Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:101 Fredagen den 27 april

ProtokollRiksdagens protokoll 2000/01:101

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2000/01:101 Fredagen den 27 april Kl. 9.00 - 10.33

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Återtagande av plats i riksdagen

Andre vice talmannen meddelade att Thomas Ju-
lin (mp) återtagit sin plats i riksdagen fr.o.m. den
27 april varigenom uppdraget som ersättare upphört
för Lotta Nilsson-Hedström.
2 § Meddelande om frågestund

Andre vice talmannen meddelade att vid fråge-
stunden torsdagen den 3 maj kl. 14.00 skulle följande
statsråd närvara:
Statsrådet Ingela Thalén, statsrådet Ulrica Mes-
sing, statsrådet Mona Sahlin, statsrådet Maj-Inger
Klingvall och statsrådet Ingegerd Wärnersson.

3 § Anmälan om fördröjt svar på interpella-
tion

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 2000/01:398

Till riksdagen
Interpellation 2000/01:398 av Marietta de Pour-
baix-Lundin om öl- och vinskatten.
Interpellationen kommer att besvaras den 8 maj
2001 tillsammans med interpellation 377, öl- och
vinskatten.
Skälet till dröjsmålet är att det på grund av ut-
landsresor inte har funnits någon annan tid som pas-
sat.
Stockholm den 24 april 2001
Finansdepartementet
Bosse Ringholm
Enligt uppdrag
Lilian Wiklund
Expeditions- och rättschef

4 § Svar på interpellation 2000/01:282 om ar-
betskraftsinvandring

Anf. 1 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Johan Pehrson har frågat mig vilka
initiativ jag som ansvarig minister avser att vidta för
att möjliggöra en ökad arbetskraftsinvandring till
Sverige samt om jag är beredd att öppna för turistin-
vandring, dvs. möjlighet att på plats i Sverige söka
arbetstillstånd.
Frågan om arbetskraftsinvandring är aktuell både
för Sverige och för EU. Redan nu finns en viss ar-
betskraftsbrist i några sektorer, och bristen riskerar att
förvärras genom låga födelsetal och ökad medellivs-
längd. Kommissionen lade i slutet av förra året fram
ett meddelande om en gemensam invandringspolitik.
I detta meddelande föreslås på längre sikt ett mer
omfattande samarbete för att samordna information
och åtgärder för att tillgodose behovet av arbets-
kraftsinvandring i medlemsländerna. Jag ser fram
emot resultatet av den debatt som nu pågår och som
kommer att leda till ett nytt förslag från kommissio-
nen.
I diskussionen om arbetskraftsinvandring är det
enligt min mening viktigt att ta hänsyn till arbets-
kraftspotentialen i kandidatländerna och de förhand-
lingar som förestår. När ansökarländerna blir nya
medlemsländer tillför dessa nya möjligheter på ar-
betsmarknaden som bör tas till vara. Frågan om ar-
betskraftsinvandring måste också knytas till det aktu-
ella behovet på arbetskraft i vårt land. Arbetskraftsut-
budet påverkas av en rad faktorer, och vi måste bl.a.
se till att personer med utländsk bakgrund som redan
bor här i landet i ökad utsträckning kommer in på
arbetsmarknaden.
I Sverige är det Migrationsverket och Arbets-
marknadsstyrelsen som ansvarar för arbetstillstånden.
De 300-400 arbetstillstånd per år som Johan Pehrson
hänvisar till avser endast permanenta uppehållstill-
stånd av arbetsmarknadsskäl. Till detta kommer till-
fälliga arbetstillstånd som på senare tid ökat, från ca
15 000 år 1999 till nära 20 000 förra året. Myndighe-
terna kan således redan nu i samråd med arbetsmark-
nadens parter utnyttja den flexibilitet som finns inom
gällande regelverk. Avgörande är bl.a. arbetsmark-
nadsläget och om det råder nationell brist på arbets-
kraft som inte kan fyllas av arbetstagare i Sverige
eller medborgare i EU/EES-området.
Jag är dock angelägen om att klargöra om den nu-
varande lagstiftningen är tillräckligt flexibel. Rege-
ringen har därför uppdragit åt Migrationsverket att i
samarbete med Arbetsmarknadsstyrelsen lämna för-
slag på vad som kan göras inom gällande lagstiftning
för att bättre kunna tillgodose de ökade behoven av
arbetskraft, bl.a. inom data- och teknikyrken samt
undervisnings- och vårdyrken. Myndigheterna ska
redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 2001. En
bedömning kan därefter göras av hur väl regelverket
är anpassat till behovet av arbetskraft utanför
EU/EES-området.
Den andra frågan gäller huruvida utländska med-
borgare som reser in i landet på besöksvisering borde
ges möjlighet att söka arbetstillstånd i Sverige. Ett
sådant förfarande är förenat med en rad formella och
praktiska hinder. Migrationspolitiken måste präglas
av tydliga regler för varje form av migration. Vise-
ringspolitiken är ett instrument för att upprätthålla
den reglerade invandringen. En utlänning som reser
in i eller vistas i Sverige ska i regel ha visering om
inte han eller hon är medborgare i de nordiska län-
derna, något EU/EES-land eller något annat land som
är viseringsfritt.
Några undantag finns alltid och visar på regering-
ens öppenhet och flexibilitet. Ett ömsesidigt avtal
med Australien - snart förhoppningsvis även med
Nya Zeeland - möjliggör t.ex. särskilda tillstånd med
vilka inresta ungdomar kan ta arbete under längre
semestervistelser. Generellt gäller dock för alla kate-
gorier av arbetstagare att tillstånd i regel beviljas på
villkor att det redan finns erbjudande om anställning
samt bostad ordnad. Detta stämmer överens med
rådande praxis inom EU i enlighet med en 1994 anta-
gen resolution som föreslår att tredjelandsmedborgare
bör söka arbetstillstånd från utlandet före inresa. Att
söka arbete i Sverige kan ta olika lång tid. Arbetssö-
kande turister i Sverige skulle i vissa fall sannolikt få
svårt med sin försörjning och bostadssituation. Ar-
betstillstånd bör således i regel sökas och utfärdas
före inresa i Sverige.

Då Johan Pehrson, som framställt interpellationen,
var förhindrad att närvara vid sammanträdet, medgav
andre vice talmannen att hans ersättare Staffan Wer-
me i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 2 STAFFAN WERME (fp):
Fru talman! Jag ska mycket kort först beröra frå-
gan om turistarbetstillstånd. Jag tycker att man måste
vara mycket tydligare på att det är positivt att männi-
skor rör sig i världen. Internationalismen är väldigt
viktig så att framför allt unga människor får andra
erfarenheter, vilket skapar möjligheter till en mera
sammanhållen värld och därmed också minskar ris-
ken för konflikter. Det här kan man välja att under-
lätta eller att försvåra. För mig är det naturligt att
turistarbetstillstånden ska kunna göra det möjligt för
flera unga att få del av andra kulturer under en längre
tid. Det ser jag som positivt. Att det finns praktiska
och ibland administrativa svårigheter får inte vara
något skäl för att man säger att detta är en omöjlighet.
Målet måste vara att skapa möjligheter för internatio-
nalism.
Den andra fråga, som egentligen är betydligt vik-
tigare, handlar om arbetskraftsinvandring. Den har
två sidor, kan man säga, en i Sverige och en utom-
lands. Den svenska sidan måste vara att kunna för-
ändra det system för mottagande av icke-svenskar
som vi har i dag här i Sverige, från att i många fall ha
varit alltför beskyddande och alltför vårdande motta-
gande till att bli någonting som i stället gör det möj-
ligt för människor från andra kulturer att komma till
Sverige för att direkt gå in i arbete - om inte direkt så
i varje fall under en så kort tid som möjligt göra nå-
gonting annat än att arbeta.
Det här kräver en omställningsprocess som är
ganska omfattande i hela det svenska mottagnings-
systemet för invandrare. Det kräver genomgripande
förändringar ända från kommunal nivå och vidare
uppåt. Det kräver också en förändrad syn på invand-
ringen hos oss svenskar. Vi måste vara medvetna om
att om vi ska kunna klara den välfärd som vi har och
som jag tror att vi alla här i kammaren är eniga om att
vi ska fortsätta att ha, kommer vi att bli tvungna att ta
emot ganska många nya svenskar i Sverige. Det rör
sig inte om tusentals eller tiotusentals utan säkerligen
om hundratusentals nya svenskar. Det ställer stora
krav på en förändrad organisation och på oss männi-
skor.
Jag tackar för svaret, som jag tycker ändå andas
en vilja till förändring. Jag skulle bara vilja ställa en
fråga som hör samman med en del av svaret. Det är
hur man ser på arbetskraftspotentialen. Sverige är
fortfarande ett av världens absolut rikaste länder. Vi
har råd att utbilda våra unga människor till goda yr-
ken. Är det så att vi i framtiden ska ta över de fatti-
gaste ländernas redan utbildade människor för vårt
välstånd?
Eller har vi en möjlighet att hjälpa de delar av
världen som inte har samma förutsättningar som vi
för att utbilda människor från andra länder som sedan
kan välja att arbeta i Sverige eller att återvända till
sina ursprungsländer för att bygga upp dessa länder?
Den här frågan är väldigt viktig, och den kan också
skapa ytterligare klyftor i en värld som har alltför
stora klyftor redan i dag.

