Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:56 Tisdagen den 16 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1998/99:56
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1998/99:56 Tisdagen den 16 februari Kl. 14.00 - 16.31
18.00 - 19.34
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
---------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 9 och 10 februari.
2 § Anmälan om fördröjda svar på interpella- tioner
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1998/99:123
Till riksdagen Interpellation 1998/99:123 av Tuve Skånberg om de låga födelsetalen. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 16 februari 1999. Skälet till dröjsmålet är att detta datum bestämts mellan interpellanten och statsråd. Stockholm den 12 februari 1999 Socialdepartementet Enligt uppdrag Björn Reuterstrand Rättschef
Interpellation 1998/99:161
Till riksdagen Interpellation 1998/99:161 av Catharina Hagen (m) om förmögenhetsskatten. Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 16 mars 1999. Skälet till dröjsmålet är bl.a. resor och deltagande i EU-nämnden. Stockholm den 11 februari 1999 Erik Åsbrink
3 § Svar på interpellation 1998/99:119 om kul- tur i glesbygd
Anf. 1 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Birgitta Sellén har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att öka kunskapen om den lokala kulturens betydelse som lokaliseringsfak- tor för ungdomar och yngre familjer samt vilka åtgär- der jag avser vidta för att utveckla utbudet och möj- ligheterna för ungdomar och yngre familjer i gles- bygd att ta del av kultur. Birgitta Sellén har vidare frågat om jag är beredd att ytterligare öka den regio- nala kontrollen av hur kulturmedel används. Jag delar helt Birgitta Selléns synpunkter på den lokala och den regionala kulturens betydelse som lokaliseringsfaktor. En rik och stimulerande kultur- miljö och ett rikt kulturutbud är viktigt för en regions attraktivitet, både vad gäller näringslivsinvesteringar och enskilda personers val av bosättningsort. Jag håller även med Birgitta Sellén om att det är angelä- get att stärka den yngre generationens delaktighet i den lokala och regionala kulturpolitiken och att öka deras möjligheter att ta del av kulturen. Av bl.a. dessa skäl har också i den nationella kul- turpolitiken insatser för barn och unga mycket hög prioritet. Staten har t.ex. sedan flera år gjort särskilda satsningar på aktiviteter av det slag Birgitta Sellén kallar temporär eller "informell" kultur. Oftast sker dessa insatser via Statens kulturråd, bl.a. genom an- slagen till fria teatergrupper eller arrangerande musik- föreningar. Även bland regeringens nationella upp- drag inom kulturområdet finns ungdomskulturen representerad genom kulturskolan Rosteriet i Luleå. Andra exempel på åtgärder från statens sida är satsningen på länskonstnärer som bl.a. syftar till att sprida, stimulera och öka kunskapen om konst och kultur bland barn och ungdomar. I dag finns 23 läns- konstnärstjänster runt om i hela landet inom område- na dans, bild, litteratur, musik och teater. Under året beräknas verksamheten utökas till totalt 27 tjänster. Bland Kulturrådets verksamhetsmål ingår att, bl.a. via bidragsgivningen till regionala kulturinstitutioner, utveckla verksamheter för barn och ungdomar i hela landet, inklusive i glesbygdsområden. Under år 1998 har Kulturrådet även fått regeringens uppdrag att fördela medel inom ramen för ett program för ökad kulturell tillgänglighet. Kulturrådet skall i och med detta fördela bidrag om totalt 30 miljoner kronor för att främst i stödområdena öka tillgängligheten till det gemensamma kulturutbudet för att stärka kulturell utveckling och infrastruktur. Som ett av resultaten av det arbete som under åren 1995-1998 bedrivits inom Regeringskansliet av ar- betsgruppen Kultur i skolan har Kulturrådet i sam- verkan med Skolverket dessutom fått ett utökat an- svar att stärka och vidareutveckla arbetet med kultur i skolan på nationell nivå. I rapporten En strategi för kultur i skolan (Ds 1998:58) beskriver arbetsgruppen sitt arbete och även sina förslag till hur det fortsatta arbetet med kultur i skolan kan bedrivas. Även Riks- antikvarieämbetet och de statliga kulturinstitutionerna har som mål att nå fler ungdomar, bl.a. i form av ett fördjupat samarbete med skolan. Ytterligare exempel på satsningar i den riktning Birgitta Sellén efterlyser är den verksamhet som bedrivs vid de helstatligt finansierade institutionerna Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar, som prioriterar barn och ungdomar högt. Vidare har med- len för riktade, tidsbegränsade insatser vid de regio- nala kulturinstitutionerna som primärt syfte att stärka möjligheterna att nå nya publikgrupper, bl.a. barn och ungdomar. Inom ramen för de resurser som finns tillgängliga anser jag således att kulturinstitutionerna tar sitt ansvar. Självklart är det dock viktigt att följa utvecklingen och fortlöpande föra en diskussion om lämpliga insatser. När det gäller frågan om vilka åtgärder jag tänker vidta för att öka kunskapen om den lokala kulturens betydelse som lokaliseringsfaktor vill jag nämna att Kulturdepartementet och Näringsdepartementet ge- mensamt har gett ut skriften Kultur för regional till- växt. Avsikten med denna är att ge information om de möjligheter till regional utveckling och ökad välfärd som satsningar på just kulturområdet kan ge. Mål- gruppen för denna information är de regionala part- nerskap som i vår till regeringen skall lämna förslag om regionala tillväxtavtal. När förslagen redovisas är det angeläget att studera kulturens roll i detta sam- manhang och föra diskussionen vidare om kulturens betydelse som utvecklingsfaktor. Jag håller inte med om Birgitta Selléns påstående att kulturpolitiken skulle vara hårt centraliserad. Tvärtom, den statliga kulturpolitiken bygger i mycket hög grad på regionala och lokala initiativ. Det natio- nella kulturpolitiska målet om jämlik tillgång till kulturen förutsätter i själva verket en bred regional och lokal förankring. Det finns med andra ord ett avsevärt regionalt inflytande över de statliga kul- tursatsningarna. Birgitta Sellén för fram önskemål om att utöka de försök med ändrad fördelning av statliga medel till regionala kulturinstitutioner som pågår i Skåne, Kal- mar och Gotlands län. Regeringen har tillsatt en par- lamentarisk kommitté, PARK-kommittén, (In 1997:08) med uppdrag att följa upp och utvärdera hela den försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning mellan stat och kommun som riks- dagen beslutat om. Kommittén skall redovisa sina överväganden och förslag senast den 1 oktober 2000. Denna kommitté bör få möjlighet att fullfölja sitt arbete innan vi överväger ytterligare förändringar av ansvarsfördelningen. Tills vidare bör därför, menar jag, de villkor som regeringen fastställt för försöks- verksamheten gälla, bl.a. för att säkerställa att natio- nella kulturpolitiska mål och åtgärder beaktas.
Anf. 2 BIRGITTA SELLÉN (c): Fru talman! Tack så mycket för det svar jag har fått. Det finns mycket positivt sagt i ministerns svar, som sammanfaller med mina synpunkter. Det märktes också på det svar som jag har fått. Mina frågor gäller främst ungdomar och deras möjligheter att ta del av ett brett kulturutbud. Med det menar jag dels deras möjligheter att ta del av kultu- ren, dels deras möjligheter att påverka utbudet. Det är viktigt att lyssna och att vara lyhörd för ungdomarnas intressen. Vi i vår generation får inte ta fram pekpinnen och anse att ungdomarnas sätt att uttrycka sig inom kulturens olika grenar är olämpliga. Jag vill att det skall tas fram ett ordentligt material om den nationella kulturpolitiken, något som är vik- tigt och känns angeläget för den yngre generationen. Jag anser att ungdomarna skall vara med om att ut- forma det materialet. Om ungdomarna får komma med förslag, känna att de är delaktiga i besluten och att deras åsikter respekteras, ökar med all säkerhet deras intresse för demokrati. Vi skriker väl alla i dag efter att ungdomarna skall vara delaktiga i demokra- tifrågor. Minister Ulvskog pekar i sitt svar på en arbets- grupp vars arbete lett till att Kulturrådet i samverkan med Skolverket har fått i uppdrag att utveckla Kultur i skolan. Det låter väldigt fint. Mina frågor blir som en följd av vad jag inledningsvis har sagt: Vilken ålder har de som sitter med i den arbets- gruppen? Finns det med ungdomar som gillar t.ex. den musik som spelades i Popstad Sundsvall i helgen eller som fick priser vid Grammisgalan i går kväll? Också Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställ- ningar skall prioritera barn. Jättebra! Men vilka får vara med om att tycka till? Det är samma fråga som beträffande Skolverket och Kulturrådet. När det gäl- ler sådant som riktas till barn och ungdomar är det oerhört viktigt att de själva får medverka till utbudet. Ministern påpekade att det finns länskonsulent- tjänster. De är för närvarande 23 och skall bli 27. Jag har fått information om att de är spridda på 19 platser. Det innebär att det blir dubbleringar i några län. I svaret gavs beskedet att den här kultursatsningen skulle inkludera även glesbygd. Jag tycker att det är viktigt att se till att hela Sverige verkligen får del av det fantastiska som länskonsulenttjänsterna kan leda till, även om jag tycker att det är lite torftigt att läns- konsulenterna skall klara fem stora och breda områ- den. Men det är ändock en början. Minister Ulvskog säger i sitt svar också: "En rik och stimulerande kulturmiljö och ett rikt kulturutbud är viktigt för en regions attraktivitet, både vad gäller näringslivsinvesteringar och enskilda personers val av bosättningsort." Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är helt i linje med hur jag ser på förhållan- dena i det verkliga livet. Om jag som medborgare får växa upp i en miljö som jag upplever som positiv och där man lyssnar till behoven från olika åldrar i samhället, är sannolikhe- ten stor för att jag gärna bor kvar i den miljön även om jag skaffar familj eller att jag väljer att flytta till- baka efter avslutade studier. Det är god regionalpoli- tik att skapa en fin uppväxtmiljö. Ministern vände sig mot att jag anser att kultur- politiken skulle vara hårt centraliserad. Jag vill för- tydliga det med en hänvisning till den motionsflod som strömmar in under allmänna motionstiden. Inte minst vill länsteatrarna ha en rättvisare fördelning.
Anf. 3 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Jag tror att Birgitta Sellén och jag är ganska överens om att vi alla på ett eller annat sätt skall ha del av den nationella och nationellt finansie- rade kultur som vi alla är med om att betala för, obe- roende av om vi bor i inlandet, i ett skogslän eller i en stor stad, t.ex. i huvudstaden. I det avseendet finner jag att vi har en stark samsyn. Men allt kan naturligtvis bli bättre. När det gäller länskonstnärerna vill jag säga att vi inte vill tvinga på regioner något som staten har hittat på och att läns- konstnärssystemet därför är så inrättat att det statliga stödet går till de regioner som själva önskar ha läns- konstnärer och som således är beredda att betala en del av kostnaderna själva. I några län är intresset så starkt att man har två länskonstnärer, men för olika konstarter. Det har naturligtvis med betalningsförmågan att göra, även om jag vill hävda att det nog också har samband med kulturintresset. De 23 länskonstnärerna är fördelade på 19 län. Det har att göra med att staten inte styr på ett sätt som tar ifrån regionerna eget ansvar och eget inflytande. När det sedan gäller ungdomars inflytande gäller det i det politiska livet över huvud taget att det finns mycket mer att göra. Vi kan titta på hela styrelsere- presentationen inom den sektor som riksdag och regering sysslar med, på genomsnittsåldern i utred- ningar osv. Samma problem finns även inom kul- turområdet, även om vi arbetar intensivt med att för- söka lösa detta representativitetsproblem.
Anf. 4 BIRGITTA SELLÉN (c): Fru talman! Det gläder mig att ministern är beredd att se över åldersstrukturen. Jag ser att det då i fram- tiden verkligen finns hopp för våra ungdomar. Ministern säger i sitt svar också att regeringen inte vill styra regionerna. Det var en av de frågor som jag inte hann ta upp inledningsvis. Vad gäller medel till de regionala kulturinstitutionerna i våra storlän kan jag till viss del acceptera ministerns förklaring att försöksverksamheten skall utvärderas innan regeländ- ringar genomförs. Men samtidigt känner jag svaret lite grann som en undanflykt. Kulturpengarna är i dag väldigt hårt styrda ute i regionerna. De som jobbar ute i de nya regionerna upplever ungefär att de är en transportsträcka för statens penger. Min fråga blir: Varför är man där så hårt styrd, medan de som hanterar de näringspolitiska pengarna har fått en frihet att prioritera och stimulera verksam- heten på ett helt annorlunda sätt? Den frågan skulle kanske egentligen ha ställts till statsrådet Mona Sah- lin, men jag hoppas att minister Ulvskog kan svara på den. Jag är också lite intresserad av spridningen av kulturpengarna. Hur kan det komma sig att man lyck- as så väldigt bra där man har fått regionala pengar att jobba med? Jag tänker t.ex. på Fucking Åmål, som har blivit så populär. Det talar för att man verkligen kan få till stånd en bra produktion, om man får till- gång till pengar ute i regionerna.
Anf. 5 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Just filmområdet är något som vi har engagerat oss i. Det som vi har gjort från statens sida är bl.a. att ge de regionala filmpoolerna en legitimitet och egna pengar. Sedan vi införde det särskilda stödet till de regionala filmpoolerna har Film i Väst inte fått särskilt mycket pengar av de statliga medlen. Det har också blivit väldigt många fler filmpooler i dag. Jag tror att antalet är uppe i 16, och det kommer hela tiden till nya. Jag tycker att detta är ett bra exempel på att kultu- ren kan spela en roll för den regionala utvecklingen och för vår gemensamma tillväxt. Vi kommer att fortsätta att arbeta på det viset, och vi tycker att Fucking Åmål på något vis hänger lite samman också med den nationella kulturpolitikens ambitioner. När det gäller länspengarna, de regionala försö- ken, finns det även ute i regionerna delade meningar om hur dessa pengar bör fördelas. Skall det ske på samma sätt som i dag, eller skall man på kulturinsti- tutionerna mera få hantera sin egen påse? Det är nå- got som kommer att finnas med i den utvärdering som vi så småningom gör.
Anf. 6 BIRGITTA SELLÉN (c): Fru talman! Jag hoppas verkligen att det kommer att finnas med större möjligheter för kulturen att få använda sina pengar mera fritt ute i regionerna när utredningen kommer. Tyvärr dröjer det ganska länge tills den här utredningen läggs på bordet - till i okto- ber år 2000, om jag inte missminner mig. Det är na- turligtvis en lång väntetid för många av de här regio- nerna, inte minst med tanke på fördelningen. Av budgetpropositionen framgår att det finns regioner runtom i landet som har väldigt lite satsningar, exem- pelvis Älvsborg och Skaraborg, för att peka på några. Jag kan tänka mig att man visserligen försvarar sig med exemplet Göteborg. Jag ser inte det som en förklaring. Det måste finnas jämnt fördelat i de olika länen och regionerna, så att det finns möjligheter att ta det som passar bra. Det är då lättare att få ett bra utbud som passar de människor som bor i den regio- nen eller det länet.
Anf. 7 Kulturminister MARITA ULV- SKOG (s): Fru talman! Det finns säkert mer att göra när det gäller att fördela kulturpengar mer rättvist. En viktig sak just nu, eftersom vi skall ta fram regionala till- växtavtal, är att regionerna själva demonstrerar och gärna manifesterar sitt intresse för att satsa på kultu- ren. De skall visa att de själva är beredda att avstå medel för detta. Det utgör en god grund för att få del av de statliga kulturmedlen.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1998/99:125 om sjuklöneperioden och de mindre företagen
Anf. 8 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Marie Engström har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att sjuklöneperio- den inte skall vara en faktor som hämmar tillväxten i de mindre företagen och vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att de mindre företagens situation i tillräckligt hög grad kommer att beaktas i de nu pågå- ende samtalen mellan företrädare för Näringsdepar- tementet och företrädare för näringslivet. Sjuklönesystemet infördes 1992 bl.a. för att sti- mulera arbetsgivare till förebyggande arbetsmiljöin- satser liksom tidiga och aktiva rehabiliteringsåtgär- der. Det medförde också ett effektivare sätt att admi- nistrera den korta sjukfrånvaron. I syfte att skydda små företag mot oväntat höga kostnader för sjuklön infördes i sjuklönelagen en möjlighet för sådana företag att försäkra sig. Med små företag avses numera enligt sjuklönelagen ar- betsgivare med beräknade lönekostnader på högst 130 basbelopp per år, vilket motsvarar ungefär 23 hel- årsanställda. Riksförsäkringsverket har i oktober 1998 fastställt avgiften för i år avseende försäkringen mot kostnader för sjuklön till 1,4 % av de beräknade sammanlagda lönekostnaderna. Det innebär att avgiften sänks med 0,2 procentenheter i förhållande till avgiften förra året. Jag vill erinra om det program med konkreta åt- gärder för att underlätta och förenkla för småföreta- gen som regeringen presenterade i slutet av förra året. Programmet skall ses som ett första steg mot för- stärkta insatser för regelförenkling och för att stimu- lera människor - kvinnor och män - till att starta och driva företag och framför allt att våga växa som fö- retagare. Den grupp av företagsledare som näringsministern nu, under en begränsad tid, för samtal med handlar om storföretagens drivande av företag i Sverige och inte allmänt om företagens tillväxt. I det program jag nyss nämnde presenterade rege- ringen bl.a. nya former för kontakter mellan Närings- departementet och de små företagen. Vi kommer att knyta till oss en referensgrupp med representanter för små och växande företag. Den gruppen kommer att kallas för Nybyggarna. De kommer kontinuerligt att vara med som diskussionsparter i arbetet med att underlätta företagens tillväxt. Referensgruppen får i det arbetet framföra vilka åtgärder som de tycker är viktiga att vidta och t.ex. ta ställning till sjuklöneperi- odens utformning.
Anf. 9 MARIE ENGSTRÖM (v): Fru talman! Jag får tacka för svaret på min inter- pellation. Jag konstaterar att det inte är första gången som sjuklönerna och sjuklöneperioden diskuteras i kammaren. För sju år sedan infördes sjuklöneperioden för första gången. År 1997 förlängdes den till 28 dagar, och den blev då föremål för många diskussioner. Det blev högljudda protester från både fackföreningssidan och företagarsidan - stora såväl som små företag. Nu har det blivit en återgång till 14 dagars sjuklö- neperiod. Men vi vänsterpartister, och många med oss, upplever att problemen inte är över för det. Det gäller framför allt de mindre företagen. De säger själva att just sjuklöneperioden gör att de tvekar innan de vill anställa en ny medarbetare. Det är fråga om en betungande kostnad, och det har en betydelse för verksamheten som sådan om en medarbetare är borta. En medarbetare har relativt sett större betydelse i ett mindre företag än i ett större företag. Det är kanske inte så svårt att förstå problemet. Precis som statsrådet Mona Sahlin säger finns det möjlighet för företagen i dag att försäkra sig hos Försäkringskassan. Det finns också möjlighet att få en extra högriskförsäkring om det finns anställda med återkommande sjukdomsperioder. Det är väl sörjt för dem. Men detta är förmodligen inte tillräckligt, efter- som många av de små företagarna upprepade gånger har sagt att systemet måste ses över. Det är också viktigt att komma ihåg att sjuklöne- perioden som sådan kan leda till utestängningseffek- ter på arbetsmarknaden. Det finns trots allt grupper som har t.ex. kroniska besvär som gör att de får en ovanligt hög sjukfrånvaro. På en redan tuff arbets- marknad blir det naturligtvis en tuff situation. Vänsterpartiet har inte bara i år utan även tidigare motionerat i frågan och kommit med konkreta förslag när det gäller sjuklöneperioden. T.ex. skall företag med högst tio anställda undantas från kravet att betala sjuklön. Kan Mona Sahlin ta med sig våra förslag i de samtal med mindre företag som skall ske enligt inter- pellationssvaret? Det är fråga om att utveckla tanke- gångarna att befria de mindre företagen. Det vore en bra framkomlig väg. Kan Mona Sahlin tänka sig att eventuellt diskutera att hjälpa företagen att bygga vidare på den försäkring som finns i dag i fråga om sjukfrånvaro?
Anf. 10 KARIN FALKMER (m): Fru talman! Jag har blandat mig i interpellations- debatten eftersom interpellanten har lyft fram en av de många regler som är oerhört betungande för de mindre företagen. Den samlade regelmassan är en tung ryggsäck. Reglerna är formade efter de stora företagens villkor. Näringsklimatet, särskilt för de små företagen i Sverige, har varit väldigt dåligt. Detta har diskuterats oupphörligt i denna kamma- re alltsedan den socialdemokratiska regeringen tog vid 1994 och slutade upp med allt avregleringsarbete och lade ned Avregleringsdelegationen. Nu har EU krävt av Sverige att Sverige skall pre- sentera avregleringsförslag med inriktning på de mindre företagen. Jag välkomnar de förslag som regeringen lade fram i december. Men samtidigt kon- staterar jag att Småföretagsdelegationen har lagt fram 71 förslag, varav de flesta inte är realiserade. Just inom det område som interpellanten har lyft fram finns ett förslag från Småföretagsdelegationen som lades fram i december 1997. Det förslaget handlar om att klargöra arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. På det området är det särskilt de mindre företagen som har svårigheter, dels med kompetensen, dels med att klara kostnaderna för rehabiliteringsansvaret. Därför är mina frågor till statsrådet: När kommer det ett konkret förslag från regeringen baserat på det mer än ett år gamla förslaget från Småföretagsdele- gationen? De övriga 26 förslagen som är lika gamla, avser regeringen att komma med konkreta förslag även på de områdena? Och så har vi resten, som presenterades senare. Det finns alltså en massa förslag, konkreta förslag, som rätt lätt skulle kunna realiseras. Vad har regeringen för konkreta planer på att realisera Småfö- retagsdelegationens olika förslag?
Anf. 11 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Först och främst är det glädjande att konstatera den enighet i beskrivningen av situationen ute i näringslivet som i dag finns. Det är verkligen så att väldigt mycket av arbetet har varit inriktat på de stora företagen. De har i många avseenden fått stå modell för mycket av hur lagstiftning och regelverk har sett ut. Nu pågår det en väldig förändring av detta som handlar om både en attitydfråga och förstås ock- så om att realisera förändringar i praktiken. Jag har också sagt tidigare att om den enhet för regelförenkling som nu är inrättad i Regeringskansli- et, där alla förslag måste passera och där alla förslag måste granskas utifrån hur de slår för det stora re- spektive det lilla företaget, hade funnits när förslaget om sjuklönen diskuterades, så tror jag inte att försla- get hade sett ut som det sedan kom att göra. Det är väl en tydlig deklaration från min sida. Nu är det så här att vi verkligen prioriterar att ta oss an Småföretagsdelegationens olika förslag. Vi började med regelförenklingarna, organisationsför- ändringarna av detta och kraven på myndigheterna i regleringsbrev och annat, dvs. det som lämnades i december förra året, och det är ungefär en tredjedel av Småföretagsdelegationens förslag som därmed nu antingen har realiserats eller har getts ut i form av konkreta uppdrag till myndigheterna. Den andra sidan som vi nu tittar på, där vi delvis kommer att lämna besked i vårpropositionen, handlar om skattesidan. Den tredje sidan handlar om de övriga förslagen som finns i delegationen. Så detta arbete kommer att bockas av undan för undan under det här året. Det är inte säkert att alla förslag kommer att konkretiseras, men den stora majoriteten kommer att konkretiseras. Det här handlar ju också om att prioritera, dvs. att se vad som är viktigast att göra och i vilken ordning, och för att få de små företagens egen syn på detta kommer denna referensgrupp att bildas. Det var också ett förslag från Småföretagsdelegationen att en sådan skulle inrättas. Jag är alltså övertygad om att det Ma- rie Engström frågade om kommer att tas upp i refe- rensgruppen, bl.a. hur man ser på försäkringsfrågor- na. Till Karin Falkmer kan jag alltså säga att stora delar redan är klara och att om andra delar kommer ställningstaganden i vårpropositionen. För övrigt är det ett långt och ihärdigt arbete innan samtliga onödi- ga krångelfaktorer för de små företagen är borta i det här landet, men det är mitt huvudansvar, och jag tar det på stort allvar nu.
Anf. 12 MARIE ENGSTRÖM (v): Fru talman! Upprinnelsen till att jag skrev den här interpellationen till statsrådet Mona Sahlin var att jag läste en intervju där just Mona Sahlin tog upp den här problematiken att man kanske inte tidigare tillräckligt mycket har uppmärksammat skillnaden mellan små och stora företag när det gäller regelverk, skatter och andra saker. Jag ser på sjuklöneperioden som en så- dan sak. Av svaret jag fick av Mona Sahlin nu att döma tror jag att vi har en viss samsyn om detta. Mona Sahlin sade att det i stort sett är de stora företa- gen som har fått stå modell för utformning av regler och annat för företagande. Det är viktigt att man har kommit dithän. Men jag vill än en gång poängtera att vi från Vänsterpartiets sida faktiskt har tagit upp problemati- ken kring företagande just från den utgångspunkten, små och stora företag, och jag tror att man kan göra det i många sammanhang. Precis som Mona Sahlin sade: Hade man gjort det och haft det synsättet tidiga- re så kanske inte sjuklöneperioden hade varit utfor- mad som den är i dag för de mindre företagen. Jag fick också nu svar från Mona Sahlin att man i den här företagargruppen kommer att se över just försäkringssidan när det gäller sjuklönen. Men jag vill återigen fråga om Mona Sahlin tyck- er att det finns anledning att se över det konkreta förslag för småföretagarna som jag redogjorde för förut och som vi har lyft fram flera gånger här i kammaren, dvs. att helt befria små företag från bör- dan att betala sjuklön. Jag tror att det är viktigt att vi också kan komma till klarhet när det gäller den frå- gan.
