter det att de tagits i bruk för att se om hyresnämndens praxis ändrats på något nämn- värt sätt. Då kommer det att finnas ca 200-300 fall som kan utgöra grund för en utvärdering. Det räcker inte med regeringens uttalanden om att ytterligare lagstiftningsåtgärder kan behövas eller att avsikten är att följa utvecklingen. Det tog faktiskt fem år att komma fram till de här föreslagna förändringarna, och inte kommer det att gå fortare nästa gång. Till sist vill jag ta upp en fråga som Vänsterpartiet tycker har hamnat i fel lagstiftningsdiskussion efter- som den inte kommer att få någon verkan. Enligt en särskild förordning ska hyresnämnden i fortsättningen underrätta byggnadsnämnden om en ombyggnadsåtgärd är förenlig med de varsamhets- regler som gäller enligt plan- och bygglagen. Detta i sig är ingen lösning på problematiken eftersom bygg- nadsnämndens möjligheter att förhindra inre föränd- ringar i byggnader är ringa. En kommun kan utöka bygglovsplikten för särskilt värdefulla kulturhistoris- ka byggnader när det gäller underhållsåtgärder, där- emot inte för inre förändringar. Det är ett hål i lag- stiftningen som måste åtgärdas, men inte med rege- ringens verkningslösa metoder utan med en ändring i 8 kap. 6 § i plan- och bygglagen. Bygglovsprövningar för inre ombyggnadsåtgärder var möjliga i tidigare lagstiftning och bör naturligtvis återinföras. Vänsterpartiet tackar i det här samman- hanget för Centerpartiets och Folkpartiets stöd av vårt förslag. Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 8, punkt 6.
Anf. 3 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Herr talman! Innan jag går in på innehållet i rege- ringens proposition om hyresgästinflytande vid om- byggnad och andra hyresrättsliga frågor ska jag för- söka spåna kring själva begreppen och vad de står för. Vi talar om hyresgäst, hyresvärd, hyresrätt. Vad står begreppet hyresgäst för? Varför kallas det inte hyrestagare? Vi talar ju om arbetsgivare, arbetstagare, långivare, låntagare. Varför talar vi inte om hyresgi- vare och hyrestagare t.ex.? En gäst ses ju i vardagligt tal som inbjuden och i regel för en kortare tid. Nu har lagstiftningen kompenserat hyresgästen genom att ge besittningsskydd, så detta kanske inte är så mycket att orda om. Dessa tankar måste ses i ljuset av att det är viktigt att rusta upp och underhålla fastigheter, så att vi inte lämnar ett utslitet fastighetsbestånd till nästa generation. I mitten av 90-talet genomfördes en reform av reglerna om hyresgästinflytande. Reglerna, som träd- de i kraft den 1 april 1997, ledde tyvärr inte till den framgång som många hyresgäster hoppats på. Det nya i reformen är att den enskilde ska kunna säga nej till standardhöjningar som påverkar hyran - bruksvärdet. Nytt är också att om lägenhetsförändringar sker ge- nom att lägenhetsplanen görs om med annan lägen- het, har hyresgästen möjlighet att motsätta sig detta. Fastighetsägaren har rätt att utföra beaktansvärda åtgärder. Reformen har dock inte lett till avsevärda förbätt- ringar. I vissa fall har normalt fastighetsunderhåll blivit inkörsporten till stora ombyggnader. Formerna för samarbete mellan hyresgäster och fastighetsägare måste förbättras. Regeringen har därför i den nu be- handlade propositionen återkommit i frågan. Herr talman! Kristdemokraterna anser att det är mycket viktigt att finna en god balans mellan hy- resvärd och hyresgäst. Fastighetsägaren sätter stora pengar på spel och tar stora risker. Hyresgästen har förhoppningar om långsiktighet. Det handlar om hyresgästens hem, familjens fasta punkt i tillvaron, och det kan leda till stora konsekvenser för familjen att inte kunna bo kvar på grund av att hyran höjs för mycket eller om t.o.m. fastigheten ändras så att lä- genheten försvinner. Vi behöver ett väl balanserat hyresgästinflytande. Inte minst subsidiaritetsprincipen, som bygger på vilken nivå som stegvis behövs för att skydda och stödja den enskilde, talar för detta. Den proposition som regeringen har lagt fram in- nehåller nio förslag till förändringar i jordabalken, hyresförhandlingslagen samt lagen om arrende- och hyresnämnder. Förändringarna syftar i huvudsak till ett förändrat hyresgästinflytande vid ombyggnad, men berör också besittningsskyddet och de ekono- miska villkoren för lokalhyra. Kristdemokraterna vill här särskilt framhäva vik- ten av att hyresgästinflytandet balanseras på ett så- dant sätt att varken fastighetsägares möjligheter till upprustning eller hyresgästens besittningsskydd och ekonomiska förutsättningar undergrävs. Den översyn av lagstiftningen som regeringen har gjort är angelä- gen, men det finns skäl att ifrågasätta ett antal av propositionens förslag och bedömningar. I fråga om ändringsåtgärder utan godkännande av hyresgästen eller tillstånd av hyresnämnden föreslår regeringen att inte bara påbörjade åtgärder ska för- bjudas och beläggas med vite utan också åtgärder som av särskild anledning kan antas bli påbörjade. En rad av hyresnämnder som utgjort remissinstans har avstyrkt förslaget som det fanns i utredningens betän- kande. Lagrådet har betonat vikten av att det tydligt framgår av lagtexten att förbudet bör användas re- striktivt. Vi kristdemokrater anser att lagtexten och förar- betena inte är utformade på ett sådant sätt att det i förväg enkelt kan bedömas när förutsättningar för tillämpning av förbudet finns. Regeln hotar att slå mot den som av missförstånd inte inhämtat godkän- nande likaväl som mot den som agerar illojalt. Den riskerar därmed att bakbinda fastighetsägare när de redan på planstadiet kan beläggas med vite. Vi anser inte att man kan fälla en fastighetsägare redan på planeringsstadiet. Det kan behövas olika förslag till lösningar som fastighetsägaren ändå måste kunna testa innan han eller hon gör slag i saken. Det får inte vara förbjudet att tänka. Jag vill därför yrka bifall, herr talman, till reser- vation nr 12. Kristdemokraterna ställer sig givetvis bakom övriga reservationer från Kristdemokraterna, men nöjer oss för tids vinnande med detta yrkande. Samtidigt vill jag fråga Socialdemokraterna och An- ders Ygeman var man ska dra gränsen för vilka åt- gärder som kan antas bli påbörjade. Herr talman! Lagrådets kritik beträffande lydelsen av den centrala bestämmelsen i 18 f § hyreslagen, att sakliga ändringar inte bör genomföras vilkas innebörd inte alls eller med svårighet kan utläsas ur lagtexten, har viss bärighet även på den lydelse av lagrummet som återfinns i propositionen. Hyresvärdens intresse att vägas mot "det intresse" som hyresgäster i all- mänhet kan ha ändras till "de skilda intressen" som hyresgäster i allmänhet kan ha. Vi anser att lagbestämmelserna fortfarande är allt- för generellt utformade, vilket kan leda till tolknings- svårigheter. Gäller det nu att hyresvärden ska ta hän- syn inte bara till äldre och till personer med funk- tionshinder utan också till t.ex. ensamstående mam- mor med svag ekonomisk ställning, till studenter som vill bo enklare osv? Kan Anders Ygeman förklara vad jag med anled- ning av denna proposition ska kunna säga till en en- samstående mamma som är nöjd med sitt boende? De stora ombyggnader som görs i fastigheten där hon bor är inte för tillfället nödvändiga, och hon har inte eko- nomiska möjligheter att betala högre hyra. Omfattas hon av "de skilda intressen" som hyresgäster i all- mänhet kan ha? En otillräcklighet i regeringens proposition är att hyresgästerna saknar möjlighet att ta initiativ inför hyresnämnden. De i propositionen föreslagna rege- ländringarna för hyresgästinflytande kan förväntas leda till en ändrad praxis i hyresnämnd och hovrätt så att hyresgästerna ges en utökad möjlighet att påverka omfattningen av ombyggnaden. Hyresgästerna borde rimligtvis också kunna få lägga fram förslag om om- byggnationens utformning för hyresnämnden, så att hyresnämnden skulle kunna få ta ställning till både hyresvärdens och hyresgästernas förslag. Vi har i ett särskilt yttrande i betänkandet framfört dessa syn- punkter. Hyresgästerna är likaväl som fastighetsägarna be- tjänta av en välavvägd och förutsebar rättslig regle- ring. Vi anser därför att ett tillägg till 18 f § hade kunnat prövas med lydelsen: "Sedan hyresgästerna delgivits att hyresvärden lämnat in ansökan till hyres- nämnden enligt föregående stycke, får en hyresgäst eller grupper av hyresgäster inom en månad ansöka hos hyresnämnden om tillstånd kan tillstyrkas eller ej samt ange grunderna för talan". Nu handlar det ju om två månader, och detta har vi inte alls motsatt oss. Det är väl bra med längre tid. Vi anser att exemplifieringen i författningskom- mentaren är för svagt preciserad. Det borde förtydli- gas om en hyresgästs lägenhet ska fortsätta existera efter förbättringsarbeten om inte mycket preciserade och angelägna skäl däremot kan anföras av hyresvär- den. En hyresvärds skäl i fråga om åtgärder för fas- tighetens bestånd, ändamålsenlig förvaltning samt rimlig vinst på verksamheten bör kunna motiveras utöver allmänna påståenden för att beaktas. Hyresnämndens och hovrättens tillgång till sak- kunnig, s.k. råd, bör regleras i de särskilda regler som finns för respektive instans, nämligen lag om arrende- och hyresnämnder respektive lag om rättegången i vissa mål i Svea Hovrätt. Besittningsskyddet måste vara så starkt att lagrummet inte kan användas av hyresvärd under den tid då boendeinflytandereglerna prövas i hyresnämnd eller hovrätt eller under en tid som parterna söker komma överens. Här anges dock att regeringen förklarar sin avsikt att genom förord- ning införa en underrättelseskyldighet för hyres- nämnden till byggnadsnämnden. Det är ju positivt. Herr talman! Ett annat område vi pekar på är för- slaget i propositionen om att hyresgäster som hyr en bostadslägenhet genom s.k. blockhyresavtal ska ha samma besittningsskydd som hyresgäster som hyr direkt av fastighetsägaren. Det är inte särskilt vanligt med blockuthyrning. Det förekommer främst i sam- band med upplåtelser som riktas till studenter. Det förekommer att företag och sjukhus hyr lägenhetsbe- stånd för att hyra ut till anställda. Vissa allmännyttiga bostadsföretag upplåter lägenheter till kommuner för att hyras ut av kommunerna som gruppbostäder osv. Blockuthyrning - andrahandsuthyrning där en hyres- gäst hyr ut ett flertal lägenheter och inte har för avsikt att bosätta sig själv i någon av dem - är alltså främst riktad till särskilda kategorier av hyresgäster som studenter och anställda vid företag. Det kan t.o.m. vara ett sätt för en kommun att hjälpa personer med missbruk. Som Kommunförbundet, Stockholm och Malmö påpekat finns det t.ex. träningslägenheter för missbrukare. Det finns en risk att fastighetsägare kan bli mindre benägna att hyra ut till sådana ändamål om detta beslut fattas. Detta bekymrar vi kristdemokrater oss över. Vi hade hoppats att man kunnat avvakta i fråga om detta. Slutligen, herr talman, är en viktig utgångspunkt för boendepolitiken att personer med funktionshinder ska kunna vara med och forma sina boendemiljöer. Tillgängligheten måste öka i alla boendemiljöer. Sedan har vi givetvis kulturdelen, varsamhetskraven osv. som min kollega Annelie Enochson kommer att ha ett anförande om lite senare i debatten.
Anf. 4 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Ulla-Britt Hagström talar om ett ba- lanserat inflytande mellan hyresvärd och hyresgäster när det gäller ombyggnationer. När vi ser resultatet av det som händer i hyresnämnderna, att hyresgästerna inte vid ett enda tillfälle har fått rätt när det gäller standardförbättrande åtgärder, råder ju inte det här balanserade inflytandet. När jag lyssnar på Ulla-Britt Hagströms förslag hör jag inte heller någonting som förbättrar hyres- gästernas inflytande utom förslaget att man i hyres- nämnden ska kunna föra fram sina idéer. Vore det inte bättre, Ulla-Britt Hagström, att man tog den dia- logen med hyresvärden? Hyresgästen och hyresvär- den är de enda som är berörda av det här och som ska kunna överens. De ska kunna föra den dialogen där. Ni har alltså lite dåligt på fötterna när det gäller hyresgästernas ökade inflytande. I stället skjuter ni det här till en utredning. Ni vill alltså inte göra något särskilt i dag. Jag vill höra Ulla-Britt Hagströms kommentarer till detta.
Anf. 5 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re- plik: Herr talman! Owe Hellberg, jag kan inte se att Vänstern har bättre förslag för att stärka för den en- skilde hyresgästen. Vi hoppas på detta med de skilda intressena. Det är det jag inte har fått svar på från Anders Ygeman än. Det blir också en tolkning när han har hållit sitt anförande här. Vi hoppas att detta med de skilda intressena ska tas till vara på ett bättre sätt. Hyresvärden har ju redan i dag skyldighet att fråga hyresgästen. Vad vi hade velat föra in på ett bättre sätt, men som vi inte har lyckats med helt nu, är att också hyresgästen skulle ha haft en talan hos hyresnämnden. Man skulle alltså få arbeta lite mer på samma villkor. I dag ställs en hyresgäst mer i för- svarsställning. En hyresgäst har inte samma talerätt. Nu har Owe Hellberg begärt en utvärdering, och vi förutsätter att en utvärdering nu sker av vad som händer om förändringen rörande skilda intressen ger resultat. Det hoppas vi ju på.
Anf. 6 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Ulla-Britt Hagström måste ha läst Vänsterpartiets förslag väldigt dåligt. Vi säger ju faktiskt att det är den enskilda hyresgästens intressen som ska vägas mot hyresvärdens intressen. Det är en helt annan sak än när man pratar om hyresgästerna som ett kollektiv i den här frågan. Vi menar att vårt lagstiftningsförslag på ett tydligt sätt stärker hyres- gästinflytandet. Vi säger ju att vi inte alls har de här förhoppningarna på regeringens förslag. Därför vill vi, eftersom vi inte får igenom vårt eget förslag, ha den här utvärderingen så fort som möjligt. Jag är lite förvånad över att Kristdemokraterna, som ofta talar om att värna individens rätt och valfri- het och allt annat, inte går längre i de här frågorna än vad ni gör. Ni skickar det bara vidare till en utred- ning.
Anf. 7 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re- plik: Herr talman! Owe Hellberg, nu är det ju så att varken Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna lyckats få igenom sina förslag i den omfattning vi vill. Det är klart att man kan diskutera vad det är för skillnad på Owe Hellbergs motion om de subjektiva intressena och våra krav på att en hyresgäst ska kunna föra sin talan på samma sätt i verkligheten. Det kan vi disku- tera. Det får vi ju se när utvärderingen kommer. Vad vi tydligt framhåller är subsidiariteten, att det stöd som ska ges till den enskilde, det besittningsskydd som finns för den enskilde, ska kunna tas till vara i förändringen beträffande de skilda intressen man kan antas ha. Det är en tolkningssvårighet, och det är en miss i propositionen att det inte är tydligt förklarat vad som menas med skilda intressen. Det är här vi får gå vida- re och bevaka. Det gäller både Owe Hellberg, genom sin skrivning om subjektiva intressen, och det som vi har skrivit om den enskildes möjlighet att föra sin talan.
Anf. 8 RIGMOR STENMARK (c): Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 28 samt till reservation 23. Jag står natur- ligtvis bakom alla andra reservationer där jag finns med. Låt mig börja med att kommentera den sista re- servationen i detta betänkande och som handlar om tillgänglighet. Gång på gång stöter vi på det här pro- blemet. Alla människor i vårt samhälle kan inte delta på lika villkor. Vi som fortfarande springer omkring på friska ben eller har en relativt bra syn rör oss i samhället som om det är den naturligaste saken i världen. Fort går det, och bråttom har vi. Detta gör att man ibland måste stanna upp och se sig omkring. Jag ska ta ett exempel. I förra veckan hade jag en grupp på besök här i riksdagen. Vi skulle vara i Bå- åtska rummet i Gamla stan. I gruppen fanns en man som hade sin rullstol för att ta sig fram. Det var en väldigt nyttig läxa för mig än en gång att gå med honom genom Gamla stan. Ja visst är det en mycket speciell miljö. Men han berättade om andra platser som var minst lika svåra att ta sig fram på, oberoende av om det var utomhus eller inomhus. Han får göra som många andra i det här samhället, noga ta reda på om det över huvud taget är att tänka på innan han ska gå på obekanta platser eller om han ska söka sig en annan bostad. Herr talman! Centerpartiet anser att den enskilda människan måste stå i centrum som ett led i en håll- bar boendepolitik. Vi måste ha verkligheten med oss när vi stiftar lagar. Vilka möjligheter har t.ex. funk- tionshindrade människor till delaktighet i planeringen av sin livsmiljö när det gäller att hyra bostäder? Cen- terpartiet anser att tillgängligheten måste öka i alla boendemiljöer. Det är därför som jag yrkar bifall till reservation 28. Och jag är förvånad över, även om jag är tacksam, att Kristdemokraternas representanter stödde Centerpartiets motion i utskottet. Men var är alla andra? I betänkandet säger utskottet att det må vara upp till kommunerna att se till så att tillgänglig- heten garanteras alla. Det är en lite förvånande kom- mentar från Socialdemokraterna, och det skulle vara intressant att få höra hur de försvarar sig. Varför vill de inte ha ett ord med i laget i denna fråga? Herr talman! Den andra reservationen som jag yr- kar bifall till handlar om hyra för mindre servicefö- retag. Centerpartiet tar i den upp problemen för mind- re företag som i dag råkar ut för mycket höga hyres- höjningar. Detta kan gälla såväl i storstad som på landsbygd. När den lokala hyresmarknaden är över- hettad uppstår en konkurrens om vilka som ska ha möjlighet att etablera sig och bli kvar med sin verk- samhet på orten. Det handlar också om vilken service som människor har möjlighet att få. De statliga före- tagen har ett ansvar. Men de kan många gånger bok- stavligen slå undan fötterna på mindre privata företag. Därför anser Centerpartiet att lokalhyreslagstiftningen bör ses över så att mindre företag inte drabbas av oskäliga hyreshöjningar. Herr talman! Jag ska även säga något om de andra frågor som vi i Centerpartiet har tagit upp i motioner och även har följt upp med reservationer i detta be- tänkandet. Det handlar om förutsättningarna för att vara aktsam om gammal fin innemiljö. Vi ombygg- nader av gamla hus måste hänsyn numera tas till den värdefulla kulturella miljön. Något tycks man ha lärt sig efter alla de rivningar som skedde bl.a. i den här staden, att gammal värdefull byggnadsstil har raserats trots att hyresgästerna många gånger protesterade. Det gäller för den yttre miljön som det finns varsam- hetsregler för. Men för husens innanmäte fordras det inte bygglov, utan där kan man härja som man vill. Det finns här stora brister i hur bevarandeintresset skyddas. Därför har vi krävt att hyresnämndens skyl- dighet att upplysa byggnadsnämnden när något är på gång ska regleras i lag, så att man är mycket upp- märksam på ett tidigt stadium och kan vara rädd om fin innekultur. Herr talman! I början av förra året träffades en överenskommelse om utveckling av hyresboendet mellan organisationerna på denna marknad - Hyres- gästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägarförbund och SABO. Centerpartiet anser att det är olyckligt att regeringen lägger fram förslag om ändrade regler för hyresgästinflytande innan parterna är färdiga med sina överläggningar. Vi delar åsikten att hyresgästinflytandet måste stärkas. Men det är oerhört viktigt att parterna arbetar igenom problematiken och kommer fram till och enas om olika åtgärder så att det även i praktiken vidtas åtgärder som är långsiktiga och som följs noga. Man når alltid de bästa resultaten för människors beslut och för människors vardagsliv om man enas kring förslagen. Centerpartiet anser att man borde ha in- väntat parternas arbete. Utgångspunkten för deras arbete är ju att finna former inom den nuvarande lagstiftningen när det gäller hur hyresrätten kan ut- vecklas för att vi ska få en väl fungerande hyres- marknad. När vi nu i alla fall ser att viss lagstiftning åtgärdas hoppas vi att det inte ska verka hämmande på parternas fortsatta dialog. Ingen regel utan undantag. Det gäller även här. Och det finns saker som måste åtgärdas och som inte kan vänta. Det inser även jag. Ett sådant exempel är den kraftiga ökningen av andrahandsuthyrningar av bostäder i tillväxtregionerna. Detta drabbar inte minst unga familjer, ungdomar och ensamstående studenter. De som hyr i andra eller tredje hand betalar i genom- snitt 60 % högre hyra än förstahandshyresgästen. Det innebär att de hyresgäster som hyr ut i andra hand gör stora vinster, medan de som hyr missgynnas i hög grad. Centerpartiet stöder därför förslaget om en skärpning av besittningsskyddet i blockhyresavtal, så att besittningsskyddet tillförsäkras den som hyr i andra hand. I fråga om detta är jag lite förvånad över att Krist- demokraterna inte ser vådan av att man har dessa blockhyresavtal som inte ger ett besittningsskydd t.ex. i storstadsregionerna. Det kan handla om att det är företag som har blockhyresavtal. Och det kan handla om att man helt enkelt vill tjäna pengar på bostäder. Detta drabbar ungdomarna. Frågan om ockerhyror och svarthandel med hy- reskontrakt måste också följas mycket noga. Det har vi i Centerpartiet tagit upp i en motion med anledning av detta betänkande. Det handlar alltså om vilket inflytande som hyresgästerna verkligen har på sitt boende. Men utskottet har valt att inte ens ta upp frågan här och nu. Jag undrar: Vilka åtgärder är Soci- aldemokraterna och regeringen beredda att vidta för att komma till rätta med detta stora problem som ockerhyror och svarthandel med bostäder innebär?
Anf. 9 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Rigmor Stenmark är förvånad över att de andra partierna inte ställer upp på de vackra fraserna i reservation 28. I reservationen står det: "Människors inflytande över sitt boende måste förstärkas. Delaktighet i beslutsgången för sitt eget boende ger människor ett större självbestämmande över sitt liv. Genom att ge den enskilda människan ett ökat ansvar stärks hela samhället." Detta är jättefint och jättebra, Rigmor Stenmark. Men var har ni förslagen till förändringar av lagstift- ningen som gör detta möjligt? Ni gör ju ingenting. Ni passar och hänvisar till de förhandlingar som i dag sker mellan fastighetsägare och hyresgäster. Ska lagstiftningen anpassas till dem när de anser sig vara färdiga med sina diskussioner? Ni måste väl ha en egen åsikt om vilka lagstiftningsförändringar som måste genomföras? Vi har gått långt i denna fråga. Vi har ställt oss på hyresgäströrelsens sidan och säger precis som den att man ska ta hänsyn till det enskilda hyresgästintresset vid ombyggnation och att det är det som ska ligga till grund för de avtal som man har med hyresvärden. Men Centerpartiet har ingenting. Man har en vacker reservation med många vackra ord i. Men det är ty- värr bara tomma ord.
Anf. 10 RIGMOR STENMARK (c) replik: Herr talman! Någonstans måste man börja, Owe Hellberg. Då gäller det att tala om vilka visioner man har och vad man vill. Vi vill alltså i lagstiftningen ha in tillgängligheten för människor oavsett vilket funk- tionshinder man har. Jag tycker inte att Owe Hellberg har något bättre förslag än Centerpartiet har. Det är klart att man kan läsa texter. Men, Owe Hellberg, läs texten med lite positiva ögon i stället! Läs den med lite engagemang, så hittar du guldkor- net. Jag kan inte tänka mig annat än att Owe Hellberg och jag, Centerpartiet och Vänsterpartiet, har samma åsikter, att enskilda människor måste vara det vikti- gaste och att vi ska se var och en av oss som vi är.
Anf. 11 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Tillgänglighetsfrågorna är liksom inte aktuella i den här lagstiftningen. Det är annan lagstiftning, och vi är mycket engagerade i de frågor- na. Vi kräver t.ex. att alla kommuner ska upprätta obligatoriska boendeplaneringsprogram, där tillgäng- lighetsfrågorna får ett särskilt värde. Frågan här handlar ju om de enskilda hyresgäster- nas inflytande över vad som händer när man gör om- byggnationer i den egna hemmiljön, om man ska ha något reellt inflytande över det eller inte. Här passar ni. Jag kan inte konstatera annat än att ni inte har någon egen åsikt om den här lagstiftningen utan hän- visar alltihop till de förhandlingar som pågår mellan fastighetsägare och hyresgäströrelsen, i första hand när det gäller hyressättningsfrågorna, bruksvärdes- systemet och dess principer. Ni är tomhänta. Så är det tyvärr.
Anf. 12 RIGMOR STENMARK (c) replik: Herr talman! Jag känner igen den där repliken. Jag förstår att det irriterar Owe Hellberg och Vänsterpar- tiet att Centerpartiet vill ta tag i tillgänglighetsfrågor- na även i det här betänkandet och inte hänvisar till något annat betänkande som kommer senare.
Anf. 13 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re- plik: Herr talman! Jag vill klart deklarera, Rigmor Stenmark, att Kristdemokraterna har samma åsikter som Rigmor Stenmark har deklarerat vad gäller and- rahandsuthyrning generellt. Vi har ingen annan åsikt, och vi arbetar med den frågan. Men vad det här gäller är ju blockuthyrning. I SOU 2000:76 står det att det inte är särskilt vanligt med blockuthyrning. Den riktas till en särskild kate- gori av hyresgäster, t.ex. studenter. SABO har upp- gett att vissa allmännyttiga bostadsföretag upplåter lägenheter till kommuner. Stiftelsen Stockholms Studentbostäder och Stiftelsen Göteborgs Studentbo- städer, som hyr ut lägenheter till studenter, har upp- gett att en del av de lägenhetsbestånd de förfogar över hyrs av bl.a. privata fastighetsägare. I Lund upplåter universitetet lägenheter till utländska gäststudenter. Lägenheterna hyr universitetet av Stiftelsen AF Bo- städer. Dessutom förekommer det att företag och sjukhus hyr lägenhetsbestånd för att hyra ut till sina anställda. Detta sätter vi kristdemokrater mot en rädsla att kommuner som inte har ett kommunalt bolag missar möjligheter t.ex. för gästarbetare, missbrukare osv. I övrigt råder ingen motsättning, Rigmor Stenmark, det kan jag garantera.
Anf. 14 RIGMOR STENMARK (c) replik: Herr talman! När det gäller kommunernas möjlig- heter att se till att man får bostäder för sina patienter eller de medborgare som har svårigheter tycker jag som Ulla-Britt Hagström att kommunerna måste ta detta på största allvar. Det gör de också. Där hittar man olika möjligheter att lösa problemen. Det är en mycket viktig fråga. Men det brukar inte vara så svårt för kommuner- na. Det är mycket svårare för unga familjer som får resa runt och som blir utskuffade ur sina andra- handslägenheter till nästa andrahandslägenhet och till nästa. Hyrorna pressas ständigt upp. Det gäller, Ulla-Britt Hagström, att inte bara läsa i utredningar utan också gå ut i verkligheten och se hur det fungerar. Här tror jag att vi har en mycket stor uppgift i bostadsutskottet. Vi har möjligheter att säga till revisorerna: Titta närmare på det och det! Hur fungerar det? Här kanske vi kan vara överens om att titta på den här frågan så att båda sidorna blir belysta.
Anf. 15 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re- plik: Herr talman! Ja, Rigmor Stenmark, den frågan ska vi givetvis titta mycket seriöst på. Vi har också mo- tioner om detta från Kristdemokraternas sida. Men det handlar mer om avtal från hyresgäst till hyresgäst. Vi ser en skillnad mellan detta och det vi nu diskute- rar, blockhyresavtal, som är på ett annat sätt.
Anf. 16 RIGMOR STENMARK (c) replik: Herr talman! Innan jag gick hit lyssnade jag på hur vanligt det är med blockhyresavtal t.ex. här i Stockholm, där man så noga tittar på hyresmarkna- den. Vi vet ju att man hyr eller köper in lägenheter för att ha möjlighet att hyra ut olika typer av lägenheter till hyresgäster. Det handlar alltså inte bara om att det är från hyresgäst till hyresgäst. Det handlar också om den värd som från första början hyr ut och som går med på att man hyr ut lägenheten en gång till. Detta finns det verkliga skäl att titta närmare på, likaväl som jag tycker att det finns skäl att undersöka besittningsrätten för förstahandskontrakt. I dag kan hyresvärdarna skriva på kontrakt som gäller i bara tre månader. Sedan står ungdomarna där igen och har ingen bostad, och hyrespriserna trissas upp. Det här är ett bekymmer i Sverige i dag.
Anf. 17 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp): Herr talman! Folkpartiet står bakom reservation 3, där vi tillsammans med Moderaterna begär dels att hyresgästernas svarstid när det gäller en av hyresvär- den föreslagen åtgärd ska öka från två till tre måna- der, dels att en föreslagen åtgärd ska anses godkänd om hyresgästen under denna tid inte aktivt säger nej. Ewa Thalén har redan utvecklat detta. Vi står också bakom reservation 26 om förtida uppsägning av lokalhyresavtal vid dödsfall och reser- vation 27 om krav på bygglov för inre förändringar i kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. De är redan berörda, så jag ska inte gå in närmare på dem. Sedan har Folkpartiet i detta betänkande en egen reservation, nr 20, som jag yrkar bifall till. Den handlar om vem som de facto har ansvaret för privata hyreshus, fastighetsägaren eller hyresgästen. Ut- skottsmajoriteten tycker inte att man ska kunna föra ett sådant allmänt resonemang i ett betänkande, men enligt min mening måste man börja någonstans och det här är starten för en sådan diskussion. Självfallet måste hyresgästerna kunna påverka ändringar i sina lägenheter. Genom flera lagändringar under 90-talet har hyresgästernas inflytande förstärkts kraftigt. Enligt det nu föreliggande förslaget ges hy- resgästerna, enligt vår mening, möjlighet att stoppa en ombyggnad, vilket kan vara väldigt olyckligt. Enligt Folkpartiets mening kan det här innebära stora problem för den som äger ett hyreshus. Det finns, det vet alla, situationer där underhållsarbeten måste göras om inte en fastighet successivt ska bli i alltför dåligt skick för att på sikt kunna erbjuda en rimlig boendestandard. Visst kan det vara så att ombyggnaden leder till kraftiga hyreshöjningar, men enligt vår mening har hyresgästerna ett fullgott rättsligt skydd genom att hyresnämnden kan förhindra oskäliga hyreshöjningar. Vi är rädda för att det kan bli stora negativa ef- fekter av de nya reglerna. Det finns, som jag har sagt, risk för att inga nya ombyggnader alls kommer att genomföras. Om fastighetsägarna inte tillåts att ta ansvar för sina hyreshus och göra nödvändiga om- byggnader torde det bli ytterligare problem på hyres- marknaden. Det finns risk för att husen i stället säljs ut till bostadsrätter, vilket många i den här kammaren inte tycker om. Jag vill upprepa att hyresgästerna självfallet ska ha rätt att säga nej till oskäliga och orimliga föränd- ringsarbeten, men det måste ändå vara möjligt för en hyreshusägare att underhålla sitt hus. Det får inte vara fult att äga. Vi behöver hyreslägenheter på den svenska bostadsmarknaden, och då måste någon ha rätt och möjlighet att ta ansvar för dem. Jag kan också ställa upp bakom Rigmor Sten- marks resonemang om att vi borde avvakta parternas överläggningar innan vi beslutar om förändringar.
Anf. 18 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Människors tystnad och passivitet har ställt till många bekymmer genom världshistori- en. Det vet även Yvonne Ångström. Jag tror också att det kan ställa till problem när det gäller ombyggna- tioner och förhandlingar i sådana här frågor. Det är lite märkligt att ni föreslår att passivitet ska bestraffas. Hyresgäster som inte uppmärksammar problem eller är aktiva ska man inte ta hänsyn till, i stället för att det, som i dag, krävs ett aktivt stöd för att få genomföra en ombyggnation. Folkpartiet är för individens rätt och frihet osv., dvs. att man ska vara en aktiv medborgare. Jag har lite svårt att förstå hur ni resonerar i sammanhanget. Det vore bra om Yvonne Ångström kunde utveckla detta vidare.
Anf. 19 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Herr talman! Visst vet jag likaväl som Owe Hell- berg att passivitet har orsakat mycket problem. Vi anser, liksom Moderaterna i sammanhanget, att tre månaders tid att aktivt agera måste räcka. Har man inte protesterat ser vi det som ett godkännande. Vi är också för individens rätt och frihet, men vi betraktar också fastighetsägare som individer. Man måste ta rimlig hänsyn till båda grupperna enligt vårt sätt att se.
Anf. 20 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Jag delar naturligtvis inte den upp- fattningen. Vi tycker att det är viktigt att alla hyres- gäster som är berörda och hyresvärden för en dialog i sammanhanget och försöker komma överens om det som ska göras. En god fastighetsvärd har en bra rela- tion till sina hyresgäster. Det är en förutsättning för att vara en fastighetsägare och ha fastighetsägande som näringsverksamhet. Det här uppmuntrar till att ligga lågt med infor- mation, att inte ta initiativ till att möta hyresgästerna i frågorna utan att chansa på att det går bra ändå. Är det så det ska fungera?
Anf. 21 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Herr talman! Vi tolkar nog detta på olika sätt. Jag och Folkpartiet menar naturligtvis att allra vanligast är och ska vara att fastighetsägare och hyresgäster för en dialog. Vi anser också att det kan vara rimligt att man efter tre månader, om man inte har hört någon- ting, ändå ska kunna vidta en åtgärd.
Anf. 22 HELENA HILLAR ROSENQVIST (mp): Herr talman! Miljöpartiet är oerhört angeläget att stärka hyresgästernas inflytande i boendefrågor. Där- om råder inget som helst tvivel. Det framkommer med all önskvärd tydlighet i våra reservationer i be- tänkandet. Herr talman! För att inte glömma bort mig på slutet börjar jag med att yrka bifall till våra reserva- tioner 1 och 16. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla Miljöpartiets reservationer i betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till dessa två. Den första reservationen handlar om hyresgäster- nas inflytande och de åtgärder som ska omfattas. En hyresvärd som vill utföra en förbättrings- eller ändringsåtgärd ska antingen ha ett godkännande av berörda hyresgäster eller tillstånd av hyresnämnden. Godkännande behövs dock inte om åtgärden vid- tas för att en bostadslägenhet ska uppnå lägsta god- tagbara standard. Hyresnämnden ska bifalla en ansökan om det inte anses oskäligt mot hyresgästen att åtgärden genom- förs. Vid denna prövning ska hyresvärdens intresse vägas mot det intresse som hyresgäster i allmänhet kan antas ha av att åtgärden inte vidtas. Det är det som kallas för det objektiva hyresgästintresset. Om det finns särskilda skäl får även omständigheter som hänför sig endast till den enskilde hyresgästen beak- tas. Sedan andra hälften av 1990-talet har boende- kostnadens andel av den disponibla inkomsten ökat mer för boende med hyresrätt än för andra boende- former. Därför kan det betraktas som ett "objektivt hyresgästintresse" att hyrorna hålls nere och att slent- rianmässiga standardförbättringar med åtföljande hyreshöjningar undviks. Många hyresgäster är nöjda med den standard de- ras lägenhet har och tycker att det är onödigt med en ombyggnad. De uppskattar den kvalitet som finns i det lite äldre bostadsbeståndet och vill bevara den med varsam upprustning hellre än utbyte av skåp och bänkar. Av detta följer att hyresgästerna bör ha inflytande även över åtgärder som vidtas för att en lägenhet ska uppnå lägsta godtagbara standard, vilket bör ges rege- ringen till känna. Vi utvecklar frågan om hyresgästernas inflytande i reservation 9. Även andra har varit inne på att även den enskilde hyresgästen bör ges en formell talerätt. Vi anser att detta kan ske genom att man vänder på lydelsen i 12 kap. 18 f § hyreslagen så att hyresvär- dens intresse av att en åtgärd vidtas vägs mot det intresse den berörda hyresgästen har av att åtgärden inte vidtas. Först därefter kommer att särskild vikt ska läggas vid intressen som hyresgäster i allmänhet har av att åtgärden inte vidtas, liksom vid intressen som delas av ett betydande antal boende i de berörda fas- tigheterna, dvs. stärker den enskilde hyresgästens inflytande. Om hyresvärden ändå bygger om utan att vare sig hyresgästen eller hyresnämnden tillåtit det ska hy- resvärden inte kunna ta ut högre hyra för detta. Bostaden utgör en viktig trygghetsfaktor i männi- skors liv. Förutsättningarna för att bo kvar får inte ändras för drastiskt. Besittningsskyddet måste ges en reell innebörd. Regeringen föreslår att fem år ska förflyta sedan åtgärden slutfördes innan hyran får höjas. Jag anser att tio år är en skälig tid. Detta ska även gälla för närstående t.ex. vid dödsfall eller skilsmässa. Stora svårigheter ställs den inför som drabbas av sjukdom eller olycksfall. Bostadsanpassningsbidrag kan lämnas till perso- ner med funktionshinder för att ge dem möjlighet till ett eget boende. Bidrag lämnas såväl till personer som äger sin bostad som till personer som innehar den med bostadsrätt eller hyresrätt. I vissa kommuner lämnas bidrag även för elsanering. Faktum är att det är ganska ovanligt att hyresvär- dar vägrar hyresgäster med funktionshinder att utföra åtgärder som det lämnas bostadsanpassningsbidrag för. Men det har förekommit, och därför anser vi i Miljöpartiet att en särskild bestämmelse om rätt till handikappanpassning av bostadslägenheter bör infö- ras. Denna rätt bör även omfatta åtgärder som avser elsanering. Regeringen har visserligen lovat att åter- komma i frågan om det visar sig att reglerna inte efterföljs, men vi vill särskilt peka på detta. Vidare har vi frågan om lokalhyresgäster. En för- utsättning för att en lokalhyresgäst ska kunna få er- sättning vid obefogad uppsägning är att han eller hon har hänskjutit tvisten till hyresnämnden för medling. Härvid ska hyresnämnden på begäran av någon av parterna avge ett yttrande om marknadshyran för lokalen. Ett yttrande ska enligt förarbetena till hyreslagen grundas på den utredning som parterna åberopar. Nämnden kan också tillföra jämförelsematerial i ärendet. Frågan är om lagens bestämmelser ger ett till- räckligt besittningsskydd för lokalhyresgäster i all- mänhet. Enligt min mening bör en särskild bestäm- melse införas om att ett yttrande i hyresnämnden ska grundas på utredningen i ärendet. Vid sådana här tvister framgår det att en stor andel av hyresnämndens yttranden om marknadshyror av- ges under stark tidspress, ofta beroende på att parter- na brukar begära yttrande när det endast återstår en kort del av hyrestiden. I vissa fall gör tidsbristen att hyresnämnden inte avger något yttrande. Hyresnämn- den bör därför få möjlighet att förlänga hyrestiden med högst tre månader. Detta kan också medverka till att kvaliteten på yttrandena förbättras.
Anf. 23 ANDERS YGEMAN (s): Herr talman! Sällan har här i kammaren hörts så många lagar och paragrafer diskuteras, om det ska vara en månad si eller så, vilken tolkning som ska göras av lagrådsuttalanden eller rättspraxis, om ob- jektivt kontra subjektivt hyresgästinflytande. Debat- ten förefaller handla om kommatering, punkter och paragrafer. Det är fel. Den här debatten handlar inte om det. Den här debatten handlar om människor och om människors hem. Det handlar om Charles Andersson på Årstavägen 73. Det handlar om hans fina lantkök, som skulle göra de flesta här i kammaren gröna av avund - det lantkök som hyresvärden vill riva ut och ersätta med vit melanin, serietillverkat och intetsägande. Det handlar om hans granne på Årstavägen 77 där urinen rinner längs väggarna, om hur fastighetsägaren fått rätt i hyresnämnden trots att han lämnat uppen- bart oriktiga uppgifter. Det handlar om Charles, hans grannar och alla en- skilda hyresgästers möjlighet att hävda sina intressen, deras möjligheter att påverka vad som händer med deras hem, deras kök och deras badrum. Jag bor granne med Charles och har följt deras kamp i hyresnämnden, och jag har konstaterat att de har varit chanslösa mot en stark fastighetsägare, som med sina finansiella muskler anlitat experter, konsul- ter och jurister - något som varit en omöjlighet för Charles och hans grannar. Herr talman! I betänkandet redogör vi utförligt för de olika förslagen och varför samtliga reservationer avstyrks. Jag vill ändå ta upp kammarens tid med att beskriva de viktigaste förbättringarna som föreslås och som kommer att göra vardagen lättare för många hyresgäster i vårt land. Den lagstiftning som här föreslås ger möjlighet för hyresnämnderna att ta ställning både till dem som bor i lägenheterna nu och till dem som kommer att bo i dem i framtiden. Det är det som på juristspråk kallas det objektiva respektive subjektiva hyresgästintresset. Det blir med andra ord omöjligt att lyxsanera lägen- heter bara för att kunna höja hyran. Lagen ändras för att gynna seriösa fastighetsägare och överenskommelser mellan dem som bor i husen och dem som hyr ut lägenheter i dem. Det blir möjligt att förbjuda ombyggnad som inte godkänts av dem som bor i husen eller hyresnämn- den. Den hyresvärd som genomför ombyggnader utan godkännande från dem som bor i huset eller från hyresnämnden kan under fem år inte använda om- byggnaden för att höja hyran. Tyvärr ställer inte alla partier upp på dessa för- slag. Moderaterna och Folkpartiet går längst i sin vilja att slå vakt om oseriösa fastighetsägare på hyresgäs- ternas bekostnad. Allt fagert tal om individen flagnar här inför mötet med verkligheten. De har missat de utslag i hyresnämnden där hyresgästernas berättigade synpunkter ignoreras, där kulturklassad inredning rivs ut för att ersättas med Ikeaskåp för ett par hundralap- par bara för att fastighetsägarna ska kunna pressa upp hyran. De slår vakt om möjligheten att köra över hyresgästerna och höja deras hyra. Moderaterna tillsammans med Folkpartiet går t.o.m. så långt att de menar att om en hyresgäst inte besvarat en förfrågan ska det räknas som att han samtycker med fastighetsägaren. Vi får hoppas att Moderaterna inte i analogi med detta fortsätter att kräva att alla valskolkares röster ska tillfalla Mode- raterna. Centerpartiet vill inte åtgärda bristerna i dagens lagstiftning med hänsyn till de förhandlingar som förs mellan hyresgästerna och fastighetsägarna. Det är en viktig synpunkt; vi ska ha stor respekt för parterna. Men dessa lagändringar handlar främst om de oseriösa fastighetsägare som använder bristerna i dagens lagstiftning för att köra över hyresgästerna. Det är min tro, förhoppning och absoluta övertygelse att dessa fastighetsägare inte återfinns bland Fastig- hetsägareföreningens medlemmar och att det därför krävs lagstiftning för att komma till rätta med brister- na i dagens lagstiftning. Herr talman! Vår lagändring kanske kommer för sent för att hjälpa hyresgästerna på Årstavägen, men det är min förhoppning att detta riksdagsbeslut kom- mer att göra deras fall till det sista och att hyresgäster runtom i Sverige därmed kan bli hjälpta av deras kamp. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i dess hel- het och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 24 RIGMOR STENMARK (c) replik: Herr talman! Javisst, Anders Ygeman, handlar det om människors hem. Men det handlar också om pa- ragrafer. Jag tror inte att Anders Ygeman menade allvar när han sade att det inte handlar om paragrafer. Det handlar faktiskt om att vi som lagstiftare tar den möjlighet som vi har att stifta lagar så att det blir så bra som möjligt - i detta fall för hyresgästerna, som detta betänkande till syvende och sist handlar om. Då frågar jag mig återigen, som jag frågade i mitt anförande: Vad ämnar Anders Ygeman, Socialdemo- kraterna och regeringen bidra med för att vi ska få bort svarthandel och ockerpriser främst i storstadsre- gionerna?