Anf. 3 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag håller naturligtvis med Staffan
Werme om det positiva i att människor rör sig över
gränser och att unga människor kan inhämta erfaren-
heter och impulser från andra kulturer och traditioner.
Det har en fredsfrämjande effekt på lång sikt.
Att kunna utveckla utbytet av studerande och
möjligheten till tillfälligt jobb i och med de avtal som
jag nämnde i mitt interpellationssvar med Australien
och snart också med Nya Zeeland är ju ett sätt. Men
som situation är redan i dag har studerande ungdomar
i våra länder möjlighet att arbeta mellan terminerna.
Mycket av det som vi diskuterar i Sverige har sin
bäring på det arbete som pågår inom EU när det gäl-
ler att hitta en gemensam syn och gemensamma reg-
ler för det som jag vill kalla för ordnad invandring,
ordnad migration. Den här debatten har pågått under
en viss tid, inte minst när det gäller det franska ord-
förandeskapets initiativ att rikta fokus på 50-
årsperspektivet i Europa. Denna debatt kommer på
nytt väldigt konkret att finnas med på dagordningen
under det belgiska ordförandeskapet.
Samtidigt har vi en kommunikation i form av
meddelanden från kommissionen som en bas för
diskussionen. Jag tror att detta är en mycket viktig
fråga, att vi kan komma fram till en gemensam syn på
behovet av arbetskraft och hur man ska tillgodose det
på ett bra sätt. Arbetskraftsinvandring får inte handla
om social dumpning, att det skapas en ny gästarbetar-
klass, att det skapas ett A-, B- och C-lag på vår ge-
mensamma arbetsmarknad. Jag anser det här rättig-
hetsperspektivet vara väldigt viktigt när vi diskuterar
de gemensamma reglerna för framtiden.
Staffan Werme talade också om mottagande.
Mottagningen av asylsökande är också ett direktiv
som i allra högsta grad är aktuellt. Där finns detta
med rätten till arbete medan man väntar med, och vi
från svensk sida vill ha kvar den rätten som finns
redan i dag för den som kan förutse en väntetid längre
än fyra månader. Man ska kunna erbjuda en sådan
möjlighet, oavsett om den asylsökande får ett bifall
eller ett avslag på sin ansökan. Det är oerhört värde-
fullt, inte minst ur livskvalitetssynpunkt för den en-
skilde asylsökande.
Sedan tog Staffan Werme upp en annan viktig
fråga: Vad kommer detta att betyda för de fattiga
länderna? Även där är det viktigt att man sätter upp
villkor. Det får inte handla om det som vi kallar för
brain drain, utan det måste vara utformat på ett så-
dant sätt att både de fattiga länderna och vi själva kan
tillgodogöra oss ett sådant här utbyte.

Anf. 4 STAFFAN WERME (fp):
Fru talman! Jag får tacka statsrådet även för det
svaret. Det är tydligt att vi har en viss samsyn i frå-
gan, och det är ju självklart med tanke på de problem
som vi alla står inför.
Det räcker med att se på hur jag som kommunpo-
litiker ser på framtiden när det gäller skolpersonal och
vårdpersonal och de enorma pensionsavgångar som
blir aktuella under de närmaste 5-7 åren. Det är en
gigantisk uppgift som jag inte vet hur vi kommer att
kunna lösa.
Frågan är då: Hur ska vi klara detta praktiskt? Det
måste sättas i gång ett arbete i dag - egentligen borde
det ha satts i gång långt tidigare, men det är väldigt
svårt att sia om framtiden. Det var inte alltför länge-
sedan som vi diskuterade någonting helt annat än
arbetskraftsbrist. Nu ser man tydligt att det kommer
att bli stora pensionsavgångar 2005 och därefter -
framför allt inom den offentliga sektor som byggdes
upp på 70-talet - och att det finns problem inom vissa
privata sektorer där det ställs krav på spetskompetens.
Då är det viktigt att man redan i dag skapar de system
som gör det möjligt att om 4-6 år hitta de människor
som behövs.
Om vi inte löser arbetskraftsinvandringsfrågorna i
dag kommer det att uppstå en brain drain, en förlust i
de fattiga länderna av väl utbildade människor, de
människor som har kompetens, därför att vi själva i
västvärlden inte har tid att utbilda dem. Nu finns det
en utredning av bl.a. Migrationsverket som troligen är
klar redan i dag eftersom den 30 april är på måndag.
Om den utredningen skulle visa på att det finns behov
av att förändra den svenska lagstiftningen får man
inte dra detta i långbänk. Då kommer det automatiskt
att bli så att vi väljer vår egen välfärd framför välfär-
den i de länder som skulle behöva den ännu bättre än
vi.
Man måste alltså agera redan i dag, och man
måste dra upp de riktlinjer som ska gälla för att vi ska
klara av att utbilda dem som kommer hit på ett sådant
sätt att de passar väl in på den svenska arbetsmarkna-
den.
Sedan har jag en kort kommentar kring detta med
turister och arbete. Jag tycker att det är väldigt positiv
att unga människor från Australien och Nya Zeeland
kan få komma hit och arbeta även under turistsäsong-
en. Men problemet är risken att man ser världen som
en västinfluerad värld, dit Australien och Nya Zee-
land hör. Det måste vara mycket mera intressant att
minska klyftorna mellan de länder och kulturer som
står längre ifrån varandra än mellan de europeiskt
baserade kulturerna, exempelvis Nya Zeeland och
Australien. Det skulle jag önska att regeringen vågade
fundera över.

Anf. 5 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Låt mig först kommentera några av
de frågor som handlade om vad vi egentligen gör. När
det gäller vad man gör på regeringsnivå är det fram-
för allt två saker som jag vill peka på.
Det ena är förstås det uppdrag som regeringen har
gett till Migrationsverket och AMS att se efter vad
det finns för flexibilitet inom det nuvarande regelver-
ket. Det är den rapporten som ska komma på måndag.
Det andra gäller det mer långsiktiga perspektivet,
nämligen inrättandet av den arbetsgrupp och styr-
grupp som har tillsats av regeringen under ledning av
Näringsdepartementet. Men det finns också tjänste-
män från berörda departement med, bl.a. från Utri-
kesdepartementet. Gruppen ska under det här året
beskriva behovet och utbudet av arbetskraft i Sverige
och naturligtvis lämna förslag. Detta kommer själv-
fallet att bli ett viktigt inslag i det arbete som handlar
om att se framåt och se vad det är för insatser som vi
behöver göra för att klara det framtida behovet.
På nytt när det gäller vilket läge vi kan hamna i
och risken för att vi tar hit människor från de fattiga
länderna och därmed förorsakar förluster där, fick vi
förra året över 40 000 nya människor hit till Sverige,
de allra flesta förstås utomeuropéer. Majoriteten var
anhöriga till redan boende med permanent uppehålls-
tillstånd i Sverige men förstås också asylsökande som
fick permanent uppehållstillstånd, och de är ju en
viktig resurs.
Jag tror att steg nummer ett är att vi verkligen ser
dem som en viktig resurs när det gäller att se till deras
utbildningsbakgrund men också till deras yrkesmäs-
siga bakgrund. Naturligtvis behöver vi satsa på att ge
dem kompetens i svenska språket men också se dem
som en viktig resurs i samhället och på den svenska
arbetsmarknaden. Så vi får inte glömma bort dem
som faktiskt kommer till oss redan nu.

Anf. 6 STAFFAN WERME (fp):
Fru talman! Bara en kort sista replik. Jag skulle
vilja ge ett litet förslag på i vart fall en tankemodell
som man kan bygga vidare på. Frågan är ju vem som
har ansvar för vad. I dag är det kommunen som har
ett stort ansvar för de flyktingar som kommer hit. När
asylprövningen har skett har kommunen ansvar för
den utbildning som förhoppningsvis sker.
I ett läge där hela landet kommer att vara i en si-
tuation där arbetskraftsbristen troligtvis blir - vi kan
ju inte sia om framtiden - akut om fyra fem sex år
kan man ju fundera över ansvarsfördelningen, vilket
ansvar som ligger på staten och vilket ansvar som
ligger på kommunerna. Är det så att kommunerna för
sig själva bara ska se på sin egen situation, se vilka
lärartjänster och vilken vårdpersonal som fattas eller
vilken högutbildad teknisk personal som man behö-
ver? Eller finns det en möjlighet att staten och kom-
munerna tillsammans jobbar med frågan, att staten tar
ett ansvar för att se vilka yrkesgrupper som verkligen
behöver finnas i dag i Sverige och kanske också har
två tre års framförhållning? Det har inte kommunerna
för det mesta, därför att de är fullt upptagna med att
klara personalförsörjningen för i dag.
Vad kan då staten och kommunerna göra tillsam-
mans just för att lyfta blicken lite grann och se detta
på några års perspektivhorisont? Den frågan tror jag
är väldigt viktig att lösa för att vi ska klara av detta
utan att skapa ökade klyftor.

