Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:55 Tisdagen den 25 januari
ProtokollRiksdagens protokoll 1999/2000:55
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1999/2000:55 Tisdagen den 25 januari Kl. 14.00 - 16.27
18.00 - 21.10
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
---------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 18 och 19 januari. 2 § Ny riksdagsledamot, m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från Valprövningsnämnden inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsle- damot och ersättare för riksdagsledamöter Till Valprövningsnämnden har från Riksskatte- verket inkommit bevis om att Annelie Enochson (kd), Västra Frölunda, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 februari 2000 sedan Ingrid Näslund (kd) avsagt sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Till ersättare för riksdagsledamöter har i detta fall utsetts Anders Fasth, Västra Frölunda och Astrid Ahdrian, Västra Frölunda (båda kd). Vidare har från Riks- skatteverket inkommit nytt protokoll till tidigare utfärdade bevis. Valprövningsnämnden har denna dag granskat beviset för den nya riksdagsledamoten och bevisen för de nya ersättarna samt protokollet och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen. Stockholm den 21 januari 2000 Lars Tottie Kerstin Siverby
3 § Anmälan om fördröjda svar på interpella- tioner
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1999/2000:184
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:184 av Gun Hellsvik om permissionsreglerna för fängelsedömda. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 3 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll och tjänsteresor. Stockholm den 10 januari 2000 Justitiedepartementet Laila Freivalds
Interpellation 1999/2000:187
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:187 av Johnny Gylling om polisens roll i trafiksäkerhetsarbetet. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 3 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor. Stockholm den 17 januari 2000 Justitiedepartementet Laila Freivalds
Interpellation 1999/2000:173
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:173 av Per-Richard Molén (m) om ansvarsfördelningen inom Näringsde- partementet. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 10 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att riksdagen ej hade tid för fler interpellationssvar den 25 januari, den 1, 3 och 4 februari är näringsministern på tjänsteresa. Stockholm den 13 januari 2000 Näringsdepartementet Enligt uppdrag Dag Ekman Expeditionschef
Interpellation 1999/2000:185
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:185 av Ulf Nilsson om information till föräldrar om elevers prestation. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 3 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är stor arbetsanhopning. Stockholm den 13 januari 2000 Utbildningsdepartementet Ingegerd Wärnersson Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:140
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:140 av Yvonne Anders- son om Centrum för handikappvetenskap vid Linkö- pings universitet. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 22 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är stor arbetsbörda och att interpellationen överlämnats till statsrådet Wärners- son. Stockholm den 21 januari 2000 Utbildningsdepartementet Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:188
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:188 av Gunnel Wallin (c) om psykiskt långtidssjukas situation. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 3 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att det är svårt att hitta en dag som passar tidigare. Stockholm den 18 januari 2000 Socialdepartementet Lars Engqvist Enligt uppdrag Björn Reuterstrand Rättschef
Interpellation 1999/2000:106
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:106 av Lars Tobisson (m) om statliga kreditinstitut. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 15 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att interpellanten har an- mält förhinder till tidigare bestämt datum, den 1 februari 2000, på grund av utrikes resa. Stockholm den 18 januari 2000 Finansdepartementet Bosse Ringholm Enligt uppdrag Nils Dexe
Interpellation 1999/2000:193
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:193 av Gunnel Wallin (c) om företagshälsovården. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 8 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att Mona Sahlin har ett möte med partistyrelsens verkställande utskott den 4 februari. Stockholm den 21 januari 2000 Näringsdepartementet Enligt uppdrag Dag Ekman Exepditionschef
Interpellation 1999/2000:190
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:190 av Roy Hansson (m) om Gotland och omställningen med anledning av den föreslagna strukturomvandlingen inom Försvar- smakten. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 8 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att näringsministern är på tjänsteresa den 1, 3 och 4 februari. Stockholm den 20 januari 2000 Näringsdepartementet Enligt uppdrag Dag Ekman Expeditionschef
4 § Svar på interpellation 1999/2000:119 om folkbokföring för flyktingar med tillfälligt uppe- hållstillstånd
Anf. 1 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har med anled- ning av en tidningsartikel angående förslag om för- ändring av villkoren för personer med tillfälliga up- pehållstillstånd frågat mig hur regeringen avser verka för att garantera barn med tillfälliga uppehållstillstånd deras rätt till personlig utveckling, social trygghet samt grundskoleutbildning. Jag vill börja med att klargöra den ordning som i dag gäller för tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktsituation. Regeringen får med stöd av utlänningslagen med- dela föreskrifter om att den som söker uppehållstill- stånd och som bedöms ha ett tillfälligt behov av skydd här i landet får ges ett tidsbegränsat uppehålls- tillstånd. Dessa bestämmelser är avsedda att användas i en massflyktsituation, dvs. när ett stort antal männi- skor hastigt lämnar sitt hemland på grund av en yttre omständighet som t.ex. en krigssituation eller en miljökatastrof. Utgångspunkten är att dessa personers behov av skydd är tillfälligt och att de ska kunna återvända till hemlandet när skyddsbehovet har upp- hört. Jag vill här erinra om att riksdagen redan år 1996, med anledning av regeringens proposition Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, inte hade nå- gon erinran mot regeringens uttalande att de som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i en mass- flyktsituation inte fullt ut ska omfattas av de sociala rättigheter som gäller för dem som är mer permanent bosatta i landet. Denna grupp av utlänningar har i stället alltsedan den bestämmelsens tillkomst omfat- tats av bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande (LMA). Enligt nuvarande ordning kan dock en sådan utlänning folkbokföras när det sam- manlagda uppehållstillståndet uppgår till minst tolv månader. Detta innebär att det finns en motsättning i att denna grupp å ena sidan ska omfattas av de sociala förmåner som är knutna till LMA, å andra sidan kan folkbokföras och därmed, med vissa undantag som följer av LMA, i princip kunnat få sociala förmåner och rättigheter som i Sverige bosatta personer. Riksdagen förutsatte i sitt beslut att frågan hur denna motsättning ska lösas behövde utredas vidare. Beredningen som följde inom Regeringskansliet har varit tidskrävande på grund av frågans komplexitet. Regeringen har emellertid den 20 januari 2000 avgett proposition 1999/2000:42 Utlänningar i en massflykt- situation, sociala förmåner m.m. Propositionen över- lämnades i går till riksdagen, och jag vill därför ta tillfället i akt att något redovisa innebörden av de förslag som lämnas i propositionen. Propositionens förslag innebär att prövningen av en ansökan om asyl, dvs. flyktingstatus, från en ut- länning som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstill- stånd i en massflyktsituation ska kunna skjutas upp så länge som det tidsbegränsade uppehållstillståndet gäller, dock högst två år. Därefter eller vid den tidiga- re tidpunkt när det tidsbegränsade uppehållstillståndet upphör att gälla är utlänningen oförhindrad att söka asyl. Jag kan i detta sammanhang nämna att det inom detta område har ägt rum en internationell utveckling under senare år. Inom EU har medlemsstaterna mot bakgrund av ett förslag från kommissionen förhandlat om införande av en EU-gemensam ordning för till- fälligt skydd i massflyktsituationer. En utgångspunkt i komissionens förslag har därvid bl.a. varit att det ska vara möjligt att kunna skjuta upp den individuella prövningen av asylskäl under en begränsad tid, en tid som varit längre än den tid som avses gälla i rege- ringens förslag. UNHCR har inte invänt mot införan- det av en sådan ordning. Jag anser därför att det nu- mera är möjligt att införa en regel med detta innehåll. Under den tid de tidsbegränsade uppehållstillstån- den gäller, dock högst tre år ska, enligt propositionen, de utlänningar som tas emot i en massflyktsituation i princip erhålla sociala förmåner som följer av LMA. Däremot ska en utlänning som efter de första två åren erhåller en flyktingförklaring eller ett resedokument alltid folkbokföras. Därmed likställs de i många hän- seenden med i Sverige bosatta personer, vilket förut- sätts i Genèvekonventionen. Vidare kan nämnas att denna grupp, enligt redan gällande bestämmelser, ska erhålla hälso- och sjuk- vård samt tandvård och utbildning enligt samma ordning som gäller för asylsökande. Barn och ung- domar som inte har fyllt 18 år har rätt till hälso- och sjukvård enligt samma principer som alla andra barn som är bosatta i landet. I denna vård inbegrips natur- ligtvis även barnpsykiatrisk vård. Under den tid som den aktuella gruppen av utlän- ningar inte är folkbokförda är Statens invandrarverk huvudman. Jag ser det som en fördel med förslaget eftersom utgångspunkten är att ett återvändande ska ske när skälen till massflykten undanröjts. Det är viktigt att kommunernas arbete med flyktingar i första hand kan inriktas på integration. Att kommu- nerna därutöver skulle få uppgifter att ta emot stora grupper som folkbokförts även när utgångspunkten är att de inte ska stanna i Sverige vore olyckligt. Som jag tidigare nämnt i flera frågesvar till riks- dagen ska Invandrarverket liksom alla andra myndig- heter på statlig nivå, kommunal nivå och landstings- nivå sätta barnets bästa i främsta rummet. Detta inne- bär att i alla beslut som på något sätt rör barn ska barnets bästa alltid beaktas. Jag är dock medveten om att barn som beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktsitua- tion enligt nu gällande regler inte har rätt till skolgång på samma villkor som i Sverige bosatta barn under den tid de inte är folkbokförda. Regeringen har därför i oktober 1999 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av de asylsökande barnens och ung- domarnas skolgång m.m. för att de ska kunna tillför- säkras skolgång utan diskriminering. Även förutsätt- ningarna för att erbjuda asylsökande barn förskole- verksamhet, skolbarnsomsorg och förskoleklass ska utredas. Fru talman! Motivet till förslagen i propositionen är att regeringen vill kunna garantera möjligheten att tillfälligt ta emot ett större antal skyddsbehövande i en akut kris- och massflyktsituation. Det är också viktigt att undanröja den brist på samstämmighet som i dag finns mellan LMA och folkbokföringslagen.
Anf. 2 KERSTIN-MARIA STALIN (mp): Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Anledningen till interpellationen var inte tidnings- artikeln. Den uppmärksammade mig på vad som var på gång, och enligt min mening var det försämrade villkor för flyktingbarn. Jag tyckte att det rimmade illa med barnkonventionen. Jag hade nyss varit på en heldagskonferens, den 17 november, som handlade om barnkonventionen, och det var på grund av barn- konventionen som jag skrev interpellationen den 25 november. Det har i dag kommit en proposition som handlar om de här frågorna, och jag återkommer till den vid ett annat tillfälle. Nu ska det handla om barnen. Även om statsrådet i interpellationssvaret vill låta påskina att det inte är någon försämring, är det ändå det för barnen. Det spelar en roll att tiden innan man blir folkbokförd förlängs och att man först då räknas som bosatt och får förmåner därefter. Under tiden ska man ha samma rätt som asylsökande. Man har alltså en längre tid med samma rätt som asylsökande, och det är den tiden som blir sämre för dessa barn. Statsrådet medger dock att vad gäller skolgången har asylsökande barn inte samma rättigheter som andra barn, men säger att det ska utredas. Även förut- sättningar för att erbjuda asylsökande barn och mot- svarande förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och förskoleklass ska utredas. Jag förstår inte riktigt vad det är som ska utredas. Vi vet ju att det är så här. Om det ska utredas - man är kanske inte på det klara med hur det ser ut i olika kommuner - sker det i fel ordning. Jag tycker att det först ska göras en utredning om barnens skolgång, och inte om förlängd tid till folkbokföring, dvs. läng- re tid med sämre villkor. Det är riktigt, som sägs i svaret, att massflykting- barn har samma rättigheter som asylsökande. Det innebär rätt till hälso- och sjukvård, enligt samma principer som för alla andra barn som är bosatta i Sverige, och att all denna vård inbegriper barnpsyk- kontakter. I verkligheten blir det inte riktigt så här. Köerna till barnpsyk är långa, och det kan vara krångligt att kvalificera sig för att bli omhändertagen. Det behövs ofta påtryckningar från lärare, skolsköterska, skol- psykolog, dagispersonal och många fler. Är man diskriminerad vad gäller skola och daghem är man också diskriminerad vad gäller vägen in till barnpsyk. Det finns också familjer som inte bor på flykting- förläggning under den här tiden utan kanske hos be- kanta. Det händer ibland att man i kommunerna inte ens vet att det finns barn som skulle behöva hjälp. Vad är integration? Statsrådet skriver: "Det är viktigt att kommunernas arbete med flyktingar i första hand kan inriktas på integration. Att kommu- nerna därutöver skulle få uppgifter att ta emot stora grupper som folkbokförts även när utgångspunkten är att de inte ska stanna i Sverige vore olyckligt." Då funderar jag: Ska de barn det handlar om här gå "integrationslösa" tills de får flyktingstatus? Är det farligt att under tiden - ett par, tre eller fyra år - kän- na sig välkommen i det nya landet? Finns det en rädsla för att de ska bli kvar här och inte vilja åka tillbaka? Är det inte lättare att åka tillbaka till sitt hemland om man under tiden haft det bra här och blivit bra omhändertagen?
Anf. 3 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Det är viktigt att understryka att den proposition som regeringen nu har förelagt riksdagen handlar om att reglera ett mycket speciellt förhållan- de, nämligen att klara ut de villkor som ska gälla vid en massflyktsituation. Vi har i dag en förordning, som har använts en enda gång, nämligen när vi fick några tusen flyktingar hit från Kosovo. Det här är en lag- stiftning som vi anser behöver finnas för att öka våra möjligheter att snabbt ta emot stora mängder av flyk- tingar just i en situation som kanske har utlösts av krig eller en miljökatastrof av något slag. Det är mot den bakgrunden som man måste be- döma de här förslagen. Det vi vill göra är att i en sådan här situation ge dessa barn samma rättigheter som asylsökande barn. Det jag också understryker i svaret är att vi nu också tar ett väldigt brett grepp och ser över alla de olika stöd som vi tycker att det är rimligt att de asylsökande barnen ska ha rätt till. I dag har de rätt till fullständig hälso- och sjukvård, men vi vill också garantera dem en fullständig skolgång. Många kom- muner klarar det i dag, dock inte alla. Vi vill också i den här genomgången titta på dagis och fritis. I dag har de barn som har behov av särskilt stöd möjlighet att få en daghemsplacering, men det gäller långtifrån alla. I det här stora greppet är det Utbildningsdeparte- mentet som är ansvarigt för arbetsgruppens arbete. Tanken är att de ska bli klara under våren. Förslaget ska också ut på remiss.
Anf. 4 KERSTIN-MARIA STALIN (mp): Fru talman! Jag vet att det rör sig om massflykt- situationer och att det gäller att snabbt ta emot stora grupper. Samtidigt är det viktigt att den här gruppen barn har det bra under tiden de går och väntar. Det är just det som är så allvarligt, att man begränsar om- händertagandet under den här tiden och föreslår att den tiden ska bli längre. Jag har svårt att förstå hur barn med tidsbegränsa- de uppehållstillstånd - det kan bli upp till tre år - ska kunna hållas utanför den vanliga skolan utan att det uppfattas som en diskriminering. Alla som arbetar med barn som har kommit hit, på flykt undan krig och elände, vet att dessa barn har extra mycket behov av stöd och hjälp. Vi kan nästan inte tänka oss de oerhörda händelser som de har varit med om. Jag behöver en förklaring till att man inte genast säger att dessa barn måste tas upp i kommunernas arbete. Detsamma gäller de äldre barnen, som står utanför gymnasieutbildningen. Precis som jag sade tidigare, är det många som genom skola eller dagis kommer i kontakt med den hjälp som de behöver. De kan inte prata svenska, och föräldrarna kanske inte pratar svenska, och de vet ofta inte vilken hjälp de har rätt till. Även om det finns rättigheter inom hälso- och sjukvården vet de många gånger inte vilka rättigheter de har. I stället för att skjuta upp den här tiden och ha den begränsade omvårdnaden, menar jag att det behövs ännu mer just i det här fallet.
Anf. 5 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Jag tror att Kerstin-Maria Stalin och jag är väldigt överens om att det här är barn som har stora behov. Det är därför så viktigt att vi har fört in barnkonventionen i utlänningslagen, att andan i barn- konventionen genomsyrar hela asylprocessen och att barnets bästa ska finnas med i hela processen i de olika delarna. Det är naturligtvis skälet till att vi från regeringens sida nu gör översynen av skolgången men också av andra viktiga åtgärder för att stödja barnen. När det sedan gäller frågan om försämrade vill- kor, som Kerstin-Maria Stalin tog upp i sitt första inlägg, vill jag på nytt understryka att detta är en ny lagstiftning. Det är en lagreglering för att vi ska kun- na vara beredda att ta emot stora mängder flyktingar i en akut situation. Avsikten är att ge dem ett tillfälligt skydd. Det handlar ju om flyktingar som, när förhål- landena har förändrats och stabiliserats, ska kunna återvända. Det är därför som vi säger att staten ska vara huvudman under de första två åren och inte kommunen. Sedan kan man naturligtvis få ett uppehållstill- stånd under de första två åren, t.ex. på grund av an- knytning eller av humanitära skäl. När denna tid har gått ut har man alla möjligheter att få sitt individuella skyddsbehov bedömt - man har rätt att söka asyl och få en individuell bedömning.
Anf. 6 KERSTIN-MARIA STALIN (mp): Fru talman! Det är viktigt med barnkonventionen och att vi är överens om den. Men det är väl inte bra att ha den som skäl för att vi ska kunna ta emot fler och sedan inte ögonblickligen kunna ge dem som vi tar emot all den vård som de behöver. Jag är, och har varit, lite tjatig på den här punkten. Jag har ställt en interpellation tidigare till dåva- rande integrationsministern, Pierre Schori. Då frågade jag hur man skulle planera vården för särskilt utsatta barn. Jag fick svaret att man skulle rikta särskild uppmärksamhet på den vård som ges till barn som varit utsatta för tortyr eller andra trauman. Jag skulle vilja höra lite hur planerna för den vården ser ut. Jag fick också i det svaret veta att särskilda pro- jektmedel var avsatta till landstingen för detta ända- mål. Jag undrar vad det finns för planering när det gäller dessa projektpengar och hur man har följt upp utvecklingen, för vi vet ju att landstingen inte har obegränsade medel. Vi vet också att det är många som står i kö för att få hjälp. Jag ser alltså fram emot att få höra lite om dessa planeringar.
Anf. 7 MAJ-INGER KLINGVALL (s): Fru talman! Det jag gärna vill förmedla till Kers- tin-Maria Stalin är att det faktiskt sker väldigt mycket i dag. Detta att barnkonventionen numera finns med som en viktig del i utlänningslagen har naturligtvis haft en stor betydelse. På Invandrarverket har man startat ett projekt just om barn i asyl- och tillståndsprocessen. Alla delar av asylprocessen ska gås igenom, alltifrån mottagning till utredning, boende, skola, hälso- och sjukvård samt samarbete med socialtjänsten. Här finns naturligtvis en rad detaljer att nämna, men jag vill bara kort be- rätta att en viktig del i barnprojektet är att förbättra de asylutredningar som rör barn. T.ex. ingår att for- mulera tydliga riktlinjer för när och hur barn ska höras i asylärenden men också att höja barnkompe- tensen bland Invandrarverkets handläggare och att formulera tydligare riktlinjer för att så tidigt som möjligt i den här processen upptäcka de barn som har extra stora behov, som far illa fysiskt och psykiskt, och också se till att dessa barn får den hjälp de behö- ver. Det gäller inte minst inom hälso- och sjukvår- dens ram, då dessa barn är berättigade till en fullstän- dig hälso- och sjukvård.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1999/2000:150 om rutiner för beviljande av permanent uppehållstill- stånd
Anf. 8 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Henrik S Järrel har frågat vilka åtgär- der jag avser vidta för att skapa klarare och mer enty- diga rutiner för berörda myndigheter i utlänningsä- renden i syfte att minimera de sökandes lidande på grund av ovisshet och myndigheternas valhänthet. Henrik S Järrel utgår i sin interpellation från ett en- skilt utlänningsärende, där personen i fråga beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd i stället för ett perma- nent sådant. Låt mig inledningsvis redogöra kort för grunderna för beviljande av uppehållstillstånd i Sverige. Ett uppehållstillstånd kan enligt utlänningslagen vara tidsbegränsat eller permanent. Den ordning i fråga om uppehållstillstånd som nu gäller tillkom 1985. Innan dess gällde att en utlänning som fick tillstånd att stanna i Sverige till en början fick ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, vanligen gällande i ett år. När utlänningen hade haft uppehållstillstånd under ett års tid kunde denne, om han eller hon var fast bosatt i Sverige, i allmänhet få ett permanent uppehållstillstånd. Den 1 januari 1985 ändrades ord- ningen på så sätt, att det permanenta uppehållstill- ståndet ska beviljas utlänningen redan från början. Om en utlänning har för avsikt att mera varaktigt bosätta sig i Sverige och han eller hon får uppehålls- tillstånd, är alltså huvudregeln att utlänningen redan från början får ett permanent tillstånd. Jag menar att denna huvudregel är klar och tydlig och att den tillämpas på ett riktigt sätt av ansvariga myndigheter. Samtidigt är det viktigt att det finns möjligheter att välja att utfärda ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till en utlänning som avser och även tillåts att bosätta sig här, vilket är en princip som har fastslagits av riksdagen. Ett skäl till detta kan vara att det råder tveksamhet om utlänningens vandel och ett annat att vistelsen här i landet avses bli begränsad till viss tid. Även tillfälliga hinder att verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan motivera tidsbegränsade uppehållstillstånd. I praxis tillämpas också sedan länge en ordning med s.k. uppskjuten invand- ringsprövning när utlänningen varit gift eller sam- manboende en kort tid. Det innebär att flera tidsbe- gränsade uppehållstillstånd beviljas innan sökanden tillåts bosätta sig permanent här i landet. Här kan man tala om en slags prövotid rörande förhållandets serio- sitet. Ytterligare en kategori av ärenden där det kan bli fråga om att bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd är utlänningsärenden där skäl av säkerhetskaraktär finns med i bilden, s.k. säkerhetsärenden. Det ärende som Henrik S Järrel hänvisar till i sin interpellation är just ett sådant ärende. Av naturliga skäl kan jag inte diskutera detta enskilda ärende, men jag vill ändå försöka ge en bild av de mycket svåra överväganden som måste göras i fall som dessa. Ett säkerhetsärende synes ofta inledningsvis vara ett helt vanligt utlänningsärende, där utlänningen ansöker om asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl. Under utredningens gång framkommer emellertid uppgifter som föranleder Säkerhetspolisen att se när- mare på ärendet. I ett mindre antal ärenden per år anser Säkerhetspolisen att det finns skäl av säker- hetskaraktär som talar mot att utlänningen i fråga ska tillåtas stanna i Sverige. Efter att ha fått del av Säker- hetspolisens yttrande överlämnar handläggande myn- dighet många gånger dessa ärenden till regeringen för avgörande. Skäl av säkerhetskaraktär kan enligt ut- länningslagen utgöra en grund för överlämnande av ett ärende till regeringen. Jag vill understryka att regeringen inte själv kan begära att ett ärende över- lämnas för avgörande, utan att detta endast kan ske på myndigheternas eget initiativ. Utgångspunkten i dessa säkerhetsärenden är många gånger att berörda personer inte är önskvärda i Sverige då de utgör en säkerhetsrisk av något slag, och att de därför ska avvisas eller utvisas från landet. Till detta kommer emellertid att vi enligt svensk lag och internationella konventioner är förhindrade att avvisa eller utvisa en person till ett land där denne riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig be- handling. Detta förbud är absolut och gäller för alla personer. Även den faktiska anknytningen till Sverige genom lång vistelsetid, och framför allt om det finns barn i familjen, kan få betydelse vid bedömningen. För det fall en utlänning som bedömts utgöra en säkerhetsrisk av nämnda skäl inte kan avvisas eller utvisas från Sverige måste uppehållstillstånd beviljas. Det innebär inte att personen i fråga inte längre skulle vara att anse som en säkerhetsrisk, utan det är på grund av det absoluta förbudet att återsända någon till ett land där denna riskerar tortyr, dödsstraff eller liknande som tillstånd ändå beviljas. Regeringen har valt att i dessa fall bevilja tidsbegränsade uppehålls- tillstånd. Om förhållandena i utlänningens hemland förändras till det bättre är utgångspunkten att perso- nen ska återvända hem efter att tillståndet löpt ut. Om förhållandena i hemlandet är oförändrade bör tillstån- det förlängas, vilket görs av Invandrarverket. Säker- hetspolisens synpunkter ska även fortsättningsvis inhämtas i ärendet. Av det sagda framgår att jag anser att reglerna rö- rande beviljande av uppehållstillstånd är klara och tydliga och att dessa tillämpas på ett tillfredsställande sätt av våra myndigheter. Som huvudregel ska per- manent uppehållstillstånd beviljas då en utlänning har för avsikt att mera varaktigt bosätta sig i Sverige och han bedöms kunna få uppehållstillstånd här i landet. Så sker också i det stora flertalet ärenden. Att perso- nen i fråga är högskattebetalare, vilket Henrik S Järrel lyft fram i sin interpellation, saknar betydelse vid denna typ av tillståndsprövning. Att som Henrik S Järrel utgå från ett enskilt ärende som representerar en mycket speciell ärendekategori, och som dessutom rör ett mycket begränsat antal personer per år, ger inte en rättvisande bild av hur tillståndspraxis ser ut i Sverige.
Anf. 9 HENRIK S JÄRREL (m): Fru talman! Jag vill först och främst tacka statsrå- det för svaret på denna interpellation. Jag vill samti- digt konstatera något som inte alla gånger framkom- mer när man läser om hur dessa ärenden behandlas i våra organ, nämligen Statens invandrarverk och Ut- länningsnämnden. Man tar inte vederbörlig hänsyn till att det trots allt handlar om enskilda människor av kött och blod med känslor, många gånger med utom- ordentligt traumatiska upplevelser bakom sig. Det är svårt att resonera kring sådana här frågor, invandrarministern, med mindre än att man får ta utgångspunkt i enskilda fall. Därför har jag varit tvungen att hålla fram ett ärende som för övrigt har vunnit stor uppmärksamhet tidigare i vårt land. Man- nen har varit föremål för många stödinsatser, inte minst från sina kolleger från Karolinska sjukhuset - professorer, läkare och andra - som har velat inskrida till doktor Al-Dabbaghs försvar och hjälpa honom att få ett permanent uppehållstillstånd här. Vi måste nog också framöver i debatten beröra honom, även om jag vet att ministern av konstiutionella skäl är förhindrad att yttra sig.
Anf. 10 TALMANNEN: Även riksdagens ledamöter är av konstitutionella skäl förhindrade att diskutera enskilda ärenden.
Anf. 11 HENRIK S JÄRREL (m): Fru talman! Vi måste ändå ta utgångspunkt i re- laterandet av vissa enskilda ärenden för att kunna få en uppfattning om hur rutinerna handläggs i våra myndigheter. Jag ville alltså få invandrarministern att försöka belysa vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att skapa klarare och mer entydiga rutiner för berörda myndigheter i utlänningsärenden i syfte att minimera de sökandes lidanden på grund av ovisshet och myn- digheternas valhänthet. Fru talman! Jag tror att man måste vara ganska döv och blind om man inte i medierna har upptäckt och slagits av hur människor får sitta emellan i be- handlingen av enskilda ärenden. Jag ska i mitt första inlägg lyfta fram en artikel som var publicerad i Da- gens Nyheter den 8 januari. I den framträder två per- soner: en flyktingadvokat - Christa Nyblom - och förutvarande chefs-JO Per-Erik Nilsson, som båda har arbetat för och hos Invandrarverket med flykting- och asylärenden. De menar att rättssäkerheten brister, att det finns ett utrymme för fördomar och godtycke och att detta är alldeles för stort när dessa myndigheter fattar be- slut. De har ju sett ärendenas handläggning från insi- dan. Christa Nyblom hävdar att varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden redovisar alla skäl för sin beslut utan motiverar dem med standardiserade gummiformuleringar som kan betyda i stort sett vad som helst. Nilsson hävdar att Utlänningsnämnden och In- vandrarverket ofta ifrågasätter den asylsökandes trovärdighet utan förklaring och rimliga motiv. Utlänningsnämndens chef Göran Håkansson häv- dar att det är sant att många asylsökande blir omänskligt behandlade. Det vitsordar han. Det finns inget särskilt stort utrymme för humanitet i ordets normala mening, säger han också i samma tidnings- artikel. Håkansson erkänner också att Utlännings- nämnden alltför ofta motiverar sina beslut med scha- blonartade formuleringar och att det är ett dilemma med tanke på rättssäkerheten och att vissa delar av nämndens beslutsunderlag måste hållas hemliga. Tycker inte invandrarministern att detta är i sig oroväckande uttryck?
Anf. 12 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Avvägningar, bedömningar och be- slut när det gäller enskilda ärenden rymmer alltid svårigheter. Jag vill ändå hävda att våra myndigheter - Invandrarverket och Utlänningsnämnden - följer den lagstiftning som Sveriges riksdag har beslutat. Jag hävdar också att rutinerna som jag redovisade i mitt svar är helt klara. Men självklart är det så att det när det gäller instans- och processordning - när det handlar om legitimitet och rättssäkerhet - pågår en diskussion i samhället. Vi har också haft en kommitté som har sett över dessa mycket grannlaga frågor. Det här är ett ärende som nu är under beredning i Rege- ringskansliet - på Utrikesdepartementet. Vi har till- satt en intern arbetsgrupp för att ytterligare penetrera bl.a. fallet med specialdomstol. Här pågår nu ett ar- bete för att stärka legitimiteten och öka rättssäkerhe- ten i själva processen. Det grundläggande är ett tvåpartsförfarande. Hur vi än organiserar själva myndighetsstrukturen är två- partsförfarandet ett huvudinslag i det som jag ser som det framtida sättet att klara av en bra process för den enskilde.
Anf. 13 HENRIK S JÄRREL (m): Fru talman! Jag konstaterar att det var mycket bra att regeringen tillsatte utredningen NIPU. Den tillkom också mycket till följd av att riksdagens partier var tämligen ense om att man behövde en bättre tingens ordning på detta område. När utredningens förslag föreligger - ett ganska enigt förslag, vill jag påstå - föreslår man att Utlän- ningsnämnden avskaffas och att uppgifterna ska över- föras till de allmänna domstolarna. Det var en mycket bra tanke. Det skulle öppna möjligheten för just den tvåpartsprocess som är så viktig och för möjligheten till muntlig förhandling, som i och för sig redan i dag existerar men som i yttersta undantag används. Den möjligheten finns - jag vill understryka det - men den tas väldigt sällan till vara. Nu verkar det som om regeringen inte vill köpa nämndens förslag utan går emot och vill låta en kommitté ytterligare belysa frågan om man möjligen ska förvandla utlänningsnämnden till en enda speci- aldomstol i stället för att låta det allmänna domstol- sväsendet få hantera dessa frågor, som väl i första hand var NIPU:s förslag, eller i alla fall utse ett antal domstolar i landet som fick hantera denna typ av frågor. Fru talman! I samma artikel, den här DN-artikeln från den 8 januari, konstaterar Invandrarverkets chef Lena Häll Eriksson att de långa väntetiderna slår mot rättssäkerheten. Hon beklagar också att en del av verkets beslutunderlag är hemligt och enligt hennes bedömning måste så vara. Sedan hävdar hon att i tveksamma fall blir det hellre ja än nej till asyl och uppehållstillstånd. Men det visar sig inte i prövningarna vad jag har kunnat finna. Det gäller i synnerhet fallet Al-Dabbagh. Det är ett mycket speciellt ärende. Jag vidhåller gärna det och delar den uppfattning som Maj-Inger Klingvall för fram här. Det är ett mycket speciellt ärende. Men det är å andra sidan mycket anmärkningsvärt att han inte har fått ett permanent tillstånd. Det finns inga anmärkningar från säpo och han har en mycket stark anknytning till Sverige. Han är också en i allra högsta grad samhällsnyttig samhällsmedborgare. Det här att han är en högskattebetalare menar jag inte betyder så mycket i sammanhanget för just den här bedömningen. Men det är ju viktigt när det gäller de människor som kommer hit, som är utlänningar och som många gånger är utomordentligt väl utbilda- de och högt kompetenta att deras kompetens och möjligheter tas till vara mer än vad som är fallet i dag. Det är viktigt att de får en möjlighet att inordna sig svenskt samhällsliv. De vill ju inget hellre än att sköta sig, ta hand som sina familjer och göra goda yrkesprestationer. Det gäller i högsta grad denne man, doktor Al-Dabbagh. Jag måste säga att jag är lite bekymrad över att invandrarministern tycks vara så döv för påpekandena från dem som arbetar med det här och som har sett det dokumenteras att det finns klara och uppenbara brister. Jag har andra fall som jag skulle kunna lyfta fram här med asylsökande som inte får sin rätt prövad och som inte godkänns som asylsökande trots att de enligt Genèvekonventionen uppfyller alla krav på en sådan. De har varit utsatta för tortyr och liknande men blir ändå inte - trots en kanske tioårig kamp i Sverige - erkända som flyktingfall med asylliknande skäl. Här finns alltså utan tvekan, invandrarministern, mycket att göra för att förbättra rutinerna - och fram- för allt för att förmänskliga rutinerna. Det är männi- skor av kött och blod det handlar om.
