Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:100 Onsdagen den 26 maj
ProtokollRiksdagens protokoll 1998/99:100
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1998/99:100 Onsdagen den 26 maj Kl. 09.00 - 17.16
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
--------------------------------------------------------------------- Anf. 1-3 kommer att vara översatta till svenska i det justerade protokollet.
1 § Anförande av FN:s generalsekreterare Kofi Annan
Anf. 1 TALMANNEN: Mr Secretary-General, During my five years as Speaker of the Riksdag, we have arranged solemn ceremonies in this Chamber celebrating the fiftieth anniversary of the United Nations, of the United Nations' Declaration on Hu- man Rights and - only a few weeks ago - the Council of Europe. The purpose of these manifestations has been to demonstrate the strong and unwavering support of the Riksdag and the Swedish people for the struggle against war and violence for human rights and human dignity. One of the very pillars of Swedish foreign policy is the belief in and support to the United Nations. For this reason the Secretary- General of the United Na- tions is the only person outside the Riksdag and the Swedish Government who may be invited to address this Chamber. Mr Secretary-General, We are right now living in a critical period of time, when we are forced to observe serious breaches of the peace, which we all desire, and disrespect for human rights, human dignity and even human lives. In this complicated and difficult situation it is growing more and more obvious that we all need to cooperate in strengthening our common global or- ganisation - the United Nations. Mr Secretary-General and dear friend, It is with great admiration that we have followed your personal contributions to the important work of the United Nations - both in terms of the reform process that you initiated and of the courageous po- litical initiatives you have undertaken to solve com- plex and dangerous situations. It is a great privilege of the Riksdag - and the Swedish people - to be allowed to listen to you today. We will do it with the greatest interest and dedication. Mr Secretary-General, I now invite you to the rostrum to address the ple- nary of the Swedish Parliament, the Riksdag. Please!
Anf. 2 FN:s generalsekreterare KOFI AN- NAN: Madam Speaker, Distinguished members of the Riksdag, Distinguished members of Government, It is always a great honour to be invited to address the Parliament of a Member State. Today that honour is combined, for me, with a kind of homecoming - not just because I am married to a Swede, but because the United Nations has a close family relationship with the whole nation of Sweden. This country is not only an island of stability in an unstable world, it is also a bastion of solidarity. Throughout the history of the United Nations, you have shown exemplary commitment to its goals and activities: to peacekeeping and peacemaking, to de- velopment and international law, to human security and human rights. By doing so, you have helped people far beyond your borders feel that the world is a safer place. Today, your solidarity is more important than ever. Safety and stability are in short supply not only on other continents, but even in parts of Europe, as you, Madam Speaker, referred to earlier. In this day and age, people in different parts of the world are directly affected by each other's actions more than ever before in human history. An automobile may be assembled in one continent from parts manufactured in two or more others. Bil- lions of dollars are moved across the world in sec- onds by pressing a few keys on a computer terminal. A sporting event or a rock concert can be watched in real time by thousands of people miles away. So also can scenes of war and terrible suffering. Like almost everything else in life, this phenome- non has good and bad aspects. It brings us many opportunities to learn from each other and to benefit from a wider range of choices. But it can also seem threatening. Workers may find their jobs made suddenly obsolete by imported technology or foreign competition. Parents find their children attracted by products and role models from foreign cultures or alien cultures, as some call it. Sometimes the world even seems to be losing its spice and variety. Instead of widening our choices, globalization can seem to be forcing us all into the same shallow, consumerist culture - giving us all the same appetites but leaving us more unequal than ever in our ability to satisfy them. That feeling accounts for much of the fear and an- ger we see in today's world. In many places, very destructive forces have been unleashed. We like to call them inhuman, but in reality they are all too hu- man: They are one of the ways our human nature reacts when we feel ourselves threatened. These are global challenges, which need global solutions, hammered out multilaterally, so that all states accept them as legitimate, and feel committed to implementing them. There has to be a forum where these issues can be debated openly - where all participants can feel they have a say. You will not be surprised to hear me say that that forum is the United Nations. Of course it is not easy. There are times when the process of reaching agreement in the United Nations seems too slow and cumbersome as to make swift, decisive action impossible. And then States feel that they are justified in taking the law into their own hands - as the members of Nato did when they took unilateral action, rather than watch the horrors con- tinue in Kosovo unchecked. I fully understood that feeling. In this age when the power of states to control their economy or their environment is limited by global forces, surely we cannot allow their one unchallenged power to be that of persecuting their own citizens? On the day the action began, I expressed my own frustration at the rejection of a political settlement by the Yugoslav authorities, and said that "there are times when the use of force may be legitimate in the pursuit of peace." But I also reminded the world, with equal empha- sis, that under the Charter of the United Nations it is the Security Council which has primary responsibility for maintaining international peace and security. As the conflict has developed, there are today two principles on which all parties seem to agree. One is that the Kosovar Albanians must be enabled to return to their homes in safety, with their security and politi- cal and human rights internationally guaranteed and protected. The other is that ultimately such issues of war and peace must be settled within the framework of the United Nations. The sooner we can reach a political solution giv- ing effect to both those principles the better it will be for everyone, and especially for the suffering people of Yugoslavia, whatever their ethnic affiliation. Ever since 1945, the United Nations Charter has provided the recognized and indispensable frame- work of international co-operation. If anything, that has been even more true since the end of the Cold War, which removed the biggest obstacle to such co- operation. Increasingly, not only Governments but people the world over have looked to the United Nations, as the forum in which agreements can be reached to safeguard their interests. You as parliamentarians know this. You are elected by the people, and you have to listen to them. You are often the medium through which civil society makes its views known, both to national governments and to international bodies. You know well the importance that people in Sweden, and elsewhere, attach to "Agenda 21" - the principles of sustainable development agreed at the UN Rio Conference, in 1992. You know well how much people care about the barbarity of anti-personnel landmines. It was pressure from your constituents, alongside many thousands of others, that pushed governments to sign the Ottawa Convention. It is partly thanks to you, and other parliaments around the world, that the Convention is now in force, having been ratified by more than the 60 requi- site countries. I hope that other parliaments will soon follow your example, particularly those of several major landmine producing and exporting countries which are not yet parties to the Convention. To give one more example, you know well how strongly Swedish people feel - as do those in many other countries - about the crimes against humanity whose authors too often get away scot-free, as though the murder of a thousand people were somehow less culpable than that of one. It was thanks to popular pressure from all over the world that governments agreed in Rome last summer on the Statute of the International Criminal Court. I urge you and your fellow parliamentarians around the world to speed up the process of ratification of the Rome Statute. We must not loose the momentum in bringing this extra- ordinary achievement into fruition at the earliest possible date. I hope that the court will be ratified and that we can begin to function by december 2000. It will be a wonderful gift to give to future generations, particu- lary as we enter a new millennium. Your constituents understand, I believe, how im- portant it is for a global society to have shared norms and values, codified in a framework of international law - just as a national community can only survive so long as its members agree on certain core values which are reflected in domestic law. Without shared values, without agreed norms it is very difficult to hold a community together. This in my judgement applies to the international level and what we call the international community. What they may not realize is how much the Uni- ted Nations does, in quiet, unreported ways, to provi- de the world community with a framework of codifi- ed international law. Even in this learned assembly, I suspect there are some members who have not heard of UNCITRAL - the United Nations Commission on International Trade Law. Yet this body plays an essential role in facilitating international trade and reducing transac- tion costs, through its work of standardizing the laws which govern commercial transactions. It is one of many parts of the United Nations system that estab- lish, maintain and gradually extend the "soft in- frastructure", making possible the international exchange of goods, money and information. When people say the United Nations is "no longer relevant", I believe they overlook, or underrate, the importance of such contributions to global gover- nance. Tomorrow, at the University of Lund, I shall spe- ak at greater length about the work of the United Nations in upholding human rights and humanitarian law. Today I just want to remind you that these form part of a wider principle: It is respect for the rule of law which distinguishes a civilized, secure society from an anarchic one. That is true for countries, and in the end it must be true for the emerging international order as well. If we do not have established rules and procedures, or if we fail to abide by them, we are condemned to live by the law of the jungle, in which the strong devour the weak. It was to save humanity from that fate that the United Nations was set up in the first place. In this vital task of global governance, you par- liamentarians have a key role to play. I said just now that you have to listen to the people. But your role does not end there. You also have to act as leaders. You have to educate the people. Left to themselves, people can easily remain trap- ped in narrow ideas of local or national interests, to be defended at all costs against the rival interests of outsiders. Your job is to put across a broader under- standing of national interest. You have to explain the interest that all nations share in working together to promote such values as democracy, pluralism, human rights and - perhaps most important of all - the rule of law. International law is a fine concept. But it remains no more than that until it is effectively implemented by the international community. As Secretary- General of the United Nations, I am the legal deposi- tary of more than 500 international conventions - I repeat: 500 international conventions. That sounds impressive, but only means anything when those conventions are given effect in national legislation. It is your task as parliamentarians, to do that - and you can only do it if you carry public opinion with you in understanding why it matters. Ladies and Gentlemen! Next year, as you all know, we celebrate the Millennium. That accident of calendar has given us an opportunity to do something unique. Many of you may also know that this mo- mentous date will be marked, in the autumn, by a Millennium Summit of heads of state or government from all the Member States of the United Nations. My hope is that this will not be a purely ceremo- nial event, but an occasion for the human race to come together and rethink its priorities as we embark on a new century. I hope, in particular, that it will help us to think out more clearly the goals of the United Nations, and the strategies it will need to achi- eve those goals. For such hopes to be realized, we need careful preparation. Above all, we need bold and imaginative thinking. I myself intend to make my contribution, and I am sure that governments will do their part. But I know that if we are to succeed we have to cast our net wider than that. Non-governmental organizations have eagerly ta- ken up the challenge, and will be holding a Millenni- um Forum at the United Nations Headquarters in the summer of next year. But you, the parliamentarians, must also have a vital contribution to make. I am delighted to hear that the Speakers of all the world's parliaments also plan to hold a meeting. I urge you all to contribute your ideas, and as far as possible to combine them in constructive and realistic proposi- tions that will challenge ut to act. By "realistic" I do not mean defeatist or half- hearted. True realism springs from a combination of courage and creativity and I hope next year, when we all meet, we will be challenging ourselves. You Swedes have shown that many times in your remarkable history, and in your dazzling contribu- tions to peace and development worldwide. Let me conclude by paying a special tribute to those many, many Swedes who have placed their courage and creativity at the service of the United Nations. I am delighted to see some of them here today. Others, of course, are no longer with us. Some, like Dag Hammarskjöld and Folke Bernadotte, even gave their lives in the cause of peace. In preparing for the new Millennium, let us all draw inspiration from their example. Perhaps, Madam Speaker, you can allow me one more word on Kosovo to say that I know Kosovo is on all our minds. Great many activities are taking place in search of a political solution. I visited Mace- donia and Albania a week ago. It was a really painful experience. I was able to hear first hand horrible stories and heartbreaking stories from Kosovo. A hundred-year-old woman, uprooted that day, sitting on the road not knowing what happened to her, why she is where she was and where she was going. A mother with a baby who had been born when she had been on the run for two months, three weeks old, seeking refuge i Macedonia. Earlier that day I had had discussions with the go- vernment of Macedonia encouraging it to allow the refugees to come, to keep the borders open and to accept them as refugees and not as deportees, as some would describe them, who had no rights. They are deportees, they are refugees, and they are entitled to their rights. I did talk about the human rights. Madam Spea- ker! You referred to the fiftieth anniversary of the Universal Declaration of Human Rights. If those rights had been respected the kosovars would not be where they are today. The human tragedy we are witnessing in Kosovo is fundamentally a human right's tragedy. Yes, it is a humanitarian tragedy, but it is fundamentally a human right's tragedy. I hope we will succeed in getting them back home for the summer. There are some difficult details to be worked out, differences between the GA to be sorted out, before the Security Council can take a resolution on the topic. But what is important, I think, is that everyone now believes the parties should turn to the United Nations in search of a solution and that the Security Council should play a central role in the search for a solution. At the beginning when the Security Council was ignored, we all were worried and anxious that it had weakened the Council. If they now turn to the Coun- cil for a solution, and the Council helps bring about a solution, then what appeared to have weakened the Council may indeed have strenghtened it. It will pro- ve to all concerned that sooner or later one has to turn to the Security Council. We hope sooner, rather than later. But that also implies that the Council and its members must be ready to do its duty in cases such as Kosovo. Thank you very much! (Applåder)
Anf. 3 TALMANNEN: I thank you, Mister Secretary-General, for your wise words challenging us never to give up our fight for a world characterised by respect for democracy and human rights. I can assure you that you can count on the unanimous support from the Swedish Parlia- ment and the Swedish people. We wish you success in your very important work in the coming weeks and years. Once again, thank you very much!
2 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 20 maj.
3 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades Motioner 1998/99:U11-U15 till utrikesutskottet
4 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU25 Meddelande om votering
Andre vice talmannen meddelade att försvarsut- skottets betänkanden FöU6 och FöU7, samt miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU10 skulle avgöras i ett sammanhang kl. 16.00 tillsammans med de av dagens ärenden som då var slutdebatterade.
5 § Sveriges säkerhetspolitik
Föredrogs Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betän- kande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik (prop. 1998/99:74 delvis)
Anf. 4 Utrikesminister ANNA LINDH (s): Fru talman! Jag uppskattar mycket att riksdagen har gjort det möjligt för mig att inleda debatten. Då kan jag ta med mig riksdagens synpunkter inför mötet med FN:s generalsekreterare omedelbart efter debat- ten. Jag hoppas också att ledamöterna därför ursäktar om jag inte kan stanna hela debatten eftersom mötet med Kofi Annan ligger nu på förmiddagen. Viola Furubjelke och jag har gjort uppdelningen att jag huvudsakligen talar om det aktuella läget och Kosovo medan Viola Furubjelke mer går in på själva betän- kandet och reservationerna. Fru talman! Det är naturligt att dagens säkerhets- politiska debatt präglas av Kosovo. Kriget i Kosovo är en tragedi. Varje dag påminns vi om människors lidande, flyktingar och de civila serberna. Men det faktum att det pågår ett krig i Europa utan att säker- hetsläget i Sverige påverkats visar att den svenska säkerhetspolitiken vilar på en stadig grund efter den positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990- talet. Det offensiva och framåtblickande säkerhetspoli- tiska samarbete som inletts efter det kalla krigets slut kan fullföljas. Inom ramen för Östersjö- och Barents- samarbetet har vi möjlighet att arbeta med alla de instrument som ryms i ett modernt rättssäkerhetstän- kande. De säkerhetspolitiska orosmolnen efter Kosovo har bl.a. handlat om konsekvenserna för utvecklingen i Ryssland. Betänkandet pekar på att reformprocessen kommer att ta tid och på att den kan drabbas av bak- slag. Samtidigt kan vi konstatera att det senaste årets allvarliga politiska kriser i Ryssland har kunnat lösas genom att alla politiska aktörer agerat inom ramen för den ryska författningen. Demokratin verkar ha fått stadigt fäste i Ryssland. För Kosovos, Europas och fredens skull är det nu viktigt att Ryssland deltar fullt ut i att lösa Kosovo- frågan. Jag kommer senare i dag att ha glädjen att välkomna den ryske utrikesministern Igor Ivanov till Stockholm. Vi kommer också att diskutera andra samarbeten mellan Sverige, och EU, och Ryssland. Fru talman! Vilka lärdomar skall vi då dra av Ko- sovo? Den viktigaste lärdomen är att vi i världssam- fundet måste utveckla förmågan att förebygga kon- flikter. Det har i och för sig gjorts mycket i Kosovo. Det har gällt beslut om sanktioner, resolutioner i säkerhetsrådet och stöd till demokratirörelser. Men det har inte gjorts tillräckligt mycket. Kosovo är ett tydligt exempel på att det behövs mycket mer av genomtänkt strategi för förebyggande. Omvärlden var inte tillräckligt tydlig när Milose- vic beslutade om återtagande av autonomin för Ko- sovo och Vojvodina i mars 1989. Kosovo borde ha funnits med i Daytonöverenskommelsen. Självklart påminns vi här återigen om det klassiska dilemmat att uppmärksamheten, och därmed resurserna, hand- lingskraften och åtgärderna, har fokuserats på de akuta skeendena. Vi vet ju att några gram förebyg- gande motsvarar åtskilliga kilon kur efteråt. En hu- vuduppgift för en framåtblickande utrikes- och säker- hetspolitik är därför att bygga upp förebyggandets politiska vilja och att utveckla, vässa och förfina preventionens instrument. Det arbete med ett handlingsprogram för förebyg- gande av väpnade konflikter som jag anmälde för riksdagen i utrikesdeklarationen den 10 februari har nu avslutats i en första etapp. Jag hoppas att ni alla tar del av det och kommer med era synpunkter. Där framgår målen för vår politik för förebyggande. Det första målet är att förbättra en förebyggandets kultur och stärka det internationella samfundets vilja och beredskap att förhindra utbrott av väpnade kon- flikter. Det andra målet är att bättre identifiera särskilda konfliktorsaker: ekonomisk stagnation, ojämn resurs- fördelning, förtryck av mänskliga rättigheter och minoriteter. Det tredje målet är att stärka det internationella normsystemet och dess tillämpning. Det handlar om att värna och utveckla folkrätt, demokrati och mänsk- liga rättigheter. Respekt för nationell suveränitet får inte stå i vägen för nödvändiga insatser för att för- hindra humanitära katastrofer eller grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Folkrätten måste gälla män- niskors och inte bara staters säkerhet. De som begår krigsförbrytelser måste svara för sina handlingar. Vårt fjärde mål syftar till att bättre utnyttja diplo- matiska, politiska, ekonomiska och militära resurser för konfliktförebyggande insatser. Det behövs bättre metoder för kunskapsuppbyggnad, analys och pre- ventiv diplomati. FN:s roll måste stärkas, och det krävs en tydligare arbetsfördelning mellan olika in- ternationella organisationer. Det femte målet är att stärka den svenska kapaci- teten. Det behövs mer av helhetssyn, och konfliktfö- rebyggande skall tydligare integreras i utvecklings- samarbetet. Samverkan med folkrörelser och forskare skall öka. Dessa tankar är djupt förankrade i det svenska samhällets metoder för att utvecklas och förhindra väpnade konflikter. De blir nu en del av den aktiva politik som vi skall bidra med i de internationella sammanhang där vi verkar. Och alla dessa punkter påminner oss om Kosovo. Den andra viktiga lärdom vi kan dra av Kosovo är att EU måste stärka sin kapacitet för gemensam utri- kespolitik och krishantering. När EU bildades i askan och ruinerna efter andra världskriget var EU ett fredsprojekt. Skall EU bli ett fredsprojekt för det tjugoförsta århundradet måste EU öppnas för hela Europa. Det gäller såväl de nuvarande kandidatlän- derna som Balkanländerna. EU måste stärka sin kapacitet för krishantering. Utvecklingen av gemensamma strategier och fler möjligheter till majoritetsbeslut ökar förutsättningar- na för tidig samsyn. En gemensam analysenhet ger EU bättre förutsättningar att tidigt sätta in rätt åtgär- der. EU:s samlade ekonomiska resurser både vad gäl- ler handel och bistånd är betydande. Ett enat EU är en stark röst när den talar tydligt mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Ländernas samlade resurser för förebyggande diplomati kan ge nya öppningar. Allt detta ger förutsättningar inte bara för förändringar för stunden utan också för möjligheterna att nå långsikti- ga förändringar och förbättringar i Europa. Även om EU:s viktigaste utmaning är att använda de samlade resurserna så att militära insatser inte skall behöva komma till stånd, måste det också finnas en bättre beredskap för att kombinera politiska, dip- lomatiska och ekonomiska åtgärder med militär kapa- citet. Sverige och Finland tog under den förra rege- ringskonferensen initiativ till att genom Amsterdam- fördraget ge EU förmågan att agera militärt i krissitu- ationer. Därför deltar vi också aktivt i diskussionerna inför Köln för att stärka denna förmåga. Ett viktigt exempel på en aktion är den minröjning som nu pågår i Kroatien under svensk ledning. För regeringen är det viktigt att klargöra skillna- den mellan krishantering och gemensamt försvar. EU:s insatser gäller fredsfrämjande arbete. Diskus- sionen handlar inte om att skapa ett gemensamt för- svar. Det är också nödvändigt att insatserna grundas på FN-mandat eller beslut inom Organisation för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, och att alli- ansfria länder som Sverige kan delta på samma vill- kor som andra. Mer av gemensam utrikespolitik stri- der inte mot Sveriges militära alliansfrihet. Jag konstaterar, fru talman, när jag läser betän- kandet och reservationerna att just när det gäller alli- ansfriheten ser vi en total splittring i oppositionen. Man skall komma ihåg att det är uppenbart att Sveri- ge efterfrågas i Kosovo just för att vi är militärt alli- ansfria. Vi och andra alliansfria stater bidrar med fredsmäklare, och vi kommer att ha en viktig roll i fredsstyrkorna efter en överenskommelse och ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Det är också en parallell till den roll som är upp- enbar i närområdet. Vår säkerhetspolitiska position bidrar till säkerhet, stabilitet och integration. Den innebär inget hinder för ett aktivt agerande och ge- mensamt ansvarstagande på något annat område än utbyte av ömsesidiga försvarsförpliktelser. Den militära alliansfriheten har inget egenvärde. Den är ett medel, inget självändamål. Men den är ett viktigt medel. Vi skall inte överdriva dess betydelse, men vi skall inte heller bortse från dess möjligheter. I stället skall vi använda oss av dem. Det gäller i nä- rområdet, där alla aktörer tydligt ser värdet av vår hållning. Det gäller i byggandet av europeisk säker- het, vilket Kosovo visar. Det gäller i arbetet med att värna och utveckla folkrätten eftersom vi har ett starkt eget intresse av en väl fungerande folkrätt. Det gäller också i kampen mot massförstörelsevapen. Åttanationersinitiativet för nedrustning och mot spridning av kärnvapen är ett bra exempel på hur vi kan använda vår position. Men även för oss som alliansfria är samarbetet med Nato viktigt. Nato spelar ju i sitt samarbete med partnerländerna, bl.a. i Partnerskap för fred, en cen- tral roll för krishanteringen i Europa. Betänkandet pekar mycket riktigt på att det svenska samarbetet med Nato är till nytta för den samlade säkerheten. Natotoppmötet nyligen konfirmerade också att Ko- sovo är ett undantag, inte en ny regel, vad gäller att agera utan FN-mandat. Låt mig också peka på OSSE:s särskilda fördelar i samarbetet och rollfördelningen mellan de olika in- ternationella organisationerna. OSSE är en alleuro- peisk, öppen organisation som arbetar utifrån ett brett och modernt säkerhetsbegrepp. OSSE kommer därför att ha en central roll i förverkligandet av ett fredsavtal för Kosovo när det gäller demokratisering, mänskliga rättigheter och samlevnad mellan olika grupper. Den tredje viktiga lärdomen vi kan dra av Kosovo är vikten av att stärka och reformera FN, en fråga som vi nyss påmindes om när generalsekreteraren stod här. Jag vill verkligen betona den svenska rege- ringens fulla stöd för generalsekreteraren i hans re- formprocess i FN. FN har i kraft av sitt stadgeenliga ansvar en cen- tral roll i det internationella samfundets fredsfrämjan- de verksamhet. FN måste få möjlighet att fullt ut ta det ansvaret. Därför syftar den svenska politiken till att vi skall undvika både en ensidig våldsanvändning och blockerande veton. Vi måste få en vetofri kultur i FN. För att stärka FN och för att lösa Kosovo måste också Kosovofrågan återföras till FN:s säkerhetsråd. Vårt huvudkrav för Kosovo är och förblir flyktingar- nas rätt att i trygghet återvända till sina byar och städer. Vi vill se en kraftfull resolution i säkerhetsrå- det som kan leda till att bombningarna upphör. Våldsanvändning är ju ett sista medel som bara har sitt berättigande när alla andra vägar uttömts. För våldsanvändning utöver självförsvar krävs det beslut i FN:s säkerhetsråd. Vi har därför beklagat att det inte har varit möjligt för världssamfundet att ställa sig bakom ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Därmed har aktionen inte ett entydigt stöd i folkrätten. Samtidigt har vi pekat på det genuina dilemma som Kosovo visar på. Vi kan inte acceptera att världssamfundet står stillatigande inför etnisk rens- ning och hotande folkmord. För en varaktig lösning krävs det andra och mer sofistikerade metoder. Den diplomatiska offensiv som nu sker är nödvändig och hoppfull. Det är bråttom. Flyktingarna måste kunna återvända i säkerhet till hösten. Nu måste alla krafter samlas för att vi skall få en lösning på Kosovokrisen och för att vi skall stärka FN.
Anf. 5 GÖRAN LENNMARKER (m): Fru talman! Vi har hört FN:s generalsekreterare säga att säkerhet och stabilitet är det brist på också i Europa. Det är intressant när vi just denna dag skall ta beslut som innebär att Sverige kanske får minskade möjligheter att bidra till just säkerhet och stabilitet i Europa. Det är något av ett ödets ironi att generalsek- reteraren just denna dag skall poängtera det som bor- de vara uppenbart för alla och som borde vara vägle- dande när vi skall diskutera både säkerhetspolitiken och försvarets framtida dimension och uppgifter. Säkerhetspolitiken skall både ange det önskvärda, hur vi vill se att utvecklingen skall formas, och kunna gardera mot risker för det oönskade. Därför är det betänkande och den proposition som betänkandet bygger på en besvikelse. Det finns nämligen väldigt lite angivet om den riktning som Sverige vill se när det gäller säkerhetspolitiken. Däremot refereras det mycket om det som har skett och sker och som oftast har initierats från annat håll. Men i grunden är det väldigt lite som talar om hur Sverige önskar se säker- hetsordningen i Europa formas, hur säkerheten i Ös- tersjöområdet skall formas. Vilken är Sveriges roll i det här och hur skall vi, om det går illa, hantera det hela? Vilken kapacitet skall vi ha för att kunna säkra säkerheten och stabiliteten i Europa? Kosovo är ett misslyckande. Det måste vi klart och tydligt poängtera. Det faktum att det har skett i Kosovo som vi kunde förutse skulle kunna ske och som vi har debatterat i denna riksdag och på många andra håll - likväl har det alltså skett - är ett miss- lyckande som också är Sveriges misslyckande. Vi bär vår del av detta misslyckande därför att vi inte har mekanismer som kraftfullt nog kan förebygga. Den alldeles centrala slutsatsen av Kosovo är väl att vi inte kan nöja oss med det säkerhetsarbete som vi hittills har bedrivit, utan vi måste se till att det ytterligare intensifieras. Vad är då Sveriges bidrag till detta? Ja, det första som man blir förvånad över är diskussionen om neut- ralitet. Om man nu skall bygga en säkerhetsordning i Europa, kan den då bygga på idén om neutralitet? Skall länderna stå neutrala i förhållande till varandra? Är det så man bygger en stark och fin säkerhetsord- ning i Europa, dvs. att neutraliteten bygger på att man står likgiltig inför det som händer? Är det fråga om neutralitet i närområdet står man likgiltig inför vad som händer grannarna. Om vi nu skall bygga en stark säkerhetsordning i Europa skall Sveriges bidrag till detta vara att vi skall kunna vara neutrala - att vi skall kunna stå likgiltiga och inte behöva bry oss. Men det är en alldeles orim- lig hållning att det, om man skall bygga en europeisk säkerhetsordning, skall finnas begrepp som neutralitet i detta. Själva grundidén är ju att ha ett gemensamt ansvar för de delade värderingar som generalsekrete- raren talade om. Då måste vi alla ta ett gemensamt ansvar. Det är raka motsatsen till neutralitet. Det innebär att man försvarar de gemensamma värdering- arna. Det innebär att man känner ett ansvar för folk- rätten, att man engagerar sig i brott mot folkrätten. Det gör Sverige; det har vi gjort i Kuwait och det gör vi i Kosovo. Vi står ju inte likgiltiga eller neutrala när det gäller Kosovo, utan vi har engagerat oss. Men om det sker brott mot folkrätten i närområdet skall vi då stå likgiltiga? Är det då som vi inte längre skall bry oss? Vi kan visserligen försvara folkrätten när den ligger en bit bort men bryts folkrätten i vårt närområde skall vi kunna stå likgiltiga. Det är faktiskt vad som står i betänkandet och det är faktiskt det som riksdagen, om betänkandet antas, säger. Det är den signal vi skickar till våra nära grann- länder - till våra nordiska grannländer, till medlem- marna i EU och till kandidatländerna: Ni skall veta att om det riktigt gäller har Sverige reserverat sig rätten att stå likgiltigt. Vi kan samarbeta mer intimt. Vi kan samarbeta oerhört nära. Men om det riktigt gäller - om ni blir utsatta för ett övergrepp, ett gravt brott mot folkrätten, kan Sverige säga att vi struntar i er. Det är det centrala budskapet vad gäller just neut- ralitetspolitiken. Statsministern fick i en tidning en fråga om hans syn om en EU-medlem skulle angripas. Statsminis- tern svarade att han inte ens hade reflekterat över frågan. Då ställer man sig lite undrande. Är det detta att statsministern och kanske regeringen i övrigt inte ens har reflekterat över frågan som ligger bakom formuleringen? Man vill ju inte tro att det är sant. Det skulle vara intressant att höra om någon annan i rege- ringen har reflekterat över frågan om Sverige, om ett nordiskt grannland eller en EU-medlem angrips, då skall stå likgiltigt. Neutralitetspolitiken är väl inte den rimliga slut- satsen av Sveriges politik, utan snarast den minst sannolika eller rentav den osannolika. När det gäller att bygga säkerheten i Östersjöom- rådet var Sverige mycket starkt och pådrivande fram till augusti 1994. Det var ju då som uttåget av de ryska trupperna skedde från Estland och Lettland. Sedan har en hel del hänt. Det stora som hänt är fram- för allt att Polen för några månader sedan gick med i Nato. Vi har nu en politik inom Nato som är den öppna dörrens politik som innebär att Nato står öppet för de länder i Europa som önskar gå med och som kan uppfylla villkoren för medlemskap. Detta innebär att Östersjöns sydkust i dag helt och hållet är inom Nato. Estland, Lettland och Litauen söker medlemskap. Dessa fundamentala förändringar i förändrings- processen vore det också intressant om Sverige hade en synpunkt på men det finns ingen synpunkt. Det finns ett iakttagande av vad som sker. Men om Sveri- ge tycker att det är bra eller dåligt framgår inte av majoritetens betänkande. Vi kan från Sveriges sida inte ens säga att det är bra att Polen har blivit medlem i Nato. Vi kan inte ens säga att vi tycker att det är bra att Estland, Lettland och Litauen ansöker om medlemskap och att vi hop- pas att de snarast möjligt skall komma med. Vi säger egentligen inte heller någonting om den militära samverkan i Norden. Vi har en nära samver- kan i Bosnien och vi kommer kanske att få det också i Kosovo. Skall vi bygga upp den militära samverkan i Norden krävs det mer än bara samverkan. Det krävs att vi också, om det här skall utvecklas, faktiskt ham- nar i beroendeförhållande till varandra. Det finns ingenting om detta, utan bara ett iakttagande av vad som sker och vad som redan har blivit beslutat. Det måste ju rimligtvis ändå vara så att Sveriges hållning i närområdet är att vi skall vara tillsammans med våra nordiska grannländer, med våra grannländer på andra sidan Östersjön. Vi skall inte stå vid sidan av utan fullt ut delta i den säkerhetsordning som byggs upp. Vi vet i dag inte riktigt hur det kommer att sluta. Vi sitter inte med facit i hand. Men Sveriges bidrag måste ju vara att säga att vi skall delta, driva på och fullt ut vara med tillsammans med våra nor- diska och våra baltiska grannar. Vi skall inte stå vid sidan av. En avgörande del i att bygga en säkerhetsordning är relationerna till Ryssland. Det är väldigt viktigt att den politiken är tydlig och klar. Det är viktigt att Ryssland är välkommet in i samarbetet. Det är den alldeles avgörande attityden i Rysslandspolitiken. Ryssland är välkommet in och skall icke stötas bort. Ryssland är inte något annat, ett icke-Europa eller något sådant. Ryssland är välkommet in på samma villkor som alla andra deltagare i samarbetet, dvs. man skall fullt ut respektera de spelregler som vi har satt upp i Europa. Det är viktigt att vi är tydliga på den punkten. Ryssland är också välkommet tillsam- mans med sina trygga grannländer. Rysslands grann- länder skall känna sig trygga i en situation där också Ryssland finns med i samarbetet. Det är här, natur- ligtvis, som Nato är så avgörande. Natos kanske vik- tigaste roll i Europa är att se till att vi säkert och tryggt kan integrera Ryssland i samarbetet. Det är oerhört viktigt att inse att de här mekanis- merna måste finnas. Vad skedde efter andra världs- kriget? Jo, man förmådde integrera Tyskland, ett land som då naturligtvis var föraktat av sina grannländer. Det hade funnits koncentrationsläger, Gestapo hade gått på gatorna. Men man förmådde integrera Tysk- land i samarbetet därför att man byggde fasta struktu- rer som höll i samarbetet, ett fast förpliktande samar- bete. Det är naturligtvis i grunden samma sak som måste ske med Ryssland. Vi måste ha starka samar- betsstrukturer som gör det möjligt att integrera Ryss- land i samarbetet, och vi måste vara tydliga gentemot Ryssland. I mitten av 1990-talet fick vi mycket kritik för att vi inte hade varit tydliga nog när det gällde Rysslands beteende i Tjetjenien, eller Rysslands rege- rings beteende kanske vi skall säga. Tjetjenien är ju faktiskt en del av Ryssland. Vi hade en tendens att vara för svaga, att inte tydligt nog markera de värde- ringar som vi står för. Därför måste Rysslandspoliti- ken vara tydlig. Vi skall tydligt ange det vi kräver. Det är också viktigt därför att den interna utveckling- en i Ryssland påverkas av Europas hållning i övrigt. Fru talman! Kosovokonflikten betonar för vår egen del att vi har ett ansvar. Vi bär ett medansvar. Det är inte så att andra har ett ansvar och att vi kan titta på. Misslyckandet är, som jag sade tidigare, också vårt misslyckande. Det är Sveriges regerings misslyckande, och i viss mån naturligtvis också Sve- riges riksdags misslyckande, att det som sker i Ko- sovo kan ske. För att vi skall ha möjlighet att återställa någon form av fred i Kosovo så att man kan flytta tillbaka kommer det att krävas resurser. Det kommer att krä- vas resurser på många olika håll. Men här och nu är det viktigaste att fokusera på de militära resurser som kommer att behövas. Förmodligen kommer det att behövas trupp inte bara i Kosovo utan kanske även i Makedonien, Albanien och Montenegro. Vi kommer kanske sammantaget att på Balkan eller västra Balkan behöva ha 100 000-150 000 personer i olika former av fredsbevarande - förhoppningsvis finns det en fred att bevara - eller fredsframtvingande insatser. Klarar vi då detta? Här har vi ett stort bekymmer. Vi i Europa talar mycket om mekanismer och om vikten av att göra det här. Samtidigt har Sverige, och för övrigt också andra länder, dragit ned på sina re- surser. Man har svårt att klara det här. Europa är i dag mer beroende av USA kapacitetsmässigt än vad man var i början av 1990-talet. Parallellt med retoriken om vilket ansvar vi har, om hur viktigt det är att vi tar ansvar, urgröper vi vår möjlighet att fullt ut göra detta. Vi har inte den förmågan. Oavsett hur många mekanismer vi bygger upp och vad det står i våra fördrag måste det finnas både kapacitet och en för- måga att komma samman och fylla fördragen med innehåll. Kan vi inte enas blir det i alla fall ingenting av, hur eleganta fördragen än är formulerade. Här har vi tyvärr en klyfta mellan ord och hand- ling som vi nästan är på väg att se vidgas. Besluten om försvarets kapacitet i Sverige kommer att bidra till att klyftan mellan ord och handling vidgas. Risken är stor att vi får ett försvar som inte har kapacitet att fullfölja det vi behöver på hemmaplan, de insatser vi behöver göra för den europeiska säkerheten och de förpliktelser som vi fortfarande har mot FN-systemet i övrigt. De har ju inte försvunnit utan finns kvar. Det är, tycker jag, viktigt i dag när generalsekreteraren har varit här att betona detta. Vi vet att det finns kritik inom FN för att Sverige har dragit ned på ambitionerna vad gäller våra styrkor i FN-sammanhang. Det fick man minsann höra när man var i FN och FN:s generalförsamling. Nu är vi i en situation där jag tror att vi får svårt att klara de kanske över 2 000 personer som vi behö- ver ha - män och kvinnor som kan behövas för freds- bevarande insatser på Balkan. Risken är alltså att vi här tar ett beslut som gör att vi de facto går emot de vackra formuleringarna. Vi ökar klyftan mellan ord och handling. Slutligen fru talman, bara ett ord om en annan sak som är viktig och som står i det här betänkandet. Det gäller frågan om vapenexport. Skall vi ha en egen industri i Sverige som i allt väsentligt skall kunna tillgodose våra egna behov, som skall kunna överleva som egen industri och inte bli beroende av import utifrån och framför allt kanske import från USA, är det nu tid att vi inom Europa utformar gemensamma regler för vapenexporten. Och det är bråttom. Risken är annars att vi inte har så mycket av egen vapenin- dustri att slå vakt om. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 6 LARS OHLY (v): Fru talman! Vänsterpartiet delar i stort de övervä- ganden som görs i betänkandet Sveriges säkerhetspo- litik. Men det finns nyansskillnader och i en del fall meningsmotsättningar. Framför allt kanske de handlar om det som inte står i betänkandet och som är mest aktuellt just nu, nämligen Sveriges agerande i sam- band med krisen och kriget i Kosovo. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ju histo- riskt och traditionellt vilat på alliansfrihetens grund. Den politiken handlar inte enbart om att Sverige skall stå utanför medlemskretsen bland de militära allian- serna. Det handlar också om att vara en stark försva- rare för små nationers rättigheter och en tillskyndare av folkrätten. Det handlar inte alls om att vara neutral i konflikter, men det handlar om att ha ett annat syn- sätt än det som bygger på ömsesidig säkerhetspolitik mellan stater mot yttre fiender. Nu har en stormakt, USA, och en militärallians, Nato, tagit sig rätten att ställa Förenta Nationerna åt sidan, att åsidosätta internationell lag, att själva be- stämma när våld får användas i mellanstatliga eller inomstatliga konflikter. Sverige har traditionellt verkat för internationell nedrustning, kärnvapenkontroll och fredlig krishante- ring. Vi har förespråkat civila, diplomatiska och poli- tiska lösningar i stället för militära. Vi har aldrig förnekat att det ibland kan vara nödvändigt med mi- litärt våld för att möta ett värre övervåld, men frågan är: Vem skall ha rätten att bestämma när det är nöd- vändigt och när det är rimligt? Om USA får ta sig rätten att bestämma, om Nato skall vara den organisation som beslutar om militärt våld i internationella kriser, kommer då någonsin våra bedömningar av förtryck, etnisk rensning och folk- fördrivning att vara de som ligger till grund för ingri- panden? Kommer t.ex. någonsin Turkiet att ha något att frukta av militär våldsanvändning för att ingripa mot det systematiska förtrycket av kurdernas rättig- heter och den folkfördrivning som förekommit inom Turkiet? I fallet Rwanda, det senaste fallet av ett verkligt folkmord, där uppskattningsvis 800 000 människor mördades under väldigt kort tid, ingrep inte Nato. Det var inte heller dess hemisfär, inte dess roll att ingripa i en liknande konflikt, men i Europa ser man sig som den naturliga försvararen av sina egna legitima intres- sen, och det väger tyngre än FN-systemets roll eller internationell lag. Man kan ju ställa sig frågan: Skulle USA någon- sin ha någon ambition att ingripa, militärt eller på annat sätt, i de länder i dess närhet där förtryck är en stor del av vardagen för många människor, t.ex. i Colombia, där vänstermänniskor jagas och där fack- föreningsfolk fängslas och torteras? Utrikesministern sade att omvärlden inte har varit tillräckligt tydlig i fråga om Kosovo från 1989 och framåt, och Göran Lennmarker förstärkte genom att säga att det som nu händer i Kosovo är vårt - Sveri- ges regerings och i viss mån Sveriges riksdags - misslyckande. Jag vill då bara påpeka att Vänsterpar- tiet 1993 föreslog att alla flyktingar som hade kommit från Kosovo till Sverige skulle ges permanent uppe- hållstillstånd. Vi föreslog att den process av återvän- dande som då fanns skulle avbrytas, och vi gjorde det med anledning av de grova kränkningar av mänskliga rättigheter som förekom från de serbiska och jugosla- viska myndigheternas sida gentemot kosovoalbaner- na. Vad gjorde den dåvarande borgerliga regeringen? Jo, med invandrarminister Birgit Friggebo i spetsen beslutade man om visumtvång för alla invånare i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta försvårade på ett mycket märkbart sätt möjligheterna för de för- tryckta och fördrivna kosovoalbanerna att söka asyl i Sverige. Det här beslutet har den socialdemokratiska regeringen inte upphävt. Det har sedan dess också förekommit en mängd initiativ från svensk sida om att komma överens med Milosevicregimen om återvändande för kosovoal- banska flyktingar. Den officiella svenska inställning- en har alltför tydligt varit att problemen i Kosovo inte har varit så allvarliga att vi inte skulle verka för att flyktingar skulle återvända. Förtrycket har tydligen inte varit så allvarligt att vi har haft anledning att oreserverat ge asyl till människor som flytt från om- rådet. Det här är en skandal. Det handlar om ansvaret hos vissa partier och regeringar i Sveriges riksdag. Utrikesministern sade också att våldsanvändning är en sista utväg, som bara får användas när alla andra utvägar är prövade. Jag vill instämma i det som gene- ralsekreteraren sade här: Det är Förenta nationerna som har den legitima beslutsrätten. Precis som Ingvar Carlsson sade i TV i morse finns det all anledning att reagera starkt mot den som vill ställa FN-systemet åt sidan eller som inte är beredd att fullt ut använda sig av Förenta nationerna i internationell krishantering. Jag delar inte helt den uppfattningen att vårt sä- kerhetspolitiska läge inte har påverkats av konflikten och kriget i Kosovo och Jugoslavien. Natos aktion har lett till att Ryssland har förödmjukats och till att FN har ställts åt sidan. Vi har i dag en osäkrare värld än vi hade innan kriget bröt ut. Den etniskt grundade folkfördrivningen har accelererat, den jugoslaviska oppositionen har närmast utraderats, och det finns spridningsrisker i regionen. T.ex. menar flera bedö- mare att situationen i Bosnien nu blir allt allvarligare. Naturligtvis finns det ett samband med Sveriges säkerhetspolitiska läge om vi accepterar eller uttryck- er förståelse för en världsordning där en militärallians eller en supermakt ges bestämmanderätten om inter- nationell användning av militärt våld. Då har också Sveriges säkerhetspolitik i grunden förändrats. Det finns också en oroväckande tendens i Sveri- ges säkerhetspolitik som handlar om en sorts anpass- ning till en gemensam politik, där VEU och Nato spelar en stor roll. Å ena sidan finns det här i Sveriges riksdag, vilket vi nyss har hört, moderaternas förtal av alliansfriheten, deras nidbild av neutraliteten. Å andra sidan finns vårt och andras starka försvar av allians- friheten och neutraliteten. Men lite mittemellan finns regeringens vackra tal om alliansfrihet, som paras med ett starkt närmande till det västliga och euroat- lantiska militära samarbetet. Argumenten för alliansfriheten försvagas natur- ligtvis när Sverige knyter sig allt närmare till Nato, till den västeuropeiska unionen och till den gemen- samma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU. Argumenten för alliansfriheten försvagas när man uttrycker förståelse för Natos och USA:s krigföring i Jugoslavien. Vi menar att det är viktigt att hävda den svenska neutralitetspolitiken och att det är oerhört viktigt att Sverige hålls utanför Nato. Ett framtida medlemskap i Nato skulle knyta vårt land fastare till en militäralli- ans som innehåller kärnvapen, och vi skulle som medlemmar bli tvingade att bistå andra Natostater, om deras intressen hotades. Vårt alternativ är i stället det traditionella svenska, att fredsskapande, fredsbe- varande och fredsframtvingande åtgärder skall ge- nomföras på OSSE:s eller FN:s uppdrag och under dessa organisationers ledning och att de åtgärder som nu vidtas för att öka genomskinligheten och förtroen- det mellan stater skall ske i ett alleuropeiskt eller ett världsvitt samarbete. OSSE:s mandat bör utökas, och vi bör arbeta för att mer resurser överförs dit på bekostnad av t.ex. satsningar på svenskt deltagande i Partnerskap för fred. Det är också så att EU är på väg att utvecklas i en riktning som leder till ett direkt militärt samarbete som i värsta fall kan leda till en gemensam försvars- politik. Den nye ordföranden för EG-kommissionen, Romano Prodi, har helt klart en vision av ett Europas förenta stater med ett gemensamt försvar. Det är av avgörande betydelse för den svenska alliansfrihetens upprätthållande att försvars- och säkerhetspolitikens grunddrag bestäms på nationell nivå. Fru talman! I det europeiska försvarssamarbetet ingår också ett försvarsindustrisamarbete. I det här samarbetet ser vi stora risker. En av riskerna är natur- ligtvis att Sverige med sin relativt restriktiva hållning till vapenexport och krigsmaterielexport därvidlag kommer att tvingas till en harmonisering med länder som har väsentligt mer liberala regler. Därför är det viktigt för oss att yrka bifall till re- servation nr 13, som just handlar om att svensk vape- nexport måste ha minst samma restriktiva regler i fortsättningen som i dagsläget och att det är ett villkor för ett svenskt deltagande i ett utvidgat europeiskt försvarsindustrisamarbete. Annars kommer Sverige att i större utsträckning ta på sig rollen som vapen- månglaren och spridaren av osäkerhet genom en mer liberal vapenexport.
