Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:38 Torsdagen den 2 december
ProtokollRiksdagens protokoll 1999/2000:38
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1999/2000:38 Torsdagen den 2 december Kl. 10.00 - 17.58
19.00 - 20.23
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
----------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 26 november. 2 § Anmälan om fördröjda svar på interpella- tioner
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1999/2000:108
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:108 av Per Westerberg (m) om samordning av radiokommunikationsnät. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 januari 2000. Skälet till dröjsmålet är utländskt besök den 18 januari 2000. Stockholm den 23 november 1999 Näringsdepartementet Statsrådet Mona Sahlin Enligt uppdrag Dag Ekman Expeditionschef
Interpellation 1999/2000:109
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:109 av Per Westerberg (m) om Sveriges småföretagare. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 januari. Skälet till dröjsmålet är utländskt besök den 18 januari 2000. Stockholm den 23 november 1999 Näringsdepartementet Statsrådet Mona Sahlin Enligt uppdrag Dag Ekman Expeditionschef
Interpellation 1999/2000:89
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:89 av Per Bill om utvär- dering av skolan. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 1 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:90
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:90 av Per Bill om ele- vers utanförskap. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 1 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:94
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:94 av Tomas Högström om funktionshindrade elevers rätt att välja skola. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 25 januari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:95
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:95 av Tomas Högström om skolelevers läskunskaper. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 1 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:96
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:96 av Catharina Elmsä- ter-Svärd om skolverksamhet och barnomsorg. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 10 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:97
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:97 av Anders Sjölund om skolmiljö. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 10 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:98
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:98 av Anders Sjölund om kunskapsnivån i skolan. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 1 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:99
Till riksdagen Interpellation 1999/2000:99 av Sten Tolgfors om mobbning i skolan. Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 10 februari 2000. Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun- nat finna en annan debattdag som passar både inter- pellanten och henne. Stockholm den 26 november 1999 Utbildningsdepartementet Skolministern Enligt uppdrag Staffan Bengtsson Statssekreterare
3 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades Propositioner 1999/2000:28 till utbildningsutskottet 1999/2000:36 till finansutskottet
4 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU1
5 § Nationella minoriteter i Sverige
Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU6 Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143)
Anf. 1 BJÖRN VON DER ESCH (kd): Fru talman! Som framgår av det här betänkandet föreslår man i propositionen endast åtgärder som behövs för att Sverige ska kunna ratificera Europarå- dets ramkonvention rörande nationella minoriteter och den europeiska stadgan om minoritetsspråk. Det handlar således om att uppfylla minimikrav enligt de internationella åtaganden som vi har gjort. Det här understryks ytterligare av konstaterandet att förslagen är avsedda att lägga en grund för en samlad svensk minoritetspolitik. Förmodligen saknas en sådan grund för en samlad svensk minoritetspolitik för närvarande. Man skulle kunna påstå om det vi gör nu att därtill är vi nödda och tvungna. Men, som sagt, bättre sent än aldrig - i synnerhet som våra nordiska grannar redan har hunnit en bra bit på vägen. Med hänsyn till det sagda finner vi kristdemokra- ter det angeläget att nu påskynda processen. Vi anser därför att det av regeringen föreslagna geografiska område som omfattas av lagförslaget bör utvidgas med ytterligare tre kommuner, Krokom, Strömsund och Storuman, under en försöksperiod. Därigenom skulle även det sydsamiska språkområdet komma att redan nu omfattas av förslaget. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation num- mer 5.
Anf. 2 ÅSA TORSTENSSON (c): Fru talman! Centerpartiet hälsar regeringens pro- position om nationella minoriteter med stor tillfreds- ställelse. Dess innehåll står i väsentliga delar i över- ensstämmelse med det agerande som företrädare för Centerpartiet presenterat tidigare. Centerpartiet ger sitt stöd till att Sverige ratificerar Europarådets ram- konvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landdels- och minoritets- språk. Det finns tre starka motiv för denna politik. För det första innebär ratificeringen att de berörda mino- riteterna får verktyg för att bättre hävda sina berätti- gade intressen. För det andra innebär denna politik ett i nutiden fastlagt skydd som ökar förutsättningarna att värna minoriteter i tider då dessas rättigheter kan komma att utsättas för press. För det tredje innebär ratificeringen också att möjligheterna till sameurope- iskt samarbete för att skydda minoriteters intressen oavsett nationalstatsgränserna ökar. Nationella minoriteter har uråldrig hävd i Sverige. Våra förslag innebär inte några inskränkningar i för- hållande till regeringens. På några punkter anser vi dock att ratificeringen motiverar längre gående för- slag. Det är viktigt att erinra om att ratificeringarna innebär att Sverige endast tar ett första steg mot en samlad minoritetspolitik. Jag skulle inledningsvis också vilja nämna diskus- sionerna kring teckenspråket. Frågan om huruvida teckenspråket ska betraktas som ett minoritetsspråk i den mening som den europeiska stadgan om landdels- och minoritetsspråk avser har aktualiserats av bl.a. Sveriges Dövas Riksförbund. Centerpartiet delar regeringens bedömning att teckenspråket inte kan anses falla inom ramen för syftet med minoritets- språkskonventionen. Konventionen bygger på språ- kens anknytning till urbefolkningar och andra natio- nella minoriteter som etniska grupper. Däremot är det naturligtvis angeläget att från po- litiskt håll markera vikten av att teckenspråket ges ett tillräckligt stöd och skydd. Jag vill från Centerpartiets sida gärna poängtera att vi måste ta ett politiskt an- svar för de dövas rätt till teckenspråksundervisning, tolkar, TV-program på teckenspråk och olika former av samhällsservice såsom barnomsorg, skola, äldre- omsorg, hälso- och sjukvård m.m. Detta är Center- partiet också berett att medverka till, men vi anser att det principiellt bör ske i annan ordning och inte i samband med ratificeringen av minoritetsspråkskon- ventionen. Bland de ca 450 000 sverigefinnar i Sverige som omnämns i propositionen är ungefär en fjärdedel sådana som antingen själva är eller är barn eller barn- barn till finlandssvenskar, dvs. finländare med svens- ka som huvudspråk. Historiskt sett har finländare från båda språkgrupperna alltid flyttat till Sverige. Kultu- ren är likartad eller likadan oberoende av språket, och i den finlandssvenska identiteten ingår även, om än i starkt varierande grad, finska som ett andraspråk. Problematiken med begreppet sverigefinnar har i remissyttranden i samband med de utredningar som föregick propositionen omtalats av såväl Sverigefins- ka Riksförbundet som den organisation som företrä- der finlandssvenskarna i Sverige, Finlandssvenskar- nas riksförbund i Sverige. Organisationerna har ett omfattande samarbete och är båda centrala i svergige- finländarnas delegation, som nyligen skapats. Problematiken har även behandlats av andra offi- ciella remissinstanser såsom Centrum för tvåspråkig- hetsforskning vid Stockholms universitet och Sam- fundet Sverige-Finland. Det är rimligt att vid ratifice- ringen klart yttra att även finlandssvenskarna i Sveri- ge anses ingå i den sverigefinska, eller kanske hellre sverigefinländska, minoriteten. Eftersom minoritetsspråkskonvenionen stadgar att staten ska ta hänsyn till önskemål från den som talar minoritetsspråk när åtgärder vidtas som berör dem finner vi det naturligt att uppmärksamma finlands- svenskarnas ställning i detta sammanhang. Vi anser att även finlandssvenskarna ska känna sig omfattade av de nya bestämmelserna till gagn för nationella minoriteter. För att inga tvivel ska råda om detta föreslår vi att termen sverigefinnar ändras till sverigefinländare, eftersom detta begrepp omfattar samtliga från Finland inflyttade oberoende av om den inflyttades modersmål eller förstaspråk är finska eller svenska. Det finns också starka skäl för att betrakta det finska språket som ett territoriellt bundet språk även i Stockholmsregionen. I Stockholm har det finska språket en livaktig historia under åtminstone fem sekler. Dess närvaro i regionen är stark när steget nu tas in i 2000-talet. Enligt Centerpartiets mening finns det starka skäl för att ge finska språket samma rättsli- ga ställning i Stockholmsregionen som i Tornedalen. Detta är viktigt för de rättigheter och den välfärd som bör tillerkännas de flera tiotusentals finländare som lever i regionen. Det är också viktigt för Stockholms framtida roll i Östersjöregionen och för relationerna mellan Sverige och Finland. Det innebär också att såväl regionen som statsmakten ger ett besked om att man ser en levande finskspråkig kultur som ett bestå- ende nationellt värde i huvudstadsregionen. Den kompetens som krävs för att i nödvändig ut- sträckning uppfylla kraven i den europeiska språk- stadgan finns redan nu i Stockholmsregionen. Värdet av att säkra de finsktalandes rättigheter är av sådan storlek att de praktiska ansträngningar som måste göras i statlig, kommunal och landstingskommunal förvaltning för att möta kraven är rimliga. Vi hade självklart önskat att sådana ställningsta- ganden aktualiserats i det beredningsarbete som före- gått den nu aktuella propositionen. Så har dessvärre inte varit fallet. Vi anser därför att det bör ankomma på regeringen att ta initiativ så att finska språkets ställning på nytt aktualiseras i berörda kommuner. Detta bör ske utan att ratificeringen av språkstadgan i den utsträckning riksdagen nu är beredd att fatta be- slut om försenas. Som redan förutsätts i beredningsarbetet kan inte ratifikationen ses som en slutpunkt i arbetet med att stärka minoriteternas sak, utan snarare som en inled- ning av en dynamisk process. Riksdagen bör i anslutning till att den tar ställning till föreliggande proposition uttala sitt principiella stöd för att kommuner i Stockholmsregionen där det finska språket talas av hävd också omfattas av de bestämmelser som enligt regeringens förslag blir gällande vad gäller finska språket i Gällivare, Hapa- randa, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Regeringen föreslår att rätten att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar ska begränsas till part och ställföreträdare för part. Detta har tingsrät- terna i Gällivare och Haparanda, som för övrigt kommer att ingå i de två förvaltningsområdena, ifrå- gasatt i sina remissyttranden. Denna inskränkning finner vi omotiverad och menar att även andra aktö- rer, som exempelvis vittnen och målsägande, ska ha samma rätt att tala dessa språk. Vi har svårt att se det rimliga i att en del aktörer i rätten ska få använda sitt språk medan andra inte ska få göra det. Här tycker jag att förklaringsbördan ligger hos utskottsmajoriteten, som bara avfärdar detta med att konstatera att rege- ringens bedömning är väl avvägd. Vad är skälet till att inte samma regel ska gälla för alla? Vilka blir de praktiska problemen med att inte bara parter och deras ställföreträdare ska få använda sitt minoritetsspråk utan även målsägande och vitt- nen? Centerpartiet kan som ett första steg godta att en- skilda endast ges rätt att få muntliga svar. Att en rätt till skriftliga svar på samiska, finska och meänkieli redan nu inte ges är ur demokrati- och rättssäkerhet- sperspektiv betänkligt. Vi vill därför markera att målet bör vara att snarast gå vidare och utvidga rätten till att få skriftliga svar på samiska, finska och meän- kieli. Fru talman! Jag ska avrunda med att säga att Centerpartiet ställer sig bakom och yrkar bifall till reservationerna 4, 6 och 9, och därtill ställer vi oss bakom de reservationer som Folkpartiet har markerat - nr 11 och 12.
Anf. 3 HELENA BARGHOLTZ (fp): Fru talman! Till de mest grundläggande rättighe- terna hör den att självständigt avgöra sin egen etniska och språkliga identitet. Öppenhet, tolerans och ömse- sidighet är principer som lägger grunden för ett i djupare mening mångkulturellt samhälle, där den enskilda människans situation är lika viktig oavsett om hon i ett visst avseende tillhör befolkningens majoritet eller minoritet. Att minoritetspolitiken ska utgå från individen och inte från kollektivet är en självklarhet förr oss som tillhör Folkpartiet liberalerna. Den enskilda människans värde är unikt oavsett hennes modersmål och oavsett om hon identifierar sig med majoritetsbe- folkningen, en nationell minoritet eller någon annan befolkningsgrupp. Utan sina nationella minoriteter och minoritets- språk skulle Sverige vara ett utarmat land. Myten att Sverige var ett etniskt och kulturellt homogent land fram till efterkrigstidens invandring måste kastas på sophögen en gång för alla. Fram till våra dagar har den svenska överheten ibland också direkt motarbetat de nationella minoriteternas och minoritetsspråkens överlevnad. Behovet av upplysning och utbildning är därför stort, inte minst för att personer som identifierar sig med den svenska majoritetskulturen ska få upp ögo- nen för minoriteterna och inse vilka vinster som finns i att skapa ett samhälle där majoritet och minoritet vågar lära av varandras erfarenheter. Den nu aktuella propositionen, som vi diskuterar här, kan ses som ett steg på vägen att stärka de natio- nella minoriteternas ställning. Men vi skulle från Folkpartiets sida vilja gå längre i följande avseende. För det första: Nämn minoriteterna och minori- tetsspråken i grundlagen. Det finns inget lagförslag på övergripande lagtext som namnger Sveriges natio- nella minoriteter och minoritetsspråk, utan regeringen anser att det räcker att peka ut dessa i ratifikationsin- strumenten som överlämnas till Europarådet. Folk- partiet liberalerna anser dock att det ligger ett stort värde i att namnge de nationella minoriteterna och minoritetsspråken i regeringsformen. Det skulle vara en principiellt betydelsefull handling som kan få markera det definitiva slutet på osynliggörandet av minoriteterna och minoritetsspråken. För det andra: Ge ytterligare stöd till skriftsprå- ken. Regeringen föreslår inte att myndigheter inom förvaltningsområdena för samiska, meänkieli och finska ska få någon skyldighet att svara enskilda skriftligt på respektive minoritetsspråk. Även om en enskild person skriver t.ex. på samiska till sin hem- kommun anses det räcka om hon får svar på svenska tillsammans med ett bifogat meddelande att svaret kan översättas muntligen till samiska om så önskas. För att minoritetsspråken ska vara levande språk med breda funktionsdomäner är det viktigt att de fungerar också som skriftspråk. Därför borde en för- söksverksamhet genomföras i ett par kommuner som med hjälp av specialdestinerade bidrag skulle kunna erbjuda lika god skriftlig som muntlig service på minoritetsspråken. Erfarenheterna från en sådan för- söksverksamhet kan ge vägledning för det fortsatta arbetet, inte minst när det gäller frågan om hur pass resurskrävande det i verkligheten skulle vara att ut- sträcka myndigheternas språkliga serviceskyldighet till att också gälla det skrivna språket. För det tredje gäller det ortnamns- och vägskyltar. Det land som har anslutit sig till konventionen för skydd av nationella minoriteter ska sträva efter att sätta upp skyltar med ortnamn, gatunamn och dylikt på minoritetsspråk inom områden som traditionellt och i betydande antal bebos av nationella minoriteter, under förutsättning att det finns en tillräcklig efterfrå- gan. Det innebär t.ex. att skyltarna inom de samiska och tornedalska områdena ska vara flerspråkiga. I det här avseendet återstår mycket att göra, och det är viktigt att det sätts upp en tidsgräns för när arbetet ska vara klart. Ett rimligt årtal vore, enligt vår bedöm- ning, 2005. Då bör inte bara ortnamnsskyltar vara två- eller trespråkiga, utan också väg- och gatunamn bör omfattas om man så vill inom de berörda områ- dena. Samiskans och meänkielins roll skulle kunna stärkas om dessa språk på så vis fick flytta in i nutida bostadsområden. Målet bör också vara att två- och trespråkigheten förs in i t.ex. postens adressystem. För det fjärde vill jag ta upp meritvärdering för of- fentlig personal. Minoritetsspråkskommittén föreslog - kommitténs förslag är ju underlag för den aktuella propositionen - att det skulle lagfästas att tvåspråkig- het när det gäller svenska och minoritetsspråk skulle betraktas som en särskild merit vid anställning av personal vid en myndighet. Att personalen har språk- kunskaper är en grundförutsättning för att myndighe- terna ska kunna ge likvärdig service på svenska och minoritetsspråken. Det finns alltså goda anledningar att genomföra kommitténs förslag på den här punk- ten. Det handlar då om myndigheterna inom förvalt- ningsområdena för samiska respektive finska och meänkieli. För det femte handlar det om kommuner och kommunindelning. Det föreslås att lag om att man ska använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ska tillämpas inom förvaltningsområ- det. De fyra kommuner som har föreslagits för det samiska förvaltningsområdet är Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog. Minoritetsspråkskommittén föreslog att det uttryckligen skulle stadgas i lag att en förändring av den kommunala indelningen inte får hindra ett främjande av de svenska landsdels- och minoritetsspråken. I motsats till regeringen anser vi från Folkpartiet att Minoritetsspråkskommitténs tanke bör förverkligas. Fru talman! Den fortsatta minoritetspolitiken är en angelägenhet för alla oss som bor i Sverige. Det är viktigt att den utformas i nära samråd med dem som själva identifierar sig med de nationella minoriteterna eller som talar något av minoritetsspråken. Det föreslås att lag om att man ska använda sa- miska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ska tillämpas i förvaltningsområdet. Jag nämnde vilka kommuner som det handlar om. Men det har under remisstiden också kommit in förslag om en utökning av antalet. Därför föreslår vi från Folkpartiet att för- valtningsområdet ska utökas med kommunerna Kro- kom, Strömsund och Storuman under en försöksperi- od. Den här försöksperioden bör följas av en utvärde- ring. Det är oroande att man i propositionen inte tar upp de rikstäckande åtgärder som gäller barn- och äldre- omsorg som togs upp i Minoritetsspråkskommitténs utredning. Dessa åtgärder avser ju bara förvaltnings- området. Därmed spolieras och stoppas helt de initia- tiv som har tagits i det sydsamiska området när det gäller äldre- och barnomsorg. Vi anser därför att dessa förslag måste tas upp till förnyad bedömning och kostnadsberäkning. Fru talman! Slutligen vill jag, precis som Åsa Torstensson, nämna några ord om teckenspråket. Vi har ju blivit uppvaktade av de dövas riksorganisation om teckenspråket. Det här är kolossalt svårt, men jag har kommit fram till att jag delar majoritetens upp- fattning att detta, eftersom det inte handlar om en etnisk minoritet, inte faller inom ramen för det som vi ska besluta med anledning av den här propositionen. Men jag vill betona att det självfallet är väldigt viktigt att värna om teckenspråket och se till att teckensprå- ket i framtiden får tillräckligt stöd och skydd. Det kommer vi från Folkpartiet liberalerna verkligen att tänka på. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re- servationerna nr 5, 11 och 12. Jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer från Folkpartiet.
Anf. 4 PER LAGER (mp): Fru talman! Miljöpartiet har varit delaktigt vid tillkomsten av propositionen, som ligger till grund för betänkandet om nationella minoriteter i Sverige. Med anledning av det vill jag redan här i inledningen yrka bifall till hemställan i betänkandet med undantag för två yrkanden, som har lagts in under utskottsbehand- lingen i brist på förväntad plats någon annanstans. Jag återkommer till dessa yrkanden. Med beslutet om detta betänkande kommer samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar att utgö- ra Sveriges nationella minoriteter. Deras språk - samiska, finska meänkieli, romani chib och jiddisch - får ett erkännande som innebär att de mer naturligt kan användas vid kommunikation med samhällets viktiga servicefunktioner. När det gäller teckenspråket, som har varit uppe tidigare, delar jag utskottets uppfattning att det inte faller inom ramen för syftet med konventionen. Där- emot finns det alla skäl att på andra sätt stödja teck- enspråket. Betänkandet betyder att Sverige ratificerar ram- konventionen om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen. Båda är i kraft sedan 1998 men öppnade redan 1995 respektive 1992 för undertecknande. Hittills har Sverige bara underteck- nat en av dessa, nämligen ramkonventionen. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland har gått före och redan tagit sitt ansvar. Danmark har inte ratificerat minoritetsspråkskonventionen, men det finns andra skäl till det. Därför menar vi i Miljöpartiet att det är hög tid för en ratifikation. Och grunden är nu lagd för en mer samlad minoritetspolitik. Fru talman! Miljöpartiets gruppmotion MJ220 från höstens allmänna motionstid handlar om ILO- konventionen 169. ILO står för International Labour Organization. Det är ett av FN:s s.k. fackorgan och har till uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor, diskriminering och också t.ex. ursprungsfolkens vill- kor. ILO utarbetar konventioner. Nr 169, som är aktuell i det här fallet, innehåller ett antal bestämmel- ser och åtaganden till skydd för just ursprungsfolken. Eftersom det är oklart om regeringen tänker lägga fram någon proposition om ILO-konventionen 169 under närmast överblickbara tid har två yrkanden från vår motion i frågan lagts in i det här betänkandet. Det första yrkandet handlar om samernas ställning som ursprungsfolk. Mot bakgrund av ILO- konventionens definition på ursprungsfolk omfattas tveklöst samerna i Sverige av konventionen. Samerna själva indentifierar sig som ursprungsfolk. De levde i det som nu är norra Sverige långt innan landet fick sina statsgränser. Riksdagen bekräftade också samer- nas ställning som ursprungsfolk redan 1977. Och samernas historia finns mycket väl beskriven och bekräftad i det här betänkandet. Jag har därför ingen anledning att reservera mig på den punkten. Att man på det sättet särskilt vill få det här bekräftat har att göra med att det med en sådan bekräftelse också följer ansvarsåtaganden. Jag menar nämligen att des- sa åtaganden tidigare inte har varit särskilt synliga. Men förhoppningen är nu att samerna också i prakti- ken ska bemötas och respekteras som ursprungsfolk, att samisk kultur och samiskt livsmönster accepteras som betydelsefulla och värda att utveckla. Det är nödvändigt att samerna får ekonomiskt stöd såväl för att odla sitt språk och använda det som ett modernt kommunikationsmedel i tal och skrift hemma och i samhället som för att vårda religion, slöjd, konsthant- verk, jojk, berättarkonst och vardagliga samlevnads- former. Samernas egna analyser av den samiska kul- turens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter måste alltid vara en utgångspunkt i det svensk- samiska kultursamarbetet. Det andra yrkandet, fru talman, som lyfts in i det här betänkandet handlar om ratificeringen av ILO- konventionen 169. Med tanke på att Miljöpartiet i den frågan anser att konventionen ska ratificeras snarast, men senast inom två år, hade det inte varit lämpligt att invänta en proposition som kanske dyker upp först om ett par år. Vi instämmer alltså i huvudsak med Sven Heur- grens utredning Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige - Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konven- tion nr 169, SOU 1999:25, som i direktiven för övrigt hade en ratificering. Men till skillnad från utredarens bedömning att detta kan ske inom en femårsperiod vill vi gå snabbare fram. Sverige var tillskyndare av konventionen men har sedan underlåtit att ta sitt ansvar i frågan. Genom att ratificera konventionen förenar sig Sverige med de stater som för en framåtsyftande politik i ursprungs- folksfrågor. Hit hör faktiskt både Norge och Dan- mark, t.o.m. Holland och flera sydamerikanska länder - men tyvärr inte Finland. Att Sverige ratificerar konventionen får givetvis betydelse inte enbart för samerna som folk, utan det främjar på ett positivt och aktivt sätt möjligheterna att förbättra situationen för ursprungsfolken i hela värl- den. Dessa folkgrupper har de senaste 500 åren blivit förträngda, förnekade och i vissa fall mer eller mindre utplånade. De har rätt att kräva upprättelse, respekt och rättigheter. Sverige måste i dag visa i handling, inte bara i ord, att man är beredd att lösa den samiska frågan. En ratificering av ILO-konventionen 169 betyder i första hand ett officiellt erkännande av samerna som Sveri- ges ursprungsfolk, också i internationella samman- hang. Särskilda lagstiftningsåtgärder och andra åtgär- der som är viktiga för att vi ska kunna efterleva be- stämmelserna i konventionen kan klaras ut successivt. På det sättet har Norge gått till väga. Vi är självklart väl medvetna om att konflikter finns och att tvisternas kärnpunkt handlar om land- rättigheter och resursfrågor, men vi anser att dessa konflikter snarare kan öka än lösas om frågan förha- las genom ytterligare långbänkar. Samerna är en av de mest utredda grupper vi har i vårt samhälle. Den gränsdragningskommission som föreslås i ut- redningen bör ha en internationell sammansättning för att säkerställa en rättvis hantering av frågan och för att undvika just kopplingar till intressegrupper i området. Självklart måste också insatser till för att hantera konflikterna mellan de olika intressena. Den breda informationskampanj som aviseras är mycket välkommen. Det behövs avdramatisering och klarläg- ganden. Det behövs att man tar itu med mytbildning och överdrifter från båda sidor. Miljöpartiet föreslår att det i upplysningssatsning- en ska ingå en enkel broschyr där de olika tvistande parterna tillsammans konstaterar vad som faktiskt står i ILO-konventionen, vad som inte står där och vad man inte är överens om. På så sätt skulle övertonerna kunna klinga av, åtminstone något, och en rejäl dis- kussion, mer präglad av ömsesidig respekt och öns- kan om samförstånd än av misstänksamhet, kunna utvecklas. Så starka konflikter som det här är fråga om kan inte sopas under mattan men kanske hanteras på ett sätt som är mer fruktsamt för alla parter. Det gäller frågorna om markrättigheter, skyddet för samernas renskötsel, deras jakt- och fiskerättigheter, hur grän- serna ska definieras, Sametingets rätt att ansvara och förvalta, utbildningsrätt osv. I vilket fall som helst: Oavsett en ratificering måste en hel rad frågor klaras ut snarast. Och ingen ska behöva känna sig överkörd eller använda det uppgivna uttryck jag hörde en same använda: Siste man släcker ljuset! Här måste det finnas en gemen- sam framtid. Ingen ska behöva konkurrera ut någon annan. Det vore också bra om de pågående domstolspro- cesserna angående samebyarnas vinterbetesrätt vilan- deförklarades under gränsdragningskommissionens arbete. Fru talman! Det pågår för närvarande sju proces- ser mellan tolv samebyar och skogsbrukare i norra Sverige vad gäller sedvanerätten till vinterbete för renar. Jag har i den här frågan ett yrkande från förra riksdagsåret som lyfts in i betänkandet, nämligen att det måste upprättas en någorlunda balans mellan parterna. Samernas motpart är ofta - inte alltid, men ofta - mycket starkare, och för att samerna ska kunna hävda sin rätt på ett någorlunda jämbördigt sätt måste de ges ekonomiska resurser för behövlig juridisk kompetens. Skogsbrukarnas rättegångskostnader täcks mesta- dels av försäkringar, medan samebyarna inte har möjlighet till rättshjälp. Dessutom är det rennäringen som har bevisbördan i de pågående processerna. Sa- merna ska alltså bevisa att de utnyttjar områden sedan lång tid tillbaka. Renbetesrätten har svagare skydd än markrätten. I dag behöver inte markägaren ta samma hänsyn till samen som samen till markägaren. Renägaren, som måste ha årlig återväxt för att betet ska fungera, åsamkar inte heller markägaren den skada som mark- ägaren kan åsamka renägaren när han hugger ned skogen. Vid varsam avverkning skulle skogsägaren t.ex. kunna lämna ytskiktet med kvistar kvar för att ge renbetet en chans. De tolv samebyarna har i mars skrivit till rege- ringen och påkallat omedelbara och effektiva åtgärder från statens sida för säkerställande av marker för vinterbetning och därmed grunden för den samiska kulturen i Sápmi. Regeringen har ännu inte meddelat något ställningstagande med anledning av samebyar- nas skrivelse. Fru talman! Jag ser att min talartid har runnit ut. Jag vill därför snabbt avsluta med att säga att jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 5 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik: Fru talman! Per Lager har i sitt anförande uppe- hållit sig vid en fråga som i och för sig är mycket viktig, nämligen stödet för ILO-konventionen. Jag vill då säga att vi från Folkpartiets sida delar uppfatt- ningen att vi ska stödja konventionen. Men, fru tal- man, det är inte alls det som dagens debatt handlar om. Den handlar om minoritetsspråken och hur vi ska stärka deras ställning. Därför vill jag fråga Per Lager om vi inte skulle kunna vänta med den här diskussionen tills vi får se regeringens proposition om ILO-konventionen.
Anf. 6 PER LAGER (mp) replik: Fru talman! Vi hade en diskussion i utskottet om det här. Det är ju väldigt osäkert om, eller åtminstone när, regeringen kommer med en proposition. Det kan dröja två år men kanske också tre eller fyra. I så fall faller de yrkanden som jag har, framför allt det som handlar om att en ratificering ska ske snarast men senast inom två år. Därför är detta yrkande infört här, och därför för jag den diskussionen här.
Anf. 7 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik: Fru talman! Jag delar Per Lagers uppfattning i själva sakfrågan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi får till stånd en ratificering av ILO- konventionen. Då får Per Lager och jag tillsammans arbeta för att regeringen verkligen kommer fram med denna mycket viktiga och alldeles för länge fördröjda proposition.
Anf. 8 PER LAGER (mp) replik: Fru talman! Jag instämmer.
Anf. 9 PÄR-AXEL SAHLBERG (s): Fru talman! Det här är en av många olika typer av både debatter och beslut som anger att Sverige är på väg in i modern tid. Man kan fundera på när saker och ting borde ha gjorts, men det är aldrig riktigt meningsfullt att ångra vattnet som runnit under bro- arna. Nu är vi här, och nu är vi redo att ratificera de nu aktuella konventionerna när det gäller skydd för nationella minoriteter och när det gäller de olika språken. Jag tycker dock att det är viktigt att säga att det som nu görs i den här processen handlar om vad soci- ologer ibland har talat om som enhet i mångfald. Det låter bättre på engelska, men vi ska väl hålla oss till svenska. Det handlar om att både respektera och ge utrymme för den mångfald som finns och mitt i denna mångfald hitta det som gör att vi också samlas ge- mensamt. Man kan säga att den här frågan har två extremer som av och till hörs i debatten, kanske inte så ofta i den här kammaren, men i den mer allmänna debatten. Den ena extremen är att vi ska vara ett enhetligt land. Människor kan vara välkomna att flytta hit, men som i de fall de redan finns här förväntar vi oss att de efter viss tid anpassar sig till storsvenska vanor, att vi efter hand blir alltmer lika och att alla blir lika goda svenskar. Det är den ena ytterligheten. Den andra ytterligheten handlar om att vi tillska- par en värld och en situation där många människor och grupper av människor lever som i parallella värl- dar. Man har i och för sig mycket stort utrymme för att utveckla den egna särarten, men de här världarna möts aldrig riktigt. Jag tror förstås inte på någon av de här ytterlig- heterna. Här handlar det om att vi formar och skapar den politik som gör det möjligt för alla människor som bor i vårt land att såväl ingå i den stora enheten, som vi markerar på olika sätt när vi delar kultur och historia, när vi utvecklar vår demokrati och när vi fungerar tillsammans, som att få chans att bevara och utveckla sin egen särart, sin egen kultur. Jag tycker därför att konstitutionsutskottets betän- kande och de frågor som nu ligger på vårt bord handlar om att ersätta en gammaldags respektlöshet och intolerans med något som väcker nyfikenhet och glädje över mångfalden. När vi nu går in för att ratificera de här konven- tionerna handlar det om de nationella minoriteterna, som i det här sammanhanget i första hand definieras utifrån ett historiskt perspektiv, och att samtidigt ge ett rejält lagutrymme för bevarande och utvecklande av de olika språken. Det här är viktigt ur det historis- ka perspektivet. Men jag skulle gärna se att vårt politiska arbete för integration över huvud taget sätts in i det här perspektivet, för vi har också andra minoriteter, på både etniska och religiösa grunder. Det är alltså samma slags synsätt och respektfull- het som präglar det här arbetet, där såväl minoriteter av gammal hävd eller senare invandrade som de som har bott länge i landet ska känna nyfikenhet, tolerans och intresse för den mångfald som Sverige i och för sig väldigt länge har representerat, men som kanske har blivit tydligare för oss på sistone. Därför tycker jag att detta är viktigt, och jag är glad för att de olika politiska partierna i huvudsak står bakom de framlag- da förslagen. Jag delar i grunden det t.ex. Åsa Torstensson har sagt i de inlägg där hon talar om teckenspråket och vad det innebär. Det kan på samma sätt diskuteras i mångfaldstermer, men det bör göras i annat samman- hang. De ratificeringar som nu görs är också en in- gång i det fortsatta arbetet. Fru talman! Jag välkomnar det här förslaget och tycker att det är riktigt spännande. Men jag yrkar avslag på samtliga reservationer.
Anf. 10 ÅSA TORSTENSSON (c) replik: Fru talman! Jag skulle vilja fråga Pär-Axel Sahl- berg hur han beaktar minoritetsspråkskonventionens krav att staten ska ta hänsyn till önskemål från den som talar landsdels- och minoritetsspråk när åtgärder vidtas som berör dem, som i det här fallet. Varför kan t.ex. inte finlandssvenskarnas och finnarnas önskemål att förändra termen sverigefinnar till sverigefinlända- re tillmötesgås? Vi har haft den diskussionen i ut- skottet, men jag har inte fått en rimlig förklaring från majoriteten när det gäller den här frågeställningen.
Anf. 11 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re- plik: Fru talman! Jag inser att den frågan kan diskuteras utifrån flera olika perspektiv. Det viktigaste skälet för att vi nu upprätthåller en viss stringens i den här frå- gan hänger i första hand samman med just kopplingen mellan de nationella minoriteterna och deras språk. Jag tycker att det är av sådant värde att man ser kulturen och språket som så integrerade delar att det inte är alldeles enkelt att utvidga inom det som vi kanske betraktar som den svenska språkgruppen. Jag tycker att det är ett ganska gott argument. Om det visar sig framöver att det borde definieras på ett annat sätt är det naturligtvis inget som hindrar att den här typen av omfattning kan diskuteras senare. Men själva grunddraget har jag inte riktigt hört något gott argument emot, och därför tycker jag att det finns skäl för det valda förslag som utskottet nu står bak- om.
Anf. 12 ÅSA TORSTENSSON (c) replik: Fru talman! Pär-Axel Sahlberg inledde med vik- ten av de olika minoriteternas delaktighet i det förslag vi nu lägger fram. Här finns ett tydligt önskemål från två grupperingar som just i kulturellt hänseende kän- ner att man bör ändra begreppet sverigefinnar till sverigefinländare. Jag tycker att man borde ha upp- märksammat och ställt sig bakom ett sådant önske- mål.
Anf. 13 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re- plik: Fru talman! Jag respekterar Åsa Torstenssons synpunkt men hörde inget argument i fråga om att vi just gjort kopplingen mellan minoriteterna och språ- ken. Det menar jag just nu är själva essensen av be- slutsfattandet.
Anf. 14 PER LAGER (mp) replik: Fru talman! Pär-Axel Sahlberg och jag har samma inställning vad gäller huvudtemat i betänkandet. Men nu har det lyfts in två yrkanden i det förslag som jag yrkade bifall till och som Pär-Axel Sahlberg yrkat avslag på. Jag skulle vilja höra motiveringen till det. Det handlar alltså om varför vi inte inom senast två år ska ratificera ILO-konvention 169 och varför majoriteten inte kan tänka sig ett stöd till samerna i de rättsprocesser som pågår nu. Det handlar om oerhört mycket pengar, och samerna är mycket utsatta i den positionen.
Anf. 15 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re- plik: Fru talman! Jag var väl inte alldeles lycklig över att vi just i det här sammanhanget skulle ta in de motionsyrkanden som fanns om ILO-konventionen. Men nu finns de där, och jag har inget emot att argu- mentera kring dem. Det ena är naturligtvis ett mer sakligt skäl, att vi som regel från riksdagens sida inte brukar lägga vår tidplan på regeringens arbete när det gäller att produ- cera propositioner. Det tycker jag är ett rimligt skäl också i det här läget. När det gäller ILO-konvention 169 hoppas jag verkligen att vi kommer att finna en lösning som fungerar. Både Per Lager och jag vet ju att det inte är alldeles utan komplikationer, men det vore väldigt angeläget att de hinder som fortfarande finns på vä- gen röjs undan. Jag tror inte att man ska säga att det på något vis finns en osäkerhet om att vi vill komma till en lösning. Däremot har de nu pågående rättsprocesserna na- turligtvis en stark koppling till frågan om ILO- konventionen och dess tydning, liksom till just den konfliktpunkt som kanske är något av huvudproble- matiken kring såväl den samiska rennäringen som ratificeringen av ILO-konventionen här i riksdagen. Jag har väldigt svårt att se hur man i ett sådant läge skulle kunna fatta ett beslut i Sveriges riksdag som styr upp hur vårt rättsväsende hanterar nu gällande lagar. Därför kan jag inte se det på något annat sätt än att det är rimligt att det förslag som har lyfts in i det här betänkandet avslås och därmed avslås också re- servationen.
Anf. 16 PER LAGER (mp) replik: Fru talman! Det var svar på den första frågan. Den andra frågan handlade om de kostbara rättsprocesserna, som är oerhört tunga för de sameby- ar som är inblandade. Har inte majoriteten tänkt sig någon form av stöd just för att de här rättsprocesserna ska bli rättvisa?
Anf. 17 PER-AXEL SAHLBERG (s) re- plik: Fru talman! Jag anser att jag svarade på frågan i förra inlägget.
Anf. 18 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Regeringen har i propositionen Na- tionella minoriteter i Sverige lagt fram förslag som innebär att en grund läggs för en samlad minoritets- politik. Som Sveriges första minoritetsminister kan jag med stor tillfredsställelse konstatera att det finns en bred politisk enighet kring huvuddragen i den nya politiken. Det är självfallet en styrka gentemot om- världen. Det är ett positivt besked gentemot våra historiska minoriteter att vi i så stor utsträckning som möjligt ska kunna utveckla minoritetspolitiken i poli- tiskt samförstånd. Jag vill också redan i min inledning understryka att jag har förståelse för önskemål att i vissa avseen- den gå längre i fråga om skydd och stöd för de natio- nella minoriteterna och minoritetsspråken. Men jag menar ändå att det väsentliga i regeringens förslag är att det nu läggs en stabil grund för en samlad minori- tetspolitik som innebär ett formellt erkännande av de nationella minoriteterna i Sverige och ett skydd för de historiska minoritetsspråken. Jag ser det som ett första politiskt och principiellt betydelsefullt steg. Det är viktigt att de åtgärder som vi nu föreslår följs upp och utvärderas kontinuerligt så att vi får en god vägledning för de steg som vi kommer att ta i fortsättningen. Jag tycker också att det är viktigt att utvecklingen av minoritetspolitiken sker i nära samarbete med de nationella minoriteterna själva och deras organisationer. Fru talman! Det är ett historiskt beslut som vi nu är på väg att fatta. Vi har i likhet med andra länder i Europa ett arv som omfattar flera olika kulturer, språk och religioner. Samerna har som ursprungsfolk en särställning. Vi har klart understrukit detta i proposi- tionen. Men också sverigefinnar, tornedalningar, romer och judar har funnits i Sverige under en lång tid. De nationella minoriteterna har bidragit till att utveckla vårt samhälle och till att vitalisera och berika vår kultur. Det är ett betydelsefullt steg att dessa grupper nu erkänns som nationella minoriteter i vårt land och att minoritetsspråken ges det stöd som be- hövs för att de ska bevaras och utvecklas. Jag vill också betona att minoritetspolitiken inte bara är en fråga om förhållandet mellan staten och de nationella minoritetsgrupperna. Det är i hög grad en fråga för hela vårt samhälle. Det finns oerhört mycket som förenar majoritetsbefolkningen och minoriteter- na. Vi har ett gemensamt kulturarv, vi har en gemen- sam historia och vi har en gemensam framtid att byg- ga vidare på. Men det finns också betydande inslag som skiljer oss. Minoritetspolitiken lägger ett stort ansvar på majoriteten. Det gäller inte bara att bejaka det som förenar oss. Vi måste också vara beredda att visa respekt och tolerans för det som skiljer oss åt. Det är en av kärnfrågorna i minoritetspolitiken. Därför är det inte bara viktigt utan också nödvändigt att sprida kunskap om de nationella minoriteterna och deras språk, kultur, religion och historia. För att lyckas med det har skolan en betydelsefull uppgift. Bara genom ökade kunskaper om vår historia kan vi stärka ge- menskapen i samhället samtidigt som vi bejakar och respekterar mångfalden. Minoritetsskyddet är en väsentlig del i skyddet för mänskliga rättigheter och grundläggande värderingar i samhället. Det gör det också till en viktig internatio- nell samarbetsfråga. Sverige verkar aktivt för att minoriteters rättigheter respekteras och stärks också i andra länder. Det historiska perspektivet visar att skyddet för nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred. Det är mot den bakgrunden angeläget att Sverige nu bygger upp en trovärdig minoritetspolitik och ratificerar Europarådets två konventioner på området: ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och mino- ritetsspråk. De förslag som riksdagen nu ska ta ställ- ning till innebär en rätt för enskilda att använda sa- miska, finska och meänkieli i kontakter med domsto- lar och förvaltningsmyndigheter. Förslagen innebär också rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på dessa språk. Förslagen omfattar de geografiska områden i Norrbottens län där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. När det gäller samiska innefattas alla varieteter, såväl nord- samiska och lulesamiska som sydsamiska. Den be- gränsning som gjorts av de geografiska områdena har både praktiska och kostnadsmässiga skäl. Det blir nu en uppgift för Länsstyrelsen i Norrbottens län att utvärdera de regionala insatserna. Detta ska göras tillsammans med berörda kommuner, myndigheter och företrädare för minoriteterna. Resultatet får utvisa om det på sikt finns förutsättningar för att utvidga områdena. Vi vet att det redan i dag görs satsningar på olika håll i landet till stöd och skydd för minori- tetsspråken. Det är goda exempel som kan stimulera till insatser på andra håll. Jag menar att det är viktigt att både exemplen och erfarenheterna sprids i hela vårt land. Fru talman! Våra nationella minoriteter är en till- gång för Sverige. De är, som jag framhållit tidigare, en del av vårt historiska arv. De bidrar tillsammans med senare års invandrargrupper till ett samhälle som präglas av kulturell och etnisk mångfald. Denna mångfald bör vi ta som utgångspunkt när politiken utformas och genomförs på alla samhällsområden och på alla nivåer. Det är i detta perspektiv och mot denna bakgrund som vi nu bör se den nya minoritetspoliti- ken.
Anf. 19 HELENA BARGHOLTZ (fp) re- plik: Fru talman! Eftersom vi nu har minoritetsminis- tern här, som också är medlem av regeringen, vill jag ställa en direkt fråga. Hur är det planerat med en proposition med anledning av ILO-konventionen? Remisstiden gick ut den 20 oktober. Vi är väldigt många som nu undrar: Hur blir fortsättningen? När kan det komma ett förslag från regeringen?
Anf. 20 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag talade så sent som i morse med ansvarigt statsråd, jordbruksminister Margareta Win- berg, om just denna fråga. Hon försäkrade för mig att hon bereder den, att arbetet pågår i Regeringskansliet och att det är hennes ambition att så snart det är möj- ligt återkomma till riksdagen. Jag fick inget datum av henne. Men jag lovar riksdagen att precis som Marga- reta Winberg delta i arbetet för att en proposition om konventionen ska komma till stånd.
Anf. 21 HELENA BARGHOLTZ (fp) re- plik: Fru talman! Jag tackar för den upplysningen. Jag hoppas att det blir en proposition i positiv riktning, även om jag vet att det är en mycket svår och laddad fråga.
Anf. 22 PER LAGER (mp) replik: Fru talman! Jag hade exakt samma frågeställning. Jag avstår därför från att ställa frågan.
Anf. 23 ÅSA TORSTENSSON (c) replik: Fru talman! Stockholm har en stor finsk minoritet sedan lång tid tillbaka. Dess närvaro i regionen är mycket stark. Därför måste jag ställa frågan till mi- nistern: Varför anser inte ministern att finska språket ska ha samma rättsliga ställning i Stockholm som i Tornedalen?
Anf. 24 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Jag vill återigen understryka att det är ett viktigt första steg vi nu tar för att slå fast en natio- nell politik för våra minoriteter. Det finns andra regi- oner i vårt land där det finska språket är starkt och där det talats under lång tid. Stockholm är en sådan regi- on. Jag är själv uppväxt i den s.k. Bergslagsregionen, som är en annan sådan region. Inför den proposition som regeringen nu har lagt fram har vi gjort den avvägningen att vi vill börja i de områden där finska språket av hävd har talats under lång tid och fortfarande talas i tillräcklig omfattning som ett första steg. Det utesluter inte på sikt att vi kan utveckla de områdena, och det utesluter inte att man på olika områden, t.ex. förskola eller äldreomsorg, ska fortsätta det arbete som pågår på en del håll att erbjuda vård och omsorg på minoritetsspråk. Men detta är den avvägning vi gjort som ett första steg och de förslag som ligger.
Anf. 25 ÅSA TORSTENSSON (c) replik: Fru talman! Jag tackar å ena sidan för den opti- mistiska synen på att man kan förändra det förslag som vi snart ska ta ställning till. Å andra sidan är jag tveksam till ministerns svar på varför dessa avgräns- ningar trots denna medvetenhet har gjorts, när man redan ifrån början faktiskt hade kunnat lägga fram ett mycket bredare förslag.
Anf. 26 Statsrådet ULRICA MESSING (s): Fru talman! Precis som det när man utredde frå- gan och överlämnade kommitténs förslag till oss fördes en bred diskussion om vilka avgränsningar man skulle göra har vi på samma sätt fortsatt föra den diskussionen när vi har berett propositionen inom Regeringskansliet. Att vi nu har valt att följa kommitténs förslag och att vi tar detta steg som ett första steg har självfallet flera skäl. Ett är att det kostar pengar att ha en fort- sättning på minoritetspolitiken. Vi avsätter nu 10 miljoner kronor till ett begränsat område. Vi vill utvärdera om de steg vi nu har tagit är riktiga och rimliga, och vad som krävs för en utveckling av mi- noritetspolitiken. I den utvecklingen utesluter inte jag att vi får komma tillbaka med fler förslag och föränd- ringar. Detta är en process och ett första steg. Vi ska ta de andra stegen i nära samarbete med de nationella mi- noriteterna och utvärdera både positiva exempel och de lagförslag som nu ligger för riksdagen.
Anf. 27 INGER RENÉ (m): Fru talman! I detta betänkande föreslås åtgärder som behövs för att Sverige ska kunna ratificera Euro- parådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och deras språk. Minoritetsspråken ska ges stöd för att hållas levande. Moderata samlingspartiet ställer sig bakom betän- kandet där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar anses vara nationella minoriteter. De tre första, samer, sverigefinnar och tornedalingar har en geografisk bas, och det gör att deras språk föreslås få mer långtgående stöd. De åtgärder som föreslås kommer säkerligen att få stor betydelse i det praktiska livet. Men frågan är om inte symbolvärdet är än större. Detta gör enligt mitt förmenande att dagens beslut inte bara har betydelse för språkens bevarande utan också för annan kulturell uppmärksamhet och utveckling. Jag skulle här vilja ta upp två frågor, även om vi som jag sade står bakom betänkandet. De har varit särskilt aktuella i diskussionen. Den första frågan gäller de döva. Två kriterier för minoritetsspråk uppfylls av teckenspråket, nämligen att det är annorlunda än det officiella språket och att det har använts i Sverige under mycket lång tid - mer än 100 år faktiskt. Dessutom är det en viktig, för att inte säga fundamental, del av de dövas kultur. Men det bygger inte på språkets anknytning till en urbe- folkning eller en nationell minoritet som etnisk grupp. Som exempel kan jag säga att en same som är döv inte byter sin etniska tillhörighet, utan han eller hon är fortfarande same. Naturligtvis finns det ändå mycket starka skäl att stödja teckenspråket, men det får ske i annan ordning. Europaparlamentet har t.ex. tagit upp frågan för bra precis ett år sedan. Den andra frågan som jag särskilt vill kommente- ra och använda som exempel är det finska språkets ställning. Finskan har talats i Sverige under mycket lång tid - 400-500 år talas det om. I dag finns unge- fär ¼ miljon svenskar som använder finska språket, och ytterligare ¼ miljon som har sin identitet i det sverigefinska. En mycket stor del av den finsktalande befolk- ningen bor i Storstockholmsområdet. Här finns också ett stort antal svenskfinska skolor. Inte minst friskole- reformen har ökat möjligheter att starta skolor med annat språk än svenska att använda helt eller delvis. Också inom förskolan har en övergång till fler privata eller kooperativa alternativ givit större möjligheter att bevara finska språket, och i och för sig också ytterli- gare andra språk. Det finns alltså ingenting i lagstiftningen som hindrar att skol- och förskoleverksamhet i detta avse- ende organiseras efter föräldrars och elevers behov och önskemål. Jag vill också peka på socialutskottets yttrande till KU, där vikten poängteras av att särskild uppmärk- samhet ges de äldre, som ofta är bärare av språket på ett särskilt värdefullt sätt. För den enskilda människan är det ofta så att man lättare förlorar det sist inlärda språket, medan det som man lärde som barn blir mer värdefullt och mer användbart ju äldre man blir. I kommuner med större grupper av t.ex. finskta- lande äldre borde det finnas stora möjligheter att erbjuda omsorg på finska. Det behovet torde öka under de närmaste åren. Vi förutsätter att äldreomsor- gen organiseras så att finskspråkig personal i så stor utsträckning som möjligt möter finskspråkiga vård- behövande. Med det ställer vi moderater oss bakom betänkan- det. Jag yrkar bifall, fru talman, till utskottets hem- ställan i betänkandet i dess helhet.
