Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:122 Måndagen den 11 juni
ProtokollRiksdagens protokoll 2000/01:122
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2000/01:122 Måndagen den 11 juni Kl. 10.00 - 18.05
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 1 juni. 2 § Meddelande om svar på skriftliga frågor under sommaruppehållet
Förste vice talmannen meddelade att ett medde- lande om svar på skriftliga frågor under sommarup- pehållet delats ut till kammarens ledamöter.
3 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter Kulturutskottets betänkande 2000/01:KrU8 Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden 2000/01:MJU15, MJU16 och MJU21
4 § Utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa
Föredrogs utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU9 Utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa (prop. 2000/01:119).
Anf. 1 STEN TOLGFORS (m): Herr talman! Det finns ett tydligt och beprövat re- cept för länderna i Central- och Östeuropa att följa för att omvandla sina ekonomier och därigenom nå väl- stånd och utveckling. Det är att efter att ha klarat att möta EU:s Köpenhamnskriterier bli kandidatland och steg för steg uppfylla EU:s gemensamma regelverk, den s.k. akin. Erfarenheterna visar tydligt att de länder i Central- och Östeuropa som verkligen satsat på politiska och ekonomiska reformer också är de länder som haft den mest positiva ekonomiska utvecklingen. Det hägrande EU-medlemskapet har fungerat som en drivkraft. Östersjöländerna Estland, Lettland, Litauen och Polen är konkreta exempel på detta. Att länderna kandiderar för medlemskap i EU och de reformer som anpassningen drivit fram har redan bidragit till att vitalisera och modernisera kandidat- ländernas ekonomier, vilket ger både ekonomisk konkurrenskraft och tillväxt. Polen var det land som på grund av reformer snabbast fick fart på tillväxten. Polen hade 1997- 1999 en ekonomisk tillväxt på i snitt 5,2 % som sedan har sjunkit något. I fjol växte landets ekonomi med 4,1 %, i år med 3 %, och nästa år förutses en tillväxt på 4 %. Sammantaget kan konstateras att Polens ekonomi nu är drygt 30 % större än vid frigörelsen år 1989. Det är desto mer imponerande med tanke på att den ekonomiska utvecklingen i kandidatländerna kan beskrivas som ett u. Inledningsvis föll ekonomierna snabbt och den gamla planekonomin bröts sönder för att sedan i takt med reformernas genomslag vända uppåt igen. Ar- betslösheten i Polen är fortfarande hög, nära 16 %, och alltjämt i växande. Det man nu behöver ta tag i är just moderniseringen av marknadens funktionssätt, skattesystemet och den offentliga administrationen. Estland fortsätter att vara ett av de framgångsri- kaste kandidatländerna. Efter den ryska krisen har tillväxten tagit fart ordentligt. Den var förra året 6,4 %. Tillväxten beräknas nå 5 % i år och närma sig 6 % nästa år. Växande efterfrågan i landet gynnas av låga räntor och högre disponibla inkomster. Lettland har också mycket hög ekonomisk till- växttakt. Fjolårets 6,6 % tillväxt följs av 5 % i år och 5 ½ % nästa år. De inhemska investeringarna ökar, men konsumtionen avtar. Litauens tillväxt har varit svagare än grannarnas. I fjol växte ekonomin med 3,3 % men väntas ta rejäl fart i år och nästa år. Ekonomin beräknas då växa med 4 % respektive 5 %. Arbetslösheten är dock alltjämt hög, ca 15 %, och håller tillbaka hushållens konsumtion. Åtgärder för att förbättra näringsklimatet är på gång. Ryssland är ett särfall såtillvida att landet inte sö- ker EU-medlemskap. Däremot har de senaste åren efter den stora krisen 1998 inneburit steg framåt för landet i ekonomiskt hänseende. Ekonomin växte med 7,7 % förra året och beräknas växa med 3-4 % de kommande åren. Arbetslösheten i Ryssland är nu nere under 10 %. Hushållen driver tillväxten och efterfrågan i takt med stigande reallöner. Återhämtningen gör Ryssland intressantare som marknad. Ser man till den svenska exporten till såväl som från Ryssland ökade den med ca 20 % under år 2000. De ryska statsfinanserna har förbättrats inte minst på grund av stigande oljepriser och andra råvarupriser men också på grund av ett bättre fungerande skatte- system. När priserna sjunker i takt med avtagande internationell konjunktur väntas dock statsfinanserna åter komma att försvagas. Skattesystemet har som sagt effektiviserats och reformerats med en platsskatt. Investeringar från utlandet ökade med 15 % i fjol i Ryssland men är koncentrerade till storstäderna Moskva och S:t Pe- tersburg. Landet har ännu att ta steget från råvarube- roende till en mer diversifierad ekonomi. Statsledningens syn på demokratin och den fria pressen ger anledning till oro. Rättssystemet och utbildningen måste reformeras. De politiska kraven från vår sida på Ryssland måste vara tydliga. Kränk- ningar av mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande vanligt förekommande i Ryssland. Övergreppen mot civilbefolkningen i Tjetjenien fortsätter. Den svenska regeringens kritik av kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter ska och får inte vara mildare än den som framförs från Europarådet och OSSE. Herr talman! En av de största osäkerhetsfaktorer- na för de baltiska staternas ekonomiska tillväxt är hur efterfrågan kommer att utvecklas i EU. De baltiska staternas beroende av konjunkturen i Västeuropa är ett nytt fenomen. Det är på sitt sätt ett lika talande som välkommet bevis för att de lyckats lägga om sina handelsmönster från Sovjettiden fullständigt. Det ekonomiska beroendet är en effekt av länder- nas tilltagande och redan djupgående integration i EU-ländernas ekonomi. Den inhemska efterfrågan har under avmattningen i Västeuropa fått ökad vikt för ländernas tillväxt. Den ekonomiska krisen i Ryssland för ett par år sedan resulterade t.ex. i Litauen i ett kortsiktigt fall i BNP på 4 % under 1999 men också i långsiktigt om- lagda handelsmönster. Två tredjedelar av exporten går numera till EU. I Polen går sju tiondelar av ex- porten till EU-området. Förhandlingar om EU-medlemskap går bra för kandidatländerna kring Östersjön. Estland hade i mitten av maj stängt 18 kapitel av 31 och Polen 15. Värt att notera är att Litauen, som inledde konkreta förhandlingar ett par år efter de första kandidatlän- derna, då hade stängt 13 kapitel. Lettland hade i mit- ten av maj kunnat stänga 11. Även om processen går bra och i flera fall mycket bra är ett gemensamt problem för kandidatländerna ännu den administrativa förmågan att tillämpa och upprätthålla gemenskapsreglerna. Jordbruket och miljökapitlet kvarstår. Sedan Slovenien lyckades stänga miljökapitlet och nå en uppgörelse om övergångstider i gengäld för investeringsplaner och tidtabeller för uppnående av EU:s standarder kan genombrott också för andra kandidatländer vad gäller miljöområdet förväntas. Det finns särskild anledning att poängtera att det knappast är rimligt att EU ska vara den part som kräver undantag i medlemsförhandlingarna. Tillträde till den fria rörligheten för personer bör erbjudas kandidatländer från medlemskapets första dag. Det är därför djupt beklagligt att EU enats om att stänga sina gränser för kandidatländerna under upp till 7 år. Det riskerar att leda till att stödet för EU- medlemskap i kandidatländerna minskar. Det är ett högt pris att betala. Sverige måste visa vägen mot den fria rörligheten. Att Irland i folkomröstning sade nej till Niceför- draget riskerar också att sända signalen att EU- länderna inte är så intresserade av utvidgningen. Toppmötet i Göteborg måste bli en entydig signal om motsatsen. Det finns också anledning att säga att EU- medlemskapet inte får komma att hämma handel och rörlighet med närområdet på ett orimligt sätt. Ett helt Europa byggs inte minst genom vardagliga kontakter och utbyte mellan människor. Människor måste kunna besöka varandra över gränser, turista i varandras länder, bedriva småskalig handel och behålla alla de kontakter som funnits fram till utvidgningen. Det måste särskilt uppmärksammas, eftersom EU förmodligen snart kommer att omfatta alla baltiska stater som har ekonomiskt utbyte med Ryssland och med varandra. Den spontana ekonomiska integrationen mellan EU och närområdet måste fortgå. Det är viktigt att samarbetet utvecklas mellan Kaliningrad och Litauen respektive Polen. När Polen och Litauen blir EU- medlemmar så måste deras öppna handel med Kali- ningradområdet kunna fortsätta. Länderna i Central- och Östeuropa är som små öppna ekonomier starkt utlandsberoende. Det gäller i alldeles särskilt hög grad länderna i Baltikum. Både importen och exporten är relativt sett mer betydelse- fulla för dessa länder än för nuvarande EU-länder. De nya marknadsekonomierna är beroende av goda vill- kor för marknadsinträde. EU:s återstående handels- hinder, särskilt vad gäller jordbruks- och tekopro- dukter och stål, bör därför snarast och fullständigt avvecklas. Antidumpningsåtgärder måste även de avskaffas. Det är inte rimligt att EU å ena sidan be- driver omfattande stödprogram för att stödja de olika kandidatländernas ekonomiska utveckling, å andra sidan ännu inte ger dem fullt marknadstillträde. Estland är ett av världens mest avreglerade länder vad gäller internationell handel, och EU bör därför låta Estland visa EU vägen i avregleringen av han- deln. Handel och investeringar, politisk samverkan och utbyte på alla områden är den långsiktigt naturliga grunden för samarbete med länderna i Öst- och Cent- raleuropa precis som med Sveriges västliga grannlän- der. Ländernas ekonomiska tillväxt och han- delsmönstrens utveckling visar att dessa länders ut- veckling redan har kommit långt på väg. Stödet till Polen har därför nu i det närmaste upphört och insat- serna i Estland är också nära att fasas ut. I Lettland och Litauen har övergången till grannlandssamarbete inletts. Fokus i det svenska stödet flyttas nu österut, från Östersjöns östra strandstater till nordvästra Ryssland samt till demokratiska krafter i Vitryssland. Den utvecklingen bör fortsätta. I takt med våra grannländers framsteg bör stödet flyttas österut till bl.a. de åtta regionerna i nordvästra Ryssland, t.ex. S:t Petersburg och Kaliningrad samt Vitryssland. I diktaturens Vitryssland ska stödet fo- kuseras på demokratin, och gärna kanaliseras genom oberoende organisationer. På områden med speciell svensk kompetens ska dock möjligheten till svenskt stöd inte vara geografiskt begränsad, utan även kunna omfatta länder som t.ex. Ukraina, södra Kaukasus, och Centralasien. I stödet bör kunskapsöverföring ges en betydande vikt. Kunskapsöverföring bör vara ett kvalitativt inslag i samtliga projekt och dessutom syftet för en- skilda konkreta projekt. Vi har sett goda svenska exempel i form av handelshögskolan i Riga, juridik- högskolan i Riga och den privatfinansierade verk- samhet som Handelshögskolan i Stockholm driver i S:t Petersburg. Det är viktigt att utbyten mellan yrkesgrupper som journalister, domare, politiker, forskare, lärare och studenter fortsätter i stor skala som ett led i kunskaps- och erfarenhetsöverföring. Herr talman! Det finns några särskilda problem som är värda att säga några ord extra om. I Östeuropa beräknas ända upp till 15 % av alla barn inte få chan- sen att gå i skolan. Inte sällan leder detta till att bar- nen hamnar i kriminalitet, eftersom det kortsiktigt kan vara det enda sättet att överleva. Denna oroande ut- veckling har sin grund i sönderfallande system och i bristen på respekt för barns rättigheter. Att så många barn står vid sidan av samhället hotar demokratins utveckling och måste därför åtgärdas. Sverige bör i öststödet, i bilaterala kontakter och inom ramen för EU verka för att utsatta barn i Östeu- ropa får gå i skolan och ges del av det välstånd som växer fram samt främja lagstiftning som ger skydd för utsatta barn. Ett annat problem är att i fattigdomens och den bristfälliga sjuk- och hälsovårdens spår växer epide- mier av svåra sjukdomar fram. Rapporterna om hur resistenta stammar av tbc sprids har varit många, inte minst i överfulla och undermåliga ryska fängelser. Detta är ett problem både för Ryssland och för om- världen. När fångarna kommer ut riskerar sjukdomen att spridas i det omgivande samhället och till andra länder. Ett särskilt problem gäller hiv och aids, och sprid- ningen av den sjukdomen i Ryssland och i delar av Östeuropa. Det är ett lika dolt som allvarligt problem. I Öst- och Centralasien och i Östeuropa är kanske en miljon människor hivsmittade, och enbart i Ryssland antas den årliga ökningen av antalet smittade uppgå till 50 000 personer. Orsakerna är till stora delar de samma som för tbc: fattigdom och brister i sjukvår- den. Viruset sprids främst vidare via drogmissbruk och prostitution. Barn drabbas vid födseln om mam- man är smittad, men också genom att den sociala situationen slås sönder när föräldrarna blir sjuka och får svårt att ta hand om barnen. Det är därför viktigt att svenskt östbistånd har en tydlig inriktning på att stödja smittskyddsarbete, särskilt vad gäller hiv/aids och tbc. Avslutningsvis, herr talman, anser jag att det svenska suveränitetsstödet till Estland, Lettland och Litauen bör fortsätta. Det är en uppgift som inte han- teras inom ramen för EU:s förmedlemskapsstrategi eller stödprogram. Vid byggandet av både demokra- tiska försvarsmakter och civil säkerhet kan de nordis- ka länderna spela en viktig roll i regionens utveck- ling. Detta stöd bör inte automatiskt avvecklas när de baltiska staterna blir EU-medlemmar - som det anses i den proposition vi nu behandlar - utan fortgå så länge behovet kan bedömas kvarstå. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till den moderata reservationen nr 3 under moment 6 i betän- kandet.
Anf. 2 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp): Herr talman! För 40 år sedan, 1961, byggdes en mur upp i Berlin som skulle förhindra fri rörlighet för människor. Det var människor som levde under det kommunistiska förtrycket i diktaturstaten. Man räk- nade med att mellan 1949 och 1961, då muren bygg- des, hade 2,7 miljoner människor flytt från öst till väst därför att de ville komma till friheten - till de- mokratin. Mycket har hänt under de här 40 åren, men myck- et återstår också att göra för att befästa demokratin. Nu är flera av de länder som låg bakom järnridån fria och demokratiska, och det gäller att med olika medel befästa den utvecklingen. Vi är inne i ett mycket viktigt skede för att så ska kunna ske. I flera f.d. kommunistiska stater har övergången till demokrati och marknadsekonomi genomförts och en positiv ekonomisk utveckling ägt rum. Samtidigt har de demokratiska landvinningarna stabiliserats. De tydligaste exemplen är Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Estland, Lettland och Litauen. Dessa län- der ligger närmast till för att få ett medlemskap i Europeiska unionen. Även Slovakien och, som sagt, Litauen befinner sig på rätt väg även om en del saker återstår att göra. I Vitryssland har dock inga övertygande försök gjorts att bryta med det gamla systemet. Privatise- ringarna av näringslivet har kommit av sig, och ingen normal marknad har kunnat uppstå. Den gamla no- menklaturan kontrollerar fortfarande stora delar av samhällsutvecklingen. Yttrande- och pressfrihet sitter mycket trångt i Vitryssland. Demokratin har på inga sätt funnit sina former. Misären är fortfarande djup, och få tecken syns som kan antyda en vändning till det bättre. Vitryssland är i praktiken en diktatur. Andra länder åter befinner sig någonstans mellan dessa två grupper. Några har delvis lyckats med eko- nomiska reformer, men någon verklig, fungerande demokrati har inte uppstått. I Ukraina syns oroväckande tendenser till ett för- stärkt auktoritärt styre. Rumänien har hoppats kunna lindra de påfrestningar som omständigheterna innebär genom att ur statskassan ösa ut pengar som blir allt mindre värda. Detta har inte haft någon nämnvärd inverkan på problemen. Ana Maria Narti kommer senare, för att beskriva situationen, att berätta om en resa hon gjorde häromveckan till just Rumänien. Bistånd i olika former kommer alltså att behövas under överskådlig tid till flera av de här länderna. Det är detta som det här betänkandet berör här i dag - biståndet till Central- och Östeuropa. I det här betänkandet skisserar och fastställer man vissa mål. Man har ett övergripande mål, sex hu- vudområden och tre riktlinjer. Det övergripande målet är att främja en hållbar utveckling, fördjupad integration och partnerskap i Östersjöområdet och dess omgivningar utifrån beho- ven i samarbetsländerna och med utnyttjande av den svenska resursbasen. Sedan kommer huvudområdena. De är gemensam säkerhet, demokratisk fördjupning, ekonomisk om- vandling, social trygghet, miljö och utbildning. Dess- utom finns ytterligare tre riktlinjer. Allt som sägs om de här målen är bra. Det är en bra plattform för arbetet. Men Folkpartiet vill ändå lyfta fram det som vi anser vara det allra viktigaste och som jag började mitt anförande med här i dag, nämligen demokratiutvecklingen. Det övergripande målet, de sex huvudområdena och de tre riktlinjerna kommer inte att fungera om inte länderna får en de- mokratisk utveckling och om inte demokratin stabili- seras. Detta är ett resonemang som Folkpartiet för när det gäller biståndspolitiken över huvud taget. Den ska koncentreras på just demokratiutveckling. Jag tycker att den historiska erfarenheten allt tydligare visar att vi ligger rätt. De länder som inför demokrati, mark- nadsekonomi och mänskliga rättigheter får en bra utveckling genom den fria handeln och genom det politiska systemet. Jag ser här i betänkandet att det finns fler partier som börjar närma sig den här uppfattningen och lyfter fram just demokrati och mänskliga rättigheter och vill se det som huvudmålet för biståndsarbetet. I sin re- servation 1 lyfter Kristdemokraterna fram just demo- krati och mänskliga rättigheter och säger att det bör vara det övergripande målet. Det är glädjande att fler anammar den här synen. Jag tror att det är otroligt viktigt för den framtida utvecklingen och för ett ef- fektivt och bra biståndsarbete vare sig det gäller ut- vecklingsländerna söderut eller östbiståndet, som vi nu diskuterar. Folkpartiet utvecklar detta i reservation 2, som jag härmed yrkar bifall till. EU:s utvidgning är naturligtvis A och O för att nu föra in de här länderna i en stabil utveckling. De f.d. kommunistländerna måste få känna att de är med i den demokratiska familjen. Det är viktigt att detta lyfts fram på ett klart och tydligt sätt på Göteborgs- mötet i slutet av veckan. Helst skulle man ju också vilja se att en tidtabell för de första ländernas inlem- mande i EU skulle kunna bli verklighet. Nu verkar det som om det inte blir så, men arbetet måste fort- sätta. De länder i öst som vill bli medlemmar i Euro- peiska unionen måste känna att EU verkligen vill ta emot dem och gör allt för att göra det snabbt och effektivt. Därför var det som hände i förra veckan i folkom- röstningen i Irland naturligtvis lite oroande. Den irländska befolkningen sade nej till utvidgningen. Det är också lite förvånande med tanke på att Irland har tagit emot en hel del miljarder från EU för utveck- lingen av sitt eget land. Jag tycker att man då skulle kunna förvänta sig en solidarisk handling även från Irland. Jag tycker att mänskliga rättigheter behandlas nå- got kortfattat i själva propositionen. Det gjorde att Folkpartiet kraftfullt lyfte fram just mänskliga rättig- heter i sin motion. Det är glädjande att utskottet har mycket bra skrivningar på det här området. Det är väldigt viktigt att man ständigt påpekar bristen på mänskliga rättigheter i de samarbetsländer vi har att göra med. Folkpartiet har i motionen lyft fram sådant som avskaffandet av dödsstraffet, minoriteters rättig- heter, funktionshindrades rättigheter, människohan- del, kvinnors rättigheter, barns rättigheter, homosexu- ellas rättigheter och situationen i fängelserna, och utskottet besvarar de här yrkandena. Det är värt att ta del av det som står i betänkandet på just de här områ- dena. Det finns mycket jag skulle kunna ta upp här, t.ex. miljöfrågan och Östersjöproblematiken. Det lever 85 miljoner människor runt Östersjön. Det är ett av värl- dens smutsigaste innanhav, kanske det allra smutsi- gaste. Nya larmrapporter kom i förra veckan om förökningen i Östersjön. Det nya liv som ska skapas där har inte de förutsättningar som krävs för detta. Risken är att det blir ett dött innanhav. Här finns mycket att göra även inom biståndsområdet. Jag skulle också kunnat ha lyft fram kärnsäkerhe- ten. Folkpartiet vill satsa ytterligare medel för att säkra den osäkra kärnkraft som finns i flera östländer. Jag avslutar med att påpeka de enskilda organisa- tionernas viktiga roll i biståndsarbetet även när det gäller kontakten med våra grannar i öst. Inte minst de politiska partierna gör ett mycket viktigt demokrati- arbete i detta sammanhang genom sina internationella organ. Vad jag förstår kommer detta arbete att få fortsätta, och det är glädjande att pengar satsas på just den formen av demokratiarbete i biståndet till öst.
Anf. 3 BIRGITTA AHLQVIST (s): Fru talman! Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa syftar till att öka stabiliteten och stärka säkerheten och välståndet, i synnerhet i vårt närområ- de. De övergripande målen för samarbetet ska vara att främja en hållbar utveckling, att fördjupa integratio- nen och partnerskapet. Genomförandet av det här arbetet har underlättats av att vi har haft en mycket bred förankring av det. Arbetet har skett på många nivåer i samhället, såväl på central som regional och lokal nivå, genom myndigheter, enskilda organisatio- ner och näringslivet. Det här breda engagemanget är mycket betydelsefullt för ett framgångsrikt utveck- lingssamarbete, och det bör också fortsättningsvis uppmuntras. Jag har inte tänkt att närmare gå in på den utvidg- ningsprocess som just nu pågår mellan EU och många av de här länderna, eftersom vi nyss har debatterat det i kammaren. Jag ska bara säga att det här är ett, som vi alla vet, högt prioriterat område för oss i Sverige. Jag har inte heller tänkt att gå in på huvudområdena. Jag väljer i stället att kommentera ett område som måste förtydligas i texten. Det gäller handeln med kvinnor och barn, trafficking. Vi vet alla, åtminstone vi som sitter i utrikesut- skottet, att vi har haft stor enighet när vi har diskute- rat det här betänkandet. Men det finns några saker som jag vill kommentera när det gäller reservationer- na. Handel med kvinnor och barn har utvecklats till att bli en av världens snabbast växande kriminella verksamheter. Central- och Östeuropa är mycket hårt drabbat. Enligt FN smugglas en halv miljon kvinnor varje år in i Europa. Väl inne tvingas de ofta under slavliknande förhållanden till prostitution på bordeller och på gatan. De är offer för våld, hot, misshandel, inlåsning och utpressning. De här aktiviteterna pågår i större eller mindre grad i samtliga EU:s medlemslän- der. Det är grova brott som begås mot dessa kvinnors mänskliga rättigheter. Kvinnorna är ofta oförmögna att göra sina röster hörda på grund av att de uppehål- ler sig illegalt i landet i fråga. Deras illegala vistelse och avsaknad av pengar och identitetshandlingar gör att det är svårt för dem att förbättra sin situation på egen hand. Bakom handeln ligger ofta välorganisera- de kriminella ligor. Eftersom kvinnor och barn från länder i centrala Östeuropa är särskilt drabbade av denna människoo- värdiga och kriminella verksamhet måste kampen mot människohandel lyftas fram och ges en mer framskjuten plats i samarbetet. Vi i utskottet utgår från att det sker ett stort arbete i praktiken. Sverige har bl.a. som ordförandeland i EU drivit frågan hårt. Därför menar vi att regeringen i den kommande redovisningen till riksdagen bör redo- göra för det här arbetet, både det som är genomfört och det som planeras. Det är också viktigt att riksda- gen får vetskap om under vilket huvudområde verk- samheten bedrivs och även om ifall det ingår i någon av riktlinjerna för samarbetet. Så till de saker vi inte är så eniga om i utskottet, till reservationerna. Vi har hört tidigare i debatten , fru talman, att Folkpartiet anser att demokrati bör prioriteras och utgöra det övergripande målet. Kristdemokraterna vill i en annan reservation lyfta fram andra prioriterade mål och riktlinjer. Man pratar om att höja levnadsni- vån samt om att främja de mänskliga rättigheterna och en demokratisk samhällstradition. Majoriteten i utskottet tycker att de i propositionen framställda målen och huvudområdena samt riktlinjerna är både välbalanserade och relevanta och att de därför bör behållas. Samarbetets huvudområden förutsätter var- andra. Det är svårt att lyfta fram det ena före det and- ra och prioritera. Alla behövs. Demokrati kan vara ett mål, men det kan också vara ett medel i samarbetet. Det bör därför inte överordnas övriga samarbetsom- råden. Demokratin liksom en hållbar ekonomisk omvandling utgör hörnstenar i det samarbete vi har med Central- och Östeuropa. Vidare tar Moderaterna upp att stödet till Central- och Östeuropa bör föras över till Utrikesdepartemen- tet. Utrikesdepartementets uppgift är ju att utarbeta en policy och att följa upp de mål som vi i riksdagen beslutar om. Sedan har Sida och Svenska institutet att hantera medelsfördelning till olika projekt. Sida har en otrolig landkännedom och vet hur det fungerar och hur situationen ser ut i de länder vi ska samarbeta med. Sida är naturligtvis bäst skickat att utföra arbe- tet. Det finns ingen anledning att ifrågasätta vad man gör. Inom Sida handläggs huvuddelen av samarbetsin- satserna av en särskild avdelning, Sida-Öst. Sida-Östs organisation är både effektiv och ändamålsenlig. Det man kan ta upp är att det är viktigt att Sida vidareut- vecklar den dialog och det samarbete man har påbör- jat med svenskt näringsliv och enskilda organisatio- ner och med statliga och kommunala myndigheter. När det gäller Östersjömiljarden var ni moderater från början, liksom nu, emot att Sverige skulle avsätta pengar till det samarbetet. Vi som lever nära samar- betet vid gränsen vet att pengarna har stor betydelse för utvecklingen. Länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten har t.ex. fått 30 miljoner till utveckling av näringslivssamarbete i Barentsområdet. De peng- arna är faktiskt en förutsättning för att vi ska kunna få i gång samarbetet inom näringslivet i Barentsområ- det. I det här sammanhanget vill jag också ta upp be- hovet av ett Barentsinstitut i norra Sverige. Det skulle kunna bidra till att öka integrationsprocessen i norra Europa och främja ett gränsöverskridande arbete, på samma sätt som Östersjöinstitutet i Karlskrona stöder länder i södra regionen. Det skulle kunna stödja led- ning och samordning av arbetet, tillhandahålla infor- mation och vara ett forum för visionärt och strategiskt tänkande och dessutom vara till hjälp för att utveckla nya projekt. Behovet av samordning och information i Barentsområdet är stort. År 1996 beslutade Östersjöstaterna jämte Norge och Island att tillsammans med EU utvidga samarbe- tet runt Östersjön inom tre områden: mellanfolkliga kontakter, stärkande av demokrati och ekonomiskt samarbete och förbättringar av miljön. Det var samma år som riksdagen beslutade om en miljard kronor till Östersjöområdet. Miljarden var avsedd som ett komplement till det ordinarie utveck- lingssamarbetet med länderna i det östra närområdet. År 1998 beviljade riksdagen ytterligare en mil- jard. Riksdag och regering menade att det är en mycket angelägen verksamhet för de berörda länder- na och naturligtvis även för svenska småföretag. Men även här var ni moderater kritiska. De brister som fanns i hanteringen av den första miljarden har åtgärdats i hanteringen av den andra. Målen är klara, och kriterierna för att bevilja medel likaså. Den andra miljarden ska användas för nä- ringslivsinriktade insatser. Gränserna mellan utveck- lingssamarbetet och Östersjömiljard 2 är nu mycket tydliga. Anslagen kompletterar varandra, och stor vikt har fästs vid samordnat agerande mellan de två verk- samheterna. Både Sida och Östersjömiljardsekretari- atet håller ständiga samrådsmöten. Östersjömiljarder- na fyller sina syften, och det finns ingen anledning att avskaffa dem. Folkpartiet och Moderaterna tycker att Sverige ska ge Estland, Lettland och Litauen sitt fulla stöd i deras strävan att bli Natomedlemmar. Också denna fråga har vi för inte så länge sedan haft uppe till de- batt här i kammaren. Frågan om medlemskap i Nato är en angelägenhet mellan Atlantpaktens medlemmar och de länder som ansöker om medlemskap. Den grundläggande OSSE-principen är att alla stater har rätt att själva bestämma säkerhetspolitisk väg, och naturligtvis måste detta gälla även för de baltiska staterna. Slutligen vill jag ta upp miljön. I en reservation framhåller moderaterna att Sverige använder stödet till Central- och Östeuropa för att begränsa sina egna ansträngningar när det gäller att uppnå Kyotoproto- kollets intentioner. Eller låt mig vara riktigt tydlig: De anser helt enkelt att regeringen smiter undan från sina åtaganden. Sverige tillhör faktiskt de mest pådrivande indust- riländerna i världen vid förhandlingar om utsläpp- sminskningar. Vi smiter inte undan. Målet för Sverige är att år 2050 ha minskat utsläppen med 50 % jämfört med nivån 1990. Enligt de senaste statistiska uppgif- terna låg de totala utsläppen av växthusgaser i Sveri- ge år 1999 mycket nära 1990 års nivå. Jag vill dess- utom säga att Kyotoprotokollet tillåter att ett land tillgodoräknar sig utsläppsminskningar som görs i andra länder, bl.a. genom handel med utsläppsrättig- heter eller genom olika projekt. Jag ser att min talartid håller på att gå ut. Jag yr- kar bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet UU9 och avslag på reservationerna och det särskilda yttrandet.
Anf. 4 STEN TOLGFORS (m) replik: Fru talman! Jag måste tillstå att det nästan blev lite underhållande att höra Birgitta Ahlqvist tala om Östersjömiljarderna. Å ena sidan försöker hon säga att vi moderater hade så väldigt fel när vi var emot den första Östersjömiljardens införande och förutsåg problem med den. Å andra sidan erkänner hon från talarstolen att just de problem som vi förutsåg de facto också uppstod. Socialdemokraterna tvingas ju nu medge att det finns problem. Det har gjorts utvärderingar av kon- stitutionsutskottet, i riksdagens revisioner och inte minst från Utrikesdepartementet, där det ges en svi- dande kritik mot hanteringen av Östersjömiljarden. Birgitta Ahlqvist säger att det är bättre nu. Hur vet hon det? Det har inte gjorts några utvärderingar av den andra Östersjömiljarden, varken av dess enskild- heter eller av helheten. Jag skulle bra gärna vilja få besked om faktagrunden för det påståendet från Bir- gitta Ahlqvist. Och även om så skulle vara är det väl ingen ursäkt att man nu har åtgärdat problem som har förelegat under väldigt många år. De är lika allvarliga ändå. Problemen med den första Östersjömiljarden blev precis de som vi förutsade. Jag är ledsen att behöva konstatera att vi fick rätt. Stödet missköttes under väldigt många år. Varför lyssnade ni inte, Birgitta Ahlqvist, på alla de varningar som oppositionen fram- förde? Varför lät ni det gå så snett under så många år? Det resonemang som Birgitta Ahlqvist vidare för om projekt som enskilda länsstyrelser driver med hjälp av Östersjömiljardspengar är ett totalt sidospår. Goda projekt kommer alltid att rymmas inom det ordinarie öststödet och samarbetet och kräver inte särlösningar. Det ordinarie öststödet har en handlägg- ning som kvalitetssäkrar de projekt som bedrivs och departementets egen hantering. Man vet att det i detta öststöd sker en samordning med utvecklingssamar- betet i dess helhet och inte som när det gäller Öster- sjömiljarden förekommer "frispel" vid sidan av de ordinarie rutinerna och brister i utvärdering och han- tering av medel. Medge att vi hade rätt, Birgitta Ahlqvist, och lär av misstagen!
Anf. 5 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik: Fru talman! När man inför ett nytt stöd finns det i början alltid saker och ting som man kanske inte har tänkt på. Sådana fanns också när det gällde den första miljarden. Det fanns inte klara riktlinjer, och kriteri- erna för ansökningarna om stödet var inte heller vad de borde ha varit. Men för den skull var inte Öster- sjömiljarden bortkastad eller dålig. Tvärtom är det precis så, som jag sade i mitt anförande, att vi som lever nära det här samarbetet och har tagit del av de här resurserna vet hur oerhört viktigt det är att de finns. Östersjömiljarden skulle dessutom inte vara ett tillägg till det här samarbetet utan ett komplement. Det anges nu också mycket tydligt vad gäller den andra miljarden att det handlar om näringslivets ut- veckling.
Anf. 6 STEN TOLGFORS (m) replik: Fru talman! Det är alldeles utmärkt att Birgitta Ahlqvist medger att Östersjömiljarden inte är ett öststöd. Man kan då fråga sig varför det av socialde- mokraterna behandlas som om den vore ett sådant. Det sker inte minst i dagens betänkande. Birgitta Ahlqvist sade att man när man inför nya stöd inte kan tänka på allt, men det gjorde oppositio- nen. Socialdemokraterna fick år efter år varningar om att hanteringen av Östersjömiljarden inte var bra, men likväl valde man att blunda och körde vidare. Fru talman! Vi fick inte något som helst stöd för de påståenden som Birgitta Ahlqvist nu har gjort om att nu allting är frid och fröjd och att alla problem är borta. Jag tycker att Birgitta Ahlqvist ska medge att det inte har gjorts någon utvärdering av den andra Östersjömiljarden som ger grund för sådana påståen- den. Det är slutligen så att hela tanken med Östersjö- miljarderna är felaktig alldeles oavsett hur de hante- ras. De infördes för att öka sysselsättningen i Sverige, inte för att stödja sysselsättningen i andra länder, vilket ju ska vara tanken med ett bistånd. Det för med sig konkurrenssnedvridningar när man stöder svenska och t.ex. inte baltiska företag, och det är av principi- ella skäl lika fel nu som tidigare. Så till en annan fråga. Jag undrar om Birgitta Ahlqvist anser att statsministern hade fel när han under sitt första besök i Baltikum uttryckte att Sveri- ge skulle stödja de baltiska ländernas strävan efter att nå medlemskap i Nato. Är det så att utrikesutskottets majoritet nu försöker skriva statsministern på näsan att han inte kan utrikespolitik? Det som han då sade är nämligen precis vad oppositionen säger i dagens reservation: Det är i de baltiska ländernas intresse att vi stöder deras Natomedlemskap, det ligger i Öster- sjöregionens intresse att vi stöder deras Natomedlem- skap och det ligger i Sveriges intresse att vi stöder deras Natomedlemskap. Hade statsministern fel, eller vad vet Birgitta Ahlqvist som inte han visste?
Anf. 7 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik: Fru talman! När det gäller den första Östersjö- miljarden sade moderaterna bara nej. De hade inga förslag till förbättringar, utan de sade bara nej till pengarna. Det var likadant när det gällde den andra Östersjömiljarden. Också då sade moderaterna nej. Jag tycker inte att det är ett konstruktivt sätt att arbeta i politiken, utan man måste försöka hitta vägar, se möjligheter och kunna genomföra förändringar om saker och ting inte blev så bra från början. Fru talman! Sten Tolgfors vet också mycket väl varför vi behandlar denna fråga i det här betänkandet. Det beror på att moderaterna har väckt en motion om detta vilken hänvisats till utrikesutskottet. Att detta tas upp i betänkandet beror alltså inte på socialdemo- kraterna, utan det tas upp på grund av en moderat motion. Sedan gäller det Natofrågan. Återigen vill jag sä- ga att detta med om ett land ska gå med i Nato eller ej är en angelägenhet mellan landet och Nato, inte mel- lan andra länder och Nato eller mellan det blivande medlemslandet och Sverige. Detta är alltså en sak som man själv ska kunna bestämma i Nato och i det ansökande landet.
Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Fru talman! Som Birgitta Ahlqvist påpekade är vi i stor utsträckning - kanske till 80 % - överens om tagen. Dock finns det, som har framkommit här, en del skiljaktigheter. Folkpartiet har varit med och reserverat sig beträffande det sista som Birgitta Ahlqvist tog upp och som rör Nato. Det är givet att länderna själva ska bestämma om de vill bli med- lemmar eller inte. Något annat vore en orimlig tanke. Vi säger bara att vi ger vårt positiva stöd till detta. Vi ser nämligen detta i samband med det säkerhetspoli- tiska koncept som vi stöder. Vidare gäller det reservationen om kärnkraftssä- kerheten. Vi vill satsa mer pengar och tycker att detta är viktigt. Det är bättre att behålla svensk säker kärn- kraft och att satsa de pengar som det kostar att lägga ned svensk kärnkraft på att öka säkerheten i öst. Vad jag framför allt skulle vilja ta upp gäller sy- nen på själva utgångspunkten för vårt bistånd. Som bekant lyfter vi fram demokratin. Sett till målen och huvudområdena samt de riktlinjer som utskottet stäl- ler sig bakom gäller det ju främjandet av hållbar ut- veckling, gemensam säkerhet, social trygghet, miljö, jämställdhet osv. Finns det ingen gradering kring de olika målen och riktlinjerna, som ju är väldigt många, eller anser Birgitta Ahlqvist att alla dessa är likvärdiga?
Anf. 9 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik: Fru talman! Jag börjar med kärnsäkerheten efter- som jag inte kommenterade den biten i mitt anföran- de. Folkpartiet anser att regeringen bör utöka sina insatser för att förbättra kärnsäkerheten och ta pengar från Östersjömiljarderna till detta. Men vi i Sverige har ju under en lång period, under en tioårsperiod, satsat enorma pengar - 500 miljoner - i bilateralt stöd just på det här området. Det är inte så att det på något sätt är för mycket pengar, utan problemet är att det måste till ett juridiskt ramverk för att vi ska kunna fortsätta det här arbetet. Våren 1999 framförde 13 stater, bl.a. Sverige, ett önskemål om ett multilateralt ramverk för att under- lätta de här insatserna i Ryssland. Sedan dess har man jobbat med detta avtal. Vi har hört, och även fått information i utskottet om, att man har gjort enorma framsteg. Vid toppmötet i våras mellan EU och Ryssland gjordes ett gemensamt uttalande där ambi- tionen fanns att underteckna ett sådant här avtal den 1 juli i år. Det tycker vi är mycket bra, för det här är ett viktigt område. Detta med prioriterade mål, huvudområden, rikt- linjer osv. tycker vi inte ska prioriteras, utan alla de sakerna är viktiga och behövs. Det är en samordning mellan dessa som arbetet går ut på.
Anf. 10 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Fru talman! I det här med kärnsäkerheten finns det, som vi i Folkpartiet resonerar, två delar. Dels måste vi få ned det totala koldioxidutsläppet. Vi me- nar att det är vansinnigt att lägga ned svensk kärn- kraft, något som i sig betyder större utsläpp av koldi- oxid. Dels gäller det att i stället använda mer pengar för att öka säkerheten i öst - men nog om det. Sedan gäller det prioriteringarna. Birgitta Ahlqvist och majoriteten i utskottet säger att det inte finns någon prioritering i detta avseende. Det är det som jag menar är en felsyn. Man borde ha en prioritering, nämligen demokratin. Ju mer vi tjatar om detta och ju fler som inser att demokratin är en förutsättning för alla de andra hu- vudområdena, riktlinjerna etc., desto mer blir det nog så att trycket på att få en säker demokratiutveckling blir så stort att chansen att säkra demokratin - kanske aldrig hundraprocentigt, men ändå - är det viktiga. Jag ser att även kristdemokraterna nu är inne på samma tankegångar. Också de talar om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter som ett huvud- mål för biståndet. Vi kommer alltså att fortsatt tjata om detta. Jag blir ledsen när jag hör Birgitta Ahlqvist säga att det över huvud taget inte är någon priorite- ring, utan allt är liksom likvärdigt. Så ser inte vi på detta, utan jag tror, som sagt, att vi i en förlängning kommer att få rätt även på den punkten.
Anf. 11 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik: Fru talman! Jag vill inte ta upp diskussionen om kärnkraften i Sverige eftersom jag tycker att den hör hemma i ett annat sammanhang. Men när det gäller att öka säkerheten, vilken nu brister, i de här länderna vill jag säga att vi där har ett allvarligt miljöhot mot hela den europeiska kontinenten. Detta tycker vi alltså är mycket viktigt. Vi kommer att fortsätta med det arbetet. Det avtal som diskuteras är en förutsätt- ning för att kunna fortsätta det här arbetet. Vi hoppas att Sverige klarar av att få det undertecknat innan ordförandeskapshalvåret går ut. Apropå att kristdemokraterna också vill ha prio- riterade mål vill jag säga att där talar man inte i första hand om demokratin, utan man talar om att höja lev- nadsnivån och om att främja de mänskliga rättighe- terna. Men om varje parti plockade fram det man så att säga vill ha först på listan skulle vi kanske få sju olika listor. Därför kan man inte prioritera här. Alla dessa saker är viktiga och behövs men det är en sam- ordning mellan dessa saker som gör att vi får ett ef- fektivt samarbete med de här länderna och även en utveckling.
Anf. 12 MURAD ARTIN (v): Fru talman! Vänsterpartiet anser att det betänkan- de som förelagts kammaren och som handlar om utvecklingssamarbete med Öst- och Centraleuropa på det hela taget är bra. Därmed yrkar vi bifall till ut- skottets förslag till riksdagsbeslut. Alldeles särskilt uppskattar vi att regeringen före- slår att en av huvudpunkterna i riktlinjerna för detta samarbete ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv. Ett sådant perspektiv ska vara vägledande för de insatser som Sverige gör i Öst- och Centraleuropa. Sedan det sovjetiska sammanbrottet har samhäl- lets sociala service snabbt eroderat, vilket drabbat kvinnorna speciellt hårt. Kvinnornas sociala villkor försämrades mycket snabbt. Det finns dock ett speci- ellt område där situationen är som allra svårast för kvinnorna. Det handlar om prostitution och handel med kvinnor och barn, s.k. trafficking. Utskottet kon- staterar mycket riktigt att detta är den snabbast väx- ande kriminella verksamheten i världen. Kvinnor och barn betraktas och behandlas som varor på en mark- nad. I den kapitalism som vi känner i västvärlden är vi vana vid att betrakta människors arbetskraft som en vara på en marknad, arbetsmarknaden. I den råa ka- pitalism som vuxit fram i Ryssland, i Öst- och Cent- raleuropa efter Sovjets sammanbrott inskränker sig inte enbart till att betrakta människors arbetskraft utan människan i sin helhet som en vara på en mark- nad. Den adekvata termen för detta är slaveri och en djup och allvarlig kränkning av de mänskliga rättig- heterna. Det gläder mig att utskottet uppmärksammar detta i sitt betänkande och menar att regeringen ska åter- komma till riksdagen med en redovisning av de åt- gärder man avser vidta på området när det gäller vårt utvecklingssamarbete med Öst- och Centraleuropa. Jag anser att den här frågan är av alldeles speciell vikt, eftersom det rör just grundbulten för mänskliga rättigheter. Skulle vi ha det minsta överseende med företeelser som människohandel, trafficking, är vi snart ute på det sluttande planet när det gäller mänsk- liga rättigheter över huvud taget. Trafficking berövar kvinnor och barn deras människovärde, förvandlar dem till ting, objekt, till varor som kan köpas och säljas på en kapitalistisk marknad. Fru talman! Det kanske kan kännas en smula egendomligt att jag som tillhörande ett EU-kritiskt parti ställer mig bakom detta betänkande när det gäl- ler vad som sägs om öst- och centraleuropeiska län- ders EU-anpassning. Vårt parti är kritiskt till svenskt medlemskap i EU, det är en sak. En annan sak är andra länders medlemskap i unionen. Deras ställ- ningstagande är deras och inte mitt. Jag kan uttala mig kritiskt om EU som organisation, men jag kan och bör inte säga något om hur andra folk och stater ska ställa sig till sitt medlemskap i EU. Det beslut som de fattar måste jag respektera oavsett om det består av ett ja eller ett nej till EU. Det enda jag kan kräva är att beslutet är fattat på demokratisk väg. Detta sätt att hantera andra länders beslut borde vara en självklarhet, dvs. att man respekterade andra folks och staters integritet. Därför blir jag förvånad när jag tar del av Folkpartiets och moderaternas re- servationer. I sin första reservation skriver Karl- Göran Biörsmark ganska bra om att demokratin med- för positiva effekter på ekonomin. På ett allmänt plan kan jag hålla med honom på den punkten. Han skriver också att en demokratisk utveckling gör att krigsris- kerna minskar. Jag är enig med honom på den punk- ten. Men jag blir lite förvirrad senare när Karl-Göran Biörsmark och Folkpartiet börjar tala sig varma för de baltiska ländernas Natomedlemskap. Som jag ser det skulle ett Natomedlemskap medföra upprustning i Baltikum. Vi vet också att Ryssland i dag är en för- svagad stormakt. I militärt avseende har Ryssland hamnat rejält efter, även om man fortfarande besitter kärnvapen. Det finns dock chauvinistiska och ode- mokratiska krafter som hyser en stark längtan tillbaka till den sovjetiska stormaktstiden. En upprustning i Rysslands omedelbara närhet av den gamla motstån- daren från det kalla kriget skulle snart få dessa krafter att vädra morgonluft. Fred och demokrati hänger ihop men knappast upprustning och demokrati, och utvidgade militäralli- anser och demokrati gynnar knappast demokratin. För övrigt är de militära strukturerna per defini- tion inte demokratiska. De bygger på orderlydnad. De är inte demokratiska utan auktoritära. I svaga demo- kratier eller demokratier under uppbyggnad är starka militära strukturer inte av godo, inte någon bra kon- kurrent. Detta är några allmänna synpunkter på förhållan- det mellan militär upprustning och demokratisk ut- veckling. Annars anser jag att vi i Sverige inte ska ha några synpunkter på eller tala om att "det är av svenskt intresse" att de baltiska staterna blir med- lemmar i Nato. Sådana uttalanden kan uppfattas som påtryck- ningar på en självständig nation. De baltiska staterna gör som de vill. De bestämmer själva, och vi har bara att rätta oss därefter och visa vederbörlig respekt för deras självständiga beslut. Vi ska inte blanda oss i och tala om svenska intressen i fråga om balternas beslut. Det är lite av storebrorsattityd, tycker jag. Jag tycker i korthet att Karl-Göran Biörsmark borde iaktta samma respekt för de östeuropeiska ländernas medlemskap i Nato som jag försöker göra när det gäller deras EU-medlemskap. Han gör samma fel när han lyfter fram Irland och säger att Irland röstade mot utvidgningen. Jag har förstått att Irland har röstat mot Nicefördraget som bl.a. innebär nej till militariseringen. Fru talman! Jag vill avsluta med att säga något om Ryssland och Tjetjenien, Vitryssland och Ukraina. Vi vet alla att det förekommer brott mot mänskliga rät- tigheter i varierande grad i dessa länder. Yttrandefri- heten och pressfriheten är kringskurna i Vitryssland men också i Ukraina, även om landets ledare Kutjma, såvitt jag förstår, kallar sig socialdemokrat. Luka- sjenko har skaffat sig i det närmaste diktators ställ- ning i Vitryssland. Ryssland för krig i Tjetjenien, där omfattande och grova MR-brott begås mot civilbe- folkningen. I östsamarbetet prioriteras Ryssland. Samarbetet avser att stärka demokrati, ekonomi och mänskliga rättigheter. Men vad gör vi, och vad gör den svenska regeringen om kriget i Tjetjenien inte upphör och de mänskliga rättigheterna även fortsätt- ningsvis kränks? Hur hanterar vi ett sådant problem? Det är egentligen en fråga till regeringen, men rege- ringen har inte någon här i dag, och då frågar jag Birgitta Ahlqvist: Vad gör vi om Ryssland fortsätter att begå brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien?
