Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:14 Torsdagen den 18 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 2001/02:14

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2001/02:14 Torsdagen den 18 oktober Kl. 11.00 - 20.28

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------

1 § Ny riksdagsledamot, m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Riksskatte-
verket inkommit bevis om att Margareta Nachmanson
(m), Gustavsberg, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 17 oktober 2001 sedan Jerry Martinger
(m) skilts från sitt uppdrag som riksdagsledamot.
Från Riksskatteverket har också inkommit protokoll
angående utseende av ersättare.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och protokollet angå-
ende ersättare och därvid funnit att de blivit utfärdade
i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 17 oktober 2001
Lars Tottie/
Kerstin Siverby

2 § Val av ledamöter och suppleanter till Nor-
diska rådets svenska delegation

Företogs val av 20 ledamöter och 20 suppleanter
till Nordiska rådets svenska delegation. Valbered-
ningen hade enhälligt godkänt gemensamma listor för
valen av ledamöter och suppleanter till Nordiska
rådets svenska delegation.

Sedan en promemoria innehållande de gemen-
samma listorna delats ut och godkänts av kammaren
befanns följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits på respektive listor, valda för
2001/02 års riksmöte:

ledamöter
Anita Johansson (s)
Chris Heister (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Kaj Larsson (s)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Jan Erik Ågren (kd)
Lars Hjertén (m)
Margareta Israelsson (s)
Christel Anderberg (m)
Eva Johansson (s)
Per Erik Granström (s)
Lennart Gustavsson (v)
Ragnwi Marcelind (kd)
Kent Olsson (m)
Åke Gustavsson (s)
Lennart Daléus (c)
Elver Jonsson (fp)
Ola Karlsson (m)
Ann-Marie Fagerström (s)
Ewa Larsson (mp)

suppleanter
Sven Hulterström (s)
Bo Lundgren (m)
Sinikka Bohlin (s)
Urban Ahlin (s)
Jonas Ringqvist (v)
Gunilla Tjernberg (kd)
Sten Tolgfors (m)
Agneta Brendt (s)
Carl Fredrik Graf (m)
Karin Jeppsson (s)
Berndt Sköldestig (s)
Claes Stockhaus (v)
Alf Svensson (kd)
Birgitta Wistrand (m)
Kristina Zackrisson (s)
Marianne Andersson (c)
Lars Leijonborg (fp)
Göran Lennmarker (m)
Annika Nilsson (s)
Ingegerd Saarinen (mp)

3 § Val av fyra ledamöter och tre suppleanter i
styrelsen för Stiftelsen Riksbankens Jubileums-
fond

Företogs val av fyra ledamöter och tre suppleanter
i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.
Valen avser tiden fr.o.m. den 1 november 2001 t.o.m.
den 31 oktober 2004.

Sedan en promemoria innehållande de gemen-
samma listorna delats ut och godkänts av kammaren
befanns följande personer valda till

ledamöter i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens Jubi-
leumsfond
Sonia Karlsson (s), riksdagsledamot
Berndt Ekholm (s), riksdagsledamot
Chris Heister (m), riksdagsledamot
Lars-Erik Klangby, direktör

personlig suppleant för Sonia Karlsson
Lena Sandlin-Hedman (s), riksdagsledamot

personlig suppleant för Berndt Ekholm
Hans Hoff (s), riksdagsledamot

personlig suppleant för Chris Heister
Per Bill (m), riksdagsledamot

4 § Utökning av antalet suppleanter i skatteut-
skottet

Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, tillstyrkt att antalet supple-
anter i skatteutskottet skulle utökas från 21 till 22.

Kammaren medgav denna utökning.

5 § Val av extra suppleant i skatteutskottet

Företogs val av extra suppleant i skatteutskottet.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleant i skatteutskottet
Anna Kinberg (m)

6 § Avsägelser

Förste vice talmannen meddelade att Matz Ham-
marström (mp) avsagt sig uppdraget som ledamot i
skatteutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Förste vice talmannen meddelade att Gudrun
Lindvall (mp) avsagt sig uppdraget som ledamot i
miljö- och jordbruksutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

7 § Kompletteringsval

Förste vice talmannen meddelade att Miljöpartiet
de grönas riksdagsgrupp på grund av uppkomna va-
kanser anmält Gudrun Lindvall som ledamot i skat-
teutskottet och Maria Wetterstrand som ledamot i
miljö- och jordbruksutskottet.

Förste vice talmannen förklarade valda till

ledamot i skatteutskottet
Gudrun Lindvall (mp)

ledamot i miljö- och jordbruksutskottet
Maria Wetterstrand (mp)

8 § Anmälan om sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet

Förste vice talmannen anmälde att av en till kam-
markansliet inkommen skrivelse framgick att konsti-
tutionsutskottet och utrikesutskottet hade enligt 4 kap.
8 § riksdagsordningen genom beslut den 16 oktober
2001 överenskommit att genom deputerade i sam-
mansatt utskott gemensamt bereda ärendet om rege-
ringens proposition 2001/02:8 Nicefördraget jämte
motioner.
Skrivelsen med två bilagor hade delats ut till
kammarens ledamöter.

Skrivelsen hade följande lydelse:

Sammansatt konstitutions- och utrikesutskott
2 bil.
Konstitutionsutskottet och utrikesutskottet har en-
ligt 4 kap. 8 § riksdagsordningen genom beslut denna
dag överenskommit att genom deputerade i samman-
satt utskott gemensamt bereda ärendet om regering-
ens proposition 2001/02:8 Nicefördraget jämte mo-
tioner.
Till deputerade i det sammansatta utskottet har ut-
setts de i bifogade förteckningar upptagna riksdagsle-
damöterna.
Det sammansatta utskottet, som benämns Sam-
mansatta konstitutions- och utrikesutskottet (KUU),
har vid konstituerande sammanträde i dag utsett föl-
jande presidium:
Per Unckel (m), ordförande
Sören Lekberg (s), vice ordförande
Göran Magnusson (s), vice ordförande
Göran Lennmarker (m), vice ordförande
Stockholm den 16 oktober 2001
Bertil Wennberg Thomas Hörberg

Bilaga 1 hade följande lydelse:

Utdrag ur:
Protokoll 2001/02: 1
Sammanträdesdag: 2001-10-16
- - -
§ 8 Sammansatt utskott KUU

Som deputerade till sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet (KUU) valdes från utrikesutskottet:

Sören Lekberg (s)
Berndt Ekholm (s)
Birgitta Ahlqvist (s)
Göran Lennmarker (m)
Lars Tobisson (m)
Lars Ohly (v)
Holger Gustafsson (kd)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Marianne Samuelsson (mp)

Som suppleanter för de deputerade valdes från ut-
skottet:

Viola Furubjelke (s)
Carina Hägg (s)
Marianne Jönsson (s)
Bertil Persson (m)
Sten Tolgfors (m)
Eva Zetterberg (v)
Jan Erik Ågren (kd)
Marianne Andersson (c)

Denna paragraf förklaras omedelbart justerad.
- - -
Vid protokollet:
Maria Stridsman

Justeras:
Viola Furubjelke

Rätt utdraget intygar:
Maria Stridsman

Bilaga 2 hade följande lydelse:

Utdrag ur protokoll utskottssammanträde 2001/02:2
Tisdagen den 16 oktober 2001
- - -
§ 19 Sammansättning av utskott - KUU
Som deputerade till sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet (KUU) valdes från konstitutions-
utskottet

Ledamöter

Göran Magnusson (s)
Kerstin Kristiansson Karlstedt (s)
Pär Axel Sahlberg (s)

Per Unckel (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)

Kenneth Kvist (v)
Ingvar Svensson (kd)
Åsa Torstensson (c)

Suppleanter

Anders Bengtsson (s)
Britt-Marie Lindkvist (s)
Mats Berglind (s)

Inger René (m)
Margareta Nachmanson (m)

Mats Einarsson (v)
Inger Strömbom (kd)

Helena Bargholtz (fp)
Per Lager (mp)

Denna paragraf förklaras omedelbart justerad.

Vid protokollet
Kerstin Siverby

Justeras
Per Unckel

Rätt utdraget intygar:
Kerstin Siverby

9 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
2001/02:33 till socialutskottet

10 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot.
13)

Anf. 1 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Vi var några som ganska brutalt
höggs av i debatten i går kväll, men vi ska ändå för-
söka fullfölja den. Jag ska nu hålla mitt anförande.
I denna kammare har vi alltför ofta haft anledning
att lyfta fram situationen i Afghanistan. Vi har talat -
och vi tänkte tala i går på världsfattigdomsdagen -
men vi borde än oftare ha talat om inbördeskriget,
minoriteternas situation, terroristfabrikerna, livsme-
delsförsörjningen, vattensituationen, narkotikaflödet,
kulturen men framför allt om kvinnornas situation.
Även här i dag, inte minst mot bakgrund av världslä-
get, finns det anledning att ta upp Afghanistan ur flera
synvinklar, men jag ska begränsa mig till området
kvinnor.
Även om alltfler under de senaste veckorna har
fått upp ögonen för kvinnornas situation är jag djupt
oroad för att de än en gång ska förbigås när maktens
män ska göra upp om landets framtid. Vi ser att det är
många män som talar om Afghanistans framtid, men
vi ser inte de afghanska kvinnorna i debatten.
Herr talman! I mitt arbetsrum hemma i Värnamo
hänger den afghanska kvinnliga klädseln burqa. Den-
na blå burqa med det lilla fönsternätet på mitt arbets-
rum påminner mig dagligen om kvinnornas situation
och minner om möten i Afghanistan, fantastiska
kvinnor men kvinnor som osynliggjorts.
Jag vill understryka att det absolut inte gäller alla
män i den här regionen, men en del afghanska män
som jag har mött hävdar att kvinnor måste höljas och
döljas, avskiljas och isoleras - ett synsätt som jag
dessvärre ser spår av ända in i vårt land ibland. Det är
en människosyn som vi alla bör ställa mot väggen
varhelst vi möter den. Tystnaden i den här frågan
skriker i mina öron. Det är väldigt få som säger ifrån.
Herr talman! Diskriminering av och våld mot
kvinnor är helt oförsvarbart varhelst det förekommer.
I Afghanistan har diskrimineringen av kvinnorna
drivits till segregering på grund av kön; ett slags
apartheid. De afghanska kvinnorna har berövats alla
mänskliga rättigheter, rätten till utbildning, rätten till
hälsovård, rätten att arbeta och försörja sig och sina
barn, rätten att yttra sig offentligt och rätten att fritt
röra sig i sitt land.
Kvinnorna får inte ens klä sig som de vill, och de
får inte visa sina ansikten. Det förtryck och den terror
som kvinnor och barn utsätts för borde väcka allas
vår avsky. Det väcker min avsky, men jag vill höra
fler ställa sig upp och ta ställning i den här frågan.
På alla punkter ligger kvinnorna i botten, när vi
ser på hälsotal, kaloriintag, mödradödlighet och bar-
nadödlighet. Vilka parametrar vi än tittar på ligger de
afghanska kvinnorna och barnen i botten.
För fem år sedan kom en rapport från Amnesty
International. Rapporten hette Women in Afghanistan:
a human rights catastrophe. Amnestys rapport blev
omdiskuterad när den kom för att den tog upp kränk-
ningar av kvinnors mänskliga rättigheter - kränk-
ningar som saknade motstycke. Sedan den här
skrämmande rapporten presenterades har situationen
ytterligare försämrats. Vi kan tryggt använda oss av
rapporten och veta att vi inte överdriver någonting -
allting har bara blivit värre sedan den presenterades.
På samma sätt som vi inte får glömma tragedin i
USA den 11 september får vi inte glömma att just
kvinnor och flickor var talibanernas första offer. Tali-
banernas brott mot mänskliga rättigheter, den värsta
torkan på 30 år, effekterna av inbördeskriget och nu
bomberna leder till såväl internflyktingar som de
strömmar som nu tar sig över bergen in till framför
allt Pakistan. Av dem som hittills nått Pakistan är tre
fjärdedelar kvinnor och barn.
Många års krig och förtryck har inneburit stora li-
danden för Afghanistans folk. Afghanistan har befun-
nit sig i krig under de senaste 20 åren och har under
största delen av tiden saknat en legitim regering.
Kvinnorna har blivit särskilt utsatta.
Sverige har varit och är en av de största bidrags-
givarna när det gäller humanitärt bistånd till Afghani-
stan, och vi är medlemmar i Afghanistan Support
Group, ASG. Sverige har uppmärksammat diskrimi-
neringen av kvinnor genom bl.a. FN:s kvinnokom-
mission och FN:s kommission för mänskliga rättig-
heter samt EU, vars gemensamma ståndpunkt avse-
ende Afghanistan särskilt uppmärksammat kvinnors
och barns rättigheter.
Någon ökad respekt för mänskliga rättigheter har
trots kritiken inte kunnat noteras. Tvärtom har situa-
tionen, som jag tidigare sagt, försämrats.
Herr talman! Vi här i ett av världens mest jäm-
ställda länder måste känna en extra förpliktelse att
göra dessa osynliga kvinnor synliga - att ge röst åt
alla dessa tystade kvinnor. I dag, när det förs en de-
batt om hur Afghanistan ska styras efter talibanerna,
har vi och hela det internationella samfundet ett an-
svar som vi måste ta tydligare framöver. Det kan vila
på alla de ställningstaganden vi har gjort tidigare i
sakfrågorna och på den kunskap vi ändå har om kvin-
nornas svåra situation.
Många vill sammankalla Loya Jirga, dvs. en tra-
ditionell nationalförsamling, för att organisera landet.
Om man väljer nationalförsamling bör ett visst antal
platser reserveras för kvinnliga ledamöter. Om man
väljer att under en övergångsperiod låta FN ta ansvar
för landet finns samma förväntan på att kvinnor ska
ges en plats. Men oavsett vilken modell man kommer
att välja måste kvinnorna vara med och forma det
framtida Afghanistan.
Jag tror inte att man kan trä en västerländsk mo-
dell över Afghanistan. Naturligtvis måste detta ske
utifrån den tradition, den kultur och de uppfattningar
som människor har i Afghanistan. Men när man säger
att vi ska ta hänsyn till kultur, religion och tradition
innebär det inte att kvinnorna inte ska ha en plats.
Kvinnorna ska ha en plats i det framtida Afghanistan.
Jag har ställt frågan om vilket initiativ Sveriges
regering tänker ta för att kvinnorna aktivt just ska
kunna ta del i formandet av Afghanistans framtid. Jag
väntar på svar från regeringen, och jag väntar mig
stöd från många, både kvinnor och män, i denna för-
samling men även utanför vårt parlament.
Jag ska avsluta med att läsa en dikt ur en skrift
som heter Rosor, vin, en vän att älska. Det är dikter
av den afghanske 1600-talspoeten Khushhal Khan
Khatak. Det är Tomas Löfström som har gjort över-
sättningen. Dikten heter Den vise är rik. Jag vill till-
lägga att poesi är oerhört viktigt inte minst bland
pashtunerna, den största folkgruppen. Poesi är något
levande i vardagen bland afghanska människor. Jag
tror att man läser poesi även i de flyktingläger vi ser
på TV.
Den vise och den seende är den som känner sig
själv.
I självkännedom ligger insikten om det heligaste.
Om fruktan saknas i ditt hjärta är dina handlingar
av ondo.
Lita inte på den som kan läsa Koranen utantill.
Dina egna onda handlingar är tillvarons fördärv.
Är du inte Satan själv behöver du inte frukta Sa-
tan.
Ge upp begär och snikenhet, eftertrakta inget, åtrå
ingen.
Då behöver du inget annat än detta namn: Männi-
skors Kung.
Jesus gav med sina mirakel blinda makt att se.
Men ingen dumbom har blivit visare av sina bö-
ner.
Om vishet är det enda du äger, sörj inte över din
fattigdom.
Khushhal svär på det: den vise är rik.
Detta är skrivet av en muslimsk författare under
den tid när mongolerna härskade och striden stod om
mongolernas inflytande i Afghanistan.

I detta anförande instämde Ulla Wester och Hille-
vi Larsson (båda s).

Anf. 2 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag instämmer i stora delar av Cari-
nas inlägg när det gäller kvinnornas situation och
behovet av att vi alla uppmärksammar situationen i
Afghanistan och det förtryck som sker där av kvin-
norna. Men jag måste knyta an lite grann till gårda-
gens debatt, då Carina med emfas försvarade USA:s
bombningar i Afghanistan.
Min fråga till Carina Hägg är: Borde inte Carina i
stället försvara de sedan några dagar tillbaka alltmer
högljudda kraven på att man gör ett bombstopp i
Afghanistan - på att man slutar att bomba för att få en
betänketid, så att just kvinnor ska kunna överleva den
situation de har?

Anf. 3 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! En del av oss riksdagsledamöter ha-
de en diskussion i går här i kammaren, men det fanns
också en diskussion och en ganska intensiv debatt
under förmiddagens partiledardel. Tittar vi på folk-
rätten och vilka som har ansvar för att uttolka folk-
rätten ser vi att det ligger ett ansvar på FN och FN:s
säkerhetsråd.
Att verka inom folkrättens ram och att stödja det
som man gör inom FN är den väg vi har valt och den
väg som vi ser som den framkomliga och den som på
lång sikt leder till de bästa resultaten. Men att vi har
valt att ställa oss på samma linje som den huvudsak-
liga delen av länderna jorden över och majoriteten här
i kammaren innebär inte att vi inte är oroliga över
situationen och att det inte är viktigt att vi får in mat
till dem som behöver och kan tillgodose de stora
behov som finns i de växande flyktinglägren. Natur-
ligtvis måste vi arbeta på många plan för att se till att
kvinnors och barns situation förbättras.

Anf. 4 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Min fråga gällde om Carina Hägg
tillsammans med sitt parti kan tänka sig att stödja de
krav som UNHCR, bl.a., har framfört, men också en
rad internationella organisationer - ett bombstopp nu
- för att rädda inte minst kvinnorna. Det är ju så att
bomberna drabbar civila.
För mig går det inte att få ihop det tal som Carina
har hållit här om kvinnornas rättigheter och möjlig-
heter och det försvar som Carina kommer med för
USA-bombningarna över samma kvinnor och över
samma landområde.

Anf. 5 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt
att vi följer den humanitära situationen, som vi vet
har varit svår under många år. Den humanitära kata-
strofen i Afghanistan är inte på något sätt ny. Vi kan
oroa oss över vad som ska hända under vintern och
vad som händer om man inte får in livsmedel i bergs-
passen. Vi vet att de täpps till när snömassorna kom-
mer. Det finns naturligtvis en hel del frågor som vi
måste noga följa framöver.
Men jag har ingen närmare kunskap om hur den
militära planeringen är tänkt att fortgå. Det är natur-
ligtvis någonting som de som deltar på den militära
sidan håller nära intill sig. Det kan jag inte svara på,
Marianne Samuelsson.

Anf. 6 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det är en väldigt viktig
och angelägen fråga som Carina Hägg tar upp här i
dag, för kvinnorna och barnen i världen är oerhört
utsatta över huvud taget. Vi har hedersmord. Vi har
prenatal könsdiskriminering. Vi har osynliggörandet
på ett väldigt konkret sätt. Vi har könsstympning,
trafficking och allt annat otäckt.
Då skulle jag vilja fråga vilken konkret plan soci-
aldemokraterna och Carina Hägg har för att förbättra
kvinnans och barnets situation i världen. Det skulle
vara intressant att höra.
En organisation som har gjort väldigt stora insat-
ser i Afghanistan är Svenska Afghanistankommittén,
som verkligen har lyft fram flickans och kvinnans
situation genom att bygga skolor och ordna med un-
dervisning. Man har verkligen gjort fina insatser. På
vad sätt tänker och kan socialdemokraterna under-
stödja den verksamheten?

Anf. 7 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Sverige har ju under de år som Af-
ghanistankommittén har verkat också bidragit via
Sida. Jag vet att Svenska Afghanistankommittén även
har fått bistånd såväl från EU som från FN. Det finns
en uppslutning kring att de gör ett väldigt gott arbete
- ett arbete som når de grupper som vi allrahelst vill
nå, dvs. de mest utsatta och de mest fattiga. Man har
också kunnat genomföra utbildning för flickor fast vi
vet att det är emot den politik som bedrivs från tali-
banernas sida. Ute i byar har man kunnat göra lokala
uppgörelser.
Vi ska inte glömma att Svenska Afghanistan-
kommittén fortfarande finns med sin verksamhet inne
i Afghanistan och gör en del av detta arbete. Däremot
finns inga svenskar där inne, men de lokalanställda är
fortfarande verksamma och kan bli en än viktigare
resurs framöver.
Man glömmer ofta bort att vi har lokalanställda
därför att de inte ser ut som vi. Det blir inte lika tyd-
ligt i medierna, men de finns. Och om vi begränsar
oss just till Afghanistan kan jag säga att Sverige gör
oerhört mycket på den humanitära sidan. Det gäller
minröjning, vaccinationsprogram, distribution av
utsäde till torkdrabbade bönder osv.

Anf. 8 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Herr talman! Javisst, men i dag är dörren ganska
stängd. Men det finns ändå möjligheter för en del
organisationer att ta sig över gränsen. Det gäller bl.a.
Läkare utan gränser. Då finns det ju också möjlighe-
ter att stödja och hjälpa de här kvinnorna och barnen,
framför allt.
Sedan fick jag egentligen inte svar på den första
frågan, som jag ställde: Vad har socialdemokraterna
för plan för att förbättra kvinnans situation i världen?
Det gäller alla de här nedtryckande situationerna, som
kvinnorna och barnen befinner sig i också som flyk-
tingar.

Anf. 9 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Margareta Viklund tar upp en oer-
hört vid fråga som det skulle krävas en lång och sär-
skild debatt kring. Hur ska man kunna lyfta fram
kvinnornas situation i utsatta områden? Det är en
diskussion som vi naturligtvis också har anledning att
föra i alla länder, om hur man ska få ett mer jämställt
samhälle. Men det här är ju frågor som vi driver i alla
forum där vi har en möjlighet att driva dem. Men vi
ska naturligtvis göra det än mer intensivt framöver
eftersom vi hela tiden ser att det dyker upp nya pro-
blem. Vi ser saker med nya ögon, och det behövs ett
större samförstånd.
När det gäller situationen just nu i Afghanistan
handlar det delvis om den humanitära sidan, men det
handlar också om det akuta, att se till att kvinnorna
kommer in i beslutsfattandet, att de tar plats i for-
mandet av det framtida Afghanistan. Jag tror att vi
har mer tradition - och vi har ett bra arbete och en bra
politik - när det gäller biståndsdelen. Men nu krävs
det ju att vi ser till att kvinnorna också kommer in i
formandet av det framtida Afghanistan. Det är där jag
saknar kvinnornas röst, såväl från den svenska riks-
dagens sida som i EU och FN, där den här frågan
ändå börjar formas, och i regionen. Det är män som vi
ser tala med varandra. Kvinnorna saknas i den här
debatten.

Anf. 10 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att Carina Häggs anföran-
de var såväl insiktsfullt som klokt och riktigt i denna
kammare. Men jag tycker också att man skulle kunna
säga ytterligare en sak för att sätta in förtrycket i
Afghanistan i ett vidare perspektiv.
Det är klart att det är den fundamentalism som där
kommer till uttryck och som drabbar kvinnor i syn-
nerhet som också är en grogrund för det hat som
präglar den talibanska regimen och det stöd till terro-
rism som den ger. Man ser ju den frihet som vi har i
andra delar av världen som ett hot och som någonting
som komprometterar de fundamentalistiska idealen.
Jag tror att man för att rätt förstå hur man ska
kunna bekämpa det förtryck som drabbar afghanska
kvinnor måste se hur viktigt det är att stå upp för
frihetliga värden också i kampen mot terrorismen.
Detta framgick mycket tydligt i Carina Häggs anfö-
rande, men jag tycker att själva den grogrund som
finns i Afghanistan är någonting som är skadligt för
hela världen.
Sedan måste jag också säga att jag tycker att det
är skamligt att det finns företrädare för denna kamma-
re som jämställer det afghanska folket med dess tali-
banska diktatur och låter diktaturen vara en legitim
företrädare i ett resonemang om hur detta folks fram-
tid ska formas. Det är skamligt. I det avseendet gjorde
Carina Hägg en mycket viktig insats, och det tycker
jag att fler ska göra.

Anf. 11 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag har inget att tillägga när det gäl-
ler de frågedelar som Gunnar Hökmark här lyfter
fram. Jag kan bara understryka att det är väldigt vik-
tigt att också lyfta fram att det finns delade meningar
bland de afghanska männen och att talibanerna har ett
mycket sviktande stöd. De är några tusen i en befolk-
ning som man beräknar uppgår till 20 miljoner. Så
man ska inte överdriva de sympatier som finns för det
talibanska styret i det afghanska samhället.
Det är ett samhälle där man har undertryckt de ci-
vila strukturer som av tradition har funnits men som
inte har haft det inflytande som de skulle ha behövt
ha för att vi skulle ha fått se en annan samhällsut-
veckling. Vapnen har fått tala, och talibanerna har fått
ett inflytande.
Jag minns väldigt väl att män beklagade sig under
ett besök i Afghanistan. De tyckte att det var väldigt
svårt att kvinnorna och männen inom sina familjer
inte kunde dela på praktiska arbetsuppgifter. Kvin-
norna och männen kunde inte sköta sina dagliga in-
köp fritt och bestämma sådana enkla ting. Även där
reglerade talibanerna, och de styrde in i detalj det
privata livet. Vi får inte glömma att det här är någon-
ting som gäller för både män och kvinnor i vardagen.

Anf. 12 ANA MARIA NARTI (fp):
Herr talman! Jag ska börja med att berätta min-
nen.
Jag var fyra år, sedan fem, och jag såg dem ge-
nom fönstret: männen i gröna skjortor. Det var järng-
ardet, legionärerna, som var mycket populära i Ru-
mänien i slutet av 30-talet. De påstod att de var krist-
na, att de var ortodoxa och djupt troende. De kallade
sig för ärkeängeln Mikaels legion, men de mördade.
Hela deras historia slutade mycket snabbt i ett
stort blodbad. De dödade, och de blev dödade. De
mördade, och de blev mördade. De som överlevde
stannade i fängelse under hela kriget och blev sedan
försökskaniner för den sovjetiska expertisen på psy-
kisk och fysisk tortyr. Det var en fruktansvärd tragedi
för landet. Det var fanatism.
Nu när jag åker till Rumänien träffar jag 90-åriga
män som har klarat av hela den här långa historien
och som fortfarande tror. Vad vill jag säga med det?
Jag vill säga att detta som nu händer bara är en fort-
sättning på en mycket långvarig och fruktansvärd
historia, fanatismens historia, och att vi på alla möjli-
ga sätt måste förbereda oss för att försöka göra slut på
den här historien.
Jag tror att vi ska börja i den ändan att vi ska be-
kämpa all politik som bygger på hat och all politik
som bygger på våldsromantik. Jag minns, därför att
jag var liten och det gjorde så stort intryck på mig, att
legionärerna sjöng om döden. Döden var en brud. Att
dö på ett hjältemodigt sätt var det vackraste som
kunde hända i ett mänskligt liv. Den läran träffar vi
nu på nytt på i en fruktansvärd skepnad. Den har
alltid funnits, men vi måste försöka bli av med den.
Då ska jag gå tillbaka till mycket aktuella händel-
ser. I våras under en debatt hörde jag någon säga att
hat är ett politiskt redskap därför att hat mobiliserar.
Vad jag vill komma åt är det här gamla rutinmässiga
sättet att använda vissa ord i politiken. Man talar om
fiender. Det kan vara rasens fiende, klassfienden och
trons fiende. Vi borde befria politiken från de här
gamla rutinmässiga uttrycken. Vi kan tala om faror.
Vi kan tala om farliga processer, men att peka ut
grupper och individer som avskyvärda fiender och
blossa upp hatets patos är bland det värsta som finns.
Det finns faktiskt praktiska redskap för att ta itu
med det här. Den 21 december 1965 antogs i FN en
internationell konvention mot rasdiskriminering. Det
är en gammal text, men vi borde faktiskt sätta oss och
läsa den. Där talas det mycket bestämt om hur vi ska
bekämpa rasdiskriminering, fascism och nazism. I
dag borde vi titta över de här gamla konventionerna.
Till rasdiskrimineringen borde vi lägga också klass-
kampens fanatism samt alla former av religiöst för-
tryck och religiös förföljelse. Detta skulle vara ett
mycket konkret uppdrag åt politikerna i den demo-
kratiska världen.
Vi borde en gång för alla bestämma oss för att här
hemma, i vardagen, mycket systematiskt bekämpa all
politik som bygger på hatet. Det existerar faktiskt inte
någon form av politiskt hat som är bättre än någon
annan. Det finns ingen skillnad i effekter mellan den
svarta - i Rumänien var den grön - nationalistiska
hatpropagandan och den röda hatpropaganda som
tyvärr fortfarande mycket ofta leder unga människor
in i förvirring, destruktivitet och självdestruktivitet.
Jag skulle vilja avsluta med att tala om Forum för
levande historia. Vi har pratat om det flera gånger
under de senaste åren. Men det är fortfarande ett
ganska avlägset forum när det gäller vardagen och
vardagens händelser. Det borde finnas ett kontinuer-
ligt arbete som avslöjar vad hatpolitiken och vålds-
romantiken gör. Det borde finnas i vardagen och
väldigt nära varje människa.
Jag minns att vi på historielektionerna läste om
religiösa krig en gång i tiden, om den helige Bartolo-
meus natt i Frankrike när protestanterna, hugenotter-
na, massakrerades, om den mycket svåra period som
drabbade Tyskland, som inte var Tyskland på den
tiden, och England. Men vi får inte glömma att detta
kan bli vardagliga händelser i vår tid. Vi måste kom-
ma ihåg att just dessa mycket gamla former av hatpo-
litik har en styrka i sin egen historia. Det är mycket
lätt att väcka gamla demoner till liv.
Därför skulle jag vilja att Forum för levande his-
toria skulle bli närvarande i vardagen och ta itu med
de här frågorna, framför allt inför de unga.

Anf. 13 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Om terrordåden i USA hade skild-
rats på film i stället för i verkligheten tror jag att vi
hade dömt ut den filmen som alltför överdriven, allt-
för spektakulär och inte trovärdig. Nu har vi tvingats
acceptera att det som hände inte bara är trovärdigt
utan dessutom ett faktum. I det kortsiktiga perspekti-
vet ska självklart de skyldiga gripas och ställas inför
rätta. I det långsiktiga perspektivet är det inte lika
självklart hur kampen mot terrorismen ska föras.
I det kortsiktiga perspektivet kan man även ha
vissa synpunkter på hur detta görs. Vid sådana här
militära aktioner är det ju nästintill omöjligt att det
blir civila offer. Men man kan försöka hålla nere
siffran. Något som har förekommit nu är minbomb-
ning. USA är ett av de länder som inte har tagit av-
stånd från minor. Tyvärr tror jag att detta riskerar att
drabba civilbefolkningen mer än talibanerna, inte
minst eftersom minorna finns kvar efter kriget. Minor
är dessutom inte ett effektivt anfallsvapen utan fram-
för allt ett effektivt försvarsvapen. Det är alltså en
synpunkt jag kan ha.
Det glädjande i sammanhanget är att USA precis
har tagit avstånd från biologiska vapen. Det är tra-
giskt att det sker först nu när man själv blir utsatt för
det, men jag tycker ändå att det är en väldigt viktig
signal. Det skulle vara väldigt glädjande om USA så
snart som möjligt även tog avstånd från minor, då
detta är ett vapen som framför allt drabbar civilbe-
folkningen.
Det var bra att USA lugnade ned sig lite efter det
som inträffade och inte gjorde någonting förhastat, att
man inväntade FN:s besked. FN har ju också godkänt
de här aktionerna. Ännu bättre hade det varit om FN
direkt hade lett aktionerna. Naturligtvis är detta inte
så realistiskt. Dels vill USA troligtvis inte lämna över
det här till FN, dels kan det finnas stater i FN:s säker-
hetsråd som sätter klackarna i marken. Men jag tror
ändå att det hade varit ännu bättre om detta skett i
FN:s regi. Då hade vi förhoppningsvis sluppit minor.
Det hade också blivit mer trovärdigt och fått mer
genomslag. Det hade blivit säkrare för USA. Dess-
utom skulle breda beslut i FN ha underlättat att få
med så många muslimska länder som möjligt.
Det FN i alla fall kan göra är att på så många om-
råden som möjligt nu samarbeta mot terrorism. Det
ser vi tecken på redan nu. Det handlar om att driva
fram ekonomiska sanktioner, samarbete när det gäller
underrättelseverksamhet och övrig polisiär verksam-
het m.m. Detta kan stärka sammanhållningen i värl-
den mot terrorism, och det är väl i så fall en av de få
positiva saker som blivit resultat av terrorattacken.
I det långsiktiga perspektivet tror jag att det skulle
vara väldigt viktigt, förutom samarbetet mot terrorism
inom FN, att sätta stopp för Stjärnornas krig. Det är
Reagans gamla Stjärnornas krig som man nu har
dammat av, bl.a. för att tillfredsställa det militärin-
dustriella komplexet i USA. Det råder ett nära samar-
bete mellan detta och Bush. Utvecklingen efter terro-
rattacken tycker jag visar att detta är feltänkt. Det är
nämligen ett större hot att man kan frakta ett kärnva-
pen i en resväska än att man kan skicka det genom
rymden. Det är ju det USA:s antimissilprogram byg-
ger på: att stoppa atomvapen som kommer via rym-
den i raket. Men när man nu kan bära in detta vapen i
en resväska, ställa det i en stad varpå hela denna stad
kan utplånas är det snarare den typen av hot man bör
bygga upp ett försvar emot.
I terrorattacken mot World Trade Center var det
heller inte kärnvapen som användes, utan det var
mattknivar som i förlängningen blev orsak till nästan
6 000 människors död. Risken om man fortsätter med
antimissilprogrammet i USA är dels att vi får en ny
rustningsspiral i världen, dels att länder, och själv-
klart även terrorister, vidareutvecklar kärnvapen -
men framför allt bygger vidare på den här nya typen
av vapen. Det riskerar att bli mycket resväskor med
kärnvapen, bakterier, giftgaser m.m. Det vore mycket
negativt om man understöder en sådan utveckling.
Det här antimissilprogrammet kostar också oer-
hörda summor som inte används effektivt. Jag tror att
USA skulle kunna använda de pengarna till hjälpa till
att lösa världens problem. Man skulle kunna bidra till
ekonomisk utveckling mot den fattigdom som är en
grogrund inte bara för mänskligt lidande utan också
för terrorism, fiendskap och fundamentalism. Jag tror
också att det är viktigt att satsa på konfliktlösning
med beaktande av alla människors lika värde, fri- och
rättigheter, demokrati och alla människors rätt till ett
eget land.
Jag tror att det skulle vara väldigt bra för världen
om USA lade sin oerhörda makt och sina oerhörda
ekonomiska resurser i rätt vågskål för fred och fram-
steg. Jag tror inte att antimissilprogrammet är rätt
vågskål. Jag tror snarare att det kommer att förstärka
konflikterna. Det är inte effektivt och det kostar mas-
sor. Vi riskerar att få skuggstater med terrorister som
satsar på dessa fruktansvärda vapen som vi redan har
sett tecken på.

Anf. 14 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Det finns en fråga som har avgöran-
de betydelse för vårt samhälles framtida välstånd och
för enskilda människors välfärd, ett samhällsproblem
som växer mer och mer och som under de senaste
åren har tillåtits växa utan några egentliga politiska
åtgärder. Det är ett samhällsproblem som leder till att
de offentliga finanserna urholkas, som leder till att vi
får ett högre skattetryck. Men det är också ett sam-
hällsproblem som innebär att vi får allt färre som är
beredda och har möjlighet att utföra det arbete som
kommer att behövas både i dag och i framtiden. Det
är ett samhällsproblem som leder till att fler och fler
människor ställs vid sidan om och får leva i en tid av
sjukdom, ohälsa och med andra skador. Jag talar, herr
talman, om den mycket snabbt växande sjukfrånva-
ron, som jag skulle vilja påstå är ett av vårt samhälles
allra största problem.
I år, 2001, kommer antalet sjukdagar att bli över
100 miljoner. Vi kommer att ha över 100 miljoner
sjukdagar 2001. Det är en ökning av kostnaderna för
sjukskrivning med 20 % från förra året, och det är en
ökningstakt som bygger på att vi sedan 1997 har fått
en fördubbling av sjukfrånvaron. Det handlar om
stora tal. Likväl har man tillåtit dessa tal att fortsätta
växa utan att göra någonting.
Men det handlar också om enskilda människors
lidande, väntande i vårdkö, väntande på rehabilitering
och det sakta framväxande utanförskapet, borta från
arbetsmarknaden, från gemenskapen, och de gradvis
urholkade egna ekonomiska villkoren.
Detta är, herr talman, ett av de största samhälls-
problemen i vårt land. Det drabbar de offentliga fi-
nanserna. Om denna utveckling får fortsätta kommer
vi att 2004 ha kostnader för bara sjukpenningen som
närmar sig 50 miljarder kronor. Det är långt mer än
en fördubbling från det som gällde 1997, en ökning
med närmare 30 miljarder kronor.
Lägger vi till den snabbt växande förtidspensione-
ringen, som är ett led i denna process och som också
beror på en växande ohälsa, kommer de samlade
kostnaderna för sjukfrånvaron och den ohälsa som
finns däri att närma sig 90 miljarder. Det är få belopp
som är så stora i de offentliga finanserna, och det är
få belopp som är så destruktiva och så meningslösa.
Det bästa och det rimliga vore åtgärder som ledde till
att människor slapp stå och vänta i sjukdom, slapp stå
och vänta på rehabilitering, slapp stå och vänta i utan-
förskap utanför arbetsmarknaden.
Herr talman! Den snabbt växande sjukfrånvaron
är också ett av vårt samhälles största problem, inte
bara för de offentliga finanserna utan för vårt sam-
hälle som sådant. Den ökning som vi har sett innebär
att närmare 6 % av den svenska arbetskraften i själva
verket är sjukskriven. Sedan 1997 har ökningen varit
3 procentenheter.
Det innebär att en mycket stor del av den syssel-
sättningsutveckling som vi har sett under högkon-
junkturen i själva verket berott på växande sjukfrån-
varo. I själva verket är ökningen av antalet arbetade
timmar under den här perioden mycket marginell år
efter år. Det vi i själva verket har sett är att fler och
fler är anställda för att täcka upp för fler och fler som
är sjukskrivna. Att utmåla detta som en triumf för den
ekonomiska politiken och för sysselsättningspolitiken
är i själva verket att hylla och bejaka det faktum att vi
har en växande sjukfrånvaro och det har ingen gjort.
När man så oförblommerat pekar på en sysselsätt-
ningsökning som bygger på att människor är sjuka,
står i vårdkö, väntar på rehabilitering glömmer man
samhällets viktiga problem, både bristen på arbete
och det faktum att så många lider av ohälsa i olika
former.
Herr talman! Den snabbt växande sjukfrånvaron
drabbar också enskilda människor hårt och bestämt
och på ett eländigt sätt. Över 100 000 personer är i
dag långtidssjukskrivna över ett år. För den som är
sjukskriven under mycket lång tid, som kanske går
och väntar på en operation, som väntar på rehabilite-
ring eller som väntar på andra insatser som man själv
inte kan förfoga över innebär det att man gradvis förs
undan från arbetslivet. Det är också skälet till att
regeringen själv räknar med att förtidspensionering-
arna fram till 2004 ska öka med 9 miljarder kronor.
Man räknar med en fortsatt urholkning inom detta
område. Man räknar med att fler och fler ska tas bort
från arbetsmarknaden och man räknar med att fler
och fler ska fortsätta att vara sjuka utan att man ge-
nomför de åtgärder som kan göras och som borde
göras.
Herr talman! De problems som jag har visat på
handlar i allra högsta grad om Sveriges förmåga att
utveckla och bevara en konkurrenskraft där företagen
har kunskap om vår förmåga att skapa tillväxt och
välfärd. Men det handlar också på ett mycket konkret
och tydligt sätt om enskilda människors välfärd. Lik-
väl görs ingenting.
I år ökar sjukskrivningarna så att vi i tilläggsbud-
geten har fått fatta beslut om ytterligare 2 ½ miljard.
Så var det förra året, så var det året innan, och dess-
förinnan har man i budgetarna också räknat med en
ökning. Men ingenting görs. Vi fick se en handlings-
plan i budgetpropositionen på elva punkter som
handlar om samtal, nationella mål, men ingenting
som ska göras.
Herr talman! Jag anser att tiden nu är inne för att
genomföra en nationell kraftsamling för att pressa
ned den växande ohälsan, för att underlätta för män-
niskor att snabbt bli friska, för att minska sjukfrånva-
ron, för att göra det lättare att gå till jobbet. Vi har
lagt fram en lång rad olika konkreta förslag till åtgär-
der som inom loppet av några år kan ge resultat. Om
inte de ger resultat måste man lägga in fler åtgärder,
därför att den utveckling som vi nu ser är inte accep-
tabel. Det är cyniskt och ansvarslöst att låta den fort-
sätta. Det har varit cyniskt och ansvarslöst att låta den
utvecklas som den har gjort. Det blir än värre för
varje år som går.
Vi vill se till att försäkringskassorna får 1 miljard
mer att genomföra rehabilitering för. Vi vill se till att
försäkringskassorna under de kommande tre åren kan
disponera 7 miljarder för att se till att sjuka männi-
skor inte ska behöva vara sjukskrivna i väntan på
vård. Vi vill se till att genomföra en vårdgaranti som
innebär att ingen ska behöva vara sjukskriven i vän-
tan på vård mer än tre månader. Vi vill se till att infö-
ra ett system med regler och uppföljning av den sjuk-
skrivne, så att ingen schablonmässigt försvinner ut i
sjukskrivning utan att man får de insatser som be-
hövs. Vi vill se till att underlätta för den som har ett
arbete att förena det med familjelivet.
Vi har visat på alla dessa punkter. Vi kommer inte
att ge oss, därför att detta är ett av vårt samhälles
största problem. Det är ett problem för enskilda män-
niskor, som drabbas hårt och tydligt. Det är oaccepta-
belt och ett misslyckande att det har fått utvecklas
som det har gjort.

Anf. 15 JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Gunnar Hökmark säger att ingenting
görs. Men sanningen är att det redan finns beslut på
att satsa 9 miljarder kronor för att utveckla hälso- och
sjukvården under perioden 2001-2004. Landstingen
kommer dessutom att tillföras 3 miljarder kronor för
att öka tillgängligheten och korta köerna.
En central del i regeringens budget är just strategi
för ökad hälsa i arbetslivet. Många av de åtgärder
som Gunnar Hökmark berör arbetar man med, t.ex.
sjukskrivningsprocessen. Moderaterna vill skära ned
och göra besparingar på sjukpenning och rehabilite-
ring i storleksklassen 10 miljarder kronor. Men hur
det ska finansieras är väldigt oklart.
Ni talar om en genomtänkt användning av sjuk-
skrivningen, men att ni skulle komma på en bättre
användning av sjukskrivningen än den man nu arbetar
med finns det ingenting som tyder på.

Anf. 16 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Som det lite grann för ofta blir när
Jan Bergqvist tar till ordet, blir det för mycket slarv
med fakta. Det är inte ärligt vare sig i debatten här
eller gentemot dem som lyssnar på den.
Vi skär inte ned på rehabiliteringen. Det är tvärt-
om så att vi omvandlar de offentliga finansernas an-
vändning så att vi kan öka med 1 miljard kronor per
år ytterligare till försäkringskassorna för rehabilite-
ring.
Till skillnad från Jan Bergqvist accepterar vi inte
den ökning av sjukskrivningar och ohälsa som social-
demokraterna räknar med. Vi vill genomföra en lång
rad olika åtgärder som minskar dessa utgifter, men
socialdemokraterna räknar med att de ska fortsätta att
öka. Det är därför jag säger att ni inte gör någonting,
att ni ingenting har gjort. Det är därför vi har den
utveckling vi har i dag. Det är ansvarslöst, Jan
Bergqvist.

Anf. 17 JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! När Gunnar Hökmark säger att jag
slarvar med fakta måste man konstatera att han i
samma andetag gjorde en utmärkt illustration där han
själv slarvade allvarligt med fakta. Han säger att vi
gör ingenting.
Jag redovisade i mitt tidigare inlägg konkreta siff-
ror på insatser. Det är ett aktivt arbete som pågår i
strategin för ökad hälsa i arbetslivet. Där anslås kon-
kreta pengar för att utveckla företagshälsovården. Där
görs ytterligare insatser för att begränsa långtidssjuk-
skrivningarna osv.
Det är en stor och svår uppgift som vi har framför
oss, och det krävs att vi gör någonting.
Gunnar Hökmark ersätter sin brist på åtgärd med
att tala om en kraftsamling, men regeringen har redan
definierat en strategi för ökad hälsa. Följer vi den
strategin kommer vi att få resultat. Problemet är att
moderaterna först föreslår besparingar på sjukpenning
och rehabilitering med 10 miljarder kronor, sedan
hoppas man att de åtgärder som sätts in därefter ska
leda till att man får in de pengarna. Tyvärr fungerar
inte den ekvationen.

Anf. 18 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag skulle föreslå Jan Bergqvist att
läsa den moderata budgetmotionen i stället för att läsa
propagandablad från Sveavägen. Läs den något mer
och tydligare. Där framgår mycket tydligt att vi inte
sparar på rehabilitering utan tvärtom tillför mer resur-
ser. Där framgår mycket tydligt att vi genom de åt-
gärder vi genomför kan pressa ned de utgifter som det
innebär när fler och fler blir sjuka genom att vi ser till
att motverka det växandet antalet sjukskrivningar.
De åtgärder som vi har föreslagit kommer att ge
resultat. Vi kommer att se till att uppnå de resultaten
genom att göra mer. Men ni har haft fyra år på er av
snabbt växande sjukfrånvaro. Under den tiden har ni
genomfört de åtgärder som Jan Bergqvist nu refererar
till och som jag menar uppenbarligen inte har hjälpt
någonting alls eftersom ökningstakten i verkligheten
har blivit snabbare än t.o.m. Riksförsäkringsverkets
egna prognoser. Då måste man göra någonting som
inte bara innebär ökade utgifter från staten till lands-
ting utan ökade förutsättningar för enskilda männi-
skor att bli friska. Där skiljer vi oss: Vi satsar på
människorna, ni satsar på de offentliga strukturerna i
form av landstingen. Vi ser resultaten.

Anf. 19 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Tillsammans utgör finansmarknaden
och valuta- och penningpolitiken viktiga förutsätt-
ningar för stabiliteten i vårt samhälle men också, inte
minst, för demokratins funktionssätt och verknings-
krets.
Herr talman! Jag har en teori om att synen på
ekonomi och synen på demokrati samvarierar. Med
det menar jag att den ekonomiska doktrin som råder
med något slags automatik formar eliternas demokra-
tisyn. Det omvända torde gälla när kriser och miss-
nöje tvingar fram en folklig mobilisering. Jag bygger
mina slutsatser på förhållandena under tiden före
första världskriget jämfört med utvecklingen under
efterkrigstiden.
Före första världskriget var det den klassiska eko-
nomiska liberalismen som gällde. Budgetbalans och
låg inflation var riktgivande för ekonomin. När det
gällde demokratisynen fanns det i eliterna en stark
misstro mot folkligt inflytande och mot allmän röst-
rätt.
Efter andra världskriget fick vi det keynesianskt
inspirerade Bretton Wood-avtalet. Det ledde till eko-
nomisk stabilitet. Genom att stänga in kapitalet i
nationalstaten skapades förutsättningar för en själv-
ständig ekonomisk politik. Det blev en självklarhet att
fördjupa folkstyret och att politiken var suverän att
lägga sig i det som hade betydelse för fördelningen av
samhällets resurser. Det var möjligt att sätta full sys-
selsättning som det viktigaste politiska målet.
Stagflationen under 70-talet slog sönder den teo-
retiska basen för efterkrigspolitiken och gjorde att vi
politiker tappade självförtroendet och initiativet.
Ekonomerna fick problemformuleringsprivilegiet,
vilket ledde till två spektakulära misstag, nämligen
kreditavregleringen 1985 och valutaavregleringen
1989.
Enligt min mening var valutaavregleringen det
näst största beslut som riksdagen fattade under 1900-
talet. Det största var naturligtvis beslutet om den
allmänna rösträtten.
Det är mycket möjligt att det var oundvikligt att
avreglera valutamarknaden, men beslutet fattades
utan debatt och utan analys, vilket jag ser som en
skandal. Det var detta beslut som i sig utgjorde makt-
skiftet, dvs. makten flyttades från politiken till mark-
naden.
När vi gick ur 90-talskrisen hade vi återgått till
samma syn på ekonomi och demokrati som rådde före
första världskriget. Det är återigen budgetbalans och
stabilt penningvärde som styr ekonomin. Misstron
mot folkligt inflytande är tillbaka, men nu är det poli-
tiskt omöjligt att inskränka rösträtten. I stället flyttas
makt från de demokratiska församlingarna till s.k.
oberoende experter som inte kan ställas till ansvar av
någon.
EMU är ett uttryck för denna syn på ekonomi och
demokrati. EMU är konstruerat för att vara oförän-
derligt och förutsätter att det finns en stabiliserings-
politisk sanning, vilket det naturligtvis inte gör. EMU
är ett barn av sin tid. Det farliga med EMU är att
EMU institutionaliserar marknadens makt och politi-
kens impotens.
Herr talman! Vi kan inte återuppväcka Bretton
Wood från de döda, men vi måste ta vårt ansvar för
att skapa nya förutsättningar för demokratin och för
stabiliteten. Det måste vi göra genom strukturella
förändringar eftersom vi politiker inte är särskilt
duktiga på att hantera kriser. För den som vill studera
detta närmare rekommenderar jag Lars Jonungs Med
backspegeln som kompass.

Anf. 20 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! Jag har tänkt att tala lite grann om
någonting som alla svenska medborgare och också
företag starkt kopplas ihop med: de svenska skatterna.
Det är kanske ingen överraskning att jag talar om det
just här och nu. Faktum är att det svenska skattesys-
temet och det svenska skattetrycket kräver en hela
tiden pågående och levande debatt. De behöver näm-
ligen förändras.
Det samlade skattetrycket är ett bra mått på balan-
sen mellan politikens och individens makt. Ju högre
skattetryck desto mindre blir utrymmet för varje per-
son att ta ansvar för sig själv och sin familj. Det bety-
der också att alternativen är färre än vad de annars
skulle ha varit. Ett högt skattetryck stöper därmed
människor i samma form. Det gör att mångfalden
minskar. Den förlorade mångfalden är min första
kritiska punkt när det gäller det svenska skattesys-
temet.
Den andra kritiken gäller bidragsberoendet. I ett
samhället där ensamstående personer kanske får mer
än en tredjedel av sitt ekonomiska månadsnetto från
olika typer av bidrag blir den privata beslutssfären
alldeles för liten. Det gäller i synnerhet om den per-
sonen samtidigt får betala mer i olika skatter än vad
hon får i bidrag. Problemet handlar inte bara om
pengar. Det handlar också om värdighet. Man berövar
en person den värdighet som självständighet och
möjlighet att försörja sig själv innebär.
Den tredje kritiken gäller uppätna löneökningar
och svartsektorn. En löneökning leder inte till att man
får mer i plånboken i proportionerlig grad när skatte-
trycket är så högt som det är i Sverige. Det leder
också till att svartarbetet tilltar. Senast häromdagen,
jag tror det var i går, hade Riksskatteverket en ge-
nomgång av vad det hade gjort för observationer i en
bransch. Men det finns flera branscher där svartsek-
torn är väldigt utbredd. Det är allvarligt för tilltron
både till skattesystemet och till rättssystemet över
huvud taget.
Min fjärde punkt handlar om buffertbrist. Möjlig-
heten att kunna spara i privat sparande är central för
att man ska kunna bygga upp en buffert i den egna
familjen för att klara av en oförutsedd utgift. Man ska
inte vara hänvisad till att vända sig till det allmänna
när de oförutsedda behoven uppstår.
Den femte punkten handlar om att höga skatter
ger både lägre köpkraft och högre priser. Alla skatter
förs till slut över på de priser som konsumenterna har
att betala även om det kanske formellt sett är någon
annan som betalar in skatten i ett tidigare led. Ener-
giskatter är ett exempel på detta. Till slut blir det
kunden som får betala.
Den sjätte och sista punkten handlar om tillväxt-
perspektivet och den internationella konkurrensen.
Det höga skatteuttaget motverkar tillväxt och miss-
gynnar Sverige i dess relation till andra länder. Sveri-
ges konkurrenskraft reduceras. Det gäller i synnerhet
när vi har en situation där många av våra jämförbara
konkurrentländer reducerar sina skatter kraftigt.
Vad är då de moderata värderingarna i detta, när
jag väl har nämnt de sex kritiska punkterna? Jag tror
att det är ganska enkelt. Det ska löna sig att arbeta, att
skaffa sig en utbildning och ha erfarenhet, att spara
och naturligtvis att ta risker i egna och andras företa-
gande. Ställer man upp på de värderingarna har man
samtidigt sagt att det måste innebära konsekvenser
för skattesystemet. Då måste makten i större utsträck-
ning flyttas över till enskilda och till företag.
Vi har här i riksdagen nu i höst lagt fram våra
skatteförslag. De har fem utgångspunkter. Det hand-
lar om principer och moral, den sociala dimensionen,
den totala skattebördan, en neutral beskattning och att
främja entreprenörskap, tillväxt och välstånd. Jag ska
be att få återkomma till det lite grann.
Principer och moral utgår från att varje individ har
en självklar rätt att förfoga över merparten av sina
inkomster utan att det ska behöva ifrågasättas. Sänkta
skatter flyttar makt från politiken till individen, och
människors beroendeställning till politiken minskar.
Den social dimensionen handlar om att höga
skatter innebär otrygghet med små marginaler. Det är
därför som det ur social synpunkt är viktigt att med-
borgarna får behålla en större andel själva.
Om man ska förändra skattesystemet gäller det
också att se till den totala skattebördan. Det räcker
inte att plocka ut en enskild skatt och hoppas på att
problemen ska lösa sig. Man måste se till helheten av
olika skatter. Det är också därför vi har lagt fram
förslag på många olika punkter.
Neutraliteten handlar om att man inte ska styra
människors beteenden genom politiska beslut. Det
bör vara utgångspunkten. Det kan finnas några en-
skilda fall exempelvis med miljöstyrande skatter. Jag
kan tänkta mig att man kan ha sådana. Men i övrigt
bör det vara människorna själva som bestämmer hur
de vill använda sina inkomster, och man bör inte göra
beteendet beroende av skatterna.
Den femte utgångspunkten handlar om entrepre-
nörskap och tillväxt. Det gäller människors möjlig-
heter att skapa och att förverkliga de idéer som de
har. Villkoren för individen är viktiga också för före-
tagen.
Jag ska säga något om de förslag som vi har lagt
fram. Det handlar om att göra en större del av männi-
skors inkomst skattefri. Det ska ske genom ökat
grundavdrag, ett förvärvsavdrag och en successivt
reducerad statlig inkomstskatt.
Det av våra förslag som jag ändå tror kommer att
ha störst verkningar för många människor och fram-
för allt för barnfamiljer gäller det extra grundavdraget
för barn. Det ger barnfamiljerna en reell möjlighet att
skapa sig en valfrihet i vardagen.
Därtill kommer förslagen om sänkt fastighetsskatt
och successivt slopad förmögenhetsskatt.
Detta gör sammantaget att med vår politik kom-
mer enskilda människor att få en betydligt större
valfrihet och en betydligt större förmåga att besluta
över sin egen vardag än vad de har i dag.