Anf. 28 KENNETH KVIST (v): Fru talman! Det är ett historiskt viktigt, och posi- tivt, beslut som vi ska fatta i den här frågan i dag. Riksdagen ska godkänna att Sverige ratificerar den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritets- språk och Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Det betyder att de minoriteter som sedan århund- raden funnits i vårt land får ett stärkt skydd för sina språk och sina kulturer. Syftet med dessa konventio- ner ska emellertid inte ses som att åstadkomma seg- regation och avskiljande, utan det är att främja och uppmuntra till kunskap om de nationella minoriteter- na, deras språk och deras kultur. Det som redan påpekats av Helena Bargholtz är riktigt, och det förtjänar att understrykas. Sverige har egentligen alltid under sin moderna historia varit, är och kommer att förbli ett mångkulturellt samhälle. Samerna är ett ursprungsfolk. Finnar och finländare har funnits på det område som numera är det svenska territoriet sedan medeltiden - liksom romer och judar. Dessa minoriteters historia i vårt gemensamma land är dock en historia som mycket har präglats av att minoriteterna satts på undantag och tidvis varit utsatta för förtryck. Samtidigt har den svenska staten och samhället kunnat nyttja deras arbetsinsatser och deras blod vid slagfälten och berikats av deras kultur och kunnighet. De nationella minoriteterna har lik- som Sveriges majoritetsfolk tillsammans bidragit till att göra Sverige vad det är i dag. Ser vi historiskt på hur minoriteterna har behand- lats i vårt land kan man säga - om vi ska vara kritiska mot majoritetssvenskarnas syn - att vi understundom har haft lättare att se grandet i grannens öga än bjäl- ken i vårt eget. Detta gäller kanske inte minst hur romer och samer har behandlats i det här landet. Detta att de historiska minoriteterna, de som är en del av vår historia, nu lyfts fram är egentligen en del av integrationspolitikens allmänna mål om lika rättig- heter och möjligheter för alla oavsett etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Mänsklighetens historiska erfarenhet är ju att när olika kulturer möts, blandas och befruktar varandra främjas samhällenas utveck- ling. S.k. etniskt rena eller kulturellt avskiljande mil- jöer leder till inkrökthet och stagnation. Det är också en sanning att nationell identitet, självtillit och trygghet i den egna kulturen och histo- rien gör att man vågar ta till sig influenser och att man vågar se de andra kulturerna och respektera dem samtidigt som man tror att man själv har något att influera med. Förtryck mot dem som är annorlunda, mot det nya och mot de som är färre hämmar hela samhällets utveckling. På 1800-talet skrev marxismens klassiker en san- ning som jag tror alla kan omfatta, även de som inte räknar sig som marxister. Det folk som förtrycker ett annat kan självt inte vara fritt. Jag tror att det ligger mycket klokskap i den meningen. När vi nu fattar det här beslutet gäller det att vi skapar förutsättningar för att radera ut kvardröjande segregering, utstötning och fördomar. Vid ett sådant grundläggande och första beslut är det givetvis alltid svårt att göra alla avgränsningar när det gäller vilka minoriteter som ska omfattas, hur de ska omfattas osv. Men jag tror att det är tämligen väl avvägt i kon- ventionen som avser de historiska minoriteterna, som statsrådet Messing sade. Såväl regeringen som konstitutionsutskottet kon- staterar ju också att det handlar om att vi tar ett steg i minoritetspolitiken. Man använder t.o.m. uttrycket ett första steg mot en samlad nationell minoritetspolitik. Det betyder att fler steg ska komma framdeles. Jag tror att det är viktigt att vi något tänker på dessa steg. De faller ur den diskussion som vi har fört kring den här propositionen. Jag vill nämna något om en motion som finns i betänkandet. Där ifrågasätts det att meänkieli skulle vara ett eget språk. Detta språk skiljer sig så mycket ifrån riksfinskan att de som talar meänkieli måste gå särskilda kurser för att kunna läsa litteratur på riks- finska. Siv Holma kommer i ett senare inlägg att ytterligare utveckla hur man nu arbetar för att stärka meänkieli som ett eget språk. Detta är som sagt en grund. Vad bör vi göra när- mast? En del av de punkterna har berörts. Jag tror att ytterligare några kan läggas till. Jag ska sammanfatta detta och ta upp sju punkter som jag tror måste beak- tas. Först vill jag betona en sak som ingen har sagt förut. Vi måste skapa insatser för att stärka romernas kultur och sociala situation. Detta är kanske det folk som mest har varit på undantag genom Sveriges his- toria. Där gäller det fortfarande att bekantgöra kultu- ren, se de rika bidrag denna människogrupp kan komma med till det svenska samhället och skingra de fördomar och den utstötning som denna befolknings- grupp fortfarande utsätts för. För det andra tror jag att vi måste se över förvalt- ningsområdena för de finsktalande. Det är möjligt att man i det framtida arbetet bör ta till sig kritiken att de flesta av de finsktalande faktiskt bor i Mälarområdet och Stockholm. Jag tror att man också snart bör analysera situa- tionen för sverigefinländarnas kulturella identitet. Det är min tredje punkt. Den fjärde punkten skulle vara att vi ser över för- valtningsområdena för samerna. De regionala åtgär- der som föreslås i propositionen omfattar alla varie- teter av samiska. Men de som eventuellt har annan samisk språkvarietet än den nordsamiska och bor utanför de här förvaltningsområdena faller lite utanför detta. Det går kanske att pröva att vidga kretsen av förvaltningsområden för samerna. För det femte bör vi konkretisera formerna för att stärka teckenspråket, och ett sådant arbete pågår väl redan, även om jag delar den uppfattning som flera talare har uttalat här att det inte är aktuellt i detta sammanhang. Här har vi ju att göra med språkligt etniska minoriteter. De som har funktionshindret att inte kunna höra kan inte betecknas som en sådan. Men likväl bör insatser göras för att stärka tecken- språkets ställning. För det sjätte tror jag, i likhet med statsrådet Mes- sing, att man nu får lägga energi på skolan så att det sker en ordentlig undervisning i svensk historia också sett utifrån de olika minoriteternas perspektiv. För det sjunde gäller det också att allmänt förstär- ka arbetet för de minoriteter och de kulturer som inte omfattas av detta för att vi i sanning ska få ett jämlikt och i verklig mening mångkulturellt, tolerant och demokratiskt samhälle.
Anf. 29 ERLING WÄLIVAARA (kd): Fru talman! Den kristdemokratiska människosy- nen ger människan ett absolut värde. Den utgör grun- den för individens personliga rättigheter och för skyddet mot alla former av övergrepp och diskrimine- ring. Sveriges nationella minoriteter är en levande del av det svenska samhället. Deras språk är en värdefull del av den svenska kulturen. Genom att tillerkänna dem språkliga och etniska rättigheter stärks deras självtillit och kulturella identitet. Propositionen och betänkandet om nationella mi- noriteter är ett steg i rätt riktning, även om det hade varit önskvärt att förslaget hade kommit tidigare - kanske redan för 50 år sedan. Vi har i dag att ta ställning till ett betänkande om de historiska minoriteterna i Sverige, nämligen torne- dalingarna, samerna sverigefinnarna, romerna och judarna samt deras respektive språk. Språkets och kulturarvets betydelse kan inte nog understrykas när vi talar om en människas identitet och självkänsla. Det är därför glädjande att det verkar finnas en klar majoritet i Sveriges riksdag som vill anta propositio- nen. Fru talman! Jag ska i mitt anförande uppehålla mig vid frågan om tornedalingarnas och svergefin- ländarnas rättigheter och stöd vad avser språk och kultur. Jag använder mig avsiktligt av benämningen sverigefinländare för att därigenom omfatta alla med finskt ursprung. I Tornedalen i östra Norrbotten har vi ett eget språk, meänkieli. Meänkieli betyder vårt språk. Ve- tenskapliga rön har på senare tid fastlagt att detta språk talades på Nordkalotten så tidigt som på 800- talet av kvänerna. Mycket tyder på att kvänerna till- sammans med samerna tillhör ursprungsbefolkningen på Nordkalotten. Meänkieli är ett språk som många oinvigda och okunniga förväxlar med det finska språket. Ofta får man också höra att meänkieli egentligen är en finsk dialekt. Ingenting kan vara mer felaktigt. Kanske beror missuppfattningen på att man tidigare benämn- de meänkieli tornedalsfinska. Såtillvida är språken lika att de som talar meänkieli och de som talar riks- finska kan förstå varandra, ungefär på samma sätt som vi svenskar kan förstå det norska språket och vice versa. Under en lång tid har tornedalingarna rent av dis- kriminerats för sitt språks skull. Det fanns en tid i vår historia då de som talade meänkieli uppfattades som en säkerhetsrisk, därför att man inte förstod torneda- lingarnas språk. Man var rädd för att tornedalingarna kunde vara allierade med ryssarna. I skolorna var det förbjudet för barnen - långt in på 1900-talet - att tala sitt modersmål, meänkieli. Det må vara att det var förbjudet under lektionerna - vi har alltid tillhört Sverige och gått i svensk skola - men förbudet gällde också på skolgårdarna under rasterna och på vägen till och från skolan. Många är de elever i Tornedalen som fått utstå bestraffningar i form av både örfilar och kvarsittningar för att några ord på meänkieli halkade ur dem. Jag är själv en av dem. Det här tillämpades i skolan i Tornedalen långt in på 1900-talet. Om detta vill jag berätta - utan att känna någon bitterhet över det som varit. Fru talman! Den här dagen är en historisk dag för många minoritetsgrupper i Sverige. Vi står inför ett historiskt beslut, ett erkännande av minoriteternas rättigheter och deras kultur. Den 2 december 1999 är en upprättelsens dag för många tornedalingar. Det är en dag då Sveriges riksdag erkänner att det var och är inget fel att tala det språk som våra föräldrar talade och som de lärde oss när vi var små, utan det är i stället en rikedom, ett kulturarv som man vill bevara. Som tornedaling och kristdemokrat känner jag mig stolt över att få vara med om att fatta detta beslut som erkänner minoriteternas rättigheter också i vårt land. Vi tar i dag ett första steg i att värna de nationella minoriteternas rättigheter. Men det är också viktigt att fortsätta med att stärka den utveckling som förslaget i propositionen är en del av, inte bara inom det av regeringen föreslagna förvaltningsområdet. Refor- marbetet måste fortsätta så att det blir en positiv ut- veckling för minoritetsspråken och minoriteternas rättigheter i hela vårt land. Jag vill särskilt lyfta fram alla de tusentals sveri- gefinländare som bor och lever på olika orter i vårt land. Det är viktigt att vi också lever upp till de in- tentioner som framhålls i propositionen. Jag citerar från inledningsorden i propositionen: "Det innebär ett erkännande av Sveriges nationella minoriteter och deras språk och att minoritetsspråken ges stöd för att hållas levande. Förslagen är avsedda att lägga en grund för en samlad svensk minoritets- politik." Fru talman! Jag står bakom samtliga kristdemo- kratiska yrkanden, inklusive min egen motion, men nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till reservation 5, som också Björn von der Esch tidigare gjort.
Anf. 30 PAAVO VALLIUS (s): Fru talman! När Sveriges riksdag i dag behandlar frågan om en samlad svensk minoritetspolitik med inriktning på skydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken kan man tala om ett historiskt beslut. Det är första gången som Sveriges riksdag offici- ellt erkänner och bejakar det faktum att det i landet vid sidan av det svenska språket av hävd också talats samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani chib. Det svenska kulturarvet är sammanflätat av dessa språkgruppers kulturer, som under århundraden beri- kat varandra och tillsammans bidragit till att utveckla Sverige kulturellt och ekonomiskt. Genom den nationella minoritetspolitiken åtar sig det svenska samhället att ge sina nationella minorite- ter det stöd och det skydd som behövs för att dessa ska kunna bevara sitt språk och sin särart levande. Fru talman! Införandet av den nationella minori- tetspolitiken har således en stor principiell betydelse beträffande synen på Sverige av i dag och dess histo- ria. Men beslutet har också ett vidare nordiskt och europeiskt perspektiv. I och med att även Danmark, Norge och Finland erkänt sina nationella minoriteter höjs minoritets- gruppernas status som kulturbärare i Norden. Nya språk- och kulturband kan knytas och nya kontaktytor bildas. Norden kommer att befästa sin ställning som ett område med en uttalad vilja att vårda och bevara sin språkliga och kulturella mångfald. I en värld med växande internationalisering är det en självklarhet att de små språkområden till vilka de nordiska språken kan räknas stöder varandras strävan att hålla fast vid sin särart. För kontakter mellan Sverige och Finland betyder den aviserade nationella minoritetspolitiken att det trauma som tidvis skavt det goda samarbetet länderna emellan är historia. Det trauma som orsakades av att Sverige som följd av freden i Fredrikshamn år 1809 miste sin östra rikshalva och den finskspråkiga be- folkningen delades på två riken är över. Genom infö- randet av den nationella minoritetspolitiken i Sverige förstärks även den svenskspråkiga minoritetens ställ- ning i Finland samtidigt som samarbetsmöjligheterna ytterligare ökar. I ett europeiskt perspektiv handlar detta riksdags- beslut i grunden om att Sverige åtar sig att underteck- na och ratificera två av Europarådet antagna konven- tioner, nämligen Europarådets minoritetsspråks- och ramkonventioner. Av dessa syftar språkkonventionen till skydd för de mindre använda språken i Europa och ramkonventionen till skydd för de nationella minoriteterna. Genom att ratificera Europarådets konventioner tillhör Sverige de åtta europeiska nationer, vilka ge- nom att erkänna sina nationella minoriteter och sina minoritetsspråk burit sitt ansvar om minoriteternas rätt till sitt språk och sin kultur. Därmed har man även på denna punkt uppfyllt de grundläggande krav på mänskliga rättigheter av vilka minoriteternas rät- tigheter är en viktig del. Genom ratificeringen av två internationellt betydande konventioner kommer Sve- riges arbete för mänskliga rättigheter att få nya di- mensioner. Fru talman! KU:s betänkande nr 6 utgör ett första steg mot en samlad nationell minoritetspolitik. Be- slutet bildar en ram och inger en färdriktning samti- digt som det förhoppningsvis förstärker identiteten och viljan hos individer som tillhör de nationella minoritetsgrupperna att arbeta för bevarandet av sina språk och kulturer på lång sikt. Förutom de principiella utgångspunkter som jag inledningsvis berört finns det trots allt en del brister i betänkandet - brister som kommer att försvåra det konkreta arbetet hos minoriteterna. Då tänker jag framför allt på de rikstäckande åtgärder som redovi- sas i betänkandet. För att en minoritetsgrupp ska kunna överleva på lång sikt är inlärningen av modersmålet en förutsätt- ning. Utan ett väl organiserat skolsystem är det svårt att lära sig modersmålet från grunden och utveckla en aktiv tvåspråkighet. När det gäller modersmålsstöd i förskolan och undervisning i och på modersmål i grundskolan visar den tillgängliga statistiken en ned- slående utveckling. Med tanke på detta borde betän- kandet innehålla mera långtgående utfästelser utan att för den skull begränsa den kommunala friheten. Konstitutionsutskottet har visserligen lyssnat på kritiken från representanter för minoritetsgrupperna - och det ska utskottet ha beröm för. Men jag befarar att skrivningen inte räcker till. En annan viktig fråga för en levande minoritet är möjligheten att utöva sin egen kultur. Då tänker jag både på amatör- och professionell kultur. En minori- tetsgrupp som saknar institutioner som skapar och förmedlar högklassig kultur väger enligt min mening lätt. Kulturfrågorna är i detta betänkande föremål för få konkreta åtgärder. Även det ekonomiska stödet som utlovas är med tanke på minoriteternas storlek för blygsamt. Hos minoritetsgrupperna finns uttalade förhopp- ningar om att det vid genomförandet av den natio- nella minoritetspolitiken skapas en dialog mellan regeringen och representanter för de nationella mino- riteterna i frågor som berör t.ex. förskola, grundskola, kultur, medier, folkbildning och äldreomsorg. Fru talman! I detta sammanhang vill jag nämna en av grupperna som tillhör de nationella minoriteterna - romerna. Denna grupp har i flera avseenden stått utanför de åtgärder som riktats till de övriga grupper- na. Ett tydligt exempel på detta är skolans område. En stor del av de svenska romerna saknar en tillräcklig utbildning och därmed modersmålskunnig, utbildad personal på flera nyckelområden, t.ex. lärare, elevas- sistenter och vårdpersonal. En positiv särbehandling av den romska minoriteten bör därför ges en hög prioritet. En annan grupp som nämns vid namn i betänkan- det, men som lämnas utanför den nationella minori- tetspolitiken, är finlandssvenskarna i Sverige. När uttrycket sverigefinnar brukas i regeringens proposi- tion har inte regeringen berört frågan om finlands- svenskarna i Sverige. Även om finlandssvenskarna inte talar finska kan man inte utesluta den delen av folkgruppen ur ramkonventionens bestämmelser. Både socialförsäkringsutskottet och konstitutions- utskottet gör den bedömningen av regeringens propo- sition att den delen sverigefinnar som inte talar finska - finlandssvenskarna - inte skulle omfattas av mino- ritetsspråkskonventionen och inte heller bör anses omfattade av åtagandena enligt ramkonventionen. Allt detta med hänvisning till regeringens proposi- tion. Fru talman! Detta är enligt min mening en felaktig tolkning av utskottet. I propositionen räknar man upp kriterier som bör vara uppfyllda för att en grupp ska betraktas som en nationell minoritet och därmed omfattas av ramkonventionen. Finlandssvenskarna som en del av den finska befolkningen i Sverige upp- fyller alla de kriterier, utom språket, som nämns · grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället, · religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdra- gen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten, · självidentifikation. Den enskilde såväl som grup- pen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet, · historiska eller långvariga band med Sverige. Därför omfattas, enligt min mening, finlands- svenskarna i Sverige av Europarådets konvention för nationella minoriteter. Min förhoppning har varit att man i betänkandet i stället för termen "sverigefinne" skulle talat om sve- rigefinländare. Det är ju otvivelaktigt så att den fin- landssvenska gruppen inom sig bär en sverigefin- ländsk kulturtradition och uppfyller de flesta av de punkter genom vilka en nationell minoritet definieras i betänkandet. Av den anledningen är jag tvungen att avstå från att rösta bifall till majoritetens förslag beträffande termen sverigefinländare i utskottets hemställan punkt 4 angående yrkande 2. I detta fall väljer jag att helt avstå från att rösta. I övrigt yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets hemställan i betänkande. Fru talman! Till sist vill jag som en representant tillhörande de aktuella minoritetsgrupperna tacka regeringen och riksdagen för det allvar med vilket framtagandet av den nationella minoritetspolitiken har behandlats. Det handlar om en betydelsefull fråga som berör de flesta samhällssektorer. Jag vill i detta sammanhang också tacka de otaliga representanterna för de nationella minoriteterna för den konstruktiva dialog som varit rådande under framtagandet av de principer som ligger till grund för det aktuella betänkandet. En sådan dialog lovar gott inför det fortsatta samarbetet som är nödvändigt i det fortsatta arbetet för ett språkligt och kulturellt rikare Sverige. Tack!
Anf. 31 SIV HOLMA (v): Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett särskilt tack till den socialdemokratiska regeringen, till Vänsterpartiets representant Kenneth Kvist och till Miljöpartiets företrädare för att de kommit överens om att i propositionen föreslå att meänkieli och jid- disch ska ges erkännande som minoritetsspråk. I det sammanhanget behöver man kanske också ställa frågan om inte sydsamiska som språk behöver samma särskilda erkännande. Fru talman! I betänkandet behandlas min och Stig Erikssons enskilda motion med rubriken "Fortsatta steg för en samlad minoritetspolitik" på väntat sätt. Vi var mycket väl medvetna om att vi kom med för- slag på ett område som ännu inte vunnit allmänt er- kännande. Jag vill ändå påstå, och jag gör det även å Stig Erikssons vägnar, att riksdagen kommer att ta ett historiskt beslut av stort värde när den erkänner de nationella minoriteterna. Vi tornedalingar är en av de minoriteter som änt- ligen får ett officiellt erkännande. Det är också värde- fullt att vårt språk meänkieli erkänns som minoritets- språk. Det är en klar förbättring i förhållande till Minoritetsspråkskommitténs ursprungsförslag. Jag är också väl medveten om att det finns olika uppfattningar i frågan om meänkieli är ett eget språk eller inte. Det har också pågått en livlig debatt i Tor- nedalen om detta. Bl.a. har anförts argument som att erkännandet av meänkieli skulle förstärka skillnader- na mellan den svenska delen av Tornedalen och den finska. Den farhågan anser jag inte har någon reell grund. Jag anser att erkännandet kommer att få mot- satt effekt. Äntligen behöver tornedalingar som talar meänkieli inte be om ursäkt eller känna sig under- lägsna för att de inte behärskar riktig finska. Meän- kieli är ett riktigt språk, och därmed kan de som talar meänkieli och de som talar standardfinska känna samma stolthet och självkänsla för att språken har samma värde genom att också meänkieli fått ett offi- ciellt erkännande. Jag anser, som också en del forskare har framfört, att en funktionell eller fullständig analfabetism i mo- dersmålet inverkar negativt på individens socioeko- nomiska status. Det är ett förhållande som gäller generellt. Huruvida t.ex. Tornedalen ska kunna få en mer gynnsam näringspolitisk utveckling är beroende av den självkänsla som tornedalingarna har. Att det egna språket är godkänt är en avgörande faktor för denna självkänsla. Fru talman! Jag hade förmånen att representera Vänsterpartiet i sektion två av Minoritetskommitténs arbete. Jag skrev där i ett särskilt yttrande att det är viktigt att hörsamma vad tornedalingarna själva anser om språket. Deras representant i denna kommitté hävdade att meänkieli skulle ses som ett eget språk. En av experterna, Henning Johansson, hade samma uppfattning. Jag anser att hans analys är en god grund att stå på för att ge meänkieli statusen som ett eget minoritetsspråk. Vi har två minoriteter som liknar varandra: sveri- gefinnar och tornedalingar. Dessa minoriteter kvalifi- cerar sig utifrån sina specifika förutsättningar till att få statusen nationell minoritet. Som en konsekvens av detta måste också deras språk skiljas åt till gagn för de båda minoriteterna. Det får inte bli en falsk mot- sättning mellan dessa minoriter. Båda minoriteterna måste ges utrymme att utveckla sitt språk, sin kultur och sin historia. För tornedalingarnas del pågår det en livlig verk- samhet. En grammatikbok gavs ut för ett par år sedan. Språkkurser ges både i lokalradioregi och i studiecir- kelform. Här vill jag lyfta fram Pajala kommun som en föregångskommun. Den har redan beslutat att förbereda personalen inom förskola och grundskola för att möta behoven av kunskaper i meänkieli. Det finns en mångfald av olika kulturella aktivi- teter som t.ex. har lett till att böcker skrivs och mu- sikteater spelas på meänkieli. I somras såg jag ett av de senaste exemplen - Iloinen lohi eller Den lyckliga laxen. Allt detta är exempel på vad den nya synen på tornedalingarna betytt för att erövra tillbaka den självkänsla som staten och samhället genom språk- förtrycket tog ifrån dem. Fru talman! Jag anser att det är viktigt att lyfta fram att denna proposition handlar om rättigheter och inte om tvång för den enskilde. Däremot är både ratificeringen av de två nämnda konventionerna och att det finns en regional lagstiftning något som stärker dem som vill ta i anspråk de rättigheter som följer av att tillhöra en nationell minoritet. Det är viktigt att fortsätta arbetet med att utveckla den samlade minoritetspolitiken. En bra grund är lagd, men erkännandet av de nationella minoriteterna och deras språk innebär ett stort ansvar för Sveriges riksdag att också bevaka och fortsatt skapa goda för- utsättningar för en medveten minoritetspolitik. I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram vikten av att bevaka de nationella minoriteter som inte har ett eget förvaltningsområde, vilket många av talarna har varit inne på. Då tänker jag speciellt på sydsamerna, som företrädesvis finns i Krokoms, Sto- rumans och Strömsunds kommuner. Jag tänker också på sverigefinnarna, som företrädesvis finns i Mälar- dalen och i västra Götaland. Jag tänker vidare på judar och romer och kanske framför allt på de mino- riteter som är små och som relativt sett saknar makt och inflytande. Där har vi i riksdagen en mycket viktig funktion att fylla. Jag anser att det är viktigt att de strävanden som finns i propositionen följs upp och utvärderas på ett aktivt sätt. Erkännandet av de nationella minoriteter- na är ett historiskt genombrott, och vi har ett särskilt ansvar för att åtgärderna får avsedd effekt även för dem som saknar ett särskilt uttalat förvaltningsområ- de. Fru talman! Stig Eriksson och jag har framfört en rad förslag i vår motion, bl.a. att varje erkänd natio- nell minoritet bör få utrymme på ett av universiteten eller en av högskolorna i landet i syfte att stärka den- na minoritets kultur, historia, språk och traditioner. Vi har vidare föreslagit att en folkhögskola skulle kunna bli kulturcentrum för respektive nationell minoritet. Vi månar särskilt om de nationella minoriteter som saknar ett eget förvaltningsområde, och för dem fyller förskoleverksamheten och grundskolan viktiga funk- tioner för barnen. Här bör det finnas ett mer aktivt stöd från statens sida. Det här är ett nationellt ansvar, och det ansvaret ska inte överlämnas till privata intressen. Det skapar segregation i stället för integration. För de minoriteter som hamnar utanför förvalt- ningsområde är det viktigt att de äldre får äldreom- sorg på sitt eget språk. Det får inte fastna i byråkra- tiska hinder, i resursbrist eller i argumentet att det kostar för mycket. Jag har noterat att vårt förslag att presstödsregler- na för tidningar som dagligen ger ut en eller flera sidor på ett av minoritetsspråken ska förändras så att dessa tidningar får ett bättre stöd kan bli tillgodosett i en utredning som håller på att se över presstödsreg- lerna. Vi har vidare uttryckt önskemål om textremsor på minoritetsspråk i TV. Också detta förslag kan på sikt vinna gehör, speciellt med hjälp av ny teknik. Vi har också skrivit om statligt stöd till litteratur och kulturtidskrifter och övrig kulturverksamhet till de nationella minoriteterna. Jag vill tolka skrivning- arna i betänkandet positivt. Om förhoppningarna inte infrias kommer jag naturligtvis att uppmärksamma det för att få en ändring till stånd. Avslutningsvis hoppas jag, fru talman, att statsrå- det Ulrica Messing kan ta till sig de invändningar jag har som viktiga synpunkter att arbeta vidare på för att få en ännu bättre samlad minoritetspolitik.
Anf. 32 BENGT NISKA (s): Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till hemställan i betänkandet Nationella minoriteter i Sverige. Det känns overkligt att stå här i Sveriges riksdag efter att ha begärt ordet i detta ärende. Jag började för 40 år sedan gå i skolan inom det språk- och kulturom- råde som här speciellt har nämnts. Språket var meän- kieli, och det faktum att det språket var förbjudet i skolan medförde i många fall - också i mitt fall - att man under det första skolåret var hemfallen åt tyst- nad. Språket var alltså belagt med skam. Kvarsittning och hot om sänkning av betyg i uppförande och ord- ning var metoder som tillämpades. Jag hoppas, och jag tror, att den tidens pedagogik var ett utslag av bristande förståelse för och kunskap om barn och deras behov. Onekligen kan jag konsta- tera att det har hänt mycket på detta område när jag troligtvis senare här i dag kan vara med och besluta att detta är ett eget språk. Fru talman! När vi nu här i dag ska besluta om er- kännandet av fem nationella minoriteters språk och kultur så har det återverkningar på en rad områden. Självkänslan och identiteten som har att göra med ursprunget får en helt annan utgångspunkt. Skammen och förnekelsen som på många håll förekommit för- passas till historien. Exempelvis kommer kulturlivet att utvecklas med utgivning av böcker, radio- och TV-tid, teaterverk- samhet m.m. Naturligtvis är det i detta sammanhang viktigt att de åtgärder som betänkandet framhåller utan dröjsmål börjar realiseras. Jag vill också nämna en annan sak. Åtminstone två av de minoriteter som kommer att erkännas, tor- nedalingar och samer, är i huvudsak belägna inom det område som i regionalpolitiska sammanhang kallas för stödområde 1. Jag är övertygad om att dagens beslut kommer att ha positiva effekter på bl.a. nä- ringslivsutvecklingen. Människor som känner stolthet över sin bakgrund, sitt språk och sin kultur och även får ett erkännande för detta, utvecklar delaktighet, och alldeles säkert växer det upp företag och entre- prenörskap av detta. Jag är alltså mycket glad, fru talman, att jag får vara med och fatta detta beslut. Än en gång yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet om nationella minoriteter i Sverige.
Anf. 33 EWA LARSSON (mp): Fru talman! Jag tänker säga ett par ord om vår historiska kunskap om vår ursprungsbefolkning, där- för att frågan om hur man kan undvika att konflikter trappas upp och vilka mönster spänningar mellan grupper tar kan ge insikt om hur rätt ingripande i en situation kan avvärja upptrappning. Den här principen om konfliktlösning borde vara vägledande för staten och för berörda parter liksom för partier, tycker vi i Miljöpartiet. Ytterst handlar det om att välja samhällsklimat. Människor med trygg identitet och självrespekt kan samsas, ha utbyte av varandra och erkänna varandras behov. Samernas historia i Sverige är tyvärr mer en histo- ria av förtryck och förnekelse av identitet. Det svens- ka samhället behöver därför, tycker vi i Miljöpartiet, en folkbildning om samer och den samiska kulturen, Sveriges kolonisering av Sápmi och vad ratificering- en av ILO-konventionen innebär egentligen. Vi vill alltså ha en nationell informationskampanj, och vi ser den som en viktig del i en konfliktlösningsstrategi. Bildningsinnehållet ska styras från samernas egna referensramar, men här får vi inte glömma en viktig och naturlig samarbetspartner: våra länsmuseer. De har också kunskap om nybyggarnas historia på 1600- talet. Det är den samlade kunskapen som behövs, dvs. en gemensam kunskapsuppbyggnad och bildning. År 1673, fru talman, kom det första plakatet som gav stora förmåner till nybyggare. Den grundläggan- de kristna etiken på den tiden var att Gud hade gett de kristna rätten att bosätta sig var som helst där det fanns plats. Den befolkning som fanns där nybyggar- na slog sig ned förlorade sin rätt till marken eftersom de inte odlade den och därför inte förbättrade mar- kens tillstånd. Under 1700-talet hittar vi också be- skrivningar av samer där de jämfördes med tattare och zigenare, grupper som var starkt hatade av bon- debefolkningen. Den här bilden hade skapats av att fattiga samer, som hade förlorat sina marker, tving- ades driva omkring på landsbygden där de försökte försörja sig med tiggeri och diverse handel. När det är möjligt för en kammaråklagare 1999 att avstyrka en förundersökning om hets mot folkgrupp när det gäller en bildekal där det stod Rädda en varg - skjut en same, ja, då är botten nådd. Nu kommer ärendet att överprövas, men för att riktigt förstå vid- den av det förtryck, ibland med starka rasistiska in- slag, som växt fram med åren, måste vi tillbaka till tiden före svenskt kristnande. Och, fru talman, det är dags för statsminister Pers- son att ta sig an frågan. Vi måste ödmjukt fördjupa vår egen kunskap och städa upp i vårt eget land. Det kommer att ta tid, men vi måste börja nu, fru talman, för att det är vi, samhället, staten, som har ställt till det!
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 9 §.)
6 § Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bo- stadsförsörjning och byggande
Föredrogs bostadsutskottets betänkande 1999/2000:BoU1 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörj- ning och byggande (prop. 1999/2000:1 delvis)
Anf. 34 INGA BERGGREN (m): Fru talman! Utgångspunkten för en fungerande boendepolitik ska vara människors egna önskemål, behov och prioriteringar, olika i olika skeden av livet. Det är därför viktigt att boendepolitiken utformas så att människor ges möjligheter att påverka det egna boendet, inte hindras att välja den bostad de önskar: hyres- eller bostadsrätt, ägarlägenhet eller eget hus. De som vill äga och ta eget ansvar för sin bostad ska ges rimliga möjligheter. I det egna ägandet ligger såväl trygghet som inflytande. Efterfrågan måste ges möjlighet att styra - inte politiska beslut över huvudet på folk eller byråkratis- ka regler och detaljreglering. I ett särskilt yttrande anger vi moderater dels den inriktning av den ekono- miska politiken, budgetpolitiken och de budgetramar för 2000 som vi förespråkar men som redan fallit, dels våra förslag inom utgiftsområde 18, som ska bedömas utifrån vad jag just nu sagt i min inledning. Moderaterna deltar därför inte i beslutet under mom. 1. Jag har dock några kommentarer. Trots att det finns problem på bostadsmarknaden, är regeringens defensiva förhållningssätt svårförståeligt. Några för- slag till lösningar presenteras inte alls i budgetförsla- get. Är det skilda uppfattningar inom regeringen om fastighetsskatten, hyressättningssystemet eller all- männyttan som gör att regeringen har lagt locket på för bostadspolitiken? Eller är det rent av passivitet och oförmåga hos regeringen att fatta beslut som gör att de boende lämnas i sticket? Regeringen och utskottsmajoriteten hänvisar till utredningar av skilda slag, Fastighetsbeskattnings- och fastighetstaxeringsutredningen och utvärdering av bruksvärdessystemet och allmännyttan är några exempel. Att införa ett straffsystem för kommuner som söker lösa sina ekonomiska svårigheter genom omstrukturering av sina kommunala bostadsbolag klarar man av. Det är absolut inte rimligt att i genomsnitt mer än 30 %, för en del nästan hälften, av den disponibla inkomsten går till boendet. Fastighetsskatten är så hög att den ställer till med problem för många hus- håll. Den drabbar hyresgäster och bostadsrättshavare, inte bara småhusägare i attraktiva områden. Det är därför bra att utskottet i enighet har beslutat om en hearing om fastighetsskatten och boendekostnaderna. Den blir visserligen något sent genomförd, nämligen först i början av nästa år. Nu vill jag passa på att uttrycka min glädje över att statsrådet Lövdén är här när vi diskuterar bostads- politiken. Då kan vi ha en ordentlig runda senare. Jag har en påminnelse. Riksdagen beställde i vå- ras av regeringen förslag om ägarlägenheter. När kommer detta, Lars-Erik Lövdén? Nog borde rege- ringen ha kunnat åstadkomma något sådant på sju åtta månader. Regeringens förhalande måste upphöra. Medborgarna kräver svar i olika boendefrågor. Som företrädare för folket begär jag nu att regeringen efterkommer fattade riksdagsbeslut och snarast lägger fram förslag om ägarlägenheter på riksdagens bord. Låt mig så presentera den moderata boendepoliti- ken. Syftet är att alla ska få goda förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimu- lerande och trygg miljö. Boendemiljön ska bidra till värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vi vill att män- niskorna själva ska styra vad som ska byggas och hur. Hyres- och ägarlägenheter, bostadsrätter och egna- hem bör blandas på ett efterfrågat och naturligt sätt. Variation och mångfald kommer då att finnas på bostadsmarknaden. Därmed motverkas negativ segre- gation och utanförskap. För att uppnå dessa mål måste skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och eget ägande möjliggöras för fler. I reservation 1 under mom. 2 anger vi bostadspolitikens inriktning, och jag yrkar härmed bifall till denna reservation. Jag vill utveckla tre punkter. De handlar om kommunernas roll i bostadspolitiken, om bostadsbyg- gandet och boendekostnaderna. I diskussionen om de kommunala bostadsföreta- gen vill jag bestämt hävda den grundlagsfästa kom- munala självstyrelsen. För att kommunerna ska kunna fullgöra sin roll så effektivt som möjligt med med- borgarnas bästa för ögonen är det de demokratiskt valda företrädarna för kommunen som ska fatta de viktiga lokala och vardagsnära besluten så att den gemensamma välfärden blir bra. Det är fullständigt orimligt att staten med hjälp av sanktioner bakbinder de kommuner som vill sälja sina bostadsföretag. Med avseende på de ekonomiska risktaganden som ägande av bostadsföretag kan innebära är det naturligt att överväganden och beslut också fattas på kommunal nivå. Med de skilda förutsättningar som finns i Sveri- ges kommuner innebär det att lösningarna måste bli olika. Kommunerna betackar sig för den statliga in- blandningen. Kommunerna måste omedelbart återfå rätten att besluta över sin egendom. Strafflagstift- ningen mot kommunal självstyrelse ska genast tas bort. Det som krävs för att få i gång ett ökat bostads- byggande där det behövs och en bostadsmarknad i allmänhet i balans är bl.a. sänkta skatter på byggande och boende, ändringar i skatteutjämningssystemet, ändrade regler för hyressättningen och förenklingar i planlagstiftningen. Naturligtvis skulle en ograverad kommunal självbestämmanderätt över sina bostadsfö- retag också bidra till en bostadsmarknad i balans. Utgångspunkten för åtgärderna bör vara männi- skors önskemål. Den politiska styrningen har gång efter gång visat sig snedvrida bostadsförsörjningen och dessutom hindra nödvändig omstrukturering. Bostadsmarknaden och byggandet har satts i väntelä- ge. Politisk klåfingringhet har lamslagit bl.a. byggan- det av hyresrätter i Stockholm. En politiskt fastställd hyresnivå som kraftigt understeg produktionskostna- den har starkt bidragit till detta. Byggbranschen är initiativtagare till det som fak- tiskt byggs. Skälet är förstås möjlig lönsamhet parad med lyhördhet för den efterfrågan som finns. Byg- gandet av det låga antalet hyresrätter är naturligtvis bekymmersamt, eftersom boendeformen efterfrågas. Framför allt fyller hyresrätter en funktion för unga människor som är rörliga och för äldre som uppskat- tar den service som boendeformen erbjuder. En alltmer förändrad arbetsmarknad kan även den innebära ökad efterfrågan på ett tidsbegränsat boende utan större kapitalinsatser. Bristen på bostäder för studerande vid universitet och högskolor är också ett av flera tecken på en dåligt fungerande bostadsmark- nad. Orsakerna till denna bristsituation är till stor del desamma som de förhållanden som påverkar bo- stadsmarknaden i övrigt. De generella åtgärder för en bättre fungerande bygg- och bostadssektor som förs fram av oss moderater är därför giltiga även för att åtgärda problemen med studenternas bostadssituation. Åtgärder som sänkt skattetryck inom sektorn, bospa- rande och flexibla regler för standard och för hyres- sättning skulle bidra till att förbättra förutsättningarna för byggande av alla typer av bostäder och till en ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Det är inte bara regeringen som är passiv. Samma tövan visar också majoriteten i utskottet. Tala åt- minstone om för regeringen och Lars-Erik Lövdén, Lennart Nilsson, att det är bråttom att göra något konkret. Jag vill ta upp frågan om boendekostnaderna. För många låginkomsttagare går mer än hälften av dispo- nibel inkomst till boendet. Bara fastighetsskatten motsvarar ungefär en månadshyra av tolv. Kostnaden för bostaden har ökat snabbare än konsumentprisin- dex. Vi betalar förhållandevis mycket för att bo i Sverige i jämförelse med andra länder. Särskilt svårt är det för människor med knappa marginaler. För många är det i dagsläget omöjligt att klara sig utan bostadsbidrag. Detta individuella bostadsstöd har därför blivit ett nödvändigt instrument för att motver- ka de effekter som de höga skatterna orsakar. Samti- digt illustrerar den utformning bostadsbidragen i dag har den rundgång som präglar statens agerande gen- temot familjer och enskilda. Åtgärder måste till för att växla dagens bidrag mot sänkt skatt. Målet bör naturligtvis vara att den enskil- de ska kunna leva på sin lön utan att vara beroende av bidrag. Som ett led i en sådan utveckling bör en sam- ordning av bostadsbidragen och övriga social- och/eller familjepolitiska åtgärder komma till stånd. Det helhetsgrepp som detta ger över den ekonomiska situationen för berörda hushåll är en nödvändig förut- sättning för att den av oss förordade växlingen av bidrag mot sänkt skatt ska kunna inledas. I avvaktan på en sådan, bättre, ordning anser vi att nuvarande regler måste justeras enligt följande: Hus- hållsinkomsten ska ligga till grund för bostadsbidra- gen. Ytnormen ska helt avskaffas. Barnpension ska inte ingå i den bidragsgrundande inkomsten. Till slut: Det allra främsta för en väl fungerande bostadspolitik är, och förblir, en hållfast allmän eko- nomisk politik med sänkt skattetryck. Det ger bästa förutsättningarna för människors trygghet och väl- färd. En bra politik för de boende är att fastighets- skatten sänks och tas bort i takt med att bostadssub- ventionerna avvecklas, att hyressättningssystemet reformeras, att sanktionerna mot kommuner som säljer sina bostadsbolag omedelbart tas bort, att det kommunala ägandet av bostadsföretag på sikt av- vecklas, att bostadssparandet stimuleras, att bostads- rättens ställning stärks och att ägarlägenheter införs också i Sverige. Härmed yrkar jag, som sagt, bifall till reserva- tion 1, samtidigt som jag vill framhålla att jag står bakom övriga moderata reservationer och vårt sär- skilda yttrande.
Anf. 35 OWE HELLBERG (v): Fru talman! Också jag vill börja med att hälsa mi- nister Lövdén välkommen hit. Det är roligt att vi nu har en minister som intresserar sig för de bostadspo- litiska frågorna. Dagens debatt behandlar utgiftsområde 18 - inte dess totala ram, utan fördelningen av områdets olika anslag. Debattordningen för budgeten medger inte något annat. Därför är denna debatt kanske mer in- tressant som en allmän bostadspolitisk debatt än som en budgetdebatt. Vänsterpartiet står naturligtvis bakom budgetbe- tänkandet i dess helhet men det hindrar inte att vi tycker att bostadspolitiken behöver förstärkningar på flera områden, både ekonomiskt och lagstiftnings- mässigt. Jag kan konstatera att oppositionen föreslår mind- re pengar, färre regler och en förenklad lagstiftning på flera områden, alltså mer av marknadsanpassning och en större efterfrågestyrning utifrån individens betalningsförmåga. Den vägen tror inte vi på. Den rimmar inte heller med den portalparagraf som alla utom moderaterna ställt sig bakom, nämligen allas rätt till en god bostad till ett rimligt pris - bostaden som en social rättighet. Vi i Vänsterpartiet är oroade över den låga nypro- duktionen av bostäder, framför allt när det gäller hyresrätten, men också över tillgången på studentbo- städer. Även ombyggnationen ligger på en alldeles för låg nivå, vilket sammantaget enligt Byggentrepre- nörerna sedan 1995 leder till att bostadsbeståndets värde sjunker - en viktig fråga eftersom detta värde rör sig om ca 2 000 miljarder och är en stor del av den svenska förmögenheten. Vänsterpartiet har tidigare i motioner föreslagit investeringsstöd för både nyproduktion och ombygg- nation dels för att få ned produktionskostnaderna, dels för att hyresnivåerna inte ska öka. Det gäller främst hyresrätten som vi anser missgynnas mest med 90-talets bostadspolitik och där bor de mest utsatta befolkningsgrupperna. Utskottets majoritet delar Vänsterpartiets oro inför en begynnande bostadsbrist och ett bristande under- håll i det befintliga beståndet och förväntar sig att regeringen återkommer med förslag som sätter fart på bostadsproduktionen. Man hänvisar till en rad utredningar, som alla håller på med sin del av bostadspolitiken, och till Boverkets rapport och Ulf Adelsohns uppdrag för ett ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen. Det mesta i utredningsväg riktar sig mot kommunernas roll och ansvar och till väldigt liten del mot statens ansvar, förutom när det gäller fastighetsskattefrågan. Kärnan i problematiken är dock själva boende- kostnaden. Det är den som man bör utgå från när man fokuserar problematiken runt allas rätt till en god bostad till ett rimligt pris. Då måste alla intressenter inom bostadspolitikens område ta sitt ansvar, inte minst staten. Vänsterpartiet håller fast vid sitt krav på en boen- dekostnadsdelegation som har som främsta uppgift att komma med förslag som håller nere hyresnivåerna. Staten ska ta sitt ansvar. Det kan gälla fastighetsskatt, räntebidragsregler, investeringsbidrag m.m. Kommu- nerna kan bidra med en annan markpolitik och sänkta avgifter. Byggherrarna får se till att följa byggproces- sen på ett effektivare sätt och ställa högre krav på entreprenörerna. De boendes organisationer och sam- hällsintressena måste tidigt komma in i byggproces- sen för att förhindra fusk och felaktigheter som det i ett senare skede kostar stora pengar att rätta till. Ett samhällskontrakt runt dessa frågor, med sikte på lägre boendekostnader, skulle vara delegationens slutmål. Utskottet påtalar behovet av en större sam- ordning där synpunkter från de olika aktörerna inom bostadssektorn tas till vara. Varför inte låta dem träf- fas inom ramen för det uppdrag jag nyss beskrivit i ett tillkännagivande till regeringen i stället för att jag nu, fru talman, måste yrka bifall till reservation nr 8? När det gäller studentbostäder är det ännu tydliga- re att staten bör ta ett större ansvar. Regering och riksdag sätter höga mål för att de högskolestuderande ska bli betydligt fler, och en utbyggnad av högskolan sker i snabb takt. Tyvärr hänger inte bostadsproduk- tionen med i de svängarna eftersom det inte går att producera bostäder med rimliga hyror som de stude- rande har råd att efterfråga. Inte heller det studie- bidragssystem som ska gälla framöver ger de stude- rande en bättre ekonomi - med undantag av att de studerande tillåts tjäna mer pengar. I våra grannländer Norge och Danmark ger staten betydligt bättre villkor för produktionen av student- bostäder. I Norge står staten för 60 % av den totala produktionskostnaden, och i Danmark står staten för 80 % och kommunen för 20 % av räntekostnaden. Att studera på högskola är fortfarande i högsta grad en klassfråga. Vi får inte förstärka den genom att boendet också utgör ett hinder för de betalningssvaga. Lösningen är inte heller att försämra boendestandar- den för dessa grupper eller att dra ned på tillgänglig- heten. Även de handikappade måste ha rätt att stude- ra. Riksdag och regering måste komma med förslag som leder till lägre produktionskostnader för den här typen av boende. Sten Lundström kommer i sitt anförande här att ta upp en rad boendesociala frågor. Därför ska jag en- dast beröra bostadsbidragsfrågan. En majoritet av bostadsbidragstagarna är arbetslö- sa, socialbidragstagare eller studerande. Därför är det viktigt att uppmärksamma deras situation med osäkra inkomster som kan variera stort under året och som gör att många har fått stora återbetalningskrav när bidragen stämts av mot den deklarerade inkomsten. Den förändring som genomfördes i våras riktar sig till ett litet fåtal bidragstagare som i praktiken be- dömts vara beroende av socialbidrag för en lång tid framöver. Vi reserverade oss till förmån för den mo- tion som vi hade skrivit och menade att man måste ta betydligt större hänsyn till tidigare nämnda grupper. Vi fick inte gehör för våra synpunkter då. Därför är det glädjande att utskottsmajoriteten nu tycker att dessa frågor ska utredas och att regeringen ska åter- komma med förslag i vårpropositionen. Våra förslag rör möjligheten till eftergift vid åter- betalning, tillfälliga inkomster som egentligen är till för en annan tidsperiod och barns inkomster. I Danmark finns det ett system som ger utrymme för en viss inkomstdifferens i förhållande till deklare- rad inkomst och som ställer lägre krav på återbetal- ning av bidrag. Ett sådant förslag bör utredas närmare, det skulle gynna tillfälligt arbetslösa, socialbidragstagare och studerande som går från studier till jobb eller tvärtom. Ett avgångsvederlag eller en husförsäljning kan ge tillfälliga inkomster som egentligen är avsedda för en annan tidsperiod än det år som är kopplat till bostads- bidraget. Barns förmögenhet kan i vissa fall vara spärrade från användning, men betraktas ändå som användbar tillgång när bostadsbidragen ska beräknas. Vi vill dessutom göra det möjligt för försäkringskas- sorna att bättre kontrollera förmögenhetsuppgifter i bostadsbidragssammanhang. Vi delar även Centerpartiets uppfattning när det gäller rätten till bostadsbidrag vid delad vårdnad, reglerna bör vara lika för båda vårdnadshavarna. Vi har tidigare motionerat i frågan, men eftersom vi har en budgetuppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan vi i nuläget inte stödja det förslaget. Till sist några ord om byggforskningen och dess resurser. Forskningen runt det ekologiskt hållbara boendet är oerhört viktigt inför framtiden, inte minst därför att bostäderna använder ca 40 % av den energi som förbrukas i Sverige. Bostadsutskottet lyckades få igenom en ökning av medel för forskningen för 1999 med 50 miljoner kronor som nu permanentats för de kommande tre åren. Detta skulle gå till just forskning om ett ekolo- giskt hållbart byggande och boende. Byggbranschen bidrar till byggforskningen men ställer naturligtvis krav på hur medlen ska användas och inom vilka områden forskningen ska utföras. En branschstyrd forskning kan komma att kon- trolleras av de stora byggföretagen och försumma de små och medelstora företagen, förstärka tendenserna till ett privat kunskapsmonopol och ge mindre av nydanande och innovativ utveckling. Därför är det viktigt att den oberoende forskningen har tillräckligt med medel för att bedriva sin basforskning. I Gävle tar nu högskolan över verksamheten vid den gren av KTH som kallas för Byggd miljö i Gävle. Basanslaget blir 13 miljoner kronor. Enligt en tidigare utredning behöver basanslaget vara ca 20 miljoner kronor för att trygga verksamhetens kontinuitet. I dag skjuter Byggforskningsrådet till ca 5 miljoner kronor årligen för detta ändamål, men osäkerhet råder år från år, och i övrigt är beroendet av uppdragsforskning stort. Byggd miljö i Gävle är en institution som fram- gångsrikt kan medverka till att basforskningen runt ett ekologiskt hållbart byggande och boende utveck- las på ett positivt sätt och behöver därför få sitt ba- sanslag tryggat. Vi har inte fått gehör för vårt krav nu men tänker återkomma till frågan i det fortsatta bud- getarbetet.
Anf. 36 INGA BERGGREN (m) replik: Fru talman! En sak, Owe Hellberg. För den upp- märksamme lyssnaren framstod det ganska klart vad moderat boendepolitik har för syfte. Jag sade nämli- gen att syftet är att alla ska få goda förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimu- lerande och trygg miljö. Vi moderater menar att en bra och trygg boendepolitik är när människorna ges möjlighet och inte hindras att välja hur de vill bo, att det är deras egna önskemål och prioriteringar som styr. Då behöver staten sänka inkomstskatter, sänka och på sikt ta bort boendeskatterna - det är fastighets- skatten jag tänker på i första hand. Det är så en trygg boendepolitik kan formas för alla människor.
Anf. 37 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Det var en väldigt omfattande fråga. Jag tror inte riktigt på moderaternas valfrihetsmodell, för den valfrihetsmodellen handlar om hur tjock plånboken är. Tyvärr är det så att kostnaderna runt boendet hänger samma med vem som har råd att efterfråga det. Där menar vi att staten har sitt ansvar att se till att alla har möjlighet att efterfråga ett boen- de som ger en god standard och en rimlig kostnad. Vi tror inte på er modell. Vi ser hur 90-talet har utvecklats. Det har blivit bara dyrare och dyrare att bo i takt med att statens medel, statens hjälp till detta har minskat. När jag kom in i riksdagen 1994 var ränte- bidragskostnaden ca 34 miljarder. Nästa år är den 3 miljarder och år 2001 1,7 miljarder. Det har en direkt koppling till boendekostnaderna och till vem som kan efterfråga en bostad. Det är ingen marknadsvara, det är ingen handelsvara, det är en social rättighet. Jag tror att vi skiljer oss i den tanken.