Anf. 13 STEN TOLGFORS (m) replik: Fru talman! Murad Artin börjar med att säga att han respekterar andra länders beslut. Sedan övergår han till att kritisera Natoutvidgning och inte respekte- ra de baltiska staternas vilja och beslut. De har nämli- gen sagt mycket tydligt vad de vill. De vill vara med i alla delar av en europeisk säkerhetsordning, inklusive Nato. Murad Artin har, fru talman, fullständigt fel när han talar som om en Natoutvidgning skulle öka ut- rymmet för de rödbruna krafterna i Ryssland. Det är precis tvärtom. Efter en Natoutvidgning skulle de inte längre ha möjlighet att hota de baltiska staterna, vil- ket man nu kan göra för att vinna inrikespolitiska poäng i Ryssland, för alla skulle veta att ett sådant hot saknade trovärdighet. Det är alltså bra för Rysslands demokratiska utveckling med grannar som stabilt hör hemma i den västeuropeiska säkerhetsordningens alla delar. Murad Artin pratar också som att en Natoutvidg- ning inte skulle vara demokratisk. Man häpnar! Tvärtom har Nato svarat för det yttersta försvaret av demokratin under decennier. Jag tycker att Murad Artin borde fråga politiker från de baltiska länderna vad som har hänt i deras länder när man har saknat ett tillräckligt starkt försvar för sina gränser och sina politiska system. Nato har också i decennier varit det yttersta för- svaret för den frihet som både Murad Artin och vi alla i den här kammaren åtnjutit, vare sig det har erkänts eller inte. Nu har man en ny roll i krishanteringsuppdrag för freden i Europa. En Natoutvidgning skulle öka stabi- liteten i Baltikum och rimligen också i Ryssland, i Östersjöområdet och i Sverige. De baltiska länderna har klart och tydligt sagt vad de vill. Då är frågan om Sverige ska vara passivt eller om vi ska medverka och säga att detta är oerhört bra också för oss, vilket jag anser att vi borde göra. Allt annat vore att svika. Man kan inte välja bort att Nato existerar, Murad Artin, det gör det och Nato är viktigt för freden.
Anf. 14 MURAD ARTIN (v) replik: Fru talman! Sten Tolgfors och moderaterna tolkar det som jag har sagt helt fel. Sten Tolgfors har helt fel. Det är inte jag som har fel. Sten Tolgfors tolkar det som han vill. Jag har sagt att vi ska respektera de beslut som fattas i Baltikum om man vill vara med i Nato eller inte på samma sätt som vi ska respektera beslut om EU-medlemskap eller inte. Det är utgångspunkten. Det är det som jag har sagt, och jag kan läsa upp det en gång till, om inte Sten Tolgfors har förstått det. Vi skriver i betänkandet: Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa syftar till att öka stabiliteten och stärka säkerheten och välståndet i Europa i all- mänhet och i vårt eget närområde. Vidare skriver vi: Att förebygga konflikter inte minst i närområdet har varit och förblir en av de viktigaste uppgifterna för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är utmärkt. Det är det förebyggande arbetet som vi ska koncentrera oss på, inte på utvidgade militärallianser. Vi ska inte lösa problem i våra nä- rområden med bomber och granater.
Anf. 15 STEN TOLGFORS (m) replik: Fru talman! Jag tror att det vore av godo om Mu- rad Artin uttryckte sig tydligare. Först talade han om att man ska respektera andra länders beslut och sedan ägnade han sitt anförande åt att kritisera effekterna av andra länders beslut. Han räknade också upp skäl mot en Natoutvidgning. Jag noterar också att Murad Artin inte på något sätt bemötte något av de argument som jag anförde mot hans synpunkter. Det handlar bl.a. om att en Natoutvidgning tar bort utrymmet för rödbruna re- vanschistiska krafter i den ryska inrikespolitiken att vara aggressiva mot demokratierna i Baltikum. Där- för medverkar en Natoutvidgning snarare till att sta- bilisera den ryska inrikespolitiken än motsatsen. Jag hörde inte heller ett enda argument mot mitt påstående att en Natoutvidgning vore till fördel för de baltiska ländernas säkerhet, till fördel för stabiliteten i Östersjöregionen och därför också till fördel för Sve- rige. Jag hörde inte heller något argument mot att det vore bra om de baltiska länderna kom med i Nato och det gemensamma försvaret för demokrati, fri- och rättigheter i Europa eller i krishanteringen. Jag tror att det är dags för Vänsterpartiet att göra sig av med den gamla världsbilden och hyllandet av en neutralitet som avskaffades i Sverige 1992. I dag är det samarbete som ligger till grund för säkerhet och stabilitet. Det gäller även i Nato. Det vore bra för Sverige att föra en annan debatt. Nu handlar det om ifall det vore bra för de baltiska staterna. Jag är övertygad om att det entydigt vore till för- del för de baltiska staterna och också för Östersjöom- rådet. Dessutom har de uttryckligen sagt vad de vill. Så varför skulle vi inte stödja dessa länder i deras ansträngningar? Det finns nu ett historiskt fönster. Om Murad Ar- tin bemödade sig att tala med politiker i de baltiska staterna skulle han se hur angelägna de är om att säkra sina demokratiers överlevnad långsiktigt genom att komma med i en europeiska säkerhetsordnings alla delar, och det inkluderar Natomedlemskap.
Anf. 16 MURAD ARTIN (v) replik: Fru talman! Jag är övertygad om att vi inte säkrar demokratin över huvud taget om vi söker oss till militärallianser. Det är min analys och Vänsterpartiets analys. Moderaterna har en annan analys. Vad jag också har sagt när det gäller militära strukturer är att de inte är demokratiska. Det är själv- klart eftersom de bygger på ordergivning. De är auk- toritära. Så är det enligt vår analys. Det finns sådana chauvinistiska och odemokratis- ka krafter, precis tvärtemot vad som sägs i Sten Tolgfors och moderaternas analys. Jag anser att dessa skulle stärkas, och det innebär en tillbakagång till det kalla kriget. Vi ska respektera de baltiska staternas beslut om de ska vara med i Nato eller inte. Ibland verkar det som att moderaterna och andra borgerliga partier tycker synd om människorna i Baltikum. De stackar- na kan inte göra någonting själva, och därför måste vi hjälpa dem. Låt dem bestämma själva! Det är deras beslut om de vill gå med i Nato eller i EU. Det är det som vi ska respektera.
Anf. 17 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Fru talman! Murad Artin tar sin utgångspunkt i sin kritik mot Folkpartiet i vår reservation som gäller demokratimålet. Men jag förstår att Murad Artin ändå i stort delar uppfattningen att demokratier skapar en stabilare värld och minskar krigsrisken. Sedan gör Murad Artin en tankekullerbytta såsom jag upplever det. Han säger att när ett land har fattat ett demokratiskt beslut ska vi acceptera det och inte kritisera det. Jag menar att vi mycket väl kan göra det. Ordet är väl fortfarande fritt. Vi kan ha vår syn på hur vi ser på saker och ting. Murad Artin tog upp Irland som exempel. Det är klart att vi accepterar vad det irländska folket säger, men det är inte säkert att vi delar den uppfattningen. Då måste vi kunna framföra det, eller hur? Att inte kunna kritisera ett demokratiskt beslut är fel enligt hela den demokratiska processens tanke- gång. Man ska naturligtvis ha en öppen dialog. Sedan vill jag ställa en fråga till Murad Artin på samma tema: Anser Murad Artin att Sydafrika är ett demokratiskt land? Anser Murad Artin att ett demo- kratiskt beslut har fattats om att köpa svenska JAS- plan? Skulle det betyda att Murad Artin inte skulle kunna kritisera detta beslut? Jag har uppfattat att Vänsterpartiet är väldigt kritiskt mot detta demokra- tiskt fattade beslut. Hur gå det ihop egentligen?
Anf. 18 MURAD ARTIN (v) replik: Fru talman! Jag har sagt att vi inte ska lägga oss i deras beslut, utan det ska vi respektera. Jag har inte sagt att vi inte ska vara kritiska och inte föra en dia- log och en debatt. Men jag kritiserar Karl-Göran Biörsmark och Folkpartiet för att man säger att Irland har fattat ett felaktigt beslut mot utvidgningen som inte stämmer med verkligheten, eftersom man har sagt nej till Nice- fördraget. Jag tycker att Karl-Göran Biörsmark och Folkpartiet ska respektera Irlands beslut. Man har sagt nej till militarisering och till den ökade makten för de stora länderna i EU. Jag kritise- rar Karl-Göran Biörsmark när han säger att man har fattat ett felaktigt beslut. Självklart har Karl-Göran Biörsmark rätt till sin kritik och analys. Vi ska debattera också Natofrågan. Moderaterna säger precis samma sak, att det är av svenskt intresse att de baltiska staterna ska komma med i Nato. Jag anser inte det, och jag anser att Folk- partiet gör fel analys.
Anf. 19 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Fru talman! Nu har Murad Artin svängt 180 gra- der. Nu säger han att visst ska vi kritisera om vi inte delar den ståndpunkt som landet har tagit i ett demo- kratiskt beslut. Det gör han antagligen mot bakgrund av att jag tog exemplet Sydafrika och JAS, där Väns- terpartiet har varit otroligt aktivt. Man kan bara dra två slutsatser av detta, antingen att Vänsterpartiet anser att Sydafrika inte är ett demokratiskt land eller att man, som sagt, svänger och säger att man kan kritisera detta beslut. När det gäller Irland har jag inte sagt att det är ett felaktigt beslut, för folket där kan ju inte ha fel i sig. Vad jag säger är att jag anser att det är en olycklig utveckling för Europa om man säger nej till utvidg- ningen. I så fall är det ett dåligt beslut, och den upp- fattningen kommer vi naturligtvis att fortsätta hävda. När det sedan gäller Nato tycker jag att Murad Artin något ska sänka rösten och se tillbaka historiskt. Vad hade egentligen hänt under det kalla krigets tid - då vi här i väst låg under skyddet av ett Natoförsvar av våra demokratiska värderingar, värderingar om mänskliga rättigheter osv. - om vi inte hade haft det stödet gentemot de expansionistiska förslag som kom från öst där kommunisterna skulle göra hela världen kommunistiskt? Där fanns en otrolig expansionslusta att vi alla skulle komma in under detta fantastiska kommunistiska beskydd. Vad hade hänt med vår frihet egentligen? Fundera lite över detta, Murad Artin, innan ni så hårt kritiserar vad Nato står för. Det är alldeles riktigt att vi naturligtvis välkomnar det baltiska folkets beslut att gå in i Nato, eftersom vi har uppfattningen att också Sverige ska göra det.
Anf. 20 MURAD ARTIN (v) replik: Fru talman! Det är egentligen det som är utgångs- punkten för Folkpartiet, att tala för medlemskap i Nato för Sverige. Vad man vill är att först Baltikum och sedan Sverige ska komma med i Nato. Vad jag har sagt är att det uppfattas som att vi i Sverige utövar påtryckningar gentemot staterna i Baltikum för att de ska gå med i Nato. Att vi ska respektera deras beslut är självklart, och det gör jag också när det gäller deras ansökan om medlemskap i EU och deras vilja att vara med i EU. Blir det ett ja eller ett nej får jag respektera det, på samma sätt som jag respekterar om de ansöker till Nato, oavsett om de blir medlemmar eller inte. Det har jag sagt att jag har respekt för. Jag har inte heller sagt något om ifall Sydafrika är ickedemokratiskt när de där fattar sina egna beslut. Vad jag kritiserar är att förebygga konflikter med bomber, granater och JAS-plan. Konflikter ska före- byggas med politiska medel. Det är det jag menar. Jag är i grunden pacifist. Jag tror inte att man löser problemen med bomber och granater, som Folkpartiet vill genom att vidga sådana allianser. Först skriver man om hur viktigt det är med de- mokrati, och sedan svänger man. Det är inte Vänster- partiet som svänger. Det är just Folkpartiet som svänger och vill att Sverige och sedan också Baltikum ska vara med i Nato. Jag tror att vår analys är riktig.
Anf. 21 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik: Fru talman! Sverige måste i alla sammanhang för- döma Rysslands agerande mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien, såväl inom EU och FN som i andra inter- nationella sammanhang. Det måste vi alla göra som över huvud taget kommer i närheten av sådan infor- mation. Om inte detta hjälper, som Murad Artin säger från talarstolen, ska vi fortsätta att fördöma. Vi kan inte ta till, som Murad Artin säger i ett annat sam- manhang från talarstolen, bomber, granater och JAS- plan. Det hjälper inte, utan vi måste agera på annat sätt. Då skulle jag vilja ställa frågan: Har Murad Artin något annat förslag när det gäller agerandet i den här frågan?
Anf. 22 MURAD ARTIN (v) replik: Fru talman! Jag tycker att det är bra att Birgitta Ahlqvist tar upp just inskränkningarna i mänskliga rättigheter för civilbefolkningen i Tjetjenien. Jag tycker också att det är bra att man i betänkandet
lyfter fram att man ska fördöma Ryssland och dess agerande i Tjetjenien. Men jag är försiktig när det gäller att använda biståndet eller stödet som påtryck- ningsmedel. Kan socialdemokraterna tänka sig att använda det som påtryckningsmedel gentemot Ryss- land om mänskliga rättigheter kränks och kriget inte upphör?
Anf. 23 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik: Fru talman! Det är möjligt att man kommer i ett sådant läge att man får diskutera en sådan sak, men i dagsläget gäller det att i alla internationella samman- hang fördöma alla brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien. Anf. 24 MURAD ARTIN (v) replik: Fru talman! Det är vi ense om. Jag har ingenting att tillägga.
Anf. 25 ANA MARIA NARTI (fp): Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Folkpartiets reservation 2 under mom. 2. Sedan ska jag göra något som är lite ovanligt. Jag ska be en bön: Tack gode Gud för EU:s närvaro i världspolitiken. Tack för det inflytande som denna union har över utvecklingen i mitt före detta hemland. Jag var för några veckor sedan i det rumänska parlamentet, i den pampiga plenisal som Ceaucescu byggde för att höra på sig själv och där ljudet faktiskt inte cirkulerar - det är bara ett bad av eko. Där har jag sett hur det extremnationalistiska Storrumänska partiet hålls i schack tack vare strävan att komma in i EU. Det är därför som den ungerska politiska unionen spelar en mycket viktig roll i parlamentet. Det är därför som minoriteternas representanter har ett antal särskilt vikta platser i parlamentet. De kan också spela en viktig roll i motverkan av extremnationalis- men. Detta skulle inte ha varit möjligt om inte både Ungern och Rumänien strävat ordentligt efter med- lemskap i unionen. Vi får komma ihåg att det finns en mycket gam- mal konflikt där och att det inte har varit möjligt att skriva en enkel pakt om god grannsämja mellan Ru- mänien och Ungern under många, många decennier. Denna pakt kom till 1996 därför att båda länderna ville komma in i EU. Strävan att komma in i EU utgör ett fantastiskt redskap för demokratisering. Man måste uppfylla de krav som vi alla känner till, och därför spelar kraven en viktig roll i inrikespolitiken i de här länderna. Just nu tycker jag att det är väldigt viktigt att på- minna om att oberoende medier i ansökarländerna, i kandidatländerna, är ett oerhört viktigt villkor för demokratisering. Public service ska i alla demokratier stå i allmänhetens tjänst - inte i en viss regerings tjänst, inte i ett visst partis eller en gruppering av partiers tjänst. I Rumänien finns det faktiskt försök att manipulera tillbaka en sådan situation. Jag vill också än en gång påminna om att demo- krati inte bara är en fråga om institutioner, regler och lagar. Demokrati är i högsta grad en fråga om attityd, tänkande och handling, och där har vi fortfarande väldigt mycket kvar att göra.
Anf. 26 HOLGER GUSTAFSSON (kd): Fru talman! Under Sveriges ordförandeskap i EU har regeringen lagt ned ett stort arbete på att driva utvidgningsprocessen framåt. Flera mycket svåra kapitel har kunnat avslutas under våren. Detta har väckt kandidatländernas hopp om ett ökat tempo i förhandlingarna i en situation där missnöjet med EU:s allt längre långbänk i förhandlingarna växer stadigt. Men det är verkligen inte tid att skörda framgång- ar då vi tvingas konstatera att Irland äventyrar hela tempot i utvidgningsförhandlingarna genom sitt nej till Nicefördraget. Det är politiskt helt oförståeligt hur Irland, som fått så mycket ekonomiskt stöd av EU för att bygga upp sin egen standard, kan sätta stora käp- pen i hjulet och hindra de nya kandidatländerna att få EU:s hjälp att bygga upp sin standard. Det kan inte betraktas som annat än missunnsamhet och politisk egoism, vilket är ovärdigt en västerländsk demokrati. Fru talman! Mot denna bakgrund måste vi nu konstatera att det mesta återstår att göra i förhand- lingsarbetet. Nu är det oerhört viktigt att vi i Sverige inte låter vårt engagemang ta slut i och med ordför- andeskapet. Vi måste fortsätta att på alla vis försöka lösa upp de svåra knutar som hindrar medlemsländer- na att komma överens. Låt oss också erkänna att de största hindren i förhandlingsprocessen just nu inte är kandidatländerna. Dessa gör faktiskt dagligen oerhör- da framsteg. Problemen finns inom EU:s medlems- länder, som varken kan enas om gemensamma för- handlingspositioner eller ens stå fast vid Nicefördra- get. Med beklagande tvingas vi till sist acceptera kraven på övergångsperioder i fråga om arbetskraf- tens fria rörlighet, något som ju i praktiken innebär ett andra klassens medlemskap i upp till sju år. Fru talman! När vi i dag debatterar utvecklings- samarbetet med Öst- och Centraleuropa finns det skäl att påminna om dessa orättvisor. Det bästa bistånd Europa kan ge är naturligtvis att skynda på anslut- ningsprocessen för de länder som står på tur samt att utveckla de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EU, Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Fru talman! Även det traditionella ekonomiska bi- ståndet spelar en viktig roll. Oändligt mycket finns att göra för att stödja utvecklingen i Öst- och Centraleu- ropa. Mycket görs både av Sverige och inom EU gemensamt. Vi kristdemokrater vill särskilt prioritera det rättsliga, juridiska utvecklingssamarbetet. Hela Europa ska bli ett område av frihet, säkerhet och rättvisa för våra medborgare. En fungerande rättsstat är grunden på vilken både demokrati och marknadse- konomi måste byggas. Kampen mot korruption är helt avgörande för en sådan utveckling. Fru talman! Ett fungerande rättssystem är också vad som krävs om man ska kunna garantera det mi- nimum av mänsklig värdighet som måste rymmas i de mänskliga rättigheterna. Vi kristdemokrater har under utskottsarbetet betonat att respekten för de mänskliga rättigheterna måste göras till ett övergripande mål och antas som riktlinje för detta arbete. Vi är övertygade om att det krävs ett långsiktigt arbete för att Öst- och Centraleuropa ska stärka sin kultur för mänskliga rättigheter. Det räcker alltså inte med lagar och för- ordningar. Medvetenheten om det unika och okränk- bara människovärdet måste vara förankrat i männi- skors sätt att tänka och agera i vardagen. Där kan vårt bistånd komma till hjälp. Tyvärr har vi konstaterat att de mänskliga rättigheterna som mål och medel i stort sett saknas i regeringens proposition. Fru talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokrater- nas reservation nr 1.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 12 juni). 5 § Nytt huvudmannaskap för vårdhögskoleut- bildningar
Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU17 Nytt huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningar (prop. 2000/01:71).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala- re var anmäld. (Beslut skulle fattas den 12 juni).
6 § Kärnsäkerhet
Föredrogs miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01:MJU19 Kärnsäkerhet.
Anf. 27 KJELL-ERIK KARLSSON (v): Fru talman! Detta betänkande om kärnsäkerhet behandlar två motioner, en från Vänsterpartiet och en från Miljöpartiet. De har rubrikerna Hantering av kärnavfall samt En anständig kärnavfallspolitik. I motionerna och betänkandet tas viktiga frågor upp, frågor som berör flera generationer framöver. Det gäller hur vi ska ta hand om vårt kärnbränsleavfall på ett säkert och acceptabelt sätt. Motionerna tar bl.a. upp frågor om prioritering av de tre funktionsvillko- ren tillsynsfrihet, svåråtkomlighet och återtagbarhet av kärnavfall när det gäller ett framtida slutförvar. Även antalet platser för platsundersökningar, stöd till kommuner och frivilligorganisationer, vetoventilen samt frågor om import och export av kärnavfall tas upp. Vi i Vänsterpartiet arbetar för att kärnkraften ska avvecklas. Avvecklingen har påbörjats och ska fort- sätta. Vänsterpartiet har varit emot både etablering och utbyggnad av kärnkraften. Det är en ohållbar energikälla som medför oerhörda risker för miljön. Vår kritik har genom alla år varit baserad på speciellt kärnavfallsfrågan med dess konsekvenser för kom- mande generationer samt att det inte har funnits nå- gon bra lösning på den frågan. Eftersom vi är ett parti som vill ta ansvar gäller det att vi förhåller oss till den nu rådande situationen och tar ett ansvar för att få en lösning av kärnavfalls- problematiken. Kärnavfallsfrågan behöver lyftas upp till en diskussion på nationell nivå. Det är inte bara en kommunal fråga för eventuellt berörda kommuner. Berörda kommuner behöver ha hjälp och stöd i olika former. Sedan 1972, då den första reaktorn i Oskarshamn startade, har svenska kärnkraftverk producerat radio- aktivt avfall samtidigt som det har pågått utredningar för att hantera avfallsproblemet. Ambitionen är att hindra spridning av avfallet under de hundratusentals år då radioaktiviteten är livsfarligt hög och att inte belasta kommande generationer med risk, ansvar eller kostnader för vår tids atomsopor. Ingen avfallshante- ring av detta slag kan dock göras helt säker. Den verkliga ambitionen är därför att inte belasta kom- mande generationer med onödiga risker, onödigt ansvar eller onödiga kostnader. Risker och ansvar för kommande generationer måste minimeras genom lämpligt val av slutförva- ringsmetod och plats för förvaret. Metodvalet förut- sätter att man först redovisar de funktionsvillkor som man vill att slutförvaret ska klara. Hittills har det presenterats tre funktionsvillkor. Villkor 1 är tillsynsfrihet. Förvaret ska inte kräva övervakning eller underhåll för att fungera. Man kan säga att det ska ha gjorts tillräckligt svåråtkomligt för att skyddas mot oönskade eller oavsiktliga intrång. Funktionsvillkor 2 innebär att förvaret ska utfor- mas så att avfallet kan återtas om framtida generatio- ner skulle vilja använda det klyvbara avfallet eller reparera eller förbättra förvaret. Funktionsvillkor 3 innebär att förvaret ska utfor- mas så att man snabbt kan förhindra ett återtagande av avfallet om framtida generationer anser att risken är större än fördelen med ett återtagande. Inom dessa tre villkor finns som ni kanske har märkt en motsättning i kravet på kärnavfallets svåråt- komlighet och i kravet på återtagbarhet. KBS-3- metoden, som innebär att det använda kärnbränslet kommer att förvaras i kapslar av koppar och järn 500 meter ned i berggrunden, kan endast som jag ser det konkurrera med förvaring i djupa borrhål om och när återtagande prioriteras före funktionsvillkoren 1 och 3. Därför är det viktigt att en prioritering av de tre funktionsvillkoren görs före platsvalsprocessen. Funktionsvillkoren ska ju vara vägledande då det gäller metodvalet, och metodvalet är i sin tur vägle- dande när det gäller faktorer som förvarets djup och bergartsval. Det är alltså av vikt för allsidighet och förtroende att det finns mer än en metod framtagen samt att relevant forskning satsas på mer än en metod. Vi i Vänsterpartiet efterlyser i en reservation en utökad möjlighet för frivilligorganisationer att på både nationell och lokal nivå kunna få del av det stöd som ges för informationsinsatser, så att det kan ges en allsidighet i informationen, en allsidighet som ut- vecklar och skapar en större trovärdighet i processen. I ett regeringsbeslut den 24 januari 2000 säger re- geringen att den överväger att ett särskilt stöd ska kunna ges till frivilligorganisationer. Så sade även miljöministern i ett interpellationssvar den 7 mars år 2000. Det är nu på tiden att regeringen kommer till skott med sitt övervägande. Var sitter proppen som gör att man fortfarande överväger? Vi vill se ett posi- tivt resultat nu. När det gäller platsundersökningar beslöt rege- ringen i december 1996 att platsundersökningar bör ske på minst två platser. Vi i Vänsterpartiet anser det som viktigt att platsundersökning sker på fler ställen än två platser samt att själva platsbegreppet definieras bättre. Vi föreslår i vår reservation att dessa under- sökningar ska ske på minst tre platser fördelade på tre regioner. Det kan ju hända att det vid provborrning eller vid den fördjupade studien av miljöpåverkan visar sig att någon av de utvalda platserna inte har förutsättningar att klara ett säkert slutförvar eller att man blir förhindrad att gå vidare av annat skäl. Då är det viktigt att det finns alternativ när man går vidare, så att regeringen inte behöver köra över ett kommu- nalt veto. Kommunerna kan använda den kommunala veto- rätten och säga: Nej, vi vill inte ha detta hos oss. Men just för slutförvar av använt kärnbränsle har det kommunala vetot vissa begränsningar. Regeringen kan, om den vill och vågar, besluta om att ge lokalise- ringstillstånd även om kommunfullmäktige i den berörda kommunen har använt sitt veto och sagt nej. Denna möjlighet har begränsat trovärdigheten i den lokala demokratiska processen i förstudiekommuner- na och skapar också onödig oro när kommuninnevå- narna ska göra bedömningen om de vill gå vidare till en platsundersökning. Det råder i dag otydlighet om förutsättningarna för att utnyttja vetoventilen. SKB och vissa kommuner framför ståndpunkten att rege- ringen aldrig kommer att utnyttja den. Det är därför angeläget att regeringen redovisar en policy för hur den har tänkt använda vetoventilen i kärnavfallsfrågan efter det att provborrningar är ge- nomförda. Det kan inte vara ansvarsfullt gentemot de kommuner som ingår i den nuvarande platsvalspro- cessen att det finns olika tolkningar av vad vetoven- tilen reellt innebär. I reservationerna 10 och 11 tar vi upp konsekven- serna av fri rörlighet på kärnavfallsområdet samt export och import av kärnavfall. Konsekvenserna av fri rörlighet på kärnavfallsom- rådet inom EU är en sak som oroar oss. Det finns inte några EU-regler som förhindrar medlemsländerna att exportera kärnavfall mellan sig, tvärtom, eftersom EU:s tre friheter här kommer in, nämligen för kapital, varor och tjänster. Vänsterpartiet anser att Sverige ska ta hand om sitt eget kärnavfall och inte importera andra länders kärnavfall. SKB måste kunna garantera att utländskt kärnbränsleavfall inte hamnar i de svenska berglag- ren. Risken finns, eftersom SKB:s störste ägare, Vat- tenfall, numera är delägare i tyska kärnkraftverk. Det radioaktiva avfallet är ur internationell syn- vinkel att betrakta som en tickande bomb. Sverige bör därför ta initiativ till att frågan om förvaring av det radioaktiva avfallet tas upp i olika internationella forum. Inte minst måste arbetet med kärnavfallsfrå- gorna inom EU i allt högre grad inriktas på att skapa säkra förvaringsmetoder i berörda medlemsländer och på att se till att minimera uppkomsten för att senare upphöra med denna typ av avfall, annars ökar trycket på medlemsländerna där relativt säkra metoder har skapats. Regeringen bör redovisa konsekvenserna av vad EU-reglerna om fri rörlighet för varor och tjänster innebär för Sveriges del när det gäller kärnavfall. Sverige bör oavsett EU:s regler klart deklarera att man inte ska importera eller exportera kärnavfall. Enligt kärntekniklagen är det förbjudet att utan särskilt tillstånd här i riket slutförvara använt kärn- bränsle från en anläggning i ett annat land. Observera passusen utan särskilt tillstånd. Av vad jag kan utläsa så får man slutförvara ut- ländskt kärnavfall i Sverige trots vad som sagts tidi- gare, om synnerliga skäl föreligger. Då uppstår för mig frågan: Vad är synnerliga skäl i denna fråga? Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 1, 4 och 10. Givetvis står vi bakom även våra övriga reservationer.
Anf. 28 INGEGERD SAARINEN (mp): Fru talman! Den 25 maj publicerades en under- sökning av Uppsala universitet där man hade frågat människor i Tierp om olika saker när det gäller kär- navfall. Det visade sig att 70 % av de tillfrågade trod- de att Tierp är förstudiekommun av geologiska skäl, alltså därför att det är i Tierp som man kan få det säkraste förvaret av kärnavfallet. Vad skulle dessa människor, som är beredda att ta emot kärnavfallet av sådana skäl, säga om de visste att detta inte är de verkliga skälen, utan att placering- en i deras kommun inte har något med säkerhet att göra utan att det mera handlar om politisk acceptans, att den som går med på att ta det får det under vissa förhållanden? Jag tror att det kan bli ett stort bakslag i fråga om den här sortens lokalisering. Den långsiktiga säkerheten måste vara den överordnade målsättningen när det gäller hur och var kärnavfallet ska tas om hand. SKB:s nuvarande verksamhet såsom den bedrivs i förstudiekommunerna gör tydligt att säkerheten bara är en faktor som ska värderas mot ett antal andra, t.ex. industriella. SKB:s hantering av kärnavfallsfrågan visar myck- et stora brister i systematik både då det gäller metod- val och platsval. Det är inte på något sätt förvånande då aktuella myndigheter och regeringen har tillåtit SKB, ett aktiebolag, att på egen hand designa be- slutsprocessen. Bristerna i processen försöker bolaget kompensera genom skicklig marknadsföring och vinklad information. På detta sätt har företaget lyck- ats skapa acceptans för sin verksamhet bland de kommunalpolitiska församlingarna i sex kommuner. Kärnavfallsfrågan har en nationell karaktär. Ge- nom dess platsbundenhet kommer ändå det främsta ansvarstagandet att krävas av de närboende, både i dag levande och framtida generationer. De har rätt att kräva att både metodval och platsval baseras på en öppen process utgående från nationell skala, där den långsiktiga säkerheten är överordnad. Samhällets skyldighet är att utarbeta en demokratisk beslutspro- cess baserad på insyn, deltagande, delaktighet och logik, som når den ambitionsnivån. Utförda opinionsundersökningar har visat att den långsiktiga säkerheten är det som allmänheten ser som den viktigaste lokaliseringsfaktorn. Man vill hitta det bästa berget. Politisk acceptans och arbets- tillfällen ses däremot inte som giltiga skäl för lokali- sering. Det finns också ett stort ansvarstagande hos det svenska folket i frågan. SKB utför årliga opinionsun- dersökningar som visar att det finns en stor acceptans för en lokalisering i den egna kommunen under förut- sättning att den visar sig vara lämplig. För gemene man innebär "lämplig" att berget i kommunen är det bästa i landet eller åtminstone avsevärt bättre än på ett flertal andra platser i landet. I en idealsituation borde platsvalsprocessen ha en sådan kvalitet att det uppnås. I början av 90-talet bedrevs Dialogprojektet av SKI. Syftet var att etablera en beslutsprocess i kär- navfallsfrågan för vilken alla huvudaktörer hade för- troende. Ett flertal aktörer, myndigheter, nationella miljöorganisationer och kommunföreträdare deltog i projektet. SKB valde dock att inte delta. Projektet ledde fram till ett konsensusdokument där ett flertal rekommendationer framfördes för den fortsatta be- slutsprocessen, både då det gällde metodvalsfrågan och platsval. Man konstaterade också att nu gällande regler inte tillgodoser kravet på allmänhetens förtro- ende. I Dialogprojektet diskuterades svårigheten att kla- ra ambitionsnivån "bästa plats". Man betonade vikten av en successiv elimineringsprocess, där kriterierna för uteslutning är kända i förväg. I denna process skulle en stor del av landet kunna uteslutas och där- efter skulle en lämplig plats kunna identifieras. Man ansåg att en sådan process gav störst möjlighet att rimligtvis identifiera bästa plats. Parallellt med detta formulerade SKB sin plats- valsprocess utgående från förstudier. Det blev så småningom den gällande lokaliseringsstrategin. I SKB:s strategi har politisk acceptans i de kom- munpolitiska församlingarna blivit den dominerande lokaliseringsfaktorn. Urvalsunderlaget har därigenom minskats från hela landets 289 kommuner till 6 kom- muner fördelade på 3 regioner. Argumentet har varit att det går att hitta bra berg överallt. Men SKB:s eget förstudiearbete har visat att det inte är så. T.ex. har Älvkarleby kommun inte befunnits tillräckligt bra för en lokalisering av kärnavfall. SKB är ett företag som har till uppgift att hitta en säker plats till rimliga kostnader. Man kan fundera över hur bolagen uppfattar "säker" respektive "rimliga kostnader". Det är möjligt att politiker och bolag har olika åsikter om vad som är det absolut viktigaste. Om man skulle studera djupförvar skulle det ta mycket lång tid och betinga stora kostnader. Av ekonomiska skäl kommer man förmodligen inte att göra det. Är detta rimligt ur politisk synvinkel? Vi anser också att det är viktigt att en strategisk miljöbedömning kommer före ett platsval. Esbokon- ventionens artikel förespråkar att miljöbedömningar ska göras på planeringsstadiet, en s.k. strategisk mil- jöbedömning. Syftet med det är att hantera stora en- skilda projekt av nationell karaktär som ger möjlighet till en metodprövning fristående från platsvalet. Både Naturvårdsverket och Boverket har påpekat att det borde finnas en sådan strategisk miljöbedömning. Det tycks dock inte ske i Sverige. Det är beklagligt. Jag anser att det bör ske. Det är viktigt att frågan höjs till nationell nivå, att man inte låter förstudiekommunerna bli de som ska avgöra om säkerheten är tillräcklig för att de ska kunna acceptera ett slutförvar. Det är viktigt att dis- kussionen förs på nationell nivå. Även av det skälet är det viktigt att Dialogprojektet kommer i gång igen. Jag håller med om att vetot är dåligt definierat. Jag frågar mig hur det skulle bedömas om kommun- fullmäktige har sagt ja och folket i en folkomröstning säger nej. Detta sker nu i norr, fast i omvänd ordning. Först har man sagt nej i en folkomröstning. Sedan vill kommunerna återuppta diskussionen. Vad är då kommunens vilja, enligt bedömningarna om vetot?
Anf. 29 SINIKKA BOHLIN (s): Fru talman! Vissa miljöfrågor är svårare än andra på grund av långsiktigheten. Man skulle kunna jämfö- ra dessa frågor med byggandet av våra domkyrkor. Den som byggde en katedral eller en domkyrka visste att han inte skulle se resultatet under sin livstid. Man bygger sten för sten. Fru talman! Likadant är det med vissa miljöfrå- gor, t.ex. kärnavfallsfrågan. Vi kan redan i dag se frågan i ett hundraårsperspektiv. Vi började diskutera frågan om kärnkraften på 1950-talet. Vi kanske är färdiga med den på 2050-talet. Vi bygger sten för sten i denna svåra fråga. Vi kan se tre dimensioner i denna fråga, använd- ningen, avfallet och ansvaret. Herr talman! Det finns ofta en paradox i stora miljöfrågor, inklusive frågan om kärnkraft och kär- navfall. Vi som lever i dag drar nytta av det som sker. Samtidigt vet vi att vi skapar problem för morgonda- gen, mycket på grund av vår livsstil. Det är svårt att avstå från fördelarna. Det är lätt att låta någon annan ta nackdelarna. Utskottet är nästan enigt vad gäller hanteringen av det svenska kärnavfallet. Det är en debatt som har pågått sedan början av 1970-talet utan att man ännu kunnat fatta några avgörande beslut om var och hur det starkt radioaktiva och långlivade kärnbränslet slutgiltigt ska tas om hand. För att välja de rätta tek- niska lösningarna måste vi komma överens om vilka krav tekniken ska leva upp till och vilka värderingar vi vill försvara. Det är en etisk fråga, inte enbart för regeringen, som har att fatta beslut, och riksdagen, som inte har det ansvaret. Men riksdagen är ansvarig eftersom riksdagen har beslutat om kärnkraften. Vi har ett delat ansvar i denna fråga. Det är också en etisk fråga för alla medborgare, speciellt för de män- niskor som bor i de kommuner eller regioner som vi diskuterar i dag. Det råder alltså en stor enighet om att vi själva inom landets gränser ska ta hand om vårt avfall. Den oro som uttrycks i vissa reservationer för att vi ska börja förhandla om slutförvaringen och importera eller exportera avfall tycker jag är obefogad. Efter- som detta styrs av riksdagsbeslut måste även frågan om en eventuell förändring tillbaka till riksdagen. Avfallsfrågan är också en av våra stora och svåra miljöfrågor, som sträcker sig långt fram i tiden. Då ställs även etikfrågan inför nya utmaningar. Vad krävs för att skapa en rättvisa mellan olika generatio- ner? Kan man ta ansvar för dagens problem utan att beröva framtidens människor deras handlingsfrihet? Vems är ansvaret? Är det vår generation eller nästa som ska fatta beslutet? Är det regeringens an- svar att fatta beslut, eller är det kommunernas ställ- ningstagande? Frågetecknen är väldigt många i denna fråga. Etikfrågan är kanske den svåraste. Så länge vi håller oss till den teoretiska diskussionen här i kam- maren - den etiska diskussionen - är vi överens inom landet. Men när vi sedan går över till var vi ska place- ra det som ska slutförvaras börjar det hända något med våra värderingar. Etiken övergår till moral. And- ra värderingar kommer in - värderingar som börjar förändra mitt handlande i frågan. Ju osäkrare vi blir i vår kunskap, desto mer kommer våra värderingar att styra vårt handlande. Jag håller med om att det viktiga är att hitta tro- värdigheten i processen och att hitta länkar mellan nuet och framtiden så att man kan bevara den demo- kratiska trovärdigheten i långsiktiga processer. En förutsättning är att de myndigheter och företag - SKB i detta fall - i samhället som ska säkra överföringen av erfarenhet och kunskap, göra olika informationsin- satser och fatta beslut har människors tillit. I dag finns det en del olika åsikter om hur kärnav- fallet ska hanteras och var förvaringen ska ske. Är det en slutförvaring, som nu diskuteras, eller är det djupa borrhål? I den lokaliseringsprocess som nu pågår på ett antal orter har kommunerna tillsammans med myn- digheter och företag genomfört omfattande informa- tions- och studieverksamhet. Dessa kommuner är faktiskt värda en eloge för att ha orkat ta itu med ett nationellt miljöproblem som politiskt kanske inte ger så stora vinster. Herr talman! Som jag sade tidigare är det ett näs- tan enigt utskott bakom betänkandet. Det bygger naturligtvis på ett gammalt riksdagsbeslut om att vi i Sverige själva ska ta hand om vårt avfall och inte exportera eller importera. Jag hoppas att denna enig- het även kommer att råda i de kommuner eller i den kommun som kommer att gå vidare med provborr- ningar efter förstudier och att vi som riksdagsleda- möter upplevs som stöd för dessa platser och innevå- narna där. Kärnavfallsfrågan är så nationellt viktig att den borde få en rationell hantering utan polarisering. Det är viktigt att vi som medborgare förstår att vi också har ansvar för andra. SKI, dvs. Kärnkraftsinspektio- nen, kommer den närmaste tiden - antagligen i mor- gon - att lämna sitt granskningsyttrande till regering- en angående SKB:s förslag om fortsatt hantering. Det är också viktigt att regeringen tar sitt ansvar i frågan för att vi ska få den legitimitet som krävs för ett fort- satt arbete i en mycket svår fråga. Herr talman! Härmed vill jag yrka bifall till för- slaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 30 INGEGERD SAARINEN (mp) re- plik: Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5, vilket jag glömde när jag var uppe i talarstolen. Sedan vill jag gärna fråga Sinikka Bohlin om det är rimligt att det är företag som ekonomiskt ändå är beroende av det de gör i förhållande till kärn- kraftsföretagen som står för informationen till kom- muninvånare och andra om säkerheten i dessa meto- der.
Anf. 31 SINIKKA BOHLIN (s) replik: Herr talman! Är det rimligt att ett företag har ett ansvar för sitt avfall? Det är egentligen det första poducentansvar som denna riksdag har beslutat om. Man ger dem som producerar avfall ett ansvar för att ta vara på avfallet. Den gång då vi i detta hus beslutade att man skulle avsätta ganska mycket pengar till Kärnavfalls- fonden var vi väldigt kloka. Vi kan ta hand om av- fallet när vi kommer så långt att vår kunskap räcker för att göra någonting. Det är också bra därför att vi kan informera medborgarna i denna fråga. Vi ska komma ihåg att varje kommun får 2 miljoner per år för information från Kärnavfallsfonden. Också regio- ner och länsstyrelser har möjlighet att söka pengar därifrån, och det har man gjort i dessa regioner. Ock- så myndigheter, som egentligen ska granska företa- gens arbete, har möjligheter att söka pengar därifrån. Jag har följt dessa kommuner. Jag ser den breda informationssatsning som man har gjort från företa- gen, eftersom det enligt riksdagsbeslutet är deras ansvar, men också det som kommer från kommuner- na och från myndigheterna. Jag tycker faktiskt att det i detta fall är rimligt att de som producerar avfall har ett ansvar.