Anf. 7 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att under-
stryka att det arbete som nu har inletts, där Närings-
departementet är drivande, väldigt mycket handlar
om att göra den typen av bedömningar som Staffan
Werme efterlyser.
Jag utgår från att det också i fortsättningen kom-
mer att vara ett delat ansvar mellan stat och kommun,
som det är i dag när det gäller särskilda satsningar på
de grupper som har kommit till vårt land. Jag kan inte
se någon annan lösning än att man får försöka att hitta
ett delat ansvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 2000/01:325 om ho-
mosexuella flyktingar från Iran

Anf. 8 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Tasso Stafilidis har frågat mig om re-
geringen är beredd att ompröva den svenska flykting-
politiken när det gäller homosexuella flyktingar från
Iran så att besluten i dessa ärenden i praktiken inte
överlåts till massmedierna.
Tasso Stafilidis menar att homosexuella iraniers
öde i praktiken avgörs av massmedierna. Tasso Stafi-
lidis hävdar också att beslutsunderlaget för regering-
ens och Utlänningsnämndens bedömningar när det
gäller homosexuella asylsökande från Iran är synner-
ligen undermåligt.
Självklart delar jag Tasso Stafilidis uppfattning att
alla som känner en välgrundad fruktan för förföljelse
på grund av sin homosexualitet ska få stanna i Sveri-
ge. Det skyddet ges också i vår lagstiftning.
Begreppet flykting definieras i Genèvekonventio-
nen och denna definition återges i den svenska utlän-
ningslagen. Förutom det skydd som flyktingar får
genom asyl finns en kompletterande skyddsbestäm-
melse i den svenska utlänningslagen för den som
känner välgrundad fruktan för dödsstraff, kropps-
straff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, eller känner välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sitt kön eller ho-
mosexualitet. En homosexuell person från Iran som
bedömts vara flykting eller skyddsbehövande i övrigt
beviljas också uppehållstillstånd enligt samma förut-
sättningar som gäller för alla asylsökande.
En person som ansökt om asyl i Sverige behöver
inte ha haft flyktingskäl när han eller hon lämnade
hemlandet. Flyktingskapet kan uppkomma när perso-
nen ifråga vistats i Sverige en tid - personen blir då
flykting sur place. Regeln om flyktingskap sur place
finns i svensk rätt och i den internationella flyk-
tingrätten. Orsaken till att en person blir flykting sur
place kan vara händelser i hemlandet eller personens
egna aktiviteter i Sverige. Är aktiviteterna av det
slaget att han eller hon kan bli föremål för hemlandets
myndigheters intresse, så kan detta skapa en farlig
situation vid ett återvändande. Motsvarande gäller
naturligtvis även de personer vars skäl inte bedöms
utgöra grund för flyktingskap men som är skyddsbe-
hövande i övrigt enligt svensk lag.
Uppmärksamhet i massmedierna av enskilda
asylsökande kan få effekter för bedömningen av asyl-
skälen. Det gäller särskilt sådana fall som kan leda till
flyktingskap eller skyddsbehov sur place. Oavsett hur
man vill se på detta förhållande måste vi fortsätta att
värna sur place-principen. Det måste finnas möjlighet
att ge skydd till en person som plötsligt befinner sig i
en situation där ett återvändande innebär stora risker
för hans eller hennes liv och hälsa.
Det är ett flertal faktorer som ligger till grund för
bedömningen av asylskäl sur place. Ett skyddsbehov
uppstår inte enbart genom att myndigheterna i ett
annat land får kännedom om en asylsökandes aktivi-
teter genom svenska massmedier. Enligt svensk
praxis är det avgörande för bedömningen vad just den
enskilde asylsökande riskerar vid ett återvändande.
Det är utlänningsmyndigheterna, dvs. Migrationsver-
ket och Utlänningsnämnden, som genom självständi-
ga bedömningar tillämpar utlänningslagen i varje
enskilt fall och avgör om en asylsökandes skäl - även
de skäl som uppstått i Sverige - utgör grund för flyk-
tingskap eller skyddsbehov i övrigt. I regeringsbe-
slutet från den 28 maj 1998 fick den asylsökande
stanna av sur place-skäl.
Förutom Tasso Stafilidis frågeställning om mass-
mediernas roll i vissa asylärenden så kallar han i sin
interpellation beslutsunderlaget i ärenden som rör
homosexuella iranier för synnerligen undermåligt. Jag
har tidigare besvarat en riksdagsfråga med liknande
innehåll, 1999/2000:1333, från Johan Pehrson. Jag
kan bara upprepa att Migrationsverket och Utlän-
ningsnämnden som självständiga myndigheter samlar
information från många olika håll för att kunna göra
källkritiska överväganden och få en så bra och allsi-
dig bild som möjligt av förhållandena för homosexu-
ella i Iran, t.ex. genom egna utredningsresor, under-
sökningar på plats samt rapporter från andra länder
och organisationer som är insatta i situationen för de
mänskliga rättigheterna i Iran. Muntlig handläggning
ingår alltid hos Migrationsverket och ska även äga
rum hos Utlänningsnämnden under vissa förutsätt-
ningar. Regeringsbeslutet den 28 maj 1998 föregicks
också av omfattande utredningar och bedömningar av
de homosexuellas situation i Iran.
I samband med detta kan jag också nämna att bå-
de Migrationsverket och Utlänningsnämnden som ett
led i kompetensutvecklande åtgärder genomför ut-
bildningsinsatser och arbetar även i övrigt med frågor
som berör förföljelse på grund av homosexualitet.
Jag har tidigare i ett interpellationssvar nr
2000/01:299 den 30 mars i år om kvinnor som söker
asyl sagt att det finns anledning att se närmare på
gällande skyddsregler och deras tillämpning. Detta
gäller även homosexuella asylsökande. Som ett led i
arbetet med att skapa ett gemensamt europeiskt asyl-
system kommer även flyktingbegreppet att harmoni-
seras bland EU:s medlemsstater. Jag vill i detta sam-
manhang åter understryka att jag i fortsättningen
kommer att verka såväl inom EU som FN för att
personer som utsätts för förföljelse på grund av kön
eller homosexualitet ges ett starkt skydd.

Anf. 9 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Interpellationen gäller om regeringen
är beredd att ompröva den svenska flyktingpolitiken
så att besluten när det gäller homosexuella flyktingar
från Iran i praktiken inte överlåts till massmedierna.
Statsrådet konstaterar endast att det måste finnas
möjlighet att ge skydd till en person som plötsligt
befinner sig i en situation där ett återvändande inne-
bär stora risker för hans eller hennes liv och hälsa.
Detta är i sak den enda kommentaren som statsrå-
det lämnar när det gäller interpellationen. Resten är
en uppräkning av allmänna principer för svensk flyk-
tingpolitik. Jag tycker att det är upprörande att stats-
rådet inte har någon annan kommentar till den ställda
interpellationen. T.o.m. i Dagens Nyheter är statsrå-
det mer utförlig i sina kommentarer.
Utlänningsnämndens beslut i enskilda ärenden
bygger på regeringens praxisbeslut från 1998, ett
praxisbeslut som har kritiserats från många håll, bl.a.
från HomO och Amnesty. Regeringen försvarar sig
med att man inte kan styrka att det förekommer för-
följelse av homosexuella i Iran. Vad finns det då för
underlag för påståendet? Jo, fru talman, en massa lösa
rykten, förmedlade av svenska ambassaden i Teheran.
Nyligen har Utlänningsnämndens underlag för si-
na bedömningar blivit offentliga - de har tidigare
varit hemligstämplade. Det kan sammanfattas på
följande sätt.
Ambassaden har samtalat med andra diplomater.
Ambassaden har samtalat med officiella företrädare
för det iranska samhället. Ambassaden har samtalat
med en kvinnlig advokat för mänskliga rättigheter.
Detta kallar ambassaden att man från vanligtvis väl-
underrättade källor har erfarit hur läget är för homo-
sexuella.
Men om det nu är så att läget är så positivt för
homosexuella i Iran, varför har man då inte kunnat
hänvisa till en lång rad samtal med enskilda? Varför
har man inte brytt sig om att undersöka de uppgifter
om avrättningar av homosexuella i Iran som både
Amnesty och FN:s flyktingkommissariat har rappor-
terat om både 1995 och 1996?
Ambassaden fortsätter att upprepa att det inte är
känt att avrättningar skulle ha inträffat efter 1992.
Detta är uppenbarligen osant, statsrådet Klingvall.
Vad som kanske känns mest stötande är att am-
bassaden gång efter gång med exakt samma formule-
ringar, vilket inte tyder på något större intresse eller
engagemang, upprepar att det finns starka beviskrav
för att någon ska dömas för homosexualitet. Därvid
nämner man enbart en av de tre möjligheterna, näm-
ligen att det krävs fyra vittnen till den homosexuella
akten. Man bortser alltså från att den iranska straffla-
gen också godtar bekännelse från den anklagade, eller
också, om varken vittnen eller erkännanden finns, att
domaren dömer efter sitt sunda förnuft.
Jag vill fråga statsrådet Klingvall: När blev Iran
den demokrati som verkligen bryr sig om vad som
står i lagen? FN har i många år kritiserat Iran för att
systematisk tortyr försiggår för att framtvinga bekän-
nelser och att rättstryggheten lyser med sin frånvaro.
Det enda bevis som svenska ambassaden kan anföra
för sin uppfattning att homosexuella inte avrättas är
att den statskontrollerade iranska tidningspressen inte
längre rapporterar om avrättningar av homosexuella.
Detta, fru talman, kan knappast läggas till grund för
en sådan allvarlig bedömning.
Fru talman! Jag vill återigen ställa den fråga till
statsrådet Klingvall som min interpellation bygger på:
Vad avser statsrådet att göra, och är statsrådet beredd
att ompröva den flyktinglag vi har som i praxis inne-
bär att utlänningsmyndigheterna faktiskt enbart låter
massmedierna och pressen både styra och lägga de
avgörande besluten? Ska det fortsättningsvis vara på
det sättet? Är det rättstryggheten i vår svenska flyk-
tinglag?