Anf. 25 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Jag vill först konstatera att Rigmor Stenmark - som själv menar att vi inte ska lagstifta utan invänta avtal mellan hyresgäster och fastighets- ägare - går till angrepp mot mig för att jag säger att det viktiga är människors hem och hur de bor, inte exakt hur lagarna utformas. Den debatten är viktig. För det andra: När det gäller andrahandshyres- gäster och möjligheterna att ta ut ockerhyror av dem har vi redan i dag en mycket bra lagstiftning. Den möjliggör för hyresgästen att få sin hyra prövad av hyresnämnden och få tillbaka den del av hyran som varit oskälig, även efter det att hyreskontraktet är avslutat och man har flyttat från lägenheten. Den möjligheten används inte i tillräcklig omfattning i dag, men det är snarare ett informationsproblem än ett lagstiftningsproblem. Jag tror att den lagstiftning vi har i dag fungerar mycket bra när det gäller att komma till rätta med det problem Rigmor Stenmark tar upp.
Anf. 26 RIGMOR STENMARK (c) replik: Herr talman! Tyvärr gör den inte det. Skulle lag- stiftningen i dag fungera bra skulle vi inte ha den situation som vi nu har i storstadsregionerna. Detta är ett jätteproblem för oss som bor där. Socialdemokraterna och regeringen måste faktiskt se över det här. Jag tror förstås inte att man hinner det nu. Vi får väl hoppas att det blir en ny regering som kan se på problemet med friska ögon. Endast då kan vi tänka oss en förbättring.
Anf. 27 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! En ny regering - om den nu mot all förmodan skulle komma att ledas av Centerpartiet - får invänta förhandlingar mellan hyresgäster och fastighetsägare.
Anf. 28 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Anders Ygeman började med att sä- ga att detta inte handlar om lagar och lagstiftning utan om människors rätt till inflytande över sitt eget boen- de och sin egen boendemiljö. Sade Anders Ygeman det därför att han tycker att den här lagstiftningsför- ändringen trots allt inte är så bra? Lagrådsremissens behandling visar att det inte är så stor skillnad mellan det regeringen från början hade föreslagit och den gamla lagstiftningen. Nu har man gjort en ändring: Man har lagt till ett ord. Men det är fortfarande det kollektiva hyresgästinflytandet som är avgörande för det som ska ske. Jag vill fråga Anders Ygeman: På vilket sätt ger Anders Ygeman garanti för att Charles på Årstavägen med den nya lagstiftningen får behålla sitt fina lant- kök? Kommer det att bli så? Varför säger ni nej till en utvärdering av den här lagstiftningen inom två eller tre års tid för att se om det blev någon skillnad? Det är ett väldigt dystert facit för hyresnämnden med den lagstiftning som finns i dag. Det blir inga stora förändringar med det som ni föreslår. En ytterligare fråga gäller skyldigheten att med- dela byggnadsnämnden om inre förändringar i kultur- historiskt värdefulla byggnader. Blir det någon för- ändring när det gäller fastighetsägarens möjligheter att vidta åtgärder? Det finns ju ingen bygglovsplikt när det gäller sådana här förändringar.
Anf. 29 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Det är det dystra facit från hyres- nämndsprövningar som Owe Hellberg tar upp som gör att regeringen nu har valt att lägga fram detta förslag till lagstiftning och som gör att utskottet har valt att bifalla det. Vi hoppas naturligtvis att det kommer att få effekten att vi slipper att se fall som det med Charles Andersson i fortsättningen. Varken jag eller Owe Hellberg kan se in i framti- den. Men jag kan säga så mycket att vi återkommer om det mot förmodan visar sig att detta inte hjälper. Men vår tro är att det räcker. Vi ser till att vi aldrig mer får fall som det med Charles Andersson och att fastighetsägare inte ska kunna köra över hyresgäster.
Anf. 30 OWE HELLBERG (v) replik: Herr talman! Vi tror inte att det räcker. Det gör tydligen inte Hyresgästernas Riksförbund heller, som har erfarenhet av praktisk tillämpning av detta. Det är först när man säger att man ska se till de enskilda hyresgästernas intresse som man kan få en fungeran- de och tydlig lagstiftning. Det innebär inte att man inte som fastighetsägare ska kunna vidta de åtgärder som är nödvändiga för fastighetens underhåll och bestånd. Det handlar om de inre förändringarna. Ska man byta bänkskiva? Ska engreppsblandaren få vara kvar, osv.? Det handlar om väldigt personliga saker, som man kan göra på olika sätt med. Många vill behålla den gamla standarden med dess kvaliteter. I och med att man fortfarande hävdar det kollekti- va hyresgästintresset blir denna lagstiftning väldigt luddig, tror vi. Vi tycker att det är synd att ni inte har ställt er på hyresgäströrelsens sida i denna fråga.
Anf. 31 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Det är kul att höra en vänsterpartist slåss mot kollektivet. Men i denna fråga måste man ta hänsyn både till dem som bor i lägenheten just nu och till dem som ska komma att bo i lägenheten i framti- den. Hyresgästen kan faktiskt komma att flytta däri- från, och då kommer en ny hyresgäst. Man kan inte bygga om lägenheter varje gång någon flyttar. Det är inte rationellt. Det skulle leda till kraftigt ökade hy- ror, och det är varken hyresgästen eller någon annan betjänt av. Därför vill vi med regeringens förslag både se till det individuella - till dem som bor i lägenheten nu - och till det kollektiva - till dem som ska komma att bo i lägenheten under husets kanske 100-åriga exis- tens. Det är det vårt förslag innebär. Det är lite märkligt, herr talman, att Folkpartiet i talarstolen hävdar att förslaget kommer att leda till hemska konsekvenser och att ingen kommer att våga renovera, samtidigt som Owe Hellberg tror att försla- get innebär att allting fortsätter precis som vanligt och att hyresgästerna körs över. Jag tror som vanligt att sanningen ligger någon- stans mittemellan. Vi har nått en bra avvägning, som kommer att trygga hyresgästernas situation i fortsätt- ningen och göra att fastigheter kan rustas upp.
Anf. 32 EWA THALÉN FINNÉ (m) replik: Herr talman! Jag skulle vilja fråga Anders Yge- man om sanktioner mot en hyresvärd som utför en förbättrings- eller förändringsåtgärd utan godkännan- de av hyresgäst eller tillstånd av hyresnämnd. Som jag sade i mitt anförande är det rimligt att man vidtar sanktioner mot en hyresvärd som bryter mot lagen, men det kan finnas specifika skäl till att hyresvärden gör vissa förändringar, som jag tog upp i mitt anfö- rande. Vore det inte rimligt att pröva sanktionerna hos hyresnämnden, så att man får en bild av relationen mellan brottet och nyttan? Vore det inte rimligt att hyresnämnden skulle kunna göra den avvägningen i det särskilda fallet?
Anf. 33 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Nej, det vore inte rimligt. Det skulle innebära att det inte fanns någon förutsägbarhet. Om man har en fast påföljd vet fastighetsägaren exakt vad som kommer att hända och när han kan höja hyran som en följd av standardhöjningar. Ewa Thalén Finné tog upp ett exempel här i kammaren. Såvitt jag förstod missade hon en väldigt viktig del i det exemplet. Om man bryter upp ett golv och ser att det finns mögel ska man naturligtvis fråga hyresgästerna om den standardhöjning man vill göra. Det gäller inläggning av kakel eller heltäckningsmatta eller andra standardhöjningar. Det är bara om hyresvärden inte får hyresgästens samtycke och bryter mot lagen som denna sanktion ska vidtas. Det tycker jag är helt rimligt. Att hy- resvärden kan gå in i någons lägenhet, bryta upp vederbörandes golv och mot hans eller hennes vilja vidta standardhöjande åtgärder som innebär höjd hyra är inte rimligt, Ewa Thalén Finné.
Anf. 34 EWA THALÉN FINNÉ (m) replik: Herr talman! Det låter rimligt att hyresvärden ska fråga hyresgästen. Men om hyresvärden inne i en lägenhet upptäcker t.ex. mögel ska han avbryta reno- veringen och tillfråga hyresgästen. Han ska vänta i två månader om han inte får ja direkt innan han kan göra en företagsekonomiskt försvarbar standardför- bättring. Också hyresgästen tycker kanske att det är helt rimligt. Konsekvensen lär bli att hyresvärden låter möglet torka och avslutar arbetet. Sedan börjar man om. Detta fördyrar för bägge parter. Vi säger inte att man inte ska kunna vidta sanktio- ner, men vi säger att man måste kunna göra en rimlig avvägning. Hyresnämnden ska kunna göra den av- vägningen i efterhand, för att snabba på processen till gagn för både hyresvärd och hyresgäst. Det är tydli- gen svårt för Anders Ygeman att förstå det resone- manget. Man måste kunna göra rimliga avvägningar. Det vi motsätter oss är att det inte ska gå att resonera. Man får vänta i fem år. Det tycker vi är fel.
Anf. 35 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Visst går det att resonera. Det går att resonera med hyresgästerna. Får man deras eller hy- resnämndens godkännande när det gäller standard- höjningen kan man direkt höja hyran i enlighet med det avtal man har slutit. Men struntar man i det och bryter mot lagen vet man exakt vad som händer. Då får man vänta i fem år. Jag ska inte ge Ewa Thalén Finné någon bygg- nadsteknisk lektion, men det låter på henne som om hon tror att hantverkarna, när de ska byta stammarna, har en ryggsäck kakel med sig. Upptäcker de mögel river de upp golvet och lägger in kakel, och värden kan därmed göra en hyreshöjning. Så ser det inte ut i verkligheten. I regel gör man stambyten i flera fastigheter sam- tidigt. Det är någonting som pågår under flera veckor. Då märker man kanske mögel i vissa fastigheter. Det finns god tid för fastighetsägaren att fråga hyresgäs- terna om de samtycker till åtgärden. Därmed slår man vakt om ett bra förhållande fastighetsägare och hy- resgäster emellan, vilket alla seriösa fastighetsägare gör i dag.
Anf. 36 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Herr talman! Anders Ygeman talar indignerat om oseriösa fastighetsägare som vill byta fungerande lantkök mot billiga Ikeakök i vit melanin. Inom pa- rentes måste jag ta Ikea i försvar. De har faktiskt i dag produkter av god kvalitet, men det hör inte hit. Det är självfallet inte sådana onödiga renoveringar som ska godkännas eller uppmuntras. När jag talar om att också värna om hyreshusägarna handlar det om nödvändigt underhåll som inte får stoppas, efter- som det kan innebära en risk för att ingen till sist vill äga eller bygga hyreshus. Det skulle öka de jätte- problem som vi redan har på bostadsmarknaden, framför allt i Stockholm. Men för Anders Ygeman är socialdemokraternas lösningar alltid de bästa.
Anf. 37 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Den sista uppfattningen verkar jag dela med Sveriges väljare, dvs. att socialdemokrater- na har de bästa lösningarna. Det känns betryggande. Jag tror att Moderaterna och Folkpartiet i denna kammare är ensamma om att tro att detta förslag skulle leda till ett stopp för nödvändiga förändringar. De är ensamma om att tro att hyresnämnden skulle säga att det inte behövs stambyten i en fastighet eller att fasaden inte behöver bytas i en annan fastighet. Det är inte förslag om sådana förändringar som ligger på riksdagens bord. Det enda som krävs av den seriösa fastighetsäga- ren är att han får samtycke till åtgärden från dem som bor i huset. Jag lovar Yvonne Ångström att hyres- gästerna i Sverige inte vill ha brunt vatten i kranarna. De vill inte ha fasader som ramlar av huset. Därför kommer det här inte att bli något problem i praktiken, i verkligheten, utanför den här kammaren.
Anf. 38 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Herr talman! Anders Ygeman talar om att väljarna naturligtvis vill ha socialdemokrater. Så ser det ut med dagens opinionssiffror. Men låt oss se vad som händer i verkligheten när alla era vackra ord om inte bara boende utan också om skola och annat ska om- vandlas till praktiskt handlande!
Anf. 39 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Jag tror att jag skjuter på skoldebat- ten med Yvonne Ångström tills vi har ett betänkande som rör skolfrågor.
Anf. 40 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re- plik: Herr talman! Jag ställde tidigare två tolkningsfrå- gor till Anders Ygeman. Det gällde bl.a. den ändring som nu kommer att bli när det gäller att hyresvärdens intresse kommer att vägas mot "det intresse" som hyresgäster i allmänhet kan ha. Det ändras nu till "de skilda intressen" som hyresgäster i allmänhet kan ha. Jag frågade: Gäller då det som en ensamstående mamma säger, som har en svag ekonomisk ställning och som tycker att ett stam- byte i sig givetvis behöver göras men att det görs för mycket som inte behöver göras för att hon ska kunna bo bra? Kan hon rymmas inom de här skilda intresse- na? Sedan hade jag också en fråga vad gäller fastig- hetsägarna. Här går man ju t.o.m. så långt att man skriver: "kan antas bli påbörjad". Fastighetsägare kan ju faktiskt behöva testa och utreda olika förslag innan de gör slag i saken. Det kan ju inte vara förbjudet att tänka. Därför undrar jag, Anders Ygeman, var man ska dra gränsen för vilka åtgärder som kan antas bli påbörjade. Det är inte tydligt sagt i propositionen.
Anf. 41 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! För det första vill jag säga att lag- stiftningen naturligtvis kommer att ta hänsyn till ensamma mammor, ensamma pappor, flerbarnsfa- miljer och ensamstående - allihopa. Men det är en svår avvägning, och Ulla-Britt Hagströms resone- mang visar ju varför det till syvende och sist kommer att vara i rättstillämpningen som man ska göra de här avvägningarna och varför de inte ska göras här i riks- dagens talarstol. De ska göras i det enskilda fallet och gälla det enskilda huset. Jag tror att den lagstiftning som vi nu antar kommer att lägga grunden för detta. För det andra säger Ulla-Britt Hagström att det inte får vara förbjudet att tänka. Jag är väl den förste att ställa upp på det påståendet. Detta handlar ju om vite, Ulla-Britt Hagström. Enligt Svenska Akademi- ens ordlista betyder "vite" i förväg bestämd påföljd för överträdelse eller kontraktsbrott. Det betyder alltså, Ulla-Britt Hagström, att det inte är förbjudet att tänka. Det blir bara förbjudet om man genomför det man har tänkt utan att fråga hyresgästerna om lov och utan att ha fått hyresnämndens godkännande. Man får ta fram vilka skisser och vilka förslag på ombyggna- der man vill, men om det kan förväntas att man tän- ker strunta i vad hyresgästerna och hyresnämnden säger och påbörjar sin ombyggnad ska man som fas- tighetsägare veta att det kommer att leda till en på- följd. Den påföljden kallas vite, och den inträder bara om man bryter mot lagen, så det är inget tankeförbud.
Anf. 42 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re- plik: Herr talman! När det gäller den första delen om skilda intressen har vi kristdemokrater nöjt oss med vad som står i propositionen. Vi hoppas på den här tolkningen, så att den här talerätten verkligen kommer att kunna gälla. Detta kommer givetvis att utvärderas och följas upp. Men när det gäller den andra frågan kan jag inte av Anders Ygemans svar förstå varför det behöver stå "kan antas bli påbörjad". Vitet kan ju inte komma till stånd förrän fastighetsägaren har påbörjat det som han tänkte påbörja. Varför måste det stå "antas"? Hur kan Anders Ygeman gå innanför huvudsvålen på en fastighetsägare och veta vad han tänker göra innan han över huvud taget har satt spaden i jorden eller kommit med hammare och spik? Det här tycker jag verkar väldigt konstigt.
Anf. 43 ANDERS YGEMAN (s) replik: Herr talman! Jag kan inte gå innanför huvudsvå- len på vare sig fastighetsägare eller Ulla-Britt Hagström. Men det är fakta att många hyresgäster har fått se maskiner rullas ut framför deras hem utan att de har haft någon aning om det. Folk har ringt på deras dörrar, mätt upp deras badrum och knackat på väggarna efter rörstammar. Det är i det läget som man kan anta att en ombyggnad kommer att påbörjas. Då ska hyresgästen kunna gå till hyresnämnden, och fastighetsägaren ska kunna beläggas med vite, så att fastighetsägaren inte gör det här mot hyresgästernas vilja och utnyttjar en flathet i lagstiftningen. Det är det vi vill. Sedan hoppas jag, liksom Ulla-Britt Hagström, att de lagförändringar vi nu gör ska säker- ställa att hyresgästernas intressen gentemot oseriösa fastighetsägare tillvaratas.
Anf. 44 STEN LUNDSTRÖM (v): Herr talman! Låt mig bara först kort kommentera det som blev sagt alldeles nyligen. Jag kan konstatera att regeringen och socialdemo- kraterna i bostadsutskottet har förstått att det behövs en skärpning när det gäller hyresgästernas inflytande över ombyggnationer. Jag kan också konstatera att modet att gå hela vägen inte finns. Man bestämmer sig egentligen för att bygga in samma problem som fanns i den gamla lagstiftningen i den nya. Därför är det djupt tragiskt att man inte ens en gång är beredd att ha en fastställd utvärderingstid för det här. Uppen- barligen har vi samma syfte. Vi vill stärka den enskil- de hyresgästens inflytande. Uppenbarligen vågar inte socialdemokratin utmana fastighetsägarförbund och andra tillräckligt. Men, herr talman, jag tänker i mitt anförande i öv- rigt förhålla mig till vår reservation 18 under punkt 15 och yrkar samtidigt bifall till densamma. Vänsterpartiet välkomnar i och för sig den för- stärkning av besittningsskyddet för andrahandshyres- gäster som förslaget i betänkandet innebär just avse- ende besittningsskydd för hyresgäster vid blockut- hyrning. I slutbetänkandet av 1997 års hyreslagstift- ningsutredning fanns förslag om just en sådan för- stärkning. Tyvärr är förslaget otillräckligt. Blockhyresavtal i dag gäller endast om en hyres- gäst hyr minst tre lägenheter för att sedan hyra ut dem i andra hand. Det är ganska ofta kommuner som är andrahandshyresvärdar, via socialtjänsten. Lagen förutsätter dessutom att kontrakten med fastighets- ägarna ska vara tecknade vid ett och samma tillfälle. Det innebär följande: Om förstahandshyresgästen, t.ex. kommunen, ingår ett avtal dag ett, ett ytterligare avtal dag två osv. kan han eller hon inte addera lä- genheterna i dessa avtal för att de här lägenheterna sedan ska falla under begreppet blockuthyrning. Varje avtal måste i det här fallet betraktas som ett självständigt avtal. Herr talman! Andrahandshyresgäster har ett mycket svagt lagligt skydd när det gäller deras boen- de. En upplåtelse i andra hand innebär bl.a. att hyres- gästen saknar besittningsskydd under de två första åren och därmed också en förlängningsrätt för sitt hyresavtal. Att kommuner eller andra andrahandsut- hyrare dessutom tvingar fram andra villkor i särskilda avtal gör inte saken bättre. Det kan vara villkor som innebär att hyresgästen måste avstå besittningsskyd- det under tre år, i vissa fall under obegränsad tid. Sådana villkor måste godkännas av samma hyres- nämnd som godkänner ombyggnader, och precis som i det fallet godkänns i stort sett alla sådana här avtals- förändringar. Avsikten med sådana här avtal är ofta att t.ex. hemlösa ska erhålla tillfälliga bostäder och kanske på sikt få ett permanent boende, vilket är mera ovanligt. Många gånger kombineras också andrahandskontrakt med mycket korta uppsägningstider och mycket korta förlängningstider. Det är inte ovanligt att hyrestiden är så kort som en vecka i taget och att det är 24 tim- mars uppsägningstid. Herr talman! Den sekundära bostadsmarknaden har vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. 1964 beräknade man ett faktiskt behov av ca 4 500 special- kontrakt. Förra året fanns det ett utbud på nästan 18 000 specialkontrakt. Från 1990 till i dag har anta- let sådana här kontrakt fördubblats. För bostadsbolagen är det här ett alldeles utmärkt sätt att minimera sina risker och att kunna fortsätta bibehålla de mycket höga inträdeskrav som finns till egna kontrakt. För kommunerna kan det naturligtvis vara ett sätt att visa att man bryr sig om dem som har svårast att komma in på bostadsmarknaden. Oftast kombineras sådana här åtgärder med en s.k. boen- detrappa, där hyresgästen ska visa att han eller hon duger som hyresgäst och därmed få flyttas ett steg upp i boendetrappan för att, i den ideala världen, slutligen få sitt eget hyreskontrakt. Det finns ingenting som tyder på att den här mo- dellen ger något egentligt resultat. Det är inget ovan- ligt att människor lever kvar på sociala kontrakt både tre och flera år. Det finns exempel i min egen hem- stad på folk som har levt på sådana här kontrakt i både nio och tio år utan att ha kommit ett steg närma- re egna kontrakt. I takt med att andrahandsmarknaden växer nor- maliseras den. För folk som är beroende av försörj- ningsstöd kan det vara den enda möjligheten att få tillgång till egen bostad. Ofta används argumentet att kommunen är tvungen, för att över huvud taget få tillgång till bostäder för de grupper som har svårast att komma in på bostadsmarknaden, att se till att sådana här andrahandskontrakt upprättas. Det är inte sant. Om detta hade varit riktigt skulle t.ex. hemlös- heten vara betydligt större i de kommuner som inte använder sig av andrahandsuthyrning än i de kom- muner som gör det. Så är inte fallet. Snarare tyder beräkningarna på att det motsatta förhållandet gäller. I de kommuner där man tecknar många andrahands- kontrakt är inte hemlösheten lägre. Däremot är det betydligt fler människor som lever i bostäder utan förstahandskontrakt. Herr talman! Förutom brister i besittningsskyddet, korta uppsägningstider och korta avtalstider kombine- ras ofta kontraktet med både integritetskränkande krav och regler som omöjliggör normala levnadsför- hållanden. Det kan vara krav inskrivna i avtalet om rätt att gå in i lägenheten utan hyresgästens medgi- vande. Det kan vara krav om att man inte får lov att ha folk som övernattar i lägenheten, krav om förbud mot husdjur osv. - mängder med krav, som riktas mot dem som oftast har den svåraste situationen på bo- stadsmarknaden, som ingen av oss andra under några som helst omständigheter skulle kunna godkänna. Inte skulle vi godkänna att våra barn inte kan sova över hemma hos oss! Inte skulle vi godkänna att vår mor eller vår far inte fick övernatta några dagar i vår lägenhet! Det är de kraven vi ställer på de människor som har svårast att komma in på bostadsmarknaden. Ofta ersätts också den rätt till egen bostad som finns, på sätt och vis i grundlagen men framför allt i de bostadspolitiska målen, av en rent terapeutisk inställning: Din rätt att bo avgörs av om du följer socialtjänstens eller psykiatrins handlingsplaner. Det är det som avgör om du får tillgång till en bostad, inte ditt behov av bostad och eget hem. Jag tror att det är viktigt att vi bryter tillväxten av andrahandskontrakt och i stället ser till att människor får rätt till egna kontrakt. Ett sätt att påbörja den pro- cessen hade varit att kammaren biföll vår motion om att ändra begreppet blockuthyrare till att omfatta alla som hyr ut tre eller flera lägenheter i andra hand. Avslutningsvis har jag mycket svårt att förstå vad majoriteten i utskottet egentligen avser med sitt svar på vår motion. Antingen har man inte förstått vår motion eller så har man inte förstått vad som menas med blockuthyrning. I vilket fall som helst är det ganska illa. Vad vi kräver är - och nu ska jag vara väldigt, väldigt tydlig - att alla som hyr ut tre eller flera lägenheter i andra hand ska falla under begrep- pet blockuthyrare. Slutligen, herr talman: Vad vill socialdemokratin och de borgerliga partierna i det här fallet?
Anf. 45 ANNELIE ENOCHSON (kd): Herr talman! Propositionen om hyresgästinflytan- de tar upp många angelägna frågor som berör sam- spelet mellan den som hyr en lägenhet och den som äger lägenheten. Vid allt samspel är det viktigt att lyssna på alla som berörs. Här finns å ena sidan hy- resgästens önskan om att känna sig trygg i sitt boende och kunna förutse sina hyreskostnader under en lång tid framöver. Å andra sidan vill fastighetsägaren ha en bra och funktionell fastighet och kunna utföra förbättrings- och ändringsåtgärder för att uppnå detta. Vid en upprustning av en fastighet är det viktigt att plan- och bygglagens bestämmelser om varsamhet efterlevs, så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Detta regleras i 3 kap. 10 § plan- och bygglagen. Eftersom det inte finns bygglovsplikt när det gäl- ler inre förändringar är det hos hyresnämnden som ett ärende först dyker upp som berör inre förändringar, och då i samband med hyressättningen. Men det är den kommunala byggnadsnämnden, eller motsvaran- de, som ska beakta att varsamhet efterlevs vid upp- rustning av en fastighet eftersom detta lyder under plan- och bygglagen. Alltså bör det finnas någon form av underrättelseskyldighet för hyresnämnden att informera byggnadsnämnden om att här är en fastig- het som kan beröras av varsamhetsreglerna. Detta har förslagits i en enskild kristdemokratisk motion. Rege- ringen har i sin proposition gått motionen till mötes genom att i en förordning föreslå att en sådan under- rättelseskyldighet ska införas för hyresnämnden. I detta sammanhang vill vi påtala att det behövs en revidering av plan- och bygglagen just när det gäller varsamhetskravet så att den inte bara omfattar byggnadens yttre arkitektur utan även den inre mil- jön. Det är ett alldeles för svagt skydd i dagens lag när det gäller inre förändringar i byggnader med kul- turhistoriska värden. I plan- och bygglagens 3 och 8 kap. bör en förändring införas som stärker byggna- dens inre karaktärsdrag så att inte dessa förvanskas vid en ombyggnad eller upprustning. Om detta hand- lar reservation 27 som vi ställer oss bakom - inte yrkar bifall till men ställer oss bakom. Herr talman! Jag vill nu ta upp ett annat ämne som berörs i propositionen men som regeringen läm- nat utan åtgärd, och det gäller villkoren för lokalhy- resavtal vid ett dödsfall. De flesta lokalhyresavtal sluts på en bestämd tid om tre eller fem år. Avtalet kan i princip endast sägas upp vid avtalstidens slut. Detta gäller även om hyresgästen skulle avlida under pågående avtalstid. Om inte dödsboet avser att driva verksamheten vidare eller klarar av att överlåta den kan dödsboet tvingas i konkurs på grund av att lokal- hyresavtalet löper. Regeringen avvisar i propositionen en regeländ- ring med motiveringen att det är ovanligt att hy- resvärdar vägrar medverka till frivilliga lösningar. Regeringen hänvisar också till att försäkringsbolag erbjuder avbrottsförsäkringar när nyckelpersoner i företag skadas eller avlider. Det är dock få småföre- tagare som har en sådan försäkring, vilket bl.a. kan bero på dålig kännedom om försäkringen. Det går dock inte att helt förlita sig på försäkring- ar och frivilliga lösningar. Därför anser vi kristdemo- krater att det bör införas en bestämmelse i hyreslag- stiftningen som ger dödsboet rätt att säga upp lokal- hyresavtal i förtid vid dödsfall. Detta har vi skrivit om i vår motion, och det finns även med i vår reservation nr 26. För tids vinning yrkar jag dock inte bifall till någon reservation, men jag ställer mig självklart bak- om alla våra motioner.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
5 § Bildande av ett familjemedicinskt institut m.m.
Föredrogs socialutskottets betänkande 2001/02:SoU5 Bildande av ett familjemedicinskt institut m.m. (prop. 2001/02:38 och 2000/01:RR12 delvis).
Anf. 46 LEIF CARLSON (m): Herr talman! Närhelst vår regering ser ett problem föreslår den en ny myndighet eller ett institut. Det gör den oavsett om det finns några verkliga skäl att tro att ett sådant skulle tillföra något. Ja, den gör det även om det är uppenbart att det snarare försämrar än för- bättrar möjligheterna att ta tag i problemen. För en regering som inte vill ta i problemen är så- dana pseudolösningar naturligtvis en bekväm smit- väg. Vi anser att propositionen Bildandet av ett fa- miljemedicinskt institut bör avslås just för att den inte löser något utan i stället försvårar lösningar. Skälen härtill är följande: Den utgår inte från patientpers- pektivet utan från en yrkesgrupps egenintresse. Den riskerar därmed att fjärma discipliner som måste samverka runt patienten i primärvården i stället för att närma dem. Herr talman! Ibland skäms man för att våra skat- tepengar används där nyttan är så uppenbart liten. Det finns redan i dag ett stort antal organisationer och myndigheter som arbetar med frågor om kunskap och kunskapsspridning inom primärvården och som ar- betar förebyggande och med folkhälsa. Det finns också, utan att något institut tillskapas, förutsättningar för att åstadkomma en bättre fungerande fortbildning för att stärka samarbetet och för att stödja primärvår- dens utveckling. Herr talman! Med alla dessa redan befintliga aktö- rer måste man fråga sig vad det familjemedicinska institutet egentligen kan tillföra som är av nytt eller bestående värde och som berättigar att 20 miljoner kronor om året används och 60 miljoner under den första planerade tiden. Risken är uppenbar att revir befästs i stället för att murar rivs mellan primärvård och andra organisationer. Jag kan som exempel peka på att det i dag finns behov av ett ökat samarbete när det gäller omvårdna- den av äldre. Ökningen av antalet äldre ställer väldigt stora krav på samarbete mellan kommuner, landsting, sjukvård och äldreomsorg. För en adekvat medicinsk behandling av de äldre behövs därför fortlöpande kontakter mellan allmänläkare, geriatriker och psyko- geriatriker. Sådana specialister måste samarbeta naturligt med allmänläkarna. Det behövs det inte ett familjemedi- cinskt institut till. Men det behövs den förnyelse av primärvården som vi upprepade gånger föreslagit. I stället för att försöka lösa problem genom ett särskilt institut måste de i dag verksamma inom området ges ökat handlingsutrymme för att förbättra arbetssätt, och det måste ges bättre fortbildningsmöjligheter. Herr talman! För att utveckla primärvården krävs det också att patienterna kan få ett helt annat infly- tande genom valfrihet, mångfald och konkurrens i utbudet så att patienterna kan välja bort dålig vård och välja till god vård. Det ger incitament till en ut- veckling som överensstämmer med patienternas öns- kemål. Då skulle man utgå från patientperspektivet. Herr talman! Visst behövs forskning inom pri- märvården, och visst behövs klinisk forskning. Den kliniska forskningen i Sverige har blivit alltmer efter- satt. Primärvårdens integrering med kliniskt utveck- lingsarbete måste förstärkas och tydliggöras långt mer än vad regeringen föreslår. Vi hade därför gärna sett ett forskningspolitiskt initiativ från regeringens sida där primärvården ingår som en del i en alltmer speci- aliserad vård i stället för ett förslag som ett institut som innebär kostnadsposter utan några som helst garantier för att det kommer att åstadkomma något som är till gagn för patient eller personal. Det finns i dag goda förutsättningar vid universitet och högskolor att i samarbete med primärvården forska inom vida områden. För att skapa möjligheter för den verkligt högkvalitativa forskningen har vi föreslagit att man tillskapar ett nationellt institut för medicin och hälsa när det gäller spetsforskningen. Något sådant hade vi velat se i stället för ett förslag som inget löser. Huvudmannaskapet för det föreslagna institutet ska begränsas till kommuner och landsting. Här stick- er bockfoten fram. Regeringens förslag, herr talman, tyder tveklöst på en styrning från den alternativt driv- na till den offentliga drivna primärvården. Det är en uppenbar risk att huvudmannaskapet för institutet kommer att innebära en ökad politisk styrning av vården. Det är det sista den hårt prövade svenska sjukvården behöver. Det är de som arbetar i vården som måste ha större inflytande över den liksom pati- enterna, som jag tidigare berört. Politisk styrning måste ge plats för kompetens och utveckling. Herr talman! Personalfrågorna i vården är nog- grant kartlagda. Det gäller både bedömningar av behovet av personal som vad som ger vården bättre förutsättningar att locka personal och få den att trivas på arbetet. Det behövs inget familjemedicinskt insti- tut för att, som det står i propositionen, identifiera och sprida kunskap om faktorer som är viktiga för rekry- tering av vårdpersonal. Det behövs inget institut för att konstatera att rekryteringsfrågor löses bäst genom att tillåta mångfald med många andra arbetsgivare och konkurrens för att stimulera goda arbetsinsatser. På så sätt skapas också en riktig arbetsmarknad med konkurrerande lönesättning, vilket också är rekryte- ringsbefrämjande. Det som behövs är god fortbildning av all perso- nal såväl enskilt som i samverkande team i primär- vården samt gränsöverskridande arbete mellan lands- ting och den kommunala primärvården. Jag ska åter ta ett exempel från primärvårdens insatser inom äld- reomsorgen som belyser detta. Kunskapen om olika demenssjukdomar är fortfarande bristfällig i primär- vården. Många av dem som i dag diagnostiseras som dementa lider i själva verket av s.k. falsk demens som beror på depression. För det finns väl fungerande behandlingar. Det behövs inget institut för den fort- bildning som behövs eftersom vi vet vad som behövs. Det behövs inte en lösning som förstärker revir utan att man praktiskt samarbetar i verkligheten med andra specialiteter, som jag skissade förut. Herr talman! En primärvård på patientens villkor uppnås inte med det institut som regeringen nu före- slår. Risken är stor att man långsiktigt gör ont värre genom att motivationen till andra förändringar mins- kas. I stället för att genom förändringsarbete lösa vårdens problem riskerar man att de tillförda resur- serna leder till nya projekt av allehanda slag som alltid gläder någon men som enbart höjer kostnadsni- vån utan att därför lösa något av sjukvårdens grund- läggande problem. Jag anser att de problem som primärvården står inför i dag kan lösas med den stora kunskap och erfa- renhet som finns hos vårdens befintliga aktörer om med den utveckling mot mångfald och ökat patientin- flytande som vi föreslår. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1, och jag står givetvis också bakom vår andra reservation.
Anf. 47 ROLF OLSSON (v): Herr talman! Vänsterpartiet anser att primärvår- den är en av de viktigaste funktionerna inom hälso- och sjukvården. Primärvården är första linjens sjuk- vård. Det ställer stora krav på verksamheten. Det krävs både specialisering och generalistkompetens. En väl fungerande primärvård är effektiv såväl vad avser medicinsk säkerhet som ur kostnadssynpunkt. Metodutveckling och forskning är betydelsefulla komponenter för att uppfylla dessa krav. Därför är det självklart för oss i Vänsterpartiet att tillsammans med regeringen och Miljöpartiet med- verka till ett resurstillskott om 9 miljarder till primär- vården, psykiatrin och äldreomsorgen de närmaste åren. På dessa områden behövs strategiska satsningar. Låt oss noggrant analysera vad som nu händer med dessa satsningar, och låt oss föra en öppen diskussion om att i framtiden kunna göra ytterligare satsningar på inte minst primärvården. Fru talman! Vi är alltså med och står för ekono- miska förstärkningar av primärvården. Men vi var och är kritiska till delar av inriktningen på den natio- nella handlingsplanens skrivningar om primärvården. Vi menar att de är alltför ensidigt inriktade på läka- rens roll i vården och enligt vår mening idealiserar privatisering av primärvårdens drift om en utveck- lingsväg. I den nationella handlingsplanen aviserades också ett familjemedicinskt institut. Det har nu resul- terat i föreliggande betänkande. Här har vi en rad kritiska synpunkter kvar, men det är roligare att börja med de positiva omdömena. Vi i Vänsterpartiet anser att det är bra att det ges möjlighet till metodutveckling och forskning inom primärvården utifrån dess specifika situation. Under utskottsbehandlingen har en mycket viktig förstärkning av denna inriktning skett genom att ut- skottet beslutat om ett tillkännagivande av att institu- tet också ska beakta folkhälsoaspekter som en del av utvecklingsarbetet. Samverkan ska ske med Statens folkhälsoinstitut. Det är en utvidgning av uppdraget som sker utifrån motioner av Vänsterpartiet och Centerpartiet, där glädjande nog utskottet efter dis- kussioner står bakom de nya skrivningarna. Det är mycket bra! Ett annat mycket positivt ställningstagande i be- tänkandet är att utskottet beslutat att i enlighet med riksdagsrevisorernas förslag tillkännage till regering- en en översyn av språkutbildningen för utländsk vårdpersonal. Vi ser fram emot en sådan översyn och lyfter därför inte fram vår motion på området. Men vi fortsätter att bevaka denna fråga mycket noggrant. Jag går så över till några mer kritiska synpunkter. Vi ställer oss ytterst tveksamma till begreppet och benämningen familjemedicin. Vi har vid flera tillfäl- len fått höra, som enda motivering till namnbytet, att det är en internationellt anpassning. Men vad är fa- miljemedicin? Att andra länder har valt att kalla pri- märvården för familjemedicin kan inte vara ett till- räckligt tungt argument utifrån våra förhållanden. Vi har ju, tycker vi i Vänstern, ganska goda socialpoli- tiska traditioner och idéer i vårt land. Vilka tillstånd, vilka sjukdomar och vilka patienter har anknytning till familjen? Jag kan lätt tänka mig in i situationen att en äldre kvinna som sedan länge är änka med vuxna barn känner sig väldigt främmande inför att gå till familjeläkaren. Det är dessutom mycket tveksamt om det i dag finns ett behov av eller önskemål om att familjens alla medlemmar ska gå till samma läkare. Jag frågar mig också: Varför byta till begrepp som familjemedicin och familjeläkare men ha kvar dist- riktssköterska som begrepp? Eller är förslag på gång om familjesköterska? Jag hoppas verkligen inte det. Vänsterpartiet anser att ett mer lämpligt namn på institutet och specialiteten vore primärmedicin. Det skulle i högre grad motsvara dess faktiska uppgift och placering, menar vi. Det skulle mer vara i linje med våra social- och hälsopolitiska traditioner. Fru talman! Primärvårdens patienter är i dag ofta människor som kan ha ett flertal olika sjukdomar av både akut och kronisk karaktär och som berör kropp, själ och sociala villkor. Det krävs därför ett folkhäl- sotänkande i primärvården innefattande också klass- och könsperspektiv. Det krävs också att primärvården organiseras mer utifrån ett teamtänkande. Glädjande nog finns det skrivningar som pekar hän mot ett tän- kande i denna riktning. Det är en bra utveckling jäm- fört med den nationella handlingsplanen. Men om vi fortsätter dessa tankar leder de åtminstone oss i Vänsterpartiet till att anse att primärvården även har behov av samverkan med andra specialistfunktioner än den allmänmedicinska. Det kan vara geriatriker, som är viktiga inte minst när det gäller äldreboende, psykiatriker och pediatriker - det är kanske några av dem som närmast ligger till hands. Vi har lyft fram dessa aspekter i ett särskilt yttrande, och kommer givetvis att följa också denna fråga noga framöver. Fru talman! I propositionen tar man inte ställning till institutets placering. Men Vänsterpartiet vill un- derstryka att det är viktigt att betona att metodut- vecklingen inom primärvården måste gälla hela lan- det. Villkoren och behoven skiljer sig mycket åt mellan glesbygd och storstad och mellan småstad och förort. Vi anser därför att institutet bör rekommende- ras en placering utanför storstadsområdena. I dag har vi en teknisk utveckling som medger en närhet i kun- skapsutbyte som inte är beroende av den geografiska placeringen. Det finns därför mycket goda skäl att placera det föreslagna institutet utanför storstadsom- rådena om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva och utvecklas rättvist. Fru talman! Det är mycket positivt och alldeles nödvändigt att som föreslås utvärdera verksamheten noggrant och löpande under den treårsperiod som nuvarande finansiering avser. Det är en viktigt förut- sättning för oss i Vänsterpartiet. Vi har som sagt fortfarande kritiska synpunkter och reservationer, men vi ser också möjligheter att återkomma och fort- sätta att arbeta för en förbättrad primärvård. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet står bakom alla våra reservationer, men jag nöjer mig för tids vinnan- de med att yrka bifall till reservationerna 9 och 10.