Anf. 32 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re- plik: Herr talman! Den 6 juni meddelade EU- kommissionen, Världsbanken m.fl. att man går in med hundratals miljoner i ett gemensamt projekt för att hjälpa Ryssland att hantera sitt kärnavfall. Samma dag beslutade det ryska parlamentet att godkänna en omfattande import och slutbehandling av kärnavfall från andra länder, bl.a. från EU-landet Tyskland. Syftet är att tjäna stora pengar. Importen beräknas ge stora inkomster - ca 200 miljarder - under 10 år. Nu är det så att vi har ett svenskt företag - Vatten- fall - som också äger kärnkraftverk i Tyskland. Anser Sinikka Bohlin att det vore acceptabelt om Vattenfall, som äger kärnkraftverk i Tyskland, skulle vilja ex- portera sitt avfall till Ryssland?
Anf. 33 SINIKKA BOHLIN (s) replik: Herr talman! I detta parlament beslutar vi om det som händer i Sverige. Som jag sade i mitt anförande är det väldigt viktigt att komma ihåg vilka beslut riksdagen har fattat om avfallsfrågan och att vi ska ta hand om avfallet själva. Jag tycker ändå att det som händer från Tysklands sida är beklagligt, och det är beklagligt att vi måste föra denna diskussion i dag, eftersom vi alla vet att Rysslands kärnsäkerhet kanske inte är den bästa som finns inom Europa.
Anf. 34 ESKIL ERLANDSSON (c): Herr talman! Miljö- och jordbruksutskottets be- tänkande nr 19 om kärnsäkerhet är ett motionsav- slagsbetänkande. I betänkandet tas 15 motionsyrkan- den om kärnsäkerhet upp från den allmänna motions- tiden år 2000. Vi från Centerpartiet har inget motion- syrkande på området, men jag tar mig ändå, herr talman, friheten att tillkännage några uppfattningar från oss i Centerpartiet. För Centerpartiet är det viktigt att vi begränsar tillkomsten av ytterligare radioaktivt material och restavfall från kärnkraftsproducerad el. Centerpartiet anser därför, som är väl känt, att kärnkraften bör avvecklas och ersättas med en förnybar elproduktion. Centerpartiet har aktivt deltagit i beslut som medfört att dessa arbeten har påbörjats. Dessa arbeten kom- mer och måste komma att fortgå med oförminskad takt och kraft. Nu hoppas jag, herr talman, att de partier som inte har deltagit i detta arbete också inser att de måste delta på ett aktivt och kraftfullt sätt i det konstruktiva arbete som måste fortgå - detta därför att elproduk- tion med hjälp av kärnkraft medför väsentliga risker men också kostnader och kanske t.o.m. umbäranden för kommande generationer. Detta gäller den direkta produktionen av el med kärnbränsle och framför allt det avfall som uppkommer vid en sådan produktion. Det finns i dag, såvitt jag känner till, ingen säker metod eller någon identifierad plats när det gäller hur och var detta avfall som vi nu producerar ska förvaras för en längre tid. Då är det viktigt, tycker jag, att vi alla i ett konstruktivt arbete hjälps åt att finna bästa möjliga lösningar på ifrågavarande problem. Sedan, herr talman, vill jag starkt poängtera att Centerpartiet värnar det kommunala självstyret och hävdar det kommunala vetot. Det är viktigt att ett eventuellt kommande kommunalt beslut i frågan ges möjlighet att också genomgå folkets prövning i form av en beslutande kommunal folkomröstning om med- borgarna i berört område så önskar. Slutligen bör information om risker och möjlig- heter med förvaring av kärnbränsle, oavsett vilken form det gäller, komma folket, berörda, till del på ett objektivt sätt. Det är därför av vikt att resurser för att informera kommunmedborgare och andra som är berörda om detta ställs till såväl kommuners som frivilligorganisationers förfogande och att detta görs på ett objektivt sätt. Vi har, som sagt, ingen reservation i det här be- tänkandet, men vid eventuella omröstningar då frågor om problematik som jag har berört i mitt anförande kommer att avgöras av kammaren så kommer vi att stödja reservationerna.
Anf. 35 HARALD NORDLUND (fp): Herr talman! Det är ju inte bara frågan om hur vi tar hand om avfallet från kärnkraften som den här debatten måste handla om. Vi måste också till den frågan koppla frågan om hur vi hanterar bränslet till kärnkraften. Om vi ska kunna eliminera riskerna måste ut- vecklingen styras mot förnybara energikällor. Energi- förbrukningen måste minskas genom energihushåll- ning och energieffektivisering. Kärnkraftinspektionen menar ju att en sannolikhet på 1 % per reaktorår för en härdsmälta i en svensk reaktor inte kan uteslutas. Ett viktigt krav måste vara att reaktorsägare tvingas ta fullt olycksansvar och ha full försäkringsskyldighet. I fråga om avfallet från kärnkraften - det är en solida- ritetsfråga; det handlar om solidariteten med kom- mande generationer - är det viktigt att alternativa metoder undersöks. RRV har riktat en viss kritik mot SKB för att allt- för liten del av forskningsanslaget har lagts på alter- nativa metoder. Den kritiken måste självklart tas på allvar. På allvar måste man också ta miljöorganisatio- nernas kritik när det gäller att sökandet efter lämpliga platser tidigare skett i tysthet, och nu handlar det i alltför hög grad om att hitta frivilliga kommuner där förundersökningar kan göras. Herr talman! Jag vill fråga socialdemokraternas representant i debatten hur vi bemöter Avfallskedjans krav. Kraven handlar i huvudsak om tre saker. Att det ska vara systematik i förfarandet har Avfallskedjan tagit upp som ett krav för en bättre process. Det andra handlar om att lyfta upp frågan på riksnivå. Hur be- möter regeringen det kravet? Det ska vara en process där man talar om metodval och platsval, en alternativ process och en god förankring i frågan genom sam- råd. Hur bemöter regeringen den frågan? Eventuella utsläpp av radioaktiva ämnen sprider sig lätt över gränserna. Därför är det nödvändigt att säkerhet och strålskydd vid användning av kärnkraft och hantering av radioaktivt avfall klaras ut tillsam- mans med grannländer. I en arbetsgrupp för nukleär säkerhet inom Öster- sjöstaternas råd innehar Sverige ordförandeskapet. Den gruppen arbetar för att stärka beredskapen och samverkan i händelse av en kärnenergiolycka. Man arbetar med ett särskilt avtal om ett utbyte av data från nationella mätstationer för strålning. Men strål- ning vid hantering av kärnbränsle är också ett olöst problem som måste ägnas större uppmärksamhet. Arbetsgruppen inom Östersjöstaternas råd borde ägna sig åt den frågan också. Herr talman! Jag vill fråga Sinikka Bohlin om hon är beredd att påverka den svenska ordföranden så att man försöker vidga samarbetet inom den här arbets- gruppen till att omfatta även hanteringen av kärn- bränsle i syfte att undanröja risker för genetiska ska- dor hos kommande generationer.
Anf. 36 ESKIL ERLANDSSON (c) replik: Herr talman! I Harald Nordlunds inledning, som jag tycker var mycket bra, talade Harald Nordlund om behovet av avveckling av kärnkraften, behovet av att ersätta kärnkraften med förnybara energikällor och behovet av hushållning. Därför skulle jag vilja fråga Harald Nordlund om det är Harald Nordlunds upp- fattning som redovisas här i kammaren eller om det möjligtvis är Folkpartiets uppfattning. Jag har nämli- gen varit inblandad i ett antal debatter omkring det här med kärnkraft där det från Folkpartiets sida sna- rast har redovisats ett behov av att bygga ut kärn- kraften i stället för att avveckla densamma som, som sagt, Harald Nordlund talade om i dag.
Anf. 37 HARALD NORDLUND (fp) re- plik: Herr talman! Jag menar att den mening som jag har gett uttryck för här helt överensstämmer med Folkpartiets mening, att vi med kraft och på allvar måste söka efter alternativa energikällor.
Anf. 38 ESKIL ERLANDSSON (c) replik: Herr talman! Eftersom Harald Nordlund nu talar å Folkpartiets vägnar här i kammaren undrar jag om jag kan citera honom nästa gång jag är inblandad i en kärnkraftsavvecklingsdebatt i den här kammaren.
Anf. 39 HARALD NORDLUND (fp) re- plik: Herr talman! Jag låter mig gärna citeras.
Anf. 40 SINIKKA BOHLIN (s) replik: Herr talman! Den första frågan, som Harald Nordlund ställde, gällde den kritik som t.ex. har kommit från Riksrevisionsverkets sida och från andra mot SKB och dess hantering i frågan. Han ställde frågan om hur man kan bli bättre, bli mer systema- tisk, hur man kan lyfta frågan på riksnivå och få en bättre förankring. Jag tror att det är ett gyllene tillfälle nu när SKI lämnar sitt granskningsyttrande som är väldigt brett. Det är ju SKI som samlar alla åsikter från forskar- världen, universiteten, SSI och naturvårdsorganisa- tioner och lämnar sina synpunkter och sin granskning till regeringen om hur man från det här nu går vidare i nästa steg. Om det är aktuellt att regeringen kommer att komma med något förslag när det gäller platsval i den här frågan är det ju viktigt att man i det samman- hanget också tar upp frågan om det här med dialog- gruppen, informationsinsatserna och hur processen går vidare. Vad har vi lärt av det gamla? Har det varit bra? Är det någonting som ska göras bättre i nästa steg som är mycket känsligare för människorna i de här kommunerna och regionerna? Den andra frågan om säkerhet och strålskydd inom närområdet är ju en fråga som Sverige har drivit väldigt aktivt länge, och det samarbetet har pågått på myndighetsnivå. Vi har haft samarbete med alla bal- tiska länder men också med Ryssland för att förbättra säkerheten i kärnreaktorer. Man har gjort den bedöm- ningen att man får börja med det som är viktigast och det som kanske är mest dåligt skött i de här länderna, och det är kärnsäkerheten i kraftverken. Då måste naturligtvis nästa steg vara att man tar tag också i avfallsfrågan.
Anf. 41 HARALD NORDLUND (fp) re- plik: Herr talman! Avfallskedjan, som är ett nätverk för lokalgrupper, är ju väldigt aktiv när det gäller att ge uttryck för meningar kring avfallshanteringen. Och syftet med mina frågor till Sinikka Bohlin var att understryka nödvändigheten av att man inte bara tar del av Avfallskedjans synpunkter utan att man också ger en reaktion på de synpunkter som framförs. Om jag tolkar Sinikka Bohlin rätt har viss reaktion givits, men jag tycker att det är viktigt att den här dialogen med Avfallskedjan pågår ständigt. När det gäller vidgningen av uppgifterna för ar- betsgruppen inom Östersjöstaternas råd menar jag att det är oerhört viktigt att vi inte bara ägnar oss åt pro- blemen kring avfallet utan också åt problemen kring hanteringen av bränslet. Vi har i dag för liten kunskap dels om vilka riskerna är, dels om vilka effekterna kan komma att bli på kommande generationer.
Anf. 42 SINIKKA BOHLIN (s): Herr talman! Just förankringsprocessen kanske är det viktigaste. Jag har följt de kommuner som varit med längst i processen, t.ex. Oskarshamn, men också de kommuner som kommit in väldigt sent, och det viktigaste tycker jag är att informationen förs ut inom regionen. Det måste bli en tvåvägskommunikation där t.ex. Harald Nordlund kan åka till Norduppland och träffa sina väljare och andra kommunmedborgare och diskutera frågan. Det här är inte någon enkel fråga. Vi vet inte vad morgondagens kunskap är, utan vi har dagens kunskap. Då får vi, också som riks- dagsledamöter, lita på den expertkunskap vi har i våra myndigheter och bygga på den tilliten. Som jag sade förut är vi många gånger eniga i den etiska diskussionen. Men när något kommer nära mig, när man ska göra någonting hemma hos mig - det vet vi väldigt väl från försvarsdebatten - är det kanske andra värderingar som styr. När det gäller andra länder som sysslar med de här frågorna kan vi se att Finland kanske är det första land som tagit beslut om slutförvar. Man har valt den metod som Sverige har valt. Där har regeringen tagit beslutet, och jag tror att riksdagen - om den inte redan har gjort det - kommer att bekräfta regeringens förslag att välja den typ av metod som Sverige har utvecklat.
Anf. 43 HARALD NORDLUND (fp): Herr talman! Kontakten med medborgarna i Norduppland är oerhört viktig. Men när man där uttrycker oro och ställer frågan "varför just vi" är det viktigt att vi har svaren med oss. Jag tycker inte att vi i dag har bra svar. Svaren handlar för mycket om: Ja, ni har gett uttryck för viss positiv inställning till för- var här. Det räcker inte, tycker jag. Det måste grundas på andra fakta - verkligen fakta - när vi går ut och möter medborgarna. Det är här, tycker jag, en av de stora svårigheterna ligger.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 12 juni.)
7 § Kommittéberättelsen
Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU21 Kommittéberättelse 2001 (skr. 2000/01:103).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala- re var anmäld. (Beslut skulle fattas den 12 juni.)
8 § Riksdagsledamöternas tjänsteresor
Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU25 Riksdagsledamöternas tjänsteresor (förs. 2000/01:RS3).
Anf. 44 GÖRAN MAGNUSSON (s): Herr talman! Bakgrunden till det förslag som riksdagen nu har att ta ställning till är den hastigt och kanske omotiverat uppflammade debatten om redo- visningen av vissa riksdagsledamöters resor och vissa av de resorna. Jag skulle kanske vilja tillåta mig, så här när debatten har bedarrat ordentligt, att säga att den kanske var något omotiverat hög i tonen. Enligt min uppfattning var det väl inte bara en och annan riksdagsledamot som brast i inlämning av kvitton; det var väl också så att de rutiner som man ansåg gälla eller som borde gälla inte var alldeles kristallklara till sin utformning. Fördelen med det ärende som kammaren nu har på sitt bord är att det är ett försök att göra ytterligare preciseringar när det gäller riksdagsledamöternas tjänsteresor. Den väsentligaste förändringen är egent- ligen att riksdagsledamöterna nu får möjlighet att utrusta sig med ett betalkort där man har ett person- ligt betalningsansvar och vars fakturor sedan kan betalas med hjälp av de reseräkningar som ledamö- terna nu klart och tydligt åläggs att inkomma med och där utgifterna också ska verifieras med de kvitton man kan ha. Egentligen är det här inte särskilt märkvärdigt. Det är i huvudsak ett fasthållande vid det som jag tycker har varit en av de bärande principerna tidigare, nämligen att riksdagsledamoten på egen hand avgör vilka resor som ska företas inom landet med hänsyn till det uppdrag vederbörande har som riksdagsleda- mot. Vissa preciseringar finns nu i de här reglerna - jag skulle kunna kalla dem för preciseringar av hus- hållande karaktär. Man pekar på visst resebeteende som man inte utan vidare i fortsättningen kan accep- tera. Men det väsentliga för riksdagsledamoten är att han eller hon inte av ekonomiska skäl anser sig inte kunna fullgöra riksdagsuppdraget genom att besöka olika personer eller aktiviteter eller studera olika företeelser. Vad jag nu talar om är alltså resor inom landet; i fråga om resor utanför Sverige gäller helt andra regler. Herr talman! Utskottets betänkande är framlagt under total enighet från konstitutionsutskottets sida. Det är också ett helt omotionerat förslag från Riks- dagsstyrelsen. Därför tänkte inte jag ytterligare gå in på innehållet i förslaget. Jag ska med en viss spänning lyssna på vad näste talare har att säga, och sedan ska jag, om det ställs frågor eller skapas oklarheter, begä- ra replik i det sammanhanget. Jag yrkar alltså med detta, herr talman, bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut i betänkandet KU25.
Anf. 45 STEN ANDERSSON (m): Herr talman! Precis som Göran Magnusson sade beror det här betänkandet på vissa händelser som inträffade för snart sex månader sedan. Jag vill också betona att det jag nu ska framföra är min egen upp- fattning kring mitt eget agerande. Andra får stå för sitt. Nästan på dagen för sex månader sedan kunde man läsa på löpsedlar, höra på radion och se på TV:s nyhetsprogram att Sten Andersson i fjor hade handlat för 140 000 kr utan att presentera ett enda kvitto. När jag fick det i halsen, så att säga, blev jag minst sagt förvånad. Det system vi har hade varit i gång ett par år, och jag hade tolkat det på ett sätt som jag menar har juridisk bäring. Ingen hade heller under den tiden talat om för mig att jag hade gjort fel. Jag förstår att människor blir förvånade, irriterade och - om vi ska prata i klartext - förbannade över hur riksdagsledamöter kan hantera deras skattepengar på det sätt som jag hade gjort. 140 000 kr utan kvitto lät faktiskt rätt så häftigt; det måste jag erkänna. Olika företrädare för riksdagen gick i taket. Gruppledaren för det parti som har patent på etik och moral i den här kammaren höll indignerade framträ- danden i TV där han fördömde vissa ledamöters age- rande. Och riksdagen gick inte - och det kommer jag aldrig att förstå - ut och förklarade för medierna hur systemet fungerade. Om man hade gjort det hade säkert rubrikerna blivit betydligt mindre. Den ende, herr talman, som faktiskt försvarade mig - och det var försvar från ett rätt oväntat håll - var själve statsministern. Han sade i en tidningsin- tervju att med tanke på att ingen under så lång tid har påpekat för Sten Andersson att han påstås ha gjort fel kan jag förstå hans agerande. Nu säger man att det nya systemet kommer att bli bättre. Det ser bättre ut på papperet, det ska jag hålla med om. Men jag tycker ändå att det är ett onödigt sätt att visa musklerna på. Herr talman! Som jag har fattat det avgör varje enskild riksdagsledamot vem eller vad hon eller han vill besöka i tjänsten. Vi behöver inte fråga vare sig partiledning eller riksdagsstyrelse om vi får lov att inrikes åka hit eller dit i tjänsten. Riksdagen är fak- tiskt inget företag där man på det viset måste redovisa varför man har åkt någonstans. Det är skillnaden mellan riksdagen och ett företag. Då kan man fråga sig: Vem ska i efterhand och varför överpröva det beslut om att åka runt och besöka olika ställen, olika aktiviteter i Sverige när vi har rätt att själva bestäm- ma hur vi ska göra? Tillbaka till mina 140 000 kr, som minskade till 7 000 kr. När jag fick tag i en redovisning av mina kostnader för år 2000 visade det sig att av de 140 000 kronorna var 111 000 kr vad ett årskort med flyget Malmö-Bromma kostade. Det kortet hade jag bara fått i handen. Jag hade aldrig fått kvittera det. Sedan var det taxibiljetter mellan Mynttorget och Bromma tur och retur och även taxikuponger i Mal- mö från Sturup till min bostad. Dem har jag aldrig fått kvittera. Vad gäller Brommaresorna kommer varannan månad en sammanställning över de bilar jag har åkt med från Mynttorget. Där framgår om jag har åkt själv eller med någon annan ledamot. Där förekom- mer inga kvitton. Jag får signera på fakturan. Det finns ingen chans att kvittera det. Detsamma gäller i Malmö, där jag för övrigt har årskort, så jag har inga biljetter. Jag hade förvisso en hotellövernattning år 2000, och folk kan ju tycka att jag har skött mitt uppdrag förbaskat dåligt. De här 140 000 kronorna minskade således till 7 000 kr. Nästan 95 % var alltså fel. Och detta ville inte riksdagen gå ut och förklara för medierna, som i sin tur skulle ha kunnat förklara för medborgarna hur systemet fungerade. Jag har hört att man motiverade detta med att det är lika illa om det inte finns kvitton för 140 000 kr som för 7 000 kr. Det tycker inte jag är lika illa. Om jag nu hade haft kvitton på de här 7 000 kro- norna, som i och för sig är en mycket låg taxisumma jämfört med de flesta andra i riksdagen, och det inte hade funnits kvitton på de andra 130 000. Då kunde det ha stått att det var 130 000 kr som man hade handlat för och inte visat kvitto på. Det hade blivit lika stora rubriker av det. Jag kommer aldrig att förstå varför inte riksdagen gick ut och förklarade sitt system. Jag håller med Göran Magnusson som sade att det var lite otydligt. Varför har jag då gjort som jag har gjort, herr tal- man? Jag tittar här på ett utskick från den 19 juli 1999 från förvaltningskontoret som handlar om ekonomis- ka dokument. Där ombeds ledamöterna att granska fakturorna och därefter attestera och återsända dem i det bifogade svarskuvertet. Man kan också lägga ned kvitton, reseräkningar m.m. som ska till administrativ ledamotsservice. Det har jag fattat så att det som står på fakturan och som visar hur jag har åkt och betalat med mitt kort har jag attesterat och skrivit okej på. Vad gäller kvittona var det sådant som jag hade be- talat med andra kort eller med kontanta pengar. Herr talman! Vad betyder ordet attestera? När jag läser i Svenska Akademiens ordlista ser jag att det står "intyga riktigheten av; godkänna till utbetalning". Antingen är det fel på Svenska Akademiens tolkning av ordet attestera eller också har man fel från svenska riksdagens sida. Bägge två kan inte vara rätt. Atteste- ra betyder att den som attesterar godkänner utbetal- ningen, vem har då rätt att i efterhand överpröva mina attesteringar? Jag har exakt följt hur man enligt Svenska Akademiens ordlista ska tolka ordet attestera och för det ska jag bli hängd i medierna. Sedan har inte riksdagen kurage att tala om hur dess regler fungerar. Jag måste säga att jag tycker att det är jättesvagt. Jag kan också tala om att jag har fått brev, mejl och telefonsamtal från många människor, t.o.m. från arga revisorer. När jag har förklarat, läst upp våra regler och just pekat på ordet attestera och att vi ska gå till väga så, har de antingen hållit med mig eller inte hört av sig. Det kan jag bara tolka på ett vis. Herr talman! Man ska inte bli arg när man står i riksdagens talarstol, men i det här fallet tycker jag faktiskt att riksdagen skulle ha gått ut och förklarat vad som verkligen gällde i stället för att tala om vissa slarviga ledamöter. Man skulle ha talat om ett uselt system som förhoppningsvis ska bli bättre i dag. Däremot tycker jag att det är onödigt att gå över till kort med personligt betalningsansvar. Man kunde ha infört de nyheter som innebär att vi beställer på resebyrån. Beloppet går direkt på en faktura som vi bara signerar, och sedan slänger vi kvittona. När du ser att kvittona stämmer med fakturan kan de kastas. Sedan hade man kunnat ställa krav på varje leda- mot som har saker och ting som vi måste visa kvitto på, sådant som inte finns på någon faktura, att om du inte har visat kvitto inom en viss tid eller presterat en godtagbar förklaring till varför kvitto inte visats ska riksdagen ha rätt att dra det beloppet från arvode eller kostnadsersättning. Det hade man kunnat göra. Men det är klart, då hade man inte kunnat gå ut i medierna för att visa musklerna och säga att man är handlings- kraftig. Jag tycker att riksdagen har skött det här dåligt. Man har ställt ut en del av oss för att vi har tolkat systemet på ett sätt som i varje fall jag anser vara rätt. Den hjälp vi som ledamöter av riksdagen skulle ha behövt ha fick vi inte när vi faktiskt behövde den. Nu tror jag att saken är utagerad bland allmänhe- ten. Men det är trist att falla offer för ett dåligt sys- tem. Jag hoppas att ingen drabbas av det framöver.
Anf. 46 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik: Herr talman! Jag skulle egentligen inte vilja rubri- cera detta som en replik och kan av tekniska skäl också få ett anförande. Vi behöver inte diskutera det. Jag har inte för avsikt att söka sak med Sten An- dersson. Hans beskrivning av sin egen situation har jag inga egentliga kommentarer till. Det jag ville säga är egentligen att det naturligtvis är angeläget och viktigt att riksdagen har ett resesystem för riksdagsle- damöternas tjänsteresor som inger förtroende hos dem som är våra uppdragsgivare. Det var rätt svårt att förklara vårt tidigare system och det fanns alltså, som jag också sade tidigare, en del oklarheter, oklarheter som en och annan ledamot nog fick klä skott för utan att det riktigt framkom hur det har varit. Jag vill dock för min del gärna säga att jag i varje fall sedan några år klart har uppfattat att man skulle lämna in de, egentligen inte kvitton på taxiresor utan det är fråga om kvittokopior. När jag gör en taxiresa får jag för närvarande först skriva på ett kvitto i taxin på att jag faktiskt har åkt med den. Detta ligger som underlag för taxis debitering. Det jag sedan ska skicka in är en kopia på detta kvitto som ytterligare styrker den attest jag gör på en samlingsfaktura från taxi eller förvaltningskontoret. För min del skapar detta bättre klarhet, bättre ordning och reda och för- hoppningsvis bättre förtroende från allmänhetens sidan för vårt resesystem. Det har aldrig funnits en fri dragningsrätt, hur som helst, för kostnader för riks- dagsledamöter. De har alltid varit reglerade. Herr talman! Även detta system kan naturligtvis misskötas och eventuellt missförstås. Slarvar man med Papieren i det här systemet uppstår ju lätt lik- nande bekymmer. Detta fordrar faktiskt att riksdags- ledamöterna administrerar sina resor på ett sätt som sedan går att redovisa för att få reseräkningen betald.
Anf. 47 STEN ANDERSSON (m): Herr talman! Jag sade tidigare att jag pratar i egen sak. Jag vet vad jag själv har gjort, och andra får svara för sitt agerande. Om det nu är så viktigt för mig att ha kvitto på de 7 000 kronorna för taxiresor som jag har företagit på mitt kort - kortnumret framgår av fakturan - är det då inte lika viktigt att när riksdagen ger mig ett årskort motsvarande 111 000 kr att jag då får kvittera kortet? Det lyser i eldskrift i alla redovisningar att denna person har handlat flygresor för 111 000 kr utan att kvittera en endaste kilometer. Det gäller även taxire- sor från och till Bromma och från och till bostaden, beställda via Bennetts resebyrå. De kan inte kvitteras. I dag reser man ju biljettlöst. Var ska man plocka in den kupongen någonstans? Ska man skriva en egen faktura att bifoga till Diners? Jag vill inte bara diskutera teknikaliteter. Min ir- ritation beror till stora delar på att riksdagen icke vågade försvara sitt eget system och därvid oss leda- möter utan satte ut oss i kylan. Man visste att system- et var dåligt, men man föredrog att sätta dit oss i stället för att erkänna att systemet har stora brister.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 12 juni.)
9 § Ändring i läns- och landstingsindelningen
Föredrogs bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU13 Ändring i läns- och landstingsindelningen.
Anf. 48 CARL-ERIK SKÅRMAN (m): Herr talman! Till vilket landsting Heby skulle komma att höra trodde vi nog att vi visste redan i mitten av mars. Ty alla visste vi, oavsett parti, att vi kunde vara tämligen säkra på att regeringen tänkte säga ja till Hebys ansökan eftersom allt pekade på det. För att belägga det påståendet, vill jag citera ur Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets utskottstext från betänkande BoU7, som också finns redovisat i dagens betänkande. Hör här: "Vid sin tidigare behandling av motionsförslag om länstillhörigheten för Heby kommun har utskottet uttryckt uppfattningen att det funnits grundad anled- ning att förutsätta att regeringen vid sin prövning av frågan skulle komma att ta tillbörlig hänsyn till den lokala opinionen som den kommit till uttryck i folk- omröstningen. Sedan bostadsutskottet och riksdagen senast tog ställning i frågan har Kammarkollegiet, som framgår ovan, föreslagit att en överflyttning skall ske. Utskottet har mot denna bakgrund inte heller nu grund för någon annan uppfattning än att regeringen vid sin pågående prövning kommer att ta tillbörlig hänsyn såväl till resultatet av folkomröstningen hös- ten 1998 som till Kammarkollegiets yttrande. Mot bakgrund härav är utskottet inte berett att göra det av motionärerna begärda tillkännagivandet. Den nu pågående beredningen av ärendet bör avvaktas." Så uttryckte sig i text Socialdemokraterna, Väns- tern och Miljöpartiet i mars. Mot den bakgrunden kunde vi vara tämligen säkra på att regeringen skulle säga ja till ett länsbyte. Vår slutsats blev att om mo- tionerna inte var slutbehandlade i utskottet skulle vi kunna behandla den proposition som inkom efter den 22 mars. Demokratiministern hade sagt att vid ett ja skulle det läggas fram en proposition och riksdagen skulle fatta beslut i frågan. På så sätt kunde vi undgå att försena ärendet. Handläggningen skulle bli smidi- gare i och med en återförvisning. Det vore bra. Det var detta som var grunden för återförvisningen. Desto större blev förvåningen vid regeringens nej. Det var nog ingen i bostadsutskottet som trodde att så skulle ske, oavsett partifärg. Socialdemokraterna och Vänstern må nu kritisera oss för handläggningen av ärendet. Det kan vi leva med. Vad värre är är hur medborgarna i Heby kommun känner sig, framför allt när ministrar, men även Socialdemokraterna och Vänstern i bostadsutskottet, i text uttalar sig om att kommunen i stället borde delas. Detta skulle mer spegla folkomröstningsresultatet, sägs det. Detta resonemang vilar på ren spekulation och är kanske ett sätt att försöka rättfärdiga ett dåligt beslut. Frågan om kommunindelningen har aldrig varit uppe till diskussion i Heby kommun. Man har aldrig velat dela sin kommun. Däremot har man ända sedan kommunen fördes till Västmanlands län velat tillhöra Uppsala län. Nu finns det en rädsla för att regeringen kommer att tvångsdela Heby vid en ny ansökan. Det skulle vara ett direkt förakt mot folkviljan. Regeringen oroar sig i andra sammanhang för till- ståndet för demokratin i landet. Man oroar sig över lågt valdeltagande och politikerförakt. Det tillsätts utredningar och kommittéer för att förbättra och för- djupa demokratin. Det är inget fel. Men nog har man missat något grundläggande om man sedan, som i det här fallet, helt sonika kör över underliggande demo- kratiska instanser. Man får inte bli förvånad när män- niskor uttrycker förakt för politiker när regeringen hanterar en enskild kommunal opinion på det sättet. Självklart blir resultatet politikerförakt. Herr talman! Vi vill fördjupa delaktigheten för medborgarna, att regeringen gör vissa indelningar i enlighet med indelningslagen för att minska misstan- karna om godtycke. Vi anser att om tre kriterier är uppfyllda - en positiv folkopinion, ett positivt kom- munfullmäktige, Kammarkollegiet säger ja - måste det till synnerliga skäl för att regeringen inte ska göra den förändring en kommun har begärt. Synnerliga skäl kan i sin tur innebära att omständigheter som inte har uppmärksammats av Kammarkollegiet är om- ständigheter av större tyngd som i annat sammanhang kan ha förbisetts. Men vi tycker att en rimlig in- skränkning av regeringens makt är att göra som vi har föreslagit. Förändringen ska gälla alla, dvs. vi vill ändra den generella lagen. Det är alltså inte fråga om en specifik lag för Heby. Däremot tycker vi att rege- ringen ska ta tillbörlig hänsyn till riksdagens besluta- de tillkännagivande om förändring i indelningslagen under tiden utredningen pågår. Därför anser en majo- ritet i riksdagen att om Heby eller annan kommun inkommer med en ansökan under utredningstiden borde regeringen agera som om lagen redan finns. För mig är det förvånande att vi inte har ett enigt utskott när det gäller förändringen i indelningslagen. Det är rimliga förändringar för att öka delaktigheten i besluten. Förändringarna behövs för att öka medbor- garnas förtroende för de politiska besluten. På alla nivåer måste vi som är förtroendevalda vara ödmjuka och ha respekt inför de beslut vi ska fatta. Det skälls ofta på förtroendevalda från förtroendevalda på un- derliggande nivåer för att man beslutar sig för en politik som inte är förankrad hos medborgarna, me- dan det i själva verket är precis tvärtom. Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reser- vationen.
