Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:114 Tisdagen den 23 maj
ProtokollRiksdagens protokoll 1999/2000:114
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1999/2000:114 Tisdagen den 23 maj Kl. 12.00 - 16.24
18.00 - 21.19
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 15, 16 och 17 maj. 2 § Svar på interpellation 1999/2000:357 om barnarbete
Anf. 1 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s): Fru talman! Monica Green har frågat mig vad re- geringen avser göra inom det handelspolitiska områ- det för att barnarbete ska kunna förbjudas. Sverige engagerar sig starkt i olika internationella sammanhang för att förbättra barnens rättigheter. I Stockholm hölls för ett par år sedan en konferens om kommersiell sexuell exploatering av barn som gavs stor uppmärksamhet. Sverige var också starkt drivan- de i arbetet kring ett tilläggsprotokoll till barnkon- ventionen om barnsoldater. Detta protokoll väntas inom kort antas av FN:s generalförsamling. Dessutom deltog vi aktivt i utarbetandet av ILO-konventionen om förbud mot de värsta formerna av barnarbete. Regeringen lämnar en proposition om den konventio- nen till riksdagen i höst. Inom utvecklingssamarbetet arbetar Sverige också aktivt för att stärka barnens situation. Vi vill att ett barnrättsperspektiv ska genomsyra allt vårt bilaterala samarbete via Sida. Skadligt barnarbete kan inte ses som en isolerad företeelse utan är en del av en fattig- domssituation. Barnens familjer måste få en möjlig- het till försörjning och social trygghet på annat sätt än genom barnarbete. Inom UD pågår för närvarande ett arbete med en svensk strategi mot barnarbete inom ramen för översynen av barnfrågorna. Dessutom gav regeringen förra året 15 miljoner kronor till ILO:s program för att eliminera barnarbete. Barnens rättigheter är alltså en fråga som starkt engagerar Sverige. Det är oerhört betydelsefullt att vi kan hjälpa till att stödja utsatta barn. Trots att det på många ställen i världen ser dystert ut så finns en po- sitiv utveckling. Fler och fler länder ratificerar de ILO-konventioner som finns om barnarbete. Men vi vill att det ska gå snabbare, att de konventioner som existerar på papper också ska nå barn i verkliga livet och att fler barn omfattas. För att det ska vara möjligt krävs det att länder som Sverige även i fortsättningen spelar en aktiv roll för att främja mänskliga rättighe- ter trots att detta tar tid och innebär långa förhand- lingar. Många tror att en koppling mellan det internatio- nella handelssystemet och mänskliga rättigheter skulle innebära slutet för skadligt barnarbete; att barnsoldater, barnprostitution och detta att barn an- vänds som slavar skulle försvinna. Jag önskar att det vore så. I dag är det emellertid bara omkring 5 % av barnarbetarna i världen som arbetar inom exportin- dustrin. Det stora problemet finns alltså på hemma- marknaden. Återigen handlar det om att övertyga länder om vikten av att ratificera och respektera de konventioner om barnarbete som finns. Det är det skadliga barnarbetet dessa konventioner tar sikte på, inte alla former av barnarbete. Jag ställer mig dock inte främmande till att göra en starkare koppling mellan handel och mänskliga rättigheter i arbetslivet. Vi har en skyldighet att göra vad vi kan för att främja efterlevnaden av mänskliga rättigheter trots att endast en liten del av barnarbetar- na berörs. Inom EU finns det s.k. allmänna preferenssystem- et, GSP. Systemet ger u-länder lägre tullar för att uppmuntra export. På så sätt kan EU genom en ökad handel främja den ekonomiska tillväxten i länderna. Om arbetstagares rättigheter skyddas kan ytterligare tullsänkningar medges. Länder som respekterar mänskliga rättigheter kan därmed få lägre tullar. Det betyder att länder som avskaffat skadligt barnarbete får sälja sina varor till EU med tullrabatt. Än så länge har Moldavien och Ryssland ansökt om bättre preferenser med hänvisning till skydd av arbetstagares rättigheter. EU är visserligen inte klar med sin granskning av dessa länder, men beslut vän- tas tas inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag tycker att det är bra att genom dialog och po- sitiva incitament söka uppmuntra länder att följa de konventioner som länderna faktiskt själva valt att ansluta sig till. Om stater ratificerar en konvention så förutsätter regeringen att de också tänker följa den. Det är genom uppmuntran och inte hot som vi kan påverka fler länder att respektera och implementera barnens rättigheter. Men tyvärr är EU:s preferenssystem inte så kraft- fullt som jag skulle vilja. EU borde på ett tydligare sätt gynna de länder som respekterar mänskliga rät- tigheter i arbetslivet genom att ge större tullrabatter. Då skapas starkare incitament för att främja mänskli- ga rättigheter. Den förordning som reglerar EU:s preferenssys- tem går ut den 31 december år 2001. En stor del av förberedelsearbetet för en ny förordning kommer därför att ske under det svenska ordförandeskapet. Min förhoppning är att preferenserna i det nya sys- temet bättre ska återspegla de åtaganden som länder- na gjort inom det område som rör mänskliga rättig- heter. Ytterligare ett område där Sverige varit aktivt för att främja mänskliga rättigheter i förhållande till han- deln, och där ingår självfallet skadligt barnarbete, är WTO:s ländergranskningar. I dessa tas enskilda län- ders ekonomiska och handelspolitiska situation upp. Tyvärr är det än så länge inte brukligt att i rapporten redogöra för mänskliga rättigheter. Sverige försökte därför förändra granskningssystemet då detta förra året var uppe till översyn. Tyvärr fick vi inte gehör för att inkludera mänskliga rättigheter i rapporterna, men vi fortsätter att driva frågan. Sverige vill också skapa ett forum för dialog mellan i- och u-länderna där handel och arbetstagares rättigheter kan diskuteras. Detta krav drivs nu av EU inför en ny världshandelsförhandling. Får vi gehör kommer även skadligt barnarbete att kunna tas upp. U-länderna är dock starkt negativa till förslaget efter- som de är rädda för att detta är ännu ett protektionis- tiskt drag från den rika världen. Handelsreglerna i världen måste främja en hållbar utveckling för att få människors respekt och stöd för mer handel. Därför är Monica Greens fråga av stor vikt inte bara för barnen utan också för handelssys- temets framtid.
Anf. 2 MONICA GREEN (s): Fru talman! Jag får tacka för svaret. Jag tycker precis som ministern att det är oerhört viktigt att vi faktiskt diskuterar den här frågan och att vi hela tiden tar upp situationer med barnarbete när vi träffar andra länder. Det är viktigt att vi i alla sammanhang har klart för oss att barndomen inte går i repris. Det finns 250 miljoner heltidsarbetande barn mellan 5 och 14 år. 20 % av världens barn går inte i skolan, och miljontals barn tvingas att arbeta under vidriga förhållanden i direkt farliga yrken. Vi som svenskar kan aldrig acceptera att barn utsätts för det- ta. Det finns både långt bort ifrån oss, i det vi kallar u-länderna, men också väldigt nära oss. Där har vi än större anledning att engagera oss, alltså i Östersjö- samarbetet. Barnarbetet pågår även i de baltiska län- derna. Där kan vi påverka alltmer, med tanke på Ös- tersjömiljarden, och ställa krav. Vi vet att det finns många som påstår att det här är bra för barnfamiljernas ekonomi, för de är så fattiga. Ja, men vi ska ha klart för oss att i de här länderna, där barnen arbetar, där är de vuxna arbetslösa. De vuxna går och driver och har inga arbeten medan barnen får arbeta. De tvingas till arbete 12-16 timmar om dagen när familjerna blir alltmer skuldsatta för att de inte arbetar tillräckligt snabbt. Vi kan inte acceptera det här. Barnarbete är bara av ondo. Vi kan aldrig säga att det kan vara till nytta för att barnfamiljerna får något bättre ekonomi. Nej, det är inte till nytta. Det är bara av ondo. Det behöver vi som svenskar framföra i alla sammanhang. Jag vill passa på att fråga ministern om det fort- satta arbetet. Jag förstår att det går långsamt fram, men vad kan Sverige göra mer än det som Leif Pag- rotsky här har redogjort för?
Anf. 3 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s): Fru talman! Jag har i mitt svar redovisat vad rege- ringen gör, hur vår politik ser ut och vad som går att göra inom det handelspolitiska fältet och även på övriga politiska områden som bistånd m.m. Men jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på vad Sverige och vi svenskar kan göra något bredare. Jag tror att det på kort sikt mest verkningsfulla som Sverige och Sveriges folk kan göra är att mobilisera konsumen- ternas makt via deras inköpsbeslut, att påverka de företag som handlar med de länder där barnarbete finns och att höja vaksamheten mot denna typ av missbruk och mot denna typ av omänskliga arbets- förhållanden. Det tror jag är oerhört effektivt. Det visar de erfarenheter som gjordes när det upptäcktes att barnarbetare var inblandade i att producera mattor för Ikea och kläder för Hennes & Mauritz. Det blev omedelbara reaktioner från dessa företag, och det tror jag fick ett mycket snabbare och kraftfullare genom- slag än mycket av det som vi klarar av att åstadkom- ma på det handelspolitiska området - tyvärr måste jag säga. Andra saker som jag tycker är viktiga för oss är olika saker som tar sikte på det grundläggande för- hållandet att barnarbete hänger nära samman med fattigdom. Det gäller också i Baltikum, i länderna på andra sidan om Östersjön. Det gäller inte bara i de allra fattigaste u-länderna. Det handlar om olika åt- gärder som bekämpar fattigdomen, t.ex. genom bi- ståndspolitiken, att vi ger ett generöst bistånd, att andra länder gör det och att det inriktas på ett sådant att det blir verkningsfullt i detta sammanhang. Men det handlar också om att de fattiga ländernas utveck- ling underlättas genom att vi accepterar att de får sälja det lilla som de kan producera på våra markna- der till våra konsumenter. Det är orimligt av oss, tycker jag, att stänga ute deras varor på de få områden där de kan sälja, samtidigt som vi förmanar dem att höja barnfamiljernas levnadsstandard och höja kraven på detta på en gång. Jag tycker att vi i de rika länderna, inte minst i Europa, måste ha en mer sammanhängande och mer trovärdig politik. Det är några områden som jag tyck- er att vi ska jobba aktivt på, utöver att fortsätta att ihärdigt pressa handelspolitiken att steg för steg bli bättre och bättre på detta område. De erfarenheter som jag har säger mig att det går långsamt och att det är trögt. Den pådrivande roll som Sverige har tagit på sig i detta sammanhang ska vi verkligen fortsätta att ha.
Anf. 4 MONICA GREEN (s): Fru talman! Jag delar Leif Pagrotskys uppfattning om att vi måste fortsätta enträget med detta arbete och om och om igen påpeka att barn far illa över hela världen, bl.a. på grund av barnarbetet och de enorma mängder av barn som tvingas till detta. Jag delar också uppfattningen att konsumentmak- ten är väldigt stor och att vi som konsumenter kan påverka inköp osv. Men då gäller det också att vi klart och tydligt får reda på att produkterna i fråga inte är tillverkade av barn i andra länder. Det är vik- tigt för oss konsumenter att kräva en innnehållsför- teckning eller ett slags sigill på att produkterna i fråga inte är tillverkade av barn. Jag undrar om det går att lösa genom handelsministerns försorg, eller uppfattas det också som ett slags protektionism? En annan sak som kommer in är handeln genom IT och Internet. Kan vi även där kräva ett sigill på att produkterna inte är tillverkade av barn? Ministern tog också upp fattigdomsbekämpning- en. Jag delar uppfattningen att det viktigaste är att länderna och barnfamiljerna där får så att säga bra på fötterna, att barnen har möjlighet att utbilda sig, inte minst flickor, eftersom flickor blir utsatta och det inte uppfattas som att de kommer att få ett yrke i framti- den och då inte heller får någon utbildning. Flickor går i mindre utsträckning i skolan än pojkar. Fattig- domsbekämpningen kan vi hjälpa till med genom biståndet. Men vi kan också göra det genom att vi som konsumenter ställer krav. Jag undrar om man kan kräva sigill på att pro- dukterna inte är tillverkade av barn?
Anf. 5 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s): Fru talman! Märkning är en effektiv och verk- ningsfull metod som inte används tillräckligt mycket i dessa sammanhang. Men jag tror att de stora kedjorna - Hennes & Mauritz, Ikea, KF, Ica och andra - är mycket måna om sina anseenden, varumärken och goda namn. Det är ju det viktigaste som de har. De är mer värdefulla för dem än alla varulager och anlägg- ningar som de har över världen. Det tror jag är den bästa garantin för att detta inte missbrukas. Det gäller då att vara vaksam och uppmärksam, att journalister, medier, intresseorganisationer, Rädda Barnen och fackliga organisationer hjälper dessa företag att hålla rent och se till att risken för kollaps av deras förtro- endekapital kan minimeras. När det gäller att staten ska gå in och organisera ett märkningssystem skulle innebära att staten då måste ta ansvar för att inspektera alla fabriker, alla underleverantörer, osv. för alla varor som kommer in till Sverige och för vilka man vill ha dessa sigill. Jag tvivlar på att jag skulle vara kapabel att för statens räkning ta ansvar för att bygga upp och vårda ett sådant system. Men det hindrar inte att jag tycker att konsumenterna absolut har rätt att önska sig att ett sådant system växer fram. Faktum är att i USA sprids olika typer av sådana system mycket snabbt och får allt större spridning. Det kräver ju att man samarbetar så att dessa system blir någorlunda kända och att man kan göra som med den nordiska svanen på miljösidan, nämligen att man kan enas om vad man menar med de krav som man ställer. Men det tycker jag absolut är en framkomlig väg, och det är väl någonting som t.ex. Rädda Barnen skulle kunna lockas att intressera sig för. Det är ju en organisation som har engagerat sig starkt i dessa frågor tidigare.
Anf. 6 MONICA GREEN (s): Fru talman! Jag vill passa på att upplysa ministern om att det finns en annan barnorganisation som också har engagerat sig kanske än mer i denna fråga, nämli- gen Unga örnar. Det engagemanget kanske började i och med det som hände med Iqbal Masih, som gav barnarbetet ett ansikte i hela världen när det gäller mattindustrin. Unga örnar pekar bl.a. på de långa arbetstiderna, vad barnen blir utsatta för under arbetet och att arbetsgivarna inte har något som helst dåligt samvete. Arbetsgivarna säger att talet om barnarbete är påhittat. Men siffror från sjukhusen i områdena visar att mängder av barn drabbas av tuberkulos, andningssjukdomar, dysenteri, hudsjukdomar, osv. Detta talar sitt tydliga språk. En tredjedel av barnen uppnår inte den vikt som är normal för åldersgruppen. Det finns alltså väldigt tydliga bevis för vad dessa arbetsgivare utsätter barnen för. Jag kan dela uppfattningen att barnföreningar och olika organisationer på olika sätt kan engagera sig för att stärka konsumenternas makt och ställa de krav som behöver ställas. Men jag tror också att regering- arna måste fortsätta sitt arbete. Men det har ju Leif Pagrotsky redogjort för här. Jag tackar därför för denna debatt.
Anf. 7 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s): Fru talman! Jag vill avsluta med att understryka att jag är glad över den enighet som tycks råda om denna mycket angelägna fråga som Monica Green har tagit upp. Och jag är glad över att hon på detta sätt har fäst uppmärksamhet på detta. Frågan är ju oerhört viktig. Men den är inte bara viktig, utan den är också oerhört komplicerad. Och det krävs, som diskussio- nen här har visat, insatser av många olika slag inom ett mycket brett fält och av många olika aktörer - konsumenter, företag, fackliga organisationer, intres- seorganisationer, inte minst Unga örnar, biståndsgiva- re och biståndsorganisationer, antingen direkt som bilateralt bistånd eller sådant som vi ger via organisa- tioner som ILO, den internationella arbetsorganisa- tionen, som har en viktig roll att spela i detta sam- manhang. Vad gäller handelspolitiken, som interpellationen egentligen tar sin utgångspunkt i, är det självklart för mig att också den har en viktig roll att spela. Jag tänker för min del fortsätta att göra vad jag kan på mitt ansvarsområde för att dra uppmärksamhet till problemen med skadligt barnarbete och för att han- delsreglerna ska förändras i en sådan riktning att de främjar bra arbetsvillkor för alla människor.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1999/2000:401 om hinder för bredbandstjänster
Anf. 8 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Ola Karlsson har ställt fyra frågor till mig som han sätter i samband med utbyggnaden av bredbandstjänster. De två första frågorna gäller vad jag avser att göra för att undanröja det hinder som radio- och TV-lagens must carry-regler enligt hans mening utgör för ut- byggnaden av bredbandsnät till de svenska hushållen och vad jag avser att göra för att undanröja den risk som han anser föreligger för att radio- och TV-lagen begränsar hushållens tillgång till ett varierat utbud av bredbandstjänster. Motivet för must carry-reglerna är att alla i Sveri- ge ska ha rimlig tillgång till ett allsidigt programut- bud. De som bor i kabelanslutna flerfamiljshus har i allmänhet inte möjlighet att t.ex. sätta upp egna TV- antenner utan är hänvisade till de kabeldistribuerade programmen. Must carry-förpliktelsen övervakas av Radio- och TV-verket som har möjlighet att vid vite förelägga nätinnehavare att följa den. Radio- och TV-verket kan även ge dispens om det finns särskilda skäl till det. Svaret på de två första frågorna beror på vilken situation som avses. Om ett befintligt analogt kabel- nät helt ersätts med en bredbandig digital förbindelse på så sätt att hushållen kommer att vara hänvisade till denna för att få tillgång till TV-program, kvarstår enligt min mening skälen till att med lagens hjälp säkerställa att de som bor i de anslutna fastigheterna har rimlig tillgång till ett allsidigt programutbud. Om det däremot är fråga om att en ny digital bredbandsförbindelse, där det sänds TV-program, anläggs vid sidan av ett befintligt analogt kabelnät, torde must carry-förpliktelsen för den som driver bredbandsnätet inte innebära någon skyldighet att vidaresända program i analog form. Mot denna bak- grund bör reglerna inte skapa problem i de hänseen- den som Ola Karlsson gör gällande. Ola Karlssons tredje fråga gäller vad jag avser att göra för att undanröja det han benämner Teracoms monopol på utsändningen av TV i marknätet. Bak- grunden synes vara att Sveriges Television och TV 4 enligt villkor för sändningstillstånden ska köpa ut- sändningstjänster från Teracom. Denna skyldighet gäller dock inte för företagens digitala marksändning- ar. Sändningstillståndet för Sveriges Television gäller till utgången av år 2001. Det är regeringens avsikt att inom kort tillkalla en parlamentarisk beredningsgrupp som ska medverka vid utformningen av riktlinjer för den nya tillståndsperioden. En särskild utredare kommer att lägga fram ett underlag för beredningsar- betet i början av juni. Frågor om sändningsteknik kommer att kunna tas upp inom ramen för det bered- ningsarbetet. Även sändningstillståndet för TV 4 gäller till ut- gången av år 2001. Eftersom vi från regeringens sida inte har meddelat att vi önskar att villkoren ska för- ändras kommer tillståndet att förlängas på oförändra- de villkor i ytterligare fyra år, om TV 4 önskar det. I sin fjärde fråga vill Ola Karlsson veta vad jag avser att göra för att säkerställa att Teracom inte använder det han kallar Teracoms monopolvinster för att subventionera konkurrensutsatt verksamhet. För Teracom gäller att den verksamhet som inte är utsatt för konkurrens, dvs. de utsändningstjänster som bolaget säljer till public service-företagen och TV 4, ska bedrivas med skälig lönsamhet och bygga på en självkostnadsprincip. Den konkurrensutsatta verk- samheten ska Teracom driva på företagsekonomiskt och marknadsmässigt bästa sätt. I samband med bolagsstämman framställs krav på Teracom om t.ex. avkastning på insatt kapital och utdelning genom s.k. ägardirektiv. I ägardirektiven anges också att Teracom ska belysa förhållandet mellan den konkurrensutsatta och den icke konkur- rensutsatta verksamheten och därvid följa EU- kommissionens arbete med det s.k. transparensdirek- tivet (80/723/EG).
Anf. 9 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för svaret men jag tvingas konstatera att det mer leder till frågor än just ger svar. Först och främst konstaterar jag att svaret på de två första frågorna handlar om två situationer där vi redan har ett befintligt kabelnät. Vad jag tror att vi alla önskar av en bredbandsutbyggnad över landet är att vi får fler kablar. Det är egentligen den situationen som är den intressanta. Hur ska vi alltså undvika att det byggs upp hinder och problem för nya kablar, nya fibrer och nya bredband ut över landet? Den intressanta frågan kommer ju: Vad händer och vilken situation gäller för den händelse att Bred- bandsbolaget eller något annat bolag drar en ny kabel till ett villaområde, ett radhusområde eller ett område som i dag inte har ett kabelnät? Som jag läser radio- och TV-lagen innebär den att man, om man vill distribuera TV-tjänster i bredban- det, blir skyldig att också distribuera de s.k. must carry-kanalerna analogt. Det kan leda till två alterna- tiv: antingen att bolaget väljer att inte alls erbjuda TV-tjänster, därför att det skulle vara kostsamt och krångligt att ha både digitala och analoga tjänster i nätet, eller också att man väljer att ta med det men att väldigt mycket av bredbandskapaciteten ockuperas av de analoga tjänsterna. Jag skulle därför vilja fråga statsrådet: Vad är det som gäller här för de fastigheter och för de nätbolag som kan tänkas bygga ut? Jag tror att vi är överens om att vi vill ha mer tillgång till bredband ut över hela landet, också med kabelteknik. När det gäller frågorna om Teracom står det i sva- ret: "I samband med bolagsstämman framställs krav på Teracom om t.ex. avkastning på insatt kapital och utdelning genom s.k. ägardirektiv. I ägardirektiven anges också att Teracom ska belysa förhållandet mellan den konkurrensutsatta och den icke konkur- rensutsatta verksamheten - - -." När jag försöker läsa Teracoms årsredovisning hittar jag inga sådana uppgifter - inte någonting om någon avgränsning mellan den konkurrensutsatta och den monopolistiska verksamheten. Vad jag hittar är att man har haft en ganska taskig ekonomi under fjolåret - jag återger ur årsredovisningen: I huvudsak hänger det samman med en försening i marknads- och intäktsutvecklingen som uppkommit i digital-TV- verksamheten, samtidigt som Teracom tagit på sig en större andel än beräknat av kostnaderna i de koncern- bolag som är knutna till denna verksamhet. Man tar alltså pengar från den ordinarie verksam- heten för att skyffla in i den här konkurrensutsatta verksamheten. Resultatet är så dålig lönsamhet att det inte blir någon utdelning till staten. Jag skulle vilja fråga: Kommer statsrådet att ställa krav på särredovisning så att det tydligt går att utläsa vilken del av verksamheten som hör till den monopo- listiska verksamheten och vilken del som hör till den konkurensutsatta verksamheten; detta för att vi ska kunna ha klara och rejäla spelregler för de olika bola- gen på marknaden?
Anf. 10 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Ja, jag tror nog att jag är överens med Ola Karlsson, eller rättare sagt: Det är väl trevligt att Ola Karlsson är överens med regeringen om att det behövs bredband och kablar och om att vilja ha en spridning som inte är marknadsdriven utan där alla delar av landet kan få tillgång till ny teknik. Samtidigt hoppas jag - där tvivlar jag ibland - på att Ola Karlsson är överens med mig om att vi behö- ver flera konkurrerande distributionssätt när det gäller television. Det är inte så att TV ska distribueras bara t.ex. via kabel, där ju den enskilde kabelmottagaren, det enskilda kabelhushållet, har mycket små möjlig- heter att göra egna val. På den punkten är Ola Karls- son ständigt en försvarsadvokat för kabelföretagen och mycket sällan en försvarare av de enskilda med- borgarnas intressen. När det gäller frågan hur man ska kunna veta vad som händer om bredbandsbolaget skulle dra någon kabel till en fastighet är det helt enkelt enligt lagen fastighetsägaren själv som väljer vilken teknik som han eller hon vill ska användas för att de boende i en fastighet ska kunna ta emot TV-sändningar. Det är inte staten som styr detta, utan det är något som fas- tighetsägaren helt avgör själv. När det sedan gäller Teracom kan jag bara kon- statera att vi har en styrelse som har att se till att detta är ett välskött företag. Vi har vid den senaste bolags- stämman självfallet framfört att vi önskar se en utdel- ning och en särredovisning av det slag som Ola Karlsson berör i sin fråga.
Anf. 11 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Då är det ungefär såsom jag beskrev i min fråga, dvs. att när man drar nya bredband ut över landet i områden som inte tidigare har kabel-TV-nät kommer operatörsbolagen att bli skyldiga att distribu- era ett antal analoga kanaler, om de väljer att distri- buera någon enda TV-tjänst i sina breda band. Jag tycker och tror att detta leder till fördyringar, krångligheter, och det kommer att bromsa utveck- lingen. Det här innebär ju att det kommer att bli mycket dyrare för bolagen att erbjuda TV-tjänster i bredband om de, så fort de erbjuder en enda digital TV-tjänst, också kommer att tvingas distribuera tre analoga TV-kanaler i samma bredband. Jag tycker att detta verkar onödigt krångligt, dumt och byråkratiskt. Jag skulle vilja fråga statsrådet: Tycker statsrådet att detta är en bra modell för att stimulera utbyggnad av bredbandstjänster i landet? Är statsrådet beredd att göra någonting åt detta? Vad gäller Teracom och krav på avkastning skulle jag gärna vilja ställa frågan: Vilka krav på avkastning ställer Kulturdepartementet och statsrådet som ägare? Vilka krav på särredovisning ställer man? Av årets redovisning går det inte att utläsa någonting av detta. När kommer de kraven att ställas, och vilka krav kommer statsrådet att ställa då, eller är det bara mun- väder som kommer?
Anf. 12 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Jag kan bara konstatera att det i digi- tal teknik inte finns någon must carry-skyldighet annat än för digitala sändningar, icke för analoga sändningar. Jag ska högläsa ur första paragrafen i radio- och TV-lagen som reglerar vidaresändningar i kabelnät. Den lyder som följer: Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där TV-program sänds vidare till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än tio bostäder ska se till att de boende i fastig- heten som är anslutna till anläggningen kan ta emot TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot i området utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. Sändningar ska kunna tas emot på ett till- fredsställande sätt och utan kostnad för själva mot- tagningen. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital tek- nik. Det behöver då sändas vidare endast digitalt. Det var detta jag försökte säga i mitt inledande svar. Jag kan alltså inte se några problem. Ola Karls- son talar om kostnader. Jag talar om möjligheten för alla människor att fritt välja vad de ska få hemma i TV-apparaten och att det inte ska sitta några kabeldi- rektörer eller andra direktörer och bestämma vad som lönar sig bäst för dem att sända till hushållen. När det gäller Teracom har jag inte de exakta uppgifterna om avkastningskraven, men det är gängse avkastningskrav. Det är inget speciellt vad gäller Teracom. Det vi från statens sida, från ägarens sida, har markerat är att vi vill att de strävar efter en utdel- ning på 16 miljoner kronor i år.
Anf. 13 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Jag kan konstatera att det statsrådet läser upp ju reglerar hur ett program ska vidaresän- das, dvs. att sänder man ett TV-program digitalt finns det ingen skyldighet att omvandla det till analog sig- nal. Men must carry-skyldigheten gäller också ett antal analoga kanaler - TV 1, TV 2, TV 4. Det finns ingen begränsning. I varje fall har jag inte lyckats läsa ut en sådan begränsning i radio- och TV-lagen som säger att om man har ett digitalt nytt bredband är man inte skyldig att distribuera de analoga kanalerna. Något sådant har jag inte kunnat läsa ut. Det är möj- ligt att statsrådet kan förtydliga ytterligare på den här punkten. Jag måste ändå konstatera att jag blir lite bekym- rad över statsrådets minne vad gäller ägardirektiven. Jag tror att det är mycket viktigt inom en konkur- rensutsatt verksamhet att det är klart att de statliga aktörer som vi har agerar på ett konkurrensneutralt sätt. Jag tror att en grundförutsättning för att detta ska kunna ske är att man särredovisar de kostnader och de verksamheter som i det ena fallet handlar om ett mo- nopol och i det andra handlar om konkurrensutsatt verksamhet. Men i årets verksamhetsberättelse kan man inte utläsa ett skvatt av detta. Statsrådet är ansvarig ägare i regeringen för Tera- com. Jag skulle vilja fråga: När kommer statsrådet att se till att det blir en särredovisning så att man faktiskt kan utläsa om det är konkurrensneutralt eller inte?
Anf. 14 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Ja, med anledning Ola Karlssons sista bombastiska utlägg här vill jag åter upprepa det jag sagt i olika sammanhang om denna fråga om Tera- com, att självfallet framställs i samband med bolags- stämman krav på Teracom om t.ex. avkastning på insatt kapital och utdelning i s.k. ägardirektiv. I ägar- direktivet anges också att Teracom ska belysa för- hållandet mellan den konkurrensutsatta och den icke konkurrensutsatta verksamheten. Vi begär alltså den- na särredovisning. Det är inte så att vi försöker be- handla Teracom på något annat sätt än alla andra bolag där staten är ägare. Reglerna för en kabeloperatör som enbart använ- der analog teknik innebär att must carry-skyldigheten gäller SVT 1, SVT 2 och TV 4, alltså de kanaler som så gott som alla i Sverige kan se utan kostnad med en individuell antenn för analog mottagning. Om kabe- loperatören även sänder digitalt, då omfattar must carry-skyldigheten en av Sveriges televisions båda digitala kanaler, alltså SVT 24 eller den regionala kanalen. Den första situationen innebär att det befintliga analoga kabel-TV-nätet byts ut mot en ny digital anläggning. De boende kommer fortfarande att vara hänvisade till denna anläggning för att få tillgång till TV-program och nätinnehavaren är då skyldig att se till att alla boende kan ta emot must carry-kanaler med god kvalitet. Det andra fallet innebär att ett digitalt bredbands- nät installeras som komplement till ett analogt kabel- nät som redan finns. Då handlar det om att nätinneha- varen är skyldig att sända ut en av Sveriges televi- sions digitala kanaler med digital teknik.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1999/2000:411 om statens medborgerliga ansvar
Anf. 15 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Elver Jonsson har frågat statsminis- tern om regeringen är beredd att samlat se över en rad samhällsfunktioner där statsmakten har ett särskilt ansvar och som skulle kunna förbättra situationen vad beträffar urbaniseringens våndor, ungdomens utan- förskap och upprättande av en rättstrygghet som in- kluderar rimliga krav på nära samhällsservice. Vidare har han frågat om regeringen är beredd att stimulera nyföretagandet för särskilt de små företagen beträf- fande regler, riskkapital och en förändring som mot- verkar den svarta arbetsmarknaden. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Interpellationen berör ett mycket stort antal frågeställningar inom olika statsråds ansvarsområden. Med hänsyn till den korta tid som står till mitt förfogande koncentrerar jag mig på att besvara de två huvudfrågor som ställs i interpellationen. Elver Jonsson frågar hur situationen kan förbättras i de delar av landet där befolkningen minskar till följd av den ökade urbaniseringen. Jag vill poängtera att diskussionen om urbaniseringen delvis är förenklad. Studier som har gjorts på senare tid visar att främst mindre tätorter minskar sin befolkning, samtidigt som det faktiskt sker en ökning i främst tätortsnära lands- bygds- och vissa skärgårdsområden. Dessutom vill jag påpeka att den befolkningsminskning som sker i stora delar av Sverige inte enbart är en följd av ut- flyttning till storstadsregionerna. Andra faktorer som förklarar befolkningsminsk- ningen är det historiskt mycket låga födelsetalet och den kraftigt minskade invandringen under andra hal- van av 1990-talet. När det gäller utflyttning från gles- bygd är det ungdomar som svarar för nästan hela ökningen. Det beror framför allt på den kraftiga ök- ningen av antalet studerande. Regeringen har givit den regionalpolitiska utred- ningen i uppgift att bl.a. utarbeta en strategi för regi- onal balans samt att lämna förslag beträffande grundläggande servicefrågor, både samhälleliga och kommunala, i gles- och landsbygdsområden. Elver Jonsson har också tagit upp frågan om rätt- stryggheten. En utgångspunkt för regeringens arbete är att det samhällsproblem som brottsligheten utgör måste - förstås - angripas utifrån en bred politisk ansats. Det lokala brottsförebyggande arbetet har utvecklats i positiv riktning. Mer än hälften av landets kommuner har i dag lokala brottsförebyggande råd eller motsvarande organisation. I vårpropositionen har regeringen tillfört rättsväsendet ett tillskott på 1 miljard kronor för år 2001 och ytterligare ca 1,5 mil- jarder kronor för vardera åren 2002 och 2003. Polisen ges samtidigt en resursförstärkning för innevarande år på 200 miljoner kronor. När det gäller frågan om situationen för ungdomar har statsrådet Ulrica Messing den 25 april i år besva- rat en interpellation från Elver Jonsson om Ungdo- mars livschanser. Jag vill särskilt lyfta fram den del i interpellationssvaret som gäller vikten av ungdomars ökade entreprenörsanda. En nationell handlingsplan för främjande av ungt företagande utarbetas för när- varande av NUTEK. I interpellationens andra fråga efterfrågas rege- ringens inställning till fortsatta insatser för att stimu- lera de små och medelstora företagen. Regeringens linje ligger i detta fall fast och vi avser att med hög prioritet fortsätta arbetet med att förbättra villkoren för företagande och sysselsättning. Regeringen har under det gångna året genomfört lättnader på före- tagsskatteområdet och många av åtgärderna har varit särskilt riktade till små och medelstora företag. Regeringen anser att arbetet med att motarbeta och begränsa den svarta marknaden är ett mycket prioriterat område. Det handlar emellertid inte bara om att eventuellt sänka skatter utan också om att påverka attityder, göra det enklare att redovisa och betala skatt på ett riktigt sätt och att förbättra möjlig- heterna till kontroll. I detta sammanhang kan nämnas att regeringen i vårpropositionen föreslagit att skatte- förvaltningen bör tillföras ett varaktigt tillskott på 125 miljoner kronor för att bl.a. upprätthålla kontrollin- tensiteten på en önskvärd nivå.
Anf. 16 ELVER JONSSON (fp): Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret. Jag har i ett antal interpellationer tagit upp statens ansvar för den kärnverksamhet som på många områden har urholkats. Därför har jag under senare tid haft debat- ter med departementscheferna inom Finans-, Närings- och Justitiedepartementen samt dessutom med stats- råden Mona Sahlin och Ulrica Messing. Därför reste jag frågan till statsministern om hur han sammantaget såg på statens medborgerliga ansvar när det gäller en rad samhällsfunktioner där stats- makten har ett särskilt ansvar och på vad som skulle kunna förändra situationen till det bättre när det gäller urbaniseringens avigsidor, ungdomens utanförskap, rättstryggheten som urholkas och hur man stimulerar nyföretagande för de små företagen i fråga om bl.a. regler, riskkapital och hur man kommer till rätta med den s.k. svarta arbetsmarknaden. Nu har frågan delegerats till biträdande närings- ministern och jag är självfallet angelägen att få dis- kutera den med statsrådet, men jag hade - låt mig erkänna det - förväntat mig ett mera djupgående svar från regeringen än vad som ryms på en A4-sida. Statsrådet synes ta lätt på den obalans som råder i landet. Att hänvisa urbaniseringens stora problem till att det skulle handla om att vi har för få invandrare eller att det föds för få barn är att se alltför lättvindigt på saken. Vi har en urbaniseringsvåg som i sin styrka är långt värre än 1960-talets s.k. flyttlasspolitik. Mer än 200 kommuner minskar i befolkningstal, mindre än 80 kommuner växer. Hela befolkningstill- växten sker på några få orter i landet. Norrlands in- land, Bergslagen, Värmland, Dalsland och sydöstra Sverige töms på invånare i aktiv ålder, och sysselsätt- ningsökningen i dessa områden är praktiskt taget obefintlig. Norr om Dalälven är det endast en kom- mun som växer. Vid sidan av de tre storstadslänen är det bara två län som ökar i befolkning medan befolk- ningen minskar i 17 län. I skogslänen bor 20 % av landets invånare. Lika stor andel - 20 % - bor i Stockholmsområdet, men av den sysselsättningsökning som nu sker hamnar 40 % i Stockholm medan skogslänen endast får 7 % av de nya jobben. De norrländska inlandskommunerna får den minsta andelen av tillväxten, och den utarmning- en går från Tornedalen i norr ned till Västra Götaland. Nu hänvisar statsrådet till den regionalpolitiska utredningen. Men det vore fel att skriva ut en växel i förväg och tro lösningen skulle vara klar med det. Den våldsamma nedrustningen av vårt vägnät, den havererade närpolisreformen, tingsrätternas urgles- ning och en förväntad försämring när det gäller pos- tens service på kassaområdet är alarmerande. Att då hänvisa till en statlig utredning som ännu inte är klar, långt mindre remissbehandlad och vars effekter ligger flera år framåt i tiden är som att se gräset växa medan kon dör. Min fråga om rättstryggheten har fog för sig. Jag har inga invändningar mot statsrådets synpunkt att det behövs en bred politisk insats. Det kan skönjas posi- tiva signaler i det brottsförebyggande arbetet, men det behövs också en polisorganisation som följer upp och är på plats. Att kunna upprätthålla ordning medelst service och lokalkännedom är ytterst angeläget. Det är dags att låta närpolisreformen få ett reellt innehåll. Mitt påstående att ungdomar hamnar i ett utanför- skap som vi knappast tidigare har varit med om är tyvärr riktigt - detta trots att vi i rent ekonomiska termer kanske aldrig har haft en så påkostad ung- domsgeneration. Min slutsats är att staten har misskött sin kärn- verksamhet. Den medborgerliga servicen är inte till- räcklig. Fältropet Hela Sverige ska leva! måste bli mer än högtidstal. Bredband är naturligtvis bra, men det är makabert att den mest publika statliga satsning- en under det senaste året är fler systembolag och statliga kasinon. Jag tror att det vill till betydligt mer konstruktiva och positiva inslag i regional- och ar- betsmarknadspolitiken.
Anf. 17 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Jag kan inte göra något åt besvikelsen över att det inte är statsministern som står här, utan Elver Jonsson får nöja sig med min enkla person. Det samlade svaret, med tanke på att det var väl- digt många områden som Elver Jonsson ställde frågor om och tiden för att svara i en interpellationsdebatt är begränsad, är att det självfallet finns väldigt mycket mer som regeringen har gjort och som pågår på många håll i departementen. Jag tycker att jag i inter- pellationssvaret har visat det allvar som regeringen fäster vid denna fråga och på ett antal av de åtgärder som i dag vidtas, och jag kan givetvis fylla på med mer. Jag vill också säga att det är en viktig debatt som Elver Jonsson för och som jag har kunnat följa under en lång tid. Jag har respekt för den. Det finns en stor oro ute i landet, och det finns väldigt mycket som staten, både riksdag och regering men också myndig- heterna, måste göra för att kunna upprätthålla en rimlig servicenivå i alla delar av landet. Den debatten är viktig och jag hyser all respekt för den. Men när Elver Jonsson säger att jag tar det här väl lättvindigt, blir jag ändå lite irriterad när Elver Jons- son själv säger att nu töms landsbygden på invånare i aktiv ålder. Vi kan väl ändå försöka att se med lite rim och reson på vad som faktiskt har hänt de senaste åren. En viktig orsak till den minskade befolkningsut- vecklingen i delar av landet - och det är inte lättvin- digt att säga det, Elver Jonsson - beror dels på att det föds färre barn, dels på att invandringen har minskat så drastiskt under de senaste åren. Totalt sett stod faktiskt invandringen för mer än halva befolkning- sökningen i Sverige under den första halvan av 90- talet. Detta är inte lättvindigt, utan det är fakta. Jag tror att Elver Jonsson och jag är överens om att det är fantastiskt att fler ungdomar i dag får möj- lighet att studera och att de studieorter som dessa ungdomar i dag kan flytta till för att få sin välbehöv- liga utbildning finns på flera håll i landet och inte bara i storstadsområdena. Jag tycker att någonting som vi ska poängtera många gånger är att ungdomars ökade rörlighet inte är något problem utan en fantas- tisk tillgång och något nödvändigt och viktigt: att få röra på sig, få intryck, erfarenheter och utbildning. Men det som vi ska diskutera är hur vi kan göra så att miljön i hela landet är sådan att man sedan vill och ska ha möjlighet att återvända med den nya kunskap och erfarenhet som man har skaffat sig. Då är servi- cen, kulturen, jobben, entreprenörsklimatet - precis det som Elver Jonsson pekar på - helt avgörande. Jag vill till detta bara lägga dels arbetet med de regionala tillväxtavtalen, som ju också visar på den väldiga anda som finns ute i länen för att skapa nya förutsättningar runtom i landet, dels statens arbete för att flytta både resurser och makt ut till regionerna, så att man där kan skapa sig en annan framtid och också få ett annat innehåll i sin arbetsmarknad. Jag vill också igen betona att tillgången till ser- vice i gles- och landsbygdsområdena är avgörande. Därför har också den regionalpolitiska utredningen fått i uppdrag att komma med förslag om hur detta ska förändras. Det finns också många projekt i gång som handlar om att hitta nya samlade servicelösning- ar för glesbygden. Polisen kommer att beröras på många sätt. Rege- ringen kommer redan i höst att tillsätta en utredning för att se över vilka möjligheter det finns att komp- lettera polisens resurser i glesbygdsområdena och hur tryggheten i dessa delar av landet kan öka. Det pågår alltså mycket. Oron är befogad. Men gör inte den överdrivna beskrivningen att landsbyg- den totalt töms på aktiva invånare, för riktigt så illa är det inte.
Anf. 18 ELVER JONSSON (fp): Fru talman! Vi är ändå överens om att det kan va- ra befogat med oro. Men sedan backar statsrådet mycket snabbt igen och säger att hon inte tar det här lättvindigt. Att de senaste årens befolkningsminskning beror på en svagare invandring och att färre barn föds är ett riktigt konstaterande. Men obalansen har ändå förvär- rats, för storstadslänen har ju inte fått reduktioner av att det har fötts färre barn och att antalet invandrare har minskat. Vi har alltså fått en obalans som har stärkts av att det faktiskt går flyttlass från Norrlands inland. Problemet är att befolkningen minskar från en lägre nivå än tidigare. Sedan tycker jag ändå att man kan säga att det är dystert att vi i en god konjunktur med en tillväxt på 3-4 % - det är fantastiskt roligt att det är möjligt - ändå inte har kommit upp i de sysselsättningstal som har varit gängse under hela efterkrigstiden, under tidigare decennier. Jag tycker att det är viktigt att vi hinner byta några ord om min fråga om hur nyföretagandet kan stimule- ras genom regelförbättringar, hur tillgången till risk- kapital kan öka och hur man kan gynna framför allt kvinnors entreprenörsanda. Jag menar att det är helt otillräckligt att hänvisa till en nationell handlingsplan. Vi har genom åren haft för mycket planer och för lite handling. Det är bra att regeringen bejakar nödvändigheten att förbättra villkoren för företagare och sysselsätt- ning. Men de påstådda lättnaderna på skatteområdet är ju så begränsade och dessutom neutraliserade ge- nom andra avgifter och skattehöjningar att de, enligt mitt sätt att se det, är helt otillräckliga. Jag har tidigare här med statsrådet Sahlin tagit upp de s.k. hushållsnära tjänsterna. Det finns ett antal företag som har startat trots ogynnsamma förutsätt- ningar och de är i snabbt växande. Men det finns ett problem, och det är att skatter och avgifter gör att de som vi kan kalla för vanliga inkomsttagare inte har råd att efterfråga sådana tjänster. Att sådana företag ofta har kvinnor i ledningen gör inte saken mindre besvärande, vare sig för mig eller, tror jag, för den tidigare jämställdhetsministern. Återigen har en snabb förändring hindrats, tycker jag, av den splittring som är tydlig inom regeringen. Den har ofta hindrat kvinnliga entreprenörer att ut- veckla företag som det nu visar sig att de har kunnat hantera med stor professionalitet. Reformen, som uteblivit, får ett allt starkare stöd, inte minst från tidigare socialdemokratiskt aktiva människor som nu finns på andra håll där man ser behovet av och vill göra det möjligt att efterfråga sådana tjänster. Jag tror att det är viktigt att få reformen sjösatt, och då gäller det inte att få en flerårig utredning som ser över skat- tesystem i största allmänhet, för jag tror att den köpta markservicen, som skulle möjliggöra en satsning på kvinnors och mäns egen yrkesutveckling, är väldigt angelägen. Det skulle dessutom, och det har vi talat om förut, faktiskt bromsa en växande svart arbets- marknad med lågbetalda människor utan sjukförsäk- ringsskydd eller möjlighet att samla ATP-poäng. T.ex. säger Riksskatteverkets chef att det är en verk- samhet som är på väg att bli ohållbar. Han talar om 30-50 miljarder kronor i uteblivna statsinkomster, dvs. mer än en svensk försvarsbudget. Jag tror att vi måste gripa oss an detta område bå- de för att få en vit arbetsmarknad och för att göra det möjligt för unga människor att förena sin egen yrkes- karriär med ett gott familjeliv.
