Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:108 Torsdagen den 14 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1997/98:108

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1997/98:108 Torsdagen den 14 maj Kl. 12.00 - 18.00

---

19.00 - 22.36

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 8 maj.

2 § Anmälan om uteblivna svar på interpella-
tioner

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1997/98:280

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:280 av Göte Jonsson om
skogsindustrin.
Interpellationen kommer inte att besvaras.
Skälet till detta är en resa till Filippinerna och Ki-
na under tiden den 6 - 15 maj och medverka på LRF:s
riksförbunds årsstämma i Skellefteå den 26 maj.
Stockholm den 29 april 1998
Anders Sundström

Interpellation 1997/98:311

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:311 av Eva Goës om Po-
lenkabeln.
Interpellationen kommer inte att besvaras.
Skälet till detta är en resa till Filippinerna och Ki-
na under tiden den 6 - 15 maj och medverka på LRF:s
riksförbunds årsstämma i Skellefteå den 26 maj.
Stockholm den 29 april 1998
Anders Sundström

Interpellation 1997/98:295

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:295 av Kia Andreasson om
lag som begränsar ljudnivån
Interpellationen kommer inte att besvaras.
Skälet till detta är att undertecknad är i Genève
måndagen den 11 maj. Tisdag den 12 maj och tisdag
den 26 maj ersätter jag statsminister Göran Persson.
Stockholm den 5 maj 1998
Margot Wallström

Interpellation 1997/98:297
Till riksdagen
Interpellation 1997/98:297 av Roland Larsson om
livsviktiga mediciner.
Interpellationen kommer inte att besvaras.
Skälet till detta är att undertecknad är i Genève
måndagen den 11 maj. Tisdag den 12 maj och tisdag
den 26 maj ersätter jag statsminister Göran Persson.
Stockholm den 5 maj 1998
Margot Wallström

Interpellation 1997/98:299

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:299 av Bo Könberg om
vårdköerna.
Interpellationen kommer inte att besvaras.
Skälet till detta är att undertecknad är i Genève
måndagen den 11 maj. Tisdag den 12 maj och tisdag
den 26 maj ersätter jag statsminister Göran Persson.
Stockholm den 5 maj 1998
Margot Wallström

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Skrivelser
1997/98:125 till socialutskottet
1997/98:147 till utrikesutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Försvarsutskottets betänkande 1997/98:FöU9
Kulturutskottets betänkande 1997/98:KrU15
Näringsutskottets betänkande 1997/98:NU13

5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 13 maj

SoU19 Ombildning av Handikappinstitutet
Mom. 1 (ombildningen av Handikappinstitutet)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
172 för utskottet
68 för res. 1
43 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 3 c, 21 fp, 16 v
För res. 1: 68 m
Avstod: 18 c, 2 v, 14 mp, 9 kd
Frånvarande: 29 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 5 (s.k. osynliga handikapp)
1. utskottet
2. res. 4 (fp, kd)
Votering:
243 för utskottet
43 för res. 4
1 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 69 m, 20 c, 18 v, 1 mp
För res. 4: 21 fp, 13 mp, 9 kd
Avstod: 1 c
Frånvarande: 26 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU21 Frysförvaring av befruktade ägg
Mom. 1 (Frysförvaring av befruktade ägg)
1. utskottet
2. res. (kd)
Votering:
266 för utskottet
12 för res.
6 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 134 s, 66 m, 18 c, 18 fp, 17 v, 13 mp
För res.: 1 m, 1 c, 1 fp, 9 kd
Avstod: 1 s, 1 m, 1 c, 2 fp, 1 v
Frånvarande: 26 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 4 v, 5 mp, 6 kd

KrU14 Framtidsformer Handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design
Mom. 2 (ett miljömål m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (c, v, mp)
Votering:
234 för utskottet
53 för res. 1
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 69 m, 21 fp, 9 kd
För res. 1: 21 c, 18 v, 14 mp
Frånvarande: 26 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 3 (ett tillgänglighetsmål)
1. utskottet
2. res. 2 (v, kd)
Votering:
259 för utskottet
28 för res. 2
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 69 m, 21 c, 21 fp, 13 mp
För res. 2: 18 v, 1 mp, 9 kd
Frånvarande: 26 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 5 (väglagen)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (m)
Votering:
219 för utskottet
68 för res. 3
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 1 m, 21 c, 21 fp, 18 v, 14 mp, 9
kd
För res. 3: 68 m
Frånvarande: 26 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 9 (begreppet estetiskt tilltalande)
1. utskottet
2. res. 5 (v, kd)
Votering:
259 för utskottet
27 för res. 5
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 68 m, 21 c, 21 fp, 14 mp
För res. 5: 18 v, 9 kd
Frånvarande: 26 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 13 (boendeplaneringsprogram, bygglovsansö-
kan och bygganmälan vid byggstart)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
267 för utskottet
18 för res. 8
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 134 s, 69 m, 20 c, 21 fp, 14 mp, 9 kd
För res. 8: 18 v
Frånvarande: 27 s, 11 m, 7 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 18 (viss del av investeringskostnaden till konst-
närlig och estetisk utsmyckning)
1. utskottet
2. res. 10 (mp)
Votering:
270 för utskottet
17 för res. 10
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 69 m, 21 c, 21 fp, 15 v, 9 kd
För res. 10: 3 v, 14 mp
Frånvarande: 26 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 23 (samverkan mellan högskola och folkbild-
ning m.m.)
1. utskottet
2. res. 13 (c, mp)
Votering:
251 för utskottet
35 för res. 13
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 134 s, 69 m, 21 fp, 18 v, 9 kd
För res. 13: 21 c, 14 mp
Frånvarande: 27 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU16 Filmpolitiken
Mom. 2 (filmproduktionsstödets konstruktion)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
251 för utskottet
32 för res. 1
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 134 s, 68 m, 20 c, 20 fp, 9 kd
För res. 1: 18 v, 14 mp
Frånvarande: 27 s, 12 m, 7 c, 6 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 7 (långfilmsproduktion vid regionala resur-
scentrum)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
265 för utskottet
20 för res. 4
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 69 m, 20 fp, 18 v, 14 mp, 9 kd
För res. 4: 20 c
Frånvarande: 26 s, 11 m, 7 c, 6 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Mom. 8 (inrättande av en utvecklingsfond för film-
produktion)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Votering:
271 för utskottet
14 för res. 5
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 67 m, 21 c, 21 fp, 18 v, 9 kd
För res. 5: 14 mp
Frånvarande: 26 s, 13 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 6 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Översyn av förvaltningsprocessen, m.m.

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU17
Översyn av förvaltningsprocessen, m.m. (prop.
1997/98:101)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

7 § Behandlingen av häktade

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU22
Behandlingen av häktade (prop. 1997/98:104)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

8 § Processrättsliga frågor

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU24
Processrättsliga frågor

Anf. 1 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! I detta betänkande behandlas ett an-
tal processrättsliga frågor. Till det har Moderata sam-
lingspartiet fogat ett antal reservationer av vilka jag
yrkar bifall till nr 1 och nr 2.
Processrätten har som sin främsta uppgift att sä-
kerställa rättssäkerhet och krav på effektivitet i den
rättsliga processen. Effektivitet kan ibland vara ett
utomordentligt viktigt faktum för att säkerställa just
rättssäkerheten. En process som inte är effektiv kan
riskera rättssäkerheten för enskilda individer och att
enskilda individer inte får sin rätt tillgodosedd. Det
behöver definitivt inte finnas ett motsatsförhållande
mellan effektivitet och rättssäkerhet.
En synpunkt som ofta återkommer i några av våra
reservationer är en viss otålighet, om man får uttrycka
det på det sättet. Majoriteten väljer att vid flera tillfäl-
len hänvisa till ett pågående beredningsarbete i Rege-
ringskansliet.
Med all respekt för noggrannhet och för att lag-
stiftningsarbete skall ta tid och inte skyndas på, tycker
vi måhända att tempot i Regeringskansliet kunde öka
något vid vissa tillfällen. Det är ju viktiga frågor som
ligger där för beredning, och det är viktigt att de
kommer till riksdagen så att lagar kan stiftas och
sedan tillämpas i verkligheten.
Innan jag kommer in på våra avvikande meningar
vill jag ta upp ett område som utskottet kunnat samlas
kring, vilket är tillfredsställande. Frågan är föranledd
av en motion från bl.a. Moderata samlingspartiet och
handlar om hur tillsättningen av de höga domartjäns-
terna skall ske. De sker ju för närvarande via kallelse-
förfarande. Det systemet ligger ganska långt från det
öppna system vi ibland kan se i andra länder. Där
arrangerar man hearings av olika slag för att utröna
om tänkta kandidater är lämpliga och har en god van-
del.
Den här frågan har diskuterats många gånger, bl.a.
i 1993 års domarutredning, där man hade vissa öns-
kemål om en formaliserad process mellan Regerings-
kansliet å ena sidan och Högsta domstolen och Rege-
ringsrätten å den andra sidan, när det gällde justitieråd
och regeringsråd. Men man har ännu inte kommit till
skott. Därför är utskottets åsikt mycket glädjande.
Man säger där att tiden nu är mogen att ta sig an frå-
gan om tillsättande av de högsta domartjänsterna i
hela dess vidd.
Detta tycker jag är bra, och utskottet anser att re-
geringen nu bör få i uppdrag att se över rekryteringen
av de domartjänster som i dag tillsätts via kallelsesys-
temet. Om man skulle kunna förverkliga detta och få
en betydligt öppnare ordning, skulle det måhända
skapa ett större förtroende för domarkåren. Den öp-
penhet vid tillsättningen som finns i andra länder
skulle man kanske kunna ta till sig i tillämpliga delar.
Men det får den här utredningen visa. Det är alltså
glädjande att vi har kunnat samsas om detta.
Det finns också ett antal frågor där utskottet inte
har kunnat nå någon enighet och där vi har fått reser-
vera oss. Det gäller bl.a. domarnas bisysslor. Från
moderat sida tycker vi att det finns anledning att göra
en översyn av detta. För ett par år sedan nåddes vi av
budskapet att man hade sett över justitierådens och
regeringsrådens extraknäck, för att uttrycka det litet
vanvördigt. Det var inte alla ledamöter, inte ens i
justitieutskottet, som kände till att bisysslorna hade en
sådan omfattning. En och annan undrade om man inte
borde titta närmare på detta.
Någon har reagerat och trott att man måste sätta
stopp för alla bisysslor för de allra högsta domartjäns-
terna. Jag tycker att saken reser frågor som om man
över huvud taget skall ha några bisysslor som hög
domare. Om man skall ha det bör det åtminstone
diskuteras vilken typ och vilken omfattning av bisyss-
lor man skall ha. Det är väl rimligt att tro att de högsta
domarna har en ganska betydande arbetsbörda en
normal arbetsdag. Då är det också ganska rimligt att
anta att det kan uppstå en kollision mellan volymen
bisysslor och de normala arbetsuppgifterna.
Självfallet är det också viktigt att reglera anmälan
och tillstånd. Vem ger de höga domarna tillstånd att
ha den ena eller andra typen av bisysslor - om man nu
anser att domare skall få ha sådana? Det finns ju län-
der där det inte är tillåtet. För alla statstjänstemän är
bisysslorna reglerade. Tanken bakom det är att man
inte på något sätt skall kunna misstänka jäv av något
slag hos den enskilde tjänstemannen, den myndighet
eller verksamhet som han eller hon företräder.
Detta är speciellt viktigt för domarna, och tillstån-
det för att inneha någon form av bisysslor ges av
regeringen. För de lägre domarna är det tjänsteför-
slagsnämnden vid Domstolsverket som ger tillstånd. I
betänkandet finns en mycket bra redovisning av vill-
koren och av vad som reglerar dem. Även den frågan
bereds av Regeringskansliet, men vi tycker att det
finns skäl att snabba på arbetet och dessutom få en
mer genomgripande översyn av om och i vilken om-
fattning bisysslor skall få förekomma.
Herr talman! Det finns också en annan fråga som
gäller domstolarna och som har föranlett en moderat
motion. Det är avvägningen mellan å ena sidan dom-
stolarnas självständighet, oavhängighet, som regleras i
regeringsformen, och å andra sidan vilken rätt rege-
ringen - och de myndigheter som regeringen delege-
rat den rätten till, också enligt regeringsformen - har
att föreskriva olika saker. Hur kommer oavhängighe-
ten att ställas mot de regler och föreskrifter som
finns? Vi har t.ex. tingsrättsinstruktionen och hov-
rättsinstruktionen, och motsvarande instruktioner
finns för HD och Regeringsrätten.
Konstitutionsutskottet har i betänkandet
1996/97:KU26 behandlat frågan och pekar på att det
är viktigt att uppmärksamma gränsdragningen mellan
dömande och administrativ verksamhet. Vi tycker att
detta är en central fråga som borde bli föremål för en
översyn.
Vi tar också upp nämndemännens ställning. Det
finns anledning att titta noggrant på den framöver. En
hel del har gjorts på området, men det finns några
frågeställningar som hela tiden är aktuella, bl.a. rekry-
teringen av nämndemän. Det är förvisso en ekono-
misk fråga, och den har diskuterats och behandlats ett
antal gånger här i kammaren. Det finns säkert betyd-
ligt mer att göra.
Men frågan är också hur man får en mer allsidigt
sammansatt nämndemannakår, vad gäller såväl ålder
som kön och yrkesbakgrund. Också där spelar de
ekonomiska frågorna en ganska stor roll - det vill jag
påpeka än en gång. Andra frågor som kan tas upp är
nämndemännens position i hovrätten. Man kan också
se närmare på röstreglerna för nämndemän framöver.
Det är viktigt att dessa frågor får en långsiktig lös-
ning, eftersom nämndemännens ställning i det svenska
rättssamhället är djupt förankrad i den svenska folk-
själen.
Som vi påpekar i reservation 4 finns det också
anledning att göra en översyn av rättegångsbalken.
Det finns en hel del saker där som borde kunna för-
ändras i syfte att åstadkomma större effektivitet och
därtill hörande ökad rättssäkerhet. Vår uppfattning om
specialdomstolarna är välkänd, herr talman. Den
behöver jag inte utveckla. Vi tycker i princip inte om
specialdomstolar utan anser att dessa bör avföras från
det svenska rättsväsendet så långt det över huvud
taget är möjligt.
Det vore intressant och lockande att ge några syn-
punkter på reservation 7, som inte är vår egen. Den
rör tingsmeriteringen, och den har avgetts av Miljö-
partiet. Vi moderater tror att en utvecklad tingsmeri-
teringstjänstgöring är av utomordentligt stort värde.
Den har varit, är och kan fortsätta att vara av stort
värde. Jag vill gärna understryka att den inte är så bra
att den inte kan bli bättre. Det stora problemet i dag är
kanske att en alltför liten andel av de blivande juris-
terna får genomgå tingsmeritering. Det finns alltså
ingen anledning att utifrån något slags konservativt
perspektiv kasta ut barnet med badvattnet. Det finns
saker som kan förändras och bli bättre i systemet, men
det finns definitivt ingen anledning att slopa det sys-
temet, något som framkommit i reservation 7.
I reservation 8 tar vi upp frågan om tvångsmedel i
vår mycket medvetna politik för att bekämpa narkoti-
ka. Vi begär att det skall finnas en möjlighet för polis
och sjukvårdspersonal i samverkan att tvångsmedici-
nera i syfte att avslöja knarkkurirer och knarkhandlare
av olika slag. Vi är mycket väl medvetna om att detta
är en mycket grannlaga avvägning mellan personlig
integritet och det syfte man vill uppnå.
Majoriteten för bort den här frågan och anser att
det inte finns skäl att göra något. Utskottet har be-
handlat frågan tidigare. Vi är väl medvetna om att det
är ett utomordentligt stort ingrepp i den personliga
integriteten. Men i avvägningen mellan det ingreppet
och syftet att komma åt narkotikakurirer, tonar vi nog
ned "dödens kurirers" integritet litet grand, om man
får spetsa till det på det sättet. Jag tror att det också
här finns en uppfattning i rättsmedvetandet om att det
goda, civila samhället i kampen mot narkotikan och i
jakten på dödens kurirer bör få använda medel som
normalt sett aldrig skulle behöva användas.
Herr talman! Får jag avsluta med att notera att vi
också tar upp frågan om återlämnande av stöldgods.
Vi begär i en motion att lagstiftningen skall vara ut-
formad så att den möjliggör att stöldgods som tagits i
beslag snabbt kan återlämnas till sin rätta ägare. Det
är nog ett ganska rimligt krav, om man får uttrycka
det så. Det är också förmodligen väl förankrat i rätts-
medvetandet.
Men frågan är inte så enkel som man kanske
många gånger tror. Vi möter exempel på det i utskot-
tet. Det finns en lång rad juridiska knäckfrågor. Polis-
rättsutredningen har tittat på detta och lagt fram vissa
förslag. Förslagen bereds nu i Justitiedepartementet
sedan tre år tillbaka. Beredningsprocessen är uppen-
barligen mycket noggrann, men vi tycker att det finns
anledning att snabba på den. Det är nämligen viktigt
att man får en lagstiftning som står i god samklang
med rättsmedvetandet. Att återfå och till rätt ägare
återställa det som har stulits från honom eller henne
framstår som utomordentligt väl förankrat i rättsmed-
vetandet.
Allra avslutningsvis, som kyrkoherden någon gång
sade vid en lång predikan, har vi också frågan om hur
vi kan säkerställa att framför allt utländska medborga-
re som gör sig skyldiga till förseelser av olika slag,
t.ex. trafikbrott, också gör rätt för sig - enkelt uttryckt
- om de åker fast. Det normala är att de bara försvin-
ner ur landet, och sedan upplever att det inte är några
problem att begå trafikbrott av olika slag i Sverige.
Sedan länge har vi moderater framfört detta problem,
och jag tycker att vi gradvis vinner ökad förståelse för
det. Det har gjorts tillägg i lagstiftningen som gör det
möjligt att belägga egendom med kvarstad för att
säkra betalningen. Vi ser också att det finns fler än
moderaterna som motionerar om detta.
Uppenbarligen är lagstiftningen, oaktat de föränd-
ringar som har gjorts, måhända inte tillräckligt kraft-
full. Det kan också vara så att den lagstiftning som vi
har inte utnyttjas maximalt i verkligheten. Då finns
det åtminstone skäl för att se över hur den nuvarande
lagstiftningen utnyttjas. Det är vårt krav i reservation
nr 11.
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 1 och 2.

Anf. 2 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Det här betänkandet är ett samlings-
betänkande med motioner från allmänna motionstiden
som behandlar processrättsliga frågor.
Till Vänsterpartiets glädje finns det i betänkandet
ett tillkännagivande när det gäller tillsättandet av de
högsta domartjänsterna. Vi har under ett par år motio-
nerat om detta. Det har blivit allt större samsyn i jus-
titieutskottet om att det tillsättningsförfarande som
finns i dag kan ifrågasättas. Nu har det blivit en ma-
joritet i utskottet för ett tillkännagivande om att man
bör göra en utredning och se över tillsättandet av de
högsta domartjänsterna.
I frågan om tillsättandet av dessa tjänster är det
viktigt att påpeka att det inte har funnits något som
har visat att tillsättningar skulle ha varit felaktiga. De
utredningar som tidigare har tittat på frågan har inte
haft någonting att erinra om sättet man tillsatt tjäns-
terna på.
Men för Vänsterpartiet är det otroligt viktigt att
det finns ett starkt förtroende för rättsväsendet ute i
samhället. Domarna och deras oberoende ställning
skall inte på något sätt kunna ifrågasättas. Därför är
det viktigt att man har ett tillsättningsförfarande där
det finns en insyn och en möjlighet att se till att det
finns en allsidig rekrytering och ett urvalsförfarande
när tjänsterna tillsätts. Man måste kunna gå in och
granska på vilka grunder människor har tillsatts. Detta
ser vi i Vänsterpartiet som väldigt positivt.
Herr talman! När det gäller domarnas bisysslor
måste jag tyvärr säga att det inte blev någon majoritet
i justitieutskottet för att utreda om det är lämpligt att
domarna har bisysslor i så hög grad som de har i dag.
Som tidigare talare sade var vi nog ganska många i
utskottet som blev förvånade över den granskning av
domarnas bisysslor som gjordes för något år sedan. Vi
blev förvånade över att detta förekom i så hög grad
och att det rörde sig om så höga årsinkomster från
bisysslor som det visade sig göra.
Precis som i den tidigare frågan, som gällde tillsät-
tandet av domartjänster, är det också när det gäller
bisysslorna viktigt att allmänheten har ett förtroende
för våra domare. Därför bör denna fråga utredas. I
vilken utsträckning skall domare få ha bisysslor? I
vissa länder är det inte tillåtet att ha bisysslor. Men
det är kanske att gå för långt att totalt förbjuda det. En
utredning bör i alla fall se över på vilka grunder do-
marna skall kunna ha bisysslor, och vilka bisysslor
som de definitivt inte bör åta sig.
Herr talman! Förhoppningsvis finns det kanske en
möjlighet att få en majoritet även i denna fråga nästa
gång som den kommer upp i justitieutskottet.
Herr talman! Jag tänkte också ta upp frågan om
kroppsbesiktning och straffprocessuella tvångsmedel.
Som tidigare talare tog upp har Moderaterna motione-
rat om att man skall få tvångsmedicinera vid de tillfäl-
len som någon som man misstänker för att langa nar-
kotika sväljer narkotikan. Man skulle då kunna
tvångsmedicinera med kräkmedel för att på så sätt få
en effektiv narkotikabekämpning. Att tvångsmedici-
nera är en oerhört integritetskränkande åtgärd. Det är
ett oerhört stort steg man tar om man använder sig av
tvångsmedicinering i brottsbekämpningen.
Herr talman! Det är nämligen inte så att polisen i
dag står maktlös och inte kan göra någonting. Möjlig-
heten man har i dag är att man plockar in den miss-
tänkte och håller honom eller henne under övervak-
ning till dess att narkotikan, om det finns någon, har
kommit ut den vanliga vägen. Detta kan ses som om-
ständligt. Det kräver resurser och det kräver tid. Det
blir en avvägning mellan att gå in och använda
tvångsmedel som tvångsmedicinering och att avvakta
litet längre tid och få en litet högre kostnad. Man får
ändå exakt samma resultat när det gäller brottsbe-
kämpningen. Då anser vi från Vänsterpartiet att ef-
fektivitetsvinsten vid en tvångsmedicinering inte står i
proportion till den vinst man kan göra.
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet tycker att det är
viktigt att bekämpa narkotika - men det är också
viktigt att göra en avvägning mellan de medel man
använder. Eftersom det finns möjligheter att uppnå
precis samma resultat men med något längre tid och
till något högre kostnad anser vi i Vänsterpartiet att
det är rimligt att avslå motionen där detta tas upp.
Herr talman! Slutligen skall jag ta upp frågan om
tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning. I dag är
systemet sådant att när man vid en rättegång vill ha en
muntlig förhandling eller åberopa muntlig bevisning,
t.ex. i form av ett vittnesförhör, är det den åtalade
som, om hon eller han blir dömd, slutligen skall svara
för kostnaden för vittnet.
Visserligen finns det bestämmelser som gör det
möjligt för rätten att förorda att kostnaden skall beta-
las med allmänna medel oavsett utgången i målet om
detta är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska
förhållanden. Vi i Vänsterpartiet anser att man ändå
bör se över detta. Man måste undersöka om det finns
något som gör att en tilltalad av kostnadsskäl avstår
från att åberopa muntlig bevisning. I ett rättegångsför-
farande är det nämligen otroligt viktigt att också den
som står åtalad, och inte bara den som är brottsoffer,
får möjlighet att använda sig av vittnen utan att funde-
ra på kostnaderna. Detta är viktigt för att man skall
kunna få de korrekta domarna.
Herr talman! Dessutom finns det ytterligare en
sida av detta som vi inte har tagit upp i motionen men
som också är viktig. Om en person som blir dömd åtar
sig, utan att kräva någonting, att betala kostnaderna
för vittnen som man själv har kallat och sedan inte
fullföljer den betalningen - man kan ha dömts till
fängelse eller något liknande - är det det enskilda
vittnet som förlorar pengar. I rättegångsprocessen är
det viktigt att människor inte avstår från att vittna,
varken på den ena eller andra sidan, på grund av kost-
nadsskäl. Det är viktigt att enskilda människor som är
vittnen inte förlorar på att delta i den viktiga process
som vi alla vill skall fungera.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation 12. Jag står givetvis även bakom övriga
reservationer som Vänsterpartiet står bakom.

Anf. 3 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! I grunden har Alice Åström och jag
och glädjande nog alla partier i Sveriges riksdag en
genuint tuff attityd gentemot narkotikan. Det är gläd-
jande. Tyvärr är det inte så överallt ute i Europa.
Men i kampen mot narkotikan väljer Moderata
samlingspartiet ändå detta, väl medvetna om att det är
ett integritetskränkande instrument. Det redovisas
klart i vår reservation. Vi väljer ändå att ta den skadan
gentemot individen därför att vi vill nå någonting
annat. Alice Åström säger att man kan hitta andra
metoder. Ja, man kan sitta på pottan, och det tar 3-5
dagar i sämsta fall. Det innebär säkert ett antal tusen-
lappar extra. Det är ju ett förfarande som inte är helt
gratis. Den kostnaden hade kanske det offentliga
kunnat klara av också, men ibland är tid värt mycket
stora pengar. Det kan handla om spaningsinsatser för
att kunna göra tillslag.
Om man kan belägga att vederbörande har burit
narkotika kan man kanske också vinna mycket värde-
fulla dagar och timmar för att gå vidare och nysta upp
stora härvor. Skall jag gå till föräldrarna till några
tonåringar som har haft problem med narkotika och
säga att vi tyvärr inte kunde spränga den ligan därför
att vi tyckte att det var värdefullare att dödens kurirer,
som jag kallar dem, fick behålla den personliga in-
tegriteten? Tyvärr blev resultatet att vi inte kunde slå
sönder den ligan.
Det leder då fram till att ett antal ungdomar kan-
ske hamnar i detta träsk. I det valet, Alice Åström,
väljer Moderata samlingspartiet att se till de många
individernas väl och ve. Och det trodde jag nästan att
det kunde finnas en större uppslutning kring. Vi vill
hindra debuten och se till att spaningsarbetet kan
fortsätta så snabbt som möjligt. Det är vårt val. Jag får
väl respektera att andra partier gör andra val.

Anf. 4 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag får också respektera Moderater-
nas val i den här frågan. Jag tror inte att det är avgö-
rande för spaningsinsatserna och möjligheten att
spränga hela ligor om man får använda det här
tvångsmedlet. Jag är helt övertygad om att detta inte
är det avgörande i polisens spaningsarbete. Jag har
inte fått de uppgifterna och de känslorna när jag har
varit ute och träffat dem som arbetar med frågan. Men
jag vet att det finns ett önskemål även från polisen att
kunna få använda detta för att snabba upp processen.
Men i avvägningen mellan att använda tvångsme-
dicinering och att avvakta den tidsrymd som det andra
agerandet skulle ta, anser vi att vi bör avstå från att
använda tvångsmedicinering, precis som jag sade i
mitt anförande. Kampen mot narkotika och för att
förhindra att våra ungdomar hamnar i missbruk måste
givetvis föras på alla möjliga håll och kanter. Men vår
avvägning är en annan än Moderaternas i denna fråga.

Anf. 5 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Det är glädjande att i Alice Åströms
replik få bekräftat att vår grundinställning i kampen
mot narkotika ligger fast. Det är ytterst värdefullt att
slå fast.
Varken Alice Åström eller jag kan säga att detta
kommer att användas i x procent av fallen eller i ett
antal fall. Men blotta möjligheten att man i någon
given situation skulle kunna dra nytta av det här in-
strumentet får Moderata samlingspartiet att inta den
här positionen. Låt oss ha den möjligheten och utnytt-
ja den utomordentligt restriktivt! Vi är väl medvetna
om de integritetskränkande inslagen i den. Men låt
oss ändå ha med den möjligheten i kampen mot dö-
dens kurirer!

Anf. 6 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag skall ägna mitt anförande åt två
reservationer. Jag börjar med att yrka bifall till reser-
vation 1 som handlar om domares bisysslor.
Det förekommer alltså att domare i olika instanser
åtar sig olika bisysslor som t.ex. skilje- och styrelse-
uppdrag. Miljöpartiet de gröna har därför ifrågasatt
om inte domarnas extraknäck rubbar tilltron till rätts-
systemets yttersta funktioner. Vi har bl.a. pekat på
förhållandet att våra justitieråd utför välavlönade
uppdrag åt privata företag och att det kan leda till
jävssituationer.
Det finns ju ett regelsystem i dag, men det finns
luckor i det. Det står att arbetstagare hos bl.a. myn-
digheter under regeringen inte får ha någon anställ-
ning eller något uppdrag eller utöva någon verksam-
het som kan rubba förtroendet för hans eller hennes
eller någon annans opartiskhet i arbetet eller som kan
skada myndigheternas anseende.
När det gäller chefsavtalet är det emellertid upp
till den enskilde domaren själv att avgöra om en bi-
syssla är förtroendeskadlig eller inte. Om domaren
känner tveksamhet kan man begära besked från sin
arbetsgivare, och i detta fall av regeringen. Men det
här har tydligen inte fungerat tillfredsställande.
Därför anser Miljöpartiet att regelsystemet om
domares bisysslor är otydligt och inkonsekvent. Vi
anser att Sverige, liksom t.ex. USA, Kanada och
Storbritannien, bör införa ett generellt förbud mot
bisysslor. Ett sådant förbud skall givetvis inte gälla de
domare som sitter med i statliga utredningar eller
liknande. Det är vår syn på det hela. Miljöpartiet har
valt att vara med på en reservation där flera partier
redovisar tveksamheter. Vi går med på en utredning.
Vi tycker att det är det bästa i det här läget. Det är
beklagligt att vi inte kunde få en majoritet för detta,
men det kanske kommer så småningom.
Den andra reservationen som jag vill prata om är
nr 7. Den handlar om notariesystemet och tingsmeri-
tering.
Notarietjänstgöring sker vid underrätt och omfat-
tar två års tjänstgöring. Det är den officiella beskriv-
ningen. I verkligheten får de nyutbildade juristerna
undervisning genom praktiskt arbete. Under den sena-
re delen av perioden kan de dessutom självständigt få
utföra arbetsuppgifter. Tidigare, när antalet juridik-
studerande var i ungefär balans med antalet notarie-
platser och tingsrätterna inte hade lika komplicerade
brottsfall som nu, fungerade systemet ypperligt.
Men omständigheterna och omvärlden förändras.
Då måste, enligt min mening, även tidigare fungeran-
de system förändras. Förr fick nästan alla jurister som
ansökte om det en notarieplats. Utbildningen ansågs
inte avslutad förrän denna ordinarie praktik utförts.
För ansökan till andra juristarbeten krävdes, och krävs
även nu, tingsmeritering. Men formellt är det från
början endast yrken som domare, åklagare och tjäns-
temän inom kronofogdemyndigheten som kräver
tingsmeritering. Det har alltså blivit kutym att kräva
detta för de flesta juristyrken nu. De som har genom-
gått denna tingsmeritering har företräde, speciellt till
tjänster på advokatkontoren.
Men i dag har antalet juridikstuderande ökat, och
mindre än en tredjedel får notarieplats. Urvalet bland
studenterna görs enbart utifrån betyg och inte utifrån
några andra lämplighetskriterier. Eftersom ingen
praktik ingår under utbildningstiden på universiteten
och arbetsgivarna fortfarande vill ha jurister med
praktik - som de i dag kan få genom tingsmeritering -
blir betygshetsen stor.
Denna konkurrens och rena betygshets präglar
studietiden. Det kan enligt min mening bidra till ne-
gativa yttringar i form av hälsoproblem. Studenterna
mår inte särskilt bra när denna hets är över dem hela
tiden.
Och vad händer med majoriteten av studenterna?
Det är ju nästan 70 % som inte får notarieplats. De
utesluts från vissa yrken och får dessutom sämre
chans vid tillsättningen av andra tjänster eftersom de
notariemeriterade går före.
Det är med andra ord enbart staten som ordnar
praktikutbildning för hela rättsväsendet, när det ur-
sprungligen var tänkt för vissa yrken. Men i tider av
få juridikstuderande blir det som ett obligatorium.
En majoritet av partierna här anser att det från
samhällets sida är värdefullt att även andra jurister än
de som skall bli domare, åklagare och kronofogde ges
möjlighet att genomgå en utbildning som ger god
kännedom om domstolarna och de förutsättningar
som domstolarna har för sitt arbete. Det skapar en
gemensam syn på rätten och rättsväsendet - en rätt-
skultur som förs vidare i samhället. Och de synpunk-
terna är värdefulla. Men det resonemanget håller inte
längre i en tid då 70 % av de juridikstuderande ham-
nar utanför. Då blir det inte denna allmänna rättskul-
tur ändå. Är det inte värdefullt att även dessa jurister
får del av vår rättskultur?
I så fall borde det värdefulla utbildningsinslaget
naturligtvis prioriteras och ingå i grundutbildningen.
Det behövs en allmän praktik i juristutbildningen. De
studerande som är intresserade av ett yrke som fordrar
domstolspraktik kan då välja en sådan plats.
Det skulle vara en stor fördel för domstolarna att
ha fast anställd och erfaren personal i stället för att
vara beroende av praktikanter som när de lärt sig
arbetet slutar för att ersättas av nya oerfarna personer.
Detta system tar både resurser och tid från domstolar-
na.
Anders G Högmark sade att det behövs föränd-
ringar. Vad har moderaterna för förslag till föränd-
ringar? Man vill inte slopa systemet. Men hur skall
det gå till när så många hamnar utanför? Vad skall det
finnas för kriterium? Jag tycker att det är allvarligt. I
mina samtal med juridikstuderande är detta ett trau-
ma. Det måste ändras på något sätt. Vissa ställen i
Sverige, t.ex. Uppsala, har nu en egen modell, vad jag
förstår, med ett praktiksystem. Men det räcker som
sagt inte.
När det gäller andra reservationer i betänkandet
pratades det om nämndemännen och om att man be-
höver se över hela rekryteringen så att det blir en
allsidig sammansättning. Miljöpartiet anser att det
system som finns i dag, där de politiska partierna
utser nämndemän, är bra. Men vi behöver ta till oss
den kritik som har kommit och se till att det blir en
allsidig sammansättning.
Jag vill för min del göra allt som stärker nämnde-
männens villkor och som underlättar så att systemet
kan fortsätta. Det är oerhört värdefullt. Det finns
andra åsikter i debatten. Man vill göra inskränkningar
när det gäller nämndemännen. Det motsätter jag mig
absolut. I stället måste alla politiska partier ta ansvar
för att göra det bättre och se till att det blir en allsidig
sammansättning.
När det gäller narkotika hade Moderata samlings-
partiet tidigare en reservation i ett betänkande som
Miljöpartiet stödde. Då gällde det en utredning om
hur tvångsmedicinering går till. I Norge har man
systemet, och det vore mycket intressant om det kun-
de göras en utredning. Narkotikapolisen har detta
önskemål, och det är ett stort problem. Men man
behöver mycket mer faktaunderlag för att kunna gå
vidare.
Just denna reservation gäller ett tillkännagivande
till regeringen. Jag tycker att det är att gå för snabbt
fram. Jag behöver mycket mer fakta. Det är mycket
inskränkande med tvångsmedicinering. Men Miljö-
partiet är som sagt mycket öppna för en utredning. Vi
vill också till varje pris bekämpa narkotikan.

Anf. 7 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp tre saker.
När det gäller inställningen till tvångsmedel har
jag tillräckligt klart uttalat våra motiv och att vi tycker
att det är angeläget att detta sker fort. Men självfallet
skall man kunna ta intryck och dra lärdomar av andra
länder som har tillämpat detta i olika former.
När det gäller tingsmeritering är det ju alltid så att
medaljen har en fram- och en baksida. Det finns
många saker som är bra med det nuvarande systemet.
Men det finns också en baksida. Kia Andreasson har
pekat på några saker. Det kan finnas anledning att för
att kunna slå vakt om grundtanken i tingsmeriterings-
systemet utveckla detta. Det är bättre, som sagt, att ta
ut badvattnet och låta barnet vara kvar och att försöka
utveckla stommen i det som är bra.
Det är beklagligt att alltför få får denna tingsmeri-
tering. Det har ändå visat sig vara en utomordentligt
bra metod. Sedan finns det inslag av jakt och hets för
att få betyg för att - som de sade i Lund när jag läste
där och hade kompisar som var jurister - få tingsmeri-
tera söder om Dalälven. Så uttrycktes det. Man skulle
ha ett antal poäng, och det fanns en betygshets i det.
Men det finns det på så många andra ställen. Det
tillhör på något sätt livet.
Den tredje punkten gäller frågan om domarnas bi-
sysslor. I den reservation som Kia Andreasson finns
med på pekar vi ganska mycket på problemen. Men
det finns också skäl att ta upp en annan fråga. De här
höga domarna representerar ju ändå den yppersta
sakkunskapen inom juridiken. Det måste vara viktigt
att man gör en sådan översyn, och det borde rimligen
ingå i direktiven. Vissa uttalanden som har gjorts
tidigare av departementschefer har pekat på värdet av
att på något sätt i lämpliga former kunna dra nytta av
den utomordentligt stora kompetens som de här do-
marna besitter.
Att ha ett system där vi inte skulle kunna dra nytta
av det i reglerade, ordnade former vore till stor skada
både för rättsutvecklingen i landet och för enskilda
individer och organisationer som skall få sin rätt prö-
vad i olika situationer.

Anf. 8 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det är kanske grundsynen som inte
är gemensam när det gäller betygshets. Vi i Miljöpar-
tiet anser för vår del inte att betygen är det enda kri-
teriet, att det är ett bra instrument att mäta kunskaper
på. Det finns andra värderingsgrunder som är viktiga-
re. Jag tror inte att lämpligheten - om man nu vill
fortsätta inom de yrken där tingsmeritering är obliga-
torisk - endast baseras på betygen. Det finns många
andra kriterier som för oss är viktiga.
Anders G Högmark svarade inte på min fråga om
hur man har tänkt sig att förändra det system som man
erkänner har brister. Vad finns det för förslag från
moderaternas håll på hur man kan göra systemet bätt-
re? Det skulle vara intressant att få veta.

Anf. 9 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Att på två minuter presentera sådana
tankegångar är kanske litet för jobbigt.
Men jag erkänner gärna att man kan diskutera om
vi t.ex., utan att gå för djupt in på det, faktiskt skulle
ha kunnat markera i något särskilt yttrande behovet av
vissa översyner. Vid flera tillfällen har vi gett uttryck
för det i andra sammanhang. Jag är övertygad om att
skall man kunna behålla stommen i tingsmeriterings-
systemet - som jag tror det finns en gedigen uppslut-
ning kring här i kammaren - så finns det ett behov av
översyner, förändringar och förbättringar. Det finns
ett behov av detta om man skall kunna klara morgon-
dagens krav.
Där är det viktigt, herr talman, att konstatera att
om man lyssnar på dem som är ute på sin tingsmeri-
tering är de utomordentligt tilltalade av systemet. Det
gäller framför allt de som har förmånen att tingsmeri-
tera på små tingsrätter.
Herr talman! Det ger mig god möjlighet att ytterli-
gare markera behovet av att ha de små tingsrätterna
kvar just i detta syfte också.

Anf. 10 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Man diskuterar att vissa verksamhe-
ter skall försvinna från tingsrätterna. Det har inte
fattats något beslut, men det finns indikationer om att
det skulle bli så. Det gäller exempelvis inskrivnings-
verksamheten och andra verksamheter som dagens
notarier till att börja med sysslar mycket med. Då
finns det än mindre skäl för det behovet. Det behövs
andra tjänster inom domstolarna för att göra det ef-
fektivt. Det behövs en förändring av den inre organi-
sationen, som är oerhört viktig för att man skall klara
dagens krav.
I det sammanhanget är det här institutet med det
gamla systemet, som har fungerat, inte längre ända-
målsenligt.

Anf. 11 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s):
Herr talman! Anders G Högmark framhöll inled-
ningsvis och upprepande att det går trögt med bered-
ningen i Justitiedepartementet. Jag kan inte avhålla
mig från att kontra med att tempot inte var särskilt
högt under den tid då Moderaterna hade regerings-
makten. Det gällde bl.a. barnpornografifrågan, kan vi
konstatera.
I detta betänkande, JuU24, Processrättsliga frå-
gor, behandlades motioner från den allmänna mo-
tionstiden 1997. Utskottet föreslår två tillkännagivan-
den till regeringen. I det första förordar utskottet att
en parlamentarisk utredning får i uppdrag att se över
tillsättningen till de högsta domartjänsterna, bl.a. i
syfte att säkerställa en allsidig rekrytering där erfa-
renheten från t.ex. lagstiftande, dömande, rättsveten-
skaplig eller praktisk verksamhet beaktas.
Det andra tillkännagivandet gäller indrivande av
böter från utländska fordonsägare. Utskottet under-
stryker här vikten av ett effektivt påföljdssystem för
utländska förare och ger regeringen i uppdrag att se
över frågan. Detta välkomna jag särskilt. Här finns
också motioner från s-ledamöter.
För övrigt föreligger tolv reservationer samt ett
särskilt yttrande som jag nu kommer att kommentera.
I reservation 1, Domares bisysslor, vill reservan-
terna att regeringen tillsätter en utredning där ut-
gångspunkten bör vara att bisysslor som innebär risk
för jävsituationer inte bör få förekomma. Enligt 7 §
Lagen om offentlig anställning gäller att en arbetsta-
gare inte får ha anställning eller uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet för hans, hen-
nes eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbe-
tet, eller som kan skada myndighetens anseende.
Det finns i dag ett antal lagbestämmelser där do-
mare förbjuds att inneha vissa uppdrag, t.ex. konkurs-
förvaltare.
För justitieråd och regeringsråd gäller enligt 3
kap. 4 § Rättegångsbalken respektive 3 § Lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar att de inte får inneha
eller utöva något annat ämbete.
Utskottets uppfattning är att en bisyssla av mer
kvalificerat slag bör vara till gagn för samhället. Det
kan ge domaren värdefull inblick i olika sidor av
samhällslivet och ge en vidgad erfarenhet som bör
vara hans eller hennes arbete som domare till godo.
Denna fråga angående domares bisysslor överväg-
des av 1993 års domarutredning. Där framgår av
betänkandet Domare i Sverige inför framtiden att
något generellt förbud för domare att inneha bisysslor
inte borde införas, inte heller borde någon större för-
ändring ske av den gällande gränsdragningen mellan
vad som är tillåten eller otillåten bisyssla.
Utredningen ville dock väcka frågan om inte
spörsmålen om vad som är otillåten bisyssla för en
domare borde regleras i lag i större utsträckning än i
dag. Vad särskilt gällde justitieråds och regeringsråds
uppdrag som skiljeman ansåg utredningen att det
fanns skäl som talade mot att de högsta domarna
innehade skiljeuppdrag och att denna fråga borde
utredas vidare.
Utredningens betänkande bereds för närvarande i
Justitiedepartementet. Därav anser utskottet att den
översyn av reglerna som för närvarande pågår inom
Regeringskansliet inte bör förbises
I reservation 2 Domares arbetsordning, anser re-
servanterna att regeringen bör tillsätta en parlamenta-
risk utredning med uppdrag att utreda hur domstolar-
nas konstitutionella ställning kan stärkas bl.a. genom
att regeringsformen ger domstolarna ett normgiv-
ningsbemyndigande att besluta om sina arbetsord-
ningar.
Vid riksmötet 1996/97 hade konstitutionsutskottet
att ta ställning till motionsyrkanden av motsvarande
innebörd. Konstitutionsutskottet ville då inte förorda
en ytterligare utredning av frågan om att i grundlag
bemyndiga domstolarna att besluta om sina arbets-
ordningar.
Enligt utskottets uppfattning fanns dock skäl att
uppmärksamma gränsdragningen mellan dömande
och administrativ verksamhet.
Regeringsformen upptar i 11 kap. 1-5 § bestäm-
melser till skydd för domstolarnas och domarnas
oavhängighet. Hit hör den fundamentala bestämmel-
sen att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får beslu-
ta hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller
hur en domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i sär-
skilt fall. Då de allmänna råd som Domstolsverket
meddelar om domstolars arbetsordningar inte är bin-
dande finner utskottet inte skäl att inta någon annan
ståndpunkt än vad konstitutionsutskottet tidigare har
gjort i frågan.
Vad gäller reservation 3, Nämndemännens ställ-
ning, hänvisar motionärerna i sin motion till regering-
ens tidigare proposition om domstolarnas framtida
sammansättning där bl.a. Moderata samlingspartiet
föreslog att frågan om nämndemännens rösträtt, rekry-
tering, framtida ställning m.m. borde bli föremål för
utredning.
Redan vid behandling av nämnda proposition,
Domstols sammansättning, kunde utskottet konstatera
att nämndemannafrågorna nyligen hade varit föremål
för en översyn som legat till grund för förslagen i den
propositionen. Därav var inte utskottet berett att till-
styrka att ett nytt omfattande utredningsarbete inled-
des. Tvärtom ansåg utskottet vid det tillfället att det
var andra åtgärder som behövdes för att komma till
rätta med de problem som fanns. De åtgärder som var
gällande var en lösning av frågan om nämndemännens
arvode samt insatser, i första hand på informationssi-
dan, för att främja en mer allsidig rekrytering.
Utskottet har sedan dess behandlat dessa frågor i
betänkandet JuU1 och finner ingen annan anledning
än vid det tillfället att i dagsläget inte utreda ytterliga-
re frågor om nämndemännens situation.
Samtidigt som moderaterna i reservation 4 väl-
komnar att regeringen aviserat två propositioner med
förslag till reformer av rättegången i tingsrätt respek-
tive hovrätt efterlyser de ytterligare förändringar av
rättegångsbalken.
Moderaterna framför också i sin motion att rätte-
gången enligt rättegångsbalken måste vara rättssäker
och effektiv.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionä-
rerna i den frågan. Eftersom rättegångsbalkens be-
stämmelser om rättegången i såväl hovrätt som tings-
rätt nyligen varit föremål för översyn och aviserade
propositioner kan väntas inom kort finner utskottet
inget skäl att förorda en förnyad översyn av balken.
Vad gäller reservation 5, herr talman, så lyfter
kristdemokraterna genom Rolf Åbjörnsson fram vik-
ten av att regeringen låter utreda frågan om inrättande
av sex nya domstolar, s.k. handelsrätter.
Samtidigt som kristdemokraterna har tillstyrkt in-
rättandet av en särskild ekobrottsmyndighet framhål-
ler de i sin motion att den nya myndigheten inte blir
tillräcklig i kampen mot den ekonomiska brottslighe-
ten. De anser att de svenska domstolarna inte har
tillräckliga resurser att behandla näringsrättsliga mål
och därmed inte kommer att lyckas pressa tillbaka
antalet ekobrott.
Motionärerna framhåller vidare att många tvister i
dag avgörs genom skiljeförfarande, och att införandet
av handelsrätter skulle erbjuda ett konkurrenskraftigt
alternativ till skiljeförfarande. I reservationen hänvi-
sas till Danmarks modell Sö- og Handelsrätten.
Frågan om att överföra en del av de tvister som
avgörs av skiljenämnd till de allmänna domstolarna
har övervägts av olika statliga utredningar alltsedan
1920-talet.
Senast de behandlades var av Skiljedomsutred-
ningen. Utredningen framhöll i sitt betänkande Nä-
ringslivets tvistlösning att en av dess huvuduppgifter
varit att öka de allmänna domstolarnas konkurrens-
kraft vad avsåg näringslivets tvister. Utredningen
föreslog vissa åtgärder för att stärka domstolarnas
kompetens att avgöra näringslivstvister.
Enligt utredningen borde särskilda avdelningar för
näringslivstvister inrättas vid tingsrätterna i Stock-
holm. Göteborg, Malmö, Norrköping, Sundsvall och
Umeå. För den skull innebar dock inte förslaget nå-
gon begränsning i andra tingsrätters behörighet att
handlägga näringslivstvister. Utöver detta föreslog
utredningen även en del nya bestämmelser i bl.a.
hovrätterna och vad gäller utbildningsinsatser i syfte
att öka domarnas förtrogenhet med näringslivstvister.
Skiljedomsutredningens slutbetänkande har remissbe-
handlats och bereds för närvarande i Justitiedeparte-
mentet.
Utskottet anser att det med hänsyn till behovet av
prejudikatbildning på förmögenhetsrättens område
vore önskvärt att åtgärder för att överföra åtminstone
en del av de näringslivstvister som handläggs av skil-
jenämnd till de allmänna domstolarna kommer till
stånd. Att realisera detta önskemål är, som erfarenhe-
ten visar, inte lätt, och vilka åtgärder som kan erford-
ras måste noga övervägas. Men för den skull anser jag
inte att vi skall följa förslaget att inrätta fler special-
domstolar. Utskottet utgår från att regeringen i sam-
band med beredningen av Skiljedomsutredningens
förslag kommer att ta fram förslag till hur detta skall
lösas och anser härmed att denna beredning inte bör
föregripas.
Till skillnad mot Kristdemokraterna, som i reser-
vation 5 har önskemål om att inrätta fler specialdom-
stolar, vill Moderata samlingspartiet i reservation 6
avveckla de specialdomstolar vi har i dag och att
deras uppgifter skall övertas av de allmänna domsto-
larna, främst vad gäller Marknadsdomstolen.
De helt fristående specialdomstolar som finns i
dag är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och
Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i
Stockholm, och deras domkretsar omfattar hela lan-
det.
Vad som är utmärkande för de tre specialdomsto-
larna är att de inte ingår i ett instanssystem med en
prejudikatinstans som tredje och sista instans. Såväl
Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i vissa
fall den enda prövningsinstansen. För de specialdom-
stolar som är slutinstanser tillkommer dessutom att
deras avgöranden kan komma under Högsta domsto-
lens eller Regeringsrättens prövning vid frågor om
resning och återställande av försutten tid.
Under början av 1990-talet avvecklades flera
specialdomstolar, nämligen försäkringsrätterna, För-
säkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen. Ut-
skottet har tidigare intagit en restriktiv hållning till
specialdomstolar. Utskottet anser emellertid att de
återstående specialdomstolarna besitter en särskild
kompetens, som leder till att målen behandlas skick-
ligt, snabbt och ekonomiskt effektivt och att de skall
bedömas efter sina egna meriter och verksamheter och
inte endast utifrån principiella ståndpunkter. Därför
anser inte utskottet att det finns några skäl att förorda
ett avskaffande av Marknadsdomstolen eller Arbets-
domstolen.
Enligt vad utskottet erfarit är frågan om Patentbe-
svärsrättens fortsatta verksamhet föremål för bered-
ning i Justitiedepartementet, och därför anser vi att
det pågående beredningsarbetet bör avvaktas.
Frågan om tingsmeritering har varit föremål för
behandling i denna kammare vid ett flertal tillfällen.
Miljöpartiet har i reservation 7 till detta betänkande
framfört att systemet med notarietjänstgöring bör
avskaffas. En utredning med uppgift att utforma en
allmän praktiktjänstgöring i samband med juristut-
bildningen efterlyses. Detta skulle enligt reservanten
innebära att domstolarna kunde hålla sig med fast
anställd personal för att fullgöra de uppgifter som i
dag ankommer på notarierna.
Utskottet har tidigare i betänkandet JuU8 redo-
gjort för gällande regler om tingstjänstgöring och
vilka direktiv som givits Domstolskommittén i denna
fråga. Efter hemställan av utskottet gjorde riksdagen
ett tillkännagivande av innebörden att det var angelä-
get att, med bibehållande av kvalitetskraven, så
många jurister som möjligt bereddes tillfälle till nota-
rietjänstgöring.
Just nu pågår en försöksverksamhet vid vissa
tingsrätter för att pröva olika former av beredningsor-
ganisation i tingsrätt. Enligt förordningen får tingsrät-
ter som omfattas av förordningen bl.a. för en samman-
lagd tid av högst ett år för beredningsändamål anställa
jurister som fullgjort notariemeritering. Förordningen
är tidsbegränsad.
Med hänsyn till detta finner utskottet inget skäl att
inta en annan inställning till tingsmeritering än den
utskottet tidigare intagit.
I reservation 9 om återlämnande av stöldgods ger
reservanterna regeringen kritik för den tid det tar att
få fram ett förslag till riksdagen i ärendet och kräver
att beredningsarbetet påskyndas. Jag vill instämma i
att detta är ett problem som jag ofta har mött ute, och
jag gläds åt att en lagrådsremiss ligger färdig inom
kort.
Det sakliga innehållet är att regeringen anser att
det inte skall vara möjligt att göra godtrosförvärv av
föremål som stulits. En utredning skall därför få i
uppdrag att ta fram ett lagförslag om detta. I avvaktan
på utredningsförslaget och den fortsatta beredningen
av detta föreslår regeringen att kraven för godtrosför-
värv av lösöre skall skärpas. Regeringen föreslår
också att en målsägande som har gjort anspråk på
beslagtagen egendom skall få tid för att säkerställa sin
rätt innan beslaget hävs. Lagändringarna föreslås
träda i kraft i januari 1999.
I reservation 11 om åtgärder mot klotter ifrågasät-
ter reservanterna bl.a. om inte reglerna i brottsbalken
om kroppsvisitation tar för stor hänsyn till den miss-
tänkte och vill därmed ge regeringen i uppdrag att se
över dessa.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till mo-
tionsyrkanden om åtgärder mot klotter. Detta är ett
problem som främst måste åtgärdas genom uppfostran
och annan normöverföring. Föräldrarna eller annan
vårdnadshavare är de som har det största ansvaret. Att
skolan medverkar till denna normöverföring finner
utskottet självklart.
Enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken får, om det
finns anledning att anta att ett brott har begåtts på
vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på
den som skäligen kan misstänkas för brottet för att
söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars
för att utröna omständigheter som kan vara av bety-
delse för utredning av brottet. Annan än den som
misstänks för brottet får kroppsvisiteras om det finns
synnerlig anledning att anta att det därigenom kom-
mer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller det
annars är av betydelse för utredningen av brottet.
Av 12 kap. 1 § brottsbalken framgår att straffet för
skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex måna-
der. Enligt 12 kap. 3 § i samma balk är straffet för
grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.
Vad gäller reglerna om kroppsvisitation följer av
straffskalan för skadegörelsebrott att kroppsvisitation
kan äga rum vid misstanke om sådant brott. Något
skäl att nu överväga förändringar av de i 28 kap. 11 §
rättegångsbalken uppställda förutsättningarna för att
kroppsvisitation skall få äga rum kan utskottet inte
finna.
Herr talman! I reservation 12 befarar reservanter-
na att då den tilltalade själv får svara för eventuella
kostnader, t.ex. för vittnesförhör om han själv åbero-
pat muntlig bevisning, kan det utgöra en alltför stor
risk för att tilltalade av kostnadsskäl avstår från att
åberopa muntlig bevisning, vilket i sin tur ökar faran
för felaktiga domar.
Gällande lag innebär att tilltalad i brottmål kan få
kostnaden för av honom åberopad muntlig bevisning
betald av allmänna medel dels om åtalet mot honom
ogillas, dels - oberoende av utgången i ansvarsdelen -
om hans ekonomiska förhållanden är sådana att rätten
beslutar att ersättningen skall betalas av allmänna
medel. Döms den tilltalade för brottet får han själv
svara för sina beviskostnader, såvida inte den sist-
nämnda kostnadsregeln är tillämplig. Enligt utskottets
uppfattning är den gällande lagstiftningen väl avvägd
i den del som avser den tilltalades kostnadsansvar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på alla reservationer.