Anf. 49 ANNELIE ENOCHSON (kd): Herr talman! Bostadsutskottets ledamöter debatte- rade länstillhörigheten för Heby kommun redan den 8 mars i denna kammare, och efter återremitteringen till utskottet har motionerna om Heby kommuns länsin- delning blivit ett nytt betänkande som nu ligger på riksdagens bord. Vi kristdemokrater ställer oss bakom betänkandet och yrkar bifall till förslaget, och vi yrkar samtidigt avslag på reservationen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I detta betänkande föreslås att regeringen tillsätter en utredning i syfte att öka medborgarnas inflytande över sådana förändringar i läns- och landstingsindel- ningen som gäller deras kommun. Heby kommun har här i debatten fått stå som ett exempel på hur viktigt det är att medborgarnas vilja får ett politiskt genomslag. Låt mig därför här kort få redovisa Heby kommuninvånares demokratiska kamp för att få byta län. För det första: Vid valet 1998 genomfördes en folkomröstning om Hebys framtida länstillhörighet. Folkomröstningen utföll med att 57,7 % av hebybor- na ville tillhöra Uppsala län. Totalt är det 13 700 invånare i Heby. Ca 60 % av invånarna var alltså för en ändrad länsindelning. För det andra: Alla politiska partier i Heby kom- mun har sagt ja till att tillhöra Uppsala län, och kom- munfullmäktige har lämnat en framställan till rege- ringen om att "kommunen snarast överförs från Västmanlands län till Uppsala län". För det tredje: Kammarkollegiet har i sin bered- ning av ärendet tillfrågat Länsstyrelsen och Lands- tinget i Västmanlands län om de ska utreda frågan om länstillhörighet. Såväl Länsstyrelsen som Landstinget i Uppsala län har tillstyrkt en utredning. Västman- lands län avstyrkte men var inte enhälligt i sin avstyr- kan. För det fjärde vill jag referera till Svenska kom- munförbundets rapport. Kammarkollegiet gav Svens- ka kommunförbundet i uppdrag att utreda förutsätt- ningarna för ett landstingsbyte för Heby kommun. I uppdraget ingick också att beakta om ett sådant byte skulle innebära hinder vid en ändrad länsindelning. I Kommunförbundets rapport, som heter Heby kommun till Uppsala läns landsting?, har man gjort en genomlysning av problematiken och sammanfatt- ningsvis kommit fram till att de positiva konsekven- serna av ändrad länstillhörighet överväger. I rappor- ten tar man bl.a. upp att de ekonomiska konsekven- serna skulle ha liten inverkan på landstingen i både Västmanlands län och Uppsala län. En annan aspekt man tar upp är de näringsgeogra- fiska sambanden, som kanske tydligast visar sig i hur hebyborna väljer gymnasieskola. Av samtliga elever som påbörjade årskurs 1 på gymnasiet 1999 var det 58 % som valde Uppsala. Sammanfattningsvis skriver man i rapporten om den demokratiska aspekten. En majoritet av befolk- ningen har en regional identitet som är inriktad mot Uppsala län. För det femte tillstyrkte Kammarkollegiet den 26 september 2000 i sitt yttrande till regeringen att Heby kommun överförs till Uppsala län. Herr talman! Trots allt detta beskrivna avslog re- geringen den 19 april 2001 Heby kommuns ansökan och anför bl.a.: "Några författningsbestämmelser om förfarandet vid och kriterierna för ändringar i länsin- delningen finns inte." En enig demokratiutredning överlämnade sitt för- slag till regeringen i februari förra året. I utredningen skriver man i kapitlet Politik för folkstyrelse på 2000- talet om vikten av att stärka den demokratiska med- vetenheten, utveckla deltagandet och öka självstyrel- sen. Majoriteten vill med detta tillkännagivande till re- geringen se till att folkviljan ges en särskild tyngd vid avgörande som avser att en hel kommun ska byta landstingstillhörighet, och med det följer även frågan om att byta län. (forts. 11 §) Ajournering
Kammaren beslutade kl. 12.54 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 13.00 då partiledardebatten skulle börja. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00
10 § Partiledardebatt
Anf. 50 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Fru talman! Det finns en sak som förenar oss i denna kammare vare sig vi representerar dem som bor i Kiruna eller i Rosengård i Malmö, vare sig vi har rötterna i den sörmländska myllan eller i Kur- distan, vare sig vi är höger eller vänster. Alla känner vi en stor stolthet över Sverige. Sverige är ett litet land på norra halvklotet med stora skogar och rika naturtillgångar, med långa stränder och brusande älvar och med växlande årstider. Men Sverige är också mycket mer än geografi, flora och fauna. Det Sverige vi känner stolthet över är summan av alla de tusen och åter tusen kvinnor och män som genom historien har byggt det samhälle som vi i dag har förmånen att få leva och bo i. Vi har lärt oss att för att ett litet land ska kunna hävda sig i den interna- tionella konkurrensen måste alla vara med. Vi har helt enkelt inte råd med att några ställs åt sidan eller lämnas efter. Vi har lärt oss att det är trygga människor som vågar möta förändringar. Förändringar blir det. Det är det enda vi med visshet vet om framtiden. Vi har lärt oss att både kvinnor och män tillsammans och i sam- arbete måste dela på ansvaret för både samhällets utveckling och familjens framtid. Vi har lärt oss att världsledande företag och forskningsinstitutioner i toppklass är lika nödvändigt för vården och omsorgen som vården och omsorgen är viktig för företagen. Allt detta har vi lärt oss. Men ändå finns det de som inte har förstått fastän de tror sig ha begripit. Visst är det lätt att en sådan här dag, med examens- stämning i Sveriges riksdag, skyla över motsättningar som finns i vårt samhälle och i stället bara tala om det som förenar. Men vi politiker ska inte vara rädda för att peka på skillnaderna mellan oss. Det är tvärtom vår skyldighet att dra upp skiljelinjerna, göra alterna- tiven tydliga och överlåta åt väljarna att välja. Vi socialdemokrater kommer under det år som ligger framför oss att ägna stor tid till att förklara och försvara den svenska välfärdsmodellen som högerko- alitionen i Stockholm nu håller på att montera ned. Vi socialdemokrater kommer under det kommande året att argumentera och agitera mot kristdemokraternas omoderna familjepolitik. Vi socialdemokrater kom- mer under det kommande året att klart och tydligt dra upp rågången mot de populistiska krafter som ingen- ting lärt av faran med att på nytt sätta Sverige i skuld. Fru talman! Vi socialdemokrater ser med stor till- försikt fram emot det kommande året. Vi vill föra ett samtal om de stora framtidsfrågorna i vårt land. För det första har vi ett åldrande i Sverige. Det ställer två krav på oss. Först ska alla äldre känna trygghet i sin vardag. Det är deras vård och omsorg det handlar om. De ska också få sina pengar att räcka till för det dagliga levernet. Många har det knappt. Vi kommer att förbättra deras ekonomiska situation. Vi ska se till att de avgifter som betalas i äldreom- sorgen inte är oskäliga utan rättvisa över hela landet. Vi ska se till att de pensionärer som har en låg ATP får en rimligare skattesituation. Vi ska se till att tand- vårdsförsäkringen fungerar för de äldre för att sedan i nästa steg när resurserna finns gå vidare och få en heltäckande för hela befolkningen. Först sätter vi de äldre, nu när barn och ungdomar har klarats av. På så sätt vill vi sända signalen att solidaritet mellan generationerna är den bästa trygg- heten när man åldras. Får vi leva ett gott och långt liv blir vi alla gamla. Den åldrande befolkningen i Sverige har också en annan sida. Det föds få barn. Vi måste i denna kam- mare över partigränser anstränga oss till det yttersta för att ge maximalt stöd men också framtidshopp för unga människor så att de orkar och vågar förena det som är naturligt och normalt för en ung människa, familjeliv, barn och arbete. Vi kan göra en del från vår sida. Vi kan göra livet lättare. Vi har infört maxtaxa på dagis, och vi har förbättrat barnbidragen. Vi kan ta ytterligare steg i den riktningen. Vi förbättrar föräldraförsäkringen. Vi ska komma ihåg att för många är ett dagis med hög kvalitet en stor trygghet. Det är inte bara en god start för barnen i livet med ett högt pedagogiskt innehåll utan också en trygghet för mamma och pappa i en strävan att förena arbetsliv med ansvar för barnen. Daghemmen får inte bli han- delsvaror i privatiserade storstadsområden. Det är det första vi ska ägna oss åt, Sveriges åld- rande befolkning och att det föds för få barn. Det andra, fru talman, är att alltfler upplever ett arbetsliv som präglas av stress och jäkt. Det är för få på arbetsplatserna. Särskilt märks det i vården och omsorgen. Händerna räcker inte riktigt till. Rationali- seringarna kan inte drivas hur långt som helst. Vi vet också att om vi inte lyckas behålla den ar- betskraft vi har i arbete kommer Sverige att vara fattigt. En av våra viktigaste uppgifter de kommande åren är att utveckla arbetslivet och dess mening så att varje människa får chans att utveckla sin fulla kapa- citet. Därmed bidrar han eller hon till sitt företag, sin omsorgsverksamhet eller till sin skola och därmed utvecklas Sverige. Det handlar också om organisationen av arbetsli- vet. Det handlar om mångfald på arbetsplatserna - om både kvinnor och män men också om dem som har kommit till oss de senaste åren. Det är en fantas- tisk resurs som alla dessa arbetslösa människor repre- senterar - inte minst de som bor i storstädernas för- orter. Låt oss göra det möjligt också för dem att komma in i arbetslivet. Det handlar om kompetensutveckling - om att se till att den som har ett arbete också ständigt har en maximalt utvecklad kompetens och ligger längst där framme i den del av yrkeslivet som är hennes eller hans ansvar. Låt oss göra detta till en stor ansträng- ning tillsammans - arbetsgivare, de fackliga organi- sationerna och samhället! Detta är ett område som vi nu ägnar oss åt mycket beroende på att massarbetslösheten är knäckt. Det är en ny dagordning som växer fram. Alla inser att det värdefullaste är den arbetskraft som vi redan har. Det är också en effekt av arbetslöshetsbekämpningen. Låt mig i det här sammanhanget säga att i de mo- tioner som har väckts med anledning av regeringens vårproposition finns som ett eko från en svunnen tid kraven på att försämra anställningsskyddet, kravet på att från den här församlingen gå in och reglera lö- nerörelserna, kravet från den här församlingen att gå in och försämra a-kassan och kravet från den här församlingen att försämra arbetsskadeförsäkringen. Det är omodernt och det är fel! Vi tog oss ur kri- sen utan att göra det systemskiftet. Nu står vi starka, och en signal om trygghet för många människor i dagens arbetsliv är att fackföreningsrörelsen tar sin del av ansvaret. Det vore ett ödesdigert misstag att nu från Sveriges riksdag öppna en front mot svensk fackföreningsrörelse just som vi är på väg att avsluta en av de mest framgångsrika lönebildningarna någon- sin. Låt mig från socialdemokratins sida deklarera: Blir detta riksdagens inriktning och blir detta den s.k. oppositionens inriktning så blir det strid. Det är omo- dernt, det är fel och det är precis rakt motsatt det som Sverige nu behöver. Det tredje område som jag ser framför mig är att vi måste investera i vårt land. Det gäller grovt i två delar. Först har vi kunskapen. Det finns ingenting viktigare än goda kunskaper. Vi har genom åren sat- sat mer än något annat land på att ge alla pojkar och flickor i vårt land en bra start i livet och en bra grund- skola. Vi har den högsta lärartätheten i världen - kanske något land kan tävla med oss. Vi når goda resultat, men vi är inte nöjda. Jag tror att vi får vara oerhört noggranna när vi kritiserar den svenska skolan. Sådant som är fel ska ändras - ja. Men det vore en tragisk situation om vi med en kom- petent lärarkår, som är fler per elev än i något annat land, ändå inte skulle kunna mäta oss med andra. Vi mäter oss med andra, och vi är framgångsrika, men vi har många brister och felaktigheter. Låt oss erkänna styrkan och vara stolta över den, men definitivt inte nöjda med det vi ser. Investera mer i skolan! Fullfölj satsningarna på att se till så att fler vuxna finns i skolan för att därigenom göra det möjligt för lärarna att fullfölja sin viktiga arbetsuppgift - kunskaper. Sedan har vi forskningen. Sverige är det land som satsar mest av sin samlade ekonomi på forskning. Jag är stolt över det, men vi vill göra mer. Vi är fram- gångsrika, men vi är inte nöjda. Nu senast såg vi hur Sverige på det framväxande bioteknikområdet ligger i världsfronten. Jag är glad för det, men på inget sätt tillfredsställd. En ny organisation för forskningen prövas. En forskningspolitik under Thomas ledning växer fram. Det är en forskningspolitik som ska motsvara högt ställda internationella krav. Det gäller alltså kunskap och forskning. Investera i framtiden! Det gäller skola och forskning. Investera i framtiden! Vi ska ha en skola som ger alla barn möjligheten, en skola som inte delar upp och en skola som inte skiktar. Därför är jag oerhört oroad över signaler om att man öppnar för avgifter eller nedvärderar risken med avgifter i grundskolan. Jag tror att det var någon borgerlig skolpolitiker som sade: Man får ju köpa godis åt sina barn, så varför kan man då inte betala avgifter i skolan? Det är ett ytligt synsätt som är far- ligt och som riskerar att vidga klyftorna i Sverige. Fru talman! Vi har också fysisk investering i vä- gar och järnvägar för miljöns skull, för säkerhetens skull och för tillväxtens skull. Detta ligger också i året som vi har framför oss. Slutligen, fru talman, så ska vi också hålla ihop Sverige. Sverige ska vara rättvist. Alla ska vara med. Om alla är med så är integrationspolitiken central. Om alla är med så är regionalpolitiken central. Om alla är med så är ren fördelningspolitik också central. Vi ska se till så att rättvisan mellan olika människor ökar. Det är viktigt för oss. Här ligger dagordningen för det kommande året: de äldres situation, barnfamiljerna, stressen i arbetsli- vet, investeringarna i både kunskap och forskning och infrastruktur. Dessutom har vi rättvisa och samman- hållning. Allt är meningslöst om vi inte samtidigt orkar hävda det som är grunden för all politisk verklighet och all politisk verksamhet, nämligen alla människors lika rätt och lika värde. Kamp mot rasism, kamp mot främlingsfientlighet och kamp mot antisemitism kommer naturligtvis alltid att finnas som en gemen- sam sak som denna kammare ställer sig bakom. Den- na gemensamma ansats för Sverige döljer inte att somligt skiljer. Fru talman! Vi ser fram emot en livaktig inrikes- politisk debatt det kommande året. Tack! (Applåder)
Anf. 51 BO LUNDGREN (m): Fru talman! Statsministern inledde med att reso- nera om Stockholm. Jag har förstått att Stockholms framgångar under den borgerliga regering som leds av Moderaterna bekymrar Socialdemokraterna. Och det borde den väl också göra. I tidningen The Guardi- an, som ligger det engelska Labourpartiet nära, kan man nämligen läsa hur man beskriver delar av det som händer i Stockholm. Man skriver: I Stockholm förverkligas Tony Blairs dröm om att öppna dörrarna till den offentliga sektorn för privata företag. Tony Blair vill förnya - ta till vara framti- dens möjligheter. Göran Persson går i motsatt rikt- ning. Låt mig ändå, fru talman, börja med att säga till Göran Persson, som ju ägnar mycket tid under ord- förandeskapet åt internationella uppdrag, att jag ger honom mitt helhjärtade stöd när det gäller ambitionen att söka en fredlig utveckling i Mellanöstern. Utfallet av den irländska folkomröstningen om Nicefördraget är mycket oroande. Den är en följd av lågt valdeltagande och en obehaglig kampanj av na- tionalister och vänstergrupper. Det är en kampanj för slutenhet och nationell egoism. Detta leder till att Europadebatten måste förnyas - där är vårt ansvar gemensamt - och ta sin utgångspunkt i de grundläg- gande värden; frihet, demokrati och fred som är grunden för den europeiska unionen. Det är dags att ta strid med de grupper som bekämpar öppenhet och fri handel. Göteborgstoppmötet i slutet av veckan måste ge klara besked om utvidgningen. Mötet mellan Europa och USA måste ge en rejäl skjuts framåt för frihan- deln. Fri handel och fri rörlighet lägger inte bara grunden för fred, utan det leder också till ökat väl- stånd för alla. Det är visserligen för tidigt att utvärdera det svenska ordförandeskapet. Men att vi inte deltar i eurosamarbetet är en sak som har märkts under den period vi varit ordförande, eftersom Bosse Ringholm, som Sveriges finansminister, inte har fått leda de väsentliga och viktiga möten som hålls mellan län- derna som deltar i eurosamarbetet. Det har också märkts genom kronans instabilitet och fall. Vår frihet när det gäller den egna valutan gör oss också utsatta om det finns en tveksamhet om vart Sverige kommer att gå. Den senaste tidens kronförsvagning kan inte ba- gatelliseras, som regeringen försöker att göra. Den innebär i realiteten en lönesänkning för alla Sveriges löntagare, eftersom vår valuta blir mindre värd än andra länders. Det innebär en risk för inflation, och det innebär ett mindre omvandlingstryck när det gäl- ler förnyelsen av det svenska näringslivet. För att klara en stabil valuta och se till att vi kan få ett ökat välstånd relativt andra länder krävs en medveten tillväxtpolitik - en sådan politik som redovisas av de fyra borgerliga partierna i en gemensam reservation för att höja tillväxten. När det väl har lett till en stabi- lisering av kronan, är det självklart att Sverige snabbt ska delta i det eurosamarbete som också kommer att leda till att vi får ett lägre pristryck i Sverige genom bättre konkurrens. Det kommer att ge lägre priser för konsumenterna. Fru talman! Från Europapolitik och valutapolitik - nog så viktigt - till den svenska vardag som Göran Persson framför allt uppehöll sig vid. Låt mig ta några bilder. 700 000 människor saknar jobb. Det är den högsta arbetslösheten i en högkon- junktur säger AMS-chefen, och nu viker konjunktu- ren. En fjärdedel av alla elever lämnar varje år grund- skolan utan godkänt betyg i alla ämnen, och vi har sett en ökande andel varje år de senaste tre åren. I Dagens Nyheter berättar ett pensionärspar i Täby om fastighetstaxeringen: "Efter femtio år här vet vi nu inte om vi kommer att kunna bo kvar. Vi måste ta av våra sparpengar för att klara oss ekonomiskt efter den här höjningen." I en annonsbilaga från LO inför första maj sade en ensamstående mamma: Jag jobbar heltid och ändå räcker pengarna aldrig. Barnfamiljerna kanske inte bara behöver Göran Perssons bidrag. Det vore nog bra om barnfamiljerna fick chansen att klara ekonomin, att ha en marginal att spara för framtiden och kunna välja i barnomsor- gen. Där ligger mycket av problemet, Göran Persson. Sedan 1994 har antalet poliser minskat med 2 000. Samtidigt har misshandelsbrotten ökat med 20 000. Vi hörde i morse rapporter om att antalet anmälda våldtäkter har ökat. Vårdköerna är långa i de socialdemokratiska landstingen. I Jämtland kan man få vänta tre och ett halvt år på att få sin gråstarr opererad. I Umeå kan det dröja mer än ett år att få ett livmoderframfall opere- rat. Det vi ser är följden av en politik som bygger på höga skatter, politisk styrning och begränsad valfri- het. Det är självklart att den utvecklingen inte kan brytas av mer av samma politik. Det som i stället krävs är en modern politik som bygger på ökad val- frihet, mindre politisk styrning och lägre skatter, alldeles särskilt nu när vi ser att framtiden kommer att kräva än mer av individuell beslutsförmåga. Varje människa måste ha goda kunskaper. Varje människa måste ha en chans att bygga sin värld och sin framtid. Detta är grunden. Då krävs det en modernare politik. Glädjande nog finns det ansatser till förnyelse inom arbetarrörelsen. Inför Kommunals kongress häromveckan presenterades en rapport som tog ett rejält kliv framåt när det gäller att bejaka mångfald inom vård och omsorg. Det är egentligen ganska naturligt. Kommunal har också gjort en undersökning bland dem som arbetar inom kommunal och privat äldreomsorg. Det visade sig att de som blev tillfråga- de ansåg att de hade bättre möjligheter att hinna med arbetsuppgifterna på ett tillfredsställande sätt och mer tid för patienterna i den privata äldreomsorgen. Man ansåg att man hade bättre möjligheter till kompe- tensutveckling och att påverka den egna arbetssitua- tionen i den privata äldreomsorgen. Det är klart att Kommunal inser att för deras medlemmars bästa, och därmed för patienternas bästa, är det viktigt att man tar till vara allt det nya som kan komma och bejakar mångfalden i välfärden. Men på Kommunals kongress förklarade Göran Persson hur partiet ville ha det. Förnyelsen frös inne, och patronen på Harpsund kunde stoppa ned sin par- tipiska. Varför var det så viktigt att lägga sig i Kommu- nals interna debatt? Det kan man fråga sig. Svaret har biträdande partisekreteraren Agneta Gille gett på Kommunals hemsida: Han, dvs. Göran Persson, insåg naturligtvis vilken effekt det skulle kunna få på kon- gressdebatten. Men Göran ville förhindra att mode- ratledaren Bo Lundgren skulle kunna stå i riksdagens talarstol och vifta med Kommunals rapport. Den här rapporten! Så talar den nya överheten. Politikens patroner på Harpsund och i Rosenbad. Vad var det Göran Persson gjorde? Jo, för att undvika att få en debatt med mig ville han göra nå- gonting som är sämre för Kommunals medlemmar och sämre för människorna i Sverige. Det var ju Kommunals medlemmar som sade att det man ville bejaka, som Göran Persson inte vill ha, skulle innebä- ra att man fick det bättre och kunde ge patienterna bättre vård och omsorg. De som drabbas av den här inställningen är de som står kvar i vårdköerna. För några veckor sedan - det vet väl alla riksdagsleda- möter - beslutade de fyra nordligaste landstingen, alla socialdemokratiska, att inte tillåta sina invånare att få vård i andra landsting när det är köer hemma. I början av 1990-talet försvann vårdköerna när den borgerliga regeringen införde en vårdgaranti som Socialdemo- kraterna sedan avvecklade. De här exemplen gör med all önskvärd tydlighet klart för oss det Göran Persson sade, nämligen att det finns en klar skillnad mellan de politiska alternativen i Sverige. Det ena, det Göran Persson leder, sätter den politiska makten främst. Vi sätter människornas be- hov främst. Det går igen när det gäller skolan. Vad är det re- geringen diskuterar? Jo, det är ju om friskolorna kan vara ett problem för kommunerna, som Göran Pers- son har uttryckt det. Det handlar om att inskränka möjligheterna för föräldrar och elever att välja även om det skulle vara bättre för dem, trots att man vet att friskolorna faktiskt också har lett till bättre kvalitet i den kommunala skolan. Det går igen när det gäller fastighetsskatten. Bos- se Ringholms svar till det här paret som uttalade sig i en tidning om risken att inte kunna bo kvar var: Det är upp till var och en att bedöma hur stor del av in- komsten man vill använda till boendet. Det är upp till var och en. Nej, det är upp till Bosse Ringholm. Det är Bosse Ringholm som höjer fastighetsskatten mest där den redan är högst. Det är Bosse Ringholm som talar om en begränsningsregel som innebär att alla ska betala 5 % av sin inkomst i fastighetsskatt så småningom. Det är Bosse Ringholm som gör att Ulla, som är 82 år gammal och bor i Södra Ängby, ringer till oss säger: Jag är förtvivlad. Jag kan inte bo kvar. Det är orättfärdigt. Vem tänker Bosse Ringholm på? Jo, på staten och statens pengar. Fastighetsskatten ska inte begränsas. Fastighets- skatten ska inte justeras. Fastighetsskatten ska slopas. (Applåder) Fru talman! Sverige behöver en regering som tror på framtidens möjligheter och som kan möta dessa utmaningar, inte en som längtar tillbaka till det för- gångna. Sverige behöver en regering som gör det möjligt för var och en att arbeta, att leva på sin lön och att leva på sin pension. Sverige behöver en rege- ring som förmår förnya välfärden och som kan åter- ställa förtroendet för att det som måste vara gemen- samt också fungerar väl. Fru talman! Sverige behöver en regering som sät- ter människorna före makten - en borgerlig regering. (Applåder)
Anf. 52 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Fru talman! Låt mig uppehålla mig vid Stock- holm. Jag tror att det är en viktig debatt. Det var ock- så den debatt vi förde på Kommunals kongress. Läs gärna rapporten, Bo Lundgren, och se vilken våldsam kritik som där riktas mot systemskiftet i Stockholm. Sedan hade vi också en debatt om mångfald. Det vill vi ha. Men vi är rädda för att släppa in vinstin- tresset i vården. Vi är rädda för en situation då vins- ten blir drivkraft. Vi tror att när väl börsens avkast- ningskrav sätts på sjukhus - det är ju dit ni styr, det är dit ni vill - är vi snart i konflikter då vissa inte blir lönsamma att vårda och andra är det. Det är det de- batten handlar om. Där tar vi gärna en hård diskus- sion. Jag har ingenting emot om Bo Lundgren refererar till The Guardian. Men varför inte läsa Dagens Ny- heter och beskrivningen av situationen i Stockholm, som vi ju ser varje dag. Varför inte gå ut och möta människor i Stockholm och känna deras oro över förlossningsvården, över kollektivtrafiken, över situ- ationen i barnomsorgen. Det är klart att det är attraktivt för Bo Lundgren att luta sig mot Tony Blair nu när Hague har fallit. Det finns ju inte så mycket att luta sig mot i Storbri- tannien för en moderat politiker, om jag ska vara ärlig. Men det är Sverige och vår situation vi diskuterar. Jag är djupt oroad över den privatiseringsvåg som drar fram. Jag är djupt oroad över en situation då vinstintresset tränger sig in i vård och skola. Gärna mångfald, gärna det amerikanska systemet med non-profit-företag. Men se upp för börsen i sjuk- hussalarna! (Applåder)
Anf. 53 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Anfall är bästa försvar, brukar det heta. Jag inser att socialdemokraterna har problem med det som inträffar i Stockholms landsting och kommun, och i kommunerna runtom Stockholm. Jag redovisade hur Norrlandslandstingen inte vill ha fritt vårdsökande och hur långa köerna är där. Det måste vara bekymmersamt för Göran Persson när köerna i Stockholm minskar trots att staten ju fortfarande har ett reglerat system. Det är bra, tycker jag, att omvärl- den och Tony Blair, som Göran Persson många gång- er hänvisar till, vill ta Stockholm som exempel på hur man kan förnya sjukvården i Storbritannien. Den förnyelsen saknas ju för alla de människor som står i årslånga köer i de socialdemokratiska landstingen. Vi ska ha sjukvård i Sverige med gemensam fi- nansiering. Vi ska var och en betala efter vars och ens förmåga - inget för den som inget tjänar, mycket för Göran Persson, för mig och andra som tjänar bättre. Vård ska man ha efter behov. Vi ska tillåta alla som vill - privata företag, personalkooperativ, landsting, alla som vill organisera vården - att erbjuda vård. Ingen ska, som Göran Persson vill, förbjudas efter- som finansieringen är gemensam och patientens be- hov styr hur man ska få vård. I dag är systemet att pengarna går till politiker. Vi har ju sett vad som hände i Norrland. Så vill vi absolut inte ha det. Låt mig fråga Göran Persson: Vad anser Göran Persson egentligen om Norrlandslandstingens beslut att inte låta sina medborgare välja att slippa vårdkö- erna? Låt mig fråga vad Göran Persson anser, om vi tit- tar på en annan frågeställning som är viktig. Göran Johnsson säger att arbetarrörelsen sviker skolan i en debattartikel i Dagens Nyheter. Det räcker inte bara med mer resurser, som skolan säkert behöver. Det behövs också annat. Tala om vad du egentligen vill göra, Göran Persson! (Applåder)
Anf. 54 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Fru talman! Norrlandslandstingen först. Det finns ingen i den här kammaren som tror att man i Norrlandslandstingens ledningar vill förmena sina invånare sjukvård. Vad de är rädda för är kostna- derna. De har inte pengarna. Det är så Sverige fak- tiskt ser ut. När man i storstadsområdet Stockholm kan sänka kommunalskatten med hjälp av de statsbidrag vi betalar ut räcker pengarna inte till i det glest befolka- de Norrland, som ju också har en befolkningsned- gång. Det är det här det handlar om. Det svar som moderaterna har på detta är att vi faktiskt berövar Stockholm pengar genom att ha ett utjämningssystem som fördelar om, inte minst till Norrland. Om upprördheten i det moderata lägret är äkta, se då till att vi är med och tillför extra resurser så att också norrlänningarna får den chans som andra får. Det är så det fungerar. Den politiken vill vi driva. Vi slår vakt om det som kallas för den kommunala skatteutjämningen. Sedan är det så här, och det går inte Bo Lundgren in på: Behov är inte alltid samma sak som att ha för- måga att betala. Det är därför vi har den gemensam- ma sektorn. Annars hade ju marknaden redan skött det här. Då hade det ju varit så att den som betalar får det fixat. Behov har vi alla. De varierar, och vi har rätt att få dem tillgodosedda. Mångfald - gärna! Men vi ska passa oss noga för en drivkraft som heter vinst i börsens form. Gärna vinst i non-profit-företag som använder vinsten för att utveckla vården. Betala i så fall lite extra till sjuksköterskan och utveckla vårdre- sultatet. Men det finns en konflikt mellan börsens avkastningskrav och vårdens behov. Det måste vi se, och den debatten måste vi våga föra. Sedan kan man fly till The Guardian, luta sig mot Blair och göra andra saker. Men det är där vi kommer att hamna, inte minst här i Stockholm. Stockholmarna har ju sett det. Läs den senaste SCB-undersökningen, Bo Lundgren. (Applåder)
Anf. 55 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Jag förstår att Göran Persson känner sig pressad. Det kan inte vara roligt att här i talarsto- len behöva medge var problemet i sjukvården i Sveri- ge ligger. Vi är överens om den gemensamma finansiering- en. Men vi är inte överens om vem som ska bestäm- ma över pengarna till vården. Göran Persson säger: Det ska landstingspolitikerna i Norrland göra. Det ska politikerna i andra delar av landet göra. Jag säger: Det ska människorna göra i samråd med de läkare, sjuk- sköterskor och andra de träffar. Det är människorna själva som ska bestämma över pengarna. Däri ligger skillnaden. Om vi fullföljer det resonemanget lite grann - och det tycker jag är mycket intressant - kan vi fundera kring vad som händer i de olika systemen. I Norr- landslandstingen är det ju givet. Man menar att det inte fanns pengar. Det var därför vi i de borgerliga partierna i socialutskottet sade: Låt oss nu omedelbart införa en vårdgaranti. Vi moderater har anvisat peng- ar i vårt budgetalternativ för att beta av pucklarna i köerna. Låt oss göra detta. Det är rimligt, för då kan människorna bestämma också i Norrland. Det tycker vi är rimligt. Göran Persson tog problemet med förlossnings- vården i Stockholms län som ett intressant exempel. Vad var det som gjorde att vi fick problem när det gällde förlossningarna? Jo, det var det system som Göran Persson försvarar. Det var ju det systemet som gjorde att Bosse Ringholm i sin tidigare skepnad som landstingsråd i Stockholm stängde två förlossnings- kliniker, Löwenströmska och Nacka, med stöd av Vänsterpartiet. Det var Bosse Ringholm som bestäm- de över resurserna och vården, inte människorna. Nu håller den borgerliga majoriteten på att ändra på detta och se till att vi får fler förlossningsplatser. Det tar tid. Men de håller på att jobba för att männi- skorna ska kunna välja och få det bättre. Det är därför det inte finns några vårdköer att tala om i Stockholm. Men de är oerhört långa i Norrland. Vi vill ha en politik där människorna får bestäm- ma. Göran Persson vill ha en politik där han, Bosse Ringholm och landstingspolitikerna i Norrland be- stämmer. Då går det illa för människorna. Det är Sveriges problem. (Applåder)
Anf. 56 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Det är intressant att höra att Bo Lundgren tycker att det är människorna som ska be- stämma. Det är en bra utgångspunkt, tycker jag. Det bör väl vara själva grunden i politiken. Då skulle jag vilja höra hur Bo Lundgren har analyserat och reage- rat på resultatet i den folkomröstning som hölls i Irland för ett par dagar sedan. Jag har inte sett någon riktig moderat kommentar till detta. Människorna bestämde ju där att de inte ville godkänna Niceför- draget, vilket ju enligt de andra fördragen, som män- niskorna väl delvis också har varit med om att be- stämma, innebär att detta fördrag faller och bör för- handlas om. Tycker Bo Lundgren att det här är ett folkomröst- ningsresultat som ska respekteras i den meningen att man nu måste gå till omförhandling, eller ska den här typen av resultat godkännas bara när de går åt det håll som man redan har inriktat sig på? Demokratin är ju över huvud taget en intressant fråga, och jag har hört många reaktioner på detta, också från Göran Persson. Jag får inte fråga honom nu men ska vid ett senare tillfälle ta upp hur han ser på detta delikata problem. Människorna ska naturligtvis bestämma också i vården, som Bo Lundgren och Göran Persson nu har diskuterat. Vi kan se att det där är en väldigt stor skillnad mellan partierna och mellan höger- och vänsterblocken. Är verktyget för människors möjlig- heter att bestämma medinflytande i politiken eller är det plånboken? Det är där skillnaden går. Väldigt många människor tycker ju att deras möjlighet att vara med och bestämma just är att få inflytande ge- nom politiken, att de själva kan välja sina politiska företrädare för att få det som de vill få gjort utfört, i stället för att välja med plånboken eller portmonnän. Ser Bo Lundgren någon konflikt i detta?
Anf. 57 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Jag vet inte om jag talade tyst, men jag ägnade faktiskt inledningen av mitt anförande här just åt att ta upp de problem som följer av folkom- röstningen i Irland. Det är klart att man ska respektera folkomröstningsutslag både i Irland och i Sverige. Jag konstaterar att ett rätt lågt valdeltagande och en gans- ka aggressiv och obehaglig kampanj, som har varit präglad av slutenhet och nationell egoism, ledde till omröstningsresultatet. Men utslaget finns där, och det innebär att alla vi som inser att den europeiska unionen är världens största fredsprojekt - och att de länder som nu söker medlemskap gör det inte bara för att göra ekonomiska vinster utan också för att människorna ska ha chans att röra sig fritt över gränserna - verkligen måste ta upp en debatt och en strid med de krafter som Gudrun Schyman stöder, med dem som i grunden är mindre för öppenhet och mindre för frihandel och som gärna flirtar med rörelser som är tveksamma till den frihan- del som ger utvecklingsländerna en bra standard. Det är vidare intressant att höra hur Gudrun Schyman definierar hur man ska kunna bestämma som människa. Ska man bestämma genom plånboken eller genom politik? Sjukvård och skola ska vara något som vi finansierar gemensamt efter vars och ens förmåga. Man ska betala efter den möjlighet som man har att betala. Man ska få rätt till en god utbild- ning, något som inte finns i dag över hela Sverige men som vi vill att man ska ha i hela Sverige. Alla ska också ha rätt att välja sjukvård, men inte genom Gudrun Schyman. Det är ett misslyckande. Vi vill att alla de gravida kvinnor som behöver förloss- ningstjänster och platser på förlossningskliniker ska få det, men Gudrun Schymans modell är att säga: Låt mig bestämma, och då lägger vi ned förlossningskli- nikerna i Nacka och på Löwenströmska. Tala om för mig, Gudrun Schyman: Varför var ni vänsterpartister, som säger er vara så mycket för att stötta kvinnor, för att hjälpa Bosse Ringholm att läg- ga ned förlossningskliniker och skapa problemen? (Applåder)
Anf. 58 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Jag tycker att det i alla lägen är bra att man säger som det är. Såvitt jag förstår fanns det i landstinget helt entydiga rapporter om att det skulle födas färre barn. Det här kan Bosse Ringholm bättre än jag, men såvitt jag förstår bedömde man att detta var det kloka att göra. I dag tycker jag att det är klokt att erkänna att det var felaktiga prognoser. Vad som framför allt inte gick att förutse då var att det skulle bli en så enorm befolkningsökning i Stockholm på grund av inflyttningen. Så ser det ut. Jag har inte hört en enda vänsterpar- tist slå sig för bröstet och säga: Hurra, vad vi var bra som gjorde det där! Snarare beklagar man det faktum att det planunderlag som man hade var så kortsiktigt. Det är sanningen bakom detta. Varför nu inte Bo Lundgrens partikamrater som styr och ställer inte gör något åt det här begriper jag inte, men ni har fortfarande ett antal månader en möj- lighet till det. Det är bara att sätta fart, så att de som nu står i kö för att föda och är oroliga kan få någon- stans att gå. Vi är överens om att vi ska ha skattefinansierad skola och sjukvård. Då är det väl också rimligt att vi som är med om att betala skattepengarna har möjlig- het att genom demokratisk insyn och kontroll vara med och bestämma. Det är inte bara jag som ska bestämma, Bo Lundgren. Också Bo Lundgren får vara med på ett hörn om han är snäll. Det får natur- ligtvis inte bli några överdrifter, men vi ska väl kunna fördela det här mellan oss på ett klokt sätt. Framför allt tror jag att människor i Sverige som nästa gång går och röstar kommer att se till att det blir en klok fördelning. Det är så här det ska gå till. Besluten ska inte fat- tas i slutna styrelserum och inte bara utifrån kortsikti- ga vinstintressen och avkastningskrav. Därom är Göran Persson och jag helt överens. Jag tror att den här frågan kommer att bli avgörande i det val som kommer. Är det genom avregleringar, skattesänk- ningar och avpolitisering som vi ska bygga samhället, eller är det genom att vidga demokratin? (Applåder)
Anf. 59 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att vi så här tidigt före valet får klart för oss var skillnader- na ligger. Vi har nu klarat ut att vi alla är överens om den gemensamma finansieringen av vården. Då kan vi slippa den diskussion som handlar om att plånbo- ken ska styra. Ingen vill att plånboken ska styra. Sedan säger Gudrun Schyman att vi inte ska släp- pa in privata alternativ i vården. Det ska vi inte göra, för då tas besluten i slutna styrelserum. Jag kan vara överens med Gudrun Schyman om att beslut om fru Karlssons eller herr Nilssons vård inte alls ska tas i några styrelserum, inte heller i förvaltningsutskottens styrelserum i landstingen. Jag tycker att de besluten ska tas av läkare och patienter i samråd. Där är den stora skillnaden. Vi har kommit fram till var skillnaden egentligen ligger mellan å ena sidan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och å andra sidan Moderaterna och sannolikt alla andra borgerliga partier när det gäller vem som ska välja och bestäm- ma. Det som ett privat företag som erbjuder vård gör är att tjäna pengar enbart om människor tycker att dess kvalitet på vården är bra. Annars går de någon annanstans. Men i Gudrun Schymans modell kan man inte gå någon annanstans, utan där får man stå kvar i vård- kön. Då är man hänvisad till de beslut som Gudrun Schyman själv erkänner var felaktiga. Jag tycker att det är bra att Gudrun Schyman säger: Ja, det system som innebar att vi beslutade att lägga ned förloss- ningskliniker var felaktigt. Men ta då bort det system som ger er rätten att lägga ned förlossningsklinikerna! Låt dem som vill driva förlossningskliniker kunna göra detta för den ersättning som de behöver för att patienterna efterfrågar de tjänster som de ger. Låt patienten bestämma. Det som man gör nu i Stockholm inom ramen för detta felaktiga system är ju att skapa förutsättningar genom att bygga ut förlossningsplats efter förloss- ningsplats, men vi ska aldrig mer ha ett system i Sve- rige, om väljarna får chansen att bestämma nästa år, som ger Gudrun Schyman och Bosse Ringholm rätt att lägga ned förlossningskliniker. (Applåder)
Anf. 60 LENA EK (c) replik: Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! Svenska låginkomsttagare beskattas mycket hårt. Än värre är det när skattesystem kombineras med bidragssystem. Det ger hemska marginaleffekter och gör att männi- skor med låga inkomster fastnar i fattigdomsfällor som de inte har någon chans att på eget initiativ och av egen kraft ta sig ur. Det gläder mig att moderater- na har uppmärksammat det här och inte bara pratar om skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi i Centerpartiet har presenterat ett förslag om hur inkomstbeskattningen kan reformeras; detta för att människor ska kunna ta sig ur fattigdomsfällorna genom eget arbete och eget initiativ. Vi tycker att den typen av positiva incitament är bättre än den typ av negativa påtryckningar med generellt sänkta ersätt- ningsnivåer som finns i Moderaternas budgetalterna- tiv. Fullt genomfört innebär detta en skatterabatt på 10 000 kr och sedan en förvärvsrabatt på maximalt 10 800 kr. Vi i Centerpartiet prioriterar sänkt skatt för människor med låga och normala inkomster framför alla andra skattesänkningar. Hur ser den moderata skattepolitiken och den moderata prioriteringen ut? William Hague förlorade valet i Storbritannien bl.a. på grund av att han drev en gammaldags thatche- ristisk skattepolitik. Jag vet hur den såg ut, för jag pluggade i England när Thatcher genomförde de flesta av sina förslag. Är du, Bo Lundgren, beredd att släppa fram för- slaget om att slopa statsskatten och på det viset prio- ritera låginkomsttagarna om det visar sig viktigt för en borgerlig valseger?
Anf. 61 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Det är trevligt att vi nu har kommit så långt att vi diskuterar en borgerlig regeringsbildning. Men de verkliga regeringsförhandlingarna får nog anstå till den 16 eller den 17 september nästa år efter en valseger. I sakfrågan som sådan är det självklart att jag tycker att det är väldigt bra att Centern, numera, och de andra borgerliga partierna i likhet med oss mode- rater tycker att låginkomsttagare och medelinkomst- tagare måste få en väsentligt mindre skattebörda. Det gäller då att ha en finansiering för det och att vi har utgiftsminskningar på områden där vi tycker att ut- gifterna kan minska därför att bidragsbehovet blir mindre. Vi växlar lägre skatt mot mindre bidrag. Det kan också gälla vissa saker som vi inte tycker att man över huvud taget ska behöva betala över skattsedeln. Allt detta måste vi diskutera sammantaget. Det är ju en hög prioritering att låta människor ha en chans att bestämma mer över sitt eget liv och ha kontroll över sin vardag - att låta den ensamstående mamma i LO:s tidning vid första maj som upplevde att pengarna inte räcker känna att de räcker och att hon har tid för sig själv och för sina barn - och att hjälpa dem till en tryggare familj. Det finns väldigt många fördelar med att välja lägre skatter och inte en koncentrerad offentlig sektor som prioriterar skola, vård och omsorg - på ett sådant sätt att det fungerar, till skillnad från hur det är i dag. Den inriktningen och den prioriteringen finns självfallet redan i dag hos oss.
Anf. 62 LENA EK (c) replik: Fru talman! Det var inte riktigt svar på min fråga. De sociala klyftorna i Sverige är, trots sex år med högkonjunktur, väldigt bekymmersamma. Ensamma mammor, deltidsarbetslösa, sjuka, studenter och pen- sionärer - ja, alla de som har låga inkomster - har bekymmer med de höga skattenivåerna. I vintras hade vi en debatt som var förskräcklig. 100 kr mer i barnbidrag, som äts upp av sänkta soci- albidrag, för just de barnfamiljer som behöver detta allra bäst illustrerar i ett nötskal effekterna - inte av marginalskatterna, som man brukar diskutera, utan av marginaleffekter som klämmer människor med vanli- ga låga och normala inkomster hårt i vardagslivet. Det som är viktigt för oss är att få ett besked: Är det viktigast att sänka skatten för människor med låga och normala inkomster, eller är det någonting annat som är viktigare?
Anf. 63 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! I valrörelsen 1998 fick jag ibland frå- gan: Om du blir finansminister i en borgerlig rege- ring, vad är då det första beslutet som du vill att man ska fatta? Det finns inte, som Lena Ek vet, något första beslut. Det finns inte något som säger att en sak måste prioriteras på bekostnad av någonting annat, utan man får se till helheten. Skattepolitiken ska användas på två sätt. Först och främst gäller det att se till att människor som i dag inte får pengarna att räcka till, som inte har kontroll över sin vardag, något som vi ju har diskute- rat, känner att de efter skatt har mer kvar av sin lön eller sin pension - alltså lägre skatt genom grundav- drag, skattereduktion eller vilken teknisk lösning man nu har. En speciell inriktning på barnfamiljerna är bra, och fastighetsskatten måste vi göra något åt ef- tersom den slår orättvist och orättfärdigt. Sedan är det också viktigt att använda skattepoli- tiken så att fler är i arbete. Det gäller att se till att vi inte får en kunskapsflykt från Sverige. Det är ju inte så att man sänker marginalskatter för den som tjänar lite mer därför att pengarna saknas, utan man gör det därför att de personer ska vara kvar i Sverige och därför att idéerna och kunskapen ska finnas här. Skattepolitiken används alltså för två saker. Om vi driver en skattepolitik som också innebär fler jobb blir det fler som kan betala skatt. Var och en kan då betala mindre skatt än annars. Vi får alltså en finansiering som gör att vi kan sänka skatterna ännu mer för dem som bäst behöver det, nämligen låg- och medelinkomsttagare. I detta ligger en prioritering men man kan inte glömma det ena bara därför att det andra också är mycket viktigt. (Applåder)
Anf. 64 GUDRUN SCHYMAN (v): Fru talman! I stället för att inleda mitt anförande med en utblick från landstinget i Stockholm och landstingen i Norrland börjar jag med det som jag tycker har präglat väldigt mycket av det senaste halv- årets politik, nämligen ordförandeskapet. Det kom- mer att prägla också denna vecka och nästa helgs politiska rapportering, kanske med undantag för i dag. Det är intressant att se hur det här projektet fort- skrider och att se vad som händer utanför den offent- liga dagordningen. Och det kommer att bli intressant att se vad som händer i Göteborg. Det är möjligt att vi får en erfarenhet från det mötet som sätter ett pro- gram eller ett förhållningssätt för kommande möten, nämligen en göteborgsmodell som bygger på diskus- sioner, samtal och dialog mellan de grupper som finns innanför stängslen och de grupper som finns utanför stängslen - diskussioner om hur folkliga uppfattningar och opinioner på ett civiliserat och fruktbart sätt ska kunna tränga in i den europeiska unionens ganska stängda rådsrum. Jag hoppas att det i Göteborg går att tränga ige- nom den ganska massiva EU-muren så att det kan bli en dialog mellan dem som finns utanför byggnaderna och dem som finns där innanför. Jag tror mig veta att regeringen har ambitionen att detta ska gå bra. Det som dock bekymrar mig och många med mig är de reaktioner som har kommit efter folkomröst- ningsresultatet i Irland. Därför vill jag fråga Göran Persson hur han ser på folkomröstningsresultatet när nu den irländska befolkningen sagt nej till Niceför- draget. Det har ju varit diskussioner om det över huvud taget spelar någon roll. Jag tror att det är väl- digt olyckligt om man till människor som är engage- rade i den europeiska unionens utveckling sänder ut signaler som säger: Det här ska du inte bry dig om, och gör du det så spelar det ingen roll vad du tycker. Även om vi har ordnat en folkomröstning och du får säga vad du vill, kommer vi inte att ta hänsyn till vad du säger såvida det inte passar vad vi hade tänkt oss. Det är ju sådana reaktioner som har kommit från många företrädare för EU:s medlemsländer, också från Göran Persson som ordförande, alltså: Vi har Nicefördraget. Det ligger där och är färdigförhandlat, och det kan vi inte ändra på. De får gärna ha en ny folkomröstning i Irland men vi ändrar inte på för- draget. Detta är, tycker jag, att visa nonchalans och att ytterligare späda på den uppfattning som väldigt många har, nämligen att det är ett politiskt elitprojekt som får en allt mindre politisk legitimitet. Det försvå- rar naturligtvis också en bra och konstruktiv diskus- sion om hur detta projekt ska fortsätta. Ju mer det fjärmar sig från det som är människors vardag, desto sämre blir naturligtvis resultatet. Det var lite av samma diskussion när det var en folkomröstning i Danmark om EMU. Folket sade nej. Nu har det varit folkomröstning i Irland. Folket säger nej. Vi ska väl ha, Göran Persson, en folkomröstning om EMU i Sverige också? Om folket här säger nej, vad blir reaktionen? Hur går det med motivationen för människor att engagera sig i en framtidsdebatt om Europas utveckling när man ser att folkomröstningar viftas bort, man ser att det egentligen inte finns något utrymme för en folklig åsikt och en folklig opinions- bildning? Det här är mycket allvarligt. Oavsett vad man tycker om vårt medlemskap är det allvarligt när de- mokratin sätts ur spel eller nonchaleras på det här provocerande sättet. Jag vet att mycket av diskussio- nen i Irland inte alls handlade om utvidgningen, som inte heller ifrågasätts genom folkomröstningsresulta- tet. De länder som nu förhandlar kan förhandla på samma sätt som Sverige och andra länder förhandla- de. Man skriver in i förhandlingsprotokollen hur många röster man ska ha i olika forum osv. De frågorna som stod på dagordningen i Irland var också de som stod på dagordningen här, nämligen vår möjlighet till självbestämmande över den ekono- miska politiken men också över utrikes- och säker- hetspolitiken. Går det att kombinera den irländska militära alliansfriheten med den nu i mycket snabb takt pågående militariseringen av den europeiska unionen? Det är ett stort frågetecken. Många säger nej, det går inte. Det var en av huvudfrågorna i dis- kussionen i Irland inför folkomröstningen. Det kom- mer också att vara en stor fråga här i Sverige natur- ligtvis, eftersom vi är i precis samma situation när det gäller våra krav på militär alliansfrihet. Jag skulle gärna vilja få kommentarer från Göran Persson på detta. En annan fråga som jag vill ta upp här och som inte handlar om det som jag tror att det flesta är över- ens om att vi är överens om, nämligen välfärdsfrå- gorna. Jag tror att det är väldigt tydligt för de flesta i den svenska befolkningen att det finns två sätt att se på välfärden. Det ena är att den är generell, den om- fattar alla, den utgår från behov och den kopplas inte ihop med hur mycket pengar man har i plånboken eller portmonnän vid det tillfälle man behöver hjälp eller service. Den ska vara skattefinansierad. Vi ska ta ett gemensamt ansvar. Den enskilda människans frihet ska vara stor, men den begränsas om jag i min frihetssträvan, genom mitt handlande begränsar nå- gon annan människas frihet. Därför ska friheten kom- bineras med solidaritet och gemensamt ansvarstagan- de. Den grunden i politiken är jag övertygad om att Vänstern är överens om. Då menar jag Vänstern i vid mening: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och arbetarrörelsens organisationer. Den värderingsgrun- den tror jag att vi får tillfälle att stå upp för i det kommande årets valrörelse. Den värderingsgrunden tror jag att människor också kommer att se som viktig när man går till val. Men jag vill ta upp en annan fråga som är giltig också för den europeiska unionen och där jag och vi i Vänsterpartiet är missnöjda med att den inte kom längre upp på den politiska dagordningen, varken i den europeiska unionen eller här i Sverige. Det gäller kvinnorna, kvinnornas situation, vår situation. Jag vill gärna läsa ur anföranden som Maj Britt Theorin som ordförande för kvinnoutskottet i EU och Marianne Eriksson från Vänsterpartiet som vice ord- förande i samma utskott höll i höstas under ett mi- nisterråd som hette Jämställt Europa. De sade så här: Hur ser kvinnornas Europa ut? Tänk er att morgonda- gens tidningar avslöjar omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna riktade mot en särskilt utvald samhällsgrupp. Denna grupp skulle inte bara vara utsatt för ekonomisk diskriminering, vara sämre av- lönad, ha begränsade möjligheter till befordring, vara den grupp som först fick gå då arbetsmarknaden hårdnar utan också vara systematiskt utsatt för över- grepp, våldtäkter, sexuell exploatering, könsstymp- ning och t.o.m. mord. Det skulle visa sig att den här gruppen också var systematiskt diskriminerad inom den sociala sektorn. Jämfört med andra grupper skulle den ha en lägre andel formell utbildning, sämre rätts- ligt skydd och sämre tillgång till sjukvård. Med största säkerhet skulle sådana här avslöjanden leda till massiva protester med krav på att regeringar världen över skulle sätta in ekonomiska sanktioner och an- vända allehanda diplomatiska medel mot denna grova förföljelse. Man skulle kräva ett slut på ett sådant apartheidsystem. Om den utsatta gruppen levde på tröskeln till Europa skulle EU kanske t.o.m. ingripa militärt. Trots att den här gruppen innefattar halva jordens befolkning och har varit diskriminerad i årtu- senden har effektiva åtgärder aldrig vidtagits. Det faktum att regeringar har vägrat och vägrar att erkän- na att flickor och kvinnor från vaggan till graven utnyttjas och förföljs är världens genom tiderna mest flagranta och omfattande kränkning av de mänskliga rättigheterna. Så beskrev de läget för kvinnorna i världen och i den europeiska unionens medlemsländer. I Sverige har vi fått en utredning, en väldigt bra sådan som heter Slagen dam. Den beskriver tillvaron, verklig- heten och vardagen för kvinnor i Sverige. Den visar att nästan hälften av Sveriges kvinnor, 46 %, har utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag och nästan var tredje kvinna innan hon fyllde 15. Hälften av kvinnorna har utsatts för våld under den senaste femårsperioden. Mer än var fjärde kvinna som upp- levt våld från en f.d. make och sambo har utsatts för systematiskt våld. Resultatet visar att det finns samband mellan olika former av våld, hot, fysiskt och sexuellt våld. Före- ställningen om att hot bara skulle vara ett "bara" och inte någonting att bry sig om tillbakavisas. Bilden av att våldet i huvudsak är s.k. partnervåld spricker ock- så. Nästan var tredje kvinna har utsatts för våld av en man som hon aldrig haft en parrelation med. De svenska männen står för mer än 80 % av det pågåen- de våldet i äktenskap och samboförhållanden. Det finns väldigt mycket fakta och kunskaper i den här som klart visar att det här inte är någon mar- ginell företeelse, ingen företeelse som är sprungen ur mycket specifika sociala förhållanden, utan det finns överallt. Det är alldeles vanliga kvinnor som blir hotade och slagna och sexuellt utnyttjade. Det innebär också att det är alldeles vanliga män som hotar, ut- nyttjar och slår. Om vi ska komma till rätta med det här, som jag menar är ett genomgripande problem i hela vårt sam- hälle, tror jag vi också måste våga ta till oss den kun- skap som säger att vi själva är en del av detta. Jag tror inte att vi kan fortsätta att tala i termer av "dom som slår", "dom som misshandlar", "dom som underord- nas", utan jag tror att vi måste våga tala om detta i termer av "oss". (Applåder)
Anf. 65 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Fru talman! Jag är glad att Gudrun Schyman tar upp frågan om den irländska folkomröstningen. Det är en ganska knepig situation som vi nu har, dessvärre som de som vann i Irland, nej-linjen, också deklarerat att de verkligen inte är emot en utvidgning av unio- nen, vilket ju fördraget avsåg öppna för. Så vi har en mycket konstig situation. 30 procents valdeltagande dessutom gör att man kanske ska vara försiktig när man talar om elitistiska projekt. Vad som skulle vara intressant för mig att återigen få bekräftat är att Gudrun Schyman tycker att det här är en dyster situation. Den riskerar ju att, om inte stoppa så i alla fall fördröja utvidgningen. Utvidg- ningen av EU är en jättestor möjlighet för oss att en gång för alla sätta stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst. Det är många länder som har levt under kommunismens diktatur som har slagit sig fria, blivit fria och nu söker en gemenskap där vi finns. Jag skulle vilja ha en tydlig deklaration från Gud- run Schyman att detta är någonting som man från Vänsterpartiet verkligen vill stötta och vara med att driva. Om man tycker det borde man väl i rimlighe- tens namn känna ett visst bekymmer också på den kanten för den folkomröstning som hölls i Irland för några dagar sedan.
Anf. 66 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Jag kan försäkra Göran Persson om att vi har absolut ingenting emot utvidgningen. Tvärt- om tycker vi att den är bra under förutsättning att dessa länder under sina demokratiska processer har kommit fram till att detta är det som de vill. Vi har kritiserat och kritiserar det faktum att det är så många av EU:s nuvarande medlemsländer som är negativa och bjuder in med armbågen. Vi har sagt att de nya länderna inte ska diskrimi- neras. De ska ha tillgång till de fri- och rättigheter som nuvarande medlemsländer har så fort som möj- ligt. Vi är emot att det ska vara övergångsregler som ska gälla i sju åtta år för de nya medlemsländerna innan det blir fri rörlighet för arbetskraften osv. Vi är alltså för utvidgningen, och det stoppas inte av folkomröstningens nej till Nicefördraget. Det går mycket väl att hantera de nya medlemsländernas ansökningar och inlemmande i tågordningar och viktningar av röster på samma sätt som man gjorde när Sverige förhandlade om medlemskap. Det gällde också flera andra länder som inte var med i den in- nersta kärnan från början. Det är en myt att utvidgningen skulle stoppas av ett nej till Nicefördraget. Det var inte heller detta som diskuterades i den irländska folkomröstningskam- panjen, utan det var skenbestämmanderätten. Har ett litet land möjlighet att själv bestämma över sin egen politik, sin egen ekonomiska politik och över allians- friheten i konflikt med EU:s militarisering? Folkomröstningen handlade om dessa stora frå- gor, som vi är lika oroliga över som irländarna. Och vi är mycket oroade över om ett folkomröstningsre- sultat möts med en axelryckning eller med det förkle- nande, nedlåtande omdömet: Jaja, de får väl ha en folkomröstning till, så kommer de att förstå att de har tänkt fel.