Anf. 38 ULF BJÖRKLUND (kd): Fru talman! Under en tioårsperiod på 60- och 70- talen byggdes ca 100 000 lägenheter per år i Sverige, det s.k. miljonprogrammet. Det var från början ett svar på den bostadsbrist som uppstod i samband med inflyttningen till bl.a. storstäderna. Få och stora aktö- rer stod för en mycket rationaliserad produktion på bekostnad av sociala och kulturella värden. En om- fattande anonymitet blev följden i många bostadsom- råden. Miljonprogrammens storskaliga byggteknik och kortsiktiga ekonomiska bebyggelseplanering manövrerade ut det arkitektoniska, det sköna. Jag vill slå fast: Att lyfta fram skönhet och kvali- tet i boendet är viktigt för människors välmående. En utveckling som leder till att fler bor och arbetar i ett och samma område, eller i närområdet, är önskvärd. Det gör att anknytningen till det lilla samhället blir starkare, med ökat engagemang, intresse och delak- tighet som följd. Ett boendeområde bör ha varierande bostads- och befolkningssammansättning, så att den mänskliga kontakten mellan generationer, olika na- tionaliteter och yrkesgrupper blir naturlig och själv- klar. En god boendemiljö stimulerar till gemenskap och ett aktivt vardagsliv. Den kristdemokratiska bostadspolitiken har som utgångspunkt att människor ska känna sig trygga i boendet. Trygghet och valfrihet i boendet är en del i Kristdemokraternas familjepolitik. Om - åter vill jag poängtera detta - möjligheter finns väljer huvuddelen av barnfamiljerna ett eget boende. Vi är väl medvetna om att familjer som har frihet att välja den boendeform som passar dem bäst också bäst skapar en boendemiljö som främjar en harmo- nisk uppväxt för barn och ungdomar. Det är de små och nära gemenskaperna i familjekretsen som oftast blir avgörande för hela människans utveckling. Detta slog Hem- och familjeutredningen fast redan 1947. Konsekvensbeskrivningar av barnens situation ska alltid göras i samband med utvecklingen av bostads- områden. Det finns all anledning till eftertanke när det gäller barnens situation i våra utsatta bostadsom- råden, inte minst utifrån att barnkonventionen i år lyfts fram med anledning av att den nått tioårsstreck- et. Och hur många av våra invandrarbarn i de utsatta miljonprogramsområdena mår bra respektive dåligt? Risken för social utslagning, anonymitet och drogproblem ökar i en monoton och dyster vardag utan tillit, gemenskap och delaktighet. Den bostadspolitiska utredningen betonade i sitt förslag till målformulering för bostadspolitiken att boendemiljön också skulle bidra till jämlika och vär- diga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Den formuleringen har sedan slagits fast och följt med i flera propositio- ner därefter som en god utgångspunkt för boendefrå- gorna. I årets budgetproposition däremot finns den betoningen inte med. Om den målsättningen fortfa- rande gäller måste familjens roll och betydelse upp- värderas. Fru talman! Enligt uppgift håller Socialstyrelsen på med en ny kartläggning av de hemlösas antal och situation. 1993 års statistik visade på att ca 10 000 personer tillhörde den gruppen. Mycket tyder på att den här situationen har förvärrats. Inte minst finns nu också genom psykiatrireformens ofullständighet psy- kiskt funktionshindrade bland uteliggarna. Inte minst kvinnors hemlöshet måste studeras. Här finns med säkerhet ett betydande mörkertal. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att en stor grupp människor är bostadslösa, varav ett stort antal dessutom betraktas som helt hemlösa. En ny och snabb uppföljning måste göras. Den enskilda perso- nens rätt till ett hem måste garanteras. Den bostads- sociala utredningens förslag måste snabbt tas till vara. Den nybyggnad som sker i dag handlar oftast om exklusiva bostäder i attraktiva lägen för välbärgade personer och sker dessutom huvudsakligen i några s.k. tillväxtregioner. Redan nu finns det problem med bostadsbrist och lågt byggande, särskilt av hyres- bostäder inom Stockholmsregionen. Bristande plan- beredskap, överklagningar, höga produktionskostna- der liksom fastighetsskatteproblematiken och förvalt- ningsmomsen med höga hyror som följd är problem som pockar på lösningar. Samtidigt står enligt SCB mellan 50 000 och 60 000 lägenheter tomma ute i landet. För några år sedan fick man bidrag till att bygga dessa, i dag ges bidrag till rivning av samma lägenheter. Något har gått snett och snara åtgärder krävs. Landsbygden har sina speciella problem när det gäller att både bygga och bo. Ska avfolkningen från landsbygden kunna hejdas måste ett batteri av åtgär- der till. I den regionalpolitiska utredningen är man säkert djupt grubblande över vad det måste betyda. Ska även landsbygden locka måste bl.a. attraktiva boendelägen erbjudas. Strandnära lägen, som med nuvarande lagstiftning omöjliggörs generellt i hela landet, är ett hinder just på landsbygden där tillgång- en på strandnära tomter är riklig. Strandskyddsregler- na bör omarbetas för att rädda skyddsvärda områden, men också för att underlätta strandnära lägen på landsbygden där tillgången på fritt vatten är god, ibland nästan oändlig. Så över till bosparandet. Plånboken behöver inte alltid vara så tjock, åtminstone inte från början, Owe Hellberg. Från kristdemokratiskt håll betonar vi vikten av att planera för framtiden. Ett långsiktigt sparande för att skapa möjligheter till ett självvalt och önskat bo- ende är därför mycket viktigt. Även regeringen har gjort bedömningen att ett eget kapital i samband med större investeringar är av vikt. Trots detta är man inte beredd att stödja någon form av bosparande utöver det nuvarande ungdomsbosparande som tyvärr inte fått den uppbackning som vore önskvärt. Ett högt sparande är av väsentlig betydelse för ett lands långsiktiga tillväxtförutsättningar. Det är därför viktigt att lära ungdomar - vuxna också för den delen - att bosparande ofta är en förutsättning för att man senare i livet ska kunna köpa sin egen bostad eller göra andra investeringar i boendet. Därför kan det också vara motiverat med statliga regler och kanske en stimulans för att uppmuntra inte minst ungdomar att bospara. Det blir en investering i framtiden som skapar stora och många möjligheter. Då finns det, som vi ett antal gånger tidigare har pekat på, ett utmärkt exempel att utgå ifrån, nämligen Bofrämjandets förslag till sparlånesystem. De positi- va effekterna av bosparande är många: · Det ökar tillgången på eget kapital. · Det sänker kapitalkostnaden. · Det sänker skuldsättningsgraden. · Det grundlägger dessutom goda sparvanor. · In- och utlåningsräntan är låg och fast. · Det eliminerar behovet av generella subventioner, som för övrigt håller på att avvecklas. · Det är neutralt mellan nybyggnad och ROT. · Det stärker således statskassan på olika sätt. Regeringen bör således återkomma snarast till riksdagen med ett förslag till bosparsystem. Fru talman! Till sist: Begreppet egnahem är i Sve- rige förknippat med villor eller småhus, alltså ett markboende med lagfart och panträtt som ger lägre ränta. I västeuropeiska länder som Norge, Danmark, Tyskland, Holland och Belgien kan man också bo i egna hem utan markkontakt, dvs. i flerfamiljshus med lagfart och panträtt, precis som i eget hus. Ägarlägen- heten skulle i Sverige bli en femte upplåtelseform vid sidan av det egna huset, bostadsrätt, kooperativ hyres- rätt och hyresrätt. Valfriheten för bostadskonsumen- ten skulle öka. Kristdemokraterna är för valfrihet inom alla om- råden. Hösten 1998 gav riksdagen regeringen i uppdrag att utarbeta förslag till sådana författningsändringar som medger även ägarlägenheter i Sverige. När, bo- stadsminister Lars-Erik Lövdén, får vi se detta förslag och när kan vi hoppas på att regeringen inser värdet av ett bosparsystem som skapar möjligheter till att förverkliga drömmen om ett eget hus eller en ägarlä- genhet? Fru talman! Vi har delat upp arbetet, så övriga viktiga områden som berör boendet kommer att be- handlas av Ulla-Britt Hagström och Harald Berg- ström. Jag vill bara hänvisa till vårt särskilda yttrande som mera i detalj berör situationen, eftersom vårt parti inte förfogar över de ramar som finns under utgiftsområde 18. Jag yrkar bifall till reservation nr 2 som berör Kristdemokraternas syn på bostadspolitikens inrikt- ning.
Anf. 39 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! I kristdemokraternas reservation nr 2 lyfter ni fram mångfalden och valfriheten i boendet och i andra sammanhang även ägarlägenheter och lättnader för ombildning till bostadsrätt. Era förslag ger faktiskt större valfrihet för dem som har kapital eller möjlighet att låna till en bostad. Då kan inte plånboken vara tom, Ulf Björklund. Många hushåll i dag har problem med att när måna- den är slut så är plånboken tom. Jag undrar då: Vad vill ni göra för dem som inte har möjlighet att välja ett gott boende? En annan fråga gäller fastighetsskatten som ni vill avveckla för att öka neutraliteten. Den största delen av fastighetsskatten kommer från egnahemsboendet, och ser man till hela landet är det storstadsområdena som bidrar mest till fastighetsskattemedlen. En gene- rell sänkning skulle mest gynna egnahemsboende i storstadsområden. Är det kristdemokraternas politik? Skapar det neutralitet mellan boendeformerna?
Anf. 40 ULF BJÖRKLUND (kd) replik: Fru talman! Jag lämnade ett förslag om bosparan- de i mitt anförande när jag nämnde den tjocka re- spektive tunna plånboken. Med tanke på vad som har hänt under senare år är vi alla väl medvetna om att ett sparande är fruktansvärt viktigt, inte minst för ung- domar som ska planera för framtiden. När plånboken inte är så tjock och man inte har så mycket pengar att spara är det viktigt att börja i tid. Därför borde ett bostadssparande kunna hjälpa till för att man ändå ska ha en startsumma i plånboken. När det för övrigt gäller att få ned boendekostna- derna är en sänkning av fastighetsskatten en åtgärd som man även från hyresgäströrelsen anser skulle leda till lägre hyror. Har man mindre pengar bor man oftast i hyreslägenhet, och en sänkning av fastighets- skatten skulle bidra till en sänkning av hyresnivåerna.
Anf. 41 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman1 Jag antar att Kristdemokraterna avser en generell sänkning av fastighetsskatten och inte det som majoriteten i riksdagen har genomfört, nämligen en sänkning av fastighetsskatten för flerfamiljshus. Det tror vi är en väg för att skapa större neutralitet mellan boendeformerna, eftersom hyrorna har ökat så oerhört mycket under 90-talet, de har mer eller mind- re fördubblats. Sedan måste man fundera över neutralitetsfrågan och vem som ska gynnas. Jag fick inget riktigt svar på om det var egnahemsboende i storstadsområdena som är de som är missgynnade. Om man sänker fas- tighetsskatten generellt blir det ju de som blir mest gynnade. Det är väldigt många ungdomar som i dag har svårt att komma in på arbetsmarknaden för att få tillsvidareanställningar eller någon annan sysselsätt- ning så att de kan få en långsiktig överblick över sin ekonomi. Då är det inte så lätt att spara till en bostad. Om man dessutom eftersträvar en större rörlighet vill man nog inte binda upp sig för ett ägande. Man vill nog hellre ha tillgång till hyresrätt till en låg kostnad för att kunna skapa sig en tillvaro utifrån de förutsätt- ningar som man har.
Anf. 42 ULF BJÖRKLUND (kd) replik: Fru talman! När det gäller fastighetsskatten ställer vi från Kristdemokraternas sida upp på den modell år 2000 som regeringen har lagt fast - en mindre sänk- ning som gäller enbart hyresbostäderna. Där hänger vi med. Sedan får vi pröva oss fram för att se hur framtiden i övrigt ska se ut, men inriktningen är för vår del, som Owe Hellberg påpekar, att vi bör sänka fastighetsskatten generellt i alla boendeformer. Men låt oss studera vad det här kan få för effekt med den början som regeringen har inlett och som vi stöder. När det gäller ungdomars möjligheter till boende vill vi att kommunerna ska vara mer på bettet för att skapa någon typ av ungdomsboende. Det finns ju exempel ute i landet, bl.a. uppe i Dalarna, i Borlänge där jag bor, på försök att få fram billigt boende just för ungdomar. Det finns modeller. Man kan hitta äldre hus, man kan hitta möjligheter att plombera vissa rum, osv. Inte minst i områden med universi- tetsstuderande har detta prövat. Bl.a. i Falun, i Kop- parstaden, har man hittat ett antal möjligheter till billigt boende för ungdomar och för studerande. Oftast handlar det om fantasi hos bostadsföreta- gen och kommunerna att komma på och hitta möjlig- heter, för de finns när man tar vara på tanken och använder den på rätt sätt.
Anf. 43 AGNE HANSSON (c): Fru talman! Att tala om bostadspolitik just nu är att tala om olika verkligheter. Det är att tala om bo- stadsbrist i vissa delar av landet och att tala om över- skott i andra. Det är att tala om undervärderade bo- städer i det ena fallet och övervärderade i andra. Det är att tala om fantasipriser och vrakpriser, om höga fastighetsskatter och om låga fastighetsskatter. Det är att tala om svartjobb och pengar under bordet. Det är att tala om utförsäljning av kommunala bostäder till spekulativa förvärvare eller tvångströjor på fastig- hetsägare som vill förändra sitt bostadsbestånd. Det är att tala om fukt- och mögelhus. Det är att tala om radonfaran, om slum och gräddhyllor. Det är att tala om stora skillnader. Det är att tala om olika förutsätt- ningar, om orättvisor, om trygghet för vissa och otrygghet för andra, om en bostadsmarknad som inte fungerar, om dem som får del av välfärden, om dem som får mindre del av välfärden och om dem som inte får något alls av välfärden - de hemlösa. Det är inte särskilt roligt att tala om en sådan bo- stadspolitik. Det är betydligt trevligare att tala om visionen om hur det ska vara. Den visionen måste finnas om vi ska nå målet en bostadspolitik för alla, och det är Centerpartiets mål. Då är det att tala om bostaden som en del av väl- färden. Det är att tala om valfrihet och mångfald, att människor oavsett bostadsort ska ha möjlighet att välja den bostad och den boendeform som passar dem bäst. Det är att tala om kommunala bostadsbolag med frihet att forma lokala bostadsmiljöer i samverkan med de boende. Det är att tala om privata bostadsfö- retag, om bostadsrätter och egnahem, om neutralitet i beskattningen, om en boendemiljö som bidrar till god hälsa. Det är att tala om en hyressättning som tar större hänsyn till efterfrågan och faktiska kostnader. Det är att tala om en bostadspolitik som ger lång- siktighet och stabilitet. Det är att tala om den egna täppan där ägandet av bostaden har ett värde i sig. Det är att tala om ett kretsloppsanpassat byggande, om brottsförebyggande boendemiljöer, om flexibla hyresavtal och om permanenta ROT-avdrag. Det är att tala om rättvis fördelning av välfärden och om ökad trygghet för människorna. I Centerpartiets bo- stadspolitiska vision är det t.o.m. att tala om en bo- stadsminister med ett samlat ansvar för hela det bo- stadspolitiska området. Fru talman! Så är det inte i dag. Regeringen har tagit ett steg i rätt riktning. Vi har fått en minister med ett betydligt mer samlat ansvarsområde. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Vi har också fått en bostadsminister som gärna debatterar bostadspolitik, vilket även jag uppskattar. Det har börjat bra, men det får inte bara pratas bo- stadspolitik. Det måste också handlas. Det pågår en del utredningar som arbetar och de måste ge resultat. De bostadspolitiska reformarbetena har gått i stå, tycker jag. Det betänkande som vi nu diskuterar är väldigt magert. Det förefaller mig som om regeringen tillsammans med sina två samarbetspartner har kört in i väggen med bostadspolitiken, och det är olyckligt. Nu gäller det att komma loss. Vi har från Centerpartiet i en bostadspolitiska motion lagt fram vår bostadspolitiska syn. Den har blivit avslagen. Det är synd, för den är bra. Med våra förslag hade vi kunnat komma loss. Jag ser tre angelägna åtgärder som måste genom- föras inom den närmaste framtiden. Det är för det första en förändring i hyreslagen som ökar valfriheten och rörligheten på bostadsmark- naden och stärker hyresrätten. Det är för det andra en rättvisare beskattning av boendet med ökad neutralitet mellan boendeformerna. Det är för det tredje införande av ett premierat bosparande av folkhemsmodell. Fru talman! Hyresrätten har av tradition haft en mycket stark ställning i Sverige. 40 % bor i hyresrätt, men den siffran håller nu ständigt på att sjunka. I dag håller hyresrätten fullständigt på att tappa mark. 70 % av det som byggdes förra året var hyresrätter. I år byggs i stort sett inga hyresfastigheter alls. Det finns helt enkelt inga privata fastighetsägare som vill bygga några hyresfastigheter. Kostnadskalkylerna går inte ihop. De offentliga fastighetsägarna håller på att sälja ut sitt bestånd. Andra river sina fastigheter. Fortsätter den här trenden kommer vi att få en mix av ägarlä- genheter och s.k. social housing som man har på många ställen i utlandet, dvs. bostäder avpassade endast för mindre bemedlade hushåll. Är det den visionen som föresvävar majoriteten, eller ska, som Centerpartiet anser, allmännyttan och hyresrätten vara ett boende för alla? Owe Hellberg, då räcker det inte att vara orolig, utan då måste det också till åtgärder för hyresrätten. I dag är det också så att de som bor i hyreslägen- heter i Stockholms ytterområden får subventionera hyror för lägenheter i innerstadens centrala delar. I ytterområdena bor ofta familjer med lägre hushållsin- komster, i innerstadsdelar ofta de med stark hushålls- ekonomi. Vad är det för rättvisa i att de med lägre inkomster och sämre bostadslägen ska subventionera hyror för dem i centrala lägen som har ekonomi stark nog att betala för sig själva? Så kan vi ju inte ha det. Vi måste få en hyreslagstiftning som bättre svarar mot tillgång och efterfrågan. Bruksvärdessystemet måste reformeras. Jag vill fråga: Är regeringen be- redd att genomföra en sådan reformering? Eller tän- ker Lars-Erik Lövdén och Lennart Nilsson fortsätta att sitta fast i väggen tillsammans med Owe Hellberg, Sten Lundström och Helena Hillar Rosenqvist? Fru talman! Den andra punkten jag vill ta upp är en rättvisare beskattning mellan besittningsformerna. Den är i dag helt orimlig. Vissa bostäder, som egna- hem särskilt i attraktiva sjölägen, beskattas till den grad att många, särskilt äldre, inte har råd att bo kvar medan en bostadsrätt i motsvarande läge eller i cent- rala innerstadslägen knappast beskattas alls i jämfö- relse med en villa. Det gör att bostadsrättspriserna rakar i höjden så att vanligt folk inte har råd att bo i den boendeformen. Det är synd, för det missgynnar det kooperativa ägandet, som har många förtjänster. Hyresrätten dubbelbeskattas däremot i dag. Från centerpartiets sida har vi föreslagit en över- gång till schablonintäkt mot vilken avdrag får göras. Det gör det möjligt att jämställa de skilda besittnings- formerna och skapa neutralitet samtidigt som dubbel- beskattningen av hyresrätten upphör. Dessutom vill vi ha en permanentning av ROT-avdragen. Det tredje viktiga åtgärden, fru talman, är att infö- ra ett premierat bosparande. Det var Ulf Björklund inne på. Vi står nu i något av en brytningstid inom bostadspolitiken. Vi har gått från ett höginflations- samhälle och högräntesamhälle till låg inflation och låga räntor. Centerpartiet har medverkat till det. Det förändrar boendekostnadssituationen radikalt för den enskilde. Räntesubventionerna är betydligt reducera- de om man undantar de eviga räntebidragen för vissa hyreshus. Det är ett utomordentligt läge nu att gå in i en sundare bostadsekonomisk situation både för byg- gandet och för boendet. Det olyckligaste för boendet vore att nu åter gå in i ett subventionerat byggande. För att undvika det bör vi ha ett målinriktat bosparan- de. Centerpartiet har föreslagit en modell som i stort sett överensstämmer med de tyska bosparkassorna och en form som det svenska Bofrämjandet förordar. Många förkastar den modellen. En del ser t.o.m. ned på den. Det har jag väldigt svårt att förstå. Att ban- kerna inte vill ha den modellen förstår jag fuller väl; de vill naturligtvis använda sig av marknadskrafterna för att tjäna pengar både på dem som sparar och på dem som lånar. Att Moderaterna avvisar modellen förstår jag ock- så. De hyllar de fria marknadskrafternas spel, och då är det inte den modellen som passar. Att Socialdemokraterna förkastar Centerpartiets förslag kan jag inte förstå. Ett bättre passande förslag för den gamla, välrenommerade folkhemsmodellen kan jag inte se. I den sparmodellen är all spekulation och alla marknadskrafter borta. Där finns samhällets garanti genom lagstiftningen och en premie som garanterar att alla har möjlighet att spara på lika och rättvisa villkor till sitt boende. Där finns tryggheten för den enskilde och stabiliteten i hushållsekonomin och i samhällsekonomin. Man gör upp ett sparavtal där man sparar till en låg fast ränta. Man får låna dubbla summan också till en låg fast garanterad ränta. En åtgärd som har mer av social bostadspolitik i sig har jag svårt att se. Min fråga blir naturligtvis: Har socialdemokrater- na övergivit den sociala bostadspolitiken? Om det inte är så - och det tror jag verkligen inte - tycker jag att Lars-Erik Lövdén ska lägga fram ett sådant här förslag för riksdagen. Då finns det en klar majoritet för ett beslut. Både Kristdemokraterna och Center- partiet kommer att stödja ett sådant förslag. Verifika- tionen för det finns i reservation nr 16 i bostadsut- skottets betänkande nr 1. Fru talman! Den bostadspolitiska stiltjen måste ersättas av handling. De viktigaste förändringarna i det korta perspektivet är, som jag ser det, för det första en förändrad hyreslagstiftning med en bättre tillämpning av bruksvärdessystemet, för det andra en rättvisare fastighetsbeskattning och för det tredje införande av ett bosparande av folkhemsmodell. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 16 och 22.
Anf. 44 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Vi känner oro, Agne Hansson. Det är naturligtvis viktigt att känna oro, för då vill man ock- så verka praktiskt. Vi har gjort det när det gäller fas- tighetsskatten på flerfamiljshus, som har brutit hyres- nivåhöjningar och t.o.m. gett en liten sänkning under 1999. Men det vill inte Agne Hansson vara med på, utan han reser krav på att den effekten ska tas bort och att man ska återgå till det system som var tidiga- re. Då höjer man ju hyrorna. Det var inte det jag trod- de att ni ville göra. Frågan i det sammanhanget måste bli: Om neutra- litet inte råder, vilken boendeform är då missgynnad? Jag hörde Agne Hansson prata om egnahemsboende i skärgårdsområden och andra områden där det kostar mycket att köpa en villa. En annan fråga rör bruksvärdessystemet, och vi är visst villiga att diskutera förändringar. Men vi viker inte från kravet på att det ska ske i förhandlingar mellan fastighetsägare och de boendes intressen. Det är där det ska göras upp. Vad vill Centern i den frå- gan? Är det t.ex. att fastighetsägaren ensidigt kan sätta hyran i nyproduktionen? Det är inte vi med på. En tredje fråga gäller de kommunala bostadsföre- tagens roll. Det står i reservationen att ni vill stärka deras möjligheter. Men samtidigt är det fritt fram, enligt Centern, att sälja bostadsbolagen om kommu- nerna själva vill. Vad vill ni egentligen? Är det mera marknadsanpassning ni vill ha när det gäller de kom- munala bostadsföretagen och mindre möjligheter för kommunpolitikerna att via sina bostadsbolag bedriva en social bostadspolitik?
Anf. 45 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! När det först gäller fastighetsskatten är det nästan löjligt, Owe Hellberg, att komma och tala om en fastighetsskattesänkning som innebär ungefär två Aftonbladet i månaden för den som bor. Vad är det för radikala grepp för att sänka hyran? Det är ju bara munväder. Det är betydligt radikalare grepp som måste till. Vårt förslag innebär att man tar bort all fastighets- skatt för hyresrätter. De beskattas ju som näringsfas- tigheter, och det är orimligt att de dubbelbeskattas på det sättet. Det är självklart att det ger en helt annan situation för hyresläget på sikt. Ojämlikheten kommer bort, och de hushåll som i dag missgynnas kommer att gynnas på ett annat sätt. Jag menar att inte bara vissa egnahem i dag är missgynnade i beskattnings- hänseende, utan det är även hyresrätterna. Vi är inte beredda att kasta bruksvärdessystemet över bord. Vi är inte heller beredda att kasta en för- handlingsordning över bord. Men vi kan inte ha det som det är i dag, eftersom det då är de svagaste bo- stadskonsumenterna som drabbas av den hyressätt- ning som vi har fått som ett resultat av nuvarande lagstiftning. Slutligen anser jag att de kommunala bostadsfö- retagen ska fungera som vilket företag som helst på marknaden. Vi värnar den, och vi ger kommunpoliti- kerna full frihet att forma sin bostadspolitik lokalt.
Anf. 46 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Ett exemplar av Aftonbladet och av Expressen kostar betydligt mindre än den hundralapp i månaden som det i alla fall rör sig om för en normal trerummare. Det är det som sänkningen faktiskt inne- bär. Jag tycker naturligtvis att det är viktigt att vi har gjort det. Det är en viktig inriktning, att man börjar tala ur skägget lite grann när det gäller vad denna neutralitet innebär och vem eller vilken boendeform som är missgynnad. Vi har varit väldigt tydliga på den punkten. När det gäller bruksvärdessystemet är det bra att vi får höra att Centern inte vill riva upp den ordning som i dag gäller men att man kan se över bruksvär- dessystemet ur vissa synpunkter. Den uppfattningen delar vi. De kommunala bostadsföretagen är kommunernas enda medel när det gäller att skaffa bostad till utsatta människor. Och om kommunerna inte har något kommunalt bostadsbolag, hur anser Agne Hansson att kommunpolitikerna då ska ha möjlighet att ordna detta?
Anf. 47 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! Den räntesänkning som vi har genom- fört tillsammans med socialdemokraterna kommer naturligtvis att på sikt betyda mycket mer för lägre hyror än dessa små nyanser i kanten. Det är ju de stora greppen, strukturförändringarna, som måste till för att detta ska kunna ändras. Jag beklagar att Owe Hellberg inte har någon mer replik, men jag vill ändå ställa en fråga till honom: Vilken neutralitet vill ni åstadkomma? Den har ju inte flyttats en millimeter. Jag är mer orolig för att ni kommer att hålla kvar Lövdén i väggen, varifrån jag vill rycka honom. Jag anser att vi ska ha kommunala bostadsföretag. De utgör en viktig grund, både för demokratin och för den lokala bostadsförsörjningen. Och om det finns kommunalpolitiker - och det gör det tydligen - som vill avhända sig detta instrument, då borde det föras en livlig debatt om detta inför nästa valrörelse då de ska stå till svars. Men det är inte vi som med centrala pekpinnar ska sätta en tvångströja på kommunerna, utan jag litar på mina kommunpolitiker, och jag hop- pas att Owe Hellberg litar på sina kommunalpolitiker. Då kan vi lämna den tvångströjan och låta kommu- nalpolitikerna forma en lokal bostadspolitik i samver- kan med de lokala hyresgästerna som är bra anpassad till lokala förhållanden. Det är då som vi gynnar de kommunala bostadsföretagen att verka på bästa sätt. Kom loss från väggen även i den frågan, Owe Hell- berg.
Anf. 48 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp): Fru talman! Välfärdsbyggets grund är bra bostä- der. Det sade dåvarande presidenten John F Kennedy till den amerikanska kongressen i mars 1961. Det är en sanning som håller mycket väl i dag, nära 40 år senare. För de allra flesta människor är bostaden den centrala punkten i livet, den plats dit de alltid åter- vänder för att få vila, samvaro och förhoppningsvis hämta inspiration till den dagliga gärningen. Bostaden kostar också, precis som sagts här tidi- gare, för de allra flesta väldigt mycket pengar och tar en stor del av inkomsten. Därför är det förvånande att bostadspolitiken får relativt litet utrymme i den poli- tiska debatten. Det hoppas jag att vi ska kunna ändra på, vi som har fått till uppgift att hantera de bostads- politiska frågorna i riksdagen. Budgethanteringen är ju sådan att Folkpartiets förslag till budget redan har voterats bort, men jag vill ändå framhålla att vi i ett särskilt yttrande till utskot- tets betänkande har redogjort för vår uppfattning om hur budgeten för utgiftsområde 18 borde se ut. Jag ska inte här gå in på detaljer utan hänvisar till vårt särskilda yttrande nr 4. Den svenska bostadspolitiken står i dag inför flera stora förändringar och utmaningar. Byggandet är rekordlågt, åtminstone på många ställen. Enligt till- gänglig statistik byggdes det t.ex. i min hemkommun Lycksele fyra småhus 1996 men inga flerbostadshus 1996, 1997 eller 1998. I länet som helhet, dvs. i Väs- terbottens län, är det nästan lika dystert, utom i Umeå, som är den enda kommun i länet som växer. I många kommuner funderar man i stället allvarligt på att riva bostäder. Men samtidigt har ju Stockholm och andra expansiva orter enorma problem att få fram bostäder till dem som vill ha. Den här paradoxen har till stor del sin orsak i de senare årens brist på en riktig bostadspolitik. Vi måste, vilket vi i Folkpartiet också framhåller i vår motion, skapa en modern bostadspolitik. Hörnstenar- na i en sådan ska vara valfrihet för konsumenterna, avreglering och konkurrens, som sänker bygg- och underhållskostnader, en mer flexibel hyressättning men med bibehållen trygghet mot oskäliga hyreshöj- ningar och en återupprättad neutralitet mellan upplå- telseformerna. Vi vill stimulera tillkomsten av bostadsrätter i om- råden där hyresrätten dominerar. Vi vill snarast införa ägarlägenheter, och riksdagen har ju som nämnts beställt ett sådant förslag av regeringen. Vi vill skapa nya former för ägande och förvaltning av kommunala bostadsföretag. Och vi vill öka de boendes inflytande över bostaden och det egna bostadsområdet. Om vi genomför en sådan politik kan en rad av dagens bostadspolitiska problem lösas. De nämnda åtgärderna skulle leda till ökad rörlighet på bostads- marknaden och därmed ett bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet. Därmed skulle också svårigheterna för ungdomar och andra grupper, som inte är etablerade på bostadsmarknaden, minska. Jag yrkar bifall till Folkpartiets reservation 4 där våra förslag redovisas. Folkpartiet har ett antal egna reservationer och några tillsammans med andra partier. För tids vinnan- de ska jag inte yrka bifall till dessa reservationer utan endast redogöra för våra förslag och ståndpunkter. Riksdagsmajoriteten beslutade i våras att införa sanktioner mot kommuner som säljer ut sina kommu- nala bostadsföretag, detta trots att Lagrådet allvarligt ifrågasatte det rimliga i att på detta sätt nagga den kommunala självstyrelsen i kanten. Vi anser att kommunerna ska ha rätt att själva bestämma över sina bostäder. Som jag redan har nämnt är bostadssituationen väldigt olika i olika delar av vårt land. För t.ex. lan- dets studenter är bostadsfrågan otroligt viktig, och även om det i första hand är universitets- och hög- skolekommunernas ansvar att tillhandahålla bostäder är det nödvändigt att staten också hjälper till på olika sätt. Bl.a. behövs stimulans för att få i gång nypro- duktionen och därmed en ökad rörlighet. Ett investe- ringsbidrag för studentbostäder bör införas, och man bör också se över villkoren för räntebidrag till stu- dentbostäder liksom byggreglerna. Många av våra bostadsområden, särskilt i föror- terna runt storstäderna, är segregerade. Det beror i stor utsträckning på den utformning som bostadsom- rådena fick under den s.k. miljonprogramtiden, med alldeles för många och alldeles för höga hus på liten yta. Många av dessa bostadsområden saknar normal service som post, bank och apotek, något som för övrigt gäller även glesbygdsområden ute i landet. För att bryta detta mönster av segregation krävs en mängd insatser både av kommunerna och av män- niskorna själva. Det mesta måste ske underifrån, och hyresgästerna kan stimuleras till engagemang genom ökat inflytande, möjligheter till självförvaltning, ombildning till bostadsrätt m.m. Säkerligen kan också vi som enskilda politiker bidra till förändringar ge- nom att besöka de utsatta områdena och visa intresse för det som sker på det lokala planet. Folkpartiet har i reservation 14 tillsammans med kd och Centern fört fram de här synpunkterna. Jag ska också beröra Folkpartiets förslag till bosparande, som i korthet går ut på att vi anser att det individuella pensionssparandet ska modifieras så att det också kan fungera som bosparande. Det kan ske på så sätt att spararen får låna från det egna kontot till en förmånsränta som i princip svarar mot avkastning- en på medel placerade i bostadsobligationer. I reservation 20 för vi fram våra synpunkter på bostadsbidragens utformning på längre sikt. Det sys- tem vi har i dag innebär för många orimliga margi- naleffekter. Konstruktionen av bostadsbidragen bety- der många gånger att den barnfamilj som ökar sin inkomst egentligen inte får någon större summa kvar sedan hänsyn tagits till skatter, minskade bostadsbi- drag och ökade barntillsynskostnader. Det är orimligt att den som går från studier eller arbetslöshet till arbete, eller som ökar sin arbetstid, inte får något ekonomiskt utbyte av det. Därför behövs åtgärder som minskar marginaleffekterna, och en sådan är enligt vår mening att öka det generella barnstödet och minska bostadsbidragen. I reservation 22 har samtliga borgerliga partier gemensamt yrkat att det nuvarande systemet för be- räkning av inkomst för egenföretagare ska förändas så att det blir rättvist i förhållande till löneanställda. Jag vill understryka att jag stöder den mening som har framförts i reservationen utan att här närmare gå in på detaljer. Slutligen har vi i Folkpartiet i reservation 25 stött ett yrkande från Moderata samlingspartiet om bättre redovisningsmetoder, nyckeltal m.m. avseende läns- styrelsernas verksamhet. Till sist, fru talman, vill jag upprepa det jag börja- de med. Välfärdsbyggets grund är bra bostäder. Men jag vill också tillägga: I ett gott samhälle ska det också vara möjligt för alla människor att efterfråga en bra bostad. Jag vill också något beröra det som Ulf Björklund sade om förändringar av strandskyddsreglerna. Jag ska ta med mig de tankarna till den regionalpolitiska utredningen, där jag har förmånen att ingå. Jag håller helt med om att det borde vara möjligt där vi har mil efter mil av stränder att bygga lite närmare än vad man kan göra t.ex. på Lidingö och i Djursholm.
Anf. 49 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! I reservation nr 4 skriver Folkpartiet att en ökning av nybyggande och ombyggnad ska komma till stånd genom avreglering och förenklingar i regelsystemet. Då blir naturligtvis frågan: Vad är det ni vill avreglera och förenkla? Är det tillgänglighets- krav eller andra egenskapskrav som ska försämras eller vad är det? Det lilla som har byggts de senaste åren, sedan vi fick den här nya lagstiftningen, har faktiskt inneburit att vi har fått sämre utrymmen och sämre planering av bostäder. En annan fråga gäller flexibel hyressättning och bibehållen trygghet mot oskäliga hyreshöjningar. Vill ni ta bort bruksvärdessystemet, och vem ska i så fall avgöra om en hyreshöjning är skälig eller inte? Ska de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll försvinna? Blir det så tror vi att detta kommer att leda till hyreshöjningar. Vi ser ju redan i dag att det pri- vata beståndet har högre hyror än det kommunala. En tredje fråga är neutraliteten mellan boende- formerna. Vilken boendeform anser Folkpartiet vara missgynnad och vad vill ni göra? Vill ni ta bort den sänkta fastighetsskatten på hyreshus?
Anf. 50 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! Det var väldigt många frågor på en gång. Jag får kanske delvis bli svaret skyldig. Jag håller inte med Owe Hellberg om att vi har fått för- sämrade bostäder. Det har vi inte fått vad jag har kunnat se. Vissa förenklingar kan man faktiskt göra. Det måste inte enligt min och Folkpartiets mening vara exakt likadant överallt. Med flexibel hyressättning och bibehållen trygg- het menar vi att man i nybyggda fastigheter ibland ska kunna sätta en högre hyra än den som i dag är norm. Det gäller inte bara Stockholm. Jag har haft möten med fastighetsägare i inre Lappland, i Väster- bottens län, som också är mycket oroade. Där är det i dag inte alls så att det är de privata som är hyresle- dande. Det är det de kommunala bostadsföretagen som är både när det gäller bostäder och lokaler. Jag håller alltså inte riktigt med om att det skulle vara fel att låta vissa fastighetsägare och hyresgäster komma överens när det gäller nybyggen. När vi talar om bibehållen trygghet är det inte så att vi vill införa högre hyror i befintliga lägenheter och därigenom tvinga bort dem som redan har ett kontrakt. Det vill vi naturligtvis inte. Sedan till neutraliteten mellan boendeformerna. Det beror också lite grann på var i landet man befin- ner sig. Någon nämnde skärgården. Jag kan nämna Lidingö och Djursholm, där fastighetsskatterna för egnahem är orimliga. Det finns många äldre männi- skor som har bott 30, 40 och 50 år i sina hus och som i dag nästan blir tvingade att flytta därifrån. Det blir ännu värre om det fortsätter att vara på det sätt som det är i dag. Det här är alltså inte en fråga som ser likadan ut över hela Sverige enligt mitt sätt att se. Det beror på var vi befinner oss. Jag är medveten om att det kan vara brister i sva- ret, men Owe Hellberg får gärna komma tillbaka.
Anf. 51 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Först gäller det vad som har byggts. Väldigt lite har byggts av s.k. normala bostäder sedan 1995. Och det är faktiskt så att utredningar har visat att man har fått en sämre planering i de här bostäder- na. Man har fått förändringar som gör att kvaliteten har minskat. Man undrar vad det här kommer att leda till på sikt. Ni föreslår ytterligare förenklingar och försämringar av regelsystemet, och jag får inte riktigt klart för mig vad det handlar om egentligen. Så fick vi ett besked när det gäller nyproduktion. Fastighetsägaren ska ensidigt kunna bestämma hyres- sättningen i en nyproducerad lägenhet. Det tror jag var ett bra, klart och tydligt besked. Det var åtminsto- ne så jag uppfattade svaret. Det här med neutraliteten är naturligtvis en svår fråga. Man måste naturligtvis prata om boendekost- nader, disponibel inkomst och sådana saker som ock- så är viktiga när man diskuterar människors möjlig- heter att betala sina boendekostnader. Det är mycket som hänger ihop i den här frågan.
Anf. 52 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! I fråga om det här med byggregler har jag inga konkreta exempel, men jag kan ändå nämna att många människor i dag i storstäderna föredrar att bo på lite mindre ytor, s.k. compact living. Vi såg i någon av dagstidningarna häromdagen ett exempel på hur man så att säga kan bygga på höjden inne i en lägenhet. Det är kanske ingenting som det ska vara regler för, men jag tycker att man ska kunna släppa lite grann på ytnormerna. Sedan sade jag inte att fastighetsägaren ensidigt ska fastställa hyran. I varje fall menar jag inte det. Det är naturligtvis fastighetsägaren och den tilltänkta hyresgästen som ska kunna hitta en nivå. Beträffande neutralitet mellan boendeformer är det såväl boendekostnader och disponibel inkomst som skatt och annat som påverkar. Det är som sagt olika i t.ex. Dorotea och Djursholm.
Anf. 53 LENNART NILSSON (s): Fru talman! I bostadsutskottets betänkande nr 1 finns det 25 reservationer. Man kan ibland fundera över varför det blir 25 reservationer i ett sådant här betänkande. Svaret är naturligtvis ganska enkelt. De partier som säger sig vilja regera tillsammans som ett alternativ till en socialdemokratisk regering spretar åt olika håll. De har olika funderingar utifrån olika ut- gångspunkter. Man kan bara konstatera att målsättningarna för bostadspolitiken ligger fast. Det finns en bred sam- stämmighet när det gäller dessa frågor, med undantag för moderaterna, vilket inte är någon speciell över- raskning. Det bygger på de målsättningar som den bostadspolitiska utredningen formulerade och som fastställdes här i riksdagen för ett par år sedan. När man lyssnar på inte minst Moderaternas före- trädare kan man få intrycket att människor som bor i vårt land lever under ett tvång och i en tvångströja. De stora, stygga socialdemokraterna vill inte männi- skors bästa. Det handlar bara om att man med regle- ringar, dekret och annat försöker tvinga folk in i olika fållor. Vi har i Sverige ungefär fyra miljoner bostäder. Jag vill hävda att människor runtomkring i landet, i dessa fyra miljoner bostäder, upplever att de har en frihet. De bor väldigt bra. I många av dessa fyra mil- joner bostäder bor man väldigt billigt. Talet om att allting är elände och att socialdemokraterna vill störta allting i fördärvet startade för många herrans år se- dan, när Moderaterna hette Högerpartiet. Den bilden upplever människorna i vardagen inte som någon realistisk bild. Moderaterna är ett gammalt parti som lever i en tid som inte existerar i dag. Owe Hellberg nämnde att räntesubventionerna var drygt 30 miljarder när han kom in i riksdagen. I dag är de ungefär en tiondel av det. Det visar lite av den utveckling vi har haft under några år. Om inte en socialdemokratisk regering, tillsam- mans även med Agne Hanssons parti, hade sett till att förändra den situation vi har haft i landet vad gäller ekonomin - om vi hade levt under de förutsättningar som fanns tidigare med räntesubventioner på drygt 30 miljarder - hade läget sett helt annorlunda ut. I dagens situation har vi ett ränteläge som ger oss möjlighet att fundera över om vi har någon handlings- frihet när det gäller att diskutera bostadspolitik fram- över. Jag vill hävda att vi har det. Naturligtvis måste bostadspolitiken prövas i ett sammanhang där man ser på helheter. Det kan handla om att det som hänger ihop med bostadspolitiken ibland får ge efter. Det är det som politik handlar om. För det socialdemokratiska partiets del vill jag nämna något om bostadspolitiken och de mål som vi har för kostnaderna för boendet. På vår senaste parti- kongress slog vi fast att hyrans andel av inkomsten ska minska. Det är vi på väg att göra. Vi har goda utsikter till det med tanke på att det är en bråkdel av de fyra miljoner bostäder som finns som har ränte- subventioner i dag. Om regeringens politik även fortsättningsvis blir framgångsrik, med en ekonomisk utveckling som ser ljus ut, ett bra ränteläge och en låg inflation, finns det naturligtvis förutsättningar att minska hyrans andel av inkomsten. De förutsättningarna är egentligen ganska goda. Det är en del av en helhet som berör oss männi- skor som bor och som vi kommer att få glädje av. Inte heller jag tror att vi i den nya tidens samhälle kommer att gå tillbaka till subventioner i någon större utsträckning, möjligtvis annat än specialriktat till olika former av bostäder. Det är sådant som får vägas mot andra frågor. En del hävdar att betänkandet inte är mycket att diskutera eftersom det inte tas upp några större frågor i det, men jag vill ändå hävda att det finns saker att diskutera. Centern finns inte med på vissa förslag, men jag upplever att Agne Hansson och jag har väl- digt stor samstämmighet inte minst när det gäller en reservation som jag inte begriper att Centerpartiet har lämnat. Det kanske finns vissa nyanser som handlar om investeringsbidrag i stället för det eviga ränte- bidraget på 30 %. Det är möjligt att det kommer att förändras i en framtid. Man inför kanske inte investe- ringsbidrag, men jag upplever ändå att det eviga rän- tebidraget kommer att bli ett problem framöver. Allt detta hänger ihop med de frågor som man tittar på nu, t.ex. neutralitet i boendet. Det finns fas- tighetskatteutredningar i olika former. Moderaterna vill av någon anledning inte vara med och diskutera, och det är naturligtvis därför man inte känner till vad det rör sig om. Det diskuteras och det ska läggas fram förslag när det gäller fastighetsskatten, neutralitet i boendet och annat framöver. Jag ser fram emot en ganska intressant diskussion om bostäderna i framti- den. Skiljelinjerna när det gäller betänkandet gäller stora tal. Jag vill påstå att Inga Berggrens, Ulf Björklunds och Yvonne Ångströms partier kommer att höja hyrorna om deras förslag skulle gå igenom. Moderaterna vill minska räntebidragen med 470 mil- joner, Folkpartiet med 500 miljoner och Kristdemo- kraterna med 383 miljoner. Man säger att man av- skaffar eller minskar fastighetsskatten. Det trolle- ritricket går inte hem. En bråkdel av de bostadsägare som i dag har stat- liga räntesubventioner betalar fastighetsskatt. Anting- en har man blivit befriad från fastighetsskatt under de fem första åren eller så betalar man halv fastighets- skatt mellan år fem och tio. En minskning av fastig- hetsskatten genom en bortplockning av räntebidragen innebär bara att de som bor i hus som är byggda de senaste tio åren och som har räntesubventioner skulle få dramatiskt höjda hyreskostnader. Vi vet att det är de dyraste. Om förslagen från dessa tre partier skulle gå igenom skulle det leda till kraftigt höjda hyror för dem som redan bor dyrast. Vi vet att det finns pro- blem redan i dag för de människorna. Den andra fråga som jag vill ta upp, som gäller en stor del av vårt utgiftsområde, handlar om bostadsbi- dragens roll. Vi socialdemokrater anser att bostadsbi- dragen som instrument är en viktig del av bostadspo- litiken. Om man skulle på Folkpartiets förslag ta pengar från bostadsbidragen och lägga på barnbidra- gen skulle det innebära, Yvonne Ångström, att många av de familjer som i dag har bostadsbidrag skulle förlora hundratals kronor varje månad. Om de skulle få 100 kr i barnbidrag skulle de kanske tappa 500 kr i bostadsbidrag. Egentligen innebär det bara att alltfler människor som redan i dag behöver ha stöd för att kunna klara en bra bostad får det ännu sämre. Tiden medger inte att jag utvecklar detta ytterliga- re, men jag vill ändå säga att många av de förslag som finns i bostadsutskottets betänkande och inte minst i reservationerna kommer att behandlas fram- över, när vi får tillbaka ärendet på riksdagens bord efter det att utredningarna är klara med sin verksam- het. Jag vill härmed yrka bifall till hemställan i bo- stadsutskottets betänkande.
Anf. 54 INGA BERGGREN (m) replik: Fru talman! Nu var vi där igen, Lennart Nilsson. Det gällde räntebidragen och fastighetsskatten. Låt mig när det gäller de senast byggda årgångarna, och då specifikt krisårgångarna, konstatera att det finns överslagsmässiga beräkningar som visar på en sam- mantagen effekt som inte skulle innebära ökade kost- nader för dem som bor i krisårgångarna. Jag tycker inte att vi behöver fortsätta med den diskussionen. Jag företräder ett modernt parti som vill ge män- niskor möjligheter att välja. Och de ska få behålla mer av sin inkomst, så att de har möjlighet att betala den bostad som de väljer. Det ska finnas bostäder av varierande standard och storlek, beroende på vad människor har för behov och prioriteringar. Det kan handla om vilken situation i livet som de befinner sig i. När man är ung väljer man en sorts bostad, när man är äldre en annan. Vi kommer också att diskutera ytterligare en sak, nämligen byggandet av hyresrätter. Det tänker jag ta upp lite vidare i min nästa replik, eftersom det är väldigt viktigt att vi får i gång byggandet, där det finns en efterfrågan. Därmed menar jag att det i grun- den är människornas efterfrågan, önskemål om in- riktning och prioriteringar som ska styra ett sådant byggande.
Anf. 55 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Inga Berggren! Jag har i och för sig inte tagit studenten, men jag är ganska god på mate- matik ändå. Inga Berggrens parti föreslår att man ska minska räntebidragen när det gäller bostäder byggda under de senaste åren. Det innebär naturligtvis att det blir höj- da hyror. Det är en självklarhet. De som inte har någ- ra räntebidrag kommer naturligtvis att tjäna på Inga Berggrens förslag, men när det gäller de bostäder som är byggda under de senaste åren kommer det natur- ligtvis att bli kraftiga hyreshöjningar. När det handlar om valfrihet och annat tjusigt som Inga Berggren tar upp kan man fundera över på vilket sätt de ungdomar som studerar, har en bostad och i dag har bostadsbidrag får det bättre genom att man, som moderaterna vill, tar bort bostadsbidragen för dem? Ökar det deras valfrihet? Att man kan omvandla bostadsbidrag till sänkta skatter är också en myt. Jag tror att det är väldigt få av de människor som har bostadsbidrag i dag som över huvud taget betalar någon statlig skatt. De män- niskor som har bostadsbidrag är ofta lågavlönade och betalar ingen statlig skatt utöver de 200 kr, eller vad det är, som ligger i botten. Det betyder alltså att de bara betalar kommunal- och landstingsskatt. Dessa människor behöver bostadsbidraget för att de ska ha råd att bo i en bra bostad med sin familj och sina barn.
Anf. 56 INGA BERGGREN (m) replik: Fru talman! Låt mig ta som utgångspunkt att Len- nart Nilsson talar om studenterna. Diskussionen om boendet och byggandet gestaltar sig väldigt olika i olika delar av Sverige i dag. Vi har ca 20 tillväxtkommuner, bl.a. universitets- och hög- skoleorterna och, förstås, Stockholm, Göteborg och Malmö. Det gäller ju att se till, Lennart Nilsson, att de unga människor som kommer till dessa tillväxtor- ter har en rimlig möjlighet att få en bostad. Därför behövs det skattesänkningar när det gäller byggandet och boendet och ändringar av vissa regler. Det hand- lar om att man ska kunna bygga enklare osv. Det finns många som säger att skälen till att det inte byggs är hyressättningen, en bristande tillit till långsiktighet i systemet, fastighetsskatten och Robin Hood-effekten i det kommunala utjämningssystemet. Nu gäller det att politikerna har modet att förändra. Har Lennart Nilsson modet att förändra, så att boen- det blir bättre för den moderna människan?
Anf. 57 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Det har jag alltid. Jag konstaterar att Inga Berggren talar om stu- denterna. I det sammanhanget nämner hon hyressätt- ningen. Vad menar egentligen moderaterna med hy- ressättningen? Jo, de menar att den ska vara fri och att det ska vara efterfrågan som avgör. Det handlar om tillgång och efterfrågan. Då kan man börja funde- ra. I de här orterna, där det finns studenter, är det verkligen marknaden som styr. Om det blir en fri hyressättning plus att man plockar bort bostadsbidra- gen blir det inte lätt för de studenter som litar på Inga Berggrens parti.
Anf. 58 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! Lennart Nilsson är ju en vänlig per- son. Jag har ibland saknat att få diskutera bostadspo- litik med honom. Jag noterar att han uteslöt Center- partiet från de partier som hotar med att höja boende- kostnaderna. Det är ju ett steg i rätt riktning. Likväl har jag varit tvungen att tillhöra den rad av reservanter som inte har fått igenom de här förslagen. Så det stämmer inte riktigt. Jag vill naturligtvis gå längre för att garantera att boendekostnaderna inte rakar i höjden för vissa kategorier människor. Vi kan vara helt överens om att räntorna och in- flationen har den helt avgörande betydelsen för boen- dekostnaderna i grunden. Vi har fått en helt annan situation, och vi har en handlingsfrihet, som Lennart Nilsson säger. Men jag är lite orolig över att de här två samarbetsvännerna ska klistra fast Lennart Nils- son vid väggen, så att han inte kommer loss. Dessa eviga räntebidrag kan ju leda till en belastning av statsbudgeten i framtiden som kommer att stiga hela tiden. Vi riskerar att hamna i en svår situation även när det gäller inflationen och räntorna. Målen ligger fast, men det är medlen som vi dis- kuterar. Hur vill Lennart Nilsson t.ex. återupprätta hyresrätten i dag, som jag tog upp? Hur ser socialde- mokraterna på rättvisan i beskattningen och på spa- randet?
Anf. 59 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Jag är glad över att Agne Hansson i motsats till de andra partierna i oppositionen har sagt, precis som Owe Hellberg nämnde tidigare, att de kommunala bostadsföretagens roll måste stärkas. Det är lite av det som man nu håller på och reso- nerar kring. Hur ska det här utvecklas? Det är egent- ligen därför som den här tillfälliga lagen finns. Agne Hansson är förgrymmad över det här, och det är na- turligtvis tveksamt. Det är därför som detta som hänger ihop med utförsäljning och annat är tillfälligt. Jag upplever därför inte att vi har några skilda uppfattningar när det gäller att bostadsföretagen måste stärkas. Man ska ju se över bruksvärdessys- temet. Bosparandet är viktigt. Det är naturligtvis också i det här fallet en fråga om prioriteringar. Yt- terst handlar det naturligtvis om hur mycket samhället ska subventionera när det gäller detta. Jag delar Agne Hanssons uppfattning att vi inte ska ha några social- bostäder. Därför är bostadsbidragens roll i det här sammanhanget väldigt viktig. Jag upplever nog att det inte är några större pro- blem med de samarbetspartner jag har i dag. Egentli- gen skulle t.o.m. Agne Hansson, om det bara berodde på honom som person, kunna vara välkommen i det samarbetet.
Anf. 60 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! Jag hoppas att jag talar för partiet som gruppledare. Vi har lagt fram vår inriktning. Och där ligger, som vi ser det, nödvändiga åtgärder. De är visserligen på väg, om de här utredningarna får jobba vidare, men det gäller att man sedan också kan fortsätta att genomföra dessa förslag. När det t.ex. gäller hyressättningen undrar jag om det är rättvist att hushållen med lägre inkomster i ytterområdena i Stockholm ska subventionera dyra bostäder i centrala Stockholm. Det här är åtgärder som snabbt måste till för att vi inte ska få en förlamad bostadssituation i Stockholm. Vi har gått cirkeln runt, Lennart Nilsson. Vi har stått i den här situationen förr. Förra gången det var brist i Stockholm kom åtgärderna till alldeles för sent. Visserligen fick vi då igenom centerförslagen, men alldeles för sent. Det är därför jag vill varna för att inte handla i tid nu.
Anf. 61 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Jag har egentligen inga kommentarer. Jag delar Agne Hanssons uppfattning att det finns en rad frågor där förslag måste läggas fram så fort som möjligt. Men det krävs naturligtvis också ett underlag för att kunna fatta kloka beslut i Sveriges riksdag.
Anf. 62 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Jag tror att Lennart Nilsson och många andra bostadspolitiker under 90-talet har mått ganska dåligt med tanke på bostadspolitikens utveck- ling. Det har väl varit mer av avveckling än utveck- ling. Man har då satsat allt på ett kort, nämligen rän- tan. Nu är vi i ett läge där räntan kanske börjar vända uppåt igen och kanske inte längre är det allena salig- görande i bostadspolitiken. Jag ska läsa ett par rader ur betänkandet: "Det får förutsättas att förslag om förbättrade villkor i olika avseenden för produktion och förvaltning av bostäder inom en snar framtid kan föreläggas riksdagen." Vil- ka förslag och vilka förändringar ser Lennart Nilsson som möjliga och nödvändiga?
Anf. 63 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Vi får väl se. Det är ju, som nämnts här tidigare, en rad olika förslag som är på utred- ningsstadiet. Vi får väl avvakta och se, inte minst i samband med den diskussion vi kommer att få i an- slutning till vårpropositionen, vad det här kan leda fram till. Sedan vill jag ta upp detta med att räntan är på väg upp igen. Det är naturligtvis vi själva här i Sveri- ge som avgör mycket av det här. Det är ju därför vi samarbetar kring både ekonomi och andra frågor: för att vi i Sverige ska ha möjligheter att klara både en låg inflation och en låg ränta. Det bygger naturligtvis på att vi har ordning och reda på det som vi pysslar med. Det är naturligtvis avgörande, och det bestäm- mer vi själva här. Vi ska inte ha någon lättsinnighet à la skattesänkningar av annan typ, såsom har föresla- gits här i dag.
