Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:36 Tisdagen den 15 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1998/99:36

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1998/99:36 Tisdagen den 15 december Kl. 10.00 - 16.31

---

18.00 - 21.47

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 9 december.

2 § Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1998/99:55

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:55 av Sten Andersson (m)
om stöd till företag som drabbas av strafftullar.
Interpellationen kommer att besvaras den
19 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 december 1998
Leif Pagrotsky
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef

Interpellation 1998/99:77

Till riksdagen
Interpellation 1998/99:77 av Gunnel Wallin om
våld mot taxiförare.
Frågan kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 10 december 1998
Laila Freivalds

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1998/99:SfU1 och SfU2
Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU1

4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 11 december

JuU1 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Mom. 1 (utgångspunkter för kriminalpolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
237 för utskottet
79 för res. 1
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 39 v, 33 kd, 14 c, 17 fp, 13 mp
För res. 1: 78 m, 1 kd
Frånvarande: 10 s, 4 m, 4 v, 8 kd, 4 c, 3 mp

Mom. 6 (särskilt glesbygdsstöd)
1. utskottet
2. res. 3 (v, c, mp)
Votering:
249 för utskottet
66 för res. 3
2 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 78 m, 35 kd, 16 fp
För res. 3: 39 v, 14 c, 13 mp
Avstod: 1 kd, 1 fp
Frånvarande: 11 s, 4 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 3 mp

Mom. 11 (ersättning till nämndemän)
1. utskottet
2. res. 6 (s, v)
Votering:
160 för utskottet
160 för res. 6
29 frånvarande
Förste vice talmannen konstaterade att rösterna var
lika delade och ärendet bordlades i enlighet med 6 §
5 kap. riksdagsordningen.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 78 m, 36 kd, 14 c, 17 fp, 14 mp
För res. 6: 120 s, 40 v
Frånvarande: 10 s, 4 m, 3 v, 6 kd, 4 c, 2 mp

JuU3 Immunitet och privilegier för sekretariatet
för Östersjöstaternas råd i Stockholm
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU4 Immunitet och privilegier för GIWA i Kal-
mar
Kammaren biföll utskottets hemställan.

5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 14 december

FiU2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och fi-
nansförvaltning
Mom. 2 (anslagen inom utgiftsområde 2 budgetåret
1999)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
192 för utskottet
15 för res. 1
110 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 7 m, 39 v, 10 kd, 2 fp, 13 mp
För res. 1: 14 c, 1 fp
Avstod: 70 m, 26 kd, 14 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 3 mp

Mom. 4 (Utveckling av BNP-måttet)
Proposition ställdes först beträffande utskottets hem-
ställan och därefter i fråga om motiveringen.
Hemställan:
1. utskottets hemställan
2. hemställan i res. 2 (kd)
Votering:
196 för utskottet
37 för res. 2
85 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 23 m, 39 v, 14 mp
För res. 4: 1 m, 36 kd
Avstod: 54 m, 14 c, 17 fp
Frånvarande: 11 s, 4 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 2 mp
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 4 (m)
173 för utskottet
78 för res. 4
66 avstod
32 frånvarande
Kammaren godkände utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 39 v, 14 mp
För res. 4: 78 m
Avstod: 35 kd, 14 c, 17 fp
Frånvarande: 11 s, 4 m, 4 v, 7 kd, 4 c, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU3 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner
Mom. 1 (utvecklingen inom kommunsektorn)
Proposition ställdes först beträffande utskottets hem-
ställan och därefter i fråga om motiveringen.
Hemställan:
1. utskottets hemställan
2. hemställan i res. 1 (kd)
Votering:
265 för utskottet
38 för res. 1
16 avstod
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 75 m, 39 v, 12 c, 4 fp, 14 mp
För res. 2: 2 m, 36 kd
Avstod: 1 m, 2 c, 13 fp
Frånvarande: 10 s, 4 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 2 mp
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 2 (m)
188 för utskottet
78 för res. 2
52 avstod
31 frånvarande
Kammaren godkände utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 39 v, 14 c, 1 fp, 14 mp
För res. 2: 78 m
Avstod: 36 kd, 16 fp
Frånvarande: 11 s, 4 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 2 mp

Mom. 2-5
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU4 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU5 Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska
gemenskapen
Moment 1 och 2
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 3 (komplettering av målen för utgiftsområdet)
Proposition ställdes först beträffande utskottets hem-
ställan och därefter i fråga om motiveringen.
Hemställan:
1. utskottets hemställan
2. hemställan i res. 1 (kd)
Votering:
282 för utskottet
36 för res. 1
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s , 78 m, 39 v, 14 c, 17 fp, 14 mp
För res. 2: 36 kd
Frånvarande: 11 s, 4 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 2 mp
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 2 (c)
Votering:
269 för utskottet
14 för res. 2
35 avstod
31 frånvarande
Kammaren godkände utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s , 78 m, 39 v, 17 fp, 14 mp
För res. 2: 14 c
Avstod: 35 kd
Frånvarande: 10 s, 4 m, 4 v, 7 kd, 4 c, 2 mp

KU1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse m.m.
Mom. 1 (anslag m.m. under utgiftsområde 1 Rikets
styrelse)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
3. res. 3 (c)
4. res. 1 (mp)
Förberedande votering 1:
14 för res. 3
14 för res. 1
291 avstod
30 frånvarande
Förste vice talmannen konstaterade att lika röstetal
uppkommit. Utgången skulle avgöras genom lottning.
Förste vice talmannen anmodade Agne Hansson (c)
och Carl-Erik Skårman (m) att fungera som kontrol-
lanter vid lottningen samt Lars Ohly (v) att förrätta
lottningen
Den upptagna lottsedeln visade ett nej och kammaren
hade således antagit res. 1.
Förberedande votering 2:
40 för res. 2
14 för res. 1
265 avstod
30 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
135 för utskottet
39 för res. 2
145 avstod
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 5 m, 1 kd, 8 fp
För res. 2: 39 v
Avstod: 74 m, 35 kd, 14 c, 8 fp, 14 mp
Frånvarande: 10 s, 3 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 1 fp, 2 mp
Lars Lindblad (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 11 (rökavvänjning för riksdagens ledamöter
och anställda m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
283 för utskottet
14 för res. 4
23 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 77 m, 19 v, 35 kd, 14 c, 17 fp
För res. 4: 2 v, 12 mp
Avstod: 2 m, 18 v, 1 kd, 2 mp
Frånvarande: 10 s, 3 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU14 Fortsatt giltighet av lagen (1995:1292) om
tillfälliga bestämmelser i fråga om tillstånd att
sända lokalradio
1. utskottet
2. res. (m, fp)
Votering:
225 för utskottet
94 för res.
1 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 38 v, 36 kd, 14 c, 2 fp, 14 mp
För res.: 79 m, 15 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 10 s, 3 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 2 mp
Runar Patriksson och Johan Pehrson (båda fp) an-
mälde att de avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.

6 § Utbildning och universitetsforskning samt
studiestöd

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1998/99:UbU1
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforsk-
ning (prop. 1998/99:1 delvis och skr.
1997/98:176)
Utbildningsutskottets betänkande 1998/99:UbU2
Utgiftsområde 15 Studiestöd (prop. 1998/99:1 delvis)

Anf. 1 PER BILL (m):
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation nr 2 i betänkande UbU2, som behandlar
utgiftsområde 15, studiestöd, samt reservation 1 i
betänkande UbU1, som behandlar utgiftsområde 16,
utbildning och universitetsforskning.
Naturligtvis står vi bakom samtliga våra reserva-
tioner, men för att vinna tid och slippa timslånga
voteringar yrkar vi som vanligt bifall enbart till vår
första reservation i respektive betänkande.
Sverige är ett rikt land, som på många områden är
mycket framgångsrikt. Vi har de senaste 30 åren
sakta men säkert dock gått tillbaka i välfärdsligan.
Från att ha tillhört världens tre rikaste länder för 30 år
sedan är vi i dag nere kring 20:e plats.
Orsakerna är många. De höga skatterna, det dåliga
företagsklimatet och en stel arbetsmarknad är några
av förklaringarna. En annan och minst lika viktig
förklaring är de brister som tyvärr finns i vårt utbild-
ningssystem. Bristerna finns på alla nivåer, från
grundskola till högre utbildning och forskning.
För oss moderater är utbildning i världsklass en
mycket viktig fråga, som kräver stora satsningar och
förändringar i dagens utbildningssystem. En viktig
del i en långsiktig strategi är ökade satsningar på
grundforskning och forskarutbildning. Det innebär
bl.a. att flera forskarstudenter skall få möjlighet att
skaffa sig en nationell och internationell utbildning av
mycket hög kvalitet.
Moderata samlingspartiets budget innehåller be-
tydligt mer resurser till utbildning och forskning. På
utgiftsområde 16, utbildning och universitetsforsk-
ning, gör vi en avsevärd förstärkning i förhållande till
regeringens förslag.
Moderaterna satsar bl.a. 1 ½ miljard kronor mer
än regeringen på forskning och forskarutbildning de
kommande tre åren. Moderaterna satsar t.ex. 205
miljoner kronor mer på de nya universiteten i Karl-
stad, Örebro och Växjö och på ett IT-universitet i
Karlskrona/Ronneby än vad regeringen gör.
Om vi fått bestämma, herr talman, skulle denna
utbildningsdebatt ha startat med en inledande de-
battrunda som skulle ha handlat
· om utbildningens betydelse för individen och
samhället,
· om vikten av kvalitet och relevans i all utbildning,
· om utbildningens betydelse för uthållig tillväxt
och välstånd och
· om varje individs rätt att själv, efter egna talanger
och intressen, skaffa sig en utbildning som han
eller hon finner lämplig.

Tyvärr har vi inte någon tid för en sådan debatt.
Däremot hade vi i förra veckan - som vanligt, höll
jag på att säga - tid att debattera energiskatt på råtal-
lolja i en dryg timme. Herr talman! Det är säkert en
viktig fråga. Jag är dock övertygad om att en övergri-
pande utbildningsdebatt är betydligt viktigare för
utvecklingen av vårt land, om vi tror att de debatter vi
för i den här kammaren faktiskt inspirerar till en all-
män debatt.
Nu har vi inte någon sådan här inledande debatt. I
stället går vi rakt in på utgiftsområde 15, studiemedel,
och de delar av utgiftsområde 16 som rör högre ut-
bildning och universitetsforskning. Senare i dag
kommer vi också att debattera skolfrågor, barnom-
sorgsfrågor osv.
Låt mig inleda med utgiftsområde 15, studiestö-
det. Eftersom regeringen hade utlovat en proposition
om studiestödet under innevarande riksmöte, har vi
moderater avstått från att väcka motioner om de
grundläggande principer som ett sunt och överblick-
bart studiestödssystem måste grunda sig på. Det är
därför med stor besvikelse vi i dag kan konstatera att
den utlovade propositionen om studiestödet ser ut att
bli kraftigt försenad.
Detta är mycket olyckligt. Det är olyckligt därför
att jag delar utbildningsministerns insikt att dagens
system inte är hållbart och att det ger fel signaler till
de studerande. Trots denna insikt säger utbildnings-
ministern att det kan dröja flera år innan ett nytt stu-
diemedelssystem införs och att han hoppas att rege-
ringen kan genomföra en reform under mandatperio-
den.
Herr talman! Snart har Socialdemokraterna inne-
haft makten i fem år. Trots detta går utbildningsmi-
nistern bara runt och hoppas kunna göra något åt
studiemedelssystemet, som inte är hållbart och som
ger fel signaler till de studerande. Vilken ynkedom!
Min första fråga till utbildningsministern är: Av-
ser du att lägga fram en proposition om nytt studi-
estödssystem under våren 1999 så att det kan träda i
kraft senast den 1 januari 2000?
Vi moderater har tidigare påpekat att ett sådant
system skall vara överblickbart, uppmuntra till låg
skuldsättning, snabb avbetalning och effektiva studi-
er. Systemet skall vara så tydligt att studenten skall
kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna och
därmed se till att lånet han eller hon tar för sin utbild-
ningsinvestering blir en lönsam investering på lite
sikt. Det måste nämligen löna sig att utbilda sig, och
det gör det tyvärr inte för många i Sverige.
Två konkreta moderata förslag är att ta bort fri-
beloppet och att göra räntorna avdragsgilla.
Så går jag över till utgiftsområde 16, den högre
utbildningen och forskningen.
När det gäller området högre utbildning och
forskning vill vi sätta studenten i centrum. Vi vill att
studenterna själva skall bestämma var de skall stude-
ra, och vi vill att det skall finnas en mångfald av olika
utbildare att välja mellan.
I dag har Sverige tyvärr ett centraliserat och poli-
tiserat fördelningssystem, där politiker delar ut platser
grundat på politiska värderingar och inte efter stu-
denternas val av utbildning och den faktiska kvalite-
ten. Studenternas val, utbildningens kvalitet och tidi-
gare uppnådda resultat skall styra resurserna.
I utbildningsutskottets betänkande kan vi läsa att
besparingar med 1,52 % görs på anslagen till grund-
läggande utbildning och till forskning och forskarut-
bildning. Denna osthyvelstyp av besparingar på lång-
siktig, strategisk utbildning är inget nytt. Ända sedan
1994 har Socialdemokraterna sparat på det här sättet.
De blivande universiteten Karlstad, Växjö och
Örebro samt högskolan i Karlskrona/Ronneby får
egna anslag till forskning och forskarutbildning. Det
är bra.
Karlstads, Växjös och Örebros upphöjning från
högskola till universitet skulle vi däremot kunna
debattera länge och väl här. En självklarhet är att
forskningen vid de små och medelstora högskolorna
måste svara mot samma kvalitetskrav som universi-
teten. I detta sken måste regeringens hantering av de
nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro be-
traktas som ett gigantiskt misstag.
Regeringen körde först över Högskoleverkets pro-
fessionella bedömning när det gäller vid vilken tid-
punkt de olika högskolorna skulle få universitetssta-
tus. Valfrossa, i ett som det skulle visa sig historiskt
dåligt val för Socialdemokraterna, är en förklaring till
de snabba utnämningarna och de stora förväntningar
om mer resurser som man skapade. Men det är inte
någon ursäkt.
Det ännu större sveket kom dock i denna budget-
proposition. De nya universiteten får inte de ökade
resurser som de förespeglats - resurser som är en
förutsättning för att de skall kunna nå upp till de kva-
litetskrav som vi ställer på ett universitet.
Vi moderater anser att en utnämning av ett nytt
universitet måste följas av en samtidig ökning av
anslagen till det nya universitetet.
Min andra fråga till utbildningsministern lyder:
Anser du att principen om att en utnämning av ett nytt
universitet måste följas av en samtidig ökning av
anslaget till det nya universitetet? Är detta en bra
princip?
Herr talman! Utbildningsminister Thomas Östros
måste nu bekänna färg. Senast i vårpropositionen
måste regeringen riva upp sin aviserade treårsplan för
högre utbildning och forskning på de nya universite-
ten. Nya resurser måste till - annars hotas den lång-
siktiga kvaliteten på de nya universiteten. Att bygga
upp forskning och forskarutbildning av hög kvalitet
tar tid och kräver resursförstärkningar.
Det moderata förslaget ger de nya universiteten
goda förutsättningar att stegvis förbättra och förstärka
sin forskning och forskarutbildning. Vårt mål är att de
nya universiteten i rimlig takt skall kunna leva upp
till sin nyvunna universitetsstatus.
Vi moderater föreslår en successiv uppbyggnad av
de nya universiteten. Vi utökar stegvis anslagen för
forskning och forskarutbildning till de nya universi-
teten i Örebro och Växjö med 50 miljoner kronor och
till universitetet i Karlstad med 75 miljoner kronor
mer än regeringen budgeterat under de kommande tre
åren.
Låt mig avslutningsvis kommentera en del av den
nya utredningen Forskning 2000. I utredningen avli-
vas inledningsvis myten om att svenska staten satsar
mest pengar i världen på forskning och utveckling.
Det är en sanning som inte kan sägas tillräckligt ofta.
Att Sverige står sig bra i statistiken beror framför allt
på att näringslivet i allmänhet och ett fåtal internatio-
nella storföretag, som Astra och Ericsson, i synnerhet
gör mycket stora forskningsinsatser.
De statliga satsningarna på forskning och utveck-
ling uppgår till knappt 30 % av de totala svenska
satsningarna. Det är inte tillräckligt för att åstadkom-
ma önskvärd kvalitet. Utredningens enhälliga slutsats
är att man skall öka resurserna för grundforskning
och forskarutbildning, och det är någonting som vi
här i riksdagen och regeringen borde ta till oss. Av
detta syns tyvärr ingenting i regeringens budget.
Att skriva vackra saker om grundforskning och
forskarutbildning i en utredning är i sig positivt. Ty-
värr blir det en tom gest när det följs av en budget
som inte satsar några nya pengar på grundforskning
och forskarutbildning. I budgeten handlar det fortfa-
rande om nedskärningar vad gäller medlemskapen i
internationella forskarorganisationer, dyrbar veten-
skaplig utrustning samt forskningsrådens anslag till
ett sammanlagt belopp om 150 miljoner kronor.
Min tredje fråga till utbildningsministern, var han
nu är, gäller vilka konsekvenser han tror att bespa-
ringarna på medlemskapen i internationella forsk-
ningsorganisationer, dyrbar vetenskaplig utrustning
samt forskningsråden får.
Vi moderater, däremot, lever upp till utredningens
idé om ökade statliga resurser till grundforskning och
forskarutbildning. I ett första steg bör riksdagen anslå
ytterligare en och en halv miljard kronor till forskning
och forskarutbildning. Detta är en viktig åtgärd för att
återskapa ett framgångsrikt Sverige - ett land med
hög tillväxt och utbildning och forskning i världs-
klass.

Anf. 2 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! För Vänsterpartiets del är det vikti-
gaste målet under denna mandatperiod att arbeta för
att öka sysselsättningsgraden. Både i kampen mot
arbetslösheten och i arbetet för att utveckla och stärka
vår demokrati - vilket för oss också omfattar den
ekonomiska demokratin och därmed att minska de
ekonomiska klyftorna i samhället - utgör satsningen
på utbildning en mycket betydelsefull del.
Vi ser utbildning som ett av de viktigaste instru-
menten för att öka sysselsättningen, men också för att
minska inkomstskillnader. Vi menar till skillnad från
vissa borgerliga politiker att en sammanpressad lö-
nestruktur inte alls behöver leda till minskad syssel-
sättning om den är korrelerad med utbildningens
fördelning. Att utbilda dem som har lägst utbildning
så att de bli mer efterfrågade på arbetsmarknaden och
kan betalas bättre är enligt vår mening helt avgörande
för att vi skall få en jämnare inkomstfördelning och
en förbättrad sysselsättning. Internationella jämförel-
ser visar också detta mycket tydligt.
Bättre utbildad arbetskraft skapar ökade möjlig-
heter att klara den ständiga omställning som präglar
dagens arbetsmarknad. Utbildning ökar möjligheterna
att få ett arbete; fler utbildade och ökad mångkunnig-
het innebär att flaskhalsarna också blir färre. Sverige
bör alltså sträva efter att ha världens bästa kortutbil-
dade. Det finns ingen motsättning mellan det och att
samtidigt sträva efter att de med bäst utbildning skall
kunna hävda sig bland dem som är bäst utbildade i
världen. Kunskap är inte en ändlig mängd. Den kan
fördelas till hur många som helst.
Om man resonerar så här är grundskolan och
gymnasieskolan avgörande både för vår produktivitet,
hur vi fördelar inkomsterna och vår sysselsättnings-
grad. Ungdomar med god utbildningsbakgrund har i
dag fyra gånger så stor chans att få ett arbete som
medelålders kortutbildade. Ett av de viktigaste verk-
tygen för att påverka fördelning av makt, inkomster,
sysselsättningsgrad och tillväxt i Sverige är därför att
minska antalet ungdomar som inte klarar av skolan.
I det moderna samhället kommer de som är skol-
trötta eller som hoppar av från skolan att få det svårt.
I Sverige är det 6 % eller ca 10 000 elever som läm-
nar skolan varje år med ofullständiga kunskaper. När
det gäller de elever som har svårigheter i skolan är det
i själva verket en lönsam investering för samhället att
satsa så mycket som upp till 1 miljon extra per barn
för att föra upp dem till en godtagbar utbildningsnivå.
Det är just dessa elever som senare kan få problem på
arbetsmarknaden och som kan kräva mycket stora
resurser i denna storleksordning. Det långsiktiga
sättet att resonera skulle ge utrymme för en mycket
mer dynamisk pedagogik och också en bättre mix
mellan teori och praktik.
Men vad gjorde vi i stället under förra mandatpe-
rioden? Samtidigt som kraven på arbetsmarknaden
har ökat har resurserna till skolan minskat generellt
med ca 20 % och med ca 30 % för de barn som har
särskilda behov. Det menar vi i Vänsterpartiet är ett
stort misstag som vi måste reparera, och håller på att
reparera, under denna mandatperiod.
En förutsättning för att minska strukturarbetslös-
heten är också att öka utbildningsnivån för de medel-
ålders kortutbildade. Jag skulle i en randanmärkning
vilja säga till Per Bill att Moderata samlingspartiets
budget innehåller betydligt mindre pengar till särskil-
da utbildningssatsningar för just dessa vuxna.
Någon - jag tror att det stod i LO-rapporten - har
räknat ut att vinsten för samhället är ca 180 miljarder
kronor om 5 % av alla mellan 18 och 38 år som
misslyckas med grundskolan förmås att studera så att
de får gymnasiekompetens. Det är alltså lönsamt för
samhället att satsa stora resurser på dessa grupper.
Det är det som görs i det nationella kunskapslyftet.
Särskilt gäller det dem som på grund av ålder, etnici-
tet eller bristande hälsa har stora problem på arbets-
marknaden. Här tycker vi att staten har ett särskilt
ansvar för att motverka den diskriminering som in-
vandrade och handikappade utsätts för.
Vi kan alltså slå fast att ålder, kön, klasstillhörig-
het och etnicitet har betydelse för tillgången till ut-
bildning. Staten har självklart ett ansvar för att ut-
bildningssystemet utformas så att det ger en hög och
jämnt fördelad utbildning. Verkligheten ser något
annorlunda ut. Den sociala snedrekryteringen till
högre utbildning har inte förbättrats nämnvärt under
de senaste tio åren. Den relativa chansen att påbörja
högskoleutbildning vid 21 års ålder var sju gånger
högre för ungdomar från högre tjänstemannahem än
för dem från arbetarhem i årskullen ungdomar födda
1976.
Med detta sätt att se på saker är det lätt att inse att
det framtida studiestödssystemet måste vara både
generöst och rekryterande. Förslaget till nytt studi-
estödssystem kan inte skjutas upp längre. Ett nytt
överblickbart studiestödssystem är ett måste för att
studenternas vardag skall bli dräglig. Studenterna är
också en av de grupper som under de senaste årens
nedskärningar fått ett betydligt minskat konsumtions-
utrymme. Jag menar också att det är ekonomiskt
försvarbart att ge människor möjlighet att studera
även efter det att de har fyllt 45 år, och det menar jag
i ljuset av den stora vuxenutbildningssatsningen.
För några veckor sedan fick jag ett brev från Ma-
ria. Hon har deltagit i kunskapslyftet, och i vår når
hon en nivå motsvarande gymnasieskolekompetens.
Maria - arbetslös sedan väldigt lång tid - var i början
inte särskilt motiverad, men intresset och glädjen över
nya kunskaper och insikter har under studietiden
ständigt vuxit sig starkare. Hennes studieresultat är
utmärkta.
Med en återerövrad framtidstro och stärkt själv-
känsla vill hon nu vidareutbilda sig till lärare. Men
tyvärr har hon fyllt 45 år innan hon påbörjar sina
studier, och hon beviljas därför inget studiestöd.
Rent mänskligt - för Marias del - är det självklart
att beskedet om uteblivet studiestöd innebär en stor
besvikelse och frustration. Men frågan är ju om det är
klokt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Vad
kommer det att kosta samhället om Maria nu tvingas
tillbaka till arbetslöshet, varvad med olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder, fram till pensionsåldern?
Vad kan hennes svikna förhoppningar i form av för-
sämrat psykiskt välbefinnande kosta samhället?
Ponera att hon i stället beviljas studiestöd och ge-
nomgår en lärarutbildning.
Hon har med sin stora livserfarenhet säkert möj-
lighet att bli en mycket god lärare. Visserligen kom-
mer hon inte att hinna betala tillbaka sina studieskul-
der före pensionsåldern, men chanserna att få ett jobb
ökar och hon kommer att betala skatt under ett antal
år.
Nu undanröjer inte ett nytt studiestödssystem en-
samt de studiesociala problemen och den sociala
snedrekryteringen; det tror inte jag heller. Det finns
andra mycket allvarliga brister. En är den bristande
samordningen mellan de olika sociala stödsystemen
och vem som skall ha samordningsansvar för den
socialpolitik som berör studenterna. Vänsterpartiet
har därför krävt att en bredare studiesocial utredning
görs parallellt med att ett nytt studiestöd utformas.
Den bristande samordningen har medfört en
mängd oacceptabla konsekvenser. Dit hör t.ex. praxis
i många kommuner att neka studenterna socialbidrag
under sommaren, trots att detta strider mot social-
tjänstlagen. Dessutom saknar studenterna alla former
av arbetsskadeförsäkring, ett område där det borde
vara enkelt att snabbt nå enighet om vidare lagstift-
ning.
Den mycket svåra bostadssituationen i framför allt
Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg kräver att
snara åtgärder vidtas. Annars är jag rädd att den soci-
ala snedrekryteringen ytterligare kommer att förstär-
kas. Redan nu tvingas duktiga ungdomar att tacka nej
till en utbildningsplats därför att de inte kan hitta en
bostad som de har råd att betala i storstäderna.
Fler måste alltså få möjlighet att tillägna sig aka-
demisk utbildning, även bland dem som kommer från
studieovana hem.
Vi menar också att kostnaderna för det livslånga
lärandet måste fördelas på ett mer rättvist sätt mellan
individen, samhället och arbetslivet. Därför har vi
föreslagit att fonder, vi har kallat dem framtidsfonder,
bör skapas som gör det möjligt för individen att få
ekonomiskt stöd för att sadla om till ett nytt yrke eller
ta ett rejält kunskapssteg.
Det är ställt utom allt tvivel att en fortsatt väl-
ståndsutveckling i Sverige också förutsätter en om-
fattande och väl fungerande forskning. Vi menar
också att resurserna till framför allt den fria, forskar-
styrda forskningen och forskarutbildningen från sam-
hällets sida måste öka väsentligt. I den parlamentaris-
ka utredningen Forskning 2000, som nyligen lade
fram sitt slutbetänkande, rådde också partipolitisk
enighet om detta.
Till grund för den medicinska och teknologiska
utvecklingen ligger framför allt den naturvetenskapli-
ga forskningen. Dessa samband kommer sannolikt att
få en ökad betydelse i framtiden, kanske främst inom
områdena IT, bioteknik, energi och ekologi. Därför
anser vi att det är nödvändigt att den naturvetenskap-
liga forskningen får utökade resurser.
En storsatsning på utbildning kräver också lärare.
Vi är bekymrade över den stora lärarbrist som sam-
hället tycks stå inför, dels beroende på större barn-
kullar och den utökade vuxenutbildningen, dels bero-
ende på stora pensionsavgångar. Drygt 40 % av lärar-
na kommer att gå i pension fram till år 2010. För
gymnasielärarna är siffran hela 60 %. Framför allt
gäller detta lärare i matematik, naturvetenskap och
teknik.
Om lärarna saknar naturvetenskaplig kompetens i
framtiden och dessutom kanske har dålig utrustning
är det inte så konstigt om barnens bild av naturveta-
ren och naturvetenskapen kommer att bli skev. Det är
också svårt att entusiasmera barn för någonting som
de varken kan exponeras för eller få förklarat på ett
tillfredsställande sätt.
Vi är alltså mycket kritiska till den ryckighet som
regeringens beställning av lärarexamina för grund-
skolans årskurser 4-9 innebär för lärarutbildningarna.
Vi menar att det knappast är försvarbart att arbeta
med beställningar som ställer högskolorna inför så
snabba omställningar och svåra dimensioneringsbe-
slut. Det måste vara möjligt att tidigare kunna förutse
förändrade dimensioneringsbehov och i tid ge sådan
information att man successivt kan förändra sin orga-
nisation i enlighet med detta. Vi anser att ett bättre
planeringsunderlag för regeringens beställningar av
utbildningsplatser på lärarutbildningarna måste ut-
vecklas.
Vi tycker också att det är lite förvånansvärt att re-
geringen i propositionen inte alls berör den situation
som håller på att uppstå för de yrkesinriktade pro-
grammen i gymnasieskolan. Enligt en rapport från
Skolverket finns en stor risk för att den svaga rekryte-
ringen av lärare i yrkesinriktade karaktärsämnen -
tidigare kallade yrkeslärare - parat med de väntade
stora pensionsavgångarna kan leda till en ytterst stor
lärarbrist i karaktärsämnen på de yrkesförberedande
programmen. Detta vore väldigt beklagligt.
Regeringen framhåller också i propositionen att
skolans långsiktiga behov motiverar att minst hälften
av antalet lärarexamina bör vara inom områdena
matematik, naturvetenskap och teknik, och det kan
man hålla med om. Samtidigt talas på andra ställen
om det angelägna i att öka antalet utbildningar som
kräver förkunskaper från de naturvetenskapliga pro-
grammen. Av propositionen framgår dock inte hur
regeringen har tänkt sig att antalet studerande som har
denna kompetens skall räcka till alla utbildningar som
kräver kompetensen och som erbjuds av högskolorna.
Det är här det s.k. basåret spelar en viktig roll. Vi
menar att det bör få utökat utrymme och att det bör
ges som ett särskilt utbildningsuppdrag till högsko-
lorna med öronmärkta pengar för att säkerställa att
det får växa fritt utan konkurrens om anvisade medel.
Jag vill avsluta mitt anförande med att mycket
kort beröra situationen efter de nya antagningsregler-
na till doktorandutbildningarna, hur det ser ut på
universiteten och vilka konsekvenser det här har fått.
Situationen är, i varje fall som jag har förstått det,
väldigt mörk i Uppsala, Lund, Stockholm och Göte-
borg. I Uppsala befinner sig den humanistiska forsk-
ningen närmast i kris, enligt uppgifter. Vid historisk-
filosofiska sektionen råder antagningsstopp, trots att
den är en av de mest välskötta i landet. Vid språkve-
tenskapliga sektionen är antagningen närmast obe-
fintlig. Vid teologiska sektionen råder absolut antag-
ningsstopp.
De första fallen av antagning med annan finansie-
ring har nu börjat dyka upp: ett fall i Stockholm och
ett i Uppsala. I båda fallen har den äkta maken ställt
finansiella garantier för hustruns försörjning under
forskarutbildningen. Det känns nästan overkligt,
tycker jag - i dag, 1998. Det kan väl knappast heller
ha varit regeringens avsikt med den här reformen.
Känsloläget bland de doktorander som har påbör-
jat sin utbildning under de gamla reglerna skulle jag
vilja beskriva som snudd på katastrof. De har hunnit
definiera sina avhandlingsämnen och planerat sin
forskarutbildning efter helt andra regler. Bara i Upp-
sala är de ca 150 stycken. Många av dem kan nu
tvingas avbryta sina studier.
Kraven på individuella studieplaner och mer an-
svarstagande från fakultetsnämnderna - det måste jag
ändå säga - är någonting som alla doktorander väl-
komnar. Det är inte där felet ligger. Vi tycker dock att
regeringen nu utan prestige skulle försöka titta ige-
nom vilka konsekvenser det här har fått och hur över-
gångsreglerna är utformade. Vi måste ge rätt signaler
till unga människor när det gäller studier på högsko-
lenivå.

Anf. 3 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Det var mycket bra att Britt-Marie
Danestig tog upp de nya antagningsreglerna för fors-
karstuderande. Jag håller med om att det är en mycket
mörk situation. Det sade vi moderater redan när rege-
ringen införde dessa regler, och vi har hela tiden varit
mycket kritiska till detta.
Mitt råd till Britt-Marie Danestig är att vi inte be-
höver fundera så mycket över regeringens prestige.
Låt oss samlas, vi partier här i riksdagen som vill
ändra på de här reglerna och göra detta och köra över
regeringen! Eller är det så att det är viktigare att sitta
och vara regeringsunderlag än att se till att vi får ett
bra antagningssystem för doktorander?

Anf. 4 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag vill inte säga att det ena utesluter
det andra. Jag tror att man kan utgöra ett bra rege-
ringsunderlag och också se till att doktoranderna får
den hjälp de behöver.
Nu är det här beslutet fattat. Vi var, precis som
Moderata samlingspartiet, emot beslutet när det fatta-
des. Vi hade de här farhågorna, och en del av dem
tycks nu - i varje fall enligt mina kontakter - ha be-
sannats. Jag tror inte att vi tjänar på att riva upp be-
slutet, men jag tror att vi borde se över övergångsbe-
stämmelserna och titta på konsekvenserna. Det är
nämligen de som befinner sig i systemet nu som har
det svårast, de som har planerat sina studier efter helt
andra regler.

Anf. 5 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Här tror jag att Britt-Marie har en för
positiv bild. Jag är övertygad om att det här systemet
och de krav man ställer på finansieringen av hela
utbildningen kommer att göra att det blir betydligt
färre som kommer in i systemet. Det är väldigt trå-
kigt, när vi precis tvärtom skulle behöva betydligt fler
som kommer in i systemet och betydligt fler som
kommer ut examinerade.

Anf. 6 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande är en
av de farhågor vi har att antagningsstoppen gör att vi
kommer att få stora brister. Det blir svårt att senare
överbrygga dem.
Jag tror att det vore väldigt viktigt att vi nu tog re-
da på vilka konsekvenserna har blivit, så att vi har väl
underbyggda argument och även en väl genomlyst
bild av situationen. Det beror lite grann på vilka före-
trädare man talar med vilka bilder man får, men jag
tycker att regeringen skulle ta initiativ till att skynd-
samt utreda frågan.

Anf. 7 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Stora verksamhetsområden som för-
skola, skola, vuxenutbildning, högskoleutbildning,
forskning och studiestöd har alla med samhällets
påverkan och inverkan på människors liv att göra.
Därför är det med största ansvar som jag närmar mig
dessa frågor. Vem av oss vill inför våra barnbarn stå
till svars för att de inte fått de möjligheter som de haft
rätt till, att unga människor inte har fått en värde-
grund att bygga sina liv på eller att Sverige som na-
tion halkat efter i kunskapsnivå? Ingen. Ändå är ris-
ken påtaglig.
Det finns elever i dag som känner att ingen vuxen
hinner hjälpa dem, som inte hittar orienteringen i vad
som är rätt och fel. Dessutom har landets kunskapsni-
vå sjunkit drastiskt i internationellt perspektiv, enligt
de OECD-mätningar som genomförts. Vi kristdemo-
krater menar att skolan och systemet kan bli bättre.
Vår utgångspunkt finns i den grundläggande sy-
nen på människan, en västerländsk humanistisk män-
niskosyn byggd på kristen etik. Den innebär att alla är
unika och att alla har olika behov som skall tillfreds-
ställas. Människor har förmåga att i gemenskap med
andra påverka och ta ansvar för sina liv. Den förmå-
gan innebär vidare att värden som frihet för den en-
skilde, solidaritet med svaga, jämställdhet mellan
män och kvinnor och alla människors lika värde skall
genomsyra hela verksamheten. Värdegrunden måste
omfattas i praktiken, i det dagliga arbetet. Det tar sig
uttryck i att våld, mobbning och främlingsfientlighet
motverkas.
Vi kristdemokrater menar samtidigt att en sådan
syn får konsekvenser för hur man organiserar system-
en. Det nuvarande utbildningssystemet är i alltför hög
grad anpassat till att elever och människor är lika. De
skall lära sig ungefär lika mycket på ungefär lika lång
tid och på ungefär samma sätt. Dessutom skall det ske
vid ungefär samma tillfälle i livet.
Detsamma gäller studiefinansieringen, som endast
i ytterst ringa del accepterar individuella förutsätt-
ningar. Detta måste vara feltänkt, eller vad tycker
skolministern om detta, herr talman?
Skola, utbildning och forskning har dubbla upp-
gifter. Dels syftar verksamheten till att fylla samti-
dens behov i form av kortsiktiga lösningar, självklart,
dels framtidens, som kräver långsiktighet och sam-
ordning. Tyvärr tycks regeringen i alltför hög grad
vara inriktad på kortsiktiga lösningar i stället för
långsiktiga, med allvarliga konsekvenser som följd.
Vi menar att en balans är nödvändig, skeenden
kan aldrig frysas. Mitt under det att vi arbetar med
morgondagens behov är de dagens, medan många
samtida problem först är lösta när de är gårdagens.
Exempel på detta är den hårda besparingen av basre-
surser på skolorna, vilken har fått till följd att alltmer
resurser måste sättas in för att möta elever i behov av
särskilt stöd. Konsekvenserna har blivit att vi visser-
ligen löst ett kortsiktigt ekonomiskt problem, men att
fler människor mår dåligt, och vi berövar barnen en
harmonisk uppväxt, där olikheter är en tillgång snara-
re än en belastning.
Planeringen av den högre utbildningen har flera
frågetecken. Ett frågetecken rör det samhälleliga
problemet att vi behöver spetsutbildad arbetskraft.
Prognoserna visar att vi redan nu står inför problem
att t.ex. rekrytera civilingenjörer och läkare. Samti-
digt har regeringen redan tidigare år satsat stora re-
surser på naturvetenskapliga och tekniska grundut-
bildningar.
Här blir jag naturligtvis tveksam till Vänsterparti-
ets nyligen gjorda uttalanden. De här medlen har inte
ens hittat sina användningsområden, utan medlen tas i
bruk nu i en nyligen beslutad tilläggsbudget. Likväl
satsar regeringen ytterligare medel på de sistnämnda
utbildningarna, samtidigt som alltför få platser finns
på bristutbildningarna. Det tar ca 13 år att bli special-
utbildad medicinare, var finns långsiktigheten när
medicinarutbildningen inte har ett tillräckligt antal
platser?
Herr talman! Min undran är om utbildningsmi-
nistern och socialministern över huvud taget diskute-
rar långsiktiga lösningar tillsammans.
Motsvarande problem har vi inom lärarprofessio-
nen. Alltför få behöriga lärare finns att tillgå. Att bli
lärare tar runt fyra år. Barnen har funnits i kroppslig
gestalt under denna tid. Likväl har man inte för fyra
år sedan planerat fler utbildningsplatser. Vi kristde-
mokrater vill möta framtida behov genom åtgärder i
dag. Det är en ansvarsfull politik, som inte enbart
verkställer i dag det som skulle skett i går.
Samma synsätt gäller studiefinansieringen. Änd-
ringar som varit ologiska i relation till andra mål i
systemet har gjorts. Människors liv hänger ihop i
helheter, även om politiker har en tendens att tro att
delarna tillsammans ger helheten.
Vi har låg nativitet i Sverige. Vi har sett det som
ett problem. Vi vill att alltfler skall utbilda sig allt
högre upp i åldrarna. Samtidigt försvårar vi livssitua-
tionen för dem som vill förena reproduktiva och pro-
duktiva syften i sina liv.
Som fembarnsmor studerade jag under rimliga
villkor. Det är jag tacksam för. Men mina döttrar har
inte samma möjlighet. Barntillägg finns inte, och
fribeloppet är så lågt att extrainkomster för att slippa
den ofta förnedrande proceduren att söka ekonomiskt
bistånd är ingen idé. Pappaledighet saknas helt, sam-
tidigt som jämställdhet är ett så viktigt mål att det
skall genomsyra all verksamhet.
Min fråga är: Hur kan utbildningsministern stå till
svars för att möjligheten för unga människor att stu-
dera har försämrats de senaste åren, åtminstone för
dem som har barn? I mitt fall får jag säga: Så var det
inte förr i tiden. Då fanns det möjlighet att studera när
man hade barn.
Studiestödssystemet måste omgående förändras,
människors olika livsval respekteras och systemet
kopplas till målstyrning. Om den studerande förenar
studier och arbete, kanske just för att dessa områden
befruktar varandra, skall det vara görligt utan att
livsvillkoren försämras. Lusten att lära tillsammans
med respekt för individens ansvar måste i alla lägen
vara vägledande för de principer och system som
finns.
Herr talman! Vuxenutbildningen har inte tagits på
det allvar den är förtjänt av. Mycket är bra, männi-
skor har fått en ny chans att lära det som de av olika
anledningar inte har kunnat ta vara på tidigare i sina
liv. Men denna utbildning har till stor del varit riktad
mot vissa målgrupper. Mitt under det att behov och
en lust att lära har funnits hos vissa grupper, har vux-
enutbildningen av arbetsmarknadsskäl tvingats på
andra. Detta är kristdemokraterna kritiska mot. Lä-
randet är en subjektiv företeelse och bygger på intres-
se och motivation.
Vi anser att vuxenutbildning skall utvecklas med
hög kvalitet och finnas till för dem som själva önskar
att lära. Vi vill dämpa takten i regeringens förslag till
utbyggnad där stora risker finns för att kvantiteten
blir viktigare än kvaliteten. Kvaliteten ser vi som
viktig i hela verksamheten. Ett sätt att säkerställa den
är att lärarna har en vuxenpedagogisk utbildning. Det
är inte rimligt att vi utbildar lärare enbart till förskola,
grundskola och gymnasium men inte till vuxenutbild-
ning. Man skall kunna välja att utbilda sig till vuxen-
lärare. Det är beklämmande att regeringen i proposi-
tionen ojar sig över flykten av lärare från gymnasie-
skolan till vuxenutbildningen och menar att fler gym-
nasielärare skall utbildas. Att först behöva bli ung-
domslärare för att senare bli vuxenlärare, med fort-
bildning i vuxenpedagogik, kan knappast vara önsk-
värt. Om gymnasielärare flyr den verksamhet de är
utbildade för, är det naturligtvis ett annat problem
som måste lösas.
Herr talman! Vi ser fram emot Lärarutbildnings-
kommitténs arbete i detta avseende, och vi undrar om
ministern är beredd att verka för att vuxenlärarexa-
men kommer till stånd.
Alla vuxna har rätt till grundläggande vuxenut-
bildning. Det är bra. Vi kristdemokrater har varit
bekymrade över att inte särvux har varit en motsva-
rande rättighet. Jag kan inte heller förstå att denna
orättvisa har fått leva så länge och lever fortfarande.
Man noterar med tillfredsställelse i propositionen att
volymen har ökat till 3 997 studerande. Med hänsyn
till dem som borde ha fått möjlighet att studera på
särvux är detta ytterst bekymmersamt - både med
tanke på attityd och det faktiska förhållandet. Behovet
beräknas vara 22 500. Därför var det med tillfreds-
ställelse jag fick skolministerns svar i kammaren den
3 december att problemet skulle åtgärdas. Men vad
innebär åtgärdande? De berörda människorna har
naturligtvis rätt att utvecklas efter sin förmåga. Vi
kristdemokrater sade i valrörelsen att vi ville vara en
röst för den som inte kunde göra sin röst hörd. Det
har vi tagit på allvar. Och, herr talman, frågan är om
ministern tänker verka för att människor får en laglig
rätt till särvux.
Gymnasieskolan har problem och genomgår en
översyn. Det tycker vi är bra. Vi avvaktar resultatet,
men vi vill här peka på att just en omväxlande lär-
lingsutbildning och teoretisk utbildning skulle möta
en del problem.
Det finns också andra problem vi vill peka på.
Många ungdomar har inte någon trygg hemmiljö och
närstående att luta sig mot. Deras problem möts i
skolan som om de vore skolproblem. I verkligheten är
det problem som närmast skulle åtgärdas med hjälp
av närhet till vuxna i livet utanför skolan. Vi vill
därför dra lärdom av vad t.ex. folkhögskolorna har
visat, dvs. att internatvistelse eller annat boende kan
kombineras med gymnasieskolans utbildning. Social
trygghet är en förutsättning för att må gott och lära.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnens vård
och uppfostran. Det är viktigt att föräldrarna får ha
inflytande över vilken påverkan barnen utsätts för.
Rätten att välja skola är en demokratisk självklarhet,
och fristående skolor ser vi som ett naturligt och
utvecklande inslag i ett pluralistiskt samhälle.
Skolan är ett stöd till föräldrarna och har som
uppgift att fostra och ge eleverna baskunskaper för
det fortsatta livet. Målet är att varje elev skall få möj-
lighet att utveckla sin särskilda begåvning och sina
särskilda intressen. Alla kan utvecklas utifrån sin
nivå. Därför är det inte minst viktigt att barn med
olika typer av handikapp stimuleras.
Sedan har vi frågan om synen på kunskap. Vi
kristdemokrater menar att den teoretiska kunskapen
har fått alltför stort utrymme och högt värde i relation
till den praktiska. Vi menar att en balans är nödvän-
dig både för samhället, för kunskapen i sig och för de
enskilda medborgarna.
Kring sekelskiftet var balansen en annan. Männi-
skor hade det praktiska kunnandet i ryggmärgen. Det
var självklart. Det teoretiska kunnandet var huvud-
sakligen någonting för de besuttna. Folkbildningen
startade med att göra den teoretiska kunskapen till-
gänglig för folket. Så småningom tog också politiker-
na sitt ansvar i denna fråga. Nu är läget ett annat. Den
teoretiska kunskapen är tillgänglig för alla som vill.
Men hur är det med den praktiska?
Herr talman! Företräder utbildningsministern och
skolministern ett synsätt som uppvärderar handens
arbete och det praktiska kunnandet och gör det till-
gängligt för alla?
Jag har lyft fram några uppfattningar, varav alla
grundas på att system kring skola, utbildning, forsk-
ning och studiestöd skall vara flexibelt nog att möta
olika människors förutsättningar och livsvillkor. Ge-
nom att vars och ens olika behov tillgodoses utifrån
en tydlig värdegrund byggs det goda samhället. Jag
har också ställt sex frågor till ministrarna, som jag
förväntar blir besvarade i den efterföljande debatten.
Herr talman! Jag vill för tids vinning yrka bifall
till reservation 3 under mom. 1 och 5 i utbildningsut-
skottets betänkande 1, men står naturligtvis bakom de
övriga reservationerna. Jag står bakom samtliga mina
reservationer i utbildningsutskottets betänkande 2,
men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation
nr 1.

Anf. 8 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Yvonne Andersson talar om att alla
människor är lika, i betydelsen lika värde. Jag skulle
vilja säga att människor har olika livschanser. Varför
är då Kristdemokraterna så pass njugga och vill dra
ned på de särskilda utbildningsinsatserna för vuxna?
Det är just de vuxna som har lika värde men som har
haft olika livschanser.
Yvonne Andersson talade om kvantitet kontra
kvalitet. Jag skulle vilja veta vad Yvonne Andersson
stödjer sig på när hon säger att hon är oroad för kva-
liteten i kunskapslyftskurserna. Det enda jag har hört
är att man mest skall oroa sig för att privata entrepre-
nörer har fått uppdraget, bl.a. i den kommun vi båda
kommer från. Där har lärarna varit dåligt utbildade,
och de har definitivt inte haft någon pedagogisk ut-
bildning. I det fallet är Kristdemokraterna ett parti
som stöder just det privata entreprenörskapet i de
kommunala sammanhangen.

Anf. 9 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! För det första är jag ledsen att Britt-
Marie Danestig inte lyssnade på hela mitt anförande.
Jag utgick från en ökad flexibilitet där man skall
kunna ta hänsyn till livsvillkor och möjligheter till
studier.
För det andra vill vi dämpa takten men ändå fort-
sätta att utveckla vuxenutbildningen. I dag finns ing-
en kvalitetssäkring. Man har inte i statens regi tagit
något som helst ansvar för att de lärare som skall
undervisa inom kunskapslyftet har vuxenpedagogisk
utbildning. Därför har vi yrkat på att det omgående
skall genomföras.

Anf. 10 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag håller med Yvonne Andersson
om att det är väldigt viktigt att lärarna är välutbildade
och att de som skall undervisa vuxna har en vuxenpe-
dagogisk utbildning. Men både Yvonne Andersson
och jag vet ju att det är få lärare som har någon typ av
vuxenpedagogisk utbildning. De skulle knappast
räcka till för denna jättestora satsning.
Jag har en annan fråga, och den gäller gymnasie-
skolan som Yvonne Andersson tog upp. Skall jag
tolka Kristdemokraterna och Yvonne Andersson så,
att ni nu har lämnat kravet på att nivågruppera kär-
nämnena och satsningen på att alla elever skall läsa
gemensamt till en viss kompetens i kärnämnena? Har
ni lämnat er tidigare vilja att individualisera proble-
met och låta vissa slippa denna kunskapsnivå?

Anf. 11 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det som först och främst förvånar
mig är att utbildningen för vuxenlärare skulle ha
föregåtts av denna jättestora satsning. Då vill jag
återigen säga: Kristdemokraterna vill utvidga antalet
platser med 7 500 per år, men vi anser att det i dag
inte finns den kvalitetssäkringen och det kraftfulla
engagemanget från majoritetens sida att utbilda lärare
för detta.
När det gäller gymnasieskolan är vi beredda att
diskutera hur olika människor kan tillgodogöra sig
olika typer av undervisning. Målet, att de skall ha
detta kunnande, är också vårt mål, men utbildningen
kan ske på varierande sätt och med olika typer av
varvningar mellan t.ex. lärlingsutbildning och teore-
tisk utbildning. Vi löser alltså upp det statiska i sys-
temet.

Anf. 12 SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! Det moderna samhället ställer högre
krav än någonsin på människors kunskap. Varje år
tillkommer ca 10 % nya arbetstillfällen med krav på
höga kvalifikationer. Samtidigt försvinner en lika stor
del arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll. Fler
människor måste därför få en kvalificerad grundläg-
gande utbildning och förutsättningar att återkomma
hela livet till utbildningen.
I dag kan vi se att 40 % av befolkningen någon
gång under livet studerar vidare. Detta är en siffra
som vi med säkerhet vet kommer att bli allt högre i
framtiden. Kunskapssamhället är på väg att förverkli-
gas. Det innebär också stora utmaningar för den na-
tionella högskolepolitiken.
Det senaste årtiondet har den svenska högskolan
genomgått sin största förändring någonsin. På åtta år
har vi sett hur högskolan fått mer än 100 000 nya
platser.
Sverige får till årsskiftet tre nya universitet och
om något år till förmodligen ytterligare ett. Jag vill
med glädje uttrycka att de insatser som bl.a. Center-
partiet medverkat till de senaste åren har gett ett så-
dant resultat.
Samtidigt, herr talman, måste man oroas över re-
geringens agerande. Man utnämner universitet, men
man ger dem inte några nya pengar. Trots att både
Högskoleverkets granskningsgrupp och styrelse klart
uttryckt att universitetsbildningar förutsätter nya
pengar till forskning och forskarutbildning, väljer
regeringen att låtsas som om det regnar.
Det är inte utan att man frågar sig vad ordet
"universitet" betyder för vår utbildningsminister. Å
ena sidan är det de som skall bära den svenska forsk-
ningen. Å andra sidan innebär det ingenting i prakti-
ken att bli utnämnd till universitet. Det kan ju i och
för sig tyckas vara vackert att få examinationsrättig-
heter. Men vad betyder rätten att examinera doktorer
om de inte har pengar till att utbilda sina doktoran-
der? Hur vill utbildningsministern ha det egentligen?
För Centerpartiet är innebörden av en utnämning
till universitet entydig: Det skall betyda nya resurser
till forskning och forskarutbildning. Ett universitet
förutsätts kunna forska och utbilda forskare inom
flera områden. Det är ett krav som vi inte ställer på
högskolorna. Att bli universitet måste därför betyda
att forskningens andel av verksamheten ökar. Men
hur ser det då ut egentligen i Sverige? Jo, av tre nya
universitet har Växjö störst andel forskning. Där
uppgår forskningsresurserna till 18 % av det totala
anslaget. Minst andel har Örebro med 15 %. Detta
kan vara intressant att jämföra med forskningsansla-
gen för andra, äldre universitet. Där varierar andelen
forskning från Luleå Tekniska Universitet och Linkö-
pings Universitet med vardera 35 % forskningsanslag
av det totala anslaget upp till Stockholm och Uppsala,
där forskningsanslagen uppgår till mer än hälften av
det totala anslaget. Nu är det inte min avsikt att kräva
per-capita-baserade forskningsanslag. Men nog måste
utbildningsministern erkänna att det är en orimlig
diskrepans mellan villkoren för de nya och för de
äldre universiteten?
Herr talman! Riksdagen har redan godkänt ramar-
na för 1999 års budget. Centerpartiet hade velat se ett
annat beslut, så jag kan tyvärr inte yrka på vårt bud-
getalternativ som hade betytt 25 miljoner kronor extra
vardera till Karlstad, Växjö, Örebro, Mitthögskolan
och 10 miljoner kronor extra till Karlskro-
na/Ronneby.
Jag får därför nöja mig med en stilla förhoppning
om att regeringen i vår kommer att leva upp till de
löften och förespeglingar som man tidigare givit då
man bestämde att Karlstad, Växjö och Örebro skulle
bli universitet och de antydningar som man givit om
att Mitthögskolan har goda chanser att bli universitet
under år 2000. Det borde innebära att regeringen i
vårpropositionen skapar utrymme för en kraftig ök-
ning av forskningsresurserna till dem.
Herr talman! Nu när expansionen inom högskolan
är beslutad och under genomförande måste kvaliteten
i utbildningen säkras. Sveriges universitet och hög-
skolor behöver ett kvalitativt språng efter det kvanti-
tativa språng som nu är taget. Den högre utbildning-
ens kvalitetsarbete måste ha sin grund i studenternas
rätt till en god utbildning och deras krav och förvänt-
ningar på sin studietid. Studenten skall stå i centrum
för utbildningspolitiken. Samtidigt går det inte att se
studenter som en homogen grupp med likvärdiga
behov. Vi kan se att såväl andelen vuxenstuderande
som andelen människor från hem utan utbildningstra-
dition blir allt större inom högskoleutbildningen. Ett
modernt utbildningsväsende måste vända sig till alla
olika studenter och ge både en utbildning som är
anpassad efter studenternas olika förutsättningar och
sådana sociala villkor att studenterna kan tillgodogöra
sig utbildningen.
En politik för ett kvalitativt språng i högskolan
måste givetvis till stor del handla om kvaliteten i
undervisningen och hur den säkras. Den måste också
adressera frågor om studenternas villkor och möjlig-
heter att tillgodogöra sig utbildningen. Kvalitetsarbe-
tet måste också syfta till att förbättra kontakten mel-
lan yrkesliv och högskola för att förmedla en utbild-
ning som också ger en relevans för arbetslivets be-
hov.
När nu alltfler studenter med olika bakgrund söker
sig till högskolan ökar också kraven på skolan att
anpassa undervisningen så att alla studenter kan få en
bra del av den. Högskolan är i dag den enda delen av
utbildningssystemet där lärarna inte omfattas av for-
mella krav på pedagogisk, metodisk eller didaktisk
kompetens. Följden är att alltför mycket av högskole-
utbildningen fortfarande bedrivs på samma sätt som
för 30 år sedan.
Behovet av högskolelärare kommer att öka kraf-
tigt de närmaste åren. Det är därför viktigt med en
samlad strategi för att få fler lärare. Här vore det
intressant att höra utbildningsminister Östros om hur
regeringen kommer att arbeta för att säkra tillgången
på kompetenta lärare vid våra högskolor och univer-
sitet.
En bra högre utbildning och forskning måste ock-
så sätta jämställdheten i fokus. I dagens högskola
minskar andelen kvinnor påtagligt på de högre nivå-
erna i hierarkin. Ca 90 % av professurerna innehas i
dag av män. För att uppnå en ökad jämställdhet inom
hela högskolan är det nödvändigt att börja redan i
grundutbildningen. Det behövs en aktiv rekrytering
av kvinnor till forskarutbildningen, fler handledare
till forskningsarbeten och en strävan efter större jäm-
likhet i högskolans tjänstestruktur.
Centerpartiet anser att också studenterna inom
grundutbildningen borde omfattas av bestämmelser
motsvarande dem som finns i jämställdhetslagen.
Sådana motsvarande regler bör skrivas in i högskole-
förordningen.
Herr talman! Studiemedelssystemet måste refor-
meras. Ett nytt studiemedelssystem skall vara hållbart
och överskådligt såväl för den enskilde som för sta-
ten. Det måste framför allt minska den sociala sned-
rekrytering som finns i dag.
Utbildning är ett av de viktigaste inslagen i en po-
litik för att slå vakt om alla människors lika möjlig-
heter. Investeringar i utbildning är av avgörande be-
tydelse för såväl samhället som människorna. En
politik för rättvisa måste i stor utsträckning bygga på
en politik för att erbjuda alla lika möjligheter till
utbildning.
Även om möjligheterna till högre studier ökat ef-
ter expansionen så kommer inte de här möjligheterna
alla till del. Den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning är i stort sett oförändrad sedan 1960-talet.
De kommande åren bör stora ansträngningar göras för
att bryta detta mönster och uppmuntra fler att studera.
En stor andel av dem som i dag studerar på hög-
skolan kommer att hamna i en livslång skuldfälla.
Under den resterande delen av sitt yrkesverksamma
liv kommer de att betala en akademikerskatt på 4 %
av bruttoinkomsten i stället för att snabbt amortera av
skulden. Den höga skuldsättningen gör att många
tvekar inför att påbörja högre studier. De som tvekar
mest är ofta de som är i störst behov av ett samhälls-
stöd för att våga ta språnget. Skuldsättningen bidrar
därför till att bibehålla den sociala snedrekryteringen.
Herr talman! Centerpartiet ser tre principer som
bör ligga till grund för en ny studiemedelsreform.
1. Den första principen innebär att skuldbördan efter
studietiden måste lättas.
2. Den andra principen innebär att studiemedelssys-
temet skall vara enkelt och lättöverskådligt.
3. Den tredje principen innebär att systemet skall
konstrueras så att subventioner i systemet blir
tydliga.

Med dessa principer som grund menar Centerpar-
tiet att det nya studiemedelssystemet bör utgå från att
ansvaret för studiefinansieringen skall delas lika
mellan stat och student. Studiemedlens totalbelopp
skall därför utgöras av lika delar bidrag och lån.
Om vi läser i riksdagspartiernas motioner ser vi
att de flesta partier ser det som mycket angeläget att
inom kort införa ett nytt studiemedelssystem. Utifrån
detta är det rätt förvånande att det endast är Center-
partiet som lagt fram ett konkret förslag i frågan.
Centerpartiet har ett finansierat förslag som kan ta sin
början redan hösten -99.
Folkpartiet visar sig ha en vision och en målsätt-
ning om ett nytt studiemedelssystem. Kristdemokra-
terna ser vikten av ett nytt system, och Moderaterna
vill se en skyndsam utredning i frågan. Alldeles nyss
kunde vi höra Britt-Marie Danestig från Vänsterparti-
et prata om vikten av ett nytt studiemedelssystem och
att detta bör komma i gång så snart som möjligt.
Men då frågar jag mig: Var finns förslagen? Det
handlar ju inte längre bara om att diskutera fina ord,
om att diskutera att propositionen är på väg. Nu be-
hövs det ett riktigt förslag med konkreta åtgärder för
ett nytt studiemedelssystem.
I betänkandet kan vi i alla fall läsa att utskottet
"erinrar om att regeringen har aviserat en proposition
om ett nytt system som skall träda i kraft år 2000".
Detta har sin grund i tidigare utbildningsminister
Thams uttalande. Nu är det bara att hoppas att nuva-
rande minister Östros tänker hålla fast vid regering-
ens tidigare löfte.
Herr talman! Då studiemedlen är avsedda för hel-
tidsstudier under nio månader måste det naturligtvis
vara tillåtet med yrkesarbete under de månader då
studiemedel inte ges. Centerpartiet anser att dagens
system hindrar många studenter. Det skall vara möj-
ligt att undvika en hög skuldsättning genom eget
arbete under t.ex. sommaren eller under helger. Vi
vill därför höja fribeloppet till två basbelopp, vilket
motsvarar 74 000 kronor per år. Vi anser också att det
skall vara möjligt att jämka mellan höst- och vårter-
min då man studerar båda terminerna.
Det är inte utan att man förvånas över att inte ens
en sådan justering aviserats. Höjningar i den storleks-
ordning som Centerpartiet föreslår är inte svåra att
finansiera men skulle betyda mycket för de studenter
som i dag drabbas orättvist hårt av fribeloppsreglerna.
Herr talman! Det finns många frågor som hade
varit värda att ta upp. Med den tid som har stått till
mitt förfogande har jag dock nöjt mig med att fokuse-
ra på de viktiga förändringar som inte har synts i
budgeten. En sådan viktig förändring är forsknings-
anslaget, som jag har tagit upp. Människor skall kun-
na lita på löften från riksdag och regering. I och med
att regeringen skapade de nya universiteten gjorde
man ett åtagande att öka forskningsresurserna till
dem. Jag hoppas att de nya förslagen kommer under
våren.
Slutligen vill jag när det gäller UbU1 yrka bifall
till reservation 4 under mom. 7 och när det gäller
UbU2 till reservation 4.