Anf. 14 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Låt mig bara först understryka att det exempel som Henrik S Järrel har valt som jag har sagt i mitt svar är mycket speciellt. Det är mycket få fall. Man kanske kan säga att det handlar om ett tjugotal sådana ärenden per år. Det ska jämföras med de 10 000-13 000 som det senaste åren har fått uppe- hållstillstånd i vårt land. Det är alltså väldigt få ären- den, och Henrik S Järrel har valt ett av dessa som ett exempel. Jag tycker ändå är det är viktigt att det framkommer i debatten. Det som hände i fråga om NIPU var ju faktiskt att remissinstanserna var splittrade när man svarade på utredningen. Det var också så att man enligt direkti- ven till utredningen skulle titta på alternativet speci- aldomstol. Det valde man att inte göra, men det är ett krav som har återkommit i remissinstansernas svar på utredningen. Då tycker vi från regeringens sida att det är rimligt att också det alternativet belyses. Vi gör också i det sammanhanget en ekonomisk analys av de olika alternativen för att helt enkelt ha ett bättre be- slutsunderlag. Samtidigt är det viktigt att understryka att det här nu ska tas fram. Jag vill se ett resultat av det här ar- betet. Det har efterfrågats av riksdagen. Därför är det viktigt att vi så snabbt som möjligt kan lägga fram ett förslag när det gäller ny instans- och processordning. Tvåpartsförfarande är som vi bedömer det ett sätt att stärka både rättssäkerhet och legitimitet. Långa väntetider tycker jag naturligtvis inte om. Det tror jag inte att någon tycker om. Vi vet att det medför lidande, osäkerhet och otrygghet. Därför är det viktigt att vi i årets budget kan ge både Invandrar- verket och Utlänningsnämnden ytterligare resurser för att korta handläggningstiderna men också för att utveckla IT-stödet. Det är också ett sätt att effektivi- sera handläggningen och få ned tiderna. Det tror jag att vi alla har ett stort intresse av. Avslutningsvis vill jag säga att det som sagt är ett väldigt litet fåtal personer som berörs av just den typ av handläggning som Henrik S Järrel tar upp.
Anf. 15 HENRIK S JÄRREL (m): Fru talman! Ja, just det här fallet med doktor Al- Dabbagh är ett mycket speciellt fall. Det håller jag gärna med invandrarministern om. Men det är ett mycket upprörande fall. Varför är det det? Jo, därför att här visar det sig .
Anf. 16 TALMANNEN: Henrik S Järrel! Principen är att vi inte tar upp de enskilda fallen. Jag måste påpeka det på nytt.
Anf. 17 HENRIK S JÄRREL (m): Fru talman! Nej, just det. Men vi måste ju ändå kunna vara oförhindrade att med utgångspunkt från enskilda ärenden tala om principerna för och rutiner- na vid hanteringen. Det är det vi gör. Där hävdar jag fortfarande att våra myndigheter i dag lämnar oerhört mycket övrigt att önska när det gäller en human be- handling av människor som kommer hit och som har fått möjlighet att komma hit. Vi har i och för sig själva försatt oss i en lite be- svärlig situation med dessa köer genom att vi har tagit emot så många. Det har vi gjort i humanitetens intres- se. Det har vi gjort mer än t.ex. många av våra nor- diska grannländer som i och för sig skulle ha kunnat ta emot fler. Men nu sitter vi i den här situationen, och då gäller det att försöka laga efter bästa läge. Jag menar att vi behöver förskaffa oss en bättre, mer human syn på dessa människors situation. Och våra myndigheter måste i sin tillämpning få ett huma- nare synsätt. Det får inte bara vara ett stelt, byråkra- tiskt paragrafrytteri, utan det måste kunna vara möj- ligt att förmänskliga den här processen i dess helhet. Jag skulle önska att Maj-Inger Klingvall med den position hon har som invandrarminister gick i brä- schen för en sådan utveckling och gärna tog de nöd- vändiga initiativ som ändå erfordras för att skapa en sådan ordning.
Anf. 18 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Avslutningvis vill jag säga något om exemplen på hur de här ärendena hanteras. Jag vill först säga att det finns en långtgående strävan efter öppenhet i de här ärendena. Det gäller även säker- hetsärendena så långt det går med beaktande av sek- retessen. Sedan är det ju så att även om man utgör en sä- kerhetsrisk finns det ett absolut förbud mot att åter- sända någon som riskerar tortyr, dödsstraff eller lik- nande. Det är också så när det gäller säkerhetsärende- na att man blir beviljad ett tidsbegränsat uppehållstill- stånd om just det fallet inträffar att det helt enkelt inte går att skicka tillbaka personen. Men även i de fallen blir det ju till slut ohållbart med tidsbegränsade uppehållstillstånd. På sikt kan det bli aktuellt att även de här personerna, just av det skälet att vår flyktingpolitik vilar på humanitetens grund, får ett permanent uppehållstillstånd. Det måste naturligtvis då också föregås av förnyade kontakter med säpo. Det här tycker jag är tre exempel på humanitet som även visar sig i hanteringen av s.k. säkerhetsä- renden.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1999/2000:91 om ungdomstidningarnas stilbildande ansvar
Anf. 19 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig om vilka åtgärder som jag avser att vidta för att upp- märksamma de s.k. tjejtidningarna på deras ansvar som stilbildare när det gäller alkoholvanor samt hur arbetsmaterial och konferenser om Motbilder kom- mer att följas upp och utvärderas. Regeringen konstaterar med oro att attityden i samhället till användning av droger har blivit alltmer positiv. Det är en attityd som förmedlas både genom vissa av de livsstilar som sprids via medier och Inter- net och genom musik och reklam riktad till ungdom. Det är självklart att de s.k. tjejtidningarna har ett stort ansvar som förmedlare av attityder och värderingar. Men de attityder och värderingar som tidningarna i Sverige sprider varken ska eller bör vara en fråga för diskussion mellan regeringen och enskilda tidningar. Tryckfrihetsförordningen är mycket tydlig på den punkten. Några ändringar av grundlagsskyddet i det avseendet är inte aktuella. Det innebär naturligtvis inte att regeringen är neutral i frågor om livsstil och värderingar. Tvärtom anser regeringen, mot bakgrund av de mer eller mind- re drogliberala budskap som sprids på olika sätt, att det är viktigt att stärka ungdomars vilja och förmåga att avstå från droger. Det gör vi på många olika sätt. Ungdomar själva är en av de viktigaste resurserna i kampen mot alkohol och andra droger, och flera av regeringens initiativ utgår från att ungdomar både kan och vill arbeta förebyggande mot bl.a. alkohol och droger. Ulla-Britt Hagström nämner konferensen Motbil- der. Den konferensen är ett av flera exempel på rege- ringens åtgärder för att aktivt lyfta fram livsstils- och värderingsfrågor. Syftet med konferensen var att öka medvetenheten om allas ansvar för att barn och ung- domar får en jämlik och jämställd syn på kärlek och sexualitet. Som uppföljning av konferensen inbjöds samtliga länsstyrelser att söka medel till regionala uppföljningskonferenser. Den 23 september 1999 beslutade regeringen att fördela sammanlagt 1 miljon kronor till de 13 länsstyrelser som sökt stöd. De läns- styrelser som fått stöd ska senast den 30 juni år 2000 lämna en redogörelse för projektet till regeringen. Ett annat exempel på hur regeringen stöder mot- bilder är skolans värdegrundsprojekt. Projektet starta- de på initiativ av skolminister Ingegerd Wärnersson för att stimulera och stödja skolans lokala verksamhet med värdegrunden i skolan under år 1999. Ytterligare ett exempel är den nationella led- ningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser som finns inom Socialdepartementet. Den nationella ledningsgruppen har exempelvis tagit initi- ativ till webbsidan Drugsmart med möjlighet till information och kommunikation om alkohol och narkotika ur ett livsstilsperspektiv. Ett annat positivt exempel är ungdomsprojektet Motståndskraft, ett projekt i 25 kommuner där man prövar olika metoder för hur unga kan stödja andra unga i valet av en drog- fri livsstil. Under de senaste tre åren har dessutom samman- lagt 30 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden ställts till Folkhälsoinstitutets förfogande för stöd till ideella organisationers barn- och ungdomsprojekt som ligger i linje med den nationella handlingsplanen för alkohol- och drogförebyggande arbete. Sverige har också tagit initiativ till en europeisk WHO-konferens på ministernivå år 2000 om alkohol och unga människor i Europa. Förhoppningsvis kan en Stockholmsdeklaration om ungdomar och alkohol utgöra en viktig plattform för det alkoholpreventiva arbetet i det nya millenniet. Dessa insatser från regeringen bidrar alla till att stärka ungdomars vilja och förmåga att avstå från droger och ta avstånd från de negativa och droglibe- rala livsstilar som ibland förmedlas via medierna och av andra. Det är min förhoppning att alla - framför allt vi vuxna - tar ställning och aktivt motverkar utvecklingen av en drogliberal kultur och drogliberala värderingar.
Anf. 20 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag vill tacka ungdomsminister Ulrica Messing för svaret på min interpellation. När jag skrev den var jag mycket väl medveten om att rege- ringen inte kan styra enskilda tidningar och att tryck- frihetsförordningen är viktig. Men jag tror ändå på påverkan. Jag tycker faktiskt själv att Vecko Revyn har blivit bättre på det här, men fortfarande finns det glamour och alkoholreklam. Jag kan ju visa ett upp- slag för ungdomsministern. Det är s. 38-39 i Vecko Revyn från den 20 januari. I interpellationen har jag också lyft fram genom- gången av Ungdomens Nykterhetsförbund om hur tjejtidningarna Vecko Revyn, Frida och Solo skildrar alkohol och narkotika. Uppföljningen visar att alko- holkonsumtionen beskrivs som en självklarhet och att de s.k. tjejtidningarna mer eller mindre ger en positiv bild av alkoholen. Den här uppföljningen, "Det är ju fest" - ungdomstidningars skildring av droger, UNF 1999, redovisar att 68 % av tjejerna i årskurs nio läser Vecko Revyn. 37 % läser Frida, och 10 % läser Solo. I samma uppföljning redovisas att 62 % tror att de påverkas lite grann. 25 % tror att de påverkas mycket. 9 % tror att de inte påverkas alls. Fler flickor än poj- kar tror att de påverkas. I någon av tidningarna lyfts frågan om att få dricka t.o.m. fram som en jämställd- hetsfråga. Problemet är att den positiva inställningen till al- kohol smygs in på ett så sofistikerat sätt. Tjejtidning- arnas påverkan har framför allt tidigare uppmärk- sammats när det gäller kroppsfixering som kan skapa ätstörningsproblem hos unga flickor. Det är viktigt att de här tidningarna ökar medvetenheten om sitt ansvar som stilbildare för unga flickor. Jag har fått många idéer och svar från Ulrica Mes- sing som är väldigt positiva, men problemet är att de största tjej- och killtidningarna läses av ungdomar som är flera år yngre än dem som redaktionerna säger sig skriva för. Målgruppen för Vecko Revyn är t.ex. 18-25-åriga tjejer. Uppemot 40 % av de tjejer som är 13-15 år läser också tidningen. Jag vet inte om ung- domsministern har sett tidningen Slitz kalender för år 2000. Det är en grabbtidning. Enligt redaktionen är tidningens snittläsare 27 år, men hela 20 % som läser den här tidningen är 13-15-åriga pojkar. Det är inte lätt för en tjej som har en figur som avviker från detta mönster att få vara som hon är. Slitz är alltså en tid- ning som köps av män i alla åldrar, med många av- klädda tjejer på och i tidningen. Det här är lite skrämmande med tanke på den kvinnobild och de mansideal som unga grabbar ska få. Jag har själv arbetat som lärare i 30 år. Mina första mål har varit att medverka till att ungdomar kan bygga upp ett ökat självförtroende. De här tid- ningarna visar inte att man duger som man är. Statsrådet Ulrica Messing har pekat på flera om- råden och arbetar med frågor runt problemet. Jag har inte något emot något av detta; jag är mycket tacksam för allt som görs. Jag har stora förhoppningar på sko- lans värdegrundsarbete; det tycker jag att Ingegerd Wärnersson ska ha en eloge för. Men alltför mycket ansvar läggs på skolans axlar vad gäller fostran. Jag har noterat att föräldrar inte nämns i Ulrica Messings svar. Jag tror att många föräldrar inte riktigt vet vad som står i dessa tidningar. Skulle man inte kunna ange en lämplig åldersgräns i tidningarna, som på videofilmer, och försöka initiera något, så att föräld- rar går studiecirklar?
Anf. 21 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag tror att jag nämnde alla vuxna i mitt svar. Med alla vuxna menar jag också föräldrar. Självfallet kan inte skolan själv bära ansvaret för att sprida värderingar och ge människor utbildning i jämställdhet eller i andra frågor. Det finns många personer i ett samhälle som bär ett ansvar för att för- medla de budskap och de värderingar som vi vill ska vara grunden för vårt gemensamma samhälle. Just när det gäller arbetet med unga människor tror jag att det är oerhört viktigt med positiva förebil- der, människor som de kan se upp till, som de litar på, som de gärna vill förlika sig med och som de vill vara lite lika. Jag tror att det är viktigt att de killar och tjejer som i dag är positiva förebilder tar tydlig ställ- ning och tar avstånd från negativa könsroller och drogliberala reklamer. Jag vill t.ex. som en motbild till de artiklar som Ulla-Britt Hagström refererade till bl.a. i tidningen Vecko Revyn ge ett gott exempel från samma tidning, från ett decembernummer. En ledamot i regeringens ungdomsdelegation, nämligen Alice Bah fick tillfälle att själv göra ett nummer för tidningen Vecko Revyn. Jag vet inte hur stort genomslag ett enskilt nummer får. Men jag välkomnar att tidningen är så lyhörd för de signaler som finns i det övriga samhället att man ändå är beredd att lyssna, vara självkritisk och ta in också andra som kritiserar den syn på könsroller som tidningen ofta förmedlar. Jag tror att man måste göra mycket - och vi måste göra det på bred front i hela samhället - för att påver- ka unga människors syn på alkohol, droger och inte minst könsroller. Och jag tror att vi måste göra det här på olika sätt. När vi vänder oss mot tjejer tror jag att det handlar mycket om att stötta dem, så att de vågar säga ifrån, sätta gränser och lita till att de du- ger. På samma sätt ska vi stötta killar, så att också de kan lita på att de duger. Killar ska också få arbeta mera med jämställdhetsfrågor som tjejer oftast gör på ett mera naturligt sätt. Vi måste också fortsätta att stötta olika organisa- tioner och föreningar som arbetar med könsroller och drogförebyggande verksamhet. Vi gör det på olika sätt, bl.a. genom Arvsfonden, som finns på Rege- ringskansliet. Man kan göra det genom att bojkotta tidningar. Man kan göra det genom att hitta roliga och häftiga alternativ som lockar nya läsare, och som inte får en töntstämpel på sig för att de speglar en annan bild av ungdomar och ungdomskultur. Vi gör det självklart också genom att ha en stän- dig debatt och dialog om vilka gränser som ska gälla i vårt land. Det kräver, återigen, att vi som vuxna är tydliga, vågar säga ifrån och vågar ifrågasätta och att vi också talar om könsroller, tar avstånd från droger och aldrig bortförklarar handlingar med t.ex. alkohol eller annat.
Anf. 22 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Tack, Ulrica Messing! Det var bra att Ulrica Messing uttalade sig om vuxna och att också föräldrar var inbegripna. Jag tror på föräldrakampan- jer. Jag ser själv att flera artiklar är väldigt bra och upplysande för ungdomar. Det finns lärorika artiklar som varnar för narkotika. Men samtidigt finns ett dubbelspel med glorifiering och mycket smörja. Det skulle egentligen vara väldigt bra om tidningarna satte en åldersgräns, som finns på videofilm, osv. Då skulle föräldrar veta att en viss tidning inte lämplig för en trettonåring. När det gäller alkoholglorifieringen har berus- ningsfrekvensen bland flickor ökat under 90-talet. I en undersökning av skolelevers drogvanor år 1997 redovisar CAN att 8 % av pojkarna och 10 % av flickorna i årskurs 9 har haft oskyddat sex när de har druckit. Det är därför jag kopplar dessa konferenser med motbilder till glorifieringen. De måste få genom- slag i ungdomsvärlden. Jag tycker att man i Västra Götaland jobbar bra med detta. Jag vet inte om Ulrica Messing vet om fler regioner arbetar på samma sätt. Här gör man ingåen- de undersökningar och tar reda på drogvanor och livsmönster för alla ungdomar i årskurs 9. Det är väldigt bra för skolorna att kunna följa upp det år efter år och se vad man behöver hjälpa till med. Jag har en hel del exempel. Jag vet inte om jag har tid att läsa upp dem här. Den 22 december 1999 står följande i en tidning - jag ska inte namnge tidningen för att inte svärta någon extra: "Årets bubblare! Vi bjöd in tre festliga kändisar för att testa nyårsbubbel. Festfixaren si och så, Fröken Sverige och agenten si och så provsmakade tio olika mousserande viner och champagner. Ju dyrare, desto bättre, eller?" Det är påverkan. "Hitta din favorit - 48 millennieblåsor!" Jag tror att Ulrica Messing förstår hur de millennie- blåsorna såg ut och att inte alla tjejer skulle kunna få en millennieblåsa. I september 1999 står i en tidning: "Vinprovarskola! Aggressivt vin, flackt vin, grovt vin, köttigt vin, oljigt vin, stjälkliknande vin, träigt vin, vattnigt vin." Det är sådant vi vuxna knappast har hört talas om. "Vita drömmen" är ett recept på hur man blandar ingredienserna med mixerstav och häller i ett drinkglas, osv. "Sätt i ett sugrör, drick!" "Månadens sprit. Samtliga drycker introduceras på Systembolaget under april, maj." I Hennes den 30 september 1999 är s. 104-105 helsidor om vinprov- ning. Problemet är att det är så fjärran från det som vi tycker är väldigt allvarligt med vitmaktmusik, nazis- tisk propaganda och annat att det verkar ofarligt. Jag tycker att det vore bra om ungdomens nykterhetsför- bund kunde få hjälp av forskarvärlden med bättre resurser. Min undran är om Ulrica Messing skulle kunna tänka sig att initiera en forskning runt tidningarnas stilbildande uppgift för att gå vidare med dessa frå- gor. De leder på sikt till en livsstilsbildning som vi inte riktigt förstår och som inte är så ofarlig. Jag för- söker att studera en del av dessa tidningar så att jag lite grann vet vad jag talar om.
Anf. 23 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Ibland tror jag på kampanjer, men man ska använda kampanjer med måtta. Det finns en risk att det blir lika mörkt igen när kampanjen är slut. Det är bara roligt och glittrigt så länge den varar. Men de är också bra. Jag själv är resultatet av en sådan kampanj. När jag gick både på mellanstadiet och på högstadiet hade vi regelbundna informationsträffar om rökning. Alla som inte rökte förärades en ful knapp, skulle jag kun- na säga efteråt. Det var en vit bakgrund med en grön groda på där det stod: Kiss me, I don t smoke. Men den var viktig. Det var lite symbolik i att bära den knappen. Och framför allt var det symbolik i vem man fick knappen ifrån. Det var kändisar ute på skolorna och talade om rökning, och vi ville gärna kunna identifiera oss lite med dem och bli lite lik dem. Vi hade uppnått något när vi fick bära samma typ av knapp som dem. På det sättet kan kampanjer spela en roll. Det finns utbildningar för föräldrar där de kan få mer kunskap om droger och föräldrarollen över hu- vud taget. Hur länge ska barnen egentligen vara ute, och vad får alla andra göra som mina barn tycker att de inte får, osv? Skolan har en del sådana informa- tionskvällar och utbildningar, och polisen har det också. Framför allt har många föräldraorganisationer själva sådana. Jag vet också fler län som har arbets- planer för sitt drogförebyggande arbete. Jag välkom- nar att ännu fler börjar arbeta konkret inte bara i länet utan också i kommunerna och involverar frivilligor- ganisationer, föräldrar och skolorna i det arbetet. Det är inte alltid så lätt att vara ung i dag. Jag tycker att man ser två tydliga utvecklingar. Å ena sidan är vi unga allt längre. Vi studerar allt längre. Vi bor hemma allt längre. Vi lever allt längre, och vi ser att livet innebär många möjligheter. Men å andra sidan blir vi också vuxna och medvetna allt snabbare. Vi kan se det alltifrån klädstilar till könsroller och alkoholvanor. På många sätt tycker jag att den ut- vecklingen är negativ. Men det finns också positiva drag i utvecklingen. Unga människor blir alltmer medvetna och tar för sig på ett annat sätt. Det kan vi t.ex. se när man diskute- rar samhällsfrågor och politik med unga. De är oer- hört engagerade i den tid och den värld de lever i. Jag tror att vi ska fånga upp det engagemanget och använda ungdomsorganisationerna än mer i ett förebyggande arbete. Unga förebilder når andra unga betydligt bättre än vad vuxna gör. Vi får inte under- skatta vikten av att kunna indentifiera sig med någon som man tror på och som man vill likna. När det sedan gäller forskning kring mediernas roll och kring mediefrågor ber jag att få ta med mig den frågan till ansvarig minister för just mediefrågor- na.
Anf. 24 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag tackar statsrådet Ulrica Messing för att hon tar med sig frågan om forskning. Vi har diskuterat många goda idéer. Jag tror egentligen att vi tycker och tänker ganska lika. Vi lägger trots det fortfarande mycket ansvar på skolan. Tyvärr är det väldigt många lärare som har svårt att tränga in i den här kulturen. Jag fick själv en gång "sura påskägget" av Vecko-Revyn, men det var faktiskt elever som kom och tackade mig och sade att det var bra att vuxna vågar säga någonting. Jag blev inte så trakasse- rad som jag trodde. Det här är inte så enkelt. Skolorna har tyvärr i dag inte resurser som de kan använda till de kampanjer som Ulrica Messing talar om. Man får kämpa ganska mycket för att få resurser för att satsa. Därför har jag ännu en fråga obesvarad. Kan Ulrica Messing tänka sig att man ändå försöker få tidningarna till att sätta en åldersgräns för att markera vilka åldrar de är till för? Det är så mycket som kommer i utvecklingen framöver. CD-branchen har redan i dag en stor kon- kurrens. I dag "bränner" ungdomar ned musiken själva från Internet ganska mycket. Föräldrar och lärare har inte längre en riktig chans att hänga med. Tidskrifter som handlar om hur män och kvinnor är och bör vara både till utseende och beteende - och det mesta skildrat genom kändisar - har redan tagit över idealbildningen hos många ungdomar. Det är de rika, de vackra och de framgångsrika som mejslar fram kvinno- och mansidealet för våra tonåringar. Samtidigt som jämställdhetskampanjen med pågår s.k. mainstreaming inom alla områden tillåter vuxen- världen att jämställdhetsbilden raseras av tidningar som t.ex. Slitz i den almanackan jag visade tidigare. Vem granskar dessa tidningars jämställdhetsplaner?
Anf. 25 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! När det gäller tidningarnas jämställd- hetsplaner kan man bara granska den arbetsplats där tidningarna produceras, och det är JämO som gör den granskningen utifrån jämställdhetslagen. Det tror jag att vi båda är medvetna om. Det ligger självfallet i tidningarnas intresse att vända sig mot den målgrupp som man försöker fånga upp. Då borde det också ligga i tidningarnas eget intresse att fundera över att sätta en rekommenderad åldersgräns på tidningen. Det är ju också en signal till föräldrarna. Jag menar att som ansvarig utgivare för en tidning som jag vill ska nå en viss grupp männi- skor, ligger det i mitt eget intresse att själv skriva det på tidningens omslag. Sedan är jag övertygad om att de allra flesta av oss kan göra mycket mer i det dagliga arbetet för att påverka attityder, värderingar och negativa trender. Alla är inte självlärda och inte insatta i frågorna av eget intresse. Då måste det offentliga Sverige ibland hjälpa till att utbilda t.ex. lärare som inte alltid tycker att könsroller eller alkohol är en enkel fråga att dis- kutera eller debattera med elever. Det ansvaret ligger bl.a. på oss inom Regeringskansliet och på våra myn- digheter, och det ansvaret tar vi. Det är min överty- gelse och förväntan att det ska ge resultat tillsammans med de övriga satsningar som vi gör.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1999/2000:57 om lagstiftning om tidigare stängning av krogar
Anf. 26 Socialministern LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig på vilket sätt jag avser uppmärksamma kommuners och länsstyrelsers bristande intresse för alkoholuppfölj- ning och om jag ämnar vidta åtgärder för en lagstift- ning för tidigare stängning av krogar. Regeringen har inrättat en nationell ledningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser un- der min ledning. Ledningsgruppen ska fortlöpande följa, stämma av och samordna de olika insatser av nationell karaktär som olika statliga eller andra aktö- rer har att fullgöra samt stimulera och stödja en lokal och regional mobilisering för ökade insatser inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom den ideella sektorn. Ledningsgruppens arbete handlar bl.a. om att i ökad utsträckning utveckla hållbara lokala strategier och uppföljningar på alkoholområdet som också innebär ett ökat lokalt och regionalt ansvarstagande i de här frågorna. Som grund för det förstärkta alkohol- och drogfö- rebyggande arbetet som regeringen beslutade om 1995 låg den nationella handlingsplanen som Folk- hälsoinstitutet och den dåvarande nationella led- ningsgruppen arbetat fram. Handlingsplanen, som innehöll en långsiktig strategi samt ett konkret mer kortsiktigt åtgärdsprogram, behöver nu revideras. Inom ramen för den nuvarande ledningsgruppen har en revidering av handlingsplanen inletts. Denna revi- dering sker i nära samarbete med bl.a. kommunerna. Nationella ledningsgruppen har t.ex. tillställt Svenska Kommunförbundet medel för att utveckla en kommunal handbok i drogskadeförebyggande verk- samhet. Ett trettiotal kommuner har engagerats i ar- betet med att utveckla det drogskadeförebyggande arbetet i kommunerna. Arbetet utgår ifrån ett kom- munalt perspektiv som innebär att varje kommun ska göra en analys av läget i kommunen och sedan for- mulera lokala mål för det drogförebyggande arbetet med utgångspunkt från befintliga resurser. De trettio kommunernas utvecklingsarbete i kombination med tillgänglig teoretisk kunskap ska sedan ligga till grund för den handbok som ska kunna användas av alla intresserade kommuner i landet. Handboken ska vara ett verktyg för kommunerna i arbetet med att ta fram nya metoder och arbetssätt som är lokalt anpas- sade. Detta arbete ska sedan ligga till grund för en reviderad nationell handlingsplan på alkoholområdet där naturligtvis kommunernas och länsstyrelsernas roll på alkoholområdet kommer att uppmärksammas. När det gäller frågan om restaurangernas öppet- hållandetider vill jag informera om Alkoholutred- ningens uppdrag att bl.a. utvärdera effekterna av de sena serveringstiderna till kl. 05.00. Utredningen ska överlämna sitt slutbetänkande senast den 31 mars 2000 och först efter remissbehandling och normal beredning i Regeringskansliet är jag beredd att ta ställning till frågan om eventuella lagstiftningsåtgär- der när det gäller restaurangernas öppethållandetider.
Anf. 27 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på min interpellation. Det är bra att regeringen har in- rättat en nationell ledningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser. Det behövs ökade insatser inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom den ideella sektorn. Speciellt den ideella sektorn behöver få bekräftelse på att arbetet är viktigt. Varje år dör mer än 5 000 människor på grund av sjukdomar eller skador i samband med alkoholdrick- ande. All tillgänglig forskning visar att det finns ett starkt samband mellan tillgänglighet och alkoholska- dor. Attitydförändringar, begränsad tillgänglighet, försäljningsmonopol och prispolitik är viktiga in- strument. Jag har läst ett pressmeddelande om att Lars Engqvist begär ett nytt alkoholundantag. Det är lov- värt. Engqvist säger här själv att det finns forskare som tror att den alkoholrelaterade dödligheten kan öka med upp till 1 000 fall per år om EU-reglerna införs i Sverige. Regeringens alkoholproposition påvisade att hel- årseffekten av lördagsstängningen av Systembolaget gav ca 5 000 färre omhändertaganden av berusade, ca 900 färre ingripanden vid lägenhetsbrott, ca 500 färre misshandelsbrott och ca 700 färre ingripanden vid bråk. Det vore rimligt att göra liknande uttalanden om krogars öppettider. Engqvist vill här avvakta utred- ningen och remissyttrandena, men Lars Engqvist måste väl ändå ha vissa direktiv för utredningen? Den sker väl inte förutsättningslöst? Fru talman! Många kommuner brister i handlägg- ningen av ärenden enligt alkohollagen. Det har inte Lars Engqvist kommenterat annat än genom att näm- na handboken. Endast 62 av landets 288 kommuner fick förra året besök av länsstyrelsen för tillsyn. 4 av landets 21 länsstyrelser gjorde inte ett enda besök i någon kommun förra året. Mycket våld sker på grund av att krogar håller öppet till fem på morgonen. Det underlag som utredningstjänsten har tagit fram åt mig, och som berör bedömning av om längre serve- ringstider för krogar påverkar brottsligheten, härrör från remissvar med anledning av Stockholms kom- muns beslut den 16 november 1999 om ett reviderat alkoholpolitiskt program. Polismyndigheten i Stockholm har inkommit med synpunkter som talar för att det finns ett samband mellan krogarnas öppettider och brottsbenägenheten. De räknar tre brottstyper till den krog- och nöjesrela- terade brottsligheten. Det är misshandel utomhus mot personer över 14 år. Det är rån mot privatpersoner med eller utan skjutvapen, och det är brott mot allmän verksamhet, våld, hot eller förgripelse mot tjänste- man. Min fråga till socialministern är: Vad finns det för vits med att tillåta att krogar är öppna till klockan fem på morgonen?
Anf. 28 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jag ska kanske erinra Ulla-Britt Hagström om att vi för inte alltför länge sedan hade en omfattande alkoholpolitisk debatt här i Sveriges riksdag med anledning av förslaget till ny alkoholpo- litik. En del av frågeställningarna kan väl sägas all- deles nyss ha avhandlats här i kammaren. Det Ulla-Britt Hagström funderar på är den svåra balansgången mellan restriktioner och tillgänglighet å ena sidan och en folklig acceptans för samma restrik- tioner å andra sidan. När det gäller alkoholpolitiken kan man väl säga att Sverige relativt framgångsrikt har lyckats balanse- ra restriktioner och begränsad tillgänglighet å ena sidan och en folklig respekt för just dessa restriktio- ner å andra sidan. Man kan säga att vi genom histori- en ibland har gått för långt i restriktioner och folk har varit tveksamma, men överlag har vi lyckats ganska väl. Nu har vi presenterat och fattat beslut om en ny alkoholpolitik. Den bygger på att vi ska upprätta en sådan balans. Vi tycker att ökade restriktioner, genom t.ex. kriminalisering av illegal alkohol, ska kunna mötas med att vi samtidigt erbjuder en större till- gänglighet och en större öppenhet i systembutikerna för att nå just den här balansen. Jag vill påpeka det. Det är inte den här riksdagens uppfattning att vi ska förbjuda alkohol totalt i samhället. Det skulle möjligen, åtminstone teoretiskt, vara en framgångsrik väg. Det gäller alltså att bekämpa missbruket, be- kämpa alkoholskadorna, skapa en respekt för alko- holen och totalt sett minska alkoholkonsumtionen. När det gäller öppettiderna på restaurangerna är problemställningen ungefär densamma. Det gäller att å ena sidan se till att man inte skapar en ny alkohol- kultur bland unga människor som innebär att man dricker alkohol till tidiga morgnar och å andra sidan inte hänvisar ungdomar till andra restauranger, svarta restauranger och svarta klubbar, som erbjuder den här möjligheten. Många som försvarar senare öppettider och ut- skänkningstillstånd fram till kl. 5 på morgonen har sagt att just detta är en möjlighet att hålla tillbaka illegal utskänkning. Jag är inte säker på att de har rätt. Jag är mycket kritisk till att man har gett alldeles för många tillstånd till den här typen av utskänkning, men jag har ändå velat redovisa hur resonemangen har gått. Vi kommer att få möjlighet att diskutera detta när Alkoholutredningen kommer med sitt förslag - och det sker som sagt var redan under våren - för att då ta ställning till i vilken mån vi ska inskränka utskänk- ningstillstånden och införa större restriktioner. Men jag är inte beredd att säga hur det ska gå till förrän jag har sett utredningens förslag.