Anf. 13 KARIN FALKMER (m): Fru talman! Jag instämmer till fullo med statsrå- dets inställning att det just är attityderna i Sverige som måste förändras. Det är ju i hög grad detta som har skapat den situation för de mindre företagen som råder. Samtidigt är jag lite grand fundersam. Vänliga ord om de mindre företagen har vi hört många från den socialdemokratiska sidan under alla de här åren som hela avregleringsarbetet har legat stilla. Nu är det min förhoppning att statsrådet Sahlin har förmåga att förmå de sina att verkligen genomföra de förslag som föreligger och de andra förslag som det finns behov av när det gäller skatteområdet, arbetsmarknadsregler osv., det som jag möter när jag är ute hos små företag där man talar om för mig vad man upplever som de absolut största problemen. Småföretagsdelegationens förslag är en bra bör- jan. Låt oss nu se till att konkretisera dessa förslag så snart som möjligt. Det är oerhört viktigt för de mindre företagens inställning och deras framtidstro att rege- ringen nu levererar rejäla förenklingsförslag så att det inte nu återigen blir vackra ord och ingenting som händer. Kan statsrådet nu lova de mindre företagen i Sverige att det avregleringsarbete som avbröts 1994 äntligen kommer i gång med full kraft så att företa- garna märker någonting?
Anf. 14 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Låt mig börja med Karin Falkmer. Jag köper ju inte fullt ut den historieskrivning som hon gav här i talarstolen. Fullt så enkelt är det inte att före 1994 var det superenkelt att vara småföretagare och efter 1994 blev det jättekrångligt. Det är nog så att samtliga partier och samtliga regeringar under ganska lång tid tillbaka har brustit i synen på de små företagens villkor. Annars skulle det ha hänt väldigt mycket mer mellan 1991 och 1994 än vad det faktiskt gjorde. Men jag har verkligen inte avsett att bara komma med "vänliga ord" som det uttrycktes, utan har redan i handling visat ett antal genomförda förslag och förändringar inom regeringskansli och myndigheter, och jag är fullt på det klara med att det måste till handling och att inget annat kommer att accepteras. Och jag kommer att betrakta det som ett misslyckan- de om inte jag efter den här mandatperioden har varit med och åstadkommit förändringar också i realiteten. Redan nu är det ju de facto så att det man kallar stora företag som det talas så mycket om - och de är vikti- ga för Sverige - under de två senaste åren har tappat drygt 20 000 jobb i sysselsättning, medan de små företagen under samma tidsperiod har bidragit med 130 000 nya jobb. Framtiden för Sverige avgörs alltså på alla möjliga sätt av hur förhållandena för de små företagen är. När det sedan gäller Marie Engströms konkreta frågeställning är det lätt för mig att säga: Låt oss titta på det. Men jag vill också säga att problemet med att sätta upp gränser - det tror jag att Marie Engström är medveten om också - vid t.ex. tio anställda, är att det gäller att veta om man därmed också har satt en till- växthämmande gräns som gör att det blir väldigt svårt att anställa den elfte i stället. Det hör till den fråge- ställning som referensgruppen skall ta tag i med för- tur. Kan man ha sådana här gränser, och är de bra eller dåliga, eller skall man hitta mer generella regler som underlättar varje anställning för sig och inte säga en gräns vid tio anställda? Men vi tittar på frågeställ- ningen, så mycket kan jag säga.
Anf. 15 MARIE ENGSTRÖM (v): Fru talman! Visst är vi medvetna om att det finns en gränsproblematik i det här förslaget. Vi är mycket öppna för att lösa det problemet. Det kan finnas olika avtrappningssystem och annat. Jag tror inte att man skall kasta förslaget i papperskorgen bara därför att det finns problem med gränsdragning som på något sätt skulle kunna verka tillväxthämmande. Jag tror att man skall se förslaget som en helhet. I det avseendet är det ett tillväxtfrämjande förslag. Det är det som är det viktiga. Jag tror att det vore en framkomlig väg om man kunde hitta en bra lösning på detta. Vi bistår gärna med idéer och förslag i sammanhanget. Det vill jag att statsrådet tar med sig. Jag vill kommentera en mening i det svar jag fick från Mona Sahlin. Hon talar om en referensgrupp som skulle knyta till sig representanter för små och växande företag. Jag hoppas att den här diskussionen och våra förslag kan leda till att det blir representan- ter för små växande företag. Vi tar bort det lilla ordet, och då är det kanske det vi kan se i framtiden om vi kan komma till rätta med det problem vi har med sjuklöneperioden.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1998/99:138 om tu- rism i hela landet
Anf. 16 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Marianne Andersson har med anled- ning av den negativa befolkningsutvecklingen i vissa delar av Sverige frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att skapa bättre samordning mellan olika aktörer och myndigheter inom turismen och om jag är beredd att vidta åtgärder så att det blir lättare att sätta upp vägskyltar om lokala evenemang och sevärdhe- ter. Vidare har Marianne Andersson frågat om jag är beredd att se över lagstiftningen så att denna blir mer flexibel för mindre näringsidkare, vilka åtgärder jag vill vidta för att underlätta och stimulera mångsyssleri samt slutligen om jag avser att ta initiativ till lagänd- ring så att arbetslöshetsförsäkringen utformas på ett sådant sätt att deltidsanställda inte missgynnas. Turismen är en av de snabbast växande näringarna i världen. I Sverige är turistnäringen större än basnä- ringarna jordbruk, skogsbruk och yrkesfiske tillsam- mans. För att förbättra samordningen av olika statliga in- satser som kan medverka till att stärka turistnäringens utveckling inrättades Turistdelegationen 1995. Den skall också utveckla samverkan mellan staten, regio- nala organ, kommuner och näringen och har huvud- ansvaret för att följa utvecklingen inom turistnäringen och svara för kunskapsutvecklingen. Det arbete med regionala tillväxtavtal som för närvarande pågår runtom i landet syftar till att på ett bättre sätt ta till vara varje regions specifika förutsätt- ningar för tillväxt. Regeringens övergripande mål med tillväxtavtalen är att de skall tjäna som ett in- strument för samordning av statliga resurser och aktörer kring åtgärder som av respektive region be- döms som särskilt angelägna för att skapa tillväxt och nya jobb. Turistsektorn är i detta sammanhang ett mycket väsentligt område som av flera regioner ses som en viktig källa till nya arbetstillfällen. Turistde- legationen deltar i detta arbete. I slutet av 1998 presenterade regeringen ett pro- gram med konkreta åtgärder för att underlätta och förenkla för småföretag. Programmet omfattade åt- gärder för att bl.a. förbättra förutsättningarna för effektivare konsekvensanalyser av hur reglerna slår mot små företag hos myndigheter, i utredningsväsen- det och inom Regeringskansliet. Dessa åtgärder är avsedda att bättre anpassa den framtida lagstiftningen till de mindre företagens villkor. En särskild grupp har tillskapats inom Regeringskansliet, kallad Simp- lex, med ansvar för regelförenkling. Beträffande Marianne Anderssons fråga om vägskyltar kan jag meddela att Vägverket har tillsatt en arbetsgrupp vars uppdrag är att se över hantering- en av märken för vägvisning. Syftet med gruppens arbete är att tillsammans med berörda intressenter, bl.a. turistnäringen, finna en samsyn vad gäller krite- rier för uppsättande av märken för vägvisning. Tu- ristdelegationen och Skånes turistråd ingår i denna arbetsgrupp. Angående frågan om arbetslöshetsförsäkringen delar jag inte Marianne Anderssons uppfattning. Det finns i dag 120 000 personer som får arbetslöshetser- sättning vid sidan av ett deltidsarbete. Denna höga siffra visar att deltidsarbetslösa inte missgynnas av dagens arbetslöshetsregler. Problemet är i stället att arbetet organiseras så att stora skillnader uppstår mellan vad arbetsgivarna erbjuder och hur arbetsta- garna faktiskt önskar arbeta. Regeringen har tillsatt en utredning som skall be- skriva och analysera hur förekomsten av deltidsarbe- ten och tillfälliga arbeten har utvecklats på senare tid och bedöma hur förekomsten av dessa anställnings- former kan tänkas utvecklas under de närmaste åren. Som framgått av min redovisning görs betydande insatser från både regeringen och regionala organ för att vända den negativa befolkningsutvecklingen. I fortsättningen kommer en ökad anpassning av till- växtpolitiken att ske till de regionala förutsättningar- na. Jag förutsätter att man regionalt då uppmärksam- mar turistnäringens betydelse och i sina bedömningar ger näringen den uppmärksamhet som den verkligen förtjänar.
Anf. 17 MARIANNE ANDERSSON (c): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret, som jag tycker är mycket välmenande men också lite defensivt. Jag vill säga några saker om turismen och Sverige. Det är sant att turismen är den snabbast växande näringen. Men Sverige är ett av de länder som får ut minst av det här, räknat i andel av BNP 3,2 %. Det är ungefär en tredjedel jämfört med övriga världen. Det borde verkligen inte vara så. Vi har förutsättningar. Vi har vår natur, vår konst och kultur, alltifrån folk- musik och dans till Moderna museet - för att ta några exempel - liksom kulturarvet, människor, städer och orörd natur. Vi satsar mindre, och vi är mindre mål- medvetna än t.ex. våra nordiska grannar. Jag tycker att det är synd. Till stor del beror det på ständiga omorganisatio- ner och ett betydande ointresse från regering och riksdag, myndigheter och allmänhet och för den delen också branschen. Jag tror inte att man kan skylla på någon enstaka utan det är fler. Man har på något sätt ansett turistbranschen som något udda och av något tveksamt värde. Det finns en sådan värdering. Jag såg en undersökning som gjorts via turistdata- basen som visade att närmare 90 % av svenskarna visserligen är positivt inställda till svenska turister. Nästan lika många är positivt inställda till utländska, men bara 20 % anser att turister skapar nya arbetstill- fällen och att turister sprider bra information om Sverige. Bara 10 % anser att turister kan bidra till att bevara butiker och annan service. Det är någon sorts attityd som det tar ganska lång tid att rätta till. Därför var det så viktigt att ställa den här interpellationen och ha den här debatten i dag. Jag är inte nöjd med regeringens nuvarande arbete med turismen. Men jag är inte nöjd med någon tidiga- re regerings arbete med turismen heller. Vi har orga- niserat om och ändrat så att det har hämmat hela verksamheten. Jag vet att Turistdelegationen gör ett stort arbete med att utbilda myndigheter och initiera samarbete osv. Men vad jag skulle önska och efterly- ser är en mycket klar och tydlig strategi och målsätt- ning från regeringen så att vi talar om utåt att Sverige skall bli ett ledande turistland. Jag tror att vi har de möjligheterna. Det är mycket psykologi i att få män- niskor att verkligen satsa och känna att det här värde- fullt. Naturligtvis behövs också resurser. Jag vill fråga först och främst: Vad tänker rege- ringen att göra konkret för att åstadkomma detta och uppfylla en sådan vision som jag talar om? Jag kan ta några andra exempel på vad man har gjort i andra länder. Irland, som ju är föregångare på många sätt, satsar 360 miljoner per år, utom det EU- stöd som de får, på turistområdet. Tillväxten är 8 % per år. Det finns en del intressanta projekt i Sverige, t.ex. Interregprojektet mellan norra Bohuslän, Dalsland och Østfold i Norge för att knyta samman det områ- det och ta vara på det genuint folkliga där och se vilka resurser man har. Det är mycket intressant. Men villkoret är att man skall kunna visa på antalet jobb direkt. Det är mycket svårt att definiera. Vi borde kunna vara lite mera långsiktiga. Det är viktigt att vi fullföljer sådana satsningar som t.ex. Kalmarunionens jubileum för några år sedan och Kulturhuvudstadsåret och verkligen bygger långsiktigt vidare på de erfa- renheter som man har från jättesatsningar i landet. Marita Ulvskog borde egentligen ha varit med och diskuterat dessa frågor. Kultur och turism hänger oavvisligen ihop, även om turism är en väldigt stor näring. Det är helheten när det gäller dessa satsningar och regeringens strategi som jag i första hand nu efterfrågar.
Anf. 18 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag instämmer i den analys och det tänkande som Mari- anne Andersson här ger uttryck för. Det är sant att turismen är en av de snabbast väx- ande näringarna i världen. Men det är också sant att detta inte fullt ut gäller för vårt eget land. Det är där- för som jag med stort intresse försöker att tränga in i dessa frågeställningar. Sverige har en tillväxtpotential när det gäller turism som en näring som det är upp till oss själva att utnyttja. Jag erkänner gärna att vi lite till mans har sett styvmoderligt på turismen och inte som en del i en tillväxtstrategi, vilket vi nu bör göra. Jag har under den senaste tiden träffat alla de oli- ka aktörer som finns inom turistområdet just för att försöka hitta fram till den strategi som Marianne Andersson efterlyser. Det som krävs är en samsyn i ord mellan de olika aktörerna och när det gäller hur man fördelar insatserna. Det är både staten och nä- ringen själv som gemensamt måste bidra och också hitta formerna för hur detta skall ske. Jag tar till mig Marianne Anderssons synpunkter om behovet av att formulera denna strategi och har som ambition att göra detta nu under våren utan att för den skull kasta om hela sättet att arbeta, för det skulle inte turistnäringen i sig tjäna på. Det handlar i stället om att formulera strategin och hitta en annan form för hur staten och näringen gemensamt ansvarar för hur man bygger upp den organisation som behövs och för de resurser som måste till för marknadsfö- ringen av Sverige. Någon uttryckte det så att Sverige är en av de bäst bevarade turisthemligheterna i världen, och det är den som det nu gäller att bryta.
Anf. 19 MARIANNE ANDERSSON (c): Fru talman! Tack så mycket. Vi har organiserat om många gånger, men nu gäller det att ha en strategi och en målsättning och att lyfta fram dessa utifrån det som finns i dag. Jag skall ta upp en fråga som handlar om de minsta företagen och om landsbygden - det var ju det som var inriktningen på min interpellation. Det handlar om detta med skyltar och Vägverket. Det är bra att det nu sker en översyn. Jag undrar då: När kommer resultatet av den? Kommer man att ta hänsyn till de allra minsta företagen, t.ex. till enmansföreta- gen? Jag skall berätta en sann historia om en företagare som jag hade kontakt med i går. Han sade: Måste man ha sin verksamhet i stan för att kunna sälja, ef- tersom att man på landet inte får tala om att man finns till? Han har en liten antikaffär i min hemkommun, några kilometer från E 20. När vi åker genom tätorter och städer möts vi av en flora av skyltar av alla de slag, och många av dem är också kommersiella. Men den lilla företagaren ute på landsbygden har det mycket svårare. Den företagare som jag nämnde i exemplet har varit i delo med Vägverket i ungefär ett år. Han har olovandes satt upp skyltar som Vägverket har plockat ned. Sedan får han lösa ut skyltarna, och dessa turer har gått fram och tillbaka. Verksamheten har fungerat ganska bra, men affärsägaren är beroende av turister. Tyskar, norrmän och danskar som passerar besöker hans lilla butik. I förra veckan fick företagaren definitivt besked om att Vägverket skulle ta ned hans skylt. Man hota- de t.o.m. med kronofogden. Detta är inte bra. Vi vill ju uppmuntra företagare också ute på landet. Det är trevligt när man är ute och åker att hitta något på vår svenska landsbygd. Hur skall detta kunna klaras ut? Hur skall man kunna åstadkomma något som är bättre för dessa företagare? Jag är rädd för att det blir en stelbent lösning. Ing- et ont om Skånes turistråd, men landsbygden är an- norlunda längre norrut i landet där bygderna är glesa- re. Jag hoppas att man kan ta hänsyn även till en liten företagare. Vägverket har monopol på dessa skyltar och tar bra betalt för dem. Då blir det ganska dyrbart och besvärligt för en ensamföretagare om och när han får sitt tillstånd. När kommer detta förslag? Det måste ju komma före sommaren, annars blir det ju stora pro- blem. Bestämmer Vägverket allting? Eller vad kan regeringen egentligen göra för att åstadkomma lättna- der?
Anf. 20 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Dessbättre är det inte regeringen som skall bestämma om skyltar och hur de skall se ut, utan det är Vägverket. Däremot måste jag bli Marianne Andersson svaret skyldig när det gäller frågan om när arbetsgruppen skall vara färdig. Det vet inte jag, men jag skall ta reda på det. Men jag har noga förhört mig om att det verkligen är de minsta företagarnas be- kymmer - precis som Marianne Andersson beskrev - som är utgångspunkten för arbetsgruppens arbete. Jag skall förhöra mig ytterligare om tidpunkten för att kunna meddela Marianne Andersson om den.
Anf. 21 MARIANNE ANDERSSON (c): Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag förut- sätter att arbetet är färdigt innan turistsäsongen börjar. Jag skall säga någonting om de minsta företagen. Mona Sahlin talade om en rapport som lades fram före jul. Många av rapportens förslag utmynnar ju i fler utredningar. Det tar ändå en viss tid innan det händer någonting. De företagare som jobbar med turism är i allmän- het mångsysslare. De måste de vara för att överleva, om de bor ute på landsbygden. Då behöver de ha kontakt med ännu fler myndigheter och organisatio- ner än vad en företagare som jobbar med en typ av verksamhet behöver. Det är alltså ännu krångligare för dem som sysslar med turism att driva sin verk- samhet. De lider mera av att vi har samma regelsys- tem för stora företag som vi har för de små företagen - jag tänker i första hand på mikroföretagen, dvs. de allra minsta företagen. För dem är det ännu värre än för de företag som vi brukar kalla för småföretag. I interpellationen nämnde jag ett exempel med ka- féverksamhet kontra restaurangverksamhet. Man kan inte ha samma regler för ett litet kafé som för en restaurang. Jag har en väninna som har en örtagård som hon driver mycket framgångsrikt. Hon bedriver kursverk- samhet och har en viss försäljning och kaféverksam- het. Hon skrev en saga som Mona Sahlin egentligen borde läsa om alla kontakter med myndigheter och om alla de papper och blanketter som hon måste fylla i för att kunna driva denna verksamhet. Man blir förvånad över att hon över huvud taget orkar driva verksamheten med tanke på allt krångel. Där hastar det. De minsta företagen måste ha enklare regler.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1998/99:139 om kvinnors företagande
Anf. 22 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Birgitta Carlsson har ställt sju frågor till mig om kvinnors företagande. Birgitta Carlsson tar först upp frågan om vilka åt- gärder jag är beredd att vidta för att förbättra villko- ren för kvinnors företagande. Regeringen presentera- de i slutet av 1998 ett program med konkreta åtgärder för att underlätta och förenkla för småföretag. Pro- grammet skall ses som ett första steg mot förstärkta insatser för regelförenkling och för att stimulera såväl kvinnor som män till att starta och driva företag och framför allt att våga växa som företagare. Den andra frågan Birgitta Carlsson ställer är vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att stärka den ko- operativa rådgivningen. Det statliga anslaget till in- formation och rådgivning har tredubblats de senaste åren. Regeringen har i samverkan med bl.a. nykoope- rationen tagit initiativ till en stor informationssatsning om den kooperativa företagsformen. Regeringen har uppdragit åt NUTEK att stärka kompetensutbildning- en för medarbetarna i LKU, dvs. den lokala koopera- tiva organisationen, för att möta den ökade efterfrå- gan av rådgivningstjänster. I arbetet med tillväxtav- talen har regeringen pekat ut nykooperationen som en viktig aktör i partnerskapen i länen. Birgitta Carlsson frågar för det tredje vilka åtgär- der jag är beredd att vidta för att stärka de kvinnliga affärsrådgivarna som finns i flera kommuner. NU- TEK har under 1998 fortsatt att finansiera och ut- veckla arbetet med affärsrådgivare för kvinnor. I hela landet finns i dag ca 100 sådana. Verksamheten har varit framgångsrik, och jag uppmanar verkligen kommunerna att fortsätta eller påbörja denna form av näringslivsutveckling. Den fjärde frågan Birgitta Carlsson ställer är på vilket sätt jag kommer att arbeta för att ALMI Före- tagspartner tydligare skall stärka och utveckla kvin- nors företagande. De flesta ALMI-bolag har i dag en särskild person med ansvar för kvinnors företagande. De samarbetar med andra instanser som arbetar inom samma område, som kommuner, länsstyrelser, resur- scentrum för kvinnor, lokala kooperativa utvecklings- centrum, nyföretagarcentrum m.fl. ALMI har också sedan flera år tillbaka riktade insatser och specifika projekt för att stödja, utveckla och synliggöra kvin- nors företagande. Sedan ett par år tillbaka finns dess- utom ett kompetenscentrum för kvinnors företagande, som är placerat hos ALMI Företagspartner i Sörm- land. Birgitta Carlsson femte fråga avser lån till kvin- nors företagande. Företagarlånen till kvinnor, som ges till alla företagsformer, inklusive kooperativa företag, är ett värdefullt instrument i arbetet med att öka an- talet kvinnliga företagare. Nära 379 miljoner kronor lånas ut till över 5 000 företag. Tidigare uppföljningar har visat att varje lån genererar två arbetstillfällen, vilket skulle betyda drygt 10 000 nya jobb. Under 1999 finns det resurser för ytterligare utvärdering och uppföljning av företagarlånet till kvinnor. NUTEK, tillsammans med Föreningssparbanken, bedriver ett pilotprojekt i syfte att analysera och utveckla metoder för bedömning och förhållningssätt till kvinnliga företagares affärsidéer och skall utarbeta ett utbild- ningsmaterial som skall spridas till andra intresserade banker. För det sjätte har Birgitta Carlsson frågat om jag är beredd att permanenta kvinnliga resurscentrum på länsnivå. Att stimulera kvinnors företagande och tillvarata kvinnors resurser i den lokala och regionala utvecklingen kan ske på många olika sätt. Regionala resurscentrum för kvinnor är en god resurs i arbetet på länsnivå, men varje region måste bedöma hur arbetet bäst skall bedrivas för att passa de förhållan- den som råder där. Birgitta Carlsson frågar slutligen om jag är beredd att ompröva regeringens ställningstagande att av- veckla det nationella resurscentrumet. Regeringen har ännu inte tagit ställning till om projektet Nationellt resurscentrum för kvinnor skall avslutas när den nu- varande projekttiden är slut efter 1999. Beslutet kommer inte att tas förrän NUTEK i slutet av mars har avrapporterat sitt uppdrag om vilka åtgärder som bör vidtas för att stimulera jämställhetsarbete och insatser för kvinnors företagande på regional och lokal nivå. Regeringens huvudlinje är att det är viktigt att insatser för att skapa lika förutsättningar för kvin- nor och män sker inom ramen för den ordinarie verk- samheten på lokal och regional nivå. S.k. mainstrea- ming är nödvändigt om jämställdhetsarbetet skall få verkligt genomslag och vara långsiktigt.
Anf. 23 BIRGITTA CARLSSON (c): Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Mona Sahlin för svaren på mina frågor i interpellatio- nen, även om jag hade önskat att en starkare marke- ring funnits i svaren av vikten av att även fortsätt- ningsvis göra riktade satsningar mot kvinnors arbets- marknad och kvinnligt företagande. Jag är övertygad om att kvinnors företagande är en förutsättning för utveckling i hela landet. Statistik och rapporter visar ensidigt att i alla sammanhang hamnar kvinnor efter männen. Statsrådet Sahlin säger i svaret på fråga 1 att rege- ringen har presenterat ett program för att förstärka insatser för regelförenkling och för att stimulera både kvinnor och män till att driva företag. Vad i det pro- grammet är speciellt riktat mot kvinnor? Nästa fråga handlar om kooperativ rådgivning. Jag vet att Centerpartiet medverkade till den tredubb- ling som statsrådet Sahlin beskriver i svaret. Men trots denna tredubbling når inte informationen ut, varför det brådskar med utbildningsinsatser. Koope- rativ och ekonomiska föreningar skall vara likvärdiga företagsformer, men fortfarande får de som går starta- eget-kurser inte denna information och kunskap. Det ser jag som en stor brist. Nästa fråga gäller kvinnliga affärsrådgivare, och statsrådet beskriver att det finns ca 100 sådana. De har funnits ett tag, och ökningen har stannat av. Här anser jag att den centrala satsningen fortfarande be- hövs, då vi har sett denna stagnation. Risken finns annars att denna satsning bara rinner ut i sanden. Alldeles för många kommuner har ännu inte kommit i gång med denna verksamhet på det sätt som vi hade önskat. ALMI Företagspartner är en viktig aktör, som finns i hela landet. Hur många ALMI-bolag har en särskild person med ansvar för kvinnligt företagande? Enligt flera källor och rapporter som jag har fått fun- gerar det olika hos olika ALMI-företag och inte lika bra i hela landet. Det är viktigt att alla som söker hjälp hos ALMI-bolagen får den stöttning och den hjälp som efterfrågas. På fråga 5 är jag verkligen nöjd med svaret. Vi vet att kvinnor lånar mindre, och som regel betalar de också tillbaka lånen snabbare. På fråga 6 tror jag att det är för tidigt att minska stimulansen till de kvinnliga resurscentrumen på länsnivå. I de regionala tillväxtavtal som nu tas fram i hela landet måste kvinnors syn på tillväxt beaktas, och kvinnor måste få vara med i det arbetet. När det gäller den sista frågan känner jag en stor oro för att det nationella resurscentrumet skall tas bort. Jag vet att det framfördes av Börje Hörnlund under hans tid som arbetsmarknadsminister, och det har karaktären av ett projekt. Projekt är tidsbegränsa- de, men det är viktigt att inte avsluta ett projekt likt detta förrän det verkligen kommit så långt att vi vet att vi har en väl fungerande verksamhet inom just kvinnors företagande.