Anf. 13 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är förvånande att Centern kan
kritisera andra partier för att inte ha gått igenom det
här närmare och samtidigt i sitt anförande uppehålla
sig vid studiemedel. Som om detta skulle vara det
allenarådande för en studerande!
Vi i Kristdemokraterna har faktiskt arbetat fram
någonting som vi kallar för studiestöd i stället. Studi-
estöd är en mycket bredare fråga. Det handlar ju fak-
tiskt om att se den studerandes hela situation. Då
gäller det boendet. Då gäller det trygghetssystemen,
som i dag inte finns. Det gäller pensionsförmåner,
sjukförsäkringar, föräldraförsäkringar etc. Hur har
Centerpartiet hanterat det?

Anf. 14 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Vi kan höra här hur Kristdemokra-
terna börjar fundera över sina system. Men vi har
också under dagen hört dem diskutera och föra fram
vikten av alla människors lika möjligheter. För min
del handlar ett nytt studiemedelssystem om alla stu-
denters lika möjligheter. Det är något som för mig är
väldig viktigt.
I fråga om de diskussioner som Kristdemokrater-
na tar upp här vad gäller det tidigare barntillägget vill
jag säga att också Centerpartiet har engagerat sig
kring dessa frågor. Det är en del av bakgrunden till att
vi har föreslagit en studiesocial utredning.
Jag skulle vilja komma med en motfråga till
Kristdemokraterna. Jag funderar på hur deras budget
ser ut. Här sparar man 317 miljoner kronor på univer-
siteten och högskolan. Det gör Kristdemokraterna
ganska unika eftersom det är det enda parti som fak-
tiskt vill minska resurserna till den högre utbildning-
en och forskningen i det här landet.

Anf. 15 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Vi ökar på forskningen med
50 miljoner kronor, för att ta Sofia Jonssons sista
fråga först. För övrigt är det ju så att i Kristdemokra-
ternas politik är inte ekonomin det allra första. Det är
inte prioritet 1. Prioritet 1 är människors möjligheter
att utveckla någonting. Då är ekonomin den fråga
som man naturligtvis får pröva och möta i de här
sammanhangen. Vi anser att vi från grunden har gått
igenom vilka behov som kan finnas. Det är inte så att
vi kommer att spara på sikt. Det är snarare så att vi
har en långsiktigare lösning så att vi inte hamnar i en
dålig kvalitetssituation.
När det gäller studiemedelssystemet och studi-
estödet vill jag fortfarande påpeka att om man nämner
några exempel i ett replikskifte i en debatt som denna
så kan vi sedan mötas och se hur pass genomtänkta
förslag vi har. Vi vill inte ha ett system som är statiskt
gentemot att alla människor skulle vara lika. Det
hoppas jag framkom i inledningsanförandet.

Anf. 16 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Yvonne Andersson, jag ställer gärna
efteråt upp på att diskutera hur vi kan lösa frågorna
med anledning av det nya studiemedelssystemet och
vilka förslag som vi kan komma överens om.
Men det som är intressant och som jag vill komma
tillbaka till är att Kristdemokraterna fortfarande vill
minska resurserna till högre utbildning. De talar så
vackert i motionerna om att kvaliteten skall bevaras
samtidigt som en lugnare utbildningstakt väljs. Men
de talar inte om var besparingarna skall göras. I stället
anger man besparingarna i en klumpsumma.
Man kan fundera över var Kristdemokraterna vill
att besparingarna skall göras. Vem är det som inte
skall få möjlighet att studera nästa höst, och vilken
högskola är det som inte skall få ökade möjligheter
till sin nya forskning?

Anf. 17 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag delar till en del det som Sofia
Jonsson har sagt om studiemedelssystemet, både när
det gäller den höjda bidragsdelen och fribeloppet
samt samordningen med olika sociala stödsystem.
Jag har en fråga som gäller något mycket konkret.
Centerpartiets förslag innebär faktiskt att studenten
får ungefär 600 kr mindre per månad i handen att
klara sig på, trots att vi vet att studenterna som grupp
har fått ett betydligt minskat konsumtionsutrymme på
grund av höjda bondekostnader, dyrare litteratur, osv.
Hur har man i Centerpartiet funderat när det gäller
detta? Hur har man kommit fram till att man skall
erbjuda studenterna betydligt mindre pengar i måna-
den än vad de nu får?

Anf. 18 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Visst har vi i Centerpartiet funderat
på detta. Vår målsättning med det nya studiemedels-
systemet och vårt konkreta förslag, som är det enda
konkreta förslag som finns på bordet här i dag, inne-
bär ju att alla studenter skall få möjlighet att studera
på en högre utbildning. Vårt förslag innebär precis
som Britt-Marie Danestig sade att totalbeloppet sänks
med 400 kr, vilket innebär att studenterna under stu-
dietiden får mindre pengar i handen. Men på längre
sikt tryggar vi studenten. Det är det långsiktiga pers-
pektivet som Centerpartiet har tagit fram, långsiktigt
hållbart och långsiktiga möjligheter för studenten.
Genom de undersökningar som har gjorts vet vi att
det är skuldbördan som till största delen gör att
många inte börjar studera på den högre utbildningen.
Jag vill ställa en motfråga till Britt-Marie Danes-
tig. Nu har vi hört Britt-Marie Danestig stå här och
diskutera hur viktigt det är med ett nytt studiemedels-
system. Om ni i Vänsterpartiet tycker att det nu är så
viktigt, hur ser då ert förslag ut, och hur vill ni finan-
siera det?

Anf. 19 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att frågan hur studenterna
med 400 kr mindre - enligt Sofia Jonsson, men jag
har för mig att det var fråga om ungefär 600 kr - skall
klara sin direkta försörjning varje månad kvarstår.
Skall de arbeta, skall de få stöd av sina föräldrar, eller
är det andra sociala stödsystem, t.ex. bostadsbidrag,
som skall fylla ut detta, vilket en centerpartist som jag
mötte i en debatt före valet påstod? Då tycker jag att
detta blir väldigt skevt.
Vi har avstått från att lägga fram något konkret
förslag därför att vi förväntar oss att regeringen någon
gång i mars månad eller åtminstone någon under
våren kommer att lägga fram ett sådant förslag. Men
vi har i tidigare debatter och i tidigare motioner
angett att det är viktigt med en väsentlig höjning av
bidragsdelen och att vi tycker att denna trappa är
riktig. Vi har talat om att utbildning på grundskoleni-
vå borde vara en rättighet för alla om någon av någon
anledning har missat den. Vi har talat om att indivi-
den skulle behöva satsa något lite när det gäller ut-
bildning på gymnasieskolenivå men att det är ett
starkt samhällsintresse att bidra med en stor del av
detta. När det gäller studier på högskolenivå har vi
sagt att nivån kanske borde vara att individen satsar
50 % och samhället 50 %. Vi har också räknat på hur
mycket det kostar att slopa fribeloppet alternativt att
höja det. Ungefär så anser vi att det skall vara, vilket
har framgått av tidigare motioner. Men vi har i dag
inte låst oss vid ett konkret förslag. Vi avvaktar.

Anf. 20 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra Britt-Marie
Danestig från Vänsterpartiet börja diskutera och pro-
pagera och använda de termer som hon gör om det
nya studiemedelssystemet - 50 % bidrag och 50 %
lån. Det är jättebra. Men samtidigt hör vi hur man
från Vänsterpartiet från talarstolen frågar: När kom-
mer propositionen? Vi har väntat länge nog. Är det då
inte rätt att vara med och bilda en opinion, så att vi
tillsammans kan försöka få fram ett förslag som är
långsiktigt hållbart och där det finns lika möjligheter
för studenter att bedriva högre studier?

Anf. 21 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag kommer att koncentrera mitt in-
lägg på högre utbildning och forskning. För oss libe-
raler är det den enskilda människan och hennes frihet
att välja väg så länge hon inte skadar någon annan
eller begränsar andras frihet som är grunden för vår
politik. Oavsett bakgrund, begåvning, fysisk eller
mental styrka måste alla människor få många chanser
i livet. För att nå detta mål måste man ständigt in-
hämta kunskap och utveckla sin förmåga. Det innebär
inte att alla gör samma saker utan just det som passar
var och en bäst.
I ett liberalt samhälle utgör utbildningspolitiken
och forskningspolitiken en mycket viktig grund. Vi
måste här vara realistiska. Vi ser att vi i dag lever i ett
mycket föränderligt samhälle. Utbildning i dag är en
färskvara, och det är därför som var och en kommer
att möta utbildning under hela sitt liv. Detta förän-
derliga samhället har vi inte haft förmågan att anpassa
oss efter i socialdemokratins Sverige. Vi har inte i tid
lagt om kursen för högre utbildning och forskning.
Vi från Folkpartiet har kraxat om att vi inte längre
kan förse svenskt näringsliv med de välutbildade
forskare som behövs, och vi kan se hur inte minst
läkemedelsföretagen har lagt mycket av sin forskning
utomlands där kompetens finns. Nu har Astra t.o.m.
aviserat att man skall flytta en mycket viktig del av
sin verksamhet, huvudkontoret, till London där förut-
sättningarna är bättre för företagets arbete.
Detta är dystert. Det är dystert för våra ungdomar
som ser detta hända, och det är dystert för oss som är
i pensionsåldern och som är beroende av att det finns
ett vitalt näringsliv i Sverige för att vi skall ha råd
med de trygghetssystem som utgör en så viktig del av
det svenska samhället och som vi har all rätt att vara
stolta över.
I detta betänkande tar utskottsmajoriteten upp den
här resultatredovisningen. Man konstaterar att man
utbildar 21 400 fler helårsstudenter än regeringen
krävt och refererar till att RRV anser att det är brister
i budgeteringen.
Detta är väl inte så konstigt med tanke på den
snabbhet som detta skulle ske. Kanske är det inte helt
fel samhällsekonomiskt att vi har utbildat fler än det
var tänkt, därför att en del av den överproduktionen
ligger inom naturvetenskap och teknik, vilket är tyd-
liga bristområden där vi egentligen behöver utbilda
fler och fler. Men det har varit ett kvantitativt tänkan-
de, inte ett kvalitativt tänkande. Om vi skall kunna
konkurrera internationellt måste vi erbjuda våra stu-
denter och våra forskare en kvalitetsmässigt bra ut-
bildning och forskarsituation.
Våra studenter har världen som arbetsmarknad.
Det är också så att svenska företag och svensk of-
fentlig sektor i dag faktiskt har världen som rekryte-
ringsbas. Detta ställer höga krav på att vi kvalitets-
mässigt har en bra utbildning.
Vi i Folkpartiet menar att regeringens kvali-
tetstänkande är för snävt. Givetvis skall varje fakultet,
varje högskola och varje universitet självkritiskt
granska sin egen verksamhet, men det räcker inte. Vi
i Folkpartiet föreslår att fristående ackrediteringsin-
stitut inrättas, så som man har i t.ex. England och
USA. De här skall vara obundna. De kan också
mycket väl ha ackrediterare som kommer från andra
länder.
Med ackreditering av våra lärosäten får studenter-
na en möjlighet att se var man får den bästa utbild-
ningen, var den bästa forskarutbildningen finns. Till
detta kommer att vi också måste ha människor som är
utbildade i ackreditering. Sådan utbildning finns
faktiskt inte i Sverige. Man får söka sig till Finland,
England eller USA för att få den utbildningen. Det
krävs nämligen alldeles speciella insatser för detta.
Efter detta med kvalitetssidan vill jag gå över till
doktorandutbildningen. Flera talare här har varit inne
på det som skedde under förra mandatperioden och de
problem som en del fakulteter nu har. I princip är det
ju stopp för att rekrytera nya doktorander.
Jag skall ta upp ett annat problem som jag har sett
i några forskningsfonder. Genom det fixerade fyraår-
skravet på finansiering kommer man nu från institu-
tioner in med "färdiga doktorandpaket". Man kom-
mer in med en ansökan om ett projekt men fortfaran-
de är ingen doktorand så att säga anställd i projektet.
Då har man väl hamnat helt fel i den här forskarut-
bildningen.
Jag är kanske gammeldags men jag inbillade mig
att en viktig del av utbildningen är att man kanske
hittar en idé på en institution. Man sätter upp en hy-
potes. Sedan skall man underbygga det här med egna
litteraturstudier. Man skall själv falsifiera den här
hypotesen, inte få det hela färdigt som ett paket -
man går in och gör de fyra åren och kommer ut med
lagerkrans och hatt och med ring på fingret. Det kan
inte vara rätt väg att gå när det gäller kvalificerad
forskarutbildning.
Jag hoppas att utbildningsministern kan nappa
här. Det gäller att gå in och analysera konsekvenserna
av den förändring som kom till stånd förra året och att
vara villig att ändra på de delar som inte är bra.
En annan sak som också blir fel tänkt är följande.
Visst, det är bra att en avhandling inte tar 20 år eller
något i den vägen. Men det finns frågeställningar som
det tar längre tid att lösa, att besvara, än just fyra år.
Själv har jag erfarenhet från området epidemiologi.
Det är som att odla skog. Det kan ta betydligt längre
tid att få fram svaren på de frågor som man har ställt
sig. Medan man väntar på de svaren kan man kanske
göra någonting annat - på den medicinska sidan, på
sin specialistutbildning eller vad det nu kan vara.
I vår alternativbudget sätter vi av 100 miljoner
kronor till för doktoranderna. Vi vill också kompen-
sera för de förluster som forskningsråden gjorde då
förre utbildningsministern så att säga inte kom åt
stiftelsernas pengar. Där plussar vi alltså på.
Något som jag som folkpartist naturligtvis ömmar
mycket för är de funktionshindrades möjligheter till
studier och forskning. Här visar inte minst Bengt
Lindqvists utredning hur eländigt det kan vara för
studenter med olika funktionshinder att komma till
lokalerna, att få hjälp med hörselslingor osv.
Högskoleverket har nu faktiskt fått i uppdrag att
inventera situationen. Man skall redovisa uppdraget
till regeringen under år 2000. Men detta får inte så att
säga lägga en kall hand på de förändringar som det
går att göra redan nu. För en funktionshindrad student
är en väntetid på ett år när det gäller det här förslaget
och den tid som det sedan tar att åstadkomma föränd-
ringarna en väldigt lång tid.
Vi tar upp en rad andra saker men jag kommer
inte att hinna beröra alla. En viktig sak är dock att
högskolor och universitet får friare antagningsmöjlig-
heter. Vi har ju väldigt god erfarenhet av det som har
hänt inom medicinarutbildningen i t.ex. Linköping
där lokala antagningskriterier har utvecklats som går
ut på att man möter studenten. Man testar hur väl
studenterna har tänkt över just den här utbildningsvä-
gen. Är det något som passar mig? Det är ju bättre att
i tid få råd om att en utbildningsväg inte passar.
Vi tar också upp detta med utlandsstudier. I den
internationaliserade värld som vi nu lever i skall,
tycker vi, minst en termins studier utomlands vara
regel, inte det undantag som en del studenter väljer.
Alla borde få den här kulturkompetensen, de språk-
kunskaper som detta ger.
Vidare har vi tagit upp frågan om utbildnings-
konton för ett livslångt lärande därför att det är något
som dagens arbetsmarknad kräver. Man skall kunna
göra ett avbrott i sina studier när man känner att man
behöver plussa på. Detta är inte minst viktigt för dem
som är föräldralediga. Färskvaran, dvs. utbildningen,
kan ju under en föräldraledighet bli förlegad. Man
behöver därför ta upp studierna igen. Då kan det vara
bra att ha ett utbildningskonto. Idén baseras på, som
vi kallar det, ett pensions- och utvecklingssparande.
Man sätter av t.ex. ett och ett halvt basbelopp per år.
Man kan ta ut en del av de här slantarna för studier
och skjuta upp sin pension men det förutsätter att vi
inte har yrkesförbud för vissa yrkesgrupper vid 65-
årsdagen, som är fallet för läkare och tandläkare. Då
går det liksom inte att skjuta upp.
Flera talare har varit inne på frågan om studi-
estödssystemet. Vi i Folkpartiet tycker också att det
har dröjt alldeles för länge innan man har vidtagit
åtgärder här. Vi tycker också att man bör ha 50/50-
fördelningen i ansvar mellan studenten och staten. Vi
har även en tanke på att man vid varje uppnådd exa-
mensgrad skulle kunna få skriva av en del av studie-
skulden. Det skulle vara en bra "morot".
Sofia Jonsson, anledningen till att vi inte lagt fram
ett konkret budgetförslag här är att vi känner ett stort
ansvar för den alternativbudget som vi har presente-
rat. I den har vi prioriterat insatser för funktionshind-
rade och äldre för att bli av med sådana här före-
tagsovänliga skatter; detta för att få i gång jobben,
som är en förutsättning för att vi skall få in mer skat-
ter som vi sedan kan använda t.ex. till ett nytt studi-
estödssystem.
Vad vi här gör är att vi säger nej till en höjd expe-
ditionsavgift på 20 miljoner kronor Vi tror nämligen
inte att vi skall ha en sådan retroaktivitet.
Sedan vill jag säga några ord om jämställdheten
inom forskning och högre utbildning. Här finns ett
ojämställt förhållande. Vi har procentsiffror på, jag
tror att det var Sofia Jonsson som tog upp den saken,
hur det ser ut. Vad jag tycker är viktigt här - jag hop-
pas att utbildningsministern lyssnar men jag är inte
alldeles säker på det - är att gå in bakom de här siff-
rorna för att se vad det är för beslut som leder fram
till att den kvinna som söker en professur blir den
goda tvåan som inte får professuren. När nummer ett
avstår från professuren duger hon plötsligt inte, utan
då skall alltihop utlysas och göras om. Den här kvin-
nan, den goda tvåan, kan då inte kallas till tjänsten i
fråga. Det har hänt flera gånger.
Jag tror att man behöver gå in och titta på hela be-
slutsprocessen, från det att en professur söks, och se
vad som händer. Jag tror att det där finns en del så att
säga omedvetna beslut som ligger kvinnor i fatet och
som, om man blir varse dem, kan undanröjas. Jag tror
inte att det är illvilja, utan det har bara blivit så i en
rad beslut.
Jag vill runda av med att säga att man, i och med
att FRN skall fördela dessa 230 miljoner till andra
forskningsråd och satsa på tvärsektoriell forskning,
håller på att landa mellan två stolar.
Slutligen: Vi står naturligtvis bakom reservatio-
nerna i betänkandet, men med tanke på kammarens
tid och i synnerhet då det är risk för kontrapropositio-
ner mellan förslag från tre partier som har 16, 17, 18
mandat nöjer jag mig med att yrka bifall till reserva-
tion 6 i UbU1 under mom. 7 om funktionshindrade.

Anf. 22 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag kommer att beröra hela området
utbildning och forskning.
Kvaliteten i den svenska skolan, den högre utbild-
ningen och forskningen har under en lång period varit
hög och utgjort en viktig förutsättning för utveckling-
en av det svenska välfärdssamhället. En del av det
växande välståndet har i sin tur omsatts i en utbygg-
nad av skolan och den högre utbildningen så att allt-
fler har fått möjlighet att studera. Det gäller skola
såväl som högre utbildning och forskning.
Även under den ekonomiskt svaga tiden sedan
1990 har det satsats på utbildning och forskning.
Utbyggnaden av barnomsorgen, kunskapslyftet, den
tillämpade forskningen med EU-medel och inrättan-
det av löntagarfondsstiftelserna och storsatsningar
inom försvarsforskningen har tillförts stora resurser.
Men satsningarna har inte kommit stommen i svensk
utbildning och forskning till del. I själva verket har
kärnverksamheterna grundskola och gymnasieskola
fått vidkännas minskningar av resurserna, på grund-
skolan i storleksordningen 20 % i vissa kommuner.
Detsamma gäller i viss mån kostnaderna per student
vid universitet och större högskolor, vilket bara i viss
mån kompenserats genom att man startat små och
medelstora högskolor.
Grundforskningen och fakultetsanslagen för
forskning och forskarutbildning har inte ökat och i
vissa mått mätt faktiskt minskat. Det här är en under-
låtenhetssynd under rätt många år som redan har satt
sina spår.
Förutsättningarna för en bra utbildnings- och
forskningspolitik är emellertid inte dåliga. Men det är
mycket som behöver rättas till eller förbättras. Det
handlar då om själva kärnan i svensk utbildning och
forskning.
Vilka är då problemen som ligger främst och
väntar på en lösning. Miljöpartiet har lämnat en sam-
lad utbildningspolitisk motion med en analys av pro-
blemen så som vi ser dem och förslag till åtgärder.
Jag vill kort nämna några. Jag följer den enkla dispo-
sitionen från barn till vuxen och börjar med försko-
lan.
Förskolan har nyligen förts in under skolagen och
fått sin egen läroplan. Redan nu kan vi säga att läro-
planen är alldeles för torftig. Den måste utvecklas så
att den bättre anger vilka krav som ställs på både
innehåll och kvalitet i verksamheten. Krav på lärar-
kompetens skall skrivas in i skollagen. Det skall tyd-
ligt anges var ansvaret för verksamheten ligger. För-
skollärarnas pedagogiska ansvar skall skrivas in, och
kravet på föreståndare och förståndares ansvar skall
också anges. Det är egentligen förvånansvärt att inte
regeringen i propositionen förra mandatperioden hade
med detta. I jämförelse med motsvarande delar för
grundskolan gör att man faktiskt kan misstänka att
regeringen tyckte att förskolan på något sätt var
mindre betydelsefull.
Så till grundskolan. Kanske är det just grundsko-
lan som drabbats hårdast av nedskärningarna med
färre lärare, speciallärare, skolpsykologer, kuratorer
osv. som resultat. De elever som fått bära bördan av
sparåtgärderna är de som haft behov av särskilt stöd,
t.ex. barn med specifika läs- och skrivsvårigheter
eller barn med olika funktionshinder. Dessa missför-
hållanden är helt oacceptabla och måste snabbt rättas
till. Det kan bara ske genom att resurser tillförs sko-
lan så att det blir fler vuxna i skolan - lärare, special-
lärare, skolpsykologer - och eleverna kan få det stöd
som de enligt lag är berättigade till.
När det gäller gymnasiet är spåren efter den illa
planerade gymnasiereformen fortfarande tydliga och
besvärande. Lärarfortbildningen har inte kommit i
kapp, och många gymnasier har ännu inte ställt om
sin organisation och undervisning efter de nya kraven
och elevkategorierna. Här behövs fortbildning av de
verksamma lärarna. Dessutom är det lärarbrist som
ytterligare förvärras framöver genom att en stor del
av lärarkåren närmar sig pensionsåldern. Lärarutbild-
ningen måste öka såväl i omfattning som i kvalitet.
I de eftergymnasiala yrkesutbildningarna har un-
der de senaste tio åren skett stora förändringar dels
genom att bra yrkesutbildningar har tagits bort, dels
genom att många fristående yrkesutbildningar har
förts över till universitet och högskolor, delvis av
statusskäl.
Miljöpartiet vill återinföra eftergymnasiala yrkes-
utbildningar i en rad olika former. Lärlingsutbild-
ningen är en. Fristående yrkesutbildningar med goda
praktikmöjligheter och yrkesskickliga lärare är en
annan. Vi ser införandet av den kvalificerade yrkes-
utbildningen, alltså den försöksverksamhet som star-
tade förra mandatperioden, som ett mycket bra inslag
i den utvecklingen och noterar med tillfredsställelse
att de i årets budget har ökats på i den delen. Det är
bra, och vi ser gärna att den utvecklingen fortsätter.
Så till utbildningarna vid universitet och högsko-
lor. Det stora problemet med grundutbildningen vid
universitet och högskolor är bristen på kvalificerade
lärare. Utbyggnaden av grundutbildningen under
förra mandatperioden skedde utan rimliga förberedel-
ser. Endast en mindre del av lärarna på dessa utbild-
ningar har egen forskarutbildning, och nästan alla
saknar pedagogisk professionalitet. Miljöpartiet före-
slår kraftiga resursförstärkningar i syfte att öka fors-
karutbildningen och införa en särskild högskollärar-
utbildning. Vi har som övriga partier krävt att studi-
estödssystemet skall förändras snabbt. Vi har nu
väntat i tre år på en studiemedelsreform. Vi har också
föreslagit att regeringen tillsätter en utredning för att
titta på de studiesociala delarna.
Vi vill återställa kvaliteten i de yrkesutbildningar
som missgynnats av att knytas så hårt till universitet
och högskolor. Här vill jag gärna ta exemplet lärarut-
bildningen. Vi vill att lärarutbildningen skall göras
mer självständig, kanske i form av egen högskola
med egen övningsskola med goda praktikmöjligheter
i direkt anslutning till studierna och med erfarna lära-
re som har god kompetens inom yrket. Lärarutbild-
ningen skall också ha egna forskningsavdelningar
med professurer och egen forskarutbildning. Det
skulle gynna framväxten av en riktig skolforskning,
där problemen är väl förankrade i skolans inre arbete
och vardag. Det ger en bra möjlighet för meningsfull
fortbildning för lärare samt nya karriärvägar för lära-
re.
Så några ord om forskarutbildningen. Forskarut-
bildningen måste öka i kvalitet och omfattning med
fler utexaminerade doktorer. De hårda regleringar
som införts måste nyanseras och anpassas efter olika
ämnens förhållanden. Antalet doktorandtjänster skall
ökas. Vi har föreslagit en ökning med 1 500 redan
under nästa år. De forskarstuderande skall ges möj-
lighet att få egna forskningsresurser för doktorsarbe-
tet.
När det gäller forskningen har Miljöpartiet under
många år påpekat det orimliga i att det finns en väx-
ande obalans mellan grundforskning och tillämpat
forskning. Grundforskning och forskarutbildning är
en grundförutsättning för den tillämpade forskningen.
Vi föreslår att samhällets resurser för forskning om-
fördelas så, att betydligt större andel går till grund-
forskning och forskarutbildning.
Vi vill också höja kvaliteten i den tillämpade
forskningen genom att öka beställarkompetensen och
resurserna för forskning inom statliga myndigheter
och departement. Näringslivets behov av forskning
skall tillgodoses genom ökad forskarutbildning, och
de små och medelstora företagens behov av forskar-
kompetens för produktutveckling skall stärkas genom
utbyggnad av bl.a. industriforskningsinstituten. Mil-
jöpartiet står i stort sett helt bakom de huvudförslag
som har lagts fram i utredningen Forskning 2000.
Fru talman! Utgiftsområde 16, utbildning och
forskning, täcker alltså en mycket komplicerad
struktur av verksamheter som är stadda i en stark
utveckling. Kanske är det mest framträdande draget i
den pågående utvecklingen att utbildningen är på god
väg att bli tillgänglig för alla medborgare; tolv år i
grundskola och gymnasium och därefter möjligheter
till en rad olika vidareutbildningar.
Det livslånga lärandet kan bli en möjlighet för al-
la. Thomas Östros har redan deklarerat att högskole-
utbildning inom en snar framtid skall vara en möjlig-
het att överväga för alla svenska hem. Och Ingegerd
Wärnersson har redan markerat sin vilja att se till att
elever med behov av särskilt stöd skall få det redan i
skolan, så att de möjligheter som Thomas Östros talar
om också skall stå öppna för dem. Det livslånga lä-
randet kan vara på väg att bli en möjlighet för alla.
En sådan utveckling kräver emellertid stora för-
ändringar i utbildningens innehåll och organisation.
Det finns skäl att särskilt framhålla tre sådana föränd-
ringar.
Jag vill särskilt poängtera behovet av individuali-
sering. Människor har olika förutsättningar och in-
tressen. Barn lär sig olika saker vid olika tider och
olika lätt. Redan kravet på en gemensam skolgång om
tolv år innebär att den gamla tanken om årsklassfixe-
rade kunskapskrav måste släppas. Ett fasthållande vid
detta gamla mönster vore att placera ut en rejäl
bromskloss i utbildningssystemet och skulle leda till
kvalitetssänkning och utslagning av elever.
Den nya demokratiska skolan måste vara en skola
för varje enskild elev där studierna planeras med
hänsyn till elevens förutsättningar och intressen. Det
krävs en studieplan för varje elev som växer fram i
samverkan mellan elev, lärare och föräldrar.
Det behövs en individualisering långt utöver vad
skolan i dag förmår. Individualisering skall vara ett
centralt begrepp, en ledstjärna, vid planeringen av
den framtida utbildningen, och det innebär stora för-
ändringar, inte minst vad gäller lärarutbildningen och
lärarnas ökade kompetensområde.
Den andra punkten gäller kvalitetskraven. Att göra
utbildning tillgänglig för fler får inte innebära att
kvaliteten försämras. Kvalitetsfrågan måste hela tiden
hållas levande, och större omsorg måste ägnas åt
kontrollen av att utbildningen verkligen håller den
kvalitet som en elev eller student har rätt att kräva.
Den tredje och sista punkten handlar om föränd-
ringar av innehållet. Förändringarna i samhället går
snabbt. De problem som möter den nya generationen
är i flera avseenden nya, och perspektivet har vidgats
från det regionala till det globala. Den gamla, ore-
flekterade synen på kunskap och specialistens ställ-
ning är inte längre gångbar.
Varje utbildning måste ge såväl fördjupade insik-
ter i ett visst specialområde som en bredare kunskap
inom andra viktiga områden, ge specialistkompetens
med inslag av generalist.
Förändringstakten inom många områden motive-
rar också att undervisningens innehåll formas med
tanke på dess transformerbarhet - tankar och kunska-
per som i princip kan omformas så att de är till gagn i
nya situationer och nya sammanhang.
En snabb utveckling kräver denna tredje typ av
kompetens. Människan behöver också vara
"transformist". Hon måste alltså vara generalist, spe-
cialist och transformist. Betydligt större medvetenhet
om vad en utbildning syftar till i dessa tre avseenden
behövs i den fortsatta planeringen.
Miljöpartiet har i sin partimotion preciserat två
kunskapsmoment som bör finnas i alla högre utbild-
ningar, gemensam för generalisterna.
Det första är kunskap om grundvillkoren för allt
liv på jorden. Det bör alltså finnas ett moment av
ekologi i alla utbildningar.
Det andra är förståelsen av villkor och begräns-
ningar i människans kunskap. Vi måste förstå grän-
serna för de mänskliga kunskaperna och ramarna för
våra kunskaper. Vi måste förstå att det som vi be-
traktar som kunskap i dag inte är morgondagens san-
ning. Vi måste veta villkoren för begränsningar i våra
åtgärder.
Dessa inslag skall naturligtvis i förenklad form
finnas med även i grundskolan och gymnasiet, där det
humanistiska och naturvetenskapliga perspektivet
skall sammansmälta till en helhet och där kunskap,
estetiska kvaliteter, förståelse och respekt för med-
människor är andra viktiga delar. Jämställdhet och
demokrati skall gå som en åder genom hela utbild-
ningen.
När nu livslångt lärande ligger inom räckhåll för
alla måste synen på utbildningens innehåll också
fördjupas och breddas så att den står livet nära och
inte bara leder till ökad kunskap utan också till ökad
livskvalitet. Och det långsiktiga målet, en utveckling
mot ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart
samhälle, ställer alldeles speciella krav på den ge-
mensamma kunskapsmassa som det livslånga läran-
det erbjuder.
Fru talman! Miljöpartiet har presenterat en samlad
syn på utbildnings- och forskningspolitiken med
anledning av budgetpropositionen i en partimotion
där vi har en rad förslag till förändringar. Jag står
självfallet bakom dessa förslag, men låter förslaget i
sin helhet ligga som en sammanhållen enhet och
finner ingen anledning att i detta läge yrka på några
enskilda hemställanspunkter.

Anf. 23 PER BILL (m) replik:
Fru talman! När man lyssnar på Gunnar Goude,
den kritik som han framför och hur viktigt han tycker
att det är med en bättre kvalitet i undervisningen blir
man lite förvånad över att Miljöpartiets budget är plus
minus noll jämfört med regeringens budget och över
att Miljöpartiet inte har några reservationer. Man
försöker att vara både ett oppositionsparti och ett
regeringsunderlag. Då blir min fråga:
Finns det några gröna avtryck i budgeten på ut-
bildningsområdet? Finns det några Miljöpartiavtryck,
eller har ni väckt er egen motion och inte kunnat
påverka någonting på utbildningsområdet?
Sedan undrar jag: Tror Gunnar Goude att vi till
våren skulle kunna jobba för att de nya universiteten
får de resurser som krävs för att de skall kunna leva
upp till kvalitetskraven när det gäller universitet?

Anf. 24 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Per Bill undrade om vi har kunnat på-
verka den nya budgeten. Det finns två typer av svar.
Arbetet i utbildningsutskottet är ett kontinuerligt
arbete. Jag tror att vi från Miljöpartiet har påverkat
utbildningspolitiken under en rätt lång tid.
Denna budget är vad man skulle kunna kalla för
en skarvbudget, dvs. ramarna och huvudinnehållet
fastställdes i våras av den förra riksdagen. Vid be-
handlingen av den nya budgeten är det inte tillåtet att
man att går igenom varje område separat och i detalj.
Den här skarven gör naturligtvis att vi får en för-
längning i andra änden av mandatperioden. Vi kom-
mer fortfarande att ha fyra fulla år att påverka utbild-
ningspolitiken, kanske mer kraftfullt än vad som syns
i den nuvarande budgeten.
När det gäller budgeten i stort kan man konstatera
att vi under hela den förra mandatperioden har tyckt
att den ram för budgeten som regeringen har föresla-
git har varit lämplig. Vi har alltså inte skilt oss där.
När det gäller medel till de nya universiteten har
Miljöpartiet, precis som Moderaterna, föreslagit en
kraftig förstärkning av forskarutbildningen inom
grundforskningen. Vi har finansierat den på ett annat
sätt än vad Moderaterna gör, nämligen genom en
omfördelning av befintliga resurser. Det har alltså
inte krävt något påslag i budgeten, men det finns med
bland våra förslag.

Anf. 25 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det här lovar ju gott, åtminstone inför
vårpropositionen och vårbudgeten. Jag har ytterligare
en kommentar inför just denna vårbudget till Gunnar
Goude. Vi är ju båda uppsalabor, och våra hjärtan
klappar varmt för SLU. Vi skulle kanske kunna se till
att det blir lite mer resurser dit och att besparingarna
på den viktiga miljöforskningen där minskas.

Anf. 26 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det är ett område som vi i Miljöparti-
et inte känner oss främmande inför. Vi har krävt öka-
de resurser år efter år både för SLU och för det forsk-
ningsråd som fördelar pengar till jordbruksforskning,
Statens naturvårdsverk osv. Jag tror att vi leder ligan
med åtskilliga hästlängder före Moderaterna när det
gäller det området.
Vi beklagar att SLU inte hör till utbildningsut-
skottets område. Det ligger alltså under miljö- och
jordbruksutskottets domäner och kan knappast påver-
kas i vår budget.

Anf. 27 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Gunnar Goude nämner lärarbristen på
gymnasieskolan. Enligt budgetpropositionen beror
den på att många gymnasielärare har sökt sig till
vuxenutbildningen. Innebär Gunnar Goudes uttalande
om en breddad lärarutbildning att ni stöder införandet
av en vuxenlärarutbildning?

Anf. 28 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det var väl en underskattning av
Miljöpartiets insatser på det här området. År ut och år
in har vi som enda parti krävt högskolelärarutbildning
från början. Nu har några partier uppmärksammat
detta och också lagt fram motioner om att det behövs
en högskolelärarutbildning.
Det är alltså en utbildning som skulle kunna täcka
en del av bristerna när det gäller lärarutbildning för
vuxenstuderande. Självfallet behöver lärarutbildning-
en också förstärkas kraftigt. Det gäller framför allt
kvaliteten i lärarutbildningen för lärare på grundskola
och gymnasium.

Anf. 29 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är ledsen att behöva påpeka att
det är en rätt väsentlig skillnad mellan att vara vux-
enlärare inom utbildningen på gymnasial- och grund-
skolenivå och att vara lärare på högskola och univer-
sitet. Jag hoppas att Miljöpartiet möjligen sätter ned
foten i den frågan.
Jag har ytterligare en fråga som gäller utredningen
av forskning inför 2000-talet som Miljöpartiet ställer
sig bakom, enligt Gunnar Goudes anförande. Där är
det snarare en återgång till disciplinär forskning.
Gunnar Goude påtalar vikten av att varva praktik och
teori när det gäller den tematiska forskningen fram-
över. Hur hänger detta ihop?

Anf. 30 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag förstod inte riktigt den sista frå-
gan, men jag kan svara på den första. Det finns inget
skäl alls att vara ledsen över skillnaderna när det
gäller behov av olika typer av lärarutbildningar. Det
är självfallet så att det är skillnad på att undervisa
gymnasieelever i den ordinarie gymnasieskolan och
att undervisa vuxna med lång livserfarenhet som går i
kunskapslyftet på en gymnasieutbildning eller att
undervisa högskoleelever vid ett universitet eller en
högskola. Det behövs lärarutbildningar för alla dessa
kategorier.
Jag tror att detta med att varva teori och praktik i
forskningen löser sig fullständigt automatiskt. Jag tror
att forskarna klarar det alldeles utmärkt. Det vi i
Miljöpartiet talar om är att vi behöver större praktiska
inslag, dvs. praktik redan från början, i lärarutbild-
ningarna. En lärarkandidat som börjar på lärarhög-
skolan skall redan från i stort sett första veckan också
ha en fot inne i skolan och få omsätta de teoretiska
bitarna i undervisningen i den praktiska vardagen i
skolan. Där brister den nuvarande lärarutbildningen
på många håll. Vi har alltså föreslagit att man skall
öka blandningen av praktik och teori i utbildningen.

Anf. 31 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Detta gäller också lärarutbildningen.
Jag tror att det är viktigt att vi vet vilken lärarutbild-
ning vi talar om. I föregående replikskifte var man
lite inne på det. Frågan är om det är lärare för gymna-
siet, kunskapslyftslärare eller lärare inom medicinsk
kliniktjänstgöring. Det är väl ändå så att lärarutbild-
ningen måste se olika ut för de här olika behoven. Det
finns inte en mall. Nu talade Gunnar Goude bara om
en särskild fakultet. Detta måste ju anpassas till de
olika områden det handlar om.
Jag tror att det är viktigt att pedagogisk skicklig-
het premieras. På Karolinska Institutet har man gjort
två saker. Den ena är att man måste ha pedagogisk
skicklighet, en särskild portfölj, när man söker tjäns-
ter. Den andra är att man där nu tar bort fakulteterna.
Man kommer att ha en styrelse för forskning, en för
forskarutbildning och en för utbildning för att marke-
ra just utbildningens vikt i systemet.

Anf. 32 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tror att vi är överens om de pro-
blem som finns. Det som man med förvåning kan
konstatera är ju just detta att man har ett berättigat
krav när det gäller tillsättning av tjänster och anställ-
ning av personal på universitet och högskolor på att
de skall ha pedagogisk skicklighet, men det saknas en
lärarutbildning för den här kategorin. Vi har ingen
högskolelärarutbildning i landet.
Det finns över huvud taget väldigt dåligt med ut-
bildningar för vuxenpedagoger. Det finns en för folk-
högskolelärare i Linköping. Annars är det inte myck-
et. Det är olika kategorier av utbildningar som be-
hövs, men låt oss starta med en högskolelärarutbild-
ning och se vad som kan komma fram där. Låt oss
samtidigt förstärka de lärarhögskolor som finns och
förändra verksamheten där så att vi får upp kompe-
tensen och omfattningen i den lärarutbildningen. Då
har vi kommit en bra bit på väg.
Det finns många detaljer att diskutera när det gäl-
ler lärarutbildningen för olika kategorier i samhället.
Det får vi återkomma till.

Anf. 33 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Där är vi överens. Jag tror att det är
viktigt att våra visioner inte lägger hinder i vägen för
att göra det som konkret behöver göras nu. Man får
nog lappa och laga ganska omgående inom de befint-
liga universiteten och högskolorna. Då finns detta
med en pedagogisk portfölj.
Inom många fakulteter har man ett pedagogiskt
pris som studenterna delar ut varje år till den bästa
läraren inom deras område. Jag tror att vi behöver
göra en rad saker för att stimulera det här området.

Anf. 34 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tror också att det är en rad saker
vi behöver göra. Men jag tror faktiskt att en högsko-
lelärarutbildning hör till de saker som behöver inrät-
tas relativt snabbt. Jag känner mig inte ensam här.
Studenterna delar ut pedagogiska priser och pedago-
giken uppmärksammas. Det är bra. Men det är också
så att SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, delar
Miljöpartiets uppfattning på den här punkten och
kräver en högskolelärarutbildning. Jag tror att de som
befinner sig på plats, ser vad som felas och känner
behoven också har ett bra underlag för sitt förslag.

Anf. 35 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Fru talman! Utbildningsutskottets arbetsområde
omspänner ett mycket brett fält, från barnomsorg över
förskoleklass, grundskola och gymnasieskola till
forskning på både nationell och internationell nivå.
Det finns en svårighet i att hitta en form för den
debatten som gör att debatten blir ett sammanhållande
helt. Jag känner att dagens debatt är ett väl uttalat
exempel på den svårigheten.
Med den introduktionen vill jag kasta mig in i de-
batten och genast deklarera att jag tänker koncentrera
mig på högskola och forskning.
Höstterminen 1996 hade vi ungefär 20 500 regist-
rerade doktorander i Sverige. Detta tal stämmer väl
överens med de siffror som finns över registrerade
gymnasister i Sverige under efterkrigstidens första år.
Det är siffror, tycker jag, som visar mycket klart det
som kanske utgör den största förändringen av vår
samhällsstruktur, nämligen tillväxten av utbildnings-
sektorn.
Vi har under efterkrigstiden haft en makalös ex-
pansion av utbildning och forskning. Och nu ökar
takten i denna utveckling ytterligare.
I dag finns det mer än 300 000 registrerade stu-
denter vid landets universitet och högskolor. Det är
100 000 fler än vad som registrerades för läsåret
1989/90. Trots en utbyggnad av högskolan med
68 000 permanenta platser fram t.o.m. år 2000 kan
inte alla som vill studera vidare på högskolan och är
behöriga för högskolestudier beredas plats. Bland
gymnasieungdomar är intresset för högre utbildning
större än någonsin. Hälften av alla ungdomar under
20 år har sökt till högskolan.
Att i det läget sprida myten att kunskapsnivån i
landet drastiskt har försämrats tycker jag är mycket
märkligt, speciellt om man som kristdemokraterna
skär åtskilliga hundra miljoner på just sektorn utbild-
ning. Det är visserligen mindre denna gång än det var
under tidigare mandatperiod, då man ville göra ytter-
ligare hack i satsningen på högre utbildning och
forskning.
Det sug efter kunskaper som vi nu upplever i lan-
det ställer oss politiker inför nya och spännande ut-
maningar. Klarar vi att anta dessa och att leva upp till
de förväntningar som utmanarna har på oss kommer
Sverige att snabbt utvecklas mot det kunskapssam-
hälle som vi alla säger att vi vill forma.
Målet måste vara en högskola öppen för alla be-
höriga sökanden. De utmaningar vi måste anta för att
nå detta mål är många. Jag skall nämna några av de
viktigaste.
Precis som så många talare har sagt före mig
måste vi kunna erbjuda ett studiesystem som är bättre
anpassat till de behov som vuxit fram i takt med att
studentgruppens sammansättning har förändrats. En
mycket stor del av dagens studenter har påbörjat sina
högskolestudier efter några år på arbetsmarknaden.
Flera studenter väljer i dag längre utbildningar än vad
man tidigare har gjort.
Att kraven på en förändring av studiestödssystem-
et är stora avspeglas i det antal motioner som har
inkommit i frågan.
Men, fru talman, trots att jag anser att många av
de synpunkter som förs fram i motionerna är väl
värda att beakta yrkar jag avslag på samtliga reserva-
tioner i utbildningsutskottets betänkande UbU2, Ut-
giftsområde 15, och bifall till hemställan med motive-
ringen att jag utgår från att dessa synpunkter även
finns med i regeringens beredning av den kommande
studiestödspropositionen.
Jag anser att vi bör avvakta denna proposition in-
nan vi tar ställning till enskildheter i studiestödssys-
temet. Ett nytt studiestödssystem bör diskuteras ur ett
helhetsperspektiv, och jag utgår från att vi kommer
att kunna föra den diskussionen inom den närmaste
tiden här i kammaren.
Nästa stora utmaning är att under denna snabba
utbyggnad av både grundutbildning och forskning
som vi nu upplever kunna erbjuda studenterna en
utbildning av hög kvalitet. Kvantitet står inte i mot-
satsställning till kvalitet. Men en ökad kvantitet stäl-
ler dock andra och högre krav på ett väl fungerande
kvalitetsarbete.
En mycket stor del av ansvaret för kvalitetsarbetet
ligger på varje universitet och högskola. Det är viktigt
att väl utarbetade rutiner för ett kvalitetssäkringsar-
bete finns på varje utbildningsenhet. Den viktigaste
resursen för att garantera hög kvalitet i utbildningen
är dock, som så många har påpekat, kunnig lärarper-
sonal med hög pedagogisk kompetens.
Det är också i allt kvalitetsarbete på högskola och
universitet viktigt att man ökar studentinflytandet i
universitetets och högskolans verksamhet.
Det är också av stor vikt för kvaliteten att alla stu-
denter - alla studenter! - under sin grundutbildning
får god kontakt med och insikt i forskningens villkor
och framsteg. Därför är det väsentligt att den pedago-
giska metoden under grundutbildningen ges stort
utrymme för probleminriktad undervisning för att öka
denna insikt.
I dag studerar nära var tredje student på någon av
de mindre och medelstora högskolorna. Det är därför
väsentligt att dessa högskolor får del av forsknings-
medel i form av fasta resurser.
De mindre och medelstora högskolorna spelar en
mycket stor roll i arbetet att ge alla behöriga förut-
sättningar för en högskoleutbildning. Närhet till ut-
bildningsort har betydelse för rekryteringsarbetet, det
vet vi. Den sociala snedrekryteringen visar sig vara
mycket mindre markerad vid de mindre och medel-
stora högskolorna än vid universiteten. Fler ungdo-
mar och äldre utan studietraditioner vågar ta steget in
i den nya värld som högskolan erbjuder. Förhopp-
ningsvis kommer denna värld inte enbart att påverka
dem, utan även att påverkas av dem. Jag tror att det är
nödvändigt för att vi skall hitta de nya former för
undervisning och samvaro inom universiteten och
högskolorna som behövs för att möta de nya stude-
randegrupperna, som skall bidra till att öka antalet
högskoleutbildade i landet.
Jag vill i det här sammanhanget hälsa moderaterna
välkomna in i den grupp som anser att en utbyggnad
av de mindre och medelstora högskolorna är positiv.
Denna positiva inställning hos moderaterna omfattar
nu till min glädje även viss forskning som bedrivs vid
dessa högskolor.
I sin partimotion kräver moderaterna ökade forsk-
ningsanslag till de blivande universiteten i Karlstad,
Växjö och Örebro. Man säger sig vilja påbörja resurs-
förstärkningen av dessa högskolor under denna man-
datperiod. Jag hälsar er välkomna i det arbetet. Vi
påbörjade faktiskt den resursförstärkningen under
förra mandatperioden. Jämfört med budgetåret 1997
har anslaget för forskning och forskarutbildning till
de nämnda högskolorna ökat med nästan 75 %.
Var fanns moderaterna då dessa satsningar gjor-
des, kan man fråga sig. Om jag inte minns helt fel var
man fortfarande kvar bland motståndarna inte bara
mot fasta forskningsresurser till de här högskolorna
utan även mot de mindre och medelstora högskolorna
över huvud taget. Det är inte alltför länge sedan som
de fortfarande betraktades som bygdehögskolor, på
något sätt sämre i kvalitet än universiteten.
Den 1 juli 1998 inrättades Malmö högskola. Såvitt
jag har förstått vill moderaterna låta denna nya hög-
skola bekosta en ganska stor del av de föreslagna
satsningarna på de nya universiteten. Den slutsats
som man kan dra är att en positiv inställning till nya
högskolor inträder hos moderaterna först då dessa har
konsoliderat sin ställning och skapat positiv respons
hos omgivande samhälle och näringsliv.
För att kunna nå upp till det som moderaterna i sin
partimotion i ganska svepande ordalag kallar
"excellens" och "spetsforskning" krävs ett ganska
stort utrymme i form av flera högskolor på flera plat-
ser i landet. Excellens och spetsforskning knäpper
man ju inte fram med fingrarna. Det krävs faktiskt en
ganska bred bas för att långsamt få fram detta.
Fru talman! För att möta nya gruppers krav på
kvalitet och förnyelse i högre utbildning och forsk-
ning måste, precis som flera talare har sagt, arbetet på
att öka jämställdheten inom dessa områden fortsätta.
Jämställdhet är faktiskt en förutsättning för att kun-
skap, kompetens och livserfarenhet skall kunna tas till
vara.
Kvinnors intresse och kunskaper förbises - det vet
vi kvinnor - om vi inte är närvarande vid de tillfällen
då beslut fattas. Det är därför viktigt att följa upp och
utvärdera de olika lärosätenas arbete med jämställd-
hetsfrågorna.
En högskola för alla innebär också en högskola
öppen för studenter med funktionshinder. Antalet
studenter med funktionshinder har mer än fördubblats
under de senaste fem åren, från närmare 500 under
läsåret 1993/94 till drygt 1 100 i dag. Vi hoppas och
förväntar oss att antalet skall stiga ytterligare under
de närmaste åren, och det innebär ytterligare en ut-
maning för oss politiker. Vi måste skapa de bästa
förutsättningarna för denna grupp av studenter att
klara sina studier utan att de skall behöva ställas inför
oöverstigliga praktiska hinder, vilket i dag ofta sker.
Vi hälsar därför med glädje det uppdrag som rege-
ringen givit till Högskoleverket att inventera de be-
hov av stöd som finns i dag och kanske framför allt
att analysera de behov som i framtiden kommer att
finnas hos denna grupp av studenter. Verket skall
även granska hur universitet och högskolor lever upp
till FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet
för funktionshindrade.
Fru talman! I en uttalad tro på att vi kommer att
kunna möta och klara de utmaningar som jag har
nämnt i mitt anförande yrkar jag bifall till utskottets
hemställan under rubriken universitet och högskolor
och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 36 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke säger att
50 % av dem som i dag går i gymnasiet kommer att
söka vidare till högskolan. Det är naturligtvis mycket
positivt. Det skulle kanske ha varit ännu fler.
Högskoleverket har dock gjort en studie som visar
att i årskullen födda 1976 var den relativa chansen att
påbörja högskoleutbildning vid 21 års ålder sju gång-
er högre för ungdomar från högre tjänstemäns hem än
för ungdomar från arbetarhem. Är detta verkligen
rimligt? Det verkar som om arbetet för att få flera
med arbetarbakgrund att välja högre studier går all-
deles för långsamt.
Min första fråga är: Vad tänker ni göra för att
snabbt få flera från arbetarhem att studera vidare?
Jag vill vidare ta upp den kommande studieme-
delspropositionen. Jag kommer att göra det även med
utbildningsministern, men det skall bli spännande att
höra om Majléne Westerlund Panke har mer kunskap
än vi andra. Vad betyder här ordet "kommande"?
Jag går så över till det svikna vallöftet. Ni hade
lovat de nya universiteten mera pengar. Majléne
Westerlund Panke pratar vackert om betydelsen av
mera forskningsresurser, men det hjälper faktiskt inte.
Det är mera pengar i budgeten som behövs. Vi hop-
pas verkligen att de kommer i vårpropositionen. Det
är redan för sent, men det skulle åtminstone hjälpa
lite grann.
Vad till slut gäller Malmö vill jag säga att med
vårt sätt att fördela medel, nämligen efter studenter-
nas val, utbildningens kvalitet och tidigare uppnådda
resultat, skulle även Malmö kunna få mer pengar.

Anf. 37 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Det var många frågor i en replik. För
att börja med den sociala snedrekryteringen kan jag
väl instämma i att arbetet med denna går långsamt.
Det handlar om attityder, och attitydpåverkan är alltid
långsam. Snabbhet kan vara bra i många samman-
hang och är det säkert även här, men att tro att man
snabbt skall kunna ändra attityder menar jag är verk-
lighetsfrämmande.
Jag tror att vi i stället måste bygga vidare på de
positiva signaler som vi nu får när det gäller förbätt-
rad rekrytering av olika samhällsgrupper till högsko-
lan. Som jag nämnde i mitt anförande kommer det
positiva signaler från de mindre och medelstora hög-
skolorna om antalet förstagenerationsstudenter på
högskolorna. Vi vet att geografisk närhet till utbild-
ningen spelar en roll för möjligheterna att komma åt
social snedrekrytering. Jag tycker att det skall bli
spännande att följa upp kunskapslyftet för att se hur
många av de studerande där som kommer att återfin-
nas som studenter på högskolor och universitet när de
har skaffat sig sin gymnasiekompetens.
Vi är alla överens om att det finns behov av ett
nytt studiestöd, men under den förra mandatperioden
valde riksdagens majoritet faktiskt i stället att satsa på
en utbyggnad av antalet platser på högskolan, dvs. vi
gav möjligheter till fler att söka till högskolan. När
man ser på sökandetrycket måste man säga sig att
problemet inte är bristen på studenter utan bristen på
platser trots det studiestödssystem som vi har.

Anf. 38 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det faktiskt går att ändra
på attityder. Jag tror att ett av de tydligaste sätten är
att ge möjlighet till högre lön. Det är nämligen myck-
et enkelt att räkna på detta. En annan åtgärd är lägre
skatt på arbete, vilket vi kan hoppas på nu när vi har
fått en ny skatteminister. Sammantaget skulle detta
betyda att det skulle bli betydligt bättre lönande att
utbilda sig, och det tror jag faktiskt är en mycket bra
signal för att minska snedrekryteringen.

Anf. 39 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag vill då återkomma till det jag sade
i förra repliken, nämligen att problemet - det positiva
problemet - i dag inte är för få sökande till universitet
och högskolor. Trots det studiestödssystem vi har,
trots den lönenivå vi har och trots det skattesystem vi
har är det oändligt många fler ungdomar som söker
sig till universitet och högskola för att skaffa sig en
utbildning. Jag tror alltså inte att det är enbart eko-
nomiska fördelar som gör att suget efter kunskap i
dag är så pass stort som det faktiskt är.

Anf. 40 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke sade att
Kristdemokraterna förde fram myten om att vi i det
här landet hade försämrats i internationellt perspektiv
när det gällde utbildning. Det talar väl snarast om
talarens okunnighet om OECD:s statistik och ingen-
ting annat. Det kan inte kommenteras bättre än så.
När det gäller ekonomin handlar det om att Krist-
demokraterna har talat om en utbyggnad fram t.o.m.
år 2001. Regeringen och majoriteten har inget som
helst besked i den frågan, att man på något sätt skulle
ifrågasätta kvaliteten och ifrågasätta nedskärningar
inom högre utbildning därför att man förlänger det
hela. Den logiken förstår inte vi.
Efter många års erfarenhet och mätningar vet vi
också att kausaliteten att tillförda medel skulle vara
lika med utbildningskvalitet inte håller. Vi har utbild-
ningar med oerhört hög kvalitet, också detta i inter-
nationell belysning, som inte nödvändigtvis kostar
mer. Inte ens den logiska linjen kan över huvud taget
ses som trovärdig.

Anf. 41 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! I Yvonne Anderssons inlägg fick jag
nu förklaringen till att man gör en ganska kraftig
nedskärning på utbildningssektorn, eller åtminstone
satsar betydligt färre hundra miljoner kronor än rege-
ringen gör. Om man har den grundinställningen att
utbildningskvalitet i samhället inte står i paritet med
vilka ekonomiska satsningar som görs är det fullt
förståeligt att man kan ligga så pass mycket lägre när
det gäller just budgetsummorna på det här utgiftsom-
rådet.
OECD-rapporter läser man tydligen efter den
grundinställning man har när det gäller svensk utbild-
ning. Jag, som har en positiv inställning till svensk
utbildning, har hittat väldigt mycket positiva resultat
för Sveriges vidkommande i de rapporter som vi har
fått från OECD. Det är inte alls ett ras i kvalitetshän-
seende i svensk utbildning. Där får väl ord stå mot
ord.

Anf. 42 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Bekymret kvarstår dock. Vi kan läsa
OECD-rapporterna, men om vi använder den typ av
mätinstrument som man har i internationella jämfö-
relser ser vi att nivån i landet har sänkts. Vi har ett
stort bekymmer när det gäller spetsutbildningar. I dag
har inte svenska företag tillgång till t.ex. de civilin-
genjörer, utbildade vid svenska universitet, som de
behöver på grund av att vi inte släpper ut så många
som behövs.
Vad vi vill satsa på just nu är en ökad kvalitet på
forskning och också på spetsutbildningar, framför
grundutbildningen. Sedan kommer naturligtvis
grundutbildningen efter. Jag tycker inte att det är en
så viktig fråga att vi behöver välja att misstolka var-
andra.

Anf. 43 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke pratade i
sitt anförande om behovet av ett nytt studiemedels-
system och alla studenters lika möjligheter i den hög-
re utbildningen. Samtidigt pratade hon om hur social-
demokraterna väntar på regeringens proposition an-
gående studiemedelssystemet. Vi kan se att socialde-
mokraterna vid det här laget har utlovat ganska
många reformer om ett studiemedelssystem men att
man varje gång, efter att förväntningarna har skruvats
upp, har sagt att de inte kommer nu utan någon gång
senare. Likadant kunde vi se att det var inför årets
val. Regeringen utlovade en reform, för att sedan ta
tillbaka det löftet.
Fru talman! Jag tycker att det vore passande att i
dag få höra socialdemokraternas och Majléne Wes-
terlund Pankes diskussioner och funderingar kring det
nya studiemedelssystemet. Hur har socialdemokrater-
na tänkt sig det, om man ser det som så viktigt?
Det andra som jag vill fråga Majléne Westerlund
Panke handlar om de nya universiteten. Majléne
Westerlund Panke pratade om att det nu finns möjlig-
het för fler att söka till den högre utbildningen och att
det efter expansionen är viktigt att se till att kvaliteten
på den högre utbildningen och de nya universitetens
säkras. Men själva står Socialdemokraterna bakom
det förslag som innebär att de medel som var utlova-
de till de tre nya universiteten inte kommer fram. Hur
vill socialdemokraterna och Majléne Westerlund
Panke se till att de pengarna kommer fram? Kan vi
räkna med att socialdemokraterna vill lägga fram ett
förslag till våren?

Anf. 44 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! När det gäller frågan om studiestöds-
systemet sade jag i mitt anförande att det skall disku-
teras med utgångspunkt från ett helhetsperspektiv.
Därför tycker inte jag att det är nödvändigt eller sär-
skilt bra att diskutera ett sådant system innan det har
kommit ett konkret förslag som man kan bygga dis-
kussionen på. En utredning om studiestödssystemet
ligger klar. Den var parlamentariskt sammansatt, och
jag tror att den avspeglar ganska väl de grundläggan-
de synpunkter som samtliga partier har på studi-
estödssystemets utformning i framtiden.
När det gäller de nya universiteten satsade vi un-
der förra mandatperioden mycket kraftigt på just de
här högskolorna för att de med ökade medel, bl.a. till
forskning och forskarutbildning, skulle kunna möta
sin nya, positiva situation att inneha universitetssta-
tus. Det är det som jag tycker är väsentligt att påpeka
i sammanhanget. Under två år fick de här högskolor-
na en ökning av resurserna med 75 %. Det var ganska
kraftiga satsningar som då skedde som förberedelse
för universitetsstatus.