Anf. 21 KENNETH LANTZ (kd):
Herr talman! Under några dagar i början av augu-
sti i höstas gjorde jag en cykelresa från min hemstad
Helsingborg till riksdagen och Stockholm. Avsikten
var varken turism eller motion utan en demonstration
mot fastighetsskatten, eller den galna bo-skatten, som
jag då kallade det för.
I dag kommer jag i debatten att använda några
små intryck från cykelresan som exempel. Det är
synpunkter från människor som har framfört sina
egna upplevelser av den rådande fastighetsbeskatt-
ningen. Det har de gjort på torgmöten och under små
kaffepauser som jag unnade mig.
Regeringen har höjt bostädernas taxeringsvärde
genom generella påslag. Många människor har reage-
rat oerhört negativt på den generella höjningen. Den
är definitivt på tok för hög. Människor har drabbats
hårt. De har upplevt att det är en generalisering av en
investering som de har gjort för sitt boende.
Detta har drabbat tillväxtregionerna hårdast. Vi
ska inte glömma bort att det är där som inte minst
barnfamiljerna har bosatt sig. På det sättet har alltså
barnfamiljerna drabbats hårdare av det här generella
påslaget än andra kanske har gjort. Från kristdemo-
kratisk synpunkt tycker jag att det är skrämmande om
man skattas bort från tid tillsammans med sina barn.
Det får till följd att man kanske prioriterar att arbeta
mer i stället, och får ännu mindre tid för barnen. Det
är tid som vi kristdemokrater tycker att våra barn ska
få, och inte leksaker, som någon rapport gav vid han-
den här i början av hösten.
Vår finansminister har alltså gjort ett påtagligt fel
när han för fram en generell höjning av taxeringsvär-
dena. Han t.o.m. erkänner det när han innan lagen har
trätt i kraft sänker procentsatsen från 1,2 till 1,0 %.
Dessutom inför han en begränsningsregel. Jag kan
inte kritisera detta på annat sätt än att bara konstatera
att regeringen på det här viset erkänner att det måste
vara fel med en fastighetsbeskattning av det här gene-
rella slaget.
Dessutom har vi en förmögenhetsskatt som slår
oerhört snett nu på grund av den höjda fastighets-
skatten. Det är förvånande att man även på detta om-
råde så sent har vaknat upp men samtidigt inte kan
göra oss skattebetalare till viljes genom att låta för-
mögenhetsskatten inträda redan nästa år. Man döljer i
stället beskattningen genom ett års senareläggning.
Det måste bli slut på den galna bo-skatten! Vi
måste få uppleva ett förtroende från skattedelen i vårt
samhälle, där vi människor har förtroendet att kunna
göra investeringar och besparingar utan att vi seder-
mera drabbas på ett felaktigt sätt. Kristdemokraterna
anser att den statliga fastighetsskatten på sikt måste
tas bort. Vi måste också plana ut och ta bort den för-
mögenhetsbeskattning som föregående talare, Carl
Fredrik Graf, nämnde. Där, liksom på flera områden,
har vi gemensam uppfattning med Moderaterna. Vi
önskar att förmögenhetsskatten ska försvinna på sikt.
Dessutom tycker vi kristdemokrater att det vore
rättfärdigt med en frysning av taxeringsvärdena på
2000 års nivå för våra beskattade fastigheter.
Jag vill även kort men allvarligt lyfta fram någon-
ting som inträffar och slår väldigt hårt vid arvsskif-
testillfällen. På grund av den höjda beskattningen av
våra fastigheter slår ett arvsskifte oerhört negativt för
dem som är drabbade, dvs. förmånstagarna. Många
människor som ärver en fastighet kanske inte har
några kontanter. Det får till följd att man måste avstå
från ett arvsmottagande eller att man helt enkelt
måste ta lån för att kunna behålla det hus som kanske
har funnits i familjen.
Det är märkligt att vi inte kan tänka nytt på de här
områdena. Vi har accepterat en upphöjning av fribe-
lopp på förmögenhetsskatten, men just när det gäller
arvsbeskattningen så ska den envist ligga kvar på
samma beloppsnivå som den har varit på tidigare. På
detta område måste vi tillsammans i riksdagen få en
förändring - det kommer vi kristdemokrater att arbeta
för.
Herr talman! Jag skulle vilja ta några exempel
från människor som jag mötte under min cykeltur.
Låt mig nämna Jan-Erik och Mildred som nere i
Skåne köper en fastighet för 300 000 kr. De har ett
taxeringsvärde på fastigheten på 500 000! Jag frågar
mig var regeringen hittar ett argument för att man ska
behålla ett taxeringsvärde på 75 % av köpeskillingen
när det realt sett för den här familjen är 166 %.
Ett annat exempel kommer från Båstad. Där kom
det en man som trotsat både regn och blåst och åkt in
till Båstad från Torekov. Han sade: Nu säljer jag mitt
hus på grund av att jag inte klarar av fastighetsbe-
skattningen här nere i Torekov.
Jag har ett annat exempel från Motala och Vad-
stena. Där fick jag samma hälsning. En man sade: Jag
klarar inte av arvsbeskattningen. Min hustru dog för
ett tag sedan, och jag måste sälja vår gemensamma
fastighet på grund av att fastighetsbeskattningen och
förmögenhetsbeskattningen är alltför tung och hög för
mitt vidkommande.
Dessa upplevelser bara förstärktes när jag närma-
de mig Södertälje och Stockholm, där folk med emfas
uttryckte sin fasa över det höga skatteläge som vi har
på våra fastigheter.
Jag vädjar om att vi ska få en förändring till stånd
på de här områdena. Det skulle vara intressant att
höra vad regeringen har för avsikt att göra konkret för
att fortsätta en sänkning av fastighetsbeskattningen så
snart det bara är möjligt.
Jag vill fråga regeringsmajoriteten om man har för
avsikt att rättfärdiga eller behålla fastighetsbeskatt-
ningen eller om man har för avsikt att sänka den.
Jag vill fråga om det anses vara en rimlig nivå på
beskattningen eller om man kan tänka sig en föränd-
ring. Drabbar beskattningen rätt målgrupp eller inte?
Det skulle vara intressant att få svar på det.

Anf. 22 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Detta var i sanning en fascinerande
cykelreseberättelse.
Herr talman! De sociala och regionala klyftorna
har under senare år ökat kraftfullt. Undersökning efter
undersökning, rapport efter rapport och redovisning
efter redovisning visar entydigt detta.
Ensamstående med eller utan barn, barnfamiljer,
pensionärer med låga pensioner och anställda med
låga inkomster är exempel på grupper vars redan
tidigare smala marginaler blivit än smalare medan
grupper som redan tidigare har haft hyggliga margi-
naler dragit ifrån ytterligare. De sociala klyftorna har
vidgats.
Vi får också kontinuerliga belägg för att även de
regionala klyftorna har ökat när vi studerar befolk-
ningsstatistiken. Den säger oss att de flesta kommu-
ner har en negativ befolkningsutveckling med åtföl-
jande bekymmer för att upprätthålla såväl kommersi-
ell som offentlig service. Svårigheterna späs på ge-
nom att infrastrukturen i form av vägar, järnvägar och
telekommunikation försämrats därför att de har till-
delats otillräckliga resurser.
Regeringspartiet och samarbetspartierna bär ge-
mensamt ansvaret för den negativa utvecklingen.
Centerpartiet anser att skattesystemet är ett viktigt
instrument för att motverka den sociala och regionala
klyvningen. När vi har utformat vårt inkomstskatte-
förslag har vi haft två grundprinciper. Den ena är att
systemet ska stimulera till att gå från bidragsberoende
till arbetsinkomst, dvs. att det ska löna sig att arbeta.
Den andra är att skattesänkningarna ska ha sin tyngd-
punkt riktad till låga och normala inkomster, dvs. vi
sänker skatten mest för dem som bäst behöver det och
inte för dem som skriker högst.
Vårt inkomstskatteförslag angriper det faktum
som består i att marginaleffekterna, dvs. den sam-
manlagda effekten av höjda skatter och sänkta bidrag
vid en inkomstökning, är störst just i låga och nor-
mala inkomstlägen. Denna marginaleffekt innebär
ofta att av en inkomstökning med låt oss säga 100 kr
återstår endast 20-30 kr efter den ökade skatten och
det minskade bidraget.
Herr talman! Jag tänker inte här och nu redovisa
den tekniska konstruktionen i vårt inkomstskatteför-
slag. Det har gjorts tidigare, och det kommer att göras
i andra sammanhang. Däremot tänker jag redovisa
huvuddragen i den fördelningsanalys, individuellt och
regionalt, som vi låtit riksdagens utredningstjänst
utföra.
Av analysen framgår att vårt skatteförslag ger
sänkta skatter för förvärvsarbetande i inkomstlägena
50 000-250 000 kr i årsinkomst som ger 6 000-8 000
kr mer än regeringens skattesänkningar. I intervallet
250 000-300 000 i årsinkomst är skillnaden knappt
4 000 kr mellan vårt och regeringens förslag. I in-
komstlägen över 300 000 kr per år är skillnaden sjun-
kande, men alltjämt positiv till vår fördel, från
1 600 kr till 1 200 kr i minskad skatt.
Av denna kortfattade redovisning framgår tydligt
att vi har funnit en modell som väl lever upp till sitt
syfte, nämligen att sänka skatten för dem som bäst
behöver det och inte för dem som skriker högst.
Utredningstjänsten har också analyserat de regio-
nala effekterna av vårt inkomstskatteförslag. Vi kun-
de redan före den här analysen på teoretiska grunder
sluta oss till att effekterna skulle ha en hygglig regio-
nal fördelningseffekt. Det beror helt enkelt på att
medelinkomsterna i regionalt utsatta områden är lägre
än genomsnittet i riket. Det beror dessutom på att
kommunernas skatteintäkter ökar med vårt förslag.
Den kommunala skattebasen ökar, och den ökar mest
just i de kommuner som ligger i regionalt utsatta
områden.
Utredningstjänstens analys ger oss rätt i vår be-
dömning, t.o.m. starkare än vi trodde och förutsatte.
Det visar sig att det samlade regionala utfallet av
effekterna på kommunsektorn och hushållssektorn,
om vi slår ut det per individ, innebär att regionalt
utsatta områden i t.ex. Blekinge, Bergslagen, Mellan-
sveriges och norra Sveriges inland får 600-1 000 kr
större effekt än genomsnittet i riket.
Det innebär alltså att alla individer får lägre in-
komstskatt med vårt förslag, men att sänkningarna
blir avsevärt större i låga och normala inkomstlägen
och att det därigenom också blir genomsnittligt större
sänkningar i regionalt utsatta områden.
Vårt inkomstskatteförslag är således ett glimrande
exempel på hur man med medvetna förändringar i
våra stora generella system verksamt och effektivt
kan bidra till att minska de stora sociala och regionala
klyftor som uppstått under senare år.
Ett annat sätt att rida spärr mot sociala och regio-
nala klyftor är att slå vakt om grundprinciperna i det
kommunala skatteutjämningssystemet. Det gör vi
också, men det får vi utveckla mer en annan gång.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att vi
ännu inte hunnit låta utredningstjänsten analysera
effekten av vårt inkomstskatteförslag i förhållande till
Moderaternas. Vi kommer att göra det.
Under våren gjorde vi emellertid egna beräkning-
ar och jämförelser av då liggande inkomstskatteför-
slag från regeringen, från oss och från Moderaterna.
Beräkningarna utvisade stora likheter i utfall mellan
regeringens och Moderaternas förslag i inkomstlägen
upp till 20 000 kr per månad med avseende på fördel-
ningsprofil. Men vårt förslag uppvisade en klart bättre
fördelningsprofil i förhållande till dessa båda.
Vi menar allvar med att minska de sociala och re-
gionala klyftorna. Det gör man inte genom riktade
sänkningar till fackförbundsintressegrupper eller
genom att slopa statsskatten för höginkomsttagare.
Det gör man just genom skattesänkningar till dem
som bäst behöver det, inte till dem som skriker högst.

Anf. 23 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Herr talman! Rolf Kenneryd talar om ett glimran-
de skatteförslag. Han tänker låta utredningstjänsten
räkna också på det moderata förslaget. Då vill jag
göra ett medskick. Låt utredningstjänsten också räkna
på vad det extra grundavdraget för barn på 15 000 kr
innebär! Det är nämligen där vi har lagt vår priorite-
ring. Det är hos barnfamiljerna som det största beho-
vet av skattesänkningar finns. Ett sådant extra grun-
davdrag ger oerhört verkningsfulla effekter för barn-
familjerna. Jag rekommenderar Rolf Kenneryd att
också göra den jämförelsen. Den kommer att bli
mycket intressant.

Anf. 24 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Vi kommer självfallet att innefatta
alla de ingredienser som ingår i respektive partis
inkomstskatteförslag.
Under Carl Fredrik Grafs anförande noterade jag
att han gjorde vissa ansatser att försöka tala som en
centerpartist. Jag åsyftar då bl.a. talet om att komma
bort från bidragsberoendet. Jag hoppas att det har
framgått av mitt inlägg att han inte lyckades riktigt
väl i sin ambition att låta som en centerpartist. Jag
skulle vilja passa på tillfället att fråga varför inte Carl
Fredrik Graf berörde ert, i alla fall tidigare, förslag
om slopad statsskatt och förklarade hur det går ihop
med ambitionen att komma ifrån bidragsberoendet.

Anf. 25 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Herr talman! I går hade Bo Lundgren anledning
att hälsa Lena Ek välkommen i den moderata famil-
jen, och i vems familj Rolf Kenneryd kan eller vill
ingå får väl lyssnarna avgöra. Men Rolf Kenneryd är
alltid välkommen i den moderata familjen genom att
tala om minskat bidragsberoende.
När det sedan gäller den statliga inkomstskatten
har vi lagt förslag om att slopa värnskatten redan
nästa år. Det är ett mycket viktigt förslag för de män-
niskor som funderar på att skaffa sig en längre utbild-
ning eller som har en erfarenhet ute i arbetslivet som
man kanske räknar med också ska ge effekt i form av
hög lön. Om man håller på att skaffa sig en utbildning
drar man på sig studielån för att kunna finansiera sina
studier. Då är det också rimligt att man får möjlighet
att betala tillbaka dem senare. Inte minst i det avseen-
det är en reduktion av den statliga inkomstskatten ett
mycket viktigt inslag för att minska bidragsberoendet
för de människor som har ambitioner att skaffa sig en
längre utbildning.

Anf. 26 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Det nu gjorda tillägget ger mig an-
ledning att förvänta mig att den här analysen som vi
ska låta genomföra kommer att utvisa att de fördel-
ningspolitiska effekterna mellan våra respektive par-
tiers inkomstskatteförslag är ganska annorlunda.
Det finns emellertid en sak som vi förefaller vara
överens om, och det gläder mig. Det är att vi både
företräder uppfattningen att vi måste sänka skatten för
människor med låga och normala inkomster. Jag
förutsätter att det är den första åtgärden för en kom-
mande regering efter valet. Det brukar vara vanligt att
man i första hand genomför det man är överens om
och inte det man inte är överens om.

Anf. 27 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! För någon vecka sedan träffade jag
en vän som jag ställde en fråga till. Jag sade: Vad
tycker du att jag ska tala om i den allmänpolitiska
debatten?
Det gick några dagar. Så fick jag ett e-brev med
ett citat från en för Riksdagsbiblioteket och mig
okänd författare, Carl Lambek. Citatet lyder så här:
"Livet är en gåva, ett pund, som ska förvaltas. Vi är
ansvariga för dess användande. Vårt liv får inte för-
vissna som ett träd i öknen. Själens planta måste
vårdas, så att den kan blomma medan tid är och i rätt
tid sätta frukt".
Det låter nästan bibliskt.
Sedan fortsätter min vän i e-brevet till mig: "Vi
föds ju nakna och försvinner härifrån nakna, men
däremellan är det viktigt att vi gemensamt bidrar med
medel så att alla kan ges möjlighet att växa och ut-
vecklas. Var och en efter sina egna egenskaper och
förutsättningar. Detta är viktigt för hur det än går på
livets resa, dyker det ibland upp hinder. Då är det
viktigt att alla kan ta emot den hjälp och trygghet man
behöver utan att känna förnedringens vindar vina
kring hörnet. Man ska med stolthet veta att det finns
trygghet därför att vi alla är en del i det hela".
Jag gör min väns ord till mina. Bättre kan det
knappast sägas - det som jag alltid brukar tala om när
vi i denna kammare diskuterar skatter: Vi ska var och
en bidra efter förmåga och få efter behov.
Ingen kunde bättre än Tage Erlander beskriva var-
för det var så viktigt med det han kallade "det starka
samhället". Från tid till annan hamnar vi i situationer
som vi inte klarar själva, inte ens tillsammans med
våra närmaste. Därför säger jag till mig själv varje
dag: Ekonomisk politik och skatter är inget självän-
damål. Det är bara ett medel för att vi ska kunna
åstadkomma det vi vill göra tillsammans.
Därför är alla löften, alla förslag och alla ambitio-
ner som inte är finansierade som en skrift i vatten.
Först ska pengar in, och sedan kan vi diskutera hur de
ska betalas ut och till vad och vem, för att citera den
store rikshushållaren Gunnar Sträng.
Detta är så grundläggande att det inte borde behö-
va sägas, men spåren förskräcker. Det är därför jag
ständigt slår fast detta. Välfärden måste, om den ska
bestå och om man ska kunna lita på den, finansieras,
och finansieras säkert och fullt ut.
Det är bl.a. därför jag är så rädd för det som för
många är räddningen när de ska få ihop plus och
minus i sina budgetförslag. Eller som statsministern
sade i går under partiledardebatten, och nu tar jag det
ur minnet: Vällustingens uttåg ur politiken heter dy-
namiska effekter.
Herr talman! När jag var tolv tretton år och hälsa-
de på mina kusiner, vars far var lantarbetare på en
herrgård utanför Vänersborg, såg jag min farbror ta
av sig mössan och buga - bokstavligen buga, inte
bocka - för patrons stora svarta bil. Då var klas-
sklyftorna lätta att se.
När jag som tioåring började i realskolan och
klassföreståndaren skulle samla in terminsavgiften
som var 75 kr sade hon när hon kom till mitt namn -
inte för att hon var elak utan för att det var så på den
tiden: Eftersom dina föräldrar är så fattiga är du be-
friad från terminsavgift. Då var klassklyftorna lätta att
se.
Som ung pojk - kanske tio elva år - fick jag de
mörka höst- och vinterkvällarna cykla för att möta
min mamma när hon kom från sitt kvällsjobb som
underbetald och kuschad städerska på kanslihuset på
regementet. Då var klassklyftorna lätta att se.
Men, herr talman, klassklyftorna finns där fortfa-
rande. De är kanske inte så lätta att se. De är inte så
uppenbara som när jag var barn. Men de finns där. De
skär kanske på ett annat sätt, men de finns där.
Det är därför vi två år i följd har höjt barnbidraget
till alla landets barn med 100 kr per månad. Det kos-
tar ungefär 2 ½ miljarder. Då ligger också höjningen
av flerbarnstillägget i den summan - 2 500 miljoner.
Det är mycket pengar. De ska tas in, innan de kan
betalas ut. Vi höjer barnbidragen för att minska skill-
naden mellan de familjer som har barn och de som
inte har barn.
Det är därför vi nu sänker skatten för landets alla
pensionärer som betalar skatt.
Det är därför vi gör innovationen med "negativ
skatt" för de pensionärer som inte betalar skatt. Men
detta kostar pengar, närmare 2 miljarder. De pengarna
ska in, innan de kan betalas ut.
Det är därför vi fortsätter att kompensera för en
del av egenavgifterna.
De pengarna ska också in, innan de betalas ut.
Det är därför vi inför skattereduktion för del av
fackföreningsavgift. Det kostar 3 ½ miljarder. De
pengarna ska också in, innan de kan betalas ut.
Det är bl.a. därför vi inför maxtaxa på dagis. Det
kostar nästa år nästan 4 ½ miljarder. De pengarna ska
också in, innan de kan betalas ut.
Ja, herr talman, så skulle jag kunna fortsätta, men
jag nöjer mig med detta.
Mitt första budskap är: Klyftorna finns där även
om de ibland är svårare att se än när jag var barn.
Mitt andra budskap är: Sverige blir bättre för alla
om klyftorna minskar, inte ökar.
Sverige blir bättre när rättvisan ökar. Sverige blir
bättre när jämställdheten ökar. Sverige blir bättre när
tryggheten ökar.
Trygghet är att veta att vi kan betala för våra ge-
mensamma utgifter.
Trygghet är att veta att alla är med i skyddsnätet.
Trygghet är att veta att Sverige växer och utveck-
las.
Trygghet är att barn och gamla kan veta att vi
ställer upp för varandra.
Herr talman! Det är för att kunna göra det jag har
talat om och mycket, mycket mer som vi socialdemo-
krater försvarar och kommer att försvara ett relativt
högt skatteuttag.
För att än en gång citera Sveriges längste - i dub-
bel mening - statsminister, Tage Erlander: Vi vill att
vårt Sverige ska vara riktigt, rättvist och rättfärdigt.

Anf. 28 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Även om vi föds nakna, som Arne
Kjörnsberg inledde med att säga, bär vi alla kläder
senare i livet. Det innebär många växande tvätthögar.
Framför allt många kvinnor brottas med tiden,
med att kunna räcka till. Vi vill vara duktiga på arbe-
tet, ge barn och familj tid, sköta hemmet och inte
minst ha tid över för oss själva och kanske rentav
också för vänner.
Vi vet att framför allt kvinnor är dubbelarbetande
i jobb och hem. Följden av otillräcklighet är ofta
stress, sjukskrivning och kanske rentav utbrändhet.
Jag vill ställa frågan till Arne Kjörnsberg: Varför
vill inte Arne Kjörnsberg underlätta för klassen kvin-
nor genom att subventionera s.k. hemnära tjänster?

Anf. 29 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Det vill jag inte därför att jag vet att
då uppstår en ny klassklyfta. Om vi inte ska subven-
tionera in absurdum kommer många av de väljare
som jag företräder inte att kunna utnyttja det, utan det
blir de som har det relativt bra ekonomiskt.
Jag tycker självfallet inte att det är något fel med
att städa, dammsuga och putsa fönster. Men någon
annan ska inte betala för att jag ska kunna leja någon
för de tjänsterna.

Anf. 30 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Jag skulle kunna ha full förståelse
för den inställning som Arne Kjörnsberg här redovi-
sar. Men vi vet ju att i dag är det de som har lite
pengar i plånboken som kan köpa sig den möjlighe-
ten, och då på en svart marknad.
Vad jag menar med det förslag vi moderater har
tillsammans med andra borgerliga partier är en sub-
vention på s.k. typiskt kvinnogöra - precis det som
man i dag har för s.k. karlgöra - för att underlätta för
fler kvinnor. Vi vet också att det har funnits ett pro-
jekt i Kungsbacka som har visat att framför allt fa-
miljer med små barn upp till sju år, oavsett inkomst,
är de som främst skulle behöva det här.
Varför vill inte Socialdemokraterna ge den s.k.
pigdebatten dess rätta innebörd: en chans för klassen
kvinnor i allmänhet att klara av att dela upp sin tid.

Anf. 31 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Det är ett klassiskt moderat sätt att
uttrycka sig: klassen kvinnor.
Det är stor skillnad på kvinnor och kvinnor,
Catharina Elmsäter-Svärd. Det är skillnad mellan
kvinnor hemma i Borås, lågbetalda vårdbiträden,
undersköterskor och de sömmerskor som kanske
finns kvar, och de kvinnor som jag förstår att Catha-
rina Elmsäter-Svärd talar om.
Min deklaration från min första replik kvarstår.

Anf. 32 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Arne
Kjörnsberg med anledning av påståendet att vi ska
skatta efter förmåga. Det låter ju väldigt bra. Men vad
säger Arne Kjörnsberg och önskar att jag ska för-
medla till mannen i Motala, Torekov m.fl. platser,
inte minst här i Stockholm, som tvingas sälja sin
bostad just därför att skatterna har blivit för höga?
Boendet är alldeles för högt beskattat.
Vad är förmågan för dem att betala skatt? Vad
svarar Arne Kjörnsberg på detta?

Anf. 33 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Känner möjligen Kenneth Lantz till
att vi i två omgångar har sänkt procentuttaget? Kän-
ner Kenneth Lantz möjligen till den s.k. begräns-
ningsregeln? Känner Kenneth Lantz möjligen till att
vi har höjt de s.k. fribeloppen i förmögenhetsskatten?
Och så den avgörande frågan: Talade Kenneth
Lantz om det för mannen i Motala?

Anf. 34 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Herr talman! Under cykelturen fick jag beskedet
att nu sänks det från 1,2 till 1,0, och frågan: Tänker
du avbryta din cykeldemonstration nu? Efter noggrant
övervägande och med hjälp av handläggaren på krist-
demokratiska kansliet blev svaret absolut nej. Den
avbryts inte, för den ska fortsätta. Det går åt ungefär
300 mil för att ta bort fastighetsskatten. Det är det vi
vill fortsätta med.
Visst har vi talat om att regeringen gör något i
frågan, men man gör inte tillräckligt. Regeringen har
också bevisat att man inte själv är helt nöjd med det-
ta.
Vad ska mannen göra med sin arvsbeskattade bo-
stad i Motala, när han inte ens klarar av att betala
arvskatten? Ska han tvingas ta lån? Ska han avstå från
att ta emot sin fastighet? Vad är svaret?

Anf. 35 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Vad är det för principiell skillnad
mellan inställningen till fastighetsskatt i dag, 2001,
och på den tiden då Kenneth Lantz partivänner satt i
regeringsställning?
Vi kan diskutera nivåer. Vi har sänkt dem. Ni hö-
jer dem. Vi kan diskutera principer för hur beräk-
ningen ska göras. Men vad är den principiella skill-
naden för att man inte ska ha fastighetsskatt 2001,
men definitivt skulle ha det när Kenneth Lantz parti-
vänner satt i regeringsställning?
Jag har tidigare citerat ur vårpropositionen 1992.
Då satt definitivt Kenneth Lantz partivänner i rege-
ringsställning.

Anf. 36 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Arne Kjörnsberg
om det inte var en felsägning när Arne Kjörnsberg
sade att välfärden finansieras av skatter.
Finansieras inte välfärden i själva verket av alla
de företagare som anställer människor och utvecklar
företag och får i gång en produktion? Finansieras inte
välfärden av alla de anställda som arbetar i stället för
att vara arbetslösa?
Är det inte därifrån vi får vår välfärd? Inte är det
väl av skattepengarna?

Anf. 37 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag ska noga läsa protokollet. Har
jag sagt som Catharina Hagen påstår, gled jag för
mycket. Vad jag menade var att om vi ska kunna ha
gemensamma åtaganden, som barnbidrag, sjukvård,
skola, vägar, polis och försvar, behöver vi ta in skat-
ter.
Vi socialdemokrater tycker att vi då får ta in de
skatter som behövs för att betala det som vi gemen-
samt - ofta i stor enighet faktiskt - har fattat beslut
om. Det är det som är min poäng. Man kan inte lita
till dynamiska effekter. De blir bara en skrift i vatten.

Anf. 38 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Herr talman! Jag måste ändå ställa en fråga till
Arne Kjörnsberg. Även om det skulle vara så att jag
missuppfattade det första uttalandet, tyder det ändå på
att Arne Kjörnsberg tror på att ett högt skattetryck är
förutsättningen för en bra välfärd.
Då måste jag fråga Arne Kjörnsberg: Hur kan det
komma sig att klyftorna i samhället har ökat så
mycket trots att vi har så höga skatter? Är det inte
snarare tvärtom så att det är på grund av det höga
skattetrycket som klyftorna fortsätter att öka?
Man kan också se det på ett annat sätt: Är det inte
just på grund av det höga skattetrycket som vi i Sve-
rige har halkat ned i välfärdsligan, långt långt under
exempelvis Danmark, de senaste åren? Är det inte i
själva verket skattetrycket som är boven i dramat,
Arne Kjörnsberg?

Anf. 39 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Där hade Catharina Hagen lite otur.
Det råkar nämligen vara så att Danmark har, nästan
på tiondelen, samma skatteuttag - eller skattetryck,
som Catharina Hagen föredrar att kalla det - som
Sverige.
Det beviset håller alltså inte.
Vi socialdemokrater ska inte ta åt oss äran för det,
men sedan vi kom tillbaka i regeringsställning har
skattetrycket minskat med ett stort antal procenten-
heter därför att vi har lyckats ändra på utgiftstrycket
och därför att fler människor har fått jobb.
Uttaget av skatter har inget egenvärde. Det försö-
ker jag säga varje gång jag står i denna talarstol. Det
är till för att betala de utgifter som vi ofta i stor enig-
het fattar beslut om.
Sedan tycker jag att det ska bidra till utjämning,
och så ska det, som Carl Fredrik Graf faktiskt tyckte,
kunna vara styrande i miljöpolitiken. Dessutom, herr
talman, tycker jag att det är bra om vi kan använda
det som ett konjunkturpolitiskt medel. Det är precis
det vi gör nu.

Anf. 40 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Det är lätt att instämma i den devis
som Arne Kjörnsberg anslöt sig till, nämligen: bidra
efter förmåga, få efter behov. Vi hyllar också den
devisen. Men vi skiljer oss uppenbarligen i ambitio-
nen att leva upp till devisen.
Tycker Arne Kjörnsberg att det är rimligt att en
deltidsarbetande välfärdsproducent i t.ex. sjukvård
eller äldreomsorg som vill gå upp i tjänstgöring får en
ersättning som innebär att hon eller han får behålla
20-30 % av löneökningen efter ökad skatt och mins-
kat bidrag?

Anf. 41 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Svaret är nej.

Anf. 42 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Då skulle jag vilja rekommendera
Arne Kjörnsberg att ytterligt nogsamt studera det
inkomstskatteförslag som jag avstod från att tekniskt
beskriva i mitt anförande. Det är ett enkelt robust
tillväxtbefrämjande system, eller om vi så vill, väl-
färdsskapande system med den definition som Arne
Kjörnsberg och Catharina Hagen alldeles nyligen
föreföll tämligen överens om.

Anf. 43 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! När Erik Åsbrink var finansminister
hade vi i vårt parti, precis som nu, en skattepolitisk
grupp. På den tiden var Erik Åsbrink ordförande, nu
är det Bosse Ringholm. Jag ingår som den andre
representanten från vårt parti. Vi har också represen-
tanter från våra sidoorganisationer med i den här
skattepolitiska gruppen.
Vi kände och visste det i det närmaste reflexmäs-
sigt, men när vi började räkna på det upptäckte vi i
kalla siffror precis det som Rolf Kenneryd talar om.
Det var därför vi började med att kompensera för
egenavgifterna. Det var därför vi fattade beslut om att
införa maxtaxa. Det är nämligen för de allra flesta
barnfamiljer barnomsorgsavgiften som gör att man
får för höga marginaleffekter.
Jag är glad för att numera inte bara Rolf Kenneryd
och jag utan många fler talar om marginaleffekter.
Man talar inte längre om marginalskatter.

Anf. 44 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Herr talman! Om jag har antecknat rätt sade Arne
Kjörnsberg under en del av sitt anförande: Trygghet
är att veta att man klarar av de gemensamma utgifter-
na. Det speglar väldigt väl skillnaden i våra sätt att se
på individer och medborgare. Ur mitt perspektiv
skulle jag hellre vilja uttrycka det så att trygghet för
en människa eller en familj är att veta att man kan
påverka sin egen vardag och att man själv råder också
över oförutsedda situationer i betydligt större ut-
sträckning än vad fallet är i dag.
Däremot kan naturligtvis människor hamna i situ-
ationer av allvarlig typ genom sjukdom, olyckor och
annat. I sådana sammanhang måste det offentliga
självfallet stå starkt, men det ska inte generellt och
helt och hållet ta över trygghetskänslan.
Jag är glad över att Arne Kjörnsberg talar mycket
om klyftorna, men utifrån mitt perspektiv handlar det
om att ge enskilda människor redskap och möjlighe-
ter att ta sig ut ur en situation som kanske kan leda till
vidgade klyftor. Det är därför som vi har prioriterat
skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i så
stor utsträckning som vi har gjort i det här förslaget.
Är Arne Kjörnsberg beredd att ställa sig bakom detta
synsätt?

Anf. 45 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Just innan jag sade det som Carl
Fredrik Graf återgav - trygghet är att veta att vi kan
betala för våra gemensamma utgifter - sade jag: Sve-
rige blir bättre när rättvisan ökar. Sverige blir bättre
när jämställdheten ökar. Sverige blir bättre när trygg-
heten ökar.
Tryggheten innefattar för mig två sfärer: dels den
personliga sfären tillsammans med mina närmaste,
dels den gemensamma sfären. Som min vän som jag
citerade i inledningsanförandet sade: När hinder dy-
ker upp på livets resa, då ska man veta att utan att
förnedringens vindar blåser runt hörnet finns det
gemensamma där för att ställa upp för oss alla.
Jag tror egentligen inte att Carl Fredrik Graf och
jag skiljer oss särskilt mycket åt i den ambitionen.
Men tyvärr tror jag att vi har olika åsikter om hur
man ska genomföra det och om ifall det är möjligt att
genomföra.

Anf. 46 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Herr talman! Ambitionerna må vara desamma,
och det kan vara gott nog, men för mig handlar rättvi-
sa om att alla människor ska ha möjligheter att i olika
skeden av livet påverka sin egen vardag utan att vara
beroende av politiska beslut. Det är både en rättvise-
och en trygghetsfråga. Det är också av det skälet som
vi har lagt fram våra förslag i skattepolitiken. Vi tror
att de förbättrar utanförstående människors möjlig-
heter att komma in på arbetsmarknaden och deras
förutsättningar att förverkliga sina drömmar, kanske
att starta ett eget företag. De ökar också människors
möjligheter att få den utbildning som de har tänkt sig,
eftersom de gör att det helt enkelt blir möjligt att
genomföra det. Kalkylen går ihop. Den tull på utbild-
ning som de höga skatterna innebär kommer att för-
svinna.

Anf. 47 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag ska bara gå in på ett av de fråge-
komplex som Carl Fredrik Graf tar upp, nämligen
möjligheterna till utbildning. Carl Fredrik Graf! Vi
tillsammans i vårt land och i denna riksdag fattar
beslut om mångmiljardbelopp till utbildning i ett
mycket brett perspektiv. Jag tycker för min del att
maxtaxa är ett sådant inslag i det som vår förre parti-
ledare Ingvar Carlsson brukar kalla det livslånga
lärandet. Utbildningen är kostnadsfri. Man kan få
studielån, och vi ökar bidragsdelen. Men, Carl Fred-
rik Graf, för att man ska klara detta för i alla fall de
allra flesta - det finns naturligtvis undantag - behövs
det gemensamma. För det gemensamma bästa ska vi
se till att vi har de medel som behövs för att betala
dessa våra gemensamma utgifter.

Anf. 48 CATHARINA HAGEN (m):
Herr talman! Som jag tidigare sade i min replik
till Arne Kjörnsberg skapas vårt välstånd inte av
skatter utan av människor. Det innebär att det är
människorna själva som genom sitt arbete, sin strävan
och sina insatser för utveckling ger oss resurser till
forskning och utbildning, till vård och omsorg, till
poliser och försvar och till privat konsumtion. Det är
alltså inte skatterna som ger välfärden, vilket man
ibland skulle kunna tro när man lyssnar till regerings-
partierna.
Över huvud taget tycks regeringen blockerad när
det gäller möjligheterna att genomföra skattesänk-
ningar som ökar tillväxten. Det är synd, för Sverige
har genom sitt duktiga folk en potential som är myck-
et större än den som regeringen lyckas locka fram. Vi
missar massor av möjligheter, och vi skulle kunna
locka fram resurser bl.a. genom ett bättre skattesys-
tem. Naturligtvis är skatterna inte allt. Vi behöver bra
bostäder, bra infrastruktur osv., men jag väljer här på
grund av den korta tid som jag har till förfogande att
bara tala om skatterna.
Sanningen är ju den att vår långsiktigt otillräckli-
ga tillväxt, som jag tidigare sade, har fört oss nedåt på
standardstegen, från 4:e till 15:e plats när det gäller
BNP per capita. Vi talade tidigare om Danmark, som
visserligen har ett högt skattetryck men som har en
annan skattestruktur och dessutom helt andra system
på arbetsmarknaden. Det är självklart inte enbart
skatterna som har betydelse för ett lands förmåga att
växa.
Jag vill också tillägga att vi ju under lång tid har
haft en sjunkande krona, vilket egentligen fungerar
som ett dopningsmedel för tillväxt. Det är ytterligt
alarmerande att vi trots devalveringen av kronan inte
har lyckats få högre tillväxt. Många försöker förklara
den låga kronkursen med att svenskar har köpt ut-
ländska aktier, men det argumentet håller inte, för
utlänningar har köpt svenska aktier och gjort investe-
ringar i Sverige i mycket större utsträckning. Detta
motverkar utströmningen av kapital så att nettot av
dessa transaktioner snarare har stärkt kronan.
Men vi kommer nu i ett läge som börjar bli allt-
mer alarmerande, för vi har i dagarna sett hur pengar-
na rinner ut ur landet till följd av att bytesbalansen
och investeringar över gränserna har försvagats kraf-
tigt. Hitintills har svenska aktörer köpt utländska
aktier för 182 miljarder svenska kronor. Till detta
kommer att utländska aktörer har nettosålt för 23
miljarder. Detta pressar ytterligare ned kronan.
Allt detta visar att det öppna samhället och den
starka internationaliseringen gör att vi måste se oss
omkring och beakta vad andra länder gör bl.a. på
skatteområdet. Eftersom våra allra mest rörliga skat-
tebaser i dag är sparande, företagande och utbildad
arbetskraft, är det extra viktigt att se på hur andra
länder beskattar dessa områden. Man kan till att börja
med konstatera att skatten på sparande, dvs. förmö-
genhetsskatten, är avskaffad i de flesta andra länder
än Sverige. Vi har kvar förmögenhetsskatt för vissa
typer av sparande och för vissa typer av människor,
och det är väldigt skadligt.
Också andra ägarskatter, som t.ex. skatt på rea-
vinster, är extremt höga i Sverige. Inom OECD och
inom EU ligger reavinstskatten genomsnittligt under
10 % medan vi tar ut 30 % på alla reavinster.
Följderna av den här situationen har blivit att re-
sursstarka människor och företag kan föra ut förmö-
genheter till utlandet och få dem att där föröka sig
obeskattat. Andra svenskar, som inte har dessa möj-
ligheter, får sina kapitalinkomster högt beskattade i
Sverige. Denna skattepolitik bidrar till kapitalflykt
och en svagare krona.
Orättvisan är särskilt tydlig när det gäller ägandet
av företag. Stora företag har lätt att agera via stiftelser
eller från utlandet, men en liten företagare betalar
dubbelt så hög skatt i Sverige som i snitt inom EU.
Då är det inte konstigt att antalet företagare har mins-
kat sedan 1994. I dagarna såg vi rapporter i tidningar-
na om att nyföretagandet rasar för närvarande. Det är
alltså inte konstigt att företagsägandet är ovanligt
koncentrerat på få händer i Sverige, och en sådan
utveckling bromsar tillväxten.
Vårt skattesystem stimulerar alltså till utländska
uppköp av svenska företag, och det innebär att allt-
mer av vinsterna i det svenska näringslivet kommer
att gå till utlandet. Utländska ägare tar hem sina
vinster, och samtidigt avstår alltfler svenskar från att
bli företagare, eller också äger de sina företag från
utlandet.
Fru talman! Den stora faran med kapitalflykten
ligger i det faktum att Sverige går miste om kapital
som skulle ha kunnat investeras här i olika verksam-
heter. Dessa verksamheter skulle i sin tur kunna gene-
rera jobb, bolagsvinster och konsumtion som i sin tur
beskattas i Sverige, och det skulle dessutom bidra till
en högre tillväxt. Jag menar att det dessutom inte är
förlusten av själva skattepengarna som är den största
faran, utan det är den fysiskt osynliga flykten av kun-
skap och företagande. Kapitalägare flyttar av skat-
teskäl ut själva rent fysiskt också, och då går vi miste
om deras kunnande, deras nätverk och deras driftig-
het. Den potentiella tillväxten och välfärden blir på så
sätt mycket mindre, och det är det som är den stora
anledningen till bekymmer i Sverige i dag.
Därför, fru talman, behövs det ett skattesystem
som uppmuntrar till utbildning, som uppmuntrar till
företagande och som uppmuntrar människor till att
utveckla sina företag. Småföretag måste kunna kon-
kurrera på lika villkor som storföretagen och utländ-
ska ägare. Det skulle bidra till att hejda kapitalflyk-
ten. Kronan skulle kunna ha en chans att repa sig, och
Sverige skulle ha en chans att bli ett rikare land.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja uppmana de
partier som stöder regeringen: Är det inte dags nu för
en ny affärsidé, nämligen att i stället för att maximera
skatteintäkterna försöka maximera tillväxten?

Anf. 49 ULLA WESTER (s):
Fru talman! Det finns ett talesätt som säger att det
enda oundvikliga i livet är skatter och döden. Första
gången jag hörde det uttrycket var under en utskotts-
resa till Polen, men säkert används det lite varstans i
världen, för budskapet är ju universellt. Överallt, i
alla länder, betalar dess medborgare skatt, och alla
lever vi under samma betingelse, nämligen den att
våra liv är ändliga.
I skattedebatten är det lätt att fastna i teknikalite-
ter och glömma att diskutera varför och till vad vi har
skatter, och framför allt vad resultatet blir för olika
grupper i vårt samhälle om vi skulle välja att överge
skattefinansieringen av välfärden till förmån för en
avgiftsbaserad välfärd.
Just när det gäller synen på skatter märks det san-
nerligen att det finns stora ideologiska skillnader
mellan höger- och vänsterblocket. Men det finns
också en icke obetydlig skillnad mellan partierna
inom samma sfär. Bland de borgerliga vill ju t.ex.
alltid moderaterna gå längst när det gäller skattesänk-
ningar.
Det är inte bara mellan olika partier som synen på
skatter skiljer sig. Det finns också en klart könsdelad
opinion. Bland kvinnorna som grupp är stödet för den
socialdemokratiska skattepolitiken stort, större än hos
männen. Det beror på att särskilt kvinnor värderar
och prioriterar den generella välfärden, alltså det som
skattepengarna ger tillbaka: skola, sjukvård, barnom-
sorg och inte minst äldreomsorg. Det är detta som är
det väsentliga för många kvinnor - inte diskussioner-
na kring procentsatser i skattesystemet. Det är ett
uttryck för en helhetssyn på ekonomi, på inkomster
och utgifter, både egna och statens. Dessutom visar
det en medvetenhet om att det går bättre om vi hjälps
åt.
Många anser att Sverige har världens bästa föräld-
raförsäkring. Kvinnor begriper att den inte är gratis,
utan att den måste finansieras på något sätt. Det är
oftast så det låter i debatten: Välfärden ska stå oför-
ändrad eller kanske t.o.m. förbättras trots att skatter
ska sänkas med många miljarder. Det där med en
växling över till avgiftsfinansiering i stället nämns
knappast. Kvinnorna som grupp inser att en sådan
lösning inte skulle ge mera kvar i plånboken. Den
relativt sett stora jämställdhet som ändå råder i vårt
land har ju faktiskt sin grund i ett starkt samhälle som
vill erbjuda möjlighet till både förvärvsarbete och
föräldraskap.
Det är helt rätt och helt rimligt att jag och andra
som tjänar mycket också ska betala mycket i skatt. På
så sätt omfördelas välfärdskostnaderna mellan männi-
skor och mellan olika perioder i människors liv.
Dessutom ger en skattefinansiering färre marginalef-
fekter i jämförelse med ett inkomstrelaterat avgifts-
system. Det tjänar alla på, och alldeles särskilt kvin-
norna.
Som barn kostar vi samhället mycket, och får vi
leva kostar vi mycket också som gamla. Det är för det
som har varit och för det som komma ska som vi
betalar skatt. Därför utgör skatterna och den generella
välfärden ett tydligt kontrakt mellan generationerna.
Mer än hälften av Sveriges befolkning tycker att det
är så vi ska ha det också i framtiden.

Anf. 50 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara till Ulla Wester säga att
jag vänder mig mycket starkt emot att hon gör sig till
tolk för gruppen kvinnor i Sverige, för alla kvinnor
verkar det som, som om alla vi skulle vara överens
om att skattefinansierad s.k. välfärd skulle vara den
bästa lösningen på våra liv. Det är ju fullständigt
felaktigt!
Jag håller däremot med Ulla Wester om en sak:
Kvinnor kan räkna. Men alla räknar inte på samma
sätt. Jag måste säga att jag är mycket kritisk till den
socialdemokratiska uppfattningen om att välfärden är
generell och gäller alla.

Anf. 51 ULLA WESTER (s) replik:
Fru talman! Jag pratar om kvinnor som grupp, inte
om enstaka moderatkvinnor. Jag vet att det är så i
Moderata samlingspartiet att ni inte har någon jäm-
ställdhetspolitik och att ni inte diskuterar i de termer-
na. Som jag uppfattar det handlar jämställdhet för
moderaterna om personliga bekymmer för kvinnor,
inte ett samhällsproblem. För mig är det fullständigt
feltänkt.

Anf. 52 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Fru talman! Den moderata politiken utgår från
människor och inte från system. Vi beaktar kvinnor
och män på samma sätt. När Ulla Wester säger att
hon talar för kvinnor som grupp så är det just det som
är felet, därför att kvinnor är ett antal individer, både
moderater, socialdemokrater och kvinnor från andra
partier. Det är fullständigt barockt att tala om kvinnor
som en grupp där alla är lika.

Anf. 53 ULLA WESTER (s) replik:
Fru talman! Catharina Hagen stod här nyss och
pratade om företagarna som grupp - länge och väl -
och hur eländigt det är att vara företagare i Sverige.
Finns det ingen urskiljning i den gruppen heller?

Anf. 54 PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Fru talman! Välfärden finansieras med skatter.
Storleken på resurserna till sjukvård, skola, omsorg
och andra samhällsnyttigheter avgörs av hur mycket
som vi kan få in genom en solidarisk finansiering.
Det handlar om färre i kö till sjukvården, kvalitet i
undervisningen, möjligheter till en bra omsorg om
barn och gamla.
Det är viktigt att vi ser sambanden mellan in-
komster och verksamhet. Skatt är inte som många,
framför allt representanter för Moderata samlingspar-
tiet, vill göra den till, en på privat- och företagseko-
nomin tärande post. Skatt möjliggör välfärd och bi-
drar till att enskilda får det bättre och till att företa-
gens förutsättningar i många fall stärks.
Riksskatteverket genomförde under perioden ja-
nuari-februari i år en enkätundersökning.
Av undersökningen framgår det att en klar majo-
ritet, 74 %, är beredd att betala sin skatt om alla andra
också gör det. Enkäten visar också att ett fåtal, endast
7 %, anser att det är acceptabelt att andra skattefus-
kar.
Min kanske något fria tolkning av detta är att för-
troendet för systemen är avgörande för människors
vilja att solidariskt bidra till välfärdens finansiering.
Det finns en medvetenhet om att skatteundandragan-
den innebär att välfärden inte får de medel som av-
setts.
Med det som grund vill jag påstå att vår politiska
debatt alltför mycket kommit att handla om skatteni-
våer och för lite om hur vi verkligen ska få in de
skatter som vi beslutat om.
I skatteutskottet har vi i samband med träffar med
Riksskatteverket fått information om olika former för
skatteundandraganden. Det handlar om momsundan-
draganden, svartjobb, felaktiga avdrag i självdeklara-
tioner, ej bokförda intäkter i företagsverksamheter i
vissa branscher m.m.
Skattefel, skattefusk och skatteundandraganden
har skadeverkningar genom en icke avsedd omfördel-
ning av skattebördan mellan inkomsttagare och före-
tagare. De flesta anser att den omfördelningen är
skadlig och bidrar till att sänka förtroendet för sys-
temen.
Inom företagsområdet riskerar alltför många seri-
ösa och välskötta företag att konkurreras ut genom
osolidarisk konkurrens. I vissa branscher har det
enligt uppgifter som jag tagit del av gått så långt att
företagare som önskar bedriva en verksamhet inom
lagens råmärken i vissa fall måste lägga ned sin verk-
samhet för att inte själva tvingas att skattefiffla.
Jag ska dock villigt erkänna att orsakerna till
skatteundandraganden inte enbart kan skyllas på fusk
och ekonomisk brottslighet. Det kan i vissa fall också
bero på brister i information, oklara regler eller okun-
skap.
Även om det endast är 20 % av de svarande i
Riksskatteverkets enkät som anser att vi har ett enkelt
skattesystem så är det faktiskt hela 57 % som upple-
ver att det är enkelt att deklarera. Tillkomsten av den
förenklade självdeklarationen, införandet av ny teknik
och Riksskatteverkets serviceinsatser har säkert bi-
dragit till att många deklaranter inte har svårigheter
att fullgöra sin deklarationsuppgift.
Vi socialdemokrater ser det som angeläget att med
flera olika angreppssätt arbeta för förbättra förtroen-
det för vårt skattesystem och därigenom befästa för-
ståelsen för nödvändigheten av solidarisk finansiering
av välfärden. Jag har därför för avsikt att redovisa tre
punkter som vi ser som centrala för att minska skatte-
undandraganden.
För det första gäller det skattekontrollen. Skatte-
kontrollens funktion är mycket viktig. Undersökning-
ar som RSV gjort visar på att risken för att avslöjas
med att ha lämnat in felaktiga uppgifter har stor pre-
ventiv effekt.
Det kan därför inte vara tillfredsställande att Riks-
skatteverket redovisar en nedåtgående trend i kon-
trollverksamheten. Även antalet revisioner har mins-
kat liksom antalet ändrade deklarationer, även om det
under 2002 har varit en uppgång där.
Problemet har uppmärksammats och åtgärder har
vidtagits för att höja nivån. I budgeten för 2002 tillför
vi socialdemokrater nu ytterligare resurser till skatte-
förvaltningen.
För det andra handlar det om svart arbete. Det är
en företeelse som det är av särskild vikt att motverka.
Skattebortfallet på grund av svart arbete har tidigare
beräknats uppgå till i storleksordningen 20 till 40
miljarder kronor.
Att få allmänheten att inse konsekvenserna av att
arbeta svart respektive använda svart arbetskraft kan
leda till att efterfrågan på sådan arbetskraft minskar.
Svartjobb ger sämre trygghet för individen. Den
som arbetar svart har ingen inkomst att uppge till
försäkringskassan. Svartjobb ger ingen pensionsgrun-
dande inkomst. Den som köper svarta tjänster får inga
garantier.
Vi socialdemokrater är övertygade om att ökad
kunskap om svartjobbens negativa effekter för indivi-
den kan bidra till att ökad andel vita inkomster och
lönekostnader redovisas.
Det handlar alltså inte bara om den ökade kontroll
som skattemyndigheten ska utföra, utan lika mycket
om information om sambandet mellan att inte redovi-
sa inkomster och den försämrade välfärd som drabbar
individen.
Vid Riksskatteverkets senaste föredragning inför
skatteutskottet redovisades hur ofta organiserat svar-
tarbete förekommer. Som jag ser kan det inte heller
uteslutas att man på det området framdeles måste
vidta lagstiftningsåtgärder.
För det tredje gäller det en enhetlig bedömning.
En förutsättning för att medborgarna ska känna för-
troende för skattemyndighetens verksamhet är att det
sker en enhetlig rättstillämpning i hela landet.
Nivån på skattekontrollen skiljer mellan olika
skattemyndigheter. Största anledningen är att konkur-
rensen om arbetskraft i storstadsområden medför att
myndigheterna har svårt att behålla arbetskraft.
Det medför att andelen granskningar i storstads-
områden blir lägre. Försök pågår med utläggning av
kontroll till andra delar av landet. Det har fallit ut
förhållandevis bra. Men samtidigt utgör myndighets-
begreppet ett hinder för att utlokalisering av jobb.
Kraven från allmänheten på att kunna sköta sina
mellanhavanden med skattemyndigheterna med hjälp
av modern teknik blir allt större. Alltfler medborgare
blir ekonomiskt aktiva, och antalet internationella
transaktioner ökar. Det är heller inte ovanligt att fö-
retag och enskilda har verksamheter eller fastigheter i
olika delar av landet.
Utredningar inom skatteområdet blir därför allt-
mer omfattande och har ofta förgreningar både utan-
för landet och utanför den egna skattemyndighetens
geografiska område. För myndigheten ställer detta
nya krav.
Riksskatteverket har självt sett över sin organisa-
tion. Ett förslag att göra hela landet till en skattemyn-
dighet har tagits fram.
Jag vill inte nu föregripa hur ett kommande för-
slag kan kamma att se ut. Men jag vill ändå peka på
att en förändring som kan ge enhetligare tillämpning
av skattereglerna och samtidigt bidra till att kontroll-
nivåerna också blir mera likartade över hela landet är
nödvändig för att upprätthålla förtroendet för skatte-
systemet.
Fru talman! Med detta har jag haft ambitionen att
sätta fokus på att välfärden är beroende av att det
finns förtroende för välfärdens finansiering. Jag är
övertygad om att vi behöver en framtida politisk
debatt om de problem som skatteundandraganden
innebär.

Anf. 55 CATHARINGA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Per Erik
Granström. Han säger att det finns ett samband mel-
lan inkomster och verksamheter när det gäller det
som finansieras av skatter. Per Erik Granström talar
hela tiden om att man måste få in mer skattemedel.
Men han säger ingenting om hur man ska kunna öka
inkomsterna på den andra sidan ekvationen, nämligen
hur man ska kunna öka tillväxten. Vore inte det en
bra idé, Per Erik granström, att också koncentrera sig
på hur man ska kunna öka tillväxten och på det viset
få in mer skatteintäkter även i en socialdemokratisk
värld?
Jag skulle i och för sig vilja minska skattetrycket,
men jag tycker att det vore intressant att höra om ni
inte funderar ibland över att ändra skattetrycket på ett
sådant sätt att tillväxten ökar. Det är ju inte bara kon-
trollen som är det viktiga. Man kan faktiskt öka den
andra sidan också. Det kan kanske t.o.m. vara så att
skatterna är så höga att de motverkar syftet i längden.

Anf. 56 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hade i mitt anförande ambitionen
att peka på det förhållandet att vi inte får in alla de
skattekronor som vi här i riksdagen har beslutat om.
Jag är av den uppfattningen att detta förhållande i sin
tur bidrar till att vi inte får den tillväxt som skulle
vara möjlig. Det finns alltså ett samband mellan att
stimulera ökad tillväxt och att få in de skattemedel
som är beslutade.

Anf. 57 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Fru talman! Jag vill då än en gång påpeka att till-
växten och välfärden inte skapas av skatteintäkter.
Både tillväxt och välfärd skapas av människor som
arbetar i stället för att vara arbetslösa och av företaga-
re som kan utveckla sina företag. Det är ju därifrån
som välfärden kommer, inte från skatteintäkterna.

Anf. 58 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Välfärd skapas av produktion, Catha-
rina Hagen.
Det är sedan väldigt väsentligt att jag också defi-
nierar den socialdemokratiska välfärden som är en
solidarisk välfärd, och som alla har möjligheter att ta
del av. Det är genom ett omfördelande system, där vi
tar in resurser till samhället och ser till att vi omför-
delar dem till de människor som har behov av vård,
omsorg eller transfereringar, som människor kommer
i åtnjutande av välfärd. Skattesystemet har den rollen
när det gäller välfärdsskapandet.

Anf. 59 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Per Erik Granström talar en hel del
om svartjobb i samhället, och det är bra att han gör
det. Det har vi anledning att göra från olika håll.
Jag är mycket orolig för den utveckling vi ser med
den ökande andelen svartjobb. Vi får i alla fall signa-
ler om att sådant förekommer i ökande utsträckning.
Riksförsäkringsverket gjorde en stor undersök-
ning för några år sedan. Om jag minns rätt gav den
vid handen att över 800 000 svenskar jobbade svart,
inte på heltid utan det normala var några timmar.
Över en miljon svenskar var beredda att köpa svarta
tjänster. Vilken slutsats drar Per Erik Granström av
detta?
I denna undersökning visade det sig att särskilt
ungdomar var benägna att jobba svart. Vi har föresla-
git kraftigt höjda grundavdrag, dvs. att man på sikt
kan ha skattefria inkomster på upp till 50 000 kr, men
vårt förslag är nu 30 000 kr. Hur tror Per Erik Gran-
ström att ett sådant förslag skulle påverka utveckling-
en för ungdomars syn på svartjobb?

Anf. 60 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! En sådan här undersökning kan alltid
genomföras där man ensidigt frågar: Är du beredd att
ta ett svartjobb, eller är du beredd att köpa svarta
tjänster? Jag tror att man då, precis som Carl Fredrik
Graf redovisar, får många ja-svar.
Men man kan också ställa den andra delen av frå-
gan: Är du beredd att jobba svart om du inte får nå-
gon sjukersättning, om du inte får någon pension och
om du inte får tillgång till samhällets välfärdstjänster?
Då tror jag att svaret på frågan skulle bli ett annat.
Jag tror att det är samma sak när en person köper
en tjänst eller en vara, att man säger att man är beredd
att köpa den svart. Men kan då också ställa frågan: Är
du beredd att köpa den här varan svart om du inte får
någon garanti på att varan fungerar? Då tror jag inte
att lika många hade svarat ja på frågan.
Det är det här det handlar om, Carl Fredrik Graf.

Anf. 61 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill gärna göra klart för Per Erik
Granström att det inte var jag som hade formulerat
frågorna, utan det var en myndighet som gick in med
betydande resurser och gjorde detta efter bästa för-
måga, Riksförsäkringsverket.
Jag får en känsla av att när Per Erik Granström
talar om detta försöker han glida undan det hela ge-
nom att bortförklara undersökningen och säga att det
inte är så utbrett med svartjobb. Men det är att blunda
för verkligheten, vill jag nog påstå.
Min slutsats är trots allt den att också skattetryck-
et har bäring på människors syn på svartjobb. Jag tror
exempelvis att en skattebefrielse av en större andel av
en inkomst verkningsfullt skulle kunna bidra till att
minska antalet svartjobb. Höjt grundavdrag är ett
exempel på en sådan åtgärd som jag tror är viktig.
Också skattereduktion för hemnära tjänster tror jag är
ett exempel på hur vi skulle kunna omvandla svarta
jobb till vita. Vi kan inte bara diskutera svartjobben
med utgångspunkt i kontrollperspektivet, utan också
med utgångspunkt i skattetrycksperspektivet.