Anf. 48 CHATRINE PÅLSSON (kd): Fru talman! Kristdemokraterna ställer upp bakom bildandet av ett familjeinstitut. Vi tycker att det är viktigt att det finns ett nationellt stöd för kunskapsut- veckling inom primärvårdens alla olika verksamheter och yrkesgrupper. Primärvården är oerhört viktigt. Den är basen och den första linjens sjukvård. Vi vet också att den inte har fungerat som medborgarna och vi skulle ha öns- kat. Därför tror vi att detta är en del i att det ska bli bättre, och vi ställer upp bakom det. Fru talman! I betänkandet finns också en rad mo- tioner från den allmänna motionstiden. Jag tänkte ägna min talartid åt att tala om dem. Först har jag bara en kommentar till Rolf Olsson och Vänsterpartiet. Det är knappast någon hemlighet för vare sig kammarens ledamöter eller medborgarna i Sverige att Vänstern utropar: Död åt familjen! Ock- så här ondgör man sig över begreppet familjemedi- cinskt institut. Jag tycker snarast att det är egendom- ligt att man kommer tillbaka till detta i varje sam- manhang. Det kan väl inte vara en huvudfråga att önska död åt familjen - det borde snarare vara liv åt familjen. Fru talman! Av och till kommer det upp skräckscenarier upp av en verklighet som ingen av oss vill ha. Nu senast var det Gislaved, och en senil- dement kvinna som behandlades illa. Det upprör oss naturligtvis långt inne i själen att detta får ske. Tyvärr tror väl ingen av oss att det här var vid det enda till- fälle eller på det enda ställe i landet som detta sker, utan på alltfler håll är den vård som vi ger våra äldre inte en värdig vård. Jag vet att alla riksdagens och kammarens ledamöter beklagar detta. Frågan är vad vi gör åt det, när vi nu inser att det finns felaktigheter. I flera av de motioner som Kristdemokraterna står bakom har vi lyft fram geriatrikern som en oerhört viktig funktion för våra äldre i dag. Jag vill göra det här i kammaren i dag också. Jag kan inte förstå att det ska vara en specialitet som är så lågprioriterad i ut- bildningarna. Jag tycker att det borde vara en specia- litet som ska ha högsta prioritet, för detta handlar om en stor grupp människor som ofta har nedsatt auto- nomi. Det är alltså en av de grupper som i priorite- ringsbeslutet sätts i grupp ett. Samtidigt vet vi att geriatriker på våra särskilda boenden ute i kommu- nerna faktiskt bara är konsulter. De allra flesta går inte ens rond på det särskilda boendet. Jag beklagar det. Samtidigt vet vi också att ungefär 40 % av alla som arbetar med de äldre är outbildade. Många av de här människorna har stor erfarenhet, kanske från kommunens hemtjänst osv., och jag förringar inte den. Men det räcker inte när man har svårt sjuka äldre människor som vi som politiskt beslutande försam- ling har bestämt ska vårdas i kommunens regi. Det är inte tillräckligt, mina vänner! Fru talman! Jag tycker också att landstingen har en stor uppgift när det gäller våra äldre. I Kalmar läns landsting, som är vänsterstyrt, raserar man nu i prin- cip geriatriken. Man lägger ned vårdplatserna på alla de tre sjukhusen. Samtidigt vet vi att mängder av äldre människor som inte har fått någon ordentlig demensutredning ändå finns på det äldreboende som existerar. Jag vill komma tillbaka till frågan om vad det är som är kvalitet för patienten - och nu vill jag att Rolf Olsson, Socialdemokraterna och alla andra ska lyss- na! I Gislaved kunde detta hända trots att det var i kommunens regi och offentligt styrt. Ni står här i kammarens talarstol gång på gång och talar om att om det är offentligt styrt så är det en garanti för god kvalitet. Givetvis vet jag att sådant här kan hända överallt, men jag vill påminna om att det inte är drift- formen som är det viktiga utan innehållet i vården. Kristdemokraterna har under många år, från det att vår partiledare myntade ordet värdighetsgaranti, lyft fram detta på olika sätt. Jag är helt övertygad om att det inte finns några som har bättre nytta av en värdighetsgaranti än de som inte själva kan tala för sig. Jag vill verkligen uppmana den sittande regeringen att komma med ett förslag så att det blir en förändring. Vi kan inte hela tiden bolla över mellan olika ansvarsområden. Vi har till syvende och sist ansvar för att äldre och sjuka människor ska få den vård de behöver. Det gäller speciellt den grupp som inte själva kan tala för sig. Jag vill inte höra talas om att de äldre ska komma i någon andra klassens prioriteringsgrupp - tvärtom. Människovärdet ligger inte i åldern, utan det ligger faktiskt i att vi är människor. Jag tror att de larmsignaler som kommer behöver tränga in i oss. Det är klart att sonen som fick den här bekräftelsen var illa berörd personligen, men jag känner mig också väldigt illa berörd. Jag känner mig illa till mods när detta upprepas gång på gång. Jag skulle helt enkelt vilja fråga Socialdemokra- ternas företrädare: Vad ämnar regeringen och Social- demokraterna, som sitter vid makten med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, göra åt detta? Det räcker inte med att man tycker en massa saker här i kammaren. Nu måste det till åtgärder. Man måste ta sitt ansvar. Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till reser- vation 2 och reservation 7. Jag står givetvis bakom övriga reservationer där Kristdemokrater finns med, men för tids vinnande nöjer jag mig med detta.
Anf. 49 ROLF OLSSON (v) replik: Fru talman! Det är väl ganska typiskt att Kristde- mokraterna reagerar på att någon gör en kritisk granskning av begreppet familjemedicin, Chatrine Pålsson. Det reagerar Kristdemokraterna direkt på. I Vänsterpartiet har vi den uppfattningen att vi le- ver i ett samhälle där kärnfamiljen på många sätt fortfarande utgör normen för hushållsbildning och samlevnad mellan människor trots att de facto miljo- ner människor i vårt land inte lever i kärnfamiljer. Det finns, för att använda ett av Kristdemokraterna och andra borgare mycket omhuldat uttryck, en stor mångfald när det gäller hur människor väljer att leva sina liv i dag. Därför reagerar vi på att normen i be- greppsbildningen fortfarande utgörs av kärnfamiljen. Därav det något tillspetsade uttrycket "död åt famil- jen" som Kristdemokraterna naturligtvis också drar fram i detta sammanhang. Nu har ju Chatrine Pålsson chansen att i stället svara på mina frågor om varför det kallas familjeme- dicin och varför det kallas familjeläkare. Det var det jag ifrågasatte i mitt anförande. Vad är det som ligger bakom det här begreppet? Varför väljer Kristdemo- kraterna att ställa upp bakom det begreppet, som tidigare varit främmande i svensk sjukvårdsdebatt? Ska vi gå över till en annan tradition med rötterna i de latinska länderna runt Medelhavet, där familjen alltid utgjort grundvalen i det socialpolitiska nätet? Det håller faktiskt också på att förändras i dessa länder, men vi tar i stället ett steg tillbaka. Jag tycker att det är att gå baklänges. Sedan till frågan om att vi skulle påstå att allt är gott och väl så länge det är offentligt styrt. Det är en lögn Chatrine Pålsson. Det har vi aldrig påstått så oförblommerat som Chatrine Pålsson påstår. Det händer naturligtvis mycket negativt och oacceptabelt i den offentliga vården - det ska vi öppet diskutera och kritisera - likaväl som det händer i de privata institu- tionerna. Jag väntar på att Chatrine Pålsson ska ta upp de negativa saker som händer i de privata institutio- nerna. Hittills har jag inte någon gång hört Chatrine Pålsson säga något om det.
Anf. 50 CHATRINE PÅLSSON (kd) re- plik: Fru talman! Om Rolf Olsson inte har hört mig sä- ga det någon gång, så ska jag säga det i dag. Jag be- klagar all vanvård oavsett driftsform. Jag har faktiskt också ett stort hjärta för personalens situationen inom de olika driftsformerna. Det är inte så enkelt att hinna och orka med det man åläggs och inte har utbildning för. Det handlar alltså om att vi måste underlätta så att man kan ge god vård enligt ett djupt etiskt mönster om människovärde. Kära Rolf Olsson, oavsett vad Vänsterpartiet tycker föds vi alla in i en familj. Vi har ingen möjlig- het att komma till på något annat sätt, alltså finns det en basfamilj. Begreppet familjeläkare har säkert kommit till därför att man tror att en hel familj ska välja samma doktor eftersom man har lättare att se helheten då. Man har lättare att se den grupp som finns där och kanske förstå situationen i olika sam- manhang. Det är viktigt att komma ihåg att vi männi- skor är en helhet med ande, själ och kropp, med soci- ala, andliga, fysiska och psykiska behov. Ingen män- niska lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. Jag vet att man lever och bor tillsammans på olika sätt, men de allra flesta har en liten trygg gemenskap runt sig. Begreppet familjemedicinskt centrum visar kan- ske inte riktigt vad det handlar om, men det står ju familjeläkare. Som sjuksköterska skulle jag själv inte ha någonting emot att kallas familjesköterska.
Anf. 51 ROLF OLSSON (v) replik: Fru talman! Det är bra att Chatrine Pålsson i dag är så tydlig med att hon också kan tänka sig att kriti- sera privata institutioner. Jag hoppas att den inställ- ningen håller i sig. Jag har inte tyckt att den har varit särskilt förhärskande tidigare. Låt mig gå över till begreppet familjemedicin. Alldeles oavsett vad Chatrine Pålsson säger anser jag att vi i stället bör bygga vidare på de traditioner som jag tycker har varit förhållandevis framgångsrika i vårt land internationellt sett. Vi har haft individen i centrum för de åtgärder som vi har byggt. Vi har haft en generell välfärdspolitik som har gynnat alla oav- sett vilka familjeförhållanden man har haft. Jag tycker att det är efter den linjen man bör utveckla primärme- dicinen och se den som den första linjens kvalificera- de hälso- och sjukvård där man betonar teamtänkande och ett samarbete med andra specialiteter i stället för att införa ett mystifierande begrepp som familjemedi- cin.
Anf. 52 CHATRINE PÅLSSON (kd) re- plik: Fru talman! Jag tror självfallet att det familjeme- dicinska centrumet kommer att spela en otroligt bra roll och ta kontakter och utforma sin verksamhet som de anser bäst. Det är jag inte ett dugg rädd för. Jag tror inte heller att individen inte kan komma i cent- rum om det kallas ett familjemedicinskt institut. Jag hoppas att inte Rolf Olsson tror det heller. Det är faktiskt den socialdemokratiska regeringen, som Rolf Olsson egentligen stöder, som har lagt fram förslaget. Sedan verkar det som om jag ska stå till svars för det, och det gör jag gärna. Med det är fak- tiskt ni som är stödparti där. När det gäller kvaliteten i vården har jag sagt oer- hört många gånger att den inte beror på driftsformen utan på bemötandet. Jag har t.o.m. sagt att jag tror att de allra flesta som kommer inte ens frågar vem per- sonalen får sin lön av. Jag tror inte att någon äldre, när man får sin hjälp morgon, middag och kväll av hemtjänsten, frågar: Var får du din lön ifrån? Det är viktigast att se vilken kvalitet det är och vilket bemötande och vilken respekt jag får. Det är därför som det är så viktigt att komma ihåg att det är utifrån individens perspektiv som vi ska bygga en god kvalitet i sjukvården. Ju mer åren går, desto mer övertygad blir jag om att vi behöver en värdighetsga- ranti på olika nivåer för att garantera detta. Jag hop- pas att Rolf Olsson kan ställa upp på det, och att vi också kan få andra att ställa upp på det.
Anf. 53 KENNETH JOHANSSON (c): Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och 10, men jag står självfallet även bakom övriga reservationer där Centerpartister finns med. Fru talman! En riksdagsmajoritet där Centerpartiet ingick beslutade under hösten 2000 att ställa sig bak- om den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvård. I handlingsplanen ingick att ett familjemedicinskt institut skulle utredas. Ekonomiska medel anvisades. Svensk förening för allmänmedicin var, som jag uppfattat det, idégivare. Primärvården är basen för hälso- och sjukvården. Den erbjuder en bred och vardagsnära hälso- och sjukvård. Primärvården har en viktig uppgift att före- bygga ohälsa, vårda och behandla och vid behov remittera vidare. Alla som jobbar inom primärvården, hela teamet, har en avgörande roll för ett bra resultat. Centerpartiet har i högsta grad medverkat till att nya resurser kommer primärvården till del. Nu räcker det inte med enbart resurser. I lika hög grad fordras åtgärder för att stimulera utveckling av kunskap och verksamhets- och arbetsformer för primärvården. Det rör läkarnas kompetensutveckling, men minst lika viktigt är det att beakta även övriga personalkategori- ers behov av kompetensutveckling. Centerpartiet ser med tillfredsställelse på tillkomsten av ett familjeme- dicinskt institut och känner sig delaktigt i tillkomsten av institutet. Centerpartiet tillstyrker också den av regeringen föreslagna inriktningen och organisationen av insti- tutet. Vi saknade dock såväl i utredningen som i pro- positionen ett ordentligt besked om att folkhälsoar- betet är ett mycket viktigt uppdrag för primärvården och en mycket viktig uppgift för det föreslagna fa- miljemedicinska institutet. Centerpartiet och Vänsterpartiet har i motioner fö- reslagit tillägg om att institutets inriktning även ska vara att arbeta med kunskapsutveckling för förebyg- gande åtgärder inom primärvården, och till min glädje finns det nu en utskottsmajoritet för ett tillkännagi- vande i den delen. Det gläder mig mycket. Folkhälsan är nästa stora steg i arbetet med vård och omsorg. Vi behöver en mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård - och där har primärvården en oerhört viktig uppgift. Centerpartiet har den uppfattningen att riksdagen bör besluta om lokaliseringen av det familjemedi- cinska institutet. Vi anser att institutet ska lokaliseras utanför storstadsområdena. Men i vanlig ordning är 08-perspektivet inte lätt att bryta. Jag är besviken över detta men egentligen inte ett dugg förvånad. Det handlar om politisk vilja och om attityder. Förslaget till stadgar för institutet beskriver detta övertydligt. I § 8 om sätet i Stockholm står det om föreningsstäm- man: "Stämman skall hållas i Stockholm. Om extra- ordinära omständigheter kräver det får stämman hål- las på annan ort." Tack för det! Jag hoppas och tror att det familjemedicinska in- stitutet kommer att lyckas och vill via protokollet önska institutet lycka till. Fru talman! Utskottet har även behandlat några motioner som inte direkt berör institutet. För Center- partiets del handlar det bl.a. om kvalitetsregister och vår vilja att öppna desamma för medborgarna. Vi menar att patienter som vill utnyttja sin valfrihet vid val av vårdgivare måste har rätt att ta del av vårdar- betets resultat och kvalitet. Ett steg mot den konsu- mentmakt som samhället i många andra sammanhang eftersträvar är att kvalitetsregistren blir tillgängliga för vårdsökande. Jag vet att Socialstyrelsen arbetar med detta. Det är en process som Centerpartiet vill påskynda. Centerpartiet står slutligen bakom utskottets bifall till Riksdagens revisorers förslag om en översyn av utformning, lokalisering och dimensionering av språkutbildningen för utländsk vårdpersonal. Jag och Centerpartiet har härutöver, vilket framgår av reser- vation nr 11, föreslagit ytterligare åtgärder för att underlätta för utländsk vårdpersonal att komma in på arbetsmarknaden. Behovet av personal inom vård och omsorg är stort. Vi måste alla hjälpas åt med att klara detta.
Anf. 54 KERSTIN HEINEMANN (fp): Fru talman! I över 25 år har Folkpartiet liberaler- na fört en kamp för att förbättra primärvården, den vård som även riksdagen har uttalat ska utgöra basen i hälso- och sjukvården. Det viktigaste inslaget för vår del har varit genomförandet av husläkarreformen, som garanterar alla medborgare en fast läkarkontakt inom primärvården. Som ett resultat av den borgerli- ga valsegern 1991 infördes husläkarreformen i början av 1993, men den socialdemokratiska regeringen avskaffade den efter regeringsskiftet 1994. Men efter 25 år av motstånd inte minst från Soci- aldemokraterna kom den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården, och husläkarreformen genomfördes och beslutades till stor del av riksdagen i slutet av år 2000. Primärvården har blivit bättre tack vare att alltfler har insett betydelsen av en fast kontakt med vården, naturligtvis i första hand med husläkaren men själv- klart också med övrig personal. Bristen på läkare har dock gjort att ännu inte alla invånare har fått den fasta läkarkontakten. Också en ovilja i en del landsting - eller kanske man kan uttrycka det på följande sätt: en vilja att satsa på slutenvården i stället för på primär- vården - har gjort att primärvården ännu inte fungerar på ett bra sätt. Folkpartiet liberalerna ställde sig i huvudsak bak- om den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården och även inrättandet av ett familjemedicinskt institut eller - som vi hellre hade kallat det - ett husläkarinstitut. Vi känner att det är angeläget att det drivs ett aktivt arbete för att utveckla primärvården genom kunskapsutveckling och kun- skapsspridning. Också kvalitetsarbete och metodut- veckling är viktiga delar i institutets arbete. Rekryteringsfrågorna är, som jag tidigare nämnt, en orsak till de brister som finns, och de faktorer som har betydelse för rekryteringen behöver analyseras och belysas på ett sätt som gör att personalrekryte- ringen kan tryggas långsiktigt. Fru talman! Det kan naturligtvis finnas många viktiga arbetsuppgifter för institutet, men vår mening är att institutets viktigaste uppgift är att skapa kon- takter och kommunikation mellan alla primärvårdens intressenter. Det finns på flera håll i landet intressanta arbetssätt som har utvecklats inom primärvården, och det gäller inte minst de privata husläkarmottagning- arna. Landstingens mottagningar har varit något trö- gare när det gäller förnyelse, och vi ser det som en viktig uppgift för institutet att även ta till vara och sprida de goda exempel som finns. Utskottet har i betänkandet gjort ett tillägg när det gäller verksamhetsinriktningen så att den utvidgas till att avse även folkhälsoaspekterna, detta i enlighet med ett motionsförslag från Centerpartiet. Folkpartiet liberalerna välkomnar detta tillägg, och vi tycker att det är bra att alla partier - utom Moderaterna, som yrkar avslag på hela propositionen - nu står bakom tillägget. Primärvården är en viktig aktör på folkhälsoom- rådet, kanske inte minst vid patientkontakter - och då menar jag inte bara patient-läkar-kontakten utan även kontakten med övrig personal - liksom inte minst inom barnhälsovården och mödrahälsovården. Pri- märvårdens uppgift på folkhälsoområdet innefattar också att förmedla kunskap till andra aktörer. Inom folkhälsoområdet krävs samverkan mellan många olika aktörer om arbetet ska bli framgångsrikt. Fru talman! I det här betänkandet behandlas också ett antal motionsyrkanden från allmänna motionstiden och Riksdagens revisorers förslag om svenskunder- visning för invandrare och invandrares arbetsmark- nad. Vi har i det här betänkandet med en motion från allmänna motionstiden, där vi har ett yrkande om den bristande medicinska kompetensen i äldreboenden. Folkpartiet liberalerna kräver samverkansavtal mellan kommuner och landsting som ger fler läkare, gärna med geriatrisk kompetens, i äldreboendet. Till varje äldreboende bör knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka enheten och se till att de som bor där får en god medicinsk vård. Det kan vara en husläkare eller en geriatriker. Denna läkare ska självfallet också vara ett stöd för persona- len. Enligt vår mening ska det dessutom vara så att den enskilde boende ska kunna välja att ha en egen huslä- kare. Utskottets majoritet är välvilligt inställd till det och har så varit under flera år, men vi tycker att det händer för lite. Det går för sakta, och under tiden far äldre människor illa. Vi får tyvärr alltför ofta rappor- ter om brister inom äldreomsorgen som till stor del handlar om brister i den medicinska vården. Vi vid- håller alltså vårt yrkande. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 8 under punkt 7. Vad gäller avsnittet om Riksdagens revisorers för- slag har Folkpartiet även där två motioner som hand- lar om invandrares svårigheter att komma in på ar- betsmarknaden, i det här fallet vården. Där har våra yrkanden tillgodosetts genom att utskottet förordar bifall till Riksdagens revisorers förslag att en särskild översyn ska göras av utformningen, lokaliseringen och dimensioneringen av språkutbildningen för ut- ländsk vårdpersonal. Fru talman! Jag yrkar i övrigt bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 55 HELENA HILLAR ROSENQVIST (mp): Fru talman! Ett av sjukvårdens grundläggande problem är att sjukdom uppstår. Därför är det väsent- ligt att ett familjemedicinskt institut kommer till stånd. Institutet ska jobba förebyggande. Det famil- jemedicinska institutet har fått en väldigt viktig upp- gift i folkhälsoarbetet, med anledning av Vänsterpar- tiets och Centerpartiets motioner som utskottet har ställt sig bakom. Uskottet föreslår alltså ett tillkänna- givande om ett nära samarbete med Folkhälsoinstitu- tet. Vi såg i går i ett TV-inslag från det stora diabetes- seminariet ett exempel på hur en vårdcentral kan jobba förebyggande. Docent Melker Falkenberg job- bar på en vårdcentral i Kisa och har gjort ett pionjä- rarbete ur folkhälsoaspekt när det gäller diabetes. Vad jag inte kan förstå är de olika begrepp som förekommer. Tidigare hade vi husläkare. Nu talas det om familjeläkare. Jag vet inte om jag hörde rätt men jag tyckte att jag hörde en betecknande felsägning i Chatrine Pålssons första anförande. Hon talade om ett familjeinstitut. Det är ju en sammandragning av "familjemedicinskt institut", en ganska betecknande förkortning. Jag ställer mig frågande till begreppen familjeläkare och husläkare. Vad är det för fel med begreppen primärvård och allmänläkare? Chatrine Pålsson påpekar också att tanken med en familjeläkare är att en hel familj ska söka samma doktor. Det kanske är det synsättet som förklarar att jag och många med mig studsar inför begreppet fa- miljeläkare och associerar till barnavårdscentralen. Jag har haft svårt för det begreppet. Nu är jag ny i socialutskottet och kanske inte inne i terminologin. Jag ställer mig bakom Vänsterpartiets förslag att vi ska kalla det för primärmedicinskt centrum. Primärvården är ett etablerat begrepp. Jag förstår inte vad det är för fel med det. Kanske hade jag sökt familjeläkare för några år sedan, när mina barn bodde hemma. Men vad ska jag hos familjeläkaren att göra nu? Min gamla mamma, vad ska hon till familjeläka- re att göra? Hon behöver en geriatriker. Vad är det för fel på begreppet allmänläkare? Var- för har denna situation uppstått? Vi fick en förklaring tidigare. Jag vet inte om det är den som gäller. På den punkten finns en reservation från Miljöpartiet. Annars ställer vi oss bakom utskottets förslag i betänkandet. När det gäller institutets placering är vi flera par- tier - Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Miljöpartiet - som tycker att det är helt galet att man i en så decentraliserad vårdform ska centralisera själva institutet till Stockholm. Det är alldeles omotiverat med tanke på att man ska jobba mycket med IT. Även den reservationen ställer jag mig bakom. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva- tionerna 9 och 10 för Miljöpartiets del.
Anf. 56 CHATRINE PÅLSSON (kd) re- plik: Fru talman! Förr, på den gamla tiden, hade pro- vinsialläkaren ansvar för allt och jobbade nästan dyg- net runt. Man kom till provinsialläkaren med nästan allting. Då fanns det en helhet. Sedan rådde en socialistisk princip under många år: Vården var områdesindelad. Alla som bodde i ett område skulle ha samma doktor. Den borgerliga regeringen 1991-1994 föreslog husläkarsystemet, som jag också hade synpunkter på. Ett hus behöver ju inte gå till doktorn. Men jag för- stod innebörden och tyckte att begreppet inte var så viktigt att man skulle diskutera det. Tanken med familjeläkare är att man tror att det finns en vinst i att alla i en familj väljer samma all- mänläkare. Det är utifrån det synsättet man ska se allmänläkaren, som också är specialist. Det är så oerhört viktigt att man kan se helheten i en familj. Olika faktorer kan ses ur många perspektiv. Jag tycker att det är ett fint namn och har ingen svårighet att ställa upp på det. Men jag får respektera andra som absolut inte kan tänka sig det. Jag nöjer mig med det.
Anf. 57 HELENA HILLAR ROSENQVIST (mp) replik: Fru talman! Jag är väl förtrogen med de historiska begreppen, både provinsialläkare och distriktsläkare. Jag studsar inför begreppet husläkare, precis som Chatrine Pålsson påpekade. Det finns i och för sig sjuka hus. Allmänmedicin är mycket riktigt en specialitet som är mycket användbar inom primärvården. Jag tycker att vi kan hålla kvar vid de begrepp som vi är bekanta med. Kristdemokraterna bortser från den personliga utveckling som sker hos de olika indivi- derna i en familj. Barnen flyttar hemifrån och gamla mamma blir ensam kvar. Jag tackar för att man blir respekterad när man tycker att begreppet känns lite egendomligt. Jag är också tacksam för att Kristdemo- kraterna inte beskyller Miljöpartiet för att önska död åt familjen, bara för att vi stöder reservation 9.
Anf. 58 LARS U GRANBERG (s): Fru talman! Det betänkande vi nu debatterar handlar om hur vi socialdemokrater vill stimulera och utveckla primärvården i Sverige. Svensk sjukvård har varit mycket framgångsrik under de senaste decenni- erna. Den medicinsk-tekniska utvecklingen har flyttat gränserna för det möjliga. Vi kan rädda liv och öka livskvaliteten för många människor. Framgångarna har inte varit förbehållna någon särskild grupp i samhället. Alla har kommit i åtnju- tande av dem. Men framgångarna har också en baksi- da. De medicinska landvinningarna gjordes samtidigt som staten sakta men säkert gick mot en finansiell kris. Den besparingspolitik som vi socialdemokrater tvingades tillgripa för att få landets ekonomi på fötter genomfördes delvis till priset av att sjukvården inte kunde räkna med nya friska pengar under många år. Det medförde kraftiga personalnedskärningar. Sjuk- vården, i synnerhet sjukhusen, slimmade sina organi- sationer för att effektivisera sin verksamhet. Någonstans här på vägen förlorade också vården på många håll sin omvårdnadsuppgift. Konsekven- serna av detta möter vi dagligen när vi besöker sjuk- vården eller läser de svarta rubrikerna i pressen om krisen i vården. Vi socialdemokrater lyckades dock vrida ekono- min i rätt riktning. I ett par år har vi socialdemokrater nu gjort ett flertal satsningar för att stärka sjukvårdens två grundläggande mål: Dels gäller det sjukvårdens allemansrätt som in- nebär att varje människa ska få vård efter behov, oavsett hennes ekonomiska eller sociala omständig- heter. Det kräver i sin tur att sjukvården är solidariskt och gemensamt finansierad samt att den är demokra- tiskt styrd. Dels gäller det en fungerande vårdkedja som in- nebär att patienten vid behov snabbt kommer i kon- takt med primärvård som behandlar eller remitterar patienten till rätt specialist. Vad vi för att klara dessa mål hittills gjort är den största statliga satsningen på sjukvården någonsin, totalt 14 miljarder kronor. Men det kommer inte att räcka. Bristerna i tillgänglighet inom primärvården, som är vårdkedjans första länk, kräver ytterligare satsningar vad gäller både pengar och kompetens. Primärvården, som alltså är basen för svensk sjukvård, har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Den medicinska utvecklingen har gjort det möjligt att inom primärvården i större utsträckning behandla många sjukdomar som tidigare krävde slutenvård. Patienterna kan i stället kurera sig hemma, inte på sjukhuset. Framtidens primärvård måste alltså bygga ut sin kapacitet för att möta beho- vet av planerade besök och jourbesök av läkare och sjuksköterskor i patienternas hem. Vi bör också utgå från att primärvårdens resurser kommer att inriktas på den allt större gruppen äldre i landet. I den nationella handlingsplan för sjukvård som den socialdemokratiska regeringen lade fram år 2000 och som riksdagen ställde sig bekom fastslogs att läkartätheten inom primärvården ska öka från drygt 1 läkare på 2 000 invånare till 1 läkare på 1 500 invånare samt att patienterna ska ha möjlighet till en fast kontakt hos en familjeläkare. För att offensivt stödja och stimulera utvecklingen av primärvården, så att den snabbare och bättre kan möta de här utmaningarna, vill vi socialdemokrater skapa ett familjemedicinskt institut. Institutets huvuduppgift ska vara att genom ut- veckling och spridning av kunskap bidra till att ut- veckla primärvården och därigenom stärka den svenska familjemedicinen. Institutet får därmed också rollen som nationellt stöd och inspirationskälla för kompetensutveckling av alla personalgrupper inom primärvården. Då talar vi om sjukgymnaster, läkare och alla andra personalgrupper som framtidens pri- märvård kan omfatta. Fru talman! Låt mig gå vidare och utveckla vår syn på institutets uppgifter. När det gäller fortbildningen tror jag att man ska vara försiktig och inte på ett så här tidigt stadium lasta på institutet och detaljstyra institutet alltför mycket. Det viktiga för det här institutet är att stimu- lera och utveckla modeller för teamgemensam kun- skapsutveckling mellan landstingens och kommuner- nas primärvård. I övrigt ska institutet inrikta sig på att ge perso- nalen den fortbildning som personalen behöver. Det handlar då om att institutet får i uppgift att initiera och utveckla fortbildningsinsatser. Här handlar det om att vara en spindel i nätet som ska samordna redan i dag goda insatser samt framtida nya idéer och tankar på fortbildningsområdet. När det gäller kvalitetsarbete och metodutveckling är god kvalitet grundläggande inom hälso- och sjuk- vården. Institutet ska här jobba med att utveckla ar- betsmetoder inom primärvården och också beakta folkhälsoaspekterna. Det handlar om att sprida kun- skaper och erfarenheter kring betydelsen av hälso- främjande och förebyggande arbete. Fru talman! Sedan har vi vården av äldre. Här vet vi att det finns ett stort behov av utveckling inom primärvården så att denna bättre motsvarar de krav som man ska kunna ställa på vården av äldre med omfattande behov. Institutets roll blir att förbättra kunskapsutveck- lingen på området. Särskilt bör diagnostisering vara ett fokuserat område för institutet att arbeta med och sprida kunskap om. Vi måste tidigare och med större säkerhet kunna fastställa rätt diagnos; detta för att vi ska kunna forma rätt sorts kompetens och insatser inom den framtida primärvården. När det gäller detta med ett ökat antal specialister på olika områden håller Socialstyrelsen i just ett pla- neringsstöd för tillförskaffandet av specialister. Kombinationen av teamuppbyggnad och nämnda insats på diagnostisering tycker jag ska vägleda in- stitutet när det gäller att självt komma med förslag och att fatta viktiga beslut. Avslutningsvis, fru talman, återkommer jag till det som är viktigt när det gäller institutets roll och inriktning. Institutets arbete ska inriktas på konkreta och all- mänt förekommande frågor som berör primärvården för att på så sätt utgöra ett stöd för personalen i pri- märvården. Detta är ett viktigt område. Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande ar- bete i samverkan med Folkhälsoinstitutet är också en viktig roll och inriktning. Vad vi nu snart ska fatta beslut om är ett nätverk för att stärka och utveckla primärvården - ett nätverk som ska ha referenser från vård i glesbygd och stor- stad att arbeta med - men också för att arbeta med att sprida redan goda lösningar till alla delar inom den svenska primärvården. Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på reser- vationerna och bifall till utskottets förslag i betänkan- det i dess helhet.
Anf. 59 LEIF CARLSON (m) replik: Fru talman! Förutom den något intressanta dis- kussionen om vad institutet ska heta som väl mer belyser dess onödighet skulle jag vilja fråga Lars U Granberg vad institutet egentligen ska göra. Här har getts förklaringen att det ska göra si och så. Men även regeringen skriver att det redan i dag finns ett stort antal organisationer och myndigheter som arbetar med frågor om kunskap och kunskapsspridning inom primärvården, såväl nationellt som regionalt och lokalt. Vad är det som institutet ska tillföra? Vad är det för kunskap som inte sprids genom de kanaler som finns? Vad är det som hindrar landsting och kommu- ner att utveckla teamsamarbete och som gör att det behövs ett institut som går in och talar om att ut- veckla ett teamsamarbete? Vad är det som saknas i fråga om folkhälsan? Vi har ju Socialstyrelsen som arbetar med det området. Vi har också Folkhälsoin- stitutet samt regionala folkhälsoenheter ute i lands- tingen, och kommunerna arbetar med folkhälsa och prevention. Vad är det som institutet ska tillföra som inte dessa kan göra om de får stimulans att arbeta och ges sådana villkor? Vad som behövs är inte ett nytt institut som ska sitta och bevaka sitt område, ta kontakter och byrå- kratisera vägarna. I stället behövs det lite smörjmedel så att man har krav på att de resurser som vi redan sätter av fungerar. Sedan säger Lars U Granberg att Socialdemokra- ternas stora mål med vad de har gjort är att de har velat säkra allemansrätten i sjukvården. Under de sju år som ni har haft regeringsmakten har allemansrätten eroderats, grävts ur. Det är ju nu som folk har allt svårare att få tillgång till sjukvården och primärvår- den. Det var betydligt bättre under den borgerliga regeringen. Nu måste människor skaffa sig privata försäkringar därför att de inte kan lita på primärvår- den och sjukvården i övrigt. Lars U Granberg säger att Socialdemokraterna säkrar allemansrätten. Det är ju det som ni totalt har misslyckats med.
Anf. 60 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Jag var inne på huvuduppgiften för institutet i mitt anförande. På de områden där det finns goda kunskaper att tillgå ska institutet utgöra ett nätverk. Man ska samla ihop kunskaper och se till att de sprids. Man kan tyvärr inte säga att det finns en team- känsla i primärvården runtom i hela Sverige. Detta institut kan samla på sig kunskaper från ställen där teamarbetet har nått längre och sprida dem vidare till de områden som inte har lyckats komma så långt. En annan viktig orsak till att vi lägger fram detta förslag är att professionen var väldigt positivt inställd till institutet, förutom en grupp och det var Läkare- sällskapet. Man betonade att institutet kan få betydel- se för utveckling av professionalism inom primärvår- den. Det är också ett argument för att vi vill inrätta institutet.
Anf. 61 LEIF CARLSON (m) replik: Fru talman! Jag är något förvånad. Nätverk kän- netecknas just av det är ett nätverk för kommunika- tion. Men här ska man tillgodose nätverkets behov genom att centralisera och byråkratisera kontakterna. Jag undrar om Lars U Granberg vet hur mycket konferenser som hålls. Varför ska ett institut behöva att sprida kunskap om olika modeller? Problemet är snarare att det är för mycket konferenser, vilket gör att folk är borta från sina arbetsplatser. I stället för att vårda sina patienter deltar folk i konferenser om hur de ska samarbeta, men sedan samarbetar de inte. Felet ligger ju på en helt annan nivå. Det finns möjlighet att sprida kunskap via IT. Varenda vårdcentral är uppkopplad på nätet och där kan man gå in och skaffa sig kunskaper, inte bara från Sverige utan från hela världen. Det hela är en illust- ration av hur man bygger upp någonting som - precis som Lars U Granberg säger - en del av professionen var positiv till. Svensk förening för allmänmedicin var positiv. För dem är detta lite grann av att få en liten guldkant och möjlighet att visas upp. Men det finns ju inget patientperspektiv här, och det finns inget stöd från andra. Man anser att detta i stället riskerar att cemen- tera det revir som redan finns och där det är svårt för allmänmedicinare att samarbeta med övriga specia- lister. Detta bör i stället rivas upp, och man bör se till att det kommer till stånd ett verkligt samarbete. Det var naturligtvis ett krav från Svensk förening för allmänmedicin på regeringen att man måste lägga det här offret på föreningens altare för att de skulle stödja den nationella handlingsplanen som antogs för ett par år sedan. Då hade föreningen detta som krav. Men det tillför ju inte patienterna och inte utveckling- en av vården någonting, utan det är bara en åtgärd för att visa att man har gjort någonting. Men det är ing- enting som tillförs vården.
Anf. 62 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Leif Carlson och jag har helt olika syn på det här institutet och dess möjligheter. Institutet ska jobba i tre års tid. Det kommer att göras löpande utvärderingar av institutets arbete, och vi kan säkert ta del av vad man åstadkommer respek- tive inte åstadkommer under dessa tre år. Vi får nog återkomma längre fram till den debatt som vi är inne på nu. Men vi har helt skilda åsikter om vad institutet kan åstadkomma.
Anf. 63 CATHERINE PÅLSSON (kd) re- plik: Fru talman! Jag förstår att Lars U Granberg har planerat att hålla ett anförande om bildandet av ett familjemedicinskt institut. Men jag vill ändå fråga: Vad ska regeringen göra åt äldrevården och det som inte fungerar? Jag är solklar över att om detta hade uppdagats i någon vård med en annan driftsform hade regeringen agerat. Jag undrar: Hur ska man agera? Man kan inte bara säga att det ska bildas ett familje- medicinskt institut. Tycker Lars U Granberg att införandet av en vär- dighetsgaranti skulle vara en lösning på problemet?
Anf. 64 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Först vill jag gå in på Catherine Påls- sons huvudanförande där hon tog upp händelserna i Gislaved. Det som har hänt är tragiskt för alla som jobbar inom äldrevården. Många gånger handlar det om personers lämplighet att jobba med människor, vilket är väldigt svårt att skydda sig emot oberoende vilken driftsform man tillämpar eller vilka regler som man sätter upp. I det här fallet handlar det kort och gott om personer. Vad ska vi göra för att komma till rätta med pro- blemet? Jag tror att det är viktigt att inrätta ett famil- jepolitiskt institut och att det får jobba med just dia- gnostisering kopplat till en primärvård som har möj- ligheter att genom teamverksamheter rotera special- kunskaper från landstinget till primärvården. Team- verksamheten ska hela tiden vara flexibel och kunna anpassas efter behov. Dessa behov ska institutet läsa av. Det är en av deras uppgifter.
Anf. 65 CATHERINE PÅLSSON (kd) re- plik: Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Lars U Granbergs konstaterande, att alla givetvis mår dåligt i en sådan här situation. Det är nog många fler - personal och pensionärer - inom äldreboendena som mår dåligt. Personalen känner sig otillräcklig. Man vill göra ett bra jobb, och man försöker så gott man kan. Men man har inte möjlighet att tillgodose alla olika krav som ställs på en. Mycket av personalens kraft har pumpats ur. Man har inte så värst mycket kvar att ge när det kommer nya besparingskrav. Jag har den allra största förståel- se för denna otillräcklighet. Trots allt räcker det inte att ha förståelse. Vi måste också göra någonting. Det är beklämmande. Jag skäms över att ädelreformen nu har varit i kraft i tio år, och vi har inte ens lyckats att utbilda lite mer än hälften av personalen inom dessa boenden - precis som om inte dessa pensionärers sjukdomstillstånd skulle vara lika viktiga att behandla som de sjuk- domstillstånd som vi i vår ålder har. Vi ska känna empati för hela situationen, och det gör jag också. Men vi är ansvariga för de människor som har det svårt och som inte själva kan hävda sin rätt, nämligen pensionärerna. Vad ska vi då göra? Tycker Lars U Granberg att införandet av en värdig- hetsgaranti vore ett sätt att komma till rätta med pro- blemet, eller vad ska vi göra?
Anf. 66 ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill erinra om att debatten gäller ärendet om bildande av ett familjemedicinskt institut.
Anf. 67 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Jag tycker att vi ska hålla oss till det som vi ska debattera. Jag tror att det finns många goda idéer. Man har jobbat olika ute i kommunerna. I min hemkommun Piteå har man en väldigt bra äldrevård och äldreom- sorg. Man har gjort forsknings- och utvecklingsinsat- ser. Det finns inga köer. Det är hela tiden möjligt för äldre att få plats när de så behöver det. Personalen känner sig väl till mods med sitt arbete i den organi- sationen. Låt detta institut, som förvisso ska jobba på pri- märvårdssidan, vara det som snappar upp goda idéer och sprider dem vidare till andra delar. På så sätt skapar man ringar på vattnet.
Anf. 68 KERSTIN HEINEMANN (fp) re- plik: Fru talman! Vi är överens när det gäller det fa- miljemedicinska institutet. Men vi har ett antal mo- tioner från allmänna motionstiden, och vår reserva- tion handlar om läkarmedverkan inom äldrevården. Vi är tydligen enligt betänkandet ändå överens om att det här är väldigt viktigt. Men åtminstone vi i Folk- partiet tycker att det har gått så lång tid och ingenting händer. Under tiden blir det många människor som far illa av att de inte får den medicinska vård som de verkligen är i behov av. Därför vill jag fråga Lars U Granberg: Har Soci- aldemokraterna några konkreta förslag för att på- skynda att medicinsk vård kommer till stånd även för människor i särskilt boende? Då menar jag läkarmed- verkan men även medverkan av sjuksköterskor, som verkligen kan ta tag i de problem som människorna har på äldreboendena.
Anf. 69 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Det som vi slog fast i den nationella handlingsplanen ligger väldigt mycket i linje med det som Kerstin Heinemann tar upp om vad man ska ha rätt att tillgå i äldreboenden. I det betänkande som vi nu behandlar finns inga förslag om riktade medel eller extra pengar till insat- ser på det området. Om det är det som Kerstin Hei- nemann vill ha, måste vi komma tillbaka i en debatt om det någon annan gång.
Anf. 70 KERSTIN HEINEMANN (fp) re- plik: Fru talman! Det handlar ju inte bara om pengar när det gäller att se till att den medicinska vården ska fungera. Det har hitintills talats väldigt mycket om att det här är en sak som kommuner och landsting ska kunna samverka kring, och se till att det fungerar. Det är ändå så att Socialdemokraterna har ett stort inflytande i många av landstingen i Sverige men även i många kommuner. Kanske regeringen skulle kunna ta ytterligare initiativ för att se till att samarbetet kommer i gång. Det handlar inte om något yrkande om pengar i vår motion, utan det handlar om att man måste sätta fart på den här processen så att människor slipper fara illa.
Anf. 71 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Jag kan dela den uppfattningen. Vi får väl stöta på regeringen så att man kommer tillbaks med sådana förslag. Det är det enda jag kan säga.