Anf. 19 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Jag vill igen betona att vare sig jag eller någon annan ledamot i regeringen tar befolk- ningsutvecklingen lättvindigt. Det kan ändå inte vara lättvindigt att hänvisa till de två enskilt absolut största förklaringarna, som är födelsetalen och den drastiskt minskade invandringen. När vi för resonemanget om vad det är som måste ske i politiken för att göra till- växtmöjligheterna och entreprenörsmöjligheterna starkare i hela landet, har vi därmed också sagt att vi har ett problem, som Elver Jonsson förtjänstfullt påpekat både nu och många gånger tidigare. Det som vi koncentrerar arbetet på är att föra ut makt och resurser till regionerna, för det är där man bäst kan bygga upp den nya tillväxten. Det handlar om servi- cenivån, och det handlar om tryggheten, precis de områden som interpellationen berör. När det gäller entreprenörsandan måste jag också få säga, med risk för att bli beskylld för att vara lätt- vindig igen, att vi har rekordhöga nivåer på nyföreta- gande i Sverige. Det är fantastiskt, och det är viktigt. Företagen måste bli ännu fler, det måste bli ännu enklare och det måste bli ännu bättre anpassade regler för de små företagen. Men man måste ha två ögon att se med, Elver Jonsson. Se inte bara det svarta, utan se också de förändringar som nu sker när det handlar om villkoren för de små och nya företagen. Regeringen kommer att fortsätta sitt arbete med att göra tillgången till riskkapital större för de små företagen. Vi gör om myndighetsstrukturen så att det ska bli lättare och enklare att ge service åt de små och medelstora företagen. Regelverket ska också ännu mer vara anpassat efter de mycket olika villkor som gäller för små företagare. När det gäller de hushållsnära tjänsterna har vi som Elver Jonsson själv sade diskuterat det ett antal gånger. Den frågeställningen förs ju nu in i diskus- sionen om den samlade synen på skattepolitiken som ska föras under hösten. Jag vill bara lägga till det som jag också nämnde i mitt svar, att det är viktigt nog att diskutera nivån på skatterna. Men minst lika viktigt är att förändra attityden till de tjänsteföretag vi nu pratar om. De är ett viktigt bidrag till sysselsättningen i Sverige och skulle kunna vara det i ännu högre grad.
Anf. 20 ELVER JONSSON (fp): Fru talman! När det gäller befolkningsutveckling- en och den obalans som råder och som jag påtalade är det så att den stora majoriteten av Sveriges län har minussiffror i sina befolkningstal. Det räcker inte att konstatera, menar jag, att det föds färre barn - det är i och för sig mycket beklagligt - och att det kommer färre invandrare som påverkar befolkningsutveck- lingen. Men det som statsrådet inte lade lika stor vikt vid är att de flyttströmmarna går olyckligt och oftast åt fel håll. Jag delar Mona Sahlins uppfattning att självfallet ska ungdomar röra på sig och få nyttiga studie- och yrkeserfarenheter på annat håll. Men jag tror att det är viktigt att vi också kan få en återström. Det jag har tagit upp i flera interpellationer och även nu i den senaste sammankopplat - för det hänger ju ihop - är att det inte finns den servicenivå som statsrådet be- känner sig till och menar att vi ska ha. Det har skett stora missgrepp. Det gäller t.ex. den nedrustning av vägnätet och den uttunning av tingsrätter och annan rättsservice som har skett. Det gäller t.ex. också detta att det helstatliga Postverket inte kommer att erbjuda samma goda service framöver som man har haft. Det är sådana brister som jag tror spelar in när folk funderar på att återvända till landsbygdsområden utanför storstadsområdena. Därför tror jag att vi be- höver se över det, och det är bråttom. Till sist bara de hushållsnära tjänsterna. Jag kän- ner i luften att statsrådet bejakar mycket av min heta önskan om att det snabbt ska bli en reform. Men jag tror tyvärr att det är krafter som bromsar. I den delen får jag väl bara önska statsrådet Mona Sahlin god lycka när det gäller att kämpa ned en del motstånd i den egna partikretsen, för jag tror att det finns. Det behövs en förändrad attityd, förändrade regler och förändrade skattenivåer för att nyföretagen ska sätta fart där kvinnor i företagaryrkena kan få sin chans.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1999/2000:394 om högskolans kvalitet
Anf. 21 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Ulf Nilsson har frågat vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att inte förkunskapskra- ven till högskolan successivt ska sänkas och påverka högskolans kvalitet. Ulf Nilsson gör gällande att elever från naturvetenskapligt och tekniskt program inte automatiskt kommer att bli behöriga till naturve- tenskapliga, tekniska och medicinska högskoleutbild- ningar eftersom kurser i matematik, fysik och kemi inte längre blir obligatoriska. Som en följd av detta kan högskolorna - enligt Ulf Nilsson - komma att sänka antagningskraven alternativt tvingas anordna s.k. behörighetsgivande förutbildningar, vilket skulle leda till längre och dyrare studietid för studenterna. I mars 1999 godkände riksdagen i huvudsak rege- ringens förslag till en ny struktur för gymnasieskolans nationella och specialutformade program (prop. 1997/98:169, bet. 1998/99:UbU3, rskr. 1998/99:160). Den av riksdagen beslutade nya strukturen inne- bär bl.a. att alla gymnasieprogram ska ha en omfatt- ning på 2 500 gymnasiepoäng fördelat på kärnämnen, karaktärsämnen och individuella val. Beslutet berör de elever som börjar gymnasieskolan efter den 1 juli 2000. Beslutet innebär vidare att ett nytt program, teknikprogrammet, inrättas och att de nationella pro- grammen ska erbjuda eleverna en större valfrihet. Valbara kurser finns inom karaktärsämnesblocket och inom ramen för individuellt val. Mot bakgrund av riksdagens beslut om en ny gymnasiestruktur fick Skolverket i uppdrag att utar- beta förslag till programmål, inriktningar och omfatt- ning av gemensamma karaktärsämnen för nationella program. Vad gällde inriktningar och kurser som har betydelse för särskild behörighet till olika högskole- utbildningar skulle Skolverket samråda med Hög- skoleverket och gemensamt med Högskoleverket analysera eventuella konsekvenser och finna lösning- ar som inte försvårar för eleverna från olika program att söka till högskolan. Regeringens beslut om programmål och gemen- samma karaktärsämnen på de nationella programmen har haft som utgångspunkt att skapa tydlighet i pro- gramstrukturen och utrymme för valbarhet inom karaktärsämnesblocket. Detta innebär att vissa äm- neskurser, som för närvarande krävs för särskild be- hörighet, i vissa fall kommer att erbjudas som s.k. garanterat valbara kurser. Skolverket har - med stöd av gymnasieförordningen - beslutat vilka kurser som ska erbjudas som garanterat valbara på varje natio- nellt program. T.ex. anges för teknikprogrammet att matematik D och matematik E samt fysik B ska vara garanterat valbara. Syftet är att - i minst samma om- fattning som för närvarande - skapa möjligheter för elever att skaffa sig betyg i ämnen som är vanligt förekommande som särskilda behörighetskrav i hög- skolan. Ulf Nilsson är oroad över att kvaliteten i högsko- lan kan sjunka om högskolan tvingas sänka behörig- hetskraven. Jag skulle vilja göra följande kommentar till detta. I den proposition som regeringen lade fram våren 1996 (prop. 1995/96:184) med förslag till ändringen av reglerna om tillträde till högskolan påpekades att högskolans utbildningar ska vara öppna för så många studenter som möjligt. Syftet med de särskilda behö- righetskraven är att tydliggöra de mer specialiserade förkunskaper som anses nödvändiga för att klara av en viss utbildning. Å andra sidan är det den enskilda studenten som har ansvar för sina studier, och många studenter måste förmodas vara i stånd att bedöma om de har de reella förutsättningarna att klara av en viss utbildning. Därför bedömde regeringen att de särskil- da behörighetskraven bör tillämpas relativt restriktivt. Högskolans utbildning ska bygga vidare på den kunskap som elever får i gymnasieskolan. Förkun- skapskraven för antagning till högskoleutbildning är en bedömningsfråga för Högskoleverket och lärosä- tena. Kvaliteten på slutresultatet av högskoleutbild- ningen får naturligtvis inte påverkas av vilka förkun- skapskrav som ställs. Kraven för godkända kurser i högskolan måste vara desamma, även om behörig- hetskraven ändras. Det ankommer på Högskoleverket att fatta beslut om vilka särskilda behörighetskrav som ska gälla för vissa program som leder till en viss yrkesexamen, t.ex. civilingenjörsexamen. Detta måste givetvis ske i samråd med Skolverket och med beak- tande av förändringar i programstrukturen i gymna- sieskolan. Det kan inte vara en förutsättning att en stor andel elever från gymnasieskolan måste komp- lettera sina förkunskaper efter avslutade gymnasi- estudier. Gymnasieskolans nya struktur medför att Hög- skoleverket måste se över föreskrifterna om särskild behörighet. Ett sådant arbete pågår för närvarande inom Högskoleverket. Jag utgår från att verket så snart det är möjligt och i god tid före det att de första eleverna lämnar den nya gymnasieskolan har fullföljt översynen av de särskilda behörighetskraven. Det är av stor betydelse att eleverna tidigt informeras om vilka krav som ställs inför kommande högskolestudi- er. I propositionen Vissa skolfrågor (prop. 1999/2000:68) som nyligen förelagts riksdagen avise- rade regeringen att en proposition om rekrytering till högskolan kommer att föreläggas riksdagen. I det arbetet kommer frågan om en gymnasieexamen att behandlas.
Anf. 22 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Utbildningsministern bekräftar i sitt svar att ett antal kurser inte kommer att vara obligatoriska, kur- ser som tidigare har varit det. De kommer i stället att vara, som det heter, garanterat valbara på det natur- vetenskapliga programmet och på det nya teknikpro- grammet. Det gäller sådana kurser som t.ex. matema- tik D, matematik E och fysik B. Möjligheterna finns alltså kvar för dem som väljer att läsa dessa kurser, som utbildningsministern säger. Bakgrunden till min interpellation var två fråge- tecken. För det första: Kommer högskolan att ge avkall på förkunskapskrav ifall det kommer fler elever som inte har läst de kurser som tidigare var obligatoriska? För det andra: Kommer högskolan att införa gym- nasiekurser i form av s.k. baskurser för att hjälpa in studenterna? I det första fallet sjunker enligt min mening kva- liteten på högskolan med tanke på pressen att exami- nera så många som möjligt. I det andra fallet blir studietiden längre och dyrare för studenterna. Dess- utom utnyttjas högskolans resurser till utbildning på gymnasienivå. Jag tycker inte att jag får något riktigt svar från utbildningsministern på min avslutande fråga om vad regeringen tänker göra för att de sänkta förkunskap- skraven inte ska påverka högskolans kvalitet negativt. Jag tycker att utbildningsministerns svar pekar lite åt olika håll. Högre utbildning ska vara öppen för så många som möjligt, men samtidigt ska förkunskaper- na ha inhämtats i gymnasiet. Högskolans slutresultat ska vara av samma kvalitet som hittills, men samti- digt finns pressen på att examinera de studenter som är sämre förberedda än tidigare. Utbildningsministern säger att ett övergripande mål är att högre utbildningar ska vara öppna för så många som möjligt. Jag skulle i stället vilja formulera det så här: Det är viktigt att så många som möjligt går vidare till högre utbildning, men de som gör det måste ha bra förutsättningar att klara sin utbildning. Utbildningsministern säger också att gymnasie- skolans nya utformning medför att högskolan i god tid måste se över föreskrifterna om behörighet innan de första eleverna lämnar den nya gymnasieskolan. Enligt min mening borde det ske betydligt tidigare, dvs. innan gymnasieeleverna ska välja eller välja bort de kurser som kan krävas för behörighet. Eleverna börjar ju redan i höst på de förändrade gymnasiepro- grammen. Ett rimligt krav från dem som läser på gymnasiet måste väl vara att de kan planera sina studier efter vad de kan tänka sig att läsa senare. Fru talman! Jag menar att vi borde ha en helt an- nan och mycket enklare grundprincip för antagning till högskolan. Inför i stället en gymnasieexamen som ger grundläggande behörighet för olika ämnesinrikt- ningar, beroende på vilket gymnasieprogram man läser! Låt sedan högskolorna i större utsträckning än nu själva utforma särskilda behörighetskrav och an- vända sig av tester och intervjuer när en utbildning kräver särskilda förutsättningar! En självklar och mycket viktig grundförutsättning måste vara att varje studerande vet vilka möjligheter en gymnasieutbildning ger för framtida studier. Jag tycker att dagens diskussion visar att den tydligheten inte finns för de elever som börjar gymnasiet i höst. En mera uttalad högskoleförberedande utbildning än den som vi har i dag på gymnasiet skulle skapa den klarheten för eleverna.
Anf. 23 PER BILL (m): Fru talman! Ulf Nilsson tar upp en mycket viktig fråga, nämligen om högskolans kvalitet. Jag tror att det finns många orsaker till att vi i dag har en fläckvis ganska låg kvalitet på vår högre utbildning. Det visar inte minst den senaste ESO-studien, benchmarking- rapporten. Bitvis är det väldigt bra, och bitvis finns det mycket kvar att göra. Ulf Nilsson har pekat på en viktig aspekt, att man tar in studenter med för dåliga kunskaper. En annan viktig aspekt är naturligtvis att man använder lärare med för dåliga kunskaper. En tillkommande aspekt kan vara att det finns för små resurser på många uni- versitet och högskolor i dag. Ytterligare en kan vara att utbildningen på vissa ställen ligger långt från den relevanta forskningen. Därutöver kan det vara så att studenternas val har så liten betydelse och att det är så mycket av politisk styrning som avgör var studenter- na ska studera. Men jag tror också att problemet börjar mycket ti- digare. Ulf Nilsson var inne på det. Vi har fått en "högstadiefiering" av gymnasiet. I Katedralskolan hemma i Uppsala finns det en mattelärare som varje år genomför samma prov, så att varje årskull blir testad. Han säger att resultatet tyvärr sjunker år efter år. Man tvingas då fundera på hur man ska ge elever- na den basutbildning som de borde ha fått redan på högstadiet. På samma sätt ser vi en "gymnasifiering" av hög- skolan. På en känd teknisk högskola gör man samma sak, dvs. testar eleverna med ett matteprov. Även där säger läraren att det blir sämre och sämre resultat. Ett tag trodde han att det berodde på att man nu tar in mycket fler, och han gjorde därför en bortgallring av dem som inte skulle ha fått plats, om man inte hade utökat utbildningen. Även sedan han hade gjort det såg han sjunkande resultat i matteutbildningen. Det här är naturligtvis mycket oroande. Det finns alltså mycket att göra i grund- och gymnasieskolan. Jag håller också med Ulf Nilsson om att det finns mycket att göra när det gäller antagningen till den högre utbildningen. Det måste finnas en tydlighet, så att eleverna vet vad som behövs för att komma in på olika linjer. Det behöver också göras väldigt mycket på våra universitet och högskolor för att de år efter år ska kunna ge utbildning i absolut världsklass. Jag tror t.ex. att det handlar om att studenternas val ska styra resurser och platstilldelning. Jag tror att vi måste få en tuffare konkurrens mellan olika universitet. Jag tror att vi måste öka antalet platser på attraktiva läro- säten och minska det på icke attraktiva lärosäten. Det blir en följd av studenternas val. Jag tror också att vi måste decentralisera antag- ningen till högskolan, så att högskolorna själva ska få avgöra om de ska använda betyg, betyg och tester eller betyg och intervjuer, eller hur de vill göra detta. Jag tror vidare att vi måste öka anslagen till den högre utbildningen och bli av med de tomma platserna på vissa ställen och de långa köerna på andra och attrak- tiva ställen. Dessa köer bidrar verkligen inte till att höja kvaliteten på den högre utbildningen i Sverige.
Anf. 24 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Jag blir väldigt glad när både Ulf Nilsson och Per Bill är intresserade av att diskutera högskolans kvalitet. Det är ett område som jag lagt ned mycket av min arbetstid på. Jag är övertygad om att vi behöver en mycket mer omfattande kvalitetsut- värdering av våra högskoleutbildningar. Därför har regeringen också på riksdagens bord lagt ett förslag som har bifallits av riksdagen. Det innebär att vi nu framöver har ett av Europas mest ambitiösa system när det gäller kvalitetsutvärdering. Alla våra högsko- leprogram, alla våra ämnen, ska regelbundet utvärde- ras, och ribban ska ligga högt. Vi ska stå oss väl i en internationell konkurrens i högskoleutbildningen. Om man inte förbättrar kvaliteten i utbildningen på en högskola där man får kritik för bristande kvali- tet, riskerar man till syvende och sist att förlora exa- minationsrätten. Det är ett mycket starkt system. Det genomfördes inte några framsteg i det avseendet under den moderata utbildningsministerperioden, men nu har vi tagit ett rejält steg framåt. Det är vik- tigt. Utbildningskvaliteten i högskolan är väldigt viktig. Ulf Nilsson tar upp en fråga som rör antagningen och förkunskaperna för de personer som söker till högskoleutbildning, men jag tror att han hamnar i en konflikt med sin egen politiska övertygelse. Jag tror att Ulf Nilsson vill att gymnasieeleverna ska ha val- frihet att själva komponera sin utbildning. Alla elever borde ges ökad möjlighet att själva sätta samman kurser till ett eget personligt program, skriver Folk- partiet i sin reservation mot regeringens politik på gymnasieskolans område. Valfrihet innebär ju också att det finns en möjlig- het för elever att välja efter eget intresse och egen fallenhet. Det viktiga är att eleverna ska veta vilka förkunskapskrav som ställs, om de vill vidare till högskolan. Där har vi väldigt höga ambitioner. Vi vill ju att hälften av en årskull ska komma vidare till högre utbildning. Ulf Nilsson bör nog fundera igenom sin egen principiella syn på detta med valfrihet och att slå förordningarna i huvudet på de elever som inte väljer som Ulf Nilsson vill. Vår tradition i svensk högskola är att inte stänga ute väldigt stora grupper redan vid antagningen utan faktiskt lita till individens eget ansvar för att fullfölja och klara sin utbildning. Det är en viktig tradition. Vi ska inte försöka snäva in an- tagningen till högskolan, något som gör att vi skulle stöta bort många begåvningar som söker sig till högre utbildning. Per Bill säger att högskolans utbildningar har låg kvalitet. Vad grundar han det på? Jo, han säger att det har kommit ut en ESO-rapport som säger att högsko- lans utbildning har låg kvalitet. Den skulle jag gärna vilja se, för den har ännu så länge inte kommit ut. ESO har avgivit en jämförande rapport som var väl- digt intressant. Den var nästan identisk med en artikel som jag själv skrev i Svenska Dagbladet för ett och ett halvt år sedan och som pekade på ett centralt pro- blem i den svenska högskolan. Det är att min generation - vi som är födda på 60- talet - inte gick vidare till högskolan på 1980-talet. Orsaken till det var att man inte byggde ut högskolan på 1980-talet. Det gjorde man inte heller i slutet på 1980-talet, och väldigt lite på 1990-talet. Det behövs en uppryckning på den punkten för att vi ska få de nya ungdomsgenerationerna väldigt välutbildade. Det är precis den grund vi har för den mycket skarpa expansion vi gör av högre utbildning, 100 000 platser. Det är vad ESO-rapporten innebär. Det ESO-rapporten däremot säger är att vi ligger granska bra till på grund- och gymnasieskolan i ma- tematik jämfört med andra länder. Där har skett en uppryckning sedan början på 80-talet, då vi låg dåligt till i vissa internationella jämförelser. Vi är bättre på att hävda oss internationellt när det gäller matematik och naturvetenskapen i innehållet, i kunskaperna hos eleverna. Det är bra, och det är viktigt. Det finns många intressanta frågeställningar att diskutera. Jag återkommer i nästa replik.
Anf. 25 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Utbildningsministern säger att Folk- partiet vill ha valfrihet i gymnasieskolan, och det är alldeles riktigt. Men kärnpunkten är att man också måste ha valfrihet att förbereda sig på en mer yrkesin- riktad utbildning eller på en högre utbildning. Samti- digt måste alltid möjligheter att komplettera finnas även som vuxen. Den här diskussionen visar på en principiell skill- nad när det gäller inställningen till gymnasieskolan mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Den skillnaden i grundsynen hänger också samman med synen på högskolan. Gymnasieskolans likformighet i dag gör det svårt både för många som vill välja att förbereda sig för en yrkesutbildning och också för många som vill välja att förbereda sig för högre studier. Detta tog också Per Bill upp i sitt anförande. Det blir allt vanligare att högskolan tvingas repa- rera kunskapsbrister från gymnasieskolan liksom gymnasieskolan tvingas reparera brister från grund- skolan. Det blir en negativ tendens genom hela ut- bildningssystemet att elever slussas vidare till nivåer de inte har kunskaper för att klara av. Det är natur- ligtvis till sist den enskilde studeranden som drabbas av detta. I dag valde jag att ställa frågan om hur antagning- sprinciperna ska utformas. Antagningssystemet ver- kar inte fungera särskilt bra i dag. Den ESO-rapport om antagningen till högskolan som kom nu i maj innebär en svidande kritik av dagens centraliserade antagningssystem. Rapporten konstaterar att antagningssystemet är en misshushållning med mänskliga resurser. Det finns ingen garanti för rättvis behandling. Sökandes förut- sättningar för studier tas inte till vara. Den sociala snedrekryteringen motverkas inte. En avgörande slutsats från rapporten lyder: De som söker kommer inte in, och de som kommer in börjar inte. Fru talman! Regeringen har nu tyvärr skjutit upp förslaget om gymnasieexamen. Ett sådant förslag skulle egentligen ha kommit redan denna vår. Det är synd att Högskoleverkets arbete med förkunskap- skrav måste börja utan att man vet besked om hur det blir med gymnasieexamen. Det är synd att de som börjar gymnasiet i höst inte vet vad de måste läsa för att komma in på olika utbildningar. Regeringen har sagt att ett förslag om en gymna- sieexamen ska kopplas till frågan om regler för behö- righet. Det tycker jag låter intressant. Folkpartiets inställning är tydlig. En gymnasieexamen ska helt enkelt vara grundkravet för behörighet till högre utbildningen. Naturligtvis hoppas jag att regeringens förslag kommer att gå i den riktningen. Min fråga gällde vilka åtgärder regeringen avser vidta för att inte förkunskapskraven till högskolan ska sänkas och påverka högskolans kvalitet. Därför upp- repar jag nu några konkreta frågor till utbildningsmi- nistern. Hur tänker utbildningsministern förhindra att sänkta förkunskapskrav sänker kvaliteten på en ut- bildning, som naturligt strävar efter att examinera så många som möjligt? Den andra frågan är: Anser ut- bildningsministern att högskolorna ska bedriva kurser på gymnasienivå, eller är detta gymnasieskolans och vuxenutbildningens uppgift?
Anf. 26 PER BILL (m): Fru talman! Jag tror att utbildningsministern hör- de lite dåligt eller talade med någon annan medan jag höll mitt inledningsanförande. Jag tyckte att jag var ganska tydlig på den punkten. Jag sade inte att den svenska högre utbildningen är dålig överlag, utan jag sade att den är fläckvis dålig. Vi har utbildningar av absolut världsklass. Men vi har faktiskt också utbild- ningar som tyvärr håller ganska medioker kvalitet. Jag tycker att varje student som investerar oerhört mycken möda och drar på sig stora skulder har rätt till en riktigt bra utbildning av mycket hög kvalitet. Jag tror faktiskt att vi har gemensamma ambitioner om kvaliteten och hur vi år efter år måste sträva efter att det ska bli bättre. Jag tycker dock att den kvalitetsut- värdering som nu är på gång inte är särdeles ambitiös. Att utvärdera varje utbildning vart sjätte år är inte alls att sätta ribban väldigt högt utan snarare på en halvlåg nivå. Jag tycker därför att det är väldigt bra att Moderna Tider och flera andra nu börjar vakna till och hitta olika sätt att varje år göra en rankning av olika ut- bildningar. Här tror jag att vi kan få många fler bra exempel på sätt att se till att kommande studenter får en god inblick i vilka utbildningar som håller riktigt bra kvalitet och vilka som ännu inte gör det. Hur kan jag då veta att det är fläckvis dåligt? frå- gar utbildningsministern. Det gör jag t.ex. genom att jag träffar ganska många studenter på högskolor. Flera av dem har sagt, att hade de vetat hur få stu- denter de skulle vara på sin civilingenjörsutbildning på den medelstora högskolan hade de hellre köat ytterligare något år på KTH eller Chalmers än att börja på den utbildning de gjorde. Det är deras egna ord.
Anf. 27 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Per Bill är trots sin ungdom en erfa- ren politiker. När han blir pressad glider han undan till något annat. Kvalitetsfrågan är oerhört viktig, och utvärdering är oerhört viktigt. Denna regering har, som enda regering som jag kan överblicka, lagt fram ett förslag om ett genom- gripande kvalitetsutvärderingssystem med till syven- de och sist också ett sanktionsinstrument om man inte uppnår kvalitetskraven, dvs. man får inte examinera på en svensk högskoleutbildning om man inte bedri- ver en högskolemässig utbildning av hög kvalitet. Att det finns fläckvisa delar av dålig utbildning har vi fått bevis på genom detta system. Ett antal sjuksköterskeutbildningar och liknande har blivit av med examinationsrättigheterna för att man icke upp- når högskolemässig kvalitet. Det var aldrig modera- terna i närheten av när de hade ansvar för utbild- ningspolitiken. De hade inte ork och kraft att driva igenom ett kvalitetsutvärderingssystem, utan de stannade på halva vägen. Det blev ett slags resonerande med hög- skolorna från dåvarande kanslerns sida men inte ett kvalitetsutvärderingssystem. Det gläder mig att Per Bill har närmat sig oss på den punkten. Det som Per Bill påstod var att ESO hade kommit med bevis för att det var dålig kvalitet på vissa delar av svensk högskoleutbildning. Så var det inte. Jag har läst ESO:s rapport, och jag tror inte att Per Bill har läst den. De noterade det som jag också tycker är viktigt och som har legat till grund för vår politik. Vi har för låg andel högskoleutbildade i de unga generationerna. Detta måste vi göra någonting åt. Det var ingen kommentar till kvaliteten i svensk högsko- leutbildning. Det var kvantiteten det handlade om, och det måste vi göra någonting åt. När det gäller kvalitetsfrågorna kan jag garantera både Per Bill och Ulf Nilsson att regeringen är väldigt aktiv och engagerad i att genomföra väldigt konkreta förslag till kvalitetskontroll i svensk högskola. Här är vi intresserade av att utbyta erfarenheter för att gå vidare. Det finns på ett område en inkonsekvens ytterliga- re hos Ulf Nilsson, som är lite grann en tradition hos Ulf Nilsson när vi diskuterar högskolefrågor. Enga- gemanget ligger oftast på grund- och gymnasieskolan och inte på högskolan. Det märks tydligt. Det gäller den här gången det han säger om att alla elever ska veta när de går i gymnasieskolan vilka antagningskrav som gäller. Det tycker jag är en fullt respektabel åsikt. Så ska det naturligtvis vara. Samtidigt säger både Ulf Nilsson och Per Bill att antagningen ska avgöras i frihet för varje högskola att bedöma. Enligt Per Bills uppfattning ska det vara betyg, betyg eller tester, eller "hur man nu vill göra det". Hur ska den unge gymnasiestudenten veta "hur man nu vill göra det" när det är dags att komma till högskolan? Det är därför som jag vill ha ett system som är rikstäckande som gör att det finns en möjlighet för varje elev i gymnasieskolan att veta vilka förkun- skapskrav som ställs. Det är viktigt. Sedan är jag intresserad av att föra ett resonemang om att under- lätta för högskolorna att hitta alternativa metoder. Men det får aldrig vara så att det slår undan möjlig- heterna för planering för gymnasieeleven. Ulf Nilsson har inte funderat över den motsätt- ningen och inte heller över motsättningen mellan valfrihet och att alla ska läsa det som Ulf Nilsson vill. Vi har ett högskoleverk som fastställer standard- behörigheterna. Så bör det vara. De arbetar nu med de nya standardbehörigheterna, och jag har fullt förtro- ende för att de kommer att arbeta för att upprätthålla en hög kvalitet också när det gäller kraven på antag- ningen till högskolan. När skolministern lägger fram sitt förslag om en gymnasieexamen kommer man också parallellt att föra en diskussion om hur den påverkar antagnings- reglerna. Till detta får vi återkomma då skolministern presenterar sitt förslag till gymnasieexamen.
Anf. 28 ULF NILSSON (fp): Fru talman! Nej, utbildningsministern, engage- manget handlar inte bara om gymnasieskolan. Där- emot finns det ett stort engagemang för hela utbild- ningssystemet, från förskolan, genom grundskolan och gymnasieskolan till högre utbildning. Det hänger ihop. Därför tycker jag att det är bra att regeringen har börjat med ett kvalitetsutvärderingsarbete. Men jag tycker, vilket jag också har hävdat i en motion, att man borde göra tidsintervallerna betydligt kortare. Jag anser också att regeringen borde gå vidare med att skilja mellan de olika roller som i dag förenas i högskolan. Nej, utbildningsministern, det finns ingen mot- sättning mellan Folkpartiets uppfattning om valfrihet och uppfattningen att man ska kunna välja mellan en mer högskoleinriktad gymnasieutbildning och en mer yrkesinriktad gymnasieutbildning. Det är just det som är valfrihet. I dagens likformade gymnasieskola ten- derar man att inte kunna göra det här valet. Man blir inte förberedd vare sig för högre utbildning eller för yrkesutbildning. Dessutom tycker jag och Folkpartiet att det är mycket viktigt att vi genom hela utbildningssystemet, bl.a. genom en väl utbyggd vuxenutbildning, alltid har möjlighet att komplettera, så att man inte fastnar i återvändsgränder. Jag skulle vilja ge utbildningsministern en chans att kommentera mina två grundfrågor ännu en gång. Anser utbildningsministern att universitet och högskolor ska anordna gymnasiekurser för att rädda de områden där gymnasieskolan har brustit, eller ska man skilja på de rollerna? Har utbildningsministern några konkreta förslag till hur man kan förhindra att de sänkta förkunskap- skraven - om de införs - inte sänker kvaliteten?
Anf. 29 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Förändringarna i gymnasieskolan in- nebär inte några sänkta förkunskapskrav på det sätt som Ulf Nilsson beskriver. Gymnasieeleverna får möjlighet att välja kurser, och det finns klart stipule- rat vilka kurser som man absolut ska ha möjlighet att välja. Det ska också vara klart och tydligt för gymna- sieeleverna vilka kraven är för att komma in på hög- skolan. Ulf Nilsson frågade om högskolan över huvud ta- get ska vara med och överbrygga de svårigheter som kan finnas för dem som t.ex. inte har rätt naturveten- skaplig bakgrund för att kunna läsa en naturveten- skaplig utbildning. Svaret är absolut ja. Det basår som finns i högskolorna är i mitt tycke ett väldigt viktigt verktyg för att locka fler att läsa naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Det är av gemensamt intresse för hela vårt samhälle att vi förmår fler att söka sig till den sektorn. Vi kan inte säga att man bara ska ha den möjlig- heten på gymnasiet och att man därefter får packa sin kappsäck och aldrig mer söka sig till det området. Det är inte rimligt. Jag tycker att det är väldigt bra att många hög- skolor också jobbar aktivt med att locka nya grupper till naturvetenskap och teknik, inte minst till ingen- jörsutbildningarna. Det är viktigt för vårt samhälle och för vårt näringsliv. Så naturligtvis ska högskolorna fortsätta med det arbetet. Jag tror inte att Ulf Nilsson själv anser att man ska avsluta det. Ulf Nilsson ansluter sig nu till den kvalitetsutvär- dering som vi har genomfört. Nu vill han ha lite mer. Låt oss då diskutera det - jag är glad över att ni ställer upp på det stora systemskifte som vi gör på det här området. Ulf Nilsson håller fast vid ytterligare en inkon- sekvens. Det ska vara något slags fristående myndig- het som gör utvärderingen, medan Högskoleverket ska ha sanktionsinstrumentet att ta bort examinations- rätten. Hur ska detta gå till? Jag ställde den frågan i riksdagsdebatten tidigare. Då hade Ulf Nilsson inte tänkt igenom detta, sade han. Jag vet inte om det gäller nu också. Ska vi ha Moderna Tider som talar om ifall kva- liteten var god och Högskoleverket som följer deras rekommendationer och drar in examinationsrätten? Orimligt! Däremot är Moderna Tider en intressant tidning. Den läser jag gärna.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1999/2000:395 om studiemedel och internationalisering
Anf. 30 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Per Bill har frågat mig om jag avser verka för att fler svenska studenter ska få möjlighet att studera utomlands på lika villkor oavsett på vilka grunder de blivit antagna. Frågan har uppkommit med anledning av att vissa språkstudier som Göteborgs universitet valt att för- lägga till University of Sussex, Brighton, inte berätti- gar till studiemedel för utlandsstudier utan till ordina- rie studiemedel för studier i Sverige. Till följd av att levnadsomkostnaderna och valutans köpkraft inte beaktas i sådana fall kan det uppkomma vissa be- loppsskillnader. Studiemedel för studier utomlands beviljas med stöd av studiestödslagen under de förutsättningar och med de belopp som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt studi- estödsförordningen får studielån lämnas med högst det belopp som CSN årligen fastställer med hänsyn till levnadsomkostnaderna i respektive land. För närvarande utgår studiemedel för utlandsstu- dier i Storbritannien till ett belopp som överstiger svenska studiemedel med 1 485 kr per månad. Bi- dragsdelen är alltid lika stor som vid studier i Sverige. I studiestödsförordningen har regeringen överlåtit på CSN att utfärda mer detaljerade föreskrifter om rätt till studiemedel för studier utomlands samt att beräk- na sådana studiemedel. CSN har i aktuella föreskrifter om studier utom- lands avgränsat rätten till studiemedel till studerande som är antagna till och studerar vid utländsk läroan- stalt utanför rikets gränser och som har rätt att tentera och avlägga examen vid den utländska läroanstalten samt har status som studerande i studielandet. För att få studiemedel enligt utlandsföreskrifterna räcker det alltså inte med att studierna rent praktiskt bedrivs utomlands. Svenska studerande som vistas vid University of Sussex, Brighton, men som inte är antagna som studerande vid detta universitet utan studerar vid Göteborgs universitet och följer den svenska kursplanen beviljas därför studiemedel på samma grunder och med samma belopp som gäller för andra studerande vid svenska läroanstalter. Studiemedel för studier vid svenska utbildningar eller vid svenska läroanstalter är beräknade för studi- er i Sverige. Förutsättningen för resursberäkningen är alltså inte att de svenska utbildningarna ska lokalise- ras utomlands. Detta gäller även för resurstilldelning- en för själva utbildningen. Både studenter och utbildningsanordnare har till- gång till relevant information om vilka regler som gäller för den här typen av utlandsförlagda studier. Reglerna har varit kända alltsedan Göteborgs univer- sitet startade sina utbildningar i England för 25 år sedan. Anledningen till att de just på senare tid sär- skilt uppmärksammats är kronans försvagning i för- hållande till pundet. I många fall måste svenskar som studerar vid ut- ländska läroanstalter betala terminsavgifter. För såda- na utgifter kan man söka extra studiemedel. Svenskar som studerar vid svenskt lärosäte med utbildning förlagd utomlands, vilket är aktuellt i det här fallet, betalar däremot ingen terminsavgift. Lånebeloppet behöver alltså inte höjas av den anledningen. Det bör också noteras att de har möjlighet till extra studieme- del för resekostnader och försäkring och att högsko- lepoäng som läses under vistelse i Brighton tillgodo- räknas, vilket inte är lika självklart för svenska stu- denter som bedriver utlandsstudier vid samma univer- sitet. De studerande som här avses har därför en för- hållandevis förmånlig studiesituation. Det svenska studiemedelssystemet är internatio- nellt sett mycket generöst och ger i dag svenska stu- denter många möjligheter till utlandsstudier. Jag anser att det inte är motiverat att vidta åtgärder i den fråga interpellationen avser.
Anf. 31 PER BILL (m): Fru talman! Det finns ett par trender som man kan se ganska tydligt i den högre utbildningen. Den ena är att våra studenter blir alltmer globala. Den andra är att vi börjar se framväxten av en global utbildnings- marknad. Den första trenden innebär alltså att utbildningen blir alltmer global till sin karaktär. Den bygger på ett fritt flöde av tankar, idéer och personer. Studenter är sammanlänkade i nätverk, och trots teknikens möjlig- heter att minska avstånden, så sker en frivillig kon- centration, klusterbildning, till vissa universitetsorter som upplevs som attraktiva ur såväl studie- som liv- skvalitetsperspektiv. Det blir alltfler studenter som ser det som helt självklart att förlägga hela eller delar av sin utbild- ning till ett annat land. Det är kvaliteten som är det viktiga. Spegelbilden av detta blir naturligtvis att univer- siteten snabbt inser att vi håller på att få en global utbildningsmarknad. Det är en marknad som bygger på logiken att hela världen är en potentiell arbetsplats, att konkurrensen om de allra mest spännande och välbetalda jobben kommer att vara global och att en riktigt god utbildning från ett riktigt bra universitet är nyckeln till dessa toppjobb. Det kommer att vara en ständig kamp om att bli ett av de universitet där de nya kräsna studenterna anser att de kan tänka sig studera. Det kommer att bli en kamp om att kunna erbjuda utbildning i världs- klass, att kunna rekrytera och behålla de bästa lärarna, att bedriva spetsforskning och att attrahera en bred, internationell grupp av studenter med goda förkun- skaper. I den här situationen tror jag att Sverige skulle må bra av att ha två mål. Det första är att studenterna ska kunna skaffa sig en utbildning av högsta kvalitet. Det andra är att svenska universitet ska kunna konkurrera på den globala utbildningsmarknad som växer fram. Därför blir jag lite förvånad över exemplet i dag från Göteborgs universitet. Göteborgs universitet var för 25 år sedan klokt nog att förlägga delar av sin utbildning till University of Sussex. Men dess stu- denter får inte utlandsstudiestöd, utan vanligt studi- estöd enligt den svenska modellen. Detta missgynnar de studenter som finns på Göteborgs universitet. Det skapar också en lite märklig situation - nämligen att Göteborgs universitet har svårare att konkurrera om studenterna i och med att det är fördelaktigare att få utlandsstudiemedlen. I sitt svar säger utbildningsministern att vissa be- loppsskillnader kan uppkomma mellan ordinarie studiemedel och studiemedel för utlandsstudier. När jag läste svaret tänkte jag: Det rör sig väl om några kronor, eller några tior kanske. Men jag hade helt fel. "Vissa beloppsskillnader" är för utbildningsministern tydligen 1 485 kr per månad! 1 485 kr i månaden kanske är "vissa beloppsskillnader" om man har stats- rådslön. Men för de flesta studenter är 1 485 kr i månaden väldigt mycket pengar. Jag har tre frågor. Varför ska vi ha två parallella system för de stu- denter som läser utomlands? Varför vill ministern låta CSN missgynna de svenska universiteten genom att vi har de här två olika systemen? Jag måste också fråga: Tror verkligen utbildningsministern att de flesta studenter tycker att 1 485 kr är "vissa beloppsskillna- der", eller tror ministern att de kanske egentligen tycker att det är stora pengar i deras budget?
Anf. 32 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Efter många debatter med Per Bill i Uppsala kommunfullmäktige vet jag att retorik är någonting som intresserar honom mycket. Men låt oss gå till saken. I princip måste jag säga att jag helt och hållet håller med om hela Pers be- skrivning av vad som är på väg att ske med vårt ut- bildningssystem. Det är en mycket stark internationa- lisering. Sverige ligger långt framme när det gäller att uppmuntra våra studenter att ge sig av utomlands. Det har vi gjort medvetet - från gymnasiet och uppåt har vi uppmuntrat våra ungdomar att ge sig ut. Detta gör vi med många olika instrument. Dels ser vi på ett moraliskt och uppmuntrande vis till att de kommer på de tankarna, dels ser vi till att vi har ett studiemedelssystem som, om jag jämför det med våra europeiska kamraters i utbildningsvärlden, framstår som väldigt generöst. Man får i princip studera precis vad man vill utomlands, och ta med sig studiemedel. Dessutom får man kompensation för kostnader, och kan betala terminsavgifter med lånade pengar. Det tycker jag är väldigt bra. Jag har mycket bestämt avvisat alla tankar på att göra inskränkningar i detta system. Tack vare det här generösa studiemedelssystemet, som de flesta länder inte kan jämföra sig med, har vi också fått en ökning - tio gånger fler än i början av 90-talet söker sig nu utomlands för att studera en termin eller två, eller längre. Det är väldigt positivt. Närmare 30 000 stu- denter per år har via CSN möjlighet att komma ut- omlands och studera. Vi har ju ungefär 300 000 stu- denter, men för en årskull innebär detta att vi börjar nå en väldigt mycket större andel än de tio procenten. Jag skulle väldigt gärna vilja se en utveckling där vi på sikt når dit där alla våra studenter under en period i sin utbildning också är utomlands. Det är någonting för Sverige att sträva efter eftersom Sveri- ge är ett land som vill vara öppet mot världen och delta i den globalisering som nu pågår. Vi vet också att vi har en god tradition av att stärka vårt välstånd i ett sådant öppet samspel med omvärlden. Det är mycket viktigt. Det finns en restriktion för det extra förmånliga studiemedlet, och det är att man studerar vid ett ut- ländskt lärosäte. I det här fallet studerar man vid Göteborgs universitet, som har valt att förlägga en del av sin utbildning utomlands. Jag är inte säker på att det är den vägen vi ska gå - att säga att våra lärosäten ska etablera sig utomlands för att locka de svenska studenterna dit. Jag tycker att det är väldigt bra att man söker sig direkt till de utländska lärosätena och får del av den tradition som man har där. Det gäller Storbritannien, Frankrike och alla andra europeiska länder. Vi vill nu också stimulera studenterna att söka sig till övriga delar av världen - inte minst till Asien. Det är viktigt. Den restriktion som Göteborg råkar ut för beror på att det handlar om en filial till Göteborgs univer- sitet som man har valt att förlägga till Sussex. Jag är inte beredd att i dag säga att vi ska göra så att alla svenska lärosäten får samma tillägg till studiemedlen om man förlägger verksamhet utomlands. Dessutom är det ju så för Göteborgs universitet, liksom för alla svenska universitet och högskolor för övrigt, att man icke får ta ut avgifter för sin högskoleutbildning, vilket man gör utomlands. Det är alltså skillnaden. Däremot ska vi fortsätta se till att uppmuntra våra studenter att ge sig av utomlands. Det är bra för Sve- rige, det är bra för studenterna och det är ett sätt för oss att möta globaliseringen genom att lära oss mer av omvärlden.
Anf. 33 PER BILL (m): Fru talman! Vi har väldigt lika mål när det gäller den högre utbildningen och globaliseringen av den. Det kanske är just därför som jag blir lite förvånad över att man inte kan göra någonting åt en sådan här, som jag tycker, ganska uppenbar skillnad som beror på att det finns två typer av studiemedel. Jag kan inte se - men jag är ju inte heller system- konstruktör - att det skulle vara svårt att låta studen- terna, beroende på i vilket land de studerar just en viss vecka eller månad, få möjligheter till x kronor i extra studiemedel. Framför allt tycker jag inte att man ska behöva gå med mössan i handen till CSN och säga: Nu ligger det till så här och så här. Snälla pa- tron, skulle inte jag kunna få låna lite extra pengar för att klara av det och det? Det vore mycket enklare och rakare om vi hade ett system. Jag tror också att vi kommer att få en nätverks- struktur på universiteten som gör att man kommer att studera mycket mer vid olika lärosäten. Jag är inte säker på att det innebär att om man kanske studerar på tre olika universitet under sin utbildning, och dessutom tar en del av kurserna via någon typ av virtuell distansutbildning, så ska man behöva hålla på och skriva in sig vid tre olika universitet - och detta bara därför att CSN har åsikter om att det ska vara skillnad på studenter beroende på vilket universitet de har skrivit in sig vid. Det är inte självklart för mig. Detta tycker jag att vi bör tänka över. Jag kan inte se att det är någonting som är ideologiskt oöverskrid- ligt. Det borde gå att skapa ett enklare system för den internationella utbildningen. Jag är nämligen helt övertygad om att vi kommer att få allianser mellan olika universitet. Precis som utbildningsministern så hoppas och tror jag att alltfler studenter kommer att välja att förlägga hela eller delar av sin utbildning till en utländsk ort. Fru talman! Premiärminister Tony Blair, som väl inte är helt okänd för utbildningsministern, har satt som mål att år 2005 ska var fjärde student som väljer att studera utomlands läsa vid ett brittiskt universitet. Han vill att var fjärde student på hela jordklotet som väljer att läsa utomlands ska studera vid ett brittiskt universitet. Han säger att dessa studenter, oavsett vad de väljer att göra efter sina studier, blir goda ambas- sadörer för Storbritannien. Det är inte svårt att övertyga mig om att det här resonemanget också håller väldigt bra i Sverige. Vi behöver ambassadörer som kan gå ut och prata väl om Sverige. Vi behöver på allvar kunna locka utländ- ska studenter att studera hela eller delar av sin tid vid ett svenskt universitet. Det är här jag tycker att vi behöver tänka nytt och fritt och inte låsa fast oss vid att ett visst system säger att vi måste göra på det här sättet. I stället måste vi försöka att hitta flexibla lös- ningar både för de utländska studenter som vill kom- ma hit och studera och för de svenska studenter som vill delta i olika typer av internationellt samarbete. Därför tycker jag att det är lite konstigt att vi inte kan göra en översyn av studiemedelssystemet för att rätta till de här oavsiktliga problemen.
Anf. 34 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Nu tar Per Bill upp en annan fråga som jag också arbetar mycket med. Den handlar om hur vi kan locka utländska studenter att komma till Sverige i ännu större utsträckning. Det är viktigt. Det har inte med det svenska studiemedelssystemet att göra i första hand. Det har att göra med att om det ska vara möjligt att locka studenter från delar av Asien till Sverige i stor utsträckning, måste vi också ha en möjlighet för högskolorna att ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för den utbildningen. Det har vi en utredning som nu tittar över. Här är vi inspirerade av de länder, t.ex. Storbri- tannien, som har mycket höga ambitioner på det här området. Trots att vi är ett litet språkområde har Sve- rige ett gott renommé i omvärlden när det gäller aka- demisk utbildning. Detta gör att vi också kan vara en viktig aktör. Till syvende och sist, vilket jag menar är huvudsyftet, stärker fler utländska studenter i Sverige kvaliteten på vår högskoleutbildning. Det gör våra högskolor till internationella miljöer. Jag ser fram emot en diskussion med Per Bill i den frågan när utredningen är klar och när det är dags för regeringens ställningstagande. Där har vi kanske ett intressant samarbetsområde.