Anf. 7 JAN ERIK ÅGREN (kd): Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att säga en del utifrån kristdemokraternas särskilda yttrande nr 2. Åke Carnerö kommer att tala om reservation nr 6, och Margareta Viklund kommer att tala om den fruktansvärda situationen i Kosovo, som också FN:s generalsekreterare tog upp i sitt anförande här i kam- maren nyss. Jag yrkar bifall till reservation 6. Fru talman! I och med det kalla krigets slut för- ändrades förutsättningarna för vår säkerhetspolitik radikalt. Omvärldsbilden är annorlunda och flera olika säkerhetsstrukturer har tillkommit i Europa med inriktning på ökat samarbete, och det är bra. Genom att Polen, Ungern och Tjeckien sedan den 12 mars 1999 är medlemmar i Nato har den gamla uppdel- ningen av Europa mellan Nato och den forna Wars- zawapakten upphört. Uppdelningen mellan Öst- och Västeuropa be- kräftas också av att en rad öst- och centraleuropeiska länder, som tidigare varit kommunistiska regimer, nu knackar på dörren för EU-medlemskap. Allt detta innebär nya utmaningar och kräver att vi förutsätt- ningslöst omprövar och utvärderar vår säkerhetspoli- tik för att finna de bästa lösningarna för att bibehålla vår fred och frihet. Den säkerhetspolitiska utvecklingen är svårförut- sägbar, inte minst på grund av den konflikt som pågår i sydöstra Europa. Man kan inte utesluta risken för en storkonflikt på Balkan, något som givetvis kraftigt skulle förändra vår omvärldsbild. Även om en sådan utveckling kan undvikas vet vi att det mänskliga lidandet och de ekonomiska konsekvenserna av kon- flikten är och blir oerhörda. För att inte risktagningen med vår försvarsförmåga skall bli för stor behövs en noggrann säkerhetspolitisk analys innan försvarets grund- och krigsorganisation slutgiltigt fastställs. Fru talman! Ett bibehållande av Sveriges militära alliansfrihet ställer krav på en betryggande försvars- förmåga. Vi kristdemokrater motsätter oss därför de stora nedskärningar i försvarsbudgeten som görs utifrån osäkra antaganden. Försvarsmaktens ekonomi har redan innan nedskärningarna utsatts för enorma påfrestningar och instabila regler. Konsekvensen blir att Försvarsmakten inte får den långsiktiga styrka som vi kristdemokrater anser behövs. Det innebär också att trovärdigheten för viljan att utforma ett nytt försvar urholkas. För att Sverige inte skall hamna i ett sämre säker- hetspolitiskt läge när det europeiska säkerhetsmönst- ret förändras, är det viktigt att vi är med i de olika forum som finns för att kunna påverka utvecklingen och därigenom tydliggöra vår vilja att ta aktivt ansvar för Europas säkerhet. Vårt medlemskap i EU, vårt samarbete med Nato i SFOR och PFF och observatör- skapet i VEU har ökat förutsättningarna för en aktiv säkerhetspolitik. Därigenom har Sverige en historisk möjlighet att delta i arbetet med att skapa ett enat Europa präglat av integration, samarbete och gemen- sam säkerhet. Sverige bör vara öppet för medlemskap i alla de säkerhetsorganisationer som finns i Europa. Svensk säkerhetspolitik skall inte låsas fast vid en linje i den nya och svårförutsägbara situation som råder. Om vi i framtiden skulle ställas inför hot om väpnat angrepp, måste vi vara beredda att ta konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med de fredsbevarande krafterna i Europa så att vi är med när besluten fattas. Fru talman! Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en naturlig del av svensk säkerhetspo- litik. Nato är en viktig del av Europas framväxande säkerhetsarkitektur och bidrar till stabilitet och säker- het. En utveckling där Litauen, Lettland, Estland och kanske Finland blir Natomedlemmar är inte bara önskvärd utan också sannolik. Sverige kan inte stå likgiltigt inför en utveckling som säkrar de baltiska ländernas frihet och självständighet. Eftersom vi själva värdesätter frihet och demokrati, bör vi också vara beredda att försvara de principer om frihet, de- mokrati och mänskliga rättigheter som utgör själva grunden för ett fredligt Europa. Svenskt medlemskap i Nato är för närvarande inte aktuellt, men det avtalade samarbetet mellan Nato och Ryssland, Natoutvidgningen österut med Polen, Ungern och Tjeckien samt PFF-samarbetet gör att vi måste vara beredda att förutsättningslöst pröva vår egen relation till Nato. EU är av fundamental betydelse för säkerhet och stabilitet i Europa, och Sveriges medlemskap ger ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat av öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet. Sverige har ett intresse av att de hot, risker och påfrestningar som ryms inom det vidgade säkerhetsbegreppet kan hanteras gemensamt med andra länder i vårt närom- råde samt inom EU. Även om EU saknar förpliktelser om rent militär hjälp, är det självklart att medlems- länderna inte kan stå likgiltiga om något annat med- lemsland utsätts för våld eller hot om våld. Det inne- bär att vårt medlemskap i EU i sig utgör en säker- hetspolitisk nettofördel. Säkerheten i Sveriges närområde spelar en central roll i utformningen av vår säkerhetspolitik. Österut kvarstår en politisk osäkerhet och därmed ett hot mot säkerheten. Genom ett starkt samarbete med våra grannländer i Östersjöregionen kan vi bidra till att förbättra hotbilden och förebygga konflikter. De baltiska ländernas försvarsförmåga kan stärkas och utvecklas genom fortsatt stöd till deras uppbyggnad av totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner. De bör även stödjas i strävan att bli medlemmar i EU, vilket är ett viktigt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige. Fru talman! Avslutningsvis vill jag än en gång understryka det som vi kristdemokrater ofta har sagt om vikten av att så tidigt som möjligt ingripa för att genom föregripande diplomati och åtgärder kunna avvärja eller släcka eldfängda situationer som annars kan flamma upp till bränder som kan vara ett hot, inte bara för sitt eget område. Sverige har goda traditioner att föra vidare när det gäller att bidra till freds- och säkerhetsskapande in- satser. Låt oss slå vakt om dem. Bifall till reserva- tion 6.
Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp): Fru talman! En dag som denna, när vi har haft FN:s generalsekreterare här, är det klart att man fun- derar över FN:s roll i framtiden. Jag noterade att utrikesministern i sitt anförande formulerade sig un- gefär så här när det gällde FN: Det gäller att stärka och reformera FN. Det måste införas en vetofri kultur i FN. Jag vill understryka detta. Det är viktigt att vi dis- kuterar en FN-reform för 2000-talet. Utrikesministern och jag hade ju en debatt häromdagen på just det temat, att gå in och se om man kan göra några föränd- ringar i stadgarna för att genomföra denna vetofria kultur som utrikesministern talar om. Fru talman! Knappast något är mer avgörande för freden och stabiliteten i vår region än förhållandena i Östersjöns sydöstra strandstater. Detta bestäms i sin tur i hög grad av utvecklingen i Ryssland. Den poli- tiska utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande instabil och ganska oförutsägbar även om vi natur- ligtvis gläds åt de signaler vi ser när det gäller Ryss- lands demokratiska landvinningar. Utvidgningen av och den ökande integrationen inom den europeiska unionen spelar den viktigaste rollen för att åstadkomma fred och stabilitet i Europa. Genom ökat samarbete och utbyte mellan Europas stater skapas förutsättningar för en positiv ekonomisk och social utveckling för människor i hela Europa. Endast så kan nya motsättningar och konflikter inom och mellan stater förebyggas och lindras. I takt med att EU och Nato utvidgas till att om- fatta alltfler av Europas demokratier skapas förutsätt- ningar för att historiska motsättningar och uppdel- ningar av Europa skall förbytas i en verklig alleuro- peisk säkerhetsordning byggd på ömsesidigt samar- bete. I den kan och bör också Sverige delta fullt ut. Folkpartiet ser därför med betydande oro på allt tydligare tendenser inom EU till att slå av på takten i utvidgningen. Europa befinner sig i ett historiskt gynnsamt läge för att bryta gamla mönster. Denna möjlighet får inte gå förlorad, och tillfället erbjuds nu. Europas stater har dock inte kunnat förhindra de katastrofer Restjugoslavien i dag genomlider. Det är naturligt att vi en dag som denna, när vi talar om europeisk säkerhetspolitik, också uppehåller oss vid situationen i Kosovo. Jag skall återkomma till det lite senare. Med den tragiska utvecklingen i Bosnien och Ko- sovo och mot bakgrund av de uppenbara bristerna i samarbetet inom FN och EU kom det militära samar- betet inom Nato att framstå som ett viktigt inslag i den alleuropeiska säkerhetsstrukturen. Nato har för- ändrats från det kalla krigets försvarsallians till det militära verktyget i en alleuropeisk konflikthantering. Denna utveckling har förstärkts genom den välkomna framväxten av samarbete inom ramen för Partnerskap för fred, i vilket de flesta europeiska stater deltar, genom Natos särskilda samarbete med Ryssland samt genom att EU och Nato påbörjat en utvidgningspro- cess för de nya demokratierna i Öst- och Centraleuro- pa. När Polen, Tjeckien och Ungern nu blivit med- lemmar av Nato och medlemsskaran utvidgats till 19 länder har Nato tagit ett stort steg på vägen mot ett brett alleuropeiskt säkerhetssamarbete. En förutsättning för en stats medlemskap i Nato är en stabil demokratisk samhällsutveckling, en civil demokratisk kontroll, transparens vad gäller ett lands militära försvar samt att interna eller externa kon- flikter löses på fredlig väg. Sett i ett historiskt per- spektiv innebär därför varje ny demokrati i Öst- och Centraleuropa som på detta sätt kvalificerat sig för Natomedlemskap ett viktigt steg i skapande av tyd- lighet och förutsägbarhet vad gäller militär säkerhet i vår del av världen. Därmed minskar radikalt riskerna för en ren nationalisering av försvars- och säkerhets- politiken i Europa. Det ligger också i svenskt intresse att Nato står öppet för alla demokratier i Europa som önskar bli medlemmar utan någon begränsning i tid eller rum och därför inte i förväg utesluter något. Därför är Natos formaliserade samarbete med Ryssland och Ukraina av stor betydelse. På samma sätt som för EU, kan vi emellertid också inom Nato notera oroväckan- de tendenser till att interna skäl och nära egenintres- sen innebär att man slår av på takten i utvidgningen. Ingen enskild del av utvecklingen i Europa sedan det kalla krigets slut har haft en så direkt betydelse för Sveriges mycket gynnsamma säkerhetspolitiska läge som de tre baltiska staternas frigörelse och ut- veckling mot demokrati och en integrering i Europa. I takt med den ekonomiska och sociala utvecklingen i Estland, Lettland och Litauen skulle det av alla tre önskade medlemskapet i såväl EU som Nato bidra till en mer stabil integration och till förutsägbarhet i det alleuropeiska samarbetet. En sådan utveckling kan bara välkomnas av Sverige. Den svenska regeringens oförmåga att i ett rent svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas önskemål om med- lemskap i EU är inget alternativ till medlemskap i Nato, men blir i detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet. I reservation 2 i det här betänkandet har Folkpar- tiet utvecklat dessa tankegånger. Jag yrkar härmed bifall till reservation 2. Jag skulle slutligen lite vilja kommentera Väns- terpartiets inställning till fredsframtvingande åtgärder i Kosovo och Restjugoslavien och ställa några frågor till Lars Ohly. Sommaren 1995, efter det att 40 000 bosnier för- drivits från staden Srebrenica som FN förklarat för fredad zon och 7 000 massakrerats, krävde Folkparti- et via sin partiledare att Sverige i FN skulle verka för ett mer kraftfullt försvar för de fredade zonerna med hjälp av FN. Det avvisades av Vänsterpartiet och dess ledare Gudrun Schyman, som menade att FN inte skulle verka militärt. Säkerhetsrådet var då inte för- lamat av Rysslands och Kinas veton, som det är i dag. Det visades bl.a. under hösten när Nato fick i uppdrag att flygbomba det bosnienserbiska artilleriet. Efter frågor här i kammaren sedan kriget i Bosni- en upphört efter Natos flygbombningar vid det till- fället medgav Vänsterpartiets företrädare att det, givet den situation som förelåg i Bosnien, trots allt var bra att Natos bombningar kunde få slut på tre och ett halvt års krig. Det visar på Vänsterpartiets dilemma även i dag, när man så kraftfullt fördömer bombning- arna i Kosovo. Då fördömde man att FN skulle gå in vid det tillfället. Nu fördömer man att Nato skall gå in. Hur menar Vänsterpartiet att vi skulle få ett stopp på det som nu sker i Kosovo och det som har skett i form av förföljelser av kosovoalbaner? Tidigare skulle vi inte använda oss av FN. FN skulle förhind- ras använda sådana maktmedel. Nu säger Vänster- partiet nej också till Nato. På något sätt måste man få stopp på den rensning av kosovoalbaner som sker. Vilka är Vänsterpartiets möjligheter att göra det?
Anf. 9 LARS OHLY (v) replik: Fru talman! Jag förstår att Folkpartiet har lite pro- blem. Som jag påpekade i mitt anförande var Folk- partiet ansvarigt för införandet av visumtvång för alla medborgare i den federala republiken Jugoslavien 1993. Då påpekade Vänsterpartiet att det pågick en folkfördrivning och en etnisk rensning i Kosovo. Karl-Göran Biörsmark frågade vilka alternativ vi ser till den konflikthantering som Nato står för. För det första menar vi att den enda legitima organisation som har rätten att ingripa i mellanstatliga och inom- statliga konflikter är Förenta nationerna. Det kan ske genom andra organisationer, om det sker på uppdrag av FN, av ett legitimt internationellt rättssystem. För det andra menar Vänsterpartiet att den process med fredsförhandlingar som pågått, som bl.a. ledde till ett förslag till avtal i Rambouillet, hade det uppenbara syftet att inte få någon lösning till stånd. Den fredsprocessen var egentligen ett sätt att försöka tvinga den jugoslaviska regeringen att gå med på en Natoinsats på eget territorium. Det är svårt att se att Sverige eller något annat land skulle kunna gå med på en liknande överens- kommelse i en liknande situation. Därmed hade Nato, utan att ha någon som helst plan för handlandet efter ett fredsavtal, satt sig i en sits där man för att rädda sitt eget anseende var tvungen att börja bomba. Det har fått de resultat vi ser - ökade civila offer, ökad folkfördrivning, ökad osäkerhet med Ryssland ställt åt sidan och FN-systemet kastat bakom ryggen. Det är ett uselt sätt att bekämpa konflikter, etniska pro- blem och etnisk rensning i vår omvärld. Det leder bara till större problem.
Anf. 10 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Fru talman! Det är inte Folkpartiet som har pro- blem här, utan det är Vänsterpartiet och Lars Ohly. Ni kan inte förklara hur man skulle gå till väga. Man kan önska sig vissa utvecklingsmöjligheter, att Milosevic hade kunnat ta reson i Rambouille- töverläggningarna och att vi på så vis kunnat undvika dagens situation. Men kosovoalbaner har förföljts år ut och år in. I tolv år har man försökt förhandla med Milosevic. Ryssland och Kina har stoppat FN:s möj- lighet att agera. Vad återstår då? Det är frågan till Lars Ohly. Vad återstår i en sådan situation? Man kan säga att det som återstår är att Milosevic får fortsätta. Det kan man tänka sig. Men vi har hört i dag att det inter- nationella samfundet inte bara kan stå och titta på när det blir konflikter inom länder. Även om FN-stadgan är oklar på den punkten, om FN över huvud taget får agera inom länder, kan resten av världen gärna inte stå och titta på. Lars Ohly och Vänsterpartiet har inte svar på min fråga. Därför säger vi från Folkpartiets sida att det som sker nu var nödvändigt, även om vi naturligtvis också skulle ha velat att man kom fram till någonting annat i Rambouillet. Men det gjorde man inte. För- följelserna och massakrerandet av kosovoalbaner har fortsatt. Vad är vänsterns och Lars Ohlys svar?
Anf. 11 LARS OHLY (v) replik: Fru talman! År efter år har vi kunnat se förtrycket av kosovoalbaner. Då borde det rimligtvis inte vara ett bra förhållningssätt att införa visumtvång för människor som vill fly från det förtrycket. Folkpartiet var ansvarigt för det i den borgerliga regeringen. Birgit Friggebo drev igenom det 1993. Det är Folk- partiets ansvar att färre människor har kunnat fly från det förtryck och den etniska rensning som har pågått i Kosovo. Konflikthanteringen har lett till att Nato har tagit sig rätten att vara världspolis. Det sker med Folkpar- tiets fulla godkännande. Det är inte förvånande. Folk- partiet och dess ledare Lars Leijonborg har sagt att partiet är inte bara det mest EU-vänliga partiet i Sve- rige utan också det mest Amerikavänliga partiet. När det regnar i Washington spänner K-G Biörsmark upp paraplyet i Stockholm. Så USA-vänligt är Folkpartiet numera! Då ställer man också upp på en konflikthan- tering som leder till ett utdraget krig, mycket stora problem och svårigheter för civilbefolkningen, både den kosovoalbanska och den jugoslaviska.
Anf. 12 LARS ÅNGSTRÖM (mp): Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Vi diskuterar här den svenska säkerhetspolitiken, mot bakgrund av de omvälvande omvärldsförändringar som vi har upplevt de senaste tio åren. Det vi kanske känner bäst till är det som har hänt i vårt eget närom- råde - upplösningen av Warszawapakten, Sovjet- unionens kollaps och de drastiskt minskade militärut- gifterna i Europa. Militärutgifterna har minskat med i genomsnitt 50 %. Det får konsekvenser inte minst för utformningen av den svenska försvarspolitiken, något som vi kommer att diskutera lite senare här i dag. Omvärldsförändringar har också skett på ett annat plan. För tio år sedan var krigen i världen mellanstat- liga. I dag finns bara ett enda mellanstatligt krig kvar. Det är kriget mellan Indien och Pakistan. I stället upplever vi nu en situation med en lång rad lokala och regionala konflikter och inbördeskrig. Just den förändringen innebär att FN har fått en ny roll. Dis- kussionen understryks av att FN:s generalsekreterare Kofi Annan har inlett förmiddagens diskussioner. Det är viktigt att vi bidrar till att utveckla FN bort från rollen som städgumma, som alltid kommer för sent - när svältkatastrofen är ett faktum, när krigen har pågått, när folkmorden genomförs. FN måste i stället bli en offensiv, aktiv organisation som före- bygger och föregriper svältkatastrofer, väpnade kon- flikter, folkfördrivning, folkmord och krig. Det är det internationella samfundets underlåten- het att göra detta som vi nu ser konsekvenserna av i vår egen världsdel: det som sker i det forna Jugosla- vien och den nationalistiska regimen Milosevics folk- fördrivningspolitik, som är fullständigt oacceptabel. Det är oacceptabelt att en stat kan använda sin suve- ränitet som täckmantel för olika former av förtryck och, i detta fall, folkfördrivningspolitik. Folkmord och folkfördrivning kan aldrig, och får aldrig, bli en stats inre angelägenhet. När människor i Kosovo mördas, när kvinnor våldtas, när barn tvingas ut på vägarna på flykt ifrån terror och ifrån den jugoslavis- ka regimens militära styrkor är det också min angelä- genhet. Det är också vår gemensamma angelägenhet. Det är inte Milosevics och det forna Jugoslaviens inre angelägenhet. Det internationella världssamfundet skall blanda sig i hur enskilda regimer agerar även inom sitt eget land när man bedriver folkfördrivning och när man utövar folkmord. Världssamfundet måste också vara berett att genomföra kraftfulla interventioner i första hand med civila insatser, men vi kan inte utesluta militära inslag för att skydda livsmedelstransporter, för att skydda civilbefolkning och för att skydda olika former av humanitära insatser. Vi ser väldigt tydligt att det främsta hindret för att kunna göra detta från FN:s sida har varit vetot. Det var därför intressant att höra hur vår utrikesminister här för en halvtimme sedan talade om en vetofri kul- tur. Det är en nödvändig utveckling av FN, om vi skall kunna se en aktiv och offensiv förebyggande och föregripande organisation. Vi måste vara beredda att diskutera säkerhetsrådets framtid. Man måste kanske snarare bygga på konsensus minus ett eller konsensus minus två om rådet skall kunna bli en kraftfull aktör och kunna förebygga de katastrofer som vi inte vill se. Om vi misslyckas med detta - om vi misslyckas med att införa en vetofri kultur och misslyckas med att utforma någon form av konsensus minus ett - ser vi alla vad som händer. Vi har sett det de senaste månaderna i vår egen världsdel. Vi riskerar att en- skilda stater eller militärallianser agerar på eget be- våg, som i detta fall Nato, med flera olika negativa konsekvenser som följd. I Natos fall i Europa bryter man t.ex. mot den internationella rätten, och det kan utgöra ett farligt prejudikat. Andra stater och andra militärallianser kan ta sig samma rätt i andra delar av världen, och det är en farlig utveckling. Vi ser också negativa konsekvenser på det sättet att flygattackerna mot det forna Jugoslavien - mot Serbien - inte leder till att man når de mål som man har uppsatt, utan kanske t.o.m. snarare till motsatsen. Det är viktigt, tror jag, att rikta kritik mot Nato, men det är oerhört viktigt att rikta kritik mot Milose- vic och den nationalistiska regimen och den politik regimen för. Det är kanske allra viktigast att rikta kritik mot de brister vi ser i FN-systemet, som har lett till den situation vi nu upplever. Det är viktigt att dessa omvärldsförändringar ock- så får konsekvenser för hur Sveriges säkerhetspolitik utformas i ett mer internationellt perspektiv på det mer utrikespolitiska planet, och att vi diskuterar Sve- riges roll när det gäller FN:s framtid. Det var väl lite av Kofi Annans budskap här; FN blir inte mer än vad de olika nationella medlemsstaterna gör det till. Vi implementerar de beslut som man fattar i FN. På samma sätt som jag tror att det är viktigt att vi ser en utveckling bort ifrån det nationella invasions- försvaret, där vi har haft tyngdpunkten i svensk sä- kerhetspolitik de senaste decennierna under efter- krigstiden, tror jag att det är viktigt att se vilken poli- tik vi skall föra för att kunna stärka FN och, kanske viktigast av allt, inte motverka de förändringar av FN som vi vill se. Jag vill därför peka på tre av de förslag som Miljöpartiet har haft i sin motion, fru talman. Det första är behovet av fler civila insatsenheter. Vid upprättandet av den höge representantens organi- sation i Bosnien-Hercegovina 1995, och senast nu vid upprättandet av OSSE:s verifikationsmission i Ko- sovo, saknades insatsberedd ledningsfunktion där en lång rad olika kompetenser som poliser, biståndsex- perter, militärer och inte minst ledningsresurser hade varit till stor nytta redan från start. Just exemplet OSSE:s verifikationsmission tycker jag är ett talande exempel på en situation där det internationella sam- fundet brast. Vi hade fortfarande möjlighet att för- hindra det som nu sker i Kosovo. OSSE beslutar sig för att föra in 2 000 civila observatörer i Kosovo för att förhindra övergreppen och kunna beivra och samla bevis för övergreppen mot civilbefolkningen från den serbiska regimens styrkor. Vi lyckades efter flera veckor inte få ihop mer än 1 300 personer - långt ifrån tillräckligt - och Sveriges bidrag var 74 perso- ner. 74 av 2 000! Jag tycker att det är belysande att ställa det i kon- trast till vad man nu diskuterar, för nu finns det plöts- ligt resurser att sätta upp militära styrkor motsvarande 50 000 man i området, med dyrbar militär utrustning. Sveriges regering diskuterar att ställa en väpnad styr- ka på 500 man till FN:s förfogande. Nu finns plötsligt resurserna. Jag tror att det väldigt tydligt sätter i blixtbelys- ning vår gamla traditionella beredskap att kunna rycka in i efterhand militärt i det internationella sam- fundet. Det belyser just bristen på civila, förebyggan- de och föregripande insatser. Därför är det viktigt att vi ökar Sveriges förberedelser och beredskap att kun- na ställa civila insatsenheter till FN:s förfogande som ett viktigt led i att skapa en förebyggande och före- gripande offensiv organisation. Det andra förslaget rör minröjningsinsatser. Flera motioner som gäller Sveriges bidrag till minröjning har behandlats. Vi känner alla väl till den fruktans- värda situation som många hundra miljoner männi- skor lever i. Över hundra miljoner landminor finns utspridda i olika länder. Trots att krigen slutat för många år sedan ligger de kvar och skördar dödsoffer varje dag. Tusentals människor slits varje år sönder. Detta skapar enorma problem för stater som försöker bygga upp sig själva efter krig. Här har Sverige en unik kompetens. Vi förfogar förmodligen över den mest moderna minröjningsme- kaniken, framtagen av Bofors. Andra företag har bidragit med nya produkter, som ökar hastigheten med vilken man kan se om ett fält är minerat eller inte. Sverige skulle kunna bidra långt mer. Det sägs förvisso att minröjning skall vara en pri- oriterad del av försvarets internationella verksamhet, och vi hör ofta hur vår försvarsminister och utrikes- minister talar för att Sverige gör väldigt mycket. Det är sant. Vi gör väldigt mycket. Men i relation till vad vi förmår, och i relation till de enorma behoven, skulle Sverige kunna göra bra mycket mer. Tittar vi på budgeten ser vi att talet om att detta skulle vara en prioriterad verksamhet motsvaras av ynka 2 %. Det har jag svårt att få att gå ihop med att detta är en prioriterad verksamhet, när man i praktiken bara satsar mindre än 2 % av försvarsbudgeten på detta område. Slutligen vill jag ta upp vapenexportfrågan. Jag tror att kriget i det forna Jugoslavien har satt blixtbe- lysning på just detta område. Vi ser nu hur svenska vapen, exporterade till den jugoslaviska regimen, används för att beskjuta FN:s olika hjälptransporter. Jugoslavien var under 1980-talet det tredje största köparlandet när det gäller svenska vapen. Vi har sett hur vapenexporten till andra diktaturer, som Saudiarabien eller under 1980-talet Irak och Saddam Hussein, motverkar möjligheterna till en demokratisk utveckling. Vi har också bidragit till att sälja vapen till det pågående kriget mellan Indien och Pakistan. Det här, fru talman, är inte en bra politik. Det är inte bra att bidra till diktaturer, att beväpna konflikthärdar, utan vi måste se till att avveckla den svenska vapenexporten. Jag vill slutligen, fru talman, säga att jag självfal- let stöder alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna nr 9, 11 och 14. Tack!
Anf. 13 GÖRAN LENNMARKER (m) re- plik: Fru talman! Lars Ångström talar om vikten av ett tidigt förebyggande. Det är alldeles rätt. Man hade kunnat göra mer. Man kunde kanske ha utvidgat Unpredep till norra Albanien. Det finns många saker som hade kunnat göras. Därför finns det anledning att vara kritisk när det gäller det som inte gjordes i upp- marschen till katastrofen i Kosovo. Men det finns något som är ännu viktigare. Det handlar om att vi också skall bygga strukturer så att vi inte ens behöver skicka förebyggande trupper. Jag tänker naturligtvis på de samarbetsstrukturer som vi bygger i Europa. Det är svårt att förstå Miljöpartiets engagemang när det gäller att vi skall förebygga samtidigt som Miljöpartiet vill dra sig ur något av det viktigaste när det gäller förebyggande, nämligen den europeiska unionen, vars hela syfte är att fläta ihop länderna, att skapa en samverkan som gör att vi inte hamnar i konflikt och krig med varandra. Det är oer- hört svårt att förstå att Miljöpartiet vill dra Sverige ur en av de allra viktigaste förebyggande åtgärderna för att främja frihet och fred i Europa.
Anf. 14 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Jag tror inte att det är så svårt att för- stå varför Miljöpartiet vill dra sig ur EU. Det är helt riktigt som Göran Lennmarker säger att samarbetet mellan stater i sig är fredsskapande. Integration på olika plan mellan länder är fredsskapande och krigs- förebyggande, och det finns många exempel i världen på s.k. säkerhetsgemenskaper där staters samarbete på olika plan har gjort att krig betraktas som en omöjlig- het. Den här typen av samarbete har vi sett växa fram inom politiska unioner, som i EU, men också mellan stater utanför politiska unioner. Vi har under 1900- talet sett just en säkerhetsgemenskap utvecklas mel- lan Norge och Sverige som då inte har varit med i en union, men det är ett sådant starkt samarbete och en sådan stark integration att vi betraktar krig som en omöjlighet. Det bör heller inte vara någon överrask- ning för Göran Lennmarker att EU handlar om myck- et mer än bara om samarbete som i sig är fredsska- pande. EU har också en rad andra mål som vi betrak- tar som negativa, och konsekvenserna av det projekt som nu utvecklas är så negativa att de överväger de fördelar som samarbetet i sig har. Sammanfattningsvis tror jag att det är viktigt att se att det just är samarbetet som är fredsskapande. Sedan kan man välja olika former för det samarbetet, och EU är kanske inte den bästa formen. I övrigt tror jag att det ändå är viktigast, Göran Lennmarker, att vi utvecklar FN, genomför de för- ändringar som är nödvändiga och också identifierar OSSE som kanske en av de viktigaste institutionerna i vår världsdel.
Anf. 15 GÖRAN LENNMARKER (m) re- plik: Fru talman! FN och OSSE är viktiga och utgör också viktiga delar i den europeiska säkerhetsord- ningen. Det är rätt. På samma sätt är EU och Nato också viktiga delar i detta. Vi har ett samarbete där de flätas in i varandra. Det tror jag är oerhört centralt när det gäller att bygga frihet och fred i Europa. Lars Ångström nämnde exemplet med Sverige och Norge. Vi skall betänka att en stor del av det nära samarbetet mellan Sverige och Norge har sin grund i EU-samarbetet. Det intensiva och öppna samarbete som vi har i Norden är i många delar ett resultat av EU också långt innan vi själva kom in i EU. Vi försökte en gång i tiden t.ex. att bygga en eko- nomisk gemenskap i Norden. Det misslyckades. Det klarade vi inte av på egen hand. Men vi fick en sådan bakvägen, via EU som de facto skapade Efta och därmed den fria rörligheten för både varor och tjäns- ter. När det gäller personer ordnade vi det själva på egen hand i Norden och har snarare spritt det till resten av Europa. Det är viktigt att man också är med där andra län- der är med. Man kan ju inte bygga upp ett samarbete bara med sig själv; man får acceptera de organisatio- ner som finns med alla sina vårtor och blemmor och vad det nu är. Vi kan naturligtvis ha lite olika syn- punkter på detta. FN har sina problem. OSSE har sina problem. EU har sina problem. Nato har sina pro- blem. Visst är det så, men man måste ju faktiskt sam- arbeta där de andra länderna finns. Man kan ju inte sätta Sverige alldeles för sig självt och samarbeta för sig själv. Man måste vara med i de samarbetsorgani- sationer som finns. EU är, och växer alltmer fram som, en central del när det gäller att säkra frihet och fred i Europa. Varför vill Miljöpartiet att Sverige skall dra sig ur detta? Det är faktiskt alldeles obe- gripligt i skenet av det anförande som Lars Ångström nyss höll.
Anf. 16 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Jag kan bara återupprepa mitt svar: Det är inte konstigt, eftersom de negativa konsekven- serna av EU-projektet överväger de positiva. Då blir slutsatsen att det är bra att lämna det här. Fru talman! Jag delar inte heller Göran Lennmar- kers uppfattning om att samarbetet måste ske inom organisationer. Man kan samarbeta på ett multilateralt plan. Jag tror också, fru talman, att Göran Lennmar- ker överdriver betydelsen av EU:s existens för det samarbete som finns även utanför EU. Jag tror att samarbete är resultatet av ett behov av att samarbeta och inte ett resultat av att en viss struktur existerar. Fru talman! Jag tror att Göran Lennmarker satte hammaren på spiken, eller hur man nu skall uttrycka det, när han sade att EU och Nato flätas in i varandra. Det är det som vi ser som en uppenbar risk. Ett av de främsta skälen till vår kritiska inställning till hur EU utvecklas är just det här sammanflätandet av EU och Nato.
Anf. 17 VIOLA FURUBJELKE (s): Fru talman! Det här är tredje gången som det sammansatta utskottet presenterar ett betänkande i kammaren. Det skedde första gången 1995, och på- följande år 1996 hade vi ytterligare ett betänkande. Det nu föreliggande betänkandet är ett led i den kontrollstation som de här båda betänkandena och försvarsbeslutet föranstaltade om. Det är alltså en kontrollstation som innebär en fortlöpande prövning av det säkerhetspolitiska läget, och betänkandet inne- håller de delar av den försvarspolitiska propositionen som täcker den säkerhetspolitiska analysen. Den militära alliansfriheten är grundläggande i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Den har starkt bidragit till att hålla vårt land utanför krig i snart 200 år. Det är längre än i något annat land. Den har tjänat oss väl också i tider när omvärldshoten har varit överhängande. När jag hör Göran Lennmarker här i kammaren presentera den vulgära vanföreställningen om neutra- litetspolitiken och vår militära alliansfrihet blir jag bestört. Den militära alliansfriheten och neutralitets- politiken har inte bara hjälpt oss att behålla freden i vårt land. Den har också gjort det möjligt för Sverige att skapa sig ett gott namn och rykte i hela världen. Kofi Annans översvallande positiva ord om Sve- rige här i kammaren i morse är ett resultat av den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken under en lång följd av socialdemokratiska regeringar. Göran Lennmarker får också låta sig omfattas av alla dessa positiva ord, även om han förnekar att det fanns något gott med den här politiken. Det finns i dag inga militära hot mot Sverige. Möjligheten för vårt land att stå utanför krig i vårt närområde gagnas fortfarande bäst av den militära alliansfriheten, och det är den som hela analysen bygger på. Den ger oss också de bästa förutsättning- arna för att i vårt närområde stärka de baltiska stater- nas suveränitet, något som ofta åberopas som en angelägenhet, inte minst från Moderaterna, Folkparti- et och Kristdemokraterna. Vi menar att vi sköter detta bäst inom ramen för den militära alliansfriheten. Sverige kan vara en aktör i arbetet för en alleuro- peisk säkerhetsordning. Vi ansvarar själva för försva- ret av vårt territorium och bidrar samtidigt till säker- heten i omvärlden. Vi gör det genom ett aktivt delta- gande i FN, EU, OSSE, Partnerskap för fred, Euroat- lantiska partnerskapsrådet. Tillsammans med Nato när Nato gör fredsfrämjande insatser är VEU som observatör. Modern säkerhetspolitik kräver att det militära och nationella perspektivet på säkerhet vidgas. Vi måste anlägga ett civilt och gränsöverskridande för- hållningssätt. Samtidigt behöver Sverige ett militärt försvar som en livförsäkring för militära hot riktade mot statens suveränitet eller överlevnad. Men vi be- höver också ett brett register av säkerhetspolitiska verktyg för att möta alla de icke-militära hot som alltmer blir en realitet i dag. De här verktygen innebär att vi skall samarbeta i internationella organ med vardagliga icke-militära relationer. Det sker framför allt inom EU i dag. Vi skall använda de verktyg som handel och bistånd ger. Flykting- och migrationspoli- tiken är andra. All samverkan inom internationella organisationer internationellt och globalt är av största vikt för detta. Jag menar att en förändrad syn på säkerhet ger nya möjligheter till samarbete. Det måste också få konsekvenser för våra politiska och ekonomiska prio- riteringar. Minskningen av det militära hotet har givit Sverige förutsättningar att anpassa det militära för- svaret till hotbilden och sänka de militära försvar- skostnaderna. Svenskt försvar har fått en tydligare inriktning på internationell fredsfrämjande verksam- het. Samtidigt har det försäkrat oss om att det svenska försvaret har en god anpassningsförmåga i händelse av kriser och krig i vårt närområde. Det finns som jag sagt inte något militärt hot mot Sverige i dag. Det är ganska fantastiskt att kunna stå här och säga detta, samtidigt som det pågår en väpnad konflikt på Balkan. De djupt tragiska konflikterna i förra Jugoslavien som drabbat miljontals människor innebär inte ett ökat hot mot Sverige. Där är jag inte överens med Lars Ohly, att det här skulle innebära ett ökat militärt hot. Jag menar att lokala och regionala krig i Afrika, Asien eller Europa inte haft den sprid- ningsrisk som de hade under det kalla krigets dagar. Under 90-talet har detta helt förändrats. Den tidigare ideologiskt blockuppdelade världen innebar per au- tomatik att många länder engagerade sig på respekti- ve sida när ett krig bröt ut, och därmed var spridning- en ett faktum. Men det ser vi inte i dag, och därför är inte kriget i Kosovo ett hot mot Sverige. Det må vara brutalt och hemskt, och det är smärtsamt att se, men det är inte ett hot som innebär att vi behöver revidera vår hotbild. Andra icke-militära hot kan naturligtvis följa i krigets spår. Jag skall återkomma till dem senare. Jag skall uppehålla mig en stund vid den ryska ut- vecklingen. Den är central i betänkandet. Den ryska politiska och ekonomiska utvecklingen är fortsatt osäker, skriver vi i betänkandet, men inte heller det utgör ett militärt hot mot Sverige. Rysslands svårig- heter, framför allt ekonomiskt, skulle i vilket annat land som helst ha orsakat uppror, kravaller eller t.o.m. revolution. Tänk er själva att stora samhällsgrupper inom hälso- och sjukvård, i skolan och i gruvor inte skulle få lön på kanske ett halvår. Skulle vårt land, som är ett stabilt land, ha klarat sådana påfrestningar? Jag tror att det skulle ha varit skakat i grunden. Det ryska samhället har trots stora umbäranden alltmer stabiliserats i en demokratisk ordning, som visserligen behöver fördjupas och förstärkas men som finns där som en oåterkallelig process. Den ryska krigsmakten är kraftigt reducerad. Den skulle inte, skriver vi i betänkandet, kunna genomföra något invasionsföretag mot Sverige inom åtminstone en tioårsperiod. Ryssland deltar aktivt och konstruktivt i arbetet för att finna en politisk lösning på Kosovo- konflikten. Även om moderaterna desperat försöker vifta lite med kommunistspöket igen eller åtminstone med Rysslands farlighet, biter det inte på majoriteten i utskottet. Vi menar att Ryssland inte i dag är ett militärt hot mot Sverige. Det är dags att revidera den svenska hotbilden på den punkten, även för modera- terna. De internationella organen är centrala i det svens- ka säkerhetspolitiska samarbetet. FN utgör naturligt- vis en hörnsten i den svenska säkerhetspolitiken. Det var en höjdpunkt i morse att lyssna till Kofi Annan. Det var säkert inte en tillfällighet att han här i Sverige har möten som kanske kan leda till fred i Kosovo. Jag ser det också som ett erkännande för den svenska militära alliansfriheten och den roll Sverige därige- nom kan spela. FN är den viktigaste organisationen för fred och säkerhet. Det är inom ramen för säkerhetsrådet som beslut av den karaktär som vi här tidigare diskuterat skall fattas, beslut om militär intervention. Men hän- delserna i Kosovo gjorde det omöjligt att bara stå vid sidan av och se på. Jag är inte villig att fördöma den insats som Nato har gjort. Jag kan se den som en logisk följd av de tragiska misslyckanden som FN:s säkerhetsråd då stod inför. Det är naturligtvis för framtiden väldigt viktigt att vi tar lärdom av det här, att vi stärker FN:s förmåga till konfliktförebyggande arbete. Jag menar att man måste utveckla alla de instrument som finns i kapitel 6 i FN-stadgan. Även Miljöpartiets Lars Ångström var inne på detta. Jag tror att man med ett mera systematiskt arbete med alla de åtgärder som finns i kapitel 6 skulle kunna hitta en ordning där man på ett tidigare stadium med icke-militära medel kan komma till rätta med fler konflikter. Inom Europeiska unionen är det oerhört viktigt att vi stärker utrikes- och säkerhetspolitiken. Amster- damfördraget ger möjlighet till en sådan förstärkt organisation. EU måste skapa en analysenhet för utrikes- och säkerhetspolitiken. Man måste också skapa en kraftfull krishanteringsmekanism. EU stod pinsamt tomhänt när kriget i Kosovo bröt ut. Det är hög tid att FN stärker sitt arbete på det här området. Östersjösamarbetet bidrar starkt till att skapa ett fredligt område runt detta innanhav. OSSE är ett viktigt organ. Man arbetar med mjuk säkerhet, med konfliktförebyggande arbete. Jag skulle vilja påstå att OSSE inte är uppskattat efter förtjänst, inte heller är så känt som det skulle behöva vara. OSSE behöver förstärkas. Den roll som OSSE har spelat i år har varit större och viktigare än någonsin, men man behöver också få resurser som svarar mot uppgiften. Nato och Natosamarbetet är oerhört viktigt, men Nato har trots allt ett begränsat militärt perspektiv. Sverige bidar till de insatser som vi tycker gynnar våra egna mål på säkerhetspolitikens område. Jag skulle vilja ställa en fråga till de borgerliga partierna Moderaterna, Folkpartiet och kd. I olika formuleringar skriver ni relationen till Nato från svensk utgångspunkt. Jag skulle vilja att ni talar klartext. Det är dags att svenska folket får veta: Anser ni att vi skall gå med i Nato i dag? Skall vi slopa den militära alliansfriheten? Det duger inte längre att mörka frågan. Jag menar att det är dags att tala ut. När skall vi ansöka om medlemskap? Jag skall gå över till reservationerna. De kretsar mycket kring säkerhetspolitikens mål, Natofrågorna och krigsmaterielexporten. Här är det angeläget att vi får veta var m, fp och kd står i Natofrågan. Man säger att vi inte skall ansöka om medlemskap i dag, men samtidigt håller man frågan öppen. När är den dagen inne när Sverige skall lämna in en ansökan? Skulle vi ha varit med i dag? Kristdemokraterna är anmärkningsvärt militaris- tiska i sin hållning. Här har Jan Erik Ågren nyligen sagt att han vill stärka det militära försvaret och att han inte är beredd på den ekonomiska neddragning som är en följd av att det inte finns några hot mot oss. Alla andra länder nedrustar, kristdemokraterna i Sve- rige vill lägga pengar på kanoner och krut och sjuk- vården får vara utan pengar. De reservationer som Miljöpartiet har lagt fram handlar om CFE-fördraget. Man önskar att Sverige skall ansluta sig till detta, eftersom det skulle innebä- ra rustningsbegränsning även för Sverige. Vi menar att denna fråga fortfarande kan hållas öppen. I november skall ett toppmöte äga rum i Istan- bul. Intill dess kan Sverige fortsätta att undersöka vilka konsekvenser det skulle ha för det svenska för- svaret om Sverige tillträder CFE. Reservationen slår i princip in öppna dörrar. Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna VEU. Det ligger naturligtvis i den isolationistiska traditionen att inte vara med i EU och inte vara med i VEU. Vi me- nar att den insikt och den information Sverige får genom det aktiva observatörskapet i VEU är värde- fullt och skall behållas. Det finns ett antal reservationer om minröjning. Det gäller såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet. Här vill jag påtala att Sverige är en av de största bidrags- givarna till minröjning i världen. Sedan 90-talets början har Sverige givit 450 miljoner kronor till min- röjning. Vi har varit ivriga tillskyndare av alla kon- ventioner. Vi har bidragit mer än de flesta. Även om detta i procent av försvarsanslagen inte slår så hårt, är det en vits att andra länder delar bördorna. Det gör engagemanget för frågan större. Karl-Göran Biörsmarks och Folkpartiets reserva- tion är kryptiskt skriven om Natomedlemskap och hur Sverige skall förhålla sig när de baltiska länderna väljer att ansöka om medlemskap. Vi skriver i betän- kandet att vi tycker att det är positivt att Sverige har bidragit till att göra det möjligt för dem att själva välja sin säkerhetspolitiska linje. De väljer Natomed- lemskap. Det är säkert mycket positivt för dem. Men det är deras sak att själva avgöra hur de vill välja sin säkerhetspolitiska linje. Eftersom Sverige inte är Natomedlem, har vi inte heller någon anledning att välja för deras räkning. Det får de göra själva. Däremot främjas med alla medel deras EU- medlemskap. Utvidgningen av EU ser vi som en oerhört viktig säkerhetspolitisk fråga. När det gäller krigsmaterielexporten är Vänster- partiet och Miljöpartiet minimalister, Moderaterna vill liberalisera, och vi lägger oss lite grann emellan. Vi menar att en svensk krigsmaterielindustri måste fortleva och ha bra villkor. Men den gemensamma kod för krigsmaterielexport som vi eftersträvar skall vara sådan att den totalt sett minskar produktionen av krigsmateriel i världen. Det kan tyckas vara en petitess när Moderaterna säger att krigsmaterielexporten skall ta sin utgångs- punkt i svenska restriktiva linjer, och vi menar att man skall försöka eftersträva en restriktiv ordning. Ett nyckelord i den moderata reservationen är utgångs- punkt. Man kan gå hur långt som helst från utgångs- punkten och ändå ha tagit den utgångspunkten. Där- för anser vi att skrivningen inte var bra. Det ledde till en moderat reservation. Sedan var det de stora frågorna om säkerhetspoli- tikens mål. Göran Lennmarker har ondgjort sig och raljerat över formuleringar. Jag kan konstatera att den formulering som Göran Lennmarker har problem med infördes av Moderaterna 1992. Jag hoppas att analy- sen inte har lika kort räckvidd som minnet. Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be- tänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 18 GÖRAN LENNMARKER (m) re- plik: Herr talman! Först några ord beträffande neutra- litetspolitiken och dess förträfflighet. Det kan vara värt att minnas en dag som i dag när FN:s generalsek- reterare har varit här, att Sverige faktiskt inte fick vara med och starta FN eftersom Sverige var neutralt. Sverige hade stått utanför och inte bekämpat det on- da. När FN startades 1945 var vi inte välkomna. Vi fick komma in i efterhand. Det var de som stod för kampen mot det onda som bildade FN - the United Nations. Det finns anledning att minnas detta. Det finns ibland drag av historieförfalskning i Sverige. Det kom senare under det kalla krigets tid och den nordiska stabilitet som gällde då - men det skall jag inte gå in på här. Men om vi skall bygga en europeisk säkerhets- ordning, Viola Furubjelke, kan den inte bygga på neutralitet. Det går inte att bygga en europeisk säker- hetsordning om länderna säger att de är neutrala. Den bygger på att vi tar ansvar för varandra. Man kan möjligtvis säga att ett och annat land skall stå vid sidan av ett byggande av en europeisk säkerhetsord- ning. Det kan vara undantagsländer som säger att de inte skall vara med men tänker dra nytta av säkerhets- rådet. Är det socialdemokratins framtidsvision att när den europeiska säkerhetsordningen har byggts upp skall Sverige vara ett undantagsland? Den kan inte byggas på en neutralitetsföreställning. Den bygger på att man bär ansvar också för sina grannar. Kofi Annan betonade att vi har delade värderingar som måste skyddas. Det är alldeles fundamentala idéer som ligger bakom FN. Skall Sverige inte vara berett att försvara de delade värderingarna också i närområdet? Skall vi där vara beredda att acceptera brott mot folkrätten bara för att det ligger nära oss?