Anf. 67 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Fru talman! Till det sista som Gudrun Schyman sade om en axelryckning: Det är ingen som har ryckt på några axlar. Det är ett stort bekymmer. Minst av allt har den irländska regeringen uttryckt något slags lättsinnig attityd till detta. Den vet ju vad det handlar om, uppenbarligen till skillnad från Gudrun Schyman som tror att det är bara att fortsätta med utvidgningen av unionen som om ingenting har hänt. Så är det ju inte. Hela det fördrag som antogs i Nice syftade till att möjliggöra en utvidgning av EU. Det handlar om hur vi ska fördela inflytande och makt i en växande union. Det var ju detta som förbe- reddes i Nice, och det blev ett bra resultat, tycker vi svenskar. Nu riskerar detta att fördröjas eller förhind- ras. Det är klart att Vänsterpartiet då inte kan säga att man vill att ansökarländerna ska ha samma rättigheter som andra och att de bjuds in med armbågen. Den värsta motgången av alla beskriver man som en fram- gång, nejet i den irländska folkomröstningen. Det får finnas gränser för hur man beskriver ett skeende. Detta är en motgång som riskerar att för- dröja utvidgningen av EU. Utvidgningen av EU är det definitiva stoppet för det kommunistiska inflytandet i Öst- och Centraleuropa.
Anf. 68 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Nu gör Göran Persson ett desperat försök att vifta med kommunistspöket. Jag tycker att det är bättre att vi håller oss till fakta. Nicefördraget handlade i första hand om att göra den europeiska unionen mer centralstyrd. Genom utformningen av fördragstexternas blev det dominerat av de stora medlemsländerna. Det togs nya steg mot en statsbildning. Vetorätten togs bort på 35 olika områden. Mellanstatligheten, som Göran Persson och jag brukar vara överens om är bra, förstärktes inte på någon punkt i Nicefördraget. Miltitariseringen tog och tar stora kliv, inte alltid ens kontrollerad av några demokratiska instanser. Mycket i utvecklingen går på kryckor, det stannas upp och det rådgörs här och där, men militariseringen går som på räls. Militärerna är effektiva, det vet Björn von Sydow. Det var dessa frågor som det handlade om i folk- omröstningen, inte om utvidgningen. Vill vi ha en utvidgning ska vi naturligtvis genomföra en sådan. Varför skulle det inte gå att behandla de nya kandi- datländerna på samma sätt som vi behandlades när vi förhandlade om medlemskapet? Det är klart att det går att lösa. Det finns väl ingen anledning att säga att folkomröstningens resultat skulle sätta stopp för ut- vidgningen. Det som är intressant är vad det blir för reaktioner när demokratins institutioner fungerar. Folkomröst- ning är en sådan institution. Vi använder oss av folk- omröstning också i Sverige ibland. Vi ska, hoppas jag, snart ha en folkomröstning i EMU-frågan. Blir det då ett nej, kommer vi då att få höra: Det här är ett stort problem. Nu ifrågasätts hela utvecklingen. Det är inte en bra argumentation att då komma dragandes med något kommunistspöke, Göran Pers- son. Det är intellektuellt ohederligt. (Applåder)
Anf. 69 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Jag beskrev i mitt inledningsanföran- de den skrämmande våldsutvecklingen, och Gudrun Schyman tog upp frågan om det fruktansvärda kvin- novåldet. Då borde man som politiker fundera kring vad man gör åt det. Jag vill fråga Gudrun Schyman: Varför har ni sagt nej till våra förslag om att förstärka polisens resurser för att kunna förebygga våld? Varför har ni sagt nej till våra förslag om att skärpa straffen för våldsbrotts- lingar? Varför har ni sagt nej till förslaget att den som just har utövat våld mot kvinnor ska kunna få straff i form av elektronisk fotboja för att undvika vidare problem? Sedan vill jag ta upp en principiell fråga som jag tycker är intressant. Vi har klarat ut att det system som vi har - inte när det gäller finansieringen, för där är vi överens - beträffandet utförandet har det system som Gudrun Schyman förespråkar gett henne rätt att tillsammans med Bosse Ringholm stänga förloss- ningskliniker. I en stadsdelsnämnd i Göteborg stöttade ni också socialdemokraterna. Några föräldrar ville starta en friskola för sina barn med läs- och skrivsvårigheter därför att de upplevde att deras barn skulle få det bättre i friskolan. Varför fick inte föräldrarna själva välja? Varför ville ni stoppa dem? (Applåder)
Anf. 70 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Det är en viktigt diskussion att föra, Bo Lundgren, om vad vi ska göra för att stoppa vål- det, exploateringen, diskrimineringen, underordning- en av kvinnor på samhällets samtliga områden, i hemmet, på arbetsmarknaden, i politiken, i alla orga- nisationer. Det finns inte något område där det finns en fredad zon för kvinnor. Det visar bl.a. utredningen Slagen dam. Vad gör vi åt det? Sänker skatter, av- reglerar som ni brukar föreslå? Vi har inte sagt nej till utökade resurser till poli- sen eller nej till fotbojor. Vi har debatterat den frågan tidigare. Bo Lundgren vet ju att en majoritet i utskot- tet har sagt att man vill ha en samlad bedömning, och där ingår också detta med fotbojor. Det som man behöver göra samtidigt är att öka kunskaperna och informationen om hur samhället faktiskt ser ut. Vi har ett samhälle med en struktur som underordnar kvinnor på samtliga områden. Det handlar inte om enskilda relationer mellan enskilda individer, utan det finns en maktstruktur i samhället med överordning av män och underordning av kvin- nor, den patriarkala maktstrukturen. Jag undrar: Är Bo Lundgren och Moderaterna överens om att samhället ser ut så? Jag vet att Bo Lundgren numera kallar sig för feminist, och då är det intressant att höra vad det står för?
Anf. 71 BO LUNDGREN (m) replik: Fru talman! Enligt definitionen är feminist en per- son som tycker att kvinnor och män ska ha lika förut- sättningar och lika rätt, och det tycker jag. Sedan finns det en del som tycker lite annorlunda saker och utvidgade saker, och det kan vi lämna därhän. Men detta är vad det faktiskt gäller. Sedan är det lätt att tala, men det märkliga är när man tittar på Vänsterpartiet och det förmenta för deras egen skull i alla fall, kvinnovänligheten, att ni i valrörelsen 1998 lovade att änkepensionen skulle återställas. Det är klart att ni får Persson med er på det om ni bara kräver det, men det gör ni inte. Ni får ju inte genom detta. Gudrun Schyman erkände själv att ni inte ställer upp på detta med fotbojor. Gör ni det i höst är det utmärkt, men se till att ni håller löftet för det har ni inte gjort när det gäller änkepensionen. På punkt efter punkt kan man se hur ni inte vill att det ska finnas den mångfald på kvinnornas arbets- marknad som Kommunal har visat gör att kvinnor mår bättre och får större inflytande. Ni har ju startat kampanjer mot varje form av alternativ på de delar av arbetsmarknaden där kvinnor åtminstone just nu ar- betar i väldigt stor utsträckning. På punkt efter punkt går ni på tvärs mot vad som verkligen behövs. Sedan förstår jag varför Gudrun Schyman inte tog upp varför ni sade nej till föräldrar. Det är detta som är baksidan av det som Gudrun Schyman säger: Låt mig, Gudrun Schyman, och låt Göran Persson, Bosse Ringholm och Lasse Engqvist bestämma över er sjukvård, över er skola, för vi kan det bättre än ni. Gudrun Schymans partivänner i Härryda visste up- penbarligen bättre än föräldrarna som inte fick starta friskolan fast de tyckte att det hade varit bättre för deras barn. Är det rätt? Är det den politiken som Gudrun Schyman vill föra? Berätta för mig varför ni sade nej till att föräldrarna i Härryda skulle få starta friskolan. (Applåder)
Anf. 72 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Nej, det tänker jag inte göra, Bo Lundgren. Tiden räcker inte till just det. Feminism är, säger Bo Lundgren, att kvinnor ska ha lika rätt och lika förutsättningar som män. Ni säger väl i allmänhet att människor ska ha lika rätt och lika förutsättningar. Då undrar jag: Innebär det att mode- raterna inte har förstått att verkligheten inte ser ut så nu? Att säga att man vill att människor ska ha lika rätt och lika förutsättningar låter sig ju lätt göras. Men här handlar det om insikten om hur verkligheten ser ut och hur strukturerna ser ut i dag, om de strukturer som inte ger kvinnor samma rätt, samma möjligheter och samma värde som män. Det finns en struktur i samhället som överordnar och underordnar. Det är det som är utgångspunkten. Det som är innebörden av att vara feminist är att också se att det ser ut så. Det handlar inte bara om enskilda individer utan också om strukturer. Jag har läst Moderaternas program för att försöka bli klok på vad ni menar och hur ni ser på de här frågorna, och jag ser inga andra förslag än att indivi- den ska stärkas. Om vi har strukturella problem i samhället löser vi det då genom att stärka individen? Om vi har strukturella problem krävs det då inte också struktu- rella lösningar, dvs. lagstiftning, regler, förordningar som riktar sig till grupp? Eller tror Bo Lundgren att vi t.ex. kommer till rätta med invandrares problem, som också är strukturella, genom att stärka individen? Behöver vi inte ha politik och åtgärder som syftar till grupp? (Applåder)
Anf. 73 LENA EK (c) replik: Fru talman! Gudrun Schyman säger att den en- skilda människans frihet ska vara stor, att människor ska kunna välja. Men den politik som förs av majori- teten nu handlar faktiskt inte om att kunna välja. Tänk er den familj som har ett barn i en skola där barnet mobbas och far illa eller där det över huvud taget inte fungerar, vilken vardagsfrihet för den fa- miljen att kunna säga: Kalle, vi har sett att det här inte fungerar. Vi har visserligen inga pengar. Vi är inga rika människor. Men i Sverige är det så att vi har en mångfald, solidariskt finansierad, som gör att du kan välja. Du kan byta skola på måndag om du vill. Tänk vilken frihet för den föräldern att kunna säga det till sitt barn! Men de beslut som har fattats i riksdagen det se- naste året har ju handlat om att beskära och försvåra för friskolorna. Tänk er den kvinna som går till en läkare och tycker att den här personen vill hon över huvud taget inte komma i närheten av längre. Sådant händer ju. Vilken vardagsfrihet det skulle vara för en människa med vanlig inkomst att då kunna säga: Jag går inte dit mer. Nästa gång går jag tvärs över gatan till en läkare som är privat. När det gäller den feministiska debatten håller jag med Gudrun Schyman om att det handlar om struktu- rer och underordning och att detta måste åtgärdas innan vi kan nå en rättvisa mellan män och kvinnor på alla politikens områden. Men nu förs ju av majo- riteten en politik som gör att kvinnor inte ska kunna välja arbetsgivare, därför att de flesta kvinnor jobbar i offentlig sektor och där ska vi inte ha olika former av företag. Där ska vi bara ha det offentliga, det offentli- ga som faktiskt har sett till att kvinnors löner är lägre. Det är där som statistiken dras ned. Det är där de flesta långtidssjukskrivningarna finns, och det är i mångt och mycket dessa arbetsplatser som låser kvinnor i yrkeslivet. Ska inte också kvinnor kunna välja?
Anf. 74 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Låt mig först säga att jag vänder mig väldigt mycket mot idén om att vi ska reducera livet och våra viktiga livsval till en fråga om att vi bara är konsumenter i alla lägen. Det är på något sätt att reducera samhället till någon sorts köpgalleria där vi ska gå omkring och plocka åt oss det som vi tycker att vi har råd och lust med. Att göra livsval handlar ju om större saker än så. Idén om att bara vi får fler arbetsgivare för kvin- nor så blir det bättre har ingen som helst grund. Det finns ju väldigt många privata arbetsgivare i kvinno- dominerade yrken. Inte sjutton får dessa kvinnor det bättre där! Titta på dem inom handelns område som sitter i snabbköpet, snabbköpskassörskorna. De har många arbetsgivare att välja på där, och det är otroligt dåligt betalt. Det är en väldig stress och arbetsmiljön är under isen. Och det är ju inte så att de privata vårdentrepre- nörer som finns betalar jättemycket mer i lön och erbjuder en fantastisk arbetsmiljö. Det ser lika illa ut där. När kvinnor arbetar betalas inte lönen utifrån det arbete som utförs utan utifrån det faktum att det är kvinnor som utför det. Vi har kvinnolöner och kvin- noarbetsplatser både inom den offentliga sektorn och inom den privata sektorn. Det handlar om värderingar. Det handlar om människovärde. Det handlar om mänskliga rättighe- ter. Det handlar inte om valfrihet som konsument.
Anf. 75 LENA EK (c) replik: Fru talman! Jag tror - nej, jag är jättesäker på att alldeles vanliga tjejer, mammor, systrar och kvinnor över huvud taget faktiskt vill kunna välja själva, oav- sett vad de har för tjocklek på plånboken. De vill kunna välja skola för sina barn - absolut vill de det! De vill kunna välja läkare för sig själva, sina föräldrar och sina barn - absolut vill de det! Men jag tror också att de vill ha en solidaritet i den gemensamma finan- sieringen och tryggheten i att detta val inte avgörs av plånbokens tjocklek, och det är viktigt att säga i det här sammanhanget. Det är, tycker jag, lite lågt att säga att det handlar om konsumism när föräldrar kanske är bekymrade över barnen i skolan och vill kunna göra det här valet. Sedan finns det ett annat val och en annan fråga i den majoritetspolitik som förs, förutom detta att kvinnor faktiskt också vill välja sin arbetsplats. Det är en sak som jag möjligen tror att alla vi kvinnor i den här kammaren tillsammans kan göra något åt. Det handlar om asylpolitiken och barnkonventionen. I dagens läge har vi en asylpolitik som i praktiken sköts på det viset att unga flickor, 11-16 år, inte får stanna i Sverige utan skickas till länder där de kom- mer att möta könsstympning och andra former av både fysiskt och psykiskt förtryck. Det är något som vi kan hjälpas åt att ändra, för situationen för de här unga tjejerna är skandalös i Sverige i dag. Vi tar inte, varken män eller kvinnor, vårt ansvar för deras situation. De är dessutom att betrakta som barn - barn som finns i Sverige och som vi har ett gemensamt ansvar för.
Anf. 76 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Jag ska vara väldigt kort. Jag ska spa- ra mig till Lars Leijonborg. Han står i startgroparna, ser jag. I den sista frågan är vi helt överens, Lena Ek. Vad gäller valfrihet inom vård och omsorg är det bedrägligt att det är konsumismens mönster som har kommit in på det område som handlar om människors väl och ve, om behovet av vård och omsorg. Vi skulle inte ha samma mallar där, det är det jag menar. Och det är en chimär att tro att det skulle förändra synen på kvinnors arbete. Det är en chimär att tro att det skulle innebära en uppvärdering, en uppgradering av värdet av kvinnors arbete.
Anf. 77 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Fru talman! Gudrun Schyman talar engagerat om kvinnors situation, men frågorna till henne gäller ju vad de kvinnor som förde Gudrun Schyman till mak- ten har fått ut av det. Sedan 1998 har de långa sjuk- skrivningarna bland kvinnor tredubblats. Köerna gällande typiska kvinnosjukdomar har i de landsting där Vänsterpartiet är med och styr förlängts. Änkorna väntar fortfarande på sina indragna änkepensioner. Kvinnovåldet ökar. Gudrun Schyman fick sina röster tack vare att hon gör en riktig diagnos. Men hon levererar inte, för hon har fel recept. Hennes recept går ut på att staten ska bestämma mer. Men när man sitter ned med kvinnor som har drabbats av utbrändhet i offentliga sektorn och hör dem berätta är det just detta att andra ständigt ska bestämma över dem som har lett fram till den här situationen. De kläms av krav från olika håll. Deras män vill bestämma över dem. Deras barn vill be- stämma, deras arbetsgivare vill bestämma, deras gamla föräldrar vill bestämma. Nu kommer också Gudrun Schyman med nya pekpinnar. Det är fult att jobba mer än sex timmar. Det är fult att jobba privat. Det är fult att köpa privata städtjänster. Det är just den typen av pekpinnar som dessa kvinnor är så förtvivlat trötta på, och det är just det faktum att Gudrun Schymans recept är mer makt åt staten och mindre makt åt kvinnorna som gör att de här problemen har fortsatt att växa. Gudrun Schyman sitter vid makten. Gudrun Schyman måste leverera. Vad har Vänsterpartiet gjort för Sveriges kvinnor?
Anf. 78 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Lars Leijonborg säger att jag sitter vid makten. Det gör jag ju inte riktigt ännu, men det kanske blir så. Jag tycker att vi har levererat en del. Vi har fram- för allt i samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet levererat en bättre jämställdhetslag. Den är inte tillräcklig. Det har ju visat sig i de mål som har varit uppe ganska nyligen. Det visade sig i det som brukar kallas barnmorskemålet, och nu senast var det socialkonsulenter det gällde. Det är ett problem att de parter som bestämmer om diskriminerande löner också ska sitta och döma i sådana frågor. Det reser frågan om sammansättningen av Arbetsdomstolen. Så det är inte ett färdigt kapitel, men vi har kommit en bit på väg. Vi har fått gehör för en del av de krav som vi har haft på en ökad resurstilldelning till den offentliga sektorn, vilket i mer vardagligt språk betyder mer pengar till kommuner och landsting. Den utgiftspos- ten har faktiskt vuxit för blygsamt, för lite, tycker vi. Men vi har gott hopp om att få den att växa också i framtiden. Detta är helt nödvändigt om vi ska kunna betala anständiga löner och ha anständiga arbetsvill- kor och arbetsmiljöer för alla kvinnor som arbetar inom vård och omsorg oavsett om det är privat eller offentligt. Det är ju skattepengar. Vi har sagt att vi ska höja lönerna - en tusenlapp i månaden till att börja med - för alla som jobbar inom offentlig sektor. De flesta av dessa är kvinnor. Vi kommer aldrig att få folk om vi inte kan uppträda som anständiga arbetsgivare. Vi är alltså på väg inom det området också. Vi har fått en bra diskussion om nödvändigheten, vikten och värdet av en arbetstidsförkortning. Hade vi inte drivit frågan hade vi aldrig baxat den så långt att vi nu i tre politiska partier och samtliga fackliga centralorgani- sationer är överens om att vi ska ha en arbetstidsför- kortning. Vi ska använda lagstiftningen så att det blir rättvist. Det vi inte är riktigt överens om är takten. Vi vill gå lite fortare fram. Det visar att det är högst rimligt och nödvändigt att resa sådana här krav.
Anf. 79 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Fru talman! Men problemen ute i verksamheten växer ju. Gudrun Schyman började med att vara tvek- sam om huruvida hon sitter vid makten eller inte, men vi vet ju alla att Vänsterpartiet är en del av regerings- underlaget. Smit inte från det ansvaret! Det är ju pinsamt med makthavare som inte vågar stå upp och ta ansvar. Jag erkänner att de partier som har drivit sextim- marsdagen genom åren har haft ett visst folkligt stöd för det kravet. Det vet alla vi som reser runt och träf- far människor. Det är så enkelt att känna att nu röstar jag på Gudrun Schyman så får jag gå hem vid efter- middagskaffet. Jag får två extra timmar per dag. Det låter ju jättebra. Men när man nu sitter med männi- skor och verkligen diskuterar det här ute i verklighe- ten inser fler och fler att det just är den typen av cent- ralstyrning som är själva roten till det onda. Nu talar man mer och mer om problemet med ofrivillig deltid, och denna består till stor del av att kvinnor i offentlig sektor fått gå ned till sex timmar fast de vill jobba mer. Det märkliga är att Gudrun Schyman stöder kravet på att vi ska lösa problemet med ofrivillig deltid. Men Gudrun Schyman måste ju förstå att många uppfattar det som oerhört komiskt att ni vill tvinga folk att jobba bara sex timmar och ändå stöder dem som vill jobba mer än sex timmar. Nej, det här är ett exempel på att det är ett gam- maldags tänkande att det är vi som ska bestämma för andra människor hur de ska jobba, hur mycket de ska jobba och när de ska jobba. Ett modernt synsätt på kvinnofrågor är att stärka kvinnor, female empower- ment säger man på engelska. Det är det som är kärnan i den liberala feminismen. Men Gudrun Schymans feminism lämnar Sveriges kvinnor i sticket.
Anf. 80 GUDRUN SCHYMAN (v) replik: Fru talman! Lars Leijonborg, den ofrivilliga deltid som drabbar väldigt många kvinnor ska vi naturligt- vis komma till rätta med - med lagstiftning tycker vi t.o.m. Normen ska vara heltid. I dag är den åtta tim- mar. I en framtid kan den bli sex timmar. Det finns ingen motsättning i detta. Problemet är att det är så få som vill komma till rätta med deltiden på det viset. Problemen växer i samhället, visst är det så, Lars Leijonborg. Vi får naturligtvis inte igenom allt som vi vill. Jag är inte heller säker på att vi skulle ha lös- ningen på alla problem i samhället. Jag tror att vi behöver vara många som samarbetar omkring detta. Jag undandrar mig inte makt. Vi sitter inte i rege- ringen, men vi samarbetar med regeringen och med Miljöpartiet för att vi tycker att vi får en konstruktiv lösning på problemen så långt det går. Det är en posi- tion som är bättre än att inte ha något att säga till om alls. Vi har naturligtvis ambitionen att få mer att säga till om. Jag kan väl inte räkna med någon hjälp från Lars Leijonborg på den sidan, men jag tror att det är viktigt att inte undandra sig ansvar utan att faktiskt stå upp för det som vi gör och att också stå upp och säga: Längre än så här kommer vi inte. Att kvinnorna skulle ha något att hämta hos Folk- partiet det betvivlar jag. Jag tycker att Lars Leijon- borg har lämnat det som tidigare var Folkpartiets linje, att se att feminismen också innebär konkreta politiska lösningar.
Anf. 81 ALF SVENSSON (kd): Fru talman! Statsministern använde i sitt inled- ningsanförande uttrycket Kristdemokraternas omo- derna familjepolitik. Jag undrar, Göran Persson, om det inte är klokt att fråga föräldrarna vad de själva tycker och önskar. Det kan väl ändå inte Göran Pers- son tycka vara omodernt? Eller är det så? Vad önskar föräldrarna? Hur vill föräldrarna ha det? Det är just den familjepolitiken, den barnomsorgen, som föräld- rarna vill ha som vi vill leverera, som det sades här. Jag möter ständigt unga föräldrar som vill vara hemma lite längre än vad föräldraförsäkringen möj- liggör eller som vill korta sin arbetstid för att få mer tid med sina barn. Är de omoderna, Göran Persson? Ja, enligt vad Göran Persson tycker är de det. Jag tycker att det är ganska brutalt att kalla människor för omoderna för att de har den inställningen. Valfrihet skulle då alltså vara något omodernt. Nu stöttar ni de ekonomiskt bäst ställda med hjälp av maxtaxan, och skäms inte för det, för det är ju så. De som redan i dag har det ekonomiskt bra kommer med er maxtaxa att få det ännu bättre. Föräldrarna ska ut i arbetslivet, men det är ju inte precis familjepoli- tik. Det är ju snarast arbetsmarknadspolitik. För någon månad sedan påstod Göran Persson i pressen att han helst skulle se att småbarnsföräldrar kunde vara hemma under tre år. Då intervjuades jag i en radiosändning. Man frågade om Göran Persson nu hade tagit över vårt program. Jag sade att jag inte trodde att Göran Persson menade vad han sade. Och det var väl rätt. Det var väl en riktig tolkning när jag sade att Göran Persson inte menar vad han säger. Jag hoppas att det inte uppfattas som statsminis- termanér att dricka vatten här. Det föds för få barn, sade Göran Persson. Det är vi överens om. Det kanske beror på att föräldrarna inte har kommit underfund med regeringens fantas- tiskt moderna familjepolitik. Göran Persson, bestäm nu hur ni ska ha det. Är valfrihet omodernt eller inte? Sedan talade Göran Persson en hel del om att det nu handlar om inrikespolitiken, och det är alldeles rätt. Mycket skylls ju på EU. Men det finns ju oerhört mycket som regeringen måste ta itu med själv. Jag ska ta upp några sådana exempel. Regeringen Göran Persson tvingar nu hedervärda medborgare att lämna sitt boende för att regeringen Persson höjer fastighetsskatten och håller sig med en orimlig förmögenhetsskatt. Jag respekterar till fullo att vi här i kammaren har olika uppfattningar om skattenivåer hit och dit, bi- dragsnivåer, betygssystem och vad det nu kan vara. Men att driva människor från gård och grund, det kan jag inte fatta att något politiskt parti eller någon enda riksdagsledamot ställer upp på. Det handlar om människor som betalat skatt i en- lighet med de skatteskalor som bestämts här i riksda- gen och som skött sina lån, sparat och gnetat och som ofta avstått från allsköns konsumtion för att klara av sitt boende, som flyttade och tog jobb där jobb fanns. Hur kan Göran Persson få frid i själen och sova gott om natten när han vet - för det gör han väl - att pen- sionärer och andra nu måste sälja och flytta? Jag förstår inte hur ni tänker, om ni inom socialdemokra- tin har tappat kontakten med verkligheten. Om Göran Persson inte mött pensionärer och andra som nu måste sälja och lämna sitt boende, så är vi många här som kan hjälpa till att ordna besök ute i verkligheten. Det verkar som om regeringen håller sig med nå- got slags kungsörnsperspektiv - seglar högt ovanför enskilda människors problem och förtvivlan. Då är det bara att komma med uppmaningen: Dyk ned i verkligheten, Göran Persson. Fru talman! Jag ska ta upp en annan inrikespoli- tisk fråga som Göran Persson måste ta itu med. Den 28 maj skrev två regionchefer för Vägverket i DN. Rubriken på artikeln var Skammens gräns nådd för vägar i norr. De skriver bl.a.: Norrlands vägar är i uselt skick. Nu handlar det om den lilla människans möjlighet att leva och verka i norr. Distriktssköterskorna kräver fyrhjulsdrivna bilar, postgången äventyras, länstrafiken hotar med att dra in busslinjer. Många människor är allvarligt oroade, ja t.o.m. förtvivlade. Så skulle åtskilliga kunna formulera sig när det blir tal om vägstandard i Sverige. Men det är ju i Norrbotten som Göran Perssons förtrogne, in- frastrukturminister Björn Rosengren, är ordförande för partidistriktet. I närmare två år har regeringen Persson utlovat en infrastrukturproposition. Jag kan förstå att det inte är enkelt att stötta sig på partier som får något slags politisk kramp när de hör ordet väg och som inbillar sig att vi kan dra järnvägar kors och tvärs genom Sveriges glesbygder. Men regeringen Persson ska väl inte låta sig styras av vänsterpartistisk och miljöpartistisk rädsla. Fru talman! Det är inte näringsministern som ska schavottera när vägar rasar ihop och stängs av. Det är regeringschefen Göran Persson som har ansvaret. I Göran Perssons regeringsförklaring, alltså det pro- gram som ska gälla för just den verksamhetsperiod som vi nu är i färd med att avsluta, står det: "Hela Sverige ska leva. Vägar och järnvägar ska rustas upp över hela landet. Nyinvesteringar ska gö- ras. Ett sammanhållet program för en modernisering av den svenska infrastrukturen utarbetas och förank- ras bland såväl regionala som lokala intressenter. En modern och framtidsinriktad regionalpolitik presente- ras." Men det har ju inte skett någon upprustning. Det har skett en nedrustning. Fru talman! Vems fel är detta om inte Göran Pers- sons? Och så skolan, Göran Persson. Det går ju inte att skylla skolkrisen på någon annan, utan regeringen måste här ta sitt ansvar. En fransk utbildningsminister har yttrat: Ett land som sänker halten på sin undervisning begår självmord. Det är oerhört starka ord, men det är angeläget att Göran Persson tar den typen av larmande uttryck till sig. De viktigaste åren i ett barns liv är de första åren. Därom borde vi alla vara rörande överens och är det kanske också. Regeringen har hittills visat sig vara tondöv när det gäller att lyssna på föräldrar, vilket jag tidigare var inne på här. Jag skulle vilja se vilka stats- råd eller riksdagsledamöter som vill resa sig och påstå att hon eller han vet bättre än föräldrar själva vilken typ av barnomsorg som är bäst för det enskilda bar- net. De första sex åren i en människas liv spelar en ofantligt stor roll. Då grundläggs trygghet, då skapas respekt för medmänniskors integritet, då lär barnet sig vad solidaritet är, då tränas barnet att känna empati och i att skilja på vad som är rätt och orätt, sant och osant. Vi föräldrar är otillräckliga, vi kommer till korta. Men regeringen Göran Persson kommer aldrig - och jag upprepar ordet aldrig - att kunna ersätta hemmens och föräldrarnas roll. Regeringen Persson, och ingen annan regering heller, kommer någonsin att reda ut de problem med otrygghet, drogbruk, kriminalitet, rasis- tiska motsättningar om man inte tar all den hjälp man kan få från föräldrar och auktoriserar föräldrarna och ger föräldrarna rätt att bestämma och välja. Vi får aldrig det problemfria samhället, men vi kan nå mycket längre om vi decentraliserar ansvar och respekt till den mest naturliga av alla gemenska- per och relationer, den mellan föräldrar och barn. Göran Persson centraliserar ansvar, tar ifrån för- äldrar mer och mer av deras valmöjligheter. Det är staten som ska bestämma. Maxtaxan, som jag nämn- de, visar detta entydigt. Efter de första åren i ett barns liv spelar skolan en oerhörd roll. Jag har all förståelse för påståendet att det behövs fler vuxna i skolan. Visst är det så. Men skolans kris handlar inte enbart om antalet vuxna. Skolan är barnens arbetsplats. Där ska råda lugn och trivsel. Nu talas det om barns stress som leder till psykosomatiska sjukdomar och t.o.m. till åderför- kalkning. En enorm folkhälsorisk basunerades ut i medierna för några dagar sedan. I klassrummen ska det vara ordning och reda. På skolgården ska elever slippa höra kränkande tillmä- len. Lärarrollen måste uppvärderas och ska inte byrå- kratiseras. Likriktningssyndromet måste avskaffas. Vi är olika och skolväsendet måste visa att man inser det. Upprätta kontrakt mellan lärare, elever och föräld- rar, så att det står klart vilka skyldigheter och rättig- heter som gäller. Om inte regeringen Persson ser till så att skolväsendet restaureras så är det liktydigt med att regeringen nonchalerar den viktigaste framtidsfrå- gan. I regeringsförklaringen, som jag nyss citerade ur, står: "Alla elever har rätt till det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen." Det är ju bara tomma ord. Statistiken visar något helt annat. Det är väl så att vi alla har våra hjärtefrågor, frå- gor som vi återkommer till ständigt. Nu står den underbara svenska sommaren för handen, med förtjusande grönska och efterlängtade ljusa dygn. Men då måste jag erinra om att hundratu- sentals svenskar lider av vätskebrist och hundratu- sentals lider av svält. Detta är orimligt i välfärdslan- det Sverige. Där måste också regeringen Persson se till att någonting görs. Det saknas personal. Det sak- nas tid. Men jag undrar om det inte också saknas intresse från politikerhåll. Det är, som det har nämnts här, ingenting annat än ren skam att änkepensionerna inte återställts. Det är ynkedom att de ekonomiskt sämst ställda pensionä- rerna inte kan få större förbättringar. Det krävs insatser nu, Göran Persson. Lämna kungsörnsperspektivet och gör insatser i Sverige. (Applåder)
Anf. 82 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Fru talman! Det var länge sedan jag hörde Alf Svensson så aggressiv. Det var skam. Vi brydde oss inte om människor som svalt och led av vätskebrist. Egentligen var allt mitt fel. Dessutom ägnar jag mig för lite åt Sverige och för mycket åt Europa. Kan det vara så att opinionsmätningar sätter ned humöret, Alf Svensson? Det är möjligt, men låt oss lägga det åt sidan. Det går upp och ned. Kom tillbaka till en samtalston som fungerar. Jag delar Alf Svenssons oro över skolan. Men jag blir förvånad när jag hör Alf Svensson säga att vi visst ska ha fler vuxna i skolan. Samtidigt säger krist- demokraterna nej till en extra skolsatsning. Varför? Vi tror att det är riktigt att öronmärka pengar för skolan. Vi vill att pengarna verkligen ska gå dit, att de ska komma ut i klassrummen. Där ska finnas en tal- pedagog, en kurator, fritidsledare - kloka vuxna som gör att den sociala miljön i skolan är sådan att man slipper höra de glåpord som Alf Svensson kritiserar. Jag delar helt indignationen över dem. Allt detta är förutsättningen för att det ska kunna pågå en organi- serad inlärning, att man ska kunna sprida kunskaper. Upprörs inte också Alf Svensson över att nedrust- ningen av den offentliga sektorn är kraftigast där resurserna är som störst, i Stockholm? Moderaterna gick till val på det. Men gjorde kristdemokraterna det? Var det budskapet ni gick ut med i valrörelsen 1998? Var det vad ni sökte mandat att göra? I stället för att skruva upp tonläget våldsamt mot mig - jag har naturligtvis många fel och brister, det erkänner jag, och framför allt för lite tid, - är det inte klädsamt att börja med det egna, Alf Svensson? Är Alf Svensson nöjd med de insatser som kristdemo- kraterna gör, som legitimitet för systemskiftet i Stockholm? Det vill jag veta.
Anf. 83 ALF SVENSSON (kd) replik: Fru talman! Det är inte mycket som är så förut- sägbart som Göran Perssons repliksvar. Det var väl ingen här i kammaren som trodde något annat än att han skulle låta bli att svara på min fråga om det var modernt eller omodernt att låta föräldrar välja barn- omsorg. Jag är inte aggressiv, inte ett spår. Om Göran Persson såg mig aggressiv skulle det se annorlunda ut. Göran Persson sade att det var länge sedan han hörde Alf Svensson så aggressiv. Det kan möjligtvis bero på det man läste i Dagens Nyheter i dag, att Göran Persson numera umgås mer med franske presi- denten Jacques Chirac än med kristdemokraternas Alf Svensson. Det är ju ett tag sedan vi träffades. Det är inte så konstigt om vi tar upp de frågorna, vi som har varit här hemma och mött all den besvi- kelse som finns från föräldrar på att skolor inte funge- rar, som har mött många anhöriga till äldre där det inte finns personal. Jag kan inte förstå varför man skulle behöva linda in det, så att Göran Persson inte skulle känna sig uppbragt. Jag tror att det är dags att få Göran Persson uppbragt när det gäller dessa inri- kespolitiska frågor. Inledningsanförandet var fyllt av löften om allt tänkbart som skulle ske under de kommande åren. Jag ser framför mig, sade Göran Persson. Det var som om han spanade i töcknet och såg precis vad som behöver göras framöver. Men vi lever ju i nuet. Det jag tog upp som det mest akuta är att folk i tillväxtområdena tvingas läm- na sina hem, som de har sparat ihop till. Blir inte socialdemokrater och andra uppbragta av det, då är det deras sak. Jag tycker det är mer än upprörande. (Applåder)
Anf. 84 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Fru talman! Först när det gäller fastighetsskatten: Vi tänker inte medverka till en utveckling av det slag som Alf Svensson beskriver. Får den sådana konsek- venser justerar vi den naturligtvis. Jag kan bara kon- statera att kristdemokraterna år 2004 enligt sin bud- getmotion tar in 21 miljarder kronor i fastighetsskatt. Det finns naturligtvis en allians också där. Det ser man. Upprörs inte Göran Persson av det han ser? Jo, jag upprörs också av det jag ser, Alf Svensson, framför allt i de delar av Sverige som har det gott ställt och som prioriterar skattesänkningar framför standarden i skolan och vården. Många av de skräckexempel som Alf Svensson talar om är från Stockholmsområdet. Där sitter kristdemokraterna med och möjliggör poli- tiken. Ni gick inte till val på det, Alf Svensson, utan på något annat. Ni möjliggör det, så till den milda grad att ni skrapar ihop pengar så att Cederschiöld kan sänka skatten. Det upprörs jag över. Jag upprörs också lite över - nej, jag ska inte säga det. Jag har slutat förvåna mig över det. Men jag är lite undrande över hur kristdemokraterna tänker, som så villigt låter sig spännas framför den moderata sys- temskiftesvagnen i Stockholm. Varför, Alf Svensson? Folk vill faktiskt se till så att standarden är hög. De är också beredda att betala skatt för det. Regeringen tillskjuter via riksdagen extra statsbidrag som an- vänds för att sänka skatten i stället för till vården och skolan. Nog är det väl lite besvärande. Om det är besvärande kan jag förstå att tonläget skruvas upp något. Det är som det stod i talarens manus: Obs! Argu- mentet svagt, höj rösten. Vi känner igen det, Alf Svensson. (Applåder)
Anf. 85 ALF SVENSSON (kd) replik: Herr talman! När man inte har några bra argument måste man ta till den där typen av resonemang, Göran Persson. Jag ska försöka att tala lågt nu men ändå nå Göran Persson. Tala om opinionssiffror, som Göran Persson gjor- de. Yvs gärna över egna. Det står er fritt. Ni talar om att jag höjer rösten därför att jag inte skulle ha argu- ment. Är det så att folk drivs från gård och grund ska vi ändra på det, säger Göran Persson. Det ska vi inte acceptera. Detta har det larmats om i månader. Det har varit reportage på reportage på reportage. Har Göran Persson varit så högt flygande så att han inte har följt med och sett den förtvivlan som finns hos människor som jag gissar följer denna debatt? Om det är så ska vi ändra på det, sade Göran Persson. Det är så! Gå i stället upp i talarstolen och berätta hur ni ska ändra på det. Det är mycket mer intressant än att få höra om att ni kanske så sakteliga kommer att ändra på det. Sedan är det frågan om Stockholm. Det är ju än- dock så att det i Stockholm satsas mer på äldreom- sorg och äldrevård nu än tidigare. Det görs större satsningar. Det är en tillväxtregion. Att Stockholm är en tillväxtregion kan ha att göra med hur man hante- rar skattetryck och ett och annat i Stockholm. Jag skulle kunna börja läsa om hur det står till i landsting och kommuner där Göran Perssons vänner styr och ställer och om att man får vänta i fyra år på en apparat för att få hörsel uppe i Norrbotten. 2005 får man den alltså. Göran Persson har fått Stockholm på hjärnan på något sätt. Försök att vara med på Skansen i Stockholm i sommar och sjung "Stockholm i mitt hjärta". Det är ju det enda ni talar om. Stockholm tål fantastiskt väl att diskuteras. Allt är inte bra här, men var är det det? Det är väl bättre, Göran Persson, att koncentrera sig på de regioner i Sverige där det är eländigt. Då blir det inte bara Stockholm. (Applåder)
Anf. 86 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Alf Svensson påstår att vi gröna skulle vara motståndare till vägunderhåll och försöker peka ut Miljöpartiet som ett parti som alltid säger nej till investeringar i vägar. Men så är det inte. Det är skillnad på vägar och vägar. Vi vill ha en fungerande infrastruktur men inser samtidigt, till skillnad från kristdemokraterna, att trafiken måste anpassas till de ekologiska förutsätt- ningarna. Vi är inte beredda att sätta kommande ge- nerationers frihet och hälsa på spel genom att förbyg- ga oss på nya motorvägar. Vi vill satsa betydligt mer på järnväg än på nya vägar; det är sant. Men det är inte fråga om att sluta bygga vägar helt och hållet eller att sluta med under- hållet helt och hållet, som Alf Svensson vill ge sken av. Tvärtom har vi tillsammans med regeringen med- verkat till att förstärka resurserna för väginvesteringar från 1,1 miljarder till 2 miljarder för att möjliggöra förbättringar som ger ökad bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion på det regionala vägnätet. Det tror jag att Alf Svensson egentligen vet. Han vet också att vi medverkade till att höja anslagsposten för drift och underhåll från 5½ till 6,1 miljarder. Vi tänker också se till att resurserna för vägunderhåll kommer att ligga på en rimlig nivå framöver.
Anf. 87 ALF SVENSSON (kd) replik: Herr talman! Det kvarstår ändå att Miljöpartiet under sin kongress talade väldigt ensidigt om järnvä- gar. Nu fick vi höra av Hammarström att det inte kan bli tal om motorvägar, utan det får vara reparationer och om jag förstår saken rätt enklare vägar än motor- vägar. Men någon infrastrukturproposition finns ju inte. Den har ni inte varit med om att driva fram, trots att ni finns med på ett eller annat sätt i regeringsar- betet. Jag kan inte förstå hur man kan fastna - han var mycket seriös - i inställningen att Sverige inte ska bygga fler motorvägar. Jag kan ta en enda sträckning. Det finns säkert de som tycker att det är fel att ta just den och att man borde ta någon annan, men jag tar den av den anledningen att jag i morse talade med en chaufför som skulle åka just den sträckan. Det är sträckan norr om Uppsala till Gävle. Det kunde vara intressant att höra av Hammarström, för att vara mycket konkret, om det skulle vara fel att bygga motorväg mellan Uppsala och Gävle. Är det fel? Vi talar om vägar och trafiklösningar och tänker på storstadsregionen. Jag tycker att det mest famösa är att bilarna här står stilla halvtimmesvis och ibland längre och släpper ut en mängd avgaser. Det måste de göra om bilarna går, men det är ganska trist att de måste göra det också för att de tvingas stå stilla. Det kan inte vara så att Miljöpartiet för miljöns skull ivrar för att det inte får byggas fler motorvägar.
Anf. 88 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Jag vill inte här uttala mig om ett en- skilt vägprojekt. Det är möjligt att det kan finnas anledning att bygga just det vägprojekt Alf Svensson nämner, men det finns ofantligt många vägprojekt som inte bör byggas av miljöskäl. När det gäller förhållandet att bilar står stilla tycks Alf Svenssons recept vara att vi ska bygga fler vägar när det är för många bilar på vägen. Man kan också tänk sig det motsatta, dvs. att man jobbar för att få färre bilar på vägarna genom att framställa alternativ. I synnerhet i storstadsregionerna måste vi förbättra kollektivtrafiken, men vi måste också se till att vi får en järnvägsutbyggnad på andra ställen i landet och att vi får fungerande arbetsmarknadsregioner i glesbyg- den, t.ex. Jag kan ta ett annat exempel, Alf Svensson: sträckan Luleå-Boden, som jag trafikerade på väg till vår kongress. Där finns det en väl fungerande järnväg där man skulle kunna bygga ut och öka kapaciteten med dubbelspår, men där planerar man en motorväg parallellt med järnvägsspåret. Det är inte försvarbart ur miljösynpunkt.