Anf. 35 PER BILL (m): Fru talman! Jag tror att vi skulle kunna locka många utländska studenter hit därför att vi har många bra utbildningsanordnare och vi börjar få en konkur- rens. Då menar jag inte bara den konkurrens som man såg på 1800-talet mellan Uppsala och Lund. Numera finns det också en tuff konkurrens mellan t.ex. uni- versitet i Örebro och Uppsala universitet om studen- terna i den närregionen. Det tycker jag är bra. Mycket snart kommer vi att ha en tuff konkurrens över hela Europa och kanske över hela världen där vi ser hur studenternas vilja att hitta högkvalitativa ställen att studera på kommer att vara vägledande för många av dem. För andra kommer det kanske fortfarande att vara närhetsprincipen som är vägledande under förut- sättning att grundkvaliteten är tillräckligt bra på alla ställen. Fru talman! Jag ser ändå debatten om den här in- terpellationen som några steg framåt. Jag tror att vi kan komma överens om att försöka ta bort de hinder i form av gamla system som kanske ligger i vägen i dag. Vi borde kunna plocka undan de hindren utan att låsa oss ideologiskt. Det gäller att kunna locka både utländska studenter till Sverige och svenska studenter att läsa hela eller delar av sin utbildning vid ett uni- versitet utomlands.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1999/2000:380 om möjlighet för universitet att bilda holdingbolag
Anf. 36 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Per-Samuel Nisser har frågat mig om regeringen avser att införa en förordning som ger universitet och högskolor laglig rätt att bilda holding- bolag. I interpellationen framhåller Per-Samuel Nisser betydelsen av att universitet och högskolor tillsam- mans med olika företag ska kunna stödja, utveckla och bättre ta till vara resultaten av den forskning och det utvecklingsarbete som sker vid lärosätena. Ett holdingbolag kan växla ut forskningsresultat och öka den regionala vinsten kring ett lärosätes forskningsverksamhet. Det är också därför som rege- ringen stött en rad av de specifika samverkansformer som har utvecklats mellan universitet och högskolor samt näringsliv med början under 1970-talet. Bland dessa kan nämnas teknikparker, kontaktsekretariat, kontaktforskare, teknikbrostiftelser, holdingbolag för kommersialisering av forskningsresultat, material- konsortier och kompetenscentrum. Regeringen gav 1995 en särskild utredare i upp- drag att undersöka om samverkansformerna är ända- målsenliga. Utredningen antog namnet NYFOR, Nyttiggörande av forskningsresultat, samverkan nä- ringsliv-högskola. Förslagen har redovisats i betän- kandet Samverkan mellan högskolor och näringslivet (SOU 1996:70). Ett kompletterande betänkande avse- ende samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen (SOU 1996:89) har också pre- senterats. Fr.o.m. den 1 januari 1998 övergick förvaltningen av statens aktier i holdingbolag från Näringsdeparte- mentet till det lärosäte till vilket respektive holding- bolag är knutet. Förvaltningsuppdraget innebär att respektive lärosäte ska fullgöra statens ägarroll i bolaget. Enligt regeringsbeslut ska Riksrevisionsver- ket årligen lämna en skriftlig redogörelse över hol- dingbolagens verksamhet och utveckling under före- varande år. För de sammanlagt elva holdingbolagen har statsmakterna hittills tillskjutit ett kapital om sam- manlagt 64 miljoner kronor fördelade på respektive bolag med mellan 4 och 10 miljoner kronor. De flesta holdingbolagen uppvisade en god ekonomisk ställ- ning per den 31 december 1998, men det fanns samti- digt en tydlig tendens till att den ekonomiska ställ- ningen försvagas och till att kassalikviditeten och soliditeten minskar. Frågor kring holdingbolagen har aktualiserats un- der 1999 genom att lärosäten som i dag inte har hol- dingbolag hos regeringen har ansökt om att få upp- rätta sådana. Dessutom har ett lärosäte som har hol- dingbolag hos regeringen ansökt om att få ekono- miskt tillskott för att öka aktiekapitalet. I betänkandet Forskningspolitik (SOU 1998:128) anges att det finns ett behov av att se över de många särorganisationer som inrättats med ändamålet att förbättra samverkan mellan universitet och högskolor och samhället i övrigt. I Riksdagens revisorers förstu- die Styrningen av bolag under myndigheter och stif- telser bildade av myndigheter (1998/99:3) konstateras också att en granskning av bolag och stiftelser bildade av universitet och högskolor är önskvärd. Även Riks- revisionsverket har pekat på att det samarbete som finns mellan teknikbrostiftelser och holdingbolag borde bli föremål för en mer samlad utvärdering (RRV 1999:22, årlig rapport 1999 till regeringen). Sammanfattningsvis vill jag poängtera att rege- ringen inte har någon avvikande mening avseende vikten av att stödja, utveckla och bättre ta till vara resultaten av den forskning och det utvecklingsarbete som sker vid våra lärosäten. Först bör dock en utvär- dering av nuvarande system genomföras.
Anf. 37 PER-SAMUEL NISSER (m): Fru talman! Först vill jag tacka utbildningsminis- tern för svaret. Min interpellation gäller universitets och högskolors möjlighet att bilda utvecklingsbolag i form av holdingbolag. Jag tar upp och betonar den betydelse som hög- skolor och universitet har för utveckling och tillväxt i vårt land. De ska ge studenter möjlighet till en kvali- tativt bra utbildning som kan leda till en framtid med intressanta jobb. Det ger näringslivet runtom i landet kunnig arbetskraft och forskning. Jag betonar även vikten av att när vi nu har rela- tivt många högskolor och universitet måste dessa få agera mer fritt för att på bästa sätt ta till vara de förut- sättningar som just det lärosätet har. Det kan gälla en viss profil på ämnen och program, speciellt samarbete med lokalt näringsliv - det kan finnas traditioner - och det kanske mest avgörande, nämligen de personer som är knutna till lärosätet, lärare, rektor, personal och samhälle i övrigt. I svaret säger statsrådet att han delar min uppfatt- ning när det gäller betydelsen av dessa lärosäten för studenterna och för tillväxten både regionalt och i hela landet. Men jag får inte riktigt svar på frågan om en ökad frihet för högskolor och universitet för att bättre kunna utvecklas lokalt. Statsrådet skriver i svaret: "att regeringen inte har någon avvikande me- ning avseende vikten av att stödja, utveckla och bättre ta till vara resultaten av den forskning och det ut- vecklingsarbete som sker vid våra lärosäten. Först bör dock en utvärdering av nuvarande system genomfö- ras." Jag vill fråga om statsrådet tycker att utvecklings- bolag i form holdingbolag är en bra modell för att kunna ta till vara den forskning och utveckling som kan ske och ofta sker kring ett universitet.
Anf. 38 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Just de frågeställningar som Per- Samuel Nisser tar upp är väldigt viktiga. Hur kan vi öka möjligheten att ta till vara intressanta forsknings- resultat? De kan ju inte minst spridas in i småföreta- garsektorn och innebära en tillväxtpotential för Sveri- ge som nation och för många regioner. Därför är det väldigt viktigt att vi utvecklar de instrument vi har för att nå detta. Holdingbolagen är ett sådant instrument. Per-Samuel Nisser vill att vi ska öka friheten för högskolorna att inrätta sådana holdingbolag. Det utesluter jag inte, men vi måste se över detta innan vi tar ytterligare steg. Vi har fått den synpunkten från flera viktiga myndigheter. Det tycker jag är en rimlig första slutsats. Det behövs en översyn. Det andra som är viktigt är att det aldrig kommer att vara så att högskolorna och universiteten får fri- heten att använda utbildnings- och forskningsmedel från staten till att bilda holdingbolag. Det måste vara särskilda medel som avsätts. Det får aldrig finnas någon tvekan bland studenter och forskare om att de pengar vi för över till högskolorna för utbildning och forskning ska gå till utbildning och forskning. Det tredje är att verksamheten inte heller på något sätt får riskera universitetets ekonomiska ställning och trovärdighet. Det är också en viktig utgångs- punkt. Med de här utgångspunkterna ser jag väldigt stora möjligheter att fortsätta att utveckla verksamheten i gränssnittet mellan företagsamhet och högskola. Sverige ligger hyggligt till numera, efter en tio- årsperiod då det har hänt väldigt mycket. Holdingbo- lagen har spelat en viss roll. Men också själva klimat- förändringen på högskolorna har spelat en stor roll. Det blir vanligare i dag att forskare också funderar kring frågor som om deras upptäckter går att patente- ra, går att föra vidare till en affärsverksamhet. Det är bra. Vi har varit för långt ifrån de tankarna tidigare. Jag noterade t.ex. när Frankrikes president be- sökte oss i Sverige att han lyfte fram Sverige som ett föregångsland just på detta område. I går träffade jag kommissionären Busquin, som har hand om forsk- nings- och utvecklingsfrågor i EU-kommissionen. Han lyfte också fram Sverige som ett föregångsland. Det ska vi fortsätta att vara. Då behöver vi finslipa instrumenten. Därför vill jag först se över hur läget är med våra holdingbolag, föranlett av de önskemål som vi har fått från flera myndigheter om en översyn, innan vi fattar beslut om ytterligare steg. Min bedömning i det här läget är att de har kom- mit för att stanna och att vi kommer att kunna ut- veckla dem. Men det är viktigt att göra den här analy- sen innan vi tar definitiv ställning.
Anf. 39 PER-SAMUEL NISSER (m): Fru talman! Erfarenheterna från flera lärosäten med utvecklingsbolag är positiva, som utbildnings- ministern också pekar på här. Det är betydelsefullt att kunna bolagisera och kommersialisera forskningsre- sultat i forsknings- och tjänsteföretag. Det ger möj- lighet till förändring av det regionala näringslivet runt lärosätet och bidrar till tillväxt och arbetstillfällen. Men det är också många krafter lokalt och regio- nalt som arbetar hårt för att universitet ska kunna utvecklas efter de förutsättningar som finns just vid den platsen och det lärosätet, där man nu inte har fått möjlighet att bilda utvecklingsbolag och holdingbo- lag, t.ex. vid Karlstads universitet. Det finns många argument för att kunna bilda ett sådant bolag. Man skulle kunna tillhandahålla ut- vecklingskapital. Det finns en koncentrerad och för- ankrad miljö för att utveckla företag och tillväxt. Redan existerande bolagsbildningar har sitt ursprung i universitetet och den miljö som finns där. Tar man Karlstad som exempel finns det starka företagsgrup- per som har ett nära samarbete med universitetet, t.ex. Paperprovince. Det är ett kluster med många olika företag inom skogsindustrin. Vi har ett antal IT- företag, bl.a. Ericsson Infotech. Jag vill fråga statsrådet utifrån det svar jag fick förut: När kan den utvärdering som statsrådet tänker göra vara klar? Det är den första frågan. Den andra frågan är: Vilket besked kan vi ge bl.a. Karlstads universitet, som nu har ansökt och vill bilda ett holdingbolag?
Anf. 40 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Precis som Per-Samuel Nisser säger är Karlstads universitet ett bra exempel på samverkan mellan företagande och universitetet. Senast jag var på besök träffade jag bl.a. de IT-företag som var mycket nöjda med just den samverkan man har kring forskningsprojekt, men också i utbildningen. Man har en samverkan och även ett utbyte av lärare mellan de här sektorerna. Det är oerhört bra. Det kan vara ett fint exempel för många andra lärosäten. Karlstads universitet har ansökt om att få bilda holdingbolag och har även ansökt om medel till detta. Det blir inte bara en fråga om analysen av holding- bolagen utan också en budgetfråga. Vi kommer nu att skyndsamt göra en sådan utvärdering. Man måste naturligtvis få en viss tid på sig för att kunna göra en ordentlig analys av holdingbolagens verksamhet. Jag räknar med att under våren nästa år kunna ta ställning till ytterligare steg med den här utredningen i botten.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 1999/2000:363 om vården av överviktiga människor
Anf. 41 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Margareta Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att garantera de patienter som fick sin vård avbruten på grund av nedläggningen av Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås och Nynäshamn en fortsatt god vård. Marga- reta Andersson frågar även vilka åtgärder jag avser vidta för att förstärka dels upplysning och utbildning när det gäller kost- och näringslära bland unga och äldre, dels forskningen på området och också se till att forskningsrön kommer ut i allmän praktik så snart som möjligt. Nedläggningen av delar av sjukhusen i Tranås och Nynäshamn innebär en förändring av vården för överviktiga. Tanken är att skapa förutsättningar i flera landsting för att öka kunskapen och kompetensen inom hälso- och sjukvården när det gäller både före- byggande och behandlande insatser för överviktiga. Detta ska ske genom den överenskommelse som träffats mellan staten och Landstingsförbundet. Över- enskommelsen innebär att staten ska lämna bidrag till landstingen om 25 miljoner kronor per år för åren 2000 och 2001 att användas för kompetenshöjande eller andra insatser som bedöms vara lämpliga inom överviktsområdet. Detta medför att kompetensen inte enbart koncentreras till vissa sjukhus, utan det möj- liggör en generell kompetensförstärkning inom samt- liga landsting. Överviktsproblem förklaras av såväl medicinska orsaker som av människors livsstil och levnadsvanor. När det gäller livsstil är kost och motion centrala faktorer i sammanhanget. Människors matvanor beror på många olika faktorer, som t.ex. intresse för mat och matlagning och kunskap om kostens betydelse för hälsan. Ett hinder för en sund kosthållning är bl.a. tiden. Många människor har inte tid att laga och äta nyttig och näringsriktig mat. I detta sammanhang vill jag nämna att Livsmedelsverket och Folkhälsoinsti- tutet har tagit fram en nationell handlingsplan för nutrition. Huvudmålet i handlingsplanen är att genom förbättrade mat- och motionsvanor, befrämja hälsa samt förebygga sjuklighet och för tidig död i kostre- laterade sjukdomar samt att minska de sociala klyf- torna med avseende på dessa sjukdomars förekomst. I handlingsplanen anges flera strukturella åtgärder för att skapa förutsättningar för att förbättra människors matvanor. Både unga och äldre pekas ut som viktiga målgrupper i handlingsplanen. Flera utredningar har pekat på att befolkningen blir alltmer fysiskt inaktiv. Under våren 1999 över- lämnade regeringen två propositioner till riksdagen som berörde frågan, dels en idrottspolitisk proposi- tion, dels en ungdomspolitisk proposition. I båda lämnas förslag till hur intresset för fysisk aktivitet ska kunna öka. Regeringen har gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att planera och genomföra ett s.k. fysiskt aktivitetsår år 2001. Syftet är att lyfta upp frågan och medvetan- degöra betydelsen av att röra på sig. Liknande sats- ningar, när man valt att lyfta fram och fokusera på en särskild fråga, har visat sig ge positiva resultat, som t.ex. Allergiåret 1995. Regeringen tillsatte år 1995 Nationella folkhälso- kommittén, som har i uppdrag att ta fram mål och strategier för hälsoutvecklingen. Kommittén ska pre- sentera sitt slutbetänkande hösten 2000, och jag utgår ifrån att den kommer att presentera förslag som syftar till att möjliggöra stöd till personer med övervikt, t.ex. genom förslag till såväl förstärkt upplysning och utbildning som förstärkta forskningsinsatser.
Anf. 42 MARGARETA ANDERSSON (c): Fru talman! Jag tackar för svaret från socialmi- nistern, men jag är lite bekymrad i alla fall. De män- niskor som fanns i Tranås och Nynäshamn blir läm- nade vid sidan av. De blir över. För dem är det tra- giskt att känna att de blir ställda vid sidan av när de har påbörjat en effektiv behandling mot övervikt och fetma. Det finns andra som också har försökt att få ge- nomgå olika behandlingar och som i olika fall har misslyckats, för tyvärr är det så att landstingen i dag inte har tillräcklig kompetens. Man försöker visserli- gen att göra insatser, men många gånger är de inte tillräckliga. Och man har en inställning till övervikti- ga och feta patienter som är ganska förskräcklig, om jag ska vara lite hård mot landstingen också. Fetma och övervikt är genetiskt betingade. Vi människor har levt på jorden under miljoner år, och våra förfäder levde under helt andra fysiologiska betingelser. Svält var det vanliga, och i samband med överflöd lade man på sig så mycket som gick. Krop- pen är dessutom inställd på att inte släppa ifrån sig fett mer än när det är absolut nödvändigt. Jag har träffat en mycket skicklig och framstående forskare på området, Lars Sjöström, på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han varnar för att inom tio år kommer vi att ha ett stort problem med upp till en miljon människor som lider av så stor övervikt och fetma att de kommer att utgöra proppar i primärvår- den om de ska få den behandling de behöver. Här behövs det utökad utbildning för de människor som ska behandla feta och överviktiga människor. Det behövs mer resurser till operationer. Enligt Lars Sjö- ströms forskning är det i stort sett endast operationer som ger stadigvarande hjälp för dessa människor. Lars Sjöström har gjort livsstilsundersökningar där det har framgått att livskvaliteten för människor med övervikt eller fetma är på ungefär samma nivå som för cancerpatienter med metastaser. Det är svåra problem dessa människor drabbas av. Det är svårt att komma till rätta med problemen. De bygger på fakto- rer som är nedärvda i oss som det inte går att göra så mycket åt. Det är bra att röra på sig. Men samtidigt är bidra- gen till idrottsorganisationer ojämlikt fördelade. Flickor och kvinnor får mindre andel av dem. Detta är inte socialministerns arbetsområde, men frågorna kanske diskuteras i regeringen. Det är de som har hand om de frågorna som behöver uppmuntras att ta det här ansvaret. Frågorna om utökad information är bra. Men jag känner att det inte kommer att räcka till. Det kan vara fråga om en miljon människor ytterligare inom den svenska primärvården inom ett år. Hur hanterar vi det problemet? Det är människor som själva inte klarar problemet. Det måste finnas större kunskaper och större satsningar på forskning för att se vad det går att åstadkomma. Jag har inte fått ett riktigt bra svar av socialmi- nistern ännu på mina frågor, framför allt den om forskning och utveckling.
Anf. 43 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Det viktigaste är att vi gör klart för oss hur ansvarsfördelningen ser ut. Med beslutet om att avveckla delar av Riksförsäkringsverkets sjukhus markerades att det är landstingen som är ansvariga för den delen av sjukvården. Det är viktigt att påpeka att övervikt faktiskt är en sjukdom. Det är viktigt att personer med problem med övervikt ska kunna räkna med vård oavsett vilket landsting de hör till. Det ska ingå i den normala sjukvården. Jag räknar med att landstingen tar sitt ansvar i fråga om problem med övervikt, likaväl som man har ansvar för andra dia- gnoser och sjukdomar. En annan sak är diskussionen om folkhälsoarbetet och framför allt stödet till idrottsrörelsen och andra folkrörelser som arbetar med kost, motion, vår dagli- ga livsföring osv. Jag har påpekat att i det avseendet kommer det att hända ganska mycket. Idén med det fysiska aktivitetsåret är viktig. Den kan spela en roll för att vi som inte har en sjuklig övervikt eller lider av sjukliga problem, utan snarare har anledning att fundera över vår livsstil och dagliga livsföring, kan få en chans att reflektera över våra problem. När det gäller att dimensionera sjukvården utgår jag från att landstingen är kapabla att göra bedöm- ningen av resurserna till primärvården så att det går att räkna med att få behandling. De patienter som har fått behandling i Tranås och Nynäshamn ska räkna med att få motsvarande behandling och uppföljning i sitt eget landsting.
Anf. 44 MARGARETA ANDERSSON (c): Fru talman! Jag är rädd för att frågan kommer att hamna, ungefär som psykärendena en gång gjorde, mellan landstingen och kommunerna. Man avveckla- de i stor utsträckning de psykiatriska sjukhusen innan kommunerna hade hunnit bygga upp boendeformer och sysselsättning för de psykiskt sjuka. Nu ser vi resultatet. Jag skulle vilja att man kunde säga att detta inte kommer att ske i samband med denna avveckling. Nu rör det sig inte om så många patienter. Det är en mindre fråga. Men jag är ändå orolig. Jag upplever också att man inte satsar tillräckligt mycket på forsk- ning av den anledningen av att det inte är särskilt "inne" eller "sexigt" - för att använda modeord - att syssla med dessa frågor. Det är ingen som tycker att dessa frågor måste prioriteras. Ändå är jag övertygad om att prioriteringen är viktig. En annan olycklig diskussion är att de mediciner som finns mot övervikt och fetma kallas för livsstils- mediciner. Men dessa människor som lider av fetma är i stadium 1 för att sedan drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, för höga kolesterolvärden och alla andra möjliga sjukdomar, plus att de i hög utsträckning har dålig psykisk och social status. De orkar inte ta jobb, de klarar inte av att hantera sin sociala situation. Det finns så mycket. Landstingen har redan i dag en stor börda. Jag tror att det är viktigt för opinionen att vi alla deltar i arbetet, och socialmi- nistern har det yttersta ansvaret för sjukvården i lan- det, dvs. att folk mår bra och att det bedrivs ett riktigt folkhälsoarbete. Insatserna nästa år att poängtera att vi ska röra på oss är viktiga. För många av oss innebär det mest att förändra livsstilen. De människor som i dag är mest professionella på området är tyvärr inte landstingens personal utan personal från bl.a. Viktväktarna. De har kommit långt med att ta fram både vad som måste göras och en förståelse för det livslånga lidandet. Det hjälper inte att gå ned i vikt för ett tag och sedan återgå till den gamla livsstilen. En verklig livsstilsför- ändring är nödvändig. Vi behöver göra en mycket större insats på alla fronter än vad vi gör i dag för att vi inte ska drabbas av "bomben" om ingenting händer. Vi behöver fort- sätta med att intensifiera arbetet, sätta av ännu mer pengar för forskning och se till att det kommer ut mer pengar för operativ behandling av fetma. Det är vik- tigt för patienterna, som ofta har en dålig psykisk status.
Anf. 45 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jag vill påpeka för Margareta Anders- son att det i den här frågan finns knappast samma problem som när det gäller psykiatrin. Här råder det inte något tvivel om vem som har huvudmannaskapet. Här är det landstingens huvudmannaskap som gäller, dvs. Landstingsförbundet har accepterat den överens- kommelse vi har träffat. Det är den ordinarie sjukvår- dens sak att också ge hjälp och behandling till männi- skor som har sjuklig övervikt eller där övervikten hänger ihop med sjukdomssymtom eller en sjukdom- sindikation. En annan sak är sedan det allmänna folkhälsoar- betet. Vi har alla ett ansvar. Det är många organisa- tioner med. Jag påpekade i mitt första svar apropå forskningen att jag förväntar mig att Folkhälsokom- mittén, som ska redovisa sin rapport till hösten, tar upp frågan om övervikt och den sociala dimensionen. De ska redovisa sina synpunkter på intensifierad forskning på området.
Anf. 46 MARGARETA ANDERSSON (c): Fru talman! Det här är viktiga frågor. Jag upplever att vi inte är särskilt många som diskuterar frågorna. Jag hoppas att diskussionen kan leda fram till att vi ägnar mera eftertanke och mera energi åt frågorna. Vi är överens om att det är landstingets ansvar- sområde, och det finns ingen anledning att ändra det. När man genomförde psykädelreformen var man också överens om att de här frågorna skulle hanteras av kommunerna. Men det tar en tid innan man har kommit i gång med arbetet, och under tiden är det människor som drabbas. Det är det som jag också upplever i Tranås och Nynäshamn. Under tiden som landstinget bygger upp de här resurserna kommer ett antal människor att hamna mellan stolarna och inte få den vård de behö- ver. Jag har tyvärr också upplevt på några ställen där landstinget verkligen har försökt göra detta att man har haft alldeles för dåligt utbildad personal. En god vän till mig hade övervikt och gick ned väldigt mycket, men sedan hände någonting och hon gick upp igen. Hon fick i stort sett svaret att hon kun- de återkomma när hon hade börjat gå ned igen. Hon fick alltså inte det stöd hon behövde. Jag hoppas att de 25 miljonerna varje år ska ge den här effekten, men jag tror att det är för lite peng- ar. Vi måste på alla sätt se på de här frågorna. Kost- naden är enligt professor Sjöström ungefär 6 miljarder om året för sjukskrivningar och pensione- ringar på grund av övervikt. Det är ganska mycket pengar som vi har att spela med och som skulle kunna användas på ett mycket bättre sätt än att ges till män- niskor därför att de inte får den vård de behöver.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 1999/2000:406 om vin i gårdsbutik
Anf. 47 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Carl G Nilsson har frågat om rege- ringen är redo att föreslå sådana ändringar i lagstift- ningen att det blir möjligt för svenska vinproducenter att vid egen gårdsbutik sälja sina produkter direkt till konsument. Systembolagets detaljhandelsmonopol är ett vik- tigt alkoholpolitiskt instrument för att Sverige ska kunna ha en kontrollerad och ansvarsfull försäljning av alkohol. Att luckra upp detta monopol genom att låta privata vinproducenter bedriva detaljhandel kommer att resa krav även från bryggerier, spritpro- ducenter och partihandlare att också de ska få utöva detaljhandel med alkoholdrycker. Att endast inhems- ka vinproducenter får bedriva detaljhandel diskrimi- nerar utländska vinproducenter att få tillgång till den svenska marknaden på samma villkor som svenska producenter. Jag är därför inte beredd att föreslå nå- gon ändrad lagstiftning så att det blir möjligt för svenska vinproducenter att vid egen gårdsbutik sälja sina produkter direkt till konsument.
Anf. 48 CARL G NILSSON (m): Fru talman! Tack för svaret eller, rättare sagt, för- söket till svar. Svaret visar att socialministern inte har förstått min fråga, eller i varje fall inte har förstått motivet till min fråga. Sverige är numera ett vinproducerande land, och det växer vinrankor på Gotland, på Ven och i Grän- natrakten. Vi har dessutom duktiga producenter av bär och frukter, bl.a. äpplen, och alla dessa utgör en potential till små företag och duktiga producenter av olika typer av viner, t.ex. fruktviner. Före Systemets tid i början på 1900-talet var pro- duktionen av fruktviner en blomstrande näring i Sve- rige, och numera har vi bara en handfull större eller mindre vinmakare. I Finland har man däremot ett sextiotal sådana vinproducenter. Detta har kunnat komma till stånd i Finland, har jag förstått, genom att man där har med- givit ett undantag i det lika stränga alkoholmonopol som vi har i Sverige och helt enkelt tillåter dessa små vinproducenter att sälja vid sin egen producentplats. Detta sker naturligtvis under sådana villkor som stämmer överens med skattelagstiftningen, vår stränga alkoholskattelagstiftning. De har också regeln att man inte får ha sin gårdsbutik öppen på andra tider än när Alko har öppet. Det får alltså inte vara någon illojal konkurrens med därvarande monopol. Även i EU finns det väldigt många som har möj- ligheten att sälja sina produkter direkt. Här i Sverige är det för de här producenterna i stort sett en omöjlighet att komma in via Systembola- get, därför att Systembolaget kräver att produkterna får en tillräckligt stor omfattning för att över huvud taget ta in ett visst varusortiment. Det krävs att det ska säljas ett stort antal tusen flaskor per år för att det över huvud taget ska vara intressant. Det blir med andra ord ett moment 22-förhållande för de här pro- ducenterna. Om man inte kommer i gång och kom- mer in i systemet och inte får sälja tillräckligt mycket kan man heller aldrig starta. Man måste vara liten för att vara stor. Min fråga till ministern återstår, om han inte tror att vi i likhet med Finland och länderna runtomkring oss skulle kunna få till stånd ett större antal sådana här småföretag som sysslar just med produktion av fruktviner och andra viner, om ministern tror att det skulle vara möjligt att underlätta för dem. Vi talar i andra sammanhang om en levande landsbygd och om behovet av flera företag och flera arbetstillfällen. Vi talar om behovet av vidareförädling och att öka för- ädlingsgraden på våra produkter. Det är min följdfrå- ga till Lars Engqvist.
Anf. 49 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jag vet inte vad det är för problem som Carl G Nilsson egentligen är ute efter att lösa. Utgångspunkten när det gäller regeringens och riks- dagens syn på detaljhandeln är att vi just på det om- rådet har bestämt oss för att upprätthålla ett detalj- handelsmonopol. Vi tror att det är viktigt för att kun- na hävda den restriktiva alkoholpolitiken. På det området har vi också fått ett godkännande från EU. Just det monopolet har man accepterat, till skillnad från produktionsmonopolet, distributionsmonopolet och importmonopolet, som är upphävt. Jag tror att det är viktigt att vi slår vakt om detta. Om man börjar resonera om att rucka på detaljhan- delsmonopolet har man berört en viktig princip, som kommer att leda till rimliga krav inte bara från svens- ka producenter utan också från andra importörer eller distributörer i Sverige att kunna presentera sin pro- dukt. Problemet, som Carl G Nilsson beskriver det, är ju ett marknadsföringsproblem. Det delar alla produ- center. Det innebär att den svenska marknaden inte är öppen för vilken marknadsföring som helst. Man ska alltså övertyga Systembolaget om för det första kva- liteten och för det andra att det finns en viss efterfrå- gan på produkten. Nu har Systembolaget sannolikt världens största sortiment och är generöst också mot svenska producenter. Det finns ett antal svenska vin- producenter som säljer sitt vin i de svenska system- butikerna och som har lyckats ganska väl. Jag tror inte att det är något särskilt omfattande problem. Jag kan förstå att vinproducenter skulle önska att få ha gårdsförsäljning, men jag tror inte att det skulle lösa deras egentliga problem, nämligen att de vill marknadsföra sitt vin på ett annat sätt än de utländska konkurrenterna. Det kommer vi inte att tillåta.
Anf. 50 CARL G NILSSON (m): Fru talman! Vi skulle naturligtvis kunna diskutera Systemet och Systemets måluppfyllelse. Jag har note- rat att ministern skriver att vi har detta politiska in- strument för att "kunna ha en kontrollerad och an- svarsfull försäljning av alkohol". Jag skulle kunna fråga hur naiv socialministern är. Vi känner ju väl till att vi inte har någon kontrollerad och ansvarsfull alkoholförsäljning i Sverige. Det är bara ett faktum. Produkterna strömmar in på olika sätt, om de inte tillverkas hemma. När socialministern säger att det här inte är något omfattande problem kan jag delvis hålla med om det. Jag har inte fått en massa brev och en massa klagomål från presumtiva vinproducenter och presumtiva fruktodlare. Men jag är fullständigt övertygad om att om vi hade en mera modest syn på den här lagstift- ningen skulle ett stort antal kunna få möjlighet att vidareförädla sina produkter, i form av äppelodlingar eller bärodlingar, som många svenska producenter är ganska duktiga på. Frågan är, socialministern, hur det kan komma sig att vi har ungefär en handfull svenska vinodlare som tillverkar viner och får dem sålda i Sverige, när det finns ett sextiotal i Finland. Hur kan det komma sig att Finland, som har precis samma restriktiva alko- holpolitik i övrigt, har denna möjlighet? Vad har de gjort för bedömning när de har gjort det lilla undanta- get som innebär att en vinproducent inom lagens olika ramar får denna dispens för att sälja sina pro- dukter direkt till konsument vid sin egen källa?
Anf. 51 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Varje land svarar naturligtvis för sin alkoholpolitik. För oss är det viktigt att utveckla den strategi som har utvecklats de senaste åren. Som en följd eller som ett resultat av vårt EU-medlemskap förfogar vi över mycket bestämda instrument som är viktiga att slå vakt om. Bl.a. gäller det detaljhandel- smonopolet. Finland må göra sina bedömningar av hur mark- naden kommer att utvecklas eller av hur samarbetet inom EU kommer att utvecklas. För oss är det viktigt att konstatera att vi slår vakt om monopolet, och vi kommer inte att öppna för alternativa försäljningar - inte ens en gång om det handlar om inhemska produ- centers önskan att ha gårdsbutiker. När vi har analyserat detta har vi sett att det inte handlar om försäljningen i sig. Gårdsförsäljningen kommer inte att klara ekonomin. Det handlar om att via gårdsförsäljningen ha en möjlighet att marknads- föra sina produkter, vilket andra leverantörer till det svenska detaljhandelsmonopolet i så fall inte skulle ha på den svenska marknaden. Det skulle innebära att vi börjar se på marknadsföring av alkohol på ett annat sätt än hittills. Det är det som är grundfrågan. Sedan tror jag att förklaringen till att vi inte har lika många lokala producenter helt enkelt är att vissa producenter, som Saturnus i Malmö, som var ganska framgångsrikt vid sekelskiftet, faktiskt upphörde med hela sin produktion. Man kom i gång senare. Vi kommer säkert att få sådana producenter, men de tvingas arbeta på den svenska marknaden precis så som de som importerar vin och utländska producenter arbetar. Man presenterar sina produkter för Systembola- get, och man ser till så att man får dem på Systembo- lagets lista och att konsumenterna via Systembolagets detaljhandelsmonopol kommer i åtnjutande av dem. Jag tror att de flesta vinkonsumenter i Sverige uppskattar monopolet just därför att det har en sådan bredd och att man på de svenska systembolagen kan komma åt även svenska viner.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellation 1999/2000:407 om osteoporos
Anf. 52 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Elisabeth Fleetwood har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att möjliggöra att något påtagligt snarast sker för att sprida kunskap och information om osteoporos samt att uppnå en förbätt- rad vård av osteoporosdrabbade människor i dag och i framtiden. Alltfler människor lever längre, vilket i sin tur le- der till att åldersrelaterade sjukdomar som t.ex. oste- oporos ökar och blir ett allt större och växande folk- hälsoproblem. Regeringen har vidtagit och planerar att vidta ett flertal konkreta satsningar inom området. Jag vill inleda med att nämna några. En arbetsgrupp inom Socialvetenskapliga forskningsrådet beslutade i februari i år om en stor satsning på forskning om äldre, åldrande och ojämlikhet i hälsa. Det kommer att inrättas två nationella institut för forskning om äldre och åldrande, ett i Stockholm och ett i Linkö- ping. I samband med regeringens proposition om en nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) beslutades att särskilda stimulansmedel skulle avsättas för projekt som syftade till nytänkande inom äldreområdet. Medlen kan sökas av såväl kom- mun och landsting som av frivilligorganisationer. Flera av de projekt som beviljats medel har haft en tydlig ansats inom området hälsofrämjande insatser. Ett projekt inriktas direkt på en större studiesatsning om osteoporos. Statens beredning för utvärdering av medicinsk teknik (SBU) gjorde för några år sedan en genom- gång av befintlig dokumenterad kunskap angående värdet av mätning av bentäthet. SBU konstaterade att tobaksrökning, ökad ålder, brist på östrogen, låg fy- sisk aktivitet och otillräckligt med kalcium i kosten minskar benets hållfasthet hos människan. Det är därför angeläget att det förebyggande arbetet inriktas på dessa faktorer. I SBU:s rapport konstateras att det inte finns några vetenskapliga underlag för att re- kommendera bentäthetsmätning när det gäller vare sig generell massundersökning eller riktad screening eller som ett led i hälsoundersökning av symtomfria individer. Att erbjuda hälso- och sjukvård av god kvalitet är som bekant en uppgift för sjukvårdshu- vudmännen. Om förebyggande insatser för särskilda grupper ska utföras står det landstingen fritt att göra detta. Folkhälsoinstitutet har i regleringsbrevet för år 2000 fått i uppdrag att redovisa hur arbetet med det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet bland äldre på nationell, regional och lokal nivå fort- löper. Avrapporteringen kommer att ges vid två till- fällen under året. Folkhälsoinstitutet arbetar naturligtvis även aktivt för att sprida information inom andra områden som kan påverka förekomsten av osteoporos, t.ex. genom att uppmuntra till goda levnadsvanor genom minsk- ning av tobaksbruket och till sunda kostvanor och fysisk aktivitet. Några sådana satsningar kan nämnas. Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att ge- nomföra ett fysiskt aktivitetsår 2001. Satsningen, som fått namnet "Sätt Sverige i rörelse 2001", inleds med en nationell konferens i Falun i september 2000. Folkhälsoinstitutet har tillsammans med Livsme- delsverket tagit fram en nationell handlingsplan för nutrition. Syftet är att genom förbättrade matvanor befrämja hälsa samt förebygga sjuklighet och för tidig död i kostrelaterade sjukdomar. Handlingspla- nen anger strukturella åtgärder för att skapa förutsätt- ningar för bättre matvanor i alla målgrupper, så även bland äldre. Det initiativ som FN:s generalsekreterare har tagit genom att proklamera åren 2000-2010 som rörelse- organens årtionde har även den svenska regeringen ställt sig bakom. Den nationella folkhälsokommittén arbetar fortfa- rande med sitt uppdrag att presentera nationella mål och strategier för hälsoutvecklingen. Kommittén ska slutföra sitt arbete i september i år. Därefter avser regeringen att återkomma till riksdagen med konkreta förslag till hur målen ska uppnås.
Anf. 53 ELISABETH FLEETWOOD (m): Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi- nistern för svaret. Detta är en, som jag ser det och som många ser det, högst allvarlig fråga. Osteoporos - benskörhet - drabbar alltfler på grund av det sätt som vi lever på i dag. Vi rör oss inte tillräckligt. Vi äter fel kost, m.m. Socialministern och jag är båda över 50 år, tror jag. Det är faktiskt så illa att varannan kvinna och var fjärde man över 50 år riskerar att drabbas av detta: brutna handleder, ben, armar, axlar, m.m. Detta är man inte medveten om förrän man bryter något. Det är här som min interpellation kommer in. Hur ska vi bära oss åt för att informera människor om att vi lever på ett felaktigt sätt? Det är alldeles riktigt som socialministern skriver i sitt svar, dvs. att vi konstaterar att tobaksrökning, ökad ålder, brist på östrogen, låg fysisk aktivitet och otillräckligt med kalcium är orsaken till detta. Det är självklart! Men det är ju just därför, socialministern, som vi behöver benmätare. Vad gör benmätaren för nytta när vi redan har brutit något? De flesta av oss är ju inte medvetna om att vi löper denna risk. Benmätaren ska således varna för den felaktiga kosten, för bristen på östrogen och för att vi sitter stilla. Läkaren kan säga till socialministern eller till mig att vi löper en stor risk att råka ut för detta, som så många svenskar gör. Förutom det personliga lidandet kostar detta sam- hället oändliga summor. Det betyder också att dessa patienter tar upp plats för andra. Jag skulle vilja fråga socialministern om han tycker att det hade varit skönt att få en benmätning i förväg om han själv skulle råka ut för detta, så att han hade kunnat ändra levnadssätt, ätit klokare och rört sig mera. Det är min direkta fråga till socialministern i detta första skede.
Anf. 54 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jo, jag är över 50 år. Om jag skulle få klart för mig att jag har just den typ av benskörhet som har att göra med brister i kosten, bristande mo- tion eller liknande är det klart att jag skulle säga att det var synd att jag inte fick reda på det tidigare. Men som patient i svensk sjukvård är jag ju mån om att vi använder resurserna maximalt effektivt. Vad SBU pekar på är ju att det inte finns några vetenskapliga belägg för att vi skulle nå några hälso- effekter genom massundersökningar eller genom screening. Vi försöker använda bentäthetsmätningar just för människor som har drabbats av problemen eller, alternativt, för särskilda grupper. Då är det upp till varje landsting att bestämma vad som ska använ- das. Elisabeth Fleetwood far sannolikt efter att vi skulle försöka stimulera fram stora nationella mät- ningar. Då är ju risken att vi gör detta utan att det egentligen hjälper särskilt många människor och att vi använder resurser som skulle kunna användas effektivare på andra områden. Jag anser att det finns skäl att luta sig mot SBU:s bedömningar i det här fallet och konstaterar att de landsting som vill satsa på förebyggande insatser med mer omfattande mätningar har möjlighet att göra det. Det gäller att diskutera det med sjukvårdshuvudmän- nen.
Anf. 55 ELISABETH FLEETWOOD (m): Fru talman! De landsting som vill kan självklart köpa benmätare. Det är väldigt skönt att kunna kon- statera att den enklaste typ av benmätare som finns, enligt uppgifter som jag har fått i dag, inte kostar mer än 200-400 kr. Sedan finns det olika typer som kan- ske måste användas i mer avancerade sjukdomsfall, men det är i alla fall inte någon större kostnad. Socialministern säger själv i svaret att SBU:s be- dömning är några år gammal. Det stämmer. Såvitt jag förstår har man ändrat uppfattning. Benmätning kan vara ett effektivt sätt att försöka föregripa. Det är också precis det som Gro Harlem Brundtland, generalsekreteraren för WHO, säger. Hon säger: We must focus on three major functions. Hon talar om prevention, som handlar just om hur man ska leva, management, som handlar om hur vi ska klara av det och om vi ska använda benmätare, och surveillance, som handlar om hur vi ska bära oss åt för att överskådligt klara av hela problemet. Tyvärr är det min uppfattning att SBU:s bedöm- ning av den medicinska tekniken i det här fallet är något föråldrad. Jag hoppas att vi ganska snart ska kunna skaffa fler människor möjlighet att genomgå benmätning. Jag har själv haft den förmånen. Många gynekologer har skaffat det här, eftersom det också hänger ihop med kvinnans menscykel. Jag fick en för mig väldigt nyttig uppgift. Jag hoppas att många fler ska kunna få den i framtiden. Det handlar om en human synpunkt, att människor ska slippa dessa ben- och armbrott; det kan förresten vara kotor i ryggen och vad som helst. Men det handlar också om att se till att sjukvårdens resurser går till sådana områden där vi inte kan föregripa och förebygga.
Anf. 56 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Ska jag nu tolka Elisabeth Fleetwood som att vi i praktiken är överens om att det handlar om att överlåta ansvaret till landstingen och att upp- mana landstingen att fundera över i vilken mån de ska satsa på det förebyggande i den meningen att de ock- så ska använda bentäthetsmätning i en mer omfattan- de utsträckning? Det har jag ingenting emot. Det jag argumenterar emot - och i det avseendet stöder jag mig på SBU:s undersökning - är att man ska genom- föra en mer omfattande nationell screening, masscre- ening. SBU inte kan hitta något stöd för att detta skulle få någon påtaglig hälsoeffekt. Men att man ser till att vi i den ordinarie sjukvår- den har möjlighet till detta och att man i ökad ut- sträckning använder bentäthetsmätare i den ordinarie vården har jag ingenting emot. Det kan vara ett sätt att ge stöd till människor som känner osäkerhet eller till läkare som kan misstänka att det här är ett kom- mande problem och som kan förvarna patienten om detta.
Anf. 57 ELISABETH FLEETWOOD (m): Fru talman! Det är självklart helt korrekt som so- cialministern säger att landstingen har ansvaret. Men min tilltro till regeringen och riksdagen är stark när det gäller sådana här frågor, socialministern. Vad vi säger och debatterar i regeringen och i riksdagen betyder väldigt mycket för människors information. Blivande patienter kanske ställer krav på sjukvården - jag hoppas verkligen att det är så - och ställer krav både på landsting och på kommunala myndigheter för att få den här hjälpen. Det får effekt både rent mänskligt och samhällsekonomiskt. Det är därför som jag är ute och vill väcka debatt. Jag vet att den här debatten håller på att växa. Jag är övertygad om att socialministern, jag och många andra kommer att engagera sig i den här debatten för att försöka minska riskerna för osteoporos under kommande år.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 1999/2000:414 om könsselektiva aborter
Anf. 58 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Gustaf von Essen har frågat mig om jag vidhåller att sekretesslagen inte bör ändras så att det förhindras att blivande föräldrar får besked om barnets kön. Gustaf von Essen har också frågat mig vilka konkreta "ideologiska" åtgärder som har vidta- gits under det gångna året för att könsselektiva abor- ter inte ska utföras i Sverige. Vid en interpellationsdebatt i maj 1999 när denna fråga debatterades konstaterade jag att uppgift om fostrets kön är ett vanligt s.k. bifynd vid fosterdia- gnostik. Det är en uppgift som kan framkomma vid undersökningen men som inte direkt har efterfrågats. Enligt gällande lagstiftning har kvinnan i princip rätt att få del av all information som kommer fram vid fosterdiagnostiken, även sådan som inte eftersökts vid undersökningen. Som jag konstaterade i den tidigare interpellationsdebatten innehåller sekretesslagen grundläggande regler för när man får göra undantag från att lämna ut information till patienten. Detta är grundläggande principer som jag inte har för avsikt att föreslå någon förändring av. Jag vid- håller således att man som patient ska kunna ta del av all den information som läkaren har. Jag vill återigen framhålla att synen på könen måste påverkas genom attitydförändringar på olika sätt. Vad jag i mitt förra interpellationssvar syftade på var en allmän attitydpåverkan. I Sverige är jämställd- het mellan könen ett högt prioriterat område. Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är ett samhälle där kvinnor och män har samma möjlighe- ter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet handlar helt enkelt om att värdera kvinnor och män lika. Det råder heller inget tvivel om att det offentliga Sverige säger nej till abort med fostrets kön som motiv. Vi är alla överens om att det skulle vara mora- liskt förkastligt att exempelvis sortera bort flickfoster. I interpellationsdebatten i maj förra året markerades också detta förhållningssätt mycket starkt från flera håll. En allmän attitydpåverkan i ett aktivt jämställd- hetsarbete är den väg man bör gå för att verka för att män och kvinnor värderas lika. Det är på så vis det bör förhindras att blivande föräldrar begär abort för att fostret har "fel" kön.
Anf. 59 GUSTAF VON ESSEN (m): Fru talman! Tack herr statsråd för svaret! Abortlagen behöver egentligen rent allmänt ses över. Den har rätt många år på nacken nu, och vi vet väsentligt mycket mer i dag än vad vi visste när ab- ortlagen antogs av riksdagen för flera decennier se- dan. Det som vi tar upp i dag är ett exempel på detta. Flickaborter sker. Statsrådet delar uppfattningen att det är moraliskt förkastligt att så sker. Jag tror också att det finns en stor enighet i riksdagen om att det är moraliskt förkastligt att flickaborter sker. Margó Ingvardsson, RFSU:s f.d. ordförande, har kritiserat detta, liksom fem socialdemokratiska kvinnliga riksdagsledamöter redan 1994/95 i en mo- tion kritiserade detta. Statsrådet ägnar sig åt allmän attitydpåverkan. Det är kanske alldeles utmärkt i den mån det verkligen sker. För oss, för mig, är det fråga om något mer än att det är moraliskt förkastligt rent allmänt. Det är också fråga om att här fungerar inte synen på jäm- ställdhet, som det stora partiet Socialdemokraterna i andra sammanhang är så framgångsrika i att fram- hålla att de står för. Jämställdheten gäller inte flickor i detta fall. Om vi nu inte stämmer i bäcken och faktiskt vid- tar direkta åtgärder så ökar sannolikt frekvensen av flickaborter på längre sikt. Det är en fråga av stor moralisk halt där vi tycks vara överens men där stats- rådet väljer att inte göra något konkret utan håller sig till att försöka med något slags allmän attitydpåver- kan. Det är klart att jag är väldigt intresserad av att hö- ra om detta. En liknande frågeställning togs ju upp i en interpellationsdebatt också förra året. Vad har då statsrådet gjort sedan förra året när det gäller allmän attitydpåverkan? Hur har det gått till och vad har skett från statsrådets sida? Då talades det om ideologiska åtgärder. Det var intressant att det skulle finnas ideo- logi i detta. Men nu har det formulerats om till att bli allmän attitydpåverkan. Jag hoppas att statsrådet nu ställer sig upp och här talar om vad han tänker göra mer konkret i fortsätt- ningen för att stämma i bäcken. Det här är en lucka som har stor moralisk betydelse. Vi bör därför funde- ra tillsammans - hela riksdagen egentligen - på om man inte bör vidta någon konkret åtgärd i lagstift- ningen.