Anf. 64 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Det ska vara ordning och reda i eko- nomin, säger Lennart Nilsson. Den uppfattningen delar jag. Men det är också så att det nya ränte- bidragssystemet är betydligt känsligare än tidigare för förändringar, vilket vi måste vara medvetna om. Lennart Nilsson och jag satt båda i den bostads- politiska utredningen. När den landade här i kamma- ren bidde det ingen kostym och ingen väst - det bidde en tummetott, när det kom till förslag. Jag undrar om vi får uppleva samma sak när det gäller de utredning- ar som nu ligger för behandling i kommande proposi- tioner. Kan vi vara överens om att de här meningarna i betänkandet ska ha större betydelse i sammanhanget än att det blir en tummetott av de kommande försla- gen?
Anf. 65 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Jag upplever en skillnad på Owe Hellbergs parti nu jämfört med tidigare: Förutsatt att det samarbete vi nu bedriver fortsätter får vi nämligen möjligheter att resonera kring de här frågorna. Owe Hellberg och jag, som slår vakt om det som hänger ihop med bostadspolitiken, får naturligtvis tillsam- mans ta en diskussion med de andra olika områden som finns. Möjligheterna är naturligtvis mycket större i dag att resonera om bostadspolitik och om vad man kan göra, eftersom vi har en bra grund att stå på. Det är väl detta vi får diskutera framöver.
Anf. 66 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! Lennart Nilsson hävdar att Folkparti- ets förslag att växla bostadsbidrag mot barnstöd skulle slå väldigt orättvist. Jag vidhåller uppfattning- en att om vi ökar barnstödet med 100 kr per barn och månad och samtidigt sänker bostadsbidragen med motsvarande belopp ska detta för de allra flesta inte innebära en försämring. Tvärtom innebär det att man har en annan möjlighet att genom ökade inkomster förbättra sin ekonomiska standard, då man inte tappar bidrag på det viset om vi har ett barnbidrag som fak- tiskt utgår. Sedan skulle vi vilja göra en likadan väx- ling nästa år. Sedan är jag naturligtvis medveten om att det kan finnas en och annan icke-barnfamilj som kan förlora på det här, men sådant får man se över. Det är mer detaljer, enligt mitt sätt att se. När det gäller räntebidragen och sambandet med höjda hyror kan jag hänvisa till det som Inga Berg- gren har anfört.
Anf. 67 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! 50 + 50 är inte 150. Yvonne Ång- ström tar här fram en matematik som säger att om man tar 100 kr från bostadsbidragen och lägger 100 kr på barnbidragen så går det jämnt upp - och det gör det ju inte. Det är ju inte alla människor i Sverige som har bostadsbidrag. Det innebär att om man skulle ta 100 kr från bostadsbidragen och lägga dem på barn- bidragen så fattas det en massa pengar för Yvonne Ångströms parti. Det kostar ju mycket mer att lägga 100 kr på barnbidragen än att ta bort 100 kr från dem som har bostadsbidrag, eftersom det handlar om mellan 300 000 och 400 000 familjer i dag som har det. Den matematiken går inte ihop. Bostadsbidragen är ju, som jag nämnde, ett av de stora bostadspolitiska instrumenten, eftersom de inte pekar ut människor med skilda inkomster. Man kan bo i en hyfsad bostad oavsett om man tjänar lite eller mycket. Därför är bostadsbidragens roll så viktig i en bostadspolitik. Annars kan det bli så, som Agne Hansson varnade för, att vi får uppleva socialbostä- der, något som finns i många andra delar av världen. Dit vill inte vi komma, och därför är bostadsbidragen ett viktigt bostadspolitiskt instrument.
Anf. 68 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! Vi har nog samma uppfattning. Folk- partiet anser i det stora hela att vi ska ha mindre se- lektiva bidrag och mer av generella stöd.
Anf. 69 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Det har i och för sig inte med bo- stadspolitiken att göra, men då kanske Folkpartiet också ställer upp på en enhetstaxa inom barnomsor- gen. Där kan det bli verkliga marginaleffekter.
Anf. 70 ULF BJÖRKLUND (kd) replik: Fru talman! Det här med bostadsbidraget är in- tressant. Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till Len- nart Nilsson. Kd gör ju precis tvärtom mot Folkparti- et. Vi har tittat på möjligheten att plocka 50 kr från barnbidragsökningen, som ju går till både fattiga och rika. Gör vi det och i stället lägger den 50-lappen på bostadsbidragen, riktat på barndelen, kommer ju varje barn att få ytterligare minst 100 kr, kanske 150 kr. Då har vi alltså plockat från ett generellt bidrag, som också går till miljonärer, och lagt det på ett riktat bidrag, som går till dem som verkligen behöver det. Anser socialdemokraterna och Lennart Nilsson att detta är en riktig åtgärd går det ju att följa efter. Det vore intressant att höra inställningen från so- cialdemokraterna till det här.
Anf. 71 LENNART NILSSON (s) replik: Fru talman! Ulf Björklund har rätt. Det blir ju på det sättet. Det märkliga är att man vill regera ihop fast uppfattningarna inte stämmer överens utan spretar åt olika håll. Det här handlar ju om prioriteringar. Om jag och min partigrupp hade haft pengar hade jag naturligtvis gärna sett att bostadsbidragen fått mer pengar till sitt förfogande. Men vi har inte de pengarna i dag.
Anf. 72 ULF BJÖRKLUND (kd) replik: Fru talman! Med den här modellen, säger krist- demokraternas budget, tillför vi 940 miljoner kronor till bostadsbidragskontot och ger just denna ytterliga- re stimulans till de barnfamiljer där detta verkligen behövs, särskilt i svåra tider. Ont om pengar har vi, och då är det viktigt att vi riktar pengarna dit där de ger bäst utbyte. Sedan måste vi kanske, för att ta upp den andra frågan, trots allt plocka de 940 miljonerna någonstans ifrån. Jag förstår att Lennart Nilsson funderar över varifrån pengarna kommer. Det har en del att göra med den fråga Lennart Nilsson tog upp tidigare, om räntebidragen, som vi faktiskt vill spara lite grann på. Helt riktigt är det 323 miljoner. När vi buntar ihop de här partierna ser vi att vi trots allt är det parti som sparar minst på räntebidra- gen. Vi har tittat närmare på möjligheterna och ligger på gränsen, för vi ska undvika att plocka från krisår- gångarna. Men vi har också sagt att vår målsättning är att inte plocka in nya årgångar i fastighetsskattesys- temet. Det ska ha den målsättningen därför att vi ska undvika den här typen av besparingar på de byggna- tioner som har haft höga produktionskostnader. (forts. 10 §) Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.49 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle börja. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
7 § Frågestund
Anf. 73 FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nu följer frågestunden. Får jag be företrädarna för regeringen att komma fram och ta plats vid talmans- bordet. Följande statsråd kommer att delta: statsmi- nister Göran Persson, försvarsminister Björn von Sydow, socialminister Lars Engqvist, miljöminister Kjell Larsson och finansminister Bosse Ringholm. Statsministern kommer att besvara allmänpolitiska frågor. Frågorna till övriga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsområden inom regeringen. Sydafrikaresan
Anf. 74 MARIANNE ANDERSSON (c): Herr talman! Jag har en fråga till statsministern som gäller Sydafrikaresan. Jag är väl medveten om att vi får information om den i kammaren senare, men jag vill ändå ställa den här frågan. Jag vill upprepa Centerpartiets inställning om värdet i bredast möjliga kontakt med hela det sydafri- kanska samhället. Det gäller inte minst de demokra- tiska partierna. Jag vet att vår representant som var med också hade sådana kontakter som har goda ut- sikter att bli långsiktiga. Min fråga gäller inte själva genomförandet och hanteringen av resan. Det får vi chans att diskutera senare. Min fråga gäller hur statsministern ser på relationen långsiktiga projekt som engagerar många människor kontra en något kortsiktig insats som den här resan. Anledningen till frågan är att en mycket omfat- tande långsiktig västsvensk utbildnings- och organi- sationssatsning för ungdomsidrott i Sydafrika i Soweto, som starkt applåderas av bl.a. Nelson Man- dela, inte fick resurser för att fortsätta och avslutas. Alla dessa tiotusentals ungdomarna i Soweto som engagerats i lagsporter och annat måste känna det något underligt att de vita svenskarna inte kom tillba- ka till dem. I stället gjordes ett utbyte på en helt an- nan nivå. Hur ser statsministern på det?
Anf. 75 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Först tycker jag att det är bra att Ma- rianne Andersson pekar på bredden i engagemanget. Det är jag den förste att understryka. Det finns säkert hundratals projekt som bedrivs i Sydafrika där svens- ka organisationer och svenska folkrörelser är inblan- dade och gör ett värdefullt arbete. De exakta omstän- digheterna kring det projekt som Marianne Andersson nu pekar på känner jag inte till, och kan rimligen heller inte göra. Hela syftet med resan, också beskrivet för riskda- gen tidigare, är att underbygga ett långsiktigt part- nerskap mellan sydafrikanska organisationer och individer och svenska dito. Det som Marianne An- dersson beskriver tycker jag passar utmärkt väl in i en sådan strategi. Det är i sådana fall ytterst en fråga om begränsade resurser, men man kommer förhopp- ningsvis att komma tillbaka.
Anf. 76 MARIANNE ANDERSSON (c): Herr talman! Det är ett långsiktigt projekt som är mycket brett och har pågått i flera år. Man har satsat på ledarutbildningar i basket, handboll och fotboll. Man har också fått med flickor, som aldrig har varit engagerade förut. Fattiga ungdomar i Soweto har fått en meningsfull fritid, vilket har stor betydelse för uppbyggnaden av det civila samhället. På något sätt verkar det lite kortsiktigt när man från en statlig organisation i ena stunden säger nej till fortsättning av projektet och man sedan ett tag efteråt kommer med en satsning på en helt annan nivå, dvs. landslaget i fotboll. Statsministern initierade besöket i Sydafrika. Tog statsministern någon sorts initiativ för att se hur man skulle kunna fortsätta pågående verksamhet, eller förstärka den som finns, så att inte sådana här saker på ett ganska olyckligt sätt ställs mot varandra?
Anf. 77 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Hela engagemanget har skett i sam- arbete med Sida och med den kunskap och kompetens man där har. Jag förutsätter att just den typ av avväg- ningar som Marianne Andersson efterfrågar är gjorda. För min del har koncentrationen varit på det jag har haft att praktiskt hantera: politiska överläggningar och offentliga framträdanden. Sedan har det säkert därutöver varit, skulle jag gissa, några hundra arran- gemang till, och inte lite av idrott. Just det särskilda projekt som Marianne Anders- son pekar på känner jag inte till och kan just därför inte svara på frågor om det. Jag åtar mig gärna att ta reda på omständigheter kring det och komma tillbaka i något annat sammanhang. Internationellt forum om Förintelsen
Anf. 78 TASSO STAFILIDIS (v): Herr talman! Jag vill ställa min fråga till statsmi- nistern. Statsministern har på ett föredömligt sätt agerat mot rasismen och nazismen på olika plan. Bl.a. vill jag nämna initiativet till boken . om detta må ni berätta ., som fått enorm genomslagskraft långt utanför Sveriges gränser. Ett annat initiativ som statsministern presenterade i sin regeringsförklaring är en fortsättning på boken, nämligen ett internationellt forum om Förintelsen som ska äga rum här i Stockholm den 26-28 januari nästa år. Min fråga är: Kommer man att synliggöra offren för Förintelsen, och kommer representanter för berör- da grupper att inbjudas som föreläsare respektive deltagare?
Anf. 79 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Vi har inte låst programmet än. Jag vågar därför inte exakt uttala mig om hur dagarna disponeras. Det kommer att vara en lång rad interna- tionella gäster. Många av de ledande politikerna i världen kommer att gästa oss för att diskutera just dessa saker. Min uppfattning under hela det arbete vi har be- drivit med Levande historia har varit att kunskapen sprids bäst av dem som själva upplevde Förintelsen. Jag hoppas, tror och utgår ifrån att det också blir det intryck som kommer att finnas från konferensen, även om vi alla vet att allt färre av de människor som själ- va var med fortfarande finns kvar i livet. Av de erfarenheter vi har drar jag den bestämda slutsatsen att kunskapen kommer att spridas också vid detta tillfälle. Jag vet också att World Jewish Con- gress exekutivmöte kommer att läggas i Stockholm vid samma tidpunkt. Där finns säkert också många med direkta minnen och personliga kopplingar till Förintelsen.
Anf. 80 TASSO STAFILIDIS (v): Herr talman! Anledningen till att jag frågar är min oro för att vissa av de grupper som föll offer för na- zisternas förintelse har glömts bort i inbjudningslis- tan. Det är ovanligt att t.ex. romer och homosexuella omnämns när man talar om Förintelsen på ett inter- nationellt plan, trots att romerna, de homosexuella och många andra minoritetsgrupper föll offer för samma nazistiska förtryck som judarna. Statsministern har själv på ett tydligt sätt varit noggrann i sina anföranden med att inte glömma bort romerna, de homosexuella och andra minoriteter. Det kan man även återfinna i boken . om detta må ni berätta . Men hur blir det nu vid det kommande internationella forumet om Förintelsen som planeras för fullt vid Statsrådsberedningen? Finns det en risk att romer, homosexuella och andra av nazisterna icke önskvärda grupper lämnas utanför, eller avser stats- ministern att bjuda in även dessa grupper?
Anf. 81 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag anser att dessa grupper naturligt- vis också ska vara företrädda på konferensen. Det vi upplever i det västerländska samhället i dag är en våg av våld som har rasistiska och fascistiska förtecken. Den vågen bärs av en antisemitism och ofta också av en homofobi, och inte sällan pekar man ut romerna. Det är klassiskt - vi har sett det förut. Det slutar alltid med attacker på demokratin själv. Inte minst mot bakgrund av romernas trängda situation i vissa europeiska länder i dag tycker jag att det skulle vara fattigt om vi inte på konferensen i januari också upp- märksammade den dimensionen av förföljelserna. Offentlig upphandling
Anf. 82 LARS HJERTÉN (m): Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsmi- nistern. Enligt uppgifter i Ekot den 22 november ska regeringen ha försökt kringgå reglerna om offentlig upphandling. Det ska ha skett genom att man på för- hand bestämt att det statligt kontrollerade företaget Swedfund skulle få uppdraget att administrera en data- och IT-satsning i Östersjöområdet. Regeringskansliets förvaltningsavdelning skulle alltså medvetet ha hållit inne information så att endast det statliga företaget Swedfund hade en rimlig möj- lighet att lägga ett bud. Dels ska regeringen i så fall på förhand ha bestämt vem som ska få uppdraget, dels har den medvetet försökt dölja förhållandet ge- nom att ordna en skenupphandling. Min fråga är: Är de här uppgifterna korrekta? Vad tänker statsministern i så fall göra för att förhindra att liknande händelser upprepas i framtiden?
Anf. 83 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Vi tycks vara inne i ett stim av upp- handlingsbekymmer just nu. Det här är väl bara yt- terligare en i raden av frågeställningar, som jag fak- tiskt förut inte har hört. Därför kan jag inte gå in på den i detalj - och bör kanske inte heller göra det. Om det är så som Hjertén påstår är det ju en rätt allvarlig anklagelse, och då bör den granskas. Det bör natur- ligtvis göras av någon som inte tillhör den politiska organisationen. Jag tänker fråga, och kontrollera vad som har in- träffat. Sedan förutsätter jag att om den här typen av beskyllningar har riktats offentligt så har redan de kontrollorgan som finns i Regeringskansliet tagit tag i saken. Det skulle förvåna mig mycket om så inte är fallet.
Anf. 84 LARS HJERTÉN (m): Herr talman! Jag vill tacka statsministern för det svaret. Vi ser fram emot att få veta vad som egentli- gen har hänt, och vi vill ha en redovisning av det verkliga förhållandet. Koldioxidutsläppet
Anf. 85 HARALD NORDLUND (fp): Herr talman! Inom EU ska koldioxidutsläppen minska med 8 % - detta enligt en överenskommelse i Kyoto 1997. Den svenska regeringen har förhandlat fram en kvot som innebär att utsläppen tillåts öka med 4 %. Miljöministerns företrädare lät oss i samband med denna överenskommelse, tror jag det var, ana att Sverige inte ska behöva utnyttja denna ökningskvot. Det skulle alltså snarare ha varit bra att Sverige i stället för något annat land med större risk för att utnyttja den här rätten fick tillåtelse att öka utsläppen. Jag vill fråga miljöministern: Håller miljöminis- terns företrädares prognos än i dag? Behöver man alltså inte utnyttja denna rätt?
Anf. 86 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Bakgrunden till den höjning som vi har möjlighet att acceptera är helt enkelt att Sverige har väldigt låga utsläpp per capita i dag. De globala utsläppen är ungefär 4 ton per capita. Sverige har 6 ton, Europa totalt har 8 ton, EU har 11 ton och För- enta staterna har ungefär 20 ton per invånare. Det är de låga utsläppen i dag som gör att det blir dyrare för Sverige än för andra länder att minska utsläppen. När det gäller den konkreta frågan är det inte min prognos - jag tror nämligen inte att man ska ha en prognos för vad som händer under de närmaste elva åren - men däremot min bestämda ambition att vi ska klara en utveckling som innebär att vi inte ligger över 1990 års nivå år 2010.
Anf. 87 HARALD NORDLUND (fp): Herr talman! Det finns beräkningar som visar att stängningen av Barsebäcksverket innebär en ökning av koldioxidutsläppen med nästan 4 miljoner ton per år. Jag har erfarit att man vid midnatt när Barse- bäcksverket stängdes kunde notera att en import av kolkraft från Danmark inleddes då. Mot den bakgrun- den tycker inte jag att det känns riktigt att uttrycka sig på det sätt som miljöministern gör. Här finns ett väl- digt stort hot som har ökat i samband med stängning- en av Barsebäcksverket.
Anf. 88 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Detta är lite förbluffande resonerat av Harald Nordlund. Danmark har ett utsläppskrav som innebär att man ska minska utsläppen med 21 % mellan 1990 och 2010. Danmark är bundet av Kyoto- protokollet. Om vi exporterar vår el till Danmark innebär det bara att vi minskar trycket på danskarna att åstadkomma egna åtgärder hemma. I slutändan blir förmodligen resultatet precis det samma. Sverige har ett exportöverskott på el. Det har Sve- rige haft under åtta av de senaste tio åren. I år och förra året motsvarar det driften av två och ett halvt Barsebäcksaggregat per år. Det är detta som det är frågan om. Sverige kommer att exportera lite mindre el än tidigare. Danmark måste öka sina insatser för att minska koldioxidutsläppen. När det gäller andra utsläpp från produktion av energi är Danmark också nu medlem av ett avtal som skrevs under i Göteborg i förrgår. Det innebär att Danmark måste göra kraftiga reduktioner av utsläp- pen av bl.a. svaveldioxid och kväveoxider. Import av avfall
Anf. 89 BIRGER SCHLAUG (mp): Herr talman! Jag har en fråga till Göran Persson, eller möjligtvis till miljöministern. Först vill jag haka på den tidigare frågan och säga att det är självklart att Sverige har lägre koldioxidut- släpp än en del andra länder. Det beror ju på att Sve- rige har så pass mycket vattenkraft och så mycket biobränsle. Det vore ju alldeles åt helsike annars! Så det är väl egentligen ingenting att stoltsera med. Jag kommer sedan till den direkta frågan. Rege- ringen, och inte minst Göran Persson, talar gärna om ett ekologiskt hållbart samhälle och ett grönt folkhem. Regeringen har också sagt - på vår inrådan för övrigt - att import av avfall och sopor inte ska accepteras, och definitivt inte öka. Om man tittar på vad som har hänt 1999 ser man att utvecklingen har varit alldeles skandalös, som tydligen inte vare sig Naturvårdsver- ket eller andra har grepp om. Importen av sopor och avfall har nämligen ökat rejält, inte minst från Norge. Det handlar om flera hundra tusen ton sopor. Hur går detta ihop med att regeringen samtidigt säger att man ska förhindra import av avfall?
Anf. 90 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Nej, det kanske inte är någonting att stoltsera över. Men i den debatt som har förts, inte minst i samband med stängningen av det första Bar- sebäcksaggregatet, tycker jag att Sveriges utsläpp gentemot andra länders är något som är värt att upp- lysa om. De uppgifter som Birger Schlaug har om soporna är nya för mig. Med tanke på att det till stor del handlar om Norge kan jag tänka mig att det rör sig om ganska kortväga transporter av sopor, dvs. någon form av gränshandel. Huruvida de transporterna upp- fyller de miljökrav vi ska ställa på sådana transporter vet jag inte - men jag utgår från att det är på det sät- tet.
Anf. 91 BIRGER SCHLAUG (mp): Herr talman! Jag måste säga att jag är förvånad över det svaret. Det är framför allt i Umeå som man förbränner sopor från Norge, men det sker även på andra ställen. Att tala om gränshandel är möjligtvis att ta i. Regeringen har ju klart uttryckt att Sverige inte ska importera, och här sker en explosiv utveckling. Det beror framför allt på en sak, vilket vi har påpekat för regeringen åtskilliga gånger, nämligen att man i Norge och andra länder har en avfallsskatt och en förbränningsskatt på sopor. Det har man inte i Sveri- ge. Nu är det väl ändå hög tid att vi i Sverige också inför förbränningsskatten! Annars kommer avfall och sopor att faktiskt dumpas i vårt land - och det kan väl ändå inte vara meningen?
Anf. 92 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Vi får ju en deponiskatt ganska snart. Det är mycket möjligt att den ska följas upp med en förbränningsskatt. Det får vi i så fall diskutera vidare. Försvarsmakten
Anf. 93 ÅKE CARNERÖ (kd): Herr talman! Jag har en fråga till försvarsminis- tern. Regeringens och Centerns förslag om nedskär- ningar inom Försvarsmakten leder till att Försvar- smaktens närvaro i Sverige glesnar alltmer. Jag tror att Försvarsmakten nu kan få betydligt svårare att klara av de fyra huvuduppgifter som har fastlagts. Jag tänker särskilt på en av dem. Det är den fjärde som gäller att stärka det fredstida samhället vid svåra påfrestningar. Hur kommer Försvarsmakten att kunna lösa den här uppgiften i framtiden?
Anf. 94 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Herr talman! I den förändring av stabs- och led- ningsorganisationen som vi föreslår kommer det att upprättas delar av militärdistriktsstaberna på ca 30 ställen. De kommer bl.a. att ha till uppgift att just samverka med det civila samhället och underlätta för t.ex. användning av militära fordon inom rädd- ningstjänsten om det finns intresse för den saken. Här kommer också samverkanslänken till hemvärnet och mellan hemvärnet och det civila samhället att gå. Jag tror faktiskt inte att det ska bli några försämringar i den delen.
Anf. 95 ÅKE CARNERÖ (kd): Herr talman! Tack för det svaret. Jag hade just tänkt att nämna de här militärdistriktsenheterna. Av svaret förstår jag att visst materiel kommer att place- ras ut på dessa 29 eller 30 enheter. Vårt samhälle är ju fortfarande mycket sårbart och kan bli allt sårbarare. Man behöver bara tänka på ett nytt sådant oväder som var i Gävle förra året. Det betyder att vi omedelbart vill ha tillgång till, och vi har vant oss vid att ha till- gång till, de militära resurserna.
Anf. 96 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Herr talman! Det blir möjligt för kommunerna och den kommunala räddningstjänsten att inleda en dialog med Försvarsmakten, t.ex. representerat av de här enheterna, kring just sådana frågeställningar. Vilka önskemål har man? Vad finns det för möjligheter att t.ex. med stöd av hemvärnets personal bemanna och i vissa stycken underhålla den typen av fordon? Jag anser att det är möjligt att gå den vägen även i andra hänseenden där Försvarsmaktens resurser kan ställas till förfogande för det civila samhället. Hörselvården
Anf. 97 GUNNEL WALLIN (c): Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till so- cialminister Engqvist. Den gäller en artikel med ru- briken Låga tak och långa köer i senaste numret av Hörselfrämjandets tidskrift. Där har man gjort en översikt av väntetiden för att få hörapparater. Vänte- tiden varierar mellan 1 och 36 månader. Jag tycker att medborgarna har rätt till vård på li- ka villkor. Jag skulle vilja fråga socialministern vem som egentligen har det yttersta ansvaret för hör- selvården i dag på det nationella planet. Det är också så att just den här gruppen av handikappade är den enda som drabbas av avgifter på bashjälpmedel.
Anf. 98 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Det nuvarande systemet innebär att det i det här fallet är landstingen som är ansvariga. Jag hade ett möte med de hörselskadade och diskute- rade problemet alldeles nyligen. Det är ingen tvekan om att det är besvärande att behandlingen och be- dömningen är så olika i olika landsting. Vi har inget nationellt regelsystem som gör att man blir lika be- handlad oavsett var man bor i landet. Det är säkert en fråga som vi har anledning att diskutera framöver när vi ska ta ställning till en nationell handlingsplan på handikappområdet för att se till att vi får större grad av lika behandling.
Anf. 99 GUNNEL WALLIN (c): Herr talman! Det är bekymmersamt när somliga landsting har kostnadstak och andra inte. Där man har kostnadstak är det den enskilde medborgaren som själv får stå för kostnaderna. Det är också stor skill- nad på att få hjälpmedel till båda öronen och att bara få till ena örat. Jag tycker att detta är en viktig fråga. Jag hoppas verkligen att en förändring snabbt kom- mer till stånd så att även de hörselskadade kan få hjälp med bashjälpmedel.
Anf. 100 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Jag delar Gunnel Wallins uppfatt- ning. Detta är ett problem. Skillnaderna är alarmeran- de stora. Vi har förklarat att vi relativt snart ska pre- sentera en nationell handlingsplan på handikappom- rådet. Där ska de här frågorna också behandlas. Vi får anledning att diskutera detta i riksdagen under våren. Kapitalskatterna
Anf. 101 CARL ERIK HEDLUND (m): Herr talman! Jag har en fråga till finansministern. I måndags kunde EU:s finansministrar inte komma överens om en harmonisering av kapitalskatterna. Mot den bakgrunden har jag en fråga till finansmi- nistern. Vilka åtgärder överväger nu finansministern att vidta för att sänka kapitalskatterna i Sverige?
Anf. 102 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Herr talman! Den diskussion som var på EU:s mi- nisterråd, Ekofin, i måndags om skattefrågorna kom- mer att fortsätta nästa vecka inför toppmötet. Jag vill gärna markera att det skattepaket som diskuteras innehåller tre delar. Det finns ganska stor samstäm- mighet kring två delar. Överläggningarna kommer att fortsätta kring den del, det s.k. sparandedirektivet, som det hittills inte har gått att nå enighet om. Det gjordes ett uttalande från alla de 15 medlemsstaterna att det fanns ett intresse av att fortsätta diskussionen med syfte att försöka nå ett resultat framöver.
Anf. 103 CARL ERIK HEDLUND (m): Herr talman! Det är väl känt att det är Storbritan- nien som inte vill vara med och harmonisera kapital- skatterna av speciella orsaker. Finansministern talar om det här paketet med de tre delarna. Om jag har förstått referaten från mötet rätt sades det att paketet är odelbart. Man måste komma överens om detta med kapitalskatterna också. Om det nu blir så att ni inte kan komma överens har väl finansministern någon beredskapsplan. Det vore intressant att höra vad den i så fall innehåller.
Anf. 104 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Herr talman! Skattepaket innehåller alltså en del som handlar om beskattning av royalties som med- lemsländerna i stort sett har kommit överens om. En del handlar om att förhindra ojust konkurrens länder- na emellan för att dra till sig olika typer av företag. Där har man hunnit mycket långt och identifierat ett stort antal hinder som medlemsländerna är beredda att försöka avlägsna. Sedan fortsätter diskussionerna på det tredje om- rådet som handlar om det s.k. sparandedirektivet. Där finns det, inte minst från svensk utgångspunkt, anled- ning att föra fram frågan om uppgiftsskyldighet när det gäller kapital i olika länder för att på sikt under- lätta beskattning av det här kapitalet mellan länderna. Det är ett arbete som kommer att fortsätta. Planen är den att efter den diskussion som var i måndags kommer nu ett fortsatt resonemang nästa vecka på ett nytt Ekofinmöte. Sedan kommer över- läggningarna naturligtvis att fortsätta. Omhändertagande av barn
Anf. 105 NALIN PEKGUL (s): Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialmi- nistern. De senaste åren har invandrarflickors situa- tion uppmärksammats mycket i medierna, och det är berättigat. Men i vår omsorg om flickorna finns det risk att vi går för långt. Det är besvärligt att vara förälder till tonåringar. Det gäller alla föräldrar oav- sett bakgrund. Jag har kommit i kontakt med invandrarföräldrar vars barn har blivit omhändertagna av de sociala myndigheterna. Anledningen har varit att föräldrar har satt gränser för sina 13-åriga söner eller döttrar t.ex. när det gäller att komma hem en viss tid på kvällarna. Då går ungarna till skolan och berättar för lärarna att föräldrarna förtrycker dem bara för att de har en annan kultur. Det leder ibland till att barnen omhändertas. Dessa föräldrar känner sig oerhört kränkta och tror att samhället straffar dem på det sättet just för att de är invandrare. Samhällets uppgift måste ju ändå vara att stötta invandrarföräldrar i deras föräldraroll i de fall det behövs och inte att oduglig- förklara dem som föräldrar. Min fråga är: Är man över huvud taget medveten om det här problemet på Socialdepartementet?
Anf. 106 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Vi är medvetna om de här proble- men. Socialstyrelsen redovisade en rapport förra året som berörde familj- och individomsorgens arbete med ungdomar. De kunde konstatera, vilket är ganska intressant, att insatserna var mycket större när det gäller barn till invandrade föräldrar. Det kan i och för sig finnas två förklaringar till det. Den ena är att de faktiskt behöver stöd. Men det kan också innebära, vilket är mer bekymmersamt, att man har svårt att hantera kulturella skillnader och att man gör andra bedömningar än man hade gjort om det hade varit barn till svenska föräldrar. Det är sannolikt ett problem att se till så att soci- altjänsten fungerar med full respekt för de kulturella skillnaderna utan att göra andra bedömningar än vad som bör gälla för samtliga. Nu kommer faktiskt Kommittén för utredning av barnmisshandel, likaväl som LVU-utredningen, att ta upp de här frågorna för att se vad man ska göra för att nå lika behandling.
Anf. 107 NALIN PEKGUL (s): Herr talman! Jag känner mig glad över att man över huvud taget tar tag i det här. Men jag vill ändå peka på två problem. Det ena rör 18-åriga tjejer som vill bestämma över sina liv och som har all rätt att göra det. Den diskussionen får man inte blanda ihop med problemet med föräldrar som vill sätta gränser för 13-åringar. Det är det jag är ute efter - hur man ordentligt kan reda ut det här och kanske initiera en diskussion både inom skolan och när det gäller socialtjänstlagen. Jag vill bara skicka med det, att man inte blandar ihop de här två proble- men. Annars tackar jag så mycket för svaret. Tillväxtavtalen
Anf. 108 HOLGER GUSTAFSSON (kd): Herr talman! Jag önskar ställa en fråga till fi- nansministern. Det gäller statsbudgetens påverkan på tillväxtavtalen ute i landet. Det är ju så att tillväxtavtalen är ett samarbete mellan kommuner, landsting, regioner, och framför allt de statliga myndigheterna AMS och LAN, liksom även företagare som är involverade med pengar. Nu har det visat sig att statsbudgetens indragning av pengar till de statliga myndigheterna reducerar i många fall upp till 50 % av de satsningar som man hade tänkt att göra i tillväxtavtalen. Detta leder till många kända fall där kommuner och framför allt företag drar sig ur tillväxtavtalen. Detta ser jag som ett stort bekymmer. Hur ser finansministern på detta?
Anf. 109 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Herr talman! Tillväxtavtalen är viktiga för att kunna generera ny sysselsättning och framför allt för att de ger en möjlighet för de olika regionerna att samarbeta kring olika projekt. Som Holger Gustafs- son säger kan kommuner, landsting, företag och sta- ten på olika sätt bedriva gemensamma projekt. Avsikten är att finansieringen av tillväxtavtalen ska ske inom de ramar som staten har för sina myn- digheter och sin verksamhet, de anslag som regering och riksdag har anvisat. Uppstår det särskilda pro- blem får man inom myndigheternas ram försöka hitta metoder för att se till att det finns resurser när man har gjort den gemensam bedömningen att man ska fullfölja de tillväxtavtal man har föreslagit.
Anf. 110 HOLGER GUSTAFSSON (kd): Herr talman! Såvitt jag kan förstå är det alltså så att pengar har dragits in. Det tror jag att vi som arbe- tar i samhällets institutioner har förståelse för. När sysselsättningen blir lite bättre drar statsmakterna in pengar till myndigheterna. Men då får man också ut beskedet att när de pengarna är indragna finns det ingenting till de här satsningarna. Det är det som är problemet. Jag menar att nu drar sig företagen ur. Jag tror att institutionerna - låt mig nämna kommuner, landsting och andra - kan ha förståelse för det här budgetdrag- spelet. Men jag är rädd för att företagen inte ställer upp nästa gång vi bjuder upp till en sådan här dans. Hur ser finansministern på problemet att företagen har fått en chans, att de ville gå in, men att de nu backar ur? Jag tror att de blir svårbedda nästa gång.
Anf. 111 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Herr talman! Det är naturligtvis viktigt att de stat- liga myndigheterna som är engagerade i tillväxtavta- len gör en bedömning ifall de också har resurser att fullfölja de åtaganden som de har gått in i. Jag utgår från att det som Holger Gustafsson syf- tar på bl.a. är de medel som finns för arbetsmark- nadspolitiska program. De har ju som kammaren är väl medveten om reducerats i takt med att vi har fått alltfler sysselsatta och allt färre arbetslösa. Då är det i sista hand naturligtvis en fråga för arbetsmarknads- myndigheterna att bedöma om satsningarna i tillväx- tavtalen är mer prioriterade än andra typer av insatser man gör inom arbetsmarknadspolitiken. Det är viktigt att tillväxtavtalen ses som långsikti- ga insatser och inte bara som något som rör den aktu- ella konjunkturpolitiken. Jag utgår från att respektive myndighet har gjort en sådan långsiktig bedömning innan man har gått in i ett tillväxtavtal. Prioriteringar inom sjukvården
Anf. 112 KERSTIN HEINEMANN (fp): Herr talman! Jag har en fråga till socialministern. I förra veckan kom det en rapport från Socialstyrelsen som visar att det inte finns några systematiska priori- teringar när det gäller sjukvården och den stora strukturförändring som har skett inom sjukvården. En förklaring sägs vara att riksdagsbeslutet inte var tillräckligt tydligt och att man därför inte vet vad som verkligen ska göras i landstingen och kommu- nerna. Socialstyrelsen gör bedömningen att man fak- tiskt behöver ta till nationella åtgärder för att komma till rätta med det här, så att riksdagsbeslutet följs. Jag vill fråga socialministern om det finns några idéer om hur man ska få kommuner och landsting att följa riksdagsbeslutet.
Anf. 113 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Det är inte bara Socialstyrelsens rapport som är alarmerande på den här punkten. Det finns också rapporter runt om i landet, exempelvis i Västra Götaland, där det är bekymmersamt. Man bestämmer sig uppenbarligen för att avstå från vissa behandlingar - de som finns längst ned på priorite- ringslistan - därför att man inte anser sig ha råd. Prioriteringsbeslutet i riksdagen handlade faktiskt inte om en rätt för sjukvårdshuvudmännen att avstå från behandlingar som fanns längst ned. Det handlade helt enkelt om att inför valet bestämma sig för i vil- ken ordning man ska genomföra behandlingar. Det är ganska allvarligt när vi nu får rapporter från vissa delar av landet att man avstår från behand- lingar och ställer in operationer med hänvisning till att man inte har råd - när man dessutom uppenbarli- gen har råd att sänka skatten. Det finns en rad bekymmer när det gäller frågan om hur man hanterar prioriteringar hos sjukvårdshu- vudmännen. Nu finns det ju en prioriteringsdelega- tion, som faktiskt är tillsatt för att diskutera med sjukvårdshuvudmännen hur prioriteringsbesluten ska realiseras och vilken beredskap man ska ha. Till detta kommer också att vi just nu är i färd med att arbeta med en nationell handlingsplan på sjukvårdens område där prioriteringsfrågorna natur- ligtvis kommer att stå i centrum.
Anf. 114 KERSTIN HEINEMANN (fp): Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret. Det är väl inte bara i någon region som det är be- kymmer. Socialstyrelsens rapport visar ju att priorite- ringarna i regel sker utifrån läkares och sjuksköter- skors omdömen. Snarare handlar det om en brist på prioriteringar från politikernas sida, och som jag uppfattar rapporten lär det vara likadant över hela landet.
Anf. 115 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Det är alldeles sant, problemet är mångfacetterat. Socialstyrelsen pekar på att många av prioriteringarna sker lite dolt eftersom det är folk som jobbar i sjukvården som tvingas ta de svåra besluten medan politikerna inte ställer sig i fronten och förkla- rar varför man måste prioritera. Det är ett bekymmer. Prioriteringsbesluten i sjuk- vården måste ju grundas på den demokratiska organi- sation som är huvudman för sjukvården. Till detta kommer att det också på politisk nivå här och var i landet fattas sådana beslut som innebär att man avstår från väsentliga behandlingar med hän- visning till bristande ekonomi. Det var inte priorite- ringsbeslutet till för. Det var inte för att ge politikerna möjlighet att avstå från att ge människor behandling när de begär vård. Tjetjenien
Anf. 116 HANS ANDERSSON (v): Herr talman! Jag har en fråga till statsministern. Tjetjenien - bombningar, massiva bombningar av Groznyj, attacker mot många städer och byar, töm- ning av många byar på civila personer, urskillningslös terror i jakten på terrorister. Man har från Rysslands sida uppenbarligen brutit löftet som man gav till OS- SE om att ha närvarokontroll i Tjetjenien. Man bryter mot Genèvekonventionen, Europarådets principer och krigets lagar - det mesta man kan bryta mot om man vill hävda humanitet. Ansvaret för säkerhet och fred på vår kontinent, för mänskliga rättigheter, för humaniteten - det var mycket tal om det i det forna Jugoslavien. Nu är det en pinsam tystnad. Hur bedömer statsministern att EU kan agera? Hur bedömer man att vi kan agera? Det handlar om ekonomiskt bistånd, om diplomatiska aktioner, om närvaro för att hävda mänskliga rättigheter. Tjetjenien och tystnaden i Sverige oroar mig oändligt mycket.
Anf. 117 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag tror att Hans Andersson själv gav svaret på frågan om vad vi kan och bör göra, som nation och som medlemmar av en europeisk union. Jag är säker på att det här kommer att vara en av de saker som upptar huvuddelen av vår tid och vårt diskussionsutrymme i Helsingfors om en vecka. Det är precis som Hans Andersson säger, utvecklingen är milt sagt oroande. Ryssland måste öppna för huma- nitära insatser. Ryssland måste också se till att de insatser som görs mot terrorism har en proportionali- tet som inte ger intryck av, och som inte ger som resultat, att man i praktiken bedriver ett storskaligt krig. Det finns mycket stor anledning att vara kritisk och att från omvärlden rikta dessa krav mot Ryssland. Jag är säker på att det blir en förnyad diplomatisk offensiv. Vad som därutöver kan göras är det natur- ligtvis utomordentligt svårt att spekulera i.
Anf. 118 HANS ANDERSSON (v): Herr talman! Frågan är inte lätt, och vi har inte tid att gå igenom den nu. Det är jag medveten om. Statsministern talar om en proportionalitet. Jag menar att den gränsen för länge sedan är överträdd. Jag förutsätter att Sverige i den här processen tar initiativ och bryter tystnaden. Jag förutsätter också att Ryssland får klart för sig att man inte kan agera efter gamla tsaristiska eller stalinistiska stormaktsprinciper och kränka mänskliga rättigheter och tro att man får sin ekonomi sanerad genom internationella organ som IMF, eller att man får bistånd från Europas stater. Jag förutsätter att statsministern delar min me- ning.
Anf. 119 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Precis som Hans Andersson sade är vi båda angelägna om att IMF inte kommer i kläm och att det stalinistiska beteendet i Ryssland trängs tillbaka. Det är självklart. Men det här är svårt. Jag deltog själv i diskussio- nen i Istanbul för en dryg vecka sedan om vad vi kan göra inom ramen för OSSE. Det var ingen tvekan om att det var ett massivt enhälligt uttryck för omvärl- dens bekymmer och avståndstagande från den ryska offensiven, som saknar all proportionalitet. Dessutom, vilket är ytterligare belastande, öppnas inte för humanitära insatser. Oerhört många männi- skor, både män, kvinnor och barn, är på flykt i Tjetje- nien och terroriseras av bomber, kulor och granater. Också i den delen av världen är det snart kallt och bedrövligt, och det kommer att skördas enorma offer i anslutning till detta krig om inte de humanitära insat- serna får komma fram. Hårdnackat och inspirerat av ett beteende som vi trodde var förgånget med kommunismens fall driver de ryska myndigheterna ett krig som naturligtvis riskerar att isolera dem politiskt och därmed skapa en situation i Europa som vi så sent som för några år sedan inte trodde att vi skulle behöva uppleva. Det är nödvändigt med ett hårt diplomatiskt tryck och framställningar om att komma in med humanitära insatser, och vi måste ständigt, ständigt påminna Ryssland om att de är en del i ett världssamfund där de också har att iaktta respekt för mänskliga rättighe- ter och humanistiska värderingar. Försvaret
Anf. 120 ANNA LILLIEHÖÖK (m): Herr talman! Även jag vill ställa en fråga med anledning av situationen i Tjetjenien. Denna gång till försvarsministern. Många bedömare följer med oro det ryska bombkriget i Tjetjenien, och de ser med oro på ett ökande hot från Ryssland, inte minst mot bakgrund av att försvaret i Ryssland nu byggs upp med kanske 50 %. Det finns uttalanden som ger uttryck för nya geo- politiska ambitioner. Försvarsministern har i en intervju angående den växande osäkerheten i vårt närområde hänvisat till att säkerhetssituationen har förbättrats kring Östersjön sedan det kalla kriget - när järnridån var nära Lübeck - och numera när DDR ingår i Tyskland, och Polen är med i Nato. Försvarsministern sade då också att de baltiska staterna nu dessutom är fria demokratiska stater med egna försvar. Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till försvarsministern: Anser försvarsministern att de baltiska staternas försvar är så starka att de ger grund för den drastiska nedrustning i Sverige som regeringen nu föreslår?
Anf. 121 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Herr talman! Som grundval för regeringens och Centerpartiets proposition, som vi lagt fram till riks- dagen, gäller att det inom överskådlig framtid inte finns möjligheter att förutse en väpnad invasion som syftar till ockupation av Sverige. Det finns möjligheter för väpnade angrepp mot Sverige. De ska hanteras genom det försvar och den försvarsplanering vi bedriver. När det gäller de baltiska länderna har vi sedan flera år ett samarbete som syftar till att stärka deras suveränitet. I det ingår bl.a. att vi till mycket låga kostnader utbildar och överlämnar materiel till deras försvarsmakter, och även bedriver utbildning av offi- cerare och andra befattningshavare inom deras total- försvar.
Anf. 122 ANNA LILLIEHÖÖK (m): Herr talman! Som följdfråga vill jag då fråga för- svarsministern: Hur starka anser försvarsministern att dessa länders försvar är?
Anf. 123 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Herr talman! De baltiska länderna redovisar sina försvarsansträngningar till de nordiska länderna, och naturligtvis till andra. Jag tror att de flesta bedömare anser att man är i färd med att skaffa sig ett försvar som har en av- skräckande effekt gentemot en kortvarig förberedd militär insats av det slag som har föresvävat en del debattinlägg. Bromerade flamskyddsmedel
Anf. 124 PER LAGER (mp): Herr talman! Jag har en fråga till miljöministern. Nyligen fann forskarna tydliga spår av bromerade flamskyddsmedel i kött, smör och ost. Det är oerhört allvarligt med tanke på att bromerade flamskyddsme- del beräknas fördubblas vart femte år i bröstmjölken hos mammor i Sverige. Tidigare fann man dem i de stora reningsverken i Stockholm, vilket bl.a. medverkade till att LRF stop- pade slamspridningen. Nu har man också funnit dem i små reningsverk, bl.a. i Romelanda som har en an- slutning av bara 400 personer. Detta är allvarligt. Det betyder att våra hushåll läcker, och att våra plaster och textilier läcker. Min fråga är: Vad avser miljöministern göra för att komma till rätta med den här farliga giftspridning- en? Är det över huvud taget försvarligt med den typ av slamspridning vi har i dag?
Anf. 125 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Den svenska kemikaliepolitiken bygger på att vi ska försöka fasa ut den typ av kemis- ka substanser som är bioackumulerbara och som är persistenta, alltså uthålliga. Bromerade flamskyddsmedel är sådana kemikali- er. Den här nyordningen av kemikaliepolitiken har vi börjat införa i Sverige. Kemikalieutredningen funde- rar nu på hur man ska göra detta till praktisk politik. Vi har tagit initiativet också gentemot EU för att göra detta som riktlinje också för EU:s kemikaliepo- litik. Min danske kollega Svend Auken och jag kom- mer att ta upp detta på nästa ministerråd som äger rum i mitten av december. Vi arbetar också med ett förslag att fasa ut de två värsta grupperna av bromerade flamskyddsmedel från användning i varor i Sverige, PBB och PBDE som de brukar förkortas. Jag hoppas att regeringen ganska snart kan lägga fram ett konkret förslag om utfasningen av de flam- skyddsmedlen. Jag vill också gärna säga att det här är ämnen som finns i breda varugrupper som säljs över hela världen. Det är alltså lite extra svårt att komma till roten med problemet bara med inhemska åtgärder. Det är ett väldigt bra exempel på behovet av att föra en global miljöpolitik.
Anf. 126 PER LAGER (mp): Herr talman! Tack för svaret. Förutom just bromerade flamskyddsmedel, som är organiska ämnen, har vi tungmetallerna, bl.a. kadmi- um som är oerhört farligt. Vi har läkemedelsrester, vi har antibiotikaresistens, och vi har sjukdomsframkal- lande mikroorganismer som sprids med avfallet. Smittvägarna är oerhört svåra. De går mellan natur, djur och människa, och det är svårt att spåra dem på grund av långa inkubationstider osv. Slamöverenskommelsen saknar regelverk vad gäller smittskydd. I dag räcker det med att slammet myllas ned. Det är något fel i det. I Danmark och Norge är reglerna betydligt strängare. Därför vill jag fråga: Tar regeringen verkligen de här smittskyddsfrågorna, som är ytterligare en grupp, på allvar, och hur tänker man i så fall hantera de frå- gorna? Ingår de i paketet?
Anf. 127 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! De ingår väl inte exakt i det paket som jag nu redogjort för, men de tillhör naturligtvis det som vi är lite oroliga för. När det gäller slamöverenskommelsen gör Natur- vårdsverket nu en genomgång av läget. Vi ser på vilka ytterligare mätningar som måste göras för att vi ska ha en hygglig kontroll över att det slam som sprids inte är smittbärande och inte heller innehåller tungmetaller eller bromerade flamskyddsmedel. I grund och botten är det naturligtvis väldigt svårt att hitta ett system där man kan undersöka varje en- skilt ämne som man inte vill ha i det här slammet. Det innebär att jag tror att det på lite längre sikt är väldigt viktigt att kunna frigöra t.ex. fosfor från slammet och återföra det i en renad, kanske kemiskt bearbetad form. Det görs väldigt många lovande försök att åstad- komma detta, inte minst i Göteborg. Jag har just träf- fat en forskare i Göteborg som ligger långt framme i det här arbetet. Folkhälsan
Anf. 128 HANS KARLSSON (s): Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialmi- nister Lars Engqvist. Under ganska lång tid har forskare och läkare pe- kat på ungdomars brist på fysisk aktivitet och den negativa påverkan som detta på sikt har på folkhäl- san. I det sammanhanget har också antalet id- rottstimmar på skolschemat uppmärksammats, och det har rests farhågor för en negativ utveckling som skulle bidra till ytterligare försämringar av folkhäl- san. Jag vill med anledning av detta ställa frågan om socialministern förbereder några initiativ för att vän- da den negativa utvecklingen när det gäller fysisk aktivitet, särskilt bland ungdomar.
Anf. 129 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Jag har under den senaste tiden läst ett antal artiklar som utgår från att idrott skulle för- svinna som obligatoriskt ämne i skolorna. Jag är ganska glad över att som ansvarig för folkhälsoarbe- tet kunna konstatera att det inte alls är så. I samtliga program kommer idrotten att vara ett obligatoriskt ämne med 100 poäng. Dessutom finns det utrymme för att komplettera frivilligt med ytterligare 50 poäng. Detta betyder att idrott kommer att vara ett obli- gatoriskt ämne i den svenska skolan, och det är gans- ka viktigt. Jag vet dessutom att idrott i dag inte är riktigt samma sak som gymnastik var på min tid. Det handlar verkligen om verksamhet som spelar en roll för folkhälsan. Det som har föranlett diskussionen är att på 2 av de 16 programmen minskar den obligatoriska delen från 130 till 100. Detta ska dock ses mot den frivilliga kompletteringen med 50 poäng. Det betyder i själva verket att idrotten kommer att ha en central ställning i den svenska skolan, vilket är ganska viktigt. Nu tror jag inte att detta räcker för att vi ska klara den uppgift som Hans Karlsson tar upp, nämligen att se till att unga människor blir mer aktiva. Jag kan upplysa om att Folkhälsoinstitutet år 2001 kommer att genomföra det fysiska aktivitetsåret med sikte på att folk ska röra sig mer - ta fler promenader och kanske, för folkhälsans skull, dricka en eller annan kopp kaffe mindre.
Anf. 130 HANS KARLSSON (s): Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret. Det är väldigt glädjande att vi kan peka på hur det förhåller sig och visa att det finns en positiv utveck- ling på det här området. Men icke desto mindre är det som socialministern säger så att detta inte räcker. Jag efterlyser konkreta åtgärder för att ungdomar som inte självmant söker sig till fysisk aktivitet ska sti- muleras till detta. Har socialministern några konkreta idéer om hur den här utvecklingen ska kunna påskyndas?
Anf. 131 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Utöver det initiativ som jag tidigare har berättat om, uppdraget till Folkhälsoinstitutet, ska också nämnas att Nationella folkhälsokommittén arbetar med de här frågorna och kommer att upp- märksamma dem i sin slutrapport som kommer till sommaren. Den kommer att ge oss anledning att diskutera vad vi från det offentliga samhället kan göra. Det gäller allt ifrån skolan till våra offentliga verksamheter. Men till syvende och sist tror jag att alltihop av- görs av i vilken mån vi ger ett stöd till idrottsrörelsen för dess aktiviteter för unga människor. Jag tror att det är viktigt att kommuner och landsting och även staten ser till att vi i framtiden har en aktiv idrottsrö- relse. Jag tror att det är den väsentliga kraften för att se till att unga människor blir mera aktiva. Volvo-Ford-affären
Anf. 132 PER ROSENGREN (v): Herr talman! Jag har en liten fråga till finansmi- nistern. I förra veckan kom regeringsrättens dom i målet om skatteeffekten av Volvo-Ford-affären. Det är väldigt diffust hur uppläggningen av denna affär ser ut. Tydligen är det så att företaget självt bestämmer vad som ska refereras i domen. Det kan innebära att allmänheten aldrig kommer att få reda på vilken skatteplanering som Volvo har använt i detta fall. Anser finansministern att det är riktigt att denna ordning ska gälla? Om inte så är fallet, planeras några åtgärder för att domar av den här typen ska bli of- fentliga?
Anf. 133 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Herr talman! Det gäller en enskild skatteuppgörel- se och skattedom, och dessutom har Riksskatteverket haft en annan uppfattning i frågan. Enligt den infor- mation som jag har har Riksskatteverket ännu inte bestämt sig för om man har för avsikt att överklaga domen. Därför vill jag inte ge mig in på att vare sig tolka eller på något vis analysera den dom som fällts. Jag förutsätter dock att den lagstiftning som vi har i dagsläget ger möjlighet till en offentlig diskussion kring den här typen av frågor. Det finns i den här typen av frågor naturligtvis alltid också ett inslag av kommersiell verksamhet för företagets del.