Anf. 45 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Precis som Majléne Westerlund Pan-
ke anser jag att det är viktigt med ett ekonomiskt
perspektiv vad gäller ett nytt studiemedelssystem. Jag
ser det också som viktigt att ha ett hållbart system,
som fungerar på sikt. Jag väntar fortfarande på några
konkreta förslag. Det skulle vara intressant om soci-
aldemokraterna kunde ta det första steget där.
Vad gäller medlen till de nya universiteten är jag
fortfarande förvånad över den diskussion och argu-
mentation som Majléne Westerlund Panke använder
sig av. Socialdemokraterna försöker här dribbla bort
det faktum att man i budgetförslaget försämrar för de
nya universiteten, som förslaget var tänkt. Man drar
alltså tillbaka de utlovade medel som man en gång
gav. Hur vill socialdemokraterna arbeta för att kvali-
teten skall stärkas och kan fortsätta att stärkas på de
nya universiteten?

Anf. 46 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Om man diskuterar ett kort perspektiv
- enbart 1999 - kommer man fram till att det finns
medel i budgeten för 1998 som inte finns kvar 1999.
Det kan jag hålla med om. Men man får faktiskt se
arbetet med att skapa kvalitet i nya universitet i ett
längre perspektiv.
Man kan säga att grunden lades 1997 och 1998 för
ett arbete ute på dessa högskolor, så att de skall kunna
gå in i sin nya roll som universitet. Men det förutsät-
ter också att kvalitetsarbetet i detta sammanhang
fortsätter. Om man diskuterar det långa perspektivet
utgår jag ifrån att det kommer att göra det.

Anf. 47 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tänkte ta upp två saker. Det ena
gäller kvalitetssäkringen. Om jag förstod saken rätt
var Majléne Westerlund Panke nöjd med att högsko-
lan eller universitetet självt kollade bl.a. att lärarna
höll god kvalitet. Ser inte socialdemokraterna behovet
också av extern expertis som går in och tittar på kva-
liteten och blir ett stöd för utvecklingen av universitet
och högskolor? Det är väldigt lätt att bli hemmablind.
Det andra gäller jämställdheten. Det är kanske
egentligen utbildningsministern som skall ha den
frågan. Kan man tänka sig att ge FRN ett forsknings-
uppdrag som gäller att titta på de osynliga hinder som
inte är illa menade?
Jag noterade i morse vid voteringen - det kan
tyckas vara en struntsak - att talmannen bad tre män
att komma fram vid lottdragningen. Om man har
jämställdheten i ryggmärgen ser man alltid både
kvinnor och män i varje situation.

Anf. 48 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag skulle till Barbro Westerholm
vilja säga att jag tycker att de enskilda universitetens
och högskolornas medvetenhet om kvalitetssäkrings-
arbetet har ökat betydligt. Jag ser också Högskolever-
kets uppgift i detta sammanhang som mycket bety-
delsefull.
Jag ser inte behovet av ett s.k. fristående institut
som skall sköta kvalitetskontrollen som så stort som
Barbro Westerholm gör. Jag förlitar mig på att vi har
mycket fristående myndigheter i detta land som
mycket väl kan klara den kontroll som det åligger
Högskoleverket att göra.
Jag antar Barbro Westerholms förslag när det
gäller jämställdheten och bollar över frågan till ut-
bildningsministern, eftersom det är ett så konkret krav
som Barbro Westerholm framställer.

Anf. 49 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Anledningen till att jag upprepar re-
sonemanget om kvalitetssäkring är att jag har erfa-
renhet från ett annat fält - hälso- och sjukvården - där
det visar sig att egenkontrollen inte räcker. Man be-
höver expertis som är fristående från alla myndighe-
ter och som arbetar med ett internationellt perspektiv,
som kan gå in och hjälpa till att utveckla och stödja
verksamheten.
Vi kommer säkert tillbaka till denna diskussion i
olika former.

Anf. 50 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Låt mig börja med att tacka utskottet
för höstens arbete. Flera av er är liksom jag nya, men
de flesta av er tror jag har jobbat med utbildningsfrå-
gorna under förra mandatperioden. Jag riktar ett sär-
skilt tack till den socialdemokratiska gruppen. Jag ser
verkligen fram emot att arbeta med er under mandat-
perioden.
Det har varit mycket utbildning och utbildnings-
politik under förmiddagen. Det kanske är det politi-
kområde som är allra viktigast när det gäller våra
framtida möjligheter som nation. I Sverige talar vi
ofta om vikten av utbildning. Jag tror att de flesta av
oss - kanske alla - ser hur oerhört viktig utbildningen
är för individen men också för hela samhällets ut-
veckling. I ett internationellt perspektiv är utbildning-
en ännu mer fundamental.
Jag hoppas att ni har läst årsrapporten från Unicef.
Där skriver man att årets rapport tydligt visar att
utbildning för miljoner och åter miljoner barn bok-
stavligen är en fråga om liv eller död. Rapporten visar
att det i utvecklingsländerna finns ett direkt samband
mellan antalet år i utbildning och barnadödlighetens
omfattning.
Ett land som satsar på sina barns utbildning är ett
land som tror på framtiden, ett land som tror på alla
människors möjligheter att växa. I Sverige är utbild-
ning kanske inte direkt en fråga om liv eller död, men
den är avgörande för var och en av våra medborgares
personliga möjligheter i livet.
Vi vet alla att den internationella konkurrensen
och det ömsesidiga beroendet mellan länder ökar.
Min grundsyn är att globaliseringen och nedbrytning-
en av gränser ger oss oerhörda möjligheter som land.
Här ser vi tillväxtmöjligheter och möjligheter till en
fredlig utveckling. Men det är klart att det också stäl-
ler väldigt stora krav på oss att bli ett land som kan
förändras i takt med tiden och i takt med att konkur-
rensen ökar. Kravet på omställning och förnyelse
ökar, men tillväxtmöjligheterna ökar också.
I den typen av värld är det klart att man inte kan
vila på gamla lagrar. Det är det land som har en väl-
utbildad, kunnig och kompetent befolkning som får
de stora möjligheterna. Det är också så, tror jag, att
internationaliseringen gör att välfärdspolitikens klas-
siska uppgift att uppmuntra förändring och moderni-
sering av samhället är mer angelägen nu än någonsin.
Det globaliserade samhället är i ständig förändring.
Det är inte så, tror jag, att de nya krav som om-
världen ställer på oss innebär att vi skall överge tan-
karna om att alla skall få lika möjligheter och att vi
gemensamt skall ställa upp med skattemedel för att
förverkliga de möjligheterna, utan precis tvärtom.
Jag tror att man i framtiden inte som förr kan läg-
ga sin egen trygghet hos sin arbetsgivare. Väldigt
mycket måste handla om att samhället skall skapa en
förmåga för var och en av oss att skapa en trygghet i
oss själva - en trygghet vad beträffar att lära vidare
under livets gång, men också insikten om att det finns
ett samhälle som ställer upp och stödjer det lärandet
under livets gång.
Jag tror att den politiska utmaningen handlar om
att bygga ett lärande samhälle där individer är flexibla
därför att de är starka och trygga och där alla med-
borgare får njuta frukterna av den förändring som vi
är inne i, som ger utmärkta möjligheter för våra unga
- det är naturligtvis grunden - men som också öppnar
upp för en andra chans för människor som behöver
det under livets gång.
I ett lärande samhälle är också utbildning den
kanske viktigaste fördelningspolitiska kraften som
finns. Det är via kunskap och kompetens som man
har en chans att få ett starkt fotfäste på arbetsmarkna-
den och en lön som går att leva på. Då blir också
frågan om social snedrekrytering till högskolan en
väldigt viktig fråga i det lärande samhället.
Jag vill att högskolestudier skall vara en levande
möjlighet i alla svenska hem. Det är ett oerhört slöseri
med mänskliga resurser att så många studiebegåvade
ungdomar i dag inte kommer vidare till högre utbild-
ning på grund av att de är födda i en social miljö där
utbildning inte är det självklara. Det är också orättvist
att utbildningsmöjligheterna inte fördelas efter fallen-
het i första hand utan också efter vilken social miljö
man kommer ifrån.
Under 90-talet ser vi en svag tendens till minskad
snedrekrytering, men i princip kan man säga att det
ligger ganska hårt fastmurat. Det handlar om många
olika saker - naturligtvis om kulturella och sociala
faktorer - men inte minst handlar det om tillgång till
utbildningsplatser. Vi ökar kraftigt antalet utbild-
ningsplatser, och det tror jag ger oss en möjlighet att
för första gången på mycket länge få en förändring
när det gäller social snedrekrytering.
Kanske har vi en likadan chans som på 60-talet,
när den stora utbildningsexplosionen kom. Väldigt
många klassresor gjordes i takt med att det gavs möj-
ligheter att utbilda sig.
I ett lärande samhälle måste män och kvinnor
delta på samma villkor. Det har varit en viktig uppgift
i utbildningspolitiken under ett antal år, och det
kommer att finnas med i utbildningspolitiken under
den här mandatperioden. Det är en rättvisefråga och
en demokratifråga, men det är också en fråga om
kvalitet i utbildningen att allas erfarenheter tas till
vara och att jämställdhet är en ledstjärna.
Naturligtvis är det också så, när vi ser på hur ett
lärande samhälle fungerar, att chansen att åter nå full
sysselsättning är intimt förknippad med möjligheterna
för var och en att få utbildning.
Regeringen vill bedriva en sammanhållen utbild-
ningspolitik - från förskolan via skolan, kunskaps-
lyftet och kvalificerad yrkesutbildning vidare till
högskoleutbildning och forskning. Sverige utvecklas
till ett kunskapssamhälle, och för att alla skall få plats
i det samhället krävs det satsningar både på vuxenut-
bildning och på högskoleutbildning - både bra kvali-
tet i grundskolan och en forskning som ligger i den
internationella forskningsfronten.
Det är därför det är så allvarligt när Moderaterna
gör sina nedskärningar i kunskapslyftet. Det är därför
det smärtar mig oerhört att Folkpartiet, med sin tradi-
tion, är ivrigare att skära ned på kunskapslyftet än
Moderaterna.
Kunskapslyftet finns ju därför att alla människor
skall ha en plats i kunskapssamhället, få en chans till
den utbildning man missade i unga år för att sedan
också komma tillbaka till arbetsmarknaden. Hos
många av dem som går kunskapslyftet växer nu idé-
erna och förhoppningarna om att kanske t.o.m. ta sig
vidare till högskolan. Det är en viktig del i kampen
mot den sociala snedrekryteringen att ge en andra
chans och att göra det möjligt i praktiken för männi-
skor att ta den chansen.
Moderaterna vill hindra mer än 20 000 människor
att gå kunskapslyftet. Man minskar anslagen med mer
än 2 miljarder. Moderaterna har från första dagen sett
kunskapslyftet som någonting lite vid sidan av, som
fiffel med statistiken och ingenting värt att ta på all-
var.
Per Bill har som ny utbildningspolitiskt ansvarig
signalerat en reträtt när det gäller synen på de små
och medelstora högskolorna. Där har Per Unckel fått
vika. Det är oerhört tydligt när man läser och lyssnar
på Per Bill. Det är en välkommen reträtt. Det är bra.
Som så ofta blir det med lite rosiga kinder, och sedan
vill man på något område försöka gå om regeringen.
Men det är en viktig reträtt, och det är bra. Då har vi
nämligen en ganska bred uppslutning i kammaren
kring synen på små och medelstora högskolor.
Men när det gäller synen på kunskapslyftet - vux-
na människor med bristande utbildningsbakgrund
från ungdomen och deras chanser och möjligheter -
finns det ingen antydan till förändring. Moderaterna
står fast: De skall inte få chansen.
Vi har under några år genomfört ett mycket stort
saneringsprogram. Ändå har utbildningspolitiken
varit i första rummet. Det har skett en mycket snabb
utbyggnad av högskolan över hela landet som har
gjort att människor har fått möjligheter som inte an-
nars hade funnits där. Det har gått att prioritera mitt i
saneringsarbetet. Det visar att regeringen och social-
demokratin sätter utbildning och utbildningspolitik
väldigt högt.
I den budget för 1999 som vi nu diskuterar ökar
antalet högskoleplatser med 16 000. Fram till år 2000
har högskolan tillförts 68 000 platser. Nu finns det
möjlighet för större andelar av ungdomskullarna att
komma in på högskolan. I dag är det omkring en
tredjedel. Att nå 50 % tror jag är en fullt realistisk
målsättning. Det vore ett oerhört viktigt steg för oss i
kampen för att bygga ett lärande samhälle.
Utbyggnaden är väldigt inriktad mot områden där
vi vet att vi har stora behov. Mer än hälften av plat-
serna gäller naturvetenskap och teknik. I dag uppgår
de som sitter och lär sig IT på olika sätt i högskolan
till 40 000-50 000 studenter.
Vi bygger ut högskolan över hela landet. Det gör
att kampen mot social snedrekrytering får nya red-
skap. Vi ser också att det börjar fungera. Det är lättare
att ta sig till högskolan om den finns nära ens egen
miljö. Man kanske känner någon som går där. Det är
inte så ovanligt och konstigt. Detta kan vara svårt att
förstå för vissa partier, men jag tror att det är väsent-
ligt. Vi gör det också därför att det finns en växtkraft
kring högskolorna som gör att delar av Sverige som
tidigare har haft mycket stora problem får ett hopp
om att kunna växa och utvecklas vidare.
Som ett led i förstärkningen av svensk forskning
beslutade regeringen i somras att tre nya universitet
skulle bildas den 1 januari: Karlstad, Växjö och Öre-
bro. Samtidigt med det beslutet sades mycket tydligt
att våren 1999 kommer förslagen om tillväxt när det
gäller resurser till dessa nya universitet. Det är allde-
les självklart att det inte är slutpunkten på en utveck-
ling att få universitetsstämpel. Det är en stämpel som
garanterar att de har kommit en bra bit på vägen, men
de behöver ökade resurser för att bli högkvalitativa
och internationellt högtstående universitet. Den poli-
tiken fullföljer vi. Jag tror att det är bra för debatten
de kommande fyra åren att inte försöka inbilla sig att
regeringen på något sätt har backat eller förändrat sin
position. Resurserna och förslagen om resurser kom-
mer våren 1999.
Det här är ett beting som kommer att vara flera år
framöver. Det innebär att vi tar på oss att de här tre
skall bli högkvalitativa universitet. Det innebär också
att många andra universitetsaspiranter får vänta lite
grann. Nu tar vi på oss detta, och det är ett stort och
viktigt beting.
Moderaterna har här börjat förändra sig. Bygde-
högskolorna hör man inte talas om längre, utan nu
lyfter man fram det här som viktiga exempel. Det
tycker jag att vi skall välkomna. Det är bra.
Internationaliseringen är ohyggligt viktig för kva-
liteten när det gäller högskola och forskning. Här
finns förstås en lång tradition av internationellt arbe-
te. När forskningen är bra bedrivs den internationellt.
Jag vill att vi skall vara väldigt aktiva och pådrivande
i det internationella forskningssamarbetet. Sverige
kommer inte att lämna CERN. CERN är en viktig del
av vårt internationella åtagande. Men det är klart att
öppenheten måste gälla mycket mer än detta. Interna-
tionaliseringen är ett bra sätt att bygga kvalitet.
Kvalitet i högskolan är centralt, och Högskolever-
ket har en viktig roll i att stimulera kvalitetsarbetet.
Det gör man inte framför allt genom att inrätta ett
oberoende institut som sätter en stämpel efter någon
utvärdering, utan det gör man genom att se till att vi
har ett väl genomgånget kvalitetsarbete som publice-
ras, diskuteras och driver på högskolornas eget arbe-
te.
Många har tagit upp studiemedelsfrågan och frå-
gar sig vad som kommer att ske på studiemedelsom-
rådet. Vi har i dag ett studiemedelssystem som jag
inte tycker är särskilt bra anpassat till de krav vi har
framöver. Det är mycket generöst, men det är gene-
röst i fel ände. Stora studieskulder skrivs av 2020,
2030 och åren framöver.
Men låt mig också säga - samtidigt som jag säger
att en reform av studiemedelssystemet är angelägen
och att regeringen arbetar med en sådan - att de för-
slag som jag har hört här i dag undrar jag om ni har
förankrat i era riksdagsgrupper. En höjning av bidra-
get i studiemedlet till 50 % kostar 4,7 miljarder kro-
nor. Hur planerar Folkpartiet, kd och Centerpartiet att
finansiera en sådan reform? Dessutom skall ju fribe-
loppet slopas, och med den högre bidragsandelen
kostar det 900 miljoner kronor till. Hur skall det fi-
nansieras? Dessutom vill Folkpartiet och kd att ett
barntillägg skall införas. Det kostar 810 miljoner
kronor till. Vad håller ni på med?
Det finns stora och starka skäl att göra en studie-
medelsreform, men vi måste på något sätt ta in det i
den samlade politiken och få ihop en prioritering av
vilka reformer som är viktigast. Då kan man inte bara
lägga på önskvärda förändringar. Det kan vi alla göra.
Men när vi sitter med budgeten - det vet ju Center-
partiet, som har många års erfarenhet av det - måste
vi få ihop en realism i förslagen. Jag hoppas att det
blir lite rörelse mot mer realism från dem som nu har
preciserat hur de vill att ett studiemedelssystem skall
se ut. Ta gärna också kontakt med övriga i era parti-
grupper och resonera om vilket utrymme ni har!
Till sist vill jag säga några ord om forskningspo-
litiken. Det är en fråga som kommer att färga man-
datperioden på många olika sätt. Forskning 2000 kom
nyss med sitt betänkande, ett betänkande som jag
tycker i sina grunddrag har väldigt mycket klokhet
och politiska möjligheter i sig.
Jag delar uppfattningen hos Forskning 2000 om
att lyfta fram grundforskningen som någonting väl-
digt viktigt för forskningspolitiken. Det är ofta fres-
tande att söka sig till det mest nyttiga för stunden,
lägga pengarna där och tro att det ger oss tillväxt och
förändring. Men det är ofta i det fria sökandet som
det nyttiga kommer. Det kan komma oväntat, men det
är det som vi sedan har användning av. Naturligtvis
skall all verksamhet i högskolan och vid universiteten
vara nyttig. Den är ju finansierad av skattebetalare,
och det har vi rätt att kräva allihop. Men nyttighet
skall inte begränsas till att en produkt kommer ut i
andra änden om något år eller så. Nyttigheten ligger
också i det fria sökandet efter kunskap. Den kan ock-
så ligga i att bidra till att vi förstår oss själva bättre,
vår kultur och vår historia. Nyttigt skall det vara, men
inte i form av att allt skall vara tillämpat. Där menar
jag att utredningen gör viktiga distinktioner.
Vi lägger stora resurser på forskningspolitiken.
Det finns anledning att diskutera hur vi lägger dem,
och vi kommer att återkomma till riksdagen med
förslag i den delen.
Låt mig också passa på att säga att jag ser forsk-
ningsstiftelserna som en viktig del av den samlade
svenska forskningspolitiken. Där skall vi ha en bra
och öppen dialog. Det är klart att ett litet land, som
ändå satsar stora men begränsade resurser på forsk-
ningen, måste ha en koncentration och en diskussion
kring vad som är väsentligast för att inte splittra re-
surserna alltför mycket. Den dialogen pågår. Det tror
jag kommer att kunna leda till att vi ytterligare kan
förstärka forskningen i Sverige.
Utbildningspolitiken är central för att bygga ett
land som växer ekonomiskt och där medborgarna
växer mänskligt. Jag ser fram emot att jobba med de
frågorna tillsammans med er och hoppas på en bra
debatt framöver.

Anf. 51 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte att det var väl magstarkt av
utbildningsministern att tro att våra förslag inte är
genomtänkta och förankrade i våra partigrupper.
Själv är jag ny här i riksdagen men vet att ett av de
viktigaste sätten man arbetar på är att se till att förslag
blir förankrade i partigruppen.
I mitt inledningsanförande, fru talman, hade jag
sex frågor till utbildningsministern. Jag har inte fått
svar på någon av dem. Det är en annan del som jag
naturligtvis är besviken över. Jag hoppas att jag vid
något tillfälle skall få svar.
Utbildningsministern talar om snedrekrytering,
vilket också socialdemokraternas övriga representan-
ter har gjort. Likväl har ni aldrig tagit upp snedrekry-
teringen när det gäller särvux, inte i en enda diskus-
sion, vare sig tidigare eller nu. Vi har alltså en hel
grupp vuxna som inte kommer i åtnjutande av någon
som helst utbildning, vare sig högskola eller vuxenut-
bildning. Det tycker jag att man skall ta upp.
Funktionshindrade kan inte leva och bo på hög-
skoleorter i stort sett någonstans mer än på högskolan
i Ronneby, beroende på att det faktiskt är där man har
bostäder anpassade till funktionshindrade. Den dis-
kussionen är också intressant att föra.
Utbildningsministern inbjöd till en livfull och
konstruktiv debatt framöver. Jag vill därför på den
sista punkten som jag tänker beröra i min replik häv-
da att regeringen i dagsläget har valt att utveckla
bredden av högskoleutbildningen i stället för djupet,
med spetsutbildningar och kvalitativ utveckling som
följd. Vi har valt en annan balans från vårt håll. Den
diskussionen tror jag skall få fortgå för att vi skall
kunna sätta ned foten om hur vi vill att samhället
skall utvecklas.

Anf. 52 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag för gärna en diskusson med
Yvonne Andersson kring särvux och handikappades
möjligheter att delta i högre utbildning. Jag känner
inte att det skulle vara ett område som på något sätt
skulle ligga under andra viktiga utbildningspolitiska
mål. Vi visar i budgetpropositionen att vi är beredda
att tillsätta extra resurser, men också att vi vill se till
att få en översyn av hur det i praktiken ser ut i dag
och vilka behov som finns.
Yvonne Andersson säger att vi satsar på bredden i
stället för djupet. Men det är inte riktigt det som sker
på våra högskolor. De ungdomar som finns där stude-
rar längre i dag än man gjorde tidigare. Magisterexa-
men har blommat ut som någonting som väldigt
många känner är en grundexamen. Det innebär att vi
har fördjupat högskoleutbildningen ganska rejält. En
av förklaringarna till att vi ännu inte har sett den
kraftiga ökning som vi har i porten när det gäller
andelen ungdomar som kan komma in på högskolan
är att vi också har fått en fördjupning bland dem som
redan finns där. Jag tycker att det är mycket väsent-
ligt.
Sverige skall ligga internationellt väl framme när
det gäller att erbjuda högskolestudier som verkligen
går på djupet. En bra högskoleutbildning innebär att
man har fått möjlighet att gå djupt in i ett ämne och
fått en grundläggande duvning i vetenskaplig teori
och kompetens i det ämnet. Det ger också självförtro-
ende och möjligheter att söka sig kunskap på andra
områden.

Anf. 53 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag uppskatter den sista delen av in-
lägget. Jag talar inte om längden på högskoleutbild-
ningen, utan jag talar om att det i samhället i dag
faktiskt finns en brist på spetsutbildad arbetskraft. Jag
tycker att det är där som vi måste se efter hur vi kan
tillgodose de behov som finns. I det avseendet tror jag
att man kan göra mer också när det gäller forskningen
på olika områden.
Anledningen till att jag så ivrigt arbetar med detta
är ju att jag från ministern skulle vilja få ett löfte om
att det blir samma rättigheter för dem som inte har de
möjligheter som de flesta av oss medborgare har till
utbildning. Även de kan ju höja sin utbildnings- och
kunnandenivå. Det är deras rättighet som jag kämpar
för och vill ha ett löfte om.

Anf. 54 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag delar Yvonne Anderssons upp-
fattning om att just spetsutbildad arbetskraft är myck-
et viktig för Sverige när det gäller våra möjligheter att
växa ekonomiskt. Vi har framför oss en mycket kraf-
tig ökning av t.ex. antalet civilingenjörer. Ett land
som Sverige, med våra stora företag på området och
en växande sektor med små och medelstora företag,
är i mycket stort behov av välutbildade civilingenjö-
rer.
Tittar vi närmare på forskarutbildningen ser vi att
den också framför sig kommer att ha en expansion.
Det innebär att vi dels kommer att kunna fylla många
av de behov som finns i högskolan och på universi-
teten när det gäller lärarkompetens, dels få alltfler
med doktorskompetens ute i näringslivet. Jag tror att
det är mycket viktigt.
Det handlar väldigt ofta för företag om att också
förstå vad som händer på forskningsfronten för att
själva kunna utveckla produkter som ligger väl
framme i tiden. Då behöver man mycket kompetent
personal. Det visar flera av de framgångsrika svenska
företagen. Genom att ha väldigt många disputerade
inom sin verksamhet ligger de mycket väl framme
internationellt när det gäller utveckling av produkter.
Forskarutbildningsreformen är viktig också av det
skälet. Vi behöver en forskarutbildning som ser till att
människor har en chans att på rimlig tid göra klart
sina forskarstudier, ta sin examen och sedan gå vidare
i yrkesverksamhet i högskolan, ute i näringslivet eller
i samhället i övrigt. En bra reform. Den kommer att
bidra till att vi får en ökad andel forskarutbildade
framöver.

Anf. 55 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Kunskapslyftet kommer Ulf Nilsson
att ta upp i sitt inlägg.
I fråga om studiestödet besannades tyvärr att ut-
bildningsministern kanske inte hörde på hela mitt
inlägg. Där bemötte jag just Sofia Jonssons kritik av
Folkpartiet för att vi inte gick längre i att beskriva
förändringen av studiestödet, utan stannade vid en
vision. Vi har inte finansiering i vår alternativbudget
för detta. Vi har prioriterat funktionshindrade, äldre-
omsorg och lite annat.
Till frågan om kvalitetssäkringen. Utbildningsmi-
nistern tar upp peer review som en garanti för kvali-
tetssäkring. Vi har i den utredning som jag just nu
leder om forskningsetik uppdraget att titta närmare på
peer review. Det finns en del problem i ett litet land
som vårt. Antalet experter som värderar andra exper-
ter är inte så stort. Jag hoppas att vi kommer att få
fram en del lösningar för den delen av kvalitetssäk-
ringen i framtiden. Men kvalitetssäkringen innehåller
mycket mer än så.
Jag ställde också en fråga om FRN och möjlighe-
ten att FRN får i uppdrag att se närmare på hindrande
strukturer i forskarsystemet. Jag tror att det är fors-
karkompetens som behövs för att gå närmare in på
den problematiken.
Till sist tolkar jag utbildningsministerns beskriv-
ning av vikten av utbildning över landet som att han
ser positivt på att lösa resursproblemet för medicinar-
utbildningen uppe i Umeå. Den är vital för att vi skall
ha en bra utbildning och forskning där och för rekry-
teringen av läkare i den delen av landet.

Anf. 56 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! FRN-projektet som Barbro Wester-
holm föreslår måste jag spontant säga låter intressant.
Men med tanke på att vi har Forskning 2000 och en
genomarbetad diskussion om forskningspolitikens
struktur, finansiering och hur vi väcker olika intres-
santa forskningsprojekt, tror jag att det är bäst att jag
avstår från att direkt säga om vi skall genomföra
något sådant eller inte. Låt mig ta med det som en
intressant idé.
Barbro Westerholm säger att Folkpartiet har en
vision om studiemedelssystemet. Vi har inte finansie-
ring, säger Barbro Westerholm. Det hedrar Barbro
Westerholm. Så är det ju med nästan alla som sitter
här och starkt förespråkar en snabb reform. Det finns
brister i finansieringen.
Vi måste ta en ordentlig diskussion om vilka am-
bitioner man kan ha i en reform av studiemedelssys-
temet. Jag har antytt att det ni har föreslagit kostar
ohyggliga summor. Det ligger i den övre delen av vad
vi kan bära. Det är en angelägen reform. Det finns
många andra angelägna reformer som skall diskuteras
inför vårpropositionen. Låt oss ta den diskussionen,
och ta den ni också i era partigrupper. Så får vi ta
ytterligare en debatt om studiemedelssystemet fram-
över.
I fråga om kvalitetssäkringen är en modell inte
den rätta. Peer review har sina starka sidor, men ock-
så sina nackdelar. Jag tror mycket på den väg Hög-
skoleverket har sökt sig till, nämligen att uppmuntra
förändringsarbetet inom högskolorna. Det är en in-
tressant och viktig väg. Sedan finns också mycket
annat som sker, t.ex. internationellt deltagande i ut-
värdering av utbildningar, forskning. Forskningens
själva väsende är att den skall utvärderas internatio-
nellt. SACO har sina egna projekt när det gäller kva-
litetssäkring.
Det är bra att det finns flera aktörer som är bered-
da att titta på, studera och analysera kvaliteten på våra
högskolor. Högskoleverkets inställning är klokt och
långsiktigt, dvs. att jobba på ett sådant sätt att hög-
skolorna förändrar sig själva och återkommer med
beskrivningar av vad man gör för att stärka kvalitet-
sarbetet.

Anf. 57 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Den självkritiska granskningen är ba-
sen. Den behöver stöd av ytterligare insatser.
I Forskning 2000 föreslås att det vi i dag kallar
genusforskning skall ligga kvar i det som skall bli
forskningsrådens samarbetsnämnd. Det är viktigt.
Dagens resurser räcker på intet vis till för att stimule-
ra all den forskning som det nu kommer in ansök-
ningar om. Det är knappt 10 % av de projekt som
söker anslag som kan få anslag. Vi räknar med att
ungefär hälften av dem som söker pengar gör det till
projekt av så hög kvalitet att om det fanns resurser
skulle vi satsa på dem. Någon gång skulle det vara
viktigt att göra en konsekvensanalys av vad vi förlo-
rar när vi säger nej till en rad bra projekt. Samhälls-
ekonomiskt är det sämre än att försöka få fram slan-
tarna till idéerna. Många av projekten tar upp studier
kring hindren för att det skall bli full jämställdhet
mellan kvinnor och män inom olika sektorer i vårt
samhälle.

Anf. 58 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen i mycket av
det Barbro Westerholm har sagt. Föregående rege-
ringen har arbetat mycket och den nuvarande rege-
ringen kommer att arbeta mycket med jämställdhets-
frågorna över hela linjen.
Utbildningspolitiken är väl känd, dvs. satsningar
på genusforskning, satsningar på att rekrytera profes-
sorer, rekryteringsmål för universitet och högskolor.
Allt detta är väl kända åtgärder och som jag kommer
att hänvisa till när jag arbetar med frågorna. Det finns
naturligtvis anledning att diskutera andra åtgärder.
Barbro Westerholm och jag har stora möjligheter att
komma överens på den punkten.

Anf. 59 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Lars Hjertén kommer senare att prata
om kunskapslyftet. Jag kan konstatera att gårdagens
och dagens problem tycks vara att vi har ganska stora
avhopp på grund av uteblivna studiemedel. Någon-
ting tycks vara fel där.
Annars måste jag denna första gång tolka saker
positivt. Vi ser en minister som kommer hit med en
mager budget men med tre glada besked i sitt tal - tre
goda steg åt höger.
Det första glada beskedet är att det ser ut att bli
mer pengar till grundforskning och att det skall vara
mindre krav på att politikerna kan märka upp vad
som är samhällsnytta och inte samhällsnytta. Det är
bra. Vi moderater har avsatt en och en halv miljard
kronor för detta under tre år, men fortfarande finns
det besparingar hos regeringen.
Det andra glada beskedet är att det blir mer pengar
till de nya universiteten. Vore det inte fiffigt om detta
kunde gå hand i hand? Nu måste de låna pengar eller
ta av andra pengar för att köpa nya skyltar och byta
brevpapper. Är det inte rimligt att man samtidigt som
man utnämner ett nytt universitet också ger nya friska
resurser?
Det tredje glada beskedet jag tyckte mig höra
skulle vara mer pengar till internationell forskning.
Men i budgeten ser vi besparingar.
Jag hoppas att det är så. Samtidigt finns det två
stora minustecken. Det första är att det låter fortfa-
rande som att socialisering av forskningsstiftelserna
är någonting positivt. Det är det verkligen inte. Det
andra är att det är knäpptyst om vilken dag, månad
eller halvår som den nya studiemedelspropositionen
kommer. Vi vet bara att den kommer. Vilken vecka
eller månad handlar det om?

Anf. 60 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag känner Per Bill sedan tidigare. Jag
vet att han ibland kan bli lite skamlös i debatten.
Han distanserar sig kraftigt från den politik som
de har bedrivit under flera år under 90-talet. Han
lyckas skaka av sig historien så att det märks inte ett
dugg att ni har stått för en politik som har varit myck-
et inriktad på de stora universiteten och talat nedlå-
tande om satsningarna ute i landet. Nu skall ni ställa
er på barrikaden och hävda att ni är det parti som
driver satsningar ute i landet. Det är inte särskilt tro-
värdigt, Per Bill.
Vi har under mandatperioden förstärkt resurserna
för de högskolor som nu blir universitet den 1 januari.
Vi var mycket tydliga i samband med beslutet. Re-
sursförstärkningar kommer också att aviseras i sam-
band med vårpropositionen 1999. Det fullföljer vi.
Försök inte dölja er reträtt från den Unckelska utbild-
ningspolitiken genom att göra en attack mot oss.
Per Bill säger att någon annan får ta hand om
vuxenutbildningen. Det går inte att se högskoleut-
bildningen på det sättet, dvs. att någon annan får ta
hand om andra frågor. Satsningen på vuxenutbild-
ningen är ett sätt att se till att människor får möjlighet
att gå vidare till högskolan. Det har ni varit emot
under hela mandatperioden. Ni vill att 20 000 männi-
skor inte skall få den möjligheten. Det är ett avbräck i
kampen för att alla som har en begåvning att gå vida-
re till högre studier skall ha chansen att komma vida-
re.

Anf. 61 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Utbildningsministern och jag har de-
batterat många gånger. Jag känner också igen en del
av debattknepen.
Låt oss börja med kunskapslyftet. Vi tror att
många av de som i dag går i kunskapslyftet skulle ha
bättre nytta av en kvalificerad yrkesutbildning. Det är
en yrkesutbildning som vi har slagits för länge.
Vårt system, Thomas Östros, hade mer pengar
även på Per Unckels tid till de dåvarande högskolor-
na. I vårt system gick fördelningen av platserna ut på
att studenten väljer själv och att kvaliteten väger in
för var resurserna skall ligga. Det hade definitivt
gynnat flera av de nya universiteten.

Anf. 62 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det finns ett konkret problem med
Per Bills omsvängning när det gäller synen på hög-
skolorna utanför de traditionella orterna som Uppsala
och Lund. Han förespråkar samtidigt ett resursfördel-
ningssystem som kan innebära dramatiska minsk-
ningar för flera av de små och medelstora högskolor-
na.
Nu när Per Bill blir ställd inför frågan om en viss
högskola, säger han att just den högskolan kommer
att få mer. Vid en summering kommer alla att få mer.
Hur hade det varit för en så framgångsrik hög-
skola som Karlskrona/Ronneby, Per Bill, som nu lyfts
fram av Moderaterna, om det inte hade funnits ett
politiskt engagemang att starta en högskoleutbildning,
att värna den högskoleutbildningen och att låta den
högskolan skaffa sig den kvalitet och renommé som
krävs för att bli en magnet? Med det resursfördel-
ningssystem som ni föreslår blir det omöjligt för nya
högskolor att utvecklas.
Per Bill nämnde också skattepolitiken i sin replik.
Låt mig säga, Per, att jag är väldigt glad om det öpp-
nas möjligheter för en skattereform under denna
mandatperiod. Jag kan försäkra att om Per Bills och
hans kamraters politik hade gällt under de senaste
fyra åren, hade vi inte varit i närheten av något sådant
- ni hade kört landet i botten. Nu har vi den möjlig-
heten, och det känner jag mig väldigt glad för.

Anf. 63 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad över att utbildningsminis-
tern så starkt betonade allas lika möjligheter till en
utbildning av hög kvalitet.
Mina frågor rörde faktiskt också detta med studi-
estödet. Det är nämligen flera år sedan Studiestödsut-
redningen lade fram sitt förslag. Regeringen har se-
dan i ett antal propositioner aviserat sin avsikt att
utforma ett nytt studiestödssystem. Jag tror att för
många presumtiva studerande innebär bristen på
förutsägbarhet en otrygghet. Detta blir särskilt tydligt
för de ungdomar som kommer från studieovana hem.
För deras skull vore det väldigt tacknämligt med ett
besked i denna fråga.
Jag tog i mitt anförande upp ett problem, och det
gäller de nya antagningsreglerna till forskarutbild-
ningen. Är utbildningsministern beredd att skyndsamt
gå in och kartlägga de konsekvenser som de nya
antagningsreglerna har fått för de doktorander som
befinner sig i systemet, speciellt inom området huma-
niora? Jag tycker att det är viktigt att vi utifrån as-
pekten social snedrekrytering får klart för oss hur de
ekonomiska spärrarna har fungerat.
I samband med detta med det livslånga lärandet
och möjligheten till flera olika chanser i livet skulle
jag också vilja ta upp det som jag tidigare berörde,
nämligen möjligheten att få studera efter det att man
fyllt 45 år, då man har klarat av sin gymnasiekompe-
tens, kanske inom det nationella kunskapslyftet. Detta
skulle jag också gärna vilja ha en kommentar till.

Anf. 64 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Som jag sade menar jag att studi-
estödsreformen är en angelägen reform. Det system vi
har i dag har brister som gör att det finns skäl att
reformera. Britt-Marie Danestig är involverad i ett
samarbete som också rör budgetpolitiken i sin helhet,
och där kommer det att finnas anledning att diskutera
den här typen av frågor. Naturligtvis begränsas vi av
vilka resurser som finns. En studiestödsreform kostar
pengar. Den är angelägen. Det skall vägas mot hur
läget är i ekonomin i stort. I samband med det arbete
med en reform som nu pågår på departementet ser vi
naturligtvis också över sådant som åldersgränser.
Låt mig ägna några ord åt forskarutbildningsre-
formen. Jag tycker att grunderna i den reformen är
mycket bra. Det är inte bra att institutioner har antagit
forskarstudenter i en sådan omfattning att de, även
om de har varit väldigt duktiga och väl passerat kra-
ven för att klara av en forskarutbildning, inte har haft
någon möjlighet att få finansiering. Jag tycker inte att
detta är ansvarsfullt. Väldigt många ambitiösa, begå-
vade unga människor lockas in i forskarutbildningen
men ges inte förutsättningar att klara av den därför att
ekonomin inte är ordnad. Egentligen har kraven fun-
nits redan sedan 1969, men det är först nu som pro-
blemet har visat sig tydligt, vilket gör att man faktiskt
är tvungen att ta ett ekonomiskt ansvar också för sina
doktorander.
Sedan tror jag att det går att göra väldigt mycket,
och jag ser det hända i t.ex. Lund och Uppsala. Vid
universitetet kan man gemensamt dels se till att skra-
pa ihop resurser, dels formulera en gemensam policy
för forskarutbildningen på hela universitetet för att
underlätta övergången. I botten finns generösa över-
gångsregler beslutade av riksdagen, men det finns
också stora möjligheter för universiteten själva att
agera. Det gör man i Uppsala, och det gör man i
Lund. Detta kommer jag att följa väldigt noga för att
se hur pass väl det faller ut. Jag tror att det finns skäl
att vara förhoppningsfull.
Reformen som sådan går ut på att forskarutbild-
ningen inte är till för att man skall göra sitt livsverk
och att kraven inte skall vara så höga att det tar 10-15
år innan man är klar, utan den är ett steg på vägen och
ett viktig körkort för att sedan bli forskare eller gå ut i
yrkeslivet.

Anf. 65 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte heller att det finns någon
anledning att riva upp det fattade beslutet. Att det
finns och har funnits stora brister vet jag också om.
Bl.a. har det varit brist på handledning för doktoran-
derna. Men vad jag talar om är den grupp som gick in
i forskarutbildningen när reglerna såg helt annorlunda
ut. Övergångsbestämmelserna och universitetens
möjligheter att möta deras behov har visat sig vara
bristfälliga. Jag menar att det är slöseri att lämna
doktorander - i Uppsala lär det vara 150 stycken -
utan möjlighet att avsluta sina studier. Jag tycker att
vi har en skyldighet mot dem att låta dem göra det.
Det är en helt annan sak med den grupp som har gått
in i doktorandutbildningen med de nya reglerna och
under de nya förutsättningarna.
Jag tror att utbildningsministern ändå måste hålla
med mig om att reformen genomfördes väldigt
snabbt, att universiteten och högskolorna inte var
riktigt förberedda för den och att det har fått konsek-
venser.

Anf. 66 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag menar att det i grund och botten
är en väldigt bra och viktig reform. Vi ser nu en ut-
veckling på universiteten där man tar ett gemensamt
ansvar för att se till att väldigt många av dem som
finns i systemet får chansen att slutföra sina avhand-
lingar. Men det är klart att det också visar att man har
haft en intagning till forskarutbildning som inte alls
har stämt överens med möjligheterna till finansiering.
Det är inte ansvarsfullt. Det ger heller inte fler dispu-
terade, vilket är vår målsättning. Vi behöver öka
antalet forskarutbildade i Sverige för att kunna fort-
sätta att öka andelen lärare med forskarutbildning
eftersom behovet stadigt ökar år från år vid högskolor
och universitet, men också för att näringsliv och of-
fentlig sektor skall kunna få del av den kompetens
som de har.
Forskarutbildningsreformen är bra. Jag följer noga
utvecklingen. Jag tror att universiteten nu har tagit
mått och steg som gör att implementeringen av den
blir ännu bättre.

Anf. 67 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag har lyssnat till utbildningsminis-
terns beskrivning av utvecklingen inom den högre
utbildningen och forskningen och delar i stort både
visionen och de delmål som är uppnåbara inom en
snar framtid.
Jag skulle vilja lyfta fram och få utbildningsmi-
nisterns syn på två frågor som inte har berörts i de-
batten. Den ena handlar om studentinflytandet och
den andra om studenternas sociala situation.
Tyvärr finns det en tröghet inbyggd i systemet. De
gamla universiteten var, om vi ser bakåt i tiden, hie-
rarkiska och ganska låsta institutioner. Det var inte
precis idealutgångsläget för den typ av reformer som
vi talar om.
Studenterna har haft väldigt lite att säga till om.
Är utbildningsministern beredd att ge studenterna rätt
att finnas med i alla beslutande och beredande organ?
Det gäller t.ex. de råd, fonder och stiftelser som delar
ut forskningsanslag. Det vore naturligt att doktorand-
föreningarnas representanter fanns med där. Det
skulle säkert gagna utvecklingen. Jag tror också att
studenternas möjligheter att delta skulle ge en viss
trygghet, men det handlar naturligtvis om ett större
problem än så. Det skulle vara bättre om de studieso-
ciala problem som finns äntligen åtgärdades. Studen-
terna hör alltså till den grupp i samhället som inte har
tillgång till det sociala välfärdssystemet, bl.a. därför
att de inte betraktas som löneanställda. De ligger
utanför systemet. De behöver alltså ett försäkrings-
system. Det gäller olycksfallsförsäkringar, sjukför-
säkringar, a-kassa osv. Denna fråga bör utredas i sin
helhet. Är utbildningsministern beredd att tillsätta en
utredning för att ge övergripande förslag på hur den
studiesociala situationen skall kunna förbättras?

Anf. 68 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag ser, liksom Gunnar Goude, stu-
dentinflytandet som en väldigt viktig del i högskolans
arbete. När det gäller kvalitetsfrågor och kvalitetsut-
veckling är kanske ett aktivt studentinflytande en av
de allra viktigaste komponenterna. Det är de som har
den starka kraften att driva på för att se till att de får
en utbildning som är av hög internationell klass och
gångbar på arbetsmarknaden.
I dag ligger den formella representationen bland
studenterna väldigt högt. Våra ambitioner när det
gäller studenternas plats i styrelser och så är höga.
Men precis som Gunnar Goude påpekar finns det
också beredande organ inför detta styrelsearbete där i
många fall studenterna inte är involverade.
Jag vet att många studenter kan känna att de
ibland hamnar i lite grann av en gisslansituation. Man
är formellt väl representerad men man finns inte med
i diskussionen i bakgrunden. Det är inget enkelt pro-
blem. Det kan naturligtvis vara högst olika var de
formella besluten fattas i praktiken. Det kan natur-
ligtvis vara en jakt på inflytande som studenterna
ställs inför.
Jag arbetar nu med den utredning som kommer.
Den är ute på remiss. Den gäller studentinflytandet
och har en rad konkreta förslag när det gäller detta.
Jag räknar med att kunna genomföra en del föränd-
ringar på basis av den utredningen, inte minst när det
gäller synen på att studentinflytande är en del av
kvalitetsarbetet på högskolan.
När det gäller studenternas sociala situation
handlar det naturligtvis om en väldigt bred syn på den
samhällsservice som finns. Det gäller de dagis som
finns och de taxor som gäller där. Det gäller de möj-
ligheter till kommunikationer, boende och allt sådant
som finns. De frågorna hanteras naturligtvis inte av
Utbildningsdepartementet. När det gäller de konkreta
frågorna får vi ta en debatt på de olika områdena.
Jag tror att det är viktigt med en distinktion. Som
student är man inte löntagare, och då har man inte
automatiskt tillträde till de sociala försäkringar vi har.
Det tycker jag är en rimlig utgångspunkt. Dessa för-
säkringar gäller arbetslivet. De gäller när man har ett
jobb med skatt och annat som man betalar in.

Anf. 69 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag tror ändå att
ett initiativ från utbildningsministern i fråga om den
studiesociala utredningen skulle vara välkommet och
kanske behövligt. Den uppmärksammas nog inte
automatiskt inom andra departement.
Får jag till sist bara säga ytterligare en sak. Jag
vill haka på den diskussion som Per Bill tog upp om
kunskapslyftet. Där är det en politisk motsättning.
Men det finns problem där som kanske inte bottnar i
den politiska motsättningen och som inte får slarvas
bort i den där kubbningen. Det gäller hur kunskaps-
lyftet skall få sin naturliga fortsättning.
Kunskapslyftet var en reform som kom i rätt tid,
en tid med hög arbetslöshet. Vi har ju många med-
borgare som inte har kunnat tillgodogöra sig den nya
gymnasie- och grundskoleutbildningen. Det var bra
att den kom. Men tanken på hur framtiden skall se ut
har vi inte sett mycket av. Hur är den långsiktiga
planeringen för kunskapslyftet? En kvarts miljon
människor har gått i kunskapslyftet, 100 000 har gått i
gymnasieutbildning. Hur skall deras fortsättning se
ut?
Jag ser faktiskt stora svårigheter med att släppa in
denna stora grupp i högskolorna samtidigt som man
vill öka intaget direkt från gymnasiet. Där finns fak-
tiskt ett problem som är närmast oöverstigligt i da-
gens situation. Hur har utbildningsministern tänkt att
man skall kunna hantera det här inom låt oss säga de
närmaste 5-6 åren?

Anf. 70 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Gunnar Goude tar upp en väldigt vik-
tig fråga. Vi har nu kunskapslyftet som kompletterar
och kraftigt förstärker den traditionella vuxenutbild-
ningen. Det löper fram till år 2002. Det är klart att en
långsiktig vuxenutbildningspolitik måste rikta sig
bortom 2002. Vi arbetar på departementet med nästa
steg. Hur ser vuxenutbildningen ut i det längre pers-
pektivet? En sak är jag säker på: Det är inte så att det
är mindre utbildning för vuxna vi ser framför oss.
Det är klart att kunskapslyftet har varit en reform
och en åtgärd som också har använts för att pröva nya
modeller. Det har handlat om att förnya vuxenutbild-
ningen och använda nya metoder. Det kommer vi att
kunna använda oss av i arbetet med en långsiktig
reformering av vuxenutbildningen. Vi återkommer till
det.

Anf. 71 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! I utbildningsministerns fina och
känslomässiga inledning av sitt anförande kunde vi
höra honom prata om vikten av att många människor
får möjlighet att studera på högskolor och universitet.
Strax därefter pratade han också om att det är genom
kunskap och kompetens som möjligheterna till arbete
finns i framtiden.
Men han beskrev också sin oro över att det är ele-
ver från studieovana arbetarmiljöer som inte väljer att
studera vidare. Då gör det mig ganska fundersam att
utbildningsministern så upprört kan stå och tala om
de partier som har förslag kring ett nytt studieme-
delssystem, de partier som har en vilja att vara med
att förändra och utveckla högskolan och den kvalitet
som finns där.
Thomas Östros förmedlade i sitt anförande en oro
när det gäller hur studenter från miljöer med liten
studievana väljer att inte studera vidare. Men den
situationen kan vi ju förbättra om vi får ett nytt studi-
emedelssystem. Mycket förvånande, utbildningsmi-
nistern! Det är väl också första gången vi har hört att
en minister ger heder åt partier som inte har finansie-
rade förslag.

Anf. 72 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Nej, det har Sofia Jonsson nog aldrig
hört mig säga förut. Men hedern gällde de partier som
vågar erkänna att det de har i studiemedelsfrågan är
visioner men inte en krona till finansiering. Den he-
dern var jag tvungen att ge till Folkpartiet, för det är
bra. Då vet vi vilken spelplan vi arbetar på.
Jag är inte säker på att heller Centerpartiet har den
finansiering i femmiljardersklassen som det här kan
komma att handla om när vi staplar upp de angelägna
reformer som vi ser framför oss. Jag för gärna en
diskussion om den angelägna reform som studieme-
delsreformen är. Men vi måste hålla den på en nivå
som gör att det faktiskt också är möjligt att genomfö-
ra det här i praktiken.

Anf. 73 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jovisst, Thomas Östros, är det viktigt
att ha förslag som fungerar och håller inför framtiden
och som innebär att fler studenter får möjligheter att
utbilda sig inom den högre utbildningen.
Det jag dock tycker är förvånande, fru talman, är
ju att utbildningsministern pratar om vikten av ett nytt
system men samtidigt inte säger sig ha funderat ut ett
nytt system. Dessutom meddelade han härom veckan
att en proposition om ett nytt system kanske - endast
förhoppningsvis - kan komma under mandatperioden.
Utbildningsministern kan tycka att Centerpartiets
förslag inte håller ekonomiskt. Men det är i alla fall
ett förslag som det finns vissa pengar i.

Anf. 74 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Sofia Jonsson tar upp den sociala
snedrekryteringen, som är den kanske grundläggande
frågan när vi diskuterar åtgärder framöver i utbild-
ningspolitiken. Då är det klart att man också måste
göra prioriteringar.
Den prioritering som vi gjorde under den förra
mandatperioden var att först och främst satsa på en
kraftig utbyggnad av den högre utbildningen. Det tror
jag var helt riktigt - också sett ur det här perspektivet.
Det har gjort att det har blivit möjligt för grupper som
tidigare inte haft en chans att komma till högskolan
att nu få en högre utbildning. Den typen av priorite-
ringar är viktiga att göra, särskilt när vi ser till det
samlade resursutrymmet.
Budskapet från mig är klart: Det är angeläget med
en studiemedelsreform. Det system vi har i dag fun-
gerar inte bra inför 2000-talet. Men det skall också
sägas i samma anda att när man staplar upp reformer
som börjar närma sig fem-sexmiljardersklassen är
man ute och reformerar någonstans där det inte är
realistiskt att genomföra det.
En studiemedelsreform kommer att genomföras
under mandatperioden. Den skall bidra till att minska
social snedrekrytering. Men det finns också andra
väsentliga åtgärder som vi inte får glömma bort, som
att bygga ut högskolan och se till att vi får en annan
värdering av högre utbildning också i samhällsgrup-
per som i dag inte värderar den tillräckligt högt. Det
kan göra att ungdomarna får en stimulans att gå vida-
re.
(forts. 8 §)

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att
utbildningsutskottets betänkanden UbU1 och UbU2
samt konstitutionsutskottets betänkande KU13 fick
avgöras i ett sammanhang vid arbetsplenum onsdagen
den 16 december.

7 § Information från regeringen om EU-
toppmötet i Wien

Anf. 75 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag vill informera riksdagen om re-
sultaten av den gångna helgens toppmöte i Wien.
Toppmötet, som i praktiken utgjorde avslutningen av
det österrikiska ordförandeskapet, hade en mycket
bred dagordning. Jag kommer därför att koncentrera
min information kring ett antal av de mer centrala
ämnen som diskuterades inklusive de frågor som den
svenska regeringen särskilt driver i EU-samarbetet.
Jag kan konstatera att toppmötesdiskussionerna
om sysselsättningen nu fördes i en atmosfär som är fri
från konfrontation. Wientoppmötet bekräftade att
kampen mot arbetslösheten fortsatt står högst på EU:s
dagordning. Det system som införs med nationella
handlingsplaner för sysselsättning och som utvärderas
på europeisk nivå fungerar väl. Vi börjar också se
resultat. Stabil ekonomisk tillväxt, låg inflation, fal-
lande räntor och en aktiv arbetsmarknadspolitik har
lett till att 1,7 miljoner nya arbeten skapats i Europa
under 1998. Arbetslösheten i Europa är nu för första
gången sedan 1992 under 10 %. Men detta innebär
inte att vi kan vara nöjda.
De nya inslagen vid toppmötesdiskussionen denna
gång var förslaget om europeisk sysselsättningspakt.
Den minnesgode erinrar sig kanske att detta var ett
svenskt förslag redan för några år sedan. Med social-
demokratisk regeringsmedverkan i 13 av 15 EU-
länder är tiden nu mogen att ta detta steg. Under det
tyska ordförandeskapet nästa år skall innehållet i
pakten konkretiseras. Vi var i Wien överens om att
det bl.a. bör innehålla ytterligare kvantifierbara mål
för arbetet med ökad sysselsättning. Mål bör sättas
upp för hur stor andel av den vuxna befolkningen
som skall vara sysselsatta på samma sätt som vi i
Sverige har gjort på nationell nivå.
Diskussionen om den ekonomiska politiska dag-
ordningen rymde inte någon större dramatik. Förbe-
redelserna för införandet av den gemensamma valu-
tan löper väl. Vikten av ett samlat uppträdande från
EU:s sida i diskussionen om den globala finansiella
situationen underströks.
Den skattepolitiska diskussionen blev ganska in-
tensiv. Som bekant har det i bl.a. Storbritannien under
senare tid blivit en ganska häftig reaktion på olika
förslag om ökad skatteharmonisering. Min bedöm-
ning är att det bör vara möjligt att på ett konstruktivt
sätt fortsätta diskussionerna om det skattepolitiska
paket som sedan en tid tillbaka diskuteras i Ekofin.
Här handlar det inte om att ge upp den nationella
bestämmanderätten över skatterna. Däremot tror jag
att det kan bli möjligt att föra kampen mot illojal
skattekonkurrens ett steg framåt. Vår strävan att nå en
överenskommelse om miniminivåer för kapitalbe-
skattning har nu ett brett stöd inom unionen.
En annan skattefråga som åtminstone medierna
tyckte var huvudfrågan under hela toppmötet rörde en
eventuell fortsättning av den skattefria försäljningen.
Toppmötet enade sig om att be kommissionen och
Ekofinrådet att till i mars nästa år undersöka vilka
effekter på sysselsättningen som ett avskaffande av
den skattefria försäljningen skulle få. Rådet bör även
pröva en begränsad förlängning av den nuvarande
ordningen för skattefri försäljning.
Två viktiga frågor som diskuterades på toppmötet
var utvidgningen och Agenda 2000, dvs. EU:s interna
hushållning för de kommande åren. Jag tror att det är
viktigt att se dessa båda frågor i ett sammanhang.
Diskussionerna om Agenda 2000 ledde inte till
något framsteg i sak. De olika länderna redovisade
sina positioner, och det framgick då tydligt att vi står
inför en besvärlig uppgift att under det tyska ordför-
andeskapet nästa halvår jämka samman det hela till
en uppgörelse. I ljuset av denna diskussion var det
inte så konstigt att de som har mycket starka ytterlig-
hetsuppfattningar i frågan om fördelningen av EU:s
egna resurser också vill göra en koppling till utvidg-
ningen.
I sak innebar utvidgningsdiskussionerna att topp-
mötet ställer sig bakom vad utrikesministrarna för-
handlat fram om den fortsatta processen. Det innebär
att det som vi enades om i Luxemburg för ett år sedan
i allt väsentligt håller och att de särskilda framstegen i
Lettland och Litauen erkänts. Man har också tagit
fasta på att kommissionen förklarat att den under
1999 kommer att föreslå att förhandlingar inleds med
Lettland om reformtakten där består.
Det är ingen hemlighet att vi och de övriga nor-
diska länderna gärna hade sett att toppmötet något
tydligare hade gett ett positivt erkännande av de stora
ansträngningar som görs i kandidatländerna. Stäm-
ningsläget är dock just nu sådant att många EU-länder
vill att den interna resursfördelningen görs upp innan
de är beredda att på allvar gå vidare i utvidgningspro-
cessen.
Min slutsats är dock ändå att vi inte skall behöva
förlora tid i det fortsatta arbetet. Det omställningsar-
bete som pågår i kandidatländerna är mycket djupgå-
ende. Det måste finnas utrymme för genuint demo-
kratisk förankring av de åtgärder som nu vidtas. Re-
geringen kommer givetvis att fortsätta att tillsammans
med andra nordiska länder vara pådrivande i utvidg-
ningsarbetet.
Fru talman! I partiledardebatten i slutet av oktober
angav jag fyra områden utöver utvidgningen och
sysselsättningen som jag ville ägna särskild uppmärk-
samhet åt i EU-arbetet. Låt mig kortfattat redovisa
hur diskussionerna förlöpte i dessa för regeringen
centrala ämnen.
Först skall jag ta upp jämställdheten. Här gav våra
ansträngningar konkreta resultat. Som första punkt i
slutsatserna om det fortsatta arbetet med riktlinjerna
för sysselsättningen i EU kan man nu läsa följande:
Medlemsstaterna skall ägna särskild uppmärk-
samhet åt att åstadkomma tydliga framsteg på jäm-
ställdhetsområdet genom att utnyttja principerna om
bench marks och mainstreaming.
Det mål för jämställdheten som vi satte upp inför
toppmötet, att på detta sätt ta första steget mot en
ordning med nationella handlingsplaner för jäm-
ställdhet, uppnåddes således.
På miljöområdet slog toppmötet på nytt fast att
principen om hållbar utveckling skall genomsyra alla
EU:s politikområden. Redan till toppmötet i Wien
hade tre ministerråd lämnat rapporter. Ett ytterligare
antal ministerråd får nu i uppdrag att konkret redovisa
hur detta skall gå till. Här möter vi inte längre något
motstånd. Alla inser att detta är framsynt och nöd-
vändigt.
På svenskt förslag kommer frågan om starkare
konsumentskydd att ingå som ett prioriterat område i
diskussionerna om det fortsatta genomförandet av den
inre marknaden.
Frågan om EU:s samarbete med Ryssland blev fö-
remål för en lång diskussion i regeringschefskretsen.
Vi var alla överens om vikten av ett nära samarbete
med Ryssland när landet nu genomgår en svår eko-
nomisk kris. Jag presenterade ett antal konkreta för-
slag om hur ett sådant samarbete skulle kunna se ut:
· Öppna upp möjligheter för ett samarbete på det
rättsliga området för att hjälpa Ryssland hantera
den organiserade brottsligheten.
· Systematiskt utbyta information om samarbetet
med Rysslands olika regioner.
· På lämpligt sätt stödja fri opinionsbildning och
fria medier.
· Öka personutbytet med ryska politiker, företagare
och administratörer.

Allt detta skall vi nu närmast samarbeta om med
det tyska ordförandeskapet, så att dessa idéer kan
ingå i den gemensamma EU-strategin för Ryssland
som skall utarbetas under nästa år.
Jag skall sammanfatta Wientoppmötet för vår del:
Först kampen mot arbetslösheten, sedan utvidg-
ningsfrågorna och Agenda 2000, sedan jämställdhet,
miljöfrågor och konsumentskydd.
Det är ingen dålig dagordning: kampen mot ar-
betslöshet, utvidgning, jämställdhet, konsumentskydd
och miljöfrågor. Det är en progressiv dagordning som
väl avspeglar, skall vi säga, den rödgröna majoritet,
den rödgröna reda, som numera präglar europeisk
politik. Det blev också toppmötet i Wien ett uttryck
för.
Fru talman! Till sist några ord om två andra om-
råden som på olika sätt rönt viss uppmärksamhet.
Först gäller det frågan om löner och andra förmå-
ner för EU:s parlamentariker som ju har diskuterats i
parlamentet under den senaste tiden. Parlamentets
talman José Maria Gil-Robles redovisade för topp-
mötet det förslag till förmånspaket som det nu finns
en majoritet kring. Både den danske statsministern
och jag själv markerade att vi ansåg att principen om
att parlamentarikerna betalar skatt i sitt eget land var
viktig att upprätthålla. De nya bestämmelserna, vilka
enhälligt måste godkännas av rådet, är avsedda att
tillämpas på de ledamöter som väljs vid EU-
parlamentsvalet i juni nästa år. Det finns således
ytterligare tid att diskutera frågan.
Slutligen: Omedelbart före toppmötet högtidlig-
hölls 50-årsdagen av FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna. Med anledning av detta
föreslog jag att EU under det kommande året ägnar
särskild uppmärksamhet åt kampen mot rasism,
främlingsfientlighet och antisemitism både inom EU
och i kandidatländerna. Detta fick starkt stöd, och
toppmötet välkomnade särskilt den konferens som
planeras i Stockholm om ungefär ett år för att sprida
information om Förintelsen.
Detta, fru talman, är i koncentrat en redovisning
från det toppmöte i Wien som hölls i helgen.