Anf. 72 KENNETH JOHANSSON (c) re- plik: Fru talman! Lars U Granberg och jag är överens om institutets tillkomst och inriktning. Därför ska jag begränsa mig till en enda fråga, och den gäller just lokaliseringen. Livskraft i hela landet, säger ju Centerpartiet, och det är då speciellt viktigt att pröva möjligheterna att förlägga nya verksamheter utanför storstadsområde- na. Ett exempel har vi just i dag, där möjligheten är uppenbar att det, enligt min uppfattning, skulle kunna fungera alldeles utmärkt med en lokalisering utanför storstadsområdena. Min fråga till Lars U Granberg är: Varför tar inte ni och den socialdemokratiska regeringen chansen att sprida verksamheter när möjligheten nu finns?
Anf. 73 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! Kenneth Johansson vet mycket väl att jag är norrbottning och kommer från Piteå. Kanske skulle det då vara någon sorts garanti för att jag skulle ställa mig upp och slåss för en etablering utanför storstadsregionerna. Det är två invändningar som jag har mot det. För det första: Det är inte regeringen som ska be- sluta om det, utan det är föreningen själv som ska fastställa var institutet ska etableras. För det andra: Jag tror inte att treåriga projekt - om det är det som Centerpartiet hänger upp sin livs- kraft i hela landet på - och nätverk med en eller två personer här och en eller två personer där ger mycket till livskraft, tyvärr. Därför tycker jag inte att vi över huvud taget ska lägga oss i frågan om lokaliseringen.
Anf. 74 KENNETH JOHANSSON (c) re- plik: Fru talman! Det är en fråga om vilja. En av delta- garna i institutet är faktiskt staten. Har man intresse av att sprida verksamheter, även om det ger ett be- gränsat antal arbetstillfällen, tycker jag att man ska ta dessa tillfällen - många bäckar små. Det är väl uppenbart att det här som i all lokalise- ringspolitik är en skiljelinje. Lars U Granberg repre- senterar ett centralistiskt parti, och jag representerar ett decentralistiskt parti. Jag tycker att man ska ta möjligheterna när de finns, även om det ger relativt få arbetstillfällen, att sprida verksamheter över landet. Det må vara Dalarna, det må vara Norrbotten, det må vara övriga delar av landet som har problem med befolkningsutvecklingen. Jag tror att vi ska ha en ödmjukare inställning, och där vi kan hitta verksam- heter och utvecklingsmöjligheter där ska vi ta dem. Förringa inte ett mindre antal arbetstillfällen! Jag konstaterar att vi åter missar en möjlighet. Men vi från Centerpartiet kommer inte att ge oss, utan vi letar hela tiden efter möjligheter att sprida ut verksamheter över landet. Och någon gång vore det roligt att få ett stöd från Socialdemokraterna i det jobbet.
Anf. 75 LARS U GRANBERG (s) replik: Fru talman! När det gäller frågor om etablering ute i landet skulle jag kanske vilja ge ett stöd till nå- got som är större än ett nätverk som ska vara i gång i tre års tid. Det är mitt svar på frågan. Jag ska gå tillbaka till vad vi gör. Jag tycker att jag var ganska tydlig i mitt huvudanförande på hur jag och vi socialdemokrater ser på det arbete som det familjmedicinska institutet ska utföra. Det är viktigt att det finns ett informationsflöde mellan landsbygd och storstad när det gäller de vårdproblem som skiljer dessa, vad jag kallar, två ytterligheter åt. Sedan tror jag inte att vi ska gå in och styra, utan vi ska ge det här institutet en möjlighet att bildas på rätt sätt och få en verksamhet som fungerar. Återigen: Tre års tid och mycket av nätverks- struktur - om det hade varit något mer rejält kanske jag hade kunnat sträcka ut en hand för att hjälpa Da- larna.
Anf. 76 CARINA MOBERG (s): Fru talman! Tillskapandet av ett institut till stöd för primärvårdens kunskapsutveckling är mycket positivt och helt i linje med de krav som primärvår- den har på sin verksamhet för att fortlöpande utveck- las. Man bör kunna ha stora förhoppningar på insti- tutet som en gemensam arena för alla verksamma inom primärvården. Jag känner dock ett behov av att bidra till debatten genom att föra ett kort resonemang om de två begreppen generalist och specialist ur ett kompetensutvecklingsperspektiv. I utredningen som ligger till grund för regeringens förslag betonas att det familjemedicinska institutet ska arbeta med kompetensutveckling av det generella och inom allmänmedicin, inte när det gäller det speci- fika eller inom specialistområden. Jag anser att man kan diskutera hur definitionen av vad som är generellt ska göras. Enligt utredarens definition är det läkare och distriktssköterskor som är generalister. Övriga yrkesgrupper är "till viss del generalister men mest specialister". Alla professioner arbetar i team, så detta område ska institutet syssla med, men inte specialisternas områdesspecifika kompetensutveckling. Redan reso- nemanget med generalist och specialist kan alltså skapa problem när det gäller hur resurserna ska an- vändas och vad de ska räcka till. Låt mig ta sjukgymnaster som exempel. Sjuk- gymnaster har generell kompetens att bedöma alla typer av patienter, men enligt Socialstyrelsens all- männa råd om kompetenskrav för anställning ska en sjukgymnast för att ge god vård också kunna erbjuda områdesspecifik kompetens inom sex områden. Sjuk- gymnasters åtgärder är av hög kvalitet och mycket skiftande inom olika områden, vilket ställer krav även på specifik kunskap och kompetens. Enligt Sjönells förslag finns det en risk att sjuk- gymnasters kompetenshöjning inom dessa sex områ- den skulle kunna klassificeras som specifik kompe- tens och alltså inte innefattas i det familjemedicinska institutets verksamhet. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att sjukgymnaster i primärvår- den inte kan remittera patienter till sjukgymnaster i sluten vård utan endast hänvisa till annan kollega i primärvården, där kompetensen måste finnas och utvecklas. Enligt min mening måste vi se till att institutets resurser enligt förslaget kommer att räcka till fort- bildning för andra personalgrupper än läkare och att det kommer att räcka till fortbildning och utveckling av team. Syftet med institutet får inte bli att rekrytera och utbilda läkare i allmänmedicin. Det är bra att utskottet ger regeringen till känna att även folkhälso- arbetet bör beaktas. Fru talman! Arbetet i primärvården kräver ett tän- kande som avspeglar helheten, och detta kan inte vara förbehållet några få yrkeskategorier. Det krävs en ömsesidig respekt mellan yrkeskategorierna och deras olika kompetenser för att uppnå målen med den na- tionella handlingsplanen. Jag har inget eget yrkande utan ställer mig bakom utskottsmajoritetens förslag. Jag vill bara passa på att konstatera att i denna debatt som i så många andra nämns alltid läkarna när vi pratar om yrkeskategorier inom vården. Också sjuksköterskorna nämns alltid. Sedan kommer resten av alla skickliga yrkesutövare som "övriga". Tack för ordet!
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
6 § Kriminalvårdsfrågor
Föredrogs justitieutskottets betänkande 2001/02:JuU6 Kriminalvårdsfrågor.
Anf. 77 JEPPE JOHNSSON (m): Fru talman! Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men jag nöjer mig med att så här inledningsvis yrka bifall till reservation 1. Våldet ökar i svenska fängelser. På minst 30 av landets fängelser har internerna organiserat sig i kri- minella gäng. Det, fru talman, är vardagen i svensk kriminalvård. Det här har jag hämtat från tidningen Metro årets andra dag. Enligt Roal Nilssen, ombuds- man på SEKO Kriminalvård, anmäls varje år runt 300 mer eller mindre allvarliga incidenter till Kriminal- vårdsstyrelsen. Mörkertalet bedöms dock som enormt: "Den verkliga siffran är minst den tredubbla. I stort sett varje vecka inträffar en allvarlig händelse inom kriminalvården." Detta säger också Roal Nils- sen till Metro. En stor del av våldet inne på anstalterna är kopplat till narkotika, vare sig det rör sig om eget bruk, för- säljning eller insmuggling. Jag anser att regeringen visar en handlingsförlamning när det gäller att kom- ma till rätta med narkotikan på anstalterna. Jag vill redan här ställa en fråga till Yilmaz Kerimo, som för regeringens talan i dagens debatt. Vilka åtgärder är Yilmaz Kerimo och Socialdemokraterna beredda att genomföra för att få bort, eller i varje fall kraftigt minska, tillgången till narkotika inne på våra svenska anstalter? Jag fortsätter med ytterligare ett citat från Metro samma dag, den 2 januari detta år. Man skriver så här: "Ett av de största problemen inom kriminalvår- den i dag är att fängelserna är så överfulla att det inte går att flytta en bråkig fånge till en annan anstalt." Också detta citat är från talesmannen för SEKO- anslutna inom kriminalvården. Förra året inträffade ett antal upplopp och giss- lantaganden inom den svenska kriminalvården. En av orsakerna till dessa händelser anges vara den höga beläggningen. Det är om inte omöjligt så i alla fall mycket svårt att flytta en intagen som bråkar till en annan anstalt. Detta vet de intagna om, och de ut- nyttjar situationen. Jag vet inte vilken tilltro Yilmaz Kerimo och So- cialdemokraterna har till de anställdas fackliga orga- nisationer, men att döma av de åtgärder som ni poli- tiskt lägger fram ligger det nära till hands att tro att man talar för döva öron till er. Varje månad kommer verksamhetsstatistik från Kriminalvårdsstyrelsens planeringsenhet, och på första sidan i den senaste utgåvan läser jag: "Antalet verkställighetsfall på häkte, det vill säga klienter vars domar är verkställba- ra men som fortfarande är kvar i häkte i avvaktan på rätt anstaltsplats, fortsätter att vara högt. I december var de 268 och av dessa hade 201 väntat på lämplig anstaltsplats mer än sju dagar. Orsaken till det höga antalet verkställighetsfall på häkte är alltjämt anstal- ternas ansträngda beläggningssituation. Detta gör att det är svårt att hitta lämplig plats, främst vad gäller slutna anstaltsplatser." Så står det alltså i kriminal- vårdens senaste statistik. Fru talman! Det behövs fler platser inom krimi- nalvården. Främst är det platser på anstalter som saknas. Dagens situation med fullbelagda fängelser och häkten rimmar illa med en bra kriminalvård, en kriminalvård som har förutsättningar att bedriva en meningsfull vård mot missbruk och erbjuda de intag- na nödvändig rehabilitering och utbildning. Kriminalvården måste få bygga nytt. I sitt budge- tunderlag inför årets budget begärde Kriminalvårds- styrelsen att få börja planera en ny anläggning. Detta kan inte vara okänt för någon av oss i justitieutskottet, och allra minst för Yilmaz Kerimo som själv, till- sammans med bl.a. mig, sitter i Kriminalvårdsstyrel- sens styrelse. Enligt SEKO behövs det 400 nya platser för att komma ned till en rimlig beläggningsnivå. Vi mode- rater ställer oss bakom utökningen av antalet platser inom kriminalvården. Förutom behovet av ytterligare platser finns det fortfarande en rad äldre fängelser som är i behov av att moderniseras eller bytas ut. De kanske inte är från medeltiden, för att travestera en av justitieutskottets ledamöter, men väl från 1800-talet. Med dagens beläggningsnivå är det mycket svårt att bedriva en vettig kriminalvård och samtidigt hålla en hög säkerhetsnivå. Ibland har jag faktiskt snuddat vid tanke att när ni socialdemokrater inte har resurser så att kriminalvården kan fylla strafftiden med inne- håll, påverkansprogram och missbrukarvård, eller då platsbristen blir akut, blir ofta reaktionen att ni försö- ker minska på strafftiden eller hitta på någon ny på- följd. Det vore bra både för dem som arbetar i kriminal- vården och för dem som är intagna om Yilmaz Keri- mo i sitt anförande kunde besvara följande frågor: Vilka åtgärder är Yilmaz och Socialdemokraterna beredda att vidta för att komma till rätta med den allt svårare beläggningssituationen? Och så en berättigad följdfråga: Är det möjligen så att ni planerar nya förslag som ska möjliggöra att ännu fler av de fängel- sedömda kan friges innan ens två tredjedelar av strafftiden är avtjänad? Fru talman! Jag ska nu kommentera några av våra reservationer och särskilda yttranden. Den gällande kriminalvårdslagen är från 1974. Det låter kanske inte så ålderstiget för oss här, som har kommit en bit upp i åren, men lagen har snart 30 år på nacken och är präglad av en annan tid, då brottsligheten var av ett helt annat slag än dagens brottslighet. Vi anser att det är dags att skriva en helt ny kriminalvårdslag med andra utgångspunkter än dem som gällde i nådens år 1974. Vidare anser vi att regeringen ska utreda möjlig- heten till farmakologisk behandling av vålds- och sexualbrottsdömda. Frågan är naturligtvis inte lätt, det är jag den förste att erkänna. Men de barn som riskerar att utsättas för dessa brott måste faktiskt sättas först. I dag friges oftast även de som dömts för sexualbrott mot barn efter att två tredjedelar av straffet har avtjänats. Jag tycker att ett minimikrav för att dessa brottslingar ska bli fri- givna redan efter att två tredjedelar av straffet har avtjänats borde vara att den dömde frivilligt under- kastar sig farmakologisk behandling för att minska den felaktigt riktade sexualdriften. I en annan reservation behandlar vi kostnaderna för utvisningsdömdas hemresor. Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att sätta undan pengar till hemresan av de pengar som den dömde tjänar ihop under sin tid i fängelset. Ut- skottsmajoriteten konstaterar i betänkandet att det är möjligt att använda de medel som den intagne erhål- ler under fängelsetiden. Utskottet skriver emellertid: "Detta förutsätter att den intagne samtycker till det." Fru talman! Detta är nog ett av de mest passiva konstateranden som jag har läst i ett betänkande här i riksdagen. Det är väl i alla fall så att om viljan finns har vi här i riksdagen möjlighet att ändra de bestäm- melser som finns? Det är väl trots allt därför som ett antal människor ute i olika län har valt oss till denna position? Att bara passivt konstatera att det är på detta vis och att den enskilde måste ge sitt medgivan- de är för mig stötande. Därför vill jag naturligtvis skicka med en sista fråga i detta anförande till Yilmaz Kerimo. Varför vill Yilmaz Kerimo och Socialdemokraterna inte ändra dagens bestämmelser så att det blir möjligt att sätta undan av de pengar som den dömde tjänar in under fängelsetiden, pengar som sedan ska användas till den utvisningsdömdes hemresa? Fru talman! Avslutningsvis: I ett av våra särskilda yttranden tar vi upp möjligheten att se på alternativa driftsformer då det gäller kriminalvården. Det kan gälla att hela eller delar av verksamheten kan skötas av någon annan. Arbetsdriften är ett exempel på verk- samhet som med fördel kan skötas av någon utomstå- ende entreprenör. Det är naturligtvis också möjlighet att lägga ut hela verksamheten på entreprenad. Jag har själv haft möjlighet att se detta i bl.a. Skottland. Här skilde man på driften och myndighets- utövningen, vilket jag tycker är nödvändigt och bra. Ett privat bolag hade byggt anstalten och hade avtal om att sköta den dagliga driften under ett visst antal år. All myndighetsutövning, t.ex. att bevilja eller avslå permissionsansökningar, sköttes av kriminal- vården. Detta är alltså en myndighetsutövning och kan inte läggas ut på entreprenad. Inte ens vi som gillar entreprenader anser att detta ska läggas ut på entreprenad. Den dagliga driften sköttes av personal anställd av entreprenören. Detta är en mycket intres- sant och bra uppdelning. Det blir tydligt. De som sköter den dagliga driften har inte med vare sig be- straffning eller belöning att göra. Permissioner, isole- ringar och restriktioner sköts av myndighetens repre- sentant. I dagens läge är det ofta på det sättet i fängel- ser att man först är kontaktman och ska hjälpa den intagne. Och i nästa roll, när man sätter på sig nästa keps, mössa eller uniform, ska man avslå eller bevilja permissioner. Jag tycker att det finns en liten poäng i att ha detta uppdelat. Det hade man gjort i Skottland, och det tycker jag är bra, och jag skäms inte för de tankarna.
Anf. 78 RAGNWI MARCELIND (kd): Fru talman! När våra barn var små hade min man och jag en gång ett meningsutbyte om hur fostran skulle ske. Jag vet att vi höjde våra röster lite grann. Då sade ett av våra barn: Mamma och pappa gräla inte! Jag vet att jag tyckte att jag väldigt klokt sade: Nej, vi grälar inte, vi diskuterar. Sedan gick det bara några dagar så hamnade våra barn i ett riktigt barn- slagsmål. Jag skyndade mig fram och sade: Slåss inte barn! Då svarade en av ungarna: Nej, vi slåss inte, vi bara diskuterar. När man läser Norstedts ordbok kan man se att ordet diskutera betyder utbyta meningar om. När man slår upp ordet debattera så får man ungefär samma tolkning, nämligen dryfta, överlägga och ha menings- utbyten om. Jag vet inte hur våra väljare - om det finns några som följer våra debatter, i dag finns bara två på läkta- ren, och några kanske läser protokollet - uppfattar våra meningsutbyten eller överläggningar. Om det är något ämne som jag skulle vilja understryka vikten av att vi för en diskussion om i denna debatt så är det hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillvarata kriminalvår- dens möjligheter och förbättra den tid som våra döm- da finns på anstalt. Fru talman! Det finns många motioner och yrkan- den som jag skulle vilja stanna vid i denna behand- ling av motioner från allmänna motionstiden. Jag ska koncentrera mig på några av de yrkanden som vi kristdemokrater har gjort. Jag yrkar bifall till reserva- tion 4 under punkt 3, och vi står även bakom våra övriga reservationer. Det är angeläget att förändra situationen inom kriminalvården. De nedskärningar som har gjorts under de senaste åren har drastiskt försämrat verk- samheten, vilket också har lett till sämre rehabilite- ringsmöjligheter, sämre resultat och därmed också alltfler återfall. Jag brukar säga att våra anstalter liknar själlösa förvaringsboxar utan adekvat vård. Och jag tycker faktiskt det. Vi kristdemokrater vill vara med och försöka förändra detta. Därför har vi i vårt budgetal- ternativ anslagit 337 miljoner utöver regeringen till kriminalvården. Vi som deltog i delegationsresan till Lettland och Litauen fick se hur man där renoverade sina fängelser och hur man jobbade intensivt med att starta utbild- ning av dem som arbetade på anstalterna med moti- vationsprogram osv. Detta gjorde man trots att man hade oerhört bristande resurser. Och visst borde väl vi i Sverige kunna göra mycket mer? Regeringen beskriver i regeringsförklaringen vil- ka mål man har med den svenska kriminalvården. Man skriver: "Kriminalvårdens insatser för att förebygga åter- fall i grov brottslighet och drogmissbruk ska öka." Men som vanligt ligger de vackra skrivningarna ganska långt från verkligheten, tycker jag. Ett exem- pel är de individuella handlingsplaner som en av våra reservationer handlar om. Detta har vi kristdemokra- ter påpekat i flera år. Vi har också hävdat att i de fall som det har funnits handlingsplaner har de varit dåligt underbyggda och inte följts upp. Nu redogör ut- skottsmajoriteten i betänkandet för BRÅ:s rapport, där man konstaterar att inte ens hälften av fallen som ingick i undersökningen innehöll en planering som motsvarade kraven. Ändå skriver majoriteten i texten att "önskemålen om behandlingsplaner får anses vara tillgodosedda med de regler som finns på området", och så avstyrker man yrkandena. Detta tycker jag är ofattbart. Kan Yilmaz Kerimo kommentera det i dag? Det tycker jag skulle vara intressant att höra. Jag fick ett brev från en långtidsdömd. Han hade suttit av fyra av åtta år och ännu inte fått någon indi- viduell handlingsplan. Varför är dessa individuella handlingsplaner så viktiga? Jo, därför att de är det enda sättet att motivera den intagne att förändra sitt liv, att man sätter upp mål på förändringar i den döm- des liv och en planering för hur tiden fram till frigi- vandet ska se ut och hur den ska användas på ett op- timalt sätt för att man ska få till stånd en positiv ut- veckling för den dömde. Jag citerar igen från regeringsförklaringen: "Kriminalvårdens insatser för att förebygga åter- fall i grov brottslighet och drogmissbruk ska öka." Men då måste det ju tillföras mer resurser till kri- minalvården. I budgetpropositionen beskrev rege- ringen sin och Kriminalvårdsstyrelsens målsättningar för verksamheten. Man skriver: "Kriminalvård i anstalt ska utformas så att den dels främjar den intagnes anpassning i samhället, dels motverkar skadliga följder av frihetsberövandet. Verksamheten i anstalt ska från början inriktas på att förbereda den intagne för frigivningen." Jag vill fråga Yilmaz Kerimo: Anser Socialdemo- kraterna att man lever upp till kriminalvårdens inrikt- ning och målformulering, speciellt när det gäller att de intagna inte har några handlingsplaner? Vi som deltog i kriminalvårdskonferensen i Öre- bro - det gjorde Yilmaz också - fick en god insikt i vad man kunde åstadkomma om man bara hade resur- ser för att genomföra program. Vi kunde också se hur angeläget det var att den rehabiliteringsinsats som gjordes var noggrann, genomtänkt och fick ta till- räckligt lång tid för att resultaten inte rent av skulle bli de motsatta utan för att de skulle leda till en posi- tiv utveckling hos den dömde. Det handlar väldigt mycket om att identifiera riskgrupper tidigt. Därför har vi i en annan reserva- tion krävt att kriminalvården ska få resurser till att utveckla sin förmåga att mäta resultaten av sin verk- samhet. Det finns också behov av mer forskning. Vi yrkar i vår motion att regeringen ska ge Kriminal- vårdsstyrelsen i uppdrag att ta fram nya metoder för att mäta resultaten av verksamheten. Majoriteten skriver i texten att man delar uppfatt- ningen i vår motion att programmens effekter behö- ver klarläggas. Vidare säger man: "Det är därför glädjande att en av grundbultarna i de nya nationella programmen är att det ska gå att utvärdera effekter- na." Ja, det är väl det minsta man skulle vilja kräva av programverksamheten att det ska gå att utvärdera om den över huvud taget har lett till någonting. Det ska bli intressant att följa den här verksamheten. Men jag tycker faktiskt att majoritetstexten är svag på det här området. Sexuella övergrepp på barn vet vi alla är ett ämne som innehåller väldigt många och svåra övervägan- den. Det viktigaste är självklart att barnens ställning uppmärksammas särskilt. Men då det gäller förövaren har Kristdemokraterna i flera år drivit frågan att me- dicinsk behandling, precis som Jeppe var inne på, i kombination med terapi skulle användas mer frekvent i kriminalvården. Den behandling som finns i dag på våra anstalter för sexualbrottsdömda är bristfällig. Detta medger också majoriteten i sin text. I dag är det så många som 28 % av de sexualbrottsdömda som inte placeras på någon anstalt där man har program för dem eller som över huvud taget kommer i kontakt med någon programverksamhet som berör sexualbrottet. Dess- utom är dokumentationen helt bristfällig både på individnivå och programnivå och måste förbättras om effektutvärderingar ska kunna göras i framtiden. Detta enligt Kriminalvårdens forskningsstudie Att påverka och påverkas. Har man läst den här rapporten inser man hur liten bit vi har kommit då det gäller behandlingen av sexu- albrottsdömda. Majoriteten citerar också rapporten i texten och skriver att bedömningen är "att den veten- skapliga underbyggnaden, anpassningen till målgrup- pen och genomförandet av program för sexualbrotts- dömda i fängelse i dag inte är tillfredsställande". Nej, det är precis det vi skriver om i vår motion och vill förändra. Formerna för prioritering av klienter till behand- ling och dokumentationen av såväl programmens innehåll som genomförda insatser på individnivå är bristfälliga. Ändå konstaterar utskottet sammanfatt- ningsvis att verkställighetsinnehållet för de aktuella gärningsmännen undergår en positiv utveckling. Låter inte det rätt motsägelsefullt? Vi kan bara konstatera att insatserna för att be- handla sexualbrottsdömda inte är vad de borde vara, och det vill vi kristdemokrater förändra. Det finns också med i vår motion. Till sist, fru talman, vet vi att regeringen lovade ett antal förbättringar inom kriminalvården inför 2001. Det skulle bli bättre innehåll i programverk- samheten, 100 nya anstaltsplatser, 30 nya häktesplat- ser, utökad programverksamhet med ett hundratal platser, personalutbildning, mindre och säkrare av- delningar, etc. Löftena fortsätter utan att man för innevarande år utökat resurserna till kriminalvården. Samtidigt får vi samfällda rapporter från anställda, intagna, m.fl. om att det är en mycket bekymmersam situation ute på våra anstalter. Programverksamheten har försämrats, ansökningar om att få starta motiva- tionsavdelningar har avslagits och personalresurser har skurits ned. Då vill jag till sist fråga Yilmaz, som sitter i Kri- minalvårdsstyrelsen och har en oerhört kraftfull möj- lighet att med denna insyn och denna förmåga till majoritetsställning kunna påverka och förändra kri- minalvården: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att förbättra situationen i kriminalvården när man nu inte har avsatt några resurser som det går att prata om? Jag säger inte att våra resurser är tillräckliga hel- ler, men jag inser att vi kommer att få stora problem framöver i Sverige i vår kriminalvård om vi inte ge- nast börjar åtgärda och förändra situationen från det utgångsläge som den har i dag. Den kan inte bli så mycket sämre, men den kan ändå bli sämre, och då får vi bara ännu fler återfall. Vi måste motverka att människor på nytt återfaller i kriminalitet. Situationen med de droger som finns på anstalterna får vi ta upp i en annan debatt. Det är bara en sak som gör att män- niskor inte rehabiliteras. Det vore tacksamt och bra om Yilmaz på ett klart och tydligt sätt kunde klargöra regeringens hållning i denna fråga.
Anf. 79 GUNNEL WALLIN (c): Fru talman! "Peter har tillbringat tjugotvå år av sitt liv i fängelse, nu senast för mord. Om några dagar släpps han ut. Men risken är stor att han snart är till- baka bakom murarna. Det senaste decenniets fång- vård har präglats av hopplöshet och känslan av att ingenting fungerar. Hur länge är vi beredda att acceptera att krimi- nella återvänder till samhället lika farliga eller farli- gare än när de burades in?" Detta är ett citat från sen höst ur Dagens Nyheter. Situationen inom svensk kriminalvård är synnerli- gen ansträngd. Platssituationen är mycket besvärande. Överbeläggningen skapar bekymmer. De ständiga förflyttningarna för att få pusslet att gå ihop kräver inte bara ökade transportkostnader, de rycker undan kontinuiteten i pågående rehabiliteringsprogram, undervisning osv. Det är ständigt ny personal att skapa relationer till. Det är svårigheter att kunna avgränsa grupper för att kunna minska t.ex. narkotikan på anstalterna. De som finns på slutna anstalter i dag är intagna som är dömda till längre straff. De som är dömda till lättare straff är till större delen placerade i frivården. Detta i sin tur har ökat trycket på frivården som inte, trots den ökade arbetsbördan, fått extra resurser. BRÅ kom ut med en rapport där det står att sex månader efter frigivning från fängelse har de villkor- ligt frigivna i stor utsträckning en lika dålig social situation som när de frigavs. Hälften av de villkorligt frigivna dömdes eller misstänktes för ett nytt brott inom sju månader efter frigivningen. Alltfler förs ut på öppna anstalter, trots att de som är intagna är brottslingar som är dömda för grova brott. Frågan man kan ställa sig är hur rättssäkerheten påverkas av detta. Kriminalvården är utsatt för stora fortsatta bespa- ringar. Dessa besparingar sätter påtagliga spår i verk- samheten. Återfallsprocenten är fortfarande mycket hög. Denna måste vända. Det är en viktig del i det brotts- förebyggande arbetet. Min fråga till majoritetsföreträdaren är om man tycker att situationen är hållbar i den svenska krimi- nalvården och om man inom den svenska kriminal- vården bedriver ett brottsförebyggande arbete på ett optimalt sätt. Jag tycker att bilden ser mycket dyster ut. Fru talman! Rehabiliteringen är otroligt viktig för att kunna komma tillbaka i samhället. Rehabilitering- en styrs av program som i dag är fruktansvärt manu- alstyrda från centralt håll. Det finns inget utrymme för initiativ underifrån. Detta i sin tur leder till frust- ration och i sin tur till att arbetsmiljön blir sämre. Det gäller att skapa en bättre arbetsmiljö, att ta vara på personalens kompetens och initiativförmåga. Centerpartiet anser att det är viktigt att använda mer resurser i verkligheten än vad som sker i dag på den centrala staben. Centerpartiet förespråkar också införandet av ett bonussystem, där de som följer de olika programmen och reglerna som finns på de olika anstalterna kan påräkna fördelar. De som missköter sig får förmåner- na indragna. Vi såg exempel på detta när utskottet besökte kriminalvården i Kanada. I en reservation tar vi upp frågan om att gär- ningsmän som misshandlar kvinnor måste få en ade- kvat behandling och rehabilitering för att förhindra återfall i brott. Detta har tidigare nämnts här. Det är en otroligt viktig fråga för att öka rättssäkerheten i samhället. Vi har diskuterat frågan om individuella behand- lingsplaner för att få en anpassad rehabilitering och en utslussning i samhället i samverkan med kommu- nerna för att förhindra återfall i kriminalitet. Jag und- rar om majoriteten är beredd att göra detta möjligt. Det är just detta som gör att det går att minska åter- fallsprocenten. Att komma ut i samhället utan bostad, utan en trygg hand att hålla i när det gungar som värst, gör det inte lätt att stå stadigt. Detta är en otro- ligt viktig fråga att jobba med när det gäller rehabili- tering. Jag hoppas verkligen att de individuella be- handlingsplanerna inte bara blir någon papperspro- dukt utan blir genomförda i verkligheten. Jag har lyft upp från Centerpartiets sida önskemål om särskilda program för spelmissbrukare. Det finns ett stort behov av detta. Spelberoendet har spritt sig med en väldig fart på våra anstalter och har fått stora konsekvenser. Är man satt i skuld är man också utsatt för hot. Det är mycket bekymmersamt. Problemen med spelmissbruk kräver särskilda behandlingsmeto- der. Det är viktigt att de finns med i rehabiliteringen. Kvinnor i kriminalvården behöver särskilt upp- märksammas. Deras behov är annorlunda än män- nens. Tyvärr ser vi alltfler kvinnliga intagna i krimi- nalvården. De har ett helt annat behov av vård- och behandlingsmetoder. Det är viktigt att vi lyfter upp denna fråga. Jag vill även lyfta fram situationen inom frivården. Det är många kvinnor som får lättare straff och befinner sig i frivården. Deras situation i frivår- den behöver särskilt beaktas. En sak som oroar mig, och som jag har sett på ett antal anstalter, är att vissa bitar måste tas bort på grund av besparingar. Då har svenska för invandrare strukits bort. Vi har många gånger talat om hur viktigt det är att de som kommer till Sverige lär sig svenska. Här finns verkligen en möjlighet som det gäller att ta till vara. Detta bör tas med i rehabiliteringen. En annan del är den psykiatriska vården på våra anstalter. Vi vet alla att det finns ett enormt behov av psykiatrisk vård. Eftersom behovet är så stort är det viktigt att det dagliga inslaget inom kriminalvården rymmer psykiatrisk vård. Vi i Centerpartiet anser att det behövs en krimi- nalvård som står för rehabilitering, en social återan- passning i samhället. Detta i sin tur minskar återfallen och har en stor brottsförebyggande verkan. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer och särskilda yttranden. För tids vin- nande yrkar jag bifall till reservation 2.
Anf. 80 KIA ANDREASSON (mp): Fru talman! Att minska återfallen i brottslighet är naturligtvis den viktigaste uppgiften för kriminalvår- den. Uppgiften kräver fortgående förändringar. Nuva- rande arbete är inte tillräckligt. Jag kan hålla med föregående talare om att individuella handlingsplaner är basen i arbetet. Men jag gör inte exakt samma analys. Det är inte endast pengar utan också kunskap och en annan inriktning på verksamheten som krävs. Detta arbete pågår, men det är inte klart. Mer resurser behövs. Frigivningsförberedelser ska inte bara ske vid slutet av verkställighetstiden, utan de ska enligt min åsikt börja redan vid intagningen på häktet och sedan fortgå på anstalten så att en beredskap finns när det är dags att lämna anstalten. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 17. Reservation 5 handlar just om frigivningssituatio- nen. Arbetet sviktar redan vid intagningen på häktet. Det är många - speciellt förstagångsdömda - som är häktade med restriktioner. Den första tiden är oerhört grundläggande för hur man ska klara tillvaron när man kommer ut från fängelset. Under tiden med hår- da restriktioner i häktet är den intagne begränsad i att kunna sköta räkningar och andra ansvarsåtaganden. Det blir totalt stopp i den dagliga tillvaron. Detta resulterar i att den häktade får betalningssvårigheter som går vidare till kronofogdemyndigheten. När man sedan kommer ut finns en anmärkning, och alla vet hur svårt det är att få en bostad osv. med en sådan anmärkning. Redan där borde det underlättas för den intagne att kunna sköta sina räkningar. Om det blir ett långt fängelsestraff måste den intagne kunna avveckla sin bostad på ett riktigt sätt. Det som saknas i dag är mer utbildad anstaltsper- sonal. Det är vad jag menar med resurser. De som ska upprätta behandlingsplaner måste enligt min åsikt ha stor och djup kunskap och vara högskoleutbildade. Sverige har inte utvecklat sitt system på detta område i jämförelse med t.ex. Kanada som utskottet har be- sökt. Det fanns en tid då kriminalvården hade överskott i sin budget och pengar t.o.m. fördes från rättsväsen- det i stället för att man utvecklade de metoder som det finns internationella förebilder av. Det finns också ingrodda rutiner, och de är väldigt svåra att få bukt med. Det behövs alltså kvalificerade insatser från olika yrkesgrupper, som borde verka i fängelserna. Jag är också ledsen för att inte olika anstalter får utvecklas på sitt sätt. Jag nämner Österåker, som hade vissa privilegier men också kunde utveckla metoder som inte var lika för alla. Men detta fick inte fortsätta därför att det fanns en avundsjuka i systemet. Jag är väldigt ledsen för att man inte kan tillgodose detta och låta de olika blommor blomma som kan blomma. Visst måste vi kunna ha olika inriktningar, och visst måste anstalterna kunna göra bedömningar, kunna särskilja intagna och jobba för det som de tror på. På det viset kan vi få en utveckling. Men det blev stopp: Alla skulle vara lika, och alla skulle göra på samma sätt. Det är svårt att styra detta från politikerhåll. Det är ju myndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, som av- gör detta. På den här punkten har vi en reservation. Jag vet att det pågår ett arbete. Det har också kommit en BRÅ-rapport, Från anstalt till livet i frihet - inför muck, där man tar upp alla dessa problemställningar. Det ska ske en utvärdering av vad som görs. Det är bra, men det krävs oerhört mycket mer, som tidigare talare har sagt. Vi får väl anledning att återkomma till detta. När det gäller restriktioner för häktade har jag va- rit inne på hur svårt det kan vara för den som får sitta häktad kanske lång tid om den dömde överklagar. Vi har haft det på detta sätt utan att någon har anmärkt ordentligt på det, förrän Europarådets kommitté för övervakning av efterlevnaden av den europeiska konventionen till förhindrande av bl.a. omänsklig eller förnedrande behandling sade att vi inte hade någon bra ordning. Men vi har alltid påstått det, ge- nom att domstolen har varit inkopplad. Det är ju domstolen som måste ge åklagaren tillstånd att be- sluta om restriktioner, och rätten ska pröva frågan återkommande. Trots det har det inte fungerat, utan det är oerhört hårt på den punkten. Jag tycker att vi måste göra en utvärdering av det som har skett. Jag vet att detta arbete går långsamt, och det är fortfarande mycket som återstår. Fru talman! Till slut skulle jag bara vilja nämna långtidsdömdas situation, som inte heller är bra i dag. De långtidsdömda är en besvärlig grupp att ta hand om. Det krävs individuella planer, mindre grupper och ett helt annat sätt att behandla dessa långtids- dömda, dvs. inte i en klump, genom att bara bunta ihop dem och säga att de måste vara på ett speciellt sätt. Det finns många åtgärdsprogram som man kan använda där, och man måste ta tag i och jobba på det. Annars blir det ett problem inne på våra anstalter.
Anf. 81 RAGNWI MARCELIND (kd) re- plik: Fru talman! Det gläder mig att Kia Andreasson har insett att frigivningssituationen inte är så bra som man skulle kunna tro när man läser majoritetstexten, som även Kia Andreasson står bakom. Kia Andreasson säger att hon gör en annan be- dömning än tidigare talare. Hon slår fast att det inte är pengar som saknas utan kunskap. Hon räknar upp ett antal åtgärder som skulle behöva vidtas för att öka den här kunskapen. Det handlar om utbildad anstalt- spersonal, bättre programinnehåll, att förändra invan- da rutiner osv., osv. Hur skulle Kia Andreasson vilja genomföra allt detta utan mer resurser? Det går inte ihop. Det skulle vara väldigt intressant att höra Kia Andreasson lägga ut texten om detta. Samma sak säger hon om långtidsdömdas situa- tion: Den ser helt omöjlig ut, och vi måste ha andra åtgärdsprogram och mindre grupper. Det är precis det som Kristdemokraterna har motionerat om ett antal år. Vi har aldrig sett att Kia Andreasson har varit intresserad av att stödja oss i det yrkandet. Hur ska det gå till, Kia Andreasson, utan mer re- surser?
Anf. 82 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Jag sade ordagrant att det gäller inte endast resurser. Nu har vi den budget som vi har lagt, och med de pengarna kan man göra mycket. Det finns personal och resurser inom systemet. Men det gäller, som i alla andra verksamheter, hur man använder dem, hur man rekryterar, hur man fortbildar och vilka mål som finns. Det räcker inte med att bara säga att "vi har en större budget och då kan vi få igenom detta". Så en- kelt är det inte - det är att förenkla problemet. Det krävs grundläggande strukturförändringar, och det är mycket svårare att genomföra dem. Men det är på gång, och det är det som vi vill ha sagt med majoritetsskrivningen. Det är ett långsiktigt arbete. Men det är oerhört viktigt att det blir en större kraft bakom förändringarna. Det är inte endast pengar, utan det är de strukturförändringar som jag har räknat upp.
Anf. 83 RAGNWI MARCELIND (kd) re- plik: Fru talman! Det är oerhört intressant att debattera med Kia Andreasson. Nu försöker hon lägga beto- ningen på ett annat ord och säger att det inte är endast resurser det handlar om. Då skulle jag kunna ställa frågan: Tror Kia Andreasson att en utökad budget skulle kunna förbättra situationen på just de områden som hon själv kritiserar? Sedan säger Kia Andreasson i ett annat andetag att det finns pengar inom systemet. Jag tror att Krimi- nalvårdsstyrelsen skulle bli oerhört glad om Kia And- reasson informerade dem om var de pengarna inom systemet finns, eftersom de hela tiden åberopar att det saknas resurser. Kia Andreasson säger också att vad det handlar om är hur man ska fortbilda och vilka mål som finns. Men Kia Andreasson har själv ställt sig bakom de målskrivningar som utskottsmajoriteten och regering- en har antagit när det gäller kriminalvården och kri- minalvårdens utveckling. Är det andra mål som Kia Andreasson har än de som uttrycks i regeringsförkla- ringen och majoritetstexten?
Anf. 84 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Jag tycker inte att målsättningen skiljer sig så mycket på detta område. Det primära är att personer inte ska återfalla i brott. Det är det ge- mensamma målet, det stora målet. Visst behövs det mer pengar också i framtiden - visst är det ett önskemål. Men nu har vi olika priorite- ringar, och det är även att förebygga. Miljöpartiet vill ha pengar till förebyggande, innan personer hamnar i en anstalt. Det är en avvägning. Men vi har också tilldelat budgetbelopp till kriminalvården. Ragnwi Marcelind vet mycket väl att det också räcker till strukturförändringar och en ändrad inriktning. Det gör det. Det handlar om vad man vill och hur mycket man satsar på detta.
Anf. 85 GUNNEL WALLIN (c) replik: Fru talman! Jag skulle vilja spinna vidare på frå- geställningarna till Kia Andreasson. När det gäller just resurser fick vi en föredragning av generaldirek- tören inför budgetsammanträdet. De är otroligt an- strängda, och man har ett högt utnyttjande av an- slagskrediterna. Det ställer kriminalvården i en mycket bekymmersam situation. Jag skulle också vilja ställa frågan: Hur kan man få kvalificerade yrkesgrupper? Det innebär också högre löner, och hur ska det gå ihop med den hårt ansträngda budgeten? Även jag kan förespråka det, men jag har varit vis nog att anslå mer medel till kriminalvården. Det handlar bara om planer, planer och planer. Det finns också någonting som heter verkligheten, och den har inget samband med dessa planer.
Anf. 86 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Det här låter mer som en budgetde- batt. Gunnel Wallin! Det finns ingen utbildning i dag på det sätt som jag menar, med en mer kvalificerad inriktning. Det finns inte i det svenska systemet om man jämför med den högskoleutbildning som man har i Kanada. Det är där vi får börja. Det är de strukturerna jag menar. Vi måste inrätta en sådan utbildning. Vi får se vad det kostar och innebär och begära utökade resur- ser. Vi har inte riktigt banat väg för detta. De indivi- duella handlingsplanerna har inte heller fungerat. Det finns personal som skulle kunna utbildas inom sys- temet för att upprätta sådana. Det har inte gjorts i tillräcklig utsträckning. Jag menar att det är struktu- rerna som måste förändras.
Anf. 87 GUNNEL WALLIN (c) replik: Fru talman! Kia Andreasson sade att målsättning- en var att de som begått brott inte ska återfalla i brott. Har man inte inlett strukturella förändringar gällande en ny utbildning, t.ex., är det en evighet tills vi når dit. Ska den brant stigande kurvan över alla som åter- faller i brottslighet fortsätta att stiga? Vi måste starta, och det redan nu. Då behövs det verkligen resurser. Det måste man ta upp i en debatt om kriminalvården. Man kan inte göra någonting om man inte har resurser. Det lyftes också fram i den debatt vi hade när det gäller budgeten. Det måste kopplas till verksamheten.