Anf. 29 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Tack, fru talman, och tack, Lars Engqvist! Jag vill också ha en balansgång och en folklig ac- ceptans. Sverige har haft en bra alkoholpolitik, det tycker även jag. Jag är själv egentligen för restriktivt fostrad vad gäller alkohol, men jag tycker ändå att det här med krogar öppna till kl. 5 går alldeles för långt. Det finns diagram från Polismyndigheten i Stock- holms län, citys polismästardistrikt, som visar att brottsligheten tenderar att förskjutas till allt senare på nätterna. Man säger att det som lockar de flesta män- niskor att vara kvar i de centrala delarna av Stock- holm långt efter midnatt då de flesta krog- och nöjes- relaterade brott begås måste vara restauranger. De människor som av olika skäl är på tillfällig genomre- sa t.ex. till och från sitt arbete kan normalt inte sättas i samband med någon större brottslighet. Med den utgångspunkten antar man att antalet brott skulle minska avsevärt om samtliga restauranger skulle stängas. Det kan också göras gällande att det finns ett klart samband mellan restauranger och den typ av brottslighet som brukar kallas krog- och nöjesrelate- rad. Från Polismyndighetens sida vill man inte ha ett stängt och öde Stockholm, utan man förordar en me- delväg som tillvaratar så väl den enskildes intresse av att gå ut på kvällen som både den enskildes och myn- digheternas intresse av att det ska kunna ske under lugna och säkra förhållanden. Polismyndighetens erfarenheter av ställen med sena tider är att de ofta blir samlingsplatser för personer med kriminellt för- flutet. Man säger att det även verkar som om restau- ranger med serveringstider till kl. 3 på morgonen har mindre bråk än de som har öppet till kl. 5. Sedan framhåller man att s.k. vanliga människor inte i nor- malfallet vistas ute under aktuell tid på dygnet, delvis beroende på de tilltagande våldstendenserna men också på försämrade kommunikationer och svårighe- ter att komma hem. Då finns det enligt Polismyndig- hetens mening anledning att befara att ett ökat antal restauranger med sena serveringstider skulle innebära en ytterligare förskjutning. Vad avser de brott som sker sent på nätterna är de mer resurskrävande, bl.a. på grund av att alltmer tilltagande berusning och människors förändrade beteende i samband med ökat alkoholintag visar det- ta. Kvinnomisshandel skulle man också kunna ha en lång diskussion om här. Polismyndigheten har svårt att besvara frågorna, att förutse brottsligheten och hur nuvarande brottslig- het kommer att sprida sig över dygnets timmar osv. Men man säger att för att kunna upprätthålla en god säkerhet för medborgarna måste detta sättas i sam- band med polisiära resurser. Bemanningen vid när- polisområdena är sådan att den inte räcker till för att fördelas över dygnets alla tider och för att få erfor- derlig kontakt med och tillsyn av restauranger, trots att bemanningen är högre fredagar och lördagar. Öv- riga nätter går det inte att upprätthålla den nivån. Skulle det då bli en permanent utökning av restau- rangernas serveringstid till kl. 5 under veckans alla dagar skulle polisen inte ha möjligheter. Därför vill jag ställa en motfråga till socialmini- ster Lars Engqvist: Innebär det här resonemanget att man också kopplar detta till polisens resurser? Ser man till att man förordar fler poliser om man inte vill stänga krogarna tidigare?
Anf. 30 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Tanken med att tillsätta en utredning är väl att man vill komplettera den kunskap man har och i alla fall kan tänka tanken att utredningen kom- mer med uppgifter som vi hittills inte riktigt har för- fogat över. Om det vore omvänt, att vi alla redan visste hur det är, så skulle man naturligtvis kunna fatta beslut utan utredning. Alkoholutredningen ska se över effekterna av ser- veringstiderna. Med effekterna menas de samlade effekterna, dvs. hur man kan bedöma vad det har betytt för brottslighet och andra problem, kriminalitet, stökighet på stan och allt detta, men också vad det betyder för alkoholkonsumtionen. Innan utredningen presenteras är det svårt att ha en bestämd uppfattning om vilka effekter det har. Men vi kommer ju relativt snart att få denna kun- skap och kan då diskutera vilka åtgärder vi behöver vidta.
Anf. 31 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag tycker att det är lång tid att vänta på kunskapen. Jag tycker att det är ganska självklart: ju större tillgänglighet, desto mer alkoholdrickande, ju längre öppet till sena morgonen, desto mer alko- holdrickande och desto större brottslighet. Kvinno- våldet trappas upp och mycket våld sker ute på gator- na, det vet vi ju. Därför tycker jag att vi egentligen inte ska vänta så länge, utan vi bör uppmana alla att den här inrikt- ningen måste det bli. Vi måste hitta en lagstiftning. Jag tycker att kl. 2 är väldigt sent, men nog måste vi kunna stänga restaurangerna kl. 2. Jag vet inte vad det finns för vits med att man har tillgänglighet till drick- ande ute på stan mellan kl. 2 och kl. 5 på natten. Det är min klara uppfattning, och jag tror inte att någon utredning kan ändra den. Jag tycker att vi ska arbeta vidare för detta mål och att restauratörer och andra ska vänja sig vid den tanken så att de kan planera inför framtiden för hur de ska ha det med sina öppet- tider.
Anf. 32 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Bara en sista kort kommentar. Jag har sagt att jag är tveksam till dem som argumenterar för att långa öppettider innebär att man ersätter en illegal restaurangverksamhet. Jag tror inte att den är så om- fattande, och jag tror inte att det får den effekten. Men innan jag definitivt bestämmer mig vill jag faktiskt se att någon tittar på det lite noggrannare. Jag vill än en gång påpeka att den 31 mars ska utredning- en komma med sitt förslag. Jag tror att även den som är lika övertygad som Ulla-Britt Hagström är om hur det ser ut kan må väl av att komplettera sin kunskap.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 1999/2000:62 om forskning om kvinnors alkoholdrickande
Anf. 33 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att forskningen om kvinnor och alkohol ska intensifieras och för att soci- altjänstens kunskaper om alkoholskador bättre ska kunna tas till vara. På Socialdepartementets initiativ har Centrum för alkohol- och narkotikaforskning vid Stockholms universitet tillkommit och är nu under uppbyggnad. En föreståndarprofessur har nyligen tillsatts och en särskild professur i behandlingsforskning knuten till centret är under tillsättning. Ytterligare professurer och forskare med anknytning till alkohol- och drog- forskning kommer att anställas och syftet är att ut- veckla och samla forskarkompetens på området så att en kreativ och vetenskaplig miljö kan skapas som kan fungera som ett nationellt tvärvetenskapligt centrum på alkohol- och drogområdet. I den av riksdagen nyligen antagna alkoholpolitis- ka propositionen (prop. 1998/99:134 Vissa alkohol- frågor, m.m.) påpekas att det finns behov att bl.a. utveckla och stimulera forskning när det gäller t.ex. trender och mönster i alkohol- och droganvändningen i Sverige och även forskningsmässigt få belyst för- ändringar i svenskarnas konsumtionsmönster. En sådan förändring som enligt min mening forsknings- mässigt bör belysas är just konsekvenserna av kvin- nornas ökade alkoholkonsumtion. I de diskussioner som nu pågår med centret om medel för olika forsk- ningsprojekt är forskning om kvinnor och alkohol ett område som bl.a. diskuteras. Vidare har Socialstyrelsen nyligen fått i uppdrag att utforma ett förslag till program för nationellt stöd till kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Syftet är att skapa en struktur för systematisk kunskapsupp- byggnad och effektiv informationsspridning så att socialtjänstens insatser i större utsträckning kan base- ras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag utgår från att detta program kan vara ett sätt att bättre ta till vara socialtjänstens kunskaper om alkoholskador. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september i år. Dessutom har Socialdepartementet genom den nationella ledningsgruppen för alkohol- och drogfö- rebyggande insatser givit Svenska Kommunförbundet medel för att utveckla en kommunal handbok, såsom jag redan har nämnt, i alkohol- och drogskadeföre- byggande verksamhet. Handboken ska vara ett verk- tyg för bl.a. kommunernas socialtjänst när det t.ex. gäller att ta fram nya metoder och arbetssätt på alko- hol- och drogområdet men också för att effektivisera arbetet så att socialtjänstens kunskaper om alkohol- skador bättre ska kunna tas till vara. Arbetet ska re- dovisas i mars år 2001.
Anf. 34 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag tar så mycket av ministerns tid här i kammaren i anspråk, men detta är viktiga frågor och jag håller mig till de regler som finns. Jag tackar för svaret på interpellationen. Jag tyck- er att Centrum för alkohol- och narkotikaforskning är angeläget och att forskarkompetens behövs, inte minst vad gäller kvinnor och alkohol. Jag är därför glad att socialminister Lars Engqvist pekar på vikten av att forskningsmässigt belysa konsekvenserna av kvinnornas ökade alkoholkonsumtion. Vården och rehabiliteringen måste ha bättre kunskap om skillna- der mellan manliga och kvinnliga alkoholister så att vård och behandling kan anpassas till kvinnors behov. Andelen kvinnor som fick vårdinsatser inom soci- altjänstens individ- och familjeomsorg hade den 1 november 1998 ökat till 30 %. Totalt för öppenvården var kvinnornas andel också 30 %. Den var något lägre för institutionsvården, 27 %. För institutionsvården var kvinnornas andel högst för de tvångsvårdade, 35 %, och knappt 26 % för de frivilligt vårdade. Det är en enorm ökning jämfört med mitten av 60-talet, då man räknade med en kvinnlig alkoholist på 23 manliga. Kvinnor med missbruksproblem blir dessutom ofta utsatta för våld. Jag blev förvånad då jag från CAN-biblioteket fick låna den litteratur som samlats om forskning kring kvinnor och alkohol och fann att en mycket liten del bestod av svensk forskning. Eftersom Sveri- ge i många sammanhang ses som ett föregångsland vad gäller alkoholpolitik är detta ännu mer förvånan- de. Vi skulle helt enkelt sakna underlag om vi ville lyfta fram denna fråga som viktig under Sveriges ordförandeskap i EU. Och det är egentligen denna typ av frågor vi bör lyfta under ordförandeskapet. Jag vill därför fråga socialministern om praktiska förberedel- ser pågår inför ordförandeskapet i EU med tanke på alkoholområdet. Sedan vill jag peka på att Maria ungdomsenhet i Stockholm möter alltmer drogmissbrukande flickor. Under 1998 hade Maria ungdom kontakt med sam- manlagt 1 251 unga från Stockholms län. Den yngsta var bara nio år gammal. De flesta tonåringar, 702 stycken, kom till mottagningen efter att ha druckit stora mängder alkohol. Av materialet framgår att flickors missbruk närmar sig pojkars. Vad som är Lars Engqvists ord eller ej i boken Al- koholkultur vet jag inte. Där framhålls dock folkhäl- san som ett viktigt perspektiv på alkoholdrickandet. I delbetänkandet av Nationella folkhälsokommittén Hälsa på lika villkor menar man också att den totala genomsnittliga alkoholkonsumtionen bör minska med 25 %, från åtta till sex liter 100-procentig alkohol per person. Här påvisas också att dödligheten ökat för kvinnorna bland tjänstemännen och minskat något bland arbetare jämfört med hur situationen var på 80- talet. När det gäller dödlighet i alkoholism, alkoholpsy- kos och alkoholförgiftning har de kvinnliga arbetarna fortfarande en högre dödlighet än samtliga tjänste- mannagrupper. Detta gäller särskilt jämfört med tjänstemän på mellannivå men även jämfört med dem på högre nivå. De kvinnliga företagarna intar en sär- ställning med en betydligt högre risknivå än andra förvärvsarbetande kvinnor. Dödligheten är allra högst bland icke yrkesverksamma kvinnor. Kvinnor och män påverkas olika, fysiskt sett, av konsumtion av alkoholdrycker. Detta har hittills i stor utsträckning förbisetts av alkoholforskare och av dem som ska syssla med information kring alkoholfrågor.
Anf. 35 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Ett av de mer dystra resultaten av den ökade jämställdheten tycks vara att vi blir mer jäm- ställda också när det gäller hållningen till droger. Vi kan på tobakens område konstatera att unga flickor börjar röka i tidig ålder och att detta är en utveckling som går på tvärs mot vad som gäller för befolkningen i övrigt. Också när det gäller attityderna till alkohol och därav följande missbruksproblem tycks proble- met växa bland kvinnor. Detta uppmärksammas dock - det är ett viktigt påpekande - t.ex. i det program som jag redan har redovisat när det gäller det nya centrumet för alkohol- och narkotikaforskning, där just problemet med kvin- nor och alkohol kommer att uppmärksammas. Det uppmärksammas också när det gäller den allmänna upplysningsverksamheten. Väldigt mycket av denna, inte bara när det gäller alkohol utan också när det gäller tobak och andra droger, har sin udd riktad mot kvinnor, helt enkelt för att visa vilka risker som fak- tiskt finns. Det är säkert så att man också ska lägga in ett könsperspektiv när det gäller att utveckla informa- tionsmetoder och att få en bättre kommunikation. Jag tror att informationen fungerar olika - man är mer eller mindre mottaglig för informationen, och man arbetar i olika miljöer. Det är viktigt att vi i framtiden inser att kvinnor- nas ökade alkoholkonsumtion är ett växande problem och att den ökar mer än vad den gör för männen. Jag är övertygad om att detta är en drivkraft såväl bakom den ökade forskningen som bakom de initiativ som tas när det gäller att upplysa om alkoholens skade- verkningar.
Anf. 36 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag ska nöja mig med detta anföran- de, eftersom jag förstår att fler interpellanter väntar. Jag har försökt att följa t.ex. Fredrik Spak från Göteborg, som arbetar med ett longitudinellt forsk- ningsprojekt om kvinnors alkoholvanor och alkohol- problem enligt speciella teorier som har utvecklats just kring kvinnors alkoholmissbruk. Det är väldigt bra med sådana här långsiktiga uppföljningar. Fakto- rer som här betonas mer för kvinnor än män är bety- delsen av partnern och familjen, uppkomst och upp- lösning av högkonsumtion och missbruk, skilda ärft- lighetsmönster, betydelsen av gynekologiska pro- blem, sexualitet, sexuella övergrepp, psykiatriska störningar samt arbete i miljö dominerad av det andra könet. Det finns väldigt många olika saker som på- verkar det här. Det finns också en studie i Göteborg av en läkare, Annika Rosengren, som visar att klasskillnaderna slår igenom tydligare bland kvinnorna än bland männen. Alkoholforskaren Håkan Leifman har kommit fram till att ökad utbildning hos kvinnor ger högre konsumtion och större andel högkonsumenter. Det borde ju egentligen vara tvärtom, eftersom informa- tionskampanjer mest påverkar de högutbildade. Men forskningen är inte färdig. Karin Helmersson Bergmark visar att medan män får problem genom sin alkoholkonsumtion anses kvinnor självmedicinera tillstånd som ångest, oro och depressivitet med alkohol. Det är kanske detta att kvinnorna inte söker hjälp på samma sätt utan försö- ker lösa problemen själva som gör att man inte har forskat så mycket. Folkhälsokommittén har nu arbetat med frågan och ställt upp sju mål och strategier. Jag skulle vilja fråga socialministern om han ställer sig bakom dessa sju mål och tänker därför läsa upp dem. Målen är 1. att alkoholkonsumtionen ska minska, 2. en höjd debutålder för alkoholkonsumtion med syftet att uppnå en alkoholfri uppväxt, 3. att alkoholrelaterade skador ska minska, särskilt i de grupper som har en omfattande konsumtion av alkoholdrycker och som samtidigt lever i en utsatt social situation, 4. att informera och sprida kunskap om alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar i olika skeden i livet, 5. ett reducerat berusningsdrickande, 6. punktnykterhet i samband med graviditet, i väg- och sjötrafik, på arbetet samt i idrotts- och mo- tionssammanhang, 7. reducerad tillgång till svartsprit. Jag vet att socialministern ställer sig bakom det målet plus att ytterligare forskning ska göras, och jag känner därför att denna debatt har varit meningsfull.
Anf. 37 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jag kan ge ett mycket kort svar, där- för att just dessa sju mål har varit vägledande när det gäller den alkoholpolitiska propositionen. Det är just den hållningen som ska prägla alkoholpolitiken fram- över. Och det är intressant därför att den bygger just på en strävan att acceptera förekomsten av alkohol men attackera missbruket, se till att vi blir medvetna om skadeverkningarna, se till att vi skapar alkoholfria miljöer, att vi höjer debutåldern, att vi ser till att upp- växten blir alkoholfri, osv. Det är en klok beskrivning av svensk alkoholpolitik. Jag ställer mig bakom den.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellationerna 1999/2000:116 och 156 om Smittskyddsinstitutet
Anf. 38 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Kerstin Heinemann och Leif Carlson har i två interpellationer frågat mig om jag har för avsikt att vidta sådana åtgärder att Sveriges beredskap mot spridningen av smittsamma sjukdomar kan vid- makthållas. I jämförelse med många andra länder är läget i Sverige gott beträffande flertalet av de allvarliga smittsamma sjukdomarna. Positiva förändringar har ägt rum genom olika åtgärder som medfört en mar- kant minskning av antalet smittsamma sjukdomar. Ett flertal av de samhällsfarliga sjukdomarna, t.ex. polio och difteri, har under den senaste tioårsperioden före- kommit endast som något enstaka fall. Vidare har antalet anmälda fall av hivinfektion hållit sig på en relativt konstant nivå sedan flera år. En jämförelse mellan de nordiska länderna visar även att den all- männa smittskyddssituationen i Norge, Danmark, Finland och Sverige ser relativt likartad ut. Trots den generellt sett höga nivån på smittskyd- det i Sverige har nya problem tillkommit under den senaste tioårsperioden. Ett sådant problem är före- komsten av antibiotikaresistenta bakterier. Vidare är Sverige i dag mer utsatt för smittsamma sjukdomar genom det ökade utbytet med omvärlden. För att det ska finns en beredskap för att möta dessa nya infek- tionsproblem och för att vidmakthålla försvaret för de kända sjukdomsalstrarna är det, enligt min mening, nödvändigt att bibehålla en hög nivå på smittskyddet i Sverige. 1996 års Smittskyddskommitté presenterade i mars 1999 sitt slutbetänkande som bl.a. innehåller en utvärdering av det svenska smittskyddet med tonvikt på smittskyddslagen och övriga författningar som hör till smittskyddet. Betänkandet har under 1999 remiss- behandlats, och regeringen avser att återkomma med en proposition i frågan under detta år. Smittskyddsinstitutet har som central förvaltning- smyndighet inom smittskyddet till uppgift att bl.a. bevaka det epidemiologiska läget i fråga om smitt- samma sjukdomar bland människor nationellt och internationellt och aktivt medverka till att skyddet mot sådana sjukdomar upprätthålls och förstärks. Ansvaret för att vidta behövliga smittskyddsåtgärder vilar emellertid enligt smittskyddslagen på landsting- en och de smittskyddsläkare som ska finnas samt på miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna. Frågan om Smittskyddsinstitutets resursbehov för år 2000 aktualiserades i samband med att myndighe- ten den 1 mars 1999 inkom med ett budgetunderlag för perioden 2000-2002. Mot bakgrund av de resurs- behov som då framkom föreslog regeringen i budget- propositionen för budgetåret 2000 att Smittskyddsin- stitutet skulle få en ramförstärkning motsvarande 15 miljoner kronor. Den första prognos för utfallet för 1999 som pre- senterades av Smittskyddsinstitutet i april 1999 indi- kerade ett underskott i verksamheten för 1999 på 8,5 miljoner kronor. Regeringen har därefter fört en kon- tinuerlig dialog med Smittskyddsinstitutet om utfallet för 1999. Mot bakgrund av det väntade underskottet för 1999 föreslog regeringen på tilläggsbudget 2 att Smittskyddsinstitutet skulle tilldelas ytterligare 5 miljoner kronor under 1999 för att täcka extraordinä- ra kostnader i samband med flytten till Karolinska institutets område. Regeringen har dessutom beslutat att höja myndighetens anslagskredit till 5 % för att klara verksamheten under 1999. Smittskyddsinstitutet har under 1999 vidtagit en rad åtgärder för att myndighetens ekonomi ska kom- ma i balans. Bl.a. har en verksamhetsöversyn genom- förts i syfte att ta fram nödvändiga prioriteringar inför planeringen av verksamheten under år 2000. I syfte att få en samlad genomlysning av Smitt- skyddsinstitutets situation har regeringen gett myn- digheten i uppdrag att senast den 15 februari i år redovisa vilka åtgärder som fordras för att myndig- hetens ekonomi ska komma i balans samt att analyse- ra vilka konsekvenser dessa åtgärder får för verksam- heten. I uppdraget ingår även att redovisa vilka åtgär- der som myndigheten har vidtagit eller avser att vidta för att utveckla kostnads- och intäktskontrollen samt styrningen av verksamheten. Mot bakgrund av den uppkomna ekonomiska si- tuationen inkom Smittskyddsinstitutet i november 1999 med en hemställan om extra anslag för verk- samheten år 2000 på 15 miljoner kronor för att verk- samheten ska kunna upprätthållas på 1998 års nivå. Regeringen har gjort bedömningen att det inte är möjligt att ta ställning till denna hemställan förrän Smittskyddsinstitutet har redovisat sitt uppdrag den 15 februari 2000. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att det är mycket angeläget att försvaret mot de kända smitt- samma sjukdomarna vidmakthålls och att det finns en beredskap för att möta nya infektionsproblem. I detta sammanhang kommer den tidigare nämnda proposi- tionen om smittskydd att utgöra ett viktigt bidrag. När det gäller Smittskyddsinstitutets situation kan jag inte göra en bedömning i den frågan förrän Smittskydds- institutet har redovisat sitt uppdrag.
Anf. 39 KERSTIN HEINEMANN (fp): Fru talman! Jag ber att få tacka för interpellations- svaret. I svaret säger socialministern att han anser att det är nödvändigt att bibehålla en hög nivå på smitt- skyddet i Sverige. Det anser även jag, och det är det som är anledningen till interpellationen. Smittskyddsinstitutet är ju för närvarande i en be- kymmersam situation som också oroar personalen, både när det gäller deras egen situation och när det gäller institutets framtid. Regeringen har ju tillskjutit medel under 1999, och det senaste tillskottet var i form av en kredit. Problemet är ju nu i första hand ekonomiskt. Men osäkerheten inför framtiden innebär ju också att det finns risk att kompetens försvinner. De anställda vid Smittskyddsinstitutet har en sådan kompetens att det inte är något större problem för dem att få andra arbeten. Det är riktigt som socialministern säger att Sveri- ge i jämförelse med många andra länder har ett gott läge beträffande flertalet av de allvarliga smittsamma sjukdomarna. Men samtidigt vet vi inte vad som kan komma. Situationen kan faktiskt jämföras med för- svarets. Hotbilden kan förändras, och då måste det finnas beredskap för att möta det nya hotet. Tuber- kulosen och antibiotikaresistenta bakterier är sådana hot. Även det utökade utbytet med omvärlden ger oss nya problem. Tuberkulosen som för ett par år sedan ansågs som utrotad i Sverige sprider sig i hela världen, inte minst oroande är de totalresistenta tuberkulosbakterierna som nu bl.a. uppträder i Baltikum. WHO har i de- cember förra året gått ut med en uppmaning till med- lemsstaterna om att öka tuberkuloskontrollen och att säkerställa att nationella resurser finns för att stoppa utbredningen. Det behövs enligt WHO också ett in- ternationellt samarbete. Nu ska ju Smittskyddsinstitutet till den 15 februari redovisa vilka åtgärder som fordras för att myndig- hetens ekonomi ska komma i balans och även analy- sera vilka konsekvenser som dessa åtgärder får för verksamheten. Det är bra. Men det behövs också en långsiktig plan om avsikten är att säkerställa att Sve- rige även i framtiden ska ha en väl fungerande smitt- skyddsverksamhet och kanske också återta positionen som föregångsland på smittskyddsområdet som man tidigare har haft. Socialministern hänvisar till den proposition som ska komma till hösten, men beslut kommer ju inte att fattas i riksdagen förrän nästa år. De beslut som fattas kan ju också påverka Smittskyddsinstitutets verksam- het. Jag tänker bl.a. på överföringen av utredningarna till kommunerna där kompetensen i dag inte finns, men där man kanske behöver ett stort stöd från Smitt- skyddsinstitutet, åtminstone i inledningsskedet. Därför vill jag avslutningsvis fråga socialminis- tern om han är beredd att efter det att Smittskyddsin- stitutet har kommit in med sin redovisning och har haft möjlighet att titta på den kan komma med nå- gonting som gör att man kan börja planera vidare så att arbetsron på Smittskyddsinstitutet kan återställas.
Anf. 40 LEIF CARLSON (m): Fru talman! Jag vill också tacka statsrådet för sva- ret. Vi tycks ju dela uppfattningen att det är nödvän- digt att bibehålla en hög nivå på smittskyddet, och det gläder mig. Vi är också överens om att läget i Sverige fortfarande är relativt gott men också om att nya hot har uppkommit. Jag tror att statsrådet delar min upp- fattning att Sverige behöver ett smittskyddsinstitut med både en nationell och en internationell överblick och med kapacitet att delta i det internationella sam- arbetet. Fru talman! Det märkliga är ju att avrustningen av just denna förmåga har fått pågå när vi vet att pro- blemen är i växande sedan flera år tillbaka, precis som statsrådet sade. Hiv, ebola, marburg, rotavirus, legionella, hanta- virus och hepatit E, F och G är nyupptäckta smittor- ganismer. Bara sedan 1994 har 30 nya virus upp- täckts, och vi kan räkna med många fler nya upp- täckter. Prionerna hade ingen förutsett. Sådana här överraskningar som vi inte alls kan tänka oss kan alltså dyka upp när som helst. Även "gamla goding- ar" som kolera dyker upp i en ny aggressiv form som är hotande. Många forskare liksom WHO och Centers for Di- sease Control har nu vid ingången till det nya årtu- sendet uppfattningen att både nya och gamla infek- tionssjukdomar kommer att vara de för framtiden absolut svåraste hälsproblemen. Betydelse har också att resandet ökar. Speciellt medför den ökande andelen invandrare som besöker sina gamla hemländer risker att infektioner följer med till Sverige som objudna gäster. Det är nämligen vanligt att man inte besöker vaccinationscentraler före resan, utan man åker hem ovaccinerad och tänker inte på att man nu lever under andra förhållanden. Det gör att det finns en stor risk för ett utbyte genom resande till hemländer. Det kan inte vara klokt att rusta ned vårt smitt- skydd när problemen väntas öka - inte minska. Stats- rådet har naturligtvis rätt i att ansvaret för behövliga smittskyddsåtgärder vilar på landstingen och smitt- skyddsläkarna, liksom på kommunerna. Men dessa kan inte ta ansvar för det ovana och för det överras- kande och kanske helt nya. Sverige har ca 35 bakteriologiska och virologiska laboratorier. Vart och ett av dessa kan inte bygga upp kompetens för diagnostik av samtliga smittämnen. Det skulle bli fullständigt ohanterbart ekonomiskt och det skulle bli mycket värre än det är i dag därför att det vore så oekonomiskt. Fåtalsdiagnostik måste koncentreras och lands- tingslaboratorierna måste utföra rutindiagnostiken. En av Smittskyddsinstitutets huvuduppgifter är att vara ett referenslaboratorium dit övriga laboratorier kan vända sig. Minskar man resurserna för det kan man inte stödja landstingslaboratorierna och smitt- skyddsläkarna i den uppgift som de enligt lag är an- svariga för. Man har helt enkelt sänkt garden. Det kan inte vara klokt att sänka garden när problemen ökar, utan man bör väl hålla garden uppe. Nu sägs det att det skulle kosta runt 25 miljoner att uppfylla dagens krav på smittskydd; detta enligt den konsekvensutredning som Smittskyddsinstitutets personalorganisationer har gjort. Institutets ledning har begärt 15 miljoner. Det kan i och för sig inte anses vara stora pengar med tanke på konsekvenserna om skyddet fallerar men det är naturligtvis viktigt att man utreder ordentligt. Med tanke på vikten av att behålla kompetent per- sonal tycker jag att det är bråttom med besked; det går inte att vänta. En bra signal nu, fru talman, vore kanske att här klart säga att det, även om statsrådet inte kan ta ställning till de exakta åtgärderna innan det uppdrag som institutet fått har redovisats, är stats- rådets alldeles klara avsikt att tillförsäkra Sverige ett smittskydd som kan möta nya problem som vi ställs inför och att göra det möjligt att delta i det internatio- nella samarbetet så att vi inte får tacka nej till väsent- liga uppgifter för allas vår säkerhet. Kan statsrådet ge en deklaration av den arten?
Anf. 41 THOMAS JULIN (mp): Fru talman och socialministern! Jag delar Kerstin Heinemanns och Leif Carlsons oro över den situation som Smittskyddsinstitutet har hamnat i. Smittskyddsinstitutet har en mycket stor betydelse för det förebyggande arbetet. Det är just på det före- byggande arbetet som vi kanske måste satsa mer i framtiden. De måste därför tillförsäkras sådana resur- ser att de kan utföra ett bra arbete och behålla viktig och kompetent personal. Efter kontakter vet jag att de är tacksamma för att det händer något i frågan - för att de fått sin anslags- kredit höjd till 5 % och för att regeringen lovat att återkomma med besked om eventuellt ytterligare resurser till verksamheten. Men de tycker att det är oroande att det sker först i februari. Vad som nu behövs är ett tydligt budskap från so- cialministern så att de vet att deras verksamhet inte åderlåts. De behöver få ett besked så att de kan lugna ned sig - de är rätt oroliga just nu - och så att det vet att personalen kan vara kvar. Oron vid Smittskyddsinstitutet är motiverad efter- som eftertraktad personal redan lämnat verksamheten för andra arbeten. Risken är uppenbar att ytterligare personal flyr Smittskyddsinstitutet om beskeden inte är tillräckligt tydliga. Kan socialministern i dag ge några tydliga och lugnande besked?
Anf. 42 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Som svar på Leif Carlsons fråga kan jag säga att regeringen naturligtvis kommer att se till att vi har ett fungerande smittskydd som lever upp till de krav som gäller både nationellt och internationellt. Problemet är emellertid följande - detta gör oss i regeringen och faktiskt alla som sitter i riksdagen lite konfunderade. I sitt anslagsäskande för 2000 begärde Smitt- skyddsinstitutet 129,7 miljoner kronor. Man måste utgå från att det var en beräkning av vad som faktiskt behövs för att hålla ett fungerande smittskydd. Även om jag antar att ledningen för Smittskyddsinstitutet allmänt vet vilka krav som ställs på statliga institutio- ner är det rimligt att tro att man menade att man skulle kunna hålla en verksamhet som kunde klara de krav som riksdag och regering ställer. I budgetpropositionen tilldelades Smittskyddsin- stitutet 15 miljoner kronor mer än tidigare. Samman- taget fick man alltså 125 miljoner kronor. Skillnaden mellan de begärda 129,7 miljonerna och de 125 mil- jonerna var att regeringen sade nej till en del ambi- tionshöjningar som hade redovisats. Dessutom ansåg inte regeringen att man kunde ställa upp på detta nu. Det motsvarade 3 miljoner kronor. I praktiken inne- bär det att i förhållande till vad man faktiskt begärde, och fick, var skillnaden 1,5 miljoner kronor. Detta är situationen. Senare anmälde Smittskyddsinstitutet - från led- ningens sida - att man i själva verket behöver 15 miljoner kronor mer än det som anslagits för att klara verksamheten under år 2000. Personalen gör bedöm- ningen att det behövs 25 miljoner kronor. Vi har tittat lite grann på personalens ansökan. Det finns ett och annat uppenbart fel i beräkningen men det är tydligt att olika bedömningar görs. Som Leif Carlson framhåller är det, apropå belopp för statliga myndigheter, inte så stora belopp som det handlar om. Problemet är helt enkelt att vi har haft att hantera skilda bedömningar och framför allt att Smittskyddsinstitutets ledning gjorde en annan be- dömning i november än man gjorde förra våren. Enda möjligheten för oss att hantera frågan är att be Smittskyddsinstitutet att med hjälp av Ekono- mistyrningsverket gå igenom verksamheten och tala om på vilket sätt vi ska försäkra oss om att få tydliga- re, bättre, underlag för våra bedömningar. Det kan ju vara så att man förra våren gjorde felaktiga bedöm- ningar eller att man var för optimistisk om vissa saker när det gäller kostnadsutveckling eller intäkter - uppfattningar som man senare har tvingats revidera. Oavsett vilket så är det ett krav som vi har från regeringens sida och som rimligtvis måste stödjas av riksdagen att vi får ett fungerande underlag för våra bedömningar av medlen till våra statliga institutioner. Jag vill inte ta ställning till var felet ligger eller hur det kan förklaras att man gör en så skild bedöm- ning, utan vi väntar tills vi får materialet den 15 februari. Det är trots allt bara något mer än två veckor till dess. Däremot kan jag ännu en gång svara att vår uppfattning naturligtvis är att vi ska se till att vi har ett smittskydd som fungerar och att vi måste fatta de beslut som krävs för att också i det avseendet lugna personalen.
Anf. 43 KERSTIN HEINEMANN (fp): Fru talman! Jag tycker att det är bra att socialmi- nistern här gör klart att vi ska ha ett fungerande smitt- skydd. Jag har full förståelse för att man måste titta igenom vad det är som är orsaken till att man inte har klarat ekonomin och behöver tillskott. Samtidigt måste man verkligen se över vad det är som vi ska syssla med. Jag kan gott vänta tills utredningen är klar och man på departementet har tittat på detta. Men det skulle vara väldigt bra med vissa signaler så snart som möjligt efter det, så att man på Smittskyddsin- stitutet slipper vänta ytterligare ungefär ett år innan man vet hur det ska se ut i framtiden.