Anf. 76 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det verkar som att toppmötet i Wien
blev lite av en bekräftelse på att entusiasmen för
östutvidgningen svalnar på sina håll i flera av EU:s
medlemsländer. Man säger ju i slutsatserna att den
här utvidgningsprocessen nu är på god väg. Man
säger också att det skall bli en dynamisk fortsättning.
Men det tas inga steg framåt, efter vad man kan be-
gripa, förrän i Helsingfors 1999. Det verkar alltså
vara lite av på stället marsch.
Jag tycker att man skall försöka förklara det som
ändå måste tolkas som ett misslyckande och fundera
lite över hur Sverige skall agera i fortsättningen. Det
har ju varit så att Sverige i Agenda 2000-
förhandlingarna drivit krav och, får man väl säga,
betett sig på ett sätt som har stökat till det lite. Man
har ju talat om lägre EU-avgift och en fryst EU-
budget. Det är större nedskärningar från svensk sida i
förslagen än vad t.o.m. kommissionen har föreslagit
på jordbruks- och regionalpolitiksområdena.
Det är uppenbart att även inriktningen i det svens-
ka agerandet påverkar andra länders bedömning av
om man vill vara med om en östutvidgning eller inte.
Därför vill jag fråga hur statsministern och regeringen
tänker bete sig för att, kan man säga, försöka återvin-
na ett brett beslutsamt stöd för östutvidgningen, om
regeringen kan ompröva delar av den svenska för-
handlingsinriktningen för att medverka till de mål
som ändå måste anses vara övergripande i dag för att
åstadkomma den nödvändiga östutvidgningen.

Anf. 77 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att Lennart Daléus skall vara
lite försiktig med att säga att entusiasmen svalnar.
Det finns ingen tvekan om att alla länderna i Europa,
inom EU, ser en möjlighet att sätta punkt för det kalla
kriget genom utvidgningen av EU till nya medlems-
stater. Man ser en möjlighet att komma bort från öst-
och väst-tänkandet inom Europa. Den historiska upp-
giften ser alla, och den är jag övertygad om att vi
kommer att fullfölja.
Den processen är just nu, precis som jag sade i
min redogörelse, koordinerad - ligger samtidigt -
med att vi diskuterar budgeten för EU framöver. Både
Lennart Daléus och jag vet att EU:s budget i huvud-
sak är jordbrukspengar - dessutom lite regionalpolitik
men i huvudsak jordbrukspengar. Lennart Daléus och
jag vet också att för att vi skall få till stånd en utvidg-
ning av EU som vi kan hantera ekonomiskt bör vi
reformera den jordbrukspolitik som nu ligger.
Min bedömning är att vi, även om vi inte hade
diskuterat utvidgningen och inte hade haft de nya
kandidatländerna, skulle ha diskuterat den jordbruks-
politik som ligger därför att den i grunden inte är
sund. Det är en svensk uppfattning som är känd sedan
länge.
Vi hjälper inte kandidatländerna genom att i dis-
kussioner om Agenda 2000 på något sätt börja anpas-
sa våra krav eller våra synpunkter till länder exem-
pelvis i södra Europa som har andra intressen än vi
kring jordbrukspolitiken. Det skapar bara en kortsik-
tig arbetsro som troligen långsiktigt förlamar unio-
nen.
Vi kommer att ha en tuff diskussion nästa år i
Tyskland om den framtida EU-budgeten och om de
framtida riktlinjerna för jordbruks- och regionalpoli-
tiken. Men jag tror inte att någon av oss någonsin
kommer att tvivla om att när väl den diskussionen är
genomgången fortsätter utvidgningsprocessen precis
som förut. Att sända andra signaler är att sända in
tvekan, och det vill jag inte medverka till.

Anf. 78 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag får ta det frågevägen snarare än
att uttrycka åsikter, även om det blir indirekt. Jag
frågar alltså om inte statsministern delar min och
andras uppfattning, om inte regeringens långtgående
besparingsförslag - besparingsförslag är bra men nu
gäller det de långtgående besparingsförslagen - har
medverkat till att skapa en oro och ett sviktande in-
tresse hos en del länder när det gäller östutvidgning-
en. Jag skall, fru talman, skynda mig att säga att jag
inte är ensam om att av det som hände i Wien göra
bedömningen att det snarare är en neddragning av
takten än en förändring.
Min andra fråga är om det inte är så att regering-
ens linje när det gäller budgetdiskussionen minskar
återflödet av resurser till Sverige. Frågan blir därmed
tvåfaldig så att säga: Bromsas inte östutvidgningen?
Och i det andra fallet: Gynnar ett sådant här agerande
verkligen svenska intressen?

Anf. 79 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att det gynnar oss om vi får
en renare budget inom EU, en budget där vi lika gär-
na kan behålla pengarna själva i Sverige i stället för
att först betala in dem till EU och sedan kräva tillbaka
dem för att på så sätt så att säga få någon balans i
flödena. Det finns anledning att gå igenom det här.
Vi kan konstatera att många ekonomiskt mycket
väl utvecklade länder i EU trots allt är nettobidragsta-
gare vad gäller EU. Det är inte en rimlig ordning.
Detta måste vi våga kritisera utan att vi för den skull
hamnar direkt i en diskussion om jordbrukspolitiska
intressen.
Vår linje är genomtänkt, förankrad i riksdagen.
Jag tror att oavsett utvidgningen krävs det en refor-
mering av EU:s budget och EU:s jordbruks- och regi-
onalpolitik.

Anf. 80 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Toppmötet var en besvikelse när det
gäller utvidgningsfrågan, den i särklass viktigaste
frågan på EU:s dagordning. Jag tror att det är första
gången som ett toppmöte har en mera snäv inställning
än kommissionen. Normalt har vi vant oss vid att det
är toppmötet som skall ha perspektiven, se de stora
linjerna och driva på i en så här viktig process. Därför
finns det anledning att vara bekymrad om det här
skall vara ett uttryck för, som statsministern uttryckte
sig, en rödgrön syn på hur Europas framtid skall for-
mas.
Vi får intrycket att toppmötet snarare bromsar än
driver på. Detta är kanske ett uttryck för att man inte
har visionen av vad som är det centrala i Europa-
samarbetet, utan att man mera kommer att syssla med
de visserligen viktiga och tekniska frågorna men att
man inte förmår att placera utvidgningen där den hör
hemma - som den alldeles centrala utmaningen för
vår generations européer: att ena hela Europa.
Mot den bakgrunden är toppmötet en besvikelse.
Skulle det fortsätta med den här stilen finns det an-
ledning att vara bekymrad.

Anf. 81 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det var också vad jag gav uttryck för.
I den delen gick det inte tillräckligt långt enligt den
uppfattning som vi har. Vi hade gärna gått längre.
Lennmarker vet vad jag redovisade inför EU-
nämnden omkring vår uppfattning om kommissio-
nens förslag. Det är sant. Men vi skall vara försiktiga
så att vi inte hamnar i läget att beskriva det nya som
vi nu upplever som ett avståndstagande från utvidg-
ningsprocessen. Det är inte där det ligger. Jag är
övertygad om att det handlar om att vi nu går in i en
fas där vi diskuterar Agenda 2000. Den fasen blir
intensiv nästa halvår. Sedan är vi förhoppningsvis
tillbaka i en process som kraftfullt drivs framåt. Ut-
vidgningen kommer inte att gå att stoppa. Den är en
historisk nödvändighet och har en stark folklig för-
ankring i både öst och väst.

Anf. 82 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Det är något bekymmersamt om man
får en skiftning i tonläge och attityd. Jag tror att
toppmötets centrala uppgift är att se till att hålla de
rätta perspektiven, att driva på och lägga tyngdpunk-
ten bakom de absolut viktigaste sakerna. Framför allt
är jag orolig om detta är början på något nytt, att vi
får en mera snäv, mera detaljinriktad debatt - visser-
ligen viktiga detaljer var och en för sig - och att vi får
en mera inåtvänd tid. Vi hade en period på 70-talet då
vi hade många socialdemokratiska regeringar. Det
slutade i euroskleros, ett stopp för EG:s, som det hette
på den tiden, utveckling. Jag ser ett bekymmer om vi
nu får detta inåtvända, en rad rödgröna regeringar
som ser inåt och inte förmår ta ett helhetsansvar. Kan
man inte bryta det här, då tror jag att det blir en be-
kymmersam period för EU framöver.

Anf. 83 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror inte att Göran Lennmarker
skall vara så bekymrad. Vi skall trots allt komma ihåg
att det i stort sett var den uppsättning regeringar som
nu sitter, med ett undantag, som fattade utvidgnings-
beslutet i Luxemburg. Det blev ju inte snävt utan brett
trots att det fanns de - det vet Göran Lennmarker mer
än någon annan - som hade haft en mindre generös
inställning i denna fråga.
Vi skall fortsätta att driva processen. Jag är inte
nöjd med slutsatserna från Wien. Jag kopplar dem till
Agenda 2000. Därefter, när vi har den processen
igenom, är jag helt säker på att detta rullar på precis
som tänkt.

Anf. 84 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Jag måste konstatera att det tyvärr
inte togs många långa steg framåt i de viktiga frågor-
na. Utvidgningen har diskuterats här, Agenda 2000
likaså. Skall man jämföra tidsförhållanden och tids-
brist är det väl snarast så att Agenda 2000 trycker på
ännu mera, eftersom det rör frågor som måste läggas
till rätta innan utvidgningen kan bli aktuell och ge-
nomföras.
Rent pinsam var den roll som kom att tilldras frå-
gan om försäljning av skattefri sprit. Där har jag
egentligen en fråga till statsministern. Hur kommer
det sig att statsministern kunde företräda en position
som han inte hade redovisat inför EU-nämnden några
dagar tidigare och som går 180 grader mot den stånd-
punkt som finansministern tidigare har angivit?
Jag noterar detta som en egendomlighet men skall
gå vidare till det ämne som jag skulle vilja fråga
statsministern om. Det gäller det som berördes i pre-
sentationen här, nämligen skatteharmonisering.
Inför beslutet om införandet av euron sade stats-
ministern att en orsak till att Sverige skulle ställa sig
utanför var att han var rädd för den ekonomisk-
politiska samordning och den gemensamma budget-
politik som skulle kunna bli följden av en gemensam
valuta. Nu hör man honom livligt applådera när tyska
och franska finansministrar tar steg mot majoritetsbe-
slut i ekonomisk-politiska frågor. Visserligen säger
han att det nationella vetot skall kvarstå i skattepoliti-
ken, men när det gäller att beivra illojal skattekonkur-
rens kan han tänka sig beslut med kvalificerad majo-
ritet. Man får en känsla av att när det gäller att införa
minimiskattesatser som kommer att verka uppdrivan-
de på skattetrycket kan statsministern vara med, utom
kanske möjligen när det gäller skattefri sprit, tobak
och parfym. Då vill han ha låga skatter.
Jag undrar hur det går till. Står regeringen fast vid
att beslut i skattepolitiska frågor i EU skall fattas med
enhällighet, alltså att det nationella veto som vi från
Sveriges sida enhälligt slagit vakt om skall bevaras?

Anf. 85 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Därom råder ingen tvekan. Däremot
hälsar jag med tillfredsställelse att exempelvis de
kryphål, som representeras av att man i vissa länder
kan spara skattefritt, täpps till. Det har vi drivit från
svensk sida ganska länge. I de slutsatser som nu finns
från Wientoppmötet har vi fått gehör för detta. Det
tycker jag är bra. Den typen av harmonisering har jag
ingenting emot. Men vi är rädda om vår möjlighet att
i denna kammare ta ut skatter därför att det ytterst är
svenska folkets egen angelägenhet. Det i sin tur är
grundförutsättningen för att behålla ett välfärdssam-
hälle av det snitt som vi vant oss vid i Sverige och
som en stor majoritet av våra invånare uppskattar.
Frågan om taxfreeförsäljning, eller duty free som
det också heter, är egentligen inte så stor som utrym-
met i rapportering från toppmötet antyder. Min upp-
fattning är den att vi har ett beslut om att avskaffa
den. Grundinställningen ligger fast. Däremot när de
tre stora ländernas premiärministrar vädjar om förstå-
else för att kunna hantera den arbetslöshetssituation
som kan komma att uppstå, är det inte orimligt att
man skickar tillbaka frågan till Ekofinrådet för att det
skall titta på saken igen. Allt annat hade varit att vara
en utomordentligt okänslig politisk person. Om man
skall tolka mandatet så snävt, att ingenting kan göras
vid bordet av det här slaget, kan vi lika gärna skicka
in skriftliga röstfullmakter. Det är trots allt politik det
handlar om. Då måste man av och till kunna hitta en
rimlig kompromiss så att organisationen fortsätter att
gå framåt.

Anf. 86 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Nu var det inte direkt vid bordet för-
ändringen skedde. Jag såg själv statsministern i TV-
rutan skinande glad säga att det är trevligt att kunna
köpa lite taxfree när man är ute och reser. Det var
flera dagar innan, så nog fanns det möjlighet att för-
ankra den totalt förändrade ståndpunkten i riksdagen
om statsministern bara hade bekvämat sig att göra
det. Men jag håller med om att det är en liten fråga.
Jag utgår från att statsministern delar min uppfatt-
ning, att man i en gemensam gränslös marknad inte
kan ha särskilda bestämmelser för transport av sprit-
drycker.
Men tillbaka till skatteharmonisering. Statsminis-
tern bestrider inte mitt påstående att tendensen för
honom är att man kan man tänka sig en skatteharmo-
nisering uppåt och utan att det nationella vetot skulle
spela in.
Låt oss ta ett exempel. Man har kritiserat Irland
för att man där har beviljat företag från andra länder
förmåner vid etablering i landet. Nu håller man på att
införa en enhetlig skattesats på 12,5 %. Anser stats-
ministern att tillämpningen av en generell skattesats
på 12,5 %, långt under vad som finns i andra länder,
är ett utslag av skadlig skattekonkurrens? Eller är det,
som jag anser det, en sund skattekonkurrens därför att
det medverkar till att få ned skatteuttaget och därmed
till att Europa blir mer konkurrensdugligt i jämförelse
med Nordamerika och Sydostasien i fortsättningen?

Anf. 87 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Vi skiljer oss åt, Lars Tobisson och
jag. Lars Tobisson hämtar sina modeller för sam-
hällsbygge i en annan del än Europa. Sydostasien är
ingen förebild för mig och kommer aldrig heller att
bli det. Vi har faktiskt i Europa bestämt oss att för-
dela på ett rättvist sätt och bygga anständiga samhäl-
len där människor som åldras och blir sjuka eller
arbetslösa kan leva ett värdigt liv och där barn och
ungdomar får en bra uppfostran. Det kostar pengar,
det kräver skatter. Det är faktiskt en politisk uppgift
att se till att vi skyddar möjligheten att ta ut skatt när
man nu öppnar gränserna. Allt annat än detta är, Lars
Tobisson, att fly från kärnfrågan.
Frågan som ställdes i första inlägget var ju om jag
var för majoritetsbeslut eller inte. Den frågan har jag
klart svarat på. Sedan har jag ingen kunskap om vad
EU-länderna sysslar med just nu. Det får jag åter-
komma till när jag har satt mig in i den frågan.
När det gäller taxfreeförsäljningen verkar Tobis-
son upprörd. Ta det med ett litet smil, Lars Tobisson,
för en gångs skull! Det är faktiskt ingenting som gör
att unionen går under, att vi lyssnar på en opinion
som de facto finns. Sedan kan vi fundera över hur det
har kunnat bli på det viset, att man driver frågan så att
säga ända fram till kanten och först därefter kliver det
fram premiärministrar från de tre största medlemslän-
derna och vädjar: Låt oss vänta.
Det är klart att den politiska reaktionen från min
sida, även om jag förstår principen, är att man väntar
lite och försöker att hitta en lösning som enar alla.
Sedan kan väl både Lars Tobisson och jag vara
överens om att det är ett trevligt inslag i resandet.

Anf. 88 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag tänkte ställa en fråga om östut-
vidgningen och synen på vad som hände i Wien. Men
låt mig med anledning av det allra senaste som sades
uttrycka en viss förvåning över statsministerns minst
sagt lättsinniga inställning till förankringen av relativt
viktiga frågor i den svenska riksdagen och den svens-
ka EU-nämnden. Den frågan har nyligen diskuterats i
det svenska konstitutionsutskottet då ett enigt utskott
hade synpunkter när det gäller en av statsministerns
kolleger.
Så till den stora frågan. För Folkpartiet liberalerna
och för alla europeiska liberala partier är östutvidg-
ningen den riktigt stora frågan. Jag vet att statsminis-
tern har ungefär samma uppfattning. Efter att statsmi-
nistern höll sitt s.k. linjetal häromåret har jag noterat
att det är en gemensam uppfattning, att östutvidg-
ningen är den viktigaste frågan. Jag har inte funnit
någon anledning att rikta kritik utan bara noterat att
statsministern och den svenska regeringen driver
denna fråga på europeisk nivå, och det tycker vi är
bra.
Men jag blev bekymrad i dag över den rätt lättsin-
niga beskrivning som statsministern gav av det som
hade hänt i Wien. Den strider mot allt vad som står i
alla massmedier och mot det som man kunde se i TV
- jag hade förmånen att vara i Tyskland dagen innan
där den nye tyske förbundskanslern, Göran Perssons
partivän, framträdde i den tyska förbundsdagen och
berättade vad han skulle göra på Wienmötet. Det var
en av de mera beklämmande politiska föreställningar
som jag har tagit del av.
Läget är ju det att vi numera har - som statsmi-
nistern ofta brukar påpeka - socialdemokratiska led-
ningar i det stora flertalet av EU:s medlemsländer, 13
av regeringarna har ett socialdemokratiskt inslag. Om
alla andra utom statsministern gör bedömningen att
stämningsläget i denna viktiga fråga kraftigt har för-
sämrats under det senaste halvåret är jag bekymrad
över om det verkligen är statsministerns uppfattning,
eller om det är en förhandlingsteknisk uppläggning på
vilket sätt han skall kunna påverka sina socialdemo-
kratiska partivänner.
Så min fråga är: Ser statsministern några goda
möjligheter att påverka de socialdemokratiska rege-
ringarna, som snabbt har svalnat i denna viktiga frå-
ga, och då inte minst den tyska regeringen?

Anf. 89 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att jag har gjort ståndpunkten
klar. Jag är inte nöjd med Wienslutsatserna. Men jag
varnar för att tro att detta är ett uttryck för att utvidg-
ningen inte är en viktig angelägenhet. Min bedöm-
ning är att detta är ett inslag i den ganska infekterade
diskussion som nu kommer att föras i Europa under
det kommande halvåret om det som vi kallar för
Agenda 2000, eller enklare uttryckt: om hur de peng-
ar används som vi betalar in till unionen, vem som får
tillbaka dessa pengar och hur de fördelas i Europa.
Det är den dragkampen som vi nu bevittnar.
I det sammanhanget är också utvidgningsfrågan
uppe, inte för att ifrågasättas utan därför att den jord-
brukspolitik som man bestämmer sig för påverkar
också våra förutsättningar för att driva utvidgningen
på det ena eller andra sättet.
Bo Könberg begår ett misstag om han tror att dis-
kussionerna om budgeten är någonting som skall
förväxlas med den grundläggande inställningen till
utvidgningen. Den uppslutningen finns kvar, det är
min bestämda uppfattning. Vi tänker fortsätta att
driva den som vår högst prioriterade fråga.

Anf. 90 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det allra sista gläder mig mycket. Det
är förstås viktigt att alla som tycker som statsminis-
tern och jag verkligen ägnar den energi som vi har till
att driva denna fråga.
Men det som bekymrar mig och många andra -
också tidningarna har skrivit om det - är en annan
bild än den som statsministern ger. Det är inte bara
bilden av att det råder något slags förhandlingsläge
som man försöker att positionera sig i för att kunna
betala in något mindre pengar, utan många uppfattar
det som att det har skett en attitydförändring.
Ungefär samtidigt som man träffades i Wien träf-
fades de liberala partiledarna i Bonn under torsdagen
och fredagen. På många håll var man mycket oroad
över det som de uppfattade som en omsvängning i
negativ riktning, att det inte bara handlade om att man
ville positionera sig utan att man faktiskt hade en
mycket svalare inställning till denna viktiga fråga och
såg en mängd hinder på vägen.
Jag vill avsluta med att fråga statsministern: Delar
inte statsministern bedömningen att den nya tyska
socialdemokratiska och gröna regeringen är avsevärt
svalare till östutvidgningsfrågan än vad den regering
som avgick var?

Anf. 91 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Nej, den uppfattningen delar jag inte.
Jag upplever att det i grunden är samma tyska politik.
Sedan kan det också bero på vilket intryck man
får. Det kan bero på vem man talar med. Det är klart
att jag har ju möjlighet att umgås med ansökarländer-
na, träffa deras stats- och regeringschefer och höra
efter hur de bedömer läget. Där finns en obruten tro
och optimism.
Jag kan också se en annan sak som gläder mig
oerhört, nämligen den enormt snabba förändring som
dessa länder genomgår just därför att de strävar efter
ett medlemskap i den europeiska unionen. Den kraf-
ten som ligger däri kommer naturligtvis att resultera i
att utvidgningsprocessen drivs vidare. Det är min
bedömning.
Skulle jag bedöma situationen i Europa fel, då är
det ett allvarligt bakslag, men jag har ingen anledning
att tro att så är fallet.

Anf. 92 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Samtidigt som man kan uppleva att
möjligheterna för ansökarländerna försvagades
skärpte man ju upp sina egna synpunkter när det
gäller den gemensamma ekonomiska politiken. Man
intog bl.a. ståndpunkten att det är nödvändigt att EU
talar med en röst i det internationella samarbetet om
monetär och ekonomisk politik. Denna röst skall då
vara ordförande i Euro 11-gruppen.
Vidare slog man fast att den europeiska central-
banken skall ha en observatörsstatus i IMF:s styrelse.
Jag vill då veta: Hur agerade Sverige när det gällde
uppskärpningen av den gemensamma ekonomiska
politiken på den internationella arenan? Kommer
Sverige att föra en parallell talan i internationella
forum? Eller var i världen hamnar Sveriges röst när
det gäller viktig ekonomisk politik?
En annan del som jag upplevde att man skärpte
upp gäller GUSP-samarbetet, som tidigare har varit
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik mer i ord,
men nu sade man att man måste stödjas av en trovär-
dig operativ kapacitet för att EU skall kunna spela en
roll fullt ut. Då är frågan: Har statsministern ställt sig
bakom att det skall finnas en operativ kapacitet? Eller
har statsministern reserverat sig med hänsyn till att
Sverige även fortsättningsvis skall vara ett alliansfritt
land?

Anf. 93 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det sista först. Vår villighet att delta i
krishantering är stor. Vi har nu gjort en insats i Bos-
nien som faktiskt är långt utöver vad många andra
länder inom EU har gjort. Vi samarbetar gott med
Nato inom ramen för PFP, Partnership for peace, och
i andra konstellationer.
Tony Blair har lyft frågan om hur vi i framtiden
skall hantera dessa frågor, hur vi skall samordna oss
så att vi inte hela tiden ständigt blir beroende av en
amerikansk insats när det inträffar kriser i Europa. Vi
är öppna för ett resonemang om den typen av kris-
hantering. Men vi är naturligtvis inte öppna för ett
resonemang där krishanteringen övergår i att ställa ut
nationella säkerhetsgarantier. Då hamnar man i ett
läge när man byter säkerhetspolitisk doktrin, och det
är inte vår inställning som Marianne Samuelsson väl
känner till. Dessa skrivningar har vi inga bekymmer
med utifrån vår grundläggande hållning.
Den externa representationen är också en fråga
som nu diskuteras. Hur skall vi uppträda när det är en
valuta inom en stor del av unionen? De som i fort-
sättningen går runt med euro i plånboken kommer väl
att företrädas av någon från Euro-11-gruppen i exem-
pelvis dialogen med IMF. Vi kommer att ha vår dia-
log. Det är självklart. Vi har lyckligtvis, höll jag på
att säga, kronor i plånboken. Andra har andra valutor
och företräds av sina regeringar. Jag tycker att det är
ganska naturligt att den externa representationen av
euron och Euro-11 klarades ut på det här viset.
Det innebär att de små länderna, som är inne i eu-
rosamarbetet, på samma sätt som de stora kan repre-
sentera den valutan, t.ex. i G 7, G 8 och i IMF-
diskussionerna. Finland, som ju snart blir ordföran-
deland, kan mycket väl komma att föra diskussioner-
na för euroområdet i den typen av organ. Jag ser inget
konstigt i det. Jag ser det som ett naturligt inslag för
dem som har bestämt sig för att följa den linjen. Vi
har ju tills vidare bestämt oss för en annan linje.

Anf. 94 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Det är bra att regeringen står fast vid
att vi har en annan linje när det gäller den gemen-
samma ekonomiska och monetära unionen och med-
lemskapet där. Det är ju oerhört viktigt för det röd-
gröna samarbetet att den ståndpunkten står fast.
Samtidigt känner jag en stor oro för vart det inter-
nationella solidaritetsarbetet tar vägen när det blir en
gemensam röst som styr detta. Jag är bekymrad för att
nivån på det kommer att dras ned och för att de inter-
na problembilderna blir mycket väsentligare än de
globala. Därmed kommer den viktiga röst som jag har
upplevt att Sverige har haft i internationella forum att
tystna i de här sammanhangen.
Därför anser jag att det är oerhört viktigt att Sve-
rige markerar att vi vill ha kvar en egen röst i världen
för att kunna agera inom FN och andra internationella
organ på ett tydligt sätt för den internationella solida-
ritetens skull.

Anf. 95 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror inte att ett eventuellt svenskt
framtida deltagande i den monetära unionen på något
sätt skulle förhindra oss att internationellt uttrycka
vår uppfattning.
Det var ju också en av de åsikter som framfördes
en gång i tiden om EU-medlemskapet. Det skulle
stäcka oss i våra internationella strävanden. Så är det
ju inte. Vi har fullt ut möjlighet också nu att bedriva
utrikespolitik och utrikespolitisk opinionsbildning
och solidaritetsarbete på samma sätt som förut. Men
det är viktigt att tillägga att vi nu har tillgång till
ytterligare en nivå. Vi kan samordna oss i Europa för
att bedriva aktivt solidaritetsarbete.
Jag kan försäkra Marianne Samuelsson att har
man suttit med när Nelson Mandela har besökt EU:s
stats- och regeringschefer är det ingen tvekan om var
han upplever att han har haft stöd i världen. Har man
alldeles nyligen suttit med vid bordet och lyssnat på
Yasser Arafat i samma dialog med regeringscheferna
i Europa är det ingen tvekan om var han har upplevt
att han har haft stöd i sin process runtomkring i värl-
den.
Vi har ett gott sällskap i Europa. Det finns pro-
gressiva regeringar som också talar för internationell
solidaritet. Det skall vi inte glömma bort.

Anf. 96 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Statsministern rapporterade att man
hade diskuterat den globala finansiella situationen vid
rådsmötet. Vad jag förstår fattade man inga skarpa
beslut. Jag skulle vilja fråga statsministern hur han
anser att man skall försöka komma till rätta med den
finansiella kris som finns och EU:s roll i densamma.

Anf. 97 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det är tur att jag har gott om tid. Jag
har ju faktiskt två minuter på mig att klara ut den här
saken. Den tiden skall vi nog försöka att använda.
Ryttar tar upp en av vår tids stora och svåra frå-
gor. Det är bra. Jag kan på en gång säga att jag inte
har något bra svar på den. Jag kan också tala om att
jag inte har träffat någon annan heller som har något
bra svar på detta. Jag kan däremot berätta att jag har
träffat många politiker, liberaler, konservativa, socia-
lister och socialdemokrater, som alla har uttryckt
samma frustration, samma ilska och samma förtviv-
lan över det internationella kapitalets enorma genom-
slagskraft.
Den första förutsättningen för att på något sätt
återställa en balans mellan kapital och politik är ju att
man ser likartat på problemet. Den förutsättningen
börjar nu att vara på plats. Det är orimligt att kortsik-
tiga spekulationer i ett slag skall radera bort årtionden
av samhällsbyggnadsarbete. Det är orimligt. Det kan
ingen ansvarig politiker någonstans leva med.
Jag kan inte svara på vilka metoder och vilken
teknik som behövs. Det diskuteras olika metoder,
som Ryttar vet. Det kan vara alltifrån Tobinskatter
över till placeringstvång i någon dag, dvs. att kortsik-
tiga placeringar skall stå någon dag på ett konto i
respektive lands riksbank innan de får placeras vidare
i papper. Jag tror att Chile har infört en sådan regle-
ring redan. Det finns olika uppslag.
Jag är beredd att fördomsfritt och öppet diskutera
varje sådant uppslag. Det finns anledning att hela det
politiska samhället världen över samlar sig för att
hålla emot detta kortsiktiga spekulationskapital.
Sedan kan man också säga att det regelmässigt är
så att de länder som råkar sämst ut är de som har en
egen ekonomi som är i dåligt skick. Är det någonting
vi kan göra för att skydda oss är det faktiskt att vårda
vår egen nationella ekonomi.
Just nu upplever vi ju en krisunge i världen. Vi i
Sverige går ju hyfsat igenom detta enbart därför att vi
har klarat av att sanera vår egen ekonomi. Tänk om vi
hade haft 1994 års ekonomiska situation i den finan-
siella oro som nu har rått. Vilket enormt kaos som då
skulle ha rått i Sverige. Det säger någonting om en av
de möjligheter som står oss till buds.

Anf. 98 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Jag delar till alla delar den uppfatt-
ning som statsministern har fört till torgs här. Jag ser
också en komplikation i att försöka att lösa den här
krisen. De exempel som statsministern tog upp hand-
lar om olika former av regleringar. I EU-fördragen är
kapitalets absolut fria rörlighet garanterad. Ser stats-
ministern detta som ett bekymmer, eller är det möjligt
att gå vidare trots dessa skrivningar?

Anf. 99 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror inte att EU:s reglering där är
annorlunda än exempelvis den svenska. Det är också
fri rörlighet för kapital i Sverige. Vi har en fri rörlig-
het över våra gränser för kapitalet. Jag tror inte att EU
där på något sätt är annorlunda som kropp än stora
eller små nationalstater.
Jag tror inte att man skall söka varken lösningen
eller problemet där. Det kortsiktigt enklaste vi har att
göra är faktiskt att se till att vi sköter vår egen eko-
nomi. Det minskar vår utsatthet för spekulation. Det
löser dock inte problemet, men det minskar utsatthe-
ten.
Det andra vi har att göra är att hävda frihandel.
Det finns alltid en tendens i svåra tider att stänga sina
gränser. Om vi nu stänger gränserna för import från
Asien till Europa kommer vi på allvar att fördjupa
den asiatiska krisen till en sådan omfattning att den
mycket väl kan komma att starta en ny orosperiod i
hela det finansiella systemet. Det handlar alltså om
frihandel, ordning och reda i den egna ekonomin och
även någon typ av politiska beslut som gör att mark-
naderna fungerar bättre. Det sista saknar vi. Det får vi
hjälpas åt med, Bengt-Ola Ryttar, jag och andra som
känner ansvar för Europas framtid.

Anf. 100 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga om den
kortsiktiga tidsplanen, dvs. våren 1999, då Agen-
da 2000, de ekonomiska perspektiven och de regio-
nalpolitiska fonderna skall klaras ut.
Om jag har förstått det rätt är ett starkt skäl för att
få budgeten och därmed de andra sakerna på plats att
det nu sittande parlamentet skall kunna klara ut detta
innan man skiljs åt inför den 13 juni.
Det ställer väldigt stora krav på Tyskland att klara
ut detta. Min fråga till statsministern är: Finns det fler
viktiga milstolpar än parlamentsvalet som gör det
nödvändigt för Tyskland att klara detta?

Anf. 101 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Nu skall jag tänka efter så att jag inte
missleder Holger Gustafsson.
Jag tror att i den meningen är naturligtvis parla-
mentsvalet en deadline, och den sammanfaller ju i
stort sett med det tyska ordförandeskapets utgång -
sedan är det bara några veckor kvar. Det är ju Sankt
Antons helg i stora delar av Europa den 13 juni.
Jag tror alltså att det är det som är styrande. Jag
ser inget annat.
Precis som Holger Gustafsson säger - det ligger
outtalat i hans fråga - antyder det att det blir en
ohyggligt komprimerad vår. Det blir ett förhandlings-
spel, som ju ännu inte riktigt har börjat, som kommer
att behöva gå för fullt. Där kan det komma in frågor
som vi i dag inte riktigt tror skall komma in. Här får
man vara öppen för det mesta, och här får man dess-
utom ha en mycket hög beredskap.
Jag hade kunnat tänka mig en lättare uppgift för
en ny tysk regering att starta med än att börja med
detta och försöka få det att fungera. De tyska politi-
kerna har ju samfällt deklarerat att de för sin del inte
har ytterligare pengar att skjuta in i EU:s budgetsam-
manhang, till skillnad från vad Helmut Kohl har kun-
nat göra tidigare exempelvis i samband med Maas-
tricht.
Då var det andra tider, andra pengar. Nu är det en
budgetförhandling som är på riktigt, på så sätt. Det
finns liksom ingen ytterligare införsel av nya resurser.
Och det kommer att bli väldigt konfliktfyllt, det är jag
övertygad om.
Samtidigt är det min fasta tro att man sedan kom-
mer att komma ut från detta rum beledsagad av vit
rök någon gång i slutet av mars 1999. Så blir det.
Men dit fram blir det mycket dramatiskt.

Anf. 102 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Bara en liten ytterligare komplette-
ringsfråga.
Om vi skulle hamna i den situationen att man inte
klarar av föresatserna i budgeten, dvs. att man inte
når kommissionens ambitioner, tvingas vi då att anta
en mer eller mindre traditionell långtidsbudget och att
på det sättet tappa tempo i utvidgningssammanhang-
et? Kan man utläsa det ur korridorskontakterna som
statsministern har haft?

Anf. 103 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det är nog för tidigt ännu att utläsa
det som Holger Gustafsson befarar. Det här är oerhört
viktiga frågor, som Holger Gustafsson tar upp. Det
här är det verkligt svåra, det här är konsten det när-
maste halvåret. Jag tror inte att vi skall behöva befara
det, även om man naturligtvis inte kan utesluta det.
Dramatiken i en sådan utveckling är i sin tur bero-
ende av den tillväxt som kommer att vara i den euro-
peiska ekonomin. Det är lätt att se att med en god
tillväxt de kommande åren skapas ett utrymme också
i EU:s budget som faktiskt kan användas för en ut-
vidgning, även om inte jordbrukspolitik och regional-
politik reformeras i grunden.
Det finns alltså ytterligare en parameter i den här
ekvationen som vi ännu inte riktigt kan identifiera
men som kanske blir det som till sist löser ut det hela.
Jag har inget svar på Holger Gustafssons direkta
fråga. Jag kan väl avslöja så pass mycket att vi pratar
om det, men vi kan inte bedöma riktigt ännu var det
hamnar.

Anf. 104 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsministern. Jag har läst mig till att det sägs i slut-
satserna från Wien, vad gäller de institutionella frå-
gorna som inte har lösts i Amsterdamfördraget, att
dessa skall lösas före utvidgningen. Vad betyder
egentligen detta?
Blir då situationen den att EU:s medlemsländer
först måste komma överens om en förändring av både
kommissionens sammansättning och viktningen av
rösterna i ministerrådet? Innebär det också att varje
nationellt parlament skall ha godkänt denna föränd-
ring innan något nytt land kan bli medlem av EU?

Anf. 105 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det där är en formulering som kan
verka mer dramatisk än vad den är. Det är en upprep-
ning av det beslut vi tidigare har tagit och som nu
också står i slutsatserna på samma sätt som man gjor-
de efter Amsterdam och troligen också Luxemburg-
beslutet.
Det är det här det handlar om i nästa fas. Det be-
griper ju alla att redan nu är EU tungrott med 15
länder kring bordet. Att ta beslut med 15 länder i
enhällighet är jobbigt. Vi vet ju, både Åsa Torstens-
son och jag, hur svårt det är att bli enhälliga i en sty-
relse med 10. Det kan vara nog så jobbigt. Och att då
sitta i en med 15, där varje beslut skall tas enhälligt,
är ohyggligt komplicerat.
Nu blir det snart 20, och sedan kanske det blir 25.
Hur gör man då? Det är de sakerna som skall lösas ut.
Det här orkade man inte med i samband med
Amsterdamfördraget. Det var för konfliktfyllt. Man
sköt på det. Det finns dock en öppning här som är av
det slaget att man har antytt i vilken riktning man
skall gå. Men det är kanske en av de frågor som rent
av kan dyka upp tidigare, vad vet jag, än vad som har
varit avsett.
Om saken skall behöva gå tillbaka för ratificering
av respektive parlament är jag osäker på. Jag tror inte
att just den saken - jo, den skall nog kanske gå tillba-
ka för att ratificeras hos parlamenten. Där har jag
samma uppfattning som Åsa Torstensson.

Anf. 106 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! En följdfråga blir hur statsministern
egentligen kommer att hantera den här frågan och
Sveriges ställning.

Anf. 107 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Vi har fått den frågan förut i offentli-
ga sammanhang. Det blir en svensk förhandlingspo-
sition som skall stämplas in och som vi har stämplat
in.
Vi vill exempelvis ha en egen kommissionär. Se-
dan har vi lagt fast vilka regler vi har haft, vilka ut-
gångspunkter vi har haft i förhandlingarna. De är
kända sedan tidigare, och jag har ingen anledning att
på något sätt röra på mig där.
Sedan är det ju förhandling. Då vet vi om att från
den position man har, går man någon bit. Men för vår
del är det viktigt att varje land har en egen kommis-
sionär. Det ligger i botten.

Anf. 108 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Jag tycker att det är en mycket intres-
sant redogörelse som statsministern ger. Den är både
intressant och spännande.
Jag tycker att den mycket tydligt visar på att de
svenska positionerna, som vi har tagit till oss sedan
en lägre tid tillbaka, både håller och bär.
Jag tycker också att den pekar på ett resonemang
kring löntagarnas och medborgarnas Europa. En fråga
får man alltmer ofta när man är ute på möten och när
man träffar folk och diskuterar just EU-frågorna. När
företagen flyttar omkring i Europa och ute i världen -
och det gör de av olika skäl - börjar frågeställningar
komma alltmer, även om de kanske är nationella på
sitt sätt. Det gäller arbetsrätt och löntagarnas anställ-
ningsvillkor och att trygga villkoren för dem i ett
europeiskt perspektiv.
Min fråga till statsministern är: Finns det inte an-
ledning att fundera, kanske ännu starkare än de sju
direktiv som finns på området, när det gäller den
sociala dimensionen och det sociala protokollet?
Kanske skall man ta några ytterligare steg för att få
något av en balans eller väga upp de orostecken som
ändå finns.

Anf. 109 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag vill först säga att jag delar Ronny
Olanders uppfattning att de svenska positionerna bär.
Vi ligger nu i en politisk mittfåra i Europa, och allt-
flera regeringar runt omkring oss drar åt samma håll.
Jag har för första gången träffat en premiärminis-
terkollega som i spåren av Asienkrisen har upplevt att
företag från hans hemland nu flyttar ut till Marocko.
För första gången upplevde han ett problem med den
sociala dumpningen.
Vi har tidigare känt en plåga när svenska företag
har dragit i väg, som t.ex. Ericsson till Skottland, vid
en del etableringar på Irland osv. Jag är inte alls
främmande för att den typ av majoritet som nu finns i
Europa mycket väl kan komma att aktualisera fråge-
ställningar av det här slaget.
En annan bra framgångsväg, Ronny Olander, är
att det fackliga arbetet europiseras, så att vi får till
stånd ett fackligt samarbete i Europa. Fler än metall-
arbetarna börjar titta på hur man kan samordna mini-
mikrav och sådant i avtal för att få till stånd ett
grundläggande skydd. Med öppenhet för ett samar-
bete med fackföreningsrörelsen tror jag att man får
gehör för den typen av synpunkter just nu, samtidigt
som det naturligtvis också åskådliggör det utsatta i en
internationellt orienterad ekonomi.

Anf. 110 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Jag är mycket nöjd med det svaret.
Det kan i samband med utvidgningsprocessen tänkas
komma upp resonemang kring lika eller jämförbara
villkor för löntagarna. Jag delar meningen att vi har
all anledning att på olika sätt ta tag i den sociala di-
mensionen och i det sociala protokollet. Jag tycker att
detta besked är glädjande.

Anf. 111 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Fru talman! Det är ju väldigt viktigt för EU:s
framtid, herr statsminister, att medborgarna har tillit
till organisationen som sådan. Inte minst på senare tid
har man även i Sverige börjat uppmärksamma alla de
oegentligheter som förekommer inom administratio-
nen och som nu också har spritt sig upp till kommis-
sionärerna. Tre, möjligen fyra, är nu berörda av de
utredningar som pågår. Det är tal om att man inte
skall bevilja kommissionen ansvarsfrihet, och det
skulle vara mycket olyckligt om det sker just i vår,
när EU skall ta itu med så mycket annat.
Var dessa oegentligheter inom EU något som po-
litikerna kände oro för och som kom till uttryck i
Wien?

Anf. 112 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Såvitt jag kommer ihåg avspeglades
detta inte i slutsatserna. Däremot är det någonting
som vi talar om när vi informellt diskuterar läget. Jag
tillhör dem som tror att det här är förödande för unio-
nen, på samma sätt som vi själva i vårt land har drab-
bats av en del misstag och oegentligheter inom of-
fentlig verksamhet. Vi vet vilken inverkan det har
haft på människors uppfattning om den offentliga
verksamheten och om politisk aktivitet.
På samma sätt är det med unionen, kanske med
ännu större kraft därför att avståndet är så stort. Det
sker så långt bort, och det finns så mycket av miss-
förstånd, av fördomar och av rädsla och ängslan för
vad som faktiskt pågår någonstans där borta med
mina pengar. Den inställningen finns här i vårt land,
och den finns säkert i hela Europa.
Om man inte kraftfullt kan göra klart att resurser-
na har använts på ett korrekt sätt, är det naturligtvis
en för unionen farlig situation.
Över huvud taget diskuterar man för litet det de-
mokratiska underskott som finns i hela det fantastiska
bygge som Europeiska unionen representerar. På tal
om tillit är det faktiskt så att den linje som vi har valt
i EMU-frågan just är ett uttryck för ängslan. Man
skall inte bara kasta sig framåt inför nya stora upp-
gifter utan att låta människor få en rimlig chans att
bedöma konsekvenserna av det. Det demokratiska
underskott som detta representerar tillsammans med
den här typen av missbruk är farligt för unionen.

Anf. 113 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Statsministern sade i en del av sin
sammanfattning väldigt många viktiga saker, bl.a. om
kampen om arbetslösheten och utvidgningen, men
statsministern nämnde också jämställdhetsfrågan som
oerhört väsentlig. Det gläder mig mycket att den nu är
uppe på dagordningen och att statsministern driver
den så hårt.
Det är viktigt att EU berör alla människor, både
män och kvinnor. Då är det också väsentligt att vi
driver på jämställdheten och får fram den som en del i
demokratin.
Min fråga till statsministern är om man har dis-
kuterat en form av kvotering för att skynda på proces-
sen, på samma sätt som vi inom vårt parti har jobbat
med "varannan damernas". Min fråga är kopplad till
att jag för ett tag sedan i en tidning läste om att Indi-
ens kvinnor driver på för att få en form av kvotering
för att snabbare komma fram med jämställdheten.

Anf. 114 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! I slutsatserna finns uttrycket bench-
marks. Jag tycker att det är ett acceptabelt uttryck i
den engelska sammanfattningen. I den svenska är det
väl helt enkelt ett uttryck för ambitionsnivå och bästa
möjliga prestation. Vi vill ha jämförbara ambitionsni-
våer och bästa möjliga prestation för hela unionen,
och det har vi nu fått accept på.
Det gäller på arbetslivets område men också inom
politiken. Jag är helt övertygad om att om unionen
skall upplevas som trovärdig av alla sina medborgare,
är det också viktigt att de beslutande organen rimligt
motsvarar befolkningens sammansättning. Om vi
kommer så långt att vi får "varannan damernas" i
Europa låter jag vara osagt, men jag är inte främman-
de för att vi skall driva det. Jag är definitivt övertygad
om att vi redan har börjat processen med att sätta ut
mål på detta område.
Jag accepterar hellre ett ambitiöst mål som vi kan
enas om att styra mot än jag nu tar en strid om
"varannan damernas", som vi förlorar. Men det är
inget tvivel om att EU så småningom kommer att
hamna i en svensk situation. I ett modernt samhälle
delar män och kvinnor på ansvaret inte bara för hem
och familj, inte bara för arbete och produktion, utan
också för samhälle och debatt.

Anf. 115 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Det svaret gläder mig oerhört, och jag
kan understryka att Europas kvinnor till fullo stöder
detta. Det får vi besked om när vi är ute och reser i
Europa. Man frågar oss: Hur har ni burit er åt? Vilka
vapen har ni? Hur kämpar ni? Vad har ni för taktik?
En del av detta har varit just "varannan damernas"
men även mainstreaming-modellen.
Det här känns alltså förhoppningsfullt, och, som
sagt, alla kvinnor stöder det här.

Anf. 116 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag har inget behov att göra något av-
slutande inlägg annat än att jag får önska alla en god
jul.

Anf. 117 TALMANNEN:
Tack detsamma!

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § (forts. från 6 §) Utbildning och universitets-
forskning samt studiestöd (forts. UbU1 och
UbU2)

Anf. 118 HELENA HÖIJ (kd):
Fru talman! Högskolans kvalitet och effektivitet
kan mätas ur åtminstone två olika perspektiv, nämli-
gen ur studentens, eller för den delen doktorandens,
perspektiv och ur samhällets perspektiv. För den
studerande är en bra högskoleutbildning en god in-
vestering, som inte bara erbjuder goda förutsättningar
för sysselsättning utan även stimulerar till kritiskt
tänkande och personlighetsutveckling. För samhället
är en väl fungerande högskola en förutsättning för
den nationella konkurrenskraften och välfärden.
Grund- och spetsutbildning måste vara väl balanse-
rad, grundforskningen och den tillämpade forskning-
en likaså.
Det som vid sidan av utbildning och forskning har
kommit att kallas högskolans "tredje uppgift", nämli-
gen dess anknytning till samhället i övrigt, är också
mycket viktig. Båda parter, dvs. både samhället och
högskolan, besitter resurser och kunskaper som gör
att ett utbyte mellan dem ger en mycket positiv effekt.
Det är dock Kristdemokraternas uppfattning att sam-
verkan mellan högskola och samhälle, som ju knap-
past är en ny tanke, kan utvecklas ytterligare, och vi
anser att Högskoleverket bör få i uppgift att mer spe-
cifikt utvärdera hur högskolorna förvaltat denna
"tredje uppgift".
Eftersom högskolan skall förbereda studenten att
ta steget ut på arbetsmarknaden är det fullt motiverat
och rimligt att teknik och naturvetenskap ges ett ut-
ökat utrymme och att insatser görs för att säkra re-
kryteringen till utbildningen inom dessa områden,
såsom på sätt och vis nu sker. Det är områden där
högutbildad arbetskraft är en bristvara. Men vi krist-
demokrater vill också understryka det faktum att
högskoleutbildningen inte bara skall bidra till stu-
denternas och samhällets materiella välstånd. Många
av högskolans kunskapsområden saknar helt eller
delvis kommersiellt intresse. För att skapa ett mänsk-
ligare samhälle krävs djupare kunskaper också om
andliga, kulturella, sociala och etiska värden. Utbild-
ning och forskning i allmänhet och i humaniora i
synnerhet spelar en viktig roll i den utvecklingen.
Fru talman! Jag vill nu gå över till att tala om
kvaliteten i grundutbildningen och samspelet mellan
grundutbildningen och högskolornas forskningsverk-
samhet - ämnen som har varit uppe till debatt här
tidigare.
Lärarbristen på våra universitet och högskolor är
ingen ny företeelse, men regeringen tar inte situatio-
nen på allvar. Avsaknaden av långsiktighet i rege-
ringens högskoleutbyggnad har gjort det svårt att
rekrytera och behålla kompetenta lärare. Högskolor
och företrädare för studenter och doktorander signale-
rar att det har blivit svårare att rekrytera studenter till
doktorandstudier inom vissa områden. Detta är ett
faktum som djupt oroar oss kristdemokrater, och vi
efterlyser regeringens strategi för rekryteringen till
forskarstudier.
För att undvika den kvalitetsförsämring som ris-
kerar att bli resultatet av regeringens utbyggnadspoli-
tik vill vi kristdemokrater tillföra forskarutbildningen
50 miljoner kronor per år utöver vad majoriteten
föreslår - detta för att göra det möjligt för aktiva
doktorander, främst inom humaniora, att slutföra sina
studier. Detta råder delvis också bot på den kritik som
framförts när det gäller den nyligen genomförda re-
formen med forskarutbildningen - en kritik som vi
delar till stor del. Reformen har gett effekter som inte
minst har drabbat humaniora, samhällsvetenskap och
teologi.
En framgångsrik forskarutbildning handlar inte
enbart om finansieringen. Frågor om handledarrela-
tioner och forskningsmiljöer är minst lika viktiga
faktorer bakom en effektiv utbildning. Kristdemo-
kraterna anser att en samlad kartläggning av dagens
forskarutbildning behöver göras.
Av vikt för utbildningens kvalitet är naturligtvis
också lärarnas kompetens. Kristdemokraterna har
länge påpekat vikten av pedagogisk förnyelse och
pedagogiskt skickliga lärare inom den högre utbild-
ningen. Vi arbetar därför t.ex. för att pedagogiska
meriter i högre grad skall betonas vid anställning av
professorer.
Regeringen skriver i budgetförslaget att det peda-
gogiska förnyelsearbetet måste ges högre prioritet och
att examinationsformerna måste förnyas. Vi har under
förmiddagens debatt hört de flesta betona vikten av
pedagogisk utbildning för lärare inom högskolan.
Kristdemokraterna håller med om detta men efterly-
ser resurser och konkreta förslag. Som en del av sats-
ningen på högskolan vill vi uppmärksamma utbild-
ningen av lärare som redan är verksamma i högsko-
lan. Det är inte rimligt att de som undervisar och
handleder i högskolan förväntas besitta pedagogisk
kompetens utan att ha fått någon utbildning. Inslag av
pedagogisk utbildning i forskarutbildningen bör där-
för övervägas.
Ett annat sätt att höja kvaliteten skulle kunna vara
att låta den egna verksamheten få utgöra forsknings-
objekt. Högskolans former och miljö för lärande är ett
relativt outforskat fält. Som en följd av dessa resone-
mang vill vi kristdemokrater tillföra 50 miljoner kro-
nor utöver utskottets förslag till just lärarnas kompe-
tensutveckling i pedagogik. Menar man allvar med en
pedagogisk förnyelse bör just den pedagogiska ut-
vecklingen få starta med lärarrollen.
Läsåret 1989/90 fanns knappt 200 000 registrera-
de studenter, och läsåret 1997/98 var de drygt
300 000. Under 90-talet har alltså antalet studenter
ökat med över 50 %. Men antalet lärare och forskare
har, som sagt, inte alls ökat i samma takt. Det säger
sig självt att detta varit och är en stor utmaning för
högskolan, speciellt när det gäller att upprätthålla
kvaliteten på utbildningen.
Trots den stora utbyggnad som högskolesystemet
genomgått de senaste åren stängs många sökande ute.
Konkurrensen om platserna har alltså ökat trots den
kraftiga expansionen. Detta är ett slöseri med begåv-
ning som vårt land egentligen inte har råd med.
Detta är naturligtvis i sin tur en av orsakerna till
att så gott som alla är överens om att utbyggnaden av
högskolan måste fortsätta. Tyvärr är den bristande
kontinuiteten i regeringens handlande i denna fråga
beklämmande. Den planerade utbyggnadstakten har
varierat, och nya besked om antal platser har givits i
så gott som varje budget- och vårproposition. Så sent
som i våras angavs 15 000 nya platser, och nu före-
slås 16 000. Man har heller inte lämnat entydiga be-
sked om hur många av platserna som är nya och hur
många som har funnits som tillfälliga men nu blir
permanenta.
De olika beskeden har inte medgett långsiktig
planering i högskolorna men inte heller i de kommu-
ner som berörs.
Även tillgången till, alternativt bristen på, bra och
billigt boende är en del av de studiesociala förutsätt-
ningar som är viktiga. På många håll är situationen
minst sagt kaotisk. Vi motsatte oss regeringens för-
slag att avbryta det tillfälliga investeringsstödet till
byggandet av 15 000 nya studentbostäder under peri-
oden 1997-1999. Vi välkomnar därför det tillkänna-
givande som riksdagen på bostadsutskottets förslag
har givit regeringen i denna fråga.
En annan studiesocial faktor som påverkar studi-
erna är naturligtvis studiestödssystemet. Det har vi
förstått av förmiddagens debatt. Ändå väljer rege-
ringen att ännu en gång skjuta en studiestödsreform
på framtiden. Detta är i allra högsta grad otillfreds-
ställande, fru talman. Jag hade hoppats på utbild-
ningsministerns besked i denna fråga i dag, men det
fick vi tyvärr inte. Jag beklagar också att utbild-
ningsministern inte har kunnat prioritera att vara kvar
under debatten.
Förutom att det krävs en satsning på lärarresurser
och en förbättring av de studiesociala villkoren krävs
det också att medel avsätts för kringresurser som
bibliotek, utrustning, lokaler för självstudier och
tekniska hjälpmedel. Detta har varit svårt på många
håll på grund av de generella besparingskrav som
finns. Däremot välkomnar vi naturligtvis regeringens
satsning på bibliotek.
Studenter, som investerar i storleksordningen en
kvarts miljon kronor på sin högskoleutbildning, har
också rätt att kräva hög kvalitet. Som en konsekvens
av mina resonemang här tidigare vill vi kristdemo-
krater därför utöka antalet platser i en något lugnare
takt än den regeringen föreslår. Vi vill i gengäld fort-
sätta expansionen även efter de år som regeringen
inte ger besked om, nämligen år 2001. Vi anslår me-
del till 7 500 nya platser år 2001. Samtliga platser
skall naturligtvis vara permanenta.
Vid en så kraftig expansion som högskolan nu ge-
nomgår är det viktigt att också noga tänka igenom var
den skall ske. Även om det ur ett politiskt perspektiv
inte är lätt för ett universitet eller en högskola att
uttrycka tveksamhet inför en möjlig expansion har det
kommit signaler från några lärosäten att de skulle
vilja ägna sig åt konsolidering. I stort sett alla univer-
sitet och högskolor får del av de nya årsstudieplatser-
na - detta gäller dock inte självklart de icke-statliga
högskolorna. Kristdemokraterna fortsätter att gå emot
regeringens negativa särbehandling av dessa hög-
skolor. I år liksom tidigare gäller detta inte minst de
fria teologiska högskolorna.
All högskoleutbildning bör ha någon form av
forskningsanknytning. Vi kristdemokrater stöder
därför målet att tilldela fasta forskningsresurser till
alla högskolor, men det måste ske gradvis eftersom
uppbyggnaden av goda forskningsmiljöer tar tid och
kräver långsiktighet.
Under sommaren beslutade regeringen att hög-
skolorna i Karlstad, Örebro och Växjö fr.o.m. 1999
skall erhålla ställning som universitet, delvis mot de
rekommendationer Högskoleverket lämnat efter sin
granskning av de tre högskolorna. Regeringen menar
att beslutet innebär en viljeinriktning om en fortsatt
utveckling av de aktuella lärosätena. Kristdemokra-
terna finner det därför förvånande att regeringen inte
följer upp sitt beslut helt och hållet och tilldelar extra
resurser när det gäller forskningsanslag till samtliga
nya universitet.
Högskoleverket har en uppgift i att granska och
bedöma kvaliteten vid universitet och högskolor.
Verkets arbete är av stor vikt - något som jag notera-
de att även utbildningsministern tycker. Verkets ar-
bete har bidragit till ett utvecklings- och förbättrings-
arbete inom högskolan, men vi anser att verkets roll
kan utvecklas ytterligare. Högskoleverket beslutar
efter kvalitetsprövning bl.a. om vilka vetenskapsom-
råden som skall finnas vid en högskola. Man prövar
förutsättningarna att utfärda examina i forskarutbild-
ningen, och man prövar och beslutar om examensrätt
inom grundutbildningen.
I stället för att utveckla denna roll som oberoende
kvalitetsgranskare föreslår majoriteten enligt vår
mening steg i fel riktning. Den föreslår att regeringen
skall besluta om en högskola skall tilldelas ett veten-
skapsområde, med motiveringen att regeringen också
föreslår vilka resurser en högskola skall tilldelas.
Detta motsätter sig Kristdemokraterna, och vi har
tidigare motsatt oss förslaget om att en högskola skall
kunna tillsätta professorer utan tillstånd från Hög-
skoleverket. På så vis försvinner också där den obe-
roende kvalitetskontrollen.
Högskoleverkets bedömning att en högskola har
förutsättningar för att bedriva forskning och forskar-
utbildning inom ett vetenskapsområde behöver inte
automatiskt leda till att högskolan tilldelas resurser
för detta. På samma vis kan regeringen eller riksda-
gen t.ex. vilja att en viss högskola skall få ett visst
vetenskapsområde, men då bör man först skapa förut-
sättningar för detta genom att t.ex. bevilja medel för
högskolans utveckling. Därefter bör beslut fattas.
Högskoleverkets granskning är en kvalitetsgransk-
ning, medan regeringen kan lägga på även andra
perspektiv.
Fru talman! Majoriteten har beslutat om ramar för
utgiftsområdet som inte stämmer överens med krist-
demokraternas förslag varför vi inte kommer att delta
i beslutet om anslagsfördelning. Vår syn på anslagen
finns i särskilda yttranden i betänkandena. Jag står
naturligtvis bakom samtliga reservationer från Krist-
demokraterna i dessa två betänkanden, men nöjer
mig, för tids vinnande, med att instämma i Yvonne
Anderssons yrkande om bifall till reservation 3 i
betänkande 1 mom. 1 och 5 och reservation 1 i betän-
kande 2 mom. 1 och 9.