Anf. 12 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Jag skall ta upp några saker. Det
första gäller arbetstempot i Regeringskansliet. Av
barmhärtighetsskäl skall jag inte gå i polemik mot
Ann-Marie Fagerström utifrån den argumentering som
hon framförde. Den debatt som åberopades ägde rum
i går. Jag lägger därför barmhärtighetens slöja över
den typen av argument.
Det andra jag vill ta upp gäller trafikbrotten och
möjligheten att beslagta fordon. Visserligen står det i
skriften att de sista skola vara de främsta, och det
verkar vara det som Ann-Marie Fagerström åberopar
som ett sista nödargument.
Om man går tillbaka några år i hävderna visar det
sig att just den här frågan har drivits i moderata
kommittémotioner. Det är riktigt att det under årets
riksmöte har väckts två motioner av enskilda social-
demokrater. Man skall inte underskatta enskilda in-
divider, men när det gäller partier är det inget tvivel
om att det är Moderata samlingspartiet som har drivit
frågan i olika kommittémotioner. Glädjande nog, herr
talman, har vi fått inte bara ett antal enskilda social-
demokrater med oss utan även de saktfärdiga social-
demokraterna. Det är roligt att även de sista kommer
med i gänget. Det är bra, därför att detta är väl för-
ankrat i rättsmedvetandet.
Sedan kommer vi till frågan om kroppsvisitation.
Med ett otal argument som man ibland hör jurister
åberopa anförde Ann-Marie Fagerström att det inte
går och att det inte finns skäl att göra någonting. Jag
har tidigare uttalat varför vi tycker att det finns skäl.
Tonårsföräldrar kommer inte att åberopa en mängd
skäl till att man inte skall kunna jaga dessa dödens
kurirer. Men en sann socialdemokrat, som talar om att
politik är att vilja, åberopar tusen och en paragrafer
som skäl till att man inte skall göra någonting nu. Det
är anmärkningsvärt, herr talman.

Anf. 13 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Anders G Högmark framhåller näs-
tan att det är moderaterna allena som har motionerat.
Jag vill påstå att jag har mött frågan om beslagtagning
av fordon väldigt ofta under de år som jag har varit
riksdagsledamot. Det är under denna mandatperiod.
Jag måste säga att det är med glädje som jag har varit
med om ett tillkännagivande till regeringen i frågan.
Eftersom jag har den känslan vill jag vara tydlig och
säga att det även har lagts fram s-motioner för det
ändamålet.

Anf. 14 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Jag förringar inte enskilda s-
motionärers insatser. De har lyssnat till samma sak
som Ann-Marie Fagerström uppenbarligen har gjort
under ett halvår, eller kanske ännu längre. De har tagit
till sig detta och motionerat. Vi har motionerat i
kommitténs form under några år. Det fanns tillfällen
då Ann-Marie Fagerström röstade emot våra motio-
ner, men det var kanske innan Ann-Marie Fagerström
upptäckte vilken folklig opinion som finns. Det är
viktigt att lyssna till väljarna.

Anf. 15 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Det är precis som Anders G Hög-
mark säger. Det är viktigt att lyssna till väljarna. Det
är det jag känner att jag gör i min politikerroll. Av
den anledningen har jag en stark känsla för det till-
kännagivande vi har gjort.

Anf. 16 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag vill litet kort beröra frågan om
tilltalads kostnadsansvar. Det gäller alltså reservation
12.
Precis som Ann-Marie Fagerström anförde, och
som jag också sade i mitt anförande, finns det en
möjlighet för det allmänna att gå in. Någon är dömd,
och man har funnit att den dömde skall betala. När
den som är dömd inte sköter inbetalningen av ersätt-
ningen till det vittne han eller hon själv har kallat är
det vittnet som förlorar. Det förlorar den gemensam-
ma domstolsprocessen på.
Precis lika viktigt som vi anser att det är att vi från
samhällets sida skall kunna kalla vittnen som har sett
någonting och som kan bidra till att fälla gärningsmän
är det med vittnen som faktiskt också kan bevisa
personens oskuld. Därför anser vi från Vänsterpartiet
att det vore rimligt att detta är det allmännas ansvar,
så att processerna kan bli fullständiga och så att man
inte tappar någonting.

Anf. 17 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag instämmer inte i det som Alice
Åström anförde just nu, och det gjorde jag inte heller
i mitt anförande. Jag tycker att det lagförslag som
finns är bra. Jag tycker att den enskilde skall få ta
ansvar så långt vederbörande kan. Det allmänna tar
ansvar för det övriga.

Anf. 18 SIVERT CARLSSON (c):
Herr talman! Centerpartiet har med anknytning till
propositionen om processrättsliga frågor motionerat
om en särskild utredning för att stärka barnets rättssä-
kerhet. Det är säkert inte fel att påstå att ett samhälles
stabilitet kan avläsas i barnens trygghet och rättssä-
kerhet. Jag tror att den värdemätaren är ganska oslag-
bar.
Dessutom befarar jag, delvis grundat på erfarenhet
från många års egen barn- och ungdomsverksamhet,
att antalet otrygga, okoncentrerade och stressade barn
i vårt land ökar. Anledningarna är säkert många, men
arbetslöshet och det ökande antalet familjesplittringar
medverkar med stor sannolikhet till att det blir en stor
mängd otrygga och utsatta barn - och därmed också
till behovet av stärkt rättssäkerhet för just barnen.
Barn som är brottsoffer har en särskilt utsatt ställ-
ning. Länge, tror jag mig våga påstå, har det varit så
att våra lagar och vår rättstillämpning till övervägande
del har varit uppbyggda utifrån vuxnas fri- och rättig-
heter. Barnets integritet och ställning har ofta ställts i
relation till den vuxne, vars integritet nästan aldrig får
trädas för när. Idealet har nog oftast varit - och jag
vågar påstå att det fortfarande är så - den färdiga
vuxna människan. Barnet riskerar att försvinna i
rättsprocessen.
I den barnkonvention som 1989 antogs av FN:s
generalförsamling formuleras för första gången bar-
nets rättigheter på ett samlat sätt i ett internationellt
bindande avtal som Sverige glädjande nog var snabbt
att ratificera. Enligt denna konvention, där barnet har
en helt egen rättslig ställning, ses barnet som en fri
individ med egen kraft och med egna individuella
rättigheter när det gäller skydd och stöd. Det är den
praktiska översättningen av detta synsätt - kunskapen
om och tillämpningen av barnkonventionens anda -
som vi genom vår motion vill medverka till att sprida
och förankra.
Utskottet har i en omfattande skrivning - den
tackar jag för - redogjort för de lagar, regler och
bestämmelser som i dag gäller inom det straffproces-
suella området avseende personer under 18 år. Men
dessutom berättar utskottet att den barnkommitté som
haft till uppgift att se över just förhållandet mellan
barnkonvention och svensk rätt konstaterar att svensk
lagstiftning i stort överensstämmer med barnkonven-
tionens krav. Detta är glädjande. Än mer positiv är
dock utskottets skrivning om att det är viktigt att
barnkonventionen blir känd och att den ingår som ett
vardagligt instrument i arbetet hos dem som arbetar
med eller fattar beslut i frågor som rör barn. Denna
skrivning gör, som vi uttrycker i ett särskilt yttrande,
att motionens syfte kan anses vara tillgodosett. Där-
med har vi inte heller någon reservation.
Slutligen, herr talman, vill jag bara instämma i och
stryka under följande uttalande från utskottet:
"Utskottet kan i och för sig instämma i att barn som
måste delta i en rättslig process, trots de skyddsregler
som finns, i många fall utsätts för en hård press. - - -
Det är enligt utskottets mening snarare så att dessa
problem inte låter sig lösas inom ramen för den rätts-
liga processen. Här krävs i stället andra insatser, i
första hand från barnets föräldrar och vid behov från
socialtjänsten." Föräldrar, herr talman, är alltid för-
äldrar.
Jag har, herr talman, inga Centerreservationer att
yrka bifall till, varför jag nöjer mig med att på detta
sätt något utveckla vår syn på och vårt särskilda ytt-
rande om barns rättssäkerhet. Det innebär också att
jag yrkar bifall till hemställan i betänkande JuU24.

Anf. 19 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Folkpartiet liberalerna konstaterar
som alla andra partier i justitieutskottet att det är
glädjande att det nu äntligen finns ett tillkännagivande
om att man i alla fall skall se över hur de högsta do-
martjänsterna tillsätts. Det skall, som vi nu vet, bli en
parlamentarisk utredning. Måtte den få arbeta snabbt.
Vi har ju kommit in på en diskussion om senfärdighet
och annat. Det är oerhört viktigt, ja, avgörande, för
rättssäkerheten i detta fall att rekryteringen verkligen
är allsidig och att det inte uppkommer diskussioner
om hur en person har blivit tillsatt.
Vi har i utskottet också beslutat att det skall finnas
ett effektivt påföljdssystem även för utländska förare.
Jag kan inte låta bli att lämna en kommentar, herr
talman. Det hade varit bra om vi hade haft ett effektivt
påföljdssystem även för sådant som händer inom
landet. Det brister i många delar.
Jag vill också säga, herr talman, att Folkpartiet
inte finns med i reservationerna i betänkandet. Det
beror på sjukdom, som gjorde att stolen tyvärr måste
stå tom. Därför kunde vi inte bevaka reservationerna i
utskottet. Därför vill jag här yrka bifall till reservation
1, under mom. 2, om domares bisysslor.
Det är oerhört viktigt att det aldrig uppkommer
någon fråga om det finns risk för förtroendeskada när
någon håller på med ett extraknäck. Jag tycker per-
sonligen att det har gått för långt när domare åtar sig
uppdrag att arbeta åt t.ex. försäkringsbolag för att
under hand lösa tvister där. För hur skall den domaren
agera när samma fråga kommer upp i domstol? Därför
är det viktigt att frågan om bisysslor över huvud taget
ses över. Kanske - det finner jag inte för otroligt -
kommer vi fram till att man inte alls skall ha några
bisysslor. Man får se till att man får sådana löner att
man kan leva bra på dem. En annan sak är att man
skall delta i exempelvis statliga utredningar för att där
delge andra sin kompetens och bevaka att utredningen
lever upp till de krav som kan ställas.
Vi kommer då in på hur man jobbar inom regering
och departement. Ann-Marie Fagerström sade att den
borgerliga regeringen var så saktfärdig när det gäller
barnpornografin. Det var en väldigt svårt fråga, som
har med grundlagen att göra. Frågan om återlämnande
av stöldgods spelar inte alls i samma division. Den
frågan har man nu arbetat med i närmare tre år. Kan-
ske arbetar man med den ett tag till, så att man säkert
kan hålla på hela mandatperioden.
Vi tycker att det är viktigt att se över frågan om
återvinnande av stöldgods, men för vinnande av tid
yrkar vi inte bifall till den reservationen.
Låt mig också säga några ord om anlitandet av
psykologer inom rättsväsendet. Jag har motionerat i
den frågan, men jag tänker inte yrka bifall till motio-
nen. Jag vill bara understryka att det är oerhört viktigt
att vi ser till att de psykologer som används inom
rättsväsendet har en godtagbar, acceptabel kompetens,
eftersom de får ett så väldigt stort inflytande.
Jag vill också säga några ord om barnkonventio-
nen och den svenska barnkonventionsutredningen, en
fråga där Centern har ett särskilt yttrande. Jag satt
själv med i utredningen, och vi konstaterade att det
inte är lätt för svenska barn att hamna i en rättslig
process. Det räcker inte med att man ökar insatserna
vad gäller barnens föräldrar. Vi måste också öka
insatserna så att den personal inom socialtjänsten eller
rättsväsendet eller hos polisen som möter barnen
verkligen bättre lär sig att umgås med barn och ung-
domar.
Tack, herr talman!

Anf. 20 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag vet inte om det framgick till-
räckligt tydligt av mitt anförande att det skall komma
en lagändring till stånd den 1 januari. Det tillkommer
en utredning om godtrosförvärv. Jag vill tydliggöra
det, om det inte framgick.

Anf. 21 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Kan vi då få höra när utredningen
kommer. Det går inte bara att säga att den skall kom-
ma. Det skulle vara intressant att få höra den exakta
tiden, eftersom det inte hör till ovanligheterna att
sådant här skjuts på framtiden.

Anf. 22 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Man stärker ägarnas ställning den 1
januari 1999, och lagrådsremissen kommer inom en
väldigt snar framtid.

Anf. 23 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Efter vad jag har hört skulle den ha
kommit den 5 maj. Vad beror det på att den har blivit
så försenad? Ann-Marie Fagerström säger att den
kommer inom en snar framtid. Innebär det att den är
framskjuten en månad eller två, eller blir det den 5
maj nästa år? Årtalet står tydligen inte utsatt.

Anf. 24 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! I betänkandet behandlas också en
motion, nämligen min motion Ju804. Jag har där yrkat
att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till
lagstiftning som dels kraftigare inskärper skyldigheten
för parter i tvistemål att tala sanning, dels straffsank-
tionerar processbedrägeri i enlighet med vad jag har
anfört i motionen. Jag väckte redan förra året en mot-
svarande motion, men jag kunde då inte bevaka be-
handlingen av den. Jag vill nu ge ett antal kommenta-
rer till vad utskottet har anfört i ärendet.
Utskottet går på linjen att det inte behövs någon
ändring av svensk lag i det här hänseendet. Jag finner
det något otillfredsställande. Det innebär ju att man
även i framtiden i tvistemål ostraffat kan föra fram
uppenbart oriktiga uppgifter utan att något händer.
Utskottet skriver att man redan i förberedande för-
handlingar försöker förmå parterna att tala sanning
vid förhör i bevissyfte. Redan förra året anförde ut-
skottet "att utsagor av part ofta har ett begränsat be-
visvärde och att ett utvidgat straffansvar sannolikt inte
kunde medföra att större tilltro kunde sättas till par-
ters uppgifter än vad fallet är i dag".
Innebörden av det uttalandet är något märklig. Jag
finner uttalandet otillfredsställande. Vad utskottet i
praktiken säger med detta är att gällande menedslag-
stiftning är onödig, eftersom man får räkna med att
personerna kan tala osanning oavsett om de har gjort
en sanningsförsäkran eller inte.
Syftet med min motion var framför allt att minska
kostnaderna för rättsväsendet. I och med att man i
grunden har en skyldighet att tala sanning i rätten
torde väldigt många tvistemål över huvud taget inte
komma upp till rättsbehandling. Det grundläggande är
ju att man inte skall fresta människor att gå till dom-
stol med tvistefrågor t.ex. när den ena parten vet att
han inte har något på fötterna utan kommer att fram-
föra oriktiga uppgifter. I dag går väldigt många tvis-
temål till domstol, och man tycks resonera som så, att
går det så går det.
Vad gäller rättsläget i andra länder är det straff-
sanktionerat med processbedrägeri och att lämna
oriktiga uppgifter i rätten. Det har försports att man i
ett antal mål i europeiska domstolar där Sverige har
varit instämt har höjt något på ögonbrynen över att
parter i Sverige kan lämna oriktiga eller ofullständiga
uppgifter och att det tydligen är förenligt med svensk
rättspraxis. Utskottet har över huvud taget inte kom-
menterat varför vi i det här hänseendet skall skilja ut
oss från vad som är god europeisk rättsordning.
Herr talman! Det är inte så enkelt att i det här
ärendet komma med något annat yrkande än det ut-
skottet för fram. Jag står bakom min motion, men för
tids vinnande yrkar jag formellt inte bifall till den. Jag
kan ändå försäkra att jag vid tillfälle kommer att åter-
komma för att få till stånd en annans tingens ordning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

9 § Vårdnad, boende och umgänge

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU12
Vårdnad, boende och umgänge (prop. 1997/98:7 och
134 delvis)

Anf. 25 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Vi skall nu behandla frågor om
vårdnad, boende och umgänge. Det är ett ämne som
rymmer svåra avväganden. Svårigheterna får dock
inte verka hindrande på ansträngningarna att få till
stånd ett så heltäckande och bra system som möjligt
på det här området.
Barn skall ha rätt till båda sina föräldrar. Därför
skall lagstiftningen utgå från vad som är bäst för bar-
nen. Gemensam vårdnad skall vara utgångspunkten.
Frågorna om vårdnad, boende och umgänge skall så
långt det är möjligt lösas i samförstånd utanför dom-
stol - det är Centerpartiets grundläggande inställning.
Förslagen i det betänkande vi nu skall behandla går i
den riktningen och har till övervägande del Center-
partiets stöd, men de når inte ända fram. Fortfarande
bygger mycket i lagen på ett domstolsförfarande. Det
vill vi bort ifrån.
Barnens bästa är ett uttryck som flitigt kommer att
användas av många i dagens debatt. För Centerpartiet
är det en självklar utgångspunkt. Vi ifrågasätter om de
nu föreliggande förslagen alltid leder dit. Jag skall
strax återkomma till det.
En andra central utgångspunkt för Centerpartiet är
att frågor om vårdnad, boende och umgänge så långt
det är möjligt skall behandlas utanför domstol, såsom
jag tidigare sade. Först då kan nämligen barnens bästa
bli verklighet. Sett ur barnens situation måste en tvist
alltid ses som ett nederlag. Själva domstolsförfarandet
är uppbyggt kring att två motparter kämpar mot var-
andra för att vinna så mycket favör som möjligt vid
utgången av ett mål. Resultatet av en sådan process
har mycket dåliga förutsättningar att bli till den tredje
partens bästa, nämligen barnets. Om vårdnads- och
umgängesfrågor kan lösas i samförstånd, utanför
domstol, minskar risken för försvårande låsningar och
situationer som kan förstärka en konflikt, en konflikt
som aldrig kan gynna någon av de inblandade parter-
na, allra minst barnen. För oss faller sig kravet på att
samarbetssamtalen skall göras obligatoriska helt lo-
giskt.
Ett viktigt steg åt rätt håll i förhållande till pro-
positionen tas om riksdagen bifaller det tillkännagi-
vande som utskottet föreslår med anledning av ett
yrkande i Centerpartiets kommittémotion. Det gäller
frågan om mer heltäckande samförståndsavtal. Det
innebär att man så tidigt som möjligt bör ta upp också
den ekonomiska ansvarsfördelningen som följer vid
en separation, något som berör barnen och barnens
bästa i allra högsta grad. Det gäller frågor om var
barnet skall bo, umgängesavdrag och reskostnader. I
många fall är den ekonomiska ansvarsfördelningen
upphov till konflikter som i förlängningen drabbar
barnen. Det här tillkännagivandet är ett viktigt fall
framåt för att tillgodose barnens bästa. Jag vill särskilt
tacka ett enigt socialförsäkringsutskott, som med sitt
yttrande till lagutskottet i lagutskottet har banat väg
för ett tillkännagivande med anledning av Centerpar-
tiets och Folkpartiets motionskrav i denna del.
Herr talman! Arbetet med att komma fram till des-
sa förändringar av den familjerättsliga lagstiftningen
har varit en lång process - och en mycket viktig pro-
cess, skulle jag vilja tillägga. Jag tror att själva be-
rednings- och beslutsprocessen - med utredning,
remissförfarande, propositionsskrivande, utskottsbe-
handling med offentlig utfrågning samt slutligen ut-
formning av betänkande och lagförslag - är minst lika
viktig som det ändrade lagförslaget. Jag har sällan
mött ett så brett engagemang från allmänheten, fram-
för allt från föräldrar som befinner sig i den situation
som lagen skall reglera, som i det här fallet. Det har
varit hela Sveriges studiecirkel, skulle jag vilja säga.
Jag är imponerad av det breda engagemang som finns
hos alla föräldrar - hur de har tagit del, läst och lärt
och fört fram åsikter och förslag via brev, telefon, e-
post och på annat sätt. Det är värdefullt och väsent-
ligt.
Jag har erfarenheten att studiecirkelarbete leder
fram till goda resultat och är en omistlig resurs i vår
demokrati. I frågan om vårdnad, boende och umgänge
gäller det inte minst att dra lärdom av erfarenheter,
kanske dyrt förvärvade, att förändra attityder och syn
på saker och ting till gagn för ökad förståelse och
samförstånd i svåra frågor som dessa. Jag tror att
denna beslutsprocess har fyllt en sådan funktion. Jag
skulle gärna se, när besluten är fattade, att det starta-
des en ny utvecklingsprocess, en ny studiecirkelom-
gång, med ett blankt papper i ordbehandlaren. Fortfa-
rande finns det mer kvar att förändra innan vi har ett
bra lagstiftningsförslag att leva efter. Det finns fortfa-
rande mycket låsningar och gammalt tänkande i de-
batten som behöver tas bort.
Den som helt har fastnat i det traditionella enför-
äldratänkandet i den här frågan är förvånansvärt nog
Vänsterpartiet, som vill avslå hela propositionens
förslag. Jag är verkligen förvånad. Det är inte varje
dag man får se Vänsterpartiet hamna till höger om
Moderaterna, men i den här frågan har det skett, och
mycket tydligt dessutom.
Vi måste komma bort från partsmotsättningarna i
domstolsförfarandet och närma oss en total samför-
ståndslösning med hjälp av kommunernas social-
nämnder. Regeringens förslag om samarbetssamtalens
tillgänglighet och kvalitet är inte tillräckligt, som jag
sade tidigare. Ett samarbetssamtal skall enligt vår
uppfattning ta upp och behandla alla frågor som i en
skilsmässa berör barnen, vårdnaden, umgänget och
boendet och det ekonomiska ansvaret, som jag tidiga-
re nämnt. Gemensam vårdnad skall självfallet vara
utgångspunkten. Samtalen skall tas upp så tidigt som
möjligt vid en skilsmässa, helst före - då kan den
kanske förebyggas. De skall ha som syfte att leda
fram till ett avtal om vårdnad, boende och umgänge
som fastställs av socialnämnden. Huvuddelen av
ärendena skall sedan beträffande skilsmässan kunna
passera domstolen som formella beslutsärenden. En-
dast i tvistiga fall behöver då domstolen behandla
umgängesavtalen.
Av det jag nu sagt följer att samarbetssamtalen via
socialtjänsten skall vara obligatoriska. Båda föräld-
rarna skall kunna känna förtroende för de personer
som deltar vid samtalen. Därför bör det eftersträvas
att både en kvinnlig och en manlig samtalsledare finns
med vid samarbetssamtalen.
Delfrågan i den helhetslösning som Centerpartiet
förordar, och som jag nu har beskrivit, om huruvida
samarbetssamtalen skall vara obligatoriska eller ej har
behandlats i betänkandet. Utskottsmajoriteten har
avvisat den frågan. Jag tycker det är beklagligt, därför
att det styr mer mot fler tvistemål om vårdnad i dom-
stol. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reser-
vation 3, som tar upp den här frågan.
Om ett fall blir tvistigt och måste avgöras i dom-
stol skall ingen förälder ha vetorätt, utan man skall se
till barnens bästa. Eftersom barn behöver båda sina
föräldrar skall en domstol kunna döma till gemensam
vårdnad mot en förälders vilja. Förekommer våld
skall detta inte vara möjligt.
Kerstin Warnerbring kommer senare att beröra
detta och utveckla lagförslaget utifrån barnens per-
spektiv.
Herr talman! I reservation 11, undertecknad av
Centerpartiet Folkpartiet och Miljöpartiet, förordas
gemensam vårdnad också för ogifta föräldrar. Jag har
verkligen svårt att förstå varför majoriteten gör skill-
nad på gifta föräldrar och föräldrar som sammanbor
men som inte formellt är gifta. Barn till sådana föräld-
rar behöver båda sina föräldrar lika mycket som barn
till gifta föräldrar. Varför skall inte barnens bästa
gälla för barn som inte har gifta föräldrar, Inger Se-
gelström? Varför vill majoriteten diskriminera dessa
barn?
Den här frågan bör snabbt utredas i den nya pro-
cess som jag talade om, så att ett förslag kan läggas
fram som innebär att gemensam vårdnad blir en given
utgångspunkt när föräldrarna sammanbor och att den
som regel inträder från det att ett faderskap har fast-
ställts. Jag yrkar bifall till reservation nr 11.
Av vad jag tidigare sagt, att Centerpartiet anser att
alla frågor skall behandlas vid ett tidigt obligatoriskt
samarbetssamtal och leda till avtal mellan föräldrarna
i samförstånd, följer att vi står bakom reservationerna
17 och 18. För att spara tid yrkar jag emellertid icke
bifall till dessa reservationer.
Barnens folkbokföringsort styr mycket av eko-
nomiska mellanhavanden i en omvårdnadssituation.
Det reglerar vem som skall uppbära bostadsbidraget
och handha barnbidraget. Det har betydelse för un-
derhållsstödet och var barnet skall ha daghemsplats.
Det kan leda till tvister som inte är bra för barnet. Det
bör därför finnas möjlighet för en av två vårdnadsha-
vare att överklaga beslut som gäller barnets folkbok-
föringsort, eftersom det är så viktigt. Vi har i reserva-
tion 19 reagerat mot att majoriteten avvisat Center-
partiets motion med det kravet.
I reservation 22 hävdar vi från Centerpartiet till-
sammans med Folkpartiet och Miljöpartiet att mor-
och farföräldrar bör ha rätt att föra talan vid domstol i
fall om umgänge med barnbarn. I dag har endast so-
cialnämnden en sådan talerätt. Det har inte alltid visat
sig lämpligt. Det bör tillkomma mor- och farföräld-
rarna direkt, som vi ser det. Barn kan behöva sina
mor- och farföräldrar lika väl som båda sina föräldrar.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna nr 3 och 11. I övriga mo-
ment, där det inte föreligger reservationer underteck-
nade av Centerpartiets ledamöter, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.53 att ajournera för-
handlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle
börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

10 § Frågestund

Anf. 26 ANDRE VICE TALMANNEN:
Det är frågestund på dagordningen där följande
statsråd deltar: Justitieminister Laila Freivalds, soci-
alminister Margot Wallström, statsrådet Pierre Schori,
inrikesminister Jörgen Andersson, arbetsmarknads-
minister Margareta Winberg, försvarsminister Björn
von Sydow och statsrådet Thomas Östros. Justitiemi-
nistern besvarar såväl allmänpolitiska frågor som
frågor inom sitt eget ansvarsområde inom regeringen,
och frågorna till övriga statsråd förutsätts beröra deras
ansvarsområde inom regeringen. Därmed hälsar vi
regeringens företrädare välkomna.
Barsebäck

Anf. 27 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! I dag kom regeringsrättens ganska
odramatiska beslut om inhibition, dvs. uppskjuten
verkställighet, av beslutet om avstängning av Barse-
bäck. Det är ett beslut som grundar sig på en lag som
antagits tidigare i kammaren. Vi i Centerpartiet har
deltagit i beslutet om en omställning av energisyste-
met, innebärande ganska snabba förändringar i dagens
energiförsörjning, ett långsiktigt program för forsk-
ning och utveckling. I beslutet ingår också en av-
stängning av Barsebäck.
Vi i Centerpartiet står fast vid detta beslut, dvs.
inriktningen av energipolitiken till en effektivare
användning av energi och omställning till andra
energikällor.
Är detta också regeringens fortsatta inriktning på
energipolitiken, Laila Freivalds?

Anf. 28 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det finns ingenting som har inträffat
som föranleder att regeringen skall ändra sin energi-
politik eller frångå den energiuppgörelse som finns i
riksdagen och som riksdagen har ställt sig bakom. Det
beslut som regeringsrätten i dag har fattat innebär
ingenting annat än ett konstaterande av att det finns
många och svåra rättsliga frågor att pröva i samman-
hanget och att det behövs tid för det. Den tiden är för
kort fram till den 1 juli.

Anf. 29 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag är glad för svaret från Laila Frei-
valds. Det förtydligar just den odramatiska innebör-
den av den uppskjutna verkställigheten. Jag är glad
över att Laila Freivalds förtydligat att detta inte bara
är Centerpartiets utan alldeles uppenbarligen också
regeringens fortsatta inriktning.
Svenskt bistånd

Anf. 30 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Pierre Schori.
Kan vi vara överens om att när man i FN talar om
0,7 % som ett mått för biståndet menar man BNP?
När vi i Sverige talar om 0,7 % menar vi BNI. Det
betyder att vi faller under den gräns som FN menar
med 0,7 % av BNP. Ser statsrådet Pierre Schori frå-
gan så?

Anf. 31 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vi gick för ett antal år sedan över till
att räkna i BNI. Vi är snart uppe i 0,72-0,73. Därmed
är den reella skillnaden utsuddad. Kvar står att Sveri-
ge är bland de tre länderna i topp. Därefter kommer
ingenting och ingenting. Det är vi nöjda med. Nu kan
vi höja siffran i takt med att vår ekonomi förbättras.

Anf. 32 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Vi är överens om att det är bra att det
går åt rätt håll, även om vi inte har varit överens om
takten i ökningen. Detta betyder att vi fram till år
1999 kommer att ligga under FN:s gräns på 0,7.

Anf. 33 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag menar att det inte är så om vi ser
på de utbetalningar och insatser Sverige gör i stort.
Jag välkomnar Ingrid Näslunds engagemang. Vi be-
höver det. Det finns partier i riksdagen som är emot
höjningen och den nuvarande höga nivån - bl.a. Mo-
deraterna.

Anf. 34 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Det rör sig faktiskt om en skillnad på
500 miljoner kronor i dagens läge.
Fastighetsskatten på hus i skärgården

Anf. 35 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Östros.
För någon vecka sedan besökte jag delar av Stock-
holms skärgård. Överallt möttes jag av budskapet att
alltfler människor tvingas från hus och hem. Det är
dels på grund av den höga fastighetsskatten, dels
förmögenhetsskatten. Många tvingas därmed lämna
sina rötter, att gå från hus och hem som har ägts av
familjerna i generationer. Motsvarande synpunkter
framkom vid den stora demonstrationen utanför riks-
dagen.
Varför vidtar statsrådet inte några åtgärder så att
dessa människor får en chans att bo kvar?

Anf. 36 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Fastighetsskatten är en viktig och stor
intäktskälla för den välfärdspolitik vi bedriver. Den
ger ungefär 25 miljarder till staten, som bl.a. används
till vård, skola och omsorg. Det är en viktig del av
skattesystemet, som vi måste ha kvar.
Vi har bjudit in riksdagens alla partier till en par-
lamentarisk utredning för att titta på de problem som
K-G Svenson tar upp, nämligen att i vissa områden i
skärgården stiger priserna snabbt. Vi är beredda att
tillsammans med andra partier hitta en konstruktiv
lösning.
Vid demonstrationen i går sade partiordföranden
Carl Bildt att Moderaterna vill avskaffa fastighetsskat-
ten. Det är ett helt nytt besked från Moderaterna. Det
kostar 25 miljarder kronor. Plötsligt har Carl Bildt till
de 95 miljarder han redan vill sänka skatten med lagt
ytterligare drygt 20 miljarder. Varifrån, Karl-Gösta
Svenson, skall de pengarna tas? Är det från vård,
skola och omsorg? Är det från socialförsäkringarna?
Det har inte kommit något ord från Carl Bildt om
finansieringen av att ta bort hela fastighetsskatten.

Anf. 37 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! Nu vill jag ha besked vad regeringen
gör. Ni har haft fyra år på er, och ni har inte gjort
någonting. Det har varit utredningar hit och dit, men
inga svar till de människor som drabbas av den hårda
beskattningen på fastigheter och förmögenheter och
som tvingas lämna sina hem.
Ni har t.o.m. höjt skatten kraftigt under perioden
och försvårat dessa människors möjligheter ytterliga-
re. Det enda beskedet och rådet de har fått från stats-
sekreterare Rexed är att låna upp pengar och sätta sig
i skuld för att betala skatten. Är det rimligt? Varför
vidtar ni inga åtgärder?

Anf. 38 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Regeringen har bjudit in samtliga
riksdagspartier. Alla riksdagspartier utom ett har
tackat ja till att delta i arbetet att finna en bra lösning.
Moderaterna har tackat nej. Varför? Jo, för att Mode-
raterna är extrema i sin skattepolitik. Plötsligt, i går
eftermiddag, sade den moderata partiordföranden att
fastighetsskatten skall avskaffas. 25 miljarder kronor!
Det finns inte med i det budgetförslag ni har lagt
fram. Det är en ny politik. Det finns skäl för de andra
borgerliga partierna som vill sitta med i en koalitions-
regering att bli oroliga. Folkpartiet har talat om att det
behövs ett veto mot Moderaternas skattepolitik.
Vad händer för villaägarna när underskotten stiger
och räntorna stiger - kanske upp till 500 % - och när
de skall betala lånen på kåken? Det är den situationen
vi riskerar att hamna i när Moderaterna drivs av valrö-
relseyra.
Eller är det som Bo Lundgren brukar säga, nämli-
gen att fastighetsskatten är ena sidan och avdragsrät-
ten för skuldräntorna är andra sidan? När ni vill av-
skaffa fastighetsskatten, vill ni också avskaffa av-
dragsrätten för skuldräntorna? Det sade Carl Bildt
inte heller någonting om under demonstrationen. Det
behövs svar. Vi är beredda att föra en konstruktiv
dialog med alla partier i riksdagen för att hitta en bra
lösning för skärgården. Men det krävs svar från Mo-
deraterna om var 25 miljarder skall tas från och vad
som händer med avdragsrätten för räntorna och vad
som händer med räntorna i Sverige när ni återigen vill
sänka skatterna "hej vilt" utan att ha löst frågan om
finansiering.

Anf. 39 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! Vem har regeringsansvaret? Är det
sossarna eller något annat parti? Ni har haft fyra år på
er men inte gjort någonting, bara hänvisat till en ut-
redning. Var finns era förslag? Var finns era idéer om
att åstadkomma en förändring nu innan man tvingas
sälja sitt hem?

Anf. 40 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Karl-Gösta Svenson säger att vi har
regeringsansvaret, och det är riktigt. Vi har tagit det.
Med väldigt många mycket svåra beslut har vi sanerat
statsfinanserna och mer än halverat räntorna. Det
regeringsansvaret har lett till att ett hushåll men en
halv miljon i skuld på sin bostadsrätt eller sin villa har
fått månadskostnaden sänkt med mellan 1 500 och
2 000 kr. Där har Karl-Gösta Svenson regerings-
ansvaret.
Nu får vi interiörerna från hur den borgerliga re-
geringen fungerade 1991-1994 när Folkpartiet berät-
tat hur det var. Carl Bildt samlade de andra partile-
darna i slutna rum och tvingade igenom skattesänk-
ning efter skattesänkning, och de andra fick igenom
utgiftsökning efter utgiftsökning. Det var då det blev
500 % och folk fick lämna hus och hem därför att
man inte klarade av att betala räntorna på det livsverk,
det hus som man hade skaffat sig. Den politiken finns
det skäl för alla landets villaägare att vara mycket
räddare för. Sunda statsfinanser måste gå före det
partipolitiska intresset, landets väl före det partipoli-
tiska intresset.

Anf. 41 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! Jag konstaterar att jag inte får något
svar från regeringens företrädare i det här fallet, utan
bara angrepp på den borgerliga regeringen och vad
den gjorde. Precis samma sak är det varje gång vi har
frågestund här. Vi kan inte acceptera att statsråden
gör på det här viset. Statsrådet Östros i synnerhet är
en syndare i det avseendet. Vi vill ha svar på frågan
vad regeringen vill och inte hänvisningar till utred-
ningar. Människorna utanför vill veta vad regeringen
vill åstadkomma för att skapa förutsättningar för dem
att kunna bo kvar i sina hem trots den hårda beskatt-
ning som ni har varit mästare på att erbjuda.

Anf. 42 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Vårt svar är tydligt. Vi har med sane-
rade statsfinanser äntligen fått näsan ovanför vatten-
ytan. Det första vi skall göra kan inte vara att sänka
fastighetsskatten. Vi vill satsa på vård, skola och
omsorg i första hand.
Vi svarar också tydligt att vi skall se till att hålla
låga räntor i Sverige. Vi skall se till att samarbeta med
alla partier i denna riksdag, utom Moderaterna som
säger nej, om att hitta ett system som löser skärgårds-
bornas problem. Men vi kommer aldrig att lockas in i
den typ av skattepopulism som moderaterna står för
och där man är beredd att sänka skatt efter skatt och
t.o.m. en eftermiddag lägga på 20 miljarder till, som
Carl Bildt gjorde i går. Det visar vad Carl Bildt är
beredd att föra för en politik i en framtida regering.
Det finns skäl för alla landets villaägare att vara
mycket rädda inför detta.
Delegation för deltidsarbete

Anf. 43 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har en fråga till arbetsmarknads-
ministern som gäller den delegation för deltidsarbete
som presenterades på kommundagarna i går i Väster-
ås. Jag skulle vilja veta vad en sådan delegation skall
göra. Det är efterlängtat att vi får i gång en ordentlig
diskussion om de deltidsarbetslösa. Statsministern var
också ute i går och sade att om vi skall få några att
arbeta inom den offentliga sektorn i framtiden måste
vi komma till rätta med den ofrivilliga deltidsarbets-
lösheten. Vi s-kvinnor har också väckt en motion i
denna fråga.
Jag skulle vilja att arbetsmarknadsministern berät-
tar vad den här delegationen skall göra och hur snabbt
vi får se resultat.

Anf. 44 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Bakgrunden är att vi har många ofri-
villigt deltidsarbetslösa i Sverige, framför allt kvin-
nor. Av alla kvinnor som arbetar jobbar 40 % deltid.
Den här siffran växer, och det är oroande. Man kan
inte leva på en deltidslön. Vi vill att både kvinnor och
män skall ha en lön som man kan leva på.
Därför har vi nu beslutat att en delegation skall ut-
ses som skall arbeta för att få fler heltidsjobb och, tror
jag, därmed också högre löner. Det blir också ett
opinionsbildande organ.
Det här presenterades i går. Vi har inte börjat ar-
beta än, men vi börjar inom kort. Jag föreställer mig
att vi inom ett år skall ha klara förslag till hur det skall
gå till. Vi arbetar, Margot Wallström och jag, i nära
samarbete med kommun- och landstingsförbunden.

Anf. 45 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Kommer man också att titta på den
privata sektorn? Det finns många kvinnor som jobbar
t.ex. inom handeln och som har den ofrivilliga delti-
den.

Anf. 46 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Bakgrunden är att vi inom just vård
och omsorg ser oerhört stora rekryteringsproblem en
bit in på 2000-talet. Skall vi få morgondagens unga
män och kvinnor att vilja arbeta inom vård och om-
sorg måste det bli en bättre ordning vad gäller arbets-
tider och också lön. Den här delegationen ägnar sig
inte specifikt åt t.ex. handeln, som förvisso har samma
problem. Men jag föreställer mig att man också på det
området har anledning att vara bekymrad för rekryte-
ringen av personal i framtiden. Men den här delega-
tionen skall ägna sig åt den offentliga sektorn.

Anf. 47 BENGT KRONBLAD (s):
Fru talman! Jag skulle vilja fråga arbetsmark-
nadsministern om man har avsikt att ta med de
visstidsanställda, dvs. de korttidsanställda, och se
över även den delen. Man vet att flera kommuner och
landsting har 20-25 % av den samlade personalstock-
en som visstidsanställda, som kanske arbetat i fem-tio
år på samma ställe med vikariat. Avser man att arbeta
med också den frågan?

Anf. 48 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Just den frågan är väldigt viktig. I den
nya arbetsrätten togs den upp. Det betyder att arbets-
givare år 2000 skall ge de anställda som har haft den
här typen av anställningar under tre år inom en ramtid
på fem år fast anställning. Egentligen har denna riks-
dag fattat beslut i den frågan.

Anf. 49 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Det utlovades också lönehöjningar till
sjukvårdspersonalen, vilket jag tycker är helt nöd-
vändigt och mycket välbefogat. Men jag undrar hur
det skall gå till, för löneförhandlingarna är avslutade
och avtalen slutna. Det skulle vara intressant att få
reda på det.

Anf. 50 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Vi har ingen statlig lönepolitik i vårt
land, den sköts av parterna. Vad statsministern uttala-
de var att det på sikt måste ske en löneförhöjning,
men det är ingenting som omedelbart förestår. De
pengar som vi till följd av att vi har sanerat budgeten
har kunnat skrapa ihop och som i första hand skall gå
till vård, skola och omsorg ackumulerat uppgår till 72
miljarder fram till år 2001. Det är möjligt att det där
finns ett utrymme. Men om det kan jag inte uttala
mig. Om inte, så får vi väl se hur den frågan kan lösas
i framtiden. Men vi bedriver ingen statlig lönepolitik,
utan det är parternas sak.
Könsperspektiv på skolungdomars hälsosituation

Anf. 51 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern
med anledning av de rapporter som inkommit efter
studier som gjorts framför allt bland skolungdomar.
Man kan se att skillnaderna när det gäller hälsa - både
psykosociala problem och konkreta problem, t.ex.
ätstörningar och psykosomatiska besvär - är väldigt
stora mellan pojkar och flickor. Utifrån det perspekti-
vet är det än viktigare i dag att anlägga ett könspers-
pektiv på hälsosituationen även vad gäller ungdomar.
Är det här någonting som socialministern kan in-
stämma i och ta initiativ till?

Anf. 52 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är lätt att svara på den frågan. Det
är riktigt att vi i allt vad vi gör måste ha ett könspers-
pektiv, eller ett genusperspektiv som det ibland kallas
med ett litet finare uttryck. Det jobbar vi med på
Socialdepartementet i alla enskilda sakfrågor. Vi har
haft utredningar som just tittat på detta. Vi har gjort
det när vi sett på hur hälso- och sjukvården tar hand
om kvinnor respektive män. Jag vet att den kommitté
som jobbar med folkhälsofrågorna också kommer att
ta upp denna fråga.
Det påminner mig om hur viktigt det är att vi ock-
så, när vi skriver direktiv till en utredning om hur
skolhälsovården framöver skall fungera, betonar den
här aspekten. Jag kan bara hålla med.

Anf. 53 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det låter hopp-
fullt, men inte särskilt konkret. På vilket sätt kan vi se
en konkret återspegling av det här arbetet när det
gäller just ungdomar och barn? Jag tycker inte jag
fick något annat svar än en hänvisning till skolhälso-
vården. Finns det inget annat sätt att ingripa, t.ex.
något slags förebyggande insatser mot anorexia och
andra ätstörningar?

Anf. 54 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Också Folkhälsoinstitutet arbetar med
den här frågan, och då inriktar man sig på det som är
utpräglat könsbetonade problem. Man försöker att
behandla de olika bekymren utifrån ett könsperspek-
tiv.
Jag tycker nog att medvetenheten sprider sig. Men
det är klart att det är långt till att alla förstår och kan
tillämpa detta i sin vardag, till att alltifrån hälso- och
sjukvårdspersonal på varenda vårdcentral till skolper-
sonalen kan göra det. Det kan vi bara åstadkomma
genom att ge tydliga direktiv och att vi i vårt arbete
med nationella folkhälsokommittén och med olika
myndigheter ser till att göra detta tydligt. De måste
också tala klarspråk i sina förslag och i sina direktiv.
Polisens insatser mot försäkringsbedrägerier

Anf. 55 BENGT HARDING OLSON (fp):
Fru talman! Försäkringsbedrägerierna är ett stort
och växande problem. Kostnaderna pendlar mellan
1,2 och 1,6 miljarder kronor - detta enligt beräkning-
ar av Leif G W Persson. Han är professor, men han
var tidigare sakkunnig hos justitieministern så jag
utgår ifrån att siffrorna är korrekta och användbara.
Brottsutvecklingen är mycket intresseväckande.
Den anmälda brottsligheten minskar medan den verk-
liga brottsligheten ökar. Den situationen har upp-
kommit därför att försäkringsbolagen anser att det
inte lönar sig att göra polisanmälan, eftersom polisen
har nedprioriterat bekämpningen av försäkringsbedrä-
gerier. Detta är naturligtvis oroväckande.
Det är särskilt olyckligt eftersom polisen anser att
man har stöd av självaste justitieministern. Hon har
nämligen uttalat: I första hand måste emellertid för-
säkringsbedrägerierna bekämpas av försäkringsbola-
gen själva.
Mot denna bakgrund och av ren välvilja ställer jag
följande fråga: Är justitieministern beredd att omprö-
va denna ståndpunkt för att öka polisens insatser mot
det ökade antalet bedrägerier, och gärna då i samver-
kan med försäkringsbolagen?

Anf. 56 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Till att börja med en information: Leif
G W Persson är professor vid Brottsförebyggande
rådet, en myndighet under Justitiedepartementet. Det
arbete som han utför där ligger till grund för de åtgär-
der som sedan vidtas av både regeringen och riksda-
gen för att på ett bättre sätt bekämpa brottslighet -
brottslighet i allmänhet, men också bl.a. försäkrings-
bedrägerier.
Försäkringsbedrägerier är en svår problematik.
Det vet nog försäkringsbolagen bättre än några andra.
I samband med att jag uttalade mig om att de som
drabbas av brott och har möjlighet att påverka förut-
sättningarna för att förhindra och förebygga brottslig
verksamhet har ett eget ansvar uttalade jag samtidigt
det stora behovet av att alla de som kan bidra till att
förhindra och även uppdaga brottslighet måste samar-
beta bättre. Båda dessa uttalanden måste ses i ett
sammanhang.
När det gäller försäkringsbedrägerier är det en
oerhört svår uppgift för polisen att utreda dessa be-
drägerier om inte försäkringsbolagen kan medverka
och ha rutiner och system som underlättar avslöjande
och bevisförande i det sammanhanget. Det finns ingen
polis som inte är intresserad av att kunna ingripa mot
försäkringsbedrägerier, men man måste utveckla
metoderna och det måste man göra tillsammans med
försäkringsbolagen.

Anf. 57 BENGT HARDING OLSON (fp):
Fru talman! Tack så mycket, justitieministern. Jag
delar helt den uppfattningen att är i samverkan som
man löser de flesta problem. Det gäller i politiken
också.
Jag uppfattade det så att vi har fått en liten nyan-
sering av justitieministern inställning och framför allt
klarare besked till polisen, så att polisen inte kan ta
det gamla uttalandet som intäkt för att nedprioritera
denna brottslighet.

Anf. 58 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag ser mitt uttalande närmare som en
nyansering av vad Bengt Harding Olsson påstod att
jag hade sagt, eftersom jag återgav vad jag tidigare
redan har sagt.
Kommunernas ekonomi

Anf. 59 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag har en fråga till inrikesminister
Jörgen Andersson. Det gäller kommunernas ekonomi.
Det är ju ingen hemlighet att kommunerna har
drabbats väldigt hårt av besparingar under de senaste
åren, och det har också drabbat kommunerna olika.
Jag vill ta min egen hemkommun Vännäs i Väs-
terbotten som exempel. Där har man under de senaste
fyra åren gått från ett överskott till ett ganska stort
underskott i den kommunala ekonomin. Trots det har
man under samma tid tvingats till ganska stora ned-
skärningar av skola, vård och omsorg. Samtidigt är
kostnaden för dessa verksamheter lägre än genomsnit-
tet i länet.
Nu står kommunen inför kravet på balans i eko-
nomin. Man får inte höja skatten. Pengarna som rege-
ringen lovade ut räcker inte. Så är det för flera kom-
muner i Sverige. Jag vill fråga inrikesministern: Vil-
ket råd vill han ge till dessa kommuner - Vännäs och
andra kommuner i liknande situation? Hur skall de
klara att samtidigt få balans i ekonomin, klara skolan,
vården och omsorgen samtidigt som verksamheternas
kvalitet inte får försämras?

Anf. 60 Inrikesminister JÖRGEN
ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är en riktig beskrivning att många
kommuner befinner sig i en besvärlig ekonomisk
situation. Men jag vänder mig emot talet om att vi har
genomfört besparingar på kommunerna. Den enda
sektor som undantogs vid budgetsaneringen var
kommunsektorn. De generella statsbidragen hölls
oförändrade. Eftersom vi också har varit framgångsri-
ka med den ekonomiska poltiken har vi knappt haft
någon inflation. Så man kan verkligen tala om oför-
ändrade statsbidrag.
Just för att kommuner och landsting skall få möj-
lighet att klara sina viktiga åtaganden inom vården,
skolan och omsorgen har vi för 1998 föreslagit att de
generella statsbidragen skall öka med ytterligare 4
miljoner, och den nivåhöjningen får man att behålla. I
stället för en ökning av statsbidragen år 2000 med 16
miljarder, blir det en ökning av de generella statsbi-
dragen med 20 miljarder. Det förslaget har vi lagt
fram och det finansierar vi också själva utan att låna
pengar. Avsikten är att dessa pengar skall vara ett
stöd för kommunerna så att de klarar av dessa verk-
samheter.

Anf. 61 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag fortsätter att använda mig av Vän-
näs som exempel. Vännäs utgör ungefär en promille
av Sverige. Det betyder att de nya statsbidragen mot-
svarar ca 16 miljoner. Men underskottet är mycket
större än så. För det närmaste året uppgår underskot-
tet till över 18 miljoner medan statsbidraget uppgår
till 4 miljoner. Att man går in med pengar är väldigt
bra, men det slår väldigt olika i olika kommuner.
Med kravet på balans i ekonomin betyder det stora
nedskärningar i Vännäs och i andra kommuner, trots
att man får utökade statsbidrag. Detta är ett jättestort
problem. Det finns inte något bra sätt att komma till
rätta med det när man inte får höja skatten om man
inte har tillräckligt med pengar för den verksamhet
som man måste bedriva.
Detta är också ett problem för kommuner som har
en stor andel barn i skolåldern eller som har en stor
andel gamla människor och där det behövs mycket av
vård, skola och omsorg.
Det skall inte behöva vara så att man önskar att
folk inte flyttar till dessa kommuner. Å andra sidan
finns det gott om tomma lägenheter, så man vill ju att
folk skall flytta dit.