Anf. 24 Statsrådet MONA SAHLIN (s): Fru talman! Vi är rörande överens om samtliga de här frågorna. Det som det handlar om är delvis en bedömning av när också kvinnor blir betraktade som hela människor, nämligen ingår i det ordinarie arbetet runtom i Sverige. Fram till dess behövs det olika riktade insatser. Det är vi rörande överens om. Vikten av kvinnors företagande för hela till- växtarbetet kan inte nog understrykas. Om jag såg rätt i den senaste statistiken är det nu fler kvinnor än män som startar nya företag. Det är alltså redan nu en av de allra viktigaste faktorerna. Om alla såg det på det sättet skulle vi inte behöva ha många av de diskussio- ner som vi har nu. Jag vill bara beröra några punkter som Birgitta Carlsson tog upp. En stor majoritet av kooperativen är det kvinnor som startar, som vi vet. Det är en fö- retagsform som ofta passar kvinnor och som är ett första steg. Den informationssatsning som nu bedrivs håller jag verkligen ett vakande öga på, och jag ser med stort intresse på den. Jag skall se vidare på detta att nyföretagarkurser och starta-eget-kurser inte finns till fullo, som Birgitta Carlsson pekar på. Jag skall ta detta med mig. När det gäller affärsrådgivarna vill jag betona att det gäller att visa samtliga kommuner att dessa be- hövs och är viktiga. Någonstans går ändå gränsen för vad staten kan och bör göra och vad som borde vara i varje kommuns eget intresse att göra. Låt oss hjälpas åt att hitta former för att trycka på kommunerna och beskriva hur viktigt det här arbetsområdet är. ALMI fungerar säkert mer eller mindre bra när det gäller de kvinnliga företagarna och stödet till dem. Men min bedömning är ändå i stort att ALMI:s ledning jobbar mycket medvetet med att sprida detta arbetssätt i samtliga områden. Det är också något som jag ständigt tar upp vid de träffar som jag har med ALMI. När det gäller kvinnors lån finns det ett uttryck som heter att kvinnor lånar mindre, växer snabbare och lever längre. Det är så också när det gäller företa- gandet i Sverige. Tillväxtavtalen tog jag själv upp vid den rikskon- ferens som nyligen ägde rum, och jag poängterade vikten av att medvetet söka kvinnor till alla tillväx- tavtalsområden. Om man bara sitter i de gamla vanli- ga nätverken med de gamla vanliga, ofta männen, som alltid har träffats ute i regionerna, så når man inte det nya som växer. Om man däremot medvetet söker sig till t.ex. kvinnor och andra grupper som våra invandrare, som nu växer väldigt starkt när det gäller nyföretagande, är det en större garanti för att man verkligen får nya infallsvinklar. Detta bevakar jag mycket noga. På den sista punkten vill jag säga att vi självfallet inte skall avsluta arbetet när det gäller nationellt re- surscentrum, om vi inte är fullständigt klara över att det sker en uppföljning ute i det ordinarie arbetet. Så långt vill jag gå. Det blir alltså inget avslut på detta förrän vi är säkra på att det sker en uppföljning. Vi återkommer till denna fråga när NUTEK har avrap- porterat sitt uppdrag i mars.
Anf. 25 BIRGITTA CARLSSON (c): Fru talman! Tack för tydliggörandena i de frågor som jag fyllde på med. Det råder ingen tvekan om att det ser lite olika ut för kvinnor och män inom olika områden. Jag är glad att få jobba i världens mest jämställda parlament. Men det känns fortfarande som att det i Sverige finns oerhört mycket att göra inom många olika områden. Vi behöver alla arbeta med förenade krafter för att få en större jämställdhet. Det är också oerhört viktigt att kvinnor vågar starta eget, att de vågar satsa på att vara egna företagare. Det är då viktigt att de känner att vi har ett förtroende för dem, att vi litar på dem och att de får den stöttning och hjälp som de behöver. Jag lyssnade på debatten här tidigare. Marianne Andersson nämnde hur besvärligt det kan vara att man behöver ta kontakt med så många olika. I valrörelsen jobbade vi mycket med detta med enklare regler. Det är en byråkrati som är krånglig för många, och det har en hämmande effekt när det gäller att våga och vilja starta och driva eget företag, som innebär ett medarbete i förhållande till att vara an- ställd. Jag skulle önska att vi verkligen kom någon vart med enklare regler för dem som vill starta före- tag och för de mindre företagarna. De borde inte behöva söka så många olika kontakter för att få den hjälp de behöver. De skall kunna ta en kontakt och därifrån få den hjälp och den rådgivning som de be- höver. Sedan detta med kommunerna: Jag tycker inte heller att vi skall ta ifrån kommunerna självstyret. Det är oerhört viktigt att de får ha mycket att säga till om i olika sammanhang, men jag känner ändå en oro. Vi vet om den knappa ekonomi som många kommuner har. Det är svårt för dem när man kommer utifrån och talar om att det här och det här skall de också göra och att de skall få pengarna att räcka till detta. Tyvärr blir det ibland så att den verksamhet som inte måste genomföras prioriteras bort. Detta är naturligtvis en uppgift som är viktig för kommunerna på sikt. Varje arbetstillfälle i en kommun genererar ju skatteintäk- ter. Man skulle ju önska att de såg det mer långsiktigt än så, men tyvärr har vi inte kommit så långt. Min förhoppning är att statsrådet Mona Sahlin fortsätter att jobba med dessa frågor och att hon inte lyfter bort möjligheterna att stötta på alla nivåer för att fortsätta att öka kvinnligt företagande. Även om det ser bra ut i dag, får vi inte slå oss till ro med detta. Frågan måste fortfarande hållas verkligt aktuell och drivas vidare.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1998/99:106 om re- formerat trygghetssystem
Anf. 26 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Marie Engström har frågat socialmi- nister Lars Engqvist vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att fler människor än i dag skall omfattas av våra sociala trygghetssystem samt om regeringen är beredd att vidta åtgärder för att barnfamiljer med inkomster under socialbidragsnorm skall kunna till- godoräkna sig en höjning av barnbidraget. Eftersom frågan till stora delar handlar om socialförsäkrings- systemens regelverk och barnfamiljernas ekonomi får Marie Engström ett svar från mig, då dessa frågor ligger under mitt ansvarsområde. Målet för den socialdemokratiska familjepolitiken är att barnens behov och rättigheter sätts i främsta rummet. Den viktigaste förutsättningen för en god välfärd är statsfinanser i balans. Regeringens arbete för att sanera statens finanser har varit framgångsrikt. En stabil grund har lagts för ekonomisk tillväxt de närmaste åren och därmed ökade förutsättningar för en bra familjepolitik. Av största betydelse för barnfamiljernas ekonomi är att situationen på arbetsmarknaden förbättras. Att förbättra villkoren på arbetsmarknaden är därför rege- ringens viktigaste uppgift. Av stor betydelse är självklart också de ekono- miska familjestöden. De olika familjepolitiska stöd- systemen är utformade så att de tillgodoser ett antal specifika behov. När barnbidraget infördes var en av de viktigaste målsättningarna med systemet att mins- ka andelen barn som lever i familjer med inkomster under en nivå som definierades som fattigdom. Riks- revisionsverket konstaterar efter en granskning av barnbidragssystemet att detta mål uppfylls i hög grad. År 1996 innebar barnbidraget att 93 000 barnfamiljer kunde undvika att bli beroende av socialbidrag. Marie Engström visar i sin interpellation bl.a. på undersökningar där det framgår att andelen barn som lever i familjer med inkomster under socialbi- dragsnormen har ökat kraftigt under den senaste tio- årsperioden. Vidare pekar Marie Engström på den alarmerande ökningen av antalet människor som blivit långtidsberoende av socialbidrag. Jag delar hennes oro för dessa förhållanden. Det är ett viktigt mål i sig att färre blir beroende av socialbidrag. Socialbidraget utgör det yttersta skyddsnätet för enskilda eller familjer som av olika skäl inte kan klara sin försörjning. Bidraget skall ses som en sista utväg i den mån familjen inte kan för- sörja sig på annat sätt eller då inkomsten - lön och bidrag av olika slag - inte räcker till för att familjen skall kunna nå upp till en skälig levnadsstandard. Det är därför rimligt att även barnbidrag räknas med då socialbidraget fastställs. Jag kan dock förstå att enskilda föräldrar som le- ver på socialbidrag kan uppleva det som orättvist att de inte få någon förbättring av sin ekonomi trots att barnbidraget höjs. Lösningen på deras problem är dock inte att ändra på socialbidragsreglerna, eftersom socialbidraget är det yttersta försörjningsstödet och helst skall vara tillfälligt. När det gäller de familjeekonomiska stöden har nu nivån för barnbidragen återställts till den nivå som gällde innan saneringen av statens finanser påbörja- des. Ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen har också förbättrats. Förstärkningar av det ekonomiska familjestödet planeras också genom ytterligare höj- ningar av barnbidrag och flerbarnstillägg och, inte minst, genom att införa en "maxtaxa" inom barnom- sorgen. Jag delar Marie Engströms oro för de barnfamiljer som har låga inkomster. Som jag tidigare har infor- merat om har jag för avsikt att göra en genomgripan- de analys av barnfamiljernas ekonomiska situation. En redovisning av detta arbete kommer att föreläggas riksdagen i en särskild skrivelse under hösten. Marie Engström undrar också vad regeringen av- ser att vidta för åtgärder för att fler skall omfattas av våra sociala trygghetssystem. I dag tvingas alltför många som står till arbets- marknadens förfogande att söka socialbidrag efter- som de inte kan få ersättning från a-kassa. Det gäller unga, invandrare eller andra grupper som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Socialtjänstutred- ningen arbetar för närvarande med att göra en ge- nomgripande översyn och analys av socialbidrags- systemet. Utredningen kommer att redovisa sitt upp- drag till regeringen under våren. En särskild utredare har lämnat ett förslag till enklare och tydligare regler när det gäller förutsätt- ningarna för att omfattas av socialförsäkringens re- gelsystem (SOU 1997:72). Regeringen avser att inom kort tillsätta en fors- karkommitté för att utreda hur de förändringar som skett under 90-talet påverkar människors välfärd.
Anf. 27 MARIE ENGSTRÖM (v): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Maj-Inger Klingvall för svaret på min interpellation. Jag vill också säga några ord om bakgrunden till att jag skrev interpellationen. Som kanske har påpekats här är det i dag väldigt många människor som står utanför våra sociala trygghetssystem. Det beror på att många av dagens system kom till i en tid med mycket lägre arbetslöshet än i dag. Vi har också en annan situation på arbets- marknaden med fler korttidsanställningar. För många människor finns inte samma trygghet nu som för några år sedan. Det gör att det många gånger kan vara svårt att kvalificera sig för sjukersättning vid sjuk- dom. De höga kostnaderna för socialbidrag är också en mätare på att vi har en väldigt hög arbetslöshet. Det är dessutom en mätare på att vi har fått ökade in- komstklyftor på grund av den ökade arbetslösheten. Vidare är det ett resultat av försämringar inom social- försäkringarna under ett antal år, även om ersätt- ningsnivån har höjts under det senaste året. Men samtidigt har vi infört en karensdag, och det har slagit hårt mot många, framför allt mot barnfamiljer. Jag hänvisar i min interpellation till en folkhälso- rapport från Västra Götaland som visar att vart fjärde barn under 14 år lever i en familj som har lägre in- komst än vad som är norm för socialbidrag, vilket är alarmerande. Även om det har blivit något bättre under det senaste året finns det ändå en trend som visar att vi måste ta detta på allvar. Vi har i dag en viss uppbyggnad av våra sociala system med inkomstprövade bidrag, generella bidrag och behovsprövade bidrag. De har väl i mångt och mycket fyllt sin funktion, men det finns all anledning att se över detta. Som ett litet svar på min interpellation kom det en DN-artikel undertecknad av Lars Engqvist och Maj- Inger Klingvall för någon veckan sedan, där man tar upp många av dessa tankegångar. Jag kan ge er rätt i många av de analyser som ni gör i tidningen. Det gäller t.ex. att dagens system är skapat för en annan sysselsättningsnivå och att arbetslösheten har bidragit till de ökade klassklyftorna. Ni anger också i tio punkter i DN-artikeln inrikt- ningen på den kommande socialpolitiken. Det finns väldigt mycket där som man kan diskutera. Jag tror inte att vi hinner göra det under denna interpella- tionsdebatt, men jag tror säkert att vi får all anledning att återkomma. Ni ställer också tre krav på välfärdspolitiken. Det tycker jag låter intressant. Den skall omfatta hela befolkningen. Välfärdspolitiken skall inte vara be- hovsprövad. Jag vill ställa en fråga utifrån detta. Ni skriver att en behovsprövad välfärdspolitik inte skulle omfatta hela befolkningen. Jag ser det inte på det sättet. Jag skulle vilja att Maj-Inger Klingvall utvecklar detta lite grann. Vi kan gå till ett problemområde som diskuteras i dag - bostadsbidragen. Det är ett typiskt behovsprö- vat bidrag. Skulle ett mer generellt bidrag betyda att vi skulle komma ifrån den problematik som så många människor står inför i dag när de skall betala tillbaks tidigare utbetalade bostadsbidrag? Det är en fråga jag har till statsrådet Maj-Inger Klingvall. Jag vill också ta upp en annan fråga, som jag vet att jag och statsrådet har diskuterat tidigare. Det gäl- ler situationen för barnfamiljer med socialbidrag vid en höjning av barnbidraget. Vi har ett regelsystem som gör att man inte kan ta del av detta. Skulle den översyn som ni nu skriver om också innebära att vi kommer till rätta med den problematiken?
Anf. 28 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Jag har några kommentarer om det som Marie Engström har tagit upp. Frågan om att bereda fler människor möjlighet att komma in i våra socialförsäkringssystem är en fråga som jag har arbetat och arbetar mycket med. En sådan fråga är frågan om sjukpenninggrundande inkomst. Regeringen avser att komma med förslag på det om- rådet under våren. Inledningen på det blir en depar- tementspromemoria om sjukpenninggrundande in- komst i början av våren, som kommer att remitteras. Det handlar väldigt mycket om att se vilka krav en förändrad arbetsmarknad ställer på våra socialförsäk- ringssystem, så att vi kan tillgodose kravet att så många som möjligt skall omfattas. Marie Engström tar upp förbättringarna av sjuk- försäkringen. Jag tycker att det är viktigt att säga att det inte bara handlar om att vi har höjt nivån. Det handlar också om några andra som jag tycker avgö- rande förbättringar, inte minst att vi tog bort den s.k. väggen, nämligen möjligheten att via avtal avtala sig till ytterligare 10 % ersättning efter dag 90. Väldigt många avtalsområden har i dag, också tack vare den förkortade sjuklöneperioden, 90 % ersättning från dag 15 till dag 360. Det är en väldigt kraftig förbättring av sjukförsäkringen som jag tycker har kommit bort lite grann i diskussionen. Jag är naturligtvis också oerhört bekymrad över de ökade socialbidragskostnaderna och att många tvingas leva på socialbidrag under lång tid. Det är klart att man utifrån detta måste fundera på vad man kan göra. Kan man göra någonting annat och bättre? Därför har vi lagt fram det förslag som finns med i den artikel som Marie Engström refererade till. Man måste se om man kan hitta något annat stöd. Då handlar det framför allt om unga människor, men också om sådana som kommer från andra länder och som har haft väldigt svårt att komma ut på ar- betsmarknaden och kvalificera sig för a-kassa. Ett sådant tänkt stöd skulle förstås vara kopplat till olika former av aktiviteter. Det kan vara praktik, ar- betsprövning och utbildning eller annat som man skulle kunna använda för att förkovra sig och öka sina möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden. Samtidigt är det väldigt viktigt att inte på något sätt ge upp kravet på att få ned arbetslösheten och öka sysselsättningen. Inga bidragssystem eller stödsystem kan någonsin ersätta en egen inkomst grundad på eget arbete. Därför är huvudstrategin i vad vi gör från regeringens sida förstås att öka sysselsättningen och få ned arbetslösheten. Marie Engström tog upp ytterligare några frågor, t.ex. frågan om behovsprövade bidrag kontra gene- rella stöd. Det är klart att bostadsbidraget är ett sådant bidrag. Även på det området finns det en skrivning i den artikel som Marie Engström refererar till. Det handlar om att vi skall börja diskutera om vi kan göra på något annat sätt, så att vi kommer undan de icke önskvärda effekter som vi kan se av behovsprövning.
Anf. 29 MARIE ENGSTRÖM (v): Fru talman! Tiden är knapp. Jag märkte att stats- rådet Klingvall inte hann svara på alla mina frågor. Jag tror att vi tycker att detta är lika intressant båda två. Jag vill först kommentera sysselsättningsmålen. Vi har en gemensam skrivning i budgetpropositionen om att vi skall uppnå klara och tydliga sysselsätt- ningsmål. Det är naturligtvis den absolut viktigaste frågan. Det tror jag är självklart. När det gäller förbättringen i sjukförsäkringen delar jag naturligtvis Maj-Inger Klingvalls uppfatt- ning. Jag har fört en tidigare interpellationsdebatt om sjukförsäkring och sjuklöneperiod, så jag tror inte att vi skall gå in på det mer. Det ökade socialbidragsberoendet är det stora problemet. Det största problemet är egentligen att bidragstagarna är beroende av socialbidrag allt längre tid. Socialbidrag skall finnas, för de fyller en mycket viktig funktion. De är räddningsplankan när man behöver ett tillfälligt ekonomiskt stöd. Vi är på väg bort ifrån den funktionen när det gäller socialbidrag. Jag vill ändå stoppa in en fråga till Maj-Inger Klingvall. Ni skriver, och Maj-Inger Klingvall nämn- de, att människor som i dag lever på socialbidrag och som står till arbetsmarknadens förfogande skall kunna få någon annan typ av bidrag. Jag måste fråga vad det är för någonting. Är det ett nytt socialbidrag som skall inrättas för vissa människor som tidigare har haft socialbidrag? Jag kan inte riktigt utläsa vad detta är. Skall det vara kopplat till någon typ av krav på arbete eller motprestation? Jag tycker att det är lite oklart beskrivet. Jag vill ändå ta upp bostadsbidragen igen. Jag ställde en fråga till Maj-Inger Klingvall. Skulle vi, om vi gör om stöden till mer generella stöd, få bort den problematik som vi står inför i dag - precis just nu - som diskuteras väldigt mycket i kammaren och även i dag i bostadsutskottet. Det gäller just de problem som människor som skall återbetala sitt bostadsbidrag står inför. Jag skulle gärna vilja att Maj-Inger Klingvall utvecklade detta. Jag hade tänkt att ta upp en fråga till. Det blir kan- ske för mycket, men jag skall i varje fall ge lite bak- grund. Det gäller de ändringar i socialtjänstlagen som gjordes för något år sedan beträffande socialbidrags- tagares möjlighet att få hjälp med tandvård. Nu har ju kommunerna mycket större möjligheter att själva avgöra vilka kostnader man kan täcka när det gäller socialbidragstagare. Det har nu visat sig att just hjälp till tandvård har minskat sedan vi sjösatte den nya socialtjänstlagen för ett år sedan. Det är bl.a. Socialstyrelsen som har påtalat detta. Är det också någonting som ligger inom ramen för den över- syn av trygghetssystemen som nu görs? Jag tror att möjligheten att också kunna få basal tandvård, alltså inte bara akut, är väldigt viktig. Jag hoppas att Maj-Inger Klingvall har möjlighet att svara på i alla fall de första av mina frågor.
Anf. 30 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Först till det som vi har med i den ar- tikel som Marie Engström refererar till, det som handlar om ett stöd som skulle kunna minska social- bidragsberoendet. Det var ju lite det som jag berätta- de om i mitt förra anförande. Vi håller alltså på och förbereder ett gemensamt arbete mellan Näringsdepartementet, Utbildningsde- partementet, Finansdepartementet och Socialdepar- tementet för att se vad vi kan göra för framför allt grupperna unga och invandrare. Vi är lite inspirerade av den ungdomsgaranti som ju finns nu. Kan man vidareutveckla den på något sätt? Men vi står alltså precis i början av det här arbetet. Därför får vi åter- komma till diskussionerna om det här stödet. Vi vet ännu i dag inte hur det ser ut. Men vi ser att det finns ett behov av att hitta lösningar som skulle göra män- niskor mindre beroende av socialbidrag. Jag vill ändå ånyo upprepa att huvudinriktningen naturligtvis är att se till att det här också är grupper som verkligen skall ha möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden och den vägen klara sin försörjning. Sedan var det frågan om huruvida man skulle kunna undvika de olägenheter med det behovspröva- de bostadsbidrag som vi ser i dag med ett mer gene- rellt stöd. Ja, det är väl lite av en sådan förutsätt- ningslös diskussion som vi också har inbjudit till genom den här skrivningen. Vi behöver själva nu fundera vidare. Finns det andra och bättre sätt att nå målet om att människor skall ha tillgång till en god bostad till en rimlig kostnad än dagens behovspröva- de bostadsbidrag? Där står vi verkligen precis i början. Det finns inte på något sätt några förslag. Vi tycker ändå att det är viktigt att fundera på om vi kan göra det här på ett bättre sätt med ett mer generellt stöd för att försöka komma undan en del av problemen med behovspröv- ningen. Där är ju inte minst marginaleffekterna också ett stort problem. Till slut var det frågan om tandvård. Där vill jag i dagsläget bara hänvisa till socialtjänstutredningen, som ju har att ta ställning till en rad av de frågor som har väckts efter att vi ändrade socialtjänstlagen. Som denna ser ut i dag har ju ett antal frågor väckts bl.a. om detta med tandvård. Så det är en fråga som vi har möjlighet att återkomma till.
Anf. 31 MARIE ENGSTRÖM (v): Fru talman! Jag börjar med den sista frågan, den om tandvården. Jag sade tidigare att jag instämmer i den analys som Maj-Inger Klingvall och Lars Engqvist har gjort när det gäller det här med att vi har fått ökade klassklyftor och att dessa på något sätt har blivit synliga. Det exempel som jag tog upp med tandvården och människors minskade möjlighet att få hjälp med denna tycker jag många gånger - kanske i dubbel bemärkelse - blir ett synligt bevis för att vi är på väg mot ökade klassklyftor. Jag tror att det här är en fråga som vi inte får glömma bort. Jag tror att den är väldigt viktig. När vi pratar om det här med behovsprövade kontra generella bidrag är det ju som jag ser det också en finansieringsfråga. Behovsprövade bidrag har ju ändå den fördelen att de täcker kostnader; alltså att de kanske träffar mer fördelningspolitiskt rätt än vad generella bidrag gör. Generella bidrag kanske också fyller sina syften många gånger, t.ex. barnbidraget. Men jag undrar om ni har haft någon typ av diskussion där också. Skall man införa mer generella bidrag så inbillar jag mig också att det medför ökade kostnader. Och vi har ju ändå ett system med utgiftstak och annat som så att säga lägger lock på alltför yviga kostnadsökningar. Det är också något att ta med sig. Jag har nu bara en liten fråga till Maj-Inger Klingvall, som hänvisar till ett generellt bostadsbi- drag. Betyder det att man från regeringens sida inom ramen för det system vi har i dag när det gäller bo- stadsbidrag inte är beredd att hjälpa de människor som i dag måste betala tillbaka de delar av bostadsbi- draget som de har fått utbetalda för mycket?