Anf. 119 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Som ny ledamot i kammaren kan jag
inte undgå att bli förvånad över den debattordning
som råder i detta stora utskott. Jag hoppas trots allt att
vi kommer fram till ett bra beslut på den punkten så
småningom.
Fru talman! Tillåt mig först att ge några kom-
mentarer kring motionen om klinisk forskning och
utbildning, som Barbro Westerholm också var inne
på. Jag kan konstatera att utskottet återigen delar
uppfattningen att det råder en obalans i Sverige mel-
lan de olika lärosäten som har läkarutbildning. Sär-
skilt Norrlands universitetssjukhus har en väsentligt
lägre ersättning än andra lärosäten. Detta är oroande.
Om vi inte får en annan ordning riskerar läkarutbild-
ningen att hamna i en situation som leder till en brist
på läkare i Norrland - för övrigt ett läge som kan
gälla hela Sverige.
Sedan läkarutbildningen etablerades i Umeå har
umeutbildade läkare verkat på praktiskt taget alla
vårdcentraler - även långt inne i Norrlands inland.
Men redan i dag kan vi tyvärr finna vårdcentraler som
står helt utan distriktsläkare. Läget håller på att bli
allvarligt, och under tiden avvaktar regeringen även
på denna punkt.
Utskottet delar också motionärens uppfattning att
de s.k. ALF-avtalen inte är tillfredsställande. Man
skriver att det är angeläget att regeringen så snart som
möjligt finner en lösning och att utskottet utgår ifrån
att regeringen med kraft driver på en förändring av de
nuvarande avtalsvillkoren.
Jag hoppas därför, fru talman, att detta inte stan-
nar vid fagra ord, utan att vi får se en aktivitet från
regeringens sida som snabbt avhjälper de obalanser
som finns i landet vad avser just klinisk forskning och
utbildning. Här hade det varit lämpligt med ett svar
från utbildningsministern, men det får vi avvakta
med.
Fru talman! Svenskt utbildningsväsende är kanske
den viktigaste framgångsfaktorn för detta land med
en liten befolkning och stor yta. Utan en välutbildad
befolkning blir vår konkurrensmöjlighet för såväl
nationen som individen kraftigt försämrad. I ljuset av
detta finns det anledning att vara bekymrad över vår
utveckling som kunskapsnation.
Trots de vackra orden kring kunskapslyftet är
detta naturligtvis ingen lösning på de grundläggande
problemen. Tvärtom tränger det snarare ut väsentliga
satsningar för att stärka kvaliteten inom den övriga
utbildningssektorn.
Svensk skola håller bra internationell standard,
påpekar utskottet, men det räcker inte. Vi skall bli
världsbäst. Det kräver nya grepp på en lång rad om-
råden.
Per Bill har, fru talman, tidigare kommenterat den
högre utbildningen, varför jag nu koncentrerar mig på
hur skolans resultat kan följas upp, lärarnas roll och
hur det obligatoriska skolväsendet borde finansieras.
Som alla vet är grundskolan, årskurs 1-9, den ut-
bildningstid i våra ungdomars liv som kanske är den
allra viktigaste. Det är där grunden läggs för lärandet.
Precis som för huset som skall byggas högt krävs det
en stabil grund att stå på.
Här danas också många av de normer och förhåll-
ningssätt till utbildning som är så oerhört väsentliga.
Här måste eleven lära sig vissa saker, t.ex. att skolan
är en arbetsplats som kräver regler och krav. Jag ser
tyvärr tecken på att vi är på väg i en helt annan rikt-
ning just vad det gäller detta.
Den omhuldade integrationen mellan skola och
fritidsverksamhet tror jag t.ex. är ett farligt experi-
ment med våra ungdomar. Den viktiga fria tiden är en
sak, och tiden i skolan som regleras i läroplanen är en
helt annan sak. Inte minst de svagaste eleverna får
svårigheter i ett system som blandar samman begrep-
pen i skolan på det sätt som i dag sker.
Vi borde orka med en pedagogisk diskussion om
vilka utgångspunkter om bäst gynnar utbildningsre-
sultatet. Denna debatt göms i dag under käcka parol-
ler som "arbetslag", "livslångt lärande" och "fler
vuxna i skolan". Jag menar att det finns anledning att
ifrågasätta stora delar av den utveckling som vi ser i
dag. Jag är samtidigt förvånad över att vi inte kan
föra denna diskussion utan stora utropstecken.
Fru talman! I dag lämnar 6-7 % av eleverna
grundskolan utan fullständiga betyg i de basala fär-
digheterna läsning, skrivning och räkning. I vissa
skolor är den siffran så hög som 30 %. Det är natur-
ligtvis alldeles oacceptabelt och måste innebära att
grundskolan tar ett större ansvar för sina elever. Alla
elever måste kunna uppnå kunskapsmålen inom
grundskolan, och därför borde inte årskurstillhörig-
heten vara det allra viktigaste. Några elever behöver
kanske tio år, medan andra bara behöver åtta år för att
klara kunskapsmålen.
Kunskapsskillnaderna mellan skolorna är stora i
landet, precis som skillnaderna i kostnader för varje
utbildningsplats. I Trelleborg, som är den billigaste
kommunen, kostar en elevplats 37 300 kr, medan
kostnaden i Övertorneå är 73 000 kr. Genom-
snittskostnaden i landet för grundskolan är 50 900 kr.
Det kan inflikas att motsvarande kostnad för en
friskola är 47 700 kr, alltså en skillnad på 3 200 kr.
Över landet innebär detta en kostnadsskillnad på
3 miljarder kronor, som skulle kunna användas för att
ytterligare stärka kvaliteten i skolan.
Detta betyder emellertid inte att kunskapsskillna-
den är direkt relaterad till kostnaderna, utan mer till
hur skolan och lärarna lyckas med sin utmaning.
Detta i sin tur är oftast beroende av vilken huvudman
man har. Här finns anledning att tillfoga att utbild-
ning prioriteras sämre i de socialdemokratiskt ledda
kommunerna i landet än i de borgerliga kommunerna.
Så var i varje fall fallet 1997.
Fru talman! Det finns anledning att vara bekym-
rad över skolans resultat och kvalitet och våra elevers
kunskaper. Vi moderater är i varje fall detta. Att följa
upp och utvärdera skolverksamheten är av största
betydelse om man vill förbättra resultatet. Vi mode-
rater menar att ett fristående kvalitetsinstitut med
uppgift att granska och bedöma hur väl eleven och
skolan når de nationella målen skulle vara ett bra sätt
att följa utvecklingen. Resultaten skall offentliggöras
och redovisas så att de utgör en nyttig press på skol-
huvudmannen. I dag utvärderar skolan sig själv, och
det tror jag inte är ett bra system.
Majoriteten förordar ett system med en nationell
inspektionsnämnd under Skolverket. Vi menar att det
vore en olycklig lösning. Vi vill därför avsätta 200
miljoner kronor för det fristående kvalitetsinstitutet,
som därmed får en realistisk möjlighet att åstadkom-
ma ett bra resultat.
Utan välutbildade och engagerade lärare, fru tal-
man, får vi en dålig kvalitet i skolan. Vi ser nu tyvärr
att avhoppen från läraryrket ökar, framför allt i gym-
nasiet, och att vi har att vänta oss en direkt brist på
andra sidan sekelskiftet. Läraryrket har i dag inte den
status det hade en gång i tiden, vilket är besvärande.
Men jag är samtidigt inte förvånad. Med den utveck-
ling som läraryrket fått de senaste åren, både när det
gäller löner och framför allt när det gäller arbetsinne-
håll, lockar yrket inte särskilt starkt unga, ambitiösa
akademiker.
Skolan har utvecklats till att vara inte bara en plats
för undervisning och kunskapsbildande utan också en
plats som i alltför stora stycken kommit att ersätta
områden som normalt borde höra till familjelivet. I
Sverige, där vi i praktiken har ett kommunalt skol-
monopol, blir också lärarnas och elevernas vardag
mer formad av skolpolitikernas tyckande än ett utslag
för det professionella i samråd med elever och föräld-
rar.
Vi moderater menar att skolan behöver förnyas
och vitaliseras med flera skolhuvudmän, där mång-
fald och elevens intresse får styra i större utsträck-
ning. Med den utgångspunkten blir det naturligt att
staten övertar finansieringen av skolan så att ett neu-
tralt system uppnås. Vi vill göra en växling av det
ekonomiska ansvaret från kommunerna så att elevens
egna val kan bli verklighet. Vi avsätter därför 50
miljarder kronor år 2000 till vad vi kallar en nationell
skolpeng.
Det borde som jag ser det vara en självklarhet för
alla utbildningsintresserade att en så hög kvalitet som
möjligt uppnås i våra skolor runtom i landet. Därför
borde frågan om vem som är huvudman för samma
verksamhet vara av underordnad betydelse. Jag ser
framför mig ett skolväsende som innehåller både
kommunala och fristående skolor samt fria skolor
med både föräldrastyre och andra former av styre.
Fru talman! För våra elevers skull, för kvalitetens
och mångfaldens skull, vill jag befria skolan från
nyckfulla kommunpolitiker.
Fru talman! Jag ansluter mig i övrigt till det yr-
kande som Per Bill framförde i sitt första anförande.

Anf. 120 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Anders Sjölund tog upp de gymnasie-
elever som lämnar skolan utan fullständiga betyg och
utan fullständig kompetens. Skolverket har gjort en
undersökning om marginalisering och utslagning i
skolan där man ser sambandet att elever på gymnasi-
eprogram med låg status får sämre betyg än sina
skolkamrater. Man tar upp att många av de vanliga
förklaringarna inte längre håller, t.ex. att eleverna på
naturvetenskapliga programmet skulle ha genomgå-
ende mycket bättre betyg när de söker in till gymna-
sieskolan och därför skulle klara sig bättre. Det här
stämmer inte riktigt. Fördelningen av betygsgrupper-
na i de olika programmen är faktiskt ganska jämn,
enligt den här undersökningen.
Undersökningen kommer till slutsatsen att det
som händer i gymnasieskolan hör ihop med hur vi
värderar arbete över huvud taget i samhället, dvs. att
kroppsarbete värderas lägre än mer intellektuellt
arbete. De yrkesorienterade programmen har också
hamnat lite grann i bakvattnet på många sätt. Prakti-
ken, dvs. APU:n, fungerar ganska dåligt, eleverna får
bristande studievägledning osv.
Jag skulle vilja höra om Anders Sjölund delar
uppfattningen att det är där vi skall lösa problemen -
att vi förbättrar praktiken och förändrar arbetssättet i
gymnasieskolan, i stället för att som moderaterna
tidigare har markerat förändra situationen genom att
sänka kraven för de här eleverna när det gäller deras
kompetens, speciellt i kärnämnena.

Anf. 121 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt att man måste göra
båda delarna. För vissa elever som kommer till gym-
nasieskolan är det en svår uppgift att jobba på det sätt
som man nu tvingas göra. Det är för många en tung
börda som gör att man slås ut från gymnasieskolan
helt i onödan. Den diskussionen borde man våga ta
utan att det framstår som att man vill försämra under-
visningen som sådan.
Sedan hörde jag inte riktigt den andra frågan från
början, så jag får kanske be om ursäkt för det. Jag tror
att gällde arbetssättet. Kan det stämma? Arbetssättet
måste naturligtvis också anpassas till eleverna. Det är
alldeles självklart. Här finns det mycket att göra. Men
den arbetsmetod som skall gälla måste formas på den
enskilda skolenheten, så att den passar eleverna och
lärarna på den skolan.

Anf. 122 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag föredrar att tolka Anders Sjölund
som att han är öppen för att det mycket är en fråga
om attityd hur man betraktar problemet. Betraktar
man problemet endast som ett problem hos den en-
skilde eleven blir lösningen en. Betraktar man det
däremot som ett problem som kan röra hur vi organi-
serar och arbetar i skolan blir lösningen helt annor-
lunda. Jag har i varje fall tyckt mig märka en viss
uppmjukning i moderaternas inställning här.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi satsar på
dessa ungdomar. Det kommer alltid att vara några få
som inte klarar av det här, men för den stora mängd
som Anders Sjölund tog upp i sitt anförande är det
knappast fråga om brist på begåvning. Möjligtvis kan
det vara brist på motivation eller att man inte känner
igen sig, inte tycker att man får ut tillräckligt mycket
av skolan som det är i dag.

Anf. 123 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! De siffror jag nämnde gällde grund-
skolan, dvs. årskurs 1-9. Det handlade om avhoppen
där och att man inte klarar av kunskapsmålen där. Här
finns det brister inom grundskolan. Vi skulle här vilja
se en flexiblare lösning så att man kan arbeta kortare
eller längre tid beroende på hur detta upplevs från
elevens sida.
Men det var alltså grundskolan jag pratade om.

Anf. 124 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Synen på kunskap och vad som
egentligen är skolans uppgift kan sägas vara en vat-
tendelare mellan vänster och höger, precis som väl-
digt många andra frågor. Man kan i och för sig efter
den här debatten konstatera att i en del frågor är så
inte fallet. Vi hörde förut Per Bill säga att det skulle
vara en högersväng att satsa på grundforskning. Vi
har ju haft gemensamma reservationer i den riktning-
en förut, så där har ni åtminstone haft vett att lägga
fram rätt typ av reservationer.
Vi hörde också Anders Sjölund och flera mode-
rater tidigare säga att den här debatten är något märk-
ligt upplagd och att man borde ha lagt upp den på ett
annat sätt. Också där är vi eniga. Jag citerar ogärna
socialdemokrater - mina kamrater i utskottsmajorite-
ten får ursäkta - men jag tror att det var Ingvar Carls-
son som en gång sade att även en trasig klocka går
rätt två gånger om dygnet. I så fall har ett helt dygn
redan gått i den här debatten.
Faktum kvarstår ändå: Där Högern prioriterar
konkurrens och elitsatsningar talar Vänstern om en
skola för alla. Där Högern vill bygga ett utbildnings-
system som passar näringslivets behov vill Vänstern
ge människan möjlighet till allsidig bildning och ett
kritiskt förhållningssätt. Där Högern skapar klyftor
vill Vänstern jämna ut möjligheterna för unga männi-
skor oavsett klass, kön och etnisk bakgrund.
Det är lätt att konstatera att utbildningen är ett av
de områden där Högerns systemskifte gick snabbt i
början av 90-talet. Nu är det Vänsterns uppgift att inte
gå bakåt utan att vrida riktningen åt vänster för att
skapa en skola där alla, också i praktiken, ges samma
chans och möjligheter. Det är ett stort och omfattande
arbete, och än så länge går det alldeles för långsamt.
Ett av de största problemen för skolan är bristen
på resurser. Därför är det bra att regeringen i budget-
propositionen föreslår ökade ekonomiska möjligheter
för kommunerna att satsa på skolan. Det är också ett
av skälen till att vi i huvudsak står bakom utskottets
betänkande vad gäller resurstilldelningen inom Ut-
giftsområde 16, som nu diskuteras.
Vänsterpartiet kommer att fortsätta - det kan jag
garantera er - att kämpa för att skolan får ökade re-
surser, bl.a. för att anställa fler lärare och annan skol-
personal men också för att öka satsningarna på lärar-
nas fortbildning och på pedagogiskt utvecklingsarbe-
te.
Men en hel del går också att göra vad gäller sko-
lans arbetssätt. Det tänkte jag framför allt ägna det
här inlägget åt, liksom åt gymnasieskolan och vux-
enutbildningen.
Fortfarande styrs mycket av det som händer i
skolan av det som kallas den dolda läroplanen. Det
handlar om sådant som att eleverna lär sig att killar
skall ta mer plats i diskussionerna än tjejer, att teore-
tiska kunskaper och utbildningar är mer värda än
praktiska och att de egna erfarenheterna inte alls är
lika viktiga som det som läraren och läroboken be-
rättar. Världen framstår som splittrad i olika ämnen
och i lektionstimmar, ofta alldeles utan sammanhang.
Eleverna lär sig enligt den dolda läroplanen att det
finns en given sanning och att gemensamma presta-
tioner inte är lika bra som individuella, eftersom de
senare kan betygsättas.
Men skolan har också en annan roll. Många lärare
och många skolledare gör ett viktigt och betydelse-
fullt arbete. Det är också där man hjälper eleverna.
Man vägleder dem i deras inlärning och i deras ut-
veckling. Man formulerar ändå som ung människa för
första gången en sammanhängande bild av livet, sam-
hället och världen i skolan. Vänsterpartiet ser det
därför som sin uppgift att stärka de progressiva insla-
gen i skolan och att försöka bryta ned gamla och
förlegade arbetssätt och traditioner.
Fru talman! Med hänsyn till övergångsfrekvensen
på ca 98 % är gymnasieskolan numera en skola för
alla. Ca 10 % avbryter visserligen sina studier, men
en del av dem går över till alternativa utbildningar,
som t.ex. folkhögskola. I realiteten har vi alltså nume-
ra en tolvårig ungdomsskola som omfattar i det när-
maste alla ungdomar i en årskull.
Sexårsverksamheten bedrivs numera inom ramen
för förskolan och bildar en egen skolform under be-
nämningen förskoleklass. Vi kommer att återkomma
till detta i kommande inlägg.
Därmed har ändå tiden i det offentliga skolväsen-
det utökats med ett trettonde år. Vänsterpartiet anser
att det är dags att ta konsekvenserna av detta. Vi vill
utforma en sammanhållen ungdomsskola som är mer
anpassad till ungdomars olika utvecklingsstadier än
vad fallet är i dag.
Begrepp som presenteras på grundskolenivå krä-
ver många gånger en förmåga till abstrakt tänkande
som många elever ännu inte kan prestera. Redan i
1980 års gymnasieutredning, och framför allt i den då
verkande alternativa gymnasieutredningen, funderade
man i dessa banor och föreslog att gymnasieskolan
skulle inriktas mot tre utbildningsområden: ett socialt,
ett tekniskt och ett ekonomiskt. Den alternativa gym-
nasieutredningen förordade att alla ungdomar skulle
välja något av områdena och inom respektive område
först få en praktisk yrkesorienterad kompetens som
sedan kunde byggas på antingen med en teoretisk
eller en yrkespraktiskt fördjupad kompetens.
De är några timmar sedan vi diskuterade utbild-
ningspolitiken för den högre forskningen och utbild-
ningen. Men jag kan inte låta bli att kommentera
Thomas Östros historiesyn något. Jag hoppas att
Ingegerd Wärnersson kan sända den hälsningen vida-
re till honom.
Han sade i sitt inlägg att vi tidigare i historien lade
vår trygghet i arbetsgivarens händer. Nog borde väl
en företrädare för ett av arbetarrörelsens partier vara
mer medveten än så om att historien inte är en histo-
ria där vi har lagt vår trygghet i någon annans händer,
utan faktiskt tagit oss rätten att organisera oss själva
och bara kunnat lita till vår egen styrka. Historien om
alla hittillsvarande samhällen är faktiskt historien om
klasskampen, om man nu tillåts referera till Karl
Marx inom socialdemokratin 1998.
Även om maktförhållandena mellan de som äger
och de som arbetar på dagens svenska företag är nog
så tydlig, ökar kraven på teoretiska kunskaper också
för många inom traditionella arbetaryrken. Vi anser
att all utbildning skall vara arbetslivsförberedande, de
allmänna utbildningsvägarna såväl som de yrkesför-
beredande, och att alla utbildningsvägar skall ha all-
männa ämnen och ge grundläggande behörighet till
högre studier. Möjlighet skall finnas för eleverna att
under utbildningen ändra inriktning, från praktisk till
teoretisk såväl som omvänt. Det behövs allt oftare
kunskaper i såväl teori som praktik. Också detta talar
för en ny modell för hur gymnasieskolan skall funge-
ra. Vi kommer att återkomma till detta under vårens
behandling.
Det är också naturligt, vill jag tillägga, att en så-
dan gymnasieskola är betygsfri. Det är enligt vår
uppfattning en förutsättning även om det inte är en
garant för en fullt ut demokratisk skola. Men vi vill
inte ha en kravlös skola, snarare tvärtom. Vi menar
att en skola utan betyg ställer högre krav både på
lärare och elever. När man är klar med en utbildning
får man ett intyg på att man har klarat den grundläg-
gande målsättning som står inskriven i läroplanen. På
så sätt garanteras att ingen lämnar skolan utan till-
räckliga kunskaper. Skolan skall vara så organiserad
att alla faktiskt kan klara dessa målsättningar.
Vänsterpartiet vill avskaffa betygen därför att de,
oavsett om de skrivs i siffror, i bokstäver eller i ord,
är ett orättvist och samhällsbevarande system för
urskiljning som är gammaldags och inte hör hemma i
dagens skola. Det finns tydliga undersökningar som
påvisar sambandet mellan samhällsklass och betygs-
resultat. Ett dåligt betyg leder till dåligt självförtroen-
de och minskade chanser till vidare utbildning. Barn
från arbetarklassen får i större utsträckning lägre
betyg och därmed låg studiemotivation. Vår uppfatt-
ning är att det inte beror på att de har lägre intelli-
gens.
Betygsskolan inverkar inte bara på vilka som skall
söka vidare och utbilda sig utan styr också i hög grad
undervisningen, dess uppläggning och vad som skall
läras ut. Det har tidigare påvisats också av Skolver-
ket. Målet blir inte att lära sig så mycket som möjligt,
utan att få högsta möjliga betyg. Det blir viktigare att
visa det man kan än att fråga om det som man inte
kan eller som man inte har förstått. Betygssystem, hur
de än ser ut, ser eleverna som passiva mottagare som
skall finna sig i att det är någon annan som bestäm-
mer.
Fru talman! Aldrig tidigare har kommunerna sat-
sat så olika på skolan. Aldrig tidigare har skolorna
satsat så olika mycket på undervisning. Duktiga ele-
ver blir duktigare, svaga elever får det allt svårare. Ett
av skolans allvarligaste problem vid sidan av bristen
på resurser är den ökande segregationen och ojämlik-
heten mellan olika områden och grupper i samhället.
Men det finns inte en lösning på det här proble-
met. På område efter område - med arbetslöshetsbe-
kämpningen och bostadspolitiken som de kanske allra
viktigaste - måste politikens kraft inriktas på att ge
alla människor lika villkor, lika förutsättningar. Det
gäller inte minst inom skolans värld, och där ser
Vänsterpartiet positivt på de ökade satsningar som nu
kommer att genomföras i särskilt utsatta områden.
Vi vill också uppmärksamma den risk som finns i
det snabbt växande antalet privatskolor, eller friskolor
som de flesta väljer att kalla dem. När bristen på
resurser är stor innebär systemet att de föräldrar som
har socialt kapital nog placerar sina barn i en bättre
skola och att de därmed får en bättre utbildning. Inget
fel i sig att ungdomar bereds en bra utbildning, men
det betyder samtidigt att det stora flertalet elever som
inte har eller orkar ta sig samma möjlighet hamnar i
sämre skolor och att segregationen, uppdelningen, i
samhället ökar.
Vår uppfattning, som vi enligt en undersökning
som presenterades i Aftonbladet i höstas delar med
87 % av svenska folket, är att skolan skall drivas
offentligt, skall drivas gemensamt. Det ger oss bättre
möjligheter att skapa en skola för alla och att motver-
ka segregationen.
Fru talman! När det gäller synen på vuxenutbild-
ningen visar sig skillnaden mellan höger och vänster
mycket tydligt. Vänsterpartiet delar regeringens upp-
fattning om att satsa pengar så att de lågutbildade
också kan rustas för de nya krav som samhället och
arbetslivet ställer. För oss är det självklart att det skall
vara möjligt och enkelt för alla människor, också de
som tidigare, av sociala eller andra skäl, inte satsat på
utbildning att klara sig i samhället och klara nya jobb
och utmaningar. Det är i allra högsta grad såväl en
klass- som en jämställdhetsfråga, eftersom de som i
dag deltar i kunskapslyftet i stor utsträckning är kvin-
nor och nästan uteslutande tillhör arbetarklassen.
Moderaterna vill i en motion minska anslaget med
876 miljoner kronor, kristdemokraterna med 80 mil-
joner och Folkpartiet drar till med 1 125 miljoner
kronor. Det är fullt naturligt. Det är inte dessa grup-
per som högerpartierna företräder, och det har det
faktiskt aldrig varit heller.
Vänsterpartiet ger fullt stöd till kunskapslyftet och
konstaterar att också en stor majoritet av dem som
deltar i satsningen själva är nöjda. 80 % av de vuxen-
studerande är nöjda med sina studier enligt den utvär-
dering som fristående utvärderare gjort för Kun-
skapslyftskommittén. Vi ser det som naturligt att
fortsätta satsningen och utöka den samt att ge Kun-
skapslyftskommittén förlängt mandat, så att man kan
utvärdera sitt arbete ordentligt och satsa på att alla
studerande inom kort skall vara nöjda. Detsamma
gäller för den viktiga satsningen på kvalificerad yr-
kesutbildning.
När det gäller sfi - svenska för invandrare - krävs
det att man hittar en vuxenpedagogik för inlärning
och ger utrymme för praktik så att de som studerar i
vardagligt liv får träna sina kunskaper och förstår
syftet med undervisningen. Vi ser på positivt på att
utskottsmajoriteten i betänkandet pekar ut denna
riktning. Fortfarande - och i ökande grad - är till-
gången till det svenska språket en nödvändighet för
integration i det svenska samhället.
Fru talman! Jag inledde med att säga några ord
om skillnaden mellan höger och vänster. Jag tänkte
avsluta på ett liknande sätt.
Detta är en av mina första debatter i kammaren.
Min tidigare huvudsakliga arena har varit gator och
torg där jag mer än en gång deltagit i och anordnat
demonstrationer och protester mot nedskärningar och
försämringar i utbildningsväsendet. Det gäller både
protester mot en socialdemokratiskt ledd och en bor-
gerligt ledd regering. Det har gällt allting från stäng-
ning av skolor, nedskärning av lärartjänster och för-
sämrade villkor för studenter, till krav om ekonomis-
ka förbättringar och utökade rättigheter.
Självklart kommer vi inom Vänsterpartiet att fort-
sätta att arbeta på det sättet. Med mig in i kammaren
bär jag insikten om att verkligheten inte bara påver-
kas genom de beslut vi fattar här utan faktiskt i större
utsträckning av den kamp som pågår därute.
Därute är skillnaden mellan höger och vänster
oerhört tydlig. Där är det fråga om skillnaden mellan
försämrade eller förbättrade levnadsvillkor för folk-
flertalet, mellan fortsatt maktlöshet eller gemensam
kamp för utökade rättigheter. Vi inom Vänsterpartiet
vet på vilken sida i den kampen vi står. Vi sade det i
valrörelsen, och det är lika giltigt fortfarande. Vi vet
att det är dags för rättvisa.

Anf. 125 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Kalle Larsson gjorde ett slags analys
av skillnaden mellan Vänstern och Högern som när-
mast var naiv. Den har väl knappast föregåtts av hur
olika partier har ställt sig i olika frågor. Jag får nöja
mig med det utlåtandet. Jag hoppas att Kalle Larsson
återkommer med lite mer nyanserade synpunkter.
Sedan var det analysen av utbildningen. Det är
skillnad när ett parti från vänster lägger ekonomi som
mål inom utbildningspolitiken. Man tror att pengar är
allt det som skall styra och som skall vara avgörande
för om en utbildning är bra eller ej. Då blir det den
typen av analys. Det är farligt att se att en god utbild-
ning nödvändigtvis innebär att det blir mycket mer av
pengar.
Kalle Larsson drar helt ologiskt in den dolda läro-
planen. Han menar att man skall komma åt den dolda
läroplanen. Den dolda läroplanen rör värdegrund och
vad det egentligen är som styr - och det är knappast
penningfixerat.
Vi tror att ekonomiska resurser i hög grad behövs
för att få en god skola, men det är inte det som avgör.
Det är viktigt att i debatten sära på mål och metod för
kvalitet i utbildningen.

Anf. 126 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Yvonne Andersson inleder med att
säga att jag är naiv. Jag tänker över huvud taget inte
kommentera det påståendet. Det talar för sig självt.
Det är en gammal debatt om huruvida pengar är
allt eller inte. Det finns inte någon i den här kamma-
ren som hävdar att det är allt. Om Yvonne Andersson
hade lyssnat mera noga hade hon märkt att jag också
pratade om andra saker än just resurstilldelningen i
skolan. Men det är förstås inte ointressant om man
har råd att anställa fler lärare eller inte. Det är inte
ointressant med klasser på 40 elever eller 20. Jag
förstår inte riktigt Yvonne Anderssons argumentation.
I sin förlängning innebär den att det är ointressant att
satsa mer pengar på skolorna. Det är det inte för
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i
den här majoriteten. Jag är glad för att så är fallet.
Jag pratade om den dolda läroplanen. Vi kommer
att återkomma till diskussioner om hur skolan skall
fungera under våren. Jag vill redan nu markera hur vi
står i de viktiga frågorna.

Anf. 127 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Såvitt jag förstår har Kristdemokra-
terna och Vänsterpartiet över huvud taget inte varit
oeniga i frågorna om antalet vuxna i skolan och lägre
antal elever i klasserna. Det finns en hel del av frå-
gorna där vi är överens. Det finns inte anledning att
ens i kammaren lyfta fram oenigheter när överens-
kommelser finns. Däremot är det en fara att tro att
mycket pengar och resurser med säkerhet skulle in-
nebära en god skola. Kvalitet har också med andra
dimensioner att göra, t.ex. värdegrund och det som
finns i den dolda läroplanen.
Jag har aldrig beskyllt Kalle Larsson för att vara
naiv, utan det var hans resonemang som jag tyckte
var onödigt naivt.

Anf. 128 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Yvonne Andersson menar förstås att
det är en oerhörd skillnad på person och det personen
säger. I så fall tar jag tillbaka min kritik av Yvonne
Andersson.
Det är förstås inte bara fråga om att ge mer pengar
till skolan, vad man än använder pengarna till. Det
skulle inte vara positivt om en stor del av skolans
resurser används bara för att förbättra kristendom-
sundervisningen. Det handlar också om hur resurser-
na används. Det kan jag och Yvonne Andersson vara
helt överens om. Det är en diskussion i dag såväl som
i den kommande behandlingen under våren.
Jag vill ändå vidhålla att det inte är ointressant att
diskutera inte de saker vi är överens om men hur
mycket resurser vi är beredda att skjuta till i de frågor
där det faktiskt handlar om pengar. Det handlar om
klasstorlek, lärartjänster och många sådana saker. Där
tror jag inte att vi är fullt så överens som Yvonne
Andersson vill påstå.

Anf. 129 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Det skiljer mycket mellan kommu-
nerna i landet hur de satsar på grundskolans område.
Det är mellan 73 000 och 37 000 kr. De som satsar
mest är de borgerliga kommunpolitikerna, och de som
drar ned allra mest är socialdemokrater och vänster-
partister ute i landet. Det vill jag ha kommenterat.
Det är lämpligt att Vänsterpartiet stöder vårt för-
slag om nationell skolpeng. Vi vill göra det neutralt
över landet oavsett vem som driver skolan. Jag ser
fram emot ett stöd från Vänsterpartiet vad gäller den
nationella skolpengen, som väl täcker in resurser för
att ge en bra högkvalitativ skola.
Vi själva tror inte att skolverksamhet kan kom-
menderas fram från riksdagens plenisal. Det är bara
med hjälp av engagerade lärare och föräldrar som det
går att få en vettig verksamhet.
Fru talman! Jag hoppas innerligt att Vänstern inte
får något inflytande på den skolpolitik som skall
drivas. Kommer Vänsterpartiet att driva linjen att
friskolornas verksamhet skall beskäras eller att förut-
sättningarna för dem att verka skall försämras?

Anf. 130 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Något stöd för nationell skolpeng
kommer Anders Sjölund inte att få från Vänsterparti-
et. Vi vill ha ett resurstilldelningssystem som utgår
från att de som har större behov också skall få mer
resurser. Den nationella skolpengen bygger på ett
sämre sätt att räkna.
Sedan var det de borgerliga kommunerna som sat-
sat mer pengar på skolan. Det beror helt enkelt på att
de satsar så mycket mindre pengar på andra saker. I
en kommun måste man väga satsningarna mellan
olika sektorer. Det är inte minst viktigt när man tittar
på hur mycket pengar skolan får.
Det är sant att man inte härifrån kan kommendera
fram allt som man vill förändra inom skolan. Men vi
kan föra en visionär och framåtriktad debatt om hur
vi vill att skolan skall fungera och hur mycket resur-
ser vi är beredda att anslå till det. Det är det vi skall
syssla med.
När det gäller privata skolor och friskolor har vi -
och det tror jag Anders Sjölund känner till - i vår
motion, som kommer att behandlas under våren, ett
yrkande om att inga ytterligare privatskolor skall
tillåtas etableras. Jag ser fram emot en debatt om den
frågan i kammaren. 87 % av svenska folket anser att
utbildning skall bedrivas offentligt och inte privatise-
ras. Vi delar helt och hållet svenska folkets uppfatt-
ning i den frågan.

Anf. 131 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Den uppfattningen delas däremot inte
av de tusentals elever och föräldrar som har sina barn
i friskolor. De tycker att de skall kunna ta del av de
skattepengar de har betalat in en gång, precis på
samma sätt som man har sina barn i skolan.
Jag bjuder in Kalle Larsson till en diskussion om
den nationella skolpengen. Det är inte alls som Kalle
Larsson här beskriver det att det är en krona som går
direkt till varje elev. Det finns ett utrymme för en
diskussion och en medvetenhet från vår sida att ele-
verna faktiskt ser olika ut och kommer in i skolan
med olika ryggsäckar. Visst kan man diskutera det.
Välkommen in i den diskussionen, Kalle!

Anf. 132 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag diskuterar vad som helst med
nästan vem som helst. Jag kan diskutera skolpengen
med Anders Sjölund om det behövs. Vi i Vänsterpar-
tiet kommer i ett kommande inlägg av Lennart Gus-
tavsson att gå in närmare på den nationella skolpeng-
en och vår kritik av denna.
Jag vill också till protokollet och till er som är här
nu i kammaren meddela att vi inte har för avsikt att
stänga några skolor eller beskära möjligheterna för de
privatskolor och friskolor som nu finns.
Däremot anser vi att i takt med att segregationen i
det svenska samhället ökar finns det inte något ut-
rymme för att etablera nya privatskolor eller friskolor.
Det är vår linje i den frågan. Den debatten kommer
att bli intressant och spännande i vår när vi har den
frågan uppe till behandling.

Anf. 133 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Kalle Larsson öppnar sitt anförande
med att tala om att Sveriges skolpolitik skall dras åt
vänster. Samtidigt talar han om en skola för alla och
en skolpolitik som skall gå åt vänster, och det är inte
bara en liten vänstersväng utan en skarp vänsterin-
riktning.
För mig betyder den inriktningen inte en skola för
alla. Den innebär en skola där eleverna egentligen
skall vara stöpta i samma form, en skola som har en
likriktning i undervisningen och en skola där antalen
år är viktigare än de kunskapsmål som finns.
Centerpartiet och jag står för en skola för alla som
är flexibel, där varje elev sätts i centrum och där
skolan utgår från varje elev och kunskaperna.

Anf. 134 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Sofia Jonsson kommenterar mitt in-
ägg där jag sade att skolan skall vara till för alla ge-
nom att säga att så kommer det inte alls att bli om
Vänsterpartiet får bestämma. Då kommer alla att lära
sig ungefär samma sak, och det är bara intressant hur
många år man går i skolan och inte vad man lär sig.
Så är det förstås inte. Det är inte sant att beskriva vår
skolpolitik på det sättet.
Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Det som vi
säger när vi talar om skolan är att man i större ut-
sträckning än vad man i dag kan göra skall ha möjlig-
het att välja hur undervisningen skall bedrivas. Man
skall kunna påverka också innehållet i undervisningen
och arbetsformerna man använder sig av i skolan. Det
är snarare detta det är fråga om än att välja mellan
redan färdiga lösningar, som brukar vara den borger-
liga modellen för s.k. valfrihet.

Anf. 135 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det är intressant om Kalle Larsson
inte snävar till vänsterinriktningen utan försöker pla-
na ut den och se en väg i mitten där man ser på eleven
och försöker, som Kalle Larsson gör, att använda sig
av en mer flexibel skola. Där finns det möjligheter att
välja inriktning och möjligheter för elever att uppnå
kunskapsmålen oavsett bakgrund och kön.

Anf. 136 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har inte kommenterat vilken rikt-
ning som vänstersvängen skall ha. Det har däremot
Sofia Jonsson nu gjort två gånger. Hon sade tidigare
att den skulle vara skarp, och nu skulle jag inte snäva
in den längre utan låta den plana ut.
Jag tror att den liknelsen faller på sin egen orim-
lighet. Jag tror att det är enklare om vi beskriver vad
vi faktiskt vill göra, och det var vad jag gjorde i mitt
anförande. Vi vill ha breda ingångar till en samman-
hållen ungdomsskola där man efterhand väljer teore-
tisk och praktiskt inriktning på sina studier.
Det är vad det handlar om. Inte att välja ett färdigt
program och sedan vara mer eller mindre tvungen att
följa det under hela sin skoltid. Det skall finnas en
möjlighet att välja brett och sedan specialisera sig.
Men det är inte det viktiga. Jag vill än en gång säga
det.
Det viktiga är att kunna påverka innehållet i un-
dervisningen och hur skolan faktiskt fungerar, varje
elev för sig men framför allt gemensamt. Det är de
kollektiva sätten att påverka som är de effektiva. Det
gäller såväl för elever, för lärare som för arbetarrörel-
sen.

Anf. 137 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Skolan är en del av det omgivande
samhället och en spegel av de tendenser som finns
där. Många barn kommer tyvärr till skolan med pro-
blem av olika slag. 40 000 barn är varje år med om att
deras föräldrar separerar. Barnen lämnar inte sin oro
vid skolgrinden. De bär med sig den. Andra kommer
till skolan utan att ha fått sova därför att någon i fa-
miljen har alkoholproblem. Minst ett sådant barn
finns i varje klass.
Många oroar sig för familjeekonomin därför att
den ena eller båda föräldrarna är arbetslösa. Barn från
utåt sett väl fungerande hem kommer med en stor
sorg i hjärtat över att deras föräldrar aldrig har tid
med dem. Andra barn mår alldeles utmärkt och får
den tid de behöver.
Det är då kanske inte så konstigt att motivationen
inte alltid är i topp hos alla elever samtidigt. Åtmins-
tone en del av förklaringen till de problem som sko-
lan brottas med och till att så många elever lämnar
grundskolan med ofullständiga betyg måste också
sökas utanför skolan, och det är viktigt att de åtgärdas
där. Alla barn i skolan är i sin fulla rätt att få sina
behov tillfredsställda, både de som har det bra och de
som har sämre utgångsmöjligheter.
Barn mognar i olika takt. Somliga är skolmogna
vid fem eller sex års ålder, andra först vid sju eller
åtta års ålder. Det här leder till slutsatsen att över-
gången mellan förskola och skola bör ske vid olika
åldrar för olika barn. Kristdemokraterna anser att
skolstarten därför bör vara individuellt flexibel och
ske successivt. Vi avvisar obligatorisk skolstart vid
sex års ålder.
Barn har också olika talanger och läggning. Några
är mer teoretiskt lagda, andra mer praktiskt inriktade.
Somliga är konstnärliga medan andra tycker om att
meka. Det är den verklighet som måste få återspeglas
också i skolans sätt att arbeta med eleverna. Alla
elever måste få utveckla sina talanger så att de kan
använda sin kunskap aktivt. Praktisk och teoretisk
förmåga måste värderas lika.
Eleverna har lagfäst rätt till inflytande över hur
deras utbildning utformas. I grundskolan skall infly-
tandets omfattning och utformning anpassas efter
elevernas ålder och mognad. På lågstadiet är det rim-
ligt att det kan göras genom att eleverna får ansvar för
olika moment i klassrummet. På högre stadier kan
medinflytande sedan successivt öka till att omfatta
undervisningens uppläggning, schemaläggning och
liknande. Elever måste få känna att deras medinfly-
tande är reellt och därmed meningsfullt.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnets vård
och fostran. Skolan är ett stöd och ett komplement till
föräldrarnas insatser. Det är en uppfattning som an-
sluter väl till FN:s allmänna deklaration om mänskli-
ga rättigheter som Sverige har ställt sig bakom. Den
försöksverksamhet som har inletts och som ger skolor
möjlighet att inrätta styrelser med föräldramajoritet
går i linje med vad vi kristdemokrater länge krävt,
nämligen att föräldrarnas rätt till information och
medinflytande i skolan behöver stärkas.
Läraryrket handlar om att stödja barnets utveck-
ling. Det kan inte nog understrykas att lärarna är
skolans viktigaste resurs. En fast hand, ett varmt
hjärta och en vilja att locka fram det bästa hos varje
elev är kännetecknande för en bra lärare.
Eleverna står i beroendeställning till lärarna både
när det gäller hur de blir bemötta och när det gäller
innehållet i undervisningen. Det klimat läraren eller
arbetslaget skapar och den etik läraren medvetet eller
omedvetet förmedlar påverkar en hel generations
etiska förhållningssätt. Att synen på lärarna behöver
uppvärderas är tydligt, inte minst ur det perspektivet.
Fru talman! Utvecklingen i skolan är en ödesfråga
för Sverige. Alla skolor måste kunna erbjuda en trygg
och stimulerande miljö för både elever och lärare. Det
är inte tillfredsställande att 20 000 elever lämnar
grundskolan varje år utan att kunna läsa och skriva
och att 100 000 elever på våra skolor mobbas. Det är
inte tillfredsställande att 6 % av eleverna som lämna-
de grundskolan 1997 inte hade fullständiga betyg. Det
handlar om 57 000 ungdomar. Kristdemokraterna
anser att detta är oacceptabelt.
Det är ett allvarligt läge när våldet i skolorna är så
utbrett att skolledare och lärare vänder sig till polisen
för att de inte klarar av situationen. När kränkande
språk, slag och sparkar hör till vardagen har vi miss-
lyckats. Det är hela samhällets misslyckande om inte
våra skolor är den trygga plats som är en förutsättning
för att inlärningen skall fungera.
En elev som sitter och funderar på var hon skall
gömma sig på rasten för att komma undan sina plågo-
andar är inte mottaglig för undervisning. En lärare
som känner oro inför sina elever och räknar dagarna
till loven kan inte inspirera och väcka intresse hos
eleverna. Kristdemokraterna menar att skolans upp-
gift är att lära och fostra. Därför är det dags att införa
en kunskaps- och trygghetsgaranti i skolan.
Om skolan inte lyckas lära eleverna att leva till-
sammans med andra och att läsa, skriva och räkna,
har den misslyckats. Vi kristdemokrater menar att
skolan kan lyckas bättre än vad den gör i dag.
Grundskolan har ett ansvar gentemot gymnasiet.
Målsättningen är att alla elever som går ut grundsko-
lan skall kunna klara av gymnasiets inträdeskrav.
Kunskaper i grundskolan omfattar såväl fakta och
färdigheter som förståelse och förmåga att inhämta de
kunskaper som behövs i olika situationer. I dag läm-
nar, som jag tidigare nämnt, alltför många elever
grundskolan med icke godkända studieresultat.
Fru talman! När en skola förändras sker det inte
över en natt. Det är en stegvis process som pågått
under många år. I ivern att komma ifrån den gamla
auktoritära skolan har många successivt ramlat ned i
kravlöshetsdiket. Må ingen nu tänka så, att nu vill jag
ha en auktoritär skola tillbaka. Både lärare och vi som
vuxna har blivit så förtvivlat rädda för att vara just
vuxna. Rädslan att hämma barnets utveckling eller
rädslan att framstå som auktoritär har lett till att
många också förlorat sin auktoritet och sitt civilkura-
ge.
Det första som accepterades eller som vi blundade
för var att språket och tilltalsorden på skolgårdar och
i skolsalar blev råare och brutalare. Så småningom
har det också blivit mer fysiskt våld.
Nu hävdar många att den här utvecklingen kan
hejdas och ordningen återställas om bara skolan får
mer ekonomiska och personella resurser. Vi kristde-
mokrater tror inte att det är så enkelt. Att påstå en
sådan sak är att göra det väldigt lätt för sig. Resurser-
na är självfallet en viktig del, men inte hela lösningen
på problemet.
För att undvika alla missförstånd vill jag betona
att vi i vårt budgetalternativ vill tillföra 1 miljard
kronor för år 1999 och 800 miljoner kronor för år
2000, utöver regeringens förslag, till kommuner och
landsting. En stor del av dessa pengar bör enligt vår
mening komma skolan till del.
Vi vill ha en resursfördelning som innebär att be-
hoven får styra tilldelningen. Vi förordar ett system
som ger alla skolor en tillräcklig basresurs per elev.
Den skall vara lika stor för alla elever. Till detta
kommer en tilläggsresurs som varierar med de en-
skilda elevernas särskilda behov av hjälp och stöd.
Detta framgår av vår partimotion.
Kristdemokraterna påpekar också i samma motion
att behovet av elevvårdande personal i skolan måste
tillgodoses för att elever med behov av olika stöd
skall få den hjälp de behöver.
Fru talman! Om skolan skall lyckas vända ut-
vecklingen mot ett allt hårdare klimat i skolan måste
vi få ett nytt tänkesätt. Vi är övertygade om att ett
etiskt tänkesätt måste genomsyra hela utbildningen.
Omtänksamhet, medmänsklighet, hederlighet och
respekt är grogrunden för ett mjukt klimat i skolan.
Ordning och struktur är en förutsättning för all under-
visning.
Detta tänkesätt måste få stort utrymme redan i
grundskolans undervisning. Etiska samtal med ut-
gångspunkt i konventionerna om de mänskliga rättig-
heterna skall enligt vår mening vara stående inslag på
schemat. Den västerländska humanismens och den
kristna etikens grundmönster, som varit vägledande
för demokrati och rättsuppfattning i vårt land, bör
vara centrala inslag i sådana samtal. Vi tror att mora-
lisk och social kompetens kan utvecklas likaväl som
annan kompetens.
Fru talman! Etik måste levas, det kan inte sägas.
Samtal om etik och moral måste pågå hela tiden och
på alla stadier. De kan inte förpassas till ett särskilt
ämne, en viss årskurs eller enbart till klassrummet.
Den etiska medvetenheten måste genomsyra hela
skolans verksamhet. Att det varit dåligt med den
saken under ganska många år beror framför allt på
den politiska styrningen av skolan. Det ständiga talet
om objektivitet och neutralitet har skrämt till passi-
vitet eller tystnad i värderingsfrågor.
Men, fru talman, den gamla regeln som brukar
kallas den gyllene, dvs. "behandla andra som du själv
vill bli behandlad", är fortfarande användbar. Den
borde putsas upp och kan mycket väl tas till utgångs-
punkt för verksamheten i varenda skola.
Att skapa ett klimat i skolan, i klassrummet och
på skolgårdarna där barn och vuxna möts med respekt
för varandra oavsett ras, hudfärg eller kön, där jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet
och där medmänsklighet ses som naturligt och efter-
strävansvärt är den bästa förebyggande insatsen mot
mobbning, våld och förtryck.
Vi kristdemokrater menar att ett sådant klimat är
en grundförutsättning för att inlärningen skall fungera
på ett bra sätt. Därför kan ingen uppgift var viktigare.
Fru talman! Sammanfattningsvis:
· En gemensam värdegrund som skapar ett klimat
där man möts med respekt antingen man är barn
eller vuxen.
· Aktivt arbete med att utveckla den sociala kom-
petensen - att lära sig leva, om man så vill.
· En skolmiljö som är i ett sådant skick att vilken
annan arbetsplats som helst skulle kunna inrym-
mas i lokalerna.
· Föräldrarna som får känna vilken betydelse deras
intresse och engagemang för skolbarnen har.
· Lärare som tillåts vara auktoriteter och som får
praktiskt och moraliskt stöd från det omgivande
samhället.
· En tydligare roll för skolledarna.

Detta är ett program som skulle kunna lyfta den
svenska skolan.
Fru talman! Jag instämmer i de yrkanden som
Yvonne Andersson tidigare framfört.

Anf. 138 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det är märkvärdigt hur snabbt en del
debatter kan glömmas bort. För ungefär ett halvt år
sedan uppmärksammades situationen i skolan med
närmast krigsrubriker i tidningarna. Anledningen var
givetvis att betygen sattes då. Säkert kommer samma
debatt att blossa upp igen om ett halvt år, om inget
dramatiskt sker med betygen under de kommande
månaderna.
Alla riksdagens partier har prioriterat skolan. Det
märks i uttalanden, i artiklar och, inte minst, i motio-
ner till riksdagen.
Ändå har ganska lite hänt i skolan. Regeringen har
i budgetpropositionen börjat utveckla sina tankar om
sitt tiopunktsprogram. Det är välkommet att vi ser lite
av innehållet i det. Särskilt vänligt är det av regering-
en att lova att återkomma till riksdagen i de delar som
kräver riksdagens beslut.
Centerpartiets utgångspunkt i skolpolitiken är att
kunskap är en rättighet för alla, inte ett privilegium
för några få. Med denna utgångspunkt menar vi att
det är hög tid att sätta elevernas rätt att få godkända
kunskaper i centrum. Nu kommer ju många av våra
motionsyrkanden att behandlas först till våren, och vi
får då tillfälle att återkomma till frågan. Men jag kan
inte låta bli att fråga Ingegerd Wärnersson om ett par
delar i tiopunktsplanen.
För det första: Regeringen säger att "de nationella
målen ska nås" och att eleverna har rätt att få möjlig-
heter att nå den kunskapsnivå som anges i skolans
mål att uppnå och mål att sträva mot. Bortsett från
den kanske något krångliga formuleringen instämmer
jag i detta. Vad ska då regeringen göra för att uppnå
detta?
Centerpartiet krävde under våren att individuella
studieplaner skulle inrättas för varje elev i grundsko-
lan, så att varje elev får en undervisning som är an-
passad för att hon eller han skall nå målen. Alla barn
vill lära och alla barn kan uppnå godkända kunskaper,
men de lär på olika sätt. Då menade Ingegerd Wär-
nersson i debatten att det var en bra idé, men inte just
då. Min fråga är då: Mot bakgrund av den diskussion
om skolan som varit sedan dess, borde det inte vara
en angelägen reform?
Centerpartiet anser också att timplanen bör av-
skaffas för att öka friheten att utforma kurser och
ämnen efter andra mönster än i dag och för att kunna
ge elever extra stöd i de ämnen där det behövs. För att
ytterligare befästa kunskaper vill vi varva teori och
praktik. Det innebär att antalet timmar i exempelvis
slöjd, idrott och hemkunskap kan ökas. Genom att
man lär sig via alla sinnen sitter kunskapen bättre.
För det andra: Det nya betygssystemet sägs också
av regering och utskott vara bra eftersom det tydlig-
gör uppnådda resultat. Det instämmer jag gärna i. I
det gamla betygssystemet var det ganska meningslöst
att räkna ut medelvärden för varje år. Samtidigt var
den socialdemokratiska regeringens första åtgärd, när
den kom till makten 1994, att riva upp betygssystem-
et och avskaffa några betygssteg. Är det att öka möj-
ligheten att utvärdera måluppfyllelsen, undrar jag.
Det finns olika uppfattningar om betygssystemet,
och det får vi acceptera. Men för skolan är det inte
acceptabelt att ständigt leva i ovisshet om betygssys-
temets framtid bortom nästa val. Min andra fråga är
då: Är skolministern beredd att ta initiativ till en bred
överenskommelse om betygssystemet, som kan stå
sig också över nästa val?
Fru talman! Det som kanske är den allvarligaste
bristen i såväl regeringens hantering som utskottets
betänkande är att man fortfarande väljer att bortse
från behovet av kraftfulla åtgärder mot läs- och
skrivsvårigheter.
Utskottet hänvisar till att man för ett år sedan be-
handlade ett antal yrkanden om läs- och skrivsvårig-
heter. Men då avslog utskottet motsvarande krav
eftersom man förutsatte att regeringen skulle åter-
komma till riksdagen i frågan.
De stora ändringarna och de kraftfulla satsningar-
na har dock uteblivit. Dyslexi, som är ett annat ord
för läs- och skrivsvårigheter, klassas som ett handi-
kapp. Dyslektiker måste därför få den hjälp de är
berättigade till. Då förväntan om att regeringen skulle
återkomma till riksdagen inte har infriats borde ut-
skottet ha agerat på egen hand, tycker vi.
Då riksdagen har fastslagit andra ramar för den
ekonomiska politiken är jag tyvärr förhindrad att yrka
på Centerpartiets alternativ, som bl.a. skulle innebära
en kraftfull satsning på elever med läs- och skrivsvå-
righeter.
Vårt hopp går nu till regeringens skrivelse Läran-
dets verktyg - nationellt program för IT i skolan, där
det står att läsa att delegationen för IT i skolan är redo
att avsätta särskilda resurser för elever med funk-
tionshinder. Dit hör bl.a. dyslektiker.
Jag tänker i det sammanhanget med oro på den
elev som jag lästränade med och som skulle läsa
ordet "fallskärm". Det var alltså en dyslektiker. Han
läste "fläskkräm". Utan hjälp i skolan skulle den
eleven knappast kunna skaffa sig en fallskärm i fram-
tiden. Han skulle säkert bli "fläskkräm".
Elevernas sociala och psykiska hälsa är det också
värt att orda lite grann om. Skolan får aldrig acceptera
att våld, rasism och mobbning existerar. Därför vilar
ett stort ansvar på skolans personal för att motverka
dessa problem. Givetvis har också föräldrar ett stort
ansvar i de frågorna.
Centerpartiet anser därför att det är viktigt att sat-
sa på dramapedagoger för att träna eleverna till att bli
aktiva deltagare, som lever sig in i människors olika
livsstilar och utvecklar förmåga till empati. Med
dramaövningar stärks självförtroendet, och det egna
ställningstagandet och kritiska tänkandet tränas, vil-
ket kan leda till att tonåringar vågar säga nej till dro-
ger. Dramatik handlar om deltagarnas egna upplevel-
ser och personlighetsutveckling. Detta är viktigt för
att klara det tuffa samhälle vi lever i.
Centerpartiet anser att en "nollvision" för våld och
mobbning i skolan måste sättas upp.
Fru talman! Skollagens andra paragraf säger att
alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön,
geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska
förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det of-
fentliga skolväsendet för barn och ungdom. Den säger
vidare att utbildningen skall inom varje skolform vara
likvärdig, varhelst den anordnas i landet.
Utbildningens likvärdighet har de senaste åren va-
rit ifrågasatt, och man kan med jämna mellanrum läsa
om hur orättvist betyg sätts och vilka förväntningar
som ställs på ungdomarna i skolan. Riksdag och rege-
ring har en viktig uppgift i att garantera likvärdighe-
ten och kan inte ta lätt på sådana rapporter.
Men vi måste också komma ihåg att likvärdighet
inte betyder likformighet. Skolan måste få utformas
efter lokala förutsättningar och lärare måste få forma
sin skola tillsammans med elever, föräldrar och rekto-
rer. Det är genom att lämna utrymme för mer lokalt
självbestämmande som vi ger skolan möjlighet att
utvecklas och att ge alla barn tillräckliga kunskaper.
Regeringens åtgärder för att komma till rätta med
problemen är fel väg att gå. I stället för att fokusera
på målen väljer man att fokusera på formerna. I stället
för en tydlig utvärdering av hur skolan möter våra
krav skickar man runt utbildningsinspektörer till ett
antal skolor. Det är en återgång till forna tiders cent-
ralstyrda skola och dessutom otillräckligt, med tanke
på hur många besök inspektörerna hinner med.
Det finns en bred enighet kring behovet av bättre
former för utvärdering av skolan, bland både lärarnas
organisationer och flera politiska partier. Ett natio-
nellt kvalitetsinstitut skulle kunna komplettera Skol-
verket genom att utveckla metoder för kvalitetssäk-
ring och att ge kommunerna stöd i sitt eget kvalitet-
sarbete. Det är bättre än att ge enkla pekpinnar. Ty-
värr lyssnar inte skolministern på det örat, utan fort-
sätter att utveckla inspektionsväsendet.
Centerpartiet skriver i sin reservation: Ett fristå-
ende kvalitetsinstitut bör inrättas med uppgift att
jämföra data kommun för kommun och skola för
skola. Institutet bör vara fristående och inte ha myn-
dighetsuppgifter.
Fru talman! Likvärdighet betyder, som jag tidiga-
re sade, inte likformighet. Det gäller också beträffan-
de resurserna. Olika orter har skilda förutsättningar,
och skolan måste få kosta olika mycket. Det är därför
oroväckande att se tendenser mot en ökad centralise-
ring av resurserna till skolan.
Längst i det avseendet går moderaterna, som vill
införa en nationell skolpeng. Vi har tidigare hört
Anders Sjölund tala om detta. Man säger att det är för
att öka skolans frihet, man säger att det är för att ge
alla elever lika villkor och man säger att det säkrar
skolans resurser.
Då skulle jag vilja fråga moderaterna: På vilket
sätt tjänar eleverna i min hemkommun Sundsvall på
det? Där skulle nationell skolpeng innebära en
minskning av resurserna med 4 000 kr per elev och
år.
Eller på vilket sätt tjänar eleverna i landets gles-
bygdskommuner på förslaget? I genomsnitt skulle i
alla de kommunerna resurserna minska med 7 000 kr
årligen per elev.
En nationell skolpeng skulle innebära en gigantisk
omfördelning från de kommuner som satsar mycket
på skolan och som har höga omkostnader till fördel
för de kommuner som hållit tillbaka satsningarna och
har låga omkostnader. Eller har kanske moderaterna
en annan modell för hur den nationella skolpengen
skall införas? Det vore i så fall intressant att få veta
detta.
Alla de föräldrar vars barn skulle få minskade re-
surser har rätt att få höra er tala klarspråk om konsek-
venserna. Jag hoppas att det sitter någon moderat här
i salen. Jag ser ingen just nu, men jag kanske missar
någon.
Jag vill avsluta med följande ord: Ett barn som
behandlas med tolerans lär sig generositet. Ett barn
som får uppmuntran utvecklar sin självkänsla.
Jag yrkar bifall till reservation 4 delvis under
mom. 2.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.31 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00
8 § (forts.) Utbildning och universitetsforskning
samt studiestöd (forts. UbU1 och UbU2)