Anf. 62 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Med all respekt för myndigheter och
opinionsundersökare vet jag att de också ibland för-
enklar frågeställningen, men vi ska inte tala om dem
som inte är närvarande här i kammaren.
Carl Fredrik Graf tar egentligen upp det som vä-
sentligt skiljer oss socialdemokrater från er modera-
ter. Carl Fredrik Graf markerar just detta att man ska
sänka skatten och att om man sänkte skatten på hem-
nära tjänster skulle man få mindre av svartjobb. Det
är här vi skiljer oss åt, Carl Fredrik Graf. Det är näm-
ligen så att vi socialdemokrater inte är beredda att
backa bara för att man tillämpar otillåtna medel, utan
vi vill ha regler som efterlevs. Vi är övertygade om
att om vi börjar att backa på den punkten kommer vi
ständigt att få backa. Då kommer vi aldrig att få in
några skatter.
Vi måste se till att vi har system som vinner re-
spekt och efterlevs.

Anf. 63 LENNART AXELSSON (s):
Fru talman! Vi lever i ett klassamhälle. Klyftorna
mellan rik och fattig har ökat.
Jag har i möten med människor runtom i vårt land
tydligt märkt att i spåren av den ekonomiska krisens
90-tal har solidariteten och rättvisan fått stå tillbaka
för egoismen och de vassa armbågarna.
Det ska sägas att vi socialdemokrater bär ett an-
svar för hur förhållandena mellan människor i vårt
land ser ut. Vi har inte alltid förmått att föra en politik
som är i överensstämmelse med våra grundläggande
idéer.
Under de svåra åren förde vi en politik, inte därför
att vi ville utan därför att vi tvingades till det, som
drabbade många medborgare hårt. Det har i kommu-
ner och landsting handlat om större klasser i skolan,
färre personal i äldreomsorgen och längre köer till
sjukvården. Det har handlat om lägre a-kassa, sämre
sjuk- och föräldraförsäkring. Ja, listan kan göras lång.
Allt detta är ett resultat av saneringen av statsfinan-
serna och en bestämd vilja att komma ur marknadens
och långivarnas grepp, men viktigast, ambitionen att
långsiktigt rädda välfärdssamhället.
Stora ekonomiska klyftor mellan människor ska-
par en social oro. Känslan av att stå utanför är farlig.
Den föder en frustration och en ilska som inget sam-
hället mår bra av.
Det finns i det socialdemokratiska partiet ett djupt
engagemang för att komma till rätta med de revor i
välfärden som 90-talets ekonomiska politik har orsa-
kat. En dagordning med välfärdsstaten som utgångs-
punkt växer fram där rättvisan, solidariteten och jäm-
likheten sätts i förgrunden.
Fru talman! Skatterna har varit och kommer att
vara av stor betydelse i byggandet av ett mer rättvist
och jämlikt Sverige.
Inkomstskatten för privatpersoner svarar för över
en tredjedel av skatteintäkterna. Med andra ord utgör
de en mycket viktig del i finansieringen av välfärden.
Skatter och välfärd är två sidor av samma mynt.
Den statliga inkomstskatten bidrar med ca 32 miljar-
der till statskassan varje år. De 15 % som har de hög-
sta inkomsterna ska med en statlig inkomstskatt vara
med och bidra lite mer till våra gemensamma åtagan-
den än de som tjänar mindre. År 2000 betalade 1,3
miljoner personer statlig inkomstskatt. Nästa år höjs
gränsen så att bara de som tjänar över 24 200 per
månad betalar denna statliga skatt. Det innebär att
133 000 färre eller ungefär 17 % av samtliga in-
komsttagare kommer att betala statlig inkomstskatt.
För att ytterligare stärka rättvisan och välfärden
betalar de som har de allra högsta inkomsterna 25 % i
statlig inkomstskatt i stället för 20 %. Det tycker jag
är rätt och riktigt när vi ser hur klyftorna har ökat i
vårt land. Denna skatt döptes till solidaritetsskatt av
en annan ledamot i skatteutskottet i en tidigare all-
mänpolitisk debatt. Jag tycker att det är ett utmärkt
namn som väl beskriver syftet med skatten. Solidari-
tetsskatt betalas i år av dem som tjänar mer än 35 900
i månaden, och det är knappt 5 % av samtliga in-
komsttagare.
Med en bibehållen statlig inkomstskatt, en solida-
ritetsskatt på de allra högsta inkomsterna och en för-
längning av skattereduktionen för låginkomsttagarna
skärper vi socialdemokrater den fördelningspolitiska
profilen, samtidigt som vi säkerställer starka statsfi-
nanser och möjliggör kraftfulla satsningar på välfär-
den de kommande åren.
Fru talman! Som ett led i att få ordning på eko-
nomin efter det borgerliga vanstyret under den första
hälften av 90-talet tvingades vi socialdemokrater
införa en egenavgift i pensionssystemet. Egenavgiften
är avdragsgill, vilket gör att den som har högre in-
komst, och därmed högre skattesats, kan dra av mer
än den som har låg inkomst. Detta är inte en rättvis
politik. I januari 2000 påbörjade vi ett stegvis bortta-
gande av effekterna av denna orättvisa skatt. Nästa år
fortsätter vi med ännu ett steg. På så sätt får lågin-
komsttagarna ytterligare lite mer pengar i plånboken
varje månad samtidigt som vi tar ytterligare ett steg
mot att på sikt helt ta bort den orättvisa som finns
inbyggd i egenavgiftssystemet.
Fru talman! Det jag här har redovisat räcker inte
för att komma till rätta med orättvisorna, ojämlikhe-
terna och klassklyftorna i samhället. Men det är en
bra början. Ett starkt välfärdssamhälle som finansie-
ras med rättvisa, omfördelande skatter - så vill vi gå
fram. Även om vi inte hittills har lyckats fullt ut visar
detta på en framkomlig väg. Vår modell är den poli-
tiska strategi som bäst klarar av att utjämna klas-
sklyftor och skapa jämlikhet. Vi vill fortsätta på den
vägen. Vi socialdemokrater ser klyftorna i samhället.
Vi ser behovet av mer välfärd, inte mindre. Men, fru
talman, vad drar moderaterna för slutsatser? Hur vill
moderaterna kämpa för mer rättvisa och solidaritet?
Vi har här i dag fått en del av svaret: Sänk skat-
ten! Sänk skatten på aktier och kapital! Slopa fastig-
hetsskatten! Avskaffa skatten på förmögenheter!
Slopa den statliga inkomstskatten! Slopa solidaritets-
skatten! Satsa mindre resurser på kommuner och
landsting och öka anslaget till det militära försvaret!
Så möter moderaterna orättvisorna i samhället. Så vill
den moderna svenska Högern minska klyftorna mel-
lan dem som har och dem som inte har.
Totalt vill moderaterna sänka skatten med över
80 miljarder kronor på tre år. Det räcker till barnbi-
drag åt alla Sveriges barn i nästan fyra års tid. Mest
tjänar i vanlig ordning de som har de största inkoms-
terna och förmögenheterna. Det känns lite tröstlöst att
gång på gång höra moderaternas gamla skattevals.
Det är samma visa år ut och år in: Skattetrycket är för
högt, och det skulle vara orsaken till att det går så
dåligt för Sverige. Och om det, som nu, går bra, då är
skatterna naturligtvis orsaken till att det inte går ännu
bättre. Nej, som socialdemokrat och folkdansare
säger jag: Hellre en socialdemokratisk välfärdshambo
än en moderat skattesänkarvals.
Fru talman! En sak är säker; det kommer att bli en
stenhård politisk strid kring synen på välfärd och
skatter de kommande åren. På ena sida står Modera-
terna, de rikas parti, med stora skattesänkningar,
ökade klyftor och sämre välfärd. På andra sidan står
den samlade arbetarrörelsen med Socialdemokraterna
i spetsen, där en solidariskt finansierad välfärd av god
kvalitet går före skattesänkningar för höginkomstta-
gare. Jag ser fram emot den striden.

Anf. 64 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Lennart Axelsson hur
han ser på rättvisa skatter när det gäller småföretag. I
dag är det så att småföretag betalar dubbelt så höga
skatter som stora företag. En aktiv småföretagare som
har sålt delar av sitt företag och fått betalt i aktier som
han inte kan avyttra genast riskerar i dag genom få-
mansbolagsreglerna att betala mer än 100 % i skatt.
Det finns många sådana företagare i dag, som dess-
utom riskerar att gå i personlig konkurs. Men bara det
faktum att man betalar mer än 100 % av sin inkomst i
skatt - är det rättvist, Lennart Axelsson?

Anf. 65 LENNART AXELSSON (s) replik:
Fru talman! Vi försöker hela tiden modernisera
det skattesystem som finns i dag för att det ska upple-
vas som rättvist av alla människor i Sverige. Vi
kommer troligtvis aldrig att nå dithän, men det är det
sättet som vi försöker behandla skattesystemet på.
Jag skulle vilja ställa en motfråga till Catharina
Hagen: Finns det någon skatt som moderaterna inte
vill sänka?

Anf. 66 CATHARINA HAGEN (m) replik:
Fru talman! Eftersom jag inte fick svar på min
första fråga tänker jag fortsätta i samma anda. Ni
säger inom Socialdemokraterna, Lennart Axelsson,
att ni kommer att fortsätta verka mot orättvisa skatter.
Hur är det då möjligt att man som socialdemokrat kan
sänka skatterna för exempelvis utländska experter?
Socialdemokraterna har sagt att skälet är att ut-
ländska experter inte får del av det svenska välfärds-
samhället. Det är helt och hållet fel, för under den
tidsbegränsade vistelsen i Sverige omfattas de utländ-
ska nyckelpersonerna fullt ut av det svenska välfärds-
systemet. De får skola, bostadsbidrag, barnbidrag,
sjukvård och dagis. Vad är det för rättvisa med det,
Lennart Axelsson?

Anf. 67 LENNART AXELSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ser fram emot en motion från
Catharina Hagen om att ta bort den skatten.
Vi sänker skatten och minskar utgifterna för stora
delar av Sveriges befolkning. Det menar vi har en
väldigt positivt effekt även på produktionen fram-
över. Jag tänkte att jag kunde inflika den upplysning-
en med tanke på Catharina Hagens tidigare frågor till
andra deltagare i debatten.

Anf. 68 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att Lennart Axelsson totalt
struntar i Catharina Hagens frågor. Det gör att jag får
anledning att fundera över om det finns anledning för
mig att ta replik på Lennart Axelssons anförande.
En motion om expertskatt finns i skatteutskottet.
Vi har återkommit med det här förslaget om slopad
expertskatt. Lennart Axelsson är mycket välkommen
att instämma i det yrkande vi har om att denna orätt-
visa ska tas bort. Det kan vi alltså klara av på en
gång.
Lennart Axelsson talade om ökade klyftor och om
rättvisa. Resonemanget var ganska obegripligt. Men
på en punkt skulle jag vilja att Lennart Axelsson
utvecklar sig. Det gäller hur förslaget om maxtaxa
kan betraktas som rättvist. Det är tydligen helt rele-
vant att genom att införa maxtaxan öka den dispo-
nibla inkomsten för en höginkomsttagare med
35 000 kr eller något i den stilen. Att man däremot
ska låta en person som har genomgått en lång utbild-
ning också få möjlighet att betala tillbaka på studielå-
net genom att reducera statsskatten är tydligen inte ett
relevant resonemang att föra i Lennart Axelssons
ögon.

Anf. 69 LENNART AXELSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag nämnde maxtaxan,
men jag kan för all del gå in på den ändå. Vår tanke
med maxtaxan är att den ska vara ett första steg mot
att få en kostnadsfri förskola för alla barn i Sverige.
Jag vill nog påstå att just maxtaxans införande har en
väldigt god effekt på människors möjligheter att för-
sörja sig via ökat arbete eftersom det tar bort margi-
naleffekterna.

Anf. 70 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Maxtaxan har definitivt en påverkan
på människors möjligheter att försörja sig om den
disponibla inkomsten ökar med 30 000 eller 35 000
kr. Däremot ökar den inte människors möjligheter att
välja inom barnomsorgen. Det är det som huvudin-
vändningen i vår kritik.
Jag tycker att Lennart Axelsson ska vara lite mer
försiktig i sitt ordval när han beskriver rättvisa och
orättvisa i samhälle. Med vårt förslag om höjda grun-
davdrag och införande av ett förvärvsavdrag som gör
att de breda skikten av låg- och medelinkomsttagare
får ökad disponibel inkomst tror jag att vi kommer
betydligt närmare ett samhälle där klyftorna minskar.
Kan vi dessutom successivt sänka statsskatten och på
det viset göra det mer attraktivt med utbildning och
erfarenhet på arbetsmarknaden tror jag totalt sett att
vi får en bättre struktur på skattesystemet och skapar
bättre möjligheter för enskilda människor och företag
i Sverige.

Anf. 71 LENNART AXELSSON (s) replik:
Fru talman! Moderaterna och vi socialdemokrater
kommer troligtvis aldrig att komma till samma slut-
sats när det gäller skatterna. Vi vill ha en skattefinan-
sierad välfärd, och det vill inte moderaterna.

Anf. 72 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Om svenska folket är uppskattat efter
förtjänst undandrar sig min bedömning. Däremot
omsluts vi uppenbarligen av mytbildningens många
dimmor i skattedebatten. Jag tänker i detta inlägg
närmare syna två av dessa myter med anknytning till
skatter och finansieringen av våra välfärdssystem.
Många har säkert inbillat sig att det fanns en bred
uppslutning bakom principen att den offentliga sjuk-
vården ska vara offentligt finansierad och demokra-
tiskt styrd. Detta är uppenbarligen en myt, och den
krossas nu effektivt av den borgerliga majoriteten i
Region Skåne med moderaterna i spetsen. I dagarna
har det nämligen avslöjats att det av den borgerliga
regionmajoriteten bolagiserade och därmed från of-
fentlig insyn i hög grad skyddade Helsingborgs lasa-
rett AB har tecknat avtal med två försäkringsbolag
som lovar sina kunder snabb behandling och förtur i
kön.
I ett fall handlar det om en elitidrottsförsäkring,
där bolaget kräver att sjukhuset tar emot patienter
inom 24 timmar. Förhandlingar om liknande avtal
pågår med ett tredje försäkringsbolag. "Eftersom vi
betalar bra, förväntar vi oss ett snabbt omhänderta-
gande av våra kunder - - -", säger den ansvarige för
ett av de s.k. livlineavtalen.
Betydelsen av plånbokens tjocklek har härmed
bevisligen fått sitt definitiva genombrott i svensk
sjukvård och vårt hittills solidariskt finansierade väl-
färdssystem. Vad vi upplever är ännu ett moderatlett
uppbrott från den generella välfärdspolitiken.
När ledningen för sjukhusbolaget på detta sätt in-
för livlinor för vissa köpstarka medborgargrupper,
försvarar man handlingen med att det finns överkapa-
citet och att man på grund av underskott i verksam-
heten måste hitta andra inkomstkällor. Förvisso har
sjukhusbolaget, som numera fungerar som en mark-
nadsplats, indelat som det är i affärsområden en
skamfilad ekonomi, trots att man fått upprepade och
ymniga ekonomiska "blodtransfusioner" av region-
ledningen. Men vad det gäller överkapaciteten inom
de områden som fått ta del av dessa
"blodtransfusioner" så motsvaras den av flaskhalsar
inom andra områden.
Logiken i resonemanget om att inga andra pati-
enter drabbas förefaller inte helt knivskarp. Om
"livline- och gräddfilsprincipen" bara ska tillämpas
om det inte finns några köer så är hela systemet me-
ningslöst. Varför köper man gräddfilsbiljetter om
man inte ska kunna passera köer? Om å andra sidan
en gräddfilspatient, vilket givetvis är tanken bakom
systemet, verkligen beviljas förtur blir ju innebörden
att detta sker på bekostnad av personer som redan står
i kön, varför möjligheterna att korta befintliga köer
inte tas till vara.
I ett solidariskt finansierat system ska med mitt
synsätt lediga resurser på ett område sättas in på de
områden där kapacitetsbrist råder, vilket fortfarande
är fallet inom flera "affärsområden" - o hemska ord -
på Helsingborgs sjukhusbolag. Väntetiderna på ope-
rationer kan i vissa fall uppgå till tre månader inom
vissa sektorer, och patienter kan ibland få vänta hela
30 veckor innan de kommer till röntgenundersökning
inför en viktig operation.
Införandet av gräddfiler inom akutsjukvården på
Helsingborgs sjukhusbolag har inte oväntat framkal-
lat starka reaktioner från allmänhetens sida. Dessa
reaktioner tycks också i någon mån att ha förorsakat
vissa frossbrytningar hos regionens borgerliga led-
ning. T.ex. har den kristdemokratiske ordföranden för
den regionala etik- och värderingsberedningen beord-
rat en översyn av avtalen och deras effekter ur etisk
synpunkt. Smaka på ordet etik i sammanhanget. Har
det aldrig föresvävat kristdemokraterna att det är
oetiskt, omoraliskt och osolidariskt att över huvud
taget teckna avtal som innebär att man kan köpa sig
förbi köer? Detta är förstås bara en undanmanöver.
Det enda riktiga och försvarbara är förstås att avtalen
omedelbart rivs upp, vilket har krävts från socialde-
mokratiskt håll.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag
som riksdagsledamot i dagarna fått motta en liten
skrift med titeln Platt skatt och medborgarmakt.
Skriften är utgiven av Företagarnas riksorganisation.
Med en terminologi som är nästan identisk med
formuleringarna i moderaternas riksdagsmotioner
kräver Företagarnas riksorganisation att den statliga
skatten ska slopas och att det utrymme som därmed
skapas i medborgarnas plånböcker, större ju högre lön
man har, sedan ska kunna användas för att köpa s.k.
frivilliga försäkringar inom bl.a. vårdsektorn. In-
komstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna vill
man ersätta med s.k. grundtrygghet.
Platt skatt, gräddfiler och en tydlig uppluckring av
principerna om solidarisk finansiering av vår välfärd.
Så krattas den borgerliga manegen inför valet. Cir-
keln är sluten. Eller för att travestera George Orwells
klassiska Djurfarmen: Alla medborgare är lika, men
en del medborgare är mer lika än andra.
Den andra myten är myten om Sveriges exceptio-
nellt höga skattetryck och skatternas hämmande
effekt på tillväxten. Nationalekonomerna är i själva
verket långt ifrån eniga om skatternas effekter på
tillväxten. Det finns vetenskapliga resultat att hänvisa
till som tillfredsställer varje smakriktning. Det går att
visa att höjda skatter leder till såväl lägre som högre
tillväxt. Alternativet att det inte finns något samband
alls mellan skatter och tillväxt är också rikligt repre-
senterat i den vetenskapliga floran.
I internationella jämförelser pekas ibland Sveriges
skattenivå ut som exceptionellt hög. Men av en djup-
gående LO-studie framgår att Sveriges skatter inte på
något sätt är extrema utan att Sverige snarare tillhör
en grupp länder med liknande skattekvot. Det finns
uppenbarligen två orsaker till att traditionella jämfö-
relser av skatteuttag i olika länder är missvisande.
Den första är att de flesta länder, till skillnad från
Sverige, inte beskattar transfereringarna i socialför-
säkringssystemen. Den andra är att offentliga under-
skott respektive överskott i praktiken är uppskjuten
respektive i förväg betalad skatt. Dessa två faktorer
innebär att Sverige diskrimineras i jämförelser som
inte tar hänsyn till detta. Efter den genomförda revi-
deringen av skattekvoten tillhör Sverige i stället en
grupp länder med liknande skattenivåer. Det visar att
ekonomier kan fungera väl med en hög skattekvot.
Sverige har därför en större finanspolitisk frihet än
vad som ofta antas. Det finns således ingen utstakad
väg mot en lägre skattenivå som måste följas.
(forts. 12 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.47 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

11 § Frågestund

Anf. 73 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas, nu för riks-
dagens frågestund.
I dagens frågestund medverkar följande statsråd:
kulturminister Marita Ulvskog, statsrådet Maj-Inger
Klingvall, socialminister Lars Engqvist, miljöminister
Kjell Larsson och statsrådet Britta Lejon.
Välkomna!
Kulturministern besvarar såväl allmänpolitiska
frågor som frågor inom sitt ansvarsområde. Övriga
statsråd förutsätts besvara frågor var och en inom sitt
eget ansvarsområde.
Jag förklarar omedelbart ordet fritt.
Rovdjur

Anf. 74 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! I gårdagens allmänpolitiska debatt
räknar miljöministern upp olika saker som regeringen
har gjort, och han nämner rovdjurspropositionen. Han
säger angående rovdjursfrågan att "vi visar omtanke
om de människor som påverkas".
Jag vill gärna fråga miljöministern vad han menar
med det och om han kan ge exempel på en sådan
omtanke.

Anf. 75 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det finns många exempel på det. Ett
exempel är den kraftiga uppräkningen av ersättning
för tamdjur som tas av rovdjur. Det är ett bra exempel
på hur vi kan visa uppskattning för detta. Ett annat
exempel är att vi bildar regionala rovdjursgrupper,
som kan öka möjligheterna för människor i de bygder
som berörs att vara med direkt och indirekt för att
påverka utvecklingen.
Jag tycker - det kanske inte är så konstigt att jag
som miljöminister gör det - att vi har fått en väldigt
bra balans mellan å ena sidan respekt för dessa män-
niskor och å andra sidan vår uppgift att se till att vi
kan ha, bevara och utveckla hållbara rovdjursstammar
i vårt land. Det är en uppgift som är viktig för många
människor i vårt land, också i glesbygd - det kan jag
verkligen intyga. Det är en uppgift som är viktig
därför att det är ett sätt för oss att leva upp till våra
internationella åtaganden och också sätta press på
andra länder när det gäller internationella åtaganden
som avser deras djur.

Anf. 76 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Jag skulle vilja lägga ett vidare per-
spektiv på begreppet omtanke. De människor i t.ex.
norra Värmland som inte vågar släppa sina hundar
och den jägare som blir dömd till fängelse för att han
skyddar sin hund vid ett rovdjursangrepp känner nog
inte någon särskilt stor omtanke från regeringens sida.

Anf. 77 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det finns möjligheter, som Carl G
Nilsson väl känner till, att skydda sina tamdjur. Men
det ställs självfallet vissa krav på när man kan göra
det. Det finns också möjligheter - det vet jag ganska
väl, eftersom jag har diskuterat det här med jägare,
hundägare och annan expertis - att skydda sina hund-
ar på olika sätt i dessa situationer. Jag är övertygad
om att många jägare och andra med hundar i dessa
bygder känner till och använder de metoderna och
inte behöver befara att hundarna tas av rovdjur.
Skydd för kulturarvet i händelse av konflikt

Anf. 78 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Jag vill vända mig till kulturminis-
tern.
Sverige har undertecknat 1954 års Haagkonven-
tion om skydd för kulturarvet i händelse av konflikt. I
slutet av 90-talet togs ett beslut om ett tilläggsproto-
koll som innebär att skyddet gäller inte bara i händel-
se av konflikt mellan länder utan också inom länder.
Det har ju viss bäring på f.d. Jugoslavien. Detta har
Sverige, trots att Sverige var mycket aktivt under
denna process, ännu inte ratificerat.
Då är min fråga till kulturministern: När avser re-
geringen att ratificera tilläggsprotokollet?

Anf. 79 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det pågår ett arbete i Kulturdeparte-
mentet som jag hoppas ska vara avslutat inom en
mycket snar framtid. Det finns särskilda skäl till att vi
inte redan har ratificerat detta. Det har att göra med
vår egen lagstiftning, som kräver en del förändringar.
Det är inte så att vi inte vill ratificera det. Vi är nu
mycket nära målet.

Anf. 80 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Jag är tacksam för det positiva beske-
det. Jag kan ha förståelse för att det har tagit viss tid,
med tanke på EU-ordförandeskapet och att flera de-
partement är inblandade. Jag ser därför nu fram mot
att denna fråga blir löst mycket snart.
ID-kort för hemlösa

Anf. 81 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! En grupp i vårt välfärdssamhälle som
i dag uppenbarligen kommer i kläm är de hemlösa.
En viktig demokratifråga för den här gruppen är deras
möjligheter att få ID-kort. Jag har nyligen ställt en
fråga om det till näringsministern men inte fått ett
nöjaktigt svar.
Jag vill fråga demokratiministern hur hon ser på
det här problemet. Hemlösa i Sverige kan i dag inte
erhålla ID-kort på grund av att de saknar adress. Det
är en viktig demokratifråga. Vad kommer man att
göra?

Anf. 82 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka för frågeställning-
en, därför att den uppmärksammar mig på någonting
som jag inte visste var ett problem.
Att det finns många hemlösa, särskilt i den stad
som den här riksdagen befinner sig i, vet vi - alldeles
för många - och att det i dag också tas för få politiska
initiativ för att råda bot på det. Att det också finns
problem med att få ID-kort var en nyhet för mig, men
jag tar gärna med mig den frågan för att se om det
finns någonting vi kan göra för att förändra situatio-
nen.

Anf. 83 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Det förvånar mig en aning, efter att
jag har ställt en skriftlig fråga till näringsministern
om detta problem och fått ett svar som liknade det jag
fick nu, nämligen att man är medveten om problemet.
Men några anvisningar om eller tecken på att man
kommer att göra någonting visar inte det skriftliga
svaret. Inte heller demokratiministern har uppenbarli-
gen några åtgärder på gång.
Nu förväntar jag mig, eller hoppas jag, att saker
kommer att ske efter att jag återigen har väckt frågan.

Anf. 84 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Det är en ny frågeställning för mig,
och då är det svårt att ha några konkreta förslag på
hur saker och ting ska lösas. Men om det finns pro-
blem här ska vi självfallet åtgärda dem. Det finns ett
antal rättigheter som varje medborgare i Sverige har,
och dit hör bl.a. att kunna styrka sin identitet. Själv-
fallet ska de ha ID-kort.
Säkra telefonförbindelser i hela landet

Anf. 85 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag får rikta min fråga till statsrådet
Ulvskog, med anledning av att det här kan sägas vara
en allmän fråga.
Förra torsdagen avskars södra Sverige från Norr-
land. Efter vad jag har förstått gick det ganska bra
ändå. Min fråga är på vilket sätt regeringen agerar för
att kunna garantera säkra telefonförbindelser i hela
landet. Det var faktiskt så att Sverige under fem tim-
mar var avskuret i en linje mellan Östersund och
Sundsvall. Jag vore tacksam för en kommentar från
statsrådet Ulvskog.

Anf. 86 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det var ju skönt att det inte var Norr-
land som avskars från södra Sverige. Då känner jag
mig som norrlänning lite tryggare.
Detta är naturligtvis en mycket allvarlig fråga. Det
är något som med automatik utvärderas, eftersom vi
har mängder av viktiga funktioner som inte får slås
ut. Det tillhör ju vår beredskapslagstiftning att se till
att det här fungerar.
Jag kan inte ge ett mer konkret svar, men en ut-
värdering ska göras. Ambitionen är naturligtvis att det
inte ska kunna upprepas - inte i tider som vi befinner
oss i nu och inte i tider då vi kan befinna oss i en
krissituation.

Anf. 87 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Inte minst det sista är oerhört viktigt,
eftersom en mängd människor svävade i stor okun-
skap och ovisshet om vad som faktiskt hade hänt.
Den fasta telefontrafiken stoppades helt. Rikssamtal
gick inte att ringa. Stora delar av mobiltelefontrafiken
var helt avskuren. Själv skulle jag ha ett telefonsam-
manträde med Köpenhamn. Det omöjliggjordes.
Larmnumret 112 gick bara att nå från fast telefoni.
Bankerna hade stora problem med både in- och utbe-
talningar. Bankomater fungerade inte.
Samtidigt var det ett faktum att exempelvis läns-
styrelsen och regionsjukhuset i Umeå inte fick någon
information om vad det faktiskt var som hade hänt.
Jag tycker att det är viktigt att ta till sig den brist
på information som fanns i ett sådant läge. Jag skulle
vara intresserad av att höra regeringens kommentar
till detta faktum.

Anf. 88 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Man kan naturligtvis säga att den be-
skrivning som Lennart Gustavsson ger och som vi
fick information om i Regeringskansliet är en god
bild av sårbarheten i det moderna samhället. Det är ju
detta som försvarsministern, men också andra delar
av Regeringskansliet, under lång tid och tillsammans
med olika kommittéer har arbetat med.
Nu pågår en genomlysning av vad som faktiskt
inträffade, och ambitionen är självfallet att se till att
detta icke upprepas, varken i lugna tider eller i kristi-
der, för det får inte upprepas.
Humanitärt visum i Sverige

Anf. 89 LOTTA NILSSON HED-
STRÖM (mp):
Fru talman! Jag tänkte rikta en fråga till statsrådet
Klingvall. Den 27 april i år svarade statsrådet på en
interpellation från Kerstin-Maria Stalin rörande hu-
manitärt visum i Sverige att hon inte avsåg att verka
för det och inte heller såg något behov av att utreda
frågan. Men nu, efter ett halvår av intensiv medial
debatt om Sveriges flyktingpolitik och efter att vi har
sett verkningarna av Schengeninträdet med dess hu-
manitära katastrofer längs EU:s gränser, undrar vi om
ministern inte är beredd att ompröva detta och verka
för att man åtminstone utreder ett humanitärt visum
för de människor som har akut skyddsbehov men inte
har några papper med sig.

Anf. 90 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Låt mig först kommentera verkning-
arna av Schengen. Dem har vi sett väldigt tydligt i en
mycket kraftig ökning av antalet asylsökande till
Sverige, en effekt som vi också kunde se när andra
länder tidigare anslöt sig till Schengen. Det tycker jag
är viktigt att notera, eftersom det var väldigt många
som innan vi blev fullvärdiga medlemmar i mars
menade att detta skulle innebära stora svårigheter när
det gällde att komma till vårt land och söka asyl.
Verkligheten visar att så inte är fallet, utan vi har
tvärtom fått en mycket kraftig ökning av asylsökande
till vårt land.
När det sedan gäller frågan om humanitärt visum
kan jag säga att det är på det sättet att den som flyr
och måste lämna sitt land därför att han eller hon är
utsatt för förföljelse ofta inte har några som helst
möjligheter att söka upp myndigheter - i detta fall en
svensk ambassad - för att söka visum. En person som
flyr ifrån sitt land lämnar naturligtvis landet så obe-
märkt som möjligt.

Anf. 91 LOTTA NILSSON HED-
STRÖM (mp):
Fru talman! Vi ser en ganska enkel möjlighet.
Man kan t.ex. ge ett tilläggsdirektiv till utredningen
om transportöransvaret, där man kan se över frågan,
eftersom trycket mot Schengens gränser och även
Sveriges gränser är stort. Det kan vara svårt att få en
asylsökningsprocess i godan ro. Har man ett humani-
tärt visum kan man få en fristad. Det gäller ett papper
för att kunna få ett papper.

Anf. 92 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Lösningen som Lotta Nilsson Hed-
ström anvisar är ingen lösning för den person som
flyr. Den som är förföljd lämnar naturligtvis landet så
obemärkt som möjligt. Vi har sett exempel på att
människor som har sökt upp ambassad för att eventu-
ellt få ett visum utverkat sedan har straffats t.o.m.
med döden av dem som har förföljt. Detta är ingen
lösning.
Lösningen för de människor som flyr är att vi ska
ha en generös politik och en samordning i EU av vår
asylpolitik. Det är på det sättet vi kan hjälpa de män-
niskor som verkligen behöver komma till oss och få
skydd här.
Agenda 21-arbetet

Anf. 93 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
miljöminister Kjell Larsson. Lokala investeringsme-
del har bidragit till mer än 1 000 projekt i mer än 100
kommuner i landet. Vad gäller det regelsystemet och
syftet har miljöministern och undertecknad vid olika
tillfällen rett ut plus och minus.
Min fråga handlar mer om att LIP-systemet tagit
sådan kraft från kommunerna att Agenda 21-arbetet
har hamnat i skymundan. Det är ju i Agenda 21-
arbetet som varje medborgare kan få med sina miljö-
fingrar. Det är här som mycket händer i skolor och
förskolor.
Jag undrar om miljöministern har några idéer om
hur man sätter fart på det slumrande Agenda 21-
arbetet igen.

Anf. 94 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror nog att Ulla-Britt Hagström
och jag kan få plus och minus att gå ihop här också.
Min bedömning är inte att LIP-projekten har varit ett
problem för Agenda 21-arbetet, utan precis tvärtom. I
det lokala Agenda 21-arbetet i Sverige - Sverige är
nog det land som har mest aktivitet av alla länder -
har möjligheterna att få statligt stöd för finansiering
av olika investeringar varit en starkt pådrivande kraft.
Det har varit en väldigt positiv bieffekt av de lokala
investeringsprogrammen.
Nu närmar vi oss Johannesburgsmötet. Agenda
21-arbetet är ett barn av Riomötet. Jag är övertygad
om att Agenda 21-samarbetet i kommunerna kommer
att få inspiration från Johannesburgsmötet och förbe-
redelserna för det. Vi ska också lägga upp förberedel-
serna för Johannesburgsmötet så att vi stimulerar
Agenda 21-arbetet igen, för det lokala arbetet på
miljöområdet är viktigt.

Anf. 95 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det låter positivt från miljöministern,
men jag tror att det finns fler minus än miljöministern
kan komma på i Agenda 21-arbetet. Det jag tycker är
viktigt är att det samlas in material, så att det finns
idéer, osv., hos t.ex. ekomyndigheten i Umeå, som
andra kommuner kan ta till vara.
Miljöinvesteringarna går nu över från LIP till
KLIMP. Vi har lite konstigheter med våra förkort-
ningar. Det gäller klimatinvesteringarna. Här är vi
kristdemokrater mera positiva till miljöministerns
arbete jämfört med hur vi har tyckt att det har hante-
rats tidigare.
Jag undrar hur Agenda 21-arbetet kommer in i
denna del och om miljöministern har idéer om det.
Det gäller inte bara vad som bestäms i Johannesburg
utan det som sker här hemma.

Anf. 96 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag är en positiv person, och då kan-
ske det är lättare att se plustecknen än minustecknen.
Jag menar inte att vi ska vänta på Johannesburg för
att kunna fortsätta att driva ett aktivt Agenda 21-
samarbete i Sverige, utan vi ska under förberedelser-
na inför Johannesburg se vad vi kan göra för att sti-
mulera Agenda 21-arbetet.
Det är också intressant att Ulla-Britt Hagström
nämner den myndighet i Umeå som jag har inrättat
och som just har till uppgift att fånga in erfarenheter-
na från dessa investeringar och se till att de kommer
till användning i andra kommuner också utan för
lokala investeringsprogram. Jag tror att effekten av de
erfarenheterna blir större än av själva investeringarna.
Jag tycker nog att det i Ulla-Britt Hagströms be-
skrivning av detta ligger en väldigt positiv grundton.
Jag tror att vi är överens om att dessa satsningar har
varit väldigt positiva både för Agenda 21-arbetet och
för arbetet på att skapa ett hållbart samhälle. Jag be-
klagar bara att inte Ulla-Britt Hagströms parti har
stött detta arbete lite mer helhjärtat.
Boxer

Anf. 97 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Det helstatliga bolaget Teracom har
startat dotterbolaget Boxer för att hyra ut mottagare,
s.k. boxar, till det digitala marknätet för TV. Eftersom
tittarna inte vill betala vad boxarna kostar har Boxer
infört stora subventioner för dem som hyr de här
boxarna. För att man nu ska få in pengar till kalaset
säljer Boxer information om TV-tittarna.
Boxer har dels reklaminslag, dels en portal, lik-
nande den som finns på Internet. Boxer registrerar
tittarna varje gång de ser reklaminslaget, och de re-
gistrerar vilka hemsidor som tittarna besöker via
portalen. Bolaget har tillgång till namn- och adressre-
gister och erbjuder därför hugade spekulanter att mot
betalning få information om vad Andersson och Pet-
tersson har valt att titta på.
Den här frågan kan nog delas mellan kulturmi-
nistern och statsrådet Britta Lejon, tror jag. Den lig-
ger i häradet mittemellan. Men min fråga är vilka
synpunkter ministern eller statsrådet har när det gäller
detta förfaringssätt.

Anf. 98 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det här är frågor som man naturligt-
vis måste rikta till företaget Teracom, som har ett
dotterbolag som heter Boxer, som i sin tur till en del
ägs av Teracom men till en del också av försäkrings-
bolaget Skandia.
Rent principiellt kan man väl säga att detta är en
verksamhet som mig veterligt alla typer av distribue-
rande TV-företag ägnar sig åt, alltså både kabelföre-
tagen och satellitföretagen. Det är mig veterligt inget
som är unikt för Boxer.
I övrigt vill jag inte ha någon synpunkt på saken i
detta läge, utan jag tycker att företagen själv bör svara
på dessa frågor.

Anf. 99 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Teracom är ett till 100 % statligt fö-
retag. Såvitt jag vet är Boxer till 70 % ägt av staten.
Det här är en fråga som de senaste dagarna av olika
skäl har diskuterats. Jag tror att det var i går eller
förrgår som vd:n för Boxer gick ut och meddelade att
Boxer av integritetshänsyn inte gör på detta sätt. Man
säljer inte uppgifter om dem som har varit inne på
företagets portal eller tittat på reklamerbjudanden.
Om vi däremot läser det avtal som Boxer har med
dem som köper de här boxarna finner vi att det står
mycket tydligt att man kommer att registrera de in-
trång, om man kan kalla dem så, som de gör via den
här portalen, och man registrerar när de går in och
tittar på reklamen. Man kommer också att försälja
dessa uppgifter. Det verkar som om det är dubbla
budskap när det gäller detta.
Kanhända är den här frågan mer av integritetska-
raktär, så om jag får vända den andra halvan till stats-
rådet Britta Lejon vore jag tacksam.

Anf. 100 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag tycker att Inger René väldigt tyd-
ligt redovisar att detta är en fråga för företaget Tera-
com. Teracoms vd har uppenbarligen uttalat sig om
detta. Detta är icke något som Justitiedepartementet
eller Kulturdepartementet styr.
Företaget Boxer ägs till 70 % av Teracom - det är
ett dotterföretag - och till 30 % av det privata försäk-
ringsbolaget Skandia. Det är väl bra om medier, riks-
dagsledamöter eller medborgare ställer frågor till vd:n
för Teracom eller till chefen för Boxer och får svar på
dessa frågor. Det intressanta är dock att detta gör
också andra företag som distribuerar television via
kabel, satellit och på andra sätt. Men om Boxers kun-
der inte vill att det ska vara på det viset är det något
som man bör ta upp med företaget. Det är en väldigt
tydlig illustration till att vi har företagsledningar och
styrelser som har att fatta självständiga beslut också i
statliga eller delstatliga företag.
Skyddet för homosexuella i asylärenden

Anf. 101 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Maj-
Inger Klingvall. Den gäller skyddet för homosexuella
i asylärenden.
Personer som förföljs på grund av sin homosexu-
alitet har enligt utlänningslagen rätt till skydd. Men
samtidigt kan vi läsa i medierna om att t.ex. personer
från Iran, som öppet har manifesterat sin homosexua-
litet, får avslag på sin ansökan från utlänningsmyn-
digheterna.
Då vill jag fråga statsrådet: Hur ser utlänning-
smyndigheternas praxis ut i det här avseendet? Har
det hänt någonting sedan den senaste lagändringen?
Vad avser regeringen att göra för att stärka skyddet
för de homosexuella?

Anf. 102 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Precis som Inger Segelström säger
har vi en väldigt tydlig skyddsgrund i utlänningslagen
sedan den 1 januari 1997. Det finns också ett praxis-
beslut som regeringen fattade 1998 som just har den
innebörden att den som öppet manifesterar sin sexu-
ella läggning och därmed kan riskera förföljelse i sitt
hemland får uppehållstillstånd. Och den person som
omfattades av det här praxisbeslutet fick då uppe-
hållstillstånd av humanitära skäl i Sverige.
Vad jag har sagt tidigare här i riksdagen är ju att
det är dags att göra en utvärdering av den förändring
som gjordes i lagen för snart fem år sedan. Det här är
över huvud taget någonting som det just nu pågår en
diskussion om både internationellt och i EU, så det är
väldigt mycket på gång. Men vad som har hänt precis
i dag är att regeringen har gett ett uppdrag till Migra-
tionsverket att se över hur praxis tillämpas i prakti-
ken. Man ska titta på skäl för uppehållstillstånd men
också på vilka som har fått avslag. Man kan alltså
utveckla arbetssättet också när det gäller den här
gruppen, som söker asyl på grund av homosexualitet.

Anf. 103 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det betyder
alltså att de homosexuella som har ett skyddsbehov i
Sverige inte ska behöva gå igenom det som vi har fått
läsa om i massmedierna.
Om det nu skulle behöva göras några förstärk-
ningar av lagstiftningen undrar jag hur snart vi kan få
se dem.

Anf. 104 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag kommer inom kort att lämna be-
sked om regeringens förhandlingsposition när det
gäller det lagförslag som vi har fått från EU, som är
mycket långtgående. Det är ett väldigt bra förslag om
hur vi ska tolka flyktingparagrafen inom EU. Kom-
missionen föreslår att frågor som rör kön och sexuell
läggning ska finnas med i tolkningen av Genèvekon-
ventionen.
Inom bara några veckor kommer regeringens po-
sition alltså att presenteras för riksdagen när det gäller
det här lagförslaget. Och sedan kommer, som sagt,
den här rapporten från Migrationsverket i början av
nästa år. Det är det beslut som regeringen har fattat i
dag när det gäller hur praxis ser ut.
Jag vill också säga att vi i det här arbetet ska ha
med de organisationer som arbetar just med de här
frågorna.
Granskning av legitimerad vårdpersonal

Anf. 105 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern. I
tidningen i går kunde man läsa om en tandläkare som
tydligen har klarat sig från åtgärder från Socialstyrel-
sen, trots anmälningar från sex patienter för felbe-
handling.
Socialstyrelsen har lagt ned ärendet, skriver man,
eftersom tandläkaren vägrar att samarbeta. Han har
inte skickat in de journaler man har frågat efter, inte
svarat på brev och inte kommit till avtalade möten.
Socialstyrelsen tror sig också veta att han har slutat
arbeta.
Då undrar jag om socialministern anser att det är
rimligt att legitimerad vårdpersonal kan klara sig från
närmare granskning genom att vägra samarbeta.

Anf. 106 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Två principer är viktiga när det gäller
tillsynen av svensk sjukvård. Den ena är att vi har
oberoende tillsynsmyndigheter som är effektiva och
som har goda instrument i sina händer. Den andra
principen är att vi inte här i riksdagen avgör individu-
ella fall. Jag vill inte gärna kommentera just det här.
Jag hoppas att Socialstyrelsen klarar sitt uppdrag.

Anf. 107 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag frågade inte om socialministern
kunde avgöra det här speciella fallet, utan jag frågade
om det var rimligt att legitimerad vårdpersonal kan
klara sig från närmare granskning genom att inte
samarbeta, för det händer flera gånger. Detta var ett
exempel, men det var den principiella frågeställning-
en jag tog upp.
Det här kan i förlängningen få viktiga konsekven-
ser för den enskilde patienten. Hon eller han kan ju
hamna i en situation där man varken får upprättelse
eller ekonomisk ersättning. Enligt mitt förmenande
ska det ingå i legitimationen att man vid behov har
skyldighet att samarbeta. Och även om det kan se ut
som att man har slutat jobba inom yrket är det ju
inget som hindrar att man i sinom tid, om man har
legitimationen kvar, återupptar verksamheten. Bris-
tande samarbetsvilja borde möjligen i sig vara ett
kriterium för indragning av legitimationen. Det är den
principiella frågan, inte det enskilda fallet.

Anf. 108 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är alltid så med enskilda fall att
även om vi för den principiella diskussionen är risken
stor att vi här i riksdagen ändå tar ställning till den
enskilda bedömningen.
Men låt mig ändå göra ett försök att svara princi-
piellt på frågeställningen. Ska tillsynen fungera krävs
det att de som har legitimitet - läkare eller tandläkare
- också lever upp till tillsynsmyndighetens krav och
behov av information och dialog. Det är naturligtvis
rimligt att kräva att de som blir utsatta för tillsyn
också svarar med att ge nödvändig kunskap och in-
formation. Vägran att delta i den typen av kunskaps-
spridning är naturligtvis inte acceptabelt. Jag tror att
Lennart Kollmats och jag har samma uppfattning om
vilka krav vi ska ställa, för att nu hålla oss på den
principiella nivån.
Public service-företagen

Anf. 109 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till kulturministern.
Den 2 december 1999 antog riksdagen propositio-
nen Nationella minoriteter, vilket innebar att landets
etniska minoriteter och deras språk erkändes. Public
service-företagen Sveriges Television, Sveriges Ra-
dio och Utbildningsradion är enligt sändningstillstån-
den skyldiga att beakta språkliga och etniska minori-
teters behov. Samiska, finska och meänkieli ska ha en
särställning, enligt ägardirektiven.
Min fråga till kulturministern är: Har någon ut-
värdering gjorts av hur public service-företagen lever
upp till ägardirektiven vad gäller sändningstider och
resursfördelning för de olika erkända minoritetsgrup-
perna?

Anf. 110 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! När det gäller kraven på public ser-
vice görs det en uppföljning varje år - ett public ser-
vice-bokslut, kan man säga. Det är en utvärdering
som görs av företagen själva, eftersom detta är integ-
ra medieföretag där staten icke ska gå in och vara för
klåfingrig.
Likväl är det i de nya tillstånden, som börjar verka
den 1 januari nästa år, en mycket tydligare tyngd-
punkt på de nationella minoritetsspråken, som Erling
Wälivaara frågar om, och på det ansvar som public
service-företagen har på detta område. Dessutom
kommer vi att ge public service-företagen möjligheter
att ta in mer oberoende bedömare som kan göra olika
typer av bokslut över hur man har skött olika delar av
sitt uppdrag.
Jag tror att båda dessa förstärkningar av uppdraget
kommer att ge goda resultat.

Anf. 111 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Det finns undersökningar gjorda som
visar att meänkieli diskrimineras av public service-
företagen, både vad gäller sändningstider och resurs-
fördelningar. Dessa är inte alls proportionella mot det
antal som talar meänkieli och som ser och lyssnar på
de här programmen.
Jag skulle vilja ytterligare konkretisera frågan:
Avser ministern att på något sätt vidta åtgärder så att
den här misshälligheten rättas till?

Anf. 112 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Åtgärden är redan vidtagen, i och
med att regeringen tagit del av Public service-
beredningens förslag, beslutat om dem och överläm-
nat dem till riksdagen som i sin tur har fattat beslut
om dem som innebär att de nationella minoritetssprå-
ken får en starkare ställning. Kraven på public ser-
vice-företagen ökar alltså under den tillståndsperiod
som börjar den 1 januari 2002, så åtgärden är redan
vidtagen.
När det gäller den nu pågående tillståndsperioden,
som håller på att löpa ut, är det framför allt i fråga om
det finska språket som det har funnits kritik, samt en
del andra språk som inte är nationella minoritets-
språk. Detta berörs mycket tydligt i den public ser-
vice-proposition som riksdagen sedan tog ställning
till. Jag tror att detta kommer att vara av stor betydel-
se för de prioriteringar som public service-företagen
kommer att göra.
Naturkatastrofer

Anf. 113 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till kulturministern,
som i dag svarar på övergripande frågor.
Om jag säger Arvika, Ånge och Sundsvall är jag
säker på att statsrådet kan lista ut vart jag vill komma.
Ofattbart mycket regn har vräkt ned och förstört vä-
gar, järnvägar, broar och fastigheter. Bara för Sunds-
valls kommun nu senast blir kostnaderna 70 miljoner
kronor, som får tas från andra angelägna kommunala
verksamheter.
Hur vore det nu att efter flera års regnkatastrofer
inrätta en statlig fond där enskilda människor och
kommuner som drabbats kunde få hjälp? Vi har ett
exempel i Småhusskadefonden, som inrättades på 70-
talet, där människor fortfarande får hjälp om de fått
husen förstörda av fukt och mögel. Kunde man inte
tänka sig att här inrätta en fond för dem som har fått
sina hus förstörda av mer eller mindre stora naturka-
tastrofer?

Anf. 114 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det är naturligtvis djupt beklagligt att
så många människor har drabbats av detta. Enskilda
personer och hushåll har fått sina hus, tomter och
ägodelar förstörda. Detta är något vi är djupt berörda
av i regeringen. Vi följer noga utvecklingen.
Vi har i dag en ordning som innebär att de kom-
muner som inte klarar av sina offentliga åtaganden
kan vända sig till regeringen och få ekonomiskt stöd
för att klara av sina åtaganden. Under förra året beta-
lades det ut drygt 50 miljoner kronor. Självfallet ska
de kommuner som har drabbats i år, om de inte klarar
ut problemen själva, vända sig till regeringen. När det
gäller Räddningstjänsten kan den vända sig till och få
ekonomiskt stöd direkt från Räddningsverket.
Den fond som finns är egentligen ett reservations-
anslag på 2 ½ miljard kronor. Det är inte en fond,
men i praktiken finns det alltså pengar att söka när
kommunen icke förmår klara ut problemen själv.
Detta är en oerhört angelägen uppgift.

Anf. 115 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag känner
mig inte särskilt glad åt det. Jag vill fråga statsrådet:
Hur mycket regn måste det falla, och hur många
människor måste få sina hem förstörda, innan rege-
ringen börjar fundera på att inrätta en katastroffond?

Anf. 116 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Vi har för närvarande inte några dis-
kussioner i regeringen om att skapa en fond av den
typ som Småhusskadefonden utgör. Det finns natur-
ligtvis heller inga millimetersiffror som kommer att
avgöra den frågan. Men vi följer den mycket noga. Vi
har ett ordentligt reservationsanslag ur vilket vi kan ta
medel när kommunerna måste få stöd. Är det så att
den formen inte fungerar kommer vi självfallet att
försöka skapa någon annan ordning som kan tillfreds-
ställa de offentliga behoven. Just nu har vi inte ansett
att det behövs.
Lokalisering av statliga verk

Anf. 117 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Vi har under senare år kunnat se en
växande klyfta i Sverige i den meningen att väldigt
många människor koncentreras i storstadsområdena i
allmänhet och Stockholm i synnerhet, medan övriga
delar av Sverige har svårt att klara sina befolknings-
siffror. Man har ålderspyramider som tippar osv.
Regeringen har själv starkt bidragit till detta genom
att etablera nya statliga jobb i de överhettade område-
na och därmed förstärkt obalansen.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen sagt att en
större del av statlig verksamhet ska lokaliseras ute i
landet. Det beslutet har inte respekterats av regering-
en, trots att Riksdagens revisorer också har påpekat
hur det är. Statistik från utredningstjänsten visar att
av ett hundratal nya myndigheter som bildats sedan
1993 har 82 förlagts till Stockholm eller dess absoluta
närhet.
Från Centerpartiets sida är vi väldigt bekymrade
över att inte regeringen gör mer för att ändra på ut-
vecklingen. Nu återkommer man till löftena i den
regionalpolitiska propositionen, men när övergår
retoriken till politisk praktik? När tänker regeringen
göra någonting för att i ökad utsträckning verkligen
lokalisera ut statliga verk, bolag och myndigheter i
landet?

Anf. 118 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag håller med frågeställaren om att
det finns väldigt stora regionala orättvisor. När det
gäller de nya verksamheter som vi har att fatta beslut
om i regering och riksdag är hela tiden den första
frågan, den som har högst prioritet för regeringen
sedan vi diskuterat innehållet naturligtvis, att be-
stämma lokaliseringen. Vår ambition är i varje läge
att hitta en annan etablering än de redan överhettade
storstadsområdena.
Vi lyckas inte tillräckligt ofta. Likväl vill jag säga
att den mycket stora satsning som gjorts under lång
tid, och som dessutom skruvats upp under de senaste
åren, på universitet, högskolor, distansutbildning och
infrastruktur är mycket viktiga satsningar, som i sin
tur kommer att göra det lättare att också utlokalisera
nya och kanske redan etablerade statliga verksamhe-
ter. Men vi har börjat i rätt ända den här gången.

Anf. 119 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Marita Ulvskog fortsätter med en
högstämd retorik. Men vilket värde har det att man
medverkar till högskolor runtom i landet när man
samtidigt med den andra handen drar undan möjlig-
heten för regioner att växa och utvecklas, när man
låter vägarna förfalla, när man drar in på statlig ser-
vice som borde finnas över hela landet? Jag kan läsa
högt ur listan för 2001, alltså årets lista:
- Totalförsvarets forskningsinstitut, Stockholm,
- Vetenskapsrådet, Stockholm,
- Arbetsmiljöverket, Stockholm,
- Verket för innovationssystem, Stockholm.
Ett enda, Institutet för tillväxtpolitiska studier har
man lagt i Östersund. Dock är 30 av de 50 arbetstill-
fällen som det innebar lokaliserade till Stockholm.
Finns det någon ambition hos regeringen att verk-
ligen göra något annorlunda än att låta detta bara rulla
på? Det låter falskt när Marita Ulvskog säger att rege-
ringen i varje läge anstränger sig för att göra något,
när man ser verkligheten, som ser helt annorlunda ut.

Anf. 120 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Sven Bergström beskyller mig för
högstämd retorik. Den retorik han själv ägnar sig åt är
möjligen något lågmäldare, men i sak är den precis
lika högstämd. Jag anser att den är lika falsk.
Det är inte så att man med spektakulära utlokali-
seringar kan åstadkomma regional utveckling. Det
kan t.o.m. vara kontraproduktivt. Det man måste göra
är att skapa utbildningsmiljöer, högskolemiljöer, och
infrastruktur som gör att de delar av landet som finns
utanför de överhettade storstadsregionerna långsiktigt
får en växtkraft.
Vi har valt att i den regionalpolitiska propositio-
nen, som jag tror att Sven Bergström inte kan ha läst,
och i infrastrukturpropositionen lägga tyngdpunkten
på just det som icke är kortsiktiga, spektakulära, upp-
blossande, partipolitiska poängplockare, utan på nå-
got som faktiskt innebär att de delar av landet som vi
kommer från, Sven Bergström och jag, får en chans
att utvecklas på riktigt och icke fortsätter att vara
bidragsmottagare.
Krogarnas öppettider

Anf. 121 ANNA KINBERG (m):
Fru talman! Jag har en fråga till socialminister
Lars Engqvist.
Efter den allmänpolitiska debatten, som lär hålla
på ganska länge, tänker jag, om jag orkar, gå ut och
fira lite på krogen med mina kompisar. Mot den bak-
grunden undrar jag hur länge socialministern tycker
att vi borde få vara där, dvs. hur länge socialministern
tycker att krogarna som längst borde få ha öppet.

Anf. 122 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag tycker att du ska vara ute så länge
du är nykter, för att uttrycka mig mycket enkelt. När
du har fått för mycket ska du åka hem, om du vill ha
ett personligt råd.
Om Anna Kinberg däremot seriöst ställer frågan
vilket regelverk vi ska ha när det gäller svenska re-
stauranger ska jag svara att den frågan håller på att
prövas i särskild ordning. I likhet med många andra
länder diskuterar vi i vilken mån vi ska ha alkohol-
servering fram till kl. 5 eller 6 på morgonen. Det har
t.o.m. framförts tankar om att man ska ha alkoholser-
vering dygnet runt.
I många länder har man begränsat detta med hän-
syn till folkhälsan och med hänsyn till ansvaret för
vilket samhälle man har. Utanför de krogar som är
öppna till tidiga morgnar skapas alltför mycket pro-
blem för att vi ska ta det med en klackspark.
Vi har gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att till-
sammans med restaurangnäringen och berörda perso-
nalorganisationer diskutera hur vi gemensamt skulle
kunna jobba för att tidigarelägga restaurangvanorna.
Men Anna Kinberg själv ska gå hem medan hon
är nykter.

Anf. 123 ANNA KINBERG (m):
Fru talman! Jag tycker naturligtvis att Lars
Engqvist ska göra detsamma.
Poängen med min fråga är att både han och jag
ska bemyndigas att ta det beslutet själva. Politiker ska
inte bestämma när människor ska gå och lägga sig.
Det finns, som socialministern säger, ett uppdrag
till Folkhälsoinstitutet som bl.a. innebär att man ska
utreda hur man kan tidigarelägga restaurangvanor.
Men jag tycker att väljarna har rätt att få veta vad
socialministern tycker själv, eftersom han har gömt
den här frågan till efter valet.
Han har sagt att vi måste reglera vilka tider som är
lämpliga. Jag tycker inte att det är upp till invånarna
själva att bestämma, och jag drar mig inte heller för
att köra över lokala politiker.
Socialministern får vara hur spydig han vill mot
mig, men jag tycker att väljarna har rätt att få veta.

Anf. 124 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag tillät mig att vara en smula spy-
dig, därför att Anna Kinberg mycket väl vet att jag
aldrig har föreställt mig att en socialminister ska
bestämma vad enskilda medborgare ska göra. Där-
emot är det socialministerns ansvar att skapa en miljö
i samhället som befrämjar folkhälsan och skapar
trygghet i utemiljöerna.
Jag kan inte tänka mig att vi skulle besluta att ex-
empelvis ha systembutikerna öppna dygnet runt. Jag
kan inte tänka mig att vi skulle acceptera att man får
servera sprit dygnet runt. Jag kan inte tänka mig att vi
har ett samhälle där vi säger att vi som politiker inte
har något ansvar för folkhälsan eller för tryggheten.
När jag har sagt att det är viktigt att vi diskuterar
detta och gett i uppdrag till Folkhälsoinstitutet att
tillsammans med berörda organisationer diskutera
detta har jag läst i oändlighet att jag försöker be-
stämma vad Anna Kinberg ska göra. Jag tänker inte
bestämma det. Men personligen upprepar jag rådet:
Så länge det här regelverket finns, sköt dig, som jag
hoppas att alla andra gör.
Unga och demokratin

Anf. 125 ANN-MARIE FAGER-
STRÖM (s):
Fru talman! Jag vill vända mig till statsrådet Britta
Lejon.
Värdet av demokratin har vi fått erfara under se-
nare tid. Inte minst viktigt är det att våra ungdomar
får insikt om betydelsen. Det är bra att regeringen
tidigare satsat medel för att förstärka möjligheten till
arbete ute i våra kommuner just i denna del. I Emma-
boda, som jag själv kommer från, är vi just i gång
med att skapa ett ungdomsfullmäktige, som jag hop-
pas ska slå väl ut.
Min fråga lyder: Är detta något som Britta Lejon
håller med mig om, och har demokratiministern för
avsikt att göra något ytterligare för att stärka medve-
tandet och intresset?