Anf. 88 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Först ska vi skapa möjligheter för personalen att utbilda sig. Det behöver inte ta så väl- digt lång tid. Man behöver inte göra förändringar i en avlägsen framtid, utan de skulle faktiskt kunna göras om bara om några år. Jag säger som jag gör i alla andra fall, t.ex. när det gäller polisen: Visst önskar vi mer resurser. Men man gör en fördelning av de pengar man har. Nu har vi avsatt ett större anslag inom rättsväsendet. Vi har försökt att lyfta fram polisens problem. Visst står kriminalvården på tur. Jag håller med. Man behöver ett ökat anslag där också. Men just denna gång gjorde vi den här bedömningen. Det vet ni mycket väl. Vi behöver inte ha en budgetdebatt.
Anf. 89 JEPPE JOHNSSON (m) replik: Fru talman! Jag konstaterar att Kia Andreasson är oerhört bekymrad över att de intagna på häktena inte har möjlighet att betala sina räkningar. Det är natur- ligtvis lovvärt att man sköter sådana viktiga företeel- ser även när man sitter häktad eller i fängelse. Fru talman! Vad som bekymrar mig betydlig mer är att så många i dag sitter på häkte som inte skulle sitta på häkte. Det gäller de s.k. verkställighetsfallen. Det bottnar till största delen i att det inte finns platser ute på anstalterna för dessa människor. Min fråga till Kia Andreasson är om hon anser att vi behöver fler anstaltsplatser. Följdfrågan blir om Kia Andreasson i budgetförhandlingarna med rege- ringen har försökt, och misslyckats med, att få besked om att det ska bli fler platser.
Anf. 90 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! En ny anstalt finns på önskelistan. Ut- skottet har fått en föredragning av Bertel Österdahl om hur denna anstalt kan utformas. Det är ett projekt som Miljöpartiet stöder. Det är på planeringsstadiet, men när dagen för att genomföra projektet kommer ska vi kämpa allt vad vi kan för att få pengar till det.
Anf. 91 JEPPE JOHNSSON (m) replik: Fru talman! Det är lovvärt. Jag tillhör dem som av många skäl hoppas att Miljöpartiet inte tillhör rege- ringsunderlaget efter höstens val, men i denna fråga hade det kanske varit bra att ha Kia som lobbyist i förhandlingarna. Det var en högaktuell fråga, och det krävdes bara en signal om att man skulle sätta i gång och projekte- ra. Inte ens den signalen har kommit. Jag kan inte låta bli att kommentera resonemanget om det behövs resurser eller ej och om signalerna. Kia säger att det inte bara är pengar som behövs. Hon vill ha mer utbildning för de anställda. Hon vill ha högskoleutbildningar, och hon vill ha kvalificerade yrkesinsatser från andra yrkesgrupper. Så lyfter hon fram Österåker som någonting som borde ha fått finnas kvar. Allt detta, Kia Andreasson, handlar faktiskt om resurser. Det kostar pengar. Jag delar Kia Andreassons uppfattning att vi be- höver mer av detta, men jag menar att man inte bara kan skriva upp det på önskelistan. Man måste driva frågorna och se till att få igenom det.
Anf. 92 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Jag har svarat på frågor om pengar och budget i flera inlägg, så jag avstår i detta fall.
Anf. 93 YILMAZ KERIMO (s): Fru talman! Frågor som gäller rättsväsendet får numera stort utrymme i medierna. Det är bra att vik- tiga samhällsfrågor tar plats i den offentliga debatten, även om vinklingarna kan vara ensidiga. Ofta handlar reportagen om grov brottslighet, brister hos polisen och otillräckliga utredningsresurser. Vi nås också av rapporter om bråk i fängelser. Vi hör om brist på häktesplatser och om överbelägg- ningar. Vi hör om ett utbrett narkotikamissbruk på landets anstalter. Vi hör om hur dåligt förberedda interner är på livet efter fängelsetiden. De bilder vi får är inte osanna, även om det också finns andra mer positiva exempel från kriminalvår- den. Men dessa negativa bilder visar en verklighet som måste förändras. Det är inte acceptabelt att unga intagna blir fast i narkotikamissbruk i våra fängelser. Det är inte ac- ceptabelt att unga intagna skolas i brott på våra fäng- elser. Målet är att intagna ska rehabiliteras och att de ska vara redo för ett liv utan kriminalitet när de muckar från fängelset. Det ska vi jobba för. Svensk kriminalvård håller hög kvalitet, men det finns som sagt brister. Under 1990-talet fick krimi- nalvården som all annan offentlig verksamhet spara pengar. Under de senaste åren har effekterna av det blivit tydliga. Personalen på våra fängelser har satts på hårda prov. Samtidigt med rationaliseringarna har samman- sättningen av gruppen interner förändrats. Frivården, fotbojan och andra påföljder har gjort att de korttids- dömda, som tidigare fanns i fängelserna, nu är färre. Andelen tyngre kriminella, långtidsdömda, missbru- kare och psykiskt sjuka i fängelserna har ökat. Detta påverkar självklart miljön. Det blir hårdare för inter- nerna, och det ställer stora krav på de anställda. Utvecklingen på flera viktiga områden, t.ex. vad gäller kompetensutveckling för personalen, verksam- heten med brotts- och missbruksrelaterade program och narkotikabekämpningen, stagnerade under några år. Nu har kriminalvården fått ett ekonomiskt till- skott, och utfästelser har givits om ytterligare resurs- förstärkningar. Det ger möjligheter att fortsätta att utveckla verksamheten. Man kan ge personalen möj- ligheter till kompetensutveckling, utveckla program- verksamheten, jobba målmedvetet med narkotikabe- kämpning, ge interner möjlighet till vardagsträning och möjliggöra för interner att utbilda sig och arbets- träna. Behovet av att ytterligare differentiera när det gäller de intagna - av att skilja t.ex. på de särskilt motiverade och de särskilt svårhanterliga - har också blivit tydligare. Detta gör att kriminalvården måste utreda förutsättningarna för en ökning av antalet plat- ser både på häkten och i anstalter. Den stora utmaningen nu är att med full kraft fort- sätta det positiva utvecklingsarbetet. Fru talman! De motioner som behandlas i detta betänkande innehåller många förslag på kriminalvår- dens område. De handlar om verkställighetsinnehål- let, om häktesplatser och om påföljderna för psykiskt sjuka lagöverträdare m.m. Från utskottsmajoritetens sida föreslår vi att samtliga motioner avslås, med hänvisning till gällan- de regelverk och pågående utvecklings- och bered- ningsarbete. Motionerna slår i stort sett in öppna dörrar. Att det pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom kriminalvården syns inte i oppositionens för- slag. Deras motioner handlar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds eller utredningar som re- dan arbetar. Jag vill ändå säga att jag tycker att det är positivt att det finns ett stort engagemang för kriminalvårds- politik, som återspeglas i de många motionerna. Ing- enting är så bra att det inte går att förbättra, och ut- veckling kommer ur engagemang. Dock blir jag bekymrad över en del förslag, som Moderaternas om att privatisera fängelser. Har Mode- raterna funderat över hur de som vill tjäna pengar på kriminalvård kommer att agera på marknaden? Hur kommer de att agera för att få sin verksamhet så lön- sam som möjligt? Kommer de som har vinstintressen i fängelsebranschen att delta i den offentliga debat- ten? Kommer de att vara intresserade av att få ned brottsligheten då det riskerar att minska deras lön- samhet? I USA finns en hel fängelseindustri. Är det där som Moderaterna har fått sin idé? Jag skulle vilja att ni ger exempel på vad som är så bra i den amerikans- ka privata kriminalvården att ni vill införa detta även här i Sverige. Jag skulle också vilja veta var gränsen går för er när det gäller privatiseringarna. Det är up- penbart att ni inte anser att den yttersta myndighets- utövningen, som det innebär att hålla människor i fängelse, behöver drivas i samhällets regi. Var går gränsen? Vad är skälet till att Moderaterna vill införa pri- vata fängelser? Finns det något annat skäl än att ni tror att det ska bli billigare för staten? Eller har man tänkt sig att internernas valfrihet ska öka? Moderata inlägg i den offentliga debatten är också svårsmälta, och jag kan inte se att de för frågorna framåt. Då tänker jag exempelvis på den simpla reto- riken om fler poliser och strängare straff. Vi vet att fler poliser och strängare straff inte är lösningen när det gäller brottsbekämpningen. Visst behöver vi fler poliser och en effektivare kriminal- vård, men det räcker inte, och det utgår jag från att även moderater är medvetna om. Fru talman! Det övergripande målet för kriminal- politiken är att minska brottsligheten och öka trygg- heten. För att åstadkomma det handlar det om att skapa ett samhälle som förebygger brott, ett samhälle som är jämlikt där alla människor får plats och kan känna trygghet. Det handlar om att ha bra förskolor och skolor för alla barn. Det handlar om att ha vård och omsorg som kommer alla till del efter behov och inte efter hur mycket pengar man har i den egna plån- boken. Det handlar om att ge förutsättningar för ett rikt föreningsliv. Det handlar också om att samhället har tydliga regler och markerar mot dem som begår brott. Kriminalvården ska verkställa straff och rehabili- tera dem som begått brott och dömts. Och tiden på fängelset är för den dömde ett straff, men det är sam- tidigt en möjlighet. Det är en möjlighet att bryta med ett kriminellt liv. Den möjligheten måste tas till vara. För att lyckas med att bryta en destruktiv livsstil behövs stöd från omgivningen. Det kan handla om missbruksbehandling. Det kan handla om att bättra på gamla skolbetyg. Det kan handla om yrkesträning. Detta ska kriminalvården hjälpa till med. I rehabiliteringsarbetet handlar det inte bara om en fungerande programverksamhet och om att man får hjälp med bostad när man muckar. Det handlar om att den intagne ska bli medveten om att ett icke- kriminellt liv finns inom räckhåll och att ett sådant liv blir bra mycket rikare och bättre än ett liv kantat av brott. En av de aktiva i KRIS sade en gång att "det är jobbigt att vara fängelsekund, att hålla den kriminella karriären igång. Men att man fortsätter att begå brott beror på att man tror att det är det enda man duger till. Man klarar inget annat. Det är det enda område där man har en identitet." En bra rehabilitering ska visa på andra möjligheter. Fru talman! Jag tycker att vi har en bra kriminal- politik i vårt land. Men vi kan alltid bli bättre. Och när det gäller att åstadkomma det måste alla goda krafter samverka. Det är bra att vi nu ska stärka hela rättsväsendet och att vi får fler poliser. Men främst handlar det om att utveckla ett brottsförebyggande samhälle där människor kan känna trygghet. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän- kandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 94 JEPPE JOHNSSON (m) replik: Fru talman! Yilmaz Kerimo börjar med en strå- lande analys av läget. Han talar om att vi har plats- brist, att det är för mycket narkotika och att det är mycket som är oacceptabelt men att man ska jobba med det. Ja, det försöker i alla fall vi göra. Vi från opposi- tionen har då förslag. Då säger Yilmaz att vi slår in öppna dörrar. Det köper jag naturligtvis inte. Det är bättre, Yilmaz, att ha någonting att komma med, att ha några förslag. Det som Yilmaz räknar upp kostar faktiskt pengar. Det räcker inte med ord. Man kan inte betvinga verkligheten med önskningar och för- hoppningar. Sedan tar naturligtvis Yilmaz upp ett kärt ämne, det här med att lägga ut hela eller delar av driften på entreprenad. Det förslaget vill vi gärna pröva av två skäl. Det ena är att det kanske blir billigare - vi ska inte ha en så billig kriminalvård som möjligt, men de gemensamma resurserna ska räcka till mera och kan- ske till en bättre kriminalvård. Sedan vet jag inte om Yilmaz satt och sov när jag höll mitt anförande, eller är det bara så att hans anfö- rande var färdigskrivet dessförinnan. Jag sade att det är oerhört viktigt att skilja på myndighetsutövning och den andra roll som man har i fängelset. Det kan- ske t.o.m. blir ett bättre klimat i fängelset om de som håller på med vård och rehabilitering inte stup i kvarten måste avslå permissionsansökningar eller sätta folk i isolering. Att man skiljer på de rollerna tror jag skulle göra att det skulle bli bättre i fängelset. Sedan hemfaller Yilmaz åt det vanliga tricket från vänsterkanten, att man ska gå över ån efter vatten, alltså över Atlanten till USA. Det vore kanske bättre om Yilmaz åkte över till det stora föregångslandet Storbritannien och tittade på Tony Blairs försök. Han har tydligen inga betänkligheter när det gäller att lägga ut kriminalvården på entreprenad. Såvitt jag vet står han högt i kurs, i alla fall hos Yilmaz partiledare. Men jag har en fråga: När får vi nya platser?
Anf. 95 YILMAZ KERIMO (s) replik: Fru talman! Först och främst är det typiskt att Jeppe Johnsson bara ser det som är negativt i krimi- nalvårdspolitiken och kriminalvården. Det är som alltid. Men som jag sade i mitt anförande finns det brister, men vi har en bra kriminalvårdspolitik i vårt land, och den ska vi utveckla. Vad gäller platserna vet jag inte om Jeppe Johns- son har läst eller om han bara har förbigått att vi ska ha 200 plus 30 nya platser till 2003. Varför så bråt- tom med allt? Sedan sade Jeppe Johnsson mycket annat. Det finns ett brett utvecklingsarbete. Det pågår redan en översyn. Därför sade jag att man inte ska slå in öppna dörrar.
Anf. 96 JEPPE JOHNSSON (m) replik: Fru talman! Yilmaz Kerimo talar om 200 och 30 nya platser inom befintlig kriminalvård. Men vi måste faktiskt se lite längre fram, även om dessa platser i och för sig behövs redan i dag. Det behövs 400 plat- ser i dag, enligt SEKO, de kriminalanställdas fack- förbund. Vi behöver dem alltså redan i dag. Sedan tar det lite tid att bygga ett fängelse. Därför borde man rimligen ha kommit till skott redan nu. Jag ska upprepa en annan fråga som behandlas lite mer ingående i dagens betänkande. Det är frågan om de utvisningsdömdas hemresa. Jag upprepar frågan, som jag ställde i mitt anförande: Varför vill Yilmaz Kerimo och Socialdemokraterna inte ändra dagens bestämmelser, så att det blir möjligt att sätta undan pengar som den dömde tjänar in under fängelsetiden? Det här är ju inte en så stor fråga som den om platser och resurser, utan det här är någonting som vi skulle kunna begära att man rättar till i utskottet, om Yilmaz tycker att det är rätt och riktigt. Eller tycker Yilmaz fortfarande att det är rätt att man ska kunna få avlöning varje dag för det arbete som man utför i fängelset och att man sedan inte har rätt att röra peng- arna utan att det allmänna också ska betala hemresan?
Anf. 97 YILMAZ KERIMO (s) replik: Fru talman! Det första gällde de 200 nya platser- na. Dessa ska som sagt finnas tillgängliga till 2003, dvs. inom kort. Det andra gällde nya fängelser. Både Jeppe Johnsson och jag sitter i Kriminalvårdsstyrel- sen, och Jeppe Johnsson vet att vi har en som jobbar enbart med den frågan för att ta fram förslagsunderlag så att man kan fatta beslut om ett eventuellt nytt fäng- else. Det arbetet är alltså på gång. Vi får avvakta och se vad vi kommer fram till. Men behov finns. För närvarande kan man i alla fall skaffa 200 nya an- staltsplatser och 30 häktesplatser, och frågan om nya fängelser har vi en som jobbar med. Det får vi vänta med. Vad gäller detta med att betala hemresan håller jag med om att de borde betala den. Men samtidigt måste man tänka på att de för det första inte tjänar mycket pengar när de jobbar. För det andra får vi behålla 10 % av deras pengar i kriminalvården för deras fritid - kläder, cigaretter osv. För att vi ska kunna ta dessa pengar till resan måste vi ha deras samtycke. Det är som med alla andra människor. Sedan jobbar vi också för att de flesta som ska ut- visas ska avtjäna sitt fängelsestraff i sitt hemland. När det har genomförts är det här inte mycket att bråka om.
Anf. 98 GUNNEL WALLIN (c) replik: Fru talman! Jag har en annan fråga till Yilmaz. Det är många som avtjänar sitt straff inom frivården. Vad har man gjort sedan BRÅ:s rapport kom om situationen just inom frivården, mer än att föra över stora grupper av straffade som ska få sin behandling och sin rehabilitering där? Yilmaz sade också att kriminalvården nu hade fått ett ekonomiskt tillskott. Jag undrar: Var finns detta tillskott? Sedan skulle jag vilja ställa en fråga när det gäller vikten av individuella planer, som jag tog upp i mitt anförande. Tycker Yilmaz att detta är viktigt i reha- biliteringen? Jag vill också påpeka en sak apropå det brotts- förebyggande arbetet och hur viktigt detta är. Alla de människor som, kanske av sociala skäl, hamnar i kriminalvården och får sitt straff måste ju ha möjlig- heter att rehabilitera sig och komma tillbaka i sam- hället. Det är väl en viktig brottsförebyggande åtgärd. Vi måste satsa mycket på rehabilitering, och de sats- ningarna ser inte jag.
Anf. 99 YILMAZ KERIMO (s) replik: Fru talman! Jag börjar med den sista frågan, eller det sista konstaterandet. Vi är överens om att man när man kommer ut ska ha det ordnat så att man inte hamnar i det kriminella livet igen. Därför måste myn- digheterna - jag tänker på socialtjänsten, kriminal- vården och frivården - samarbeta bättre. Det har vi sagt, och det finns ett arbete som pågår på detta om- råde. Vad gäller pengarna har vi ju satsat 271 miljoner för något år sedan. Det var den största satsningen någonsin. Det är det första. Det andra är att kriminal- vården nyligen har fått 100 miljoner extra för att bekämpa narkotikan i fängelserna. Jag har här i min hand ett pressmeddelande från SEKO där de uttalar att de är jätteglada och ser mycket positivt på detta. Vad gäller vikten av individuella handlingsplaner delar jag också Gunnel Wallins uppfattning att detta måste ske och ska ske. Om det inte har varit så hittills är det en brist, men det är viktigt att rehabilitera män- niskor enligt individuella handlingsplaner.
Anf. 100 GUNNEL WALLIN (c) replik: Fru talman! Det verkar som om vi vore överens om mycket, men så är det faktiskt inte. Det är en sak att säga att detta ska ske, att vi ska ha individuella handlingsplaner. Det finns ju på papperet. Men det finns inte i verkligheten, och det är mycket betingat av att det inte finns resurser inom kriminalvården. När jag sedan frågar efter pengarna säger Yilmaz att man anslog pengar för något år sedan, och sedan har det kommit 100 miljoner till när det gäller narko- tika. Detta är ju inte beslutat än. Men de pengarna kommer kanske, och det är ju bra. Alla resurser be- hövs. När det sedan gäller de individuella planerna är det jätteviktigt att vi kan få ned återfallsprocenten. Det är det viktigaste brottsförebyggande arbete vi har framför oss.
Anf. 101 YILMAZ KERIMO (s) replik: Fru talman! Först vill jag säga att detta inte är nå- gon budgetdebatt. Om Gunnel Wallin vill prata om pengarna skulle hon ha gjort det förra gången när vi hade debatt om budgeten. Men jag vill ändå säga att det är lätt att lova för mycket. Det är lätt att säga: Vi vill ha mer pengar. Men då måste man också säga var man ska ta pengarna. Vi pratar om välfärdssamhället. Vi pratar om förebyggande arbete. Hur ska vi satsa på skolan? Hur ska vi satsa på dagis, på föräldrarna, på välfärden? Det är också förebyggande arbete. Ska vi ta pengar därifrån och satsa på fängelserna? När man säger sådant här måste man också ta an- svaret och säga hur vi ska finansiera detta. Det är lätt att lova, men sedan måste man också säga var man ska ta pengarna. Det här med de 100 miljonerna är klart. Annars hade man inte gått ut med ett pressmeddelande från SEKO. Det är deras pressmeddelande, inte mitt.
Anf. 102 RAGNWI MARCELIND (kd) re- plik: Fru talman! Jag kan bara konstatera att Yilmaz undvek att svara på mina frågor. Jag förstår det, för det finns inga svar. Jag vill bara upprepa: Tycker Yilmaz att krimi- nalvårdens insatser för att förebygga återfall i grov brottslighet har ökat? Sedan säger Yilmaz att oppositionen slår in öppna dörrar. Då skulle jag vilja fråga: Varför har då majo- riteten så oerhört svårt att i sina texter bemöta de yrkanden som vi har lagt fram i våra motioner? I ärende på ärende står det: Vi håller med motionären. Vi tycker att det ser ut på det här sättet. Man t.o.m. citerar forskning som styrker detta. Men så yrkar man avslag. Jag skulle vilja fråga hur Yilmaz - som ändå sitter i Kriminalvårdsstyrelsen, som har god insyn i hur verksamheten ser ut och som är väl medveten om de återkommande nödropen efter mer resurser - kan stå här i kammaren och vidhålla att det inte behövs några fler resurser. Är utvecklingen inom kriminalvården tillfredsställande, Yilmaz? Är det en tillfredsställande utveckling inom behandlingsinsatser, motivationsin- satser, utbildningsinsatser, frigivningsinsatser etc.? Finns det ett svar på det skulle jag gärna vilja ha det, Yilmaz.
Anf. 103 YILMAZ KERIMO (s) replik: Fru talman! Vad gäller att förebygga brott satsar vi mycket på det. Det är en av de prioriteringar som ska göras i kriminalvården - och inte bara där, som sagt, utan även utanför denna. Vi har ett välfärdssam- hälle som alla måste ta del av, så det är egentligen där man ska satsa mycket. Ragnwi Marcelind är mycket flitig i att lova pengar. När vi var på den konferens hon nämnde i sitt anförande sade hon även där: Vi vill ha mer pengar. Men hon säger inte var hon ska ta pengarna. Det är mycket lätt att lova. Visst skulle vi ha mer pengar. Vi behöver mer pengar. Alla behöver mer pengar. Men då måste man också säga hur man ska finansiera detta. När man lovar ska man också tänka på hur det ska finansieras, Ragnwi Marcelind.
Anf. 104 RAGNWI MARCELIND (kd) re- plik: Fru talman! Jag kan ge ett kort exempel på ett om- råde där vi gärna skulle vilja spara men där vi har fått nej från bl.a. Yilmaz och regeringen, och det är byrå- kraterna i Regeringskansliet. Där tar vi gärna pengar och lägger på kriminalvården. Yilmaz säger vidare att oppositionen överdriver situationen inom kriminalvården. Om Yilmaz inte tror på mig eller oppositionen måste han väl ändå tro kriminalvårdens egen forskningskommitté, vars slut- sats när det t.ex. gäller sexualbrottsdömda jag gärna skulle vilja ha en kommentar från Yilmaz om. Man skriver: Någon undersökning av effekterna av kriminalvårdens insatser på risken för återfall i brott har inte kunnat göras inom ramen för denna undersökning. Bristerna i individuell och programre- laterad dokumentation, inklusive urvalsprocesser av dömda till programverksamhet, är så omfattande att någon meningsfull sådan analys inte har kunnat göras i nuläget. Gång på gång får vi läsa rapporter om det brist- fälliga i programverksamheten och insatserna. Om inte Yilmaz tror mig måste han väl ändå tro våra forskningsrapporter. Det är där oppositionen hämtar sina uppgifter för att kunna yrka på förändringar som ska förbättra kriminalvården. Det är oppositionens ansvar. Det kommer Yilmaz säkert också att vilja göra när han hamnar i opposition. Är det sant att oppositionens röster bara är att slå in öppna dörrar? Vidhåller Yilmaz att kriminalvår- dens resursanslag är tillräckliga och situationen är tillfredsställande? Det vore bra att få protokollfört ett svar på det i kammaren från Kriminalvårdsstyrelsens ledamot.
Anf. 105 YILMAZ KERIMO (s) replik: Fru talman! Jag ska upprepa det jag sade tidigare. Jag sade i mitt anförande att den kriminalvårdspolitik vi bedriver i vårt land är bra, men visst finns det brister. Vi ska jobba för att den ska bli ännu bättre. Det är bra, men det kan bli ännu bättre. Vad gäller resurserna behöver vi mer pengar. Vi har fått en del, men vi behöver ännu mer för att det ska bli ännu bättre. Vi får hoppas att vi får det nästa gång. Jag vill återigen säga att vi måste vara stolta över vår kriminalvårdspolitik jämfört med andra länders. Moderaterna hämtar alltid exempel från USA. Där finns hårdare straff och fler poliser. Men där är brottsligheten sex gånger större än här i Sverige. Strängare och längre straff och fler poliser hjälper inte. Vi behöver en förebyggande politik, och det har vi, även om den kanske inte är mycket bra. Den kan bli ännu bättre. Det visar att vi har en bra kriminal- vårdspolitik och att vi har lyckats med den. Men den kan bli ännu bättre.
Anf. 106 JOHAN PEHRSON (fp): Fru talman! Visst är det så att nästan allting måste bli bättre på det här området. Det är ett område där organisationen och systemet påverkas av alla de om- världsförändringar som sker beroende på brottsut- vecklingen i samhället, polisens insatser, drogpolitik och annat. Allt måste bli bättre. Yilmaz sade nyss att vi från oppositionen slår in öppna dörrar. Det är klart att vi måste slå in de öppna dörrarna, eftersom alla dörrar är öppna inom krimi- nalvården. Man håller öppet överallt och säger att det pågår utredningar att det ska bli förbättringar. Det är naturligtvis bra. Det ligger lite i sakens natur att det måste vara så på ett så pass komplicerat område. Men när man håller allting öppet måste vi i varje fall knacka på de dörrar som en gång har stått där. Jag har några reflexioner. Det finns en klar brist. När människor måste sitta kvar i häkte för verkstäl- lighet blir det inte mycket av några program alls oav- sett innehåll. Det blir mycket svårt att ha några vetti- ga handlingsplaner. Vi måste få fram fler platser. Men det kanske inte bara handlar om att få fler plat- ser. Man kanske ska fundera på hur människor inte ska komma tillbaka eller över huvud taget inte hamna i fängelse. Jag återkomma till det. När det gäller verkställighetsinnehållet är det klart att det finns en brist på effektivitet. Flera har pekat på det. Majoriteten talar om att det pågår forskning och internt utredningsarbete och att vi ska titta på och snacka om det. Det är en vidöppen dörr, och det är klart att vi ska titta på det. Jag hoppas att det kommer att leda till resultat så småningom så att vi inte står här om ett år igen och får höra samma argument. Här måste det komma till något konkret. Rapporterna från såväl myndigheterna som fackföreningarna är nästan förödande. När det gäller förberedelserna finns det flera rap- porter som visar att de är alldeles för dåliga. Mindre än 50 % klarar de planer som ska fram för den person som ska frigivas. Det är absolut otillräckligt. Männi- skor släpps i praktiken planlöst ut i tomma intet efter avtjänat straff. Vi får se vad det intensifierade förbe- redelsearbete som är i gång sedan oktober leder till. Man måste få en chans att utvärdera det. Ett stort problem förutom narkotikan är att det sitter så många människor på våra anstalter som mår riktigt illa, för att inte säga är psykiskt störda. Detta skapar stora problem inte minst säkerhetsmässigt. Jag hoppas att det vi fått läsa och höra från Psykansvar- skommittén kan omsättas i praktiken. Det gäller inte minst reglerna om samhällsskydd. Det handlar om att plocka bort dem som är allra mest skadliga och mår allra sämst. Dem kan man inte sätta i en behandling. Framför allt gör de att tillvaron för personal och and- ra intagna blir helt odräglig. Folkpartiet liberalerna har i detta betänkande sla- git lite för intensivövervakning. Självklart kan det krävas ytterligare resurser. Det kan krävas till allt. Men allt handlar inte bara om pengar. Det handlar om att se vilka strukturer vi har och vad vi kan göra för att det ska gå åt mindre resurser. Det är angeläget att vi hushållar med statens pengar. Här tror jag att de som är relativt sett korttids- dömda skulle i större utsträckning komma i fråga för fotboja. För att polemisera lite med min moderata kollega är det att driva denna privatisering ytterligare en bit. Människor får under frihet med ansvar denna straffutmätning inom hemmet. Billigare kan det inte bli. Sköter de sig går det bra. Gör det inte det går det riktigt åt pipan och de åker in igen. Det kanske jag kan få en replik på så att jag kan utveckla det. Fru talman! Min talartid är ute. Jag yrkar bifall till reservation nr 9.
Anf. 107 ALICE ÅSTRÖM (v): Fru talman! Det har varit en intressant debatt att sitta och lyssna till. Det har känts lite ovant att jag inte har kunnat gå upp i debatten och ta repliker i ett tidigare skede. Men har man missat att anmäla sig till talarlistan blir det så här. Fru talman! Kriminalvården har stora problem. Det är en platsbrist ute på anstalterna, vilket gör att det bli överbelastning på häktena. Det öppnas nu ett antal platser inom kriminalvården, men fler platser kommer att behövas inom en snar framtid. Vi i Vänsterpartiet anser att det är oerhört viktigt att man från regeringen så snabbt som möjligt fattar beslut om att vi ska bygga en ny stor anstalt i Sverige. Det vore en viktig signal till kriminalvården att det är tydligt att det kommer så att man kan börja jobba i lugn och ro med det. Fru talman! Det har varit mycket diskussioner om misslyckandena inom kriminalvården. Frigivnings- förberedelserna fungerar inte och inte de individuella planer som riksdagen och Kriminalvårdsstyrelsen har fastställt ska genomföras ute på anstalterna. Det tyck- er vi i Vänsterpartiet är oerhört allvarligt. Det är ock- så ett problem som man måste ta tag i ute på anstal- terna. Arbetsledarna ska se till att det är det första man ska göra när kontaktmannen ska ha sina kon- taktmannasamtal. Det är högprioriterat. Det handlar också om hur man använder arbetskraften och inriktar verksamheten och vad man prioriterar att lyfta fram. Fru talman! Det har också varit mycket diskussio- ner om behandlingsinsatserna och behandlingspro- grammen inom kriminalvården. Det är oerhört gläd- jande att alla är så överens om att man behöver satsa och förstärka och att det ska vara mer forskningsbase- rat. Ragnwi Marcelind sade i talarstolen att det är ett minimum att man åtminstone ska kunna utvärdera arbetet. Det tycker vi i Vänsterpartiet också. Det Ragnwi Marcelind glömmer att säga är att det över huvud taget inte har funnits inom kriminalvår- den tidigare. Det har varit hemsnickrade program som ingen varken har utvärderat eller vetat effekterna eller funktionerna av. Man tar nu kvalitativt stora steg framåt för att få en riktig behandling inom anstalter- na. Jag håller med om att det fortfarande finns brister. Men jag ser det som oerhört glädjande att man tar steget och försöker hitta metoder att utnyttja tiden på anstalterna på bästa möjliga sätt. Fru talman! Jag vill lyfta upp reservation 8. Jag yrkar bifall till den, även om vi också står bakom våra övriga reservationer. Det handlar om kvinnorna inom kriminalvården. Först under de senaste åren har man börjat upp- märksamma kvinnornas behov, och att man inte kan använda samma behandlingsprogram och inte jobba på samma sätt med kvinnorna som med männen, för det skiljer sig så oerhört när det gäller vilka behov man har och hur man bäst ska kunna återanpassas. Vi i Vänsterpartiet ser det som positivt att man har på- börjat det arbetet, men eftersom man faktiskt började på noll för två tre år sedan och inte har kommit så långt anser vi att det är oerhört viktigt att man lyfter upp denna fråga. Fru talman! Jag vill också lyfta fram frågan om privata fängelser. Jeppe Johnsson pratade om Skott- land, som var så bra. Samtidigt som han lyfte fram facket i den ena frågan tycker jag att han ska ställa frågan till facket. I Skottland kunde man driva detta privat beroende på att personalen hade mycket lägre löner än på de statliga anstalterna. Man placerade anstalterna långt ute i obygden där det var hög ar- betslöshet och där man fick tag på billig arbetskraft. Det var så man bedrev den privata fängelsevården i Skottland, och det var därför det var lönsamt. Men det kan knappast vara en struktur som vi i Sverige ska sträva efter, utan vi måste förbättra de anstalter som staten har.
Anf. 108 JOHAN PEHRSON (fp): Fru talman! Jag vill bara göra ett litet förtydligan- de. Mina svängdörrar stod öppna, och jag yrkade bifall till reservation 9, men jag ville yrka bifall till reservation 13 under punkt 9. Även om jag inte har någon svårighet med att yrka bifall till just den mode- rata reservationen till skillnad från andra så ska rätt vara rätt.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
7 § Förmyndare, gode män och förvaltare
Föredrogs lagutskottets betänkande 2001/02:LU7 Förmyndare, gode män och förvaltare.
Anf. 109 MARINA PETTERSSON (s): Fru talman! När vi i dag ska debattera lagutskot- tets betänkande LU7, Förmyndare, gode män och förvaltare, vill jag inledningsvis yrka bifall till ut- skottets förslag i betänkandet. Jag kan säkerligen korta ned min tid här i talar- stolen på grund av att vi i lagutskottet med detta be- tänkande förutsätter att regeringen snarast initierar en tidigare aviserad utvärdering av de aktuella bestäm- melserna. Vi anser därför för motionernas del att de för närvarande inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Fru talman! Det är nu återigen frågor om förmyn- dare, gode män och förvaltare som har aktualiserats motionsvägen från den allmänna motionstiden år 2001. Utskottet konstaterar att det har gått mer än sex år sedan de nya reglerna om förmyndarskapet, god man och förvaltare trädde i kraft. Utskottet har åter- kommande gånger avstyrkt bifall till motioner på området med hänvisning till att regeringen aviserat en utvärdering av 1995 års förmyndarskapsreform. Så- vitt utskottet känner till har inget utvärderingsarbete kommit i gång. Enligt utskottets mening är det hög tid och synnerligen angeläget att regeringen snarast tar initiativ till en utvärdering om de regler som förmyn- dare, gode män och förvaltare har och som infördes 1995 samt att regeringen beslutar om de närmare formerna för detta arbete och återkommer snarast möjligt. En naturlig utgångspunkt för denna utvärdering är enligt utskottets mening de återkommande frågeställ- ningar som väckts sedan de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995. Fru talman! I frågorna om god man och förvaltare finns det många bekymmer. Men låt mig börja med det viktigaste och det mest elementära för att kunna fullfölja ett sådant här viktigt uppdrag, som betyder så mycket för så många människor. Detta, som är den stora frågan, gäller också huruvida det finns tillräck- ligt med kunskap för uppdraget. Utskottet anförde detta år 1999, och vi fann att det fanns kritik och att kritiken hade framförts mot bristande engagemang och mot bristande kunskaper hos gode män och för- valtare. Speciellt gällde detta för de många utveck- lingsstörda som behövde hjälp av gode mannen med att utveckla beslut om stöd och om den service som de enligt lagen är berättigade till - lagen om stöd och service för funktionshindrade. Det har vidare kommit frågor om hur många upp- drag en god man högst ska ha. Utskottet har väntat på direktiven till utredningen och genom åren avstyrkt motioner med hänvisning till den genom åren närlig- gande utredningen. Fru talman! I betänkandet finns sju motioner in- nehållande spörsmål och krav på förändringar så att förutsättningarna för att detta viktiga uppdrag kan bli bättre. Det är bl.a. påpekanden om osäkerheten i frå- gor om förutsättningarna för att förordna en god man respektive förvaltare. T.ex. har inte uppdragets om- fattning inte klarats ut och preciserats tillräckligt. Det handlar också om den enskildes inflytande. Det är bl.a. dessa frågor som har väckts. Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till ut- skottets förslag i lagutskottets betänkande nr 7.
Anf. 110 BERIT ADOLFSSON (m): Fru talman! De sju motionerna i betänkande LU7 handlar om förmyndare, gode män och förvaltare. De har avstyrkts därför att utskottet förutsätter att rege- ringen snarast initierar en tidigare aviserad utvärde- ring, precis som föregående talare beskrev. Om detta tycker jag inte, och jag kommer att utveckla det sena- re i mitt anförande. Gällande bestämmelser redovisas ju ofta i betän- kanden och så har skett även i detta betänkande som gäller vårdnad och förmyndarskap. Ett ämne som jag har berört flera gånger i motioner och även denna gång, i L237, handlar om vårdnaden om barn och ett ansvar för barnets personliga förhållanden. Vård- nadshavaren företräder också barnet i personliga angelägenheter. Förmyndaren å sin sida ska förvalta barnets tillgångar och företräda det i angelägenheter som rör tillgångarna. I föräldrabalken finns också bestämmelser för den som behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Denna para- graf är ämnad för människor som inte själv kan göra detta. Det står ingenting om ålder, och jag kan inte utläsa att det inte gäller barn. Men med den juridiska kunskap som finns till vår hjälp har jag förstått att så är det. Fru talman! Jag har respekt för gällande rätt. Det är emellertid inte för att lära mig det som jag har kommit hit. Jag ju här för att för att ändra lagen till det bättre för dem som lagen gäller. Att stifta och förändra lagar är i princip vår enda uppgift som riks- dagsledamöter i den högsta beslutande församlingen i landet. Att det står så i lagen nu hindrar inte mig att för- söka få en förändring - en förändring för alla barn som inte har föräldrar som tar ansvar för deras per- sonliga förhållanden och ser till att barnet får trygghet och en god fostran. Dessa barn, som har föräldrar som inte ens kan ta vara på sig själva, sviks av sam- hället i dag. De ramlar mellan stolarna eller har all- deles för många som är inne och försöker hjälpa till. Barnen behöver en vuxen i sin närhet som ser och gör det som föräldrarna inte orkar eller kan. Barbro Hindberg har skrivit en bok - När omsor- gen sviktar. Under rubriken Barn i fara har hon sagt: Barn till psykiskt sjuka föräldrar löper en ökad risk att bli utsatta för vanvård, försummelse och psykiska, fysiska och sexuella övergrepp. Ett exempel på psy- kisk sjukdom är en riskfaktor vid barnmisshandel och mord på barn. Min poäng är att barnen behöver en vuxen utöver sina föräldrar till sin hjälp. Detta skulle kunna lösas inom ramen för lagstiftningen om förmyndare och god man, som jag har föreslagit i min motion. Men då behövs en lagändring eller en ändring av tillämpning av lagen. Jag hoppas att utredaren i det fall han läser riksdagsdebatten kan få en god idé. En av motionerna, L210, handlar om en praktisk lösning med ändrad redovisningstid för förmyndare, förvaltare och gode män som kan leda till att de in- blandade får en lugnare tillvaro och en jämnare för- delning av arbetet. För de gode männen kan det bety- da mer tid för huvudmannen. För alla berörda kan det betyda mer tid och därmed säkrare behandling. Fru talman! Det mest frustrerande som jag har upplevt som riksdagsledamot är att man begraver frågor genom att hänvisa till att det pågår en utred- ning, en utvärdering, en undersökning eller att det kommer att påbörjas en utredning eller att regeringen eventuellt, kanske, möjligen kommer att föranstalta om en förändring i gällande lag. Det måste finnas något annat sätt för landets hög- sta beslutande organ att få ändringar i lagen till stånd. Arbetet i riksdagen uppfattas kanske annars som beslutsförlamat och verkningslöst av dem som vi är satta att stödja och hjälpa, nämligen medborgarna. Det vore mer renhårigt om majoriteten klart och tyd- ligt kunde säga: Vi tycker inte som motionärerna. Nu är det ju populärt med imperativ i debatten. Tycker ni inte som vi, så säg det då! Tycker ni som vi, så säg det då till regeringen så att de vet vad den kommande propositionen ska innehålla! Det är ju i denna kammare som vi bestämmer, eller hur? Fru talman! Eftersom det inte finns något annat förslag yrkar jag bifall till utskottets förslag att vänta på en utredning.
Anf. 111 MARINA PETTERSSON (s) re- plik: Fru talman! Jag vill ställa en fråga. Enligt Berit Adolfssons motion är det inte bara ekonomin som förmyndare och god man ska ta hänsyn till, utan det handlar också om en allmän omvårdnad av dessa barn. Jag undrar om Berit Adolfsson skulle vilja ut- veckla hur hon har tänkt sig detta. Sedan vill jag också fråga om inte Berit Adolfsson är av den åsikten att vi alltid bör utreda noga innan vi beslutar om sådana här viktiga saker.
Anf. 112 BERIT ADOLFSSON (m) replik: Fru talman! Vi ska naturligtvis alltid utreda. Men det är viktigt att riksdagen talar om vilken uppfattning man har i de olika frågorna. Man skulle kunna skicka med i ett tillkännagivande att det här tycker vi ska ingå i den här utredningen. Jag tycker att man gör det alldeles för sällan. Därför vet inte allmänheten vad majoriteten vill i de här frågorna. Det kan ofta bli en överraskning när utredningen väl kommer. Proposi- tionen handlar kanske inte alls om det som vi trodde att majoriteten hade synpunkter på. Min idé om att man ska utse en god man till barn i missbruksfamiljer och familjer där psykisk sjukdom förekommer handlar om att barnen behöver en annan vuxen som kan se till att saker och ting blir gjorda i hemmet. I stället för att flytta barnen till en institution eller liknande kan barnen fungera bra om det finns en vuxen i närheten. Lotta på Bråkmakargatan kunde t.ex. gå till tant Berg. Emil i Lönneberga hade Alfred när mamma och pappa var stökiga på något sätt eller inte gjorde saker som Emil tyckte var bra. Det är människor och miljöer där det fungerar bra och där man är lycklig och harmonisk, men man behöver ändå en vuxen tillsammans med föräldrarna som man kan prata med. Men jag menar att dessa barn inte har någon sådan person. Därför har jag kommit med idén att de ska få en god man som hjälp. Så var det tänkt.