Anf. 139 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Med en liberal samhällssyn som ut-
gångspunkt är skolan en nödvändig grund för ett
fungerande demokratiskt samhälle. Skolan är enligt
oss samhällets kraftfullaste verktyg för att ge alla
människor jämlika livschanser. Skolans uppgift är att
ge alla människor sådana kunskaper att de kan delta i
det demokratiska samhällets debatter, fatta beslut och
få sådana kunskaper att de kan komma in i ett arbets-
liv som kräver alltmer kvalificerad utbildning. Ofta
talas det om många andra uppgifter som också är
viktiga, men det får aldrig råda någon tvekan om att
skolans övergripande mål är att ge kunskap och fär-
digheter.
För att leva upp till dessa mål måste skolan utgå
från individen, möta varje elev utifrån hans eller
hennes egna förutsättningar. Folkpartiets huvudkritik
mot bl.a. formuleringarna i den proposition vi har
framför oss är att skolan i dag fortfarande utgår från
att alla skall lära sig samma sak på samma tid. Folk-
partiet menar att skolan måste bli mycket mera indi-
vidualiserad. I gymnasieskolan borde man överge
tanken på att alla elever skall uppnå högskolekompe-
tens. Följden av en sådan tanke blir att studieintresse-
rade elever tycker att skolan är för seg och för lite
utmanande, medan däremot mera yrkesinriktade och
ibland skoltrötta elever tycker att skolan är alldeles
för teoretisk och svår.
Fru talman! Regeringens avsikt att tydliggöra för-
skolans pedagogiska ansvar delas helt av Folkpartiet.
Däremot beklagar vi att regeringen inte heller nu vill
ta det naturliga steget och införa en tioårig grundsko-
la. En tioårig grundskola skulle skapa en mjuk över-
gång mellan förskola och grundskola och ge större
möjligheter att utveckla en stadielös grundskola, där
eleverna kan utvecklas i sin egen takt. All spännande
sexårsverksamhet och integrering av förskola och
grundskola som nu sker i landet hämmas av att regel-
verket med nioårig skolplikt försvårar progressiva
försök. Hela tiden ställer skollagen hinder i vägen.
Jag hoppas verkligen, fru talman, att riksdagen kom-
mer att säga ja till den försöksverksamhet med tioårig
grundskola som Stockholms stad begär att få genom-
föra och som riksdagen kommer att behandla nästa år.
Rätten för föräldrar och elever att välja skola
måste stärkas. I dag avgör kommunen vilka bidrag en
fristående skola skall få. Undersökningar som har
gjorts i Stockholm häromåret visar att ökad valfrihet
mellan olika skolor inte behöver öka segregationen i
skolan. Tvärtom innebär valfriheten en möjlighet att i
skolan minska den segregation som finns i boendet.
Folkpartiet kommer att arbeta för och stödja förslag
om att resurser skall följa elever som byter skola; det
som i dagligt tal kallas skolpeng. Vi är också måna
om att skapa ett system som reserverar pengar för
utsatta områden och för elever med särskilt behov av
stöd. Ett utvecklat system med valfrihet i skolan skall
inte behöva bli dyrare för skolan, snarare tvärtom. Av
den anledningen har vi inte ställt oss bakom modera-
ternas förslag om att föra till 50 miljarder för skol-
peng.
Fru talman! I regeringens proposition görs en be-
skrivning av den svenska skolans tillstånd. Som hel-
het uttrycker beskrivningen en positiv bild av den
svenska skolan. Bl.a. redovisas statistik om hur
många som blir godkända vid grundskolans slut och
hur många som går vidare i gymnasieskolan. Man
redovisar också att svenska elever uppnår bra resultat
vid internationella jämförelser.
Den här bilden är naturligtvis inte helt felaktig,
men den ger bara en del av verkligheten. I själva
verket finns det alarmerande uppgifter om den svens-
ka skolan - uppgifter som borde få oss att förutsätt-
ningslöst tillsammans diskutera hur delar av den
svenska skolan skall förbättras. Det är visserligen,
som det står i papperen, bara 4 % av nians elever som
får icke godkänt i svenska. Men samtidigt visar obe-
roende forskares läsförståelseundersökningar att var
femte elev har svårigheter att läsa och förstå sam-
manhängande enkla tidningsartiklar. Då är det kanske
inte så konstigt att så många får svårt att klara de
höga teoretiska kraven på gymnasiet - 20 % av ele-
verna klarar inte gymnasiet på fyra år. Varje år kom-
mer det ut 20 000 elever i Sverige utan gymnasie-
kompetens på en arbetsmarknad som kräver gymna-
siekunskaper inom alltfler yrken.
Skolverket kom i dagarna ut med en rapport från
grundskolan som visar att mer än dubbelt så många
som blir godkända i ämnet svenska blir underkända i
läsförståelseprov som har med analys och slutsatser
att göra. Detta visar att ett godkänt betyg inte är en
garanti för att man har kunskaper som i verkligheten
går att använda.
Regeringen skriver i sina prioriteringar att kvali-
tetssäkring av skolan skall genomföras. Formulering-
en är oklar. Visserligen talar man om att öka resur-
serna för utbildningsinspektörerna och att skapa
provbanker för nationella prov. Men jag saknar ett
klart formulerat politiskt uppdrag att till att börja med
utvärdera betygen, så att vi får svart på vitt om bety-
gen motsvarar de krav som finns uppsatta i kurspla-
nen. Uppgifter från olika håll tyder på att hittills så
inte är fallet. Först när man verkligen vet hur det står
till i skolan kan man fatta beslut som leder till förbätt-
ringar.
Regeringen hoppas att avhoppen från gymnasie-
skolan skall minska när kraven på godkänt från
grundskolan i svenska, engelska och matematik slår
igenom. Men om betygen inte ger en rättvisande bild
av kunskaperna kommer problemen i gymnasiet att
fortsätta. Likaså kommer problemen att fortsätta om
alla måste läsa samma kärnämnen på alla program.
Folkpartiet ser det som en stor brist att regeringen
väntat så länge med att precisera Skolverkets uppdrag
beträffande uppföljning och utvärdering. Folkpartiet
menar att skolan behöver ett fristående kvalitetsinsti-
tut. Detta institut skall arbeta med nationella jämfö-
relser och utvärderingar. Ett fristående kvalitetsinsti-
tut skall också kunna lyfta fram brister som uppstår
på grund av politiska beslut, t.ex. från regeringens
sida, på ett helt annat sätt än vad Skolverket, som är
underställt regeringen, kan göra i dag.
Många av de förändringar som Folkpartiet före-
slår för att förbättra skolan handlar om ett nytt sätt att
arbeta i skolan, om ett rättvisare betygssystem, om
förbättrade villkor för lärarna osv. som jag skall åter-
komma till i andra debatter. Skolan behöver natur-
ligtvis också mer resurser, eftersom flera års minsk-
ningar av bidragen till kommunerna har slagit hårt.
Regeringen ger tillbaka en del pengar till kommuner-
na just med motiveringen att skolan behöver mer
resurser i dag. Det har visat sig att många kommuner
använder de här pengarna till annat, och därför borde
dessa pengar riktas direkt till skolan.
Skolans möjlighet att ge alla jämlika chanser
sammanhänger med hur informationstekniken blir
tillgänglig för eleverna. I dag saknar många hem
dator, och det är skolans ansvar att eleverna inte delas
in i ett A-lag och ett B-lag beroende på om de har
tillgång till IT i hemmet eller inte. Det måste formule-
ras tydligt att svenska elever skall få möjlighet att
jobba med dator hemma och hemifrån kommunicera
med andra elever och lärare. På lärarsidan skall det
vara självklart att man behärskar IT vid källsökning
och kommunikation.
Fru talman! Folkpartiet har i finansutskottets be-
tänkande föreslagit en alternativ budget som även
gäller skolan. I utbildningsutskottet har vi ställt oss
bakom denna i ett särskilt yttrande. Vi kräver att
anslagen till svenska skolor utomlands höjs med
20 miljoner kronor. Svenska barn som bor utomlands
måste ses som en framtida resurs för Sverige, och
Folkpartiet menar att det är väsentligt att svenska
föräldrar inte drar sig för internationella uppdrag och
arbeten på grund av att de är osäkra på hur barnens
skolgång kommer att se ut.
Vi har också föreslagit ökningar angående hög-
skola och universitet, som Barbro Westerholm tidiga-
re har talat om.
I finansutskottet har Folkpartiet också föreslagit
en mindre volym för den särskilda extra satsningen på
kunskapslyftet - 25 % lägre än regeringens. Orsaken
är att Folkpartiet menar att det är dags att börja plane-
ra för ett långsiktigt system för vuxenutbildning, ett
system som garanterar alla att få läsa upp t.o.m. gym-
nasienivå. Kunskapslyftets regelsystem är orättvist
mot dem som är under 25 år, liksom det är orättvist
mot dem som aldrig kommit in på arbetsmarknaden.
De extra utbildningsplatserna är i första hand avsedda
för arbetslösa, och bidragssystemet är utformat för
människor över 25 år som har rätt till a-kassa.
Däremot har man tagit bort barntillägget för van-
liga vuxenstuderande inom svux och svuxa, vilket gör
att många ensamföräldrar har svårt att finansiera
vuxenstudier. Folkpartiet kräver att barntillägget förs
tillbaka in i svux och svuxa.
Slutligen har vi ännu inte fått några uppgifter om
hur det går för eleverna efter kunskapslyftet - hur
många av dem som har fått en utbildning som ger
jobb.
Ett modernt samhälle, fru talman, måste ge män-
niskor möjlighet att komplettera sin utbildning i takt
med att samhälle och arbetsliv förändras. Vuxenut-
bildningen kommer därför att spela en avgörande roll
i framtiden för hur väl Sverige förmår ta till vara
människors kompetens. För de enskilda människorna
kan vuxenutbildningen vara avgörande både för deras
personliga utveckling och för deras roll i yrkeslivet.
För Folkpartiet har det genom åren varit en viktig
uppgift att kämpa för vuxna människors rätt att skaffa
sig den utbildning de inte fått som unga. Folkhög-
skolorna, den kommunala vuxenutbildningen och fria
utbildningsanordnare för vuxna är för oss självklara
inslag i utbildningssamhället. Även Folkpartiets idé
om kompetenskonto med möjlighet att ta ut ett pen-
sionsår för att finansiera sina studier hör till bilden av
en framtida reformerad vuxenutbildning. Tyvärr har
inte Sverige i dag en strategi för hur framtidens vux-
enutbildning skall se ut.
Vi menar att vuxna skall ha en självklar rätt till
kompletterande utbildning. Man skall inte behöva
drabbas av arbetslöshet innan man får rätt till studier
och innan man får ekonomiska möjligheter att förvär-
va utbildning som dagens samhälle kräver.
Kunskapslyftskommittén tillsattes av regeringen
1995 för att arbeta fram förslag till mål och strategi
för ett nationellt kunskapslyft. Redan 1996 fick
kommittén nya direktiv av regeringen. Nu skulle man
skjuta den ursprungliga uppgiften till år 2000 och i
stället följa regeringens särskilda satsning på vux-
enutbildningen. Förslag om hur vuxenutbildningen
kan förbättras och utvecklas fick skjutas på framti-
den. På grund av den stora bristen på jobb i Sverige -
på grund av arbetslösheten - blev frågan om vux-
enutbildning i första hand en fråga om att skapa
"lämpliga åtgärder för arbetslösa". I många kommu-
ner sorterar t.o.m. kunskapslyftet inom nämnder och
styrelser som inte ansvarar för den övriga skolan i
kommunen. Folkpartiet vill återföra vuxenutbildning-
en dit där den hör hemma, nämligen till utbildnings-
sektorn.
Utan tvivel, fru talman, har kunskapslyftet för
många människor inneburit en ny chans. Men de
senaste fyra åren har ingenting gjorts för att skapa ett
system som håller för framtiden, där alla har möjlig-
het att komplettera sin utbildning, oavsett om de är
arbetslösa eller inte.
Ett annat problem är att den snabba utökningen av
antalet platser har gjort att greppet om kvaliteten i
utbildningen riskerar att gå förlorat. Kunskapslyfts-
kommittén skall följa och utvärdera satsningen, men
hittills har få uppgifter som handlar om kvaliteten
kommit in. Det har kommit in desto fler uppgifter
som handlar om kvantiteten.
Ett uppenbart faktum är att det finns kursanordna-
re som använder icke lärarutbildad personal och att
kurser som normalt tar ett år läses på tio, tolv veckor i
kommunala uppdragskurser och hos andra utbild-
ningsanordnare. Denna kraftiga volymökning på kort
tid måste ha påverkat den pedagogiska verksamheten.
Det finns alltså en risk att viljan att visa upp bra sta-
tistik går ut över kvaliteten på undervisningen.
Ett annat faktum, fru talman, som bl.a. Kun-
skapslyftskommittén själv kommenterat, är att indivi-
duella utbildningsplaner inte utarbetats för eleverna
enligt de riktlinjer som delegationen för kunskaps-
lyftet gav. Alltför många elever riskerar därmed att
hamna i en utbildning som inte ger dem större chans
än vad de hade före utbildningen att komma in på
arbetsmarknaden.
Det finns ingen aktuell statistik, men även om en-
dast ett mindre antal studerande råkar ut för dåliga
eller oanvändbara utbildningar innebär det för dem
som drabbas ett katastrofalt slöseri med tid och kraft.
Det riktas en viss kritik mot delar av kunskaps-
lyftet från Skolverket - mot Linköpings kommun.
Den berör i första hand kommunens upphandling av
externa anordnare av vuxenutbildning. Motsvarande
granskning borde göras även av kunskapslyftet i
kommunalt utförande. Med tanke på att den särskilda
satsningen skall fortsätta till 2002 borde eventuella
brister i utbildningen rättas till snarast. Skolverket bör
därför få ett uppdrag att följa upp undervisningens
kvalitet, lärarnas kompetens och behörighet samt
betygens relation till resultat på nationella prov, t.ex.
Det svenska utbildningssystemet behöver en ge-
nomtänkt strategi för framtidens vuxenutbildning, en
strategi som garanterar kvalitet och mångfald i ut-
bildningen.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka i enlighet
med den reservation som Folkpartiet hade - reserva-
tion nr 5 under mom. 1 och 2 i utbildningsutskottets
betänkande. Jag nöjer mig med att yrka bifall till den
och ställer mig i övrigt bakom de särskilda yttranden
och andra reservationer som vi har.

Anf. 140 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag har några frågor att ställa till Ulf
Nilsson.
Jag kan rent allmänt säga att jag har väldigt svårt
att hitta något nytänkande när Folkpartiet beskriver
sina visioner om den framtida skolan och talar om ett
nytt sätt att tänka. För mig känns det så otroligt väl-
bekant. Jag tycker att Folkpartiet ofta beskriver den
skola som jag själv fick erfarenhet av en gång i tiden.
En sak som jag gång på gång har tagit upp i de-
batten med Folkpartiet är det slarviga sättet att ut-
trycka sig när det gäller gymnasieskolan. Man säger
att alla elever inte skall behöva ha högskolebehörig-
het. Det låter precis som om vi har sammanhållna
kurser och som om alla skall läsa a-kurser i kärnäm-
nena därför att alla skall få högskolebehörighet. Så är
det inte alls.
För det första ger detta inte mer än den grundläg-
gande behörigheten. De flesta utbildningsprogram på
universitet och högskola - nästan alla - fordrar sär-
skild behörighet. För det andra har man bedömt att
denna nivå är nödvändig inte bara för den personliga
utvecklingen och kompetensen utan också därför att
arbetsmarknaden kräver det. Den moderna tillverk-
ningsindustrin, bl.a., är så pass komplicerad. Dess-
utom har vi ett samhälle som blir alltmera komplice-
rat, med en allt större internationalisering, tack och
lov. Skall man kunna ta till vara sina demokratiska
rättigheter och ha modet att tala för sig och det man
representerar tror jag att det är oerhört viktigt att man
har den grunden.
Jag skulle vilja att Folkpartiet i fortsättningen i
debatterna hyfsade denna kritik något.

Anf. 141 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig talar om en
skola som hon själv har erfarenhet av. Det låter väl-
digt positivt om Britt-Marie Danestig har en erfaren-
het av Folkpartiets skola, som innebär en stadielös
grundskola där man möter eleven på hennes egen
nivå och att elever och föräldrar har inflytande över
den vardagliga undervisningen och har möjlighet att
välja mellan olika skolor med olika profiler. Den
typen av skola tror jag inte att Britt-Marie Danestig
känner igen från sin barndom.
Vi är verkligen inte för någon gammaldags stel
kunskapsskola. Vi är för en kunskapssökande skola,
men vi tycker att det är oerhört viktigt att kvaliteten
utvärderas och att samhället tar reda på vad som hän-
der i skolan för att kunna åtgärda det som inte går bra.
Den svenska gymnasieskolan är faktiskt den enda
i världen som har inskrivet att 100 % av eleverna
skall uppnå grundläggande högskolebehörighet. Det
här är inte bra för eleverna - inte för alla elever. Det
vore mycket bättre för många elever på t.ex. yr-
kesprogram att få en rejäl yrkesgymnasieexamen,
naturligtvis möjlig att komplettera när man är intres-
serad av att gå vidare. Kanske kunde man ägna flera
år åt att träna upp sig i att använda svenska språket
eller engelska, i stället för att tvingas att först klara av
kurs A, sedan kurs B osv. med precis samma krav
som på t.ex. naturvetenskapligt program.
Jag tror att eleverna vore mer betjänta av att kun-
na välja vilken takt och vilken nivå de vill komma till
i de teoretiska ämnena. Det här är av omtanke om
eleverna.

Anf. 142 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kan hålla med Ulf Nilsson om att
det är viktigt att eleverna får ett stort inflytande över
hur undervisningen skall läggas upp. Jag tror att en av
bristerna i dagens gymnasieskola är att eleverna inte
har det inflytandet, att skolan inte förmår att möta
dem där de finns med de intressen de har. Jag tycker
att det är på det sättet vi skall försöka angripa pro-
blemen, inte genom att minska kraven.
Vad gör vi om vi minskar kraven för de här ele-
verna? Jo, vi släpper ut dem till en arbetsmarknad
som egentligen inte tar emot dem. Det är bara att
skjuta problemen framför sig. Ambitionen bör givet-
vis vara att alla skall klara av det här. Nu kommer
inte alla att göra det, men betydligt fler kommer att
göra det än i dag.
När jag sade att det var som att känna igen mig
kanske jag inte tänkte just på den stadielösa skolan.
Vi har ju varit överens om att avskaffa stadierna. Det
finns inga stadier nu. Men när Ulf Nilsson pratar om
fler skalsteg i betygen tycker jag att det är ett omo-
dernt sätt att se på inlärning. Det har en styrande
effekt, konserverar ofta arbetsmetoder och stimulerar
egentligen inte de egenskaper som många, bl.a. före-
trädare för arbetslivet, säger sig önska - kommunika-
tionsförmåga, kreativitet, skapande samarbetsförmå-
ga, möjlighet att söka information, värdera den kri-
tiskt och sammanställa den osv.
Jag skulle också vilja göra en kommentar om kun-
skapslyftet. Jag tycker att det här lät så negativt. Jag
har varit i mängder med olika grupper där man har
uttryckt sig oerhört positivt. Man har sagt: Vilket
fantastiskt lyft detta har varit - att äntligen få ägna sig
åt studier, att få nya insikter! Vilket lyft för förmågan
och självkänslan det har varit! Hela 80 % av dem som
deltar i kunskapslyftet säger sig också vara mycket
nöjda. Det är klart att det finns brister, och dem skall
vi försöka åtgärda. Men grundtonen är oerhört posi-
tiv.

Anf. 143 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag sade i och för sig ingenting i mitt
anförande om fler betygssteg. Men eftersom Britt-
Marie Danestig tar upp det vill jag nämna att när ett
betygssystem uppenbarligen inte uppfattas som rätt-
vist på grund av att ett steg, nämligen steget mellan
Godkänt och Väl godkänt, är så väldigt brett bör man
försöka nyansera betygssystemet, eftersom man ändå
- åtminstone från våra partier - är överens om att ha
betyg.
Sedan gällde det eleverna och deras möjlighet att
välja sin utbildning. När man sätter ribban så högt
som vi har gjort även för de mer yrkesinriktade ele-
verna skapar man en känsla av att det faktiskt bara är
teoretisk utbildning som är värd någonting. Det är
ganska tungt att behöva gå i skolan när man kanske
inte riktigt orkar med eller vill kämpa så hårt med
engelska och matte. Varför inte lägga upp en kursplan
där man verkligen lär sig ordentligt det man lär sig i
stället för att behöva gå vidare? Jag tror att många
elevers frustration på gymnasieskolan över att inte
räcka till beror på att man är tvungen att sätta ribban
för högt.
Kunskapslyftet har gett många människor mycket
positivt, och det sade jag också. Jag tycker att det är
viktigt att utvärdera allt som har skett där, både bra
och dåligt. Men tyvärr har vi haft för bråttom med
det. Vi har ju inte fått in några andra uppgifter än just
det som handlar om kvantitet samt enkäter om hur
eleverna trivs, och det är ju väldigt viktigt. Men vad
som nu är viktigt är dels att få reda på att man verkli-
gen har hållit kvalitetsnivån på samma nivå som i
övrig gymnasieutbildning, dels att eleverna inte luras
att tro att de nu har klarat sig in på arbetsmarknaden
och sedan ändå är i samma trista situation efter det att
de gått igenom kunskapslyftet.
En sådan här jättesatsning måste man utvärdera
och försöka göra någonting åt innan det har gått fem
år.

Anf. 144 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall till att börja med kommente-
ra det senaste replikskiftet. Är det någonting som har
visat sig viktigt för att bryta den sociala snedrekryte-
ringen är det att alla kan ta sig vidare från gymnasiet
till vidare studier. Det har en oerhörd betydelse, inte
minst för de barn som kommer ur arbetarklassen, att
man skall kunna leta sig vidare, även om man precis
efter gymnasiet inte har lust med det. Jag tycker där-
för att det är en oerhört viktig sak som har genom-
förts.
Jag har en kommentar och en fråga till Ulf Nils-
son. Kommentaren gäller kunskapslyftet. Ulf Nilsson
får det nästan att låta som att man gör kunskapslyftet
en tjänst genom att vänta med att genomföra saker
och i stället prata på lång sikt om hur saker och ting
skall bli bättre. Låt mig konstatera att de tusentals
människor som inte skulle kunna börja kunskapslyftet
om Ulf Nilssons och Folkpartiets nedskärning på
1 125 000 000 kronor genomfördes nog snarare skulle
tycka att John Maynard Keynes ord om att på lång
sikt är vi alla döda var det som i så fall var giltigt.
Min fråga är egentligen ganska enkel. Jag hörde i
Ulf Nilssons anförande att han hade belägg för att
friskolesystemet, som han uttryckte det, hade minskat
segregationen i Stockholm. Jag kommer därifrån själv
och är intresserad av att veta vilka belägg det är. Jag
ställer därför den frågan till Ulf Nilsson.

Anf. 145 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! När det gäller kunskapslyftet vill
Folkpartiet också anslå ett antal extra miljarder för
den särskilda utbildningssatsningen på vuxna, men
25 % mindre än vad regeringen vill. Det samman-
hänger med någonting som vi inte debatterar i dag,
nämligen att vi avsätter ett stort antal slantar till åt-
gärder mot arbetslösheten. Det är företagsstimuleran-
de åtgärder av typen sänkta arbetsgivaravgifter osv.,
som vi får debattera i ett annat sammanhang. Men
man kan inte komma ifrån att en stor del av kun-
skapslyftspengarna går just till att göra någonting åt
den akuta arbetslösheten. Det får alltså ses i det sam-
manhanget.
Jag håller med Kalle Larsson, fru talman, när det
gäller den sociala snedrekryteringen. Som jag sade:
Skolan är den viktigaste möjligheten att skapa jämli-
ka livschanser i samhället, oavsett vilken ålder man är
i. Därför tycker jag att reglerna i kunskapslyftet är
orättvisa. Jag har blivit uppringd av folk i min hem-
kommun som varit under 25 år och undrat: Varför får
jag inte studera gratis? Någon stackare som hade varit
arbetslös tills han blev 27 och inte hade någon a-
kassa undrade: Varför får inte jag studera gratis?
Varför måste jag låna pengar?
Jag tycker alltså att man måste se över även regel-
systemet för att känna att det här är någonting som
når alla medborgare, inte bara dem som man kan
hyfsa arbetslöshetsstatistiken för.
Avslutningsvis, Kalle Larsson, kommer jag tyvärr
inte ihåg namnet på undersökningen, men det kan vi
ta reda på till nästa gång. Det var en utvärdering som
gjordes i Stockholm för två år sedan, av Stockholms
kommun, om hur friskolorna hade slagit, om det blev
någon skillnad på den sociala sammansättningen
jämfört med övriga skolor. Det visade sig att det blev
det inte. Det blev snarare så att en del föräldrar valde
att låta sina barn gå i skolor som låg utanför deras
egen stadsdel och en del gjorde det inte. Men vi får
återkomma till det.

Anf. 146 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Ja, det kan vi gärna göra. Jag tror att
det är en debatt som kommer alltmer: hur vi skall
kunna minska segregationen i samhället. De siffror
som jag brukar använda mig av är från Aftonbladet,
som i samarbete med Statistiska centralbyrån har
gjort en undersökning. Man har tittat på de tio bästa
skolorna i landet. Av dem är sex fristående skolor,
och på dessa är det 70-80 % av eleverna som har
föräldrar med högskoleutbildning. Bland de tio lägst
placerade skolorna finns det en friskola, och där är
det bara 20 % av föräldrarna som har gått på högsko-
la.
Detta är ett sätt att mäta att det har hänt någonting.
Det här är en uppdelning där en del föräldrar som
själva har god utbildning har placerat sina barn i en
utbildning som passar, medan de andra inte har haft
förmågan att göra detta. Självklart får vi återkomma
till detta när vi vet vilken undersökning vi pratar om,
men jag tror att det blir svårt för Ulf Nilsson att hitta
belägg för att segregationen skulle minska i det här
fallet.
Vad gäller kunskapslyftet vidhåller jag att det blir
märkligt att hänvisa till att reglerna inte är riktigt
klara och att det finns en del små oklarheter. Jajamän-
san, då skär vi bort 1 125 miljoner. Den logiken
stämmer inte för mig.
Jag tror att det handlar om att man från Folkparti-
ets sida inte vill prioritera de här frågorna så högt som
vi inom Vänsterpartiet, men också majoriteten i ut-
skottet, faktiskt vill göra. Det tycker jag är ärligare att
säga: Vi vill inte satsa lika mycket pengar på kun-
skapslyftet, därför att vi inte anser att det är lika vik-
tigt, eller något sådant. Det vore en rimligare argu-
mentation, Ulf Nilsson.

Anf. 147 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Folkpartiet tycker att det är så
skrämmande att vi har en sådan hög arbetslöshet att
vi i vårt budgetförslag är beredda att lägga 5 miljar-
der, alltså betydligt mer än den miljard Kalle Larsson
talar om, på utgifter för att komma till rätta med ar-
betslösheten genom de reformer för företagen som
jag talade om. Om det ger resultat kommer inte den
här besparingen på kunskapslyftet att drabba några
människor.
När det gäller fristående skolor är det väldigt
komplicerat. Verkligheten är mer komplicerad än
man gör den till i debatter. Jag tror, Kalle Larsson, att
man aldrig kan dra en fullständigt rak linje. Om man
inför t.ex. frivillig musik eller kultur i grundskolan
kan man säkert hitta statistik på att en större procent
elever som är barn till föräldrar med hög utbildning
väljer detta. Verkligheten är komplicerad. Det gäller
att hitta ett system där man hela tiden gör t.ex. särskilt
riktade insatser för skolor i områden som är utsatta, så
att de blir riktiga spetsskolor för att uppväga de här
faktorerna.
Men jag tycker att det är en alldeles för pessimis-
tisk inställning att bara bestämma sig för att det enda
vi kan göra är att inte låta människor välja.

Anf. 148 TORGNY DANIELSSON (s):
Fru talman! I dag debatterar vi utbildningsfrågor,
och vi vet att det finns ett allt större intresse för de
frågorna, då utbildning kan sägas vara en av de ab-
solut viktigaste resurserna för långsiktig tillväxt och
ökad sysselsättning. Det märks inte minst när vi dis-
kuterar resurser till den högre utbildningen. Vem vill
inte ha en ny högskola, eller varför inte ett nytt uni-
versitet?
Allt det här är gott och väl, men jag tänker i dag
inte tala om den högre utbildningen. Det har andra
gjort före mig. Jag kommer att prata om det som är
minst lika viktigt, kvaliteten och likvärdigheten i det
som ger grundförutsättningarna för fortsatt högre
utbildning, nämligen barnomsorg och skola.
Utbildning skapar inte bara förutsättningar för att
utveckla samhället och dess näringsliv, utan är också
att betrakta som en rättighet för den enskilda männi-
skan. Utbildningens och bildningens roll för den
personliga utvecklingen måste lyftas fram, då dessa
verksamheter ger ökade förutsättningar för ett rikt liv,
både i termer av att skapa frihet och kunna försörja
sig själv och att utveckla självkänsla och identitet. Att
kunna hävda sin rätt och uttrycka sina åsikter är också
en av grundförutsättningarna för en fungerande de-
mokrati.
Utbildning är inte alltid och enbart att ha goda te-
oretiska kunskaper, utan handlar mer om att skaffa
sig kompetens eller redskap för att kunna tackla olika
situationer i livet. Vi lever i en snabbt föränderlig
värld och ställs allt oftare inför nya utmaningar som
kräver nya redskap. Därav vikten av det livslånga
lärandet.
Fru talman! Förskolan lägger grunden för det
livslånga lärandet, och målet för förskoleverksamhet
och skolbarnsomsorg är att genom pedagogisk grupp-
verksamhet stimulera barns utveckling och lärande.
Förskolan bidrar tillsammans med föräldrarna till att
skapa goda uppväxtvillkor för de allra yngsta i sam-
hället. Den 1 augusti i år infördes en läroplan för
förskolan. Förskolan är därigenom en integrerad del
av utbildningssystemet, som bidrar till att skapa en
sammanhållen verksamhet som omfattas av en ge-
mensam pedagogisk grundsyn.
Förskoleverksamheten har under ett antal år suc-
cessivt byggts ut, så att det i dag råder i princip full
behovstäckning. Ca 85 % av de förvärvsarbetande
och studerande föräldrarnas barn har plats inom barn-
omsorgen. Antalet kommuner där barn till arbetslösa
får behålla sin plats har ökat något under 1998. Fort-
farande står dock många barn med arbetslösa föräld-
rar utanför barnomsorgen.
Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att
uppmärksamma de barn som av olika anledningar
inte får ta del av den pedagogiska verksamhet som
förskolan erbjuder. Därför anser vi att det är viktigt
att barn till de föräldrar som blir arbetslösa får behålla
sin plats på förskolan, men också att förskola erbjuds
alla, oavsett om föräldrarna förvärvsarbetar/studerar
eller inte. Det centrala är verksamhetens värde för det
enskilda barnet och att förskola kan erbjudas alla på
likvärdiga villkor och till en rimlig kostnad. Därför
står vi socialdemokrater fast vid vårt förslag om en
maxtaxa vad gäller barnomsorgsavgiften. Detta är
något som vi i nuläget tyvärr inte kan få majoritet för.
Förskolan har lång erfarenhet av att på ett före-
dömligt sätt förena omvårdnad och omsorg med en
pedagogik som stimulerar barnens personliga utveck-
ling och lärande. Den integration som nu blir allt
vanligare mellan förskola, förskoleklasser, skola och
skolbarnsomsorg - där lärare, förskollärare, barn-
skötare och fritidspedagoger samarbetar - är mycket
positiv och leder framför allt till en spännande ut-
veckling.
Det här är bra exempel på att vi alltmer får det vi
önskar, en sammanhållen pedagogisk verksamhet för
alla, från förskolan t.o.m. gymnasiet, där eleven står i
centrum och utvecklingen följs genom planering, som
bl.a. görs i form av utvecklingssamtal.
Fru talman! Målet för skolan är att alla barn och
ungdomar oberoende av kön, geografisk hemvist
samt sociala och ekonomiska förhållanden skall ha
lika tillgång till likvärdig utbildning av hög kvalitet.
Alla barn skall ges förutsättningar att nå målen i
skollagen, läroplanerna och kursplanerna.
Vi vet att det är kommunerna som har ansvaret för
att dessa mål kan förverkligas. Likvärdighet och kva-
litet måste hävdas, och därför är det angeläget att
kommunerna ges de rätta förutsättningarna, bl.a.
genom att de får erforderliga resurser. Vi är flera här i
riksdagen som långsiktigt satsar för att ge kommu-
nerna ökade ekonomiska resurser.
Vi har här i kammaren redan beslutat om att
kommunerna tillsammans med landstingen får 12
miljarder årligen fr.o.m. i år, och vi vill med de för-
slag som nu aviserats successivt öka tillskottet ytter-
ligare, så att statsbidragen fr.o.m. år 2001 blir 22
miljarder årligen. Jämfört med år 1996 är detta mer.
Det gör vi bl.a. för att vi vill skapa utrymme för att
utveckla och förbättra verksamheterna inom skola,
förskola och skolbarnsomsorg.
Satsningen på barn med behov av särskilt stöd
skall prioriteras. Detta är så viktigt att jag säger det en
gång till: Satsningen på barn med behov av särskilt
stöd skall prioriteras.
Men det räcker inte att enbart se till att kommu-
nerna har pengar. Det är naturligtvis det som varje
skola åstadkommer som är viktigast. Skolverket har
här sin viktigaste uppgift, nämligen att utveckla,
stödja och kontrollera kvaliteten och likvärdigheten
inom skolan. Resultatet av detta uppföljnings- och
tillsynsarbete presenterat på kommunnivå, eller varför
inte på en enskild skola, är ett mycket värdefullt in-
strument för lärare, skolledare och kommunpolitiker,
som då har att fatta beslut vad gäller resursfördel-
ningen utifrån det resultat som man ser.
Svaren på frågan om vi får ut det vi förväntar oss
är angelägna för oss alla. Därför satsar vi på att ge
Skolverket ökade resurser i form av nya tjänster som
skolinspektörer och en ny nationell inspektionsnämnd
som möjliggör att vi noga kan följa utvecklingen och
vidta åtgärder på alla nivåer för att just säkra kvalitet
och likvärdighet.
I år har utbildningsinspektörerna fått tre huvud-
uppdrag för kvalitetsgranskning: För det första att
följa upp och titta närmare på rektorsfunktionen i
skolan. För det andra att se på barn med behov av
särskilt stöd. Slutligen att studera läs- och skrivpro-
cessen i undervisningen.
Fru talman! Behovet av att rekrytera lärare till
skolan och behålla de som arbetar där i dag framstår
som en av våra mest angelägna uppgifter. Skolans
personal måste kunna erbjudas en positiv utveckling
och en bra arbetsmiljö. Det är därför glädjande att
kunna konstatera att en gemensam avsiktsförklaring
om åtgärder för att stimulera läraryrkets utveckling
och rekrytering har slutits mellan Utbildningsdepar-
tementet, Kommunförbundet, Skolledarna, Lärarför-
bundet och Lärarnas Riksförbund. De konkreta för-
slag som i dagarna förväntas komma kanske kan bli
en trevlig julklapp i en eller annan form inför julen.
Lärarnas och skolledarnas grundutbildning och behov
av kompetensutveckling utreds också, och man för-
väntas lämna förslag på hur vi kan erbjuda livslångt
lärande för lärare.
Skolans utveckling med hjälp av informationstek-
nologi är redan en viktig framtidsfråga. Lärare och
elever behöver få tillgång till och erfarenhet av IT
som verktyg, men det är också angeläget att utveckla
IT ur ett pedagogiskt metodperspektiv. Därför väl-
komnar vi nu det program för IT i skolan som rege-
ringen presenterar och som skall genomföras under
den närmaste treårsperioden.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall
till hemställan i betänkandet och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 149 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Man ser nästan Alva Myrdal gå ge-
nom rummet. Hennes ande finns tydligt kvar när man
lyssnar på Torgny Danielsson.
Är det inte från ert perspektiv ett problem att en
fjärdedel av de svenska barnen inte åtnjuter barnom-
sorg på det sätt ni vill? Man väljer av olika skäl att de
skall vara hemma, skötas om av mormor, en granne
på gatan osv. Är inte det ett problem för er? Vad vill
ni i så fall göra åt det?

Anf. 150 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte förstå att det skall vara
något problem att en fjärdedel inte väljer den möjlig-
heten. Jag sade att utbyggnaden har skett i en takt
som gör att vi nu kan säga att vi lever upp till löftet
att erbjuda alla barnomsorg som har behov av det.
Det är en annan sak att vi också säger att alla som vill
även skall erbjudas möjlighet att delta i någon form
av pedagogisk verksamhet inom en förskola. Den kan
utvecklas på olika sätt. Vi har inte någon statistik för
dem som använder möjligheten att delta i öppna för-
skolan.
Det är inte något problem utan snarare en intres-
sant utmaning att kunna tillmötesgå de önskemål och
den efterfrågan som finns från föräldrar om att barn
skall ges möjlighet att delta i förskoleverksamhet.

Anf. 151 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Vi kanske inte upplever det som ett
problem. Men de föräldrar som gör det valet tycker
att det är ett problem. De har svårt att förstå att tre
fjärdedelar av barnkullarna åtnjuter 100 % av bidra-
get.
Det satsas ju 42 miljarder kronor i landet på barn-
omsorg. De går uteslutande till den grupp Torgny
Danielsson företräder. Det är svårt att förklara. Vi
förklarar det genom att säga att ni inte vill. Det förstår
de.

Anf. 152 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte att man lösryckt kan
plocka ut förskoleverksamheten ur familjepolitiken,
när vi även måste se till annat stöd som sker till fa-
miljer med barn, alltifrån barnbidrag till andra verk-
samheter som kommunerna erbjuder, t.ex. barna-
vårdscentraler.
Det är intressant att följa utvecklingen av vad för-
äldrar väljer och kräver av kommunerna. Det är vik-
tigt att vi i riksdag och regering kan ställa upp och
stödja utvecklingen så att föräldrarna får det de efter-
frågar.

Anf. 153 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det var tydliga deklarationer från
Torgny Danielsson om vad Socialdemokraterna vill,
men de stämmer inte riktigt med vad man orkar med
- och det kan bero på den ekonomiska situationen.
Uttalandena om visionerna är väl bra.
Jag har en fråga på en punkt som jag däremot inte
tycker verkar så alldeles klar.
Torgny Danielsson säger att det är viktigt att barn
till arbetslösa får behålla sina dagisplatser. Åtgärden
skulle vara att införa maxtaxa. Jag har svårt att se hur
det skulle lösa deras problem. Det är framför allt ett
dyrbart sätt att lösa vissa problem inom barnomsor-
gen. Men just för den gruppen borde det finnas be-
tydligt enklare och billigare sätt att snabbt åtgärda
den brist som nu finns i barnomsorgen. Det är på
gränsen till omänskligt att ett barn får sluta på dagis
för att föräldrarna blir arbetslösa. Maxtaxan kan
knappast vara någon hjälp för den familjen.
Kommunerna har för närvarande inte råd. Det är
enda orsaken till att man inte låter barnen behålla sina
platser. Kommunernas ekonomi kommer inte att
förbättras tack vare maxtaxan. Taxan för den familjen
ligger, med den progressiva avgift som nu finns,
förmodligen redan under taket.

Anf. 154 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Gunnar Goude pratar
om två saker. Det ena är att barnet skall ha rätt till att
behålla sin plats inom förskolan eller barnomsorgen,
även om föräldrarna tillfälligt förlorar sitt arbete. Det
skall inte behöva innebära att barnet blir "arbetslöst",
dvs. behöver ta smällen och lämna kamrater och
annan verksamhet. Det är skilt från själva taxesys-
temets konstruktion.
Ett problem är att det finns otroligt många olika
konstruktioner på barnomsorgstaxa, och det slår olika
beroende på vilken kommun man bor i, vilken in-
komstgrupp man tillhör osv. Det är ett hinder för att
kunna erbjuda varje barn - det är barnet som är i
centrum - en förskoleverksamhet med ett gott peda-
gogiskt innehåll. Målet är naturligtvis att det skall ske
på samma sätt som vi i dag erbjuder skolverksamhet
för alla barn.

Anf. 155 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det var bra att det missförståndet kla-
rades upp. Det var en koppling i anförandet som jag
tror att fler missförstod.
Är Socialdemokraterna beredda att vidta den åt-
gärd som Miljöpartiet har föreslagit, nämligen att
införa kravet på att alla skall ha rätt till barnomsorg
fr.o.m. tre års ålder? Det skulle ekonomin klara av i
dagsläget, och det skulle lösa en stor del av proble-
men för dem som Torgny Danielsson optimistiskt
kallade tillfälligt arbetslösa.

Anf. 156 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Både Gunnar Goude och jag vet att
det övergripande målet är att ha en budget i balans.
Hur ni har räknat för att komma fram till att det är
möjligt i dag inom ramen för den ekonomiska tilldel-
ning som finns erbjuda alla barn från tre års ålder och
uppåt barnomsorg beror på vilket budgetalternativ vi
pratar om.
Detta är ingen lätt sak att lösa och att komma med
ett färdigt förslag till. Jag sade tidigare att ett av de
större problemen är att de taxesystem för barnomsor-
gen som finns är så olika konstruerade. Överens-
kommelsen innebär att de åtgärder som vi i riksdagen
och regeringen beslutar om skall ha en kostnadsneut-
ralitet vad gäller kommunernas ekonomi.

Anf. 157 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Detta gäller den fråga som har disku-
terats mycket precis efter valrörelsen, nämligen
maxtaxan. Det har varit ett favoritämne i debattpro-
gram på TV och även i många nyhetssändningar och
på många tidningssidor.
Jag kan bara konstatera att det framför allt är till
förmån för de borgerliga partierna, som åtminstone på
en liten punkt kan hitta en fråga där vi fortfarande
träter en del.
Jag kan heller inte bara gå förbi frågan när Torgny
Danielsson tar upp den på det sätt han gör och nästan
insinuerar, eller i varje fall får det att låta som, att
ansvaret för att det här inte redan är genomfört ligger
på någon annan än socialdemokraterna själva, för så
är faktiskt inte fallet.
Socialdemokraterna hade inte själva något finan-
sierat förslag till maxtaxa. I skrivningarna i den mo-
tion som Vänsterpartiet har väckt ser vi mycket posi-
tivt på den tanken. Vi vill om det är möjligt införa
nolltaxa på dagis, och vi är öppna för diskussioner om
detta.
Låt oss sätta oss ned och tala om det. Men sluta
att insinuera att det är någon annan som har stoppat
förslag som ni själva inte ens har tagit upp i förhand-
lingarna.

Anf. 158 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson tyckte det var bra
med familjedaghemmen och den öppna förskolan.
Det håller vi i Centerpartiet fullkomligt med om. Det
är väldigt bra.
Nu har det tagits fram en läroplan som skall vara
som en kvalitetsstämpel på förskolan. Regeringen
föreslår att de enskilda familjedaghemmen och öppna
förskolorna inte skall omfattas av läroplanen.
Eftersom Torgny Danielsson företräder majori-
tetspartiet som sitter i regeringen skulle jag vilja fråga
honom hur han ställer sig till det. Vi i Centerpartiet
tycker att även de bör få kunna ansluta sig till läro-
planen för att visa att de lever upp till den läroplan
som finns och den kvalitetsstämpel som man sätter på
förskolorna.

Anf. 159 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som Brigitta Sellén uttrycker det ser
inte jag att det finns något hinder att de ansluter sig
till läroplanen och vill leva upp till de mål vi sätter i
läroplanen för förskolan och därmed kan leva upp till
att få en kvalitetsstämpel.
Detta är naturligtvis beroende av hur man vill ar-
beta vidare med den här frågan på kommunal nivå,
om man vill utgå från de allmänna råd som finns och
utifrån dem ha en egen ambition. Det är fullt möjligt.

Anf. 160 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Vi i Centerpartiet har en reservation
om detta som kommer att behandlas senare. Vi får
hoppas att Torgny Danielsson kommer att vara till-
mötesgående och hjälpa till att stötta förslaget så att
det kommer att bli på det här sättet och att det inte
bara är ett hinder, som Torgny Larsson uttrycker det.

Anf. 161 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson talar vackert om
att det behövs en bättre skola. Föga förvånande är
receptet mer pengar till kommuner och landsting.
Vårt förslag är i stället en nationell skolpeng. Min
fråga är: Vilket är det effektivaste sättet? Är det inte
effektivare att skicka pengarna direkt till eleverna och
föräldrarna och inte låta dem gå omvägen via kom-
mun- och landstingspolitiker?

Anf. 162 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har aldrig riktigt lyckats förstå
hur ert system med nationell skolpeng skall fungera.
Per Bill frågade om vilket som är effektivast. I min
sinnevärld, när jag försöker sätta mig in i det försla-
get, innebär det att vi skapar en överbyggnad, en
byråkrati. Jag har tidigare upplevt att moderaterna har
arbetat mot att skapa administrativa system som ris-
kerar att ta resurser från verksamheten.
Jag har en tilltro till att man genom den kommu-
nala demokratin kan skapa den för alla lokala förut-
sättningar bästa verksamheten som inbegriper en
dialog och ett direkt inflytande för både föräldrar och
elever i hur man planerar och lägger upp verksamhe-
ten.
Förutsättningarna är otroligt olika från kommun
till kommun. Det visar också de skillnader som vi ser
när vi får redovisningar för hur mycket kommuner
lägger ned på skolan och hur mycket en elev kostar i
olika kommuner.
Det tar emot att man skall flytta pengarna och av-
lägsna dem från den grupp som sitter närmast till för
att kunna bedöma kvaliteten i verksamheten.

Anf. 163 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Också jag vill ställa en fråga om
maxtaxan. Torgny Danielsson säger: Vi står fast vid
maxtaxeförslaget inom barnomsorgen, men tyvärr
fick vi ingen majoritet för det.
Som jag förstår det påstår Torgny Danielsson att
det berodde på antingen Vänsterpartiet eller Miljö-
partiet att Socialdemokraterna inte fick igenom för-
slaget. Jag kan inte tolka det på något annat sätt.
Det som är intressant och som jag vill fråga Torg-
ny Danielsson är: Varifrån skulle pengarna till finan-
sieringen ha hämtats för vad maxtaxan skulle ha kos-
tat? Det vore oerhört intressant att få ett klargörande
från socialdemokraterna.
Ni är oerhört snabba att fråga: Hur har ni finansie-
rat det här? Nu ställer jag frågan till Torgny Daniels-
son: Hur har s tänkt finansiera maxtaxan? Är tanken
att vältra över kostnaderna på kommunerna och via
s.k. Perssonpengar sedan försöka reglera det? Det
vore intressant att få ett klargörande svar på det.

Anf. 164 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Nu finns det inget färdigt förslag ef-
tersom det inte gick att komma längre. Avsikten har
hela tiden varit, som jag också sade i ett tidigare in-
lägg i debatten, att det övergripande ansvaret för att
ha en budget i balans innebär att om vi kommer med
nya reformer skall de också vara finansierade.
Överenskommelsen gentemot kommuner och
landsting innebär att nya verksamheter och reformer
som berör deras verksamhetsområden skall genomfö-
ras utifrån att det blir kostnadsneutralt gentemot
kommun- och landstingssektorn. Det blir svaret så
långt.
Finansieringen ryms inom den totala budgetram
som vi ser utifrån den tillväxt som vi för närvarande
har. När det gäller vilket parti som säger sig vara
berett att stödja förslaget har jag inte pekat ut något
parti. Just nu kommer vi inte längre. Men Erling
Wälivaara är hjärtligt välkommen att delta och stödja
förslaget längre fram.

Anf. 165 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! I min hemkommun Luleå kostar en
barnomsorgsplats ca 2 000 kr per barn. Maxtaxeför-
slaget var 700 kr per barn. Det utgör miljarder totalt i
Sverige om man inför maxtaxan.
Jag kan inte förstå att ett majoritetsparti, ni hade i
varje fall makten under valrörelsen, kan komma med
en sådan tanke utan att också kunna anvisa medel när
det är fråga om miljarder.

Anf. 166 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När vi socialdemokrater presenterade
förslaget i samband med att vi presenterade hela val-
manifestet redovisades också en beräknad kostnad för
införandet av reformen. Den rymdes gott och väl
inom ramen för det totala budgetförslag med alla de
verksamheter som redovisades där.

Anf. 167 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Torgny Danielsson talade om valfri-
het vad gäller barnomsorg och skola. Den valfriheten
välkomnar vi kristdemokrater. Det är närmast en
demokratisk självklarhet i vårt samhälle att vi skall ha
valfrihet och rätt att bestämma. Frågan är utifrån
vilka perspektiv som vi uttalar oss om den rätten och
den valfriheten.
Ni säger samtidigt att arbetslösa skall få behålla
sina platser i barnomsorg och förskola. Javisst, det
skall vara en möjlighet för dem som behöver det.
Vi kristdemokrater har sett rätten, rådigheten,
över barnet som i huvudsak vilande på föräldrarna. Vi
har också upplevt skolan som ett stöd för föräldrarna
som har det yttersta ansvaret för barnen.
Att arbetslösa föräldrar kan känna att de t.o.m.
kan utnyttja tiden till att umgås med sina barn ser vi
som en poäng. I det avseendet är den öppna förskolan
ett oerhört stöd och bör därför få ett pedagogiskt
program. Den öppna förskolan kan stödja föräldrar
genom gemenskapen där och även genom att utveckla
den sociala gemenskapen.
I de flesta kommuner har man dragit ned på den
öppna förskolan. I stället blir det ett förmynderi från
samhällets sida genom att man vill lägga fram den här
rätten och valfriheten, men bara under de premisser
som samhället bestämmer. Hur upplever ni den här
dubbelheten i ert budskap? Ni säger att rätten skall
finnas hos föräldrarna, rådigheten skall finnas hos
föräldrarna, men samtidigt vill ni inte tillåta att de
väljer vilken omsorgsform de vill, t.ex. ett vårdnads-
bidrag.

Anf. 168 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har aldrig varit med om att någon
som representerar mitt parti har förbjudit någon om-
sorgsform och sagt att det inte skall finnas valfrihet.
Valfriheten ökar ju också i och med att utbudet från
samhället ökar. Valfriheten för den som är ensamstå-
ende förälder och har låg inkomst finns i realiteten
inte om man inför ett vårdnadsbidrag med den kon-
struktion som Kristdemokraterna pratar om. Det är en
mycket begränsad del av föräldrakollektivet som
skulle kunna använda sig av den reformen om den
genomförs med den standard som vi nu har i samhäl-
let.

Anf. 169 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I Linköpings kommun kostar en
barnomsorgsplats för ett litet barn ungefär 60 000-80
000 om året. Vi skulle kunna vara lite krassa och lite
rättvisa och låta samtliga barn få den del av de barn-
omsorgspengar som kommer från de offentliga skat-
terna. Då skulle föräldrarna kunna välja att själva
utöva omsorgen och tillsynen av sina barn och få den
del som det ändå netto kostar kommunen för varje
annat barn. Den är den enda barnomsorgsform som ni
väljer bort och inte ger någon typ av ekonomisk er-
sättning i form av offentliga intäkter. Den omsorgs-
formen har föräldrar inte rätt att välja. All annan form
av barnomsorg kan de välja och därigenom få del av
allmänhetens medel. Men det får de inte om de tar
hand om barnen själva.
Vi tycker att det inte finns någon som är så bra på
att utöva omsorg och tillsyn över sitt barn som föräl-
dern.

Anf. 170 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt att lyfta fram föräldrar-
nas roll. Jag sade också i mitt anförande att ansvaret
för ett barns utveckling ligger hos föräldrar och för-
skola. Det är viktigt att det finns ett samarbete där.
Jag sade också i ett tidigare inlägg att det av rätt-
viseskäl är viktigt att se helheten. Är man förälder
och har småbarn är man fortfarande stödd av sam-
hället inom en mängd olika områden. Jag nämnde
barnbidrag, föräldraförsäkring osv. Man måste se
helheten.
Jag delar Yvonne Anderssons uppfattning när hon
tar upp nyttan av den öppna förskolan. Det är ett sätt
att nå den grupp som av olika anledningar inte har
förvärvsarbete eller studerar. Det är nog en speciellt
viktig åtgärd för dem som riskerar att inte komma in
på arbetsmarknaden över huvud taget. De tenderar att
bli ganska isolerade som föräldrar. Då är den öppna
förskolan ett ypperligt sätt att skapa en mötesplats.
Då kan samhället erbjuda speciellt stöd den vägen för
de grupper som har behov av särskilda resurser som
föräldrar och barn. Det kan t.ex. gälla språkutveckling
för både barn och föräldrar om det är ett invandrartätt
område.

Anf. 171 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Under den korta tid som jag har varit
skolminister har jag mött två bilder av den svenska
skolan.
Den ljusa sidan är en oändlig rad av positiva lära-
re och skolledare som under varierande förhållanden
arbetar för att ge en bra skolgång till sina elever. I den
bild de ger mig finns såväl möjligheter som svårig-
heter. Men de är övertygade om att de skall lyckas
även om det kommer att ta olika lång tid. Basen i
detta arbete är ofta läroplanens värdegrund, lagarbe-
tet, samarbetet med föräldrar och det övriga samhäl-
let. De elever som jag har mött är ärliga, kritiska,
ibland ängsliga för sin framtid och ibland fyllda av
förtröstan.
Jag har sett skollokaler som är inbjudande och
varma, men också lokaler som är nedslitna och i stort
behov av renovering. Men även där finns det planer,
och man säger att man även med små medel kan
förbättra sina lokaler.
Den mörka sidan har jag mött via medierna. Det
har varit rubriker som talar om våld, mobbning och
sexuella trakasserier.
Vilken bild är då den sanna? Troligen båda. Det är
denna gemensamma bild som vi måste arbeta vidare
med som politiker. Jag som minister måste ge förut-
sättningar för att det skall bli bättre.
Fru talman! I dagens anförande har jag dock valt
att ta upp det positiva, den ljusa sidan av skolan. Jag
vill på detta sätt visa hur skolan förvaltar de medel
som vi ställer till skolans förfogande. Jag kommer
därför särskilt att kommentera IT-satsningen, EU-
projekt, de s.k. Ylvapengarna och de förslag som jag
kommer att lägga fram före jul.
Det nationella programmet Lärandets verktyg är
ett skolutvecklingsprojekt där lärarnas didaktiska
kompetensutveckling med stöd av IT står i centrum.
Satsningen omfattar bl.a. stora investeringar i in-
frastrukturförstärkningen.
Lärandets verktyg är ett erbjudande till alla Sveri-
ges kommuner och skolor. Delegationen för IT i
skolan har av staten fått i uppdrag att genomföra det
nationella programmet under åren 1999-2001. Dele-
gationen har beslutat om följande fyra vägledande
principer.
1. Likvärdighet och kvalitet för alla elever oavsett
vilken skola de går i. Detta innebär att satsningen
skall nå alla skolor i alla kommuner.
2. Satsningen skall främja utvecklingen av skolans
arbetssätt och organisation i den riktning som an-
ges i läroplan, utvecklingsplan, avsiktsförklaring
och skolutvecklingssamtal. Målet är pedagogisk
kompetens och inte program- eller apparatkun-
skap. Utbildningen vänder sig till arbetslag eller
lärarlag.
3. Satsningen skall komplettera och förstärka kom-
munens egna insatser och befriar på intet sätt från
kommunens eget ansvar för kompetensutbildning
av lärare.
4. Infrastrukturen handlar om ökad tillgänglighet till
Internet och e-post.

Totalt berörs nästan hälften av Sveriges lärarkår.
Därmed blir satsningen en av de största i sitt slag i
världen. Tidsplanen börjar januari/februari 1999 och
inleds med information till kommunerna. Från maj till
september utbildas handledare och skolledare. Under
augusti och september hålls seminarier för politiker-
na. Under september-december börjar utbildningen
och startar med 15 000 lärare.
De allra flesta reaktioner jag har mött angående
denna satsning har varit mycket positiva. Personligen
ser jag denna utveckling som en stor seger för funk-
tionshindrade elever i skolan. De kommer nu med i
gemenskapen i stället för att vara utanför. Jag ser
också en utveckling mot en internationalisering av
undervisningen i ett klassrum utan gränser och med
en personlig möjlighet att lära om varandras kulturer
som aldrig kan ges av en lärobok eller en lärare.
Nästa stora viktiga område för skolan och dess
framtidsutveckling är de s.k. EU-projekten. I går
besökte jag Sandlyckeskolan i Torekov. Jag besökte
den inte bara för att det är min gamla skola och för att
det är roligt att komma dit, utan framför allt för att
skolans pågående Comeniusprojekt. Projektet är ett
samarbete mellan Sverige, Italien och Tyskland.
Comeniusprojektet syftar bl.a. till lärarutbyte.
Men ca 65 elever på skolan var i högsta grad berörda.
Här fanns utställningar med dockor, teckningar,
böcker och instrument. Sjätteklassarna berättade med
stolthet om sina brev på engelska till kamraterna på
Capri och i Freital. Men, sade eleverna, de kan inte
lika bra engelska som vi kan.
Lärarna Karin Roslund, Elisabet Persson och Las-
se Larsson var mycket positiva. De sade:
Ingen lärobok kan ersätta en personlig relation. Vi
har fått kunskap och material som vi kan använda i
många år. Vi har lärt oss att vi bör värna om vår
svenska historia och vara stolta över den. Men vi har
också lärt oss att våra elever måste lära sig att skolan
inte är en självklarhet, utan också en förmån, för så
sade man på Capri. Vi kommer också att använda
Internet i kommunikationen med Freital. Tyvärr har
Capri i dag ingen möjlighet att erbjuda detta.
En ej från början planerad del i projektet var att en
bildlärare från Capri anställdes av Båstad kommun.
Läraren lärde många elever att måla med tuschpennor
på ett sätt som man aldrig hade sett tidigare.
Det finns numera inte en enda tuschpenna att köpa
i Båstad, sade en lärare halvt på allvar.
I går presenterades också en enkätundersökning
som Temo har gjort om effekterna av EU-finansierad
skolutveckling. Med dess resultat i ryggen är det lätt,
som ansvarig för skolan, att vara internationalist.
Den visar nämligen att bland dem som har varit
med om samarbete, antingen inom ett utvecklings-
projekt eller som själva varit med i ett utbytes- eller
studiebesöksprogram, finns det en stark tro på vikten
av skolsamarbete inom EU. Hela 98 % av dem som i
praktiken varit med om skolsamarbetet tyckte att
detta arbete var viktigt.
En lärare som deltagit i projektet och svarat på
enkäten skriver: Det har blivit en ny dimension. Vi
har funderat mycket på hur skolan i de andra länderna
fungerar organisatoriskt - deras metoder, människo-
syn, kunskapssyn och didaktik.
Det är genom att etablera en sådan dimension som
man kan bygga en europeisk gemenskap med folklig
förankring. Då har man kommit längre än till de
krökta gurkorna som för många svenskar tyvärr har
blivit sinnebilden för EU.
Det tredje området jag vill kommentera är de s.k.
Ylvapengarna, dvs. medel som staten har avsatt till
kompetensutbildning av lärare. När man som vi i dag
har en starkt kommunaliserad skola är det ofta svårt
att få en tydlighet i vad som händer med det statliga
stödet till kommunerna, t.ex. Perssonpengar eller
kompetensutvecklingspengar.
Jag har därför för avsikt att följa såväl Persson-
pengarna som utvecklingen av bl.a. Ylvapengarna.
Nu vill jag redovisa ett konkret projekt.
75 miljoner tillfördes 168 olika projekt runt om i
Sverige. En utvald skola är Åbyskolan i Mölndal, en
skola för elever från årskurs 4 till 9. En stor del av
eleverna har invandrarbakgrund.
Det projekt som man tilldelats medel för stämmer
väl med det värdegrundsarbete som jag har initierat.
Man har kallat projektet Medmänsklighetsträning, ett
utvecklingsarbete i förhållningssätt och attityder här,
nu och livet ut.
För att nå målet vill man bl.a. ha vidgade kunska-
per i konflikthantering och samtalsteknik. Man vill ha
ytterligare kunskaper om sociala bakgrundsfaktorer
och barns och ungdomars tänkande. Man vill ha kun-
skaper om likheter och olikheter mellan pojkar och
flickor för att kunna erbjuda lika möjligheter till ut-
veckling.
Personalen har nu startat sin kompetensutveckling
samtidigt som ett handledningsarbete har kommit i
gång såväl i arbetslag som för de lärare som vill ha
enskild handledning. Föräldrarna har också engage-
rats, vilket bl.a. har gett upphov till ett tjejkafé. Ar-
betet har inletts samtidigt som man har organiserat
om arbetslagen och infört vertikala arbetslag.
Det här är några röster från lärare på Åbyskolan i
Mölndal, förmedlade via Pia Wretlind, rektor, och
Inger Grahn, specialpedagog:
Jag har fått öva mig att se problem ur elevpers-
pektiv. Vi har fått möjlighet till handledning i arbets-
lag och enskilt för att hantera vår verklighet. Det
känns legitimt att vi arbetar aktivt med social och
empatisk förmåga hos oss och våra elever.
Som jag bedömer det är Åbyskolans projekt ett
gott exempel på vad vi avsåg med Ylvapengarna,
nämligen att utveckla lärarrollen och bryta den yr-
kesmässiga ensamheten i läraryrket.
Fru talman! Jag har nu varit skolminister i två
månader. När jag tillträdde mitt ämbete meddelade
jag att det jag ville göra var att följa upp och utvärde-
ra de reformer som sjösatts de sista åren. Jag sade
också att jag ville ge skolan arbetsro. Det var inte så
att den skulle stå stilla. Det kommer den aldrig att
göra. Men jag ville ge alla rektorer, lärare och andra
som arbetar där en möjlighet att tänka efter och fun-
dera på vad det är man gör som är bra, vad är det man
gör som kan göras bättre och om det finns saker som
man faktiskt är dålig på och som man radikalt måste
förändra.
Men givetvis kan man inte bara stå där, iaktta och
titta på. Man måste givetvis också kunna ingripa och
justera när så behövs. Under den korta tid som har
varit har vi lyssnat, följt upp de utvärderingar vi har
tillhands. Jag kommer nu att redovisa några av nio
förändringar som vi tänker företa fram till jul eller
strax efter julhelgen.
För det första: I dag finns det elever som läser
färdigt och får sitt grundskolebetyg inom gymnasie-
skolans individuella program. De får dock inte tillgo-
doräkna sig detta när de söker till ett nationellt pro-
gram. Vi kommer därför att föreslå en förändring som
ger möjlighet att få tillgodoräkna sig detta betyg. Som
en följd därav skall man även få rätt till ett nytt slut-
betyg från grundskolan.
För det andra: Vi tillsätter en värdegrundsgrupp,
vars uppgift det är att på olika sätt stärka arbetet med
läroplanens värdegrund ute i skolorna. Här kommer
bl.a. att finnas samordningsuppgifter med andra orga-
nisationer, uppföljning av skolverkets utvärderings-
uppdrag, seminarier och kompetensutbildning av
lärare.
Jag delar därför Erling Wälivaaras uppfattning om
en värdegrund. Värdegrunden, kunskapen om hur vi
människor fungerar tillsammans, är basen för att vi
skall få godkända elever i grundskolan. Mår vi bra
vill vi ha kunskap. Mår vi dåligt har vi inte förmåga
att lyssna och ta kunskapen till oss.
För det tredje: Ett område vi har tittat mycket på,
också genom den fokusering som medier har haft, är
sex- och samlevnadsundervisningen. De anvisningar
som finns i våra läroplaner är enligt mitt förmenande
tydliga när det gäller grundskolan, men sämre när det
gäller gymnasiet. Vi tillsätter därför en grupp med
gymnasieungdomar vars uppgift det är att lägga fram
konkreta förslag till den framtida sex- och samlev-
nadsundervisningen på gymnasiet. Ungdomarna
kommer att utses av sina elevråd på tio skolor runt
om i Sverige. De skall använda sin egen skola som
referensgrupp. På varje skola skall de också utse en
s.k. generationsgrupp, där även äldre får vara med.
Detta har jag fattat beslut om i samråd med ungdomar
som tyckte att även de gamla kan få vara med och
tycka. Men det är ungdomarna som kommer att lägga
fram förslagen, och det är de som är huvudpersonerna
i ungdomsgruppen.
För det fjärde: Skolverkets utbildningsinspektörer
kommer inför nästa år att få ett speciellt uppdrag att
utvärdera skolans mobbningsplaner, liksom det som
står i båda våra läroplaner, rektors övergripande an-
svar för sex- och samlevnadsundervisningen och
ANT-undervisningen. Det har ju också tagits upp av
utskottet.
Vi lägger där någonting övergripande, ämnen som
går in i varandra. Det är också de områden som är de
svåraste när det gäller verkställande i praktiken. Där-
för är det väldigt viktigt att inspektörerna får det här
uppdraget och ser hur vi hanterar rektors ansvar för
övergripande ämnen. I de två läroplanerna är det ju
första gången vi arbetar på det sättet, utan kurser
direkt riktade mot enskilt ämne.
Av granskningen skall också framgå hur väl sko-
lan i dessa frågor samverkar med föräldrar och övriga
intressenter i närsamhället, t.ex. socialtjänst och polis.
Skolverket skall redovisa resultatet nästa höst.
För det femte: Vi kommer också att tillsätta den
nämnd som i dagens betänkande benämns inspek-
tionsnämnd. Jag har dock för avsikt att ändra dess
namn. Vi kommer att lägga fram förslag om att den
skall kallas kvalitetsgranskningsnämnd. Jag tycker att
detta namn stämmer bättre mot den verklighet som
nämnden skall stå för. Det handlar inte om att in-
spektera och dra i örat, utan det handlar om att ut-
veckla skolan.
Nämnden kommer att inrättas den 1 juli 1999, och
den skall på regeringens uppdrag genomföra kvali-
tetsgranskning och kvalitetsbedömning inom särskilt
angivna områden. Men den skall också ha initiativ-
rätt, dvs. rätt att själv ta upp områden som den tycker
är viktiga. Just initiativrätten ser jag som oerhört
värdefull. De som skall finnas i den här nämnden är
folk som är ute i verkligheten. I den skall finnas van-
liga kommunpolitiker, rektorer, förvaltningschefer
och lärare. De som är ute i verkligheten skall också
kunna fungera centralt och vara ett stöd för mig som
minister och för er som ledamöter i riksdagen.
För det sjätte: Vi kommer nu att tillsätta den
kommitté som också utskottet har önskat och som
skall göra en översyn av skollagen. I den kommittén
kommer att ingå parlamentariker, representanter för
lärarorganisationerna, kommunförbund och jurister.
Enligt min uppfattning skall kommittén föreslå
hur skollagen skall förenklas och förtydligas samt
anpassas till ett mål- och resultatstyrt skolväsende
och till den ansvarsfördelning som råder mellan stat
och kommun. Kommittén bör även få i uppdrag att
överväga hur skollagen bör utformas.
För det sjunde: Vi kommer också att starta för-
söksverksamhet med en slopad timplan.
För det åttonde - jag går för att vinna tid fram litet
snabbt: Notprojektet kommer att fortsätta i ytterligare
fem år. Projektet har varit mycket lyckosamt, och
därför ger vi det alltså möjlighet till ytterligare fem
år.
Fru talman! Jag hoppas att vi med dessa föränd-
ringar skall kunna närma oss målet en skola där ele-
ven står i centrum - inte lärarna, inte föräldrarna och
inte skolpolitikerna utan just eleven; en skola för alla,
inte för några, inte för många utan för alla.