Anf. 19 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Göran Lennmarkers replik avslöjar väldigt tydligt hur synen på konfliktlösning är i Mo- derata samlingspartiet. Han menar att Sverige inte skall kunna vara med i en förstärkt utrikes- och sä- kerhetspolitik i en krishantering i EU:s regi inom ramen för den militära alliansfriheten. Jag har rakt motsatt uppfattning. Jag menar att med undvikande av ömsesidiga försvarsåtaganden som de stadgas i Natos och VEU:s traktater kan Sve- rige utföra mycket. Det var under ledning av en soci- aldemokratisk utrikesminister - tillsammans med en socialdemokratisk finsk utrikesminister, också från ett alliansfritt land - som förslaget lades fram om att stärka den krishanteringsmekanism som finns i EU och föra över möjligheten till EU att beordra VEU att utföra aktionerna. Vi sätter inte likhetstecken mellan ett gemensamt europeiskt militärt försvar och den krishantering och fredsfrämjande insatser i EU:s regi som är nödvändi- ga. Vi menar att vi kan delta i det ena och ändå säga nej till ett europeiskt försvar. Vi menar också att synen på konflikter - det är där jag kommer in på Moderata samlingspartiets gammalmodiga syn på konfliktlösning - måste utvecklas. Det gäller att ut- veckla de konfliktförebyggande icke-militära tidiga civila konfliktlösningsmekanismerna. Det är oerhört viktigt att så sker. Det kan tydligen inte ske när man är så fast förankrad och står så djupt med fötterna i den militära organisationen som Moderata samlings- partiet gör. Det är dags att kasta loss och ta chansen till lite nytänkande inom säkerhetspolitiken, Göran Lennmarker.
Anf. 20 GÖRAN LENNMARKER (m) re- plik: Herr talman! Moderata samlingspartiet föresprå- kar att Sverige fullt ut skall delta i den europeiska säkerhetsordningen i alla dess delar. EU är vitalt där. EU:s konflikthantering är också vital. Det säger vi fullt ut inte bara ja till utan vill också driva på. Det är ingen motsatsställning i detta. Det står i betänkandet att vi skall försvara folk- rätten och våra gemensamma värderingar, som Kofi Annan betonade från den talarstol som Viola Furub- jelke nu står i. Frågan är då om vi skall vara beredda att göra det också i vårt närområde. Eller är det så att om Sverige känner ansvar utanför närområdet ställer vi upp, t.ex. i Kuwait och i Kosovo, och vi står tydligt fast där, men om det inträffar i vårt närområde är vi friskrivna från detta? Det är ju det som frågan gäller, med den formulering som finns i utskottets betänkan- de.
Anf. 21 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Militär alliansfrihet är inte ett ut- tryck för likgiltighet eller passivitet. Vi deltar oerhört aktivt i konfliktförebyggande arbete, men vi deltar också fullt ut i arbetet för att undanröja krigshot i närområdet, som Göran Lennmarker nu tar upp. Vi gör det genom Östersjösamarbetet. Vi gör det genom att starkt stödja och stimulera EU-utvidgningen för länderna runt Östersjön. Vi gör det genom förtroen- deskapande minoritetsstöd till de här länderna. Vi gör det genom demokratibistånd. Vi gör det genom suve- ränitetsstöd till de baltiska länderna. Jag tror att vi gör de baltiska staterna en större tjänst - det är säkert de som Göran Lennmarker me- nar är närområdet - om vi stärker deras förmåga att inte hamna i väpnade konflikter, om vi på alla sätt och vis använder den militära alliansfriheten till att överbrygga de rester av motsättningar som fortfaran- de finns kvar mellan Ryssland och de baltiska stater- na och om vi också ger dem det stödet och den säker- heten att våga agera på den grund som EU- medlemskapet ger. Om de sedan också väljer ett Natomedlemskap är det deras sak. Självfallet gratule- rar vi dem till att själva få välja sin säkerhetspolitiska linje.
Anf. 22 LARS OHLY (v) replik: Herr talman! Viola Furubjelke sade i någon sorts polemik mot mig att konflikter på Balkan inte innebär något militärt hot mot Sverige. Det har jag inga pro- blem med. Jag har aldrig sagt att det är så och har heller aldrig polemiserat mot någon annan uppfatt- ning. Däremot sade jag att jag har svårt att instämma i utrikesministerns uttalande om att Sveriges säker- hetspolitiska läge inte påverkas av kriget på Balkan. Anledningen till det är uppenbar. Natos bombningar har skett utan legitimitet från FN. FN-systemet har ställts åt sidan. Ryssland har förödmjukats. Vi riskerar att få en etablerad världs- ordning där USA och Nato som världspoliser bedö- mer när militärt våld skall användas i mellanstatliga eller inomstatliga konflikter. Hur skall då de små alliansfria staterna kunna få ett inflytande? Hur skall FN kunna spela en roll i konflikter i Turkiet, Palestina och Israel, eller i alla de konflikter där USA har egna intressen att bevaka? Självklart påverkas Sveriges säkerhetspolitiska läge av att Nato och USA tar sig denna rätt att själva bestämma när ingripande skall ske.
Anf. 23 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Det är bra att det inte finns anled- ning till polemik mellan Lars Ohly och mig, som jag gav uttryck för tidigare. Men jag hävdar också att vi ännu inte har sett slutresultatet av den här konflikten - vi är mitt uppe i den. När Lars Ohly gjorde sitt inlägg noterade jag att han sade att Ryssland har förödmjukats och att FN har ställts åt sidan. Hur förödmjukat Ryssland är och vad det kan komma att innebära tror jag att vi kan få revidera. I dag är Rysslands utrikesminister Ivanov här i Stockholm för att tillsammans med Eduard Ku- kan, Carl Bildt och Kofi Annan diskutera konflikten i Kosovo. Jag är övertygad om att Ryssland kommer att spela en avgörande roll när lösningen på den här konflikten så småningom läggs fram. Jag menar att det stärker Rysslands anseende internationellt, och därmed kan det komma på pluskontot i stället. Jag tror inte att detta på något sätt är allvarligt för det säkerhetspolitiska läget. Däremot är jag också bekymrad över att FN ställdes åt sidan. Det borde självfallet ha skett inom ramen för FN:s säkerhetsråd. Så skedde nu inte. Men det är inte någon regel som har etablerats i och med detta. Det betonade också utrikesministern. Det är ett undantag. Den internatio- nella rätten är inte applicerbar på detta.
Anf. 24 LARS OHLY (v) replik: Herr talman! Det finns ingen viktigare uppgift in- ternationellt just nu än att stoppa kriget, stoppa bombningarna och stoppa den etniska rensningen i federala republiken Jugoslavien. Jag är glad över att regeringen har tagit initiativ för att Ryssland skall kunna spela en roll och över att de initiativen också verkar leda till ett engagemang, som möjligtvis kan innebära att Ryssland återtar en ställning i den europeiska säkerhetspolitiken som man har rätt att kräva. Men fortfarande menar jag att den förståelse som har uttryckts för Natos bombningar och för USA:s agerande har etablerat en världsordning där USA och Nato ges möjligheten och rätten att ställa FN- systemet åt sidan. Självklart påverkar också detta Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Anf. 25 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Här delar jag inte Lars Ohlys upp- fattning. Den här aktionen från Natos sida och USA:s roll i detta har inte gett rätt att i fortsättningen agera på detta sätt. Detta sade Kofi Annan tydligt ifrån om i dag på morgonen. Det här har Tysklands och Frank- rikes regeringar tydliggjort. Det tydliggjordes vid Natos toppmöte. Det är också vår egen regerings uppfattning. Den internationella lagen är alldeles för viktig för att ändras utifrån oundvikliga händelser, om vi kan säga så. Jag menar att det kommer an på oss alla att hävda den internationella rätten. Det är små staters viktigaste verktyg för att de starkastes rätt inte skall råda i världen. I övrigt håller jag naturligtvis med Lars Ohly om att vi skall göra allt vad vi kan för att få en politisk lösning på kriget i Kosovo. Möjligen har jag en annan ordning när det gäller slagorden: stoppa kriget, stoppa de etniska rensningarna och stoppa bombningarna. Så skulle jag vilja säga det.
Anf. 26 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Herr talman! Viola Furubjelke ställer en rak fråga till mig: När vill Folkpartiet gå in i Nato? Svaret på den frågan är att det är omöjligt att säga i dag, när det sker eller om det sker. Det är precis det som vi ut- trycker både i vår motion och i vår reservation. Jag förmodar att Viola Furubjelke har tagit del av dem, men jag skall ändå upprepa vad som står i reservatio- nen: "Det finns i dag ingen anledning till att ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utveck- lingen i Europa. Skulle Nato utvidgas med de baltiska staterna och Finland kommer frågan i ett nytt läge." Det är den handlingsfriheten, den öppenheten och den attityden som Folkpartiet har. Det återspeglas också i den andra fråga som Viola Furubjelke ställer, nämligen om de baltiska staternas medlemskap. Utrikesutskottet skriver så här: "Sverige har vid upprepade tillfällen uttalat stöd för de baltiska länderna rätt att själva fatta sina säkerhetspolitiska beslut." Ja, naturligtvis - allt annat vore ju orimligt. Vad vi säger är att när de nu uttrycker en önskan om både EU-medlemskap och Natomedlemskap skall Sverige ge sin support för detta.
Anf. 27 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Min fråga till Karl-Göran Biörsmark är berättigad. När började vi ifrågasätta den gällande säkerhetspolitiska linjen så länge den fortfarande gällde? Det är inte brukligt i något land. Att på det här sättet försvaga, ifrågasätta och därmed undermi- nera den svenska militära alliansfriheten är ett försåt- ligt arbete från Folkpartiets, Moderaternas och kd:s sida. Dessutom är frågan berättigad utifrån ett TV- inslag som jag såg i går, där Folkpartiets toppkvinna till Europaparlamentet Marit Paulsen fick frågan om Natomedlemskap och Folkpartiets hållning i detta. Det var fullständigt förvirrade svar. Hon hävdade att detta inte är Folkpartiets mening - nej, Partnerskap för fred handlar det om. Sedan skulle man skydda de baltiska staternas säkerhet inom Partnerskap för fred. Jag undrar hur väl förankrad den här synen är i Folk- partiet, om man verkligen har tillräckligt på fötterna för att gå ut och underminera svensk säkerhetspolitik på det här sättet.
Anf. 28 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik: Herr talman! Jag tror att Viola Furubjelke skall använda lite mindre ord när det gäller den svenska alliansfriheten, speciellt mot bakgrund av allt det som har kommit fram under senare tid. När vi tittar tillba- ka på Sveriges agerande under årens lopp ser vi hur det nu kommer fram vilka kontakter som i krissitua- tioner har funnits under hand, gömt och hemligt, med både USA och Nato. Varningen för att vi underminerar alliansfriheten, som Viola Furubjelke för fram, är att ta till stora ord. Den har faktiskt underminerats under flera år. Vår trovärdighet på alliansfrihetens område har därför också underminerats, inte minst av socialdemokrater- nas partiledare. Vi har den här öppna attityden. Vi är med i det eu- ropeiska säkerhetsarbetet. Vi ser Nato som en naturlig del i detta. Det är omöjligt att i dag säga hur det kommer att se ut om fem-tio år. Men Folkpartiet har attityden att ha dörren öppen för ett Natomedlemskap i framtiden, beroende på vad som händer med Fin- land, beroende på vad som händer med de baltiska staterna. Den handlingsberedskapen vill vi ha kvar. Vi slår inte igen några dörrar.
Anf. 29 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Socialdemokratin har alltid varit en internationell rörelse. Vi har varit aktiva utrikespoli- tiskt. Jag har som socialdemokrat absolut ingenting att skämmas för när det gäller vårt förhållningssätt utrikespolitiskt och vad den militära alliansfriheten har inneburit för Sverige. Jag är stolt över Olof Pal- me. Jag är stolt över Ingvar Carlssons arbete och många andra socialdemokratiska ledares arbete. Jag hävdar med bestämdhet att den gräns för den militära alliansfriheten som vi har satt vid att inte ingå ömsesidiga försvarsåtaganden ger oss möjlighe- ter att agera relativt fritt på den internationella arenan, tillsammans med de aktörer som vi också finner främjar samma säkerhetspolitiska mål som vi själva omfattar. Sedan kanske en del saker inte syns fullt ut. Vi hjälpte Sydafrika att bli fritt från apartheid. Det sked- de inte öppet. Det skedde i det fördolda. Andra saker har också skett i det fördolda. Historien får utvisa vem som hade rätt eller fel. Jag vill bara återupprepa att svensk socialdemokrati har ett gott samvete. Vi har verkat för fred i Sverige, vi har verkat för fred i världen. Det har vi gjort, och vi kan vara stolta över det.
Anf. 30 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik: Herr talman! Viola Furubjelke hade några frågor till oss kristdemokrater. Vi heter faktiskt kristdemo- krater. Den första frågan gällde svenskt medlemskap i Nato. Jag vill hänvisa till det jag sade i mitt anföran- de. Det är för närvarande inte aktuellt. Men vi kan inte blunda för den utveckling och de förändringar som sker. Därför menar vi att vi måste vara beredda att förutsättningslöst pröva vår egen relation till Nato. För ett antal år sedan väckte vi kristdemokrater en motion där vi föreslog att Sverige skulle bli observa- tör i VEU. Det sade socialdemokraterna nej till. Nu är vi överens om att det är bra att vi är med där. Man bör kunna vara beredd att ändra sig om och när man tyck- er att skäl finns för det. Försvaret går att banta. Men det sätt som rege- ringen nu föreslår att det skall ske på är inte rimligt. Vi får inte heller riskera den kvalitet och de resurser som vi behöver för att på ett fullgott sätt kunna delta i internationella insatser. Försvarspolitiken får inte vara någon form av budgetregulator. Vården: Om man ser tillbaka på det som har hänt under senare delen av 90-talet kan man konstatera att de besparingar som regeringen har vidtagit har slagit oerhört hårt mot sjukvården. Vården har varit och är fortfarande ett viktigt område för oss kristdemokrater. Det visar våra motioner och det gäller också nu. Det är ett anmärkningsvärt påstående att sjukvården får vara utan pengar. Ett sådant påstående faller på sin egen orimlighet. En enkel titt i våra motioner visar på det. Vården är fortsatt viktig för oss kristdemokrater.
Anf. 31 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Försvaret går att banta, säger Jan Erik Ågren. Ändå är man inte beredd att acceptera de förslag till nedskärningar som regeringen lägger fram. Detta sker i en situation där hela vår omvärld ned- rustar och när försvarskostnaderna sjunker kraftigt överallt i hela världen. Vi sanerade ekonomin. Det innebar att det blev neddragningar i offentlig sektor, däribland sjukvår- den. Nu behöver vi inte göra det längre. Nu vill vi frigöra medel för att satsa på vården. Men här är inte kristdemokraterna med längre. Man vill fortsätta att lägga pengarna på ett militärt försvar i stället. Den internationella profilen på försvaret välkom- nar vi mer än alla andra. Vi anser att det svenska försvaret har ett gott anseende internationellt. I freds- främjande insatser är svenska soldater efterfrågade. Vi kan med råge uppfylla de uppgifter som vi åtar oss internationellt.
Anf. 32 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik: Herr talman! Om man tittar närmare på vården under de år som har gått under 90-talet, där vi har funnits med, skulle jag vilja påstå att vi har satsat mer på vården. Vi fortsätter att göra det. Vi menar att de besparingar som man gjorde behövde göras, men de slog på ett alldeles för hårt sätt mot vården. Därför satsar vi också nu mer än regeringen gör. Försvaret går att banta. Men man kan inte göra det på det sätt som regeringen nu föreslår, så snabbt och så oplanerat, skulle jag nästan vilja säga, med de konsekvenser som det medför. Det behövs mer peng- ar för att klara den omställning som man föreslår. När det gäller de internationella insatserna är det faktiskt så att vi inte alltid själva har haft de resurser och den materiel som vi skulle behöva för att kunna delta i dem.
Anf. 33 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Jan Erik Ågren säger att vården är viktig. Då vill jag bara avslutningsvis i det här replik- skiftet säga: Ta chansen, Jan Erik Ågren, och satsa ytterligare lite pengar, de pengar som vi kan frigöra från försvarsbudgeten!
Anf. 34 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Herr talman! Jag tyckte att Viola Furubjelke lite lättvindigt, nästintill i nonchalanta ordalag, avfärdade några av Miljöpartiets motioner. När det gäller anslutning till CFE-avtalet vill rege- ringen avvakta till november. Det finns inga skäl att avvakta eller att hålla denna avvaktande attityd till ett avtal som begränsar militär upprustning. Jag tycker att det förhållningssättet står i bjärt kontrast till hur tidigare socialdemokratiska regeringar har förhållit sig till nedrustningsavtal. När Viola Furubjelke säger att det är att slå in öppna dörrar att föreslå detta för- står jag inte varför vi inte kan ansöka om att få bli en del av detta avtal redan i dag. Jag hoppas bara att andra länder inte följer Sveriges exempel, att inta den här avvaktande attityden. Viola Furubjelke säger vidare att bara för att vi inte vill vara med i VEU så vill vi isolera oss. Viola Furubjelke vet att det inte är Miljöpartiets politik att isolera sig. Men precis som små barn vill vara med överallt kan man också ha en annan hållning, nämli- gen att välja var man vill vara med, var man vill sam- arbeta. Det är det som ligger till grund för Miljöparti- ets ställningstagande till var vi vill vara med och var vi inte vill vara med. När det gäller minröjningen tycker jag att Viola Furubjelke bekräftade det jag sade i mitt tidigare inlägg, nämligen att regeringen slår sig för bröstet för det vi gör. Viola Furubjelke sade att det inte spelar så stor roll om det inte är så många procent av försvars- budgeten som går till minröjning när det är så mycket vi gör. Men jag tycker inte att det handlar om procent. Det handlar om mindre än 2 %. Det finns ingen an- ledning att göra ett motsatsförhållande mellan det vi satsar och det andra skall satsa. Har vi, som Sverige nu har, bäst teknik i världen på det här området, och vi är en av världens rikaste stater, tycker jag att vårt bidrag skall stå i proportion till det.
Anf. 35 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! När det gäller CFE-avtalet är Sveri- ge inte part i det avtalet. Det skall omförhandlas och revideras i Istanbul i november. Därefter kan andra inbjudas att ansluta sig. Det är väldigt viktigt och ansvarsfullt att Sverige så noga som möjligt analyse- rar vilka konsekvenser CFE-avtalet skulle ha för vårt eget försvar, för vår handlingsfrihet, för neutraliteten och för allt det som också Lars Ångström värnar om. Jag ser ingen anledning att förekomma regeringen i detta arbete. Vi lämnar också en öppning i betän- kandet genom att vi säger det. Vi kan i ett senare skede ha en uppfattning när regeringen presenterar sitt förslag. Det finns säkert både fördelar och nack- delar, men låt regeringen i lugn och ro analysera frågan, så kan vi senare komma fram till ett ställ- ningstagande. Jag finner vårt observatörskap i Västeuropeiska unionen mycket angeläget, inte minst mot bakgrund av att Sverige nu aktivt driver frågan om en utvidgad och bättre utrikes- och säkerhetspolitik. Där vill vi att Västeuropeiska unionen skall fungera på initiativ av EU för att utföra Petersbergsuppgifter. Då är det viktigt att vara med som observatör, att ha insyn och att ha ett ord med i laget när så behövs om Sverige på något sätt är truppbidragare eller poliser. Därför bör vi vara med i VEU.
Anf. 36 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Herr talman! Jag kan bara konstatera att vi har olika uppfattningar, socialdemokraterna och miljö- partisterna i utskottet. Det är bättre att få höra en förklaring än att bara bli avfärdad med att vi är isola- tionistiska eller minimalistiska. Förklara i stället var skillnaderna ligger! Jag vill också kommentera Viola Furubjelkes på- stående att Miljöpartiet är minimalistiskt när det gäl- ler vapenexporten till skillnad från moderaterna som är maximalister och från socialdemokraterna som på ett klädsamt sätt har placerat sig i mitten. För oss i Miljöpartiet handlar det i första hand vart svenska vapen skall exporteras. Det är inte bra som nu sker, att svenska sprängämnen har hamnat i de minor som diktaturen Saddam Hussein har spridit ut över irakiska Kurdistan. Det innebär att svenskt sprängämne varje dag lemlästar i första hand kvinnor och barn i irakiska Kurdistan. Sådan export av sprängämnen är inte bra. På samma sätt är det när svenska vapen i händerna på serber används mot FN- styrkor. Sådan vapenexport är inte bra. Miljöpartiet är väldigt konsekvent i att vi inte vill att Sverige skall exportera vapen till diktaturer. Det vore bra att få ett uttryckligt stöd för detta från soci- aldemokraterna. Det är en ståndpunkt som de åt- minstone tidigare har intagit. Herr talman! Slutligen vill jag ta tillbaka mina yr- kanden i mitt tidigare anförande. Jag läste fel i pappe- ren. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna nr 7, 8 och 11.
Anf. 37 VIOLA FURUBJELKE (s) replik: Herr talman! Jag var kanske lite rapsodisk i mitt första inlägg när jag gick igenom Miljöpartiets reser- vationer. Det berodde på tidsbrist. Lampan hade bör- jat att blinka, och då låg det nära till hands att bara klassificera Miljöpartiets reservationer som minima- listiska. Självfallet är jag skyldig Miljöpartiet en förklaring. När det gäller VEU och CFE har jag redan lämnat en förklaring. Men jag skall också förklara hur vi ser på krigsmaterielexporten. Socialdemokraterna ställer sig klädsamt mitt- emellan, säger Lars Ångström. Det må förhålla sig på det sättet, men det har naturligtvis sin förklaring. Vi anser att Sverige bör ha en krigsmaterielin- dustri som kan fungera om vi skulle behöva materie- len eller en ökning av produktionen. För att ha råd med detta behöver vi också exportera vapen, vilket är väl känt. Exporten är restriktiv. Den omgärdas av riktlinjer som vi är väldigt måna om och som utrikes- utskottet upprepar och betonar i årliga betänkanden. Det finns också en rådgivande nämnd som är tillsatt för att granska kritiska ärenden. Nämnden måste ta sin uppgift på fullt allvar och granska ärendena uti- från dessa kriterier. I korthet innebär det att försvaret är vår sista för- svarslinje, som Olof Palme en gång sade. Vi behöver försvaret som en livförsäkring. Därför måste vi ha en krigsmaterielproduktion och därmed också en export, men, som sagt, denna export skall vara restriktiv. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hamnar på ena si- dan och tar inte fullt ut ansvar för den säkerhetspoli- tik som vi till en del är överens om. Moderaterna är för överambitiösa i sin iver att gynna krigsmaterielin- dustrin utifrån ett annat synsätt än det som jag nyss har redogjort för, nämligen det att vi behöver en krigsmaterielindustri för att själva kunna hålla oss med ett försvar.
Anf. 38 MARIANNE ANDERSSON (c): Herr talman! Våren 1999 är det krig i Europa. I TV ser vi varje dag bilder på förödelsen efter bomb- ningarna, och vi ser också fruktansvärda bilder från flyktingläger och på flyende människor. Vi får vitt- nesbörd om den ofattbara omfattningen, systematiken och brutaliteten i den etniska resning som sker på uppdrag av Jugoslaviens president Milosovic. I debatten om Natos insats får vi aldrig glömma att Milosovic kan stoppa bombningarna med omedel- bar verkan. Vi skall också komma ihåg att det hela tiden pågår intensiva förhandlingar och ansträngning- ar för att nå en uppgörelse. Kriget på Balkan ställer en rad frågor på sin spets. Den viktigaste av alla frågor är att det konfliktföre- byggande arbetet måste få mycket större tyngd i det internationella samfundet. Med stor bitterhet kan vi konstatera att den kosovoalbanske ledaren Rugovas icke-våldspolitik inte fick något större internationellt stöd. Först när konflikten eskalerade och övergreppen i Kosovo ledde till UCK-gerillans aktioner togs situ- ationen i Kosovo på verkligt allvar. Våldet segrade alltså. Det är oacceptabelt och ovärdigt en värld som vill kalla sig civiliserad. Det internationella samfundet saknar kraftfulla in- strument för att ingripa i förebyggande syfte, och detta måste ändras, tycker vi. Det är bra att regering- en nu presenterar ett handlingsprogram för konflikt- hantering. Det är ett steg på vägen, och vi skall noga studera detta. Samtidigt är behovet av ett fungerande FN större än någonsin. För att FN skall fungera bättre behövs det reformer för att man skall kunna möta de utmaningar som världssamfundet står inför. Vi i Centerpartiet beklagar att FN:s säkerhetsråd genom vissa permanenta medlemmars agerande gjorts oförmöget att tidigt agera kraftfullt i Kosovo- konflikten. Vi delar självfallet den förhoppning som FN:s generalsekreterare framförde här i morse, att FN skall återta sin ledande roll. Vetorätten i säkerhetsrå- det bör avskaffas, eller i varje fall förändras mot en vetofri kultur som vi hörde här tidigare. Folkrätten har blivit särskilt aktuell genom Natos bombningar. Det är viktigt att påpeka att vi inte stil- latigande kan åse hur folkmord och fördrivning sker. En utvidgning av folkrätten som ger möjlighet att ingripa förebyggande är nödvändig. Det ansvaret måste också gälla konflikter utanför Europa. Vi kan ju med mycket dåligt samvete se tillbaka på t.ex. Rwanda. Det är en av FN:s viktigaste uppgifter att åstadkomma en förbättring när det gäller den typen av konflikter. Kriget i Kosovo visar också att det behövs en fun- gerande europeisk krishantering och en säkerhetsord- ning som också skall kunna omfatta militära insatser. EU behöver bli bättre både på förebyggande arbete och på att hantera kriser med militära medel. Detta är inte detsamma som ett gemensamt försvar eller en gemensam armé. Det gäller att vara ganska varsam med orden i den debatt som nu förs i Europa om krishantering. Europeisk krishantering och gemen- samt territorialförsvar är skilda saker. EU:s förmåga till militära insatser behöver stär- kas, och jag vill peka på några villkor som behöver uppfyllas. Nuvarande men också blivande medlemsstater i EU skall kunna vara militärt alliansfria om de vill. Varje land skall själv kunna avgöra om nationella styrkor skall användas. Mandaten för insatser skall ges av FN eller OSSE. När det så gäller den militära alliansfriheten me- nar vi i Centerpartiet att det är den ram som med nu kända förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen. I det konstaterandet finns en handlingsfrihet att från tid till annan anpassa sam- arbetsformerna. Sverige samarbetar i dag med Nato på en mängd områden, inte minst i fredsfrämjande internationella insatser. Vår militära alliansfrihet utgör inget hinder för det. Vi menar att stabiliteten i vår del av världen eller vårt lands säkerhet inte skulle förbättras genom ett svenskt medlemskap i Nato. Herr talman! Vi måste konstatera att det interna- tionella säkerhetspolitiska läget har påverkats av kriget på Balkan. Osäkerheten ökar också i Bosnien, Makedonien och andra omkringliggande länder. Det ställer självklart krav på internationell beredskap. Men Sveriges läge har inte förändrats i form av ökad hotbild mot oss till följd av den här konflikten. Fortfarande gäller att en invasion av Sverige inom en tioårsperiod inte är möjlig och inte heller sannolik, förutsatt att Sverige har en grundläggande försvars- förmåga. Detta har inte förändrats av kriget i Kosovo eller av att Ryssland bytt premiärminister. Däremot är det angeläget att nära följa Kosovokrigets inverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa på kor- tare och på längre sikt. Detta är Försvarsberedningens huvuduppgift nu som tidigare. Beredningen skall inför höstens propo- sition om försvarspolitikens inriktning "kontrollera att de säkerhetspolitiska bedömningarna i 1999 års kontrollstation består". Uppgörelsen som Centerparti- et träffat med regeringen baseras på de slutsatser om säkerhetspolitiken som Försvarsberedningen presen- terat, såvitt jag förstår i full enighet. Innehållet i den debatteras senare, och jag skall därför inte gå in på det. Jag kan bara beklaga att alla partier inte vill delta i arbetet i Försvarsberedningen. Det är något märkligt, särskilt när det gäller kd, efter- som man säger sig vilja vara med och diskutera sä- kerhetspolitik. I det konfliktförebyggande och fredsskapande ar- betet i Europa har EU en avgörande roll. EU:s ut- vidgning österut till länderna i Central- och Östeuro- pa, inklusive Baltikum, innebär en historisk möjlighet för EU att medverka till ökad stabilitet och säkerhet på vår kontinent. För Centerpartiet är utvidgningen en mycket central fråga. Samarbetet med Ryssland bör också fördjupas på alla plan för att långsiktigt förankra Ryssland bland Europas demokratiska stater. Inom parentes kan jag säga att Ryssland nu får en betydligt större roll när det gäller konflikthanteringen i Kosovo och kriget på Balkan. Det är viktigt med intensivt samarbete mellan alla folk. Det är det mest effektiva sättet att förebygga konflikter. Samarbetet i OSSE och Eruoparådet, det nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet är andra viktiga instrument för att lösa gemensamma gräns- överskridande problem och för att fördjupa de mel- lanfolkliga kontakterna. Alla dessa instrument måste användas. Säkerhetspolitiken måste över huvud taget gå mot förebyggande arbete på det civila planet. Större insat- ser där skulle spara stort lidande och dessutom ge betydligt större resultat i förhållande till insatta resur- ser än att komma efteråt och lösa katastrofer och förhindra redan uppkomna krig eller krigshandlingar. Det är t.ex. betydligt bättre att förebygga att minor läggs ut än att tvingas till enorma ansträngningar för minröjning. Nu finns minorna där. Vi måste fortsätta och utöka arbetet för att befria människor från den terror som utlagda minor innebär. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem- ställan i betänkandet.
Anf. 39 STEN TOLGFORS (m): Fru talman! Sverige är av både geografiska och säkerhetspolitiska skäl mer beroende av en väl funge- rande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU än de flesta andra EU-länder. Vi ligger nära Ryssland, och vi är inte Natomedlemmar. Det ligger därmed i vårt nationella intresse att samarbetet kan fungera effektivt och att EU-länderna förmår att exportera stabilitet och säkerhet. Inte minst gäller detta förmågan att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förebygga att krig och kriser uppstår och att tidigt hantera dem om de ändå uppkommer. All erfarenhet visar att inbördeskrig är oerhört svåra att stoppa när de väl har börjat. Det gäller också för etniska kon- flikter när de gått över styr. De förebyggande insatserna måste vara lika tidiga som tydliga. I annat fall riskerar vi att få se en rad andra i dag potentiella kriser flamma upp i EU:s nä- rområde. Det är kriser eller konflikter som på det ena eller andra sättet kommer att påverka oss i Sverige och i övriga EU-länder. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är en mycket viktig faktor för den europeiska fredens och stabilitetens framtid. Men EU:s betydelse för freden är större än bara GUSP. Den ekonomiska och politiska integrationen är det mest lyckade fredsska- pande projektet hittills i historien. Det ömsesidiga beroendet gör inte bara krig otänkbart utan också omöjligt. Det kan inte brytas upp av den starke som lösligare former av samarbete, som en gång Hitler lämnade Nationernas Förbund. EU är verktyget för Europas snart 50-åriga interna fred, i varje fall om man ser till Västeuropa. Jag tän- ker naturligtvis på relationen mellan Frankrike och Tyskland, men lika mycket på de tidigare diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland som under tidigt 80-tal med piska och morot leddes mot demokrati och EU-medlemskap. Utvidgningen är vårt tids stora fredsprojekt. En rad tidigare förtryckta folk är på väg mot fullvärdigt medlemskap i EU. Det är fastslaget i fördraget att medlemskap inte är en ynnest utan en rätt för alla Europas länder som uppfyller kraven. Kraven är ock- så tydliga: respekt för demokratins principer, mänsk- liga rättigheter för t.ex. minoriteter och marknadse- konomi. Det är den värdegemenskap det handlar om. Det är centralt för Europas fred och stabilitet att den nuvarande utvidgningsomgången snarast utförs och att den sedan följs av andra och att vi vidgar värdegemenskapen. Relationen till länderna utanför den omedelbara medlemskretsen måste präglas av fri handel och politiskt samarbete. Utvecklingen går dithän. Vi har Europaavtal, associationsavtal och handelsavtal. Men Sverige måste vara pådrivande. Särskilt viktigt är att Ryssland inte får isoleras eller lämnas att ensamt möta framtiden. Samtidigt måste betonas att villkoren måste vara lika för alla, och kraven lika för alla länder. Inget land har rätt till egna eller särskilda krav. De fördragsmässiga förutsättningarna för en ef- fektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik finns i allt väsentligt där i och med Amsterdamfördraget. Beslutsreglerna har reformerats och en gemensam analysenhet och en enhet för tidig varning har ska- pats. Det är viktigt. Utan gemensam analys, inget gemensamt agerande. Utan gemensamt agerande heller inte en möjlighet att sätta upp en gemensam kall hand mot aggressorer runtom i Europas närområ- de. Rådets generalsekreterare blir en röst för och en kontaktperson för GUSP. Men nu är det upp till medlemsländerna att omsätta förutsättningarna i praktiken. För det krävs en bestämd vilja att inte bara på papperet utan också i praktiken skapa ett gemen- samt agerande. Det är här som det tidigare har brustit. Debatten i Sverige handlar tyvärr i dagarna mer om reservationer mot vad vi inte vill och inte kan tänka oss än ståndpunkter som är konkreta om det framtida agerandet och vad som måste göras. EU är en unik och central aktör därför att samar- betet omfattar alla samhällets delar om än på olika djup och på olika sätt. Där finns förutsättningar att hantera det vida säkerhetsbegreppets alla delar med undantag av det territoriella försvaret. Där finns eko- nomiskt samarbete, politiskt samarbete, MR, säker- hetspolitiskt samarbete och Petersbergsuppgifter. Det är helheten som är det viktiga med EU som organisation för fred och stabilitet. Det är en utomor- dentligt god grund för ett säkerhetsskapande arbete. Det förundrar mig att de partier och de politiker som pratar mest om det breda säkerhetsbegreppet ofta är så avvisande till det viktigaste verktyget för att hante- ra det breda säkerhetsbegreppet. I Amsterdamfördraget fördes Petersbergsuppgif- terna in i den gemensamma utrikes- och säkerhetspo- litiken. Det rör sig om humanitära insatser, fredsbeva- rande insatser, insatser med stridskrafter i krishante- ring och fredsskapande åtgärder. Det är i sig inget kontroversiellt. Som nämnts tidigare i dag är detta något som FN kan utföra och har kunnat utföra under den tid då Sverige har varit medlem. EU kan anlita Västeuropeiska unionen för att utfö- ra de beslut som har försvarsmässiga konsekvenser, och VEU kan i sin tur låna strukturer av Nato. Märk väl att det inte är fråga om ett territorialförsvar. Det är inte fråga om att VEU:s artikel 5 skall lyftas in, eller har lyfts in, i EU-fördraget. Det varken bör eller kommer att bli så. Det finns ingen enighet mellan medlemsländerna, vilket krävs för att lyfta in arti- kel 5. Även om vi gång på gång i Sverige hör politi- ker vara ute och ropa att nu kommer vargen har vi knappast sett några tecken på detta. Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska lösningar inkluderar bevarad transatlantisk solidaritet. Vikten av den transatlantiska solidariteten står inte i motsatsställning till ett ökat europeiskt ansvarstagan- de för den egna säkerheten. I många år nu har vi hört politiker prata om vikten av att bygga en alleuropeisk säkerhetsordning. Färre svenska politiker har velat eller kunnat konkretisera vad detta innebär. Min uppfattning, och Moderaternas uppfattning, är att Sverige bör vara med i en alleuro- peisk säkerhetsordnings alla delar. Regeringen saknar tyvärr förhållningssätt till centrala delar av detta, t.ex. Natoutvidgningen. Det finns fortfarande frågetecken när det gäller om man är beredd eller inte att stödja de baltiska ländernas strävan efter Natomedlemskap. EU är, och är i allt högre grad på väg att bli, den alleuropeiska säkerhetsordningens politiska, ekono- miska och efter hand också säkerhetspolitiska kärna. Nato har efter det kalla kriget förändrats och fått en allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk roll. Nato är också förändrat i den bemärkelsen att en första utvidgningsomgång har genomförts och att flera nya medlemmar inom kort kan förväntas accepteras - nya medlemmar i vårt närområde. Det faktum att alltfler av våra grannar kommer med i Nato ställer krav på en modernisering av det svenska synsättet. Skall vi fort- sätta att stå utanför när grannarna är med? När skall vi ställa oss neutrala? I vilka konflikter som man ser som möjliga skall vi ställa oss neutrala? Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i fredsbevarande aktioner av större dignitet. Vi saknar de strukturer som krävs för att utföra många av de fredsbevarande uppdrag som man ser behov av nu och som man kan se behov av i framtiden. Utan Nato saknar Europa också ett nödvändigt förpliktigande samarbete för stabilitet och fred. Det är Nato och inte EU som svarar för, och kommer att fortsätta svara för, säkerhetens kärna, dvs. den militära förmågan och allieringen. EU:s legitimitet i det europeiska fredsarbetet är utomordentligt stor. EU består av 15 mogna demo- kratier, om några år av 21 och ytterligare några år senare kanske av 26 fria och demokratiska länder. EU har den ekonomiska styrka och storlek som behövs för att attrahera och stimulera länder att uppträda ansvarsfullt. EU har också genom förmedlemskaps- strategin, förmodligen det massivaste stödprogram som världen sett, visat potentialen i att aktivt stödja länders demokratiska utveckling. Uppgiften nu är att stärka EU:s krishanterings- förmåga. Vi ser att Europa söker sig mot EU- medlemskap. En central uppgift är att finna vägar att integrera länderna i det forna Jugoslavien i det demo- kratiska samarbetet och i EU. Det är oerhört viktigt att vinna freden. Det är inte en exit-strategi som be- hövs utan en strategi för närvaro i området i allmän- het och på Balkan i synnerhet. Den svenska säkerhetspolitiska debatten borde inte fokusera på Sveriges historia utan på Europas framtid. Vår säkerhet är beroende av omvärldsut- vecklingen. Den kan vi påverka genom att aktivt medverka i byggandet av en europeisk säkerhetsord- nings alla delar och genom integrering i de västliga strukturerna av länderna i Öst- och Centraleuropa. Det är en del av det gemensamma ansvar för säker- heten som Sverige måste ta. Vår utgångspunkt måste vara att aktivt medverka till att bygga säkerhet, stabi- litet och fred, alltså att se till Europas framtid och inte till Sveriges historia.
Anf. 40 BERIT JÓHANNESSON (v): Herr talman! Inom Säkerhetspolitiken är det, som inom de allra flesta andra områden, det förebyggande arbetet som är viktigast. Jag blev väldigt glad när Anna Lindh i dag sade det där om att ett grams före- byggande ger kilon tillbaka av faktisk säkerhet i framtiden. Jag håller med om det. Men då måste vi också fylla på vågskålen med förebyggande insatser och ge det förebyggande arbetet än större betydelse och än mer resurser. Att ge människor möjlighet till försörjning, till demokratisk utveckling och till deltagande är därför den viktigaste åtgärden för att undvika konflikter - och därmed en utveckling där vapen står för argu- menten. Efter en väpnad konflikt, då återuppbyggna- den kan starta, är också deltagande och lyhördhet för lokala behov mycket viktigt. I detta arbete kan Sveri- ge spela en mycket stor roll. Det är också väsentligt med kvinnornas behov och att kvinnornas deltagande i det här arbetet stärks. Om kvinnorna får spela en stor roll, och om kvinnors trygghet kan säkerställas, har det stor betydelse för den framtida stabiliteten. I samband med det arbete som regeringen nu genomför i syfte att ta fram ett handlingsprogram för konfliktfö- rebyggande insatser anser jag, herr talman, att kvin- nors roll och behov nogsamt bör prövas. Ett viktigt och nödvändigt villkor för att männi- skor efter ett krig skall kunna flytta tillbaka och ut- veckla sitt land är att det sker minröjning. Insatser på det här området sker också inom Försvarsmakten. Också Sida och Räddningsverket har budgetar och arbetar inom det här området. Det är därför väldigt svårt att få en överblick över utvecklingen och om- fattningen. Det är väldigt lätt att man hänvisar till andras åtgärder och att sammanhangen och samord- ningen förloras. Därför vill vi att regeringen årligen för riksdagen presenterar en skrivelse där den svenska internatio- nella minröjningsverksamheten redovisas på samma sätt som sker när man redovisar vapenexporten. Detta är nödvändigt för att vi skall kunna utveckla, utvärde- ra ompröva och förbättra den svenska minröjningska- paciteten. I samband med denna skrivelse kan leda- möter och partier lägga fram förslag och föreslå för- ändringar, och ett samlat grepp kan tas i denna viktiga och livsnödvändiga fråga. Det är också av vikt att den svenska minröj- ningskapaciteten förbättras. Inom Försvarsmaktens område utgör den, som vi har hört förut i debatten, bara två promille. Om vi menar allvar med att min- röjningen är viktig måste detta också avspeglas i budgetens siffror. Vänsterpartiet har lagt fram ett konkret förslag om att vi skall utöka minröjningska- paciteten inom Försvarsmakten från 70 miljoner kro- nor till 200 miljoner kronor per år. Människor kan inte i generation efter generation vänta på återflyttning och på att kunna bruka jorden. Många liv, oftast unga, går till spillo. Det resulterar ofta i ett liv som handikappad. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 9 under mom. 12 av Vänsterpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet och också till reservation 10 under mom. 12 av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Lars Ohly tog i sitt anförande upp lite grann om vapenexporten. Jag skall fortsätta lite i den andan. Mot bakgrund av det samband som finns mellan krigsmaterielexport, krig och flyktingproblem har Vänsterpartiet sedan många år tillbaka förslagit en successiv avveckling av svensk krigsmaterielexport. Vi har också krävt att den svenska vapenindustrin successivt skall övergå till civil produktion. Därför kan vi instämma i Miljöpartiets reservation 11 under mom. 14 i den delen. Trots denna grundinställning vill vi ha synpunkter på den svenska försvarsindustrin. Vi vill kunna på- verka den export av vapen som sker här och nu. Med ett minskat svenskt försvar följer att vi inte kan ha en försvarsindustri som under det kalla krigets dagar. Antalet anställda inom försvarsindustrin har minskat successivt och många försvarsindustrier arbetar också hårt på en omställning till civil produktion. Det här är bra. Regeringen har dock ett ansvar för att den här in- dustrin kan få ett särskilt stöd för sin omläggning. Också den sociala situationen på de orter som drabbas av åtgärder måste uppmärksammas och ges ett ut- vecklande stöd. Det har också kommit in mycket utländskt ägan- de, och alltfler samarbetar över gränserna. Detta får till följd att svenska vapen produceras i andra länder. Svenska komponenter ingår i andra länders vapen och vice versa. Därför behövs det regler som de svenska för att kunna hålla en sträng kontroll även över hur vapen används och över vem man exporterar till. I Sverige är reglerna för vapenexport jämförelse- vis stränga. I utskottets skrivning står det att man fäster stor vikt vid att en samsyn växer fram, en sådan samsyn vad gäller krigsmaterielexport som i stor utsträckning baseras på ett restriktivt synsätt av det slag som Sverige tillämpar i dag. Vi tycker att det är en för svag skrivning. Skriv- ningen "baseras på" ger utrymme för en mindre re- striktiv hållning som vi inte kan gå med på. Därför anser vi att ett viktigt villkor för svenskt deltagande i ett utvidgat europeiskt försvarsindustrisamarbete är att den svenska hållningen avseende exporten kan upprätthållas. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till Väns- terpartiets reservation 13 under mom. 16.