Anf. 134 PER ROSENGREN (v): Herr talman! Med anledning av svaret utgår jag från att åtminstone Finansdepartementet har fått alla uppgifter i målet. Jag undrar om finansministern med anledning av innehållet i denna information övervä- ger att se över lagen om skatteplikt.
Anf. 135 Finansminister BOSSE RING- HOLM (s): Herr talman! Lagen om skatteplikt kan tillämpas i mer generella sammanhang. Det som jag tycker är intressant i det här enskilda fallet är vilken analys som Riksskatteverket gör och om den skulle motivera att Riksskatteverket kommer tillbaka med begäran om ändring i någon form. I så fall är vi självklart beredda att titta på det. Jag är naturligtvis allmänt intresserad av att vi får en offentlighet kring den här typen av skattemål, så att de även i fortsättningen kan tas upp i den politiska diskussionen om utformningen av vår företagsbe- skattning. Denna är krånglig på många punkter, och det finns anledning att göra den både enklare och mer genomskinlig. Elsanering - försiktighetsprincipen
Anf. 136 LENNART FRIDÉN (m): Herr talman! För att hoppa tillbaka ett steg i de- batten kan jag säga att ett bra tips för den som vill ha fysisk aktivitet är att bli riksdagsledamot. Man får ganska länge hoppa upp och ned i bänken under kammarens frågetimme innan man får en chans att ställa en fråga. Jag har en fråga som i första hand vänder sig till socialministern men som också berör miljöministerns område. Vårt land är i främsta ledet bland de länder som använder datorer och mobiltelefoner, och vi är i hög grad elektriskt beroende. Det börjar mer och mer talas om elektronisk smog och i anslutning till det om det allt större antal människor som drabbas av det som brukar kallas elöverkänslighet. Detta är något som man har sett i många länder. Forskning pågår, och man har följt den linje som EU har rekommenderat, nämligen försiktighetsprincipen. Den innebär att vi inte ska bygga ut mobiltelefonnät och sådant utan att ha fått det forskningsunderlag som vi behöver. Jag ställer till socialministern följande fråga: Var- för följer vi inte försiktighetsprincipen i Sverige?
Anf. 137 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Även statsråden får röra sig upp och ned, beroende på hur många frågor som vi får. Jag tror att jag kan svara mycket kort: Vi följer faktiskt försiktighetsprincipen också i Sverige.
Anf. 138 LENNART FRIDÉN (m): Herr talman! Det är inte den uppfattning som man får när man tittar på bl.a. de fall som har förekommit i år. I ett aktuellt fall från sensommaren i Örebro stöd- de regeringen ett överklagande som innebar att man fick bygga en sändare i ett område med elsanerade bostäder. Elsaneringen var alltså fullständigt förgä- ves. I Göteborg har däremot det moderata kommunal- rådet stoppat en sådan här utbyggnad därför att man i området inte har behov av ytterligare sändare och har elsanerade bostäder. Där följer man alltså försiktig- hetsprincipen. Varför gör vi inte det på riksplanet?
Anf. 139 Miljöminister Kjell Larsson (s): Herr talman! Eftersom Lennart Fridén hänvisar till ett ärende som jag har avgjort vill jag gärna svara. Även i det fallet följde vi försiktighetsprincipen. Vi konstaterade att den strålning som kom från den berörda mobilmasten var en mycket liten del av det totala fältet i det här området. Dessutom var jag oer- hört angelägen om att se till att jag fick ordentliga klara svar från de berörda fackmyndigheterna om riskbilden i det här fallet. Jag t.o.m. skickade det här ärendet två gånger till både SSI och Socialstyrelsen, om jag minns rätt, för att i enlighet med försiktighets- principen se till att vi hade ett väldigt starkt och klart underlag för det ställningstagande vi gjorde.
Anf. 140 FÖRSTE VICE TALMANNEN: Därmed är frågestunden avslutad, och jag tackar regeringens ledamöter och riksdagsledamöterna för deras medverkan.
8 § Information från regeringen om Sydafrika- resan
Anf. 141 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Syftet bakom Sveriges Sydafrika- satsning är att bygga ett hållbart, långsiktigt och öm- sesidigt partnerskap mellan ett land i Afrika och ett i Europa, och att göra det på så jämbördiga villkor som möjligt. Grunden är att det mellan våra båda länder, trots enorma samhällsskillnader, finns en samsyn om hur demokratin och friheten skyddas och om hur utveckling och framsteg ska främjas i Afrika, i Euro- pa och i världen i stort. Både Sydafrika och Sverige har mycket att ge. Vi kan börja summera de första resultaten av veckan. Vi ser att grunden lagts för goda resultat i ett fortsatt samarbete. Idén till satsningen föddes i början av förra året. Det skedde i samtal med Sidas generaldirektör samt i ljuset av ständiga kontakter med Sydafrikas regering och riksdagens behandling av regeringens Afrikaskri- velse. Där angavs principen om partnerskap som centralt för ett modernt och förnyat utvecklings- samarbete. Om en ung demokrati ska mogna och om ojäm- likhet ska upphävas och skriande fattigdom övervin- nas är bistånd nödvändigt. Men biståndet är alltid ett första steg - ibland långvarigt. Om det permanentas så permanentas även beroendeförhållanden och un- derutveckling för dem vi vill ge hjälp till självhjälp. Sydafrikas frigörelse har inspirerat världen. På samma sätt har Sydafrika förutsättning att stå som förebild för ekonomisk och social utveckling. Detta rika, vackra land kan bidra till den afrikanska renäs- sansen, som så väl behövs i nästa århundrade. Mänskligheten har inte råd att missa den möjligheten. Om Sverige kan ge ett särskilt bidrag i kraft av för- troendet för och kunskapen om varandra sedan åren av befrielsekamp, så ska vi göra det med glädje och stolthet. Jag presenterade avsikten om en bred samhällelig satsning när jag träffade Sidas personal i mars 1998. I november gjorde dåvarande vicepresidenten Thabo Mbeki ett officiellt besök i Stockholm och sade att Sydafrika välkomnade idéerna. De tog snabbt fastare form. Ett sekretariat inrättades i UD med en styrgrupp av intressenter i Regeringskansliet och statliga myn- digheter. Samma sak skedde i Sydafrika. President Nelson Mandela lyfte fram vikten av satsningen här i riksdagen den 18 mars i år, när han förärade oss ett sista besök som president. Nelson Mandela sade då att den seriositet med vilken våra två regeringar tar vårt partnerskap reflekteras i överenskommelsen om satsningen. Han betonade att återuppbyggnadens utmaningar är än större än befrielsens: Vi möter dem med förtröstan, då vi vet vad sydafrikaner åstadkom- mit tillsammans, och att vi har stöd av länder som Sverige. Herr talman! Satsningen koncentrerades till en vecka, så att olika inslag skulle komplettera varandra. Även om mediernas rapportering fokuserat på de problem som uppstod genomfördes det stora flertalet insatser med framgång och engagemang långt över förväntan. Bredden var stor och medverkan från snart sagt alla samhällsområden gällde. De politiska kontakterna koncentrerades till stats-, social- och näringsministerbesöken, och dessutom statssekreteraren hos jämställdhetsministern. Samta- len inleddes den första dagen med vicepresidenten Jacob Zuma för att följas av ett flertal ministrar. Vid de samtalen närvarade också det sydafrikanska par- lamentets talman. De bilaterala samtalen leddes av president Mbeki, som jag därefter mötte ytterligare två gånger under sammantaget fyra fem timmar. Vi fann varandra politiskt och personligt. En överenskommelse slöts om fördjupade kon- takter genom en bilateral kommission under ledning av vicepresidenten Zuma och vice statsminister Lena Hjelm-Wallén. Den kommer bl.a. att arbeta vidare med svenskt stöd till Sydafrikas medling och demo- kratifrämjande i Afrika. EU:s relation till Sydafrika och afrikanska samarbetsorgan står på dagordningen liksom fortsatt samarbete inom FN, WTO och andra världsorgan för exempelvis nedrustning, fredsfräm- jande och reformering av FN. Jag vill också framhålla besöket i Moçambique, som var en självklar markering av Sveriges samarbete med hela södra Afrika, hela regionen. Landet har på ett fantastiskt sätt rest sig ur krigets förödelse och påbörjar i morgon sitt andra fria parlamentsval. Vik- tiga ekonomiska framsteg görs, och livet har blivit lättare för flertalet. En grund är lagd även om minor, epidemier som aids och fattigdomen i sig är tunga ok att bära. Även Moçambique söker partnerskap, och landet lär förbli Sveriges största biståndsmottagare. Debatten om hur mellanfolkligt utbyte bäst vida- reutvecklas hölls främst i Kapstaden, där företrädare för folkrörelser, universitet, forskning och kulturliv träffades i ca 30 seminarier om olika samhällsfrågor. Deltagandet blev det dubbla mot väntat med ca 1 200 medverkande, varav drygt 200 svenskar, från 180 organisationer, varav 48 var svenska. Om dessa se- minarier har advokaten Claes Borgström skrivit in- formativt och tankeväckande i Svenska Dagbladet. Därutöver fanns 48 högskolor på plats, varav 26 var svenska. Mellan många av dessa sker ett löpande samarbete som nu kan vidgas. Socialministern un- dertecknade ett avtal om forskningssamarbete som ger ökade möjligheter till finansiering i våra båda länder av gemensamma vetenskapliga projekt. På kulturens område manifesterades ett livligt ut- byte. Teater, foto, dans, populärmusik, författarträffar och jazz var några av uttrycksformerna. Idrottens förmåga att föra samman unga männi- skor kan inte överskattas. I ungdoms- och landslags- fotboll samt rugby och gatuhandboll gick svenskar och sydafrikaner ordentliga matcher. Jag är böjd att hålla med dem som säger att fotbollslandskampen borde ha inlett veckan, även om vi förlorade, dock rättvist, med 1-0. Partnerskapet kring handeln och industrin fick stark skjuts framåt. Vid expon i Johannesburg ställde över 110 svenska företag ut, utöver fackförbund och biståndsorgan. 25 företag, Invest in Sweden och Svensk Handel deltog i vår näringslivsdelegation. Aldrig har så många och så höga ledare för svenskt näringsliv sam- tidigt satsat på Afrika. Fler kontakter än väntat ska- pades, och intresset för samarbetet tog ett kliv framåt. Resultatet kommer att synas med tiden, inte minst för Sydafrikas export- och turistindustri som bör ges särskild draghjälp. Det var rätt att komma till Sydafrika för att på plats ge många entreprenörer, inte bara dem med etablerade band och respengar, chans att tala med svenska företagare. Tanken är densamma när Sida nu har inrättat en svensk-sydafrikansk partnerskapsfond för riskkapital åt mindre sydafrikanska företag. De enskilda företagen ansvarar alltid själva för sina egna kostnader, men utvecklingssamarbetet erbjuder en plattform för nya fruktbara kontakter. Vid Expon hade jag tillfället att överlämna pris till dem som också segrat i den uppfinnartävling som var arrangerad med svenskt arrangörsstöd. Det var fråga om uppfinnare som hade problem med finansiering för sina uppfinningar, som på Expon kunde "twinnas", sammanföras, med svenska företag och direkt ta upp förhandlingar med den sydafrikanska- svenska partnerskapsfonden. Det är fråga om något praktiskt, konkret, jordnära, jobb, välfärd och utveck- ling i en stad och stat som kämpar för att befästa demokrati och mänskliga rättigheter. Låt mig också peka på det fackliga engagemanget. Det finner också här nya former efter historiskt vikti- ga solidaritetsinsatser. Glöm inte att svensk fackföre- ningsrörelse stod i spetsen i kampen mot apartheid. Metall deltog i flera sammanhang med en stark grupp, klubbordföranden, liksom andra företrädare för Polisförbundet, LO och TCO. Här förekom seminarier med sydafrikanska fack- liga företrädare inom gruvindustrin. Det var välbe- sökta seminarier, vilka ytterst handlade om arbe- tarskydd och fackligt arbete. Det är också ett sätt att i partnerskapets anda bygga ett civilt samhälle med demokrati och respekt för solidaritet och arbe- tarskydd. Sist, men inte minst, vill jag framhålla vänortsav- talen. Port Elizabeth med Göteborg, Port Shepstone med Oskarshamn och Kimberley med Falun-Bor- länge. Samarbetet mellan hängivna kommunalpoliti- ker från alla partier, tjänstemän, föreningsliv, nä- ringsliv, ungdomsgrupper, kanske blir det som bär längst in i framtiden. Lokalt samarbete blir handfast och engagerar många med enkla medel. Jag hade glädjen att se entusiasmen i två av städerna, och nä- ringsministern besökte alla tre. På alla fem vänorter hölls stora seminarier kring frågor som offentlig service, arbetsmarknad och eg- nahemsfinansiering med deltagare från kommuner och provinser i Sydafrika och grannländerna. Herr talman! Den totala kostnaden för satsningen är omöjlig att ange. Varje enskild aktör tar ansvar för att dra sitt eget strå till stacken. Staten satsade en grundplåt på 25 miljoner kronor. Därmed kunde alla andra tillsammans satsa mångdubbelt mer och veta att de får valuta för pengarna. Detta är ofta det offentli- gas roll vid utvecklingsinsatser även i vårt eget land. Regeringen anser att satsningens inriktning, inklu- sive plats för näringslivet och information till allmän- heten, mycket väl ryms inom biståndets ramar. Chan- sen att nå ut på en hård världsmarknad och sedan kunna ta sin utveckling i egna händer är vad våra samarbetsländer önskar. De bör inte förnekas den rätten. Det är ändå riktigt med en genomgång för att se om delar ska redovisas och täckas på annat sätt än som hittills från biståndsanslaget när det gäller nä- ringslivsutveckling. Den granskningen kommer vi att göra i samband med redovisningen av projektet. Vissa av artistarrangemangen misslyckades, vilket dessvärre tog en hel del uppmärksamhet från andra arrangemang. Jag tycker synd om de drabbade artis- terna. Doktor Alban är en lysande artist. Alla begriper att han ska ha fler än tre stycken betalande åskådare på en konsert. Alla begriper att om någon har tagit på sig uppgiften att arrangera konsert som ger den typen av utfall har vederbörande misslyckats. Om dessutom vederbörande har fått betalt för arbetsinsatsen kan den som handlat upp tjänsten känna sig mycket miss- nöjd. Vi är många som har anledning att känna oss be- svikna. Artistarrangörens insatser lämnade, milt ut- tryckt, mycket övrigt att önska. Den PR-byrå som vi anlitade klarade inte heller av att på alla områden utföra vad man åtagit sig. UD går nu skyndsamt ige- nom förhållandena för att se vad som inträffat och vad som ska göras för att sådana felaktigheter inte ska upprepas. Jag vill inte föregripa resultatet av den granskningen, men jag vill ändå säga att jag välkom- nar det arbetet liksom den granskning som har initie- rats här i riksdagen. Herr talman! Sammanfattningsvis anser jag att satsningen på ett partnerskap mellan Sydafrika och Sverige ligger rätt i tiden. Det är ett uttryck för den solidaritet som behövs, att vi ska klara de utmaningar mänskligheten står inför - utmaningar som vi i glo- baliseringens tid måste möta tillsammans. Jag tror att när vi ser resultaten av satsningen och när vi kan värdera och summera, kommer vi att se ett starkt positivt utfall. Jag tror att det i kammaren kommer att breda ut sig en syn att trots en del misstag är helheten väl i linje med det vi alla vill stå för, nämligen samar- bete med Sydafrika. Nu återvänder alla de som deltog i Sydafrika till sitt vardagsarbete här hemma. De har tillfälle att nyansera och ge en mer fullständig bild. De kan med stolthet berätta vad som har åstadkommits. De vet att partnerskapet mellan Sydafrika och Sverige är en idé värd att enträget arbeta vidare med.
Anf. 142 GÖRAN HÄGGLUND (kd): Herr talman! Jag vill inledningsvis be statsminis- tern notera att vi här i kammaren är ungefär 30 gånger så många åhörare som vid den av UD beställda kon- serten i Sydafrika med Doktor Alban. Det är en gläd- jande uppslutning! Till allvaret: Jag föreställer mig att statsministern efter hemkomsten från Sydafrika har hunnit informe- ra sig om mediebilden och den redovisning som svenska folket har fått sig till del när det gäller Sydaf- rikaresan. Jag ska avstå från att citera medarbetare till statsministern, konsertarrangörer och andra som har gett sin bild av ett misslyckande i Sydafrika. Jag nöjer mig med att ställa en fråga till statsministern utifrån vad statsministern sade inför resan. Statsministern sade att om detta fungerar som vi hoppas och tror kan det mycket väl få efterföljare. Jag kan tänka mig en sådan aktivitet i Mellanöstern när palestinierna bygger upp en egen stat. Tycker stats- ministern att denna resa uppfyller de krav på fram- gång som man borde ställa? Kommer vi att få se regeringen vidta ytterligare aktiviteter i den riktning- en till många andra länder i framtiden?
Anf. 143 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Göran Hägglund gör ett misstag. Han fortsätter i spåret om rockkonserterna. Jag bekla- gar dem. Det är trist. Men bilden är lite rikare än så. Jag är överraskad om det är kristdemokraters politik att vända ryggen åt 1 200 människor i djupa seminariediskussioner om mänskliga rättigheter, om hur man möter handikap- pade, om hur man bekämpar aids, om hur man bygger demokrati. Är detta dåligt partnerskap? Jag blir för- vånad om kristdemokraterna tycker att det är dåligt att vi ger förutsättningar för små företag i Sydafrika att växa, just de som inte kan låna pengar på markna- den för att de saknar kontakter, och att Sverige som enda nation tillsammans med USA och Tyskland kan bygga upp en kommission på högsta möjliga politiska nivå för att bedriva samarbetet. Vi ska inte, Göran Hägglund, låta diskussionen om konserterna vara den bild som vi för vidare om- kring Sydafrikasatsningen. Låt oss lära av de misstagen men låt oss också förstå att vi har skapat en bred allians med ett folk som har nära relationer till Sverige och som vill fort- sätta det samarbetet. Vi har samma typ av engage- mang i några andra delar av världen. Också där kommer så småningom fasen då frihet har vunnits och demokrati ska byggas och då vill vi vara med. Därför tycker inte jag att en gruppledare för ett krist- demokratiskt parti behöver sänka sig till att skämta om en misslyckad rockkonsert.
Anf. 144 GÖRAN HÄGGLUND (kd): Herr talman! Statsministern valde uppenbarligen att inte svara på den fråga som jag ställde, nämligen om statsministern kommer att ta initiativ till ytterliga- re sådana här resor som han ställde i utsikt före det att Sydafrikaresan kom till stånd. Jag håller naturligtvis med statsministern om väl- digt mycket av det han säger om vad som är viktigt i de mellanfolkliga relationerna och om att det svenska biståndet ska användas på ett sådant sätt att det inne- bär en hjälp till världens allra fattigaste när det gäller utbildning, livsmedelsförsörjning, vattenförsörjning osv. Där finns det ingen tvekan, utan där finns det en bred enighet. Men vi riksdagsledamöter måste ha möjlighet att ifrågasätta sådant som vi anser att rege- ringen inte har lyckats med. Om det är så att vi på område efter område misslyckas med användandet av biståndsmedel kommer det att minska svenska folkets uppställning bakom de biståndsmål som Sverige har. Jag är den förste att vara tillskyndare till rejäla svens- ka biståndsanslag men biståndet ska användas på ett sådant sätt att det kommer världens fattigaste till del på ett förnuftigt sätt.
Anf. 145 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Den som lyssnade på mitt svar hörde att jag svarade på Hägglunds fråga om Mellanöstern. Vi kan mycket väl tänka oss att göra motsvarande insatser där men Hägglunds polemiska ingång och det som gör det så ytligt är Doktor Alban-konserten och misslyckandet från en PR-byrå, som ju är en liten del av det här, som jag är lika upprörd över som någon annan och som vi ska gå till botten med. Den saken får vi då föra åt sidan, ta i särskild ordning och i van- lig ordning och konstatera att för artistgager används naturligtvis inga biståndspengar. Det tror jag att också Göran Hägglund vet om.
Anf. 146 CHRIS HEISTER (m): Herr talman! Jag blir lite orolig när jag hör Göran Perssons svar till Göran Hägglund, för det är uppen- bart att den här resan har skadat Sveriges anseende. Därför är det viktigt att vi får ordentlig klarhet i vad som har hänt. Det är mot den bakgrunden som också vi moderater har krävt en oberoende utredning. Jag tror inte att Regeringskansliet kan utreda sig självt; det kommer inte att ha någon trovärdighet. Som statsministern sade presenterade han idén om en jättesatsning på Sydafrika inför Sidas personal i mars 1998. När regeringen den 27 maj lyfte ut 25 miljoner ur Sidas budget skrev biståndsministern: Statsministern har tagit initiativ till en bred satsning på Sydafrika under 1999. Ett Sydafrikasekretariat inrättades på UD under våren, som statsministern sade, och det styrs från statsministerns kansli. Ordförande är statsministerns högra hand i utrikesfrågor. Den 21 november invigde statsministern den stora satsningen i Sydafrika. En vecka senare, den 28 november, är det annat ljud i skällan. Statsminis- tern hävdar då plötsligt: Om någon frågat mig hade jag inte tyckt om det. I tisdags lär statsministern vid en träff med jour- nalister här i riksdagen ha sagt: Hade jag själv fått bestämma hade det skötts annorlunda. Det är uppenbart att detta var statsministerns pro- jekt från början. Fram till den 21 november njöt statsministern uppenbarligen av ansvaret för den här satsningen. I dag är det annorlunda. Jag vill nu veta mer exakt när statsministern anser att hans ansvar upphörde.
Anf. 147 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag har gjort fullständigt klart att jag tycker att det är en framgångsrik satsning som vi har gjort i Sydafrika. Jag tror att den kommer att tåla en granskning både i riksdagen och i andra organ och ser fram emot den. Vad jag däremot har uttryckt irritation över är att en del av de tjänster som handlades upp inte höll den kvalitet som avsågs. Den irritationen, den ilskan, måste man få visa, för annars blir det fullständigt bakvänt. Jag ser att Chris Heister begär ordet igen och skulle därför väldigt gärna vilja att oppositionens ledande politiker här i kammaren talade om på vilket sätt detta har skadat Sverige i världen. All den infor- mation vi har från Sydafrika och allt det utbyte av information som vi har med sydafrikanerna är av det slaget att man är utomordentligt positivt inställd till detta. Men plötsligt tar man till ett av de grövsta an- greppen man kan hitta från Moderaternas sida när man ska kritisera det slarv som skedde med den här upphandlingen och säger att det har skadat Sveriges anseende i världen. Det är verkligen, Chris Heister, att använda ord och uttryck som nog rimligen bör sparas för de tillfällen som de är avsedda för.
Anf. 148 CHRIS HEISTER (m): Herr talman! Statsministern har ett underligt sätt att svara på frågor. Han svarar inte. I stället går han till angrepp. Det är helt uppenbart efter att ha tagit del av internationell press och av vad som har hänt i Sydafrika att detta har skadat Sveriges anseende. Om det nu är så att statsministern tog sitt fulla ansvar - där har statsministern ännu inte svarat - vore det bra om statsministern tog initiativ till en oberoende ut- redning. Jag tror att det skulle vara oerhört väsentligt i denna situation att Regeringskansliet inte utreder sig självt, utan att man har en oberoende utredning. Då tycker jag att statsministern ska vara karl för sin hatt och säga: Jag tar ansvar för detta och tillsätter en oberoende utredning för att se vilka eventuella åtgär- der som regeringen och riksdagen ska vidta.
Anf. 149 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Vi går igenom saken i grunden och har redan bestämt att den genomgången ska breddas med hjälp av en jurist som inte finns i Utrikesdepar- tementet. Det tror jag är värdefullt. Sedan känner jag mig trygg vad gäller gransk- ningen. Den här församlingen har ju bett att få grans- ka frågan och även konstitutionsutskottet har bett att få granska frågan. Något skarpare att ställas inför än riksdagens konstitutionsutskott och Riksdagens revi- sorer har jag svårt att se framför mig, så i den me- ningen kommer detta säkert att bli fullständigt ge- nomlyst. Svaret på frågan levererades, men också min för- våning över att Moderata samlingspartiet väljer att beskriva händelsen på ett sådant här sätt, med tanke på dess sakligt relativt begränsade betydelse.
Anf. 150 HILLEVI LARSSON (s): Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga angå- ende de småföretagskontakter som knöts i Sydafrika. Det intressantaste i sammanhanget är ju inte de stora företagen - de klarar sig ändå - utan det är de små företagen som skulle kunna få nytta av det här. Jag skulle vilja att statsministern utvecklade vilka kon- takter som knöts både när det gäller samarbetspartner och när det gäller eventuella kunder för framtiden. Detta är naturligtvis något som gynnar Sverige och svenska företag men naturligtvis samtidigt också sydafrikanska företag. Jag skulle också lite grann vilja gå vidare på det spår som Göran Persson var inne på. Det gäller då detta med hjälp till självhjälp. Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk: Ge en hungrig man en fisk och han blir hjälpt för en dag. Men lär honom fiska så blir han hjälpt för livet. Detta tycker jag är väldigt intressant när man talar om Sydafrika. Jag tror att det som på sikt gagnar Sydafrika, och självfallet de fattiga i landet, är att en utveckling kommer till stånd där. Därför skulle jag vilja att statsministern utvecklade den nytta som det här eventuellt kan ha för sydafrikanska företag, fram- för allt små företag - kanske framtida projekt av småföretagarutbildning från svensk sida. Gnosjöan- dan och Smålandsandan är ju kända begrepp för oss. Kanske kan vi alltså bidra med någonting ytterligare för utvecklingen för framtiden. Det här ser jag som extra intressant med tanke på de protektionister som för närvarande härjar på Seattles gator i anslutning till WTO. Det handlar ju om öppenhet och frihandel, något som jag tror att det är väldigt viktigt att hävda och som jag tror är avgö- rande för Sydafrikas framtid. Jag skulle alltså gärna vilja att statsministern utvecklade sina tankegångar kring de här frågorna - alltså detta med värdefulla kontakter för Sverige och hjälp till självhjälp för Sydafrika.
Anf. 151 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Det gör jag gärna. Men först vill jag, bara för att visa vad det politis- ka partnerskapet representerar, säga följande. Inför WTO-förhandlingarna har den svenske handelsmi- nistern och hans sydafrikanske kollega Erwin gemen- samt gått ut med en principiellt hållen artikel i inter- nationell press. Ett land längst ned på jordklotet och ett däruppe förenas av gemensamma värderingar och idéer om frihandelns betydelse. Så kan vi jobba ihop i många forum, och så kommer vi att jobba ihop i många fo- rum. Vårt problem när det gäller Sydafrika - vi har många problem i vår relation också, inga konflikter men problem - är att det tenderar till att alltid bli svensk export och väldigt lite av import från Sydafri- ka. När vi nu ser att vi kanske får till stånd avtalet mellan EU och Sydafrika, som ju reglerar en frihan- delsmöjlighet för sydafrikanerna med EU, kommer det att öppna möjligheten att öka importen från Syd- afrika till Sverige. Vin känner vi redan till att det finns utmärkt kvalitet på, frukt och grönsaker. Men det finns också annat som vi kan importera. Vi måste få en balans i vår handel, annars blir den inte långsik- tigt hållbar. Ett av inslagen under veckan syftade just till att öka den sydafrikanska exporten till Sverige. Ett sätt att göra det kan vara att exempelvis motivera små företag att växa, att genom kontakter föra ihop dem med svenska företag och på så sätt skapa kanaler och möjligheter att komma till den svenska marknaden. Vi kan också se att den möjlighet till lånefinansiering som Partnerskapsfonden öppnar naturligtvis också är ett steg i samma riktning. Intensivt, jordnära, praktiskt jobb. Är det någon- ting Sydafrika behöver är det nu att sluta de enorma klyftor som finns i det samhället med nästintill ut- blottade människor och folk som lever på en nivå som är klart över den som vi har i Sverige. För att detta ska klaras krävs ekonomisk tillväxt och jobb. Då ska vi också vara med i det samarbetet.
Anf. 152 HILLEVI LARSSON (s): Herr talman! Jag tackar för den informationen, som var ny för mig när det gäller det här att försöka få mer import till oss. Det är väldigt intressant i sam- manhanget, för det får absolut inte bli en envägs- kommunikation. Jag ser fram emot att det här fortsätter. Det som är intressant är att Sydafrikaresan ju är en investering, som jag ser det. Det är inte ett spektakel, ett jippo, en engångsföreteelse, utan det här ska bli starten, en investering för framtiden. Jag tycker att det låter på statsministern som att sådana initiativ har tagits. Jag ser med hopp framåt. Jag tackar för svaret.
Anf. 153 BO KÖNBERG (fp): Herr talman! Den diskussion som vi för efter statsministerns presentation förs förstås mot bakgrund av Sydafrikaveckan men också mot bakgrund av den svenska biståndsbudgeten. Då är det förstås ett pro- blem att den milt sagt har behandlats ovänligt på senare år av statsministerns regering, t.o.m. så att anslagna pengar nuförtiden inte betalats ut utan ska betalas ut senare och att statsministern personligen skämtar om ministrar som lovat att se till att pengarna får användas. För två veckor sedan ställde jag i den här kamma- ren frågan till biståndsminister Klingvall om det var rimligt att använda de här 25 miljonerna till verksam- heten i sin helhet. Jag avrundade min fråga med om det var rimligt att använda våra i alla avseenden be- gränsade biståndsmedel till företagsstöd i form av exportfrämjande verksamhet. Till slut, efter ett par omgångar, fick jag beskedet från biståndsministern att det var rimligt. Nu tycker att jag i inledningen av statsministerns anförande hörde att man nu skulle undersöka om det fanns delar i dessa 25 miljoner som inte hörde hemma på biståndssidan. Jag ber att få det bekräftat eller dementerat att jag uppfattade det rätt. Det är min första fråga: Finns det delar i det som nu har skett, inklusive förstås underskotten på artistgalorna, som inte ska belasta den hårt begränsade biståndsbudge- ten? Det är som så, och som statsministern har kom- menterat, att det kommer att ske undersökningar - tydligen någon halvintern undersökning på Utrikes- departementet och glädjande nog undersökningar från Riksdagens revisorer och konstitutionsutskottet. Det är bra, det är vi överens om. Jag tycker ändå att man i dag kanske skulle få en antydan om det som Chris Heister frågade om tidiga- re, om statsministern i dag är beredd att kommentera frågan vem som har det politiska ansvaret för den här resan. Det finns ett utrikesdepartement i landet, men tydligen har en hel del av arbetena bedrivits inom statsministerns egen stab. Det är min andra fråga: Finns det någon som har det politiska ansvaret i rege- ringen, och i så fall vem?
Anf. 154 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Bo Könberg vet att regeringen alltid är ansvarig inför riksdagen när det gäller den här typen av diskussioner. Det är ingen nyhet. Däremot måste vi naturligtvis se till att vi har rutiner som fun- gerar i Regeringskansliet. Om vi inte har rutiner för exempelvis upphandling, då är det naturligtvis ett ansvar som vi ska ta på oss. Men har vi rutiner som inte har följts, då får vi diskutera hur ansvaret ska utkrävas. Men den stora satsningen, det stora greppet, partnerskapsbyggandet, som vi har talat om med både den förre sydafrikanska presidenten och den nuvaran- de, är ett politiskt initiativ. Det ansvarar vi naturligt- vis gemensamt inför riksdagen. Bo Könberg hörde alldeles rätt; det är en poäng att säga att om det finns någonting i det här som inte ryms inom det som rimligen är bistånd - det finns faktiskt internationella normer för detta - ska det självklart inte tas på de anslagen. Det har aldrig nå- gon gång varit fråga att ta exempelvis några artistga- ger på anslaget för bistånd. Däremot är ekonomisk utveckling ett av våra bi- ståndsmål. Om vi kan åstadkomma en mässa där sydafrikanska företag får träffa svenska motparter, där vi kan ha en träffpunkt för den svenska part- nerskapsfonden, kan ha utdelning av stipendier och pris till dem som har deltagit i den sydafrikanska uppfinnartävlingen, arrangerad med hjälp av svenska pengar, är det någonting som jag tycker ligger inom biståndets ramar. Den genomgången gör vi, och den är jag glad för att vi kommer att kunna göra. Sedan är jag också glad för att vi kommer att kunna öka vårt bistånd fram- över, Bo Könberg, med egna pengar. Vi kommer att kunna göra det på ett sådant sätt att vi internationellt sett ligger i täten. Vi kommer att kunna göra det med ett växande folkligt stöd därför att vi åter har fått tillbaka optimism och framtidstro i landet. Det har inte alltid varit på så sätt, det kanske Könberg kan erinra sig.
Anf. 155 BO KÖNBERG (fp): Herr talman! Nog vet jag, herr statsminister, att regeringen är ansvarig inför riksdagen, och det vet de flesta som har läst samhällskunskap i de svenska skolorna. Den fråga jag ställde var inte riktigt den utan: Vem inom regeringen i ett läge där en hel del av utrikesfrågorna glider från Utrikesdepartementet till statsministerns stab har det politiska ansvaret för det vi talar om just i dag? Det vore trevligt om statsmi- nistern kunde svara på den frågan i sitt nästa inlägg. Sedan noterade jag med tillfredsställelse att stats- ministern förefaller ha en rimligare syn på hur vi ska använda våra biståndsmedel än vad biståndsministern hade för två veckor sedan här i kammaren. Hon för- svarade den här satsningen fullt ut när några av oss ifrågasatte den. Jag ser fram emot att vi verkligen ser till att våra magra biståndsmedel används till bistånd och inte till någonting annat.
Anf. 156 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag har naturligtvis samma uppfatt- ning som biståndsministern. Hon gör samma bedöm- ning som jag gör, att det här ligger inom ramarna. Vad jag har sagt, för att tillmötesgå den typ av kritik som inte minst Bo Könberg ger uttryck för, är att visar det sig vid någon granskning att det finns nå- gonting som är tveksamt, så självklart åt sidan med det. Här finns internationella normer som vi mer än några andra har varit angelägna om ska respekteras och efterlevas. Det tänker vi självklart se till att vi gör också här. Talet om att utrikespolitiken skulle glida inom Regeringskansliet är ingenting annat än ett förtal. Det handlar om den naturliga uppgiften för en statsmi- nister att också företräda Sverige utomlands och att också koppla ihop svensk politik med engagemang utomlands. Jag hörde inte den här typen av kritik nyligen när jag kom tillbaka från Mellanöstern och Israel, efter den enorma insats vi har gjort för projek- tet Levande historia, som ju också kan beskrivas som en utrikespolitisk insats - om man nu vill använda den typ av attack som Bo Könberg nu gör. Varför går det i det ena fallet men inte i det andra? Vad är det handlar om, Bo Könberg? Är det inte ytterst partipo- litiskt nit och viljan att komma åt regeringen som är syftet bakom frågan?
Anf. 157 MURAD ARTIN (v): Herr talman! Jag tackar statsministern för infor- mationen om Sydafrikasatsningen. Jag vill även un- derstryka att idén att koppla en ekonomisk bistånds- satsning med ett kulturutbyte inte alls är dålig. Idén hade dock aldrig prövats i denna tappning före Sydaf- rikaresan. Det går inte komma ifrån att den svenska och i viss mån den sydafrikanska opinionen påverkas av den negativa publicitet som följt i den i viss mån misslyckade kultursatsningens spår. I människors medvetande har sannolikt också biståndssatsningen på ett olyckligt sätt kopplats till regeringens JAS- satsning. Vi anser att allt detta har skadat svensk bistånds- vilja. Att koppla traditionellt bistånd med en kul- tursatsning är i sig ingen dålig sak. Men vad avser statsministern att göra för att misstag och misslyck- anden av detta slag inte ska upprepas i framtiden?
Anf. 158 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Vi ska vara försiktiga också när vi talar om kultursatsningen. Vad jag vet var det pro- blem med rockkonserterna. Det är ett särskilt kapitel, och det är jag minst lika upprörd över som frågestäl- laren. Men jag kunde också se annat. Jag kunde se Stockholms stadsteater i ett lysande samarbete med Market Theatre i Johannesburg. Och jag kunde se och höra svenska körer från Immanuelskyrkan i Stock- holm som sjöng tillsammans med sydafrikanska kam- rater. Underbara kulturupplevelser och uttryck för mellanfolklig gemenskap! Ta till er hela bilden och värdera allt! Det som har stått i svenska tidningar är säkert sant, men det är inte hela sanningen. Det finns mer. Och jag är definitivt övertygad om att kultursamarbetet också har en roll att spela i biståndet. När man kommer t.ex. till grannlandet Moçambique och möter Henning Man- kell på Teatro Avenida och ser vad han åstadkommer där i sin verksamhet och ser Backateatern på plats förstår man ju vad kulturen betyder. Om bilden är dålig - och det är uppenbart att den är det - så tycker jag att det är trist. Jag har väl sam- ma känsla som de som var i Sydafrika: Vi känner inte igen den bilden. Jag har fått många sådana reaktioner under den gångna veckan sedan jag kom hem. Men nu är det som det är, och då får vi utgå från den situa- tion som vi har i Sverige och försöka att ge en full- ständig bild. Det som har gått snett ska klaras ut, och det är självklart att ansvar ska utkrävas. Men bistånd och kultur hör ihop, det är alldeles uppenbart. Det handlar om framtidstro, gemenskap och värme, och där spelar kulturen i alla samhällen, i alla utvecklingsskeden en fantastisk roll.
Anf. 159 MURAD ARTIN (v): Herr talman! Statsministern själv har sagt att det är pinsamt med de misslyckanden som har varit när det gäller vissa kulturarrangemang i Sydafrika, och statsministern har t.o.m. sagt att han har varit arg och förbannad på detta. Kommer statsministern att vidta några åtgärder när det gäller de misstag som har be- gåtts?
Anf. 160 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag tror inte att jag svor. Jag sade att jag var arg och besviken, men känslan kan ändock ligga nära det uttryck som frågeställaren använde. Visst ska vi vidta åtgärder, det är självklart. Vi vill veta vad som hände. Jag känner en oerhörd förbittring över detta. Vi jobbade hårt med timprogram varje dag. Det var täta överläggningar, fantastiska upple- velser, vänligt mottagande, entusiasm och gemen- skap. Sedan blir bilden totalt annorlunda, och dess- utom under medverkan av någonting som kallar sig för PR-byrå. Det är klart att man blir besviken. Har det begåtts misstag, då ska de naturligtvis rättas till, klaras ut och ansvar ska utkrävas när vi har sett hur det ser ut.
Anf. 161 MARIANNE SAMUELS- SON (mp): Herr talman! 25 miljoner kronor av biståndspeng- ar satsade på en dryg vecka är oerhört mycket, sär- skilt som vi vet att man har tvingats hålla nere på biståndsbudgeten för att klara budgeten i dess helhet. Det finns många ideella organisationer som har fått nej till angelägna hjälpprojekt, t.ex. för humanitär hjälp för krigsdrabbade i Kongo eller för transporter av hjälpmaterial till Kosovo. Dessa organisationer känner sig naturligtvis väldigt irriterade över att det plötsligt finns pengar för den är typen av satsning. Därför blir jag väldigt glad när statsministern säger att detta är värt att se över utifrån de biståndspolitiska målen. Statsministern sade att det hade pågått planering i ungefär ett och ett halvt år. Parallellt har det också pågått en marknadsföring för att sälja JAS Gripen till Sydafrika. Jag skulle därför vilja höra statsministern redogöra för hur han ser på kopplingen mellan JAS- affären och den satsning som man nu har gjort för att marknadsföra Sverige i Sydafrika.
Anf. 162 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag kan avslöja för frågeställaren Marianne Samuelsson att detta var en av de aspekter som jag samtalade med Thabo Mbeki om. Det som vi har haft och har politiskt gemensamt med Sydafrika och inte minst ANC har varit kampen mot apartheid - ett enormt engagemang som alla i min politikergene- ration och även andra har fostrats med och i. Jag ville inte att detta skulle övergå i något slags flygplansaffär. Det vore futtigt och billigt. Flygplanet är en viktig industriell fråga, och nu kommer Sydafri- ka troligen att fullfölja det projektet. Det kommer att binda våra länder samman under många årtionden framöver. Vi kommer att få ta ett gemensamt ansvar. Men partnerskapsidén innebär ett bredare enga- gemang än en flygplansrelation. Jag har hela tiden varit oerhört försiktig med att verka för eller tala för att Sydafrika skulle köpa flygplanet. Det är en for- mulering som jag alltid har använt vid kontakter med sydafrikanska ledare, och det har varit: Jag säljer inte det där planet. Vill ni veta hur det är att köpa det kan jag berätta, men då får ni fråga. Vår relation med Sydafrika är mycket större än JAS-frågan, och den kommer att leva och utvecklas på ett mycket vitalare sätt än bara detta JAS-projekt, även om det inte är oviktigt. Just den mångfasetterade bilden är ett sätt att möta den oro som Marianne Sa- muelsson ger uttryck för och som jag själv har känt.
Anf. 163 MARIANNE SAMUELS- SON (mp): Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att titta på det här utifrån moraliska och fredliga aspekter i ett globalt perspektiv. Det har ju blivit mer och mer av den här modellen vid försäljning av militär materiel till u-länderna. Man träffar partnerskapsavtal eller motköpsavtal, man säljer och sedan lovar man att gå in och satsa. På så sätt blir många av de fattiga län- derna tvungna att upprusta för att få de investeringar som de behöver för att utveckla sin industri. Som jag ser det känns det väldigt moraliskt fel att på det sättet sälja vapen till u-länderna. Jag har upp- fattat att länder i dag konkurrerar med motköpsaffärer och satsningar. I dag säljer vi åtta gånger så mycket till Sydafrika som Sydafrika kan sälja till oss.
Anf. 164 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Just obalansen mellan export och import var någonting som jag talade om och som inte minst svensk handel sysslade med under veckan i Sydafrika. Den fråga om Marianne Samuelsson ställde om JAS-affären fick Thabo Mbeki på presskonferensen, och han sade ungefär så här: Vi har haft en kommitté med alla partier repre- senterade. Vi har gått igenom vårt försvarsbehov. Vi har haft en granskning av kommitténs förslag i det sydafrikanska parlamentet. Vi har fattat ett beslut med bred majoritet. Vi har kommit fram till att vi vill förnya vårt försvar. Det är ett självständigt beslut fattat utifrån våra egna krav och behov. Vi vill inte ha pekpinnar från andra om vad som ska göras, och vi har kommit fram till att vi ska göra det här. Men det är kanske andra som vet bättre vad vi borde göra? Den frågan tycker jag ska hänga kvar lite med tanke på att vi själva skulle bli vansinnigt upprörda om det kom politiker från andra länder och sade: Det här får ni inte göra i era försvarsansträngningar. De där besluten får ni inte fatta. Vi begriper bättre, och vi tycker att ni ska göra på det här sättet. Det finns en sådan dimension i det hela som vi faktiskt inte ska bortse ifrån. Sedan är jag glad att de valde ett svenskt plan och inte ett franskt eller amerikanskt, som säkert hade varit alternativen. Men deras rätt att själva bestämma är faktiskt också politiskt central i sammanhanget, och jag har förtroende för den sydafrikanska rege- ringen och dess förmåga att hantera frågan.
Anf. 165 MARIANNE ANDERSSON (c): Herr talman! Jag har två frågor. Den ena handlar om landsbygdsutveckling. Vi saknar en satsning i hela det breda spektrumet av kontakter som togs i samband med den här resan. Det fanns inget eller väldigt lite som handlade om lands- bygdsutveckling. Jag tycker att det är en stor brist, eftersom vi vet att det pågår en mycket stark invand- ring från de fattiga förorterna till städerna som man inte har möjlighet att hantera. Det är en mycket svår situation. Därför skulle det vara värdefullt om vi också kunde göra en satsning på landsbygdsutveck- ling i kontakterna med Sydafrika. Jag vill fråga om statsministern är beredd att ta initiativ till en satsning på landsbygdsutveckling i Sydafrika också. Den andra frågan handlar om tvåvägskommuni- kation och om forskningsavtalet som i och för sig är mycket bra. Men jag vet att det fanns en viss oro hos sydafrikanerna över att det inte fanns några resurser för att ge sydafrikanska forskningsstuderande möjlig- heter att komma till Sverige. Man var lite orolig för att det bara skulle bli vita som skulle få möjlighet att komma hit och att det på något sätt skulle bli en en- vägskommunikation eller att det skulle bli en smal del av befolkningen som skulle få den här chansen. Därför undrar jag om statsministern är beredd att medverka till att det finns resurser så att vem som helst som har möjlighet att studera, oberoende av pengar, ska kunna komma hit och delta i forsknings- utbytet.
Anf. 166 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Det sista kan jag inte svara på i de- talj, men min grundinställning är densamma som Marianne Anderssons. Våra partier har av tradition i Sverige haft inställningen att pengar inte ska vara avgörande för tillträde till utbildning. Om ett forsk- ningssamarbete byggs upp förutsätter jag att det kan vara bilateralt i den meningen att det faktiskt är ett äkta utbyte och inte enkelriktat. Landsbygdsutvecklingsfrågorna är utomordentligt viktiga. De är en av de kritiska frågorna i Sydafrika i dag. Vi ägnade faktiskt mycket tid åt den diskussionen, inte minst med de lokala företrädarna i bl.a. Kimber- ley, Port Elizabeth och Port Shepstone. De ser nämli- gen någonting nu, och det är att det, precis som Mari- anne Andersson sade, sker en inflyttning till städerna. Problemet är att landsbygden och jordbrukspro- duktionen inte adderar tillräckligt mycket värde till de produkter som de har. Nu är vi inne från Sveriges sida via Sida och diskuterar landsbygdsutvecklings- program. Det handlar också där om att vara med och understödja ekonomisk utveckling och addera värdet till jordbruksproduktionen. Det handlar om kunskap och det handlar om metoder, sådant som vi tror att vi har erfarenhet av från andra biståndsprojekt och som rimligen också bör komma sydafrikanerna till del. Det är på inget sätt glömt. Lika lite som de jätteli- ka och jättesvåra problemen kring aids var glömda under den här veckan. Det är ju faktiskt 10-15 % av befolkningen som är drabbade och är hiv-positiva. Det är enorma tragedier som väntar, vilka naturligtvis har en djupare dimension som samhällsproblem och som diskussionsområde än andra inslag under veckan men som ju inte heller har fått särskilt mycket upp- märksamhet. Jag tror att vi kommer att komma tillba- ka med stora insatser från svensk sida i Afrika för att hantera aidsfrågan.
Anf. 167 MARIANNE ANDERSSON (c): Herr talman! Den sista informationen var ju väl- digt bra, även om den inte handlade om det som jag frågade om. Jag är glad att höra att frågan om landsbygdsut- veckling togs upp. Jag hoppas då att det ska kunna bli konkreta projekt kring detta. Sedan tror jag att det är viktigt att kontrollera hur forskningsavtalet ser ut, för det var mycket tydligt att det fanns en oro från sydafrikansk sida för att de svarta i Sydafrika inte skulle ha möjlighet att komma till Sverige för forskningsutbyte. Jag hoppas därför att det verkligen blir en tvåvägskommunikation och inte en envägskommunikation.
Anf. 168 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Jag ska ta Marianne Anderssons far- håga på allvar, dvs. följa upp det hon säger och kon- trollera att det inte finns den typen av problem. Sedan var det kanske så att jag inte direkt fick frågan om aids från Marianne Andersson. Men det är klart att när man ser den våldsamma urbaniseringen, den groteska fattigdomen och människor i dessa mil- jöer som är märkta av hiv och som har att se fram emot ett sjukdomsförlopp som kan var utomordentligt smärtsamt och dramatiskt och vi vet att detta i sin tur är kopplat till situationen i kåkstäderna och massin- vandringen från landsbygden, finns det en dimension i frågan som det finns anledning att uppmärksamma.
Anf. 169 STEN TOLGFORS (m): Herr talman! Statsministern svär sig fri från an- svar för de organisatoriska bristerna i samband med Sydafrikasatsningen. Han har också gjort sitt bästa för att beskriva resan som en politisk framgång. Han sade tidigare här att all den information som vi har från Sydafrika är positiv, men så är det väl ändå inte rik- tigt. Den sydafrikanska tidningen The Star skrev fritt översatt den 23 november under rubriken Svensk blunder gör Mbeki stum: Två diplomatiska blunders strax efter varandra av den svenska statsministern under en gemensam presskonferens med president Mbeki såg till att den svensk-sydafrikanska part- nerskapsveckan fick en allt annan än bra start. Tidningen skrev sedan om hur statsministern först i strid med protokollet presenterade Sveriges nya ambassadör i landet utan att Sydafrika gett sin ac- ceptans. Därefter generade han, enligt tidningen, presidenten öppet, genom att ta debatt om realismen i tidtabeller för sysselsättningsmål, under pågående presskonferens. Det är dessvärre inte första gången som liknande saker händer under statsministerns utrikes resor, vil- ket bidrar till en otydlig bild av svensk utrikespolitik. Vi minns alla när Persson på utrikes resa lovade att stödja de baltiska ländernas strävan efter Nato- medlemskap, vilket dementerades av UD och landade i ett frågetecken som ännu inte har rätats ut. Vi minns också alla när han besökte Folkrepubli- ken Kina, där han talade om landets stabilitet och sedan ställdes inför misstroendevotum i riksdagen. Detta leder fram till två frågor. För det första: Bär inte statsministern ansvaret ens för de egna politiska felstegen när han nu har svurit sig fri från de organisatoriska? För det andra: Rådgör inte statsministern med ut- rikesministern och med UD innan han agerar på utri- kes resa?
Anf. 170 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Det är möjligt att Tolgfors inte kän- ner till hur det gick till på presskonferensen. Och den tidning som han citerade kanske inte alltid är så oer- hört vänligt inställd till den sydafrikanska regeringen. Det finns andra bottnar i detta. Men låt mig svara på de två frågor som togs upp i sak. Först: Vi har en ny ambassadör på väg till Sydaf- rika, Helena Nilsson, känd i den här församlingen som en av våra kunnigaste och mest erfarna utrikes- politiker med ett långt engagemang inte minst för ett fritt Sydafrika. Det är klart att den saken var diskute- rad med presidenten innan vi gick till presskonferens. Så gör man vänner emellan. Det finns inget som helst problem med den saken. Det andra, och det är egentligen mer politiskt dråpligt på sätt och vis: Det var under presskonferen- sen ett inlägg från Mbeki där han sade: Inte ens min kollega kan tala om när arbetslösheten i Sverige kommer att vara under 4 %. Alla som sitter i den här kammaren förstår nog att i en sådan situation måste man lite försiktigt påpeka - och vi skrattade gott åt det båda två - att vad vi har ägnat oss åt i Sverige i snart fem års tid är att faktiskt tala om när den tidpunkten ska inträffa. Med mycket gott humör och med en stor gemen- skap som är politiker emellan som tillhör samma internationella organisation - vi är båda medlemmar i Socialistinternationalen - hade vi en presskonferens som var väldigt avspänd och väldigt trevlig. Det finns ingenting ouppklarat oss emellan. Däremot är det återigen, som jag sade förut, lite märkligt att moderaterna försöker blåsa upp det här till någonting som är ett bekymmer. Det hade varit intressantare att få veta hur moderaternas kontakter och samarbete med Sydafrika har sett ut historiskt och hur de ser ut i dag och var moderaterna har sina relationer.
Anf. 171 STEN TOLGFORS (m): Herr talman! Det är faktiskt serien av utrikespoli- tiska blundrar som är skadlig för Sverige. Det händer gång på gång att statsministern och UD drar åt olika håll, och det skapas gång på gång särlösningar för att hantera utrikespolitiska frågor, vare sig det är inom ramen för Östersjömiljarden eller inom ramen för Sydafrikasatsningar eller annat. Det sker uppenbarli- gen också okoordinerat mellan Statsrådsberedningen, statsministern och Utrikesdepartementet. Det är det som vi moderater menar är skadligt. Det är inte riktigt ett seriöst sätt att hantera utrikespolitiska frågor på.