Anf. 172 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Skolministerns anförande innehöll
mycket som jag bara tacksamt kan ta emot. Jag skall
inte använda tiden till att beröra det. Det var många
fina idéer och projekt som skulle initieras och som
stämmer väl med kristdemokraternas skolpolitik.
I mitt inledningsanförande, som skolministern ty-
värr inte kunde höra, ställde jag en fråga om hur man
får det att gå ihop när man utgår från att barn är olika
men likväl bygger ett skolsystem där barn betraktas
som om de vore lika. De skall lära sig ungefär lika
mycket och på ungefär lika lång tid på ungefär sam-
ma sätt och därtill vid samma tidpunkt i livet. Min
fråga var: Är inte detta feltänkt, och vad kan man
göra åt detta?

Anf. 173 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Låt mig svara Yvonne Andersson och
även ge ett svar på en av Birgitta Selléns frågor.
Vi kommer under våren att lägga fram en propo-
sition med anledning av en utredning om funktions-
hindrade elever i skolan. Den berör elever som har
grava funktionshinder men också elever som har
mindre svårigheter i skolan.
Vi kommer också att beröra det som Yvonne An-
dersson tar upp, nämligen att olika barn behöver olika
tid. Vi kommer att ta upp just tidsanvändningen, att
en del barn kanske behöver tio år. Vi kommer också
att ta upp individuella studieplaner, som Birgitta
Sellén berörde. Vi skall också studera en förlängning
av gymnasieskolan, hur lång tid man behöver även i
den skolan.
FUNKIS-utredningen har mycket klart och tydligt
visat just på behovet av olika tidsanvändning hos
olika barn, och vi kommer att återkomma med kon-
kreta förslag i propositionen med anledning av FUN-
KIS-utredningen.

Anf. 174 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I mitt inledningsanförande frågade
jag också om balansen mellan praktisk och teoretisk
kunskap. Vid sekelskiftet var de praktiska kunskaper-
na allmängods, och det teoretiska var ett eftersatt
behov. I hög grad därför startade folkbildningsverk-
samheten, och sedan tog politikerna över ansvaret.
Nu är läget ett annat. Den teoretiska kunskapen är
allmängods, och det praktiska kunnandet ofta ett
eftersatt behov.
Min fråga till skolministern är: Är skolministern
beredd att ta upp kampen för handens arbete och
uppvärdera det?

Anf. 175 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Det är oerhört viktigt att vi använder
båda våra hjärnhalvor. Det har mycken forskning
visat. Bortsett från att vi har olika syn på hur många
barn som skall finnas i förskolan, från ett års ålder
och uppåt, finns det i dag möjlighet att ha barn från 1
års ålder och upp till 20 års ålder i olika verksamhe-
ter. Det är en oändligt lång tid.
Den tiden kan inte bara fyllas upp av någon form
av teoretisk kunskap. Här måste vi använda hela
kroppen, i allt från drama till dans, med användning
av våra estetiska sinnen i olika former med handen.
Jag tror att det är väldigt viktigt att denna möjlighet
ges i alla åldrar, såväl så att säga på det gamla hög-
stadiet som inom gymnasieskolan.

Anf. 176 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Vi går en demokratiskt intressant ut-
veckling till mötes när våra statsråd delar ut pengar
till verksamheter. Vi har hört talas om Perssonpengar
och om Ylvapengar, och vi får väl snart se också
Ingegerd Wärnersson-pengar i våra skolor. Det blir
intressant att skåda.
Skolministern säger att alla skolor i alla kommu-
ner kommer att få ta del av IT-satsningen. Jag utgår
från att det gäller även friskolorna, och det är bra att
få det bekräftat.
I övrigt tog sig ambitionen på slutet i skolminis-
terns tal. Vi fick då exempel på vad som kan ske lite
längre fram. Jag har dock funderingar kring några
andra saker.
Vad tänker skolministern om elevernas kunskaper
och om kvaliteten i skolan rent allmänt, bortsett från
Skolverkets arbete, som ju alltmer präglas av rege-
ringens verktyg, vilket vi tycker är olämpligt. Vi
tycker att det är lämpligt att man har en fristående
enhet som granskar. Man skall aldrig granska sig
själv. Det är dumt.
Hur ser skolministern på lärarbristen, som blir
alltmer besvärande framför allt när det gäller årskur-
serna 4-9?
Händer det någonting med betygskriterierna?

Anf. 177 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Låt mig först kommentera det som
sades om Ingegerd Wärnersson-pengar. Med den i
och för sig ganska korta bekantskap som jag har haft
med Erik Åsbrink tror jag inte att det skulle bli så
väldigt populärt, om jag började kalla någonting för
Ingegerd Wärnersson-pengar, men jag skall försöka.
Det vore kanske inte en så dum idé.
Vad tycker jag om elevernas kunskap och skolans
kvalitet? Ibland stannar jag upp och tittar tillbaka bara
på den tid som jag själv har varit lärare. Jag tror att
det är viktigt att göra ett sådant historiskt tillbaka-
blickande på dessa 30 år och jämföra vad elever kun-
de då och vad elever kan i dag.
Generellt kan fler elever mer. Ser jag tillbaka 30
år finner jag att få elever kunde ganska mycket,
många elever låg någonstans mittemellan, och en del
elever kunde väldigt lite. Generellt har vi alltså givit
mer kunskap till fler elever.
Vi måste ständigt utveckla alla. Vi ägnar här i
kammaren mycken tid, vilket är bra, åt de elever som
har de största behoven, men vi skall också använda de
möjligheter vi har i dag, t.ex. via IT, att vidareut-
veckla de elever som verkligen har fått förmånen av
en extrabegåvning - där vi kan arbeta med distansun-
dervisning mot högskolorna och i vissa fall kan ut-
veckla individuella planer och studieplaner för gym-
nasieeleverna.
Med utgångspunkt i Skolverket, i OECD-
rapporter och i internationella undersökningar tycker
jag att vi har en bra kvalitet på dagens elever.
När det gäller lärarbristen var det sagt att den s.k.
SLUR-gruppen skulle avlämna sitt förslag den
15 december, men tiden har varit knapp, och vi har
gjort den bedömningen att det är bättre att ta i anspråk
ett par veckor extra. Man kommer i stället att presen-
tera den i början av januari.

Anf. 178 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Tack för det svaret! Jag kan då förstå
att skolministern accepterar att de svenska skolele-
verna till 6-7 % går ut med icke godkända betyg, och
det är allvarligt.
Den andra frågan gäller pengarna. Jag tycker att vi
här i kammaren kan bli överens om att det är skatte-
betalarnas pengar och att det inte är något enskilt
statsråd som skall pryda de pengarna med sitt namn.
Det vore klädsamt för framtiden. Jag hoppas att vi
kan få det dithän.
Jag skulle också gärna vilja få ett klarläggande.
Socialdemokraternas samarbetspartner Vänsterpartiet
är mycket dogmatiskt när det gäller de fria skolorna.
Jag kan ta ett exempel från Umeå. Där håller ambitiö-
sa elever, föräldrar och lärare precis på att starta en
friskola. De är missnöjda med dagens skolsystem,
men de har också ambitioner på annat sätt. Vad kan
vi säga till de föräldrarna och till andra föräldrar runt
om i Sverige? Det är tusentals elever som går i
friskolor. Kommer systemet att förändras eller inte
under den här mandatperioden?

Anf. 179 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! När det gäller de fristående skolorna
satt jag själv i den kommitté som lade fram det för-
slag som så småningom som proposition togs av
riksdagen. Vi följer upp det beslutet och ser hur det
fungerar rent ekonomiskt och om kommunerna följer
upp det ansvar som vi har ålagt dem i den propositio-
nen. Vi ser också efter hur fördelningen av medel
används på de fristående skolorna, om de kommer de
elever till godo som har särskilda behov.
Det finns i dag ingen som helst avsikt att riva upp
detta beslut.

Anf. 180 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Skolministern väljer att titta på den
ljusa sidan, och det är naturligtvis enkelt och trevligt.
Men det är samtidigt genom att titta på den mörka
sidan och på det man borde kunna göra bättre som
man lär sig och som man kan förbättra sig.
Till att börja med tycker jag också att nyspråklig-
heten att kalla skattebetalarnas pengar ena gången
Perssonpengar och andra gången Ylvapengar är för-
skräcklig. Det är väl inte så att statsråden lägger ut
ens en enda liten krona ur egen ficka.
När det gäller att det inte skall bli några nya re-
former utom de nio små förändringarna i kanten, har
vi världens kanske dyraste skola och ändå medelmåt-
tiga resultat på många olika håll. Är inte det ett stort
problem?
Det andra snuddade skolministern vid, nämligen
mobbning och våld i skolan. En säker och trygg miljö
är en grund, en förutsättning för att man skall kunna
få eller skaffa sig den kunskap man behöver. Om man
vet att man riskerar att få stryk på nästa rast tror jag
inte att man har den studiero som man behöver.
Mina frågor är: Vilka konkreta åtgärder tänker
skolministern vidta för att få ordning på de här två
mörka sidorna?

Anf. 181 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Egentligen skulle Per Bill ha ställt
frågan till riksdagens ledamöter. Flera av de nio för-
slag som jag räknade upp är beslutade i just denna
kammare, och de var mycket eftertraktade av kamma-
ren. Om riksdagen själv vill kalla sina förändringar
"små förändringar i kanten" är det upp till riksdagen,
men jag ser dem som radikala och bra förändringar,
som kommer att göra det bättre för eleverna i skolan.
Om man läser och går in i vad samtliga mina nio
punkter står för inser man att syftet är just att säkra
och göra det bättre för de elever som i dag inte klarar
av sin skolgång.
När jag väljer att beskriva den positiva bilden gör
jag det på uppmaning av alla de elever och ungdomar
som jag får brev från varje vecka, som jag möter ute
på mina skolbesök och som inte längre vill höra den
negativa bilden av dem själva eller av den skola de
går i.
Jag har inga lappar för mina ögon som döljer den
mörka bilden. Det sade jag också i min inledning.
Varje åtgärd som jag kommer att vidta som minister
är till för att stärka skolan och göra det bättre i skolan,
framför allt för de elever som har de största behoven.

Anf. 182 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tror att ett av de absolut största
problemen i Sverige är att väldigt många fortfarande
går omkring och tror att vi är bäst i världen. Det är
hög tid att vi försöker göra en så nyanserad bild som
möjligt av verkligheten, såsom den faktiskt är.
Det andra är att jag tycker att varje elev måste få
det bättre, inte bara de som i dag har läs- och skrivs-
vårigheter eller något annat. Det gäller att stimulera
samtliga elever i skolan mer än vad man gör i dag.

Anf. 183 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag är helt övertygad om att vi inte är
bäst i världen. Jag brukar säga att vi har ett unikt
system från 1 till 20 år med välutbildad personal. Det
är unikt. Men på enskilda områden och inom enskilda
klasser kan vi hitta exempel i världen som vi kan lära
oss oerhört mycket av.
Om Per Bill lyssnade på mitt anförande hörde han
att jag nämnde två små enkla ting som lärarna i Tore-
kov hade tagit från Capri. Det ena var att eleverna på
Capri var oerhört stolta över sin historia. De berättade
att de t.o.m. kunde gudasagorna. Det var små fem-
teklassare, och de hade en stolthet som de lärare som
jag träffade kände att de inte hade gett sina elever.
Där fick de en sak att fundera över. Där var de på
Capri bättre.
Det andra var att eleverna på Capri, genom att de
hade helt andra ekonomiska förhållanden, också vär-
nade om skolan. Det var ingen självklarhet att få fina
böcker, att få en penna eller att över huvud taget gå i
skolan. När lärarna i Torekov berättade det för sina
elever på Sandlyckeskolan hade de väldigt svårt att
förstå det. De är ju uppvuxna i ett annat samhälle med
en annan kultur.
Jag är övertygad om, Per Bill, att vi lär varje gång
vi är med i ett EU-projekt eller har ett samtal både
inom Sverige och utom våra gränser.

Anf. 184 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra på statsrå-
det Wärnersson, speciellt när hon räknade upp punk-
terna. Det var många positiva saker som togs upp,
bl.a. försöket med individuella studieplaner. Jag hop-
pas att det kommer till alla elever. Även detta att man
tänker göra försök med slopad timplan är väldigt
intressant.
Sex och samlevnad var också en punkt som stats-
rådet poängterade och sade att man är på gång att
göra något bra av för gymnasieskolan. Men jag hop-
pas att statsrådet också tänker på att högstadiet i dag
inte heller har det tillräckligt bra. Man får inte glöm-
ma bort de eleverna utan måste se till att det fungerar
bra där. De är i den åldern då sex och samlevnad är
"försök" för många ungdomar.
Vad gäller de mörka sidorna pratade jag i mitt an-
förande om att jag tycker att dramapedagoger är ett
bra sätt att lösa den biten. Statsrådet pratade också lite
om drama. Jag hoppas att det kan utvecklas och att
statsrådet är redo att satsa pengar på att utbilda mer
dramapedagoger. Jag vill gärna höra några tankar om
det.
Jag har inte fått något bra besked om statsrådet är
beredd att ta initiativ till en bred överenskommelse
vad gäller betygssystemet.

Anf. 185 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag skall svara när det gäller de indi-
viduella studieplanerna. Det står skrivet att inom
gymnasieskolan skall varje elev i dag ha rätt till en
individuell studieplan. Det är inte så i praktiken. Det
finns inte inom grundskolan.
Vi har inte skrivit propositionen som handlar om
FUNKIS-utredningen. Jag pratar nu om elever med
de största behoven. Jag tycker att individuella studie-
planer är oerhört bra. Att jag i dag är tveksam att ta
steget fullt ut beror på att jag tror att skolan kanske
inte har kompetensen att klara av det, men det här är
min vision. Om jag inte tar steget fullt ut med FUN-
KIS är det ändå det första, och jag tänker fortsätta
med det.
När det gäller betygen vill jag svara ärligt att jag
för dagen inte har någon som helst avsikt att se över
betygen. Vi har ju fått dem ganska nyligen. Däremot
lyssnar jag noggrant på de synpunkter som kommer
in angående betygen. De synpunkter som framför allt
har förts fram till mig gäller stegen på gymnasiesko-
lan, och det är steget mellan Godkänd och Väl god-
känd. Det är det jag har hört allra mest om. Jag har
alltså för dagen ingen avsikt, men jag följer frågan
ordentligt.

Anf. 186 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Med tanke på att vi har den bästa
kompetensen på lärarna hoppas jag att statsrådet är
redo att satsa på individuella studieplaner även lägre
ned. Eftersom jag själv kommer från den världen och
är lärare i bakgrunden, vet jag att kompetensen finns
och att man vill prova detta även i grundskolan. Jag
hoppas att det går vidare.
Jag tycker att skriken om betygen för ett halvår
sedan var allvarliga. Det har diskuterats väldigt
mycket inom skolvärlden bland föräldrar, i lokala
skolstyrelser osv. Jag tycker att det är värt att ta på
allvar även om det betygssystem vi har nu är nytt. Det
måste justeras.

Anf. 187 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vill också tacka för den väldigt
ljusa, positiva och nyanserade bild som skolministern
gav i sitt anförande. På en punkt har jag några frågor
att ställa, och det gäller den stora satsningen om en
och en halv miljard på IT i skolan som Vänsterpartiet
har ställt sig bakom. Skolministern nämnde sina för-
hoppningar om positiva inlärningseffekter genom IT.
Det hoppas vi också.
Problemet är att vi förutsätter det, men egentligen
vet vi mycket lite om i vilken grad IT omskapar vill-
koren för undervisning och inlärning. Vi vet väldigt
lite också om på vilket sätt lärar- och elevrollen för-
ändras.
Vi har i vår motion föreslagit att man skall satsa
ca 40 miljoner av de myckna pengarna - av de en och
en halv miljarder kronorna - för att beforska detta
område. För att vi skall kunna nå de goda effekter
som vi alla strävar efter är det viktigt att vi får en bild
av vad som verkligen händer. Det är det ena.
Det andra är att vi också tycker att satsningen på
de yrkesverksamma lärarna är bra, men vi tycker
kanske att skolministern har förbisett dem som redan
befinner sig i utbildning för att bli lärare. Det är inte
alltid så idealiskt på våra lärarutbildningar att man har
tillräcklig tillgång till datorer. Det är viktigt att de
lärare som vi nu släpper ut inte bara kan tekniken
kring datorn utan också har idéer kring hur man kan
använda den i undervisningen. Det bästa sättet att lära
sig detta och bli förtrogen med datorn är att använda
den under sin egen utbildningstid.
Jag skulle vilja att skolministern kommenterade
det.

Anf. 188 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Det är helt riktigt som Britt-Marie
Danestig säger. Vi har i dag inget belägg för vad IT-
undervisningen kommer att medföra. Det finns ingen
forskning kring om IT kommer att göra att skolan blir
bättre.
Men IT kräver en annan pedagogik och ett annat
arbetssätt än vad man kanske tillämpar när man sitter
med en lärobok framför sig. Det kommer att ställa
krav på lärarna när det gäller att kunna urskilja vilket
stoff som är lämpligt och när det gäller att göra analy-
ser av befintligt stoff. Det gäller att lära elever att
söka. Vad är det egentligen för fakta vi vill ha tag på?
Vad är det för kunskap vi vill få, och hur når vi den?
Det gäller vilken pedagogik man skall använda för att
nå fram och för att få ut informationen från själva
datorn. Där ser jag att det krävs ett annorlunda arbets-
sätt.
Men datorn får aldrig ersätta människan. Samtalet
mellan elever och lärare är egentligen grunden för ett
bra användande av datorn. Samtalet mellan eleverna
om vad de vill använda datorn till är också oerhört
viktigt.
Själva forskningen får vi återkomma till. Det
kommer ständigt att pågå forskningsarbeten för att
följa upp och utvärdera satsningen.
När det gäller lärarutbildningen vill jag säga att
det har lämnats direktiv till LUK, vars arbete pågår,
om att lärarhögskolorna särskilt skall beakta hur de
lär ut användning av datorer på sina skolor. Riksda-
gen har också tidigare beslutat om att avsätta medel
just för kompetensutbildning för dem som arbetar på
lärarhögskolorna och använder datorn.

Anf. 189 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad över det svar som skolmi-
nistern gav. Jag tror att det är viktigt att vi satsar
pengar på forskning kring detta område. Det känns
tryggt att skolministern ämnar återkomma till denna
fråga, för det är många saker man bör belysa.
Jag är också glad över att skolministern så kraftigt
betonade att datorerna inte får ersätta människor - en
uppfattning som jag och mitt parti verkligen delar. Vi
har skrivit i vår motion att införandet av datorer ald-
rig får vara en ursäkt för att man exempelvis minskar
lärartätheten. Det tror vi är oerhört viktigt. Det finns
enligt bl.a. Ulla Riis utvärdering en tendens att man i
beslutshierarkin åtminstone på tjänstemannasidan i
kommunerna är väldigt fixerad vid själva datortekni-
ken och datorerna.

Anf. 190 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag vill först uttrycka min förvåning
över en skolminister vars första uttalande var att det
behövs arbetsro i skolan, och som sedan redan efter
två månader kommer till riksdagen och beskriver den
mest sprudlande aktivitet i skolan jag har hört någon
beskriva i denna kammare på mycket länge. Det är
trevligt att tonvikten läggs på arbete. Jag förstår vad
som menas. Det är alltså inte organisatoriska föränd-
ringar, utan det är förändringar och positiva stimulan-
ser när det gäller skolans inre verksamhet som står på
programmet.
Vi noterar naturligtvis från Miljöpartiets sida med
glädje de nio punkterna. Det gäller utformningen av
IT-satsningen, internationaliseringen, sex- och sam-
levnadsundervisningen och dess form med eleverna i
centrum, att värdegrunden har fått en framskjuten
plats, att de estetiska ämnena förs fram osv. Det är
nästan så att jag skulle vilja avstå från att ställa en
fråga.
Jag har ändå i mitt anförande, som jag tror att
skolministern inte hörde, återigen upprepat Miljöpar-
tiets krav på åtgärder för elever med specifika läs-
och skrivsvårigheter. Det är en punkt som har stått på
dagordningen här i riksdagen under många år, och det
har gjorts många utredningar. Jag skulle från skolmi-
nistern, som jag vet har ordentliga kunskaper på om-
rådet och också känner för frågan, vilja höra en sorts
garanti för att den utredning som nu kommer som en
fortsättning av FUNKIS verkligen också får direktiv
att vidta åtgärder när det gäller denna fråga.
Jag skulle även vilja fråga om Kvalitetsgransk-
ningsnämnden också har fått i uppdrag att titta på
förskolan och dess läroplan och göra en utvärdering
av den.

Anf. 191 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag har inte skrivit färdigt propositio-
nen. Vi håller på och sammanställer de remissvar som
har kommit in angående FUNKIS. Därför går jag nu i
mitt minne noggrant igenom vad vi egentligen sade
när det gäller just elever med läs- och skrivsvårighe-
ter.
De nämns i FUNKIS-utredningen. Det nämns
också andra grupper som faktiskt är berörda, nämli-
gen det vi kallar gravt språkstörda barn. Det är en
grupp som är tämligen okänd. Det är en grupp som,
om vi går några år tillbaka, hamnade inom särskolan
eller inte fick rätt stöd i skolan. Vi kommer på flera
punkter att beröra dessa elever - från dem med läs-
och skrivsvårigheter till dem med grav språkstörning.
Dessa områden går ofta in i varandra.
Det vi också har tagit upp är den allmänna och
breda kompetensutbildning som behövs för alla lära-
re. Vi måste på bred basis skapa en merkunskap om
hur man möter elever som har t.ex. läs- och skrivsvå-
righeter.
I LUK - Lärarutbildningskommittén - diskutera-
des också dyslexi. Man kan fundera över framtiden.
Behöver en lärare som skall undervisa i årskurs 9
också ha kunskap om t.ex. läs- och skrivsvårigheter
och hela läsprocessen?
Jag känner att detta var det sämsta svaret i dag,
Gunnar Goude. Men vi är inte färdiga med skrivning-
arna när det gäller FUNKIS-utredningen, så jag ber
att få återkomma. Det var inget tillfredsställande svar;
det medger jag.

Anf. 192 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det duger gott, men det kom inget
svar alls när det gäller förskolans läroplan. Det kan-
ske jag kan få sedan.
Jag vill ställa en annan halvelak fråga, när vi nu
har en skolminister som rör sig som fisken i vattnet i
skolans inre värld. Hur är det med arbetet utåt, alltså
skolans kontakter med omvärlden?
Vi har ett behov av att få praktikutbildningen ut-
byggd och även APU:n på gymnasiet. Från Miljöpar-
tiets sida har vi önskat en lärlingsutbildning där vi har
en försöksverksamhet annonserad. Kommer de här
delarna av skolans arbete, dvs. ut mot samhället och
ut mot näringslivet, också att stimuleras?
Låt mig lägga till när det gäller dyslexi att samma
metod som skolministern använde här i talarstolen
går att använda även där. Det pågår verksamhet på en
rad skolor som är mycket intressant, t.ex. läskliniker
av olika typer. Det goda exemplet går att föra fram,
och det kan antagligen vara stimulerande för andra
skolor att få ta del av.

Anf. 193 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Nej, jag svarade inte när det gällde
förskolan. Vi håller precis på att skriva ned direktiven
till den här nämnden, och när de är färdigskrivna
kommer jag att kunna svara på om det kommer att
omfatta förskolan eller inte. Att jag i dag tvekar beror
på att förskolan i dag inte finns som en egen skol-
form, och därför vill jag återkomma med svaret på
frågan.
När det gäller samarbetet mellan gymnasieskola
och arbetsliv, den punkt jag glömde att svara på, har
jag i dag undertecknat ett brev med en inbjudan till
berörda parter - näringslivet, skolan, de fackliga
organisationerna osv. - till en samverkansgrupp om
hur vi kan utveckla samarbetet mellan skola och nä-
ringsliv. Det behövs på en lång rad områden, alltifrån
APU till att bättre kunna hantera den s.k. lärlingsut-
bildningen. Denna har tyvärr inte blivit riktigt vad vi
hade tänkt oss. Det är en lite för smal verksamhet.
Här måste vi också gå till botten och se varför vi inte
nådde målen.
Denna inbjudan går ut nu i dagarna, och jag hop-
pas att det första sammanträdet skall kunna komma
till stånd i mitten av januari.

Anf. 194 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker också att skolministern sa-
de en hel del positivt. Det var både positiva förslag
och en positiv bild av skolan som den kan fungera när
den är som bäst. Jag tycker t.ex. att det är roligt att
det kommer förslag om försöksverksamhet utan
timplan. Det är inte med detaljstyrning vi skall styra
skolan. Det fanns också andra goda förslag.
Det jag tycker är tråkigt med skolministerns anfö-
rande är att de som är oroliga över de problem som
finns i skolan naturligtvis väntar sig att höra att också
skolministern både är medveten om dem och engage-
rad i dem och att hon tänker reagera på något sätt. Låt
mig lyfta fram två saker. Jag tänker fortfarande på de
många avhoppen från gymnasieskolan samt de många
elever som kommer från grundskolan och går vidare
och inte har med sig tillräckliga kunskaper. Jag tänker
också på den närmast katastrofala lärarbristen.
En förutsättning för att kunna göra något åt det
första problemet är att veta hur det står till. Jag åter-
kommer till det här med utvärdering. Jag frågade
Skolverket om man på något sätt hade i uppdrag att ta
reda på vad betygen egentligen är värda. Oavsett vad
man tycker om betyg är det ju betyg vi har, men vad
är de värda? Sätts de på likvärdiga grunder? Lever
Godkänt i verkligheten upp till de kriterier som finns
eller inte? Detta kunde man få reda på genom att t.ex.
jämföra nationella prov och ämnesprov osv.
Min konkreta fråga är: Tycker skolministern att
det skulle vara intressant att ge i uppdrag att verkli-
gen försöka få fram fakta om vad betygen som sätts i
dagens skola står för - om de motsvarar de kriterier
som är uppsatta, hur de förhåller sig till nationella
prov osv.? Att skolministern inte vill ha ett fristående
kvalitetsinstitut har jag redan fått reda på.
Den sista frågan är: Har skolministern ingen reak-
tion alls på eller några förslag för att råda bot på lä-
rarbristen? På gymnasieskolan är över hälften över 50
år, så där kommer det att vara avfolkat om ungefär tio
år.

Anf. 195 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Nej, jag vill nog inte ha något fristå-
ende institut. Däremot tycker jag att det är oerhört
viktigt att vi inriktar Skolverkets roll och uppgift som
myndighet på uppgifterna med tillsyn och gransk-
ning. Det här har skärpts efterhand. När jag ser på
min roll som skolminister och det styrsystem vi har i
dag kan jag konstatera att vi egentligen bara har de
nationella läroplanerna, en viss del av lärarutbild-
ningen och vår skollag att styra utifrån.
Då är det oerhört viktigt att få veta hur det står till,
precis som Ulf Nilsson säger. Blir det så som vi har
tyckt från regering och riksdag? Jag vill använda mig
av Skolverket som denna myndighet. Det är där
granskningen skall ske så att man kan få rapporter
tillbaka och också förslag och idéer om hur man kan
göra förändringar.
Det här med betygssystemet och dess kriterier är
viktigt, och hur man jämför betyg med varandra är ett
intressant spörsmål. Den första uppgift som Skolver-
ket nu har fått är att göra en revidering av såväl be-
tygskriterier som kursplaner i förhållande till när man
sjösatte detta första gången. Det är tänkt att denna
revidering skall pågå ständigt, dvs. ske vart femte år.
Jag kan dock inte ge något löfte i dag om att jag
speciellt tänker se över betygen. Men frågeställningen
är mycket intressant. Jag tror att man måste ha den
med sig för att sedan om ytterligare några år åter-
komma till denna typ av målrelaterat betygssystem
och se om det är bättre eller sämre och om vi får ut
den effekt vi vill ha.
Någon nämnde förut det här med läsförståelse.
Jag följer nu ett intressant EU-projekt där 130 länder
har jämförts när det gäller elevers läsförståelse. Här
kom Sverige och Norge i mitten, Finland i toppen och
Danmark absolut i botten. Då börjar man fundera på
vad det är som gör detta. Inte kan det vara så att vi lär
ut saker och ting på så olika sätt. Nu är åtta länder
engagerade i att se vad som egentligen ligger bakom
kriterierna - precis det som Ulf Nilsson är inne på.
Vad är det egentligen vi mäter när vi pratar om läs-
förståelse? Är det själva språkets uppbyggnad? Är det
hur vi lär ut osv.? Frågeställningen tycker jag alltså är
intressant.

Anf. 196 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag menar att man redan nu har så
pass mycket uppgifter att om man utnyttjar dem på
rätt sätt med hjälp av ämnesprov och nationella prov
skulle man kunna få fram betydligt säkrare uppgifter
när det gäller om betygen verkligen sätts på grundval
av kriterierna eller om de sätts på grundval av någon-
ting annat. Det är viktigt, just för att vi skall kunna ta
hand om eleverna på rätt sätt, att veta att det betyg de
har är värt det som det på papperet står för.
Sedan hann inte skolministern svara på frågan om
lärarbristen. Jag menar att den står så akut för dörren
att det inte går att bara säga att vi väntar på att det
skall komma förslag från någon kommitté osv. Jag
skulle önska att skolministern hade några allmänna
idéer om vad man skall göra i detta läge då hälften av
lärarna i gymnasieskolan pensioneras om några år.

Anf. 197 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag fick i dag frågan från SLUR-
gruppens ordförande om jag ville ta ett förslag som
inte var riktigt färdigt - det fanns några punkter som
man fortfarande var osäker på - eller om jag kunde
tänka mig att vänta och få det efter juluppehållet.
Man fortsätter alltså att arbeta under juluppehållet
och kan komma tillbaka i början av januari. Min
tanke var egentligen att i dag i denna kammare redo-
visa detta, men jag gjorde bedömningen, eftersom
man sade att man behövde ett par veckor, att jag ville
vänta. Jag vet inte var SLUR-gruppen i dag befinner
sig.

Anf. 198 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att säga till skol-
ministern att jag ser det som positivt att vi har fått en
värdegrundsgrupp som nu arbetar. Vi kristdemokrater
har vid många tillfällen pekat på behovet av att värde-
ringsfrågorna lyfts fram i olika sammanhang i sam-
hället och också i skolan.
Riksdagen har beslutat att en läroplan skall införas
för verksamheten i den kommunala förskolan. Som
en konsekvens av beslutet återfinns för första gången
i budgetpropositionen förskolan inom utgiftsområde
Utbildning och forskning. Tidigare har den som be-
kant återfunnits inom Hälsovård, sjukvård och social
omsorg. Förändringen är i och för sig i konsekvens
med att barnomsorgsfrågor nu handhas av Utbild-
ningsdepartementet.
Språkbruk är ofta avslöjande, så även regeringens.
I regeringens budgetproposition fortsätter man att tala
om begreppet barnomsorg trots att man själv tagit
initiativ till och fattat beslut om att det i skollagen
numera heter förskola. Jag kunde också notera att
skolministern delar min frustration vad gäller språk-
bruket när jag tog del av en artikel i Lärarförbundets
facktidning för ett antal veckor sedan.
Debatten om den s.k. maxtaxan på dagis är ett an-
nat exempel på regeringens tvehågsenhet. En tvehåg-
senhet som sannolikt har sin grund i det orimliga i att
mer eller mindre kräva att var och en skall lämna sina
barn i en statligt reglerad verksamhet från ett års ålder
och det orimliga i att en ettåring omfattas av samma
läroplan som en femåring.
Varför säger vi kristdemokrater det? Jo, vi ansåg
när det här beslutet antogs, och vi ser fortfarandet det
bekymret, att den största bristen i regeringens förslag
till läroplan för förskolan är att det utvecklingspsy-
kologiska perspektivet saknas helt. Ettåringen omfat-
tas av samma läroplan som den femåring som kanske
otåligt väntar på att få börja i förskoleklassen. De
olika behov som en ettåring och en femåring har
borde ha belysts mer utförligt i läroplanen.
För föräldrar med barn i kommunal förskola inne-
bär förslaget enbart en större tydlighet angående
målsättningen med verksamheten. För personalen i
förskolorna är en läroplan ett viktigt dokument för att
markera verksamhetens betydelse. För föräldrar som
föredrar någon annan barnomsorgsform kan dock
beslutet inte uppfattas som något annat än en ytterli-
gare styrning mot en enda omsorgsform, att så tidigt
som möjligt placera sitt barn i kommunens förskola.
Annars är risken att det kommer efter i utvecklingen
och klarar sig sämre i skolan.
Det som förstärker bilden av att det är enhetlighet
och inte mångfald som eftersträvas är just det faktum
att familjedaghem, öppna förskolor och enskilda
förskolor inte omfattas av läroplanen.
Det är inte så svårt att se att det, med minskade
barnkullar och en fullt utbyggd kommunal förskola
av den form som beslutet innefattar, inte kommer att
finnas utrymme för några andra verksamhetsformer
inom den kommunala barnomsorgen. Varför skall
kommunen i ett trångt ekonomiskt läge satsa på flera
olika omsorgsformer?
I budgetpropositionen fortsätter regeringen tydligt
detta synsätt. Regeringen slår fast att förskola efter-
frågas i större utsträckning än familjedaghem. Ja, det
är förvisso så. Den konstaterar att sedan 1996 har
antalet inskrivna barn i familjedaghem minskat med
14 000 barn till ca 96 000 barn. Någon analys av
varför efterfrågan minskat går inte att utläsa i propo-
sitionen. Verkligheten är faktiskt den att i många
kommuner erbjuds föräldrar inga alternativ. Det är
sannolikt svårt att efterfråga något som inte erbjuds
eller ens är möjligt att få.
Regeringen slår tydligt fast att den anser att det är
bäst för alla barn att omfattas av den kommunala
förskolan med dess utbildningsinriktning. Familjepo-
litik blir utbildningspolitik, stod det att läsa i ett ny-
hetsbrev tidigare i år från Utbildningsdepartementet.
Är det då så självklart att heldagsomsorg utanför
hemmet är det bästa för alla barns utveckling de
första levnadsåren, som regeringen gör gällande? Vi
kristdemokrater anser inte det. Det är en kollektivis-
tisk samhällssyn som vi inte bör ta med oss in i 2000-
talet.
Tvärtom visar internationell forskning att föräld-
rakontakten under de första åren är mycket viktig för
barnets neurologiska utveckling och därmed också för
barnets kapacitet att lära. Under den tiden är det just
närheten och anknytningen till föräldrarna som är det
viktiga.
Till detta kommer att gruppstorleken inom för-
skolan i dag gör att det inte är möjligt att erbjuda en
nära och personlig social relation med varje barn
utifrån att 60 % av ett- och tvååringarna i dag finns i
grupper med mer än 16 barn. Detta är enligt Barnom-
budsmannen en helt oacceptabel nivå.
Samtidigt har det skett en kvalitetsutveckling av
familjedaghemmen. Fler föräldrar väljer kooperativa
eller privata omsorgsformer för sina barn. Vi krist-
demokrater menar att i stället för att ensidigt fram-
hålla en viss typ av omsorg talar allt för att vi bör
vara öppna för olika barnomsorgsalternativ och satsa
på hög kvalitet på de olika alternativen. Där inklude-
rar vi självklart förskolan. Då tänker jag på daghem,
så att vi specificerar de olika omsorgsformerna.
Framför allt måste vi en gång för alla slå fast att
det är föräldrarnas självklara rätt att välja barn- och
fritidsomsorgsform för sina barn. Först när man har
åstadkommit en reell valmöjlighet för föräldrar blir
det intressant att mäta och jämföra siffror som rör
efterfrågan.
Herr talman! Det är föräldrarna som bäst vet uti-
från sitt/sina barns behov vilken omsorgsform som
passar bäst för de egna barnen. För att detta skall vara
möjligt måste alternativen finnas och erbjudas. Detta
åstadkommer man genom att även familjedaghem-
mens behov uppmärksammas. Regeringen väljer att
fortsätta osynliggörandet av familjedaghemmen. Det
gäller också den öppna förskolan, som betraktas som
något slags lyx som man både kan ha och mista.
Öppna förskolan, herr talman, vill jag här i kam-
maren ta tillfället i akt att säga något om. Jag bekla-
gar att skolministern inte är närvarande i kammaren
och att inte heller socialdemokraten Torgny Daniels-
son är närvarande. Han var inne på den här frågan
tidigare i kväll. Jag skulle gärna ha velat få synpunk-
ter på öppna förskolan från både statsrådet och före-
trädaren för socialdemokraterna i den här debatten.
Men jag skall ta tillfället i akt och säga något om
den öppna förskolan. Den är av speciell betydelse för
nyblivna föräldrar som vill ha stöd och hjälp. Den är
av stor betydelse i områden där barnfamiljernas soci-
ala nätverk är svagt, där arbetslösheten är hög och där
barn och föräldrar har långt till grannar och umgänge.
Den utgör ett stöd för föräldrar att kunna vara just
föräldrar i mötet med andra vuxna och barn, att dela
erfarenheter och få råd. Dagens familjer är små en-
heter som skall fylla många funktioner. Många öppna
förskolor har i dag ett nära samarbete med social-
tjänsten och mödravårdscentraler. I en del kommuner
har kyrkor, föräldrar och ideella organisationer tagit
över verksamheten.
Men inte med ett ord nämner regeringen något om
den viktiga förebyggande och stödjande verksamhet
som den öppna förskolan utgör. Något som är mycket
anmärkningsvärt. Detta faktum torde ligga till grund
för att många kommuner väljer att lägga ned den
öppna förskolan i besparingssyfte. Vi kristdemokrater
ser nedläggningarna som en affär antagligen bara på
papperet. Långsiktigt är det förödande. Hur ser skol-
ministern på den oroande utveckling som nu pågår
ute i kommunerna, där den öppna förskolan utgör ett
av de populäraste sparobjekten?
Vi kristdemokrater anser att regeringen borde
formulera övergripande mål inklusive en gemensam
värdegrund i en läroplan som skulle gälla förskola,
familjedaghem och öppen förskola. Detta bär sedan
kompletteras med riktlinjer för respektive verksam-
hetsform. Vad gäller läroplanen för förskolan anser vi
kristdemokrater att hela arbetslaget har ett stort an-
svar för att målen uppfylls, att varje yrkeskategori
ansvarar för sitt kompetensområde, men att det är
förskollärarna som skall ha det pedagogiska ansvaret
för att läroplanens mål uppfylls. Det handlar om tyd-
lighet.
Nu vill jag komma till slutet av mitt anförande
och ta upp Skolverket. Skolverket har genomfört en
fördjupad studie angående lokalintegration mellan
förskoleklass, fritidshem och skola. Studien ger vid
handen att lokalintegreringen är genomförd i stor
utsträckning, men att graden av verksamhetsmässig
integrering varierar. Om regeringen menar allvar med
inriktningen att hela arbetslaget har ansvaret för verk-
samheten vid förskolorna, att olika pedagogiska kun-
skaper skall samverka och komplettera varandra åter-
står en hel del arbete och en hel del frågeställningar
som måste belysas.
Herr talman! Till sist några ord om vårdnadsbi-
draget. Vi kristdemokrater har tidigare i utskottet
velat att kommunerna skall ges möjlighet att ge små-
barnsföräldrar som hellre vill ha det ett kontant stöd i
stället för dagisplats. Svaret till dessa föräldrar har
varit att barnomsorgen är utbyggd till i det närmaste
full behovstäckning. Det kan väl knappast vara svaret
på frågan?
Jag vill då citera en journalist på Dagens Nyheter
som för en tid sedan skrev: "För föräldrar som vill
sätta barnen på kommunens daghem från ett års ålder
fungerar systemet bra. För andra är det ett tvång. Den
avgörande frågan är: Exakt med vilken rätt bestäm-
mer riksdagsmajoriteten, hur barnen skall tas om
hand? Med vilket argument tar riksdagen över föräld-
rarnas rätt? Enda svaret kan vara: Makten - vi vill
använda makten att tvinga vår vilja på andra."
Jag kan bara konstatera Socialdemokraternas
ovilja och kraftfulla motstånd att ge föräldrarna den
självklara rätten att välja vilken omsorgsform man
vill ha för sina barn. Det kan knappast belysas bättre.
Statsrådet tog upp att hon ville titta tillbaka, stan-
na upp. Det respekterar jag, och det är bra att göra
det. Då skall jag också passa på att kort stanna upp
och gå tillbaka till mina många år som förskolelärare
ute i barnomsorgen. Jag har mött många föräldrar
som har uttryckt önskan att mer kunna välja vilken
omsorgsform de vill ha för sina barn. Torgny Dani-
elsson svarade under replikskiftet att han var beredd
att titta och lyssna i kommunerna på vad föräldrarna
vill. Det står redan tydligt klart vad många föräldrar
vill om man läser tidningar och tar del av opinioner.
Frågan och svaret till den har vi redan. Det handlar
mer om att lyssna och ta till sig.
Herr talman! Jag står bakom samtliga reservatio-
ner från Kristdemokraterna i utbildningsutskottets
betänkanden UbU1 och UbU2, men yrkar för att
vinna tid bifall till reservation 3 i UbU1 samt reser-
vation 1 i UbU2.

Anf. 199 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Det har redan varit uppe motsvaran-
de en skolklass och talat i alla frågor som gäller ut-
bildning och undervisning, alltifrån förskolan till
högskolan. Det mesta är väl sagt.
Den skolform jag skall tala om är i första hand
gymnasieskolan. Det är inte så mycket som har sagts
om gymnasieskolan. Det finns en hel del att tillägga.
När man lyssnar till debatten upptäcker man snart
att den svenska gymnasieskolan har stora problem.
Många elever lämnar gymnasiet utan att fullfölja sina
studier. I storstäderna var det 85 % som fullföljde
studierna i gymnasieskolan 1993 men bara 74 % år
1997, enligt Skolverkets statistik.
Orsakerna till att eleverna misslyckas är många.
En hel del saknar tillräckliga förkunskaper från
grundskolan. Det individuella programmet skall bätt-
ra på vad som saknas, men det är inte sällan en när-
mast en övermänsklig uppgift för skolan och för lä-
rarna. Insatserna kommer ofta för sent.
Om man fortsätter som hittills skjuter man hela ti-
den problemen framför sig och låter nästa stadium
eller skolform få rätta till vad man inte klarat av tidi-
gare. Det är, som sagt, mycket svårt.
Ett problem med dagens gymnasieskola är den
närmast totala enhetligheten. Alla utbildningar är
treåriga, trots att eleverna är olika och att alla absolut
inte klarar av samma kurs på lika lång tid. Till detta
kommer att alla skall ges allmän behörighet till hög-
skolan - också på lika lång tid. Detta gör att utbild-
ningen blir alltför krävande för vissa och för enkel för
andra. I värsta fall får ingen elev precis den stimulans
som just han eller hon behöver för att utveckla sin
förmåga fullt ut.
När man sedan jämför betygen mellan olika pro-
gram förstår man att något har gått snett. På industri-
programmet och byggprogrammet fick förra året
mellan 20 och 25 % av eleverna Icke godkänd i kär-
nämnet matematik A och nästan ingen fick MVG,
mycket väl godkänd, som är det högsta betyget. På de
teoretiska programmen är situationen helt annorlunda.
Det finns en spridning över hela fältet, och följaktli-
gen är det ganska många som får högsta betyget
MVG.
I en omfattande rapport, Gymnasieskola för alla
andra, från Skolverket - som jag fick via min dator i
morse, men inte har hunnit läsa så mycket av - finns
en del synpunkter som är värda att diskutera. Man
talar där om de yrkesförberedande utbildningarnas
låga status och deras låga skolvärde. "Skolvärde" är
ett nytt begrepp för mig i sammanhanget. På grund av
låg status och lågt skolvärde menar utredningen att
man undervärderar prestationerna på programmen.
Egentligen skulle eleverna på fordonsprogram, bygg-
program och industriprogram ha lika bra betyg som
kamraterna på de naturvetenskapliga och samhälls-
vetenskapliga programmen om status och skolvärde
var desamma.
I kärnämnena svenska A, engelska A och mate-
matik A finns nationella kursprov - som alla som kan
den svenska gymnasieskolan i dag känner till - och
de är lika för alla elever oavsett vilket program de
studerar på. De är avsedda som rikslikare för betygs-
sättningen. Jag har svårt att tänka mig att lärarna
genom något slags statustänkande om lågt eller högt
skolvärde bedömer proven olika, så att de ställer
högre krav på eleverna från yrkesförberedande pro-
gram och ger dem lägre betyg än de skulle ha. Jag
skall studera rapporten lite mer noggrant och se om
det verkligen är så.
Här finns mycket att diskutera. Givetvis måste
betygen diskuteras igen. Vi moderater vill öka antalet
betygssteg. Tre betygssteg är för få för att spegla
elevernas kunskaper och resultat på ett tillfredsstäl-
lande sätt.
Skolministern sade att det är ett för långt steg
mellan Godkänd och Väl godkänd. Det är det säkert.
Vi har i vår grupp diskuterat om det går att tänka sig
att sätta ett plus eller minus framför de tre betygssteg
som finns i dag. Allt som skedde i den gamla skolan
var inte dumt. Där fanns det faktiskt plus och minus
framför betygen.
Ett akut problem är att det saknas nationella krite-
rier för högsta betyget MVG, Mycket väl godkänd.
Nu har Skolverket lovat att komma med kriterierna så
att lärarna kan sätta sina slutbetyg vårterminen 1999.
Det är nödvändigt.
Vi vill också återinföra möjligheten att komplette-
ra betyg under gymnasietiden, alltså även om man har
fått godkänt i ett ämne så skall man kunna komplette-
ra till ett högre betyg. Det förbjöds av den socialde-
mokratiska regeringen 1994. Enligt den nuvarande
ordningen måste en elev vänta med att komplettera ett
sådant betyg till efter gymnasiet. Vi ser det som en
rättssäkerhetsfråga att kunna komplettera betyg under
pågående gymnasieutbildning. Genom det nuvarande
systemet blir det extra många som använder komvux
eller kunskapslyftet för att läsa upp betyg inför hög-
skolestudier, och på så sätt blir det svårare att få en
högskoleplats direkt efter gymnasiet.
Herr talman! Propositionen Gymnasieskolan i ut-
veckling - kvalitet och likvärdighet innehåller väldigt
lite av den debatt som förs om gymnasieskolan i dag.
Man tar inte åt sig särskilt mycket av den kritik som
finns. Jag frågar mig när jag läser propositionen vil-
ken plats lärarna egentligen har i den socialdemokra-
tiska gymnasieskolan, om regeringen ser lärarna som
en resurs. Det borde man göra, men i så fall skall det
framgå mer av propositionen om man är villig att
höja lärarnas status och skolvärde - för att använda
den nya terminologin från rapporten jag nämnde.
I propositionen saknas förslag till lösningar när
det gäller alla elever på yrkesinriktade program som
har betyget Icke godkänd i kärnämnena matematik,
engelska och svenska. Det finns inte heller några
förslag på att höja kraven på grundskolan eller på att
yrkeseleverna skall få den arbetsplatsförlagda utbild-
ning som de faktiskt är berättigade till. Samverkan
skola-arbetsliv lyser med sin frånvaro. Dock finns det
en ljuspunkt. Skolministern sade att hon i dagarna har
tagit initiativ till en kontakt mellan skolan och nä-
ringslivet för att kunna bygga på ett samarbete i
framtiden.
Vi har hört mycket om social snedrekrytering
inom högskolan tidigare i dag. Jag har påpekat att det
förekommer social snedrekrytering långt tidigare -
inom gymnasieskolan. Det är bara att se på vilka som
väljer de olika gymnasieprogrammen. Det är ungefär
samma typ av val som när jag gick i skolan för många
år sedan. De som i dag väljer de teoretiska program-
men är elever med samma bakgrund som de som gick
i gymnasiet för 20-30 år sedan.
Det har inte hänt särskilt mycket utan det är
egentligen mycket marginella förändringar. Jag skulle
ha ställt en fråga till skolministern, men jag kan i
stället fråga någon av de socialdemokratiska ledamö-
terna i utskottet.
Hur ser ni på situationen i gymnasieskolan, de sto-
ra problemen med de yrkesförberedande program-
men, undervisningen i kärnämnen och de låga bety-
gen som dessa elever får? De får alltid sämst betyg i
jämförelse med elever på de studieförberedande pro-
grammen.
Det är ett akut problem som skolan, lärarna, ele-
verna och deras familjer brottas med. Men det är
också ett långsiktigt problem. Man måste göra nå-
gonting åt det här. Det kan inte fortsätta som det är
hur länge som helst.
Jag skall nu kort redogöra för några av de mode-
rata förslagen som vi menar skulle förbättra gymna-
sieskolan. Vi vill, som redan har sagts här, införa en
kvalitetsgaranti i gymnasieskolan. Den garantin be-
står av tre delar. För det första ett fritt skolval som
säkrar valfrihet för alla elever oavsett var de bor, för
det andra en obligatorisk gymnasieexamen, och för
det tredje vill vi införa ett fristående nationellt kvali-
tetsinstitut.
När det gäller gymnasieexamen skall den pröva
den enskilde elevens kunskaper och färdigheter och
arbetas fram av gymnasieskolor, högskolor och uni-
versitet i samverkan med berörda branscher. Gymna-
sieexamen skall delvis vara anpassad efter de olika
programmens karaktär. Det betyder att en del av
examen skall omfatta ett skriftligt examensarbete för
de teoretiska programmen och ett gesällprov för yr-
kesförberedande program.
Det fristående nationella kvalitetsinstitutet som vi
vill inrätta skall granska och utvärdera alla grund- och
gymnasieskolors resultat och kvaliteter. Anders
Sjölund har redan berört den frågan, och jag skall inte
säga så mycket mer om det.
Skolministern talade om att regeringen ville införa
en kvalitetsgranskningsnämnd. När jag lyssnade till
henne fick jag intrycket att också den skulle vara
ganska fristående. Jag hade velat fråga henne om man
inte kan tänka sig en viss samverkan med våra idéer
så att den inte bara är Skolverkets egen organisation.
Jag har under den här hösten träffat väldigt många
lärare, gymnasielärare och grundskollärare, lärare
inom vuxenutbildning och givetvis också en hel del
elever. Nästan alla är bekymrade, många är t.o.m.
mycket oroade över vad som håller på att hända med
den svenska skolan. Ett entydigt budskap är att
grundskolan bör färdigutbilda elever innan de kom-
mer till gymnasiet. Gymnasiet får inte bli en förlängd
grundskola.
Lärarutbildningen måste ses över, precis som har
berörts i många inlägg här. Vi vet att inom 10 år går
50-60 % av gymnasielärarna i pension. Många som
har undervisat i gymnasiet har övergått till kun-
skapslyftet. Lärarna måste få tillbaka arbetsglädjen
och insikten om att deras yrke är viktigt. Men då
måste vi politiker lyssna på deras synpunkter och ta
deras kritik på allvar, och det gäller särskilt det parti
som för tillfället befinner sig i regeringsställning. För
gymnasielärare behövs en karriärmöjlighet inom den
egna professionen. Det är bl.a. därför som vi vill
inrätta fler lektorstjänster för lärare med forskarut-
bildning.
Det behövs också olika huvudmän inom skolan
och utbildningssektorn i stort. Mina erfarenheter
gäller folkhögskolan. Betydligt mer än hälften av alla
folkhögskolor drivs av en privat huvudman. Arbetar-
rörelsen och Vänsterpartiet har skolor, kyrkan och
idrottsrörelsen likaså, och därutöver landstingen. Det
blir mångfald och valfrihet både för lärare och stude-
rande. En del av den valfriheten borde också gälla
andra skolformer.
Vi har i vårt parti talat i väldigt många år om lär-
lingsutbildning i samarbete mellan näringsliv och
skola. En sådan utbildning, som innehåller lärlings-
platser inom företagen, strider tyvärr mot arbetsrätten
såsom den är utformad i dag. Det måste lösas på
något sätt så att vi inte missar en massa jobb helt i
onödan. Vi vet ju att många företag i dag är villiga att
satsa på en lärlingsutbildning för framtida jobb.
Det är också för jobbens skull som vi vill satsa
extra resurser på den kvalificerade yrkesutbildningen
och anpassa övrig vuxenutbildning, t.ex. kunskaps-
lyftet, mer till vad som går att genomföra med hänsyn
till krav på god och hög kvalitet. Det finns gott om
ansökningar till den kvalificerade yrkesutbildningen,
betydligt fler än till de platser som regeringen anvi-
sar. I det avseendet skulle eleverna gott och väl räcka
till de platser som vi vill skall införas redan nästa år.
När det gäller kunskapslyftet är det många som i
dagarna fått brev från Centrala studiestödsnämnden,
CSN, med beskedet att pengarna är slut, vilket inne-
bär att de tvingas avbryta sina studier långt innan de
är klara. Av 50 000 ansökningar har 23 000 fått nej
inför starten av vårterminen 1999.
Kommunaliseringen av ungdomsskolan genom-
fördes år 1991. Tyvärr diskuteras skolans inre arbete
väldigt lite ute i kommunerna. Det är mest budgetfrå-
gor och frågor om lokaler. Riksdagen diskuterar all-
männa skolfrågor mycket mer än i kommunerna. Jag
har för min egen del inte märkt någon större skillnad
mellan tiden före och efter kommunaliseringen. Med
kommunerna menar jag kommunfullmäktige och
kommunstyrelse men också lokalpressen. Det har inte
blivit ett riktigt genomslag i den politiska beslutspro-
cessen och i debatten efter kommunaliseringen.
Det är också en väldigt stor skillnad mellan hur
mycket kommunerna satsar på skolan. Det har också
berörts här. Bl.a. därför menar vi att det är viktigt att
införa en nationell skolpeng som blir mycket mer
rättvis och ett nationellt kvalitetsinstitut. Vi är skyldi-
ga våra ungdomar och vuxenstuderande en utbildning
av god kvalitet, en skola som har höga mål och som
lever upp till dessa mål - varför inte Europas bästa
skola som ett första steg? En bra utbildning är den
bästa framtidsinvesteringen.
Till sist, herr talman, bara några ord bara om re-
servation 3 i betänkande 2 om utgiftsområde 15, som
också följs upp av ett särskilt yttrande av moderater-
na. Det gäller studiemedel för kantorsutbildningen.
Det får inte vara så att exakt likvärdig utbildning i ena
fallet bedöms som gymnasieutbildning och i andra
fallet som högskoleutbildning. Det blir väldigt orätt-
vist för de folkhögskolor som härigenom förlorar
elever bara på grund av villkoren för studiemedel.
Jag yrkar inte bifall till den reservationen, men
hoppas att ändå regeringen - om nu regeringens re-
presentant hade varit närvarande här i kammaren -
skall beakta de synpunkter jag har framfört. Till sist
vill jag instämma i Per Bills yrkande om bifall till två
olika reservationer.

Anf. 200 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Lars Hjertén. Moderaterna föreslår en nationell skol-
peng med motiveringen att öka skolans frihet och
säkra skolans resurser. Jag kan förstå den tanken när
man vet att en del skolor bara satsat 37 000 kr.
Förklara följande för mig som kommer från en
ganska stor kommun, Sundsvall, som har 95 000
invånare. Om en nationell skolpeng är på ungefär
50 000 kr skulle det för oss i Sundsvall innebära att
det skulle bli 4 000 kr mindre per barn. Hur skall vi
klara det? Hur skall alla glesbygdskommuner som i
snitt förlorar 7 000 kr per barn på en skolpeng klara
det?
Alla föräldrar som har barn som skall gå i skola i
kommuner som skulle få minskade resurser har rätt
att höra vilka konsekvenserna blir. Blir klasserna
större? Blir det färre nya skolmateriel? Kommer
skolmaten att avgiftsbeläggas, eller vad blir följden?

Anf. 201 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Tack för den frågan. Skolpeng är ett
begrepp som vi har talat om ganska länge. Jag var
själv med att genomföra en kommunal skolpeng när
jag var ordförande i barn- och utbildningsnämnden i
min hemkommun åren 1991-1994. Det innebär att
man bestämmer hur mycket varje barn skall få med
sig till den skola där de går.
Det fungerade mycket bra. Vi hade tidigare ett
väldigt krångligt system med bidrag till skolorna.
Skolpengen kritiserades väldigt hårt i början. Men vi
fick enighet mellan alla partier både i kommunfull-
mäktige och kommunstyrelse för en kommunal skol-
peng.
En nationell skolpeng innebär att man bygger ut
systemet till det nationella planet. Det innebär fram-
för allt att man ökar valfriheten för barnen, för ung-
domarna och för deras familjer. Man kan alltså välja
skola genom att man tar med sig en statlig skolpeng
till den skola man har valt. Det är det smidigaste och
bästa sättet att få en full valfrihet inom skolvärlden.
Vi tänker oss i första hand grundskolan. Sedan
finns det prislappar även på vad gymnasieskolan
kostar. I dag är det orättvisare än vad det skulle bli
med vårt system. Det är en väldigt skillnad på vad
skolan kostar per barn i vissa kommuner mot andra
kommuner. Det skulle utjämnas. Det skulle bli mer
rättvist för barnen och familjerna och också för un-
dervisningen.

Anf. 202 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Tanken med en skolpeng inom
kommunerna kan jag tro på. Där vet man ju vilken
skattesats man har och hur det ser ut. Men vi vet ju att
de ser olika ut över hela landet. Vi har kommuner
med skattesatser på 33 kr och andra med skattesatser
på 28 kr. Sedan skall man bestämma en nationell
skolpeng. Jag får det inte att gå ihop. Hur skall man
kunna lösa det på ett vettigt sätt?