Anf. 89 ALF SVENSSON (kd) replik: Herr talman! Hammarström säger att det finns ofantligt många vägprojekt som inte bör byggas. Det är inte uppmuntrande, precis. Det vore roligare att höra vilka det är som bör byggas, för något finns det väl. Jag nämnde ett enda, och då sade Hammarström att han inte säkert visste om det är det som behöver tas itu med. Jag kan garantera att det är ett av dem. Vägverket får i dag ca 60 % av de pengar till vägunderhåll som beslutats i gällande planer. Det är en eftersläpning på 13-14 miljarder. Den ökning som Miljöpartiet talar om börjar från en alldeles för låg nivå. Jag tror att det är dagdrömmerier och verklighets- flykt att inte inse att Sverige måste skaffa sig fler motorvägar och kringfartsleder i Storstockholmsom- rådet för miljöns skull. Att tro att vi i vårt glesa Sve- rige ska bygga järnvägar som kan trafikeras så fre- kvent att de kommer att kunna nyttjas av medborgare i stor omfattning och bli lönsamma tror jag också är ren verklighetsflykt. (Applåder)
Anf. 90 LENA EK (c): Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! Det senaste året har den svenska debatten präglats av uppgiften att leda den europeiska unionen. Det är ett stort och spännande uppdrag för oss alla, inte bara för statsministern. De stora internationella organisationerna har un- der det senaste århundradet spelat en viktig roll för att utveckla världen, och möjligheten att i strid med den gamla principen om staters suveränitet lägga sig i hur andra stater behandlar sina medborgare internt om mänskliga rättigheter kränks är en av de största land- vinningarna under 1900-talet. Det här har uppnåtts under många års hårt uppoffrande arbete av enskilda personer, frivilligorganisationer och politiker som har sett förbi det snäva, kortsiktiga statsintresset för att i stället försöka skapa en bättre värld för alla. Det är i det här perspektivet som EU som organi- sation ska ses. Man har som mål att skapa en stabil ekonomi i Europa, vilket i sig faktiskt gynnar alldeles vanliga människor, men också att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. Det var det ansvaret som EU tog på sig när man tog in Spanien, Portugal och Grekland som trots en historia av diktatur ändå ville utveckla sin demokrati. Samma ansvar har den euro- peiska unionen nu för de östeuropeiska staterna. Där är det bekymmersamt; vi vet ju allihop hur det ser ut. Människor kan möjligen klara av att förlora hoppet för sig själva, men när de håller på att förlora hoppet också för sina barn blir det t.o.m. en farlig situation. Det här innebär att ledningen för EU nu har en myck- et stor uppgift under Göteborgsmötet att se till att garantera utvidgningen, och det finns stora uppgifter när det gäller att bygga en hållbar utveckling också i östra Europa. Det finns också några andra frågor. President Bush ska ju besöka det lilla folkhemslandet Sverige. Då kan man ju diskutera hur han har ställt sig till utrikespolitik och till miljöpolitik. Men jag vill ta upp en annan fråga som jag tycker är viktig, nämligen att presidenten som ett av sina första beslut drog in alla anslag till organisationer som talar om sexualupplys- ning, vilket var en eftergift till interna antiabortorga- nisationer. Detta sker i en situation när en hel genera- tion håller på att utplånas i vissa länder och 40 % av de gravida mödrarna i Sydafrika är hivpositiva. Fun- dera själva över vad det betyder för de barn som inte är födda och de barn som redan är födda! De här människorna behöver vår hjälp och vårt engagemang. Det handlar inte bara om mediciner utan också om utbildning och information. Det är en tragedi att värl- dens mäktigaste stat abdikerar från sitt ansvar på det här området. Det är en mycket viktig uppgift att ta upp den här diskussionen med president Bush. Samtidigt har en annan effekt av EU- medlemskapet varit att den inhemska politiska de- batten nästan har torkat in. Det är allvarligt, eftersom det finns stora långsiktiga strukturella problem som behöver lösas. Den svenska ekonomin har efter en tuff sanering, en strategisk avreglering och en inter- nationell högkonjunktur befunnit sig i en högkon- junktur under närmare sex år, men det är ju inte alltid vackert väder. Den förståndige rustar sig också för oväder. Det är här som den nuvarande majoriteten har misslyckats med att ta sig an de uppgifter som behö- ver göras. Det behövs viktiga reformer på arbetsmarknads- politikens område för att förbättra villkoren för alla sönderstressade och sjuka människor, för att rusta oss inför pensionärsboomen och för att förbättra skolan och företagsklimatet och inte minst infrastrukturen, men de kommer inte fram. Samtidigt verkar regering- en främmande för den verklighet som människor befinner sig i. Kronan är rekordsvag, men det oroar inte finansministern. Han anser att det finns viktigare problem än vart svenskar ska åka på semester. Fas- tighetsskatten är ett annat område. Människor har levt i rädsla för hur den ska slå mot den egna privateko- nomin, och under långa perioder har de inte ens fått besked. Så kommer då det nya, och de undrar hur det ska gå. De kanske inte kan bo kvar i sina hus. Då lämnar finansministern ett råd till fastighetsägarna: Det går ju alltid att låna pengar, eller ni kan hyra ut delar av bostaden. Det enda rimliga är ju att snabbt frysa taxeringsvärdena på förra årets nivå, sänka skattesatsen till 1,2 % och sedan successivt gå vidare i takt med att ekonomin tillåter och försöka att be- handla alla boendeformer lika i denna ambition. Herr talman! Sverige klyvs socialt och regionalt. I Paris förnäma salar värsta buse franska talar, sade den ironiske Falstaff Fakir en gång i världen. Frågan är då om det är tillåtet i en sådan här tid av EU-middagar och konferenser att påminna om att stora delar av Sverige upplever en regional klyfta som ger sämre levnadsvillkor och en social klyfta som gör att männi- skor i Sverige känner att de inte får chansen och att de själva inte kan ta sig ur fattigdomsfällorna. Jag tänkte börja med de regionala klyftorna. Det finns en skillnad mellan olika kommuner när det gäller skattekraft som man bör fundera över ett tag. Om vi sätter riksgenomsnittet till 100 så har de fatti- gaste kommunerna 75 % av detta medelvärde, och de rikaste, där tillväxten är störst, har drygt 180. Det är alltså två och en halv gånger så mycket. 200 kommu- ner tappar i befolkning. Arbetslösheten totalt i Norr- land är över 13 %, och det finns motsvarande skillna- der mellan solsida och skuggsida i de större städerna. Det är klart att det blir en skillnad mellan de här kommunerna när det gäller den service som de kan ge sina medborgare, en service som stavas vård, skola och omsorg. Vad är det då för politik som drivs för att man ska klara av de här problemen? Det finns inga poliser tillgängliga. Apotekskontor lägger ned. Försäkrings- kassekontor lägger ned. Vägarna är så dåliga att det inte går att köra. Ni har väl alla sett bilden av traktorn som har bogserat en Volvo i två tre decimeter djup lera. Det är ju inte en engångsföreteelse. Det är gans- ka vanligt runtomkring i landet. Vägverket klarar drygt hälften av underhållet och knappt 70 % av ny- investeringarna. Då har Miljöpartiet på sin kongress en diskussion om att inte öka anslagen till de områ- dena och inte nyinvestera. Det är en politik som av- rustar och drar ned och som om den fortsätter gör det omöjligt att driva företag och därmed överleva utan- för de stora städerna. Det senaste är att en utredning vill föra över 1 500 mil allmän väg till enskild väg för att förbättra Vägverkets statistik, men det förbättrar ju inte för de 40 000 hushåll som berörs av det här. Är det då ödesbestämt att småorter och svensk landsbygd måste avfolkas och ha en sämre ekono- misk utveckling än andra delar av landet? Nej, det är klart att det inte är. Det är klart att det går att göra någonting åt det. Det finns inspiration att hämta i regioner ute i Europa där enskilda företag, föreningar, högskolor och myndigheter har samarbetat. Man har satsat på infrastruktur, vägar, telefoner som inte slutar att fungera när det regnar eller åskar, mobiltelefoni som har täckning, digital allemansrätt, service, ut- bildning, stöd för företagande och också investeringar i kultur. Det går ju att vända utvecklingen. Det är klart att det gör. Det finns många regioner som har visat att det går, och det är det som är så beklämmande att det går att vända utvecklingen men att det inte görs. Där- för vill vi i Centerpartiet ha en helt annan regionalpo- litik än den som regeringen står för. Jag ska säga några ord om de sociala klyftorna. Var tredje ensamstående mamma är beroende av socialbidrag. Vart femte barn växer upp i en familj som inte klarar en oförutsedd utgift. Arbetslösheten är fyra gånger högre bland invandrargrupperna än bland svenska medborgare. En fjärdedel av de barn som slutar högstadiet har inte fullständiga avgångsbetyg så att de kan söka sig till vidareutbildning, och handi- kappade barn kan inte fortsätta på gymnasiet. Många människor fastnar i fattigdomsfällor som de inte kan ta sig ur själva, inte för att de inte vill utan för att systemet ser ut som det gör eller för att deras ekono- miska verklighet ser ut som den gör. Det drabbar också ungdomar - ungdomar som vill sommarjobba, som finns i de här familjerna och som inte får behålla någonting därför att familjens social- bidrag minskas med det som ungdomarna tjänar på sitt sommarjobb. Det är småsnålt, det är ogint och det är kortsiktigt att straffa ungdomar som tar sina första steg in på arbetsmarknaden på det viset. Jag hoppas att statsministern är beredd att säga: De här reglerna ska vi ändra på, och det ska vi göra fort. Vi i Centerpartiet vill ha en inkomstskattereform som ger en skatterabatt på 10 000 kr och en förvärvs- rabatt på 10 800 kr, vilket skulle ge bättre inkomster för de här grupperna. Och när statsministern talar om att föda barn kan man ju börja med att fundera över: Hur ser studiemedlen ut? Hur ser bostadssituationen för unga ut? Och vilken nivå är det i grunden på för- äldraförsäkringen? Den är 60 kr om dagen! Det kan ingen människa leva på. Undra på att det inte föds tillräckligt med barn! Herr talman! Under riksdagsåret har det också kommit en ideologisk skillnad som blir alltmer tydlig. Det gäller synen på den enskilda människan och hen- nes rättigheter gentemot kollektivet, systemet eller administrationen. En nycentralism har spridit sig i allt från små beslut som vad som ska registreras hos myndigheter till striden mellan kommunalt självbe- stämmande och statligt överförmynderi. Jag vill inte att sociala myndigheter ska få registrera min tro eller sexuella läggning. Jag vill inte att kreditupplysnings- företagen ska få registrera om jag är handikappad eller inte. Men så har riksdagens majoritet beslutat under det här året. Tage Danielsson sade: För den trötta samhällskroppen vore kanske bästa boten ifall tankarna från toppen kom från roten. Det är också inriktningen i Centerpartiets politik. Vi vill ha en politik för livskraft, livskvalitet och självbestämmande i vardagen som ger människor möjligheter att växa, att bidra och att känna trygghet och valfrihet. (Applåder)
Anf. 91 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Herr talman! Först ska jag hälsa Lena Ek väl- kommen i partiledardebatterna. Jag vill gärna replike- ra på vad hon sade - inte för att det egentligen skiljer så mycket i sak, men det fanns en intressant tanketråd som jag vill ta upp. Det gäller Lena Eks starka pläde- ring för skatteutjämningssystemet, ett system som ju konstruerades - dvs. det nuvarande - under det sam- arbete som Socialdemokraterna och Centern hade under den förra mandatperioden. Jag kommer själv ihåg när vi förhandlade om det sista en mycket tidig försommarmorgon - eller mycket sen natt - vid den här tiden 1995 med Börje Hörnlund och Pekka Eriks- son. Ibland beskrivs ju skatteutjämningen som att man stjäl pengar från Stockholm och lägger ut till slarviga kommunpolitiker ute i landet som sprätter i väg dem på sådant som inte är samhällsnyttigt. Man har t.o.m. annonserat och hyrt in konsulter för att bevisa just den saken. Vad tycker Centern om sådant tal? Det skulle vara intressant att höra.
Anf. 92 LENA EK (c) replik: Herr talman! Svaret på den frågan vet egentligen statsministern, men jag ska gärna upprepa det. Vi tycker att med den skillnad i tillväxttakt vi har - en skillnad på två och en halv gång i skattebasens till- växtkraft hos de fattiga respektive rika kommunerna - är det alldeles självklart med en solidaritet mellan kommuner för att människor ska ha likvärdig service över hela landet. Det svaret är alltså snabbt avklarat. Men jag skulle vilja returnera med två frågor till statsministern. Den första handlar om barnkonventio- nen: synen på handikappade barn, barns utbildning, barn som inte får avgångsbetyg, barns sjukvård - det är faktiskt barnpsyk som har de allra värsta köerna, någonting som hittills inte har nämnts i dag - och asylpolitiken, som särskilt drabbar barn och unga flickor på ett sätt som jag tycker är fullständigt horri- belt och hårresande. Vi måste komma till rätta med tillämpningen av de regler vi har så att vi inte får sådana här fall där enskilda skickas ut för att möta förtryck och möjligen t.o.m. könsstympning. Det andra jag skulle vilja fråga statsministern om handlar om miljöpolitiken. Vi har i kammaren under året diskuterat frågan om miljöforskningen. 14 pro- fessurer står nu utan försörjning då de har bollats mellan myndigheter och det inte finns medel till deras löner - högt meriterade professorer på våra största universitet. Inte heller går det att få ett klart besked från hela regeringen: Är det så att de alternativa drivmedlen ska ingå i skattebasen eller inte? Det var alltså ett kort svar och två frågor.
Anf. 93 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) replik: Herr talman! Vad det gäller barnkonventionen och sättet att se på den tror jag inte att vi har en delad uppfattning. Det är ett svenskt initiativ som vi har all anledning att vara med och driva på. När det sedan gäller den diskussion som Lena Ek tog upp under sitt anförande om sommarjobb och socialbidrag passar jag mig för att uttala mig om sådana saker. Jag har nämligen gjort det en gång förut här i kammaren och av ledamöter här släpats till KU och nästan blivit om inte prickad så åtminstone på gränsen till det. Nu är jag alltså försiktig. Då tyckte jag, när jag stod här, att också människor som har den typen av situation rimligen skulle ha det lite bättre ställt, men det törs jag inte upprepa i dag. Sedan kommer jag tillbaka till det här med skatte- utjämningen. Det är bra att Lena Ek tydligt deklarerar detta. Det är ju en hörnpelare i regionalpolitiken: utan en skatteutjämning ingen regionalpolitik värd namnet. Det här är basen för att skolan och vården ska ha samma kvalitet över hela landet. Och då vet vi ju, Lena Ek, var skiljelinjerna går. Därför förvånar det mig lite att Lena Ek och andra centerpartister så hårt satsar på högerpolitiken i olika sammanhang och strävar efter att ena sig med högern, när man vet att den beskriver grundförutsättningen för regionalpoliti- ken som snarast en stöld från tillväxtområdena. Det förvånar mig. Låt mig mynta ett litet uttryck: Jag tror, Lena Ek, att det inte går att hålla ihop Sverige genom att priva- tisera Stockholm. Också där kanske Centern borde fundera på var man hör hemma någonstans.
Anf. 94 LENA EK (c) replik: Herr talman! Det är bekymmersamt för en decent- ralist och centerpartist att höra att socialdemokrater och moderater förutskickar att valdebatten ska handla om Stockholm. Det är i och för sig en viktig del av landet. 30 % av befolkningen bor i det här området. Men resten har faktiskt också en viss betydelse. Det är riktigt att den kommunala skatteutjämning- en är en viktig del av regionalpolitiken. Vi tycker att det är principiellt viktigt med den här solidariteten mellan kommuner med olika tillväxttakt - mycket viktigt, t.o.m. Men det finns ju andra hörnstenar i regionalpolitiken. Det handlar t.ex. om fördelningen av kultur mellan olika delar av landet, där det bara är småsmulor som fördelas ut över resten av Sverige. Det handlar om företagspolitiken och om hur man behandlar jordbruket. Det handlar också om in- frastruktur. Jag satt när jag var precis nyinvald i riksdagen och hörde statsministern tala om det gröna folkhemmet, och det lät väldigt vackert och fint. Men hur ser det ut i dag? Jo, den yppersta forskningen har ingen försörj- ning. Vi vet inte om biodrivmedel kommer att ingå i skattebasen så att den utvecklingen skattas ihjäl. Vi vet att statsministern har sagt nej till gemensamma skatter på miljöområdet inom EU. Vi vet inte om pilotprojekten för alternativa drivmedel finns. Vi vet dock mycket väl att den miljöpolitik som förs nu inte leder till det långsiktigt ekologiskt hållbara samhället. Den sista spiken i detta är Green Cargo, alltså det statligt ägda järnvägstransportbolaget, som nu drar in sin service på många orter i Norrland och vrålhöjer taxorna för godstransport på de här sträckorna. Det är precis på tvärs mot grundstenar i regionalpolitiken och grundstenar inom miljöpolitiken. Det tycker jag är närmast skandalöst.
Anf. 95 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Lena Ek gjorde något slags repris på Alf Svenssons beskyllningar att vi inte skulle bry oss om vägar och vägunderhåll. Men vi vill satsa på vägunderhåll och bra vägstandard. Vi vill också höja trafiksäkerheten och öka framkomligheten genom breddning, t.ex. skapandet av trefältsvägar med mitträcke. Vi vill satsa på järnväg, bl.a. på Norrbotni- abanan och på många andra ställen. Det vi inte vill satsa på är nya fyrfältsmotorvägar. Och jag undrar verkligen, herr talman, om Lena Ek menar att det är nya fyrfältsmotorvägar som svensk gles- och landsbygd behöver och om hon delar Alf Svenssons uppfattning att fler motorvägar är bra för miljön.
Anf. 96 LENA EK (c) replik: Herr talman! Det hjälper inte hur Miljöpartiet slingrar sig i den här frågan. Vi såg allihop på TV och hörde det från debatten på er stämma. Det andra jag skulle vilja lägga till som svar på repliken är att utgiftsområdet Kommunikation i det treåriga budgetförslag som lades fram genom vårpro- positionen, och som stöds av Miljöpartiet, har fått 200 miljoner mer. Det är ökningen. De pengar som man har haft att röra sig med hittills ska alltså öka med 200 miljoner under de närmaste tre åren. Det är ing- enting. Det är inte ens tio meter väg per län i Sverige, om man nu pratar motorväg. Möjligtvis är det 20 meter per län om man använder lite andra breddmått. Hur ska man få plats med detta inom de budgetra- marna när det dessutom ska göras en storsatsning på järnvägar med de pengarna? Det håller inte ihop. Det är inte trovärdigt. Dessutom drar man med den politik som förs nu av majoriteten ned och försvårar för godstransport i Norrland genom Green Cargos agerande. Det är ett statligt helägt bolag som drar in sträckor på många håll. Man försätter industrier som har placerats på de här orterna med delvis regionalpolitiska medel i en situation som gör att de kanske inte kan vara kvar, och på de sträckor som finns kvar chockhöjer man taxorna. Hur rimmar detta med regionalpolitik och miljöpolitik? Inte alls.
Anf. 97 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Jag ska börja med att ge Lena Ek rätt. Chockhöjda priser på godstransporter är natur- ligtvis helt fel. När det gäller bristande resurser för infrastruktur- utbyggnad är det också riktigt att det finns för lite pengar nu. Men infrastrukturpropen handlar om en tioårsperiod, och vi får se till att föra över pengar från andra politikområden till Kommunikationer för att klara de nödvändiga investeringarna. Slutligen, föräldrapenningen. Lena Ek låtsades som om det inte fanns några beslut om att höja grundnivån i föräldraförsäkringen. Hon nämnde 60 kr om dagen och sade att det var dåligt. Och det är det. Det gäller det här året ut. Men i budgetförhandlingar- na i våras lyckades vi enas om att vi ska fördubbla grundnivån i föräldrapenningen till 120 kr fr.o.m. den 1 januari nästa år och höja ända upp till 180 kr året därpå. Det kan komma ytterligare ökningar framöver.
Anf. 98 LENA EK (c) replik: Herr talman! Jag kan bara konstatera att när det gäller infrastruktursatsningar har det vid varje eko- nomisk debatt i den här kammaren så länge jag har suttit i riksdagen - det är inte så länge, men i alla fall snart tre år - sagts att det ska storsatsas på in- frastruktur, på vägar och på järnvägar. Den satsning- en har vi inte sett röken av än, inte någonting. I det ekonomiska förslaget som gäller de närmaste tre åren har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö- partiet lagt på den fantastiska summan av 200 miljo- ner på hela området Kommunikationer. Detta går inte ihop. Möjligen ska man köra hela satsningen som en ketchupeffekt om tio år. Men då är ju hela den lands- bygd där det nu står och väger, om man ska överleva eller inte, om människor ska bo kvar eller om företag ska finnas kvar, utraderad och ser ut på ett helt annat sätt som inte stämmer med vare sig miljömål eller regionalpolitiska mål. Ja, i familjepolitiken finns ett beslut om höjning från 60 kr till 120 kr. Det satt hårt åt och krävde många tuffa debatter i den här kammaren. Men det är bra att det äntligen har kommit. Det är ett litet steg på vägen. Det ger kanske ungefär 3 600 kr i månaden till den förälder som är hemma. Det är bra, förstås. Men det är inte tillräckligt. Den familjepolitik som förs av majoriteten hand- lar ju om minskad valfrihet, att föräldrarna inte ska kunna bestämma hur de vill att familjen ska se ut. Dessutom är det fortfarande så att denna höjning till 120 kr inte räcker för att man ska klara sig ifrån socialbidragsberoende, varken som föräldrapar eller som ensamförälder. Då har vi fattigdomsfällan i alla fall. Vi hade föreslagit 200 kr om dagen som lägsta ni- vå direkt, för vi vill försöka stampa ut fattigdomsfäl- lorna och hjälpa de människor som sitter illa till. Då behövs det lite rejäla tag.
Anf. 99 LARS LEIJONBORG (fp): Herr talman! Tills Matz Hammarström fördjupade sig i vilka mitträcken vi ska ha på våra vägar kändes mycket i den här debatten som om vi är på väg in i en mer spännande period i svensk politik. Den politiska debatten hårdnar och det diskuteras flera stora, vikti- ga frågor. Lyssnar man noga kan man höra flera som återkommer: skolkrisen, problemen i arbetslivet, de demografiska problemen, de dramatiskt ökade sjuk- skrivningarna och den växande segregationen. Något som inte har varit uppe, men som vi har haft en del turbulens om i Folkpartiet de senaste veckorna, är också en mycket viktig fråga som borde stå i centrum, nämligen demokratikrisen, vad vi gör för att hitta arbetsformer så att partierna kan fylla sin viktiga roll i demokratin. Om den nuvarande utveck- lingen fortsätter är alla partier utan medlemmar om tio år, enligt statsvetarnas beräkningar. Jag menar att det på alla de frågor som har varit uppe och de som borde ha varit uppe finns en hel del spännande liberala lösningar. Ett liberalt regimskifte är inom räckhåll. Det blir ett regimskifte som innebär ett modernare Sverige, ett Sverige där enskilda män- niskor har mer att säga till om. Regeringssidans inre oenighet och handlingsför- lamning kamouflerades länge av Sveriges ekonomis- ka framgångar. Men i det här läget blir de alltmer uppenbara. Sjunkande tillväxt och fallande kronkurs visar, precis som för tio år sedan, att socialdemokra- ternas löften har hängts upp mer på en bubbla av förväntningsvärden och mindre på handfasta föränd- ringar av de krafter som verkligen bygger välstånd: arbete, företagande, kreativitet, sparande, forskning och lärande. I de borgerliga partiernas politik finns konturerna av ett alternativ som förvisso inte är fullständigt, men trots allt är en betydligt bättre grund för att styra ett land än det nuvarande sönderfallet på regeringssidan. Det här har varit en mycket svensk debatt. Inri- kespolitiken har stått i centrum, ungefär som om vi är trötta på det internationella perspektivet efter ett halvårs ordförandeskap. Låt mig ändå säga två saker om detta perspektiv. Först och främst vill jag mycket ärligt och uppriktigt önska statsminister Göran Pers- son lycka till i de extremt viktiga dygn som nu före- står och där han kommer att vara en av centralfigu- rerna. Det är på sätt och vis märkligt att det förs en poli- tisk debatt i just Stockholm i just denna vecka. De internationella frågorna har spelat en så undanskymd roll. Världens blickar riktas nu mot Sverige, och en lång lista av problem måste hanteras. Ju skickligare den svenska regeringen och statsministern är, desto bättre för hela mänskligheten. Vi liberaler känner ett stort ansvar att hela tiden påminna om det globala ansvaret. Europeisk integra- tion är nödvändig men är en otillräcklig ambition i det perspektivet. En vidare internationell samverkan är nödvändig för att motverka hot av olika slag. Det är hot från diktatorer och terrorister mot demokrati och mänskliga rättigheter. Det är hot från växthusga- ser mot vårt klimat. Det är hot från protektionistiska krafter mot frihandeln. Det var några viktiga exem- pel. Vår framtida säkerhet ligger i alliansbyggande, inte i det föråldrade begreppet alliansfrihet. När det gäller det inrikespolitiska perspektivet tänkte jag begränsa mig till två frågor. Bakgrunden är vår liberala vision om ett samhälle som är brokigt, fritt, varierande och dynamiskt. Ett sådant samhälle måste hållas ihop av gemenskap och solidaritet. Då finns det ett par avgörande faktorer. En är att väl- färdspolitiken gäller alla. En annan är att vi har en skola som ger alla bästa möjliga start. Båda dessa faktorer är för närvarande i gungning på ett oroande sätt. En viktig sak är hur våra socialförsäkringar funge- rar. Där är sanningen att fler och fler blir utförsäkra- de, eller rättare sagt hamnar ovanför taket i socialför- säkringarna. 1,2 miljoner människor har en del av sin inkomst ovanför taket i sjukförsäkringen och föräld- raförsäkringen. Detta är en stor trygghetsfråga för många av dem. Det är också en jämställdhetsfråga, dvs. det påverkar pappors lust och möjlighet att ut- nyttja föräldraledigheten. Det här har lett till att 370 000 människor har tecknat privata sjukförsäkringar. Fackföreningarna har drivit fram kollektivavtal med tilläggsförsäkringar i privata försäkringsbolag. Det här kan ibland vara motiverat och behöver inte vara så farligt, men det finns definitivt en gräns där solidariteten i systemet rämnar eller hotas därför att människor undrar varför de ska betala två gånger för samma trygghet. Om de ändå måste göra tilläggslösningar undrar de varför de måste vara med i det gemensamma systemet. Fler människor inom fackföreningsrörelsen, inte minst de jag har talat med inom TCO, menar att vi nu är vid en brytpunkt. Om vi i det politiska systemet inte mycket snabbt ger besked att socialförsäkringarna även i fortsättningen kommer att ha en omfattning så att de allra flesta får de 80 % som har utlovats i ersättning, kommer de att känna sig tvingade till särlösningar. Då hotas systemet. Här måste Göran Persson ge be- sked. Han har givit olika besked. Han försatte sig i en gisslansituation och lät Mil- jöpartiet tvinga regeringen att meddela att det inte blir någon takhöjning före valet. Sedan skrev han till- sammans med Gudrun Schyman i en artikel i Dagens Nyheter att detta skulle göras till en valfråga. Sedan jag påpekade att det vore mycket bättre att lösa frågan före valet - och det är fullt möjligt - har Göran Pers- son återkommit med bl.a. Sture Nordh i Sydsvenska Dagbladet och skrivit att statsministern hoppas att det inom den kommande tiden ska vara möjligt att i riks- dagen få majoritet för en förändring. Nu måste jag fråga: Vad betyder detta? Vad är re- geringens aktuella ståndpunkt? Kommer man att bryta med Miljöpartiet och höja taket, eller håller man fast vid att det här ska skjutas upp till efter valet? Då vet vi inte om oturen är framme och vi har precis samma parlamentariska situation då som nu och om Göran Persson fortfarande sitter i samma gisslansitu- ation. Göran Persson talar om skolan. Det är ett fram- steg. Under en lång tid var det som om de problemen inte existerade. Det är fortfarande övergripande och överslätande. Det kommer nästan varje dag mycket påtagliga rapporter om hur vi, eller rättare sagt ni som har makten, sviker den unga generationen genom att de i skolan inte får de möjligheter de rimligen har rätt till. Häromdagen presenterades ett intressant skolpro- jekt i Stockholm. Det är spännande att Stockholm kommer att stå i centrum i valdebatten. Det har inte minst vi liberaler allt att vinna på. I Stockholm har det genomförts ett läsprojekt som går ut på att barn i grundskolans första klasser ska lära sig läsa ordent- ligt. Metoden är regelbundna utvärderingar, och de som behöver extra tid och stöd får den extra tiden och det extra stödet. Det här kan tyckas ganska självklart. Det strider helt mot det som skoletablissemanget i Sverige står bakom. De är emot regelbundna utvärderingar. De är emot att koncentrera sig på baskunskaper. Så sent som häromveckan skrev Skolverket att skolan över- betonar kunskapsmålet. I samma sammanhang skrev man att det blir tråkigt och trist att koncentrera sig bara på baskunskaperna. Men det är när man inte lär sig att läsa tidigt som man missar så oändligt mycket senare. Går det att ha ett skolverk i ett land som säger att skolan överbetonar kunskapsmålet? Går det att ha en skolminister som accepterar ett sådant skolverk? Statsministern inrättade Skolverket. Han borde också se till att det avskaffas och ersätts med någon myn- dighet som verkligen tror på kunskap och som verkli- gen är redo att använda de instrument som behövs för alla barn. Gudmund Larsson, den gamle LO- ombudsmannen, påpekade nyligen i en bok att po- ängen är att arbetarbarnen vinner mest på en skola som verkligen tar sitt kunskapsuppdrag på allvar. Lär av att lära, har jag sagt många gånger till statsministern. Det gäller inte minst skolfrågorna. Den brittiske premiärministern har en kraftfull prio- ritering av skolfrågorna i sitt politiska arbete. Han har inte gjort tillräckligt i praktiken, men han har enga- gemanget. Skulle inte Göran Persson någon gång kunna tala konkret och passionerat om de förändring- ar som behövs för att den svenska skolpolitiken ska fungera bättre. (Applåder)
Anf. 100 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s) replik: Herr talman! Jag har åtskilliga gånger i den här kammaren talat konkret och passionerat om skolpoli- tik, och åtskilliga gånger i debatter med Lars Leijon- borg. Jag kan inte direkt påstå att svaret alla gånger har varit så där oerhört närvarande i talarstolen. Senast hade vi en upprörd diskussion om det be- hövdes fler vuxna i skolan eller inte där Leijonborg först sade att det behovet inte alls fanns, för att sedan retirera och säga att visst fanns det. Nog har vi haft och nog kommer vi att ha debatter om detta. För arbetarrörelsen är skolan naturligtvis en helt avgörande faktor. Gudmund Larssons synsätt är också mitt. Det är ett livslångt engagemang, som vi aldrig kommer att släppa. Så småningom får vi se, Lars Leijonborg, vem det är som har valt rätt säll- skap. Socialförsäkringarna ska höjas 2003, har vi sagt. De kommer att höjas 2003. Det kommer den majori- tet i Sveriges riksdag som väljs i kommande val att se till. Jag är ganska fylld av tillförsikt när jag ser hur debatterna nu radar upp sig. Det kommer att finnas en sådan majoritet. Om sedan Miljöpartiet ingår eller inte återstår att se, därför att jag tror att väldigt mycket av debatten den senaste tiden har varit klargörande omkring vil- ken viktig grundbult detta är för det svenska välfärds- samhället. Jag vill ha svar på en fråga som Lars Leijonborg inte berör: Varför attackerar Leijonborg anställnings- skyddet? Varför attackerar Leijonborg lönebildnings- processen? Vad tycker Leijonborg att man ska göra för att skärpa konflikträtten, som man skriver i sina motioner? Är man inte från Folkpartiets sida nöjd med det sätt som avtalsrörelserna nu bedrivs på? Detta är naturligtvis viktiga frågor, särskilt för en som av och till skriver debattartiklar ihop med TCO:s ordförande. Varför?
Anf. 101 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Det var ett beklagligt besked stats- ministern gav. Det var nu att takhöjningen enligt Göran Perssons uppfattning kommer att genomföras hösten 2002, alltså efter valet. Men varför det?, måste man fråga sig. Det är ju fullt möjligt att vi har samma parlamentariska situation då som nu. Om det är möj- ligt att köra över Miljöpartiet då är det väl möjligt att göra det nu. Det är ju fara i dröjsmål såtillvida att för varje månad och halvår som går utan att löntagarna ges besked om att denna fråga är på väg att lösas ökar intresset för särlösningar. Och för varje ny särlösning minskar uppslutningen bakom det gemensamma systemet. Varför skrev statsministern med nyssnämnde Stu- re Nordh så här i Sydsvenskan: "Vår gemensamma förhoppning är att det under den kommande tiden skall finnas politiska förutsättningar i riksdagen för att göra upp om en takhöjning." Varför skrev han så? Blev han lurad av Sture Nordh, eller vad var avsikten med just den formuleringen? En viktig del av valdebatten 1998 gällde att vi ville ha riktade statsbidrag till skolan. Ni sade nej. Nu har ni återkommit med riktade statsbidrag till skolan. Självfallet ställer vi upp på dem. Men sluta använda uttrycket "fler vuxna i skolan"! Vad det handlar om är ju ett antal professionella yrkesgrupper, först och främst lärare och speciallärare, som behövs i skolan. Varför är det uttrycket så stigmatiserat för er social- demokrater att ni inte kan säga att det framför allt behövs fler lärare i skolan?
Anf. 102 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s) replik: Herr talman! Det behövs fler lärare i skolan, fram- för allt speciallärare. Men det är inte bara lärare som behövs. Här behövs också de som vi sade farväl till under 90-talets ekonomiska kris. Skolpsykologer, kuratorer och fritidsledare är utomordentligt viktiga funktioner för att få situationen i klassrummet och på skolan att fungera. Det talar vi om. Jag är glad om Leijonborg nu ansluter sig - det är i alla fall något stöd på den borgerliga kanten för denna skolsatsning. Besked har nu getts om socialförsäkringarna, och stora pengar dessutom - det är miljardbelopp vi talar om. Det är alltså en ordentlig social reform. Skulle oturen vara framme och vi får en helt an- nan riksdagsmajoritet kan den mycket väl riva upp det här i den budget som läggs hösten 2002. Det är de facto den riksdag som sitter hösten 2002 som gör detta, därför att det är från 2003 som det ska gälla. Så ligger landet. Nu har jag en minut på mig, och jag kommer till- baka till det centrala. Vi har alltså under några år nu lyckats vända utvecklingen i Sverige vad gäller löne- bildningen. Vi träffar avtal på låg nivå i Sverige, avtal som inte slår ut svensk konkurrenskraft, avtal som fackföreningsrörelsen tar ansvar för i en direkt för- handling med sin motpart. Vi har utomordentligt goda vitsord också internationellt i fråga om vad som nu händer i Sverige. I det läget vill Lars Leijonborg gå in och skärpa konflikträtten, alltså vrida ett vapen ur händerna på fackföreningsrörelsen. I det läget vill ni försämra anställningsskyddet. I det läget vill ni också försämra arbetsskadeförsäkringen. Varför? Vari ligger logiken i detta för ett parti som ändock ligger så pass nära att man kan skriva gemensamma debattartiklar med TCO:s ordförande? Var ligger logiken, Leijonborg?
Anf. 103 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Jag tycker att det Göran Persson har sagt om skolan här i dag är intressant. Han sade bl.a. att han står bakom Gudmund Larssons synsätt. Jag kan säga att det gör inte Göran Perssons skolminister Ingegerd Wärnersson när Gudmund Larsson skriver en bok om att betygen är arbetarbarnens bästa vän. Tänk om vi skulle kunna få in en sådan klarsyn i socialdemokratisk skolpolitik! Göran Persson säger att vi ska ha tillbaka speci- allärarna. Det är lysande! Men de är tyvärr avskaffa- de. Det utbildas inga speciallärare längre. Det finns något som heter specialpedagoger, med en helt annan uppgift, men det är just speciallärare som vi behöver. Det vore underbart om Socialdemokraterna hade ändrat uppfattning på den punkten. Det kommer ett antal besked från det socialdemo- kratiska skoletablissemanget som alla känns som om de var daterade 1968. Det är fel med betyg, säger man. Det är fel att kräva närvaro i skolan därför att gymnasiet är en frivillig skolform, var det någon på Skolverket som sade. Sedan fick han förstås be om ursäkt några timmar senare. Det är självklart att man måste infinna sig om man har fått plats på en svensk gymnasieskola. Sedan var det socialdemokratiska kommunalpolitiker i Göteborg - strålande! - som hade upptäckt att det fanns en möjlighet i skollagen att sätta press på föräldrarna att de skulle göra vad de kan för att skolkande barn verkligen kommer till skolan. Då sade Skolverket att det var fel. De fick be om ursäkt, för det stod i skollagen. Kan vi ha en till- synsmyndighet som hela tiden saboterar arbetet med att få en fungerande skola? De synpunkter vi har på anställningsskyddet har vi i huvudsak fått igenom med Miljöpartiets hjälp. Att vi skulle försämra arbetsskadeförsäkringen är ett fullständigt felaktigt påstående.
Anf. 104 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! När det gäller socialförsäkringssys- temen tycker vi att det är viktigare att fler omfattas av trygghetssystemen än att de som ligger i toppen får bättre villkor. För några år sedan skrev vi en rapport där vi lan- serade en modell med brutet tak, dvs. att man upp till en viss inkomst skulle ha en högre ersättningsnivå än i dag, och över den brytpunkten skulle procentsatsen vara lägre. Vi håller på att revidera den rapporten nu, men grundtanken är densamma. Om det ska läggas mer pengar på systemet tycker vi att en förstärkning i botten är viktigare än en förstärkning i toppen. Moderaterna är beredda att sänka ersättningsnivån från 80 till 75 %. Det skulle vara intressant att höra om Folkpartiet också är berett att göra det. I dag varierar den ersättning man får om man är föräldraledig från 60 kr till över 600 kr per dag. Vi tyckte att det var en viktigare rättvisereform att för- bättra villkoren för dem som hade 60 kr än för dem som hade över 600 kr. Vi lyckades också, som jag nämnde tidigare, efter många om och men enas om det i vårbudgetförhandlingarna. Nästa år fördubblas lägstanivån till 120 kr, och året därpå ökas den på till 180 kr om dagen. Det är viktigt. Varför skulle det vara högprioriterat att förbättra villkoren i föräldraförsäkringen för dem som tjänar mer än 23 000 kr i månaden? Det har jag svårt att förstå, i synnerhet eftersom taknivån i arbetslöshets- försäkringen är lägre. Låt oss höja det taket först. Rättvisa, herr talman, kan inte reduceras till en så simpel tanke som att den som har betalat in mer till det allmänna också ska få ut mer av det allmänna. När det gäller föräldraförsäkringen handlar det också mycket om att pricka in barnen vid rätt tid- punkt. De som får barn tidigt straffas för det trots att de kommer att bidra med sina skattepengar senare i livet. Med en sådan politik har det inte varit så kons- tigt att förstföderskorna har blivit få.
Anf. 105 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Matz Hammarström sade att bara för att man betalar in mer till det allmänna ska man inte få mer tillbaka. Det är någonstans där själva förkla- ringen till Miljöpartiets ståndpunkt är. Det ser det som en ren skatt, och det ser det man får ut som ett rent bidrag. Det som vi försöker att bilda opinion för är att man ska se socialförsäkringarna som det som ordet säger, nämligen en försäkring. Man kan ha synpunk- ter på att några får 60 kr och andra får 600 kr. Men den skillnaden är förmodligen mindre än vad männi- skor som inte är sjuka får och inte är föräldralediga får. Frågan är: Är det just när man är sjuk som man ska tvingas in i en utjämning? Om Matz Hammar- ström anser att skillnaden är för stor är det väl i första hand de friska han ska ge sig på och inte de som råkar vara sjuka? Om Matz Hammarström tänker på det som en försäkring blir allt genast mycket enklare. Man brukar ta ett hus som exempel. Om man har ett hus som kostar 1 miljon, varför ska man inte få försäkra det för 1 miljon? Varför ska man bara få ut en halv miljon så att pengarna ändå inte räcker till att bygga huset igen om det har brunnit ned? Poängen med att även dem som tjänar bättre ska få ut sina 80 % är att de annars förr eller senare inte kommer att vilja stanna i systemet, och då blir alla förlorare. Då förlorar samhällssolidariteten, och då förlorar de svaga, eftersom då hotas hela finansie- ringen av systemet. Tänk på det som en försäkring, så blir allt mycket lättare.
Anf. 106 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Se på det som en försäkring, säger Lars Leijonborg, så blir det mycket lättare. Det är ju ingen försäkring. Det är en allmän skatt, och därför ser vi det som en allmän skatt. Om det hade varit en försäkring hade man kunnat välja att sluta betala den om man inte tyckte att man fick valuta för pengarna. Men i och med att det är en allmän skatt föreligger inte den "optionen". Gubbstrutten i DN är läsvärd ibland. För någon månad sedan sade Gubbstrutten så här: Vad hjälper det att det är högt i tak när det är för trångt mellan väggarna? Så tror jag att situationen egentligen är. Försök att se det så, Lars Leijonborg. De jämställdhetsargument som Lars Leijonborg och andra har fört fram klingar lite falskt. Det är inte ersättningsnivån som avgör om en man tar ut föräld- raförsäkring eller inte. En avhandling i Uppsala från i våras visar att det är faktorer som kvinnans utbild- ningsbakgrund och grad av etablering på arbetsmark- naden som avgör om fadern tar ut sin ledighet eller inte. Sedan kan man undra om det verkligen kan vara så svårt för män med hög lön att leva ett par månader på en ersättning som ändå är högre än den lön som de flesta måste leva på hela livet.
Anf. 107 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Miljöpartiet är ju ett vänsterparti och befinner sig på den socialistiska delen av skalan. Det märkliga är att tanken på obligatoriska allmänna socialförsäkringar attackeras från två håll. Det sker från vänster med jämlikhetsargument. Man tycker att det sticker i ögonen att de som tjänar bättre får ut mer av försäkringen. Det sker också från höger, eftersom man tycker att det är bra att systemenen eroderar. Jag hoppas att Matz Hammarström ändå med tan- ke på att han befinner sig på vänsterkanten tar till sig detta argument. Ett samhälle där de gemensamma försäkringarna bryts sönder kommer att bli ett sam- hälle med större klyftor. Det kommer att bli ett sam- hälle där de som har det sämre ställt på sikt kommer att få mindre möjligheter att få ut rimligt med pengar i systemet. Jag håller med Matz Hammarström om att det har varit för mycket skatteliknande inslag i systemet. De är just därför vi länge har förespråkat en ganska radi- kal reform där vi bryter ut försäkringarna och gör dem till autonoma försäkringar som människor verk- ligen kan lita på. Det är ett jätteproblem i dag att människor inte litar på de sociala trygghetssystemen. För mig som en socialt engagerad reformpolitiker är detta ett samhällsproblem. Människor litar inte på de sociala trygghetssystemen. Det måste vi göra nå- gonting åt.