Anf. 32 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag håller med Marie Engström om att tandvården är en väldigt viktig fråga. Den får vi som sagt återkomma till när vi ser hur socialtjänstutredningen behandlar den delen. När det sedan gäller frågan om behovsprövade bi- drag och generellt stöd är det nog väldigt viktigt att vi nu ser det här i ett tidsperspektiv. Det här är ju saker som ligger väldigt långt fram i tiden, och längst fram i tiden ligger frågan om huruvida man kan göra något annat med det behovsprövade bostadsbidraget. Som läget är i dag behöver vi det för att klara hyreskostna- derna för de barnfamiljer som har de lägsta inkoms- terna. Det vi har sagt i dag är att vi behöver ha en or- dentlig utvärdering från Riksförsäkringsverket för att se till hela systemets funktionssätt. Men det vi vill pröva på kort sikt är möjligheten att se över den här eftergiftsparagrafen i lagen. Det är det vi kommer att återkomma till riksdagen med den 10 mars. Det är alltså fråga om åtgärder som går i flera steg tidsmäs- sigt.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 1998/99:123 om de låga födelsetalen
Anf. 33 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Tuve Skånberg har frågat vilka åtgär- der socialministern är beredd att vidta som bidrar till att vända de låga födelsetalen. Enligt arbetsfördel- ningen inom regeringen är det jag som skall besvara interpellationen. Sverige hade ett efter europeiska förhållanden mycket högt födelsetal i slutet av 1980-talet. Som högst var den summerade fruktsamheten 2,14 födda barn per kvinna, dvs. över reproduktionsnivån. I början av 1990-talet gick födelsetalet ned myck- et brant. Nedgången skedde snabbare än vad vi någon gång tidigare har upplevt. Minskningen i födelsetalen sammanföll tydligt i tiden med den ekonomiska kris som då utvecklade sig med ökad arbetslöshet och neddragningar i de offentliga utgifterna som ound- vikliga följder. Under år 1997 var den summerade fruktsamheten mellan 1,50 och 1,55 barn per kvinna. Statistiska centralbyrån har på regeringens upp- drag gjort en analys av bakgrunden till födelsetalens utveckling. Av vad som hittills framkommit kan vissa iakttagelser göras. Nedgången i födelsetalen finns i stort sett i alla familjegrupper. En särskilt kraftig minskning har skett av antalet födslar av första barn. När det gäller barn nummer tre och barn med högre ordningsnummer har också en tydlig nedgång skett. Förstagångsfödslarna är givetvis av särskilt intres- se. Man kan konstatera att det finns påtagliga skillna- der mellan olika grupper av kvinnor när det gäller att föda det första barnet. Unga kvinnor, med låg utbild- ning och en osäker position på arbetsmarknaden, har minskat sitt barnafödande kraftigt. Denna tendens förstärks av de utbildningssatsningar som görs och som riktar sig bl.a. till dessa grupper eftersom det är sällan som kvinnor kombinerar studier och barnafö- dande. Jag delar Tuve Skånbergs oro över de låga födel- setalen. Det gäller särskilt om den nedgång av födel- setalen som skett kommer att bestå över en längre period, eftersom vi då riskerar att få en alltför sned åldersfördelning i samhället, med alla problem detta för med sig både för enskilda och för samhället. Om nedgången är temporär är problemet mindre. Det är ännu för tidigt att avgöra hur långvarig nedgången blir. Jag tror inte på några kortsiktiga åtgärder för att ändra utvecklingen. Det måste finnas en tillit till att välfärdssystemen skall fungera, inte bara på kort sikt utan också i det långa perspektivet. Försörjnings- ansvaret för ett barn sträcker sig ofta till tiden efter det att barnet blivit myndigt. Vad som behövs är i stället stabilitet och förut- sägbarhet i de unga parens liv. Att pressa tillbaka arbetslösheten, vilket är en av regeringens huvudupp- gifter, är det allra viktigaste. Tillgång till en bra barn- omsorg till låga kostnader är en annan nödvändig förutsättning. Det ekonomiska familjestödet måste vara långsiktigt. Målet för den socialdemokratiska familjepolitiken är att barnets behov och intressen skall sättas i främsta rummet. Familjepolitiken skall också under- lätta för föräldrar att välja den omsorg för barnen och den arbetsfördelning som passar dem och barnen bäst. Den svenska föräldraförsäkringen är unik i världen. Den sätter barnet i centrum och har genom sin flexi- bilitet givit familjer med mycket olika villkor möjlig- heter till tid med barnen efter vars och ens behov. Om varje familj får möjlighet att lösa barnom- sorgsfrågan på det sätt den själv önskar skapas större trygghet för barn och föräldrar. Det innebär att det måste finnas barnomsorg utanför hemmet för den som vill ha det. De flesta av dagens föräldrar ser det också som självklart att det skall finnas daghemsplats till barnet när de skall börja arbeta efter föräldrale- digheten. Riksdagen har därför beslutat att kommu- nerna är skyldiga att tillhandahålla barnomsorg för barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar. När det gäller de familjeekonomiska stöden har nu nivån för barnbidragen återställts till den nivå som gällde innan saneringen av statens finanser påbörja- des. Detsamma gäller ersättningsnivån inom föräldra- försäkringen. Förstärkningar av det ekonomiska fa- miljestödet planeras också genom ytterligare höjning- ar av barnbidrag och flerbarnstillägg och, inte minst, genom införandet av en maxtaxa inom barnomsorgen. Att ändra inriktningen på sexualundervisningen och därmed riskera att få fler oönskade graviditeter är för mig alldeles fel väg. Det fungerar inte heller. Konsekvensen blir i stället fler aborter bland de unga flickorna, vilket jag tycker vore en olycklig utveck- ling. Att bygga ett barn- och ungdomsvänligt samhälle kräver en långsiktig politik. Det är ett samhälle där det finns utrymme för ett aktivt föräldraskap som inbegriper både mamma och pappa. Det är ett sam- hälle där barnen är önskade och välkomna och där det finns tid, plats och intresse för dem när de växer upp. Det är ett samhälle där barn respekteras.
Anf. 34 TUVE SKÅNBERG (kd): Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Klingvall för svaret. Det var ett fylligare svar än vad jag hade vågat hoppas på. I svaret noterar jag med glädje att vi är överens om att statistiken visar att födelsetalen har gått ned mycket brant. Det är en god grund för det fortsatta samtalet. Jag noterar också att statsrådet kände en oro inför de sviktande födelsetalen. Jag hoppas att statsrådet vill stryka under att det är ett problem när det gäller bristen på arbetskraft, som kan förutses, inte minst inom vården. Det blir en alltför tung skattebörda på en allt mindre yrkesverk- sam grupp för de alltfler åldrande pensionärerna. Vi kan vänta en lägre tillväxt, sämre sparande, mindre efterfrågan på bostäder, varor och tjänster. Och i förlängningen riskerar vi att få en ekonomisk depres- sion och naturligtvis allt färre unga som om en gene- ration kan bilda familj och i sin tur föda och fostra barn. Det vore värdefullt om statsrådet ville utveckla något om den oro som vi av rent statistiska skäl bör kunna vara överens om. Jag noterade åtminstone ansatser till det. Jag välkomnar också det förhållandevis ambitiösa svar som statsrådet hade när det gäller åtgärder. Jag noterade ingenting nytt, men det fanns åtminstone ett visst engagemang. Statsrådet sade flera saker som man möjligen kan ta fasta på när det gäller valfrihet i fråga om barnom- sorgen. Det är viktigt. Som det nu är går nästan allt samhällsstöd när det gäller barnomsorg just till dem som väljer att ha sina barn på dagis. Självfallet tycker jag som kristdemokrat att det är ett mycket bra val för dem som vill välja så. Men många vill av olika skäl inte ha sina barn på dagis. Jag vill höra om statsrådet är beredd att pröva vårt förslag, som vi har upprepat i många år, om ett vårdnadsbidrag. Det skulle göra det möjligt för mamman eller pappan - eller den som de anser är lämplig - att under tre år få vara hemma i bostaden och ta hand om sina egna barn eller för t.ex. mor- och farföräldrar att ta hand om sina barnbarn. Vi har föreslagit en ersättning på 3 600 kr under tre års tid. Föräldrarna skall under den tiden också ha möj- lighet till tjänstledighet om de väljer att utnyttja det här. Möjligen finns det en öppning för att återigen ta upp den här frågan, eftersom statsrådet sade att det var önskvärt med en valfrihet. Vi kanske kan vara överens om att det inte är valfrihet i dag annat än när det gäller att välja dagis.
Anf. 35 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Låt mig börja med att kommentera det som Tuve Skånberg inledde med, nämligen oron för den demografiska utvecklingen. Om det här är en långsiktig trend inger den natur- ligtvis oro av många skäl. Det blir självklart en mind- re grupp än i dag som skall försörja, framför allt, en större grupp äldre. Det kommer att få konsekvenser också rent servicemässigt när det gäller att klara av ökade vårdbehov. Det kan vi också se som en effekt av en demografisk utveckling med färre barn och fler äldre. Vad vi behöver få mera klart för oss - och det kanske tiden några år framåt kan visa oss - är hur långsiktig den här trenden egentligen är, och vilka möjligheter vi har att bryta den. Det finns en annan oro som har en annan karaktär. Det här handlar ju så mycket om hårdfakta: möjlig- heten att finansiera, möjligheten att klara av behov, efterfrågan osv. Det finns också någonting annat som handlar om att vi vill ha ett samhälle med barn. Det ger ju en kvalitet i livet som vi inte kan få på något annat sätt. Det handlar om att uppleva glädjen med barn och om det som barn tillför oss både som föräld- rar och som vuxna. Enligt min mening får vi ett mycket bättre samhälle om vi har ett samhälle med många barn. Barn skall känna sig välkomna och ha en plats i vårt samhälle. Därför arbetar naturligtvis också regeringen med att införliva FN:s barnkonvention på alla nivåer i samhället. Barn skall respekteras. Barn har rättigheter. Det är en ny syn på barn. Tidigare har vi kanske mest pratat om barns behov och intressen. Men vad FN:s barnkonvention innebär för oss är ju faktiskt att man också skall se att barn har rättigheter som egna individer. Det tycker jag att vi måste lägga in när vi pratar om varför det är så viktigt att ha höga födelsetal. Vi vill ha ett samhälle med många barn. Sedan skall jag gå över till frågan om valfrihet och möjligheterna att leva det familjeliv som man vill. Det finns, trots allt, stora möjligheter i dag att välja en livsform som passar familjens önskemål, tack vare att det finns en rad olika delar i vår familjepolitik som leder i den riktningen. Vi har ett allmänt barnbi- drag som omfattar alla barn med samma summa. Vi har ett flerbarnstillägg som vi, tack vare att vi har lyckats få ordning på finanserna, har kunnat återinfö- ra fullt ut. Vi har också kunnat höja nivån på fler- barnstillägget. Bostadsbidraget är i och för sig be- hovsprövat, men det är en viktig del i det här stödet. Men det som jag absolut vill peka på som en väldigt viktig del i detta är föräldraförsäkringen. Den ger stor möjlighet för föräldrarna att just kunna hitta sin egen kombination av ledighet, för att vara hemma med barnen, och förvärvsarbete. Den flexibiliteten ger en väldigt stor valfrihet.
Anf. 36 TUVE SKÅNBERG (kd): Fru talman! Givetvis finns det ekonomi bakom att människor väljer att inte sätta barn till världen. Det skall vi inte förneka. Det bör t.o.m. i många fall vara en väsentlig del av problematiken. De sociala system som statsrådet nämnde är förvisso ett sätt att angripa det. Jag noterar att under förra mandatperioden var det framför allt barnfamiljerna som fick stå för en större del av nedskärningarna. Om jag räknat rätt rör det sig om 13 miljarder kronor under den tiden som inte på långa vägar är fullt återställt. Det innebär att barnfa- miljerna i framtiden behöver få en större del tillbaka av det som de har avstått för att sanera ekonomin. Jag vill också peka på att det inte bara är en fråga om ekonomi även om vi kristdemokrater gärna un- derstryker möjligheten att kunna ha ekonomiska för- utsättningar att vara hemma de tre första åren av barnets liv. Jag tänker mer på vår opinionsbildande, trygghetsskapande roll som representanter för rege- ring och riksdag att kunna inge framtidstro. Vi bör precis som statsrådet sade betona att barn i sig är någonting oerhört värdefullt som berikar och som vi behöver som enskilda och också i samhället. Det allra allvarligaste bortom försörjningsbörda och ekonomiska problem är om den allvarliga tendensen håller i sig. Det pekar på en bristande framtidstro att människor inte sätter barn till världen därför att de inte tror världen och framtiden om något gott. Statsrådet var inne på de oönskade graviditeterna. Naturligtvis vill jag lika lite som någon annan att sex- och samlevnadsundervisningen eller ungdomars sätt att leva skulle innebära oönskade graviditeter. Själv- klart inte. Det jag har vänt mig mot i interpellationen är just att man ensidigt talar som om graviditet var någonting destruktivt som man skall undvika genom preventivmedel. Preventivmedel har naturligtvis sin plats i ett skede av livet, och kanske i flera skeden. Det är detta att framställa att barn är värdefulla, berikande och att tidigarelägga barnafödandet som jag vill understryka. Som läget är nu är det svårt un- der studietiden att sätta barn till världen. Hela studie- systemet gör att man kan riskera att välja abort eller att inte sätta barn till världen över huvud taget just därför att studiemedlen faller bort om man inte kan prestera de poäng som systemet kräver. Har statsrådet någonting att tillföra om möjlighe- ten för studerande att kunna sätta barn till världen tidigare än i trettioårsåldern, som det ofta är i dag?
Anf. 37 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Förvisso är barnfamiljerna en grupp som har fått ta en väldigt stor del av de besparingar som har gjorts under saneringsperdioden. Därför är det också väldigt viktigt att vi kunde återställa nivå- erna i barnbidraget och i föräldraförsäkringen. Men jag vill också särskilt peka på det extra statsbidraget till kommuner och landsting för att ge bättre möjlig- heter att klara kvaliteten inom barnomsorgen och skolan. Vi gör nu två saker för att skaffa oss ett bättre un- derlag inför viktiga avvägningar i framtiden. Det handlar om att kunna beskriva barnfamiljernas eko- nomiska situation. Jag avser där att arbeta fram en sådan analys till hösten. Det gäller också det sociala bokslut över 90-talet som vi nu har bett ett antal fors- kare göra åt oss. Där finns naturligtvis barnens situa- tion med som en del i det bokslutet. För att människor skall känna framtidstro bedö- mer jag det som oerhört viktigt att de känner trygghet, tillit, att välfärdssystemet fungerar men framför allt att de kan få arbete och försörja sig. Det måste finnas utbildningsmöjligheter. De måste verkligen kunna se: Jag har en framtid. Jag vågar bilda familj, och jag vill skaffa barn till den här världen. Det är detta som vi självklart vill arbeta för: En ökad framtidstro för medborgarna i vårt land. Det är viktigt att vi kan få fram den som ett viktigt stöd för att förhoppningsvis också kunna öka barnafödandet. Sedan hade Tuve Skånberg en fundering om sex- ualundervisning. Jag fick nu lite mer kött på benen än vad som framgick av interpellationen om vad som avsågs. Jag blev nämligen oerhört bekymrad när jag läste just passusen om en förändring av inriktningen av sexualundervisning och undrade vad det kunde handla om. Är det någonting som är väldigt viktigt är det att vi får önskade barn till världen, att de är efter- längtade. Sedan var det till sist frågan om studiemedelssys- temen. Jag har inte för avsikt att påverka statsrådet Östros i den meningen att vi skulle ha ett studieme- delssystem som på något sätt skulle tjäna som för- sörjningen medan man får barn. Vi har föräldraför- säkringen som ett sådant väldigt viktigt stöd.
Anf. 38 TUVE SKÅNBERG (kd): Fru talman! Medan statsrådet Östros står här i kammaren och lyssnar kan vi kanske aktualisera den här frågan. Det är inte något stöd för småbarnsföräld- rar som jag särskilt efterlyser under studietiden utan bara att man inte straffas om man blir med barn me- dan man studerar. Man kan skall kunna fortsätta att studera och inte välja abort för att kunna fullfölja sina studier, utan i stället ha rätt till ett uppskov. Jag tänker på en berömd dikt av William Ross Wallace med slutklämmen: Handen som gungar vag- gan styr världen. Det skulle kunna bli något av slut- kläm också för den här interpellationsdebatten. Framtiden ligger i deras händer som föder, fostrar och tar hand om barnen som är vår gemensamma framtid. Jag tänker också på Englands premiärminister Tony Blair som har sagt att varje beslut som den engelska socialdemokratiska regeringen fattar skall stämmas av för att se om det gagnar familjen och hur det påverkar familjen. Det skulle vara oerhört värde- fullt att få höra en svensk socialdemokrat säga att i detta avseende är Tony Blair värd att följa. Tony Blair är förståndig, vis och klok. Också vi kristdemo- krater har mycket att hämta därifrån. Skulle det inte vara möjligt att kunna yttra sig och säga: Också i Sverige bör varje beslut prövas utifrån hur det påverkar barnen och utifrån vissheten att handen som gungar vaggan styr världen.
Anf. 39 Statsrådet MAJ-INGER KLING- VALL (s): Fru talman! Det var ett väldigt intressant avslu- tande inlägg från Tuve Skånberg. Det inbjuder mig till att åter referera till regeringsförklaringen från oktober förra året. Där deklarerade statsministern att alla beslut med relevans på barn skall granskas ur ett barnperspektiv. Det innebär att jag numera har ett mer tydligt samordningsansvar i regeringen när det gäller att granska alla relevanta beslut ur ett barnperspektiv. Vi håller just nu på att bygga upp rutiner för hur det skall gå till på Socialdepartementet. Så kommer det att se ut i framtiden. Alla beslut som har relevans på barn kommer att granskas ur ett barnperspektiv.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 1998/99:122 om forskningsresurser vid mindre och medelstora högskolor
Anf. 40 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Erik Arthur Egervärn har frågat mig på vilket sätt jag avser att stärka arbetet med att byg- ga upp bra forskningsmiljöer vid mindre och medel- stora högskolor så att de också i framtiden kan mot- svara högt ställda krav på forskningen. Vidare har han frågat vilka initiativ jag kommer att vidta för att fullfölja intentionerna bakom tilläggsdirektivet till Forskning 2000. Anslagen till forskning vid de mindre och medel- stora högskolorna har ökat. Riksdagen har, på rege- ringens förslag, beslutat att för budgetåren 1994 t.o.m. 1998 tillföra de mindre och medelstora hög- skolorna permanenta forskningsresurser. Det är fråga om närmare en fördubbling av forskningsresurserna räknat i fasta priser. Dessa resurser disponeras fritt av respektive högskola för att denna skall kunna ut- veckla forskningen under eget ansvar och fördela medlen med beaktande av de sedvanliga kvalitetskri- terierna. Den största ökningen har skett vid de tre högskolor som är universitet från och med den 1 januari 1999: Karlstad, Växjö och Örebro samt vid Mitthögskolan. Det är en mycket stor ökning om man tar hänsyn till att statsutgifterna under dessa år varit föremål för betydande besparingar. Forskningen vid de mindre och medelstora hög- skolorna är viktig för utbildningens kvalitet. Det är angeläget att dessa högskolor inriktar sina forsknings- resurser mot de områden där grundutbildning bedrivs och där det finns en hög vetenskaplig kompetens. Flera mindre och medelstora högskolor har lyck- ats etablera forskning i nischområden som är av bety- delse för respektive regions utveckling. Det omfat- tande stöd som en del av denna forskning också er- håller från näringslivet, stiftelser och det övriga sam- hället är ett tydligt vittnesbörd om detta. Beslutet att tillskapa tre nya universitet samt am- bitionen att Mitthögskolan inom några år har möjlig- het att bli universitet är ett bevis för forskningens kvalitet och betydelse. Beslutet innebär ett åtagande för regeringen och riksdagen om ökade forskningsre- surser. Åtagandet är omfattande och kommer att krä- va ett stort engagemang under många år framåt. I betänkandet Forskningspolitik framhåller kom- mittén Forskning 2000 att forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna måste kunna svara mot samma kvalitetskrav som verksamheten vid univer- siteten. Detta måste även enligt utredningen beaktas vid medelsanvisningen till forskning vid dessa hög- skolor. Enligt utredningen förutsätter en ytterligare utbyggnad av fasta forskningsresurser vid de små och medelstora högskolorna att andelen forskarutbildade lärare ökar och att forskningen visar sig uppfylla kvalitetskriterier, t.ex. genom att andelen medel som erhålls i vetenskaplig konkurrens från forskningsrå- den ökar. Remisstiden för utredningen har just gått ut och jag är i dag inte beredd att göra uttalanden i den- na fråga utan närmare analys av remissvaren. Dock vill jag framhålla vikten av att de mindre medelstora högskolorna har tillräckliga fasta forskningsresurser för att kunna skapa goda och konkurrenskraftiga forskningsmiljöer.
Anf. 41 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c): Fru talman! Jag ber att få tacka utbildningsminis- tern för svaret. Jag delar helt och hållet uppfattningen om det positiva som hänt de senaste åren när det gäller den volymmässiga utvecklingen av våra hög- skolor, och givetvis också tillkomsten av tre nya universitet. Det ligger helt i linje med Centerns hög- skolepolitik. Jag vågar väl också påstå att vi har varit med och drivit de frågorna och medverkat till att så blev fallet. Om vi betecknar det som har hänt det senaste året som ett kvantitativt språng, skulle jag vilja påstå att det också behövs ett kvalitativt språng. Jag tolkar utbildningsministerns uttalanden i den senare delen av svaret om att andelen forskarutbildade skall öka som ett löfte om mera resurser för just den kvalitativa utvecklingen. Det är möjligt att detta är en fråga om hur otåliga vi är när det gäller tidsaspekten. Jag delar alltså inte utbildningsministerns uppfattning att resursfördel- ningen i dag är bra. Nu vet jag inte om utbildnings- ministern riktigt har den uppfattningen. Jag konstate- rar bara att i dag har vi 40 % av studenterna vid de små och medelstora högskolorna, medan dessa 40 % bara får 7 % av de fasta forskningsresurserna, såvitt jag känner till. En omfördelning är väl nödvändig såvida man inte vill tillskjuta nya medel och nya resurser. Jag skall också säga att jag är en smula oroad över den rapport från Akademikerförbundet som kom häromveckan beträffande de frågorna. Jag vet inte om utbildningsministern vill kommentera just detta, men gärna det i så fall. Vi i Centern tycker naturligtvis att man måste skynda på med detta och eventuellt också omfördela resurser från de större etablerade universiteten till de små och medelstora högskolorna såvida man inte är beredd att tillskjuta nya resurser. Den fråga som jag ställde var egentligen: Vad avser regeringen att göra för att bygga upp de forskningsresurser som vi tycks vara överens är nödvändiga vid de små och medelsto- ra högskolorna? Jag skall återkomma lite senare till en fråga kring kvalitetskriterier.
Anf. 42 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Socialdemokratin och Centerpartiet har ju samarbetat nära kring högskolefrågor i ett antal år. Det har varit av stor betydelse för utbildningspoli- tiken. Vi har delat de grundläggande värderingarna när det har gällt att bygga ut den högre utbildningen över hela landet. Det är en mäktig förändring som har skett med sammanlagt 68 000 platser i den högre utbildningen spritt över hela landet, och framför allt till de små och medelstora högskolorna. Många av dem börjar nu få en storlek och en hård kärna som gör att det blir väldigt bra utbildningsinstitutioner av dem. Dessutom har vi tillfört fasta forskningsresurser, vilket innebär att det har skett en dramatisk föränd- ring när det gäller möjligheten att bedriva forskning också vid de små högskolorna. När det gäller frågan om resursfördelningen är bra i dag och om en omfördelning är nödvändig, vill jag samtidigt bestämt framhålla att det är av stort natio- nellt intresse att våra stora universitet är mycket star- ka forskningsmiljöer. Det är utan tvekan så att forsk- ning i vissa delar också kräver koncentration av re- surser för att skapa den kärna som behövs för att kunna bedriva en forskning som ligger vid den inter- nationella forskningsfronten. Det är för mig inte aktu- ellt att resonera i termer av att omfördela från våra riksuniversitet till de små och medelstora högskolorna när det gäller forskningsresurser. Jag tror att det vore olyckligt för den sammantagna forskningspolitiken i landet. Därmed blir möjligheterna att ytterligare förstärka de fasta forskningsresurserna på små och medelstora högskolor naturligtvis en budgetfråga. Jag tror inte att det är möjligt att ha ett bestämt kriterium för fördel- ning av dessa medel. Det är inte så att vi kan ha au- tomatiska utgiftssystem i den offentliga sektorn där man kvalificerar sig för statligt stöd när man når upp till en viss nivå. Det innebär att budgeten inte håller på något sätt och vis. Vi orsakar snarare besvikelse i högskolesystemet om vi inte är tydliga på att detta handlar om prioriteringar. Den första och viktigaste åtgärden för att fortsätta att stärka kvaliteten vid de små och medelstora hög- skolorna är att det finns tillräckligt med forskarutbil- dade lärare. Det är den huvudsakliga och första kopplingen, forskningsanknytningen, som studenter- na behöver i undervisningen. Då måste jag också framhålla att de stora univer- siteten har en förmåga och en kapacitet att kunna öka på forskarutbildningen. Det är till fromma för hela högskolesystemet. Jag ser högskolesystemet och universitetssystemet som ett system som hänger samman. Vi måste vara rädda om våra starka forsk- ningsmiljöer. Vi måste fortsätta att utveckla de små och medelstora högskolorna mot mer forskningsan- knytning och fler forskarutbildade lärare. Det får inte ske genom att man tar från de starka forskningsmiljö- erna, utan det får ske i den takt som budgeten tillåter. Då är det sedvanlig budgetprövning och prioritering som gäller. Den första och viktigaste prioriteringen framöver gäller de tre nya universiteten som vi nu har ett åta- gande att bygga upp till starka forskningsmiljöer.