Anf. 60 AMANDA AGESTAV (kd): Fru talman! Jag hade först inte tänkt gå upp i den här debatten, men jag blev väldigt konfunderad och faktiskt lite beklämd när jag läste socialministerns svar på Gustaf von Essens interpellation. Visst är det bra med en allmän attitydpåverkan, men jag tror inte att det räcker när det här problemet faktiskt finns i dag. En fråga till ministern är: Vilka andra könsdiskri- minerande aktiviteter och åtgärder ska enbart motar- betas med attitydpåverkan? Många kvinnor utsätts i dag för fruktansvärd misshandel. Ska man motarbeta det också med enbart attitydpåverkan och opinions- bildning? Det finns många arbetsgivare som diskri- minerar kvinnor när de söker jobb. Ska det också bara motarbetas med opinionsbildning och attitydpåver- kan? Nej, på alla de här områdena behövs det konkreta åtgärder. FN:s barnkonvention talar ju om skydd för det ofödda livet. Vore det då inte rimligt att tänka sig att i Sverige sätta en tidsgräns för information om könet? Naturligtvis borde tidsgränsen ligga efter den övre abortgränsveckan för att eliminera risken för att någon över huvud taget selekteras bort på det här sättet.
Anf. 61 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Den alldeles grundläggande fråga som jag skulle vilja be båda de övriga debattdeltagar- na att svara på är: Ska vi ha en sjukvård som bygger på idén att jag som patient ska ha samma information som läkaren i varje ögonblick och varje möte eller ska vi ha en sjukvård där vi bestämmer oss för att läkaren vet mer om mig och min kropp än vad jag själv får reda på? Det är den grundläggande etiska frågan när det gäller sjukvården. Jag hävdar mycket bestämt att sjukvården ska vara byggd på idén och föreställning- en att jag som patient är lika mogen att hantera in- formation om mitt liv och min kropp som läkaren är. Har vi bestämt oss för detta kommer vi inför ett annat etiskt problem, nämligen att man skulle kunna miss- tänka, för det är i hög grad faktiskt bara fråga om misstankar, att någon i sitt övervägande om att begära abort skulle ta hänsyn till kunskap om att hon bär på en flicka i stället för en pojke. Det problemet begär ni nu båda att vi ska lagstifta om, dvs. vi ska förhindra att patienten får samma information som läkaren. Jag svarade förra året, och jag svarar igen: Detta är ett problem som vi alla har ett ansvar för. Det är inte ett statsråds sak att ändra varje människas hållning till frågor om livet och till hur man hanterar kunskap. Det har vi ett gemensamt ansvar för att diskutera. Varje beslut, i den mån det nu verkligen före- kommer, som innebär att man skulle bestämma sig för att göra abort för att det är fel kön på det barn man bär är förkastligt. Det finns det skäl att bekämpa. Frågan är bara med vilka metoder vi ska göra det. Ska den ena etiska principen stå över den andra? Då bör- jar vi få ett sjukvårdssystem som vi kanske i övrigt faktiskt inte önskar oss. Det är den frågan jag har pekat på redan förra året. Jag vill ha en sjukvård där jag är garanterad samma information som läkaren. Det ska bygga på detta. Ingen står över mig när det gäller kunskap om mig själv och min kropp. De problem vi diskuterar, där man kanske skulle kunna säga att kunskapen miss- brukas och att det fattas för oss egendomliga beslut med kunskapen som grund, måste vi bekämpa genom vad jag förra året kallade för en ideologisk diskus- sion, dvs. en diskussion om livet, om respekt för alla och om respekt för både pojkar och flickor. Där har vi ett gemensamt ansvar. Det kan inte en- bart en minister genomföra. Det har alla politiker, alla politiska partier och alla samhällsmedborgare ett ansvar för.
Anf. 62 GUSTAF VON ESSEN (m): Fru talman! Jag har ju motionerat tidigare om att man bör göra en allmän och genomgripande översyn av abortlagstiftningen. Det är i högsta grad både riks- dagens och statsrådets mandat att kunna göra det. Jag inledde också med att säga att det vore på tiden att så skedde eftersom det var väldigt länge sedan det fatta- des beslut om den nuvarande lagstiftningen. Sedan gör ju statsrådet en rätt makalös beskriv- ning av det här. Sjukvård - ja visst - men det är fråga om något mer än sjukvård i detta fall. Skyddet för det ofödda livet är inte sjukvård utan det är just respekt för det ofödda livet. Det är något annat än sjukvård. Detta med fostret som något slags sjukdomssituation är ju alldeles befängt. Är fostret bara en del av kvin- nans kropp eller har det ett egenvärde? Har det ett eget skyddsvärde eller inte? Det är vad det handlar om. Respekt för livet, för kvinnans liv, är självklart. Men varför inte också för fostrets liv, vare sig det är en flicka eller en pojke? När man dessutom dispone- rar över det ofödda livet så att det innebär att det kan bli abort på grund av kön, är det då inte dags att för- söka agera? Då talar jag inte bara om olika allmänt ideologiska, attitydpåverkande saker som man kan göra. Det gäller också faktiskt att se över om vi kan göra något åt detta i lagstiftningen. Det är väl vad det handlar om. Jag har tagit upp den här interpellationen just för att jag tar mitt ansvar för att försöka lyfta fram det ofödda livets intressen. Statsrådet talar om sjukvård, som om det vore något som kvinnan i det här fallet disponerar över. Det är mycket mer än så. Det har en mycket högre moralisk halt än så. Jag hoppas att statsrådet kan inse det.
Anf. 63 AMANDA AGESTAV (kd): Fru talman! Självklart ska man få samma infor- mation när det gäller sjukvård. Men nu handlar det inte om sjukvård i det här fallet. Det handlar om fos- terdiagnostik. Fostret är, precis som Gustaf von Essen så riktigt påpekar, en egen individ som man bör re- spektera. Frågeställningen är nu: Vid vilken tidpunkt ska man lämna den här informationen? Där hävdar jag återigen att informationen inte bör lämnas förrän efter den övre gräns vi i dagsläget har för abort. Jag skulle också vilja fråga ministern om attityd- påverkan. Vilken attitydpåverkan har ministern tagit initiativ till under det senaste året?
Anf. 64 Statsrådet LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jag håller just nu på med en smula attitydpåverkan. Det är faktiskt så att fosterdiagnosti- ken inte primärt används för att ta reda vilket kön fostret har. Det finns en rad andra skäl. Ofta är det faktiskt av strikta sjukdomsskäl som man gör en fos- terdiagnostik just för att få klart för sig om hälsotill- stånd, risk för sjukdomar och vad det nu kan vara för något. Detta med kunskap om könet är ju ett bifynd vid fosterdiagnostiken. Då är frågan: Ska jag få veta detta när skälet till diagnostiken är ett annat eller ska läka- ren hålla inne med informationen? Jag tycker att man ska få veta allt som den som har gjort diagnosen känner till. Jag tycker att det är en rimlig utgångspunkt. Jag litar faktiskt till att medbor- garna är mogna att få veta allt om sig själva och om sitt blivande barn och att få all den kunskap som sjukvården har. Om denna kunskap riskerar att missbrukas eller användas på ett sätt som vi tycker är oetiskt och som vi tar avstånd ifrån, då står vi inför en stor utmaning att faktiskt upplysa människor om respekten för livet, respekten för alla människors lika värde och respek- ten för jämställdhet. Jag är rädd för att diskussionen om könsselekte- ring, som det kallas, i själva verket handlar om en annan diskussion, nämligen hela frågan om abortlag- stiftningen. Låt oss då diskutera den. Låt oss diskute- ra förutsättningarna för abort i stället för att gå gen- vägen via i hög grad lite ryktesvisa antydningar om att könsselektering skulle vara vanligt förekomman- de.
Anf. 65 GUSTAF VON ESSEN (m): Fru talman! Varken i år eller förra året så påstod jag att det var vanligt förekommande. Men jag påstår att statsrådet och jag är överens om att det faktiskt förekommer. Och bara förekomsten i sig väcker ju de frågor som jag har aktualiserat här. När en kvinna som är gravid gör en allmän hälso- undersökning om sitt tillstånd är det självklart att det kan komma upp frågor som rör just hälsa och havan- deskap, och det ska respekteras. Och självklart ska kvinnan få reda på allt det som hon behöver veta just för att klara graviditeten, födseln och hälsan under den perioden. Men frågan handlar just om de här veckorna när kvinnan kan göra abort, när hon har fått reda på all- ting, och den vecka då hon inte längre kan göra abort, om hon då ska kunna använda just dessa biupplys- ningar för att göra ett ställningstagande. Jag kan inte se annat än att fostrets rätt måste få väga mycket tungt i detta fall. Därför bör man mycket klart ut- trycka att om man ser tendenser till aborter av flick- foster, vilket vi redan i dag ser, bör man försöka fun- dera på något slags lagstiftning. Jag menar verkligen det. Abortdebatten i övrigt är en stor fråga, och den har jag och andra försökt aktualisera här i riksdagen. Men det finns för dagen inte något större intresse att diskutera denna fråga, vilket förvånar mig väldigt mycket med tanke på den inställning som svenska folket tycks ha. Men det är en annan sak, och den tar vi inte upp nu. Nu är det fråga om detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 1999/2000:416 om åtgärder mot folkölsförsäljningen till ungdomar
Anf. 66 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Thomas Julin har frågat mig om jag har för avsikt att vidta åtgärder för att få bättre kon- troll över folkölsförsäljningen. Alkoholutredningen har bl.a. fått i uppdrag att se över bestämmelserna i alkohollagen. I uppdraget ingår att kartlägga hur lagstiftningen tillämpas och hur tillsynen fungerar samt huruvida erfarenheterna från tillämpningen visar att ändringar, förtydliganden eller tillägg behövs på särskilda punkter. Utredaren ska också se över alkohollagen med utgångspunkt i den kritik och de synpunkter som framförts från ett antal myndigheter och organisationer. De frågor som bl.a. ska ses över är de lagliga förutsättningarna för tillstånd, frågor som rör detaljhandelsbolagets verk- samhet, olika tillsyns-, statistik- och registerfrågor, eventuella tillsynsavgifter för folkölstillsynen, kun- skapskrav m.m. Alkoholutredningen ska redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 1 juni 2000. De frågor som Thomas Julin tar upp kring folkölsförsälj- ningen behandlas således av Alkoholutredningen. Utredningens förslag kommer att remissbehand- las, och efter sedvanlig beredning i Regeringkansliet kommer jag att presentera eventuella förslag om åtgärder mot folkölsförsäljningen till ungdomar i den kommande alkoholpolitiska propositionen. Det vore fel av mig att föregripa utredningens och remissin- stansernas ställningstagande genom att redan nu ut- tala mig om de frågor som Thomas Julin tar upp.
Anf. 67 THOMAS JULIN (mp): Fru talman! Jag vill börja med att referera ur tid- ningen Svensk Polis där en länspolischef skriver följande: Varför inser inte alla att alkoholkonsumtionens betydelse för brottsligheten är lika självklar som havets betydelse för sjöfarten. Fru talman! Jag har frågat socialministern om han har för avsikt att vidta åtgärder för att få bättre kon- troll över folkölsförsäljningen. Jag vill tacka socialministern för svaret. Jag tyck- er att det var en aning magert. Men såvitt jag förstår beror det på att Alkoholutredningen snart ska redovi- sa sitt uppdrag och att socialministern inte vill före- gripa utredningens och remissinstansernas ställ- ningstagande. Jag hade ändå hoppats att socialminis- tern skulle ha haft några synpunkter på problemet med folkölsförsäljningen, eftersom jag ser det som en av de viktiga frågorna. Som jag säger i interpellationen är folkölet en av de viktigaste källorna för ungdomens drickande. Systembolaget är de vuxnas inköpsställe. Där har vi bra kontroll, och vi har begränsade öppettider. Men folkölet, ungdomens lättillgängliga alkoholdryck, finns på mackar, i affärer och i större kiosker. Folköl- et går att få tag i året om på de flesta ställen i landet. Jag har talat med en alkoholhandläggare. Hon re- dovisade att kontrollen är bristfällig. Det finns många ställen som säljer öl men som inte säljer mat. De säljer varm korv och glass och har kanske en frysbox med några djupfrysta varor. Det räcker i dag. Denna alkoholhandläggare talade också om do- mar. Bl.a. hade man drivit ett fall till domstol där den som sålde folkölet i övrigt hade endast chips att sälja. Det tyckte man inte skulle räknas som mat. Men denna ölförsäljare fick rätt i domstolen. Det finns alltså brister i det system som vi har i dag. De som har straffats för att de har sålt folköl till ungdomar har, som jag ser det, också fått ett relativt lindrigt straff. Det har handlat om bötesstraff som har legat på 30 eller 50 dagsböter, vilket har gett summor på omkring 2 000 kr. Det handlar om en sådan nivå att det inte hindrar särskilt mycket utan att de som säljer folköl till ungdomar kan kalkylera med detta. Jag tycker att det är viktigt att det finns restriktio- ner. Jag har tidigare föreslagit att tillstånd för försälj- ning av folköl behöver återinföras. Det finns även de som anser att folköl ska säljas bara på Systembolaget. Jag delar själv inte den uppfattningen, men jag ser det som ett alternativ om det inte blir bättre ordning än i dag. Min fråga till socialministern är: Ser socialminis- tern inte några alternativ till den situation som vi har i dag?
Anf. 68 ELVER JONSSON (fp): Fru talman! Jag vill framföra några synpunkter på socialministerns korta svar som framför allt avslöjar att man avvaktar i en fråga där man borde ha en fram- förhållning och se till att utvecklingen inte rusar i väg. Det är ju ett besvärande faktum att vi har fått närmast en explosion av utskänkningsställen på något dussintal år. Antalet utskänkningsställen har för- dubblats. I Stockholm lär det väl röra sig om ett par tusen ställen. Och jag har några gånger sagt att det är något av ett fattigdomsbevis i vårt land att det i prin- cip bara är McDonalds som har ett alkoholfritt utbud. Och det kan man tycka är ett banalt exempel, men det är omskakande i sig. Omskakande är det också om man gör besök på de kliniker som tar hand om de stackars ungdomar som har startat för tidigt med för mycket alkohol i form av öldrickande, vilket ju är den dominerande ungdomsdrycken för alkoholdrickande minderåriga. Jag skulle, fru talman, vilja nämna en sak som är nog så påträngande. Enligt de beslut och föreskrifter som finns ska ju inte reklamen vara påträngande och aggressiv. Men det pågår en programserie på TV 3 som heter Baren, i samarbete med webbsajten every- day.com. Handlingen i programmet utspelar sig i Gamla stans Bryggeri här i Stockholm. Under 60 dagar kan man på bästa sändningstid följa deltagarnas intriger, alkoholutskänkning och konsumtion. Man kan dessutom följa programmet dygnet runt, sägs det, tack vare Internet. Det finns nämligen uppriggade kameror. Min fråga är om socialministern - som jag vet med ryggmärgsreflexen kommer att säga att regering- en inte kan ingripa i enskilda ärenden - har synpunk- ter på den principiella delen, att man är så oförbehåll- sam i sin reklamföring utan att i övrigt ha krav på sig att hantera alkohollagens bestämmelser. Hur ser soci- alministern på det? Tycker socialministern att det är lämpligt att ett företag som är både bar och tillver- kande bryggeri på ett så grovt sätt bryter mot reklam- och alkohollagstiftningen och att man till synes ostört får hålla på med sådan här verksamhet? Jag tar upp detta därför att öl som berusnings- dryck för unga människor är så dominerande och så stor. Dessutom gäller det den olyckliga tidiga debut som vi fått i Sverige. Det skulle vara bra om social- ministern - oavsett deklarationer här om kommande utredningsresultat, om remisstider, om förnyad pro- positionsskrivning och om riksdagsbeslut, för allting sådant ligger långt fram i tiden - kunde säga vad vi gör under tiden för att få hejd på denna väldiga ölflod som faktiskt dränker många ungdomar.
Anf. 69 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Elver Jonsson vet att den 1 juni är i nästa vecka och Alkoholutredningen kommer med sitt förslag nästa vecka. Jag har meddelat att när vi pre- senterar den handlingsplan på alkoholpolitikens om- råde som vi har aviserat till början av höstriksdagen ska vi också kunna följa upp Alkoholutredningens eventuella rekommendationer. Det betyder att vi faktiskt med osedvanlig snabbhet, för att vara riksdag och regering, har möjlighet att ingripa också mot de problem som vi ser. Jag vill gärna säga till Thomas Julin att jag, även om jag inte är beredd att kommentera något av det som utredningen kan komma med, inte tycker att sakernas tillstånd är acceptabelt. Alltför mycket pekar på att vi har problem, att livsmedelshandeln inte kla- rar att leva upp till det man sagt att man ska klara när det gäller ålderskontroller. I alldeles för stor utsträck- ning säljer man till ungdomar som inte uppnått tillå- ten ålder. Ett allt större problem är, vilket är den andra sidan av det hela, att vi har fått en nattlig alkoholkultur som i första hand riktar sig till ungdomar genom långa öppettider på restauranger. Det problemet måste vi attackera. I fredags var Folkrörelsesverige - i alla fall de or- ganisationer i Folkrörelsesverige som intresserar sig för alkoholproblemet, och för den delen också narko- tikaproblemet - inbjudna till en överläggning. De blev uppmanade att senast den 19 juni komma med förslag om vad som kan ingå i en handlingsplan på alkoholområdet. Den 22 augusti möts vi igen då vi ska redovisa en första skiss till handlingsplan som sedan ska kunna redovisas för riksdagen i början av hösten. Då ska vi ta ställning också till de frågor som Alkoholutredningen kommer med på området. Åt- minstone handlar det om att anvisa åt vilket håll vi ska gå.
Anf. 70 THOMAS JULIN (mp): Fru talman! Jag vill tacka socialministern för det senaste inlägget. Jag uppfattar att socialministern är beredd att vidta åtgärder med tanke på de problem som finns. Jag ser också fram emot att få en hand- lingsplan på alkoholområdet. En fråga som jag inte tog upp förra gången gäller beskrivningen av handlarnas problem, såsom dessa förmedlats till mig - även den seriöse handlaren kan ju av misstag sälja folköl till en underårig. Handlarna känner att de kan få böta, medan den unga personen, som kanske är 17 år, går helt fri och kan gå till nästa affär för att pröva där. Man går vida- re tills man får handla. En handlare tycker att det skulle finnas någon form av sanktion mot dessa ung- domar som faktiskt upplevs provocera handlarna. Själv har jag ingen uppfattning om detta. Jag har inte funderat särskilt mycket på det men det ligger faktiskt något i vad handlaren säger. I och med detta får jag väl tacka socialministern för svaret på min interpellation.
Anf. 71 ELVER JONSSON (fp): Fru talman! Det kan i och för sig vara riktigt att det är en osedvanlig snabbhet när man kan komma till beslut inom några månader. Problemet är att de före- teelser som jag och interpellanten har påtalat och som socialministern inte har invänt mot är att det är full fart och att den lagstiftning och den ordning som vi har för att också hävda de politiska besluten närmast har blivit förbisprungna så att säga. Jag skulle vilja fråga socialministern om några principiella synpunkter: Är socialministern bekymrad över att vi har så oerhört många utskänkningsställen, t.ex. här i storstadsområdet? När det gäller den tidiga debuten, som är direkt lagstridig, undrar jag om socialministern under tiden kan ge något besked om åtgärder genom att myndig- heterna får ett budskap om att mer aktivt följa upp det som redan är beslutat. Sedan tror jag, fru talman, att det skulle vara väl- digt välgörande om socialministern med den kunskap som han och, förutsätter jag, departementet besitter med viss regelbundenhet kunde gå ut och varna för de avarter som finns. Kanske skulle det ge både föräldrar och utskänkningsställen råg i ryggen när det gäller att hävda vår lagstiftning. Det skulle inte vara särskilt originellt. Däremot skulle det, tror jag, vara väldigt välgörande om detta tydligt sades från landets poli- tiskt högst ansvarige. Fick vi ett sådant löfte skulle vi ändå, menar jag, ha en åtgärd som under tiden kan förhindra ännu värre och större försämringar.
Anf. 72 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Fru talman! Jag kommenterade inte Elver Jons- sons tidigare fråga om ett särskilt TV-program. Jag har inte sett programmet. Däremot har jag läst om det. Jag tror att detta är ett av många exempel på att vi håller på att skapa en sorts slapphet när det gäller hållningen till alkoholproblemet. Nämnda TV- program tycker jag inte - jag har alltså bara läst om det - är det värsta exemplet, utan värst är de s.k. nya företagens hållning. Det berättas ju alltmer om att de nya IT-företag, som ju betraktas som den nya ekono- min, i ökande utsträckning etablerar pubar inom sina egna arbetsplatser. Man tycker att det är en kreativ miljö och man jobbar dygnet runt. Unga människor behöver något som får dem att koppla av under några timmar. Samma problem brottades vi ju med på den svenska arbetsmarknaden inom massmedierna, i tid- ningsvärlden, på byggarbetsplatser osv. på 60- och 70-talen. Nu kommer det här tillbaka i de nya företa- gen. Jag tror att detta är ett otroligt stort problem. Vi måste börja diskutera med de nya arbetsgivarna om deras sociala ansvar och om deras ansvar för den miljö som byggs upp. Det är inte så att alkoholen ska integreras i arbetet och att den betraktas som ett sätt att skapa kreativitet. I stället måste vi upplysa om alkoholens skadeverkningar. Jag skulle tro att nämnda TV-program går i sam- ma stil - man tycker att man på något sätt ska beskri- va en sorts kreativ miljö. Det finns anledning att rea- gera också mot det. Jag tror, och där vet jag att Elver Jonsson delar min uppfattning, att hela det offentliga samhället måste skärpa sin attityd när det gäller alkoholen. Jag har inbjudit till en diskussion om hur vi ska skapa ett handlingsprogram som skärper attityden. Jag är orolig över antalet utskänkningsställen i inte bara Stockholm utan överlag, men kanske mer oroad för att vi faktiskt har stängt de alternativ som har funnits. Unga männi- skor har inga alkoholfria alternativ. Ungdomsgårdar- na stänger. Alternativa nöjesetablissemang utan alko- hol har försvunnit. Man kan som ungdom egentligen inte välja något alkoholfritt alternativ, vilket också är djupt oroande. En skärpning av utskänkningstillstånden och öppethållandetider, en stimulans till alternativ och en skärpning på hela den svenska arbetsmarknaden är några av de åtgärder som vi behöver vidta gemensamt för att möta den nya situationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 1999/2000:370 om väntetid för kontrollbesiktning av fordon
Anf. 73 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jan-Evert Rådhström har frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta för att köerna till kontrollbe- siktning av fordon ska minska. Frågan ställs mot bakgrund av påtalade köer till landets bilprovnings- anläggningar. Även yrkestrafiken har, enligt uppgift, reagerat på de långa väntetiderna, och åkerierna i Skåne säger sig kunna få permittera chaufförer på grund av att bilarna inte kan besiktigas i tid. Detta är naturligtvis en ohållbar situation, och jag har därför uppmanat Bilprovningens ledning att nu helt koncentrera sig på att snarast lösa köproblemen. De organisatoriska problemen inom Bilprovningen har varit kända en tid, och en ny ledning tar nu vid. Jag har trots de påtalade problemen en stor respekt för kompetensen hos Bilprovningens personal och deras möjligheter att bemästra den uppkomna situa- tionen. För att dämpa de stora säsongsmässiga variatio- nerna i efterfrågan av besiktningstjänster arbetar Vägverket på ett nytt inställelsesystem som inte är "slutsifferstyrt". Ett sådant system skulle också kunna bidra till att premiera de välskötta bilarna genom t.ex. längre besiktningsintervall. Det finns för närvarande inga planer på att ändra Bilprovningens ensamrätt för återkommande for- donskontroller, men jag vill i detta sammanhang framhålla att redan 1992 infördes ett system med ackrediterade verkstäder som kan erbjuda vissa efter- kontroller. I viss utsträckning är därför besiktnings- marknaden för motorfordon avreglerad.
Anf. 74 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Fru talman! Jag vill tacka näringsministern för svaret, men det är väl ingen överdrift att tro att nä- ringsministern redan nu vet att jag icke känner mig nöjd med detta svar. Näringsministern skriver att man snarast ska kon- centrera sig på att lösa köproblemen. Detta är ingen nyhet. Detta har pågått år ut och år in, och situationen blir bara sämre och sämre. Det är inte ett akut pro- blem som har uppstått, utan detta har påtalats ett antal gånger. Det sägs också att näringsministern har en stor re- spekt för personalen hos Svensk Bilprovning. Jag vill dela den uppfattningen. Den situation som den befin- ner sig i är ohållbar. Det är inte bara nu de jobbar övertid med lördagsöppet osv., utan de har gjort det under mycket lång tid. Redan 1994, när den borgerliga regeringen hade ett förslag om att avveckla monopolet, insåg vi det problem som vi har med denna situation, och därför vill vi konkurrensutsätta Svensk Bilprovning. Tyvärr läser jag i svaret att inga planer finns på att ändra nuvarande system. Avslutningsvis skriver ministern att den här marknaden i viss mån är avreglerad. Jag tycker att det var ganska magstarkt att tycka att det är en avreglerad monopolmarknad med tanke på de tvåor som kan uppstå. Jag skulle vilja fråga näringsministern: Fungerar den del av den s.k. avmonopoliserade marknaden som det skrivs om? Fungerar den bra? Jag förmodar att näringsministern kommer att svara ja på det. Varför inte tillåta en utökad del och låta marknaden få kon- kurrera fullt ut, såsom Konkurrensverket vill, såsom Konkurrensverket föreslår, att det ska vara ett öppet system för kontrollbesiktning? Det ökar tillgänglig- heten i glesbygd, ökar servicen för bilisterna. Jag vill också fråga näringsministern: Vilka ar- gument är det som Konkurrensverket har som inte näringsministern kan stå bakom? Är det inte bra med ökad tillgänglighet i glesbygd, också ur ett miljöpers- pektiv? Vad är det som är bra med monopolet och med att vi ska fortsätta att ha dessa långa köer?
Anf. 75 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Det finns ingen som helst anledning att avmonopolisera Svensk Bilprovning. Svensk Bil- provning har fungerat mycket väl och fungerar fortfa- rande väl. Problemet har varit att man inom ledningen i Svensk Bilprovning haft ambitioner att göra annat än att testa och prova bilar. Nu återgår vi till dess, om man får använda uttrycket, huvudaffär, dvs. att man ska prova och testa bilar. Det är också så att den eko- nomiska uppbyggnaden i Svensk Bilprovning har varit utomordentligt bra de senaste åren. Vi har en kassa på 400-500 miljoner. Men på grund av att man inte hållit sig till affären, dvs. huvudaffären, inträffa- de det att man bytte ut ledningen. Nu ska vi åter till att detta är en organisation för bilägarna. De har att prova och testa bilar billigt och effektivt, och det är någonting de kan. När det sedan gäller problemet med de långa kö- erna har jag inhämtat från Svensk Bilprovning, och de bör ju veta detta, att det framför allt är i Skåne- och Malmöregionen som vi har detta problem. Bil- provningen arbetar med att upprätta en besiktnings- pool i Malmöregionen med tekniker som sätts in där behoven är som störst. Nästa fråga som också ställs är: Finns det köproblem i hela landet? Svaret är att problemen enligt uppgift från Bilprovningen är koncentrerade till Skåne. En bidragande orsak, som också framgår av interpellationen, är att direktimport av bilar har ökat kraftigt, vilket belastar anläggningarna i Skåne i stor utsträckning. När kommer ett nytt mer flexibelt inkallelsesys- tem att kunna införas? Svaret är att Vägverket arbetar med frågan, och det bör kunna införas inom ett år. Min bestämda uppfattning är att det inte finns nå- gon som helst anledning att av säkerhetsskäl, effekti- vitetsskäl, kostnadsskäl inte minst för bilägarna nu med denna enormt fina organisation - jag tror ingen annan i världen kan konkurrera med denna - börja med en avmonopolisering där vi med alla säkerhet skulle sänka kvaliteten, höja priserna men ändå inte få kortare köer.
Anf. 76 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Fru talman! Med anledning av det sista som nä- ringsministern sade håller jag med om att det är en mycket bra organisation inom Svensk Bilprovning. Men varför inte låta Svensk Bilprovning få konkur- rens? Är man så duktig inom Svensk Bilprovning, då är det ingen fara med en konkurrensutsättning om man har ett kontrollsystem genom Swedac, som nä- ringsministern väl känner till. Jag blir lite förvånad när jag hör näringsministern säga att bilägarna i Skåne och Malmö har problem och att det är detta som är det akuta problemet. Jag tror att jag kan tala för bilägarna, lastbilsförarna, motorcykelägarna och husvagnsägarna i hela vårt land, och jag hävdar att det är ett problem i stort sett i hela Sverige. Men så länge näringsministern ser detta som ett lokalt problem i södra Sverige, då kan jag förstå att han inte vill vidta några kraftåtgärder i den- na fråga. Jag vill citera ur min interpellation. Det är från Näringsdepartementets skrivning i proposition 1999/2000:78. Det gäller SJ, men det är intressant att läsa det som står: "Det är viktigt att SJ ges möjlighet att på bästa sätt tillgodose kundernas krav på service, kvalitet och tillgänglighet samtidigt som förutsätt- ningarna för en effektiv konkurrens på marknaden förstärks och därmed också förutsättningarna för ytterligare kostnadsbesparingar och därigenom pris- sänkningar för konsumenterna." Jag vill ställa en fråga till näringsministern. På SJ:s område är det positivt med en avreglering. Just nu är den högaktuella frågan Telias bolagisering, och i det fallet har det lagts ned mycket arbete på att kon- kurrensutsätta telemarknaden, vilket är positivt också för konsumenterna. Men Svensk Bilprovning kan inte konkurrensutsättas utan det ska vara ett monopol. Vilken är skillnaden? Jag kan så här långt i diskussionen konstatera att de svenska bilägarna får vara beredda på att fortsätta att stå i kö. Att man nu ska koncentrera sig på sin kärnverksamhet gör ingen större skillnad. Över 90 % av Svensk Bilprovnings verksamhet i dag består av kontrollbesiktningar, och en koncentration på kärn- verksamheten gör inte så stor skillnad som det vill påskinas i denna diskussion. Jag nöjer mig så här långt, och jag ser med tillför- sikt fram mot det svar som näringsministern har att ge mig på de frågor som jag har ställt.
Anf. 77 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! När jag redogör för siffrorna när det gäller köerna utgår jag från de rapporter som jag har fått från Svensk Bilprovning. Jag tror inte att det finns någon som är mer kompetent att bedöma hur långa köerna är. Mina siffror är alltså inte gripna ur luften, fångade av någon som med all rätt kan vara missnöjd. Jag använder mig av den statistik som finns. Därmed anser jag att jag håller mig till det som är rätt. Jan-Evert Rådhström gjorde en liknelse med SJ och Telia. SJ:s avreglering har skett genom en s.k. separation. Man separerar järnvägen från järnvägstra- fiken, och järnvägstrafiken får konkurrera medan rälsen ingår i ett monopol. Därmed öppnas för möj- ligheten till fri konkurrens. När det gäller Svensk Bilprovning kan egentligen inte någon konkurrera. Det har investerats väldigt stora summor i kunskap och materiel, och man testar bilar mycket enkelt och rationellt innan man besikti- gar och godkänner. Alternativet är att man ska låta de verkstäder som reparerar bilarna och som bedömer vilka reparationer som ska göras fritt besiktiga bilar- na. Jag är faktiskt tveksam till det både från kostnads- synpunkt och från kvalitetssynpunkt. Vi har en organisation som inget land kan konkur- rera med. Det är t.o.m. så att Svensk Bilprovnings tjänster och sättet att utföra dessa efterfrågas över hela världen. Man vill ha den kunskap som finns. När det gäller detta med 90 % besiktning och 10 % någonting annat delar jag den uppfattningen. Det är inte det som har varit problemet utan det har varit managementkoncentrationen. Vad har manage- ment koncentrerat sig på? Har det varit bilbesiktning- en, effektiviteten eller de 10 procenten? Jag vill påstå att det har varit för mycket de 10 procenten. Nu ska vi tillbaka till det som är bilbesiktning och det som är bilägarnas trygghet. Det är bilägarna som ska betala detta, och det är bilägarna som ska kräva en effektivitet. Bilägarna ska känna sig trygga när de har besiktigat sina bilar att besiktningen gäller. Dess- utom är det ingen sammanblandning mellan dem som reparerar och dem som besiktigar.
Anf. 78 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m): Fru talman! Jag har också ringt till Svensk Bil- provning. Det kan vara olika mellan det som man säger till näringsministern och det som man säger till mig. Men jag kan i alla fall se av medierna vilken situation som bilägarna befinner sig i och jag lyssnar på dem. Sanningen är att de sitter och sover på nät- terna i köer för att komma fram till Svensk Bilprov- ning, och jag tror inte att de håller på så för nöjes skull, utan det är en krissituation. Ministern säger vidare att det är omöjligt att kon- kurrera därför att verksamheten är så effektiv och att det har gjorts stora investeringar. Men det var inte alls länge sedan som Näringsdepartementet avslog en ansökan från Dekra om att få komma in på den svenska marknaden för att utföra kontrollbesiktning- ar. Det är precis tvärtom mot det som näringsminis- tern säger, att det inte finns någon som kan konkurre- ra. Viljan finns och ansökan fanns på ministerns bord, men det blev ett avslag på denna ansökan. Jag konstaterar bara att trots att Konkurrensverket tycker att det är bra med ett öppet system, att det ökar tillgängligheten i glesbygden och att det ökar servicen för fordonsägarna är vår näringsminister inte intresse- rad av att genomföra en förändring på detta område. När det gäller trafikutskottet och diskussionen där om Svensk Bilprovning ser jag med tillförsikt på den vacklande inställning som Miljöpartiet har i dag. Miljöpartiet lägger vikt vid en ökad service i gles- bygden och vid miljöaspekten. Jag tror att det nästa gång denna fråga kommer upp i kammaren kanske finns en ny majoritet, och då kommer det ändå att bli en konkurrensutsättning.
Anf. 79 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Konkurrens är alltid bra, men det är inte så att konkurrens per definition alltid är det bästa. Konkurrensen måste också regleras och vara en del i de mål och utgångspunkter som man har. Svensk Bilprovning fungerar väldigt väl. Det finns hög kompetens, det finns en teknik och det finns egentligen en ganska enkel produkt. Verksamheten sker oerhört logistiskt. Man blandar inte och gör komplicerade grepp. Därav följer att det inte finns någon som helst anledning att inte låta detta vara ett monopol. Jag vidhåller den uppfattningen. Men självfallet är det så att Svensk Bilprovning kan bli bättre. Jag har också tagit ett initiativ och jag ska byta ut ledningen. Jag bedömer att detta kommer att gå väl, och jag ska också följa frågan mycket nog- grant när det gäller de köer som uppstår på vissa ställen. Dessa köer ska bort, och det kommer att visa sig att detta monopol fungerar mycket väl.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 1999/2000:410 om arbetslöshet bland invandrare
Anf. 80 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Ana Maria Narti har frågat statsrådet Mona Sahlin vad hon avser att göra inom arbets- marknadspolitiken för att öppna vägen till "egen makt" för långvarigt arbetslösa invandrare, "öppna rum" för experiment som startar nedifrån och upp samt för att ge konkret stöd till grupper som genom EU-projekt skapat egna arbetsmetoder och nätverk. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara dessa frågor. Låt mig inledningsvis säga att det nu går bra för Sverige. Situationen på arbetsmarknaden har stadigt förbättrats under de tre senaste åren. Glädjande nog ser vi att arbetslösheten faller också för de utrikes födda, och att den gör det snabbare än för de arbetslö- sa i allmänhet. Men mycket återstår självklart att göra. Arbetslösheten är fortfarande betydligt högre och sysselsättningsgraden väsentligt lägre för många grupper av invandrare. Vi måste nu kraftsamla för att de som står längst ifrån arbetsmarknaden också ska få del av konjunkturuppgången. Regeringen har i den ekonomiska vårpropositio- nen aviserat olika åtgärder för att särskilt öka arbets- kraftsdeltagandet bland invandrare. För detta ändamål beräknas 100 miljoner kronor per år under perioden 2001-2003. Även år 2001 vill regeringen dessutom använda 100 miljoner kronor för personalförstärk- ningar på arbetsförmedlingar i syfte att särskilt stärka ställningen på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund. Riktade arbetsmarknadspolitiska insatser är ibland nödvändiga. Av större betydelse, också för invandra- re, är emellertid den generella arbetsmarknadspoliti- ken. Jag menar att denna nu måste koncentreras till sina kärnuppgifter. Det är inte fler projekt som be- hövs. Den aktivitetsgaranti som riksdagen ska ta ställning till senare i vår kommer att förbättra möjlig- heterna för de mest utsatta grupperna på arbetsmark- naden. Inom ramen för aktivitetsgarantin ska erfaren- heter från olika typer av projekt som genomförts tas till vara. Jag delar helt Ana Maria Nartis uppfattning att vi måste ge människor makt över sina egna liv. Men min absoluta övertygelse är att vi når det målet bäst genom att skapa förutsättningar för att varje människa som vill det ska ha ett riktigt jobb att gå till. Jag vill framhålla att det inom arbetsmarknadspo- litiken fortfarande finns utrymme för verksamhet som syftar till att utveckla nya metoder och förhållnings- sätt. Kvar finns t.ex. medel för s.k. otraditionella insatser. Jag kan vidare glädja Ana Maria Narti med att det inom ramen för det nya mål 3, under program- perioden 2000-2006, kommer att avsättas EU-medel motsvarande 130 miljoner årligen till åtgärden "integration och mångfald". Ytterligare drygt 100 miljoner kronor per år kommer att finnas tillgängliga genom det nya gemen- skapsinitiativet Equal, som syftar till att främja nya metoder för att motverka alla former av diskrimine- ring och ojämlikhet på arbetsmarknaden. I båda fallen tillkommer nationell medfinansiering. Av intresse i sammanhanget är också de lokala utvecklingsavtalen inom ramen för den nationella storstadspolitiken, som har som mål att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna. Regeringen har ställt två krav på kommunerna som berör Ana Maria Nartis fråga. Det ena är att de insatser som genomförs i de berörda områdena tas fram i samverkan med de lokala aktörer som verkar i området. Det andra är att insatserna ska ha ett s.k. underifrånperspektiv. Detta betyder i prak- tiken att de boende i området ska vara delaktiga i framtagandet av insatser. Ana Maria Narti efterlyser att utrymme ges för "invandrarnas äkta delaktighet". Jag kan försäkra att regeringen inte förespråkar någon "oäkta" delaktig- het, vad det nu skulle vara. Som framkommit ser jag dock inte fler projekt som den bästa vägen för att uppnå delaktighet. Mer angeläget är i stället att den reguljära arbetsmarknadspolitiken i större utsträck- ning tar den etniska och kulturella mångfald som finns i samhället som utgångspunkt. Ett led i denna strävan är det arbete som AMS be- driver för att öka mångfalden i den egna organisatio- nen. Här kan nämnas att regeringen i oktober förra året gav i uppdrag åt samtliga statliga myndigheter direkt under regeringen att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. Avslutningsvis vill jag informera Ana Maria Narti om det mångfaldsprojekt som bedrivs inom Närings- departementet. Projektet har till uppgift att ur ett tillväxtperspektiv kartlägga och beskriva hur aspek- terna kön, ålder, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning samt funktionshinder påverkar individens möjligheter i arbetslivet.
Anf. 81 ANA MARIA NARTI (fp): Fru talman! Låt mig börja med att be om förlåtel- se för den förvirrade adressen. Det var lite klumpigt. Men jag blev glad när jag fick höra att jag hade gjort ett misstag. På den tiden då näringsministern inte var minister jobbade han med en mycket intressant utredning, Invandrarpolitiska utredningen. Då hände det att vi hade en direkt arbetsdialog. Det är väldigt spännande att få fortsätta denna dialog i dag. Förresten är den här utredningen en av de bästa samlingar av doku- ment som har producerats i politiskt arbete i Sverige. Under den tid som har gått sedan utredningen kom, våren 1996, har jag intensivt arbetat praktiskt just med försök att öppna vägen för långtidsarbetslösa invandrare in i arbetslivet. Jag tror att skillnaderna i synsätt mellan näringsministern och mig kan förkla- ras just så här: I arbetsmarknadspolitiska propositio- nen föreslår departementet en grandios, monumental plan över politikens nya strukturer. Men jag känner till vardagens praktiska svårigheter, och i vardagen finns lite utrymme för monumentala och strängt cent- raliserade planer. I vardagen träffar man fortfarande människor som har varit arbetslösa i 4 år, 9 år, 14 år - hela deras liv i Sverige. Många blev arbetslösa direkt efter ankoms- ten mot slutet av 80-talet, då det var högkonjunktur och rådde brist på arbetskraft. Det är därför som jag inte kan tro på att den nuvarande goda ekonomin automatiskt löser den långvariga arbetslöshetens alla problem. Praktiken har också lärt mig att människor utan färsk svensk arbetslivserfarenhet av de flesta rekryte- rare betraktas som oanställbara och att dessa arbetslö- sa aldrig kallas till anställningsintervjuer. De har alltså inte någon chans att på någorlunda vanligt sätt få det som näringsministern kallar för ett riktigt jobb. Jag antar att ett riktigt jobb här betyder en vanlig fast anställning. Men de här människorna kommer aldrig i fråga för en vanlig fast anställning. De är diskvalifi- cerade av den mycket långa, tunga arbetslösheten. Däremot har praktiken lärt mig att just folk som verkar ha fastnat i en desperat arbetslöshet, genom olika projekt igångsatta av egna små grupper, har återfunnit inte bara självförtroendet utan också kon- kreta och effektiva möjligheter att tjäna pengar. En av dessa f.d. projektdeltagare hade bakom sig 14 år av total arbetslöshet. Hon betraktades som ett hopplöst fall av alla socialsekreterare och arbetsförmedlare. I en liten grupp invandrare upptäckte hon att hon trots allt hade chanser att återvinna en värdig position i ett aktivt liv. I dag leder hon en av Stockholms mest intressanta verksamheter med äldre invandrare. Men gruppen som hon arbetade med fick kämpa i två hela år mot byråkratiska hinder och misstro från ansvariga för att den här personen skulle få genomföra vad hon verkligen önskade. Jag vet att denna människa i dag fortfarande skulle ha levt på socialbidrag utan den uppmuntran hon fick av den egna gruppen. Det är därför jag vill diskutera de här självständiga gruppernas situation i dag.
Anf. 82 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Låt mig börja med att säga att många av de frågor Ana Maria Narti tar upp har jag stor förståelse för och känner, vill jag påstå, ett engage- mang för. Det är och har varit så på arbetsmarknaden att det genom olika strukturer och genom att vi bygger upp olika stora projekt alltid blir någon som inte passar i de projekten. Oftast blir det de svagaste som inte passar i dem. Jag delar den uppfattningen. Jag vill också påstå att vi får skilja på hur arbets- marknaden ser ut i dag och hur den såg ut för låt oss säga fyra fem år sedan. Då hade vi en arbetsmarknad som man skulle kunna säga var - för att använda ett ord som är lite stort - död. I dag har vi en arbets- marknad som har en oerhörd kraft. Då förmedlade vi åtgärder. Alla arbetsförmedlare förmedlade åtgärder, man förmedlade olika projekt och man hade inget val. Det var bra att man gjorde det. Många människor som annars bara skulle ha varit öppet arbetslösa uppehöll man så att säga i träning, utbildning och aktiviteter. Men nu har vi gått in i en ny fas. Den nya fasen är att nu kan vi inte förmedla åtgärder på samma sätt. Vi måste nu tillse att vi förmedlar arbete och att de åt- gärder vi förmedlar leder till det arbete som finns på arbetsmarknaden. Det är en väldig skillnad. Därför ser vi nu också, som jag sade - men det är långt ifrån bra - hur utländskt födda människor allt- mer får jobb på ett sätt som inte skett tidigare. Det beror helt enkelt på den kraftiga förändringen på arbetsmarknaden. Sedan till projekten och att man måste koncentre- ra sig på människor och deras förutsättningar. Låt mig innan jag går in på det säga att vi har tre egen- skaper på arbetsmarknaden i dag som är specifika för arbetsmarknaden. Det ena är att vi har flaskhalsar. Vi efterfrågar människor som inte finns. Det andra är att vi har många långtidsarbetslösa som har varit arbets- lösa två, tre, fyra, fem, sex och sju år. De är registre- rade. Sedan har vi, skulle man kunna säga, än fler som inte är registrerade som arbetslösa. De finns inte minst i invandrartäta områden. De är arbetslösa per definition, går på socialbidrag och har gjort det i massor av år. En ambition med den s.k. aktivitetsgarantin, som jag ändå inte vill se som någon byråkratisk stelt for- mad gjutbunke där alla ska komma ut som alla, är att det ska vara starka individuella program. Det ska vara s.k. jobbsökarklubbar. Man kan ju skapa jobbsökar- klubbar genom att man har många invandrare, många som har det svårt, som med utgångspunkt i sina förut- sättningar tillsammans drar i gång individuella pro- gram. Det är öppet för det. Jag vill också säga att det fortfarande finns möj- ligheter att pröva otraditionella medel. Men min hu- vudpoäng är att det nu handlar om individen. Vi ska koncentrera oss hårt på individen, på individens rät- tigheter och möjligheter att utvecklas mot en arbets- marknad som nu växer snabbt. Vi ska inte tillbaka till när vi såg hur människor bara fick åtgärder och det inte ledde till jobb.