Anf. 113 VIVIANN GERDIN (c): Fru talman! Åter står vi här i kammaren och ef- terlyser en utvärdering av de regler som rör för- myndarskap, gode män och förvaltare. Det har tidiga- re klargjorts att i sak är vi överens över partigränser- na. Att det finns fog att se över detta har framförts i flera motioner. För mig tycks det snarare vara så att det finns en skiljelinje mellan oss riksdagsledamöter och regeringen. Nu har nästan hela mandatperioden gått, och fort- farande har ingen uppföljning gjorts av 1995 års för- myndarskapsreform. Det enda vi hört är att regering- en kommit på att en större utredning måste till. Under de senaste åren har synpunkter framkommit till flera av oss om att reglerna i dag är oklara framför allt när det gäller gode män och förvaltarskap. Synpunkter har också framförts på nuvarande bestämmelser som inte medger att en god man får vetskap om vilken diagnos huvudmannen har. Läkare som skriver ut intyget avgör ensam om huvudmannen ska ges stöd av en god man eller en förvaltare. Det har påpekats för mig att detta försvårar arbetet för gode män att bemöta huvudmannen på rätt sätt. Många gånger får de gissa sig fram och pröva innan de kommer underfund med huvudmannens sjuk- domsbild. Borde inte gode män ges det förtroendet och informeras om sjukdomsbilden? De kunde ju omfattas av tystnadsplikt. Det skulle underlätta, och det skulle vara av störst positiv betydelse för huvud- mannen själv. Det har också påpekats att neddragningar inom vård och omsorg har medfört ett allt större ansvarsta- gande för många gode män. Det utökade ansvaret som ej ingår kan ibland vara svårt att frigöra sig från när huvudmannen, t.ex. en psykiskt sjuk person, dessutom saknar anhöriga och är helt utlämnad och ensam. En engagerad god man ställer då upp och hjälper till i besvärliga situationer, är en god med- människa och tar frivilligt en del av det ansvar som vård- och omsorgspersonal lastar över. Detta är ohållbart i längden. Risken finns att färre åtar sig godmanskap därför att ansvaret ökar medan den eko- nomiska ersättningen fortfarande är mycket låg. Dessutom vill jag också ta upp det som Marina Pettersson nämnde angående utbildning. Jag har haft kontakt med två gode män som har efterlyst utbild- ning. Under alla år som de har varit gode män har de aldrig erbjudits en utbildning. De är mycket förvåna- de att ingen heller har brytt sig. Viljan finns från de gode männens sida att höja kompetensen för det an- svarstagande som man har i den här rollen. Jag finner därför att utskottets krav verkligen är befogat. Nu är det synnerligen angeläget att det sker en utvärdering. Jag instämmer också i lagutskottets förslag.
Anf. 114 ANA MARIA NARTI (fp): Fru talman! Jag ska hålla mig mycket kort. Detta blir inte ett anförande utan bara ett kort påpekande. Människor som behöver förmyndare eller goda män tillhör grupper som inte kan ta ansvar för sig själva och inte kan föra sin talan. Det är verkligen det glömda Sverige. Vi agerar på ett grymt och hänsyns- löst sätt om vi bidrar till att glömskan tätnar kring dessa människor som själva inte kan föra sin talan. Därför vill jag mycket snabbt instämma i de allra sista meningarna i betänkandet. Det är synnerligen angeläget att de här frågorna behandlas och att rege- ringen snarast tar initiativ till en, hoppas vi, snabb behandling av dem.
Anf. 115 ELIZABETH NYSTRÖM (m): Fru talman! De nuvarande reglerna beträffande förmyndare, gode män och förvaltare är, som tidigare nämnts, till viss del resultatet av en reform som ge- nomfördes 1995. Under senare år har lagutskottet behandlat motioner liknande dem som vi nu kan läsa om i betänkandet LU7. Vid tidigare behandlingar har motionerna avstyrkts med hänvisning till att de skulle uppmärksammas inom ramen för arbetet i Justitiede- partementet med uppföljning och utvärdering av 1995 års förmyndarskapsreform. Vid lagutskottets behandling i år har det fram- kommit att den utlovade utvärderingen inte har till- satts och att det inte heller, som Marina Pettersson mycket riktigt poängterade tidigare, finns några di- rektiv till en sådan. Utskottet har därför vid behandlingen med skärpa pekat på att det är angeläget att regeringen snarast tar initiativ till en utvärdering av reglerna om förmyndar- skap m.m. I betänkandet ges exempel på förändringar som måste göras, och jag vill peka på ytterligare fall som jag hoppas att regeringen ska ta till sig, fall som bor- de uppmärksammas och som måste föranleda föränd- ringar. När en person är god man för en mindre bemedlad person betalar kommunen arvodet. Den betalar också sociala avgifter och drar skatt. Men om personen i fråga har pengar, så att hon eller han själv kan betala sin gode man, ska gode mannen anmäla till skatte- myndigheten att den enskilde är arbetsgivare. Gode mannen ska sedan betala ut arvode till sig själv, lägga på arbetsgivaravgifter och betala skatt. Att den enskilda personen, som kanske knappast vet vad hon eller han heter, ska vara arbetsgivare är helt absurt och oetiskt. Jag anser att kommunen, som har alla rutiner klara, borde betala arvodet osv., precis som för mindre bemedlade personer, och sedan skicka en faktura som gode mannen ska betala för den enskildes räkning. Ett annat exempel såg jag i en tidning häromda- gen under rubriken "Blev god man för elva personer mot sin vilja". En god man avled, och plötsligt stod två arvingar helt oförberedda och mot sin vilja som gode män för elva för dem helt okända personer. Först nu två år senare är de fria från uppdraget. Att dödsboet ärver godmansskapet och är skyldigt att kvarstå tills ny god man utses är det säkert inte många som vet. Att plötsligt ställas inför uppgiften att skaka fram god man är ofta problematiskt, men det kan verkligen inte vara rimligt att godmansförord- nandet går i arv. Fru talman! Jag är emot att man med automatik ärver titlar och uppdrag - bortsett från den kungliga successionen. Den blivande kungen eller drottningen har dock i motsats till den som ärver ett godman- suppdrag möjlighet att avsäga sig sitt uppdrag omgå- ende. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betän- kandet.
Anf. 116 KENTH HÖGSTRÖM (s): Fru talman! Med anledning av lagutskottets be- tänkande nr 7, som gäller förmyndare, gode män och förvaltare, vill jag anföra följande. Jag är ledamot av konstitutionsutskottet sedan snart fyra år tillbaka, och jag har under denna man- datperiod vid fyra tillfällen närvarit när justitieom- budsmännen har överlämnat sin årsberättelse, sin s.k. ämbetsberättelse. Det är en mycket tung och mycket viktig inlaga, som enligt min bestämda mening, inom parentes sagt, förtjänar ett mycket större offentliggö- rande än det som utskottet självt klarar av. Den borde läggas fram här i kammaren under samma värdiga former som förekommer vid andra årliga procedurer vi genomgår i kammaren. Jag skickar med en häls- ning till riksdagsstyrelsen att se över detta. Justitieombudsmannaämbetet, som instiftades 1809 tillsammans med konstitutionsutskottet, ska utöva kontroll och granskning av de offentliga myn- digheter och verk som är satta att sköta landets lagar, förordningar och regler. Det ska se till att myndighe- ter och ämbetsmän inte ägnar sig åt maktmissbruk och framför allt att de behandlar sina medborgare lika inför lagen. En sak som har varit återkommande i de fyra JO- berättelserna och som har gjort mig djupt bekymrad är justitieombudsmännens årliga kritik av överför- myndarverksamheten i flera av landets kommuner. Jag har tagit med mig dessa årsberättelser upp i talar- stolen, inte bara för att symboliskt visa upp dem. Jag ska läsa upp några rader ur den senaste årsberättelsen, som gäller fjolårets förvaltning. På ett ställe skriver ombudsmännen: "Vid inspektionerna har vidare noterats att be- stämmelserna om gode mäns och förvaltares m.fl. redovisningsskyldighet inte alltid efterlevs och att det föreligger vissa brister i överförmyndarnas hand- läggning och kontroll av dessa frågor. Det är inte ovanligt att årsräkningar godkänts trots att de inte avgetts på 'heder och samvete'." Det är en mycket allvarlig erinran från ett av många inspektionsbesök ute i landets kommuner. Jag skulle kunna citera ur samtliga årsberättelser. Det handlar där om bristande diarieföring och om bristan- de respekt för dem som har haft möjlighet att föra talan för dem som är föremål för godmanstillsyn. I alla de fall där man har företagit inspektioner har man haft någon erinran. Det är kommunernas skyldighet att klara detta. Det är kommunerna som har ansvaret, och de måste enligt min uppfattning se till att denna förtroende- mannagärning får en annan status och en annan juri- disk inramning. Ni i lagutskottet har, som jag ser det, fattat ett mycket klokt beslut då ni enigt har begärt att rege- ringen ska göra en översyn, men jag skulle vilja ge några tips till. Jag skulle önska att ni i lagutskottet ägnade en offentlig utfrågning åt de granskningar som rör gode män, förvaltare och överförmyndare eller på något annat sätt skapade publicitet kring dessa. Det handlar ytterst om totalt värnlösa människor, som inte kan föra sin talan - som kanske över huvud inte existerar å huvudets vägnar utan bara som fysiska kroppar. Någon ska sköta dem. Den skötseln måste vara omgärdad med hög rättssäkerhet, men det är den inte i dag. Det är bra att ni är ense i lagutskottet, men ni måste ropa högre för att man på andra sidan bron ska genomföra den utvärdering som ni så länge har efter- sökt. Då kan ni använda justitieombudsmännens ämbetsberättelser om inte som vapen så snarare som verktyg för att påvisa den brist som här finns i det offentliga systemet. Jag anför inte några fler citat. Jag säger bara att detta är allvarligt att man fyra år i rad har haft grava erinringar t.o.m. mot stora kommuner. Jag ska inte nämna någon vid namn, men några av Sveriges största kommuner har fått erinringar i dessa berättel- ser. Detta kan absolut inte vara acceptabelt. Det är en skyldighet för de förtroendevalda i denna kammare att påtala de brister som finns och att se till att det inte blir en upprepning av dessa framöver.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
8 § Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m.
Föredrogs lagutskottets betänkande 2001/02:LU9 Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m.
Anf. 117 TANJA LINDERBORG (v): Fru talman! Jag vill säga att jag uppskattar Kenth Högströms engagemang och hans anförande i det förra ärendet väldigt mycket. Jag tackar också för det goda rådet, som vi naturligtvis tar till oss. Fru talman! För att spara kammarens tid ska jag bara beröra några frågor i detta viktiga betänkande. Det rör talerätt i mål om hävande av faderskap, auto- matisk gemensam vårdnad och Vänsterpartiets reser- vation till förmån för en motion om en barnbalk. I betänkandet behandlar lagutskottet tre motioner som samtliga tar upp frågan om talerätt i mål om hävande av faderskap. Utskottsmajoriteten, dvs. Soci- aldemokraterna och Vänsterpartiet, avvisar motions- kraven. Motionärerna vill att änkor ska kunna få prö- vat i domstol om den avlidne mannens särkullbarn från tidigare förhållande verkligen är hans biologiska barn. I ett par motioner hävdas att många änkor ställs i en psykologiskt och ekonomiskt svår situation om det uppdagas att det finns en tidigare okänd arvinge. Själv känner jag bara till ett fall. Därför skulle det vara intressant att i dag få veta hur många fall motio- närerna känner till. Det fall som jag och flera andra av riksdagens le- damöter har varit i kontakt med gäller en kvinna som i samband med bouppteckningen efter sin avlidne man fick oväntad kännedom om att han hade barn från ett tidigare förhållande. Maken hade erkänt fa- derskapet och betalat underhåll men däremot inte berättat det för någon. Kvinnan fick förutom en chock ekonomiska problem, eftersom hon var tvungen att sälja sin lägenhet för att särkullbarnet skulle kunna få ut sin arvslott. Den första tanke som dyker upp när man ställs in- för ett sådant faktum är att det inte kan vara sant. Tvivel börjar uppstå huruvida maken verkligen är biologisk far. Jag kan förstå det. Men i det här fallet har mannen uppenbarligen levt med en livslögn. Vi vet inte orsaken till det. Vi kan heller inte få veta det, därför att mannen är död. Ur moralisk synpunkt är det naturligtvis oacceptabelt, enligt mitt sätt att se det. Men det är inte riksdagens uppgift att sätta sig till doms över det. Faktum kvarstår att mannen hade erkänt faderskapet. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention. En enig riksdag har uttalat att barnens bästa alltid ska komma i främsta rummet. Fru talman! Motionärernas och reservanternas yr- kande har inte barnens bästa för ögonen. Det måste vara djupt kränkande för såväl barnet som barnets biologiska mor, om hon är i livet, att utsättas för domstolsprocess och obehaget med provtagningar som måste göras för att fastställa faderskapet. Man kränker faktiskt också den avlidne mannen, som valt att leva med sin livslögn. Jag yrkar avslag på reserva- tion nr 1. Så vill jag gå över till reservationen om automa- tisk gemensam vårdnad. Frågan om att införa en be- stämmelse som innebär att föräldrar automatiskt får gemensam vårdnad från barnets födelse eller fader- skapsbekräftelse har diskuterats under lång tid. Enligt tillgänglig statistik anmäler så många som 95 % av sammanboende föräldrar att de ska ha gemensam vårdnad. När det gäller icke sammanboende föräldrar är motsvarande siffra 50 %. Det visar att de allra flesta par väljer att ta ett gemensamt ansvar för sina barn. Det är bra. Vårdnadstvistutredningen som kom med sitt be- tänkande 1995 pekar på omständigheter som talar mot en regel om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar som inte bor tillsammans. I betänkan- det sägs bl.a. att det kan finnas en risk att modern inte medverkar till att faderskapet blir fastställt, att ge- mensam vårdnad skulle uppkomma även om barnet kommit till vid våldtäkt eller annat sexualbrott och att även barn som avlats vid en tillfällig förbindelse skulle komma att omfattas. Utredningen pekar också på att det finns andra situationer när gemensam vård- nad inte är förenlig med barnets bästa, t.ex. om för- äldrarnas konflikt är så svår och djup att de över hu- vud taget inte kan prata med varandra, än mindre samarbeta i frågor som rör barnet. En annan försvårande omständighet som talar mot att man skulle införa en regel om automatisk gemen- sam vårdnad är att det saknas en klar och tydlig mar- kering av att samboförhållande faktiskt föreligger. I folkbokföringen går det inte att utläsa om ett sambo- förhållande föreligger därför att det finns föräldrar som, trots att de lever i ett samboförhållande, av olika skäl har valt att inte vara folkbokförda i samma fas- tighet. Det förekommer också att föräldrar kan vara folkbokförda i samma fastighet fast de inte bor till- sammans. De kan t.ex. bo i olika lägenheter i samma hus, i samma trappuppgång. Vi har ju inte något lä- genhetsregister. Fru talman! Vänsterpartiets uppfattning är att en väl fungerande gemensam vårdnad är det bästa för barnet. Statistiken visar att de allra flesta föräldrar tar det ansvaret. Men det finns fall när det är klart olämpligt, och det är när det förekommer våld inom familjen. Då ska gemensam vårdnad vara utesluten. Det är inte så lätt. Det finns komplikationer med en sådan lagstiftning. Jag yrkar avslag på reservation nr 2. Fru talman! Jag vill kort beröra frågan om infö- randet av en barnbalk. Jag yrkar bifall till reservation nr 4. Vi har valt att stödja en motion av Annelie Enoch- son, Kristdemokraterna, som vill ha till stånd en ut- redning om behovet av att införa en barnbalk i svensk lagstiftning. Vänsterpartiet har haft ett liknande krav; jag tror att det var 1995. Det är angeläget att det finns ett samlat regelsys- tem där barnens rätt sätts i fokus. Men vi är inte så naiva att vi tror att barnens ställning stärks bara ge- nom att man inför en särskild balk, lika lite som vi tror att det blir bättre miljö bara för att vi har en mil- jöbalk. Själva vitsen med en barnbalk är att det som rör barn får ett eget avsnitt i lagboken. Det ger signa- ler om att barn är viktiga och att de har rättigheter. I föräldrabalken utgår man från föräldraperspekti- vet. Man sätter föräldrarätten i främsta rummet. Det visas tydligt, som vi pekar på i vår reservation, av att barn har en underordnad roll. Föräldrar kan t.ex. väg- ra att umgås med sitt barn utan några som helst kon- sekvenser. Ett barn däremot kan, som en yttersta åtgärd, bli hämtat av polis för att föras till en av sina föräldrar. Fru talman! Det var kort. I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i lagutskottets betänkande. Jag hade trott att Tasso Stafilidis skulle gå upp och uttrycka Väns- terpartiets glädje över utskottets tillkännagivande om överflyttning av vårdnaden när det förekommer våld i familjen. Nu kommer han inte att göra det. Marina Pettersson kommer att utveckla det närmare.
Anf. 118 BERIT ADOLFSSON (m): Fru talman! Lagutskottets betänkande LU9 inne- håller 30 motionsyrkanden. Ett av dessa har vunnit utskottets gillande i form av ett tillkännagivande. Det gäller motion L201 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén. Det handlar om vårdnad och våld i familjen. Den saken behandlades redan före min tid i detta hus i ett betänkande, LU12 från år 1998. I betänkandet står det, apropå våld i familjen att: "Därtill vill utskottet som sin mening framhålla att i de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld, trakas- serier eller annan kränkande behandling, gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör vara utesluten." Detta uttalande har uppenbarligen inte uppmärk- sammats av landets domstolar eftersom flera domar har fått utslaget att våldsamma män - ibland mördare - som det ofta är fråga om, inte ansetts ha förverkat sin rätt till vårdnad av barn. Jag återkommer senare i mitt anförande till denna motion. Barnets behov och rättigheter kommer ofta i skymundan då föräldrarna ska bestämma hur barnets fortsatta liv ska gestalta sig. Det gäller t.ex. barnets boende. Barnen utgör drygt 20 % av befolkningen i vårt land. Förra året föddes drygt 90 000 barn i Sverige. 53 % av dem hade föräldrar som inte levde tillsam- mans. Till de nyfödda barn som kanske får vårdnads- havare på två geografiskt olika belägna platser kan läggas de som senare får uppleva att föräldrarna flyt- tar isär. Många barn mår inte bra i Sverige i dag. I inter- nationella enkäter har man frågat om barns trygghet. Det visar sig att barn som lever i Sverige känner sig mindre trygga än barn i utvecklingsländer. Kan det bero på att barn i andra länder i högre grad bor till- sammans med sina föräldrar - en stilla undran? Många barn kommer under och efter en vård- nadstvist att få det mycket tufft. Detta har uppmärk- sammats av riksdagens ledamöter i flera motioner som handlar om växelvisboende. I motion L313 framhåller motionärerna att barnets rätt till båda föräldrarna inte får blandas ihop med föräldrarnas behov och önskningar om att få "rättvis" tillgång till sina barn. De efterlyser en kartläggning av hur domstolarna dömer i vårdnadsfrågor. Socialstyrelsen har, på uppdrag av regeringen, sammanställt kunskap om hur små barn påverkas av att ständigt byta hem, miljö, lekkamrater, leksaker, dagis m.m. Man framhåller att det är viktigt att kunna bedöma vad som är bäst för barnet. Trots att det skulle handla om barnen, innehåller rapporten till stor del frågor om hur föräldrarna ska ha det efter separationen. Man diskuterar endast ett sätt att lösa detta, nämligen att barnet regelbundet flyttar mellan föräldrarnas bostäder. Slutsatser från kunskapssammanställningen är att det "kostar på" för barn att bo växelvis, att barnen inte ska vistas på två daghem eller skolor och att föräldrarna bör bo så nära varandra att barnen kan behålla samma kamrater. Man pekar också på att barn kan reagera psykiskt eller somatiskt vid skilsmässo- kriser och separationer och att reaktioner visar sig först efteråt. Rapporten andas "den obotfärdiges förhinder". Det resoneras utifrån föräldrarna, utifrån hur de ska kunna skapa sig nya relationer och att de skador som åsamkas barn ändå kan anses överkomliga för barnen. Dock resonerar man inte vidare för att stödja den tesen. I rapporten Den delade familjen från 1985 har sär- skilt barnens synpunkter redovisats. Där framgår att barnen ser det som en nackdel att packa och flytta ofta samt att barnen lätt hamnar i skuld- och lojali- tetskonflikter. Därför anses det i den rapporten att föräldrarna i första hans bör se till barnets behov av en stabil och konfliktfri hemmiljö; detta snarare än till sina egna önskningar. Föräldrarnas inbördes kamp för rättvisa, om ekonomiska fördelar och om barnens kärlek riskerar att skapa en förvirrad värld med psy- kiska och kroppsliga ohälsotillstånd hos barnen. Detta slår man fast i rapporten. Uppenbarligen har barnens ställning försämrats mellan dessa båda undersökningar. Egentligen skulle man kunna byta namn på föräldrabalken och kalla den för barnbalken så att det klart framgår att det är barnen, inte föräldrarna, som står i fokus. Fru talman! Nu har utskottet valt att avstyrka de motioner som rör vårdnad och underhåll, med hän- visning till den pågående utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform. Jag hänvisar här till mitt förra anförande vad gäller motionsbehandling i största allmänhet. Jag vill uppehålla mig ytterligare en stund vid motion L201, som har fått en välvillig behandling av utskottets majoritet; ett tillkännagivande skickas till regeringen. Det gläder mig särskilt att det är moderata ledamöter som har kommit med ett Columbi ägg i fråga om lösningen av vårdnadstvister där våld före- kommer. Både år 2000 och år 2001 avstyrkte utskottet mo- tioner med motsvarande innehåll. Nu har utskottet på nytt behandlat frågan, och man utesluter inte att den i motionen föreslagna lösningen skulle innebära en förstärkning av barnets rätt och främja barnets bästa. Man begär en analys, och den kan förslagsvis komma i den kommande utredningen. Där har utskottet sagt sin mening. Det har man dock inte gjort i fråga om andra motioner, som man nu begraver. Det kan väl tydas så att inte heller regeringen kommer att ta hän- syn till dessa yrkanden. År efter år har det knorrats en del över att riks- dagsledamöterna lägger fram motionsförslag som tidigare avslagits. Detta ärende visar att en viss en- vishet vad gäller förslag till förändring av Sveriges rikes lag kan ge utdelning. Det är väl det som menas med uttrycket att droppen till slut urholkar stenen. Detta öde har tyvärr inte vederfarits en i motions- hänseende riktig långkörare, nämligen den om talerätt i faderskapsmål. Den var inte ny när jag kom in i riksdagen, och det har varit en stor minoritet som reserverat sig mot majoritetens behandling av pro- blemet. Det är dags att utreda ärvdabalken, som ju är gammal. Faderskap fastställs numera med nya meto- der, men det vore väl inte helt fel att de som nu fel- aktigt har blivit, eller fått, en far får möjlighet att rätta till det hela. Det framgår av betänkandet att det inte finns någ- ra särskilda regler om vem som är behörig att söka resning, men Högsta domstolen har givit frågan en sådan tolkning att det kan uppfattas som att det bara är parterna som får föra talan. Ett barn kan föra talan om fastställande av fader- skap mot en avliden mans arvingar, men inte tvärt om. Vad frågan gäller är att också arvingar, maka och andra barn, ska kunna begära resning när nya upp- gifter framkommer. En sådan uppgift kan vara att en blodanalys kan visa att en man felaktigt blivit be- traktad som far till ett barn. Med nuvarande lagstift- ning kan inte en sådan framtvingas. En man som misstänks vara far till ett barn kan avkrävas blodprov, men ett barn som med gammal teknik har fått sig en far tilldömd kan inte på samma sätt tvingas lämna blodprov. Med ett sådant blodprov och därmed följande analys kan grund för resning föreligga. Jag vill hävda att det då gäller vuxna, inte barn. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva- tion nr 1, men givetvis står jag bakom övriga mode- rata reservationer.
Anf. 119 TANJA LINDERBORG (v) re- plik: Fru talman! Jag återkommer till detta med tale- rätten, som jag kan hålla med om är en ständigt åter- kommande fråga här i kammaren. Vad jag tolkar in utifrån de här motionerna är att ni egentligen vill angripa ett arvsproblem genom att införa en regel som kommer att skapa väldigt stora problem, åtminstone som jag ser saken, och också skapa allmän rättsotrygghet. Handen på hjärtat, Berit Adolfsson, emanerar inte detta möjligtvis från att ni egentligen tycker att "oäkta ungar", som ju var benämningen förr, inte ska ha arvsrätt?
Anf. 120 BERIT ADOLFSSON (m) replik: Fru talman! Nej - med handen på hjärtat - det tycker jag inte! Men jag kan hålla med om att det ärende som förekommit många gånger emanerar från ett problem som vi har hört. Det problemet kan ändå inte klaras med denna lösning, utan det är fråga om att man i fortsättningen inte ska behöva överraskas av detta problem. Dessutom ska det finnas en möjlighet att få faderskapet bekräftat.
Anf. 121 TANJA LINDERBORG (v) re- plik: Fru talman! I mitt inledningsanförande nämnde jag just att jag känner till ett fall, och jag hör att Berit Adolfsson känner till samma fall, att hon också är väl bekant med detta, naturligtvis tragiska, öde. Jag vet att Berit Adolfsson har motionerat i frå- gan. Ni skriver att det är många änkor. Jag frågade därför i mitt inledningsanförande hur många det kan röra sig om utöver det fall som jag känner till. Det kunde vara intressant för kammaren att få veta det.
Anf. 122 BERIT ADOLFSSON (m) replik: Fru talman! Det har kommit till min kännedom att det är många som har, eller som har haft, den här problematiken. Man har dock sett att det inte går att komma vidare, så man har funnit sig i sitt bittra öde.
Anf. 123 KJELL ELDENSJÖ (kd): Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1. Jag står självklart bakom också den andra reservationen där Kristdemokraterna finns med, men för tids vinnande nöjer jag mig med detta yrkan- de. Det första jag vill ta upp rör frågan om talerätt för hävande av faderskap. Denna fråga har genom motio- ner behandlats i lagutskottets betänkanden år efter år, men yrkandena om översyn av regelverket för fast- ställande och hävande av faderskap har hittills varje gång - så också i år - avvisats av lagutskottets majo- ritet. Jag har lite svårt att förstå varför det tycks vara så kontroversiellt att försöka att nå största möjliga sä- kerhet i faderskapsärenden och varför det skulle vara fel att öka möjligheten att det som är sant kommer fram. I dag finns utvecklade metoder som ger betyd- ligt större säkerhet vid fastställande av faderskap. Kristdemokraterna står alltså bakom denna reserva- tion, nr 1. Fru talman! I flera år har motioner väckts till riks- dagen som handlar om att mor- och farföräldrar ska ha rätt att föra talan i domstol om rätt till umgänge med barnbarn även i de fall barnens vårdnadshavare motsätter sig det begärda umgänget. Motionerna har avstyrkts av lagutskottet och av- slagits av riksdagen. Det har framhållits att det ute- slutande är barnets behov av att få träffa mor- och farföräldrarna som ska tillgodoses. Rätten att föra talan i domstol i den här frågan har anförtrotts social- nämnden som anses kunna bedöma i vilka fall det är motiverat att utifrån barnets bästa inleda en umgänge- sprocess. Det är naturligtvis en svår sak att alltid avgöra vad som är barnets bästa. Det finns med stor sannolikhet ett antal fall där mor- eller farföräldrar förvägrats umgänge med barnbarn och där sådant umgänge åtminstone inte skulle vara till barnets nackdel utan till dess fördel, om man ser det på längre sikt. Vi kristdemokrater anser att det finns goda skäl att ändra på de nuvarande bestämmelserna så att mor- och farföräldrar får rätt att föra talan i domstol. Vi har därför ställt upp på denna reservation. I det betänkande som vi nu debatterar behandlas en kristdemokratisk motion, L242, rubricerad Ge- mensam vårdnad. Motionen innehåller sex yrkanden som handlar om vårdnadens utövande, upplysningar om barnet, växelvis boende, samarbetssamtal, gemen- sam vårdnad mot ena förälderns vilja och rättens sammansättning när det gäller vårdnadstvister. I alla yrkanden begärs att frågorna ska tas upp till översyn eller beaktas i den utvärdering som regering- en ska göra av 1998 års föräldrabalksreform. I betän- kandet förutsätter lagutskottet att så kommer att ske, eller i något fall att yrkandet beaktas i annan utred- ning. Med anledning av dessa skrivningar har vi krist- demokrater inte reserverat oss till förmån för motion- syrkandena. Vi vill avvakta regeringsarbetet och främst utvärderingen av 1998 års föräldrabalksre- form, men vi anser att det är angeläget att denna ut- värdering snabbt kommer i gång. Fru talman! Vi kristdemokrater menar att all erfa- renhet visar att fungerande och stabila familjer är bra för både barn och vuxna och att det är en förutsätt- ning för ett gott samhälle. Därför måste samhället ta ett särskilt ansvar för att skapa förutsättningar för att gemenskaperna i familjerna kan fungera så bra som möjligt. Familjestabilitet bör vara ett politiskt mål. Vi anser att barn generellt sett mår bäst av att bo ihop med två föräldrar och att de då har störst förut- sättningar att utvecklas på ett bra sätt. Lagstiftning och sociala ekonomiska stödformer bör utformas med utgångspunkt i att stabila familjerelationer är bra och eftersträvansvärt. När en kris uppstår i ett förhållande gäller det där- för att man snabbt får hjälp med att lösa upp knutar- na. Förebyggande och kompetent familjerådgivning är därför viktigt. Tyvärr är det så i dag att väldigt många relationer spricker. Vi vill verka för en förändring så att antalet separationer minskar i stället för att de ökar. Men vid alla dessa separationer som sker måste ändå barnens bästa sättas i fokus. Därför är det natur- ligtvis oerhört viktigt att skapa regler och förfaranden som gör att barnen drabbas så lite som möjligt när föräldrapar separerar. Det kan inte nog betonas att barn inte har och inte ska känna skuld i att vuxna människor - inte ens för barnens skull - inte kan hålla ihop. När den ena eller båda parterna inte har förmåga att för barnens skull se till att relationerna är drägliga nog för att hålla ihop måste i alla fall barnen ges så bra förutsättningar som möjligt för att inte allvarligt ta skada. Det är då vik- tigt att det finns lagar och bestämmelser som fungerar och i varje situation värnar barnets bästa. De synpunkter som ligger bakom yrkandena i motion L242, men också bakom yrkandena i andra motioner, är därför högst relevanta. Det gäller t.ex. utvärdering av hur den gemensamma vårdnaden fun- gerar i verkligheten, hur växelvis boende faller ut och hur samarbetssamtal och information mellan parterna har fungerat. Ger dessa möjligheter och medel maxi- mal effekt så att barnen skadas så lite som möjligt av att befinna sig i en situation med separerade föräld- rar? Kristdemokraterna tycker att det är viktigt att ut- värderingen av 1998 års föräldrabalksreform belyser dessa och andra frågor på ett bra sätt och att man föreslår förbättringar där så behövs. Det är mycket angeläget att utvärderingen snabbt kommer i gång.
Anf. 124 TANJA LINDERBORG (v) re- plik: Fru talman! Det gäller detta med talerätten igen. För att försöka göra det lite tydligt ska jag ta upp det fall som jag relaterade till i mitt anförande och som Berit Adolfsson också mycket väl känner till. Mannen erkände faderskapet. Under 18 år betala- de han underhåll för sitt barn till barnets mor. Man- nen avled, och den nya hustrun hade mycket svårt att förstå att han skulle vara biologisk far till barnet. Hon vill därför ha en möjlighet att ifrågasätta riktigheten av detta påstående. Ponera att det införs en sådan regel som ni vill ha. Det skulle faktiskt kunna vara så att mannen inte är far till barnet - det vet inte någon av oss här. Är det då rätt mot barnet att göra det faderslöst? Hur ser ni på det här egentligen?
Anf. 125 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik: Fru talman! I dag finns det ju förbättrade möjlig- heter att fastställa faderskap. Vad vi har begärt är en förutsättningslös utredning, och det har vi gjort mot den bakgrunden att det finns andra möjligheter i dag att fastställa ett faderskap. När det sedan gäller denna specifika fråga är det naturligtvis oerhört svårt att svara ja eller nej på den. Det är mycket möjligt att det kan uppstå vissa komp- likationer, men i de allra flesta fall tror jag att det är sanningen som ska segra. Och, som sagt, en översyn av de bestämmelser som gäller i dag är det som vi begär. Sedan får vi se vad den landar i.
Anf. 126 TANJA LINDERBORG (v) re- plik: Fru talman! Det är klart att det är svårt att diskute- ra ett enskilt fall, och det kanske inte heller alltid är helt etiskt att göra det. Men det är det fall som ligger bakom dessa motioner. I förlängningen måste man också fundera över konsekvenserna. Min syster och jag är ganska olika. Om jag säger till henne att jag undrar om hon verkligen är min syster och känner mig orolig över att jag ska dela arvet med henne och om jag vill föra talan i domstol för att kolla om pappa verkligen är pappa också till min syster, vad ska gälla då? Ni måste verkligen fundera igenom era tankegångar. Ni har inte barnets bästa för ögonen. Jag är jätte- ledsen att säga det. Jag uppskattar Kjell Eldensjö väldigt mycket som person, men här tänker ni fel. Detsamma gäller när ni säger att det ska vara fullt legitimt att mor- och farföräldrar ska kunna gå till domstol för att få träffa sitt barnbarn. Det är jättetra- giskt att utsätta ungar för att kanske inte få träffa vuxna personer. Men kan det verkligen vara riktigt att förutom att pappa och mamma har möjligheten att gå till domstol ska också mor- och farföräldrar ha den möjligheten? Jag är nästan upprörd över att ni ens vill tänka tanken att utsätta barn för någonting så förskräckligt.
Anf. 127 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik: Fru talman! Jag tackar så mycket för uppskatt- ningen av mig som person. Den är ju glädjande. Men jag återkommer till att jag tycker att man bör göra en förutsättningslös utvärdering av lagen och se om man kan komma fram till något annat som man kan besluta om gemensamt. Gör man inte det, får det som gäller i dag gälla. Så är det ju med det. Jag vill till slut passa på att tacka för att Annelie Enochson har fått en motion delvis bifallen. Tanja Linderborg ville ha också en annan motion bifallen, men så har inte vi tyckt.
Anf. 128 VIVIANN GERDIN (c): Fru talman! Först vill jag yrka bifall till Center- partiets reservation nr 7. I övriga ställningstaganden som gjorts från Centerpartiet instämmer jag. Hänsyn till barnets bästa är rubriken på mitt anfö- rande. Ett av Centerpartiets mål är att medverka till ett barnvänligare samhälle. Det innebär för oss att barnen ska ha en stark ställning och att de ska mötas med respekt. Det är inte alltid som jag tycker att vi lever upp till barnets bästa. Många gånger ges de vuxna företräde på barnens bekostnad. Att alla barn ska få uppleva en god omvårdnad och umgänge med sina föräldrar är vi nog alla över- ens om. Trots alla goda föresatser har antalet omhän- dertagna barn ökat i Sverige under 90-talet. Det har blivit ett tuffare klimat för föräldrarna med ökade krav och minskad tid för att odla relationer. Inget barn ska ändå behöva känna sig övergivet om en katastrof inträffar i deras liv. Det måste alltid finnas någon som tar ansvar och parti för barnet. Dagens insatser är otillräckliga, sett ur ett barnperspektiv. För barnens skull måste vi synliggöra deras behov och våga stå på deras sida. Angående gemensam vårdnad för ogifta föräldrar: De flesta barn föds i dag av föräldrar som inte är gifta. Lagstiftningen bör därför anpassas till den tid vi lever i och bygga på ett delat föräldraansvar, oavsett samlevnadsform. Utgångspunkten bör vara gemen- sam vårdnad om barnet efter det att faderskapet har fastställts. Lagstiftningen bör utgå från att en majori- tet av föräldrarna är skötsamma och omsorgsfulla om sina barn. Föräldrar som inte lever upp till detta be- rörs av andra lagar. Vid beslut om vårdnad och umgänge ska syftet alltid vara att göra det som är bäst för barnet. Barnets rätt till en trygg och kärleksfull uppväxt är det primä- ra. I situationer där kvinnor utsätts för familjevåld drabbas också barnen. Där familjevåld sker måste gärningsmannens lämplighet som vårdnadshavare med umgängesrätt ifrågasättas. Varje händelse som kan benämnas som familjevåld där barn förekommer måste leda till åtgärder som sätter barnets bästa i centrum. Det är vår skyldighet att bidra till att barnet inte utsätts för vare sig psykisk eller fysisk misshan- del. Barn som tvingas bevittna våld som sker inom familjen saknar trygghet. De barnen behöver också omsorg och någon att tala med efter de traumatiska händelserna. De behöver kvalificerad hjälp. Föräldrar kan vägra att umgås med sina barn, men barn kan inte vägra att umgås med våldsamma föräldrar. Vårdnadsutövande: För att göra vardagen lite lät- tare har Centerpartiet föreslagit att en ny bestämmelse införs i 6 kap. i föräldrabalken. Motivet är att ge bo- endeföräldern större beslutanderätt i frågor som gäller barnets dagliga omsorg. Dagens regler kan medföra stora problem rörande små praktiska frågor, som lätt kan bli uppförstorade av föräldrarna om de har en konflikt sinsemellan. Att båda har laglig rätt att vara med och bestämma om allt är en god tanke men i praktiken inte alltid så klokt. Jag vill också ta upp lite grann om utredning i mål om vårdnad, boende och umgänge. Det gäller vård- nadstvisterna. Vi har tagit del av att det på många håll pågår långa vårdnadstvister, så långa som fem, sex och sju år. Detta sliter naturligtvis på alla parter, men jag vill hävda att det sliter mest på barnen. För bar- nets bästa bör man sätta in resurser så att utrednings- tiderna kan kortas ned - detta utan att kvaliteten för- sämras. Jag tycker att det är mycket olyckligt att utredningar kan tillåtas ta så många år. Även barnens rätt att komma till tals vid vård- nadstvister bör ses över. Vi har i dag en tolvårsgräns. Men det förekommer faktiskt att även barn som är äldre än tolv år har svårt att få komma till tals och avgöra hos vilken av föräldrarna de vill bo. Till sy- vende och sist är det ändå föräldrarna som har det yttersta ansvaret när vårdnadskonflikter uppstår. Det är naturligtvis viktigt att föräldrar som inte är sams på ett tidigt stadium erbjuds samverkanssamtal. Jag vill också ta upp lite grann om talerätten, som också har tagits upp här tidigare, i mål om hävande av faderskap. Även i år har flera motioner väckts, precis som tidigare år under den här mandatperioden, och de gäller framför allt talerätt för arvingar som ställs inför okända barn som ger sig till känna efter faderns död. Huvudregeln är att arvingarna inte har någon tale- rätt. Men det bör faktiskt finnas undantagssituationer. En situation som bör omfattas av undantag är när den utpekade fadern nekar till faderskap men efter rätte- gång och under stor press så småningom erkänner utan att blodprov tagits. Fortfarande med misstanke om att han inte är fadern, men hårt pressad av omgiv- ningen, accepterar den ut utpekade faderskapet. Möj- ligheterna att ogiltigförklara faderskapet är mycket små. Men det finns faktiskt en omständighet som jag tycker att det kan finnas skäl att åberopa, och det är om det efter många år visar sig att mannen har varit steril. Om inga blodprov har tagits, kan man inte vara säker på detta förrän det har undersökts. Jag vill understryka de fall som vi alla känner till här, men jag vill också sätta fokus på de okända barn som dyker upp. De fall där ett barn och en vuxen haft en etablerad relation - barnet kanske har vuxit upp hos fadern - berörs inte av vårt krav om talerätt, oav- sett om det är en biologisk far eller inte. Det handlar i stället om helt okända barn, om fadern har erkänt faderskap under mycket stor press och om det finns en misstanke om att han är steril.
Anf. 129 TANJA LINDERBORG (v) re- plik: Fru talman! Jag hade faktiskt inte tänkt ta upp det här med talerätten, men det dök upp en frågeställning när Viviann Gerdin nu började tala om detta med eventuell sterilitet. Det jag funderar över är hur man någonsin ska kunna fastställa när steriliteten har upp- stått, före eller efter det att barnet har avlats. Det var en frågeställning. Det kan naturligtvis inte Viviann Gerdin svara på, och det kräver jag inte heller. Det jag ville ta upp var detta med automatisk ge- mensam vårdnad. Det gör jag utifrån att Viviann Gerdin sade att Centerpartiet tar parti för barnen. Det tror jag i grunden, men jag funderar på vad Viviann Gerdin tycker om vad det, om vi får in en sådan regel, faktiskt skulle innebära för barn som har kommit till genom sexuellt tvång, genom våldtäkt eller annat raffinerat sexuellt tvång. Är det verkligen lämpligt att man ska behöva ha gemensam vårdnad med en vålds- verkare? Eller man kanske har haft en tillfällig för- bindelse på Mallorca. Ska man då ha gemensam vårdnad med en man som inte bor i Sverige? Kan ni se några komplikationer med det här? En annan fråga som jag vill ställa gäller om Vivi- ann Gerdin möjligtvis kan se att det kan finnas en risk för att det blir ännu fler vårdnadstvister om man inför automatisk gemensam vårdnad.
Anf. 130 VIVIANN GERDIN (c) replik: Fru talman! I mitt tidigare inlägg talade jag om fall där det förekommer våld. Att faderskap alltid ska fastställas är en sak för sig. Men där det finns våldsinslag är vi varken för att det ska vara delad vårdnad eller för att umgänge ska ske. Jag vet inte om jag har uttryckt mig oklart.
Anf. 131 TANJA LINDERBORG (v) re- plik: Fru talman! Ja, då har jag nog helt missförstått vad Viviann Gerdin menar. Automatisk gemensam vårdnad inträder ju när barnet har fötts, efter en fader- skapsbekräftelse, och det oavsett om det har före- kommit våld eller inte. Det innebär att om det före- kommer våld i det här måste mamman, oftast är det ju faktiskt mamman, gå till domstol för att begära en- skild vårdnad. Det innebär att antalet vårdnadstvister kan komma att öka. Jag ser det så här: Det är ju ändå 95 % som har gemensam vårdnad. Det är jättebra. Vi har tagit ett enormt stort kliv mot att ta ett gemensamt ansvar för våra barn. Men beträffande de här fem procenten ser jag det som att den lagstiftning som vi har nu får vara en skyddslagstiftning för de barn som faktiskt lever under svåra förhållanden eller riskerar att göra det eller som en skyddslagstiftning för de kvinnor som har fått barn med våldsverkare. Så ser jag det.