Anf. 43 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c): Fru talman! Jag vill inte säga emot utbildningsmi- nistern när det gäller nödvändigheten av att ha starka forskningsinstitutioner vid våra traditionella univer- sitet. Om man inte vill omfördela resurser utifrån det faktum som vi tycks vara överens om, nämligen att 40 % av studenterna finns vid de små och medelstora högskolorna medan bara 7 % av de fasta forsknings- resurserna finns i den miljön, återstår bara att se till att det kommer nya resurser. Den relationen kan ju ändå inte var rimlig i ett långsiktigt perspektiv. Sedan är jag lite förvånad över att utbildningsmi- nistern inte anser det möjligt att hitta kvalitetskriterier för högskolorna. Det är ju dessutom, om jag har för- stått det rätt, en del av de tilläggsdirektiv som fanns i den forskningspolitiska utredningen. Låt mig bara peka på några tänkbara kvalitetskri- terier som skulle vara användbara. Volymen av publi- cerade avhandlingar och självfallet också kvaliteten på dem, hur mycket man deltar i internationella pro- jekt och kvaliteten på dessa samt andelen magisterex- aminerade personer från de små och medelstora hög- skolorna skulle kunna vara några ingångsvärden för att hitta kvalitetskriterier. Jag vill gärna ha någon kommentar ytterligare till just dessa exempel. Sedan vill jag avslutningsvis konstatera att vi i Centern har aktualiserat en s.k. kvalificeringstrappa som skulle kunna betyda att i första nivån får alla basresurser för forskning och utvecklingsarbete. Det skulle tillfalla alla, både stora universitet och små och medelstora högskolor. Som en andra nivå skulle man utgå från de ma- gisterexamina som utfärdas och den kvalitet som finns på dem. En tredje nivå skulle utifrån dessa magisterexami- na kunna bli att högskolan tilldelas rätten till doktors- examen, måhända då på specifikt tilldelade veten- skapsområden. Från Centerns sida vill vi gärna se den här kvali- tetstrappan som ett sätt att långsiktigt och ändå inom ramen för en kontrollerad budget kunna bygga upp en kvalitetsaspekt på högskolorna.
Anf. 44 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Jag delar många av de grundläggande utgångspunkter som Egervärn har. Jag tror att det finns goda möjligheter att ha ett bra resonemang mellan regeringen och Centerpartiet i utbildningspo- litiken även framöver. Jag ser inte att vi bör sträva mot ett system där vi har en bestämd relation mellan grundutbildning och forskningsresurser, en procentsats som vi alla skall sträva mot. Det är inte möjligt ur ekonomisk synvin- kel. Med den utgångspunkt jag har, att det inte är önskvärt att omfördela resurser från universiteten till de små och medelstora högskolorna, kan vi inte heller se en sådan relation uppfyllas. Det viktiga är utbildningens kvalitet och hur vi säkerställer forskningsanknytningen. Då menar jag att det för de små och medelstora högskolorna nu är väldigt viktigt att få tillgång till fler forskarutbildade lärare. Det är en viktig kvalitetsaspekt, och det är nödvändigt för att kunna få forskningsanknytning i undervisningen. Det bör vara en viktig huvuduppgift framöver. Nu har man fasta forskningsresurser på alla våra högskolor. Det har varit en bra utveckling. Det inne- bär att man också har blivit en attraktiv partner för andra finansiärer. Vi ser det i form av att näringslivet intresserar sig och att stiftelserna finns med kraftfullt. Det är bra, för stiftelserna ingår i den offentliga forskningsfamiljen, enligt mitt sätt att se det. Vi har också andra intressenter som är villiga att finansiera forskningen vid de små och medelstora högskolorna. Och det har vi tack vare de fasta forskningsresurser- na. Men att införa en kvalificeringstrappa menar jag inte är möjligt, i den meningen att den trappan kan inte vara en trappa där man själv väljer när man tar steget eller inte eftersom det vid varje steg också handlar om ett åtagande från statsmaktens sida. Jag vill se det så när det gäller att få vetenskapsområden. Därför har regeringen också tagit till sig det beslutet. Det är inte längre Högskoleverket, utan under våren blir det regeringens beslut. Får man vetenskapsområ- den måste det också innebära ett åtagande från stats- maktens sida. Det innebär att man inte kan kvalificera sig till ett vetenskapsområde om det inte finns resur- ser, och därmed blir det en budgetprövning. Vi kan inte ha en spontan trappa där högskolorna kan vandra, utan det måste vara beslut, politiska beslut och prio- riteringsbeslut, som vi fattar. Och då är det sedvanlig budgetprövning som måste gälla. Naturligtvis är kvalitetsaspekter och kvalitetskri- terier möjliga att använda, men inte som ett sätt att självklart kvalificera sig till ytterligare resurser. Jag tror att det här är viktigt för att få ett högsko- le- och universitetssystem som på lång sikt garanterar kvaliteten och att det är viktigt att högskolan får mycket klara signaler om hur den framtida utveck- lingen kommer att se ut. Sedan delar jag Egervärns grundläggande uppfatt- ning att starka små och medelstora högskolor spridda över hela landet är en oerhört viktig nationell fråga, inte minst för växtkraften i de regioner som nu har fått den möjligheten och där både utbildning och forskning finns som en självklar del.
Anf. 45 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c): Fru talman! Det är med tillfredsställelse jag note- rar utbildningsministerns kommentar att det ännu bör finnas mycket ogjort när det gäller den högre akade- miska utbildningen och forskningspolitiken. Där har vi så pass mycket samstämmiga värderingar att sam- arbete är möjligt. Det tycker jag personligen känns bra eftersom jag uppfattar att vi har i långa stycken gemensamma värderingar när det gäller synen på den akademiska utbildningen. Jag vill ändå med viss envishet återkomma till kvalitetskriterierna. Jag noterar att utbildningsminis- tern konstaterar att ett kvalitetskriterium skulle kunna vara andelen forskarutbildade lärare. Jag håller själv- fallet med om att det är en viktig del. Men varför ha just bara andelen forskarutbildade lärare som ett kva- litetskriterium? Det borde kunna finnas fler att adde- ra. Jag förstår också rädslan för att bygga in någon sorts automatik i det hela. Jag inser också att det skulle kunna få konsekvenser för en stram och kon- trollerad budgetpolitik. Men det är ju ingenting som säger att högskolorna själva automatiskt skulle få gradera upp sig utifrån den kvalitetstrappa som Cen- tern har föreslagit. Det skulle naturligtvis kunna ske i samråd med staten och regeringen. Om man nu ändå inser att någon form av utbild- ningskvalitet är nödvändig, vilket ju utbildningsmi- nistern medger, är min fundering fortfarande: Varför bara nöja sig med den kvalitet som manifesteras i form av forskarutbildade lärare? Det borde kunna finnas fler kvalitetskriterier som man kan bygga in i systemet och som därmed kan vara plattform för hur högskolorna graderas.
Anf. 46 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Jag delar helt Egervärns synpunkter när det gäller kvalitetsarbete och kvalitetskriterier. Jag räknar med att under mandatperioden komma tillbaka till riksdagen med förstärkningar av vårt arbete med att stimulera till allt bättre kvalitet på våra högskolor och universitet. Det är viktigt. Här finns ju en mängd aspekter. Det gäller stu- dentinflytande, rekrytering av studenter och jäm- ställdhetsfrågor, och det gäller också forskningsan- knytningen. Jag har i den här diskussionen velat peka på vik- ten av att vi i nästa skede, med de fasta forskningsre- surser som de små och medelstora högskolorna nu har och med det aktiva forskningsarbete som där finns, ser vad som strategiskt är allra viktigast för dem. Jag skulle vilja peka ut forskarutbildningen och tillgången till forskarutbildade lärare som en viktig del. Där menar jag att universiteten har en viktig roll. De har en stor kapacitet att också producera forskar- utbildare - som näringslivet behöver, som den ge- mensamma sektorn behöver och som behövs i hög- skolevärlden som lärare. Jag ser ingen möjlighet att införa någon typ av automatik i den utveckling som högskolorna går igenom. Det måste vara politisk prövning och bud- getprövning när det gäller frågan om det skall till- skjutas mera resurser. Det kommer vi säkert att ha anledning att diskutera under mandatperioden fram- över. Det är ingen tvekan om att den politik vi gemen- samt har bedrivit med en förstärkning av de små och medelstora höskolorna betyder väldigt mycket för landets och för regionernas tillväxtmöjligheter. Jag vill också säga att vi skall vara väldigt rädda om våra starka forskningsinstitutioner, de traditio- nella universiteten. De är också av riksintresse och betyder väldigt mycket för landets möjligheter fram- över.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellation 1998/99:134 om utbildningsnivån i glesbygden
Anf. 47 TALMANNEN: Vi har för bara en liten stund sedan fått medde- landet att interpellanten till interpellation 134 på grund av sjukdom är förhindrad att ta emot interpel- lationen och att det inte heller varit möjligt att få tag på någon annan från samma parti som kan ta emot interpellationen. Anders Sjölund har emellertid också begärt ordet i denna fråga.
Anf. 48 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Sofia Jonsson har frågat mig vilka åt- gärder jag avser vidta för att stimulera högutbildade att flytta ut till/stanna kvar i landets regioner. I interpellationen framhåller Sofia Jonsson den betydelse som landets högskolor har för den regionala tillväxten. Det är också därför som regeringen satsat på en utbyggnad av de mindre och medelstora hög- skolorna, och statistiken visar att deras andel av de registrerade studenterna har ökat kraftigt. Mellan läsåren 1987/88 och 1996/97 ökade andelen registre- rade studenter vid de mindre och medelstora hög- skolorna från 16 % till 28 %. För de följande åren 1997-2000 har riksdagen beslutat om 68 000 nya permanenta platser för högskolan. Expansionen har för åren 1997-1999 avsett hela högskolan, men en klar tyngdpunkt har legat på de mindre och medelsto- ra högskolorna. För år 2000 har regeringen i budget- propositionen för 1999 lämnat förslag till fördelning av 20 000 av de nämnda platserna. Förslaget rymmer såväl en fortsatt satsning på mindre och medelstora högskolor som en storstadssatsning med anledning av den storstadspolitiska propositionen (prop. 1997/98:165). Distansutbildning och decentraliserad utbildning är båda viktiga för att öka tillgängligheten till högre utbildning. Läsåret 1996/97 läste nästan var tionde student på distans och i några län, Västernorrlands och Västerbottens län, läste ungefär var tredje student på distans. Även om man tar i beaktande att många av dessa distansstudenter läser kortare kurser under en del av året eller i långsammare studietakt är antalet imponerande. Inom ramen för den redovisade expan- sionen av den högre utbildningen år 2000 ryms 1 500 särskilda platser för distansutbildning och decentrali- serad utbildning. Utvecklingen inom informationstekniken har haft stor betydelse för att underlätta kommunikationerna mellan glesbygd och större orter med ett rikare utbud av information och tjänster. Universitetsdatornätet Sunet har under de senaste åren blivit ett nät som används av alltfler. Anslutningen av länsmuseer och de statliga museerna och framför allt av kommunala huvudbibliotek har lett till att många personer har fått tillgång till snabba och kraftfulla förbindelser. I en- lighet med förslag i 1998 års ekonomiska vårproposi- tion (prop. 1997/98:150, bet. 1997/98:FiU27, rskr. 1997/98:317) finns det utrymme för förstärkning av Sunet åren 2000 och 2001. Genom riksdagens beslut har under senare år inte bara den grundläggande högskoleutbildningen vid de mindre och medelstora högskolorna förstärkts utan även deras möjligheter till forskning. Mellan år 1997 och år 1999 har tilldelade medel för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna ökats med 67 %. Härvid har för år 1999 inkluderats medel för forsk- ning och forskarutbildning vid de tre nya universite- ten i Karlstad, Växjö och Örebro. Sofia Jonsson redovisar olika förslag som Center- partiet fört fram för att få fler att bosätta sig i regio- nalpolitiskt prioriterade områden. Ett förslag är att avskrivning av studielån skall prövas. Utformningen av studiestödssystemet påverkar såväl den sociala som den regionala rekryteringen till högskolan och betyder mycket för den högre utbildningen. Jag vill dock förorda återhållsamhet när det gäller särlösning- ar för olika studerandegrupper. Om det visar sig eko- nomiskt möjligt avser jag att senare i år presentera ett samlat förslag om studiestödssystemet för ikraftträ- dande efter år 2000. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att riksda- gen framför allt genom beslut om utbyggnad av grundutbildningen och genom satsningen på fasta forskningsresurser vid de mindre och medelstora högskolorna skapat möjligheter för högskolan att spela en central roll i den regionala utvecklingen. I detta utvecklingsarbete har också var och en av hög- skolorna ett stort ansvar. Inom ramen för de mål och riktlinjer som fastställts av statsmakterna har de en viktig roll att spela i anpassningen av utbudet till de studerandes efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Enligt riksdagens beslut om ändring av högskolelagen (1992:1434, ändr. 1996:1392) skall högskolorna samverka med det omgivande samhället och informe- ra om sin verksamhet. Syftet med denna s.k. tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning är att öppna högskolan mot det omgivande samhället så att en kreativ miljö skapas. Härigenom skapas utveck- lingsmöjligheter för såväl den högre utbildningen och forskningen som det omgivande samhället.
Anf. 49 ANDERS SJÖLUND (m): Fru talman! Jag vet inte om Sofia Jonsson hade varit nöjd med det svaret, men jag tackar likväl för möjligheten att få ställa de här frågorna. Den frågeställning som Sofia Jonsson tar upp är naturligtvis oerhört komplex och viktig. Jag kommer själv från ett län där alla kommuner utom en tappar i befolkning, nämligen Västerbottens län och Umeå kommun. Västerbotten har dessutom fyra kommuner med färre invånare än 4 000. Läget är alltså bekym- mersamt. Precis som interpellanten tar upp handlar det om att ungdomar flyttar till tillväxtområden där arbetstillfällen finns. Till detta kan vi foga det natio- nella problemet med historiskt låga födelsetal, som ytterligare späder på problemet. Fru talman! Det finns tyvärr inga enkla lösningar på den befolkningsmässiga obalans som accelererat de sista åren. Jag tror inte att något parti, mitt inbe- gripet, sitter inne med hela sanningen. Här krävs sannolikt en nationell samling om vi skall nå fram- gång i den här frågan. Vad vi emellertid borde vara överens om är att de lösningar som vi hittills sett och prövat inte varit särskilt framgångsrika. I Västerbotten - återigen - räknar man med att ytterligare 5 000 personer kommer att lämna länets kommuner bara under 1999. Bara Umeå kan, som jag sade, räkna med en viss tillväxt. Frågan om de högutbildade personernas betydelse för befolkningsstrukturen är relevant men innehåller inte hela lösningen på obalanserna. Människor är normalt rationella och väljer därför de lösningar som passar dem själva bäst. Finns det inget arbete till- gängligt flyttar man till en annan ort. Har man inte lönsamhet i företaget slutar man. Är det krångligt att starta nytt avstår man osv. Så sker också nu. Med andra ord måste en satsning på högre utbild- ning också paras med en allmän förbättring av villko- ren för företagande och företagare. När konkurrens- villkoren för exempelvis jordbruket är väsentligt sämre i Norrland än i konkurrentländerna slås företa- gandet ut. Skatter är med andra ord utan tvekan en faktor som hindrar ett bättre företagsklimat i Norr- land. När dessutom kommunikationerna i inlandet försvåras blir till slut tröskeln för svår: Man flyttar helt enkelt till annan ort. Sofia Jonsson har givetvis rätt när hon menar att högre utbildning på en ort är positiv för viljan att stanna kvar på orten efter fullgjorda studier. Detta kunde vi se när läkarutbildningen blev verklighet i Umeå för ett antal decennier sedan. Med norrländska färdigutbildade läkare kunde vi också fylla vårdcent- ralerna runtom i Norrland. Vårdcentralerna befolka- des. Nu ser vi dessvärre oroande tecken i skyn vad gäller just läkarutbildningen i Umeå, som inte längre orkar med att producera tillräckligt antal läkare. Jag har tidigare motionerat i den här frågan och fått sva- ret: Jodå, vi känner redan till detta. Fru talman! Jag är bekymrad över att ingenting händer på den här fronten. Jag vill därför fråga ut- bildningsministern om han avser att ändra reglerna för anslagstilldelning till just klinisk forskning och utbildning för att rätta till de obalanser som finns och som tenderar att växa. En annan fråga som interpellanten berör är di- stansutbildningen och den decentraliserade utbild- ningen i landet. En bild från dagens verklighet berät- tar t.ex. att en tänkt lärarutbildning i Lycksele, 13 mil innanför Umeå, skulle starta i höst men inte kan bli av därför att Umeå universitet inte har ekonomiskt utrymme för detta. Distansutbildning och decentrali- serad utbildning kostar extra mycket, varför det måste vara rimligt att anpassa anslagen till lärosäten efter de uppdrag dessa förväntas genomföra. Min sista fråga till ministern, fru talman, blir där- för om ministern vill medverka till ett regelverk som tar fasta på omständigheten att decentraliserad utbild- ning faktiskt kostar extra pengar för utbildningsan- ordnaren.
Anf. 50 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Anders Sjölund tar upp ett par frågor varav den första, den som gäller läkarutbildningen och den kliniska forskningen, naturligtvis har vikt för regionalpolitiken. Den ligger något vid sidan av in- terpellationens huvudämne, men jag kan ge det be- skedet att regeringen har ett avtal med de olika lands- tingen när det gäller den kliniska forskningen och läkarutbildningen. Det har funnits en kritik under ett stort antal år, från riksdagen och från enskilda lands- ting, mot fördelningen inom detta system. Samtidigt har resursfördelningen inom den övriga högskoleut- bildningen förändrats kraftigt. Därför är detta avtal nu uppsagt. Det finns en femårig uppsägningsperiod, och det pågår diskussioner om omförhandling av ett nytt avtal mellan staten och landstingen kring de här frå- gorna. Innan den diskussionen är slutförd är jag inte beredd att ge mig in i diskussioner om fördelningen av resurser mellan de olika landstingen och avväg- ningen däremellan. Det är just detta som resone- mangen med landstingen skall handla om. Distansutbildning och decentraliserad utbildning är den andra fråga som Anders Sjölund tar upp. Det är klart att båda dessa är ett viktigt verktyg för att skapa möjligheter i bygder där det inte är realistiskt att ha en egen högskola men där behovet av högre utbildning likväl finns. Det har också använts med framgång av inte minst Umeå universitet och Luleå universitet, vilka står som huvudman bakom många utbildningar av den här sorten. Vi kommer att få tillfälle att komma tillbaka till detta. I vårt program för utbyggnad av högskolan har vi ju, som jag nämner i interpellationssvaret, reserve- rat 1 500 platser för decentraliserad utbildning och distansutbildning. Det som nu sker i övrigt sker inom universitetens och högskolornas egna ramar och med ett stort intres- se från universiteten och högskolorna. Det är klart att det är viktigt för dem att vara synliga i sin bygd, att bidra med utbildning på fler ställen än just där man råkar ha sin huvudort. Det har man visat ett stort intresse för att göra. Det finns i dag ett ganska väl utbyggt engagemang, inte minst från Umeå universi- tet.
Anf. 51 ANDERS SJÖLUND (m): Fru talman! Jag tackar för svaret om läkarutbild- ningen. Jag tolkar det så att ministern återkommer i den här frågan och att han också har insett problemet ute i landet, inte minst uppe i Norrland där den här frågan är av största vikt. Sedan säger ministern att man inom ramarna kan utföra decentraliserad utbildning. Det är nog riktigt, men problemet är just att det kostar extra mycket pengar. Utbildningsanordnarna säger själva att om man väljer att lägga extra pengar på detta så försvin- ner andra utbildningssatsningar på högskolan. Man gör alltså det valet, och då drabbas speciellt glesbyg- den på det sättet. Jag har en sista fråga till ministern. Jag ställde en fråga här i kammaren för en vecka sedan om akade- mikerflykten från landet och fick då svaret att det väl var helt okej att man flyttar utomlands. Jag kan dela uppfattningen att det är trivsamt för individen som sådan att åka utomlands. Nationellt blir det dock ett problem om 15-20 % av de nyutbildade akademiker- na flyttar utomlands och vi inte får någon valuta na- tionellt för de insatser som vi har gjort. Det här visar ju på att det är någonting som är snett i landet om man inte riktigt trivs där. Eller hur skall vi tolka det hela?
Anf. 52 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s): Fru talman! Det är trevligt att Anders Sjölund passar på att diskutera fler breda ämnesområden som ligger något vid sidan av interpellationen. Men den möjligheten tar jag gärna. Jag måste säga att det var en lätt bisarr tolkning av det svar som jag gav Anders Sjölund i frågestunden. Det som vi ser i dag är effekten av allt öppnare na- tionsgränser - att våra ungdomar har uppmuntrats av föräldrar och skola att lära sig språk, att söka sig ut i världen och att skaffa sig erfarenheter. Jag tycker att det i grund och botten är väldigt positivt om vi som land blir alltmer internationaliserat också i den me- ningen att människor av lust och intresse under perio- der söker sig utomlands. Det mår Sverige som land väldigt väl av. Vi har inte en stor flykt av människor från Sveri- ge. Det är klart att internationaliseringen betyder att vi efter hand kommer att få press på löner och föränd- ring av lönestrukturer och kanske också förändring av skattestrukturer. Det är självklart att verkligheten måste avgöra vilken typ av struktur som vi kan ha i Sverige. Men den beskrivning som ibland ges av att vi har en stor flykt från Sverige är ju inte förenligt med verkligheten. Vi har människor som har en at- traktiv utbildning som söker sig utomlands. Men vi vet också att väldigt många av dem kommer tillbaka. Efter hand kommer det säkert att vara så att männi- skor söker sig utomlands i än större utsträckning och kanske också stannar kvar. Det kan påverka skatter och utbildningssystem, men det är inget skäl för att ompröva välfärdspolitiken i stort.
Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.31 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
11 § Svar på interpellation 1998/99:124 om barntandvården
Anf. 53 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Lennart Kollmats har frågat mig vad regeringen avser att vidta för åtgärder för att säker- ställa konkurrensneutraliteten mellan offentlig och privat tandvård och öka valfriheten i valet av tandlä- kare för barn och ungdomar i åldrarna upp till 20 år. Landstingen har enligt tandvårdslagen ansvaret för den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården. Landstingen har möjlighet att anlita annan vårdgi- vare än folktandvården för att utföra den tandvård som landstingen har ansvaret för. Detta tillägg gjor- des för att öka inslagen av konkurrens i den kommu- nala verksamheten. I förarbetena till tandvårdslagen anges att sam- hällets ansvar är särskilt stort för att barnen skall få så goda startmöjligheter som möjligt i livet. Det är sär- skilt viktigt att på olika sätt söka nå de barn som lever under besvärliga sociala betingelser och därför riske- rar att gå miste om vård. Ansvaret för barnens och ungdomarnas tandhälsa kräver därför särskilt aktiva insatser från samhällets sida. Den vuxnes förutsätt- ningar att uppnå och bibehålla en god tandhälsa be- stäms i mycket stor utsträckning av hur tandvården utformas under barndomsåren. Möjligheten att anlita annan vårdgivare innebär inte att landstingens ansvar för att alla barn och ung- domar tillförsäkras en god munhälsa förändras. Landstingen har fortfarande ett ansvar för att se till att alla barn nås av regelbundna hälsokontroller och att utvecklingen av barnens munhälsa följs upp, i syn- nerhet för de barn som har ogynnsamma sociala för- utsättningar. Socialutskottet anförde i sitt betänkande 1997/98:SoU25 Reformerat tandvårdsstöd att ut- skottet såg positivt på en utveckling där landstingen införde möjligheten till s.k. fritt tandläkarval inom barn- och ungdomstandvården som ett led i förbättra- de konkurrensvillkor mellan privat och offentligt bedriven tandvård. Det var enligt utskottets mening angeläget att fler landsting utnyttjade möjligheten att konkurrensutsätta verksamheten när förutsättningar förelåg. Landstingsförbundets kongress beslutade år 1998 att bifalla en motion om fri barn- och ungdomstand- vård och tillkännagav som sin uppfattning att barn och ungdomar i Sverige skulle ha möjlighet att på lika villkor välja mellan offentliga och privata vård- givare. Av en nyligen genomförd enkät framgår att 61 % av barnen har frihet att välja vårdgivare. Ett antal landsting överväger att införa en sådan möjlighet, vilket skulle ge ytterligare 15 % av barnen valfrihet. Återstående landsting överväger för närvarande inte att införa ett fritt vårdval. Nästan alla landsting har inrättat beställarfunktio- ner för att på ett bra sätt kunna hantera sitt nya åta- gande när det gäller tandvård för äldre och funktions- hindrade och tandvård för personer som har behov av särskilda tandvårdsinsatser som ett led i en sjuk- domsbehandling under begränsad tid. Genom att dessa beställarfunktioner inrättats torde det finnas goda förutsättningar för att landstingen relativt snabbt skall kunna uppnå målet om fritt val av vårdgivare för alla barn. Enligt vad jag inhämtat följer Landstingsförbun- det noga utvecklingen i landstingen på denna punkt mot bakgrund av nämnda kongressbeslut. Jag kom- mer för egen del att följa frågan uppmärksamt och att regelbundet ha kontakt med Landstingsförbundet för att vi gemensamt skall kunna verka för att utveck- lingen fortskrider på ett tillfredsställande sätt.