Anf. 41 ÅKE CARNERÖ (kd): Herr talman! I mitt anförande kommer jag att be- handla det avsnitt som handlar om inriktningen av Sveriges deltagande med totalförsvarsresurser i det internationella säkerhetssamarbetet, och jag vill sär- skilt betona närområdet. Jag yrkar bifall till reservation 6. Även om invasionshotet i dag ter sig avlägset kan vi inte utesluta riskerna för hot mot svenska intressen i omvärlden. Vid kriser i vårt direkta närområde kan Sverige på kort sikt bli föremål för begränsade militä- ra operationer eller hot om sådana. Vi måste därför ha en god förmåga att hindra att en konflikt sprids till svenskt territorium genom att hävda våra nationella intressen och säkerställa att vi kan stå emot olika militära påtryckningar. En grundkapacitet måste alltså finnas som med stor flexibilitet kan möta olika hot var de än sker i närområdet. Säkerheten i Sveriges närområde spelar en central roll vid utformningen av vår säkerhetspolitik. Österut kvarstår en politisk osäkerhet och därmed ett hot mot säkerheten. Genom ett starkt samarbete med våra grannländer i Östersjöregionen kan vi bidra till att förbättra hotbilden och förebygga konflikter. De baltiska ländernas försvarsförmåga kan stärkas och utvecklas genom stöd till deras uppbyggnad av total- försvar och andra säkerhetsfunktioner. De bör även stödjas i strävan att bli medlemmar i EU, något som i högsta grad bidrar till deras säkerhet. Att inlemma Ryssland, Tyskland och Polen i ett brett Östersjö- samarbete ligger också i linje med kristdemokraternas uppfattning. Huvudmålsättningen för svensk säkerhetspolitik är att hindra att kriser uppstår eller att bidra till att kriser, särskilt i närområdet, begränsas. Herr talman! Effektiva och snabba svenska freds- främjande insatser kräver anpassning till internatio- nell standard vad gäller metoder och materiel. Detta förbättrar våra möjligheter till säkert deltagande för våra civila och militära styrkor, samtidigt som Sveri- ges säkerhet ökar. Den av Nato med partnerländerna utvecklade standarden för samverkan utgör en viktig grund för utvecklingen av Sveriges förmåga. På sikt bör sådan interoperabilitet nås att svenska förband kan ingå i Natoledda krishanteringsinsatser. Kristdemokraterna betonar därför att det är ett klart svenskt intresse att det svenska totalförsvaret utvecklar förmåga till sam- verkan med andra länder bl.a. genom teknisk anpass- ning, utbildning och samövningar. Deltagande i fredsfrämjande och humanitära in- satser ökar trovärdigheten beträffande den svenska säkerhetspolitiken och ambitionen att tidigt försöka dämpa motsättningar och förhindra att kriser utveck- las till öppna konflikter. Genom att ha en hög bered- skap för att avdela lämpliga militära och civila enhe- ter till internationella operationer får vi möjlighet att påverka i olika säkerhetspolitiska forum, samtidigt som svenska förband i internationell tjänst får viktiga internationella erfarenheter. En viktig förutsättning för att kunna skapa respekt i internationella sammanhang är att den personella och materiella kvaliteten hos de avdelade enheterna håller en hög standard. Kan detta tillgodoses, genom att enheterna direkt kan hämtas från den organisation som utformas för nationella försvarsuppgifter, ökar också respekten för det svenska totalförsvaret. Krist- demokraterna vill därför betona vikten av att verk- samheten i totalförsvaret tillgodoser de krav som det internationella engagemanget ställer. Krav på hög säkerhet och skydd samt god operativ förmåga vid internationella insatser medför att vi även stärker vår nationella försvarsförmåga. Herr talman! Multifunktionella fredsfrämjande och humanitära insatser ställer stora krav på ett nära samspel mellan civila och militära resurser. Förmå- gan att delta i fredsframtvingande insatser skall utgö- ra grunden i utvecklingen och utbildningen av olika krigsförband. Regeringen menar att Sverige bör kun- na delta i den fredsfrämjande och humanitära verk- samheten på största möjliga bredd med de resurser som står till förfogande. Vi kristdemokrater vill att resurser avsätts som leder till att Sverige kan avdela förband från alla försvarsgrenar till internationella operationer. Härvid är det fortsatta nordiska samarbetet viktigt för att tillvarata de nordeuropeiska intressena på bästa sätt. Genom att de nordiska länderna samövar sina fredsfrämjande förband blir dessa mer effektiva och intressanta vid större insatser. I propositionen anges gemensamma insatser i Östersjöområdet och i Arktis- och Barentsområdet, vilket bl.a. kräver uthålliga marina resurser. Regeringen säger också att samar- betet bör utvecklas dels genom upprättandet av en nordisk fredsfrämjande brigad, dels avseende sjö- och flygstridskrafter. Konsekvenserna av detta är att Sverige vid inter- nationella insatser bör bidra med samtliga typer av stridskrafter som skall ingå i den framtida insatsorga- nisationen. I samband med internationella kriser är de upp- gifter som åligger markstridsförband synnerligen påtagliga. Sverige måste därför satsa på sådana för- band som flexibelt kan anpassas till aktuell uppgift. För att vi skall kunna få en modern försvarsmakt som är interoperabel med andra länders måste samtidigt utvecklingen av sjö- och luftstridskrafternas förmåga att delta i fredsframtvingande operationer i vårt nä- rområde fortsätta. De aktiviteter som vi väljer att delta i bör därför bidra till att stärka vår förmåga att samverka med Nato- och partnerländerna. Detta är ett sätt att bibehålla och utveckla kom- petens och operativ förmåga över hela skalan, från fred till krig. Vi stöder därför en fördjupning av det praktiska regionala PFF-samarbetet med övningar i vårt närområde. I takt med att sjö- och flygstrids- krafterna får en allt bättre samverkansförmåga tror jag att efterfrågan kommer att öka. Delar av sjö- och flygstridskrafterna har i dag en sådan interoperabilitet, en sådan samverkansförmåga, att de med begränsade kompletteringar kan utnyttjas. Ju bättre och bredare interoperabilitet vi får, desto färre förberedelser inför övningar och internationella operationer behöver göras. Jag yrkar bifall till reservation nr 6.
Anf. 42 MARGARETA VIKLUND (kd): Herr talman! I mitt anförande kommer jag att centrera mig på situationen på Balkan. Jag vill också inledningsvis meddela att jag yrkar bifall till reserva- tion nr 6. Överbefälhavare Owe Wiktorin har hos regering- en hemställt om en omprövning av den gällande sä- kerhetspolitiska bedömningen och att därmed sam- manhängande planeringsförutsättningar skall göras före beslut om försvarets inriktning; detta med tanke på bl.a. situationen på Balkan, vilken enligt ÖB måste ges en förnyad säkerhetspolitisk bedömning. Kristdemokraterna anser att det är positivt att även ÖB har en med oss överensstämmande uppfattning om att det säkerhetspolitiska läget kanske inte är så glättigt som bl.a. regeringen vill påskina. Herr talman! Att vi går in i det nya årtusendet med ett så sargat Europa som vi kommer att göra var det väl ingen som kunde tro när Berlinmuren föll, järnridån lyftes bort, SALK-avtal och andra avtal ingicks, länderna öppnade sina gränser mot varandra, olika försvarsorganisationer sträckte sina armar mot de nyfunna vännerna i öst, diktaturerna föll och kommunismen klappade ihop. Den akuta situationen för Kosovo är i dag kata- strofal. Den kosovoalbanska befolkningen drivs ut på vägarna som boskap, jagade av tungt beväpnade mi- litära fordon utan att i princip ha någonstans att ta vägen. Män, kvinnor och barn tvingas fungera som levande sköldar till serbernas militär- och ammuni- tionsförråd. I rapporter sägs att minst 250 000 ko- sovoalbanska män har försvunnit, dvs. de har troligen dödats. Även om ca 600 mycket illa medfarna män häromdagen stapplade in över gränsen till Makedoni- en och ungefär lika många till Albanien ändrar det ändå inte nämnvärt på antalet försvunna män. De som nu kommit till gränsen hade varit internerade i fäng- else, torterats och misshandlats. De var både psykiskt och fysiskt misshandlade och nedgångna. Fru talman! Situationen är så fruktansvärd att ögats näthinna, örats hörselnerver, hjärnas celler inte klarar av att ta in hela den fruktansvärda situation som i dag råder på Balkan. Men jag anser att vi mås- te, och vi måste reagera och protestera. Det skräckscenario som många av oss som käm- par för mänskliga rättigheter sett framför oss skulle kunna bli verklighet har blivit det. Men det har blivit ännu värre än vad vi hade kunnat föreställa oss. Frågan är om Kosovokriget hade kunnat förhind- ras och varför det i så fall inte skedde. En förklaring är att Europa vid den tid då det forna Jugoslavien upplöstes befann sig i något slags euforisk yra efter Berlinmurens fall och kommunismens upplösning. Glädjen över vad som hänt, över att det kalla krigets dagar var slut, över att Tyskland höll på att förenas skymde det mörka som också fanns i bilden. En an- nan orsak är att EU inte var särskilt starkt vid den tiden och fullt upptaget av att bygga upp sin egen organisation. Fru talman! Sveriges försvars- och säkerhetspoli- tik är två områden som ligger mycket nära varandra. Sveriges försvarspolitik är, sett med mina ögon, helt beroende av vilken säkerhetspolitik vi har och vad den i sin innersta kärna egentligen står för. Kriget i det forna Jugoslavien 1991-1995 var ett vidrigt angrepp av Serbien mot tre stater som enligt den Jugoslaviska konstitutionen hade rätt att bli själv- ständiga om de så ville. Värt att notera är att dessa länder förklarade sig självständiga efter demokratiska val. Med tanke på vad Serbien åsamkade dessa länder, något som också gav Nato och EU en dyrköpt erfa- renhet, valde Nato och EU denna gång att inte låta Serbien föra dem bakom ljuset. Vetskapen om att det fanns detaljerade serbiska planer på att terrorisera den kosovoalbanska befolkningen och på så vis få den att fly fick Nato och EU att agera. Argumentet att Nato år 1999 folkrättsvidrigt har angripit en stat, Serbien, som inte har angripit en annan faller platt till marken. Kosovo hade förutom formell självständighet, som Milosevic tog ifrån Ko- sovo 1989, alla attribut som en självständig stat kan tänkas ha. De länder som dogmatiskt framför argu- ment om brott mot folkrätten är Ryssland och Kina, länder som gärna vill fortsätta att förbehålla sig rätten att brutalt slå ned anspråk om självständighet i exem- pelvis Tjetjenien och Tibet. Att FN:s säkerhetsråd inte förmådde att enas om sanktioner mot Serbien borde egentligen inte ha skett. Serbiens angrepp mot Kosovo är ett självklart brott mot FN-stadgans skrivning om alla folks rätt till självbestämmande. Således borde FN:s säkerhetsråd ha agerat. De fem permanenta medlemmarna har vetorätt, men den får bara användas ifall egna natio- nella intressen hotas. I detta fall fanns inga sådana intressen som man behövde agera för. Herr talman! Självfallet skall inte FN sättas ur spel när det gäller att lösa internationella konflikter. FN som ramverk för att organisera och skapa en sta- bil värld har stor relevans. Men vi vet att FN inte fungerar tillfredsställande på grund av att dess med- lemsländer inte har givit organisationen tillräckligt med medel och befogenheter. Målet måste vara att stärka FN. Men detta är ett långsiktigt mål och vi kan inte alltid vänta på att det skall uppnås. Vi måste också handla, och ibland snabbt. I det forna Jugoslavien, mellan åren 1992 och 1995, förnedrades FN av Serbien trots lovvärda insat- ser. Handfallen och utan förmåga att hindra de vidri- ga övergreppen mot exempelvis Srebrenica och Zepa tvingades man att lämna dessa städer. Sarajevo bom- bades och besköts dagligen av serberna utan att FN kunde hindra det. Inte heller kunde FN sätta stopp för koncentrationslägret Omarska eller massakrer som den i Stupni Do. Först när FN, sanktionerat av Nato- trupp, intervenerade på marken och i luften vände serbernas krigslycka. Herr talman! Folkrätten är inte enbart den själv- ständiga statens suveränitet utan framför allt folkens rätt att få bli behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. I FN-stadgan finns en spänning mellan dessa två begrepp, men vi tycks mer och mer gå mot en tolkning där människans rätt till liv, värdig be- handling och frihet får större betydelse än gränsernas relativa banalitet. Begreppet suveränitet kan väl rim- ligen bara ha ett värde om det bidrar till att skydda människornas integritet. Territoriell okränkbarhet får inte vara tyranniets hånfulla argument för att avvisa krav på att avrättning, tortyr, våldtäkter och fördriv- ning skall upphöra. Vem vet, om serberna hade behandlat kosovoal- banerna väl från början hade kanske strävandena efter självständighet inte blivit så starka. Varför skall ser- berna hävda sin sätt till hänsynslöshet och hänvisa till turkarnas behandling av kurderna när de i stället kan sträva efter den korrekta behandling av minoriteter som finns i flertalet andra europeiska länder. De allra flesta länderna i Öst- och Centraleuropa vill tillhöra den fredliga och demokratiska sfären och strävar efter medlemskap i EU. Många av dessa länder har en eller flera minoritetsgrupper som man strävar efter att etablera godkända politiska och kulturella villkor för. Exempel är de baltiska staterna och ryssarna, Slova- kien och dess ungrare, Rumänien och dess romer. Herr talman! Även om olika nyanser finns måste man konstatera att stödet för Natos intervention varit stort. Bland de som visat stöd är majoriteten länder i säkerhetsrådet, samtliga EU-länder, samtliga kandi- datländer till EU, majoriteten av folkopinionen inom EU m.m. Intressant är att också kosovoalbanerna är för bombningarna trots att de tidvis farit mycket illa av dem. Jag blev alldeles nyligen, för kanske tio minuter sedan, uppvaktad av en delegation kosovoalbaner som lämnade en skrivelse i dag till Kofi Annan och även till utrikesminister Anna Lindh med just det krav som jag nu har framställt. Herr talman! Genom de ord jag nu har framfört, som bara kan bli en summarisk rapsodi, har jag velat peka på att det säkerhetspolitiska läget inte är särskilt gott. Även om profilen på det jag sagt varit riktad mot situationen i Kosovo har jag ändå perifert nämnt olika situationer som ytterligare bekräftar att vi i Sverige på intet sätt kan luta oss bekvämt bakåt i fåtöljen, se på vad som händer i omvärlden och med några gester vinka bort den fruktansvärda scenariot från sinnevärl- den. Vi får inte tro att det inte också gäller vår egen säkerhet. Herr talman! Kampen för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt i ordens djupaste bemärkelse måste gå vidare. Den får aldrig sluta. Sverige finns med i EU och FN. En viktig del av vår utrikes- och säkerhetspolitik måste vara att få de länder som nu kämpar mot varandra in i olika internationella organi- sationer och gemenskaper.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
6 § Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1998
Föredrogs Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU9 Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1998 (skr. 1998/99:56)
Anf. 43 TONE TINGSGÅRD (s): Herr talman! Det är väl inte troligt att det blir så mycket debatt kring det här betänkandet. Utrikesut- skottets betänkande nr 9 är kort, och där finns inga reservationer. Det är baserat på en skrivelse från regeringen om verksamheten inom OSSE under 1998, och den skrivelsen har i sin tur inte föranlett några motioner. Det känns ändå angeläget att ägna några ord och några minuter åt den verksamhet som OSSE bedriver, så här mittemellan den säkerhetspolitiska och den försvarspolitiska debatten. Under de senaste åren har betydelsen av OSSE:s verksamhet på fältet kommit att understrykas. Det handlar om valobservationer i de nya demokratierna och om OSSE:s högkommissarie för nationella mino- riteter. Det rör sig om de många missionerna ute i de olika medlemsstaterna, som sysslar med allt från språkfrågor i Estland till medling mellan Sydossetien och Georgien. Det handlar om möten parlamentariker emellan som är institutionaliserade i den parlamenta- riska församlingen. Sammanfattningsvis är det fråga om en gedigen insats för demokratiuppbyggande och till skydd för mänskliga rättigheter, vilken därmed är konfliktföre- byggande. Den åstadkoms med mycket blygsamma ekonomiska resurser. Självklart är ingen organisation så bra att den inte kan bli bättre. De problem som OSSE står inför liknar mycket det som behandlas i diskussionen om refor- meringen av FN. Hur skall man hitta beslutsformer som alla kan acceptera men som ändå gör att en en- skild stat inte kan motsätta sig för den impopulära beslut? Hur skall man bredda basen och det folkliga stödet för OSSE:s verksamhet? Kan man på ett bra och inbjudande sätt kritiskt följa upp vad som händer med de rekommendationer som OSSE utfärdar t.ex. i samband med valobservationer? Vi som tillhör det svenska parlamentets OSSE- delegation tycker att det är angeläget att stärka både inflytande och roll för parlamentarikerna på hemma- plan och ute i världen. Vi tycker också att det är vik- tigt att väcka intresse för våra frågor hos resten av parlamentet. Allt detta hjälper till att stärka OSSE:s roll. Vi har under den senaste tiden lärt oss vikten av detta. Men jag tror att det då också är väsentligt att ta fasta på det som regeringen framhåller i sin skrivelse till riksdagen, att det gäller att göra det på ett sådant sätt att man integrerar olika internationella forum, så att man får till stånd ett tätare samarbete mellan de olika organen - OSSE, FN, EU, VEU, Europarådet och Nato - där varje organisation får göra det som den är bäst på. Det måste vara en huvuduppgift för de närmaste åren, och arbetet med den skall helst starta nu. Herr talman! Jag är mycket väl medveten om att det här inte är rätt tillfälle för synpunkter på budge- ten, men jag tycker ändå att platsen är ganska väl vald för att uttrycka ett litet önskemål. Jag är naturligtvis hundraprocentigt för den överenskommelse som har träffats mellan Centern och Socialdemokraterna om försvaret, en uppgörelse som i sin snara förlängning syftar bl.a. till att Sverige skall ha en större beredskap för insatser av internationell karaktär, men jag vill ändå ge uttryck för en önskan. Av de många miljarder som kan sparas på försvaret skulle åtminstone några miljoner kunna tillföras OSSE, som en välbehövlig förstärkning och ett erkännande av de insatser som görs. Det skulle också ligga en viss värdefull symbo- lik i det. Jag har inga invändningar mot utskottets förslag att lägga regeringens skrivelse om OSSE till hand- lingarna, men jag vill uppmana alla: Läs den gärna först och se vilken spännande och mångsidig organi- sation OSSE är!
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
7 § Försvarspolitiken
Föredrogs Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FöU5 Försvarspolitiken (prop. 1998/99:74 delvis)
Anf. 44 HENRIK LANDERHOLM (m): Herr talman! Våren är kommen och därmed kammarens i det närmaste årliga vårdebatt om för- svarspolitikens långsiktiga inriktning. För att apostro- fera min företrädare Arne Andersson har vi den något märkliga vanan att årligen fatta långsiktiga försvars- beslut. Så skedde vårarna 1995, 1996 och 1997 - den gången som följd av de då anmälda bristerna i 10- miljardersklassen. Inte heller förra våren slapp vi undan. Då handlade den långsiktiga debatten om behovet av ett nytt försvarsbeslut i stället för det av 1996 års modell, som hade havererat enligt alla parti- ers utom Centerns och Socialdemokraternas mening. Som vanligt sedan det socialdemokratiska makt- övertagandet 1994 börjar även dagens beslut i fel ände av det som borde vara en rationell beslutspro- cess. 1994 avsattes en 2-miljarders årlig besparing med 2 extra miljarder i minne, med brasklappen "om den säkerhetspolitiska utvecklingen så tillåter". För- svarsberedningen levererade snabbt och villigt en sådan tillåtelse, och den första tioprocentiga nedskär- ningen var ett faktum. Detta skede innan någon defi- nierat vad vi behövde, än mindre visste vad pengarna skulle räcka till. År 1997 fattades pengar för att uppfylla försvars- beslutets intentioner, och med riksdagsbeslutet våren 1998 fortsattes den inslagna vägen och ambitionsni- vån sänktes ytterligare. Så till årets händelsutveckling! Januari 1999 fast- slog Försvarsberedningen utan någon som helst koppling till kunskap om vad pengarna skulle räcka till att substantiella besparingar skulle kunna göras. Beställaren - regeringen - kom relativt snabbt över- ens med Centern och fick slutligen godkännande från Miljöpartiet och Vänstern. Formellt uppsattes som årligt sparmål ytterligare 4 miljarder - i verkligheten närmare 6 miljarder i jämförelse med planeringsförut- sättningarna i 1996 års försvarsbeslut. Samtidigt försvan 1996 och 1998 års enhälliga löften från riksdagen när det gällde kompensationen för den likviditetsindragning som följde på anslags- förordningens införande. Detta löftesbrott i mång- miljardklassen - utöver den årliga nedskärningen i nästa försvarsbeslutsperiod - tänker riksdagsmajori- teten i dag driva igenom, kosta vad det kosta vill. Den nedskärning som i dag expedieras tycks nämligen få rent orimliga konsekvenser, om man skall lita till förra veckans underlag från Försvar- smakten. En halvering av flottan och ett avskaffande av kustartilleriet kombineras med en armé som är en tredjedel så stor som i 1996 års försvarsbeslut. Jag vill inte tro att det var regeringens avsikt. Ännu finns tid att kränga sig ur grönvänsterns grepp. Att svenskt försvar tagits som gisslan av två - förvisso i olika grad men ändock - rent försvarsfientliga partier är djupt olyckligt. Herr talman! När en del av Europa står i brand och hundratusentals européer flyr från sina hem un- dan etnisk rensning och flygbomber minskar Sverige sina ekonomiska satsningar på freden. Det är en orimlig prioritering av ett land som under decennier har stått och talat för internationell solidaritet. Också utvecklingen i närområdet präglas av större osäkerhet i Kosovokrigets spår. Rysslands nye premiärminister Stepasjin - för öv- rigt general - förordade samma dag som han valdes höjda ryska försvarsanslag, från 2,8 % till 3,5 % av BNP, med uttrycklig hänvisning till Kosovo. Men kanske är regeringen så fast i sin säkerhetspolitiska glädjekalkyl att ingenting tillåts påverka den. Anslagen för militära insatser utomlands har minskat kraftigt sedan socialdemokraterna tog över regeringsmakten 1994. I början av 90-talet satsades närmare en miljard på fredsfrämjande åtgärder, under det att årets budget hittills stannar vid 392 miljoner. En insatsstyrka av bataljonsstorlek i Kosovo har det hittills inte funnits pengar till. Därför är inriktningen fortfarande - mot bättre vetande - en halvmesyr till- sammans med Finland. Pengar för denna anvisas i tilläggsbudgeten. Visst skall vi verka tillsammans med våra nordis- ka bröder och andra grannar runt Östersjön, men för att kunna möta de allvarligaste utmaningarna i freds- framtvingande uppdrag krävs gemensamma - inte löst sammansatta - förband. Det förslag om en ge- mensam nordisk brigad som Carl Bildt framförde för snart fem år sedan befinner sig fortfarande på ritbor- det. Varför händer så lite? Varför blir regeringens ord så sällan handling också på det här området? Om det nu bara handlade om försvaret av Sverige skulle det vara en aning lättare att förstå regeringens försvarspolitik. Att det traditionella hotet har minskat är obestridligt. De rent militära möjligheterna att genomföra en brett upplagd invasion över luft, över hav och över gräns ter sig i dag små. Men varje väp- nat angrepp, oavsett styrka och storlek, som besätter eller utnyttjar en del av vårt territorium till lands eller till sjöss är en invasion. Varje tänkbart väpnat an- grepp, stort eller litet, måste kunna mötas med ett realistiskt hopp om att ensamma eller tillsammans med andra kunna slå tillbaka angreppet. Och varje kränkning, avsiktlig eller oavsiktlig, måste också kunna avvisas. Det har åtskilliga gånger hävdats att invasionsför- svaret skall avskaffas. Men att invasionsförsvaret förändras får inte förväxlas med att vi skulle sluta att försvara Sverige. Det är och förblir försvarets vikti- gaste uppgift. I dagens Europa saknas inte säkerhetspolitiska utmaningar. Lidandet på Balkan är ett relevant exem- pel och försöken att inlemma det befriade öst i en demokratisk gemenskap på marknadsekonomins och rättsstatens grund är ett annat. I detta arbete spelar vår stridskrafter, till skillnad från förr, en stor roll. Det finns också andra skillnader mellan nu och då. Förr var hotet det ensamt styrande. Också det var självklart när ett topprustat Sovjet stod berett att kasta sig över vårt land men är mindre angeläget i dag. Vår fråga är nu: Hur förmår vi att förändra försva- ret från det helt hotstyrda till en mer flexibel och allsidig organisation som kan så mycket mer än att bara möta en tilltänkt fiende? Detta är nyckelfrågan inför det stora försvarsbeslut som avgör försvarets utformning för lång tid framöver. Militär förmåga spelar roll, oavsett vad vi naiva svenskar tycker, i det mellanstatliga umgänget. Det spelar roll också på andra politiska områden. Ett aktuellt exempel på att det har betydelse är det ur- sprungligen brittiska förslaget om att inom EU:s ram förstärka den europeiska militära krishanteringsför- mågan, tillkommet på Tony Blairs initiativ. Förslaget har vid sidan av de starka sakliga skäl som finns för detta åstadkommit att Storbritannien återkommit som en EU-aktör som tas på avsevärt större allvar än tidi- gare. Militär styrka används alltså för att skapa infly- tande också på andra politiska områden. De ökade anspråken på att vi skall delta i interna- tionellt säkerhetssamarbete är verkliga. Det räcker inte med besvärjelser. När det gäller omformningen av svenskt försvar från enbart försvar till både försvar mot väpnade angrepp - med andra ord olika typer av invasion - och försvar som militärt instrument för att i bredare bemärkelse hävda Sveriges säkerhetsintres- sen räcker det inte med ord. I den verklighet som i förra veckan presenterades i form av Försvarsmaktens underlag till det lilla som tycks bli kvar av svenskt försvar halveras ambitions- nivån vad gäller deltagande i internationella insatser. Och i propositionen - bejakad av utskottsmajoriteten - prioriteras internationella insatser med flyg- och sjöstridskrafter ned, trots att förmågan i dessa finns inbyggd på ett helt annat sätt än i arméns nuvarande struktur. Man måste ställa sig frågan: Varför? Varför göra denna tydliga klassning i A- och B-lag inom det militära försvaret? Erfarenheterna från Balkan har tung säkerhetspolitisk bäring, men får inte tillåtas att låsa bilden av vilka förband och förbandstyper som kommer att behövas för internationella insatser i framtiden. Här behövs ett bredare anslag. De utmaningar som framtidens militära instru- ment måste klara av är i många stycken större än under det kalla krigets förutsägbara krigsfall. Plane- ringen och förbandens förmåga kräver långt mer av dynamik, förutseende och flexibilitet. Utgångspunk- terna för våra egna stridskrafter måste vara tillräcklig förmåga att möta varje tänkbart hot i dag, samtidigt som vi snabbt kan bygga upp vår förmåga att solida- riskt bidra i fredsfrämjande insatser. Men försvaret måste också ha förmågan att växa sig starkare in- byggd. Varför? Jo, därför att fyra brigader försvarar inte Sverige, lika lite som tolv ytstridsfartyg eller fem ubåtar gör det. Det val som Sverige måste göra är att kombinera förmågan att lösa dagens uppgifter - i första hand i närområdet, i andra hand i resten av Europa - med inbyggd kompetens till växande och utveckling för att möta framtidens hot. Att ÖB:s förslag, oavsett antalet avvikande me- ningar, är ett försök att lösa en omöjlig ekvation står klart. Hur skall ett fortsatt stort flygvapen, med allt vad det kräver av beväpning och utbildning, kunna rymmas inom de mycket snäva ramar som försvars- ministern anvisat utan att det drabbar sans och balans i försvaret? Och hur skall den vällovliga ambitionen att höja vår internationella insatsförmåga kunna bli verklighet när hela försvaret dräneras på kraft och kompetens? Vem vet vad som egentligen blir kvar av denna förmåga när det hela står klart? Den partiella avrustningen är så omfattande att ingen nu kan över- blicka dess konsekvenser. Man får inte underskatta risken för systemkollaps när osäkerheten kring en mängd avgörande faktorer är så grundläggande. Den logiska slutsatsen av förra veckans underlag från Försvarsmakten skulle vara att börja på ny kula, och den här gången i rätt ände av beslutsprocessen. Låt mig så slutligen kommentera stridskrafternas framtida utveckling, först armén som stått i centrum för den senaste tidens debatt. Regementskramare kallades ju förr med rätta de som värnade kaserner före krigsförband. I dag, menar jag, finns det anledning att omvärdera den militära infrastrukturen. För en liten insatsorganisation utfor- mad efter dagens behov krävs en kompetensbärande infrastruktur. Ett större antal utbildningsplattformar kopplade till ett litet men avsevärt mer aktivt krigs- förband - kanske en bataljon/bataljonsstridsgrupp - i stället för de storgarnisoner som många drömmer om är ett koncept som är värt att pröva. Att armén blir mindre är oundvikligt. Men för den dvärgarmé som nu skisseras är betydelsen av innebo- ende växtkraft ännu viktigare än förr. För detta krävs långt bättre förutsättningar att sätta upp många fler förband i såväl ett ett- som femårsperspektiv. Försvaret av svenskt luftrum är fortfarande cent- ralt. Gripen spelar här en huvudroll. Antalet flygplan ligger fast i och med det kontrakt som staten skrev med IG JAS 1997. Även om Gripen blir det sista svenska stridsflygplanet blir flygindustrin en nationell tillgång även i framtiden. För att Gripen skall kunna möta också framtidens hot krävs den kompetens som industrin i dag bistår oss med. Att tro något annat vore verklighetsfrämmande. Självfallet bör varje möjlighet att minska drifts- kostnaderna också för flygets förband tas till vara. Inte en flygtimme mer än nödvändigt skall produce- ras. Antalet insatsförband bör självfallet minska till förmån för planerad uppväxling. Modernt luftvärn måste till för ett komplett luft- försvar. Den förmåga till luftherravälde som jag här har beskrivit är nödvändig också för att marin- och markstridskrafter skall komma till verkan. I den be- märkelsen menar jag att den pågående försvarsgrens- striden är direkt kontraproduktiv. De marina förbandens antal får enligt min mening inte underskrida den gräns där Sveriges kontroll över och insatsförmåga i Östersjöområdet ifrågasätts. Denna gräns och förmågan att delta i internationella insatser med några fartyg i taget måste avgöra voly- men. En halvering av dagens 24 ytstridsfartyg ter sig i sammanhanget omöjlig för ett Sverige som alltid kommer att bära ett förstahandsansvar i Östersjöom- rådet. Med regeringens politik i allmänhet och anslags- nivå i synnerhet blir den framtida försvarsstrukturen varken hackad eller malen. Effektförlusten vad gäller försvarsförmågan kommer att kosta långt mer än vad besparingarna smakar rent statsfinansiellt. I stället för att binda sig än starkare vid den an- slagsnivå man förslagit och fullfölja en massiv ned- rustning, borde ÖB-underlaget få försvarsvännerna bland centerpartister och socialdemokrater att tänka till. Är det ett rimligt pris för de fåtaliga miljarder som besparingen ger? Är effekterna rimliga? Går det att skapa ett försvar i sans och balans på denna eko- nomiska nivå och med detta tidsperspektiv? Till sist, än en gång, den avgörande frågan: Varför nedrusta fredsarbetet när Balkan står i brand? Det är inte bara omvärlden som undrar. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i den del som avser hemställanspunkt 2 men står själv- fallet bakom även resten av reservationen.
Anf. 45 BERIT JÓHANNESSON (v): Herr talman, ledamöter och få men naggande go- da åhörare! Vänsterpartiet har sedan många år tillba- ka krävt att det militära försvaret skall minskas till förmån för andra verksamheter inom vår gemensam- ma sektor. Den säkerhetspolitiska utvecklingen mot allt öpp- nare kontakter och relationer har gjort det möjligt att minska försvarsutgifterna runt om i Europa och även i USA. Sedan 1985 och fram till 1997 har kostnaderna för försvarsutgifterna sjunkit i vår omvärld. Några axplock ur den statistik som vi har fått visar att Tyskland har minskat försvarsutgifterna med 38 %, Storbritannien med 24 % och Danmark med 8 %. USA har minskat utgifterna med 34 % men har nu ökat lite igen. Rysslands försvarsutgifter är 80 % lägre nu än före murens fall. Samtidigt har de svenska försvarsutgifterna fram till 1997 ökat med 14 %. Sverige och Danmark är de enda länder i Europa som har ökade försvarsutgifter. Alla dessa uppgifter kommer från IISS. Sverige har haft och har ett starkt försvar. Det är inte riktigt den bilden som Henrik Landerholm visar när han talar om det förfärliga med att vi skall skära ned på försvaret. Vi ser i stället att vi äntligen har fått en föränd- ring. Beslutet om att omdana och minska försvaret hälsas med glädje. Det stora invasionshotet har äntli- gen kunnat avskrivas ur den svenska försvarsplane- ringen. Även om det försvarsbeslut som fattades 1996 hade dessa tendenser gav det inte någon större påver- kan på inriktningen av försvaret. Men nu tas det första riktiga steget. Genom de förslag till nedskär- ningar av ramarna för år 2002 och tre år framåt med totalt 12 miljarder har regeringen gått från ord till handling. Vi ser detta som en start för ett försatt för- ändrings- och nedrustningsarbete, även om det blir ett omställningsbidrag under två år. Vänsterpartiet ser också positivt på den möjlighet som ges för ett utökat deltagande i internationella missioner. Vi har en lång tradition på området, och som en neutral och alliansfri stat vet jag att vi kan göra mycket i det fredsbefrämjande och fredsbeva- rande arbetet. Vårt krav är dock att de svenska resur- serna bara skall sättas in när OSSE eller FN begär det och efter det att ett fredsavtal undertecknats eller när ett konfliktområde behöver stöd för att inleda samtal. Svenska soldater får aldrig användas i en krigssitua- tion. Det är förebyggande åtgärder som skapar förtro- ende och därmed minskar risken för att konflikter skall utvecklas till skarpare åtgärder. Det är naturligt- vis också viktigt att Sverige deltar i humanitära åtgär- der och stöder minröjning runtom i vår värld. De säkerhetspolitiska frågorna har ju debatterats här för en stund sedan. Därför går jag inte in på dem. Vi anser alltså att försvarsutskottets betänkande, som nu ligger på riksdagens bord, är det första steget mot en ny försvarspolitik. Utvecklandet av denna nya inriktning står på fyra ben. Senare i höst kommer den fysiska planeringen och de framtida enheternas loka- lisering och innehåll att kunna diskuteras och beslutas om här. Vidare kommer materielfrågan och värn- plikten att behandlas i höst respektive till våren. Men jag vill redan nu ta upp några av dessa frågor. Stig Sandström kommer att redovisa vår stånd- punkt när det gäller JAS och annat materiel. Jag skall ta upp hoten mot vårt samhälle som kräver uppmärk- samhet och medverkan av försvarsresurser. Eftersom de framtida hoten inte primärt är militä- ra måste också försvaret vara inriktat mot den nya hotbilden. Riskerna för miljökatastrofer och hoten som riktas mot ett alltmer el- och databeroende sam- hälle är realiteter som, om de blir verklighet, starkt skulle kunna påverka hela vårt samhälle. Därför är också det civila försvaret så viktigt och dess betydelse ökande. Välfärden och demokratin är inte självklara. De kan hotas av massarbetslöshet, alltmer ökande orätt- visor och segregation. Det kan i sin tur leda till stora samhällsproblem med ökat kriminellt våld som följd. Lösningarna på dessa problem måste vi söka inom många olika områden i vårt samhälle. I det här sam- manhanget vill vi också se en allmän värnplikt som inte är militär utan civil. Den skulle kunna omfatta alla män och kvinnor och vara ett komplement till den militära värnplikten. Syftet med denna värnplikt skulle vara att göra samhället och dess invånare mer robusta och ge kunskaper som stärker samhällets alla delar. Dessa frågor kommer vi naturligtvis tillbaka till när Pliktutredningen lägger sitt förslag. Därför ut- vecklar jag inte tankegången närmare, men jag tycker att det är viktigt att påpeka dessa synpunkter. Herr talman! Stödet till det civila samhället i fred är en viktig uppgift för försvaret framgent. Miljöho- ten runtom i landet och i vår omvärld är stora. Sam- hället handskas med miljöfarliga varor, och transpor- ter sker på land och på vattenvägar med allt större tonnage. Även inom industrin är kemikalieanvändan- det stort. Det viktiga är naturligtvis att minska använ- dandet och därmed behovet av transporter av dessa farliga varor, men också att förebygga olyckor. Vi har här i riksdagen alldeles nyligen fattat flera beslut som handlar om säkrare kemikaliehantering och kontroll, men olyckor kan ändå ske. Miljöproblemen har dessutom inga gränser. Ett haveri till sjöss eller på en vattenväg kan skada oer- hört stora områden. Det påverkar samhällets alla delar som vattentäkter, kommunikationer m.m. Vi vet ock- så att det finns stora latenta miljöhot i vår omvärld. Det finns dokumenterade behov av sanering, inte minst i våra östra grannländer. Därför är miljöpolitik också säkerhetspolitik. Det är därför som vi tycker att det är så oerhört viktigt att vi kan utbilda miljösoldater. Det är en mycket viktig fråga för framtiden. De kan naturligtvis vara med i internationella missioner på sikt. Behovet av att kunna använda militära resurser för miljöän- damål har varit uppe i Europaparlamentet. Den reso- lution som antogs rekommenderar medlemsstaterna att se vilka resurser som skulle kunna ställas till för- fogande vid miljökatastrofer. Här finns alltså ett defi- nierat behov, och här finns en rekommendation från EU. Det är en kunskap som är efterfrågad och be- hövd. Vi i Sverige bör därför utveckla det här områ- det. I utskottsbehandlingen avfärdades detta förslag med att lagen om värnplikt inte medger detta i dagsläget. Man får bara skriva in värnpliktiga för Försvarsmaktens eller det civila försvarets behov. Men om samhället har andra behov i dag än tidigare måste ju lagar kunna ändras. Därför anser vi att Sve- rige skall satsa på att utbilda miljösoldater i miljöbri- gader så att unga människor kan utbildas och delta i miljösanering. Herr talman! Jag yrkar därför bifall till Vänster- partiets reservation 10 under mom. 11. Säkerhetspolitik är också att efter ett fredsavtal ge människor i ett land möjlighet till försörjning och möjlighet att flytta tillbaka till sina egna områden. Det allt överskuggande problemet runtom i vår värld är de minor som finns nedgrävda. De omöjlig- gör ett normalt liv. Människor tvingas leva i flyk- tingläger med den misär det innebär och den risk det också innebär för nya konflikter. Sverige har som neutral stat ett stort ansvar. Vi har också drivit på i den här frågan, både vad gäller ratificering av beslutet om förbud mot antipersonella minor och satsning på minröjning. Det är mycket bra. Jag håller med om att vi ligger långt framme här. Men om de minor som nu finns skulle tas bort i den nuvarande takten skulle det dröja många hundra år innan alla områden är minfria. Därför behöver vårt arbete med detta mångdubb- las och alla krafter sättas in. Regeringen säger att frågan är viktig. Då måste också mer resurser avdelas till det här viktiga arbetet. Det finns minröjningsre- surser både inom Sida och Räddningsverket. Deras uppgifter är ju humanitära insatser. Vi i Vänsterpartiet har i olika sammanhang yrkat på en utökning av resurserna inom de områden som berör minröjning. I dag finns det 70 miljoner kronor i Försvarsmaktens budget. För att ge möjlighet att göra ett bättre arbete på det här området behövs det åt- minstone 200 miljoner per år. Vänsterpartiet, Miljö- partiet och Folkpartiet har yrkat på en omfördelning i budgeten, men fick inget gehör för detta i utskottet. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 6 under mom. 9.