Anf. 44 LEIF CARLSON (m): Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att so- cialministern tar tag i problemet. Det finns självklart många orsaker till ökade kostnader. Det är flytt, det är ökad hyra och det är byggnationer. Men det är också alldeles uppenbart att det inte räcker som förklaring. Det måste självklart skapas en klar bild av den eko- nomiska situationen så att man kan vidta korrekta åtgärder. Jag tror att vi är helt ense om detta, liksom att smittskyddet med tanke på framtida risker måste vara av hög klass. Nu är det, som har sagts här, bara tre veckor kvar ungefär tills Smittskyddsinstitutets interna utredning ska redovisas. Jag hoppas att man i varje fall då snabbt kan fatta de beslut som så att säga behövs genast. En sak som Smittskyddsutredningen kommer med har mycket att göra med tvångslagstiftning, mänskliga rättigheter, den ställning hiv har i förhål- lande till andra smittsamma sjukdomar m.m. Men det här är en sak som vi måste göra. Det får inte fallera under tiden. Risken om man inte gör något är att förfallet går väldigt fort och mycket längre än man hade tänkt sig. Det beror på att när personalen känner att det är osä- kert börjar den röra sig. Det är personal med speciell kompetens som har lätt att få arbete inom andra me- dicinska branscher. Det kan alltså gå väldigt fort utför. Har personalen väl flyttat och sökt ett nytt jobb är det mycket kostsammare och svårare att återrekrytera och få tillbaka kompetensen än att snabbt se om huset medan den är kvar och känner sitt ansvar gentemot institutet, som jag upplever att man gör i väldigt hög grad. Därför tror jag, herr statsråd, att vi inte har så lång tid att vinka på om det här ska gå, utan vissa beslut behövs väldigt fort efter den 15 februari. Det skulle, tycker jag, kännas förödande om vi inte heller har någon möjlighet att på ett fullgott sätt delta i internationellt samarbete, i Östersjösamarbetet som vi i viss mån bundit upp oss till och som är vä- sentligt. Men jag förväntar mig, efter det statsrådet har sagt, att vissa av delarna i smittskyddet kommer att tas om hand väldigt fort.
Anf. 45 THOMAS JULIN (mp): Fru talman! Att ledningen vid Smittskyddsinsti- tutet har gjort felaktiga beräkningar måste i så fall få konsekvenser för ledningen. Det får inte påverka det förebyggande och nödvändiga arbetet inom institu- tionen. När socialministern säger att vi måste ha ett smitt- skydd som fungerar, undrar jag om det innebär att vi ska bibehålla nivån. Ett fungerande smittskydd kan ligga på olika nivåer. Jag hoppas att det handlar om att vi ska bibehålla den nivå vi har.
Anf. 46 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Min ambition är att vi ska behålla ett smittskydd på den nivå som vi har bestämt oss för. Jag ska också säga att min ambition naturligtvis är att kunna ge ett besked så snart vi har fått en klar bild från Smittskyddsinstitutet. Jag är inte beredd att kommentera om ledningen har skött sig eller inte eller vad som förorsakat den aktuella situationen. Jag vill vänta med att ge sådana kommentarer tills vi har fått denna bild. Men så fort vi har fått det är det min av- sikt att ge besked om vad som händer. Men ambitionen, och det kan man ge besked om redan nu, är att vi ska behålla ett smittskydd på en god nivå, även en god internationell nivå.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellation 1999/2000:134 om socialtjänstens handläggning av ärenden rörande barn
Anf. 47 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Birgitta Carlsson har ställt följande frågor till statsrådet Ingela Thalén om socialtjänstens handläggning av ärenden rörande barn. Avser rege- ringen vidta åtgärder så att barnperspektivet får ge- nomslag i socialtjänstens arbete? Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att stärka kunskapen om barnut- redningar hos blivande socionomer? Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att förbättra barnens trygg- het vid familjehemsplaceringar. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågorna. Vad gäller den första frågan är jag helt överens med Birgitta Carlsson om att det är viktigt att be- stämmelserna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals i socialtjänstlagen får fullt genomslag i det vardagliga sociala arbetet. De nya bestämmel- serna i socialtjänstlagen som syftade till att stärka barnets ställning trädde i kraft den 1 januari 1998. I samband därmed fick Socialstyrelsen och länsstyrel- serna i uppdrag att följa upp och utvärdera dessa ändringar. En delrapport med titeln Ändringar i soci- altjänstlagen som rör barn och unga överlämnades till regeringen den 30 juni 1999. I rapportens sammanfattning skriver Socialstyrel- sen att kommunerna överlag ser mycket positivt på lagändringarna och att de ses som en viktig bekräftel- se på att socialtjänsten arbetar i rätt riktning. Uppfölj- ningen bygger på en enkät till landets alla kommuner samt telefonintervjuer med ansvariga för individ- och familjeomsorgens arbete med barn och unga i 27 kommuner samt kommunbesök i 16 kommuner. En svårighet i uppföljningsarbetet har varit att kommunerna för statistik över arbetet med barn och ungdomar på olika sätt och ibland bristfälligt. Ett område där detta blivit tydligt är redovisningen av antalet anmälningar till socialtjänsten enligt 71 § SoL. Endast ett fåtal kommuner för statistik över dessa. Socialstyrelsen kommer att genomföra fördjupade jämförelser mellan kommuner med få respektive många anmälningar. En ytterligare rapport kommer att lämnas till regeringen årsskiftet 2000/2001. Den andra frågan Birgitta Carlsson ställer handlar om kunskaper om barnutredningar hos blivande soci- onomer. När det gäller socionomutbildningen vill jag börja med att konstatera att den är en generalistut- bildning för personer som kommer att arbeta med socialt arbete inom ett mycket brett fält i stat, lands- ting och kommuner samt inom den privata sektorn. Det är också viktigt att komma ihåg arbetsgivarnas ansvar för kompetensutveckling av personalen. Innehållet i olika högskoleexamina regleras i Högskoleförordningens examensförordning, där soci- onomexamen behandlas bland yrkesexamina. Vad som utöver det som sägs i examensförordningen ska ingå i socionomexamen är en fråga för respektive utbildningsanordnare. Speciella kurser med direkt inriktning på kunskap om socialt arbete med barn finns inom socionompro- grammet på ett par av grundutbildningarna. Kurser med specialinriktning på barn ges också som på- byggnadsutbildning och kräver då yrkeserfarenhet efter grundexamen. Regeringen avser inte att för närvarande vidta några åtgärder vad gäller reglering- en av socionomutbildningen. Den 3 juni 1999 beslutade regeringen om direktiv gällande en översyn av lagen med särskilda bestäm- melser om vård av unga m.m. I denna översyn ingår bl.a. att bedöma behovet av lagändringar och utveck- lingsarbete inom socialtjänsten för att minska osäker- heten i tillvaron för de barn som vistas i familjehem under lång tid. Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2000.
Anf. 48 BIRGITTA CARLSSON (c): Fru talman! Allra först vill jag tacka socialminis- tern för svaret. Anledningen till att jag ställde de här frågorna var att vi i den tvärpolitiska barngruppen som finns här i riksdagen hade en träff med fem olika organisationer. När vi träffade de här organisationer- na och de berättade vilka frågor de tyckte att det var viktigt att vi arbetade med här i riksdagen, frågor som de tyckte att det var viktigt att vi lyfte fram på olika sätt, upptäckte jag att de problem som jag själv upp- levde i början av 80-talet fortfarande finns kvar. Jag har erfarenhet av att ha tonårsflickor som på grund av att de inte hade fått uppleva den trygghet i livet som man kan förvänta sig att unga människor ska få rycktes ifrån sin invanda miljö och placerades i ett fosterhem, i vårt hem. Man känner att det ändå har gått så pass lång tid, och problem som fortfarande kvarstår är det viktigt att vi gör något åt. De här olika organisationerna representerar för- äldrarnas, fosterhemmens, barnens och socionomer- nas föreningar på fosterbarnsvårdområdet. De har lyft fram fem olika punkter. Jag läser upp dem, även om det inte är exakt det jag har frågat om. 1. Det ska finnas specialiserade socionomer. De behövs för skötsel av kommunernas foster- barnsvård. 2. Barnavårdsutredningen bör bättre än nu lyfta fram barnens historia, situation och behov. 3. Fosterfamiljerna behöver garanteras grundut- bildning för sina uppdrag och handledning och fortbildning under den tid dessa pågår. 4. Framgent behöver stödet till de fosterhemspla- cerade barnens föräldrar i deras föräldraskap förbättras. 5. Avslutningarna av uppdragen och utslussningen av barnen och ungdomarna från fosterbarnsvår- den behöver förbättras. Socialministern svarade nu mycket positivt på min första fråga. Vad avser min andra fråga, som handlade om socionomernas utbildning vad gäller barnavårdsutredningar, är det oerhört viktigt att det är en hög kvalitet på barnavårdsutredningar som ligger till grund för beslut om vård. Det är nödvändigt för förutsättningarna att få goda resultat av foster- barnsvården. På landets socialhögskolor får de blivande socio- nomerna fortfarande inte lära sig den komplicerade och svåra konsten att göra en social utredning avse- ende ett barn som riskerar att fara illa. Att göra en barnavårdsutredning på ett bra sätt är kanske den allra svåraste uppgift som en socionom ställs inför. Efter- som det också är en uppgift som många socionomer någon gång under sin yrkesverksamma tid ställs inför, är det förvånande att utredningsmetodik inte utgör en större obligatorisk del av socionomutbildningen. Det är nödvändigt att socialhögskolorna utbildar de bli- vande socionomerna i utredningsteknik avseende barnavårdsutredningar. Socialministern hänvisade till att man kan förfara på olika sätt på de olika socialhögskolorna, men i högskolelagen anges olika punkter som man ska ha förvärvat kunskap om. Jag vill särskilt peka på en punkt där det handlar om att man ska ha förvärvat kännedom om sådana samhälls- och familjeförhållan- den som påverkar kvinnors och mäns livsbetingelser. Jag tycker att det är märkligt att det inte någonstans i paragraferna och i det material som jag har kunnat ta fram om detta nämns någonting om barn. Jag vet att de ingår i begreppet "individ och annat", men minst lika viktigt som det är att vi pekar på kvinnors och mäns livsbetingelser tycker jag att det är att vi verkli- gen ser till att de socionomer som handhar de här frågorna har en relevant utbildning för detta ändamål.
Anf. 49 THOMAS JULIN (mp): Fru talman! Jag tycker att det är bra att Birgitta Carlsson har ställt de här frågorna. Det är nödvändigt att vi återkommande får en diskussion om de här spörsmålen, så att de inte kommer i skymundan. Vad gäller fråga 2, om att stärka kunskapen om barnutredningar hos blivande socionomer, delar jag uppfattningen att det behövs en förbättring. Jag har under mina fem år i riksdagen fått många signaler om socialutredningar som görs på ett oacceptabelt sätt, t.ex. att utredaren tar upp det som talar mot klienten och utelämnar det som är till klientens fördel. Polisutredningar om brottmål styrs t.ex. av rätte- gångsbalken. Jag anser att vi när det gäller utredning- ar inom socialtjänsten inom det här området borde ha en liknande lagstiftning. Det gäller trots allt utred- ningar som drastiskt kan förändra människors hela liv. Även från socionomer har kritik uttalats mot de brister som finns i utbildningen när det gäller sociala utredningar. Jag hoppas trots allt att det kommer förbättringar på det här området ganska snart. När det gäller fråga 3, om förbättring av barnens trygghet vid familjehemsplaceringar, anser jag att i första hand släktingsplacering ska övervägas och att syskon ska placeras i samma familjehem eller så nära att de kan umgås på ett så normalt sätt som möjligt liksom att barns rätt att få träffa sina anhöriga måste garanteras, om det inte finns mycket speciella skäl som talar däremot. Familjehemsbarn måste ha samma rätt som andra barn att få träffa sina anhöriga. Delar socialministern min uppfattning om att barn har rätt till en bra kontakt med sina anhöriga och med sina rötter?
Anf. 50 LARS GUSTAFSSON (kd): Fru talman! Det här är en fråga som rör oss alla. Vi vet också att den är av känslig natur. Jag har själv suttit i en socialnämnd och vet vilka svåra avvägan- den man där måste göra. Jag tror att vi alla är överens på den punkten. Eftersom frågan är ganska känslig är det viktigt att den inte får en politisk vinkling. Det vinner ingen på - tvärtom. Problemet är att sådana här beslut för de berörda får stora konsekvenser, som också kommer att bli bestående framöver. Det är väldigt svårt att rätta till något som har blivit fel från början. Mot den bak- grunden tycker jag också att det är viktigt att Birgitta Carlsson här tar upp kompetensen hos dem som handlägger ärendena. Thomas Julin tog upp att det också har förekom- mit brister i neutraliteten. Jag skrev i våras till soci- alministern om detta och fick ett mycket fint svar, som jag tackar för. Jag är intresserad av att man från regeringens sida ser till att det också förs ut till kom- munerna. Det får inte bli så att man säger bra saker utan att sedan någonting händer. Jag vore därför in- tresserad av att få besked om socialministerns syn på vad man kan göra för att förbättra kommunernas kompetens i detta avseende. Det kan vara dels en kommunal fråga, dels en utbildningsfråga. Något som är ännu allvarligare är när det i kom- muner fattas politiska beslut som inte följer gällande regler, dvs. att man inte tar hänsyn till de lagar och bestämmelser som finns på detta område. Socialut- skottet har till kammaren klart uttalat att det vill att man i första hand ska undersöka om placering hos närstående är möjlig. Detta har i vissa fall faktiskt inte skett, och det beklagar jag djupt. Jag undrar om socialministern kan ge oss besked om att han tänker se till att man följer de lagar som gäller. Jag vet att detta delvis tangerar justitieminis- terns område, men jag skulle gärna vilja få ett klar- läggande från socialministern.
Anf. 51 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Vi rör oss över ett ganska vitt fält. Å ena sidan gäller det vilka kompetenskrav som vi ska ställa i högskoleutbildningen, å andra sidan gäller det kompetensutvecklingen i den pågende verksamheten. Jag förklarade att regeringen inte har några planer på att ytterligare agera vad gäller socionomutbildningen. Ett av de motiv som jag redovisade i svaret till Bir- gitta Carlsson var att vi måste förvänta oss ett större ansvar från arbetsgivarna när det gäller kompetensut- vecklingen. Jag vill därvidlag peka på ett initiativ som rege- ringen har tagit, nämligen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att presentera ett program för kunskapsstöd till socialtjänsten. I en mycket uppmärksammad artikel skrev gene- raldirektören för Socialstyrelsen Kerstin Wigzell om bristen på kunskap om de metoder som socialtjänsten arbetar med, och det gäller över hela fältet. Hon har konstaterat att vi inom socialtjänsten till skillnad mot exempelvis inom sjukvården saknar en exakt kunskap om vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi behöver bygga upp en bättre kunskap och se- dan förmedla denna kunskap inom socialtjänsten. På många områden tycks det vara så att vi genom årtion- dena har sökt oss fram utan att förmedla kunskap till varandra om vilka behandlings- och utredningsmeto- der som är lämpliga och hur man ska hantera utred- ningar, exempelvis när det gäller just barn. Jag tror väldigt mycket på att en utveckling av so- cialtjänsten handlar om att i större utsträckning ut- veckla kompetensen hos dem som arbetar inom den- na. Det gäller att ge dem stöd och att se till att de ständigt får del av ny kunskap och får en fortbildning under arbetets gång. Det blir ett ansvar för kommu- nalpolitikerna likaväl som för oss att ge personalen det stödet. Den behöver stöd för att kunna veta vilken arbetsmetodik den ska använda och hur utrednings- verksamheten ska gå till liksom för att leva upp till de fem krav som Birgitta Carlsson redovisade. Det ligger i stor utsträckning på utvecklingen inom socialtjäns- ten, där kommunerna har ett ansvar. Vi ska se till att de får stöd för den kompetensutveckling som behövs.
Anf. 52 BIRGITTA CARLSSON (c): Fru talman! Jag delar helt socialministerns synsätt att vi från statens sida har ett ansvar för att se till att kommunerna får möjlighet att ta del av och följa upp den erfarenhet som ändå finns inom många kommu- ner, där man har löst de här problemen på lite olika sätt. Allt det här handlar ju om barns trygghet, och det är oerhört viktigt att vi tar det här på allvar. Det handlar kanske inte om så många barn, men för dem som inte behandlas på ett korrekt och riktigt sätt är konsekvenserna förödande. Ingen familj är den andra lik. Jag lyfte i min interpellation fram en fråga till, nämligen bestämmelserna om anmälan enligt 71 § SoL. Det heter där att var och en som får kännedom om att en underårig utsätts för misshandel eller annars för fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden. Myndigheter inom hälso- och sjukvården vars verksamhet berör barn och ung- domar och anställda hos dessa myndigheter har skyl- dighet att till socialnämnden anmäla om de i sin verk- samhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden bör ingripa. Nu vet vi från undersökningar att trots att det har skett anmälningar har dessa inte utretts. Det känns skrämmande att när någon befarar att ett barn har farit illa och gör en anmälan att det finns socialtjänster som inte utreder och tar reda på om det verkligen har skett något. Ett sådant barn kan inte känna trygghet i sin livssituation. Jag vill lyfta fram frågan om stöd till fosterföräld- rarna. Det är också oerhört viktigt. Även om det lig- ger på kommunernas ansvar är det oerhört viktigt att man från statens sida ser till att detta sköts på ett korrekt sätt. De barn som har varit placerade i fosterhem ska också få en bra avslutning på placeringen. Man ska stötta och uppmuntra fosterhemmen att även i fort- sättningen vara ett nätverk, en vuxenkontakt för bar- nen - som många gånger har brister i sin relation till kanske den egna familjen eller släktingarna på grund av att någonting i livet har gått snett. Det är oerhört viktigt att vi från statens sida har ett övergripande ansvar. Socialministern svarar att det ska finnas di- rektiv till den utredning som nu görs vad gäller LVU, att bedöma behovet av lagändringar och utvidgnings- arbetet inom socialtjänsten för att minska osäkerheten i tillvaron för barn som vistas i familjehem under lång tid. Jag ser fram emot det uppdrag som ska redovisas i slutet av augusti i år. Jag hoppas verkligen att det kommer att mynna ut i förslag som förbättrar villko- ren för dessa barn och ungdomar.
Anf. 53 THOMAS JULIN (mp): Fru talman! Jag anser, trots allt, att det vore riktigt att socionomer redan i sin grundutbildning får en bra utbildning som utredare. Utredningen ska vara basen i deras arbete, och det fordras en bra utbildning och en bra utredning för rättssäkerheten. Det kan inte över- låtas åt kompetensutveckling på arbetsplatsen i kom- munen. Socialstyrelsen har vid besök i socialutskottet re- dovisat brister när det gäller socialutredningar vid omhändertagande av barn. Det får inte finnas brister på ett sådant område. Därför hoppas jag verkligen att ni tänker om och gör en förändring på området.
Anf. 54 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Först ett svar till Thomas Julin. Jag menar inte att socionomutbildningen inte skulle inne- hålla en utbildning om utredningar. Frågan var följ- den kring Birgitta Carlssons fundering kring kunska- pen i den speciella frågan om utredning av barn. Det finns några skolor som ger en sådan utbild- ning, men alla gör det inte. Det är möjligt att fler skolor borde göra det, men det är upp till skolorna själva att bestämma i de frågorna. Jag försökte peka på att vad som kan ses som brister i socialtjänsten i hög utsträckning är brist på kompetensutveckling. Personalen ges inte möjlighet att utveckla sig, möta varandra och utbyta kunskap. Den typen av kunskapsinhämtning har inte funnits inom socialtjänsten som t.ex. har funnits inom sjuk- vården. Det är viktigt att skapa detta, och det uppdra- get har getts till Socialstyrelsen. Man ska redovisa ett sådant program. Det kommer att leda fram till att socialarbetare i framtiden med större säkerhet kan genomföra sitt arbete och veta hur deras kompe- tensutveckling kommer att se ut. Det utesluter inte att det inom socionomutbildningen ska finnas en utbild- ning om utredningar. Men i den mer specifika frågan om utredningar av speciellt barnen tror jag mer på kompetensutveckling.
Anf. 55 BIRGITTA CARLSSON (c): Fru talman! Jag kommer att följa upp frågan yt- terligare. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att läsa ige- nom den utredning som har gjorts. Jag ska skaffa den. Jag hoppas verkligen att vi kan hjälpas åt att se till att kommunerna verkligen har den kompetens som krävs. Vi vet att det finns många små kommuner i vårt land. Det är inte alltid så enkelt för dessa kom- muner - med bristande ekonomi - att inom alla om- råden åta sig att skaffa den kompetens som behövs för den personal som arbetar med frågorna. Därför är det ett stort ansvar för oss på denna nivå att se till att det hela fungerar. Det är möjligt att jag återkommer med frågan. Men jag tror att man redan på socialhögskolorna ska lägga större vikt vid att ställa högre krav på de personer som ska jobba med utredningar kring barn. Det är så pass komplicerade utredningar som ska göras - med de tuffa krav som ställs i samhället. Det är ett samhälle med många familjer som har stora problem. Då krävs det oerhört mycket av personalen. Jag hoppas fortfarande att socialministern fortsätter att följa frågan och vidtar de åtgärder som kan behöva göras.
Anf. 56 LARS GUSTAFSSON (kd): Fru talman! Med tanke på hur vi upprörs när massmedierna tar upp något som har gått fel borde denna kammare knappast vara så här tom. Det borde ingå som en naturlig del från kommu- nens sida att det finns kompetens för att handlägga ärendena. Handläggarna kan behöva gå vid sidan om för att få erfarenheter. Det handlar ofta om mycket komplicerade ärenden med långa historier som ligger bakom. Det är bra med kompetens för de ärenden som ska handläggas. Det är också bra att vi vågar ta upp dessa ärenden i kammaren. Det är viktigt att vi vågar gå lite närmare in på den enskilde medborgarens vardag. Ibland är det lättare med siffror och kalkyler - "Hurra vad vi är bra!" Jag hoppas att socialministern kommer att fort- sätta att ha frågan under uppsikt framöver. Risken är att det finns fler som kommer att få handlägga dessa problemställningar i kommunerna. Vi vet att det är större belastning i vissa områden. Därför kan kom- petensen svikta eftersom situationen i kommunerna inte ser likadan ut runtom i landet - även om kom- munernas ekonomi borde bli mindre dålig efterhand som ekonomin växer till. Jag önskar socialministern tack för i dag.
Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.27 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
11 § Svar på interpellation 1999/2000:76 om UMTS
Anf. 57 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Per-Richard Molén har frågat nä- ringsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att påskynda övergången till UMTS. Bakgrunden till frågan är att det finns en risk att Sveriges för- språng vad gäller användning av mobiltelefoner och Internet går förlorat. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Regeringen anser att det är viktigt att konkurren- sen på telemarknaden stimuleras så att abonnenterna ges bättre och effektivare telekommunikationer men också att marknaden öppnas för nya tjänster och sys- tem. Europaparlamentet och rådet har beslutat om ett samordnat införande av ett system för mobil och trådlös kommunikation - UMTS - av tredje genera- tionen inom gemenskapen. Syftet med beslutet är att underlätta ett snabbt och samordnat införande av kompatibla UMTS-nät och UMTS-tjänster på grund- val av principerna för den inre marknaden och i en- lighet med kommersiell efterfrågan. Enligt beslutet ska medlemsstaterna möjliggöra ett samordnat och gradvis införande av UMTS-tjänsterna på sitt område senast den 1 januari 2002 och inrätta ett auktorisa- tionsförfarande för UMTS senast den 1 januari 2000. Med den målsättning som regeringen har är det givetvis angeläget att denna tidplan inte överskrids. Tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen, ansva- rar för frekvenstilldelningen och har också upprättat en tidplan för hur licensieringen ska genomföras med hänsyn tagen till både beslutet och vår egen nationella lagstiftning. Det sista är inte minst viktigt eftersom tillståndsgivningen måste ske med klara och tydliga villkor för vad som gäller för UMTS-användningen. Det är viktigt att regelverket är klart och tydligt innan licensieringen av UMTS sker. Om inte aktörerna är säkra på vilka regler som sedan kommer att gälla kan detta hämma utvecklingen och införandet av tredje generationens mobiltelefoni. Regeringen har i december i fjol överlämnat en lagrådsremiss om ökad konkurrens på mobiltele- marknaden till Lagrådet. Förslaget, som regeringen på torsdag har för avsikt att förelägga riksdagen, innebär att de nätoperatörer som innehar ett eget mobilt telenät är skyldiga att upplåta nätkapacitet för mobila teletjänster. Förslaget syftar till att främja konkurrensen och mångfalden på mobiltelemarkna- den. Givetvis har detta betydelse för introduktionen av UMTS. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 2000. Post- och telestyrelsen arbetar för närvarande med att förbereda licensieringen, och man räknar med att påbörja inbjudningsförfarandet i april. Mot bakgrund av det anförda anser jag att det inte finns någon an- ledning att vidta ytterligare åtgärder.
Anf. 58 PER-RICHARD MOLÉN (m): Fru talman! Jag vill tacka för svaret. När den här interpellationen väcktes under första hälften av no- vember var frågan kanske betydligt mera aktuell och brännbar än vad den nu är någon vecka innan propo- sitionen kommer att läggas fram. Jag tycker ändå att det finns anledning att med lite grann historia föra fram en del synpunkter. Det här var en fråga som man kunde möta redan när riksdagen samlades efter valet 1998. Man hade en diskussion om det var riktigt att så ändra telelagen, att man skulle tvinga de aktiva nätoperatörerna att för- ändra sina tillstånd på ett sådant sätt att man öppnade deras nät för andra operatörer. Den här diskussionen har pågått månad efter må- nad, och man borde, tycker jag, ändå från regeringens sida ha handlat betydligt snabbare än vad man har gjort. De nätbolag vi har har investerat betydande miljarder i sina nät. Man behöver bara gå till sig själv. Om man har investerat betydande belopp, ser man då med glädje på att det tillstånd man fick 1993/94 och som skulle gälla i tio år ett tu tre ändras så att man ska släppa in konkurrenter på sina nät? Det jag tycker att det finns anledning att fundera över, och som också är belyst i PTS-utredningar, är om inte det förslag som uppenbarligen utgår från lagrådsremissen ändå kommer att innebära att de tre aktörer vi har - Telia, Comvik eller Tele 2 och Euro- politan - känner sig lite tveksamma att investera i det nya nätet UMTS när det gäller den tredje mobiltele- generationen. Nu har statsrådet, som jag vet och som man också kunnat följa i debatten, i samband med den presskon- ferens där lagrådsremissen presenterades sagt att dessa aktörer redan har fått en acceptabel avkastning på sina miljardinvesteringar och att det skulle motive- ra att näten öppnades även för andra. Det skulle vara rätt värdefullt om statsrådet på nå- got sätt ville utveckla när man som investerare i ett projekt anses ha fått en avkastning som är nödvändig för att man mer eller mindre ska betraktas som bort- spelad eller utagerad när det gäller att driva verksam- heten ensam eller i ett oligopol, som förut. Spanien, England och inte minst Finland ligger före. Vi tappar tid. Jag skulle vilja fråga statsrådet: Vad kommer det här att leda till? Kommer vi ändock inte att på något sätt tappa det försprång som vi har genom att olika aktörer inte kan vara med och testa mycket av nya tjänster i ett nät som vi inte har?
Anf. 59 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Jag vill först säga att jag och Per- Richard Molén är rörande överens om målsättningen med telepolitiken, nämligen att ligga i framkant. Sverige gör det och ska givetvis få förutsättningar att göra det i fortsättningen. Det är också viktigt att fortsätta att se till att man hela tiden försöker bevaka att konkurrensen och om- sorgen om både kunder och de nya växande företagen på det här området upprätthålls. Det är också så att jag och regeringen har gjort en annan bedömning än den Per-Richard Molén här ger uttryck för över oron vad det skulle innebära om man gör som vi föreslår i den proposition som snart läggs fram i riksdagen, att dessa nät öppnas när det gäller ledig kapacitet för att kunna släppa in inte minst nya tjänsteföretag. Min bedömning, och den känner jag mig väldigt trygg och säker i, är att när den nya mobiltelefonin nu är en möjlighet kommer de nya Internettjänsterna att bli mobila. Här öppnas en ny väldigt spännande och framtidsinriktad marknad. Detta gör att denna mark- nad kommer att växa. Den kommer alltså att vara både lukrativ och intressant. De länder som nu skapar förutsättningar för de nya företagen att erbjuda tjäns- ter i detta mobila Internetnät, som ju UMTS i realite- ten är, kommer att fortsätta att ligga i framkant. Det är bl.a. den bedömningen som ligger bakom det för- slag som vi har presenterat i Lagrådet och som vi inom några få dagar kommer att lämna till riksdagen. Det är alltså av omsorg om konkurrensen just för att Sverige ska fortsätta att ligga i framkant som jag gjort den bedömningen i propositionen. I går förde vi samtal med EU-kommissionären på det här området, Erkki Liikanen, och det är på intet sätt så att Sverige tappar tid, ligger efter eller riskerar sin position. Min bedömning är att Sverige tvärtom är starkt på det här området, och vi har alla förutsätt- ningar med UMTS och nya tjänsteföretag att t.o.m. ta ett steg framåt när det gäller att vara världsledande.
Anf. 60 PER-RICHARD MOLÉN (m): Fru talman! Under dessa månader som har passe- rat utan att regeringen har kommit med något förslag har det i debatten uttryckts en väldigt stark oro från Telia, från Ericsson och från många av de aktörer som finns på det här området. Denna uppfattning och oro som har kommit till uttryck verkar statsrådet inte på något sätt dela. Jag har en känsla av att det finns en större kunskap om den här branschens verklighet, problem och situation hos dem som är verksamma på området än hos oss som ägnar oss åt politik, vare sig det gäller regering eller riksdag. De svenska operatörerna har efter 1993 investerat 15 miljarder eller mer i sina nät. Mobilnäten täcker nu hela Sveriges yta, och det finns uppemot 5 miljoner mobiltelefonabonnemang i Sverige. Tror statsrådet att lusten hos de tre aktörerna - eller möjligtvis hos nå- gon annan aktör - att investera miljarder kommer att vara opåverkad om man, genom ändringar i lagstift- ningen förändrar förutsättningarna för de svenska nätbolagen att bedriva verksamhet i sina nät, tvingar dem att tillhandahålla nätkapacitet för konkurrerande aktörer? Faktum är att det är först nu efter 1996-1997 som de svenska mobilaktörerna har börjat att redovisa vinster, lite överskott på sina investeringar. Är det tillräckligt nu för att man ska öppna för andra och släppa till nätkapacitet? Fru talman! Jag har läst Lagrådets yttrande över lagrådsremissen. Lagrådet konstaterar att det förslag som regeringen uppenbarligen tänker lägga fram är av retroaktiv innebörd. Man ingriper i redan beviljade tillstånd som på något sätt har angivit spelreglerna. Detta strider mot både regeringsformen och Europa- konventionen. Lagrådet uttalar också: Den föreslagna lagstift- ningens retroaktiva effekter innebär i realiteten en skärpning av villkoren för tillhandahållande av mo- bila teletjänster under löpande tillståndsperiod, vilken inte föranleds av säkerhetskrav och inte heller fram- tvingas av den tekniska utvecklingen utan som har närmast kommersiella motiv. Frågan är alltså: Varför går man då in när det me- ra har med den kommersiella sidan att göra? Vi har i dag en situation där Sverige ligger på frontlinjen, där vi utvecklar mängder av nya typer av tele- och da- tatjänster i service providers. På något sätt har den konkurrens och näringsmiljö som finns öppnat dessa möjligheter. Jag tycker att regeringen går lite äventyrligt till väga genom att börja leka lite grann med konkurren- sen. Samtidigt riskerar man att vi får en begränsad eller minskad investeringsbenägenhet. Om man in- vesterar mindre leder det till att det bara blir i de expansiva regionerna i Sverige som vi kommer att se en utbyggnad av UMTS. Är det av intresse för rege- ringen att begränsa möjligheterna för en utbyggnad av nätet i mera kontraktiva regioner?
Anf. 61 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Nu går vi händelserna lite grann i för- väg och diskuterar någonting som ligger utöver frå- gan. Vi diskuterar en proposition som ska läggas fram inom några dagar. Det blir säkert många tillfällen att återkomma till denna mycket viktiga diskussion. Men jag vill ändå starkt protestera mot beskriv- ningen att jag skulle sitta på departementet och leka, som Per-Richard Molén uttryckte det. Vi har gjort mycket seriösa överväganden. Den remissopinion, som också Per-Richard Molén talade om, har inte varit så entydigt emot som han nu framhöll från talar- stolen. Det handlar självfallet om omsorgen om Sveriges möjligheter att ligga i framkant på det som är den nya telekommunikationen, det mobila Internet, och om- sorgen om konkurrensen och om den ändliga naturre- surs som detta med luften och telesignalerna är för att vi som konsumenter och som nation ska kunna nyttja detta på bästa möjliga sätt. Det är det som ligger bakom mina överväganden och ingen lust att leka. Jag tror inte heller att Sverige kommer att vara det enda land i Europa, Per-Richard Molén, som gör precis denna bedömning och som försöker att hitta liknande lösningar. Det är här som den stora markna- den och det stora intresset ligger. Sedan vill jag också säga att Lagrådet inte har kommit fram den slutsats som Per-Richard Molén anförde, att förslaget strider mot grundlagen och regeringsformen. Det var en direkt felaktighet som sades. I samband med att vi har lagt fram förslaget har vi självfallet funderat mycket på investeringsviljan. Jag vill bara påminna om - och vi återkommer till det när propositionen har lagts fram - att vårt förslag handlar om ledig kapacitet och om att man ska få full ersätt- ning också för gjorda investeringar. Jag vill också påminna om att liknande avtal har träffats frivilligt. Det finns ett intresse hos nya företag att komma in och hos de gamla operatörerna att släppa in nya aktö- rer. Det finns också ett intresse hos nationen och parlamentet för att se till att denna resurs används så effektivt som möjligt och i konkurrensens goda namn. Det är bl.a. dessa skäl som ligger bakom proposi- tionen som vi får tillfälle att återkomma till att föra en diskussion om.