Anf. 126 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag tror att vi alla i den här salen och
även på åhörarläktaren tycker att detta är en av de
absolut viktigaste frågorna för Sveriges framtids
skull. Särskilt i tider som dessa blir det tydligt.
Jo, vi ska åstadkomma mycket framöver på de-
mokratiområdet generellt, men kanske särskilt när det
gäller unga och demokrati, skolans roll i den svenska
demokratin.
Förutom det som Ann-Marie nämnde, att vi stött
med pengar och initiativ till olika demokratiutveck-
lingsprojekt, där vi särskilt har pekat ut de ungas och
skolans roll, tar vi tillsammans med Skolverket, sko-
lor och lärarförbunden en mängd initiativ.
Under hösten har vi ett jubileum att fira, nämligen
det faktum att för precis 80 år sedan föddes den
svenska demokratin. Då fick också tjejer och kvinnor
rösträtt i Sverige. Äldre än så är inte den svenska
demokratin. Detta ska vi ta fasta på bl.a. genom ett
informationsmaterial som kommer att gå ut till lan-
dets alla gymnasieungdomar i november tillsammans
med en lärarhandledning till lärare. Vi ska stimulera
en diskussion och debatt i klassrummen om demo-
krati, om mänskliga rättigheter och om allas vår roll i
den svenska demokratin.

Anf. 127 ANN-MARIE FAGER-
STRÖM (s):
Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Det
gläder mig att ministern tar frågan på allvar. Genom
att lägga vikt vid frågan tror jag att vi förhoppnings-
vis når fram.
Sveriges bistånd

Anf. 128 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Maj-Inger Klingvall.
I en artikel som statsrådet lät publicera nyligen i
Göteborgs-Posten tar statsrådet upp fattigdom-
sproblemen i världen. Jag tror att alla delar en oro för
dessa problem och anser att vi måste bekämpa fattig-
domen. Några av de viktigaste uppgifterna är att
arbeta för en öppnare värld och att se till att tillväxten
ökar. I anslutning till det tar statsrådet upp problemen
med de hemska terrordåd som drabbade USA härför-
leden och den negativa utveckling som sker på grund
av dessa dåd. I gårdagens partiledardebatt var alla
partier, utom Vänstern och Miljöpartiet, eniga om att
vi måste bekämpa terroristerna.
Vidare skriver statsrådet i artikeln att Sverige ökar
sitt bistånd kraftigt. Därför vill jag ställa en fråga till
statsrådet. Hur påverkar den svaga kronkursen det
svenska biståndet?

Anf. 129 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag är glad för att Anne-Katrine Dun-
ker har uppmärksammat min artikel. Jag tror att vi
befinner oss i dag i en situation då vi behöver göra
mycket mer för att förändra läget för världens fattiga
och världens fattigaste länder. Därför är det glädjande
att regeringen, med starkt stöd av Sveriges riksdag,
kan lägga fram förslag om en ökning av biståndet för
att också kunna nå tillbaka till 1 % av BNI.
BNI-utvecklingen har självklart en betydelse för
uppräkningen av biståndet. Det gäller också kronans
värde. Det som är glädjande med kronkursen är att på
mycket kort tid har kronans värde ökat med 50 öre.
Indirekt har också världens fattiga glädje av att kro-
nan har stärkts.
Det är ett viktigt arbete att fortsätta att föra en
diskussion inte bara i vårt land utan också internatio-
nellt. Vi behöver bli många fler rika länder med ett
bistånd som åtminstone når upp till 0,7 % av BNI.

Anf. 130 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Tack statsrådet för svaret. Jag undrar
om statsrådet ändå kan vidhålla att vi ökar biståndet
kraftigt. Enligt uppgift har Rädda Barnen i år gjort
valutaförluster och har problem med 20 miljoner
kronor. Läkarmissionen har tvingats säga nej till nya
projekt. Sida har drabbats av kronraset och tror att
man inte kommer att kunna genomföra alla de projekt
man vill. Pingstmissionens Utvecklingssamarbete
räknar med att förlora 10-15 miljoner kronor på kron-
raset. Även om det är glädjande att kronan har ökat i
värde den senaste tiden finns det stora problem. Kan
ministern säga att det är fråga om en kraftig ökning?
Vad tänker ministern och regeringen göra för att se
till att förbättra kronans värde ytterligare?

Anf. 131 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Som jag nämnde i mitt förra svar är
det en glädjande utveckling när kronan återhämtar sitt
värde. Jag och regeringen hoppas naturligtvis att den
positiva utvecklingen ska fortsätta.
Biståndet ökar kraftigt. Det är bara att se på hur
budgetpropositionen är utformad. Det handlar om att
vi fram till 2004 avsätter ytterligare många miljarder
till biståndet. Vi kan räkna med att göra en 50-
procentig ökning av vårt bistånd under de närmaste
åren. Det är en mycket kraftig ökning, samtidigt som
vi också - som riksdagen väl känner till - genomför
en parlamentarisk utredning för att se över våra mål
med vårt internationella utvecklingssamarbete och
vår politik för en global utveckling. Det är bra att
detta går hand i hand.
Könsdiskriminerande reklam

Anf. 132 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till kulturminister
Marita Ulvskog. I reklam och medier framställs kvin-
nor och män allt oftare efter gamla förlegade scha-
blonbilder. Förutom att kvinnor beskrivs som rena
sexobjekt skildras de som underordnade och oför-
mögna att kunna fatta egna beslut. Män framställs
gärna som potenta, starka, beslutsamma och resulta-
tinriktade.
En konsekvens av att dessa snedvridna bilder fro-
das är att vår identitet alltmer sammankopplas med
vår sexualitet och sexuella förmåga. Veckotidningar
och reklam som framför allt riktar sig till ungdomar
spär på detta dagligen med dessa stereotypa bilder
genom att ständigt pumpa ut budskapet att vi männi-
skor inte duger som vi är.
Det är många föräldrar och vuxna som i dag upp-
lever att övertrampen blir allt grövre. Jag utgår från
att kulturministern följer frågan hela tiden.
Behöver vi nu en lagstiftning mot könsdiskrimine-
rande reklam?

Anf. 133 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det här är en mycket angelägen fråga
som Carina Ohlsson tar upp och som jag personligen
är djupt engagerad i.
Först och främst har vi medialiseringen och kom-
mersialiseringen av allas vår tillvaro, där barnen ofta
sätts i centrum och betraktas som intressanta på
marknaden, dvs. intressanta som direkta mottagare av
barnreklam men naturligtvis också som föremål och
huvudpersoner i reklam som egentligen riktar sig till
vuxna. Man vill gå via barnen till mammas och pap-
pas plånbok. Jag tror att vi har varit naiva alldeles för
länge.
Nu pågår det en intensiv debatt inom reklamsek-
torn. Där är många mycket kritiska till denna utveck-
ling i den svenska reklambranschen. Jag deltar i den-
na diskussion, jag för diskussionen i EU-
sammanhang och vi för den i departementet. Jag är
inte säker på att vi kommer att landa i förslag om
lagstiftning, men om det är det som behövs kommer
vi inte att väja inför det.

Anf. 134 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! Jag är nöjd med svaret. Kulturminis-
ter Marita Ulvskog svarade att hon följer frågan nog-
samt.
Hur kommer man åt detta? Det sades inte något
riktigt konkret om hur det går att komma åt detta.
Anmälningarna har ökat med 30 % det senaste året.
Det är privatpersoner som anmäler, och 17 % av dem
är män. Det är framför allt kvinnor och unga flickor
som reagerar.
Ibland räknar man med att det kan vara till fördel i
marknadsföringen att ställas vid en skampåle när
ERK uttalar att det är något som inte accepteras. Det
blir ändå inte någon påföljd. Vad görs rent konkret?

Anf. 135 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Carina Ohlsson nämner själv ERK.
Vi hade för några år sedan att ta ställning till könsdis-
kriminerande reklam. Jag tycker ändå att det har
blivit något slags självsanerande debatt i delar av den
svenska reklambranschen. Samtidigt är vi utsatta för
reklam vare sig vi vill det eller inte i alla offentliga
miljöer, i våra hem och med olika avsändare. Våra
möjligheter att välja själva på området är tyvärr be-
gränsade. Vi möter utbudet vare sig vi vill eller inte.
Regeringen jobbar på många olika fronter. Det
gäller medieområdet, där jag är ansvarig. Det gäller
konsumentområdet, där statsrådet Britta Lejon är
ansvarig. Det finns också andra ministrar som är
engagerade i dessa frågor. Det handlar om könsdis-
kriminerande reklam, barnreklam och exploatering av
unga människor som inte kan göra skillnad mellan
kommersiella budskap och andra budskap.
Regeringen kommer att återkomma i dessa frågor
på olika sätt. Det är inte säkert att lagstiftning är rätta
vägen. Men skulle vi vid en sammanvägning komma
fram till det kommer vi inte att väja för den möjlig-
heten.

Anf. 136 TALMANNEN:
Eftersom klockan nu är 15.00 hinner vi inte med
fler frågor i dagens frågestund, som härmed är avslu-
tad. Jag tackar kammarens ledamöter och regeringens
företrädare för er medverkan.

12 § (forts. från 10 §) Allmänpolitisk debatt

Anf. 137 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis konstatera att
det bland namnen på talarlistan i den allmänpolitiska
debatten finns flera statsråd representerade. Det hed-
rar dem. Från Näringsdepartementet lyser dock stats-
råden Björn Rosengren och Mona Sahlin med sin
frånvaro. Jag beklagar det.
I årets regeringsförklaring deklarerade statsmi-
nistern att "för varje socialdemokratisk regering är
kampen mot arbetslösheten den allt annat överskug-
gande uppgiften". Orden ekar ihåligt när ingen av
superdepartementets ministrar besvärar sig med att
delta i debatten om arbetsmarknadsfrågor. Det tyder
på nonchalans och bristande respekt såväl för alla
arbetslösa som för riksdagen som demokratisk insti-
tution.
Fru talman! Den öppna arbetslösheten har, inte
särskilt förvånande, varit sjunkande under den gångna
högkonjunkturen. Paradoxen är dock att Sverige i dag
har den högsta arbetslösheten i modern tid vid ut-
gången av en högkonjunktur. Fler än någonsin saknar
ett riktigt jobb.
Förutom de som är långtidssjukskrivna och för-
tidspensionerade är det nästan 700 000 personer i
arbetsför ålder som inte har ett riktigt arbete eller som
vill arbeta mer. Förra året var det över 1 miljon män-
niskor som försörjde sig på bidrag och socialersätt-
ningar.
Arbetslösheten bland unga människor ökar åter-
igen på arbetsmarknaden. I år har ungdomsarbetslös-
heten hittills ökat med 19 % om man jämför med
motsvarande period förra året. Detta är ett av de
första synliga bevisen för att situationen försämras på
arbetsmarknaden. Ett annat tecken är varsel om upp-
sägningar. Dessa har enligt AMS hittills i år ökat med
ca 120 % jämfört med förra året.
Att vi kommer att se en försämrad arbetsmarknad
är uppenbart då den internationella konjunkturut-
vecklingen har kännetecknats av avmattning under
våren, sommaren och hösten. Det är även troligt att
terrorattacken bidrar till en snabbare negativ utveck-
ling.
Flera konjukturbedömare har därför reviderat sina
prognoser för den öppna arbetslösheten. SEB har i sitt
värsta scenario en procentenhet högre öppen arbets-
löshet än vad regeringen har i sin budgetprognos för
nästa år. Denna framtidsbild skulle försvaga budgeten
med ca 6 miljarder bara i arbetslöshetsersättning.
Trots att ansvariga statsråd borde vara medvetna
om situationen agerar de genom att i budgetproposi-
tionen sänka utgifterna för arbetslöshetsersättning i
förhållande till vårpropositionen. Detta är inte bara
uppseendeväckande utan även långt ifrån verklighe-
ten. Prata har varit superdepartementets ministrars
signum, inte att föra en ansvarsfull politik och ta den
verkliga arbetslösheten på allvar.
Fru talman! Många tecken tyder på att skolan i
Sverige befinner sig i kris. Fler och fler elever lämnar
den obligatoriska skolan utan de kunskaper utbild-
ningen borde ha gett. Andelen elever som går ut
grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen har
ökat till 24,3 % år 2000 från 22,7 % år 1999.
Häromdagen kunde man läsa i Finanstidningen att
antalet sökande till högskolans ingenjörsutbildningar
har minskat kraftigt på ett år. Företrädare för svenskt
näringsliv säger att det minskade intresset för teknis-
ka och naturvetenskapliga utbildningar är klart oro-
ande eftersom det urholkar den rekryteringsbas som
svensk industri och svenskt näringsliv behöver.
Det är alldeles för få människor i Sverige som
kontinuerligt vidareutbildar sig i syfte att förbättra
sina kunskaper. Den sammanlagda utbildningsnivån
måste därför höjas så snabbt som möjligt. Detta med-
för att det är bråttom med konkreta åtgärder.
Då regeringen inte har lyckats att prestera något
förslag till individuellt kompetenssparande, trots en
omfattande utredning, vill jag därför föreslå att pröva
ett system för en individuell utbildningsinvestering.
Fru talman! Innan jag går in på förslaget vill jag
dock slå fast att det inte råder någon tvekan om att
den förda skattepolitiken är den grundläggande orsa-
ken till att för få människor kontinuerligt vidareutbil-
dar sig och uppmuntras till arbete. Det är inte bara jag
som har denna syn utan även Europeiska kommissio-
nen rekommenderar Sverige att markant minska
skattetrycket på arbete, framför allt för lågavlönade,
samt att reformera skatte- och bidragssystemen för att
förbättra incitamenten att arbeta.
Skatten på utbildning och kunskap är för hög och
sänder ut fel signaler. Det lönar sig helt enkelt inte i
tillräcklig utsträckning att utbilda sig. Människor är
rationella och agerar genom att arbeta i stället för att
utbilda sig när de ser att utbildning inte lönar sig
ekonomiskt.
Många människor har även bristfälliga förutsätt-
ningar att på egen hand kunna finansiera sin utbild-
ning. Det är mot denna bakrund som jag anser att ett
system bör prövas som gör det möjligt med kontinu-
erlig utbildning under livets arbetsaktiva fas. Detta
ska ses i ljuset av att en omläggning av skattesystem-
et tar lång tid och att Sverige behöver en kompetens-
höjning nu.
Fru talman! Vi moderater i arbetsmarknadsut-
skottet vill pröva möjligheten att ge den enskilde rätt
att göra avdrag på inkomst av tjänst för styrkta ut-
bildningskostnader. Att införa rätt till avdrag för
vidareutbildning kan medföra att fler människor har
ekonomiska möjligheter att kunna utbilda sig vidare.
Vi vill pröva möjligheten för den enskilde indivi-
den att bygga upp ett individuellt utbildningskonto.
Det ska gälla såväl alla arbetstagare som alla egna
företagare. Det är den enskilde individen som ansva-
rar för och avgör när sparandet ska användas.
För att stimulera arbetsgivaren att bidra till den
anställdes sparande bör en rätt till avdrag prövas för
sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes
utbildningskonto. Detta kan jämföras med arbetsgiva-
rens villkor för avsättning till pensionssparande för
den anställde.
En särskild satsning på låginkomsttagare bör prö-
vas. Ett exempel på hur riksdag och regering skulle
kunna utforma ett sådant system är att låta alla indi-
vider mellan 25 och 60 år som genom heltids- och
deltidsarbete tjänar mindre än 40 % av ett basbelopp
per månad få möjlighet att aktivt söka ett skattefritt
studiestipendium.
Fru talman! Jag har i detta anförande skissat på ett
system för en individuell utbildningsinvestering. Det
är just en investering för såväl individen som för hela
samhället. Sverige har inte råd att ytterligare släpa
efter i en allt hårdare internationell konkurrens där
kunskapen blir allt viktigare.

Anf. 138 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Under de senaste åren har vi sett en
närmast katastrofal ökning av ohälsan i arbetslivet.
Det är framför allt stressrelaterade besvär som ökar
våldsamt. Slimmade organisationer, resursbrist, stän-
diga förändringar och oklara mål i verksamheterna i
kombination med ett alltmer urvattnat arbetsmiljöar-
bete banar väg för ohälsa.
I år är var åttonde person i arbetsför ålder anting-
en sjukskriven eller förtidspensionerad. De direkta
kostnaderna i statsbudgeten blir naturligtvis mycket
höga.
I LO:s undersökning Ohälsans trappa visas det på
stora förändringar vad gäller psykiskt välbefinnande i
arbetargrupperna. Den kanske allvarligaste slutsatsen
i undersökningen är att andelen som upplever oro
eller ångest har ökat mycket kraftigt under 1990-talet.
Bland unga kvinnor har det skett en tredubbling av
dem som upplever oro, ängslan eller ångest. Det har
gått från 8 till 24 %. Även sömnbesvär och huvud-
värk har ökat mycket, speciellt bland de unga.
Även TCO har gjort en undersökning om ohälsan
i Sverige. TCO har haft hjälp av SIFO, som har frågat
över 4 000 personer över hela landet. 69 % av de
tillfrågade anger ökad stress och ökade krav på ar-
betsplatserna som orsak till den ökade sjukskrivning-
en. 76 % av kvinnorna och 62 % av männen anger
stressen som enda anledning till ökad sjukskrivning.
Fru talman! Det behövs kraftfulla åtgärder för att
motverka den ogynnsamma utveckling som vi ser i
dag. Det elvapunktsprogram som presenterades i
budgetpropositionen omfattar viktiga åtgärder för att
förebygga ohälsa i arbetslivet och åtgärder för att
rehabilitera. Syftet med de föreslagna åtgärderna är
att sätta löntagaren i centrum och göra arbetsgivarens
ansvar för ohälsan tydligare. I Vänsterpartiet anser vi
att programmet är en bra start och inledning för att
öka hälsan i arbetslivet.
Alla elva punkterna är bra, men jag vill nämna
några lite mer. Att försöka nå nationella mål för hälsa
i arbetslivet - det är bra. Men målen måste vara tydli-
ga, och de ska också vara förankrade hos arbetsmark-
nadens parter. Hälsobokslut, som är ett första steg
mot en personalekonomisk redovisning är något som
mitt parti har försökt driva under många år. Nu ska vi
försöka göra det i den offentliga sektorn och redovisa
de anställdas hälsoläge. Personalekonomisk redovis-
ning är säkert ett effektivt styrmedel för bättre ar-
betsmiljö. Den mänskliga resursen - humankapitalet
- behöver känna sitt värde och inte bara utnyttjas
kortsiktigt för ekonomisk vinst.
En annan mycket viktig punkt är utvecklingen av
arbetsmiljöarbetet. Man pratar här om en satsning på
utbildning av skyddsombud och utveckling av ar-
betsmiljöcertifieringen som några av förslagen. Det
välkomnar vi verkligen.
Ett stort problem har under 1990-talet varit det
minskade antalet skyddsombud. Under ca 10 år har
antalet skyddsombud minskat med så mycket som
30 000. Som ett resultat av det har det blivit allt svå-
rare att kontrollera om arbetsmiljölagen följs. Men
varför har intresset för att vara skyddsombud mins-
kat? Har statusen minskat? Eller vågar man inte ta
uppdraget på grund av att man kan upplevas som
obekväm?
Kvinnornas andel av de sjukskrivna har ökat kraf-
tigt de senaste åren. Vid utgången av förra året var
andelen kvinnor 63 % av de sjukskrivna. En viktig
orsak till dessa könsskillnader i ohälsan är att arbets-
miljön i ergonomiskt och psykosocialt hänseende har
försämrats eller åtminstone inte förbättrats i samma
takt i kvinnodominerade yrken bl.a. inom vård och
omsorg.
En annan viktig orsak är att det alltjämt är kvin-
norna som utför mer av omsorgsarbetet i hemmet.
Detta kan betyda att samma arbetsmiljö ger olika
effekter på män och kvinnor. Rationaliseringar och
strukturförändringar har också på många områden i
samhället inneburit en förändrad arbetssituation för
de anställda.
Oförutsägbarheten anförs ofta som ett motiv för
konjunkturanpassade arbetstider eller för att en ökad
andel av personalen knyts till verksamheten genom
lösare anställningsformer, t.ex. projekt- och be-
hovsanställningar.
Den ur arbetsmiljösynpunkt kanske mest påtagliga
konsekvensen av denna utveckling är den omfattande
demonteringen av fasta strukturer. Det är strukturer
som under mycket lång tid har svarat för verksamhe-
tens kontinuitet. Med denna förändring följer också
djupgående förändringar av arbetets villkor.
Återigen är det kvinnorna som får ta stryk. Kvin-
nor är kraftigt överrepresenterade i den anställnings-
form som är mest problematisk - behovsanställningen
- men även när det gäller vikariat. Båda formerna är
vanliga inom offentlig sektor. Kvinnor är dock under-
representerade i den mer gynnsamma formen projekt-
och objektsanställningar. Studien visar att kvinnor har
ungefär hälften så stor chans som män att övergå till
en fast anställning under en tvåårsperiod. Det går
också att konstatera att förvånansvärt lite forskning
har gjorts om de tidsbegränsat anställdas villkor och
hälsa. Kvinnorna får ta stryk även på forskningsom-
rådet.
Något som är mycket allvarligt är att arbetsmiljö-
forskningen och arbetsmiljöutbildningen har minskat
i betydelse och omfattning vid de stora tekniska hög-
skolorna. Vid KTH har man i princip avskaffat ar-
betsmiljöprofessuren. I Linköping flyttade professorn,
och professuren har ännu inte blivit återbesatt. Vid
Chalmers och i Lund har man en ändrad inriktning.
Man kan inte hålla på med arbetsmiljöforskning av
överlevnadsskäl. Det är också svårt att rekrytera
doktorander till arbetsmiljöforskning. Det beror nog
bl.a. på den dåliga statusen. Det som man inte satsar
på vid de stora, dominerande högskolorna upplever
man inte som så viktigt och gångbart på sikt.
Rejäla forskningsresurser och ett intresse från
samhället skulle vara en god grund för att bibehålla
och stärka arbetsmiljöämnenas status. Men just nu går
vi åt motsatt håll. Samhällets signaler måste bli
mycket klarare.

Anf. 139 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen
har under flera års tid sagt att det går bra för Sverige.
Man hänvisar till kurvor som pekar uppåt - åt rätt håll
- och man har tagit åt sig äran av den förbättrade
ekonomin. Den ökade sysselsättningen har enligt
majoriteten varit ett resultat av den förda politiken.
Nu när kurvorna, som tidigare gått uppåt, planar
ut och ser ut att vika nedåt är regeringen, Socialde-
mokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet snabba
med att skylla osäkerheten och de vikande konjunktu-
rerna på händelser i vår omvärld. Det är naturligtvis
så att den amerikanska konjunkturen, terrordåden i
New York och Washington samt kriget i Afghanistan
påverkar den svenska ekonomin. Men lika lite som
regeringen kan påverka världskonjunkturen nu, har
man kunnat påverka världskonjunkturen för några år
sedan. Sverige är ett litet land i den globala ekono-
min. Konjunkturerna i Sverige kan vi inte skylla på
regeringen, men inte heller hylla den för.
Däremot är det intressant att se hur Sverige klarar
sig i jämförelse med andra länder under rådande
konjunkturförlopp. Hur slår konjunkturen i Sverige
jämfört med andra länder? När man gör en sådan
jämförelse ser man hur den svenska politiken klarar
av att hantera utvecklingen. Genom ett sådant tillvä-
gagångssätt kan vi också bedöma den svenska rege-
ringens jobb.
Hur har det då gått för Sverige relativt sett sedan
1995 då Socialdemokraterna tog över regeringsmak-
ten? När det gäller sysselsättningen har elva EU-
länder haft en större procentuell sysselsättningsök-
ning än Sverige mellan år 1995 och år 2000. Irland,
Luxemburg, Spanien, Nederländerna, Finland, Portu-
gal, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien och
Danmark har alla ett gemensamt, de har haft en snab-
bare ökning av antalet nya jobb än Sverige. Endast tre
EU-länder har haft en sämre utveckling än Sverige.
Det här är statistik från Eurostat och EU-
kommissionen.
Frågan som Sven-Erik Österberg bör svara på här
i dag är varför regeringen fört en sådan politik att
sysselsättningsökningen är bland de lägsta i EU under
de socialdemokratiska regeringsåren, under de goda
åren sett ur världskonjunktursynpunkt.
Om man tittar på antalet arbetade timmar, arbetar
vi i Sverige i dag inte mer än vi gjorde 1988 när vi
också hade en högkonjunktur. Då ska man komma
ihåg att vi sedan dess har fått ungefär 200 000 fler
människor i arbetsför ålder, men i antal arbetade
timmar jobbar vi alltså inte mer än vi gjorde 1988.
Den svaga utvecklingen i Sverige de senaste åren
kan härledas till en rad olika problem i den svenska
ekonomin. En faktor som leder till låg sysselsättning
är givetvis den höga arbetslösheten. 500 000-600 000
människor, eller ungefär 15 % av arbetskraften, är
enligt statistik från SCB antingen öppet arbetslösa, i
olika åtgärder, undersysselsatta eller latent arbetssö-
kande. Det är en oerhört hög siffra med tanke på att vi
har en högkonjunktur bakom oss.
En annan faktor som leder till problem i den
svenska ekonomin är givetvis sjukfrånvaron som
formligen exploderat under de senaste åren. Vi vet att
i statistiken över antalet sysselsatta räknas också de
som är sjukskriva in, trots att de inte är på jobbet. Det
är därför siffrorna över antalet sysselsatta ser bättre ut
än exempelvis utvecklingen för antalet arbetade tim-
mar.
Den svenska arbetsmarknaden är också tudelad.
Det är främst i storstadsregionerna som sysselsätt-
ningen ökat. I skogslänen har utvecklingen varit be-
skedlig, medan sysselsättningen t.o.m. minskat med
en halv procentenhet i mellersta Norrland under andra
kvartalet i år jämfört med förra året.
Tudelningen på arbetsmarknaden är inte bara
geografisk utan flera grupper i samhället har svårt att
komma in på eller komma tillbaka till arbetsmarkna-
den. Det gäller äldre, arbetshandikappade, personer
med utomnordisk bakgrund och personer som är
korttidsutbildade.
Om vi tittar framåt ser inte läget speciellt ljust ut
just nu. Under de senaste veckorna har antalet nyan-
mälda platser konstant varit lägre än samma period
förra året. Under samma period har antalet nyanmälda
sökande konstant varit högre än förra året. Även
varslen ökar. Oavsett hur ekonomin utvecklas till
följd av terrordåden den 11 september kommer vi år
att få den lägsta tillväxten sedan 1996. AMS-chefen
Anders Johansson berättar också i Finanstidningen att
AMS redan påbörjat mobiliseringen för att klara en
stigande arbetslöshet redan nästa år.
Allt detta sammantaget gör att det krävs struktu-
rella förändringar i ekonomin för att dämpa fallet.
Om inte detta görs kommer framför allt de redan
utsatta grupperna att drabbas ännu hårdare än i dag av
arbetslöshet.
För klara de problem som Sverige brottas med
tror jag att politiken måste inriktas på tre områden.
För det första på en mer dynamisk näringspolitik
och ekonomisk politik som gör vår ekonomi mer
tillväxtorienterad, mer företagarvänlig och mer dy-
namisk. Det krävs sänkta skatter och förändringar
som förbättrar lönebildningen. I dag har vi fått en
rapport från Konjunkturinstitutet som pekar på att vi
har en för dålig lönebildning för att kunna få en
maximal sysselsättningsutveckling. Vi behöver en
förändrad arbetsrätt, minskad byråkrati m.m.
För det andra behöver vi en aktiv och utvecklad
arbetsmarknadspolitik. Vi behöver förbättringar inom
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. De måste bli
mer tillväxtorienterade. Det handlar t.ex. om att infö-
ra lärlingsprogram och mindre krångel och byråkrati
inom AMS. Vid mina studiebesök på arbetsförmed-
lingarna runtom i landet har jag roat mig med att
fråga hur stor del av arbetsförmedlarnas arbetsinsats
som de upplever är byråkrati. Jag har fått svar som
indikerar att30-40 % av förmedlarnas tid går till att
fylla i blanketter och till olika redovisningar fram och
tillbaka. Det beror bl.a. på beslut som är fattade av
riksdagen, men också på hur AMS fungerar.
Vi behöver ökad samverkan med bemanningsfö-
retag, försök med och utveckling av privata arbets-
förmedlingar. Vi behöver helt enkelt fler kreativa
lösningar.
För det tredje behöver vi ett socialt ansvar för de
människor som inte är anställningsbara. Vi har i dag
drygt 30 000 människor i aktivitetsgarantin. Upp-
skattningar man får om man pratar med arbetsför-
medlare och dem som jobbar med frågorna säger att
en tredjedel av dessa, kanske 10 000, inte är anställ-
ningsbara i det korta perspektivet. De har språk-
problem, handikapp av olika slag, sociala problem,
enormt dåligt självförtroende på grund av lång ar-
betslöshet, låg utbildningsnivå m.m. De här männi-
skorna känner att de rullar runt i ett system som inte
kan hjälpa dem. Inte ens aktivitetsgarantin fungerar
för de här människorna. De kräver extra insatser. De
behöver social träning, de behöver få känna att de går
till en arbetsplats och gör något nyttigt under den tid
de tränar upp sina sociala färdigheter. De behöver
också känna att de kan bidra till sin egen försörjning.
Vi vet att det finns förslag på någon form av
övergångsarbetsmarknad. Det är sådant som vi tror är
viktigt att regeringen förmår presentera för riksdagen.
Men vad får vi för svar i budgetpropositionen? Nej, vi
har inget förslag. Vi väntar. Vi avvaktar. Vi följer
frågan. Det har man sagt i tidigare skrivningar i tidi-
gare budgetpropositioner också.
Detta är återigen ett exempel på bristande hand-
lingskraft från regeringens sida. Vi som sitter i ar-
betsmarknadsutskottet kan ju hoppas att det här
riksmötet blir något mer arbetstyngt än tidigare
riksmöten. Vi har ju saknat arbete i utskottet på grund
av regeringens oförmåga att presentera förslag och
lägga fram riktlinjer för framtiden. Vi får hoppas att
Sven-Erik Österberg förmår att tala sina kamrater på
superdepartementet till rätta och få dem att presentera
konkreta förslag som gör att vi kan förbättra situatio-
nen för de arbetslösa och de människor som behöver
stöd och hjälp från de politiska instanserna.

Anf. 140 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Tvärtemot vad föregående talare har
antytt skulle jag vilja säga att den socialdemokratiska
arbetsmarknadspolitiken står stark. Under den tid som
hittills har avverkats av innevarande mandatperiod
har regeringen fattat ett antal viktiga beslut som har
varit framåtsyftande och som också har gett goda
resultat. Efter 90-talet - ett årtionde som har haft
stora ekonomiska besvär med låg tillväxt och hög
arbetslöshet totalt sett, i synnerhet i början av årtion-
det - har vi nu sett att det finns bättre förutsättningar
än på länge.
Men resultaten har inte kommit gratis. Många
grupper har fått stå tillbaka för att vi skulle kunna
vända utvecklingen i positiv riktning. Inför mandat-
perioden satte vi socialdemokrater upp ett antal vikti-
ga mål som har gjort att politiken har kunnat fokusera
på det som är det viktigaste, nämligen att alla ska
vara med i den gemenskap som kallas välfärdssam-
hället. Ingen ska stå utanför, och allas vilja ska tas till
vara. Detta är värderingar som vi aldrig får vika ifrån.
I dagens debatt finns röster som talar för att rasera
den framgångsrika arbetsmarknadspolitik som har
byggts upp. De arbetslösa kommer i så fall att få
betala ett högt pris. Låt mig få återkomma till den
alternativa borgerliga politiken och hur den ser ut lite
längre fram.
Fru talman! Det finns också anledning att se till-
baka lite grann på historien och erinra sig hur det
faktiskt var. En återblick är också nödvändig för att vi
inte ska ta de framgångar som vi har i dag för givna.
Hur såg det då ut i början av 90-talet?
I april månad 1994 befann sig 565 000 personer i
arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Aldrig tidigare hade arbetsmarknadspolitiken ställts
inför en så svår uppgift som då. Vi socialdemokrater
tog den gången oss an utmaningen att bryta oss ur
arbetslöshetens klor, som hela tiden hade tillväxt
under den första delen av 90-talet.
För att visa att vi menade allvar med det här satte
vi upp ett par tydliga mål som lätt kunde följas upp.
Det första var att vi skulle ha en öppen arbetslöshet
som inte skulle överstiga 4 % vid slutet av 2000. Det
andra var att andelen reguljärt sysselsatta skulle öka
från dåvarande knappa 75 % när målet sattes till 80 %
år 2004.
Hur har det då gått? Resultatet vet vi. Målet om
4 % öppen arbetslöshet har vi nått. Vi befinner oss i
dag på lite drygt 72 %. Det är också det mål som
kommer att uppnås under nästa år. Det innebär att 80-
procentsmålet ligger väl inom räckhåll.
Tack vare en framgångsrik ekonomisk politik pa-
rad med en bra arbetsmarknadspolitik kan vi faktiskt
se att det har gått åt rätt håll under 90-talet, och det
finns också förutsättningar för att det kan fortsätta.
Låt mig kort beröra de grunder och verktyg som
har använts i denna lyckade politik.
Arbetslinjen är den klassiska grunden i svensk ar-
betsmarknadspolitik och ett uttryck för grundläggan-
de socialdemokratiska värderingar. Det handlar om
att göra alla delaktiga i samhället och förhindra att
grupper står utanför. Det handlar också om att var och
en ska göra rätt för sig efter förmåga. Den nya ar-
betsmarknadspolitiken bygger vidare på klassisk
svensk arbetsmarknadspolitik med fokus på förmed-
ling och arbete, förstärkt arbetslinje och åtgärder av
hög kvalitet. Samtidigt markerar den ett tydligt väg-
val när det gäller utformningen av framtidens arbets-
marknadspolitik.
Det innebär bl.a. att i stället för en botre parentes
har regeringen infört en aktivitetsgaranti med en a-
kassa utan bortre gräns. Nya möjligheter öppnas att
komma in på arbetsmarknaden utan att tryggheten
raseras eller ifrågasätts. Vi socialdemokrater avvisar
tankarna på att låta de arbetslösa själva stå för ar-
betslöshetens kostnader genom sänkta löner eller
genom en ökad egenfinansiering av arbetslöshetsför-
säkringen.
Ett av de viktigaste inslagen i arbetsmarknadspo-
litiken är kompetensutveckling. Den första linjen i
kampen mot arbetslöshet går inne i företag och verk-
samheter bland de som har jobb. Återkommande
utbildning är av avgörande betydelse för svenska
företags möjligheter att överleva och bidrar samtidigt
till att stärka den enskilde och öka valfriheten för den
enskilde personen.
Inom aktivitetsgarantins ram erbjuds arbetsmark-
nadspolitiska insatser i form av utbildning, jobbsöka-
raktiviteter, praktik och anställningsstöd. Aktivitets-
garantin ska bryta rundgången mellan åtgärder och
öppen arbetslöshet. Alla insatser inom garantins ram
har ett enda syfte, att ge den arbetssökande ett arbete
så snart som möjligt.
Fru talman! Från borgerligt håll har det hävdats
att den svenska arbetsmarknaden fungerar dåligt.
Långtgående förslag på förändringar för att förbättra
arbetsmarknadens funktionssätt har förts fram, bl.a.
inskränkningar i arbetsrätten, införande av bortre
parentes och ökade inkomstskillnader. Flera av för-
slagen har direkt eller indirekt gått ut på att försvaga
de fackliga organisationernas inflytande. Den grund-
läggande tanken tycks vara att ökad otrygghet skapar
en bättre fungerande arbetsmarknad.
Den samlade borgerliga politiken på arbetsmark-
nadens område förskräcker. Moderaterna vill dra ned
med många miljarder kronor inom arbetsmarknads-
politiken. Dessutom vill man sänka ersättningsnivån i
a-kassan och öka egenfinansieringen. Folkpartiet å
sin sida vill lägga ned AMS och privatisera arbets-
förmedlingarna. Bemanningsföretag ska ta över verk-
samheterna. Kristdemokraterna talar som vanligt med
kluven tunga. Å ena sidan säger man sig stå på de
svagas sida. Men när det gäller ställer man sig alltid
till rätta i ledet bredvid moderaterna och deras politik.
De som får betala priset med en sådan politik är
de arbetslösa. Med sänkta ersättningsnivåer och ned-
montering av arbetsförmedlingar kommer det att bli
oerhört svårt att föra en arbetsmarknadspolitik med
omtanke om de svaga i samhället.
Med den socialdemokratiska arbetsmarknadspoli-
tiken har vi bevisat motsatsen. Det är genom att lita
på människor och deras vilja att vara med och ta
ansvar som man bygger en framgångsrik arbetsmark-
nadspolitik. Det är genom trygghet och klara regler
som människor frigörs och kan vara med och skapa
det Sverige där alla har en plats.
Även om vi har varit framgångsrika i vår politik,
fru talman, finns det anledning att noga följa utveck-
lingen av den svenska ekonomin. Vi ser att företag
varslar anställda och att människor känner oro för sin
ekonomi och sin situation. En av orsakerna är den
osäkra politiska situationen i världen, samtidigt som
det också sker strukturomvandlingar inom svenskt
näringsliv, inte minst inom IT-sektorn för att ta ett
exempel. Detta får återverkningar på flera områden,
och vi måste ta detta på största allvar. Samtidigt finns
det all anledning att se framtiden an med tillförsikt.
Jag kan garantera att vi socialdemokrater inte kom-
mer att tillåta en situation där ekonomin slås i spillror
och arbetslösheten åter stiger i höjden.
Fru talman! Det finns fortfarande mycket kvar att
göra. Regeringens proposition tar upp flera av de
viktiga frågor vi måste arbeta med framöver.
Även om arbetsmarknadsläget har förbättrats har
också uppgifterna på arbetsförmedlingarna ökat.
Därför är det viktigt att de extra resurser, 700 miljo-
ner, som tillsattes tidigare får behållas för att behålla
kvaliteten i åtgärderna.
Oberoende av konjunkturläget kan man säga att
de arbetshandikappade har en svår situation. Även när
tiderna är bra ser vi att det är bekymmersamt för dem
att få jobb. Därför vill regeringen nu göra en särskild
översyn av hur de arbetshandikappades ställning är på
den svenska arbetsmarknaden.
Ohälsan i arbetslivet är ett annat bekymmer. Här
finns elvapunktsprogrammet som en garant. Jag vill
också peka på problematiken med deltidsarbetslös-
heten.
Till sist, fru talman: En aktiv arbetsmarknadspoli-
tik måste alltid föras, såväl i högkonjunktur som i
lågkonjunktur. Skulle nu tiderna bli sämre, en inrikt-
ning vi kan se, gäller det att ha högsta beredskap
inom arbetsmarknadspolitikens område.

Anf. 141 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! I mitt anförande beskrev jag det in-
tressanta i hur arbetsmarknadsläget har utvecklats
relativt andra länder som har samma internationella
konjunktur att hantera.
Jag konstaterar att det är elva EU-länder mellan
1995 och 2000 som har haft en större sysselsättning-
sökning än vad Sverige har haft. Det måste indikera
att den svenska framgångssagan inte är speciellt
framgångsrik. Det måste indikera att någonting är fel
i svensk arbetsmarknadspolitik eftersom vi inte har
lyckats bättre med att utnyttja den goda konjunkturen
och med att komma till rätta med de stora arbets-
marknadsproblem vi har.
Sysselsättningen har ökat, det vet vi alla. Men
varför har Sverige varit bland de sämsta i EU när det
gäller att förbättra sysselsättningsläget under åren
1995-1998, med en sådan lyckosam politik som
Sven-Erik Österberg skryter om?

Anf. 142 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag ska inte tjata om det, men jag
måste ändå påpeka det, eftersom Stefan Attefall tar
upp frågan. Det gäller arvet som den borgerliga rege-
ringen lämnade efter sig 1994. Då hade vi en utveck-
ling i Sverige som var betydligt sämre än vad om-
världen hade, inte minst när det gäller tillväxtområ-
den. Under några år hade Sverige t.o.m. minustill-
växt. Det var det svårt att hitta några länder utanför
Sverige som hade vid det tillfället.
Jag vet inte om det är en bedömning av den rege-
ring som satt då. Det kan vi väl låta vara osagt. Men
det ger väl en viss indikation. Det var en tung arbets-
löshet som togs över 1994 och 1995, som successivt
har bearbetats.
Vi ser nu att den arbetslöshet som fortfarande
finns kvar ofta består av människor som har en
mycket lång arbetslöshetsperiod bakom sig. Vi vet att
all kunskap på det här området säger att ju längre man
har varit arbetslös, desto svårare är det att komma
tillbaka.
Sedan är det ju så att den totala arbetslösheten i
Sverige ändock är mycket lägre än i många av de EU-
länder som Stefan Attefall pekar på. Vi vet att ju
längre ned vi kommer i arbetslöshet, desto svårare är
det att få ut människor i arbete.

Anf. 143 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Om det nu har varit en hög arbetslös-
het kanske man också har en bättre hävstångseffekt,
dvs. det finns många som står till arbetsmarknadens
förfogande. Det finns många som är välutbildade och
som nyligen har haft arbetslivserfarenhet. Det gör att
man t.o.m. kan ha bättre förutsättningar i ett sådant
läge.
Vi kan ta Finland som ett exempel. Där har man
haft en liknande ekonomisk problematik som Sverige,
men man har lyckats bättre än Sverige. Vi kan rada
upp elva EU-länder som har haft en snabbare utveck-
ling än Sverige. Det visar på att det är någonting som
inte fungerar i den svenska ekonomin och som gör att
vi inte kan få en utväxling på konjunkturen när den är
god och få upp sysselsättningen så högt som vi skulle
vilja.
Vi ser ju nu att KI i dag konstaterar att vi inte
kommer att nå målet 80 % sysselsättning 2004. Det
har KI konstaterat, och det har också regeringen tidi-
gare själv indirekt konstaterat.
Det här visar att det är något som gör att vi inte
kan få den fart i ekonomin vi behöver för att hjälpa
alla som är arbetslösa, undersysselsatta eller på olika
sätt deltidsarbetslösa.

Anf. 144 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle nästan vilja gratulera den
som med det läge vi har i dag törs komma med en
prognos över hur det ser ut 2004. Alla säger i dag att
det är oerhört svårbedömt. Jag har stor respekt för KI,
men jag tar det här med en stor nypa salt. Vad som
händer den närmaste tiden har stor betydelse för om
målet uppnås 2004. Utvecklingen har varit så pass
god att vi har närmat oss, så målet ligger inom räck-
håll.
Den svenska regeringen är naturligtvis också ut-
lämnad till konjunkturen på det här området. Det har
stor betydelse. Men att redan i dag döma ut att man
kan nå målet är inget jag skulle vilja ställa upp på.
Finland är ett av de länder som har haft den allra
högsta arbetslösheten i hela Europa, och har fortfa-
rande högre arbetslöshet än vad Sverige har totalt
sett. Däremot kan det mycket väl vara riktigt som
Stefan Attefall säger, att man under det senaste året
har haft ett större flöde där.
Vi är nere på relativt låga tal jämfört med vad vi
hade tidigare, även om de ännu är för höga.
För varje ny person som är långtidssjukskriven
och får jobb blir det svårare för nästa eftersom man
har varit ifrån arbetsmarknaden under väldigt lång tid.

Anf. 145 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Sven-Erik Österberg höll ett traditio-
nellt socialdemokratiskt arbetsmarknadspolitiskt tal.
Han skröt med hur duktig man varit, hur gott resultat
det har gett. Rättare sagt: Resultatet av att man inte
har gjort någonting har gett gott resultat.
Vem försöker Sven-Erik Österberg lura egentli-
gen? Försöker Sven-Erik Österberg lura sig själv, sina
väljare eller de arbetslösa?
Arbetslöshetssiffrorna är inte 4 %. Det vet Sven-
Erik Österberg. De är snarare 14 %, och de kan vara
ännu högre beroende på hur man räknar. Det är näs-
tan 700 000 personer som står utanför arbetsmarkna-
den.
Sven-Erik Österberg tror säkert inte heller på att
man kommer att uppnå sysselsättningsmålet. Kon-
junkturinstitutet gör i alla fall inte det. Det är många
andra bedömare som inte heller tror det.
Av vad som har hänt där sysselsättningen har ökat
vet vi att av fyra personer är tre sjukskrivna. Det är
väl inte riktigt den målsättning Sven-Erik Österberg
har haft?

Anf. 146 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Patrik Norinder behöver inte miss-
förstå mig, för han vet mycket väl vad jag pratar om.
När jag säger öppen arbetslöshet, vet Patrik Norinder
vad jag menar.
Patrik Norinders partivän trodde inte heller på det.
Det var då han fällde det berömda böcklinguttalandet.
Det är alltså flera som inte har trott på det här målet.
Om man inte tror på 80-procentsmålet kan man väl ta
till något nytt uttalande, så får vi se hur det blir.
Det handlar naturligtvis mycket om utvecklingen
de närmaste åren, men att i dag, i det oerhört osäkra
världspolitiska läget, bedöma hur det kommer att se
ut är väldigt drastiskt. Det är väl ganska klokt att
avvakta och se hur utvecklingen blir i de här delarna.
Jag har sett Moderaternas arbetslöshetssiffror för-
ut. I de 700 000 räknar man in alla i arbetsför ålder
som inte är i arbete; hela kedjan alltifrån studerande
osv. Jag tycker inte att det är att ha en seriös debatt att
hantera siffror på det sättet. Låt oss försöka hålla oss
till fakta i stället.

Anf. 147 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Okej, låt oss hålla oss till fakta. Till
de arbetslösa antar jag att man bör räkna dem som är i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är drygt 6 %,
så det är i alla fall inte de 4 % som Sven-Erik Öster-
berg pratar om.
Jag skulle vilja uppmana Sven-Erik Österberg att
försöka se verkligheten och att försöka se vad som
händer. Då kan man sätta in korrekta åtgärder.
Socialdemokraterna påminner mig ibland om en
travbana där hästarna springer runt runt utan att
komma någonvart, med skygglappar och öronlappar.
Ta ur öronpropparna och ta av skygglapparna, Sven-
Erik Österberg, och försök att se verkligheten så
kanske vi gemensamt kan göra något för de arbetslösa
i stället för att försöka luras. Det är det Socialdemo-
kraterna håller på med i sin statistik.

Anf. 148 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Dessvärre är det ju så, Patrik Norin-
der, att i Moderaternas samhälle orkar medborgarna
inte ens ut på travbanan. Du kräver åtgärder och
kraftfulla insatser av oss, men de moderata motioner-
na på det här området handlar inte om annat än att dra
in en massa pengar. Det är pengar som i dag faktiskt
inte är luftpengar utan som används till att hjälpa de
arbetslösa att få utbildning, praktik och a-
kasseersättning.
Det märks naturligtvis om man drar bort detta.
Om man sedan förlitar sig på dynamiska effekter
och tror att marknaden och åtgärderna ska bli effekti-
vare om man drar bort pengar på det sättet, tror jag att
man går i precis samma fälla som Moderaterna gjorde
1991-1994. Det kommer inga dynamiska effekter. De
uteblir, och så sitter vi fast i ett gigantiskt budgetun-
derskott, plus att arbetslösheten stiger gigantiskt.
De som är arbetslösa har ingen hjälp att vänta från
den moderatledda regering, som i så fall ska leda
landet vid det tillfället. Jag tror inte på det, Patrik
Norinder.

Anf. 149 ANNA KINBERG (m):
Fru talman, kolleger och åhörare! Jag ska börja
med ett citat: "Så bygger vi ett samhälle efter korpo-
rativa principer och lär oss att respektera sånt som vi
inte begriper."
Så börjar sista versen i en gammal progglåt som
heter Den ena handen vet vad den andra gör, kanske
mer känd som Staten och kapitalet.
Långt ifrån alla budskap i proggtexter passar ju att
förverkliga, men i just det här fallet blev det faktiskt
sant. Spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden
har nämligen byggts upp i samarbete mellan staten,
kapitalet och även facket, och tvingar oss än i dag att
försöka respektera sånt vi inte begriper. Det tycker
jag att vi ska sluta göra.
Det mesta av lagar och regler för den svenska ar-
betsmarknaden utgår ifrån att Medelsvensson är fast
anställd på heltid och med i facket, att han trots detta
är svag och att arbetsgivaren innerst inne vill honom
illa. Men verkligheten ser inte ut så.
Fast heltidsanställning är något som bara ungefär
hälften av den arbetsföra befolkningen har. Desto fler
är småföretagare, projektanställda, entreprenörer,
anställda i bemanningsföretag och annat man kan
kalla sig när man för tillfället har ett jobb. Man kan-
ske är fast anställd ett tag och blir arbetslös ett tag,
och kanske blir arbetsgivare ett tag. Gränserna mellan
anställd, arbetsgivare och företagare suddas ut, och
många är lite allt möjligt under sitt arbetsliv.
Gamla uppfattningar om vem som är stark och
svag är inte längre självklara.
Ta Lars-Olof Johansson i Skövde, även kallad
Tjolle, som exempel. Efter nästan ett helt yrkesliv
som målare blev han arbetslös för några år sedan.
Han gick på a-kassa i tre månader, men vågade så
småningom satsa på att starta en egen liten målerifir-
ma. Han gick ur facket, och blev snart försatt i block-
ad av Målarförbundet eftersom han vägrade teckna
hängavtal med sin gamla fackförening.
Han var inte med i Målarförbundet. Han hade inga
anställda, och tyckte att det verkade orimligt att han
skulle behöva teckna kollektivavtal med sig själv.
Dessutom tyckte han nog att det verkade orimligt att
samma fack som i 34 år hade sagt sig tillvarata hans
intressen, nu vände sig emot honom.
Dygnetruntbutikerna i kedjan 7-Eleven är ett an-
nat exempel. Alla som någon gång varit inne i en
sådan vet att det inte är helt självklart om det är en
butik, en restaurang eller i vissa fall t.o.m. en bank. I
stället för att uppmuntra, eller i varje fall tillåta,
skräddarsydda lösningar bestämde facket på central
nivå, när de här butikerna öppnade, att de var butiker
och därmed skulle tillämpa handelsavtalet trots att det
inte tillät nattarbete.
Efter mycket förhandlingar, debatt, skynken över
vissa varor under vissa tider och en stämning i ar-
betsdomstolen tvingades 7-Eleven-kedjan till slut
skriva på ett specialavtal med Handels som var till-
lämpligt dygnet runt.
Facket skulle alltså diktera både arbetsvillkoren,
och i praktiken även öppettiderna.
Här står jag och gnäller på facket. Är det då bara
facket det är fel på? Nej, arbetsgivarna har ju också
centrala organisationer som inte alltid tar människor-
nas parti. Så sent som häromveckan strejkade t.ex.
Svensk Lokförarförening för att få teckna ett eget
avtal med arbetsgivarsidan, som vägrade med motive-
ringen att 400 lokförare var för få att teckna avtal
med. Också det argumentet luktar centralstyre.
Fru talman! De exempel som jag tar upp visar att
gamla regler hindrar nya företag och initiativ från att
växa fram. En lagstiftning som säkert hade goda
intentioner från början är i dag en bromskloss och
ibland t.o.m. en fiende till nya företag och nya jobb.
Fackliga centralorganisationer kan med stöd i lagen
kräva att deras centralt tillkomna avtal ska tillämpas
på människor som inte har bett om dem och som inte
är med i organisationerna. Dessutom kan organisatio-
nerna vidta stridsåtgärder mot dem som inte behagar
lyda. Det kan drabba småföretagare så hårt att de slås
ut, och då skapas det faktiskt inga jobb alls.
I valet mellan den enskilda människans åsikt och
den centrala fackliga organisationen tar lagen ställ-
ning för den fackliga organisationen, även när det
innebär att människor och företag riskerar att komma
i kläm. Det vill jag ändra på.
Svensk arbetsrätt skyddar i dag den som har lyck-
ats ta sig in på arbetsmarknaden, och den gör det på
bekostnad av dem som inte lyckats göra det. Genom
t.ex. turordningsregler, krav på tillsvidareanställning-
ar och gynnande i lagen om anställningsskydd av dem
som har varit anställda längst osv. gynnas de väleta-
blerade. Samtidigt är den svenska arbetsmarknaden
jämfört med många andra usel på att välkomna ung-
domar, invandrare och andra nykomlingar.
När konjunkturen viker vet vi dessutom att muren
mellan inne och ute blir större. Antalet varsel ökar,
som redan har nämnts här, och arbetslösheten bland
ungdomar och invandrare ökar. När kurvorna pekar
nedåt kastas de minst etablerade, som hade behövt
trygghet mest, tillbaka ut i arbetslöshet, trots att deras
kompetens hade behövts för att utföra och skapa
viktiga arbetsuppgifter. Jag tycker att det är inte bara
orättvist utan också slöseri med mänskliga resurser.
Fru talman! Mycket av den arbetsrätt som vi har i
dag är inriktad på att skydda en persons anställning
på en viss tjänst. Men som jag tidigare sade har inte
alla en fast tjänst, och arbetsmarknaden förändras
fort. Nya yrken tillkommer och andra försvinner. Vi
byter yrke och jobb oftare. När arbetsrätten växte
fram fanns det rätt få webbredigerare, nattöppetbu-
tiksföreståndare eller bemanningsföretagskonsulter
men desto fler postkassörer, stackars industriarbetare
som hade en usel arbetsmiljö, hovslagare och valuta-
växlare än vad det gör i dag. Allt färre har samma
jobb eller yrke hela sitt arbetsföra liv, och inte ens de
som vill ha det kan vara säkra på att kunna få ha det.
Men alla behöver trygghet och rättvisa spelregler på
arbetsmarknaden.
Därför tycker jag att vi behöver en ny arbetsrätt.
Hur, när och mot vilken ersättning ett visst arbete
utförs måste först och främst vara en sak mellan den
som vill ha jobbet gjort och den som vill och kan göra
det. Fria förhandlingar är något som inte bara mode-
raterna i arbetsmarknadsutskottet tjatar om, utan det
är också något som efterfrågas på arbetsmarknaden.
När TCO gjorde en undersökning om det här svarade
bara 14 % av de yngre medlemmarna att de ville att
facket skulle förhandla åt dem. Det blir allt vanligare
att vilja förhandla själv individuellt.
Visst kan man vilja organisera sig för att ställa
krav eller föreslå att ett standardkontrakt används,
men lagstiftningen måste utgå från att människor
möts i fria förhandlingar. För att detta ska fungera
krävs en ordentligt förändrad lagstiftning på områden
som t.ex. hur kollektivavtal ska tillämpas och om
arbetstidsregler och om möjlighet till olika former av
anställning, även med begränsade kontrakt.
Dessutom behövs det rättssäkerhet. I dag vinner
den fackliga tolkningen ofta över den enskildes, och
du kan t.ex. inte ta dig ur ett kollektivavtal genom att
gå ut ur den organisation som vill att du ska omfattas
av det. Stora fackförbund kan med stöd i lagen slå ut
små företag genom stridsåtgärder, om de inte lyder de
centralt dikterade villkoren. Om vi menar allvar med
en arbetsmarknad för alla och talet om rättssäkerhet,
kan vi inte ha det så.
Fru talman! Svensk arbetsrätt har vuxit fram i
samarbete mellan staten, kapitalet och facket för att
skydda den centralt beslutade kollektiva svenska
arbetsmarknadsmodellen. Den lagstiftningen passar
inte i vår tids samhälle. Samtidigt som den skydddar
gamla strukturer och privilegier hindrar den nya fö-
retag och jobb. Därför måste den förändras i grunden
för att skydda människornas rättigheter i stället för
pamparnas.