Anf. 54 LENNART KOLLMATS (fp): Herr talman! Först ber jag att få tacka socialmi- nistern för svaret. Jag är positivt överraskad över innehållet dels mot bakgrund av socialministerns svar för fyra veckor sedan i den allmänpolitiska debatten, dels mot bakgrund av den allmänna socialdemokra- tiska politiken. Jag vet inte om socialministern minns det men jag ställde i en replik den 20 januari just en fråga om barntandvårdsmonopolet. Svaret jag då fick var så anmärkningsvärt att det föranledde mig att skriva den här interpellationen för att ge möjlighet att tänka efter ett tag. Den 20 januari var svaret att när det gäller just tandvården såg socialministern inga skäl att ändra det system som nu råder; detta alltså efter frågan om socialministern kunde tänka sig att slopa landstings- monopolet för myndiga svenskar och även för barn och ungdomar och därmed förbättra välfärden genom ökad valfrihet. I nästa replik var svaret att det var väldigt svårt att se poängen med att ändra detta. Jag gissar att svaren kom till något för hastigt. Den socialistiska kompassen pekade väl i samma riktning som alltid, och då blir det fel. Det i sig är inget nytt. Det finns fortfarande en tendens att social- demokrater reagerar med förlängda märgen när det gäller driftkonkurrens inom områden som helt eller delvis finansieras solidariskt av alla oss skattebetala- re. Väldigt många socialdemokrater anser att egenre- gidrift är det som bäst gagnar allmänheten. Beträffande svaret i dag har jag inget att erinra mot historieskrivningarna. De överensstämmer helt med de uppgifter som jag har fått. Det är uppenbart att en majoritet av barnen i Sverige har den valfrihet som jag eftersträvar, samtidigt som en majoritet av landstingen inte har infört den. Det tycks också vara så att det i huvudsak är i socialdemokratiskt styrda landsting som motståndet är störst. Min fråga var vad regeringen avser att vidta för åtgärder för att säkerställa konkurrensneutraliteten mellan offentlig och privat tandvård och öka valfri- heten i valet av tandläkare för barn och ungdomar i åldrarna upp till 20 år. Socialministerns svar blir att han kommer att följa frågan med uppmärksamhet, och - här kommer en mycket intressant del - han vill gemensamt med Landstingsförbundet kunna verka för att utvecklingen fortskrider på ett tillfredsställande sätt". Jag är inte helt på det klara med vad "tillfredsställande" är, men en välvillig tolkning torde ändå, mot bakgrund av att Landstingsförbundets kongress bifallit en motion om fri barn- och ungdom- standvård, vara att socialministern också gärna ser att de återstående 39 procenten av barnen i Sverige får möjlighet att själva eller tillsammans med sina föräld- rar välja tandläkare, offentlig eller privat. Därmed tror jag att vi på ett helt annat sätt får en rättvis konkurrenssituation mellan offentliga och privata tandläkare och att man får bort misstänksam- heten mot att barn- och ungdomstandvården subven- tionerar vuxentandvården med andra skattemedel än de som finns i tandvårdsförsäkringen. Jag tror att det, även om man konkurrerar, är vik- tigt med ett gott samarbetsklimat för att uppnå vårt gemensamma mål, nämligen en hög kvalitet på tand- vården och en god tandhälsa både hos barn och hos vuxna. Det här innebär också att vi ger människor ökad makt över sitt eget liv, ett nog så viktigt liberalt mål.
Anf. 55 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Det är nog inte bara svar som kan uppfattas på olika sätt. Även en fråga kan uppfattas på olika sätt. När Lennart Kollmats förra gången frågade mig var jag övertygad om att frågan egentli- gen handlade om att ändra det grundläggande regel- verket när det gäller tandvården. Det menar jag att det inte finns några skäl för. De principer som nu är fastställda tycker jag är alldeles utmärkta. De kombinerar detta med samhäl- leligt ansvar, dvs. landstingens ansvar för att ge barn och ungdomar en god tandvård, och möjligheten att arbeta för det som Lennart Kollmats kallar för fri tandvård, dvs. möjligheten att välja tandläkare. Om Lennart Kollmats hade frågat lite mera precist skulle jag kanske ha förstått frågan bättre. Då hade svaret blivit just det svar som jag i dag har överläm- nat, nämligen att det system som vi har och de beslut som är fattade är alldeles utmärkta sett både till vad riksdagen fattat för beslut och till vad Landstingsför- bundet har fattat för beslut. Jag är för att landstingen väljer att erbjuda fritt val. Vi kan väl konstatera att denna process uppenbar- ligen är på gång. Ett antal landsting överväger att göra detta. Det är säkerligen alldeles sant att det här i någon mån skiljer partierna ute i landstingen åt. Men jag tror att det framför allt handlar om att tandvårds- situationen i dag ser mycket annorlunda ut. Från en tidigare bristsituation kan vi nu konstatera att det på alltfler håll faktiskt inte är en bristsituation som gäller för tandvården. Nu handlar det faktiskt om att an- stränga sig för att erbjuda en större konkurrens och en större mångfald, vilket bör vara en viktig uppgift också för landstingen. Jag är övertygad om att fler landsting kommer att välja den modellen. Då kan vi konstatera att det väl gäller att vi ge- mensamt ser till att våra hembygdslandsting snabbt fattar beslut. Där jag är född, i Blekinge läns lands- ting, har man inte fattat något beslut. Där saknas denna valfrihet. I Halland har man inte fattat beslut men man överväger detta, så om vi tar kontakt med våra hemorter kan vi kanske få en ändring till stånd.
Anf. 56 LENNART KOLLMATS (fp): Herr talman! Vi skall inte gråta över spilld mjölk, men jag beklagar att jag tydligen uttryckte mig något luddigt. Samtidigt är jag kanske lite förvånad med tanke på de svar som jag fick. Men vi skall inte dra upp det mer. Jag gläder mig mer åt de svar som ges i dag. De indikerar att vi, gissningsvis inom kort, har denna valfrihet i hela Sverige. Jag värnar då starkt de här 39 procenten. Det är klart att man värnar om minoriteter, inte minst som folkpartist. Jag kommer också att följa det här ärendet, som socialministern sade, även i Halland. Det är ju lite tragiskt att ett landsting som har varit borgerligt sedan 1863 inte har infört detta än. Men det beror inte på Folkpartiet, utan det beror på socialdemokrater, vänsterpartister och centerpartister, som ihärdigt under många år har avslagit motioner och andra yr- kanden i den här riktningen. Men jag ser fram emot en ökad valfrihet, inte för egen del, men för alla våra ungdomar upp till 20 år.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 1998/99:131 om hälso- och sjukvården i hela landet
Anf. 57 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Kenneth Johansson har ställt flera frågor till mig som handlar om hur en god hälso- och sjukvård skall kunna säkerställas i glesbygden och på mindre orter. Som Kenneth Johansson säkert känner till har Kommunala utjämningsutredningen nyligen till rege- ringen överlämnat betänkandet Kostnadsutjämning för kommuner och landsting (SOU 1998:151). I be- tänkandet övervägs bl.a. frågan om kompensation för befolkningsminskning inom kommuner och lands- ting. Utredningen föreslår dock inte någon sådan kompensation för landstingen, bl.a. mot bakgrund av utredningens förslag om en ny beräkningsmodell för hälso- och sjukvård. Denna modell innebär att mer- kostnader på grund av gles bebyggelsestruktur beräk- nas för sjukhusvård, primärvård, ambulansverksam- het och sjukresor. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Efter remisstidens utgång den 1 mars kommer utredningens förslag att beredas inom Rege- ringskansliet. I fråga om alternativa driftsformer inom vård- och omsorgssektorn är min principiella inställning att vården och omsorgen är ett samhällsansvar. Verk- samhet inom vård och omsorg skall finansieras soli- dariskt, dess inriktning och omfattning avgöras i demokratiska val och med ett tydligt politiskt ansvar. Huvuddelen av vården och omsorgen kommer även i framtiden att drivas i offentlig regi. Alternativa drifts- former, såsom privata vårdföretag, kooperativ etc., kan emellertid mycket väl komplettera den offentliga vården och omsorgen. För att stimulera till förnyelse och hitta nya lösningar och vårdmetoder bör sjuk- vårdshuvudmännen, enligt min uppfattning, aktivt verka för mångfald i fråga om organisations- och driftsformer. När det gäller Samverkansdelegationens slutbe- tänkande Klara spelregler inväntar regeringen nu den pågående Utredningen om sjukvårdsupphandling, som i centrala delar hänger samman med Samver- kansdelegationens betänkande. I denna utredning analyseras tillämpningen av lagen om offentlig upp- handling på hälso- och sjukvårdstjänster. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag den 15 mars. En proposi- tion gällande privata vårdgivare kommer således att kunna överlämnas till riksdagen tidigast under hösten 1999. Vad beträffar frågan om personalförsörjningen har regeringen tagit flera initiativ i vilka det regionala perspektivet är en viktig aspekt. I propositionen om läkarnas vidareutbildning gjorde regeringen bedömningen att ett nationellt pla- neringsstöd behöver inrättas för att skapa bättre över- blick och verka för en mer långsiktig bedömning av den framtida läkarförsörjningen. Regeringen har för avsikt att tilldela Socialstyrelsen ansvaret för det nationella planeringsstödet som bör kunna införas fr.o.m. den 1 juli 1999. Regeringen beslutade vidare i juni 1998 att inrätta en kommission med uppgift att kartlägga utbildnings- behoven samt föreslå åtgärder för att underlätta re- kryteringen av personal till vård- och omsorgssek- torn. Socialdepartementet har därutöver, inom ramen för äldreprojektet, tillsatt en arbetsgrupp för att göra en särskild översyn av utbildnings- och kompetens- behoven samt den framtida personalförsörjningen inom äldreomsorgen. Regeringen är även i övrigt väl medveten om be- tydelsen av en ökad generell utbildningsnivå hos befolkningen i allmänhet och hos nyckelpersoner i synnerhet i de regionalt mest utsatta områdena. Detta gäller för hälso- och sjukvården, men också för t.ex. näringslivet, som är av avgörande betydelse för om- rådenas utveckling. Jag anser, liksom Kenneth Johansson, att en lik- värdig vård och omsorg i hela landet är av största vikt. Det är naturligtvis kommuner och landsting som är ansvariga för att alla medborgare får vård och omsorg av hög kvalitet. Jag anser emellertid att det krävs nationella mål på fler områden än i dag och en löpande utvärdering av verksamheterna för att åstad- komma detta. Jag avser att arbeta i denna riktning. Även om jag har stor förståelse för den problem- bild som Kenneth Johansson tar upp menar jag att man trots allt kan se positivt på den framtida hälso- och sjukvården i ett regionalpolitiskt perspektiv. Förutom vad jag har redovisat här pågår det en ut- veckling i landet kring de regionala frågorna. I många län samverkar landstings- och kommunpolitiker i organiserade former för att åstadkomma en positiv utveckling för sin region. Jag vill slutligen erinra om det resurstillskott som nu successivt tillförs kommuner och landsting under en femårsperiod. Resurstillskottet syftar bl.a. till att säkra kvaliteten inom vården och omsorgen.
Anf. 58 KENNETH JOHANSSON (c): Herr talman! Jag vill börja med att tacka social- ministern för svaret. Bakgrunden till mina frågor är självfallet den djupa oro som jag och många med mig känner över att vårt land faktiskt håller på att kantra, en utveckling som på många sätt är förödande och som alla förlorar på. Den stora befolkningsminskning som sker i fler- talet av våra län och kommuner innebär minskade skatteintäkter och begränsar underlaget för vården, för omsorgen och för den sociala servicen. Medan sjukhusen i glesbygden tvingas minska sin kapacitet ökar trycket på storstädernas sjukhus. I t.ex. mitt hemlandsting, Dalarna, innebär en fortsatt minskande befolkning i kombination med skatteutjämningsför- slaget att landstinget får ca 100 miljoner kronor mind- re att röra sig med år 2003. Samtidigt måste operatio- ner ställas in på grund av för stor överbeläggning vid våra storstadssjukhus. Lägger vi dessutom till alla de underskott som redan finns i många landsting visar detta självfallet en mycket allvarlig bild för hela lan- det. Socialministerns svar stillar tyvärr inte riktigt min oro. Visst är det bra med "förståelse för den problem- bild som Kenneth Johansson tar upp" och visst är det bra att se positivt och vara optimist. Det räcker dock inte på långa vägar. Det som krävs för att hela landet skall ges förutsättningar att utvecklas är insikt och det är framför allt handling. Centerpartiet efterlyser en kraftfull decentralise- ringspolitik som inte enbart handlar om bidrag och stöd till lokala arbetsmarknader. I grunden handlar det om den sociala servicen och allas självklara rätt till trygg vård och omsorg oavsett var i landet man bor. Det decentraliserade samhället gagnar vården och omsorgen i hela vårt avlånga land. Herr talman! Jag beklagar att inte Skatteutjäm- ningsutredningen tagit till sig Centerpartiets förslag att ge landstingen kompensation för snabba och kraf- tiga befolkningsminskningar. Jag hoppas fortfarande på socialministerns stöd efter remissomgången. Här finns chansen att visa handling. Är socialministern beredd att ta den chansen? Vi har samma uppfattning beträffande den solida- riska finansieringen av vården och omsorgen, likaså om betydelsen av mångfald i fråga om organisations- och driftsformer. Det gläder mig att det nu verkar hända något med Samverkansdelegationens slutbe- tänkande Klara spelregler. Det är på tiden. I min interpellation tar jag särskilt upp de koope- rativa lösningarna, som många gånger visat sig vara en framkomlig väg. Jag vill fråga: Är socialministern liksom jag intresserad av att förbättra förutsättningar- na för kooperativa lösningar och i så fall hur? Till sist: Kan socialministern ge några konkreta exempel på åtgärder för att säkra personalförsörjning- en inom vissa nyckelgrupper i alla delar av landet?
Anf. 59 Socialminister LARS ENGQVIST (s): Herr talman! Jag måste nog göra Kenneth Johans- son en smula besviken. Han ställer frågor på ett om- råde där beredningen i Regeringskansliet inte är klar, där vi inte har fått möjligheter att se hur remissvaren ser ut och därför inte har kunnat väga samman syn- punkterna till ett väl avvägt förslag. Frågan om ut- jämningssystemet kommer vi att få en chans att dis- kutera. Det har meddelats från regeringens sida, från ansvariga statsråd, att det kommer ett förslag till riksdagen med anledning av utredningen. Då får vi möjlighet att diskutera detta. Detsamma gäller personalsituationen och vilka åt- gärder som kan vidtas för att säkra den långsiktiga personalrekryteringen. Regeringens särskilda kom- mission arbetar med detta, och den skall lämna sin slutrapport till sommaren. Det blir möjligheter att återkomma även till detta. Däremot vill jag berömma inte bara Kenneth Jo- hansson utan faktiskt också Centerpartiet för uppgö- relsen med Socialdemokraterna i en fråga som inte direkt tycktes ha att göra med detta, nämligen för- svarsfrågan. Jag tror att situationen är följande. Om vi, som både Kenneth Johansson och jag har, som utgångspunkt för den framtida vårdpolitiken har att alla skall ges vård på lika villkor oavsett var de bor i landet, måste vi räkna med att vården långsiktigt kräver ökade resurser. Om vi inte vill att dessa an- språk skall innebära en våldsam ökning av de samla- de offentliga åtagandena, är det en klok politik att långsiktigt flytta över resurser från försvaret, som av naturliga skäl inte kommer att spela samma roll som det har gjort tidigare, till vården. Jag vill alltså gärna berömma Centerpartiet, fram- för allt därför att det handlar om en långsiktig strategi för att dels klara offentliga åtaganden, som av natio- nalekonomiska skäl inte får bli hur stora som helst, dels klara ambitionen att ge vård till alla på lika vill- kor, dels inse att en sådan vård, om den skall fungera för alla delar av landet, faktiskt kräver ökade resurser. På det området strävar vi alltså alldeles uppenbart åt samma håll. När det gäller övriga frågor som Kenneth Johans- son har ställt hoppas jag få en chans att återkomma.
Anf. 60 KENNETH JOHANSSON (c): Herr talman! När det gäller effekterna och kon- sekvenserna av försvarsuppgörelsen har vi ett gemen- samt intresse av att se till att de miljarder som nu frigörs kommer att på bästa sätt användas till vård och omsorg. Vi är eniga om att det ger bättre och ytterligare förutsättningar för att klara en bra vård och omsorg i hela landet. När det gäller skatteutjämningen kan jag väl ha förståelse för att socialministern inte kan föregripa remissvaren och diskussionen i anslutning till dem. Jag tipsar bara om den centerreservation i Skatteut- jämningsutredningens betänkande som gäller att även landstingen skall få kompensation för större befolk- ningsminskningar. Det är ju så att betydande delar av hälso- och sjukvårdens struktur och kostnader inte kortsiktigt kan förändras, även om befolkningen minskar. Jag tycker att detta är ett mycket hållbart resone- mang, som jag hoppas att socialministern och rege- ringen kommer att kunna ta till sig efter remissom- gången. Personalförsörjningen är på många ställen i vårt land ett jättestort problem, speciellt när det gäller nyckelgrupper. Jag har inget att invända mot de redo- visningar som görs av aktiviteter. Det gäller bara att vi nu kan gå från ord till handling. Det handlar om att komma fram till speciella åtgärder under speciella förutsättningar. Ett sådant förslag, som redovisats av Centerpartiet, är att man för att locka till sig nyckel- grupper i arbetskraften t.ex. skall kunna ge möjlighet till avskrivning av studielån i vissa svårrekryterade områden. Enligt uppgift har detta visat sig ha en po- sitiv effekt i Norge. Här behöver ytterligare åtgärder vidtas. Jag vill till sist tacka för det svar som socialmi- nistern har givit. Jag hoppas att vi skall kunna se till att ha en bra hälso- och sjukvård med hög kvalitet även fortsättningsvis över hela landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 1998/99:96 om åt- gärder för att förbättra innemiljön
Anf. 61 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig vilka åtgärder regeringen planerar för att stimulera och utveckla forskningen om innemiljön, vilka åtgär- der jag är beredd att vidta för att förbättra produkt- kontrollen av byggnadsmaterial samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att stimulera experimentbyg- gandet. Inledningsvis vill jag betona att jag ser det som mycket angeläget att vi så snart som möjligt får fram kunskap om de faktorer och samband som förorsaker och bidrar till sjukdomstillstånd föranledda av inom- husmiljön. Inom mitt ansvarsområde ligger att söka klarlägga vilken inverkan byggnader har på dessa förhållanden. Den bakgrundsredovisning som Ulla-Britt Hagström lämnar i interpellationen tyder på att vi har samma grunduppfattning, dvs. att inomhusmiljön påverkas av en rad olika faktorer. Det förhållandet att människor vistas i många in- omhusmiljöer enbart under ett dygn, för att inte näm- na sammantaget under sin livstid, komplicerar sökan- det efter orsakssamband. Forsknings- och utrednings- projekt med tvärvetenskaplig ansats torde, som också Ulla-Britt Hagström anger, behövas för att finna or- sakerna. Sådana projekt pågår som förhoppningsvis kommer att ge underlag för att flytta fram positioner- na. Av vad jag nu sagt framgår att jag för dagen inte kan göra några preciseringar beträffande forskningen om inomhusmiljön. Forsknings- och utvecklingsbe- hov inom detta viktiga och stora område som inom- husmiljön och dess påverkan på människor utgör måste självfallet i hela deras vidd väga tungt i det kommande arbetet med ställningstagande till inrikt- ning och omfattning av den framtida forskningspoli- tiken. När det gäller produktkontrollen av byggnadsma- terial har produktsäkerhetslagen till ändamål att mot- verka att produkter - bl.a. byggnadsmaterial - orsakar skada på person eller egendom. Konsumentverket utövar tillsyn över att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av den efterlevs. Bestämmelser om hantering av kemiska ämnen finns i miljöbalken. Syftet är att förhindra att människors hälsa eller mil- jön skadas av kemiska produkter. Material, konstruktioner eller anordningar kan enligt den s.k. byggnadsverkslagen typgodkännas för användning i byggnader. Jag delar Ulla-Britt Hagströms uppfattning att det är angeläget att EU:s byggproduktdirektiv genomförs. Direktivet föreskri- ver att byggnadsverk skall uppfylla sex väsentliga krav, om bl.a. brandskydd, hygien, hälsa och miljö. Byggprodukter skall vara lämpliga för avsedd an- vändning och anges vara det, om de har sådana egen- skaper att det byggnadsverk i vilket de skall ingå kan uppfylla de tekniska egenskapskraven. Det pågår nu ett omfattande arbete med att utarbeta standarder och provningsmetoder för ändamålet. Kontrollen av marknaden skall skötas av ett särskilt utpekat organ. Det beskrivna arbetet med tillämpningen av byggproduktdirektivet kommer att ta något år ytterli- gare. För dagen är jag alltså inte beredd att föreslå yt- terligare åtgärder för någon ny form av produktkon- troll, även om sådana kan bli aktuella i framtiden. Den tredje frågan handlar om åtgärder för att sti- mulera experimentbyggande. Jag följer det arbete och de projekt som pågår mycket intresserat. Jag är över- tygad om att vi kan dra lärdomar av detta och kan lägga det till grund för olika insatser. Det är dock för tidigt att i dag precisera vilka konkreta åtgärder som kan komma i fråga.
Anf. 62 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Herr talman! Jag vill börja med att tacka miljömi- nister Kjell Larsson för ett positivt svar. Det känns tryggt att få bekräftat att ministern har samma grunduppfattning som jag själv har. Jag hade dock förväntat mig lite mera konkreta svar om forskning, produktkontroll och experimentbyggande. Det faktum att Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi upp- skattat de samhällsekonomiska konsekvenserna av sjuka hus till flera miljarder kronor per år kräver förebyggande arbete för att långsiktigt minska kost- naderna. Det handlar om ökad sjukfrånvaro, nedsatt produktivitet i arbetslivet, ökade vård- och behand- lingskostnader inom sjukvården och minskad liv- skvalitet, faktorer som måste angripas i ett hel- hetstänkande också vad gäller bostäder och skolor. Det är faktiskt så att personer födda efter 1970 löper större risk än andra att bli allergiker. Det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Det sunda huset borde få leda fram till ett nationellt handlingsprogram för innemiljön. Jag skall inte ytter- ligare relatera till min interpellation - den har minis- tern läst och svarat på - men det behövs ett samlat nationellt handlingsprogram. Forskningen måste få resurser för att ytterligare konstatera vilka faktorer som leder till byggnadsrelaterad ohälsa. Miljöministern säger att han för dagen inte kan göra några preciseringar beträffande forskningen om innemiljön. Men anser ministern att innemiljön är ett viktigt område för den utredning som pågår sedan maj 1998 där miljöfrågorna skall lyftas fram? Är innemiljöfrågorna viktiga? Ministern anser att det förhållandet att vi vistas i olika byggnader under ett dygn komplicerar situatio- nen. Det är så. Men ett område som regeringen borde ägna mer uppmärksamhet åt är skolorna. Sveriges Provnings- och Forskningsinstituts rapport 220 skolor - Skador och fel i skolbyggnader är ett exempel på detta. Under perioden 1978-1997 har institutet under- sökt mer än 220 skolbyggnader. I de flesta av dem fann de skador. Det gällde skador i byggnadsmaterial, funktioner, installationssystem och byggnadsdelar. Mycket handlar om fuktsäkerhet, lufttäthet och luft- behandling. De flesta skadorna har påvisats i byggna- dernas undre delar, dvs. problem i grunderna. Mycket handlar om brist på skötsel och underhåll och dålig kunskap om driften. Dessa saker skall ju skötas av kommunerna, men på grund av regeringens politik lider kommunerna ofta brist på resurser. Regeringen har också möjligheter att tillföra kommunerna kun- skaper om kvalitetssäkring. Är Kjell Larsson beredd att ge Byggforskningsrå- det medel så att man kan stimulera projekt med håll- bar sanering av skolor och daghem? Detta kan göras dels med hjälp av den kunskap som redan finns, dels genom forskningsinsatser för att ytterligare belägga orsaker till sjuka hus och vilka saneringsåtgärder som är lämpliga i olika fall. Vid invigningen av Innemiljöåret i Sollentuna sa- de Kjell Larssons statssekreterare att medel skall avsättas för direkt allergisanering. Kristdemokraterna har begärt att 200 miljoner kronor skall avsättas för direkt sanering av bostäder, skolor m.m., men har fått avslag på denna begäran. Det verkar nu som om vi också ekonomiskt är inne på samma linje. Vi har stora förväntningar på regeringens vårproposition vad gäller frågorna om innemiljön.