Anf. 62 PER-RICHARD MOLÉN (m): Fru talman! Vi kan ändå inte komma ifrån att det som regeringen uppenbarligen tänker sig är en retro- aktivitet, att man ingriper i redan beviljade tillstånd. Det tycker jag är något stötande. Det som egentligen är problemet är frågan om nätkapaciteten. Det är ju den som man har funderat så länge på. Också där konstaterar Lagrådet att skyldig- heten - som det står i yttrandet - att upplåta nätkapa- citet är beroende av om det finns tillgänglig kapacitet i nätet. Bedömningen av huruvida så är fallet är bero- ende av flera faktorer, tekniska såväl som ekonomis- ka. Lagrådet vill allvarligt, säger man, ifrågasätta om det är möjligt för en myndighet att med någon grad av säkerhet bedöma om det finns nätkapacitet tillgäng- ligt i nätet. Är det på det sättet - vilket ändå är trovärdigt - att det är de tre aktörerna och förhoppningsvis några ytterligare som kommer att avgöra detta med nätka- paciteten, varför då gå in och ändra i tillstånd som ändå gäller bara till 2003? Är det inte bättre att man utvecklar den nya lagstiftningen och ändringarna i telelagen som enbart berör UMTS-tillstånden? De är ju inte på något sätt kopplade till det som fanns tidi- gare. Då har man närmat sig problemet på ett mera affärsmässigt, rationellt, riktigt och etiskt sätt. Jag tycker att ingångna avtal ska gälla.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 1999/2000:107 om rekrytering utan att diskriminera
Anf. 63 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Henrik Westman har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta dels för att förenkla diskrimineringslagstiftningen, dels för att bibringa de fyra "diskrimineringsombudsmännen" samma insikt om den sociala kompetensens betydelse som skolmi- nistern givit uttryck för, dels för att förhindra att myndigheter fortsättningsvis ger ut rena skriv- bordsprodukter i form av regler eller råd och dels för att få till stånd en sådan konsekvensanalys som före- skrivs i förordningen (1998:1820) om särskild kon- sekvensanalys av reglers effekter för små företag. Frågorna är ställda mot bakgrund av en handbok med titeln Rekrytera utan att diskriminera som är utarbe- tad av de fyra ombudsmännen, dvs. Jämställdhetsom- budsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskrimine- ring, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, HOMO. Diskriminering kan inte accepteras. Det är särskilt viktigt att diskriminering inte förekommer i arbetsli- vet. Lagar som förbjuder diskriminering i arbetslivet har därför en viktig funktion att fylla. I Sverige finns sedan 1980 lagstiftning med för- bud mot könsdiskriminering. Sedan 1994 har det funnits en lag mot etnisk diskriminering. Den 1 maj 1999 började en ny lag om åtgärder mot etnisk dis- kriminering i arbetslivet att gälla. Samtidigt trädde ytterligare två nya diskrimineringslagar i kraft, näm- ligen lagen om förbud mot diskriminering i arbetsli- vet av personer med funktionshinder och lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning. Jag är inte beredd att dela Henrik Westmans in- ställning att diskrimineringslagarna är oklara eller skapar osäkerhet. Jämställdhetslagen är föremål för översyn, och förslag från regeringen om eventuella ändringar i lagen kommer att läggas fram under inne- varande år. De tre nya diskrimineringslagarna har bara varit i kraft drygt ett halvår. Regeringen har utlovat att följa tillämpningen av de tre nya lagarna och analysera eventuella negativa effekter för bl.a. företagande och arbetsmarknad. En sådan analys kommer givetvis att göras. Vidare har regeringen och riksdagen tagit upp frågan om en eventuell samord- ning av lagstiftningen och ombudsmannafunktioner- na. Inom Regeringskansliet har frågan redan börjat diskuteras, och avsikten är att ett utredningsarbete ska kunna påbörjas när lagarna har funnits en tid så att erfarenheter kan dras av tillämpningen. Ombudsmännen har till uppgift att bedriva infor- mationsverksamhet och verka för författningsänd- ringar när sådana behövs. Förordningen (1998:1820) om konsekvensanalyser av reglerna för små företag gäller i samband med att myndigheter meddelar be- slut om föreskrifter eller råd enligt författningssam- lingsförordningen. Ombudsmännens handbok inne- håller inte vare sig författningsregler eller allmänna råd som avses. Det har därför inte funnits någon skyl- dighet för myndigheterna att göra en sådan kon- sekvensanalys. Det finns därför inga skäl för rege- ringen att vidta åtgärder för att få till stånd en sådan analys. Oavsett om det föreligger en skyldighet att göra en konsekvensanalys eller inte, anser jag dock att det är viktigt att alla råd anpassas till små företags villkor. Avslutningsvis konstaterar jag att utarbetandet av handboken har skett inom det uppdrag som ombuds- männen har.
Anf. 64 HENRIK WESTMAN (m): Fru talman! Jag får tacka Mona Sahlin för svaret. Jag kan börja med att konstatera att vi båda är emot diskriminering. Det är viktigt att det finns lagar som reglerar det här och som stävjar missbruk. Själv tycker jag dock att de lagar som finns borde samman- föras och förenklas. Nu befintliga lagar är, enligt min uppfattning, oklara och uppbyggda så att de skapar betydande rättsosäkerhet, och lagarna fyller inte rimliga rättssä- kerhetskrav. Den uppfattningen delar jag med många, men tydligen inte med Mona Sahlin. Vi är således inte överens på den punkten. Jag anser att företagen i förväg måste veta vad som gäller. Nu kan de fällas för avsiktlig direkt dis- kriminering, men också för oavsiktlig både direkt och indirekt diskriminering. En arbetsgivare kan således bli fälld utan att ha haft uppsåt. Skyldigheterna är inte tillräckligt definierade. Bevisbördan ligger hos ar- betsgivaren, och eventuella skadestånd är inte förut- sägbara. Lagarna präglas av välvilja men är också ett ex- empel på hur det bästa blir det godas fiende. Man vill förändra attityder och värderingar men har missförs- tått varför företag finns till. Syftet med företagande är att få till stånd ett värdeskapande och att få en föräd- ling av insatsfaktorer till nyttigheter som andra har behov av. Ansvaret handlar om att göra produktions- processen så effektiv som möjligt. Ansvaret att för- verkliga politiska samhällsmål faller inte på företa- gen. Att läget är förvirrat bekräftas av våra fyra om- budsmän. De har sannerligen inte gjort det hela bättre med sin rekryteringshandbok. Kraven och råden gör att man får ett intryck av att de inte alls har klart för sig att det finns annat än storföretag, med särskilda avdelningar som inte gör annat än sysslar med rekry- tering. Råden och kraven som ställs är många, och i många fall är de orimliga för en småföretagare. Mona Sahlin svarar att det är viktigt att råd anpas- sas till små företags villkor. Så har uppenbarligen inte skett i det här fallet. Man kan fråga sig vilken typ av företag som de här råden och anvisningarna är anpas- sade för. Jag har i min interpellation pekat på några orim- ligheter. Ett litet företag är oftast mycket sårbart, och varje person som rekryteras där betyder förhållande- vis ofta mycket mer än hos ett stort företag. Personlig lämplighet, social kompetens och allroundkunnande kan då vara livsviktigt för företaget, trots att det är krav som inte får ställas enligt handboken. Man tycks inte ha klart för sig att en anställning är en subjektiv handling och att en anställning är ett frivilligt avtal mellan fria människor. Företagaren gör en frivillig, långsiktig överenskommelse med en person. Överenskommelsen bygger på ömsesidigt förtroende och ömsesidiga åtaganden inför framtida samarbete, prestationer och motprestationer. Det handlar om arbetsuppgifter, kompetensutveckling och kostnader, som då ska anpassas efter individens be- hov. Företagaren påtar sig ett långtgående ansvar för samarbetet med en person, men får inte fråga om sådant som kan ha avgörande betydelse när personen i fråga senare ska utföra sina arbetsuppgifter. Vad ger detta för konsekvens?
Anf. 65 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Jag vill också börja med att under- stryka att den här diskussionen inte handlar om huru- vida man är för eller emot diskriminering. Självfallet är vi emot. Det handlar om vilka effekter man bedömer att lagstiftningen har och om den lagstiftning vi har är rimlig i innehåll och om den är enkel och tydlig att efterleva. Den diskussionen är det självfallet viktigt att ta. Det är inte det jag vill argumentera mot. Däremot tycker jag att Henrik Westman är väl ti- dig och hård med sitt omdöme att lagarna är verk- ningslösa, krångliga, dåliga och svåra. Jag är inte säker på det - långtifrån. Jag tycker att lagstiftningen är viktig. Det är vi överens om. Det finns också mycket goda skäl till diskussionen om hopslagning. Den diskussionen har både regering och riksdag sagt att vi ska återkomma till när lagstiftningen har funnits en tid. Den diskus- sionen har vi kvar att ta, och den är viktig nog. Jag tycker att Henrik Westman gör en del hals- brytande invändningar mot själva lagstiftningen, bl.a. att det är så fruktansvärt att man kan bli fälld utan att ha uppsåt. Om jag är ute och kör bil har jag inte upp- såt att köra över någon, men jag kan ändå bli dömd för det. Den här lagstiftningen ska handla om den oerhört svåra frågan hur man undviker både öppen och indi- rekt diskriminering, beroende på de olika faktorer som vi här pratar om. EU-kommissionen, som nu förbereder direktiv på det här området, är inne på liknande tankar. Jag tycker att Henrik Westman ska fundera en gång till om det verkligen är en kritik som är värd att ta upp. Jag tycker inte det. Låt oss däremot när lagstiftningen har funnits en tid se om den är bra och effektiv och se om det är en bra diskussion att föra ihop lagstiftningen och om- budsmannafunktionerna. Det gäller alltså en handbok. Jag vet inte om nå- gonting är skrivbordsprodukter i dag - det är väl snarare dataprodukter. Handboken är i så fall en så- dan. Ombudsmännen säger mycket tydligt i handboken att de inte är experter på rekrytering, utan att myndig- heter, företag och enskilda säkert har större kompe- tens och erfarenhet. Men på ett område har de sär- skild kunskap, och det är i fråga om hur man i sam- band med rekrytering undviker fallgropar som kan leda till att man bryter mot diskrimineringslagarna. Det är i det syftet som denna handbok är utgiven, alltså med ambitionen att ge en samlad överblick över vad lagarna innehåller och, i den mån det är möjligt, tala om vad som är tillåtet och inte tillåtet enligt la- gen. Jag tycker att det är en vällovlig och bra ambi- tion. Jag jobbar intensivt med förenklingsarbete, bl.a. hur myndigheter och andra informerar de små företa- gen, och jag ska naturligtvis också föra diskussioner med ombudsmännen med detta syfte.
Anf. 66 HENRIK WESTMAN (m): Fru talman! Jag skrev inte interpellationen därför att jag tyckte att lagarna var verkningslösa, utan jag skrev den därför att jag tyckte att de råd och anvis- ningar som finns i handboken är väl halsbrytande och speglar att man egentligen inte vet vad småföretag är för något. Det är rätt mycket förnumstiga råd som tydligt visar att man inte är expert på rekrytering. Jag är tvärtom rädd för att det blir för mycket verkningar och att man tar det här lite för allvarligt. Det borde kanske anpassas till ett litet företag och dess möjlig- heter att göra alla de analyser och ställningstaganden som det står om i handboken. Jag tycker att det är bra att man ser över och dis- kuterar förenklingen i lagstiftningen. Det är ett bra svar jag har fått från Mona Sahlin, att man ser över, försöker förenkla och kanske också sammanför det hela. Det var om detta som en av mina frågor jag ställde handlade om, och den har jag fått ett bra svar på, tycker jag. Men den andra frågan, om den sociala kompeten- sen, är också ganska viktig. På den frågan har jag inte fått något svar. Det är möjligt att frågan var för svår och förbigicks med tystnad eftersom det här råder lite olika uppfattningar mellan ombudsmännen och skol- ministern. Jag konstaterar efter Mona Sahlins svar när det gäller utformning, omfattning och målgrupp för råd som utges av ombudsmännen att vi båda tycker att det är viktigt att de ska anpassas till småföretagarens villkor. Men i svaret sade Mona Sahlin att regeringen inte tycker att man egentligen har att göra med att ombudsmännen ger ut råd och anvisningar som bara anpassas för och tillämpas av storföretag och att man inte behöver analysera rådens konsekvenser, eftersom ombudsmännens regelbok bara ska ses som något slags information. Detta blir då en ganska fascineran- de tanke som jag inte är säker på att t.ex. en domstol skulle dela om den skulle ta upp ett diskriminerings- mål. Jag tror nämligen att det ligger nära till hands att domstolen sneglar på vad ombudsmännen har skrivit och lägger en ganska stor vikt vid deras inställning. Jag har ändå känt ett visst positivt gensvar för att detta behöver förenklas och ses över. Men jag tycker ändå att regeringen och Mona Sahlin borde ta detta med vad ombudsmännen gör på lite större allvar och känna ansvar för detta. Jag förstår att jag inte kommer att få något erkän- nande här, men jag hoppas att Mona Sahlin ser till att översynen av lagarna också följs av råd från regering- en till ombudsmännen, så att förenkling, klarhet och anpassning även till småföretag uppnås.
Anf. 67 PATRIK NORINDER (m): Fru talman! Jag tänkte ta upp lite under den delen som gäller småföretagare. Statsrådet svarade inte riktigt på hur anpassad den här lagstiftningen är för småföretagsamhet. Jag vet att statsrådet själv har ansett sig vara småföretagare. Jag vet inte i vilken mån statsrådet har haft anställd personal och på vilket sätt hon i så fall har rekryterat. Rekryteringsprocessen spelar en oerhört viktig roll för en småföretagare. Man ska leva mycket nära den som man jobbar tillsammans med. Ofta är det just genom personliga kontakter och närhet som man rekryterar. I handboken är rekryteringen mer anpas- sad för storföretagsamhet. Man rekommenderar t.o.m. att personliga kontakter inte ska användas. Jag vet inte om statsrådet tycker att det är en lämplig rekom- mendation. Vi vill ju alla ha en så bra företagsamhet som möjligt här i Sverige. Framför allt är det för småföre- tagarna som vi ska försöka skapa bra förutsättningar för företagsamhet. När jag läser rekryteringshandbo- ken ser jag mycket stora hinder för den lille företaga- ren att rekrytera. Jag blir skrämd när jag läser den och ser enorma svårigheter i den. Jag skulle vilja höra vad statsrådet anser om den här lagstiftningen. Är den anpassad för småföretag- samhet? Anser statsrådet också att handboken är väl skriven för småföretagare och att den är en hjälp för deras rekrytering?
Anf. 68 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Nog för att vi politiker har ansvar, ska ha åsikter och ska tänka och tycka om mycket, men det finns ändå en gräns för hur jag som statsråd i Näringsdepartementet ska gå in och ha detaljerade synpunkter på en bok som innehåller, råd, tips och idéer för att underlätta att undvika att diskriminera människor ute i arbetslivet. Därav har jag inte gått in och kommenterat sådant som jag tycker är enskild- heter, som vad man säger om social kompetens och annat. Den diskussion som vi nu för består av två delar. Den ena gäller om de olika diskrimineringslagarna är bra, lätta att använda och får det syfte som vi alla tre är överens om, nämligen att ingen ska bli diskrimine- rad på grund av sitt kön, sin ålder, sin etniska bak- grund eller sin sexuella läggning. Mitt svar är att så här långt tror jag att lagstift- ningen är bra, men när den har funnits ytterligare en tid ska vi, precis som riksdagen och regeringen har sagt, utvärdera den för att se om det går att göra för- enklingar och om det vore bra att slå ihop lagstift- ningen eller ombudsmännen. Då ska självfallet också frågan om det blir enklare och mer överblickbart också för de små företagen spela en viktig roll, själv- klart. Jag tycker som sagt att det är lite omvänt när jag som socialdemokrat nu säger att vi politiker kanske inte ska lägga oss i och i riksdagens talarstol stå och diskutera riktigt allt, utan vi ska hålla oss till lagstift- ningen och vad politikerna faktiskt har att bestämma om. Sedan ska jag allmänt sett - vilket jag också gör - föra diskussioner med myndigheterna så att de, när de utformar inte bara direkta råd utan också tips, idéer och handböcker, också tänker på den lille företaga- rens verklighet. Detta är självfallet viktigt. Det är inte så att jag anser mig ha varit småföreta- gare. Jag var egenföretagare några år och är väl med- veten om både de problem och de oerhörda lyckokänslor som kan finnas i att så småningom an- ställa någon och att förhållandet då förändras radikalt för ett litet företag. Men som sagt: Låt oss inte i denna debatt tappa perspektivet. Denna handbok har tagits fram med ett mycket allvarligt och välmenat syfte, nämligen att hjälpa företag att undvika att diskriminera. Det är trots allt den uppgiften som är viktig att hålla i min- net. Sedan återstår mycket när det gäller att i många sammanhang skapa förståelse hos alla myndigheter för att det är skillnad mellan att vara en liten företaga- re och en stor. Det är skillnad på vilken kunskap man kan hålla sig till minne, vilka anvisningar man kan ta till sig och vilket språk man förstår. I dessa delar har vi mycket att kvar att jobba med från Näringsdepar- tementets sida. Och det, försäkrar jag både Patrik Norinder och Henrik Westman, gör vi, också när det gäller diskrimineringslagarna.
Anf. 69 HENRIK WESTMAN (m): Fru talman! Det andas ganska mycket att vi tycker samma sak, att vi tycker att det är viktigt att undvika diskriminering och att vi ska se till att hjälpa småfö- retagarna så att de inte hamnar i något sådant. Samti- digt kan jag hålla med om att vi ska diskutera lagarna. Men det är ändå ganska allvarligt när man från ansva- rigt håll - för det måste man väl ändå säga att dessa ombudsmän är - tolkar lagarna på det sätt som man har gjort i form av sina råd och anvisningar. Jag vill rekommendera läsning av råden och an- visningarna för de ger rätt halsbrytande konsekvenser för en småföretagare, och jag har tagit upp några av dem i min interpellation. Jag tolkar det så att man har haft ett storföretag framför sig när man har funderat på råden. Det är inte bra, därför att då kanske småfö- retagarna drar sig extra mycket för att anställa någon, och vi vill ju alla få fart på småföretagsamheten. Blir det så att de då inte rekryterar eller att de inte längre vänder sig till arbetsförmedlingar, som det står i vissa utredningar nu, därför att de känner att dessa är emot företagsamheten är det inte bra. Därför hop- pas jag att det leder till resultat om Mona Sahlin tittar på detta. Jag tror att en diskussion med ombudsmän- nen om att göra det lite enklare är bra. Titta på de råd som finns. De är krångliga för en småföretagare. De är inte anpassade för dem. De kan försvåra. En dom- stol kommer säkert att fundera över vad de har sagt. Det väger trots allt ganska tungt vad dessa ombuds- män säger. Då är det inte bra. Då blir det negativa konsekvenser.
Anf. 70 PATRIK NORINDER (m): Fru talman! Jag får stryka under vad statsrådet sa- de, dvs. att politiker inte ska lägga sig i allting. Det är jag den första att hålla med om. Däremot går det inte att bara krypa förbi frågeställningen om handboken. Statsrådet säger att det inte är någonting vi ska de- battera här, men det är det. Det är en anpassning till lagstiftningen som ombudsmännen har sett det, och därför är den en viktig handling. Jag skulle vilja se att man gjorde om den eller tit- tade på hur man skall anpassa lagstiftningen för små- företagsamhet. Jag vill också tacka för beskedet att lagstiftningen ska ses över och att man ska utvärdera detta. Jag hoppas att den utvärderas mycket utifrån hur småfö- retagsamheten har klarat dessa diskrimineringslagar. Jag har själv varit småföretagare i 30 år, och jag känner bekymmer över hur man ska lösa rekrytering- en när jag har läst handboken. Jag vill understryka vikten av att vi får en lagstiftning som gör att vi inte förhindrar arbete hos småföretagsamheten, för det är där många arbeten ska komma fram.
Anf. 71 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Jag ska vara mycket kort. Jag vill ba- ra säga att det är en bra diskussion, men det finns ändå gränser för hur den ska föras. Jag har läst hand- boken. Det helhetsintryck jag har är inte det som Henrik Westman och Patrik Norinder har. Det jag koncentrerar mig på är det jag har ansvar för att handha gentemot myndigheterna, nämligen lagstift- ning, tillämpning och resurser. Jag vill verkligen understryka att en domstol som ska döma utifrån diskrimineringslagarna inte tittar på vad som står i handböcker. Det kan jag försäkra. Man titta på lagen. Man tittar på skrifterna runt lagen och försöker efterfölja dem. Slutligen ska vi självfallet utvärdera dessa lag- stiftningar, och då ska vi också titta på småföretagen. Låt oss inte glömma att den stora grunden för utvär- dering är om diskrimineringen har minskat. Har vi fått större mångfald i arbetslivet? Har fler människor sluppit att bli diskriminerade beroende på sitt kön, sin sexuella läggning eller sin etniska bakgrund? Det är det som är avsikten med lagen, och det är det som utvärderingen ska gälla. För att nå dit är det viktigt att alla förstår och kan använda lagen. Då kommer små- företagen in i bilden.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 1999/2000:47 om rörlighet på arbetsmarknaden
Anf. 72 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Martin Nilsson har frågat mig om jag ser den tilltagande arbetskraftsbristen på arbetsmark- naden som ett allvarligt problem, vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att ytterligare öka kompetensen för att därigenom öka den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden samt om regeringen är beredd att kartlägga om och hur eventuella negativa ekonomiska konsekvenser för den enskilde påverkar viljan att studera. Sverige går nu in i ett nytt skede med ökad till- växt, fler jobb och minskad arbetslöshet. Arbetslös- heten var i november 1999 nere i 5,2 %. Det för- stärkta anställningsstödet som beslutades om under 1999 har lett till att antalet personer med långa in- skrivningstider minskar. Arbetslösheten bland perso- ner med invandrarbakgrund sjunker påtagligt. Detta nya ekonomiska läge har möjliggjort för regeringen att ge arbetsmarknadspolitiken en tydlig tillväxtin- riktning. Vi kan offensivt satsa på platsförmedling och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning i sektorer med behov av arbetskraft. Martin Nilsson pekar i sin interpellation på ett antal problem och risker som följer med den kraftiga tillväxten. Jag delar hans oro. Den regionala obalan- sen är stor. Utvecklingen är inte lika positiv i hela Sverige. I stora delar av landet har många människor fortfarande lika svårt som tidigare att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Parallellt med detta ser vi tendenser till flaskhalsar. En tilltagande arbets- kraftsbrist utgör ett allvarligt hot mot en långsiktig tillväxt. Brist på arbetskraft finns bland annat inom yrken som kräver högskoleutbildning. Detta problem har regeringen redan tidigare uppmärksammat och fort- sätter nu satsningen på en kraftigt utbyggd högskola. Men det finns också tendenser som tyder på arbets- kraftsbrist inom andra yrken som kräver en kortare utbildning, bl.a. yrken där någon form av licens är ett krav, som elektriker och svetsare. Arbetskraftsbrist inom dessa områden lämpar sig väl att mötas med arbetsmarknadspolitiska insatser. Ett annat sätt att möta arbetskraftsbrist är att möj- liggöra utbildningsinsatser redan innan brist uppstår. Därför har möjlighet för bristyrkesutbildning för redan anställda införts på prov detta år. Dessutom har det nationella programmet för IT-utbildning, SwIT, utökats, och Kunskapslyftet finns kvar ytterligare något år. Vidare föreslog regeringen i budgetproposi- tionen att drygt 1 miljard kronor årligen ska avsättas till individuell kontinuerlig kompetensutveckling i syfte att ge den enskilde större inflytande över sin kompetensutveckling. Regeringens massiva satsning för ökad kompetens kan behöva kompletteras med ytterligare insatser för att öka den geografiska rörligheten. I Regeringskans- liet pågår för närvarande ett arbete med att försöka hitta former för att underlätta pendling för vissa bristyrken. Regeringen är väl medveten om att ekonomiska faktorer har stor betydelse för den enskildes möjlighet att utbilda sig. Regeringen har nyligen lagt en propo- sition om reformerat studiestödssystem som bl.a. syftar till att underlätta för den enskilde att våga börja studera. Kunskapslyftskommittén genomför för närvaran- de en utvärdering av Kunskapslyftet och det särskilda utbildningsbidraget. Men det är mycket viktiga och svåra frågor, och jag följer därför noga utvecklingen inom arbetsmarknadspolitikens område. Jag vill också informera Martin Nilsson om det mångfaldsprojektet som startats i Näringsdeparte- mentet med uppgift att kartlägga hur faktorerna kön, klass, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning och funktionshinder påverkar den enskildes möjligheter på arbetsmarknaden samt att utreda hur mångfald i näringslivet kan påverka tillväxten. Jag vill avslutningsvis säga att arbetslöshetspro- gnoserna nu visar att det är möjligt att uppnå det av regeringen fastställda 4-procentsmålet men att det finns flera osäkra faktorer och att regeringen kan komma att behöva göra särskilda insatser för att klara av detta. Jag har för avsikt att återkomma till dessa frågor i den arbetsmarknadspolitiska propositionen och i budgeten.
Anf. 73 MARTIN NILSSON (s): Fru talman! Låt mig tacka näringsministern för svaret. Jag tycker att det i mångt och mycket är ett positivt svar. Jag tror att vi delar synen att arbets- kraftsbrist där den uppstår är ett stort problem dels därför att den riskerar att skapa flaskhalsar som i sin tur skapar inflation, vilket kan föra med sig många ekonomisk-politiska konsekvenser, dels därför att en ökad rörlighet på arbetsmarknaden är en av de meto- der som Sverige måste kunna använda som en kon- kurrensfördel på en internationell marknad. Det är sant att vi har mer rörlighet i dag - exempelvis geo- grafisk rörlighet och kompetensrörlighet - än vad vi har haft på många år. Men det är också sant att kraven är så oerhört mycket större än vad de har varit tidiga- re. Det finns all anledning att jobba vidare med detta. Jag tror också att det är viktigt att diskutera rör- ligheten på arbetsmarknaden därför att det blir svårt att ta en diskussion om det andra stora problem som finns på arbetsmarknaden, nämligen en kvarstående arbetslöshet som behöver bekämpas. Den riskerar att komma i bakgrunden för diskussionen om flaskhalsar och arbetskraftsbrist. Man kan ju tycka, det tycker i alla fall jag, att detta är en fantastisk situation. Bara för ett par år sedan hade det varit helt omöjligt att föra denna dis- kussion. Från massarbetslöshet till stark sysselsätt- ningsökning och stark tillväxt i ekonomin - det får väl sägas vara ett gott betyg till såväl regering som riksdagsmajoritet. Det goda betyget får kanske, som näringsministern också påpekar i svaret, speciellt anses gälla de omfattande utbildningssatsningar som varit en viktig del. Men faktum kvarstår: Det behöver göras mer. Problemen är större. Kraven i dag är oerhört mycket större. Det vi ser är stora såväl yrkesmässiga som, framför allt, regionala problem på arbetsmarknaden. Jag väljer att tolka näringsministerns besked om att han ska fundera på de här frågorna och komma tillba- ka i såväl arbetsmarknadspolitisk proposition som budgetarbete som positivt. Jag tror att vi är överens om vad rörlighet i första hand ska innebära. I första hand ska det innebära satsning på utbildning, kompetensrörlighet. Där finns det en hel del saker. Jag tror för min del, och jag skulle gärna vilja höra näringsministerns svar på det utan att för den skull föregå allt budgetarbete, att det finns ett behov av att öka omfattningen av den indivi- duella kompetensutveckling som nu finns. Jag tror också att det finns anledning att fundera på hur man kan öppna upp Kunskapslyftet. Det är förvisso en tillfällig satsning, men mycket talar med tanke på de ökade kraven för att man på ett eller an- nat sätt kommer att få se något slags fortsättning. Hur kan man öppna upp där så att fler som i dag är an- ställda kan få den kompetens som detta innebär? Den andra punkten efter utbildningsrörlighet eller kompetensrörlighet är väl någon form av rörlighet mellan olika yrkesval, att arbetstagare och arbetslösa måste vara beredda att också fundera på andra yrken än dem man traditionellt har jobbat inom. Här vet jag att det pågår ett arbete när det gäller a-kassan. Det bereds i Regeringskansliet. Bl.a. ska det klargöra vilka krav som ska ställas. Det är också en viktig del i den här rörligheten. Den tredje och sista biten handlar om den geogra- fiska rörligheten. Jag tror inte att man ska underskatta den. Den kommer också att behövas. Från en del håll, speciellt länsarbetsnämnden hemma i Jönköpings län som har stora svårigheter med det här, signaleras det om problem med såväl resurser som regelsystem. Jag hoppas och tror att näringsministern också lägger in detta när han funderar inför budget och arbetsmark- nadspolitisk proposition. Det behövs åtgärder för att också öka den geografiska rörligheten. Såväl pend- ling som flyttstöd behöver diskuteras i det samman- hanget.
Anf. 74 MARIA LARSSON (kd): Fru talman! Med risk för att gå in här och bryta en parrelation av inbördes beundran får jag vara lite mer obekväm. Både Martin och jag fick lite nyhetsinformation på länsarbetsnämndsnivå i går. Där var väl kanske inte länsarbetsnämndschefen lika optimistisk som näringsministern är i sitt svar och trodde inte att 4- procentsmålet skulle uppnås. Jag har läst näringsministerns svar. Jag tycker att det är bra att man i svaret manifesterar att det är ett allvarligt problem med flaskhalsarna på arbetsmark- naden. Det står dock "tendenser till" flaskhalsar. Det är väl ändå ett understatement? Det är åtminstone i våra trakter, i Jönköpings län, ett påtagligt faktum. Länsarbetsnämnden i Stockholm har frågat 1 800 företag. Sex av tio vill växa, men de saknar rätt ar- betskraft. Det löser man genom inhyrning, genom ökad övertid och genom att tacka nej till order. Det är ett påtagligt bevis på att tillväxten kunde vara bättre i vårt land om vi kunde lösa den här problematiken. Hur får vi då människor som i dag är arbetslösa att ta ett arbete? Det var ganska entydigt från länsar- betsnämnden i går, och vi har hört det från flera håll, att pendlingsstöd är en avgörande faktor för att mins- ka kostnaden när man går från arbetslöshet till arbete. Jag tror att vi måste inse att Sverige är ett glest befol- kat land där möjligheterna till arbetspendling måste finnas utan att det utgör ett alltför stort ekonomiskt avbräck. Det vore intressant att höra vilka sådana förslag som förbereds. Det aviseras i skrivningen här att det kan finnas en lösning för vissa bristyrken. Jag skulle önska att det inte blev specifikt riktade lösningar för vissa bristyrken utan att man jobbar på generella regeländringar i det här avseendet. Vi har varit inne på att göra det mer generöst än i dagsläget. Jag tror att det är nödvändigt. Bilen är det enda sättet att ta sig till jobbet för väldigt många. Jag tycker att det vore en fördel om man fick arbeta med det här ute på arbets- förmedlingarna. Det här med bristyrkesutbildningen gladdes jag åt i propositionen. Jag tycker att det är ett nytt tänkande som möjliggör för dem som redan är i arbetskraften att få ta del av en utbildning som gör att de kan lämna sin plats till någon annan. Det är rätt tänkt, men det var väldigt lite pengar. 130 miljoner är en spott i havet. Dessutom måste man ansöka via länsarbets- nämnderna. Det är ett krångligt förfarande, och det räcker inte till. Mer satsning och ökning i den rikt- ningen skulle jag se på med stor glädje och tacksam- het. Jag vet att man även ute på arbetsförmedlingsni- vå skulle tycka att det vore bra om det här kom till stånd. Sedan kan jag beklaga - och jag skulle gärna vilja fråga näringsministern om - detta med kompetensut- vecklingen. 1 miljard kronor har avsatts. När kommer ett förslag om hur det här kommer att se ut? Det är också ett framtidsförslag, men det måste få ett reellt innehåll och specificeras. När kommer förslaget? Jag skulle också gärna vilja lämna över förslaget om en fungerande lärlingsutbildning som faktiskt möjliggör att handelns kunskaper blir en alternativ utbildningsväg. Man knyts tidigt till ett företag. Man får en anknytning till en arbetsgivare och en möjlig- het att göra entré på arbetsmarknaden. Många invand- rarungdomar har väldigt svårt att få fotfäste i dag. Vi fick en signal i förra veckan om flickor som slutar skolan direkt efter nian och som efter sju år inte har kommit in på arbetsmarknaden och inte heller har någon utbildning. Det här med alternativa utbildningsvägar tycker jag är en jätteviktig nyckelfråga. Man kanske måste se att det inte bara finns en väg att ta sig igenom sko- lan utan att det finns olika möjligheter att välja och att alla har inriktningen att man ska få en anknytning till arbetslivet.