Anf. 150 GÖTE WAHLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag är inte förvånad men likväl är jag
oroad av det nya anslag som moderaterna har i ar-
betsmarknadspolitiken. Vi får kanske anledning att
följa upp de nya synsätten i en fortsatt debatt vid ett
senare tillfälle.
Fru talman! I det stora internationella anslag som
gårdagens partiledardebatt fick kom också frågan om
det stora nationella ohälsotalet och den snabbt växan-
de kostnaden för sjukförsäkringen på tal. Från oppo-
sitionen kritiserades regeringen för att den stod hand-
fallen inför de snabbt växande kostnaderna. Enligt
budgetprognosen skulle kostnadsutvecklingen inne-
bära en ökning under perioden 1998 till 2003 från 20
miljarder till ca 50 miljarder kronor.
Detta är en utveckling som ingen politiker kan
blunda för. Det är helt fel att från oppositionen påstå
att regeringen står handfallen inför situationen.
Den ökande sjukskrivningsfrekvensen har många
dimensioner. En är naturligtvis den ekonomiska be-
lastning som samhället ställs inför och som tar ett
stort utrymme från andra angelägna områden. En
annan är den situation som drabbar den enskilde och
som utöver hälsomässiga problem också innebär
ekonomiska avbräck för den enskilde. En tredje är de
kostnader och verksamhetsförändringar som åsamkas
arbetsplatser och arbetsgivare.
Härutöver sätter den ökade ohälsan hårt tryck på
alla de organ som har att hantera ärenden kopplade
till frågan, såsom sjukvård, försäkringskassor m.fl.
Attitydförändringar som sker i samhället gör ock-
så frågan än mera komplex. Begreppen sjukfrånvaro,
sjuknärvaro kopplat till arbetsorganisationer med
slimmade strukturer komplicerar situationen. Härut-
över har läkarnas benägenhet att föreskriva allt längre
sjukskrivningstider inneburit en automatisk ökning av
ohälsotalet. Skäl för detta kan säkert finnas, men det
genererar kostnader.
Fru talman! Vad som framkommer i analyser av
de ökande sjukskrivningarna är en koppling till den
arbetsrelaterade ohälsan. Många av dagens ca
450 000 förtidspensionärer, 100 000 personer med
mera än ett års sjukskrivning och ytterligare flera med
mer än 30 dagars sjukskrivning har sin ohälsa kopp-
lad till arbetslivet.
Flera utredningar, inte minst den av regeringen
tillsatta utredningen om handlingsplan för bättre hälsa
i arbetslivet, visar på ett klart samband mellan en hårt
uppskruvad arbetsmarknad och de ökande sjuktalen.
Stressrelaterad sjukfrånvaro liksom förslitningnsska-
dor ökar på ett oroande sätt. Långtidssjukskrivningar
bland i huvudsak kvinnor liksom den snabbt på sena-
re tid växande korttidssjukskrivningen bland unga
oroar speciellt.
För att möta de alarmerande siffrorna har rege-
ringen utarbetat ett program i elva punkter för ökad
hälsa i arbetslivet. På område efter område tar nu
regeringen genom samverkan mellan olika departe-
ment och verk initiativ för att möta och stoppa den
negativa utvecklingen.
Jag och många med mig som har sin förankring
bland Sveriges löntagare ser med tillförsikt på pro-
grammet och dess innehåll. Flera av de åtgärder som
tas upp i programmet kan, utan att förta helhetsin-
trycket, anses som kontroversiella. Programmet visar
ändock på en färdriktning som är helt nödvändig.
Sverige som välfärdsnation har inte råd att se männi-
skor slås ut från arbetsmarknaden på sätt som nu sker.
Fru talman! På några områden vill jag dock se
förstärkningar av programmet.
Det påtalas av en av de stora fackliga samorgani-
sationerna att det i dag saknas ca 60 000 lokala
skyddsombud. Skyddsombud är en nödvändighet för
att man ska kunna följa upp och bevaka, men också
för att lägga fram offensiva förslag för en förbättrad
arbetsmiljö för de anställda.
I de utredningar som gjorts på det arbetsrelaterade
ohälsoområdet framkommer att det är de lokalt, direkt
på arbetsplatsen, vidtagna åtgärderna som ger de
bästa och effektivaste resultaten. Dessa resultat är
ofta direkt avläsbara i ekonomiska termer men också i
mänskliga värden.
Jag vill påstå att en klar attitydförändring har skett
vad gäller skyddsombudens och arbetsmiljöns roll
under de senaste 25 åren. Från att under 70-talet och
början av 80-talet ha sett god arbetsmiljö som en
positiv produktionsfaktor har arbetsmiljöfrågorna fått
en negativ stämpel hos den s.k. marknaden. Skälen
kan säkert vara flera, men 90-talets marknadstänkan-
de har haft stor betydelse.
Fackliga organisationer påtalar nu svårigheter att
rekrytera skyddsombud i erforderlig utsträckning. I
bl.a. tidningen SEKO-magasinet talas om en
skyddsängel på fall eller en ängel med bruten vinge.
På fem sidor i tidningen beskrivs situationen.
Av de skäl som jag tidigare påtalat - ekonomiska,
mänskliga, möjlighet att i framtiden kunna rekrytera
personal m.m. - ser jag att det borde vara av stort
intresse för såväl samhället som privata och offentliga
arbetsgivare att värdera upp skyddsombudens roll och
arbetsmiljöfrågorna. Allt i de utredningar som fram-
tagits inom området visar på att en effektivare lokal
arbetsmiljöorganisation skulle generera positiva re-
sultat på relativt kort period.
Riksdag och regering kan vara viktiga led i att
signalera till lokala parter att vidta snabba och enkla
åtgärder för uppvärdering av arbetsmiljöarbetet på
arbetsplatserna.
En förändrad arbetsmarknad ställer också krav om
utbildning av lokala skyddsombud. I regeringens
elvapunktsprogram lyfts utbildningen för de regionala
skyddsombuden fram på ett bra sätt. Det är dock
viktigt att också de många lokala skyddsombuden ges
erforderlig utbildning. I arbetsmiljölagstiftningen
framgår att, och på vilket sätt, utbildning ska ges till
lokala skyddsombud. De fackliga organisationerna
påtalar dock stora brister i möjligheterna och genom-
förandet av utbildningsinsatserna. Dessa brister borde
med lätthet kunna undvikas om viljan finns och förut-
sättningar ges för att komma i gång. För att förstärka
kompetensen och ge erforderlig utbildning bör eko-
nomiska förutsättningar ges också för utbildningsin-
satser för de lokala skyddsombuden liksom för repre-
sentanter för arbetsgivaren.
Fru talman! Jag har i mitt anförande talat om be-
hovet av en satsning inom arbetsmiljöområdet för att
bromsa upp och på sikt minska kostnader på sjukför-
säkringsområdet. Jag har också påtalat det mänskliga
lidande som ofta blir följden av dålig arbetsmiljö. Jag
har konstaterat oppositionens kritik mot regeringens
arbete för att bemästra kostnadsutvecklingen på om-
rådet. Jag har också noterat att oppositionens kritik
stannar vid just kritik, utan att man kommer med
förslag som skulle kunna få ned kostnaderna och det
mänskliga lidandet.
Jag har konstaterat att regeringen har tagit fram ett
elvapunktsprogram som ett led i arbetet för att få ned
det arbetsrelaterade ohälsotalet, ett program som ger
viktiga signaler. Jag kan konstatera att regeringen har
för avsikt att lägga fram en proposition för en revide-
rad arbetsskadeförsäkring, en försäkring som enligt
samtliga löntagarorganisationer är ett viktigt incita-
ment för att få i gång ett förstärkt lokalt arbetsmiljö-
arbete.
Till det senare har jag konstaterat moderaternas
tidigare i motioner mycket negativa hållning, en håll-
ning som också framfördes i samband med föregåen-
de års budgetbehandling.
Det höga ohälsotalet och kostnadsutvecklingen
inom den arbetsrelaterade sjukfrånvaron är en natio-
nell angelägenhet. Jag ser därför att det är dags för en
nationell kamp mot ohälsan i arbetslivet. Fackliga
organisationer har utsett kommande vecka till en
internationell arbetsmiljövecka. Detta arbete kan
lämpligen följas upp av regering och riksdag.

Anf. 151 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! När vi s-kvinnor talar om kvinnors
arbete tvingas vi konstatera att det mesta går för lång-
samt framåt, att det går åt fel håll eller både-och. S-
kvinnor har under allmänna motionstiden lagt fram
flera motioner om kvinnors arbete, eftersom vi kan
konstatera att det inte går att lösa ett problem i taget,
utan att vi måste göra allt samtidigt. Det kräver sina
kvinnor. Det är tur att vi kan göra flera saker samti-
digt.
Den första motionen handlar om heltid - en rät-
tighet och deltid - en möjlighet. S-kvinnor redovisade
en enkät den 8 mars, på Internationella kvinnodagen i
år, från landstings- och kommunalråd och deras syn
på deltid. Där fick vi bekräftat att ca 40 % av Sveri-
ges kvinnor fortfarande arbetar deltid. Hälften vill
jobba mer men får inte det hos nuvarande arbetsgiva-
re.
De borgerliga partierna säger att lösningen är att
privatisera den offentliga sektorn. Det har vi bevisat
är ett felaktigt påstående. Det ser lika illa ut i den
privata sektorn. Inom t.ex. handeln arbetar t.o.m. fler
kvinnor än i offentlig sektor deltid, över 40 %. Myck-
et lite har hänt de senaste tio åren. Arbetsgivarna har
misslyckats, och därför ser vi ingen annan utväg än
lagstiftning som ger både kvinnor och män rätt till
heltid. Självklart talar vi inte om åtta timmars arbets-
dag, utan vi hoppas på en arbetstidsförkortning snart,
och det lägger vi också fram en motion om, som jag
återkommer till.
Någon kanske frågar sig varför s-kvinnor driver
lagstiftning om heltid nu, när arbetsmarknaden blir
mer och mer individinriktad och där man själv vill
kunna påverka sin arbetstid. Förklaringen är att det
måste bli rätt, inte bara för män utan också för kvin-
nor, att kunna välja heltid och en egen försörjning. Så
länge som över 40 % av Sveriges kvinnor arbetar
deltid diskrimineras kvinnor på arbetsmarknaden
eftersom heltid inte finns med som valmöjlighet.
Konsekvensen blir att en mycket stor grupp kvinnor i
framtiden kommer att få svårt att försörja sig som
pensionärer, eftersom de tjänat in för lite pengar.
Därför behövs en lag om heltid. Deltid ska vara en
möjlighet och regleras i avtal mellan parterna. När
man vill arbeta heltid igen, t.ex. efter en föräldrale-
dighet, ska det vara en rättighet och ens eget val, inte
arbetsgivarens val.
De följande motioner som jag vill lyfta fram
handlar om diskriminering av äldre på arbetsmarkna-
den och om stopp för lönediskriminering.
Den första visar på att äldre kvinnor och män dis-
krimineras och osynliggörs på jobben. Dessa grupper
behövs och måste bli lika behandlade.
Den andra handlar om de mål som JämO förlorat.
Där har man klart konstaterat att visst är kvinnorna
lönediskriminerade, men på grund av marknaden och
att vissa män har ett högre värde på marknaden ska de
också ha en högre lön. Det kan vi naturligtvis inte
acceptera, utan vi vill att man ser över både Med-
lingsinstitutets roll och processrätten i dessa ärenden.
Slutligen vill jag ta upp frågan om arbetstidsför-
kortning, som vi hoppas får en lösning snarast. Det
hade varit möjligt för svenska folket att få de första
dagarna redan 2002 finansierade via statsbudgeten.
Det ville alla fackliga organisationer i en Saltsjöbads-
anda, men det stoppade Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet. Vi s-kvinnor har kämpat för arbetstidsförkortning
sedan 1972, och vi har inte fått en minut. Jag vill bara
säga att vi nu vill se en successiv arbetstidsförkort-
ning för alla. Ett första steg är bättre än inget steg
alls. Takten kan vi alltid öka, om vi bara börjar nu.
Jag inledde med att säga att vi behöver vidta
många åtgärder för att bryta diskrimineringen av
kvinnor på arbetsmarknaden. Vi s-kvinnor har under
allmänna motionstiden valt att lägga fram motioner
som vi ser som nödvändiga för att bryta utvecklingen
som går åt fel håll och som innebär att Sverige köns-
diskriminerar. Traditionell s-kvinnopolitik är att när
man inte kan lösa problemen mellan parterna och när
enskilda kvinnor och män utestängs från valfrihet, då
blir det nödvändigt med lagstiftning. Därför kräver vi
nu lag om rätt till heltid för både kvinnor och män
med möjlighet till deltid i avtal.

Anf. 152 LILIAN VIRGIN (s):
Fru talman! Gotland har påverkats starkt av om-
struktureringen av försvaret. Tre av fyra regementen
har lagts ned. Vi har med hjälp av den omställnings-
grupp som regeringen har tillsatt och i en lokal om-
ställningsgrupp arbetat med att ta fram ersättningsar-
beten för försvaret. Det går nu att se att försvarsom-
ställningen är hanterbar och att det gotländska sam-
hället kommer att klara förändringarna på ett fullgott
sätt när beslut om de olika åtgärderna finns på plats.
Vi på Gotland vill bli ett av de goda exemplen
som lyfts fram när det sker omstruktureringar i sam-
hället som hanterats på ett positivt sätt. Vi har upplevt
positiva saker i omställningsarbetet, och då tänker jag
främst på att utlandsavdelningen flyttat från försäk-
ringskassan i Stockholm till försäkringskassan på
Gotland.
Men allt är inte bra. Vi väntar också på några be-
sked. Det rör bl.a. Livsmedelsinstitutet, som om-
nämndes redan i propositionen inför omställningsar-
betet, kongresshall och andra saker som finns hos
omställningsgruppen.
Fru talman! Det har nu dykt upp nya problem som
är större i omfattning än vad försvarsomställningen
var. Den gotländska arbetsmarknaden har drabbats av
indragningar och varsel. Jag kan nämna att Arla
Foods har beslutat om nedläggning av Stånga mejeri
där osten Blå Gotland tillverkas. Det rör 40-50 per-
soner.
Vägverket produktion har förlorat i anbudsgiv-
ning, och 24 personer mister sin anställning. Det
innebär för övrigt att Vägverket produktion inte läng-
re har någon verksamhet på Gotland. Meningen med
konkurrensutsättningen för Vägverket var att Väg-
verket produktion skulle få konkurrens, men avsikten
var nog aldrig att monopolet, som tidigare tillskrevs
Vägverket, skulle övergå till ett privat företag. Men
så har nu skett, och det gör att 24 personer med lång
arbetslivserfarenhet bakom sig blir arbetslösa.
Det allvarligaste och största varslet på Gotland
kommer från Flextronics. I våras varslades 75 perso-
ner, och nu i sommar har ytterligare 475 varslats. Det
innebär att Flextronics gör sig av med halva den tidi-
gare personalstyrkan.
Fru talman! Allt det här är svårt att hantera inom
de vanliga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vi
behöver större tilldelning av medel för åtgärder och
flera som jobbar med frågorna, men också en friare
användning av de medel som finns. Vi behöver satsa
mycket på utbildning inom Kunskapslyftet, men
också på kompletterande utbildningar för att arbetslö-
sa ska kunna gå över till nya yrken.
Men det räcker ändå inte. En sak som det skulle
vara intressant att pröva på Gotland är AMS förslag
om övergångsarbeten. Vi har en situation som det inte
går att hantera på ett vanligt sätt. Därför skulle det
vara möjligt att genom en försöksverksamhet pröva
AMS förslag.
Gotland som försöksområde har många fördelar
inom många områden, men ett försök med över-
gångsarbeten skulle visa om det är en bra åtgärd,
samtidigt som extra resurser kan sättas in på Gotlands
begränsade arbetsmarknad med begränsad ar-
betspendling till andra regioner.
Det skulle vara bra om man kunde ta till vara den
kompetens och erfarenhet som finns hos de personer
som tvingas att lämna sina arbeten. Det kan röra sig
om äldre personer som inte har den utbildning som
behövs för de jobb som blir kvar. Kunskaperna och
kompetensen stämmer inte överens med vad som
krävs för de nya arbetsuppgifterna. Det kan röra sig
om personer som har 10-15 år kvar som yrkesverk-
samma.
Vi har också sedan några år tillbaka erfarenhet av
Daniscos avveckling av sockerbruket i Roma. Där
finns det arbetare som det ännu inte finns passande
arbeten till. Det är slöseri med arbetskraft när det är
på det viset. Vi borde vara bättre på att ta till vara
kompetens och erfarenhet hos friställd arbetskraft i
väntan på att nya arbeten skapas. Aktivitetsgarantin
har det syftet, men när det blir så stora förändringar
på arbetsmarknaden som nu sker på Gotland är det
inte tillräckligt med aktivitetsgarantin.
Fru talman! Vi har många små företag på Gotland,
och vi skulle kunna se en utveckling av företagen om
de positiva åtgärder som vi väntar på skulle bli be-
slutade. Jag har tidigare nämnt Livsmedelsinstitutet
och kongresshallen, och jag kan inte låta bli att ta upp
kommunikationerna och fraktkostnaderna.
Berith Rohlén har i sommar lämnat betänkandet
Garanterad transportstandard för Gotland till rege-
ringen. I den regionalpolitiska propositionen En poli-
tik för tillväxt och livskraft i hela landet, som lämna-
des i slutet av september i år, säger regeringen att det
är viktigt att stöden reformeras och att kostnaderna
för Gotlands geografiska läge neutraliseras på annat
sätt än vad som sker i dag. Regeringen återkommer
till riksdagen när ärendet är färdigberett.
Det som händer nu närmast är att det ska hållas en
hearing på onsdag i nästa vecka. Därefter hoppas jag
att alla har sagt sitt och att regeringen snabbt kommer
med en proposition med förslag som utjämnar de
orättvisor som finns när det gäller fraktkostnader.
Jag kan tala om att den gotländska uppfattningen
är att Berit Rohlén har gjort ett bra jobb, och hon har
fått förtroende hos samtliga intressenter på Gotland.
Alla väntar nu på att hennes förslag ska genomföras.
Den kritik som har kommit från borgerligt håll om att
Gotlandstrafiken saknas i infrastrukturpropositionen
tycker jag påminner om ordspråket att tomma tunnor
skramlar mest. Berit Rohléns utmärkta utredning
behandlas just nu, och jag förutsätter att den kommer
att omsättas i praktisk handling.
Fru talman! Alla inser att frågan om frakterna
måste lösas. Annars hämmas utvecklingen av det
gotländska näringslivet. Det har vi inte råd med, sär-
skilt inte när vi har nåtts av många besked om varsel
och indragningar. Vi behöver få de här frågorna lösta
en gång för alla så att vi får en framtidstro, men vi
behöver också extra hjälp på det arbetsmarknadspoli-
tiska området i den besvärliga situation som nu har
drabbat den gotländska arbetsmarknaden.

Anf. 153 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en viktig fråga
som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen arbets-
miljön i arbetslivet ur några olika synvinklar.
Till att börja med vill jag ta upp frågan: Vad gör
vi åt alla vuxna som mobbar och blir mobbade på
jobbet?
Enligt SCB har närmare 5 % av de anställda ut-
satts för något slag av kränkande särbehandling. Det
blir omkring 200 000 personer. Efter stress och ar-
betsbelastning är mobbning den vanligaste orsaken
till psykiska arbetsskador. Arbetssjukdomar orsakade
av organisatoriska eller sociala faktorer ökar mest av
samtliga sjukdomar.
Som exempel har var femte medlem i Statstjäns-
temannaförbundet blivit utsatt för kränkande särbe-
handling. Det visar en alldeles färsk undersökning om
medlemmarnas arbetsmiljö som Statstjänstemanna-
förbundet, ST, har gjort. Var tredje medlem uppger
att mobbning förekommer på arbetet.
Alla är överens om att det är helt förkastligt att
barn och ungdomar mobbar sina skolkamrater. I sko-
lor runtom i landet försöker man nu också finna vägar
att komma till rätta med det här. Och regeringen gör
bl.a. en jättesatsning på att få in fler vuxna i skolan.
Men hur uppträder vuxna människor mot varandra
runtom på våra arbetsplatser? Uppträder vi vuxna
som goda föredömen för det uppväxande släktet? Det
är frågan som vi måste ställa oss. Men svaret är allt-
för ofta nej.
Fru talman! De signaler som kommer är minst
sagt oroande.
Alltfler anmäler arbetsskador som beror på mobb-
ning, och de kan vittna om hur de som arbetstagare
har kränkts på sin arbetsplats. Kränkningen kan ske
på många olika sätt och av alla medarbetare. Dock
vittnar alltför många om att chefen är den som krän-
ker.
Vad som orsakar kränkningar är svårt att precise-
ra. Förmodligen är dagens pressade arbetssituation
med stressade arbetskamrater, slimmade organisatio-
ner, dåligt ledarskap och hot om uppsägning några av
orsakerna. Men oavsett orsaker är det inte, har aldrig
varit och får aldrig bli okej att mobba någon!
Näringsdepartementets arbetsgrupp för åtgärder
på arbetsmiljöområdet har gjort en ambitiös översyn
och har ringat in områden där det kan krävas konkreta
åtgärder. Gruppen lyfter fram ekonomiska styrmedel,
lagstiftning och föreskrifter, tillsyn och tillsynsmeto-
der, företagshälsovård, samverkan, forskning kom-
petensutveckling kunskapsspridning samt arbetstider.
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter, AFS
1993:17, Kränkande särbehandling i arbetslivet är i
högsta grad aktuella och innehåller definitioner, kon-
sekvenser och förslag till åtgärder för att förebygga
kränkande särbehandling. Även den i 3 kap. i arbets-
miljölagen lagstadgade internkontrollen borde rätt
använd kunna förebygga mobbning.
De senaste årens statistik över ökande vuxen-
mobbning pekar dock på att den arbetsmiljölagstift-
ning vi har inte räcker till. Jag tror att det kan bli
nödvändigt att införa straffbestämmelser för mobb-
ning på jobbet, liknande dem som vi har i diskrimine-
ringslagstiftningen. Jag är också övertygad om att det
krävs mycket mer forskning om vuxenmobbning i
arbetslivet.
Men avgörande för framgång är viljan och över-
tygelsen hos alla att det går att vända utvecklingen
med den ökande mobbningen på arbetsplatserna. Och
där måste vi som politiker bidra med opinionsbild-
ning, resurser och nödvändig lagstiftning.
Fru talman! Nästa fråga som jag kort vill ta upp
handlar om drogtester i arbetslivet.
Vi börjar i Sverige få en väldigt liberal inställning
till drogtester på jobbet, alltför liberal enligt min
mening. Jag vet att enligt enkätundersökningar ställer
en stor majoritet av svenskarna upp på drogtester för
att få drogfria arbetsplatser. Och de lokala fackför-
bunden på t.ex. SJ och Luftfartsverket har gått med
på att drogtesta personal som har s.k. säkerhetstjänst.
Det är faktiskt inte utan anledning som den
kroppsliga integriteten är skyddad i grundlagen, i
regeringsformens andra kapitel, och man måste ha
stöd i någon annan lag för att inskränka grundlagens
skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp från det
allmänna.
Den lag som arbetsgivaren brukar kunna luta sig
mot för att motivera drogtester är arbetsmiljölagen.
Det gäller arbetsgivarens skyldighet att förebygga att
arbetstagare utsätts för ohälsa och olycksfall.
Jag kan förstå att man vill testa t.ex. piloter och
lokförare. Men i dag ökar användandet av drogtester
mycket snabbt. Det senaste året drogtestades över
30 000 anställda i Sverige. Då förstår man att det inte
bara är fråga om piloter utan om många andra. Hur
många personer kommer vi att testa om några år?
Det är viktigt att vi får tydligare regler för att
kunna hantera den känsliga balansgången mellan
personlig integritet och säkerhet för de anställda och
allmänheten, att samma regler gäller för offentliga
och privata arbetsgivare och att vi får regler som
förhindrar att drogtester blir något som arbetsgivare
gör slentrianmässigt. Det här är oerhört viktigt och
centralt.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis nämna Social-
departementets pågående utredning, som görs av
enmansutredaren Jan Rydh, Handlingsplan för ökad
hälsa i arbetslivet. Här konstateras att sjukfrånvaron
och förtidspensioneringen fortsätter att öka och att
ohälsa och därmed sammanhängande utstötning från
arbetslivet blivit ett mycket allvarligt problem för
alltfler människor.
Utredningen ska vid tre tillfällen under detta år
redovisa olika förslag i syfte att hejda och pressa
tillbaka den oroväckande tilltagande ohälsan i arbets-
livet.
Utredningen har redan vid två tillfällen lagt fram
många intressanta förslag och ska lämna sitt slutbe-
tänkande i december.
Regeringen har därtill i årets budget lagt fram ett
ambitiöst och spännande elvapunktsförslag inom
hälsoområdet. Det finns all anledning att med positiva
ögon arbeta med detta förslag. Här har alla aktörer,
från stat och kommun till samtliga parter på arbets-
marknaden, ett uppdrag.
Det som sker inom ohälsoområdet är ohållbart i
längden. Här bör alla politiska partier medverka på ett
positivt sätt. Ingen kan stå eller får lämnas utanför en
så viktig diskussion om bättre hälsa i arbetslivet. Vi
måste naturligtvis se till helheten för oss människor
både i privatlivet och i arbetslivet. Det är inte minst
viktigt.

Anf. 154 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Med stor sannolikhet kommer rätt-
strygghetsfrågorna att vara ett viktigt frågeområde i
nästa års valrörelse på samma sätt som det är i dagens
debatt. Fokus kommer med all sannolikhet att riktas
på de brister - stora, omfattande och oacceptabla
brister - som finns i det svenska rättssamhället.
Även om saker och ting fungerar bra på många
håll, vill jag noga understryka, finns det alldeles för
många brister som är oacceptabla. Det är allvarligt,
därför att till statens kärnuppgifter hör faktiskt att se
till att rättssamhället fungerar. Om inte staten sköter
detta - och det är ingen originell iakttagelse, många
har sagt det förut men det tål att upprepas - tar någon
annan över det. Jag och Moderata samlingspartiet är
inte tilltalade, och jag tror inte att heller justitiemi-
nistern är tilltalad, av att medborgargarden växer upp,
att andra ta över det som faktiskt är statens centrala
uppgifter i ett rättssamhälle. Därför känner vi stor oro
inför de brister och rapporter om brister som finns.
Utan ett fungerande rättssamhälle fungerar inte
demokratin. Rättssamhället är demokratins funda-
ment. Utan rättssamhället finns det inget öppet sam-
hälle. Det är ett samhälle där vittnen skräms till tyst-
nad, där sanningen tvingas bort och där människor
inte får sin rätt prövad på ett öppet och objektivt sätt.
Det är utomordentligt allvarligt. Om det borde vi alla
vara helt överens.
Frågan är då, fru talman, varför det inte sker mer
när det finns så många och ständigt omtalade brister.
Det är helt riktigt att regeringen gör en del saker, lite
mer pengar kommer, men det är alldeles otillräckligt.
Visserligen ger justitieministern ett otal intervjuer.
Det finns nästan inte ett område inom utgiftsområde 4
där han inte har planer på att göra det ena och det
andra. Den minsta lilla tanke, även om det inte finns
ett dokument inom departementet, blåses upp till
stora saker. Det ingår väl liksom i PR-apparaten. Men
kvar står ju bilden som allmänheten har: det tilltagan-
de våldet, kvinnovåldet och annat våld, rapporter om
poliser som inte har resurser att vara tillgängliga, inte
resurser att rycka ut, inte förmåga och kapacitet att
förebygga och klara ut brott. Bilden som allmänheten
har skiljer sig väsentligt från den bild som ibland
glättat i soffor och i andra reportage ofta med ett
generöst bildmaterial ackompanjerar justitieministern.
Det är två helt separata världar som möter allmänhe-
ten å ena sidan och en grupp journalister kring justi-
tieministern å den andra. Och det är väljarna som
bestämmer.
Jag tycker att det finns anledning att säga att det
behövs ett alternativ till detta. Jag ifrågasätter inte ett
ögonblick justitieministerns goda uppsåt. Jag tror att
vi kan vara överens om att det finns ett uppsåt hos oss
alla att göra någonting av detta. Jag kritiserar rege-
ringen och justitieministern för att regeringen gör för
lite. Man anslår för lite pengar och är för lite kreativ
när det gäller handling, inte i ord och intervjuer för
där är det en makalös kreativitet.
Vi behöver fler poliser, det är inget originellt. Det
är nu 16 000, i realiteten 15 000, poliser i tjänst, och
vi behöver upp till 19 000-20 000 poliser. Det är en
bedömning som Rikspolisstyrelsen delar.
Vi behöver utbilda fler poliser, för utan utbildning
och betydligt fler poliser får vi inte dessa nya poliser
med tanke också på de avgångar som kommer.
Från moderat sida vill vi utöver regeringens sats-
ningar på ökade utbildningsplatser lägga på ungefär
50 % från år 2004-2005, vilket innebär att vi kommer
upp till 19 000-20 000 poliser betydligt tidigare än
med regeringens förslag. Ja, regeringen kommer över
huvud taget inte upp till den nivån före 2010.
Regeringens ambition, som den är redovisad i
budgetpropositionen, är inte tillräcklig för att skapa
förutsättningar för en fungerande polis som allmän-
heten har all anledning att kräva om staten ska klara
sin kärnuppgift så att inte andra tar över som privata
vaktbolag, medborgargarden etc. Ingen vill ha - jag
upprepar det, fru talman - ingen vill ha den utveck-
lingen.
Under tiden - för vi kan inte få fram poliser hur
snabbt som helst eftersom utbildning ska till - måste
vi anställa, som vi föreslår från moderat sida, civila
utredare. Erfarenheterna av dem är goda - det har
skett ett antal anställningar av civila utredare - och
det behöver utvecklas. Vi föreslår 500 sådana under
2002-2003.
Det innebär också, fru talman, att om vi vill öka
polisutbildningen så kraftfullt som moderaterna vill,
och som jag faktiskt hade trott att socialdemokraterna
skulle visa en vilja att göra, aktualiseras frågan om
den fjärde polishögskolan. Den har ett värde, inte
bara för att den kan få fram fler poliser utan därför att
polisutbildningen får fler aktörer, flera lärosäten, flera
utbildningar. Det skapar en mångfald i polisutbild-
ningen som är bra. Det har ett värde i sig att det finns
flera utbildningsanstalter.
Det skulle förvåna mig mycket, fru talman, och
det är en ganska personlig uppfattning, om man inte
då skulle välja västra Sverige, Göteborgs- och Bo-
råsregionen. Moderata samlingspartiet pekar på, och
har gjort det i ett par år, behovet av en fjärde polis-
högskola.
Vi behöver givetvis pengar, fru talman, för att kla-
ra detta, och det är regeringens dilemma. Ambitionen
finns säkert och uppenbarligen också de goda skratten
och leendena, men det avgörande är ju att man har
finansiella resurser för att verkställa det man planerar,
om man har detta goda uppsåt som jag inte alls ifrå-
gasätter att man har.
Regeringen lägger helt klart på mer pengar till
detta, men det är otillräckligt. På polissidan lägger vi
på ungefär 500-700 miljoner per år de kommande tre
åren. Det är över miljarden per år, fru talman, utöver
regeringens förslag när det gäller hela rättsväsendet.
Låt mig också säga att samma problem när det
gäller bristande resurser finns inom kriminalvården.
Där gör regeringen finansiellt nästan ingenting alls,
bara marginella justeringar, trots att man vet att det är
överbeläggning, problem med att differentiera fång-
arna, ett allt sämre behandlingsinnehåll etc. Ändå gör
man ingenting.
Moderata samlingspartiet är inte främmande för
att kräva hårdare straff, men vi kräver också att det
ska vara en kriminalvård med ett vårdinnehåll. Det
finns för många rapporter om fall där vården i stort
sett är satt på undantag. Det accepterar vi inte!
Fru talman! Sedan kan jag bara säga, för att ändå
ge en eloge till ministern, att vi skarpt gillar beslutet
att sätta stopp för igenslagningarna, nedläggningarna,
av de små domstolarna innan man får en fristående,
oberoende utvärdering. Det tyckte vi var bra. Det
slogs vi för i kammaren i våras. Vi fick inte riktigt
gehör för detta hos majoriteten, men vi tycker att det
här är ett bra beslut. Äras den som äras bör.
Avslutningsvis finns det när vi diskuterar frågorna
om rättsstaten anledning att ta upp äganderättsfrågor-
na. Det finns ingen rättsstat, fru talman, som saknar
äganderätt. Och en tryggad äganderätt förutsätter en
ordentlig, fungerande rättsstat. All historisk erfaren-
het visar att både den demokratiska utvecklingen och
den ekonomiska utvecklingen är beroende av en fun-
gerande äganderätt. Hotet mot äganderätten, fru tal-
man, är därför egentligen ett hot mot demokratin, det
öppna samhället och den ekonomiska utvecklingen.
All historisk erfarenhet de gångna århundradena visar
detta.
Jag tror mig veta att justitieministern både i sin
nuvarande roll och, framför allt, i sitt tidigare yrke
har visat ett stort intresse för ägandefrågorna. Det
förefaller som om det skulle kunna finnas ett stöd. Jag
frågar därför detta: Är justitieministern beredd att
framöver i regeringens beredning av olika frågor
verkligen lyfta fram äganderättsaspekten just i med-
vetande om att utan en säkerställd äganderätt får vi
ingen rättsstat, ingen ekonomisk utveckling?

Anf. 155 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Mitt anförande handlade om arbets-
miljöfrågor och om arbetsrättens område. Jag lyssna-
de intresserat på Anders G Högmark när han diskute-
rade mer resurser till polis och polishögskola, fler i
utbildning osv. Det har jag inga synpunkter på. Jag
undrar bara hur ni moderater vill ha det rent allmänt.
Ni pratar om gigantiska skattesänkningar, miljardbe-
lopp, och sedan ska ni göra så mycket annat.
Min fråga är egentligen: Hur ser ni moderater på
arbetsrätten? Den ligger också inom rättsväsendets
område. Tycker ni att den ska förstärkas eller hur ser
ni på den? Jag blir bekymrad när jag konstaterar att
Moderata ungdomsförbundet vill avskaffa alltsam-
mans. Delar ni den uppfattningen? Den frågan gäller
också Anders G Högmark.

Anf. 156 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Vi kan med lite olika utgångspunkter
tycka att det är lämpligt med en arbetsrätt som är
anpassad till dagens och morgondagens läge och till
framtiden. Det må vara hänt att värderingarna vi har
är lite olika. Det har andra företrädare från arbets-
marknadsutskottet redovisat.
Däremot trodde jag att det skulle komma en fråga
just om hur det här hänger ihop med arbetsmiljön,
som också var ett tema tidigare. Är det någon som
drabbas av stora problem i arbetsmiljön så är det
polisen. Där saknas i princip i dag arbetsglädje. Det
är ökad sjukskrivning och ökade problem med tjänst-
göring på mycket obekväma tider för en alltmer åld-
rande poliskår. Där tror jag också att om regeringen
verkligen hade satsat lite extra pengar, justitieminis-
tern, för att skapa förutsättningar för andra scheman
etc. och för de äldre som i dag har problem med att
klara det här så skulle arbetsmiljön, och därmed ock-
så arbetsglädjen, vara bra.
Det är bra med en fungerande arbetsrätt, men det
är också väldigt bra att en statlig myndighet som
Polisen har resurser så att inte medarbetarna fullstän-
digt bränns ut. Det är nog så viktigt att fundera över.

Anf. 157 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det är oerhört viktigt och angeläget
med en bra arbetsmiljö oaktat om det är i offentlig
sektor eller på den privata sidan, det är det absolut.
Det som förvånar mig är att ni moderater avvisar
regeringens utomordentliga elvapunktsprogram för att
just ta upp kampen mot ohälsa i arbetslivet. Ställer
man det tillsammans med ert agerande vad gäller
arbetsrätten undrar man vad det egentligen är ni vill
åstadkomma.
Det man ofta möter när man är ute är detta med
skattesänkningar. Men allt det som ni så gärna pratar
för ska ju finansieras. Det gäller även arbetsmiljön
inom Polisen.

Anf. 158 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Att programmet innehåller elva
punkter kan vi vara överens om. I övrigt kan värde-
ringarna skifta.

Anf. 159 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Fru talman! Det var intressant att lyssna till An-
ders G Högmark även om anförandet inte innehöll så
mycket av det moderata fältropet "höj straffen, lås
in!" som vi hört under den senaste tiden. Jag tyckte
nog ändå att det mest intressanta var vad som inte
sades. Det tycker jag blottade den brist på helhetssyn
som präglar den moderata politiken. Det fanns inte ett
ord om vikten av positiva satsningar bland barn och
ungdomar. I den moderata budgeten skär man ned i
kommunerna och för bort pengar som är viktiga för
ungdomar. Det är naturligtvis väldigt viktigt med ett
väl fungerande polisväsende och rättsväsende, men
inser inte Anders G Högmark att även väl fungerande
dagis, skolor, fritidsverksamheter och kultursatsning-
ar är väldigt bra brottsförebyggande insatser?

Anf. 160 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Jag inser också att man inte kan berö-
ra allt under åtta minuter. Moderater talar om höga
straff och om att låsa in. Jag är ganska övertygad om
att det finns väldigt många väljare i Trollhättan, som
förmodligen dessutom röstar på Ingvar Johnsson, som
när det gäller bus och våld, våld mot kvinnor, också
har uppfattningen att de skyldiga ska ha sitt straff och
låsas in så att det inte finns en risk att de ständigt
överfaller och kanske hotar tidigare sambor, fruar etc.
Sluta med den här lite löjliga schablonpolitiken!
Det behövs straff, men det gäller som jag sade
förut också att kriminalvården får ett innehåll. Jag
skulle därför vilja ställa motfrågan: Tycker Ingvar
Johnsson att kriminalvården i dag får resurser som
gör att man har en adekvat rehabilitering av dem som
låses in oaktat att de låses in en ganska kort tid?

Anf. 161 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Fru talman! Trolhätteborna är alldeles för kloka
för att gå på det enkla moderata budskapet om straf-
fens välsignelse i alla sammanhang. Men budskapet i
moderaternas budgetmotion totalt är: Stäng ungdo-
marnas fritidsgårdar och stäng biblioteken! Bygg
fängelser för pengarna och lås in de ungdomar som
har kommit på kant och hamnat i svårigheter mycket
mer än i dag! Jag tycker att det är sorgligt att lyssna
till.
När det gäller innehållet i fängelserna påstår jag
att det påslag som moderaterna har i sin budgetmo-
tion inte alls räcker till några förbättringar på fängel-
serna. Det skulle möjligtvis täcka kostnaderna för det
ökade antal fångar som Moderaterna vill ha och det
ökade antalet ungdomar som har begått brott som
man tror att man ska bota genom hårda fängelsestraff.

Anf. 162 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Vi lägger på 300-400 miljoner kronor
mer per år under vart och ett av dessa år till kriminal-
vården. Nu förstår jag varför Socialdemokraterna inte
räknar med några höjningar av anslagen till kriminal-
vården. Vi vet att man räknar med sämre och sämre
uppklarandeprocent, med att färre och färre lagförs
och med att färre och färre kommer att få sina straff.
Då förstår jag varför, men jag trodde uppriktigt
sagt att man kunde föra debatten på en lite högre
nivå, Ingvar Johnsson, än denna sorgliga karikering.
Jag har aldrig ifrågasatt det goda uppsåtet, men låt oss
beskriva varandras alternativ på ett rimligt sätt. Vi
vill ge resurser så att man kan få närpolisreformen att
fungera. Ingvar Johnsson har inte dragit många strån
till stacken för att få fram resurser så att det ska fun-
gera.
Vi vill ha en närpolis per tusen invånare. Närpo-
lisreformen har aldrig fått en rejäl chans, kan jag säga
till Ingvar Johnsson och justitieministern. Det är
egentligen ganska tragiskt. Det var många som trodde
på den och många som trodde att den skulle innebära
en god kontakt just ute i olika stadsdelar med unga
människor. Pyttsan - inget kom ut av det!

Anf. 163 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag hade faktiskt tänkt ta tillfället i
akt att för en gångs skull ta upp kriminalpolitiken ur
ett lite annat perspektiv, ur ett större helhetsperspek-
tiv än i den budgetdebatt som vi har i vanliga fall, där
vi diskuterar polisen och antalet poliser för sig, kri-
minalvården för sig och domstolarna för sig.
Jag tänker lyfta upp helhetsperspektivet, för en
framgångsrik kriminalpolitik på lång sikt handlar ju
om något helt annat än det antal poliser vi ska ha i
dag eller i morgon. Ska vi kunna förändra brottslig-
heten, ska vi kunna förändra kriminaliteten, handlar
det ju mer om vilka insatser vi gör på andra områden.
Det handlar framför allt om det brottsförebyggan-
de arbetet som många gånger kan förlöjligas. Man
säger att det är flummigt. Men det är framför allt det
som är det viktiga om vi ska kunna förändra utveck-
lingen.
Det handlar om de tidiga insatserna för ungdomar.
Det handlar om insatser ute i kommunerna för att
kunna möta barn i missbruksfamiljer, i alkoholistfa-
miljer, och att kunna möta deras behov av insatser.
Det handlar om att kunna möta barn i skolan där man
tydligt ser att det finns problem och att kunna möta
deras behov för att på så sätt kunna förhindra att de
får en negativ utveckling.
Det handlar i storstadsområdena framför allt om
att lyckas med en integrationspolitik, att kunna bryta
den isolering som många unga människor med in-
vandrarbakgrund känner i storstadsområdenas föror-
ter.
Vi har inte lyckats, och vi ser i dag resultatet i
mångt och mycket. Vi ser hur våra anstalter nu i väl-
digt stor utsträckning börjar få ungdomsgäng med
invandrarbakgrund. Dessa ungdomar har en ganska
svår problematik och en ganska svår kriminalitet
bakom sig.
Om man ska lyckas måste man ha kraften att inte
bara diskutera straffsatser när brott har begåtts, att
inte bara diskutera hur många fler anstaltsplatser vi
behöver för att kunna möta detta och att inte bara
diskutera hur vi ska kunna öka säkerheten ute på
anstalterna med det ökade våldet.
Den viktigaste kriminalpolitiska diskussionen,
som tyvärr förekommer i alldeles för liten utsträck-
ning, gäller hur vi ska kunna förhindra den fortsatta
rekryteringen och den fortsatta utvecklingen på detta
område. Jag måste säga att jag i detta sammanhang
ibland upplever politikens begränsningar. En politik
som i kommuner, i landsting och även här i riksdagen
många gånger bygger på årets budget och de olika
ramarna inom de olika områdena innebär svårigheter
att kunna ha en helhetssyn - att se de små kommu-
nerna där man vet att insatser skulle behöva göras,
men där det inte finns pengar och utrymme i just detta
års budget. Man skjuter i stället dessa frågorna på
framtiden. De sparbeting som man lägger på områden
som rör ungdomars och utsatta barns behov är mor-
gondagens stora kostnader.
Att kunna föra en debatt om helheten när vi dis-
kuterar kriminalpolitik är många gånger viktigare än
att ständigt diskutera hur många poliser vi ska, hur
många poliser det ska finnas år 2003 och år 2004. Det
som vi i grunden nog måste vara helt överens om är
ju att minska brottsligheten och att se till att vi mins-
kar antalet brottsoffer ute i samhället. Det är då vi
måste titta på det brottsförebyggande arbetet.
När det gäller det brottsförebyggande arbetet, som
har kommit i gång ganska bra på många håll ute i
landet, saknas det många gånger politiska krafter som
vill driva dessa frågor. Många gånger är det enskilda
politiker som har ett ganska stort engagemang. Men
tyvärr finns det för lite engagemang i fullmäktigeför-
samlingar och ute i nämnderna.
När man fattar beslut måste man nämligen hela ti-
den väga in vilken effekt de har på det brottsförebyg-
gande arbetet och vilken effekt de kommer att ha på
morgondagens kostnader. Där måste jag säga att jag
tycker att det är tragiskt. Jag kunde nämligen inte låta
bli att reagera på det som den förre talaren Anders G
Högmark sade. Han talade om att vi från majoriteten
absolut inte bryr oss om att rättsväsendet faller ihop,
att fler och fler människor blir upprörda och att fler
och fler människor kräver att man ska ta tag i det.
Samma moderater säger att det är fullständigt ab-
surt att t.ex. säga till bilföretagen att de måste ta sin
del av ansvaret i ett brottsförebyggande arbete och se
till att de har lås på bilarna som fungerar. Samma
moderater driver en alkoholpolitik som innebär att vi
ska släppa alkoholen fri i mycket större utsträckning
och ha ett längre öppethållande och att låta det vara
upp till varje enskild människa att sköta detta med
alkohol när vi samtidigt får statistik där det sägs att
80 % av våldsbrotten är alkoholrelaterade. Beträffan-
de kvinnomisshandeln, som är ett mycket stort pro-
blem och som vi alla är överens om att man måste
göra många insatser mot, vet vi också att oerhört
mycket av den är alkoholrelaterad.
Jag förstår att med den politik som moderaterna
har på dessa områden så lär man säkert behöva
mycket fler poliser för att kunna klara av de problem
som växer upp i samhället.
Detta är frågor som jag önskar att jag kunde höra
moderaterna ta upp mer i den kriminalpolitiska de-
batten. Vi kommer att få tillfälle att diskutera de kon-
kreta budgetförslagen på detta området. Men jag
skulle mycket gärna vilja höra moderaternas förslag
till andra insatser som skulle kunna ha betydelse för
att hejda utvecklingen med ökad brottslighet som
moderaterna så ofta säger finns. Men det är också
omdebatterat hur det egentligen är med detta.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att det
finns många människor som engagerar sig i dessa
frågor. Det finns många organisationer som tar ett
stort ansvar. Vi ska givetvis göra allt som vi kan för
att stödja och stötta dem. Men vi måste också vara
mycket försiktiga med att se till att vi inte överlåter
ansvaret till frivilligorganisationer, till människor
med ett stort personligt engagemang. Vi måste också
se till att staten tar sitt ansvar, att kommunerna får
resurser och att de sätts in hos dem som verkligen
behöver dem.

Anf. 164 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Jag brukar ha ambitionen att sitta och
lyssna och försöka väga och värdera argumenten och
inte ha några förutfattade meningar. Uppenbarligen
har en och annan tidigare talare den vanan.
Jag brukar lyssna med stort intresse på Alice
Åström. Och jag kan dela uppfattningen att det är
klart att det är en knippe faktorer som samverkar till
hur en människas liv kommer att gestalta sig och hur
hon kommer att bete sig.
Men när man talar om just kriminalvården och ser
anslagsutvecklingen för de kommande tre åren enligt
budgetförslaget måste det väl ändå inge en viss oro,
Alice Åström? Det är ändå ett förslag som Alice
Åström och hennes parti står bakom. Det handlar
ändå om att man kan göra olika saker med pengar.
Man kan förbättra personalens utbildning, ha mer
personal, fördjupa och genomföra olika rehabilite-
ringsprogram, osv. Vi menar att med de belägg-
ningstal som finns skulle man med mer resurser kun-
na göra väsentligt mycket mer för att höja kvaliteten
för de redan intagna.

Anf. 165 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan vara överens med Anders G
Högmark om att det är oroande att se att antalet be-
handlingar inne på anstalterna har minskat. Det är
oroande att det inte har funnits tillräckligt mycket
utbildning för de anställda. Men det handlar också om
att man måste se till att kvaliteten på det som finns
inom kriminalvården också är hög. Som vänsterpar-
tist måste jag säga att jag tror, vilket jag kommer att
fortsätta att driva, att kriminalvården kommer att
behöva mer resurser. Men jag tror också att det kva-
litetsarbete som nu pågår när det gäller behand-
lingsinsatserna osv. kommer att ha en ganska god
effekt. Det hjälper inte om man har haft 100 behand-
lingstimmar med väldigt låg kvalitet och som inte har
inneburit att människor har blivit förändrade. Då är
det bättre att ha 10 timmar men se till att det händer
någonting på dessa 10 timmar.

Anf. 166 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att vi kan vara ganska över-
ens om att det krävs mer ekonomiska resurser. Men
det är inte alltid bara de ekonomiska resurserna som
är avgörande. Det behövs en blandning. Jag och Mo-
derata samlingspartiet ser med stor oro på utveckling-
en av anslagen. Det är därför som vi har föreslagit
300-500 miljoner kronor mer per år. Även utan yt-
terligare en enda person intagen inom kriminalvården
skulle ett bra behandlingsresultat och en större andel
som kunde komma ut i ett vanligt liv och inte åter-
vända till kåken vara en lysande investering mänsk-
ligt, socialt och ekonomiskt.
Man är ju förfärad över det stora procenttalet åter-
fall. Varje procentenhets förbättrat behandlingsresul-
tat skulle förmodligen vara ett ekonomiskt lysande
resultat. Det är alltså därför känner vi oro över ut-
vecklingen av anslagen.
Fru talman! Vi får kanske tillfälle att lite längre
fram i ett replikskifte fortsätta diskussionen.

Anf. 167 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag blir glad när jag
hör hur moderaterna och Anders G Högmark lyfter
fram detta med behandlingsinsatser inom kriminal-
vården och vikten av att det blir en förbättring. Där-
emot måste jag säga, precis som det framförts tidiga-
re, att skulle moderaternas förslag om maximistraff
tredje gången gå igenom här i riksdagen kommer de
300-500 miljoner kronor som moderaterna lagt extra
till kriminalvården inte att räcka. Det skulle nämligen
bli ytterligare brist på anstaltsplatser, och vi skulle
vara tvungna att öppna fler anstalter - med de kost-
nader som det medför. Dessutom skulle antalet lång-
tidsdömda inne på anstalterna vida överstiga de be-
lopp som moderaterna vill lägga på kriminalvården.
När det gäller den ekonomiska politiken och den
ekonomiska uppbackningen för att kunna åstadkom-
ma en förbättring når alltså inte heller moderaterna
speciellt långt.

Anf. 168 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! När det gäller just ungdomar skulle
jag vilja fråga om Alice Åström anser att barn och
ungdomar som begått brott bemöts på ett effektivt
sätt, att de ges en effektiv behandling och möts med
vårdplaner på ett sådant sätt att de inte återfaller i
brott.
Vi vet ju att det t.ex. inte finns platser för att ta
hand om dessa ungdomar. Dessutom vet vi hur be-
handlingen ser ut. Detta med att ungdomar inte får en
plats leder ju till att de är kvar ute i samhället och
begår en mängd ytterligare brott. Jag kan väl tycka att
det är viktigt med det förebyggande men jag ser inte
att detta bedrivs på ett effektivt sätt.

Anf. 169 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Nej, det finns helt klart brister när det
gäller sättet att i dag bemöta ungdomar som begår
brott. Vänsterpartiet var i stort sett det enda partiet
som sade att just påföljden att bli dömd till sluten
ungdomsvård skulle innebära att man också slår ut
dem som blir omhändertagna och som man försöker
göra något åt innan de begår brott. Resultatet blir då
en den här utträngningseffekten; man kommer att
döma alldeles för många ungdomar till just nämnda
påföljd. Där är jag helt överens med Gunnel Wallin.
I dag ser vi brister på SIS-hemmen. Utifrån en
planering som från första början innebar att det skulle
vara ungefär 10 årsplatser är man nu uppe i ett behov
av 80 - ja, egentligen 100 - platser. Detta har givetvis
inneburit att man inte har varit så effektiv i behand-
lingen som hade behövts. Det här är något som man
behöver jobba vidare med. Men vad jag tycker är
ännu viktigare är att kommunerna tar tag i de här
sakerna innan man kommit så långt.

Anf. 170 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag kan instämma vad gäller det sättet
att tala men det handlar just om vilka positioner vi
har. Alice Åström har ju här möjlighet att påverka
situationen. Det krävs kraftåtgärder, inte bara gente-
mot dem som sitter på slutna anstalter utan även
gentemot dem som är dömda till vård inom social-
tjänsten. Det är viktigt att tidigt stävja brott bland
ungdomar. Alice Åström talar ju om brottsförebyg-
gande åtgärder.
Vad gäller brottsförebyggande åtgärder har den
summan faktiskt minskats i årets budget. Det är dock
viktigt att främja den förebyggande verksamheten -
det håller jag helt med om - men det behövs också
resurser för att hålla i gång det hela. Vidare behövs
det närpoliser som sitter med och arbetar aktivt med
detta; det finns det inte på alla ställen.

Anf. 171 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Ja, men det viktiga i sammanhanget
är att detta arbete också måste bedrivas ute i kommu-
nerna. Jag ser i dag en fara där och tycker att det är
oerhört bra att regeringen har satsat pengar på det
brottsförebyggande arbetet. Det kommer nog att be-
hövas. Men väldigt många av de här insatserna borde
vara en självklarhet ute i kommunerna och i varje
medborgares medvetande.
Många undrar vad som har hänt med ungdomsge-
nerationen, men den fråga som skulle behöva ställas
tycker jag ibland är vad som har hänt med vuxenvärl-
den - alltså frågan om att vuxenvärlden har abdikerat.
Jag tror att en av de viktigaste åtgärderna är att se till
att det blir ett normalt vuxenansvar att kunna reagera
och att gå in så tidigt som möjligt, oavsett om det är
mitt eller om det är ditt barn. Det tror jag är det bästa
brottsförebyggande arbetet - inte enskilda medel från
regeringen.

Anf. 172 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Inledningsvis skulle jag vilja säga att
det var intressant att höra Alice Åström här. Jag
skulle vilja rekommendera henne att ta del av de
kommittémotioner som vi i vårt parti har lagt fram
och där vi har ett heltäckande program för hela rätts-
väsendet, både när det gäller unga lagöverträdare och
när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Jag
skulle önska att Alice Åström svarade på frågan om
hon tror att familjen har någon som helst betydelse i
det brottsförebyggande arbetet. Eller delar Alice
Åström sin partiledares uppfattning - död åt famil-
jen? I så fall tycker jag att det är väldigt tragiskt.
Det finns många områden som man skulle vilja
stanna vid då det är dags för allmänpolitisk debatt,
särskilt som justitieministern har lovat att delta. Väl-
kommen, Thomas Bodström!
En stund ska jag koncentrera mig på det område
som jag tycker kanske är det område som blivit mest
bortglömt i årets budgetproposition, nämligen krimi-
nalvården.
De nedskärningar som gjorts under de senaste
åren inom kriminalvården har drastiskt försämrat
verksamheten, vilket också har lett till sämre rehabi-
literingsmöjligheter. För att vara lite ironisk kunde
man säga att våra svenska anstalter skulle kunna
liknas vid själlösa förvaringsboxar utan adekvat vård.
Vi kristdemokrater menar att detta inte är godtagbart.
Det är också därför som vi har avsatt 337 miljoner
kronor utöver regeringens anslag till kriminalvården.
När regeringen beskriver vilka mål man har med
den svenska kriminalvården säger man t.ex. i rege-
ringsförklaringen: "Kriminalvårdens insatser för att
förebygga återfall i grov brottslighet och drogmiss-
bruk ska öka." I budgetpropositionen nämns också
vilka mål som verkställigheten ska ha. Man redogör
för hur programverksamheten fungerar. Man säger:
"Totalt uppgick de intagnas deltagande i program-
verksamheten till 81 % av tillgänglig tid."
Den icke uppmärksamme läsaren drar slutsatsen
att i ordet programverksamhet ligger just det som vi
pratar om: motivationsträning och brotts- och miss-
bruksprogram. Men så är det inte, för sanningen är -
enligt kriminalvårdens officiella statistik - att 49 %
av den tillgängliga tiden används till arbete. Jag vet
att det visserligen kan ses som ett slags träning men
inte om det inte är ett riktigt motiverande arbete.
12 % av tiden används till klientutbildning, 14 % till
annan strukturerad verksamhet, 19 % till outnyttjad
tid och 6 % till brotts- och missbruksrelaterad pro-
gramverksamhet.
Det känns lite olustigt om regeringen på något sätt
försöker lägga dimridåer då man beskriver program-
verksamheten på våra anstalter. Sanningen är faktiskt
att insatsen vad gäller motivationsprogram inte har
förbättrats från år 1996 till år 2000. Trots alla beslut
och trots alla vackra formuleringar och målskrivning-
ar i budgetpropositioner och regeringsförklaringar har
de brotts- och missbruksrelaterade programmen under
de senaste fem åren i stället minskat från 11 % till
6 % av den tillgängliga tiden.
Därför blir min första fråga till justitieministern:
Anser justitieministern att det här är godtagbart - är
det tillräckligt med 6 % verklig programverksamhet,
som denna ser ut i dag och som det i dag ser ut på
våra anstalter - för att kunna ge den kriminelle moti-
vation till ett hederligt liv? Det är ju vad vi vill, och
det är också målskrivningarna.
Justitieministern har tidigare i debatter hävdat att
den sjunkande nivån i programverksamheten beror på
att man inom kriminalvården under några år haft
ambitionen att höja nivån och den vetenskapliga
standarden på programverksamheten.
Men vad har då hänt? Jo, efter de senaste årens
nedskärningar inom kriminalvårdens verksamhet
finns inte tillräckligt med pengar att genomföra de
mer avancerade programmen. I stället får många
missbrukande interner inte ens den vanliga miss-
bruksvård som de har haft tidigare, utan de hamnar i
andra verksamheter som inte alls är direkt inriktade
på missbruk. Det är inte minst tragiskt för den enskil-
de missbrukaren. Det är också enormt negativt ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv.
Regeringen lovade ett antal förbättringar inför år
2001: bättre innehåll i programverksamheten, 100
nya anstaltsplatser, 30 nya häktesplatser, utökad pro-
gramverksamhet med ett hundratal platser, personal-
utbildning, mindre och säkrare avdelningar etc. För
det anslog man 270 miljoner kronor i extra ramtill-
skott samt ett engångsbelopp. Men det räckte inte
långt. Det vet alla vi som är insatta i detta. Kriminal-
vården tog med sitt underskott från år 2000 på 190
miljoner kronor. Där satt man med dryga 80 miljoner
som skulle räcka till hela den fantastiska visionen och
verksamheten, något som även justitieministern gick
ut med väldigt hårt.
Vad blev det med ambitionerna? Hur långt har
verksamheten utvecklats? Hur blev det med den ut-
ökade programverksamheten med de 100 nya platser-
na? Har vi fått säkrare avdelningar och bättre innehåll
i programverksamheten, förbättrade personalinsatser
och mindre narkotika på anstalterna? Det skulle vara
väldigt bra om Thomas Bodström kunde svara på det.
De rapporter jag får från anställda och intagna på
olika anstalter i Sverige pekar på en mycket bekym-
mersam situation. Påverkansprogrammen har försäm-
rats. Ansökningar om att få starta motivationsavdel-
ningar har avslagits. Personalresurser har skurits ned,
vilket har lett till väldigt många långtidssjukskriv-
ningar.
Trots det har regeringen gång på gång mage att
skriva i sina budgetar att "de ytterligare rationalise-
ringar som behöver göras ska genomföras utan att
verksamheten drabbas". Jag kan inte tolka det på
något annat sätt än att justitieministern och regering-
en har en väldigt dålig insikt i hur det ser ut i verklig-
heten ute i kriminalvården. Det bekymrar mig allvar-
ligt.
Under 1996-2000 minskade enligt KOS den to-
tala arbetade tiden inom hela kriminalvården med 625
årsarbetskrafter. Det motsvarar nästan 10 %. Nu ska
nya besparingar göras. Det är besparingar det handlar
om i den budget som har lagts fram. Då frågar jag
justitieministern: Var ska de besparingarna göras?
Hur ska vi kunna förändra kriminalvården utan peng-
ar? Vilka målsättningar har justitieministern själv för
att utveckla kriminalvården så att vi ska kunna leva
upp till målen att rehabilitera människor för att kunna
återintegrera dem i samhället?
I årets budgetproposition medger nu även rege-
ringen och Kriminalvårdsstyrelsen att det domineran-
de problemet i fängelsevärlden är narkotikan. Krimi-
nalvårdsstyrelsen säger t.o.m. att situationen är kris-
artad. Enligt uppgift ska antalet grova missbrukare på
fängelserna ha ökat med 1 000 personer de senaste tio
åren. Man ser också sambandet mellan förekomsten
av narkotika på anstalter och minskade behand-
lingsinsatser.
Tycker justitieministern att kriminalvården i dag
är en kriminalvård som lever efter de intentioner och
löften som regeringen har i sina målskrivningar?