Anf. 63 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Jag är själv otålig i den här frågan, precis som interpellanten. Jag upplever starkt vikten av att uppmärksamma innemiljön. Jag brukar själv säga att tidigare var innemiljön ute och utemiljön var inne. Nu skall vi se till att även innemiljön blir inne. Jag har vid ett flertal tillfällen med stor respons tagit upp frågan om allergier. Även interpellanten är inne på denna fråga. Att barnallergierna ökar och ökar är en oerhört stark varningssignal. Där råder en positiv utveckling för barns hälsa i övrigt, men på allergiområdet sker det en ökning. Det måste sporra oss alla till krafttag, både att finna orsakssamband och att sätta in åtgärder. Jag kommer att ta en diskus- sion med kommunerna om just skolmiljön - som interpellanten nämnde. Vi skall inte ha någon diskussion om vem som kan ge kommunerna bäst resurser. Jag delar inte in- terpellantens synpunkt på regeringens beredvillighet att ge kommunerna resurser.
Anf. 64 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Herr talman! Jag blir glad att miljöminister Kjell Larsson säger att barnallergierna skall uppmärksam- mas och att det skall ske diskussioner med kommu- nerna. Jag vill ytterligare slå ett slag för Byggforsknings- rådets forskningsinsatser i insatsområdet Det sunda huset. Jag har själv försökt att studera området, och jag har lärt mig en hel del. Det handlar om målinrik- tad kunskapsuppbyggnad och tvärvetenskaplig forsk- ning. Det är nödvändigt för att uppnå preciserade mål - vissa inom tre år, och vissa inom sex år. Här finns forskare från områdena arkitektur, medicin, kemi, beteendevetenskap, bygg- och installationsteknik. Där sker också juridisk och ekonomisk forskning. Allt detta sker i nära samverkan med de organisationer som jobbar praktiskt inom området. Man trodde att finansieringen skulle bli 30 miljo- ner kronor per år. Den är nu nere i 10 miljoner kronor per år. Skall det nu bli en breddning till samhällsve- tenskaplig och humanistisk forskning över hela det tvärvetenskapliga området måste det bli ett nationellt program. Det handlar fortfarande om att klarlägga risker för uppkomst av de allt vanligare allergierna och annan överkänslighet. Miljöfaktorerna är också besvärande när en allergi redan finns. Det måste uppmärksammas vad som kan förvärra en redan ut- vecklad allergi. Regeringen har gjort bra satsningar på ekologiskt byggande. Där har regeringen gjort bra saker. Det området kommer säkert att utvecklas. Här kommer det säkert att bli nya tekniska lösningar där det finns begränsade erfarenheter. Därför är det viktigt med experiment- och demonstrationsbyggande så att det verkligen går att följa upp byggnationerna. Det måste ske vetenskapliga analyser så att inte nya problem skapas. Därför borde det vara rimligt att sätta av 10 % av det som satsas på allergisäkert byggande för just vetenskapliga insatser, så att det går att göra uppfölj- ningar och att erfarenheterna sprids. Kriterierna för fuktproblem är fortfarande osäkra. Hur mycket bidrar fukt till biologiska och kemiska angrepp som kvalster, mögel eller emissioner? Oklar- heter finns när det gäller att bedöma konsekvenserna av ny teknik baserad på naturnära lösningar, som ofta hänger samman med det ekologiska byggandet. Miljöministern visar i sina beslut att byggforsk- ningen är viktig. Kraven på att mäta kvalitet kommer att följas upp. Miljöministern kommer förhoppnings- vis att gå i bräschen för att hjälpa kommunerna att skapa kvalitet och stimulera demonstrationsprojekt och experimentbyggande. Jag tycker att svaret om experimentbyggande var för vagt. Jag vill att minis- tern tar ett bättre tag i den frågan. Det gäller också tillämpningen av EU:s byggproduktdirektiv. Jag fick ett vagt svar. Ministern sade att det kommer att ta ytterligare något år. Vilka påtryckningsmedel använ- der ministern för att kunna snabba upp utvecklingen av EU:s byggproduktdirektiv?
Anf. 65 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Det kommer att ta ytterligare något år. Det går inte att snabba upp det hela. Det är rent praktiska problem som måste lösas på vägen. Det kommer att ta en viss tid. Jag håller med om att mina svar borde ha varit lite mer precisa. Jag har haft ansvaret för den delen av bostadsfrågorna under några månader. Jag har haft ansvaret för Byggforskningsrådet under drygt en månad. Jag försöker nu att arbeta över hela fältet för att hitta en bra, uthållig och slagkraftig politik på området. Jag skall gå vidare för att genomföra EU:s bygg- produktdirektiv. Jag har med utgångspunkt i Bover- kets material från projektet Bygg för hälsa och miljö ett antal frågor som jag vill utveckla. Det är bl.a. att öka kunskaperna om sambandet mellan ohälsa och olika egenskaper hos bostäder, skolor och daghem. Det gäller att identifiera vilka åtgärder som är av störst betydelse för att främja god inomhusmiljö och ta lämpliga initiativ på området. Det gäller att över- väga en gröndeklaration av bostäder. Jag skall stimulera resurser för energieffektivise- ring med upprustning av befintlig bebyggelse och samtlig nybyggnation. Jag skall stimulera forskning om hållbart byggande, inte minst via Byggforsknings- rådet. Där är vi överens om att de gör och kan göra mycket värdefulla insatser. Jag skall stödja Bo 01, den stora europeiska bo- mässan i Malmö. Den kan föra diskussionen och tillämpningen framåt på dessa viktiga områden. Jag skall ta upp en dialog med byggsektorn om hur tillgänglig kunskap när det gäller byggteknik för bättre inomhusmiljö kan tas till vara bättre på vid ny- och ombyggnation, om miljödeklaration av byggma- terial, om ökat kretsloppstänkande vi ny- och om- byggnation och metoder att öka kvaliteten i byggpro- cessen och frivilliga åtaganden kontra lagstiftning. Och jag nämner det här för att visa att jag försöker sätta in de frågor som vi nu diskuterar i ett bredare sammanhang för att förbättra inomhusmiljön och för att se till att få en bättre byggprocess, en bättre ut- vecklingsprocess, bättre byggnader, kontor, lokaler och bostäder samt naturligtvis för att stimulera expe- rimentbyggande. Och jag hoppas att jag nästa gång vi träffas i den här situationen kan ge lite mer konkreta besked om vad vi faktiskt kommer att göra.
Anf. 66 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd): Herr talman! Jag tackar för det svaret. Det är ju så att människor förväntar sig att må bra i sina bostäder. Ingen vill bli sjuk i bostad eller skola, och vi tillbringar faktiskt 85-90 % av vår tid inom- hus. Nu vet jag att miljöministern i morgon skall besö- ka min hemkommun, Skövde kommun, och då vill jag gärna skicka med några saker till. Det är faktiskt så att den upplevda inomhusmiljön skiljer sig syste- matiskt mellan män och kvinnor. Kvinnorna besväras mer av innemiljöfaktorer. I Skövde kommun känner man mig som en person som vill arbeta också för kvinnors bästa. Byggforskningen är verkligen också ett område där människa och teknik förenas. Det finns alltså en humanitär sida. Det handlar inte bara om teknik, utan människan är det centrala. Mycket som i dag skapar nytänkande kan skapa problem i morgon, och därför behövs det hjälpmedel för att kunna simulera och analysera luftkvaliteten inomhus. Sådana hjälpmedel saknas i dag. Man måste se byggnaden i sin helhet när det gäller olika tekniska lösningar och deras ener- gihushållningseffekt, och för att kunna utveckla ett ekologiskt byggande och ett hållbart samhälle måste metoder och hjälpmedel utvecklas som kan tillfreds- ställa båda behoven, nämligen ett gott långsiktigt inomhusklimat och ett långsiktigt lågt energibehov. Därmed vill jag hälsa miljöministern välkommen till Skövde i morgon. Det är synd att jag inte själv är hemma då.
Anf. 67 Miljöminister KJELL LARS- SON (s): Herr talman! Tack så mycket för den välkomst- hälsningen! Nu när jag vet att det är din hemkommun, Ulla-Britt, så blir det ännu trevligare att åka till Sköv- de! Slutligen kan jag också konstatera att vi också förenas i viljan att förbättra för kvinnorna.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 1998/99:117 om kommunal skatteutjämning
Anf. 68 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! Rolf Kenneryd har frågat om vilka åtgärder jag avser bidra med för att minska den regi- onala omfördelning som nu pågår. Med detta förstår jag den folkomflyttning till storstäder och större stä- der han nämner. Rolf Kenneryds andra fråga gäller om jag avser att kraftfullt försvara principen om att ett ordentligt kommunalt skatteutjämningssystem behövs för att ge förutsättningar för en likartad kommunal service i hela landet. Rolf Kenneryds tredje fråga gäller om jag avser att förelägga riksdagen förslag till ändringar i nuva- rande tekniska utformning huvudsakligen baserad på framlagt utredningsbetänkande. Den kommunala skatteutjämningsutredningen till- sattes hösten 1995 med uppdrag att följa upp, utvär- dera och utveckla det bidrags- och utjämningssystem för kommuner och landsting som trädde i kraft den 1 januari 1996. Enligt direktiven skulle kommittén lämna förslag till förändringar för att förbättra sys- temets förmåga att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting. Uppdraget gällde i första hand systemet för kostnads- utjämning. Kommittén överlämnade betänkandet Kostnads- utjämning för kommuner och landsting (SOU 1998:151) i mitten av december. Betänkandet har skickats på remiss till samtliga kommuner och lands- ting samt ett antal myndigheter och organisationer. Regeringen avser att efter beredning lämna förslag om utjämningssystemet från år 2000 till riksdagen i samband med 1999 års vårproposition. Som svar på Rolf Kenneryds första fråga vill jag framhålla att de ökade regionala obalanserna är ett stort problem, och att regeringen därför vidtagit en rad åtgärder för att motverka dessa. Den långsiktigt viktigaste åtgärden är att regeringen nyligen utfärdat direktiv till en utredning om den framtida regional- politiken. Utredningens uppdrag är bl.a. att utarbeta en strategi för regional balans och lämna förslag till mål för den framtida regionalpolitiken och föreslå vilka olika medel som behövs för att uppnå dessa mål. Jag vill också peka på att regeringen initierat ett omfattande arbete med regionala tillväxtavtal i alla län. Det är min uppfattning att de kommuner som, trots de åtgärder som nu vidtas, kommer att ha en kraftig befolkningsminskning även fortsättningsvis kommer att behöva kompenseras för detta i utjäm- ningssystemet. Utjämningssystemets syfte är att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och landsting att bedriva sin verksamhet. Inte minst inkomstutjäm- ningen gör systemet till ett viktigt instrument för att tillförsäkra alla delar av landet att få del av den eko- nomiska tillväxten. Som svar på Rolf Kenneryds andra fråga vill jag därför säga att utjämningssystem- et är en fundamental förutsättning för att kommuner och landsting i hela landet tillförsäkras ekonomiska förutsättningar att ge sina medborgare en god kom- munal service. Rolf Kenneryds tredje fråga gäller utformningen av förslagen till förändringar i systemet. Regeringen kommer vid beredningen att pröva de synpunkter som inkommer under remisstiden, men jag vill i nuläget inte gå in i en sakdiskussion om hur förslaget om kostnadsutjämningen från år 2000 skall utformas.
Anf. 69 ROLF KENNERYD (c): Herr talman! Jag ber att få uttrycka ett lite lågmält tack för svaret. Lågmäldheten föranleds av att svaret är oväntat tunt på substans. Jag hade förväntat mig att statsrådet skulle ha kunnat redovisa några egna fun- deringar över vad statsrådet själv kan åstadkomma inom sitt ansvarsområde för att minska de regionala obalanserna. Men det enda statsrådet hänvisar till i svaret på delfråga ett är regeringens utredningsdirektiv och de regionala tillväxtavtalen. Jag vill peka på att det här ju icke enbart är fråga om långsiktiga åtgärder, utan det krävs också snabba sådana. Jag hade förväntat mig att statsrådet skulle ha kunnat exemplifiera inom sitt ansvarsområde om t.ex. ökat lokalt inflytande inom arbetsmarknadspolitiken. Det skulle ha kunnat exemplifieras med ökat utnytt- jande av projektmedel, finansierade nationellt eller genom EU eller både och, med kommunal och lands- tingskommunal medfinansiering såväl som närings- livsmedverkan. Har statsrådet några egna funderingar eller åtgärder under beredning, eller lutar sig statsrå- det enbart mot regeringens samlade utredningsstrate- gi? Svaret på delfråga två är mera distinkt och sub- stantiellt. Det välkomnar jag. Frågan var om statsrå- det avser att kraftfullt försvara principen om att ett ordentligt kommunalt skatteutjämningssystem behövs för att ge förutsättningar för en likartad kommunal service i hela landet. Jag tolkar svaret som att statsrå- det svarar ja på den frågan, även om han använde andra ord än dem jag har använt. I så fall råder det här en samsyn oss emellan, och det gläder mig. I praktiskt taget alla debatter i detta ämne spelar frågan om vem som vinner eller förlorar på olika förändringar en betydande roll. Det skymmer syftet med det kommunala skatteutjämningssystemet. Syftet är ju, precis som statsrådet nämner i svaret, att skapa likvärdiga förutsättningar för kommuner och lands- ting att bedriva sin viktiga verksamhet. Skillnader i skattesats och verksamhetens kvalitet skall alltså enbart vara beroende av respektive kommuns eller landstings förmåga att effektivt sköta sina egna ålig- ganden och av politisk ambitionsnivå. Det kräver ett effektivt verkande utjämningssystem som utjämnar både för inkomstskillnader och för strukturella olik- heter mellan olika kommuner. Jag har noterat att när statsrådet har citerats i me- dier i dessa frågor har uttalandena oftast handlat om just vinna/förlora-perspektivet och nästan aldrig om den principiella grunden för varför vi måste ha ett effektivt verkande utjämningssystem. Jag vill därför fråga statsrådet: Är statsrådet beredd att i fortsätt- ningen i artiklar och på annat sätt utåtriktat försvara och förklara dessa viktiga principer? Jag har respekt för att statsrådet under ett pågåen- de remissarbete inte vill ange hur regeringens förslag till förändringar av kostnadsutjämning skall utformas. Jag vill bara uttrycka förhoppningen om att regering- en skall förmå sig till att lägga fram ett förslag som står i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som nu remissbehandlas.
Anf. 70 SIV HOLMA (v): Herr talman! Jag tycker att det var en bra inter- pellation, och jag vill gärna vara med i den här de- batten. Jag har läst igenom svaret och förstår att för- utsättningarna för statsrådet att gå in på konkreta förslag på hur skatteutjämningsförslaget i slutändan kommer att se ut kan vara svårt eftersom det pågår en beredning. Jag skulle i alla fall vilja säga ett par saker. Först och främst tycker jag att det var ett positivt initiativ som statsrådet Lars-Erik Lövdén tog genom att besö- ka olika delar av landet för att på ort och ställe skaffa sig en bild av vilka konsekvenser 1996 års utjäm- ningssystem har kunnat ge och vilka befarade kon- sekvenser det nya kan komma att ge. Samtidigt har kommunsektorns ekonomi varit hårt belastad under de senaste åren på grund av saneringen av statens finanser. Arbetslösheten har nått massarbetslöshets- nivåer. Under de här förhållandena introducerades ett kommunalt skatteutjämningssystem 1996. Det inne- bar att samtidigt som man gjorde neddragningar och arbetslöshetssiffrorna ökade förstärktes försämringen av kommunernas ekonomi genom att de som blev utsatta för utjämningsystemet fick mindre statsbidrag. Man får komma ihåg den konsekvensen. Samtidigt har det inneburit att många av kommunerna har med ökad arbetslöshet varit föremål för en stark avflytt- ning. Vi har i dag en stark pågående inflyttning till storstäderna och en stark pågående avflyttning från landsbygden. Med tanke på detta skulle jag vilja ställa en prin- cipiellt viktig fråga. Utifrån de förutsättningar som jag pekade på undrar jag om statsrådet överväger att tillskjuta mer resurser till kommunsektorn för att den skall klara av de senaste årens negativa ekonomiska situation i kommuner och landsting. Jag skulle också vilja fråga om besöken i de olika kommunerna har stärkt den uppfattning som jag tror finns, att kom- munsektorn i stort lider brist på resurser. Behoven är för stora för att klara av dem med de resurser som finns i dag.
Anf. 71 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! Jag vet inte vilka tidningar och me- dier som Rolf Kenneryd tar del av. Jag har i många olika sammanhang sedan utredningen lade fram sitt betänkande försvarat de principiella grunderna för utjämningssystemet. Jag tycker att det är viktigt att göra det, för ibland hör man i debatten företrädare som vill bryta upp hela systemet. Då skulle vi hamna i en situation där tillväxtregionerna, de regionerna som växer när det gäller skattekraft och skatteunder- lag, skulle dra ifrån men att förutsättningarna för att klara den kommunala vården, omsorgen och servicen i utflyttningskommunerna, kommuner med svagare skatteunderlag och tillväxt, skulle få sämre förutsätt- ningar att klara sina åtaganden. Grunderna i systemet är oerhört viktiga att försvara: en inkomstutjämning som är långtgående och som fördelar tillväxtens frukter jämnt över landet, en kostnadsutjämning som tar hänsyn till både storstadens och tillväxtregioner- nas speciella kostnader och glesbygdens kostnader samt kostnaderna för de mer utsatta delarna av Sveri- ge. Jag tycker att det ibland har kommit bort i debat- ten om skatteutjämingssystemet att man skall se det som en del i den totala bidragsgivningen från statens sida till kommunerna. När vi gick över från de speci- aldestinerade statsbidragen till generella statsbidrag var det nödvändigt att konstruera ett utjämningssys- tem för att skapa likartade förutsättningar. Det går inte att bara rycka ut inkomster och kostnadsutjäm- ningen och inte blicka på de generella statsbidragen. Man skall se det som en helhet. Så till Rolf Kenneryds resonemang om tillväxt- frågan och regionalpolitiken i stort. Det är klart att vi inte enbart genom utjämningssystemet kan åstad- komma en regional balans. Det krävs andra kraftfulla åtgärder för att motverka den starka befolkningsom- flyttning som vi i Sverige är inne i. Jag vill peka på den regionalpolitiska utredningen som en mer lång- siktig fråga. Tillväxtavtalsarbetena ute i kommunerna och regionerna tror jag kommer att ha väldigt stor betydelse när det gäller att motverka den befolk- ningsomflyttning som vi nu har. Jag tror också att den satsning, som Centerpartiet och socialdemokraterna till rätt stora delar varit över- ens om, på de mindre och medelstora högskolorna kommer att ha stor betydelse för att upprätthålla en regional balans framöver. Det är naturligtvis åtgärder inom ett bett spektrum som behövs för att motverka den kraftiga befolkningsomflyttning som just nu pågår i landet. Till Siv Holma vill jag säga att jag bestämde mig för på ett tidigt stadium när utredningen presenterades att resa runt i landets kommuner i olika delar av lan- det för att inhämta synpunkter, studera förhållandena. Jag tyckte att det var viktigt som ett beslutsunderlag för regeringen framöver vid sidan om de remissvar som kom in. Hur ser det ut i kommunerna? Ja, det är väldigt blandat. Det finns naturligtvis kommuner som har en relativt god ekonomisk situation, främst till följd av de kraftiga ökningar som skett av de generella stats- bidragen sedan 1997. Fram till 2001 ökar vi statsbi- dragen med 22 miljarder kronor - 4 miljarder till nästa år och 2 miljarder år 2001. Regeringen skall i vårpropositionen göra en samlad bedömning om hur kommunernas och landstingen förutsättningar är att klara sina åtaganden. Det gäller främst utgiftsåret 2002.
Anf. 72 ROLF KENNERYD (c): Herr talman! Jag vill gärna byta tonläge nu och anföra ett kraftfullt tack till det tillägg som statsrådet gjorde. Det är naturligtvis så att jag har missat en del av den tidningsdebatt som har förevarit. Men mitt intryck är det jag redovisade. Det ger mig anledning att särskilt tacka för tilläggen. Det är helt nödvändigt att vi har ett effektivt ver- kande skatteutjämningssystem som instrument för att tillförsäkra förutsättningar för en hygglig regional balans. Jag inser och medger gärna att det kräver åtgärder i ett bredare spektrum än så, men det här är en väldigt viktig ingrediens i detta arbete. Det är så som statsrådet säger, att det i det nuva- rande politiska klimatet krävs ett kraftfullt försvar mot de politiska krafter som vill rasera grundvalarna i det kommunala skatteutjämningssystemet. Vi kom- mer att ta vår del av det ansvaret och försvaret. Jag hoppas, jag har också tilltro till det nu, att statsrådet tar sin del av det ansvaret. När det gäller det breda spektrumet är det själv- klart så att en utbildning som är spridd över landet, inte bara den kommunala grund- och gymnasieutbild- ningen utan också den högre utbildningen, är ett oer- hört viktigt instrument vid sidan av det kommunala skatteutjämningssystemet. Därutöver vill jag peka på att småföretagsstimulanser - småföretagen är den sektor som egentligen har rejäla förutsättningar att etablera sig och växa i småorterna - ju också är helt nödvändiga såväl på skattesidan som på regelsystem- sidan. Avslutningsvis vill jag till min meddebattör Siv Holma säga att det är viktigt att den kommunala sek- torn har tillräckligt med resurser. Vi har under den gångna mandatperioden varit med och skapat förut- sättningar för att det skall kunna tillföras sådana re- surser. Genom den försvarsuppgörelse som statsrådet hänvisade till har vi också gett förutsättningar för att i det längre perspektivet tillföra sådana resurser. Det jag vill påpeka i detta sammanhang är dock att oavsett hur mycket resurser som tillförs kommun- sektorn kommer betydelsen av ett effektivt fungeran- de skatteutjämningssystem att finnas kvar, alldeles oberoende av nivån på dessa resurser. Det är därför som vi har anledning att slå vakt om systemet och dess funktionssätt.
Anf. 73 SIV HOLMA (v): Herr talman! Herr statsråd och medebattör Ken- neryd! Visst finns det anledning att ha en solidarisk fördelning av resurser så att det hela fungerar på avsett sätt. Diskussionen inför 1996 års skatteutjäm- ningsförslag och även denna diskussion visar att det säkert finns all anledning att se över om effekterna blir de avsedda. Jag utgår ifrån det som statsrådet svarade på min fråga om det fanns anledning att fördela ytterligare resurser, att de resurser som nu tillförs är tillräckliga och att det utifrån den bild som statsrådet har skaffat sig finns stora skillnader mellan kommunerna i lan- det. Det finns kommuner som har det relativt bra medan andra kommuner har mycket sämre förutsätt- ningar. Det talar för att systemet kanske inte har fått avsedd effekt. När man talar om regional balans är det väldigt viktigt att komma ihåg att kommunsektorn fungerar som en bra utjämnande faktor. Den fungerar också bra när man ser på tillväxt för att skapa ett bra nä- ringsliv. En bra kommunsektor med den service som det innebär skapar också bra grogrund för fler arbets- tillfällen inom det privata näringslivet.
Anf. 74 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! Först några ord om den allmänna politiken för att åstadkomma en bättre regional balans vid sidan om utjämningssystemet. Jag tycker mig ändå märka en ganska positiv ut- veckling i det avseendet att man börjar se resultat av de mindre och medelstora högskolorna och den sats- ning som där sker. Fler och fler samarbetsprojekt knutna till högskoleverksamheten där kommunerna är motorn börjar nu att poppa upp. Jag tycker mig också se en väldig kraft på många håll i landet när det gäller att engagera sig i arbetet med tillväxtavtalen. Lokalt ute i kommunerna till- sammans med näringsliv och andra parter inventerar man verkligen och går igenom vilka förutsättningar som finns just i den egna delen av Sverige för att få en bättre kraft i utvecklingen och fler arbetstillfällen och för att få en expansion och en tillväxt. Även om statistiken är dyster över de senaste årens utveckling när det gäller befolkningsminsk- ningen i stora delar av landet och de prognoser som landstingsförbund och andra har gjort, tror jag ändå att det kan växa fram en motkraft som kan hejda denna utveckling. Det behövs också naturligtvis åt- skilligt annat, men jag tycker mig se positiva tenden- ser. Sedan går jag över till utjämningssystemet. Cen- tern stod ju i hög grad bakom det nuvarande systemet och principerna bakom det. Min förhoppning är att vi skall kunna presentera ett förslag som har en god majoritet i riksdagen bland de partier som stod bakom de grundläggande principerna. Regeringen rubbar inte de grundläggande principerna, men min förhoppning är vi skall få ett bättre underlag i riksdagen bakom en kommande proposition. Siv Holma undrade om resurserna inom kommun- sektorn var tillräckliga. Vi håller ju nu på att göra en bedömning av detta. Vi har genomfört en enkät till alla kommuner och landsting om hur deras ekonomi ser ut, vilka möjligheter de har att klara balanskravet år 2000 osv. Sammantaget visar resultatet av denna enkät att kommunsektorn som helhet kommer att vara i balans till år 2000. Det kommer att finnas ett antal kommuner som inte har möjlighet att klara balan- skravet medan andra kommuner har betydligt gynn- sammare förutsättningar med överskott i sin ekonomi. Vi gör nu en samlad bedömning av kommunernas förutsättningar att klara de åtaganden som blir aktu- ella framöver. Det är klart att kommunerna under den kommande tioårsperioden står inför oerhört stora strukturproblem. Man måste flytta resurser inom den kommunala sektorn till följd av minskat behov inom barnomsorgen, successivt inom skolan och sedan vidare till äldreomsorgen. Problemen med denna omstrukturering inom kommunsektorn kan vi inte lösa bara genom att skjuta till nya pengar, utan det handlar om att använda de pengar som kommunerna har på ett sätt som tillgodoser de verkliga behov som finns. Jag vill inte i dag göra något uttalande om vilket utrymme det finns för kommun- och landstingssek- torn framöver. År 2000 ligger det 4 miljarder. Det ligger ytterligare 2 miljarder för 2001 och sedan skall vi bedöma resursutrymmet för 2002 och för de kom- mande åren.