Anf. 132 VIVIANN GERDIN (c) replik: Fru talman! Jag vill svara än en gång att det är två skilda saker. Vi framhåller fortfarande att faderskapet ska fastställas när barnet har fötts, men efteråt är det så, och det har jag också sagt tidigare här, att före- kommer det någon form av våld, eller har gjort tidiga- re, mot kvinnan är naturligtvis inte gärningsmannen lämplig som vårdnadshavare eller för umgänge. Jag sade också tidigare att det är vår skyldighet att bidra till att barnet och kvinnan inte utsätts för psykisk eller fysisk misshandel. Det finns ingen grund för att det i sådana fall, vid en våldtäkt, skulle utövas ett gemen- samt vårdnadsskap.
Anf. 133 ANA MARIA MARTI (fp): Fru talman! Det har diskuterats rätt så mycket och ingående här om talerätt i mål om hävande av fader- skap. Jag måste erkänna att jag inte kände till det fall som verkar vara känt för alla andra. Så jag tänker inte diskutera just det fallet. Jag tänker inte heller försöka konstruera möjliga fall, för jag tycker att vi komplice- rar den här diskussionen i onödan. Min reaktion, och mitt bifall till motionerna i den här diskussionen, bygger helt enkelt på den text som jag flera gånger har fått läsa omkring dessa frågor. Det var flera gånger som vi hade den här diskus- sionen i utskottet, och varje gång har vi i slutet av betänkandet fått läsa en oerhört komplicerad argu- mentering för att behålla gamla regler och gamla metoder för att bekräfta eller häva faderskap. Jag kan inte förstås varför vi fastnat i de här gamla reglerna, varför vi fastnat i de här gamla meto- derna. Alla fall som jag har hört beskrivna är otroligt komplicerade, och jag tror inte att vi någon gång kan skriva en lag som absolut, precis och exakt kan täcka vilken situation som helst i livet. Men en lagtext bör vara relativt enkel så att var och en förstår vad som står där. Det här blir så komplicerat, så otroligt sofis- tikerat. Det finns så många komplicerade steg som ska tas. Det är därför jag yrkar bifall till reservation 1. Jag ska också tala om talerätt i umgängesfrågor. Då yrkar jag bifall till reservation 6. Tanja Linder- borg säger att hon inte vill utsätta barnen för oändliga rader av rättegångar. Det kan jag förstå. Jag har sett sådana situationer i vårdnadstvister, och då var inte morfar och mormor eller farfar och farmor inblanda- de på något sätt. Det var fruktansvärda konflikter mellan föräldrarna, och då blev ständiga överklagan- den av gamla vårdnadsbeslut ett slags ständigt pågå- ende tortyr av en f.d. partner, en f.d. make eller maka. Om vi vill ha ett mindre antal rättegångar i de här frågorna bör vi alltså i första hand tänka på att sätta stopp för de här evigt återkommande överklagandena. De kostar väldigt mycket tid. De tar väldigt mycket pengar från någon som måste betala. De är ett slags ständigt plågeri av dem som straffas av en f.d. part- ner. När det gäller umgänge med far- och morföräld- rarna vill jag bara säga att det är grymt att acceptera att konflikterna mellan föräldrarna drabbar både barn och gamla. Jag tror på familjen. Jag har själv sett vad det betydde för mina barn när min mor äntligen, efter många år av påtvingad skilsmässa på grund av en totalitär regim, kunde komma till Sverige. Jag såg hur mycket deras liv berikades, hur mycket större dimen- sion deras inre fick genom närheten med den gamla. En av de stora bristerna i vardagen i vår tid är segre- gationen mellan åldrarna. När jag försvarar den här reservationen vill jag åtminstone bidra lite grann till att minska denna ålderssegregation. Så jag yrkar bifall när det gäller det här med vårdnaden. Till slut, herr talman, vill jag med mycket glädje tala om det beslut som finns på s.14, där man tillkän- nager bifall angående de fall där våld förekommer mellan man och kvinna när det gäller en automatisk prövning av vårdnaden. Jag tycker att det är en stor vinst för oss alla att just den här komplicerade situationen äntligen har fått en mänsklig lösning. Vi föreslår inte att den som har brukat våld för alltid ska straffas att inte träffa sina barn. Men vi föreslår en prövning som gör det möjligt att den här våldsbenägna personen inte ska få vårdna- den av barn. Jag vill påminna om att våld mot kvinnor också är våld mot barn. Inget barn som har sett sin far slå modern kan må bra. Inget barn som lever i en familj där blodiga konflikter upprepas kan må bra. Barnets bästa krävde denna lagändring. Och jag är väldigt glad för att detta äntligen har kommit till en mycket bra och välbalanserad lösning. Våld mot kvinnor är tyvärr ett ämne som vi på ett fruktansvärt sätt har fått diskutera under de senaste veckorna. Varje steg vi tar för att minska möjlighe- terna för att våldet fortsätter är en mycket stor vinst för hela samhället. Med detta vill jag avsluta mitt anförande.
Anf. 134 MARINA PETTERSSON (s): Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna med undantag för bifall till motion L201 och delvis bifall till motion L301 gällande vårdnaden om barn när den ena föräldern gjort sig skyldig till grov brottslighet mot den andra föräldern. Vi debatterar nu lagutskottets betänkande LU9. I betänkandet behandlas faderskapsfrågor, vårdnads- frågor och frågor om umgängesrätt. Vi ska ha i min- net att den stora utvärderingen av 1998 års föräldra- balksreform kommer inom kort. Många av de motio- ner som behandlas i betänkandet kommer att inrym- mas i den aviserade utvärderingen och arbetet som gäller 1998 års föräldrabalk. Herr talman! I denna utvärdering kommer frågor om barnets rätt att bli hörd att genomlysas. Låt oss alla komma ihåg att barn som har förmågan att ut- trycka sin vilja med hänsyn till mognad och ålder också har rätt att bli hörsammade. Min uppfattning är att om fler barn blir hörsam- made om var de vill bo och var de känner sig trygga så skulle Sveriges domstolar i de svåra vårdnadstvis- terna ha färre verkställigheter och färre polishämt- ningar, och det skulle finnas fler lyckligare barn i Sverige. Vidare kan man fundera på om vi över hu- vud taget ska behöva stora starka poliser i svarta piketbilar för att hämta barn. I motion L264 tas barnets rätt att komma till tals i vårdnadstvister upp. Utskottet har inte tillstyrkt mo- tionen. Dock har utskottet våren 1999 beslutat att ge ett förordnande gällande frågan om juridiskt biträde för barnet i svåra vårdnads- och umgängestvister. Detta förordnande har utmynnat i att en utredare har haft i uppdrag att biträda Justitiedepartementet i frå- gan om eget juridiskt biträde i vissa svåra vårdnads- och umgängestvister. Uppdraget ska redovisas nu i vår. Den ensamutredare som regeringen tillsatte 1998 skulle biträda Justitiedepartementet med övervägan- den om vad som bör göras för att ratificera Europa- konventionen som Europarådet bestämt. I den kon- ventionen finns det artiklar som uppmanar staterna att överväga att ge barnet en ställning som part och rätt till ett eget juridiskt ombud i alla processer som rör barn. I denna konvention, European Convention on the Excercise of Children s Rights, finns en artikel med uppmaningen att överväga barnens rätt att få en ställning som part och rätt till eget ombud i alla pro- cesser som rör barnet. Sverige har undertecknat denna konvention men ännu inte ratificerat den. Barnens rätt att komma till tals kommer enligt vad utskottet erfarit också att behandlas inom ramen för den aviserade utvärderingen av 1998 års föräldra- balksreform. Utskottet anser att varken det pågående arbetet med anledning av ratificeringen av Europakonventio- nen eller det kommande utvärderingsarbetet bör före- gripas av riksdagen med något särskilt uttalande. Herr talman! När det gäller frågan om umgänges- sabotage måste vi komma vidare. Umgängessabotage är skadligt för barnen och deras behov av bägge för- äldrarna om barnets vilja och kärlek finns för dem båda. Men vi lagstiftare måste återigen komma till barnets rätt att bli hörd. Det kan aldrig vara umgäng- essabotage när barnet absolut inte vill ha och är rädd för umgänge av en eller annan godtagbar anledning. Detta tas upp i motion Ju393 yrkande 4, och i motio- nen står följande: Ett barn som vägrar träffa den andre föräldern med rätt till umgänge, blir till slut hämtad av polis. Motionären vill ha en barnbalk. I motion L310 vill motionären att barnet ska kun- na utkräva mer delaktighet i barnets liv av den osyn- lige föräldern och även ha rätt att utkräva umgänge av den som inte frivilligt tagit del av barnets uppväxt. Vid 1998 års föräldrabalksreform övervägdes sanktioner, exempelvis vite, men regeringen konstate- rade att ett påtvingat umgänge kunde verka i felaktig riktning och kanske inte skulle vara till gagn för bar- net. Utskottet förutsätter att alla dessa motionsspörs- målen kommer att aktualiseras i översynen av 1998 års föräldrabalksreform och att regeringen återkom- mer till riksdagen om det skulle visa sig erforderligt. Herr talman! Det tillkännagivande som vi ger re- geringen gällande bifall till motion L201 och delvis bifall till L301 gällande vårdnaden om barn när den ena föräldern har gjort sig skyldig till grov brottslig- het mot den andra föräldern är av den naturen att regeringen ska se detta tillkännagivande utifrån att det är en förstärkning av barnets rätt och att det ska främja barnets bästa. Att prövning automatiskt ska ske när grov brottslighet mot medföräldern inträffar är dock inte detsamma som att det med automatik ska vara så att den som har utfört handlingen automatiskt ska förlora vårdnaden. Jag kan inte undgå att i mitt anförande nämna det som Viviann Gerdin, Berit Adolfsson och Ana Maria Narti har tagit upp i sina anföranden om hot, våld och kränkande behandling av den ena parten och medför- äldern. Vi har tidigare genom åren genomgående uttalat att vi ser väldigt strängt på det och att gemen- sam vårdnad i sådana fall är utesluten. Vi har sagt detta, och det måste ankomma på våra myndigheter och våra domstolar att se till att de kan och har kun- skaper om den lagutveckling som sker i Sverige. Enligt min mening misshandlas och kränks ett barn som återkommande gånger i livet åser att dess moder misshandlas och kränks varje gång som det sker. Det här är en svår och tung fråga. Den borde ingå och kommer väl att ingå i den aviserade utvärdering- en av 1998 års föräldrabalksreform. Herr talman! Jag kommer nu också att ta upp tale- rätten och hävande av faderskap i de tre motioner som har väckts, L233, L268 och L292, och som tar upp frågan om arvingens talerätt i mål om hävande av faderskap. Om lång tid förflutit efter det att mannen avlidit och arvingarna skulle ha den här talerätten vill jag bara kort påpeka att talerätten måste innefatta alla mannens arvingar. Då menar jag att även den utanför äktenskapet födda arvingen ska ha talerätt. Utskottet har tidigare, vid behandling av liknande motioner, hänvisat till det perspektivet att man i den juridiska litteraturen ställt frågan om inte ett rättsligt faderskap i sådana sammanhang som tas upp i motio- nerna borde betraktas ur ett perspektiv som även inkluderar respekten för ett socialt faderskap och barnets intresse, som vi också har hört i anförandena före mitt, av att vara bibehållet sin rättsliga status som barn till en viss man. En faderskapsbekännelse sker då modern är ogift eller faderskapspresumtionen har brutits. Då ska fa- derskapet fastställas genom bekräftelse och dom. Denna bekräftelse är då en formbunden rättshandling som ska ske skriftligt och bevittnas av två personer. Förutom detta ska bekräftelsen godkännas av social- nämnd och moder. Detta kan ses som lite krångligt, men det stärker barnets ställning och det säkerställer att det går rätt till. I frågan om faderskapsbekräftelse finns inga när- mare bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om ogiltigförklaring av faderskapet. Dock finns det rättsfall, NJA 1998 s. 525. Där talas det om bestäm- melserna om talerätten för mannens arvingar som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken gäller vid hävande av faderskapspresumtion och då ska tillämpas analogivis vid ogiltighetsförklaring av faderskapbekräftelsen. Detta innebär att talan kan väckas av mannens maka eller arvingar om mannen dör innan barnet är fött eller om fadern dör efter barnets födelse men varaktigt inte sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans och har talerätt. Rätten att väcka talan finns dock inte om det för- flutit mer än ett år från den dag talan väckts om att mannen är far till barnet och han fått del därav. Detta gäller också dödsboet. Herr talman! Avslutningsvis vill jag i detta anfö- rande säga att faderskapsbekräftelse som tillkommit genom dom och som vunnit laga kraft skiljer sig från situationen med presumtions- och bekräftelsefallen såtillvida att faderskapsfrågan är definitivt avgjord. Omprövning av domen kan då endast ske genom resning som beviljas i hovrätt eller Högsta domstolen. Men då måste nya omständigheter eller bevis åbero- pas vilka sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet. Denna nya omständighet krävs och begräns- ningsregeln motiveras just av det skälet att barnet inte ska behöva riskera att bli faderlöst lång tid efter sin födelse och att barnet ska ha intresset att vara bibe- hållet sin rättsliga status som barn till en viss man.
Anf. 135 BERIT ADOLFSSON (m) replik: Herr talman! Det är väldigt skönt att höra att vi är så sams när det gäller våld i familjen, hur mycket skada barnen tar som åsyna vittne och att de i så fall inte ska behöva bli föremål för vårdnad av den fa- dern. Jag bara undrar varför inte samma motioner har fått den behandling de nu får tidigare. Är det någon- ting i Marina Petterssons erfarenhet som har gjort att det nu går bra att få ett tillkännagivande? De här motionerna har alltså väckts både 2000 och 2001.
Anf. 136 MARINA PETTERSSON (s) re- plik: Herr talman! Det här är en motion som har väckts tidigare, och vi har genom åren sagt att det med au- tomatik inte ska innebära att vårdnaden ska övergå till någon annan eller att socialnämnden ska förordna två andra vårdnadshavare. Det finns också fall där kvin- nor har misshandlats under lång tid och där de också har dödat medföräldern. Det kan finnas andra exem- pel också där det även vid grova brott inte med auto- matik bör ske en vårdnadsöverflyttning.
Anf. 137 BERIT ADOLFSSON (m) replik: Herr talman! Jag förstår den inställningen. Men det är väldigt många barn och kvinnor som har lidit väldigt mycket under dessa år och som inte har fått något stöd. Tycker Marina Pettersson att det uttalande som jag också refererade till från 1997/98 har den tyngden att domstolarna har sett detta? Måste det inte till något annat, ett tillkännagivande eller någonting, som förhoppningsvis gör att domstolarna ändrar upp- fattning? De har ju uppenbarligen inte sett detta. Vad ska vi i så fall göra åt det?
Anf. 138 MARINA PETTERSSON (s) re- plik: Herr talman! Jag hoppas mycket på den komman- de utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform, att det sker ett arbete med tydligheten i det vi lagstiftare vill och att det blir en förändring av attityder. Jag hoppas även att domstolarna på ett annat sätt ska kunna ha insikt om vårt lagarbete.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
9 § Associationsrättsliga frågor
Föredrogs lagutskottets betänkande 2001/02:LU11 Associationsrättsliga frågor.
Anf. 139 TASSO STAFILIDIS (v): Herr talman! Vi ska debattera de associations- rättsliga frågorna. Det är 18 motionsyrkanden som behandlas i det här betänkandet från lagutskottet. Jag kommer att hålla mig till de motioner, yrkanden och krav som Vänsterpartiet har tagit upp under motions- tiden och som har behandlats i det här betänkandet. Herr talman! Då står jag här återigen och ska ar- gumentera för Vänsterpartiets motion som föreslår att riksdagen ska införa en lagstiftning som ska ta sikte på att könskvotera i börsnoterade bolagsstyrelser. Den här debattstunden kommer förhoppningsvis att problematisera den ojämna könsfördelningen i sam- hället. Men jag vill inte att vi stannar på problemfor- muleringsstadiet. Jag vill i dag att vi ska gå vidare, inte bara be- nämna problemet och lägga det i en svart låda. Jag vill i stället att vi ska vara mer konstruktiva i riksda- gen, denna lagstiftande församling. Ja, jag vill att vi ska gå från ord till handling. Med andra ord: Hur ska vi bryta den sneda maktfördelningen mellan könen? Det är den fråga jag ställer till ledamöterna i kamma- ren. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vad inne- bär då feminismen? Jo, herr talman, feminism handlar om rättvisa och om fördelning av ekonomisk och politisk makt. Det handlar om demokrati, om att vär- dera kvinnor och män lika. Det handlar om att bryta den samhällsstruktur som fortfarande råder och som varje dag säger oss att män är norm och kvinnor är undantag, att män är överordnade och kvinnor är underordnade, att män har stor makt och att kvinnor har liten makt. Vänsterpartiet anser att ett av de viktigaste medlen för att ifrågasätta den skeva maktfördelningen mellan kvinnor och män är att verka för att såväl kvinnor som män ska ges tillträde till samhällets alla sektorer. Vi vill att de ska finnas representerade på alla nivåer. Vi har tyvärr inte kommit dithän. Visserligen har vi en relativt jämn könsfördelning i regering och riksdag, men i det privata näringslivet är andelen kvinnliga styrelserepresentanter försvinnande liten. Följande siffror är mycket talande. De börsnoterade bolagens styrelseposter innehas till 95,5 % av män. Det är inte aktuella siffror utan det är siffror som togs fram förra året som gäller året dessförinnan. Det har skett försämringar under förra året. Den kvinnliga andelen ledamöter uppgår alltså endast till knappt 5 %. Det är mycket dystra siffror. Vänsterpartiet ifrågasätter om Sverige kan be- nämnas som en demokrati så länge som kvinnor som grupp utesluts från makt och auktoritet i börsnoterade bolags styrelser. Kvinnors kompetens osynliggörs i dessa rum, och män fortsätter att utse och tillsätta andra män. Vi behöver en jämn könsfördelning, inte bara i riksdag och regering utan också i företagens styrelse- rum. Fler kvinnor i bolagsstyrelser innebär att under- lagen för beslut blir bredare och mer representativa eftersom kvinnor representerar en annan kompetens som är grundad på andra erfarenheter än mäns. Vänsterpartiet anser att det inte finns tid att förlora. Varje dag som går utan att kvinnor deltar i viktiga beslut innebär faktiskt en samhällsekonomisk och demokratisk förlust som inte går att kompensera. Därför är det dags handla! Herr talman! Lagutskottets ledamöter är rörande överens om att det är ett problem att det finns så få kvinnor i högre befattningar i näringslivet. Den sneda könsfördelningen benämns som ett problem. Men utskottet är inte villigt att tillstyrka de motioner där man föreslår att det ska införas en lagstiftning som tar sikte på könskvotering, dvs. en lagstiftning för att komma åt den sneda könsfördelningen. Vi i Vänsterpartiet anser att detta resonemang har allvarliga brister som visar på att utskottet är med och legitimerar, och därmed upprätthåller, en könsmakts- ordning. Jag vet inte om det är medvetet, herr talman, eller omedvetet. Men det går inte att i en argumente- ring mot eller för den ojämna könsfördelningen landa i "kvotering eller ej". Vi måste i stället utgå från vilka kvoter som vi i riksdagen anser är önskvärda. I dag är kvoterna ungefär 95-5 till mäns fördel. Det innebär att vi i dag har ett väl fungerande kvote- ringssystem efter kön. Detta kvoteringssystem grun- dar sig i att det anses vara en kompetens att vara man. Jag ställer två frågor som jag hoppas få besvarad av de andra ledamöterna när de ska gå upp i debatten: Är denna kvotering önskvärd? Vill vi verkligen ha det så? Var Vänsterpartiet landar i frågan framkommer i vår motion. Vi vill nämligen förändra och ifrågasätta det mönster som börsnoterade bolags styrelser är med och upprätthåller, dvs. den ojämna maktfördelningen mellan könen. Vilka handlingsalternativ finns då i denna kam- mare? Det verkar som att denna progressiva försam- ling vill att frågan ska ligga och samla damm i någon svart låda. Varför är det då så svårt att gå till hand- ling? Alla vill vi väl ha ett jämställt samhälle där resurs och makt är lika fördelat mellan kvinnor och män? Herr talman! Vänsterpartiet har även tre särskilda yttranden i frågor som för närvarande bereds av rege- ringen, och därför har vi inte yrkat bifall till de aktu- ella motionerna. Bl.a. lyfter vi upp vikten av att lag- stiftningen utformas på ett sådant sätt att bildandet av sociala kooperativ inte förhindras eller försvåras. Vi förutsätter att denna fråga får hög prioritet inom Re- geringskansliet och att de synpunkter som förs fram i motion L289 beaktas noga under det fortsatta arbetet på området. Vi lyfter även upp frågan om kapitalskyddet i ak- tiebolag, där vi framhåller att det är otillfredsställande att aktieägare inom lagens råmärken kan göra uttag av kapital utan att ta hänsyn till företagets behov. Sär- skilt gäller detta i sådana situationer där stora insatser gjorts från samhällets sida för att främja företagets överlevnad. Från Vänsterpartiets sida menar vi att lagstiftningen bör ses över med den inriktningen att ägarna till ett företag inte ska kunna dränera företaget på medel genom uttag ur företaget eller andra värde- överföringar till andra företag. Herr talman! Vi avvaktar resultatet av det pågåen- de arbetet inom Regeringskansliet och avser att åter- komma i ärendet om det skulle visa sig behövas. Slutligen vill vi att företagen ska vara tvungna att redovisa sina utsläpp av koldioxid, inklusive utsläp- pen från anläggningar belägna utomlands. Även här förutsätter vi att regeringens uppföljningsarbete tar fasta på detta krav, och då kommer vi förhoppnings- vis inte att behöva lyfta fram frågan igen. Herr talman! Jag vill yrka bifall till att vi ska infö- ra könskvotering, dvs. jag yrkar bifall till reservation nr 3.
Anf. 140 VIVIANN GERDIN (c): Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation nr 1. Flera motionärer efterlyser nya företagsformer i syfte att stimulera fler att våga ta steget att bli företa- gare. Men bland motionsförslagen finns även sådant som hämmar företagande. Att kunna välja mellan olika företagsformer är en viktig faktor för ett positivt näringslivsklimat. Då menar jag inte att bara kunna välja mellan två typer av aktiebolag utan även att det finns andra alternativ. Detta är speciellt viktigt för enmansföretag, dvs. solo- företagaren. Det är där de flesta startar. Främst handlar det om att skapa tydliga, hållbara och förenklade regler så att blivande företagare kan förutse vad som kommer att hända de närmaste åren. En ryckig näringslivspolitik med gamla surdegar som aldrig åtgärdas är nog det mest hämmande för inno- vatörer och entreprenörer. De människor som vill förverkliga sina drömmar brinner av idéer, men idéerna är inte för att ägna mest tid för byråkratiskt arbete utan för att skapa något. Det kan vara en produkt men också en tjänst. Trots massor av goda idéer för att bidra till fler småföretag händer inte mycket. Utanför Regeringskansliet pågår däremot en hel del förändringar. Fler människor än tidigare ser nya möjligheter, framför allt inom tjänstesektorn. Avknoppningar från offentliga sektorn blir fler för varje månad. Kunnig personal som önskar mer infly- tande över vård- och omsorgsarbetet väljer att organi- sera sig i nya konstellationer. En del startar koopera- tiv, andra väljer att arbeta självständigt. Ett bra komplement till nuvarande företags- och anställningsformer vore s.k. singelföretag med självanställning. Det gäller speciellt för dem som av fri vilja eller tvång lever på inkomster av flera slag. Det är en enkel företagsform i gränslandet mellan att vara arbetstagare och arbetsgivare. Modellen bygger på att avgifter och skatter ska vara schabloniserade. Jag ser singelföretag som en övergångslösning. Det är bra för dem som vill börja i liten skala. Singelföretagandet är också intressant från ett annat perspektiv. Det kan bidra till att göra svarta inkomster vita genom att ersättning för utfört arbete ska betalas in direkt till ett kontoförande organ. Under en övergångsperiod kan det vara värt att satsa på singelföretagande med schabloniserade av- gifter. Regeringens argument mot singelföretag, nämli- gen att nya typer av fusk uppstår, t.ex. att sälja kost- nadsverifikationer till andra företag, är häpnadsväck- ande. Att döma ut en hel yrkeskår för att några even- tuellt kan fuska är diskriminerande mot alla tänkbara blivande småföretagare. Social ekonomi är på stark frammarsch i vårt land. Det talas mycket om social ekonomi. Det är positivt, det öppnar nya dörrar och det bidrar till lokal utveck- ling. Samtidigt är det ett uttryck för att människors tilltro till det offentliga har minskat. När medborgarna upplever att servicen inte längre håller måttet vill människor själva vara med och finna nya lösningar. När det gäller icke vinstgivande verksamhet är drivkraften bakom all verksamhet där ersättningar utbetalas för ett gjort jobb att utgifter och inkomster ska gå ihop. Gör de inte det upphör verksamheten, om den inte subventioneras med offentliga medel. I försöken att hitta en lämplig organisation för icke vinstgivande verksamheter har regeringen föreslagit att en ny aktiebolagsform ska införas, nämligen ak- tiebolag utan vinstsyfte. Jag undrar hur väl regeringens tankar samman- faller med övriga EU-länders. Tidigare har det vid ett flertal tillfällen påtalats vikten av att reglerna inom EU ska harmoniseras. Är Sverige på väg in i EU:s samordnade regelsystem eller på väg att anamma ålderdomliga regler från öststaterna? Jag tycker att det vore klokt om regeringen i stäl- let utreder hur vi på bästa sätt kan stödja verksamhe- ter som har ett socialt, samhälls- eller allmännyttigt ändamål. Under många år har Samhalls verksamhet fyllt en viktig funktion, både socialt och ekonomiskt, för dem som haft svårt att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Men under senare delen av 90-talet har även Samhall utsatts för alltmer krävande avkast- ningskrav. Har regeringen genom sitt uttalande för avsikt att upphäva avkastningskraven på statliga bolag som bedriver social verksamhet? En god idé är att börja titta på konsekvenserna in- nan regeringen stryper nya företagsformer som kan vara anpassade speciellt för tjänste- och serviceföre- tag. Att hitta lämpliga former mellan det offentliga och de nu befintliga privata modellerna är ett steg på vägen. Ett socialt kooperativ, efter en italiensk mo- dell, som det anges i ett av motionsförslagen, kan vara värt att titta närmare på. Jag vill också säga några ord angående Vänster- partiets förslag till kvotering vad gäller könsfördel- ning i företagens styrelser. Vänsterpartiets krav att kvotera in kvinnor i privata företagsstyrelser säger vi nej till. Tanken är god, men metoden är fel. Jag tyck- er att det vore hedrande om Vänsterpartiet också började att påverka i rätt ände. I stället hoppar Väns- terpartiet över ån efter vatten. Varför inte börja där det finns mest chans för Vänsterpartiet att påverka, t.ex. inom kommuner och landsting, innan man ställer krav på privata sektorn? Vi vet ju alla att inom kommuner och landsting arbetar övervägande delen av svenska kvinnor, men det är män som innehar de flesta chefspositionerna. Att agera som Vänsterpartiet gör tycker jag känns något ihåligt - det är för mycket luft i pratet.
Anf. 141 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Viviann Gerdin är ordförande i Centerns kvinnoförbund, och jag förutsätter att även hon och Centern vill se fler kvinnor i bolagsstyrelser- nas sammanträdesrum. Men jag har inte hört något konkret exempel på hur Viviann Gerdin och Center- partiet tycker att man ska bryta den sneda maktför- delningen mellan könen, så det skulle jag gärna vilja höra.
Anf. 142 VIVIANN GERDIN (c) replik: Herr talman! Det som skiljer Vänsterpartiet och Centerpartiet åt är att vi fortfarande tror och har mål- sättningen att detta ska ske med stimulans och med morötter. Det vi främst tar avstånd från är Vänster- partiets tvång, hot och piska för att göra saker och ting. Jag håller fullständigt med om att det inte är bra som det ser ut i dag. Jag är också missbelåten med det. Men vi gör trots allt framsteg, även om de är för små. Vi slår också tillbaka en hel del negativt, som det blir när tvång är uttalade.
Anf. 143 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Viviann Gerdin, som leder Centerkvinnorna, ut- trycker det så att kvinnlig representation i bolagssty- relser handlar om tvång. Vi ser inte på frågan om könskvotering i bolagsstyrelser som en fråga om tvång. Det handlar om att både kvinnor och män ska få tillträde till de beslutande organen. Jag har fortfarande inte fått höra något konkret exempel på hur Centerpartiet tänker gå till väga med det här. Morötter och uppmuntran har för all del ock- så vi trott på väldigt länge, men nu tycker vi att det har nåtts en gräns när det inte har hänt någonting på flera år. Under det senaste året har de två största livsme- delskedjorna i Sverige, Kooperativa Förbundet och ICA, slagits samman med olika andra nordiska före- tag så att det har bildats stora företag. I de bolagssty- relserna satt nästan hälften kvinnor och hälften män under förra året, men när de olika nordiska bolagen har slagits samman visar det sig att det i den ena bo- lagsstyrelsen finns en kvinna och i den andra två kvinnor. På grund av att Viviann Gerdin är ordförande för Centerkvinnorna tycker jag att det vore bra om vi här fick höra på vilket sätt Centerpartiet tror att vi kan komma till rätta med det här problemet. Hur lång tid kommer det att ta om Centerpartiet får bestämma?
Anf. 144 VIVIANN GERDIN (c) replik: Herr talman! Först vill jag säga att Centerpartiet och Centerkvinnorna är för kvinnlig representation. Det jag vänder mig mot är Vänsterpartiets uttalande om kvotering, därför att det ligger ett hot över det uttalandet. Man måste också bearbeta alla som har inflytande på alla plan. Vi gör framsteg. Vi har gjort ett stort framsteg, därför att Centerpartiet är i dag det parti i riksdagen som har flest kvinnor. Det har inte skett med tvång. Vi har inte gett upp. Vi pläderar också allmänt för en politik i samhäl- let där man förespråkar småskalighet. Vi är emot stora sammanslagningar och centraliseringar. Där skiljer vi oss också åt. Jag kan fullständigt förstå Vänsterpartiets repre- sentanter, som ser det här från den storskalighet som de hela tiden har. Det förlorar kvinnorna på. Men om man bryter ned och har organisationer i hela samhäl- let som är mera överblickbara och mera småskaliga ger det också ett ökat inflytande för kvinnorna.
Anf. 145 ANA MARIA NARTI (fp): Herr talman! Först vill jag säga några ord till Tas- so Stafilidis. Jag har sett kvotering på ledande platser. Eftersom de kommunistiska regimerna hade jämställdhet mel- lan könen som ett stort slagord brukade man placera kvinnor här och där på synliga platser - självklart utan att ändra mentalitet, självklart utan att göra det minsta för att arbetssituationen för kvinnan skulle vara bättre. Så satt de här kamraterna, de kvinnliga kommissarierna eller vad de nu var, som ett slags statister. Det stora maktspelet pågick, vackert, fram- för deras ögon utan att de kunde påverka på något sätt. Tasso Stafilidis bör också veta att jag personligen har jobbat många år, och tänker jobba så länge som jag orkar, med integrationsfrågor när det gäller etnisk mångfald. Jag skulle aldrig någonsin komma på tan- ken att föreslå mekanisk kvotering. Det skulle vara ett sätt att skapa hat mot de människor som med lag, tvångsmässigt, skulle placeras på vissa arbetsplatser. Det bästa exempel jag har sett i mitt liv, som ty- värr börjar bli rätt långt, på integration både av in- vandrare eller etniska minoriteter och av kvinnor i arbetslivet har jag sett i USA. Där har man jobbat ordentligt under många år med en bearbetning av rekryteringsprocesserna, men aldrig någonsin med mekanisk kvotering. Mekanisk kvotering är en kata- strof. Det skapar konflikter, och det skapar fördomen att den diskriminerade är så svag i sig själv att någon supermakt måste placera den diskriminerade på den rätta platsen i arbetslivet. Gud hjälpe oss om detta inträffar. Det är skadligt. Jag är liberal, och jag vill rädda feminismen från sådana extrema metoder och överdrivna tankegångar. Vi är många feminister i Sverige i dag som inte tyck- er om det försök till monopolisering av feminismen som Vänsterpartiet driver. Nu ska jag gå över till någonting annat. Jag yrkar bifall till reservation 2. Det gäller ny associationsform för icke vinstdrivande verksamhet. Jag vill veta vad icke vinstdrivande verksamhet är. Dessa ord cirklar runt i våra politiska debatter. Jag vill veta om vi föreslår förlustdrivande verksamhet. Varifrån kommer den skillnad man gör mellan en sund ekonomi och socialt engagemang? När jag levde därborta, i mitt kommunistiska liv, fick vi hela tiden höra att pengar är djävulen själv. Vid en viss tidpunkt upptäckte jag att jag t.o.m. hade smittats av detta. När jag i en film såg en väska fylld med pengar upplevde jag en stor skräck. Det var indoktrinering - hjärntvätt. Pengar i sig är ett medel. Vinster är också ett me- del för att få verksamheten att gå framåt. Jag vill påminna er om att vi har en socialstyrelse som kan se till att vård inte bedrivs på ett inhumant eller icke lämpligt sätt. Vi har ett skolverk som ser till att utbildning bedrivs enligt lagens regler och enligt de grundläggande principerna i ett demokratiskt sam- hälle. Varför ska man då se vinst i ett företag som har högt satta sociala mål som en katastrof? Gäller det bara det faktum att vinsten inte delas? Ska man tvinga dessa socialekonomiska företag att på en gång inves- tera allting i verksamheten? Jag ska påminna er om en sak jag har varit med om. För många år sedan var jag ledamot i Operasty- relsen. Det var en klok socialdemokrat - Bengt Gö- ransson - som hade kommit på tanken att jag kanske skulle kunna göra nytta där. Jag hamnade där just när det blivit skandal därför att någon i ledningen för Operan hade vågat fondera lite pengar som hade blivit över. Detta betraktades som otroligt illojalt mot staten, osv. Vad hände sedan? Vi tvingades använda alla fon- derade pengar, och snart gick verksamheten mycket dåligt. Vad finns det för anledning att betrakta en sund ekonomisk verksamhet som en farlig verksamhet? Det finns ingen annan anledning än att man vill hävda gamla socialistiska dogmer - hjärnspöken. Dem ska vi bli av med. Jag har arbetat med mycket engagerade männi- skor som jobbar på den humanitära arenan i organi- sationer som hjälper fattiga människor i hela världen eller gör mycket stora insatser för t.ex. hemlösa män- niskor i Sverige. Där finns det mycket stränga krav på att ekonomin ska vara oerhört välorganiserad, redovi- sad och övervakad. De flesta av dessa organisationer är förmögna. Ska vi betrakta dem som faror eller demoner där- för att de har fonderat mycket pengar? Ser vi inte i dessa organisationers förmögenheter en garanti för att deras engagemang kan verka kontinuerligt och på mycket lång sikt, så att de kan sätta i gång projekt som sträcker sig över fem eller tio år? Det gäller mycket stora behov hos fattiga eller undanträngda grupper. Jag föreslår att vi en gång tar en ordentlig ideolo- gisk diskussion kring det fullständigt missvisande uttrycket vinstdrivande företag. Vi lever inte på Dickens tid. En skola där man misshandlar och förtrycker barnen bara för att tjäna pengar är inte möjlig i Sveriges demokrati. En vår- denhet där man behandlar patienterna som ett slags trasor är inte heller möjlig i Sverige, oavsett om den är landstingsägd, kommunalt ägd eller privatägd. Låt oss få bort dessa hjärnspöken från den politiska dis- kursen.
Anf. 146 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Ana Maria har uppenbarligen fruk- tansvärda minnen från den totalitära regim som hon upplevde långt innan jag var född. Denna totalitära regim har satt väldigt tydliga spår hos Ana Maria Narti. Jag kan bara beklaga det och hoppas att Ana Maria Narti någon gång kan komma över detta eller i alla fall sluta anklaga mig eller lägga ord i min mun som jag aldrig någonsin har yttrat. Är det någon i denna kammare som skulle ställa sig på Ana Maria Nartis sida för att bekämpa totalitära regimer är det jag. Jag tror aldrig att Ana Maria Narti har hört mig säga någonting annat. Därför tycker jag att det är tråkigt att hon menar att mina krav, som man, på att vi män ska lämna ifrån oss makt till kvinnor ska ses som ett sätt att styra kvinnor. Jag tycker att fler män i denna kammare borde ta samma initiativ som jag och säga att vi män vill ge mer makt till kvinnor. Jag tycker också att det är ett förakt för kvinnor. Det har aldrig varit tal om något slags marionettsys- tem. Jag vet - jag hoppades att Ana Maria Narti ock- så visste det - att det i våra bolag här i Sverige inte bara finns en, två eller tre utan tusentals duktiga kvinnor som skulle vara minst lika bra, om inte bätt- re, än männen i bolagsstyrelsernas sammanträdesrum. Det är det jag är ute efter. Utvecklingen har faktiskt visat att kvinnorepre- sentationen i bolagsstyrelser bara blir sämre och säm- re. Jag har inte en enda gång fått höra vad Folkpartiet tänker göra åt att knappt 4 % av dem som sitter i bolagsstyrelser är kvinnor.
Anf. 147 ANA MARIA NARTI (fp) replik: Herr talman! För det första: Jag vill inte bli av med mina onda minnen. Alla dessa onda minnen är en rikedom. Jag vet vad det betyder att vara ofri. Jag vet vad demokrati betyder. Det är en mycket djupt känd kunskap. Jag vill inte bli av med den. För det andra tror jag inte på kvotering och kom- mer aldrig att tro på mekaniska lösningar utan föränd- ringar i mentaliteten, och en lagom könskvotering är en mekanisk lösning. Då ska man sitta och räkna hur många de är och sedan ska man genomföra detta. Det går inte att göra så. Just det som jag har pekat på om att förändra rekryteringsprocesserna kan vara lös- ningen. Där finns det faktiskt väldigt mycket att göra. Jag kan berätta för Tasso Stafilidis att det i en mycket stor koncern i Sverige, hos Antonia Ax:son Johnson, pågår ett mycket medvetet och systematiskt arbete på personalavdelningen, under ledning av en kvinnlig personaldirektör, för mångfald också när det gäller kön och etnicitet. Och det går mycket bra. Det här är sättet att jobba - inifrån, på perso- nalavdelningen men inte med mekanisk kvotering.
Anf. 148 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Antonia Ax:son Johnson är väl ett ypperligt exempel på en kvinnlig företagsledare som har funnits i styrelserum och som har funkat väldigt bra i de styrelserum som hon har suttit i. Jag har full respekt för att Ana Maria Narti inte tycker att könskvotering är bra, men precis som Vivi- ann Gerdin gjorde tidigare hänvisar Ana Maria Narti till helt andra saker. Jag har inte pratat om chefer. Jag har inte pratat om hur det ser ut på de olika avdel- ningarna på Åhléns eller så. Det jag har pratat om är hur det ser ut där makten finns i företaget, i det börs- noterade företaget, i bolagsstyrelsen. Vad tänker Folkpartiet göra? Jag har inte hört att Folkpartiet tänker göra någonting åt att kvinnor inte finns representerade i bolagens styrelser. Tänker inte Folkpartiet göra någonting åt det?
Anf. 149 ANA MARIA NARTI (fp) replik: Herr talman! Folkpartiet tänker göra väldigt mycket för en sund feminism - en sund feminism som inte bygger sina impulser på förenklade motsätt- ningar mellan män och kvinnor, en sund feminism som framför allt bygger på förändrade arbetsmetoder på alla nivåer, i alla sektorer av arbetslivet.