Anf. 10 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tänker inte gå in och prata om en-
skilda fall, och inte heller beröra frågan om huruvida
fall avgörs i massmedier eller inte. Däremot tror jag
att det är väldigt viktigt när man tittar på situationen i
Iran att man bedömer den lite annorlunda än vad man
gör i dag. Det är av två skäl.
Det första skälet är att situationen har förvärrats
allvarligt på senare tid. Precis efter årsskiftet gjorde
ju myndigheterna en skärpning av lagarna som bl.a.
innebar nolltolerans för sociala avvikelser, som man
kallar det. Det innebär att fester där båda könen är
representerade, där man dricker alkohol och där man
klär sig västerländskt ska kunna leda till piskstraff
och i förlängningen dödsstraff. Jag anser att det även
påverkar homosexuellas situation i Iran, denna noll-
tolerans för social förtappelse - det anses också som
en social förtappelse.
Den andra orsaken till att man bör förändra sin in-
ställning allmänt kring situationen för homosexuella i
Iran är att det finns vissa motsägelsefulla uppgifter i
bl.a. rapporter från ambassader och från UD. Jag
skulle vilja gå in på lite av det här.
Det första har Tasso Stafilidis redan berört, frågan
om straffreglerna, där det t.o.m. är så att en domare
enligt s.k. sunt förnuft kan döma någon, och det krävs
alltså inte fyra vittnen. Sedan vet man att det är ett
väldigt korrumperat samhälle, så det är lätt att få tag i
fyra vittnen, alltså köpa vittnen.
Det finns en missuppfattning angående kulturen,
dvs. att det är möjligt för män att hålla varandra i
handen ute på stan. Enligt svenska förhållanden beror
det ofta på att man är homosexuell att man gör det,
men i kulturen i Iran är det ett mer fysiskt sätt att
umgås utan att det behöver vara homosexualitet in-
blandad. Att män offentligt håller varandra i handen
eller visar andra ömhetsbetygelser kan alltså inte tas
till intäkt för att säga att homosexuella är accepterade.
Det finns en motsägelsefull sak, och det är att om
personer inte öppet manifesterar sin homosexuella
läggning är det ingen fara för förföljelse. Samtidigt
uppges att det förekommer razzior t.ex. i parker där
man fångar in homosexuella som träffas där. Hur ska
de då dölja sin sexuella läggning när det t.o.m. utförs
razzior när de i skymundan ger uttryck för sin sexu-
ella läggning?
Det finns även speciella homosexadvokater, som
har specialiserat sig på att hjälpa homosexuella. Det
beror på att det finns en diskriminering i samhället
och i lagstiftningen.
Man uppger att det i Iran är så att heterosexuella
gifta par också löper risk för förföljelse. Därmed
säger man underförstått att även homosexuella löper
denna risk. Man uppger även att myndigheterna inte
kan ge något som helst skydd för människor som
trakasseras av sin omgivning. På samma sätt som
hedersmord eller förföljelse utförs mot kvinnor som
inte följer de sociala reglerna, är inte homosexualitet
någonting som är uppskattat enligt kulturen.
Avslutningsvis vill jag nämna bedömningen i
Sverige, där det finns ett moment 22. Om man har
kunnat lämna hemlandet utan problem och tar sig till
Sverige är det ett tecken på att det inte är några risker.
Det är då kanske risk för dem som inte har lyckats
lämna landet, men de kan ju aldrig komma hit och få
hjälp. Det är något av en moment 22-situation.
Det jag skulle önska är att man allmänt ser över
bedömningen av situationen för homosexuella i Iran.

Anf. 11 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Den här interpellationen hade inte be-
hövts, om allt är frid och fröjd, som statsrådet menar.
Den interpellation om kvinnor och asyl som be-
rördes var min interpellation som vi debatterade för
ett par veckor sedan. Där hade statsrådet och jag lite
olika mening om särbestämmelser och frågan om
särbestämmelser om förföljelse på grund av kön och
homosexualitet i utlänningslagen längre behövs. Det
är bra att man ser över skyddsbehovet över huvud
taget, men fortfarande behövs den här särbestämmel-
sen.
Då vill jag fråga i dag: Hur ser statsrådet på just
det här med särbestämmelser om förföljelse på grund
av homosexualitet, speciellt i Iran?

Anf. 12 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag beklagar att Tasso Stafilidis inte
har uppfattat beskedet i interpellationssvaret, som
nämligen handlar om att jag anser att det nu finns
anledning att se närmare på gällande skyddsregler
och deras tillämpning. Jag tycker att Tasso Stafilidis
borde uppfatta det som ett mycket positivt besked.
Vad det handlar om är ju att se över de här sär-
skilda reglerna. Jag är, till skillnad från Kerstin-Maria
Stalin, inte övertygad om att den här särskilda regeln
behövs i dag, med tanke på den utvärdering som har
gjorts. Den hade i och för sig speciellt fokus på kön i
denna särskilda paragraf.
Vad jag vill åstadkomma är en situation där vi kan
jämställa olika former av skydd undan förföljelse. Jag
tror att det skulle vara av stor principiell vikt. Så det
är huvudbeskedet, Tasso Stafilidis, i detta svar.
Sedan vill jag också säga att den praxis som vi har
i dag ju bygger på ett fall som överlämnades till rege-
ringen och som regeringen fattade beslut om 1998.
Och i samband med detta praxisbeslut gjordes också
en väldigt noggrann utredning. Och det finns förstås
över huvud taget i den information som vi kontinuer-
ligt inhämtar på olika vägar och på olika sätt från Iran
också information direkt från homosexuella. Det här
kan vi naturligtvis inte redovisa av skyddsskäl, av
sekretesskäl. Det beror också på att vi ju noterar att
det är stora problem med de mänskliga rättigheterna i
Iran, och det är någonting som vi självklart också
uppmärksammar i många olika sammanhang och
försöker påverka en annan utveckling i Iran. Det finns
en diskriminering i Iran som tar sig olika uttryck. Och
diskriminering i sig är ju inte förföljelse, men det är
klart att det ändå till slut kan hamna i en sådan gräns-
situation så att det kan handla om förföljelse.
Det finns också en skillnad mellan lag och till-
lämpning i Iran. Men det viktiga i detta läge är natur-
ligtvis att Utrikesdepartementet i Sverige men också
ansvariga myndigheter har en löpande bevakning av
vad som händer i Iran.

Anf. 13 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag vill åter inleda med att ställa frå-
gan: Varför ska homosexuella flyktingar tvingas
komma ut i medierna, statsrådet Klingvall? Alla vi
andra som debatterar denna fråga anser just att detta
offentliggörande för den enskilda individen faktiskt i
princip är oerhört diskriminerande och kränkande i
sig och samtidigt faktiskt utgör en ökad risk för att
personen utsätts för hot och våld.
Men det är intressant att i Dagens Nyheter den 7
april i år läsa - om det nu är rätt citerat, men jag har
inte sett någon dementi - om hur Maj-Inger Klingvall
på ett väldigt tydligt sätt uttalar sig om att det inte
förekommer förföljelser i Iran. Statsrådet tar där även
upp att det finns diskriminering i Iran. Men det är ju
inte det enda. Det finns också dödsstraff för homo-
sexualitet i Iran, och det betyder ju mer än själva
diskrimineringen.
Självklart är jag oerhört nöjd med att statsrådet
här i kammaren också förtydligar avslutningen på sitt
interpellationssvar genom att säga att man ska se över
hur detta system fungerar. Och vi skulle gärna vilja
veta när det är tänkt att detta ska påbörjas och när
man tänker se över det. Redan i dag utsätts nämligen
väldigt många människor för denna kränkning av oss
här i Sverige, av våra svenska myndigheter. Vilken
annan person i Sverige tvingas i dag att medierna
komma ut och tala om sin homosexuella läggning
eller sin sexuella läggning över huvud taget?
Jag som själv har gått igenom flera olika fall som
har avgjorts här i Sverige ser ju att det inte är enskilda
och enstaka fall som har behandlats på detta sätt, utan
i stort sett alla fall är uteslutande bedömda efter gra-
den av hur mycket personen har förekommit i medi-
erna för att detta slutgiltiga skydd ska ges. Detta
framkom också vid ett seminarium som vi hade här i
riksdagen där Utlänningsnämnden också fanns repre-
senterad.
Det intressanta är ändå vad vi här i Sverige gör för
att faktiskt inte bara skydda personerna från det våld
och den förföljelse som de riskerar att återvända till
om de nu blir tillbakaskickade till sitt hemland, till
Iran. Vad gör vi när vi faktiskt vet att det även finns
grupper här i Sverige som utsätter homosexuella för
våld och hot, när vi, för att kunna fatta beslut i ären-
dena, tvingar ut vissa människor i medierna med sin
sexuella läggning?
För många av dessa människor är det en trauma-
tisk upplevelse att över huvud taget ha myndighets-
kontakter där de är så pass öppna som de är. Men det
kräver vi i vår flyktinglagstiftning.
Avslutningsvis vill jag också säga att jag på något
sätt gläder mig åt att jag nu hör att statsrådet ändå har
en öppen inställning till frågan, därför att det bästa
naturligtvis vore om dessa frågor inbegreps i § 2 i
flyktinglagen och att det inte fanns en sådan särskild
klausul som vi har i dag utan att de faktiskt ingick i
det grundläggande flyktingstatusbegreppet. Det hade
absolut varit det bästa.

Anf. 14 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är glädjande att regeringen tänker
se över de gällande skyddsreglerna och jämställa
olika former av skydd undan förföljelse.
Jag skulle vilja fortsätta lite grann med det som
jag var inne på tidigare, att bedömningen i Sverige
också behöver förändras, både bedömningen av läget
i Iran för homosexuella men även bedömningen i
Sverige. Det var detta med moment 22 som jag var
inne på, dvs. att om man lämnar hemlandet utan pro-
blem så bedöms det som att man inte är i behov av
skydd. Det finns ju situationer när det gäller kvinnor
där man kan se att de trots att de riskerar olika former
av straff om de har överskridit gällande sociala regler
så finns det ändå möjligheter att muta sig fram i sys-
temet, t.ex. att lyckas ta sig igenom kontrollen på
flygplatsen genom att de känner högt uppsatta perso-
ner eller genom att de har köpt sig möjligheter till
detta. Detta gäller självfallet också homosexuella.
Därför ska man inte bara rakt av låta alla komma in
som har lämnat landet utan problem. Men man får se
över hur det går till i praktiken, att det finns möjlig-
heter att lämna landet.
Sedan finns det även en regel som innebär att om
man har dröjt för länge med att söka asyl, kanske mer
än en dag, så anses det att man inte är berättigad till
asyl. På samma sätt är det om man väntar med att
berätta om sin homosexualitet. Då är det viktigt att
sätta sig in i den homosexuellas situation. Om man
vet att det är dödsstraff för homosexualitet i hemlan-
det är det svårt att snabbt ställa om sig till svenska
förhållanden och komma ut med sin homosexualitet,
eftersom man är van vid att detta är något farligt, och
man kanske inte känner till så mycket om det svenska
samhället och vart man ska vända sig. Denna bedöm-
ning i Sverige och även bedömningen av situationen i
Iran, speciellt med tanke på det hårdnande läget, där
sociala förtappelser straffas med piskstraff eller t.o.m.
dödsstraff påverkar också homosexuella, så det är
viktigt att tänka på det när man bedömer fall i framti-
den.