Anf. 62 Inrikesminister JÖRGEN
ANDERSSON (s):
Fru talman! Utöver de mycket kraftiga höjningar
som dels föreslagits av regeringen, dels beslutats i
riksdagen har vi avsatt 4,3 miljarder kronor till Inri-
kesdepartementets förfogande för att kunna göra
särskilda insatser för de kommuner som är särskilt
ekonomiskt utsatta. Som skäl kan anges skatteutjäm-
ningssystemet, problem med kommunens bostadsbo-
lag, högre flyktingkostnader än andra kommuner. Alla
dessa skäl bedöms, och kommunerna får sedan besked
om de kommer att få pengar ur det särskilda anslaget,
till vilket vi har avsatt 4,3 miljarder för att utöver det
generella statsbidraget också göra selektiva insatser.
Som gammal kommunalman - jag var tidigare
kommunalråd i 15 år - måste jag säga att det ändå
måste vara sunt att ha balans i sin ekonomi. Det kan
ju inte vara rätt att finansiera löpande driftkostnader
antingen med lånade pengar eller med förskott. Ba-
lans i kommunernas ekonomi är en viktig förutsätt-
ning för att man långsiktigt skall kunna ge medbor-
garna trygghet i deras respektive kommuner och
landsting.

Anf. 63 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Inrikesminister säger att man inte har
gjort nedskärningar i kommunernas ekonomi. Verk-
ligheten är ju den att man har dragit in skatteunderlag
motsvarande 16 miljarder under den här perioden.
Till detta kommer kommunernas ökade socialbidrag
på grund av nedskärningar i socialsystem och a-kassa.
Kommunerna har ju drabbats hårt under den här peri-
oden.
Just i dag bekräftas bilden att kommunerna inte
kommer att kunna satsa på det som regeringen säger
att man skall satsa på, dvs. vård skola och omsorg,
utan man kommer att satsa pengarna på att täcka de
stora svarta hål som har uppstått på grund av rege-
ringens politik.
I februari hade vi en frågestund om detta. Då sade
inrikesministern att regeringens politik skulle leda till
en positiv sysselsättningseffekt motsvarande 20 000
jobb. Vad är hans besked i dag vad gäller detta?

Anf. 64 Inrikesminister JÖRGEN
ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är på det sättet som jag sade: I
den budgetsanering och den framgångsrika ekono-
miska politik som regeringen har drivit höll vi kom-
munerna skadeslösa. Vi gjorde inga besparingar på de
generella statsbidragen. När vi gick igenom alla andra
områden i budgetsaneringen höll vi de generella
statsbidragen oförändrade.
Sedan sprids det en massa myter om svarta hål.
Det är helt felaktigt. Det finns underskott i vissa verk-
samheter. Dessa underskott finns i personalintensiva
verksamheter, och dessa personalintensiva verksam-
heter finns inom vården, omsorgen och skolan. Går
man in och rättar till underskotten, betyder det ju att
man slipper att vidta besparingar som går ut över
personalen. Precis som vi sade kommer en del kom-
muner att använda pengarna för att inte säga upp
personal, och en del kommuner kommer att nyanstäl-
la. Exempelvis meddelade Göteborg för tre veckor
sedan att man har ett behov av att nyanställa 6 000
personer i kommunen. I Stockholms län har man nu i
veckan satsat en miljard på vården. Stockholms
kommun säger att man skall satsa en miljard på stads-
delsnämnderna för vård, omsorg och skola. Det kom-
mer att betyda nya jobb, så det kommer att hålla.
Men förklara sedan för mig hur ni från kd skall
kunna bibringas någon trovärdighet när ni är beredda
att regera med ett parti som vill ge kommuner och
landsting 18 miljarder mindre.

Anf. 65 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Behoven är säkert stora ute i kommu-
ner och landsting. Det är därför som vi kristdemokra-
ter hela tiden har varit emot den politik som har inne-
burit att regeringen har dragit in 16 miljarder i skatte-
underlag för kommuner och landsting under sin man-
datperiod. Jörgen Andersson står här och försöker
vilseleda när det gäller detta. Konkret har ni inte
minskat bidragen till kommunerna, men effekten är ju
densamma om ni på andra sidan drar in de här peng-
arna. Detta kan Jörgen Andersson inte bara vifta un-
dan. Det är en av orsakerna till den rapport som vi
fick i dag. Ekoredaktionen har gjort en kartläggning,
som visar att nära hälften av kommunerna säger att
detta inte kommer att gå till de angelägna verksamhe-
terna vård, skola och omsorg, utan det kommer att gå
till att täcka stora svarta hål, som regeringens politik
har bidragit till.
Jörgen Andersson sade i april förra året att man
under det året skulle ha en positiv sysselsättningsef-
fekt motsvarande 40 000 jobb inom kommuner och
landsting. Det blev negativt - minus 20 000. I februari
i år sade ministern att det skulle bli en positiv syssel-
sättningseffekt motsvarande 20 000 jobb. Vad blir
resultatet? Blir det minus 10 000 den här gången?

Anf. 66 Inrikesminister JÖRGEN
ANDERSSON (s):
Fru talman! Det som hände när det gäller skatte-
underlaget var att vi övertog en stor arbetslöshet från
den tidigare, misslyckade regeringen. Det har bidragit
till ett minskat skatteunderlag för kommunerna. Men
även där börjar vi bli framgångsrika i arbetslöshets-
bekämpningen, och nu minskar arbetslösheten ganska
fort. Det kommer också att ha positiv inverkan på
skatteunderlaget för kommunerna.
Det är ingen tvekan om att det kommer att ske rätt
så omfattande nyanställningar i kommunerna. Jag
nämnde bara en kommun, Göteborg, som har aviserat
att man skall nyanställa 6 000 personer. Vi kommer så
småningom att få stora ersättningsbehov i den offent-
liga sektorn.
Ni har ett trovärdighetsproblem. Vår politik är ju
rak. Vi satsar 20 miljarder i nya generella statsbidrag,
men ni är ju beredda att regera med ett parti som vill
dra bort 18 miljarder från kommun- och landstings-
sektorerna. Hur kan det bli mer vård, omsorg och
skola med 18 miljarder mindre? Det är ju ni som har
trovärdighetsproblemen.

Anf. 67 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Det är intressant att konstatera, som
tidigare har gjorts i debatten, att regeringen inte sva-
rar på frågor om den reella effekten av dess politik.
Man försöker att bygga upp en tjusig fasad, en bild
som inte stämmer överens med verkligheten. När
verkligheten visar sig har regeringen inga svar. I stäl-
let kastar man sig över oppositionen.
Vi har lagt fram vårt förslag. Det innebär ökade
resurser just till skola, vård och omsorg. Detta kom-
mer vi att stå för och driva, precis som vi har gjort
under hela den här mandatperioden i direkt opposition
mot regeringens nedskärningspolitik.
Nordiskt försvarssamarbete

Anf. 68 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Den här frågan ställer jag till för-
svarsministern. Den handlar om nordiskt samarbete på
försvarsområdet.
Riksdagens försvarsutskott skall med början på
söndag besöka Finland, den finska försvarsmakten
och motsvarande utskott. Jag skulle vilja ställa en
fråga beträffande gensvaret från Sverige på de öns-
kemål om samarbete som den finska försvarsmakten,
finska försvarspolitiker, Finlands regering osv. ofta
har framfört till Sverige.
Då är mina korta frågor: Hur är gensvaret från
Sverige och från försvarsminister von Sydow? Händer
det någonting? Ställer vi upp på deras mycket konkre-
ta förslag till samarbetsåtgärder?

Anf. 69 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Finlands och Sveriges regeringar har
fört diskussioner som syftar till att öka det försvarsre-
laterade samarbetet mellan våra länder. Vi har haft
samma utgångspunkter, och försvarsminister Anneli
Taina och jag planerar att göra en offentlig deklara-
tion om detta inom den närmaste tiden. Vi har verkli-
gen en genuin samverkan och ett genuint samförstånd
på de punkter det gäller.
En punkt vill jag nämna redan nu, för den har varit
väl känd genom medierna och på annat sätt. Den har
också uppmärksammats mycket i Finland. Det gäller
möjligheten att gemensamt eller parallellt anskaffa
transporthelikoptrar för våra två försvarsmakter. Min
bedömning är att vi har alla förutsättningar för att
genomföra ett sådant arrangemang under de komman-
de åren.

Anf. 70 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Det var, som försvarsministern själv
antydde, ett exempel som är väl känt. Finns det inte
någonting mer som är brännande och verkligt spän-
nande att få höra i just det här skedet? Är det så att
man planerar en gemensam deklaration av något slag
kanske?

Anf. 71 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Det finns flera punkter, och dem vill
jag gärna nämna även om min finländska kollega och
jag ganska snart avser att göra en gemensam deklara-
tion.
Ett samarbete som ligger oss mycket nära är en
med utgångspunkt från Schengenavtalet ökad samver-
kan när det gäller övervakningen av våra gränser. Vi
tror att det finns stora möjligheter att bl.a. öka sam-
verkan när det gäller sjö- och luftövervakning kring
Bottniska viken. Det finns också andra punkter som
t.ex. har att göra med utbyte av officerare och andra
befattningshavare, forskningsutbyte osv.
Kostnadsansvaret för polisövervakning vid stora
evenemang

Anf. 72 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Min fråga riktar sig till justitieminis-
tern. Det gäller stora evenemang av t.ex. samma typ
som det på Råsunda i går kväll, alltså fotbollsmat-
chen.
Den avlöpte ju utan stora skadliga incidenter vad
jag förstår. Det var väl jättepositivt. Men det finns en
baksida. Det gäller kostnadsansvaret. Det här drabbar
ju polisbudgeten och vad jag förstår även övertidsre-
serven. Det urholkar budgeten till nackdel för det
ordinarie polisarbetet. Då är min fråga: Är det inte
dags, och finns det inte skäl för, att införa ett annat
system, där kostnaderna fördelas även på dem som tar
initiativ till de här stora evenemangen?

Anf. 73 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Att vi har stora evenemang i vårt land
- och inte minst i huvudstaden - är naturligtvis något
som vi är glada för och eftersträvar. Det gäller såväl i
sportsammanhang och kulturella sammanhang som i
fråga om andra stora evenemang som drar till sig
mycket människor.
Att så sker är naturligtvis förutsatt när man t.ex.
tar ställning till vilka resurser som krävs hos polisen.
När det gäller Stockholmspolisen är det ju så att
Rikspolisstyrelsen när den fördelar resurserna utgår
från det faktum att här finns ett hov, en riksdag och en
regering. Här finns också ambassader, och här sker
väldigt mycket av stora evenemang. Det är alltså
ingen nyhet på något vis att polisen har en uppgift i
samband med den här typen av händelser.
När det gäller att fördela kostnaderna finns det ju
principer. Man gör skillnad i olika fall. Det finns stora
evenemang som bl.a. belastar polisens verksamhet där
fördelningen av kostnaderna väldigt starkt ligger på
dem som sköter evenemangen. Det finns också andra,
där det finns en ideell verksamhet bakom och där det
finns ett mer allmänt intresse. Då är det en annan
kostnadsfördelning.
Trots detta svar vill jag säga till Kia Andreasson
att jag tycker att frågan om hur fördelningen av kost-
naderna skall ske alltid skall hållas levande. Det här
skall inte bedömas utifrån någon enstaka händelse
som är aktuell på något vis utan utifrån mer allmänna
principiella utgångspunkter. Jag kommer därför att
hålla den här frågan aktuell och levande. Jag kommer
i lämpliga sammanhang att överväga om det finns
anledning att ha andra fördelningar än de som har
gällt hittills.

Anf. 74 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det var ju ett
positivt slut på svaret. Men det här drabbar storstä-
derna, och inte bara Stockholm skulle jag vilja lägga
till. Det är ju alla de tre största städerna som får de
här stora evenemangen. Jag tycker att man i så fall
skulle se över om det kan finnas något försäkringssys-
tem eller något betalningsansvar som kanske kunde
läggas på biljettintäkterna. Det är kanske inte så svårt
att hitta andra ordningar så att man kan få ett delat
kostnadsansvar.

Anf. 75 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är ju mycket stora kostnader för-
enade med den här typen av evenemang. Bl.a. ingår i
dessa kostnader åtgärder som syftar till att upprätthål-
la ordningen - inte minst inne på, i det här fallet, en
sportarena. De kostnaderna tas naturligtvis ut på bil-
jettpriset. Om man förändrar fördelningen mellan det
allmännas och det enskildas ansvar, och om det skulle
leda till ett ökat ansvar för det enskilda, kommer det
naturligtvis att påverka biljettpriserna. Men det är
utifrån bl.a. den aspekten som den här diskussionen
förs. Vi är ju, det vill jag understryka, angelägna om
att kunna ha den här typen av stora evenemang i Sve-
rige.
Skatter och sysselsättning

Anf. 76 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Östros.
Det är ju så att kommissionen nu har granskat med-
lemsländernas planer för att minska arbetslösheten.
Tidningsrubrikerna säger att Sverige inte är något
föredöme när det gäller jobb. Bara Sverige är mot
skattesänkningar. Det är egentligen konstigt, för Sve-
rige har ju industrivärldens högsta uttag av skatt på
arbete. Enligt Eurostat är genomsnittet 42 % i EU,
men Sverige är uppe i 56,2 %. Tittar man på tjänster
kan man komma upp i 74 % - om inte mer.
Vi menar att det finns ett samband mellan kostna-
den på arbete och efterfrågan på arbetskraft. Rege-
ringen för ett väldigt resonemang i vårpropositionen
om sambandet mellan pris och efterfrågan på cigaret-
ter. Ju lägre skatt, desto fler legalt sålda cigaretter i
Sverige. Det tror vi också är sant. Men varför envisas
regeringen med att inte se att detsamma gäller skatten
på arbete?

Anf. 77 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Isa Halvarsson har rätt i att EU-
kommissionen har en rad synpunkter på alla medlems-
länder när det gäller sysselsättningspolitiken. Sverige
får en del positiva omdömen, och så får Sverige också
en del synpunkter på det man i kommissionen inte
tycker är bra. Så skall det vara. Vi skall ju föra en
diskussion med EU-kommissionen om detta.
Men det är inte så att EU-kommissionen besitter
en absolut sanning när det gäller sambandet mellan
skatter och sysselsättning. Vi har en annan uppfatt-
ning än kommissionen när det gäller de generella
sambanden. Det är lätt att titta efter. Sverige och
Danmark har Europas kanske högsta skatteuttag. Det
är för att vi har en ganska välutvecklad välfärdspoli-
tik. Sverige och Danmark har också Europas högsta
andel av befolkningen i sysselsättning. Så enkelt är
det alltså naturligtvis inte.
Kommissionen har en viktig ståndpunkt som är
helt i överensstämmelse med den svenska regering-
ens. Det är att vi inte får sänka skatter i ett läge där
det inte finns statsfinansiellt utrymme för detta. Det är
utgångspunkten för kommissionen och för alla med-
lemsländer egentligen. I det avseendet ligger Sverige
väldigt väl till. Vi har sett till att finansiera det vi vill
göra, och vi når nu statsfinansiell balans, t.o.m. ett
litet överskott. Det finns inget utrymme att i de här
läget sänka skatter i någon stor utsträckning.

Anf. 78 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Just Danmark är ju ett land som har
gått långt när det gäller skattesänkningar i arbetet med
de här handlingsplanerna. Statsminister Göran Pers-
son var ju med och godkände riktlinjerna på det
toppmöte i Luxemburg som just handlade om att
minska skattetrycket på arbete.
Jag läste i en tidning om en avhandling från Upp-
sala. Det är Ann-Sofie Kolm som har skrivit en av-
handling som huvudsakligen är teoretisk, men som
ändå kommer fram med intressanta poänger. Hon
visar att lägre arbetsgivaravgift på tjänstesektorn leder
till högre sysselsättning. I en annan del av avhand-
lingen kommer hon fram till att lägre skatt på tjänste-
sektorn som konkurrerar med obeskattade hushåll-
stjänster leder till lägre arbetslöshet. Jag tänker att
statsrådet har nära till för att ta del av den avhand-
lingen.

Anf. 79 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Det stämmer. Jag har bläddrat i den,
och jag är villig att fortsätta att studera och läsa den.
Jag rekommenderar också Isa Halvarsson kommande
nummer av Ekonomiska debatt, där nämnda person
och professor Bertil Holmlund skriver om det generel-
la sambandet mellan skatter och sysselsättning. De
kommer fram till att det inte är så enkelt som vi ibland
hör här i kammaren; att det skulle finnas någon enkel
simsalabim-lösning som går ut på att sänker vi skat-
terna ökar vi sysselsättningen.
Från regeringens sida har vi en klar prioritering.
Först och främst gäller det att sanera statsfinanserna
och få ned statsskulden. Tillsammans med detta skall
vi satsa på vård, skola och omsorg. Det ger ju också
sysselsättning om man ser till att inte spara mer utan i
stället utveckla den sektorn.
Om vi sedan kommer i ett bättre ekonomiskt läge
med överskott, och om sysselsättningen fortsätter att
öka, så finns det en chans att resonera om skatte-
sänkningar. Men där är vi inte än. Det som hotar
sysselsättningen är ju det som Isa Halvarsson vill göra
om man kombinerar ihop det med vad K-G Svenson
vill göra och med vad Dan Ericsson sade att han vill
göra: stopp på nedskärningspolitiken, gigantiska
skattesänkningar och experiment i tjänstesektorn. Det
kommer att leda till minskad sysselsättning. Det har vi
ju brutala erfarenheter av i Sverige.

Anf. 80 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag har med anledning av den här de-
batten en litet mer skattefilosofisk fråga till herr
Östros. Kan statsrådet se några verksamma samband
mellan å ena sida ett högt totalt skattetryck och å den
andra den enskilda individens ekonomiska självstän-
dighet och rörelsefrihet?
Om det är så att statsrådet kan se ett sådant sam-
band, finns det i så fall någon gräns bortanför vilken
den sammantagna beskattningen inte längre är funk-
tionell, eller av skattebetalaren uppfattas som anstän-
digt rimlig, utan där effekterna snarast blir kontrapro-
duktiva?
Står vi i Sverige, Thomas Östros, långt hitom en
sådan gräns eller nära en sådan gräns? Eller har vi
rent av överskridit den? Och vad avser statsrådet i så
fall att göra åt saken?

Anf. 81 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Det var trevligt med ett filosofiskt in-
slag i frågestunden. Jag ser inte att skatter skulle ha
något egenvärde i sig. Jag ser inte skatter som något
frihetsprojekt över huvud taget. Jag ser det vi kan
använda intäkterna till som en möjlighet att ge männi-
skor frihetsutrymme.
Ta hela uppbyggnaden av välfärdssamhället. Vad
har det inneburit för hundratusentals, ja, miljontals,
personer i Sverige i form av att få möjligheter att växa
som människa, att fattiga människor har fått möjlighet
till utbildning och att man har fått bra sjukvård och
socialförsäkringssystem som gör att man kan känna
sig någorlunda trygg när man råkar illa ut? Vi har
alltså använt skatteintäkter för att öka människors
frihet.
Man skall aldrig förledas att tro att skatter i sig har
ett egenvärde för socialdemokratin; så är det absolut
inte. Det är välfärdspolitiken som det handlar om och
den kan bara kombineras med ett mycket starkt och
blomstrande privat näringsliv. Det handlar alltså om
en balans mellan de två. Nu när vi äntligen har sanerat
är vi på väg mot ett läge där vi får en bättre kvalitet i
vården, skolan och omsorgen. Vi får också en växt i
det privata näringslivet. Det har vi kunnat se under de
senaste fyra åren. För de senaste tolv månaderna ser
vi en ökning av sysselsättningen med drygt 40 000
arbetstillfällen. Nu är vi återigen på väg tillbaka till
det som är kännetecknande för den svenska modellen,
dvs. detta med att kombinera friheten, solidariteten
och ansvaret för varandra.

Anf. 82 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Massarbetslösheten behåller, tyvärr,
sitt järngrepp om Sverige trots att vi befinner oss i
vad som kan kallas för en högkonjunktur.
Är det ett uttryck för välfärd att vi har vårdköer,
att vi har gamla och sjuka som lider och att vi dagli-
gen får bevis för hur illa ställt det är på somliga håll?
Det kan man verkligen fråga sig. Är det välfärden som
gör att vi faller i OECD:s välståndsliga? Är detta ett
uttryck för välfärd?
Göran Johnsson, Metalls ordförande, menar att en
vanlig jobbare inte skall behöva betala mer än 30 % i
skatt och 50 % i marginalskatt. Det är socialt orätt-
färdigt att ha för höga skatter. Dessutom dämpar det
tillväxten. Fler jobb breddar skatteunderlaget och
ökar därigenom förutsättningarna för statens inkoms-
ter. Jag menar att Socialdemokraterna här hamnar i en
skattepolitisk återvändsgränd om man fortsätter på
den inslagna vägen.

Anf. 83 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag känner respekt för Henrik S Jär-
rels sociala engagemang när han talar om vårdköer
och brister i välfärden. Där finns det i så fall möjlig-
het till en dialog. Men Henrik S Järrel tror väl inte för
ett ögonblick att de första 18 miljarderna som ni skall
skära ned med inom vården, skolan och omsorgen gör
det hela bättre eller att det blir bättre av att, som Carl
Bill i går gjorde, plötsligt lägga ned 20 miljarder till i
skattesänkningar - detta utan att, som det verkar, ha
konfererat med partikamraterna i riksdagen. Jag har
inte fått något svar på frågan om hur det skall finansi-
eras.
Det är klart att välfärdspolitik måste betalas. Hen-
rik S Järrel har kanske ett så starkt socialt engage-
mang att han sällar sig till de anständiga borgare som
jag har hört en del folkpartister tala om och som ändå
vill ta ett ansvar för välfärdspolitiken. I så fall, Henrik
S Järrel, går det att diskutera.
Det är klart att skatter är viktiga men tillväxt är
också viktigt. Skattebasen är viktig. Det handlar om
att vi skall ha ett blomstrande näringsliv och en an-
ständig vård, skola och omsorg. Jag tycker att vi är på
väg att få en möjlighet att faktiskt ha det framför oss.
Men då får man inte riskera det med den typ av skat-
tepopulism som Moderaterna alltmer börjar närma
sig.
Indiens kärnvapenprov

Anf. 84 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till hela regeringen
men jag riktar den till Pierre Schori. Jag vill ställa
frågan utifrån Indiens kärnvapenprov, som har ägt
rum under de senaste dagarna. Hela världen har ju
reagerat med starka fördömanden och med konkreta
politiska åtgärder. Den svenska regeringen och Göran
Persson, även Pierre Schori själv, har gått ut och
klargjort att det svenska biståndet måste omprövas,
avbrytas, vad gäller det statliga inslaget. Däremot kan
det, förhoppningsvis, fortsätta vad gäller enskilda
organisationer.
Pierre Schori har också sagt att det gäller att om-
pröva hela den svenska politiken och relationerna till
Indien. För mig är det en självklarhet att då också
ompröva möjligheten till fortsatt vapenexport till
Indien. Jag vill därför fråga Pierre Schori om rege-
ringen har vidtagit åtgärder, om beslut har fattats i
riktning mot ett klargörande av att ingen form av
fortsatt vapenexport, inklusive följdleveranser, till
Indien är tänkbar framöver.

Anf. 85 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vi har trott att vi nu, när vi snart går
in i 2000-talet, skulle vara på väg mot en kärnvapenfri
värld. Men nu står vi inför ett hot. Halva jordens
befolkning kan hotas av en kärnvapenkapprustning -
därmed också alla vi här. Därför måste vi reagera
oerhört starkt, som vi också i ett slags trestegsraket
har gjort från svensk sida. Vi tog omedelbart upp
frågan i FN för att kunna stävja den ödesmättade
kapprustningsspiral som vi kanske har framför oss.
Vidare kommer jag på måndag att i ministerrådet i
EU ta upp frågan om relationerna till Indien. För
svensk del har vi sagt upp vårt samarbetsavtal; detta
som en markering gentemot den nya indiska regering-
en, inte mot Indien som land eller Indien som folk.
Därför kommer också enskilda organisationer att
kunna fortsätta sitt samarbete.
Självfallet kommer den här oansvariga kärnva-
penpokerpolitiken från den nya indiska regeringens
sida att starkt påverka våra relationer i stort. Vi har
mycket restriktiva regler vad gäller vapenexport, och
de behöver inte ändras. De är så pass restriktiva att
det när det sker en händelse som den som nu har ägt
rum i Indien självklart påverkar bedömningen.

Anf. 86 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! De åtgärder som regeringen redan har
vidtagit och som den avser att vidta står jag helt bak-
om. Vi i Vänsterpartiet anser att de är helt befogade i
den här situationen. Jag vet att reglerna om vapenex-
port är restriktiva men Pierre Schori, jag och alla
andra vet att följdleveranser, enligt det regelsystem
som vi har, fortfarande är möjliga. De har inte varit
undantagna trots den restriktiva vapenpolitiken vad
gäller exporten. Därför menar jag att i den situation
som har uppstått måste även varje form av följdleve-
rans av reservdelssystem osv. ingå i det utbud av
åtgärder som Sverige nu vidtar vad gäller den svenska
hållningen och som tas upp i EU och i andra interna-
tionella sammanhang. Den typen av återverkningar
måste det också bli.
Beskattning av veteranfordon

Anf. 87 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag har en, kan det synas, liten men
för vissa i det här landet viktig fråga. Det finns nämli-
gen ett utredningsdirektiv som gäller beskattning av
veteranfordon. De som sysslar med den hobbyn i vårt
land - ett gäng riktiga entusiaster - tolkar direktivet
så att regeringen planerar att försämra villkoren för de
här entusiasterna. Min konkreta fråga till skatteminis-
ter Thomas Östros är därför: Ligger det något i den
oro som de här människorna känner?

Anf. 88 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag hoppas att jag kan lugna de här
entusiasterna genom att säga att det när det gäller de
direktiv som avlämnats och som rör fordonbeskatt-
ning för veteranbilar handlar om att underlätta för de
veteranlastbilar som råkade litet illa ut när Sverige
gick med i det vägavgiftssystem som finns i det euro-
peiska samarbetet. Direktiven handlar alltså snarare
om att underlätta för de här entusiasterna än om att
skärpa för dem.

Anf. 89 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Då tackar jag ministern. Jag känner
faktiskt för de här människorna, som jag tycker, skulle
jag nästan vilja säga, gör en viktig kulturinsats i och
med att de faktiskt vårdar en viktig del av vårt kultur-
arv, som ju veteranbilarna utgör. Det känns därför bra
att på förmodligen den sista frågan som jag får ställa
här i kammaren få ett positivt svar.

Anf. 90 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Får jag passa på att tacka Lars
Stjernkvist och önska honom lycka till i sitt nya arbe-
te.

Anf. 91 ANDRE VICE TALMANNEN:
Därmed är dagens frågestund avslutad. Vi tackar
regeringen för deltagandet.

11 § (forts. från 9 §) Vårdnad, boende och um-
gänge (forts. LU12)

Anf. 92 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Vem tänker eller vill tänka tanken att
ett kärleks- och hoppfullt ja i nöd och lust på bröl-
lopsdagen kan sluta i en domstolstvist om vårdnaden
av barnen? Ändå är det ett faktum att 40 000-50 000
barn årligen berörs av detta genom att 30 000 gifta
eller sammanboende par med barn separerar.

The winner takes it all.
The looser has to fall.
I played all my cards,
and that's what you have done, too.
No more ace to play.
Judges will decide.
Spectator is the child.

Anf. 93 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att det som sägs på ett annat
språk måste översättas till svenska.

Anf. 94 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Översättningen lyder:

Vinnaren tar allt.
Förloraren måste ge upp.
Jag har spelat ut alla mina kort,
och det har också du.
Inget mera ess att spela ut.
Domaren har avgörandet.
Åskådare är barnet.

Detta är några textrader från ABBA:s sång The
winner takes it all, som för den som lyssnar på texten
mycket väl beskriver de smärtsamma och våldsamma
känslor en skilsmässa ofta ger upphov till.
Jag tror att alla här i dag önskar att vi skulle slippa
att lagstifta om dessa mycket svåra frågor. De allra
flesta föräldrar är visserligen mogna och klarar av att
utan domstolsprocesser lösa sina konflikter. De ser
därmed till att barnet inte blir en förlorare. Redan i
dag beslutas om gemensam vårdnad i över 80 % av
alla vårdnadsfall.
Det är dock huvudsakligen de barn vars föräldrar
inte kommer överens som lagstiftningen egentligen
gäller. Men man kan onekligen ställa sig ett antal
frågor.
Går det att lagstifta om livet och om relationer
mellan människor?
Räcker det att i domstol i namn av barnets bästa
besluta om gemensam vårdnad?
Kommer föräldrar som är djupt oense att likt vilje-
lösa dockor foga sig?
Är inte risken stor att konflikterna kanske t.o.m.
förvärras till skada för barnet?
Enligt oss moderater är det viktigaste i vård-
nadstvister därför inte att pressa fram beslut om ge-
mensam vårdnad utan att försöka komma fram till vad
som verkligen är barnets bästa. Jag återkommer till
detta senare.
Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att det
hade varit intressant att diskutera hur skilsmässor och
separationer kan förebyggas, men en sådan diskussion
får vi kanske föra vid ett annat tillfälle.
Om en skilsmässa inte kan undvikas är det dock
viktigt att föräldrar som så önskar får hjälp att lösa
sina konflikter genom s.k. samarbetssamtal. Sådana
bör genomföras under ledning av kompetenta samtals-
ledare, och syftet skall vara att hitta lösningar vad
avser vårdnad, boende, umgänge, resor, ekonomi - ja
allt som hänger ihop med en skilsmässa när gemen-
samma barn finns.
Vi moderater tycker att det är bra att utskottet ger
regeringen till känna att det är viktigt med helhets-
lösningar, så att inte några frågor hänger olösta i luf-
ten för att senare skapa onödiga konflikter. Jag tänker
då särskilt på ekonomiska frågor, som många gånger
är orsak till uppslitande konflikter mellan föräldrar.
Samarbetssamtal är till för att föräldrarna skall
komma överens utan att behöva gå till domstol, näm-
ligen genom att enas om ett samarbetsavtal. Detta
avtal skall enligt propositionen och utskottsmajorite-
tens förslag, efter godkännande av socialnämnden,
gälla som en lagakraftvunnen dom.
Vi moderater tycker att det är bra att föräldrar ges
en ökad möjlighet att avtala om frågor som rör barnet.
Detta ger stöd och tyngd åt att det är föräldrarna som
har ansvaret för barnet. I de allra flesta fall tas barnets
bästa till vara i en lösning som föräldrarna själva
kommer överens om. Men varför skall vi stanna på
halva vägen? Varför måste avtalet godkännas av so-
cialnämnden?
Ur ett föräldraperspektiv är det knappast någon
skillnad om den instans som godkänner eller under-
känner avtalet är socialnämnden i stället för som i dag
tingsrätten. Enligt oss moderater bör det vara tillräck-
ligt att föräldrarnas avtal undertecknas av båda parter
och att det bevittnas och registreras, förslagsvis hos
socialnämnden.
Detta förutsätter, som jag tidigare framhållit, att
samarbetssamtalen leds av kompetenta och observanta
samtalsledare. Dessa måste se till att eliminera risken
att avtalet blir otydligt eller att en svag förälder utsätts
för otillbörlig påtryckning från den andre föräldern.
Fru talman! Jag övergår nu till förslaget om dom-
stolens möjlighet att döma till gemensam vårdnad mot
en förälders vilja. Här gäller det de ca 18 % av föräld-
raparen som inte kan komma överens.
Samtidigt som regeringen antar att denna lagänd-
ring kommer att öka antalet som tilldöms gemensam
vårdnad säger regeringen att avgörandet i vårdnads-
frågor många gånger kommer att bli detsamma som
med nuvarande regler. Det är med regeringens egna
ord i minnet svårt att se den föreslagna lagändringen
som annat än vackra ord och som en symbolhandling.
Utskottets motivtext för att stödja regeringen vittnar
om detta. Jag vill citera några stycken ur utskottsbe-
tänkandet.
Först skriver lagutskottet: "Frågan om vem som
har den rättsliga vårdnaden om barnet är, enligt ut-
skottets mening, ur barnets perspektiv i och för sig
inte ensamt avgörande för hur kontakten mellan bar-
net och dess föräldrar kommer att utvecklas. I stället
är för de flesta barn det viktigaste att ha en bra kon-
takt med både sin mor och sin far och att slippa kon-
flikter mellan föräldrarna."
Därefter skriver lagutskottet: "När det gäller till-
lämpningen av den föreslagna nya bestämmelsen om
gemensam vårdnad vill lagutskottet därför särskilt
understryka att lagändringen inte får medföra att det
mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemen-
sam vårdnad även mot en förälders önskemål."
Var och en kan själv höra eller läsa att lagutskot-
tets slutsats mycket väl skulle ha kunnat bli avslag på
regeringens förslag i denna del. Med samma eller
liknande formuleringar skulle utskottet egentligen ha
kunnat säga nej till möjligheten att döma till gemen-
sam vårdnad mot en förälders vilja.
Socialutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet
varit mycket tydligt. "Gemensam vårdnad är i de
flesta fall att föredra framför ensam vårdnad för ena
föräldern. Det finns emellertid situationer då konflik-
ten mellan föräldrarna är så svår och djup att de
omöjligen kan samarbeta i frågor som rör barnet. När
misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst
för barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadsha-
vare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare att ha
en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa
konflikter mellan föräldrarna än att föräldrarna har
gemensam vårdnad."
Jag frågade inledningsvis om det går att genom
myndighetsbeslut tvinga fram ett samarbete mellan
djupt oeniga föräldrar. Är inte risken stor att den i sig
goda föresatsen att båda föräldrarna skall ha ett vård-
nadsansvar bli det godas fiende genom att man sam-
tidigt hävdar att gemensam vårdnad alltid är till bar-
nets bästa?
När vi moderater, efter många och långa diskus-
sioner, bestämde oss i denna mycket svåra lagstift-
ningsfråga var vår tilltro till föräldrarnas förmåga att
själva bedöma vad som är det bästa för barnet avgö-
rande. Vi har svårt att se att det kan vara till gagn för
barnet att döma till gemensam vårdnad när en förälder
säger sig inte vilja komma i fråga. Det är självklart att
varje sådan invändning skall prövas noga och att
ingen t.ex. av bekvämlighetsskäl skall kunna dra sig
undan sitt ansvar.
När den ena föräldern säger sig inte vilja dela
vårdnaden med den andre, anser vi att det skall finnas
mycket starka skäl för att på detta sätt "peta ut" den
andre föräldern från gemensam vårdnad. Vi kan dock
inte blunda för att det stundtals i bilden ingår miss-
handel av både fysisk och psykisk art gentemot en av
föräldrarna - och då oftast mot mamman - och ibland
även gentemot barnet. I dessa fall är givetvis gemen-
sam vårdnad helt utesluten.
I debatten utanför kammaren hörs på var sin ytter-
kant två ganska högljudda grupper som står för två
helt olika uppfattningar. Båda hävdar att just deras
uppfattning är den bästa för barnet. ROKS, Riksor-
ganisationen för kvinnojourer i Sverige, tycker att
lagförslaget om att domstolen skall kunna döma till
gemensam vårdnad mot en förälders vilja är för-
skräckligt. På andra sidan hävdar UFR, Umgänges-
föräldrarnas riksförening, att papporna i dag är dis-
kriminerade och att den nya lagen kommer att rätta till
detta.
Jag konstaterar att dessa två grupper representerar
både mammor och pappor, men inte tillsammans utan
just som två grupper mot varandra. Jag anser att det är
mycket olyckligt att så svåra frågor som om vem som
skall ha vårdnaden om barnet och var barnet skall bo
uteslutande skall göras till en jämställdhetskamp. Det
är i stället barnet och barnets bästa som skall vara den
helt avgörande faktorn i vårdnadstvister.
Fru talman! Nu kommer jag till en annan del av
betänkandet. Föräldrar som inte är vårdnadshavare
måste tillåtas att ta sitt föräldraansvar. Detta försvåras
avsevärt med nu gällande regler. I dag får t.ex. inte en
förälder som inte har vårdnaden information om bar-
net skulle ha gjort sig skyldigt till brott och därmed
inte heller information om tid och plats för en even-
tuell rättegång.
Även en förälder som inte har vårdnaden om bar-
net har självfallet ändå ett föräldraansvar och måste
ges möjlighet att ta detta. Moderaterna vill därför att
regeringen skyndsamt tar initiativ till en utredning för
att undanröja lagliga hinder som försvårar eller omöj-
liggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar.
Fru talman! För oss moderater är det av största
vikt att frågor kring vårdnad, boende och umgänge så
långt det bara är möjligt kan lösas utan domstolsin-
blandning och av föräldrarna själva.
Det är för de allra flesta föräldrar naturligt att söka
lösningar som utgår från barnets bästa, även om ett
sådant begrepp ofta kan ge upphov till egna och per-
sonliga tolkningar. Vi inser svårigheten att lagstifta
om relationer människor emellan, där ibland faktorer
som irrationellt handlande och känslomässigt tänkan-
de många gånger kan vara mer framträdande än ratio-
nalitet och logik. Samhällets främsta instats på detta
område skall därför vara att på alla sätt underlätta för
föräldrarna att komma överens.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra
reservationer i detta utskottsbetänkande, man jag
nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 6.

Anf. 95 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Folkpartiet står oreserverat bakom
principen att barnets bästa skall sättas i främsta rum-
met och står därför bakom propositionens föreslagna
nya portalparagraf om att barnets bästa skall vara
avgörande i alla frågor som rör vårdnad, boende och
umgänge. Den principen får dock inte innebära det
som allmänt sätt är bra för barn utan vad som i det
enskilda fallet är bäst för just det barnet. Här anser vi
att det råder oklarhet i en rad av regeringens förslag.
Alla relationsproblem kan inte lösas genom lag-
stiftning. Det allra mesta måste lösas människor
emellan. Alltför sällan tas dock barnens rätt till vara,
eftersom de oftast inte har någon talan, och man frå-
gar inte heller efter deras önskningar. Därför måste
det finnas en lagstiftning som skyddar och tillvaratar
den mest utsattes rätt, nämligen barnets. Med ut-
gångspunkt från just detta har vi lagt fram förslagen i
vår motion, som tyvärr inte har lett till ändringar, utan
vi har nödgats avlämna ett stort antal reservationer.
Fru talman! Innan jag går in på våra förslag vill
jag dock konstatera att vi har fått gehör för ett av våra
yrkanden, nämligen att ett helhetsgrepp måste tas när
det gäller föräldrarnas ekonomiska förpliktelser gen-
temot barnen. Vi har redan tidigare i samband med att
riksdagen fattade beslut om nya regler för under-
hållsbidrag fört fram att en helhetssyn måste införas
när det gäller de olika bidragen och kostnaderna.
Detta tillgodoses nu genom ett tillkännagivande. Sig-
ge Godin kommer senare att närmare gå in på denna
fråga.
En annan fråga som kommer att beröras senare av
Bengt Harding Olson är det som jag nämnde inled-
ningsvis, att det finns många oklarheter i regeringens
proposition vad gäller barnets bästa m.fl. olika be-
grepp som kan tolkas olika.
Fru talman! Jag vill nu beröra en del av Folkpar-
tiets förslag. Gemensam vårdnad är för oss en själv-
klarhet, och vi anser att det är bra att regeringen före-
slår att detta skall vara huvudregeln. Men vi kan inte
förstå varför inte detta skall gälla även ogifta föräld-
rar. De flesta föräldrar, 54 %, är i dag ogifta vid bar-
nets födelse. Därför måste också huvudregeln för
barnens skull vara gemensam vårdnad även för ogifta
föräldrar. Regeringen framhåller att det finns goda
skäl att överväga denna fråga och att den skall bere-
das vidare i Justitiedepartementet. Den här frågan har
varit aktuell under lång tid.
Även om vår uppfattning är att det nu är dags att
införa automatisk gemensam vårdnad även för ogifta,
motsätter vi oss inte i dag att regeringen ytterligare
belyser frågan. Men det är under förutsättning att
regeringen snarast återkommer med förslag till riks-
dagen.
Enligt Folkpartiets uppfattning är det viktigt för
barnet att en uttrycklig bestämmelse införs om att den
vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med
ensam får besluta i de frågor som gäller den dagliga
omsorgen om barnet. Detta är visserligen gällande rätt
utan någon direkt lagregel, men vi menar dels att det
är viktigt att klara ut gränserna för den ena förälderns
ensambeslutanderätt vid gemensam vårdnad, dels att
det är viktigt att en sådan fråga går att läsa ut av lag-
texten.
Barnets faktiska boende är av mycket stor betydel-
se för alla parter, och vi menar att den frågan som
huvudregel måste lösas såväl i föräldrarnas avtal, som
skall godkännas av socialnämnden, som i tingsrättens
eventuella beslut. Därför behöver lagtexten komplet-
teras med en sådan huvudregel. Det måste klart fram-
gå var barnet faktiskt bor, för att man skall kunna
förhindra stridigheter på denna punkt och undanröja
problem för det enskilda barnet.
Fru talman! Det förekommer allt oftare att barn
rövas bort från sin vårdnadshavare och förs till den
andra förälderns hemland. Detta är ett allvarligt över-
grepp på barnet. Enligt utskottets bedömning är det
tillräckligt att man i Regeringskansliet arbetar med att
få till stånd ytterligare internationella överenskom-
melser. Det anförde utskottet när frågan behandlades
hösten 1995, och man vidhåller den uppfattningen nu,
våren 1998, trots att antalet bortrövade barn ökar.
Vi kan inte acceptera sådan passivitet utan anser
att det behövs snabba och kraftfulla åtgärder från
regeringens sida för att få till stånd fler överenskom-
melser med andra länder som kan leda till att barnet
återförs till vårdnadshavaren.
Problem med umgängestrassel eller umgängessa-
botage måste naturligtvis lösas, eftersom ett funge-
rande umgänge nästan alltid är bäst för barnet. Sociala
myndigheter har givetvis det primära ansvaret att bistå
föräldrarna i sådana situationer. I andra hand anser vi
att vårdnadsfrågan eller boendefrågan måste få en
omprövning. Om en förälder utan godtagbara skäl för
sitt handlande motarbetar ett umgänge mellan barnet
och den andra föräldern, kan det vara ett tecken på att
vårdnaden eller boendet kan behöva ändras.
Folkpartiet anser att umgängessabotage måste
straffsanktioneras. I 7 kap. 4 § brottsbalken
straffläggs egenmäktighet med barn. Härmed skyddas
främst en vårdnadshavare från brottsliga handlingar
av en umgängesberättigad förälder eller annan person
som innebär att den rättmätiga vårdnaden inte kan
utövas. Något motsvarande skydd för umgängesbe-
rättigade föräldrar finns inte, ens vid totalt sabotage
av umgängesrätten från vårdnadshavarens sida.
Vi inser naturligtvis att man inte kan straffa fram
en god kontakt med barn. Men vi finner det rimligt,
för barnens skull, att klara fall av umgängessabotage
skall utgöra en form av egenmäktighet med barn och
bör kunna föranleda även en straffrättslig reaktion.
Fru talman! Barn har ett behov av umgänge inte
bara med föräldrarna utan även med andra personer
som står dem nära, särskilt då far- och morföräldrar.
Det är vårdnadshavarens skyldighet att se till att detta
behov tillgodoses. Om vårdnadshavaren inte gör det
är det regeringens uppfattning att det är socialnämn-
dens ansvar att försöka få vårdnadshavaren att se till
barnets behov.
Vi delar uppfattningen men vill tillägga att det
måste finnas rätt för nära anhöriga, som far- och mor-
föräldrar, att hos tingsrätten föra talan om umgänge i
de fall socialnämnden inte tar sitt ansvar eller miss-
lyckas. I dag är det endast föräldrar och socialnämn-
den som har talerätt. Enligt Folkpartiets mening bör
talerätten alltså utvidgas till att också omfatta närmas-
te släktingar.
I vissa speciella situationer kan ett umgänge en-
dast komma till stånd med hjälp av en kontaktperson.
I dag förhindras umgänge på grund av att social-
nämnder underlåter att förordna en kontaktperson
eller anser att det är svårt att finna lämpliga personer.
Vi finner detta mycket olyckligt sett utifrån barnens
behov av umgänge med en förälder, och vi anser att
socialnämnderna skall vara skyldiga att utse en kon-
taktperson. Mer arbete måste läggas ned på att finna
lämpliga personer, och vi vill då peka på att kommu-
nerna borde kunna ta kontakt med olika frivilligorga-
nisationer för att hos dem kunna rekrytera lämpliga
personer.
Folkpartiet anser att det finns mycket som talar för
en lagfäst rätt för domstolen att fatta beslut om annan
kontakt än direkt umgänge, t.ex. kontakt genom brev
eller telefonsamtal. Vårdnadstvistutredningen föreslog
detta, och sådan möjlighet finns i Danmark och Fin-
land. Regeringen är inte i detta lagstiftningsärende
beredd att föreslå en lagbestämmelse, eftersom man
anser att det inte finns något underlag i Vård-
nadstvistsutredningen som visar hur den finländska
regleringen har fungerat. Enligt Folkpartiets uppfatt-
ning bör ett sådant underlag tas fram av regeringen i
det arbete som regeringen har aviserat skall påbörjas i
Justitiedepartementet och därefter redovisas för riks-
dagen.
Fru talman! Vi har också ett förslag som gäller
socialnämndernas möjlighet att delegera ett beslut om
godkännande av avtal om vårdnad, boende och um-
gänge. Vi anser att avtalen har en sådan rättsverkan
att det inte bör vara möjligt att delegera besluten.
Vi anser att det behövs särskild kompetens hos de
domare som handlägger ärenden om vårdnad, boende
och umgänge. Därför bör i princip endast ordinarie
domare eller domare som vikarierar på en ordinarie
domartjänst få besluta i denna typ av mål. Vi anser att
regeringen bör lägga fram ett förslag om försöksverk-
samhet med denna inriktning.
Vi är också kritiska till att de interimistiska beslu-
ten ibland fattas utan att beslutsunderlagen är full-
ständiga - detta mot bakgrund av att de interimistiska
besluten ofta verkar styrande på de slutliga besluten.
Med anledning av detta bör yttranden från social-
nämnden regelmässigt inhämtas innan domstolen
fattar beslut. Risken är annars stor att värdefulla upp-
lysningar undanhålls domstolen.
Slutligen, fru talman, vill vi uppmärksamma de
ensamstående frånskilda männens situation. De drab-
bas oftast hårdast och förlorar ofta både föräldrarollen
och anknytningen till familj, släkt och vänner. Män-
nen klarar bevisligen i många fall denna relationskris
mycket dåligt. Ohälsa och missbruksproblem kan
uppstå. Det är också klarlagt att dessa män har en
högre dödlighet än gifta män, bl.a. genom självmord.
Detta drabbar ytterst barnen. Kunskaperna om de
ensamstående fädernas svåra och utsatta situation är
för närvarande otillräcklig. Vi anser att deras situation
måste klarläggas för att lämpliga åtgärder skall kunna
vidtas.
Fru talman! Jag står bakom Folkpartiets samtliga
reservationer men yrkar nu bifall endast till reserva-
tionerna 11 och 16.