Anf. 172 Statsminister GÖRAN PERS- SON (s): Herr talman! Det är så, som jag sade förut, att detta med utrikesrelationer är en naturlig del av en statsministers vardag. Det är någonting som vi ägnar oss åt på ett genomtänkt och planerat sätt. Jag vill hävda att det i det här fallet har gjorts med stor fram- gång, med undantag för de misstag och blundrar som skedde omkring framför allt konsertarrangemangen. Den arbetsfördelning som vi har i vår regering mellan statsministern och utrikesministern kanske också är något mer jämbördig än den arbetsfördelning som rådde i den regering som leddes av en moderat statsminister. Vi har ett utomordentligt väl fungeran- de samarbete. Just nu har vi den unikt goda förutsätt- ningen att när vi kommer till länder som Sydafrika och Moçambique möter vi människor som tillhör samma politiska sfär som den svenska regeringen, vilket för övrigt också är fallet i de flesta europeiska länder. Det är naturligtvis någonting som vi gläds över, och det ger rikhaltiga tillfällen till ordentliga politiska meningsutbyten, vänligt, öppet och i demo- kratisk anda, precis som hela Sydafrikasatsningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde- batterats vid dagens sammanträde
KU6 Nationella minoriteter i Sverige Mom. 2 (maktbalans mellan samerna och deras mot- parter) 1. utskottet 2. res. 1 (mp) Votering: 285 för utskottet 16 för res. 1 48 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 71 m, 38 v, 36 kd, 15 c, 15 fp För res. 1: 16 mp Frånvarande: 21 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp Ulf Björklund (kd) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 3 (ratificering av ILO:s konvention nr 169) 1. utskottet 2. res. 2 (mp) Votering: 272 för utskottet 15 för res. 2 avstod 15 avstod 47 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 111 s, 71 m, 37 v, 36 kd, 15 c, 2 fp För res. 2: 15 mp Avstod: 1 v, 13 fp, 1 mp Frånvarande: 20 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp Ulf Björklund (kd) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 4 (termen sverigefinländare) 1. utskottet 2. res. 4 (c) Votering: 286 för utskottet 15 för res. 4 3 avstod 45 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 72 m, 38 v, 36 kd, 14 fp, 16 mp För res. 4: 15 c Avstod: 2 s, 1 fp Frånvarande: 19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp
Mom. 5 (förvaltningsområdet) 1. utskottet 2. res. 5 (kd, fp) Votering: 250 för utskottet 52 för res. 5 2 avstod 45 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 112 s, 72 m, 35 v, 15 c, 16 mp För res. 5: 1 v, 36 kd, 15 fp Avstod: 2 v Frånvarande: 19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp
Mom. 6 (finska språket i Stockholmsregionen) 1. utskottet 2. res. 6 (c) Votering: 288 för utskottet 15 för res. 6 46 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 112 s, 72 m, 38 v, 36 kd, 14 fp, 16 mp För res. 6: 15 c Frånvarande: 19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 3 fp
Mom. 9 (rätt för andra än parter att använda minori- tetsspråk) 1. utskottet 2. res. 9 (c) Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama- tion.
Mom. 13 (rikstäckande åtgärder för barnomsorg) 1. utskottet 2. res. 11 (fp) Votering: 282 för utskottet 21 för res. 11 1 avstod 45 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 112 s, 72 m, 37 v, 36 kd, 9 c, 16 mp För res. 11: 6 c, 15 fp Avstod: 1 v Frånvarande: 19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp
Mom. 16 (rikstäckande åtgärder i fråga om äldreom- sorg) 1. utskottet 2. res. 12 (fp) Votering: 274 för utskottet 28 för res. 12 1 avstod 46 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 112 s, 71 m, 37 v, 36 kd, 2 c, 16 mp För res. 12: 13 c, 15 fp Avstod: 1 v Frånvarande: 19 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp
Övriga moment Kammaren biföll utskottets hemställan.
10 § (forts. från 6 §) Utgiftsområde 18 Sam- hällsplanering, bostadsförsörjning och byggande (forts. BoU1)
Anf. 173 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Det känns något egendomligt att komma in i debatten flera timmar efter utskottsrun- dan. Adrenalinet har sjunkit något, och den polemiska förmågan blir kanske inte lika stor som den hade varit om jag hade kommit in i debatten före uppehållet. Jag ska ändå börja med att ställa ett par frågor till Inga Berggren som förde moderaternas talan i den bostadspolitiska debatten för några timmar sedan. Min första fråga är: Hur kan ert krav på mark- nadshyror förenas med ert önskemål om lägre boen- dekostnader? Min andra fråga är: Hur stämmer moderaternas agerande i Stockholm, med ett vinstuttag på 4 miljar- der kronor från de allmännyttiga bostadsbolagen, överens med kravet på lägre hyror? Min tredje fråga är: Hur går det att förena den markpolitik som bedrivs i moderatledda kommuner, och som leder till markkostnader för upplåten eller försåld mark på 3 000-5 000 kr per kvadratmeter, med en ökad bostadsproduktion och lägre boende- kostnader i nyproduktionen? Min fjärde fråga är: Om jag förstod Inga Berggren rätt tyckte hon att det var väldigt angeläget att få till stånd en ökad produktion av särskilt hyresrätter. Hur går agerandet i moderatstyrda kommuner, där man i princip förbjuder allmännyttan att bygga nytt, ihop med ert önskemål om en produktion av fler hyresrät- ter? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor utifrån den moderata politik som bedrivs i moderatledda kommuner och som jag ser som svårförenliga med de önskemål som moderaterna framför i debatten. Jag skulle gärna vilja att Inga Berggren i den kommande replikrundan ägnade sig åt att försöka besvara några av de frågor som jag nu har ställt. Fru talman! Den sociala bostadspolitiken är en viktig del av välfärdspolitiken, och jag tyckte att Agne Hansson underströk det på ett betydelsefullt och förtjänstfullt sätt i debatten. Ibland har jag blivit något irriterad när vi har diskuterat bostadspolitik för att man i väldigt generella termer har dömt ut den sociala bostadspolitik som nu har bedrivits under årtionden. Vi har genom den sociala bostadspolitiken i Sverige byggt upp ett bostadsbestånd med hög stan- dard, både ytmässigt och innehållsmässigt, och med en standard som i förhållande till de allra flesta andra länder är relativt jämnt fördelad. Det går bra att gå ut i Europa och titta i andra län- der hur det ser ut på bostadsmarknaden. Vi har bo- stadsförhållanden i Sverige som hävdar sig mycket väl och som standardmässigt, både när det gäller yta och innehåll, överstiger bostadsförhållandena i de allra flesta länder. Det är resultatet av en framgångs- rik social bostadspolitik i Sverige. Med det har jag inte sagt att det inte finns problem. Det finns natur- ligtvis problem. Vi har en omfattande boendesegre- gation, ett problem som inte enbart bostadspolitiken kan lösa utan som kräver insatser på en mängd andra politikområden. Vi har också boendekostnader som i förhållande till disponibla inkomster är väl höga. Men att utifrån det döma ut hela den svenska bostadspoli- tiken tycker jag är lite övermaga. Att ha tillgång till en god bostad till en rimlig kostnad och att kunna försörja sig genom arbete eller på annat sätt är grundbultar i varje människas liv. Dessa förutsättningar för ett gott liv är också avgö- rande för om vi i praktiken ska kunna tillgodogöra oss värdet av en god skola, vård och omsorg. Det är kommunerna som har det direkta ansvaret för bostadsförsörjningen. Staten ska svara för att det finns ändamålsenliga regler på bostadsmarknaden och ett finansieringssystem som stöder byggandet av bostäder. Det innebär att vi även i framtiden måste ha en nationell bostadspolitik som understöder målet om goda bostäder för alla till rimliga kostnader. Och det behövs även i framtiden en blandning av olika upp- låtelseformer över hela landet för att garantera män- niskors olika behov av bostäder. Jag ser tre huvudfrågor som det är angeläget att vi under de närmaste åren ägnar oss åt inom det bo- stadspolitiska området. Den första frågan är naturligtvis bostadsförsörj- ningen. Jag återkommer till den. Den andra frågan är nya former för en utveckling av allmännyttan och ett ökat hyresgästinflytande. Den tredje frågan är att successivt minska boen- dekostnadernas andel av den disponibla inkomsten. På kort och medellång sikt är det naturligtvis bo- stadsförsörjningen som står i centrum. Bostadsbyg- gandet har legat på en låg nivå under de senaste åren. Och även om vi nu ser en ganska kraftig ökning av bostadsbyggandet räknat i procent - i år är ökningen omkring 45 % - sker det från en utomordentligt låg nivå, en historiskt låg nivå. Vi behöver öka bostads- byggandet i Sverige till ca 25 000 lägenheter om året under ett antal år för att kunna motsvara den efterfrå- gan på bostäder som växer fram särskilt i tillväxtregi- onerna. Regeringen tar bostadsbyggandet på stort allvar. Vi vet ju samtidigt att det är en komplex frågeställ- ning. Vi som har arbetat med bostadspolitiska frågor under många år känner ju väl till att det är en kompli- cerad fråga att snabbt öka bostadsbyggandet. Det handlar inte bara om att trycka på en knapp, utan det är många knappar som vi måste trycka på för att vi ska kunna öka bostadsbyggandet till de nivåer som vi önskar. En sådan fråga som vi ganska tidigt uppmärk- sammade var den bristande plan- och markberedska- pen. Vi gav då länsstyrelserna i tillväxtregionerna i uppdrag att kartlägga mark- och planberedskapen inom respektive län. Det var naturligtvis en varieran- de situation, men vi kunde konstatera av det underla- get att det i vissa tillväxtregioner fanns en klart bris- tande plan- och markberedskap. Jag brukar säga att detta kanske inte är så märk- ligt. Under den ekonomiska kris som vi genomled under 90-talet var det många kommuner som drog sig tillbaka lite grann och som inte har sett att efter krisen kommer något annat. Framförhållningen har varit dålig. Beredskapen för den tillväxtperiod som vi nu är inne i i svensk ekonomi har inte alla gånger varit så väl utvecklad från många kommuners sida. I Stockholms län är problemen särskilt stora. Re- geringen har därför som bekant givit landshövding Ulf Adelsohn i uppdrag att ta upp direkta överlägg- ningar med kommunerna i Stockholms län för att diskutera möjliga åtgärder för att skapa förutsättning- ar för ett ökat bostadsbyggande i Stockholmsområdet. Jag är medveten om att det inte enbart handlar om att ta fram planer för bostadsbebyggelse i Stock- holmsregionen. Stockholmsregionens situation och svårigheter ur plansynpunkt har lika stort samband med infrastrukturen här. Frågorna om en bostadsin- farkt, som någon har kallat det, som börjar växa fram i Stockholmsregionen tror jag måste kopplas ihop med ett samlat grepp på infrastruktursatsningarna om vi ska kunna få fram ett bostadsbyggande i nödvändig omfattning. Fru talman! Jag underströk inledningsvis att kommunerna har det direkta ansvaret för att det byggs bostäder. Detta förutsätter en aktiv kommunal mark- och planpolitik. Bostadsbyggandet måste ju sampla- neras med utvecklingen av övrig samhällsservice som skolor, kommunikationer och barnomsorg. Men det krävs också att kommunerna använder sig av de andra bostadspolitiska instrument som står till förfogande. De allmännyttiga bostadsbolagen är ett sådant bo- stadspolitiskt instrument. Ett annat sådant är att noga titta över sina markkostnader och sin avgiftssättning för att på det viset hålla tillbaka nyproduktionskost- naderna. Staten har genom åren med subventioner och and- ra regler underlättat för kommunerna att ta sitt bo- stadspolitiska ansvar. Som resultat av den politiken har vi i dag kommunala bostadsföretag i det helt övervägande antalet kommuner i landet. Det är ingen slump att staten har underlättat och subventionerat framväxten av ett stort allmännyttigt bostadsbestånd. Det var en medveten bostadssocial och bostadspoli- tisk strategi som hade en bred uppslutning bland de politiska partierna. Denna bostadspolitiska strategi sade följande: Vi ska inte i Sverige välja den väg som man har valt i många andra länder, nämligen att bygga rena social- bostäder för de grupper som har sociala problem. Vi ska i Sverige bygga upp ett bostadshyresrättsbestånd som är attraktivt för breda grupper i samhället så att det inte omedelbart står stämplat i pannan på någon att om du kommer från det kommunala bostadsbe- ståndet så har du sociala problem eller tillhör en fa- milj som är socialt utsatt. Detta är den ideologiska bakgrunden till uppbyg- gandet av det stora allmännyttiga bostadsbeståndet. Jag och regeringen är utomordentligt angelägna om att behålla den profilen även framöver. Vi vill inte slå in på den väg som många andra länder har slagit in på, nämligen att bygga renodlade socialbostäder. Det är i detta perspektiv man ska se dels den sanktionslagstiftning som infördes i våras mot utför- säljningar och oskäliga vinstuttag för de kommunala bostadsbolagen, dels den utredning som vi har tillsatt för att utveckla och förnya allmännyttan. Utredningen lämnar sitt betänkande den 30 december, och ska sedan följas av en parlamenta- risk beredning som fram till den 1 november nästa år ska lägga fram konkreta förslag på en reformerad och utvecklad allmännytta. Detta ska därefter följas av en proposition som ska föreläggas riksdagen våren 2001. Detta är det tidstempo som vi arbetar med om en förnyad och utvecklad allmännytta. I grunden ligger att vi även i framtiden ska ha ett alternativ med icke vinstdrivande bostadsföretag som utmärks av att vara ansvarsfulla, långsiktiga och spe- kulationsfria fastighetsägare. Jag kan till stora delar instämma i Agne Hanssons anförande. Det var ett klokt anförande med väldigt bra sociala bostadspolitiska utgångspunkter. Det var också ett försvar för de allmännyttiga bostadsföreta- gen, och det gladde mig särskilt. Agne Hansson ställ- de ett par frågor till mig, och jag ska försöka besvara dem. Först gällde det bruksvärdessystemet. Det är be- kant för Agne Hansson att regeringen har tillsatt en utredning som ska kartlägga bruksvärdessystemet och dess tillämpning. Den kartläggningen är klar i mars månad, och efter det får vi bedöma vilket reformbe- hov som finns när det gäller hyressättningssystemet i Sverige. När jag har tittat på de här frågorna kan jag kon- statera att de stora problemen hänför sig till Stock- holmsområdet. Det är där vi har debatten. På många andra håll i landet fungerar bruksvärdessystemet på det sätt som var avsett en gång i tiden, nämligen att på ett nyanserat sätt spegla hyresgästernas värdering- ar av boendet. Nu får vi se vad kartläggningen leder fram till. Om den visar att det finns behov av att göra förändringar av bruksvärdessystemet är naturligtvis regeringen beredd att göra det. Jag vill dock understryka att regeringen naturligt- vis inte vill släppa bruksvärdesprinciper som hyres- förhandlingssystem och övergå till rena marknadshy- ressättningar. Den andra frågan som Agne Hansson ställde gäll- de neutraliteten i beskattningen. Detta är en oerhört central fråga framöver för att hävda hyresrättens roll på bostadsmarknaden. Här har Fastighetsskatteutred- ningen ett klart uppdrag att lägga fram ett förslag som åstadkommer neutralitet i beskattningen. De steg som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet nu har tagit i några omgångar med en sänk- ning av fastighetsskatten för hyreshus indikerar na- turligtvis också den uppfattning som regeringen har haft - det finns en skevhet i beskattningen i dag. Vi har alltså att se fram emot ett förslag från Fastighets- skatteutredningen här på vårkanten om att åstadkom- ma neutralitet i beskattningshänseende. Reformarbetet när det gäller allmännyttan är alltså i full gång. Vi ska utveckla och förnya allmännyttan, och vi ska bibehålla ett stort icke vinstdrivande bo- stadsbestånd. Kommunerna ska även framöver kunna använda sig och ha användning av allmännyttiga bostadsbolag som ett viktigt bostadspolitiskt instru- ment. Jag vill lägga till en sak som gäller allmännyttan och som kanske visar att jag inte helt hade tappat perspektivet, den polemiska förmågan och upprörd- heten under de här timmarna. Det gäller de påhopp som görs på allmännyttan utifrån att det finns ett stort antal tomma lägenheter i landet. Varje gång jag hör påståenden om att detta är ett uttryck för allmännyt- tans misslyckande så blir jag upprörd. För vad handlar det om? Jo, det handlar om att kommuner i Bergslagen, i Norrland och på andra håll i landet stod inför en situation att när bruket skulle expandera och nyanställa kom direktörerna till kom- munen och sade: Ni måste bygga bostäder för de nyanställda! Ingen annan gjorde ju det. Då gjorde kommunen det - för att få arbetstillfällen till orten och för att klara av brukets och industrins expansion. Kommunen såg till att försörja industrin med arbets- kraft. Sedan packade bruket ihop. Industrin stängde dörren och drog någon annanstans eller lade ned tillverkningen. Då stod kommunerna där med tomma lägenheter. Detta är inte ett uttryck för allmännyttans miss- lyckande! Det är ett uttryck för den väldiga struktur- omvandling vi har haft och har i Sverige. Och i dag är det ett uttryck för en allt starkare framväxt av en regional obalans. Vi ska inte föra en regionalpolitisk debatt i dag även om det finns mycket att säga om det. Regional- politiken har naturligtvis väldigt stora uppgifter och ett stort ansvar under kommande år för att få fram en mer balanserad utveckling i Sverige. Men kom inte påstå att det faktum att vi har tomma lägenheter i allmännyttan i olika delar av landet är ett uttryck för allmännyttans fiasko och misslyckande! Då brister insikten. Fru talman! Det krävs en mängd åtgärder för att vi ska kunna få till stånd ett ökat bostadsbyggande och för att inte bostadsbristen i sig ska vara hämmande för tillväxten i Sverige. En viktig uppgift är att fokusera på produktions- kostnaderna. Byggkostnaderna skiljer sig väldigt mycket i landet alltifrån 8 000-9 000 kr per kvadrat- meter i Svedala till regelmässigt 18 000-20 000 kr i Stockholmsområdet. Även om det finns skillnader i förutsättningarna för byggandet - det är naturligtvis billigare att bygga där markpriser och markförhållan- den är fördelaktiga - kan inte det förklara hela skill- naden i produktionskostnaderna. Byggkostnadsdelegationen har också i sina studier funnit att det är fullt möjligt att åstadkomma lägre produktionskostnader med bibehållen kvalitet. Ge- nom effektiva byggprocesser och produktionsmetoder och genom ett ansvar där byggare, beställare och kommun fokuserar på produktionskostnaderna går det att åstadkomma lägre produktionskostnader och där- med också lägre boendekostnader. Det är alltså sammantaget en mängd åtgärder som behövs nu för att få till stånd ett ökat bostadsbyggan- de och en press på boendekostnaderna. En framsynt mark- och planberedskap, fokusering på kommuner- nas mark- och avgiftskostnader, neutralitet i beskatt- ningen, en översyn av kreditgivnings- och kreditga- rantisystemet för att se om det i dag är tillräckligt utformat för att underlätta ett bostadsbyggande, fo- kusering på produktionskostnaderna och en fortlö- pande rationalisering av drift- och förvaltningskost- naderna är några av de åtgärder som behövs för att vi ska kunna få en ökad bostadsproduktion. Fru talman! Det går en skarp ideologisk gräns mellan moderaters och socialdemokraters bostadspo- litik. Även om Moderaterna väver in sina bostadspo- litiska mål i vackra ord om valfrihet och ökat ansvar för de boende, kan det inte dölja vad de egentligen syftar till med sin politik. De vill avskaffa den sociala bostadspolitiken och ersätta den med en renodlad marknadsliberal politik. Det sägs rakt ut i reservatio- nen att kommunerna och samhället ska träda tillbaka och marknaden ta över. På Moderaternas bostadsmarknad ersätts målet om en god bostad till rimliga kostnader med ett sys- tem som innebär att de som har goda inkomster också kan få bra bostäder medan de som har sämre in- komster inte har förutsättningar för det. I Moderaternas politik handlar det om avskaffade bostadssubventioner, utförsäljning av kommunal mark, övergång till marknadshyressättning och om att kommunerna ska träda tillbaka på bostadsmarknaden och att de kommunala bostadsföretagen ska avveck- las. Den politiken skulle leda fram till extrema skill- nader i boendet och svårigheter för breda samhälls- grupper och socialt utsatta hushåll att efterfråga en bra bostad. Det betyder högre boendekostnader och kraftigt ökad boendesegregation. När jag läser de övriga borgerliga partiernas re- servationer finner jag visserligen att det i flera fall finns likheter med Moderaternas förslag, men - och det är glädjande, inte minst för de boende - det finns också stora skillnader mellan partierna. Dessa skill- nader är så stora att det rimligen inte finns några förutsättningar för Moderaterna att i praktiken få igenom sin boendefientliga politik. Det är regeringens bestämda avsikt att utveckla och fördjupa den sociala bostadspolitiken. Därför behöver bostadsförsörjningsansvaret tydliggöras, nyproduktionen understödjas och boendekostnaderna som andel av disponibel inkomst minska. Ett viktigt inslag i en sådan politik är att se till att vi även i framtiden kommer att ha ett tydligt ansvar för bo- stadsförsörjningen och ett stort och starkt inslag av bostadsföretag som drivs utan enskilt vinstintresse och som är öppna för alla grupper av medborgare.
Anf. 174 INGA BERGGREN (m) replik: Fru talman! Vi diskuterade ju en del om hyres- sättningssystemet häromveckan, närmare bestämt den 4 november, Lars-Erik Lövdén. Där talade jag bl.a. om att ompröva nuvarande tillämpning av det här systemet. Första steget skulle i så fall vara att ta bort allmännyttans hyresledande roll. Det skulle i sig vara ett första steg. Vi har diskuterat detta, och jag har gett en inriktning. Det kan vara någonting att diskutera vidare kring. Det är samtidigt intressant att ta del av vad Bengt Owe Birgersson säger om både allmännyttans framtid och hyressättningssystemet. Han menar att hyressätt- ningen måste spegla hyresgästernas värderingar av lägenheten. Det är helt klart att någonting måste göras åt hyressättningssystemet. Så långt kan vi väl ändå vara överens? Lars-Erik Lövdén talar väldigt mycket om kom- munernas ansvar. Jag håller med om det. Det är vik- tigt att man diskuterar bostadspolitiken i kommuner- na. Men vad gör regeringen när kommuner försöker lösa en del sådana problem? Jo, man sätter hinder i vägen. Man straffar kommunerna när de vill sälja ut delar av bostadsbolag och man genomdrev kvalifice- rad majoritet vid ombildning från hyresrätt till bo- stadsrätt. Nu förhalar också regeringen riksdagens beställning om förslag till ägarlägenheter. Vad kan det bero på att det inte byggs hyreslägen- heter? I Stockholm beror det på ett politiskt beslut där man satte en takhyra, vilket föder osäkerhet. Jag me- nar att det är socialdemokraterna i Stockholm under tidigare mandatperiod och regeringen som är skyldiga till detta.
Anf. 175 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag tycker nog att Inga Berggren får bestämma sig när det gäller argumentationen. Före uppehållet i debatten hävdade Inga Berggren med stor emfas att det är viktigt att vi utvecklar hyresrätten och att vi får ett större bestånd av hyresrätter. Inga Berg- gren hävdade också att det är viktigt att vi sänker boendekostnaderna. Men det här inlägget präglades av ett annat budskap. Det handlade om att underlätta övergången från hyresrätt till bostadsrätt, omvandlingen från hyresrätt till bostadsrätt. Det handlade om att se till så att de moderata kommunledningarna får möjlighet att ge- nomföra sin politik med utförsäljningar av allmän- nyttan. Det handlade tyvärr också om ett försvar för marknadshyressättningssystemet. Frågan om mark- nadshyror eller inte är en gammal traumatisk fråga för Moderaterna. Numera försöker man dölja det med något nyordsbegrepp om rättvisa hyror. Men det ni kräver i era programförklaringar - även om Inga Berggren nu säger att ni tar ett första steg - är ju en övergång till marknadshyressättning. Det skulle leda till dramatiskt höjda hyror i många områden i Sverige. Jag tycker att Inga Bergren ska ta sig tid att åka över till Finland och studera effekterna av frisläppan- det av hyressättningen i delar av bostadsbeståndet i Finland. Det har lett till dramatiskt höjda hyror. Hur går det att förena med det som sades före uppehållet om vikten av att åstadkomma lägre boendekostnader?
Anf. 176 INGA BERGGREN (m) replik: Fru talman! I sitt anförande tog Lars-Erik Lövdén upp frågan om hur viktigt det var att kommunerna tog sitt ansvar. Det håller jag med om. Ibland hävdar Lars-Erik Lövdén att vissa kommuner inte tar det ansvaret. Men vad gör regeringen? Mycket lite. Exempelvis i diskussionen om de effekter som skatteutjämnings- systemet ger anser jag att det är kontraproduktivt. Många kommuner drabbas av högre kostnader för utjämningen än vad ökade skatteintäkter ger. Det innebär att kommunen får en kostnad för varje ny invånare som får jobb eller för varje invånare med arbete som flyttar in i kommunen som överstiger de ökade skatteintäkterna från deras insatser. Nog är det paradoxalt ändå, Lars-Erik Lövdén, att två områden som motverkar utvecklingen kan falla inom samma ministers ansvarsområde. Jag syftar på att Lars-Erik Lövdén ansvarar för kommunernas ekonomi och för bostadsfrågor. Hur kan det gå att förena? Till slut upprepar jag så frågan: När kommer ägarlägenhetsförslaget på riksdagens bord?
Anf. 177 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag tror kanske att Inga Berggren, om hon har följt riksdagsdebatterna under hösten och även i våras, har noterat att jag har sagt att regeringen avser undanröja den negativa marginaleffekt som finns i utjämningssystemet. Det är ingen stor och dramatisk fråga. Det är en negativ marginaleffekt som innebär att vissa kommu- ner får upp till en tiondels lägre tillväxt av sina skat- teintäkter än genomsnittet i landet. Vi ska rätta till den, som jag har kallat det, skönhetsfläcken, så kan- ske vi kan lyfta den debatten åt sidan. Jag noterar, när moderaterna i Stockholm för sin vulgärpropaganda om att skatteintäkter minskar från ett år till ett annat, att den frågan väl också är utage- rad. Den sakliga analysen visar ju att så inte är fallet. Jag noterar också att de moderatstyrda kommuner i Stockholmsområdet som har fört vulgärpropagandan anser sig ha en sådan god kommunalekonomi att man har råd att sänka skatten. Det är Solna kommun, Stockholms kommun, och vi kan fortsätta uppräk- ningen. Jag tror att det mer är ett krystat argument för att försöka lyfta över ansvaret på regeringen för ett bo- stadspolitiskt misslyckande i Stockholmsområdet - ett bostadspolitiskt misslyckande därför att man inte tar sitt bostadsförsörjningsansvar i Stockholm. Man vill sälja ut de kommunala bostadsbolagen. Man bedriver en markpolitik som inte gör det möjligt att bygga till rimliga boendekostnader. Man plockar ut pengar från bostadsföretagen - 4 miljarder kronor - och omvandlar hyresrätter till bostadsrätter för sam- ma belopp. Det är 8 miljarder för bostadssektorn som skulle kunna användas offensivt bostadspolitiskt i Stockholmsområdet. Det bär Inga Berggrens mode- rata partikamrater ansvar för i Stockholm.
Anf. 178 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! I många sammanhang har ministern betonat kommunernas ansvar när det gäller bostads- försörjningen. De måste planera bättre, ändra sin markpolitik, se över taxor och avgifter, m.m. Det håller jag naturligtvis med om. Men när det gäller statens ansvar blir det lite otydligare. Vilket ansvar anser ministern att staten har för ny- och ombyggnation? Behöver räntebidrags- reglerna ändras, som t.ex. Boverket föreslår? Blir det något investeringsbidrag? Hur blir det med fastighets- skatten för flerfamiljshus? Är ambitionen att den ska sänkas ytterligare för att få ned hyrorna? Och vem har egentligen det yttersta ansvaret för rätten till en god bostad till ett rimligt pris? Är det inte dags att vi bör- jar prata om vård, omsorg, skola och boende som fyra viktiga frågor att se på gemensamt? En annan fråga gäller bostadsförsörjningen kopp- lat till boendekostnadsfrågan. Jag kan inte se att man kan skilja på det. Det innebär ju att man visserligen kan få en bostadsförsörjning men som faktiskt vänder sig till dem som har pengar. Statens räntebidrag och subventioner går till dem som är bättre bemedlade. Jag hoppas att ministern vill koppla ihop de här två frågorna, om försörjningen och boendekostnaderna.
Anf. 179 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag håller gärna med Owe Hellberg. Jag brukar faktiskt själv uttrycka det så när jag är ute och pratar att det handlar om skola, vård, omsorg och bostad. Det är kanske inte helt jämförbara begrepp. Jag tror ju att bostaden - hur man bor - har en avgörande betydelse för barns och ungdomars framtida livsmöj- ligheter. Det har koppling både till skolan och till arbetet. Bostaden är ju på något vis en nyckelfråga i välfärdspolitiken. Jag har någon gång tillåtit mig att vara kritisk till hur kommunerna tar sitt bostadsförsörjningsansvar. Det har skett en abdikation från många kommuners sida under 90-talet på bostadsområdet. Jag hoppas att 90-talet ur det avseendet är en överspelad period och att vi nu runt om i landet får se kommunalpolitiker med olika färg ta ett ansvar även för bostadsfrågan, jämsides med skola, vård och om- sorg. Det är klart att samhället har ett ansvar. Vi har ju traditionellt haft en arbetsfördelning där samhället, staten, har svarat för finansieringssystemen och ett regelverk som har gjort det möjligt för kommunerna att ta ett bostadsförsörjningsansvar. Det har varit den traditionella uppdelning vi har haft i Sverige. Här finns det några frågor vi måste ägna upp- märksamhet åt. Jag pekade på några i mitt anförande. Neutralitet i beskattning är en mycket strategisk och viktig fråga för oss för att hävda hyresrättens möjlig- heter. När det gäller kreditgivningen kan man fråga sig om vi i dag har ett fungerande system för kredit- garantier som underlättar nyproduktion. Jag är inte alldeles övertygad om det. Behåller vi en ekonomisk utveckling i Sverige med låga räntor och låg inflation för det också med sig att boendekostnaderna som andel av disponibel inkomst successivt kommer att minska. Det finns naturligtvis också andra uppgifter för staten.
Anf. 180 OWE HELLBERG (v) replik: Fru talman! Ord måste också följas av handling. Som jag sade tidigare: När jag började i bostadsut- skottet 1994 var statens kostnader för räntebidragen ca 34 miljarder. År 2001 är de 1,7 miljarder. Jag ser därför inte riktigt kopplingen till alla ord när det gäller satsningar på bostadspolitikens område. Nu har vi år efter år satsat mer på de generella stats- bidragen för vård, omsorg och skola. Men jag ser inte motsvarande satsning när det gäller bostadspolitiken. Jag håller med ministern om att bostaden natur- ligtvis är oerhört viktig när det gäller de andra frågor- na, inte minst för barnens situation i fråga om läxläs- ning och annat och för att familjeförhållandena ska fungera bra. Bostaden är oerhört central i de sam- manhangen. Jag ställde några frågor om de saker som staten har ansvar för. Men jag får inga tydliga svar om färdriktningen, om ambitionen och viljan är att staten ska ta ett större ansvar för de här frågorna.
Anf. 181 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag tyckte att jag svarade på det. Det knöt an till den arbetsfördelning som har rått bostads- politiskt. Vi ska se till att vi åstadkommer neutralitet i beskattningen så att inte hyresrätten är missgynnad. Det räknar vi med att göra genom beslut under nästa år. Vi ska se till att vi underlättar att ha ett kreditga- rantisystem som främjar nyproduktionen. Vi ska se till att vi drar slutsatser av Byggkost- nadsdelegationens arbete som möjliggör lägre pro- duktionskostnader framöver. Det handlar också om konkurrensfrågor inom branschen. Vi ska se till att vi bedriver en ekonomisk politik som bibehåller en situation med låga räntor och låg inflation. Det är kanske, Owe Hellberg, inte så konstigt att statens utgifter för räntebidragen har minskat. En icke oväsentlig förklaring till det är det lägre ränteläget. En annan naturlig förklaring är - och det tror jag att Owe Hellberg förstår - det låga bostadsbyggandet. Om vi nu hamnar i en situation där vi lyckas få upp bostadsbyggandet till högre volymer kommer den doppning som vi nu gör av statens räntebidragsutgif- ter att förändras i en uppåtgående period. De 30-procentiga eviga räntebidragen innebär ju att vi lagrar en årgång till en annan när det gäller statens räntebidragsutgifter. Skulle vi få upp bostads- byggandet i kraftigt ökade volymer innebär det na- turligtvis en ökad belastning för staten. Staten har ett tydligt ansvar. Vi är budgetmässigt överens om vilka insatser vi ska göra när det gäller det här området. Men det krävs åtgärder på några strategiskt viktiga områden framöver. Det krävs att kommunalpolitikerna på ett tydligt sätt träder in på arenan inom bostadspolitikens områ- de.
Anf. 182 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! Obalanserna på bostadsmarknaden ökar. Det är också en regionalpolitik i detta. Det är riktigt. Skattebördorna slår orättvist, och hyresrätten är hotad. Det gäller inte bara allmännyttan, utan också den privata hyresrätten. I dag byggs ingen privat hyresrätt. Owe Hellberg lockar med nya kostnader och nya räntebidrag. Det var utifrån den utgångspunkten jag tog frågorna om mina tre åtgärder. Det viktigaste är att hålla nere räntor och inflation. Jag tror att jag har hjälpt statsrådet att klara av den tredje målsättningen, nämligen att sänka boendekostnaden i förhållande till hushållskassan. Vi måste fortsätta på den vägen. Det var därför jag kom in på hyressättningen. Man kan inte bara gå efter Stockholm. Det är riktigt. Bruksvärdessystemet bromsar hyreshöjningen i en bristsituation, men håller uppe hyrorna på en orimlig nivå i en överskottssitua- tion. Det är inte bra. Vi ska avvakta skatteutredningen, vänta och se, var svaret på den andra frågan. Den tredje frågan, som jag verkligen vill koppla till den sociala bostadspolitiken, gäller bosparandet efter folkhemsmodell. Den undviker trycket på rän- torna. Jag ville rycka loss statsrådet från väggen, där Owe Hellberg vill hålla fast statsrådet.
Anf. 183 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Agne Hansson och jag är överens om det strategiskt viktiga som våra partier åstadkom tillsammans, nämligen att sanera statens ekonomi och skapa förutsättningar för en låg inflation i ekonomin och en låg ränteekonomi. Det har naturligtvis en helt avgörande effekt för oss att hålla i det, och en avgö- rande effekt för oss att kunna hålla tillbaka boende- kostnaden som andel av disponibel inkomst. Det har också betydelse nu när vi har ambitionen att öka bostadsbyggandet. I mitt anförande svarade jag kanske inte på frågan om bosparande. Där har jag ingen annan mening än den som utskottsmajoriteten har gett uttryck för i skrivningen i betänkandet. När det gäller de andra frågorna tycks vi inte stå så väldigt långt ifrån var- andra. I fråga om neutralitet i beskattningen är det rege- ringens bestämda ambition att åstadkomma neutrali- tet. Vi har redan indikerat vart utvecklingen går ge- nom en sänkning av fastighetsskatten i ett par steg. När det gäller bruksvärdessystemet är jag beredd att reformera det om Bengt Owe Birgerssons kart- läggningar över systemets funktionssätt skulle visa att det behövs en reformering av bruksvärdessystemet. Men jag är inte beredd att beträda marken om ren marknadshyressättning. Det tror jag inte att Agne Hansson heller är.
Anf. 184 TALMANNEN: Jag vill påminna om att repliken gäller statsrådet Lövdén, inte andra debattdeltagare.
Anf. 185 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! Jag är självklart inte heller beredd att införa en ren marknadshyressättning. Jag tror inte att något parti är det. Men jag har erfarit att det finns anledning att se över hyreslagstiftningen även ur ett socialt bostadsperspektiv. Kan vi vara överens om att handla så, tror jag att vi kan komma framåt och lösa en del knutar som finns just i den första ambitionspunkt som statsrådet hade, nämligen att få i gång bostadsbyggandet. 25 000 lägenheter årligen är en hög ambition, kanske i högsta laget. Men det är viktigt att vi får en stabilitet i nyproduktionen. Det är där mitt resonemang om bosparandet kommer in, om vi ska undvika tunga räntesubventio- ner för statskassan. Vi måste lösa ut statskassan från de eviga räntebidragen och satsa dem bättre. Ett bätt- re sätt att använda en del av dem är att satsa i ett bosparande. Jag begär inte att ministern ska ge ett svar i dag. Men ta i beaktande vad jag sade i mitt inledningsan- förande när det gäller debatten om den folkhemsmo- dell som Centern föreslår. Vi kan fortsätta resone- manget senare. Det är möjligt att den bör utredas, men man undviker nog subventionsfällan med den.
Anf. 186 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och ha mycket gott på fötter innan man gör några stora förändringar av bruksvärdessystemet. Det är därför vi har begärt kartläggningen av bruksvär- dessystemets tillämpning. Jag skulle gärna vilja titta lite närmare på hur ut- vecklingen har varit i de länder där man har förändrat sitt hyresregleringssystem. Jag nämnde Finland i mitt inledningsanförande, där erfarenheterna inte har varit särskilt goda. I Danmark har man i princip fri hyressättning för nyproduktion. Inte heller det har lett till ett kraftigt ökat bostadsbyggande i Köpenhamnsområdet exem- pelvis, där det är ett stort behov av ett ökat bostads- byggande. Jag tror att innan vi går in och gör alltför stora förändringar i systemet måste vi ha ganska gott på fötter. Ibland finns det anledning att skynda långsamt så att vi inte får oönskade konsekvenser av en föränd- ring av lagstiftningen. Om det skulle visa sig, via den kartläggning som nu är på gång och som ska presenteras i mars, att det finns skevheter i systemet är jag naturligtvis, som jag sade i mitt anförande, beredd att göra reformer på området. Jag ska inte kommentera bostadssubventione- ringssystemet. Vi har ett subventioneringssystem i dag med 30-procentiga eviga räntebidrag. Det finns olika uppfattningar om det, men regeringen har inte för dagen några planer på att göra några förändringar av det systemet.
Anf. 187 ULF BJÖRKLUND (kd) replik: Fru talman! Jag riktade redan i inledningsanfö- randet ett par frågor till Lars-Erik Lövdén, vilka del- vis har besvarats i replikrundorna, men jag har ännu inte har fått något svar på hur det blir med författ- ningsändringar som gör ägarlägenheter möjliga. Är det någonting på gång, och när kommer det? Vi har kanske inte kunnat komma längre när det gäller bosparandet, men visst är det positivt att ung- domar redan tidigt får en signal om att planera för framtiden och att det då också handlar om att tänka på sitt framtida boende, som ofta kommer att kräva ka- pitalinsatser. Jag vill ge en liten eloge för ett replikinlägg som handlade om nyckelfrågorna i välfärdssamhället. Vi är alla överens om att det handlar om skola, vård och omsorg, men naturligtvis hör också boendet dit. Bo- endet är självklart viktigt. I målformuleringarna för boendepolitiken fanns tidigare med att man särskilt ska främja en harmonisk uppväxt för barn och ungdomar. I de senaste proposi- tionerna liksom i budgetpropositionen finns den for- muleringen inte med. Regeringen står väl ändå fortfa- rande fast vid att den formuleringen är viktig i det här sammanhanget?
Anf. 188 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Annars hade jag väl inte uttryckt mig på ungefär det viset i mitt replikskifte här tidigare. Det är naturligtvis avgörande för barns och ungdo- mars möjligheter senare i livet att de kan växa upp i ett bra boende med god kvalitet och med ett socialt innehåll i omgivningen. En god boendemiljö är oer- hört central. Vi har inga delade meningar på den punkten. Jag har observerat att jag inte har besvarat den konkreta frågan om ägarlägenheter. Regeringen kommer inom kort att tillsätta den utredning om ägarlägenheter som riksdagen har beställt.
Anf. 189 ULF BJÖRKLUND (kd) replik: Fru talman! Jag tackar för de svaren. Även de var positiva. Jag vill ändå bara kort markera att de positi- va signaler om en bra uppväxt för barn och ungdom som det är bra att vi får också från regeringen verkli- gen bör formuleras fullt ut även i budgetpropositio- nen. De finns trots allt med i regeringens målsättning, som riksdagen har antagit. Det handlar faktiskt också om positiva signaler när det gäller sparandet. Ett sparande är bra för väl- färdssamhället. Det tillför kapital som kan användas på många olika sätt, och det ger signaler till våra ungdomar att använda pengar till någonting som är viktigt för framtiden, då man många gånger kommmer att ha nytta av ett sparat kapital. Ungdomsbosparandet har inte riktigt blivit den möjlighet som det var tänkt. Kanske kan det reforme- ras. Är det möjligen en framkomlig väg?
Anf. 190 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Vi ska naturligtvis fortlöpande följa frågan om bosparandet. Jag ser det som viktigt att man sparar till sitt boende och att det finns former för detta. Det finns också i dag inom många institut reg- ler om och möjligheter till bosparande. Vad än en gång gäller frågan om uppväxtmiljön har jag inte själv noterat att vi har tappat bort formu- leringarna om detta i budgetpropositionen, men det är väl ett ganska enkelt konststycke att föra tillbaka dem till nästa gång. Jag har gett uttryck för regeringens uppfattning, och den präglar regeringspolitiken även på andra områden. Hela storstadssatsningen med de utvecklingsavtal som nu ingås med kommunerna och som tar sikte på att förbättra boendemiljö och utveck- lingsmöjligheter i de bostadsområden som är hårt segregerade är ju ett uttryck för den uppfattningen.
Anf. 191 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! De flesta frågor är väldigt väl debatte- rade. Jag ska bara ta upp en liten detalj, som dock är viktig för mig som bor i Lappland och långt från storstaden. Statsrådet Lövdén betonade att regional- politiken har en viktig uppgift också när det gäller boendet. Det är helt riktigt. Med en bättre regional balans minskar trycket på storstäderna, och vi kan utnyttja de bostäder som redan finns i övriga landet. Ett sätt att göra landsbygdsboende attraktivt kan vara att, som tidigare har nämnts i debatten, lätta på reglerna när det gäller byggande nära stränder. Jag vill bara fråga om statsrådet är beredd att medverka till en sådan lättnad när det gäller älvnära och sjönära boende i glesbebyggda områden av vårt land.
Anf. 192 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag tycker inte att det är en väg som vi ska beträda. Den står i konflikt med andra intres- sen, så mitt svar på den frågan är nej. Däremot delar jag uppfattningen att det krävs en aktivare regionalpolitik framöver för att vi ska kunna motverka den starka framväxt som vi nu har av en regional obalans. Jag tror inte att det är en huvudfråga i regionalpolitiken att lätta på byggandet av strandnä- ra tomter. Jag tror inte att det leder till något drama- tiskt positivt, inte ens till någon liten positiv effekt. Det är andra insatser som krävs på regionalpoliti- kens område, men det ska vi kanske inte uppehålla oss vid nu. Det ska föras en aktiv regionalpolitik som motverkar den framväxande regionala obalansen.
Anf. 193 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re- plik: Fru talman! Det gäller också möjligheterna att skapa mera attraktiva bostäder. Det finns oerhört många mil av stränder som kan komma i fråga i det här fallet. Jag ska inte föra debatten längre än så.
Anf. 194 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag har ju förmånen att få resa väldigt mycket i landet, framför allt därför att jag är ansvarig för kommunal ekonomi. När man som storstadsmän- niska reser väldigt mycket i landet slås man av att det finns ett mycket stort bostadsbestånd som i en jämfö- relse med de priser som råder i storstadsområdena framstår som väldigt attraktivt. Jag tror inte att bo- stadsfrågan är ett huvudproblem eller ens något pro- blem när det gäller att motverka den regionala oba- lansen, utan det är andra insatser inom regionalpoliti- ken som behövs för att vi ska få till stånd en mera balanserad utveckling i Sverige.
Anf. 195 HELENA HILLAR ROSEN- QVIST (mp): Fru talman! Enligt Agne Hansson skulle jag kun- na bidra till bostadsproduktionen antingen med murslev i handen eller utrustad med tapetklister. Mitt bidrag med anledning av det här betänkandet kommer dock att begränsa sig till en del miljöaspekter på det lokala investeringsprogrammet för ekologisk hållbar- het och till synpunkter på bostadsförsörjningen ur ett ungdomsperspektiv. Utgiftsområde 18 omfattar nästa år ca 15 ½ mil- jarder kronor. Prioriterat inom området är arbetet med att stödja utvecklingen mot ekologisk hållbarhet. Vidare ska fortsatta insatser göras för ett miljö- och hälsoriktigt byggande och boende. För detta avsätts ca 1,7 miljarder kronor nästa år. Stödet till lokala investeringsprogram för ekolo- gisk hållbarhet beslutades av riksdagen i enlighet med ett förslag i budgetpropositionen för 1998. Det för- längs nu med ett år till år 2002. Det är ungefär 40 kommuner per år som får stöd. Enligt förordningen om lokala investeringsprog- ram kan en kommun få bidrag för utgärder som syftar till att - minska belastningen på miljön - öka effektiviteten i användningen av energi och andra naturresurser - gynna användningen av förnybara råvaror - öka återbruk, återanvändning och återvinning - bidra till att bevara och förstärka den biologiska mångfalden samt tillvarata kulturmiljövärden eller - bidra till att förbättra cirkulationen av växtnä- ringsämnen i ett kretslopp. De lokala investeringsprogrammen har fått både ris och ros. De har utsatts för granskning av såväl Riksrevisionsverket som Riksdagens revisorer, för övrigt på förslag av bostadsutskottet. Intresset från kommunerna har varit stort, men projektbeskrivningarna har ibland varit bristfälliga. Reglerna har väl inte alltid varit så klara. Några av dem ändras nu. Bestämmelsen om sista ansöknings- dag slopas, och man ska dessutom i fortsättningen inte få bidrag för sådana åtgärder som omfattas av statligt energistöd. Det positiva i granskningsrapporterna har inte fått så mycket utrymme tidigare i debatten, och jag vill därför nu framhålla en del saker som faktiskt också Riksrevisionsverket pekar på. Jag citerar: "De lokala investeringsprogrammen har bidragit till att miljöprofilen stärkts i flera, ofta redan planera- de, projekt. Redan planerade miljöåtgärder inom de kommunala förvaltningarna har ofta tidigarelagts. I många kommuner finns en utbredd uppfattning att investeringsprogrammet har stärkt den lokala sam- verkan för en ekologiskt hållbar utveckling. Miljöar- betets status har höjts bland företag och kommunala förvaltningar. Investeringsprogrammen har dessutom givit en möjlighet att pröva och utvärdera olika tek- niska lösningar." Allt det här är mycket positivt och förtjänar att påpekas. När det sedan gäller bostadsförsörjningen vet vi alla att det sedan början av 1990-talet blivit en kraftig nedgång i bostadsbyggandet. Det fanns och finns i och för sig också många outhyrda lägenheter, men nu börjar det bli bostadsbrist i storstadsregionerna och på vissa högskoleorter. Det drabbar särskilt ungdomar, studenter och nyinflyttade. De bostäder som ändå byggs blir så dyra att det inte är så många som har råd att bo där. Det finns dock en del nytänkande inom området. Det förekommer att man helt sonika flyttar hus. T.ex. i Finspång, som har överskott på bostäder, monterade man ned ett hus och flyttade det till Linköping, som hade brist på studentbostäder. Miljöpartiet de gröna har en motion, Bo216, med anledning av budgetpropositionen, och den handlar om just studentbostäder. Vi hänvisar till årets bo- stadsrapport från Sveriges Förenade Studentkårer som visar att bostadssituationen fortsätter att försäm- ras, och allra sämst är situationen för funktionshind- rade studenter. Ansvaret för studentbostadssituationen vilar på såväl stat som kommun. Staten fördelar utbildnings- platserna mellan de olika högskoleorterna och utfor- mar regler som påverkar bostadsfinansieringen. Kommunerna å sin sida har ansvar för sina kommu- ninvånare, alltså även studenterna, och i detta ingår ansvaret att se till att det finns ett utbud av bostäder som motsvarar efterfrågan. I dag leder det delade ansvaret till att det inte finns någon helhetssyn på studentboendet. Regeringen ger besked om högskolans expansion och antal utbildningsplatser per kommun cirka två år i förväg. Det ger kommunerna en viss chans att planera för bostadsbyggandet, men det är naturligtvis önsk- värt att de får vetskap långt tidigare. Här finns stora samordningsproblem som stat och kommun måste ta itu med. Den fortsatta utbyggnaden av högskoleplatser som regeringen beslutat om ger runt 300 000 helårsstu- denter år 2000. Detta kan jämföras med att det bara finns ca 63 000 studentbostäder i landet. Av dessa finns det enligt SFS bostadsrapport bara ca 10-20 handikappanpassade studentbostäder. De vanligaste typerna av handikappanpassning är allergisanering och anpassning till rörelsehindrade. Målen med ut- bildningspolitiken har alltid varit att alla ungdomar ska få en gedigen utbildning och en god start i livet. Detta bör gälla även för funktionshindrade studenter. Miljöpartiet anser att staten bör göra en översyn av de funktionshindrades möjligheter till studentbo- stad. Motionen tillgodoses i betänkandet bl.a. på så vis att utskottet ifrågasätter om de kommuner som inte vidtar tillräckliga åtgärder för att tillgodose stu- denternas bostadsbehov ska tilldelas ytterligare ut- bildningsplatser. Med detta, fru talman, yrkar jag slutligen bifall till hemställan i betänkandet BoU1.
Anf. 196 AGNE HANSSON (c) replik: Fru talman! Jag ber om ursäkt, fru talman, för att jag förlänger debatten något, men jag förstod att ta- petklistret låg ganska nära till hands i anförandet för Helena Hillar Rosenqvist. Nu upptäcker jag också att jag inte kan få stöd när det gäller att förbättra boen- demiljön från Miljöpartiet, vilket förvånar mig något. Försvaret för de lokala investeringsprogrammen uppfattade jag lite som ett anförande för att försvara sin sjuka mor. Resultatet av dem har ju verkligen inte varit särskilt lysande. Centerpartiet vill ta pengar från de lokala investe- ringsprogrammen och förbättra stödet till fukt- och mögelskadade hus, vi vill öka bidraget till åtgärder mot radon i bostäder och vi vill öka anslagen till byggforskning för att förbättra boendemiljön. Finns det stöd från Miljöpartiet för en sådan åtgärd, eller ska vi fortsätta ösa miljöpengar på bostadssektorn från ineffektiva investeringsprogram?
Anf. 197 HELENA HILLAR ROSEN- QVIST (mp) replik: Fru talman! Det var tänkt så att en del av de åt- gärder som Agne Hansson tar upp som verkligen behöver vidtas - de är jätteviktiga - skulle inrymmas i det långsiktiga investeringsprogrammet. Nu är det så olyckligt att en majoritet i det här landet har förpassat oss in i EU. I EU sitter kommissionen och dömer bort just de åtgärder som vi vill vidta för inomhusmiljön. Det finns en begäran om en notifiering i EU- kommissionen i det lokala investeringsprogram som handlar om just det som Agne Hansson tar upp. Inom EU förstår man inte att miljö också finns inomhus, utan inom EU finns miljön bara utomhus, i naturen. Därför har regeringen begärt en ny notifiering, och den ska vi få besked om i februari. Jag hoppas alltså att vi kommer att få pengar även till det, annars får vi faktiskt ta itu med det också, precis som Agne Hans- son säger.