Anf. 83 ANA MARIA NARTI (fp): Fru talman! Tack, en gång till! Det finns två positiva inslag i den nya arbets- marknadspolitiken. Det första är att man försöker komma ut ur ekorr- hjulet - åtgärd, passiv arbetslöshet, åtgärd, passiv arbetslöshet. Det var en fruktansvärt meningslös rundgång, och människorna förlorade definitivt för- troendet för sig själva och för samhället under den tiden. Detta är intressant. Det andra är att man hela tiden säger att t.ex. akti- vitetsgarantin ska öppna möjligheter för många sam- arbetsformer. Problemet är bara att vi i invandrarbe- folkningen inte har fått information om det här, inte har kontaktats. Jag vet från arbetsmarknadsutskottets sammanträ- den att information redan har skickats från pilotar- betsförmedlingarna till möjliga samarbetspartner. Men antagligen fortsätter arbetsförmedlingarna att inte betrakta invandrare som möjliga samarbetspart- ner. Fortfarande är de flesta arbetslösa invandrare bara klienter, åtgärdsobjekt. Det är där som en myck- et stor svaghet ligger. Vackra ord om personliga handlingsplaner har jag sett hur många som helst. Underbara deklarationer om individens värde har jag också sett. Men jag har också sett arbetsförmedlare som var stolta över att de hade placerat en invandrare med rekryteringsstöd - han var jurist - på McDonalds. Jag har också hört standardrepliken som under år har mött invandrare som är jurister med utbildning från andra länder: Du saknar yrke. I den bok jag håller i här, Sverige, framtiden och mångfalden, SOU 1996:55, finns förslag om aktivi- tetscentrum ledda av invandrare själva. Det har gått fyra år. Inte ett enda sådant aktivitetscentrum har kommit i gång. Jag undrar: Varför får tunisierna i Frankrike äga sina projekt, sätta i gång egna arbeten? Varför får turkarna i Tyskland möjlighet att driva t.o.m. forsk- ningsarbete om den egna befolkningens situation vid ett stort turkiskt institut som de själva har skapat? Varför måste hela tiden Sveriges invandrare vara klienter, objekt, patienter? Det är ett sätt att omyndig- förklara en hel befolkning. Vi vet att de små stackars grupper som jobbade med mål 3-projekt lyckades skapa jobb åt människor i den värsta krisen för några år sedan när arbetsför- medlarna inte ens tänkte på möjligheten att skapa nya verksamheter. Vad ska de här människorna som har jobbat så här nu göra? Ska de kastas ut i arbetslöshet? Ska deras erfarenhet på en gång raderas bort därför att den stora centraliserade aktivitetsgarantin nu kommer? Dessutom, när det gäller mål 3 och Equal: Vi vet mycket väl att SPD, Sveriges programdokument, inte är klart, därför att de stora arbetsmarknadsorganisa- tionerna inte är överens om den nya strukturen som sätter de här verksamheterna direkt under AMS led- ning. Där tror jag att många invandrarorganisationer håller med LO, TCO och SAF.
Anf. 84 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag vill börja med det sista påståen- det. När det gäller frågan om mål 3 och parterna är man faktiskt överens i dag. Där finns det, ska jag säga, inga problem. Ett annat problem är att vi måste få det klarlagt från EU när det gäller själva program- met. Jag vill också uttrycka att det ändock är helt andra förutsättningar i dag än vad det var för fem sex år sedan för invandrare på arbetsmarknaden. Men jag vill också självfallet hålla med om att invandrare och många som har varit arbetslösa under lång tid har det väldigt svårt. Många är också mycket välutbildade. Det bottnar självfallet dels i en arbetsmarknads- politik som inte har varit lyckad, dels i attityder, inte minst från arbetsgivarna. Det vet vi genom studier och undersökningar. Oftast handlar det mer om det. Man kan uttrycka det som så att anledningen till att invandrarna nu alltmer får jobb helt enkelt är att vi nu driver en utbudspolitik innebärande att alltfler ska ut på arbetsmarknaden. Och det finns en mycket hög kompetens. Jag tror att vi kommer att få se en föränd- ring. När det sedan gäller den fråga som Ana Maria Narti tar upp om invandrarnas egen förmåga, som självklart är den största förmågan där vi har kraften, ska jag ta till mig det. Jag ska ta upp det med AMS och undersöka vad som sker. Jag ska också muntligt och skriftligt för AMS poängtera att man verkligen observerar frågan om aktivitetsgarantin. Jag delar den analys som Ana Maria Narti gör när det gäller invandrarnas situation, även om man kan ha lite olika uppfattningar om hur vi ska uppnå målet att frigöra dessa människor med utgångspunkt i deras egen kompetens och deras egna egenskaper, så att de kan bli en kraft på den svenska arbetsmarknaden. Det är något som de har oerhört stora förutsättningar att bli, och detta måste också vara målet för vår politik.
Anf. 85 ANA MARIA NARTI (fp): Fru talman! Jag visste att jag hade anledning att vara glad. Det är faktiskt en spännande diskussion som vi har på gång. Jag tror att vi kan göra mycket mer tillsammans i denna fråga än om vi försöker klamra oss fast vid vissa redan formulerade partipoli- tiska ställningstaganden. Integrationsfrågan är oerhört viktig, och den bör- jar och slutar med integration i arbetslivet. Kvinnorna fick möjlighet att ta makt över sina liv när de började tjäna pengar. Så länge som det inte finns direkt finan- siering av invandrarnas egna projekt, verksamheter och initiativ kan vi inte tala om en integration av invandrarna. De tvingas då in i tiggarens ställning.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 1999/2000:386 om Stockholmsregionens framtida flygkapacitet
Anf. 86 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Per Westerberg har frågat om jag av- ser att statssubventionera en ny flygplats i Stock- holmsregionen eller om jag avser att verka för att en ny flygplats byggs på marknadsmässiga villkor. Det är viktigt att först konstatera att statens ansvar för utbyggnad av den nationella infrastrukturen inte i första hand styrs av marknadsmässiga överväganden utan av andra hänsyn, t.ex. de av riksdagen beslutade transportpolitiska målen. Staten har ett övergripande ansvar för att det finns en fungerande infrastruktur i hela landet och för att det skapas en regional balans. Luftfartsverket drivs sedan lång tid tillbaka som affärsverk, och investeringar i ny infrastruktur har i princip alltid finansierats av brukarna, dvs. av flyg- bolagen och indirekt av passagerarna. Endast i un- dantagsfall har statliga skattemedel använts för in- frastrukturinvesteringar inom luftfarten. I den transportpolitiska proposition som lades fram under våren 1998 behandlades luftfartens kost- nadsansvar och finansiering. Regeringen anförde då att Luftfartsverkets tjänster även i fortsättningen bör betalas av infrastrukturbrukarna. Det kan naturligtvis vara så att en utbyggnad av flygplatskapacitet kombi- neras med utbyggnad av annan infrastruktur, t.ex. järnväg. Eftersom järnvägsinvesteringar vanligtvis finansieras över statsbudgeten kan det leda till att satsningen på utbyggd flygplatskapacitet indirekt belastar staten. Frågor om hur luftfartens krav på flygplatskapa- citet ska bemötas är ständigt under debatt. Utbyggnad av ny kapacitet innebär alltid miljöeffekter, som upp- fattas som negativa t.ex. av närboende. Samtliga aktuella alternativ har sina speciella förutsättningar och problem. Det gäller såväl utökad trafik på befint- liga flygplatser som en ny flygplats på Södertörn. Min förhoppning är dock att vi ska kunna finna en lösning som på bästa sätt både tillgodoser de trans- portpolitiska behoven och bidrar till att främja en hållbar utveckling.
Anf. 87 PER WESTERBERG (m): Fru talman! Först ber jag att få tacka näringsmi- nistern för svaret på min fråga. Jag må väl säga att det inte var så klargörande, och det var kanske inte heller den främsta avsikten med att ta fram de principer som finns. Jag har däremot med viss förvåning tagit emot en del kommentarer på ett från Näringsdepartementet avsänt fax om min interpellation som var desto mer klargörande, om än inte överensstämmande med mina egna åsikter. Näringsministern svarar med att hänvisa till de transportpolitiska målen och säger att det är brukarna som finansierar nya flygplatser. Som näringsminis- tern nog vet kan detta tolkas på väldigt många olika sätt. Alldeles självklart ska den flygplatskapacitet som vi ska ha vara underkastad starka miljörestriktioner och miljökrav. Det gäller beträffande utsläpp, buller och många olika andra intrång i naturen som flyget förorsakar. Det är också korrekt att brukarna ska betala, men skattemedlen från brukarna för en viss flygplats ska inte användas för överföring av stora ekonomiska resurser till andra flygplatser. Från min utgångspunkt är det ett nationellt intres- se att vi har ett starkt nav i Stockholm, som gör det attraktivt för näringslivet att vara baserat i Stockholm. Det finns också en motsvarande utveckling på många ställen runtom i världen. För mig är ett vaktslående om Arlanda naturligt. Som näringsministern säkert har noterat driver vi moderater åsikten att Arlanda liksom sin danska mot- svarighet i Köpenhamn bör börsintroduceras. Därige- nom får man marknadsmässiga bedömningar av lön- samheten när det gäller en utbyggnad av Arlanda och av andra alternativ. Jag är fullständigt övertygad om att en sådan bedömning, om de miljömässiga kraven kan tillgodoses, kommer att leda till att Arlandanavet förstärks. Det är vidare av nationella konkurrenskraftsskäl viktigt att vi klarar privatflyget och affärsflyget, men det gäller samtidigt att en utökning av flygkapaciteten i regionen sker på marknadens villkor. Jag noterar att näringsministern har studerat de bägge alternativen Stockholm-Västerås och Stockholm-Skavsta. Jag konstaterar som Nyköpingsbo att Stockholm-Skavsta är ett helt privatägt flygplatsbolag med två banor, de längsta näst Kallax i Luleå, med den bästa buller- mattan i Sverige och med en lokalisering mycket nära till järnvägen. För mig är det naturligt att en förstärkning av flygplatskapaciteten i Stockholm, som jag tror är nödvändig, ska ske på marknadens villkor. Man ska inte, som vissa menar, beskatta Arlanda för att bygga en ny flygplats som ska konkurrera med exempelvis det privatägda Skavsta eller den kommun- och stats- ägda Västerås flygplats. Jag vill därför återupprepa min fråga till närings- ministern. Är det med den precisering som jag nu gör marknadsmässiga villkor som ska gälla, eller är man beredd att beskatta flygtrafiken på Arlanda för att kunna finansiera byggnationen av en mindre lönsam flygplats på annat håll?
Anf. 88 ANDERS G HÖGMARK (m): Fru talman! Jag har under ett antal år haft förmå- nen att leda en organisation som representerar de ca 30 icke statliga flygplatserna i vårt land. Det är alldeles uppenbart att frågan om ett hot om en bristande kapacitet och behovet av att säkerställa en framtida flygkapacitet i Stockholmsregionen upp- levs som utomordentligt angelägen av den här organi- sationen och självfallet av de olika delar av landet där flygplatser finns, alltifrån Gällivare i norr till Kristi- anstad i söder. Jag tycker att det är angeläget att föra den diskussionen också i den här församlingen. Det är inget tvivel om att om det i framtiden skulle brista på flygkapacitetssidan i Arlanda, kom- mer framför allt de små flygplatserna med små flyg- plan och sämre betalförmåga att bli lidande. Det är därför kolossalt viktigt att den här frågan löses snabbt. Jag tycker också, fru talman, att det är viktigt att understryka att en lösning av flygkapacitetsfrågan i Stockholmsregionen under alla omständigheter måste säkerställa den navfunktion som Arlanda har i dag. Allt annat är ett hot mot den inre tillgängligheten i landet och säkert också mot den yttre tillgängligheten, där Sverige kopplas till omvärlden, som blir allt vik- tigare. Den tredje frågan som är utomordentligt viktig, näringsministern, är att i motsats till dem som ska åka på den framtida Botniabanan kommer flygets resenä- rer att få betala varje krona som dessa investeringar representerar i avkastningskrav från staten. Där har sjöfarten och flyget ungefär identiska sitsar, medan järnvägen har en något angenämare sits, om man ska se det ur kostnadssynpunkt. Därför är det otroligt viktigt att den kapacitet som måste säkerställas framöver också blir kostnadseffek- tiv när den byggs. Det är alldeles uppenbart att med de stora investeringar man i dag gör i tredje banan på Arlanda är det viktigt att man framöver kan fortsätta att investera där. Eljest kommer nytillkomna slots, landningstiderna, att vara otroligt dyrbara. Det är också viktigt och nödvändigt, näringsmi- nistern, att man drar nytta av de järnvägsinvesteringar och de investeringar på marken som har gjorts och som framöver säkert är alldeles nödvändiga. Det ligger i linje med att vara kostnadseffektiv. Det må vara förlåtet om man är lite småländsk i detta. Jag tror att det skulle vara bra för hela folkhushållet att vara lite mer småländsk i många avseenden. Jag tänker då på det som har gjorts på Arlandaba- nan och möjligheten att komma från Mälarregionen in till Arlanda. Jag är övertygad om att man där fram- över, med de nödvändiga investeringar som ska göras från Stockholm ned mot Norrköping i bättre järn- vägsspår, kan dra nytta av de gjorda investeringarna. Jag kommer till min fråga. Det var ett program där man diskuterade detta för några dagar sedan i TV. Där uttryckte generaldirektören för Luftfartsverket uppfattningen, att med tanke på de långa ledtiderna, planeringstiderna, är det ganska nödvändigt att fatta beslut snart. På närmare fråga sade han: Det bör fattas någon form av beslut redan detta år. Min fråga är: Delar näringsministern den uppfatt- ningen att det är önskvärt att fatta beslut redan detta år, så att man kan skicka ut signaler om att regeringen har en ambition att säkerställa flygkapaciteten just i Stockholmsregionen för hela landet?
Anf. 89 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag läste ledarsidan i Expressen i morse. Där stod det att Per Westerberg och jag har ungefär uppfattning. Jag är glad över att Per Wester- berg och en av hans kolleger här i riksdagen har mar- kerat: Dels ska vi avmonopolisera Svensk Bilprov- ning, dels ska vi sätta Arlanda på börsen. Därmed har jag ändå fått en markant skillnad mellan Per Wester- berg och mig. Så har jag fått det sagt. När det gäller beredningsläget beträffande flyg- platskapaciteten i Stockholm lämnades utredningen till Näringsdepartementet i januari. Den har nu varit på remiss. Vi håller på med ett internt beredningsar- bete i Regeringskansliet. Vår förhoppning är att det ska komma ett regeringsbeslut i frågan innan somma- ren. I beredningen upptas också frågan om en fjärde bana på Arlanda. Hur vi än resonerar och vilka val vi än gör - om det ska vara en flygplats till på Sö- dertörn, om vi ska använda Skavsta för affärsflyg, beslutsflyg, om det ska vara en kopplad länk eller en del av kapaciteten i Stockholmsområdet - är allt ock- så mycket kopplat till Bromma. Bromma har konces- sion till år 2011. Det här måste ses som en helhet. Vi bereder detta som en helhet. Vi kommer som sagt att försöka att ha detta klart för ett regeringsbe- slut innan sommaren. Det finns också många aspekter man måste ta hänsyn till. Frågan om konkurrens är inte alltid så enkel. Gärna konkurrens, bara det inte drabbar mig. Det brukar vara ett begrepp som finns på marknaden. Det är i och för sig inte förvånande att SAS vill värna om en utbyggnad av Arlanda. SAS har i dag en monopolställning på flygplatsen och har mycket att vinna på att kapaciteten koncentreras till den flygplats där man är helt dominerande. En ny flygplats skulle innebära att bolagets verksamhet på Arlanda försva- gas, eftersom man då skulle flytta över delar av kapa- citeten till den nya flygplatsen. I detta finns faktiskt en konkurrenstanke. Jag har inte med detta tagit ställ- ning. Som jag sade bereds frågan. Men jag vill ändå göra det konstaterandet att det finns många aspekter man måste ta hänsyn till. Fru talman! Jag vill avsluta med frågan om sub- ventionering av luftfarten. Luftfarten har som sagt i princip alltid finansierats av brukarna. Endast vid ett fåtal tillfällen har skattemedel använts. Det har då främst rört sig om investeringar av regionalpolitisk karaktär. Några exempel är utbyggnad av landnings- banan i Luleå och Pajala flygplats.
Anf. 90 PER WESTERBERG (m): Fru talman! Jag är glad att näringsministern ser en del politiska skillnader mellan oss. Det är nog inte särskilt svårt, inte ens för Expressens ledarsida, vid närmare eftertanke. En privatisering och börsnotering av Arlanda tror jag vore väldigt sunt. Det skulle framtvinga ett mark- nadsmässigt tänkande för den fortsatta utbyggnaden av flygplatskapaciteten inom de ramar miljöhänsynen kräver och de krav andra olika intressegrupper kan ställa på utbyggnaden. När det gäller konkurrensen mellan flygbolag och län vill jag fästa näringsministerns uppmärksamhet på att det kommer nya slot-tider med varje ny bana oav- sett om de ligger på Södertörn, Arlanda eller någon annanstans. Det gäller självfallet att tillkommande kapacitet stimulerar konkurrensen. Jag vågar säga att jag går ett steg längre än nä- ringsministern. Även om det finns många som säger: Gärna konkurrens, bara det inte drabbar mig, är det min uppgift som politiker och regulator att försöka tillse att vi får en sund konkurrens på lika villkor. Det blir därmed till konsumentens bästa. Det är därför som jag är så väldigt starkt engage- rad för att man inte ska använda höga avgifter på Arlanda för att subventionera någon annan flygplats. Med osunda regler och subventioner skulle man där- med konkurrera ut motsvarande privata eller kommu- nala flygplatser. Jag vidhåller med andra ord det trafikpolitiska be- slutet. Det är brukarna som finansierar flygplatserna. Det ska kunna göras på marknadsmässig grund. Gär- na ett börsnoterat Arlanda inom sinom tid. Men fram- för allt ska man inte utnyttja Arlanda som en skatte- kossa för att bygga flygplatser som inte marknads- mässigt kan bära sig själva. Jag noterar här både Västerås och Skavstas alter- nativa möjligheter. De har stor bankapacitet, i Skav- stafallet med den bästa bullermattan i landet och de näst längsta landningsbanorna, och dessutom två stycken. Den har stora förutsättningar. Men markna- den bör avgöra om det är den flygplatsen som har nyttjas mer eller mindre. Skavsta har inom en tiomilsradie lika stort upp- tagningsområde som Arlanda. Men det gäller då att inte statsmakten missbrukar sin ställning och snedvri- der konkurrensen till förmån för det statsägda. Av denna orsak skulle jag ånyo vilja pressa nä- ringsministern på besked om de marknadsmässiga kraven ska gälla. Är näringsministern beredd att ta ut avgifter på Arlanda för att lägga på en annars olön- sam flygplats och därmed göra en indirekt statssub- vention av nya flygplatser? För mig är det uppenbart att det är marknadens behov, efterfrågan från dem som vill utföra flygresor, som ska styra kapacitetsutbyggnaden inom de ramar miljöhänsynen, miljökraven och naturkraven ställer upp. Det är därför för mig naturligt att marknadsnote- ra Arlanda och därmed nyttja det alternativ som finns. Det är vad marknaden i princip främst är beredd att betala för. Men det är marknaden som bör bestämma.
Anf. 91 ANDERS G HÖGMARK (m): Fru talman! I det svar som näringsministern gav är det mycket glädjande att notera att det uppenbarli- gen finns en klar ambition från näringsministerns och regeringens sida att kunna fatta ett beslut om detta före sommaren. Det tror jag att vi ut över hela landet ser med stor tillfredsställelse på. Just osäkerheten, de långa ledtiderna, oroar när man lyssnar på alla de problem som är förknippade med att bygga någon- ting. Det är stora problem. Snart är det väl omöjligt att göra någonting i Sverige med alla de planbestämmel- ser som finns. Näringsministern nickar när jag säger detta. Jag förstår att han delar min oro på den punk- ten. Det är också angenämt att notera att Arlanda kommer att vara en central och viktig del i de framti- da planerna, enligt de direktiv som regeringen kom- mer att fastställa. Eftersom näringsministern inte hade något att in- vända emot påpekandet att en framtida lösning måste vara kostnadseffektiv, tar jag det till intäkt för att man ska dra nytta av de investeringar som har gjorts kring Mälardalen ut till Arlanda, bl.a. i järnväg. Det gäller också de investeringar i järnväg från Stockholm ned till Norrköping och Linköping, passerande Nyköping, som med all sannolikhet kommer att bli utomordent- ligt lönsamma. Fru talman! Jag konstaterar att jag inte heller i frågan om Stockholms tillgänglighet hörde någon invändning. Det hade jag inte heller väntat mig, efter- som jag flera gånger tidigare har hört honom klart markera att kapacitetsfrågan i Stockholm inte är en regionalpolitisk, storregional Stockholmsfråga utan en nationell fråga. Jag utgår ifrån att detta kommer att markeras klart i de direktiv som regeringen uppenbarligen avser att fatta beslut om. Runtomkring i landet väntar man med utomordentlig stort intresse på en försäkran om att vi inte ska få samma situation som vi hade för ett par år sedan på Arlanda. Då slog vi huvudet i taket och brottades med ständiga kapacitetsproblem. Att det finns tillräcklig flygkapacitet är en fråga om den inre tillgängligheten i Sverige, om att hålla ihop landet. Det betyder mycket för Stockholmsregi- onens förmåga att konkurrera internationellt.
Anf. 92 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att vi har en annan situation på Arlanda än på Kastrup. På Arlanda har vi ett system av flygplatser som ska till- godose flygplatsbehovet i stora delar av landet. Ar- landa spelar faktiskt en regionalpolitisk roll, vilket inte Kastrup gör. Det finns en väldig skillnad. Därför kan man inte dra samma paralleller som Per Wester- berg gör. Jag vill också konstatera att en flygplats på Sö- dertörn skulle vara lönsam. Enligt de bedömningar och beräkningar som vi gör skulle den ha ungefär fem miljoner passagerare. Därmed kan man inte rakt ut säga att det inte går och att det inte är lönsamt. Det är inte sant. Det skulle vara lönsamt. För egen del vill jag säga - jag hoppas att detta blir det sista jag säger här - att jag inte har tagit ställ- ning. Jag har försökt att intellektualisera frågan. Vi bereder ärendet, och vår förhoppning och vårt mål är att vi ska klara att fatta ett regeringsbeslut före mid- sommar.
Anf. 93 PER WESTERBERG (m): Fru talman! Jag tror att det för alla parter vore bra med ett snabbt besked av många skäl, inte minst av planeringsskäl. Vi har diskuterat Arlanda, Köpenhamn och en eventuell flygplats på Hall. Jag ser naturligtvis till Sveriges nationella intressen. Både ur konkurrenshän- seende och för näringslivet i många avlägsna delar är det viktigt att vi får ett väl fungerande nav med många direktlinjer från Arlanda. Om marknaden själv får bestämma - med ett pri- vatägt Arlanda - är det min fulla förvissning att man kommer att klara kapacitetsökningen och tillgodose miljökraven där, inte via en ny flygplats på Hall. Det är inte jag - och egentligen inte näringsmi- nistern heller - som ska föreskriva något. Det är marknadens krav, efterfrågan, som borde vara styran- de. Om nu näringsministern är så förvissad om att en Hall-flygplats skulle bli lönsam, så är min avslutande fråga: Varför låter i sådana fall inte näringsministern marknaden sköta detta? En lönsam flygplats behöver inte statsfinansieras. Den kan skötas via ett privat bolag. Då får vi se om det finns några som är beredda att satsa de miljarder som det är fråga om i detta ut- omordentligt riskfyllda projekt.
Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.24 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
16 § Svar på interpellation 1999/2000:377 om börsintroduktion av Vattenfall
Anf. 94 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Ola Karlsson har frågat mig vilka åt- gärder jag avser vidta för att ge Vattenfall möjlighet att delta i omstruktureringen av den europeiska kraftmarknaden. Låt mig först påminna om att staten som ägare till Vattenfall har lagt fast att huvuduppgiften för bolaget är att på ett effektivt sätt producera och leverera el till sina kunder. Detta ska ske på ett affärsmässigt sätt, vilket innebär att företaget uppfyller marknadsmässi- ga avkastnings- och utdelningskrav i sin affärsverk- samhet. Genom detta medverkar Vattenfall till att trygga tillgången på el till ett rimligt pris och till att skapa goda förutsättningar för den svenska industrins konkurrenskraft. Det är därför naturligt att staten har ett starkt intresse av företagets långsiktiga utveckling. Sverige är ett av de länder som under ett antal år haft en avreglerad elmarknad. Under år 1999 togs de första stegen i avregleringen av elmarknaderna inom EU. Vi kan se att utvecklingen mot en öppen, konkur- rensutsatt elmarknad i Europa kommer att fortgå och att denna innefattar bl.a. Polen, Tjeckien och Ungern, som också inlett avregleringen av sina elmarknader. Som ett led i den utveckling och marknadsöpp- ning som skett på den europeiska marknaden så har Vattenfall under det senaste året genomfört ett antal strukturaffärer. I Finland förvärvade Vattenfall de två elföretagen Revon Sähkö och Heinola Energia samt ett ytterligare finskt elföretag. I Norge förvärvades stora andelar i Oslo Energi och Fredrikstad Energi. Försäljningssamarbete inleddes också med Göteborg Energi genom ett nybildat hälftenägt bolag, Plusener- gi AB. Vattenfall har även förvärvat 25,1 % av det regio- nala energibolaget i Hamburg och avtalat om samar- bete med staden Hamburg, som äger ytterligare 25,1 %. I Tjeckien ökade Vattenfall sin andel i ett lokalt eldistributionsföretag och i januari 2000 för- värvades 55 % av Warszawas el- och värmeverk. Ovanstående förvärv är exempel på att Vattenfall på ett aktivt sätt deltagit i den pågående omstrukture- ringen av energimarknaden och därmed ytterligare stärkt sin position såväl i Norden som i Europa. Vattenfall är det största svenska elproduktionsfö- retaget och svarar för en stor del av såväl den svenska som den nordiska elproduktionen. Bolaget är i kraft av sin storlek och med sin stora tillgång på kompe- tens en viktig nationell resurs på energiområdet. Det är därför min uppfattning att Vattenfall ska förbli i statlig ägo och jag bedömer att Vattenfall har den ekonomiska styrka som behövs för att vara en stark aktör och trygga kundernas tillgång på el till rimligt pris.
Anf. 95 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Jag ska börja med att tacka för svaret. Låt mig också börja med att slå fast att det är viktigt för Sverige att vi har duktiga energibolag här i landet och att Vattenfall är ett av de viktigaste bolagen här i Sverige vad gäller energi. Jag kan också konstatera att Vattenfall för närva- rande har en nackdel gentemot sina konkurrenter genom att Vattenfall som konkurrensutsatt aktör inte har möjlighet att konkurrera med de andra aktörerna på lika villkor. En väsentlig förutsättning för att upp- nå lika villkor är att ha tillgång till kapitalmarknaden för att kunna skaffa kapital till en expansion och för att kunna samarbeta internationellt på viktiga områ- den. För Vattenfall är det väsentligt att nu få veta vilka förutsättningar som gäller för dess fortsatta utveck- ling. Bolagets strategiska inriktning och expansions- planer och därmed möjligheter att uppnå sina mål- sättningar kommer i stor utsträckning att bero på tillgången till kapital. Det värde som Vattenfall representerar kan därtill komma att minska längre fram om bolaget inte ges möjlighet att genomföra de strategiska tillväxtsats- ningar som planeras internationellt. En vidgning av Vattenfalls ägarkrets medger där- till att andra ägare utöver staten får möjlighet att kritiskt granska Vattenfalls affärsidé och ställa krav på en effektiv förvaltning och goda ekonomiska re- sultat i linje med vad staten eftersträvar. Vid en bör- sintroduktion återspeglas bolagets prestanda i börs- kursen. Vattenfalls investeringar får en utomstående granskning som innebär att endast satsningar som i ett bransch- och kapitalmarknadsperspektiv ter sig som de mest lämpliga kommer att ske. I syfte att underlätta kapitalmarknadens oberoende granskning av bolaget kommer staten att eftersträva att bolagets ägarstruktur återspeglas i styrelsens sammansättning. Det borde vara så. För att ge möj- lighet att verka på samma sätt som övriga aktörer på marknaden genom att expandera, dra till sig externt kapital och förvärva andra företag mot betalning i egna aktier bör staten minska sitt ägande i Vattenfall AB, och börsnotera bolaget. Fru talman! Jag återger här något ur den proposi- tion som Björn Rosengren har lagt fram om att bör- sintroducera Telia AB. Jag har bara bytt ut ordet Telia mot Vattenfall. Jag menar nämligen att det är intres- sant att jämföra, och se att de argument som gäller för Telia också gäller för Vattenfall: Det är viktigt för Vattenfalls fortsatta expansion, för Vattenfalls möjlighet att konkurrera på likvärdiga villkor och för Vattenfalls möjlighet att delta i den snabba omstrukturering som vi nu ser ske att man börsintroduceras och får tillgång till kapitalmarkna- den. Jag skulle vilja fråga statsrådet: Har Carl-Erik Nyqvist fel när han argumenterar för att det är bråt- tom att börsintroducera Vattenfall? Omstruktureringen kommer att ske under de kommande ett till två åren. Ska Vattenfall ha möjlig- het att vara en aktiv aktör i detta så krävs en börsin- troduktion, eller alternativt tillgång till mycket kapital på annat sätt. Och har Jörgen Andersson, den tidigare ordföran- den i Vattenfall, fel? Varför är det så att de som har jobbat nära och i bolaget argumenterar för en börsin- troduktion? Varför förvägrar statsrådet dem den möj- ligheten?
Anf. 96 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag börjar med att konstatera att före pausen var det två partikolleger till Ola Karlsson som hade samma argument, och åberopade Telia för att sätta Arlanda, och även Svensk Bilprovning, på bör- sen. Nu kommer det tredje - att sätta Vattenfall på börsen med Telia som argument. Jag konstaterar också att i Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner bör utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investering- ar i el- och värmeproduktion från förnybara energi- slag vara framträdande. Vattenfall ges därmed en strategisk roll i omställningsarbetet. Vattenfall spelar också en väldigt tung och viktig roll när det gäller den omstrukturering och de ned- läggningar som vi har gjort, och troligtvis också suc- cessivt kommer att göra, av kärnkraften. Vattenfall har till uppgift att på ett effektivt sätt producera och leverera el till sina kunder. Detta ska ske på ett affärsmässigt sätt, vilket innebär att företa- get uppfyller marknadsmässiga avkastnings- och utdelningskrav i sin affärsverksamhet. Genom detta medverkar Vattenfall till trygg tillgång på el till ett rimligt pris och till att skapa goda förutsättningar för den svenska industrins konkurrenskraft. Varför är det då naturligt med ett starkt statligt intresse i Vattenfall? För det första är Vattenfall, som jag nämnde, en viktig resurs i arbetet med omställningen av energi- systemen inom ramen för affärsmässighet. För det andra är en av Vattenfalls viktigaste uppgifter att trygga samhällets tillgång på el till ett rimligt pris. För det tredje har Vattenfall stor tillgång på viktig kompetens inom energiområdet som är uppbyggd under många år. För det fjärde har Vattenfall kraft- tillgångar av stor nationell betydelse. Samtidigt har Vattenfall under de senaste åren, genom avregleringen av elmarknaden och den nor- diska marknad vi har, spelat en väldigt tung roll på affärsmässig grund och även haft det här nationella ansvaret. Jag finner således ingen anledning att Vattenfall skulle gå ut på börsen. Jag menar att Vattenfall ska förbli i statlig ägo. Det är också viktigt att Vattenfall hålls samman som en koncern. Det finns alltså ingen ambition från regeringens sida att göra några föränd- ringar i det avseendet.
Anf. 97 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Genom det svar som statsrådet ger nu förstår jag fuller väl varför det inte är möjligt att bör- sintroducera Vattenfall. Nu redovisar statsrådet en delvis ny roll för Vat- tenfall som man har försökt att manövrera sig ut ur tidigare. Statsrådet säger här att Vattenfall har en strategisk roll i omställningsarbetet, inte minst vad gäller utvecklingen och satsningen på förnybara ener- gikällor. Vidare säger statsrådet att Vattenfall har en stor del i och en stor roll när det gäller avvecklingen av kärnkraft. Den strategiska rollen innebär uppen- barligen också att det inte är enbart affärsmässiga krav som ska ställas i det arbetet. Inte minst i förhandlingarna när det gäller av- vecklingen av Barsebäck 1 har Vattenfall arbetat mycket målmedvetet för att uppgörelsen skulle ses som affärsmässig från bolagets sida och att man inte skulle drabbas av en politikerrabatt eller misstro på marknaden därför att man tar politiska hänsyn eller därför att man tvingas till dyrbara investeringar eller hänsynstaganden för att vara det lydiga redskapet åt energiministern. Björn Rosengrens regeringsunderlag har här i kammaren agerat och argumenterat mycket starkt för att investeringen i den tyska kärnkraften i Hamburg enbart ska ses som ett affärsmässigt köp och inte som en del i det strategiska omställningsarbetet. På den punkten kan kanske statsrådet ge besked. Är det ett led i omställningsarbetet eller är det ett utslag av affärsmässighet? Jag menar att det är viktigt för Vattenfall att man får vara rent affärsmässigt. Om man ska ta del i om- ställningsarbetet, i avvecklingen av kärnkraften och annat, ska det ske på affärsmässiga villkor. Vattenfall ska få ersättning för de extra åtaganden man ställs inför. Jag tror att det vore mycket olyckligt för Vat- tenfall, de anställda och för möjligheterna att upprätt- hålla ett förtroende som affärsmässig aktör om stats- rådet inte klart markerar att det är affärsmässighet som gäller i första hand och att den strategiska rollen i omställningsarbetet ska innebära rent kommersiella och rent affärsmässiga villkor. Jag tror att det är bra för Sverige med ett starkt Vattenfall som jobbar på affärsmässiga villkor. Jag tror att det är alldeles nödvändigt, i likhet med Carl- Erik Nyqvist och Jörgen Andersson, att vi snart får en börsintroduktion av Vattenfall för att ge bolaget möj- lighet att konkurrera på likvärdiga villkor med de stora europeiska konkurrenterna.
Anf. 98 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag redogör för det energipolitiska beslut som riksdagen har fattat. Det må väl vara re- spekterat. Jag redogör för det beslut som riksdagen har fattat. När det gäller omstruktureringen och frå- gan om kärnkraften ligger Vattenfall som en del av det beslutet. Det är detta jag redogör för. Jag kommer faktiskt att respektera det beslutet. Om riksdagen skulle fatta ett annat beslut blir förhållandena annor- lunda. Den omstrukturering som har skett kan uttryckas i olika siffror. Bl.a. har prisnivån sänkts med 30-40 % sedan avregleringen 1996 samtidigt som konkurren- sen har ökat. Vattenfall har trots detta hävdat sig mycket väl. Vattenfall har t.o.m. lyckats att göra, vilket har nämnts här i debatten, olika uppköp och olika allianser. Trots en hårdnande konkurrens och lägre priser har man rationaliserat och omstrukturerat. Jag bedömer, och det har jag också redogjort för, att Vattenfall har en tung roll att spela. Som jag också sade ska detta självfallet ske på affärsmässig grund. Man har också en tung roll att spela när det gäller omstruktureringen av energipolitiken, vilket också självfallet kan hanteras på affärsmässig grund och ska så göras. Därmed menar jag att Vattenfall kommer att klara sig mycket väl som ett helt statligt bolag, och det har också visat sig hittills. Jag behöver kanske inte argumentera mer för det. Jag kan bara konstatera att regeringen inte tänker göra någon förändring i det avseendet.
Anf. 99 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Jag kan då konstatera att de investe- ringar som Vattenfall har gjort i bl.a. tysk och finsk kärnkraft får ses som ett led i den strategiska rollen i omställningsarbetet av det svenska energisystemet. Fru talman och herr statsråd! Jag hoppas att om- svängningen när det gäller ägandet i Vattenfall kom- mer att ske ungefär som omsvängningen när det gäl- ler ägandet i Telia och att den kommer relativt snart. När det gäller Telia tog det väl ungefär 18 månader från helstatligt ägande till börsintroduktion. Jag hop- pas för Vattenfalls skull att det kommer ett förslag så småningom om börsintroduktion. Jag hoppas det för de anställdas skull och för Sveriges skull.
Anf. 100 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Låt mig bara konstatera att det hoppet inte kommer att infrias, i varje fall inte under en över- skådlig tid. Det är jag övertygad om. Det har att göra med att det inte finns någon kraft och ingen marknad som ställer de krav som uttrycks här. Vattenfall fun- gerar mycket väl och har hävdat sig väldigt väl. Jag som ansvarig minister och regeringen har inga ambi- tioner att börsintroducera Vattenfall. Vad framtiden sedan har att visa är svårt att sia om. Men som läget är i dag kommer det inte att ske under överskådlig tid.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 1999/2000:413 om jämställdhet och den nya ekonomin
Anf. 101 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Margareta Andersson har frågat jäm- ställdhetsministern vad hon avser att vidta för åtgär- der för att 1. informationstekniken ska bli mer användarvän- lig och på det sättet få fler flickor och kvinnor att använda den, 2. fler flickor och kvinnor ska bli intresserade av att utbilda sig inom IT-området och 3. fler kvinnor ska uppmuntras att delta i utveck- lingsarbetet med att anpassa tekniken till kvin- nors och flickors behov. Interpellationen berör flera ministrars ansvarsom- råden. Vi har kommit överens om att jag ska besvara interpellationen. Jag vill först tacka Margareta Andersson för att hon tar upp detta angelägna område. Människors tillträde till växande sektorer får inte hindras av invanda mönster, som begränsar individers utbildnings- eller yrkesval. Att tendenser till köns- bundna studieval bryts är en förutsättning för att kvinnor och män ska engageras i IT-samhället på lika villkor. Andelen kvinnor i kvalificerade IT-inriktade utbildningar är fortfarande alldeles för låg. Den redan låga andelen kvinnor i IT-företagens ledningar har framhållits i debatten. Brister när det gäller jämställd- het mellan kvinnor och män i IT-sektorn kan leda till problem i hela det IT-beroende samhället, vilka på sikt kan leda till minskad tillväxt. Många projekt genomförs och insatser görs för att få flickor att välja det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, som t.ex. NOT-projektet eller Veten- skapscentrum i Göteborg. Vissa resultat har nåtts, t.ex. har andelen flickor ökat på det naturvetenskapli- ga programmet i gymnasieskolan. Även på universitet och högskolor görs insatser för att få kvinnor att välja de datainriktade utbildningarna och att fullfölja dessa. Men mycket mer behöver göras för att bryta vårt traditionella studie- och yrkesval och ändra synen på att teknik och data skulle vara något manligt. Marga- reta Andersson pekar på jämställdhet i utbildningen, men också på att åtgärder bör vidtas för att öka an- vändarvänligheten och att kvinnors deltagande bör öka även inom utvecklingsarbetet. Regeringens målsättning, som också presenterats i IT-propositionen, Ett informationssamhälle för alla (1999/2000:86), är bl.a. att öka alla människors förut- sättningar att utnyttja informationsteknikens möjlig- heter oberoende av bl.a. kön. I målsättningen ingår också att bidra till att sammansättningen av IT- specialister motsvarar befolkningen med avseende på kön och etnisk bakgrund. Åtgärder prioriteras för att öka kompetensen, tilliten och tillgängligheten och för att åstadkomma en god och bred användning av IT, med målet att uppnå ett informationssamhälle för alla. En enkönad IT-bransch innebär att många människor inte bereds plats i den dynamiska och spännande samhällsutveckling som sker. Det innebär också att vi inte till fullo utnyttjar landets kompetens och kreati- vitet. Ett särskilt råd som rör jämställdheten inom transport och IT-tjänster, Jämit, har inrättats (dir. 1999:83) med uppgift att behandla frågor om utbild- ning, kompetens och rekrytering. Rådet har nyligen avgivit en delrapport och lämnar i juni ett första för- slag till åtgärder för att komma till rätta med IT- sektorns jämställdhetsproblem. Det är min förhopp- ning att de förslag som rådet kommer fram med ska kunna leda till en bättre balans och jämställdhet mel- lan könen inom IT-området.
Anf. 102 MARGARETA ANDERS- SON (c): Fru talman! Jag vill börja med att tacka närings- minister Rosengren för svaret på min interpellation. Särskilt angenämt är det att näringsministern liksom jag och övriga riksdagsledamöter i Centerpartiet ser detta som en angelägen fråga. Mer bekymmersamt blir det när jag läser det avlämnade svaret. Näringsministern hänvisar till regeringens IT- proposition. Jag har varit inne på Näringsdeparte- mentets hemsida för att se vad det stod i frågan. Där kan man läsa att målsättningen med regeringens IT- politik är att öka människors förutsättningar att ut- nyttja informationsteknikens möjligheter, oberoende av kön, ålder, etnisk bakgrund och eventuella funk- tionshinder, och bidra till att sammansättningen av IT-specialister motsvarar befolkningen med avseende på kön och etnisk bakgrund. Vidare hänvisar näringsministern till det råd som inrättats och som ska studera just dessa frågor. Frågan jag måste ställa mig är om näringsministern har läst den första delrapporten som rådet har presenterat. Jag har den här och har faktiskt hunnit läsa en hel del i den. Tyvärr har enligt den rapporten antalet flickor och kvinnor som väljer tekniska utbildningar i stället sjunkit. Det gäller på hela det systemvetenskapliga området och på data- och elektronikområdet, även på gymnasieskolan. I rapporten kan man också läsa om en undersök- ning där JämO studerat jämställdhetsplanerna för 22 stycken IT-företag. Bara ett av de här företagen hade en jämställdhetsplan som levde upp till lagens krav. Företagens storlek varierade mellan 29 och 320 an- ställda. De flesta företagen består till 20 % av kvinnor och till 80 % av män. Kvinnorna arbetar med admi- nistration och männen återfinns i ledande positioner och övriga tjänster. Vad kan näringsministern tänkas vidta för åtgär- der för att rätta till detta? I det nya arbetslivet är medarbetarna viktigare än någonsin. Medarbetarnas kunskaper och investeringar i intellektuellt utvecklingsarbete är det som skapar de stora värdena i produktionen. Hela idén om den nya ekonomin bygger på ett sådant resonemang. Det är i kunskaperna den stora möjligheten till tillväxt och högre produktivitet ligger. Detta får konsekvenser för hela ekonomin. Att halva arbetskraften, och därmed också en stor del av kunskap, kompetens och nytänkande, ställs utanför det område som enligt alla prognoser ska vara det som bär upp tillväxten och därmed även garante- rar framtidens välfärd är allvarligt både för jämställd- hetsarbetet och för den framtida välfärden i Sverige. Kan det faktum att kvinnor dubbelarbetar, med både det traditionella arbetet och ett vanligtvis större ansvar för hemmet, vara en bidragande orsak till att kvinnor i mindre utsträckning har likvärdiga möjlig- heter att göra karriär inom den nya tillväxtmarkna- den? Detta kan vara ett område värt en närmare ana- lys. Med tanke på de reportage som medierna för- medlar om IT-branschens arbetsnarkomaner kanske det kan vara så att de också kräver en total uppoffring av dem som är verksamma i företagen. Är det på det viset kanske näringsministern skulle vara beredd att arbeta för att utforma ett system som gör det möjligt för människor inom alla branscher att få hjälp med hemarbetet, t.ex. genom att införa det s.k. RUT- avdraget. De människor som är arbetsnarkomaner är också väldigt ofta långtidssjukskrivna. Det står ju samhället för, även om det egentligen borde vara de här företa- gen, som inte har koll på vare sig arbetstider eller andra arbetsförhållanden, som gjorde det. En hel del seriösa företag har en vettig personalpolitik. Men det finns en hel del som inte har det. Vad vill näringsministern göra åt den situation som innebär att det är fel forum som betalar? Vi gör det gemensamt över samhällsbudgeten när företagen borde stå för kostnaden.
Anf. 103 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! För att det inte ska bli något miss- förstånd vill jag börja med att säga att när jag talar om att antalet flickor har ökat talar jag om den natur- vetenskapliga linjen. Här talas om den systemveten- skapliga linjen. Jag talar alltså om ett bredare anslag när det gäller naturvetenskap. Där har antalet ökat. Det är möjligt att det har minskat när det gäller just linjen för systemvetenskap. Jag vill också säga att jag mycket noggrant har följt den här rapporten. Det är också så att jag har skrivit direktiven till denna utredning och regeringen har fastställt dem. Det är viktigt för mig att dels få fram orsakerna, se hur det ligger till, dels, vilket jag förväntar mig att utredningen Jämit ska göra, komma med konkreta förslag på vilka åtgärder vi bör pröva. Jag förutsätter också att de förslag som föreläggs ska gå ut på re- miss. Jag tycker att det är ett bra sätt att jobba på. Jag kan inte tvärsäkert svara på varför, hur man ska komma ut och vad man ska göra. Detta tycker jag är ett vanligt sätt att jobba på som jag respekterar. När det gäller de IT-baserade konsultbolagen och företagen som är direkt kopplade till att ge tjänster via IT - jag vet inte om man alltid ska kalla det för den nya ekonomin - vill jag säga att det är klart att många av de här unga företagen har en väldigt dålig arbetsmiljö, inte alltid på grund av en illasinnad ar- betsgivare, utan oftast mer på grund av att själva miljön är sådan och att människor tar på sig mer än de orkar med. Min statsrådskollega på Näringsdepartementet, Mona Sahlin, tittar nu på frågan om arbetsmiljön. I fråga om de nya arbetsmiljöerna finns utbrändhet men fortfarande även de klassiska arbetarskadorna. Det kommer att bli en förskjutning till frågor om den nya arbetsmiljön. Jag vill slå fast att regeringen dels har tillsatt en utredning, dels förväntar sig att få svar och förslag och en debatt kring detta. När jag läste interpellatio- nen sade jag att den är bra, den ligger i tiden, vi får en debatt. Vi tittar nu över arbetsmiljöfrågan och de nya problem som har kommit upp. Min summering är att regeringen har vidtagit de åtgärder som kan förväntas, och mer kommer att göras.