Anf. 96 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Det är få ärenden som har vållat så
kraftiga reaktioner som det som vi skall debattera i
dag. Otaliga är alla de mejl, telefonsamtal och brev
som jag har fått. De har kommit från alltifrån pappor
som inte fått träffa sina barn till mammor som miss-
handlats såväl fysiskt som psykiskt av sina f.d. män.
Vi har också fått brev ifrån oroliga morföräldrar.
Varje brev och mejl innehåller personliga, mycket
tragiska upplevelser.
Det som har väckt de allra starkaste reaktionerna
är förslaget om att domstol skall kunna döma till
gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsät-
ter sig det. De som bejakar förslaget tycker att pap-
porna äntligen får sin chans, medan de som är emot är
rädda för att barns skyddsbehov åsidosätts.
Jag är mycket förvånad över Agne Hanssons utfall
mot Vänsterpartiet. Han anklagar oss för att ha ham-
nat till höger om moderaterna. Det är på något sätt
typiskt att man alltid definierar verkligheten utifrån en
höger-vänster-skala. I det här ärendet är det faktiskt
inte relevant på något sätt. Barnens rätt gör sig gäl-
lande i alla samhällsgrupper.
Jag vill också passa på att säga att jag i huvudsak
ansluter mig till det utmärkta anförande som Marietta
de Pourbaix-Lundin höll. Det är väldigt sällan vi är
överens, men jag vill ge henne en eloge för hennes
anförande.
Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention, som
bl.a. innehåller krav på att barn skall ha rätt att växa
upp i trygghet och med goda utvecklingsbetingelser.
Ett led i att säkra barnens bästa är att lagstifta så att
barnen skyddas och deras utvecklingsbehov säkras.
Men det goda får inte bli det godas fiende - ungefär
som Marietta sade.
Vi i Vänsterpartiet anser att skyddet av barn mot
misshandel och övergrepp inte betonas tillräckligt
starkt i regeringens förslag. Detsamma gäller skyddet
mot barn som tvingas bevittna våld mot sin mamma.
Vi har också riktat kritik mot bristen på könsperspek-
tiv, och mot att propositionen inte fokuserar på att
skydda barn mot våld och övergrepp. Förslagen i
propositionen löser inte heller problemet med föräld-
rar som inte vill träffa sina barn. Därför har vi yrkat
avslag på propositionen. Men vi tycker ändå att ären-
det är så viktigt att om riksdagen avslår vårt första-
handsyrkande vill vi ge konkreta förslag till förbätt-
ringar. Senare i debatten kommer Ulla Hoffmann att
redogöra för Vänsterpartiets syn på umgängesavdrag
m.m. Därför tänker jag inte beröra det i mitt anföran-
de.
Fru talman! Barn tar nästan undantagslöst på sig
skulden för vuxnas handlingar. Det gäller t.ex. i famil-
jer där pappan misshandlar mamman, vid skilsmässor
och när barnet utsätts för sexuella övergrepp. När
barn försöker hitta förklaringar till det som skett lig-
ger det nära till hands att de ser sig själva som orsa-
ken. Ett annat skäl till att barn tar på sig skulden för
föräldrars våld och övergrepp är att barn har behov av
att se sina föräldrar som goda och kompetenta. När
barn inte kan känna tillit till och respekt för dem som
står dem allra närmast hotas deras känslomässiga
utveckling.
I går fattade riksdagen ett mycket viktigt beslut till
skydd för barnen, nämligen förbud mot innehav av
barnpornografi. I den debatten uttryckte många talare
att skyddet för barnen väger allra tyngst. Sveriges
ratificering av FN:s barnkonvention har medfört en
ökad medvetenhet om att barns bästa skall sättas i
fokus. Därför ändras en mängd lagar som har sin
utgångspunkt i barns bästa. Våra lagar skall nämligen
spegla rådande samhällssyn.
Under lång tid hade pappan ensam bestämmande-
rätt över barn födda inom äktenskapet. Först 1920
fick den gifta modern rätt att vara vårdnadshavare
tillsammans med honom. Senare har gemensam vård-
nad blivit möjlig oberoende av äktenskap. Ända fram
till 1972 var ensamstående kvinnor med barn tvungna
att ha en förmyndare för sitt barn. Kvinnan var alltså
inte betrodd att själv bestämma över sitt barn. 1977
kunde gemensam vårdnad fortsätta även efter en
skilsmässa, och uppnås utan äktenskap för såväl sam-
bor som särbor. 1992 markerades prioriteringen av
gemensam vårdnad, så att domstolarna skall välja den
vårdnadsformen så länge ingen av föräldrarna motsät-
ter sig det.
Reformen har fått mycket stor genomslagskraft.
Redan 1983 valdes gemensam vårdnad för 44 % av
skilsmässobarnen. I början av 90-talet hade andelen
nästan fördubblats, till 82 %. Statistiken visar också
att barn till föräldrar med gemensam vårdnad huvud-
sakligen bor hos mamman. Andelen har ökat från 85
till 91 % under samma period. Fädernas andel har
alltså minskat från 15 till 9 % trots att beslutet om var
barnet skall bo har fattats tillsammans och i överens-
kommelse, dvs. utan inblandning av domstol. Tyvärr
saknas det forskning om varför det är så här. Det finns
hypoteser om att fäderna gärna vill ha del i den juri-
diska vårdnaden, som ger makt och medbestämman-
derätt, medan den faktiska och tidskrävande omvård-
naden varit och oftast förblivit moderns ansvar.
Jag vill framhålla att det finns oerhört många
schysta pappor. De är faktiskt i majoritet. Möjligtvis
saknar jag en sak - jag hör dem inte i debatten till
försvar för pappamånaden och de protesterar inte
högljutt mot allt kvinnovåld. Låt mig en gång för alla
slå fast att min och Vänsterpartiets uppfattning är att
gemensam vårdnad är att föredra i perspektivet av
barns bästa. Men i fall då övergrepp har förekommit
inom familjen bör gemensam vårdnad vara utesluten.
Som jag nyss nämnde har i dag 82 % av föräldrar-
na gemensam vårdnad om barnen. Det är alltså för
resterande 18 % av vårdnadstvisterna som det här
lagförslaget kommer att få konsekvenser. Enligt min
mening är det inte tillräckligt utrett om gemensam
vårdnad verkligen skulle ha varit bäst för barnet i
dessa fall. Man har heller inte utrett vad som ligger
bakom domstolarnas beslut om enskild vårdnad. Det
saknas uppgifter om i hur stor utsträckning våld och
övergrepp mot kvinnor eller barn som förekommit.
I länder nära oss visar forskning att mannens våld
är en bidragande orsak till många skilsmässor. I Dan-
mark är det orsaken till var fjärde, och i England till
var tredje skilsmässa. Svensk forskning är mycket
begränsad på det här området, men inget talar för att
förhållandena skulle vara markant annorlunda i Sveri-
ge. Vi vet att det finns ett klart samband mellan kvin-
no- och barnmisshandel. I en amerikansk undersök-
ning av 146 barn till misshandlade kvinnor visade det
sig att nästan hälften hade varit utsatta för våld från
någon av föräldrarna - oftast fadern. En dansk under-
sökning visar att hälften av barnen till kvinnor som
hade misshandlats hade varit utsatta för fysiskt våld.
Jag vet att många män känner sig provocerade av
att sådana här siffror lyfts fram. Gör inte det! Ta hell-
re avstånd från dem som utför kränkande handlingar.
Fortsätt att vara bra förebilder! Ni är faktiskt väldigt
många män som är bra förebilder.
Fru talman! Ett vanligt argument för ökad andel
gemensam vårdnad är att det i de flesta fall egentligen
bara handlar om svartsjuka och hämndgiriga kvinnor.
Självfallet går det inte att blunda för det faktum att
det kan vara så i en del fall. När en konflikt mellan
föräldrar blir tillräckligt djup och svår händer det att
barnets intresse och behov kommer i andra hand. Men
det får aldrig vara ett alibi för att underlåta att skydda
de barn som verkligen blir utsatta.
Det som har fått mig och väldigt många andra att
reagera mot regeringens förslag är att det i förarbete-
na till den nya lagen sägs:
"Därmed är inte sagt att övergrepp inom familjen
alltid bör utesluta gemensam vårdnad."
För mig är detta i alla lägen uteslutet.
Nu har dock utskottet klokt nog uttalat att i de fall
där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för
våld, trakasserier eller annan kränkande handling
skall gemensam vårdnad vara utesluten. Detta måste
ses som en halv seger för den opinion som finns mot
det ursprungliga förslaget. När nu utskottet har gått så
långt - varför inte gå hela vägen och skriva in detta i
lagen? Det är för mig obegripligt. Men det kanske går
att få ett svar på den frågan här under resten av dagen.
Det som nu oroar mig är att statsrådet Pierre
Schori i ett skriftligt svar härom veckan på en fråga
från Ulla Hoffmann har sagt att förarbeten inte alltid
gäller. Risken blir då att utskottets uttalande är av noll
och intet värde. Men här hoppas jag verkligen att jag
har fel.
Fru talman! Jag skall gå över till att kommentera
samarbetssamtalen. Vi i Vänsterpartiet har föreslagit
att det av lagtexten skall framgå att domstol inte skall
kunna döma till samarbetssamtal mot en förälders
vilja i det fall en av föräldrarna dömts för vålds- eller
sexualbrott. I andra fall vill vi att domstolen skall
göra en riskbedömning och särskilt beakta om barnet
eller den som motsätter sig samtalen utsätts för brott
eller andra trakasserier. Tyvärr har vi inte fått gehör
för våra synpunkter.
Jag tror att samarbetssamtal i många fall kan leda
till lösningar som är goda för barnen. Men efter att ha
hört om misshandlade kvinnors upplevelser av samar-
betssamtal är det min absoluta övertygelse att själva
samtalen i sig känns som ännu ett övergrepp när kvin-
norna tvingas konfronteras med våldsverkaren. I
England har man rätt nyligen ändrat lagstiftningen på
det här området sedan det visat sig att många kvinnor
utsattes för ytterligare våld efter samarbetssamtalen.
Vårdnadstvistutredningen har redovisat att antalet
samarbetssamtal mer än fördubblats mellan åren 1986
och 1993, och att detta har medfört att alltfler kom-
mer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Men
statistiken visar på intet sätt kvalitetsfrågor som t.ex.
utsatta barns situation och hur den har påverkats av
samarbetssamtalen. Man vet inte heller i vilken ut-
sträckning kvinnor är samarbetsvilliga enbart för att
inte framstå som om de motverkar barnens rätt till sin
far och riskerar att bli fråntagen vårdnaden och där-
med all möjlighet att skydda sig själva och barnen.
Socialstyrelsens enkätundersökning visar att sam-
talsledarna anser att en av de största svårigheterna
med vårdnads- och umgängesutredningar är att det allt
oftare förekommer anklagelser om misshandel och
sexuella övergrepp. Jag tycker att det är märkligt att
det är just anklagelserna i sig som anses vara proble-
met och inte det faktum att våld och andra övergrepp
förekommer i så många fall. Jag tycker att det är an-
märkningsvärt att regeringen har övertagit den formu-
leringen.
När det gäller utövande av vårdnaden föreslog
Vårdnadstvistutredningen att det skulle införas en
bestämmelse i föräldrabalken om att den som barnet
bor hos skall få bestämma i frågor som rör den dagli-
ga omsorgen om barnet. Regeringen har valt att inte
föreslå det i propositionen. Det är även utskottsma-
joritetens åsikt att så inte skall ske. Jag tror däremot
att det är bra för barnet om den förälder som barnet
bor hos har en tydlig rätt och skyldighet att bestämma
i frågor som rör den dagliga omsorgen. Det kan tro-
ligtvis förhindra risk för konflikter i förhållande till
umgängesföräldern.
Fru talman! Umgängesrätten beskrivs sedan länge
som barnets rätt. I nu gällande lag har vårdnadshava-
ren ansvaret för barnets umgänge med den andre
föräldern. Umgängesföräldern har rätt att kräva in-
formation om barnet av vårdnadshavaren och kan
också kräva rätt till umgänge i domstolsprocess. Vida-
re har umgängesföräldern möjlighet att få dom om
umgängesrätt verkställd, främst genom vitesföreläg-
gande mot vårdnadshavaren och ytterst genom polis-
hämtning. En umgängesförälder har också stora möj-
ligheter att få vårdnaden överflyttad till sig om um-
gängesrätten inte fungerar för att vårdnadshavaren
motsätter sig det. Det brukar benämnas umgängessa-
botage.
Men motsvarande regler saknas för barnet eller för
den förälder som är vårdnadshavare. Om umgänges-
föräldern sviker helt eller delvis vägrar att ha kontakt
med barnet, s.k. umgängesvägran, erbjuds inga som
helst rättsliga lösningar. Här öppnar sig i stället ett
rättstomt rum. Därmed är det omöjligt att hävda att
barnet har rätt till umgänge. Umgängesrätten är alltså
en föräldrarätt.
Flera remissinstanser har aktualiserat vitessanktio-
ner för den förälder som sviker barnet genom att un-
dandra sig umgänge. Som svar på det skriver rege-
ringen: "Det finns en risk att umgänge som måste
tvingas fram med sanktioner verkar i fel riktning vad
gäller relationerna". Den risken beaktas däremot inte
när barn anses kunna tvingas att möta umgängesföräl-
dern. För föräldern är umgänget frivilligt - för barnet
en plikt.
Vi har godtagit regeringens slutsats att det inte bör
införas ytterligare sanktioner. Men vi tycker att det är
märkligt att regeringen anser att det finns skäl att inta
en sträng hållning till s.k. umgängessabotage men
förbigår existerande problem med umgängesvägran.
Fru talman! Enligt det nya lagförslaget skall för-
äldrarna kunna bestämma om vårdnad, boende och
umgänge genom avtal. Dessa avtal skall sedan gälla
om de godkänns av socialnämnden och kunna verk-
ställas på precis samma sätt som domstols dom kan
verkställas i dag. Det innebär att avtalen ligger till
grund för länsrättens beslut om t.ex. polishämtning av
barn.
Enligt min mening har regeringen inte heller här
satt barnets bästa i fokus. Polishämtning av barn är en
mycket stark och i de flesta fall traumatisk händelse
för barn. För barnets bästa och av allmänna rättssä-
kerhetsskäl är det av absolut största vikt att det endast
är domstols dom som skall kunna ligga till grund för
sådana beslut. Därför har vi yrkat avslag på förslaget
om ändring i 21 kap. 1 § föräldrabalken. Men vi vill
ha ett tillägg i lagen om att barns bästa skall komma i
främsta rummet och att rätten särskilt skall beakta
risken för att barn förs bort, kvarhålls eller annars far
illa.
När det gäller att verkställa en domstols dom om
umgänge med kontaktperson stupar det ibland på att
socialnämnden inte hittar någon lämplig person, pre-
cis som Kerstin Heinemann var inne på. Jag menar att
detta inte är rimligt. Barn och förälder som försöker
etablera en ny kontakt skall inte behöva hindras av att
nämnden inte har utsett någon. Jag är övertygad om,
precis som Kerstin Heinemann, att det går att hitta
lösningar, kanske med hjälp av frivilliga organisatio-
ner som t.ex. Rädda Barnen och liknande. Om de inte
finns på orten bör det kunna gå att lösa med hjälp av
en annan person som åtnjuter förtroende. Jag stöder
alltså folkpartimotionen som innebär att regeringen
snarast bör återkomma med ett lagförslag i den här
riktningen.
Fru talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 1, 4 och 7, men står naturligtvis bakom
samtliga mina andra reservationer också.

I detta anförande instämde Ulla Hoffmann (v).

Anf. 97 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har stor respekt för den ödmjuka
attityd som Tanja Linderborg har i den här frågan. Jag
känner ungefär likadant. Men det får inte innebära att
man inte vågar diskutera frågeställningar för att de är
svåra och inte heller vågar ta ställning. Jag tycker nu
att Tanja Linderborg och Vänstern snart måste be-
stämma sig. Man kan inte hålla på och åka slalom hur
mycket som helst. Därför har jag några frågor.
Har inte Tanja Linderborg tagit intryck av de brev
som hon har fått från den andra sidan? Hon har ju
pratat för den ena sidan.
Det andra är att Vänsterpartiet är det enda parti i
Sveriges riksdag som vill avslå den proposition som
vi nu behandlar. Det visar att jag bedömde läget rätt,
även om vi är överens om detta med höger och väns-
ter. Propositionen bygger på den grunden att det är
barnens bästa som skall gälla. Då måste min nästa
fråga bli: Är skyddet för barnen tillräckligt i den lag-
stiftning som vi har i dag? Vänsterpartiet har ju inte
föreslagit något alternativ.
Vi är överens om detta med våld. Jag vill se den
domstol och den regering som inte lyssnar på vad ett
utskott nyanserat säger.
Fru talman! Slutligen skulle jag vilja fråga Väns-
terpartiet om de inte står bakom FN:s barnkonvention.
På s. 141 har utskottet citerat vad som står i artikel
18. Det står: "- - - konventionsstaterna skall göra sitt
bästa för att säkerställa erkännandet av principen att
båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för bar-
nens uppfostran och utveckling."
Står Vänsterpartiet bakom det?

Anf. 98 TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Jag måste faktiskt säga att det sista
var ganska vulgärt. Jag hade inte förväntat mig det
från Agne Hansson. Det är självklart att vi står bakom
FN:s barnkonvention. Det vet Agne Hansson mycket
väl.
Agne Hansson sade att Vänsterpartiet åker slalom
och inte vågar ta ställning. Det är det vi har gjort. Vi
har alltså tagit ställning i det här ärendet.
Sedan gällde det om jag har tagit intryck från den
andra sidan. Jag är inte riktigt säker på vad Agne
Hansson menade med den andra sidan. Han delar
återigen upp det i olika kategorier, vilket jag tycker är
mycket olyckligt. Det är ju faktiskt ingen boxnings-
match. Jag tolkar att den andra sidan skulle vara de
pappor som jag beskrev som inte får träffa sina barn.
Jo, jag har tagit intryck av det. Jag tycker att det är
beklagligt när det händer. Jag vet också att det hän-
der. Men det får ändå inte vara ett alibi för de barn
som faktiskt är utsatta.
Jag menar att dagens lagstiftning är fullt tillräck-
lig. Den bygger på att föräldrarna i huvudsak själva
gör upp om vårdnad, umgänge och boende. Det visar
statistiken. Om gemensam vårdnad bestäms mot den
enas klart uttalade vilja kan det vara mycket svårt att
få det att fungera i praktiken. Jag menar att det inte är
till gagn för barnen.

Anf. 99 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Egentligen har vi alla fått besked i den
här repliken att den lagstiftning vi har är tillräcklig för
att tillgodose barnens bästa enligt vad Tanja Linder-
borg och Vänstern menar.
Jag noterar bara att ni är ganska ensamma om det.
Det har ni tydligen varit i hela beredningsprocessen
fram till nu eftersom det just är detta att barn har rätt
till båda sina föräldrar som har startat den här proces-
sen och som har lett fram till det här lagförslaget.
Slutligen, Tanja Linderborg: Jag har väldigt svårt
att förstå hur ni kan tillstyrka barnkonventionen och
barnets rätt till båda sina föräldrar när man i en dom-
stolsprocess med nuvarande regler, som Vänsterpar-
tiet vill ha kvar, ger vetorätt åt en av föräldrarna. Kan
det vara att tillgodose barnets bästa och barnets rätt
till båda sina föräldrar?

Anf. 100 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skall inte ta upp tiden med att läsa
hela artikel 9 i FN:s barnkonvention. Men där står det
faktiskt att ett åtskiljande kan vara nödvändigt, att det
kan vara till barnets bästa i vissa lägen.
Jag är fortfarande förvånad över att Agne Hansson
på något sätt försöker anklaga Vänsterpartiet för att
inte ställa upp på FN:s barnkonvention. Agne Hans-
son har suttit i riksdagen betydligt längre än jag och
vet hur Eva Zetterberg har drivit de här frågorna.
Jag vill ställa en motfråga till Agne Hansson. En
fråga till mig var ju om jag inte hade tagit intryck av
den andra sidan. Då tycker jag att det är litet märkligt
att inte Agne Hansson - jag skulle kunna ställa den
frågan - har tagit intryck av det han kallar andra si-
dan, kvinnor som har beskrivit sin förtvivlan och vad
de och deras barn har varit utsatta för.

Anf. 101 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Alla som lyssnar! Jag tror att det är
många föräldrar som lyssnar i dag. Det har varit ett
väldigt stort engagemang i den här frågan. Många
föräldrar men även barn har hört av sig till alla oss i
lagutskottet men även till de flesta här i riksdagen.
Jag tycker att en utgångspunkt, som är viktig i de-
batten, är att vi får ha respekt för att vi alla här nog
har samma ambition. Vi vill alla se till att skydda de
mest utsatta, människor som har blivit utsatta för
misshandel eller hot.
Jag måste inledningsvis ändå säga att jag förstår
när jag lyssnar på Tanja Linderborg från Vänsterpar-
tiet att jag inte riktigt delar hennes världsbild. Då är
det kanske inte heller så konstigt att jag inte riktigt
kommer fram till samma slutsats.
Tanja Linderborg tog här i debatten upp misshan-
del av kvinnor och barn. Det är ett allvarligt problem i
samhället, ett problem som vi måste åtgärda på många
olika plan, och det tänker jag återkomma till. Men det
Tanja Linderborg inte tog upp är att det även före-
kommer misshandel av män - inte i lika stor ut-
sträckning, men det förekommer. Det är till större del
psykisk misshandel.
Sedan sade Tanja Linderborg att det är få män
som i praktiken tar hand om omvårdnaden av barnen.
Då vill jag ge en verklighetsbild. Jag har många i min
omgivning - jag är i den åldern - som precis har fått
barn. Tyvärr ser jag även bland mina vänner hur
kvinnor tar ett för stort ansvar för barnen och kanske
inte alltid släpper in männen i den direkta omvårdna-
den av barnen. Det kan gälla småsaker, som att kvin-
nan anser att mannen inte vet hur varm nappflaskan
skall vara och därför själv vill ta hand om det.
Det här är något som förekommer och som vi vill
motverka. Jag vill att både män och kvinnor tar ett
ansvar. Föräldraskap är ett ansvar, och jag förordar ett
gemensamt ansvar. Men om man ser verkligheten
utifrån att det är kvinnor som är mest utsatta - jag
säger inte att kvinnor inte är utsatta, för det är de -
och att det inte någonsin är männen som får en sämre
situation så kan jag förstå att man kommer fram till
den slutsatsen. Men därmed delar jag inte Tanja Lin-
derborgs världsbild.
Jag tänker börja med att yrka bifall till vårt yrkan-
de nr 9, men jag kommer att stödja alla yrkanden.
När man diskuterar frågan om vårdnad, boende
och umgänge måste man också se det här utifrån ett
samhällsperspektiv. De strukturer samhället har på-
verkar både barn och föräldrar. Det är verkligen oro-
ande att se hur de senaste årens nedskärningar har
drabbat just barnfamiljer.
Det är en utveckling som vi från Miljöpartiet anser
är oacceptabel, då bl.a. ekonomisk stress är en faktor
som skapar konflikter i familjer och mellan föräldrar.
Vi tycker att samhället också skall ta ett ansvar för att
underlätta föräldraskap, t.ex. genom att erbjuda för-
äldrautbildning. Det är också nödvändigt att de män-
niskor som i dag lever under psykisk stress eller be-
finner sig i en utsatt situation snabbt kan få hjälp. Det
är ingen verklighet i dag. Människor som är under
psykisk stress kan i dag få vänta 3-6 månader innan
de får hjälp. Det är ingen bra grund för att hjälpa
föräldrar som är under stress.
Jag tror att vi alla har en dröm om ett lyckligt liv
och att lycka i livet innebär att ha bra, livslånga rela-
tioner. Jag tror också att vi även har en vilja att vara
goda föräldrar. Men tyvärr är livet mer komplext.
Ibland växer människor ifrån varandra utan att kanske
tycka illa om varandra eller skapa konflikter. Men
ibland skapas konflikter, speciellt därför att vi i dag i
samhället upplever både ekonomisk och social stress.
Det tär på människor, och det påverkar deras relatio-
ner till andra.
Vi politiker kan inte lagstifta om känslor, vilket är
bra. Däremot skall vi skapa ett samhälle som ger de
bästa förutsättningarna för att vi skall fungera som
människor. Det vi tycker saknas i propositionen om
vårdnad, boende och umgänge är en analys av hur
t.ex. nedskärningarna har påverkat barnfamiljer och
föräldraskap, av hur olika strukturer i samhället har
påverkat föräldraskapet. Vi vill att man skall minska
den sociala och ekonomiska stressen genom att bl.a.
minska arbetstiden och minska de ökande klassklyf-
torna. Vi vill t.ex. höja barnbidraget och ge mer peng-
ar till underhållsstöd och resebidrag. Vi vill öka
människors makt i samhället.
Vid en skilsmässa klarar många föräldrar av sin
separation på ett sätt som är någorlunda bra för de
inblandade, både föräldrar och barn. Tyvärr kan en
separation ta fram de sämsta och minst goda egenska-
perna hos föräldrarna.
Det absolut bästa, för både föräldrar och barn, är
att man löser konflikter utanför domstol, att man löser
dem genom samarbetssamtal eller genom att komma
överens. Att man inleder en domstolsprocess ser vi
som en allvarlig upptrappning av en konflikt mellan
föräldrar. Vi anser att man i samhället skall försöka
motverka det på olika sätt.
I princip anser vi att samarbetssamtal skall ha fö-
rekommit för att talan om enskild vårdnad skall få
väckas. Modellen har prövats i Norge med gott resul-
tat. En möjlighet att undvika samarbetssamtal måste
finnas i de fall där sådana samtal inte går att genomfö-
ra, bl.a. därför att en förälder befinner sig utomlands
eller därför att en av föräldrarna anses vara uppenbart
olämplig som vårdnadshavare på grund av missbruk,
övergrepp mot barn eller liknande. Vi föreslår att
regeringen återkommer med förslag till riksdagen om
obligatoriska samarbetssamtal.
Vi tycker också att det är viktigt att personer från
bägge könen är närvarande i samarbetssamtalen så att
man kan identifiera sig med någon av sitt eget kön.
Det centrala förslaget i propositionen, nämligen
det om gemensam vårdnad mot föräldrarnas vilja,
innebär att gemensam vårdnad skall vara huvudregel
när en domstol slutgiltigt avgör en vårdnadsfråga och
att domstolen i domen även skall kunna ge order om
barnets boende.
Domstolen skall vara förhindrad att besluta om
gemensam vårdnad endast om bägge föräldrarna mot-
sätter sig sådan vårdnad eller om man anser att ge-
mensam vårdnad är till skada för barnet.
Innebörden är att man skall försöka se till att utgå
från barnens bästa i de här frågorna. Reglerna om
vårdnad och umgänge har utformats med barnens
bästa för ögonen. Det är barnens bästa, inte föräldrar-
nas intressen, som rätten skall beakta när man bedö-
mer både vårdnads- och umgängesfrågor.
Det är många som har kommit med synpunkter i
den här frågan som rör gemensam vårdnad. Jag har
samtalat med människor som är rädda att det nya
lagförslaget kommer att innebära att domstolen dömer
till gemensam vårdnad i fall där det har förekommit
psykisk eller fysisk misshandel eller hot.
I alla de fall där det har förekommit psykisk eller
fysisk misshandel eller hot skall domstolen inte döma
till gemensam vårdnad med det nya lagförslaget.
Däremot skall en förälder inte kunna ha vetorätt mot
gemensam vårdnad. Det är domstolarna och social-
förvaltningarna som kommer att bedöma detta. Vi
anser därför att man behöver satsa mer på att öka
deras kompetens. Man behöver också satsa mer på de
skyddsnät som finns i samhället för att hjälpa männi-
skor som är utsatta för misshandel eller hot.
Jag har även samtalat med människor som kunnat
berätta om hur den lag som finns i dag har använts
som ett verktyg, antingen för att hämnas eller för att
få mer pengar, dvs. underhållsbidrag i fall där bägge
föräldrarna är lämpliga som föräldrar.
Den psykologiska effekten av att man inte får
vårdnad om sitt barn är oerhört viktig. Vi vill utgå
från barnens bästa, nämligen att bägge föräldrarna har
ett ansvar för vårdnaden och ett ansvar för barnen.
Utifrån barnens perspektiv är det i de allra flesta fall
bäst att barnen får rätt till sina bägge föräldrar.
Ibland måste vi sätta ett foto på barnet mellan oss.
Ibland kan det finnas en konflikt, som t.o.m. är svår,
mellan föräldrarna, men trots detta kan bägge föräld-
rarna vara lämpliga som vårdnadshavare.
Dagens lagstiftning, där en förälder kan fråntas
vårdnaden mot sin vilja, även om bägge föräldrarna är
lämpliga som föräldrar, slår mot barnen allra mest. Vi
ser dagens lagstiftning som ett slagträ som kan förvär-
ra konflikten mellan mamman och pappan. Vi tycker
att regeringens förslag är ett steg framåt för barnens
bästa och en viktig signal från samhället.
Vi anser också att lagen bör förändras så att dom-
stolens möjlighet att döma till enskild vårdnad, i de
fall detta är nödvändigt och bäst för barnen, ökar. Vi
föreslår en förstärkning av 6 kap. § 2a andra stycket
till en förstärkning där slutmeningen lyder: Risken för
att barnen utsätts för övergrepp, olovligt förs bort
eller hålls kvar eller annars far illa skall särskilt beak-
tas.
Vi vill alltså förstärka lagtexten för att öka dom-
stolens möjligheter att göra en individuell bedömning
från fall till fall. Vi anser att man skall ta det faktum
att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad på
allvar och att man särskilt skall beakta vad en sådan
vårdnadsform innebär för barnen. Men vi anser inte
att en förälder skall ha vetorätt.
I likhet med barnombudsmannen anser vi att re-
geringen skall utvärdera reformen inom två år i syn-
nerhet med tanke på alla dem som är oroliga för re-
formen. Vi har, tyvärr, en ensam reservation på detta
område.
Det finns många fler frågor som tas upp i betän-
kandet. Vi har reservationer på dessa områden. Slutli-
gen skall jag bara ta upp en sak, nämligen att vi i en
förlängning vill ha gemensam vårdnad även för ogifta.
Det borde vara nästa steg, som vi borde ta väldigt
snabbt. De ogifta par som sammanbor och där fader-
skapet har fastställts borde ha en automatisk gemen-
sam vårdnad. Jag tror att om man skulle göra en un-
dersökning bland dem som tillhör min generation,
nämligen de som får barn, skulle det vara något som
många skulle se som positivt.

Anf. 102 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Tack, fru talman! Nej, Yvonne Ruwaida delar inte
min världsbild. Om så vore fallet skulle också Yvonne
Ruwaida vara vänsterpartist.
Yvonne Ruwaida säger att kvinnorna inte släpper
in männen. Jag skulle vilja fråga vad Yvonne Ruwai-
da tror att det beror på att pappornas andel av föräld-
raförsäkringsuttaget har minskat. Har Yvonne Ruwai-
da någon teori om det?

Anf. 103 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Nej, jag är inte vänsterpartist. Vad jag
menade med att jag inte delar Tanja Linderborgs
världsbild är att jag ser världen mer komplex. Jag ser
att det även finns män som utsätts för misshandel
både psykisk och fysisk. Jag ser att det är en komplex
fråga där man t.ex. även måste inräkna de skilda för-
äldrarnas nya partner och hur detta påverkar barnen.
När det gäller föräldrauttaget tror jag att de som
vill vara aktiva föräldrar påverkas av vilka möjlighe-
ter man har från den dagen barnet föds. Jag tycker att
det är sorgligt att se hur många kvinnor tror att de är
den bästa föräldern och att de vet vad som är bäst för
barnen när barnen är väldigt små. Jag tror att det
minskar männens intresse för att verkligen delta. Jag
säger inte att alla kvinnor agerar på detta sätt. Men
jag tycker ändå att det ger en mer komplex världsbild
än den Tanja Linderborg har.

Anf. 104 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Tack, fru talman! Jag konstaterar att Yvonne Ru-
waida återigen lägger den största skulden på kvinnor-
na.
Jag fick ett e-brev när jag i morse slog på min da-
tor. Det är daterat kl. 00.15. Det är en kvinna som
alltså har skrivit mitt i natten. Hon skriver så här:
Själv sitter jag i en ganska jobbig situation som en-
samstående vårdnadshavare. Mitt problem är kanske
motsatt det skräckscenario en misshandlad ensamstå-
ende med barn är utsatt för. Jag skulle nämligen vilja
att min dotters far träffade henne mer, något som jag
tror skulle vara väldigt bra för henne. Men jag kan
inte ställa några krav; har bara skyldigheter och han
endast rättigheter. Han bedömer att hans arbete är
viktigare än att umgås med sin dotter. Sorgligt, men
sant. Jag har vänt mig till socialförvaltningen för att
via dem få honom att ta sitt ansvar. Där anser man,
precis som jag, att det är faderns skyldighet. Dock
finns ingen lagtext som jag kan luta mig mot för att
förverkliga detta. Jag kan be. Det är allt.
Hon avslutar: Är det barnets eller faderns rätt som
skall tillgodoses med en lagändring? Jag tycker att det
är viktigt att man frågar sig det innan man fattar be-
slut.
Vad tycker Yvonne Ruwaida att vi skall svara den
kvinnan?

Anf. 105 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag måste först bara säga att jag ser
misshandel av kvinnor och barn som någonting oer-
hört allvarligt som vi i samhället på många olika sätt
måste motverka.
Jag vill ändå säga att man inte kan utgå enbart från
detta när man tittar på familjerätten. Vi har lagstift-
ning som är väldigt komplex, vi har brottsbalken och
annan lagstiftning som är viktig, vi har samhällets
ekonomi och hur vi behandlar barnfamiljer i vår eko-
nomiska politik som påverkar den här typen av frågor.
När det gäller vårdnadsfrågan är huvudprincipen
att vi skall utgå från barnens bästa. Barnens bästa är,
det säger Tanja Linderborg indirekt, att de får umgås
med bägge sina föräldrar.
I dag har vi en vetorätt. Den kan av en förälder
användas som ett slagträ, självfallet både av mannen
och kvinnan, i en vårdnadstvist där man måste välja
en vinnare - någon som får vårdnadsrätten. Då utgår
man inte från sakskälen. Man utgår inte från om det
förekommer misshandel eller finns andra sakskäl som
gör att det är olämpligt att bägge föräldrarna är vård-
nadshavare. Vi måste ha en lagstiftning som utgår
från hur barnen behandlas och hur barnens situation
kommer att vara. En vetorätt och en möjlighet att säga
"jag vill inte" kan man ha av många olika skäl.
Vi vill alltså förändra och ge domstolen möjlighet
att se till barnens bästa och litet grand tvinga föräld-
rarna att ibland samarbeta när man inte vill fast man
kanske borde.

Anf. 106 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Grundtanken med det betänkande vi
behandlar är främst att bana väg för en ökad använd-
ning av gemensam vårdnad och underlätta för föräld-
rar att komma överens för barnets skull. I allt skall
barnets bästa vara den självklara utgångspunkten. Det
är bra.
Som en övergripande tanke vill vi kristdemokrater
särskilt betona det man oftast glider över snabbt,
nämligen vikten av de förebyggande åtgärder som
man kan vidta för att främja varaktiga och stabila
relationer. Men i de fall där relationer inte går att
rädda, och det finns barn med i bilden, gäller det att
göra avslutet så mjukt och smärtfritt som det bara går.
Vad som än händer mellan de vuxna, kommer de
alltid att vara föräldrar till sina barn.
Fru talman! Föräldrar är viktiga förebilder för sina
barn. Genom vårt sätt att vara mot varandra förmedlar
vi roller och mönster som får betydelse för hur våra
barn kommer att bete sig som vuxna. Vi vet exem-
pelvis att separationer är vanligare hos dem som själ-
va upplevt att deras föräldrar separerat.
Genom att underlätta för föräldrar att hålla ihop
gör vi ofta de största insatserna för barnen - inte all-
tid, men oftast. Om föräldrarna lyckas bevara sitt
förhållande är barnen de största vinnarna. Även när
förhållanden spricker är det av stor betydelse att för-
äldrarnas relation är så bra som möjligt. Med före-
byggande insatser och tidig hjälp vid problem kan
samhället bidra till att stärka familjestabiliteten.
Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att bryta
den ökande skilsmässotrenden och skapa förutsätt-
ningar för fungerande familjemiljöer. Det är en viktig
politisk uppgift. Enligt vår uppfattning görs det för
litet. De insatser som erbjuds kommer dessvärre ofta
för sent.
Det finns i dag kunskap och forskning om orsaker
och verkan av bristande familjestabilitet ur olika teo-
retiska perspektiv, som också borde få omsättas i
praktiska konsekvenser. Det finns pedagogiska red-
skap för s.k. äktenskapsberikning.
Fru talman! Ett kristdemokratiskt krav är att sam-
hället erkänner och lyfter fram att stabila, trofasta
relationer har stort värde. Det förutsätter, på det ideo-
logiska planet, att vi överger en neutralitetsdoktrin på
familjeområdet.
I Sverige har vi en stark folkbildningstradition.
Lika naturligt som att den seglingsintresserade går på
kurs och tar skepparexamen kunde det vara att vi
utbildar oss för att klara av den värdefullaste uppgift
vi har i livet: våra nära relationer. På det praktiska
planet kan det exempelvis innebära att par som skall
gifta sig eller flytta ihop erbjuds utbildning om hur
man ger förhållandet en bra start, om övergången
mellan olika livsfaser och om hur man undviker att
kriser leder till splittring.
Fru talman! En av de viktigaste principerna när
det gäller barns behov är att barn behöver båda sina
föräldrar. Därför är det högst otillfredsställande att så
många barn, särskilt vid skilsmässor, förlorar var-
dagskontakten med den ena föräldern. Alla tjänar på
om man kan upprätthålla den kontakten.
När en skilsmässa har inträffat kan de allra flesta
föräldrar lösa frågor om vårdnad, boende och um-
gänge och få till stånd en fungerande vardag. Det
gäller tyvärr inte alla.
Den föreslagna möjligheten att besluta om gemen-
sam vårdnad mot en förälders vilja är en svår fråga.
Regeringen har gjort överväganden i propositionen
vad gäller detta. Socialutskottet har gjort sina ytterli-
gare överväganden. I beredningen i socialutskottet har
vår ledamot deltagit och står bakom det eniga yttran-
det. I lagutskottet har vi inte haft den möjligheten, då
vi saknar ledamot där. Men slutresultatet tycker jag
har blivit bra.
Det gamla ordspråket "ju fler kockar, desto sämre
soppa" har kommit på skam. I stället har det blivit
bättre. Båda utskotten har tillfört viktiga övervägan-
den. Det känns bra att vara delaktig i ett beslut här i
dag som alltså bara har blivit bättre under beredning-
ens gång och som får bred uppslutning - alltsammans
grundat på principen om barnets bästa.
Fru talman! Det föreslås att någon ny bestämmelse
inte skall införas i föräldrabalken om rätten för en
förälder som inte bor tillsammans med sitt barn att få
upplysningar om barnet. Vi stöder reservation 25, där
det begärs en utredning i syfte att undanröja lagliga
hinder som försvårar eller omöjliggör för föräldrar att
ta föräldraansvar.
Fru talman! Jag vill också understryka att vi stöder
reservation 3 om obligatoriska samarbetsavtal. Det
föreslås alltså inte i vare sig propositionen eller ut-
skottsbetänkandet. Dessa samtal är mycket viktiga.
Att få till överenskommelser på ett tidigt stadium och
undvika utdragna processer är viktigt. Samarbetssam-
tal måste därför bli praxis och accepteras som något
naturligt.
Vi kristdemokrater förordar dessutom familje-
nämnder inom de sociala myndigheterna, med speciell
sammansättning och kompetens. Syftet med vårt mo-
tionsförslag när det gäller detta har varit att i möjli-
gaste mån undvika långdragna konflikter i domstol.
Vi avstår från att yrka bifall till motionskravet, vilket
underlättar kammarens arbete. Anledningen till det är
att det finns ett enigt tillkännagivande till regeringen
om samförståndsavtal. Vi tror att detta kan vara en
framkomlig väg. Man skall aldrig ha prestige. Målet
är viktigare än medlet.
Fru talman! Lagen om medling mellan sammanle-
vande föreslås upphävas. En anledning anges vara att
med utbyggd familjerådgivning har medlingsinstitutet
förlorat sin betydelse. Vi delar inte den uppfattningen
och anser inte att lagen skall upphävas, men vi avstår
från att yrka bifall till motionen.
I övriga delar av betänkandet, som rör umgäng-
esavdrag och resekostnader, står vi bakom majorite-
tens förslag, vilket framgår av socialförsäkringsutskot-
tets yttrande.
Slutligen vill jag, fru talman, understryka vikten
av att den utvärdering som det talas om i propositio-
nen kommer till stånd så snabbt som möjligt, helst
inom två år.
Vi kristdemokrater stöder reservationerna 3, 11,
18, 22 och 25, men vi nöjer oss med att yrka bifall till
reservationerna 3 och 25.

Anf. 107 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Vi behandlar
propositionen Vårdnad, boende och umgänge och
lagutskottets betänkande LU12. Med anledning av
propositionen har det lagts fram åtta motioner. 26
motioner kommer från allmänna motionstiden 1996
och 1997. Vi har haft sammanlagt 109 motionsyrkan-
den, och till betänkandet har det fogats 39 reservatio-
ner. Både socialutskottet och socialförsäkringsutskot-
tet har yttrat sig. Utskottet har anordnat en hearing,
varit i bl.a. Finland och träffat Barnombudsmannen
m.fl.
Utskottet tillstyrker bifall till samtliga lagförslag
förutom det som gäller ikraftträdandet, som vi föreslår
till den 1 oktober, och avslår samtliga motioner. Ut-
skottet har också förordat ett tillkännagivande med
anledning av två motioner av Centerpartiet och Folk-
partiet.
Jag yrkar alltså bifall till hemställan i betänkandet
och avslag på samtliga reservationer. Jag vill också
passa på att tacka utskottet för ett mycket bra och
konstruktivt arbete.
Äntligen kan vi säga att vi tar FN:s barnkonven-
tion på allvar och gör något konkret för att ge alla
skilsmässobarn en så bra start som möjligt när det
gäller att behålla bägge sina föräldrar hela livet inte
bara i föräldrarollen, som är en rättighet för alla barn,
utan också som vuxna förebilder. Min pappa och min
mamma är bara till för mig. Vår relation är speciell.
Vi skall som politiker göra allt för att den skall kunna
fortsätta hela livet.
När vi socialdemokrater började arbeta med denna
lagstiftning sade vi att det är dags att vi nu synliggör
de barn vars föräldrar inte vill eller kan leva ihop
längre. Vi skall se till att vi får en lagstiftning där
barnens rätt sätts före allt annat utan att styra över den
gamla familjen. Det har för mig som s-kvinna och
riksdagsledamot varit viktigt att hitta lösningar både
för barnens framtid och för de misshandlade kvinnor-
na. Denna proposition löser inte allt, men vi tar ett
viktigt steg framåt.
Jag vill kommentera några saker som jag tycker är
viktiga i debatten i dag innan jag går in på reservatio-
nerna. Det första är pappornas roll i framtiden. Vi
stärker nu de bra och ansvarsfulla pappornas roll.
Pappor som inte kan skilja mellan sin papparoll och
den avslutade relationen till mamman får problem.
Om den gruppen pappor inte förstår de signaler som
vi här vill ge kommer den att bli varse vad vi menar i
den debatt som kommer om två veckor och som
handlar om kvinnofrid.
En faktor som talar emot papporna i dag är just
det som tidigare har debatterats, dvs. att allt färre
pappor enligt Riksförsäkringsverkets beräkningar nu
tar ut sin pappaledighet. Mellan 1996 och 1997 har
andelen sjunkit från 31,3 % till 30,9 %. Här måste
papporna ta ett ansvar. Det tror jag att både de själva,
barnen och relationen mår bra av. Jag hoppas att alla
pappor fortsättningsvis tar ett större ansvar för barnen
när vi nu tar ett steg till i och med betänkandet. Det
hjälper också till vid en eventuell skilsmässa. Barnen
har man ju hela livet.
Det andra jag vill ta upp är det som tas upp i
Kvinnomaktutredningen och som kort går ut på att
dagens unga tjejer och killar klarar sin jämställda
relation ganska bra tills första barnet kommer. Då är
man simsalabim tillbaka i de gamla kvinno- och
mansrollerna. Det gagnar inte barnen. Det gagnar inte
relationen eller ett jämställt samhälle. Nuvarande
lagstiftning räcker inte, Tanja Linderborg. Vi behöver
både kvinnofridspropositionen och denna proposition.
Syftet med propositionen är alltså att betona vik-
ten av samförståndslösningar och att underlätta för
föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma
överens om hur frågorna om vårdnad, boende och
umgänge skall lösas. Lösningen tror vi kommer via
samarbetssamtal som fastställs av socialnämnden.
Studier visar att det handlar om 80-85 % av alla
skilsmässor. Redan i dag kan man gå till domstol med
en förstärkt rätt att se frågan ur barnets synpunkt.
Detta system har man i Finland. Där tycker man
att det fungerar bra, eftersom det är i kommunerna -
på dagis och i skolan - som man vet hur barnen har
det. De flesta barn upplever en domstol som otäck.
Det som rönt störst uppmärksamhet är den felakti-
ga bild som sprids av att vi i riksdagen här i dag antar
en lag om obligatorisk gemensam vårdnad. Det är helt
fel. Den andra stora diskussionsfrågan gäller våld i
familjen. Uppfattningen att lagen skulle försvaga
kvinnors och barns skydd och rätt sprids. Det är också
helt fel.
Grunden är naturligtvis att män inte skall miss-
handla kvinnor och barn alls. Riksdagen kommer att
besluta om en totalt ny lagstiftning om kvinnofrid och
mot kvinnovåld, våldtäkt och prostitution den 28 maj.
Propositionen Vårdnad, boende och umgänge och
betänkandet lägger extra stor vikt just vid familjevål-
det. Jag citerar från sjätte kapitlet, där en ny lagtext
tas in som förstärker barnens rätt och som ger en bild
av lagstiftarens syn på frågan: "Barnets bästa skall
komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta
kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och
umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för
barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräld-
rarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp,
olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa
skall beaktas."
Här säger man att det räcker med en risk för att
man skall åtgärda. Det är ett mycket förstärkt skydd
för barnet i lagtexten.
Vad gäller våld i familjen är det i propositionen
inskrivet följande på s. 49: "Det kan inte komma i
fråga att helt utmönstra möjligheterna till ensam vård-
nad. Det finns fall där en förälder är olämplig som
vårdnadshavare. Så kan vara fallet om föräldern har
gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra
föräldern. Det kan också vara så att konflikten mellan
föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för
dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Ofta är det
då bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam vård-
nadshavare." Här finns alltså möjligheten att stoppa
de farliga papporna, och det är också meningen med
den lagstiftning vi nu antar.
Utöver dessa skrivningar i propositionen har ut-
skottet tagit ytterligare ett steg och lämnat följande
tolkningsstöd för rättstillämpningen. Jag citerar från s.
30 i betänkandet: "Därtill vill utskottet som sin me-
ning framhålla att i de fall där den ena föräldern utsät-
ter en familjemedlem för våld, trakasserier eller annan
kränkande behandling, gemensam vårdnad mot en
förälders vilja bör vara utesluten." Det kan inte råda
något missförstånd om hur vi i riksdagen i fortsätt-
ningen uppdrar åt domstolarna att döma. Det är det
här som är förarbetena, som någon frågade om tidiga-
re.
Jag var med och startade kvinnojourrörelsen i
Sverige för snart 20 år sedan. Jag var också med och
startade Alla Kvinnors Hus i Stockholm 1979. Jag
skulle aldrig medverka till en lagstiftning om jag
trodde att den inte var bra för barnen och för kvinnor-
na. Med denna lag försöker vi för första gången sätta
barnen i centrum, som vi har lovat när vi antog FN:s
barnkonvention.
Fru talman! Jag går då över till reservationerna. I
min inledning bemötte jag reservation 1 av Tanja
Linderborg från Vänsterpartiet om avslag på proposi-
tionen när det gäller skydd vid familjevåld. Reserva-
tion 2 av Yvonne Ruwaida från Miljöpartiet och re-
servationerna 17 och 18 av Agne Hansson och Birgit-
ta Carlsson från Centerpartiet bemötte jag också i min
inledning. Jag sade att syftet är att man skall komma
överens under samarbetsavtal.
Jag tycker också att jag har bemött reservationerna
3 och 4 av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
om obligatorisk gemensam vårdnad tydligt både i min
inledning och i betänkandet. Jag anser inte att det går
att tvinga en förälder till samtal om han eller hon
absolut inte vill eller inte dyker upp. Här tycker jag
också att hoten mot familjen är helt avgörande. Alla
studier som är gjorda säger att risken är mycket stor
att hoten ökar om man tvingar någon. Jag anser att
samtalen är en möjlighet och ett hjälpmedel. Jag tror
inte att man hjälper med tvångssamtal i de svåra fal-
len. Vänsterpartiet har också en helt annan åsikt.
Också invändningarna när det gäller samarbets-
samtal och familjerådgivning, som kommer upp i
reservation 5 av Yvonne Ruwaida från Miljöpartiet,
bemöts tydligt i betänkandet. Vi skriver att det är
samtalets art och användning som får bli avgörande
för vilken sekretess som skall gälla.
I reservationerna 6, 7 och 8 av Tanja Linderborg
från Vänsterpartiet tas frågan om gemensam vårdnad
mot en förälders vilja och familjevåldet upp. Det har
jag redan svarat på.
I reservation 9 tar Yvonne Ruwaida från Miljö-
partiet upp familjevåldet som jag tror att jag redan
svarat på.
Reservation 10 av Yvonne Ruwaida (mp) handlar
om utvärdering vid gemensam vårdnad. Både i pro-
positionen och i betänkandet finns en särskild text just
om utvärdering. Självklart gäller det för hela lagstift-
ningen och tillämpningen men också fyra redan nu
angivna områden, nämligen informationen om den
dagliga omsorgen som flera varit inne på, folkbokfö-
ringen, mor- och farföräldrars rättigheter och familje-
domstolar. Det här är de områden som man särskilt
har pekat ut och där vi återkommer i en utvärdering.
Därmed jag har alltså bemött reservationerna 13,
14, 15, 16, 19, 22, 23 och 25.
Beträffande reservationerna 11 och 12 från Cen-
tern, Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet om
ogifta vill jag hänvisa till att frågan behandlas just nu
på departementet. Vi tar ett steg i taget. Det är den
tradition vi har i svensk rättstillämpning. Jag tror inte
att det behöver ta så lång tid innan det kommer ett
förslag när vi väl fått igenom den här propositionen.
Jag går då vidare till reservation 20 av Yvonne
Ruwaida från Miljöpartiet och Kerstin Heinemann
från Folkpartiet om olovligt bortförande av barn. Här
har vi i betänkandet en mycket stark skrivning om
internationellt arbete, där vi behöver både gränsöver-
skridande regler och konventioner mellan länder, som
vi redan har i ett par fall.
Beträffande reservation 21 av Kerstin Heinemann
(fp) om umgängessabotage tycker jag att vi behandlat
frågan bra i utskottet. Vi säger att om umgänget inte
fungerar är det umgängesformen man får se på och
kanske ändra eller justera. Vi behöver inte göra det
ännu svårare för föräldrar att komma överens. De har
det tillräckligt besvärligt ändå.
Reservation 24 om kontaktperson av Tanja Lin-
derborg från Vänsterpartiet och Kerstin Heinemann
från Folkpartiet vill jag uppehålla mig litet extra vid.
Här har vi från utskottet gjort en särskild skrivning,
där vi säger att det enligt utskottets mening är önsk-
värt att kommunerna kan tillhandahålla kontaktperso-
ner så att umgänge kan komma till stånd i den om-
fattning som domstolen beslutar. Det har vi sagt där-
för att vi vet att det är den enda form som många
mammor kan acceptera för att låta barnet träffa sin
pappa. Det är därför jag särskilt vill lyfta fram det i
debatten.
Vad gäller reservation 26 av Tanja Linderborg (v)
om umgängesavdrag vill jag hänvisa till det tillkän-
nagivande som utskottet har gjort, efter det att vi
lyssnat på socialförsäkringsutskottet och debatten där.
Det handlar om motionerna L6 yrkande 8 och L7
yrkandena 5 och 6. Utskottet säger att ett system där
man eftersträvar samförstånd mellan föräldrarna, även
när det gäller föräldrarnas gemensamma underhålls-
skyldighet gentemot barnen och inte enbart i frågor
som rör vårdnad, boende och umgänge, är enligt ut-
skottets mening tilltalande och bör inom en inte alltför
avlägsen framtid övervägas tillsammans med de frå-
gor som rör insatser från samhällets sida och som kan
vara lämpliga för att hjälpa föräldrar att nå en sådan
överenskommelse som här beskrivits. I det samman-
hanget bör även undersökas vilka förutsättningar som
finns att med förändrade dygnsberäkningsmetoder
bl.a. i fråga om villkoren för avdragsrätten och
dygnsberäkningen vid umgängesavdrag åstadkomma
förenklingar i tillämpnings- och administrativt hänse-
ende.
Det här tillkännagivandet känns väldigt bra.
Reservation 27 av Kerstin Heinemann (fp) och re-
servation 28 av Tanja Linderborg (v) och Yvonne
Ruwaida (mp) gäller umgängesresor. Anledningen till
att vi nu för första gången tar med resekostnader i
diskussioner om umgänge är att visa att vi menar
allvar med att vardagskontakten skall fungera. Alla
måste vi försöka att medverka och hjälpa till att det
blir möjligt. Socialförsäkringsutskottet säger att man
ser med tillfredsställelse att frågan nu löses. Självklart
är det de ekonomiska förutsättningarna och rättvisa
som blir avgörande.
Socialförsäkringsutskottet säger också att man
delar regeringens uppfattning att något finansiellt stöd
inte kan komma i fråga. Det här blir en fråga för
kommunerna att lösa. Vi vet redan i dag att tillämp-
ningen är olika.
Reservation 29 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och re-
servation 30 av Kerstin Heinemann (fp) handlar om
socialnämndens kompetens. I moderatmotionen vill
man inte att det är socialnämnden som skall godkänna
samarbetssamtalet. Jag delar inte den uppfattningen.
För barnens skull och för föräldrarna som båda är i
kris tror jag att det kan hjälpa att veta att det hela är
godkänt och granskat. Det kan därför utgöra ett stöd
bl.a. för den svagare parten. Det kan också visa att
man på allvar vill ta ansvar för barnen även om man
inte kan leva ihop. Frågan om delegationsmöjligheten
tycker jag inte bör särregleras.
Reservationerna 31 av Yvonne Ruwaida och 32 av
Kerstin Heinemann handlar om utbildning. Jag tycker
att det är starka texter både i propositionen och i be-
tänkandet.
Återstående reservationer och motioner från den
allmänna motionstiden tycker jag att jag bemött, och
vi har skrivit väldigt bra svar i betänkandet. Därmed
har jag svarat på alla frågor som kommit upp.
Slutligen, fru talman, är en helt avgörande faktor
för den socialdemokratiska gruppens ställningstagan-
de för propositionen i lagutskottet att BRIS och Barn-
ombudsmannen tillstyrkt propositionen. De om några
är väl auktoriteterna på området barn. Tack för ordet!

Anf. 108 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Inger Segelström har talat mycket
vackert, bra och vältaligt om hur viktigt det är att lyfta
fram barnen och den process som vi haft fram till
beslut, där många har deltagit och där vi fått en bred
enighet. Det är väldigt viktigt. Jag hoppas att vi snart
kan göra om processen för att göra det ännu bättre.
Varför vill ni inte, när ni vill lyfta fram barnen, att
barnen till ogifta föräldrar skall ha samma rätt till sina
föräldrar som barn till gifta föräldrar? Jag har respekt
för att man ibland tar ett steg i taget, även om jag
tycker att det då går långsamt. Finns det något argu-
ment för att man vill diskriminera dessa barn? Jag har
inte kunnat upptäcka något annat argument än att det
pågår ett arbete på departementet. Vad är skälet till att
man inte vill lyfta fram barnen i de här situationerna,
för de är lika viktiga? Jag tycker att vi kunde ha tagit
det steget också.
Vi har yrkat på att mor- och farföräldrar skall få
talerätt. Då vill jag peka på en inkonsekvens i argu-
menteringen från utskottet. I motiveringen på avslag
säger socialdemokraterna att man inte vill få för
många ärenden till domstol. Samtidigt har vi sagt att
vi vill ha obligatoriska samarbetssamtal så tidigt som
möjligt för att undvika domstolsprocesser. Då säger
socialdemokraterna nej. Varför säger ni nej i båda
fallen? Borde ni inte säga ja i båda fallen för att und-
vika domstolsprocesser så långt som möjligt?

Anf. 109 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Vad gäller den första frågan om ogifta
har vi inte tagit ställning, utan den håller på att bere-
das inom Regeringskansliet. Agne Hansson, som har
suttit längre i riksdagen än vad jag har gjort, borde
veta att den vanliga hanteringen när det gäller lag-
stiftning är att man tar det i olika etapper. Jag tror inte
att Agne Hansson behöver vara orolig, frågan kom-
mer så småningom.
Vad gäller mor- och farföräldrars talerätt sade jag
i mitt anförande att det är en av de fyra frågor där
regeringen angett i propositionen, och som vi tagit
upp i betänkandet, att regeringen avser att återkomma.
Det är alltså samma sak där. Det är inte så att det är
något slags motsatsförhållande.
Avslutningsvis: Orsaken till att vi inte vill ha obli-
gatoriska samarbetssamtal är att vi inte tror att man
kan tvinga föräldrar som inte vill. Om man i stället
kan uppmuntra fler till det här tror vi att man har
kommit en lång bit på väg. Det gör man också när
man nu ser skilsmässorna också ur barnens synpunkt.