Anf. 173 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Vi kommer in på diskussionen om
familjen varje gång vi har debatt. Oavsett hur man nu
vill definiera familjen - det har varit ständiga diskus-
sioner om hur konstellationen ser ut - är självklart
medlemmarna i familjen, de som är närmast barnen,
oftast de bästa brottsförebyggande resurserna som
finns.
Men man får heller inte glömma - och det brukar
jag också säga - att det finns familjer som är de
största brottsalstrarna. För de barn som växer upp i
miljöer där de inte får lära sig rätt och fel, i kriminella
miljöer och i missbruksmiljöer kan man definitivt inte
säga att familjen är den bästa brottsförebyggande
insatsen.
Det ligger på två helt olika plan. Man måste ha
med sig båda när man diskuterar den här frågan.

Anf. 174 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Bara därför att det finns familjer som
inte lyckas och inte klarar av att överföra värderingar
kan vi väl inte därmed säga: Död åt familjen. Vi säger
inte att alla ska in i fängelse bara därför att det finns
ett antal människor som är brottsliga i vårt land.
Vi ser att det finns människor som vill försöka att
överföra värderingar och normer på ett gott sätt till
sina barn. Det jag vill komma åt är att Alice Åström
gärna tar fram socialtjänstens ansvar och skolans
ansvar. Det är därför jag ställer frågan: Har föräldrar-
na och de vuxna kring barnen ett stort ansvar i det
brottsförebyggande arbetet?

Anf. 175 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Föräldrarna har en viktig roll. Vuxen-
världen har en oerhört viktig roll, precis som jag
påpekade innan. Men väldigt många av dessa ungdo-
mar och barn har inte en fungerande familj. Därför är
det extra viktigt att andra runtomkring barnen funge-
rar på det sätt som de ska göra.
Sedan vill jag säga något lite kort om kriminal-
vården. Det finns en fara i att säga att narkotikasitua-
tionen på anstalterna är så oerhört katastrofal. Man
kan läsa siffrorna på många olika sätt. Visst har pro-
blemet ökat. Men antalet människor som kommer in
med ett missbruk i anstalterna har också ökat. Därför
ökar också förekomsten av narkotika på anstalterna.
Det är en ganska naturlig följd.
Jag tror inte att det har så mycket med besparing-
arna att göra. Det handlar mer om det klientel som
man har att göra med.

Anf. 176 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! I så fall får Alice Åström ta itu med
Kriminalvårdsstyrelsen och regeringen. Det är de
själva som skriver ordagrant i budgetpropositionen att
narkotikasituationen ute på våra anstalter är i det
närmaste krisartad. Det har jag tagit till mig. Det är
inte så att jag försöker att skriva om det som rege-
ringen säger. I detta avseende har jag tagit det till
mig. Det är allvarligt, och vi måste sätta in åtgärder.
Det handlar inte bara om narkotikasituationen
utan om hela klimatet på våra anstalter. Det ligger
någonting i det jag säger. Anstalterna har blivit själlö-
sa förvaringsboxar utan adekvat vård. Det är därför vi
misslyckas. Vi får tillbaka människor om och om
igen. Ca 50 % av dem som åker ut från våra fängelser
är tillbaka på en gång.
Det är detta som är tragiskt, Alice Åström. Jag
tror att vi tillsammans kan hjälpas åt att förändra
situationen om Alice Åström vill stödja mig i de
motioner och förslag som jag kommer att lägga fram i
vårt utskott den närmaste tiden.

Anf. 177 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Respekt för demokratiskt beslutade
lagar och förordningar måste bygga på ett ömsesidigt
förtroende och respekt mellan människor och mellan
människor och myndigheter. Fungerar vårt samhälle
så, har vi människor också möjlighet att känna trygg-
het och få en god livskvalitet.
Rättsväsendet och hur det fungerar utifrån den en-
skilde medborgarens situation har varit i stöpsleven
den senaste tiden. Det finns en stark koppling mellan
den ökande kriminaliteten och samhället i övrigt, den
sociala situationen, arbetsliv, skola osv. Det är viktigt
att man har en helhetssyn och samarbete mellan olika
grupper i samhället som en viktig ledstjärna.
Klyftorna ökar. Det blir alltfler som struntar i la-
garna och skapar sina egna lagar. Det är en farlig väg
som vi i Centerpartiet inte kan acceptera.
Vi i Centerpartiet föreslår ökade resurser till
främst polis och kriminalvård i vår budget. Men det
är inte bara att ropa på fler poliser. Visst behöver
rättsväsendet mer resurser. Men rättsväsendet behö-
ver dessutom en effektivare användning av de resur-
ser som finns. Låt inte resurserna gå till byråkrati och
administration, utan använd resurserna i praktiskt
arbete!
Det behövs ett kraftfullt, modernt ledarskap på
alla nivåer. Ett ledarskap som lyssnar på medborgarna
och medarbetarna och som ger möjligheter till lokala
variationer utifrån de lokala förutsättningarna. Cen-
terpartiet anser att vi behöver ett decentraliserat rätts-
väsende nära människorna.
När det gäller de centraliseringar som är gjorda av
regeringen inom rättsväsendet så ligger det ett förslag
i luften om en central polisorganisation. Tingsrätterna
centraliseras och läggs ned på löpande band. Det var
tydligen någon som fick kalla fötter i sommarvärmen,
så det hela stoppades upp och den utvärdering som vi
har begärt blir av innan man går vidare.
Det finns långt framskridna planer på storanstalter
inom kriminalvården. Vad gäller åklagarna så vet vi
att de tidigare har centraliserats.
Centerpartiet vill ha decentralisering. Vi vill ha en
närpolisorganisation som gör skäl för namnet, och
inte den sammanslagning av närpolisområden som nu
sker. Centerpartiet vill ha närpolis, och inte fjärrpolis!
Närpoliserna ska vara synliga i samhället. De ska
känna igen sig i geografi och personer. Medborgarna
ska ha lätt att nå polisen inom rimlig tid. Vårt krav
från Centerpartiet på polis i varje kommun och i varje
stadsdel i de stora städerna dygnet runt kvarstår.
Nu tänker jag gå in på kriminalvården. Det är
nämligen viktigt med kriminalvård, och vad ordet
betyder. Det ska vara vård och inte förvaring. Vi
måste vända trenden inom kriminalvården för att
återfallsandelen ska minska. Ute i verkligheten har
verksamheten återigen utsatts för nya sparuppdrag. Vi
har fått många sådana signaler. Verksamheten är
uppifrånstyrd. Centerpartiet vill ha ett underifrån-
perspektiv.
Jag kan ta ett exempel. Personalen på Kalmaran-
stalten har tagit initiativ till och bedrivit terapi utifrån
det goda samtalet sedan tio år tillbaka med ett mycket
gott resultat. Detta har också spritt sig ut till frivården
och genom ett nordiskt samarbetsprojekt även till de
nordiska länderna. När något fungerar bra och har
effekt - hur bemöts det då? Då drar man in behand-
lingsmedlen för den verksamheten. Vilka signaler ger
det till verksamheten? Jag undrar vad justitieminis-
tern har att säga om detta.
I det goda samtalet blir de intagna hörda och tagna
på allvar. Man förmedlar en känsla av ömsesidig
respekt som de kanske aldrig tidigare har upplevt. Det
är en otroligt viktig behandlingsterapi.
Det måste till kraftfulla åtgärder mot alkohol och
droger. Det är nämligen det som skapar mycket kri-
minalitet. Fritt från droger - det måste vara det slut-
giltiga målet på våra anstalter. I dag är situationen på
anstalterna värre än någonsin vad gäller missbruket
enligt de signaler som jag har fått. Det behövs fler
narkotikahundar. Det behövs mindre enheter. Det
behövs en bättre rehabilitering. Det behövs ett nytt
bonussystem.
Jag känner att regeringen pratar och skriver i sina
förslag om målsättningen att alla anstalter ska vara
drogfria. Det är en sak, men i verkligheten ser det
annorlunda ut. Att regeringen sviker sina löften är ju
en sak, men när även Vänsterpartiet, som ivrigt har
värnat kriminalvården, gör det så blir jag förvånad
och besviken.
En annan orsak till svårigheter inom kriminalvår-
den är platsbristen, som nämnts här tidigare. Kumla
fick t.ex. en nyöppnad avdelning nu, men trots detta
har man 102 % beläggning. Det är otroligt bekym-
mersamt att pussla ihop anstaltsplatserna.
Det är också kris på många häkten trots att några
häktesplatser har öppnats. Arrestlokalerna får också
tas i anspråk. Det finns stora bekymmer, och det är
tungt att klara av denna situation.
Det är inte bra att det är kö till anstalterna så att
man får använda köbrickor och inte kommer in och
får avtjäna sitt straff. Den cirkulationen är inte alls
bra. Det gäller ju att använda tiden på ett meningsfullt
sätt för att komma vidare här i livet.
Vill vi ha rehabiliterade människor, som kan leva
ett vanligt liv, som kommer ut från våra anstalter?
Eller vill vi ha människor som känner ännu mer hat
och förakt mot samhället?
Det är viktigt att satsa på kriminalvården - både
kort- och långsiktigt. De förluster i rehabilitering som
jag har tagit upp tidigare ger ökade kostnader på både
kort och lång sikt.
Jag vill också lyfta fram frivården, som har fått ta
över alltmer arbete i dagens kriminalvård. Det gäller
fotboja, samhällstjänst, övervakning, utslussning och
samarbete med kommunerna - men med i stort sett
samma resurser som tidigare. Det kan ju inte bli annat
än kvalitetsförsämringar och förbrukad personal. Jag
tycker att man måste vara uppmärksam på detta. Vi
har inte råd att förbruka personal. Det är nämligen
inte så lätt att få personal i vare sig kriminalvården
eller frivården.
Man kan fråga sig om det finns något som ska
väljas bort. Vilka svar och vilka råd har ministern att
ge när det gäller kriminalvården och frivårdens arbe-
te?
Till sist vill jag också säga att det är viktigt att
stödja frivilligorganisationernas arbete. Men man ska
inte lämna över allt på dessa organisationer.

Anf. 178 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vet inte om det kan bli så mycket
debatt av det här. Jag håller med om det mesta som
sägs här. Det behövs fler poliser. Äganderätten är
viktig. Vi måste satsa på kriminalvården osv.
Jag tänkte ändå börja mitt anförande med att un-
derstryka att en av de allra viktigaste sakerna för
regeringen är tryggheten för våra medborgare. Det
gäller förstås även inom kriminalpolitiken.
Om man tar det från början så måste man först
ställa sig frågan: Varför begås det brott över huvud
taget? Det tycker jag är utgångspunkten för diskus-
sionen. Det finns en ganska samlad uppfattning om
att det är sociala orsaker som ligger bakom brott. Det
är sociala skillnader och orättvisor som gör att männi-
skor hamnar i kriminalitet. Det är här vi måste börja -
redan med våra barn, innan de har blivit ungdomar.
Det är svårt att jämföra satsningarna. Men vid si-
dan av den satsning som regeringen gör på polisen så
är kanske den allra viktigaste satsningen den som
regeringen nu gör på fler lärare och mer dagisperso-
nal i våra daghem och i våra skolor. Med de fem
miljarder som satsas nu kommer det inom de när-
maste åren att komma ut 15 000 dagisanställda och
lärare. Det är just det som behövs för de barn som
behöver extra trygghet och hjälp när mammor och
pappor inte orkar på det sätt som de önskar.
Det är här man måste börja. Då går det inte att
hålla på och lägga ned fritidshem och all annan verk-
samhet för ungdomar och säga att det är ungdomarnas
fel. Vi ska kroppsvisitera dem, säger man. Och vi ska
skärpa straffen! Den tredje gången man gör något ska
det vara maxstraff. Måhända gör man undantag om
ungdomarna är under 18, men när de kommer upp lite
i åldern blir det maxstraff på tio år, ja t.o.m. 14 år om
man följer de kombinationsregler som finns.
Detta är att svika våra barn och ungdomar! Vi
stöter dem ifrån oss, och gör vi det så får vi inte till-
baka dem. Det ska vi ha alldeles klart för oss. De
enda som tar hand om dem är de kriminella organisa-
tioner som väntar på fängelserna. Det är här vi ska
börja.
Sedan håller jag med om att vi måste satsa på po-
lisen - absolut! Som nu ändå måste vara bekant för
alla gör regeringen den största satsningen någonsin på
polisen. Den är långt mycket större än vad någon
borgerlig regering har gjort tidigare när man har haft
chansen. Jag ska inte belasta er med miljoner och
miljarder, utan det viktigaste är att antalet poliser
ökar nu. Och det har redan börjat öka! Det har börjat
öka eftersom ytterligare en polisutbildning öppnades i
Umeå förra året. Om en månad kommer en tredje
polishögskola att öppnas i Växjö. Vi kommer redan
nästan år att kunna börja utbilda 700-900 poliser
varje år. Det kommer att bli en nettoökning under
flera år framåt. Det går faktiskt inte att öka antalet hur
mycket som helst om man ska behålla den höga kva-
litet som vi vill att polisen ska ha.
Polisen behövs, inte minst i det brottsförebyggan-
de arbetet. I de brottsförebyggande råd som nu finns i
200 av landets kommuner har man kunnat konstatera
att där polisen har en central roll fungerar det väldigt
bra. Sedan behövs de frivilliga krafterna. Jag håller
med Gunnel Wallin om att de inte kan ta hela ansva-
ret, men de behövs, inte minst för föräldrarnas egen
skull och för att de ska få en bättre insikt i vad deras
barn och ungdomar gör så att de kan förbättra kon-
takten ytterligare.
Det är också viktigt att polisen får ägna sig åt det
som polisen är till för, nämligen att se till att brott inte
begås och, om de nu ändå har begåtts, klara upp
brotten. Då måste vi ge stöd till polisen. Det är därför
som det nu pågår en utredning för att se över vad
polisen ska göra. De ska inte behöva ha en massa
sidouppdrag och uppgifter som andra kanske borde ta
hand om. Den här utredningen blir klar till nästa
sommar. Den är kanske minst lika viktig som ökning-
en av antalet poliser för att polisen ska kunna göra det
som är tanken.
Kriminalvården har diskuterats här i dag. Det är
bra. Det tycker vi alla. Vi ska inte försöka skapa nå-
gon rivalitet om vem som tycker det här är viktigast,
men vi ser ändå på det på olika sätt. Vi är överens om
att vi måste minska antalet återfall.
Regeringens förslag - och det stöds också av våra
samarbetspartier - är att man måste göra något åt den
svåra situation som uppstår när en person kommer ut
från ett fängelse. Vi vet att sex av tio återfaller i brott.
Det är därför som det nu finns en försöksverksamhet
med elektronisk fotboja de sista fyra månaderna. Det
här är inte en förkortning av straffet. Det är till för att
underlätta en återanpassning till samhället och för att
en person som har suttit länge i fängelset ska få en
möjlighet att få kontakt med samhället igen. Men det
sätter också en press på olika myndigheter att ta sig
an den här personen och ge det stöd och den hjälp
som personen behöver. Inte minst för brottsoffrens
skull är det viktigt att den här återfallsfrekvensen
minskar.
Det sägs att det inte kommer något tillskott till
kriminalvården i år, i alla fall från vissa håll. Sedan
kom det en korrekt siffra här på 271 miljoner. Jag
tycker att det är en ganska stor siffra. En del av det är
ett engångstillskott och en annan är en ramhöjning
som kommer att fortsätta. Men jag vill understryka,
precis som det anges i propositionen, att det är myck-
et möjligt att det behövs ytterligare medel.
Kriminalvården har ju haft en ansträngd situation
när det gäller antalet anstaltsplatser. Nu kan man öka
antalet platser, inte med de 100 eller 130 som utlova-
des utan med 200 eller möjligen 250. Det är mycket
mer än vi hade lovat.
Regeringen har haft kontakt med kriminalvården
för att arbeta fram ett program som innebär att man
ska kunna hjälpa dem som är särskilt motiverade att
komma ifrån sitt missbruk i fängelset. Så sent som
förra veckan träffade jag också Bertel Österdahl från
Kriminalvårdsstyrelsen som lade fram ett mycket bra
förslag som vi ska arbeta vidare med. Det bygger på
särskilda anstalter och särskilda enheter samt ett
mycket bra program för dem som är verkligt motive-
rade att komma ifrån sitt missbruk. Så säg inte att vi
inte jobbar med den här frågan! Vi jobbar verkligen
med den just nu. Vi kommer också att återkomma
med konkreta förslag.
Jag skulle vilja avsluta med något som också ty-
värr är ett ständigt återkommande ämne, nämligen
våldet mot kvinnor. Det är ett mycket stort antal
kvinnor som årligen, ja faktiskt varje dag, utsätts för
misshandel. Det har gjorts mycket. Vi har en kvinno-
fridsreform. Sedan den 1 juli finns det en brottsoffer-
proposition som bygger just på att öka förståelsen för
brottsoffer. Men vi måste hela tiden söka vidare och
fortsätta det här arbetet.
Så länge vi har det här mörkertalet kan vi inte slå
oss för bröstet och säga att vi har en lagstiftning som
hjälper. Det handlar ju ofta om misshandel från en
partner i en tidigare relation eller i hemmet. Här gäl-
ler inte besöksförbudslagen, och det är här de allra
svåraste situationerna finns. Jag tror att de allra flesta
kvinnor anmäler ett övergrepp om det sker på gatan,
på krogen eller någon annanstans, men i hemmet är
det oerhört svårt. Och det är inte så konstigt när man
tänker efter. Misshandeln sker kanske inför barn. Det
är inte så lätt att berätta allting för en polis när man
vet att mannen som står i rummet bredvid eller några
meter därifrån kommer ut om några minuter om det
inte finns tillräckliga skäl att gripa, anhålla och häkta.
Det är därför som vi nu på Justitiedepartementet och
inom regeringen arbetar med att ge ett ökat skydd för
de kvinnor som bäst behöver det, nämligen där mör-
kertalet är som störst.
Vi har diskuterat detta fram och tillbaka. Nu
kommer vi att lägga fram en promemoria om ett par
tre veckor. Där har vi en rad förslag. Det är mycket
möjligt att många av dem inte går att genomföra,
eftersom vi måste ha samma höga krav på rättssäker-
het på det här området som på alla andra. Men vi
kommer att försöka på alla sätt att öka stödet till de
misshandlade kvinnor som finns runtom i Sverige.
Detta är också oerhört viktigt för barnens skull. Det är
de värda.

Anf. 179 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om justitieministern har
några alldeles speciella förmåner när han kommer till
kammaren. Om jag, inför mina utskottskolleger,
skulle säga att jag håller med dem och att jag tycker
allt de har sagt är bra samtidigt som jag inte redovisa-
de vilka förslag jag själv skulle komma med och
kostnaderna för dessa, skulle jag förmodligen bli
utbuad ifrån den här kammaren.
Jag ställde några frågor till justitieministern om
vad justitieministern vill göra för att förändra situa-
tionen på anstalterna, och inte bara när det gäller
narkotikasituationen. Det gäller de brotts- och miss-
bruksprogram som vi vet har minskat. Det gäller
tryggare avdelningar, bättre arbetsmiljö för persona-
len och att se till att vi får en situation där människor
utvecklas så att de kan möta verkligheten den dag de
friges. Har justitieministern svar på de här frågorna?
Var ska resursernas tas? Vad tänker justitieministern
göra? Är det en förhandlingsfråga med finansen?
Eller vad handlar det om eftersom justitieministern
inte har något svar?

Anf. 180 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det handlar om precis det jag sade,
och det tror jag att alla är överens om. Ett av de
största problemen är missbruket inom våra anstalter.
Så länge vi har permissioner, vilket är en förutsätt-
ning för att man över huvud taget ska kunna återan-
passas, och så länge vi tillåter besök kommer det att
finnas en viss form av narkotika på anstalterna. Det är
självklart att det är oacceptabelt, men det kommer
ändå att finnas. Det är därför som jag redogjorde för
det samtal som vi hade i förra veckan. Det kommer
att byggas anstalter och särskilda enheter och genom-
föras mycket utvecklade missbruksprogram. Det är
kanske det största problemet.
Sedan finns det andra program för sexualbrotts-
lingar. Just nu pågår det ett projekt inom kriminalvår-
den för att bygga en större anstalt. Jag får återkomma
till det senare. Jag kan inte redogöra för det arbetet i
detalj nu, eftersom det arbetet pågår. Det finns flera
olika projekt som pågår.

Anf. 181 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Justitieministern talade också om att
det handlade om att göra något åt den svåra situation
som uppstår då man kommer ut från fängelset. Den
situationen kan man inte börja göra någonting åt
precis den dagen man muckar. Det arbetet måste ju
pågå under hela verkställigheten.
Jag fick ett brev häromdagen som jag skulle vilja
läsa upp två rader ifrån. Det står så här: Fastän jag
varit frihetsberövad så länge nu - åtta år - är jag trots
allt inte hatisk. Men jag ställer mig ofta frågan vad
syftet är med att hålla mig inlåst på det här sättet. Jag
har fortfarande inte ens en behandlingsjournal som är
upprättad med mig.
Vad säger justitieministern om detta? Är det inte
meningen att man ska försöka upprätta behandling-
sjournaler och program för att de ska vara beredda
den dagen de friges?

Anf. 182 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Tanken - det är viktigt att understry-
ka - är att när man döms till ett straff är det straffet
för det brott man begått. Men från den dagen straffet
börjar verkställas ska tanken på att man kommer att
komma ut en dag realiseras.
Jag kan självfallet inte kommentera brevet eller
behandlingsjournalen, men det är klart att det ska
finnas på varje anstalt. Jag tror att vi är överens på
den punkten. Det arbetet ska pågå under hela verk-
ställighetstiden.

Anf. 183 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag tacka för att justitiemi-
nistern instämde i min bedömning av äganderättens
stora betydelse både för den ekonomiska utveckling-
en och för rättssamhället. Jag förväntar mig att vi
kommer att se prov på detta, att vi kommer att se
klara avtryck av detta i behandlingen av ett antal
frågor som regeringen presenterar framöver, där
äganderättsfrågor finns med som en viktig kompo-
nent.
Så till tryggheten. Jag delar uppfattningen att det
är kolossalt viktigt att barn- och ungdomsvärlden
känner trygghet. Vuxenvärlden har ett ansvar för att
ge ungdomarna en låt oss säga inre kompass så att
man kan skilja mellan rätt och fel. Vi kan vara över-
ens om att vi kan ha hur många poliser som helst i
samhället om man inte förmår att skilja på vad som är
rätt och fel. Det är vuxenvärlden i dialog med ung-
domar som ska skapa den inre kompassen.
Sedan tror jag också att de låt oss säga 20 % av
grundskolans elever som inte går ut med kompletta
betyg skulle känna en trygghet inför vuxenlivet om de
hade fått en utbildning som gjorde att de kände att de
bar framtiden. Det är en viktig trygghet.

Anf. 184 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Med risk för att upprepa mig vill jag
ändå understryka det jag sade tidigare. Det är sats-
ningen på skolan som jag tror är en av de absolut
viktigaste reformerna. Det är i skolan våra barn for-
mas, det är där våra barns uppfattningar om vad som
är rätt och fel formas. Det är där våra barns möjlighet
att undvika att man hamnar i kriminalitet och droger
börjar.

Anf. 185 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt att man satsar på sko-
lan. Men det är inte antalet vuxna, antalet av det ena
eller andra, som kanske är det avgörande. Det kan
vara ett verksamt medel. Men det avgörande är att
man får kunskaper som gör att man kan möta vuxen-
livet med viss tillförsikt. Det avgörande är att ung-
domar som kanske har praktiska talanger och färdig-
heter får känna att skolan ger dem en möjlighet att
låta vingarna lyfta och bära i stället för att känna år
efter år att skolan är ett helsike i klartext. Det ger
också en trygghet att möta omgivningen.
Med regeringens förslag får man, oaktat att man
lägger på ett stort antal miljoner när det gäller polis-
utbildningen, väsentligt färre poliser framöver, jäm-
fört med det moderata förslaget. Det är bra att vi talar
om högre och högre ambitioner. Men det gäller att ha
finansiella resurser.
Jag skulle vilja fråga justitieministern: Är han
emot en fjärde polishögskola? Ena gången är det ja,
andra gången är det nej. Och är det ja, kostar det
pengar. Är det en oro för kvaliteten som gör att justi-
tieministern svävar på målet?

Anf. 186 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Visst är det viktigt med kunskap i
skolan. Det är oerhört viktigt. Det lägger grunden för
ett framtida yrkesliv. Men jag tror knappast att det är
bristen på geografikunskaper och historiekunskaper
som många gånger ligger bakom de trasiga barn som
hamnar i kriminalitet och droger. Det behövs mycket
mer än att bara tro att det är kunskap som fattas.
Vad gäller en fjärde polishögskola pågår det dis-
kussioner. Jag vill inte säga något säkert innan vi vet
något. Vi har inte ens öppnat en tredje polishögskola.
Jag utesluter det inte, men jag vill heller inte säga
något säkert som jag kanske om något år inte bedö-
mer som det bästa alternativet. Vi ska först öppna den
tredje skolan, och sedan fortsätter diskussionen. Det
samtalet och den diskussionen får vi återkomma till.

Anf. 187 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! När det gäller den samlade bilden och
alla som vill stötta och arbeta för en bättre kriminal-
vård är det viktigt att vi sätter oss ned, för alla goda
viljor samman och verkligen gör någonting så att vi
kan minska återfallsprocenten. Det känner jag är
värdefullt.
Jag tror att det är jätteviktigt med föräldratid och
tid för barnen. I skolan kan det många gånger vara för
sent. Vi måste börja tidigt. Jag instämmer i det mi-
nistern sade här i början.
Jag ställde en fråga. Det gällde rehabilitering med
samtalsterapi som jag vet att ministern har fått ta del
av vid besök på Kalmaranstalten.
Varför inte tillåta denna viktiga rehabilitering för
att kunna återgå till samhället, kunna vara som en
vanlig människa, kunna föra ett samtal? Ofta pratar
man med knuten näve. Att lära sig prata på ett annat
sätt vore värdefullt.

Anf. 188 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag vill först bara avsluta det jag
skulle säga till Anders G Högmark. Om det blir en
fjärde polishögskola delar jag uppfattningen att den
ska ligga i Västsverige. Det kan jag säga redan nu, så
där är vi alldeles överens.
Jag var på Kalmaranstalten nu i juni. Jag fick ett
bra intryck. Men som Gunnel Wallin väl känner till
får och kan jag inte lägga mig i den exakta fördel-
ningen av resurser och hur Kriminalvårdsstyrelsen
arbetar.

Anf. 189 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill säga till justitieministern att
man kan ändå förespråka något. Som det är i dag är
det ett fåtal behandlings- och rehabiliteringsalternativ
som får pengar ute i verksamheten med ett nytt nyck-
eltal. Man kan ändå tala om vad man tycker, om man
har sett något som är bra.
Jag har tagit del av detta under en lång tid, och jag
tycker att det är en fantastisk verksamhet man bedri-
ver. Nu är det ju risk för att man slår ned på persona-
len som jobbar med det här.
Visst har det lagts fram förslag när det gäller den
rättsvårdande delen, så det lider vi inte brist på. Det
finns också massor av dokument. Men det är i prak-
tisk handling ute i vardagen som det brister. Jag tyck-
er att vi borde förena oss och verkligen ta krafttag för
att få en rehabiltering som heter duga på anstalterna.

Anf. 190 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag vill upprepa att jag tycker att det
jag såg på Kalmaranstalten var bra. Det kan jag säga.
När det sedan gäller åtgärder känner jag inte till
det. Det kan jag inte närmare kommentera, och det får
jag inte heller lägga mig i.
Avslutningsvis vill jag säga att jag inte har något
emot att vi sätter oss ned och diskuterar de här saker-
na. Jag tror att vi har fler beröringspunkter där vi kan
nå en samsyn med Centerpartiet. Det som är det stora
problemet med borgerligheten är att det är så stora
skillnader mellan Moderaterna och de övriga borger-
liga partierna i frågan om hur man vill ha kriminal-
politiken. Det tror jag är det största problemet.

Anf. 191 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! I går var det Internationella hunger-
dagen. Hunger, fattigdom, materiell nöd och dålig
eller ingen utbildning - det är ord som för tankarna
till länderna i Afrika och Asien, där tre fjärdedelar av
världens fattiga bor. Men det är problem som faktiskt
finns betydligt närmare vårt lands gränser än så. Det
är fattigdom, låg materiell standard och dålig eller
ingen utbildning alls som är de vanligaste orsakerna
till att unga kvinnor i Östeuropa, Ryssland och Balti-
kum blir offer för det som med ett främmande ord
kallas trafficking.
Fru talman! Personligen tycker jag inte om det or-
det. Alltför många människor förstår över huvud taget
inte vad det handlar om. Det låter inte så farligt. Talar
man däremot om att det är handel med kvinnor för
prostitution förstår alla vad det är fråga om.
Fru talman! Drivna av minskade möjligheter till
arbete och försörjning vänder de unga kvinnorna i öst
sina blickar mot Västeuropa. Med falska löften om
barnpassnings- eller restaurangjobb utnyttjar slav-
handlarna kvinnornas drömmar om ett bättre liv. Men
förhoppningar vänds till mardrömmar. Kvinnorna
tvingas i stället tillhandahålla sexuella tjänster under
slavliknande förhållanden. Ofta blir de fråntagna sina
pass. De hålls inlåsta, blir våldtagna, slagna och satta
i skuld till sina slavhandlare, en skuld som de måste
"arbeta" av.
Fru talman! För att stoppa handeln med kvinnor
krävs nya nätverk över gränserna, men också före-
byggande åtgärder och möjligheter till rehabilitering
för de kvinnor som redan har drabbats. Det handlar
ofta om mycket unga kvinnor som söker ett bättre liv
i ekonomiskt mer utvecklade länder. Det handlar om
att marknaden finns i mer utvecklade länder, även i
Sverige trots vår lagstiftning. Om man ska lyckas
stoppa den här handeln krävs att alla berörda länder
samarbetar, från polisnivå till harmonisering av lag-
stiftningen. Jag är väl medveten om och tycker att det
har varit positivt att det var en prioriterad fråga under
det svenska ordförandeskapet i EU.
De kvinnor som slavhandlarna fört till Sverige
vistas illegalt i landet och om de blir upptäckta utvi-
sas de. För att kvinnorna ska ha en möjlighet att vitt-
na mot de män som sysslar med kvinnohandel borde
de ges möjlighet att stanna kvar i Sverige tills utred-
ning och eventuell rättegång har hunnit genomföras.
Risken är annars uppenbar att de män som sysslar
med kvinnohandel fortsätter med sin verksamhet -
inga vittnen innebär att de inte kan fällas och de fort-
sätter med sin verksamhet. Nya kvinnor luras in i den
verksamhet som för slavhandlarnas del är mycket
inkomstbringande, men som för kvinnorna innebär ett
liv i förnedring och ett oerhört lidande.
Fru talman! Vi borde också bidra till rehabilite-
ringen av dessa kvinnor här i Sverige, men även när
de återvänder till sina ursprungsländer. Om de ska
våga vittna måste de också skyddas här och när de
återvänder hem.
Fru talman! I juni genomfördes på svenskt initia-
tiv en konferens i Vilnius i Litauen om kvinnor och
demokrati. Den workshop som tilldrog sig störst in-
tresse var den som anordnades av Margareta Winberg
om trafficking.
Två ryska kvinnor berättade bl.a. om situationen
för de kvinnor som lyckats återvända hem. De vill
ofta inte berätta om sina upplevelser utomlands, vil-
ket innebär att unga kvinnor inte heller informeras om
de risker de utsätter sig för när de erbjuds arbete i
hushåll, som au-pair eller arbete inom underhåll-
ningsindustrin.
Anledningen till att kvinnorna inte gärna berättar
om sina upplevelser var enligt de ryska kvinnorna
allmänhetens syn på dem: De visste nog vad de gav
sig in på när de åkte.
Det är därför viktigt att informationen når ut både
till potentiella offer och till den breda allmänheten i
de länder som utgör rekryteringsbas för de män som
handlar med kvinnor.
Fru talman! IOM är en icke-statlig organisation,
med säte i Genève, som har funnits sedan 1951. Den
har till syfte att bidra till lösningar på migrations- och
flyktingproblematik. Organisationen bedriver forsk-
ning och seminarieverksamhet.
I början av den här veckan arrangerade IOM i
samarbete med Sida en konferens om trafficking i
Vilnius, och bl.a. redovisades en informationskam-
panj som kommer att genomföras för att öka medve-
tenheten hos potentiella offer för trafficking.
Riskgruppen är i stort sett kvinnor mellan 13 och
30 år med låg eller ingen utbildning och låg eller
ingen inkomst. De saknar i allmänhet egna materiella
tillgångar och många är då beredda att pröva alla
vägar för att få ett bättre liv.
Man kommer nu att informera om vad som kan
hända dem. Problemet är naturligtvis att nå kvinnorna
med informationen och att få dem att verkligen förstå
vad som kan inträffa.
Fru talman! Det här är naturligtvis ett problem
som inte får sin lösning enbart genom information till
kvinnorna i de länder som utgör basen för rekrytering
av kvinnor för prostitution. Det krävs också åtgärder
här i Sverige, där handeln med kvinnor över gränser-
na ökar lavinartat. Det handlar om verksamhet här i
Stockholmsområdet, men även om trafiken med
kvinnor från framför allt norra Ryssland in i Finland
och vidare till Norrbotten. Där pågår nu trafiken varje
helg.
Fru talman! Det borde, enligt min mening vara
samma påföljd för illegal handel med droger och för
handel med kvinnor för prostitution. I dag är det
mycket lönsammare att handla med människor än att
handla med droger, och påföljden borde vara den-
samma för båda brotten.
Jag hade hoppats att justitieministern skulle vara
kvar. Nu är han inte det, men jag hoppas att jag i alla
fall så småningom får svar på mina funderingar om
det är möjligt att skärpa straffet för handel med kvin-
nor.

Anf. 192 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att frågan om
trafficking tas upp eftersom jag i egenskap av mode-
ratkvinna arbetat med dessa frågor.
Som replik vill jag säga att utöver de frågor som
nu ställs till justitieministern, som inte kunde stanna,
skulle jag vilja skicka med frågan om vilka resurser
man är beredd att ge polisen för att vi ska klara av att
reda ut saker och ting när det gäller de här flickorna
och för att vi ska kunna öka samarbetet med polisen i
de baltiska länderna.
Det tar mycket tid och kraft. Jag menar att det
krävs specifika resurser för att detta ska bli en del av
arbetet hos polisen i de olika distrikten.

Anf. 193 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Tyvärr har ju inte jag svaret på frå-
gorna om polisens arbete. Det var en av de frågor
som jag också hade velat ställa till ministern, nämli-
gen hur man arbetar över gränserna för att göra något
åt trafiken.

Anf. 194 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Skolverkets senaste samlade lägesbe-
skrivning om tillståndet i skolan gäller år 1999. Dess-
värre har det inte hänt så mycket sedan dess.
Det är ingen lustig läsning. Visserligen konstate-
rar man att det stora flertalet elever når en godtagbar
kunskapsnivå efter nio år i skolan, och det stora fler-
talet utvecklas också på annat sätt så att man kan säga
att skolan fullgör sitt uppdrag.
Men, och det är ett viktigt men som Skolverket
gör, det finns en grupp elever vars resultat är ett
misslyckande för skolan.
Mer än 20 % av eleverna får inte ett fullständigt
avgångsbetyg. Mellan 3 och 4 % lär sig inte läsa och
skriva ordentligt. Många når aldrig målen i naturve-
tenskapliga ämnen.
Det här, och mycket mer, är naturligtvis oaccepta-
belt och definitivt inte oundvikligt. Vi moderater är
övertygade om att det går att nå bättre resultat, och att
det är viktigt.
Det är viktigt därför att kunskap och bildning är
en hävstång över sociala gränser. Det är viktigt därför
att varje litet barn, varje ung människa, är en möjlig-
het som vi borde ta vara på. Om man älskar barn och
verkligen vill alla barn väl, är en god utbildning och
en bra skola något konkret att eftersträva.
Om skolminister Ingegerd Wärnersson hade varit
här i dag hade hon förmodligen bara talat om allt som
är bra i svensk skola. Det brukar alla socialdemokra-
ter göra. Därefter hade hon väl beskyllt framför allt
oss moderater för att baktala och svartmåla skolan när
vi lyfter fram de här problemen. Socialdemokrater
vill nämligen inte erkänna skolans brister. Det är som
om de tusentals elever som inte når målet inte finns.
Man kan undra varför.
Jag tror inte att socialdemokrater vill ha en dålig
skola. Det finns säkert goda ambitioner. Men proble-
met är att den socialdemokratiska skolpolitiken är
misslyckad. Socialdemokraterna står tomhänta. Soci-
aldemokraterna saknar idéer om vad man ska göra åt
bekymren. Det kanske är därför som inte talarlistan är
fylld av socialdemokrater i dag.
I det läget blir anfall bästa försvar. Det fungerar
nämligen dåligt att bara hänvisa alla frågor som
kommer upp till pågående utredning. Snart har en hel
mandatperiod gått, och regeringen har ju inte fått
mycket uträttat när det gäller att se till att grundsko-
lan och gymnasiet kan ge fler elever de kunskaper
och färdigheter de faktiskt behöver.
Propositionsförteckningen för det här året lovar
ingen förändring. På en enda punkt kan man se soci-
aldemokratisk kreativitet. Säg friskola, och socialde-
mokrater ser rött. Då rusar man fram som en ilsken
tjur. Här ska friheten stoppas.
I socialdemokraternas Sverige är det ett stort pro-
blem att det finns elever och föräldrar som själva valt
en skola där de trivs. I socialdemokraternas Sverige
är det ett problem att det finns fler och fler friskolor
med entusiastiska medarbetare. I socialdemokraternas
Sverige är det ett problem att friskolor når goda re-
sultat.
Men de fristående skolorna är ju inte problemet i
svenskt skolväsende. De bekymmer som Skolverket
rapporterar om kan inte lösas ens genom förbud mot
friskolor. Ni socialdemokrater springer in i en åter-
vändsgränd när ni avvisar mångfald och öppenhet
inför nya lösningar.
Ett program för att göra svensk skola bättre kräver
kunskap och fantasi. Vi måste ge utrymme för att
stärka professionaliteten i skolan. Jag tycker att det är
närmast pinsamt att läsa i Skolverkets rapporter att
många skolor har "bristande kunskaper om de egna
elevernas resultat". Att skolor saknar systematik i
uppföljningen av elevernas utveckling och prestatio-
ner. Att Skolverket generellt ser att kunskapen om de
elever som går i skolan är dålig och inte heller an-
vänds för att åstadkomma diskussion och utveckling
av arbetet.
Tänk om Ericsson inte visste hur de egna telefo-
nerna och växlarna fungerade! Om man inte hade
faktaunderlag som grund för utvecklingsarbetet! Tänk
om läkare opererade utan diagnos! Samma snitt på
alla patienter utifrån födelseår. Det är orimligt, och
det är oacceptabelt. Men vad Skolverket skriver är att
så fungerar det på många håll i skolvärlden.
Fru talman! Vi moderater har under den allmänna
motionsperioden väckt många motioner som rör sko-
lan. Konsekvent handlar den moderata politiken om
att göra skolans uppdrag tydligt, att öka utrymmet för
professionalitet och att ge elever och föräldrar mer
makt. Det är elevens utveckling och förmåga att lära
som ska stå i centrum i varje skola. Vi måste lita på
yrkeskunnandet hos dem som arbetar i skolorna och
inte i onödan komma med politiska pekpinnar.
En bättre skola kräver kunskap och fantasi, re-
spekt för fakta, en vilja att söka kunskap, mod och
lust att pröva nya lösningar. Det gäller i de många
enskilda skolorna, det gäller också i det politiska
beslutsfattandet och det gäller här i kammaren. Jag
menar att den socialdemokratiska skolpolitiken är
varken modig eller fylld av lust. Den är feg och
trångsynt.
Låt mig ge bara ett enda exempel - jag har många.
Skolministern vågar nu inte låta fristående skolor
erbjuda utbildning inom gymnasiets individuella
program. Frågan skjuts som allting annat på framti-
den i den kommande friskolepropositionen.
Här har vi en situation med tusentals ungdomar
som inte har nått de kunskaper de behöver för att
komma in på de nationella programmen. Vi vet också
att det är lite si och så med den utbildning som man
nu åstadkommer inom det individuella programmet.
Det finns bra exempel, och det finns dåliga. Och så
finns det fristående skolor som har sagt att de har
idéer och skulle vilja pröva att arbeta med de här
ungdomarna.
Socialdemokraterna säger nej. Man ska utreda
detta. Varför det? Man säger nej till att ge de här
ungdomarna en andra chans, man säger nej till att
pröva det nya och kanske annorlunda vägar. Det är
fegt, och det är dåligt. Jag tror att Sverige kan bättre.
Det är därför som vi behöver en ny regering och en
skolpolitik värd namnet, så att alla elever kan få en
riktigt god utbildning och de förutsättningar som
krävs för ett rikt och lyckligt liv.

Anf. 195 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Vid den förra allmänpolitiska debat-
ten valde jag att lyfta fram lärarnas situation. Detta
har jag fullföljt genom en motion under allmänna
motionstiden om lärarnas arbetsvillkor. Det handlar
om att tillgodose behovet av behöriga lärare, och det
handlar om att följa upp varför det sker avhopp inom
lärarkåren. Det behövs också en uppföljning av hur
andelen obehöriga lärare påverkar skolans verksam-
het. Det kan gälla kvalitet inom pedagogiken. Det kan
gälla en ökad arbetsbelastning på behöriga lärare osv.
I väntan på den behandlingen vill jag i dag beröra
grundskolans och gymnasieskolans verksamhet.
Fru talman! I dag ser jag skolan och dess möjlig-
heter. Skolan har enorma möjligheter, eftersom alla
grupper i samhället möts där. Den är en mötesplats
för att söka kunskap och kompetens. Den är en mö-
tesplats för gemenskap. Tyvärr tycker jag att debatten
här i riksdagen, i medierna osv. mycket ställer ut
skolan i ett skyltfönsterperspektiv. Det handlar om
mått och prissättning. T.ex. är Skolverkets Sirisredo-
visning inte en kvalitetsredovisning i egentlig me-
ning. Om poäng sätts i förhållandet mellan verkligt
betyg och prognostiserat betyg, mäter det aldrig en
skolas kvalitet. Det finns skolor där lärarna är generö-
sa med VG och MVG, men det finns också motsat-
sen. Resultatet blir att en enskild elev med mycket
hög kompetens kan missa ett gymnasieprogram en-
bart utifrån detta.
Vad jag skulle vilja fokusera i dag på är i stället
för skyltfönstret vad som händer inne i butiken. Inne i
butiken finns försäljarna-pedagogerna, eleverna-
kunderna, varorna-pedagogiken. Det finns lager av
portfoliosystem, ITIS, moderna och omoderna
läromedel, moderna och gammaldags datorer, sköna
stolar och små barnstolar som inte är sittriktiga för
våra tonåringar, gamla Tandbergbandspelare och cd-
spelare, varor allteftersom kommunerna prioriterat
eller inte prioriterat skolan. Längst in i hyllorna ligger
sponsrade läromedel, som egentligen inte är riktigt
tillåtna i kollektivet.
Vilken roll spelar kunden-eleven? Vilken status
har utbudet-pedagogiken? Hur ser framtidens skola
ut? Jag menar att regeringens och Kommuförbundets
initiativ En attraktiv skola täcker alldeles för få skolor
i landet och är otillräckligt.
Eleverna använder numera betydligt fler år av sin
ungdomstid i skolan. Skolan måste vara meningsfull
för alla elever. Jag anser att vi i dag genom det stel-
benta skolsystemet med dess stora likriktning stjäl tid
från våra elever, meningsfull ungdomstid. Vissa ele-
ver är framgångsrika i skolan och tävlar om att vara
skyltdockor i skolbutiken. Andra har inget att köpa
för, saknar entusiasm, är helt enkelt uttråkade och
längtar ut från butiken. De känner sig t.o.m. fångna
och upplever meningslöshet. De vill hellre vara utan-
för butiken och delta i produktionen.
Fru talman! I partiledardebatten i går fick statsmi-
nistern välförtjänt beröm av min partiledare Alf
Svensson. Göran Persson talade om folkrätten och
rätten att försvara sig. Vem tänker på skolan när ter-
rorismen hotar? Här finns en mängd nationer sida vid
sida. Skolledning, lärare och övrig personal ges inte
mycket tid för egen rådgivning eller egna samtal om
hur diskussionen ska föras med eleverna för att skapa
trygghet. De vuxna spelar en mycket stor roll för hur
attityder skapas bland barn och ungdomar.
Vi bär alla ett stort ansvar för vilken debatt vi för
om skolan. Vi som politiker gottar oss alltför mycket
i dag genom att stå vid skyltfönstret och konstatera att
så många elever misslyckas, så många missar betyg,
så många mobbas, så många utsätts för sexuella tra-
kasserier. För att bli bäst på att föra valbudskapet till
skolan synar vi och kritiserar alltför mycket. Vi står
utanför skyltfönstret och skickar våra pilar in mot
skolan. Det parti som oftast förknippas med att vinna
denna pilkastning är Folkpartiet. Vad vill egentligen
detta parti med skolan?
Det parti som utses till förlorare är skolministerns
parti. Och visst har socialdemokraterna misslyckats,
inte minst genom sin likriktning av skolan. Men! För
varje kritisk hållning måste vi ha konkreta åtgärder att
komma med. Vi kristdemokrater har ett antal hem-
ställanspunkter i våra motioner. Det är dessa vi vill
framföra, ett positivt budskap om hur skolan ska
förbättras tillsammans med föräldrarna.
Jag tror inte att föräldrarna abdikerat frivilligt från
skolan. De känner en osäkerhet om de är välkomna
eller inte. Det är ingen dum idé att samtidigt med
barnet skriva in föräldrarna i skolan, inte som en
formell åtgärd, utan som en åtgärd för att de ska kän-
na sig välkomna och att de behövs. Då tar också för-
äldrarna ett större ansvar för barnets vistelse i skolan
och ser på barnets arbetsplats med andra ögon, efter-
som de själva har fritt tillträde till arbetsplatsen. Det
skulle inte vara negativt för arbetsmiljölagstiftningen,
där skolan är en del.
Hur ska vi då skapa en gymnasieskola som trots
att den är frivillig ger meningsfullhet och effektivitet
för våra ungdomar? Kanske ska vi gå ut och fråga
våra elever ute på skolbänken, ta reda på om dagens
gymnasieskola fyller behovet av den kompetens ele-
ven vill uppnå, fråga om elevernas valfrihet och hur
de upplever den och vilken roll val av gymnasiepro-
gram spelar för önskemålet om framtida studier.
Vi vuxna har gripits av panik över att det saknas
ungdomar som prioriterar naturvetenskap och teknik i
sina val. Ja, det med rätta. Men varför väljer inte
eleverna det? Det kan bero på hur vi vuxna kopplar
samman systemet. Kanske räcker det med inslag av
miljö och design för att locka tjejer till teknikpro-
grammet. Eller kanske är det så att det inte är SIRIS-
presentationen på Skolverket som ska styra betygs-
systemet i hamn? Vilken kompetens ska gymnasie-
skolan ge? Redan under högstadietiden måste lärande
i arbetslivet få sin chans.
Fru talman! I en alltmer otrygg värld måste vi
skapa en mångfald av metoder för att stärka våra
barns och ungdomars självförtroende och tillit. Nu
ska vi börja berömma skolan, berömma alla fram-
gångar. Låt inte Skolverket publicera negativa rap-
porter utan att samtidigt påvisa framgångarna. Ingen
verksamhet står stilla. Liksom tekniken utvecklas och
vi i dag kan se Telia Access i Bankhallen, finns fak-
tiskt Skolaccess. Skolaccess finns trots socialdemo-
kratisk likriktande politik, trots för stora elevgrupper,
trots låga lärarlöner och trots dålig skolmiljö, men
beroende av elever och personal i skolan, elever och
personal inne i butiken som ibland drar ned persien-
nerna i skyltfönstret när den hätska debatten mot dem
blir för stor och som faktiskt lyckas att behålla sin
entusiasm och slå dövörat till såväl för löften som
inte leder till konkreta politiska resultat som för kritik
som kan uppfattas bedövande.
Fru talman! Det finns liv och rörelse inne i den
svenska skolbutiken. Ska skyltfönstret bestå av en
dyster mörk bakgrund, eller ska vi visa ett färgglatt
uppiggande fönster?

Anf. 196 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag ska också ansluta mig till den här
utbildningspolitiska debatten som vi får under den
allmänna debatten. För Miljöpartiets del vill jag då
gärna börja med att säga det som vi brukar säga: Vi i
Miljöpartiet vill se en skola för alla, men också en
skola för envar, alltså en skola där varje elev får möj-
ligheten att utvecklas efter sina förutsättningar och
intressen. Det här kräver en individualiserad under-
visning. Formerna för det här har vi pratat mycket om
i tidigare debatter här, så jag ska inte närmare gå in på
det.
Jag ska däremot haka på den andra fråga som de
två tidigare debattörerna har tagit upp, framför allt
Beatrice Ask.
Det gäller skolans skyldighet att tillse att varje
elev i skolan får de baskunskaper som är nödvändiga
för ett aktivt deltagande i samhället som vuxen. Det
är det som vi skolpolitiker ibland förenklat uttrycker
som att varje elev ska kunna lära sig läsa, skriva och
räkna i skolan.
Just på den här punkten ser vi i dagsläget att sko-
lan brister. Skolverkets betygsredovisning, som Beat-
rice Ask tog upp, visar att det finns en grupp elever,
en alltför stor grupp, som lämnar skolan utan godkänt
i flera ämnen, bl.a. just svenska och matematik. Vi
vet också i dag vilken grupp av elever det här handlar
om. Det är en grupp elever med behov av särskilt
stöd. Det gäller t.ex. elever med läs- och skrivsvårig-
heter som behöver få stöd från specialpedagoger både
för att få en bra diagnos och för att få tillgång till
lämpliga tränings- och hjälpmedel. Det gäller elever
från familjer som har allvarliga sociala problem som
behöver stöd från skolpsykologer och kuratorer. Det
gäller elever med lättare funktionshinder, t.ex. Asper-
gers syndrom eller s.k. bokstavsbarn, som behöver få
hjälp från specialpedagog. Det gäller naturligtvis
också elever med invandrarbakgrund som nyligen har
kommit till Sverige och ännu inte lärt sig svenska
språket och som behöver hjälp med att få en bra och
effektiv språkinlärning så att de kan hänga med i
skolan. De får inte den här hjälpen, därför att det
saknas specialpedagoger, skolpsykologer och kurato-
rer i skolorna.
Vi känner också till orsaken till att detta har upp-
stått, och det var nedskärningarna i början av 90-talet,
den ekonomiska krisen och den borgerliga regering-
en. Man skar ned med 20 % av personalen. Man av-
skedade lärare, specialpedagoger, skolpsykologer
osv., och det här gav naturligtvis det resultat som vi i
dag ser.
Vilka åtgärder som behövs för att komma till rätta
med problemet är inte svårt att föreställa sig. Det
handlar alltså om att återställa resurserna till skolan i
form av ökade anslag så att kommunerna kan börja
anställa mer personal. Men det gäller också att täcka
den lärarbrist som vi har i landet, och det är ytterliga-
re en underlåtenhetssynd från 90-talet att man inte då
ökade ut lärarutbildningen så att man i dag hade haft
en beredskap att fylla ut luckorna efter den del av
lärarkåren som nu går i pension. Vi har alltså en stor
del äldre lärare som slutar sin verksamhet under de
närmaste åren.
Miljöpartiet har tillsammans med Vänstern och
Socialdemokraterna i samverkan med regeringen
varit med om att lösa det problemet. Vi har nu en stor
satsning - historiskt sett unikt stor - om en miljard
kronor per år som går ut till kommunerna under en
femårsperiod för att återställa resurserna. Om fem år
har vi faktiskt något mer resurser än när nedskärning-
arna började under 90-talet. Vi har också en lärarut-
bildning med ökat antal platser och en ny lärarutbild-
ning som träder i kraft innevarande höst, som alltså är
i gång redan nu.
Parallellt med det här arbetet att återställa resur-
serna pågår naturligtvis arbetet med att långsiktigt
utveckla och förbättra den svenska skolan. Här är den
skolpolitiska debatten viktig. Men det har under en
lång tid varit ett grundläggande fel i den politiska
debatten, och det skulle jag vilja ta upp här. Jag tror
att det är viktigt för den fortsatta skolpolitiska debat-
ten. Man blandar ihop de två problemen: å ena sidan
arbetet att återföra resurser till skolan i form av peng-
ar och personal och å andra sidan att se över skolans
organisation, innehåll och regelverk och föreslå för-
ändringar där så att vi får en framtida skola och en
utveckling som går åt rätt håll.
Vi hörde i går Folkpartiets partiledare Lars Lei-
jonborg i partiledardebatten tala om vikten av betyg
för att komma till rätta med problemet, just det pro-
blem som jag har berört och som visar sig i Skolver-
kets betygsredovisning, dvs. hur man ska klara den
här gruppen av elever med behov av särskilt stöd som
inte får det i dagens skola. Han säger att vi ska införa
betyg, därför att har man betyg så vet man när man
ska "ta ett . samtal med föräldrarna om att de nu
måste läsa extra med sin dotter eller son".
Kristdemokraternas Alf Svensson upprepade i
samma partiledardebatt kristdemokraternas krav på
ordning, reda och trygghet som en lösning på det här
problemet precis i anslutning till Skolverkets betygs-
statistik och det problem som jag inledde med att
beskriva. Kristdemokraterna vill ge sken av att det
stora problemet med bristande resurser och därmed
bristande hjälp för elever med behov av särskilt stöd
löses genom t.ex. betyg och tydliga ordningsregler -
man kanske t.o.m. vill ha ordningsbetyg.
Det är naturligtvis totalt vilseledande och gör att
vi får en skoldebatt som inte leder framåt. Allmänhe-
ten får inte en rimlig möjlighet att förstå, följa och
delta i debatten. För att vi ska få en fruktbärande
skolpolitisk debatt här i fortsättningen är det viktigt
att vi skiljer på de här två frågorna. Att vara dunkel
på de här punkterna innebär ju att man döljer var
partierna står. Naturligtvis kan båda problemen dis-
kuteras, inte bara den långsiktiga skolpolitikens inne-
håll utan också resursförstärkningarna. När det gäller
de senare är det viktigt att vi får svar på följande
fråga från de borgerliga partierna, främst kanske
Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna: När
nu pengarna, satsningen på en miljard, kommer ut till
kommunerna, är ni då beredda att i de kommuner där
ni har makten se till att de kommer ut effektivt till
skolorna? Satsar moderaterna på det?
Det här är en berättigad fråga, inte bara i ett
Stockholmsperspektiv. De borgerligt ledda kommu-
nerna i landet satsar betydligt mindre på skolorna än
vad som görs i kommuner ledda av socialdemokrater
eller av socialdemokrater och miljöpartister i samver-
kan.
Jag vill ställa frågan till Beatrice Ask som är fö-
reträdare för moderaterna här i debatten om ni är
beredda att frångå er vana att i regeringsställning
skära ned på resurserna för skolan och att i kommu-
nerna snåla med resurserna till skolan. Samma fråga
går naturligtvis till Ulla-Britt Hagström, inte minst
med anledning av att Alf Svensson i partiledardebat-
ten försvarade nedskärningarna i skolan på 90-talet.