Anf. 75 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag vill börja med att säga att pers- pektiven skiftar snabbt. Det var inte så länge sedan som Maria Larsson stod här och angrep mig för att ingenting hände på arbetsmarknaden. Sysselsättning- en ökade för sakta. Det var alltför många öppet ar- betslösa. Nu får jag kritik för att det inte går tillräck- ligt snabbt att klara av frågan om flaskhalsar. Pers- pektiven ändras snabbt. Jag vill säga att när det gäller frågan om flaskhal- sarna delar jag den kritik som tas upp, eller de farhå- gor som finns. Men det är också så att länsarbets- nämnderna med sina resurser har möjligheter att hantera detta. Problemen uppkommer när det, som jag säger i interpellationssvaret, krävs alltfler som ska ha högre utbildning. Det är dock få länder, om något, som under så kort tid har satsat så starkt på högre utbildning och som har ökat antalet högskole- och universitetsplatser så mycket som vi har gjort. Vi måste fortsätta att gå den vägen. Detta är ett problem, men det är på något sätt ett positivt, hanterbart pro- blem. Jag vill också säga något om den geografiska rör- ligheten och frågan om pendlingsstöd. Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Pendlingsstöd kan man möjligen rikta in på en grupp under en viss tid om man vet att denna arbetskraft krävs för att kunna lösa vissa särskilda arbetsuppgifter som har stor betydelse för tillväxten i en region, en kommun eller liknande. Ett bra exempel är byggnadsarbetare. Men att ha pendlingsstödet som ett system kan inte vara en bra metod eftersom arbetsgivaren och arbetsgivarens erbjudande om lönevillkor, arbetsmil- jö, utveckling osv. ändå måste vara det avgörande. Vi får inte hamna i att vi generellt sett betalar pendlings- stöd. Däremot är det oerhört viktigt, och det ser vi allt- mer, med kommunikationer. Om vi har snabba och bra kommunikationer inne- bär det att jag som individ får en mycket större ar- betsmarknad. Det gäller om sträckor som det tar två timmar att färdas i dag sedan kanske bara tar en halv- timma eller en timma att färdas. De stora vinsterna kan man inte minst göra när det gäller kommunika- tioner som är kopplade till tåg. Det innebär då att jag som individ vidgar min arbetsmarknad. Det är sådana investeringar som det handlar om. Det är den vägen vi ska gå. Men att ha pendlingsstöd som någon gene- rell metod tror jag kan bli både konkurrenshämmande och felaktigt på andra sätt. Fru talman! Vi står inför två problem, om jag nu ska ta upp problemen. Det ena problemet är att vi ska klara av flaskhalsarna, och de är oftast regionalt be- tingade, dvs. att det är fler flaskhalsar inom de områ- den där det är en snabb tillväxt. Det andra problemet, som vi står inför, är att vi ser att Sverige blir alltmer tudelat. Vi kan se att den öppna arbetslösheten fortfa- rande ökar i skogslänen. Där är det ingen efterfrågan på arbetskraft, och vi kan se att nästan hälften av de öppet arbetslösa har varit långtidsarbetslösa. De har varit arbetslösa i kanske två, tre, fyra, fem år. Vi måste dels klara av dessa flaskhalsar, dels klara av dessa långtidsarbetslösa. Och det krävs helt andra åtgärder än generella åtgärder. Det måste vara mer riktade åtgärder.
Anf. 76 MARTIN NILSSON (s): Fru talman! Först vill jag säga några ord till Maria Larsson. Jag tror att hon använde uttrycket "parrelation". Man behöver väl inte skämmas över att man har goda resultat. Jag tror att den tillväxttakt som har varit i ekonomin i den del av landet som såväl Maria Larsson som undertecknad representerar i denna riksdag visar att vi har mycket att tjäna på den politik som faktiskt har förts. Det är väl i alla fall värt att notera något för denna kammares protokoll när det gäller länsarbetsnämnds- direktören i Jönköpings län. Det är värt att konstatera att man är väldigt nära att nå en 4-procentig arbets- löshet. Sannolikt gör man det redan inom någon må- nad. Det är också värt att till näringsministern säga några ord när det gäller just flaskhalsproblematiken. Jag vill först säga att jag håller med om bilden av att det här är en tudelad fråga. Det är ingen lätt fråga. Man kan inte bara fokusera på detta. Men det är ock- så viktigt att göra någonting åt flaskhalsproblemati- ken. Annars kommer vi inte till den andra egentligen viktigare frågan, nämligen hur vi klarar av att få in de marginaliserade i arbetslivet, de som i dag är utanför- stående på arbetsmarknaden. Hur klarar vi att få fram de satsningar som behövs? Om man fokuserar på flaskhalsproblematiken tror jag att det är viktigt att komma ihåg att uppmärk- samma näringsministern på att det skiljer sig ganska mycket över landet. Jag är lite rädd för bilden av att det huvudsakligen handlar om högskoleutbildningar eller universitetsutbildningar. Det har gjorts jättestora insatser i det avseendet. Det är på många områden ett stort problem. Men i den region som Maria Larsson och jag kommer från handlar det ofta om andra kate- gorier. Det är ofta ganska yrkesinriktade utbildningar som behövs. Det handlar om verkstadsindustrin. Det handlar om elektriker osv. Det finns ett antal områden där det finns konkreta bristsituationer. Det är viktigt att se att det behövs åtgärder. När det gäller diskussionen om penningstöd tror inte jag heller att det är stödet inom arbetsmarknads- politiken som behövs, men det behövs en diskussion inte minst om de avdragsmöjligheter som finns och om vad man kan göra i det avseendet. Det är en mycket kostnadskrävande reform, och det är en svår diskussion att ta upp i jämförelse med andra angeläg- na budgetkrav. Jag är väl medveten om det. Någon- stans måste man också ta upp diskussionen om vad detta är värt, och det tror jag att näringsministern gör i interna regeringsförhandlingar. Jag tror också att det är viktigt med ett flyttstöd eftersom all kompetens som behövs inte finns i när- liggande område. I vår region, Jönköpings län, kan jag konstatera att det finns en ganska omfattande läkarbrist. Den kommer vi inte till rätta med genom pendling till näraliggande platser. Det behövs också andra former av stöd. Då är flyttstödet viktigt. Det är ju synd att Maria Larsson exempelvis representerar ett parti som vill minska eller ta bort det stödet, men det är viktigt att det finns ett sådant. Sedan håller jag med när det gäller diskussionen om kommunikationer, speciellt kollektiva kommuni- kationer. Men det är inte lösningen i hela landet. På många ställen är befolkningsunderlaget alltför litet för att man ska kunna lösa problematiken på det sättet. Då måste det finnas en möjlighet att använda bilen. Då kommer vi ju in på den diskussion som såväl Maria Larsson som jag har försökt föra, nämligen om vilka incitament det finns när det handlar om att vara arbetslös eller ta ett jobb som innebär att man får merkostnader i och med att man har egen bil och kör de här milen osv. Jag tror att det finns anledning att fundera på detta med möjligheten att göra avdrag för resor till jobbet i framtiden.
Anf. 77 MARIA LARSSON (kd): Fru talman! Jag är verkligen lika glad som både näringsministern och Martin Nilsson över att arbets- lösheten minskar. Om takten ökar blir jag inte ledsen för det. Det tror jag inte att näringsministern heller blir. Det jag reagerade lite mot var att man kanske tillskriver regeringen hela handlingskraften när det gäller att komma in i en tillväxtfas. Det är bra jobbat att ha sanerat ekonomin, men att vi finns i en omvärld med en högkonjunktur är ju icke heller oväsentligt. När det gäller att rekrytera välutbildad arbetskraft får man samfällda signaler från vårt län. Det är inte problemet. Jag har träffat ett antal Gnosjöföretagare i dag, och de säger att de har bra relationer till hög- skolan. De har knytningar till högskolan. De är fad- derföretag åt högskolestuderande. Att rekrytera den kategorin är inte problemet. Problemet är att fylla platserna på verkstadsgolvet. I det avseendet är pend- lingsstöd eller, rättare sagt, möjlighet till avdrag för resor till arbetet en oerhört viktig faktor. Jag ser gärna att näringsministern med kraft driver kravet på t.ex. Europakorridoren. Jag tror att pendling till arbetet kommer att öka i stor utsträckning de när- maste åren. Tillgången till snabba allmänna kommu- nikationer är naturligtvis av godo, men det går inte att täcka in vårt glest befolkade land med allmänna kommunikationer överallt. Då måste det finnas möj- lighet att också använda bilen till jobbet och dra av de resorna skattemässigt. Jag efterlyser inte ett direkt stöd men en avdragsmöjlighet. Jag blir orolig om näringsministern så kategoriskt avvisar det här. Tack!
Anf. 78 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag börjar med flaskhalsarna. Det är klart att de är ett utomordentligt allvarligt problem. Om vi inte klarar av att tillföra arbetskraft med den kompetens som efterfrågas leder det till en löneglid- ning. Den leder till kompensatoriska krav från andra grupper som inte får del av det här. Det leder då till inflation, och inflationen leder till räntehöjning. Den kan i sin tur stoppa den goda tillväxten. Jag ser utom- ordentligt allvarligt på den frågan. Jag delar också uppfattningen, som jag sade i mitt svar, att det inte bara handlar om högskoleutbildade. Det handlar om yrkesutbildade och som jag nämnde yrken där man kräver någon form av licens, som elektriker, svetsare och liknande. Det här måste han- teras inom den reguljära arbetsmarknadspolitiken. Där har vi också goda förutsättningar. Det finns flyttstöd. Vi bedömde att det skulle kosta ungefär 300 miljoner kronor, och 275 miljoner har gått åt till flyttstöd i dag. Det kan vi se. Det här flyttstödet består av pendlingsstöd, varje dag i sex månader. Det består av starthjälp, och det består av resebidrag om man ska söka jobb osv. Jag förstår att ni menar något annat. Det ska vara något generellt som ska gälla hela tiden eller något liknande. Men det finns alltså möjlighet för mig att få stöd för att kunna flytta. Under en viss tid kan jag få ett visst stöd. Jag är öppen för allt. Jag stänger inte dörren. Jag försöker bara argumentera. Jag tror inte att det vore bra med ett generellt pendlingsstöd, att man generellt får någonting. Det är möjligt att man kan göra skatte- avdrag eller något liknande. Vi tittar på denna fråga, men jag tror inte att man generellt kan göra så här. När det sedan gäller frågan om Sverige, regering- en och att det är en stark högkonjunktur runtomkring osv. ska vi inte klappa oss på bröstet. Det är synd att det är så få i kammaren när jag säger detta. Jag talade i går med Liikanen, en av kommissionärerna, och jag har talat med många andra i kommissionen. De säger så här till mig: Det "hottaste" landet i Europa i dag är Sverige. Det är det land som bäst har förberett sig för de strukturella förändringar vi kommer att se. Det är det land som mest har tagit till sig IT. Det är det land som mest har satsat på utbildning. Det är det land som där vi i dag har den snabbaste tillväxten. Jag tycker att det är ett gott betyg för denna regering.
Anf. 79 MARTIN NILSSON (s): Fru talman! Jag delar näringsministerns analys på den senaste punkten. Det är kanske inte så förvånan- de, men jag vill likväl ändock markera det till proto- kollet. Det finns ett antal möjligheter inom arbetsmark- nadspolitiken att göra mer begränsade insatser. Jag har noterat att näringsministern för något slags dialog om byggindustrin och pendling. Det tycker jag är ett bra initiativ. Det är också bra att ta en diskussion om något som vi kanske inte har diskuterat här men som själv- klart också måste tas med i perspektivet, nämligen: Vad är det offentligas roll, och vad är näringslivets roll? Självklart har näringslivet och företagsvärlden också ett ansvar för att se till att det finns såväl kom- petens som rörlighet på arbetsmarknaden. Det måste vara en dialog mellan det offentliga och näringslivet. Det vill jag instämma i. Det finns anledning att ta en sådan diskussion även om vardagsfrågorna utöver den akuta byggproblematiken. Det finns möjligheter att göra en hel del inom ar- betsmarknadspolitiken. Det har exempelvis gjorts i Jönköpings län i form av att man har bedrivit buss- ning mellan Jönköping och Gnosjöregionen när det har funnits behov av det. Jag tycker att det är bra. Men det är också, precis som näringsministern har varit inne på, en ganska begränsad åtgärd som bör vidtas under en begränsas period. Antingen måste den sedan leva av egen kraft, eller så måste den ersättas av mer generella åtgärder. Det är då diskussionen om vilka skattemässiga regler som gäller exempelvis för pendling och sådant kommer upp. Jag hoppas att näringsministern tar med sig denna diskussion till det kommande budgetarbetet och den arbetsmarknadspolitiska propositionen. Det är viktigt att man får fram åtgärder inom det här området.
Anf. 80 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege- ringen har för avsikt att komma med en hel del åtgär- der på det arbetsmarknadspolitiska området. Det är åtgärder som dels ska tillse att vi uppnår detta 4- procentsmål, dels ger oss bättre möjligheter att hante- ra frågan om flaskhalsar. Därtill ska vi göra en över- syn och se hur vi kan styra utvecklingen bättre natio- nellt och använda de instrument som AMS har till sitt förfogande.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 1999/2000:77 om näringslivskoncentration
Anf. 81 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att inte näringslivet alltför starkt ska koncentreras runt Stockholm samt vilka åtgärder jag avser vidta för att stödja utvecklings- strategin för Västra Götaland. Bakgrunden till frågan är bl.a., enligt Ulla-Britt Hagström, att av bolagen på Stockholms Fondbörs återfinns närmare 60 % på adresser i Stockholmsom- rådet och att enligt vissa bedömare Göteborgsbolag värderas lägre än Stockholmsbolag inom samma branscher. Jag håller med Ulla-Britt Hagström om att in- frastrukturen är mycket viktig för näringslivets ut- veckling. Stora investeringar har gjorts och kommer att göras för att förbättra tillgängligheten till Västsve- rige och Göteborg. Väg E 6 är planerad att byggas ut till fyrfältig väg genom hela Bohuslän under perioden fram till år 2007. Andra stora vägutbyggnader som planeras i regionen är väg 40, delen mellan Borås och Ulricehamn, som planeras att byggas ut till fyrfältig väg. Väg 45 planeras för utbyggnad till motorväg på sträckan mellan Göteborg och Älvängen. Denna ut- byggnad samordnas med byggandet av ny dubbelspå- rig järnväg i samma sträckning. En annan stor järn- vägsinvestering i regionen är utbyggnaden till dub- belspår på Västkustbanan söder om Göteborg. Ulla-Britt Hagström pekar på Stockholm som en region som utvecklas positivt vad gäller näringslivet. Jag instämmer i den bedömningen men vill samtidigt framhålla att denna positiva utveckling kunnat ske trots en allt svårare trängsel i vägsystemet i Stock- holm. Nyligen genomförda beräkningar av Statens institut för kommunikationsanalys visar att ungefär 330 000 bilar drabbas av trängsel varje dag i Stock- holmsregionen. Motsvarande tal för Göteborg är 40 000. En stark ekonomisk utveckling i Stockholmsregi- onen har gynnsamma effekter för hela den svenska ekonomin och är av stor betydelse för förnyelsen av det svenska näringslivet. För att Sverige bättre ska utnyttja sitt samhällskapital och ytterligare förstärka sin position som framgångsrik industrination är det dock viktigt att samtliga delar av landet, utifrån sina förutsättningar, bidrar till den gemensamma tillväx- ten. Det är således positivt för både storstäder och övriga delar av landet att den regionala utvecklingen blir mer balanserad. De regionala tillväxtavtalen är ett viktigt instrument för offentliga aktörer att tillsam- mans med näringslivet identifiera och utveckla regio- nernas starka sidor och möjligheter. I det avseendet pågår för närvarande ett betydelsefullt arbete i Västra Götalands län som regeringen följer noggrant. Även inom ramen för EU:s strukturpolitik görs betydande insatser i svenska regioner, bl.a. i de norra delarna av Västra Götalands län. Med dessa medel kan åtgärderna inom tillväxtavtalen kompletteras och finansieras. Många av de frågor som tas upp i utvecklings- strategin för Västra Götalands län sammanfaller med pågående arbeten i Regeringskansliet. Detta gäller bl.a. inriktningen av investeringar i trafikens in- frastruktur och utbyggnaden av infrastrukturen för den moderna informationstekniken. Inom båda dessa områden har regeringen för avsikt att under våren lämna propositioner till riksdagen.
Anf. 82 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Björn Rosen- gren för svaret på min fråga. Det är viktigt att Västra Götaland inte hamnar i bakvattnet som tillväxtregion. Det två viktigaste parametrarna är infrastrukturen och kompetensförsörjningen. Jag tackar för svaret att E 6 ska byggas ut genom hela Bohuslän. Statsrådet näm- ner också andra viktiga vägsträckningar. Det är dock en fel bedömning att lyfta fram just Statens institut för kommunikationsanalys jämförelse av trängseln av 330 000 bilar i Stockholmsregionen mot 40 000 i Göteborg och att ta detta som en intäkt för att vägnätet inte skulle ha betydelse för tillväxten. Vad jag vill lyfta fram är länken från Göteborg till Mälardalen och Stockholm. Utvecklingen i Östersjö- området är viktig också för Göteborg. En viktig vägsträckning som Björn Rosengren inte nämnt och som är ytterligt viktig är E 20. E 6 och E 20 måste nämnas tillsammans. Det är en huvudför- bindelse för tung trafik. Den är också bättre, då det är ett flackt område att ta sig igenom. Det är en vägför- bindelse för 350 000 regioninvånare. Det är ett viktigt stråk för en sammanhållen arbetsmarknad i regionen. E 20 mellan Göteborg och Stockholm är 472 ki- lometer varav 219 har eller håller på att få målstan- dard. Endast 25 kilometer av dessa ligger i Västra Götaland. 73 % av de outbyggda delarna av E 20 ligger i Västra Götaland. Det är också den mest olycksdrabbade delen. Jag vill därför fråga närings- ministern varför inte E 20 nämns i svaret. Min fråga utgår från en rapport jag läste med ru- briken Rea på västsvenska företag - En granskning av värderingen av börsbolagen i de tre storstadsregi- onerna. En uppföljning är på gång. Frågeställningen i rapporten är om det finns en närhetsfaktor bakom börskurserna. Av bolagen på Stockholms fondbörs återfinns närmare 60 % på adresser i Stockholmsom- rådet. Den här undersökningen utgår från tre regioner, Stockholms och Uppsala län, Västra Götalands och Hallands län och Skåne och Blekinge län. Tyvärr har jag inte kunnat studera detta vidare då utred- ningstjänsten inte har kunnat finna någon annan un- dersökning beträffande denna fråga. Björn Rosengren har inte heller berört frågan i svaret. Men klart är att koncentrationen av utbildning, analytiker och kontakter lockar alltfler företag till Stockholmsregionen. Jag håller med statsrådet om att en stark ekonomisk utveckling i Stockholmsregionen har gynnsamma effekter för hela den svenska ekono- min. Men det är mycket viktigt att andra regioner får möjlighet till tillväxt. Västra Götaland är Nordens främsta transportregion och fungerar som en motor i svensk ekonomi. Trots detta återfinns börsen lägst värderade grossistföretag i regionen, liksom företag inom branscherna kemisk industri, konsumentvaror, medier, rederitransport samt verkstad. Antalet jum- boplatser vägs inte upp av en stor andel guldmedaljer menar den här rapporten av Hallvarsson & Halvars- son. Närhetsfaktorn borde egentligen inte spela någon större roll vid värderingen av börsbolag eftersom börsen ju finns i cyberrymden. Jag har försökt att få en sammanställning av hur det ser ut under de tre senaste åren när det gäller ökningen av börsnoterade företag i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionen. Det finns inget skri- vet om hur näringslivskoncentrationen till Stockholm påverkar övriga storstadsregioner i landet. Varför görs det inga sådana sammanställningar? Statsrådet anser ju att tillväxten är viktig i hela landet.
Anf. 83 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Låt mig börja med att säga att Västsverige, dvs. Västra Götalands län och Hallands län, faktiskt hävdar sig väl bland Europas regioner när det gäller bruttoregionalprodukten. Man har fak- tiskt en väldigt snabb tillväxt. Även andra typer av indikatorer på tillväxt och välfärd är positiva för Västra Götalands län. Förra året var Västra Götalands län ett av enbart fem län i Sverige som ökade sin befolkning. Övriga 16 län redovisade negativa siffror. Men det är självfallet så att Västra Götalands län är ett stort län med varierande förutsättningar för sitt näringsliv. Orter som Bengtsfors och Karlsborg har under senare år tappat många arbetstillfällen. Rege- ringen har gjort särskilda insatser för dessa orter och följer mycket noga utvecklingen. Jag kan också meddela kammaren att Göteborg är Nordens enda hamn med transocean linjetrafik, vilket är av stor betydelse för den svenska industrin. Om- kring 25 % av den svenska exporten passerar genom Göteborgs hamn. På uppdrag av regeringen har Sjö- fartsverkets generaldirektör Anders Lindström till- sammans med Göteborgs kommun och Göteborgs hamn förhandlat fram en överenskommelse som in- nebär en storsatsning på förbättrade farleder till Gö- teborgs hamn. Denna överenskommelse har slutförts i dag. I en första etapp kräver det investeringar på ca 700 miljoner kronor som kommer att tillse att vi får Torshamnsleden rätad, breddad och fördjupad. Enligt överenskommelsen ska staten svara för 500 miljoner kronor och Göteborgs kommun och hamn för 200 miljoner kronor. Samtidigt kommer Göte- borgs hamn att genomföra investeringar på ca 400 miljoner kronor i kajanläggningar för att kunna ta emot den nya generationen containerfartyg. Enligt överenskommelsen ska också en andra etapp som omfattar åtgärder i Böttöleden prövas senast under år 2005. Detta är en stor investering som görs. Om man jämför - nu ska man inte göra det - Västra Götaland med det län jag kommer ifrån, Norrbotten, och talar om tillväxt och fördelning av tillväxt, tycker jag fak- tiskt att detta är en av de starkaste regionerna som vi har i Sverige när det gäller den ekonomiska utveck- lingen. Det är jag glad över, och självklart kommer den att bli bättre. Som jag har sagt kommer staten tillsammans med regionen att göra ytterligare investe- ringar. Jag nämnde ett exempel här.
Anf. 84 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Jag vill tacka näringsministern för detta. Jag tackar givetvis för dagens överenskommel- se om hamnen. Eftersom näringsministern är mer påläst på Göteborg och Västra Götaland än vad jag trodde ska jag passa på att ge ytterligare några kom- mentarer. Det finns väldigt många viktiga infrastrukturfrå- gor. Personligen vet jag, eftersom jag kommer däri- från, att näringslivet i Skaraborg med en handfull stora koncernföretag och ett mycket stort antal un- derleverantörsföretag och småföretag är starkt bero- ende av en god vägstandard. Det är kanske därför som jag har stannat väldigt mycket vid detta. Det gäller inte minst livsmedelssektorn. Där framstår Skaraborg som marknadsledande i landet och expor- terar tre gånger så mycket som det producerar. Detta får följdeffekter, inte minst inom transport- sektorn som har många huvudkontor placerade i Ska- raborg. Merparten av kommunerna i Skaraborg har bara en halv timme eller kortare transporttid till E 20. Detta understryker E 20:s betydelse som pulsåder genom Västsverige. Men den goda vägstandarden får ett abrupt slut i Närke. Där är det slut på god väg. Sedan vill jag beröra den s.k. Sverigediagonalen där E 20 också utgör en viktig pulsåder som är av väsentlig betydelse för Bergslags-, Närke- och Mä- lardalsområdet. Detta gäller godstransporter. Här har vi också kopplingen till Göteborgs hamn som ytterli- gare storhamn. Det är tydligen löst i dag, vilket är väldigt bra. Vi har ett annat området som näringsministern har att prioritera, och det är Landvetters flygplats. Succén med Arlanda med nya tågförbindelser betyder myck- et, men det behövs också en snabbförbindelse till Landvetters flygplats. En snabbförbindelse Göte- borg-Landvetter skulle ge en utvecklingspotential för hela regionen. Landvetters flygplats har faktiskt ett överskott, näringsministern, på 200 miljoner. Det måste värderas och få leda till utveckling. I Västra Götaland är många människor beredda att offra av kultur, bekvämlighet och trygghet för att medverka till att stärka tillväxten i regionen. Det måste också regeringen värdera. Västra Götaland är en av landets viktigaste tillväxtregioner. En betydan- de del av Skandinaviens industrier ligger inom 30 mils radie från Göteborg. Internationaliseringen av näringslivet är också påtaglig. Då måste regeringen inse att ändå fler satsningar på infrastrukturen krävs. Jag undrar om näringsministern känner till väg- nätet i hela Västra Götaland. Är näringsministern beredd att satsa på det? Vi har flera olika tillväxtbran- scher. Jag ska inte gå in på alla dem nu, men vägnätet är väldigt viktigt. Sedan har jag också en annan fråga som gäller ut- vecklingsstrategier. Den handlar om det finansiella läget. En gest från näringsministern sida nu skulle kunna vara att placera huvudkontoret för sjunde AP- fonden i Göteborg. Det skulle ge ett finansiellt lyft till regionen och öka framtidstron. Jag har inte riktigt fått svar på frågan om E 20 ännu, och detta är ytterligare en fråga: Har näringsministern funderat över om huvudkontoret för sjunde AP-fonden skulle kunna ges som ett lyft till Göteborg?
Anf. 85 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! När det gäller infrastrukturen, vägar, tågtransporter, flyg osv., kommer vi i mars månad att lägga fram en infrastrukturproposition. Där kommer vi att ta upp frågor om utbyggnad, drift och underhåll av vårt infrastrukturella komplex. Den kommer att handla om hur vi ska fördela pengar och hur mycket pengar det ska kosta under perioden 2002-2011. Som interpellanten väl känner till har vi ett in- frastrukturellt beslut här i riksdagen som innebär att på tio år ska vi lägga ut 190 miljarder kronor. Vi har tyvärr inte uppnått det. Bakgrunden till detta är att vi gjorde väldigt stora besparingar. Detta gäller ju inte bara staten utan även kommunerna. Det är lättare att spara på investeringar än att spara på socialvård, skola, omsorg osv. Nu är vi i en annan situation. Nu befinner vi oss i en situation där vi återigen kraftfullare kan se över infrastrukturen. Jag kan självklart inte svara för var- enda väg, stor eller liten, i Västra Götaland. Men jag är medveten om att när det gäller vägnätet är drift och underhåll eftersatta. Det gäller vägar såväl i storstads- regionerna som i glesbygden, och jag vill än en gång säga att det kanske är än värre i glesbygden. Det är inte något försvar. Vi måste nu göra en stark upprustning när det gäller drift och underhåll. Ta E 6:an i norra Bohuslän. Det är en av de mest olycksdrabbade vägarna, och det är den väg som jag av det skälet anser måste prioriteras mest. Mitt svar är: Den här frågan återkommer vi till i mars. Det här är ingenting man gör på en dag, så vi får se hur vi långsiktigt nu ska klara av att förbättra vårt vägnät, hur vi ska förstärka infrastrukturen och hur detta ska finansieras. När det sedan gäller huvudkontor hit och dit ska jag inte ge mig in på att svara på det. Det får vi lösa i Regeringskansliet och återkomma till.
Anf. 86 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Det är ju ändå så att man skulle kunna få en synergieffekt för landet om storstadsregionerna på något sätt kunde komplettera varandra bättre. Det är därför jag tjatar om vägsträckningen mellan Göte- borg och Stockholm. Jag har ett mål med den här interpellationsdebatten, nämligen att näringsministern liksom ska koppla ihop E 6 och E 20, och inte glöm- ma E 20. Det kan leda till något positivt för framti- den. Det är faktiskt så att var åttonde svensk bor runt Sverigediagonalen. 12 % av Sveriges förvärvsarbe- tande befolkning bor här. Det är ett stråk som passe- rar Vänern och Vättern, ramar in Mälaren och förbin- der Stockholm och Göteborg. Det är ganska intres- sant. Här finns 450 000 av de 3,8 miljoner som är sysselsatta i landet. Räknar man Stockholm, Göteborg och kommunerna intill handlar det om 43 % av Sve- rige. 30 % av godstransporten genereras från länen runt Sverigediagonalen, så det här är intressant. Sedan förstår jag att näringsministern inte kan svara vad gäller huvudkontoret för sjunde AP-fonden. Men man skulle ändå kunna hoppas. Jag skulle väl tro att näringsministern inte skulle bli så glad om op- tionsmäklarna sade att de ska flytta sitt huvudkontor till t.ex. London. Det är viktigt att vi får vara med och diskutera, även om jag vet att regeringen har det här beslutet. Men vi förväntar oss draghjälp av närings- ministern.
Anf. 87 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag hänvisar än en gång till den pro- position som kommer att presenteras när det gäller infrastrukturen. När det gäller såväl infrastrukturella investeringar som andra investeringar som görs från statens sida tror jag nog man kan säga att storstadsregionerna är väl prioriterade. Det är också så att marknaden spelar en större roll i dessa regioner, och därav följer att privat kapital och privata intressen deltar i investe- ringar på ett helt annat sätt än vi kan se i övriga Sve- rige. Ett bra exempel på detta är bredbandsutveckling- en. På det området är det marknaden som spelar starkt, det är marknaden som investerar, och det gyn- nar storstadslänen på ett sätt som måste sägas vara utomordentligt bra. Och det beror mycket på att man från regeringens sida och från kammarens sida myck- et tidigt har förstått att det här kräver en avreglering. Men det är ändock så att övriga landet inte har samma chans. Därför tycker jag att vi ska ha en viss balans. Jag som näringsminister måste slåss för hela landet - självfallet såväl för Göteborg och Västra Götaland som för andra delar. Och det tycker jag ändå att vi gör. Men vi bör göra mer, och det ska vi återkomma till.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 1999/2000:167 om grundservicen på landsbygden
Anf. 88 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Eskil Erlandsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder så att hela landets befolk- ning ska kunna känna den trygghet som en garanterad grundservice ska ge, vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att alla Sveriges medborgare ska omfattas av en garanterad grundservice, vilka åtgärder jag avser att vidta för att åstadkomma en positiv utveckling i de mindre orterna samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska den pågående avfolkningen av lands- bygden. Regeringen stöder en mängd insatser för att främja utveckling och goda levnadsvillkor i Sverige utanför de tre storstadsområdena. Av dessa kan sär- skilt nämnas den utbyggnad av infrastrukturen i form av järnvägar och flygplatser samt den kraftiga ökning av antalet högskoleplatser som sker över hela landet. Jag vill även nämna de framgångsrika förhandlingar om ökade medel för regionalpolitiska åtgärder från EG:s strukturfonder om sammanlagt cirka 10 miljar- der kronor för perioden 2000-2006, som nyligen har avslutats. Som ledamot i den regionalpolitiska utredning som regeringen tillsatt känner Eskil Erlandsson också väl till den uppgift att bl.a. utarbeta en strategi för regional balans som utredningen har. Dess förslag kommer förhoppningsvis att kunna medverka till att underlätta de problem som Eskil Erlandsson tar upp. Ett annat exempel på vad regeringen redan gör är de regionala tillväxtavtal som tagits fram för varje län och som för närvarande behandlas av Näringsdepar- tementet. Med dessa ges lokala och regionala aktörer möjlighet att påverka utvecklingsplanerna för sitt län. Detta är viktigt i en strategi för en modern regional näringspolitik. Vad beträffar olika former av grundservice som Eskil Erlandsson nämner vill jag särskilt nämna den databas över förändringar i tillgången till service i gles- och landsbygd, som på regeringens initiativ nyligen har tagits fram. Arbetet med att utveckla samordnade servicelös- ningar utifrån denna bör intensifieras. Den nämnda utredningen har härutöver bl.a. i uppdrag att lämna förslag vad gäller grundläggande servicefrågor, både samhällelig och kommunal service i gles- och lands- bygd. Det är förvisso av stor positiv betydelse för såväl landsbygden, mindre orter som storstäder och dess befolkning att den regionala utvecklingen blir mer balanserad.
Anf. 89 ESKIL ERLANDSSON (c): Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Jag har alltså ställt fyra frågor till näringsminis- tern, och jag ska inte upprepa dem. Men, fru talman, jag är djupt oroad över såväl de växande regionala obalanserna i Sverige som att näringsministern av svaret att döma inte delar min oro. Näringsministern konstaterar i svaret att det förvisso är "av stor positiv betydelse för såväl lands- bygden, mindre orter som storstäder och dess befolk- ning att den regionala utvecklingen blir mer balanse- rad". Det är ett grovt understatement av det faktum att Sverige håller på att kantra. Näringsministern säger att regeringen "stöder en mängd insatser för att främja utveckling och goda levnadsvillkor i Sverige utanför de tre storstadsområ- dena". Han nämner utbyggnad av infrastruktur som järnväg och högskola, satsningar som Centerpartiet har varit med och drivit fram. Näringsministern nämner dock inte den kanske viktigaste framtida infrastrukturella satsningen, ut- byggnaden av en digital infrastruktur till alla företag och hushåll i landet. Det är enligt min uppfattning en av statens grundläggande uppgifter att garantera lika tillgång till denna infrastruktur för alla medborgare. Inte heller när det gäller den digitala infrastruktu- ren kan staten undandra sig detta ansvar. Utveckling- en mot en bättre teknikstruktur är en överlevnadsfrå- ga och kräver mycket snabba åtgärder för landsbyg- dens del. För att vända den negativa trend vi nu ser måste vi hjälpas åt, enligt min uppfattning. Det finns en stark kraft och en enorm vilja runtomkring i landet att påverka den negativa utveckling som vi ser i alltför stora delar av vårt land. Denna vilja och denna kraft måste tas till vara. Här vill jag särskilt peka på vikten av att ta till vara stödord som t.ex. delaktighet. Män- niskor vill vara med och påverka sin framtid. Man vill påverka sin livskvalitet. Man vill ha kultur i alla delar i landet. Man vill ha goda kommunikationer och utbildningsmöjligheter. Jag tycker att regeringen har glömt bort dessa stö- dord när man utformat sin regionalpolitik. Jag anser därtill att regeringen skyddar sig genom att - som vanligt - säga: Vi har tillsatt en utredning som ska lösa de här problemen. Jag måste därför upprepa mina frågor: Vad avser regeringen göra t.ex. på IT-området, så att människor kan känna trygghet på det området? Kommer alla delar av vårt land att få tillgång till den infrastruktu- ren på lika villkor? Vad avser regeringen göra med det finmaskiga vägnätet och vägunderhållet på det- samma? Vad vill regeringen när det gäller den motor på landsbygden som jag anser att jordbruket är? Kort sagt: Vad vill regeringen göra för att förbätt- ra servicen i Småortssverige och på den svenska landsbygden?