Anf. 110 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har väldigt svårt att se någon
skillnad mellan barn till gifta föräldrar och barn till
ogifta föräldrar i den här situationen. Jag tycker att
detta skall gälla lika för alla barn när ett faderskap har
fastställts. Jag ser inga motiv till att göra den här
skillnaden. Det finns inget sakligt motiv, vad jag kan
förstå. Jag har inte heller fått något sådant svar från
Inger Segelström på den punkten.
Den andra punkten var obligatoriska samarbets-
samtal. Vårt huvudskäl för det är att man, precis som
Rose-Marie Frebran sade, vid en skilsmässa bäst
förebygger de här tvistsituationerna och slitningarna
genom att börja så tidigt som möjligt. Då borde man
rimligtvis börja med obligatoriska samarbetssamtal på
socialtjänstnivå. Varför skall man till domstol och
vända med ett ärende för att sedan ta samarbetssamtal
i socialtjänsten? Då har man ju redan kommit in i ett
tvåpartsförhållande, och det är detta man bör undvika
för att få så stort samförstånd som möjligt här.

Anf. 111 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Vi gör ingen skillnad på barn till för-
äldrar som är gifta och barn till föräldrar som inte är
gifta. Däremot gör svensk lagstiftning en sådan skill-
nad. Vi har olika lagstiftning för barn som lever till-
sammans med föräldrar som är gifta respektive inte
gifta. Jag tycker att det här är mycket av en lagteknisk
fråga, och som jag sade tidigare tror jag inte att Agne
Hansson behöver vara orolig: Det här kommer.
När det återigen gäller frågan om tvånget till obli-
gatoriska samarbetssamtal har kvinnor berättat för
mig att de är oroliga över att bli tvingade till detta,
eftersom man då ökar möjligheterna till våld. Om man
tvingas att träffas blir det ytterligare ett tillfälle då
mannen kan ge sig på kvinnan. Det tycker jag också
är en orsak till varför vi inte skall göra detta obligato-
riskt. Jag tror dessutom inte på tvång, till skillnad från
Agne Hansson.

Anf. 112 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle kunna haka på där: Ni tror
inte på tvång, och det gör inte jag heller. Ändå verkar
ni tycka att det är okej att domstol skall kunna döma
till samarbetssamtal, vilket vi från Vänsterpartiet inte
tycker.
Inger Segelström trodde att lagen är bra för barn
och för kvinnor. Jag hoppas att det är Inger Segel-
ström som har rätt i det här fallet och inte jag. Det
skulle i så fall verkligen vara en seger för barnen.
Men vad tror Inger Segelström att det beror på att så
oerhört många kvinnor har reagerat starkt mot det här
lagförslaget? Jag tror att vi har fått in minst ett par
tusen namnunderskrifter som protest mot lagförslaget.
Jag kan hålla med Rose-Marie Frebran om att
många kockar här har gjort en bättre soppa och att
texterna nu är mycket bättre. Men jag skulle gärna
vilja veta: Varför vill ni inte gå längre, Inger Segel-
ström, och också skriva in i lagen att gemensam vård-
nad skall vara utesluten i de fall där det förekommer
trakasserier eller kränkande handlingar? Varför vill ni
inte göra det?

Anf. 113 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Den proposition som vi nu diskuterar
är inriktad på barnens rätt. Om två veckor förstärker
vi den här propositionen med hela kvinnofridspro-
positionen. Då menar jag att vi sammantaget kommer
ett bra steg framåt vad gäller synen på kvinnovåld. Vi
behöver en kombination av flera lagar.
Vad gäller frågan om gemensam vårdnad mot ens
vilja har ju socialutskottet, precis som Rose-Marie
Frebran tog upp, sagt ja till det här. Även om vi kan-
ske ibland tycker att vi i lagutskottet är de som kan
sakfrågan tycker jag ändå att vi måste lyssna på det
fackutskott som har huvudansvaret här. När socialut-
skottet säger att detta är bra har det varit vägledande
åtminstone för mig. Det som också har varit vägle-
dande för den socialdemokratiska gruppen är att både
BRIS och Barnombudsmannen, som jag sade, har sagt
att detta är bra. Vi säger dock, och här har vi gjort en
extra stark skrivning i utskottet, att gemensam vård-
nad mot en förälders vilja är uteslutet om det före-
kommer våld, trakasserier eller något sådant mot en
familjemedlem. Det tycker jag är en tydlig förstärk-
ning gentemot propositionen. Jag menar att detta blir
lika tungt i rättstillämpningen som själva lagstiftning-
en.

Anf. 114 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt att det är en
förstärkning. Men kan inte Inger Segelström känna en
viss oro, vilket jag gör, över vad statsrådet Pierre
Schori säger i ett svar till Ulla Hoffmann? Han säger
så här: Förarbetsuttalanden är förvisso av stor bety-
delse vid tolkningen av skilda lagrum men är på intet
sätt bindande för de rättstillämpande myndigheterna.
Detta väcker naturligtvis oro. Anledningen till att
jag vill gå längre och skriva in detta i lagen är dock
att det är först då som barnen verkligen får ett klart
rättsskydd. Men det är uppenbart att vi skiljer oss åt
på den här punkten. Jag kan bara beklaga det, men
samtidigt vill jag innerligt hoppas att det är Inger
Segelström och företrädarna för hennes linje som har
rätt.

Anf. 115 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att jag är litet skadad
eftersom jag är jurist i botten, men vad som ingår i
förarbetena är ganska klart. När vi hade en hearing i
utskottet frågade en riksdagsledamot representanterna
från domstolsmyndigheten om de tyckte att de fick
tillräckligt starka signaler om vad vi i riksdagen me-
nar med det här med våld mot kvinnor och att vi inte
kan acceptera det. Alla svarade: Ja, budskapet är
väldigt klart. När vi sedan har skrivit in detta med att
det är uteslutet med gemensam vårdnad tycker jag att
vi har gått så långt vi kan.
Självklart känner jag oro över varenda kvinna som
blir misshandlad och vartenda barn som får stryk.
Men jag tycker ändå att vi, när vi antar den här lagen
som Vänsterpartiet är emot, tar ett steg framåt. Vi
klargör nämligen att nu är barnen ytterligare en part i
det här. Det handlar inte bara om föräldrarna.

Anf. 116 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! De här frågorna är väldigt svåra, så-
som många har framhållit. Jag tycker att det är viktigt
att vi respekterar varandras åsikter och ståndpunkter.
Jag har en liten fråga till Inger Segelström om
detta med gemensam vårdnad mot en förälders vilja.
Regeringen säger själv att man inte tror att det kom-
mer att bli speciellt annorlunda än vad det är i dag
med de nuvarande reglerna. En utomstående som
sätter sig och läser de sidor i lagutskottets betänkande
där man kommer fram till att man skall stödja rege-
ringen skulle innan han kom fram dit lika väl kunna
tro att utskottet tänkte avstyrka propositionen i den
här delen.
När det gäller socialutskottets yttrande, som Inger
Segelström använder som argument för gemensam
vårdnad mot en förälders vilja, tycker jag att Inger
Segelström har tolkat yttrandet medan vi har läst vad
socialutskottet har skrivit. Jag återger bara en liten bit,
eftersom jag inte har så lång tid på mig: "Ur barnets
perspektiv är det då viktigare att ha en bra kontakt
med både sin mor och far och att slippa konflikter
mellan föräldrarna än att föräldrarna har gemensam
vårdnad." Dessförinnan har man inte pratat om våld
och sådant, utan man har pratat om en oenighet som
är väldigt djup.
Min fråga är: Blir då inte det man håller på att gö-
ra bara en symbolhandling? Även ert förslag i utskot-
tets betänkande, som vi tycker är bra, är ju omgärdat
av väldigt många "om" och "men" i fråga om när det
skall kunna bli gemensam vårdnad mot en förälders
vilja. Då blir det för mig bara en symbolhandling.
Sedan har jag ytterligare en fråga till Inger Segel-
ström. Vad är det för skillnad mellan att socialnämn-
den respektive tingsrätten kan godkänna eller under-
känna ett avtal? Det är ju ingen skillnad för föräldrar-
na. Är det då inte bättre att föräldrarna får stå för
detta helt och hållet, om man nu inte vill att de skall
gå till domstol?

Anf. 117 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas att jag även med mitt an-
förande visade att jag har full respekt för riksdagen
och alla ledamöter. Om jag har felat på något sätt ber
jag om ursäkt. Jag försöker att visa min respekt.
Det som gemensam vårdnad och en parts vilja
handlar om och som socialutskottet, socialförsäk-
ringsutskottet, Barnombudsmannen och BRIS har
velat visa på är att vi nu inför en ny syn på barnen.
Det här är ett nytt sätt att tänka som jag tror skulle ha
varit helt främmande för tio år sedan. Menar vi verk-
ligen allvar med att vi skall sätta barnen i första hand
och att de skall gå före föräldrarnas intresse, måste vi
också våga fatta en del av de här svåra besluten.
Det vi har sagt i utskottet, som skiljer sig från det
som regeringen har skrivit i propositionen, är att vi
måste förtydliga ett område i det som är socialutskot-
tets skrivning, och det gäller våldet. Det har vi också
gjort i utskottet, därför att vi kände en oro och tyckte
att skrivningarna inte var tillräckligt tydliga.
Den andra frågan gällde vad det är för skillnad
mellan att det är socialnämnden som fastställer avtalet
och att det är tingsrätten. Jo, det är stor skillnad. Skall
tingsrätterna fastställa det här betyder det att vi är
tillbaka i det gamla systemet, där man måste gå till
domstol med ärendet. Vi kommer aldrig att kunna få
tingsrätter att fastställa detta om de inte har haft en
process. Det har de inte behörighet till, och då är vi
tillbaka i det gamla sättet. Däremot betyder samar-
betsavtal som fastställs av socialnämnden att vi und-
viker just processen, som många barn tycker är så
besvärlig.

Anf. 118 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! För mig blir det fortfarande en sym-
bolhandling. Den har inte blivit mindre av texten i
utskottsbetänkandet, där man lägger in ännu fler om
och men för när det kan tänkas bli gemensam vård-
nad.
Jag upprepar igen att regeringen redan har sagt att
man inte tror att fler fall kommer att dömas till ge-
mensam vårdnad än i dag. Med ännu fler om och men
blir det färre. Därför har jag en rak fråga till Inger
Segelström: Tror Inger Segelström verkligen att det
kommer att bli så många fler fall?
De flesta har ändå gemensam vårdnad i dag. De få
som inte har det redan i dag har ofta något av de pro-
blem som har diskuterats ganska mycket den senaste
timmen. Vad är det i detta beslut som skall göra att så
många fler får gemensam vårdnad? För mig är det
fortfarande en symbolhandling.
Jag måste säga att det är synd att vi inte kunde
komma överens och säga att just den här delen av
lagstiftningen behöver vi inte, utan det räcker med
den som redan finns.
Sedan finns det andra delar i propositionen som är
bra. Skälet till att vi moderater bara har tre reservatio-
ner är att vi står bakom många andra saker.

Anf. 119 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att en del av den uppgift
som vi har här i riksdagen är att fastställa vilka nor-
mer vi vill skall gälla i samhället. I dag diskuterar vi
vilken norm vi tycker skall gälla för skilsmässobar-
nen. Ibland handlar det om att man måste ta ett steg
till för att försöka styra den utvecklingen. Det gör vi
med den här propositionen.
Det jag hoppas är att vi får fler pappor som blir
mer engagerade i barnens vardagsliv och som tar ett
tidigare ansvar. Jag hoppas att vi skall bryta den trend
som jag berättade om, att Riksförsäkringsverket säger
att det är färre män som tar ut sin pappamånad i dag
än tidigare. Jag hoppas att den här lagstiftningen och
den diskussion vi har fått skall betyda att männen tar
ett större ansvar. Det är en av mina förhoppningar på
den här lagstiftningen.

Anf. 120 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Precis som Agne Hansson har jag
svårt att förstå att det enda skälet till att inte automa-
tiskt ge ogifta föräldrar gemensam vårdnad är att vi i
Sverige tar ett steg i taget och att det är tradition i
svensk lagstiftning. Det gäller tydligen också talerät-
ten för mor- och farföräldrar. Jag tycker att det skälet
är mycket tunt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Inger Segel-
ström. Umgängessabotage anser vi i Folkpartiet är en
form av egenmäktighet med barn. Vi tycker också att
det borde vara möjligt att ha en straffrättslig reaktion
på detta. Men det är tydligen så att man inte tycker att
det här skadar barnen tillräckligt för att man skulle
vara beredd att ställa sig bakom det förslaget. Tycker
inte Inger Segelström att ett agerande för att se till att
ett barn inte får träffa den andre föräldern är att jäm-
föra med egenmäktighet med barn?

Anf. 121 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle önska att Kerstin Heine-
mann inte pratade om automatisk gemensam vårdnad.
Det tror jag är en av problemmyterna vi har haft under
hela detta arbetes gång. Det är inget obligatorium, och
det är ingen automatisk gemensam vårdnad. Här
handlar det om att vi inför en förstärkt gemensam
vårdnad, men vi kommer också att behålla den enskil-
da vårdnaden. Jag skulle önska att vi alla här tar an-
svaret för vilket språk vi använder.
Vad gäller frågan om umgängessabotage så tror
inte jag att det går att tvinga de pappor som inte vill.
Jag tror heller inte att barnen blir lyckligare av att
man tvingar på dem en pappa som inte vill. Jag tror
också, som jag har sagt i tidigare replikskiften, att
risken att det blir våld i familjen ökar.
Jag önskar att det var så att papporna ville. Jag
hoppas att vi med den här propositionen, med den
information som vi kommer att bedriva fortsättnings-
vis, med den livliga debatten om papparollen och med
barnkonventionen skall komma en bit framåt. Men jag
tror inte att man kan tvinga någon att bli pappa mot
hans vilja. Framför allt tror inte jag att det barnet
skulle må särskilt bra av det här. Dessutom tror jag att
mammorna skulle vara väldigt oroliga.

Anf. 122 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Nu handlade det tydligen om språket
som skäl för att de ogifta föräldrarna inte skulle ha
möjlighet att få gemensam vårdnad. Jag tycker fortfa-
rande att skälen är mycket grumliga.
Umgängessabotage, som vi har ett yrkande om,
handlar inte om det Inger Segelström säger. Det
handlar om när vårdnadshavaren vägrar att låta den
andre föräldern träffa barnet. Det är det vi talar om.
Det är det som är det felaktiga handlandet mot barnet.
Man har rätt till umgänge men vårdnadshavaren för-
vägrar den rätten och gör allt för att se till att barnet
inte får träffa den andre föräldern. Det är det vi kallar
egenmäktighet med barn.

Anf. 123 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Ett av de problem som jag har haft i
debatten har gällt begreppet automatisk gemensam
vårdnad, alla de här mammorna som nu tror att vi
inför en obligatorisk gemensam vårdnad. Det tycker
jag är olyckligt.
Vad gäller diskussionen om ogifta kan jag svara
Kerstin Heinemann på precis samma sätt som jag har
svarat Agne Hansson: Detta är det sätt vi har att jobba
med lagstiftning på i Sverige. Vi har olika lagregler
för gifta och för ogifta. Jag tror inte att vi behöver
oroa oss för att den diskussionen inte kommer.
Både vid umgängessabotage och vägran att lämna
ut sina barn finns det i dag möjlighet att använda sig
av vite. Jag tror inte att det är lyckligt för någon part.
Det som är nytt i det här betänkandet är att man nu för
första gången skall se detta ur barnens synpunkt. Det
är det som är det allra viktigaste. Vad är viktigast för
barnet?

Anf. 124 BENGT HARDING OLSON (fp):
Fru talman! Att Folkpartiet är missnöjt med rege-
ringsförslaget har väl framgått tydligt av vår motion,
där vi har 17 stycken förbättringsförslag.
Kerstin Heinemann har på ett föredömligt sätt be-
handlat de flesta. Sigge Godin kommer att på ett
klarläggande sätt analysera den ekonomiska proble-
matiken vid familjesplittring.
Min uppgift är att belysa förslaget ur barnkonven-
tionens synvinkel. Det passar utomordentlig bra, ef-
tersom Inger Segelström alldeles nyss sade att hon
efterlyste en debatt om barnkonventionen. Den kom-
mer nu.
Barnkonventionen är ett dokument av högsta
dignitet. Det framhålls också i propositionen av rege-
ringen. Den tillkom efter ett synnerligen aktivt
svenskt arbete, och jag tycker att det kan passa att här
ge Ingvar Carlsson en eloge för det arbete han lade
ned i det sammanhanget. Den fick också ett brett
universellt stöd när den ratificerades. Men en ratifi-
cering måste följas av en tillämpning i praktiken. Det
är milt sagt ett rimligt krav att ställa, särskilt på Sveri-
ge.
Som jag ser det, utan att nedvärdera alla andra
frågor som har diskuterats här, är dagens huvudfråga
om regeringsförslaget står i överensstämmelse med
barnkonventionen. Svaret är enligt mångas uppfatt-
ning otvetydigt nej. Förutom jag själv - men det kan-
ske inte är helt avgörande vad jag tycker - är det
barnens främste företrädare, Barnombudsmannen,
som tycker på det sättet.
Det är lindrigt sagt ett tvivelaktigt sätt att använda
sanningen att ständigt åberopa Barnombudsmannen
som stöd för regeringspropositionen, när Barnom-
budsmannen upprepade gånger till lagutskottet har
sagt att propositionen inte stämmer överens med
barnkonventionen. Advokatsamfundet instämmer i
det. Det var alldeles tydligt under den hearing vi hade.
Vi kan också särskilt nämna att Lagrådet på ett otve-
tydigt sätt har pekat på problemet i samband med sitt
yttrande över propositionen.
Fru talman! Problembilden är den här: Portalpara-
grafen i föräldrabalken, 6 kap. 2 a §, säger att barnets
bästa skall sättas i främsta rummet vid alla åtgärder
som rör barn. Detta är i överensstämmelse med såväl
barnkonventionen som regeringsförslaget. Problemet
är att flera av de föreslagna lagarna - och delvis även
de existerande - strider mot portalparagrafen. Jag
skall här ta upp några stycken. Jag skall inte ta upp
alla utan nöja mig med ett antal exempel.
För det första: Avtal om gemensam vårdnad skall
godkännas oavsett om det är enligt barnets bästa eller
inte, bara det inte är uppenbart oförenligt med barnets
bästa. Detta står i 6 kap. 6 § andra stycket.
För det andra: Vårdnaden skall ändras om förälder
brister i omsorg om barnet, men det räcker då inte
med att det är enligt barnets bästa, utan det krävs att
den aktuella situationen "medför bestående fara för
barnets hälsa eller utveckling". Detta står att läsa i 6
kap. 7 § föräldrabalken, för den som är intresserad.
För det tredje: Vårdnaden skall vid bristande om-
sorg kunna överflyttas till särskilt förordnad vård-
nadshavare - inte om det är enligt barnets bästa, utan
om det är "lämpligare". Detta står i 6 kap. 7 § tredje
stycket.
För det fjärde: Vårdnaden skall vid ensamvård-
nadshavarens död kunna överflyttas till särskilt för-
ordnad vårdnadshavare - inte om det är enligt barnets
bästa, utan om det är "lämpligare". Detta står i 6 kap.
9 § andra stycket.
För det femte: Viss person skall förordnas till
vårdnadshavare - inte om det är enligt barnets bästa,
utan det räcker med att det inte är olämpligt. Detta
står i 6 kap. 10 a §.
För det sjätte: Barnets behov av umgänge skall
tillgodoses - inte enligt barnets bästa, utan "så långt
möjligt". Detta står i 6 kap. 15 § andra stycket.
För det sjunde: Föräldrars upplysningsskyldighet i
fråga om barnet skall fullgöras om inte särskilda skäl
talar däremot, och inte enligt barnet bästa. Detta finns
i 6 kap. 15 § fjärde stycket.
För det åttonde: Hämtning får i vårdnadsfall ske
om det är nödvändigt för att undvika att barnet lider
allvarlig skada - inte endast om det är enligt barnets
bästa. Detta står i 21 kap. 3 § andra stycket.
För det nionde: Hämtning får i umgängesfall ske
om barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge -
inte endast för att det är enligt barnets bästa. Detta
finns i 21 kap. 3 § tredje stycket.
Den här uppräkningen visar att grundbegreppet
"barnet bästa" urholkas på ett antal punkter - jag har
nöjt mig med att nämna dessa. Rättstillämpningen blir
självfallet väldigt osäker. Det gäller t.ex. spännvidden
mellan FB 6:2 a och FB 6:7 första stycket. Å ena
sidan är det krav på barnets bästa, men man är å andra
sidan ibland beredd att acceptera bestående fara för
barnet. Det är ljusårs skillnad i betydelse.
Slutresultatet är alltså att regeringsförslaget står i
strid med barnkonventionen till både innehåll och
syfte. Det framgår tydligt inte bara för jurister utan
även för vanliga människor.
Fru talman! Lösningen på det här problemet ligger
i att man åstadkommer en harmonisering mellan
svensk lag och barnkonventionen, som vi står bakom.
En sådan harmonisering är nödvändig. Den borde ha
gjorts tidigare, helst från början. Åtminstone borde
regeringen ha tagit åt sig av lagrådskritiken, särskilt
då det alldeles tydligt framgår av propositionen att
regeringen själv erkänner bristerna. I sista hand borde
i varje fall utskottet ha ingripit, inte minst efter larm
från Barnombudsmannen vid två olika tillfällen, sär-
skilt vid vår mycket uppmärksammade och nyttiga
hearing. Då hade utskottet haft en möjlighet att rätta
till i varje fall de grövsta felen.
Jag påstår alldeles bestämt att det är en helt otill-
räcklig åtgärd när nu regeringen säger sig vilja göra
en språklig översyn för att i en oviss framtid åter-
komma till riksdagen. Det här är ingen lösning alls,
enligt min uppfattning.
Det är sammanfattningsvis beklagligt om det rätta
beslutet om barns bästa i en svår livssituation med
familjesplittring skall riskera att äventyras på grund
av att vår lag, just vår svenska lag, är i disharmoni
med den barnkonvention som vi envist har kämpat för
att hela världen skall anta.
Jag avvaktar med spänning vad Inger Segelström
har att säga om barnkonventionen, särskilt som hon
inledningsvis i sitt anförande uttryckligen påstod att
man tog barnkonventionen på allvar.Jag lyssnade
spänt under hela Inger Segelströms anförande. Hon
berörde föredömligt reservation efter reservation, men
inte med ett enda ord reservation 37 - som just hand-
lar om barnkonventionen. Men, Inger Segelström,
problemet med disharmonin mellan svensk rätt och
barnkonventionen får inte tigas ihjäl.
Avslutningsvis yrkar jag - om det inte har fram-
gått alldeles glasklart - för Folkpartiets del bifall till
reservation nr 37.
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att ti-
digare debatterade ärenden, pågående ärende samt
återstående ärenden på dagens föredragningslista fick
avgöras i ett sammanhang vid arbetsplenum fredagen
den 15 maj.

11 § (forts.) Vårdnad, boende och umgänge
(forts. LU12)

Anf. 125 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Att jag både under mitt inledningsan-
förande och fortsättningsvis har åberopat Barnom-
budsmannen beror på att Barnombudsmannen har
tillstyrkt propositionen. Det har varit viktigt. I andra
sammanhang lyssnar vi på pappornas organisationer,
vi lyssnar på kvinnoorganisationer, vi lyssnar på
kvinnojourer, vi lyssnar på riksorganisationerna för
kvinnojourer. Det är viktigt att vi lyssnar på den
grupp som skall företräda barnen. BRIS och Barnom-
budsmannen är de grupperingar som finns.
Vi kan naturligtvis önska att vi skulle ha kommit
längre. Men precis som Bengt Harding Olson sade om
barnkonventionen, är det fråga om en harmonisering.
Det är en specificering och en anpassning efter svensk
lagstiftning. Eftersom utskottet har ställt sig bakom
detta, finns det inte så stor anledning att gå in på bak-
omliggande fakta som barnkonventionen utgör. Svaret
i utskottsbetänkandet är bra.

Anf. 126 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Fru talman! Låt mig ställa några enkla frågor. Står
det svenska lagförslaget i propositionen i strid mot
barnkonventionen? Ja eller nej, Inger Segelström.
Kom gärna ihåg vad Lagrådet och Barnombudsman-
nen sade. Lyssna på vad Barnombudsmannen säger
även när det gäller barnkonventionen. Det råder en
disharmoni mellan de två lagstiftningarna. Det är ett
mycket allvarligare problem än ett språkligt problem.
Det handlar om barn av kött och blod. Ingen minsta
oklarhet får gå ut över barnen.
Sedan var det översynen. När kommer den? Blir
den snabb, eller ligger den i den ovissa framtiden?
Kan Inger Segelström ge ett löfte när den kommer?
Vidare är det rättstillämpningen. Nu anförde Inger
Segelström att hon är jurist. Jag råkar också vara det.
Då passar det bra att jag tar upp frågan om
rättstillämpningen. Det är ett problem, och det är
uppenbart för alla - även för den som inte är rättslig
expert. Vad har Inger Segelström för vägledning att
ge till rättstillämpande myndigheter? Detta kräver
ingen juridisk kompetens, men det är en viktig väg-
ledning. Den är möjlig att ge, och det är fullt rimligt
att den ges i lagens förarbeten. Vi talar om nationell
rätt och inte EG-rätt.

Anf. 127 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Barnombudsmannen, som
har tillstyrkt propositionen, har gjort precis samma
bedömning som vi har gjort i utskottet. Man har tittat
på helheten.
Den hearing som hölls gav slutsatsen att man var
glad över att riksdagen antar propositionen. Det är ett
första steg, och självklart går det att gå längre.
Det handlar om att se ett övergripande samman-
hang. Därför är detta inte en proposition som går i
strid med barnkonventionen. Den hade kanske kunnat
gå längre.

Anf. 128 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Fru talman! Det är uppenbart att propositionen
strider mot barnkonventionen. Jag kräver inte att
Inger Segelström skall acceptera detta bara för att jag
säger så. Men Lagrådet har sagt så. Vi nöjer oss med
att Lagrådet tydligt har pekat på detta. Det räcker med
att läsa innantill.
Det som är viktigt här och nu är att kunna ge be-
sked. Helheten är självfallet viktig. Inger Segelström
säger att det går att gå längre. En nationell svensk
lagstiftning kan aldrig bli hel om den inte står på
barnkonventionens fasta tydliga grund.
Fru talman! Riksdagens vägledning för
rättstillämpande myndigheter är, enligt min uppfatt-
ning, glasklar. Låt oss säga det i kammaren: I portal-
paragrafen framgår det att det är barnets bästa som
skall sättas i främsta rummet. Det är överordnat alla
andra dåliga skrivningar som sedan språkligt skall
överarbetas.
Barnen skall inte lida i avvaktan på någon s.k.
språklig överarbetning. Låt portalparagrafen styra för
barnens skull, för barnens bästa.

Anf. 129 KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Barn är sårbara och har speciella be-
hov av skydd och stöd. Barnen har egna rättigheter,
och framför allt har barnen ett eget människovärde.
De är individer med egna unika behov. Barns tillvaro
måste präglas av trygghet. De måste bemötas med
respekt och få känna gemenskap, delaktighet och tillit.
Då formas barnet till en människa med de bästa tänk-
bara förutsättningar för att klara livets alla påfrest-
ningar.
Sättet att behandla barn speglar graden av humani-
tet och rättvisa i vårt samhälle. Det är också avgöran-
de för hur barnen i sin tur kommer att forma det
framtida samhället. Alla barn behöver vuxna som har
tid och ork att möta deras behov. Vi vuxna har alla ett
ansvar för att ge barnen goda levnads- och uppväxt-
villkor, eller för att citera ett afrikanskt ordspråk: "It
takes a village to raise a child." Det behövs en hel by
för att fostra ett barn.
Fru talman! Men mest av allt behöver barn båda
sina föräldrar. Barn har behov av ett varaktigt och
stabilt förhållande till sina föräldrar. Kontinuitet i
relationen till föräldrarna är ett av barns allra mest
grundläggande behov. Därom är forskare eniga.
Föräldrar måste ta ansvar för barnen också om de
vuxnas relation bryts på grund av t.ex. skilsmässa. Det
finns alltför många barn som, förutom att skilsmässan
innebär en konflikt som är svår för dem, också tappar
kontakten med en av föräldrarna. Det är barnet som
har rätt till båda sina föräldrar och absolut inte tvärt-
om. En förälder har inte ovillkorlig rätt till sitt barn.
Det rätten måste anses förverkad om föräldern genom
fysisk eller psykisk misshandel skadar sitt barn.
I barnkonventionen slås fast att barnet har rätt till
omvårdnad av bägge sina föräldrar och att konven-
tionsstaterna är skyldiga att se till att barn inte skiljs
från sina föräldrar mot deras vilja, utom om det nöd-
vändigt för att tillgodose barnets bästa, t.ex. vid över-
grepp eller vanvård. Konventionsstaterna skall också
göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av prin-
cipen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar
för barnets uppfostran och utveckling.
Lagstiftningens uppgift måste vara att uppmuntra
och stödja föräldraansvaret för en nära och vardaglig
kontakt med barnet och att skydda barnet från att bli
utnyttjat i en konflikt mellan vuxna.
Våra lagar och vår rättstillämpning är till övervä-
gande del uppbyggda utifrån vuxnas fri- och rättighe-
ter. Det innebär att barns utsatthet bedöms i förhål-
lande till de vuxnas fri- och rättigheter, dvs. utifrån de
starkares perspektiv. De vuxnas integritet får nästan
aldrig trädas för när medan barnets integritet och
ställning ofta ställs i relation till en vuxen.
I rättsprocesser som gäller fall där barn har blivit
utsatta för övergrepp fixeras intresset på förövaren
som får komma till tals och som analyseras som
människa. Barnet, däremot, är ett offer, och ett
mycket litet sådant, som inte har alla rättigheter som
förövaren har. Barnet försvinner ofta i skuggan av de
vuxna i rättsprocessen. Det är de vuxnas perspektiv
som genomsyrar alltför många områden.
Fru talman! Den lag om vårdnad, boende och um-
gänge som riksdagen nu skall fatta beslut om vänder
på hela rättsprocessen och utgår från barnets rätt och
från barnets perspektiv. Det är alltid barnets bästa
som skall vara utgångspunkten när föräldrar skils eller
när sambor flyttar isär. Barnet har rätt till båda sina
föräldrar. Gemensam vårdnad är därför en viktig
grundprincip både för barnet och för föräldrarnas
delaktighet.
Tyvärr har propagandan mot detta lagförslag fått
många människor att tro att domstolarna nu skall bli
tvungna att utse hustru- och barnmisshandlare till
vårdnadshavare. Naturligtvis är så inte fallet. Det här
lagförslaget knyter nära an till barnkonventionen och
ger barnen rätt till goda föräldrar men också rätt till
skydd mot dåliga.
Utskottet har också klart och tydligt markerat att i
de fall där den ena föräldern utsätter en familjemed-
lem för våld, trakasserier eller annan kränkande be-
handling bör gemensam vårdnad mot en förälders
vilja vara utesluten. Även från socialutskottets sida
har vi starkt understrukit betydelsen av att domstolar-
na noga beaktar risken för att barn utsätts för över-
grepp eller på annat sätt far illa. Vi har också pekat på
att det finns situationer då konflikten mellan föräld-
rarna är så svår och djup att de omöjligen kan samar-
beta i frågor som rör barnet. Då är det ofta bäst att en
förälder blir ensam vårdnadshavare.
Att det lagförslag, som vi debatterar i dag och som
vi står i begrepp att fatta beslut om, nu mer än i tidi-
gare lagstiftning betonar en lösning som innebär ge-
mensam vårdnad är att se som en utveckling mot en
starkare markering av barnets intresse och barnets
bästa - helt i enlighet med barnkonventionens inten-
tioner.
Precis som Agne Hansson och Kerstin Heinemann
tidigare har sagt finns det en brist i lagförslaget, och
det är att det inte slås fast att barnets rätt till bägge
föräldrar måste gälla även barn i samboförhållanden.
En modern familjerättslagstiftning anpassad till de
föränderliga familjerelationerna i dagens samhälle
måste därför som utgångspunkt ha att gemensam
vårdnad skall gälla både då samboförhållanden upp-
hör och vid skilsmässa. Barnets möjlighet till närhet
till båda föräldrarna skall inte påverkas av vilken
samlevnadsform som föräldrarna har valt.
En annan brist är - vilket också flera här har tagit
upp - att regeringen och utskottets majoritet valt att
inte införa obligatoriska samarbetssamtal. Det är ur
barnets perspektiv mycket värdefullt om tvister kan
undvikas och man kan finna varaktiga lösningar då
föräldrar som separerar har att lösa frågor rörande
vårdnad och umgänge. Obligatoriska samarbetssamtal
via socialtjänsten, med erfaren och i barnfrågor kun-
nig personal, skulle innebära att det alltid finns en
oberoende part som kan tillvarata barnets intressen.
Även i fall då föräldrarna är överens i vårdnadsfrågan
förekommer lösningar som inte är bra ur barnets per-
spektiv. Genom samarbetssamtalen och den erfarna
vägledning som där skulle kunna ges skulle föräldrar
sannolikt uppnå mer genomarbetade uppgörelser som
utgår från barnets perspektiv.
Fru talman! Kunskaperna om barnkonventionen
och intentionerna bakom den och kompetens i frågor
som gäller barn och deras verklighet måste förbättras
bland alla beslutsfattare och tjänstemän. Det är det
som barnen ser, hör, upplever och känner som är
deras verklighet. Det är detta barnperspektiv alla som
arbetar med barn behöver tillägna sig.
Särskilt höga krav på denna kompetens måste
ställas på dem som handlägger och dömer i ärenden
och mål om vårdnad, boende eller umgänge. Det
gäller såväl jurister som poliser, åklagare och domare.
De som tillämpar lagar och regler har inte alltid till-
räcklig insikt i vad det innebär att tillgodose det en-
skilda barnets rättigheter och behov. Utbildning är
därför en av de viktigaste faktorerna i arbetet med
barns rättigheter. Domstolar och andra myndigheter
får med den nya lagstiftningen ett bra verktyg för att
agera för barnets bästa. Samhället får nu inte svika
utan måste se till att de också kan använda sig av
detta verktyg. Först då kan vi så långt möjligt garante-
ra barnen deras självklara rätt till stöd och skydd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr
3 och 11. Jag står också bakom övriga reservationer
där Centerpartiets representanter finns med. I övrigt
yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 130 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Jag skulle kunna hålla ett långt anfö-
rande om hur det känns som mamma att se sina söner
varannan lördag sitta i köksfönstret en timme innan
avtalat och vänta på att pappas bil ska dyka upp på
parkeringsplatsen. Jag har sett deras besvikelse när
pappa en kvart efter det han skulle ha varit där ringer
och säger att han kommer om ett par timmar. Och när
de timmarna gått ringer han och säger att han kommer
i morgon. Och dagen därpå ringer han och säger: Jag
kommer inte alls.
Varannan helg satt de där, tysta, bleka och allvar-
liga med sina små väskor med snuttefiltar och fotbol-
len under armen. Varannan helg delade jag deras
smärta och sorg. Varannan helg fick jag lägga band på
mig och inte säga vad jag tyckte. Varannan helg fick
jag trösta dem, ursäkta deras pappa och förklara att
han hade mycket att göra. För det var inte deras
skilsmässa, det var min. Det var jag som valt att inte
leva med deras pappa, inte de. Men efter några år
hade de också tagit ut en mental skilsmässa från sin
pappa. De orkade inte med hans umgängesvägran.
Det var inte de som vägrade, det var deras pappa. Det
var inte deras mamma som vägrade, det var deras
pappa.
Mina söners och andra skilsmässobarns sorg berör
regeringen nästan inte med ett ord. Regeringen anser
att man inte kan tvinga fram umgänge. Det behövs
inga påtryckningar, säger regeringen. Jag skulle öns-
kat att regeringen frågat alla dessa barn som varannan
helg sitter och väntar på sin pappa om de hade önskat
att regeringen utfärdat påtryckningar. Jag är överty-
gad om att svaret skulle ha blivit ja.
Fru talman! Innan jag går vidare vill jag litet grand
kommentera Yvonne Ruwaidas världsbild. Yvonne
Ruwaida anser att hon har en annan världsbild än vad
Vänsterpartiet har, eftersom vi inte tar hänsyn till de
män som misshandlas av kvinnor.
6 875 män misshandlades 1996. 319 av dem miss-
handlades av kvinnor, ca 4 %. 4 071 kvinnor miss-
handlades 1996. 3 516 av dem misshandlades av män,
dvs. 86 %. Detta kan Yvonne Ruwaida lägga till sin
världsbild.
Fru talman! Jag var Vänsterpartiets representant i
den parlamentariska utredning som skulle arbeta fram
ett förslag om nytt underhållsstöd. Bakgrunden till
utredningen var att samhället varje år förskotterade
bidragsförskott på ca 4 miljarder till barn till ensam-
stående föräldrar, de flesta kvinnor. Bidragsförskottet
är, enligt Vänsterpartiet, en av de viktigaste reformer
som gjorts för kvinnors oberoende. Genom den höga
kostnaden var reformen i fara. När vi samtidigt får
siffror som visar att samhället endast får tillbaka en
miljard, dvs. 25 %, måste någonting göras.
Syftet från vår sida var att se till att bidragsför-
skottet skulle leva vidare och att återbetalningsfre-
kvensen skulle höjas. I förlängningen innebar detta att
de återbetalningsskyldiga skulle tvingas ta större del
av det ekonomiska ansvaret för sina barn. Då är det
självklart att vi samtidigt måste behandla frågor som
umgängesavdrag och umgängesresor. Detta drev
också Vänsterpartiet i den parlamentariska utredning-
en.
Av ekonomiska skäl ansåg regeringen att man
först måste göra förändringar i undershållsstödet och
utlovade att frågan om umgängesavdrag och umgäng-
esresor skulle lösas med högsta prioritet. Vi accepte-
rade det. Med facit i hand är det bara att erkänna att
det tog längre tid att komma med förslag till lösningar
än vad som är acceptabelt - allra helst då det nya
underhållsstödet går back med en miljard.
När så regeringen, efter att ha haft så lång tid på
sig, kom med förslag till lösningar vad gäller um-
gängesavdrag och umgängesresor måste jag säga att
jag blev gruvligt besviken. Vad gäller umgängesav-
dragen föreslår regeringen att ett sådant får göras när
umgängesföräldern haft barnet hos sig i fem samman-
hängande dygn eller i sex dygn under en kalendermå-
nad.
Så långt skulle jag kunna ställa upp på förslaget.
Men när regeringen vidhåller att dygnsberäkningen
skall ske från kl. 00.00 till 24.00, anser jag att det är
fullständigt barockt och definitivt inte i överensstäm-
melse med hur den moderna umgängesföräldern träf-
far sitt barn. Jag känner inte till någon pappa som
rusar in i sin före detta frus eller sambos hem mitt i
natten, rycker upp barnen ur sängarna och lämnar
tillbaka dem mitt i natten ett par dygn senare. En
sådan umgängesförälder skulle säkert bli anmäld till
socialtjänsten.
De umgängesföräldrar som jag har talat med, alla
män, hämtar sina barn på dagis på fredag vid femtiden
och lämnar dem förmodligen till mamma på söndag
klockan fem. Varje normal människa skulle räkna det
som två dygn. Men sett ur utskottsmajoritetens syn-
punkt är det ett dygn - från lördag kl. 00.00 till lördag
kl. 24.00. Den andra tiden räknas inte. Normalt um-
gänge är också varannan helg. Med utskottsmajorite-
tens sätt att räkna ger det två dygn i månaden. Om
pappan bor i närheten och kan träffa sina barn under
veckan får han inte tillgodoräkna sig någon tid alls.
Självklart är det bäst om föräldrarna kan komma
överens och att de kan samarbeta. Det är det som är
bäst för barnet. Men det kommer alltid att finnas
föräldrar som inte kan samarbeta.
Lagutskottet skriver i sitt betänkande att frågan
om umgängesavdrag kan vålla konflikter och minska
samarbetsviljan mellan föräldrarna. Utskottet säger
vidare att man inte är säker på att Vänsterpartiets
förslag, att räkna 24 timmar som ett dygn, oavsett
vilken tid dygnet startar, skulle leda till mer var-
dagsumgänge. Det är inte jag heller, men jag är där-
emot helt övertygad om att det är mer rättvist och att
det definitivt skulle leda till färre konflikter och öka
samarbetsviljan hos föräldrarna. Detta vågar jag påstå
efter alla de samtal jag haft i just denna fråga. Um-
gängesföräldrarna upplever kalenderdygnsberäkning-
en som djupt orättvis, och just därför skapar den
konflikter.
Fru talman! Ett annat bekymmer för både föräldrar
och barn är om en av föräldrarna av en eller annan
orsak flyttar. Regeringen föreslår att båda föräldrarna
skall vara med och dela på reskostnaderna i dessa fall.
Återigen är det bra att regeringen betonar föräldrarnas
ansvar för att barnen skall få träffa båda sina föräld-
rar. Men vad gör utskottsmajoriteten med de föräldrar
som inte har ekonomisk förmåga att betala sin del av
reskostnaderna? Det är som om alla föräldrar vore
stadda vid kassa och att de av ren snålhet inte har
betalat reskostnaderna tidigare. Jag vet att så inte
alltid är fallet.
Utskottet beskriver i betänkandet mycket insikts-
fullt alla de kostnader som kan vara förenade med att
utöva umgänge på distans. Det handlar om kostnader
för resa för barnen eller, om barnen är små, kostnader
för både resa och övernattningar. Man säger t.o.m. att
kostnaderna kan vara så höga att de hindrar barnet
från att umgås med den särlevande föräldern.
Den slutsats som regeringen och utskottet drar är
att man löser problemet med att räkna kvotdelar: låg
inkomst - lågt antal kvotdelar, hög inkomst - högt
antal kvotdelar. Men fortfarande skall reskostnaden
på t.ex. 1 000 kr delas mellan föräldrarna.
Om en umgängesförälder lever precis på socialbi-
dragsnormen eller strax över blir även en enda liten
ynka kvotdel fullständigt oöverstiglig. Visserligen kan
denna förälder söka bistånd enligt 6 § socialtjänstla-
gen, men genom den lagändring som trädde i kraft
1 januari 1998 kan inte svaret, om det blir nej, över-
klagas.
Varför skall fattigas barn inte ha rätt att träffa sina
föräldrar? Utskottsmajoriteten har ett svar även på
detta. Ibland kan man fördela reskostnaderna på ett
annat sätt än genom den föreslagna kvotdelningen,
säger man. Man skriver på s. 51: "Utrymme bör så-
lunda finnas för att ta hänsyn även till annat än föräld-
rarnas ekonomiska förhållanden, även om det innebär
att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall
får underordnas andra intressen."
Liknande skrivningar finns, kan jag upplysa kam-
marens ledamöter om, i utlänningslagen där man
säger att barnets bästa ibland får underordnas samhäl-
lets intressen.
Vänsterpartiets stöd för barnkonventionen har
ifrågasätts. Man har menat att vi inte stöder barnens
rätt till båda deras föräldrar. Jag skulle vilja att de
representanter för utskottsmajoriteten som är ansvari-
ga för de här frågorna besvarar min fråga: Vad menas
med att barnets önskan att få träffa en av sina föräld-
rar i vissa fall får underordnas andra intressen? Är
inte detta i strid med barnkonventionen, där vi säger
att alla barn skall ha rätt att träffa sina föräldrar?
Vilka är dessa intressen?
Fru talman! Jag står bakom alla Vänsterpartiets re-
servationer, men för tids vinnande yrkar jag endast
bifall till reservation 26, mom. 34 och reservation 28,
mom. 36.
Jag vill också tala om att vi kommer att stödja
Folkpartiets reservation 37.

I detta anförande instämde Tanja Linderborg (v).

Anf. 131 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att den
världsbild som Tanja Linderborg och Ulla Hoffmann
presenterar är en världsbild som jag delar. Jag hade
inte tänkt att gå in i den debatten men kände att det
var viktigt att få säga detta.
Vad gäller de andra frågorna som Ulla Hoffmann
tog upp är det så att vi i utskottet inte är säkra på
frågorna om umgängesavdrag. Vi är inte säkra på hur
det skall beräknas. Det är just därför som utskottet har
begärt ett tillkännagivande. Vi har diskuterat frågan
med socialförsäkringsutskottet och fått deras synpunk-
ter. Just därför säger vi att detta är en fråga som vi
måste arbeta vidare med.
Efter att vi i riksdagen bestämde att pappor skall
betala lika mycket för alla barnen, oavsett om det är
det första eller det fjärde barnet och oavsett om de bor
tillsammans med barnet eller inte, har vi märkt att
detta system har lyckats ganska bra. Men det har inte
lyckats fullt ut, trots att det finns sanktionsmöjlighe-
ter. Det finns möjlighet att driva in pengarna genom
införsel på lön och annat. Vi måste nog återkomma i
den här frågan, framför allt då den inte hör till lagut-
skottets ansvarsområde utan till socialförsäkringsut-
skottets.

Anf. 132 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Jag tvivlade inte en sekund på att In-
ger Segelström skulle dela Tanja Linderborgs och min
världsbild när det gäller just misshandel av kvinnor
och de förhållanden där män blir misshandlade av
kvinnor.
Jag vill säga att det är alldeles riktigt att vi har
diskuterat den här frågan om umgängesavdrag och
umgängesresor ganska noggrant i socialförsäkringsut-
skottet. Vi har alla ställt oss bakom den idé om avtal
som Centern har kommit fram med. Men dessa avtal,
och det är det som är min poäng, löser ändå inte frå-
gan för de låginkomsttagare som inte har råd. Därför
kan jag säga att jag tycker att det är en ren klasslag-
stiftning som vi nu håller på med.
Det står faktiskt också i betänkandet att det kom-
mer att bli alldeles för dyrt med ett särskilt stöd från
det allmänna till de här föräldrarna. Det måste ju i
konsekvensens namn innebära att vi inte kommer att
se till att alla barn har rätt att träffa båda sina föräld-
rar.

Anf. 133 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag förutsätter med anledning av det
här tillkännagivandet att frågan inte, tror jag, kommer
att hamna hos lagutskottet fortsättningsvis. Frågan går
väl tillbaka till socialförsäkringsutskottet. Då räknar
vi i utskottet med att man skall titta på de här frågor-
na. Det kommer väl tillbaka ett förslag till riksdagen
så småningom.

Anf. 134 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Vi har ju tittat på frågorna i socialför-
säkringsutskottet. Det är det som finns med i det sär-
skilda yttrandet från lagutskottet. Jag vet inte om det
kommer att tillföra något att frågan går tillbaka till
socialförsäkringsutskottet. Där har man ju behandlat
frågan om umgängesresorna för låginkomsttagare på
samma sätt som man gör i lagutskottet. Det är inte
någon större skillnad. Är det så att Inger Segelström
är av en annan uppfattning och tycker att detta är
viktigt, skulle jag uppskatta om Inger Segelström ser
till att utöva påtryckningar eller tala med sina kolleger
i socialförsäkringsutskottet.

Anf. 135 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! När utskottet har behandlat den här
frågan har vi sagt att vi inte har anledning att tycka
något annat än vad som sägs i det yttrande som social-
försäkringsutskottet har ställt sig bakom.

Anf. 136 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Då är det bara så att Inger Segelström
har ställt sig bakom precis den text som står i både
lagutskottets betänkande och socialförsäkringsutskot-
tets betänkande. Det innebär att barn till föräldrar
med låg inkomst inte kommer att kunna träffa sina
föräldrar.

Anf. 137 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag kan i långa stycken instämma i
vad Ulla Hoffmann sade utan att för den skulle resa
mig och instämma i allt. Men mycket av det Ulla
Hoffmann sade talar ju för den lösning som vi i Cen-
terpartiet vill se. Vi vill att man får till stånd samar-
betssamtal på ett mycket tidigt stadium som också tar
in en heltäckande lösning med samförståndsavtal
föräldrarna emellan. Det skulle lösa mycket av det
här.
Sedan förstod jag att det var mig Ulla Hoffmann
åsyftade för att jag hade ifrågasatt Vänsterpartiets tro
på barnkonventionen och att ni står bakom den. Min
tid i det förra replikskiftet med Tanja Linderborg
började ta slut, så jag skall nyansera mig något. Jag
vet att Vänsterpartiet arbetar för barnkonventionen
varmt och ärligt. Men vad jag ville ifrågasätta är hur
detta arbete rimmar med det ställningstagande som ni
har gjort i denna fråga - som just handlar om barnens
rätt till båda sin föräldrar. Ni avslår hela propositio-
nen. Ni mäler alltså ut er mot de andra som i bred
enighet som står bakom just detta att det är barnens
rätt till båda sina föräldrar som skall gälla. Det var
egentligen den frågan jag ville ha belyst.

Anf. 138 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt att vi ställer oss
bakom den diskussion som har varit om samarbetsav-
talen. Vi tycker att det är en bra lösning om man kan
sätta sig ned och diskutera hur umgänget skall se ut
och hur man skall fördela kostnader och inkomster
osv. Men det går inte för de föräldrar där samarbetet
inte fungerar.
Vi menar, och det tycker jag att Tanja Linderborg
var ganska klar över, att nuvarande lagstiftning räck-
er. Vi menar att man inte behöver gå in och lagstifta
om gemensam vårdnad med tvångsmetoder på det sätt
som lagutskottet föreslår. Vi menar att den utveckling
vi ser vad gäller utövandet av gemensam vårdnad
räcker. Vi borde vänta och se.
Vi kan diskutera det här. Agne Hansson hade all-
deles rätt i slutsatsen att det var honom jag vände mig
till när det gäller det här att han ifrågasatte vårt enga-
gemang för barnkonventionen. Då skulle jag faktiskt
väldigt gärna vilja höra Agne Hanssons synpunkter på
det här med resorna och hur man skall klara det.
Låginkomstföräldrar klarar kanske inte att se till
att barnet får rätt. Det står nämligen i punkt tre om
rätten för det barn som är skilt från den ena föräldern
eller båda att regelbundet upprätthålla ett personligt
förhållande till, och direkt kontakt med, båda föräld-
rarna. Där det inte finns ekonomiska förutsättningar
att resa är det omöjligt.

Anf. 139 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Först till det här med att få fram båda
föräldrarnas ansvar för att uppfylla sin plikt när det
gäller umgänget. Där är inte det här förslaget heltäck-
ande på något sätt. Men jag tycker ändå att det har
kommit ett steg på vägen. Man kan alltså tvinga fram
det här mot förälderns vilja om föräldern vägrar um-
gänge. Man kan döma ut en sådan plikt, även om det
naturligtvis inte är en bra lösning att tvinga någon.
Den andra frågan gällde de ekonomiska förutsätt-
ningarna. Där är det ju, som Inger Segelström sade, så
att lagutskottet inte har tagit ställning till de formella
reglerna om hur det skall gå till. Vi har bara fattat
beslut om principerna att man också skall ta delat
ansvar när det gäller t.ex. umgängesresor.
Där ligger sedan utformningen av vilket system
det skall vara - tider och annat - på socialförsäk-
ringsutskottet. Det kommer att beredas och tas fram
beslut i särskild ordning såvitt jag kan förstå. I alla
fall har det inte varit utskottets mening att i de delarna
gå in i detalj. Det måste lösas i annat sammanhang.
Det är naturligtvis självklart att när de ekonomiska
förutsättningarna inte finns måste andra förutsättning-
ar ges så att också sådana föräldrar har möjligheter att
umgås med sina barn - båda lika.