Anf. 15 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag vill också på sikt att man ska
slippa särbestämmelser, men de kanske behövs ett tag
till. Statsrådet säger här att vi hämtar information från
Iran på olika sätt. Och det är väldigt svårt att hämta
information när det finns diskriminering och när det
är skillnad mellan lag och tillämpning.
Men jag vill ändå säga att jag är glad att det nu
sägs öppet att det finns diskriminering som i sin tur
t.o.m. kan leda till förföljelse och att det finns skill-
nader mellan lag och tillämpning. Och i och med att
det är uppe på bordet så är det lättare att diskutera det
sedan och lättare att även försöka gör någonting åt
det.

Anf. 16 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag tror att vi är överens om att det är
ett besvärligt läge när det gäller mänskliga rättigheter
i Iran. Och vi behöver följa utvecklingen noga, både
ansvariga myndigheter men också naturligtvis rege-
ringen.
Begreppet förföljelse i Iran är naturligtvis kopplat
till enskilda personer och vilken bedömning som våra
myndigheter har gjort när det gäller enskilda perso-
ners situation och risken för förföljelse vid återvän-
dande och vad de har varit med om innan de har
kommit till Sverige. Mediebilden blir ibland rätt
grovhuggen och saknar en del av nyanserna.
Det finns ett dilemma i den fråga som Tasso Sta-
filidis tar upp om exponering i massmedier. Det finns
självklart ett dilemma när det gäller att bedöma hur
detta påverkar risken för ett återvändande. Jag tror att
det är ett dilemma som vi får leva med och som är
svårt att komma åt, men det är därför som det är vik-
tigt, tycker jag, att konstatera att det är läge att se
över de regler vi tillämpar i dag och den tillämpning
vi har av dem.
Någon uppfattning om i vilken takt detta ska ske
eller någon konkret handlingsplan har jag inte i dag,
för detta ska vi se i ljuset av det arbete som pågår dels
inom EU men också inom UNHCR, alltså FN:s flyk-
tingkommissariat. Vi väntar nu på att få direktivet om
flyktingstatus från kommissionen. Där kommer na-
turligtvis hela frågan om hur vi ska se på flyktingsta-
tus att tas upp. Det gäller också andra skyddsgrunder,
eftersom det kommer ett direktiv också om det. Det
kommer både ett direktiv om flyktingstatus och ett
om andra skyddsgrunder. Det är som annan skydds-
grund vi i dag har kön och homosexualitet i vår
svenska utlänningslag.
FN:s flyktingkommissariats globala konsultatio-
ner gäller framför allt förföljelse på grund av kön
med fokus på kvinnor. Det är ett av ämnena. Homo-
sexualitet är inte uttryckligen föremål för diskussion i
de globala konsultationerna, men det kan självklart
komma upp i samtal som rör det som heter särskilda
samhällsgrupper i Genèvekonventionen.
Detta gör att frågan verkligen ligger på bordet.
Det är i det ljuset som jag aviserar denna möjlighet att
nu se över våra egna regler.

Anf. 17 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Det är glädjande att höra det som
statsrådet Klingvall tar upp. Jag vill bara göra några
konstateranden med anledning av den interpellations-
debatt vi har haft här.
Såvitt jag förstår dementerar statsrådet de uppgif-
ter som fanns i Dagens Nyheter lördagen den 7 april
om att ministern skulle förneka att homosexuella
förföljs i Iran. Det tycker jag är oerhört viktigt, efter-
som det faktiska läget inte är sådant. Är det så att
statsrådet inte instämmer i mitt konstaterande är det
bra om hon förtydligar detta. Det faktum att en av
våra största dagstidningar för ut denna syn från rege-
ring och statsmakter är väldigt viktigt. Då är det vik-
tigt att vi också här talar om om den uppfattningen
stämmer eller ej. Såvitt jag har förstått av statsrådets
inlägg är det självklart och tydligt att både förföljelse
och diskriminering förekommer i Iran.
Därefter kan jag också glädjande konstatera att
översynen av gällande skyddsregler och deras till-
lämpning nu kommer att vidtas. Det tycker jag är ett
oerhört stort och viktigt steg. Men eftersom praxisbe-
slutet kommer att inbegripas kommer, förutsätter jag,
mediesituationen också att hanteras. I praxisbeslutet
förekommer ju frågan om mediers roll. Man måste ha
kommit ut offentligt, så att det kommer till myndig-
heternas kännedom i Iran, t.ex.
Jag är också väldigt glad över att kunna konstatera
att statsrådet i fortsättningen kommer att verka såväl
inom EU som inom FN för att personer som utsätts
för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet
ges ett starkt skydd.
Jag hoppas att vi kan ha ett bra samarbete och att
vi kan sätta punkt vad gäller dessa frågor, så att vi
kan ge människor det skydd de behöver.

Anf. 18 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag vill göra en kort kommentar till
vad som är sagt och inte sagt. Det som är viktigt att
förtydliga när det gäller situationen i Iran är naturligt-
vis att förföljelse förekommer men inte gäller alla.
Det var det jag försökte säga. Detta är en fråga som
måste bedömas från individ till individ och från situ-
ation till situation.
Frågan om exponering i medierna är något som
kan vara en viktig faktor i ett slutligt beslut. Det kan
vi inte komma ifrån. Därför är frågan om hur den risk
som kan uppstå ska bedömas som jag sade ett dilem-
ma. Det är en fråga för ansvariga myndigheter att
lägga in i ett slutligt beslut.
Vi har anledning att återkomma och diskutera
denna väsentliga fråga vidare. Tack ska ni ha.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 2000/01:332 om hu-
manitärt visum

Anf. 19 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har frågat om
jag kommer att verka för att en paragraf om humani-
tärt visum införs och om jag tänker verka för att frå-
gan utreds av EU eller att frågan utreds genom att
utredningen om transportörsansvar får ett tilläggsdi-
rektiv.
Inledningsvis vill jag klargöra att viseringspoliti-
kens övergripande syfte är att medge en så stor rörel-
sefrihet över gränserna som möjligt samtidigt som
den reglerade invandringen upprätthålls. Omkring
90 % av alla viseringsansökningar beviljas, vilket
visar att målet med viseringspolitiken upprätthålls.
En visering kan närmast liknas vid ett tidsbegrän-
sat tillstånd som meddelas för att möjliggöra ett kor-
tare besök i Sverige. Viseringsinstrumentet är till för
tillfälliga besök, rena turistbesök och för besök hos
släktingar, eller för arbete i Sverige, och inte för att
tillgodose ett långsiktigt skyddsbehov. Den frågan
regleras enligt utlänningslagens regler om flyktingar
och övriga skyddsbehövande.
Bestämmelserna i utlänningslagen förutsätter för
sin tillämpning att den sökande befinner sig i Sverige.
Det är inte våra utlandsmyndigheter som ska pröva
vem som är i behov av skydd; de har varken möjlig-
het eller skyldighet att ta det ansvaret. Uppgiften att
pröva vem som är i behov av skydd åligger Migra-
tionsverket och Utlänningsnämnden. Detta sätt att
pröva asylansökningar ger även en rättssäkerhet och
effektivitet som inte skulle kunna tillgodoses utanför
Sverige.
Förutsättningar för en person att söka skydd i nä-
rområdet finns dock genom att han eller hon i första
hand kan vända sig till UNHCR. Sverige tar i samråd
med UNHCR - FN:s flyktingkommissariat - ut ett
stort antal sådana personer varje år för vidarebosätt-
ning i Sverige. Denna s.k. flyktingkvot är till för dem
som inte kan få sitt behov av skydd tillgodosett på
den plats där de befinner sig.
Frågan om FN:s kvotprogram har väckt ökad
uppmärksamhet under senare år, då alltfler länder har
anslutit sig till denna möjlighet att ge skydd. Detta
sätt att snabbt ge skydd diskuteras nu även på EU-
nivå i ljuset av kommissionens meddelande om asyl.
En majoritet av världens flyktingar söker som be-
kant skydd i sitt närområde - vanligen i ett grannland.
Den grupp som söker asyl i EU har under de senaste
fem åren ökat från 250 000 till 400 000 personer i
dag. Detta faktum visar enligt min mening att det går
bra att söka asyl i medlemsländerna. Samtidigt kan
inte EU:s medlemsländer lösa de problem som driver
människor att lämna sina hemländer på det vis som
antyds i frågan. För att på ett mer långsiktigt och
hållbart sätt lösa dessa problem måste de grundläg-
gande orsakerna motverkas. Det sker enligt min me-
ning genom en kraftfull politik för utveckling, frihan-
del, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Däri ligger även att EU måste verka för att flyktingar
ska kunna få skydd i sitt närområde.
Som svar på de direkta frågorna vill jag mot den-
na bakgrund svara att jag inte avser verka för en för-
fattningsändring som skulle innebära ett införande av
ett s.k. humanitärt visum. Jag ser heller inte något
behov av att utreda frågan närmare.