Anf. 46 ÅKE CARNERÖ (kd): Herr talman! Detta betänkande är inledningen på en ominriktning av totalförsvaret som kommer att leda till ett nytt försvarsbeslut. För att detta arbete skall kunna ge ett trovärdigt resultat är det ett livs- villkor för Försvarsmakten att trots avvecklingar kunna behålla hög kompetens och vidmakthålla god rekrytering. Den kompetens som finns hos personalen i totalförsvaret och försvarsindustrin är lättrörlig och många gånger svår att behålla utan långsiktighet i planering och utveckling. I mitt anförande kommer jag att behandla ekono- min, det militära försvaret och försvarsindustrin. Margareta Viklund kommer bl.a. att behandla det civila försvaret. Inför den framtida utformningen av totalförsvaret är det bra att totalförsvarets fyra huvuduppgifter be- står samtidigt som vi skall förebygga att vårt samhälle utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den ro- busthet och förmåga till omställning som byggs in i det fredstida samhället. Herr talman! Regeringens inriktning är att den ekonomiska ramen fr.o.m. år 2002 skall vara 4 mil- jarder kronor mindre än den ram som godkändes av riksdagen 1998. Den särskilda uppräkningen av an- slaget för anskaffning av materiel med den s.k. tek- nikfaktorn skall upphöra fr.o.m. år 2000. Det bör noteras att ett omställningsbidrag om to- talt 4 miljarder kronor skall användas för kostnader som uppkommer i samband med strukturförändring- arna. Det kommer alltså inte den egentliga verksam- heten till godo. Förslaget innebär nedskärningar på 12 miljarder kronor. Till detta kommer borttagandet av teknikfak- torn, som innebär minskad köpkraft med ca 4 miljar- der kronor, dvs. en nedskärning med totalt ca 16 miljarder kronor under perioden 2002-2004. Under återstoden av innevarande försvarsbeslutsperiod har dessutom ramen urholkats med ca 7 miljarder kronor genom bl.a. anslagsförordningens effekter. Under rubriken Ekonomiska ramar skriver regeringen att "Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001 inte skall ha någon kvarstående belastning i form av utnyttjad anslagskredit". Detta betyder att Försvar- smakten måste inplanera en större reserv än normalt för att kunna täcka in oförutsedda händelser. Att på kort tid genomföra en planerad ominrikt- ning och reduktion av Försvarsmakten inför ett nytt försvarsbeslut innebär stora kostnader. När det gäller de framtida försvarskostnaderna är det för tidigt att uttala sig om hur mycket billigare ett sådant försvar kan bli. En rad osäkra faktorer finns. Det finns ingen samlad syn på hur den framtida personalförsörjningen skall utformas. Investeringar i försvarsmateriel är långsiktiga och kontraktsbundna. Kostnader för per- sonalavveckling, pliktpersonalens framtida förmåner och avveckling av mark, anläggningar och förnöden- heter är omfattande samtidigt som en förtätning av grundorganisationen kan medföra stora investeringar. Ökad förmåga att i samverkan med andra länder delta i internationella operationer kräver resurser som måste kartläggas. De ekonomiska ramar som föreslås innebär dra- matiska nedskärningar för försvaret. Kristdemokra- terna kan inte medverka till ett sådant beslut i ett läge där konsekvenserna inte kan överblickas. Det är där- för absolut nödvändigt att konsekvenserna för grund- och krigsorganisationen under den kommande för- svarsbeslutsperioden klargörs i samband med att ramarna fastställs. Erfarenheter från tidigare om- struktureringar har visat att det är lätt att överskatta besparingspotentialen. Kristdemokraterna avstyrker därför regeringens föreslagna inriktning till ekono- miska ramar för perioden 2002-2004. Fru talman! En viktig förutsättning för kontinuer- lig förnyelse av den materiel som krävs för att upp- rätthålla en hög försvarsförmåga är att anslagen an- passas till de verkliga kostnadsförändringarna. Tek- nikfaktorn som ingick i 1992 års försvarsbeslut har haft stor betydelse för den fortsatta utvecklingen mot ett modernt och allsidigt försvar. Regeringen anför att motiv saknas för en generell kostnadsuppräkning med teknikfaktorn men tillägger att medel för teknisk förnyelse bör reserveras inom fastställda ekonomiska ramar. Kristdemokraterna menar att förslaget måste utformas så att inte övriga anslag inom fastställd ram urholkas. I reservation 5 skriver vi att regeringen bör återkomma med en pre- cisering om hur teknisk och materiell förnyelse skall säkerställas. Regeringen konstaterar att anslagsförordningens konsekvenser inte är möjliga att följa upp trots att riksdagen vid två tillfällen betonat att den skall vara verksamhetsneutral och att regeringen i budgetpropo- sitionen 1998 avsåg att utvärdera dess effekter år 2002. Kristdemokraterna vidhåller sin uppfattning att anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast bör granskas för att bringa klarhet i de akuta försvarseko- nomiska problemen. Denna granskning bör fungera som underlag när regeringen återkommer till riksda- gen med förslag till ekonomisk ram och grund- och krigsorganisation. Fru talman! Efterfrågan på bidrag till internatio- nella insatser varierar. Förutsättningar för att i ökad utsträckning kunna ge avsiktsförklaringar, planera för och delta i fredsfrämjande insatser är att det finns ekonomiska resurser som kan användas över flera budgetår. Kristdemokraterna har tidigare framfört att resur- ser för fredsfrämjande verksamhet inte får urholka totalförsvarets ekonomiska ramar, vilket försvarsut- skottet då instämde i. Vi vill ha en tydlig och fast struktur med öronmärkta pengar för hur svenska internationella insatser skall finansieras. Då får vi både en bättre politisk handlingsfrihet och försvars- planering. Eftersom utskottet inte anser detta lämpligt men ändå påpekar att det är "angeläget att undvika omav- vägningar inom utgiftsområdet under pågående verk- samhetsår" för vi även fram detta krav i vår ekono- miska reservation. Bifall till reservation nr 2! Fru talman! Att bidra till fred och säkerhet i om- världen är en av totalförsvarets huvuduppgifter. Det svenska försvaret måste därför ha förmåga att för- hindra spridning till svenskt territorium av eventuella kriser och väpnade konflikter i närområdet. Resurser bör avsättas som leder till att Sverige kan avdela förband från alla försvarsgrenar till internationella operationer. Ju bättre interoperabilitet vi får, desto färre förberedelser inför övningar och internationella operationer behöver göras. Vid olika typer av insatser måste vi se till att svensk personal i möjligaste mån skyddas för verk- ningar av såväl konventionella vapen som massför- störelsevapen. Det är viktigt att stödfunktionerna, t.ex. sjukvårdsförband, har förmåga att uppträda nära och i samma insatsmiljö som stridande förband. För- utsättningarna för en väl fungerande och förberedd hälso- och sjukvårdsorganisation kräver att Försvarets sjukvårdscentrum har resurser som täcker såväl före- byggande åtgärder på veterinär- och hälsoskyddssi- dan som åtgärder för att kunna rekrytera och utbilda sjukvårdspersonal för internationella insatser. Fru talman! Ett bibehållande av Sveriges militära alliansfrihet ställer krav på tydlig trovärdighet vad gäller vår försvarsförmåga. Försvaret av Sverige är det yttersta motivet för det militära försvarets exis- tens. Angrepp skall kunna mötas var de än kommer ifrån, och hela landet skall försvaras. En betryggande svensk försvarsförmåga bidrar till stabilitet i det nordeuropeiska området. Strävan bör vara ett så ef- fektivt utnyttjande som möjligt av de samlade resur- ser som Sverige satsar för att trygga sin säkerhet. Vår beredskap måste beakta att vårt land har en 274 mil lång kust samt att avståndet från den nordli- gaste platsen till den sydligaste platsen är 157 mil. Minskningen av antalet förband och de neddragningar av beredskapen som diskuteras får inte leda till att det blir luckor i våra övervaknings- eller insatssystem. En personell och materiell bas för anpassning till de försvarsbehov som alltid finns för att hävda nationell integritet, stödja samhället och delta i internationella insatser måste bibehållas på en trovärdig nivå. Utvecklingen inom informations- och lednings- områdena samt inom vapen- och ammunitionsområ- det går snabbt. Vid utformningen av insatsorganisa- tionen måste våra förband bli balanserade när det gäller vapenverkan, skydd, underrättelseförmåga, ledning samt taktisk och operativ rörlighet. Vid en fredsframtvingande operation måste våra förband ha förmåga att genomföra väpnad strid var som helst och när som helst. Målsättningen måste vara förband med kvalitet över hela linjen. Även om utskottet har erfarit att regeringen för närvarande inte avser att vakantsätta vissa förband kräver Kristdemokraterna att regeringen dels redovi- sar vilken beredskapsnivå som krävs för att på ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella integ- ritet, dels informerar riksdagen om de beredskaps- sänkningar och vakantsättningar av förband som senare planeras. Vi har utvecklat detta i reservation 7. Fru talman! Den kärna av högt prioriterade insats- förband som krävs i den framtida krigsorganisationen måste ha hög kvalitet. Dessa kvalificerade stridskraf- ter skall med hög taktisk och operativ rörlighet kunna identifiera och leda bekämpning av mark-, sjö- och luftmål. De skall även utgöra grunden för den lång- siktiga anpassningen genom sin kompetensbas. Tyd- liga operativa krav måste ställas utifrån det militära försvarets fyra huvuduppgifter. Med hänsyn till Sveriges maritima beroende och de krav som redan i fred ställs på övervakning och kontroll för att markera svenska intressen i Östersjön och västerhavet bör den marina förbandsvolymen och beredskapen upprätthållas på en nivå som säkerställer samtidiga insatser i Östersjön och västerhavet med ytstridsfartyg, ubåtar och minröjningsfartyg. Över- vakning och kontroll av våra vidsträckta skärgårds- områden, territorialhavet och den ekonomiska zonen skall kunna ske kontinuerligt. Kvalitativ förnyelse av de marina förbanden måste säkerställas. Därmed kan också en grund skapas för att bevara den världsledan- de position som Sverige för närvarande har avseende marina resurser samtidigt som strategiskt viktiga kompetenser bevaras inom landet. En viktig del av territorialförsvaret är hemvärnet, som genom sin förankring har mycket god lokalkän- nedom. Eftersom hemvärnet är en levande organisa- tion som finns över hela landet dygnet om, året runt stärker det samhällets förmåga att motstå svåra på- frestningar. Kristdemokraterna menar att en utredning borde ha tillsatts för att vi skall kunna säkerställa hemvärnets framtida möjligheter att agera i både freds- och beredskapssituationer. Fru talman! Eftersom totalförsvaret vid en krissi- tuation i omvärlden successivt skall kunna höja be- redskapen och även kunna vidta åtgärder mot föränd- rade hot blir anpassningsfilosofin av fortsatt central betydelse. Förändringar av hot och risker bedöms kunna ske snabbare nu än under det kalla kriget. En inbyggd handlingsfrihet mot nya typer av angrepps- hot gör det nödvändigt att det svenska försvaret har en stabil grund. Förnyelse och utveckling kommer att erfordras för internationella insatser och för att vi skall kunna följa med i den militärtekniska utveck- lingen och skapa handlingsfrihet för framtiden. Basen för anpassnings- och tillväxtförmågan är en kvalitativt utvecklad och kompetent insatsorganisa- tion. Därför måste vi skapa största möjliga tilltro till anpassningsprincipen, som visar hur vår försvarsför- måga kan höjas. Framför allt måste kedjan från tidiga signaler till konkreta åtgärder fungera väl. Om försva- ret behöver växa får inte startsträckan bli för lång. Kristdemokraterna har därför betonat att riksda- gen årligen bör få information om anpassningsförmå- gan, vilket utskottet nu förutsätter. Där skall framgå beredskapskraven på insatsorganisationen och vilken grad av beredskap som upprätthålls. Erfarenhetsmässigt är det ett omfattade och kost- nadskrävande arbete att återta eller tillskapa ny kom- petens. Eftersom ett förband är fullt operativt först när det är samövat till alla sina funktioner och upp- fyllt med personal, förnödenheter och materiel för strid måste befälens kompetens övas och utvecklas. Detta blir än viktigare nu när svenska förband skall kunna delta i fredsframtvingande insatser. Vår an- passningsförmåga finns i övningsverksamheten, som är helt nödvändig för att behålla och inspirera kvalifi- cerad personal. Den nu rådande situationen med en försvarsmakt med låg verksamhetsnivå som får allt modernare materiel, men där officerare och värnpliktiga får allt sämre möjligheter att lära sig använda ny materiel, är ohållbar. Utskottet håller med kristdemokraterna om att det behövs en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som vidmakthåller och utvecklar erfor- derliga förmågor. Fru talman! Sveriges militära alliansfrihet förut- sätter att vi har kapacitet att självständigt försvara vårt territorium. Denna förmåga har byggt på en hög materiell försörjningsgrad, vilken har utgjort en viktig del av försvarspolitiken. Den svenska försvarsindust- rins unika förmåga att leverera kvalificerade högtek- nologiska system har därför ett stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. Utskottet håller med kristdemokraterna om att det är väsentligt att reduceringen av materielanskaffning- en inte får medföra negativa konsekvenser för till- växtförmågan. Detta är även viktigt för att svensk försvarsindustri skall betraktas som en attraktiv inter- nationell samarbetspartner. Trots den osäkerhet som regeringen har försatt försvarsindustrin i måste den få tid för omställningar och förutsättningar för fortsatt högteknologisk ut- veckling. Det förtroende som visas svenska produkter runtom i världen kan snabbt gå förlorat genom kort- siktiga eller uteblivna politiska beslut. Högteknolo- gisk kompetens är lättflyktig men svårfångad. Kristdemokraterna ställer sig därför bakom det krav som finns i reservation 12 om en parlamentarisk utredning i syfte att ge försvarsindustrin långsiktiga besked om framtida prioriteringar. Fru talman! I försvars- och säkerhetspolitiken är det nödvändigt med stabilitet och långsiktighet. Att projektera och utveckla materiel, att utbilda och be- driva en kontinuerlig verksamhet samtidigt som en omfattande omstrukturering förestår ställer nu För- svarsmaktens och försvarsindustrins personal inför stora utmaningar. Stora nedskärningar i ett skede när Försvarsmaktens ekonomi har utsatts för enorma påfrestningar och instabila regler ger ingen trovärdig- het åt viljan att utforma ett nytt försvar. Viktig kom- petens riskerar att gå förlorad, och arbetet med omin- riktningen försvåras. Militär försvarsberedskap tar lång tid att bygga upp, men kan snabbt raseras. Den reduktion av total- försvaret som Socialdemokraterna och Centern med välvilligt bistånd av de försvarsfientliga partierna Vänstern och Miljöpartiet nu drivit igenom kan med- föra minskade möjligheter att bestämma över vårt eget territorium i händelse av internationella konflik- ter. Dagens försvarspolitik handlar om vår framtida säkerhet - långt in på 2000-talet. Fru talman! Kristdemokraterna står bakom samt- liga de reservationer vi lämnat, men jag yrkar här bifall endast till nr 2.
Anf. 47 RUNAR PATRIKSSON (fp): Fru talman! Dagens beslut om riktlinjerna för det kommande försvarsbeslutet är egentligen rätt märk- ligt. I dag fattar riksdagen beslut om de riktlinjer som skall ligga till grund för det förslag om en ny inrikt- ning av försvaret som ÖB presenterade redan för en vecka sedan. Regeringen och Centern har redan gjort upp, så dagens beslut är i detta avseende en ren for- malitet, en vecka efter det att ÖB effektuerat sin be- ställning. Folkpartiet har alltsedan Hans Lindblads tid på 1980-talet envetet förordat en omställning mot ett mindre men vassare försvar. I många avseenden är de förändringar som nu kommer klara steg i rätt riktning, men de kommer ack så sent. De förhandlingar som fördes mellan regeringen och de fyra borgerliga partierna i vintras gav också uttryck för en ökad samsyn. Folkpartiet kan bara beklaga att regeringen inte orkade ända fram utan avbröt förhandlingarna efter det att smalast möjliga uppgörelse träffats med hjälp av Centern. Det är det parti som också var med i det olyckliga 1996 års försvarsbeslut. Fru talman! Folkpartiet hoppas att fempartiöver- läggningarna i vintras var seriöst menade. Det är därför beklagligt att regeringen på grund av det eko- nomisk-politiska samarbetet med Vänstern och Mil- jöpartiet saknade utrymme för en uppgörelse med alla de andra fyra borgerliga partierna. Det hade varit en värdefull grund att stå på inför den kommande inrikt- ningen av försvarspolitiken. Folkpartiet är fortsatt berett att samtala om försva- rets framtida inriktning, också i det fortsatta arbetet i Försvarsberedningen. Men den stängda dörren från början av februari och låsningarna avseende direkti- ven till ÖB:s förslag i förra veckan gör att vi får in- rikta oss på att fortsatt verka för de förslag som rege- ringen och Centern avvisade i vintras. 1996 års försvarsbeslut var ett hafsverk med blicken riktad bakåt. Åtskilliga miljarder har lagts på att behålla anläggningar som vi redan då kunde se var helt bortkastade, men också på att utbilda åtskilliga tiotusentals värnpliktiga som inte fick någon plats i den framtida krigsorganisationen. Det var ett helt oacceptabelt ingrepp i den enskildes frihet och integ- ritet. Detta bidrog till de stora ekonomiska problem som bara månaderna efter försvarsbeslutet 1996 visa- de sig åvila beslutet. Det bidrog också till de stora fortsatta ekonomiska problem som försvaret lider av under resten av denna försvarsbeslutsperiod. Rege- ringsmajoritetens hantering av anslagsförordning och teknikfaktor under innevarande period anser vi vara oacceptabel. Fru talman! Det finns anledning att befara att ock- så höstens försvarsbeslut kommer att visa sig inte orka ända fram. Det skulle innebära att ytterligare miljarder används för att förlänga mycket av det för- svarspolitiska arvet och att de resurser som behövs för materiell förnyelse och för internationella insatser går upp i rök. Inte minst utvecklingen i Kosovo de senaste veckorna visar att behovet av omfattande internatio- nella insatser kommer att vara betydligt större än vad Försvarsberedningens majoritet trodde bara för ett halvår sedan. Det gör att varje extra miljard som redan under innevarande period kan avsättas för för- nyelse och internationella uppdrag är ett värdefullt bidrag i ominriktningen av det svenska försvaret. Jag står givetvis bakom samtliga Folkpartiets re- servationer i betänkandet, men yrkar för vinnande av tid bifall endast till våra reservationer nr 4 och nr 8.
Anf. 48 LARS ÅNGSTRÖM (mp): Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Det är mot bakgrund av de stora omvärldsförändringarna som vi nu diskuterar regeringens proposition och utskottets betänkande om svensk försvarspolitik. Det har skett stora förändringar. Under de senaste tio åren har vi sett alltifrån att Sovjetunionen har kollapsat till att Warszawapakten har upplösts. Och vi har framför allt sett en demokratisering i östra Europa och i Centraleuropa. Dessa förändringar har lett till att militärutgifterna har minskat dramatiskt både internationellt och, framför allt, här i Europa. Under de senaste 10-12 åren har militärutgifterna halverats i Europa. Bara när det gäller Ryssland har de minskat med över 80 %. Mot den här bakgrunden har Miljöpartiet före- språkat att också Sverige skall avskriva det militära invasionshotet, eftersom det inte längre finns. Vi har pläderat för att även Sverige skall minska sina militä- ra utgifter. De ligger i dag, med undantag för 1990 och 1991, högre än de har gjort någon gång tidigare. Vi satsar över 100 miljoner kronor om dygnet på det militära invasionsförsvaret, trots att något sådant hot inte längre finns. Miljöpartiet har pläderat för att vi skall avveckla invasionsförsvarsstrukturen och i stället utveckla Sveriges förmåga att delta i internationella freds- främjande insatser i FN-regi, och Miljöpartiet har också pläderat för att vi skall vidga hotbilden. Det är inte längre den militära invasionen som hotar vår demokrati och vårt land, utan vi upplever en rad nya hot. Det handlar om alltifrån sönderrostande ato- mubåtar i Murmansk till miljöförstöring, rysk gräns- överskridande maffiaverksamhet och IT-sabotage. När det gäller dessa hot kan vi inte försvara oss med JAS-flygplan, ubåtar eller stridsvagnar. Det behövs helt andra insatser, någonting helt annat än det tradi- tionella militära invasionsförsvaret. Det senaste halvåret har försvarsministern på punkt efter punkt bekräftat att regeringen har kommit fram till samma slutsatser som Miljöpartiet. Vi är ense om att vi skall avskriva det militära invasions- hotet; det finns inte längre. Vi är eniga om att vi skall minska de militära utgifterna. Vi är eniga om att vi skall avveckla delar av invasionsstrukturen och om att vi skall utveckla förmågan när det gäller interna- tionella insatser. Det finns också en enighet i synen på de andra icke-militära hoten. Visst finns det sådant som vi inte är överens om och som försvarsministern ofta brukar understryka. Vi är t.ex. inte ense om synen på EU. Det finns också en viss skillnad när det gäller synen på i vilken takt minskningarna skall göras och när det gäller priorite- ringar av vad som skall finnas kvar. Men på viktiga punkter råder det i dag en samsyn mellan regeringen och Miljöpartiet, och den samsynen är bra. Det viktigaste är kanske samsynen när det gäller det försvarspolitiska läget. Man hör ofta i debatten - det hörde vi här i kammaren alldeles nyligen - att den fruktansvärda tragedin på Balkan tas till intäkt för att de minskningar som nu diskuteras borde påverkas negativt. Man tar Milosevic och den serbiska natio- nalistiska regimens vedervärdiga folkfördrivningspo- litik, mördarpolitik, till intäkt för att vårt försvarspo- litiska läge skulle vara sämre i dag än det var för några år sedan. Det är fel. Vårt försvarspolitiska läge har inte för- ändrats av tragedin på Balkan. Tvärtom får vi varje dag bekräftat att den här regionala konflikten inte sprider sig utanför regionen. Den har pågått i tio år, och den är fortfarande kvar i regionen. Det finns heller ingenting som tyder på att den här konflikten återigen skulle leda till en konfrontation mellan Ryssland och USA. Visserligen håller sig Jeltsin med en viss retorik och fördömer i hårda ordalag Natos agerande, men det är mer att betrakta som ett tal till den inhemska kritiska opinionen. När det gäller prak- tisk handling har Ryssland nämligen inte agerat på något sätt som kan tolkas som en konfrontation mot USA. Det här är och förblir en regional konflikt. Vårt försvarspolitiska läge är fortsatt mycket gott. Jag skulle vilja göra ett par reflexioner över det här betänkandet och över regeringens förslag. De finns också uttryckta i Miljöpartiets motioner och reservationer, och jag tycker att de kan vara angeläg- na att ta upp här i debatten i kammaren. Regeringen har kommit överens med Centerparti- et om att från år 2002 börja minska militärutgifterna. Man kan tycka att det är lite onödigt att vänta ytterli- gare ett par år när det gäller dessa enormt höga mili- tärutgifter. Man har då kommit överens om att man skall minska dessa utgifter med 12 miljarder kronor. Det innebär en minskning av Sveriges militära utgif- ter med 10 %. Om man jämför det med omvärlden - det har skett en halvering i Europa - måste det be- traktas som en ganska blygsam neddragning. Många försöker få det här till att handla om oerhörda föränd- ringar, och ÖB brukar tala om en halvering. Men det innebär att vi går från att spendera 100 miljoner kro- nor varje dag på det militära försvaret till att vi i stäl- let spenderar 90 miljoner kronor varje dag på det militära försvaret. Större än så är inte den förändring som Socialdemokraterna och Centern har kommit fram till. Det andra som jag skulle vilja ta upp är den dis- kussion som förs om anpassningsförmågan. Många talar om vikten av anpassningsförmåga. Man talar enbart om anpassning uppåt, dvs. att vi måste ha en beredskap för att återigen kraftigt kunna höja militär- utgifterna och återta militär kapacitet. Fru talman! Jag tycker att det är en brist i den dis- kussionen, eftersom den mer sannolika utvecklingen är att det blir en fortsatt minskning av dessa utgifter i omvärlden. Vi får hela tiden rapporter om hur den forna ryska röda armén fortsätter att sönderfalla och om hur den militära kapaciteten i Ryssland mer eller mindre har upphört att existera. När man i dag säger att det skulle ta minst 10-15 år för att fysiskt återskapa en offensiv militär styrka i Ryssland innebär det att tidrymden blir längre för varje dag som går. Därför är det mer relevant att tala om vikten av att ha en anpassningsförmåga nedåt. Hur förbereder vi oss för ytterligare minskningar av militärutgifterna och förändringar i försvaret? Om vi inte har den anpassningsförmågan skapar vi problem för oss själva, inte minst i de kommuner som kommer att beröras av neddragningar och nedläggningar av regementen. Det är viktigt att understryka det. En tredje reflexion som jag skulle vilja göra gäller vikten av att utveckla vår kapacitet i fråga om inter- nationell medverkan i fredsfrämjande operationer i FN-regi. Regeringen har skrivit så här i sitt förslag: "Sverige skall särskilt bidra till FN med viss special- kompetens som är särskilt efterfrågad av FN som t.ex. ledningsfunktioner, civilpoliser, observatörer, ammu- nitions- och minröjning, transporter, logistik samt sjukvård." Det här är en klok hållning som vi i Miljöpartiet håller med om, fru talman. Man skall satsa på det som Sverige bevisligen är bra på. Jag har tidigare i dag i debatten här i kammaren pekat på vikten av att vi ökar vårt engagemang i minröjningen. 100 miljoner landminor runt om i världen skördar tiotusentals liv varje år. Med nuvarande minröjningstakt räknar man med att det tar upp till tusen år att befria de här män- niskorna och dessa länder från det ok som mineringen innebär. Sverige besitter i dag en unik kompetens, en unik teknik, när det gäller minröjning. Regeringen säger också att det här skall vara en prioriterad del av den internationella verksamheten inom försvaret. Men tyvärr skiljer sig ord från handling. I praktiken är det nämligen mindre än 2 % av försvarsbudgeten som satsas på minröjning. I stället borde våra sats- ningar stå i proportion dels till att vi kanske har den bästa tekniken i det här landet, dels till att vi är ett av världens rikaste länder. Slutligen, fru talman, skulle jag vilja ta upp den fjärde punkten, vikten av att inrätta en insatsstyrka för nationella och internationella miljökatastrofer. En majoritet i riksdagen har ställt sig bakom att ett av de mer relevanta hoten är hotet mot miljön där det tradi- tionella militära försvaret inte kan skydda oss. I Borås kommun har man tagit fram ett koncept för att utbilda människor i att hantera nationella och internationella miljökatastrofer. Vi i Miljöpartiet anser att det är en bra verksamhet. Vi ser dagligen exempel på var sådana här insatsstyrkor skulle kunna användas i FN:s regi, nu senast nere i Serbien i det forna Jugoslavien, där en av krigets konsekvenser är enorma oljeläckage och läckage från kemiska fabriker som påverkar miljön på Balkan på ett sätt som få i dag är medvetna om. Här skulle en internationell insatsenhet vara av stort värde. Det har vi också ut- tryckt i en motion från Miljöpartiet. Allra sist, fru talman, skulle jag vilja ställa en frå- ga till Centerpartiet. Uppgörelsen med socialdemo- kratin innebär att man fortsättningsvis lägger stor vikt vid materielinköp. Vi har vapenbeställningar på upp- emot 80-90 miljarder, vapen som motiveras med ett hot som alla säger inte längre finns. Det faktum att vi fortsätter att fullfölja t.ex. JAS-projektet får stora konsekvenser för regementena, som i ännu högre grad måste läggas ned runt om i kommunerna, och det i en snabbare takt än vad som hade behövts. Jag undrar hur Centerpartiets paroll "Låt hela lan- det leva" överensstämmer med ett beslut som lägger tonvikten vid vapen- och materielköp, vilket drabbar just kommuner runt om i landet på ett kanske onödigt sätt. Detsamma gäller miljöbrigaden. Miljöpartiets motion har avstyrkts av också Centerpartiet. Hur rimmar det med Centerns försök att profilera sig som varandes miljöengagerat? Det vore intressant för oss och för väljarna att få en förklaring på det senare. Jag stöder självklart alla Miljöpartiets reservatio- ner, men för att vinna tid i kammaren senare yrkar jag bifall endast till reservationerna 3 och 11.
Anf. 49 HENRIK LANDERHOLM (m) re- plik: Fru talman! Det är uppenbart att inte heller Lars Ångströms säkerhetspolitiska glädjekalkyl får förstö- ras av några ovidkommande händelser som utveck- lingen i Kosovo. Jag tycker att det är väl naivt att definiera denna utveckling som havandes inga som helst konsekvenser för Sverige och svensk säkerhets- politik. Jag skulle vilja peka på två. För det första ökar det osäkerheten, accentuerar osäkerheten i Rysslands bedömning inför duma- och presidentval. Det kan få konsekvenser. Det ökar ris- ken för en om inte rödbrun så åtminstone storrysk revanschistisk politisk linje som gör att den tragiska dimensionen i rysk såväl inrikes- som utrikespolitik faktiskt och tyvärr ökar i sannolikhet. För det andra: Kosovo och situationen på Balkan så som den nu ser ut kommer att kräva svensk militär närvaro under en lång tid framöver, kanske decennier. Självklart ställer detta krav på svenskt försvar. Jag är glad att Lars Ångström och hans tidigare fullständigt pacifistiska parti nu i alla fall är positiva till militära insatser för att försvara andra länder. Det är en god början. Likväl ter det sig lite paradoxalt att försvaret av Sverige i varje läge skall prioriteras ned. Vad Lars Ångström borde ha klart för sig, efter att ha arbetat i försvarsutskottet ett år, är att förmågan att agera ut- omlands med militär styrka enbart är den ena sidan av ett och samma mynt, att försvara Sverige. Utan mili- tär förmåga, allsidig och flexibel, för försvaret av vårt eget land har vi inga som helst förutsättningar att kunna delta i internationellt fredsfrämjande arbete. När det gäller anpassningsförmågan nedåt har vi övat 1982, 1987, 1989, 1992 och 1996. Jag tror att vårt militära försvar i den bemärkelsen är tämligen välövat. Det behöver inte någon ytterligare träning på nedskärningar.
Anf. 50 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Jag tror att Henrik Landerholm var lite ouppmärksam på mitt ordval. Jag sade inte att kriget och tragedin nere på Balkan inte fick några säkerhetspolitiska konsekvenser. Jag sade att det inte fick några försvarspolitiska konsekvenser. Det är en stor skillnad. Självklart får det säkerhetspolitiska konsekvenser bl.a. vad gäller Sveriges medverkan i förhoppningsvis framtida FN-uppdrag för att säkra en fred. Men när det gäller försvarspolitiska konsekven- ser står jag självklart fast vid vad jag sade. Visst har Henrik Landerholm rätt när det gäller osäkerheten i Ryssland. Den har vi hela tiden. Det är en stapplande utvecklande demokrati med ett stort mått av osäkerhet. Samtidigt finns det ingen militär invasionskapacitet kvar i Ryssland. Vi ser hur den ryska krigsmakten fortsätter att sönderfalla. Visst kan man varna för eventuella rödbruna allianser och framtida val, peka på osäkerheten och skrämma män- niskor. Samtidigt vet även den mest rödbruna politi- kern att den dag man börjar rusta mot omvärlden - om man skulle falla tillbaka till någon sorts 70- och 80-talstänkande - avbryts omvärldens stöd till och samarbete med Ryssland. Det är slutet för Ryssland. Fru talman! Henrik Landerholm förvånas också över hur vi prioriterar ned det svenska försvaret, medan vi är angelägna om att Sverige skall kunna delta i internationella FN-uppdrag. Det finns inte längre något militärt hot mot Sverige som motiverar ett invasionsförsvar för 100 miljoner kronor om da- gen. Då är den självklara slutsatsen att man prioriterar ned där. De pengar som vi satsat där behövs på andra områden i vårt samhälle - sjukvård, skola, barnom- sorg. Det är bara att gå ut i kommunerna och se. Ock- så Sverige måste kunna frigöra militära resurser för angelägnare områden. Samtidigt är det också ett fak- tum att vi behöver ett starkare och bättre FN som förhoppningsvis kan agera förebyggande och föregri- pande. Det är självklart att också Sverige skall delta i det.
Anf. 51 HENRIK LANDERHOLM (m) re- plik: Fru talman! Jag noterar att Lars Ångström bejakar min synpunkt vad gäller Kosovokrisens påverkan på den ryska inrikespolitiken. Däremot är jag långt ifrån säker på att hans försvarspolitiska slutsats av omvärl- dens reaktioner på en rysk upprustning är korrekt. Jag tror tvärtom att västvärlden, såväl Sverige som övriga Europa, skulle se det som fullständigt naturligt att detta jätteland och denna stormakt med 150 miljoner invånare har rätt till ett nationellt försvar av en helt annan dignitet än dagens. Ingen, varken i denna kammare eller någon annanstans, kommer att röra ett finger när Ryssland rustar för att kunna försvara sitt eget land. Då förändras den militära potentialen, och det spelar roll för ett litet ännu alliansfritt land i när- heten av det stora. En försvarspolitisk konsekvens, Lars Ångström, torde väl också vara en långvarig svensk truppnärvaro på Balkan. Det kräver ett starkt svenskt samlat för- svar, där den internationella verksamheten bara är den ena sidan på ett och samma mynt och myntet en allsi- dig och flexibel försvarsförmåga som kan användas såväl här hemma som där borta. Det här är två sidor av samma sak, som inte går att bortse från. Det går inte att propagera för en kraf- tig nedrustning här hemma och samtidigt kräva tro- värdighet när det gäller stödet till insatser utanför vårt land.
Anf. 52 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Det är helt klart att det är skillnad på rätten till nationellt försvar, om nu Ryssland skall försöka sopa ihop något av de rester som fortfarande finns kvar, och att utveckla en offensiv militär inva- sionskapacitet av den grad som vi såg tidigare under Sovjetunionens tid. Man får också se till det politiska. Den dag vi får se en nationalistisk eller gammelkom- munistisk regim som bedriver en aggressiv politik mot omvärlden är jag övertygad om att man kommer att avbryta samarbete med och stöd till ett sådant Ryssland. Vi vill i stället främja en demokratisk ut- veckling, främja demokratiska institutioner och säkra demokratin i Ryssland, inte bidra till något som går åt fel håll. Jag håller inte med Henrik Landerholm i hans be- dömning att insatserna att stå till FN:s förfogande med 450-500 man i Balkan efter eldupphör, med möjliga minröjningsinsatser, med skydd för livsme- delstransporter och andra humanitära åtgärder, skulle förutsätta att Sverige fortsätter att hålla sig med ett militärt invasionsförsvar för 100 miljoner kronor om dygnet. Det tycks mig som om moderaterna kramp- aktigt biter sig fast i alla möjliga argument som går att hitta för att bibehålla något som har funnits tidiga- re och som motiveras med någonting som inte längre finns. Det är lite tragiskt.
Anf. 53 HÅKAN JUHOLT (s): Fru talman! Det är dags att fullt ut ta konsekven- serna av Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplös- ning och de forna Warszawapaktsstaternas frigörelse. Sveriges försvar skall inte längre stå kvar vid det kalla krigets struktur, som byggdes upp för att möta en stormaktsinvasion från öst. Vi skall förändra och omstrukturera försvaret för att möta 2000-talets hot och risker. Omstruktureringen blir den största i mo- dern tid. Det är ingen enkel process, men den är ab- solut nödvändig. Nu är det rätt tid att genomföra ominriktningen mot ett modernt och flexibelt försvar. Det skall vara ett försvar som bättre och snabbare än dagens skall kunna svara mot omvärldsförändringar. Det betänkande som vi behandlar i dag handlar därför inte i första hand om ekonomi, även om det inte sällan framställs som om försvarspolitik bara är försvarsekonomi. Därför är det bra att överbefälhava- ren så tydligt deklarerat att vi inte på något sätt står inför att halvera försvarets förmåga. Det viktiga är förmågan, vad vi kan få ut av de satsade miljarderna, inte organisationsstrukturen. När ÖB den 19 maj presenterade sitt förslag till försvarsstruktur skrev han också följande: "Det för- svar, om än kraftigt reducerat, som finns kvar efter omstruktureringen kommer att innehålla en hög per- sonell och materiell kvalitet, en materiell förnyelse och en rimlig anpassnings- och förnyelseförmåga. Försvarsmakten kommer att ha goda förutsättningar att bedriva verksamhet och utveckla sin kompetens mot förväntade uppgifter." Detta skrivna uttalande står i en ovanligt tydlig kontrast till de domedagsprofetior som har spridits och där det genomgående används begrepp som "slakten", "massaker", "motorsågsmassaker" och andra begränsat nyanserade uttryck för att beskriva den förändring av försvaret som vi nu genomför. Om de ca 44 miljarder kronor vi i dag lägger ned på försvaret används för investeringar för att möta hot som inte finns, innebär det naturligtvis inte på något sätt större trygghet och säkerhet för medborgarna än om 40 miljarder kronor används för satsningar som är anpassade till dagens verklighet. Dessutom är det inte oviktigt att understryka att i fast prisvärde är Sveriges försvarsutgifter i dag lika stora som under kalla krigets kallaste dagar. Årtion- den av rubriker om nedskärningar inom försvaret, nedläggningar av förband och ständigt återkommande kriser har förmedlat bilden av att landets försvar i stort sett är nedlagt. Det finns säkert politiska och andra motiv för att beskriva verkligheten på detta sätt, men sanningen är en helt annan. I uppgifter från SCB kan vi se att de svenska för- svarsutgifterna, i fast prisvärde, i dag ligger något högre än 1980. År 1980 var året efter Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan, och sovjetledaren Leonid Brezjnev styrde stora delar av Europa. I dagens pen- ningvärde låg då de svenska försvarsutgifterna på 42 miljarder kronor, vilket är något mindre än i dag. Uppgiften är intressant. Den beskriver en helt an- nan verklighet än de överord som har dominerat vår försvarsdebatt. Fru talman! Den säkerhetspolitiska situationen påverkas redan i dag, och än mer i framtiden, inte enbart av nationalstaters agerande, utan i allt större utsträckning av andra aktörer. Det rör sig om det mesta inom skalan från multinationella företag med större ekonomisk styrka än de flesta nationalstater över hela spektrumet till kriminella organisationer. Utvecklingen av teknik har fört med sig att staters maktmonopol är brutet och enskilda aktörers ageran- de kan utvecklas till att bli allvarliga hot eller utma- ningar för vårt samhälle och totalförsvaret. Samhällets sårbarhet förändras avsevärt genom de alltfler internationellt sammanflätade processer och institutioner som i många fall bygger på avancerad informationsteknik och kommunikation. Ett led att möta detta måste bli att det svenska försvaret så snart som möjligt sätter upp avancerade IT- säkerhetsförband. Varken JAS eller Bamse når cyber- space. Sådan ny kompetens blir av avgörande bety- delse för att öka säkerheten för landets medborgare. Det innebär också ett sätt att öka försvarets förmåga. Det är värt att notera att riksdagens samtliga sju partier står bakom beskrivningen av vilka hotbilder som är de mest troliga för den kommande tioårsperi- oden: 1. Väpnat angrepp med annat syfte än ockupation. T.ex. fjärrstridskrafter som kryssningsmissiler som kan utgå direkt från fredsgruppering. 2. Angrepp av förtäckt typ. Angriparen, som kan vara såväl en stat som en organisation, är svår att identifiera. Nya typer av påverkansmedel an- vänds, t.ex. angrepp mot infrastrukturen. 3. Aktörer som inte är stater men som utnyttjar avancerade vapen. 4. Svåra påfrestningar på samhället, där tidsförhål- landen är knappa och totalförsvarets resurser be- höver utnyttjas.
Försvarsberedningen, regeringen och majoriteten i riksdagens försvarsutskott konstaterar att det råder en konflikt mellan gällande lagstiftning och de mest effektiva medlen för att på bästa sätt möta detta breda spektrum av nya hotbilder. Samhällets samlade skydds- och försvarsresurser - det vi i allmänt tal kallar totalförsvaret - måste kunna tillvaratas i ökad utsträckning också på mycket låga konfliktnivåer. Därför är det bra att det nu snabbt blir en översyn av lagstiftningen och att regeringen snarast återkommer med förslag till förändringar. Fru talman! Morgondagens försvar är en kompe- tensorganisation som kan genomföra olika omedelba- ra insatser, men som också har en inbyggd förmåga till ominriktning, till långsiktig anpassning. Det be- hövs ett antal högt prioriterade, kompetenta och mångsidigt användbara förband, som dock är avsevärt färre än de vi har i dag. Det innebär att vi kommer att lägga ned många av de förbandstyper som enbart har uppgifter att möta ett större invasionsföretag eller som av andra skäl inte är relevanta mot de hotbilder vi ser framför oss. I det fortsatta beredningsarbetet, som bl.a. kom- mer att ske i Försvarsberedningen, är det dock oerhört viktigt att vi förmår skapa en riktig avvägning mellan de resurser som vi satsar på det vi vill kunna i nutid och de resurser som skall avsättas för att säkerställa långsiktig kompetens och förmåga till förändringar. Försvarsutskottets ordförande Henrik Landerholm var också inne på frågan om avvägningen mellan krigs- och fredsorganisationen, avvägningen mellan nutid och framtid. Den 19 maj lämnade ÖB fram sitt förslag. Nu tar den politiska processen vid. Jag är övertygad om att även Henrik Landerholm behövs i den. Fru talman! Det finns en stark majoritet i riksda- gen för att minska försvarsutgifterna. Uppgörelsen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna innebär att ramen sänks med 4 miljarder från år 2002, vilket motsvarar ca 10 %. För att underlätta ominriktningen och effekterna av olika avvecklingar, kommer För- svarsmakten att få ett särskilt omställningsbidrag på totalt 5 miljarder kronor. Folkpartiet anslår samma ram, men vill ha 1 mil- jard kronor extra i omställningsbidrag för år 2002. Skillnaden mellan Socialdemokraterna och Centern och Folkpartiet för det ekonomiska anslaget det året ligger i storleksordningen 2 %. Till drygt 98 % har vi även detta år samma ekonomiska ram. Det är en vär- defull enighet. Mellan de tre partierna råder det också en stor samsyn kring inriktningen av framtidens för- svar, vilket Runar Patrikssons anförande var ett starkt uttryck för. Det nya försvaret behöver färre värnpliktiga, färre anställda och mindre materiel. Allt detta för med sig att ett stort antal regementen och andra verksamheter kommer att läggas ned. Utbildningen av totalför- svarspliktiga skall endast utgå från det behov som krävs för att lösa uppgiften. När vi lämnar invasionsförsvaret bakom oss inne- bär det att Försvarsmaktens behov inriktas mot mer tekniskt avancerad materiel och bort från stora kvan- titeter och serieproduktion. Därför bör vi överföra medel från produktionskostnader till forskning och teknisk utveckling. Dessutom bör ökad vikt läggas vid att sammanlänka civil forskning, teknik och ut- veckling till totalförsvarets behov. Det senaste årtion- det har civil och kommersiellt driven forskning fått allt större betydelse även för det militära försvaret, vilket måste få konsekvenser för materielanskaff- ningen. Fru talman! I tider av näraliggande oro saknas av lätt insedda skäl förmågan att vidta förändringar i strukturer som inte längre är relevanta. Då klamrar man sig fast vid det man har. Därför skall vi nu ge- nomföra de nödvändiga satsningar som ger landet ett starkt och effektivt försvar även i nästa århundrade. Dagens betänkande är ett viktigt steg mot detta, och därför, fru talman, är det viktigt att yrka bifall till hemställan i försvarsutskottets betänkande, vilket jag härmed gör. Jag konstaterar att datumet för dagens försvarsdebatt var väl valt, med tanke på att det är Anders Svärds 60-årsdag.