Anf. 75 ROLF KENNERYD (c): Herr talman! Jag delar statsrådets bedömning att den regionalt spridda högre utbildning som vi nu har lyckats att få till stånd kommer att vara väldigt viktig. Jag vill påminna om att också detta ju har åstadkom- mits i strid mot de centralistiska krafterna i det poli- tiska systemet. Efter denna interpellationsdebatt drar jag slutsat- sen att det finns anledning att hysa en behärskad optimism över att detta skall kunna landa något så när tillfredsställande i den här kammaren. Till Siv Holma vill jag säga att i samband med behovet av ökade resurser måste vi konstatera att det finns en balans - precis som statsrådet erinrade om - mellan tilldelade resurser och behovet av att hålla omvandlingstrycket uppe i den kommunala verksam- heten. Precis som i näringslivet och i övrig verksam- het finns det självklart förutsättningar för effektivi- tetsförbättringar också inom ramen för tilldelade resurser. Den balansgången måste vi ständigt vara vaksamma på så att vi inte tilldelar resurser som trycker ned behovet av omvandlingstryck.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 1998/99:146 om det kommunala skatteutjämningssystemet
Anf. 76 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! Henrik Westman har frågat finans- minister Erik Åsbrink vilka åtgärder han ämnar vidta för att förändra nuvarande utjämningssystem så att arbetslösheten i Stockholmsområdet minskas och tillväxten inte längre hämmas. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationen. Jag vill inledningsvis framhålla att utjämnings- systemets primära syfte är att skapa likvärdiga förut- sättningar för alla kommuner och landsting att bedri- va sin verksamhet, och det är därmed också ett viktigt instrument för att tillförsäkra alla delar av landet att få del av den ekonomiska tillväxten. Utjämningssys- temets syfte är således inte att skapa tillväxt. Den kommunala utjämningsutredningen tillsattes hösten 1995 med uppdrag att följa upp, utvärdera och utveckla det bidrags- och utjämningssystem för kommuner och landsting som trädde i kraft den 1 januari 1996. Enligt direktiven skulle kommittén lämna förslag till förändringar för att förbättra sys- temets förmåga att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting. Uppdraget gällde i första hand systemet för kostnads- utjämning. I kommitténs betänkande, Kostnadsutjämning för kommuner och landsting (SOU 1998:151), som överlämnades till regeringen i mitten av december behandlas även systemet för inkomstutjämning och den s.k. Pomperipossaeffekten. Vad gäller de olika lösningar som står till buds för att begränsa de nega- tiva marginaleffekter som kan uppkomma i systemets inkomstutjämning anser kommittén att de står i kon- flikt antingen med målet om en långtgående utjäm- ning eller med målet att den enskilda kommunen inte skall kunna påverka bidragets eller avgiftens storlek. Som svar på Henrik Westmans fråga vill jag säga att utjämningssystemet inte kan lösa arbetslöshets- problemen i landet eftersom det inte tillför den kom- munala sektorn några ekonomiska resurser. För att minska arbetslösheten och förbättra tillväxten krävs andra typer av åtgärder. Vad gäller problemen i stor- stadsregionerna har regeringen tillsatt en storstads- delegation med uppgift att utveckla och samordna den nationella storstadspolitiken. Samtidigt kan jag påpeka att arbetslösheten i Stockholmsregionen är låg i förhållande till andra delar av landet och att Stock- holmsregionen växer snabbast i hela landet. Kommitténs betänkande har skickats på remiss till samtliga kommuner och landsting samt ett antal myndigheter och organisationer. Regeringen avser att efter beredning lämna förslag om utjämningssystemet från år 2000 till riksdagen i samband med 1999 års ekonomiska vårproposition. Regeringen kommer vid beredningen att pröva de synpunkter som inkommer under remisstiden, men jag vill i nuläget inte gå in i en sakdiskussion om hur förslaget om kostnadsutjäm- ning från år 2000 skall utformas.
Anf. 77 HENRIK WESTMAN (m): Herr talman! Med hänsyn till föregående inter- pellationsdebatt, representerar jag väl de där andra politikerkrafterna. Jag får tacka för svaret. Jag vill redan från början deklarera att jag tycker att det nuvarande kostnads- och inkomstutjämnings- systemet strider mot grundlagen och är ett grundskott mot den kommunala självbestämmanderätten. Det är inte helt obekant att vi moderater tycker att utjäm- ningen skall ske via statsskatten i stället. Men det är inte det jag har framställt interpellationen om, utan det är om de konstiga tillväxthämmande s.k. Pompe- ripossaeffekter som finns i systemet. Jag är lite besviken på att statsrådet inte mer kon- kret vill utveckla vad han menade då han offentligt för någon veckan sedan själv kallade effekterna en skönhetsfläck. Det gav åtminstone mig ett visst hopp om att man nu, när valet är över, skulle mer sakligt kunna operera bort de tillväxthämmande Pomperipos- saeffekterna, men så är tydligen inte fallet. I svaret sägs att utjämningssystemets syfte inte är att skapa tillväxt. Ja, det må så vara, men jag skall väl ändå inte tolka det så att syftet är att hämma tillväxt? Så är det nämligen i Stockholmsområdet. Jag skall ta några exempel. I min egen kommun Täby tjänar man 10 000 kr per person som man kan få ur produktionen och där- med således minska förvärvsfrekvensen. Ett annat exempel på en kommun som inte kan påstås vara så välmående och som har under medelskattekraft är Norrtälje. Den kommunen får plus minus noll i re- sultat om de sänker kostnaderna. De har således inget som helst incitament, och det kan leda till passivitet och ingen utveckling. Vid ett seminarium i går talade man från Stock- holms stad om att man uppfattade systemets Pompe- ripossaeffekter så att det egentligen uppmanar staden att inte längre bygga några bostäder. Herr talman! Den här typen av system kan man inte ha, samtidigt som regeringen talar om att syssel- sättningen är vår viktigaste fråga. Hela landet behöver tillväxt - javisst. Men det blir inte bättre av att man stryper Stockholmsområdet. Övriga landet tjänar inte på att tillväxten minskas i Stockholmsområdet. Jag förstår slutligen att statsrådet ännu inte vill gå in på detaljer i ett kommande förslag, men man blir något oroad inför framtiden när man tar del av Soci- aldemokraternas eget regionala remissvar. Där säger de att systemet är så komplicerat att ytterst få begri- per systemet och att även om några kommunstyrelse- ordförande förstår det gör inte de vanliga medborgar- na det. Det är ett hot mot demokratin. Man blir inte heller gladare när man läser vad pro- fessor Ernst Jonsson på IKE säger om förslaget. Han säger: "Principen om att kompensera merkostnader, som beror på opåverkbara faktorer, har inte heller följts på ett konsekvent sätt. Av dessa skäl kan vissa kommuner bli överkompenserade och andra under- kompenserade i utredningens förslag. Bland annat tenderar kommuner, som är föregångare i att skära ned och förnya verksamheten, att bli missgynnade. Kommuner, som släpar efter i besparings- och effek- tiviseringsarbetet, kan i stället bli belönade med ut- ökade bidrag. Vetskapen om det kan ge upphov till negativa incitament." Statsrådet Lövdén! Vore det inte bättre att frysa nuvarande system och försöka få fram ett förslag som de flesta kan begripa, som kanske inte strider mot grundlagen och som befrämjar effektivitet och ut- veckling?
Anf. 78 INGER STRÖMBOM (kd): Herr talman! Jag vill ta upp ett par andra aspekter på intäktssidan. Vi har i dag ett omfattande regionalpolitiskt stöd- system, och alla de här stödformerna är statligt base- rade. Dessutom har vi det kommunala skatteutjäm- ningssystemet, men som baseras på kommunal finan- siering. Jag vill ändå räkna in det i regionalpolitiken. Det framgick också av den tidigare debatten. Det handlar till stora delar om glesbygd. Det system vi har i dag är rent av storstadsfientligt. Herr talman! En kommuns pengar - vad är det för pengar? Jo, det är kommuninvånarnas skattepengar. Därför tycker jag att vi också måste se det från indi- vidperspektivet. Varje kommuninvånare som betalar skatt i sin kommun betalar lika mycket per intjänad hundralapp - här finns ingen progressivitet. Det leder till att förlorare blir låginkomsttagarna i de bidragan- de kommunerna, och vinnare är höginkomsttagarna i de mottagande kommunerna. Förlorare blir alltså barnfamiljerna, de lågavlönade, oftast kvinnor som har viktiga jobb i vården och omsorgen. Förlorare blir också de gamla. De betalar skatt i de bidragande kommunerna, och de måste också allt oftare betala höjda avgifter för den kommunala servicen. Dess- utom skall de bidra till att täcka andra kommuners verksamhet. En annan aspekt som jag vill ta upp är att det nu- varande systemet är odemokratiskt. Som kommunin- vånare kan vi granska och utvärdera politikernas hantering av ekonomin och servicen i hemkommu- nen. Om vi är missnöjda kan vi vid nästa val välja andra företrädare. Men de pengar som skickas till andra kommuner kan man inte följa. Hur mina skat- tepengar används när de kommer till andra kommu- ner redovisas inte någonstans. Det kommunala utjämningssystemet har ett in- byggt demokratiskt underskott, enligt min mening. Vad är det som säger att pengarna används till rätt saker, till just de kommunala kärnverksamheterna vård, skola och omsorg? Vad är det som säger att pengarna inte i stället används till kommunala under- skottsverksamheter i diverse bolag eller andra saker? Utifrån detta vill jag ställa några frågor till stats- rådet. Håller inte statsrådet med om att det egentligen vore bättre om vi hade ett statligt system? Är det inte fel att kommunerna skall vara basen för intäkterna i ett system som huvudsakligen skall kompensera för strukturella skillnader? Håller ministern med mig om att det till syvende och sist är de små människorna, de svaga i samhället, som kommer i kläm i det nuvarande utjämningssys- temet? Håller ministern med om att det är odemokratiskt, genom att vi inte kan följa hur pengarna används? Kan vi lita på att även intäktssidan kommer att få en bättre utformning i den modell som nu är utlovad till i vår och att åtminstone Pomperipossaeffekten elimineras?
Anf. 79 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! I den tidigare interpellationsdebatten förde jag ett principiellt resonemang som jag gärna vill anknyta till. Varför har vi ett inkomst- och kostnadsutjäm- ningssystem? Jo, det är ju en följd av att vi lämnade de specialdestinerade statsbidragen och gick över till påsen med generella statsbidrag till kommunerna. Om alla kommuner och landsting skall ha likvär- diga förutsättningar att klara sina åtaganden, måste vi ha en kostnadsutjämning som tar hänsyn till de strukturella skillnaderna. Kostnadsutjämningen tar ju också hänsyn till de merkostnader som finns i storstaden. Jag tycker att det är något orättvist att påstå att Stockholm är miss- gynnat i det avseendet. I dag får Stockholm hela 48 % av de 5 miljarder som ingår i kostnadsutjämningen inom kommunsektorn på en befolkning av 8 %. De debattinlägg - inte så mycket här i dag men i den allmänna debatten - som skjuter in sig på att Stockholm är missgynnat tycker jag är utomordentligt missriktade. Stockholms andel sjunker enligt utred- ningens förslag, men trots det får Stockholm en stor andel av de 5 miljarder som finns inom kostnadsut- jämningssystemet. Så till inkomstutjämningen. Jag har i olika sam- manhang, och jag gjorde det i den tidigare interpella- tionsdebatten, deklarerat en stark uppslutning bakom en långtgående inkomstutjämning. Den tillväxt av skatteunderlaget som sker i Stockholmsregionen eller i andra tillväxtregioner är ju inte enbart en frukt av kraften i regionen, utan det är en frukt av hela landets ansträngningar för att åstadkomma en bättre tillväxt och en bättre ekonomisk utveckling i Sverige. Detta har också Norrlandskommunerna bidragit till, om inte annat genom att fostra ungdomsgenerationen att ta kostnaden för utbildningen, som sedan har flyttat ned till Stockholmsområdet eller andra tillväxtcentrum. Inkomstutjämningen är också en fundamental för- utsättning för att skapa likvärdighet när det gäller kommunernas och landstingens möjligheter att klara sina åtaganden. Sedan över till Pomperipossaeffekten. Den är na- turligtvis en skönhetsfläck i systemet. Om vi hade funnit någon lösning som inte innebar en sänkning av inkomstutjämningens nivå och som inte var påverk- bar av den enskilda kommunen, skulle jag gärna vilja ta upp en diskussion om hur man skulle kunna elimi- nera denna effekt. Men en förändring som tar bort Pomperipossaeffekten får inte ske på ett sätt som minskar möjligheterna till inkomstutjämning mellan kommunerna. Än en gång detta med att Stockholm är missgyn- nat. Man skall se inkomst- och kostnadsutjämningen i perspektivet av de generella statsbidragen. Vi har ökat de generella statsbidragen med 22 miljarder från 1997 fram till 2001, och Moderaterna har väl inte varit de som har varit de varmaste tillskyndarna av detta. Denna ökning ger Stockholms kommun 1 mil- jard kronor mer i statsbidrag! Jag tycker kanske att de moderata debattörerna i dag skall ge Socialdemokra- terna och också Centerpartiet ett erkännande för att vi har medverkat till att skapa bättre förutsättningar, även i Stockholms kommun, för att klara åtagandena inom vård, omsorg och skola.
Anf. 80 HENRIK WESTMAN (m): Herr talman! Jag talade faktiskt inte om att det var synd om Stockholm. Jag talade om Pomperipossaef- fekten som jag tycker är fel. Man måste ha ett system som främjar tillväxt. Det kan ju inte vara ett självän- damål att försöka stoppa de regioner som drar. Även om det kommer en hel del pengar till Stockholmsom- rådet får man inte glömma bort att Stockholm också genererar ganska mycket intäkter till staten i förhål- lande till befolkningsmängden. Även om befolkning- en i Stockholm utgör 20 % av landets befolkning, genererar de ungefär 30 % av skatteintäkterna. Men som sagt talade jag inte om Stockholms stad. Detta med skattekraft kan bero på väldigt många olika saker. För att ånyo tala om min hemkommun, hade den ända fram till 1986 en skattekraft som låg under genomsnittet. Då byggde man våldsamt ut barnomsorg och äldreomsorg - alltså en kommunal åtgärd. Detta förorsakade kommunala kostnader, men det innebar också att man kunde få ut framför allt kvinnor i arbetslivet. Nu har denna kommun landets tredje högsta skattekraft och en mycket hög förvärvs- frekvens för både män och kvinnor. Man kan fundera över vad det finns för incitament för detta system. Skall man nu våldsamt öka avgifterna för barnomsorg och äldreomsorg eller försämra barnomsorg och äld- reomsorg för att anpassa sig till systemet? Det kan ändå inte vara meningen. När det gäller inkomstutjämning håller jag helt och hållet med statsrådet om att skattesatsen skall spegla den service som man bestämmer att man skall ha. Sedan kan man ha en utjämning i grunden. Men det får ju inte bli så att man tar ut kommunal skatt för att betala till någon annan. För varje 10 000 kronor som man får in i extra kommunalskatt i min hem- kommun får man betala 13 000 kronor till systemet. Sådana system kan man inte ha. Jag kan inte hålla med om att inkomstutjämning är bra, för det är inte bra. Vad man uppmanar vissa kommuner till är: Mins- ka det antal som är i arbete och sänk era inkomster. Detta är inte bra heller för övriga landet.
Anf. 81 INGER STRÖMBOM (kd): Herr talman! Jag noterar först och främst att jag inte fick svar på några av mina frågor, t.ex. om den lilla enskilda människan, skattebetalaren, som i vissa kommuner får dra ett väldigt tungt ekonomiskt lass. Jag fick inte heller svar på frågan om de demokratis- ka aspekterna i systemet, att pengarna inte går att spåra, att jag inte kan ställa någon politiker till ansvar för hur mina pengar används. Är inte detta odemok- ratiskt? Går det inte att ordna det på ett bättre sätt? När det gäller Stockholm vet vi ju alla att bland alla kostnadsfaktorer saknas det en del väldigt tunga faktorer som har bäring på storstäderna. Vi har t.ex. väldigt höga kostnader för boendet. Vi vet också att det hade varit väldigt bra om t.ex. psykiatrireformens effekter, som ju lägger sig väldigt tungt på storstä- dernas ekonomi, hade funnits med i systemet, men det gör det inte. Visst finns det brister, och visst finns det åtgärder som bättre hade kunnat fånga upp storstädernas situ- ation. Jag skulle gärna vilja ha svar på min fråga om demokrati och om den lilla skattebetalaren, för det är den enskilda skattebetalaren som i slutänden står för pengarna.
Anf. 82 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! Först demokratin: Som jag sade i mitt tidigare inlägg är en grundförutsättning för detta system att alla delar av landet skall utvecklas på lik- artat sätt och ha samma möjligheter att klara sina åtaganden. Man skall se kostnadsutjämningen som en del i hela statsbidragsgivningen till kommunsektorn, där också de generella statsbidragen ingår. Ibland möter jag kritik för att detta är ett svåröver- skådligt system, att man inte kan överblicka och tränga in i det och att det bara är ett fåtal personer i landet som har kunskaper om det. Det kanske kan vara en riktig invändning. Jag brukar kontra med att ställa frågan: Hur många var det egentligen som hade överblick över det gamla systemet med 70-75 speci- aldestinerade statsbidrag? Det var ju ett minst lika krångligt och svårgenomträngligt system och minst lika besvärligt för medborgarna att förstå. Jag tycker att grunderna i inkomst- och kostnads- utjämningen är bra, sett i relation till hela statsbi- dragsgivningen till kommunsektorn, alltså även in- klusive de generella statsbidragen. Vi resonerar ofta om bara inkomst- och kostnadsutjämningen. Men vi skall se den i relation till hela statens engagemang för att ge kommunerna och landstingen förutsättningar att utvecklas. Så vill jag säga något till Henrik Westman om tillväxten. Jag tror inte att det finns någon ansvarig kommu- nalpolitiker som gör sådana överväganden som Hen- rik Westman talar om i sitt inlägg och som räknar på det sätt han nämner som en följd av att det finns en Pomperipossaeffekt i systemet. Jag känner kommu- nalpolitiker, oavsett politisk kulör, som personer som gör allt för att främja medborgarnas situation i sina respektive kommuner. Några sådana kalkyler tror jag faktiskt inte att man gör. Däremot är jag villig att tillstå - det gjorde jag i mitt tidigare inlägg - att det naturligtvis är en brist och en skönhetsfläck i systemet att vi har denna ef- fekt. Skulle vi hitta en lösning som inte innebär en minskad inkomstutjämning och som inte innebär att kommunerna kan påverka detta är jag öppen för en diskussion om den. Det är ungefär den slutsats som kommittén har kommit fram till. Kommittén kom inte fram till någon lösning som var riktigt hållbar enligt de utgångs- punkter som kommittén hade att arbeta med.
Anf. 83 HENRIK WESTMAN (m): Herr talman! Det var säkert svårt att förstå sys- temet innan, men just därför bör man försöka göra det enkelt så att man vinner i demokrati i den meningen att folk begriper det. Ärrade kommunalråd och kom- munstyrelseordförande förstår det säkert, men med- borgarna gör det som sagt var inte. T.o.m. socialde- mokraterna här i området har framfört att de inte förstår. Det är en demokratisk miss. Vi får inte glömma bort kostnadsutjämningen. In- komstutjämningen var en politisk fråga. Vi kan fun- dera över hur mycket politik som låg bakom tanken att man skulle fördela pengar mellan olika kommu- ner. Men kostnadsutjämningen byggde på en tjänste- mannautredning från början. Man försökte med olika kriterier hitta rättvisa i det systemet. Det måste vi ändå säga. Sedan krånglade man till det. Då blir det kanske inte helt rättvist. I början kan det naturligtvis vara svårt att hitta rättvisa. Om man ser ut i landet ser man att de som skriker högst är de som inte får tillräckligt mycket i kost- nadsutjämningen. Varje år ger Kommunförbundet ut en bok som heter Så kostar det i din kommun. Tittar man i den ser man i en av de första tabellerna att de kommuner som ligger framför allt norrut har dubbelt så mycket att röra sig med per invånare som kommunerna i stor- stadsområdena, om man räknar in statsbidrag och skatt. Jag har ett förslag. Minska utjämningsgraden från 95 % till 80 eller ännu hellre 75 %. Då finns incita- menten fortfarande kvar.
Anf. 84 Statsrådet LARS-ERIK LÖV- DÉN (s): Herr talman! Jag är inte överraskad över det för- slaget. 80 % i inkomstutjämning har varit moderater- nas linje bakåt i tiden. Det är en linje som vi natur- ligtvis inte är beredda att medverka till. Det skulle innebära att vi får en situation med en kraftigt gynn- sam utveckling för den kommunala sektorn i vissa tillväxtregioner, men betydligt sämre förutsättningar i andra regioner. Utgångspunkten för mig är att tillväxten och ök- ningen av skatteunderlaget, som sker ojämnt i landet i dag, skall fördelas på ett rättvist sätt över landet. Det är hela landets kraft som ligger bakom tillväxten. Jag vill än en gång säga att jag är övertygad om att kommunpolitiker i de kommuner som kan drabbas av Pomperipossaeffekten inte gör sådana kalkyler som ibland framskymtar i debatten. Jag känner kom- munalpolitiker av olika kulör, och jag känner kom- munalpolitiker som människor som arbetar hårt för att skapa goda förhållanden i sina respektive kommu- ner.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen
Förste vice talmannen anmälde att följande fak- tapromemorior om förslag från Europeiska kommis- sionen inkommit och delats ut till kammarens leda- möter: Antagande av ett åtgärdsprogram för tullfrågor i ge- menskapen KOM (1998) 644 Handlingsplanen för konsumentpolitiken 1999-2001 KOM (1998) 696 Föreskrifter och villkor för strukturåtgärderna inom fiskerisektorn KOM (1998) 728
17 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkanden 1998/99:KU11 och KU20 Finansutskottets betänkanden 1998/99:FiU13-FiU16 Justitieutskottets betänkanden 1998/99:JuU6-JuU8 Lagutskottets betänkande 1998/99:LU10 Bostadsutskottets betänkanden 1998/99:BoU2 och BoU3
18 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Proposition 1998/99:45 Fristående förskoleklass
Socialutskottets betänkanden 1998/99:SoU4 Narkotikapolitik 1998/99:SoU5 Kontroll av syntetiska droger och åtgärder mot dopning
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1998/99:AU5 Vissa frågor om arbetstid
19 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 15 februari
1998/99:168 av Göte Jonsson (m) till justitieminis- tern Skydd för poliser 1998/99:169 av Caroline Hagström (kd) till närings- ministern Konkurrensneutralitet 1998/99:170 av Lars Tobisson (m) till finansminis- tern Valutastabilitet 1998/99:171 av Barbro Westerholm (fp) till social- ministern Åtgärder mot nikotinbruk 1998/99:172 av Ulla-Britt Hagström (kd) till social- ministern Hjälp till hemlösa
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 mars.
20 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 12 februari
1998/99:358 av Berit Jòhannesson (v) till försvars- ministern Särskilda påfrestningar på samhället i fred 1998/99:359 av Göte Jonsson (m) till justitieminis- tern Skydd för polisen 1998/99:360 av Anders Sjölund (m) till näringsmi- nistern Kvarkentrafiken Umeå-Vasa 1998/99:361 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson Skolans ordningsregler 1998/99:362 av Tuve Skånberg (kd) till näringsmi- nistern Europaväg 4 vid Markaryd 1998/99:363 av Lennart Beijer (v) till statsrådet Mo- na Sahlin Svensk varvsindustri
den 15 februari
1998/99:364 av Lars Tobisson (m) till statsministern Sverige och EMU 1998/99:365 av Charlotta L Bjälkebring (v) till mil- jöministern Riksdagsbeslut och regleringsbrev 1998/99:366 av Rolf Gunnarsson (m) till socialmi- nistern Bilstödet till handikappade
Frågorna 358-363 redovisas i bilaga som fogas till detta snabbprotokoll. Frågorna 364-366 redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 mars.
21 § Anmälan om skriftligt svar på fråga
Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in- kommit
den 15 februari
1998/99:320 av Marie Granlund (s) till statsrådet Leif Pagrotsky Öresundsregionen
Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 mars.
22 § Kammaren åtskildes kl. 19.34.
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början till ajourneringen kl. 16.31 och av förste vice talmannen därefter till sammanträ- dets slut.