Anf. 108 MATZ HAMMARSTRÖM (mp): Herr talman! De fem prioriterade områden som statsministern nämnde inledningsvis kan jag sympati- sera med alla fem. Men som vanligt, tvingas jag säga, verkligen lyser miljöfrågorna med sin frånvaro. Det gäller inte bara statsministern utan samtliga övriga talare. Det hörs knappt ett ljud om vår livsmiljö och inte ett ljud om en så avgörande framtidsfråga som den globala uppvärmningen och växthuseffekten. Men det är klart, miljöfrågorna är inte "inne" just nu. Desto viktigare är det då för oss politiker att hålla liv i mil- jöintresset. Miljöfrågorna är långt ifrån lösta. Jag ska ge ett tydligt exempel. Modern som am- mar sitt barn är väl själva sinnebilden för det livgi- vande. Men amningen riskerar på grund av alla mil- jögifter att bli dödsbringande i stället. Amning ökar risken för cancer. I en nyligen publicerad forskarstu- die påvisas samband mellan uppkomsten av lymf- körtelcancer hos barn och tiden de ammats. Miljögifter binds i fett och förs över från modern till barnet via bröstmjölken. Att vi har miljögifter i bröstmjölken är en kosekvens av en dålig kemikalie- politik där alltför få politiker tagit tillgängliga forsk- ningsresultat på allvar. Man har tagit större hänsyn till industrins behov än till människors hälsa. Så får det inte fortsätta. Människors hälsa måste komma i första rummet. Miljögifterna måste bort, ju förr dess bättre, och in- dustrin får rätta sig därefter. Det är vissa förändringar på gång, det ska erkännas, även om tempot är alldeles för långsamt. Häromveckan undertecknades t.ex. den s.k. Stockholmskonventionen. Representanter för nära 100 regeringar skrev un- der ett internationellt avtal om att fasa ut de tolv värsta miljögifterna. Men det finns här en irriterande miljöschizofreni, för samtidigt som Sveriges regering är värd för undertecknandet av Stockholmskonven- tionen sker en oroväckande ökning av sopförbrän- ningen i landet. Greenpeace har gjort en undersök- ning som visar att det finns planer på ökad sopför- bränning i ett 30-tal kommuner i Sverige. Om alla planerade anläggningar byggs så får vi en fördubbling av sopförbränningen i Sverige fram till 2005. Cementa, som tidigare har bränt farligt avfall i sin cementugn på Gotland och därför ockuperats av akti- vister från Greenpeace, har nu infört ett stopp under ett år för att diskutera andra lösningar. Det är lovan- de. Det stora problemet med sopförbränningen är att den ger upphov till en mängd giftiga ämnen som kommer ut i luften, fastnar i anläggningens filter eller blir kvar i askan. Det är bl.a. tungmetaller och andra mycket giftiga ämnen som dioxiner och furaner, som kan orsaka såväl cancer som störningar i immun- och nervsystem. Det kanske inte ser ut som det är så mycket i den burk som jag har med mig och visar här, men den innehåller den askmängd som motsvarar den mängd aska som varje svensk varannan timme, dygnet runt, året om producerar genom sopförbränning. Om en fördubbling av förbränningen blir verklig- het till 2005 så blir det denna mängd aska varje dag. Det är rätt mycket om man multiplicerar den med 8 888 888 svenskar, som vi är numera. Förr eller senare hamnar de gifter som sopför- bränningen ger upphov till i vår miljö, i fettvävnaden hos djur och människor och i bröstmjölken. Dioxi- nerna är en av de tolv värsta miljögifter som Sverige häromveckan skrev under ett avtal om att vi skulle sluta producera. Vi måste sätta ett stopp för dioxin- producerande avfallsförbränning i Sverige. Detta är långt ifrån det enda miljöproblemet. Ny- ligen kom den europeiska miljöbyråns rapport om miljötillståndet i EU. Den kallas för Miljösignaler. Och visst visar den också på sådant som har blivit bättre, t.ex. att utsläppen av kväveoxider har minskat tack vare den katalytiska avgasreningen. Men pro- blemen är tyvärr fler. Ett av de stora problemen är att transportvolymer- na hela tiden ökar, särskilt de minst hållbara trans- portsätten, dvs. landsväg och flyg. Investeringarna i transportinfrastruktur i EU har ökat, men fördelning- en mellan väg och järnväg fortsätter att vara två tred- jedelar väg-en tredjedel järnväg. Det är en situation som Alf Svensson och Lena Ek tycks vara nöjda med. Under perioden 1990-1998 byggdes tio hektar ny motorväg per dag i EU. Det motsvarar nästan 30 000 hektar på åtta år, eller en bra bit över 10 000 kilome- ter ny motorväg. Äntligen tycks fler än vi ha fattat att det inte kan fortsätta så, även om Alf Svensson inte tillhör den skaran. I sin strategi för hållbar utveckling har EU- kommissionen nu föreslagit åtgärder för att bryta kopplingen mellan ökad BNP-tillväxt och ökade vägtransporter. Kommissionen förespråkar ett skifte från vägtransporter till järnvägstransporter så att an- delen vägtransporter 2010 inte ska vara större än 1998. Det finns många intressanta ordvändningar i den- na strategi för hållbar utveckling. Man erkänner äntli- gen att det behövs en ny politisk agenda för att lösa problemen. Man skriver tydligt att den rådande poli- tiken måste förändras. Man slår fast att snabb hand- ling krävs och att det är dags att konfrontera hindren mot hållbarhet. Vi måste öppet och ärligt våga möta de utmaningar som kommer. Man skriver vidare: Smala sektorsintressen kan inte tillåtas att väga tyng- re än välmåendet för samhället som helhet. Det som är gott med rapporten är att man talar klarspråk. Många av de trender som nu hotar en håll- bar utveckling är resultatet av tidigare val av produk- tionsteknik, mönster för markanvändning och in- frastrukturinvesteringar, slår man fast. Detta innebär, Bo Lundgren och Alf Svensson, att vi måste avveckla kärnkraften samtidigt som vi mins- kar vår oljeanvändning kraftigt och hejdar motor- vägsutbyggnaden - i synnerhet på god åkermark. Vi måste satsa på järnväg i stället för på asfalt. Ni som vill vara så moderna - är det inte dags att överge kärnkraftskramandet och motorvägsfundamentalis- men? Jag har några frågor till statsministern. De är hög- aktuella inför toppmötet i Göteborg nu i slutet av veckan. Den ena rör EU:s strategi för hållbar utveck- ling, som jag nämnde nyss. Den andra rör Niceför- draget och irländarnas folkomröstningsnej i förra veckan. Förslaget till strategi är som sagt var lovande när det gäller hållbar utveckling. Bl.a. föreslås att alla trafikslag inklusive flygtrafik ska bära sina egna sam- hällskostnader 2005. Det är en bra målsättning. Ett trendbrott måste ske när det gäller fördelningen av investeringsmedel så att det satsas mer på järnväg och mindre på vägbyggen, säger man. Det som jag skulle vilja veta är dels om statsmi- nistern bedömer det som sannolikt att detta strategi- dokument om hållbar utveckling kommer att antas i nuvarande skick i Göteborg, dels om han själv är beredd att aktivt driva samma politiska linje här hemma t.ex. när det gäller omfattande satsningar på järnväg. Sedan har vi Irlands nej till Nicefördraget, som väl rimligen innebär att det faller eftersom det måste ratificeras av alla EU-länder för att gälla. Jag förstår att denna heta potatis kommer att vara en huvudfråga i Göteborg, och jag vill fråga statsministern: Varför inte ta initiativ till att kasta Nicefördraget i pappers- korgen och i stället dra i gång en helt annan process som syftar till en alleuropeisk samarbetslösning, som går i takt med folkviljan och som förenar behovet av viss överstatlig beslutskraft med respekt för mångfald och nationellt, regionalt och lokalt självbestämman- de? Kan vi lita på att det irländska folkets demokratis- ka beslut respekteras fullt ut och att EU-fördragets regler om hur nya fördrag och fördragsändringar ska beslutas om, dvs. enhälligt av EU:s samtliga med- lemsstater, följs till punkt och pricka? Kan vi lita på att Nicefördraget därför slutgiltigt är förkastat i och med Irlands nej, och att inga försök kommer att göras för att kringgå det irländska folkets beslut? Kan vi som en konsekvens av det hoppas på att arbetet med att utforma en lämplig samarbetsstruktur för världsdelen Europa, där samtliga drygt 40 euro- peiska stater ska kunna medverka på lika villkor, tillåts börja om från en annan ända än Nicefördraget? Kan Sverige som ordförandeland ta upp det som en huvudpunkt på toppmötet i Göteborg? (Applåder)
Anf. 109 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s) replik: Herr talman! Jag tror att jag har svarat på frågan förut - till Gudrun Schyman i replikväxlingen med henne. Det irländska folkets beslut kan det bara överpröva självt. Som Matz Hammarström tolkar fördraget gör jag det också, och det är därför en mot- gång för oss som vill ha en utvidgning av EU. Ut- vidgningen står ju inte precis runt hörnet, även om vi är inne i en kritisk fas och driver på den. Jag tror alltså att det vore utomordentligt dumt att nu dra i väg och säga: Nu kastar vi hela projektet överbord och tar fram någonting annat - något slags alleuropeisk sam- arbetslösning. Det kan möjligen fungera i en diskussionsklubb en kväll, men jag kan försäkra Matz Hammarström att om detta skulle göras till praktiskt politik under det svenska ordförandeskapet så skulle vi totalt have- rera. Dessutom har jag väldigt svårt att se vad det egentligen är som Matz Hammarström förespråkar. Vi har den europeiska unionen med alla dess för- tjänster och några brister. Den kan förbättras och den ska utvidgas. Vi tänker se till att vi kommer dit. Vi ska driva det dithän, men vi behöver ha med oss det irländska folket. Jag är hoppfull om att så ska ske, men det är inte min uppgift att se till att så sker. Det måste irländarna själva hantera. Jag vet inte i dag hur långt vi kommer med miljö- frågorna i Göteborg. Vi ska driva på så gott vi kan. Jag har varit på rundresa till huvudstäderna nu. På de allra flesta ställena finns det en god uppslutning. Kommissionens rapport är bra, men den kom lite sent. Det är många konkreta förslag i rapporten som ska förankras, eftersom besluten även där fattas med enhällighet. Irland har lika mycket att säga till om som Tyskland eller Sverige när besluten ska fattas i den här frågan. Det är en finess med EU-samarbetet. Jag vågar inte föregripa detta. Vi tycker att det är ett bra papper. Vi ska se till så att det överlever Göte- borg, om man säger så, att det går i den riktningen och att vi jobbar vidare i den processen. Exakt hur långt vi kommer i detaljerade beslut vet jag inte i dag.
Anf. 110 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Statsministern säger att det är ut- vidgningen irländarna har sagt nej till. Men liksom Gudrun Schyman undrade förut, undrar jag också om det stämmer. Jag har snarare fått det intrycket att det man reagerat mot är den ökade militariseringen och de förändringar i federalistisk riktning som Niceför- draget innebär. Det är något som säkert hade stött på patrull också i Sverige om vi hade fått ha en folkom- röstning här. Som jag ser det både kan och bör utvidgningspro- cessen fortsätta. Nicefördraget har aldrig haft något konstitutionellt samband med utvidgningen. Om jag inte minns fel gjorde statsministern själv, vid ett möte med samtliga riksdagspartiers ledare några dagar före Nicemötet, en nedtoning av samban- det mellan Nicefördraget och utvidgningen. I stället betonades att Amsterdamfördraget uttryckligen ger utrymme för nya EU-medlemmar utan fördragsför- ändring. Såvitt jag vet beslutade väl också EU- ledarna tillsammans med företrädare för ansökarlän- derna redan dagen före själva EU-toppmötet i Nice att utvidgningen skulle fortgå med målet att nya med- lemsländer skulle anslutas fr.o.m. slutet av 2002.
Anf. 111 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s) replik: Herr talman! Det handlar om ett fördrag som gör unionen redo att ta emot nya medlemmar. En union som förhoppningsvis snart kommer att bestå av 25 medlemmar, kanske ännu fler, är ju en helt annan union än den som består av 15. Vi ska komma fram till beslut i en sådan union också. Vi ska rösta med majoritetsomröstning i en sådan union också. Då ska man veta hur röster fördelas och hur inflytande regle- ras. Allt sådant är basala förutsättningar för att utvid- ga unionen. Det står också i förtexten till Nicefördra- get. Jag förstår mig inte på dem som tycker att det ba- ra är att rycka på axlarna och säga att det var en pro- test mot militariseringen och gå vidare med utvidg- ningen ändå. Det är en helt felaktig politisk bedöm- ning. Jag har varit med i hela processen. Jag vågar påstå att det är på det viset. Det är en motgång. Sedan får vi se hur länge den varar och om den kan hanteras. Men vi behöver Nice- fördraget för att utvidga unionen. Det är så. Jag tycker också att unionen behöver nya med- lemsstater för att utvecklas. Jag hoppas att vi kan skicka den signalen tydligt i Göteborg, men jag vet inte hur det går.
Anf. 112 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Det var en annan fråga som jag ock- så var inne på som jag tyvärr inte fick svar på. Jag vet inte om statsministern har lite tid kvar och kan ut- veckla den sedan. Det gällde detta med strategin för en hållbar utveckling. Vad jag förstod var det osäkert om den kunde antas. Jag skulle nog tolka det så, ef- tersom den var sent lagd på bordet. Det vore synd, för där finns det många goda idéer. Jag efterfrågar också statsministerns personliga inställning till en massiv satsning på järnvägsutbygg- nad i Sverige. Nu står statsministern och läser någon- ting. Kan vi köra det vanliga med hand upp eller en nickning? Nej, det går inte, men statsministern får gärna återkomma i frågan om järnvägar om tid finnes.
Anf. 113 ALF SVENSSON (kd) replik: Herr talman! Jag ska ställa en mycket enkel fråga till Matz Hammarström. När EU:s miljödokument presenterades kom samma dag ett TT-meddelande i vilket Miljöpartiet sade att detta var ett sagolikt do- kument. Det var fantastiskt fina skrivningar. Man var ense med dem till 90 %. Det var ett vackert dokument som visade att EU kommit långt med frågorna i teo- rin. Var skulle ett sådant här dokument ha produce- rats i Hammarströms och Miljöpartiets värld - de vill ju egentligen inte ha EU - om inte EU hade funnits? Det måste ni ha funderat över.
Anf. 114 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan. I ett alleuropeiskt samarbete skulle man också kunna producera en sådan här skrift. Det är inte EU som är den enda möjliga lösningen för ett samar- bete europeiska stater emellan.
Anf. 115 ALF SVENSSON (kd) replik: Herr talman! Det låter kanske illasinnat, men jag tror inte att Hammarström riktigt tror på detta själv. Om inte EU hade funnits hade vi fått uppfinna EU för att få till stånd den här typen av dokument.
Anf. 116 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Men då, Alf Svensson, hade vi kan- ske uppfunnit ett annat EU än det vi har i dag. Vi hade kanske uppfunnit ett EU där man fokuserade på miljöfrågorna. Det skulle vara miljöfrågorna man jobbade med på överstatlig nivå. Man skulle inte ha överstatlig styrning på andra områden, där man inte bör ha det. Det skulle vara ett EU där man jobbar med miljön men inte har den militärallians som man nu bygger upp. När det gäller det här dokumentets sagolikhet är det viktigt att man nu vågar anta det i Göteborg, vil- ket statsministern har flaggat för inte alls är säkert. Dessutom är det viktigt att man vågar gå den väg som stakas ut i det här strategidokumentet också. Det är en lång väg mellan ord och handling i politiken. Det har vi fått bevittna åtskilliga gånger.
Anf. 117 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Miljöpartiet hade ju en kongress som vi har följt med stort intresse i massmedierna. Den dominerades av de fundamentalistiska krafterna i Miljöpartiet. Ett av de beslut som fattades var att er ståndpunkt i Europafrågan formulerades så att ni vill upplösa Europeiska unionen. Samtidigt vill ni sitta på en annan stol, nämligen att ni vill vara positiva till utvidgningen. Men kan Matz Hammarström förstå att en del människor tycker att detta är egendomligt? Om man anser att Europeiska unionen bör upplösas, är det väl opraktiskt att man dessförinnan tar in ytterligare medlemmar? Skulle det inte vara ärligare att säga att eftersom ni är emot hela saken är ni också emot ut- vidgningen?
Anf. 118 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Vi gröna i Sverige tycker inte att EU, som det ser ut i dag, är någonting som vi vill vara medlemmar i. Men vi är inte så förmätna att vi vill förhindra andra länder, som kanske vill vara med i denna union, att vara det. Det är upp till de enskilda länderna om de vill bli medlemmar i unionen vid en utvidgning. Vi fattade inte beslut om att vi ska eller vill upp- lösa unionen. Det som sades var att vi i ett längre perspektiv ser det som önskvärt att den upplöses. Vi kommer inte att aktivt driva på för en upplösning, men i och med att vi är kritiska till den form unionen har i dag är det fullt följdriktigt att anse att den for- men av union inte bör fortleva.
Anf. 119 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Matz Hammarström tog till passiv- formen, nämligen Europeiska unionen upplöses. Men någon måste ju upplösa Europeiska unionen om den finns. Miljöpartiets uppfattning är att den bör upplö- sas. Då blir det väl svårare att upplösa den om den har fler medlemmar än färre. Jag är passionerat för EU och EU:s utvidgning, så jag skulle väl inte tigga om att få fler utvidgnings- motståndare. Men jag tror att en del människor reage- rar mot dubbelspelet. Om ni nu är emot, är det väl lika bra att ni står för det och att ni säger ärligt att ni inte heller tycker att fler ska komma med.
Anf. 120 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re- plik: Herr talman! Jag undrar om Lars Leijonborg på allvar menar att vi, Miljöpartiet i Sverige, ska be- stämma hur ansökarländer ute i Europa ska göra, att vi ska säga till dem att vi inte tycker att de bör bli medlemmar. Det är väl upp till dem att avgöra. Sedan tror inte jag att det är så säkert att det blir svårare att upplösa unionen om den får fler medlem- mar. Det är möjligt att den kommer att falla ihop av sin egen tyngd och av inre motsättningar.
Anf. 121 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag valde medvetet att inte säga nå- gonting i mitt första anförande om hur jag ser på det halvår vi snart lägger bakom oss när det gäller ord- förandeskapet i den europeiska unionen. Jag sade heller ingenting om kommande dagars toppmöten i Göteborg. Jag ville ha en debatt, och det tror jag också att riksdagen vill ha, om inrikespolitik efter ett mycket spännande och utrikespolitiskt inrik- tat halvår. Vi vet inte hur vi så småningom kommer att be- skriva det här halvåret. Vi vet inte hur toppmötet i Göteborg går. Men för Sverige har det betytt en chans. Dels har vi fått bidra till unionens utveckling, dels har vi skaffat oss erfarenheter. Jag tror att vi har visat en sak för svenska folket. Det är att det går att påverka. Mycket av debatten kring EU har varit av det slaget att man har beskrivit unionen som näst intill omöjlig att rubba. Bara för de riktigt stora länderna har det gått att puffa i en viss riktning. Vi har ändå med våra initiativ och med vår dagordning visat att det går att förändra unionen. Har man goda argument, arbetar man ihärdigt, håller man i och har man duktiga medarbetare går det att föränd- ra. Man kan säga att den dagordning vi har arbetat efter har varit svensk: sysselsättning, miljöfrågor, öppenhet, utvidgning, handelspolitik. Visst, vi känner igen det och vi tycker om det. Men det är egentligen nu också ett uttryck för en europeisk mainstream, eller mittfåra, i politiken. Här ligger tyngdpunkten. Jag är särskilt glad för att vi klarade hem öppen- hetsdiskussionen. Det var någonting som vi alla trod- de att vi skulle misslyckas med. Det var också nå- gonting som var oerhört tidspressat. Vi klarade öp- penhetsbeslutet i EU mycket tack vare ett bra samar- bete med Europaparlamentet, era kolleger i detta parlament. Det är jag glad för. Jag är också glad för att vi klarade hem beslutet om handelspolitiken gentemot de 48 fattigaste län- derna. Vi har höga ambitioner när det gäller bistånd. Det ska vi fortsätta att ha. Men bistånd blir så ohygg- ligt mycket mer effektivt om det också kombineras med en generös handelspolitik. Everything but arms, som det heter. Det innebär att man öppnar upp hela handeln med de 48 sämst ställda länderna. Det är några undantag de första åren, men sedan är det helt öppet. Det är en fantastisk möjlighet. Vi har också klarat att beta av mycket svåra för- handlingskapitel i utvidgningen. Det som kommissio- nen satte upp för något år sedan som en tidtabell för utvidgningen var ambitiöst. Men vi har visat under det svenska ordförandeskapet att det också var realis- tiskt. Kommissionen säger att man ska kunna fullfölja förhandlingarna före utgången av år 2002. Jag tycker att vi har visat att det faktiskt är en realistisk bedöm- ning. Vi har haft mycket svåra förhandlingar vad gäller arbetskraftens fria rörlighet. Jag pratade i mor- se med den polske premiärministern från flygplatsen i Amman. Han skickar signaler om att Polen nu är intresserat av att hitta något slags lösning när det gäller den fria rörligheten för arbetskraften ihop med oss före toppmötet. Också den frågan kommer vi kanske att hantera på ett sådant sätt att det kan be- skrivas som en framgång. Jag hoppas också att det Matz Hammarström tog upp om miljöpolitiken är sådant om vilket vi efteråt kan säga: Det var i Göteborg som vi tog det första ordentliga steget mot en strategi för en hållbar ut- veckling inom EU. Jag kan förstå om Matz Hammarström jublar över papperet som har kommit från kommissionen. Det är ett mycket radikalt dokument. Det är framsynt, och det är kontroversiellt. Det är också god miljöpolitik därför att det tvingar oss att ändra vårt sätt att leva och bete oss om vi ska minska belastningen på den jord, den luft och det vatten som våra barn ska ärva så småningom. Vi kanske inte hinner förankra allt i tid, så att vi fattar alla beslut i Göteborg. Men processen hoppas jag vi kan säga startade i Göteborg. Vi har också under det svenska ordförandeskapet den fullständigt fantastiska situationen att vi kommer att ha suttit i kretsen av stats- och regeringschefer och fört direkta överläggningar med först Rysslands pre- sident och sedan USA:s president. Det har skett under svenskt ordförandeskap, ett litet lands ledning av unionen. Men det har varit de femton som har mött presidenterna för dessa två stora makter. Det har varit gemensamma ståndpunkter, gemensamma positioner. Så växer en utrikespolitik fram, informellt, inom unionen. Vi har kunnat bidra till den koreanska åter- föreningsprocessen genom egna initiativ. Vi kanske också kan bidra till utvecklingen i Mellanöstern. Det går att påverka om man tar initiativ. Det går genom den europeiska unionen att förändra den värld vi lever i. Jag vill inte tillbaka till en tid då Sverige stod ensamt och isolerat. Jag vill fullt ut fortsätta att arbeta för att utnyttja de resurser och de möjligheter som det politiska samarbetet inom EU har gett oss. Det har varit en fantastisk tid. Tack för allt stöd från kammaren. Jag önskar er verkligen en skön sommar. Tack ska ni ha. (Applåder)
Anf. 122 BO LUNDGREN (m) replik: Herr talman! Låt mig först rikta mig till Kammar- kansliet och talmannen. Vi har ju gjort lite kompro- misser på talmannens - inte den sittande, men tal- mannens - initiativ. Den här talarordningen är kanske inte den allra mest intressanta. Det var ju inte riktigt tänkt att statsministern skulle hålla avslutningsanfö- rande utan inleda debatten just nu eftersom vi inte hade replik på det första anförandet. Men låt oss bort- se från detta en sådan här härlig försommardag. Det finns skäl att ändå fundera på vad som döljs bakom den vackra blå himlen. Molnen på himlen är kanske inte så tydliga annat än i svensk ekonomi, inte bara för enskilda människor utan också för ekonomin i sin helhet. Det förvånar mig, med tanke på den tid statsministern har haft, att han inte har använt något av den för att resonera om de stora risker om ligger i den kronförsvagning vi har upplevt. Varje valutaför- sämring för den svenska kronan innebär i realiteten en lönesänkning för Sveriges löntagare. Det innebär att inflationsrisken ökar och det innebär att vi i andra avseenden har sämre förutsättningar att få en bra utveckling när det gäller det svenska näringslivets omvandling. Möjligen skulle Göran Persson kunna lyssna på oss andra i debatten. Det skulle i varje fall se artigare ut. Riskerna med kronförsvagningen är nu så allvar- liga att regeringen borde fundera kring var bristerna finns. En brist är avsaknaden av tillväxtpolitik. Göran Persson har ju präglat konjunkturteorin att det går som tåget oavsett vad vi gör, men så är det inte rik- tigt. Det saknas åtgärder från regeringen för att åstad- komma något som ger en högre genomsnittlig till- växttakt. Euroanslutningen saknas. Till sist en fråga som statsministern ändå inte ha- de tänkt svara på, nämligen om fastighetsskatten: Hur kan en socialdemokratisk regering tvinga pensionärer och andra bort från sitt boende? Det är en skam, och det är omoraliskt och orättfärdigt. Fastighetsskatten måste slopas. (Applåder)
Anf. 123 ALF SVENSSON (kd) replik: Herr talman! Låt mig önska statsministern all framgång under Göteborgsmötet. Man kan fråga sig med vilken kraft Europa skulle ha kunnat agera i Mellanösternkonflikten, om Europa inte varit samlat. Vi måste tillstå att konflikter i dag och i framtiden inte kommer att kunna isoleras geografiskt, ekono- miskt och miljömässigt. Var rak nu, Göran Persson, i kommunicerandet med grupper som kommer till Göteborg och som tror att det går att stoppa globalise- ring och internationalisering, och förklara entydigt att det är med EU i ryggen som Sveriges statsminister kunnat tala klarspråk, så att parterna lyssnat! Vi har allesammans all anledning att i större ut- sträckning än vad vi hittills gjort sprida information om att EU är en nödvändighet i dagens Europa och i den globala situation och utveckling som gäller. För närvarande är Mellanöstern i våra tankar, och vi hop- pas innerligt att Göteborgsmötet, där företrädare för EU och USA samlas, ska kunna få till stånd fredsför- handlingarna igen. Vi har en lång rad andra uppgifter av den mest allvarliga karaktär i Europa att gemensamt ta oss an. Många miljoner barn i vår världsdel far oerhört illa. Det bedrivs en handel med barn och kvinnor i vår världsdel. Tragedierna är många inte långt ifrån oss här i Riksdagshuset. Narkotikan flödar. Kriminalitet och maffiametoder sprider sig. Jag tror att det är nöd- vändigt att vi inser att det bara är tillsammans som vi kan bygga ett bättre Europa. Herr talman! Jag ber att få önska statsministern, regeringen, riksdagsledamöterna, Kammarkansliet och er alla en riktigt trevlig sommar. (Applåder)
Anf. 124 LENA EK (c) replik: Herr talman! Dagens partiledardebatt avslutas nu i den internationella solidaritetens namn med en slut- summering av ordförandeskapet. Jag kan hålla med statsministern om att mycket har gått rätt väg under det här halvåret. Det är roligt att kunna konstatera det. Samtidigt kan jag också notera att Sverige på några områden har försummat att utnyttja sin roll och den plattform som ordförandeskapet ger. Det handlar om den ganska livliga debatt som vi har fört i Sverige, även i den här kammaren, om de internationella kapitalrörelserna och betydelsen av globaliseringen på detta område. Det är ju en fråga som engagerar ungdomar väldigt mycket, men inte bara ungdomar. Också t.ex. den mycket äldre ärke- biskopen har engagerat sig i den här diskussionen. Det är synd att behöva konstatera att Sverige som ordförandeland inte har sett till att vi fått ett samord- nat agerande i Världsbanken och Valutafonden, där Sverige agerar inom de valkretsar som finns, nämli- gen tillsammans med de baltiska staterna, men där EU inte samlat tagit något grepp för att föra utveck- lingen framåt när det gäller den internationella finan- siella strukturen och när det gäller skuldavskrivning- en till förmån för de fattiga länderna. Men det som inte har gjorts till i dag kan ju göras i morgon, åt- minstone om man inte tar till samma strategi som när det gäller infrastrukturpropositionen, för då får vi kanske vänta på detta. Ett annat område som har betonats bl.a. av Rädda Barnen och andra stora frivilligorganisationer är barns rättigheter i EU-arbetet. Portalparagrafen i barnkonventionen har inte förts in i EU-materialet på det sätt som vi önskat i de första diskussionerna inför ordförandeskapet. Allra sist vill jag peka på den betydelse som pre- sident Bush har när det gäller inställningen till de frivilligorganisationer som bekämpar hiv och aids runtom i utvecklingsländerna. Rätt tillfälle att tala med den mycket mäktige amerikanske presidenten om detta är på Göteborgsmötet. Många människor världen över hoppas att det ska bli en diskussion som löser den konflikten. Till slut vill också jag önska alla ledamöter och även statsministern en trevlig sommar.
Anf. 125 LARS LEIJONBORG (fp) replik: Herr talman! Statsministern ser förvånansvärt pigg ut med tanke på hans arbetsschema, men det är ju Göran Perssons bästa gren att alltid verka glad och förtröstansfull hur läget än är. Han har också utveck- lat en teknik att i intervjuer berätta om hur förfärligt tungt det var ett par år tidigare. Jag har funderat lite på hur Göran Persson kommer att skriva om den här tiden om ett par år. Då tror jag att det kommer att låta så här: "Slutet av våren 2001 var tung. Jag var trött efter ordförandeskapet. Kurvorna i ekonomin pekade fel. Kronan var rekordsvag. Men vi var som handlings- förlamade. Regeringsunderlaget höll på att rämna, och jag brottades ständigt med frågan om vi skulle bryta med Miljöpartiet men kom inte till något beslut. Jag kände att några av fackministrarna var oaccepta- belt svaga men hade inte ork att ta itu med det. Jag kände att en förlust av regeringsmakten blev allt tro- ligare." Så tror jag att Göran Persson kommer att skriva. Det är också min syn på hur det politiska läget egent- ligen är. Min recension av ordförandeskapet vill jag vänta med tills det är avslutat. Så länge det pågår ska vi på allt sätt sluta upp bakom de svenska ansträngningarna att göra det så bra som möjligt, men efter det kommer inrikespolitiken att tränga sig på, och då har den här debatten givit en försmak om vad som är att vänta. Ni måste läsa på mycket bättre om Stockholm än vad ni har gjort. Era faktauppgifter är fullständigt felaktiga. Regimen i Stockholm satsar kraftfullt, och det som pågår där är inte ett moderat systemskifte utan ett socialliberalt systemskifte. Det ska vi försva- ra, och vi ska också visa hur det på många sätt skulle kunna bli bra för hela Sverige. (Applåder)
Anf. 126 BO LUNDGREN (m): Herr talman! Låt också mig ta tillfället i akt att önska alla en trevlig sommar och hoppas att det mo- derata-socialliberala systemskiftet verkligen ska komma att prägla hela landet.
Anf. 127 ALF SVENSSON (kd): Herr talman! Jag har begärt ordet för att under- stryka att det i så fall också är kristdemokratiskt.
Anf. 128 MATZ HAMMARSTRÖM (mp): Herr talman! Den som spar han har. Låt mig inleda med att kommentera en nyhet som nått mig i dag. Tydligen har ett stort antal buräggs- producenter begärt ytterligare sju års dispens med att leva upp till vår djurskyddslagstiftning. Det är rätt otroligt. De har redan haft dispens i 14 år med att leva upp till den lag som vi stiftat. De vill fortsätta att hålla hönorna instängda i gallerburar där de inte ser dagens ljus och inte har någon möjlighet till ett na- turligt beteende. Bättre lösningar finns, men bran- schen hänvisar till att investeringen skulle vara för dyr. Jag förutsätter att fortsatt dispens inte kommer att beviljas. Det är fullständigt löjeväckande att besluta om en skärpning för att förbättra djurens villkor och sedan ge dispens för fortsatt pina i mer än 20 år. Jag skulle också vilja använda talartiden till att blicka lite framåt. Vi har ju här talat om den kom- mande helgen i Göteborg men nästa år är ett viktigt år för det internationella miljöarbetet. Redan nu pågår förberedelserna för den världskonferens om hållbar utveckling som ska hållas i Johannesburg. Konferen- sen kallas också för Rio +10, eftersom den innebär en uppföljning tio år efter det stora miljömötet i Rio de Janeiro år 1992. Från Miljöpartiets sida vill jag redo- visa sex frågor som vi vill att regeringen ska arbeta för att få upp på dagordningen i Johannesburg. Vi anser att det är nödvändigt att 1. motverka klimatförändringar, bl.a. genom att införa en global skatt på flygbränsle, 2. förbättra den globala miljöstyrningen genom en ny miljöorganisation inom FN, ett slags motvikt till Världshandelsorganisationen, WTO, 3. jobba för införandet av en Tobinskatt - en skatt på internationella valutatransaktioner - och att lätta skuldbördan för utvecklingsländerna, 4. på allvar ta itu med de ohållbara produktions- och konsumtionsmönstren i vår del av världen, i synnerhet vad gäller energi och transporter, 5. hejda skogsskövlingen - såväl regnskog som tempererad skog i t.ex. södra Chile och Argen- tina hotas av omfattande avverkning; Sverige och EU bör ta initiativ till ett verkningsfullt in- ternationellt skogsskydd för att skydda såväl den biologiska mångfalden som den viktiga koldioxidsänka som de här skogarna utgör, och 6. minska kemikaliespridningen - som ett resultat av den ökade världshandeln sprids ju kemikalier över hela världen; till världskonferensen bör tillräckligt många ha skrivit under det POP- fördrag som undertecknades i Stockholm så att detta kan träda i kraft. Sverige bör ta ett globalt initiativ för att stärka re- gelverken kring den globala kemikalieanvändningen och motverka att kemiska produkter som är förbjudna i väst säljs till och används i syd. Det är, herr talman, viktigt att den svenska rege- ringen kommer till Johannesburg med angelägna förslag och driver dem hårt. För att vi ska kunna få en hållbar utveckling måste vi utrota fattigdomen, hejda de globala klimatförändringarna och förändra de ohållbara produktions- och konsumtionsmönster som råder i den rika delen av världen. I EU:s strategi för en hållbar utveckling efterfrå- gas en ny politisk dagordning. Det är vi gröna som står för den. För framtiden, för det radikala ifrågasät- tandet och för den nödvändiga omorienteringen be- hövs Miljöpartiet i Sveriges riksdag. För att klara miljömålen och i synnerhet proble- met med de höga och ökande koldioxidutsläppen krävs dels en radikal klimatpolitisk proposition som inte väjer för verksamma åtgärder, dels en in- frastrukturproposition som innebär en massiv sats- ning på järnvägen i syfte att föra över både person- och godstrafik från väg till järnväg. Järnvägssatsning- arna krävs inte bara för miljöns skull, utan de är cent- rala också i ett regionalpolitiskt perspektiv för att förbättra pendlingsmöjligheterna och skapa större arbetsmarknadsregioner. Därför är det mycket lämpligt att också den regio- nalpolitiska propositionen nu är på gång. Vi har alltså en spännande politisk höst att se fram emot. Glad sommar! (Applåder)
Partiledardebatten var härmed avslutad.
11 § (forts. från 9 §) Ändring i läns- och lands- tingsindelningen (forts. BoU13)
Anf. 129 GÖRAN MAGNUSSON (s): Herr talman! I och för sig är det trist att så många lämnar kammaren nu när vi ska diskutera en viktig demokratisk fråga men jag förstår att ledamöterna också har annat att tänka på. Den här frågan är inte ny i år och var det inte hel- ler i fjol eller i förfjol, utan den har levt i Heby kom- mun egentligen sedan Heby kommun bildades och placerades i Västmanlands län. Egentligen har ju delar av kommunen hela tiden tyckt att man i stället borde tillhöra Uppsala län. Vi som har varit med i svängarna några år har också upplevt denna diskus- sion en lång följd av år. Herr talman! Per Lager har nu lämnat kammaren men jag skulle vilja fråga honom och de fyra borger- liga partiernas företrädare, som för ett par månader sedan mycket kraftfullt förklarade att regeringsbe- slutet om att Heby ska kvarstanna i Västmanland skulle kastas över ända genom ett lagstiftningsarbete i riksdagen: Vart har det lagstiftningsarbetet tagit vä- gen? Vad vi nu har som förslag här är ett harmlöst till- kännagivande till regeringen om att utskottet i bröd- texten har anfört vissa ståndpunkter. Intressant att veta är om utskottsföreträdarna - ordföranden saknas - har uppfattningen att det här är ett imperativ till regeringen - om Heby kommun gör en ny framställ- ning, då ska denna bifallas. Om detta är ett sådant imperativ är det, enligt min mening, inte förenligt med de principer som borde prägla kammararbetet. Är det inte ett sådant imperativ, ja, då är det i prakti- ken fråga om en nullitet - om ingenting - som inte någon behöver ta hänsyn till. Det vore intressant att få den frågan utredd innan kammaren går till beslut. Det vore också intressant att få veta varför före- trädarna för majoriteten i utskottet vid redovisningen av resultatet av folkomröstningen konstaterar att nästan 60 %, 6 av 10, har röstat för detta. Varför redovisas inte i demokratins intresse det som är kvar? Nästan 4 av 10 i Heby vill ju inte byta län. Det har väl också en viss betydelse, åtminstone för de partier som i andra sammanhang så kraftfullt brukar hävda att minoritetshänsyn ska tas. I den tänkta lagstiftning som utskottsmajoriteten skisserar finns det många ganska kuriösa bestämning- ar. Bl.a. ska Kammarkollegiet få den avgörande rol- len här men framför allt får man i Kammarkollegiet eller i regeringen inte ta hänsyn till om det i en kom- mundel är en kraftig koncentration av nej-röster eller, omvänt, av ja-röster, utan det är bara totalresultatet som ska räknas. Det är ju en anpassning direkt till Hebys förhållanden därför att där är det skillnad mellan den ena och den andra sidan av länsgränsen, det s.k. krondiket. Väster om krondiket vill man vara kvar i Västmanland, och öster om krondiket vill man gå över till Uppsala. Det är precis det förhållandet, alltså att opinionen är splittrad, som jag bedömer att också regeringen har tagit hänsyn till. Får jag, herr talman, också peka på sättet att reso- nera. Man hävdar att Uppsala landsting och länssty- relse säger ja, vilket har mycket stor betydelse för det här. I Västmanland däremot har det, sägs det, ingen större betydelse därför att där är man oenig. Där gäl- ler inte längre majoritetsprincipen eftersom man är lika oenig i landstinget och i länsstyrelsen som vid folkomröstningen. Men varför ska deras ståndpunkter så att säga spelas ned till intet värde bara därför att man har röstat om sin ståndpunkt? Det sägs och skrivs att Kommunförbundet har en ståndpunkt i frågan. Jag skulle vilja få den redovisad. Jag har undersökt detta men har inte kommit fram till att Kommunförbundet har någon uppfattning om till vilket län Heby ska höra. Allra sist, herr talman, måste jag konstatera att vad majoriteten nu försöker få riksdagen att uttala är att regeringen ska besluta att bifalla en ansökan från Heby kommun. Då ska man förstå den nuvarande lagstiftningen som om den skulle vara ändrad på det sätt som ut- skottsmajoriteten vill att en utredning ska lägga fram förslag om. Regeringen ska alltså åläggas att följa utskottsmajoritetens tänkta förslag till förändrad lag- stiftning. Jag uppfattar det som en väldig innovation på lagstiftningsområdet och tycker att man borde från utskottsmajoriteten verkligen fundera över om det här ska ställas under proposition och röstas om. Jag kun- de åtminstone få hoppas att en och annan konstitutio- nellt intresserad i konstitutionsutskott eller i andra utskott av denna kammare antingen avstår eller röstar nej till förslaget. För min del kommer jag att stödja reservationen, vilken jag yrkar bifall till.
Anf. 130 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re- plik: Fru talman! Varför vill inte majoriteten dela kommunen? frågar konstitutionsutskottets vice ordfö- rande. Det har inte kommit någon begäran från kom- munen om att den ska delas. Det har kommit en begä- ran från kommunen om att den ska tillföras Uppsala län. Det finns i kommunstyrelsen sympatier för detta. Samtliga har ställt sig bakom det. De stöder sig på en folkomröstning som ändå har givit ett ganska tydligt utslag. Det var ett harmlöst uttalande, en harmlös språk- myt ut i luften, sade talaren. Man kan fråga sig vad det kan innebära när konstitutionsutskottets vice ord- förande säger att ett uttalande från riksdagen är en nullitet som ingen behöver bry sig någonting om. I det här fallet är riksdagens uppfattning, om den följer utskottets förslag, väldigt klar. Men den uttrycks i form i en begäran om en utredning som ska klara ut huruvida där finns några i dag icke skönjbara skäl för att inte följa den inställningen. I grunden ligger ändå att såväl politiskt i form om en folkomröstning och riksdagens uppfattning som sakligt i form av Kam- markollegiets utredning talar i fallet Heby saken väldigt entydigt i en och samma riktning. För övrigt är det en generell lagstiftning som begärs av utskot- tets majoritet.
Anf. 131 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Jag har förstått att det är en generell lagstiftning som begärs. Det som är kuriöst i den här framställningen till kammaren är att den lagstiftning som begärs också ska gälla i samma ögonblick som den begärs. Det är det som är mycket märkligt. Jag förespråkar ingen delning av kommunen, jag tycker att det i första hand är en fråga för kommunen. Jag har ingen anledning att ha någon uppfattning om detta. Jag pekade bara på att opinionen i kommunen är delad ur geografisk synpunkt, och det kan man väl ha anledning att ta hänsyn till. Jag skulle vilja fråga Carl-Erik Skårman vilken ställning tillkännagivandet har ur konstitutionell syn- punkt. Det vore bra om Carl-Erik Skårman redde ut detta. Min fråga är: Är regeringen bunden av det uttalande som Carl-Erik Skårman och majoriteten här vill ha? Ur konstitutionell synpunkt har naturligtvis alla riksdagsbeslut sin tyngd och sin betydelse, men riksdagsordningen och regeringsformen känner inte till att riksdagen skulle regera genom uttalanden. Det är ju genom lagstiftning och konkreta beslut som riksdagen kan påverka tillvaron. Det är regeringen som har att handlägga den här typen av förvaltningsä- renden. Den möjligen konstitutionella konflikten gäller frågeställningen om riksdagen kan ålägga rege- ringen att i ett visst förvaltningsärende fatta ett visst beslut. Det är det som jag menar att majoriteten för- söker sig på, om än maskerat genom en hänvisning till brödtexten.
Anf. 132 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re- plik: Fru talman! Göran Magnusson känner väl till, lik- som kammarens övriga ledamöter, att ett tillkännagi- vande anses kräva regeringens återkomst till riksda- gen och förklaring till varför man inte följer tillkän- nagivandet om man inte gör det. Det är den formella praxis som gäller. I det här fallet är det dessutom så att om t.ex. He- by kommun skulle återkomma med en ansökan finns det redan en utredning som säger att det sakligt sett är riktigt att föra Heby kommun till Uppsala län, och dessutom vidimerar det politiska uttalanden från snart sagt landets alla beslutande instanser på att detta är en uppfattning som man delar. I det fallet borde det inte vara någon svårighet för regeringen att följa den in- tention som finns i majoritetens ställningstagande.
Anf. 133 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Hanteringen av tillkännagivanden kan möjligen diskuteras, men det är riktigt att regeringen ska reagera på ett tillkännagivande, i varje fall ett tillkännagivande av konkret innehåll. I det här fallet innehåller tillkännagivandet dels uppfattningen om att man vill ha en utredning av den relevanta lagstift- ningen. Det är okontroversiellt i sig, som jag ser det, det kan man gott göra. Den intressanta frågan är om Carl-Erik Skårman anser att regeringen är bunden av det tillkännagivan- de som här finns beträffande Hebys länstillhörighet. Anser man att det här är ett riksdagsbeslut om att regeringen ska fatta ett beslut om att Heby kommun ska tillhöra ett annat län än vad man för närvarande gör tycker jag att det är ett mycket märkligt sätt för riksdagen att lägga sig i regeringens förvaltningsbe- slut. Anser Carl-Erik Skårman att det beslut som rege- ringen fattade om Hebys länstillhörighet strider mot gällande lagstiftning?
Anf. 134 ANNELIE ENOCHSON (kd) re- plik: Fru talman! Precis när jag kom in i kammaren hörde jag Göran Magnusson referera till Kommun- förbundet. Då förmodade jag att det var det som jag pratade om. Kammarkollegiet gav ett uppdrag till Svenska Kommunförbundet att titta igenom vad det innebär att ändra landstingstillhörighet. Här skrivs mycket klart att det inte finns några ekonomiska hin- der för att byta landsting, medan man i regeringens nej när det gäller Heby kommun just anför ekonomin som ett skäl och hänvisar till att Sala lasarett kommer att läggas ned. Där har Svenska Kommunförbundet en annan uppfattning. Jag vill därför fråga Göran Magnusson om han anser att det här med ekonomin verkligen är ett så starkt skäl för att man inte ska låta Heby kommun byta länstillhörighet. Sedan har jag också en annan fråga till Göran Magnusson. Det betänkande som vi har skrivit har kommit till av att vi upplever att det har skett saker som inte är så bra. Här finns alltså en folkmajoritet för att byta län. I det här betänkandet menar vi att man ska ta särskild hänsyn till folkets vilja. Jag undrar om socialdemokraterna och Göran Magnusson stöder detta att man i ett majoritetsbeslut ska ta särskild hänsyn till folket. När det gäller Tors- landa kommun hade ni också en annan uppfattning. Det gäller tydligen även här.
Anf. 135 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! När det gäller Torslanda kommun ha- de Göteborgs kommun den inställningen att man inte ville att Torslanda bröt sig ur. Det var en uppfattning som även Miljöpartiet i Göteborgs kommun delade. Frågan om Svenska Kommunförbundet är väl inte så mycket att diskutera i sig. Det är bara ett tecken på att man är slarvig med uppgifterna. Det var en tjäns- teman på Svenska Kommunförbundet som på kon- sultbasis utredde frågan åt Kammarkollegiet. Svenska Kommunförbundet har över huvud taget inte intagit någon ståndpunkt i den här frågan. Det är det som jag försöker peka på. Man försöker här få större tyngd i utredningen än vad den faktiskt har. Sedan kan man ju alltid diskutera om man ska folkomrösta om länstillhörighet. Vilka ska då delta i en sådan folkomröstning? Ska salaborna i det här fallet delta? Eller är det bara hebyborna, som är be- rörda av frågan, som ska delta? Ska man tillmäta folkomröstningar stor betydelse måste man också diskutera under vilka förutsättningar de kan komma till, hur frågorna ska formuleras, vem som ska finansiera kampanjmaterial och annat. Det finns en rad frågor av den här typen. Det som man ska komma ihåg när man diskuterar denna fråga är ju att folkomröstningen är utlyst av en församling som inte har behörighet att fatta beslut i frågan. Det är den grundläggande biten. Jag uppfattar det också så att utskottsmajoriteten inte heller är så intresserad av folkomröstningar i fortsättningen. Man föreställer sig att det inte ska behövas folkomröstningar. Men i grunden är det så att om det finns ett beslut om att det ska hållas en folkomröstning ska resultatet naturligtvis respekteras. Men här ska det ju vara ett entydigt resultat, enligt utskottsmajoriteten. Tydligen är 58 % mot 40 % eller 42 %, eller vad det nu var, ett entydigt resultat. Det kan man väl också diskutera.