Anf. 203 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Vi har ju ett schabloniserat system
när det gäller friskolor som fungerar ganska bra. Vi
kan inte här och nu exakt bestämma var de här sum-
morna skall ligga. Det finns förstås en del svårigheter,
men det finns det i dag också. Svårigheterna är myck-
et större i dag med den jättestora skillnad som finns
mellan vissa kommuner. Skillnaderna skulle bli
mycket mindre med vårt system med skolpeng.

Anf. 204 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag följde med spänning den intensi-
va mediedebatten om skolan under slutet av somma-
ren. Den var mycket bra och behövlig. Det som för-
vånade mig i den debatten var att inte elever och
föräldrar syntes. Vid skolstarten tog jag med mig ett
antal artiklar till den klass, en 9:a, som jag hade i
svenska för diskussion.
Vi läste, vi funderade och vi sökte komponenter.
Jag bad eleverna plocka fram artiklar som handlade
om eleven. Det fanns några enstaka, t.ex. om dyslexi.
Jag bad dem plocka fram artiklar om föräldrar. Det
fanns någon enstaka. Mest handlade det om lärarnas
möjligheter och arbetsvillkor.
Detta är ett tecken på att situationen måste tas på
allvar. Läraryrket hör till samhällets viktigaste. I
läraruppgiften ingår att framstå som förebild. Kvali-
tetsarbetet handlar om att det måste vara ett rimligt
antal elever per lärare i gymnasieskolan för att läraren
skall ha en möjlighet att lära känna eleverna. Villko-
ren är orimliga för många lärare i gymnasieskolan i
dag som har många korta kurser. Vissa lärare kan ha
flera hundra elever per termin.
Det är förvånande att gymnasieskolans totala
kostnader minskat i förhållande till tidigare år trots
gymnasiereformen och den utveckling som skett. Det
måste innebära att lärarna gjort ett utomordentligt
gott arbete.
Det som är bekymret i dag - och där ruskar skol-
ledaren på huvudet - är att man inte kan ge elever
med lagstadgad rätt det stöd som de behöver. Nu
tänker jag på elever med t.ex. dyslexi eller Aspergers
syndrom. Detta gäller inte bara tidiga åldrar i grund-
skolan. Det gäller också på högstadiet och i gymna-
sieskolan. Elever med behov av särskilda stödinsatser
har hamnat i kläm.
Det är vår utmaning att tillsammans lösa detta.
Det skulle jag vilja ha sagt till Ingegerd Wärnersson
om hon hade varit här nu.
Herr talman! Om vi tittar på anslagsramen så
skiljer vi oss inom det område som jag nu tänker tala
om mest, nämligen gymnasieskolan och IT-delen. Vi
skiljer oss inte i våra ramar. Vi har ungefär samma
ramar, men det som skiljer det kristdemokratiska
budgetförslaget från regeringens budget, som Social-
demokraterna, Vänstern och Miljöpartiet står bakom,
är den ideologiska diskussionen.
Det är värdegrundsfrågor, kvalitetsfrågor och val-
frihetsfrågor. Här har vi mycket att göra, t.ex. att få
kommunerna att förstå att det är oerhört viktigt att
prioritera resurser till skolan. Där har vi kristdemo-
krater satsat en del mer än regeringen.
Kristdemokraterna stöder angelägenheten av att
fler flickor går det naturvetenskapliga programmet.
Vi är mycket bekymrade över det låga ansökningsta-
let till omvårdnadsprogrammet. Det kommer att bli
mycket bekymmersamt i framtiden, inte minst för
kommunerna med tanke på arbetskraften inom äldre-
omsorgen.
Andelen elever inom det individuella programmet
är oroväckande. Det har aldrig varit tänkt att det skall
vara det tredje största programmet i gymnasieskolan
under det första gymnasieåret. Det är fel att dölja
detta genom att påvisa att det alltid varit 5 %, som det
står här i texten, av det totala antalet elever inom
gymnasieskolan. Det berör ju egentligen inte alla de
tre åren. Det finns ingen statistik över vad som händer
med de ungdomar som lämnar det individuella pro-
grammet.
Herr talman! Skolan blir alltmer reflekterande,
vilket är bra. I dagens samhälle måste den enskilde
eleven lära sig att hela tiden se möjligheter. För ele-
verna handlar det om att uppleva en tilltro till sin
egen förmåga i samspel med andra. Eleverna skall
inhämta en grundläggande kunskap för att kunna ta
ett eget ansvar. Gymnasieskolan måste tillhandahålla
olika miljöer för lärande. Vi är olika. Arbetsglädjen är
en viktig mätare på kvaliteten i gymnasieskolan.
Eleven måste få det självförtroende som behövs för
att bli sugen på kunskapsinhämtande.
Kapitalet i skolan är treenigt. Det handlar om kun-
skap och kompetens, social fostran och skapandet av
ett relationskapital. En elev med en inre kompass och
med en utåtriktad nyfikenhet har de största förutsätt-
ningarna att klara en problembaserad inlärning.
Varje elev behöver få vara med och upprätta en
personlig utvecklingsplan. Tyvärr är det inte så i dag.
I förhållande till den här planen måste det göras en
uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av ele-
vens resultat.
Gymnasieskolan är fortfarande för statisk, då
timplanen lever kvar. Det är positivt att man har rätt
att variera timtalen. Men med hänsyn till gymnasie-
poängen skulle timplanen inte behövas. Det är fel att
gymnasiepoängen framstår som både golv och tak för
utbildningen. Det måste finnas en större flexibilitet
för att möta framtidens krav på en utbildning av hög
kvalitet.
Valfriheten att söka gymnasieprogram i andra
kommuner måste öka, liksom möjligheten att läsa
valbara kurser i andra kommuner. Det är också viktigt
att vi får en gymnasieexamen snart. I denna spelar
också examensarbetet en viktig roll.
Jag har i dessa dagar mött rektorer som står där
med sina blanketter och har elever som inte får ett
godkänt betyg till höstterminen. De undrar bekymrat
vad de skall göra. Det finns inte resurser. Där har vi
stora bekymmer. Jag håller med de talare som har
påpekat att vi måste förändra betygssystemet igen och
ha fler steg.
Det finns fortfarande oklarheter i kommunerna
om hur kraven på godkända betyg i svenska, engelska
och matematik skall genomföras. Även om kraven på
grundskolan stärks och gymnasieskolan ändrar ar-
betssätt kommer det ändå att finnas elever som har
behov av kurser med en annan ambitionsnivå i kär-
nämnena. Det är också önskvärt att eleverna, efter
intresse och behov, kan få studera olika ämnen i egen
takt. Därför anser Kristdemokraterna att de mer om-
fattande kärnämnena bör delas in i etapper, där ele-
verna kan läsa kurser med olika ambitionsnivå och i
olika takt.
Det är inte nödvändigt att varje elev direkt skall
kunna få högskolebehörighet. Detta skall man kunna
komplettera och läsa in senare. Det kan inte vara ett
självändamål, i synnerhet som högskolan inte i nulä-
get är beredd att ta emot alla elever med högskolebe-
hörighet.
Herr talman! Jag är mycket mån om att vi får till
stånd ett lärlingssystem som fungerar. Det är faktiskt
ett sätt för ungdomar att få fotfäste på arbetsmarkna-
den. Det individuella programmet har uppnått en
omfattning som vi inte räknade med. Det kan säkert
tolkas som ett intresse bland många elever för en mer
yrkesinriktad utbildning av lärlingskaraktär. Då måste
vi utveckla lärlingssystemet tillsammans med nä-
ringslivet. Konflikten mellan lärlingssystemet och
arbetsrätten måste lösas.
Gymnasiet måste också utveckla utbildning i
entreprenörskap.
Intresset för fristående gymnasieskolor är mycket
stort. Det har nu startat tio nya. Det fick vi exempel
på från Skolverket.
Exempel på skolor som lyckats förverkliga många
idéer om pedagogisk förnyelse är industrigymnasier-
na. Fler flickor söker till dessa utbildningar. Det tyck-
er jag är intressant. Dessa gymnasier har större förut-
sättningar att klara målen vad gäller APU. De har
också varit föregångare vad gäller integrationen mel-
lan yrkesprogram och naturvetenskapsprogrammet.
Herr talman! Innan jag slutar skulle jag vilja lägga
in lite etik också i det nya fina verktyg som vi har fått
i och med informationstekniken. Det är ju ett fantas-
tiskt redskap tillsammans med biblioteket.
På den skola jag kommer från gjorde vi nyss en
karta. Vi tände en lampa för varje land som elever har
någon anknytning till. Det blev 39 lampor, 39 länder.
Vilken kontaktyta som finns! Tänk att nå alla dessa
länder med IT! Vilken ny kunskap och kompetens
man kan skaffa, och vilka möjligheter man kan få!
Det gäller också stödet för funktionshindrade. Det är
oerhört viktigt att elever med handikapp får del av
detta.
När vi nu talar om utbildningen för lärarpersonal
vill jag säga att en egen e-postadress måste vara för-
knippad med utbildning och fortbildning av lärare
vad gäller pedagogik och tolkning. Den tekniska
delen är så självklar.
Jag kontrollerade några webbsidor som man kun-
de söka på Altavista. Jag gjorde det i söndags. Jag
skall bara ge något exempel innan jag slutar, herr
talman. Jag tittade på nyckelordet porr. Det ger
60 210 webbsidor, varav 1 891 på svenska. Nyckel-
ordet sex ger 2 237 896 webbsidor, varav 47 743
finns på svenska.
En lärare måste handleda i fråga om vilka av des-
sa sidor som är positiv kunskap och vilka som är
negativ kunskap. Läser jag t.ex. om Förintelsen och
jag skall slå upp ordet Auschwitz hittar jag 43 010
webbsior. Jag hittar 545 på svenska. Vem säger till en
fjortonåring vad som gäller? Hur skall lärarna klara
det? Finns det verkligen handledare med kunskap
som är inne i problematiken, som fått lära sig utred-
ningsteknik och källkritik? Nej, det finns inte den
lärarkompetensen!
Vi fick en ny lärare till vår skola som inte ens
kunde IT, som inte hade fått kunskap om IT på lärar-
utbildningen. Då är pedagogik och tolkning oerhört
viktiga moment om vi skall komma till en överens-
stämmelse med den etik som förvaltas av kristen
tradition och västerländsk humanism. Jag tycker att
det är synd att de skrivningarna har försvunnit ur
regeringsförklaringen.

Anf. 205 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Herr talman! Det vore väl förmätet av mig att för-
söka mig på konststycket att sammanfatta den debatt
som har varit i kammaren i dag. Det skulle också vara
omöjligt, tror jag, att göra det.
I talarstolen har det funnits representanter från
mitt parti som har talat både om förskola och grund-
skola och om högskola och forskning. Det är väl ändå
så att jag bör kommentera och ge vår syn på det som
enligt vår uppfattning är enormt lyckat, nämligen
kunskapslyftet.
Gymnasiet har jag inte för avsikt att ta upp på nå-
got sätt i dag. Vi kommer faktiskt att behandla en
proposition om gymnasieskolan under våren. Därför
finns det inte någon anledning, tycker jag, att göra
det.
Kunskapslyftet, det som vi vanligtvis kallar för
den särskilda satsningen på vuxnas lärande och kun-
skap, omfattar också kvalificerad yrkesutbildning. Vi
vet att det i förslaget för nästa år finns en utbyggnad
upp till 12 000 platser. Det finns också ett bra under-
lag för det. I allt väsentligt i övrigt ligger just kun-
skapslyftet där.
Jag vill börja med att slå fast att jag tror att den
satsning som vi nu har gjort, som har ett och ett halvt
år på nacken och som startade den 1 juli 1997, är
starten på en ordentlig kunskapsrevolution för den
grupp i arbetsför ålder som finns i samhället. Det
handlar faktiskt om att se ett livslångt lärande. Det
handlar om att starta med folkbildning, om att gå
vidare till kunskap som ger chans till vidare studier
och till ett jobb, men också om att sedan finnas i ett
livslångt lärande hela vägen. Det är en gigantisk upp-
gift. Jag tror att det är en mycket spännande tid som
ligger framför oss just på det sättet.
Just nu tycker jag mig se att vi befinner oss i, som
jag tror att vi alla uppfattar det, ett inledningsskede.
Kunskapslyftet omfattar i dag hundratusentals vuxna
människor som får en chans att få i ryggsäcken det
som man behöver för att gå vidare.
Jag tror att det är viktigt att vi kommer i håg och
konstaterar att detta kunskapslyft mottas mycket
positivt runt om i landet. Tänk på alla enskilda män-
niskor och de bilder jag har framför mig. Några har
tvingats lämna sina arbeten och ser framför sig en
situation där de efter 20 års yrkesverksamt arbete går
ut i arbetslöshet. Då får man chansen. Låt vara att de
också kanske känner en rädsla för att gå in i ett nytt
lärande. Men de vågar sig ändå över tröskeln, kom-
mer in i ett kunskapslyft och finner sig där till rätta.
Sedan möter man dem och de säger till en: Nisse,
detta är det bästa jag har gjort under hela min tid!
Sedan får de chansen att komma ut. De får både en
yrkesutbildning efter det och sedan ett jobb.
Alla dessa bilder skulle jag, om jag hade tid, kun-
na berätta mycket om. Det parat med kommunernas
inställning, som är enormt positiv, och med utbild-
ningsanordnarnas synpunkter och upplevelse av att
det här är väldigt värdefullt gör att detta blir någon-
ting som vi allesammans borde sluta upp kring. Vi
borde säga: Tänk vad bra detta har varit! Och vad
roligt det skall bli att se de fem år som är framför oss
nu! Vi ser hur vi skall kunna bilda grunden för nå-
gonting som kommer sedan som handlar om att forma
framtidens vuxenutbildning på ett bra sätt.
Då blir man ju naturligtvis beklämd när man i
dag, liksom tidigare, konstaterar att Moderata sam-
lingspartiet så mejslar ut sig i att tycka illa om detta.
Ni har egentligen aldrig varit med om att gå på tåget
och tycka att det här är bra. Låt vara att ni för nästa år
vill skära bort en fjärdedel och att ni nu också har
med er Folkpartiet. Men alldeles klart är att tittar man
på era tidigare förslag ser man att ni egentligen inte
vill någonting om kunskapslyftet. Ni pratar vackert i
dag om att det måste öppnas dörrar för att få bort
snedrekryteringen till högre studier, osv. Det är ju
trams!
Det är klart att det inte går att komma till rätta
med detta om ni inte öppnar möjligheterna för alla att
få chans till just den högskoleutbildning eller yrkes-
utbildning man måste ha.
För oss är detta den största fördelningspolitiska
insatsen. Det handlar om jämlikhet, om att ge förut-
sättningar för alla.
I början av 80-talet kunde varannan som behövde
ett arbete gå direkt från högskolan och in i ett arbete.
I dag vet vi att det är 4 av 100 som kan göra det. Det
ser ut på det sättet.
Vi har bakom oss en historia där vi lyfte allmän-
bildningen i det här landet upp till någon sorts grund-
skolenivå. Det räckte.
I dag räcker det inte. I dag måste man ha mer. Det
är precis detta som gör att kunskapslyftet och det som
jag sedan ser framför mig skall ligga hela vägen efter
de här fem åren, efter år 2002.
Tänker ni i Moderata samlingspartiet stå utanför
också då? Tänker ni fortfarande sitta på läktaren och
vara sura på och griniga över den vuxenutbildnings-
satsning som ändå de allra flesta sluter upp kring och
säger är bra?
Det sker naturligtvis en del saker och ting mitt i
det här arbetet. Det görs en alldeles fantastisk sats-
ning, och parallellt med den gör vi också löpande en
utvärdering. Nästan inget som vi har gjort har haft så
mycket av utvärdering och så mycket av ögon på sig.
Jag tror att mycket handlar om hur man kan ta vara på
den tredjedel av kunskapslyftet som har en yrkesin-
riktning. Många som går in i det här måste få chansen
att tillägna sig baskunskaper varvade med en yrkesin-
riktning. Detta ger mycket av motivationen.
Vi måste också följa upp männen på ett bättre sätt
än hittills. Alla vi som har sett materialet vet att verk-
samheten hittills dominerats av kvinnor.
Det kan vara värdefullt att fundera över vad soci-
aldemokraterna och över huvud taget den grupp här i
kammaren som är positiv till det här egentligen står
samlade kring. Tre syften är uttalade.
Syftena delaktighet, möjlighet till vidare studier
och anställningsbarhet - dvs. förutsättningar att kun-
na få ett jobb - bildar en viktig bas för det som jag
tidigare talade om, nämligen fördelningspolitiska
åtgärder. Om man inte är delaktig ställs man utanför
samhället. Vi inser vad det medför när vi tittar ut över
våra gränser och även när vi anlägger ett historiskt
perspektiv.
Vi måste få fler att bli delaktiga i samhället, och
det främsta verktyget för detta är naturligtvis att män-
niskor kan gå in i en bildnings- och kunskapsprocess.
Det handlar om humanistiska värden, faktiskt om att
man får en tilltro till samhället och till människor som
man har runtomkring sig. Vi kan också se det mot-
satta, som handlar om utanförskap, främlingsfientlig-
het och intolerans. Vi kan historiskt se att det finns en
hel skräpkammare av elände som kan inträffa i ett
samhälle präglat av detta, och det vill vi inte ha.
Då blir delaktighetsmålet en viktig förutsättning
för att man skall kunna få med sig så mycket i rygg-
säcken att man kan genomgå en yrkesutbildning, få
ett jobb och bli delaktig. Alla de här tre syftena häng-
er ihop och är beroende av varandra.
Låt mig slutligen bara ge ett svar till Lars Hjertén,
även om han inte kan begära replik på detta inlägg.
Han sade tidigare att de särskilda pengarna till utbild-
ningsbidrag är slut. Det är fel. Det finns pengar till
50 000 sådana bidragsrum 1999. Visserligen ökar
intresset för det här, men vad hjälper det när ni för
nästa år vill ta bort en fjärdedel av den här verksam-
heten?

Anf. 206 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Som Nils-Erik Söderqvist säger är
det mycket som är positivt med kunskapslyftssats-
ningarna. Jag och Folkpartiet, som genom åren har
varit positiva till satsningar på vuxenutbildning och
som vill hitta ett system som håller, vill ändå ställa
följande fråga: Är det inte dags, särskilt ur utbild-
ningsutskottets synpunkt, att göra en vanlig skolmäs-
sig utvärdering av kunskapslyftet?
Väldigt mycket av de fakta som vi har fått hand-
lar om kvantitet, statistik och kommunernas kostna-
der. Utan att döma ut hela projektet tycker jag att
även Nils-Erik Söderqvist skulle bli litet orolig när
han ser de första uppgifter som vi har fått från Linkö-
ping, där man talar om att man inte har kontroll över
om lärare är utbildade, över vilka som har ansvaret
för betygssättning osv.
Med tanke på att projektet skall fortsätta i tre år
till tycker jag att även Nils-Erik Söderqvist borde
anse att det vore värt att göra en riktig skolmässig
utvärdering, en utvärdering från utbildningsutgångs-
punkt, medan man fortfarande kan rätta till de brister
som finns.

Anf. 207 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Ulf Nilsson frågar efter en utvärde-
ring. Vi har i dag fått höra att det har gjorts en sådan.
I den första delen har man frågat dem som finns i
verksamheten hur de uppfattar den. Är man miss-
nöjd? Tycker man att det är si eller så, eller vilken
uppfattning har man? Det visar sig att över 80 % är
mycket nöjda med kunskapslyftet och med den verk-
samhet som de befinner sig i.
Även om det är för tidigt att nu säga vad som
kommer att hända, kan inte jag påminna mig någon
verksamhet som varit så utsatt för utvärderingar som
just kunskapslyftet. Jag tror att det som kommer att
ske i olika sammanhang under det närmaste året
kommer att bekräfta det intryck som vi som är ute
och möter kommunerna, utbildningsanordnarna och
dem som deltar i kurserna har, nämligen att man är
mycket nöjd. Detta är en av de allra bästa satsningar
som vi har gjort utbildningspolitiskt.
Jag tycker alltså inte att Ulf Nilsson skall vara så
bekymrad för just detta.

Anf. 208 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Det kan ändå inte ha undgått Nils-
Erik Söderqvist att det har förts en debatt om det här.
Vi har inte någon statistik över i hur många fall elever
har avbrutit utbildning därför att de inte har fått rätt
undervisning. Det har t.ex. nämnts att det i Linköping
inte fanns datorer på datorkursen osv. Jag vill inte
svartmåla och absolut inte säga att det är ett helhets-
intryck, men bristen i alla de utvärderingar som Nils-
Erik Söderqvist talar om och som även Kunskaps-
lyftskommittén har framhållit, är att dessa inte är
traditionella utvärderingar av hur den här verksam-
heten fungerar som skola.
Vi har fått statistik, uppgifter om att människor
tycker att det är trevligt att gå på kurserna osv. Jag
tror att finns många bra utbildningsanordnare, kom-
munala och andra, som gör mycket av detta, men jag
undrar ändå om vi inte kunde vara överens om att det
vore angeläget att snabbt få in uppgifter om hur det
fungerar med betyg och med utbildade lärare och
även vilken anställningsbarhet man verkligen uppnår
när man har genomgått kunskapslyftet.

Anf. 209 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Till Ulf Nilsson vill jag säga att det
vore märkligt om man inte på något ställe i en verk-
samhet som omfattar hundratusentals människor och
som sjösatts med många olika utbildningsanordnare
runtom i vårt land skulle kunna finna några bekym-
mer i verksamhetens inledningsskede. En poäng med
detta är att vi prövar olika former av satsningar, med
olika pedagogiska uppläggningar.
Det är detta som är spänningen i det hela, och ut-
värderingen kommer att ge besked på dessa punkter.
Om man skulle haka upp sig på att det på en och
annan plats i landet tillfälligt finns bekymmer, skulle
vi nästan inte kunna göra någonting.
Jag tror att den utvärdering som vi har sagt skall
ske bör genomföras i den takt och i den ordning som
har angivits. Den kommer att bilda ett mycket bra
underlag för den utformningen av vuxenutbildningen
efter år 2002.

Anf. 210 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Kunskapslyftet ger stora möjligheter
och är något i den anda som Kristdemokraterna alltid
har efterlyst, dvs. en varvad utbildning vad gäller
teori och arbetsmarknad.
Det som förvånar mig är att kunskapslyftet är så
kvinnodominerat. I all statistik är kvinnor mest utbil-
dade och gör minst avhopp. Vad är det som behövs
för att intressera männen? Vi kanske behöver knyta
ihop arbetsmarknaden också på ett annat sätt, kanske
få fram någon sorts personliga kontrakt, så att kun-
skapslyftet skall kunna leda till ett arbete eller en
högskoleplats. Trängseln där blir ännu större i och
med att högskolebehörigheten krävs av alla inom
gymnasieskolan.
Vad är det som behövs för att få männen till kun-
skapslyftet?

Anf. 211 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Det som Ulla-Britt Hagström tar upp
är ett bekymmer, som jag sade i mitt anförande. Vi
vet att kvinnorna som grupp har en högre utbild-
ningsnivå än männen i just det här sammanhanget,
och vi vet att kvinnorna dominerar i kunskapslyftet.
Här måste vi göra ytterligare ansträngningar för att
försöka förmå män att gå från arbetslöshet in i kun-
skapslyftet. Vi skall naturligtvis rikta det främst till
dem som har den lägsta utbildningen, precis som vi
har sagt.
Jag tror att vi skall vara medvetna om att tröskeln
är högre för många i den här gruppen av män. Jag
tror, som jag sade i mitt anförande, att den del av
kunskapslyftet som har haft en yrkesinriktning är bra
och verksam. Om vi kan hitta sätt att ytterligare ut-
veckla det tror jag att det blir lättare att motivera den
gruppen att gå in. Man kan göra det mera praktiskt
och mera handfast och se till att varva det med
baskunskaper i kärnämnen där det finns luckor att
fylla igen.

Anf. 212 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Det var intressant att Nils-Erik Sö-
derqvist sade att det finns pengar för alla platser
1999.
Jag fick i går ett telefonsamtal från en av det fåtal
män som studerar inom kunskapslyftet - det är ju
bara en tredjedel män. Han går tillsammans med fem
kamrater en datautbildning på 42 veckor som började
för fyra veckor sedan. Efter fyra veckor, just i går,
fick han ett brev från CSN, som sade att pengarna var
slut för nästa år och att han inte får behålla sitt studi-
ebidrag. Det gör att de här fem männen nu kommer
att sluta om en och en halv vecka.
Jag kommer förstås att hälsa till honom och säga
att det som står i brevet är fel, därför att i riksdagen
talar socialdemokraterna om att det finns pengar till
dessa platser. Det är väldigt glädjande om det verkli-
gen är sant, men jag betvivlar det.
Jag talade också med Folkbildningsrådet för en
vecka sedan, och de sade att av de 50 000 - det var
det jag nämnde i mitt anförande - som sökt stöd för
nästa år och alltså redan kommit in på kunskapslyftet
är det 27 000 som får stödet och 23 000 som har fått
nej. Är det också lögn, Nils-Erik Söderqvist?

Anf. 213 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Till Lars Hjertén skall jag säga att
det handlade om att konstatera att det finns pengar för
50 000 platser under 1999. Vi tillför nu 10 000 nya
platser till kunskapslyftet ovanpå den gamla nivån.
För 1999 tillförs UBS en halv miljard ytterligare. Om
man räknar in vuxenstudiestödet, svux och svuxa,
anslår vi över 800 miljoner kronor.
Vad vi inte kommer ifrån är att det även finns be-
gränsningar i våra möjligheter. Vi kan alltså inte ge
alla chansen att få del av de här platserna. Trycket
ökar, och även vi har en begränsning i fråga om att ge
alla möjlighet att komma in. Men det är viktigt att
konstatera att vi ökar satsningen.
Det är häpnadsväckande att just Lars Hjertén och
Moderata samlingspartiet tar upp detta, eftersom de
inte vill bidra till en ökning utan tvärtom vill skära
bort en fjärdedel av verksamheten och satsningen.

Anf. 214 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! De platser som vi har föreslagit finns
det också studiebidrag till. Det är skillnaden mellan
oss och Socialdemokraterna.
Nu backade Nils-Erik Söderqvist. Han sade alltså
att det finns vissa begränsningar. Det är precis vad
som finns. Det som är tragiskt är att folk som är stu-
dieovana och som påbörjade en utbildning för bara
fyra veckor sedan nu får ett brev där CSN meddelar
att pengarna är slut och att de inte kan fortsätta sina
studier om bara ett par veckor. Därför blir det inte
någon fortsättning för de här männen, som var ganska
få på sin kurs.
Vi tycker inte alls illa om kunskapslyftet. Jag har
aldrig hört någon moderat tala illa om vuxenstudier.
Däremot har vi talat mycket om kvalitetskrav även
när det gäller vuxenutbildning.
En ny minister, Björn Rosengren, som väl inte är
helt obekant för Nils-Erik Söderqvist, intervjuades så
fort han hade tillträtt sitt nya ämbete. Han fick en
fråga om just vuxenutbildningssatsning och satsning
på nya jobb. Han sade så här: Jag tycker nog att det
har varit för mycket volymresonemang när det gäller
satsningar under de senaste åren men för lite kvali-
tetstänkande.
Björn Rosengren är varken moderat eller talar illa
om kunskapslyftet, men han säger precis samma sak
som vi.

Anf. 215 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Herr talman! Till att börja med måste jag ifråga-
sätta debattordningen med anledning av utbildnings-
frågornas behandling i kammaren. Jag anser att de är
alltför viktiga för att hanteras på det sätt som kam-
markansliet nu har lagt upp debatten på. Inte nog med
att debatten ryckts sönder av flera ajourneringar, utan
upplägget innebär också att debatten blir ostrukture-
rad. Vi kommer att se flera exempel på det längre ned
i talarordningen.
IT i skolan innebär utmaningar och möjligheter
beroende på hur det hela hanteras. Det är ett av verk-
tygen i en omfattande och betydelsefull brytningstid
som kommer att påverka alla områden av samhället.
Vi ser redan nu hur dessa förändringar påverkar män-
niskors vardag, yrkesroll, prioriteringar och val.
Skall Sverige ha en framträdande plats och dra
fördel av den utveckling som pågår av ökad globali-
sering och internationalisering är det nödvändigt med
satsningar på informationsteknik i skolan.
Den moderata uppfattningen är att skolan är nyck-
eln till en bred användning av informationsteknik.
Kort sagt måste vi bli fler som använder den nya
tekniken. Alla måste bli delaktiga.
Vi satsar därför 3,5 miljarder kronor under de
närmaste tre åren för att göra det möjligt att med hjälp
av IT förnya, modernisera och utveckla skolan.
Regeringen satsar i budgetpropositionen 340 mil-
joner kronor år 1999, 500 miljoner år 2000 och 650
miljoner år 2001. Det är bra, men det är inte tillräck-
ligt. Det räcker inte. Det visar mer på en socialdemo-
kratisk tvehågsenhet än på en vilja att ta krafttag i de
satsningar som är nödvändiga. Vi föreslår 800 miljo-
ner kronor det första året följt av 1 350 miljoner år
2000 och 1 300 miljoner år 2001.
Även den moderata satsningen anser jag vara i
underkant i jämförelse med vad som verkligen be-
hövs.
Det finns en del bra saker att ta fasta på när det
gäller informationsteknikens användande i regering-
ens skrivelse Lärandets verktyg - nationellt program
för IT i skolan. Men skrivelsen är lite av en önskelista
- en önskelista just därför att den inte följs av de
nödvändiga anslag som krävs.
Den större satsning som vi gör är nödvändig för
att klara det framtida åtagande som det innebär att
utveckla, modernisera och förnya skolan. Att integre-
ra datoranvändningen i all undervisning och i alla
ämnen är enligt vår mening den viktigaste pedagogis-
ka förnyelseuppgiften de närmaste åren. Utbyggnad
av den informationstekniska infrastrukturen, utbild-
ningsprojekt för att höja lärarnas IT-kompetens samt
satsningar på distansutbildning är också nödvändiga.
Vi föreslår även att landets alla skolor senast vid
utgången av år 2000 bör vara anknutna till Internet
med bredbandsnät. Vi vill också öka antalet samar-
betsavtal med internationellt ledande skolor och uni-
versitet avseende distansutbildning.
Utvecklingen är spännande - inte minst det fak-
tum att den nya tekniken öppnar möjligheterna till
ökad individualisering både för elever och lärare, och
det kommer att leda till förändringar. Det fria sökan-
det efter kunskap kommer att påverka samhällets alla
delar. Det är en utveckling som vi moderater välkom-
nar.
Med det instämmer jag i de yrkanden som tidigare
har framförts av moderata företrädare i kammaren.

Anf. 216 LENNART GUSTAVSSON (v):
Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag
delar Tomas Högströms synpunkter på debattuppläg-
get. Det kan vara trevligt att någon gång hålla med
moderater.
Människors kunskaper blir mer och mer betydel-
sefulla i dagens och morgondagens värld. Nya för-
hållanden kräver nya insikter. Människor måste ha
kunskap och bildning för att kunna delta i samhälls-
bygget. För människan som ingår i ett socialt, ekolo-
giskt och historiskt sammanhang är förståelse en
avgörande faktor för aktivt deltagande och delaktig-
het. Utbildningssystemet, från förskola till högskola,
är en grund för samhällsbygge och samhällsmakt.
Vänsterpartiet menar att utbildningssystemet på
många sätt speglar det rådande samhället. I samhället
finns orättvisor, ojämlikhet, segregation och brist på
demokrati som också ibland återfinns på olika håll
inom utbildningssystemet.
Men Vänsterpartiet menar att utbildningen kan
göras till ett verktyg för demokratisering, för jäm-
ställdhet och för minskning av klassklyftorna. Genom
demokratiska arbetsformer, en kritisk och ifrågasät-
tande kunskapssyn och nära kontakter med det övriga
samhället kan utbildningen bli en progressiv kraft.
Vänsterpartiet anser att utbildning är en rättighet.
En likvärdig utbildning innebär att man tar hänsyn till
att människor har olika erfarenheter, olika social
bakgrund och olika kön och kulturtillhörighet. Skall
utbildningssystemet aktivt kunna motverka klass- och
könsskillnader i samhället måste resurserna fördelas
utifrån behov.
De mål för utgiftsområdena 15 och 16 som anges i
regeringens budgetproposition är, som målformule-
ringar ofta är, ganska vaga. Vänsterpartiet konstaterar
dock att regeringens målsättningar rymmer ambitio-
ner om ökad rättvisa, jämställdhet, utbildning av hög
kvalitet och hänsyn till individens behov och önske-
mål. Detta är någonting som vi som vänsterpartister
naturligtvis kan ställa upp på.
Som jag tidigare påpekade menar Vänsterpartiet
att en förutsättning för att utbildningssystemet skall
kunna motverka klass- och könsskillnader i samhället
är att resurserna fördelas utifrån behov. Bl.a. ur denna
synpunkt menar vi från Vänsterpartiet att det är det
offentliga - det gemensamma - som skall ansvara för
utbildningen. Det är därför bra att regeringen i bud-
getpropositionen ger ökade ekonomiska möjligheter
för kommunerna att satsa på skolan och på utbild-
ningen. Men det är också viktigt att påpeka att kom-
munerna behöver än mer resurser om skolan skall
kunna verka för ökad rättvisa.
Det alternativ som moderaterna för fram om skol-
peng, som faktiskt har diskuterats många gånger
tidigare, innebär ur Vänsterpartiets synpunkt att
orättvisor, segregering och skillnader i utbildnings-
kvalitet ökar. Vänsterpartiet delar utskottets åsikt om
att en schablonberäknad nationell skolpeng inte ger
de grundläggande förutsättningarna för att kraven om
en likvärdig skola av hög kvalitet för alla elever skall
kunna uppfyllas.
Moderaternas ambitioner med skolpeng skall ock-
så ses i skenet av att de företräder en ideologi som
vill minska den offentliga - den gemensamma - sek-
torns betydelse. Moderat skolpeng i kombination med
en politik som innebär att kommunernas resurser
minskar innebär att grunden för det livslånga läran-
det, som ligger i ett väl utbyggt offentligt skolsystem,
kraftigt hotas.
I det sammanhanget är också kristdemokraternas
ambitioner om att införa centrala föreskrifter för
fördelning av resurser till kommunerna något märkli-
ga. Vad kommuner framför allt behöver är mer resur-
ser. Att i en målstyrd verksamhet detaljstyra vissa
delar kan inte tolkas som något annat än ett misstro-
ende. Detta misstroende skulle i så fall vara riktat mot
kommunerna.
Det livslånga lärandet är något som nära nog alla
talar mycket om. Att definiera och tydliggöra vad
begreppet livslångt lärande innebär är en av de upp-
gifter som vi förtroendevalda har. Våra olika värde-
ringar kommer att medföra att svaren ser lite olika ut.
För mig som vänsterpartist innebär det bl.a. att goda
förutsättningar måste skapas för att lärande och bild-
ning skall vara tillgängligt för alla oavsett ekonomis-
ka förutsättningar. Det livslånga lärandet är för mig
som vänsterpartist en rättvisefråga! Skall teorierna
om det livslånga lärandet ha någon bärighet måste det
finnas en rättvisa i individernas möjligheter att delta.
När det gäller diskussionen om det livslånga lä-
randet delar Vänsterpartiet regeringens uppfattning
om att grunden läggs redan i förskolan. Mot den bak-
grunden är det minst sagt märkligt att rätten till för-
skola inte tydliggjorts. Med nuvarande ordning ställs
bl.a. barn med arbetslösa föräldrar utanför förskolan i
många av landets kommuner. Den debatten kommer
att återkomma i den här kammaren under våren, men
redan nu vill jag uppmärksamma de orättvisor som
nuvarande regler innebär. I perspektiv av det livs-
långa lärandet och vikten av rättvisa när det gäller
förutsättningar för bildning och utveckling blir hante-
ringen av barns rätt till förskola allt viktigare.
Med tanke på de positiva signaler vi hörde från
socialdemokraterna här i kammaren under dagens
debatt verkar vi kunna se fram emot en positiv lös-
ning för barn till bl.a. arbetslösa föräldrar.
Beträffande maxtaxan, som också togs upp här i
kammaren, måste jag faktiskt säga att socialdemo-
kraterna måste sluta att skylla på någon annan. Fak-
tum är att socialdemokraterna själva aldrig lyckats
visa på en finansiering. Man lyfte inte ens frågan i de
överläggningar som fördes mellan Socialdemokrater-
na och Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Låt oss en gång för alla slå fast att Vänsterpartiet
gärna deltar i diskussioner om en rättvis fördelnings-
politik. Våra utgångspunkter i fråga om maxtaxan har
vi redovisat tydligt i vår motion om förskolan.
Herr talman! Låt mig kort kommentera situatio-
nen för barn med särskilda behov inom utbildnings-
systemet. Till denna grupp hör bl.a. de funktionshind-
rade eleverna. Det är viktigt att man noggrant bevakar
utvecklingen av elevantalet i särskolan. Ökningen av
antalet särskoleelever aktualiserar frågan om på vilket
sätt grundskolan hanterar barn med särskilda behov.
Det är orimligt att tänka sig att man använder
särskolan som ett sätt att komma från sitt eget ansvar.
Det får aldrig råda något tvivel om grundskolans
ansvar. Alla skall platsa i grundskolan!
Beträffande den s.k. FUNKIS-utredningen ser vi
från Vänsterpartiet fram emot den aviserade proposi-
tionen. Vår förhoppning är att på ett konstruktivt sätt
kunna delta i arbetet med att förbättra de funktions-
hindrades situation inom utbildningsväsendet. Funk-
tionshindrades möjligheter till studier är i grunden en
rättvisefråga.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag beröra rege-
ringens förslag om IT-satsning i skolan. Regeringen
föreslår ett nationellt program för IT i skolan. Väns-
terpartiet ser i huvudsak positivt på satsningen men
vill gärna se en utveckling av programmet.
Det är viktigt att det finns en balans mellan teknik
och pedagogik och att det finns bestämda mål även i
pedagogiska termer för kommunernas satsningar på
IT i skolan. Skolans uppgift är att ge alla elever en
likvärdig utbildning oavsett klass och kön. Därför har
skolan en mycket viktig uppgift att kompensera ele-
ver för deras skilda förutsättningar. Alla elever måste
få goda kunskaper om hur informationstekniken kan
användas. Satsningen på IT i skolan är därför nöd-
vändig ur såväl ett jämlikhets- som ett jämställdhet-
sperspektiv.
Tre frågor är från min synpunkt speciellt viktiga
att beakta.
För det första: Vad skolan framför allt behöver är
fler vuxna, fler lärare. Utbildning är i huvudsak inte
en teknisk process utan en social process. En satsning
på datorer kan aldrig ersätta den personliga kontakten
mellan elever och lärare. Fler datorer i skolan kan inte
på något sätt motivera att färre lärare anställs. Histo-
rien med bl.a. programmerad undervisning och inlär-
ningsstudior borde lära oss att vara vaksamma när
nya "tekniska språng" inom utbildningsområdet skall
tas.
För det andra: Vi vet i nuläget lite om hur vi tän-
ker och hur vi lär. Forskningen ger ingen entydig bild
om de positiva effekterna av datorstödd undervisning.
Vi vet inte hur pedagogiken skall vara utformad, även
om vi alla är medvetna om att fler datorer i skolan
kommer att påverka det inre arbetet. Vi vet för lite
om de förändrade villkoren för undervisning och
inlärning och på vilket sätt elev- respektive lärarrol-
len förändras i och med IT-utvecklingen i skolan. Det
är därför viktigt att genomföra specifik forskning
inom området informationsteknik i skolan. För fram-
tidens skola med IT som en viktig ingrediens är det
viktigt att veta både vad man gör och inte minst hur
man skall göra det.
För det tredje: Skall ambitionerna som finns i IT-
satsningen nås är lärarna naturligtvis en nyckelgrupp.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om vik-
ten av kompetensutveckling av skolans lärare och
ledare. Naturligtvis måste den nya informationstekni-
kens betydelse för att utveckla nya former för lärande
också ingå som en viktig del i lärarutbildningen.
Herr talman! Mot bakgrund av det senast anförda
menar Vänsterpartiet att det inom det nationella pro-
grammet för IT skall avsättas medel dels för forsk-
ning och utvecklingsarbete inom området, dels för
datorstöd åt lärarstuderande. Därför yrkar jag bifall
till reservation 2 från Vänsterpartiet.

Anf. 217 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag begärde replik med anledning av
att Lennart Gustavsson från talarstolen framförde att
moderaternas skolpeng innebär att kommunernas
resurser minskar.
Nu är det ju så, Lennart Gustavsson, att staten via
den moderata skolpengen skulle överta finansierings-
ansvaret för skolan, och kommunerna skulle slippa
det åtagandet. Den moderata skolpengen skulle där-
med fungera som utjämnare mellan kommuner. Vi
skulle ha en nationell skolpeng, och vi skulle då ock-
så kunna se lika villkor för elever, skolor och lärare.
Det är uppenbarligen så att Lennart Gustavsson
inte har förstått den moderata lösningen. Den skiljer
sig inte alltför mycket från vad som redan i dag finns
i många kommuner. Det kanske är det Lennart Gus-
tavsson skall göra: mer lyfta blicken och se på nya
lösningar än att fortsätta administrera de lösningar
som finns i dag och som orsakar många av de pro-
blem vi i dag ser i skolvärlden.

Anf. 218 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det verkar vara fler än undertecknad
här i kammaren som inte riktigt har förstått meningen
med moderaternas skolpeng. Jag menar, precis som
jag sade i talarstolen, att utbildning är en grundläg-
gande rättighet och en grundläggande rättighet som
skall skötas gemensamt. Den moderata skolpengen
kommer att innebära att man försvårar planeringen av
skolväsendet. Troligen undergräver man också suc-
cessivt kvaliteten i den kommunala skolan.
Många gånger används skolpengen som ett alter-
nativ när man riktar kritik mot den offentliga och
gemensamma skolan. Det vore betydligt intressantare
om man kunde tillvarata den kreativitet och den ut-
vecklingskraft som finns till att vidga och bredda den
offentliga och gemensamma skolan, ta till sig de
krafterna och utveckla en gemensam skola värd nam-
net.

Anf. 219 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Utbildning är en rättighet och skall
skötas gemensamt, säger Lennart Gustavsson. Det vi
gör med vårt förslag om en nationell skolpeng är att
ge skolorna lika villkor. Det är hela syftet med detta.
För det är inte lika villkor som gäller i Sverige i dag.
Det är bara att gå in och göra jämförelser mellan olika
skolor i olika kommuner.
Syftet är också att minska politikerinflytandet och
att öka inflytandet från lärare, föräldrar och elever.
Där ligger utvecklingskraften. Där ligger möjligheter
att utveckla skolan som vi skall ta vara på.
Det är faktiskt så, vilket har framförts här i talar-
stolen, att av undersökta skolor ligger friskolor i topp
i väldigt stor utsträckning. Utvecklingen med hjälp av
vår nationella skolpeng syftar just till att låta de bra
skolorna växa och bli större, att låta engagerade pe-
dagoger knoppa av verksamheter och bygga ut dem
och att tydliggöra att dåliga skolor skall man göra
någonting åt, annars skall de läggas ned.

Anf. 220 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det är intressant att höra den mode-
rata argumentationen, särskilt när man betänker hur
det ser ut i det område jag kommer ifrån. Har man en
kännedom om hur det ser ut i de olika delarna av
landet finns det en ganska naturlig förklaring: Skolan
kostar olika på olika ställen i landet. Att då tro att
man kan ha en kostnad som är lika över hela landet
bygger på en grov felsyn.
Man kan konstatera att ett införande av skolpeng
och ett ökat antal friskolor enbart leder till att de som
klarar sig bäst är de barn som går i friskolor och som
har välutbildade föräldrar. De som klarar sig sämst är
de barn som har föräldrar med låg utbildningstradi-
tion. Det innebär att en skolpeng följd av ett ökat
antal friskolor ökar segregeringen. Därmed ökar
skillnaderna i samhället, och det vill inte jag ställa
upp på.

Anf. 221 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Lennart Gustavsson har mycket tyd-
ligt beskrivit sin inställning till moderaternas modell
av skolpeng. Men det finns också andra modeller som
vill garantera valfriheten. Folkpartiet tror inte på att
möjligheten att återföra skolans ansvar till staten är
någonting vi kan göra i dag, men under den gamla
borgerliga regeringen hade vi t.ex. skyldighet för
kommunen att betala en viss procentsats för elever
som valde andra skolor osv.
Med tanke på både Lennart Gustavssons och tidi-
gare vänsterpartisters så negativa uttalanden om olika
alternativa skolor med annan huvudman skulle jag för
tydlighetens skull konkret vilja höra: Vill Lennart
Gustavsson och Vänsterpartiet över huvud taget ge-
nomföra någon garanti för att t.ex. Montessorigrund-
skolor, Waldorfförskolor och föräldrakooperativ inte
blir helt beroende av vem som vinner kommunalvalet
för att de skall kunna existera följande år? Vill Väns-
terpartiet t.o.m. försämra den redan nu ganska oklart
formulerade möjligheten för kommunen att stödja
eller vill ni över huvud taget inte ha några kommunalt
stödda friskolor?

Anf. 222 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det har redan sagts i den debatt som
bl.a. Kalle Larsson deltog i att de regler som gäller får
vara och de skolor som har startats får fortsätta. Vad
vi däremot har sagt i vår motion är: Inga nya etable-
ringar.
Beträffande Waldorf och Montessori, två olika
slags pedagogik som Ulf Nilsson nämner, tycker jag
att det skulle vara intressant att diskutera hur vi i den
offentliga gemensamma skolan kan ta till oss de lär-
domar som den pedagogiken kan ge oss. Det tycker
jag är en intressant debatt som vi skulle kunna föra, i
stället för att driva att alternativ pedagogik skall be-
drivas i fristående skolor.

Anf. 223 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är också intressant att diskutera
varför de alternativa pedagogiska formerna inte har
vuxit fram inom det offentliga skolsystemet. Uppen-
barligen kan det ibland vara en fördel att det kommer
impulser från olika håll.
Tycker ändå inte Lennart Gustavsson att det vore
en absurd situation att efter några år frysa tillståndet,
så att vi portionerar ut bidrag till skolor men inte
tillåter en enda ny att etablera sig vid sidan av de
kommunala?

Anf. 224 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Den diskussion jag tycker är viktig
att föra är hur vi kan använda den pedagogik som
faktiskt finns. Ulf Nilsson nämner bl.a. Waldorf och
Montessori. Hur kan vi ta till oss de lärdomarna,
kunskaperna och engagemanget och utveckla den
gemensamma skolan så att denna pedagogik gagnar
alla barn?

Anf. 225 JEPPE JOHNSSON (m):
Herr talman! Den högre utbildningen och forsk-
ningen får inte politiseras. Kvantitet går, med nuva-
rande politik, ofta före kvalitet. Man fördelar ett antal
platser. Antagningssystemet har centraliserats, hög-
skolorna och universiteten bör, enligt vår uppfattning,
få ökade möjligheter att själva bedöma kraven på
vilka förkunskaper som krävs för de olika utbildning-
arna. Vi anser att utbildningens kvalitet och studen-
ternas val skall väga tyngre vid fördelningen av resur-
ser till universitet och högskolor.
Högre utbildning och forskning måste planeras
utifrån långa perspektiv och får aldrig göras till en del
av en kortsiktig arbetsmarknadspolitik. Det är nöd-
vändigt att den högre utbildningen byggs ut. Antalet
platser med inriktning mot informationsteknik är
fortfarande otillräckliga.
Vi anser att det behövs mer konkurrens och mång-
fald inom den högre utbildningen. Vi vill utveckla det
särpräglade vid varje lärosäte.
Fri forskning i kombination med ett gynnsamt fö-
retagsklimat är grundläggande för ett modernt väl-
färdssamhälle. Vårt framtida välstånd står och faller
med hur vi lyckas med forskningen och den högre
utbildningen. Vi anser att antalet platser på högskolan
med inriktning mot informationsteknik är otillräckligt
i förhållande till antalet sökande.
Herr talman! Vi moderater föreslår att högskolan i
Karlskrona/Ronneby ges möjlighet att bli en komplett
specialhögskola inom informationsteknik och så
småningom ett IT-universitet. För mig som bleking är
det mycket glädjande, inte minst med tanke på att vi
moderater utgår från utbildningens kvalitet och stu-
denternas val.
Vårt förslag grundar sig inte på att Blekinge be-
höver ett IT-universitet av regionalpolitiska skäl eller
därför att vi tycker att Blekinge behöver ett visst antal
platser. Skälet är i första hand att vi gör bedömningen
att högskolan i Karlskrona/Ronneby redan i dag har
den höga kvalitet och kompetens som fordras för att
vi skall tycka att det är viktigt att satsa ännu mer.
En utbyggnad av högskolan till ett IT-universitet
bör ske gradvis. Samverkan mellan Telecom City och
Soft Center är en del av högskolans profil och styrka.
Under utbyggnadsperioden bör denna samverkan
kunna utveckla den samlade forsknings- och före-
tagsmiljön i Karlskrona och Ronneby till att bli le-
dande i svensk IT-miljö. Karlskrona/Ronneby måste
ges goda möjligheter att bygga upp kontakterna med
de främsta IT-miljöerna i universitetsvärlden.
Vi föreslår en höjning av anslaget till forskning
och forskarutbildning vid högskolan i Karlskro-
na/Ronneby med 10 miljoner kronor under år 1999.
Även för åren 2000 och 2001 föreslår vi 10 miljoner
mer än regeringen och utskottsmajoriteten till forsk-
ningen och forskningsutvecklingen vid högskolan i
Karlskrona/Ronneby.
Herr talman! Vi moderater tror på högskolan i
Karlskrona/Ronneby. Framgångarna vid denna hög-
skola, inte minst inom IT-området, är på väg att sätta
Blekinge på högskolekartan och tvätta bort den gamla
krisstämpeln som så länge hängt över vårt län. Detta
tillsammans med Blekinges strategiska läge, närheten
till det nya Europa och Öresundsbrons tillkomst
kommer att, rätt hanterat, kunna bli ett lyft för hela
sydöstra Sverige.
Herr talman! Med detta vill jag instämma i det yr-
kande som något tidigare i dag har lagts fram av Per
Bill.

Anf. 226 JAN BJÖRKMAN (s):
Herr talman! Det var intressant att höra det mode-
rata inlägg som gjordes nu och som beskrev modera-
ternas syn på de mindre och medelstora högskolorna i
allmänhet och Karlskrona/Ronneby i synnerhet. In-
tressant var det inte minst mot bakgrund av de ställ-
ningstaganden som moderaterna de senaste åren har
gjort i den här kammaren när det gällt de mindre och
medelstora högskolorna. Det har inte alltid varit till
gagn för de mindre högskolorna, om man säger så.
Jag kan gärna instämma i de superlativ som Jeppe
Johnsson uttalade om högskolan i Karlskro-
na/Ronneby, men jag tycker att det i samma veva
finns anledning att erinra om de ställningstaganden
som moderaterna har gjort under de senaste åren. Jag
skall bara ta fyra exempel.
Det första är när socialdemokraterna föreslog att
de mindre högskolorna skulle få rätt att inrätta egna
professurer. Då röstade moderaterna emot.
Det andra är utbyggnaden av grundutbildningen
på de mindre högskolorna. Då har moderaterna röstat
emot.
Det tredje är utbyggnaden av forskningsresurser.
För att ta Karlskrona/Ronneby som exempel var de 2
miljoner 1994 och är i dag 22 miljoner med det för-
slag som föreligger. Den utbyggnaden har moderater-
na röstat emot.
Det fjärde, som specifikt gäller högskolan i Karls-
krona/Ronneby, var inrättande av forskarskola i tele-
informatik. Då röstade moderaterna emot.
Jag tycker att det är bra om man från moderater-
nas sida, nu när man ser resultatet av den socialde-
mokratiska högskole- och forskningspolitiken på det
här området, säger att de satsningar som den social-
demokratiska regeringen, ofta i samverkan med andra
partier i riksdagen - inte moderaterna, men andra
partier - har gjort är bra, och nu vill vi ansluta oss till
den satsningen. Det tycker jag känns bra.
Samtidigt skall man komma ihåg att man inte gär-
na kan beskriva det som att moderaterna vill ge lika
mycket resurser. De 10 miljoner som moderaterna
enligt sin beskrivning vill ge extra till forskningen har
inte kompenserats för de miljoner som i dag går till
forskarskolan, och som man också har varit emot. Jag
har inte kunnat se det i den moderata motionen. Räk-
nar man in det skiljer det inte särskilt många kronor
mellan regeringens förslag och det moderata. Det som
däremot skiljer är om man skulle använda den modell
för fördelning av grundutbildningens resurser som
moderaterna har föreslagit. Då skulle under den fyra-
åriga utbyggnadsperioden ökningen av antalet stu-
denter i Karlskrona/Ronneby inte vara 2 100 utan
600. Det skulle betyda en utveckling med 1 500 stu-
denter färre. Det är självklart att varken jag eller ut-
skottsmajoriteten kan ställa oss bakom ett förslag som
innebär så drastiska förändringar av grundutbildning-
en. Det är också en drastisk förändring när det gäller
resurserna till Högskolan i Karlskrona/Ronneby,
nämligen storleksordningen 60 miljoner kronor mind-
re än i det budgetförslag som ligger.
Det får gärna bli en utveckling mot universitet på
sikt. Det vetenskapliga område som högskolan i
Karlskrona/Ronneby har fått ger förutsättningar för
det. Man har universitetsrättigheter inom området
teknik. Det är väl närmast där man skall utveckla den
verksamhet som i dag, tack vare en framsynt rege-
ringspolitik under förra perioden, utvecklas på ett bra
sätt och som bör fortsätta.

Anf. 227 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Jag behöver naturligtvis inte påmin-
na Jan Björkman med sin gedigna erfarenhet från
utbildningsutskottet, att när vi fördelar resurser till
högskolor och universitet handlar det mycket om
utbildningskvalitet och studenternas valmöjligheter.
Det är inte fråga om någon form av arbetsmarknads-
politik, att stackars Blekinge behöver ett antal platser.
Men det är vi nog överens om.
Nu har vi moderater kommit till ståndpunkten att
högskolan i Karlskrona/Ronneby uppfyller högt ställ-
da kvalitetskrav. Därför är vi beredda att satsa extra
just på denna högskola och just inom detta område
som högskolan har blivit professionell på.
Jag konstaterar också att Jan Björkman nämner att
han innan har samverkat med andra partier för att
bygga ut och satsa på högskolor. Om Socialdemo-
kraterna och Jan Björkman tycker att högskolan i
Karlskrona/Ronneby är bra, varför inte samverka med
vårt parti och ge det stöd som behövs? Jag vill i detta
sammanhang påminna om att de 10 miljoner kronor
som vi ligger över i satsning på forskning skall ses i
förhållande till det som regeringen satsar, nämligen
21 miljoner. Vi vill satsa en halv gånger så mycket.
Detta vill vi för att göra en redan bra högskola ännu
bättre. Välkommen att stödja denna satsning också,
Jan Björkman.

Anf. 228 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Det är bra om Jeppe Johnsson och
Moderaterna vill stödja högskolan i Karlskro-
na/Ronneby. Det vore ännu bättre om han var beredd
att stödja andra mindre och medelstora högskolor
också.
Jeppe Johnsson glömmer två viktiga saker eller
vill inte lyfta fram dem. Den ena saken är det Jeppe
Johnsson kallar studenternas val, sökandekriteriet,
skulle ge högskolan i Karlskrona/Ronneby 1 500
platser färre. Jag vill inte medverka till att halvera
studentantalet på högskolan i Karlskrona/Ronneby.
Jag och majoriteten vill inte medverka till att hög-
skolan skulle få i storleksordningen 60 miljoner kro-
nor mindre.
Det sker inget nettotillskott på 10 miljoner kronor
till forskningsresurserna. Ni har fortfarande inte
kompenserat högskolan i Karlskrona/Ronneby för de
pengar som man har för att driva forskarskolan i
teleinformatik. Den är ett viktigt inslag dels för att
utveckla näringslivet och ge studenterna bra utbild-
ning, dels för att öka kompetensen på högskolan. Det
är synd. I praktiken innebär det inga mer pengar till
forskningen, men det är betydligt mindre pengar till
grundutbildningen i det moderata förslaget. Det är
anledningen till att riksdagens majoritet yrkar avslag
på den moderata motionen.
För en samverkan med Moderaterna, Jeppe Johns-
son, krävs det en bättre budget med större resurser till
de mindre och medelstora högskolorna.

Anf. 229 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Kvalitetskriteriet är viktigt för oss
när vi satsar på en högskola. Det kan väl vara att
denna unga högskola fortfarande inte har ett så högt
sökandetryck. Men vad hjälper det att tillsätta en
mängd platser när det inte finns kompetenta sökande?
Låt oss titta på frågan att dela ut platser. På vissa
ställen är det få sökande till de platser som delas ut.
Det är inte speciellt meningsfullt.
Men satsningen på forskningen på högskolan i
Karlskrona/Ronneby kommer att göra högskolan
ännu bättre, kommer att ge genklang i högskolevärl-
den, kommer att locka fler ungdomar att söka dit
därför att de vet att där finns den yppersta undervis-
ningen.

Anf. 230 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Det är intressant med kommentarer-
na. Om man leker med tanken att denna modell med
sökandetryck hade gällt 1989-1990, när högskolan i
Karlskrona/Ronneby etablerades, skulle högskolan
inte ha kommit till. Det fanns ingenting att söka till.
Samma är läget i dag. Med den modell som ni
skisserar för sökandetrycket, skulle högskolan ha
1 500 studenter färre. Det är inte så att det saknas
kompetenta sökande. Det finns kompetenta sökande.
Men det är viktigt att de mindre högskolorna också
får resurser. Med er modell skulle de inte få det.
Det Jeppe Johnsson beskriver som en kraftig sats-
ning, är en kraftig satsning i den moderata budgeten,
dvs. utifrån ett nolläge. Förra året yrkade ni avslag på
hela forskningsanslaget till de mindre och medelstora
högskolorna. Nu får ni backa ur det styckevis. Det är
bra. Men i förhållande till det liggande budgetförsla-
get är det ingen kraftig satsning. Ni kompenserar de
brister som ni har åstadkommit tidigare. Ni gör det
när ni konstaterar att den socialdemokratiska hög-
skole- och forskningspolitiken har vunnit framgång.
Högskolan har därmed kunnat bevisa sin kvalitet
inom högskolevärlden. Det är bra. Men det fordras
ytterligare satsningar för att Moderaterna skall platsa
som en samverkanspart när det gäller de mindre och
medelstora högskolorna.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 december.)

9 § Ändringar i radio- och TV-lagen, m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU13
Ändringar i radio- och TV-lagen (1996:844), m.m.
(förnyad behandling, delvis) (prop. 1997/98:184
delvis)

Kammaren biföll konstitutionsutskottets hemstäl-
lan att ärende 1998/99:KU13 fick avgöras efter en-
dast en bordläggning.

Anf. 231 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Herr talman! Med hänvisning till den tidigare de-
batten ber jag att få yrka bifall till reservation 4 för
Moderata samlingspartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 december.)

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1998/99:AU1 Utgiftsområdena 13 Ekonomisk trygg-
het vid arbetslöshet och 14 Arbetsmarknad och
arbetsliv

Näringsutskottets betänkanden
1998/99:NU1 Utgiftsområde 24 Näringsliv
1998/99:NU2 Utgiftsområde 19 Regional utjämning
och utveckling
1998/99:NU3 Utgiftsområde 21 Energi

11 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 14 december

1998/99:82 av Sten Andersson (m) till finansminis-
tern
Kasinon

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 januari
1999.

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 14 december

1998/99:187 av Göran Lindblad (m) till socialminis-
tern
Övergången till ny försäkring
1998/99:188 av Sofia Jonsson (c) till jordbruksmi-
nistern
Löneklyftorna mellan kvinnor och män
1998/99:189 av Sofia Jonsson (c) till jordbruksmi-
nistern
Länsstyrelsernas jämställdhetsarbete
1998/99:190 av Per Lager (mp) till utrikesministern
Mänskliga rättigheter och EU
1998/99:191 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Ulrica Messing
Åsiktsregistrering
1998/99:192 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nistern
En ny trafikmyndighet
1998/99:193 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Författarmorden i Iran

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 19 januari 1999.

13 § Kammaren åtskildes kl. 21.47.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 21 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 74 (del-
vis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.31,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 197
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.