Anf. 90 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Det är inte så att jag inte delar den oro som uttrycks. Jag har stått en timme här i talarstolen och talat om att Sverige är tudelat, på grund av att vi på vissa ställen har en oerhört snabb tillväxt och på andra ställen en mycket låg tillväxt. Det är regering- ens liksom denna kammares sak att försöka finna vägar att få tillväxt överallt. Vi är överens om det. Sedan har naturligtvis frågan om flyg och tåg en oerhört stor betydelse för mindre orter. När det gäller flyg vill jag bara erinra om att flera mindre flygfält som har en stor betydelse för orter har öppnats under de senaste åren och delfinansierats av staten. När det sedan gäller frågan om bredband kan man konstatera, och det har sagts tidigare här i kammaren i dag, att det är få länder som så snabbt har byggt ut bredbandskommunikationer inom IT som Sverige - få länder. Det har gått oerhört snabbt. Men problemet är att vi inte har lyckats få det lika snabbt överallt. Då vill jag uttrycka det så här: Detta rör både marknaden och om staten. Marknaden har klarat och kommer att klara detta oerhört bra i storstadsområde- na och i många städer därutöver. Men vi behöver också med all sannolikhet skjuta till stöd för mindre order för att kunna få en snabb utveckling av bred- band. När det gäller bredband finns det också ett litet missförstånd. Inte minst Centerpartiet driver ju linjen att det ska var optokabel eller svartkabel som man gräver ned. Men bredband är 2 megabyte per sekund i båda ändarna, för att nu ha en teknisk definition. Det innebär alltså att detta likaväl kan ske via radiokom- munikation och på annat sätt. Därför menar jag att vi också måste ha konkurrens, och vi måste även bedö- ma vilken teknik vi ska använda. Jag kommer i mars månad att förelägga riksdagen en IT-proposition. Där kommer jag mycket noggrant att kunna redogöra för och lägga fram förslag om bredbandsutbyggnad, dvs. infrastrukturen, frågor om staten som ordningsman och en hel del andra frågor om regelverket för att snabbt få ut detta. När det sedan gäller landsbygden och landsbyg- dens utveckling har det ju visat sig att vi har en kraft i Sverige, som också nämndes här, och det är byalagen. Vi har en oerhörd kraft bland dem. Där man har star- ka byalag, och där man får ett rimligt stöd för detta, kan vi också se en fantastisk utveckling. Många gånger handlar det om basverksamhet som t.ex. jord- bruk, men man har också mycket annan verksamhet. Det kan vara turism, tillverkning, service etc. Det är den utvecklingen jag tror att vi måste gå vidare med. Därför har vi också beviljat 9 ½ miljon kronor till Folkrörelserådet, som faktiskt spelar, både som opi- nionsbildare och som idégivare, en väldigt viktig roll i detta avseende.
Anf. 91 ESKIL ERLANDSSON (c): Fru talman! Vi tycks vara överens om att Sverige håller på att kantra. Det är ju så, vilket har konstate- rats många gånger här i kammaren, att av Sveriges 289 kommuner är det, nu för fjärde året i rad, lite drygt 200 som minskar. Det är därtill samma kom- muner år efter år. Några står stilla, och bara ungefär ett tjugotal ökar. Detsamma kan konstateras när det gäller den inomkommunala utvecklingen. Det finns kommuner som inte kommer att få ihop en normal skolklass om några år, där barnafödandet är så lågt att man inte kommer att kunna fylla en enda skolklass. Då måste jag återigen fråga om det i denna lilla skola, som det trots allt finns några elever i, inte ska finnas samma möjlighet att ta till sig kunskap över de nya medierna som det gör i den stora skolan i den stora staden, både i skolan och på fritiden, om inte lille Kalle i den lilla skolan ska kunna spela på sam- ma sätt som samma Kalle skulle kunna ha gjort om han hade bott i en lite större stad. Jag upprepar alltså: Med tanke på det jag har refe- rerat till, nämligen befolkningsutvecklingen, tycker jag att det snabbt borde läggas fram en strategi från regeringens sida om hur man avser att lösa kommuni- kationerna och den breda utbildningen av folket, hur man ser på demokratiaspekterna i alla delar av landet och hur man sprider kulturen i alla delar av landet. Det går inte att vänta på den utredning som regering- en och ministern har tillsatt. Slutligen vill jag fråga om vi skulle kunna tänkas vara överens om en princip, nämligen principen att ingen bygd är för liten för att ha rätten att överleva och att det är medborgarna där som ska avgöra sin framtid och att den inte ska dikteras uppifrån.
Anf. 92 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag inser mer än väl problemet med befolkningsutvecklingen, men jag tror att vi ändå måste klara ut vad det är. Det är faktiskt så att vi har för låga födelsetal. Det föds alltför få i förhållande till hur många som dör. Jag kan ta Norrbotten som exempel. Det har flyt- tat ut ungefär 5 000 människor från Norrbotten under alla år, om man går tillbaka i historien. Men förr flyttade det in relativt många, framför allt under de senaste tio åren då vi hade en invandrarpolitik som ledde till att många invandrare fick sin introduktion i det svenska samhället i många mindre kommuner i Norrbotten. Men efter tre år flyttade dessa ut, och då såg man hur befolkningstillväxten doppade. En annan sak är att det förr, och detta är det stora problemet, var många som flyttade in, om vi nu fort- sätter att tala om Norrbotten. I dag är det inte alls så många som flyttar in. Med detta vill jag ge en beskrivning, och detta har behandlats i den utredning som interpellanten sitter i och är väl kunnig i. Därför kan man inte försöka beskriva det som om regeringen jagar i väg männi- skorna från dessa glesbygder, utan det finns en för- klaring bakom detta. Vi talar inte om kommuner. Vi har inte kommuner där det inte finns skolklasser. Men det finns byar i kommunerna där det inte finns skolklasser och där det finns ett eller två barn. Man har långa pendlingsav- stånd, och man får hitta olika lösningar. Men om dessa byar ska kunna överleva måste det självklart finnas en grundtrygghet och en grundservice. Men det måste också bygga på att det finns en vitalitet i byn. Vi har byar där det bor kanske 30-40 människor i åldern 60-65 år. Om jag får vara lite skämtsam kan jag säga att det då inte är så lätt att få dessa att föda en massa barn, utan det måste finnas en vitalitet i byn där det finns människor med eget engagemang. Det hjälper inte vad staten gör i detta fall. Staten kan stimulera. Vi har lantbrevbärare, och vi har en mängd olika saker som ger en bra service. Men än en gång vill jag påstå att jag har erfarenhet av detta som f.d. landshövding i Norrbotten. Jag har sett det. Jag har sett byar som snabbt har utvecklats just på grund av detta engagemang. Med detta har jag inte sagt att staten inte ska ta sitt ansvar. Det bästa exemplet är posten och lantbrevbärarna. Det finns ingen som har så bra service - inte ens jag som bor på Östermalm - när det gäller posten som en som bor i en by och som har en lantbrevbärare som kommer en gång om da- gen. Och det är bra. Det ska vi värna om. Men det måste också finnas en egen kraft, och den ska vara med och stimulera. Vi gjorde ett projekt i Norrbotten som kallades Upp. Det handlade just om att sätta fart på byarna tillsammans med byalagen. Jag kan bara konstatera efteråt att det gav oerhört goda resultat. Men precis som sägs så kom det inte uppifrån. Det var inte någon näringsminister eller någon annan begåvad person som tilldelade olika åtgärder, utan det var regionen och själva byn som själva tog tag i detta. Och det är viktigt, tillsammans med de åtgärder som staten kan bjuda på.
Anf. 93 ESKIL ERLANDSSON (c): Fru talman! Vi kan vara överens, ministern och jag, om att utveckling inte går att kommendera fram. Vi lever inte i ett sådant samhälle, och jag tror för den delen inte heller att vi vill leva i ett sådant samhälle. Men jag hoppas ändå för Småsveriges del, för den svenska landsbygdens del, att de nu aviserade propo- sitionerna som vi har sett i propositionsförteckningen ändå innehåller sådana element som gör att den svenska landsbygden och Småsverige kan se med tillförsikt an på framtiden och att inte alla åtgärder inväntas tills den regionalpolitiska utredningen blir klar. Därefter ska det då skrivas en proposition, och den ska remissbehandlas, osv. Då är jag rädd för att det är för sent på väldigt många platser i vårt land. Därmed vill jag tacka för debatten.
Anf. 94 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att jag delar den uppfattningen. Vi kommer från regeringen både vad gäller arbetsmarknadspolitiken och andra åtgärder i vår för denna kammare kunna presentera en hel del förslag som kommer att få en utveckling som leder till att tillväxten och människors väl och ve inte bara handlar om storstaden. Jag vill också säga att det är en ynnest att få bo i en mindre kommun och att få bo på landsbygden när det gäller miljö, natur och naturupplevelser och när det gäller tystnad och lugn. Så vi kan inte stå här i kammaren och måla skräckbilder. Människor bor där därför att de trivs, och människor ska ges möjligheter att bo där just därför att de trivs. Och det ska vi till- sammans bidra med.
Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering
Kammaren beslutade kl. 19.54 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna omkring fem minuter. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 20.03.
16 § Svar på interpellation 1999/2000:94 om funktionshindrade elevers rätt att välja skola
Anf. 95 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS- SON (s): Fru talman! Tomas Högström har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att stärka funktionshindrade barns och ungdomars rätt och reella möjligheter att välja skola samt om jag är be- redd att ta upp Hällsboskolans och Ekeskolans fort- satta existens till förnyad prövning. Jag vill inledningsvis framhålla att jag delar To- mas Högströms uppfattning att det är viktigt att barn och ungdomar med funktionshinder ska ha möjlighet att välja en skola som har tillräckligt kunnande, med en trygg miljö och där undervisningen är långsiktig. Som Tomas Högström så riktigt konstaterar är många funktionshindrade barns behov omfattande. Genom att gruppen elever med funktionshinder inte är homo- gen, utan omfattar barn och ungdomar med vitt skilda hinder och problem, varierar dessutom behovet av insatser från skolans sida. För elever med flerfunk- tionshinder ställs särskilt stora krav på kompetens. Enligt min uppfattning finns det dock en verklig möjlighet för barn och ungdomar med funktionshin- der att välja skola först när en utbildning anpassad efter deras behov kan erbjudas i den egna kommunen eller inom dess närområde. Jag har redan i tidigare interpellationssvar slagit fast att en av hörnstenarna i svensk handikappolitik är att barn och ungdomar med funktionshinder ska ha rätt att bo hemma med sina föräldrar, eller i deras närhet. För att möjliggöra detta krävs ofta flera och samordnade insatser. Handikappreformen innebär att personlig assi- stans alltid ska övervägas för att göra det möjligt för barn och ungdomar med funktionshinder att bo hem- ma. Inom skolans område ska särskilt stöd erbjudas till elever som är i behov av sådant. För elever med funktionshinder innebär det att hela skolsituationen kan behöva anpassas utifrån den enskilde elevens behov. Det kan betyda att åtgärder behöver vidtas både i den pedagogiska och i den omgivande miljön. Ett kompetent bemötande av eleverna är mycket betydelsefullt. Det beslut som riksdagen fattade den 3 november 1999, med anledning av FUNKIS-propositionen, innehåller olika åtgärder för att stärka skolhuvud- männens möjligheter att erbjuda en skola som svarar mot dessa krav. Genom att statens resurser för stöd i specialpedagogiska frågor samordnas i en myndighet stärks stödet till skolhuvudmännen. Utökningen av verksamheten vid Ekeskolans respektive Hällsbo- skolans resurscenter förstärker möjligheten att nå bra helhetslösningar för de barn och ungdomar som be- rörs av dessa båda verksamheter. En annan åtgärd som regeringen aviserade i FUNKIS-propositionen innebär att skyldighet att upprätta åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd införs i samtliga skolformer för barn och ung- dom. I dag gäller detta endast för grundskolan, speci- alskolan och sameskolan. Vidare satsas särskilda medel på kompetensutveckling för undervisning av elever i behov av särskilt stöd, bl.a. elever med funk- tionshinder, samt på pedagogisk forskning avseende elever med funktionshinder. Jag vill också påminna om att Skollagskommittén ska utreda och föreslå hur en ökad rättssäkerhet kan åstadkommas för eleverna samt utreda om statens sanktionsmöjligheter behöver stärkas. Jag har vidare nyligen tagit initiativ till en expertgrupp som ska diskutera frågor kring ökad måluppfyllelse och elever i behov av särskilt stöd. Dessutom har Skolverket i sitt regleringsbrev fått i uppdrag att genomföra en studie av orsakerna till att elever lämnar grundskolan och gymnasieskolan utan fullständiga betyg samt till att en grupp elever vid det individuella programmet inte går vidare till studier på nationellt eller specialut- format program. I det sammanhanget ska Skolverket särskilt uppmärksamma elever med funktionshinder och bedöma de insatser som görs för denna målgrupp. Frågor om bemötandet av personer med funktions- hinder kommer att tas upp i den handikapproposition som regeringen avser att lägga fram under våren. På Tomas Högströms fråga om jag är beredd att ta upp Hällsboskolans och Ekeskolans fortsatta existens till förnyad prövning kan jag bara säga att det inte är aktuellt att riva upp beslutet att dessa båda skolor successivt ska avvecklas som statliga specialskolor. Riksdagen har nyligen fattat beslut i denna fråga. Reformen ska utvärderas i sin helhet. Det gäller na- turligtvis även besluten avseende Ekeskolan och Hällsboskolan. Jag har dock stort förtroende för de båda resurscentren och deras bedömningar. Jag är övertygad om att de kommer att utnyttja de nya möj- ligheter som nu ges att stärka stödet till kommunerna för elever som har behov av det, samtidigt som de kommer att göra professionella bedömningar av när enskilda elever faktiskt bör erbjudas visstidsplacering vid resurscentren.
Anf. 96 TOMAS HÖGSTRÖM (m): Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Det är angelägna problemställningar som jag redovisar och frågor som jag söker svar på. Vi är många som anser att detta med att kunna välja skola och att det finns en mångfald av alternativ är viktigt för alla barn, även för barn med funktions- hinder. De är helt beroende av att skolan de går i har tillräckligt kunnande, att miljön är trygg och att un- dervisningen är långsiktig. Tyvärr är valmöjligheterna i dag mycket begränsade. Även barn med funktionshinder måste ha möjlig- het att välja skola. Då ska den möjligheten inte bara omfatta den kommunala skolan utan också friskolor och specialskolor. Men verkligheten är ju en annan. Vi vet i dag att informationen till de familjer som har barn med funktionshandikapp brister. Den är stundtals rent ut sagt dålig. Vi ser kommunala avslagsbeslut när de för fram tanken att välja skola. Jag ställde några frågor. En av dessa var: Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stärka funktionshindrade barns och ungdomars rätt och reella möjlighet att välja skola? Statsrådet säger i sitt svar så här: "- - - jag delar Tomas Högströms uppfattning att det är viktigt att barn och ungdomar med funktionshinder ska ha möj- lighet att välja en skola som har tillräckligt kunnande, med en trygg miljö och där undervisningen är lång- siktig." Så långt tyckte jag att svaret var bra. Det märkliga är att statsrådet har varit med och drivit igenom en stegvis avveckling av de statliga specialskolorna Hällsboskolan och Ekeskolan. Men den positiva synen på funktionshindrades möjligheter att välja skola blir någonting annat när man fortsätter att läsa svaret. Statsrådet fortsätter så här: "Enligt min uppfattning finns dock en verklig möjlighet för barn och ungdomar med funktionshin- der att välja skola först när en utbildning anpassad efter deras behov kan erbjudas i den egna kommunen eller inom dess närområde." Slutsatsen kan ju bara bli en. Statsrådet anser inte att barn och ungdomar med funktionshinder ska kun- na välja. Nej, statsrådet har ju med det svaret de facto klargjort begränsningar i deras möjligheter. De är hänvisade till att välja inom kommunen eller i kom- munens närområde. Det går inte ihop. Å ena sidan ska det vara si, å andra sidan ska det vara så. Jag saknar också i svaret besked om vilka reella förslag som statsrådet avser att komma med. Eller ska jag tolka svaret på det sättet att det inte kommer några förslag, att det som återges i detta svar egentligen inte är vad statsrådet arbetar efter, just att det är viktigt att funktionshindrade ska ha möjlighet att välja skola?
Anf. 97 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Nedläggningen av Ekeskolan och Hällsboskolan tycker jag är mycket beklaglig. Jag hoppades länge att riksdagen i sista ögonblicket inte skulle besluta om den. Orsaken till att den är så tråkig är att det inte finns några garantier i det beslut som riksdagen fattade i höstas för att det blir någon ersättning till de svårt handikappade barnen för den kompetens som nu finns på de här skolorna. De blir i mycket stor utsträckning utlämnade till de enskilda kommunernas förmåga, de enskilda kommunernas vilja att utveckla verksamhe- ter som passar dessa barn. Vi talar alltså, fru talman, om mycket svårt fler- handikappade barn, som det inte finns så många av i varje kommun. Det kanske bara finns ett eller ett par sådana barn i en kommun. Då kan man föreställa sig vilka möjligheter en kommun har att utveckla en värdefull verksamhet för dessa barn, även om man får stöd av resurscenter. De här barnen är dyra och det ska de också vara. Som någon förälder sade i debatten i höstas: Har man bestämt sig för att rädda de här barnen till livet ska man också göra allt för att ge dem ett värdigt liv. Tanken om integration, dvs. att barnen ska gå i skola på sin hemort, gärna tillsammans med andra icke handikappade barn, är positiv i många fall. Men vi vet att olika grupper med föräldrar till barn med funktionshinder har väldigt olika uppfattningar. De som är hörselskadade vill gärna gå tillsammans med andra hörselskadade. Många synskadade vill gå till- sammans med barn utan handikapp. Det helt avgörande intrycket i diskussionen kring Ekeskolan och Hällsboskolan var ju att föräldrarna till de barnen kände att någon garanti för att deras barn får en bra skola inte ges om man inte behåller specialskolan. Sedan finns det andra saker som ytterligare mins- kar möjligheten att hjälpa de här barnen, bl.a. att den i sig utmärkta handikappreformen som genomfördes för ett antal år sedan successivt har urholkats och att rätten till personlig assistent inte är lika självklar som den var för sex sju år sedan. Folkpartiet förde i sitt förslag i anslutning till den här propositionen fram att vi skulle få en särskild statlig peng som skulle följa ett svårt funktionshindrat barn och både öka valfriheten och garantera resurser, oavsett vilket ekonomiskt läge den enskilda kommu- nen befinner sig i. Men utan några sådana garantier om en förstärkt handikappreform och en garanterad peng per barn finns det ingen garanti för att inte dessa barn får det sämre. Jag beklagar det här beslutet, fru talman.
Anf. 98 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS- SON (s): Fru talman! Det finns i dag ingen skillnad för ett barn som har funktionshinder eller ett som inte har funktionshinder när det gäller rätten att starta eller välja en fristående skola. Det är precis samma möj- ligheter som gäller. Det som skiljer dem åt i praktiken är att det om man har ett funktionshinder också ofta krävs en speciell kompetens hos den personal som ska möta det enskilda barnet eller dess klasskamrater. Vi har i dag ett antal fristående skolor som är just för funktionshindrade elever. Vi har t.ex. elever med Aspergers syndrom, vi har skolor för elever med dyslexi. De har en fristående särskola. Föräldrar har valt att själva starta en sådan skola därför att de har sett att just den formen har passat deras barn bättre. När vi arbetade med FUNKIS-utredningen blev vi uppmärksammade på att det också fanns en grupp föräldrar med döva barn som ville starta en fristående skola. Så möjligheten finns. Det finns inga som helst formella hinder för att göra det. De gånger vi har haft samtal med föräldrar har det just handlat om att man måste veta att man har en kontinuitet i sin personal. Men vi ser också gärna att valfriheten ska kunna gälla hemma i kommunen. Det måste också vara möjligt att välja den kommunala skolan. Därför är det viktigt att vi ständigt utvecklar kompetensen just hos personalen i de kommunala skolorna. Om inte den personalen har kompetensen har vi ju inte den fulla valfriheten, som jag skrev i mitt svar på interpellatio- nen. Först då kan vi säga att vi kan erbjuda den till de funktionshindrade eleverna. Sedan kan det finnas rent praktiska hinder ibland som man också måste ta hänsyn till och även gör i dialog med föräldrarna när det gäller utformningen av de här skolorna. Det har vi också gjort vid våra mö- ten. Vi har diskuterat med föräldrar vilka möjligheter och vilka hinder som kan finnas. Men jag vill understryka att det absolut inte finns någon som helst särbehandling om det skulle gälla barn med funktionshinder eller barn utan när det gäller möjligheten för deras föräldrar eller andra att starta en fristående skola för just de eleverna.
Anf. 99 TOMAS HÖGSTRÖM (m): Fru talman! Jag konstaterar att statsrådet ägnade stort utrymme åt det formella. Det formella är en sak, men verkligheten svarar inte alltid upp mot vad det formella ger uttryck för, som statsrådet redovisar här. Vi kanske ska börja titta närmare på verkligheten i större utsträckning än vad som görs i dag och kon- statera att kommunala företrädare i dag säger nej till många som vill välja. Vi kan också konstatera att kommunala företräda- re ofta säger att de inte klarar uppgiften att ta hand om de barn som för närvarande går på Hällsboskolan och på Ekeskolan. Verkligheten kräver nog andra besked än den redovisning som statsrådet har gett här. Jag konstaterar att statsrådet inte är beredd att här redovisa reella förslag och verkliga möjligheter för dessa grupper att välja skola. Nästa fråga är: Är statsrådet beredd att ta upp Hällsboskolans och Ekeskolans fortsatta existens till förnyad prövning? På den säger statsrådet: Det är inte aktuellt att riva upp beslutet att dessa båda skolor successivt ska avvecklas som statliga specialskolor. Det är beklagligt, särskilt med tanke på vad stats- rådet sade i den debatt som vi hade om detta. Nu är det annat ljud i skällan. Hon sade då: Det är alltså inte sant att Ekeskolan ska stängas. Detta framgår av protokoll 1999/2000:20 den 27 oktober. Det vore trevligt om historieskrivningen ändrades i förhållande till den redovisning som återfinns i svaret. Jag önskar en omprövning. Föräldrarna till de här barnen önskar en omprövning. Barnen önskar en omprövning. Även anställda önskar en omprövning. Detta är verkligheten.
Anf. 100 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Jag vill bara ytterligare en gång på- minna om att det utvecklande av kompetens i kom- munerna som skolministern talar om är en väldigt osäker och lång process med tanke på de barn som vi talar om. Det är en annan sak om det gäller en katego- ri av barn som det finns många av. Det är fråga om få barn med flerhandikapp, som behöver mycket speci- alutbildad och specialkompetent personal. Risken är tvärtom att följden blir en isolering av de här barnen. Det kan i en kommun under en period finnas ett eller två svårt handikappade barn. Under en annan period har man kanske inte några sådana barn i kom- munen. Vi har inte garantier för att kommunerna börjar samarbeta och bygga upp några slags gemen- samma skolor för dessa barn eller för att de får en fast lärarkår med den kompetens som krävs. Min sammanfattning blir därför att det här olyck- liga beslutet är konsekvensen av att man slaviskt har följt en princip, i detta fall principen om integration, trots att det i verkligheten inte finns någonting som tyder på att den principen leder till något som är bätt- re för barnen.
Anf. 101 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Tomas Högström har ställt frågan om funktionshindrade elevers rätt att välja skola. Jag har talat om för Tomas Högström att ingenting är annor- lunda för de funktionshindrade eleverna i förhållande till elever utan funktionshinder. De har samma rätt att välja skola. Det finns inte heller några begränsningar för föräldrar eller andra som vill starta en skola för funktionshindrade elever. Precis lika villkor gäller. Det finns ingen skillnad. Därmed har jag svarat på den fråga som Tomas Högström har ställt. Nej, jag avser inte att riva upp det beslut som fat- tades i november angående Ekeskolan och Hällsbo- skolan. Jag har heller aldrig under de år som jag varit i denna kammare varit med om att beslut har rivits upp innan de ens har hunnit verkställas. Vi vill nu sätta i gång med att förverkliga den proposition som riksdagen fattade beslut om. Det innebär bl.a. en förstärkt stödorganisation, där en av delarna kommer att vara att förbättra informa- tionen till föräldrarna. Det gäller en information där man bl.a. ser till möjligheterna att välja liksom också till bättre stöd och hjälp för barnen genom uppbyg- gande av bättre nätverk. I den nya stödorganisationen ska kommun, stat och landsting samarbeta. Detta innebär en avsevärd förbättring. Vi vet att det fortfarande finns om inte murar så ändå väggar mellan stat, kommun och landsting och att vi därmed inte har den bästa möjliga situationen för de enskilda eleverna. När det gäller de elever som i dag finns på Ekeskolan vidhåller jag precis det som jag sade i föregående debatt: Ekeskolan ska inte försvinna. Den kommer att finnas kvar. Det som kommer att finns där är ett utvecklat resurscentrum, som ger möjlighe- ter för ännu fler barn än vad som i dag finns där. Antalet barn som i dag är där är sjunkande. Fler barn ska komma dit. Fler lärare ska utbilda sig. Det ska bli mer av kompetens ute i kommunerna och till föräldrar och enskilda elever. Vi stärker upp arbetet och bred- dar det för flera.
Anf. 102 TOMAS HÖGSTRÖM (m): Fru talman! Statsrådet säger att barn och ungdo- mar med funktionshinder kan välja i princip jämställt med situationen för barn och ungdomar utan funk- tionshinder. Men hur ser verkligheten ut, statsrådet? Vi kan vidare konstatera att statsrådet har varit med om att beskära deras möjligheter att välja i och med att statsrådet själv i sitt svar sagt att Hällsbosko- lan och Ekeskolan successivt ska avvecklas. Då har man begränsat valmöjligheterna för den här gruppen. Det som jag pekar på i min interpellation är att det i praktiken finns få alternativ. Jag har efterlyst besked om vilka förslag statsrådet har och vad hon avser att göra för att få fram fler alternativ. Då blir det tyst. Då pratar vi i stället om resurscenter och annat. Det är inte samma sak. Vi får då förlita oss på de kommu- nala skolorna och den kommunala utvecklingen. Vi vet hur den kommunala utvecklingen ser ut. Vi hör de kommunala företrädarna säga att de är jättebe- kymrade. Det är verkligheten som måste styra beslu- ten, och den har statsrådet glömt bort när hon har formulerat sitt svar på min interpellation och sina förslag till politiska beslut.
Anf. 103 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Nej, det är nog inte så att statsrådet har glömt bort, utan det är kanske så att Tomas Hög- ström inte har förstått. Den personal som i dag finns på Ekeskolan kom- mer att vara kvar. Kompetensen flyttas inte bort. Det är också så att de föräldrar som i dag väljer Ekeskolan - och det är viktigt - har samma möjlighet att välja resurscentret. Jag har precis redovisat åtgärdsprogrammet. Av det framgår klart och tydligt att vi vill stärka föräld- rarnas rätt att säga att de vill ha ett åtgärdsprogram. Föräldrarna har precis som i dag möjligheten att säga att de vill ha sitt barn på resurscentret. De har också möjlighet att få en överprövning om kommunen skulle säga nej till detta. I dag kan Ekeskolan säga nej när en förälder vill ha dit sitt barn. Det är alltså inte någon skillnad i rätten att själv kunna välja. Ekeskolan säger i dag nej till vissa barn. Den kan säga att den inte är det bästa stället och inte har den kompetens som just det här barnet önskar och kanske behöver. Det är alltså inte någon skillnad i själva valfrihe- ten. Vi säger att barnet ska vara inskrivet i sin hem- kommun. Det har också rätten att kunna vistas längre eller kortare tider på t.ex. Hällsboskolan. Föräldrarna har fortfarande den här valfriheten för sina barn.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 1999/2000:135 om dramapedagoger i grundskolan
Anf. 104 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Birgitta Sellén har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att stärka dra- maundervisningen i skolan och för att utbilda fler dramapedagoger. Skolans verksamhet ska präglas av en helhetssyn som bl.a. består av en växling mellan teoretiska och praktiska inslag. Eleverna ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stäm- ningar. Detta framgår av läroplanen. Skolan är en viktig kulturmiljö, och kulturen är en viktig del av skolans kvalitet. De konstnärliga ut- trycksformerna är betydelsefulla för barns och ung- domars allsidiga utveckling och förmåga att bearbeta och förstå vad som händer i världen och i den ome- delbara omgivningen. Kulturen är ett viktigt verktyg med vars hjälp skolan kan nå sina mål. Jag delar Birgitta Selléns uppfattning att barn och ungdomar behöver träning i att t.ex. utveckla förmå- gan till empati. I det arbete med skolans värdegrund, som jag initierat, är det främsta syftet att stödja och stimulera skolorna att konkretisera värdegrunden i sin verksamhet. Den projektgrupp som tillsatts för att arbeta med värdegrundsfrågorna ska redovisa sina slutsatser och förslag senast den 25 februari år 2000. I vissa av de nuvarande lärarutbildningarna finns drama som ett kunskapsområde. Av tradition har dramaundervisningen ingått i utbildningen av lärare som undervisar yngre barn. Lärarutbildningskom- mittén har i sitt förslag till en ny lärarutbildning beto- nat vikten av att lärarutbildningens samlade innehåll utgör olika sidor av en övergripande strävan att stärka barns och ungdomars utveckling till ansvarstagande, kunniga och kreativa människor. Det allmänna ut- bildningsområde som kommittén föreslår ska kunna ge lärarstudenterna erfarenhet av hur kunskap och upplevelse kan kommuniceras med olika "språk". Med detta menar man att lärarstudenterna även ska lära sig att utnyttja olika kulturella och konstnärliga uttrycksformer. Drama kan vara en sådan. Regeringen kommer under våren att redovisa sina förslag med anledning av betänkandet. Även inom folkbildningen förekommer utbildning i drama och till dramapedagoger. I dag finns det två folkhögskolor som erbjuder utbildning till dramape- dagog på högskolenivå. Det är rektors ansvar att se till att personalen får den kompetensutveckling som krävs för att de profes- sionellt ska kunna utföra sina uppgifter. Redan i dag använder många skolor dramapedagoger för att kom- petensutveckla lärare i t.ex. dramatisk gestaltning. Jag vill också peka på möjligheten att även andra kom- petenser kan komplettera arbetet i skolan, t.ex. dra- mapedagoger och skådespelare.
Anf. 105 BIRGITTA SELLÉN (c): Fru talman! Tack för svaret, som egentligen inte svarar på min fråga. Men jag ska ändå kommentera svaret, och jag får kanske sedan svar på min fråga i replikskiftet. Vad vill du att ditt barn ska lära sig i skolan? Den frågan ställdes, som på beställning, i lokalradion i mitt län i går. De flesta svarade naturligtvis att barnen måste få baskunskaper som att läsa, skriva och räkna. Men många sade också: "Stärka självkänslan." Det är vikten av självkänsla och empati som för- anleder mig att lyfta fram dramapedagogernas vikt i den svenska skolan. Det handlar till stor del om att ge barnen "social kompetens" - för att använda ett ut- tryck som blev mycket omdebatterat i höstas. Jag är glad över att statsrådet har aktualiserat tan- ken om att utveckla förmågan till empati i arbetet med skolans värdegrund. Jag delar fullkomligt upp- fattningen i den tanken. Det ska också bli intressant att ta del av projektgruppens slutsatser som ska pre- senteras den 25 februari. Statsrådet har i svaret talat om att rektor är ansva- rig för kompetensutvecklingen bland sin personal och att det i vissa lärarutbildningar finns drama som ett kunskapsämne. Det är fakta som är väl kända. Men Centerpartiets agerande i frågan beror på att det inte fungerar i dag ute i skolorna. Det är ett fåtal skolor och klasser som har drama som ett regelbundet åter- kommande ämne, som är avsett att bygga upp elever- nas förmåga till att samarbeta med andra och för att lära sig att förstå andras känslor. I det senaste nyhets- brevet från Skolverket framgår det att elevernas rätt att använda skapande uttrycksformer har långt ifrån slagit igenom i skolorna. Jag har under många år tagit emot lärarstuderande i mina klasser. De har visserligen fått den första ele- mentära undervisningen i drama vid högskolorna, men från det är steget rätt långt till att inse vilka möj- ligheter man har att, under trevliga former, träna samarbete, medkänsla, koncentration och avspänning. Det är stort att se elever som utvecklar sin empati. Det är som när ett barn lär sig att läsa sitt första ord! De som alltid tar för sig lär sig att vänta, att stötta. De som inte vågar prövar sig fram. Till sist tar de initiativ, kanske just med hjälp av stöttning från den som tidigare tog för sig och inte tänkte på den som inte vågade. De lär sig att våga kritisera konstruktivt. Jag vet en lågpresterande elev som blev en stjärna på att kritisera. De andra eleverna, som tidigare hade sett eleven som någon som inte uträttade något, väntade på vad eleven skulle säga när de gjorde sina övningar. Då har man kommit långt i sin sociala träning och empati. Drama ger också möjlighet att träna olika slags känslor som sorg, glädje, missmod och rädsla. Genom det växer eleverna som människor. I svaret från statsrådet fick jag känslan av att dra- ma i lärarutbildningen mest handlar om kulturella och konstnärliga uttrycksformer som ska användas för att träna eleverna att kommunicera med olika språk. Självfallet är det viktigt, men i min fråga ligger inte pudelns kärna där. Syftet är, som vi i Centerpartiet ser det, att göra eleverna så säkra på sig själva och hur deras kamrater reagerar i olika situationer att de t.ex. inte mobbar kamrater. Kunniga pedagoger vet hur man kan rädda många till att klara detta. Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att öka möjligheten att utbilda sig till dramapedagog?