Anf. 104 MARGARETA ANDERS- SON (c): Fru talman! Frågorna är oerhört viktiga. Vi kan inte överskatta dem. De kommer att påverka oss i många sammanhang. Det är jättebra att utredningen har kommit till stånd. Dessutom har ni valt en ut- märkt duktig ordförande i Görel Thurdin. Jag hoppas verkligen att det kommer fram ett bra förslag som regeringen sedan kan arbeta vidare med. Frågorna om arbetsledning, arbetsmiljö och utbrändhet kommer att finnas med i debatten länge. Det finns en annan del som näringsministern inte har svarat på, nämligen hejdlösheten i IT-företagen. De är som småpojkar som har hittat ett lego eller något annat de tycker är roligt. De bygger, bygger och bygger. De är fullständigt avskärmade från all- ting. Lite grann så upplever jag IT-företagarna. Ibland får mammor lyfta bort ungen och säga åt den att göra någonting annat. Kanske måste vi från samhällets sida göra någonting liknande. Ofta är det så att det inte sker någon användaran- passning. Bruksanvisningarna och handledningarna är svåra att följa, ibland finns de över huvud taget inte. Är man lite avvaktande mot tekniken från början, blir man då definitivt rädd för tekniken. Jag tror att det finns ett problem. Jag känner själv ibland att det tar för mycket tid och att det är för mycket jobb att lära sig det hela. Det gäller många, inte bara flickor och kvinnor. Det finns män som reagerar på samma sätt. Man överöses med så mycket att man till slut inte klarar av att ta in mer. Det är viktigt att göra tekniken mer användarvän- lig, att förenkla den mer, att bredda den i stället för att ytterligare fördjupa den, om vi inte ska få till resultat den spännande bild jag såg i Ny Teknik häromdagen. Bilden föreställer en kille som springer ut på en svikt, han ska hoppa i vattnet, tjejen kommer några steg efter och ska hoppa. Nästa bild visar hur killen svävar upp i de högre rymderna, svikten har gått av, tjejen ramlar i vattnet och drunknar - om det nu beror på jämställdhet, IT eller pengar. Lite grann av denna situation fångades i bilden. Vi från samhällets sida måste hitta lösningar. NUTEK citeras i skriften, och man säger att jäm- ställdhet är lönsamt. Har näringsministern några för- slag på hur vi ska göra? Det kanske inte kommer med i kartläggningen, utan vi måste kanske hitta andra idéer. Det här är frågor som måste lösas om vi inte ska hamna i en än mer splittrad arbetsmarknad där kvinnor enbart sysslar med vård och män sysslar med andra saker. Informationstekniken och det nya sam- hället får inte innebära en ännu större könssegrege- ring på arbetsmarknaden. Jag upplever detta som en allvarlig fråga. Jag tycker mig känna att även nä- ringsministern har samma åsikt. Hur går vi vidare?
Anf. 105 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag tror inte att man ska generalisera för grovt. Alla som jobbar på IT-företag grundar inte sitt arbete på att vara avskärmade i sin programme- ring eller när de tar fram underlag från datorer. Det är överdrivet. Marknaden tenderar mer och mer till att bli ganska normal. Det är en pionjärmarknad. Den börjar redan nu bli normal i dess värde, i att alltfler ifrågasätter, i att arbetstider och liknande planas ut. Problemen för företagen i dag är att få tag i folk. De får inte tag i folk. Det innebär också att lönelägen, krav på olika villkor i form av optioner osv., ökar. Därmed går det att säga att många av dem har en bra arbetsmarknad. Många av dem har både löner och arbetsvillkor som är många gånger bättre än ett sjuk- vårdsbiträdes. Man ska inte hårdra detta. Sedan finns det självklart här, som på andra stäl- len, avarter. Den enda vägen att gå är den klassiska, nämligen att se över arbetsmiljön, kanske framföra krav på förändringar i lagstiftningen. Det handlar om parterna och de fackliga organisationernas förmåga att agera. Det känns ändå inte så hopplöst. Det kommer att ske en utveckling, och det finns problem. De ska inte negligeras, men de ska inte heller överdrivas. Sedan var det kvinnors förhållande till den nya ekonomin. Alla forskare och andra vet - generellt sett - att kvinnor troligtvis är mer lämpade att hantera den nya ekonomin. Det ställer större krav på fantasi, det ställer större krav på att ha många bollar i luften. De kvinnliga egenskaperna - även män kan ha kvinnliga egenskaper - är mer lämpade för de nya ekonomier- na, just därför att de ställer krav på att kunna hålla många saker i luften, omsorg och att kunna se saker och ting som inte direkt kan uttryckas i kvantitativa termer. Jag hoppas att detta kommer att visa sig, och då skulle det kvinnliga i oss människor vara en egenskap som skulle vara mer lönsam än de manliga egenska- perna i den nya ekonomin. Detta, ska erkännas, har nu inte sagts med någon större vetenskap, fru talman, utan mer som en allmän betraktelse. Jag tror att det ligger mycket i detta.
Anf. 106 MARGARETA ANDERS- SON (c): Fru talman! Jag hoppas att de sista filosofiska funderingarna från näringsministern kommer att slå in. Om marodörerna på företagsområdet inte har lyckats skrämma bort för många flickor och kvinnor har jag också förhoppningen om att detta ska ske. Jag har diskuterat jämställdhetsfrågor med Marga- reta Winberg ett antal gånger. Vi har väl lite grann samma farhågor om vad vi måste vara uppmärksam- ma på. Om jag förstår näringsministern rätt kommer regeringen att titta på frågorna och försöka hitta lös- ningarna. Det är inte minst parterna på arbetsmarkna- den som har ett stort ansvar här. Där har jag sett en del tecken som säger att man är på väg in i arbetet. Förhoppningsvis kommer det att ge resultatet att man börjar engagera sig, att det inte går att arbeta så. I något företag har man sagt att föräldraledighet är meriterande vid chefstillsättning. Sådana synpunkter och signaler är bra. Vi får lyfta fram dem i stället för att ha människor som mår dåligt och har det jobbigt. Vi ska se och ta till vara de möjligheter som finns så att både män och kvinnor kommer in i verksamheten. Vi måste stötta hela vägen från grundskolan. Skolmi- nistern och utbildningsministern behöver blandas in. Jag förmodar att det här är frågor som regeringen diskuterar, kanske inte bara över en kopp kaffe utan även i mer formella sammanhang.
Anf. 107 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag tycker att vi har klarat av debatten bra, så jag avstår från att säga något mer.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på interpellation 1999/2000:405 om AB Svensk Bilprovning
Anf. 108 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Ingvar Eriksson har ställt två frågor om AB Svensk Bilprovning. Den ena avser köproblem och den andra avmonopolisering. Jag har nyss besvarat en interpellation från Jan- Evert Rådhström om väntetiderna vid bilprovningen. Där sade jag att Bilprovningen nu måste koncentrera sig på huvuduppgiften att kontrollera fordon och göra en insats för att minska köproblemen. Jag har även skrivit till Bilprovningen i denna fråga. Jag vill dock understryka att på de allra flesta håll i landet så finns det inga köproblem och bilägarna är mycket nöjda med servicen. Ingvar Erikssons kritik skjuter lite över målet, anser jag. Ingvar Eriksson gör vidare en rad svepande utta- landen om Bilprovningen, att det fungerar illa, att bolaget stelnat etc. Jag har inte skäl att gå in på dessa bedömningar; de får stå för interpellanten. AB Svensk Bilprovning genomför en värdefull och effektiv kontroll av den svenska fordonsparken till en låg kostnad internationellt sett. Köproblem förekommer från tid till annan mest beroende på säsongsmässiga variationer i bilägarnas intresse av att genomföra kontrollen av sitt fordon. Det är t.ex. ibland svårt att hålla tillräcklig kapacitet på våren när alla motorcykelägare och husvagnsägare vill ta ut sina fordon samtidigt. Jag sade i mitt förra svar att Vägverket arbetar på att lösa denna fråga genom ett nytt kallelsesystem. Tekniskt sett ligger den svenska fordonskontrollen på en hög nivå. Bilprovningen finns tillgänglig i hela landet. Så till frågan om Bilprovningens avmonopolise- ring. Ingvar Eriksson anser att en sådan är önskvärd. Jag har inte samma uppfattning. Som jag sagt funge- rar den svenska kontrollen av fordon ur säkerhets- och miljösynvinkel i huvudsak bra, och den finns tillgänglig i hela landet. Vissa efterkontroller kan göras av ackrediterade verkstäder. Någon avmonopo- lisering av Bilprovningen är inte aktuell.
Anf. 109 INGVAR ERIKSSON (m): Fru talman! Jag vill tacka för svaret på interpella- tionen om AB Svensk Bilprovning. Dessvärre kan jag inte vara nöjd med svaret, enär statsrådet dels säger blankt nej till mina och många andras propåer om att det vore bra om Svensk Bil- provning fråntogs sin monopolställning, dels antyder att jag i min interpellation skulle ha använt en rad svepande uttalanden om Bilprovningen och därmed ha skjutit över målet. I stället går näringsministern tyvärr in i en ensidig försvarsställning, utan minsta vilja eller intresse av att någon förändring av verksamheten skulle kunna vara till det bättre för landets bilägare och åkare, dvs. de som ska utnyttja de tjänster som Bilprovningen ska svara för. Varför denna negativa syn på konkur- rensutsättning? Fru talman! Jag har aldrig ifrågasatt att Svensk Bilprovning genomför en värdefull och i huvudsak effektiv kontroll av den svenska fordonsparken till en internationellt sett låg kostnad. Inte heller ifrågasätter jag den tekniska nivån eller att Bilprovningen skulle finnas i hela landet. Däremot står jag upp för vad jag har sagt i inter- pellationen om att köproblemen på många håll är helt oacceptabla och att det år för år har blivit allt värre. Det är faktiskt sant att väntetider på uppåt tre måna- der förekommer på olika håll i landet. Det har varit stor irritation bland åkerierna, inte minst i Skåne, som inte har kunnat erbjudas besiktningstid förrän om flera månader. Brister finns också på vissa enheter där exempelvis de allt högre lastbilarna inte kommer in i lokalerna. Dessa åkerier hänvisas till andra bil- provningsstationer, med ännu längre väntetider som följd. Fru talman! Nog är det illa att Svensk Bilprovning inte kan förutse sin egen verksamhet bättre än vad som skett hittills. Man vet rimligen på förhand ganska exakt vilket antal bilar som ska besiktigas varje år och vilken tillgång på inspektörer man förfogar över. Bilprovningen har uppenbart, som jag också sä- ger, stelnat i sina former och sin organisation och saknar förmåga att växa med Sverige - detta trots sin monopolsituation. Det är mot den bakgrunden som jag menar att det är hög tid att Bilprovningen i Sveri- ge fråntas sitt monopol på verksamheten. De flesta andra länder i Europa har en öppen kon- kurrens på fordonsbesiktning, baserat på det europe- iska regelverket för en fri marknad med konkurrens även inom provning och besiktning. EG- kommissionen har under 90-talet infört ett europeiskt ackrediteringssystem för att säkerställa oberoende, objektivitet och kvalitet i provning, som därför med fördel kan ske i konkurrens. Detta skapar goda förut- sättningar, tror jag, för införande av andra upplägg även i Sverige än det som har tillämpats inom mono- polet. Jag ställer än en gång frågan: Varför så negativ, herr statsråd?
Anf. 110 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Får jag börja med att säga att jag de- lar uppfattningen att det finns kritik som kan framfö- ras mot Svensk Bilprovning. När det t.ex. gäller Skå- ne har man nu vidtagit åtgärder för att korta köerna. Svensk Bilprovning har ju tidigare varit mycket lönsamt. Man har byggt upp en kassa på 400- 500 miljoner, och det har fungerat väldigt bra. Problemet de senaste åren är ju att ledningen har menat att man ska syssla med annat än just bara testa och prova bilar. Det har inneburit att management inte har koncentrerat sig på det sätt som skulle ha förväntats, dvs. att koncentrera sig på huvudaffären. Med huvudaffären menar jag i det här sammanhanget den enda affären. Nu har vi bytt ledning, och jag har gett starka di- rektiv att det nu ska handla om detta. Jag är övertygad om att vi kommer att få se framför oss en bättre fun- gerande Svensk Bilprovning. I övrigt, fru talman, vill jag hänvisa till den inter- pellation av Jan-Evert Rådhström där samma fråga har tagits upp. I den interpellationsdebatten har jag redogjort för detta. Det är också antecknat i proto- kollet, så jag avstår från att nu fortsätta denna debatt.
Anf. 111 INGVAR ERIKSSON (m): Fru talman! Det var inte direkt något svar på min fråga varför statsrådet är så negativ till konkurrensut- sättning, utan det var återigen ett försvarstal för det system som i dag verkar. Det är det som jag tycker är lite ledsamt, inte minst mot bakgrund av att det under 90-talet och tidigare har varit på gång att göra en sådan förändring. Jag är övertygad om att de problem som statsrådet här erkänner finns därmed skulle kun- na klaras av på ett enklare sätt. Detta med att åtgärder kommer att vidtas och att lönsamheten har ökat har vi hört, men man har ändå inte lyckats i sin viktigaste uppgift, att klara just kö- erna. Nu säger statsrådet att de kommer att klaras. Jag kommer att följa utvecklingen och se om det blir så. Jag lämnar inte uppfattningen att jag tror att det vore bäst för bilägarna och åkerierna om de fick chansen att komma till en konkurrensutsatt verksam- het på det här området. Det finns en stark kritik, och det råder stor irritation bland åkare som har fått stå stilla på grund av att inte någon bilprovningsstation har kunnat ta emot dem i tid. Det leder till stora kost- nader, genom att de inte kan driva verksamheten som det var tänkt. Det kan också gå ut över anställda, som skett i några fall. Det skulle vara intressant att höra vilka starka di- rektiv som statsrådet har kommit med och som skulle påverka situationen till det bättre, om det finns möj- lighet att ge något besked om detta.
Anf. 112 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Det är mycket enkelt. Man ska syssla med att besiktiga bilar, och man ska göra det effek- tivt.
Anf. 113 INGVAR ERIKSSON (m): Fru talman! Tack för det beskedet. Det är uppen- bart att man har sysslat med en hel del annat, och köerna har kanske uppstått bl.a. av det skälet. Det beskedet tackar jag för. Men jag har fortfarande inte fått något svar på frågan varför statsrådet är så negativ till konkur- rensutsättning av denna verksamhet. Jag tror att det skulle berika. Det skulle lösa problem på ett lättare sätt än vad som hittills har skett. Varför så negativ?
Anf. 114 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Att avreglera, lägga ned monopol och konkurrensutsätta allt är inte per definition något som alltid är bra. Det måste ändå göras i sitt sammanhang. Nu har jag stått här i kammaren och haft flera inter- pellationsdebatter och fört diskussioner med mode- rata företrädare. Jag har blivit föreslagen att sätta Arlanda och Svensk Bilprovning på börsen; jag minns inte allt. Telia har vi satt på börsen. Det finns rationella skäl för det. Det kan möjligen finnas annat där det finns rationella skäl. Jag fick också en propå om att sätta Vattenfall på börsen. Svensk Bilprovning är ett mycket väl utbyggt system som gör en mycket enkel tjänst, som bygger mycket på att man har en hög kompetens och en ma- skinpark som gör att man kan hantera detta väldigt rationellt. Det har visat sig att det är en av de bäst skötta och en av de billigaste bilprovningarna i värl- den i de internationella jämförelser som görs. Jag menar att det är en verksamhet för bilägarna. Det är bilägarnas verksamhet. Bilägarna ska kräva att det ska vara rationellt. Det ska vara billigt. Det har Svensk Bilprovning klarat av - utom den senaste tiden, just därför att man har haft en ledning som plötsligt har velat öppna verksamhet i Brasilien och haft andra intressen. Nu är det åter till basic. Nu ska vi se till att vi be- siktigar bilar rationellt och med hög kompetens och att det ska vara billigt för bilägarna. Det är bilägarnas verksamhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
19 § Svar på interpellation 1999/2000:384 om uteblivna satsningar på väg och järnväg
Anf. 115 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Johnny Gylling har frågat mig på vil- ket sätt jag avser att agera för att skapa förutsättning- ar för Vägverket att kunna leva upp till sina under- hållsplaner, på vilket sätt jag avser att agera för att åtgärda de farligaste vägsträckorna inom kort, vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka bärigheten på järnvägen så att den bättre ska kunna utnyttjas för godstransporter samt när regeringen avser att lägga fram infrastrukturpropositionen för nästa tioårsperiod. Först konstaterar jag att Johnny Gyllings önske- mål stämmer väl överens med regeringens priorite- ringar. I vårpropositionen föreslog vi en satsning på ökad bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion av det regionala vägnätet. Vi föreslog även en satsning för höjd bärighet och utökad lastprofil på järnväg. Det här är åtgärder som är viktiga för näringslivet i hela landet. Vidare fullföljer vi vårt elvapunktsprogram för ökad trafiksäkerhet. Medel kommer därför även de närmaste åren att omprioriteras från byggande av stamvägar till riktade trafiksäkerhetsåtgärder på stamvägnätet. Den år 1999 påbörjade satsningen på riktade trafiksäkerhetsåtgärder på övriga vägnätet för 400 miljoner kronor fullföljs. I vårbudgeten föreslås att anslagen till kommuni- kationer nästa år ska bli 24,7 miljarder kronor. Detta är 880 miljoner kronor lägre än nivån i år. Men man kan inte av detta dra slutsatsen att regeringen sänker ambitionen på området. Det främsta skälet till minsk- ningen är att ett anslag som tidigare användes för att betala tillbaka lån och andra åtaganden inom ramen för storstadsöverenskommelserna nu har tagits bort. Detta anslag var på drygt 1,6 miljarder kronor och har alltså inte påverkat Vägverkets verksamhet. I realite- ten har således det ekonomiska utrymmet inom kommunikationsområdet ökat. I vårbudgeten föreslår regeringen vidare att Väg- verket självt ska få disponera sina avgiftsintäkter från myndighetsutövningen. Detta innebär ett reellt till- skott på 500 miljoner kronor. Som jag tidigare nämnt finns det tre områden som regeringen tänker använda denna utökade anslagsnivå till. Det är drift och underhåll av vägar och järnvägar, bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion av det regio- nala vägnätet samt höjd bärighet och utökad lastprofil på järnväg. Vi kommer att återkomma i denna fråga i budgetpropositionen i höst. Vad gäller infrastrukturpropositionen har vi valt att senarelägga den. Vi vill avvakta utredningen om alternativ finansiering av vägar och järnvägar innan vi lägger fram propositionen. Dessutom har den tidi- gare beslutade saneringen av statsbudgeten inneburit att de investeringsplaner som finns för perioden 1998-2007 inte kunnat genomföras i den takt som var avsedd. Senareläggningen av propositionen har därför inte haft någon betydelse för Vägverkets och Banver- kets nuvarande verksamhet.
Anf. 116 JOHNNY GYLLING (kd): Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är bara lite förvånad över att ministern kan vara så op- timistisk i sitt svar trots det dåliga tillståndet på våra vägar. Jag är medveten om att det reella utrymmet för kommunikationer höjs något nästa år, men fortfaran- de saknas stora summor. Ministern hävdar också att Vägverket får ett reellt tillskott på 500 miljoner kro- nor av intäkter från sina avgifter. Men enligt Vägver- ket ska dessa pengar delas 50/50 med Banverket. Hur är det egentligen med denna fråga? Hur är det med de budgettekniska problem med Svedab? Den kapitaltäckningsgaranti som riksgälden nu kräver ut av trafikverken innebär att Vägverket ska betala nästan en miljard de närmaste åren - detta trots att Öresundsförbindelsen blir mycket billigare än planerat. Detta lär enbart vara en budgetteknisk fråga. Vägverket har begärt att regeringen ska lösa upp garantin, men inget besked gavs i vårbudgeten. Vad gör ministern åt detta? Innebär det att Vägverket plötsligt har en miljard mindre i sin kassa? Fru talman! Det kan gå bra att i kanske ett eller två år hålla igen på underhåll av vägar, men sedan börjar den rena kapitalförstöringen. Det blir dyrare för varje år som går att komma i fatt. Enligt Vägverket har trafikökningen totalt varit över 3 % de senaste 12 månaderna. Den tunga trafi- ken har ökat med 5 %. Vägverket kan inte möta den- na situation utan mer pengar. Underhållssituationen är akut. Man kan, utan att överdriva, säga att det brinner i knutarna. Det behövs 1,5 extra miljarder nu och 5-6 miljar- der de närmaste åren för att komma i fatt. Detta har inte jag hittat på, fru talman, utan det är från Vägver- ket som jag har fått denna information. Hur är det då med trafiksäkerheten? Enligt Väg- verket når man inte upp till sin budget för de riktade åtgärder man planerar. I verkligheten har man bara 60 % i år och 90 % nästa år av de summor som man egentligen behöver för att utföra trafiksäkerhetsåtgär- der. Underhållsbrist och trafikökning kan leda till 30 fler dödsfall de närmaste åren också enligt Vägverket. E 22:an genom Blekinge, där jag bor, förblir en farlig väg. Där vill kommunerna ha en fyrfilig väg med mittbarriär, men Vägverket har bara råd med proviso- riska lösningar. Ett annat exempel kan vara E 4:an förbi Uppsala. Ministern lär ha utlovat något regeringsbeslut före midsommar om när det ska bli byggstart vid Uppsala. Det vore bra att få besked om det också. Jag har för- ståelse för om ministern inte kan svara när det gäller alla enskilda fall. Men detta är bara några av alla de exempel runtom i landet som nu kräver uppmärksam- het. När vi frågar Vägverket vad som behövs för att man ska uppfylla nollvisionen säger Vägverket så här: För att klara av det här till år 2007 behöver vi genomföra hela den nationella planen, och så behövs det 10 miljarder kronor extra. Vi kristdemokrater har lyssnat på varningsklock- orna och prioriterat om i vår budget så att nästan 14 miljarder extra omfördelas till vägar och järnvägar. Jag vill fråga ministern vad det är som hindrar rege- ringen. Är det Vänsterpartiet och Miljöpartiet som bakbinder regeringen, så att man inte kan satsa på vägarna?
Anf. 117 KENNETH LANTZ (kd): Fru talman! Jag ger mig in i debatten som trafi- kant, speciellt i Skåne eller i varje fall i södra Sverige. I Skåne kan vi glädjas över ett ganska bra vägnät. Region Skåne och Vägverket syd har agerat på flera olika sätt när det gäller att fortsätta med det påtagliga säkerhetsarbete som man ändå har nämnt vid ett fler- tal tillfällen ska gälla för våra stamvägar. Redan i trafikutskottets betänkande 1992/93:TU35 kunde vi läsa att det är synnerligen angeläget med en bra standard på stamnätet. Det borde därför inte råda någon som helst meningsskill- nad oss emellan om att man ska prioritera trafiksä- kerheten. Innan jag konkretiserar min fråga, fru talman, vill jag locka ministern på en bilresa från södra Europa. Efter den 1 juli passerar vi inte bara Tyskland utan även Danmark och Öresunds vatten på motorvägs- standard, men när vi så småningom har passerat Hel- singborg och Ängelholm kommer vi till Örkelljunga och Markaryd. Då tror man knappt sina ögon när man tittar ut genom vindrutan. Då blir motorvägen helt plötsligt en smal, krokig landsväg och en stor trafik- fara. Min fråga till ministern är: Delar ministern min uppfattning om behovet av vägutbyggnad till motor- vägsstandard på nämnda sträcka på E 4:an? När skulle vi i så fall kunna räkna med att medel avsätts för en motorvägsstandard, så att det blir en naturlig del i det svenska trafiksäkerhetsarbetet?
Anf. 118 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag kan självklart inte stå här, enligt modellen ministerstyre, och slänga ut handen och säga vilka vägar som ska byggas ut och asfalteras. Det hoppas jag att ni respekterar. Det är kanske inte känt här i kammaren att Sveri- ge är världsledande. Vi är bäst när det gäller trafiksä- kerhet. Storbritannien kommer som nr 2, sett per invånare. Det finns inget land i världen som har lyck- ats så väl med att få ned antalet svåra olyckor och dödsfall som Sverige. Det tycker jag att vi ska vara stolta över. Sedan är det klart att det som påtalas här om vägunderhåll och vägslitage är riktigt. Antalet olyck- or har ett klart samband med tillväxten. När det gäller den s.k. nollvisionen gjordes ju olika bedömningar samtidigt som vi hade en väldigt låg tillväxt. Sveriges ekonomiska motorer stod i princip stilla. Nu får vi gå tillbaka till 60-talet för att se samma tillväxt som vi har nu. Det kan man avläsa direkt i trafikökningen, både när det gäller yrkestrafik och när det gäller trafik av mer privat karaktär. Då ser vi också hur antalet trafikolyckor ökar. Det är ett klart samband. Det tror jag att vi får acceptera. Men när det gäller trafiksäkerheten är vi främst i världen. Det är inte nog. Vi måste bli än bättre. Som jag sade har vi det här 11-punktsprogrammet, och vi fortsätter att tillse att de olika åtgärder som vi där har föreslagit ska äga rum för att därmed få en än bättre trafiksäkerhet. Sedan ska jag svara på frågan om Svedab. Den frågan är inte avgjord. Den frågan har regeringen över huvud taget inte avgjort. Därav följer att man inte nu kan säga att 1 miljard försvinner inom Väg- verkets budget. De 500 miljonerna, som alltså är en avgift som stannar kvar i Vägverket och inte har betalats in i statskassan, ska självklart inte fördelas mellan Ban- verket och Vägverket. Det är alltså inte sant. Det är fel. Här ser vi igen hur myter förs fram och hur alla försöker tala om hur det ligger till utan att det finns någon sanning. Om vi tittar på vad som har hänt kan vi se att det finns sådant som är mycket positivt när det gäller bärighet, grusvägnätet etc. Man kan konstatera att det har gjorts väldigt mycket de senaste åren på de områ- dena. Jag kan ta några exempel. Sedan 1995 har 1 830 km grusväg byggts bort, varav 539 km under 1999, genom att vägen har fått en beläggning. År 1985 utgjorde grusvägarna ca 31 % av det totala statliga vägnätet. Den andelen är nu nere i 22 %. Jag kan se på en hel del statistik när det gäller detta, men jag vill också erkänna att vägnätet är dåligt. Vi har en lång väg att gå. Från regeringens och riksdagens sida har vi framöver anledning att prioritera vägnätet. Det är inte bra. På många ställen är det så dåligt att det hämmar en industriell utveckling. Det är inte accep- tabelt. I den meningen delar vi varandras uppfattning. Nu gäller det hur vi går vidare.
Anf. 119 JOHNNY GYLLING (kd): Fru talman! När det gäller de avgifter som Väg- verket kommer att få behålla kan det mycket väl vara jag som har missuppfattat informationen. Jag vill inte ställa Vägverket till svars för den biten. Men nu har vi fått ett klargörande, och det är bra. Ministern säger att vi är bäst i världen på trafiksä- kerhet. Det är också vi i mitt parti stolta över. Vi ska fortsätta att vara bäst i världen om vi kan. Men det hjälper ju inte dem som drabbas. Säkerligen möter även ministern precis som jag människor runtom i Sverige som är mycket bekymrade över vägarnas tillstånd. Vägarna är slitna på många ställen. Man kan få vattenplaning, och ministern är ansvarig inte bara för kommunikationerna utan också för näringslivsfrå- gor. Som jag skrev i min interpellation påstår skogsnä- ringen i landet att man förlorar 900 miljoner årligen på att vägarna främst i Norrland är så dåliga. Det gäller naturligtvis de inre vägarna, som skogstrans- porterna måste gå på. Det är alltså en stor nackdel för en viktig exportnäring. Det har inte ministern berört i sitt svar direkt. Som bleking är jag naturligtvis glad för att Kust- banan elektrifieras. Det är något som vi kristdemo- krater har arbetat för. Men än så länge är detta bara vänliga skrivningar i vårbudgeten. Jag undrar konkret när pengarna kommer till den här satsningen. Eller ska det tas inom det befintliga anslaget hos Banver- ket? Vi kristdemokrater vill inte bara satsa på vägar. Vi vill också upprusta de järnvägar som behöver ökad bärighet. Jag har tidigare frågat ministern om Stora Enso-projektet och fått svaret att det förhoppningsvis kommer att lösa sig med den upprustningen. Jag kan inte se hur det ska kunna lösa sig om man inte ger Banverket extra medel till att höja bärigheten. När det gäller infrastrukturpropositionen och frå- gan om varför den dröjer hänvisar näringsmininstern till att alternativa finansieringar nu utreds och att regeringen därför vill vänta. På flera håll i landet finns det nu starka viljor att starta s.k. PPP-projekt med privata finansiärer. E 22 är återigen ett exempel. Många står där beredda att dra i gång ett sådant här projekt. Jag vill fråga minis- tern: Är det inte bra att privata finansiärer är med och tar ekonomiska risker för vägbyggen? Varför tar det så lång tid att komma i gång med det här? Sedan har jag mycket svårt att inse att fördröj- ningen av infrastrukturpropositionen inte skulle ha någon betydelse för vare sig Banverkets eller Väg- verkets verksamhet. Hur ska de kunna planera? Hur ska de kunna starta projekt? Hur ska de kunna teckna kontrakt med entreprenörer om de inte vet vilken plan som riksdagen så småningom kommer att fastställa? Naturligtvis måste det följa med pengar till en plan. Min slutliga fråga till ministern får bli: När kommer infrastrukturpropositionen?
Anf. 120 KENNETH LANTZ (kd): Fru talman! Även om vi är bäst på trafiksäkerhet kan jag som kristdemokrat och delaktig i riksdagens beslut inte nöja med mig att vi har en bra vägstan- dard. Vi måste vara överens om att nollvisionen ska vidhållas. 11-punktsprogrammet som ministern här nämner är lovvärt. Men jag är bekymrad över att det här drabbar just E 4:an och Örkelljunga-Markaryds- sträckan. Vad svarar ministern våra sydsvenska bilister som nu önskar köra den här vägen och som drabbas av den avsmalnande vägen? Hur ska vi ställa oss till alla turister som vi önskar ska komma in i vårt land och som kanske lite körtrötta efter förenklad överfart över Öresund kommer upp i de småländska skogarna? Blir det egentligen en trafiksäker motorvägsstandard ut- med Örkelljunga?
Anf. 121 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag börjar med att konstatera att mätt i längd hade ungefär 15 000 kilometer statlig väg nedsatt bärighet under 1999. Det är ca 15 % av det statliga nätet. Detta, vill jag erkänna, är ett stort problem för de människor som bor och verkar i skogslänen. Aktuella siffror som också tas upp av interpellanten och som ges av Skogforsk visar att skogsindustrins merkost- nader för tjällossning beräknas till 900 miljoner kro- nor årligen. Det är allvarligt, och detta måste vi själv- fallet hantera. Frågan om PPP-lösningar är en fråga som rege- ringen och jag själv har tagit initiativ till. Den utreds, och den kommer med all säkerhet att kräva lagänd- ringar. Det innebär att det mycket handlar om hur riksdagen nu ställer sig till detta. Vi skyndar på, och jag räknar med att det här ska kunna vara klarlagt under hösten. När vi nu väljer en helt ny finansieringsmodell - och det här gäller ju oftast stora projekt, s.k. PPP- lösningar, Private Public Partnership - är det rimligt att vi lägger det i en s.k. inriktningsproposition. Så till den andra frågan om att Banverket och Vägverket inte kan sköta sin planering. De har en planering som rullar till 2007. Därmed kan man nog säga att de kan sköta sin planering. Sedan har det ju lett till detta genom de nedskär- ningar som har skett. Vi stod inför en ekonomiskt mycket svår situation. Riksdagen har varit överens om att göra vissa nedskärningar. I stället för att skära grovt i socialförsäkringssystem etc., vilket ändå sked- de, hamnade man i det läget att man sköt på investe- ringarna. Det märks inte första, andra och tredje året. Men när man ramlar längre fram i tiden kan man avläsa avsaknaden av framför allt drift och underhåll i vägnätet. Det är jag medveten om, och det är själv- klart också regeringen medveten om. Avslutningsvis vill jag nämna kustbanan. Den ska börja projekteras när det har bestämts i budgeten för 2001. Utbyggnaden kommer sedan att ske så fort som det är möjligt. Den ligger ju i vårpropositionen och kommer sedan att markeras i budgetpropositionen. Därmed menar jag att ett finansiellt beslut finns när det gäller kustbanan i Blekinge.
Anf. 122 JOHNNY GYLLING (kd): Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att jag ju har ställt en lite provocerande fråga om ifall det är samarbetspartierna som håller igen regeringen. Men ministern har inte gått in på det, vare sig i det skriftliga svaret eller här i debatten. Men statsministern har gjort ett antal uttalanden, bl.a. den 19 april, där han säger: Satsningen på den fysiska infrastrukturen är ett område där vi inte kom- mit fram med våra samarbetspartier, som har hållit emot. Men det kommer ett särskilt initiativ. Det här initiativet har saknats i vårbudgeten, och därför har jag begärt den här debatten. Det har skru- vats upp en rad förväntningar på det eftersatta under- hållet. Nu säger ministern och många andra att det går bra för Sverige, och det gör det ju på många sätt. Men vi måste se till att vårt näringsliv får sina exportmöj- ligheter. Vi måste se till att människor kan färdas säkert på sina vägar. Därför tycker jag fortfarande, fru talman, att det är alldeles för dåligt att regeringen inte har kunnat komma med en bättre satsning på vägar och järnvägar i vårbudgeten. Men jag ser fram emot nästa budget, och jag hoppas att vi slipper ta samma debatt då. Tack för debatten!
Anf. 123 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! För att uttrycka mig diplomatiskt men också med en viss riktighet vill jag säga att våra sam- arbetspartier inte har visat stor generositet inom detta område. Jag vill också med detta ha sagt att den vårpropo- sition som vi nu tillsammans har arbetat fram och presenterat här för riksdagen står jag och självklart hela regeringen för. Det är en produkt som vi till- sammans har arbetat fram. När det gäller infrastrukturella investeringar är det mycket framöver som vi måste göra. Det gäller både järnväg och vägnät. Därvid tror jag att vi är överens. Sedan får vi se hur vi ska hantera detta rent ekono- miskt, hur det ska finansieras etc.
Överläggningen var härmed avslutad.
20 § Svar på interpellation 1999/2000:385 om vägarnas standard
Anf. 124 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Lars Björkman har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att hindra att den dåliga standarden på landets vägnät blir en hämsko för fö- retagens utveckling, vilka åtgärder jag avser vidta för att inte den dåliga vägstandarden ska leda till ökad utflyttning från landsbygden samt vad jag avser att vidta för åtgärder för att inte olyckskurvorna i trafi- ken ska stiga ytterligare. Jag delar Lars Björkmans uppfattning att närings- livet behöver ett bra vägnät. Skogsindustrin och tu- ristnäringen i inlandet har problem med sönderkörda vägar och avstängningar på grund av tjällossning. I storstäderna finns problem med dålig framkomlighet, särskilt här i Stockholm. Regeringen är medveten om dessa problem och arbetar på olika sätt för att hitta lösningar. I vårpropositionen föreslog regeringen en satsning på ökad bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion av det regionala vägnätet. Det här är åtgärder som är viktiga för näringslivet i hela landet. Vägåtgärder av detta slag ökar möjligheterna att bo och verka i gles- bygden. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ett arbete med att utreda möjligheterna till alternativ finansiering av infrastruktur. Utredningen kommer att presentera sitt förslag under hösten år 2000. Utred- ningens förslag kan innebära att det blir möjligt att genomföra vissa planerade infrastrukturåtgärder i en snabbare takt än vad som vårpropositionens anslags- nivåer tillåter. Regeringen har under ett par års tid prioriterat åt- gärder som är effektiva ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vi fullföljer nu vårt 11-punktsprogram för ökad tra- fiksäkerhet. Medel kommer därför även de närmaste åren att omprioriteras från byggande av stamvägar till riktade trafiksäkerhetsåtgärder på stamvägnätet. Den år 1999 påbörjade satsningen på riktade trafiksäker- hetsåtgärder på det övriga vägnätet, för 400 miljoner kronor, fullföljs.
Anf. 125 LARS BJÖRKMAN (m): Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret. Jag kan konstatera att vi i analyserna har en gemen- sam uppfattning men att det är något svårt att ur sva- ret läsa ut några konkreta åtgärder från regeringens sida. Den låga vägstandard som vi för närvarande lever med i hela landet är i alla väsentliga delar resultatet av den politik som regeringen haft ansvar för. Må vara att näringsminister Björn Rosengren inte ensam har styrt under hela den period som anslagen till vä- garna har krympts; han delar ansvaret med fler mi- nistrar. Jag vill gärna hålla ministern räkning för att han ofta uttalar sig för att hela kommunikationsområdet ska ges ökat ekonomiskt utrymme, men tyvärr har inte anslagen på vägområdet präglats av samma höga ambitionsnivå. Neddragningar och omprioriteringar har lett till att underhållet av de befintliga vägarna har eftersatts. Jag hörde ministern ganska nyligen i ett tidigare interpellationssvar säga att det är tusentals kilometer, - jag tror t.o.m. att det nämndes 15 000 kilometer - vägar som under kortare eller längre perioder är avstängda i landet. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt att det förhåller sig på det sättet. Vi kan också konstatera att det enligt Vägverkets beräkningar saknas närmare 8 miljarder kronor för att täcka hela det här behovet, och det är sannerligen dags att vi tar itu med detta. Det räcker inte längre med goda visioner och ett gott anslag - det krävs också pengar. Den här eftersläpningen märks väldigt tydligt över hela landet. De vägar som nu stängs av ligger huvud- sakligen, i alla fall de flesta kilometrarna, i de norra skogslänen, men också i Dalsland och på sydsvenska höglandet tvingas vägansvariga alltför ofta stänga av vägar på grund av att dessa inte klarar tjällossningen. Jag har gått in på Vägverkets hemsida och kon- staterat att listan över antalet avstängda vägar i ett Norrlandslän på papper tar flera meter i anspråk. Listan berör ett Norrlandslän som ministern säkert känner bättre till än jag. Jag skulle ha kunnat göra listan dubbelt så lång, för i det län där ministern själv håller till är kilometermässigt sett mer vägar avstäng- da än vad alla de pappersark som jag nu visar upp avslöjar. Det är dags att gå från ord till handling. Det är inte en engångsföreteelse att vi har av- stängda vägar. Tyvärr upprepas den proceduren varje år, och det är väldigt lätt att förstå lokalbefolkningens irritation över detta. Det är minst lika lätt att förstå näringslivets problem med att inte kunna garantera försörjning med livsnödvändiga råvaror. Förutom ökade kostnader och uteblivna avverkningar av den skog som ger både inkomst och arbetstillfällen till orternas inbyggare minskar benägenheten att vid- makthålla redan gjorda investeringar i befintliga an- läggningar. Det skapar dessutom - och det är kanske det mest allvarliga - osäkerhet omkring eventuella nyinvesteringar för framtiden. Där har vi, som jag själv tycker, kärnpunkten i min interpellation. Vi måste få en långsiktighet och ett perspektiv på det här. Jag vill ställa en fråga till ministern, som jag hoppas att han kan besvara. Vi är båda överens om behovet - det framgår tydligt av svaret - men hur stora anslagsökningar anser minis- tern att det krävs för att uppnå balans i det eftersatta vägunderhållet, och vilken anslagsnivå är man beredd att tillstyrka? Är man beredd att tillmötesgå Vägver- kets krav för att upprätthålla rimlig vägstandard med en framkomlighet som motsvarar de krav som man på ömse håll har rätt att ställa?
Anf. 126 SVEN BERGSTRÖM (c): Fru talman! Det är ju inte en tillfällighet att det har kommit många frågor om vägarna i interpella- tionsform här i riksdagen. Vi som är engagerade i vägfrågor upplever att dessa är oerhört heta ute i landet. Jag är övertygad om att också statsrådet Ro- sengren känner det när han är ute och träffar männi- skor. Det är inte så att människor är gnälliga och klagar över små skavanker, utan det handlar om att vägnätet på sina håll är på väg att bokstavligt talat falla sam- man. Det är så i många delar av vårt län, inte bara i de yttersta skogslänen längst norrut, utan det är i princip i halva Sverige. Vi har också fått rapporter som visar att det är då- lig ekonomi. Regeringen och Centerpartiet tog till- sammans ansvar för att sanera landets ekonomi för några år sedan, och den har nu kommit i en bättre situation. Jag hoppas att ministern delar min uppfatt- ning att det är oklokt att snåla på underhållet, efter- som det innebär större kostnader längre fram, om man underlåter att i dag vidta åtgärder. Jag skulle vilja veta om näringsministern håller med mig om att det är dålig hushållning att skjuta framför sig ett väx- ande underhåll. Ett exempel som man har fått höra från många håll är att det tränger ned vatten i vägkroppen, så att den förstörs. Det blir inte fråga om reparation, under- håll och bärighetshöjande åtgärder, utan det blir fråga om rekonstruktion av många vägar, om man underlå- ter att vidta de här åtgärderna. I förra veckan var trafikutskottets ledamöter in- bjudna till Västerbotten, där vi träffade den s.k. Bur- träsks Väggrupp. Jag vet att också näringsministern var inbjuden, men han hade kanske inte tillfälle att vara med. De vittnesmål som vi då fick var väldigt tydliga. Man är mycket desperat över den situation som man har. Man har läst regeringens vårbudget och konstaterat att det inte kommer några nya pengar förrän två tre tjällossningar längre fram. Hur kommer det då att se ut? Det kom vid besöket fram ett förslag som jag skulle vilja testa på näringsministern, nämligen att alla delar av vårt land har rätt till en lägsta godtagbar standard. Det låter ju rimligt att man ska kunna kom- ma fram på vårt lands vägar under alla delar av året. Jag skulle vilja få ett klart besked på en enda punkt från ministern: Delar näringsministern den uppfatt- ningen att det är ett rimligt krav att det ska finnas en lägsta godtagbar standard på alla allmänna vägar året runt? Och i så fall: Kan vi vänta förslag om detta från näringsministern i den budget som kommer nu i höst? Det fanns, som Lars Björkman sade, stora för- väntningar på vårbudgeten, eftersom inte bara nä- ringsministern utan också statsministern tidigt i vint- ras gick ut och talade om att det nu är dags att priori- tera vägnätet, men så kom det ingen. Det är klart att besvikelsen då blir väldigt stor hos många människor som hade trott att när statsministern och näringsmi- nistern säger någonting betyder det också någonting - att det inte bara är prat utan utan också kan bli resul- tat. Jag vore tacksam om ministern utöver svaret till Lars Björkman kunde kommentera det här kravet, som jag tycker är högst rimligt. Det fanns i den här debatten representanter för Vänsterpartiet, Socialde- mokraterna och Miljöpartiet, och alla tyckte att en lägsta godtagbar standard var ett rimligt krav. Det är faktiskt rimligt att begära detta i alla delar av vårt land, om man menar allvar med att hela Sverige ska leva. Jag hoppas att näringsministern kan kommente- ra detta och ge ett besked och att det i så fall också kan komma pengar så småningom. Det är vad som behövs för att vi ska klara detta.
Anf. 127 LISBETH STAAF- IGELSTRÖM (s): Fru talman! Ett väl fungerande vägnät är grund- läggande för att en region ska kunna nå eller behålla en positiv utveckling. Det är därför viktigt att man vid prioriteringar av olika infrastrukturprojekt inte enbart tar hänsyn till de samhällsekonomiska kalkylmodeller som nu används utan också väger in såväl regional- politiska som sociala skäl. Vägarna ska även i skogslänen hålla en sådan kvalitet att varuleveranser till och från industrier, för handeln och för turistnäring och medborgare kan upprätthållas under hela året. I skogslänen intar ba- sindustrierna en stor roll som arbetsgivare, och de är beroende av råvarutransporter från inlandet och av goda transportmöjligheter för de färdiga produkterna. I skogslänen finns emellertid landets sämsta vä- gar. Till en stor del beror detta på besvärliga mark- förhållanden, men framför allt är det brister i det hittillsvarande sättet att fördela väganslagen. Varje år tvingas viktiga delar av skogslänens vägnät stängas av på grund av dåliga vägförhållanden, vilket jag anser är oacceptabelt. En annan mycket viktig näring för mitt hemlän är turismen. De dåliga vägarna kan i förlängningen om inget görs innebära att speciellt den småskaliga tu- rismen förlorar så mycket i intäkter att en del verk- samheter tvingas läggas ned. Vägarnas standard har inte enbart stor betydelse för näringslivet och turis- men utan också för dem som arbetspendlar långa sträckor dagligen, vilket är mycket vanligt i skogslä- nen. Jag vet att näringsministern är väl medveten om vikten av bra vägar för näringslivet, turismen och arbetspendling och för att minska den regionala oba- lansen. Det gläder mig att ministern har gett uttryck för sin uppfattning att det behövs ytterligare medel till vägar och underhåll utöver det som redovisats i vår- propositionen. Jag har dock några frågor som jag vill ställa till näringsministern. Anser ministern att det finns anled- ning att se över fördelningen av väganslaget så att inte industrin, turismen och arbetspendling drabbas i nuvarande omfattning samt så att den regionala oba- lansen minskar? Är näringsministern villig att med- verka till att de ekonomiska resurser som eventuellt kan frigöras i nästa års budget inom kommunika- tionssektorn i huvudsak används för att förstärka vägnätet i skogslänen, som har de sämsta vägarna? Sedan har jag en fråga som även Sven Bergström har ställt. Anser näringsministern att det är en rimlig målsättning att alla statliga vägar ska kunna gå att köras på året runt?