Anf. 54 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Fru talman! Det svenska försvaret står inför stora strukturella förändringar. Sedan det kalla krigets slut har vårt säkerhetspolitiska läge successivt förbättrats. Det sker ständigt förändringar i hur länder i vår om- värld agerar för att tillgodose säkerheten. Också de militära resurserna förändras, liksom den militärtek- niska utvecklingen och de militära doktrinerna i Eu- ropa. Med andra ord: sammantaget betyder detta att vi nu förändrar, förnyar och moderniserar vårt svenska försvar. Det är något som de flesta inser och håller med mig om. Omdaningen av försvaret har sin ut- gångspunkt i Försvarsberedningens arbete. Vi bygger upp ett modernt och rörligt försvar, anpassat till da- gens verklighet och med förmåga till anpassning för framtida behov i form av ominriktning eller tillväxt. Det är ett framtidsinriktat försvar, där vi har möj- lighet att bidra till den kollektiva säkerheten i Europa, både med diplomati och med totalförsvarsresurser. För säkerheten i vår del av världen och därmed för Sverige måste det svenska försvaret förnyas och stäl- las om, så att vi fullt ut kan delta i den internationella krishanteringen. Kriget i Kosovo visar att Europas säkerhetspolitiska läge som helhet inte är lika bra som det är för Sverige. Jag vill påstå att kriget i Kosovo inte har medfört en ökad risk för vare sig en invasion i traditionell mening eller ett väpnat angrepp, som det står beskrivet i regeringens proposition till riksdagen, under förutsättning att vi har en grundläggande för- svarsförmåga. Med en utveckling som blivit så befäst är det självklart att vi skall genomföra en omstrukturering samtidigt som vi kan sänka kostnaderna för försvaret. Det kommer att ta tid att anpassa försvaret till nya uppgifter och villkor. En anpassning av den förestå- ende storleken medför kostnader, och därför tillför vi ett omställningsbidrag om 5 miljarder kronor. Det finns också, mot samma bakgrund, all anled- ning att genomföra en förnyelse av materielförsörj- ningen. Vi måste bort från det som har varit vårt signum under flera decennier - långa serier och stora kvantiteter - och vi måste i stället satsa mer på forsk- ning och teknikutveckling. Till detta kommer behovet av omstrukturering av den europeiska försvarsindust- rin. Vi vet att det i dag finns en överkapacitet på pro- duktionssidan i Europa. Sammantaget måste för- svarsindustrin konsolidera sig och möta de behov som finns i framtiden, detta med ett bibehållande av hög teknisk kompetens. En fortlöpande säkerhetspolitisk analys är en vik- tig del i det nya försvaret. I propositionen pekade regeringen på att det finns ett behov av att förbättra förmågan till analys och se över arbetsformerna, och det arbetet pågår inom Regeringskansliet. Vi kommer att genom Försvarsberedningens arbete analysera tänkbara utvecklingar i vår omvärld och därefter på ett logiskt och metodiskt sätt vidareutveckla försvaret mot vad som nu behövs. Det innebär att vi får möj- lighet att utveckla nya förbandstyper och att tillföra nya kunskaper och materiel som motsvarar dessa krav. Det skapar förutsättningar att möta även andra kriser än dagens. Vi skapar ett instrument för att stän- digt utveckla vår förmåga att möta framtida hot och risker. Fru talman! Socialdemokraterna och Centern har tillsammans, genom sin uppgörelse om försvaret, visat att våra båda partier vill och kan ta ansvar för den framtida utformningen av försvaret. Vi har också visat att vi är villiga att ta ett ansvar för de omfattan- de förändringar som detta medför. Övriga partier, som säger sig vara försvarsvänner, gör det inte. Min uppfattning är att både Moderaterna och Kristdemokraterna delar många av våra tankar kring behovet av förändringen av försvaret. Men icke förty har de valt att ställa sig vid sidan när det gäller att genomföra dessa beslut. Trovärdigheten i Krist- demokraternas försvarspolitik undermineras dess- utom genom att de lovar lite mer och lite för ofta vid olika tillfällen. Folkpartiet känner jag dock ligger regeringen och Centerpartiet nära när det gäller både verksamhet och ekonomi. Jag noterar de råd och de synpunkter som Runar Patriksson hade här i dag när det gäller nästa steg i vår omdaning av vårt svenska försvar. Fru talman! Hur den säkerhetspolitiska utveck- lingen i Europa blir på mycket lång sikt är omöjligt att helt säkert förutspå. Vägen från diktatur till demo- krati är lång och svår. Men min övertygelse är att ett alltmer djupgående samarbete mellan demokratiska länder kommer att vara vägen mot ett allt säkrare Europa. Som medlemmar i det internationella sam- fundet har vi en skyldighet att agera både preventivt och efter det att en konflikt blossat upp. Kraven att vi skall kunna agera i militära krishanteringsoperationer på uppdrag av FN eller OSSE kommer att finnas kvar. Detta ansvar har vi tillsammans med alla stater inom Förenta nationerna. Jag som socialdemokratisk försvarsminister har till uppgift att skapa förutsätt- ningarna för att vi skall kunna ta detta ansvar. Genom att vi stöttar och uppmuntrar de unga demokratierna kan vi också säkerställa en positiv utveckling i värl- den. Avsaknad av invasionshot och ökat behov av krishanteringsförmåga är viktiga utgångspunkter när vi förändrar vår praktiska försvarsplanering och där- med inriktningen av vårt försvar. Det moderna svenska försvaret måste kunna skydda landet och dess medborgare mot väpnade konflikter och krig. Även om invasionsföretag av det kalla krigets karaktär ter sig orealistiska kan vi likväl bli utsatta för hot, påtryckningar eller skadegörelse med militära eller andra medel. Jag vill i detta sammanhang också beröra vikten av vårt pliktförsvar. I dessa dagar hör vi röster som säger att yrkesarmén nu är under införande och att den folkliga förankringen sakta tynar bort. Min be- stämda uppfattning är att det inte är så och inte heller kommer att bli så. En socialdemokratisk regering kommer inte att införa ett försvar som bemannas av yrkessoldater. Vi kommer aldrig att offra folkförsvar- stanken. Fru talman! En fråga som alltid har varit svår att besvara i försvarsplaneringen är varför det behövs ett visst antal arméförband, fartygsförband och flygdivi- sioner för att klara försvarets uppgifter. Orsakskedjan har tidigare varit för lång och komplicerad för att kunna ge en tillfredsställande förklaring. Försvar- smakten har under våren presenterat en modell som kortfattat går ut på att bättre förklara sambandet mel- lan de uppgifter som riksdagen och regeringen fast- ställt och de krigsförband som skall organiseras. Där görs en tydlig koppling till ett antal möjliga utvecklingar i omvärlden - målbilder. Även Översty- relsen för civil beredskap omarbetar på ett liknande sätt. Jag anser att det är en väsentlig förändring: Dels ger den de folkvalda en möjlighet att relatera de övergripande försvarspolitiska målen till vårt totalför- svars strukturer och resurser och vid behov genomfö- ra förändringar. Dels blir det lättare att relatera kost- nader till specifika strukturer och resurser. Denna koppling mellan säkerhetspolitiska krav och verkliga behov av förband ger en tydligare bild av vilka förbandstyper som krävs och inte minst vilka förbandstyper som inte lever upp till kraven. Det ger oss beslutsfattare en tydligare bild. Att bevara struk- turer som var effektiva i går, men som inte svarar upp mot behoven i framtiden, är en felaktig politik. Jag menar att det är vår skyldighet att agera så att för- bandstyper som inte lever upp till de säkerhetspolitis- ka kraven skall läggas ned. Försvarsmakten har ge- nom sitt studiearbete givit oss kunskapen om dessa samband. Nu är det vår skyldighet att ta detta på allvar och därmed ta vårt ansvar. Vetskapen om att det tar mycket lång tid att bygga upp försvarskapacitet får inte förhindra rationell för- nyelse och ominriktning. Genom att kombinera denna nya inriktning med en anpassningsprincip skapar vi förutsättningar för att processen fortlöpande förnyar försvarskapaciteten i stället för att konservera den. Genom anpassningsprincipen får vi handlingsfrihet att utveckla totalförsvaret i takt med förändringar i omvärlden. Det civila försvaret måste på samma sätt reforme- ras till det skydd som ett modernt högteknologiskt samhälle behöver. Liksom det militära försvaret måste det civila försvaret kunna stå emot hot och risker orsakade av allt från svåra påfrestningar i fred till väpnade angrepp. Våra resurser måste samordnas så att vi får en bättre krishanteringsförmåga. Fru talman! Den 19 maj, förra veckan, lämnade Försvarsmakten ett fördjupat underlag till regeringen avseende den framtida krigsorganisationen. Den 15 juni återkommer man med förslag till materiel- plan. Därefter skall Regeringskansliet i samråd med Försvarsmakten ta fram ett underlag som skall ligga till grund för regeringens proposition till riksdagen i höst. Propositionen skall innehålla avvägningar och förslag både när det gäller krigs- och grundorganisa- tionen. Processen med försvarets omdaning slutar inte med höstens proposition utan kommer att fortsätta i ytterligare steg nästkommande år. För att få ett för- djupat underlag inför den fortsatta omdaningen kom- mer regeringen att ta initiativ till flera viktiga utred- ningar. Utredningarnas uppdrag är att se över led- ningssystemet, det civila försvarets organisation, personalförsörjningen och räddningstjänstlagen. Samtidigt pågår den viktiga Pliktutredningen. Kraven på förnyelse och ominriktning av försva- ret kommer att få stora konsekvenser för många män- niskor, de som arbetar i Totalförsvaret, deras anhöri- ga, de som bor och verkar på orter där försvaret är den dominerande arbetsgivaren. Staten kommer på de platser där det är regionalpolitiskt motiverat att göra sitt yttersta för att understödja dem som nu drabbas. Vi socialdemokrater kommer att ta vårt ansvar när det gäller förnyelsen av försvarspolitiken och vi tar kon- sekvenserna som följer av denna förändring. Jag är övertygad om att försvaret kommer att gå stärkt ur denna förändringsprocess. Vi behöver ett modernt försvar för framtiden och en ny inriktning av försvarspolitiken. Politik är att ta ansvar, och jag hade hoppats att fler partier skulle vågat axla detta ansvar. Tack!
Anf. 55 HENRIK LANDERHOLM (m) re- plik: Fru talman! Ansvar kan tas på många olika sätt. Mitt parti deltog med liv och lust i de försvarsför- handlingar som försvarsministern själv ledde i vint- ras. Jag beklagar i minst lika hög utsträckning som försvarsministern att de inte kunde fullföljas på par- tiledarnivå och leda till en försvarsöverenskommelse som skulle varit avsevärt starkare än det halvdana förslag som ligger till grund för dagens betänkande. Vi tar ansvar även fortsättningsvis. Försvarsmi- nistern sitter själv inte i Försvarsberedningen, inte jag heller. Jag bidrar ändå i den försvarspolitiska debat- ten, och det står försvarsministern såväl som andra fritt att lyssna. Försvarsministern har hamnat i en mycket svår situation. Han fick acceptera att Göran Persson inte var beredd att pröva möjligheten att komma överens i en bredare majoritet med även andra partier än det lilla Centerpartiet, som till slut ställde upp som hjälp- gumma åt socialdemokratin i försvarsfrågan. Han blev överkörd. Det beklagar jag. Jag tror även att Björn von Sydow själv beklagar detta. Han tvingas nu att exekvera en försvarspolitik som förs under välsig- nelsen av Vänstern och Miljöpartiet. Jag skulle vilja ställa en fråga till Björn von Sy- dow. Den handlar om förra veckans underlag. Under lång tid har vi fört diskussionen om besparingen på försvaret med förutsättningen att vi faktiskt inte visste vad den skulle innebära. För en vecka sedan kom resultatet. Den innebär i många hänseenden en mycket kraftig nedskärning av Sveriges förmåga och minskar våra möjligheter att fullt ut delta på många av de områden som ligger försvarsministern varmt om hjärtat. Det handlar om det försvarsindustriella europeiska samarbetet. Det handlar om förutsättningarna att delta i krishantering, där underlaget halverar ambitionsförmågan. Är det här tillfredsställande, eller kan försvarsmi- nistern på något sätt tänka sig att ompröva den tillyx- ade nedskärning som blev resultatet av vinterns misslyckade förhandlingsprocess?
Anf. 56 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Fru talman! När vi hade våra betydelsefulla för- handlingar var det ett viktigt krav från moderaterna som jag är glad att vi kunde tillfredsställa. Vi ville se hur konsekvenserna skulle bli av en ekonomi av det slag som vi genom Försvarsberedningens tidigare ställningstagande var inne på. Vi fick då se ungefär vilka typer av förband, vilka stridskrafter, som Sveri- ge behöver, givet omgivningen, prognoser framåt och anpassningsmöjligheterna. Det var intressant, men vi var mycket tydliga på den punkten att det icke är vi som i den korta perio- den skall genomföra detta stora studiearbete. Det har nu genomförts av Högkvarteret. Där framträder en intressant bild av vad det är för stridskrafter som behövs för ett försvar som har en defensiv strategi som sin huvuduppgift, att naturligtvis i första hand avskräcka från varje form av väpnat angrepp och därtill kunna vistas långvarigt i fält i främmande krishärdar. Det är det materialet vi har fått. Dess principiella inriktning är betydelsefull och vartenda förband som vi har i dag skall vägas mot vilka behov de kan fylla. Nu skall vi granska detta. Jag utgår från att det finns möjligheter att komma fram till några justering- ar, men principen är ett genombrott för en rationell tillämpning av behovet av stridskrafter för en defen- siv försvars- och säkerhetspolitik i det Nordeuropa där vi är och där vi har möjligheter att förutse de kommande åren.
Anf. 57 HENRIK LANDERHOLM (m) re- plik: Fru talman! Jag noterar att försvarsministern gör ett försök att svara på mina frågor. I Dagens Nyheter för en vecka sedan framställde försvarsministern den svenska försvarsprincipen såsom defensiv avskräckning. Jag tillåter mig att tvivla på att de fyra brigader som är resultatet av förra veckans underlag låter sig förenas med ett så storvulet begrepp. Försvarsministern och jag är fullständigt överens om att det krävs en omstrukturering av det svenska försvaret. Alla är medvetna om att det krävs ingrepp, det krävs förändringar och det krävs även förnyelse. Problemet är att omstrukturering under den knapphe- tens kalla stjärna som konstitueras av de kring 8 mil- jarder som saknas under de närmaste tre åren och den massiva besparingsinriktning som Vänsterpartiet och Miljöpartiet tvingat försvarsministern till under nästa försvarsbeslutsperiod gör förändringen svårast möj- lig. Att genomföra denna omstrukturering samtidigt som man minskar kostnaderna är i det närmaste omöjligt, det är att ta sig vatten över huvudet. Den plan som ÖB redovisade förra veckan är ett mycket tydligt exempel på detta. Med sex avvikande mening- ar är det en omöjlig ekvation som ÖB har haft att lösa inom de av försvarsministern tilldelade ramarna. Det är också därför som resultatet har blivit som det har blivit.
Anf. 58 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Fru talman! Det är viktigt att jag som företräder regeringen - och jag hoppas att det också kan gälla ledamöterna - icke i dag för en konklusiv debatt om det förslag som överbefälhavaren har gett till vår bedömning, till regeringen och till Försvarsbered- ningen dit Henrik Landerholm och Kristdemokraterna är hjärtligt varmt välkomna för att vara med och ånyo penetrera den metod som överbefälhavaren har valt när han undersöker vad det behövs för förband, och att studera den försvarspolitiska utvecklingen och den anpassningsprincip som vi går in för, och som jag till min glädje noterar att försvarsutskottet anser är väl framställd och begriplig i propositionen. Den pröv- ningen skall vi göra här i kammaren, inte i dag utan successivt under de kommande månaderna. Då kan vi också ta upp och diskutera: De krigs- förband som vi i dag har, vad har de för motståndare? Vad syftar de till att kunna användas för, givet den situation som råder i norra Europa och med de tilltransportmöjligheter och de vapensystem som finns? Det är en rationalistisk analys som ligger till grund för denna bedömning, och det är en riktig prin- cipiell utgångspunkt. Den är också möjlig att hantera med olika ekonomiska ingångsvärden, om det säker- hetspolitiska förloppet blir sådant att det är behövligt.
Anf. 59 ÅKE CARNERÖ (kd) replik: Fru talman! Försvarsministern säger att vi krist- demokrater lovar lite för mycket och lite för ofta. Jag har här redogjort för vad vi ser som allvarliga pro- blem inför denna omstrukturering. Det råder en samsyn, säger försvarsministern. Ja, vi har ställt upp på förhandlingarna och höll ut nästan ända till slutet, men det berodde naturligtvis på att närstridsproblematiken och de akuta likviditets- problemen skulle innebära alltför svåra påfrestningar i omstruktureringsarbetet. Problemet var ju då att konsekvenserna inte kunde överblickas. Det var därför som jag sade i mitt anfö- rande att det var viktigt att se konsekvenserna i för- hållande till den ram som sedan blev resultatet av denna uppgörelse. Det finns ett stort antal osäkra faktorer. Om försvarsministern läser de kristdemokratiska reservationerna finner han att de inte innehåller några stora satsningar på nya förband eller någon stor till- växtförmåga. Vi vill föra fram t.ex. beredskapen som vi anser blir alltför låg nu. Jag vill ställa en fråga om de tvära ekonomiska kast som har försatt försvarsindustrin i en akut situa- tion. Vad beror det på att regeringen inte har kunnat ge besked till försvarsindustrin i det här läget? Jag är helt medveten om att det kommer att bli en omstruk- turering i Europa, men att inte ge besked - vare sig positivt eller negativt - försätter ju försvarsindustrin i en mycket prekär situation.
Anf. 60 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Fru talman! Jag tackar Åke Carnerö för hans de- klaration, att han i mycket och långt står bakom det som har varit vägledande för vår gemensamma håll- ning under förhandlingarna. Jag hoppas också att det skall bli möjligt att under de kommande månaderna, när vi bl.a. skall göra det mycket viktiga ställningsta- gandet, nå en bättre ekonomisk effektivitet för de ca 40 miljarder kronor som vi lägger ned genom att inte ha onödigt många fredsetablissemang i gång på ett sätt som inte är rimligt i förhållande till deras uppgift. Jag hoppas på det. Jag är glad över att Åke Carnerö tar upp frågan om försvarsindustrin. Jag har agerat med en utgångs- punkt från december: Se till att så maximalt många ställningstaganden som över huvud taget går sker i samband med det att ÖB den 15 juni överlämnar sina förslag. Då har han möjlighet att väga vartenda mate- rielsystem som ligger i förhållande till det behov av stridskrafter som han presenterade för någon vecka sedan och som vi - som det tidigare replikskiftet visade på - givetvis skall gå igenom. Så många ställ- ningstaganden som över huvud taget är möjligt skall avvägas i en samlad process av chefen för Försvar- smakten, av regeringen och därefter - i förekomman- de fall - av riksdagen. Så har jag agerat, och det visade sig att det var ytterligt få projekt som var så tidskritiska att de ab- solut skulle släppas fram före den 15 juni. Men i några fall har argumenten varit så starka att regering- en har gett olika former av medgivanden för att man skulle kunna gå vidare.
Anf. 61 ÅKE CARNERÖ (kd) replik: Fru talman! Jag tackar för det svaret. Men pro- blemet är ju att om man inte får ett besked ger detta en signal till eventuella beställare. Att då hålla på att projektera och inte veta om svenskt försvar kommer att köpa en speciell materiel, t.ex. Bamse, blir en signal till utlandet om att man får avvakta. Det inne- bär att kompetens försvinner, vilket leder till en mycket prekär situation, och att klarhet därför bör ges så tidigt som möjligt. Det stora problem som vi kristdemokrater ser är hur man skall kunna bibehålla och utveckla den kom- petens som man måste ha för att kunna ha en god anpassningsförmåga i framtiden. Vi kan diskutera hur stor eller hur bred denna bas skall vara, men proble- met i dag är att verksamhetsnivån är mycket låg och det är en följd av tidigare besparingar. Det är just verksamhetsnivån och kompetensen som skall övas hela tiden för att vi skall kunna utgå från denna s.k. kompetensorganisation när det blir aktuellt att anpas- sa uppåt, om den situationen skulle behöva inträffa.
Anf. 62 Försvarsminister BJÖRN VON SY- DOW (s): Fru talman! Jag instämmer i Åke Carnerös slut- sats, att det är centralt att man upprätthåller kompe- tensnivån också genom en ordentlig utbildnings- och övningsverksamhet. Ånyo vill jag inte göra några direkta ställningstaganden kring det förslag som ÖB lämnade i förra veckan. Men jag kan gärna säga att jag ser positivt på att överbefälhavaren lägger stor tonvikt vid utbildning och övning av förband på höga nivåer varje år. Genom det liggande förslaget kom- mer det att vara möjligt att redan 2001 komma i gång med den typen av övningar på brigadnivå - som sagt, detta utan att föregå den fortsatta processen. När det gäller försvarsindustrin och den kompe- tens som finns där har jag verkligen lyssnat på argu- menten från berörd industri om kompetensförluster etc. Jag är klar över att sådana risker kan finnas. Jag har vägt in dem, men jag har funnit att de inte har varit så pass övertygande så här långt att de har för- anlett mig att gå ifrån det principiellt riktiga i att få alla materielbeställningar och system ställda mot varandra för att därigenom få fram en så djupgående prioritering som möjligt.
Anf. 63 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c): Fru talman! Dagens debatt handlar om de grund- stenar som skall bära upp ett nytt och för sina upp- gifter bättre anpassat totalförsvar. Ominriktning må vara ett krångligt ord, men det är faktiskt vad som kännetecknar det som nu sker på försvarsområdet. Vi står vid ett vägval. För mig som historiker är det naturligt att jämföra denna ominriktning med några tidigare vägval. Låt mig ta några centrala årtal ur svensk försvarshistoria. · År 1279 antogs Alsnö stadga. Då infördes rusttjänsten och med den de bepansrade riddarna. · På 1540-talet skapade Gustav Vasa embryot till det som skulle bli en nationell armé. · Detta fullföljdes på 1620-talet av Gustav II Adolf med tillskapandet av just en sådan armé med byg- deregementen som bas. · År 1686 fick vi indelningsverket, vilket innebar en yrkesarmé med bönderna som ekonomisk grundbult. · Detta indelningsverk kompletterades år 1812 med det s.k. beväringssystemet efter erfarenheter från Napoleonkrigen om behovet av massarméer. · År 1901 infördes den allmänna värnplikten med garnisonering av förbanden.
Om vi för en stund lämnar trätan om 1 miljard hit eller dit till försvaret och i stället ser till innehållet skall man finna en ambition att förnya och förbättra försvaret i en sådan omfattning att man med rätta kan kalla det kommande försvarsbeslutet för ett historiskt vägval. Det känns rätt på tröskeln till både ett nytt sekel och ett nytt millennium. Fru talman! Grundvalen för Sveriges försvars- struktur måste alltid vara den hotbild som föreligger i närtid eller som kan förutses i ett längre perspektiv, grundat på en geopolitisk verklighet. Som flera talare sagt förut i denna debatt har det säkerhetspolitiska läget i Europa generellt sett förbätt- rats kontinuerligt efter det kalla krigets slut och bil- dandet av EU. Detta har också slagits fast av en, i det avseendet, enig försvarsberedning. Denna generella bild störs givetvis av den pågå- ende konflikten på Balkan, men i ett nordeuropeiskt perspektiv kvarstår nog ändå bedömningen att den säkerhetspolitiska situationen avsevärt förbättrats. Det som händer i Kosovo snarare bekräftar För- svarsberedningens slutsatser, att risken för storkrig är försumbar medan risken för s.k. regionala krig har ökat. I det sammanhanget bör det naturligtvis noteras att det inte anses finnas något militärt hot mot vår del av Europa. Under de närmaste tio åren är ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige inte möjligt att genomföra, men det förutsätter att Sverige har en grundläggande försvarsförmåga. Vi kan dock inte helt avskriva väpnade angrepp mot begränsade mål i Sve- rige. Två typer av hot har fått ökad aktualitet. Det ena handlar om hoten från kärnvapen och från biologiska och kemiska vapen. Riskerna har ökat för att andra aktörer än stater, t.ex. terrorister, kan producera eller komma över dessa vapen. Det sänker på ett drama- tiskt sätt tröskeln för dessa vapens användning. Det andra hotet är informationskrigföring. Vårt datoriserade samhälle är redan i fred sårbart för data- virus och s.k. hackers. Bara under den här våren har vi lärt oss att frukta både Melissa och CIH-viruset. Det finns många exempel på att datornätverk kan slås ut av s.k. mejlbombning. Dessa och andra metoder att lamslå datorberoende system kan användas också för icke-militära angrepp från stater och terroristorgani- sationer. De som kritiserar de aviserade besparingarna på Försvarsmaktens område gör det ofta utifrån ett osä- kert framtidsperspektiv. Det har vi också hört i dag. Man hävdar att vi inte kan veta hur det är i Europa och fem eller tio år, vilket i och för sig är sant. Man jämför ofta med situationen före första och andra världskriget och påvisar att den tidens politiker inte beaktade signalerna och heller inte vidtog upprust- ningsåtgärder i tid. Med andra ord skulle anpass- ningskonceptet inte ha någon trovärdighet enligt kritikerna. Som historiker har jag stor respekt för den kriti- ken. Jag vill t.o.m. bekräfta den vad avser det histo- riska skeendet, så var det. Men betyder det att detta historiska betraktelsesätt är relevant i vår tid? Jag tror inte det. I dag har vi på ett helt annat sätt tillgång till information och underrättelser. IT och mediesamhäl- let har inneburit att ingen nation kan förbereda en aggressiv utrikespolitik i lönndom. I vårt geopolitiska närområde har de tidigare tota- litära systemen ersatts av en gryende demokrati, vil- ket i sig är ett avgörande hinder för krig. Första världskriget utkämpades mellan delvis totalitära, eller i varje fall odemokratiska, kejsardömen och monarki- er. Andra världskriget var en kamp mellan fascistiska diktaturer och västerländsk demokrati och humanism. Nej, den historiska parallellen håller inte vid en intellektuell analys. Det faktum att det pågår en mili- tär konflikt i Europa just nu är givetvis ett memento. Det finns givetvis också en risk för att en regional konflikt kan spridas geografiskt och trappas upp. I det sammanhanget måste det slås fast att det ankommer på den permanenta försvarsberedningen att på ett ansvarsfullt sätt följa utvecklingen på Balkan och i vårt omedelbara närområde och förutsättningslöst göra de säkerhetspolitiska bedömningar som situatio- nen kräver. Skulle man vid en sådan analys finna att den sä- kerhetspolitiska situationen avsevärt försämrats sedan bedömningen i vintras måste man givetvis överväga att återföra resurser till försvaret. Detta är ett trovär- dighetskrav för den s.k. anpassningsdoktrinen, men också ett trovärdighetskrav på oss försvars- och sä- kerhetspolitiker. Fru talman! Det är i detta sammanhang också viktigt att notera att överbefälhavaren i grunden har samma uppfattning - dvs. givet att den säkerhetspoli- tiska analysen är riktig får vi ett mycket bra försvar för de resurser som regeringen och förhoppningsvis även riksdagen är beredda att anvisa för den kom- mande försvarsbeslutsperioden. Överbefälhavaren hävdar vidare att vi i modern tid inte haft ett bättre tillfälle att omstrukturera eller ominrikta försvaret till de krav som kommer att stäl- las på våra väpnade styrkor det kommande århundra- det. Det må gälla IT-hot, långräckviddiga vapen, skydd av infrastruktur, rörlighet över stora ytor och inte minst vår förmåga att uppträda i internationella sammanhang i samverkan med andra nationer. Det är för övrigt överbefälhavarens och Försvar- smaktens Vision 2010 som ligger till grund för den ominriktning som vi står inför, och det som överbe- fälhavaren efterfrågar kommer alltså att genomföras. Det är beklagligt och förvånande att Moderaterna och Kristdemokraterna har lämnat Försvarsberedningen. Det blir rent utav gåtfullt när man läser Alf Svenssons pressmeddelande där det framgår att Kristdemokra- terna vill delta i arbetet med säkerhetspolitiska analy- ser. Jag vore tacksam om Åke Carnerö måhända kan förklara hur man resonerar. Fru talman! Eftersom det i princip råder enighet om vad försvaret skall kunna göra är det också be- klagligt att vi inte kunnat nå en bredare enighet om de ekonomiska ramarna. Men när man nu ser de ekono- miska alternativen från i varje fall Folkpartiet och Kristdemokraterna börjar man undra om det verkligen är ekonomin som spökar. Det kanske är så att taktiken förbjuder varje sam- arbete med regeringen. Nu visar det sig att Folkpartiet och Kristdemokraterna har 1 miljard mer än Centern och Socialdemokraterna för år 1 av den nya försvars- beslutsperioden. Det är 1 miljard kronor mer i en försvarsram på drygt 40 miljarder kronor per år. Man skall inte kalla 1 miljard för nålpengar. Det kanske mer verkar vara symbolpengar. Jag skulle gärna vilja fråga Runar Patriksson och Åke Carnerö hur man vill använda den extra miljarden. Jag måste också i sista minuten svara på den di- rekta fråga som Lars Ångström ställde till Centern och till mig beträffande andelen försvarsmateriel, och bl.a. JAS-systemet. För det första är det kanske lite tidigt att kommentera försvarsmaterieldelen. Som vi har hört tidigare kommer ÖB med en materielplan i juni. Det kanske vore praktiskt att invänta den. Det fastslås i betänkandet att vi behöver egen kompetens inom strategiska materielområden. Det gäller områden som är specifikt svenska, kräver hög sekretess och områden som behövs för anpassnings- doktrinen. Man pekar bl.a. ut telekrigföring, under- vattensteknik, signaturanpassning, JAS-system, be- folkningsskydd, IT och NBC-skydd, för att ta några exempel. Jag vet inte om det räcker som förklaring till Lars Ångström. Jag kan dela uppfattningen att det i närtid måhända är en obalans i förhållandet mellan för- svarsmaterielkostnader och personal- och utbild- ningskostnader. Men låt oss se det i ett långsiktigt perspektiv. Det tar tid att svänga om skutan. Som alla vet är många av dessa materielprojekt bundna i kon- trakt som kan vara både kostnadskrävande och svåra att häva. Låt oss i den här frågan invänta ÖB:s mate- rielplan. När det gäller Lars Ångströms fråga till mig be- träffande miljösoldater och miljöbrigad vill jag bara hänvisa till att gällande lagstiftning är entydig. Den medger inte inskrivning och utbildning av värnplikti- ga för dessa ändamål. Här är det bara att hänvisa till Pliktutredningen, som måhända kan komma med förslag till ändringar. Med dagens lagstiftning är det inte möjligt. Fru talman! Centerpartiet vill medverka till att gö- ra ett bra försvar bättre och avpassat för framtida hot och uppgifter. Det är grunden för vår försvarsöver- enskommelse med regeringen och för vårt långsiktiga engagemang i försvarsfrågan. Försvars- och säker- hetspolitiken är fundamentet för den nationella suve- räniteten. För mig och Centerpartiet är det otänkbart att reducera svensk försvarspolitik till ett politiskt spel. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reservationer- na.
Anf. 64 RUNAR PATRIKSSON (fp) re- plik: Fru talman! Erik Arthur Egervärn frågar vad Folkpartiet vill ta sig till med den miljard vi har ut- över vad som finns i uppgörelsen mellan Centern och Socialdemokraterna. 1 miljard är inte lite pengar för Folkpartiet, det vill jag nog påstå. Jag tror nog att Erik Arthur Egervärn är klar över att det är Folkparti- ets linje om ett vassare försvar som är innebörden i vår miljard. Det var faktiskt så att vi vid tiden för uppgörelsen hade mer omställningspengar, pengar som vi nu från Folkpartiet har flyttat. En del har vi flyttat över till vägpengar, något som vi anser vara regionalpolitiskt viktigt med tanke på hur vissa regioner kan drabbas av försvarsuppgörelsen. Förutom den miljard som är kvar finns det ytterli- gare pengar genom att vi också vill ha ett lägre värn- pliktsintag. Det gör att våra pengar är mer än 1 miljard. Och de skall användas till materielförsörj- ning. Då går vi inte in på några enskilda objekt, men det har ju nämnts Bamseprojektet m.m. som vi anser måste prioriteras om vi skall fortsätta med t.ex. JAS- projektet, som vi hoppas i vårt parti. Materielanskaffning och ett vassare militärt för- svar är alltså vad miljarden, plus de pengar som ligger i ett minskat intag till värnpliktsutbildning, innebär.
Anf. 65 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re- plik: Fru talman! Jag vet inte om det var ett direkt svar på min fråga. Jag ville ha ett konkret besked om hur den här miljarden skall användas. Jag kan i och för sig förstå att det kan vara svårt för Runar Patriksson att exemplifiera och specificera. Vi väntar ju, som jag har sagt tidigare, på överbefälhavarens egen materiel- plan. Runar Patriksson har ju tidigare i ett inlägg sagt att Centerns och Socialdemokraternas uppgörelse inte har orkat ända fram. Då kan man fundera lite grann på vad det betyder. Om man säger att vi inte har orkat ända fram med besparingarna så tyder det väl närmast på att man skulle vilja göra ännu hårdare besparingar själv. Jag vet inte om det är avsikten i Runar Patriks- sons formulering om att man inte har orkat ända fram. Det kunde kanske vara bra att även få en förklaring på det. Vad menas med att vi inte orkat ända fram?
Anf. 66 RUNAR PATRIKSSON (fp) re- plik: Fru talman! Jag tyckte nog att jag svarade på den frågan. Folkpartiet har hela tiden, även i förhandling- arna, hävdat att materielsidan måste stärkas. Ett vas- sare försvar innebär att miljarden används till materi- elanskaffning. Eftersom vi sitter kvar i beredningen och inte vill låsa positionerna i dag kan vi inte svara närmare än så. Men vi behöver mer pengar till försvarets om- ställning, och vi är kritiska till det sätt på vilket man löste problematiken omkring anslagsförordningen och teknikfaktorerna. Vi var på väg att få en bättre lös- ning. Det är materielsidan vi är inne på, och det kommer väl vad jag förstår att diskuteras längre fram i försvarsberedningen och utskottet.
Anf. 67 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re- plik: Fru talman! Om man vill nå någonstans, och så får man väl tolka Runar Patrikssons formulering om att man vill nå ända fram, måste man väl ändå på något vis vara med? För Centern har det varit väsent- ligt att fullfölja de beslut som fattades 1995 och 1996 i de beslut som fattas nu 1999 och 2000. Det förefal- ler egendomligt mot den här bakgrunden att man på något vis tycks vara överens om målet. Det gäller bara att målet inte har nåtts i tillräckligt god tid eller nog hastigt, om jag tolkar Runar Patriksson rätt. Då vore det mer logiskt att delta i det här försvarsbeslu- tet.
Anf. 68 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Jag vill tacka Erik Arthur Egervärn för att han tog sig tid att svara på min fråga i anföran- det. Men jag är fortfarande lite rådvill. Erik Arthur säger att det är långa kontrakt som ligger fast. Men det finns ju möjligheter att omförhandla kontrakt. Det finns möjligheter att gå bort från överenskommelser. Även om det är förknippat med vissa kostnader inne- bär det på lång sikt besparingar. Jag får inte riktigt Centerpartiets politik att gå ihop om man nu prioriterar materielinköp trots att vi enligt försvarsministern har ett av Europas mest mo- derna försvar. Om man prioriterar materielinköp innebär det att man måste skära ned mer på rege- menten. Att lägga ned regementen - onödigt många och onödigt snabbt - för att man hellre vill ha vapen får jag inte att gå ihop med att Centern är ute och talar för att hela landet skall leva. Man säger en sak, men politiken i praktiken leder till något helt annat. Jag skulle vilja ha lite mer utrett hur Centerpartiet tänker och hur man förklarar detta för de kommuner som kommer att drabbas.
Anf. 69 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re- plik: Fru talman! Jag vill gärna upprepa vad jag för- sökte svara Lars Ångström. För det första delar jag uppfattningen att det kan finnas en obalans i närtid mellan materielkostnaden, materielandelen, i för- svarsbudgeten och andelen som går till personal och utbildning. Men låt oss som sagt se det lite grann på sikt. Vi har fattat ett beslut 1995/96. Vi fattar ett nytt beslut nu 1999/2000. Det kommer ytterligare ett för- svarsbeslut om några år. Låt oss se det i ett historiskt perspektiv så kanske den här eventuella obalansen kan komma att rättas till. Vi kan ju inte bortse från det faktum att vi har kontraktsbundna serier med industrin. Det måste ju vara någon ordning även i det här sammanhanget. Det är, som jag sade, så att det finns ett antal strategiska materielområden där det i såväl Försvars- beredningen och regeringens proposition som betän- kandet uttrycks att den här kompetensen måste finnas utifrån speciellt svenska förhållanden. Det gäller saker som krävs för anpassningsdoktrinen osv. Sedan finns det ett antal sådana här materielprojekt uppräk- nade. Slutligen: Låt oss nu invänta överbefälhavarens materielplan om en månad.
Anf. 70 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Det hjälper ju inte de kommuner som kommer att drabbas om man ser det här på lång sikt. Jag tror att det är mer vett och reson i att avbeställa än i att fullfölja JAS-projektet och i stället lägga ned regementen i något lugnare takt - just för att kunna hantera situationen lokalt. Jag förstod inte heller riktigt Centerpartiets reso- nemang när det gäller miljöbrigader. Visst är det så att lagstiftningen i dag hindrar upprättandet av in- satsenheter för att hantera miljökatastrofer nationellt och internationellt. Men det kan ju inte vara ett argu- ment för att behålla det som det är. I så fall är det väl, som Miljöpartiet har förespråkat, anledning att ändra lagstiftningen. Jag har själv hört centerledaren Lennart Daléus tala i positiva ordalag omkring miljöbrigader. Det överensstämmer lite med den miljöprofil som Centern gärna vill ha. Men när det kommer till praktisk hand- ling avslår man Miljöpartiets motion om att sätta upp en sådan här miljöbrigad och se till att ändra lagstift- ningen så att det blir möjligt. Jag förstår inte riktigt hur retoriken utåt i samhället går ihop med den prak- tiska handlingen här i kammaren.
Anf. 71 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re- plik: Fru talman! Jag har hänvisat till gällande lagstift- ning, som är entydig på det här området. Vi kan inte med dagens pliktlagssystem ta ut ungdomar till ut- bildning för de här ändamålen och skicka ut dem i internationell tjänst eller annan sådan verksamhet. Det går alltså inte att pliktutbilda folk för att sanera oljeutsläpp även om det vore önskvärt. Jag hänvisar, som jag sade tidigare, till Pliktutred- ningen. Om man där kommer fram till att detta är en rimlig förändring får man återkomma med en begäran om lagstiftning som tillgodoser de här kraven. Per- sonligen är jag inte alls främmande för detta. Jag bara hänvisar till att läget just nu är sådant att vi inte kan använda gällande lagstiftning för det här. Låt oss vänta på Pliktutredningens syn först. Sedan åter till materielfrågan. Lars Ångström ställer här förbandsorter mot industriorter. Jag vet inte vad som är bättre eller sämre i det sammanhanget. Det du säger är att det inte spelar någon roll om det bli arbetslöshet i industriorterna bara vi kan behålla arbetstillfällena i förbandsorterna.
Anf. 72 OLLE LINDSTRÖM (m): Fru talman! Dagens betänkande med anledning av regeringens proposition Förändrad omvärld - omda- nat försvar lämnar mycket övrigt att önska. För att förstå den halvering av Försvarsmakten som blir resultatet av Socialdemokraternas och Centerns för- svarsuppgörelse måste man titta tillbaka lite grann och se vad som har hänt sedan 1994. Jag kommer därför i mitt anförande att först ta upp handläggningen av försvarspolitiken och hur den påverkat Försvarsmaktens ekonomi. Därefter skall jag mycket kort kommentera försvarets förmåga samt totalförsvarsplikten. När det gäller handläggningen av försvars- och säkerhetspolitiken kan jag konstatera att Socialdemo- kraterna och Centern har gått ifrån en ordning som gällt i Sverige under efterkrigstiden. Det har ju varit vanligt att de flesta partierna i Sveriges riksdag kom- mit överens om hur det skall gå till. Inför varje försvarsbeslut t.o.m. 1992 års för- svarsbeslut har först, antingen genom försvarsbered- ningar eller genom kommittéer, säkerhetspolitiken avdömts; detta innan anslagsramar och försvarets förmåga handlagts. Sedan 1994 har tågordningen varit en annan. Först har den ekonomiska ramen satts. Därefter har för- svars- och säkerhetspolitiken mer eller mindre fått rätta sig därefter. Även om majoriteten i Försvarsbe- redningen inte varje dag medvetet sneglat på miljar- derna kan man inte undgå att påverkas av de direktiv om ekonomin som regeringen tidigare har lagt. Så har det också varit inför det beslut som skall tas i dag. Att handlägga försvars- och säkerhetspolitik på detta sätt är, åtminstone enligt min mening, oacceptabelt. Så till ekonomin. 1996 års försvarsbeslut resulte- rade förutom i nedskuret anslag med 4 miljarder kro- nor per år också i en obalans mellan uppgift och eko- nomi. Det ledde till minskad utbildning av verksam- het inom försvaret. Därefter fullföljde inte regeringen riksdagens beslut om kompensation till Försvar- smakten för ändringen av anslagsförordningen. Om det sedan gällde 2 eller 3 miljarder kronor per år kan vi lämna därhän men Försvarsmaktens planerade verksamhet och investeringar omkullkastades på mycket kort tid. I dag fullföljs raseringen av svenskt försvar ge- nom en nedskärning med ytterligare 4 miljarder kro- nor per år. Sammantaget innebär de senaste årens nedskärningar och dagens beslut att försvarets förmå- ga att försvara hela Sverige måste, och kan, starkt ifrågasättas. Enligt ÖB:s förslag/konsekvensbeskrivning, som lämnades häromdagen, reduceras både krigs- och grundorganisationen i en omfattning som borde oroa de allra flesta medborgare, politiker och andra i Sve- rige. Tidigare fanns det ett stort samförstånd om att fle- ra brigader skulle kunna operera i vinterklimat. Nu är risken stor att inte ens en brigad blir fullt vinterutbil- dad. Som norrlänning som vet vilka förhållandena är blir jag ännu mer oroad över att utvecklingen kan bli att bara ett fåtal soldater blir vinterutbildade. Risken finns att fördelen med sammanhållna gar- nisoner slås sönder när specialförbanden föreslås bli utbildade på endast en plats i Sverige. Det är att gå tillbaka till någonting gammalt som inte visade sig vara bra. Därför är det viktigt att närmare titta på detta inför höstens försvarsarbete. Vidare har vi föreslagit att hela det militära för- svarets personalförsörjning skall ses över. Jag skall helt kort beröra pliktfrågan. Vi måste snabbt få ett beslut när det gäller uttag- ning av ungdomar genom pliktlagen. De senaste årens förändringar dels genom besparingar, dels på annat sätt har inneburit att stora förändringar i antalet värn- pliktiga och kanske framför allt när det gäller de uppgifter som de är uttagna för inte har kunnat full- följas. De som med kort varsel fått besked om att de inte kommer att inkallas har missat kanske både värnplikt och civil utbildning. Det är naturligtvis otillfredsställande. Därför måste vi se till att vi har en pliktlag som fungerar. Dessutom kommer kanske bara en tredjedel, eller drygt det, av dem som mönst- rar att inkallas. Det är då också viktigt att få en rättvi- sa i det hela. Vi måste se till att också de värnpliktigas ekono- miska ersättning och meritvärdering ses över. I varje fall måste man kunna acceptera att man lever under en pliktlag. Orättvisan kan annars bli alltför stor, och förankringen och viljan när det gäller att gå en för- svarsutbildning kan också minska. Fru talman! Med detta korta anförande yrkar jag bifall till reservation 1 under mom. 2 men givetvis står jag bakom samtliga moderata reservationer.
Anf. 73 HÅKAN JUHOLT (s) replik: Fru talman! Moderaterna har ju några extra mil- jarder - hur många är inte redigt klart - att spendera. Då är frågan om det är som medierna beskriver - att, som Olle Lindström och andra moderater som åker runt och förklarar, i stort sett alla regementen kan räddas med just dessa miljarder. Eller är det så som Henrik Landerholm skriver i Svenska Dagbladet, nämligen att man måste använda de här medlen till att göra en snabbare omställning för att snabbare forma det nya försvaret? Skall man alltså hålla fast vid det gamla och rädda alla regementen med de extra mil- jarderna eller skall man använda pengarna offensivt för att gå mot det nya försvaret? Jag har med tillfredsställelse läst den moderata re- servationen, som bl.a. Olle Lindström har skrivit under: "Mycket av det gamla måste successivt fasas ut - - -." Vidare står det: "I stället för en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett renodlat kvalitetskoncept väljas." Detta ligger helt i linje med det som regeringen föreslår. Min fråga till Olle Lindström är: Räddar era extra miljarder de regementen som du är ute och räddar eller säkerställer de en snabb omställ- ning/omriktning av försvaret?
Anf. 74 OLLE LINDSTRÖM (m) replik: Fru talman! Ja, Håkan Juholt, vi från moderata försvarskommittén åker runt i landet för att besöka så många platser som möjligt. Det är en fullständigt felaktig bild som Juholt talar om här. På varenda plats som besöks - senast var Björn Leivik och jag i Eksjö - talar vi om att inte ens med de moderata extra mil- jarderna kan alla förband eller grundorganisationen bibehållas. Självklart står vi bakom det som står i reservatio- nen. Förändringen inom försvaret måste ske men inte på det sätt som Socialdemokraterna och Centern föreslår.
Anf. 75 HÅKAN JUHOLT (s) replik: Fru talman! Jag tror att detta är ett värdefullt klarläggande som man också i Olle Lindströms val- krets kommer att ha glädje av. Olle Lindström säger ju här i kammaren att även med moderat politik kommer ett stort antal regementen i landet att läggas ned, till förmån för den omställning av försvaret som Socialdemokraterna och Centern genomför men som ni vill genomföra snabbare. Det innebär alltså inte att ett par extra miljarder räddar regementena. Det tycker jag är ett klarläggande. Kanske har det inte varit full- komligt tydliggjort tidigare men tydligen skall det bli på nämnda sätt.
Anf. 76 OLLE LINDSTRÖM (m) replik: Fru talman! Från min sida har det hela tiden varit klarlagt hur det skall vara. Det som Juholt säger, att vi vill ha en snabbare förändring i den riktning som Socialdemokraterna och Centern har föreslagit, stämmer däremot inte. I övrigt kan jag trösta Juholt med att jag även i min egen valkrets vid varje tillfälle har sagt att ingen skall tro att samtliga förband eller regementen kan vara kvar.
Anf. 77 STIG SANDSTRÖM (v): Fru talman! Jag tänker koncentrera mig på JAS- problematiken i mitt anförande. De kommande tio åren är det tänkt att vi skall sat- sa 7 miljarder per år på JAS-projektet. Det motsvarar ca 40 % av materielanskaffningen per år, och det motsvarar ca 20 % av de totala försvarsutgifterna per år i tio år framöver. När det första JAS-beslutet togs 1982 var det som ett led i att stärka invasionsförsvaret. När vi i dag fortsätter på den inslagna JAS-vägen är motiven inte längre i första hand försvarspolitiska utan snarare försvarsindustriella, för att inte säga kommersiella. Förre försvarsministern, Tage G. Pettersson, tyck- er att vi bör sälja av 50 till 75 JAS-plan till Norge för att rädda hem några pengar. Nuvarande försvarsmi- nistern, Björn von Sydow, medger i en TT-intervju att egentligen behövs endast 60-80 flygplan för stridsbe- hov. Dessutom saknas i dag flygförare till de 200 beställda planen. Alla är i dag i princip överens om att JAS- kostymen är för stor, och man skulle kunna spara minst 10 % på försvarsnotan eller ca 4 miljarder kro- nor per år om vi satsar på ett flygförsvar som motsva- rar det angivna försvarsbehovet. Det är pengar som vi i stället kunde satsa på en kortare värnpliktsutbildning för pojkar och flickor eller föra över till den sociala infrastrukturen. Detta är också andemeningen i det brev som 54 höga arméchefer översände till ÖB den 13 april i vår. Även cheferna för marinen och flyget har sedan an- slutit sig till kritiken av JAS. Ändå motsätter sig ÖB och försvarsministern att ompröva JAS-projektet. Man sitter fast i klausul- och kontraktsträsket och tvingas låta penningen styra försvarspolitiken, trots att omprövningsbehovet är uppenbart. JAS-projektet har varit i blåsväder tidigare men har fått leva vidare. I februari 1989 havererade det första planet vid den sjätte flygningen och kritiken blev stark. I augusti 1993 havererade JAS 39 vid en flyguppvisning i Stockholm trots att det vid det laget hade framförts varningar och allvarlig kritik mot planet för dess tippinstabilitet och svaga motor. 1996 genomförde Riksrevisionsverket en granskning av ekonomin, som visade en kostnadsökning från 25 miljarder till 67 miljarder. I dag är planet förbättrat men lider fortfarande av många brister. Ekonomin är fortsatt ett problem. I det senaste numret av tidskriften TIFF, om tek- nisk information för flygmaterieltjänsten, kan vi läsa att JAS 39 fortfarande är ett omoget flygplanssystem, att bränsle- och luftsystem fortfarande är en källa till bekymmer, att databussarna som enligt tillverkaren aldrig skulle orsaka problem ändå gör det. Reserv- delsbristen är besvärande, och fortfarande saknas flera hundra underhållsföreskrifter för Gripen osv. Vi ser att bristerna också lett till att presumtiva exportländer avstått från att köpa planet. Närmaste intressent har hittills varit Lockhead i USA. Men deras spekulation består i att man vill ha den tvåsitsi- ga versionen, dvs. ett skolflygplan som marinen i USA behöver för att träna blivande piloter i olika roller, attack, jakt, flyg och spaning. Eller som gamle generalen Carl Björkman ut- trycker det i en debattartikel: Vad försvaret får för 100 miljarder kan med viss rätt betecknas som ett skolflygplan. Det krävs tillskott av många miljarder innan beteckningen JAS blir sann. Så har han uttryckt sig. Drömmarna om exportframgångar kommer med all sannolikhet att förbli drömmar, inte minst nu efter det massiva och grymma flygkriget i Kosovo och Serbien där västländernas försvarsindustrier ostört fått testa sina flygvapensystem i stor skala. Vad har JAS att sätta emot dessa konkurrenter? Från Vänsterpartiets sida har vi från första början varit kritiska till hela JAS-projektet. Vi menar att vi nu kommit till en kritisk brytpunkt där hela projektet bör tas under nytt övervägande. Dessutom anser vi det samhällsekonomiskt van- sinnigt att binda upp tusentals kunniga människor i en destruktiv och lågproduktiv verksamhet samtidigt som den civila industrin och högteknologiska tjänste- sektorn sägs ropa efter kvalificerad arbetskraft.