Anf. 136 ANNELIE ENOCHSON (kd) re- plik: Fru talman! Vi har fortfarande majoritetsbeslut i Sverige, och 57,7 % är en majoritet. I beredningen av ärenden - det var Kammarkolle- giet som enligt indelningslagen beredde ärendet - tillfrågade man länsstyrelsen och landstinget om man skulle utreda frågan. Det var alltså inte bara folkom- röstningen som låg till grund. Då svarade länsstyrel- sen och Landstinget i Uppsala län att man tillstyrkte en utredning där Svenska Kommunförbudet utgör en del av denna utredning. Det var alltså på Kammar- kollegiets uppdrag som man gjorde denna utredning. Däremot avstyrkte Västmanlands län utredningen, men man var inte enhällig. Svenska Kommunförbun- det kommer alltså ändå in här. Jag hade tyckt att det hade varit positivt om soci- aldemokraterna hade ställt sig bakom betänkandet och sagt att de är för demokrati och att de tycker att folket ska ha möjlighet att påverka på det sätt som man har gjort i Demokratiutredningen som enhälligt har ställt sig bakom det här. Det hade varit roligt om man även här i kammaren enigt hade ställt sig bakom detta.
Anf. 137 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Majoritetsbeslut gäller, säger Annelie Enochson, för folkomröstningsresultatet. Men beslu- ten i Västmanlands läns landsting och i länsstyrelsen där är inte lika mycket värda därför att de inte var eniga. Men här gäller väl också majoritetsbeslutet. Majoritet som majoritet, är det inte på det sättet? När det gäller Svenska Kommunförbundet vill jag inte längre uppehålla mig vid vad som egentligen är en definitionsfråga. Det vore bättre om Annelie Enochson klev av den frågan och konstaterade att Kommunförbundet som sådant har ingen uppfattning i saken. Det är den väsentliga ståndpunkten. Socialdemokraterna är naturligtvis beredda att re- spektera folkomröstningsresultat. Det har vi ju gjort i alla sammanhang. Men man måste också komma ihåg under vilka förutsättningar folkomröstningarna har ägt rum, vad de har handlat om och på vilket sätt de har lagts upp. Det finns kanske inte så förfärligt mycket att invända mot den här folkomröstningen, men det är ju inte tänkt i indelningslagstiftningen att det är folkomröstningen som ska vara det avgörande, utan det är regeringen, som enligt en av riksdagen stiftad lag, har att göra en total sammanvägning i varje enskild fråga. Nu har inte Annelie Enochson möjlighet att svara, men min fråga till henne är: Anser Annelie Enochson att regeringen har brutit mot den lagstiftning som för närvarande gäller på indelningsområdet?
Anf. 138 PER BILL (m): Fru talman! Till att börja med vill jag med glädje yrka bifall till förslaget i bostadsutskottets betänkande och avslag på reservationen. När 57,7 % i valet 1998 sade ja till ett länsbyte var vi många som blev glada. Vi trodde att det skulle bli ett snabbt länsbyte. Nästan 60 % av folket hade sagt ja till ett länsbyte. Det tycker jag är en mycket stor majoritet. För mig kändes det extra roligt eftersom jag hade motionerat i den här frågan redan innan folkomröst- ningen och sagt att oavsett vad man kom fram till borde folkviljan respekteras. Sedan har jag tyvärr tvingats motionera gång på gång under den här mandatperioden för att man skulle följa folkomröstningsresultatet och för att ärendet skulle hanteras snabbt. Så har tyvärr inte skett. Nej, regeringen har segdragit på frågan i två och ett halvt år. I april kom ett för många mycket oväntat nej. Man struntade i folkomröstningsresultatet, och detta trots att Kammarkollegiet var positivt i sin ut- redning. Det är därför extra viktigt och roligt att det här betänkandet innehåller någonting positivt. Med an- ledning av min motion ger man nu regeringen till känna riksdagens mening. Betänkandet innehåller en svidande kritik av regeringens agerande i Hebyfrå- gan. Enligt bostadsutskottets mening är regeringens beslut om Heby kommun "inte acceptabelt ur en demokratisk synvinkel". Det är hårda ord från en riksdag till en regering. Regeringen har visat att man struntar i folkomröstningsresultatet. Vissa uttalanden talar också tyvärr för att man tänker strunta i det som riksdagen säger i det här ärendet. Fru talman! Sverige är en parlamentarisk demo- krati. Socialdemokraterna är inte ett majoritetsparti. Vi har ingen majoritetsregering. Därför vore det mycket klokt av regeringen att lyssna noga på vad riksdagen - Sveriges högsta beslutande organ - säger i dessa frågor. Att strunta i ett klart folkomröstningsresultat är illa. Det skadar vår demokrati. Om regeringen dess- utom struntar i riksdagens beslut gör det saken ännu värre. Tyvärr tycks demokratiminister Britta Lejon helt ha fått sin uppgift om bakfoten. Man ska ju inte mot- arbeta den lokala demokratin, utan den borde upp- muntras. I stället för att spendera miljontals kronor på ganska märkliga demokratiprojekt borde hon vara här i kammaren och försvara folkomröstningsresultatet och peka på den fantastiska uppslutningen och det stora engagemang som frågan har väckt i Heby. Det hade gynnat demokratin och givit oss politiker ett bättre förtroende som hade kunnat bidra till ett större valdeltagande vid nästa års val. Men det här får precis motsatt effekt. Sanningen är väl att socialdemokraterna talar vitt och brett om demokratin och hur viktig den är. Men på senare tid har man börjat att bekänna färg och visa vad man egentligen menar. Demokratin är något man värnar om så länge folk tycker som regeringen. Så fort människor väljer någon annan linje som i många borgerliga kommuner eller i Hebyfrågan hittar social- demokraterna skäl efter skäl för att utan pardon slå ned på den lokala demokratin och ägna sig åt central- styrning. Fru talman! Det här betänkandet är en viktig seger för den lokala demokratin i Sverige. Det är min förhoppning att beslutet innebär att re- geringen i sommar ger Heby kommun, när man skickar in sin nya ansökan, en annan behandling och ser till att Heby kommun får byta länstillhörighet i samband med valet. Om inte, kommer kampen att gå vidare i höst. Om det behövs kommer Heby att bli en stor fråga i nästa riksdagsval - en symbolfråga som kommer att visa på en maktfullkomlig centralistisk socialdemokratisk variant å ena sidan och en enad borgerlig front som sätter lokal demokrati och folkvilja i främsta rummet å den andra sidan. Jag hoppas dock att det här inte ska bli en valfråga utan att Heby ska få en annan och bättre behandling när man kommer in med sin nya ansökan.
Anf. 139 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Jag tror att Charlotte Wall, som är ordförande i Länsbytarpartiet i Heby, har rätt när hon säger att Heby kommun kommer att leva vidare och fungera väl oberoende av om kommunen tillhör Västmanlands län eller Uppsala län. Min fråga till Per Bill är vilken konstitutionell ställning ett sådant här tillkännagivande har enligt Per Bills och utskottsmajoritetens uppfattning. Är det så att regeringen är bunden till detta tillkännagivande från riksdagens sida, är det i så fall en ny konstitutio- nell princip som bostadsutskottets majoritet knäsätter. Då tror jag att det vore klokt att fundera ett varv till på detta innan man är beredd att gå fram på det sättet. När det gäller demokratin är jag inte helt säker på att moderaterna har ett avsevärt mycket bättre record än vad socialdemokraterna har. Socialdemokraterna står för en man - en röst och direkt påverkan i riksda- gen. Det som Per Bill och hans moderata kamrater slåss för är att även om det föreligger en majoritet här riksdagen för ett lagstiftningsärende ska en tredjedel av riksdagens ledamöter kunna flytta beslutet till en folkomröstning, trots att de partier som har fått majo- ritet i ett riksdagsval står bakom beslutet. Det kallar inte jag för att hylla något slags majoritetsparlamenta- rism, utan det är ett sätt för moderaterna att försöka begränsa den vanlige väljarens möjligheter att på valdagen påverka riksdagens sammansättning och riksdagens beslut. Jag tycker att Per Bill borde läsa en och annan moderatmotion innan han tar i alltför kraftigt i den här demokratifrågan.
Anf. 140 PER BILL (m) replik: Fru talman! Den senaste mandatperioden har varit skrämmande för många lokalpolitiker. Tyvärr har en del lokalpolitiker också slutat därför att de mer och mer ser hur makten förs över till riksdagen, hur Göran Persson bestämmer över alltmer. Via stopplagar och via olika typer av påverkan på borgerliga kommuner har man på alla upptänkliga sätt försökt att sätta de- mokratin i kommuner och landsting ur spel. Det har t.o.m. diskuterats att införa tvåtredjedelsmajoritet i vissa frågor - frågor som innebar att en moderat skulle drivas och inte en socialdemokratisk politik. Det visar väl hur desperata vissa socialdemokrater är att se till att det inte ska få finnas någon skillnad i den politik som bedrivs oavsett vad kommun- och lands- tingsval har gett för utslag. När det gäller den konstitutionella frågan har jag ingen annan åsikt än den som Carl-Erik Skårman har framfört.
Anf. 141 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Jag måste konstatera att någon åsikt i den konstitutionella frågan, framförd av Carl-Erik Skårman, har jag inte uppfattat, så då förblir den här frågan obesvarad. Jag tror att det är på det sättet att även moderata politiker känner att de balanserar på en gräns här som det är svårt att klara av. Det är väl också anledningen till att lagstiftningsarbetet, som så käckt skulle ha startat för ett par månader sedan, har begravts och kommit av sig. Det har helt enkelt visat sig vara inkonstitutionellt. Jag vill, fru talman, uppehålla mig ett ögonblick vid detta med tvåtredjedelsmajoritet, som Per Bill gör så stort väsen av. Javisst, det är väl någonting som man kan diskutera, och det förekommer ju i olika sammanhang. Jag har tagit avstånd från den tanken. Men jag tar också avstånd från Per Bills älsklingstan- ke, nämligen att en tredjedel av denna kammare skulle kunna förhindra genomförandet av ett majori- tetsbeslut. Det är lika galet ur demokratisk synpunkt. Det vore bra om Per Bill ägnade någon dag i sommar åt att tänka igenom sin demokratiska konsti- tutionella uppfattning i stället för att mest ägna sig åt att här tala om det som han upplever som avigsidor. När det gäller konstitutionella frågor och demo- kratifrågor har det funnits en tradition av samsyn i denna kammare kring vilka spelregler som ska gälla. Jag är rädd för att Per Bill är företrädare för dem som inte längre är så intresserade av denna samsyn.
Anf. 142 PER BILL (m) replik: Fru talman! Jag tror att Hebyärendet kommer att vara intressant ur konstitutionell synvinkel och att det finns mycket att lära av ärendet. Det är, tror jag, för väldigt många hebybor väldigt konstigt hur man först får möjlighet att folkomrösta i en fråga och att regeringen sedan talar om för dem att de nog egentligen inte skulle fått folkomrösta om detta, att redan det var dumt och att de dessutom kom fram till fel saker. Jag tror att det är väldigt svårt för de tusentals människor som har engagerat sig oerhört djupt och ägnat timmar, dagar, veckor och månader åt den här frågan att i efterhand få höra: Det är nog tveksamt om ni över huvud taget skulle ha fått folk- omrösta om det här. Dessutom kom ni ju inte fram till det som vi ville. Därför struntar vi i resultatet. Jag tror att Sverige skulle vinna på att ta fram bra regler för hur och när det ska folkomröstas lokalt, därför att det är ju en ganska märklig tingens ordning att man först får folkomrösta, att det sedan utreds om man kom fram till rätt sak i folkomröstningen och att det därefter fattas beslut av regeringen. Jag tror att vi behöver tänka på de här frågorna ganska ordentligt om vi vill ha den lokala demokratin levande och att människor ska engagera sig i den här typen av frågor.
Anf. 143 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp): Fru talman! Jag vill, liksom flera andra talare, ut- trycka min glädje över att vi har fått till stånd en majoritet i utskottet i det här ärendet som handlar om läns- och landstingsindelningen. Vi i majoriteten är av den bestämda uppfattning- en, som flera har sagt tidigare, att människor ska få bestämma så mycket som möjligt själva och att folkviljan måste få slå igenom i mycket större ut- sträckning än vad som sker i dag. Flera har tidigare redogjort för resultatet av om- röstningen. Därför och eftersom det är ont om tid hoppar jag över det. Jag vill i all korthet framhålla att Folkpartiets be- stämda uppfattning är att den uttalade viljan hos in- vånarna i Heby kommun, nämligen att få flytta över till Uppsala län, borde ha fått slå igenom i regering- ens ställningstagande. På Dagens Nyheters ledarsida i dag stryker ledar- skribenten under att det som har skett i Hebyfallet är ett av många exempel på att det råder kraftiga spän- ningar mellan lokalt och nationellt inflytande. Det är uppenbart att det svenska politiska system- et befinner sig i en kris, eftersom man gång efter annan misslyckas med att tillgodose folkviljan. Problemen behandlas bl.a. i Kommundemokratis- ka kommitténs betänkande, och kommittén ser det som angeläget att öka medborgarnas inflytande. Kommittén föreslår bl.a. att en rådgivande folkom- röstning ska genomföras om 10 % av de röstberätti- gade kräver det. Om ett sådant förslag går igenom måste naturligtvis också regeringen ha lite större benägenhet att faktiskt följa folkviljan i t.ex. ett fall som Heby. Många tecken tyder dock på att regeringen inte är särskilt benägen att öka inflytandet på lokal och regi- onal nivå. Det pågår just nu enligt tidningsuppgifter ett arbete i Näringsdepartementet som går ut på att stärka den statliga rollen i stället för den regionala och lokala. Medan landstings- och kommunpolitiker i hela landet är engagerade för att utöka och fortsätta försöken med regional självstyrelse tycks inte rege- ringen bry sig om det. I stället backar man och vill stärka landshövdingarnas roll. Det ska alltså bli så i framtiden att det är regeringen och dess förlängda arm landshövdingarna som bestämmer i vårt land och inte människor på det lokala och regionala planet. Fru talman! Sverige har ställt sig bakom den s.k. Istanbuldeklarationen, som antogs vid Habitatkonfe- rensen i Istanbul 1996. Där sägs bl.a. att: "Inom ra- men för de legala förutsättningarna i varje land främ- jas en decentralisering till folkvalda lokala myndig- heter och kommuner och en förstärkning av deras finansiella och institutionella kapacitet." Fru talman! Jag kommer just från New York, där jag och flera andra riksdagsledamöter har deltagit i uppföljningen i generalförsamlingen av Istanbulkon- ferensen. När man där har lyssnat till hur våra före- trädare talar mycket väl om lokalt inflytande är det lite förvånande att agerandet här hemma inte alls stämmer med de orden. Fru talman! Jag är orolig över den utveckling som pågår, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 144 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Först får jag konstatera att flera av de ledamöter som har talat vitt och brett, skulle jag vilja säga, om demokratin inte längre övervarar den här debatten. Jag är inte särskilt imponerad av det sättet att delta i debatten. Sedan vill jag fråga Yvonne Ångström vad den konkreta innebörden är av det tillkännagivande som riksdagen nu ska göra. Vad är den konkreta, praktiska innebörden? Jag har ställt frågan tre fyra gånger tidi- gare och fått en massa ord till svar, men jag har ännu inte förstått vad det egentligen handlar om. Den av Bengt Göransson ledda Demokratikom- mittén förordar rådgivande folkomröstningar. Vad majoriteten här förordar är ju snarast beslutande folk- omröstningar. Det är klart att man måste skaffa sig regler och system för hur det här ska gå till i fortsätt- ningen, och det vore intressant att veta om det är så att Yvonne Ångström och Folkpartiet vill ha beslu- tande folkomröstningar. Vilka ska i så fall delta i en folkomröstning om länstillhörighet?
Anf. 145 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! För det första kan jag inte stå till svars för de ledamöter som har givit sig iväg från kammaren. Det tror jag att Göran Magnusson är all- deles överens med mig om. Sedan frågar Göran Magnusson om den konkreta innebörden. Jag har inte skrivningarna framför mig, men som jag har uppfattat det är det dels så att vi vill tillkännage för regeringen vilken uppfattning vi har när det gäller Heby kommun och den hantering som har skett, dels så att vi vill att man gör en förändring av lagstiftningen. Göran Magnusson är givetvis mycket skickligare på konstitutionella frågor än vad jag är. Jag kan lätt inveckla mig i felaktiga svar, det är jag övertygad om. Folkpartiet vill inte i dag ha beslutande folkom- röstningar, men vi har fortfarande uppfattningen att om en majoritet har uttryckt folkviljan så är den ma- joriteten, i det här fallet på 57 %, lika viktig som varje annan majoritet. Annelie Enochson var också inne på det. Vi har det faktiskt så att 50,1 % är till- räckligt när man har val i beslutande i församlingar. Det måste vara på samma sätt i det här fallet.
Anf. 146 RIGMOR STENMARK (c): Fru talman! Demokrati är verkligen svårt, det är ett som är säkert. Demokrati handlar om makt. De- mokrati kräver nämligen att några släpper ifrån sig makt, men det betyder också att andra får mer makt. Från Centerpartiets sida anser vi att besluten ska fattas så nära människorna som möjligt. I enlighet med det är det naturligt att kommunmedborgarna och det kommunala självstyret måste få ett stärkt infly- tande. Det är dags för en radikal decentralisering av samhällets funktioner och beslutordningar. Demokrati kräver också lyhördhet och att vi har respekt för var- andras åsikter. För att verklig demokrati ska råda krävs det handling och inte bara ord. Om demokrati i vardagen handlar ärendet här i dag. Betänkandet från bostadsutskottet är svaret på motioner om frågan om huruvida Heby kommun ska få byta län. Frågan är väl demokratiskt behandlad. Folket har fått säga sitt i en folkomröstning. Därefter har kommunfullmäktige beslutat hur man skulle gå vidare med en ansökan. En utredning har gjorts som visade att det inte finns några hinder, så egentligen borde sakfrågan vara helt klar. Regeringen borde ha sagt ett klart ja. Med det här betänkandet får rege- ringen ytterligare en chans. Fru talman! Från Centerpartiets sida hade vi helst sett att ett lagförslag om att föra över Heby kommun till Uppsala län hade funnits på riksdagens bord i dag. I det måste jag säga att jag instämmer i Göran Mag- nussons frågor tidigare. Det hade varit rejälare. Men som jag sade tidigare är demokrati svårt. Det kräver samarbete och kompromisslösningar emellanåt. Juri- diska spetsfundigheter går inte heller att räkna bort. Därför är det förslag som nu förs fram det bästa möj- liga för en majoritet i bostadsutskottet att föra fram. Önskvärt hade varit att det funnits ett enigt ut- skott, men det hör även till demokratins spelregler att finns det över 50 % i utskottet innebär det en majori- tet. Så är det också här i riksdagen. Det måste jag säga att vi lever med nästan dagligen, vi som är riks- dagsledamöter i opposition. Vi får finna oss i det. Jag vill passa på att faktiskt rikta en uppmaning till samtliga partier. Se upp med demokratifrågorna! Våga vara tydliga! Släpp fram medborgarnas krav! Jag tycker mig ana en rädsla för att släppa ifrån sig makten även på den nationella arenan från regeringen till riksdagen. Det är den politiskt valda församlingen, riksdagen, som är den lagstiftande församlingen. Fru talman! Som en av de motionärer som önska- de att Heby kommun ska få tillhöra Uppsala län vill jag säga tack till kollegerna i utskottet, som verkligen jobbat med den här frågan på ett konstruktivt sätt. Det har arbetats intensivt. Det har gått åt mycket tid och många olika vägar har prövats. Nu utgår jag från att regeringen kommer att avgöra indelningsfrågor i enlighet med vad som sägs i det här betänkandet. Det måste till en ökning av medborgarnas inflytande även när det gäller förändringar av läns- och landstingsin- delningar. Så måste bli fallet när Heby kommer in med en ny ansökan. Fru talman! Den här frågan har blivit ett riksin- tresse, för den är väldigt central i dag. Alla medbor- gare i vårt land vill ha och måste få mer att säga till om. Demokratifrågorna är dessutom stora i världens alla länder. Jag hade också förmånen att vara på ett FN-seminarium om samhällsplanering i förra veckan. Det var intressant att konstatera att flera länder tog upp att politiker på alla nivåer måste samarbeta för att reellt lyfta och hjälpa fram människornas deltagande och ta deras synpunkter på allvar. Då blir man lite snopen eller förvånad när det från Sveriges sida ställs frågan: Hur kan man på nationell nivå stödja lokala initiativ? Det undrar jag också. Men jag är tvärsäker på att vi kommer att lyfta fram den här frågan om och om igen om inte Sveriges regering tar till sig våra ord. Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag drog över min talartid med några sekunder.
Anf. 147 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Får jag fråga Rigmor Stenmark varför det nu inte finns något lagförslag. Och i så fall: Är det på det sättet att detta är en direkt uppmaning till rege- ringen att fatta beslut på ett visst sätt i ett förvalt- ningsärende? Sedan finns det naturligtvis anledning att påminna om att det inte finns något land i världen som har den grad av kommunal självstyrelse som Sverige har. Här diskuterades ju som om det inte vore tillåtet med någonting i kommunerna. Det är ju en långtgående kommunal självstyrelse som faktiskt präglar författ- ningssystemet i Sverige. Det vore ju klädsamt om talarna någon gång erinrade sig detta faktum. Vem som ska fatta beslut om indelningarna kan alltid dis- kuteras. Men den som ska fatta besluten måste alltså följa den lagstiftning som ju vid varje tidpunkt gäller. Och min fråga är: Har regeringen brutit mot den lag- stiftning som nu gäller? Är det klokt av riksdagen att säga att regeringen ska tillämpa den nuvarande lag- stiftningen som om den vore ändrad på det sätt som utskottsmajoriteten här föreslår?
Anf. 148 RIGMOR STENMARK (c) re- plik: Fru talman! För att göra det riktigt klart vad ut- skottets ställningstagande i dag gäller, Göran Mag- nusson, ska jag be att få läsa innantill från betänkan- det, eftersom Göran Magnusson tydligen inte har gjort det. Jag läser från utskottets ställningstagande i övrigt på s. 23. "Utskottet har angivit den utgångspunkt som den förordade utredningen bör ha och i stora drag inrikt- ningen på de överväganden som utskottet önskar. Skulle utredningen konstatera att den skisserade ord- ningen har avgörande nackdelar eller påvisa att det finns betydande fördelar med en annan modell bör förslag i enlighet med sådana ställningstaganden lämnas." Och som jag sade hade vi från Centerpartiets sida helt klart hellre önskat en färdig lag där det helt klart sades att Heby kommun ska föras över till Uppsala län. Men det fanns ingen majoritet, inte ens på oppo- sitionssidan. Jag ska inte säga vilket parti som motar- betade vad. Men det fanns ingen majoritet, och det tycker jag att vi ska vara ärliga och säga. Jag tycker att det vore förskräckligt om Sverige inte skulle vara ett föregångsland när det gäller de- mokratifrågorna. Men eftersom man från Sveriges sida faktiskt på en FN-konferens frågar sig hur man från nationell sida kan stödja lokala projekt, så anser i alla fall jag att det finns en lång väg till att gå. När det gäller hur man har behandlat Hebyärendet så kan vi tyvärr inte säga att vi har kommit särskilt långt.
Anf. 149 HELENA HILLAR ROSEN- QVIST (mp): Fru talman! Jag skulle vilja att vi helt enkelt skif- tar perspektiv. Vad jag menar med det ska jag förkla- ra genom att tala om lite grann vad som står i 1 kap. 1 § indelningslagen. En ändring i indelningen av kommuner får - i de fall att en kommun som närmast berörs av ändringen motsätter sig denna - meddelas endast om det finns synnerliga skäl för ändringen. Det som vi vill göra i detta ärende är att helt en- kelt ändra perspektivet. När ett initiativ tas underifrån om en delning, eller som i detta fall ett länsbyte - det finns många anledningar att jämföra dessa saker - ska det finnas synnerliga skäl att inte göra denna ändring. Man måste helt enkelt byta perspektiv från ett upp- ifrånperspektiv, att man planerar Sverige uppifrån och talar om hur det ska vara indelat, till ett underi- frånperspektiv om ett initiativ tas genom en folkom- röstning och som i detta fall ett enat kommunfull- mäktige ansöker om ett länsbyte. Jag förstår att frågan är oerhört intressant konsti- tutionellt, eftersom socialdemokraterna låter sig före- trädas av en ledamot i konstitutionsutskottet i denna fråga. Varför det inte är fler här kan man ju undra. Göran Magnusson känner sig lite ensam här när det gäller konstitutionella frågor. Men självklart är ju vi andra också väldigt intresserade av konstitutionella frågor. Och tyvärr så kommer vi inte längre. Jag vet inte om konstitutionsutskottet hade kunnat hjälpa oss med en ändring i indelningslagen om vi hade frågat. Det hela är lite oklart. Det som är väldigt klart är att det är nya friska vindar som blåser. Göran Magnusson säger att detta är ett väldigt gammalt ärende. För mig är det inte det. Det är ganska nytt, eftersom jag är ny i riksdagen. Det gör ju inte regeringens ståndpunkt mer begriplig att det är ett gammalt ärende och att man har låst fast sig så och att man inte kan ändra sig på denna punkt. Men som sagt, de nya friska vindarna som blåser kommer väl till uttryck i Kommundemokratikom- mittén. Och såvitt jag har förstått så är alla partier eniga om att de vill göra en del förändringar. Att jag blev så besviken på regeringens stånd- punkt i denna fråga beror på att man faktiskt i direkti- ven till Kommundemokratikommittén säger att man ska se över bestämmelserna i indelningslagen, att man ska lägga fast förutsättningarna för att genomfö- ra en indelningsändring samt att man ska föreslå de ändringar som kan anses motiverade. Kommittén ska därför se över hur de procedurer som har samband med kommunindelningar kan underlättas. Kommittén ska i sitt arbete också beakta den kommunala självstyrelsens betydelse för den svenska folkstyrelsen och i sina förslag till åtgärder ta hänsyn till kommunernas ansvar för att utveckla den lokala demokratin. Detta är ju väldigt tydliga saker. Därför hade jag väntat mig väldigt annorlunda tongångar från rege- ringen när det gäller detta ärende. Hur långt vi kom- mer med detta betänkande är ett tillkännagivande om att börja utreda den när frågan och en liten anvisning om vad riksdagsmajoriteten vill att det ska leda till. Jag tycker faktiskt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i detta fall är lite efter. Jag hoppas därför verkligen att det leder fram till något helt an- nat. Göran Magnusson säger ju mycket riktigt att det alltid kan diskuteras vem som ska fatta beslut om indelning. Det är denna diskussion som vi vill påbörja på detta sätt.
Anf. 150 LENNART NILSSON (s): Fru talman! Om det ankommer på mig så klarar vi det. Jag vill till Göran Magnusson säga att om detta betänkande hade handlat om ett tillkännagivande om Heby kommun, då hade jag föreslagit en återremiss för att detta skulle granskas utifrån konstitutionell utgångspunkt. Det vågar man ju inte göra, även om utskottsmajoriteten i sin brödtext skriver så. Hela detta bygger på att det ska vara en utredning. Men efter att jag har lyssnat på denna debatt kan jag kon- statera att det tydligen inte heller är mycket värt med en utredning, eftersom det här sägs att om Heby kommun kommer in med en ansökan i sommar så bör regeringen ta ställning till den utifrån vad möjligtvis en majoritet säger. Då är ju inte heller en utredning värd någonting, utan det handlar egentligen om en demonstrationspolitik utifrån att man vill sätta käppar i hjulet för regeringen. Egentligen är de frågor som Göran Magnusson har ställt de allvarliga. Man skriver ju i utskottsmajo- ritetens text att regeringens beslut i fråga om Heby kommun inte är acceptabel ur en demokratisk syn- vinkel. Göran Magnusson har ju utifrån den lagstift- ning som regeringen har haft att rätta sig efter frågat flera här om det är rätt eller fel enligt gällande lag- stiftning. Man kan då bara konstatera att majoritetstexten hänvisar till att det beslut som regeringen har fattat tidigare strider mot demokratiska principer. Då skulle jag egentligen vilja ställa en fråga till Göran Magnus- son. Om det vore på detta sätt enligt majoritetens utgångspunkter, vore detta då inte ett fall för konsti- tutionsutskottet att granska om regeringen har handlat rätt enligt den lagstiftning som den har att följa? Fru talman! Jag kan bara konstatera att detta är mycket av en demonstration. Det har varit många turer. Man har inte kommit fram till det som man hade önskat att göra, nämligen att fatta beslut om Heby kommun, som riksdagen inte har att fatta beslut om. Med utgångspunkt i den diskussion som vi har haft här tidigare och med utgångspunkt i den reserva- tion som vi socialdemokrater har tillsammans med Vänsterpartiet så yrkar jag bifall till reservationen.
Anf. 151 RIGMOR STENMARK (c) re- plik: Fru talman! Jag skulle vilja fråga Lennart Nilsson, som också har varit ute i världen och lyssnat på de- mokratifrågorna: Tycker Lennart Nilsson att vi har kommit tillräckligt långt i Sverige när det gäller att på nationell nivå lyssna till medborgarna ute i landet, till enskilda människor?
Anf. 152 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Svaret är nej.
Anf. 153 RIGMOR STENMARK (c) re- plik: Fru talman! Tack så mycket, Lennart Nilsson. Det var ett ärligt svar. Nej, vi har inte kommit tillräckligt långt. Min nästa fråga är hur vi ska göra för att det ska bli bättre. Kan Lennart Nilsson dela min åsikt att indelningslagen måste förändras? Jag tycker att vi ska ta bort frågan om regeringen har gjort fel. Regeringen har inte gjort något fel. Men indelningslagen är så formulerad att regeringen ska bestämma. Regeringen har inte gjort något fel. Det är ingenting att diskutera. Vad vi bör diskutera är hur vi ska kunna förbättra, så att människor ute i landet känner tilltro till oss politiker. Tyvärr gör de inte det i dag.
Anf. 154 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Det handlar inte enbart om indelning- slagen. Mitt svar att vi inte har kommit tillräckligt långt innebär att vi ständigt måste arbeta för att ut- veckla demokratin på livets olika områden.
Anf. 155 ANNELIE ENOCHSON (kd) re- plik: Fru talman! Jag reagerade när Lennart Nilsson sa- de att vi vill sätta käppar i hjulet för regeringen och att vi har bedrivit demonstrationspolitik. Det har vi inte. Vi har gjort det lika lite som när det gällde Torslanda kommun. Där ansåg vi att det som folket tycker ska träda igenom. Vi vill att demokrati ska råda. Jag nämnde i mitt anförande fem olika saker som har skett i fallet med Heby kommun. Det var bl.a. en folkomröstning, Kammarkollegiet har sagt ja och en utredning har sagt ja. Det har också funnits andra saker. Ändå säger regeringen nej. Det är det vi reage- rar så starkt emot. Om vi vill att demokratin ska kunna fortsätta, om det ska finnas tilltro till demokratin i Sverige måste vi låta människorna påverka. Det har de gjort i Heby. De gjorde det i Torslanda. Det fanns en majoritet i Torslanda. Det finns en majoritet här också. Men socialdemokraterna säger hela tiden nej och vill inte detta. Vill ni inte demokrati? Vill ni inte att männi- skorna ska påverka utvecklingen i sin kommun?
Anf. 156 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Folkomröstningen om Torslanda har i och för sig inte med det här betänkandet att göra. Men vi kan konstatera att en majoritet av de som röstade i folkomröstningen i kommunen sade nej till en egen kommun i Torslanda.
Anf. 157 ANNELIE ENOCHSON (kd) re- plik: Fru talman! Okej, då lämnar vi Torslanda. I Heby kommun finns däremot en majoritet som är för. Det var 57,7 % i folkomröstningen. Gäller inte den majo- riteten?
Anf. 158 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Demokrati handlar om att göra en av- vägning mellan olika intressen. Det har varit rege- ringens utgångspunkt, som ni ifrågasätter ur demo- kratisk synvinkel. Ni menar att man har handskats felaktigt med ärendet ur demokratisk synvinkel. Det är ganska allvarligt.
Anf. 159 GÖRAN MAGNUSSON (s) re- plik: Fru talman! Det är naturligtvis inte odemokratiskt att ha en annan uppfattning än Annelie Enochson, Rigmor Stenmark eller någon annan i majoriteten. Man kan ha olika uppfattningar i demokratins namn. Lennart Nilsson för ett resonemang om KU- granskning. Vi har planerat den administrativa granskningen från KU i höst. Jag har då föreslagit att vi skulle titta på regeringens sätt att handlägga indel- ningsfrågor, för att se om regeringen har förbrutit sig mot lagen. Efter Rigmor Stenmarks uttalande kanske man inte behöver göra det. Hon säger att regeringen inte har gjort något fel. Den intressanta frågan uppstår så småningom, hur majoriteten i den här frågan kommer att hantera ett regeringsbeslut som går emot en ny ansökan från Heby, om det nu kommer någon. Då är det väl läge för en KU-anmälan mot beslutsfattande statsråd, kan jag tänka mig, om man nu menar allvar med resone- manget om hur regeringen ska fatta beslut i indel- ningsfrågan.
Anf. 160 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re- plik: Fru talman! Utan att göra några som helst anspråk på att undervisa i exegetik vill jag säga följande. Det som föreslås av utskottet är att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför. Utskottet lämnar förslaget med anledning av motio- nerna 2000/01:Bo302 och 2000/01:Bo303. Det som utskottet har anfört i en central mening dessförinnan är att det enligt utskottet bör undersökas om det finns några bärande invändningar mot den skisserande ordningen. Efter förslaget gör utskottet också en kommentar såtillvida att man utgår från vissa konsekvenser, be- roende på att riksdagen har uttalat sig om en opinion. Där skulle man möjligen med Göran Magnussons ord kunna fråga sig om det formellt är en nullitet.
Anf. 161 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Det är inte säkert att riksdagen i mor- gon fattar det beslut som Carl-Erik Skårman står för. Vi får se huruvida det blir som majoriteten föreslår eller som vi reservanter föreslår. Riksdagen kan inte fatta beslut om att Heby kommun ska tillhöra Uppsala län. Det är en regeringsfråga. Regeringen ska komma tillbaka till riksdagen. Vi måste vara överens om att det handlar om ett utredningsförslag som ni inte tycker är något värt. Regeringen ska ju säga ja till att Heby överförs till Uppsala län oavsett vad som händer med utredningen. Det tycker jag är illavarslande.
Anf. 162 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re- plik: Fru talman! Det är möjligt att uttalandet inte är något värt för bostadsutskottets vice ordförande. Likväl är det ett förslag om ett tillkännagivande som yrkar på en utredning och därtill en kommentar om vad riksdagen kan komma att förvänta sig genom sitt opinionsbildande uttalande.
Anf. 163 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Man ska ta utredningar på allvar. Men här sägs att Heby kommun kommer att göra en ny ansökan i sommar. Det är sommar nu, även om det inte ser så ut. Det betyder att en utredning inte är något värd för dem som driver frågan om Heby kommun, eftersom man anser att regeringen ska säga ja oberoende av vad en utredning kommer fram till.
Anf. 164 EWA THALÉN FINNÉ (m): Fru talman! Genomgående i debatten har det varit konstitutionella frågor och system mot människor. I frågan om Hebys länstillhörighet kan vi se alla ingre- dienser. Det finns en folkvilja som säger ja till att byta län. Kommunfullmäktige säger ja. Kammarkol- legiet säger ja. Men systemet säger nej. Regeringen säger nej. De har all rätt att säga nej. Men man kan från moralisk utgångspunkt fundera i demokratiska termer. Det tillsätts demokratiutredningar därför att man är orolig över det demokratiska underskottet, över att människor hoppar av sina politiska uppdrag och över att många människor känner förakt mot politiker och de beslut som vi fattar. I Heby i dag känner man en mycket stor frustra- tion. När regeringen sade nej blev vi förvånade. Ingen i bostadsutskottet, anser jag, trodde att regeringen skulle säga nej. Det ser man när man läser ut- skottstexten. Vad kunde vi göra? Tyvärr hade vi inte kunskap för att stifta en lag. En ren Hebylag var det inte riktigt konstitutionellt möjligt att stifta. Därför sade vi - en majoritet i riksdagen - att vi vill få till stånd en förändring av indelningslagen. Nu är det mer ett uttalande, precis som Göran Magnusson är inne på, därför att det är ganska komplicerat. Men vi anser att det borde till synnerliga skäl för att rege- ringen ska säga nej om tre kriterier är uppfyllda - en positiv folkopinion, en positiv kommunfullmäktige och ett kammarkollegium som säger ja. Vi har begärt denna utredning. Om det kommer in sådana ärenden igen tycker vi, utifrån vad man kan kalla ett moraliskt ställningstagande, att regeringen ska fundera över vad denna folkopinion och vad fullmäktigeopinionen betyder. Borde man inte kunna ta sig en funderare när det gäller att ändra sitt beslut? Man bryter inte mot någon lag om man ändrar sitt beslut. Det har man all rätt till. Det är ändå så att en majoritet i riksdagen skulle vilja fördjupa demokratin och synen på demokratin. Jag tycker att man måste ta det på allvar. Regeringen fattar vilket beslut den vill, men jag hoppas - det är bara en förhoppning - att den ändrar sig.
Anf. 165 HARALD NORDLUND (fp): Fru talman! Nej, regeringen har inte hanterat frå- gan om länsbyte för Heby kommun på ett formellt felaktigt sätt. I folkomröstning har medborgarna sagt att de vill byta län, men omröstningen är rådgivande. Medborgarna vill byta. Kammarkollegiet har föresla- git byte. Regeringen har att göra en helhetsbedöm- ning. Men vilka är då skälen till regeringens nej när man har gjort denna helhetsbedömning? Jag har för- sökt finna dem. När jag inte fann dem i samband med beslutet tänkte jag att jag skulle hitta dem i reserva- tionen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Där måste jag väl ändå hitta några skäl till att man vid denna helhetsbedömning säger nej. När jag läser i reservationen finner jag bl.a. föl- jande: Det är enligt vår mening tveksamt om riksda- gen över huvud taget bör göra ett uttalande av denna innebörd i ett förvaltningsärende. Motionerna bör sålunda avstyrkas redan på denna grund. Något mer sägs inte med substans i i reservatio- nen. Det är det här som är så skrämmande. Man ska göra en helhetsbedömning, men anför egentligen inte några som helst skäl till sitt nej. Detta visar, fru tal- man, nödvändigheten av att söka former för att öka medborgarnas inflytande över länsindelningar. Särskilt tydligt blir det när jag lyssnar på Göran Magnusson. Göran Magnusson talade bl.a. om folk- omröstning utlyst av annan - jag hoppas att jag hörde fel, men så uppfattade jag det - än den som har att besluta. Vad är detta för syn på medborgarinflytande? Fru talman! Medborgarna har sagt sitt, och det är tydligt vad de vill. Kammarkollegiet har sagt sitt. Om då regeringen vid helhetsbedömningen skulle ha starka skäl för att säga nej skulle jag kunna acceptera det, men det har inte angivits. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 12 juni.)
12 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Proposition 2000/01:136 Äldreförsörjningsstöd
Skatteutskottets betänkande 2000/01:SkU25 Vissa frågor inför den allmänna fas- tighetstaxeringen 2003, m.m.
Näringsutskottets betänkande 2000/01:NU11 Statens ägande i Telia AB
Konstitutionsutskottets betänkanden 2000/01:KU23 Riksdagen inför 2000-talet 2000/01:KU26 Ändrade regler om koncessionsavgift på televisionens område
Finansutskottets betänkanden 2000/01:FiU29 Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2000/01:FiU27 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2001 2000/01:FiU28 Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning av statsskulden 1995/96-2000
Justitieutskottets betänkanden 2000/01:JuU26 Sveriges tillträde till 1996 års EU- konvention om utlämning 2000/01:JuU27 Sveriges tillträde till FN:s konvention om bekämpande av bombattentat och terrorister 2000/01:JuU29 Reformeringen av domstolsväsendet 2000/01:JuU30 Internationella brottmålsdomstolen 2000/01:JuU31 Behandling av personuppgifter inom kriminalvården
Trafikutskottets betänkande 2000/01:TU16 Beslutsunderlag för investeringar i vägar och järnvägar
13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 7 juni
2000/01:1352 av Margareta Cederfelt (m) till fi- nansminister Bosse Ringholm Fastighetsskatten 2000/01:1353 av Margareta Cederfelt (m) till fi- nansminister Bosse Ringholm Bostadsskatten 2000/01:1354 av Jonas Ringqvist (v) till statsminister Göran Persson Kärnavfall till Ryssland 2000/01:1355 av Murad Artin (v) till statsrådet Maj- Inger Klingvall Visumregler 2000/01:1356 av Willy Söderdahl (v) till utrikesmi- nister Anna Lindh Västsaharas fiskevatten 2000/01:1357 av Maud Ekendahl (m) till socialmini- ster Lars Engqvist Kriget mot narkotika 2000/01:1358 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström Insyn på fängelser 2000/01:1359 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström Brottsbekämpning 2000/01:1360 av Anita Sidén (m) till utbildningsmi- nister Thomas Östros Rätt till skadestånd
den 8 juni
2000/01:1361 av Gunilla Tjernberg (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Institutionen för rymdfysik 2000/01:1362 av Kerstin Heinemann (fp) till social- minister Lars Engqvist Läkemedel för barn 2000/01:1363 av Inger René (m) till justitieminister Thomas Bodström Tvångsäktenskap 2000/01:1364 av Helena Bargholtz (fp) till justitie- minister Thomas Bodström SÄPO-registrerade 2000/01:1365 av Margareta Viklund (kd) till statsrå- det Maj-Inger Klingvall Barnens svåra situation 2000/01:1366 av Margareta Viklund (kd) till statsrå- det Maj-Inger Klingvall Barnarbete 2000/01:1367 av Willy Söderdahl (v) till miljöminis- ter Kjell Larsson EIB och miljöhänsyn 2000/01:1368 av Willy Söderdahl (v) till finansmi- nister Bosse Ringholm Europeiska investeringsbanken 2000/01:1369 av Erling Wälivaara (kd) till socialmi- nister Lars Engqvist Bristen på allmänläkare
den 11 juni
2000/01:1370 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till försvarsminister Björn von Sydow Sotningsmonopolet 2000/01:1371 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström Eftervård för ungdomsbrottslingar 2000/01:1372 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till miljöminister Kjell Larsson Jakt på rovdjur i Norge 2000/01:1373 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till näringsminister Björn Rosengren Väg 73 2000/01:1374 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till statsrådet Britta Lejon Produktsäkerhetslag för offentliga tjänster 2000/01:1375 av Chris Heister (m) till statsrådet Ingela Thalén Föräldrapenningen 2000/01:1376 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Maj-Inger Klingvall Tillämpning av utlänningslagen 2000/01:1377 av Marianne Andersson (c) till utri- kesminister Anna Lindh En rättsprocess mot de röda khmererna
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 6 juni
2000/01:1304 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till justitieminister Thomas Bodström Maximistraff på människohandel 2000/01:1318 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi- nister Thomas Bodström Arvsrätten
den 7 juni
2000/01:1284 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström Straffsatser för innehav av kat 2000/01:1291 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström Säkerheten på landets anstalter 2000/01:1295 av Harald Nordlund (fp) till miljömi- nister Kjell Larsson Transporter på järnväg 2000/01:1299 av Inga Berggren (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Vindkraftsindustrin 2000/01:1300 av Lars Ångström (mp) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Anslag till minröjning 2000/01:1305 av Agneta Lundberg (s) till miljömi- nister Kjell Larsson Pilotanläggning för produktion av etanol 2000/01:1306 av Agneta Lundberg (s) till miljömi- nister Kjell Larsson Forskning om förnybara drivmedel 2000/01:1307 av Agneta Lundberg (s) till miljömi- nister Kjell Larsson Hållbar transport- och miljöteknik
den 8 juni
2000/01:1297 av Lennart Fridén (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson Språkundervisningen i gymnasieskolan 2000/01:1302 av Catharina Hagen (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson Statistikunderlag för gymnasiebidraget till friskolor 2000/01:1303 av Catharina Hagen (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson Pensionskostnader för friskolor 2000/01:1316 av Murad Artin (v) till utrikesminister Anna Lindh Assyriers/syrianers och kaldéers rätt att besöka Tur- kiet 2000/01:1326 av Margareta Viklund (kd) till utri- kesminister Anna Lindh Mänskliga rättigheter
den 11 juni
2000/01:1317 av Lars Leijonborg (fp) till statsrådet Maj-Inger Klingvall Dublinkonventionen
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
15 § Kammaren åtskildes kl. 18.05.
Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 2 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 29 (delvis), av förste vice talmannen därefter till ajourneringen kl. 12.54, av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 84 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 129 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.