Anf. 140 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Agne Hansson pratar egentligen, låter
det som, om umgängesvägran. Det låter också som att
Agne Hansson säger att det är bra att man kan tvinga
fram umgänge när någon vägrar. Det skulle egentligen
kunna tala för det som jag sade i talarstolen; att Agne
Hansson delar min uppfattning att man skulle kunna
utöva påtryckningar mot de föräldrar som vägrar att
umgås med sina barn.
Om så är fallet tycker jag att det är väldigt posi-
tivt. För det är det som är det stora antalet, alltså de
barn där den ena föräldern vägrar att träffa barnet.
Jag tror också att det är viktigt att man skiljer på
det som vi nu håller på att göra. Vad Agne Hansson
talar sig varm för är det mänskliga umgänget, barnets
rätt till ett mänskligt umgänge. Det stöder vi. Det tror
jag att alla i kammaren vill ha. Men vad vi också
diskuterar är den juridiska bestämmanderätten. Det är
ju det som nu kommer; att den andra föräldern skall få
den juridiska rätten att bestämma över sitt barn.
Jag vill återigen gå in på det här med resorna.
Lagutskottet har inte tagit ställning, säger Agne Hans-
son, Nej, det är alldeles riktigt. Det har kanske inte
lagutskottet gjort. Men jag tycker ändå att det framgår
ganska klart vad lagutskottet menar. Inget hade hind-
rat lagutskottet från att tala om att det anser att denna
fråga borde få en lösning även för de barn där det
finns dåligt med ekonomiska resurser. För det är ju så
att om föräldrarna till de här barnen inte har råd, så
blir det inga resor för barnen.

Anf. 141 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Först yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 4 och 7. Den röstförklaring som här följer avvi-
ker från majoritetens i vårt parti. Det gäller fler i
partiet än jag. Vidare yrkar jag bifall till reservation
37, som jag däremot förutsätter är en partireservation.
Både i den här debatten och i förarbetena till den-
na har alla, och har också haft det - det är jag överty-
gad om - barnens bästa för ögonen. Men vi har dragit
olika slutsatser. Umgängesrätten beskrivs ofta som
barnens rätt. Men vad innehåller den? Jo, den innehål-
ler bara rättigheter för den förälder som inte har bar-
net boende hos sig. Barnet nämns över huvud taget
inte.
Om umgängesföräldern vägrar att umgås kan bo-
endeföräldern ej åberopa något som skulle kunna
kallas för umgängesrätt. Barnet har alltså ingen rätt
till umgänge. Umgängesrätten är oftast en papparätt -
men en föräldrarätt i alla fall. Det är en rätt för föräld-
rarna. Man talar knappt om barnet i det här samman-
hanget. Jag anser att barnet skall ha umgängesrätten.
För föräldrarna är umgänget frivilligt men för barnet
är det en plikt. Umgängesrätten är alltså huvudsakli-
gen en rätt för föräldern.
I de länder nära oss där saken har undersökts visar
forskning och undersökningar att våld, oftast från
mannens sida, bidrar till var fjärde skilsmässa - i
Danmark och England så mycket som till var tredje.
Det är troligen likadant i Sverige.
Umgängesrätten skall värnas men inte som ett
självändamål. Miljöpartiet satsar i budgen
300 miljoner kronor att användas till en höjning av
grundavdraget. Tidigare gällde, som det står i den här
propositionen, 100 kr till umgängesresor. I VÅP:en är
det ändrat.
Vi vet att i över 80 % av fallen kommer man över-
ens om gemensam vårdnad. Men hur ser det ut i de
återstående fallen, där det kan bli fråga om gemensam
vårdnad mot den ena förälderns vilja? Det är med all
säkerhet så att där finns en mycket stor del av fallen
med fysisk och psykisk misshandel samt andra över-
grepp. I hälften av fallen drabbar våldet också barnen.
Regeringen har inte tagit till sig Kvinnovåldskom-
missionens kapitel om kvinnofrid. Denna tas inte på
allvar av regeringen.
De förändringar i rättssystemet som förbättrat
kvinnors rättsskydd och underlättat deras uppbrott
från en besvärlig situation som innefattar våld tillin-
tetgörs om mannen genom sin inblandning tillåts
fortsätta att utgöra ett konkret hot mot både kvinnan
och barnet.
Att växa upp i våldets närhet, som Katarina Wei-
nehalls avhandling heter, är en skakande läsning. Vid
minsta misstanke om våld borde man aldrig döma till
gemensam vårdnad. Även i fråga om umgängesrätten
borde man låta den försiktighetsprincip gälla som
gäller inom miljöområdet - varför inte när det gäller
barn?
Det finns också en bok av Barbro Hindberg,
Barnmisshandel, som även den är en mycket skakan-
de läsning. Minst tio barn utsätts varje år för så svår
misshandel att de dör. När det gäller kvinnorna kan
det växla mellan 30 och 50 om året som dör. Det här
är alltså allvarliga saker.
Det som nu händer anser jag vara en tillbakagång.
Barnets århundrade slutar inte speciellt bra. Regering-
en borde ha uppmärksammat behoven av att förstärka
både barnets rätt och barnets behov av skydd. Det gör
man inte. Det gäller också kvinnokonventionen, som
är tio år äldre än barnkonventionen, men den är inte
så känd. Det står att "män och kvinnor har ett gemen-
samt ansvar för sina barns uppfostran och utveckling,
varvid barnets bästa alltid skall komma i första hand".
Reformförslaget ger varken barnet rätt till umgänge
med en efterlängtad förälder eller skydd mot farliga
föräldrar - bådadera i kontrast till kvinnokonventio-
nen och barnkonventionen.
I Danmark, Nya Zeeland och Australien är chan-
serna till gemensam vårdnad små vid varje misstanke
om våld. Den nya lagen kan öka våldet mot kvinnor
och barn. Misshandlade kvinnor har inte en sådan
styrka att de vågar sätta sig upp mot sin misshandlare
inför rätta eller inför Socialnämnden. Man måste
kanske själv bekosta rättegången om man har en må-
nadslön på över 17 000 kr. Män har ju ofta bättre
ekonomi. Lagen kan mycket väl bli - jag säger alltså
inte att det blir så - ett nytt vapen för män som slår.
Där tycker jag att försiktighetsprincipen skall gälla,
alltså barnets bästa.
De nya förslagen ger inte barnet rätt till umgänge
med umgängesföräldern - oftast fadern, som det vill
träffa. Det får heller inte skydd mot en farlig förälder.
Kvinnojourernas erfarenheter måste vi ta till oss,
för där ser man bottenskiktet i de här fallen. I ett
sammanhang inbjöd vi folk från kvinnojourerna att
komma men man sade: Vi är inte så intresserade av
att gå till Miljöpartiet, för vi vet var ni står. Nej, det
vet ni inte, sade jag, för vi är några som faktiskt inte
står på samma sida som majoriteten i vår riksdags-
grupp, utan vi stöder regeringens förslag.
Om domstolen dömer till gemensam vårdnad mot
den ena förälderns vilja är risken stor att det går ut
över barnen. Det gäller de familjer där skilsmässan är
mest problematisk. Många barn i de här familjerna
lever i utkanten av samhället.
Johanna Schiratzki är forskare och lärare vid Ju-
ridiska institutionen på Stockholms universitet. Fors-
ka först - stifta sedan lagar, är budskapet. Egentligen
har vi i Sverige ingen forskning på det här området
men det är Johanna Schiratzkis önskan att vi lagstifta-
re skall arbeta efter det. Det har vi inte gjort.
I det nya lagförslaget är det fortfarande så att bar-
net inte har rätt till det här umgänget. Också rätten till
skydd saknas. Jag upprepar detta eftersom det är så
viktigt.
Många har blandat ihop umgängesrätten och den
gemensamma vårdnaden. Gång på gång hör jag även
riksdagsledamöter fråga: Skall man inte få träffa sina
barn? Det handlar dock inte om det, utan det handlar
om ifall man skall ha gemensam vårdnad. Detta är
väldigt viktigt.
Inger Segelström säger, och jag tycker att ett så-
dant beslut kan tas, att man inte skall tvinga männi-
skor till samarbetssamtal. Det håller jag med om men
jag tycker inte att man skall kunna döma till gemen-
sam vårdnad. Detta är en mycket viktig sak. Jag hörde
flera personer bara under förra veckan säga: Tack
gode Gud att jag fått klart det här innan den nya lagen
kommer. Det hade aldrig gått igenom senare, utan vi
hade blivit dömda till gemensam vårdnad.
Ingenting har fungerat under två tre år därför att
den andra parten sätter sig emot allt som boendeföräl-
dern försökt göra. Sedan är frågan om socialtjänsten
skall fatta juridiskt bindande beslut. Också där känner
jag tveksamhet men jag kan inte avgöra den saken.
Jag är inte jurist men jag tycker att man inte skall göra
så, utan då kanske det hela måste gå till domstol.
Mörkertalet är stort i detta sammanhang, framför
allt beroende på att den människa som utsatts för våld
inte vågar handla. Det är detta som de våldsbenägna
männen - det är oftast fråga om män - använder sig
av. De får kvinnan att tystna. Kvinnan vågar inte be
om hjälp vare sig hos sin familj eller hos Socialnämn-
den. Att be om hjälp hos en domstol är nästan
oöverstigligt för de här människorna. Dessutom har
de kanske erfarenhet av ett misshandelsmål där de
fick stryka på foten och inte fick detta rätt bedömt.
Birgitta Mellander, en garvad advokat i otaliga
vårdnadstvister, säger: Jag tror inte att gemensam
vårdnad är lösningen. Det kräver att man kan tala med
varandra, och det går ju inte att tvinga föräldrar till
det.
Barbro Sjöqvist säger att de här parterna inte är
jämställda i de fall som jag talar om. Således kan det
bli en fullständig katastrof. Misshandeln har ofta ökat
efter en dom om gemensam vårdnad eller efter en
skilsmässa. Misshandeln blir ännu värre därför att
mannen känner sig ännu mer förfördelad än han tidi-
gare gjorde. Han har ju inte kvar den beroende kvin-
nan men han passar på vid hämtning av barnen.
Jag har talat med en kvinna vars pappa hade miss-
handlat sin hustru - inte barnen, konstigt nog. Det har
följt den här kvinnan hela livet att mamman, som hon
litade på och älskade, blev misshandlad av pappan,
som hon också tyckte om. Det är ju det som är så
svårt.
När det gäller lagstiftning kring barn undrar jag
vem som tillvaratar barnens intressen. Vem utvärderar
hur det går för barnen? Vuxna barn vågar ibland tala.
Kanske skulle man försöka samla barn som i sin
barndom upplevt detta och som nu är vuxna men inte
så gamla att de har glömt vad de upplevt. Kanske är
de i 20- eller 30-årsåldern. Det är ett förslag från mig
att göra på det viset. Tack för ordet!

I detta anförande instämde Kia Andreasson (mp).
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 18.00 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § (forts.) Vårdnad, boende och umgänge
(forts. LU12)

Anf. 142 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! När jag lyssnade på Ragnhild Po-
hanka undrade jag om vi talar om samma proposition
när det gäller förändringar. Jag vill kort läsa upp vad
som står i 15 § i ändringar i föräldrabalken om att det
faktiskt är stora förändringar jämfört med det som
varit tidigare. Den tidigare lydelsen var: Barnets
vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare
eller någon annan som står barnet särskilt nära så
långt möjligt tillgodoses.
Det var den gamla texten.
Den nya texten är helt annorlunda. Den säger så
här: Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder
som det inte bor tillsammans med. Barnets föräldrar
har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som barnet inte bor till-
sammans med så långt möjligt tillgodoses, m.m.
Jag undrar om det är samma proposition vi pratar
om.
Ragnhild Pohanka säger att lagen kan öka våldet
mot kvinnorna. Jag tror inte att det är lagen i sig som
får våldet mot kvinnor att öka, utan det är nog värre
än så. Vad den här lagen handlar om är ju att vi lyfter
fram barnen, och framför allt lyfter vi fram den väl-
digt stora majoriteten föräldrar som kan komma över-
ens. Det är dem vi ger ett instrument.
Vi skriver också väldigt klart att det är uteslutet
med gemensam vårdnad mot en förälders vilja om det
förekommer våld eller trakasserier.
Jag förstår inte riktigt vad Ragnhild Pohanka me-
nar. Det vi gör nu är väl just att vi flyttar fram posi-
tionerna för barnen och klargör att vi inte accepterar
våld vare sig mot kvinnor eller mot barn.

Anf. 143 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Det är samma betänkande vi talar
om. Jag menar att mörkertalet är stort. Hur kan en
domstol se in genom väggarna i husen? Det mesta
sker i skymundan. De flesta är så rädda att de inte
vågar tala ens med sina närmaste. Hur skall man då
kunna hävda sin rätt inför en domstol eller inför so-
cialtjänsten?
Vi vet att våld är inblandat i så oerhört stor pro-
cent av skilsmässorna och att man inte kan ha gemen-
sam vårdnad. Jag förespråkar också gemensam vård-
nad i första hand. Det blir ett mörkertal. Det är ett för
stort ansvar vi som lagstiftare lägger på domarna att
bedöma detta. Har det varit en dom eller anmäld
misshandel kan man naturligtvis få reda på det, men
det mesta av detta försiggår mellan fyra väggar.
Man kan inte gå emot den ena förälderns vilja när
det gäller gemensam vårdnad. Det är det viktigaste.
Det behöver inte ens vara misshandel för att det skall
bli tokigt.
Jag hörde, herr talman, att Inger Segelström sade
att man inte ville använda tvång till samtal ens. Den
åsikten delar jag. Men hur skall man då kunna tvinga
till gemensam vårdnad? Det är en mycket ologisk och
underlig inställning.
Man skulle möjligen säga att man trots det skulle
vilja kunna döma till gemensam vårdnad.
Jag tycker att det är helt ologiskt att inte kunna
tvinga i det ena fallet, men i det andra kunna tvinga
till mycket värre saker.

Anf. 144 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är en liten
grupp som får stöd med den här lagstiftningen. Vi
beräknar att det är ungefär 80 % av föräldrarna som vi
tror skall kunna komma överens, och fler därtill, med
det här stödet av samarbetsavtal som socialnämnden
sedan kan fastställa. Det tycker jag inte är en liten
grupp. Jag tycker att det är en ganska stor grupp.
Precis som både socialutskottet och socialförsäk-
ringsutskottet har skrivit om de här frågorna fastställer
vi mycket klart vår syn på våld. Jag tycker inte att det
råder någon tvekan om vad utskottets syn är när det
gäller att det inte skall förekomma något våld eller
trakasserier i familjen om man skall döma till gemen-
sam vårdnad. Det trodde jag att vi hade klarat ut un-
der timmarna före middagsuppehållet.

Anf. 145 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag har stort förtroende för Inger Se-
gelströms inställning till våld mot kvinnor. Jag tvivlar
inte på att uppsåtet är gott.
Men vi talar ju inte om den grupp där man kom-
mer överens själv. De 82 procenten av skilsmässor
där man kommer överens själv är ju inte något pro-
blem. Dem behöver vi inte tala om. Dem skall vi bara
stödja. Men resten av gruppen, som vi enligt Inger
Segelström inte kan tvinga till samarbetssamtal, skall
man ändå kunna döma till gemensam vårdnad. Det är
helt barockt. Det går inte ihop. Man kan inte göra det
ena och inte det andra.
Dessutom anser jag att om man gör detta mot den
ena förälderns vilja är det barnen som får sitta emel-
lan.
Jag har en helt annan uppfattning när det gäller
barnens bästa. Att vi båda vill barnens bästa, är en
annan sak.
Jag tror naturligtvis att det här är en mycket farlig
väg att gå.

Anf. 146 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Herr talman! Låt mig inledningsvis deklarera - jag
tror att det finns skäl till det efter dagens debatt - att
även jag har samma världsuppfattning som Ulla
Hoffmann i frågan om hur det ser ut med våld mellan
kvinnor och män.
Den här propositionen som har föranlett så myck-
en debatt rör ju frågan om vårdnad, boende och um-
gänge. I socialförsäkringsutskottet har vi av den an-
ledningen haft möjlighet att yttra oss i de frågor som
vanligtvis ligger under våra domäner, nämligen frå-
gorna om umgängesavdrag och umgängesresor. Det är
av det skälet jag har begärt ordet här i dag.
Jag vill inleda med att säga, och jag tror att det
kan vara bra att påpeka, att från socialförsäkringsut-
skottets sida beklagade vi i samband med behandling-
en av underhållsstödet att vi inte fick möjlighet att vid
samma tillfälle också behandla frågor om vårdnad,
boende och umgänge. Det här är ju - det har man
också märkt av dagens diskussion - frågor som är
intimt förknippade med varandra.
När vi nu har fastställt nya regler för underhålls-
stöd och i dag behandlar frågorna om vårdnad, boen-
de och umgänge hackar de litet i varandra. Det kan
kännas som om frågorna är litet i otakt. Det kan finnas
skäl att beklaga detta.
Vi tycker ändå, från socialförsäkringsutskottet, att
det är bra att vi nu har fått en behandling av frågorna
om resekostnader, vilket vi efterlyste i propositionen
om underhållsstöd. I likhet med lagutskottet anser vi
inte att det just nu finns utrymme för ett finansiellt
stöd, inte heller i den utsträckning som Vänsterpartiet
i sin reservation har förordat.
Vi har gjort påpekandet att vi naturligtvis ser
problematiken i den ekonomiskt svåra situationen när
den ena parten inte har ekonomiska möjligheter att
bidra till kostnaderna för umgängesresorna, som
framgår av betänkandet.
Det finns skäl att också understryka det vi sade i
vårt yttrande, nämligen att det inom de samarbetssam-
tal som kan föras kan finnas skäl att väga in en hel-
hetssyn på frågan om vårdnad och umgänge.
Med det kan man på ett sätt säga att det tangerar
frågan om ett helhetsgrepp som Folkpartiet berör i sin
reservation, även om utgångspunkten för den är öns-
kemålet om en annan beräkning av underhållsstödet.
När det sedan gäller frågan om umgängesavdrag
hade vi väldigt många och ingående diskussioner om
detta i utskottet. Frågan är svår, och det har berörts av
flera motionärer och också i debatten här i dag. Hur
skall man beräkna umgänget? Hur skall man möjlig-
göra avdraget? Hur skall man möjliggöra ett umgäng-
esavdrag som inte ytterligare späder på konflikten
mellan föräldrarna? Det har det också varit en stor
diskussion om här i dag.
Frågan är problematisk. Det är naturligtvis så, som
bl.a. Vänsterpartiet har berört, att vardagsumgänget i
dag ofta handlar om att umgänget inleds vid hämtning
på dagis och avslutas med lämning på dagis.
Vad vi ändå har kunnat se i rapporterna om hur de
här frågorna handläggs - vi har haft anledning att vara
ute på många försäkringskassor och diskutera de här
frågorna med handläggare - är att det här är ett områ-
de där det skapas många konflikter. Det gäller t.ex.:
Hur dags hämtades barnet? Hur dags lämnades bar-
net? Var det kanske farmor som hämtade? Var det
någon annan som lämnade? Var har barnet varit?
Skall det verkligen vara ett avdrag för den helg när
barnet egentligen har varit hos någon annan part?
Osv.
Av den anledningen tycker vi att det är mycket
positivt att lagutskottet har lyssnat på våra synpunkter
om att det här behöver vägas in i en bättre helhetsbild
av behovet av något slags avtal kring umgänget, som i
den faktorn också berör umgängesavdraget. Vi fort-
sätter diskussionerna i utskottet och i partierna där. Vi
vet också att man på departementet nu fortsätter över-
synen av underhållsstödet.
Jag vill gärna säga att jag är glad över betänkan-
det, som ger ett tillkännagivande till regeringen med
önskan om en översyn i, som man snällt uttrycker det,
en inte alltför avlägsen framtid. Där skall vi titta när-
mare på hur man kan träffa ett avtal som bättre tar
hänsyn till vilken form av umgänge det är, hur stort
umgänget är och hur det är utformat för att finna en
metod som minimerar de konflikter som är berörda av
just detta område.

Anf. 147 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag instämmer i stort i det Margareta
Israelsson sade. Jag tycker att det är viktigt att vi gör
en översyn. Riksförsäkringsverket har ju varit väldigt
missnöjt med förbehållsbeloppet på 24 000 kr. Det
behöver alltså vara minst 48 000, som det var tidiga-
re, för att de som är särlevande föräldrar skall få någ-
ra pengar att röra sig med.
Förut hade vi 100 miljoner till reseersättning, och
vi har nu ändrat det för att försöka stärka förbehålls-
beloppet i stället, därför att vi tror att det har en större
effekt. Vi tycker att det är viktigt att man har möjlig-
het att träffa sina barn. Man kan ju inte mäta hur
mycket de har umgåtts under den här tiden, när vi vet
att 43 000 ärenden ligger hos kronofogden på grund
av att föräldrar - mest pappor - inte har kunnat betala
avgifterna till barnen. Sedan staplar de sin skuld på
hög.
Jag hoppas att det görs någonting åt det här, inte
bara en översyn utan också att förbehållsbeloppet
snabbt ändras. Det är en ganska enkel sak, såvitt jag
förstår. Det gick i alla fall väldigt snabbt att minska
det till hälften - det var gjort på någon månad.

Anf. 148 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! För klarhetens skull kanske det finns
skäl att säga att riksdagen aldrig har beslutat om ett
förbehållsbelopp på 48 000 kr. Däremot var det från
början en ambition att propositionen skulle kunna
utformas så, men det statsfinansiella läget möjliggjor-
de då inte detta.
Den översyn som föreslås i det betänkande som vi
nu diskuterar rör närmast frågan om umgängesavdrag
och den delen av underhållsstödet. Den andra översy-
nen kan säkert komma att tangera frågan om förbe-
hållsbeloppets storlek.
Eftersom Ragnhild Pohanka nu begär replik vill
jag ställa en fråga till henne om något som är litet
förvånande. Precis som Ragnhild Pohanka redogjorde
för här, har Miljöpartiet tidigare hävdat att umgänges-
resor var det som man ville skapa utrymme för. Men
sedan har man bestämt sig för att pengarna i stället
skall gå till att öka förbehållsbeloppet. I det här be-
tänkandet från lagutskottet har ju Miljöpartiet bestämt
sig för att stödja den motion från Vänsterpartiet där
man vill ge två umgängesresor. Då undrar jag: Vilken
ståndpunkt är Miljöpartiets? Är det den som har häv-
dats i socialförsäkringsutskottet, eller är det den som
ligger här i lagutskottets betänkande?

Anf. 149 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Med anledning av propositionen i
höstas lade vi 100 miljoner kronor till resor. Efter
vårpropositionen har vi nu ökat det till 300 miljoner
kronor. Det är där skillnaden ligger. Det som står i
detta betänkande är alldeles riktigt. Det är bara det att
vi ökar bidraget när tilläggspropositionen kommer.
Vårt förslag är nu att pengarna skall läggas på förbe-
hållsbeloppet. Man kan naturligtvis diskutera det, och
vi är öppna för en sådan diskussion. Om vi hade haft
100 miljoner till hade vi lagt det så.

Anf. 150 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! Låt mig då för klarhetens skull fråga
en gång till: Är det då så att de 300 miljoner kronor
som är lagda på området underhållsstöd för att öka
beloppet där skall gå till att öka förbehållsbeloppet?
Eller skall det, som ni har yrkat här i reservation 28,
gå till två fria umgängesresor per månad?

Anf. 151 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det är alltid litet lättare att debattera
med en kamrat från utskottet, därför att vi vet ju vad
vi har sagt i debatterna tidigare. Men när Margareta
Israelsson säger att det är så besvärligt att ändra ka-
lenderdygnsberäkningen, från att det är den faktiska
tiden som gäller, vill jag ändå påstå att diskussionen
om huruvida det var farmor som hämtade, när barnet
hämtades osv. förekommer redan i dag med gällande
regler. Det kan inte vara en orsak till att man inte skall
ändra beräkningen. Däremot kan en orsak vara att det
blir administrativt dyrt. Jag skulle då vilja hävda att
mot de administrativa kostnaderna står rättvisedraget,
som jag tog upp tidigare.
Vad gäller umgängesresorna är det alldeles riktigt
att samarbetsavtalet, som vi enades om i utskottet på
initiativ av Centern - jag säger det igen trots att Agne
Hansson inte är här - är utomordentligt. Men det löser
bara de problem där man kommer överens och inte
problemen för de föräldrar som inte har pengar, där
det inte blir några resor för barnen.
Därför skulle jag vilja höra hur Margareta Israels-
son ser på just det som lagutskottet har skrivit, som
inte vårt utskott har skrivit, nämligen att det ibland
kan innebära att barnets intresse av att träffa en föräl-
der i vissa fall får underordnas andra intressen. Hur
ser Margareta Israelsson på den skrivningen?

Anf. 152 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! Det är riktigt att de administrativa
aspekterna inte förändras om man ändrar kalender-
dygnsberäkningen. Jag uttryckte mig säkert dåligt om
det. Men det är ändå så att det är diskussionerna över
huvud taget om att ha den här typen av avdrag som vi
vill komma ifrån. Vi har i utskottet haft någon form
av samsyn om att det här skulle kunna vara, som Ulla
Hoffmann säger, en väg för att finna en bättre lösning
på hur man utformar umgängesavdraget, så att det kan
bli tydligare om det är ett umgänge eller inte.
När det sedan gäller resorna vill jag säga att vi
efter de mycket viktiga påpekandena i vänstermotio-
nen var väldigt klara över att det är ett problem om
den ena parten inte kan bidra. Vi tyckte att det var
viktigt att vi markerade det i vårt yttrande.
Vad vi i övrigt har sagt är att vi inte i dag anser att
vi har ekonomiska medel att lägga på umgängesresor-
na.
Det kanske finns skäl för mig att också säga att jag
tycker att det är synd att vi inte i vänstermotionen får
en närmare redogörelse för hur utformningen är tänkt.
Det är klart att man som parti måste ha möjligheten
att vara något vag när man antyder en ny modell.
Jag kan också se problem med att generellt säga
att de fria resorna skall inkomstprövas. Då blir det
genast diskussion om vilka inkomster det gäller, vilka
avstånd det gäller, om det gäller flyg eller tåg och om
det gäller inrikesresor eller utrikesresor. Den diskus-
sionen är ju faktiskt avhängig av kostnaderna.

Anf. 153 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Margareta Israelsson och jag är helt
överens om att det är ett problem. Vi har ett problem.
Vi har i vår motion pekat på en väg. Vi har i en tidi-
gare motion pekat på en annan väg. Vi försöker se
möjligheterna till en lösning. Vi börjar inte med att
sätta oss ned och diskutera hur många mil det skall
gälla och om det skall gälla tåg, buss eller flygplan.
Vi ser bara att det är ett problem som vi måste lösa.
Det drabbar de barn vars föräldrar inte har möjlig-
het att se till att barnen får träffa den andra föräldern.
Det står i strid med barnkonventionen, där det sägs att
alla barn skall ha rätt att träffa sina föräldrar.
Jag skulle önska att Margareta Israelsson kunde
säga så här: Vi tar upp denna fråga. Vi skall fortsätta
att diskutera därför att jag som socialdemokrat ser att
det är ett problem.

Anf. 154 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att vi alla kan vara överens
om att detta är ett problem. Men om vi skall gå in och
göra förändringar och anslå medel för umgängesresor
måste vi också först ha bestämt oss för att vi inte
hittar en annan väg ur problemet. Jag vill nog gärna
först och främst se om det finns en möjlighet att lösa
frågan under de resonemang som vi för om stödet i
övrigt.
När det gäller resorna har vi nu också markerat att
vi i första hand skall se vart vi når genom den nya
beräkningen av gemensamt ansvar. Vi måste se ett
utfall av detta för att kunna föra en diskussion om hur
det i övrigt skulle vara möjligt att komma vidare.
I dag har vi inte inställningen att det finns skäl att
anslå medel till dessa resor.

Anf. 155 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Det har fallit på min lott att ta upp en
del av de ekonomiska frågorna. De är, som vi hörde
här senast, väldigt väsentliga i detta betänkande.
Låt mig säga att barnets bästa är utgångspunkten
för Folkpartiets syn på propositionen om vårdnad,
boende och umgänge. Så var det också när det gällde
ställningstagandet till underhållsstödets utformning.
Alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Lagutskottet
beskriver på många ställen bra vad som är viktigt för
att skapa en lagstiftning som så långt som möjligt ger
barnen denna rätt, men det räcker inte.
Herr talman! Margareta Israelsson tar upp dessa
frågor och diskuterar dem med mina kamrater i soci-
alförsäkringsutskottet. Det är inte så enkelt att man
bara kan diskutera hur kalenderdygnsutformningen
skall beräknas, hur umgängesresorna skall beräknas
osv. Det räcker inte. Regeringen tänkte spara 1 mil-
jard på underhållsstödet, men vi vet i dag att det inte
blev så. Vi vet att det, precis som Ragnhild Pohanka
säger, finns ett stort antal ärenden hos kronofogden
gällande föräldrar som inte har kunnat betala sina
underhåll. Kronofogdarna gör heller inget åt det. Det
är en mycket vidare fråga.
Det är sant som det har sagts att socialförsäk-
ringsutskottet har behandlat frågorna om underhålls-
stödets utformning. Folkpartiet har haft och har fortfa-
rande en annan uppfattning än majoriteten, inte minst
därför att den beslutade utformningen är orättvis,
skapar ett antal konflikter mellan föräldrarna och ökar
administrationen hos försäkringskassorna. Den ger
kronofogdemyndigheterna en uppsjö av ärenden som
enligt denna lag skall leda till indrivning, men som
kommer att ligga som passiva ärenden därför att kro-
nofogdarna utgår från ett existensminimum som är
högre än många av de belopp som försäkringskassor-
na har beslutat skall drivas in.
Otaliga är de brev som vi i socialförsäkringsut-
skottet fått från såväl kvinnor som män om de pro-
blem som det nya underhållsstödet har skapat, och
otaliga är kontakterna. Herr talman! Finns det någon i
denna kammare som tror att ett system som både av
de underhållsskydliga och av försäkringskassorna
anses orättvist, och som dessutom gör att människor
som inte har ekonomiska möjligheter att betala beslu-
tat underhåll beläggs med betalningsanmärkningar i
åratal, gagnar barnen? Det är givetvis inte så. Det
gagnar inte barnen.
Vi kan vara helt överens om att alla föräldrar har
ett gemensamt ekonomiskt ansvar för sina barn. Men
då måste man ha en lagstiftning - det gäller både den
lag vi har och den vi tänker fatta beslut om här - som
är så förankrad i verkligheten att den tar hänsyn till de
andra lagar och regler som vi har i vårt samhälle.
I regeringens förslag, som behandlas i dag, före-
slås att den förälder som barnet bor hos skall ta del i
de resekostnader som kan uppkomma i samband med
att barnet umgås med den andra föräldern. Herr tal-
man! Det är som upplagt för ytterligare tvister mellan
föräldrarna, och det går också ut över barnen. Som ni
har sett i betänkandet säger Folkpartiet nej till den
modellen. Vi anser att hänsyn till resekostnader skall
tas i samband med att föräldrarnas ekonomiska skyl-
digheter gentemot barnet fastställts. Därmed tas ett
helhetsgrepp om de samlade kostnaderna.
I betänkandet behandlar utskottet, som har sagts,
socialförsäkringsutskottets synpunkter om de fördelar
som kan ligga i att mer heltäckande avtal mellan för-
äldrarna kan åstadkommas. Utskottet ger med anled-
ning av bl.a. Folkpartimotionen och Centermotionen
regeringen detta till känna. Man påpekar också beträf-
fande en översyn av reglerna om underhållsstöd att
utskottet förutsätter att regeringen återkommer till
riksdagen med erforderliga förslag om det vid bered-
ning av Riksförsäkringsverkets rapporter framkommer
omständigheter som visar att det föreligger ett behov
av att åstadkomma förändringar.
Jag vill, herr talman, fråga utskottets talesman om
tillkännagivandet med anledning av bl.a. folkpartimo-
tionen innebär att våra krav kommer att tillgodoses
fullt ut. Blir det en översyn om Riksförsäkringsverkets
tredje rapport visar att det har skapats ett orimligt
system? Det är orättvist och administrativt tungt, det
ger betalningsanmärkningar i passiva ärenden som
ligger hos kronofogden osv. Det finns en lång serie
skäl.
Vi som finns här från socialförsäkringsutskottet,
och flera med oss, ser med oro på utvecklingen av
underhållsstödet och därtill kommande lösningar vad
gäller umgängesresorna, på hur kalenderdygnsberäk-
ningen skall göras osv.
Jag har vid ett flertal tillfällen gjort klart för soci-
alförsäkringsministern att något måste göras. Riksför-
säkringsverket har pekat på ett stort antal åtgärder
som måste vidtas, vissa kan göras omgående, andra
måste skjutas på framtiden. Försäkringskassorna är
oroliga för att ingenting sker. Jag hälsar därför med
tillfredsställelse att lagutskottet nu, som jag ser det,
tar ett helhetsgrepp på det här problemet.
Barnets bästa får inte spolieras av att lagstiftning-
en är orimlig och skapar onödiga kontroverser. Barnet
har alltid rätt till båda sina föräldrar. Måtte regeringen
nu samla sig till en genomgripande översyn av detta.
Folkpartiets enkla filosofi är att när regeringen inte
vill erkänna att den rättvisare modell som Folkpartiet
krävde hade varit till större gagn för barnen kanske vi
i stället får gå den här vägen, via de synpunkter som
lagutskottet har fört fram. Jag förutsätter att man tar
det på mycket stort allvar. Margareta Israelsson an-
tydde att man möjligen kan göra det här. Vi har i alla
fall ett önskemål om att man gör en sådan översyn och
kommer med förslag till förändringar ganska omgå-
ende.
Herr talman! Jag har inget yrkande utöver det som
Kerstin Heinemann har framfört, utan jag noterar bara
med glädje att lagutskottet har tagit detta initiativ,
som jag förutsätter kommer att leda till ett gott resul-
tat.

Anf. 156 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! Det bär mig egentligen emot att
fresta på kammarens tålamod genom att förlänga
diskussionen i socialförsäkringsutskottets behandling
av ett annat ärende, som nu inte är uppe till behand-
ling.
Jag vill ändå säga till Sigge Godin att vi i utskottet
har varit överens om - och också markerat det i flera
betänkanden - att i frågan om underhållsstöd invänta
de rapporter som Riksförsäkringsverket har avgett och
den översyn som nu sker på departementet. Detta är
också precis vad lagutskottet har uttalat. Därvidlag
finns inga skillnader i synsätt mellan socialförsäk-
ringsutskottet och lagutskottet, tvärtom. Lagutskottet
har gjort är samma sak som vi. Vi har dessutom mar-
kerat och fattat beslut om förändringar, och vi invän-
tar besked från departementet om hur dessa skall
genomföras.
Jag skall avslutningsvis också närmare beröra den
fråga vi diskuterar i dag, dvs. vårdnad, boende och
umgänge. Det är litet konstigt att Sigge Godin och
Folkpartiet säger att det blir ett problem när man inför
umgängesresorna skall ta hänsyn till båda parternas
inkomster, eftersom det då är upplagt för nya tvister.
Som jag har läst Folkpartiets motioner är er önskan att
hela frågan om underhållsstöd skall bygga på bägge
parternas inkomster. För mig hade det därför närmast
varit naturligt att Folkpartiet hade uttryckt sin till-
fredsställelse med att det kommit ett förslag som går i
den riktning ni önskar.

Anf. 157 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att Margareta Israelsson har
missförstått mig. Vad Folkpartiet säger är att hela
beräkningen, inte bara vad gäller umgängesresorna
utan underhållsstödet som helhet, skall göras vid ett
och samma tillfälle. Det är det som är Folkpartiets
finess. Då slipper man kontroverser ett antal gånger.
Precis som Ulla Hoffmann har konstaterat finns det
dessutom ett stort antal människor som över huvud
taget inte klarar av detta rent ekonomiskt. Om man
har som huvudinriktning att det är barnens bästa som
är avgörande totalt sett, kan man inte göra det enkelt
för sig och tala om en sak i dag och en annan sak en
annan dag, utan man måste se helheten.
Försäkringskassan i Göteborg säger att 75 % av
dem som begär anstånd tjänar under 150 000 kr per
år. Det är alltså inga höginkomsttagare vi talar om,
utan vi talar om människor som på grund av arbets-
löshet och annat sitter väldigt illa till ekonomiskt. Då
måste man klara av det här vid ett och samma tillfälle.
Det är Folkpartiets modell.

Anf. 158 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tar gärna en debatt med Sigge
Godin kring många andra frågor i den intressanta
rapporten från Göteborgskassan, som ju också tar upp
en hel del andra frågor.
Tillbaka till just frågan om resorna. Det lagutskot-
tet skriver är ju just att det skall vara fråga om en
helhetslösning när det gäller umgängesresorna. Det
var det vi från socialförsäkringsutskottet yttrade oss
om.
Låt mig, herr talman, för klarhets skull läsa in-
nantill på s. 52 i betänkandet. Efter konstaterandet av
det problem som uppstår om en förälder inte ekono-
miskt kan bidra skriver lagutskottet:
"Socialförsäkringsutskottet delar emellertid regering-
ens uppfattning att något finansiellt stöd inte kan
komma i fråga. I socialförsäkringsutskottets yttrande
påpekas vidare att man inom ramen för samarbetssam-
talen" - det handlar väl om helhetssynen - "kan låta
denna fråga vägas in i ett avtal med beaktande av alla
övriga frågor."

Anf. 159 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Vi har i vår reservation i den här frå-
gan väldigt klart redovisat hur vi ser på det här. Det är
bara att läsa innantill i reservationen i betänkandet
eller i Folkpartiets motion, där det också klargörs vad
det hela handlar om. Samarbetssamtalen är faktiskt en
åtgärd som kommer efter det att försäkringskassan har
reglerat vilket underhållsstöd som skall betalas och på
vilket sätt det skall gå till. Det ena är alltså inte på
något sätt kopplat till det andra. Det är därför vi vill
ha en helhetssyn på det här, för annars blir det slit-
ningar gång efter annan. Det drabbar barnen, och det
vill vi inte vara med om.

Anf. 160 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Sigge Godin har frågat mig vad jag
tycker om det resultat som kommer att komma fram
av tillkännagivandet. Men, herr talman, om vi i lagut-
skottet redan nu hade resultatet av de analyser vi
efterfrågar i tillkännagivandet, då hade vi behandlat
det i lagutskottet. I dag har vi inte det resultatet, och
det är ju därför vi tar det här initiativet.

Anf. 161 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Inger Segelström gör det litet lätt för
sig. Utskottet tycker någonting, och sedan gör man ett
tillkännagivande. Det är ändå regeringen som måste
komma med ett förslag. Då skall man skriva vad man
tycker och hur man tycker att helheten skall hanteras.
Ni skriver i texten att Folkpartiet tillgodoses - texten
är faktiskt litet grumlig, och det är inte så himla lätt
att förstå vad som sägs. Innebär det ni skriver att hela
det krav som Folkpartiet ställer kommer att tillgodo-
ses, eller är detta bara en dimridå ni lägger ut för att
komma undan? Eller är det så att ni helt och fullt
ställer upp på Centerns och Folkpartiets krav och
begär ett nytt förslag om helheten från regeringen?

Anf. 162 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vet inte om jag en gång till skall
upprepa det jag sade. Om vi visste vad resultatet av
ett tillkännagivande skulle bli, hade vi behandlat det,
men vi vet det ju inte. Vi har tittat på det yttrande vi
har fått från socialförsäkringsutskottet. Med utgångs-
punkt i den kompetens vi har i lagutskottet har vi
sedan sagt att det här inte är vårt område men att vi
inte är nöjda med det förslag som har kommit. Vi har
därför lyssnat på sakutskottet, socialförsäkringsutskot-
tet, och sagt att vi vill att man ytterligare tittar på den
här frågan. Om vi i lagutskottet redan hade alla svaren
på bordet skulle vi inte behöva göra det här.

Anf. 163 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Om Inger Segelström ville besvara
min fråga! Tillgodoser ni yrkande 8 i Folkpartiets
motion, som kräver ett tillkännagivande om att ett
annat system för kostnadsfördelning mellan särlevan-
de föräldrar bör komma till stånd? Tillgodoser ni
detta? Jag behöver bara ha ett svar, ja eller nej, så är
jag nöjd.

Anf. 164 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Låt mig börja med att välkomna da-
gens beslut. Det är ett viktigt steg framåt för barnets
bästa. Och det måste alltid vara detta, vilket både
propositionen och utskottet framhåller, som styr frå-
gor om vårdnad, boende och umgänge.
Som Dagens Nyheter skrev i en ledare i förrgår är
det föräldrarna - den ene eller båda - som bestämmer
om en familjs upplösning. Barnet kan ofta inte hävda
sin rätt, om den skulle gå på tvärs med föräldrarnas
vilja. Därför kan barnets rätt, när föräldrar inte kan
komma överens och samhället måste ta ställning för
barnets skull, göra ont för den ene eller för båda av
föräldrarna. Ändå kan det fortfarande handla om
barnets rätt, eller just då vara precis barnets rätt.
Jag tror ingen här blundar inför att det kan finnas
mycket elände i en parrelation. Då gäller det att på
olika sätt stötta de inblandade - inte minst för barnens
skull. I bästa fall kan det förhindra att förhållandet
utvecklas dit där separation är den enda utvägen.
Det förekommer också våld i parrelationer, inte
minst när något börjar gå snett. Kanske beror det på
att så starka känslor ofta är invävda i en parrelation.
När det gäller fysiskt och sexuellt våld, vilket allra
oftast drabbar kvinnan i relationen, måste samhället
vara tydligt och beslutsamt i sin reaktion - också, och
inte minst, för barnens bästa.
Emotionellt våld, känslokyla eller isande tystnad
kan lämna minst lika svåra sår, både hos partnern och
hos barnen. Här är det inte lika självklart att kvinnor
drabbas till lika dominerande del. Här är av naturliga
skäl samhällets möjligheter att reagera mycket mer
begränsade. Resultatet kan dock lika ofta vara att
parrelationen spricker.
Att bryta upp en relation är sällan smärtfritt. Det
är något som går sönder. Sällan är man som människa
mer sårbar och sårad än då. Det gäller kvinna som
man. Det är knappast att förvänta att alla ställningsta-
ganden eller reaktioner skall vara rationella eller
objektiva, inte minst gentemot den andre partnern.
Därför är bilden av situationen, bilden av de egna
motiven och partnerns, inte densamma som partnerns,
utan att vare sig den ene eller den andre har vare sig
fel eller rätt. Detta gäller naturligtvis också i många
fall där föräldrarna tillsammans klarar av att sköta
brytningen på ett sätt som tar hänsyn till barnets bästa.
Verkligheten är således inte alltid så vacker som
vi skulle önska. Därför måste barnets bästa stå i sam-
hällets fokus, inte rättvisa gentemot föräldrar. Men
eftersom ett barn har rätt till både pappa och mamma
måste samhällets grundregel och presumtion vara
gemensam vårdnad, och där detta inte är lämpligt för
barnets bästa att ta särskild ställning då. Det kan inte
vara tvärtom, när man skall reglera hur det normalt
sett skall vara.
För barnet och dess rätt till både pappa och mam-
ma är det naturligtvis ointressant om pappa och
mamma varit gifta, samboende eller aldrig levt till-
sammans. Nej, det är inte ens intressant vem som gått
upp på natten när barnet gråter, vem som sköter dis-
ken eller vem som hämtar på dagis - hur mycket
synpunkter vi än kan ha på det från jämställdhetssyn-
punkt.
Detta kan givetvis ha sin betydelse för relationen
mellan pappa och mamma och i sin tur för barnets
välbefinnande. Men för barnets rätt har det ingen
betydelse. Det är ingen belöning åt en skitstövel - det
är barnets rätt! Därför bör naturligtvis regeln alltid
vara gemensam vårdnad, så snart frågan om faderskap
är fastställd. Här återstår det flera steg för majoriteten
att ta - för barnens skull. Och de stegen lär dröja - det
står klart när man lyssnar till Inger Segelström i da-
gens debatt.
Herr talman! Vänsterpartiet följer i sin partimotion
upp den försåtliga retorik som bl.a. ROKS försökt
använda för att få regeringen att inte lägga fram det
här lagförslaget. Förstår man den fulla innebörden av
detta? Inser man signalen som ges? I ett sådant
könsperspektiv gör sig en mycket stor del av pappor-
na skyldiga till fysiskt och sexuellt våld, vilket gör
dem olämpliga att dela vårdnaden - här tvekar man
inte att komma med svepande uttalanden. Umgänges-
sabotage mot separerade pappor är däremot något
som bara "sägs" utövas.
Det vore mig fjärran att förneka eller förtiga det
fysiska eller sexuella våld som drabbar kvinnor och
barn, inte minst inom familjen. I min motion med
anledning av kvinnofridspropositionen föreslår jag
ytterligare stöd till drabbade kvinnor. Men det är inte
hela verkligheten. Det finns fler sätt på vilka männi-
skor beter sig oacceptabelt mot varandra, och det
drabbar ibland faktiskt också män. Ett jämställdhet-
sperspektiv leder därför rimligtvis inte till att samhäl-
let alltid tar ställning eller konstruerar lagstiftningen
till kvinnans fördel. Det är i varje fall inte givet för
barnets bästa.
Herr talman! Även om jag delar uppfattningen att
lagstiftningen inte skall styras av jämställdhetsskäl
utan av barnets bästa, finner jag det inte orimligt att
titta på hur lagstiftning och tillämpning fungerar ock-
så i ett sådant perspektiv. Där det inte sker till barnets
nackdel kan det vara bra för såväl mamma som pappa.
Lika litet som någon annanstans i samhället tror
jag att jämställdhet här betyder exakt lika fördelning.
Men att vi i dag har så många fler manliga professorer
än kvinnliga är nog enligt de flesta bedömare ett ut-
slag av det gamla manssamhällets kvardröjande vär-
deringar och mekanismer. På samma sätt är det knap-
past en tillfällighet att män i så många färre fall
tilldöms vårdnad i vårdnadstvister - när de över hu-
vud taget finner det lönt att utmana gängse föreställ-
ningar om mammans företräde.
I så känsliga frågor, som har att göra med samlev-
nad och separation, måste de inblandade ges största
möjliga trygghet och tilltro till dem som skall hjälpa
dem igenom processen. I många sammanhang anses
det i dag vara en självklar rättighet - jag anser det -
för kvinnor att ha tillgång till kvinnliga samhällsföre-
trädare i utsatta situationer. I dag anses det inte heller
orimligt att en kvinna begär det. I de sammanhang där
familje- och vårdnadsfrågor hanteras råder det en
kvinnlig värld. Många män uppfattar sig som slagna
på förhand i den situationen och avstår ibland t.o.m.
från att köra ett förlorat race.
Hade det varit kvinnor som befunnit sig i ett så-
dant underläge i vårdnadstvister skulle utskottet med
stor sannolikhet inte ha gått förbi dessa frågor med
lika allmänna skrivningar i mom. 13. Så långt har vi
ändå kommit i kampen för jämställdhet, även om det
är långt kvar. Och hade kvinnor i en så utsatt situation
som separation och vårdnadsproblem varit tvungna att
möta en så dominerande enkönad manlig miljö skulle
vi ha krävt krafttag. Det gör inte utskottet i mom. 4.
De män det rör finner det inte mödan värt att
väcka löje eller besvär med att begära också en man-
lig samtalsledare när sådan inte finns. Att vi har långt
kvar tills dess att samhället också ser brister i jäm-
ställdhet för män visar utskottet tydligt när det i sina
skrivningar lämnar folkparti- och miljöpartimotioner i
dessa avseenden utan större intresse. Precis som hit-
tills när det gäller kvinnor är det inte illvilja utan brist
på insikt.
Herr talman! I fråga om vårdnad skall barnets
bästa stå i fokus. Utskottets förslag är viktiga om än
inte tillräckliga. Vänsterpartiets könsmaktsperspektiv
är kanske i god tro. Men vad är det för signaler som
samhället skulle sända ut till pappor, mammor och
barn med detta perspektiv? Det finns goda skäl att
uppmana många pappor att ta ett större ansvar för
barn, familj och hem än vad de gör i dag och för sam-
hället att underlätta och understödja detta. Men med
detta könsmaktsperspektiv ligger det faktiskt inte så
långt bort att fråga sig om samhället över huvud taget
kan ta på sig att medverka till att män i så stor ut-
sträckning lämnas ensamma med barn och kvinnor.
Herr talman! Jag sade tidigare efter att ha lyssnat
på Inger Segelström att det här nog är vad regeringen
orkar med, trots att hon hänvisar till en stegvis refor-
mering. I varje inlägg i dag har hon med skärpa visat
vilken världsbild hon egentligen företräder. Jag har
noterat följande uttryck:
Om man är en bra och ansvarsfull pappa. Visst -
är alla mammor det?
Om alla pappor tar ett större ansvar. Visst - gäller
det bara dem?
Grunden är att män inte skall misshandla kvinnor.
Självklart - vad gäller för kvinnor som misshandlar?
Det skall bli möjligt att stoppa de farliga pappor-
na. Självklart - och farliga mammor, då?
Jag känner oro inför varje kvinna som blir miss-
handlad. Jag med - också för varje man.
Jag hoppas vi får fler män som deltar i vardagsli-
vet. Tänk vad bra det vore - gör alla kvinnor det?
Jag hoppas papporna ville ställa upp mer. Visst.
Inger Segelström säger att hon delar Vänsterns
världsbild, och det står helt klart. Men finns det något
mer i den världsbilden? Är det bara männen som
förbryter sig och som försummar? Inte en gång har
Inger Segelström ansett det befogat att uttala sig om
de män - och de finns - som också råkar illa ut i par-
relationer, vårdnadstvister och umgängessabotage och
som går under. De finns inte i hennes världsbild. Hon
delar egentligen den skräckbild som i vintras, med
ekonomiskt stöd från regeringen, spreds av de mest
uttalade motståndarna till dagens beslut. Där verkar
kraften ha tagit slut.
Jag tror inte Yvonne Ruwaidas världsbild saknar
något av det som har framgått i den här debatten. Men
den innehåller mycket mer. Jag delar hennes världs-
bild.
Herr talman! Jag avstår för tids vinnande från att
yrka bifall till motionsyrkandena under mom. 4 och
13 och nöjer mig med att yrka bifall till reservationer-
na 21 och 38.

Anf. 165 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det var ett mycket intressant anfö-
rande av Lennart Rohdin. Det hade han redan i hissen
talat om att det skulle bli, så jag visste det.
Lennart Rohdin tar upp många olika delar i sitt an-
förande, men jag skulle vilja säga att huvudstråket i
det är att vi i Vänsterpartiet och även Inger Segel-
ström inte har lyssnat på rätt sida. Vi har alltså vänt
oss åt fel håll. För Vänsterpartiets del handlar det om
att vi har lyssnat för mycket på ROKS och därför har
vi tagit ställning på det sätt som vi har gjort. Eller
också har vi handlat i god tro, som Lennart Rohdin
också sade. Att det skulle vara på det viset att vi har
olika politiska åsikter om hur saker och ting skall
lösas har inte fallit Lennart Rohdin in. Han tror att vi
har tagit ställning för det ena eller det andra. Vi har
bestämt oss för att vi skall sätta barnens bästa i cent-
rum.
Vi har kommit så långt att det i 82 % av alla för-
hållanden är gemensam vårdnad. Föräldrarna löser
tillsammans detta på ett bra sätt. Det är 18 % det
handlar om nu. Där skall vi kunna tvinga en förälder
att mot sin vilja dela vårdnaden med en människa som
hon kanske är livrädd för. Jag pratar om våld. Vi har
just konstaterat att det är 4 % av männen som miss-
handlas av kvinnor, medan det är 86 % av kvinnorna
som misshandlas av män. Sådan är misshandelsfre-
kvensen. Vi talade ju om Yvonne Ruwaidas världs-
bild.
Jag får en känsla av att det Lennart Rohdin gör är
att han blandar ihop den juridiska gemensamma vård-
naden med barnens rätt till båda sina föräldrar. Jag
har ingen annan åsikt än att barn har rätt till båda sina
föräldrar. Men man skall inte blanda ihop det med
den juridiska gemensamma vårdnaden.

Anf. 166 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det kan alltid diskuteras vem man
har lyssnat till. Men jag kan konstatera att Yvonne
Ruwaida och jag mycket tydligt påpekar att det före-
kommer väldigt mycket oacceptabelt fysiskt och sex-
uellt våld mot kvinnor och barn i familjerna. Det
förekommer också män som råkar illa ut i de här
sammanhangen.
När jag lyssnade, inte minst på regeringspartiets
företrädare i den här debatten, hörde jag att det var
den ena bilden av de två bilder som vi har redovisat
som presenterades. När det gäller de problem som
män möter i de här situationerna - kvinnliga samtals-
ledare, att väldigt sällan få vårdnaden när vi har vård-
nadstvister, ungefär samma sneda fördelning som
kvinnor drabbas av i många andra sammanhang -
nämns inte detta. Det är inte intressant att ta upp.
Vi vet att väldigt många parrelationer och äkten-
skap upplöses. Om man sprider bilden att en väldigt
stor del av de relationer som upplöses beror på man-
nens missbruk, fysiska och sexuella våld mot kvinna
och barn - jag tror alltså inte på detta - och man me-
nar att det skulle vara på det sättet, måste man ju fråga
sig om man över huvud taget kan ta risken att i så stor
utsträckning låta män vara ensamma med barn och
även med kvinnor i de här sammanhangen. Jag menar
att verkligheten tyvärr är sådan att människor far illa
av olika skäl, både män och kvinnor. Män och kvin-
nor gör sina partner illa. Det är den helheten som är
min världsbild, inte att det bara är män som förbryter
sig och försummar.