Anf. 78 HÅKAN JUHOLT (s) replik: Fru talman! Stig Sandström säger att drömmarna om exportframgångar förblir drömmar. Ja, inte blir det lättare av att ordföranden för riks- dagens tredje största parti åker till en av köparna och uppmanar denne att inte köpa de svenska flygplanen. Det var ett märkligt agerande som Sandströms före- trädare gjorde. Det uppmärksammades inte minst av president Mandela på hans besök här i Sverige. Man förstår inte av vilken anledning man i ett demokra- tiskt land som Sydafrika inte själv skulle ha mandat att fatta ett sådant beslut. Jag skulle alltså vilja fråga Stig Sandström: På vilket sätt möter man problemet med att drömmar riskerar att bli drömmar genom att man exempelvis uppmanar sydafrikaner att köpa franska eller ameri- kanska flygplan i stället för de svenska flygplan som de är intresserade av att köpa av oss?
Anf. 79 STIG SANDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Jag tror ju aldrig att Gudrun Schyman har uppmanat sydafrikanerna att köpa franska och andra flygplan. Däremot har hon klart sagt ifrån att det här naturligtvis är Sydafrikas egen sak att be- stämma. Det kan inte vi bestämma i Sverige. Jag tror att Håkan Juholt överdriver den här ambassadberät- telsen lite grann.
Anf. 80 HÅKAN JUHOLT (s) replik: Fru talman! Jag förstår att det är en besvärlig frå- ga för Sandström. Det är ju inte min tolkning som är det viktiga. Det viktiga är hur landet Sydafrika tolka- de det hela. Försvarsministern och presidenten tolka- de alldeles uppenbart det Schyman sade i Sydafrika som att de inte borde köpa JAS-flygplan. Därmed uppmanade hon underförstått till att köpa flygplan från något annat land. Det sydafrikanska parlamentet hade ju redan beslutat om att anskaffa flygplan och man var intresserad av svenska flygplan. Jag undrar om ett sådant agerande på något sätt kan förhindra att drömmar om exportframgångar fortsätter att vara just drömmar. Nej, ett sådant age- rande från Vänsterpartiet, det tredje största partiet i kammaren, är faktiskt direkt kontraproduktivt och riskerar att markant försvåra våra möjligheter att sälja detta flygplan.
Anf. 81 STIG SANDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Det känns lite konstigt att debattera någonting som man bara har via hörsägen. Jag vet själv vad Gudrun har sagt, och det stämmer inte med den bild som Håkan Juholt har gett här. För egen del kan jag bara säga att självfallet har varje nation rätt att hålla ett visst flygförsvar. Det har Sverige, det har alla länder. Man har rätt att bevaka sitt territorium. Självfallet har Sydafrika rätt att byta ut gamla plan mot nya. Personligen har jag ingenting emot om man köper JAS. Det är, som sagt var, en gökunge i försvarsboet som kostar enorma pengar. Kan vi rädda hem några kronor är väl inte det helt fel. Nu är det tyvärr så att Sverige har väldigt dålig rabatt när vi lyckas sälja planen, endast 1 %. Det är ju skandalöst lågt med tanke på de ansträngningar man lägger ned på att sälja planen åt Wallenberg.
Anf. 82 HENRIK LANDERHOLM (m) re- plik: Fru talman! Jag vill å det kraftigaste vända mig mot Stig Sandströms beskrivning av JAS-projektet och de brister man påstår att systemet har. Systemet, som man fattade dubbla beslut om 1982, har ju visat sig vara en kombination av tillräck- liga prestanda och ett mycket lågt pris. Framför allt är det på exportmarknaden av stort intresse att planet kan hanteras på ett ganska enkelt sätt också av värn- pliktig personal på marken. Det är också ett plan som har låga drifts- och underhållskostnader, inte minst jämfört med de flygsystem vi själva har haft tidigare men också med dem som flygplanet konkurrerar med. När det gäller planets framtid är det lätt att hålla med om att fortsätter vi inte att satsa på projektet är det självklart att det kommer att få brister i de olika roller som det har. Det är klart att det behöver utrust- ning. Varnar- och motmedelssystem är ett exempel, radarjaktrobot ett annat. Taurus, dvs. ett preci- sionsvapen med medellång räckvidd för att ge attack- kapacitet, behövs också. Det är min uppfattning att vi för att åstadkomma detta bör stå fast vid det beställda antalet flygplan. Detta måste vara avsevärt svårare för socialdemokra- terna, som kanske kunde förutsätta att man avsåg att minska försvarsekonomin och därmed åstadkomma den obalans som åtminstone jag upplever finns i det ÖB-underlag som presenterades i förra veckan. Det var faktiskt Thage Peterson som var för- svarsminister när JAS-kontraktet slutligen skrevs på 1997. För att kunna se till att projektet får en lång levnad är följande enligt min mening särskilt viktigt: 1. att göra klart att vi även fortsättningsvis satsar på det, 2. att se till att de detaljer för att fullända systemet som jag har talat om verkligen också köps in och 3. att inte bejaka den nedskärning av förslagsansla- gen som innebär att de övriga försvarsgrenarna får betala priset för satsningen på det här systemet.
Anf. 83 STIG SANDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Jag vill börja med att hålla med Hen- rik Landerholm om att JAS Gripen är ett väldigt lätt- fluget plan, som är populärt bland piloterna. Det är omvittnat att de gillar att flyga med planet. Men Hen- rik Landerholm räknade upp en massa brister som jag själv inte hade med i mitt inlägg: sådant som fattas, sådant som behövs och sådant som kostar ytterligare miljarder, som Carl Björeman tar upp här, för att vi skall få ett färdigt plan. Dessutom vet vi att det inte heller är Natokompa- tibelt, vilket naturligtvis försvårar exporten. Om vi skall vara riktigt konsekventa och bara satsa på JAS, skall vi väl gå med i Nato, men inte ens då är det säkert att vi får sälja planet, eftersom USA där kan lägga in veto mot det. Jag tror faktiskt att vi har kommit fram till en brytpunkt där hela det här projektet behöver ses över. Det blir för dyrt för ett litet land att tävla med stor- makterna. Vi får också se hur läget är efter Kosovokriget, där vapenindustrin har fått göra massiva testningar, och vart utvecklingen av planen då kommer att gå. Vi kan vara väldigt glada över att JAS inte har kommit med i de sammanhangen, och jag tycker att det skall fortsätta att vara så. Men låt oss gärna exportera JAS som skolflyg- plan. Vi kan även låta norrmännen få köpa det.
Anf. 84 HENRIK LANDERHOLM (m) re- plik: Fru talman! Stig Sandström tog i sitt inledande anförande upp frågan vad svenska staten tjänar på att sälja JAS Gripen. Den kanske viktigaste vinsten är att vi kan dra ut på takten i våra egna leveranser och på det sättet minska den momentana ansträngningen på försvarsbudgeten. Det vore en välgärning. När det gäller interoperabiliteten lämnar planen i delserie 3 inget övrigt att önska. Tvärtom marknads- förs planet nu inom ramen för samarbetet mellan Saab och BAe. Det senare företaget både ägs och drivs i ett Natoland. Jag bedömer att flygplanet har stora möjligheter på exportmarknaderna, eftersom kombinationen av pris och prestanda är mycket för- delaktig. Många, framför allt mindre, länder har inte råd att satsa på flygplan av den storlek, dignitet och kostnad som bl.a. prövas just nu i Kosovo.
Anf. 85 STIG SANDSTRÖM (v) replik: Fru talman! Ja, det är viktigt att vara stark i tron. Jag konstaterar bara att Björn von Sydow själv har sagt att vi egentligen behöver bara 60-80 flygplan för vårt behov. Vi har alltså beställt alldeles för många. Att bara hoppas på att det skall kunna bli några oana- de exportframgångar framöver tycker jag är mindre väl betänkt. Jag har dessutom i senaste numret av Ny Teknik sett att man redan håller på att satsa på en efterträdare till JAS - ett pilotlöst plan, som Saab i Linköping har jobbat länge med. Också detta är ett tecken på att JAS inte ligger helt i framkanten. Framtidens plan blir nog förarlösa plan med samma kapacitet som den som JAS har i dag. Jag vidhåller alltså min kritik av JAS. Jag tycker att det är bra att jag har fått framföra den här. Jag är inte heller förvånad över att jag har fått mothugg, men vår inställning är den att detta är en gökunge i försvarsboet.
Anf. 86 MARGARETA VIKLUND (kd): Fru talman! De flesta bedömare anser att ett inva- sionshot mot Sverige för närvarande inte är över- hängande. Regeringen anser inte heller att ett inva- sionshot skulle kunna utvecklas under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har kvar en grundläggande för- svarsförmåga, som vi alldeles nyss hörde försvarsmi- nistern säga. Men någon förklaring av vad en grund- läggande försvarsförmåga är har jag varken hört eller sett. Här kommer väl ett av problemen i den här de- batten, nämligen att det saknas en grundläggande analys av hoten och möjligheterna och behoven av att möta dem, så att angripare verkligen blir bemötta och avväpnade. Den hotbild som har tagits fram beskri- ver, som jag ser det, inte Sverige som en del i ett större internationellt sammanhang. Fru talman! Det skulle vara intresssant att få veta vad som egentligen menas med en grundläggande försvarsförmåga. Var ligger gränsen för den uppåt och nedåt? Kan möjligen socialdemokraterna ge ett svar på den frågan? Som lekman men ändå ansvarig politiker anser jag att det fordras en mycket god ana- lys av situation, hotbild och Sveriges möjligheter att försvara sig om det skulle behövas, dvs. om det som många anser obefintliga hotet blir ett befintligt hot. Den säkerhetspolitiska bedömningen måste sättas in i ett större internationellt perspektiv med utblick inte bara mot Östersjön. Sverige måste ses som en del av det Europa som vi säger oss vilja ha gemenskap med och delaktighet i. Fru talman! Jag är beredd att hålla med generalin- spektören för armén när han i ett yttrande säger: "De förändringar som nu avses att genomföras inom För- svarsmakten får ej medföra att vår nationella för- svarsförmåga på kort, medellång eller lång sikt äventyras." Men risken är enligt samme talesman stor för att så blir fallet. I kristdemokraternas motion med anledning av re- geringens proposition 1998/99:74 Förändrad om- värld - omdanat försvar framhåller vi bl.a.: "I sin bedömning av det säkerhetspolitiska läget tar rege- ringen dock inte tillräcklig hänsyn till den spända situation som uppkommit i och med krigen på Balkan under 90-talet, Irak-krisen eller situationen i Turkiet. Det spända läget mellan olika länder i forna Sovjet- unionen och situationen i Barentsregionen måste också påverka den säkerhetspolitiska omvärldsbe- dömningen. Även om en jämförelse av det säkerhetspolitiska läget före och efter det kalla kriget utfaller till fördel i en framtidsprognos, går det inte att slå sig till ro. Makt- och styrkeambitioner kan ta sig andra uttryck och ge andra hotbilder än de traditionella. För att ge landet ett fullgott försvarspolitiskt skydd måste därför de traditionella säkerhets- och försvarspolitiska ställ- ningstagandena även inkludera annorlunda, oväntade och komplexa hot. Det kan exempelvis vara miljöför- störelse av dumpat kärnavfall, läckande atomdrivna u-båtar och kärnkraftverk, kärnvapen och missiler i orätta händer, terrorverksamhet, sabotage etc. Sveri- ges allt större militära internationella engagemang kan också komma att innebära konfrontationer med andra länder och grupper. För ett gott försvarspoli- tiskt skydd måste även dessa faktorer medräknas i hotbilden." Fru talman! Vi kristdemokrater har med stort in- tresse - något som jag nämnt tidigare i dag men gärna vill upprepa - tagit del av överbefälhavare Owe Wiktorins hemställan till regeringen om att regering- en skall ompröva den gällande säkerhetspolitiska bedömningen och därmed sammanhängande plane- ringsförutsättningar och att det görs före beslut om försvarets inriktning. Detta med tanke på bl.a. situa- tionen på Balkan, vilken enligt ÖB måste ges en för- nyad säkerhetspolitisk bedömning. Såvitt jag kan förstå är försvarsministern inte helt avvisande till denna hemställan, som också flera andra militära ledare förespråkar. Det går inte att bortse från Sveriges alltmer ökan- de europeiska engagemang, vilket naturligtvis också påverkar den säkerhetspolitiska hotbilden. Fru talman! Självklart skall Sverige ha ett försvar i tiden, anpassat till den eller de hotbilder som finns och med beredskap att internationellt tjänstgöra fredsbevarande och fredsskapande. Jag ser fredsfrågan och försvarsfrågan som oer- hört viktiga. Det får inte bli så att långa år får plikta för stunder av oförstånd och kortsiktighet. Fru talman! I propositionen nämner regeringen hot som är direkt riktade till det civila samhället. Regeringen drar dock inte andra konsekvenser av detta konstaterande än att föreslå att en särskild utre- dare skall tillsättas. Vi kristdemokrater anser att en förutsättning för en planering av totalförsvaret, inklu- sive civilförsvaret, är att en sådan utredning, som bör vara parlamentarisk och ha klart angivna mål och tidsramar, skyndsamt igångsätts. När det gäller att forma ett civilt fungerande för- svar finns mycket kunskap att hämta från exempelvis Sarajevo. Där levde människor belägrade, omringade och beskjutna under flera år. Det som bl.a. räddade dem var att det civila samhället organiserade sig, enligt min tolkning, med målsättningen Sarajevos överlevnad. När situationen var som svårast och det offentliga systemet mer eller mindre rasade ihop, växte det snabbt upp ett frivilligt nätverk eller system som tog tag i olika verksamhetsområden. Det gällde barnomsorg, äldrevård, sjukvård, social omvårdnad, kulturliv m.m. Många frivilliga anmälde sig. Vad jag menar med detta är att det civila samhäl- let i sig har en inneboende dynamik som måste kunna tas till vara då alla telekommunikationer har upphört, det elektriska systemet slagits sönder, vatten och avlopp slutat att fungera, värmeledningarna slagits ut osv. Fru talman! Hotbilden för det civila samhället är ganska dyster. Men det är svårt att avgöra varifrån hoten kan komma och vilka konsekvenserna kan bli om de verkställs. Infrastrukturen med elförsörjning, telekommuni- kationer och informationsteknik är sårbara och utsatta områden. Eftersom hoten är oförutsägbara kommer också civilbefolkningen att vara mycket utsatt och sårbar. Det civila försvaret måste ha en nyckelroll i det framtida försvaret. Fru talman! Regeringen har mycket knapphändigt belyst specificering av och förslag om hur in- frastrukturen kan skyddas. Visserligen talas det om att säkerheten måste utvecklas och systemen ses över, men några direkta förslag om hur detta skall ske finns inte. Det talas om att enskilda enheter och verksam- heter själva måste ordna sitt försvar, samtidigt som regeringen helt konkret pekar på behovet av exem- pelvis reservaggregat för elförsörjningen. Men även dessa aggregat föreslås att olika verksamheter själva skall anskaffa, eventuellt i samarbete med kommu- nerna. Vi kristdemokrater anser att skyddet för telekom- munikationerna snarast måste bli i sådant skick att de kan fungera vid ett väpnat angrepp. Den av regering- en planerade inriktningen på åtgärder för att garantera säkerheten i telenäten måste således snarast påbörjas. Fru talman! Vi anser inte att den bristande till- gången på personella bevakningsresurser, som rege- ringen anger, skall vara ett skäl för att inte skydda viktiga anläggningar inom elförsörjningen. En sådan brist måste också med det snaraste kunna avhjälpas. Bevakningen av den sårbara elförsörjningen måste intensifieras, så att den skyddas från såväl angrepp från nära håll som från precisionsbekämpning med luftburna vapen med lång räckvidd. Fru talman! Sammanfattningsvis så här långt krä- ver kristdemokraterna en grundläggande analys av de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen, dvs. hur civilbefolkningen kan skyddas och användas för att samhället skall fungera i krissituationer. I detta sammanhang bör också försörjningsberedskapen och behoven av skyddsrum utredas. Den offentliga sek- torns plats måste belysas i detta arbete, dvs. sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. Polis- och brandväsen- de ingår också i den bilden liksom integrering av räddningstjänsten i civilförsvaret. De frivilliga orga- nisationernas plats i detta arbete måste vara en viktig utgångspunkt. Fru talman! Kristdemokraterna anser dessutom att den nya hotbilden för det civila samhället och en förändrad organisation kräver en samlad översyn av ledningssystemet. Det vidgade säkerhetsbegreppet och avsikten att använda totalförsvarsresurser inom ett brett spektrum av extraordinära händelser gör att det civila och det militära ledningssystemet måste ses i ett sammanhang. Utgångspunkten skall vara att totalförsvarskonceptet skall utvecklas genom en så långt möjligt samordnad civil och militär ledning i hela skalan från fred till krig. Hänsyn bör tas till var- dagsförhållandena, förmågan till anpassning och kravet på snabbhet i beslutsfattandet. Dessutom bör risken för informationskrigföring beaktas. Länsstyrel- sernas kompetens i totalförsvarsfrågor måste säker- ställas, liksom god förankring hos de frivilliga för- svarsorganisationerna. Den översyn med parlamentarisk insyn som avise- ras när det gäller ledningssystemet bör genomföras snabbt, så att beslut kan fattas samordnat och i takt med den övriga omstruktureringen av grund- och krigsorganisationen. Några större förändringar när det gäller ledningsfrågan bör därför inte genomföras i närtid. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 13 un- der mom. 13 gällande mål för det civila försvaret m.m.
Anf. 87 BJÖRN LEIVIK (m): Fru talman! Som tidigare nämnts delar vi mode- rater uppfattningen att det finns goda skäl för en översyn och förnyelse av försvaret. Men vi kan under inga omständigheter godta de orimliga konsekvenser- na av regeringens budgetförslag. Vill man vara förstående och vänlig, vilket i de flesta fall är en god egenskap, kan man förklara rege- ringens förslag med att regeringen inte insåg vilka allvarliga följder förslaget skulle få. Är man mer realistisk, vilket även det är en egenskap att föredra, inser man att den framlagda ramen för Försvarsmak- ten inte har med kloka bedömningar och sund för- svarspolitik att göra, utan är en eftergift till försvars- fienderna för att säkerställa fortsatt maktinnehav. ÖB har som första punkt i sin hemställan föresla- git att en omprövning görs av den gällande säkerhets- politiska bedömningen och den därmed samman- hängande planeringsförutsättningen. ÖB, liksom de flesta seriösa analytiker, inser nämligen att den säker- hetspolitiska bedömning som regeringen presenterat inte stämmer med nuvarande faktiska situation. Säger regeringen nej till en omprövning eller bortser från konsekvenserna av en annan bedömning, innebär det att det svenska försvaret planeras utifrån felaktiga förutsättningar. Fru talman! En av de viktigaste utgångspunkterna för att över huvud taget genomföra en bantning och omstrukturering av försvaret är möjligheterna till anpassning och tillväxt, om hotet ökar eller riskerna förändras. Regeringen skriver själv i propositionen att för- ändringar av hot och risker bedöms kunna ske snab- bare nu än under det kalla kriget. Enligt vår bedöm- ning kommer försvaret inte att ha kompetens och styrka att möta dessa hot och risker, om nu föreslagen ram blir verklighet. Om vi under en tidshorisont på 10-15 år är säkra på en stabil och positiv utveckling i vår omvärld, kan man till nöds acceptera neddragningarna. Men vem är här beredd att garantera en sådan utveckling? Återkommande har vi moderater kritiserat de bristfälliga förberedelser som gjorts för att ge anpass- ningsteorin ett reellt innehåll. Man kan på goda grun- der misstänka att denna filosofi endast är en ursäkt för att kunna genomföra stora nedskärningar. Varken myndigheterna eller regeringen har givit anpassningsfilosofin ett så konkret innehåll att plane- ringen utgjort en trovärdig grund för tillväxt respekti- ve ändrad inriktning. Enligt vår mening skall varje försvarsorganisation innehålla komponenter som gör att försvaret snabbt och effektivt kan anpassas till förändrade förutsätt- ningar i omvärlden. Fru talman! Möjligheterna till anpassning blir mycket begränsade om detta förslag blir verklighet. I propositionen beskrivs de svårigheter som finns inför beslut om successiva anpassningsåtgärder. Det krävs en stor mängd underrättelseinformation för att upptäcka svaga signaler. Förändringar i små steg är svåra att tolka innan det blir alltför sent. Det finns betydande svårigheter att förutspå händelseutveck- lingar som avviker ifrån senare års mönster. Precis som regeringen själv säger i propositionen är det ofrånkomligt att beslut om anpassningsåtgärder kommer att fattas under betydande osäkerhet. Om anpassningsåtgärder skall hinna vidtas måste beslut och andra ställningstaganden grundas på då befintligt underlag, vilket i efterhand kan komma att ifrågasät- tas. I beslutskedjan måste också finnas beslut och åt- gärder för tillförsel av resurser, materielanskaffning, utbildning, övning och insats. Enligt vår bedömning är denna kedja alltför bräcklig och kommer, om den någonsin fungerar, alltid att medföra att vi är för sent ute. Tänk tanken, fru talman, den otäcka tanken, att det förhåller sig så att vi redan för tio år sedan skulle ha nedrustat och att det faktiskt är nu vi skall ha på- börjat eller t.o.m. genomfört anpassningen! Jag yrkar bifall till reservation 1 under hemstäl- lanspunkt 2.
Anf. 88 HÅKAN JUHOLT (s) replik: Fru talman! Det är ju lämpligt att Björn Leivik lyfter upp just detta ämne i dag när det PM som handlar om fortsatt uppdrag för Försvarsberedningen ligger i våra postfack inför utskottets sammanträde i morgon. Där står det ordagrant: Försvarsberedningen skall följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i om- världen och inför regeringens förslag till riksdagen i viktiga långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor redovisa sin syn på dessa. Jag förstår inte varför Björn Leivik står här i kammaren och uttrycker att det angeläget att rege- ringen gör en ny säkerhetspolitisk bedömning samti- digt som han avstår från att själv medverka i den säkerhetspolitiska bedömning som skall göras av samtliga riksdagspartier.
Anf. 89 BJÖRN LEIVIK (m) replik: Fru talman! Juholt har säker läst denna också, nämligen Förändrad omvärld - omdanat försvar, rapport från Försvarsberedningen inför 1999 års kon- trollstation. Där är man mycket tydlig när det gäller anpassningen. Man skriver: Tanken bakom anpass- ningsfilosofin för försvaret är att tidiga signaler rö- rande förändringar i vår säkerhetspolitiska situation skall kunna upptäckas i så god tid att vi står väl rusta- de när förändringarna har inträffat. Det torde inte vara lätt att få denna filosofi att fungera i det praktiska arbetet. Det finns internationellt många exempel på att förvarningssignalerna inte har uppfattats eller att man inte har tagit hänsyn till dem.
Anf. 90 HÅKAN JUHOLT (s) replik: Fru talman! I betänkandet på s. 32 och 33 skissas den här modellen väldigt detaljerat. Bl.a. står det att anpassningsförmågan skall förbättras genom utveck- lad underrättelsetjänst och utvecklat kunnande om olika typer av hot och hur de skall mötas. Man skall utarbeta femåriga planer för anpassningsåtgärder, vidta åtgärder för att reducera bindningar i materiel och personal, främja materielförsörjningen interna- tionellt osv. Hela den här modellen beskrivs, men poängen i modellen är att det konkreta arbetet sedan skall utföras i Försvarsberedningen. Vi har alltså i dag fått direktivet i brevlådan till utskottet. Där står det uttryckligen att allt detta skall omsättas i arbete i Försvarsberedningen, och där vill inte Moderaterna vara med. De säger att det är viktigt att det görs, men det är viktigt att någon annan gör det. Jag tycker att det är en konstig hållning. Är det inte viktigt att vara med där frågorna behandlas och avgörs?
Anf. 91 BJÖRN LEIVIK (m) replik: Fru talman! Det krävs en mycket svår bedömning för att man skall kunna hantera anpassningen och vara ute i god tid inför ett verkligt hot. Detta har be- skrivits. Jag hoppas att beredningen nu kommer att arbeta mycket noggrant med de här frågorna. Jag förstår att man naturligtvis kommer att göra det. Om vi sedan kommer att delta får framtiden utvisa.
Anf. 92 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Regeringens hantering av försvaret hotar nu stora delar av en hel näringsgren. De kraftiga neddragningar i försvarsekonomin som drivits ige- nom av Socialdemokraterna och Centern kopplat med regeringen oförmåga att ge besked om viktiga materi- elprojekt riskerar en stor del av den svenska för- svarsindustrin. Därmed hotas också en av hörnpelarna för vår säkerhetspolitik. Stora och viktiga kompeten- sområden riskeras, samarbete med den utländska försvarsindustrin försvåras och tusentals arbetstillfäl- len är i fara. Det är regeringen och Centerpartiet som är ansvariga för den oro och den osäkerhet som nu finns vid några av Sveriges högteknologiska centrum. Den svenska försvarsindustrin har en mycket hög och bred teknisk kompetens. Inom en rad teknikom- råden är den svenska försvarsindustrin i världsklass. Stridsflygplanet JAS, missilkunnande och fartygs- byggande inom Celsius och elektronikkompetens inom Ericsson och Celsius är några av exemplen. Detta har skapat spin-off-effekter och gett goda förutsättningar också för annan industri. Mobiltelefo- nin är kanske det främsta exemplet på hur teknik från försvarsindustrin i dag genererar verksamheter med mångmiljardomsättningar. Det är också en verksam- het som i dag bär en stor del av de totala svenska forskningsanslagen. Det kommer att finnas ett stort behov av samar- bete och omstruktureringar av försvarsindustrin i hela Europa. Jag vill att den svenska försvarsindustrin skall kunna ta aktiv del av och bli en intressant part- ner i ett sådant samarbete. Om det skall bli möjligt fordras det svenska utvecklingsprojekt, materielbe- ställningar, goda möjligheter till export och, inte minst viktigt, politiskt stöd för detta. För att behålla en fortsatt stark svensk försvarsin- dustri måste samverkan med den europeiska för- svarsindustrin prioriteras. När regeringen nu skjuter på och ifrågasätter beslut om viktiga utvecklingspro- jekt förhindras detta samarbete. Det krävs ett antal förutsättningar för ett fram- gångsrikt samarbete. Den svenska industrin måste tillföra samarbetet viktig kompetens. För det fordras fortsatta utvecklingssatsningar samt att kompeten- sområden inte avvecklas. Vidare behövs likartade exportregler. Det krävs också långsiktiga åtagande av beställningar och utvecklingsprojekt. Allt detta riske- rar nu att raseras av regeringens hantering av försvar- sekonomin. Det vore förödande att, när vi nu ser möjligheterna till ett utvidgat samarbete med den europeiska industrin ta form, ta bort möjligheterna för den svenska industrin att delta. Exporten kommer att vara viktig för möjligheter- na att upprätthålla kompetensen inom försvarsindust- rins olika delar. Det kräver samsyn mellan länderna vad gäller tillåtna exportområden. Ett svenskt delta- gande i samarbetsprojekt kommer inte att vara intres- sant om det innebär att viktiga exportmarknader inte blir tillgängliga. Om försvarsindustrin inte får besked och beställ- ningar kan stora och viktiga kompetensområden helt försvinna. Vi har tidigare i näringsutskottet fått in- formation om de mycket drastiska konsekvenserna som kan bli resultatet för Celsius försvarsverksamhet. Merparten av koncernens teknologi och utvecklings- kompetens förloras. Samtliga internationella samar- bets- och samgåendeinitiativ hotas. Merparten av kompetensen för vidmakthållande av försvarets hu- vudsystem riskeras. Ett flertal av pågående projekt kan sannolikt inte slutföras enligt planerna. Mer än 3 000 arbetstillfällen, främst i Karlskoga, Järfälla och Malmö, hotas. Även andra delar av den svenska försvarsindustrin drabbas hårt av regeringens politik. Risken är att den svenska industrin reduceras till underhållsverkstäder medan ny materiel måste köpas utifrån. Näringsminister Björn Rosengren och försvarsmi- nister Björn von Sydow har gått ut med löften om statliga sysselsättningsgarantier för drabbade orter. Jag menar att det är fel att ersätta spetskompetensjobb i Bamsesystemet med sysselsättning i AMS-systemet. Jag vill slå fast att den svenska försvarsindustrin är en viktig del av det svenska näringslivet. Från närings- politiska utgångspunkter är det viktigt att ge den svenska högkvalificerade industrin med spetskompe- tens möjlighet att utvecklas i samarbete med den europeiska industrin. Den möjligheten raserar nu regeringen. I reservation nr 12 från oss moderater, kristdemo- kraterna och Folkpartiet, liksom i det särskilda ytt- randet av samma partier i näringsutskottets yttrande, talas det därför för en skyndsam utredning av för- svarsindustrins villkor och förutsättningar. En sådan utredning bör belysa prioriteringar av kompetenser och struktur, förutsättningar för internationellt samar- bete, exportvillkoren och möjligheter att skapa ge- mensamma exportregler för försvarsmaterielföretag inom EU. Skall svensk försvarsindustri överleva fordras stabila regler och politisk uppbackning. Fru talman! Luftvärnssystemet Bamse behövs. Inte minst Kosovokonflikten har visat vikten av ett starkt luftvärn och vikten av att kunna bekämpa flyg- plan och kryssningsmissiler. Kosovokriget visar att kompetensen och kunnandet inom området styrda vapen blir alltmer strategiskt viktig och att kompeten- sområdet styrda vapen borde vara mycket högt prio- riterat. Den dagen medarbetarna på Bofors i Karlskoga tröttnar på att vänta på besked från försvarsministern tappar Sverige inte bara möjligheten att utveckla Bamse utan också möjligheten att upprätthålla många av de vapensystem som vi har i försvaret i dag. Därför är bristen på besked från försvarsministern och socialdemokratin skadlig. Det skadar försvars- förmågan. Det skadar möjligheterna att behålla kom- petensen och kunnandet i industrin. Det skadar också förutsättningarna för internationell samverkan. Fru talman! Med det vill jag instämma i Henrik Landerholms tidigare framlagda yrkande.
Anf. 93 HÅKAN JUHOLT (s): Fru talman! Efter fyra fem talare från samma parti blir det uppenbart att en handfull miljarder kan räcka till i stort sett vad som helst. När Henrik Landerholm talar handlar det om ökad specialisering av förband. När andra moderater ger uttryck för sin uppfattning handlar det om att rädda regementen på olika orter. När Ola Karlsson talar är det försvarsindustrin som skall klara sina problem. Men även i er minskade organisation kommer materielbeställningarna att bli färre och materielob- jekt att utgå, Ola Karlsson. Eller behövs det även i den minskade organisation som ni tydligt beskriver i er reservation den stora anskaffning av materiel som vi har i dag?
Anf. 94 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Det allra sämsta sättet att använda försvarsanslag och materielanskaffningspengar vore att nu avveckla Bamsesystemet. Det är ett system som vi nu har plöjt ned 2 miljarder kronor i. Det är ett system som vi har investerat betydande kompetens och kunnande i, som har stor exportpotential och stor möjlighet att dra in pengar till svensk industri och ge svenska jobb. Att i dag avveckla Bamsesystemet skulle innebära att de 2 miljarderna vore förlorade. Det skulle innebära att försvarsförmågan som ligger i det systemet skulle behöva ersättas med ett annat system utifrån, sannolikt dyrare. Jag har inte hört någon bedömare säga att vi inte behöver den typen av luftvärn. Därmed blir den politik som Håkan Juholt och so- cialdemokratin driver på detta område både dyr och skadlig för försvaret. Det kostar mycket pengar att kasta vapensystem och försvarsindustrisystem i sjön. Därför behövs långsiktighet, så att vi kan utlova att de materielprojekt som vi är överens om att försvaret behöver för sin förmåga kan rulla vidare. Därför behöver vi ett system där regeringen inte i ett nafs drar in ett antal miljarder från framför allt materielan- skaffning via en ändrad anslagsförordning. Det leder till bortkastade pengar och försämrad försvarsförmå- ga.
Anf. 95 HÅKAN JUHOLT (s): Fru talman! Det var ett tydligt klargörande. Även moderaternas minskade organisation innebär att en stor mängd materielobjekt kommer att utgå och att en del materielprojekt kommer att försvinna. Det har i och för sig inte rått något tvivel om att så skulle bli fallet. Ola Karlsson kräver en skyndsam utredning om materielförsörjningen och har fått till en reservation tillsammans med kristdemokraterna och Folkpartiet. Jag vill påminna Ola Karlsson om att en sådan utred- ning faktiskt jobbar just nu. Direktiven till Försvars- beredningen lyder: "Försvarsberedningen skall vidare mot bakgrund av den säkerhetspolitiska, militärstra- tegiska och försvarsindustriella utvecklingen ge sin syn på hur Sveriges försörjning med försvarsmateriel långsiktigt bör tillgodoses." Nu gör Ola Karlsson bedömningen att det inte är värt att sitta med i de rum där de avgörandena skall fattas och uttrycker därför sin önskan här i kammaren att någon annan skall utreda det. Välkommen i Försvarsberedningen att göra det arbete som skall pågå!
Anf. 96 OLA KARLSSON (m): Fru talman! Jag tror inte att jag kommer att bli in- bjuden till Försvarsberedningen. Det tror nog inte Håkan Juholt heller. Debatten är intressant, därför att den visar hur socialdemokratin nonchalerar mycket av försvarsindustrin och försvarets behov av materiel. Man skjuter på viktiga ställningstaganden mycket långt framåt. Man drar i ett nafs in 6-7 miljarder, vilket ger mycket stora effekter för försvarsindustrin och förmågan att utveckla de system vi är överens om kommer att behövas i det svenska försvaret. Den politiken är dyrbar. Den politiken är skadlig. Den politiken riskerar många av de jobb som finns runtom i landet. Vi borde slå vakt om alla de jobb som finns i för- svarsindustrin och de möjligheter till export av myck- et bra system som kommer att behövas i det svenska försvaret.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 10 §.)
8 § Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmak- ten
Föredrogs Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FöU8 Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (prop. 1998/99:68)
Anf. 97 ANNA LILLIEHÖÖK (m): Fru talman! I dagens debatt har det varit tydligt hur viktigt det är för vårt land att kunna bidra med väpnade styrkor i det internationella samfundets tjänst. Samtliga partier har i debatten i dag uttalat sitt stöd för deltagande i fredsfrämjande internationella uppdrag. Vår utlandsstyrka arbetar konkret med uppgiften att sätta kraft bakom alla de ord vi hört i debatten i dag och upprätthåller ordning och skyddar människor i konfliktdrabbade områden. Tyvärr är det ett farligt och riskfyllt uppdrag för dem som arbetar i utlands- styrkan. Insatserna görs just i områden och situationer med krig, kaos och förstörelse. Fru talman! Det är sorgligt att behöva konstatera att vårt omhändertagande av och ansvarstagande för dem som råkat illa ut i sina riskfyllda uppdrag har varit mycket bristfälligt. Våra sociala skyddsnät är tyvärr inte anpassade för tillfälliga tjänstgöringar, vilket har drabbat dem som har skadats vid ut- landsuppdragen mycket hårt och tydligt. I vårt land förutsätter vi ofta försäkringar och trygghet när olyckan är framme. Att det inte alltid är så och vilka följderna kan bli framgick tydligt i ett brev som jag fick i vintras från en mamma till en ung man som skadats allvarligt vid tjänstgöringen i ut- landsstyrkan. Han hade mist båda sina ben vid en minexplosion vid tjänstgöring i Bosnien. Mamman skriver att ännu tre år efter en så svår skada är framti- den osäker. Hon har fört en ständig kamp för att få hjälp, re- habilitering och säkrad försörjning för sin son. Hon har skrivit flera hundra brev till departement, myn- digheter och politiker. Hon har blivit bollad än till den ena, än till den andra myndigheten, och har sett sig tvungen att anlita advokater och jurister för att få hjälp. Av andra som har råkat illa ut har jag fått höra att de känner sig utlämnade och helt beroende av myn- digheternas goda vilja utan några tydliga rättigheter. Enskilda tjänstemän har naturligtvis försökt att göra vad de kan, men när det varken har funnits pengar, privata försäkringar eller statliga försäkringar som gällt har det inte gått att göra något. Vad som krävs - ett krav som denna proposition faktisk är ett svar på - är ett försäkringsskydd för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan. Ett sådant försäkrings- skydd anser vi moderater självklart måste vara gene- röst utformat och motsvara den uppskattning och tacksamhet som vi vill visa mot de unga människor som frivilligt åtar sig dessa uppdrag. Det får helt enkelt inte finnas den minsta tvekan om att staten är beredd att ta ett mycket långtgående ansvar när det gäller att ta hand om och sörja för dem som ställt upp för landet i fredsbevarande insatser i konflikt- och krigsdrabbade områden. De som tjänstgör är kontraktsanställda, ofta under sex månader. De flesta är unga och värvas i anslut- ning till värnplikten. De har inte hunnit skaffa sig civil utbildning, arbete eller yrkeskarriär. Vad värre är - de har inte hunnit skaffa sig de ordentliga in- komster som krävs för att t.ex. vår arbetsskadeförsäk- ring, sjukpenning och pension skall komma i funk- tion. De svenska arbetsskadeförsäkrings- och rehabi- literingsreglerna är dåligt anpassade till tillfälliga anställningar och förutsätter stabil inkomst och arbe- te. Detta sätts i blixtbelysning när det gäller de skada- de i utlandsstyrkan. Tyvärr har den som tjänstgör i utlandsstyrkan inte heller möjlighet att skaffa egen försäkring, eftersom det tyvärr är så att försäkringar inte gäller i krigssitu- ationer. Tjänstgöringen innebär en risk att skadas. Den risken uppskattas att vara tre gånger så stor som i andra farliga yrken. Regeringen lägger fram förslag i sin proposition som är steg på vägen för att förbättra skyddet. Försla- gen innebär tyvärr att man hamnar på någonting som kan beskrivas som en miniminivå. Det är oroande att det inte står någonting om hur Försvarsmakten, som ges uppgiften att rehabilitera, skall få ersättning. Vi moderater anser att förslaget måste känneteck- nas av generositet och innebära ett fullgott försäk- ringsskydd. Vi har lagt fram förslag om att arbetsska- deförsäkringen skall ge en summa motsvarande den ersättning man faktiskt har under tjänstgöringen, även om man inte får något nytt arbete när man kommer hem. Det är det som är problemet. De har inte arbete när de kommer tillbaka. Vårt förslag har också blivit utskottets förslag. Regeringen har fått i uppdrag att förbättra sitt förslag i propositionen. Vi har således på detta sätt fått ett basskydd och en grund, men vi anser att staten måste stå för ett bra försäkringsskydd som också ersätter den som drab- bats av att det inte går att skaffa egna tilläggsförsäk- ringar. Vi har föreslagit att försäkringsskyddet skall ge en ersättning som åtminstone uppgår till nivån för den riskgaranti som föreslås av utredningen som föregått propositionen. Förslaget innebar en rejäl engångs- summa, kompletterat med en periodisk summa som uppgår till 6 000 kr i månaden, vid total invaliditet. Det förslaget skulle innebära att en person som har förlorat båda benen, vilket räknas som 50- procentig invaliditet, skulle få 3 000 kr i månaden för hjälpmedel och en engångssumma på 350 000 kr, som åtminstone räcker till en handikappanpassad bil. Denna riskgaranti, som vi tycker skall utformas på ett generöst sätt och inte på det mera försiktiga och snåla sätt som regeringen aviserar att den kan komma att föreslå, skall utgå utan villkor i förhållande till medicinsk invaliditet. Den skall inte vara villkorad på så många sätt som den vanliga arbetsskadeförsäkring- en är. De som har skadats måste också få rehabilitering så länge som det behövs, enligt det förslag som vi moderater har lagt fram. Det är tyvärr svårt att få rehabilitering när man är s.k. medicinskt färdigbe- handlad, och det är osäkert om man får det. Det är en besvärlig gränsdragning mellan kommun och lands- ting. Försvarsmakten, eller den som har ansvaret för rehabiliteringen, måste naturligtvis få ersättning för det. Reglerna får inte vara otydliga och krångliga, så att det tar flera år att reda ut om man har rätt till reha- bilitering. Regeringen föreslår också att lagen om anställ- ningsskydd inte skall gälla vid tjänstgöring i utlands- styrkan. Det är lite skillnad jämfört med vad som gäller för andra som sänds utomlands. Detta är ett extra skäl till att vi skall ha ett stärkt skadeskydd, eftersom rehabiliteringsansvaret är knutet till anställ- ning och arbetsgivare. Detta är också ett skäl att överväga om ansvaret för rehabilitering kanske skall organiseras på annat sätt och läggas på någon annan än Försvarsmakten, som ju har väldigt mycket att genomföra de närmaste åren, är hårt belastad av stora neddragningar och skall avskeda 10 000 människor. Kanske borde man fundera på om ansvaret borde läggas på annat håll. Med anledning av det som har framgått av utred- ningen bakom denna proposition har vi också före- slagit att skadeskyddet för de vanliga värnpliktiga som tjänstgör här i Sverige under värnpliktsutbild- ningen borde ses över. Sverige har, fru talman, kunnat bidra i många missioner som hjälpt till med försvar av frihet, mänskliga rättigheter och fred. Det är en stor uppgift för de unga män och kvinnor som tjänstgör i Sveriges utlandsstyrka. Om vi vill bidra med säkerhetsfräm- jande styrkor måste vi också, fru talman, vara beredda att ta ansvar för ett försäkringsskydd som är så tydligt utformat att den enskilde enkelt kan ta ställning till risker och förmåner. De som åtar sig att tjänstgöra i utlandsstyrkan måste kunna vara säkra på att de har ett fullgott försäkringsskydd som gäller. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den mo- derata reservationen, dvs. reservation 2 i försvarsut- skottets betänkande nr 8.