Anf. 150 RAIMO PÄRSSINEN (s): Herr talman! I lagutskottets betänkande nr 11 be- handlas motionsyrkanden på det associationsrättsliga området gällande företagsformer, könsfördelning i bolagsstyrelser m.m. Jag vill redan nu yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Herr talman! Aktiebolagslagen har under hela 90- talet blivit föremål för en utredning som har lett till att vår lagstiftning i huvudsak har fått en struktur som överensstämmer med vad som gäller i övriga EU- länder. År 1995 fick vi en uppdelning i publika bolag, dvs. större bolag med stor spridning på aktierna, och privata bolag, som företrädesvis omfattar små bolag med ett mindre antal ägare. År 1999 ändrades lagen, så att kraven på ledningsorganisation, antal styrelse- ledamöter, bolagsstämma m.m. differentierades för att göra det enklare och flexiblare för de privata bola- gen. Utöver det vill jag nämna att tre fjärdedelar av Småföretagardelegationens alla förslag är genomför- da, håller på att genomföras eller är under beredning. Vi kan konstatera att mycket redan är gjort för att förbättra för småföretagen. Herr talman! Frågan om en ny associationsform för icke vinstutdelande verksamhet är intressant och aktuell. Detta är inga hjärnspöken; det kan jag garan- tera. Regeringen ämnar utreda ett nytt slag av aktie- bolag som kännetecknas av att de ska ha ett annat syfte än att ge aktieägarna vinst. Aktieägarna ska naturligtvis ha rätt till en skälig avkastning på satsat kapital men ska i övrigt inte direkt eller indirekt få del av överskott av verksamheten. I stället ska det uppar- betade överskottet användas för att konsolidera eller utveckla den verksamhet som bolaget bedriver. Man ska se om detta kan rymmas i en särbestämmelse inom aktiebolagslagen. Skälet till det här är att vi socialdemokrater tycker att många välfärdsområden inte ska lämnas över till stora kapitalägare. Det finns endast ett skäl till att de är intresserade av våra välfärdsområden, och det är att det finns stora behov och att det alltså finns stora vinster att hämta. När det gäller de s.k. sociala kooperativen genom- förs för närvarande en studie som bl.a. ska beskriva, inventera och analysera samhälleliga stödstrukturer och deras utveckling. Arbetet pågår och ska slutredo- visas nu under våren 2002. Herr talman! Tyvärr kan vi återigen konstatera att könsfördelningen i företagens styrelser och ledningar är väldigt sned. Som tidigare har nämnts utgör män- nen runt 80 % av cheferna i näringslivet, och trots att det har skett en liten ökning av kvinnorepresentatio- nen i börsbolagens styrelser det senaste året innehas fortfarande 95 % av styrelseposterna i börsbolagen av män. För Sverige som i andra sammanhang anses vara ett föregångsland när det gäller jämställdhet är detta faktum besvärande. I och med att kvinnor har blivit bättre represente- rade inom politiken har vi sett att hela samhället har vunnit i utveckling och helhetstänkande. I mitt parti, Socialdemokraterna, har en jämn könsfördelning bara inneburit stora fördelar. Kvinnor och män befruktar varandras arbete positivt och gör det lättare att både se och förstå större helheter som leder till bättre re- sultat. Detta kan även näringslivets företrädare in- stämma i, dock utan att på ett mer aktivt sätt verka för att verkligen ge kvinnor med kompetens möjligheten att bevisa sitt värde. Jag är övertygad om att företagen tappar konkurrenskraft om inte dagens makthavare inom näringslivet ändrar sin attityd och släpper in väsentligt fler kvinnor på ledande positioner. Men det viktigaste är kanske att vi i samhället därmed också förlorar utvecklingsmöjligheter. Därför är det, som jag ser det, en skyldighet för oss i riksdagen att försö- ka påverka den allmänna opinionen för allas vårt bästa och låta en av de sista manliga bastionerna rämna. Herr talman! Regeringen har som en delmålsätt- ning att minst 40 % av styrelseledamöterna i statliga bolagsstyrelser ska vara kvinnor år 2003. Detta är en viktig markering som övriga näringslivet förhopp- ningsvis lägger märke till och tar efter. Regeringen har lämnat kommittédirektiv till en ut- redning som har till uppgift att lämna förslag på lämpliga åtgärder för att påskynda möjligheterna till en jämnare könsfördelning på chefsnivå i näringsli- vet. Den utredningen ska avslutas senast den 28 feb- ruari 2003. Men att lagstifta om en jämnare könsför- delning i bolagsstyrelser är ett ingrepp i förmögen- hetsrätten och en begränsning för ägare att utse sina representanter, och det är en mycket viktig principiell fråga. Därför tycker vi, dvs. utskottsmajoriteten, att det är den frivilliga vägen, via goda argument och goda exempel, som kan leda till en attitydförändring. Den är alltså att föredra framför lagstiftning. Herr talman! Vad som bör ingå i företagens årsre- dovisningar är en återkommande fråga här i kamma- ren. Årsredovisningslagen är en ramlagstiftning som kompletteras med uttalanden från Bokföringsnämn- den. Och regeringen har i propositionen Sveriges klimatstrategi anfört att miljöredovisningsområdet utvecklas fortlöpande och att miljöindikatorer tas fram. Man avser att göra en uppföljning av vilka effekter som bestämmelsen om miljöredovisning i årsredovisningslagarna samt Bokföringsnämndens riktlinjer har fått för att därefter överväga lämpliga åtgärder. Beträffande frågan om huruvida uppgifter om sjukfrånvaro ska ingå i årsredovisningslagen finns det redan ett förslag om detta i slutbetänkandet från ut- redningen om en handlingsplan för ökad hälsa i ar- betslivet. Därför bör vi nu inte föregripa resultatet av den utredningen utan avvakta den fortsatta bered- ningen här i kammaren. Med det, herr talman, yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.
Anf. 151 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Återigen ska jag uppehålla mig vid frågan om att vi män ska lämna över mer makt åt kvinnorna, helst frivilligt. Jag instämmer i det som Raimo Pärssinen har tagit upp här och hoppas verkli- gen att vi kommer att nå upp till regeringens mål att minst 40 % av posterna i de statliga bolagsstyrelserna ska besittas av kvinnor år 2003. Jag kan erkänna att den här frågan inte är så där väldigt enkel, när man tänker på de aspekter som lagutskottet har lyft fram i betänkandet och som Rai- mo Pärssinen tar upp, t.ex. ingrepp i ägarkollektiv. Ändå har vi från Vänsterpartiets sida sett det som ytterst viktigt att trots allt ta till detta grepp och ställa ett sådant här krav. Det här är ju inte en fråga som lyfts upp nu i år eller förra året, utan den har funnits väldigt länge. Jag vet att regeringen har haft flera samtal med fö- retagens ledningar. Man har haft en dialog. Men fort- farande har det inte hänt någonting. Jag skulle vilja höra på vilket sätt Raimo Pärssi- nen tror att vi ska kunna komma till rätta med det här. Som jag sade i mitt anförande tidigare tror jag att varje dag som går där kvinnor inte får vara med och fatta beslut är en dag fylld av brister och tomrum som vi aldrig kommer att kunna ersätta. Hur ser Social- demokraterna på den här frågan? Vad kommer man konkret att göra i ett längre perspektiv, om det nu inte går att lösa på det sätt man försökt med hittills?
Anf. 152 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik: Herr talman! Som Tasso Stafilidis sade har man redan inlett en dialog med viktiga företrädare inom näringslivet, och den ska följas upp nästa år. Samti- digt har man denna utredning som ska se över vad det finns för hinder mot en bättre könsfördelning och vad som kan göras. Men fortfarande är det så att vi principiellt ska gå på den frivilliga vägen. Jämför t.ex., Tasso Stafilidis, med ett politiskt parti som har dålig fördelning mellan könen. Skulle det i sin tur kräva lagstiftning från riksdagen, eller är det partiernas medlemmar och väljare som utser representanterna? Principiellt håller vi hårt på att det är ägarkollektivet som utser sina representanter. När däremot Veckans Affärer, tror jag det var, för två år sedan intervjuade 100 företagsledare var det inte någon av dem som verbalt sade sig ha någonting emot kvinnlig kompetens. Tvärtom sade man att den tillför ett annat tänkesätt, helheter osv. Det blir bara bättre. Alla håller alltså med om det. Det finns inga goda argument emot, och det finns ingen som på något vis säger att det är fel. Alltså är processen i gång. Det vi måste göra är att visa goda exempel. Det jobbar Regeringskansliet hårt med. Man plockar fram goda exempel, bygger nätverk och utreder. Framför allt måste vi ta ett gemensamt ansvar och argumente- ra i den här frågan. Men vi ska inte gå lagstiftnings- vägen.
Anf. 153 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Jag tackar Raimo Pärssinen för det svaret. Återigen: Det här är problematiskt. Det är ingen enkel fråga. Vi har dock inte tagit till med storsläggan och krävt könskvotering i bolagsstyrelserna utan anledning. Vi kommer att följa det arbete som rege- ringen håller på med och hoppas som sagt att det kommer att komma konstruktiva förslag och ske reella förändringar inom en snar framtid. Vi har ju kunnat se en kurva som gått åt helt fel håll under de senaste åren. För några år sedan gick den uppåt, men nu har den börjat falla igen. Därför känner vi en faktisk oro, och den oron går ut över både kvinnor och män. Anledningen till att bolagsstyrelserna är så viktiga är ju att bolagen trots allt har en så stor ekonomisk makt över människors liv att bolagsstyrelser har en indirekt makt också i den här demokratin.
Anf. 154 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik: Herr talman! Vi som har en jämn fördelning i våra partier, Tasso Stafilidis, kan ju komma ihåg vad som hände när vi införde den. Sedan man uppnått och från de manliga maktpositionerna accepterat tanken på jämn fördelning kommer nästa steg i det hela, och det är att gå in i ett förhållningssätt som ska genomsyra allt ens handlande. Det tar tid. Detta sker också inom näringslivet. Det finns, som någon annan sade här, goda exempel också. Det finns fler exempel än vad vi känner till. Det är just detta Regeringskansliet arbetar med: att samla upp de här goda exemplen. Man kommer också att köra projekt ute på länsstyrelserna just i de här frågorna, eftersom vi alla anser att de är så viktiga. Ni måste acceptera från Vänsterpartiets sida att det tar tid att komma till en jämn fördelning och i nästa steg kunna gå in i ett riktigt förhållningssätt så att det verkligen blir driv i de här frågorna. Men jag hoppas att vi alla här i kammaren tar ett gemensamt ansvar för de här frågorna.
Anf. 155 VIVIANN GERDIN (c) replik: Herr talman! Först vill jag säga att jag instämmer med Raimo Pärssinen då det gäller att kvinnor ska komma in i styrelser osv. på frivillig väg. Men sedan tycker jag också att vi verkligen behö- ver lyfta fram alla goda exempel. Just nu när jag satt här kom jag på att NUTEK för något år sedan tog fram en rapport som visade att i de företag där det fanns många kvinnor var lönsamheten bättre än där det var färre kvinnor. Det är också ett sätt att försöka öka medvetenheten om olika faktorer som kan påver- ka för näringslivet. Det är viktigt att få fram att detta är ett argument för att få in fler kvinnor. Först tycker jag dock att vi ska se till att få in fler kvinnor inom den offentliga sektorn. Vi politiker stiftar lagar, men vi är också arbetsgivare. Därför har vi också möjligheter att se till att kvinnorna får ett större inflytande även där. Sedan tog Vänsterpartiet och Tasso Stafilidis upp att kurvan går åt fel håll, och det kan jag hålla med om. Men det kan också förklaras med att det har skett en ökad segregering och social klyvning, tycker jag som centerpartist, och att den har drabbat kvinnor i högre grad än män under de senaste åren. Det är bara att beklaga att Vänsterpartiet har varit delaktigt i den utvecklingen.
Anf. 156 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik: Herr talman! Låt oss först konstatera att jäm- ställdhet och jämlikhet är en förutsättning för utveck- ling. Då ska vi naturligtvis, där vi finns med som offentliga arbetsgivare, bära med oss det förhåll- ningssätt som jag nämnde tidigare. Det är bara då vi kan nå igenom med detta. Det räcker inte med bara en jämn fördelning, utan både män och kvinnor måste gemensamt anta det här förhållningssättet. Jag lovar, för min del i alla fall, att vi inom soci- aldemokratin jobbar hårt med de här frågorna. Men det är fortfarande så att det här tar tid. Vi tar steg framåt. Vi har skärpt jämställdhetslagen osv. Vi har dock fortfarande fackliga organisationer som inte riktigt använder detta verktyg på det sätt man borde göra. Det handlar också om detta förhållningssätt. Ibland räcker det alltså inte med lagstiftning, utan den måste också börja tillämpas efter de intentioner som avsetts. Men självklart håller jag med Viviann Gerdin om att det är bekymmer när det gäller jämställdheten också på den offentliga sidan.
Anf. 157 VIVIANNE GERDIN (c) replik: Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att kvin- nor har stor betydelse för utvecklingen framöver. Kvinnor har också stor betydelse för tillväxten i lan- det. Det är ett ansvar som både näringslivet och vi politiker har gemensamt.
Anf. 158 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik: Herr talman! Låt oss konstatera, som jag sade ti- digare, att utvecklingen kräver jämställdhet och jäm- likhet. Det i sin tur kräver en bra politik, en bra fa- miljepolitik och ett förhållningssätt som genomsyrar hela samhället. Kvinnans frigörelse kan bara ske om mannen blir mer jämställd. Det i sin tur bygger på en politik som har ett sådant förhållningssätt och den synen på jäm- likhet. Det är oerhört viktigt.
Anf. 159 CHRISTEL ANDERBERG (m): Herr talman! I detta betänkande om associations- rättsliga frågor har Moderata samlingspartiet inte anmält någon reservation och inte ens avgivit något särskilt yttrande. På de områden som de aktuella motionsyrkandena tar upp pågår nästan undantagslöst ett omfattande utredningsarbete som vi inte har ansett att vi bör föregripa. Några reflexioner kan ändå vara på sin plats. Flera av motionerna innehåller förslag till nya as- sociationsformer för olika verksamheter, bl.a. för mindre företag, s.k. singelföretag och icke vinstdri- vande verksamhet. Sådana nya former skulle sanno- likt inte efterfrågas om inte det nuvarande regelverket vore så förtvivlat krångligt, stelbent och storföre- tagsanpassat. Reglernas mängd och komplexitet, samt myndig- heternas sätt att tillämpa dem, påverkar möjligheten att starta företag, utveckla produkter och reagera på marknadsförändringar. Regelverket är därmed en viktig strukturfaktor med betydelse för näringslivets utveckling och Sveriges ekonomiska tillväxt. Det är därför viktigt med färre, enklare och stabilare regler. Det arbete för bättre och enklare regler som inled- des av den borgerliga regeringen 1991-1994 måste drivas vidare och ges hög politisk prioritet. Småföre- tagsdelegationens förslag bör genomföras skyndsamt. Dessutom bör regelförenklingsarbetet bedrivas sys- tematiskt på alla nivåer. Vi moderater anser att samt- liga befintliga regler som berör företagande ska granskas i syfte att förenkla och minska regelmassan. Nu, snart tre år efter Småföretagsdelegationens slutbetänkande, är två tredjedelar av förslagen fortfa- rande inte genomförda. Delegationens förslag omfat- tar då bara en mycket liten del av den totala regelbör- dan. En svensk företagare behöver hålla reda på un- gefär 4 000 olika regler som tillsammans fyller om- kring 20 000 sidor. Lagar och förordningar har en tillväxttakt på 5-6 % årligen. Kostnaden för att följa reglerna beräknas uppgå till inte mindre än 3 à 4 % av BNP. Ve den företagare som inte har råd att köpa juridisk expertis och som inte klarar att hålla alla dessa 4 000 regler i huvudet. Sanktionerna kan även för mindre allvarliga brister, kanske bara överträdel- ser av formalia, ibland bli ganska drakoniska. Är det detta som ni socialdemokrater syftar på när ni hävdar att Sveriges företagsklimat är gott? Sveri- ges företagare har motsatt uppfattning härvidlag. Utflyttningarna av företag från Sverige talar också sitt tydliga språk. Den företagsutflyttning som jag talar om skulle nog kraftigt accelerera om vi politiker fick för oss att det är vi som ska besluta hur börsbolagens styrelser ska vara sammansatta. Det är för väl att utskottsmajo- riteten har avstyrkt detta vänsterkrav. Till Tasso Stafilidis skulle jag vilja säga att makt och inflytande inte kan bli föremål för fördelningspo- litik. Makt och inflytande är någonting som varje individ måste skaffa sig själv genom studier, hårt och idogt arbete och genom nätverksbyggandet. Vi mode- rater säger kategoriskt nej till könskvotering. Jag kan på den punkten i stort sett instämma med Ana Maria Nartis anförande. Nu tyckte kommunisten Tasso Stafilidis inte om de exempel som Ana Maria Narti tog från det kommunistiska Sovjetunionen. Det kan man ju förstå. Jag skulle vilja ta ett annat exempel som är från Sverige och som härrör från en tid då Tasso Stafilidis definitivt var född. Jag tänker på den förre utbild- ningsministerns Thams kvoterade professurer. Det gick inte många dagar efter det beslutet förrän alla började tala om "thammare", ett akademiskt B- lag. Människor började titta på alla kvinnliga profes- sorer och fundera eller fråga sig: Är det här en person som har nått sin ställning på grund av sina akademis- ka meriter, eller är hon bara inkvoterad? Har hon nått sin position bara på grund av politiska ingrepp? Detta tycker vi är djupt olyckligt på lång sikt. I det långa loppet är det en politik som kan skada kvinnor- nas sak och bidra till att rasera deras självförtroende.
Anf. 160 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Jag skulle inte få för mig att kalla Christel Anderberg för fascist, högerkvinna eller något sådant. Jag förstår inte varför jag fick ett till- talsnamn som jag inte bekänner mig till. Det var inte det jag skulle tala om, men jag blir ändå upprörd. Jag kanske kan tala om för Christel Anderberg så att hon vet det en gång för alla: Jag är inte kommunist. Christel Anderberg tar återigen upp frågan utifrån att kvinnor inte skulle ha någon utbildning och inte skulle vara lika väl meriterade. Hon säger att kvinnor ska skaffa sig inflytande och makt själva genom ut- bildning osv. Det är absolut inte det som jag har tagit upp, och det är absolut inte det som vi åsyftar när vi lyfte upp frågan om könskvotering. Givetvis är det bolagen själva som på sina års- stämmor där de väljer sin bolagsstyrelse som ska utse de duktiga och väl kompetenta och meriterade kvin- norna som finns i de bolagen. Vi i Vänsterpartiet tror att det finns många sådana kvinnor i de börsnoterade bolagen i Sverige, Christel Anderberg. Tror inte ni det? Om ni nu tror att det finns sådana kvinnor, vad tänker Moderata samlingspartiet göra för att även dessa kvinnor ska få vara med och fatta beslut i bo- lagsstyrelserna? Eller tänker inte Moderata samlings- partiet göra någonting alls?
Anf. 161 CHRISTEL ANDERBERG (m) re- plik: Herr talman! Tasso Stafilidis får mycket gärna kalla mig för högerkvinna. Jag är högerkvinna, och det är jag mycket stolt över. Så länge man har en partiledare som låter sig fotograferas under Lenins porträtt får man kanske finna sig i att det gamla par- tinamnet lever kvar ett tag. Det är roligt att höra att vi i alla fall är överens om att det är aktieägarna på bolagens stämmor som ska bestämma hur styrelsen ska se ut. Så är det, och så ska det vara även i fortsättningen. Självfallet är jag väl medveten om att det finns mycken kvinnlig kom- petens i det här landet, som skulle förtjäna att tas mycket bättre till vara. Men jag tror som moderatpolitiker och som hö- gerkvinna inte på att det är vi politiker som ska gå ut och styra och ställa och bestämma hur människor ska leva sitt liv - det ska de göra själva. Däremot är det min uppgift att se till att människor har förutsättning- ar för att göra karriär. Det har inte kvinnor i Sverige i någon vidare utsträckning. I det här landet är det nämligen möjligt endast för ett väldigt litet antal kvinnor att skaffa sig den avlastning i hemmet som man behöver för att orka med den enorma arbetsbör- da och det enorma engagemang som krävs för att man ska nå samhällets toppositioner i det privata närings- livet. Kvinnor gör ofta inte det livsvalet - de vill inte avstå från familj och från barn. I Sverige finns inte de möjligheter som finns i Frankrike och USA att få hjälp med barnpassning, med tvätt och städning och med allt annat som man måste göra i vardagen men som det inte finns tid och ork för när man kommer hem från sitt arbete om man ska nå de positioner som vi talar om.
Anf. 162 TASSO STAFILIDIS (v) replik: Herr talman! Egentligen tänkte jag inte beröra det första som Christel Anderberg tog upp här. Men Sve- riges kung har faktiskt blivit fotograferad tillsammans med den diktator som Ana Maria Narti pratade om tidigare - Ceaucescu. Jag övergår till frågan om vad Moderaterna tänker göra åt att kvinnor ska få komma in i bolagens styrel- ser. Herr talman! Återigen vill jag fråga: Vad tänker Moderaterna göra? Jag har inte fått ett enda konkret förslag på vad Moderaterna tänker göra för att väl kompetenta och mycket duktiga kvinnor ska få till- träde till bolagens styrelser. Christel Anderberg er- känner ju själv att kvinnor inte har den delaktigheten i dag på samma sätt som män.
Anf. 163 CHRISTEL ANDERBERG (m) re- plik: Herr talman! Dessbättre tror jag inte att kungen har Ceaucescu på ett fotografi på väggen i alla fall. Jag tyckte att jag gav ett ganska utförligt svar när det gäller en av de saker som vi tänker göra: De fyra borgerliga partierna lade tillsammans för några år sedan fram förslag med avdragsrätt för styrkta kost- nader för hemnära tjänster. Det är absolut nödvändigt för kvinnor, om de ska våga, orka och vilja ta på sig den stora uppgift som ni efterlyser, att det finns möj- lighet att få avlastning i den andra ändan. Man orkar och klarar inte både-och. Utbrändhet är redan i dag ett stort och växande problem i vårt land. Det finns naturligtvis också många andra åtgärder som behöver vidtas, men det är inte jag som politiker som ska gå in och styra och ställa när det gäller hur kvinnor ska välja - om de ska sitta i bolagsstyrelser eller vad de nu ska göra. Min uppgift är att skapa förutsättningar för människor att orka ta det steget.
Anf. 164 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd): Herr talman! Vi kristdemokrater står bakom be- tänkandet och har alltså inga reservationer. Men jag har några kommentarer i alla fall med anledning av de frågor som ska avhandlas. Först och främst gäller det de mindre företagen. Det är en återkommande fråga i utskottet. Vi i de borgerliga partierna skrev för några år sedan ett sär- skilt yttrande i frågan. Jag tänker läsa upp det nu så att jag får in det i protokollet, för jag tycker att Rege- ringskansliet ska stimuleras till att fullfölja idéerna om att försöka skapa en särskild form för småföretag. Betänkandet heter 1999/2000:LU10. Vi sade där alla fyra att vi anser att en särskild företagsform bör etableras för mindre företag. Detta bör ske utanför aktiebolagslagens ram. Regeringen borde uppdra åt någon sakkunnig att förutsättningslöst utreda om man i Sverige bör införa en ny företagsform för företag med begränsad omfattning. Aktiebolaget är såsom juridisk form anpassad för att ett flertal personer ska satsa visst begränsat kapital i en verksamhet och därutöver inte ha något som helst personligt ansvar. Denna juridiska form är egentligen inte lämplig för ett mindre företag som drivs av ett fåtal personer som själva är engagerade i verksamheten såväl genom personliga insatser som eget kapital. Förmodligen skulle en kombination av regler från aktiebolagsrätten och handelsbolagsrätten kunna utformas på ett sådant sätt att en lämpligare företagsform för det mindre företaget kunde komma till stånd. Till en sådan ny företagsform skulle sedan enkla regler inom t.ex. arbetsrätt och skatterätt kunna knytas utan att komma i kollision med de krav som man kan ställa på större bolag som drivs i aktiebolagets form. Det gäller också detta med icke vinstdrivande verksamhet, och där har Ana Maria Narti verkligen varit i form här i dag - på både det ena och det andra området. Möjligen håller jag inte helt med henne, utan man skulle kunna resonera som den utrednings- man som regeringen har haft har gjort. Det är Stefan Lindskog, som har utrett frågor rörande icke vinstut- delande företag, som det heter. Därigenom går man förbi definitionsproblematiken. Vad man egentligen är ute efter är att denna verksamhet, som är inriktad på vård, skola och omsorg, inte ska syfta till att dela ut vinst till aktieägare över börsen. Det är ju det som har uppfattats som stötande, och det har vi en viss förståelse för. Vi tycker att hans förslag går åt rätt håll, så vi tycker att det är ett positivt bidrag i diskus- sionen. Jag hade inte tänkt säga någonting om könsför- delningen, men Tasso inspirerar till någon form av inlägg i alla fall. Vi kristdemokrater har naturligtvis samma uppfattning som de andra talarna här. Här är det inte fråga om tvång, och kvotering är tvång. Vi är gudskelov rätt många som är emot tvång i alla for- mer. Vi tror på frihet, ansvar och en marknadseko- nomi. Jag är personligen alldeles övertygad om att detta inte blir något problem om vi bara låter utveck- lingen få ha sin gång och om vi på olika sätt verkar för en jämn könsfördelning. Jag kan upplysa Tasso om att på min advokatbyrå, där jag nu är delägare, hade vi ett sjuttiotal ansök- ningar till nya notarietjänster. Av de personerna pla- cerade sig sex kvinnor i toppen. Frågan var då om vi skulle försöka kvotera in män, men det kommer vi inte att göra. Detta är inget unikt för den här byrån, utan kvinnorna kommer med stormsteg. Det är en generationsfråga, och detta kommer att lösa sig. Det finns en motion om kapitalskyddet i aktiebo- lag där man tydligen har inspirerats av händelserna vid Inexa Profil uppe i Luleå och SSAB. Det är inte som motionären är inne på och verkar tro - att man kan plocka ut pengar ur ett företag lite hur som helst. Vi har i stället ganska stränga regler för hur ett bolags kapital får användas. Just i det fall som ligger bakom motionen pågår utredningen av konkursförvaltaren huruvida detta har gått rätt och riktigt till. Vi har alltså ett ganska hyggligt regelsystem för det här. Vad jag däremot möjligen skulle kunna tänka mig att peka på i det här fallet är att om vi hade haft en vettig lagstiftning om företagsrekonstruktion så kan- ske det inte hade blivit ett sådant fallissemang som det blev. Över 300 anställda ställdes plötsligt bara inför att bolaget var försatt i konkurs, utan att man över huvud taget hade gjort några konstruktiva insat- ser för att lösa detta på ett vettigt sätt. Sedan måste det också sägas i sammanhanget att detta var mer eller mindre etablerat som en stödvari- ant redan från början. Det fanns osunda inslag. Det är ett bra exempel på att man ska ha sunda ekonomiska principer för företagande och inte hålla på med olika stödåtgärder som förr eller senare ändå gör att företa- get havererar. Sedan har vi en kristdemokratisk motion om ak- tiekapitalets storlek där man menar att kvinnor har problem att få ihop till aktiekapitalet och därför ska vi sänka det. Jag tror att sådana resonemang är helt förödande, speciellt om man dessutom har en inställ- ning om jämställdhet och jämn könsfördelning och att kvinnor på något vis skulle ha problem med att driva företag på allmänt vedertagna normer och förutsätt- ningar. Så är det naturligtvis inte. Det är möjligen så att aktiekapitalet i det stora hela är för högt i vissa sammanhang. Men det är ytterligare ett belägg för att aktiebolaget som association inte är lämplig för små- företag. Om man driver företag i aktiebolagsform ska det vara ett ordentligt aktiekapital. 100 000 kr är egentligen för lite. Med en annan form löser man dessa frågor. Jag tycker att man måste komma ifrån att införa särregler för kvinnor. Min erfarenhet är tvärtom, i den mån man kan säga någonting om det rent generellt sett, att de företag som drivs av kvinnor oftast är väldigt välskötta. De figurerar inte i konkurssamman- hang särskilt ofta. Sedan tror jag inte att det är mycket mer att säga om det här betänkandet, utan jag tackar för mig, herr talman.
Anf. 165 SIW WITTGREN-AHL (s): Herr talman! Lagutskottet! Jag har begärt ordet för att få tacka för behandlingen av de två motioner som jag har varit med om att skriva. Jag vill tacka för de svar vi har fått. I den första motionen om kvinnorepresentationen i näringslivet har jag tillsammans med kvinnor från kvinnoförbundet skrivit om att vi vill att näringslivet ska bereda plats för kvinnor i styrelserummen. Kvin- nor utgör 51 % av befolkningen och finns ute i ar- betslivet. Vi pekar också på att det ska finnas minst 40 % kvinnor i styrelserummen i statliga verk och myndigheter. Jag tycker att man ger ett mycket positivt svar. Man säger att regeringen jobbar med frågorna och att man kommer med ett delmål år 2003. Raimo Pärssi- nen redogjorde för lagutskottets betänkande och svar. Jag tycker att han hade en väldigt positiv framtoning. Han är en av de positiva feminister som vi i det soci- aldemokratiska partiet har jobbat med. Han visar att det är dialogen och skolningen som gör att vi lång- samt förändrar partiet. Det tackar jag speciellt för. Jag vet att även kvinnorna i kvinnoförbundet tycker att detta är bra. Jag förvånas också över en annan sak när vi står här och pratar. Tasso Stafilidis säger att han vill gå hårdare fram. Det är därför som vi har väckt motio- ner. Som kvinna tröttnar man ibland på jämföras med männen. Det är sant som han säger att 96 % i styrel- serna är män och 4 % kvinnor, och det är dem vi jämförs med. Men svaret tyder på att dialogen gör att vi går framåt. Det tar lite tid, men det enda säkra sättet är att påvisa att kvinnor behövs i näringslivet. Vi måste också hela tiden bevaka detta. Där har kvin- noförbunden en stor roll och ett stort ansvar, liksom alla positiva män. Jag har också skrivit en motion tillsammans med Sven Hulterström som vi har fått svar på. Den gäller redovisning av sjukfrånvaron i verksamhetsberättel- ser. Här pekar utskottet också på att det utreds och att det ligger för beredning i näringsutskottet. Jag har sett Jan Rydhs utredning. Han kommer också med förslag om att man ska göra på det här sättet. Jag tycker att det är viktigt. Den stora frågan i dag är ju att kostna- den för sjukfrånvaron ökar med 25 miljoner kronor varje dag. Det kostar en massa pengar, men det kostar också en massa mänskligt lidande. Därför är det vik- tigt att detta framgår i verksamhetsberättelser så att löntagare och arbetare kan välja vilket företag man vill jobba på i framtiden och att man sätter press på arbetsgivarna. Herr talman! Med detta yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.) Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.35 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.
10 § Beslut om utskottsärenden som slutdebat- terats vid dagens sammanträde
BoU3 Hyresgästinflytande vid ombyggnad och andra hyresrättsliga frågor Punkt 1 (De åtgärder som hyresgästernas inflytande omfattar) 1. utskottet 2. res. 1 (mp) Votering: 303 för utskottet 13 för res. 1 33 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 71 m, 37 v, 39 kd, 17 c, 15 fp, 2 - För res. 1: 1 m, 12 mp Frånvarande: 9 s, 9 m, 6 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 4 mp
Punkt 3 (Formerna för hyresgästinflytandet - hyres- gästernas passivitet och svarstid) 1. utskottet 2. res. 3 (-, m, fp) Votering: 229 för utskottet 88 för res. 3 1 avstod 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 123 s, 37 v, 39 kd, 17 c, 1 fp, 12 mp För res. 3: 72 m, 14 fp, 2 - Avstod: 1 v Frånvarande: 8 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 4 mp
Punkt 6 (Hyresnämndens prövning - den enskilde hyresgästens intressen) 1. utskottet 2. res. 8 (v) Votering: 267 för utskottet 38 för res. 8 12 avstod 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 39 kd, 17 c, 15 fp, 2 - För res. 8: 38 v Avstod: 12 mp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 4 mp
Punkt 9 (Förbud att utföra åtgärd) 1. utskottet 2. res. 12 (kd) Votering: 277 för utskottet 40 för res. 12 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 37 v, 17 c, 15 fp, 12 mp, 2 - För res. 12: 1 v, 39 kd Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 4 mp
Punkt 13 (Handikappanpassning av bostadslägenhet) 1. utskottet 2. res. 16 (mp) Votering: 305 för utskottet 13 för res. 16 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 38 v, 39 kd, 17 c, 15 fp, 2 - För res. 16: 13 mp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 15 (Besittningsskydd för bostadshyresgäster vid blockhyresavtal - begreppet blockuthyrare) 1. utskottet 2. res. 18 (v) Votering: 280 för utskottet 38 för res. 18 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 39 kd, 17 c, 15 fp, 13 mp, 2 - För res. 18: 38 v Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 17 (Ansvaret för privata hyreshus) 1. utskottet 2. res. 20 (fp) Votering: 302 för utskottet 16 för res. 20 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 71 m, 38 v, 39 kd, 17 c, 13 mp, 2 - För res. 20: 1 m, 15 fp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 20 (Hyra för mindre serviceföretag) 1. utskottet 2. res. 23 (c) Votering: 301 för utskottet 17 för res. 23 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 38 v, 39 kd, 15 fp, 13 mp, 2 - För res. 23: 17 c Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 26 (Tillgänglighet m.m.) 1. utskottet 2. res. 28 (kd, c) Votering: 262 för utskottet 55 för res. 28 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 38 v, 15 fp, 13 mp, 2 - För res. 28: 38 kd, 17 c Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Övriga punkter Kammaren biföll utskottets förslag.
SoU5 Bildande av ett familjemedicinskt institut m.m. Punkt 1 (Bildande av ett familjemedicinskt institut) 1. utskottet 2. res. 1 (m) Votering: 245 för utskottet 73 för res. 1 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 38 v, 39 kd, 17 c, 15 fp, 13 mp, 1 - För res. 1: 72 m, 1 - Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 3 (Fortbildning) 1. utskottet 2. res. 2 (kd, c) Votering: 213 för utskottet 57 för res. 2 48 avstod 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 24 m, 38 v, 14 fp, 13 mp, 2 - För res. 2: 1 m, 39 kd, 17 c Avstod: 47 m, 1 fp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 7 (Vård av äldre) 1. utskottet 2. res. 7 (kd) 3. res. 8 (fp) Förberedande votering: 44 för res. 7 16 för res. 8 256 avstod 33 frånvarande Kammaren biträdde res. 7. Huvudvotering: 191 för utskottet 39 för res. 7 88 avstod 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 38 v, 1 kd, 17 c, 13 mp För res. 7: 38 kd, 1 - Avstod: 72 m, 15 fp, 1 - Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 10 (Institutets namn) 1. utskottet 2. res. 9 (v, mp) Votering: 218 för utskottet 52 för res. 9 47 avstod 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 121 s, 24 m, 1 v, 38 kd, 17 c, 15 fp, 2 - För res. 9: 1 m, 37 v, 1 kd, 13 mp Avstod: 47 m Frånvarande: 10 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha röstat nej.
Punkt 11 (Institutets placering) 1. utskottet 2. res. 10 (v, kd, c, mp) Votering: 157 för utskottet 105 för res. 10 53 avstod 34 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 18 m, 2 kd, 13 fp, 2 - För res. 10: 38 v, 35 kd, 17 c, 2 fp, 13 mp Avstod: 53 m Frånvarande: 9 s, 10 m, 5 v, 5 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha röstat nej. Gunilla Tjernberg (kd) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.
Övriga punkter Kammaren biföll utskottets förslag.
JuU6 Kriminalvårdsfrågor Punkt 1 (En ny verkställighetslag m.m.) 1. utskottet 2. res. 1 (m) 3. res. 2 (c) Förberedande votering: 76 för res. 1 16 för res. 2 225 avstod 32 frånvarande Kammaren biträdde res. 1. Huvudvotering: 229 för utskottet 73 för res. 1 16 avstod 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 38 v, 39 kd, 1 c, 15 fp, 13 mp, 1 - För res. 1: 72 m, 1 - Avstod: 16 c Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 3 (Frigivningsförberedelser) 1. utskottet 2. res. 4 (kd, c, fp) 3. res. 5 (v, mp) Förberedande votering: 72 för res. 4 51 för res. 5 195 avstod 31 frånvarande Kammaren biträdde res. 4. Huvudvotering: 195 för utskottet 72 för res. 4 48 avstod 34 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 120 s, 71 m, 3 v, 1 - För res. 4: 39 kd, 17 c, 15 fp, 1 - Avstod: 35 v, 13 mp Frånvarande: 11 s, 10 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 5 (Kvinnor inom kriminalvården) 1. utskottet 2. res. 8 (v, c, fp) Votering: 240 för utskottet 77 för res. 8 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 38 kd, 7 mp, 1 - För res. 8: 38 v, 17 c, 15 fp, 6 mp, 1 - Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 9 (Tillämpningsområdet för intensivövervak- ning) 1. utskottet 2. res. 13 (v, fp) Votering: 265 för utskottet 53 för res. 13 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 39 kd, 17 c, 13 mp, 2 - För res. 13: 38 v, 15 fp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 14 (Restriktioner för häktade) 1. utskottet 2. res. 17 (v, fp, mp) Votering: 251 för utskottet 67 för res. 17 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 39 kd, 17 c, 1 - För res. 17: 38 v, 15 fp, 13 mp, 1 - Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Övriga punkter Kammaren biföll utskottets förslag.
LU7 Förmyndare, gode män och förvaltare Kammaren biföll utskottets förslag.
LU9 Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m. Punkt 2 (Talerätt i mål om hävande av faderskap) 1. utskottet 2. res. 1 (kd, m, c, fp) Votering: 173 för utskottet 145 för res. 1 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 38 v, 13 mp För res. 1: 72 m, 39 kd, 17 c, 15 fp, 2 - Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 8 (Hänsynen till barnets bästa) 1. utskottet 2. res. 4 (v) Votering: 252 för utskottet 48 för res. 4 15 avstod 34 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 71 m, 38 kd, 2 c, 15 fp, 2 mp, 2 - För res. 4: 38 v, 10 mp Avstod: 15 c Frånvarande: 9 s, 10 m, 5 v, 4 kd, 1 c, 1 fp, 4 mp Margareta Cederfelt (m) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats som frånvarande.
Punkt 12 (Talerätt i umgängesfrågor) 1. utskottet 2. res. 6 (kd,m, c, fp) Votering: 172 för utskottet 145 för res. 6 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 1 m, 38 v, 11 mp För res. 6: 71 m, 39 kd, 17 c, 15 fp, 1 mp, 2 - Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 4 mp
Punkt 14 (Barns rätt att komma till tals) 1. utskottet 2. res. 7 (c) Votering: 295 för utskottet 21 för res. 7 1 avstod 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 71 m, 38 v, 38 kd, 14 fp, 10 mp, 2 - För res. 7: 17 c, 1 fp, 3 mp Avstod: 1 kd Frånvarande: 9 s, 10 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Övriga punkter Kammaren biföll utskottets förslag.
LU11 Associationsrättsliga frågor Punkt 2 (S.k. singelföretag) 1. utskottet 2. res. 1 (c) Votering: 298 för utskottet 16 för res. 1 35 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 120 s, 72 m, 37 v, 39 kd, 15 fp, 13 mp, 2 - För res. 1: 16 c Frånvarande: 11 s, 9 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 3 (Ny associationsform för icke vinstdrivande verksamhet) 1. utskottet 2. res. 2 (fp, c) Votering: 286 för utskottet 32 för res. 2 31 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 38 v, 39 kd, 13 mp, 2 - För res. 2: 17 c, 15 fp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Punkt 5 (Könsfördelningen i företagens ledning) 1. utskottet 2. res. 3 (v) Votering: 265 för utskottet 52 för res. 3 32 frånvarande Kammaren biföll utskottets förslag. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 122 s, 72 m, 38 kd, 17 c, 15 fp, 1 - För res. 3: 38 v, 1 kd, 13 mp Frånvarande: 9 s, 9 m, 5 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp, 1 -
Övriga punkter Kammaren biföll utskottets förslag.
11 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Proposition 2001/02:57 Återvinning av säkerhet i konkurs
Förslag 2001/02:RR14 Riksdagens revisorers förslag angåen- de den ekonomiska redovisningen av Östersjö- miljarderna
12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 30 januari
2001/02:626 av Stefan Hagfeldt (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Banverket 2001/02:627 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Förmögenhetsbeskattningen 2001/02:628 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Arvsskatten 2001/02:629 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Pomperipossaeffekter i skattesystemet 2001/02:630 av Susanne Eberstein (s) till justitiemi- nister Thomas Bodström Säkerhetskontroll på flygplatser 2001/02:631 av Margareta Cederfelt (m) till social- minister Lars Engqvist Vård eller sjukskrivning 2001/02:632 av Margareta Cederfelt (m) till social- minister Lars Engqvist Äldrevård
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 5 februari.
13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 30 januari
2001/02:545 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utri- kesminister Anna Lindh Mänskliga rättigheter i Nigeria 2001/02:546 av Marianne Andersson (c) till utrikes- minister Anna Lindh EU-stöd till rysk nedrustning 2001/02:547 av Johan Pehrson (fp) till utbildnings- minister Thomas Östros Funktionshinder 2001/02:548 av Jan Backman (m) till utbildningsmi- nister Thomas Östros Kungliga Bibliotekets lagring av det digitala kultur- arvet 2001/02:556 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Hemvärnets numerär 2001/02:559 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Mona Sahlin IOM-rapporten 2001/02:561 av Johan Pehrson (fp) till justitieminis- ter Thomas Bodström Rättssäkerhet för svenska medborgare 2001/02:562 av Anita Sidén (m) till statsrådet Ingela Thalén Bilstöd till rörelsehindrade 2001/02:563 av Anita Sidén (m) till socialminister Lars Engqvist Information om klamydia 2001/02:564 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Frivilligrörelsen 2001/02:565 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Direktiv till nya planeringsmyndigheten 2001/02:566 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Användningen av skattemedel 2001/02:567 av Carina Hägg (s) till försvarsminister Björn von Sydow Personlig skyddsmask 2001/02:568 av Göte Wahlström (s) till statsrådet Mona Sahlin Skyddsfilter 2001/02:570 av Rosita Runegrund (kd) till socialmi- nister Lars Engqvist Kostnader för sjukvård och läkemedel 2001/02:571 av Göran Lindblad (m) till statsrådet Jan O Karlsson Proposition om instans- och processordning 2001/02:572 av Sten Tolgfors (m) till näringsminister Björn Rosengren Flykten av akademiker 2001/02:573 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi- nister Thomas Östros Utflyttningen av akademiker 2001/02:574 av Sten Tolgfors (m) till finansminister Bosse Ringholm Utbildningspremier 2001/02:577 av Michael Hagberg (s) till statsrådet Ulrica Messing Ädellövskog 2001/02:578 av Maud Ekendahl (m) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Exportstöd 2001/02:580 av Murad Artin (v) till utrikesminister Anna Lindh Israeliska parlamentet och yttrandefriheten 2001/02:581 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna Lindh Konflikten i Bolivia 2001/02:582 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan O Karlsson Migrationsverket 2001/02:583 av Mona Berglund Nilsson (s) till soci- alminister Lars Engqvist Tandvårdsstödet 2001/02:584 av Laila Bjurling (s) till socialminister Lars Engqvist Fri abort 2001/02:585 av Karin Pilsäter (fp) till näringsminis- ter Björn Rosengren EU:s regionalstöd och konkurrenspolitik 2001/02:586 av Harald Nordlund (fp) till näringsmi- nister Björn Rosengren Förnybar elproduktion 2001/02:587 av Magnus Jacobsson (kd) till närings- minister Björn Rosengren Ungdomsarbetslöshet 2001/02:588 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet Ulrica Messing Skatt på skidliftsverksamhet 2001/02:589 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet Jan O Karlsson Immigranter från El Salvador 2001/02:590 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet Jan O Karlsson Immigranter från El Salvador 2001/02:601 av Willy Söderdahl (v) till utrikesmi- nister Anna Lindh Östersjömiljarderna 2001/02:602 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till jordbruksminister Margareta Winberg Kvinnokonferensen i Beijing 2001/02:603 av Bo Könberg (fp) till statsrådet Jan O Karlsson Asylprövningsprocessen 2001/02:604 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Mona Sahlin De s.k. hedersmorden 2001/02:606 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Antalet kvinnliga professorer 2001/02:607 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Hyreskostnader för högskolor och universitet 2001/02:610 av Ulla-Britt Hagström (kd) till social- minister Lars Engqvist Våld mot äldre 2001/02:611 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan O Karlsson Utlänningslagen
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 5 februari.
14 § Kammaren åtskildes kl. 17.36.
Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 47 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf.86, av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 133 (delvis), av förste vice talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.35 och av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.