Anf. 198 STEN LUNDSTRÖM (v): Fru talman! Jag delar Lars-Erik Lövdéns uppfatt- ning att det känns något märkligt att en debatt tar paus ett par timmar. Det känns fortfarande något avslaget. Jag skulle bara vilja förhålla mig lite till de se- naste replikskiftena när det gäller den moderata bo- stadspolitiken. När det gäller utförsäljning av kom- munala bostadsbolag behöver man inte åka till Fin- land för att se vad som händer. Det räcker att man åker till Nacka, där man kan se uppskruvade hyror. Nu klarar man inte att lösa detta för de svaga grup- perna, utan nu pratar man om att bygga sociala bostä- der i Nacka. Bruksvärdesprincipsdebatten är i mångt och mycket en Stockholmsdebatt. Runtom i landet har lägesfaktorn, som oftast är den som kritiseras i bruksvärdessystemet, börjat slå igenom allt kraftiga- re, utan att man har förändrat bruksvärdets princip. Jag kan konstatera att i Malmö slår lägesfaktorn ige- nom med ca 20 %, och den har nu blivit ett problem som innebär att vissa grupper faktiskt inte kan efter- fråga bostäder i centrala Malmö. I övrigt, fru talman, tänker jag i huvudsak kon- centrera mig på två av våra reservationer i betänkan- det och bostadspolitiken sedd ur en bostadssocial synvinkel. I motionerna Bo411 och So489 yrkar vi att den boendesociala beredningen ska ges tilläggsdirektiv som innebär att överväganden ska göras om indivi- dens rätt till boende och hur den kan tryggas. Skälet till motionerna är uppenbara om man vågar se vad som har hänt de senaste åren på bostadsmarknaden. När staten under 90-talet och slutet av 80-talet till stora delar drog sig ur sitt bostadspolitiska ansvar med bl.a. avskaffandet av bostadsförsörjningslagen och avskaffandet av bostadsanvisningslagen samtidigt som det ekonomiska stödet kraftigt sjönk för byggan- det uppstod ett tomrum som drabbade byggandet och många av de boende mycket hårt. Och effekterna har inte låtit vänta på sig. Antalet verkställda vräkningar ökade från strax över 4 000 till omkring 8 000 på ett par år, en ökning på 80 %. En huvuddel av dessa, 90 % av vräkningarna, har gjorts på grund av hyresskulder och endast 10 % på grund av annat, exempelvis s.k. störande inslag i boende- miljön. En mycket stor majoritet av dem som är vräkta har inte ett år efter vräkningen lyckats skaffa sig en bostad med eget kontrakt. 10 % av de vräkta i Stock- holms läns landsting har spårlöst försvunnit enligt en undersökning som har gjorts. Sannolikheten att dessa nu går att finna bland uteliggarna är ganska stor. Under denna period har hemlösheten också ökat kraftigt och uppgår enligt ESO till närmare 10 000 personer, varav ca 1 000 kan räknas till uteliggarnas skara. Kostnaderna för kommunerna stiger fortfaran- de mycket kraftigt, och i min egen hemkommun, Malmö, har kostnaderna för hemlösheten på ett år fördubblats, från ca 8 ½ miljoner till ca 17 miljoner kronor. Runtom i landet växer det nu fram en flora av mer eller mindre kostsamma alternativa lösningar, en sekundär bostadsmarknad där utgångspunkten egen bostad med eget kontrakt sällan är den självklara lösningen. I stället handlar det om fler härbärgen och hotell- boende. Detta är faktiskt något som vi kunde avskaffa när den gamla och omoderna sociala bostadspolitiken var verklighet. Både härbärgen och hotellboende är kanske det mest destruktiva vi kan utsätta våra med- borgare för. Vid sidan av dessa varianter växer det fram en flo- ra av s.k. sociala eller kommunala kontrakt, där den boende har en mycket svag ställning på bostadsmark- naden. Kraven som följer denna boendeform är oftast mycket hårda och integritetskränkande för den en- skilde. Ofta är det fråga om krav som under inga omständigheter ställs på oss som bor på den övriga reguljära bostadsmarknaden. Det är inget ovanligt med urinprovstagning. Det är inte heller ovanligt med oanmälda besökare och besökare med egen nyckel. Besittningsskyddet är borttaget i denna boende- form. Skälen för avhysning är större än för oss som bor på den vanliga bostadsmarknaden. Ofta uppfattar de som bor med s.k. sociala och kommunala kontrakt sig själva som hemlösa. Ibland är det naturligtvis nödvändigt att ge stöd och tillsyn för att underlätta för vissa grupper att komma in i ett reguljärt boende. Men den omsorgen får inte leda till rättslöshet för de boende. Vänsterpartiet har i sin motion Bo411 visat på en rad olika åtgärder som borde vidtas för att stärka boendekonsumenternas rätt i boendet. Vi får möjlig- het att debattera den frågan i kammaren vid ett senare tillfälle. Till detta betänkande finns bara ett av våra yrkanden upptaget. Det gäller vår önskan om ett till- kännagivande. Det är så blygsamt att jag utgick från att en majoritet av utskottet skulle ställa sig bakom förslaget och med en skammens rodnad på kinden medge att man hade glömt bort att föreslå samma sak själv. Vi föreslår ett tillkännagivande om att den boendesociala beredningen som ett tilläggsdirektiv skulle föreslå lagändringar, om möjligt, i socialtjäns- ten för att trygga individens rätt till bostad. Fru talman! Jag trodde att detta var en självklarhet för samtliga partier i kammaren. Det är uppenbarligen en spridd missuppfattning att socialtjänsten garanterar någon rätten till en bostad. Det är också en överdrift att påstå att socialtjänsten garanterar ekonomiskt bistånd till hyran. Många gånger är det just social- tjänstens ovilja att lösa hyresskulder som leder fram till vräkningarna. Det kan inte vara rimligt att det i ett s.k. civiliserat samhälle saknas lagstiftning som ga- ranterar medborgarna rätten till bostad. I enlighet med det jag nu har sagt yrkar jag bifall till reservation 9 under mom. 5 i betänkandet. Fru talman! Vid ett flertal tidigare debatter i kammaren har jag talat om den klasstyrda, och i vissa fall etniska, segregationen i boendet. Vi i Vänsterpar- tiet har i år valt att väcka en motion som tar sin ut- gångspunkt i den delen av segregationen som sällan debatteras, nämligen den självvalda segregationen där plånboken skapar utrymmet. Denna motion kommer att behandlas i ett senare betänkande, och jag åter- kommer då till den. Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera Kristdemokraternas, Folkpartiets och Centerns reser- vation i detta betänkande. Där framgår följande i reservationen: "Många bostadsområden, speciellt i storstädernas förorter, är segregerade. Detta har till stor del sin grund i det s.k. miljonprogrammet från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet." Jag vet inte om jag och dessa partier lever i samma verklig- het, men nog trodde jag att det var en självklarhet att det inte är husets utseende eller byggår som är skälet till segregation i boendet. Orsakerna till segregatio- nen står att finna i de klassklyftor som finns i Sverige. Möjligheten att efterfråga ett boende styrs många gånger av den ekonomi som den som efterfrågar en bostad har. Jag kan förstå att Kristdemokraterna och Folkpar- tiet väljer en enkel problembeskrivning och en be- skrivning av segregationen som ett enkelriktat pro- blem. Om man hade orkat lyfta blicken och sett att segregationen inte kan uppstå på bara ett ställe, utan att det också krävs en andra sida, en sida där det mot- satta förhållandet råder, hade det varit svårt för Folk- partiet, Kristdemokraterna och i viss mån för Center- partiet att fortsätta att förorda en bostadspolitik där plånbokens storlek ska få mer inflytande över var man kan bosätta sig. Det hade inte heller, som i dag, varit rimligt att förorda fortsatt och ökad utförsäljning av allmännyttan. Det hade inte heller varit rimligt att föreslå köavgifter till bostadsförmedlingen, förorda ytterligare former av olika ägande av bostäder och tillåta omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Fru talman! Jag vill uttrycka en from önskan att i fortsättningen när dessa partier talar och skriver om segregation inte underlåter att nämna att för att segre- gation ska uppstå krävs det minst två ifrån varandra vitt skilda grupper. Fru talman! Slutligen kommer jag till frågan om behovet av en bostadsminister. Utan tvivel har ut- skottet, och även Moderaterna, en poäng när man uttalar att det inte är riksdagens uppgift att besluta över hur regeringen organiserar sitt arbete. Kanske går det att tolka vår motion i ämnet mer som en mar- kering om behovet av en samordning av bostadspoli- tiken än som ett försök att styra regeringen. Utan tvivel verkar det som om statsministern trots allt behöver en viss vägledning. Förra året svarade statsministern på en fråga av Owe Hellberg att bo- stadspolitiken var så viktig att alla ministrar och alla departement skulle arbeta med frågan. I årets rege- ringsförklaring säger samma statsminister att bo- stadspolitiken är så viktig att stora delar av bostads- politiken nu samlas och läggs under biträdande fi- nansministern. Vem vet, fru talman, kanske leder våra motioner fram till en bostadsminister nästa år. Utifrån denna förhoppning yrkar jag därför nu inte bifall till vår motion i frågan.
Anf. 199 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Fru talman! Där gamla kåkar stodo tätt Och skymde ljuset för varandra Dit sågs en dag med stång och spett. En skara ungfolk muntert vandra Och snart i sky Stod damm och boss, Då plank och läkt De bröto loss. Det murkna trät, Så torrt som snus, Det virvlar om Med kalk och grus. Och hackan högg Och stången bröt Och väggen föll För kraftig stöt. Och skrapan rev Och tången nöp, Att taket föll Och skorsten stöp. Från kåk till kåk Man sig beger Från syll till ås Allt brytes ner. En gammal man går där förbi Och ser med häpnad hur man river. Han stannar; tyckes ledsen bli, När bland ruinerna han kliver. " - Vad skall ni bygga här min vän? Skall här bli nya villa staden?" " - Här skall ej byggas upp igen; Här röjes blott för Esplanaden!" " - Ha! Tidens sed: att riva hus! Men bygga upp? - Det är förskräckligt!" " - Här rivs för att få luft och ljus: Är kanske inte det tillräckligt?" August Strindbergs Esplanadsystemet har blivit vår tids dikt, men i omvänd ordning. Nu handlar det om utflyttningsområden, där folk inte vill bo därför att arbete inte finns. Jag var i Karlsborg förra veckan. Där säger folk att det liknar Bosnien. 80 lägenheter rivs - fina tegelhus. Till detta betalar staten pengar. Bengtsfors kommun får 26 miljoner kronor för att riva. När medborgare då försöker finna andra idéer och inte klarar av att se förstörelsen, måste kommu- nen söka om dispens för att man inte hinner riva i tid. Skanska river hus i Lund under förevändning att de är felbyggda. Vi läser i dag tidningsartiklar med rubriken Villa för en hundralapp, men ingen kund dyker upp. Oxtorgsmålet eller S:t Eriks-målet i Stockholm sätter klorna i hyressättningssystemet och därmed nybyggnation av hyresrätter. En del av lös- ningen har Ulf Björklund pekat på. Han talade om ägarlägenheter, där med fördel boendet kan bli billi- gare när hyresgästen kan ta egna lån för sin lägenhet och därmed dra av i deklarationen. Samhällsekono- min uppmuntras med ett personligt sparande. Ägarlä- genheter stärker pantvärdet för lägenheten. Ägarlä- genheter ökar brukarinflytandet. Nu har vi fått svar att en utredning ska tillsättas av regeringen. Säg mig var du bor och vi kan diskutera bostads- politiken. Sverige upplever i dag en mångfald i bo- stadspolitiken, från områden där det inte finns någon bostadspolitik alls till områden där takten är hög. Med en minsta gemensam nämnare skulle man dock kunna kalla svensk bostadspolitik i nuläget för en bostadspolitik med snigelfart. För studenter gäller det t.o.m. att ta huset på ryggen. Trenden med tomma fastigheter i utflyttningskommuner och katastroflånga bostadsköer för studenter i storstäderna måste snabbt vändas. Det gäller att öka snigelfarten i bostadspoliti- ken och inte "behålla huset på ryggen". Skulle man i dag nämna begreppet Bostadspolitik i centrum, refe- rerar ingen längre till svensk bostadspolitik utan till storstäderna där alla vill bo i centrum. Att bygga nytt är dyrt, och hyresgästerna vill inte att husen ska reno- veras på grund av deras rädsla för hyreshöjningar. Modeller för självförvaltning måste snabbt kom- ma i gång. Hyresgästerna betalar i dag omkring 4 miljarder kronor årligen för hyresbortfall, ökade av- skrivningar och ökning av eget kapital. En ännu stör- re summa går till att betala moms för fastighetsför- valtning och fastighetsskötsel. 65 % av hyreskostna- den kan bestå av skatter och avgifter. Mer än 200 kommuner redovisar en befolkningsminskning. Pro- blemet kommer att förstoras genom att hyresgäster - förutom att de har höga hyror - också är skattebetala- re och därmed betalar kommunernas insatser. Fru talman! Jag kan i denna bostadsdebatt kon- statera att kristdemokratisk bostadspolitik är den mest ambitiösa. Bostadssektorn måste bli mjukare och mer flexibel och öppen för människors olika behov. Där- för har vi kristdemokrater anslagit 230 miljoner kro- nor mer än de andra partierna till bostadssektorn. Tyvärr har den motionen fallit. Utgiftsområde 18 för samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande ligger enligt regeringens budgetförslag på drygt 15,5 miljarder kronor. Från detta drar Moderaterna bort drygt 1,2 miljarder, Centern drygt 660 miljoner och Folkpartiet ca 3 miljarder, medan Kristdemokraterna föreslår en ökning med 230 miljoner kronor för att göra bostadspolitiken mer familjevänlig. I dag har vi, tyvärr, bara ett särskilt yttrande eftersom förslaget har fallit. Fru talman! Frågan om studenternas bostadskö måste lösas. Om Birgit Friggebo hade haft ledningen i dag skulle hon ha haft köer av studenter som frågade efter en friggebod. Bara i Stockholm står 14 000 studenter i bostadskö. Förutom investeringsbidrag för studentlägenheter krävs det en inventering av olika möjligheter i kommunerna. Regelkraven kan förenk- las. Kommunerna kan också göras uppmärksamma på ansvaret för bostadsbeståndet när det gäller att få en ny tilldelning av högskoleplatser. Allra värst har de studenter det som har funk- tionshinder och som inte kan utnyttja vindsvåningar och källarskrubbar. Därför måste man kanske kunna satsa på mobila lägenheter för det akuta behovet och låta Bostadssociala beredningen påskynda bostäder för funktionshindrade. De ska finnas intill högskolan. I Jönköping har ett uttryck myntats med mottot "en akademisk kvart" för studentbostäder. Du ska nå högskolan inom en kvart. "En akademisk kvart" för studentbostäder bör vi satsa på. Det investeringsbidrag som har lett till att 5 800 studentlägenheter byggts måste man fortsätta med och det måste vara mer tydligt och kontinuerligt. Ryckigheten har gjort att byggentreprenörer inte vågar satsa. Bidraget borde höjas till 40 000 kr per lägenhet. För detta hade Kristdemokraterna avsatt 20 miljoner men också det förslaget har nu fallit. Vad man - vid sidan av alla andra förslag - skulle kunna satsa på är att flytta befintliga lägenheter från utflyttningsområden till högskoleområden. I en debatt med Lars-Erik Lövdén, som inte finns här i kamma- ren nu, uppmanade jag honom att satsa på Lövdén- mobilen så att han kunde ta upp kampen med frigge- boden. Det finns alltså möjligheter att ha mobila lägen- heter - den gamla tidens baracker som nu är mycket moderna - direkt vid högskoleområdena så att stu- denterna slipper tälta. Det finns också möjligheter att flytta färdiga och bra bostäder. Jag yrkar bifall till reservation nr 13 under mom. 8. Slutligen, fru talman! Kristdemokraterna framför också krav på att lokala investeringspengar för ekolo- gisk hållbarhet ska kunna användas till förskolor och skolor som behöver "hälsorenovera" för att få en godkänd innemiljö. Alltfler barn far i dag illa på sin arbetsplats - de går också under arbetsmiljölagen - därför att allergierna kontinuerligt ökar. I en särskild motion om hälsosamma bostäder, förskolor och sko- lor framhåller vi sambanden mellan innemiljö och hälsa. Jag har också deltagit i flera seminarier hos Byggforskningsrådet just om den tvärvetenskapliga forskningen om Sunda hus. Vi behöver ett nationellt handlingsprogram. Forskningen utvecklas hela tiden och detta är ytterst viktigt för folkhälsoperspektivet. Tyvärr hinner jag inte ytterligare utveckla detta eftersom talartiden nu är slut. Jag vill dock säga att det här är oerhört viktigt. Helena Hillar Rosenqvist sade att vi ska få EU-direktivet notifierat i februari. Jag hoppas att det verkligen blir så. Det har ju blivit uppskjutet gång på gång men man ska kunna få det genom att ta in folkhälsoaspekterna i det här. I och med detta och i och med att det i utskottets svar står att det här är möjligt inom de lokala investe- ringsprogrammen känner vi kristdemokrater att vi ändå har vunnit en seger i denna fråga där vi flera gånger har drivit på. Det handlar ju om våra barns och ungdomars hälsa. Tack!
Anf. 200 STEN LUNDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Först skulle jag helt kort vilja fråga Ulla-Britt Hagström om hon utifrån sin egen uppräk- ning tror att det över huvud taget finns ett möjligt alternativ när det gäller bostadspolitiken. Eller är det så att varje borgerligt parti kör sin egen linje? Delar Ulla-Britt Hagström uppfattningen, vilket hon antagligen gör eftersom hon har skrivit under reservationen, att många bostadsområden, speciellt i storstädernas förorter, är segregerade och att det har sitt ursprung, sin huvudsakliga grund, i att de byggdes på 60-talet? Delar Ulla-Britt Hagström uppfattningen att problemet med segregationen är att man byggde hus i slutet av 60-talet och i början av 70-talet? Jag skulle också vilja fråga om Ulla-Britt Hagström är medveten om den fantastiska satsning som Kristdemokraterna har föreslagit men som man inte kan driva nu på grund av att budgeten är tagen. De 20 miljoner som föreslås räcker, såvitt jag kan räkna ut, till 500 studentlägenheter med er egen mo- dell. Själv sade Ulla-Britt Hagström tidigare i sitt anförande att 14 000 studenter bara i Stockholm står i kö. Anser Ulla-Britt Hagström att den här lösningen över huvud taget är särskilt seriös och allvarligt me- nad för att diskuteras?
Anf. 201 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) replik: Fru talman! Ja, visst kan vi i de borgerliga parti- erna finna en väg tillsammans. I många frågor har vi redan funnit varandra. Vårt motto är att alla ska kun- na välja sättet att bo. Man ska kunna bo till en summa som man har råd med. Vi har alltså lyft fram just valfriheten. Vad gäller segregeringen undvek Sten Lundström att läsa nästa rad. Det står faktiskt en hel del om ser- vicen i de här områdena. Postservice, vårdcentraler osv. kan saknas. Man har inte satsat på att utveckla områdena. Det handlar verkligen om vilken syn man har på människor. Vi måste se till att det satsas också där. Sten Lundström sade att 20 miljoner skulle räcka till 500 lägenheter. Javisst, men Socialdemokraterna och ni har i budgeten 20 miljoner. 500 plus 500 blir 1 000, att jämföras med de 5 800 lägenheter som byggts på nämnda sätt. Jag menar inte att det är till- räckligt men det är ett inslag och en vink om att vi nu vill att det verkligen byggs studentlägenheter. Vi är också med och satsar vad gäller en av delarna. Detta är dock inte den enda modellen. Jag talade ju om alla möjliga inventeringar i kommuner osv. och om att man kanske inte helt enkelt skulle få högskoleplatser, att man kunde ha mobila lägenheter osv.
Anf. 202 STEN LUNDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Jo, Ulla-Britt Hagström, jag har läst hela reservationen men det andra tycker jag mer är en beskrivning av vad som händer när det blir tillräckligt många fattiga människor i ett och samma område - nämligen att service och annat försvinner efter ett tag. Detta tycker jag inte har en särskilt stark koppling till anledningen till att segregation uppstår. Det enda i er reservation som sägs om skälen till att segregation uppstår är att man byggde hus i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. Det finns ingen analys av vad den andra sidan av segregationen är. Ni kristdemokrater tycks fortfarande bygga er syn på segregationen på att den är något som några männi- skor har drabbats av. Fortfarande, och detta har vi tidigare diskuterat, vågar ni inte analysera den andra sidan. Det förstår jag, med tanke på vad som sägs i fråga om viljan att släppa marknaden fri vad gäller bostadsmarknaden. Ulla-Britt Hagström säger själv att man ska kunna bo som man vill och till en kostnad som man klarar av. Det är inte samma sak. Att kunna efterfråga vad man själv vill ha förutsätter att man en tillräckligt stor plånbok. Den bostadspolitik som Ulla-Britt Hagström och hennes parti för fram här som lösningen leder till att det är alltfler människor som inte får råd att efter- fråga den bostad som de vill ha och som de vill bo i. Den marknadsanpassning av hyresmarknaden och bostadspolitiken som Kristdemokraterna uppenbarli- gen företräder kommer att leda till en ökad segrega- tion. Vi kommer att se alltfler människor som kom- mer att stå utan möjlighet att välja bostad och alltfler människor som kommer att stå utanför boende över huvud taget.
Anf. 203 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) replik: Fru talman! Avsaknaden av valfrihet gör att flera svaga personer hamnar på samma områden. Då blir det ju så att kommer det en så kommer två, så kom- mer tre och så försämras servicen. Vi vill ha valfrihet och vill kunna ha olika möjligheter. Oxtorgsmålet eller S:t Eriks-målet gör, Sten Lundström, att människor kan bo kvar i stan med låga hyror medan man får betala höga hyror längre ut i periferin. Det betyder att de som Sten Lundström värnar får betala höga hyror för att människor som skulle ha råd att öppna plånboken ska kunna bo kvar i innerstaden. Vi vill alltså bryta det här och kunna ha en friare del. Därmed har vi inte sagt att vi inte ställer upp på bruksvärdessystemet, det ställer vi upp på. Och vi ställer upp på allmännyttan. Men vi vill inte ha den styrning som låst fast sig så i dag att männi- skor hamnar i segregerade områden och i segregation.
Anf. 204 HARALD BERGSTRÖM (kd): Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva- tion 19, men jag står naturligtvis bakom övriga krist- demokratiska reservationer under hemställan. De kommunala bostadsföretagen debatterades vå- ren 1999. Riksdagen antog då ett förslag från en som jag vill säga panikslagen socialdemokratisk regering att bestraffa kommuner som under vissa förutsätt- ningar hämtade hem en vinst genom att sälja bolaget eller genom att kräva en, som det kallades, oskälig utdelning av sitt bostadsföretag. Kristdemokraterna tyckte då och tycker fortfaran- de att beslutet var fel. Det strider mot principen om kommunalt självstyre, och det strider mot syftet med statsbidrag. Vi hävdar att det inte är en statlig uppgift att fatta beslut om hur kommunerna skall ta hand om sina helägda bolag. Fru talman! I vår bostadsmotion BoU233 är vårt grundkrav att hela bostadsbidragssystemet måste ses över för att på längre sikt bättre motsvara de mål riksdagen ställt upp. Vi skriver: "Från fördelningspo- litisk synpunkt är inkomstprövade bostadsbidrag det effektivaste sättet att göra det möjligt med en rimlig boendestandard även för lågavlönade, barnfamiljer, studerande och för pensionärer." Mot den bakgrunden anser vi det "inte nöjaktigt att endast 60 procent av antalet hushåll med hemmavarande barn kan ge varje barn ett eget rum". Allra värst är det faktiskt att det bidragssystem som infördes 1997 hårt drabbade barnfamiljer i små- hus på mindre orter. Villaägarnas riksförbund anför som exempel att i Götene förlorade två tredjedelar av de barnfamiljer som hade bostadsbidrag 1996 det helt under 1997. Generellt förlorade varannan barnfamilj i landet bostadsbidraget, enligt Villaägarnas riksför- bund. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att det för många av dessa närmast är hånfullt att hävda att en av de viktigare målsättningarna med systemet är "att hushåll med barn skall kunna efter- fråga en bostad där varje barn har ett eget rum". Så kortfattat till några kristdemokratiska krav i samband med en översyn av systemet: - Vi anser att familjens samlade inkomst ska vara bidragsgrundande, inte som nu individuella in- komstgränser. - Ytnormen är för snäv och måste ökas. Alltför många barnfamiljer stängs ute och kommer aldrig in i systemet av detta skäl. 10 kvadratmeter större ytnorm skulle hjälpa många. - Det är felaktigt att staten på något sätt förutsätter att näringsidkare stundom har osynliga inkomster av sin verksamhet. Hur ska man annars förstå att en avsättning av delar av en vinst till en periodise- ringsfond ska inräknas i inkomstunderlaget för bostadsbidrag? Det är ju pengar som blir tillgäng- liga för näringsidkarens konsumtion när och om de tas ut som inkomst. Men då inkomstbeskattas de också. - Bidragsperioderna bör vid avstämning vara halv- årsvisa i stället för som nu per helår. Det kan knappast vara något stort problem eftersom det fungerar vid kontroll av studiebidragssystemets s.k. fribelopp. Det skulle öka träffsäkerheten i och därmed förebygga de svårigheter resurssvaga hus- håll har att tackla när man av något skäl tvingas betala tillbaka ett för högt beräknat bostadsbidrag. Regeringens förslag om att inte kräva återbetal- ningsskyldighet för belopp överstigande 2 500 kr är visserligen en förbättring, men den förändrar inte grundproblemet, nämligen systemets träffsä- kerhet. I vårt budgetalternativ yrkade vi på ytterligare 940 miljoner i denna del av utgiftsområde 18. Det alter- nativet röstades bort den 18 november när budgetra- marna fastställdes. Jag dristar mig ändå att yrka på reservation 19, eftersom den handlar om att bidragssystemet bör ses över för att fungera bättre på längre sikt.
Anf. 205 LENNART KOLLMATS (fp): Fru talman! Jag har två enskilda motioner som behandlas i bostadsutskottets betänkande. I det ena fallet vill jag yrka bifall till reservation 13 under mom. 8 som gäller studentbostäder. Den andra mo- tionen handlar om anslagen till länsstyrelserna. Länen i Sverige är väldigt olika i storlek, både till yta och till befolkningstal. Det är naturligtvis svårt att hitta mo- deller för fördelning av medel till länsstyrelserna. Vi har en grupp av tre län som har 1 miljon invånare eller fler. Sedan finns det några mycket små län. Men det finns också en ganska stor grupp med ett invånar- antal av 200 000-300 000 invånare. I jämförelsen med anslagen mellan dem finns det en intressant iakttagelse att göra. Det är att de två län som de se- naste 30 åren haft en markant befolkningsökning också har ett i särklass lägst anslag per invånare. Det innebär sannolikt att anslagen för länge sedan var betydligt mer befolkningsrelaterade men att anslagen inte hänger med de förändringar som sker. Vad är då rättvisa i det här sammanhanget? Det kan naturligtvis vara svårt att svara på, men jag tycker att vi har en ganska bra fördelning av t.ex. partistödet. Den modellen borde vara applicerbar även i det här fallet, dvs. att varje län får ett grundbidrag och sedan ett befolkningsrelaterat stöd. Om man sedan av andra skäl vill tillföra ett län ökade anslag är det inget fel med det, bara man kallar saker vid deras rätta namn. Är det så att man verkligen vill ge t.ex. Väster- norrlands län ca 40 % mer i anslag än till Halland ska det givetvis motiveras specifikt och kallas regional- politik, eller vad det nu är för någonting. Bostadsutskottet har också tidigare uttalat sig för en förändring i den riktning som är anvisad, och i förra årets budget togs ett steg i den här riktningen. Det är därför viktigt att fortsätta och t.ex. sätta upp ett slutår när man ska ha stegat färdigt. Den andra motion som jag nämnde i inledningen handlar om våra ungdomar. Vi hade i torsdags en debatt här i kammaren om regeringens ungdomspro- position. Det finns en hel del bra saker i den, men det fattades också viktiga bitar. Ungdomar vill i första hand ha utbildning, jobb och bostad, och åtminstone de två senare områdena behandlades knappast alls, vilket gör att riksdagens beslut då blir tämligen tunt. Ändå talar man från majoritetshåll om en tvärsektori- ell politik, men därav blev mycket lite. Vi var några partier som tog upp just bostadsfrågan. Vi hade också ett förslag om en bred översyn av bostadspolitiken i ett ungdomsperspektiv, men det förslaget avslogs. Vi pekar i vår reservation på svårigheten hos ung- domar, framför allt i storstäder och högskoleorter, att över huvud taget hitta bostäder som de har råd med. Det framgick av ungdomspropositionen att ung- domar önskar små bostäder med låga hyror, och det är väl ett önskemål som vi föräldrar också har för våra barn. Jag tror i allmänhet att det är viktigt för ungdomars utveckling till självständighet att de kan flytta hemifrån i rimlig tid, och det är nog faktiskt viktigt också för oss föräldrar. Studenter är en grupp inom gruppen ungdomar. Det är glädjande att det är så många som har engage- rat sig i den här frågan här under eftermiddagen. I bostadsutskottets betänkande finns det många positi- va skrivningar med ett antal öppningar, men ändå blir slutsatsen att det inte händer så mycket trots att frå- gan är akut. Vi i riksdagen måste se konsekvenserna av våra ställningstaganden. Det är utmärkt att antalet hög- skoleplatser har ökat så som de har gjort och som de planeras att öka, men vi får ju inte blunda för att stu- denterna också måste ha någonstans att bo. Utskottet skriver att den sammantagna bostadssituationen för studenter motiverar särskilda insatser. Det finns ett antal lösningar som utskottet beskriver, och en av dem är att sänka standardkraven, men det vill inte utskottet ställa sig bakom. Men glöm då inte att stu- denterna själva tar upp detta som en möjlighet. Jag kan inte bostadsfrågorna särskilt bra, men jag ser konsekvenserna av att den inte fungerar bra i dag, vare sig för studenter eller andra ungdomar. Mitt inlägg har haft som avsikt att stryka under och för- hoppningsvis förstärka kraven i de motioner som lämnats in för att få en förbättring till stånd.
Anf. 206 STEN LUNDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Precis som en del andra debattörer är Lennart Kollmats något slarvig när han diskuterar utformningen av bostäder. Det som man oftast angri- per är att standarden är anpassad också för funktions- hindrade rullstolsbundna studenter. Det är den kvali- teten som man vill ge avkall på. Såvitt jag kan förstå innebär det att rullstolsbund- na funktionshindrade studenter inte får möjlighet att delta på samma villkor i studentlivet som andra. Innan man ställer krav på försämrade regelverk när det gäller byggandet av studentbostäder bör man ta sig en funderare på om det är rimligt att vissa grupper stängs ute från det normala, sociala livet, dvs. att kunna besöka en kompis och vistas där en kväll, att kunna gå på toaletten när man är hos en kompis, att t.o.m. kanske duscha efter en gemensam natt. Jag tycker att man ska ta sig en allvarlig funderare innan man ställer krav på förenklade regelverk för studentbostäder.
Anf. 207 LENNART KOLLMATS (fp) re- plik: Fru talman! Jag delar Sten Lundströms uppfatt- ning om att detta är oerhört viktigt. Här finns också reservationer där det talas om funktionshindrades egna bostäder. Men vi kan inte handikappanpassa alla studenters bostäder när det - som nämndes här innan - står 14 000 studenter i kö till bostäder t.ex. i Stock- holm. Och jag vet hur det ser ut i Halmstad där man också har en lång kö - det är ju en av de högskoleor- ter dit folk söker mest för närvarande. Det är inte möjligt att bygga med handikappan- passning på alla ställen. Vi måste också ha studentbo- städer och bostäder så att människor kan studera över huvud taget.
Anf. 208 STEN LUNDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Lennart Kollmats drar en oerhört stort felslutsats. För det första innebär inte byggande i sådan standard så oerhört höga kostnader. Antagligen blir kostnaderna att bli betydligt högre om man stän- digt behöver bygga om en del bostäder för att göra dem handikappanpassade. Jag trodde att jag hade Folkpartiet med mig när det gällde rätten till tillgänglighet. Jag trodde att Folkpartiet var en tillskyndare till LSS. Jag trodde inte att Folkpartiet också var berett att släppa de krav som handikapprörelsen ställer på rätten att bosätta sig i nybyggnationer, om man själv vill bosätta sig där.
Anf. 209 LENNART KOLLMATS (fp) re- plik: Fru talman! Sten Lundström måste vara väl med- veten om att det var Folkpartiet som var initiativtaga- re och tillskyndare av LSS osv., inte bara för ungdo- mar utan även för de som passerat 65 år. Jag delar självfallet uppfattningen att det ska fin- nas många handikappanpassade bostäder, men vi har en akut situation i dag. Det finns t.o.m. en skrivning i bostadsutskottets betänkande om en eventuell flytt- ning av bostäder, s.k. mobila bostäder. Jag är inte så säker på att de är handikappanpassade till sista toa- lettutrymmet. Sten Lundström vet mycket väl var han har Folk- partiet när det gäller funktionshindrade. De ska na- turligtvis ha tillgänglighet till studier, till de lokaler som behövs inom universitet och högskolor, men det kan också inträffa att det behövs andra bostäder för att alla över huvud taget ska få studera.
Anf. 210 AMANDA AGESTAV (kd): Fru talman! Jag ska försöka att hålla mig kort, för jag förstår att ni är lika hungriga som jag är. Jag tänkte nämna två saker som jag tycker är viktiga. Det ena är segregationen och det andra är situationen för studenterna, som många redan har varit inne på. Jag är rädd att vi är på väg mot ett samhälle mot ökad segregation där klyftan inte går mellan olika bostadsområden utan där klyftan går mellan de som har ett boende och de som inte har ett boende. Tyvärr innehåller dessa budgetramar inte några riktade åt- gärder för att man ska komma till rätta med bostads- löshetsproblematiken. Sten Lundström talade om härbärgen, och jag håller faktiskt med honom om att härbärgen inte är en långsiktigt hållbar lösning. Härbärgen läker inga sår, utan de plåstrar bara om såren. För att såren ska läkas behövs det andra lösningar, och då krävs det gemen- samma ansträngningar på flera områden för att man ska komma till rätta med problemet. Jag utgår ifrån att utskottet tar ett initiativ till att presentera olika lösningar för oss i kammaren. Det är bara tillsam- mans och gemensamt som vi kan lösa dessa problem. Det var en lång väntetid till att få komma upp i talarstolen. Men de stackars studenterna har ännu längre väntetid för att få en bostad. Det är helt orim- ligt att man ska stå i kö 1-1 ½ år för att få en student- bostad. Detta är någonting som vi måste ta tag i på allvar. Det är klart att kommunerna har det yttersta ansvaret för bostäder, men när det inte fungerar måste vi göra någonting. Owe Hellberg sade tidigare i debatten att alla ska ha möjlighet till en god bostad till en rimlig kostnad. Då vill jag fråga honom: Gäller inte detta studenter- na? Räntesubventioner, andra former av billigt boende och olika alternativ borde snabbutredas av bostadsut- skottet. Studenterna måste ha råd att hyra sin bostad. Det har lagts fram förslag om ökat investeringsbidrag för byggande av studentbostäder, men vad gör ut- skottet? Jo, man avstyrker dessa motioner. Andra åtgärder som utskottet kan föreslå är infö- randet av en boendegaranti för studenter som får en studieplats på annan ort än hemorten. Man kan också bygga om befintliga hus till studentbostäder. Det finns tomma lokaler i många kommuner som man enkelt skulle kunna byggas om till studentbostäder. Problemet är bara att många av dessa lokaler ägs av landstings- eller kommunalägda fastighetsbolag som har ett avkastningskrav som gör att det blir väldigt dyrt med en ombyggnad. Detta är faktiskt någonting som utskottet har makt att ändra på. Ni har makt att presentera förslag för kammaren som skulle underlätta för studenterna. Jag vill upp- mana er att använda er av den. Sitt inte bara där pas- siva och vänta på att regeringen ska lägga fram en massa förslag, för det har ännu inte hänt. Under tiden som ni sitter passiva och väntar får studenterna sova i gymnastiksalar, på soffor hos vänner osv., men det är inte hållbart i längden. Med lite god vilja kan man göra mycket för stu- denterna. Jag tror inte att det finns någon i den här kammaren som vill ha den situation som vi har i dag. Nu är det upp till er att bevisa det. Ett sätt är att stödja reservation nr 13, som jag avslutar med att yrka bifall till.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 7 december.) Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
11 § Totalförsvarsbudgeten år 2000
Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1999/2000:FöU1 Totalförsvarsbudgeten år 2000 (prop. 1999/2000:1 delvis)
Anf. 211 OLLE LINDSTRÖM (m): Fru talman! Höstens budgetdebatt kommer i skymundan av den nyligen framlagda propositionen om framtidens försvar. Ute i landet går debattens vågor höga, och många anställda inom försvaret är oroliga över sin framtid. Det är en tragisk läsning och enligt min mening det första steget i den okontroller- bara förstörelseprocess som nu drabbar vårt försvar. Omständigheterna omkring detta kan man fundera över. Men faktum är att om man i förväg beslutar om en ekonomisk ram och senare försöker få en säker- hetspolitik och en försvarsorganisation att inrymmas i den ramen, så kan det faktiskt bli så tokigt. Det är klart att regeringen har gjort ett medvetet val. Man har bestämt sig för att försvaret ska reduce- ras kraftigt. Man har också valt medarbetare till det - samarbetspartner i form av Centerpartiet i första hand. Redan 1996 drog man in 14,6 miljarder från för- svaret. Det var i samband med den förändrade an- slagsförordningen. 7,5 miljarders ambitionssänkning skedde sedan 1998, och för en vecka sedan tog man bort teknikfaktorn. Utöver det kommer ytterligare denna ramsänkning på 4 miljarder om året från 2002 och framåt. Inte undra på att det då är på väg utför. Verksamheten under det första året i det nya årtu- sendet kommer inte att präglas av glädje och framåt- anda. I stället blir år 2000 ytterligare ett i raden av svarta år då försvaret går på sparlåga. Det kommer att bli mycket få värnpliktiga och en organisation som fortfarande har ett ganska stort antal förband men som kommer att reduceras kraftigt i och med att värnpliktsantalet dragits ned så kraftigt. I den allmänna spariver som rådde hösten 1994 tog man 2 miljarder från försvaret. 1996 var försvars- beslutsåret då alla oroade sig för jobben. Det gjordes en hel del neddragningar, och de förslag som För- svarsmakten lade fram förändrades kraftigt. Ett 15-tal förändringar som regeringen och Centern genomförde gjorde att det också blev ökade kostnader. Förslaget rymdes alltså inte inom budgetramen. Redan den första månaden 1997 anmälde ÖB att upp till en halv miljard kronor saknades. Och det första året efter försvarsbeslutet skulle hela försvaret ställas om till besluten i försvarsbeslutet 1996. Sedan blev det nödstopp på nödstopp. År 1998 kom det första, nämligen besparingarna som blev följden av de svarta hålen hösten 1997. Det andra nödstoppet kom 1999 på grund av löftesbrottet om anslagsförordningen. Det ledde till kraftiga ambi- tionssänkningar och vilda strykningar i materialan- skaffningsplanen som drabbade både försvaret och svensk försvarsindustri. Den fråga som var och en måste ställa sig är i vil- ket skick försvaret och dess personal är efter fem svarta år och med ytterligare fem svarta år framför sig. Hur länge orkar personalen? Hur många kommer att sluta i besvikelse över den grova misshandel av försvaret som Centern och Socialdemokraterna gång på gång gjort sig skyldiga till? Allt detta hade gått att åtgärda om bara viljan hade funnits, men den goda viljan har saknats. I stället har en medveten förstörelseprocess, som ingen ännu sett slutet på eller vet vad som kommer ut utav, inletts med öppna ögon. Om jag hade haft tillfälle att yrka hade jag yrkat bifall till de moderata förslagen om förstärkningar, för att skapa rådrum för ett riktigt försvarsbeslut, byggt på analys och bred förankring i stället för den panikavveckling som nu hastats fram. Med de moderata förslagen om tillskott på 1,4 miljarder till förbandsverksamheten och 3,1 miljarder som delkompensation för Centerns och Socialdemo- kraternas löftesbrott vad gäller anslagsförordningen skulle försvaret, förutom rådrum, ges möjlighet att reparera de värsta skadorna och i stället bedriva verk- samhet och materialanskaffning på en rimlig nivå. Mot regeringens panikavveckling står moderat politik för en ordnad utveckling av försvaret. Inte ens med moderat politik skulle försvaret gå fritt från nedläggning och anpassningar. Tvärtom är vår vilja att förändra och utveckla försvaret t.o.m. starkare än regeringens. Men med moderat politik skapas de förutsättningar som helt saknas i det förslag till bud- get för utgiftsområde 6 som nu ligger på riksdagens bord. Tack, fru talman.
Anf. 212 BERIT JÓHANNESSON (v): Fru talman, ärade åhörare! Det pågår runt om i landet en stor diskussion just nu om försvarets om- fång och inriktning på lite längre sikt än just för år 2000. Men jag måste börja med att ta upp det som Olle Lindström sade. Försvaret har ju inget egenvärde. Försvaret är ett instrument som vi ska anpassa till de förhållanden som finns ute i världen. Vi ska anpassa vårt försvar till det säkerhetspolitiska läget, vilket är mycket nödvändigt, och Sverige är på väg att anpassa det till det rådande läget både vad det gäller inrikt- ning och omfång. När Olle Lindström tar upp bekymren med försva- ret kan jag bara säga att jag anser att försvaret inte ska ha någon egen liten gräddfil när det gäller ned- skärningar. Om vi tänker på vad som har hänt under 90-talet med nedskärningar inom den offentliga sek- torn, kan vi ju se att det är mycket som har drabbat sjuka, arbetslösa osv. Jag ska återgå till vad jag hade tänkt att säga. Trots att det är ett mellanår speglar ändå nästa års budget inriktningen på ökade resurser för investering- ar. Det är ju områden inom det civila försvaret som har fått se neddragningar till följd av detta. I denna omställningstid kommer naturligtvis också det civila försvarets områden att behöva omprioriteras. Vissa delar behöver få stärkta resurser, medan andra kan minska. Vi har en annan situation i dag, när invasionshotet är borta. De nya hoten, samhälls- strukturerna och behoven ställer ju andra och nya krav även inom det civila försvaret på sikt. I den budgetmotion som vi har väckt har vi tagit upp hela vår grundsyn i försvarsfrågan. Vi kommer att ha många diskussioner om helheten i försvaret under våren. De förslag vi har om säkerhetspolitik och försvarsindustri, de värnpliktigas situation osv. har lyfts ur beslutet just när det gäller budgeten år 2000, och därför återkommer vi till de här frågorna i vårens debatter. Därför vill jag i det här sammanhanget bara lyfta några frågor, och den viktigaste är minröjningen. För att kunna ge människor efter ett krig möjlig- het till återflyttning, försörjning och återgång till ett normalt liv har det mycket stor betydelse att minorna kan röjas. Långa tider i flyktingläger, där man inte vet och kan planera för sin framtid, skapar en grogrund för nya konflikter. När man inte har möjlighet att komma till sin jord, att få leva ett vardagligt liv, spri- der sig missnöjet. Det hat som kriget och konflikterna har skapat kan få ny näring av det. En viktig del i säkerhetspolitiken är därför att se till att vi kan röja minor. I det avseendet är barnen, som oftast, de alldeles speciellt utsatta. Här i Sverige har vi mycket kunskap, och vi har teknik för att på ett bra sätt hjälpa till med minröjning runtom i vår värld. Man talar väldigt mycket om minröjning, men det är också viktigt att gå från ord om att det är viktiga frågor och behövligt till att i budgeten avspegla en vilja. Vi har i många år från Vänsterpartiets sida i olika sammanhang krävt stöd till minröjning och krävt att detta ska prioriteras av Försvarsmakten och andra instanser. Vi har därför i den här budgetprocessen krävt resurser till området, med en höjning från nuva- rande 70 miljoner kronor till 200 miljoner kronor per år. Som droppen urholkar stenen hoppas vi att beslu- tet så småningom ska kunna tas i den här församling- en om att verkligen prioritera minröjningen. Vi har yrkat på en omfördelning inom budgeten, där vi tar från materielanslaget för att förstärka den här verksamheten inom olika områden. En sak som också handlar om minröjning är att Räddningsverket nu har tagit sig an utvecklingen av den s.k. konstgjorda hundnosen. De krävde att få disponera 10 miljoner kronor i årets budget men fick 5 för att utveckla detta. Nu har de fått ökade resurser, och vi förutsätter att de resurserna också används till ändamålet att fortsätta att utveckla den konstgjorda hundnosen, som kommer att bli en mycket bra tek- nisk hjälp i minröjningen. Jag vill också ta upp två andra saker som vi har i vårt budgetförslag när det gäller pengamängden. Det ena är att vi har föreslagit en katastroffond, men det är ännu inte behandlat. Det handlar också om ett stöd för det civila samhället vid kriser. Fonden är tänkt att byggas upp successivt och användas vid naturkatast- rofer som översvämningar osv. vid de tillfällen då försäkringsbolagen inte går in och ersätter skadorna. Vi tycker att det är mycket viktigt att ha det stödet och den tryggheten att det finns pengar. Till det har vi avsatt 300 miljoner kronor. Vi har även en motion som handlar om ersättning till fiskare. Havet har använts som dumpningsplats för en mängd ammunition och stridsgaser, och dess- utom finns det naturligtvis minor från andra världs- kriget kvar i våra farvatten. Det finns också ammuni- tion och stridsgas i våra insjöar, eftersom man har trott att det är en utmärkt plats att förvara det. Men det är inte så. De här dumpningarna är en tickande miljöfara på vårt eget territorium och i våra svenska vatten. Det händer att fiskare får upp de här sakerna i näten, och i Sverige får de i dag ingen ersättning. Risken är att de skadas eller att de slänger tillbaka dem och vi aldrig får upp dem. Därför är det viktigt med en ersättning till fiskare, som man t.ex. har i Danmark. Den motio- nen är inte heller behandlad, men vi har avsatt pengar för detta, 200 000 kr, om ni här i riksdagen bifaller motionen. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 1.
Anf. 213 MARGARETA VIKLUND (kd): Fru talman! Trots den säkerhetspolitiskt trygga bild som målas upp när det gäller Sverige vill vi kristdemokrater ändå påstå att tillståndet i Ryssland är ett osäkerhetsmoment i svensk säkerhetspolitik. Instabiliteten är påtaglig. I dag kan vi se hur ryska styrkor bombar Tjetjenien och hur det internationella klimatet på grund av bl.a. Ryssland blivit kallare efter Kosovo. Sveriges geografiska och strategiska läge gör att vår säkerhet ständigt är beroende av vad som sker i Ryssland, vars utveckling mot demokrati och mark- nadsekonomi kan komma att få större eller mindre avbräck. Rysslands säkerhet måste ständigt hanteras, särskilt av det internationella samfundet, eftersom Ryska federationen i kärnvapenhänseende är Sovjet- unionens arvtagarland. Flera delar av det europeiska område som tidigare ingått i den sovjetiska maktsfä- ren brottas med stora interna motsättningar, vilkas framtida betydelse för omvärlden ännu är mycket osäkra. Den senaste tidens utveckling i Vitryssland och Ukraina kan i sig innehålla frön till en våldsam utveckling, samtidigt som man måste konstatera att en fredligare utveckling i Balkanområdet och i Kau- kasusregionen ännu inte finns i sikte. Vitrysslands president Lukasjenko kan enligt vår uppfattning bli en av 2000-talets värsta diktatorer och sprida oro i hela regionen. Min uppfattning är att om bedömningen av det säkerhetspolitiska läget görs alltför glättig kan det medföra allvarliga konsekvenser för vårt land och folk. Det jag inte har nämnt är terrorhot och andra hot inom landets gränser - hot som det också måste fin- nas beredskap för. Fru talman! Säkerheten i närområdet är det cent- rala för det svenska försvaret. Ett bibehållande av Sveriges militära alliansfrihet kräver en betryggande förmåga till självständigt försvar av vårt eget territo- rium. Och ju mindre organisationen blir, desto sämre blir anpassningsförmågan. Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde skulle, i samband med allvarligare incidenter och kriser i vårt direkta närom- råde, kunna leda till att Sverige blir föremål för mili- tära operationer redan på kort sikt. För att risktag- ningen med vår försvarsförmåga inte ska bli för stor anser Kristdemokraterna att de förhastade och dras- tiska nedskärningar som förestår inte kan motiveras utifrån den nuvarande svårförutsägbara säkerhetspo- litiska situationen i Europa. Vi säger således nej till Socialdemokraternas och Centerns förslag till ned- dragningen. För att undvika materielförstöring, vidmakthålla kompetens och en stabil grund för anpassning av totalförsvarets resurser har Kristdemokraterna avsatt 1 300 miljoner kronor år 2000 samt 400 miljoner kronor för år 2001, dvs. sammanlagt 1 700 miljoner kronor för återstoden av innevarande försvarsbeslut- speriod. År 2002, som är första året i nästa försvars- beslutsperiod, har vi tillfört 1 000 miljoner kronor då vi inte accepterar den föreslagna ramsänkningen. I ett särskilt yttrande har vi utvecklat vårt budgetförslag vad gäller utgiftsområde 6 Totalförsvar. Fru talman! Försvarsfrågan är högaktuell för när- varande. I förra veckan diskuterades regeringens proposition 1999/2000:30, Det nya försvaret, i en remissdebatt här i kammaren. Den propositionen oroar väldigt många politiker, experter och andra. Många av oss ser med stor oro och ängslan på den uppgörelse som Socialdemokraterna och Centern gjort när det gäller det framtida försvaret. Regeringen räknar förstås med att få igenom sitt förslag. Till hundra procent litar den, som det verkar, på uppgörel- sen med Centern samtidigt som den kallt räknar med att de två försvarsfientliga partierna, Vänstern och Miljöpartiet, ställer upp på förslaget. Fru talman! Det är inte lätt att tala om det betän- kande som vi nu behandlar, när tankarna naturligt också kretsar kring försvarspropositionen Det nya försvaret. Men den budget som vi nu diskuterar och vars ramar lades fast tidigt i våras kommer med all sannolikhet att inte gälla fullt ut om regeringens för- svarspolitiska proposition Det nya försvaret vinner gehör. Det är således en mycket obalanserad och osäker situation som vi diskuterar nu. Enligt rege- ringens och Centerns planer ska förslaget till det nya försvaret börja gälla från den 1 juli år 2000, dvs. mitt i den budgetperiod som vi nu diskuterar. Grundvillkoren för den här budgeten kommer rimligtvis inte att gälla om det nya försvaret kommer in i bilden. Min fråga till socialdemokraterna är där- för: Kommer avvecklingen, som enligt uppgift mellan tummen och pekfingret beräknas kosta ca 4,5 miljar- der kronor förutom allt mänskligt och annat lidande, att innebära att budgeten får en helt annan inriktning än den som vi nu diskuterar? Eller kommer, med andra ord, de i försvarsbudgeten budgeterade medlen från den 1 juli år 2000 att gå till en avveckling som inte är budgeterad? En annan fråga som jag har är om avvecklingskostnaden, de ca 4,5 miljarderna, om nu den summan stämmer, kommer att inkräkta på den summa som ingår i uppgörelsen mellan Centern och Socialdemokraterna. Den summan ska ju tas från försvaret är det sagt. Om man måste utöka budgeten för avvecklingen, så måste ju dessa medel i så fall tas någonstans ifrån. Varifrån ska de tas i så fall? Är det från sjukvården eller från något annat vårdområde? Fru talman! Hur försvaret efter den 1 juli år 2000 kommer att se ut kan vi inte med bestämdhet säga i dag. Hur stor kostnaden för det framtida försvaret blir är också svårt att säga. Men vi vet, trots att det inte finns några, såvitt jag vet, fullständiga offentligt re- dovisade beräkningar, att det kommer att innebära stora kostnader att på en kort tid genomföra en plane- rad omriktning och reduktion av Försvarsmakten. När det gäller de framtida försvarskostnaderna är det för tidigt att uttala sig om hur mycket billigare ett mindre försvar kan bli. Det finns en rad osäkra fakto- rer. De gäller bl.a. hur den framtida personalförsörj- ningen ska utformas. Andra exempel är, vilket vi också har pekat på i andra sammanhang, att investe- ringar i försvarsmateriel är kontraktsbundna och lång- siktiga, kostnader för personalavveckling, pliktperso- nalens framtida förmåner, avveckling av mark, an- läggningar och förnödenheter är omfattande, samti- digt som omlokaliseringar kan medföra stora investe- ringar. Ökad förmåga att i samverkan med andra länder delta i internationella operationer kräver att resurser för utbildning och snabba insatser ständigt finns tillgängliga. Försvarskostnaderna har vid flera tillfällen kritiserats. Nu tycker jag att den frågan är ute på något av ett gungfly igen. Fru talman! Kristdemokraterna har vid åtskilliga tillfällen påpekat att det inom försvarsbudgetens ram måste finnas särskilt budgeterade och öronmärkta medel för internationella fredsbevarande och freds- skapande insatser. Det visade bl.a. den på internatio- nell nivå för Sverige mycket generande förseningen av de utlovade militära insatserna till Kosovo under detta år. Om ord ska leda till handling, måste det finnas täckning för orden. Det gäller också Sveriges internationella insatser. Kommer socialdemokraterna att se till att det kommer att finnas särskilt budgeterade medel för internationella militära insatser? Fru talman! Med tanke på det säkerhetspolitiska läget och den omstrukturering som försvaret står inför är det märkligt att regeringen föreslår ekonomiska neddragningar av det civila försvaret. Regeringen borde i stället i sina skrivningar exempelvis ha pekat på behovet av att Försvarsmakten får en närmare anknytning till länsstyrelserna för att bl.a. kunna utnyttja gemensamma resurser på ett bättre sätt. Kristdemokraterna anser att om avsikten verkligen är att värna civilbefolkningen vid krigs- och krissitu- ationer bör en övergripande och heltäckande parla- mentariskt sammansatt utredning om det civila för- svarets roll och funktion inom totalförsvaret genom- föras. Den av regeringen särskilt tillsatta utredaren med uppdrag att bl.a. se över planeringssystemet för civilt försvar och för beredskapen mot svåra påfrest- ningar på samhället i fred täcker inte den totala över- syn som behöver göras av det civila försvaret. I den strukturförändring som totalförsvaret genomgår är det nödvändigt att utreda vilka konsekvenser det får för det civila försvaret. Vad som ytterligare motiverar en översyn är de lärdomar som måste dras ur 90-talets krig på Balkan, i Tjetjenien, Östtimor, Sierra Leone m.fl. platser, där det civila samhället och civilbefolkningen varit oer- hört utsatta och så gott som oskyddade. I de samman- hang där militära enheter inte kan beskydda befolk- ningen i vårt land bör exempelvis undersökas hur de frivilliga organisationernas, inklusive hemvärnets, uppgifter kan vidgas. Fru talman! Vi kristdemokrater anser således att det finns anledning att göra en övergripande utred- ning av hela det civila försvaret inklusive de olika frivilliga organisationernas plats och roll inom total- försvaret. En sådan utredning kan bl.a. motiveras med det civila försvarets uppgift att i samverkan med totalförsvaret skydda civilbefolkningen, vikten av att ta till vara alla resurser för att göra det framtida för- svaret så heltäckande som möjligt, betydelsen av att ta till vara den folkliga förankringen som de frivilliga organisationerna utgör och vikten av att se och be- handla alla delar av det civila försvaret som lika mycket värda utifrån respektive funktion. Fru talman! Detta har vi också skrivit i vårt sär- skilda yttrande. Eftersom vi kristdemokrater inte har bifallit rege- ringens förslag till budget år 2000 kommer vi att avstå från att delta i omröstningen utom när det gäller vår egen reservation. För övrigt hänvisas till vårt särskilda yttrande, där vi tar upp kustbevakningen, dagersättningen till värnpliktiga och det civila försva- ret. Åke Carnerö kommer senare att göra ett inlägg om kustbevakningen och Amanda Agestav om dager- sättningen till värnpliktiga. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till Kristdemokraternas reservation gällande dagersätt- ning till totalförsvarspliktiga.