Anf. 98 BERIT JÓHANNESSON (v): Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Under denna dag har vi brutit åsikter mot varandra när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken, men vi har varit överens i någon mening. Det gäller åsikten att vi bör satsa på fredsbefrämjande och fredsbevarande missioner. Vi har en lång tradition på detta område här i Sve- rige. Sveriges rykte, i egenskap av neutral och allians- fri stat, kan betyda mycket för fredsarbetet ute i värl- den. Den nyinriktning av försvarspolitiken som vi skall besluta om innebär på sikt också ett utökat engage- mang inom detta område, med alltfler i utlandsstyr- kan i framtiden. Därför är det så oerhört viktigt att skyddet för de unga män och kvinnor som på FN:s eller OSSE:s uppdrag genomför detta ansvarsfulla och viktiga arbete är det absolut bästa skydd man kan få. Att förebygga skador är absolut det viktigaste av allt. God utbildning och noggrant förarbete är därför a och o, och likaså att de lagar om arbetsmiljö och arbetarskydd som kan tillämpas ute i en internationell mission också efterlevs. Risken att skadas och invalidiseras i samband med tjänst i utlandsstyrkan är trots detta större än i många andra riskfyllda arbeten. När de dessutom går ut i en frivillig mission för fredens skull och för allas vår strävan efter en bättre situation i omvärlden är ansva- ret för oss naturligtvis än tyngre. Därför är regering- ens initiativ på området både nödvändigt och mycket efterlängtat. Vänsterpartiet har dock motionerat om föränd- ringar och förbättringar av detta regeringens förslag. Vi ansåg t.ex. att livränteunderlaget skulle vara sju basbelopp i stället för, som föreslagits, fem. Att man har valt just fem basbelopp kan bero på att lönen för några år sedan motsvarade just fem basbelopp, men man hade en massa tillägg som inte var beskattade och därmed inte heller pensionsgrundande. Nu har man ändrat systemet, och lönen motsvarar nu sju basbelopp; man har tagit bort alla dessa tillägg. Åsikten om att det skulle vara sju basbelopp delades av de flesta av oss. Utskottets förslag sammanfaller därför med Vänsterpartiets i denna del, vilket vi är väldigt glada över. Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar skall enligt regeringens förslag omfatta tre år med möjlighet till en förlängning på två år. Även om det gavs en liten möjlighet att utöka det här ansvaret ansåg vi inte att det var tillräckligt. Det är inte orimligt att tänka sig att den skadade har behov av en mycket längre reha- biliteringstid, även om det kan räcka med den här tiden för de flesta, men att Försvarsmakten anser att det räcker med tre plus två år, dvs. fem år, som är inskrivet. Det skulle då kunna uppkomma en konflikt mellan den som skulle behöva den här rehabilitering- en och Försvarsmakten. Och vi vet hur det brukar bli i sådana här sammanhang. Det är den enskilde som kommer i kläm. De i utlandsstyrkan riskerar också att få psykiska bekymmer senare, och psykiska skador som beror på upplevelser som de har haft i sin mis- sion kan komma ganska långt efter det att de har kommit hem, och de kan också bli akuta. Därför ansåg vi att det, när det gäller Försvarsmaktens reha- biliteringsansvar, borde vara en individuell prövning och att man därför inte borde ha så snäva och klara gränser. En individuell prövning skulle också vara tryggare för den enskilde, om behovet uppkommer. Det här kravet fick inte gillande i utskottet. Därför har vi en reservation när det gäller den frågan som jag härmed yrkar bifall till. Fru talman! Vänsterpartiet hade också i sin mo- tion om utlandsstyrkan en mängd olika förslag för att förbättra de anhörigas möjligheter. Det gäller i första hand ersättningen för de anhöriga. Det är oerhört viktigt att de närmaste har möjlighet att vara den skadade till hjälp både i det akuta skedet och under kanske en lång och svår rehabiliteringstid. Närheten av en eller flera anhöriga kan vara den faktor som ger den skadade livsmod och styrka att kämpa vidare, att jobba på. Men det här har också en stor betydelse när det gäller att förebygga framtida psykiska komplika- tioner. Därför ansåg vi att regeringen var för njugg i fråga om ersättningsnivåerna och retroaktiviteten när det gällde stödet till de anhöriga. Vi ville också trycka mycket hårdare än regeringen på Försvarsmaktens ansvar för rehabiliteringsinsatserna. Dessa åsikter fick vi inte stöd för i utskottet. Vi kan i viss mån hålla med om att det är viktigt att des- sa nya regler kan tillämpas så snabbt som möjligt. Vi hade ganska omfattande förslag, och vi tycker fortfa- rande att de var riktiga, men dessa ändringar skulle kunna försena arbetet. Därför har vi valt att avge ett yttrande i det här avseendet. Men eftersom det skall bli en uppföljning av ärendet och av lagen ges det en möjlighet att senare komma med förslag om förbätt- ringar om det visar sig vara nödvändigt. Därför kommer vi nogsamt att följa detta ärende i framtiden. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva- tion 3 och i övrigt till försvarsutskottets hemställan. (forts. 11 §) Ajournering
Kammaren beslutade kl. 15.53 att ajournera för- handlingarna till kl. 16.00 då dagens votering skulle börja. Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.
9 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde- batterats den 20 maj
FöU6 Säkrare kemikaliehantering Mom. 2 (ny lag vid kemikalieolyckor) 1. utskottet 2. res. (kd, mp) Votering: 245 för utskottet 50 för res. 54 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 108 s, 69 m, 38 v, 14 c, 16 fp För res.: 35 kd, 15 mp Frånvarande: 23 s, 13 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Övriga moment Kammaren biföll utskottets hemställan.
FöU7 Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods m.m. 1. utskottet 2. res. (m, kd) Votering: 193 för utskottet 104 för res. 52 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 38 v, 14 c, 16 fp, 15 mp För res.: 69 m, 35 kd Frånvarande: 21 s, 13 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
MJU10 En nationell strategi för avfallshantering- en Mom. 1 (regeringsförslag angående materialflödena) 1. utskottet 2. res. 1 (c) Votering: 279 för utskottet 18 för res. 1 52 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 37 v, 34 kd, 13 fp, 15 mp För res. 1: 1 kd, 14 c, 3 fp Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha röstat nej.
Mom. 3 (källsorteringen) 1. utskottet 2. res. 2 (fp) Votering: 282 för utskottet 16 för res. 2 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 38 v, 35 kd, 14 c, 15 mp För res. 2: 16 fp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Övriga moment Kammaren biföll utskottets hemställan.
10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut- debatterats vid dagens sammanträde
UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik Mom. 1 (den säkerhetspolitiska utvecklingen) 1. utskottet 2. res. 1 i motsvarande del (m) 3. res. 2 (fp) Förberedande votering: 72 för res. 1 16 för res. 2 209 avstod 52 frånvarande Kammaren biträdde res. 1. Huvudvotering: 212 för utskottet 70 för res. 1 16 avstod 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 38 v, 35 kd, 14 c, 15 mp För res. 1: 70 m Avstod: 16 fp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 6 (deltagande i internationella fredsbevarande insatser) 1. utskottet 2. res. 6 (m, kd, fp) Votering: 177 för utskottet 121 för res. 6 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 38 v, 14 c, 15 mp För res. 6: 70 m, 35 kd, 16 fp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 9 (civila insatser vid fredsbevarande arbete) 1. utskottet 2. res. 7 (mp) Votering: 282 för utskottet 15 för res. 7 1 avstod 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 109 s, 70 m, 38 v, 35 kd, 14 c, 16 fp För res. 7: 15 mp Avstod: 1 s Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 11 (insatser för internationell minröjning) 1. utskottet 2. res. 8 (mp) Votering: 282 för utskottet 15 för res. 8 52 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 69 m, 38 v, 35 kd, 14 c, 16 fp För res. 8: 15 mp Frånvarande: 21 s, 13 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp Anna Lilliehöök (m) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats som frånvarande.
Mom. 12 (en årlig regeringsskrivelse om svenska insatser för internationell minröjning) 1. utskottet 2. res. 9 (v, fp, mp) Votering: 228 för utskottet 70 för res. 9 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 69 m, 35 kd, 13 c, 1 mp För res. 9: 1 m, 38 v, 1 c, 16 fp, 14 mp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 13 (stöd till FN:s insatser för minröjning) 1. utskottet 2. res. 10 (v, mp) Votering: 244 för utskottet 54 för res. 10 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 35 kd, 13 c, 16 fp För res. 10: 38 v, 1 c, 15 mp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 14 (avveckling av den svenska krigsmaterie- lexporten) 1. utskottet 2. res. 11 (mp) Votering: 245 för utskottet 52 för res. 11 52 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 35 kd, 14 c, 16 fp För res. 11: 37 v, 15 mp Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 16 (deltagande i det europeiska försvarsin- dustrisamarbetet) 1. utskottet 2. res. 13 (v) Votering: 260 för utskottet 38 för res. 13 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 35 kd, 14 c, 16 fp, 15 mp För res. 13: 38 v Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Övriga moment Kammaren biföll utskottets hemställan.
UU9 Verksamheten inom Organisationen för sä- kerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1998 Kammaren biföll utskottets hemställan.
FöU5 Försvarspolitiken Mom. 2 (riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi) 1. utskottet 2. res. 1 i motsvarande del (m) 3. res. 2 (kd) 4. res. 4 (fp) 5. res. 3 (mp) Förberedande votering 1: 17 för res. 4 15 för res. 3 265 avstod 52 frånvarande Kammaren biträdde res. 4. Förberedande votering 2: 37 för res. 2 16 för res. 4 245 avstod 51 frånvarande Kammaren biträdde res. 2. Förberedande votering 3: 71 för res. 1 35 för res. 2 191 avstod 52 frånvarande Kammaren biträdde res. 1. Huvudvotering: 162 för utskottet 70 för res. 1 66 avstod 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 38 v, 14 c För res. 1: 70 m Avstod: 35 kd, 16 fp, 15 mp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 9 (minröjningsverksamhet) 1. utskottet 2. res. 6 (v, fp, mp) Votering: 226 för utskottet 69 för res. 6 3 avstod 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 67 m, 35 kd, 14 c För res. 6: 38 v, 16 fp, 15 mp Avstod: 3 m Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 10 (krigsorganisationens utveckling) 1. utskottet 2. res. 8 (fp) Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama- tion.
Mom. 11 (grundorganisationens utveckling) 1. utskottet 2. res. 10 (v) 3. res. 11 (mp) Förberedande votering: 41 för res. 10 17 för res. 11 240 avstod 51 frånvarande Kammaren biträdde res. 10. Huvudvotering: 244 för utskottet 38 för res. 10 16 avstod 51 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 34 kd, 14 c, 16 fp För res. 10: 38 v Avstod: 1 kd, 15 mp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 7 kd, 4 c, 1 fp, 1 mp
Mom. 13 (mål för det civila försvaret, m.m.) 1. utskottet 2. res. 13 (kd) Votering: 259 för utskottet 34 för res. 13 3 avstod 53 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 110 s, 70 m, 38 v, 14 c, 16 fp, 11 mp För res. 13: 34 kd Avstod: 3 mp Frånvarande: 21 s, 12 m, 5 v, 8 kd, 4 c, 1 fp, 2 mp Ingegeerd Saarinen (mp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.
Övriga moment Kammaren biföll utskottets hemställan.
11 § (forts. från 8 §) Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (forts. FöU8)
Anf. 99 AMANDA GRÖNLUND (kd): Fru talman! Jag är stolt över att det i vårt land Sverige finns män och kvinnor som ställer upp. Det är män och kvinnor som lämnar den trygga vardags- miljön här hemma, som lämnar vänner och familj för ställa upp på de fredsbevarande operationer som vi i den här kammaren har gett klartecken för svenskt deltagande i. Det är en förmån för ett land att ha sådana med- borgare. Dessa män och kvinnor är alltså villiga att utsätta sig för risker och faror som vi normalt inte möter i vårt land. Jag är glad att det finns så många som vill ställa upp i utlandsstyrkan. Om jag själv fick bestämma skulle vi ge alla dem som deltar i ut- landstjänstgöring en medalj, för det är de väl värda. Tyvärr är det här uppdraget förenat med vissa fa- ror och riskmoment, en del farligare än andra. Det har ju hänt genom årens lopp att vissa svenska medborga- re har blivit skadade i en fredsbevarande operation. Trots att vi från statsapparatens sida försöker att mi- nimera riskerna och öka säkerheten för enskilda sol- dater eller civilpersonal som är anställda på uppdrag så händer detta ibland. Utan att vara en domedagspro- fet kan jag inte utesluta att det även i framtiden kom- mer att inträffa skador som drabbar enskilda. Fru talman! Vi har i den här kammaren ett gemen- samt ansvar som uppdragsgivare för dessa män och kvinnor. De har gjort en förtjänstfull insats och skall få ett erkännande för det. Jag tror att det finns en ganska bred enighet om detta, både här i kammaren och ute hos svenska folket i allmänhet. Tyvärr har det under behandlingen av det här be- tänkandet visat sig att vi har varit väldigt dåliga på att ta hand om de människor som har skadats under fredsbevarande operationer som vi har deltagit i. Det har inte funnits någon myndighet som har haft hu- vudansvaret för de här människorna. Det har innebu- rit att människor har hamnat mellan stolarna i olika försäkringssystem. Man har inte vetat vart man skall vända sig för att få hjälp. Många av dem som tjänstgör i utlandsstyrkan har, precis som vi har hört tidigare i debatten, inte haft någon fast anställning tidigare. Det är unga män och kvinnor som kanske kommer direkt från en värnplikt- stjänstgöring eller något annat, och därför faller de inte under den allmänna arbetsskadeförsäkringen och det ansvar som finns hos arbetsgivarna där. Det är därför positivt att regeringen nu har före- slagit att Försvarsmakten skall vara den myndighet som har ett rehabiliteringsansvar. Regeringen har föreslagit att det här skall gälla i tre plus två år. Men vi kristdemokrater tycker inte att det här räcker. Vi måste se varje människa och den situation man har hamnat i som unik. Försvarsmaktens ansvar bör inte begränsas. Försvarsmakten bör ha ett livs- långt ansvar för de här människorna. Även om behandlingen och rehabiliteringen i många fall kan rymmas inom den tidsperiod som regeringen föreslår skall Försvarsmaktens ansvar vara livslångt för dem som skadar sig på något sätt inom Försvarsmaktens utlandstjänstgöring. Det här är en tydlig och normgivande signal till Försvarsmakten att utarbeta en väl fungerande och effektiv rehabilite- ringsorganisation. Dessutom ger det här incitament för försvaret att ytterligare öka säkerheten för perso- nalen i utlandsstyrkan och även förbättra färdigheter- na för dem som vi sänder ut. Fru talman! Det är viktigt att den här lagen från träda i kraft så snart som möjligt. Det vore moraliskt fel av oss att låta ännu fler människor bli drabbade av att hamna mellan stolarna i olika försäkringssystem. Därför vill jag yrka bifall till reservation 1, för det innebär att vi tar fullt ansvar för de här människorna.
Anf. 100 LARS ÅNGSTRÖM (mp): Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Jag vill gärna instämma i det Amanda Grönlund sade i inledningen till sitt anförande, om vilken tillgång det är att ha medborgare som är beredda att ställa upp i olika internationella fredsfrämjande uppdrag. Det är verkligen någonting att känna stolthet över. Den lag som nu föreligger och som vi har diskute- rat i försvarsutskottet är ett i stort sett bra förslag som förbättrar omständigheterna för många. Men det finns några små brister i det. Lagens tillämpningsområde innebär en avgräns- ning. Det gör att annan personal än de som är anställ- da i utlandsstyrkan inte omfattas. Det är en brist. Det finns i och för sig inget hinder för regeringen att sär- skilt besluta att de som genomför uppdrag åt myndig- heter eller regering också skall omfattas av samma rehabiliteringsbestämmelser som gäller för utlands- styrkan och att det också skulle kunna gälla för andra grupper. Men det finns ingen automatik i detta. Vi i Miljöpartiet tycker att det är en brist att t.ex. värnpliktiga som deltar i ett riskfyllt minröjningsupp- drag inte med automatik omfattas av den här lagen, medan minröjningspersonal som är anställd i utlands- styrkan gör det. Därför skulle vi vilja att regeringen snarast åter- kommer med förslag till en ändring av lagen i just detta avseende. Jag stöder självklart vår reservation, men för tids vinnande vill jag inte yrka på någonting.
Anf. 101 KARIN WEGESTÅL (s): Fru talman! Riksdagen skall i dag ta ställning till försvarsutskottets betänkande avseende lag om ut- landsstyrkan inom Försvarsmakten. Detta ärende är av stor vikt för utskottet, eftersom det innehåller förbättringar av det socialrättsliga skyddet för dem som är anställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmak- ten. För den som tjänstgör i en internationell freds- främjande verksamhet är risken att skadas och invali- diseras större än i många andra verksamheter. Det är ett ingående och noggrant arbete som har lagts ned vid beredningen av ärendet, trots att tiden begränsats av att utskottet strävat efter att den nya lagstiftningen skall kunna träda i kraft den 1 juli 1999. Detta beror inte minst på den förändring av de internationella insatsernas karaktär som kan bli aktu- ell med anledning av kriget på Balkan. Man skulle kunna tro att det här är ett dåligt för- slag, men vi hörde just Lars Ångström säga att det faktiskt är ett bra förslag. Så är också fallet. Det inne- bär förbättringar, och det är också därför som vi har ansträngt oss för att snabbt bli färdiga med det. Hela utskottet är besjälat av en stor vilja att se till att de berörda får ett så gott skydd som möjligt. Det finns därför många fler förslag än vad som har kunnat inrymmas i lagstiftningen. Vi har dock även varit överens om att det skall bli en uppföljning, där vi skall kunna utvärdera de andra förslag som föreligger och ta ställning till om en del av dem kan införas i lagstiftningen. Vi har alltså kommit överens om att genomföra lagen så snabbt att den kan träda i kraft den 1 juli. Vi har dessutom föreslagit förbättringar i det från början i och för sig goda förslaget. Vi har bl.a. kommit fram till förbättringar av ersättningsnivån. Jag tycker att det här förslaget presenterats som om det inte skulle vara bra, men jag tycker att det är alldeles utmärkt. Jag är väldigt glad för att vi har kunnat komma överens om så mycket, men vi skall ändå följa upp en hel del i fortsättningen. Jag ser mycket positivt på det. Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av per- soner som har skadats under anställning i utlandsstyr- kan förtydligas och förstärks. För att minska risken för skador hos de anställda i utlandsstyrkan föreslår regeringen att vissa delar av arbetsmiljölagen skall gälla även utomlands. Den nya lagen innehåller också viss särreglering av arbetsrättslig karaktär. Regeringen föreslår att vid tillämpning av lagen skall, om skäl talar för det, alla skador som inträffar från den första färden till tjänst- göringsstället och t.o.m. den sista färden därifrån anses som arbetsskador. Vissa begränsningar finns dock när det gäller semester eller ledighet utanför tjänstgöringsstället. Lagen om allmän försäkring eller lagen om stat- ligt personskadeskydd, som är tillämpliga i de här sammanhangen, skall alltid användas så att man åbe- ropar den lag som är mest förmånlig för den som det gäller. Regeringen föreslår att Försvarsmakten skall utre- da rehabiliteringsbehovet, planera insatserna samt stödja och hjälpa den skadade att få lämplig arbets- träning eller utbildning. Det ligger alltså ett stort rehabiliteringsansvar på Försvarsmakten, utan att detta betyder att man inte kan tillgripa också andra åtgärder som samhället har att erbjuda i detta sam- manhang. Försvarsmaktens sociala och arbetslivsinriktade rehabiliteringsansvar skall enligt förslaget bestå under tre år. Tiden skall dock kunna förlängas med ytterli- gare två år. Regeringen föreslår också att anhöriga skall kunna få ersättning från Försvarsmakten för vissa kostnader, eftersom anhörigas engagemang ofta är ytterst väsentligt för resultatet av rehabiliteringsin- satsen. Det finns också ett särskilt stöd till anhöriga som själva behöver stöd på grund av att de har upplevt svåra saker i sådana här sammanhang. Reglerna ger alltså en ganska god täckning. I motsats till den utredning som ligger till grund för förslaget föreslår regeringen att åtgärderna för anhöriga skall kunna överklagas till förvaltningsdom- stol. Också detta ger ett starkt rättighetsstöd i sam- manhanget. Som vi har tänkt kommer lagen nu att kunna träda i kraft den 1 juli i år. De nya bestämmelserna kommer också att kunna tillämpas för tidigare anställda som skadats efter utgången av 1992. Regeringen avser att meddela övriga föreskrifter i en förordning bl.a. rörande utformningen av den statliga riskgarantin. Utskottet har övervägt möjligheten att komplettera och förtydliga det framlagda lagförslaget på vissa punkter, men på grund av att vi, som jag nämnt, var oroliga för att i så fall försinka behandlingen föreslås i stället ett fortsatt uppföljningsarbete. Regeringen har här alltså lagt fram ett förslag om en ny lag inom försvarsutskottets område. Riksdagen lägger alltid stor vikt vid uppföljning och utvärdering av sina beslut. En uppföljning och utvärdering av detta ligger alltså helt i linje med riksdagens ansvar. Vi menar att utvärderingen skall kunna avse åtmins- tone de första fem åren. Vi har varit överens om att ge regeringen till kän- na det som utskottet skriver om denna femårsgräns. Regeringen har föreslagit att livränteunderlaget skulle bestämmas till minst fem basbelopp, men ut- skottet har varit överens om att om någon skadas så allvarligt under tjänstgöring i utlandsstyrkan att den framtida försörjningsförmågan blir allvarligt nedsatt, skall man kunna ge en livränta som ligger i nivå med den inkomst som de anställda i utlandsstyrkan har, och den motsvarar sju basbelopp. Utskottet har därför lagt fram förslag härom i stället. Det kan hända att det kommer att kosta något mer än vad regeringen har räknat med. Hittills har dock mycket få skadats svårt, och vi har därför alla ställt oss bakom detta förslag. Det är med tillfredsställelse som jag kan konstatera att utskottet är enigt om detta ställningstagande. Jag yrkar bifall till försvarsutskottets hemställan i betänkandet och avslag på reservationerna.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 1 juni.)
12 § Försäkring under krig och krigsfara
Föredrogs Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU18 Försäkring under krig och krigsfara (prop. 1998/99:85)
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala- re var anmäld. (Beslut skulle fattas den 1 juni.)
13 § Ändrade försäkringsrörelseregler
Föredrogs Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU28 Ändrade försäkringsrörelseregler (prop. 1998/99:87)
Anf. 102 FREDRIK REINFELDT (m): Fru talman! Vad som först såg ut att bli en fullö- dig debatt mellan allsköns partier ser nu ut att bli en ringdans mellan mig och Bengt Silfverstrand, och det är inte illa. Vi skall i dag avhandla något så viktigt som en ny försäkringsrörelselagstiftning. Försäkringsbranschen är mycket intressant. Det är en dynamisk tillväxt- marknad, som utvecklas väldigt snabbt och som har varit stadd i förändring under hela 90-talet. När man talar om försäkringsbranschen får man använda ett begrepp som "branschglidning", något som indikerar att försäkringar inte är en mot andra branscher tydligt avgränsad enskild bransch. Försäkringsorgan ägnar sig i dag väldigt mycket åt att placera sparpengar, vilket ibland liknar bankverksamhet. Vi har också kunnat se en hel del fusioner där för- säkrings- och bankmarknaden integreras på ett sätt som gör att det i dag ibland är lite svårt att säga vad som är specifikt just för försäkringsbranschen. Detta påverkar naturligtvis också vilken typ av lagstiftning som vi skall genomföra i Sveriges riks- dag. Om vi har viktiga marknader som på det här sättet är i utveckling och det sker en branschglidning, är det svårt att ha branschspecifika lagstiftningar, som reser höga murar mot andra områden. Detta måste prägla vår syn på förändringarna i dagens lagstiftning. Propositionen som avlämnats kommer mycket sent. Det finns underlag i form av utredningar som har fått vänta länge på avgörande, och när propositio- nen väl har lagts fram är den sällsynt behäftad med ord som "skjuta upp", "titta på senare" och "utreda vidare", vilket gör att det avstamp som många trodde att den nya försäkringsrörelselagstiftningen skulle bli till stora delar har kommit att utebli. Man får nu fort- sätta att vänta på ställningstaganden. Det gäller de viktiga frågor som här tas upp. Bl.a. när det gäller konsolideringsfondens framtid hänvisas det till fort- satta överväganden. Det hänvisas också till en över- syn av associationsrättsliga regler, som påverkar väldigt mycket av det som står i propositionen. Det står också att man på ett mer grundläggande sätt skall se över nuvarande placeringsregler, och därför före- slås inga förändringar. Den fråga som kanske har varit viktigast för för- säkringsbranschen är den s.k. femprocentsregeln. I propositionen säger man att man vill koppla ihop den med andra finansiella aktörer och deras ägande och att här sätter man inte ned foten. Vi har, som jag skall återkomma till, i stället fått ett domstolsutslag i EG- domstolen som har förändrat förutsättningarna. I det moderata förhållningssättet, vilket har fram- kommit i en del diskussioner som vi har haft om de finansiella marknaderna, kan man se två stycken skolor. Den ena är att försöka att reglera denna mycket expansiva och föränderliga marknad, som man kan tala om i bredare bemärkelse, och att inte heller då, tycker vi, stanna vid att nationellt avskärma Sverige med en avvikande lagstiftning trots att detta rör frågor som möter global öppen konkurrens. Den andra skolan, och det är väl den mer mode- rata, är att i stället utgå från att avreglera marknader- na och försöka att införa och uppmuntra en uppföran- dekodex, vilket det finns ett stort intresse av också hos aktörerna själva, och att uppmuntra konkurrens för att kunder skall få bästa möjlighet att byta och att se skillnader i sättet att agera. Detta präglar väldigt mycket även denna proposi- tion. Vi har därför i en del reservationer kommit att landa på avvikande uppfattningar. Det gäller dels den s.k. konsolideringsfonden. Den av en del motsedda förändringen att också vinstutdelande livförsäkrings- bolag skulle kunna få bygga upp en konsoliderings- fond uteblev. Man har nu valt en reglering som många menar gynnar vissa aktörer på försäkrings- marknaden - läs s.k. ömsesidiga bolag, och det största som vi känner i den kategorin är naturligtvis Folksam - medan den däremot missgynnar dem som driver en vinstutdelningspolitik. Vi har försökt att ta hänsyn till att det naturligtvis skulle kunna föras i bevis att det finns oro för att ett vinstutdelande bolag som får bygga upp, konsolidera, en fond med hjälp av premier skulle kunna dela ut premiepengar till ägarna och att det kanske skulle uppfattas som stötande. Vi har därför föreslagit en variant där man gör klart att man först skall använda den buffert som ägarkapital har skjutit till innan det kan bli tal om att ta i anspråk premieavsatta pengar. Men vi tror att det för denna marknads fortsatta ut- veckling vore bra om en konsolideringsfond också kunde tillåtas för den typen av bolag som har vinstut- delande politik. Vad gäller femprocentsregeln fick vi ett dom- stolsutslag som i ett slag upphävde den svenska femprocentsregeln. Vi lever nu i något så märkligt som ett laglöst tillstånd, då det nu egentligen inte finns någon klar definition av vad som är s.k. försäk- ringsfrämmande ägande eller koppling till andra fö- retag. Det är inte okomplicerat för ett försäkringsbo- lag att ha ett betydande ägaransvar i börsnoterade aktiebolag. Det medför en lång rad ansvarstaganden som egentligen inte följer av att man placerar livför- säkringspengar till för kunderna bästa avkastning. Vi har försökt att ge uttryck för detta och sagt att här måste man se hela den diskussion som förs i Sverige om ifall det gynnar det institutionella sparandet och att det är olyckligt att institutioner och utländska ägare är mer skattemässigt gynnade än privatpersoner som försöker äga svenska aktier i Sverige. Vi tycker dock att femprocentsregeln, vilket också uttrycks i propositionen, är otidsenlig. Den skapar dessutom en nationell konkurrensnackdel för Sverige på denna globala öppna marknad. Det vore dock intressant att i dag få någon sorts besked om vad som komma skall i stället. Jag har under dagen inhämtat uppgifter om att den till den 28 maj, alltså om två dagar, aviserade propositionen i ärendet inte kommer just den 28 maj men att väl en lagrådsremiss är på väg i början av juni för en proposition ungefär vid midsommar. Det är naturligtvis olyckligt att det blir en fördröjning på det här viset i en fråga där ju Erik Åsbrink redan för ett år sedan var ute och flaggade att denna femprocentsregel skulle försvinna. Nu har vi, som sagt, i stället hamnat i detta märkliga läge att vi faktiskt inte vet vad som gäller. Här vore ett besked på sin plats. Fru talman! Vi har i en lång rad reservationer för- sökt att sammanfatta delar av det som jag i dag har talat om, men för tids vinnande kommer jag i dag att yrka bifall bara till reservationen 1 under mom. 3.
Anf. 103 BENGT SILFVERSTRAND (s): Fru talman! Den proposition som vi nu behandlar om ändrade försäkringsregler är inte helt lättillgäng- lig. Det är komplicerade tekniska frågor. Jag är mot den bakgrunden inte säker på att ens två så debattgla- da personer som Fredrik Reinfeldt och undertecknad kan åstadkomma någon större underhållning. Förslagen innebär en betydande modernisering av försäkringsrörelsereglerna och en renodling av tillsy- nen för svenska försäkringsbolag. Det är i första hand livbolagens verksamhet som berörs, och syftet med förändringarna är att underlätta produktutveckling och konkurrens. För försäkringstagarna innebär för- slaget ett ökat skydd. Ökad internationalisering och de på väsentliga punkter gemensamma försäkringsrörelsereglerna i Europa har inneburit en ökad konkurrens på den svenska marknaden. Av denna anledning framstår dagens regleringar när det gäller skälighets- och sundhetsprinciper som mindre lämpliga, eftersom de i påtaglig grad har hämmat nyetableringar och pro- duktutveckling på området. Härigenom har konsu- menternas behov av pris- och produktkonkurrens delvis motverkats. I propositionen föreslås nu av dessa skäl att skä- lighetsprincipen slopas och ersätts av andra skydds- regler som har till syfte att främja en god ekonomisk genomlysning av försäkringarna och en genom avtal reglerad ordning av rätten till överskott. Sundhets- principen ersätts av en tydligare handlingsregel för försäkringsbolagen med krav på en tillfredsställande stabilitet, god information om försäkringsbolag och en god försäkringsstandard på verksamheten. Även försäkringsbolag som bedriver konventio- nell försäkringsrörelse medges rätt till vinstutdelning. För att säkerställa försäkringstagarnas avtalade rätt till överskott införs dock särskilda begränsningar vad gäller just vinstutdelning. Livbolag som bedrivit verksamhet med vinstutdelningsförbud får införa villkor i bolagsordningen om vinstutdelning bara under förutsättning att bestämda villkor till skydd för försäkringstagarna är uppfyllda. Slutligen vill jag nämna att vissa av dagens re- striktioner vad gäller försäkringsbolagens kapitalför- valtning lättas upp. Det gäller bl.a. regleringar om var s.k. skuldtäckningstillgångar skall få finnas. Mot utskottets betänkande reserverar sig utskot- tets borgerliga ledamöter i något varierande formatio- ner på sju punkter. I reservation 1 yrkar moderaterna att skälighets- principen skall slopas även i den obligatoriska trafik- försäkringen. En försäkringstagare som fått tillstånd att meddela trafikförsäkring är enligt trafikskadelagen skyldig att på begäran meddela sådana försäkringar, s.k. kontraheringsplikt. För att denna kontraherings- plikt inte skall bli en skrift i vatten genom att försäk- ringsgivaren begär höga premier som i praktiken kringgår denna plikt, innehåller trafikförsäkringsför- ordningen regler om att premierna inte får sättas hög- re än vad som med erforderlig säkerhet svarar mot risken, med tillägg för nödvändiga kostnader - s.k. premieskälighet. Ett bifall till den här reservationen skulle även kräva andra justeringar av nuvarande regler om kon- traheringsplikten. Detta måste naturligtvis prövas ytterligare med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder just på trafikförsäkringsområdet och mot de nya avtalsrättsliga regler som nu bereds i Finans- departementet. I reservation 2 hävdar moderater och kristdemo- krater att regeringens förslag vad gäller avsättning till konsolideringsfond skapar en konkurrensfördel för icke vinstutdelande ömsesidiga bolag. Mot den bak- grunden förordar man att lagen bör stadga att ett vinstutdelande livförsäkringsbolag skall äga rätt att avsätta premiemedel till en konsolideringsfond som får användas som buffert efter det att de fonder som aktieägarna skapat tagits i anspråk. I reservation 3 begär Folkpartiet under samma punkt att även utde- lande bolag skall kunna få bygga upp konsoliderings- fonder. Det finns en grundläggande skillnad mellan ömse- sidiga försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag som är viktig att beakta i det här sammanhanget. I de ömsesidiga försäkringsbolagen är försäkringstagarna delägare. De står för riskkapitalet, men har å andra sidan som delägare också rätten till överskottet om rörelsen går bättre än väntat. I livförsäkringsaktiebo- lag bestämmer aktieägarna och har rätt till vinsten om verksamheten går bra. Då bör också aktieägarna stå för riskkapitalet och betala om verksamheten sköts dåligt. Det är orimligt med en ordning där försäk- ringstagarna står för allmänt riskkapital om rörelsen går sämre än väntat samtidigt som aktieägarna tar hem vinsterna om rörelsen går bättre än väntat. Det är alldeles för tidigt att, som reservanterna och motionärerna, här slå fast att inga vinstutdel- ningsbolag kommer bildas om inte vinstutdelande försäkringsbolag får använda försäkringstagarnas pengar som gratis riskkapital i en konsolideringsfond. För att vinstutdelande livförsäkringsbolag skall kunna meddela långa livförsäkringar, dvs. pensionsförsäk- ringar av samma typ som de traditionella icke vin- stutdelande livförsäkringsbolagen gör i dag - det gäller såväl ömsesidiga bolag som aktiebolag - krävs visserligen ett stort och betryggande riskkapital. Detta är emellertid inte i sak annorlunda än att annan kapi- talintensiv verksamhet kräver kapitalstarka och ut- hålliga ägare. Om aktieägarna inte är beredda att skjuta till det kapital som behövs bör de satsa pengar på annat. De bör alltså inte subventioneras av försäk- ringstagarna. Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet anser att nu gällande placeringsbegränsningar i livför- säkringsbolag vad avser innehav i publika bolag och fastigheter bör avskaffas för tillgångar som svarar mot återbäring. Man anser vidare att s.k. derivatin- strument bör få användas för hantering av livförsäk- ringsbolagens skuldsida i balansräkningen. Reformeringen av rörelsereglerna innebär stora förändringar på kort tid. Det är svårt att förutse ef- fekterna av en höjning av dagens tillgångsgränser i den nya ordningen. Friare placeringsregler gäller för villkorad återbäring. För villkorad återbäring gäller inte gränsen på 25 %. Regeringen har här aviserat en bred översyn av placeringsreglerna. Justeringar av dagens placeringsgränser och möjligheterna att an- vända derivatinstrument för att hantera risker på skuldsidan kommer att behandlas i denna översyn. Då är det enligt vår mening ganska logiskt att erfarenhe- terna från tillämpningen av de nya rörelsereglerna för försäkringsbolagen får avvaktas i dessa frågor. Reservation 5 är en borgerlig fyrpartireservation. I den yrkas att den s.k. femprocentsregeln bör föränd- ras. Den regeln innebär att svenska försäkringsbolag utan Finansinspektionens medgivande inte får äga mer än 5 % av rösterna i samma aktiebolag. Eftersom en proposition i frågan med anpassning till åberopad dom i EG-domstolen är nära förestående finns det ingen anledning att nu föregripa denna fråga. Det kan inte ha någon betydelse om den kommer i morgon, om en vecka eller om 14 dagar. Den fråga som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet tar upp i reservation 6 är en gammal bekanting. Den handlar om de borgerliga partiernas ständiga behov att ondgöra sig över att individer i samverkan - det är det som är kollektiv - skaffar sig förmånliga regler för gruppförsäkringar, t.ex. hemför- säkringar. Men den frågan behandlas inte i proposi- tionen. Flertalet av de av reservanterna här upptagna frågorna rör avtalsrättsliga frågeställningar som i första hand bör prövas inom ramen för en ny försäk- ringsavtalslagstiftning och inte föregripas nu. Rent allmänt kan man ändå ifrågasätta varför man i lagstiftningen skall införa särskilda bestämmelser som förhindrar just fackliga intresseorganisationer att träffa fördelaktiga försäkringsavtal för sina medlem- mar. Det handlar om försäkringar som är till stor hjälp för många medlemmar den dag som t.ex. en brand eller annan skada inträffar. I många andra sammanhang tecknas ju också kollektiva försäkring- ar, t.ex. av varuhus, idrottsanläggningar eller före- ningar. Dessa försäkringar gäller för besökare i all- mänhet eller för medlemmarnas räkning, t.ex. för olycksfall, trots att de personer som skyddas av för- säkringarna i vissa fall kan ha andra olycksfallsför- säkringar. Särförhållanden hos sådana försäkringar kan och bör beaktas inom ramen för de allmänna försäkrings- rörelseregler som finns. De bör bedömas efter samma principer som andra kollektiva försäkringar och inte först och främst med hänsyn till om försäkringen köps av en facklig organisation. Det bör inte införas några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för försäk- ringsverksamhet som gäller kollektiva försäkringar som tecknats av fackliga organisationer. I reservation 7 anser moderater och kristdemo- krater att ett framtida regelverk bör tillåta utveckling- en av livförsäkringsprodukter där flyttningar möjlig- görs utan skattekonsekvenser. Redan i dag finns det emellertid livförsäkringssparande som kan flyttas utan skattekonsekvenser, t.ex. fondlivförsäkringar och individuellt pensionssparande. De nya rörelse- reglerna öppnar även för nya slag av traditionella livförsäkringsprodukter där en flyttningsrätt är avta- lad och förutsatt redan vid avtalets ingående. I propositionen klargörs även skattereglerna just för att säkerställa att också traditionella livförsäkring- ar kan flyttas utan skattekonsekvenser. Det sägs i propositionen att man skall överväga vidare om flytt- ning kan ske inte bara mellan olika försäkringsbolag utan även mellan pensionssparande i bank och försäk- ringsbolag. Vi kan konstatera att reservanterna fak- tiskt i sak är tillgodosedda genom förslagen i propo- sitionen. Fru talman! Jag yrkar härmed avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.
Anf. 104 FREDRIK REINFELDT (m): Fru talman! Låt mig först säga något kort om de kollektiva sakförsäkringarna. Jag tror att Bengt Sil- fverstrand anstränger sig för att missförstå detta. Kritiken handlar ju om när kollektiva sakförsäkringar upphandlas för stora grupper utan individuell anslut- ning. Dessutom lämnar upphandlingsförfarandet mycket övrigt att önska. Vi menar att både konkur- rens och valfrihet då sätts ur spel. Men det handlar om ett par motioner. Huvudären- det är naturligtvis den förändring av försäkringsrörel- selagen som här behandlas. Jag tycker att detta är ganska symtomatiskt för hur det blir när man lägger fram propositioner som hu- vudsakligen ägnar sig åt att använda ord av typen: vi får se snart, vi skall fortsätta utreda och vid ett senare tillfälle. När den borgerliga oppositionen i stället kommer med ganska klarläggande förslag handlar debatten mer om vad oppositionen har tyckt än om vad rege- ringen egentligen har föreslagit. Det är väl i och för sig trevligt att vi får långa debatter om vad Modera- terna har skrivit i olika motioner. Men det hade kan- ske varit mer klarläggande att få en del besked kring de frågor som de facto handlar om vad majoriteten gör med detta förslag. Jag förstår att Bengt Silfverstrand inte ser några problem när det gäller de ömsesidiga bolagens kon- kurrensfördel som följer av detta lagförslag. Jag tyck- er att det är mycket olyckligt. Vi har faktiskt an- strängt oss för att försöka hitta en mellanväg som tar hänsyn till det Bengt Silfverstrand nämner, nämligen risken eller oron för att premiepengar används för att delas ut till aktieägare. Vi tycker att vi har funnit en form som bättre skulle balansera konkurrensen på en marknad där nu en mycket tydlig fördel skapas för bolag som Folksam. Jag vill återigen ställa frågan om inte Bengt Silfverstrand kan se nackdelarna med detta. Det vore också intressant att få höra varför man väljer att ha kvar placeringsregler som på många sätt är otidsenliga och skapar konkurrensnackdelar. Rege- ringen slår inte heller här fast att man tänker ha kvar dessa regler för evigt. Det skall ske en översyn och man skall återkomma i frågan senare.
Anf. 105 BENGT SILFVERSTRAND (s): Fru talman! Förändringarna i försäkringsrörelse- reglerna är mycket omfattande. Det rör sig om krafti- ga förändringar av lagstiftningen, på många punkter en påtaglig modernisering. Därmed har regeringen visat att man vill gå ganska långt på detta område. Att man inte löper linan ut på varje punkt beror på att vissa bitar fortfarande inte är tillräckligt klarlagda. Det är på de punkterna man vill göra utredningar. Men de är i stort sett redan klara. När det gäller en sådan fråga, där moderaterna har reserverat sig, kommer det en proposition inom en nära förestående tid. Det gäller 5-procentsregeln. Jag har redovisat förslagen och de klara invänd- ningarna mot moderaternas reservationer. När det gäller den kollektiva hemförsäkringen är det samma argument som förs fram ständigt. Det är en ringaktning av ett system som innebär mycket stora ekonomiska fördelar och riskspridning för grup- per som annars skulle stå oskyddade. Det är grunden för det kollektiva skyddet. Det tycker vi är värt att slå vakt om. Det finns ingen anledning att ingripa. Det finns en reservationsrätt. Den som inte vill vara med har den möjligheten. När det gäller konsolideringsfonden i vinstutde- lande livförsäkringsbolag är det viktigt att klargöra att det är stor skillnad mellan olika typer av bolag. Det finns ingen anledning att försäkringstagarna skall stå för riskerna i svåra situationer, när bolagen går med förlust, och att aktieägarna sedan skall plocka hem vinsterna när det går bra. Det måste finnas en klar distinktion.
Anf. 106 FREDRIK REINFELDT (m): Fru talman! Det är riktigt att en hel del föränd- ringar föreslås. Som jag nämnde i min inledning bygger de på utredningar som har jobbat under lång tid. Det har varit väl känt att många av förändringarna skall komma. De har också mottagits väl av försäk- ringsbranschen. När det gäller knäckfrågorna har det funnits en nyfikenhet på förändringar som kanske skulle komma till stånd. Det gäller konsolideringsfonden, 5- procentsregeln och placeringsreglerna för olika till- gångar i fastigheter och aktier. Problemet är att rege- ringen på de intressanta områdena väljer att inte ge besked eller gräva ned frågor i utredningar. Vi har ju nu ett läge där EG-domstolen har upphävt vår 5- procentsregel. Bengt Silfverstrand säger att det snart kommer en proposition. Vi får väl ta den diskussio- nen då. Men det är olyckligt att vi har hamnat i detta läge. Det viktiga är att ligga i framkant och möta den nya tidens krav, för att få försäkringsbranschen att växa och bli starkare. Det kan leda till fler jobb och att vi får en intressant marknad med försäkringspro- dukter som förstärker konsumenternas möjligheter att välja. Det är det vi har sett framför oss. Risken med avgränsningen av konsolideringsfon- den är att vinstutdelande bolag kommer att dra öronen åt sig och inte utveckla en del av de produkter de annars skulle utvecklat. Det har talats om att det inte blir samma goda tillgång till riskkapital i de små och medelstora företagen, som en följd av att man inte gick hela vägen. Man borde ha varit mer lyhörd för det när man valde att lagstifta.
Anf. 107 BENGT SILFVERSTRAND (s): Fru talman! Att underlätta produktutveckling, ge bättre förutsättningar för konkurrens och avreglering borde låta som skön musik för en moderat. Här görs dessutom en mycket långtgående avreglering av för- säkringsrörelsereglerna. Det finns en liten bit kvar. Det råder fortfarande oklarheter när det gäller 5- procentsregeln. Det borde Fredrik Reinfeldt kunna leva med. Det görs en distinktion mellan utdelande och icke utdelande bolag. Det finns ingen anledning att i panik införa nya regler för att åstadkomma en skenbar kon- kurrensneutralitet. Vinstutdelande bolag och icke vinstutdelande bolag drivs under helt olika förutsätt- ningar. Det är en uppenbar risk att pengar slussas över från försäkringstagare till aktieägare på ett olämpligt sätt. Det inser man också i en moderatmo- tion. Då är det bättre att avvakta den översyn som aviseras inom Finansdepartementet om bl.a. konsoli- deringsfondens framtid. Vi tar fasta på de problem som vi erkänner finns kvar och försöker göra något åt dem. Men det finns ingen anledning att göra allt på en gång.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 1 juni.)
14 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades Proposition 1998/99:126 Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige
Motioner med anledning av prop. 1998/99:115 På ungdomars villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och framtidstro 1998/99:Kr29 av Gun Hellsvik m.fl. (m) 1998/99:Kr30 av Inger Davidson m.fl. (kd) 1998/99:Kr31 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) 1998/99:Kr32 av Birgitta Sellén m.fl. (c) 1998/99:Kr33 av Lennart Kollmats och Kenth Skår- vik (fp) 1998/99:Kr34 av Monica Green m.fl. (s) 1998/99:Kr35 av Karin Pilsäter och Johan Pehrson (fp) 1998/99:Kr36 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
med anledning av prop. 1998/99:122 Kommunala bostadsföretag 1998/99:Bo20 av Anita Johansson (s) 1998/99:Bo21 av Carl Bildt m.fl. (m, kd, fp) 1998/99:Bo22 av Rigmor Ahlstedt m.fl. (c) 1998/99:Bo23 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl. (mp)
Kulturutskottets betänkande 1998/99:KrU11 Kasinospel i Sverige m.m.
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1998/99:SfU7 Riksdagens revisorers förslag om soci- alförsäkringens administration 1998/99:SfU8 Försäkringsmedicinska utredningar 1998/99:SfU10 Vissa socialförsäkringsfrågor
15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
den 25 maj
1998/99:657 av Jan Backman (m) till utbildningsmi- nistern Fördelning av högskoleplatser 1998/99:658 av Bertil Persson (m) till näringsminis- tern Biltrafiken på Öresundsbron 1998/99:659 av Inger René (m) till utbildningsmi- nistern Den högre utbildningen i västra Sverige 1998/99:660 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson Jaktundervisning i skolan
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda- gens snabbprotokoll tisdagen den 1 juni.
16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in- kommit
den 26 maj
1998/99:622 av Margareta Andersson (c) till nä- ringsministern Utförsäkring av arbetslösa 1998/99:627 av Sonja Fransson (s) till utbildnings- ministern Forskningsanslag 1998/99:629 av Jan Backman (m) till näringsminis- tern Bro- och färjeavgifter 1998/99:631 av Eva Arvidsson (s) till justitieminis- tern Små myndigheters öppethållande 1998/99:632 av Patrik Norinder (m) till statsrådet Mona Sahlin Lagändring av turordningsreglerna 1998/99:638 av Erik Arthur Egervärn (c) till nä- ringsministern EU-bidrag
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 1 juni.
17 § Kammaren åtskildes kl. 17.16.
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §, av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 17 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 46 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 83 (del- vis), av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 103 (delvis) och av talmannen därefter till sammanträdets slut.