Anf. 167 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Låt mig då säga att jag inte tror att
det är någon i den här kammaren som har bidragit till
att sprida en bild av att det i alla de fall där kvinnor
och män skiljer sig beror på att kvinnorna är utsatta
för sexuella övergrepp eller misshandel. Det vi talar
om här är 18 % av de skilsmässofall som finns. Vi
pratar inte om 100 %. I 82 %, jag upprepar det, har
man gemensam vårdnad. Men i 18 % av fallen, och
det är dem vi talar om, förekommer det enligt den
forskning som föreligger misshandel av kvinnan. Det
är en av anledningarna till att kvinnorna inte vill ha
gemensam vårdnad.
Jag tror inte att Lennart Rohdin egentligen går
emot det, utan det Lennart Rohdin saknar är att vi
andra kanske skulle ha lyft fram pappornas roll som
mycket viktigare än vi har gjort i dag. Men det hand-
lar inte om papporna. Det handlar egentligen inte om
mammorna heller. Det vi diskuterar i dag är barnens
rätt till båda sina föräldrar och hur vi bäst skall kunna
lösa det. Då är frågan: Löser vi det bäst med en obli-
gatorisk gemensam vårdnad, alltså en gemensam
vårdnad mot en förälders vilja, eller kan vi klara det
med den lagstiftning vi har i dag?
Lennart Rohdin hävdade också att vi hade mycket
svepande formuleringar när det gällde umgängessabo-
tage. Vi har det i vår motion, det är alldeles riktigt. Vi
har gjort det som en motvikt till det som jag tog upp i
min inledning tidigare, nämligen umgängesvägran.
Det är en ännu större fråga. Alla de barn som väntar
på att deras, i de allra flesta fall pappor skall utöva sin
rätt att umgås med sina barn tycker vi är viktiga. Det
har inte Lennart Rohdin berört med ett enda ord.

Anf. 168 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! När det gäller umgängesvägran är
det tyvärr på det sättet att man inte kan lagstifta fram
t.ex. kärlek, som bekant. Men man kan förhindra
sabotage mot umgänge.
Det finns många begränsningar i vad vi kan göra
med lagstiftning i de här frågorna, därför att verklig-
heten för de inblandade människorna är så invecklad
och besvärlig.
Även om det skulle vara så illa att det i 90 % av
fallen är män, pappor, som vägrar att umgås med sina
barn kan vi naturligtvis inte ha en lagstiftning som av
det skälet inte tar de 10 % på allvar som förvägras
rätten till umgänge, de som verkligen vill ha detta.
Umgängesvägran kan aldrig vara ett argument mot att
ta itu med umgängessabotage, som, vare sig man vill
det eller ej, är lättare för lagstiftaren att hantera, att
hitta en lösning på och att sanktionera.
När det sedan gäller de svepande formuleringarna
har det sagts att 25 % av de äktenskap som upplöses
kan vara en följd av fysiskt och sexuellt våld. Det är
mer än 18 %. Är det däremot så att det kanske är
25 % av 18 % är det faktiskt ännu mer märkligt om
man tycker att det är fel att samhället skall se det som
ett normalfall att gemensam vårdnad skall gälla även
bland de 18 procenten.

Anf. 169 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Lennart Rohdin frågar vad jag har
för världsbild av relationer mellan kvinnor och män.
En bild som jag har, och den kommer från den statis-
tik som vi kan läsa om i dag, är att det dör en kvinna
var tionde dag i Sverige, ihjälslagen av den man som
hon har haft en relation med. Såvitt jag vet dör det
inte en man var tionde dag på grund av att den kvinna
han har en relation med slår ihjäl honom. Det är litet
grand de proportionerna det handlar om.
Det jag också sade inledningsvis för fyra och en
halv timme sedan, när vi startade den här debatten,
var att jag ville avliva en av de myter som jag tyckte
att vi hade haft under arbetets gång med den här pro-
positionen. Det var just att förslagen i propositionen
skulle skada kvinnorna och barnen, att vi skulle för-
svaga kvinnornas och barnens rätt. Då svarade jag att
jag inte anser att vi gör det. När vi nu lyfter fram
barnens rätt lyfter vi också fram kvinnornas rätt.
Så talade jag om frågan om våldet och att det är
uteslutet med gemensam vårdnad.
Jag sade också att lagförslaget i propositionen
flyttar fram pappornas rätt. Det är litet grand det som
sker när vi lyfter fram barnens rätt. Jag har vid flera
tillfällen under debatten pratat mer om pappornas roll
än tidigare.
Lennart Rohdin hävdade att jag har sagt att det lär
dröja innan vi får en proposition vad gäller de ogifta.
Jag har i debatten med Agne Hansson och Kerstin
Heinemann sagt att det här är första steget. Jag tror
inte att det tar så lång tid. Tvärtom.

Anf. 170 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag har ett antal gånger mycket upp-
märksamt hört Inger Segelström säga det hon just
sade. Anledningen till att jag inte sätter så stor tilltro
till det är ju att den övriga retoriken i dagens debatt
alldeles uppenbart är riktad mot att lugna den opinion
som har framställt det som att fältet lämnas fritt för de
pappor som är fysiska och sexuella våldsverkare.
Visst, Inger Segelström har pratat om pappornas
roll, vad papporna skulle kunna göra bättre och mer.
På de punkterna håller jag med till hundra procent.
Jag har också pratat om de som far illa och de som
kommer att fortsätta att fara illa för att det fortfarande
finns brister i de beslut vi skall fatta i dag. Detta har
Inger Segelström inte sagt någonting om.
Inger Segelström säger att en kvinna dödas av sin
man var tionde dag. Det vet jag också, och det är
oerhört allvarligt. Ännu allvarligare är att många fler
kvinnor misshandlas, även om det inte går så långt att
de avlider. Ännu värre är att ännu fler människor far
illa, misshandlas, fysiskt, psykiskt och emotionellt, får
sår som fördärvar relationer för barn osv. Det är den
breddade bilden som är min verklighet - inte den
begränsade. Vi har inga delade uppfattningar om att
verkligheten ser så illa ut. Det finns mer i den
världsbilden, som Yvonne Ruwaida och även jag
tidigare har redogjort för. Det är den helheten som
skall debatteras i ett nyanserat tonläge - med tanke på
vad som har förevarit i den tidigare allmänna debat-
ten.

Anf. 171 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Lennart Rohdin sade något helt annat
nu, nämligen att han inte har tilltro till det jag säger.
Jag kan inte göra så mycket om Lennart Rohdin inte
har tilltro till det jag säger. Jag har försökt att klargöra
vad vi i utskottet har kommit fram till. Jag klargör
ytterligare en gång att jag inte har sagt att det lär dröja
innan vi får ett förslag vad gäller de ogifta.

Anf. 172 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! I samtliga framträdanden i kamma-
ren i dag har man talat om vad man förväntar sig att
män skall göra mer och bättre. Vidare har en oro lyfts
fram om att lagförslaget skall leda till att det blir fritt
fram för sexuella och fysiska våldsverkare. Man är
alltså ganska trängd, och jag har svårt att tro på has-
tigheten i det fortsatta reformarbetet.

Anf. 173 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Jag instämmer i det tidigare anföran-
det av Ragnhild Pohanka.
Herr talman! Betänkandet är väl genomarbetat av
lagutskottet, i jämförelse med den proposition som
lades fram. Det märks att ni har slitit med det. Det har
blivit bättre. Men jag tycker inte om att utskottet
föreslår att någon skall kunna dömas mot sin vilja.
Fokus är fel ställd. Ni betonar föräldrarnas rätt för
mycket på barnens bekostnad.
Jag skall ge er några minuter av mina tidigare er-
farenheter från en tid då jag var politiskt förtroende-
vald i en social nämnd i en av huvudstadens söderför-
orter - den som har högst andel blandmissbrukare av
alla. I sex år har jag där följt olika ärenden där barn
har slitits mellan föräldrar som inte bara har tyckt illa
om varandra utan faktiskt har gett uttryck för hat.
I början hade vi i nämnden ekonomiska resurser
att stödja både barnet under föräldrarnas olika sam-
mandrabbningar och föräldrarna mer långsiktigt med
individuell och dyrbar behandling, t.ex. terapi. För
varje år under de sex åren drogs den ekonomiska
snaran åt, och det blev även en politisk attitydföränd-
ring gentemot samhällets skyldighet att ge vård och
stöd. Toleransen och möjligheter att hjälpa till vid
djupgående konflikter minskade och är nu nere på ett
minimum. I stället får, anser jag, barnet sitta emellan
medan konflikten pågår. Samhället går ofta inte in
förrän direkt våld förekommer och anmälan förelig-
ger.
Vi har tidigare pratat om de 17 % av skilsmässor-
na där föräldrarna inte kommer överens om vård och
umgänge med barnen. Vi vet inte så mycket om det
eftersom det inte finns någon forskning. Jag tror inte
att hot om eller faktisk dom gentemot föräldrars vilja
på något sätt förändrar eller förbättrar deras situation
gentemot barnen. Barnens värld blir inte bättre, inte
heller deras önskan om kärlek från båda föräldrarna.
Min politiska ambition är att samhället skall ge
stöd och hjälp till utsatta - små som stora. Kraften
måste få verka på mer lång sikt.
Herr talman! Är ni inte oroliga för att allt färre
mammor utnyttjar möjligheten att vara hemma med
sina små full tid ut? Är ni inte oroliga för att endast en
tredjedel av alla pappor utnyttjar samhällets resurser
som ger dem möjlighet att vara med sina små? Jag
påstår att det är en EU-attityd gentemot föräldraskapet
som håller på att smyga sig in bakvägen.
När mina barn var små var det fint och progressivt
att både mamma och pappa utnyttjade föräldraledig-
heten. Jag har ett förslag till hur vi skall kunna för-
ändra attityden och nå tillbaka dit. I en motion i hös-
tas föreslog jag en föräldraförsäkring för barnets
bästa. Den lyder: Alltfler undersökningar visar hur
viktigt det är för barnet med nära kontakt med sina
föräldrar, i synnerhet under de första levnadsåren.
Undersökningar visar att pappor som delat ansvaret
när barnet är litet mer sällan släpper ansvaret för
barnet när det växer upp. En av punkterna i konven-
tionen om barnets rätt är just barnets rätt till båda
föräldrarna. Trots olika reformer om föräldraförsäk-
ring, kvoterad föräldraförsäkring, kontaktdagar för
barn upp till 12 år - en nu avskaffad reform - har det
visat sig att endast ett fåtal pappor har utnyttjat de
olika förmånerna.
Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på vä-
gen till det samhälle där barn självklart anses ha två
föräldrar som delar ansvaret lika, oavsett om föräld-
rarna bor tillsammans eller inte. Förändringsarbetet
måste ske på flera plan samtidigt. Med tanke på den
utomordentligt allvarliga arbetsmarknadssituationen i
dag vill jag föreslå ett försök med utökad föräldraför-
säkring till två år. Det skulle kunna vara ett verksamt
sätt för en attitydförändring för barnets bästa. Försäk-
ringen skall självklart kvoteras mellan båda föräldrar-
na. Försöksperioden kunde vara fem år. Förslaget
torde inte bara öka viljan till att föda barn och ge
barnet bättre förutsättningar till nära kontakt med
båda föräldrarna, utan ge fler möjlighet att komma in
på arbetsmarknaden eftersom fler vikarier måste an-
ställas. Finansieringen under försöksperioden kan ske
genom att arbetslöshetspengar styrs över till föräldra-
försäkringen.
Herr talman! Till sist: Förslaget får faktiskt till
konsekvens att även pappor blir med barn.
Ja, det finns inga enkla vägar, men det finns några
snedsteg i det här betänkandet.

Anf. 174 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Jag skall vara kort och inte förlänga
debatten.
Jag blev upprörd när Bengt Harding Olson tidiga-
re här sade att Lagrådet hade uttalat att propositionen
stred mot barnkonventionen.
Det står ingenstans i Lagrådets yttrande att lag-
förslaget strider mot barnkonventionen. Det är oför-
skämt att påstå något sådant. Lagrådet har lämnat
synpunkter och regeringen har bemött dessa på s. 30 i
propositionen. Regeringen har i stor utsträckningen
tagit hänsyn till dessa synpunkter. Barnkonventionen
är ett rättesnöre när vi lagstiftar om barn och deras
rätt. Barnkonventionen skall vara ett rättesnöre för
staten och kommunerna vid beslut om barn.
Bengt Harding Olson borde veta att Sverige aldrig
har tagit in konventionen i dess helhet i den svenska
lagstiftningen, utan den implementeras efter hand.
Det var vår förre statsminister Ingvar Carlsson
som var initiativtagare till barnkonventionen i syfte att
förbättra situationen för barn i hela världen. Den följs
också upp med jämna mellanrum för att man skall
kontrollera hur länderna efterlever den.
Det är väl magstarkt att då påstå att den svenska
regeringen 1998 skulle lägga fram ett lagförslag som
skulle stå i strid mot barnkonventionen och som den
svenska riksdagen skall anta i morgon. Det har fram-
gått av dagens debatt att morgondagens beslut är till
för barnens bästa.

Anf. 175 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Detta är bara en mycket kort replik.
Socialdemokraterna vill anslå 4 miljarder extra till
kommunerna. Det tycker jag är bra. Jag ifrågasätter
inte rättigheten att dela ut dessa pengar. Jag förstår
inte att Margareta Israelsson kan ha någonting emot
att Miljöpartiet i anslutning till vårpropostionen vill
öka sitt anslag till 300 miljoner kronor för umgänges-
föräldrar. Jag förstår inte det. Det som står i den här
propositionen är alldeles riktigt. Det ursprungliga
förslaget är från i höstas, och nu har vi lagt till ytterli-
gare 200 miljoner kronor.

Anf. 176 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Lennart Rohdin talade om Vänster-
partiets svepande formuleringar om umgängessabo-
tage. Jag replikerade med att vi ville väga upp den
bristen på diskussion kring umgängesvägran som
finns i betänkandet och tidigare i propositionen, och
detta eftersom umgängesvägran är mycket vanligare
än vad umgängessabotage är.
På detta svarade Lennart Rohdin: Man kan inte
lagstifta fram kärlek.
Det är en signal till de barn som sitter hemma och
väntar på att deras umgängesförälder skall komma
och hämta dem. Det är en direkt signal om att din
pappa eller din mamma har slutat att älska dig.
Det är lättare, säger Lennart Rohdin, att lagstifta
kring umgängessabotage.
Jag vill med denna replik ge Lennart Rohdin en
möjlighet att klargöra vad han menade, om han verk-
ligen menade att umgängesvägran innebär att föräl-
dern har slutat upp med att älska sina barn.

Anf. 177 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Vad jag försökte att säga till Ulla
Hoffmann i mitt svar på hennes tidigare replik till mig
var naturligtvis att det går för samhället att hantera om
den ena föräldern saboterar möjligheten för ett barn
att umgås med den andre föräldern. Men det är
mycket svårare att tvinga människor till en aktiv in-
sats som de av olika skäl inte vill eller inte kan göra.
Jag är övertygad om att det förekommer både "inte
vill" och "inte kan".
Jag hade möjligen trott att Ulla Hoffmann i sitt an-
förande skulle ta upp spåret om att det rådde oklarhet
när det gällde siffror och liknande beträffande i vilka
sammanhang det förekommer våld. Jag har slagit upp
Vänsterpartiets partimotion och där skriver man så
här i sin kritik mot propositionen: Våld mot kvinnor i
nära relationer behandlas i utredningen och proposi-
tionen som undantagsfall, trots att internationell
forskning pekar på att våld från mannen mot kvinnan
förekommer i var fjärde till var tredje skilsmässa.
Det finns ingen definition på vilka skilsmässor det
rör sig om. Man har inte sagt att det är på det sättet i
Sverige. Men det är den enda uppgift som ligger bak-
om skälet till att man är bekymrad över regeringens
förslag. Så står det i Vänsterpartiets motion.

Anf. 178 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Om det är någonting som jag kan är
det Vänsterpartiets motioner.
Låt mig bara säga att Lennart Rohdin drar en all-
deles riktigt slutsats: Det är precis det som står i mo-
tionen, och det är baserat på forskning.
Vad vi här i dag har diskuterat är de 18 % av fal-
len där det inte finns gemensam vårdnad och vad
anledningen kan vara till det. Vi har inte diskuterat
den forskningen, men jag tar gärna den diskussionen
med Lennart Rohdin vid ett senare tillfälle.
Jag ville ge Lennart Rohdin en möjlighet att klar-
göra för de barn som sitter och väntar på att deras
umgängesförälder skall komma och hämta dem, att
det inte är av brist på kärlek utan att det beror på
någonting annat.
När det gäller umgängessabotage, Lennart Rohdin,
finns det redan en lagstiftning kring det och hur man
skall handskas med detta. Såvitt jag förstår efter att ha
talat med en del av lagutskottets ledamöter går det
faktiskt att lagstifta om påtryckningar så att det inte
skall finnas denna utbreddhet i fråga om umgänges-
vägran.

Anf. 179 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Oavsett hur Ulla Hoffmann formule-
rar frågan till mig kommer jag att vidhålla min upp-
fattning, att det finns olika skäl, såväl vilja som kun-
nande och säkerligen något annat också bakom det
faktum att många föräldrar vägrar att umgås med sina
barn.
Precis som när det gäller allt annat som vi har dis-
kuterat under den här dagen är bilden mångfacetterad.
Så illa är det.
När man hävdar att internationell forskning visar
att 25-33 % av alla skilsmässor beror på fysiskt och
sexuellt våld mot kvinnan från mannen och att det
bara är i 18 % av fallen där det inte finns gemensam
vårdnad i dag, då ligger det väldigt nära till hands att
dra den slutsatsen att det beror just på detta. Men det
har man faktiskt inget fog för.

Anf. 180 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Jag vill bara beklaga att inte Lennart
Rohdin utnyttjade den möjligheten att tillrättalägga
det som han sade tidigare, nämligen att umgängesväg-
ran beror på att föräldrarna inte älskar sina barn. Det
är en felaktig signal, både till de pappor som inte
hämtar sina barn och till de barn som sitter och vän-
tar.
Jag tror att Lennart Rohdin kommer att bli ledsen
och förtvivlad i morgon när han läser referatet från
den här debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

12 § Sveriges tillträde till Brysselkonventio-
nen

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU24
Sveriges tillträde till Brysselkonventionen (prop.
1997/98:102)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

13 § Pensionsrättigheter och bodelning

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU25
Pensionsrättigheter och bodelning (prop.
1997/98:106)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

14 § Verksamheten inom OSSE under 1997

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU21
Verksamheten inom OSSE under 1997 (skr.
1997/98:88)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

15 § Verksamheten i Europarådet 1997

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU22
Verksamheten i Europarådet 1997 (skr. 1997/98:85
och redog. ER1)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

16 § Transport av farligt gods

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1997/98:FöU8
Transport av farligt gods (skr. 1997/98:78)

Anf. 181 ANNIKA NORDGREN (mp):
Herr talman! Frågan om myndighetsansvaret för
transport av miljöfarligt gods har stötts och blötts
under väldigt lång tid.
I ett delbetänkande som kom ganska nyligen,
SOU 1997:109 Myndighetsansvaret för transport av
farligt gods, kom dock utredaren fram till att man bör
samla myndighetsansvaret till en myndighet, nämligen
Räddningsverket. Utredaren föreslår att Sjöfartsverket
och Luftfartsverket bör ha det övergripande trafiksä-
kerhetsansvaret för respektive transportslag. Därmed
trodde jag att det skulle vara klart och att regeringen
skulle gå på denna linje, men icke, visade det sig.
Sjöfartsverket och Luftfartsverket var nämligen kri-
tiska till att Räddningsverket skulle få detta samlade
myndighetsansvar. Regeringen valde därför att inte ta
ställning utan föreslog i stället något slags kompro-
miss, som går ut på att Räddningsverkets samordnade
roll förstärks genom att ett särskilt råd för transport av
farligt gods knyts till Räddningsverket. I detta skall
ledamöter från Sjöfartsverket och Luftfartsverket
ingå.
Rådets uppgift blir att samordna transportmyndig-
heternas arbete inom området transport av farligt
gods. Utredaren har dock pekat på att ett utvidgat
mandat för Räddningsverket med en starkare betoning
av samordningsansvaret inte är någon lösning.
Miljöpartiet har tidigare motionerat om att ge
myndighetsansvaret till Räddningsverket. Vi vidhåller
detta, och vi delar många av de argument som utreda-
ren har kommit fram till i delbetänkandet. Vi menar
att en enhetlig myndighetsorganisation bl.a. gynnar
samordningen inom verksamhetsområdet och att in-
formationsförmedlingen förenklas förbättras. Jag tror
att vi måste se litet längre än till respektive myndig-
hets vilja att kontrollera de befogenheter man har i
dag. Därmed yrkar jag bifall till reservationen i be-
tänkandet.
I regeringens skrivelse, som ligger till grund för
det betänkande som vi debatterar i dag, står det
mycket om det internationella arbetet och om vikten
av utbildning, forskning och utveckling samt statistik.
Regeringen undviker nogsamt att ta itu med konkreta
förslag som kan bidra till säkerheten både på kort och
lång sikt.
Enligt Miljöpartiet måste man bygga in säkerhet
och robusthet i samhällsplaneringen redan innan man
t.ex. bygger en väg. Innan investeringar i strukturer
görs måste ett sårbarhetsperspektiv läggas in. De
åtgärder som kan vidtas redan på planerings- och
genomförandestadiet i olika projekt blir framför allt
bättre men också billigare i det långa loppet. Rege-
ringen bör enligt Miljöpartiets mening utarbeta rikt-
linjer för hur ett sårbarhetsperspektiv skall anläggas
inför investeringar som påverkar området transport av
farligt gods.
I det korta perspektivet finns en hel rad åtgärder
som regeringen borde genomföra väldigt snart. En sak
som jag vill peka på i dag är vikten av bromskontrol-
ler. Tyngre fordon inom åkerinäringen slits hårt, det
vet vi. Av ekonomiska skäl är investeringsnivån vad
gäller nya fordon ganska låg. Det innebär att tunga
fordon inom näringen utgör en ganska gammal for-
donspark. Anmärkningsfrekvensen för tunga fordon
vid de obligatoriska fordonsbesiktningarna är hög.
För några år sedan offentliggjordes statistik som visa-
de att omkring 40 % av de tunga fordonen hade an-
märkningar på bromsarna. Eftersom väl fungerande
bromsar naturligtvis har en stor betydelse för trafiksä-
kerheten, borde det enligt vår mening vara obligato-
riskt med bromskontroller halvårsvis för tunga fordon
som skall utföra de speciellt känsliga frakterna. Re-
geringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag
angående bromskontroller av tunga fordon.
Herr talman! Regeringen redogör i skrivelsen för
en utredning med uppdrag att göra en utvärdering av
gällande regler för ingripanden som kan bli aktuella
när ett oljeutsläpp har skett till sjöss. Man säger att
utredningen är på gång, att utredaren skall göra en
översyn av de författningar som finns på området
samt föreslå åtgärder för att effektivisera det rättsliga
beivrandet av dessa utsläpp. Utredningen kommer
inom kort. Resultatet skall redovisas den
30 september 1998.
Miljöpartiet har under denna mandatperiod skrivit
många motioner om just oljeutsläpp. Vi liksom ut-
skottet avvaktar utredningen som kommer i höst innan
vi följer upp frågan i reservationer. Vi bevakar alltså
detta område väldigt noga och återkommer definitivt
när vi ser resultatet av utredningen om oljeutsläpp.

Anf. 182 ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! Arbetet med att öka säkerheten vid
transporter av farligt gods är en viktig del av trafiksä-
kerhetsarbetet i vårt land. De risker som följer den
tekniska utvecklingen ställer stora krav på dem som
arbetar med verksamhet som har samband med han-
teringen av farliga ämnen.
Det finns många exempel på att först när en
olycka har inträffat skapas det intresse att vidta åtgär-
der för att förhindra den skada som redan har skett.
Aristoteles lär ha sagt: Det är sannolikt att något
osannolikt inträffar.
Det är därför viktigt att förebygga olyckor genom
en god och genomtänkt samhällsplanering i stället för
att åtgärda i efterhand. Därför måste vi ställa tydliga
krav på säkerhet när det gäller transporter av farligt
gods. Allt säkerhetsarbete måste utformas med sikte
på att transport av farligt gods skall kunna ske på
bästa tänkbara sätt, oavsett transportslag.
Herr talman! Kristdemokraterna stod bakom Hot-
och riskutredningens förslag att det inom företagen
skall finnas säkerhetsansvariga för transport av farligt
gods. Den säkerhetsansvariges uppgifter skulle bestå i
att verka för att farligt-gods-transporter följde gällan-
de bestämmelser avseende lastning, lossning och
lagring. Olyckor och tillbud skulle rapporteras, och
den säkerhetsansvarige skulle uppmärksamma före-
tagsledningen när extra säkerhetsåtgärder måste vid-
tas.
Kristdemokraterna menar att EU:s direktiv om sä-
kerhetsrådgivare bör inlemmas i svensk lagstiftning.
Denna åtgärd, kombinerad med att en säker-
hetsansvarig person utses vid företag som hanterar
farligt gods, skulle minimera de risker som är för-
knippade med transporter av farligt gods.
Olycksförebyggande arbete handlar om kunskap
om de risker som är förknippade med farligt-gods-
transporter. I vår motion tog vi bl.a. upp en konkret
sak, nämligen hanteringen av fraktsedlar.
Det har i en undersökning framkommit att många
slarvar med de frakthandlingar som utmärker farligt
gods. Vid en olycka behöver korrekt information
snabbt finnas tillgänglig för att räddningspersonalen
från början skall kunna vidta rätt åtgärder. Senast vid
olyckan i Borlänge i mars mellan två tågsätt, där det
rann ut sju ton koncentrerad salpetersyra på bangår-
den, visade det sig att fraktsedlarna var obegripligt
skrivna.
Räddningsverket förbereder nu utbildningsåtgär-
der inför införandet av EU:s säkerhetsrådgivardirektiv
i Sverige, som skall omfatta samtliga transportslag.
Då får vi säkerhetsrådgivare med erforderliga kun-
skaper som bekräftas med ett utbildningsintyg. Detta
bör bli en god komplettering till den utbildning som
Räddningsverket bedriver för förare och personal
inom järnvägen samt tillsynspersonal.
Herr talman! Tågurspårningen i Kälarne i Jämt-
land sommaren 1997 visar att arbetet för ett säkrare
samhälle ständigt måste pågå. Olyckan är en av de
största olyckorna med farligt gods i Sverige och visar
bl.a. vikten av att till olycksplatsen snabbt få fram
räddningspersonal med kemikalieinsats som speciali-
tet.
Omkring 60 000 kemiska ämnen används i sam-
hället. Tillbuden är många, och därför är det mycket
värdefullt med specialistkunskap vad gäller insatser
vid kemikalieolyckor. Kristdemokraterna har därför
föreslagit att en nationell kemikalieberedskapsstyrka
för snabbinsatser inrättas utifrån de lärdomar som
dragits av tågurspårningen vid Kälarne.
Räddningsverket menar att det finns behov av bå-
de materiella och personella resurser och föreslår att
sju regionala resursbaser inrättas jämnt fördelade över
landet. Detta kommer att förstärka beredskapen inför
svåra olyckor.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen betonat
också länsstyrelsernas förmåga att fullfölja sina upp-
gifter inom beredskapsplaneringen. Eftersom länssty-
relsen är tillsynsmyndighet är det viktigt att länssty-
relserna får de personella resurser som krävs för att
tillse att räddningstjänsten får god beredskap för
olyckor, inte minst i samband med farliga transporter.
Den betydelsefulla specialkompetens som således
finns hos länsstyrelserna måste bibehållas för att till-
godose en utökad och förbättrad tillsyn av den kom-
munala räddningstjänsten. Utskottet förutsätter att
regeringen ser till att länsstyrelsernas kompetens
upprätthålls.
Herr talman! Kristdemokraterna vill också utreda
hur ett system med satellitövervakning skulle kunna
användas vid farligt-gods-transport. Modern teknik
gör det i dag möjligt att övervaka transporter via
satellitsändare. Ett larm från ett fordon med denna
utrustning kan automatiskt överföras till en
larmcentral, där man med hjälp av en dator med kart-
program kan se fordonets exakta position.
Räddningsverket har ett intressant projekt på gång
för hur en integration av telekommunikationer och
informationsteknik skulle kunna utnyttjas när det
gäller farligt gods. Ett utbyggt system med satelli-
tövervakning skulle öka säkerheten och tryggheten för
berörd personal och dess omgivning. Räddningstjäns-
tens krav på snabb larmning och information om gods
skulle därigenom tillgodoses vid en olycka.
Herr talman! Många fartyg med miljöfarlig last
trafikerar farvattnen runt Sveriges kuster och vatten-
vägarna inne i landet. Hur säkert detta transportsätt än
fungerar kan olyckor med svåra följder för människor
och miljö inträffa. Stora oljemängder fraktas in Ska-
gerrak och Kattegatt varje år. Det är viktigt att dessa
och andra miljöfarliga laster transporteras under så
säkra betingelser som möjligt.
Under riksmötet 1996/97 behandlade försvarsut-
skottet frågan om transpondrar på fartyg. Försvarsut-
skottet betonade då liksom nu att det är ett angeläget
arbete som Sverige driver i syfte att få till stånd en
internationell överenskommelse om krav på trans-
pondrar på fartyg. Detta gäller i synnerhet för den
omfattande fartygstrafiken i Öresund, Kattegatt och
Skagerrak. Om det internationella samarbetet inte
skulle leda till resultat i närtid menade försvarsutskot-
tet att regeringen borde skapa möjligheter till förbätt-
ringar i våra farvatten, t.ex. inom Östersjösamarbetet
och det nordiska samarbetet.
För att öka tryggheten, säkerheten och beredska-
pen kring sjötransporter i västerhavet och i Östersjön
när det gäller oljekatastrofer och andra miljöfarliga
utsläpp, har jag därför motionerat om att någon form
av anmälningsplikt för fartyg borde införas vid infar-
ten till Skagerrak. Fartygslast, storlek och destination
skulle meddelas kustbevakningen, som svarar för
övervakning, miljöskydd och säkerhet till sjöss. Om
det fanns ett trafikupplysningssystem skulle vi kanske
helt slippa anonyma oljeutsläpp med många och långa
utredningar för att söka fastställa skuldfrågan.
Utskottet har flera gånger behandlat den civila
havsövervakningen när det gäller säkerheten vid sjö-
transporter och efterlyser nu en redogörelse för sjösä-
kerhetsarbetet. Det finns i dag, som jag sagt, teknik att
tillgå. Därför är det viktigt att Sjöfartsverket driver på
arbetet med transpondrar inom FN:s sjöfartsorganisa-
tion. På sikt skulle ett globalt system med transpond-
rar på alla fartyg bli ett effektivt sätt att förebygga och
bekämpa miljöfarliga utsläpp.
Herr talman! I försvarsutskottets betänkande Be-
redskap mot svåra påfrestningar på samhället i fred
(1996/97:FöU5) förra våren, påpekades att olika
myndigheter kan komma fram till skilda bedömningar
om risker, och att det finns skäl att sträva efter enhet-
ligare prioriteringar för att tillgodose säkerhetskraven.
Kristdemokraterna menar att det är av stor vikt att
samarbetet mellan alla berörda myndigheter förbättras
så att tydliga och enhetliga regler för säkerhet i sam-
band med transporter av farligt gods kan utarbetas.
Bättre samordning, en helhetssyn på frågan om farligt
gods samt användarvänliga regler underlättar säker-
hetsarbetet.
Utskottet hänvisar nu till det särskilda råd för
transporter av farligt gods som regeringen vill inrätta
med ledamöter från Räddningsverket, Sjöfartsverket
och Luftfartsverket. Kristdemokraterna välkomnar
ökad samordning. Det är ett steg i rätt riktning. Men
när det gäller själva myndighetsansvaret borde rege-
ringen ha tagit steget fullt ut. Jag skall här redogöra
för vår hållning.
Enligt förordningen om transport av farligt gods
(1982:923) är Räddningsverket transportmyndighet
för landtransporter, Luftfartsverket för lufttransporter
och Sjöfartsverket för sjötransporter. Frågor som inte
kan hänföras till bestämt transportslag handhas av
Räddningsverket.
Försvarsutskottet framhöll i ett betänkande
1993/94:FöU1 att en av de viktigare frågorna är "att
ge samordningsuppgiften för Statens räddningsverk
ett sådant innehåll att verket kan agera på likartat sätt
över samtliga myndighetsområden när det gäller be-
redskapen mot kemikalieolyckor och vid transporter
av farligt gods."
Frågan om myndighetsansvaret för transporter av
farligt gods har utretts flera gånger. Den parlamenta-
riska Hot- och riskutredningen, i vilken Kristdemokra-
terna deltog, föreslog enhälligt i sitt betänkande Ett
säkrare samhälle att Räddningsverket skulle få ett
sammanhållet ansvar som transportmyndighet för
transport av farligt gods med undantag för bulktrans-
porter till sjöss. Utredningen betonade dock vikten av
nära samverkan mellan Räddningsverket, Luftfarts-
verket och Sjöfartsverket samt pekade på att andra
myndigheter, företag och organisationer genom för-
slaget skulle få en kontaktpunkt för i huvudsak samt-
liga frågor om transport av farligt gods. Hot- och
riskutredningen menade att förslaget skulle uppnå den
samordning som riksdagen tidigare uttalat sig för
inom området transport av farligt gods.
Herr talman! Vi kristdemokrater menar därför att
det är logiskt att samla myndighetsansvaret för trans-
port av farligt gods till Räddningsverket med hänsyn
till verkets uppgifter i fråga om såväl räddningstjänst
som olycks- och skadeförebyggande arbete. Det är ju
ingen tillfällighet att jag i mitt anförande nämner
denna myndighet tolv gånger. Räddningsverkets
samlade resurser kan därmed utnyttjas mer effektivt.
Andra myndigheter - och näringslivet - kan lättare få
tillgång till gällande regler från en och samma myn-
dighet avseende samtliga transportslag. Jag yrkar
bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

17 § Reformerad förtidspension, m.m.

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1997/98:SfU11
Reformerad förtidspension, m.m. (prop. 1997/98:111
och 1996/97:63 delvis)

Anf. 183 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Att förtidspensioneringen länge varit
mogen för stora förändringar är helt uppenbart. Orsa-
kerna har varit många.
1. Kostnaderna redovisades inte ursprungligen sepa-
rat. De har inte gjort det hittills för förtids- och ål-
derspensionerna. De betalades ur samma kassa,
och därför såg man inte riktigt utveckligen direkt.
Sedan accelererade utvecklingen, och först då
började man bli oroad - efter en stor fördröjning.
2. När utvecklingen sedan blev helt uppenbar gjordes
förtidspensioneringen i första hand till en ar-
betsmiljöfråga. Denna aspekt överbetonades. Visst
hade vissa nya problem på arbetsmiljöområdet
vuxit fram. Å andra sidan hade andra brister rät-
tats till med stor framgång.
3. Den solidariska lönepolitiken som kom att bedri-
vas inte minst i början av 70-talet ökade snabbt
utslagningen av vissa grupper inom arbetskraften.
Förtidspensionering, som användes för att hjälpa
dessa långtidsarbetslösa, ökade då. Först hade
man rätt beteckning. Sedan, när reglerna ändrades,
gjorde man de medicinska diagnoserna mer elas-
tiska. När sedan antalet förtidspensioneringar
snabbt blev stort var man tvungen att ha en re-
striktiv tillämpning.
4. Denna utveckling ledde till mycket långsiktigt
negativa konsekvenser. Intresset för arbetsmark-
nadsrehabilitering och medicinsk rehabilitering
eftersattes. Det är ofta svårt i praktiken att skilja
på vad som är medicinsk rehabilitering och vad
som är arbetsmarknadsrehabilitering.
5. Sverige kännetecknas i dag av stor arbetslöshet
och en reglerad arbetsmarknad. Resultatet har
blivit att arbetssökande med medicinska arbets-
marknadsproblem har fått det allt svårare att få
nytt jobb. De regler som vi har på arbetsmarkna-
den lägger ytterligare en konkurrensnackdel på de-
ras axlar.
Den utveckling som jag har beskrivit har skapat
negativa psykologiska låsningar som hindrar nytän-
kande när det gäller reformeringen av förtidspen-
sionssystemet. Och det är inte så konstigt.
Reglerna för förtidspensioneringen har visserligen
ändrats vid flera tillfällen under det senaste decenniet.
Frekventa regeländringar är förkastliga ur många
synpunkter. Över partigränserna har det sedan början
av 90-talet rått enighet om att förtidspensioneringen
måste reformeras, men inte om hur den skulle refor-
meras. Frågan har utretts, men någon samsyn har man
inte uppnått. Därför har också konstruktiva förslag
uteblivit.
Det förslag som riksdagen i dag skall ta ställning
till är i princip innehållslöst. Det enda konkreta för-
slaget är förändringen av kravet på arbetsförmågans
nedsättning för rätt till förtidspension. Ett av skälen
till förändringen är enligt propositionen och utskottet
att det har funnits risk för godtycklighet vid bedöm-
ningen av helt nedsatt arbetsförmåga. Detta är nog
riktigt, men det kommer att bli likadant med det nya
förslaget.
Vi har biträtt förslaget men kräver att regeringen
noga följer utvecklingen. Detta krav på tillkännagi-
vande återfinns i reservation 13.
I reservation 2 konstaterar vi moderater att rege-
ringen skyndsamt måste återkomma till riksdagen med
ett fullödigt förslag om framtidens förtidspensioner.
Det är inte acceptabelt med långvariga moratorium -
interregnum på förtidspensionsområdet.
Förtidspensionssystemet måste kännetecknats av
stabilitet och långsiktighet. En möjlighet att uppnå
detta mål är att skapa ett fonderat system skilt från
statsbudgeten. Ett sådant system kan leda till att ar-
betsgivaravgifterna på sikt inte behöver vara lika höga
som i ett icke fonderat system. Det är bråttom att
konstruktivt ta itu med frågan. Jag tillstyrker bifall till
reservation 2.
Att behandla företagare och löntagare exakt lika
inom socialförsäkringssystemet är svårt - helt enkelt
för att villkoren för företagare och löntagare är så
olika och ofta inte jämförbara. Av olika skäl har före-
tagare med restarbetsförmåga och rehabiliteringsbe-
hov kommit att behandlas sämre än andra. I utred-
ningen om företagare med restarbetsförmåga finns ett
godtagbart förslag om ändrade regler. Detta bör sna-
rast bli föremål för lagstiftning. Jag yrkar bifall till
reservation 13.
Slutligen till en av de kanske viktigaste frågorna
på förtidspensionsområdet, nämligen den om att re-
habiliteringen måste bli bättre. Här kräver vi att det i
lag skall anges att huvudmännen inom vårdområdet -
kommunerna, landstingen och försäkringskassorna -
skall samarbeta vid rehabiliteringen. Jag yrkar bifall
till reservation 19.
Om vi dessutom kunde få sjukvården att fungera
bättre - här har den av oss i annat sammanhang före-
slagna vårdgarantin stor betydelse - skulle människor
mycket snabbare kunna komma tillbaka till arbets-
marknaden. Vi skulle inte bara snabbare rehabilitera
dem medicinskt utan också minska riskerna vad gäller
arbetsmässig rehabilitering. I reservation 20 pekas det
på företagshälsovårdens betydelse i sammanhanget.
Vidare behandlas i betänkandet vissa frågor om
sjukpenningen. Återigen stöter vi på problem som
gäller egenföretagare. Regelsystemet är inte neutralt.
Företagsformen får inte påverka sjukpenningen. Jag
tillstyrker reservation 22.
Regler för periodisering av intäkter i småföretag, i
enskild firma, ställer allt som oftast till problem, inte
minst i socialförsäkringssystemet. Detta gäller bl.a.
expansionsmedlen, som behandlas olika i lagen om
allmän försäkring och lagen om bostadsbidrag. Sådant
får inte förekomma. Regeringen bör skyndsamt ändra
på detta missförhållande, vilket påtalas i reserva-
tion 23.

Anf. 184 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Att ta ett beslut om ett förslag som är
så ofullständigt känns naturligtvis inte bra. Det enda
som man från regeringens sida kan ha vunnit är väl att
man genom våra motioner i ärendet vet var de andra
partierna står i frågan.
Från olika partier, inte minst gäller det Centerpar-
tiet och vår motion, har allmänna principer för ett
reformerat förtidspensionssystem lagts fast. Det är
ingen nyhet för kammaren att vi vill ha ett grund-
trygghetssystem med en samordnad trygghetsförsäk-
ring som är arbetslivs- och ohälsorelaterad och som
bygger på grundtrygghetstanken. Litet grand av detta
kan vi se i det förslag till pensionssystem som nu
behandlas i utskottet. För ungefär tio år sedan lade
Centerpartiet fram ett liknande principförslag. Vad vi
då inte kände till var väl att det skulle bli så komplice-
rat som det har blivit. Det beror naturligtvis delvis på
att det finns olika politiska inriktningar i sättet att
hantera de här frågorna.
När förändringar skall göras måste de vara till det
bättre för att det skall vara meningsfullt att ändra.
Våra transfereringssystem har egenskapen att de är
något komplicerade. De är inte direkt samordnade och
leder kanske inte heller alla gånger till det bästa resul-
tatet för den enskilde. Om man åstadkommer ett
grundtrygghetssystem som är grundat på frånvaro från
arbetet av olika orsaker slipper man många av de
svagheter som dagens transfereringssystem innehåller.
Det kommer att finnas bättre förutsättningar för att
rehabilitera människor och man hamnar inte mellan
stolarna, som man i dag lätt kan göra. I reservation 3,
som jag yrkar bifall till, ger vi uttryck för dessa tan-
kegångar.
Det är synd att man inte i samband med att den
stora pensionsreformen tas mera precist kan besluta
om förtidspensionen. Det kan vara ett visst skydd för
Riksförsäkringsverket, med tanke på millennieskiftet,
att inte alltför många system sätts i sjön. Men det här
har ju utretts under ett antal år, så det borde ha kunnat
leda till ett bättre resultat än det vi ser här i dag.
Vi i Centerpartiet har några synpunkter på försla-
get; detta grundat på erfarenheter av sättet att hantera
förtidspensionärer. Jag tycker emellertid inte att det är
särskilt meningsfullt att ompröva förtidspensionen när
den enskilde personen har uppnått en ålder som i det
kommande pensionssystemet innebär att det går att
välja att ta ut sin pension. Har man förtidspension och
har passerat 61-årsgränsen borde man kunna få behål-
la förtidspensionen utan att detta leder till att samhäl-
let satsar stora resurser på rehabiliteringsåtgärder o.d.
Enligt uppgift gör man ändå inte det. Därför kan det
vara lika bra att detta finns på papperet.
Frågan om företagare med restarbetsförmåga har
varit ett bekymmer i det nya systemet med de regler
som nu finns när det gäller att bedöma möjligheten att
återgå till arbete i stället för att få någon sorts av
ersättning i form av förtidspension. Där är egenföre-
tagarna den grupp som har haft den mest utsatta si-
tuationen. Nu föreligger en utredning med ett förslag.
Vi i Centerpartiet tycker nog att det skulle ha varit bra
om detta hade kunnat genomföras i samband med det
beslut som fattas i och med morgondagens voteringar.
I en reservation har vi utvecklat detta tillsammans
med de andra partierna. Jag yrkar inte bifall till den
reservationen men naturligtvis står vi bakom den.
Sedan gäller det sjukpenningreglerna för egenföre-
tagare. Ofta när vi talar om möjligheterna att starta
företag är det ju det som skall rädda Sverige från den
kris som vi har på arbetslöshetens område. Då är det
viktigt att också renodla systemen så att de inte är till
hinder för människor som vill starta företag. Ett så-
dant hinder är sjukpenningreglerna för egenföretaga-
re. Det är viktigt att man vågar starta eget och att man
då har ett skydd, precis som man har ett skydd om
man är arbetstagare. Detta ger vi uttryck för i en av
våra reservationer.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reser-
vation 3.

Anf. 185 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Frågan om hur en reformerad för-
tidspension skall utformas har utretts såväl av Sjuk-
och arbetsskadekommittén som av Förtidspensionsut-
redningen. Båda har föreslagit en sammanhållen ohäl-
soförsäkring som skall baseras på en s.k. antagan-
deinkomst. Det innebär att förtidspensionen skall
frikopplas från ålderspensionssystemet och i stället
sammanföras med sjukförsäkringen. Folkpartiet delar
den uppfattningen.
Förtidspensionsutredningen har kommit med ett
antal förslag som regeringen i propositionen inte har
velat ta ställning till. Kvar blir någon form av prin-
cipproposition, som efter år av utredande - precis
som Karin Israelsson sade - nu skall utredas vidare.
Frågan måste ställas om regeringen inte vill eller inte
vågar ta ställning till detta före valet eller om proble-
matiken fortfarande är för svår.
Herr talman! Då varje parti har sin principskiss är
det inte särskilt meningsfullt att polemisera om vad
regeringen vill och inte vill. I stället föredrar jag att
redovisa var vi i Folkpartiet står.
Folkpartiet har, som jag inledde med att säga,
principiellt mycket klart tagit ställning för den modell
som Sjuk- och arbetsskadekommittén utrett. Eftersom
regeringen, trots två utredningar, inte har kommit
fram till hur det nya förtidspensionssystemet skall
vara konstruerat finner jag inte skäl att närmare gå in
på den saken. Jag nöjer mig med att ta upp den mo-
dell som vi i Folkpartiet har skissat på. Vi säger att
försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom
socialförsäkringarna. Det skall finnas ett direkt sam-
band mellan inbetalda avgifter och förmåner. Där inga
förmåner finns, skall inga avgifter heller tas ut. Vi i
Folkpartiet beklagar att vi inte nådde ända fram när
det gäller sambandet mellan avgifter och förmåner i
det nya pensionssystemet.
Vi anser att fördelningspolitiken skall ske genom
skattesystemet, inte genom socialförsäkringssystemet.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett så-
dant sätt att rehabilitering gynnas och utslagning mot-
verkas.
Det skall löna sig att arbeta. Försäkringarna skall
innehålla en självrisk som motverkar överutnyttjande
och som stimulerar till arbete och till en så kort för-
säkringsperiod som möjligt. Genom en försäkrings-
mässig koppling mellan avgifter och förmåner mins-
kar de s.k. skattekilarna. Dessutom lönar det sig bättre
att arbeta. Om skattekilarna minskar, ökar även möj-
ligheterna för fler att få arbete.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansie-
ras med avgifter och direkta statsbidrag för fördel-
ningspolitiska inslag. Försäkringssystemen skall hu-
vudsakligen finansieras med egenavgifter. Det gynnar
tydligheten att det är försäkringar som vi talar om.
Genom att försäkringarna lyfts ut ur statsbudgeten
och särredovisas ökar försäkringarnas legitimitet. Det
är viktigt att taket i socialförsäkringarna sätts så att
det stora flertalet inkomsttagares inkomster ligger
under taket.
Eftersom inga avgifter skall tas ut där inga förmå-
ner finns måste förmånstak och avgiftstak vara de-
samma. Vi föreslår att taket i den nya ohälsoförsäk-
ringen skall vara detsamma, 7 ½ lönebasbelopp, som i
det reformerade pensionssystemet.
Herr talman! Folkpartiet vill alltså se förtidspen-
sionssystemet som en del av sjukförsäkringen och det
samlade namnet bör vara ohälsoförsäkring. Den skall
innefatta ersättning för korta och långa sjukdomsfall
inklusive förtidspension på grund av sjukdom.
Arbetsolycksfallsförsäkringen skall ligga separat
vid sidan av ohälsoförsäkringen.
Den autonoma ohälsoförsäkringen skall ledas av
en självständig styrelse som inte skall bestå av riks-
dagsledamöter och som skall ha längre mandatperiod
än riksdagen.
Även om riksdagen skall fastställa ramarna för
avgifter och förmåner skall styrelsen ha det operativa
ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken
går under eller över fastställda ramar. Regering och
riksdag skall utforma ramarna och ersättningsnivåer-
na. Inkomsterna och utgifterna skall harmoniera och
därmed får även den samlade ohälsoförsäkringen ett
större mått av försäkringsmässighet.
Egenavgifterna skall stå för finansieringen av för-
tidspensionsdelen av ohälsoförsäkringen, precis som
sjukförsäkringsdelen. Dessa skall utgå upp till taket
på 7 ½ lönebasbelopp. Kostnaderna för de personer
som får ersättning på grund av att de skadats före
yrkeslivet eller fötts med oförmåga att arbeta skall
finansieras med skattemedel.
Herr talman! Förutom reservation 4, som redovi-
sar de allmänna principerna för ohälsoförsäkringen,
tar Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna
upp frågan om att företagare så långt möjligt bör
jämställas med arbetstagare vid prövning av arbets-
förmåga och rehabiliteringsbehov.
I reservation 19 tas åter upp våra krav om att fi-
nansiell samordning skall genomföras i hela landet
samt att kostnaderna för sjukpenningen bör ingå i
denna finansiella samordning. En aktivering av sjuk-
försäkringspengarna skulle kraftfullt bidra till att
köerna i vården kan avskaffas.
I reservation 22 tar vi upp frågan om att sjukpen-
ningsreglerna för småföretagare måste förenklas för
att skapa ett bättre klimat för företagande. Regelsys-
temen måste vara förutsebara och utformas så att de
inte hindrar investeringar och nyanställningar.
Vid beräkningen av inkomstunderlaget för beräk-
ning av sjukpenning, föräldrapenning och pension
görs avdrag för avsatta expansionsmedel medan den
inkomst som ligger till grund för beräkning av bo-
stadsbidrag räknas före sådan avsättning. Vi anser att
ett och samma inkomstbegrepp bör användas.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reser-
vation 4 och reservation 19, men står självklart bakom
samtliga reservationer där Folkpartiet finns med.