Anf. 128 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Får jag först konstatera att det är nya pengar till Vägverket. Det är 500 miljoner år 2001, 500 miljoner år 2002 och 500 miljoner år 2003, och det är på inkomstsidan. Man för inte över en avgift till statsbudgeten, utan den ligger kvar. Det motsvarar 500 miljoner. Sedan är det ytterligare 500 miljoner år 2003 som är nya pengar. Det innebär att det under den treårsperiod som budgeten omfattar, vårproposi- tionen, handlar om 2 miljarder. Det är det första jag vill säga. Det andra gäller den s.k. inriktningspropositionen. Som jag tidigare sade vill jag avvakta med den tills vi har tittat på de s.k. PPP-lösningarna. Det har att göra med att vi ska försöka finna nya finansieringsformer inte minst för stora projekt och projekt som har legat och som man har skjutit framåt i tiden på grund av den sanering vi har fått göra av den statliga ekono- min. Det är rimligt att man skjuter på det tills man vet att man kan finna nya finansieringsformer. Det är riktigt som här sägs att det är en kapitalför- störelse att skjuta underhåll framför sig. Det är så. Men både Centerpartiet och Socialdemokraterna hade kraften att sanera ekonomin - som man nu får säga att man lyckats väl med - och insåg detta. Vi klarar inte att ha de underhållsplaner och inte minst de planer man gjorde upp i den inriktningsproposition vi lever i nu. De sade att vi skulle ha 19 miljarder per år, dvs. 190 miljarder under en tioårsperiod. Det klarar vi inte. Vi ligger efter där. Det är vi alla medvetna om här. Sedan är det något annat man ska vara medveten om. Västernorrland har väldigt dåliga vägar. Där kan man konstatera att bakgrunden till det har väldigt mycket att göra med att man förr flottade timmer. Sedan ansåg man att detta inte var rationellt, utan man började köra lastbilar. Då körde man med ganska lätta lastbilar. Jag vet inte vad de tonmässigt kunde väga. Sedan lade man på ny beläggning på vägarna. I dag väger en lastbil 60 ton eller 70 ton. De går nu på vägar som aldrig har varit gjorda för detta. Med det menar jag att lastbilsutvecklingen med dessa tunga lastbilar har utvecklats snabbare än vad vägnä- tet hunnit med. På många av dessa vägar är det själv- klart inte möjligt att lägga ny beläggning. Det måste göras helt nya vägar. Det ligger mycket i att så måste ske i många fall. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag delar uppfattningen att vi nu måste se över vår infrastruk- tur. Det gäller inte minst vägnätet. Men det gäller också mycket som har att göra med den eftersatthet och den förskjutning vi har gjort i investeringarna när det gäller järnväg. Hur vi sedan totalt ska finansiera detta - jag har nämnt PPP-lösningarna, budget, osv. - framöver är en fråga vi måste föra en diskussion om inom regeringen och här i riksdagen. Men vi kommer inte att kunna lösa detta på ett år eller två år. Det kommer att ta sin tid, men det är oerhört viktigt. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vår ambition är - och det framgår också i vårpropositio- nen - att fördela anslagen så att vi tittar på drift och underhåll. Självklart kan vi göra en fördelning före Vägverket på det viset att vi anvisar att det ska till- falla skogslänen, osv. Men det är en fråga jag inte nu här i kammaren exakt vill ta ställning till utan vill återkomma till.
Anf. 129 LARS BJÖRKMAN (m): Fru talman! Jag tycker att det är positivt att mi- nistern spelar öppet och säger att det finns en efter- släpning och att man är medveten om att de löften där det ställts i utsikt en finansiering på en högre nivå inte har uppfyllts. Så långt är allt gott och väl. Delvis får vi också säga att viljan att i vårproposi- tionen ange belopp som är större än de klart otill- räckliga som vi tidigare har fått besked om också är positivt. Men varför denna senfärdighet? Det var ju ganska länge sedan man övergick från att huvudsakligen förse anläggningarna i dalgångarna med råvara via flottningsmetod. Det har funnits gott om handlingstid och utrymme för att bygga upp det vägnät som krävs som ersättning för den tekniken. Låt oss bara konstatera att vi är överens i analy- sen, som jag sade inledningsvis. Nu är det dags att gå från ord till handling. Inte ens vårpropositionen inne- håller konkret några pengar. Det är i bästa fall en signal om att någon ändring kan komma till stånd. Den ändringen är välkommen. Men ställ siktet något högre. Det finns partier här i riksdagen som har betydligt högre ambitioner. Vi moderater har pekat på att vi är beredda från vår sida att satsa betydligt mer pengar än vad regeringen är beredd att göra i sin proposition. I svaret som jag fått av näringsministern nämner han också att PPP-finansieringen är ett sätt att snabbt lösa vissa delar av finansieringen genom att nybygg- nation av vägar kan ske på det sättet. Där är vi också överens. Men det har vi varit väldigt länge utan att det har kommit ett enda projekt till stånd och utan att man ens har knäckt principen om vad det är som ska ske. Det är inte så att det är brist konkreta objekt i det här fallet. Det finns en uppsjö av uppslag. Vi vet också att Vägverket sagt om den här metoden - med viss tveksamhet, det ska jag gärna erkänna - att det finns ett antal objekt som man tycker att man ska kunna pröva den på. Jag utgår från att ministern väl känner Vägverkets prioritering och är beredd att gå från ord till handling även i den frågan. Låt oss hoppas att regeringens bromsklossars, samarbetspartner - den frågan har varit uppe tidigare i interpellationsdebatterna här i eftermiddag - infly- tande nu skruvas ned till den nivå där den hör hem- ma. Låt oss hoppas att ministern i stället är beredd att lyssna till alla dem som är beredda att pröva de nya finansieringsmetoderna och se till att vi får objekt färdigställda. Trafiksäkerheten har också berörts. Det avspeglas också i det svar som ministern ger till mig här. Där är vi heller inte på något sätt oense om tekniken för att angripa trafiksäkerhetsproblemen. De måste byggas bort. Vi måste få tillräckligt höga anslag för att klara även den biten. Men den väg som hittills har prövats är att man bara har gjort omprioriteringar i den befintliga bud- geten. Några nya medel har inte ställts till förfogande, utan resultatet av den här hanteringen är att de nöd- vändiga underhåll och tänkta nyinvesteringar som man har ställt i förväntan bara har skjutits på framti- den. Vägstandarden fortsätter att vara lika dålig. På Vägverket är det en viss turbulens i dag. Jag vet inte om det är en tillfällighet eller om det är pla- nerat. Den senaste säkerhetsansvarige där har inte suttit länge på sin post, och nu lämnar han den. Vem som kommer efter honom har vi ingen aning om. Låt oss bara hoppas att det är en person som är beredd att med kraft driva de här frågorna och se till att penga- börsen blir större och att vi inte bara flyttar pengar från den ena fickan till en andra.
Anf. 130 SVEN BERGSTRÖM (c): Fru talman! Näringsministern talar väl. Det är lätt att känna sympati för näringsministerns tal i de här frågorna. Han medger också att det dessvärre är ka- pitalförstöring att inte satsa mer i det här läget. Bekymret är att all denna vältalighet inte ger de resurser som behövs - nu. Vi hade Vägverkets chef, Jan Brandborn, på besök i trafikutskottet för någon vecka sedan. Han vittnade väldigt tydligt om att man också på Vägverket läser vårbudgeten på samma sätt som andra normala personer, nämligen som att de nödvändiga, nya pengar som behövs inte finns där. Han sade att det är mycket allvarligt att vi inte i vårpropositionen får indikationer om några höjda väganslag. De 500 miljoner som Björn Rosengren redovisade är en sak, men det behövs ju så mycket mer. Vi har 8 miljarder kronor i eftersläpande under- håll. Nedbrytningen av vägarna fortsätter. Det brinner i knutarna. Det är nu vi behöver pengarna - inte om tre fyra år. Den här vältaligheten har vi dessvärre hört förr. I propositionen som kom för tre år sedan stod det att det skulle komma mer pengar. Men vi har dessvärre tappat 4 ½ miljard kronor under de tre åren, som vi nu kan överblicka. Självfallet blir människor despe- rata. Skogsnäringen förlorar närmare 1 miljard per år. Det drabbar enskilda, det drabbar kommuner, och det drabbar skolskjutsar. Precis som Lars Björkman sade finns det en ba- stant majoritet här i kammaren, om bara socialdemo- kraterna vågar ta ut stegen. Vi i trafikutskottet kan ju ta ett initiativ, om det kan vara till någon hjälp för regeringen - om man nu menar allvar med sin välta- lighet om att det behövs resurser, med sin insikt om att det handlar om kapitalförstöring och med talet om att man ska kunna komma fram på vägen. Fast på den senare punkten fick jag inget tydligt svar av näringsministern. Jag hoppas att han kan återkomma till den frågan i sina återstående repliker. Är han beredd att liksom Hans Stenberg i Burträsk säga att det är rimligt att man ska kunna komma fram på det allmänna vägnätet året runt, att det behövs en lägsta godtagbar standard, en skamgräns? Det skulle vara välkommet om också näringsmi- nistern kunde ansluta sig till den åsikten. Då kan vi sedan övergå till att diskutera hur mycket resurser som måste fram.
Anf. 131 LISBETH STAAF- IGELSTRÖM (s): Fru talman! Tack, näringsministern för det svar som jag erhöll. Det är mycket positivt att en satsning nu kommer att ske på ökad bärighet och tjälsäkring och att det blir en rekonstruktion av det regionala vägnätet. Det finns verkligen ett stort behov. När jag är hemma i Värmland får jag nästan dag- ligdags telefonsamtal från bekymrade värmlänningar, som kör på väldigt dåligt vägar. Ofta måste de köra väldigt långa sträckor för att komma till sitt arbete. Därför tycker jag att det är viktigt att vi nu tar till kraftfulla insatser för att förbättra vägstandarden i hela landet. Till att börja med vill jag att det främst ska ske i skogslänen. Jag hoppas nu att det verkligen kommer ytterliga- re medel, så att vi uppnår den målsättning som jag anser är rimlig, nämligen att alla statliga vägar ska gå att köra på året runt. Jag utgår ifrån att näringsminis- tern delar den uppfattningen.
Anf. 132 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Får jag börja med att konstatera att avstängningarna under tjällossningen enbart gäller tung trafik. Personbilar får köra även på avstängda vägar. Detta är ingen ursäkt, utan jag bara konstaterar att det är så. Vi ska inte måla upp en bild av att ingen kan köra på vägarna, utan det går att köra med per- sonbilar. Jag vill återgå till det faktum att vi har haft ett kärvt ekonomiskt läge. Vi har nu sanerat vår ekono- mi. Vi ser en stor tillväxt och har goda förutsättning- ar. Vi måste satsa mycket på all infrastruktur - men det kommer att ta sin tid. Vi kan inte nu rasera den ekonomi som vi har byggt upp genom att inte hantera detta på ett ekonomiskt rimligt sätt. Det hoppas jag att alla har förståelse för. När det gäller PPP-lösningarna räknar jag med att utredningen är klar nu till hösten 2000. Jag bedömer att den kommer att leda till att riksdagen måste hante- ra frågan. Det har med lagändringar och annat att göra. Som jag har sagt, så är vi bäst i världen när det gäller trafiksäkerhet, trots de dåliga vägarna. Vi är absolut bäst i världen. Storbritannien kommer som nummer två. Vi är ett land som studeras av andra länder eftersom vi är så framgångsrika på trafiksäker- hetsområdet. Det är inte gamla pengar som rullar omkring. De 400 miljoner kronor per år som vi nu lägger på trafik- säkerheten är nya pengar, som vi får genom att skära ned i administrationen på Vägverket. Vi tar inte pengar från vägar eller väginvesteringar någon an- nanstans och lägger på trafiksäkerheten, utan vi tar dem från administrationen under fem år. Det ger 2 miljarder. Dessa 2 miljarder, som redovisas i vårbudgeten, är alltså färska pengar. Det är inga gamla pengar som rullar omkring. Därmed kan man inte stå och säga att ingenting görs och att det inte finns några pengar. Jag vill än en gång säga att jag som ansvarig mi- nister är medveten om situationen. Det gäller nu väg- nätet, en hel del tåginvesteringar och självfallet många frågor inom trafiksäkerheten. Men det gäller också, vilket inte har tagits upp här, de väldigt tunga investeringar och svåra trafikproblem som vi har i storstadsområdena, inte minst här i Stockholm. Dem måste vi också hantera. Det kommer att krävas mycket pengar och i många fall en lite annorlunda finansiering. Men det kommer att ta sin tid - det vill jag säga. Det går inte att klara av detta på ett eller två år. Jag är medveten om det, och regeringen är medveten om det. Statsmi- nistern har samma uppfattning, vilket också har sagts här.
Anf. 133 LARS BJÖRKMAN (m): Fru talman! Det är ju trösterikt för dem som bor uppe i de avstängda områdena att höra att avstäng- ningarna endast gäller tung trafik. Jag tror att de är totalt medvetna om detta. Det är ingen som helst överraskning. Men när 4 ½ meter breda vägar helt plötsligt är 10, 12, 13, 14 eller 15 meter breda beror det inte på att de har blivit bättre att köra på. De fordon som har tvingats ta sig fram på de dåliga vägarna har pressat ut de befintliga dikena, och man har redan överskridit de vägrenar som sedan länge varit glömda och inte underhållits. Detta är ett fullständigt oacceptabelt tillstånd. Jag vill återvända lite grann till vad Vägverket in- formerar om på nätet. Den bild som jag håller i min hand är oläslig från ministerns håll, men det är en bild över Sverige. Varje område som har en avstängd väg har markerats med en skylt. Jag kan bara konstatera att det inte blir särskilt många gröna fläckar kvar när man har ritat in skyltarna. En stor del av landet på den här kartan täcks av skyltar som visar att man inte kan köra där på grund av att det finns begränsningar i en eller annan form. En skamgräns för vad vi kan tolerera har nämnts här, och den har satts till 10 kr per mil. Det finns hundratals och åter hundratals mil väg här i landet som trafikeras av trafikanter som har 10 kr eller mer per mil i rena slitagekostnader, eftersom de kör på vägar av så låg standard. Jag är medveten om att ministern inte tycker att detta är ett bra tillstånd. Det har han sagt flera gånger om. Men nu måste vi ändå konstatera att fakta och alla argument finns. Nu måste regeringen skaka av sig sina bromsklossar och se till att man får ordning på vägarna och får dem framkomliga så att de kan utnyttjas trafiksäkert.
Anf. 134 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag ska bara än en gång säga att vi har ett stort bygge att göra framför oss, nämligen att yt- terligare satsa på infrastrukturen. Det handlar om vägarna, det handlar om glesbygden, det handlar om storstäderna och det handlar också om järnvägstrafi- ken. Jag är medveten om det. Men än en gång: Det kommer att ta sin tid. Jag vill också än en gång säga att vi nu gör inves- teringar på trafiksäkerhetsområdet. Det blir också investeringar och nya pengar som vi i första hand kommer att lägga på drift och underhåll. Jag förut- sätter att de pengarna i första hand kommer att hamna i områden där vi har industri, och inte minst skogsnä- ring. Den behöver få del av detta, för där har vi stora problem. Det är inte någonting att sticka under stol med.
Överläggningen var härmed avslutad.
21 § Svar på interpellation 1999/2000:408 om det svenska vägnätet
Anf. 135 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Göte Jonsson har frågat mig vilka åt- gärder jag ämnar vidta för att det svenska vägnätet ska förbättras. Bakgrunden är att vi enligt Göte Jonsson har stora brister i vägnätet i landet såväl när det gäller standard som underhåll. Först vill jag instämma i att delar av vårt vägnät är i dåligt skick. Förra året var 15 000 kilometer av det statliga vägnätet avstängt för tung trafik under tjäl- lossningsperioden. Detta leder till stora problem för näringsliv och befolkning i glesbygden. Åtgärdsbehovet har ökat de senaste åren. Låt mig ta upp ett par orsaker till detta. Först har vi den bud- getsanering som genomfördes under slutet av 90- talet. Budgetsaneringen var en helt nödvändig åtgärd som också hade stöd av samtliga riksdagspartier. Att även vägsektorn skulle bidra till besparingarna var en självklarhet. Nu när budgetsaneringen är genomförd går det minst sagt bra för Sverige igen. Den tillväxt vi har nu har även lett till ökad trafik på våra vägar. Bara under 1999 ökade personbilstrafiken med 3 % och lastbilstrafiken med 5 %. Detta leder till ett ökat behov av investeringar, drift och underhåll. Regeringen har efter budgetsaneringen prioriterat drift och underhåll av vägarna. Kostnaderna för det området har ökat med 30 % från 1996 till 1999. Regeringen aviserar i vårbudgeten att förutsätt- ningar ska skapas för ökad bärighet, rekonstruktion och tjälsäkring av det regionala vägnätet. Vi kommer att återkomma i denna fråga i budgetpropositionen i höst. Inom Regeringskansliet studerar vi för närvarande om och i så fall vilka möjligheter som finns till alter- nativ finansiering av vägar och järnvägar. Det gör vi bl.a. för att undersöka om vi kan få utrymme för fler och bättre investeringar.
Då Göte Jonsson som framställt interpellationen anmält att han var förhindrad att närvara vid sam- manträdet medgav andre vice talmannen att Anders G Högmark i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 136 ANDERS G HÖGMARK (m): Fru talman! Jag tackar först för svaret på den in- terpellation som Göte Jonsson har inlämnat, och som jag under hans sjukdom har tagit emot svaret på. Måhända hade debatten totalt sett vunnit något på om de här interpellationerna hade behandlats i ett sammanhang, men det finns väl något outgrundligt motiv till att de ska separeras. Jag ska befria statsrå- det från att dra alla de argument som han under en timme tidigare har dragit. Det känns inte menings- fullt. Jag konstaterar att han öppet och ärligt - statsrå- det brukar vara öppen och ärlig, och det brukar för- anleda en bra och livfull debatt i samhället - och på ett hedervärt sätt erkänner att det finns stora brister. Därför behöver vi inte hålla på och diskutera dem. Han erkänner att de dåliga grusvägarna blir allt sämre, även om en del insatser görs. Med detta utta- lande erkänner han att det finns ett stort antal grus- vägskilometer som inte blir asfalterade eller hårdbe- lagda. Ett stort antal kilometer stängs av. Han har också instämt i den stora oro som finns hos skogsnäringen. Där vill jag gärna säga att detta gäller Sverige i dess helhet. Jag har här ett uttalande från skogsägarna på Södra Skogsägarnas stämma för några dagar sedan, där man pekar på att bara skogsnä- ringen i södra Sverige drabbas av ca 100 miljoner i merkostnader, och Södra Skogsägarna av 40 miljoner. Med tanke på att skogsbruksvärdet i Götaland är lika stort som i hela Norrland är det mer och mer viktigt att skogsbruket i södra Sverige får en chans att köra sina transporter. Det gäller inte minst av det skälet att moderna virkestransporter och modern miljövänlig produktionsteknik kräver kontinuerliga leveranser av virke, vilket näringsministern säkert är mycket väl medveten om. Detta leder också till att ett antal projekt på grund av medelsbrist - oaktat de 2-3 miljarder som nä- ringsministern talar om under det kommande året - inte kommer till stånd. För att ta min egen hemtrakt kan jag säga att det också leder till att förbifarterna utanför Markaryd och Ljungby på E 4:an som inte är av motorvägsstandard och som brukar benämnas dödens väg fortsätter att skörda sina offer vid alla säsonger. Detta är djupt beklagligt. Vi har också den ändlösa diskussionen huruvida man ska måla eller hålla på med olika mitt- markeringar. Detta leder till att bensintransporter av ganska omfattande slag från Halmstad mot Ljungby och andra viktiga och miljöfarliga transporter sker på R 25:an, där vissa sträckor har erbarmligt dålig stan- dard. Som näringsministern antydde i slutet, när diskus- sionen kanske i väl hög grad kom att fokusera på skogslänen, leder detta också till att mycket stora och angelägna projekt i de större tätorterna kring om- fartsleder inte kommer till stånd. Och vad leder det till? Ett otroligt slitage framför allt på miljön, men också på människor. När man nu diskuterar förkortad arbetstid så kan- ske det hade varit väl så viktigt att se till att männi- skorna kunde ägna mindre tid - både av arbetstid och av fritid - åt att sitta i långa, ändlösa köer. Det är en viktig fråga, framför allt för storstadsregionerna. Fru talman! Detta är inte en diskussion om att om- fördela en redan för liten kaka pengar och lägga mer på skogslänen eller på någon annan del av Sverige. Den totala volymen och de totala insatserna för in- frastrukturen behöver öka, och det har ju statsrådet erkänt här. Jag skulle vilja ställa några frågor. Jag är överty- gad om att den moderna ekonomin kommer att kräva betydligt mer av transportarbete som välståndsska- pande faktor. Delar näringsministern uppfattningen att trans- portarbete är en allt viktigare komponent i den nya och även den gamla ekonomin för att utveckla landets ekonomi totalt? I så fall dyker ett antal intressanta frågeställningar upp. Näringsministern gav själv uttryck för att detta kunde vara till skada för industrin, så han måste i grunden dela den uppfattning som jag har, nämligen att bristande insatser för infrastrukturen verkar häm- mande på vår svenska industri totalt.
Anf. 137 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Jag börjar med att säga att vi nu har uppehållit oss mycket vid skogslänen. Låt oss därför i denna debatt diskutera storstadsområdena. Jag uppehåller mig kring Stockholm, och kan konstatera att Stockholms stad och de politiker som där har att fastställa, lösa och ibland icke lösa mycket av trafikproblemen är ansvariga. Mycket av de pro- blem som vi upplever i Stockholm måste nog hänvi- sas till politikerna här. Jag brukar säga: Att åka eller köra bil eller cykla på Hornsgatan är ett äventyr som motsvarar minst en darrig bergochdalbana på Gröna Lund. I det perspektivet undrar man faktiskt vilket ansvar de tar. Självfallet har vi också från regeringens sida ett ansvar för detta. Vi har nu börjat föra en diskussion när det gäller frågan om trafikproblemen i Stockholm med politiker här och även med politikerna i länet. Detta är en fråga som vi får fortsätta med. När det sedan gäller frågan om transporter kontra den nya ekonomin kan jag självfallet bara - utan att nu gå in på den nya ekonomin - göra konstaterandet att tillväxt leder till ökade transporter. Det leder till det, och det är det som vi avläser nu. Därav följer också att infrastrukturella investeringar måste göras. Man bör kanske göra dem jämt, men mer vid tillväxt. Bristerna i infrastrukturen blir mer uppenbara då. Man löser inte heller problemen med trafiken ge- nom att bara dra i gång motorvägar och stora bilpro- jekt i storstadsområdena. Det handlar faktiskt väldigt mycket om kollektivtrafikens förmåga och hur man bygger ut den och hanterar den. Där finns det också väldigt stora brister, inte minst om man tittar här i Stockholm.
Anf. 138 ANDERS G HÖGMARK (m): Fru talman! Mitt uppsåt var inte att dra i gång nå- gon stor debatt och lägga skulden på den ena eller andra när det gällde trafikbyggandet i Stockholm. Men det kunde kanske vara bra om man kunde be- trakta den här debatten från ett helsvenskt perspektiv i alla delar. Man kan raljera över motorvägar. Jag är något förvånad över att näringsministern, om han vill ge ett seriöst intryck, raljerar med motorvägsbyggande hit eller dit. Människorna i Bohuslän - jag kommer själv därifrån i min ungdom - tycker nog inte att det är lika glättigt att höra näringsministerns resonemang om motorvägar hit eller dit. Dödens väg på E 6:an har skördat tillräckligt många offer i döda och lemlästade människor. De hade säkert uppskattat om statsmak- terna och människorna från den östra sidan av Sveri- ge här i riksdagen hade satsat lite mer på den vägen. Människorna utmed dödens väg på E 4:an i Markaryd och Ljungby hade också uppskattat det. Jag tror att det var något av en felsägning, näringsministern, att säga att man ska ha motorvägar hit och dit. Hur man sedan hanterar andra finansiella lösning- ar i storstadsregionerna är ett ämne som diskuteras och debatteras, men framför allt är det viktigt att man kommer till skott. Sedan tycker jag att det finns anledning att säga att det inte bara är tillväxt som föder trafik. Det kan- ske är så att trafikarbetet skapar förutsättningar för tillväxt. Mycket ekonomisk teori som redovisas pekar på ett mycket tydligt samband här. En ökad andel av BNP går till trafiken för att generera nya värden. Då kommer jag till den politiskt intressanta frå- gan. Näringsministern har vid flera tillfällen här talat om att han i grunden tycker att det finns mycket stora behov. Det borde vara mera pengar till detta. Frågan är: Varför kommer de inte? Då kan man säga att det är ett resursproblem. Men jag skulle vilja säga att med det nuvarande regeringsunderlaget är det ett ideologiskt problem. Näringsministern vill mera. Jag tror t.o.m. att statsministern vill det. Men det finns de i Miljöpartiet och måhända inom Vänstern som inte vill ha mer transportarbete. Man vill på något sätt leva i ett mer stationärt samhälle. Jag tror inte att näringsministern tillstår det så här öppet. Jag är övertygad om att det finns väldigt många socialde- mokratiska ledamöter av länsstyrelserna runt i landet, kommunalråd, landstingsråd och även i den social- demokratiska riksdagsgruppen som håller med mig. Egentligen är vi ganska överens, men det finns ett parti som ni samregerar med som inte vill ha mer trafik. Man ska inte ha ett rörligt samhälle. Man vill inte ha mer specialisering. Man vill inte ha mer glo- balisering. Man vill ha det stationära lokalsamhället med dess fröjder på gott och ont. Jag respekterar att man vill ha ett sådant samhälle, men jag är väldigt förvånad över att det internationellt inriktade socialdemokratiska partiet med en öppenhet för en ny ekonomi och en kraftig exportindustri är så fången av ett parti som blickar tillbaka i någonting som är hopplöst förgånget. Det skulle vara intressant att ställa en fråga. Är det ideologin som är det stora problemet med rege- ringsunderlaget eller är det resurserna? Det finns resurser. Där är det en fråga om hur man prioriterar. Moderata samlingspartiet har ju valt att under treårs- perioden lägga i storleksordningen 12 miljarder mer. Regeringen föreslår bara 2-2 ½. Birger Schlaug uttalade häromdagen att han var mycket förvånad över att näringsministern hade sagt att de höll tillbaka. Jag är alldeles övertygad om att det är så att Miljöpartiet håller tillbaka, och kanske även några i Vänsterpartiet. Fru talman! Avslutningsvis förvånar det mig att inte den socialdemokratiska regeringen har större förmåga att lyssna till den breda opinionen ute i lan- det som vill ha mer väginvesteringar och infrastruk- turinvesteringar. Man lyssnar så lite på näringslivet och mer på ett parti som drömmer om det gröna lo- kalsamhället.
Anf. 139 CARL-ERIK SKÅRMAN (m): Fru talman! Låt mig bara säga några saker beträf- fande Stockholmspolitiker och cykelbanor. Staten tillsatte en förhandlingsledare, Bengt Dennis, och detta ledde till en överenskommelse. Den överenskommelsen bröts ensidigt och utan förvarning av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Samma regeringen krävde att staden skulle ta fram en detaljplan för det tredje spåret. Den fick sta- ten. Staten förkastade planen. Detta är åtgärder som har varit mycket mera skadliga för framkomligheten i Stockholms stad än någon cykelbana. Det vill jag bara erinra statsrådet om. På samma gång vill jag gärna gratulera statsrådet Rosengren till att han har lyckats övertyga statsrådet Larsson om att kollektivtrafiken behöver förbättras i Storstockholmsområdet. Det är något annat än det statsrådet Larsson skrev i sin berömda, eller möjligen ökända, artikel från slutet av hösten i DN.
Anf. 140 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! När jag angrep Stockholm och Stock- holmspolitikerna försökte jag beskriva frågan om det lilla gröna samhället. Jag försökte beskriva konflikten mellan å ena sidan ett parti som har ambitioner när det gäller trafiken och ett annat parti som har ambi- tioner när det gäller cykelbanor. Jag säger inte detta med något förakt. Jag gillar cykelbanor. Jag cyklar gärna. Men detta omöjliga kompromissande har lett till att vi har kaos i Stockholmstrafiken. Med det vill jag uttrycka att man inte där kan rulla på regeringen. När jag säger motorvägar hit och dit säger jag inte det med någon nonchalans eller raljerar. Jag kan bara konstatera att vi inte löser storstadstrafiken genom att bygga alltfler motorvägar. Det måste till andra grepp, och där betyder kollektivtrafiken väldigt mycket. Man kan ju inte påstå att den fungerar speciellt bra här i storstaden. Låt mig återgå till den här lite större debatten. Vi måste göra fler investeringar när det gäller vägar, inte minst när det gäller drift och underhåll. Men på läng- re sikt måste vi även göra investeringar i form av stora och små vägar, om jag kan uttrycka mig så utan att bli missförstådd. Låt mig till sist kommentera norra Bohuslän. Den vägen är en typisk sådan väg som skulle kunna hante- ras snabbare genom att pröva en s.k. PPP-lösning.
Anf. 141 ANDERS G HÖGMARK (m): Fru talman! Vi har alla våra krämpor som vi får leva med. Jag konstaterar bara att konflikten mellan det gröna partiet och Socialdemokraterna är ett be- svär. Det finns andra nivåer och andra forum där man har motsvarande konflikter och problem. Jag konstaterar att vi är helt överens om att det här tar tid. Det är stora uppgifter som väntar framöver. Jag konstaterar också att det krävs nya finansierings- former, som statsrådet har antytt. Då gäller det att mycket snabbt finna former för hur de kan tillämpas så att det inte bara blir tal om att det som inte ryms i en alltför liten socialdemokratisk budget ska hänskjutas till alternativa finansieringsformer som inte är satta i system och fungerar. Om de inte funge- rar och om det inte finns pengar i regeringsbudgeten blir det ju inga vägar. Då får vi den standard som vi har i dag och som omvittnats på alla kanter. Det har t.o.m. gått så långt, och det tycker jag är märkligt, att de som svarar för en hel del sjuktransporter har klagat över att vägbanorna är så dåliga på vissa delar, även i södra Sverige, att patienterna får problem. Det är bra att vi är världsledande på trafiksäker- het. Det är bra att vi gör stora insatser i vägbanans omgivning. Det brukar kallas förlåtande vägar på något fint språk. Men det ligger något klokt i det gubben sade om att är det inte lika bra att man försö- ker göra lika mycket på vägen som vid sidan om vägen. Då kanske man inte hamnar vid sidan av vä- gen. Man ska aldrig underskatta unga och gamla människors livserfarenhet. Det känns lite märkligt att nu möta en sommarsä- song där man redan ser hur vägbanornas skålar sam- lar vatten med stora risker för vattenplaning och an- nat. Fru talman! Jag ser att statsrådet och jag är över- ens om analysen. Det behövs mer pengar. Skillnaden mellan Moderata samlingspartiet och statsrådet och den socialdemokratiska regeringen är att ni inte talar om att ni är beredda att tillhandahålla den volym som med all säkerhet behövs. Ett skäl är att ni är fångna i Miljöpartiets lokalsamhällesyn.
Anf. 142 CARL-ERIK SKÅRMAN (m): Fru talman! Vi hade haft 25-30 % mindre biltra- fik i Stockholms innerstad om inte regeringen ensi- digt och utan förvarning hade saboterat Dennispake- tet. Då hade t.o.m. de stora blå bussarna smidigt kun- nat ta sig fram med sina kollektivresenärer i staden. Det är ett avsevärt mycket allvarligare ansvar som därmed faller på regeringen än vad som eventuellt kan läggas på den som har placerat en cykelbana felaktigt.
Anf. 143 Näringsminister BJÖRN ROSEN- GREN (s): Fru talman! Låt mig avslutningsvis få säga att det ändock är så att trafiken i Stockholm, om vi nu ska gå över till den, inte fungerar. Det kan ingen påstå. An- svaret för det vilar tungt på de politiker som regerar och bestämmer i Stockholm. När vi talar om pengar och att vi inte lägger till- räckligt mycket pengar är det ändå så att vi har ett ansvar för budgeten. Jag ska inte dra in ett annat område, men med de stora nedskärningar som det moderata partiet gör inom sjukvården, för kommu- nerna etc. kan man ju ställa sig frågan: Är det en rimlig prioritering? Vi måste ju se en helhet i budgeten, och vi har försökt att ta ansvar. Vi har nu lagt 200 miljarder på de här tre åren. Vi lägger ytterligare 200 miljarder och därtill 2 miljarder, alltså både till drift och under- håll och för trafiksäkerheten. Det jag säger, och jag säger det öppet, är att det är klart att det behövs mycket mer pengar. Det kommer att ta tid. Vi kommer inte att klara av det på ett år, inte på två år. Där är vi nu överens. Men man kan heller inte sitta här med någon överbudspolitik och säga: Vi erbjuder 12 miljarder, vi erbjuder 20 miljar- der, samtidigt som man gör väldigt stora nedskär- ningar i välfärden och på andra områden. Det görs inte minst, vill jag påstå, i de områden där moderater- na styr. Stockholm och Stockholms län är ett bra exempel.
Överläggningen var härmed avslutad.
22 § Svar på interpellation 1999/2000:383 om det inomkommunala utjämningssystemet
Anf. 144 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Lennart Hedquist har frågat mig vad regeringen avser göra med det förslag som avlämna- des i september 1996 från utredningen om den kom- munala självstyrelsens grundlagsskydd. Lennart Hed- quist har vidare frågat mig när nuvarande utjämnings- system ska ersättas av ett nytt om grundlagen ej avses ändras. Slutligen har Lennart Hedquist frågat vad regeringen ämnar vidta för åtgärder för att ge alla kommuner fullt incitament till att bidra med ekono- misk tillväxt. I augusti 1995 tillsatte regeringen en parlamenta- risk kommitté med uppgift att analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattnings- rätten och dess förhållande till grundlagsbestämmel- serna. Enligt direktiven skulle kommittén, om den fann så behövligt, föreslå förtydliganden eller änd- ringar i grundlagsbestämmelserna. Kommittén redo- visade sina förslag i september 1996 i betänkandet Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). Ett av förslagen var att ett tillägg skulle göras i regeringsformen, vilket syftade till att ytterli- gare klargöra grundlagsenligheten i det kommunala utjämningssystem som börjat gälla år 1996. Kom- mittén uttalade därvid att det mot bakgrund av Lagrå- dets och riksdagens ställningstaganden får anses vara klarlagt att det utjämningssystem som beslutats kan förenas med regeringsformens bestämmelser. Betän- kandet bereds fortfarande inom Justitiedepartementet. Finansutskottet skrev dessutom i sitt betänkande våren 1996 (1995/96:FiU10 s. 146): "Mot bakgrund av att motionärerna tidigare fäst avgörande betydelse vid Lagrådets bedömning av dessa frågor vill fi- nansutskottet erinra om att Lagrådet godtagit den gällande regleringen. Finansutskottet anser för sin del att systemets grundlagsenlighet är ställd utom allt tvivel." Finansutskottet skrev i sitt betänkande (1998/99:FiU25) för snart ett år sedan angående rege- ringens proposition Förändringar i utjämningssys- temet för kommuner och landsting (prop. 1998/99:89) att utskottet fortfarande gör samma bedömning. Mot denna bakgrund konstaterar jag att det inte kan anses råda någon tveksamhet om utjämningssys- temets grundlagsenlighet. Jag avser därför inte vidta någon åtgärd för att ytterligare förtydliga grundlags- enligheten i det kommunala utjämningssystemet. Därmed anser jag mig ha besvarat Lennart Hedquists första fråga. Riksdagen beslutade i samband med behandlingen av propositionen Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting (prop. 1998/99:89) att de grundläggande principerna för utjämningssystemet även fortsättningsvis ska gälla. På Lennart Hedquists andra fråga är svaret att regeringen inte heller i dagsläget har för avsikt att ersätta det nuvarande utjämningssystemet med ett nytt. Det är alltid en avvägning mellan långtgående ut- jämning och kommunernas och landstingens möjlig- heter att påverka sina skatteinkomster. Jag vill åter- igen nämna att riksdagen för knappt ett år sedan god- kände utjämningssystemets grundläggande principer med en långtgående utjämning av skattekraft och strukturellt betingade kostnadsskillnader. Just nu arbetar två olika utredningar för fortsatt utredning kring utjämningssystemet. En expertgrupp (Fi 1999:10) har till uppgift att utreda möjligheterna att förenkla utjämningssystemet och en delegation (Fi 1999:11) ska utreda möjligheterna att vidareut- veckla utjämningssystemet. Båda uppdragen ska avrapporteras senast den 30 november i år. Delega- tionen lämnade i februari en delrapport med bl.a. ett förslag till förändringar av inkomstutjämningen i syfte att eliminera de negativa marginaleffekter som finns i nuvarande system. Regeringen avser att lämna ett förslag om ändringar i inkomstutjämningen inom kort. Mot bakgrund av det anförda anser jag mig även ha besvarat Lennart Hedquists sista fråga.
Anf. 145 LENNART HEDQUIST (m): Fru talman! Jag tackar för svaret på min interpel- lation. Jag har ställt den mot bakgrund av en mycket allvarlig aspekt, som blir alltmer uppenbar för dem som tar del av effekterna av dagens inomkommunala utjämningssystem. Jag tänker då på dess tillväxtfient- liga mekanismer. Då avser jag hur systemet behandlar tillväxt varhelst den förekommer. Gemensamt för alla kommuner med växande skattekraft är att den ökande skattekraften konfiskeras av utjämningssystemet till mellan 95 och 103 %. För glesbygd och kommuner med minskande befolkning är det särskilt grymt. Intäkterna för kommunen mins- kar då med befolkningens antal, och några ökande intäkter på grund av högre skattekraft per invånare tillåter alltså inte utjämningssystemet. Här har socialdemokraternas ingenjörskonst ut- vecklat ett kommunsystem som effektivt försöker kväva tillväxt varhelst den förekommer. Bland det trettiotal kommuner som har haft en mer påtaglig relativ skattekraftstillväxt det senaste året befinner sig sådana som Malå, med en kraftig skattekraftstillväxt, Dorotea, Sorsele, Robertsfors, Nordanstig, Ockelbo, Leksand, Lysekil, Töreboda, Tjörn, Sölvesborg, Valdemarsvik och Östhammar. Då har jag bara nämnt de mest markanta. Jag har svårt att tro att de kommunerna tycker att det är riktigt att regeringen konfiskerar den tillväxten, som uppgår till mellan 400 och 1 000 kr per person. Jag är något överraskad av att statsrådet nu inte tar tillfället att svara på min fråga, vad regeringen ämnar vidta för åtgärder för att ge alla kommuner fullt inci- tament till ekonomisk tillväxt. Statsrådet svarar näm- ligen enbart med att hänvisa till kommande förslag, som vi båda vet bara handlar om den s.k. pomperi- possaeffekten eller de s.k. negativa marginaleffekter- na, som statsrådet kallar dem. Men jag tycker faktiskt att det är förhållandevis ointressant med den förändringen. Det är nämligen nästan lika illa att konfiskera 95 % av en tillväxt som 101 %. I de kommuner vi här talar om, glesbygds- kommuner, industrikommuner, företagande kommu- ner, borde incitamentet vara att den relativa tillväxten av skattekraft helt får behållas. En sådan förändring kan ju ske inom ramen för en bibehållen hög utjäm- ningsgrad. Det vi här talar om är själva förändringen av skattekraft. Det är där incitamentet bör ligga om staten vill uppmuntra till åtgärder som ger tillväxt ute i kommunerna. Min fråga måste då bli: Vad har statsrådet egent- ligen för invändningar mot att ge alla kommuner incitament? Det är det vi ska diskutera nu och inte huka bakom ett ganska menlöst förslag om att ta bort den i och för sig perversa pomperipossaeffekten. Fru talman! Sedan var det frågan om grundlags- enligheten i dagens utjämningssystem. Statsrådet gömmer sig bakom de egna partivännernas skrivning i riksdagsutskott och kommitté. Alla grundlagsex- perter jag har talat med hävdar med bestämdhet att utjämningssystemet strider mot skrivningen i den svenska grundlagen. Det blir rundgång i argumente- ringen när man hänvisar till de egna partivännernas uttalanden. Eftersom grundlagen inte har ändrats i enlighet med kommittéförslaget, är det faktiskt pin- samt för regeringen att man fortsätter att leva med ett utjämningssystem som strider mot lydelsen av den svenska regeringsformen. När vi nu ser effekterna av hela utjämningssystemets funktion borde det vara dags att enas om en förändring av utjämningssystem- et.
Anf. 146 NILS FREDRIK AURELIUS (m): Fru talman! Påfallande för det kommunala utjäm- ningssystem som tillämpas i Sverige är, som sagt, att all tillväxt konfiskeras. Detta gäller såväl för kommu- ner med god ekonomi som för kommuner med en mycket dålig ekonomi. Två exempel från Småland illustrerar detta förhållande tydligt. I Gnosjö, som ofta skildras som en föredömlig kommun när det gäller företagande och sysselsättning, var den relativa ökningen av skattekraften 2,1 % år 1998. De 5,3 miljoner denna ökning genererade konfiskerades av utjämningssystemet, vilket motsvarade 520 kr per person. En kommun som det går bra för straffas och får inte behålla tillväxten. Detta är en sida av system- et. Minst lika intressant är emellertid att en kommun som lever under svåra förhållanden men får en för- bättrad skattekraft ett år drabbas av samma konfiska- tion. Detta visar exemplet Högsby i Kalmar län, i Småland. Högsby hade en relativ ökning av skatte- kraften på 1,2 %, eller 1,9 miljoner. Ökningen, som motsvarar 300 kr per invånare, fick kommunen inte behålla någonting av. Nu hör det till saken att Högsby är en kommun med betydande problem. Invånarantalet minskar regelmässigt med ungefär 150 personer per år och är nu nere på ungefär 6 500. Det är alltså en ganska liten kommun. Just utflyttningen kan kanske förklara den höjda skattekraften tillfälligt om man tänker sig att arbetslösa flyttat ut och fått jobb i en tillväxtregion nu under den goda konjunkturen. Detta kan förstås vara positivt för dem som får ar- bete, men det innebär också att kommunens intäkter minskar framöver och att landsbygden avfolkas. Till saken hör att exemplet Högsby, som har många pa- ralleller, har infrastrukturella problem, bl.a. med vattenkvaliteten i en del av kommunen, vilket lokal- pressen skriver mycket om. Nödvändiga investeringar måste bäras av ett allt mindre antal kommunmedbor- gare. Kommunalskatten är 33 kr och 44 öre. Bakgrunden till kommunens problem är att den allmänna avfolkningen av landsbygden förstärkts av en strukturell kris för trävaruindustri och inte minst sågverk. Tidigare har trähusindustrin mer eller mind- re eliminerats. Så ser det ut i exemplet Högsby. Min fråga till statsrådet måste bli om han utifrån bl.a. fallet Högsby, som jag här har antytt, anser att vi har ett väl fungerande skatteutjämningssystem. Hur vill han förklara för invånarna i Högsby att de inte får behålla någonting av den höjda skattekraften?
Anf. 147 ANDERS SJÖLUND (m): Fru talman! Lönar det sig att anstränga sig? Lönar det sig att studera vidare? Lönar det sig att arbeta mera? Svaret på frågorna måste bli nej eller möjligt- vis på sin höjd kanske. Det inomkommunala utjämningssystemet påmin- ner tyvärr starkt om andra sektorer och politikerom- råden i Sverige. Den som i dag arbetar mindre än halvtid tvingas inte sällan uppbära olika stöd för sin försörjning. För den som vill förbättra sin ekonomis- ka situation och gå upp i arbetstid inträffar det absur- da att det inte lönar sig. Den högre lönen äts snabbt upp av högre skatt och lägre bidrag. Nettot för an- strängningen blir negativt eller mycket obetydligt. För den som i dag står utan arbete och lever på a- kassa fungerar systemet på samma sätt. Den ekono- miska skillnaden mellan att få ett arbete och att fort- sätta leva på a-kassa är mycket liten när resekostnad, lunch, avgifter osv. läggs till. Sverige ligger på 18:e plats när det gäller antalet akademiker i åldersgruppen 24-35 år. Självklart på- verkar den låga utbildningspremien det faktumet. Skillnaden i livsinkomst mellan akademiker och icke- akademiker är obetydlig. Fru talman! Sammanfattningsvis lönar det sig väldigt dåligt för vanliga människor i Sverige att anstränga sig och försöka förbättra sin situation. På samma sätt fungerar den inomkommunala skatteut- jämningen. Framåtsyftande kommunpolitiker till- sammans med lokala näringslivet arbetar hårt för att skaffa fram nya arbetstillfällen och att ordna servicen så att kommunen blir attraktiv. De kommuner som jag själv känner bäst till i mitt hemlän Västerbotten utgör inget undantag. Strävan efter att öka skattekraften är påtaglig, och jag förstår de kommunalråd och kommunmänniskor i de kom- muner som Lennart Hedquist har räknat upp. Malå är ett lysande exempel. Sorsele är en liten kommun med färre än 4 000 invånare. Där finns Dorotea och Ro- bertsfors och många andra. Alla dessa små kommuner inser att den merintäkt som skattekraftens positiva utveckling innebär inte tillfaller den egna kommunen utan tillfaller någon annan. Kommun ställs mot kommun. Vinnare ställs mot förlorare. För små kommuner med några tusen invånare innebär några miljoner till i ny skatteintäkt inte bara möjlighet till förbättrad service utan kanske, ännu viktigare, en positiv signal, en mental injektion, för hårt prövade kommuner med sviktande befolk- ningstal: "Vi kan själva. Här kan vi bo. Vi är på gång." Signalen blir tvärtom: "Bry er inte. Ansträng er inte. Det spelar ändå ingen roll." Jag menar att det här är ett perverst system som helt tar bort incitamentet för ansträngning. T.o.m. det socialdemokratiska kommunalrådet i Vännäs kom- mun utanför Umeå är så frustrerad över systemet att han känner sig föranlåten att skylla på oss moderater. Det vore därför bra om statsrådet kunde undervisa kommunalrådet i Vännäs att vi inte stöder ett system som inte ger kommunerna utdelning om skattekraften ökar. I min egen hemstad Umeå kommer umeborna att nästa år, 2001, betala netto till systemet 165 miljoner kronor. Det motsvarar 1 kr och 37 öre av kommunal- skatten. Vi har 32 kr och 70 öre i kommunalskatt. Den är redan tillräckligt hög. I juni träffas vi i kom- munfullmäktige för att fastställa direktiven för dels våra egna lokala åtaganden, dels för att under tvång skicka pengar till andra kommuner. Det är ett faktum som de flesta inte känner till, men det kommer vi att tydligt tala om. Det är för mig, fru talman, fullstän- digt obegripligt att anse att detta är förenligt med grundlagens bestämmelser om kommunernas beskatt- ningsrätt.