Anf. 214 RUNAR PATRIKSSON (fp): Fru talman! Till skillnad från Margareta Viklund ska jag försöka vara ganska kortfattad och inleda med att yrka bifall till reservationerna 2 och 3 från Folk- partiet liberalerna om totalförsvarets budget för år 2000. Jag tänkte vara så fräck att jag säger till dem som läser protokollet från denna debatt att de kan läsa protokollet från debatten vid bordläggningsplenum den 25 november där i stort sett allt sades som vi i dag repeterar. För min del vill jag bara påpeka att de förändring- ar av budgeten som Folkpartiet liberalerna gör i för- hållande till den framlagda budgeten innebär över- flyttning av 500 miljoner kronor från grundutbild- nings- och kortutbildningsbudgeten till internationella insatser. Jag hörde Berit Jóhannesson framföra öns- kemål om pengar till minröjning, och det är där de ligger. Vi har besökt Bosnien och vet vad internationell verksamhet innebär. Vårt förslag innebär till stora delar pengar till minröjning, att man återställer mine- rad mark till odlingsbar mark. Det är det som är me- ningen med denna överföring av pengar från onödig grundutbildning och korttidsutbildning till internatio- nell verksamhet. Det känns lite fel att vi nu måste minska antalet styrkor i Bosnien för att kunna ta oss till Kosovo. Det är det som ligger till grund för vårt ändringsförslag i budgetsammanhang. Vi anser även att man kan kosta på sig att dra ned på skyddsrumsbyggandet i de tider då hotbilden inte är så allvarlig. Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till Folk- partiets reservationer. Vi återkommer till det nya förslaget om den nya budgeten och det nya försvaret under våren när försvarsutskottet har diskuterat fär- digt propositionen om det nya försvaret.
Anf. 215 LARS ÅNGSTRÖM (mp): Fru talman! Högt ärade och dyrbara ledamöter i kammaren! Åhörare! Framtida protokolläsare! Vi har hört ett antal papper läsas upp här framifrån nu. Det låter ibland som om vi befinner oss i helt olika värl- dar. När Moderata samlingspartiet talar om medveten förstörelse och panikavveckling, och när vi hör Krist- demokraterna tala om förhastad och drastisk ned- dragning och dessutom i sin reservation skriver att man inte kan medverka till något sådant här så undrar jag faktiskt vad de menar. Faktum är att i budgeten föreslår regeringen och Centern en ökning av för- svarsutgifterna med 7 %. Med undantag för 1990/91 har militärutgifterna aldrig varit högre än de är i år. Och de kommer alltså att öka ytterligare nästa år. Jag tycker också att det är obehagligt att höra hur Kristdemokraterna försöker skrämma med det ryska kriget mot Tjetjenien och tar det till intäkt för att det militära hotet mot Sverige på något sätt skulle ha ökat. Man insinuerar åtminstone det. Faktum är sna- rare motsatsen - faktum är att sedan det kalla krigets slut har det militära invasionshotet helt vittrat sönder. Detta har lett till att militärutgifterna har minskat dramatiskt. Jag har sagt det förut, och jag repeterar det: De har halverats i Europa. De har minskat med över 90 % i Ryssland. Hela Rysslands försvarsbudget har varit mindre än den svenska försvarsbudgeten. Alla är i dag eniga om att det inte längre existerar något militärt invasionshot. Den svenska militären säger samma sak: Det finns inte något militärt inva- sionshot. Detta innebär att det finns ett utrymme att också i Sverige minska militärutgifterna. Det är synd att den minskningen inte kommer till stånd förrän först 2001. Den borde ha kommit till stånd mycket tidigare. Det finns en insikt om detta också hos regeringen. För- svarsministern sade här i talarstolen i förra veckan att omprövningen borde ha kommit tidigare. Han gav därmed Miljöpartiet rätt i vår kritik mot att regeringen inte har förmått förhålla sig till en föränderlig om- värld. Men bättre sent än aldrig! Det är bättre att det börjar minska nästa år än att det inte börjar minska alls. Det vi ser nu i Ryssland är på alla sätt beklagligt och måste fördömas. Det är oacceptabelt att man försöker lösa inre konflikter med väpnat våld. Jag är rädd för att vi kommer att få se mer av det som vi upplever nu. Den ryska ekonomin är nämligen i sön- derfall, och arbetslösheten ökar. Detta utgör en gro- grund för olika nationalistiska och fundamentalistiska grupper, gammelkommunister och andra extrema grupper. Men ju mer vi riskerar att få se framtida inbördes- krig i Ryssland, desto mer introvert blir Ryssland och desto mer upptaget med sina egna konflikter kommer Ryssland att bli. Det visar sig också att den krigföring vi nu ser mot Tjetjenien har varit framgångsrik så länge den har riktats mot små byar och mot civilbe- folkningen. Återigen konfronteras man nu med geril- lan i Tjetjenien, precis som i det förra kriget, och det visar sig återigen i vilket miserabelt skick den ryska krigsmakten är. Att i detta läge insinuera att denna konflikt och problematik i Ryssland skulle utgöra något militärt hot mot Sverige tycker jag är osmakligt och obehag- ligt. Tvärtom ställer detta andra krav på oss. Vi bör försöka bidra till att undvika de här konflikterna och att undvika katastroferna, flyktingströmmarna, FN- insatserna och de dyra återuppbyggnadsinsatserna. Detta gör vi genom att på olika sätt stödja den demo- kratiska utvecklingen i Ryssland. Det finns nämligen ett intimt samband mellan hur man löser konflikter och graden av demokrati i ett samhälle. Vi bör från svensk sida stötta de embryon till demokratiska folk- rörelser som finns, de olika strukturer för ett demo- kratiskt samhälle som växer fram och utvecklingen av ett rättssystem. Där behövs det ekonomiska insatser från Sverige och från EU. Där kan vi bidra till att förebygga väpnade konflikter i Ryssland och föregri- pa mänskliga tragedier och därmed föregripa oerhör- da kostnader för omvärlden. Dessa får vi ju annars ta med flyktingströmmarna, katastrofinsatserna och FN- insatserna. Det är detta, Margareta Viklund, som jag tycker att vi borde använda en större del av vår försvarspoli- tiska budget till. Det ligger i vårt intresse att medver- ka till fred och stabilitet i Sveriges omvärld. Men det är raka motsatsen som förespråkas här. Både från Kristdemokraterna och Moderaterna före- språkar man i detta läge mer pengar på det militära försvaret, trots att det inte finns något invasionshot. Det är och förblir för mig obegripligt. Jag hoppas att vi i debatten i vår kommer att kun- na komma fram till större minskningar och större förändringar av det svenska försvaret än de som hit- tills har föreslagits. Vi har viktiga uppgifter som vi kan bidra till genom medverkan i internationella fredsfrämjande insatser. Vi har också möjligheten att i Sverige utveckla de civila förebyggande insatserna. Det är långt viktigare än att krama sig fast vid en svunnen epoks säkerhetstänkande och vid regementen och försvarsmateriel som har haft uppgiften att skyd- da oss mot det militära invasionshot som inte längre finns. Tack!
Anf. 216 MARGARETA VIKLUND (kd) re- plik: Fru talman! Det är precis som Lars Ångström sä- ger - som om vi levde i två olika världar. Ändå lever vi här och nu. Jag tror inte att någon av oss egentligen kan säga hur morgondagen kommer att se ut. Men vi har kanske olika syn på hur bilden av vår omvärld ser ut. Naturligtvis har inte jag något emot att man går in med civila insatser, genom FN osv. Det vill vi gärna satsa ännu mer på. Men vi har kanske en annan bild på näthinnan av den oro och det mörker som faktiskt finns på sina håll i Europa i dag. Vi kan inte bara stå och titta på detta och säga: Det här är inget allvarligt. Sverige är ju en del av Europa! Den hotbild som vilar över de andra länderna kastar naturligtvis sin skugga också på Sve- rige. Det kan vi aldrig komma ifrån. Vi måste vara beredda att göra insatser var det än kan vara någonstans - i Europa och för att kunna skydda vårt eget land. Vi kanske ser på möjligheterna att få fred i världen på olika sätt, Lars Ångström och jag. Det nämndes att det dras ned på försvarskostna- derna i massvis av Europas länder i dag. Men jag kunde läsa i dag i TT-nyheterna att man t.ex. i Tysk- land var väldigt tveksam till de neddragningar som gjorts, och att man kommer att ta sig en ny funderare på det hela. Det är alltså inte bara vi som diskuterar vad det är för hotbild som finns i Europa nu. Det är inte bara vi här i Sverige - utan det görs på andra håll i Europa också.
Anf. 217 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Tveksamhet inför neddragningar finns väl i alla länder, framför allt i de grupper som har intressen av att bibehålla en högre nivå på mili- tärutgifterna. Men faktum är att militärutgifterna har halverats i Europa sedan det kalla krigets slut. Och faktum är att Sveriges militärutgifter har stannat kvar på samma höga nivå som under det kalla kriget. Jag tror att vår syn på omvärlden kanske inte skiljer sig åt så mycket. Också vi ser självfallet be- kymren och de mörka molnen. Vi ser ofreden i det forna Jugoslavien, och vi ser vad som händer i Ryss- land. Däremot skiljer vi oss åt när det gäller att dra slutsatser av det vi ser. Slutsatserna för Miljöpartiets del gäller t.ex. kriget i det forna Jugoslavien, konflikten i Bosnien och konflikten i Kosovo. För fem-tio år sedan varnades vi här i Sverige av bl.a. representanter för Margaretas parti om att detta kunde sprida sig. Man ville ta det till intäkt för att inte minska Sveriges militäruppgif- ter. Men det fanns ingenting som pekade på att kon- flikten skulle sprida sig, och mycket riktigt har vi inte heller sett att den har spridits under de tio år som har gått. Samma sak gäller konflikten i Groznyj i Tjetjeni- en och Rysslands problem. Det finns ingenting som gör att man kan dra slutsatsen att det här skulle öka hoten mot omvärlden. Tvärtom, ju mer problem i Ryssland, desto mer introvert blir det. Slutsatsen måste i stället bli den motsatta. Vi har nu en möjlighet att tillsammans med andra länder bidra till att förebygga det som jag fruktar, nämligen en repris av det forna Jugoslavien fast hundra gånger större i Ryssland. Här krävs det resurser, nytänkande och utvecklande av en förebyggande politik. Det är raka motsatsen till att klamra sig fast vid det traditio- nella militära invasionsförsvaret.
Anf. 218 MARGARETA VIKLUND (kd) re- plik: Fru talman! Det är konstigt att Lars Ångström så väl vet vad slutsatsen blir av alla de scenarier som finns. Jag tycker att det är väldigt skickligt. Ingen kan ju ge en bild av hur morgondagen kommer att se ut. Men vi har ändå ett ansvar för att försvara vårt land. Det är ett förvaltaransvar som vi har för att vi ska kunna lämna över det till nästa generation och nästa osv. Det ansvaret har Lars Ångström och jag och alla vi som sitter här. Det förpliktigar. Därför måste vi ha våra ögon öppna så att vi också kan se de hotbilder som finns och kan måla upp dem och visa på dem. Det är vår uppgift, och det kan vi inte komma ifrån. Sedan får vi ta ställning till det. Lars Ångström vill dra ned, men jag vill inte det. Jag har en annan uppfattning. Jag anser att vi måste ha ett starkt försvar så att vi kan freda vårt land i den del av världen där vi är. Det väntar sig också den övriga världen att vi gör.
Anf. 219 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Jag vet inte om jag är så skicklig. Det är inte så att jag är ensam om att dra den här slutsat- sen. Försvarsledningen, Försvarsmakten, försvarsmi- nistern och säkerhetspolitiska bedömare i samhället i vårt land och ute i Europa drar samma slutsats. Det går inte att genomföra en invasion och en ockupation av Sverige från rysk sida. Den kapaciteten existerar inte längre. Den finns inte. Jag undrar vad det är för militära hot som Margareta Viklund ser framför sig. Hon har inte presenterat några av dem. De existerar inte i sinnevärlden. Däremot finns det andra hot som försvarsutskottet pekat på senast i 1996 års försvarsbeslut. Där vidgade man på Miljöpartiets initiativ hotbilden. Det finns en ganska stor samstämmighet kring att det som i dag utgör hot emot Sveriges territorium och Sveriges demokrati är sådant som t.ex. sönderrostade ato- mubåtar i Murmansk. Det är risken att vi kan utsättas för IT-sabotage. Det är rysk maffiaverksamhet som är gränsöverskridande. Det är miljöförstöring. Detta är icke-militära hot. Mot inget av dessa hot, som är reella, kan Marga- reta Viklund eller någon annan försvara oss med JAS- flygplan, stridsvagnar eller ubåtar. De är helt irrele- vanta. Det krävs andra organisationer, andra insatser och andra strukturer för att möta de framtida hoten, de som är reella i dag. Därför blir det närmast obegripligt när Margareta Viklund gör samma misstag som Moderaterna och kallar Miljöpartiet försvarsfientligt. Försvar handlar inte längre om det militära. Försvar handlar om andra metoder för att möta de hot som vi är utsatta för. Man skulle kunna vända på retoriken om man ville.
Anf. 220 BERNDT SKÖLDESTIG (s): Fru talman! Det har nu gått ganska precis två veckor sedan riksdagen fattade beslut om de olika utgiftsområdenas ekonomiska ramar. Dagens debatt handlar om hur vi ska använda de 46,6 miljarder kronor som finns inom utgiftsområde 6 Totalförsva- ret. Fru talman! Detta är stora pengar, och det kräver eftertanke hur de ska användas. I dagens betänkande redogörs för utskottets behandling av regeringens förslag under utgiftsområdet. I betänkandet finns fyra reservationer och tre särskilda yttranden. Jag ber att få återkomma till dem lite senare. Ämnet för dagen är alltså hur vi ska använda den del av våra gemensamma tillgångar som går till total- försvaret. Den helt dominerande delen inom utgifts- området är det militära försvaret. Detta är som bekant uppdelat i tre olika anslag, A1 som behandlar för- bandsverksamhet och beredskap m.m., A2 som är fredsfrämjande insatser och A3 som handlar om ma- teriel, anläggningar samt forskning och utveckling. När det gäller anslaget under A1 har regeringen kommit med begränsande förslag med anledning av den proposition om det nya försvaret som lämnades till riksdagen förra torsdagen. Utskottet delar rege- ringens uppfattning att man bör slutföra avvecklingen av krigsförband m.m. enligt 1996 års försvarsbeslut samt förbereda en omställning enligt den inriktning som riksdagen beslutade om i maj i år. Utskottet vill särskilt peka på det viktiga i att Försvarsmakten fort- sätter att arbeta med att utveckla förmågan att lämna stöd till samhället. Under rubriken A2 finns det skäl att framhålla de utmärkta insatser som svenska kvinnor och män gör i det internationella samfundets tjänst. Jag har själv, liksom i stort sett hela utskottet, varit på plats i Bos- nien under hösten och haft möjlighet att konstatera att de svenska bataljonerna har gjort ett mycket bra ar- bete. För en liten tid sedan reste en ny kontingent ned till Kosovo för att delta i den internationella freds- styrka som ska stabilisera läget i denna krigshärjade del av Europa. Tyvärr kan man konstatera att proces- sen fram till dess att den svenska styrkan kom i väg har varit otillfredsställande. Försvarsdepartementet har nu den här frågan under luppen. I den proposition som lades på riksdagens bord i torsdags finns också förslag om att försvaret ska utreda och återkomma med förslag före den 1 februari nästa år om hur vi ska klara av rutinerna på ett bättre sätt. Vad gäller anslaget A3 konstaterar utskottet att regeringen är ganska oprecis och allmän. Det är dock förståeligt eftersom arbetet med materielplanen och förslagen till omställning av försvaret inte var slut- förda när budgetpropositionen skrevs. Vi får väl åter- komma närmare till detta då vi behandlar propositio- nen om det nya försvaret. Utskottet noterar dock i betänkandet att bemyndigandet för framtida ekono- miska förpliktelser kraftigt har minskat jämfört med förra årets budget. Fru talman! Försvaret handlar dock inte bara om den militära dimensionen. För att klara fredstida på- frestningar i samhället bör vi ha ett bra fungerande civilt försvar. Utskottet understryker i betänkandet vikten av uthållighet inom viktiga områden i in- frastrukturen. Vi förutsätter att resultatet av de funk- tionsgenomgångar och andra studier som pågår om sårbarheten i dessa system leder till åtgärder som får en ur beredskapssynpunkt godtagbar förmåga i uthål- lighet inom dessa viktiga områden. Regeringen för- väntas informera riksdagen regelbundet i denna fråga. Fru talman! Låt mig nu gå över till de reservatio- ner som finns i betänkandet. I reservation 1 anför Vänsterpartiet att man vill minska anslaget A3 med 430 miljoner kronor. Av dessa pengar skulle 130 miljoner kronor anvisas till minröjning. Detta har utskottet tidigare behandlat, och den uppfattning utskottet då hade står kvar. Utskottet delar uppfatt- ningen att minröjningen är en viktig uppgift för för- svaret. Det finns en politisk vilja att öka vår förmåga på det här området. Regeringen har också gett För- svarsmakten direktiv med en sådan innebörd. I reservation 2 vill Folkpartiet att 500 miljoner överförs från A1 till A2 för att säkerställa att vi kan delta i internationella operationer. Även det kravet har behandlats tidigare. I samband med vårproposi- tionen 1999 uttalade utskottet att man förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen om behov uppstod att förstärka utgiftsområdet. Den här bedöm- ningen står fast. Även här ska Försvarsmakten kom- ma med förslag till lösningar på de här problemen före den 1 februari så att vi får möjligheter att klara de internationella operationer som kan bli aktuella framöver. I reservation 3 vill Folkpartiet att stödet till pro- duktionen av skyddsrum minskas och att produktio- nen av skyddsrum bör begränsas och inriktas mot de områden där riskerna bedöms som störst. Utskottet framhåller att anslaget till skyddsrum har minskats med drygt 275 miljoner sedan förra årets budget. Vidare har planeringsförutsättningarna änd- rats i den riktning som reservationen pekar på. Fru talman! I reservation 4, till sist, föreslår krist- demokraterna att riksdagen ska återta beslutet om dagersättning till värnpliktiga. Utskottet delar reser- vantens uppfattning om att frågan om dagersättning- ens storlek är viktig. Utskottet är dock inte berett att föreslå någon förändring av den beslutsordning som gäller. Regeringen bör dock informera riksdagen om sina avsikter eller begära riksdagens godkännande inför viktiga förändringar om ersättningen till de totalförsvarspliktiga. Fru talman! Avslutningsvis till jag yrka bifall till hemställan i försvarsutskottets betänkande i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 221 BERIT JÓHANNESSON (v) re- plik: Fru talman! Berndt Sköldestig säger att vi i vår re- servation har yrkat på att man ska öka minröjningsin- satserna inom Försvarsmakten. Berndt Sköldestig säger också att man har påtalat detta för Försvar- smakten. Vi har tagit upp det här gång på gång, så min enkla fråga till Berndt Sköldestig är: Varför händer det ingenting?
Anf. 222 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re- plik: Fru talman! Jag har, Berit Jóhannesson, inget bra svar på frågan om varför det inte händer något. Men vi är nu mitt inne i en process där vi ska omforma Försvaret. Ur den omformningen kommer det möjlig- heter - det är jag fast övertygad om - som gör att vi kan förbättra vår förmåga när det gäller minröjning och våra möjligheter att göra ytterligare insatser.
Anf. 223 RUNAR PATRIKSSON (fp) re- plik: Fru talman! Berndt Sköldestig kommenterade Folkpartiets omfördelning av 500 miljoner till inter- nationell verksamhet. Eftersom jag vet att både Berndt och jag har varit i Bosnien och sett hur det ser ut måste jag ställa en fråga. Vi har sett vilket behov som fortfarande finns i Bosnien, inte minst i minröjningshänseende. Kan vi inte då anse att det inte ska gå till så som det har gjort - att vi måste dra tillbaka en styrka i ett land som Bosnien för att klara av situationen i Kosovo? Det är väl så att 500 miljoner till en tre månaders grundutbildning - där ingen riktigt vet vilken uppgift de utbildade ska få i försvaret - får en bättre använd- ning i internationell verksamhet där minröjning na- turligtvis är den ledande uppgiften. Det skulle vara roligt att höra Berndt Sköldestigs åsikt om den saken.
Anf. 224 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re- plik: Fru talman! Vi har ju varit i Bosnien och sett - som jag sade förut - vilka fina insatser våra soldater har gjort där. Naturligtvis skulle jag hemskt gärna se att vi kunde fortsätta våra insatser genom att hjälpa till med minröjning och annat, nu när det finns mind- re behov av rent militära insatser. Men jag tror att vi måste göra det inom de ramar vi har. Därför tror jag att det förslag som kommer från Försvarsmakten om hur vi ska klara de interna- tionella insatserna, där vi enligt min mening även får inrymma minröjningsinsatser, får utgöra grunden för hur vi kommer att handla framöver.
Anf. 225 RUNAR PATRIKSSON (fp) re- plik: Fru talman! Jag vill än en gång återkomma till si- tuationen i Bosnien. Det var ju tragiskt i t.ex. Olym- piabyn. Man ville lämna bilen och gå ut och gå i skidspåren där de svenska skidlöparna tog sina guld- medaljer. Men det kunde man inte på grund av mine- ring i området. Då frågar man sig än en gång: Tycker Berndt Sköldestig att det är vettigt att under tre månader i Sverige korttidsutbilda kanske 1 500 soldater - som man inte har en aning om hur man ska använda sig av i krigsmakten - i stället för att ta 500 miljoner till att röja minor i Bosnien?
Anf. 226 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re- plik: Fru talman! Berndt Sköldestig tycker att vi ska göra de insatser i Bosnien som vår budget medger. Jag kan hålla med Runar Patriksson om att minröj- ning kanske är det allra viktigaste i Bosnien. Jag tycker att vi ska se till att vi får en ordning där Försvarsmakten får tala om hur vi ska lösa de här frågorna, vad gäller både personal och materiel, inom de ramar vi har.
Anf. 227 MARGARETA VIKLUND (kd) re- plik: Fru talman! I mitt anförande ställde jag ett par frågor till socialdemokraterna. Jag undrar om Berndt Sköldestig skulle vilja svara på dem. Om nu den här propositionen om det nya Försva- ret går igenom kommer den enligt det förslag som propositionen ger att gälla fr.o.m. den 1 juli nästa år. Enligt mitt sätt att se slår det sönder den budget vi nu diskuterar, eftersom avvecklingskostnaderna enligt uppgift kommer att uppgå till ungefär 4 ½ miljarder kronor. Hur ställer sig socialdemokraterna till den nya budgeten? Och varifrån ska man ta de pengarna? Kommer de pengarna att tas från vården eller någon- ting annat, frågar jag. Jag skulle vilja veta varifrån de pengarna ska tas. Min andra fråga är: Hur ser man på budgeten i det nya perspektivet?
Anf. 228 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re- plik: Fru talman! När det gäller avvecklingskostnader- na har vi i vår överenskommelse med Centerpartiet avsatt 5 miljoner kronor, och de belastar inte den här budgeten. De får tas ut med omedelbar verkan när de behövs under kommande år, och de kommer att be- lasta budgeten år 2002-2003.
Anf. 229 MARGARETA VIKLUND (kd) re- plik: Fru talman! 5 miljoner låter inte så mycket. Det kanske var 5 miljarder. Det ska då inte beröra den här budgeten, säger Berndt Sköldestig. Men om nu avvecklingen ändå börjar år 2000, varifrån tar man då pengarna för den avvecklingen? Den summan kommer ju att bli såpass hög.
Anf. 230 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re- plik: Fru talman! Som jag sade ingår det i överens- kommelsen att man får förskottera pengar som ska tas ur budgeten år 2002-2003 för att klara kostnaderna med omedelbar verkan. Sedan sade jag naturligtvis fel. Det är inte miljo- ner utan miljarder. Det är lite svårt med nollorna ibland, jag ber om ursäkt för det.
Anf. 231 ERIK ARTHUR EGER- VÄRN (c): Fru talman! Centerpartiet delar regeringens upp- fattning om totalförsvarsramen för nästa år, så jag vill inledningsvis yrka bifall till hemställan 1 betänkandet och avslag på reservationerna. En viktig utgångspunkt för Centerpartiet är att det försvarsbeslut som togs 1996 och den omstrukture- ring av Försvarsmakten som därmed påbörjades ge- nomförs på ett sådant sätt att sluttidpunkten uppnås eller att man t.o.m. möjligen når avveckling tidigare än beräknat. Detta är viktigt, eftersom det är det som bidrar till att snabbare skapa ett ekonomiskt utrymme för den önskvärda ominriktningen. Det är också angeläget att Försvarsmakten redan nu börjar förbereda så långt det är möjligt den omin- riktning av Försvarsmakten som inletts genom riks- dagens beslut med anledning av kontrollstationspro- positionen Förändrad omvärld - omdanat försvar. Ominriktningen innebär att vi kommer några steg på vägen mot framtidens försvar. Man skulle natur- ligtvis kunna känna en viss otålighet över att det ekonomiska utrymmet för förnyelsen inte blir större och att det inte ökar i snabbare takt än vad som nu sker. Men där är det ju så att det s.k. arvet är gräns- sättande. Ju förr vi kan avveckla de delar av arvets organisation och materiel som inte bär mot framti- dens försvar, desto tidigare kan vi också bereda ut- rymme för den strukturella förnyelsen, för det är nu vi måste göra nödvändiga omstruktureringar och sats- ningar för att ge landet ett starkt och effektivt försvar även i nästa århundrade. Att skjuta de svåra omställ- ningsbesluten framför sig är ingen framkomlig väg. Ominriktningen innebär att försvaret förändras och omstruktureras för att möta 2000-talets hot och risker. Med ominriktningen kommer ett bra försvar att göras bättre och bli bättre avpassat för sina åta- ganden. Vi får en mer flexibel organisation och för- bandsstruktur med ökad rörlighet och hög insatsbe- redskap. Som överbefälhavaren har påpekat i tid- ningsdebatter kommer vi faktiskt att ha fler insatsbe- redda förband än vad vi har haft hittills under efter- krigstiden. Omfattande strukturella förändringar är, enligt Centerpartiet, helt nödvändiga för att vår förmåga att medverka i internationell krishantering och konflikt- lösning ska kunna ökas. De är också nödvändiga för att vi på ett modernt och bättre sätt ska kunna möta de hotbilder som i närtid kan riktas mot vårt land. Det nya försvaret måste, som FOA:s generaldi- rektör Bengt Anderberg påpekat, inrymma en förmå- ga att snabbt förändras och anpassas till framtida förhållanden om vilka vi har begränsad kunskap i dag. Dagens dynamiska säkerhetspolitiska struktur medför att det blir svårare att förutspå större föränd- ringar. Det kan jag vara överens med tidigare talare om. Vi måste alltså därför också i högre grad beakta osäkerheten om den framtida omvärldsutvecklingen som en planeringsförutsättning. Kravet på anpassning grundar sig därför inte enbart på en positiv och stabil omvärldsutveckling, som vi i och för sig hoppas på, utan just på osäkerheten om utvecklingen på sikt. Fru talman! Utifrån det vidgade säkerhetsbegrep- pet vill jag i dagens debatt särskilt lyfta fram två av totalförsvarets fyra huvuduppgifter, nämligen upp- giften att stärka det svenska samhället vid fredstida påfrestningar samt uppgiften att bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Jag väljer att göra det därför att jag anser att betydelsen av dessa uppgifter bör belysas och kanske t.o.m. stärkas. Hoten mot informationssystemen i form av in- trång och manipulationer växer i takt med samhällets ökade beroende av väl fungerande informationssys- tem. Vårt moderna samhälle är oerhört sårbart och känsligt för störningar i elförsörjning, telekommuni- kationer och datorstöd. Därför är det med oro vi kan konstatera att det fortfarande finns brister i funktio- nen telekommunikationer och i delfunktionen elför- sörjning. Snarare är det så, som ju faktiskt utskottet framhåller, att sårbarheten inom de här systemen bara tycks öka. Det förhåller sig dessutom på det viset att det i nuläget inte är möjligt att helt garantera ens en säker elförsörjning. Vid ett angrepp i ett förändrat omvärld- släge bedömde regeringen i 1999 års budgetproposi- tion att den samlade förmågan till civilt försvar inte var godtagbar. Detta menar vi att man måste ta på allvar och därför är det oerhört viktigt att det civila försvaret tillmäts en ökad betydelse på sätt som sker i den s.k. särpropositionen om det nya försvaret och att det civila försvaret hänger med i anpassningen till det nya säkerhetspolitiska läget med ny hotbildsutveck- ling. Detta är särskilt viktigt eftersom många av de nya hoten inte längre är så entydigt militära till sin karaktär. Vi får inte dra oss för att utnyttja våra sam- lade totalförsvarsresurser när vi måste hitta det mest effektiva sättet att möta både nutida och framtida hotbilder. Det är också nödvändigt att så långt det är möjligt dra nytta av de samlade totalförsvarsresurserna inte bara för det nationella försvaret utan också för den internationella verksamheten. Vi måste faktiskt på allvar anamma en ny syn på den internationella verk- samheten, där de internationella insatserna och den kompetens och erfarenhet som man därmed återför till organisationen, utgör ett medel för att utveckla även den nationella försvarsförmågan. Därför är det angeläget att, så snart som utrymmet medger det, tidigarelägga ökningen av vår förmåga till internationell fredsfrämjande verksamhet. För- svarsberedningen skriver i den senaste rapporten Europas säkerhet - Sveriges försvar att den för svensk försvarspolitik viktigaste slutsatsen av det senaste årets internationella utveckling är behovet av att stärka Sveriges förmåga att bidra till europeisk krishantering. Vi måste alltså inse att det effektivaste sättet att undanröja säkerhetspolitiska hot mot vårt land är att vara med och bilägga konflikter där de äger rum. En viktig metod för att trygga vår egen säkerhet är alltså att delta på så stor bredd som möjligt i det europeiska samarbetet och därigenom bidra till gemensam freds- främjande verksamhet och krishantering. Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta fram de frivilliga försvarsorganisationernas roll i det nya totalförsvaret, en roll som enligt min mening, får en allt större betydelse. De militära och civila frivilli- ga försvarsorganisationerna och hemvärnet är en oerhört viktig resurs i landets försvar, inte minst ge- nom det starka engagemang och den breda kompetens inom skilda samhällsområden som de tillför. De är också en högst väsentlig del i folkförsvaret, där tanken är att var och en efter förmåga och kun- skap ska bidra till landets försvar. När nu totalförsva- ret i övrigt förnyas är det naturligtvis också oerhört angeläget att även de frivilliga försvarsorganisatio- nerna får möjlighet att utveckla sig mot nya förmågor och nya kompetenser. Ett sådant viktigt förnyel- seprojekt är just frågan om hur de frivilliga försvar- sorganisationerna kan bidra till freden och säkerheten i vår omvärld. Bara för att nämna ett lovvärt och framåtsyftande exempel sker de frivilliga försvarsorganisationernas samarbete med Baltikum just i syfte att stödja de baltiska ländernas uppbyggnad av ett försvar under demokratisk kontroll. Vi går nu vidare med att skapa militära och civila försvarsresurser med hög kompetens och förmåga till insatser i ett brett spektrum av uppgifter både natio- nellt och internationellt och med anpassningsförmåga till nya behov och nya villkor i framtiden. På det sätter blir ett bra försvar bättre. Centerpartiet är berett att fortsätta att ta ett lång- siktigt ansvar för totalförsvarets omstrukturering. Det här är ingen förstörelseprocess, som Olle Lindström sade. Det här är en förnyelseprocess. Till sist: Det är förmågan och modet att tänka nytt som skiljer den vise från den envise. Tack!
Anf. 232 RUNAR PATRIKSSON (fp) re- plik: Fru talman! Jag har bara en liten kort fråga till hemvärnsmannen Erik Arthur Egervärn som här på slutet talar så väl om de frivilliga organisationerna. Erik Arthur Egervärn inledde talet med att avslå reservationerna, bl.a. Folkpartiets reservation om 500 miljoner till internationell verksamhet. I talet var internationell verksamhet mycket viktigt. Eftersom jag vet att Erik Arthur Egervärn också har varit i Bosnien ställer jag frågan: Är det vettigt att korttidsutbilda 1 500 man för hemvärnet med en utbildning som ingen kan garantera har någon som helst möjlighet att uppfylla ens de krav som hemvär- net har, när det finns tiotusentals färdigutbildade soldater i landet att rekrytera till hemvärnet? Att göra en sådan utbildning i stället för att an- vända dessa 500 miljoner till minröjning och fortsatt verksamhet i Bosnien. Jag kan inte tänka mig annat än att Erik Arthur Egervärn också var i Duboj i Tuzla och träffade de svenska soldaterna som inte har någon förståelse för hur vi kan dra oss ur denna oroshärd. En av anledningarna lär vara att det fattas resurser. Att man ger hemvärnets korttidsutbildning till soldater, när man är tveksam till vilken utbildning de får, i stället för detta internationella engagemang, skulle jag vilja höra Erik Arthur Egervärns syn på.
Anf. 233 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) replik: Fru talman! Låt mig först självklart instämma i behovet av utökade resurser till minröjningsverksam- het. Det råder inte något motsatsförhållande eller annan åsikt i detta sammanhang. Det måste naturligt- vis beaktas i det kommande budgetarbetet. I den här budgetramen tycker jag dock inte att man ska göra de omfördelningar som Runar Patriks- son föreslår. Jag uppfattade att Runar Patriksson är kritisk till den här korttidsutbildningen. Det kan man måhända vara. Jag tillhör dem som tycker att den är riktigt bra. Erfarenheterna av de korttidsutbildade, i den mån de har placerats ute i hemvärnsförbanden, är mycket goda. Både Runar Patriksson och jag vet att den här korttidsutbildningen ska utvärderas. Innan den har utvärderats i vederbörlig ordning tycker jag att det är det för tidigt att döma ut den. Låt oss återkomma när den har utvärderats professionellt.
Anf. 234 RUNAR PATRIKSSON (fp) re- plik: Fru talman! Min vetskap om Erik Arthur Egervärn är att han har god kunskap om det militära försvaret. Vid Pliktutredningens sammanträde frågade jag den officer som har att lägga fram förslaget, om de korttidsutbildades möjligheter att verka i försvaret och fick svävande svar på vilken uppgift de kan ha. Vi är väl medvetna om att det finns tiotusentals fullutbildade soldater som med en ordentlig kampanj i landet vore mer ägnade för hemvärnets verksamhet. Då anser jag att i stället för att använda medlen för korttidsutbildningar som inte leder någon vart borde man använda dem för internationell verksamhet.
Anf. 235 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) replik: Fru talman! Man kan, som jag sade, ha olika åsikter om de korttidsutbildades värde. Jag har det intrycket bl.a. från tiden som hemvärnschef, att de mycket väl har fyllt sin roll i hemvärnet. De svävar inte omkring i systemet i något slags pool, utan i den mån de själva vill det blir de krigsplacerade i hem- värnet. De är alltså inte utan uppgifter. Korttidsutbildningen får vidare i sig ses mot bak- grund av att den är en individuell soldatutbildning för den enskilde hemvärnsmannen eller soldaten. Sedan ges fortlöpande en utbildning i hemvärnet inom för- bandets ram. Man får alltså fel bild av den här verk- samheten, om man bara tittar på grundutbildningen. Det handlar om en fortlöpnde utbildning inom hem- värnet. Men frågan ska, som sagt, utvärderas, och jag ber att få återkomma till en diskussion med Runar Pat- riksson när utvärderingen väl är gjord.
Anf. 236 ÅKE CARNERÖ (kd): Fru talman! När försvarsfrågorna debatteras här i kammaren nämns sällan den viktiga verksamhet som Kustbevakningen bedriver. Jag vill därför beröra Kristdemokraternas förslag i Utgiftsområde 6 Total- försvar vad gäller Kustbevakningen. Fru talman! Kustbevakningen har som egen myn- dighet verkat i över elva år, och dess sjöövervak- ningsverksamhet och kontroll har som övergripande mål att inom svenskt sjöterritorium och svensk eko- nomisk zon begränsa brottsligheten, så att säkerheten till sjöss liksom respekten för lagar och andra före- skrifter ökar. Målet för miljöräddningstjänsten till sjöss är att bidra till att säkerheten ökar, människor kan räddas och följderna av olyckor och utsläpp kan begränsas. Genom sin ständiga närvaro till sjöss med i snitt 19 fartyg varje dygn samt flygplan ges förutsättningar för hög beredskap och därmed tidiga insatser. Denna närvaro till sjöss har naturligtvis en preventiv inver- kan på brottsligheten. Den internationella verksam- heten inom sjöövervakningssektorn blir alltmer om- fattande, och bilateralt samarbete pågår med i stort sett alla Östersjöländernas kust- eller gränsbevak- ningsorganisationer. Fru talman! Från norr till syd mäter Sverige 1 572 kilometer, och den totala kuststräckan är 2 746 kilo- meter. Med en så lång kuststräcka, ja, faktiskt EU:s längsta yttre gräns, har gränskontroll och övervakning stor betydelse för vårt lands säkerhet och ekonomi. Härtill behövs både kustnära övervakning och ut- hållig utsjöbevakning. Till sjöss är kustbevakaren både polis och tullare, vilket är två viktiga förutsätt- ningar för att klara gräns- och sjöövervakningen. EU- medlemskapet och den kommande Schengenanslut- ningen ställer stora krav på förändringar, och därför har Kustbevakningen prioriterat framför allt yttre gräns- och fiskerikontroll. Fr.o.m. nästa år kommer man även att utföra landnings- och kvalitetskontroll av fisk i hamnarna. Fru talman! I betänkandet behandlas två motioner från Kristdemokraterna med krav på ökade resurser till Kustbevakningen. Vi har angett två skäl för detta. För det första: Utvecklingen i vårt närområde lik- som Sveriges medlemskap i EU har för Kustbevak- ningens del inneburit ett väsentligt ökat övervak- ningsbehov till sjöss. Avvecklingen av de inre grän- serna genom Sveriges anslutning till Schengenavtalet innebär att gränskontrollen måste intensifieras så länge de kompensatoriska åtgärderna inte fungerar tillfredsställande. För det andra: Kustbevakningen har huvudansva- ret för miljöräddning till sjöss. Oljeutsläpp är det vanligaste problemet, och de alltmer omfattande sjötransporterna av olja och farligt gods ökar behovet av övervakning. Snabba ingripanden är viktiga för att begränsa utsläppen och kunna identifiera fartyg som orsakat utsläpp. Det är 50 till 100 gånger dyrare att sanera en strand än att ta upp oljan till sjöss. Det bör därför införskaffas ytterligare två kombinationsfartyg som medger uthållig utsjöbevakning och därmed en högre beredskap i miljöräddningstjänst i Skagerrak och i Östersjön. Kristdemokraterna har därför i sitt budgetförslag avsatt 40 miljoner kronor utöver rege- ringens förslag. Fru talman! Försvarsutskottet delar Kristdemo- kraternas uppfattning om betydelsen av de uppgifter som Kustbevakningen utför och dess förmåga att upprätthålla en uthållig sjöövervakning, men utskottet vill inte nu föreslå mer resurser än vad regeringen föreslagit. Eftersom Kristdemokraternas budgetför- slag fallit vill jag bara för tydlighetens skull hänvisa till vårt särskilda yttrande nr 2 på s. 76 i förevarande betänkande.
Anf. 237 AMANDA AGESTAV (kd): Fru talman! Man brukar ju spara det bästa till sist, så jag får väl hoppas att ingen anmäler sig efter mig. Lars Ångström förefaller inte leva i samma verk- lighet som jag. Jag vet inte om Miljöpartiet har upp- fattat att Lettlands president har varit på besök i Sve- rige, varvid denne uttryckte att letterna fortfarande känner sig väldigt hotade av Ryssland. Ett hot mot Lettland är ett hot mot säkerheten i vårt närområde, och letterna om några vet ju vad ett hot innebär. De vet vad det är att känna sig hotade. Ibland undrar jag om inte vi i Sverige är för naiva. Man ska när man diskuterar Ryssland också komma ihåg att Ryssland bara för ett par veckor sedan ökade sin försvarsbudget med 57 %. Men Lars Ångström har rätt i att vi ska stötta den demokratiska processen i Ryssland. Jag tror att vi egentligen menar samma sak. Skillnaden är att vi kristdemokrater vill att man ska använda Försvar- smaktens resurser i detta viktiga arbete, för där finns det en kompetens. Vad Lars Ångström glömmer när man diskuterar ökade eller minskade militärutgifter i Europa är att vi i Sverige har bedrivit en neutralitetspolitik. De andra europeiska länderna har gått samman och byggt upp gemensamma försvarsresurser, vilket inneburit att kostnaderna för varje land har minskat. Jag skulle vilja veta om Lars Ångström är beredd att verka för att Sverige ska lämna neutralitetsprincipen och ansö- ka om medlemskap i Nato eller någon annan säker- hetsinstitution i Europa. Fru talman! Jag skulle vilja stanna några minuter vid en fråga som inte enbart handlar om ekonomi utan framför allt om människan. Människan är ju den viktigaste beståndsdelen i Försvarsmakten. Pliktper- sonalen är en av de viktigaste resurserna för Försvar- smakten. Vi har under det gångna året fått rapporter om att inkallade har fått ändrade inskrivningsbesked, att utbildningar har inställts osv. De här beskeden har ofta kommit i ett väldigt sent skede, och många har drabbats av väldigt negativa konsekvenser av detta. Det är nu vårt ansvar att minimera dessa skadeverk- ningar i de kommande nedbantningarna i framtiden och se till att de värnpliktiga får sina besked i tid. Fru talman! Jag tror att vi i den här kammaren egentligen är eniga om att vi vill ha de unga män och unga kvinnor som är mest lämpade och mest villiga att genomföra sin värnpliktsutbildning. För att det här ska bli möjligt är det viktigt att utbildningen blir ett attraktivt alternativ, och för det behövs en stimulans. En sådan stimulans kan vara att tjänstgöringen får ett ökat civilt meritvärde. Utbildningen ska vara värd någonting även efter det att den har avslutats. En annan fråga är pliktpersonalens ekonomi. Det är inte rimligt att internerna på våra fängelser tjänar 75 kr om dagen, medan pliktpersonalen får 40 kr om dagen. För några år sedan beslöt riksdagen att delege- ra beslut om dagersättningen till regeringen, men efter detta har ingenting hänt. Den senaste höjningen av dagersättningen gjordes 1994. Då höjdes ersätt- ningen med 2 kr om dagen. Det pågår ett arbete på förslag till en höjning inom Regeringskansliet, och det är positivt, men ska man varje gång vänta fem sex år på att det ska komma ett ändringsförslag? Vi tyck- er att det är ganska orimligt. Kristdemokraterna framhåller i reservation 4 att riksdagen ska återta delegeringen till regeringen. Det är dags att vi som folkvalda tar vårt ansvar för de totalförsvarspliktiga. Det är rent ut sagt feghet att låta denna delegering fortsätta. Jag vill avsluta med att instämma i yrkandet om bifall till reservation 4.
Anf. 238 LARS ÅNGSTRÖM (mp): Fru talman! Jag skulle egentligen inte vilja bidra till att förlänga den här debatten, men å andra sidan skulle jag inte heller vilja att min dyrbara utskott- skollega Amanda går hem och lägger sig utan att ha fått svar på sina frågor. Hon ligger kanske sömnlös då. Att Lettlands president, som för övrigt är en kvin- na, känner sig hotad av det som sker i Ryssland har ju historiska skäl som förklaring. Det innebär inte att det finns ett reellt militärt hot från Ryssland. Än mindre kan man ta det till intäkt för att det skulle finnas nå- got militärt invasionshot mot Sverige. Jag tycker att Amanda Agestav gör samma miss- tag som tidigare representanter från Kristdemokrater- na har gjort när man har försökt skrämmas med Ryssland på samma sätt som man kanske skrämdes för 10-15 år sedan. När Amanda Agestav säger att Ryssland ökar sina militärutgifter med 57 % så låter ju det bestickande för den som inte känner till bakgrunden. Men bak- grunden är ju den att det innebär att man ökar upp till 47 miljarder, dvs. en miljard mer än vad Sverige kommer att spendera på sitt försvar nästa år, och det är mot den bakgrunden vi ska se det här. Det är också så att Ryssland - det tror jag att Amanda Agestav vet - har en mycket begränsad utbildad personal, 40 000 utbildade anställda, och de sista 5 000 har nu absorberats in i Rysslands oför- svarliga krig mot Tjetjenien. Men detta är alltså en krigsmakt som är mycket långt ifrån den ryska Röda armén som vi tidigare kände den och som vi upplevde ett hot ifrån. Jag tycker därför att det är felaktigt att insinuera att den upprustning som sker på något sätt skulle innebära ett militärt invasionshot mot Sverige. Så är det inte!
Anf. 239 AMANDA AGESTAV (kd): Fru talman! Jag påstod inte i mitt anförande att det här skulle innebära ett konkret riktat hot mot Sverige, men däremot ett hot mot säkerheten i vårt närområde, som jag anser att vi har ett ansvar för, ett ansvar ock- så för att hjälpa till och bygga upp säkerheten i vårt närområde. Jag tycker att man ändå måste ta Ryssland på all- var. Vi kan inte bara nonchalant titta på det som hän- der i Ryssland när man ökar utgifterna och försöker bygga upp sin armé igen.
Anf. 240 LARS ÅNGSTRÖM (mp): Fru talman! Vi vet ju att den 57-procentiga ök- ningen, som innebär att man nu är uppe i samma rustningsnivå som Sverige, har sin bakgrund i just kriget mot Tjetjenien, som vi alla tycker är felaktigt. Det var nödvändigt för den ryska centralmakten för att kunna fortsätta bedriva offensiven mot Tjetjenien. Jag begriper inte på vilket sätt det här hotar vårt närområde. Det måste Amanda Agestav förklara, för det förstår jag bara inte.
Anf. 241 AMANDA AGESTAV (kd): Fru talman! Det som händer i Tjetjenien kan ju även drabba länder i vårt närområde. Det kan ju drab- ba de tidigare medlemmarna i f.d. Sovjetunionen.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 7 december.)
12 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Motioner med anledning av förs. 1999/2000:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående producentsansvarets betydelse i avfallshanteringen 1999/2000:MJ13 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v) 1999/2000:MJ14 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) 1999/2000:MJ15 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats (fp)
Utrikesutskottets betänkanden 1999/2000:UU1 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan 1999/2000:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bi- stånd 1999/2000:UU6 Ekonomisk utveckling och samar- bete i Östersjöregionen
13 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 2 december
1999/2000:126 av Ragnwi Marcelind (kd) till justi- tieminister Laila Freivalds Barn som brottsoffer 1999/2000:127 av Per-Samuel Nisser (m) till justi- tieminister Laila Freivalds Straffrabatt 1999/2000:128 av Roy Hansson (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson Idrott och fysisk aktivitet i skolan 1999/2000:129 av Lennart Daléus (c) till statsminis- ter Göran Persson Handlingsplan för trygghet och demokrati
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 7 december.
14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 2 december
1999/2000:321 av Jan Backman (m) till kulturminis- ter Marita Ulvskog Det skånska kulturarvet 1999/2000:322 av Maggi Mikaelsson (v) till jord- bruksminister Margareta Winberg Norrlandsjordbruket 1999/2000:323 av andre vice talman Eva Zetterberg (v) till utrikesminister Anna Lindh Mänskliga rättigheter i Peru 1999/2000:324 av Lennart Kollmats (fp) till statsrå- det Ingegerd Wärnersson Motion och fysisk aktivitet i skolan 1999/2000:325 av Yvonne Ångström (fp) till statsrå- det Ingegerd Wärnersson Idrottsämnet i skolan 1999/2000:326 av Gunnel Wallin (c) till försvarsmi- nister Björn von Sydow Sotningsmonopolet
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 7 december.
15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 1 december
1999/2000:241 av tredje vice talman Rose-Marie Frebran (kd) till statsrådet Ingela Thalén Sjukförsäkring 1999/2000:265 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Ingela Thalén Barnårsrätt 1999/2000:283 av tredje vice talman Rose-Marie Frebran (kd) till statsrådet Ingela Thalén Små företags sjuklönekostnader
den 2 december
1999/2000:230 av Bertil Persson (m) till statsrådet Leif Pagrotsky Besök i Sydafrika 1999/2000:254 av Sonja Fransson (s) till utrikesmi- nister Anna Lindh Regler för uppehållstillstånd i Nya Zeeland 1999/2000:268 av Alice Åström (v) till utrikesminis- ter Anna Lindh Mumia Abu-Jamal 1999/2000:269 av Alice Åström (v) till justitieminis- ter Laila Freivalds USA och dödsstraffet 1999/2000:274 av Carl Fredrik Graf (m) till finans- minister Bosse Ringholm Förhöjd restskatt 1999/2000:277 av Claes Stockhaus (v) till utrikesmi- nister Anna Lindh Politisk asyl 1999/2000:291 av Berit Jóhannesson (v) till utrikes- minister Anna Lindh Barnamord
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 7 december.
16 § Kammaren åtskildes kl. 20.23.
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 33, av andre vice talmannen därefter till ajourneringen kl. 13.49, av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 172, av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 199 (delvis) och av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.