Anf. 197 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill bara påpeka att vi ser eleverna
mera som individer än som ett kollektiv. Vi ser ele-
vinflytande och föräldrastöd som mycket viktigt. Vi
avsätter i vår budget mer resurser till kommuner och
landsting än vad regeringen gör. Så på den punkten
finns det pengar.
Men vi vill inte styra så att det blir likriktat si eller
så på det sätt som regeringen gör. För att få det bästa
resultatet - fler specialpedagoger osv. - litar vi i stäl-
let på att kommunerna sätter in resurserna i skolan
där de bäst behövs.

Anf. 198 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Vi är fullständigt överens om den in-
dividualiserade undervisningen och elevinflytandet.
Det handlar om den framtida skolpolitiken. Jag tror
att det är svårt att få socialdemokraterna att ta avstånd
från detta, men det får de ta upp senare.
När det gäller budgeten ställer jag mig tveksam
till hur det kommer att se ut med en borgerlig rege-
ring. Vi har i årets budget avsatt en summa pengar till
kommunerna. Men hur kommer det att bli när ni
samverkar med moderaterna? Kommer det att bli så
som det var förra gången när ni hade regeringsmak-
ten? Det finns skäl att få ett samlat budskap från de
borgerliga partierna om hur man kommer att hantera
den här frågan.

Anf. 199 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Likaväl som Socialdemokraterna,
Miljöpartiet och Vänstern inte har ett samlat grepp
om hur undervisningen och skolan ska se ut, likaväl
går vi fram med våra egna program. Hur stort genom-
slag vi kan få för våra förslag beror på vilken styrka
vi får i valet. Men vi kompromissar inte om frågor
som har med eleverna i skolan att göra. Vi prioriterar
dessa frågor väldigt högt.
Jag är glad över att också Gunnar Goude gör det,
över att det har kommit resurser till skolan och över
att regeringen äntligen har insett behovet av en sats-
ning på lärarutbildning i skolan.

Anf. 200 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tackar för de orden. Det är inte så
mycket att invända emot. Men vi får naturligtvis inte
glömma bort det arbete som har skett under de se-
naste åren för att åstadkomma förbättringar i skolan.
Det handlar alltså inte bara om dessa resursförstärk-
ningar.
Det har införts en lagstiftning mot mobbning.
Friskolereformen har genomförts i samverkan mellan
Miljöpartiet och regeringen. Det har inrättats en helt
ny organisation till stöd för elever med funktionshin-
der, och den kommer att få en stor betydelse fram-
över, och den innebär stora förbättringar. Det har
införts en ny lärarutbildning. Vi har fått en kompe-
tensutveckling för lärare när det gäller dyslexiunder-
visning.
Det har vidtagits en hel rad aktiva åtgärder som
gagnar skolan under den här perioden när Socialde-
mokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har sam-
verkat.

Anf. 201 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Först kan jag lugna Gunnar Goude
med att den moderata budgeten är starkare när det
gäller resurser till skolan än den vänsterbudget som ni
är med om att lägga fram. Vi går inte omvägen över
specialbidrag, andra stöd och det ena med det andra,
utan vi vill ge pengarna direkt till skolan. Vi har för-
troende för att man lokalt kan göra de bedömningar
som krävs för att fördela resurser på ett bra sätt.
Borgerliga kommuner brukar generellt satsa mer
pengar på undervisning. Däremot är socialdemokra-
tiskt styrda kommuner mer spendersamma. När sko-
lans kostnader ökar brukar det mesta gå till lokaler,
och det var kanske inte det som Gunnar Goude ville
ta upp.
Hörde jag verkligen rätt när Gunnar Goude påstod
att han tillsammans med Vänstern och Socialdemo-
kraterna har löst problemet med lärarförsörjningen?
Så är det inte alls. Problemen ökar i en situation där
17 % av lärarna inte är behöriga för den undervisning
som de bedriver.

Anf. 202 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! När det gäller moderaternas satsning-
ar på skolan är ju erfarenheterna att ni står för ned-
skärningar. Ni har mindre budgetar. Ser man på sta-
tistiken för kostnaden för undervisning per elev satsar
man genomsnittligt över landet i de borgerliga kom-
munerna 25 936 kr per elev, medan man i socialde-
mokratiskt styrda kommuner eller i kommuner som är
ledda av socialdemokrater och Miljöpartiet tillsam-
mans satsar 27 261 kr per elev. 2 000 kr kan synas
som en liten skillnad, men den går i tydlig riktning.
Skillnaden blir betydligt större om man också tar med
de andra delarna såsom läromedel, lokaler osv. Dess-
utom är skillnaden ännu större när det gäller friskolor,
vilket är alarmerande.
Jag ställer mig mycket tveksam till skolpengen.
Vad löser den för problem? Är det ett sätt att undgå
den kommunala utjämningen? Räknar ni med att
skolpengen ska gå förbi det kommunala utjäm-
ningssytemet som vi har för att man ska få en rättvisa
mellan kommuner med olika skatteinkomster och
olika utgifter beroende på demografisk struktur osv.?
Skolpengen är ett mystiskt inslag som är obegrip-
ligt. Förklara vad ni vill med skolpengen!

Anf. 203 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Skolpengen är inte särskilt mystisk.
Vår poäng är att pengarna ska gå direkt till skolorna.
Det är verksamheten i klassrummen som är det cent-
rala, men ni skickar pengar i alla möjliga och omöjli-
ga rör så att de aldrig kommer fram till skolan. Det är
ett bekymmer.
Om syftet var att påverka det kommunala utjäm-
ningssystemet vore det väldigt besvärligt att ta omvä-
gen via skolpeng. Det tycker jag verkar fånigt.
Den skolpeng som vi har presenterat och de prin-
ciper som vi har tillämpat tar hänsyn till olika kostna-
der i olika delar av landet. Det är ju inte alls på det
sätt som Gunnar Goude försöker att antyda. Men
återkom gärna till den frågan.
Gunnar Goude påstod nyss att ni har löst bekym-
ret med lärarförsörjningen. Faktum är att lärarnas
kompetens för den undervisning som de ska bedriva
är a och o om man ska nå resultat. Det må sedan gälla
speciallärare för barn med läs- och skrivsvårigheter
eller lärare i enskilda ämnen. Här är situationen en
katastrof. Den blir bara värre och värre, och så har det
blivit under den tid som ni har samverkat med rege-
ringen.

Anf. 204 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det förhållandet som jag nämnde, att
man under 90-talet inte uppmärksammade det kom-
mande behovet av lärare och underlät att utbilda lära-
re, är naturligtvis fullständigt omöjligt att komma till
rätta med under en kort period. Vi har nu samverkat
med regeringen i tre år. Det tar tid. En ny lärarutbild-
ning ska tas fram raskt.
Beatrice Ask var ju med i utskottet när vi tog ini-
tiativ på den punkten. Vi har arbetat fram den mycket
snabbt efter en parlamentarisk utredning. Det har hela
tiden blivit en förstärkning av antalet platser på lärar-
utbildningen, men det är orimligt att tro att man
skulle få fram lärare blixtsnabbt.
Det tar fyra år att utbildas till lärare. Så det kan
tyvärr inte göras snabbare än vad som har gjorts. Men
vi har löst problemet så gott det går. Det finns en ny
lärarutbildning med fler platser. Förhoppningsvis är
det en bra lärarutbildning som kommer att locka fler
ungdomar till läraryrket.

Anf. 205 EVA JOHANSSON (s):
Fru talman! För arbetarrörelsen har utbildnings-
frågorna alltid varit viktiga. Tidigt såg man det nöd-
vändiga i att alla fick likvärdiga utvecklingsmöjlig-
heter och kunskaper för att kunna delta i bygget av ett
starkt välfärdssamhälle på demokratisk grund.
Steg för steg har utbildningsväsendet reformerats
för att man skulle komma bort från en gammal aukto-
ritär urvalsskola, som byggde på att bara några skulle
kunna gå vidare och förverkliga sina drömmar.
Grundskolan och den treåriga gymnasieskolan är
milstolpar som vi i dag tar nästan för givna, men som
vid en tillbakablick framstår precis så viktiga som de
är. Genom grundskolereformen fick alla barn och
ungdomar likvärdig tillgång till skolan. Ingen behöv-
de längre kvalificera sig och tävla med sina kamrater
om plats för att komma vidare. Dessutom har skolan
fått ett mycket tydligt uppdrag, att särskilt stödja de
elever som har störst behov av det, att arbeta kom-
pensatoriskt.
I dag har vi en gymnasieskola dit alla ungdomar
är välkomna. Det är en revolution som har skett sedan
min generation gick i skolan.
Nu tar vi nästa steg på samma väg. Men nu gäller
det de små barnen. När förskolan för några år sedan
bytte adress, både i Regeringskansliet och här i riks-
dagen, var det mer än en fråga om arbetsfördelning.
Det var en tydlig markering av att förskolan inte
längre främst anses vara en familjepolitisk fråga - en
fråga om barntillsyn när mamma och pappa arbetar
eller studerar.
Förskolan blev helt och hållet till för barnen, det
första steget i det livslånga lärandet, med en egen
läroplan som knyter an till det fortsatta skolväsendet.
Den nya lärarutbildningen stärker också försko-
lans nya, tydligare pedagogiska roll. Den ger dess-
utom en tydlig signal om att omsorgen om de små
barnens utveckling kräver lika goda kunskaper hos
personalen som de äldres.
Genom riksdagens beslut är alla fyra- och fem-
åringar välkomna i den allmänna förskolan från 2003,
och sexåringar har i flera år varit garanterade en plats
i förskoleklassen.
Jag är övertygad om att när vi kommer att se till-
baka på denna reform i backspegeln kan vi konstatera
att också den var en viktig beståndsdel av utbild-
ningsrevolutionen - liksom grundskolan och gymna-
sieskolan.
Vad är det då som är så märkvärdigt i denna re-
volution? Jo, det är just det att alla - inte bara några
få - omfattas och att vi ställer lika höga krav på kva-
litet för alla. Det är det som hela tiden har skilt oss
från de konservativa krafter som har slagit vakt om
sorteringsskolan, urvalet som man har trott skulle
hjälpa Sverige att få fram en elit, en spetskompetens,
och som inte har ansett det värt att satsa pengar och
resurser på att låta alla vara med på den här resan.
Det är likadant nu. När den allmänna förskolan
skulle beslutas ställde sig riksdagens konservativa
partier vid sidan om. Moderaterna och Kristdemo-
kraterna sa nej, inte särskilt förvånande med tanke på
historien. Möjligen skulle man ha kunnat förvänta sig
att också dessa partier hade lärt sig någonting av
historien, lärt sig att kunskap inte blir mindre värd
bara därför att många får del av den, lärt sig att det
ligger en väldig styrka för Sverige som nation i att
många har goda kunskaper. Det är ju så att vid inter-
nationella jämförelser - inte bara en utan många -
visar det sig att barn och ungdomar i den svenska
skolan lyckas mycket bra. De ligger i topp i flera
avseenden och nästintill i de flesta andra. Eleverna
och deras lärare gör ett gott jobb. Och jag tycker att vi
ska se till att säga det, inte på det sättet att vi under-
låter att se de brister som finns, för det finns luckor
som vi ska se till att göra allt vi kan för att täppa till.
Vi har ingen anledning att blunda för det som inte
fungerar bra. Vi är heller inte nöjda förrän skolan
bidrar till att ge alla barn och ungdomar reella möj-
ligheter att förverkliga sina drömmar. Goda kunska-
per och trygghet är bra verktyg för det.
Den allmänna förskolan är en viktig del i det
perspektivet. Där ska alla barn vara välkomna. Alla
barn ska ha en likvärdig chans att delta i en pedago-
gisk verksamhet som är det första steget i deras livs-
långa lärande. Hur mamma och pappa arbetar, stude-
rar eller på annat sätt valt att ordna sina liv ska inte
längre spela någon roll. Barnet ska ha en egen rätt att
få vara med.
Det är också den tanken som ligger bakom infö-
randet av maxtaxan i den övriga förskoleverksamhe-
ten. Det är ett ekonomiskt stöd som gör det möjligt
för fler att följa sin vilja i stället för sin plånbok, att
välja den form som man själv vill. Det spekuleras nu
mycket om vad det här kommer att få för konsekven-
ser. Sanningen är att det vet ingen av oss. Vi vet inte
hur föräldrar reagerar när de får ett nytt ekonomiskt
utrymme, om de väljer att arbeta mer eller mindre.
Det ser vi efter ett tag. Därför är det så viktigt att den
här reformen följs noga och att också de ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna följs upp.
Verksamheten i förskolan ska knyta an till för-
skoleklassen och grundskolan.
Jag tror också att den nya lärarutbildningen, läro-
planernas tydliga knytning till varandra och det ge-
mensamma uppdraget för förskolan och grundskolan
kommer att ha stor betydelse för skolans möjligheter
att lyckas. Äntligen är de nationella strukturerna och
styrdokumenten sådana att de som arbetar med våra
barn stimuleras att se helheten och ta hänsyn till hela
barnet. Det hänger äntligen ihop. Det är inte utan att
det känns lite högtidligt att ha varit med om det.
En annan sak som jag skulle vilja säga något om
är arbetsvillkoren för kommunerna. Staten - vi här i
riksdagen och regeringen - riktar vårt uppdrag, att se
till att alla barn har en bra, utvecklande och stimule-
rande skola, till kommunerna. Vi har bestämt att det
är kommunerna som ska ha ansvaret för att det blir
gjort.
I likhet med alla andra som får ett viktigt uppdrag,
måste också kommunerna ges bra förutsättningar att
klara detta, och vi har ansvar för att ge dem det.
De ekonomiska förutsättningarna är naturligtvis
viktiga, men det räcker inte med det. Gunnar Goude
har berättat om det som ligger i budgeten. Kommu-
nerna måste också ges rimliga möjligheter att planera
sin verksamhet och ta sitt ansvar för helheten och för
alla. Det är bl.a. i detta ljus man ska se den proposi-
tion om fristående skolor som regeringen har aviserat.
Vi ska ju så småningom diskutera den, så vi kan inte
gå in på detaljer nu. Jag vill ändå säga något om den
debatt som den redan har utlöst.
Det verkar sitta i ryggmärgen på Beatrice Ask att
så fort en socialdemokrat nämner fristående skolor
rycker hon ut och säger: Nu vill ni förbjuda, dra ned
på och göra det svårare att starta friskolor.
Jag har frågat Beatrice Ask förut varför det då är
så att det startats så många nya fristående skolor, även
efter många av de här besluten som har varit så dåli-
ga. Sluta upp med det här! Öppna öron och ögon och
hör och se att det finns ett intresse för att föra en
diskussion om att utveckla verksamheten både i
kommunala och i fristående skolor. Det skulle skolan
ha gott av om vi kunde göra, men inte av det här
skyttegravskriget mot varje förändring som syftar till
att likställa villkoren och ge kommunerna möjlighet
att det ansvar som vi kräver att de ska göra.

Anf. 206 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Skillnaden mellan mig och Eva Jo-
hansson eller mellan moderater och socialdemokrater
är att vi tycker att det är eleverna som är det centrala,
medan Eva Johansson uppenbarligen tycker att det
viktiga är att värna kommunerna. Det är därför som vi
hamnar på olika ståndpunkter när det gäller friskolor-
na.
Jag har en fråga: Vad vill socialdemokraterna göra
för att återupprätta sitt anseende när det gäller grund-
skolan? Jag är övertygad om att arbetarrörelsens
företrädare bakåt i tiden skulle vrida sig om de såg
hur ni missköter grundskolan.
Det enda Eva Johansson har talat om här är för-
skolan. Ska vi vänta 13 år på att få se om tre timmars
avgiftsfri verksamhet på daghem har löst problemet
med att 10 000 ungdomar får lämna grundskolan utan
tillräckliga kunskaper i svenska, engelska och mate-
matik? Så kan det väl ändå inte vara!
Vad tänker ni göra för att ge alla barn en chans i
den obligatoriska skolan?

Anf. 207 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det är egentligen lite sorgligt att vi
ska behöva föra en debatt på så låg nivå.
Jag ska försöka att räkna upp några saker som Be-
atrice Ask själv har varit med här i kammaren och
fattat beslut om.
Budgeten innehåller kraftiga förstärkningar av re-
surser till skolan för vuxna i skolan. Vi tror att det
bästa stöd som vi kan ge unga människor är att se till
att de har fler vuxna omkring sig. Att dessa vuxna
också ska ha en god kunskap både om barnen och om
de ämnen som de ska undervisa i är självklart. Därför
börjar en ny lärarutbildning att fungera nu i höst som
ska ge oss lärare som är ännu bättre på att klara det
uppdraget. Ett kraftigt utvecklingsarbete ute i skolan,
som i mycket tar sin utgångspunkt i befrielsen från
läroplanen, har satt i gång oerhört viktiga pedagogis-
ka situationer.
Det var tre saker.

Anf. 208 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Kraftigt utvecklingsarbete - det är ju
väldigt luftigt att säga så. Det är väl bra om detta
pågår. Men vilka insatser tänker man sig konkret för
att de här tiotusen eleverna inte ska vara tiotusen
elever nästa år? Är det rätt till ett extra år i grund-
skolan? Är det rätt till extra stödundervisning? Är det
fler lärare ni efterfrågar? Ni säger "vuxna", precis
som om det bara är att ta in vem som helst och så blir
det lugn och ro. Det är inte säkert att dessa elever
med komplicerade inlärningsproblem kommer att få
sina problem lösta av att man bara plockar in vuxna i
skolan. Det låter så på socialdemokraterna.
Jag tycker att det är allvarligt att ni inte vågar ta
itu konkret med de bekymmer som vi har när vi inte
lyckas se till att varje elev i grundskolan får den kun-
skap som de nationella målen förutsätter och att ni
lägger all kraft på allting annat.

Anf. 209 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan garantera Beatrice Ask att i
det avseendet är våra strävanden precis identiska med
era. Alla barn och ungdomar ska få de kunskaper de
behöver för att gå vidare både i studierna och i livet
för övrigt.
Sedan tycker jag att Beatrice Ask nedvärderar det
arbete som nu sker ute i skolorna och som jag tror
kommer att ha en avgörande betydelse för skolornas
möjligheter att hjälpa sina elever att nå dessa kunska-
per. Ute vet man att olika barn behöver olika mycket
stöd, olika mycket tid och olika slags pedagogiska
insatser för att nå målen. Alla barn är inte likadana.
När vi talar om vuxna i skolan betyder inte det att
vi tänker förse skolan med mängder av folk som inte
har kompetens. Men vi vet också att bilden ser lite
olika ut och att i olika skolor kan man behöva komp-
lettera med lite olika slags kompetenser, inte bara
lärare. Det behövs många sådana också, men skolan
har de bästa förutsättningarna att själv ta ställning till
detta.

Anf. 210 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Vad Eva Johansson och jag har olika
åsikter om är att ni har missuppfattat detta med lik-
värdighet och likhet. Ni sätter likhetstecken mellan
likvärdighet och likhet. Nu frågar branscherna var
kunskaperna har tagit vägen. Ni har fått ett felaktigt
likvärdighetsbegrepp. Ni har missat det praktiska
arbetet för lärande. Teoretiseringen har förlamat vissa
elever och förstör mycket av deras ungdomstid. Vi
vill varva praktisk och teoretisk kunskap och låta
eleverna lära sig olika mycket alltefter vad de orkar
och kan klara.
Sedan känner kristdemokraterna till att det finns
familjer. Vi vill ha en valfrihet. Vad gäller förskolan
är vi inte så glada över era erbjudanden, som också
leder till en sorts tvångsstyrning. Där tycker jag att ni
ska ändra er.

Anf. 211 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte alls att vi är oense på den
punkten, Ulla-Britt Hagström. Vad vi pratar om är en
likvärdig utbildning. Det är likvärdigheten som vi
sätter högt. För den sakens skull vet vi också att det
behövs olika lösningar på olika ställen.
Inte heller i den andra fråga där Ulla-Britt
Hagström försökte måla upp något slags motsättning
ser jag någon motsättning, tvärtom. Vi strävar mycket
aktivt efter att se till att också få in inslag av praktik,
inte minst i gymnasieutbildningen, som jag förstod att
Ulla-Britt Hagström nu diskuterade. Det är väldigt
viktigt både med en anknytning till arbetslivet och
med att ha ett praktiskt sätt att arbeta i andra avseen-
den. Jag tror nog att vi i det avseendet ligger nära
varandra, kanske mycket närmare än när det gäller
frågor om förskolans roll.

Anf. 212 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Vi vill också ha mer praktik i grund-
skolan. Men det var också en annan tanke jag fick.
Eva Johansson talar så väl om kommunernas roll och
om möjligheterna vad gäller friskolan. Men när det
gäller maxtaxan har inte kommunernas möjligheter
tagits till vara.
Jag ställde en fråga till skolministern eftersom den
statliga Statistiska centralbyrån har räknat fel. Flera
kommuner får alltså inte alls den ersättning som de
har tänkt sig. Det kan leda till att det blir betydligt fler
barn med mindre vuxna och till att barnen blir lidan-
de. Köerna kan öka, och kommunerna har inte resur-
serna. Svaret jag fick var att skolministern förutsatte
att SCB nästa gång skulle räkna rätt. Har verkligen
inte Eva Johansson några farhågor om att det kommer
att bli en lägre vuxentäthet i förskolan med det här
beslutet som fattades på nationell nivå och som på ett
taktiskt, smidigt sätt fick kommunerna att säga ja till
systemet för att de inte hade något annat val?

Anf. 213 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det är betydligt fler än vi
här i riksdagen som ser fördelen med att ha en max-
taxa i barnomsorgen - och också fördelen med den
allmänna förskolan, som vi beslutade om i samband
med detta. Reformen är finansierad så långt vi nu kan
göra oss en föreställning av de konsekvenser som
reformen kan få. Vi har också sagt att vi ska följa den
noga i detta avseende. Dessutom tillfördes
500 miljoner kronor till kvalitetsförstärkningar i för-
skolan i samband med att vi beslutade om det här. Så
jag tror inte att kommunerna kommer att komma illa
ut av de här reformerna.
Sedan finns det kommuner där barnantalet går ned
mycket kraftigt och som jag vet har stora bekymmer.
Det finns också kommuner som har andra ekonomis-
ka bekymmer och som jag vet skulle kunna stoppa
mer pengar i sina hål. Men den här reformen är finan-
sierad.

Anf. 214 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! När vi diskuterade den allmänna för-
skolan här i kammaren frågade vi oss: Vad var det
nya med den allmänna förskolan? Vi fick till svar att
den var kostnadsfri, alltså de här timmarna. Den
skulle inte vara skolförberedande på något sätt. Den
skulle i stort sett inte skilja sig från förskolan på nå-
got avgörande sätt. Sedan skulle den vara öppen för
alla.
Jag frågar mig då: Vilka är inte välkomna till för-
skolan i dag som Eva Johansson ser det? Jag har svårt
att se detta. Men framför allt: Vad blir den praktiska
skillnaden för de elever som kommer att gå i den
allmänna förskolan? Vi fick ett litet exempel. Det
talades om att knyta an till förskoleklassen och till
grundskolan - det var det närmaste vi har kommit vad
gäller pedagogik i den här debatten.

Anf. 215 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det är en avsevärd förändring som
har skett. Förskolan har fått en egen läroplan och en
tydligare pedagogisk inriktning. Att den nu är för alla
är ingen liten struntsak, inte. Tidigare har ju föräldrar
fått presentera skäl för att deras barn skulle ha rätt till
en plats. Det behövs inte nu. Nu är det barnet självt
som har en plats i den allmänna förskolan från år
2003. Det är viktigt, inte minst mot den bakgrund
som jag tidigare pratade om när vi ser tillbaka på
reformerna om grundskolan och gymnasieskolan,
alltså just rätten för alla barn och ungdomar utan att
man behöver vara beroende av någon annan och utan
att behöva tävla och konkurrera med andra barn om
platserna. Det är avgörande.

Anf. 216 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Var det inte så att läroplanen för för-
skolan fanns en bra stund innan fyra- och femåringar-
na skulle placeras i den s.k. allmänna förskolan? Jag
återkommer vidare till frågan om vad de här fyra- och
femåringarna så att säga ska pyssla med enligt den
modell som Eva Johansson förespråkar. Slutligen
undrar jag också på vilket sätt det system som Eva
Johansson förespråkar stärker möjligheterna för ele-
verna att klara sig bättre i grundsko-
lan.Anf. 217 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte tal om att det ska bli en
traditionell skolverksamhet för fyra- och femåringar.
Den allmänna förskolan ska självklart bygga vidare
på de mycket goda erfarenheter som den svenska
förskolan har gjort av att t.ex. använda leken som
pedagogisk metod. I och med att vi nu har läroplaner
som faktiskt hänger ihop och som knyter an till var-
andra finns det större möjligheter för förskolans och
skolans personal att också se till helheten för varje
enskilt barn. Jag tycker att det är en väldig framgång
för oss att vi äntligen har nått dit, att vi har kunnat
skapa ett ekonomiskt utrymme som också gör det
möjligt att låta detta omfatta alla barn. Det är en re-
volution, Anders Sjölund!

Anf. 218 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag vill också ta upp maxtaxan. För
mig känns det som att man fråntar föräldrarna ansva-
ret när de nu inte själva kan få bestämma vilken barn-
omsorg de ska ha.
Jag vet inte om jag kan hålla med Eva Johansson
om att den är finansierad, att det stämmer för alla
kommuner. Jag talade i förra veckan med en repre-
sentant för en relativt liten kommun. Den har väldigt
många låginkomsttagare. För dem som har allra lägst
barnomsorgsavgift skulle maxtaxan innebära att det
blir dyrare. Då bestämde sig kommunen för att ge
dem lägre avgifter. Sedan kom det förändrade bud-
skap om vilket anslag som kommunen skulle få, ef-
tersom Stockholmskommunerna skulle få högre bi-
drag. Det innebär att detta går back för kommunen.
Hur ser Eva Johansson på att det slår så tokigt?

Anf. 219 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det låter ibland som om maxtaxan
vore det värsta som denna kammare kunde ha utsatt
Sveriges föräldrar med. Det är en beskrivning som är
något underlig, inte minst med tanke på att det i de
kommuner där man har kommunledningar som har
sagt att de inte vill införa någon maxtaxa har varit
starka föräldraopinioner - demonstrationer, brevskri-
vande och andra påtryckningar på politiker - för att
maxtaxa ska införas, därför att föräldrarna ser det
goda i detta. Detta är alltså inte ett sätt att ta ifrån
föräldrarna något ansvar, som Birgitta Sellén säger,
utan det är ett sätt att stärka barnfamiljerna ekono-
miskt och se till att alla barn får sin rätt till förskola.

Anf. 220 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag fick ingen förklaring till att lågin-
komsttagare, som kanske tjänar under 10 000 kr,
kanske får en dyrare barnomsorg. Det kan ju inte vara
rättvist. Det är framför allt dessa människor som
behöver få en lättnad. I stället är det höginkomstta-
garna som kommer att tjäna på detta.
Jag skulle vilja ta upp en gymnasiefråga. Vi har ju
talat om att vi måste se till att få grundskolans elever
godkända. Det är vår högsta önskan att kunna göra.
Men när eleverna sedan kommer till gymnasiet kan
de vara skoltrötta, även om de är duktiga, smarta och
tycker att det är kul att läsa. Och det finns över huvud
taget många som är skoltrötta. Då undrar jag hur
socialdemokraterna ser på lärlingsutbildning redan
under den första terminen för att eleverna ska kunna
komma in i näringslivet och kanske lättare förstå
varför de måste studera vissa saker.

Anf. 221 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har ingenting emot att gymnasie-
skolan ser till att ordna sin undervisning på det sättet
att den skapar intresse hos eleverna. Tidiga inslag av
kontakter med världen utanför skolan och tidiga
praktiska inslag tror jag är alldeles utmärkt för att
göra det. Men det vill vi inte lagstifta om, utan det är
upp till varje skola.
Beträffande maxtaxan är det ju inte så att kom-
muner inte får ha lägre avgifter om de t.ex. har haft
det tidigare. Maxtaxan innebär ju inget golv utan ett
tak för taxan. Däremot har staten sagt att man ersätter
det bortfall som blir för den maxtaxa som vi har dis-
kuterat och fattat beslut om i denna kammare.
Sedan är det nästan omöjligt att kommentera hur
maxtaxan kan slå i varje enskilt fall. Men för de allra
flesta familjer innebär den ett betydande resurstill-
skott som de själva kan bestämma över.

Anf. 222 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Jag har vid tidigare tillfällen tagit upp
vad det betyder för skolans utveckling att professio-
nens ställning stärks. Jag tror att det är en mycket
viktig förutsättning i arbetet att skapa möjligheter för
skolorna att nå bättre resultat. Det är ju bl.a. denna
profession som ska göra jobbet. Det är då bra att vi
har dessa diskussioner där vi får redovisa vilka möj-
ligheter vi är beredda att skapa för att professionens
kompetens på bästa sätt ska tas till vara.
Jag tror att en av de viktigaste åtgärderna är att
man ser till att prioriteringarna av skolans resurser
görs av dem som jobbar i skolan. Prioriteringarna ska
i mindre utsträckning än i dag göras av politiska för-
samlingar, oavsett om dessa sedan är på olika nivåer i
kommunerna eller i olika gymnasieförbund etc. Jag
tror att det handlar om att lärarna och skolledarna
måste ges dessa möjligheter att styra resurserna och
göra prioriteringarna.
Om vi ser till läraryrket och situationen inom lä-
raryrket är det i allra högsta grad väsentligt. Jag vill
påstå att det är direkt nödvändigt mot bakgrund av
den situation som råder. Vi kan ju diskutera de refor-
mer och försök till åtgärder som har vidtagits för att
ändra denna situation. Men det går ju inte att som
Gunnar Goude säga att allt beror på de borgerliga
regeringsåren 1991-1994. Det var åtskilliga år sedan.
Jag säger inte heller att man förändrar den nuvarande
situationen under en period av sju år. Men jag vill
poängtera för Miljöpartiet att Miljöpartiet också var
representerat i denna kammare under perioden 1988-
1991. Dessutom skedde de uppgörelser som gjordes i
väldigt stor utsträckning över partigränserna innefat-
tande andra partier än de som Goude redovisade.
Men jag tycker att situationen när det gäller lärar-
yrket är besvärande. Bland de redovisningar som
finns redovisade Svenska kommunförbundet i en
presentation som kom i augusti i år en lärarprognos
som utgår från situationen år 2000. Enligt denna är
skillnaden mellan tillgång till och behov av lärare i
grundskolan störst år 2005 då det kommer att saknas
12 000 lärare. Bristen på gymnasielärare kommer att
vara störst år 2010, då det kommer att saknas mer än
13 000 lärare med pedagogisk utbildning.
Man kan också beakta att Statistiska centralbyrån
har tagit fram uppgifter som visar att av de förvärvs-
arbetande med lärarutbildning var det 113 899 som
arbetade med utbildning och 28 624 som arbetade i
andra branscher. Det är ganska intressant när man ser
hur många som jobbar i andra branscher. Låt mig då
börja med att konstatera att det är attraktivt i andra
branscher att vara utbildad lärare. Det tycker jag är
bra. Men vårt intresse borde ju då också vara att ska-
pa förutsättningar för dem som i dag jobbar inom
andra branscher att återvända till den skola som vi
alla säger oss värna. Då handlar det om några radikala
grepp som jag tror är nödvändiga. Det gäller att skapa
ett ökat intresse hos människor med lärarutbildning
som i dag förvärvsarbetar inom andra yrkesområden
och branscher att söka sig tillbaka till skolan.
Om vi inrättar en mängd platser inom lärarhög-
skolan osv. handlar det också om att vi måste se till
att det finns ett intresse att utbilda sig, som kanske
ska vara betydligt större än i dag. Jag tror att vissa
åtgärder då är nödvändiga. En av dem är att man ska
ha fler arbetsgivare att välja mellan, olika driftsfor-
mer att välja mellan. Det ska inte bara vara en kom-
munal skola. Vi diskuterar i princip en liten del i
förhållande till den kommunala skolan som utgörs av
s.k. friskolor och som motsvarar ungefär 5 %. Vi
måste kanske gå ännu längre i den utvecklingen,
vilket jag tror är nödvändigt. Det är ju först då som
möjligheterna för lärare, utifrån olika arbetsgivares
inriktning och prioriteringar när det gäller lärarroller-
na i skolan, tas till vara.
Nu säger sig regeringen vilja mer med skolan, och
jag ska inte alls motsäga detta påstående. Man gör det
dock genom att föreslå åtgärder via projektpengar,
och pengarna har öronmärkts; detta inom ramen för
en kommunal budgetprocess som visar på en allt
större hälta i takt med att skatteintäkterna minskar
och minusposterna växer. Jag tycker att det är fel
medicin. Det är fel medicin också i den meningen att
skolans resurser inte ska vara beroende av den eko-
nomiska situationen i landets 289 kommuner. I stället
ska de vara direkt beroende av dem som sätter upp
målet - i det här fallet riksdagen. Då ska också riks-
dagen svara för finansieringen. Detta ligger i linje
med de moderata motionerna i ärendet.
Samtidigt kan jag konstatera att statsminister Gö-
ran Persson i en ledarartikel under rubriken "Ge lä-
rarna makten över skolan" nu sägs ansluta sig till idén
att även kommuner ska driva friskolor. Rektorer och
lärare som vill ta eget ansvar för verksamheten ska få
göra det. Men till skillnad från privata friskolor ska
kommunen fortfarande äga själva skolan. Jag har inga
invändningar mot en sådan utveckling. Vi har ju
redan redovisat att vi ser det här som en möjlighet. Vi
är inte ute efter att ta bort den kommunala skolan.
Däremot vill vi skapa likvärdiga villkor när det gäller
att driva skolor, vilket vi inte har i dag.
Det är också på sin plats att ge friskolorna det er-
kännande som de förtjänar. Det är ett faktum att vi i
utredningar kan visa att etableringen av friskolor har
inneburit att kommunala skolor har lyft sig, att intres-
set för att diskutera resultaten mer kommit i fokus, att
tid tas till att göra jämförelser samt att kraven på
utvärderingar och resultatredovisning växer.
Det finns utvecklingskraft och idéer i skolan. Det
handlar bara om att skapa utrymme för denna kraft att
verka och ge lokala beslut i skolan det utrymme som
de förtjänar. Vidare ska lokala beslut tas av dem som
är verksamma i skolan. Detta tillsammans med att
eleven kan välja skola, oavsett kommun, och har
möjlighet att välja andra alternativ handlar det om.
Det handlar också om att skolan måste bli bättre på
att samarbeta med föräldrarna. Lärarna kan aldrig
ersätta föräldrarna, och det är heller inte lärarnas
uppgift. Men det gäller inte att bara samarbeta med
föräldrarna utan också att klargöra hur det går för
eleven i skolan. Det är bl.a. därför som vi efterlyser
tidiga skriftliga omdömen och därmed också en redo-
visning av hur det går för eleven i skolan. Att begära
en bättre resultatredovisning är inte att misskreditera
någon om man samtidigt säger hur man själv har
tänkt sig det hela.

Anf. 223 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det är lite förvånande att höra Tomas
Högström beskriva en rad önskemål - decentraliserat
beslutsfattande, lokala beslut ute i skolorna, samver-
kan med föräldrarna osv. Det där är redan genomfört!
Vi har ju en decentraliserad skola, och vi har enskilda
arbetsplaner som varje skola tar fram. Det finns stora
möjligheter för varje skola att utveckla den pedago-
giska inriktning som man själv önskar, efter de för-
hållanden man har vad gäller elevmaterial, lärare osv.
Det här finns alltså redan.
Likvärdiga villkor för friskolor har vi också nu,
till skillnad från hur det var tidigare då 75 % eller 85
% av bidraget till de kommunala skolorna skulle gå
till de fristående skolorna; det var ju det borgerliga
alternativet. Tack vare Miljöpartiet fick vi, i samver-
kan med regeringen, en friskolereform innebärande
att alla barn, oavsett i vilken skola de går, skulle ha
samma stöd från samhället.
Vad som här sägs låter alltså bara som en upprep-
ning av den politik som har genomförts, men det kan
väl inte vara moderaternas önskemål. I varje fall ger
det ett konstigt intryck att höra om just de här punk-
terna.

Anf. 224 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det är inget konstigt med den redo-
visning jag hade. Jag bara konstaterar att när Gunnar
Goude pratar om decentralisering inom skolan kan
jag kontra med en verklighetsbild som med önskvärd
tydlighet inte svarar upp mot de ord som han redovi-
sar.
Menar man allvar med decentralisering handlar
det också, vill jag påstå, om att resurserna och an-
vändningen av dessa samt fastställandet av verksam-
hetsinnehållet tydligare ska ligga hos skolan, men då
är vi inne på driftsformerna och på vilka möjligheter
man har att se igenom kommunala budgetar som i
många fall när det gäller skolan rymmer luft.

Anf. 225 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det kan väl ligga en viss sanning i att
det tar tid att genomföra den här typen av reformer
med ett decentraliserat beslutsfattande ute i kommu-
nerna. Det handlar alltså om en omställning ute i
skolorna när det gäller skolpolitiken; detta i ett läge
med en mycket stor ansträngd lärarkår ute på skolor-
na.
Jag har ju nyss redogjort för att det fortfarande
saknas personal och för att man i den situationen
kanske inte har så lätt att omsätta det här i praktiken.
Målsättningen är emellertid klar och besluten är fat-
tade, så arbetet ute i kommunerna fortgår. Jag hoppas
att de borgerligt ledda kommunerna lägger manken
till för att få det här genomfört. Det finns i alla fall
inga hinder. Här i riksdagen är ju besluten redan fat-
tade och målen är uttalade. Vi kommer alltså att se en
utveckling i just nämnda riktning.

Anf. 226 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det mycket handlar om
vilka verktyg som man är beredd att ge skolan. Gun-
nar Goude och hans partikamrater vill ju behålla den
politiska styrningen, i den meningen att de själva vill
sitta med i kommunfullmäktige och i kommunala
skolstyrelser och utbildningsnämnder och fastställa
ramarna. Då är vi i en situation med 289 resursfördel-
ningssystem. Det är inte likvärdiga villkor!
Sedan måste vi också skilja på drift, utvärdering
och finansiering när vi talar om skolan och inte bara
lägga det hela i knäet på kommunerna. I stället måste
vi ha en som svarar för driften och en - i det här fal-
let, enligt min mening, staten - som svarar för finan-
sieringen. Dessutom behöver vi ett nationellt kvali-
tetsinstitut som svarar för utvärderingen.

Anf. 227 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Tomas Högström talade om decent-
ralisering av beslutsfattandet inom skolan. Det är
ganska lätt för mig att hålla med om att professionens
möjligheter att ta del av detta och påverka sitt arbete
ska stärkas. Därom kan vi vara ganska överens. Men
jag tror inte ett ögonblick att det åstadkoms genom att
säga att de valda representanterna för människorna i
en kommun inte ska ha med skolan att göra. Tvärtom
är det kommunala ansvaret för skolan en garant just
för decentralisering.
Det förvånar mig högeligen att Tomas Högström,
när han pratar om decentraliseringen av beslut och
demokratiseringen av skolan, inte med ett enda ord
nämner elevernas rätt till inflytande. Varför?

Anf. 228 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! För att börja med eleverna kan jag
säga att jag faktiskt gav uttryck för elevens rätt samt
för elevens fria val av skola, oavsett kommun - de
facto fanns det med i mitt anförande.
När det gäller detta med valda representanters rätt
att styra skolan har vi sagt att vi ställer oss neutrala
till driftsformerna. Vi utgår från en kommunal skola
men anser fortfarande att den kommunala skolan då
är att betrakta som en skolform och en utbildningsan-
ordnare bland andra.
Verklig decentralisering stannar inte vid det
kommunala beslutsfattandet. Verklig decentralisering
handlar om att ge eleverna och elevernas föräldrar
möjlighet att välja skola och om att samtidigt ge lära-
re som vill något med skolan de möjligheter som
dessa lärare i dag inte har.

Anf. 229 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte se att kommunerna är en
utbildningsanordnare bland alla andra. Tomas Hög-
ström borde kanske betänka det faktum att vi i denna
kammare till kommunerna faktiskt har skickat upp-
draget att se till att varje elev vid alla tillfällen har en
bra skola att gå till. Detta uppdrag kan, enligt mitt sätt
att se saken, inte gå till någon annan.
Förklara nu, Tomas Högström, i den sista repliken
om det finns någon annan som ni tycker att detta
uppdrag ska gå till så att det faktiskt finns en skola att
välja för varje elev!

Anf. 230 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! När det gäller skolplikten, undervis-
ningsplikten eller vad vi väljer att kalla den, för när-
varande är det i varje fall skolplikt, har Moderata
samlingspartiet redovisat att den ligger inom ramen
för det kommunala åtagandet och också ska finansie-
ras inom ramen för vårt skolpengssystem.
Det har också att göra med socialtjänstlagens
portalparagraf om att kommunen har det yttersta
ansvaret för medborgarna. Men det innebär inte de
facto att kommunen därmed med automatik ska driva
skolorna. Den ska se till att det finns undervisning,
dvs. att undervisning ges.
Vi kan redan nu konstatera att det är mycket fat-
tigt med alternativ i Sverige. Det drabbar lärare, ele-
ver och föräldrar. Fattigdomen beror på avsaknaden
av politiska beslut, politisk handlingskraft och vilja
att ha de alternativa driftsformerna som ett verkligt
alternativ för alla svenskar.

Anf. 231 ANDERS SJÖLUND (m):
Herr talman! Den svenska skolan från grundskola
till gymnasium befinner sig i ett kristillstånd, även
om Eva Johansson gör sitt bästa för att dölja det.
Rapporterna avlöser varandra, precis som Beatrice
Ask har beskrivit här. Alla berättar samma sak: kun-
skaperna tunnas ut, lärarna trivs inte i sin roll, språ-
kens ställning försämras, avhoppen från gymnasie-
skolan ökar och högskolan har svårt att fylla sina
platser. Listan kan göras mycket längre.
Vad gör då regeringen åt detta? Ja, egentligen
ingenting annat än att prata och att vägra inse san-
ningen. På en punkt agerar den faktiskt. Det var också
Beatrice Ask inne på. Det gäller att klämma åt
friskolorna, entreprenörer och föräldrar som ser för-
delar i det fria valet. De attraheras kanske av en ny
pedagogik och möjligheterna som kanske den lilla
byskolan i kooperativ form erbjuder.
När det gäller förbud och hinder är regeringen ak-
tiv. Men var finns samma intresse för att på allvar ta
itu med den svenska skolans problem i stort? Det är
beklämmande när signalerna om skolans tillstånd är
så tydliga. Var finns statsråden i dag när vi talar om
skolan och utbildningen? Var finns Vänsterpartiet,
som ofta säger sig vara så duktigt på skolfrågor? Jag
tycker att det är sorgligt.
Herr talman! De kanske sköraste barnen i vår
svenska skola är de barn som inte bedöms uppnå
grundskolans kunskapsmål på grund av utvecklings-
störning och de andra barn som har bestående begåv-
ningsmässiga funktionshinder på grund av hjärnska-
da. Jag talar om elever i särskolan. Det är en liten
grupp som ofta glöms bort helt i debatten.
Vi har i dag ungefär 13 000 elever i grundsärsko-
lan. Det är en ökning med hela 64 % på mindre än tio
år. Jag kunde i dagens Västerbottens-Kuriren notera
att i Västerbotten, mitt eget hemlän, har på ett år
mellan år 1999 och år 2000 antalet elever ökat med
21 %. I Umeå stad har antalet ökat med 17 %. Det är
en markant stark ökning av antalet elever i särskolan.
Hur kommer det sig? Föds det fler barn i dag med
utvecklingsstörning? Skadas fler barn i dag än tidiga-
re? Nej, så är det dessbättre inte. Däremot kan en
delförklaring vara att kunskaperna om autism, ADHD
och andra liknande tillstånd har ökat och att det leder
över elever till särskolan.
Trots allt detta ser det ut som att elever skrivs in i
särskolan alltför lättvindigt. Skolverket redovisar
detta i sina rapporter. Det har ni säkert följt med i.
Man kan notera att flera kommuner redovisar att de
placerat elever i särskolan utan några som helst ut-
redningar. Rättssäkerheten är i fara, påpekar Skolver-
ket.
Vi tycker att särskolan är en utmärkt skolform för
den elevkrets som ska omfattas av särskolan. Men för
de elever som genomgår särskolan trots att de skulle
kunna klara av en grundskola är det naturligtvis en
tragedi. Eleven blir faktiskt stämplad för livet, och
möjligheterna att gå vidare är begränsade. I avgångs-
betyget står det t.ex. att eleven har gått enligt särsko-
lans läroplan. Det innebär att eleven inte kan läsa på
gymnasiets nationella program.
Detta och mycket annat påpekar vi moderater i
vår motion som handlar om just särskolan. Vi påpe-
kar kommunernas bristande ansvar vad gäller komp-
letta utredningar om en elev är särskolemässig eller
ej. I dag placeras elever med koncentrationsstörningar
utan begåvningshandikapp i särskolan. Definitionen
för vad som är särskolemässigt tänjs ut.
För den enskilda grundskolan kan frestelsen att
föra över en elev till särskolan vara stark. På det sättet
slipper den själv ta itu med elevens problem, som inte
sällan är själva skolans problem. Det kanske är så att
studiemiljön på skolan är sådan att det skapar pro-
blem i sig. Så får det naturligtvis inte vara.
Varje elevplacering i särskolan måste naturligtvis
föregås av noggranna utredningar som bygger på
vetenskaplig grund och en tät kommunikation med
föräldrar som kan få se de olika alternativen. Så är det
inte i dag på många ställen. Det är givetvis bra på
andra ställen.
Vi förespråkar alltså att utredningar måste bli ob-
ligatoriska och återkommande för att vi ska kunna
vara säkra på att eleverna är rätt placerade i rätt skol-
form. Inte minst talar det faktum att flyktingar och
invandrare är kraftigt överrepresenterade i särskolan
sitt tydliga språk. I Göteborgs stad är t.ex. andelen
invandrare i gymnasieskolan 23 % medan andelen
invandrare i gymnasiesärskolan är 45 %.
Skolan slarvar uppenbarligen med utredningar.
Detta gäller naturligtvis inte bara i Göteborg utan i
hela landet. Det ser vi allvarligt på. Jag vill därför
fråga Eva Johansson eller Inger Lundberg, som strax
kommer upp i debatten, om ni själva är beredda att se
över regelverket vad gäller särskolan så att vi kan få
krav på obligatoriska utredningar som bygger på
vetenskaplig grund. Det vi nu har duger inte alls.
Herr talman! När man frågar föräldrar till särsko-
lebarnen om särskolan säger de sig vara nöjda. Bar-
nen trivs helt enkelt bra i särskolan. Men det samlade
intrycket är att föräldrarna är bekymrade över kun-
skapsinnehållet. Det är inte bra. Skolverket skriver
självt att det är mer omsorg än kunskap i särskolan.
En fjärdedel av kommunerna svarar att de inte kan
ge eleverna den utbildning de behöver och klarar.
Skälet är bristen på specialpedagoger, som jag tror att
Gunnar Goude var inne på. Bara hälften av lärarna är
utbildade för sin uppgift. Skolverket säger att under-
visningen saknar strategier för val av pedagogiska
metoder och innehåll. Det är hårda ord från Skolver-
ket.
Herr talman! Bilden av särskolan som målas upp
är i många stycken skrämmande. Det är en godtycklig
placering av eleverna, och de är felaktigt placerade.
Det är en god omsorg men ett lågt kunskapsinnehåll,
och det är en överrepresentation av invandrare.
Förutom detta med lågt kunskapsinnehåll och det
jag nyss nämnde ser vi en tendens att integrera elever
i grundskolans ordinarie klasser med ibland tvivelak-
tiga argument. Det sker på lite olika sätt.
Ibland sker det med s.k. samundervisning med
elever som har behov av särskilt stöd. Man placerar
elever från särskolan tillsammans med elever i grund-
skolan som har större eller mindre problem med sin
undervisning. Det tycker vi är ett mycket tveksamt
sätt att undervisa och arbeta efter.
Ibland integreras eleven direkt i klassrummet till-
sammans med övriga. Det sker i ungefär 16 % av
fallen. Då läser eleven efter särskolans kursplan.
Denna utveckling kan enligt Skolverket förklaras med
den kommunalisering som skedde i början på 90-
talet. Tanken var att man skulle närma grundskolan
med särskolan. Det är väl ingen dålig tanke att leva
sida vid sida. Det tror jag säkert fungerar alldeles
utmärkt ibland, men det kan säkert också bli en
mycket missriktad insats.
Ju större spann mellan elevers förmåga, desto
större behov av individualisering. Det måste man väl
ändå säga. Det finns ingenting som tyder på att detta
klaras av på ett bra sätt i vår svenska skola. Ännu
svårare måste det bli om man även har integrerade
särskoleelever.
Varför kan vi inte se att vi alla är unika och lära
oss respektera varandras olikheter? Jag tycker att
särskolan är en särskilt bra skola med ett särskilt
viktigt uppdrag. Stärk i stället särskolan! Ställ krav på
kommunerna, och låt särskolan vara en egen skol-
form. Integration kan ibland bli precis tvärtom -
segregation. Jag undrar hur Socialdemokraternas
representanter ser på den saken.
Antalet vuxna med rätt till särskoleundervisning
är 45 000 i detta land. I dag får 4 000 plats i särvux.
Det är mindre än 10 %. Lagen föreskriver inte att
kommunerna måste erbjuda plats, men visst vore det
väl intressant om de kunde göra det! Hur ser ni på
det?

Anf. 232 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag vill först bara konstatera att An-
ders Sjölund tar upp en viktig fråga - särskolan. Den
är ett problem. Skälet till att särskolan inte har den
utformning som vi alla skulle önska att den hade
redan i dag är bl.a. bristen på specialpedagoger. Det
är självklart, och det tyckte jag också att Anders
Sjölund redovisade, vilket var ärligt. Skälet är kanske
också brister i samordningen av de insatser som be-
höver göras över hela landet. Det finns en väldig
skillnad mellan små och stora kommuner t.ex. när det
gäller kompetens och möjligheter att ta hand om de
här frågorna.
Specialpedagogerna är en nyckelgrupp här. Det
blir lite konstigt när man får kritik från de borgerliga,
som ju har ansvaret för att vi fick de nedskärningar
som är en del av orsaken till att vi har för få special-
pedagoger, skolpsykologer osv. ute.
Nu finns det en organisation som ska ta hand om
det här. Vi hoppas att t.ex. Specialpedagogiska insti-
tutet, som började sitt arbete i juli i år, kommer att
kunna bidra till en bra lösning på detta. Problemet
uppmärksammas ju, och lösningen kommer så fort
det någonsin går.

Anf. 233 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Nog är det väl något tröttsamt att vi
hela tiden ska återkomma till vad som hände för sju
åtta år sedan, Gunnar Goude? Det är tydligen den
borgerliga regeringens fel. I de tre år som den satt
finns roten till allt ont i Sverige i dag. Kan vi inte
vara överens om att vi slutar den diskussionen där?
Kommunerna har i dag ansvaret för skolan och
särskolan. Jag tycker att man på många ställen har
gjort felaktiga prioriteringar inom sitt ansvarsområde.
Man skjuter över problemen till särskolan - det är
faktiskt så.
Jag tycker att det är viktigt att man utbildar speci-
alpedagoger precis som man utbildar alla andra lärare
i landet. Tomas Högström var inne på bakgrunden till
att det är för få som utbildar sig och hur man kan
locka personer till läraryrket. Detta är ett komplext
problem, men vi är uppenbarligen helt överens om att
kvaliteten på särskolan bara kan stärkas genom att
fler specialpedagoger med adekvat utbildning kom-
mer till den.

Anf. 234 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det är en korrekt beskrivning. Skälet
till att alltför många elever förs över till särskolan är
just att en lärare med en stor undervisningsgrupp och
i avsaknad av specialpedagogisk kunskap på skolan
inte kan ta hand om dem. Det tror jag är en riktig
bedömning.
Det kanske är tröttsamt att diskutera orsakerna till
att vi har så få specialpedagoger. Det må väl vara
hänt att Anders Sjölund upplever det så. Men jag kan
tala om att det är betydligt mer tröttsamt för oss som i
samverkan med regeringen nu har att försöka åtgärda
denna brist. Det är ett svårt arbete, och det tar tid att
få fram pedagogerna.
När det gäller friskolorna vill jag bara påminna
om den friskolereform som har tagits fram av rege-
ringen i samverkan med Miljöpartiet. Vi har en ut-
veckling på friskolesidan som är mycket god. Det är
lite konstigt att i dagsläget beskylla regeringen för att
klämma åt friskolorna när vi har en så blomstrande
ökning av friskolorna och dessutom i bra former.

Anf. 235 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! De förslag som har tagits fram för
friskolan är gjorda för att förhindra att kommunerna
får fler friskolor och för att försvåra för dem. Dess-
bättre är ju Miljöpartiet på vår linje här. Jag gläder
mig återigen åt att Miljöpartiet kommer att yrka av-
slag på den proposition om friskolan som så små-
ningom kommer. Då kan vi få den mångfald i svenskt
skolväsen som våra elever så väl behöver.

Anf. 236 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller det sista är det i så fall
förvånande att så många borgerligt styrda kommuner
har bejakat de förslag som kommer från de utred-
ningar som ligger till grund för propositionen.
Men det var inte det jag tänkte säga, utan jag
tänkte snarare svara på den fråga som Anders Sjölund
ställde. Är vi beredda att se över regelverket när det
gäller särskolan? Det sker i viss mån en sådan över-
syn i Skollagskommittén. Där förs diskussioner om
detta. Jag tycker att det är viktigt att föräldrarätten
stärks. Jag tycker också att den reform är viktig som
gjordes här i kammaren om att det är föräldrarna som
har sista ordet när det gäller placering och i vilken
skolform deras barn ska gå.
Det är naturligtvis inte tillfredsställande om det är
så - och det finns mycket som tyder på det - att
många barn ur fel personkrets går i särskolan. Om det
beror på att den vanliga skolan har haft alldeles för
små resurser så är vi faktiskt i färd med att göra nå-
gonting åt det. Nu tillförs skolan resurser, i varje fall
om vi får som vi vill och det inte blir som Anders
Sjölund vill.

Anf. 237 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Det sista som Eva Johansson säger
är helt enkelt fel. Vi tillför faktiskt skolsystemet mer
pengar än vad Socialdemokraterna föreslår i sin bud-
get. Det vore bra om vi kunde försöka hålla oss till
det som står i den skrivna texten.
Det är bra om Skollagskommittén kommer fram
med någonting. Vi har ju väntat ett tag på det.
Min fråga gällde de obligatoriska utredningarna.
Pengar i all ära, men om man inte gör ordentliga
utredningar av de här eleverna så hamnar man likväl
fel oavsett hur mycket pengar man har.
Är Eva Johansson beredd att se till att man får ett
obligatoriskt system som kräver att varje elev som
ska till särskolan också ska omfattas av en relevant
utredning?

Anf. 238 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Anders Sjölund må tycka vad han
vill om vikten av att tillföra skolan resurser. Men nu
är det inte så att ni har mer pengar, utan ni har mindre
pengar än vad som går till skolan i dag. Det är natur-
ligtvis ett bekymmer att ni vid varje tillfälle hellre vill
sänka skatter än att satsa på en god utbildning. Det
tycker jag är sorgligt. Det vore bättre om ni stod upp
för att skolan behöver resurser, inte minst för de allra
sköraste barnen - de som finns i särskolan.
Särskolan är en resursstark skolform i dag, men
det är ju inte tu tal om att den skulle behöva ännu
mer.
I Skollagskommittén ser vi som sagt över regel-
verket för detta. Självfallet är det angeläget att inget
barn placeras i någon skolform utan att man vet var-
för. Jag kan inte heller föreställa mig att vare sig
skolan eller föräldrarna skulle vilja gå med på att så
sker.

Anf. 239 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret på det sista. Det
sägs alltså här att kommittén ser över det här med
obligatoriska utredningar. Jag ser fram emot att vi får
se ett förslag som går i den linje som jag förespråkar,
nämligen att det ska vara ett obligatorium.
Om vi återgår till pengarna så är det också där
tröttsamt att man inte kan läsa innantill. Jag har ju
sagt att vi har mer pengar än Socialdemokraterna för
framtiden. Så är det bara. Men jag har lång erfarenhet
från båda sidor av katedern och jag kan också kon-
statera att i de kommuner som jag känner till så slösar
man med pengar i organisationen med ganska stora
mått i den stora överbyggnad som finns för skolsys-
temet. Om man lät pengarna strömma rakt ned i
klassrummen så skulle man få pengar över även till
barn med särskilda behov.