Anf. 148 JEPPE JOHNSSON (m): Fru talman! Som statsrådet Lövdén känner till kommer jag från Blekinge. Min hemkommun är Söl- vesborg. Vi har ungefär 16 500 invånare. Sölvesborgs kommun har, till skillnad från övriga Blekinge, under ganska lång tid faktiskt haft en svag befolkningsökning, även om vi under den sista tiden har minskat något. Jag kan sälla mig till vad Anders Sjölund har berättat, nämligen att det kan vara absurt för en kommun som lyckas. Jag tror att det kan vara nyttigt för statsrådet Lövdén att få lite vittnesmål om verkligheten i landets olika delar. Mellan 1998 och 1999 ökade min kommun sin skattekraft från 90,7 % till 92 %, dvs. med 1,3 %. Med dagens skatteutjämningssystem straffas min kommun med att 5,2 miljoner dras in. Det innebär 320 kr mindre per invånare och ca 35 öre på kommu- nalskatten, som efter långt socialdemokratiskt styre redan är mycket hög, eller ca 20 personer inom äldre- omsorgen eller som personliga assistenter inom skola och barnomsorg, vilket skulle ha stor betydelse i vår lilla kommun. Dagens system får i många fall konsekvensen att de kommuner som aktivt arbetar för att öka syssel- sättningen, och lyckas, som aktivt arbetar för att ska- pa ett attraktivt boende i kommunen och på så sätt få ökad skattekraft, straffas med ekonomiska indrag- ningar från staten. Fru talman! Jag sitter fortfarande, som många andra i riksdagen, i kommunfullmäktige - i detta fall Sölvesborg. Jag skulle vilja ställa ett par frågor till statsrådet Lars-Erik Lövdén och samtidigt be om ett par råd att ta med hem till min hemkommun. Jag anser, i likhet med Lennart Hedquist, att nuva- rande system faktiskt är tillväxtfientligt. Det lönar sig inte riktigt för en kommun att vara duktig. Mina två frågor till Lars-Erik Lövdén är: Anser Lars-Erik Lövdén att vi i Sölvesborgs kommun ska fortsätta med att försöka öka antalet arbetstillfällen i vår kommun? Anser Lars-Erik Lövdén att vi ska fortsätta att aktivt jobba för att få fram ytterligare attraktiva bostadsområden i kommunen, för att öka inflyttningen och för att våra invånare ska välja att fortsätta att bo i vår kommun? Nuvarande system uppmanar verkligen inte till detta. När man eventuellt lyckas med de här åtgärderna straffas man med in- dragna pengar.
Anf. 149 ANNE-KATRINE DUNKER (m): Fru talman! Lennart Hedquist har i sin interpella- tion om det inomkommunala utjämningssystemet bl.a. tagit upp hur systemet i realiteten slår mot många av våra kommuner och framför allt många av våra små kommuner, som under ett antal år slitit med att försöka få budgeten att gå ihop, trots att befolk- ningsunderlaget minskat och att man långtifrån upp- nått full sysselsättning. Det är en ekvation som inte är helt lätt att få att gå ihop. Själv kommer jag från Gävleborgs län, ett av de s.k. skogslänen, där flera av kommunerna borde få och inte ge i systemet, men där det blivit tvärtom. I Sandviken, där jag bor, har skattekraftsökningen varit så pass stor som 2,2 %, eller 540 kr per person. På grund av befolkningsminskningen och att vårt företag Sandvik går bra i högkonjunkturen har alltså vår skattekraft ökat. Trots att arbetslösheten under samma tid ökat något förlorar alltså Sandviken drygt 20 miljoner i utjämningskarusellen, vilket bl.a. kom- mer att innebära att kommunen tvingas säga upp personal. Detta ger inga incitament för en fortsatt satsning på att förhindra utflyttning och skapa bättre balans i en kommunal ekonomi. Ju större minskningen av invånarantalet är, desto större blir dessutom bördan på resterande skattebetalare. En annan kommun med liknande mönster som Sandviken är Trollhättan, som förlorar ungefär lika mycket som Sandviken. Andra kommuner i mitt hemlän som också är förlorare i utjämningssystemet och får ge i stället för att få är Nordanstig och Ockelbo. Nordanstig förlorar nästan 4 miljoner, eller 340 kr per person, och Ockel- bo 395 kr per person. Nordanstig är en liten kommun, som verkligen behöver alla sina skattemedel, för att få en liten ort med stor utflyttning och traditionellt jord- och skogsbruk att hålla näsan över vattenytan. Vad har statsrådet Lövdén tänkt göra för att redan nu dämpa effekterna av systemet? Jag vet att statsrå- det för inte så länge sedan besökte länet, så statsrådet är säkert väl informerad om de problem som finns. Statsrådet har också sagt att det inte går att få rätt- visa i alla kommuner. Det må så vara att man inte kan uppnå millimeterrättvisa, men är det lämpligt att införa ett system som innebär att man gör tvärtemot Robin Hood och tar från de fattiga? Anser inte stats- rådet att kommunerna hellre bör få utnyttja sin egen skattekraft och att det skapar fighteranda, i stället för tvärtom, en uppgivenhet hos alla dem som försöker råda bot på de ekonomiska problem som vi har i våra kommuner? Det är definitivt inget incitament för att öka tillväxten - något som vi behöver i synnerhet i många av våra glesbygdskommuner.
Anf. 150 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Vi har haft den här debatten vid upp- repade tillfällen, och jag tar den gärna en gång till. Jag ska göra ett försök att bemöta interpellanten och övriga frågeställare. Jag börjar med grundlagsenligheten. Här har Lag- rådet vid två tillfällen slagit fast att utjämningssys- temet är förenligt med grundlagsbestämmelserna. Lennart Hedquist påstår att det är bara socialdemo- kratiska sympatisörer, eller hur han uttryckte sig. Det är möjligt att majoriteten i finansutskottet är social- demokrater, men Lagrådet kan man knappast beskylla för att bara vara socialdemokratiska sympatisörer. Vid två tillfällen har Lagrådet slagit fast grundlags- enligheten i det utjämningssystem som vi har. Till det kommer att både Högsta domstolen och Regerings- rätten har avvisat de klagomål som har kommit från ett antal kommuner om utjämningssystemets fören- lighet med grundlagsbestämmelserna. Jag anser att det står utom allt tvivel att det utjäm- ningssystem som riksdagen så sent som för ett år sedan antog är förenligt med den svenska grundlagen. Det är därför jag inte ser något motiv för att göra ett förtydligande i grundlagsbestämmelserna eller ändra systemet av den anledningen. Så till huvudfrågan för debatten, om det finns in- citament för tillväxt i det nuvarande systemet. Jag vill hävda att det alltid finns incitament för tillväxt. Jag tycker att Jeppe Johnsson som fullmäktigeledamot i Sölvesborg själv ska svara på sina frågeställningar. Jag tror att han svarar ja på bägge de frågor som han ställde till mig. Kommunalpolitiker vill se en utveckling av sin kommun och driver naturligtvis på för att få fler fö- retag till orten, för att minska arbetslösheten och för att minska de sociala kostnaderna i kommunen. Oav- sett vilket politiskt parti man tillhör besjälas man som kommunalpolitiker av den ambitionen. Jag tror inte att jag har mött en enda kommunalpolitiker i det här landet som har haft en annan ambition, nämligen att slå sig till ro och se en stagnation i den egna kommu- nen. Det är inte det som är det huvudsakliga problemet i dag, utan det är ju att vi har en utomordentligt ojämnt fördelad tillväxt i Sverige. Det växer så det knakar i vissa delar av landet, medan andra delar fortfarande sitter fast i tumskruven, med svårigheter att hävda sig. De svårigheterna hänger ju samman med att jobben etableras i starka tillväxtcentrum knutna till högskoleorterna och kring storstäderna. Det är en särskild problematik, som måste lösas med särskilda insatser. Tillväxten är ojämnt fördelad, och det växer starkt i vissa delar av landet. Då måste vi på ett rättvist sätt fördela den tillväxten över landet, så att alla kommu- ner och landsting kommer i åtnjutande av det växande skatteunderlaget. Det är solidaritet, och det är det utjämningssystemet handlar om. Även om den här debatten visar något annat - det är moderata företrädare som sitter här - upplever jag när jag reser i landet en utbredd acceptans för utjäm- ningssystemet, med dess fel och brister. För grunder- na för utjämningssystemet finns det en utbredd ac- ceptans. Det är inte för inte som Svenska Kommun- förbundet i sitt remissvar enigt tillstyrkte utredning- ens förslag. Det handlar om att tillväxten är ojämnt fördelad och att det växer så det knakar i vissa delar av landet. Men det är hela landets ansträngningar som skapar den tillväxten, och då måste också hela landet, alla kommuner och landsting, få del av tillväxten.
Anf. 151 LENNART HEDQUIST (m): Fru talman! Jag tror att jag måste berätta för Lars- Erik Lövdén hur utjämningssystemet de facto funge- rar, när han talar om att det växer så det knakar i högskoleorter och i vissa kommuner i landet. Ja, det växer så det knakar befolkningsmässigt. Om man tar Uppsala och Lund som exempel, och även Umeå, blir det fler invånare där. Det blir positivt för de berörda kommunerna. Men skattekraften per invånare växer inte. Däremot växer skattekraften per invånare i Malå, Dorotea, Sandviken, Trollhättan och Valde- marsvik. Jag kan räkna upp en mängd andra kommu- ner också. Vad händer med den tillväxten i kommu- ner med minskande befolkning? Jo, den konfiskeras av utjämningssystemet. Det leder till att vi i dag har ett inomkommunalt utjämningssystem som är oerhört grymt mot många olika kommuner i olika delar av landet. Jag tror att den här effekten är helt förbisedd. Den är en del av det perversa inomkommunala utjämningssystemet. När jag själv var kommunstyrelseordförande i Uppsala var det väldigt viktigt att följa den egna skattekraften. Man visste att om man tittade på den visste man också vilka skatteinkomster man hade att räkna med det kommande året. Så kan inte en kommunstyrelseordförande agera i dag. Vad som är betydelsefullt är skattekraften i hela landet och hur den slår. Därför är det ointressant för kommunstyrelseordföranden i Malå hur den egna skattekraften har utvecklats. Det systemet är på lång sikt felaktigt och ger fel- aktiga incitament. Sedan kan Lars-Erik Lövdén säga att incitamentet är att den egna kommunen ska ut- vecklas på ett bra sätt. Så ser de flesta kommunalt förtroendevalda naturligtvis också saken. Men det blir en orimlighet om den tillväxt som man lyckats åstad- komma i en kommun beskattas till närmare 100 %. Jag tror att det inte skiljer sig så mycket från hur man kan se på en individ. Vi betraktar en marginal- skatt för en individ som skadlig redan när den kryper över 50 %. Det är klart att en marginalskatt när det gäller tillväxt i en kommun på 95-98 % inte är en rimlig signal till de förtroendevalda. Lars-Erik Lövdén märker själv de kommunalmän som stiger in i Rosenbad och säger att de inte klarar av bostadsbyggandet, eller kommunstyrelseordföran- den i Oxelösund som vill ha ett tak för hur utjäm- ningssystemet ska kunna slå. Den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden Sören Andersson i Håbo har upprepade gånger varit i Rosenbad och försökt undervisa regeringen i hur utjämningssystemet slår för en enskild i det fallet befolkningsmässigt växande kommun. Jag tror att det är dags för regeringen att ta sig en ordentlig funderare på utjämningsystemets långsikti- ga effekter innan det är för sent. Har man ett system som kväver tillväxt kan man inte räkna med att få tillväxt.
Anf. 152 ANNE-KATRINE DUNKER (m): Fru talman! Det finns incitament, statsrådet. Jag skulle tro att de allra flesta, om inte alla, kommunal- råd runtom i vårt land både i kommuner som har en stor tillväxt och i kommuner som har en lite mindre tillväxt jobbar för en ökad tillväxt, för det är någon- ting som alla vill ha. Men när det slår så snett som det gör i många kommuner, som vi här har vittnat om - det är faktiskt rena siffror som vi har tagit fram som det finns bevis för - är det inte omöjligt att männi- skorna i dessa kommuner någon gång tröttnar. Man har ju stora problem i dessa kommuner, och man har också haft det tidigare. Statsrådet sade också att man måste fördela på ett rättvist sätt. Men är det rättvist att Nordanstig, som precis har näsan över vattnet, ska vara med och betala till andra kommuner? De klarar sig inte själv i dag. De har jätteproblem i den kommunen. Är det då rätt- vist att man ska ta ifrån dem, för att de i nästa steg ska behöva hamna hos kommunakuten för att få hjälp? Så illa är det. Statsrådet sade att Kommunförbundet tillstyrkte det hela. Men kommunalrådet i min hemkommun uttryckte när detta system skulle införas att han inte ens trodde att regeringen skulle sätta i gång detta system därför att det inte skulle vara bra. Jag undrar om inte statsrådet måste ta sig en fun- derare och se till att regeringen gör något åt detta system, och det redan nu.
Anf. 153 NILS FREDRIK AURELIUS (m): Fru talman! Statsrådet talade mycket om den ojämnt fördelade tillväxten, som skulle motivera att en tillväxtökning i en kommun ska konfiskeras och fördelas. Jag kan möjligen följa resonemanget något i några fall - åtminstone kan jag begripa vad statsrådet menar när det gäller vissa starka tillväxtområden. Men nu tog jag som ett exempel bland många kommunen Högsby, som har ett utomordentligt svårt läge i alla avseenden, som har många strukturella problem att brottas med och som har en stor befolk- ningsminskning år från år - en befolkningsminskning som i ett visst konjunkturläge kan ge ökad skattekraft, fast sannolikt tillfälligt. Det är tydligen så att den kommunen ska förlora den ökning den har fått av tillväxten - vi kan säga att ökningen konfiskeras, om vi tillåter oss att använda detta starka uttryck som har en viss täckning i verkligheten - för att pengarna rättvist ska fördelas till någon annan kommun. Är det verkligen ett fungerande moraliskt och principiellt hållbart inomkommunalt skatteutjämningssystem? Jag lägger märke till att statsrådet i svaret på Len- nart Hedquists interpellation rent ut talar om att det inte finns några planer på att i dagsläget ersätta det nuvarande utjämningssystemet med ett nytt. Möjli- gen, framgår det lite längre ned i det skriftliga svaret, kan man vidareutveckla utjämningssystemet. Det finns en antydan om att s.k. pomperipossaeffekter - ett ord som dock inte nämns direkt - kan vara ett problem. Då syftar man på mycket välmående kom- muner som får en stark tillväxtökning. Men det verkar som om statsrådet inte har lagt märke till att det är kommuner med mycket stora problem som drabbas av det sätt som detta inom- kommunala skatteutjämningssystem är konstruerat på.
Anf. 154 JEPPE JOHNSSON (m): Fru talman! Jag håller naturligtvis med Lars-Erik Lövdén om att det stora flertalet kommunalmän vill utveckla sin kommun och arbetar för sin kommuns bästa. Men om man lyckas åstadkomma tillväxt i kommunerna är det i många fall förenat med kostna- der för kommunen, t.ex. för bostadsbyggande. Då vill jag upprepa frågan: Är det rimligt och riktigt att goda och lyckade insatser i en kommun ska belönas med konfiskation?
Anf. 155 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag reagerar väldigt starkt när Jeppe Johnsson säger konfiskation. Det handlar inte om det. Det handlar om att tillväxten i skatteunderlaget ska vara jämnt fördelad över landet och att alla kommu- ner ska vara garanterade - nu när vi också undanröjer den negativa marginaleffekten - minst den genom- snittliga skatteunderlagstillväxten i landet. Jag tycker att det är ett ganska rättvist system. En kommun som har stora utflyttningsproblem, vikande befolkningsunderlag och en svag skattekraft, varifrån ungdomar flyttar till tillväxtcentrum, har varit med och bekostat utbildningen för de grupper som flyttar in till tillväxtområdena och genererar tillväxt för skatteunderlaget där. Jag tycker att det är rättvist att alla landets kommuner och landsting får vara med om att dela den inkomst som genereras via den ökade tillväxten av skatteunderlaget. Nu när vi undanröjer den negativa marginalef- fekten får alla garanterat minst den genomsnittliga skatteunderlagstillväxten i landet. Det går att ta ett exempel från Stockholm. Ni har tagit exempel från andra håll. Vi tar ett slående ex- empel från Stockholm. Om vi inte hade haft utjäm- ningssystemet hade man behövt ha en kommunalskatt i Botkyrka kommun på 40 kr för att kunna bedriva samma service som det hade kostat 20 kr i kommu- nalskatt i Danderyds kommun att bedriva. Det är effekterna av utjämningssystemet. Jag tror inte att någon här tycker att det vore rimligt att inte ha ett utjämningssystem som tar hänsyn till faktorer som stora skillnader i skattekraft mellan kommunerna. Sedan tycker jag också att det är lite slående att det är moderater som står i talarstolen och argumente- rar om utjämningssystemet. Jag tycker att ni ska gå hem till era kommuner och berätta om innehållet i den moderata vårmotionen, där ni lägger er på 15 miljarder mindre i generella statsbidrag än vad rege- ringen gör i sin vårproposition. Gå hem och tala om det för era kommuninvånare och landstingsinvånare. Gå hem, Jeppe Johnsson, och säg att ert nej till vård- miljarderna innebär 104 miljoner kronor mindre till Blekinge läns landsting, men att ni står för det. Gå hem och tala om det, Jeppe Johnsson.
Anf. 156 LENNART HEDQUIST (m): Fru talman! Det är kanske i stället anledning att säga till statsrådet Lövdén att han ska gå hem och läsa på det moderata förslaget, eftersom det är någonting helt annorlunda än det som han nu talar om och för till protokollet. Men låt oss återgå till just utjämningssystemet och dess effekter, enligt det moderata förslaget! Vi har inte sagt att man skulle ha en sämre utveckling i nå- gon kommun än det som är den genomsnittliga skat- tekraftstillväxten. Den kan man garantera alla kom- muner. Om alla kommuner som får en ökning av skattekraften får behålla den blir det däremot en kost- nad som motsvarar ungefär 70 kr per invånare i det generella statsbidragssystemet. Det är ingen tvekan om att det är värt det för att man ska kunna ge det incitamentet till Malå, Sorsele, Dorotea, Gnosjö, Sölvesborg eller de kommuner som nu har haft en ökande skattekraft. Det är symtomatiskt att Lars-Erik Lövdén säger att det finns kommuner i landet som har varit med och finansierat utbildning och som sedan får se sina ungdomar flytta till någon annan ort. Man kan ta Högsby eller Malå, som säkert är i precis den situa- tionen, som exempel. De tappar folk, men samtidigt får de en ökande skattekraft, kanske på grund av att den kvarvarande befolkningen tjänar bra. Det kanske flyttar in något företag som har tvåskift, och förvärvs- frekvensen ökar. Den skattekraftstillväxten tar utjäm- ningssystemet hand om. Vi har ju visat med vår undersökning att det är vanliga svenska kommuner, ofta med minskande befolkning, som har fått en ökande skattekraft, och det är den skattekraften som det här utjämningssys- temet konfiskerar. Detta är orättfärdigt.
Anf. 157 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Vi ska kanske inte tvista om de där försvarspengarna. Men jag konstaterade att när ni hade er presskonferens sade en av era riksdagsleda- möter, Leif Carlson, att man inte ska stoppa in bra pengar i en dålig maskin. Det var motivet till att man avslog förslaget om att de där försvarspengarna skulle gå till vård och omsorg. Det handlar ändå om att Jeppe Johnsson måste gå hem och förklara för sina väljare i Blekinge varför det ska vara 104 miljoner kronor mindre under den här perioden till Blekinge läns landsting. Det går möjli- gen för Jeppe Johnsson att säga att man ska klara av det här via effektiviseringar och privatiseringar, men det är inte säkert att det biter på väljarkåren i Ble- kinge. Vi kan leda in debatten om utjämningssystemet i ganska vida termer. Det är klart att det finns brister i ett eller annat avseende i utjämningssystemet. Vi håller ju också på att gå igenom de olika faktorerna i utjämningssystemet. Men det finns ett förbisett fak- tum. Utjämningssystemet diskuteras oftast inte som en helhet. Utjämningssystemet är inte bara inkom- stutjämningen och kostnadsutjämningen, utan det är faktiskt också de generella statsbidragen. Det är ett paket där det här hör ihop. När vi en gång gick över från specialdestinerade statsbidrag var det ju nödvändigt att införa ett utjäm- ningssystem parallellt. Generella statsbidrag, inkom- stutjämning och kostnadsutjämning hänger alltså ihop. Om man ser det på det sättet kan det också medges att de kommuner som har en väldigt stark befolkningsutflyttning får problem till följd av att generella statsbidrag trappas av ganska hastigt. In- täkterna minskar till den enskilda kommunen när befolkningsunderlaget minskar. Det blir ganska svåra omställningsproblem för en del av de kommunerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
23 § Svar på interpellation 1999/2000:399 om missbruk av blockuthyrning
Anf. 158 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Anders Ygeman har tagit upp vissa frågor om blockuthyrning av hyreslägenheter. Hyreslagen utgår från att ett hyresavtal normalt omfattar en lägenhet. Det förekommer dock att en hyresgäst hyr ett eller flera bostadshus eller flera bostadslägenheter i olika hus för att sedan hyra ut lägenheterna i andra hand. Detta kallas blockuthyr- ning. Förstahandshyresgästen är många gånger ett företag som hyr ut till sina anställda. Det rör sig alltså oftast om ett kommersiellt mellanhavande mellan fastighetsägaren och förstahandshyresgästen. Om ett hyresavtal omfattar minst tre bostadslä- genheter som förstahandshyresgästen ska hyra ut i andra hand tillåter hyreslagen hyresvärden och förs- tahandshyresgästen att avtala om förbehåll som stri- der mot hyreslagens regler. Förbehållen får dock inte strida mot de regler som gäller för lokaler med un- dantag för hyressättning och besittningsskydd vid förlängning av hyresavtal. Förbehåll ska normalt godkännas av hyresnämnden. Hyresnämndens pröv- ning ska främst avse om det föreligger ett seriöst behov av blockuthyrning. Seriöst behov kan enligt lagens förarbeten vara exempelvis att man ska tillgo- dose en läroanstalts behov av studentbostäder eller en arbetsgivares behov av personalbostäder. När det gäller villkoren mellan förstahandshyres- gästen och andrahandshyresgästerna gäller flertalet av hyreslagens tvingande regler. Här gäller t.ex., i fråga om hyressättning, det s.k. bruksvärdessystemet. And- rahandshyresgästens ställning är ändå i viss mån osäker, eftersom han eller hon inte har något direkt besittningsskydd gentemot fastighetsägaren. En över- enskommelse mellan fastighetsägaren och första- handshyresgästen om hyresförhållandets upphörande medför därför att andrahandshyresgästen blir av med sin lägenhet. Än mera betydelsefullt är förmodligen att som hyreslagens regler i dag är utformade saknar andrahandshyresgästerna helt besittningsskydd i för- hållande till sin hyresvärd, dvs. förstahandshyresgäs- ten, om hyresförhållandet upphör innan det varat längre än två år i följd. Anders Ygeman har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att hävda hyreslagen och hyressätt- ning enligt bruksvärdessystemet vid uthyrning för tillfälligt boende. När det gäller hyressättningen i relationen mellan förstahandshyresgästen och andrahandshyresgästen är reglerna i och för sig väl avpassade. Som jag tidigare nämnt gäller bruksvärdessystemet fullt ut i relationen mellan dem. De boende kan alltså i princip begära att hyresnämnden prövar om hyran är skälig. Jag är medveten om att en sådan prövning sällan begärs. En anledning till detta kan vara andrahandshyresgäster- nas bristfälliga besittningsskydd. I den delen förefal- ler därför en lagändring motiverad. Besittningsskyddet för blockhyresgäster vid blockuthyrning är emellertid redan uppmärksammat av 1997 års hyreslagstiftningsutredning. Utredningen har i uppdrag att pröva om det är lämpligt att en hy- resgäst som hyr en bostadslägenhet i andra hand ge- nom blockuthyrning i förhållande till sin hyresvärd omfattas av reglerna om besittningsskydd i samma omfattning som en hyresgäst som hyr direkt av fas- tighetsägaren. Utredningen ska i denna del redovisa sitt uppdrag den 31 augusti i år. Den svaghet som kan finnas i systemet, nämligen ett bristfälligt besittningsskydd för andrahandshyres- gästen, är alltså redan föremål för överväganden. Jag ser därför i dagsläget inte anledning att vidta några ytterligare åtgärder för att hävda hyreslagen och hy- ressättning enligt bruksvärdessystemet. Anders Ygeman har vidare frågat mig om jag är beredd att vidta några åtgärder för att stävja missbruk av reglerna om blockuthyrning. Vad jag har förstått förekommer blockuthyrning i dagsläget i ett begrän- sat antal fall. Som Anders Ygeman påtalat finns ex- empel på att uthyrning sker i flera led, dvs. att första- handshyresgästen hyr ut till ett företag som i sin tur hyr ut till anställda. Även i dessa fall erbjuder dock regelverket ett skydd både genom hyresnämndens prövning och bruksvärdessystemets tillämplighet. Jag är i dagsläget inte beredd att ta initiativ till några åtgärder utöver dem som Hyreslagstiftningsutred- ningens förslag kan ge upphov till. Anders Ygeman har slutligen tagit upp frågan om hyresnämnderna bör åläggas att i ärenden om blockuthyrning inhämta yttrande från kommunen och hyresgästorganisationerna för att få en mer allsidig bild av behovet av blockuthyrning. Hyresnämndens prövning tar i dag i första hand sikte på relationen mellan hyresvärden och förstahandshyresgästen. Nämnden tittar över huvud taget inte på vilka villkor som ska gälla i nästa led. Jag är mot den bakgrunden inte övertygad om att yttranden från kommuner eller hyresgästorganisationer skulle tillföra så mycket. Det finns visserligen anledning att vara uppmärksam på utvecklingen av praxis i fråga om blockuthyrning. Jag ser dock i dagsläget inte skäl att vidta några ytterliga- re åtgärder. Sammanfattningsvis är alltså min förhoppning att 1997 års hyreslagstiftningsutrednings förslag kommer att innehålla tillfredsställande förslag till förbättringar av andrahandshyresgästernas situation vid blockut- hyrning. Jag är i dagsläget inte beredd att ta några ytterligare initiativ på området. Jag avser emellertid att noga följa utvecklingen.
Anf. 159 ANDERS YGEMAN (s): Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Juridik i all ära. Jag kanske kan få återkomma till detaljerna i juridiken. Risken när man låser in sig i juridiken är att fokus flyttas bort från problemet och snarare kommer på problemen med att lösa proble- met, om jag får säga så. Vad är då det verkliga problemet? Jo, det verkliga problemet är för det första bostadsbristen i Stock- holm. För det andra handlar det statsrådet kallar för blockuthyrning i begränsad omfattning om ett fem- tiotal tillstånd från hyresnämnden i Stockholm och tusentals lägenheter i Stockholm. Problemet är natur- ligtvis att det är lägenheter som har flyttats från den kommunala bostadsförmedlingen, från vanliga hyres- gästers möjlighet att efterfråga dem, till blockuthyr- ning till företag. I många fall har man en hyra på 10 000-12 000 kr i månaden, dvs. helt andra hyresni- våer än de som gäller i det vanliga beståndet. I och med att lägenheterna förmedlas på marknadsmässiga grunder och i hotellform betyder det att den vanlige stockholmaren är helt utestängd. I en situation av akut bostadsbrist med 30 000-40 000 människor i bostads- kö försvinner alltså tusentals lägenheter. Det är pro- blemet. När jag har uppmärksammat det här problemet har jag fått två svar i min hand. Det ena svaret är från statsrådet Lövdén, som säger att om det finns ett problem så är det praxis och tillämpning som ska lösa det. I min andra hand har jag ett svar från hyres- nämndens chef, Håkan Julius, som säger att det här i och för sig är ett problem, men ska man lösa det måste man ändra lagstiftningen. Då måste man fråga sig vem som har rätt och hur man ska komma till rätta med huvudproblemet, näm- ligen att ett antal tusen lägenheter förs bort från all- mänheten i Stockholm och från möjligheten för van- liga människor att efterfråga dem och hyrs ut till företag till fantasibelopp. Det leder fram till den självklara frågan till stats- rådet: Ser statsrådet problemet? Uppfattar han detta att tusentals lägenheter försvinner från bostadsför- medlingen och från hyresgästerna i Stockholm som ett problem? Det är första frågan. Och den andra frågan: Om det är ett problem, vad kan man i så fall göra för att åtgärda det?
Anf. 160 CARL-ERIK SKÅRMAN (m): Fru talman! Den här debatten är ett bristsymtom, och då menar jag inte med avseende på åhörare i första hand utan med avseende på bostadsmarknaden i Stockholm. Det är nämligen svårt att föreställa sig att marknaden för s.k. blockuthyrning på en balanse- rad bostadsmarknad skulle vara särskilt stor. Blockuthyrning med följande andrahandsuthyrning kommer alltid att dra högre kostnader än vanlig för- hyrning. I en akut bristsituation kan det krävas tillfälliga ingrepp. Jag förstår att man i dag i Stockholms stads- hus är irriterad över att lägenheter undandras den reguljära bostadsmarknaden genom blockförhyrning och att man nu genom kontroll av plan- och bygg- lovsbeslut ser över om blockuthyrningarna följer beslutade planer och givna bygglov. Men glöm inte bort bakgrunden till dagens bo- stadssituation i Stockholm. Vi diskuterade den så sent som för en vecka sedan och kunde konstatera att planering och byggande av bostäder nu tagit fart sedan den borgerliga majoriteten tagit över ledningen av staden. Jag blev t.o.m. kritiserad av interpellanten för att jag var för tydlig i mina belägg för hur förhål- landena hade förändrats. Det ska inte förnekas att bristsituationer stundom kan vara behagliga för en del socialister, de må sedan kalla sig socialdemokrater, vänsterpartister eller kommunister, vilket ju på senare tid tycks ha blivit alltmer populärt. Bristsituationen på bostadsmarknaden ger exem- pelvis Anders Ygeman möjlighet att aktualisera öka- de statliga kommunala styrmedel på bostadsmarkna- den. Han mullrade i förra veckans debatt lite förstulet om en ny bostadsanvisningslag. I dag frågar han direkt om inte statsrådet är beredd att vidta föränd- ringar som ytterligare gör myndigheternas styrning av boendet strängare. Bristsituationen ger socialister utrymme att för- verkliga drömmar om mer planhushållning. Så var det med den hyresreglering som krigsårens brister nöd- vändiggjorde. I dag, 50 år senare, har vi fortfarande hyresregleringen kvar trots en period av det snabbast ökande välstånd västerlandet någonsin upplevt. De kommunala bostadsföretagen gavs en särställ- ning, och lägenhetsutformningen styrdes hårt av poli- tiker under 60- och 70-talen med motiveringen att man skulle tillgodose bostadsefterfrågan. De kommu- nala bostadsföretagen har i dag med några undantag investerat i bostäder som på många håll håller på att knäcka respektive kommuner. Trots detta kämpar socialdemokraterna och deras stödpartier hårt för att kunna behålla de kommunala bostadsföretagen kom- munala. Kommunala bostadsföretag innebär stor politikermakt över invånarnas boende. Hyressättningssystemet och de kommunala bo- stadsbolagen utgör tillsammans faktiskt en fara för bostadsförsörjningen. Jag behöver knappast ens på- minna om S:t Eriksområdet och effekterna av hyres- sättningen där. Det är sådant som bidrar till bostadsbristen och därmed också till att tanken på blockuthyrningar blir aktuell, vare sig det handlar om uthyrning som av hyresnämnden kommer att betraktas som seriös eller inte. Det som krävs, förutom goda detaljplaner, är åt- gärder som underlättar byggande av nya lägenheter som kan tillgodose efterfrågan. Det krävs skattelätt- nader av flera slag. 60 % av kostnaderna för en ny bostad utgörs av skatter, hävdar de som gör kalkyler- na. Det krävs en hyressättning som gör att den som bygger hyreshus inte riskerar förlust för att han just bygger hyreshus. Sådana åtgärder ger fler bostäder och gör företeel- ser som blockuthyrning onödiga. De är därmed mycket bättre än de som Anders Ygeman föreslår men som statsrådet dessbättre avvisar.
Anf. 161 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag har i mitt svar till interpellanten försökt hålla mig till de frågeställningar som inter- pellanten har ställt till mig i sin skriftliga interpella- tion. Jag skulle i och för sig vilja ta upp den tråd om bostadspolitiken i stort som Anders Ygeman inleder med men som framför allt Carl-Erik Skårman här lägger ut texten om. Men det är kanske att gå lite för långt med hänsyn till att interpellationen just bara handlar om blockuthyrning. Annars skulle vi kunna diskutera hyressättnings- system och marknadshyrornas konsekvens. Vi kunde diskutera det bristande kommunala engagemanget i bostadspolitiken, framför allt i Stockholmsområdet, infrastruktur och mycket annat som har betydelse för bostadsbyggandet. Men jag ska lämna det därhän. Vi har haft den debatten förr i lämpligt sammanhang, och jag är väl medveten om att vi kommer att fort- sätta att ha den debatten i andra sammanhang. Till Anders Ygeman vill jag säga att jag har hållit mig till hans frågeställningar, och jag har gett några klara besked på dem. Det ena är hyressättningen. Reglerna är i dag ganska väl anpassade, men de har en komplikation. Det är att hyresgästerna sällan kräver prövning av sin hyra. Det hänger kanske samman med det bristfälliga besittningsskyddet för andrahandshyresgästen. Här har jag aviserat att det finns skäl att överväga en la- gändring och att jag förväntar mig förslag från hy- reslagsstiftningskommittén den 31 augusti i år. Det är ett direkt svar på den frågeställning som Anders Ygeman också tog upp i sitt inlägg. Det andra är att jag är medveten om att det här kan vara ett problem och att det har ökat i omfattning. Även om jag inte tycker att det än så länge ser ut att vara någon väldig dramatik och omfattning är jag medveten om att det kan bli det. Jag avser att noga följa utvecklingen och naturligtvis också att följa den praxis som hyresnämnden har i sin hantering av ären- dena för att se om man verkligen prövar att det är ett seriöst ändamål tillräckligt noga. Det finns, menar jag, skäl att behålla regler om blockuthyrning. Det kan ju exempelvis gälla student- lägenheter. Det kan också gälla äldrebostäder och särskilda vårdinrättningar. Det kan också, menar jag, gälla i vissa fall när företag behöver ha lägenheter för tillfälligt anställda som är i Stockholmsområdet och som ska utföra ett visst arbete. Att helt avskaffa möj- ligheten till blockuthyrning är ingenting som jag vill förespråka.
Anf. 162 ANDERS YGEMAN (s): Fru talman! Carl-Erik Skårman kör med favorit i repris - han har en benägenhet att oavsett fråga eller debatt hålla samma anförande i kammaren. Man skulle kanske för att förenkla framtida debatter kunna anslå Skårmans anförande utanför kammaren för allmän beskådan. Då spar vi tid för kammarens sam- manträden. Det kunde vara ett kreativt förslag. Tillbaka till problemen med blockförhyrning i Stockholm, som var huvudanslaget i interpellationen. Problemet med lagstiftningen är att lagstiftaren aldrig förutsåg att den situation som i dag har uppkommit skulle kunna uppkomma och har därför inte riktigt anpassat lagen efter den. Tusentals lägenheter för- svinner från den allmänna bostadsmarknaden utan att någon egentligen kan göra något åt saken. Det går inte att av förarbetena utläsa vad som är seriöst eller oseriöst behov. Lars-Erik Lövdén tog upp några exempel från förarbetena, men i förarbetena står det ingenting om lägenhetshotell. Är sådana att betrakta som seriöst skäl? Är det att betrakta som seriöst att hyra en fastighet och hyra ut lägenheterna för 12 000 kr i månaden? Hyresnämnden anser inte att den kan pröva om den typen av hyra är seriöst skäl. Den anser att den bara kan pröva förhållandet mellan uthyraren och den som hyr blocken. Jag måste fråga om det också är statsrådets uppfattning, eller om statsrådet menar att man även ska pröva syftet med blockförhyrningen och därmed t.ex. kunna pröva om företaget City Apartment, som har öppnat ett antal lägenhetshotell i Stockholm med uthyrning till prisnivåer på 8 000- 12 000 kr, är seriöst. Jag vill naturligtvis inte att statsrådet ska kom- mentera själva fallet City Apartment utan snarare om det enligt statsrådets mening kan vara seriös blockut- hyrning om man hyr en fastighet och hyr ut lägenhe- ter, som enligt bruksvärdessystemet skulle ha en hyra på 3 000-4 000 kr, för 12 000 kr. Går det att i lagens mening pröva den seriositeten?
Anf. 163 CARL-ERIK SKÅRMAN (m): Fru talman! Det kan, som statsrådet säger, finnas många skäl för att ha möjlighet till blockuthyrning. Det finns många motiv för att ha blockuthyrning. Jag vill bara erinra om att i formell mening även Sveriges riksdag enligt min mening i någon mån kommer att betraktas som blockförhyrare av den av riksdagen tillsammans med Postfastigheter ägda fastigheten i kvarteret Kvasten. På samma sätt är riksdagen till- sammans med Systembolaget gemensam ägare till lägenheter i kvarteret Jason. Visst kan det alltså finnas goda skäl för det här. Men problemet med blockuthyrning är naturligtvis att det i en bristsituation blir intressant för mindre väl- tänkande fastighetsägare att använda blockuthyrning för att gå förbi lagar och regler. Det enda verksamma medlet är därför att man ökar bostadstillgången och vidtar åtgärder som ger god bostadsförsörjning. Det var det som jag tidigare försökte visa. Detta bör man göra i stället för att koncentrera sig på juridiska problem i bristsituationer. Jag vet att det finns krafter som vill utnyttja sådana för en helt an- nan bostadspolitik än en som skulle ge många lägen- heter.
Anf. 164 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Fru talman! Jag har svarat på de frågor som An- ders Ygeman ställer från talarstolen. Jag hoppas att 1997 års hyreslagstiftningskommitté kommer fram till förslag som stärker och förbättrar andrahandshy- resgästernas situation. Sedan är frågan - och det är där som jag avser att noga följa utvecklingen - om den prövning som hy- resnämnden gör av om det är seriöst ändamål vid blockuthyrning sker på ett tillfredsställande sätt. Jag tänker naturligtvis noga följa den utvecklingen fram- över. Det här har i viss mån ökat i omfattning, även om jag fortfarande betraktar det som ett relativt margi- nellt problem med hänsyn till den omfattande bo- stadsmarknad som vi ändå har i Stockholm. Men det är naturligtvis så att i en bristsituation sätts fokus på de här frågorna på ett annat sätt. Jag är inte helt övertygad om att man en gång för alla kan klara bostadssituationen i Stockholms inner- stad. Det är ju där som det främsta intresset för blockuthyrning finns, om jag har uppfattat saken rätt. Vi kommer kanske aldrig att bygga i fatt efterfrågan i Stockholms innerstad, utan bostadsmarknaden måste ses i ett vidare perspektiv i Stockholmsregionen för att man ska kunna möta den efterfrågan på bostäder som finns.
Anf. 165 ANDERS YGEMAN (s): Fru talman! Begränsat eller inte begränsat: Det är ett par hundra på Kungsholmen, det är ett par hundra i Vasastan, ett par hundra på Södermalm och några få i förorterna. Sammanlagt är det ett par tusen lägen- heter. Låt mig säga det på ett lite mer raljant sätt. Skår- man talade om behovet av bostadsbyggande. Hittills har dubbelt så många lägenheter försvunnit genom blockuthyrning som de som den borgerliga majorite- ten har lyckats bygga. Det är klart att det är ett litet problem. Nettot av borgerligt bostadsbyggande och blockuthyrning är ett minus om 1 000 lägenheter. Då blir det problem för Stockholms bostadsmarknad. Jag är naturligtvis enig med Carl-Erik Skårman om att det behövs åtgärder: investeringsbidrag för studentbostäder, bostadsförsörjningsprogram, ja, kanske t.o.m. en bostadsanvisningslag. Hade vi haft en bostadsanvisningslag hade ju det här problemet inte funnits. Då hade kommunen kunnat ta in lägen- heterna till bostadsförmedlingen, och då hade det moderata kommunalrådet Michael Söderlund inte behövt använda plan- och bygglagen och annan lag- stiftning som inte är avsedd för detta. Han hade kun- nat besluta om ett bostadsanvisningsområde och för- dela lägenheterna i kön i stället för att fördela dem till dem som betalar mest, då man kommer upp i hyres- nivåer på 10 000-12 000 kr i månaden. Jag ser fram emot att statsrådet även fortsätt- ningsvis kommer att följa frågan, och jag hoppas att man i samband med prövningen av 1997 års hy- reslagskommittés förslag kan komma fram till förslag till lagändringar som gör det lättare för hyresnämnden i Stockholm att stoppa den oseriösa blockuthyrning- en.
Överläggningen var härmed avslutad.
24 § Anmälan om inkommen faktapromemoria om rapport från Europeiska kommissionen
Andre vice talmannen anmälde att följande fak- tapromemoria om rapport från Europeiska kommis- sionen inkommit och delats ut till kammarens leda- möter. Rättslig grund och beslutsförfarande KOM (2000) 194
25 § Anmälan om inkomna uppteckningar från EU-nämndssammanträde
Tredje vice talmannen anmälde att uppteckningar från EU-nämndens sammanträde den 28 april in- kommit.
26 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades Motion 1999/2000:So47 till socialutskottet
27 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter Lagutskottets betänkanden 1999/2000:LU22 och LU23 Utrikesutskottets betänkanden 1999/2000:UU9 och UU12 Försvarsutskottets betänkande 1999/2000:FöU6 Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 1999/2000:MJU16 Finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU23
28 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Propositioner 1999/2000:107 Avgifterna för insättningsgarantin och investerarskyddet m.m. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.
Utbildningsutskottets betänkanden 1999/2000:UbU13 Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet under år 1999 1999/2000:UbU16 Ändring i skollagen m.m.
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1999/2000:AU07 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt 1999/2000:AU08 Obligatorisk mammaledighet
29 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 19 maj
1999/2000:976 av Dan Kihlström (kd) till statsrådet Ulrica Messing Fotbollskontrakt för tonåringar 1999/2000:977 av Maria Larsson (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Lärarbristen 1999/2000:978 av Maria Larsson (kd) till näringsmi- nister Björn Rosengren Svensk Bilprovning 1999/2000:979 av Maria Larsson (kd) till näringsmi- nister Björn Rosengren Aktivitetsgarantin
den 22 maj
1999/2000:980 av Margareta Viklund (kd) till utri- kesminister Anna Lindh FN-uppdrag i fattiga länder 1999/2000:981 av Margareta Viklund (kd) till utri- kesminister Anna Lindh Demokrati i Serbien 1999/2000:982 av Margareta Viklund (kd) till jord- bruksminister Margareta Winberg Könsmönster på dagis 1999/2000:983 av Ewa Thalén Finné (m) till statsrå- det Lars-Erik Lövdén Ökad konkurrens inom byggsektorn 1999/2000:984 av Göran Hägglund (kd) till utbild- ningsminister Thomas Östros Hälsohögskolan i Jönköping 1999/2000:985 av Desirée Pethrus Engström (kd) till näringsminister Björn Rosengren Inlåsning på arbetsmarknaden 1999/2000:986 av Eva Flyborg (fp) till näringsmi- nister Björn Rosengren Marknadsföring av mobiltelefoner till barn 1999/2000:987 av Inger Davidson (kd) till kulturmi- nister Marita Ulvskog Samordning mellan utbildnings- och kulturanslag 1999/2000:988 av Kenneth Lantz (kd) till finansmi- nister Bosse Ringholm Gränsgångare 1999/2000:989 av Eva Flyborg (fp) till miljöminister Kjell Larsson Konsumentinformation vid köp av mobiltelefoner 1999/2000:990 av Eva Flyborg (fp) till socialminister Lars Engqvist Strålning från mobiltelefoner 1999/2000:991 av Helena Bargholtz (fp) till statsrå- det Maj-Inger Klingvall Asyl för förföljda pakistanska kvinnor 1999/2000:992 av Kenneth Lantz (kd) till näringsmi- nister Björn Rosengren Enkelspårig västkustbana
den 23 maj
1999/2000:993 av Berit Jóhannesson (v) till för- svarsminister Björn von Sydow Säkerhet för värnpliktiga
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 30 maj.
30 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 17 maj
1999/2000:905 av Marie Engström (v) till statsmi- nister Göran Persson Regeringssammanträde i Värmland
den 19 maj
1999/2000:909 av Johan Pehrson (fp) till utrikesmi- nister Anna Lindh Ökat utbyte med Taiwan 1999/2000:914 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till utrikesminister Anna Lindh Bistånd till Zimbabwe 1999/2000:915 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till finansminister Bosse Ringholm Fastighetsskatten 1999/2000:931 av Marianne Samuelsson (mp) till utrikesminister Anna Lindh Miljösanering efter Balkankriget
den 22 maj
1999/2000:903 av Inger Strömbom (kd) till närings- minister Björn Rosengren Järnvägstrafiken Östersund-Storlien 1999/2000:904 av Inga Berggren (m) till näringsmi- nister Björn Rosengren Konkurrensförutsättningar mellan olika transportslag 1999/2000:913 av Johan Lönnroth (v) till näringsmi- nister Björn Rosengren Miljöstyrande vägavgifter i tätort 1999/2000:929 av Johnny Gylling (kd) till närings- minister Björn Rosengren Halonförbudet
den 23 maj
1999/2000:926 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrå- det Ingegerd Wärnersson Rätt till tjänstgöring 75 % för alla med barn under åtta år 1999/2000:951 av Inga Berggren (m) till statsrådet Lars-Erik Lövdén Samordnad bostadspolitik i Öresundsregionen
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 30 maj.
31 § Kammaren åtskildes kl. 21.19.
Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 38 (delvis), av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.24, av andre vice talmannen därefter t.o.m. 21 § anf. 137 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.