Anf. 20 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Orsaken till att jag skrev den här in-
terpellationen var att det i och med Schengenavtalet
har blivit svårare att ta sig till det land där man vill
söka asyl. Och om man lyckas komma in i ett EU-
land är det endast där man får söka asyl. Om jag t.ex.
kommer till Tyskland först får jag inte söka i Sverige
sedan.
Jag hade ett förslag, och det var att man skulle
kunna införa en extra paragraf i Schengenavtalet, ett
s.k. humanitärt visum. Jag måste väl tacka för svaret
på min framställan, men jag blev riktigt ledsen när jag
läste det. Jag blev speciellt ledsen över de sista orden
som statsrådet sade, nämligen att hon inte avser att
verka för en författningsändring och inte heller ser
något behov av att utreda frågan närmare. Det känns
väldigt sorgligt.
Jag får i svaret veta att visuminstrumentet är till
för tillfälliga besök, rena turistbesök, besök hos släk-
tingar eller för arbete i Sverige och inte för att tillgo-
dose ett långsiktigt skyddsbehov. Jag menar inte
heller att man med humanitärt visum skulle tillgodose
ett långsiktigt skyddsbehov, utan jag är bekymrad
över att Sverige inte lyckas leva upp till Genèvekon-
ventionen. Mitt förslag är ett sätt att försöka komma
till rätta med problemen på lite kortare sikt.
Det här är ingen befängd idé som jag själv i has-
tigt mod har kommit på på min kammare, utan jag har
bl.a. läst vad folkrättsexperten Gregor Noll, forskare
på Lunds universitet, har skrivit. Han säger bl.a. så
här: Vi har instrument som är grovt tillyxade och inte
skiljer mellan flyktingar och övriga invandrare, så det
är dags att tänka efter om vi inte kan göra systemet
lite mindre brutalt.
Han har ett förslag om att EU-länderna i Scheng-
ensamarbetet ska införa en möjlighet till humanitärt
visum för asylsökande flyktingar i Schengensamar-
betets regelverk. Det är en väldigt enkel idé. Man
inför en paragraf som ger flyktingar möjlighet att
söka visering på humanitära grunder för att de vill
söka asyl i mållandet. Det finns faktiskt flera EU-
länder som redan har den här möjligheten i sin natio-
nella lagstiftning. Danmark, Frankrike och Österrike
har den.
Det finns inslag av moment 22 även i det här in-
terpellationssvaret. Jag får svaret att bestämmelserna i
utlänningslagen förutsätter för sin tillämpning att den
sökande befinner sig i Sverige. Det är inte våra ut-
landsmyndigheter som ska pröva vem som är i behov
av skydd. De har varken möjlighet eller skyldighet att
ta det ansvaret. Uppgiften att pröva vem som är i
behov av skydd åligger Migrationsverket och Utlän-
ningsnämnden. Ja, men det är ju just det. Hur ska
man komma till Sverige för att få söka asyl? Det är
bara den fråga som det handlar om i min interpella-
tion.
Jag får veta att UNHCR finns - det visste jag för-
ut. Men det är inte så bra med UNHCR som det kan
verka. Man har mycket begränsade resurser och en
begränsad ekonomi och man finns inte på alla ställen
där man skulle behövas. Titta t.ex. på länderna runt
Irak! Det finns inget land där som erbjuder skydd åt
irakiska flyktingar, inte Turkiet, inte Jordanien, inte
Syrien.
Jag fortsätter i mitt nästa anförande.

Anf. 21 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Låt mig först säga att Sverige lever
upp till Genèvekonventionen. Vi har en absolut skyl-
dighet i Sverige, genom den utlänningslag vi har, att
ge skydd till den som riskerar förföljelse genom att
återvända till sitt hemland. Vi har också utvecklat
andra skyddsgrunder, som Kerstin-Maria Stalin väl
vet, i vår svenska utlänningslag för att kunna ge ett
fullgott skydd till den som kommer hit och söker
skydd undan förföljelse men som också kan ha andra
skäl för att söka asyl i vårt land.
Vi ökar också stödet till FN:s flyktingkommissa-
riat, som en information, därför att vi upplever att
dess arbete är oerhört viktigt och behöver allt stöd
som vi kan ge från svensk sida.
Jag skulle egentligen vilja fråga Kerstin-Maria
Stalin hur hon har tänkt att det här ska fungera i
praktiken. Jag har nämligen väldigt svårt att se hur
det här skulle vara möjligt över huvud taget att ge-
nomföra. Hur ska man kunna genomföra en sådan här
mera ytlig bedömning av behoven? Hur ska den här
viseringen gå till för att det i praktiken ska fungera?
På vilka grunder ska den här bedömningen göras på
våra utlandsmyndigheter? Det skulle jag vilja veta.
Hur ska vi i så fall göra med de personer som kom-
mer hit, kanske i rätt stor omfattning, som inte alls
bedöms ha något skyddsbehov? Det här måste såvitt
jag kan förstå bli en mycket stor administrativ apparat
som ska klara av detta. Jag skulle vilja veta hur Kers-
tin-Maria Stalin ser på det här.
Sedan nämner Kerstin-Maria Stalin exempel på
några länder som skulle ha sådana här humanitära
visum. De har möjligheten att använda sig av det här i
speciella situationer. Det har i och för sig även Sveri-
ge. Det kan ju alla länder göra. Men det finns inget
land som har det här som någon generell möjlighet.
Inte någonstans existerar detta med humanitärt visum.

Anf. 22 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag vill bara fortsätta lite grann just
med det här med UNHCR. Vi kan inte vänta på att
UNHCR ska utvidga sin verksamhet eller få mera
resurser, utan det här handlar om en akut åtgärd.
Nu är det faktiskt inte statsrådet som ställer frå-
gor, utan det är jag som har interpellationen i dag. Det
finns väl möjlighet att ta reda på mer om hur de här
länderna använder sig av den här speciella möjlighe-
ten för att underlätta. Faktum är att det finns och att
det skulle gå. Det är klart att jag inte kan utreda här
hur den administrationen skulle gå till, men eftersom
det nu finns i flera länder skulle man faktiskt kunna
använda sig av det. Det är inte min mening att det här
skulle bli ett långsiktigt arbete för beskydd - det
måste man arbeta med vid sidan av på många andra
sätt - utan det här är just en följd av Schengenavtalet
och av att det är svårt att komma in i länder för att
söka asyl.

Anf. 23 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Det förefaller som att Kerstin-Maria
Stalin i alla fall inte har tänkt igenom det här särskilt
noga. Jag trodde att det ändå fanns några idéer om
hur det här skulle kunna genomföras, men jag förstår
att så inte är fallet. Jag har naturligtvis själv funderat
och också försökt ta reda på om det finns några ex-
empel. Det finns alltså inga exempel i världen där det
här finns som någon generell möjlighet, utan det är
endast i speciella situationer.
Det finns ett praktiskt exempel just i en sådan här
speciell situation. Det var Kanada som prövade det
här i Guatemala, men man fick avsluta det därför att
det var alldeles för farligt för de skyddssökande att
vända sig till Kanadas ambassad. Det handlade alltså
om dödsskjutningar av asylsökande. Det visar den
stora svårigheten att i praktiken genomföra något
sådant här. Det här är någonting som också frivilli-
gorganisationer och en rad andra bedömare har insett.
Det här är ingen rimlig lösning, utan vi måste arbeta
på annat sätt. Humanitärt visum är ingen lösning när
det gäller skyddsbehov, eftersom erfarenheten har
visat att det är oerhört svårt att genomföra i praktiken.

Anf. 24 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag känner mig nästan lite kränkt av
att få höra att jag inte har tänkt igenom över huvud
taget. Jag har läst mera rapporter, även från Anders
Sundqvist som är på rådgivningsbyrån för asylsökan-
de och från Carl Söderbergh i Amnesty. Det finns
naturligtvis andra sätt att göra det här. Vi kan inte
jobba på 10 och 20 års sikt med att försöka förändra
klimatet i länder och för att det ska bli lättare att få
komma in och söka asyl. Kruxet är just att man ska
komma in i ett land för att där få söka asyl. Om vi
stänger de vägarna gör vi oss medskyldiga till
smuggling, till att människor dör i containrar, att de
utnyttjas sexuellt eller tvingas sälja droger för att ta
sig till flyktlandet.
Sverige får inte vara med och sponsra sådan verk-
samhet. Vi måste försöka hitta olika sätt att värna
asylrätten. Jag är naturligtvis mycket väl medveten
om att vi har en asylskyldighet, men vi har många
skyldigheter som vi inte lyckas uppfylla till fullo. Vi
måste på något vis se till att det blir lättare för flyk-
tingar och skyddsbehövande att söka asyl.