Anf. 106 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Det är bra att interpellationen har kommit nu, när vi står mitt upp i behandlingen av den nya propositionen angående lärarutbildningen - utan att jag därmed är så tydlig i mitt svar, precis som Birgitta Sellén påpekade. Jag ser att det inför skrivandet av en så viktig pro- position pågår, förutom remissvar, en debatt om vil- ken inriktningen ska bli av den nya lärarutbildningen. Vilka kunskaper ska man ha med sig? När jag tycker att debatten blir negativ är debatten tillbaka i det gamla tänkandet, nämligen en väldig fokusering runt de traditionella, teoretiska ämneskun- skaperna, och man är rädd att skolan inte ska nå sina mål om det görs förändringar i inställningen till vad som ska ingå i en lärarutbildning. Det nya förslaget från Lärarutbildningskommittén om ett allmänt utbildningsområde som kan ha en annan inriktning är oerhört viktigt. Här har vi möjlig- het att understryka just det sätt att arbeta på som dra- ma verkligen kan ge, nämligen ge alla elever en möj- lighet att uttrycka sig på ett annat sätt än man tradi- tionellt gör i skolan. Det är viktigt att det blir en de- batt om mer drama inom den vanliga lärarutbildning- en. Detta tar jag med mig i det arbete som pågår inom departementet. Hur stor plats ska vi ge dramapedagoger i arbets- lagen i skolans verksamhet? Om fler dramapedagoger ska utbildas, är det inte bara fråga om att de i sin tur ska utbilda lärare, utan vi får ställa frågan om drama- pedagogerna ska vara inne i det vanliga arbetslaget. Det vore intressant om fler ville gå in i debatten. Det handlar om värderingar. Vi båda vet att vi kan få en diskussion om det finns råd, om det inte ska vara vanliga traditionella lärare, om det finns utrymme för andra yrkesgrupper att vara med. Jag tror att när vi nu så sakteliga börjar få en bätt- re ekonomi i kommunerna, när vi kan öka personal- tätheten, vilket har behövts under flera år, ska detta ske med lärare. Men vi måste också fundera över vilka andra yrkesgrupper som vi ska ha råd att ha nytta och glädje av i skolan. Då ser jag dramapedagogerna som en viktig grupp. De har funnits med tidigare om vi går längre tillbaka i historien. Det fanns flera av dem på 80-talet men har alltså försvunnit på många skolor.
Anf. 107 BIRGITTA SELLÉN (c): Fru talman! Jag håller med statsrådet om att de te- oretiska ämnena ibland anses så oerhört viktiga att vi inte ser vidden av vad man kan ge varandra. Dramapedagoger bör, som jag ser det, ingå i ar- betslaget. Det bör också vara så att när dramapedago- gen har sin lektion bör klassläraren finnas med. När klassläraren står där framme och pratar missar man mycket. Men när klassläraren inte står där kan han iaktta sina elever. Som statsrådet förstår har jag jobbat mycket med drama, varit den som har hållit i dramalektionerna och fått mycket respons från mina arbetskamrater, som alltså har varit iakttagare och som sagt: Jag ser så oerhört många sidor hos mina elever som jag inte sett förut. Jag kan individualisera mycket bättre när jag sett hur de fungerar under en dramalektion och sett hur de känner empati på olika sätt. Därför kan man ställa sig frågan: Har vi råd att avstå från detta i dag när vi har så många barn som är otrygga och som verkligen behöver detta? Jag stöttar tanken att detta måste vi ha, och jag känner att vi har samma tankar kring drama. Men jag oroar mig lite grann. I dag fick jag en li- ten påminnelse från en som jag har ganska mycket kontakt med vad gäller drama och som sade: Det är eventuellt så att Ljungskile folkhögskola ska lägga ned utbildningen av dramapedagoger. Då kommer jag till frågan igen: Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att öka möjligheterna att bredda utbildningen av dramapedagoger?
Anf. 108 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! När det gäller Ljungskile är frågan just uppe till behandling. Det sista som Birgitta Sellén tog upp visste jag inte. Vi har ansökningar om exa- menstillstånd för dramapedagogutbildningar från Ljungskile och Västerbergs folkhögskolor som kom in i november 1999. De är alltså under behandling på departementet. Folkhögskolorna ansöker om examen- stillstånd enligt lagen om tillstånd att utfärda vissa examina som omfattar s.k. enskilda utbildningsan- ordnare. I fråga om ansökningar av det här slaget fattar regeringen beslut efter yttrande från Högskole- verket. Det är alltså den information som jag har i dag. Eftersom de inkom så sent som i november är de fortfarande mitt uppe i en beredning. Jag har inte mer att nu säga om hur jag kommer att stärka dramapedagogutbildningar och om antalet utbildningar ska utökas. Men jag känner precis som Birgitta Sellén att det här är en viktig yrkeskår och att det är viktigt att vi lyfter upp i debatten hur de fram- tida arbetslagen ska se ut ute på skolorna. Jag har också en gång haft förmånen att få arbeta tillsammans med dramapedagoger, och det har betytt mycket för mig.
Anf. 109 BIRGITTA SELLÉN (c): Fru talman! Då vill jag till sist passa på att ge en eloge med anledning av en liten julklapp som jag tyckte att jag fick den 22 december när jag slog på datorn och läste pressmeddelande om att Malmö högskola skulle få 3½ miljoner för ett projekt för att titta på kultur. Det gläder mig oerhört. Sedan tänkte jag: Varför bara Malmö som är ett utvecklingsområde? Varför inte norra Sverige så att man kunde jämföra? Det kanske går att utveckla det?
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på interpellation 1999/2000:142 om elevers och lärares möjligheter att påverka sin arbetssituation
Anf. 110 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Ulf Nilsson har bl.a. frågat mig vad jag avser göra för att ge elever och lärare möjligheter att påverka sin arbetssituation. Bakgrunden till frå- gorna är en rapport som Skolverket redovisade i slutet av hösten om hur läroplanerna fungerar i praktiken. Den rapport som Ulf Nilsson refererar till är den första större nationella utvärdering som Skolverket genomfört med utgångspunkt i de nya läroplanerna, Lpo94 och Lpf94. Ambitionen har varit att utgå från vissa av de övergripande målen i de nya styrdoku- menten. De områden som valdes för bedömning var: att se sammanhang och kunna orientera sig i omvärl- den, att göra medvetna etiska ställningstaganden, att förstå och tillämpa demokrati, skapande förmåga samt kommunikativ förmåga. Utvärderingen genom- fördes i form av fem delprojekt som har utvärderat var sitt kunskapsområde. Sammantaget ger resultaten från de fem delpro- jekten en mångsidig bild av de resultat som uppnås inom de valda övergripande kunskapsområdena. Till de positiva inslagen hör bl.a. att eleverna som kollek- tiv uppvisar en betydande bredd i sina kunskaper. Eleverna är vidare engagerade i miljöfrågor, och de känner en tilltro till sina möjligheter att påverka sin framtid. Det visar sig också att eleverna genomgåen- de vågar använda sina kunskaper i ett främmande språk, även de som vet att de inte använder språket helt korrekt. Men det finns också problemområden, och dit hör bl.a. att både elever och lärare känner vanmakt på grund av att de saknar inflytande, och det finns brister i elevernas förmåga att tänka kritiskt. Skolorna tycks också i många fall sakna redskap för att arbeta med värdegrunds- och demokratifrågor i undervisningen. En levande demokrati förutsätter att elever får ut- vecklas i sin medborgarroll och får ett ökat inflytande i takt med stigande ålder och mognad. Egna erfaren- heter i skolan av hur man samarbetar och fattar beslut innebär också en förberedelse för arbets- och vuxen- livet. För att eleverna ska uppleva ett ökat inflytande måste lärarna se ett ökat elevinflytande som ett sätt att utveckla undervisningen och skapa förutsättningar för ett fördjupat lärande. Inflytandet över den egna kunskapstillägnelsen är inte något marginellt utan ska vara utgångspunkt för själva kunskapsprocessen. Elevinflytandet hör därmed samman med lärandets kärna. Ulf Nilsson har också frågat vad jag avser att göra för att ge elever ett mer individualiserat lärande och mer inflytande över sin skolgång samt för att förbättra dialogen med lärarna inför kommande beslut om skolan. Riksdagen har fattat beslut om en försöksverk- samhet med utbildning utan timplan i grundskolan. Ett åttiotal kommuner kommer att få tillfälle att delta i försöket. Enligt min och regeringens uppfattning kan en avdramatisering av timplanen stärka och ren- odla målstyrningen och på så sätt bidra till att ge eleverna ökade möjligheter att nå skolans mål. Att arbeta utan timplan betyder att ett ökat förtroende ges till lärare och skolledare i skolan. Ytterligare upp- märksamhet kommer att riktas kring kvalitetsfrågor, vilket kan öka delaktigheten. Den nya möjligheten att läsa vissa kärnämneskur- ser i etapper innebär enligt min mening att möjlighe- terna att individualisera undervisningen blir större. Etappernas omfattning och innehåll bestäms lokalt av skolan efter varje elevs förutsättningar och behov. Enligt min uppfattning kan etappindelningen av vissa kärnämneskurser också åstadkomma en positiv ut- veckling av arbetssätt. Naturligtvis är också försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet i gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen viktig i detta sammanhang. Försöksverksamheten är nu inne på sitt tredje år av den fyraåriga försöksperioden. En första utvärdering genomfördes under våren 1999. Utvärde- ringen visar bl.a. att en klar majoritet av ledamöterna anser att styrelsens arbete fungerar bra. Eleverna anger att de via den lokala styrelsen nu ges möjlighet att påverka och vara delaktiga. Personalen ser styrel- sen främst som en möjlighet till dialog. Även om försöksverksamheten hittills har en relativt begränsad omfattning ger de lokala styrelserna eleverna erfaren- het av ett inflytande som bygger på demokratiska grunder. Efter utvärderingen av försöksverksamheten kommer regeringen att avgöra på vilket sätt arbetet med att stärka elevers inflytande i skolan ska gå vida- re. Jag vill också nämna att elever och föräldrar nu får möjlighet att ta initiativ till utarbetandet av åt- gärdsprogram genom att riksdagen nu tagit ställning till regeringens proposition Elever med funktionshin- der - ansvar för utbildning och stöd. Arbetet med förordningsändringar pågår nu inom Utbildningsde- partementet. Det pedagogiska friutrymmet har ökat väsentligt genom de nya läroplanerna men dessa möjligheter tas alltför sällan till vara. Utvecklingen av organisation och arbetsformer är en del av det lokala ansvarsta- gandet. Som huvudmän har kommunerna ett ansvar för att följa upp och utvärdera hur utvecklingen även av arbetsformerna i verksamheten framskrider. Jag vill också nämna att jag har regelbundna kontakter med företrädare för såväl lärarnas fackliga organisationer som olika elevorganisationer. Det förekommer också att de fackliga organisationerna är representerade i olika centrala utredningar som till- sätts av regeringen på utbildningsområdet t.ex. kom- mittén för översyn av skollagen m.m., delegationen för försöksverksamhet med utbildning utan timplan i grundskolan. Samråd i olika former sker också med elevorganisationerna.
Anf. 111 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Jag ber att få tacka skolministern för svaret. Jag vill passa på att säga att den här typen av utvärdering - som är anledning till min interpellation - av hur läroplanen fungerar i praktiken är ett bra initiativ från regeringen. Däremot tycker jag att skol- ministerns svar och regeringens initiativ när det gäller de här skolfrågorna är alldeles för lama. Rapporten visar ju att många elever känner van- makt över att inte ha möjligheter att påverka sin egen skolgång. Likaså känner många lärare vanmakt över att de inte kan påverka olika faktorer i sin arbetssitu- ation. Skolministern uttrycker i sitt svar mera förhopp- ningar än konkreta förslag till förändringar. Vi tycks dock vara överens om att det är bekymmersamt att så många elever och lärare känner vanmakt inför sina möjligheter att påverka och förändra skolan. Skolministerns svar går ut på att lärarna måste in- se värdet av att eleverna får ett ökat inflytande över kunskapsprocessen. Jag tror att de flesta lärare redan har insett detta och att de har den viljan, men det finns strukturer i skolan som försvårar för eleverna att fatta avgörande beslut om hur de vill arbeta med sitt kunskapsinhämtande. Det räcker nog inte med att hoppas på att lärarna inom det nuvarande systemet ska kunna ändra förhållandena så mycket. Det är viktigt att elever får delta i olika typer av representativa, beslutande eller rådgivande organ, lära sig det grundläggande för att arbeta fram demokratis- ka beslut för att få förståelse för hur samhället funge- rar. Men elevinflytande handlar inte bara om formella styrelser, utan det handlar också om inflytande över hur man lägger upp sina studier. Det är viktigt att eleverna till vardags i skolan är med och planerar arbetssätt och arbetsformer för hur de ska uppnå ett visst mål. Skolministern och jag har säkert samma uppfatt- ning, att de elever lyckas bäst som själva är med och är aktiva i planeringen av studierna. Men en sådan aktiv elevmedverkan förutsätter att eleven i stora drag känner ett samförstånd med vad han eller hon ska uppnå för studiemål. Den svenska skolan är alldeles för likriktad för att alla elever ska känna ett sådant samförstånd. Gymnasieskolans uppbyggnad med tvång och med samma kärnämnen för studiemotiverade och mindre studieintresserade är ett hinder för att skapa ett eget aktivt individualiserat lärande. Det här har vi diskuterat många gånger i kammaren, och vi vet att regeringen inte ser några problem med att så många ämnen är gemensamma, trots att eleverna kan ha så skilda intressen och studieinriktning. Men när nu en tredjedel av gymnasieeleverna misslyckas anser jag att det är dags att börja söka efter en organisation som gör att fler går igenom gymnasiet med lyckat resultat, även om inte riktigt alla uppnår högskolebehörighet. En möjlighet vore t.ex. att inom ramen för svens- ka A ägna två tre år åt varierande träning i att tala och skriva i stället för att tvingas gå vidare till den svårare nivån, svenska B. Jag ska inte diskutera det här så mycket, eftersom jag vet att regeringen inte är beredd att ifrågasätta dagens system. Skolan har länge haft en teoretisk möjlighet att använda tiden flexibelt så att vissa elever får fler timmar i vissa ämnen än vad andra elever får. Detta har ännu inte fungerat i verkligheten, utan elevgrup- per med stora svårigheter i ett ämne har läst samma ämne i samma antal timmar som alla andra. Därför är det positivt att man nu genomför en försöksverksam- het med att avskaffa timplanen. Men för att detta ska medföra en riktig förbättring måste skolorna verkli- gen uppfatta att de nu kan låta elever läsa kurser i olika takt. Är skolministern beredd att ge en tydlig anvisning till skolorna att det nu är fritt fram att ha grupper som läser en kurs under lång tid medan andra grupper läser samma kurs på mycket kort tid eller t.o.m. tente- rar av den? Tycker skolministern t.ex. att det är bra att det in- dividuella valet och kanske skolans val används för att läsa en utökad kurs i matte eller engelska? Avslutningsvis: Tycker skolministern att det be- hövs några andra förändringar i skolan för att minska elevernas känsla av vanmakt, eller kommer det att lösa sig av sig självt?
Anf. 112 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Vi är helt överens om att det är bra att vi får dessa rapporter som visar hur det ser ut i sko- lan. Jag ställer ofta frågorna, och jag gjorde det senast i dag när jag fick förmånen att lyssna till Börje Ehr- strand, rektor i Rinkeby. Ska jag styra mer som mi- nister? Ska jag detaljstyra eller ska riksdagen så små- ningom fatta beslut om mer detaljstyrning? Eftersom jag visste att den här interpellationen skulle diskute- ras i dag tog jag upp frågan om elevinflytande. Men Börje Ehrstrand, liksom många andra skolle- dare som jag har träffat, sade att vi har fått tydliga besked om hur läget ser ut i skolan. Vi känner till skolans brister. Nu är det upp till oss. De nationella styrdokumenten är egentligen oerhört tydliga när det gäller detta med elevinflytande och fostran. I de skolor som har lyckats bra med elevinflytan- det har det varit tydliga signaler från ledningen. Man har samtalat mycket inom kollegiet, och elevernas delaktighet har genomsyrat verksamheten redan från de lägre årskurserna och sedan hela vägen genom skolan. Sist när Ulf Nilsson och jag diskuterade den här frågan såg vi att det var i de lägre årskurserna och i mellanårskurserna som elevinflytandet var starkare. Det blev sämre ju äldre eleverna var. Då måste man fråga sig: Varför klarar gymnasieskolan inte av att lyssna på eleverna och låta dem vara delaktiga? Jag har många gånger träffat elever som aldrig har sett vad en läroplan är. De har inte sett kursplanen, utan de utgår från det som läraren säger. Här måste skolan ta sitt eget ansvar. Det går inte att vi från rege- ring och riksdag detaljstyr. Vi är ju tydliga. Vi under- stryker det. Vi arbetar med värdegrundsprojekt och utvecklingsprojekt. Vi har kompetensutveckling. Men varje lärare som får den här rapporten måste ställa frågan till sig själv: Hur gör jag i mötet mina elever? Samtidigt tror jag - och det har jag också sagt här flera gånger - att lärarna möter sina elever på det sätt som de själva blir bemötta. Det gäller också att lärar- na är med i en demokratisk process i förhållande till sin skolledning eller till sina kommunala politiker och kan göra sin röst hörd och vara med och påverka och fatta demokratiska beslut. När man själv får uppleva detta blir man också bättre i mötet med eleverna. Jag brukar ofta säga att skolan är väldigt bra och att den svenska skolan klarar många saker väldigt bra. Här tycker jag att det brister. Samtidigt har jag under så många år fört denna debatt. På något vis tycker jag inte att skolan har tagit till sig den. I det här fallet är jag alltså kritisk till skolan. Jag kan inte se något hinder för någon som är verksam i dag att verkligen ta till vara eleverna. Jag möter detta hela tiden, senast i går på en lunch då vi diskuterade Levande historia och Förintelsen. Man ska utgå från elevernas frågor och lyssna på dem. Då får vi ledning för hur vi ska arbeta i framti- den. Nu var det detta mycket speciella område som vi diskuterade. Jag tycker, Ulf Nilsson, att protokollen från riks- dagens debatter bör läsas också av någon lärare som har en stund över för att se hur vi ser på detta och återigen ställa frågan: Hur kan jag göra? Vi får rapporterna för att bli uppmärksammade på problemen. En del saker kan vi ändra genom tydliga- re skrivningar när vi utvecklar läroplanen och den del som gäller de övergripande målen. Men här måste skolorna ta sitt eget ansvar.
Anf. 113 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Det är klart att det är svårt att känna sig delaktig i planeringen av skolarbetet om ämnena som man läser känns väldigt långt ifrån det som man är engagerad i. Det har vi diskuterat många gånger och där har vi olika uppfattningar. Men det vore intressant att få veta: Anser skolmi- nistern att man nu utan den fasta timplanen bör plane- ra i skolan för väldigt stora skillnader så att vissa elever kan läsa en kurs under dubbelt så lång tid som andra just för att själva vara med och planera hur lång tid de ska behöva för att läsa en kurs? Än så länge har vi inte sett den utvecklingen, trots att denna frihet också har funnits tidigare. När det gäller lärarnas vanmakt säger inte skolmi- nistern så mycket om det i sitt svar. Det är naturligt- vis allvarligt att skolans viktigaste resurs, lärarna, känner att de inte kan påverka arbetssituationen i skolan. Jag tror inte att det räcker med att bjuda in fackliga företrädare till centrala utredningar, utan lärarnas professionalism måste aktivt utnyttjas i pro- cessen när nya kursplaner och andra förändringar genomförs. De stora förändringar i kursplanerna som rege- ringen förra året gav Skolverket i uppdrag att arbeta med har inte genomförts med någon organiserad samverkan med lärarna. Under sommaren lades nya kursplaner ut på Skolverkets hemsida för synpunkter, men man missade en så enkel sak som att organisera arbetet så att lärarna kunde använda gemensam ar- betstid till att diskutera förslagen. I stället borde förändringar i kursplanen förbere- das genom att lärarna uppmanas att organiserat lämna förslag och synpunkter från gemensamma seminarier och arbetsgrupper. För lärarnas fortbildning och kompetensutveck- ling skulle det vara utmärkt om de i mycket större utsträckning än i dag kunde ta aktiv del i kursplane- arbetet. Därför frågar jag om skolministern håller med om att det finns betydligt bättre sätt att utnyttja lärarnas kompetens inför nya skolreformer än vad som har skett hittills, eller om hon har några andra förslag till hur det här arbetet ska se ut i framtiden. I utvärderingen säger lärarna också att de har ett svagt förtroende för den kommunala styrningen av skolan och att de har för små möjligheter att påverka olika lokala beslut som rör skolan. Det är uppenbart att kommunerna måste skärpa sig och dels börja de- battera skolan mera, dels förbättra utvärderingen av den egna verksamheten. Många andra av Skolverkets rapporter visar ju att kommunerna brister i uppfölj- ning och utvärdering. När det gäller lärarnas roll är jag övertygad om att en betoning av lärarnas kompetens från statens och Skolverkets sida skulle stärka deras möjligheter att delta i de lokala besluten om skolan ute i kommuner- na. Ett förslag om särskild lärarlegitimation har hit- tills avvisats av riksdagen. Jag tror att det skulle vara en symbolhandling som skulle få verkliga, konkreta följder när det gäller respekten för lärarna som yrkes- grupp och att det skulle sända en signal om att lärar- nas kompetens i fråga om just lärandets villkor måste utnyttjas bättre av tjänstemän och politiker.
Anf. 114 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! Jag kan börja med kursplanerna och Skolverket. Det här var första gången som Skolverket genom den moderna tekniken kunde gå ut på nätet och lägga ut förslagen till kursplaner. När vi nu har tittat efter har vi sett att de denna gång har haft en betydligt större dialog med lärarna än vad de har haft tidigare. Det har alltså blivit klart bättre. När det gäller framtagandet av förslagen till de nya kursplanerna deltar lärare från hela landet i grup- perna. Där anstränger man sig också från Skolverket att se till att dialogen fungerar och att man kan lyssna på deras tankar och åsikter. Sedan kom Ulf Nilsson direkt in på den konkreta vardagen, dvs. hur det fungerar mot dem som är ute, med arbetstider och olika möjligheter. Det är väl sådana påpekanden som man får ta till sig när man ska göra det här nästa gång, att också tänka på den praktiska verkligheten, under vilken tidsperiod det görs och hur man når ut. När jag har rest runt och mött aktiva, både led- ningspersonal och övrig personal, på skolorna har jag ställt frågan hur delaktiga de har varit i framtagandet av kursplanerna. Det är en blandad bild jag har fått. Det är ganska tydligt igen att när ledningen själv har tagit initiativ och sagt att det är viktigt, har man sti- mulerat lärarna och sett till att de har varit i gång. På en del skolor har det funnits en mycket god kunskap om kursplanerna. På andra ställen har det inte alls lyfts fram och varit i fokus. Bilden är alltså splittrad. För att sammanfatta tycker jag ändå, om vi ser till hur det har varit tidigare, att den här gången har många fler getts en möjlighet att vara delaktiga tack vare att förslaget kunde ligga ute på nätet. Vi kan säkert utveckla det ännu mer. Tanken med det timplaneförsök som vi gör är just att pröva hur man nu kommer att organisera arbetet i skolan. Vi kommer också att titta på det som Ulf Nilsson tog upp, dvs. hur man använder undervis- ningstiden för de elever som behöver mer tid. Jag har sett ett tecken från många kommuner, och det är att man diskuterar det tionde året i grundskolan. Den möjligheten finns egentligen i dag, men flera kommuner har tagit upp det i sina fullmäktigeför- samlingar för att permanenta det. Man har olika lös- ningar på hur man vill hantera det här året. Det är verkligen ett sätt att understryka att vissa elever be- höver längre tid. Jag tror att det är oerhört viktigt. Ulf Nilsson tog också upp frågan hur vi kan an- vända elevens val för att göra förstärkningar runt vissa kurser eller ämnen. Det är också ett sätt som skolan kan hantera detta på. Där är vi alltså överens. Sedan är det vår gamla debatt, som vi brukar ha, om alla elever ska läsa samma ämnen på gymnasiet. Jag ska i morgon möta företrädare för näringslivet på en konferens. En av de saker som jag då har att ta upp är Industriförbundets senaste kommentar när de har mött elever som går på industriprogrammet. Det som var roligt att höra var att dit kom positiva, trevliga ungdomar - de underströk det - som höll tiden, som var flexibla och som tyckte om att arbeta i grupper och kunde ta ett gruppansvar. Det som de efterlyste var att eleverna borde ha bättre kunskaper i svenska, engelska och matematik. Det är hela tiden den här balansgången vi har att göra, att se till att de har kunskaperna, både för sin egen skull och för samhället. Men fortfarande har vi inte hittat de bästa metoderna för att kunna ge det här till alla elever. Därför är det viktigt att vi fortsätter att ge kompetensutveckling till lärarna och att stötta dem.
Anf. 115 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Jag tar först det som skolministern sade sist. När det gäller just detta med bättre kunska- per nämnde jag i mitt anförande ämnet svenska som exempel. Kunskaperna i svenska skulle bli bättre om en del elever nöjde sig med att i olika varianter träna svenska A under hela skoltiden, i stället för att tving- as gå vidare till en svårare kurs. Den diskussionen kan vi gå vidare med. Jag förstod i alla fall att skolministern inte tyckte att det var helt lyckat att första gången man går ut med en bred information till lärarna lägga den just under sommaruppehållet, när lärarna inte arbetar på samma tider och när skolorna är halvstängda. Jag hoppas att man lär sig till nästa gång att det kanske var det sämsta tillfället att lägga ut remissen. Annars tycker jag att den här debatten har visat att vi är överens om att elever och lärare ska ha möjlig- het att påverka sin arbetssituation. Men den har också visat en nyansskillnad mellan våra uppfattningar. Skolministern har större hopp om att förutsättningar- na för en förändring finns redan nu inom systemet, och hon menar att den känsla av vanmakt som kom- mer till uttryck i vissa delar av utvärderingen kommer att minska redan med de förutsättningar skolan har i dag. Jag menar däremot att vi behöver en hel del kon- kreta förändringar i skolan redan nu. Till dem hör, fru talman, om jag får sammanfatta, att vi måste skapa betydligt fler valmöjligheter för eleverna, ge tydligare besked från staten att tiden för samma kurs kan varie- ra beroende på vad eleven behöver, att allmänt mins- ka likformigheten i skolan och att lyssna mera på lärarna och värdera upp deras arbete.
Anf. 116 Statsrådet INGEGERD WÄR- NERSSON (s): Fru talman! När det gäller gymnasieskolan har jag tidigare meddelat kammaren att vi har för avsikt att göra en översyn av hela gymnasieskolan och också titta på både programinriktningar och förekomsten av ämnen. Det gäller givetvis också tidsanvändningen, som är en viktig faktor. Den översynen kommer, och den ska vara parlamentarisk. Där får vi möjlighet att titta på den gymnasieskola som nu har verkat ett antal år, och vi får se hur den ska se ut i framtiden. För att gå tillbaka till individualiseringen, som jag tycker är oerhört viktig, krävs säkert också att vi måste ge kompetensutveckling till lärarna i mötet med eleverna. Det stora IT-projektet, användningen av IT i sko- lan, har fått en annan effekt, som vi kanske inte var medvetna om men som vi nu får rapporter om från den ena skolan efter den andra. Det är att många lärare säger att de har förändrat sitt sätt att undervisa, att de har blivit handledare. Många av eleverna har ju i sig en ganska god kunskap, och nu blir det frågor i stället. Läraren ändrar alltså sin roll. Jag tror också att vi av själva IT-projektet nu kan göra uppföljningar och utvärderingar och se om det här har skett på flera ställen. Vi har fått många goda rapporter om att just elevinflytandet har blivit bättre när man har arbetat med IT som ett pedagogiskt hjälpmedel. Det är en viktig fråga som vi har diskuterat i dag. Ska vi lyckas uppnå att alla elever ska trivas i skolan måste de bli delaktiga. Detsamma gäller även för lärarna. Demokrati är något som ständigt måste återvin- nas, sade Olof Palme en gång, och det tror jag att vi kan stämma in i. Det gäller i synnerhet i skolans värld.
Överläggningen var härmed avslutad.
19 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter Bostadsutskottets betänkanden 1999/2000:BoU2 och BoU3
20 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Propositioner 1999/2000:40 Obeställd reklam m.m. 1999/2000:42 Utlänningar i en massflyktsituation, sociala förmåner m.m. 1999/2000:43 Uppehållstillstånd på grund av anknyt- ning 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsyki- atrisk vård 1999/2000:46 AP-fonden i det reformerade pensions- systemet 1999/2000:47 Brottsoffers ansvar för rättegångskost- nader 1999/2000:48 Tidsdelat boende - information på konsumentens språk 1999/2000:49 Utökat skydd för kodade tjänster 1999/2000:51 Lag om radio- och teleterminalutrust- ning, m.m. 1999/2000:52 Förstärkt strålskydd 1999/2000:53 Genomförande av EG-direktiv om biocidprodukter och innesluten användning av ge- netiskt modifierade mikroorganismer, m.m. 1999/2000:54 Effektiv kontroll för att hindra sprid- ning av kärnvapen 1999/2000:56 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Motioner med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning 1999/2000:A6 av Mikael Odenberg m.fl. (m) 1999/2000:A7 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) 1999/2000:A8 av Stefan Attefall m.fl. (kd) 1999/2000:A9 av Margareta Andersson m.fl. (c) 1999/2000:A10 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1999/2000:34 Förvärv av egna aktier 1999/2000:L11 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) 1999/2000:L12 av Stig Rindborg m.fl. (m) 1999/2000:L13 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)
med anledning av prop. 1999/2000:35 Upphovsrätten och offentlighetsprincipen 1999/2000:K17 av Åsa Torstensson m.fl. (c) 1999/2000:K18 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) 1999/2000:K19 av Per Lager m.fl. (mp) 1999/2000:K20 av Per Unckel m.fl. (m) 1999/2000:K21 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1999/2000:38 Vissa skatte- frågor med anledning av att aktiebolag skall kun- na förvärva egna aktier, m.m. 1999/2000:Sk17 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m) 1999/2000:Sk18 av Johan Pehrson och Karin Pilsäter m.fl. (fp) 1999/2000:Sk19 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)
21 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 24 januari
1999/2000:195 av Lena Ek (c) till statsrådet Mona Sahlin Nationellt resurscentrums verksamhet i NUTEK 1999/2000:196 av Lena Ek (c) till justitieminister Laila Freivalds Rättstrygghet 1999/2000:197 av Viviann Gerdin (c) till utbild- ningsminister Thomas Östros Reglerna för studiemedel
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 1 februari.
22 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 25 januari
1999/2000:464 av Owe Hellberg (v) till kulturminis- ter Marita Ulvskog Folkbildningsrådet 1999/2000:465 av Jeppe Johnsson (m) till försvars- minister Björn von Sydow KA 2 1999/2000:466 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till justitieminister Laila Freivalds Polisen i Stockholm 1999/2000:467 av Bertil Persson (m) till statsminister Göran Persson Svenska STASI-spioner
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 1 februari.
23 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 21 januari
1999/2000:406 av Ewa Larsson (mp) till statsminister Göran Persson Folkbildning om samerna 1999/2000:411 av Helena Bargholtz (fp) till jord- bruksminister Margareta Winberg Könsfördelningen i Regeringskansliet
den 25 januari
1999/2000:433 av Bertil Persson (m) till finansmi- nister Bosse Ringholm Internetspel 1999/2000:452 av Karin Pilsäter (fp) till socialmini- ster Lars Engqvist Plötslig spädbarnsdöd
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 1 februari.
24 § Kammaren åtskildes kl. 21.10.
Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 8 (delvis), av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.27 och av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.