Anf. 240 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Det är med spänning man tänker sig
administrationen och byråkratin vid det statliga verket
för rättvis fördelning av statlig skolpeng till varje litet
barn i kungariket Sverige. Måtte väljarna förbjuda att
vi hamnar där.
Herr talman! I förra veckan var jag på Johnson
Metall och Emba i Örebro. Det är framgångsrika
svenska företag med skickliga medarbetare. De har
arbetare som tar eget ansvar, utvecklar produkter och
arbetar tillsammans i lag. Det är verkstäder i ett land
som haft världens högsta produktivitetsutveckling på
senare år. Det har inte kommit av sig själv. Bakom
framstegen finns en hög utbildningsnivå.
På arbetsplatser i vårt land finns människor som
vågar ta till sig ny kunskap och som skolats till mo-
dern samverkan och eget ansvar. Det är en följd av att
Sverige, trots stora klyftor, är ett av världens mest
rättvisa samhällen. Men det är också ett måste för
välfärd och tillväxt i en ny tid.
Utvecklingen går snabbt i arbetslivet. Kunskap-
skraven höjs. Den som har ett fast jobb i dag måste ha
beredskap för nya jobb i framtiden. Den insikten
finns på verkstadsgolvet och i vården. Det är en viktig
bakgrund till socialdemokratins starka satsning på
kunskap och kompetens inte till några, utan till alla i
det svenska samhället.
De flesta i den här kammaren var med förra man-
datperioden. Vi minns det allvar som regeringen gick
in med för att klara Sverige ur den ekonomiska kri-
sen. Vi minns hur vi här i riksdagen sparade på allt
som gick att spara på. Vi letade möjligheter för att
stärka inkomsterna utan att störa ekonomin. Det var
blodigt allvar, och det gällde Sveriges framtid. Mitt i
detta saneringsarbete tog socialdemokratin initiativ
till viktiga utbildningsreformer. Det handlade om
Kunskapslyftet och en massiv satsning på högskolan.
800 000 personer har de senaste åren fått gymnasie-
kompetens, yrkesutbildning eller praktisk kunskap.
Många av dem finns nu på sina gamla arbetsplatser,
men starkare än tidigare. Andra har fått jobb för
första gången på flera år. Andra åter finns på hög-
skolor, på lärarutbildningar och ingenjörsutbildning-
ar. De finns i långa utbildningar som de aldrig kunde
drömma om innan de fick chansen i Kunskapslyftet.
Det här projektet hånades av den svenska högern.
I dag kan vi se att just modet att genomföra en gigan-
tisk utbildningssatsning var en av de viktigaste förut-
sättningarna för de senaste årens kraftiga tillväxt. Nu
har Kunskapslyftet gått in i en ny organisation.
Herr talman! Det finns två sanna bilder av den
svenska skolan. Den första handlar om en skola vi
kan vara stolta över. Det är en skola där nio av tio
elever har goda kunskaper i grundläggande ämnen
som matte, engelska och svenska. Sverige är i världs-
klass när det gäller förmågan att skriva och läsa mo-
dersmålet. Våra ungar visar upp lysande resultat i
engelska och andra främmande språk. Våra barn
hävdar sig mycket bra när det gäller användning av
IT, i samhällskunskap, i förmåga att samverka och i
förmåga att ta initiativ i olika projekt, på jobben och i
arbetslivet som sådant.
På andra områden är den svenska skolan bra, men
inte lysande. Det gäller matematiken och naturveten-
skapen. Här finns det mer att göra. Det är därför rege-
ringen också har fokuserat starkt på naturvetenskapen
på senare år. I årets budget finns bl.a. ett resurscent-
rum för biologi och bioteknik som komplement till
insatser som görs bl.a. på matematikområdet.
Den andra bilden av skolan är inte lika ljus. Den
visar att motsvarande 3-4 barn i varje klass inte kla-
rar antingen matten, engelskan eller svenskan. Några
av dem, några enstaka barn, men på tok för många i
ett modernt samhälle, klarar inte kraven i vare sig
matte, engelska eller svenska. Det är inget nytt. Så
var det förr också.
Men skillnaden är att i dag kommer de att få stora
problem på arbetsmarknaden. I dag kan vi inte bortse
från dessa barn. I dag måste alla barn klara de krav
skolan ställer. Det är ingen enkel uppgift. Sverige har
satt ribban högt. Det finns länder där man säger att
50 % av barnen ska klara de här kraven, men i Sveri-
ge säger vi att alla barn måste klara dem. Ändå vet vi
att barns villkor är olika. Många har trygga hem och
engagerade föräldrar. För andra är det tufft. Ibland
kan det vara svårt att föreställa sig under vilka krä-
vande förhållanden många barn växer upp. Säkert slår
också mycket av det nya hårt mot många familjer.
Visst finns det skolor där det brister i ledarskapet och
där det brister rejält i resurserna. Det finns många
tappade sugar också ute i skolarbetet.
Herr talman! Läraryrket är ett fascinerande och
svårt jobb. Att spela en viktig roll för framtidsfolket
är något mycket svårt, men också något mycket stort.
Förr arbetade ofta lärarna med tysta elever. När man
kom upp i årskullarna handlade det ofta om elever
från samma samhällsklass. Man kunde ha föreläs-
ningar inför eleverna. I dag går vi från teaching to
learning. Så mycket mer spännande det blir. Man kan
möta så många fler. Men det blir också så mycket
svårare.
Dagens lärare måste se varje elev. Hon och han
måste brottas med samhällsförändringarna. Förr var
kyrkan, föräldrar, organisationer och medier auktori-
teter på gott och ont. I dag är det så mycket mer som
påverkar de unga. Förr var det enkelt för oss vuxna
att säga plikt och strävan. Pedagogen och rektorn
John Steinberg skrev i Nerikes Allehanda att i dag
styrs barnen så mycket mer av lust. Vi vet hur tufft
det är att få barn att plugga bara för att det ska så
vara. Vi vet hur svårt det är att få barn att gå igenom
barriärer. Det finns inga enkla lösningar. Men vi vet
att barn kan förflytta berg om de brinner för en fråga
och om de möter det de har lust till.
Den här skolan måste få stöd, och den får stöd av
en socialdemokratisk utbildningspolitik. Lärarutbild-
ningsreformen blev startskottet till en revolution i
samverkan mellan skolans praktiska verksamhet och
den pedagogiska forskningen. De närmaste åren till-
förs utbildningsvetenskapen 120 miljoner kronor
genom Vetenskapsrådet. Nya forskarskolor startar
knutna till lärarutbildningen. I vanliga kommuner
som Nora och Kumla fattar man nu beslut om magist-
rander för att knyta den praktiska verkligheten i lärar-
rummet till pedagogisk forskning och utveckling.
Herr talman! Sverige har en fin skola, men det
finns mycket mer att göra. Det är därför socialdemo-
kratin satsar på kompetensutveckling och på 5 nya
miljarder just till vuxna för de ungar som behöver
skolan allra mest. Det finns två sanna bilder av sko-
lan. Den ena handlar om en skola i världsklass. Den
andra visar de barn som behöver oss allra mest. En
socialdemokratisk utbildningspolitik sviker aldrig
dem.

Anf. 241 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Inger Lundberg började med att säga
att Sverige är ett väldigt rättvist land. Då tänker jag
på att Sverige har den mest könsuppdelade arbets-
marknaden som finns. Vi får kritik från FN för våra
ojämställda löner t.ex. Det är inte så rättvist.
Sedan har jag några frågor. Jag tycker att det är
bra att Inger Lundberg säger att nio av tio klarar sig
bra. Jag tycker att det är positivt att börja den vägen
och inte ständigt börja med dem som inte klarar sig.
Jag undrar vilken individuell hjälp vi kan ge till dem
som inte klarar sig.
Sedan vill jag också fråga varför alla ska ha hög-
skolebehörighet när det är 50 % som beräknas gå
vidare till högskolan. Varför vill inte Socialdemo-
kraterna tillskapa en yrkeshögskola parallellt med
högskolan i dag?
Vilka förebilder ser Inger Lundberg att våra ung-
domar har i dag när hon talar om den stora revolution
som har skett?

Anf. 242 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Det var mycket på två minuter.
Först till satsningen på barnen. 15 000 nya vuxna,
specialpedagoger, kuratorer och psykologer betyder
oerhört mycket för de barn som har fått minst. Det
beslut, som tyvärr Ulla-Britt Hagström och hennes
parti inte ville vara med och fatta, om att också de
barn vars föräldrar är arbetslösa har rätt till en plats i
barnomsorgen tror jag var oerhört värdefullt.
Den utveckling av den specialpedagogiska verk-
samheten som Gunnar Goude nämnde, satsningar på
forskning och närmanden mellan den kunskap som
finns inom pedagogiken och i lärarrummet tror jag är
ett annat sätt att stödja de barn som behöver det mest.
Varför är det så viktigt med goda kunskaper för
alla i engelska, svenska och matte? Det är inte därför
att alla ska börja i högskolan. Det tror jag inte att alla
vill. Det är därför att människor ska ha val i livet och
för att arbetsplatserna ställer höga krav. T.ex. Erics-
son i Kumla säger i dag: Vi anställer inga ungdomar
på verkstadsgolvet som inte har motsvarande hög-
skolekompetens i engelska. Det är svaret på varför vi
tycker att det är så viktigt.

Anf. 243 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag vet att alla branscher vill ha de
elever som förr gick fyraårig teknisk utbildning, som
inte finns i dag. De vill ha den gruppen av elever.
Men jag vet också att det finns elever som har svårig-
heter i svenska, matte eller engelska, som mycket
lättare skulle anamma de teoretiska kunskaperna om
socialdemokraterna tillät en praktisk utbildning, en
rejäl lärlingsutbildning, för dessa elever.
Jag tror också att kommunerna kan använda resur-
serna för att rätt styra dem till specialpedagoger osv.
som behövs.

Anf. 244 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! De svenska kommunerna och sko-
lorna söker sig många vägar för att stötta de elever
som har stora bekymmer med de teoretiska ämnena.
Det finns ungdomar som lämnar gymnasieskolan
med goda kunskaper i karaktärsämnena men inte lika
goda kunskaper i de högskoleförberedande ämnena.
Många av dem kommer att hitta en bra plats på ar-
betsmarknaden. Men deras möjligheter är betydligt
mindre än om de hade fått den grundläggande kom-
petensen. Därför tror jag att det är så viktigt att erbju-
dandet, inriktningen i alla de nationella programmen,
handlar om att eleverna ska få den kompetens som
arbetsmarknaden kräver.
Sedan hoppas jag, precis som Ulla-Britt Hagström
- och det återkommer också i hög grad i propositio-
nen Den öppna högskolan - att både samhälle och
utbildningsinstitution i framtiden bättre än i dag ska
kunna värdera den faktiska kunskap människor har.

Anf. 245 PER BILL (m):
Herr talman! God tillväxt är någonting alla partier
i den här riksdagen, möjligen med undantag av Mil-
jöpartiet, gärna vill ha - god långsiktig tillväxt på
minst 3 %.
Recepten för att komma dit är lite olika. För oss
moderater handlar receptet ganska ofta om ett riktigt
bra företagsklimat, ett riktigt bra företagarklimat, ett
riktigt bra individklimat, låga skatter och bra offentlig
service, för att ta några exempel.
Men det finns andra faktorer som också är viktiga.
En av dem är att ha ett riktigt bra kunskapsklimat. IT,
bioteknik, materialteknik och modern läkemedelsin-
dustri är några exempel på unga branscher som redan
från början lever i ett helt globalt klimat.
Vi här inne hoppas att de ska ge oss god stabil
tillväxt. Men för att de ska kunna göra det måste vi se
till att det finns ett riktigt bra forskningsklimat, att det
finns forskningsuniversitet i världsklass och att vi på
olika sätt kan attrahera riktigt kompetenta människor
- både att stanna kvar i Sverige och att komma till
Sverige. Vi måste se till att bygga upp forsknings-
miljöer som håller riktigt hög klass.
I den här strävan har Sverige under ganska många
årtionden varit relativt framgångsrikt. Både Uppsala-
Stockholmsområdet och området kring Malmö-Lund
är i dag områden som man runtom i världen talar om
med stor aktning. Men vi behöver fler sådana här
områden. Vi har flera som är på väg upp. Men vi
behöver också se till att de hela tiden får de resurser
och möjligheter som behövs. De framgångar vi har
haft under några år är inte givna på förhand. De är
snarare produkten av hårt arbete, briljanta idéer, fri
forskning i världsklass, ett företagsklimat som har
varit ganska gynnsamt för just de här branscherna och
en miljö där politiker inte i onödan och framför allt
inte utan kunskaper går in och förhindrar innovatio-
ner och vetenskapliga landvinningar.
Så långt allt gott. Tyvärr vittnar i dag många fors-
kare och företagsledare inom branscherna om att
utvecklingen har stagnerat. Många talar t.o.m. om att
vi är på väg åt fel håll.
Det här är någonting som jag tror att vi ska ta på
absolut största allvar. Vi måste se till att vi inte fort-
sätter att tappa mark. Vi måste se till att det finns ett
kunskapsklimat för framtidsbranscherna.
Det finns inga enkla patentlösningar. Det går inte
att uppfinna en nytt Silicon Valley eller ett nytt La
Joya, utan det handlar om väldigt många enskilda
detaljer. Vi måste t.ex. se till att ha god tillgång till
forskningsresurser, att ha ett eller flera forskningsu-
niversitet i världsklass, att vi har gott om kompetent
arbetskraft och att man är villig att bo i de områden
där forskningen och företagandet sker.
Vi måste se till att det finns god tillgång till risk-
kapital. Det är också en fördel om vi kan dra nytta av
gamla kunskapskluster som kan vara med och bygga
upp de nya kunskapsklustren. Vi måste också ha ett
öppet klimat när det gäller nya idéer och vetenskapli-
ga landvinningar.
Jag tror att det finns några saker vi här i riksdagen
definitivt skulle kunna göra för att se till att skapa ett
bättre klimat för högteknologiska företag och för
forskning inom de här områdena. Låt mig ta några
exempel.
Det första är att det blir allt tydligare att neddrag-
ningarna på forskningsresurser nu börjar göra ont på
allvar. Under en ganska lång tid höjde olika stiftelser
sina forskningsresurser, vilket gjorde att de neddrag-
na forskningsresurserna från statens sida inte slog
igenom fullt ut.
I dag vet vi med den börs vi har att många av
stiftelserna inte längre kan dela ut mer och mer peng-
ar varje år. För många av dem är det faktiskt fråga om
att redan nu göra ordentliga neddragningar.
Det andra jag tror att vi skulle kunna göra någon-
ting åt är att se till att vi får mer pengar till den
grundläggande högre utbildningen. Grundutbild-
ningsanslagen har tyvärr också sett stora neddrag-
ningar under de senaste sju åtta åren. Någonstans
mellan 15 % och 20 % mindre pengar per student har
vi i dag än vi hade för sju åtta år sedan. Det är natur-
ligtvis sådant som går ut över utbildningens kvalitet.
Om vi tänker på att vi både har mindre forsk-
ningspengar och mindre pengar per student för ut-
bildningen är det ganska enkelt att förstå att det på
många universitet blir allt svårare att se till att varje
student får en god och nära kontakt till forskning som
ligger i framkant. Fler och fler går alltså igenom den
högre utbildningen utan den närhet till forskning som
man borde önska.
Det tredje är att vi har sett en ökad politisering av
universiteten. Vi har t.o.m. sett politiskt tillsatta rek-
torer. Jag hoppas att det var en plump i protokollet
och att vi slipper det i framtiden, men det var defini-
tivt något som gjorde mycket ont på den utbildnings-
anstalt där det skedde.
Om den fjärde tror jag att vi är helt överens. Vi
måste öppna våra universitet och högskolor på ett helt
annat sätt för människor från alla upptänkliga länder.
Vi måste göra universiteten till en global miljö där
människor med olika bakgrund, olika kunskaper och
olika infallsvinklar gemensamt kan se till att få en
god utbildning.
Herr talman! Tiden är kort. Jag tror att det här är
några recept för att vi ska få ett bättre kunskapsklimat
i Sverige.

Anf. 246 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Först något om det lilla undantag
som Per Bill gjorde för Miljöpartiet när det gäller
tillväxten. Det var väl för att få upp mig i debatten,
gissar jag.
Det var väl en lyckad felsägning som Per Bill
gjorde när han inte talade bara om ekonomisk tillväxt
utan i stället valde ordet god tillväxt. Miljöpartiet är
väl det enda parti som verkligen bevakar att det är en
god tillväxt vi vill ha i landet, dvs. en tillväxt i eko-
nomin som inte sker på bekostnad av vare sig miljö
eller livskvalitet för människorna i landet. Jag får väl
säga att jag tycker precis tvärtom. Det är alltså Miljö-
partiet som står för god tillväxt.
Jag har en fråga när det gäller kravet att satsa mer
på kunskapsutveckling och forskning kring framtids-
branscherna. Där tycker jag att Per Bill är oklar. Vi
har ju satsat på just det som man har bedömt vara
framtidsbranscher. Det gäller bioteknik, materialtek-
nik, medicin, miljöforskning osv. Samtidigt tycker
Per Bill att man inte ska klåfingra politiskt på detta.
Kan vi få det närmare utrett?

Anf. 247 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Det är bra att höra att även Miljö-
partiet nu ställer upp på att det kan vara bra med god
tillväxt.
Vi satsar i vår budget ganska många fler miljarder
på högre utbildning och forskning än vad dagens
majoritet gör. Vi har ingen tveksamhet i att på en
mycket aggregerad nivå peka ut några områden som
vi vill satsa extra på.
Vi har varit överens med regeringen om områdena
IT, bioteknik, materialvetenskap osv. Flera av dem
har vi varit överens om både här i riksdagen och när
det gäller vilka områden vi vill se att EU lägger sina
forskningspengar på.
Jag kan inte se att det är någon klåfingrighet att
tala om hur många hundra miljoner ytterligare som
ska läggas på det ena eller andra.

Anf. 248 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Tack för det. Det låter bra. Det låter
som ett stöd för den politik som förs.
Jag vill också kort säga något om pengarna till
grundutbildning och forskning. Vi kan naturligtvis
vara överens om att vi skulle vilja se mer pengar både
till grundläggande utbildning och till forskning. Men
man bör också konstatera att det har gått ut en bety-
dande ökning av pengar till forskning under det se-
naste decenniet. Det har skett i olika former. En stor
del går via EU. Det skulle jag vilja höra Per Bill säga
några ord om. Där är det väl snarast så att vi hindrar
en fri forskning i landet.
Stiftelserna innebär också vissa begränsningar när
det gäller den fria forskningen. Stödet till grundut-
bildningen har ju ökat kolossalt, men inte per student.
Där kan man väl tala om en viss otakt, men det har
alltså varit bråttom att öka antalet studerandeplatser i
tider av hög arbetslöshet. Det har varit små ekono-
miska resurser som har lett till det. Men vi får väl se
fram emot en ökning på den kanten.

Anf. 249 PER BILL (m) replik:
Herr talman! När man hör Gunnar Goude och när
man hör vår utbildningsminister får man intryck av
att det har satsats väldigt mycket mer pengar på
forskning. Men om man lyssnar på rektorer och
forskningsfinansiärer är historien en helt annan.
Jag tycker att det är lite tragiskt att vi ska behöva
debattera hur verkligheten ser ut. På ett område som
utbildning och forskning vore det faktiskt ganska bra
om vi åtminstone kunde vara överens om hur verklig-
heten ser ut.
Den verklighet som jag får berättat om ute på uni-
versiteten och högskolorna säger verkligen inte att de
senaste tio åren med Tham och Östros har varit några
sötebrödsdagar. Tvärtom har det blivit mer och mer
strid på fattighuset.

Anf. 250 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Vad kul, Per Bill, att vi är så ense
om vikten av internationalisering av den högre ut-
bildningen. Det är fantastiskt att 30 000 svenska ung-
domar nu är ute och hämtar kunskap i olika delar av
världen.
Att det svenska Erasmusprogrammet är så om-
tyckt av ungdomar i Europa att det faktiskt är fler
studenter här på Erasmus än ute i Europa är något fint
och något jag tror att vi kan jobba ihop med.
Jag tycker att det är härligt att höra Per Bill tala
med sådan värme om de duktiga forskare vi har i
Sverige. Vi har forskare i den yppersta internationella
eliten.
Jag undrar vad de moderata skolpolitiker tänker
som för 20-30 år sedan stod här och sade att vi har en
eländigt flummig skola i Sverige. De här unga fram-
stående svenska forskarna har gått i den svenska
grundskolan. De har inte gått i några elitskolor.
Vi har kunnat vaska fram begåvningar just därför
att alla har fått chansen. Är inte det häftigt?

Anf. 251 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Jo, Inger Lundberg, jag tycker att det
är häftigt att vi gör vårt yttersta för att varje individ i
Sverige ska få en så god utbildning som möjligt och
att det finns en så stor samstämmighet om att så ska
vara. Vi är ett så litet land att vi inte har råd att bara
ha en liten del av befolkningen att plocka talanger ur.
Vi måste plocka talanger ur hela befolkningen.
Här tror jag faktiskt att vi har en hel del kvar att göra.
Vid många av de ingenjörsutbildningar som för till-
fället finns kommer eleverna från 25 % av befolk-
ningen. De är män, de är vita, och de kommer från
medelklass och uppåt.

Anf. 252 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Den sociala snedrekryteringen i den
svenska högskolan är fortfarande väldigt stor. Men
den har minskat i samband med den kraftiga utbygg-
nad av högskolan som har gjorts nu.
Ett instrument som spelar stor roll för att minska
snedrekryteringen och ta vara på begåvningsreserven
är de regionala högskolorna. Om de högskolorna ska
kunna fånga upp forskarbegåvningarna är det oerhört
viktigt att de också har kontakt med forskningen.
Därför drev Socialdemokraterna så hårt frågan om
fasta forskningsresurser till de små och medelstora
högskolorna. Därför har det varit viktigt för oss att de
har möjlighet att arbeta i nätverk med universitet och
med fackhögskolor som har forskat under lång tid.
Under förra mandatperioden var Moderaterna inte
med. Nu är Per Bill med. Det är positivt och det är
roligt att höra Per Bills inställning till att ta vara på
den svenska begåvningsreserven.

Anf. 253 PER BILL (m) replik:
Herr talman! De små och medelstora högskolorna,
som jag för tillfället besöker ganska många av, impo-
nerar. På många ställen har man nu också börjat hitta
sin nisch, sin plats i ekosystemet. Jag tror också att de
är oerhört viktiga för dem som söker sig till de stora
forskningsuniversiteten, de i Uppsala och Lund och
andra, så att de inte gör det därför att det inte finns
något annat att välja. De gör det faktiskt därför att de
vill komma just till Uppsala eller Lund och till en viss
utbildning som är deras dröm och stora förhoppning
för att kunna genomföra sitt livs projekt.

Anf. 254 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Man kan inte nog understryka det
som Per Bill nyss sade. Alla internationella studier
visar att det är tre faktorer som spelar roll när det
gäller att skapa tillväxt och utveckling i en stad eller
en region. Den första och främsta är universitet och
högskolor. Den andra är infrastruktur, framför allt
flyg. Den tredje är goda livsmiljöer.
Herr talman! Av dagens forskningsresurser i värl-
den går 40 % till informationstekniken och 20 % till
biotekniken, och en snabbt växande andel kommer
också att krävas för nanotekniken, dvs. materialtekni-
ken. Man räknar med att förhållandena kommer att
vara omvända om tio år. 40 % kommer att gå till
biotekniken, huvudsakligen genteknik, och 20 % till
informationstekniken.
Gentekniken är i början av sin produktcirkel. Den
är det område som kommer att dominera nästa Kond-
ratievvåg. På det medicinska området har man från
början varit konsumentorienterad. Man lärde tidigt
genmodifierade colibakterier att producera insulin
och tillväxthormon, vilket radikalt förändrade situa-
tionen för patienter med de berörda sjukdomsgrup-
perna. Hugoprojektet har gett oss besked om orsaker-
na till väldigt många av våra sjukdomar, och det ska-
par också möjligheter till ny genterapi, där man kan
tillföra gener som saknas eller blockera existerande
gener.
Gentekniken skapar också möjligheter att hjälpa
de människor som nu dör i transplantationsköerna,
även om det dröjer ett antal år innan vi kommer dit.
Genmodifierade grisorgan kan med xenotransplanta-
tion i varje fall under en övergångstid bli lösningen
för många som nu har stora svårigheter och väntar i
åratal. Så småningom kommer sannolikt stamcellerna
att ge möjligheter i första hand att överföra ö-celler
för insulinproduktion åt diabetiker men också att
hjälpa parkinsonpatienter. Man kan se att det så små-
ningom också kan finnas en möjlighet att åstadkom-
ma organ för transplantation den vägen.
På livsmedelssidan har man till en början varit
alltför producentorienterad. Det var väldigt mycket av
resistens mot Basta och Roundup. Man hade problem
med transporttålighet, med korta trädstammar för att
frukterna lätt skulle kunna plockas och med stora
rötter. Men nu arbetar man med vitaminberikat gylle-
ne ris, med grödor som kan växa i kalla klimat, på
saltängar och i torra miljöer, och man kan höja pro-
duktionen både av animalier av växter.
Detta talade man varmt om redan i Riodokumen-
tet Agenda 21. Man använder där över 16 sidor åt
möjligheterna att komma åt världssvälten. UNDP:s
senaste Human Development Report heter just Ma-
king New Technologies Work for Human Develop-
ment.
Utvecklingen går snabbt. Man har fått fram PCR-
tekniken, med vars hjälp man kan mångfaldiga gen-
material tre miljarder gånger på tio minuter. Man har
tagit fram DNA-chips som kan typbestämma tusen-
tals gener samtidigt, vilket kommer att leda till en
radikal förändring av cancerdiagnostiken och på sikt
även till möjligheter att ta fram en effektiv individuell
cancerterapi.
IBM:s Blue Gene superdator är ett fascinerande
projekt, där man i stället för de två alternativ som
man har i vanlig elektronik, ettor och nollor, använder
de fyra byggstenarna i generna. Man räknar med att
när Blue Gene är färdig om fem år ska den kunna
klara en miljon miljarder beräkningar i sekunden.
Man har nu med genterapi lyckats ta fram vacci-
ner mot tre av ebolavirusstammarna, och fler är på
gång. Vi kan också se rätt lovande försök med vaccin
mot alzheimer.
I apoptosforskningen, som man nu får Nobelpriset
för, studerar man celldelningsregleringen, och den
kommer att få betydelse både för alzheimer- och för
cancerbehandlingen.
Vi är också på väg att få ett tbc-vaccin, där man
med genteknik har försvagat tuberkelbakterierna. Vi
har redan kunnat se lyckade försök med genterapi
mot hemofili B, blödarsjuka, och mot Scid IX, som är
en immunbristsjukdom.
Man har vidare tagit fram transgena myggor som
sannolikt inte kan sprida sjukdomar och som sanno-
likt kan bli en möjlighet att komma åt malariaproble-
met.
Det här är spännande. Utvecklingen är snabb och
väcker hela tiden nya etiska frågeställningar. Den är
viktig. Vi har i Sverige en tradition både på livsme-
dels- och på läkemedelssidan. Det gäller att hantera
etiken, och vi vet att gammaldags lagstiftning, där en
ny lag tar två, tre år, inte hinner med i den utveckling
som för närvarande är på gång.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man nu faller
in i den internationella konsensus som säger att man
här måste ha ramlagar om etikprövning och att de
etikkommittéer som granskar verksamheten ska ha en
bred sammansättning. Men det gäller att inte med
lagstiftningen försvåra och förhindra utvecklingen,
utan att kunna hänga med och fatta vettiga beslut när
utvecklingen rasar vidare.
Gentekniken har stor potential. Den kan skapa
tillväxt och utveckling. Som läkare som hela livet har
behandlat symtom och nu ser möjligheterna att i stäl-
let bota sjukdomar måste jag säga: Detta är någonting
som vi inte får välja bort.

Anf. 255 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Herr talman! Från utbildning till kulturfrågor. I
det senaste numret av KRO:s medlemstidning Konst-
nären kan man läsa följande rubrik: "Varning för
konstnärer som vill ha betalt." En rätt uttrycksfull
rubrik. Anledningen till den är följande.
En tidning i Norrland publicerade en bild på ett
konstverk placerat i en skola, och när konstnären
rättmätigt ville ha ersättning, eftersom hon inte ens
var namngiven i tidningen, gick chefredaktören ut
med denna varning till sina kolleger.
I veckan firar SKAP, Föreningen svenska kompo-
sitörer av populärmusik, 75 år. Grattis! Populärton-
sättarna omfattades inte från början av upphovs-
rättslagen, som riksdagen antog 1918, en lag som i
det längsta motarbetades av socialdemokraterna med
motiveringen att allmänheten inte var betjänt av en
konstnär som egenmäktigt bestämmer över sina verk.
Det här är två skildringar med samma innebörd,
men med nästan hundra års intervall. Vad säger då
det här? Ja, för det första att den utövande dansaren,
musikern, författaren, bildkonstnären, kompositören
m.fl. är något som staten äger och för det andra att
många inte ser kulturskapare som enskilda individer.
Hellre kollektiv upphovsrätt och korporativa sti-
pendier än individuella lösningar som gör att varje
enskild konstnär får maximal utdelning i sitt yrke.
Kulturministern säger ofta att huvudmålet med rege-
ringens konstnärspolitik är att öka möjligheterna för
konstnären att leva av sitt konstnärskap. Och det är
säkert sant, men när kommer de politiska beslut som
gör det möjligt? Kulturministern har vid ett annat
tillfälle här i kammaren sagt att man inom Regerings-
kansliet ska göra en grundlig översyn av konstnärs-
frågorna. Det är bra, men när får vi se något resultat?
Regeringens politik har inte lyckats särskilt väl
hittills, och därför är det på tiden att vi får en ny kul-
turpolitik, en kulturpolitik som säger ja till kulturska-
pare som fria yrkesmänniskor och därmed höjer sta-
tusen för alla yrkesverksamma inom kultursektorn.
Herr talman! Det handlar också om regler, byrå-
krati, skatter och avgifter. Moms- och skatteregler är
minst lika krångliga för en bildkonstnär som för ett
större företag. Eftersom många kulturskapare är vad
man kan kalla ofrivilliga företagare drabbas de precis
som alla andra egenföretagare av de höga skatter och
de krångliga regler som vi har i Sverige, eller som en
konstnär uttryckte det: "Dock; jag vill nämna att
hälften av ateljestöd och inköp från offentliga medel,
liksom andra intäkter för mig som konstnär, går di-
rekt tillbaka till det offentliga, i form av sociala av-
gifter och skatt."
Den ojämlika gallerimomsen gör att många, fram-
för allt oetablerade konstnärer, inte lika lätt når ut på
marknaden. Företaget som köper ett konstverk måste
också ges avdragsmöjligheter. Det skulle ytterligare
öka marknaden för våra konstnärer.
Under våren kunde vi läsa i tidningarna att t.o.m.
våra skattemyndigheter betalat svarta löner till inhyr-
da kulturskapare. Varför? Ja, det vet inte jag, men det
kan kanske bero på att man ansåg skatt och sociala
avgifter för höga. Den som drabbas negativt är natur-
ligtvis konstnären. Skatter och avgifter måste därför
hamna på en nivå så att det inte lönar sig att erbjuda
svarta löner.
Vi har nyss hört hur man har debatterat utbild-
ningsfrågor tidigare här i kväll före mig. Många, de
allra flesta av alla våra kulturskapare, tillhör dem med
den längsta eftergymnasiala utbildningen, men trots
det är de några av de lägst betalda.
Herr talman! I Tyskland startade konstnären Erich
Stegmann på 1950-talet föreningen Mun- och fotmå-
larna. Efter sjukdom i ungdomen var han förlamad.
Under skoltiden började han måla med munnen till
sina klasskamraters stora förvåning. Stegmann fick
smeknamnet Dennoch, som betyder trots allt, efter-
som han var ett levande exempel på hur oförmåga,
besvikelser och smärta kan överbryggas. Trots sitt
handikapp blev Erich Stegmann en erkänd konstnär.
Den kända svenska sångerskan och målaren Lena
Maria Klingvall tillhör den svenska delen av före-
ningen och är ytterligare ett bevis på att det är den
individuella styrkan och envisheten som är avgörande
för ens framgångar.
Både Erich Stegmann och Lena Maria Klingvall
är exempel på människor som utifrån sina handikapp
inte kan placeras in i ett kollektiv. Det är ytterligare
en orsak till att vi moderater vill att man alltid utgår
från människan och inte från kollektivet.
Herr talman! Vi har i alla tider omgivit oss av ord,
bilder och musik, något som betytt och betyder
mycket för vår utveckling som människa. Konstnären
gör materia av en idé, idéer som vi ibland tar till oss,
men som vi ibland har svårt att förstå. Det kanske inte
heller är nödvändigt att vi förstår alla bilder eller vill
lyssna till all musik. För även om konsten ofta är
skön är skönhet inte alltid ändamålet med konst. Vår
uppgift som politiker är att ge alla våra kulturskapare
de rätta förutsättningarna att fritt skapa den mångfald
som behövs för ett rikt kulturliv och inte låsa in dem i
föråldrade strukturer som styrs med kollektiva för-
tecken. Ett mångfasetterat kulturliv förenar förank-
ringen i tradition och historia med nya tiders utma-
ningar.

Anf. 256 EVA ARVIDSSON (s):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande är: Kul-
tur för hälsa och demokrati. Jag skulle också kunna
lägga till integration och ekonomi.
Kulturupplevelser innebär livskvalitet och bättre
hälsa. I dag finns det både nationella och internatio-
nella undersökningar som visar att kulturella aktivi-
teter kan påverka kroppsliga och mentala funktioner i
gynnsam riktning.
Framsteg i den neurobiologiska forskningen har
gjort att vi numera tror att man kan stimulera inte
bara den växande hjärnans utveckling utan även den
vuxna hjärnans tillstånd. Man tror att kulturella akti-
viteter har särskilt stor betydelse i detta avseende.
Mycket talar för att både den kognitiva och den
känslomässiga utvecklingen hos barn och ungdomar
stimuleras genom kulturupplevelser. Det betyder att
den roll som kulturen får spela för barn och ungdo-
mar i skola och fritidsverksamhet kan vara av stor
betydelse för folkhälsan på längre sikt.
Läraren är en viktig kulturarbetare. Därför behövs
bättre samverkan mellan skola och kulturinstitutioner.
Skolan är en unik mötesplats, inte bara för elever,
lärare och föräldrar utan också för kulturarbetare. Att
stimulera lärare att ta del av kulturutbudet med ett
kulturkort för ett visst antal evenemang kanske skulle
vara en bra investering för kommuner och landsting.
Skolan är också en unik mötesplats för att lära
känna varandras kultur, religion, traditioner och histo-
ria. Det ökar respekten och förståelsen för varandra
och leder till en positiv inställning till mångfald.
Detta leder i sin tur till ett mer integrerat samhälle.
Det finns forskning och studier, men det är för få
som har tillräckligt med kunskap inom detta forsk-
ningsområde. Det behövs ökat stöd till forskning
kring sambandet mellan kultur och hälsa, och vi be-
höver också bättre ta till vara alla goda exempel som
finns.
Kopplingen mellan kultur och hälsa är i första
hand en fråga om tillgänglighet till kultur och kultur-
upplevelser och tillgänglighet till kultur i vardagsli-
vet. För att nå de människor som själva inte söker
kulturupplevelser behövs ett rikt utbud av kultur även
i bostadsområden, verksamhet där barn, ungdomar
och vuxna kan delta men också möta professionella
kulturarbetare som konstnärer, författare, skådespela-
re och musiker. När behovet av kultur finns söker
man sig själv till olika kulturevenemang, och en vi-
sion är att alla ska känna det här behovet av kultur.
Kultur främjar demokrati och integration. Hälsa
och livskvalitet är många gånger avgörande för att vi
ska vilja ta aktiv del i samhällsbyggandet och vara
delaktiga i samhällsprocessen. Det är vi inte om vi
inte känner oss delaktiga i formandet av vår vardag.
Segregationen i bostadsområden skapar osynliga
gränser och murar mellan människor, och för att riva
dessa murar behövs kultur. Människor är mer jämlika
i mötet med kulturen. Konstverket skapar möten och
dialog. Tyvärr är det alltför lite av konstnärlig ut-
smyckning i våra bostadsområden.
Konstnärlig gestaltning i vår gemensamma miljö
är en viktig del i kulturutbudet i människors vardag.
Det är också viktigt att kommuner och landsting för-
står vikten av konstnärlig gestaltning i vår gemen-
samma miljö, inte minst i barnens miljö.
Förutom en miljö med så att säga helande effekt
ger den konstnärliga gestaltningen arbetstillfällen till
våra konstnärer. En gemensam miljö som är stimule-
rande medför också att fler önskar delta i samhällsar-
betet både på lokal, regional och nationell nivå.
De krav som ställs på vår miljö i och med den s.k.
skönhetslagens tillämpning ställs bara när det gäller
arkitektoniska insatser, inte vid konstnärlig gestalt-
ning av vår gemensamma miljö. Vid planering och
projektering av offentliga byggnader avskiljs ofta den
del som berör den konstnärliga gestaltningen. Det
tekniska regelverkets krav genomförs medan fullföl-
jandet av den konstnärliga utsmyckningen hanteras
vid sidan om av t.ex. kulturförvaltningen. Ofta bety-
der det att kostnaden för utsmyckningen kommer i
efterhand och t.o.m. ibland fordrar särskilt beslut, och
då finns det ofta för lite pengar kvar.
Det är också vanligt att kommunala tjänstemän
inte bara medverkar vid projektering av en konstnär-
lig gestaltning utan att de också är med och verkstäl-
ler utan medverkan av yrkesverksam bild- och form-
konstnär.
1998 gjordes ett tillägg i plan- och bygglagen när
det gäller arkitektur, formgivning och design. På
samma sätt bör den konstnärliga gestaltningen föras
in i lagen.
Också jag har läst i Konstnären nr 3 från 2001.
Där citeras en artikel ur tidskriften Form från 1963. I
artikeln lyfts fram bl.a. behovet av en scen för inter-
nationellt möte med konsthantverk och konstindustri
där man hade levande utställningar, ett forum för
debatt, pedagogiska arrangemang osv. Denna 40-
åriga artikel behandlar frågan om en mötesplats för
form och design.
I budgetpropositionen skapar regeringen förut-
sättningar för denna mötesplats i Stockholm under
2002, samtidigt som de regionala nätverken lyfts
fram.
Kulturutskottet besökte i går Stiftelsen Riksban-
kens jubileumsfond som höll ett seminarium om
konst och gestaltning. Vi fick då klart för oss vilken
enorm utveckling som har skett inom detta område på
några år.
För 20 år sedan gav en sökning på estetik noll
träffar. 10 år senare gav det några få träffar, och förra
året gav en sökning 1 800 träffar.
Svensk form och design uppmärksammas inte ba-
ra i vårt eget land utan också internationellt. Det finns
påverkan av svensk och nordisk design i Australien
redan från 1920-talet. Under 1968 turnerade en stor
nordisk designutställning i Australien, och influenser
från denna kunde därefter ses i australisk design. En
mindre svensk designutställning, Design för Every
Body, visades i Sydney 2000.
Vi har i Sverige en lång och fin tradition med
många skickliga formgivare. Svensk formgivning har
inte enbart estetiska kvaliteter. Den är också framstå-
ende när det gäller handikappanpassning, vid förbätt-
ring av arbetsmiljön, vid utformning av verktyg och
på säkerhetssidan såsom cykelhjälmar, barnstolar
m.m.
Den svenska designen är gjord för den stora
marknaden och har hög trovärdighet i sina produkter.
Vi bryr oss om vårt vardagsliv, och design är till för
folkhemmet.
För att svensk form och design ska kunna stärka
sin position ytterligare i den stenhårda konkurrensen
behövs ökad marknadsföring.
Internationella utställningar är i detta samman-
hang värdefulla eftersom design är tredimensionellt
och produkterna vinner på att visas i verkligheten.
Vid utställning av svensk design i världen är det ock-
så viktigt med kvalificerad dokumentation för att få
ett bestående värde som t.ex. ökad produktion och
export.
Herr talman! Jag ville med detta korta anförande
peka på att kultur i olika former på olika sätt gör
människor friskare, vidgar perspektiven och är dess-
utom lönsamt.

Anf. 257 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Herr talman! Jag håller med om väldigt mycket av
det som Eva Arvidsson sade i sitt anförande, inte
minst när det gäller kulturen och hälsan, som jag tror
ett eftersatt kapitel i Sverige. Det gläder mig att Eva
Arvidsson har tagit upp det.
Sedan sade Eva Arvidsson att det tyvärr är för då-
lig tillgång på konstnärlig utsmyckning i våra offent-
liga miljöer, våra hus och på övriga platser. Jag vill
fråga Eva Arvidsson om hon skulle kunna tänka sig
en utveckling där företag fick göra avdrag för sina
inköp av konst. Där finns en stor möjlighet till en
utveckling där konstnärer och andra kulturskapare
skulle kunna tjäna mer pengar och på så sätt kunna
överleva på sin konst.
Kan Eva Arvidsson tänka sig att arbeta för att fö-
retag ska kunna få göra avdrag för inköp av konst?

Anf. 258 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller den konstnärliga ge-
staltningen i bostadsområden eller på andra offentliga
platser tycker jag att även detta ska föras in i plan-
och bygglagen så att det tidigt är med i processen. Då
tror jag också att det blir mer utsmyckning.
Om jag inte tar helt fel samverkar staten med
kommunerna när det gäller medel för utsmyckning.
Även privata företag och näringslivet är med i detta.
Anne-Katrine Dunker talade om avdragsrätt för
inköp av konst. Jag förstår inte hur hon har tänkt sig
när det gäller offentliga platser.

Anf. 259 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Herr talman! Vi pratar om den offentliga miljön.
Den är ju inte bara ägd av statliga och kommunala
bolag utan även av privata bolag. För att ett privat
bolag ska kunna investera i konst och utsmyckning är
det viktigt att det införs en avdragsrätt. Det är inte
minst viktigt för våra konstnärer och kulturskapare
för att också de ska kunna utvecklas.

Anf. 260 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Herr talman! Ja, det skulle säkert öka efterfrågan.
Svårigheten är att en del konstverk stiger i värde
medan andra inte gör det. Det innebär en svår avväg-
ning.
Men jag kan hålla med Anne-Katrine Dunker om
att det självfallet skulle öka efterfrågan.

Anf. 261 ROY HANSSON (m):
Herr talman! Sponsring är ett sätt för idrott och
kultur att få inkomster för den verksamhet som be-
drivs.
Vad gäller sponsring av idrottsevenemang eller
idrottsverksamhet, som stöd till föreningar för viss
verksamhet eller den ordinarie föreningsverksamhe-
ten, är det något som funnits länge och fungerar rela-
tivt väl.
Alla är nöjda. Idrottsklubben får möjlighet att be-
driva idrott. Idrottsutövaren får möjlighet att delta i
träning och tävling. Den som tycker om att se på
idrottstävlingar får se bättre tränade idrottsmän och
idrottskvinnor. Sponsorn får goodwill av att förknip-
pas med det som vi uppfattar som positivt.
Herr talman! Det är emellertid inte lika väl be-
ställt med sponsring av kulturen, folkbildningen och
den s.k. humansponsringen, även om detta naturligt-
vis är lika angeläget och borde ha likartade förutsätt-
ningar.
Orsaken är vår skattelagstiftning, eller möjligen
hur vår skattelagstiftning tillämpas av skattemyndig-
heterna.
Jag har erfarit att det nog var meningen att spons-
ring av kultur skulle jämställas med sponsring av
idrott, men så har det inte blivit.
Herr talman! Under lång tid har det rått osäkerhet
om vilka skatteregler som skulle gälla vid sponsring
av kultur.
Det ställdes stora förhoppningar från kulturinsti-
tutioner, sponsrande företag och sannolikt även från
skattemyndigheter på en dom som kom i april i år
2000.
Besvikelsen blev därför stor när den efterfrågade
domen inte gav den vägledning som många hade
hoppats på.
Lika bekymmersamt är det att vår finansminister
Bosse Ringholm i en interpellationsdebatt den 14
november förra året, dvs. efter den avkunnade Rege-
ringsrättsdomen, yttrade: Reglerna är det inget fel på.
Jag tror inte heller att tillämpningen egentligen är det
stora problemet.
Jaha, varför fungerar det då inte? Risken är att
Regeringsrättens dom driver på en utveckling som
varken kulturen eller näringslivet vill ha, dvs. att
kultursponsringen närmar sig idrottssponsringen i sitt
uttryck, vilket betyder att vi kommer att få se betyd-
ligt fler logoexponeringar och reklam i kultursam-
manhang - detta för att kulturen ska leva upp till
motprestationskravet.
Det är därför viktigt att få en ny lagtext, där förar-
betet har en positiv anda till kultursponsring, att kul-
tursponsring ska kunna vara ett komplement till an-
nan finansiering.
Det är därför ytterst angeläget att lagstiftningen på
detta område förtydligas så att kulturen i sponsorhän-
seende inte har en sämre ställning än annan verksam-
het som får del av sponsorsintäkter.
Moderata samlingspartiet har därför i en kommit-
témotion, 2001/02:m146, väckt frågan om ändring av
lagstiftningen på detta område.
Jag ser fram emot en välvillig behandling av mo-
tionen och att riksdagen senare under detta riksmöte
kan fatta beslut till förmån för kulturen i denna del.
Det syns mig finnas goda förutsättningar för detta
efter det att Åke Gustavsson, s-ledamot i kulturut-
skottet, i en debatt den 24 november givit uttryck för
att det finns behov av att "lagstiftningen ska vara
tydlig och klar".
Herr talman! Vilka är då svårigheterna? Det är
egentligen två frågor som sammanhänger med det
oklara läget på området.
Den första är när ett företag har rätt göra avdrag
för sponsring av kultur.
Troligen härrör sig tveksamheten i Sverige från
att indirekta motprestationer inte värderas av skatte-
myndigheterna i Sverige på samma sätt som görs i
övriga länder.
När det gäller ett idrottsevenemang kan motpres-
tationen lätt avläsas av reklamskyltarnas storlek på
arenan. Det låter sig naturligtvis inte göras på samma
sätt vid ett kulturevenemang. Där är det en annan
form av motprestation som är målet för sponsorinsat-
sen. Naturligtvis är det goodwillvärdet som är målet
med sponsorinsatsen vid kultursponsring, men så har
tydligen inte skattemyndigheterna sett det hela och
därför inte medgivet avdrag för de företag som står
för sponsorinsatsen.
Herr talman! Därmed uppkommer två bekymmer.
Det första i detta är att företaget inte får avdrag på
skatten. Den frågan är i sig hanterbar genom att ett
företag som tänkt sponsra ett evenemang, låt säga
med 100 000 kr och där nettoeffekten efter skatteav-
drag blir ca 70 000 kr, i stället sponsrar med den
senare summan. Då blir den ekonomiska effekten lika
stor som beloppet som företaget var berett att satsa. I
stället är det så att kulturevenemanget får svårigheten,
vilket jag tror egentligen ingen önskar.
Den andra svårigheten och möjligen den besvärli-
gaste är det oklara läget, huruvida sponsorinsatsen är
i överensstämmelse med gällande skattelagstiftning.
Jag är för min del övertygad om att våra seriösa
företag inte önskar rättstvister om avdragsrätt för
omkostnader i form av sponsring.
Risken är uppenbar att ett företag avstår från att
delta i ett sponsorprogram om det inte är säkerställt
att det inte uppkommer en skattetvist.
Jag tror att när den sponsoransvarige på ett företag
som föreslår ett sponsorsprogram och blir tillfrågad
av företagets ledningsgrupp eller vd om det kan bli
några svårigheter med skattemyndigheterna och
måste svara att det kan vara oklart, så blir det säkert
inte någon sponsorinsats för kulturändamål från det
företaget.
Herr talman! Då återstår det andra alternativet att
sponsra med ett lägre belopp, dvs. att inte göra av-
drag. Nu går inte detta, för i så fall blir det en gåva
och det medger inte gällande aktiebolagstiftningen. I
så fall är det ett ärende för bolagsstämman, och jag
tror inte det är något aktiebolag som tar upp en fråga
om sponsring på stämmans dagordning.
Herr talman! Konsekvensen av den oklara skatte-
lagstiftningen på detta område torde därför vara att
många kulturevenemang och andra kulturaktiviteter
går miste om betydande sponsorinkomster. Det är
därför angeläget att riksdagen beslutar om ett förtyd-
ligande av denna lagstiftning, så att vi har samma
ordning som gäller i andra länder i Europa.
Herr talman! Nu är det möjligen ytterligare be-
kymmer med denna fråga, nämligen vår kulturminis-
ter. Enligt vad jag har erfarit är Marita Ulvskog emot
att kulturinstitutioner eller kulturevenemang får spon-
sorinkomster.
Jag läste ett referat från en tidningsintervju där
kulturministern menade att det var bättre att kultur-
utbudet minskade än att samarbeta om sponsring. Jag
tycker att det verkar helt orimligt att en kulturminister
tycker att det är bra att kulturutbudet begränsas mer
än nödvändigt.
Alla institutioner som jag mött välkomnar spons-
ring. Den är kanske inte så stor del av hela budgeten,
men det är just de sista och tillkommande inkomster-
na som påtagligt höjer kvaliteten i kulturutbudet.
Rimligtvis borde alla som vill värna kulturen göra
allt för att öka tillgången på kultur i landet.
Jag hoppas verkligen, herr talman, att vår kultur-
minister tänker om på denna punkt. Riksdagen kan
alltid bifalla den moderata kommittémotionen och
därmed lösa ett besvärligt ärende för många som är
engagerade inom kulturlivet.
Herr talman! Sponsring är en mycket viktig del i
finansieringen vid sidan av entréavgifter. Ett exempel
lär att två av sex föreställningar på Göteborgsoperan
inte skulle bli av utan sponsorer.
På marginalen är kultursponsringen oerhört viktig.
Lägg därtill att genom samarbete med näringslivet
når kulturen fler intresserade och ökar därmed kul-
turintresset i samhället.
Avslutningsvis, herr talman, hoppas jag för kultu-
rens del att denna fråga ska få en bra lösning.

Anf. 262 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Herr talman! Som avslutning på debatten här i dag
skulle jag vilja ta upp en fråga som jag tycker är väl-
digt viktig, nämligen familjepolitiken.
Socialdemokraterna har av tradition sällan för-
knippats med begrepp som valfrihet och mångfald. På
senare år har regeringspartiet dock visat tecken på en
viss attitydförändring, åtminstone i retoriken.
I det socialdemokratiska förslaget till nytt parti-
program talas det om att valfrihet och olika alternativ
inom välfärdstjänster som vård, skola och omsorg är
en förutsättning att fördela möjligheterna och skapa
mångfald. Det låter ju fint, men när det kommer till
praktisk familjepolitik tycks regeringspartiet inte
rubba planhushållningen. Här vet fortfarande politiker
bättre än medborgarna vad som är bäst för medbor-
garna.
I våras debatterade jag dessa frågor här i riksda-
gen med socialförsäkringsminister Ingela Thalén.
Hon var väldigt tydlig med att bara de som väljer den
form av barnomsorg som regeringen godkänt ska få
del av barnomsorgsmedlen. Regeringen gör bedöm-
ningen att familjer behöver just denna form av barn-
omsorg och ingen annan. Att detta skulle vara fråga
om likriktning kunde hon inte förstå. I stället kallade
hon det för mångfald. Jag skulle vilja kalla det för
begreppsförvirring i Sovjetklass.
Sifo har tillsammans med Aftonbladet Kvinna
gjort en omfattande attitydundersökning när det gäller
föräldrars inställning till att vara hemma med sina
barn. Det visade sig att 79 % av de svenska kvinnorna
mellan 18 och 40 år önskade vara hemma med sina
barn under de första fyra åren. Andra opinionsunder-
sökningar ger liknande resultat. Inför denna opinion
tycks regeringen vara både blind och döv.
Alla föräldrar betalar skatt för barnomsorgen, men
bara de som lyder regeringens vilja får del av pengar-
na. En heltidsdagisplats subventioneras med i ge-
nomsnitt 91 000 kr per år. I och med införandet av
maxtaxan kommer subventionerna av en heltidsda-
gisplats att överstiga 100 000 kr per år. Den som
väljer att vara hemma med sina barn får inga pengar
alls - noll kronor. Snacka om klyfta och orättvisa!
I en demokrati där man visar hänsyn till männi-
skors önskemål måste man låta olika familjer lösa sin
barnomsorg på olika sätt. Det tycker jag är elemen-
tärt. Alla familjer vill inte samma sak.
Herr talman! Den socialdemokratiska familjepoli-
tiken likriktar. Den tar effektivt udden av familjers
önskemål att själva lösa barnomsorgen.
Kristdemokraterna har tillsammans med de andra
borgerliga partierna en annan lösning, nämligen ett
barnomsorgskonto. Det ger den enskilda familjen
möjlighet att själv välja hur den vill ordna sin barn-
omsorg. Formen måste familjen få bestämma på egen
hand. Om det innebär att föräldrarna väljer ett kom-
munalt dagis eller om de väljer att stanna hemma är
upp till den enskilda familjen. Här ska vi politiker
inte gå in och styra. Det klarar medborgarna mycket
bättre själva.
Herr talman! Det är uppenbart att det krävs en ny
regering för att barnfamiljerna ska få möjlighet att
välja hur de vill ta hand om sina egna barn. Det hop-
pas jag att vi ska få se nästa höst.
(forts. prot. 15)

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:14 Hälsa, lärande och trygghet

med anledning av prop. 2001/02:4 En politik för
tillväxt och livskraft i hela landet
2001/02:N11 av Agneta Ringman m.fl. (s)
2001/02:N12 av Lennart Fridén (m)
2001/02:N13 av Carl-Axel Johansson (m)
2001/02:N14 av Ann-Kristine Johansson och Helena
Zakariasén (s)
2001/02:N15 av Jarl Lander m.fl. (s)
2001/02:N16 av Per Erik Granström m.fl. (s)
2001/02:N17 av Kenneth Johansson (c)
2001/02:N18 av Birgitta Sellén (c)
2001/02:N19 av Carin Lundberg och Rinaldo Karls-
son (s)
2001/02:N20 av Göran Norlander och Kerstin Kristi-
ansson Karlstedt (s)
2001/02:N21 av Tommy Waidelich m.fl. (s)
2001/02:N22 av Elver Jonsson (fp)
2001/02:N23 av Yvonne Ångström m.fl. (fp)
2001/02:N24 av Roy Hansson (m)
2001/02:N25 av Per Westerberg m.fl. (m)
2001/02:N26 av Ulf Björklund (kd)
2001/02:N27 av Agne Hansson m.fl. (c)
2001/02:N28 av Carin Lundberg och Lars Lilja (s)
2001/02:N29 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s)
2001/02:N30 av Lars U Granberg (s)
2001/02:N31 av Harald Bergström m.fl. (kd)
2001/02:N32 av Kristina Zakrisson (s)
2001/02:N33 av Lars Lilja och Carin Lundberg (s)

med anledning av prop. 2001/02:7 Regional samver-
kan och statlig länsförvaltning
2001/02:K6 av Göte Jonsson och Anders Björck (m)
2001/02:K7 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
2001/02:K8 av Per Unckel m.fl. (m)
2001/02:K9 av Lars Elinderson och Lars Hjertén (m)
2001/02:K10 av Birgitta Sellén (c)
2001/02:K11 av Tuve Skånberg (kd)
2001/02:K12 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
2001/02:K13 av Ewa Thalén Finné m.fl. (m)
2001/02:K14 av Tomas Högström (m)
2001/02:K15 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
2001/02:K16 av Roy Hansson (m)
2001/02:K17 av Magda Ayoub och Margareta
Viklund (kd)
2001/02:K18 av Owe Hellberg m.fl. (v)
2001/02:K19 av Per Lager m.fl. (mp)

med anledning av prop. 2001/02:18 Beskattning av
kostnadsersättningar till statligt anställda statione-
rade utomlands, m.m.
2001/02:Sk4 av Marie Engström m.fl. (v)

14 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 18 oktober

2001/02:31 av Per Bill (m) till utbildningsminister
Thomas Östros
CSN
2001/02:32 av Åke Sandström (c) till statsrådet Mona
Sahlin
Priset på enstaka brevförsändelser

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 oktober.

15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 18 oktober

2001/02:75 av Elizabeth Nyström (m) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Miljöprövning
2001/02:76 av Marianne Andersson (c) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Forskning om elöverkänslighet
2001/02:77 av Agneta Lundberg (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Skatter för bioetanol under år 2002
2001/02:78 av Inger René (m) till statsrådet Ingela
Thalén
De glömda barnen
2001/02:79 av Barbro Hietala Nordlund (s) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Skönlitteratur på teckenspråk
2001/02:80 av Margareta Cederfelt (m) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Läkemedelsforskning i Sverige
2001/02:81 av Lilian Virgin (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Telias neddragning på Gotland
2001/02:82 av Mikael Johansson (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Koldioxid och statlig upphandling
2001/02:83 av Margareta Cederfelt (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Bryggerinäringens konkurrenssituation

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 oktober.

16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 18 oktober

2001/02:50 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Kalvexport och djurenhetsberäkningar
2001/02:54 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Kvinnorna i Afghanistan
2001/02:56 av Margareta Cederfelt (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Utvisning av homosexuella personer
2001/02:58 av Margareta Cederfelt (m) till utrikes-
minister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter och Kina
2001/02:61 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Afghaners familjeåterförening i Sverige
2001/02:62 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Avvisning av asylsökande till Ghana

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 23 oktober.

17 § Kammaren åtskildes kl. 20.28.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 10 § anf. 48 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 136,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 172
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 227 (del-
vis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.