Anf. 25 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Det som är viktigast att garantera
skyddsbehövande människor är att de alltid har rätt
att söka asyl. I det här fallet talar vi mest om Europa,
om EU:s gräns, och där ska detta naturligtvis alltid
vara möjligt. Den dörren ska stå öppen för alla
skyddssökande. Det är också väldigt viktigt att arbetet
inom UNHCR fortsätter och utvecklas. Det är nämli-
gen oerhört väsentligt att möjligheten att komma som
kvotflykting till de länder som tar emot kvotflykting-
ar, varav Sverige är ett, kan vara kvar och utvecklas
vidare.
Sedan handlar det naturligtvis om helhetsperspek-
tivet. Ett bra asylmottagande och en bra asylpolitik i
EU är helt väsentligt, liksom UNHCR:s kvotflykting-
ar och UNHCR:s möjligheter att arbeta i närområdet
- men också, i det vida perspektivet, att arbeta mot
orättvisor, mot klyftorna i världen, att ha en aktiv
politik där naturligtvis biståndet också spelar en väl-
digt viktig roll. Vi måste arbeta inom många olika
politikområden för att stödja en positiv utveckling i
världens fattiga länder. Det här helhetsperspektivet,
Kerstin-Maria Stalin, tror jag är det grundläggande
och det som vi behöver samlas omkring och arbeta
vidare på.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 2000/01:357 om
lämplighetsprövning av personal i barnomsorg
och skola

Anf. 26 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Eva Flyborg har frågat mig vad jag
tänker göra för att förhindra att personer arbetar inom
skola och barnomsorg utan att en lämplighetspröv-
ning gjorts.
Frågan utgår från att problem uppstått med anled-
ning av att antalet ansökningar om registerutdrag
enligt lagen om registerkontroll av personal inom
förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg blivit
större än förväntat och att viss väntetid därför råder
innan registerutdraget kan erhållas. Eva Flyborg på-
talar också att lagstiftningen inte täcker in vissa grup-
per såsom lärarstuderande som fullgör sin praktikpe-
riod på en skola, personer som är sysselsatta inom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller personal på
fritidsgårdar.
Jag noterar med tillfredsställelse att Eva Flyborg
tycker att det är utmärkt att lagen kommit till stånd.
Sedan lagen trädde i kraft den 1 januari i år har ett
mycket stort antal ansökningar om registerutdrag
inkommit till registerenheten hos Rikspolisstyrelsen i
Kiruna. I dagsläget inkommer 600-800 ansökningar
om dagen, inte ca 1 500 som uppges i interpellatio-
nen. Men det är ändå betydligt fler än vad som hade
förutsetts. Enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen i
Kiruna kan en förklaring vara att arbetssökande ansö-
ker om registerutdrag redan när de lämnar in sina
ansökningshandlingar till en arbetsgivare. Detta är
inte i enlighet med gällande bestämmelser. Av lagen
(2000:873) om registerkontroll av personal inom
förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg
framgår tydligt att det är den som erbjuds en anställ-
ning inom nämnda verksamheter som ska lämna ett
sådant registerutdrag. Att lämna registerutdraget ska
alltså vara det sista ledet i rekryteringsförfarandet.
Den som inte har lämnat registerutdrag får inte an-
ställas. Den som inom ett år erbjuds en förnyad an-
ställning hos samma arbetsgivare får anställas utan att
han eller hon lämnat ett nytt utdrag. På begäran av
den som lämnat ett registerutdrag ska det återlämnas i
original. Syftet med den sistnämnda bestämmelsen är
att begränsa antalet registerutdrag och underlätta vid
ny ansökan om arbete.
Utöver problemet med att sannolikt fler personer
än förväntat ansöker om registerutdrag tillkommer
tekniska problem hos Rikspolisstyrelsen i Kiruna. Jag
vet att Rikspolisstyrelsen arbetar för att lösa proble-
men.
En sökande får i dag vänta cirka två veckor på re-
gisterutdraget. Jag förutsätter att arbetsgivaren har en
framförhållning och löser de olägenheter som kan
uppstå med en viss väntetid. Man måste för övrigt
vara beredd på att ett system av detta slag alltid
kommer att innebära att en viss väntetid kan uppstå,
som arbetsgivaren måste kunna hantera. Inte minst
därför är det viktigt att arbetsgivare har en framför-
hållning och planering när det gäller att anställa per-
sonal. Jag är samtidigt medveten om att det inte alltid
går.
Den nya lagen gäller vid anställning av personal.
Jag förutsätter att lärarstuderande, praktikanter och
andra personer på arbetsmarknaden som ej erhållit
regelrätt anställning omfattas av introduktionsåtgär-
der under överinseende av mentorer, utbildnings-
ansvariga eller liknande. Lagen omfattar till alldeles
övervägande del obligatoriska verksamheter med
ansvar för små barn och unga människor med svagt
eget skydd eller verksamheter som, utan att vara obli-
gatoriska, utnyttjas av den absoluta merparten av alla
barn. För dessa verksamheter har samhället ett sär-
skilt ansvar. Det är därför enligt regeringens mening
särskilt angeläget att just dessa verksamheter omfattas
av registerkontroll.
Fritidsgårdar är inte en obligatorisk verksamhet,
men självfallet är det lika viktigt att lämplig personal
med intresse för och utbildning för verksamheterna
anställs där. Det ställer lika stora krav på arbetsgivare
att rekrytera på ett genomtänkt och seriöst sätt.
Diskussioner förs mellan Utbildningsdeparte-
mentet, Rikspolisstyrelsen och Svenska Kommunför-
bundet om olika åtgärder som avser både informa-
tionsinsatser och anpassningar av teknisk art för att
minska problemen. Resultatet av dessa diskussioner
måste avvaktas innan några särskilda åtgärder kan
övervägas.

Anf. 27 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Jag ber först att få tacka ministern för
svaret. Jag är dock kanske inte helt nöjd och inte
heller på alla punkter helt överens med det.
Fru talman! Från årsskiftet måste alla som nyan-
ställs inom skola och barnomsorg visa upp ett utdrag
ur polisens belastningsregister. De brott som kan
finnas upptagna i detta register är mycket grova. Det
är inte direkt några felparkeringsböter, utan det är
grova fysiska våldsbrott. Det kan vara sexualbrott,
mord, dråp, grov misshandel, människorov, grovt rån
eller barnpornografibrott - allvarliga brott.
Om utdraget innehåller en anteckning om brott
avgör arbetsgivaren om personen ska anställas eller
inte - förhoppningsvis inte, för meningen är ju att
dessa personer inte ska anställas. Den som inte kan
uppvisa ett sådant registerutdrag som är högst ett år
gammalt får inte anställas. Så säger lagen, och så
långt är vi överens. Vi tycker också att det är en bra
lag.
Nu finns det, fru talman, problem med detta som
vi har noterat. Rikspolisstyrelsen, som handlägger
detta uppe i Kiruna, är överbelastad. Redan den första
månaden passerades det antal ansökningar som man
trodde skulle gälla för ett helt år, nämligen 28 000-
30 000 utdrag. Budgeten överskreds, säger man på
Rikspolisstyrelsen i Kiruna, för länge sedan.
Det här innebär också, fru talman, att väntetiderna
blir långa - inte två veckor, som ministern anger i
svaret, utan tre veckor. Lagen åsidosätts därmed.
Kommunerna tvingas anställa folk som inte kan upp-
visa detta registerutdrag, och det är att bryta mot
lagen. Det är det som är problemet i dag: Kommuner-
na bryter mot lagen. De har egentligen inget annat
val.
Då, menar jag, har vi alltså en lagstiftning som är
bra, som syftar till att skydda våra barn och ungdomar
- men som inte kan följas därför att det finns tekniska
och andra problem. Det duger inte.
Dessutom har vi ju en stor brist på lärare och för-
skollärare. Därför kan man förvänta sig att antalet
anställningar och nyanställningar under en ganska
lång tid framöver, kanske flera år, kommer att vara
fortsatt högt. Därför kan man också räkna med att
trycket på denna tjänst kommer att vara fortsatt högt.
Det kommer inte att minska, och då kvarstår proble-
met.
Vidare omfattas ju inte alla grupper av lagen.
Möjligtvis skulle man kunna tänka sig att lärarstude-
rande och andra som är väldigt tillfälliga i skolan inte
ska bedömas lika hårt. Men just det faktum att lagen
inte gäller personal på t.ex. fritidsgårdar tycker jag är
desto allvarligare. Fritidsverksamheten sker i dag i
många fall t.o.m. i skollokalerna. Samma barn som är
i skolan byter så att säga bara rubrik på timmen och
in kommer en annan person. Den personen omfattas
plötsligt inte av kontrollen. Man ska inte måla en viss
potentat på väggen, men det kan förvisso vara en
brottsling som då dyker upp på våra fritidsgårdar. Det
är inte lämpligt. Det är inte mer lämpligt bara för att
det är en fritidsverksamhet.
Vi ska inte heller glömma, fru talman, att det här
faktiskt är en kommunal verksamhet. Det är ingen
privat verksamhet som inte omfattas av statliga eller
kommunala regleringar, utan det är en verksamhet
som borde omfattas av detta och det gör den inte. Det
tycker jag är den andra stora bristen.

Anf. 28 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Den nya lagen har varit i kraft sedan
årsskiftet. Vi har från departementets sida från allra
första början, redan från de första veckorna, verkligen
noggrant följt upp hur den fungerar. Man kunde för-
utse att det skulle kunna bli ett väldigt tryck i början.
Vi har också tittat närmare på hur det ser ut i t.ex.
annonser i tidningar när man söker lärare. Då har vi
sett att kommuner felaktigt redan när man ber männi-
skor att söka till en viss lärartjänst kräver det här
intyget. För att motverka detta ska Kommunförbundet
gå ut med ytterligare information till kommunerna,
tala om hur lagen ser ut och när arbetsgivaren är
skyldig att kräva detta intyg från utdraget.
Men jag kan också se ett annat scenario. Männi-
skor som har sysslat med att vara lärarvikarier men
som kanske inte har bestämt sig för att man ska vara
det nästa månad utan kanske två månader längre fram
kan se till att ha det här utdraget i god tid så att de vet
att de har det när jobbet dyker upp och inte behöver
vänta. Det finns säkert olika skäl till att anstormning-
en har varit hög.
Vi har frågat Rikspolisstyrelsen om det är antalet
ansökningar som har orsakat problemen. Då har de
svarat oss att det inte är det, utan enligt vad man säger
hänger problemet samman med Rikspolisens skanner
som är så känslig att den inte kan läsa av otydligt
skrivna ansökningar. De menar när vi har frågat dem
att det här är ett rent tekniskt problem. Man får väl se
hur man kan utveckla den här skannern så att den kan
ta emot alla ansökningar. Annars, svarar de oss, ska
de kunna klara av det.
Den delen släpper vi inte. Vi måste följa upp detta
hela tiden och fortsätta med den ständiga kontakt som
vi har. Är det så att problemen fortsätter och vi inte
kan se någon nedgång får vi givetvis fundera över
vilka andra åtgärder vi kan vidta när det gäller just
den delen.

Anf. 29 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Vi har säkert båda två varit i kontakt
med både Rikspolisstyrelsen i Kiruna och den mer
centrala instansen. Vi har också fått beskedet att det
finns tekniska problem och att man har en teknisk
lösning som inte är speciellt bra fullt ut, utan den
måste förbättras. Men det kommer att ta ett tag, för-
modar jag, det gör alla tekniska förbättringar. Och
vad gör man under tiden?
Vi har dessutom fått indikationer på att det också
är ett personalproblem, att man inte har tillräckligt
mycket resurser för att hantera verksamheten, efter-
som man redan efter en månad fick in lika mycket
som regeringen trodde att man skulle få in på ett helt
år. Då är det klart att man inte heller har kalibrerat
den avdelningen för en sådan anstormning.
Det är ju så. Människor är inte fullt ut reglerbara.
Man får också förvänta sig att det kan inträffa saker.
Läget på en del skolor är kaotiskt. Det saknas ungefär
20 000 behöriga lärare. När någon blir sjuk måste han
eller hon ersättas med mycket kort varsel utan att
barnens säkerhet sätts på spel. Det är det som är re-
sultatet. Det är därför detta är en sådan allvarlig fråga.
De tekniska och personella problem som jag tror
finns tycker jag att man borde kunna lösa relativt
snabbt genom att göra en snabb insats vad gäller både
den tekniska biten och personalförstärkningar. Det
borde man faktiskt kunna fatta ett relativt snabbt
beslut om när det uppstått en extraordinär situation
därför att kommunerna bryter mot lagen. Kommuner-
na bryter mot lagen och anställer personer som inte
kan uppvisa det registerutdrag som vi har bestämt i
Sveriges riksdag att man ska göra.
Då kan man fråga sig om ministern har funderat
på hur man ska hantera de kommuner som ändå
måste anställa personer som inte har registerutdraget
och därmed bryter mot lagen. Hur ska man hantera de
kommunerna? Har ministern funderat på hur man ska
hantera den lagbrytarsituationen?

Anf. 30 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Givetvis ska inte kommunerna bryta
mot lagen. Låt oss säga att ansökningstiden ligger på
cirka två veckor i genomsnitt. Den kan kanske i något
fall gå upp till tre veckor, någon gång kan den vara en
vecka. Om vi tar till i överkant ligger den på lite över
två veckor. Jag tycker att man som arbetsgivare måste
kunna arbeta med en framförhållning på två veckor
när man ska göra anställningar.
Man vet vid varje terminsstart att man står inför
ett problem när man ska anställa många nya lärare
och givetvis, det kan vi också se i dag, går man ut
med sina annonser och erbjuder tjänsterna långt tidi-
gare än man har gjort förut. Det är en förändring, men
den tror jag inte beror på registerkontrollen utan på
att det kan vara svårt att rekrytera lärare. Man är tidi-
gare ute än man har varit förr. Då kom de här annon-
serna ofta någon gång under sommaren. Nu är höst-
terminens annonser redan i full gång. Det är bra, för
då förlänger man tiden och får större möjlighet att
tillsätta tjänsterna.
I det akuta läget, när en lärare blir sjuk eller flyttar
hastigt och man inte har haft möjlighet att förbereda
sig utan står med en tom tjänst, tycker jag att man,
om det rör sig om de här två till två och en halv veck-
orna, ändå inte får ta steget att ta in någon som man
inte har fått intyget från. Då måste man, även om det
kan vara svårt, göra omprioriteringar med den perso-
nal man har och se till att man kan täcka upp tjänster-
na.
I dag omfattar verksamheten ofta förskola och
grundskola. Ibland är även gymnasieskolan involve-
rad. I ett akutläge får man titta på helheten och se
efter om man har någon personal tillgänglig. Är det
en tjänst som kanske gäller årskurs 4 eller något annat
kan man kanske frigöra personal som finns i försko-
leklass för att kunna möta de här två veckorna. Man
får undersöka vad man kan göra för att stärka laget.
Det beror väldigt mycket på vilken typ av tjänst man
talar om.
Jag kan inte som minister uppmana någon att
bryta mot lagen. Man måste ha framförhållning och
kunna hantera situationen. Generellt när det gäller
vikarier vill jag säga att vi, när vi nu ger skolan för-
stärkning, hoppas mycket på att vi ska få mer perso-
nal inom skolan, och att man ska ha en längre fram-
förhållning också när det gäller sina vikariepooler.
Man kan nu ha en sådan inom kommunen, så att man
har ett visst antal människor som är anställda men
som också flexibelt kan flytta sig mellan de olika
skolorna. Det har funnits tidigare. Vi vet ju att 90-
talet har varit svårt med nedskärningar och annat,
men den vägen ska man också kunna skapa något.
Lagen är ny, jag vill ändå understryka det, och i
början har en del brutit mot den. De har inte klarat av
sin situation. Detta accepterar vi inte. Jag kan förstå
varför det har skett, men jag tycker inte att man ska
bryta mot lagen, nej.

Anf. 31 EVA FLYBORG (s):
Fru talman! Det var absolut inte min avsikt att vi
skulle uppmana någon kommun att bryta mot lagen.
Jag konstaterar att kommunerna bryter mot lagen i
dag. Det är det som är problemet. Det är det som är
felet. Det behöver vi inte uppmuntra dem till.
Fru talman! Jag ska i alla fall tacka ministern för
svaret och för den här debatten. Jag tycker att det är
bra att vi belyser de här frågorna. Barnen är det vikti-
gaste vi har och de är väl värda att skyddas på alla
sätt. Jag tycker att det är en bra lagstiftning, men jag
ser att vi har en del praktiska problem och möjligtvis
några åsiktsskillnader huruvida det borde gälla annan
personal också.
För det första borde vi ge Rikspolisstyrelsen ett
utökat anslag för att klara de personella förstärkning-
arna samt de tekniska problemen. För det andra borde
vi komplettera lagen att gälla även fritidsverksamhet.
Det är en kommunal verksamhet med kommunalt
ansvar, och den bör omfattas av detta.
Jag får tacka så länge. Jag ska också be att få åter-
komma i frågan längre fram.

Anf. 32 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Jag vill också tacka för interpellatio-
nen. Det är viktigt att vi belyser och följer upp när
nya lagstiftningar genomförs. Vi gör det från vår sida,
och vi kommer givetvis vara beredda att vidta åtgär-
der om vi ser att lagen inte fungerar.
Det var många och långa diskussioner om vad la-
gen skulle omfatta. En del har varit helt negativa till
den nya lagen eftersom de ansåg att den skulle utgöra
ett ingrepp i den personliga integriteten.
Skolor ser i dag olika ut. Alla är inte anställda av
kommunen. Det finns flera arbetsgivare i skolan, allt
från lokalvårdare, vaktmästare, chaufförer till männi-
skor på fritidsgårdarna. Givetvis är de lika nära de
barn och ungdomar som finns på skolan som de per-
soner som i dag är berörda av lagstiftningen.
Det pågår ytterligare en utredning på regeringens
uppdrag att se över just personlig integritet i arbetsli-
vet. Det handlar för närvarande om drogtester, an-
vändning av persondatorer osv. Även andra integri-
tetsfrågor kommer att tas upp. Vi har valt denna be-
gränsade grupp människor. Det är viktigt att se vad
utredningen kommer fram till men också att se på de
större uppföljningarna av hur detta har fallit ut. Har
det uppmärksammats människor som ändå har begärt
utdrag ur registret fastän de har begått de våldsbrott
som detta gäller? Frekvensen och typen kommer att
vara avgörande för hur vi i framtiden ska se på den
typen av kontroll.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2000/01:124 Förslag till ändring av rådets förordning
(EG) nr 1251/99 om upprättande av ett stödsystem
för producenter av vissa jordbruksgrödor. - Od-
ling på uttagen areal KOM (2001) 87 till miljö-
och jordbruksutskottet
2000/01:125 Förslag till rådets förordning om ändring
av förordning (EG) nr 1254/1999 om den gemen-
samma marknaden för nötkött KOM (2001) 87 till
miljö- och jordbruksutskottet
2000/01:126 Rapport från kommissionen till rådet
och Europaparlamentet om tillämpningen av rå-
dets förordning (EG) nr 1221/97 om allmänna
tillämpningsregler för åtgärder som syftar till att
förbättra villkoren för produktion och saluföring
av honung KOM (2001) 70 till miljö- och jord-
bruksutskottet
2000/01:127 Förslag till rådets förordning om den
gemensamma organisationen av marknaden för
etanol som framställts av jordbruksprodukter
KOM (2001) 101 till miljö- och jordbruksutskottet

9 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
2000/01:126 till justitieutskottet

Skrivelse
2000/01:104 till finansutskottet

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2000/01:75 Redogörelse för behandlingen av riksda-
gens skrivelser till regeringen

Utbildningsutskottets betänkande
2000/01:14 Kvalificerad yrkesutbildning

Justitieutskottets betänkande
2000/01:21 Från anstalt till frihet

11 § Kammaren åtskildes kl. 10.33.

Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.