Anf. 186 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Det betänkande vi skall debattera
handlar om ett reformerat system för förtidspensioner.
Frågan har utretts ett antal gånger, så egentligen hade
väl de flesta av oss hoppats på att regeringen när man
väl lägger fram en proposition skulle ha kommit till
skott. Det socialdemokratiska rådslaget om det nya
pensionssystemet visade på tre viktiga frågor: Premie-
reservsystemet, avgiftsväxlingen och det faktum att
förtidspensionen i förhållande till det nya pensions-
systemet inte var löst.
Då blir det nästan tvunget att i samband med för-
slaget till nytt pensionssystem lägga fram ett förslag
till nytt förtidspensionssystem. Jag har faktiskt en viss
förståelse för regeringens dilemma, men det betyder
inte att jag accepterar det.
I propositionen utfärdar regeringen i princip en-
dast riktlinjer för hur en ny förtidspension skall ut-
formas och tillsätter en expertutredning för att fylla
riktlinjerna med innehåll. Vi har på vårt bord en ny
principproposition. Vänsterpartiet ställer sig i princip
bakom de riktlinjer som regeringen skissat i proposi-
tionen. Men med tanke på hur princippropositionen
för det nya pensionssystemet har förändrats sedan
riksdagens beslut våren 1994 känns det mycket
vanskligt att ta ställning till regeringens riktlinjer. I
propositionerna om det nya pensionssystemet behand-
las t.ex. även förtidspensionen, eftersom de båda
systemen, trots att de skall skiljas åt, är beroende av
varandra.
Regeringen föreslår att en försäkrad skall kunna få
hel förtidspension vid i det närmaste helt nedsatt
arbetsförmåga. Det tycker vi är bra och ställer oss
bakom förslaget. Vi tror att lagändringarna kommer
att underlätta fastställandet av nivån på arbetsförmå-
gan.
Kravet på att arbetsförmågan skall vara nedsatt
med 100 % har lett till ibland helt orimliga konsek-
venser. Det har hänt att försäkringskassan meddelat
förtidspensionärer att om de ertappas med att bära
mer än en kasse från Konsum kan förtidspensionen
dras in. Skall jag spetsa till det skulle jag kunna hävda
att det vore bättre för axlarna på förtidspensionären
att han eller hon fördelade innehållet i en kasse på två
kassar. Men då kan pensionen enligt kassan ryka. Det
är faktiskt helt absurt.
Både lagstiftningen och myndigheterna bör inse
att även förtidspensionärerna måste äta för att leva.
Dessutom var detta en regel som mest drabbade kvin-
nor.
Den senaste förtidspensionsutredningen föreslog
därför att särregeln om hushållsarbete skall tas bort.
Det tycker jag är ett mycket bra förslag. I och för sig
är väl Lagen om allmän försäkring den enda lag vi har
i Sverige som lyfter fram kvinnors matlagning som
hushållsarbete, men eftersom paragrafen inte inne-
burit någon fördel för kvinnor, utan snarare varit ett
moment 22, är det bra att utredningen vill slopa den.
Jag tar för givet att regeringen med sitt förslag om en
mildring av lagtexten också menar att denna särregel
skall tas bort.
Herr talman! Förtidspensionen har lyfts ur pen-
sionssystemet eftersom det nya pensionssystemet skall
vara ett renodlat ålderspensionssystem. Det tycker
Vänsterpartiet är bra. Det går dock inte att undvika att
de båda systemen även i framtiden kommer att ha en
viss koppling till varandra. Kopplingen mellan för-
tidspensionen och det reformerade pensionssystemet
blir särskilt tydligt vad gäller förslaget att vi i framti-
den skall kunna gå i pension vid 61 års ålder. Beräk-
ningar som utredningstjänsten tagit fram visar att det,
precis som i delpensionen, är de med relativt hög
inkomst som kan utnyttja erbjudandet att gå i pension
tidigare. De med förslitande arbetsuppgifter, som ofta
är kopplade till låg lön och därmed lågt pensionsun-
derlag, kommer med stor sannolikhet inte att kunna
anta erbjudandet.
Regeringen skriver i propositionen: Försäkringen
är inte heller avsedd att täcka mindre variationer i
fråga om fysisk eller psykisk prestationsförmåga som
kan följa av exempelvis naturligt åldrande.
Denna skrivning oroar mig. Det räcker inte med
att utskottsmajoriteten försäkrar att förtidspension
även fortsättningsvis kommer att kunna beviljas efter
61 år. Vem kan avgöra om en förslitningsskada till
viss del beror på åldrande eller enbart på arbete?
Det finns en risk att en sådan skrivning leder till
liknande bedömningar som gjordes vad gäller kvin-
nors förslitningsskador. Eftersom de burit barn och
matkassar under hela sitt liv berodde förslitningsska-
dan delvis på det och inte enbart på arbetsuppgifterna.
Då fanns det inget klart samband och förtidspension
beviljades inte.
Tidigare fanns en äldreregel i förtidspensionen
som innebar att man vid prövningen av om förtids-
pension skulle beviljas tog hänsyn till den sökandes
ålder och arbetsmarknadsläget. Den regeln vill Väns-
terpartiet ha kvar, eftersom vi menar att den ger för-
säkringskassan möjlighet att ta hänsyn till sådana
variationer i fysisk och psykisk prestationsförmåga
som naturligt åldrande kan leda till.
Låginkomsttagare med förslitande arbetsuppgifter
skulle på så sätt få en möjlighet att ekonomiskt klara
sig fram till ålderspensionen utan att ålderspensionens
nivå skulle bli lidande.
Herr talman! Generellt sett drabbas kvinnor av ar-
betssjukdomar och män av olycksfall i arbetet. An-
ledningen till det är att kvinnor oftare arbetar inom
vård- och serviceyrken där förslitningsskador är
mycket vanliga. De förändringar som gjorts av arbets-
skadebegreppet i lagen har gjort att det är svårt för
kvinnor att få sina förslitningsskador godkända som
arbetsskada. Med skärpningen definierade man bort
kvinnors arbetsskador, vilket också påpekades av
JämO som var mycket kritisk mot skärpningen.
Att definiera bort halva befolkningen löser inte
problemet med det stora antalet arbetsskador. Ar-
betsmiljön inom vård och omsorg blir inte bättre för
att vi stoppar huvudet i sanden och säger att detta inte
är en arbetsskada. Vi vill därför att arbetsskadebe-
greppet och bevisregeln återställs till vad som tidigare
gällde.
Den expertgrupp som nu skall tillsättas måste en-
ligt min mening se lösningen av detta problem som en
av sina huvuduppgifter.
Herr talman! Så till sist vill jag säga några ord om
begreppet restarbetsförmåga. En försäkrad som anses
ha en viss restarbetsförmåga skall stå till arbetsmark-
nadens förfogande på den arbetsförmåga han eller hon
har kvar. Det kanske är OK för den som i botten har
ett arbete, men för den som inte har ett arbete är det
värre. För vilken arbetsgivare anställer en människa
som är förtidspensionär till 75 % och som har 25 %
arbetsförmåga kvar och var finns det sådana arbetstill-
fällen? Vi anser att den arbetsskadade måste ha fast
anknytning till arbetsmarknaden för att det över hu-
vud taget skall kunna göras en bedömning av restar-
betsförmågan.
Att bedöma en arbetshandikappad som av olika
skäl lämnat arbetsmarknaden utifrån deras restarbets-
förmåga i förhållande till de fem olika stegen är i
nuvarande försäkring inte relevant och orsakar stort
mänskligt lidande.
Vi anser därför att reglerna för denna grupp, dvs.
de som inte har fast anknytning till arbetsmarknaden
måste mildras. Arbetsmarknadsministern berättade i
dag på frågestunden om den deltidsdelegation som nu
skall börja arbeta. Jag tycker att problemet med för-
tidspension i förhållande till restarbetsförmågan även
bör diskuteras i denna delegation.
Herr talman! Jag står självklart bakom Vänster-
partiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
endast bifall till reservation 16, mom. 10, reservation
17, mom. 11 och reservation 21, mom. 15.

Anf. 187 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Vi debatterar nu reformerad förtids-
pension. Vi i socialförsäkringsutskottet brottas un-
derstundom med stora problem, och vi har under 90-
talet i riksdagen ständigt lappat och lagat bit efter bit
av socialförsäkringssystemen utan att lyckas åstad-
komma någon helhetssyn.
I dag skall vi fortsätta med detta enögda tänkande
genom att prata om den reformerade förtidspensionen
och inget annat. Det borde förresten egentligen heta
"den kringskurna förtidspensionen". Vi borde sluta
upp med att hymla om att det egentligen är en för-
sämring vi genomfört. Att renodla en förtidspension
på det sätt som riksdagen förmodligen kommer att
besluta i morgon innebär att möjligheterna till en
rimlighetsbedömning minskar, ja, nästan helt upphör.
En rimlighetsbedömning innebär att man är human
och att den bedömande läkaren och handläggaren på
försäkringskassan har rätt att vara det. Det skall inte
behöva vara upp till vars och ens personliga kurage
att bedöma om man vill ge en äldre, långtidsarbetslös
hel eller halvsjuk människa litet andrum. Det är
andrum vi talar om när vi diskuterar i form av prin-
ciper som kallas renodling eller helhetsbedömning.
Vi måste börja ta hänsyn till människors hela si-
tuation när vi utformar våra trygghetssystem. Det går
inte att dela upp människan i en del som är sjuk, en
annan som är arbetslös och en tredje som kanske har
sociala problem. Begrepp som helhetssyn och grund-
trygghet är vad som genomgående präglar Miljöpar-
tiets syn på socialförsäkringar. Därför accepterar vi
inte den nuvarande inriktningen mot renodling som en
metod att reformera socialförsäkringarna. Vi vill i
stället gå den andra vägen och samordna dagens alla
olika system.
För att uppnå en helhetssyn är det nödvändigt att
man genomför en radikal reform av organisation och
ekonomi kring våra socialförsäkringar. Vi i Miljöpar-
tiet vill därför att lokala arbetsförmedlingar och för-
säkringskassor skall kommunaliseras och slås samman
med delar av kommunernas socialtjänst till en gemen-
sam organisation. Vi är övertygade om att det leder
till såväl samhällsekonomiska som mellanmänskliga
vinster. "Mellanmänskliga vinster" är när människor
slipper vandra runt i systemet utan att någonsin få en
helhetsbedömning av sin situation. Kanske är det så
att förmågan att göra en helhetsbedömning hör ihop
med tillgången till pengarna i dagens
"resursenhetstänkande"? Har ni tänkt på det?
Vår andra huvudinriktning är att införa en bra
grundtrygghet i trygghetssystemen. Det innebär bl.a.
att vi går emot trenden de senaste åren att alltfler -
genom hårdare kvalifikationskrav - utestängts från de
generella försäkringarna. I vår tänkta, långvariga
försäkring vid ohälsa och arbetslöshet och i pensions-
systemet vill vi ha en ersättning lika för alla, oberoen-
de av tidigare inkomst.
Den nu gällande flerpartiuppgörelsen runt ett re-
formerat pensionssystem medför en olöslig konflikt
mellan målen om inkomstkoppling och grundtrygghet.
Det här leder bara till dyrbara, krångliga och svårbe-
gripliga lösningar. Man kan fråga sig vem eller vilka
som är betjänta av sådana.
En ekonomisk grundtrygghet, lika för alla, behövs
av ekologiska, fördelningspolitiska och ekonomiska
skäl. Det viktigaste målet skall vara att tillförsäkra
människor ett grundläggande socialt skyddsnät i livets
alla olika skeden. Däremot är det ingen uppgift för det
statliga trygghetssystemet att tillförsäkra alla att kun-
na behålla en uppnådd högre levnadsstandard.
Jag får t.ex. en bra pension när jag lämnar riksda-
gen i höst efter mina sju år här. Tidigare i mitt liv har
jag haft det mera knapert. Dock har jag arbetat i minst
30 år. Vilken nivå är det som staten skall försäkra mig
för? Är det den inkomstnivå jag har på slutet av mitt
yrkesverksamma liv, eller är det den jag hade i bör-
jan? Det här är inte hållbart över generationer, och det
är faktiskt i ett flergenerationsperspektiv som vi måste
se våra socialförsäkringar. Jag vet att den första kro-
nan gäller, men jag tycker ändå att det känns så här.
Det är därför jag tror så starkt på en grundtrygghet,
lika för alla som kommer i behov av den. Vi som
sitter här inne utgör ju inte ett genomsnitt av befolk-
ningen, även om man ibland kan tro att det är utifrån
vår situation välfärdspolitiken skapas i dag.
Det här vara bara en liten parentes. Jag går nu till-
baka till förtidspensionen.
Enligt tidigare regler hade äldre förvärvsarbetande
möjlighet att få förtidspension på grund av tungt eller
pressat arbete, och det gällde särskilt dem som fri-
ställts och hade svårt att få arbete. Möjligheten att få
förtidspension av rena arbetsmarknadsskäl togs bort
1991. Fr.o.m. 1997 har de s.k. äldrereglerna tagits
bort - något som Miljöpartiet har motsatt sig. De
reglerna innebar, bl.a. med tanke på hur arbetsmark-
naden ser ut, att det bara krävdes smärre medicinska
problem för försäkrade över 60 år. Nu hänvisas i
stället de med blandade medicinska problem och
arbetsmarknadsproblem till att försöka få en hyfsad
ersättning från flera olika försäkringar samtidigt. Vi
anser att inriktningen mot att renodla olika försäk-
ringar är en teoretisk konstruktion, som har mycket
litet med verkligheten att göra. Den verkar mest ha
kommit till i en strävan att kostnaderna skall kunna
bokföras på rätt konto.
Alla som arbetar med människor med mångfaset-
terade problem - dålig hälsa, svårt att finna lämpligt
arbete och ibland också sociala problem - vet hur
oerhört svårt det är att i praktiken sortera ut vad som
är vad. Resultatet blir ofta att individen bollas på ett
olyckligt sätt mellan försäkringskassa, sjukvård, ar-
betsförmedling och sociala myndigheter. Det är för-
ödande för dem som kommer i kläm och ineffektivt
och resurskrävande för myndigheterna.
Ett alternativ till renodling är att i stället slå ihop
dagens försäkringar mot ohälsa och arbetslöshet till
en "arbetslivsförsäkring". En liknande samordning
har förordats av bl.a. Riksrevisionsverket. Vi anser att
det finns starka skäl som talar för en sådan samman-
slagning, framför allt när det gäller långvariga för-
säkringar.
Förslaget att det formella kravet på arbetsförmå-
gans nedsättning för rätt till hel förtidspension ändras
från "helt nedsatt" till "helt eller i det närmaste helt
nedsatt" är ett litet steg på vägen mot ett erkännande
att strävan mot fullständig renodling inte är hållbar.
Vi välkomnar detta steg, men det är tyvärr inte till-
räckligt. Vi föreslår i stället att det fortsatta arbetet
koncentreras på att skapa en ny, sammanhållen
"arbetslivsförsäkring" vid långvarig ohälsa. En sådan
allmän försäkring skall baseras på en samlad bedöm-
ning av den försäkrades hela situation.
För den som har ohälsoproblem skall givetvis den
medicinska bedömningen väga tungt. Men den kan
inte vara helt utslagsgivande. Man måste också se till
människors ålder, psykiska hälsa och möjlighet att få
arbete med den restarbetsförmåga han eller hon har.
Även eventuella sociala problem måste kunna vägas
in.
Prövningen skall vara aktiv och syfta till att i
första hand finna lösningar som gör att den försäkrade
kan finna ett lämpligt arbete på hel- eller deltid. Då
kan man pröva alla de möjligheter som traditionellt
används: utbildning, kompetensutveckling, rehabili-
tering, arbetsprövning - och kanske förtidspension.
Social- och arbetsmarknadspolitiken på lokal nivå
försvåras av att dagens socialförsäkringar är så olika
uppbyggda, på ett sätt som inte verkar konsekvent och
genomtänkt. För individen leder det ofta till att frågan
om vilken ersättning som skall utgå blir viktigare än
att rätt åtgärd sätts in. För myndigheterna blir det ofta
en kamp om att slippa betala och att sända över det
ekonomiska ansvaret för en individ till en annan pen-
ningkassa. Den organisatoriska splittringen på olika
ansvariga myndigheter är ett stort problem.
Miljöpartiet anser att en genomgripande organisa-
torisk reform, ja, nästan en grön revolution skulle vara
nödvändig. Den bör bygga på, som jag tidigare sagt,
att de lokala arbetsförmedlingarna och försäkrings-
kassorna kommunaliseras och slås samman.
Så var det detta med ersättningsnivåer och beräk-
ningar av olika slag. Ingen kan med säkerhet veta
vilken inkomst en människa skulle ha fått under åren
fram till pensionen om han eller hon inte blivit sjuk
eller arbetslös. Att basera det antagandet på några få
inkomstår före insjuknande eller arbetslöshet blir
ytterst lotteribetonat, i synnerhet på en arbetsmarknad
som blir allt rörligare. Regeringens resonemang visar
också att man har stora våndor när man försöker
komma fram till ett rättvisande och användbart in-
komstbegrepp. Om man tar hänsyn till skatteregler
och avtrappning av bostadstillägg kan en inkomstbe-
roende ersättning aldrig få särskilt stor betydelse när
den uppgår till så litet som högst 65 % av inkomsten.
Vi är positiva till att regeringen föreslår att ideellt
arbete, politiska uppdrag och studier som är av den
omfattning som yrkesverksamma utför på sin fritid
inte skall föranleda att rätten till förtidspension ifråga-
sätts. Det har dock visat sig att tolkningen av denna
rätt ibland blivit alltför snäv, bl.a. när det gäller poli-
tiska uppdrag. Uppdrag som t.ex. vice ordförande i en
nämnd eller ledamot av kommunstyrelsens arbetsut-
skott kan genast ge en del pengar i arvode. Vi föreslår
att en gräns fastslås för tillåtet arvode innan förtids-
pensionen ifrågasätts eller reduceras. Gränsen kan
exempelvis sättas till ett basbelopp per år.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 6, 14 och
18.
Vi har också gjort ett särskilt yttrande. Vi anser att
barnår bör inräknas i pensionsunderlaget och ge rätt
till förtidspension. Vi motsätter oss Förtidspensions-
utredningens förslag att pensionsgrundande belopp
för barnår inte skall ingå i beräkningsunderlaget.

Anf. 188 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Som redan har påpekats i debatten här
i kväll är det mest principer som regeringen har pre-
senterat för oss genom sin proposition om reformerad
förtidspension. Vi kristdemokrater delar i stora drag
synen på vilka principer som skall ligga till grund för
reformeringen av förtidspensionssystemet.
För övrigt vill jag redan på en gång, innan jag går
in på olika delar, säga att jag bara skall yrka bifall till
reservation 2. Jag vill alltså inte i onödan ta kamma-
rens tid i anspråk i morgon med att yrka bifall till fler.
Men vi står givetvis bakom alla de sju reservationer
som vi är med på i detta betänkande.
Förutom en mängd riktlinjer och principer finns
det ett konkret förslag i regeringens proposition som
utskottet ställer sig bakom. Jag vill säga någonting om
det. Det gäller rätten till hel förtidspension.
Före den 1 juli 1993 gällde en femsjättedelsregel.
Sedan har 100 % nedsättning gällt för rätt till hel
förtidspension. Nu föreslås någonting som man mel-
lan tummen och pekfingret skulle kunna kalla sju
åttondels nedsättning för att kunna få hel förtidspen-
sion.
Vi tycker att det är bra att man lättar litet på detta
krav, inte minst med tanke på att vi på olika sätt har
försökt lyfta fram förtidspensionärers möjlighet till
ideella insatser, t.ex. politiska uppdrag, precis som
Ragnhild Pohanka påpekade förut. Vi har sett att det
har varit problem för dem som har velat göra en in-
sats. Så snäva som reglerna har varit hittills har det
kunnat bli problem bara för att den förtidspensionera-
de har råkat ha det politiska uppdraget i fel kommun
så till vida att det har varit för höga arvoden i just den
kommunen.
Det kommer man i och för sig inte riktig till rätta
med genom detta förslag. Det behövs någonting mer
än det. Vi har velat väcka en tanke om vad som be-
hövs därutöver i vår motion om denna proposition.
Det gäller att vi skulle ha mer flexibla ersättningsni-
våer än vad vi har i dag.
Jag tror nog att regeringen och majoriteten tycker
att vi ändå har större flexibilitet i dag än vad vi har
haft tidigare, när vi bara hade hel och halv ersättning.
Nu finns det dessutom tre kvarts och en kvarts ersätt-
ning. Det finns fyra olika, och det skall väl ändå
räcka.
Men det gör inte det. Med de gränser som finns
för det arvode som man kan motta kan man ganska
enkelt som förtidspensionär med ett politiskt uppdrag
hamna i den situationen att man från att ha haft hel
ersättning inte får mer än tre kvarts, även om ersätt-
ningen för uppdraget inte alls motsvarar en kvart av
förtidspensionen. Man lider alltså ett ganska rejält
ekonomiskt avbräck.
Det tycker inte vi är riktigt rimligt. Man borde
kunna hitta ett system med mer flexibla ersättningsni-
våer än i dag. Även för dem som inte är heltidsför-
tidspensionärer tror vi att de strikta nivåerna ibland
motverkar arbetslinjen. Vi har fått exempel från en
man som tyckte att han orkade gå upp till att jobba
60 % från 50 %. Han ville göra detta och gjorde det
med läkarens goda minne. Han fick naturligtvis en
kvarts lägre ersättning i stället för bara 10 %. Det blev
ett uppvaknande för honom och en liten chock när
han upptäckte detta. Skall vi behöva ha det så? Kan vi
inte bli litet mer flexibla i våra regler?
Så skulle jag vilja säga någonting om en av de
principer som regeringen talar om, nämligen att sys-
temet skall stimulera eget arbete och aktiv rehabilite-
ring. Då måste vi bli bättre än vad vi är i dag. Beträf-
fande möjligheterna till aktiv rehabilitering måste man
ändå påpeka att regeringen hittills direkt har motarbe-
tat denna princip genom neddragningar när det gäller
pengar till rehabilitering, genom besparingar på för-
säkringskassornas administration och genom att säga
nej till en permanentning av FINSAM-systemet - en i
hela landet lagstadgad skyldighet att samverka och
samarbeta på olika sätt, även finansiellt, för att hjälpa
människor. Därför tycker jag naturligtvis att vår re-
servation när det gäller detta är mycket viktig.
För övrigt är det ganska anmärkningsvärt att rege-
ringen inte har kunnat prestera mer än man har gjort i
sin proposition. Människor kommer fortsättningsvis
att känna sig otrygga och ovissa om vad som kommer
att hända. Det gör att det är ganska bråttom med att
komma fram med ett genomarbetat förslag. Från
kristdemokratisk synpunkt skulle jag vilja säga att det
är viktigt att man väldigt noga överväger att ta med ett
fonderat system i förtidspensionen för den finansiella
stabilitetens skull och för att minska avgifterna och
säkra en bra avkastning.
Jag vill också säga att vår reservation när det gäl-
ler studerandes sociala trygghet är viktig. Vi hävdar
med bestämdhet att det också behövs en översyn av
studerandes sociala trygghet - mer än vad vi har sett
hittills - även när det t.ex. gäller föräldrapenning. Vi
hoppas att det så småningom skall komma stöd från
fler partier för det kravet.

Anf. 189 ANITA JÖNSSON (s):
Fru talman! Vi behandlar nu betänkandet SfU11,
Reformerad förtidspension, m.m. Jag vill först peka
på hur angeläget det är att vi kan ge besked till dagens
och kommande förtidspensionärer om hur framtidens
förtidspensioner skall se ut i princip.
En viktig uppgift i samband med att den nya pen-
sionsreformen har beretts har varit att förtidspensio-
nen skall fasas in med det reformerade pensionssys-
temet, som skall träda i kraft den 1 januari 2001. Det
känns därför bra att vi nu kan slå fast vilka riktlinjer
som skall gälla i den nya reformerade förtidspensio-
nen.
Den nya förtidspensionsreformen kommer inte att
ingå i ålderspensionssystemet utan göras till en del av
sjukförsäkringen. Utskottet ställer sig bakom de prin-
ciper som regeringen föreslagit, som innebär att för-
tidspensionen skall gälla fram till att man fyller 65 år.
Då har man rätt att, utöver inkomstgrundad ålder-
spension, eventuellt också få garantipension från det
nya pensionssystemet. Det är ett viktigt besked till
bl.a. LO:s medlemmar, som inte skall behöva ta ut
ålderspension i förtid.
I betänkandet behandlas framför allt riktlinjerna
för en reformering av ersättningen vid varaktig medi-
cinskt grundad arbetsoförmåga - det vi kallar förtids-
pension. Propositionen har bl.a. föregåtts av Förtids-
pensionsutredningen.
Den övergripande principen för en sammanhållen
ohälsoförsäkring är att det också i framtiden skall
finnas ett ekonomiskt skydd vid långvarigt nedsatt
arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktions-
hinder. Det skall vara en sammanhållen, allmän och
obligatorisk försäkring med enhetliga villkor för alla
försäkrade, och den skall vara baserad på inkomst-
bortfallsprincipen.
Förtidspensionen skall alltså finnas kvar, och man
skall kunna få den som en fjärdedels, halv, tre fjärde-
dels eller hel ersättning. Som jag sade skall man kun-
na få ersättningen tills man fyllt 65 år. Den skall utges
med ca 65 % av den uppskattade inkomsten, upp till
ett visst tak. Den inkomstrelaterade ersättningen skall
dessutom kunna kompletteras med ett garantibelopp.
De här principerna är tydliga och precisa och ger
en god uppfattning om det nya förtidspensionssyste-
met. Det finns reservationer på området, som i korthet
går ut på att man borde invänta regeringens detaljför-
slag inan man tar ställning. Utskottet menar att det är
viktigt att vi redan nu kan ge besked om inriktningen
och att princippropositionen är tillräckligt preciserad
för att undanröja den osäkerhet som funnits vid över-
gången till det nya pensionssystemet.
I propositionen läggs det inte fram förslag till hur
den inkomstrelaterade förtidspensionen närmare skall
beräknas och heller inte vilket inkomstunderlag som
skall användas. Regeringens bedömning är att ersätt-
ningen vid hel förtidspension bör vara ca 65 % av den
uppskattade inkomsten, upp till ett visst tak. Det är
också viktigt att antalet inkomstår som skall ligga till
grund för beräkningen är tillräckligt stort för att ge ett
stabilt inkomstunderlag som speglar den försäkrades
förvärvsförmåga och uppnådda inkomststandard. Med
hänvisning till kommande beredning, som har att
lägga fram förslag utifrån givna riktlinjer, avstyrks
reservationerna från Vänsterpartiet och Miljöpartiet
när det gäller den inkomstrelaterade ersättningen.
Fru talman! En allmän försäkring mot inkomst-
bortfall på grund av sjukdom eller funktionshinder
måste omfatta hela befolkningen. För att inte vissa
grupper skall stå utanför måste det därför finnas en
garanterad lägsta nivå. Om vi inte har en sådan lägsta
nivå kommer vissa att stå utan ekonomiskt skydd. Det
kan t.ex. vara ungdomar med kortare förvärvstid bak-
om sig och invandrare som saknat förvärvsarbete i
hemlandet.
Förslaget innebär att ett skydd skall utformas med
utgångspunkt i en åldersberoende garantinivå, för
dem som under tiden före pensionsfallet haft låga
eller inga förvärvsinkomster alls. För att ha rätt till
ersättning med denna förtidspension förutsätts att man
är bosatt i Sverige, och garantibeloppet skall reduce-
ras av utländsk pension. Liksom i nuvarande system
skall bostadstillägg finnas som komplement till för-
tidspension. Hur bostadstilläggen skall utformas be-
reds ytterligare. Jag vill poängtera att systemet måste
garantera förtidspensionärerna möjlighet att ha en bra
bostad utan att boendekostnaderna minskar möjlighe-
ten att också i övrigt ha en tillfredsställande standard.
Utskottet anser att det kan vara befogat med en
lägre garanterad förtidspensionsnivå för de allra
yngsta. Det skall ses mot bakgrund av att de genom-
snittliga förvärvsinkomsterna och levnadsstandarden i
förhållande till den allmänna inkomstutvecklingen
stiger upp till 30-årsåldern. Därför bör en uppräkning
ske med stigande ålder. Ersättningen måste dock, som
någon här påpekade tidigare, vara på en rimlig nivå
också för de allra yngsta och i princip täcka alla nor-
mala konsumtionsbehov.
Reglerna om förtidspension skall utformas så att
de stimulerar till återgång till arbetslivet och ett i
övrigt aktivt liv. Arbetslinjen skall främjas. Den för-
tidspensionär som, trots sjukdom eller funktionshin-
der, vill pröva på arbete, studier eller andra aktiviteter
skall uppmuntras till det.
Reglerna skall tydligare än i dag ge utrymme för
och uppmuntra till att pröva på att återvända till yr-
keslivet och att i övrigt leva ett aktivt liv. Utskottet
instämmer i att rätten till fortsatt förtidspension skall
prövas när den försäkrade regelbundet och under en
längre tid uppvisat arbetsförmåga. Eventuella ar-
betsinkomster vid sidan av pensionen skall påverka
förtidspensionen. Det här kommer att utredas vidare.
Det föreslås en ändring vad gäller rätt till förtids-
pension. Ändringen innebär att det formella kravet på
arbetsförmågans nedsättning för rätt till hel förtids-
pension görs mjukare. I dag krävs helt nedsatt arbets-
förmåga för att man skall få hel förtidspension, något
som flera talare tidigare har nämnt. Utskottet ställer
sig bakom regeringens förslag, som innebär att kravet
på arbetsförmåga ändras till "helt eller i det närmaste
helt nedsatt". Detta anses motsvara ungefär sju åtton-
delar.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motion-
syrkanden med krav på att reglerna för rätt till hel
förtidspension mildras och välkomnar därför det
framlagda förslaget. Samtidigt är det viktigt, som har
påpekats bl.a. i några reservationer, att effekterna av
det nya förslaget följs upp så att det inte blir svårighe-
ter eller otydligheter i bedömningen.
I detta sammanhang vill jag också nämna att rege-
ringen i vårpropositionen aviserar ett förslag till lös-
ning för dem som har restarbetsförmåga på 25 % eller
mindre. Regeringen skall i budgetpropositionen åter-
komma med förslag som skall gälla från den 1 januari
1999.
Fru talman! Låt mig beröra en central fråga i för-
slaget, nämligen rehabilitering och samordning, efter-
som det finns några reservationer på området. Pro-
positionen betonar att det nya försäkringssystemet
skall genomsyras av att rehabilitering och aktivitet
skall stimuleras. När arbetsförmågan hos en individ är
nedsatt måste åtgärder i första hand inriktas på reha-
bilitering, för att han eller hon snabbt skall kunna
återgå till arbetslivet. När det gäller samordning i det
praktiska arbetet ute på fältet har vi i denna kammare
tidigare fattat beslut som skapar möjligheter för samt-
liga aktörer som är involverade i ett rehabiliteringsä-
rende att samverka. Det innebär att samverkan skall
vara en del av den ordinarie verksamheten och prägla
hela organisationen. Här finns en viktig uppgift, näm-
ligen en uppföljning för att se till att de intentioner vi
har gett har fått genomslag genom hela kedjan ned till
den enskilde individen.
Till sist: Jag anser att det är en styrka att vi nu kan
ta ställning till riktlinjerna för det framtida förtids-
pensionssystemet för att skapa trygghet bland dem
som har ett behov av förtidspension. Vi slår nu fast att
systemet skall omfatta alla, baseras på inkomstbort-
fallsprincipen, gälla tills man fyller 65 år och uppfylla
kraven på trygghet, rättvisa och effektivitet.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet SfU11 och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 190 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Ingen blir glad av det här principför-
slaget som ni kommer med, Anita Jönsson. Inte ens
LO:s medlemmar kommer att vara nöjda med det. Det
går inte att tolka det och förstå vad det innehåller,
eftersom det har så många brister. Jag satt själv i
Sjuk- och arbetsskadekommittén. Vi jobbade med den
här frågan i tre år. Därefter har Förtidspensionsutred-
ningen hakat på det och kommit med förslag. Trots
detta lägger ni nu fram någon form av princip som
ingen riktigt vet vart den bär hän. Om jag har tolkat
utskottets betänkande rätt finns det inget parti som
tycker att de där principerna är helt och fullt korrekta,
utan det finns avvikande meningar i fråga om det
mesta.
Då frågar jag: Vad är skälet till att regeringen
dröjer med det här? Det kan kanske vara en enkel
fråga, så här på kvällskvisten.

Anf. 191 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har ju haft möjlighet att få tillgång
till de remissvar på propositionen som har kommit in.
Som jag läser dem uppfattar jag att de fackliga orga-
nisationerna är relativt nöjda med det här principför-
slaget och tycker att det på ett tydligt och bra sätt gör
klart vad som kommer att gälla i de stora frågorna
med ett nytt, reformerat förtidspensionssystem.
När det sedan gäller de återstående frågorna, som
mer handlar om olika detaljnivåer, har det inte funnits
tillräckligt med underlag. Detta behöver beredas yt-
terligare. Jag tycker att det är en styrka att det blir ett
förslag där vi kan känna att frågorna har prövats på
olika sätt för att resultaten skall bli så goda som möj-
ligt. Jag förutsätter att det fortsatta beredningsarbetet
kommer att göra att även Folkpartiet kan känna god
tillfredsställelse när vi återigen skall debattera de
återstående frågorna.

Anf. 192 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Det centrala i förtidspensionssyste-
met, oavsett vilket system man har, är på vilket sätt
man skall beräkna den ersättning man skall ha som
förtidspensionär. Detta har Förtidspensionsutredning-
en kommit med synpunkter på, vilka också Sjuk- och
arbetsskadekommittén delade, men regeringen har
inte vågat sätta ned foten ens där. Det är ju det som är
det intressanta: Den människa som vill känna trygghe-
ten att det kommer ett system som man kan anamma
måste ju ändå veta på vilket sätt han skall räkna fram
sin ersättning. Det går inte med det här förslaget, och
då är det väl ingen trygghet - inte ens för den enskilde
LO-medlemmen.

Anf. 193 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte vad Sigge Godin relaterar
till. I propositionen talas det klart och tydligt om att
ersättningen i det nya förtidspensionssystemet skall
vara ungefär på dagens nivå och att det skall garante-
ras goda livsbetingelser för att klara de normala be-
hov som vi har i det här samhället. I den frågan kan vi
alltså ge klara besked - däremot inte när det i detalj
gäller hur man skall räkna fram det. Men att det skall
vara på en skälig levnadsnivå är klart och tydligt
utsagt i propositionen.

Anf. 194 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Vårt utskott brukar ju beskyllas för att
komma med förslag som gör det omöjligt för Riksför-
säkringsverket att komma med riktlinjer och försöka
förstå hur datasystemet skall vara konstruerat för att
kunna sättas i sjön. Den här gången är det precis
tvärtom. Det måste vara en otroligt lång förberedelse-
tid för att göra den här förändringen.
Jag tycker att regeringen måste ha litet dålig smak
som kommer med förslag som om två och ett halvt år
skall stimulera förtidspensionerade människor att
återgå till arbetslivet och ett i övrigt aktivt liv. Om jag
hade förtidspension skulle jag tycka att det var märk-
ligt att försäkringskassan och de som har att handläg-
ga detta inte redan nu kunde påbörja ett aktivare arbe-
te för att få människor tillbaka till ett bra arbetsliv och
en bra rehabilitering. Skulle de inte kunna få den här
ersättningen från ideellt eller politiskt arbete redan nu,
eftersom det också stimulerar till en återgång? Varför
måste man, Anita Jönsson, spara detta i två och ett
halvt år? Skulle man inte kunna göra det redan vid
ikraftträdandet nästa år?

Anf. 195 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller de olika delarna i för-
tidspensionssystemet har regeringen och utskottet
gjort bedömningen att de skall genomföras vid ett och
samma tillfälle. Det gäller också det som Karin Isra-
elsson tar upp, nämligen hur mycket av sin fritid man
kan ägna åt ideellt arbete utan att det innebär att man
får en lägre förtidspension. Jag är överens med Karin
Israelsson om att detta är ett bekymmer som det ser ut
i dag. Med det här förslaget kommer man att lösa det
på ett bra sätt, men man gör det som sagt gemensamt
med alla de andra återstående frågorna.

Anf. 196 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Jag förstår att Anita Jönsson måste va-
ra solidarisk med den regering som har lagt fram
förslaget. Medge dock att ett sådant här förslag - som
i och för inte kostar någonting men ger en möjlighet
för människor att få en bättre situation - skulle man
kunna ha sjösatt direkt utan att vänta på ett reformerat
förslag i övrigt!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

18 § Lagändringar med anledning av flyttning
av viss verksamhet vid Riksförsäkringsverket till
Söderhamn, m.m.

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1997/98:SfU12
Lagändringar med anledning av flyttning av viss verk-
samhet vid Riksförsäkringsverket till Söderhamn,
m.m. (prop. 1997/98:131)

Anf. 197 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Det här betänkandet handlägger i hu-
vudsak ett lagändringsförslag om att Riksförsäkrings-
verkets yrkesskadeenhet skall flyttas till Gävleborgs
läns allmänna försäkringskassa. Det är nämligen så att
den väl fungerande Hälsinge flygflottilj i Söderhamn
har lagts ned på grund av besparingarna inom försva-
ret, och nu söker regeringen olika vägar att få nya
arbetsplatser till Söderhamn.
Vi vill då säga att en flyttning av yrkesskadeenhe-
ten vid Riksförsäkringsverkets sjukhus sannerligen
inte är någon lämplig åtgärd. Det kommer heller inte
att skapa några nya arbetstillfällen. Det här är en
verksamhet som egentligen är kraftigt minskande.
Yrkesskadelagen är ju av gammalt datum, och det blir
knappast fler fall som behandlas enligt denna. Vad
Söderhamn behöver är nya, friska, riktiga arbetstillfäl-
len, inte någon flytt av en fungerande verksamhet i
Stockholm.
Detta är alltså huvuddelen av betänkandet, och jag
yrkar bifall till reservation nr 1.
Betänkandet innehåller också ett par diverseären-
den, så att säga, som är föranledda av motioner. Det
ena handlar om hushållstjänster. Här har Rose-Marie
Frebran skrivit en motion som behandlar det förslag
som Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
har lagt fram i annat sammanhang, nämligen att man
skall reducera skatten på hushållstjänster. Vi vet ju att
det finns en stor efterfrågan på sådana tjänster, men
människor kan helt enkelt inte anställa någon efter-
som det på grund av skattekilarna blir alldeles för
dyrt. Därför finns här ett förslag om att reducera ge-
nom skatteavdrag. Man kan också tänka sig andra
vägar, t.ex. momsreducering och sänkta arbetsgivar-
avgifter, för att göra dessa mycket otrygga svarta jobb
vita för de kvinnor, framför allt, som arbetar inom de
här verksamheterna.
Jag tycker att detta är ett mycket värdefullt för-
slag. Inte minst skulle det gynna våra äldre om de på
det här sättet kan köpa sig tjänster på en privat mark-
nad. Vi har också tillstyrkt det i reservationen, men
jag har för tids vinnande yrkat bifall bara till reserva-
tion nr 1.
Jag vill också nämna att det finns en motion från
Vänsterpartiet som förvisso är intressant, nämligen
den som tar upp tvåårsregeln i utlänningsärenden -
något som vi har debatterat mycket i utskottet. Det
gäller alltså de kvinnor som kommer hit och kanske
blir slagna och misshandlade av sina män. Har de inte
varit här i två år avvisas de.
Det här är en viktig fråga, men den behandlas för
närvarande i Kommittén för ny instans- och proces-
sordning i utlänningsärenden, förkortat NIPU. Efter-
som frågan behandlas där har vi från utskottets sida
avstyrkt förslaget.
Summa summarum, fru talman, yrkar jag bifall till
reservation 1 av moderaterna.

Anf. 198 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! När det gäller huvudfrågan i betän-
kandet, att viss verksamhet vid Riksförsäkringsverket
skall flyttas till Söderhamn, har Folkpartiet inget att
erinra utan tycker att det är okej.
Jag skulle bara i övrigt vilja hänvisa till reserva-
tion 2 som gäller hushållstjänster och som Gullan
Lindblad har talat om.
Alla borde vara väl medvetna om att allt måste gö-
ras för att skapa arbetstillfällen i landet. De tre bor-
gerliga partierna har presenterat en modell. Det kan-
ske finns några andra också. Gullan Lindblad har
beskrivit exakt vad det handlar om. Det handlar fak-
tiskt om att göra svarta tjänster vita. Det har visat sig
svårt eftersom det kostar mycket pengar för enskilda
personer att privatanställa för att få de här tjänsterna.
Det är det som har varit problemet. Vi pekar alltså på
en modell.
Låt mig i det sammanhanget säga att det ser spän-
nande ut att Centerpartiet börjar närma sig oss i den
här frågan. Det är litet trist egentligen att ni bara hål-
ler er till ett särskilt yttrande och vill pröva detta i
några län för att det skall komma tillbaka så småning-
om. Det är nu människorna är arbetslösa, det är nu vi
behöver göra de här insatserna. Det hade varit kläd-
samt om ni hade varit med på reservationen, eftersom
jag vet att ni tycker så här. Då hade det varit lämpligt
att Vänsterpartiet fått ägna sig åt den här frågan till-
sammans med regeringen, där ni motverkar nya ar-
betstillfällen. Jag tycker att det borde vara tvärtom i
vårt samhälle i dag.
Jag yrkar alltså, fru talman, bifall till reservation 2
och vill också hänvisa till det Gullan Lindblad sade
om den s.k. tvåårsregeln. Jag delar helt den uppfatt-
ningen. Det är därför vi har ett särskilt yttrande till-
sammans med Vänsterpartiet.

Anf. 199 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Det är en trefaldig mix i detta lilla
betänkande. Vi kristdemokrater har inte några in-
vändningar mot det regeringsförslag som finns i be-
tänkandet, flyttning av viss verksamhet vid Riksför-
säkringsverket till Söderhamn.
När det gäller den andra frågan, den tvååriga
prövotiden i anknytningsärenden, är vi nöjda med att
den behandlas i den s.k. NIPU-utredningen. Vår re-
presentant i utredningen bevakar den där. Därav följer
att vi inte har markerat på något sätt i det här betän-
kandet.
Det tredje förslaget som behandlas är vår egen
kristdemokratiska motion, som handlar om åtgärder
för att få till stånd en fungerande marknad för tjänster
riktade mot hushållen. Jag vill på en gång yrka bifall
till reservation 2.
Sysselsättningen i Sverige är katastrofalt låg. Än-
då är regeringen handlingsförlamad när det gäller att
öppna nya möjligheter. Alla vet att orimliga skattereg-
ler lägger en död hand över marknaden för vita hus-
hållstjänster. Många jobb i den sektorn kommer aldrig
till stånd. Hundratusentals hushåll, framför allt barn-
familjer och äldre, köper tjänsterna svart. Tusentals
människor arbetar utan att få del av de gemensamma
trygghetssystemen. Sådan ser verkligheten ut.
Debatten om att lätta på skattetrycket och släppa
fram vita tjänstejobb i hemmen har böljat fram och
tillbaka i flera år. Varje gång har det blivit politiska
blockeringar med föreställningar om att det skulle
vara fult att betala för vissa servicetjänster i hemmen.
Att betala någon som sätter upp kakel i badrummet
där hemma är avdragsgillt. Men om man betalar nå-
gon för att tvätta samma kakel skulle det vara orättvist
att få göra avdrag för det.
Vi kristdemokrater har under flera år presenterat
åtgärder för att öppna den här marknaden. Vi har på
den allra senaste tiden kommit överens med Folkpar-
tiet och Moderaterna om en bra lösning. En skattere-
duktion på 50 % införs för privatpersoners betalning
av arbetskostnad för hushållstjänster som utförs i det
egna hemmet upp till en nivå på 25 000 kr om året.
Förslaget innebär att det vita priset halveras direkt vid
köpet. Vi bedömer att vi här kan få många nya jobb.
Mellan 63 % och 74 % av kostnaden för en tjänst
består i Sverige av skatter och sociala avgifter.
De här stora skattekilarna, alltså skillnaden mellan
köparens pris och säljarens ersättning efter skatt,
bromsar framväxten av moderna tjänsteföretag och
fler jobb i tjänstesektorn. Det gäller självklart i allra
högsta grad tjänsteproduktion riktad till privatperso-
ner som betalar med redan beskattade medel.
Frågan om skattelättnader för hushållstjänster är
noga utredd och analyserad. De erfarenheter och
kunskaper som redan inhämtats visar bl.a. att det finns
en stor efterfrågan på hushållstjänster. Jag skall inte ta
upp tid genom att trötta er med siffror. Det visar ock-
så att det finns ett stort potentiellt utbud av arbets-
kraft, fast en del inte tror det. Men när människor
själva får svara på frågan säger de att de är beredda
att jobba med detta.
Det övergripande målet med det förslag som vi
tidigare har presenterat och nu gemensamt presenterar
med Folkpartiet och Moderaterna är att öka antalet
jobb. Dessutom finns det flera andra syften som man
tillgodoser. Man gör svarta jobb vita, man ökar val-
friheten för hushållen, man, hör och häpna, ökar jäm-
ställdheten och man ökar effektiviteten i ekonomin.
Nu vill jag instämma med Sigge Godin. Det är
väldigt synd att Centerpartiet inte är med på den här
reservationen, inte är med på vagnen. Men jag tror att
Karin Israelsson har satt upp sig på talarlistan. Det
tycker jag är bra.
Det särskilda yttrande som man har avgett bekla-
gar jag. Jag undrar: Är det så att Centerpartiet på
olika nivåer försöker sitta på två stolar? När jag
hemma har läst i min regionala tidning har jag sett att
det centerpartistiska kommunalrådet i Örebro för
några dagar sedan i en insändare publicerat att man
tycker att det är synd att regeringen i vårpropositionen
har lagt fram förslag och att Centerpartiet föreslår ett
avdrag till en maximal nivå per hushåll och år. Jag
tycker att detta är dubbla budskap. Är meningen att
vilseföra åtminstone väljarna i Örebro län, eller var
står Centerpartiet någonstans i den här frågan?

Anf. 200 MARINA PETTERSSON (s):
Fru talman! I socialförsäkringsutskottets betän-
kande nr 12 behandlas lagändringar med anledning av
flyttning av viss verksamhet vid Riksförsäkringsver-
ket till Söderhamn, m.m. jämte en motion väckt med
anledning av propositionen.
I propositionen föreslås nödvändiga författning-
sändringar med anledning av att verksamheten vid
Riksförsäkringsverkets yrkesskadeenhet överförs till
Gävleborgs läns allmänna försäkringskassa. Ändring-
arna föreslås genomföras genom en särskild lag som
skall träda i kraft den 1 oktober 1998.
Dessutom behandlas två motionsyrkanden från
den allmänna motionstiden 1997. Den ena gäller den
s.k. tvåårsregeln i utlänningsärenden. Den andra gäl-
ler subventioner av hushållstjänster. Motionerna av-
styrks med hänvisning till pågående utrednings- eller
beredningsarbete.
I reservation nr 1 tas frågan upp om flyttning av
viss verksamhet vid Riksförsäkringsverket till Söder-
hamn. Moderaterna anser att det inte är acceptabelt att
flytta arbetstillfällen på det sätt som vi socialdemokra-
ter föreslår. Moderaterna menar att inga nya arbetstill-
fällen skapas genom att flytta arbetsplatser från en ort
till en annan.
Mot bakgrund av att riksdagen beslutat att Häl-
singe flygflottilj, F 15 i Söderhamn, skall läggas ned
har regeringen för avsikt att lokalisera 350 arbetstill-
fällen till Söderhamn. Orsaken är den särskilda sys-
selsättningssituationen som råder i Söderhamns kom-
mun. Bland de verksamheter som flyttas från Riksför-
säkringsverket i Stockholm till Söderhamn är yrkes-
skadeenheten och viss IT-verksamhet. Vid yrkesska-
deenheten är det 35 arbetstillfällen som flyttas samt
den IT-verksamhet som för närvarande är inriktad på
att säkerställa datordriften inför millennieskiftet.
Överflyttningen från Riksförsäkringsverket till
Gävleborgs läns allmänna försäkringskassa kräver
beslut av riksdagen eftersom yrkesskadeenheten enligt
bestämmelser i olika lagar i dag handhas av Riksför-
säkringsverket.
Vi socialdemokrater anser att ett viktigt regional-
politiskt verktyg är just statlig verksamhet. Målet har
varit och är att hela Sverige skall leva.
I motion Sf28 har Gullan Lindblad m.fl. anfört att
det inte är acceptabelt att flytta arbetstillfällen på det
sätt som regeringen föreslår med motiveringen att det
inte skapas några nya arbetstillfällen. På sikt är det ett
faktum att det tillkommer arbetstillfällen när utsatta
områden, som Söderhamn, får enheter som just håller
på med informationsteknik och nödvändigt föränd-
ringsarbete inför millennieskiftet.
Jag, liksom Gullan Lindblad, kommer från en re-
gion som drabbats av utflyttning. Glesbygden blir
alltmer glesbygd för varje år denna utflyttning får ske.
Den statliga verksamheten är ett viktigt politiskt red-
skap som vi har att tillgå som en utjämnande faktor.
Vi går framtiden till mötes med nödvändiga
strukturomvandlingar, en förändrad omvärldsbild och
en snabb informationsteknologisk utveckling, den s.k.
IT-utvecklingen.
Det är vår regionalpolitiska syn att ett helhetstän-
kande när det gäller regional balans kräver särskilda
åtgärder i de mest utsatta regionerna. I det här fallet
gäller det när Hälsinge flygflottilj, F 15, avvecklas.
Fru talman! Jag övergår till motion Ju919 och yr-
kandet om tvåårsregeln i utlänningsärenden. Jag vill
här slå fast en viktig aspekt som motionären pekar på.
Naturligtvis skall alla som vistas i Sverige ha samma
skydd som övriga medborgare. Det är en viktig upp-
gift för NIPU-utredningen att komma med förslag när
det gäller kvinnor som inte har permanent uppehålls-
tillstånd och som utsätts för misshandel av de män de
lever tillsammans med.
Vidare är det motion A805 av Rose-Marie Frebran
m.fl. Man vill få till stånd en fungerande marknad för
hushållstjänster genom statliga subventioner. Motio-
närerna menar att det går att nedbringa den svarthan-
del som finns. Här vill jag hänvisa till den skriftliga
fråga som Chris Heister ställde till Thomas Östros
angående sänkt skatt i tjäntesektorn. Thomas Östros
svarade bl.a. att frågan måste beredas vidare, så att
inte högre prioriterade områden såsom vården, om-
sorgen och skolan skulle drabbas.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på motionen och reservationerna.

Anf. 201 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag skall inte ta någon längre debatt
om detta vid denna sena timma. Men att flytta på
statliga verksamheter tror jag, med förlov sagt, inte
särskilt mycket på.
Jag minns när Försvarsverket flyttade till Karl-
stads kommun. Det var utlovat 1 140 arbetstillfällen.
De har krympt ned till något hundratal.
Yrkesskadeenheten vid Riksförsäkringsverkets
sjukhus är en krympande verksamhet. Det beror på att
det gäller en gammal lagstiftning. För att få fler jobb i
Söderhamn och på andra orter i Sverige gäller det att
ha en näringspolitik som gör att det uppstår fler jobb
naturligt - inte genom att flytta verksamheter omkring
i landet.
Sedan var det hushållstjänster. Jag kan inte låta bli
att förundras över att i fråga om arbetslösa byggjob-
bare har regeringen utan att tveka infört ROT-bidrag.
Men det är tydligen alldeles omöjligt att tänka sig
"RUT-bidrag" för hushållstjänster. Jag är glad över
att man har kommit ifrån pigdebatten och nu talar om
hushållstjänster. Det är kanske ett litet steg framåt.
Nog är det trist att vi inte kan enas om att försöka med
denna lösning när vi nu vet hur stor arbetslösheten är.

Anf. 202 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det gällde arbetstillfällen som flyttas
till Söderhamn. Yrkesskadeenheten berör 35 av totalt
350 arbetstillfällen. Det har skapats positiva effekter i
Söderhamns kommun genom att utflyttningen sker.
Jag har här ett dokument som visar att arbetslöshe-
ten gått ned under åren 1997 till 1998 från 8,9 % till
4,8 %. Jag kan ge Gullan Lindblad dokumentet efter
debatten.
Det har blivit fina och positiva effekter av att IT-
verksamheten flyttas. Arbetsförmedlingschefen i
Söderhamn säger om Söderhamnspaketet att man har
lyckats vända negativism och hopplöshet som har
präglat Söderhamn, dess invånare och de arbetslösa
till en optimistisk anda. Nu är inställningen till ut-
bildning genom arbetsförmedlingens kunskapslyft
mycket positivt.
När utflyttningen av IT-verksamheten till Söder-
hamn blev klar ringde 225 arbetslösa på två veckor
och anmälde sig till datautbildning. Det är väldigt
optimistiskt.

Anf. 203 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag hoppas naturligtvis att Marina
Pettersson har rätt. Tillåt mig säga att jag är tveksam.
Jag sade något hundratal i fråga om Karlstad. Det
kanske handlar om några hundratal för att vara allde-
les riktig. Det är långt ifrån vad som utlovades på sin
tid. Jag är rädd för att det blir så även här.
Arbetslöshetssiffror kanske minskar här och där.
Det beror på att människor befinner sig i en mängd
andra åtgärder, t.ex. kunskapslyftet. Vi ser nu att det
är kontraproduktivt, eftersom det inte skapas några
arbetstillfällen inom vård och omsorg där de bäst
behövs.
Jag hörde inte något om hushållstjänster. Jag hop-
pas att Marina Pettersson inte är alltför negativ till
detta.
Men det är trist att vi inte kan gå fram på en ge-
mensam front och pröva denna möjlighet när vi vet att
arbetslösheten är så stor som den är. Här finns en
möjlighet att få ordentliga arbetstillfällen som ger inte
minst kvinnor social trygghet genom att de får vita
jobb i stället för att som i dag tvingas att arbeta svart.
Det handlar t.ex. om polska kvinnor som i dag tvingas
att ta svartjobb.
Men jag hoppas att debatten ändå förs framåt.

Anf. 204 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det förslag som Tjänstebeskattnings-
utredningen har lagt fram bereds för närvarande -
som Gullan Lindblad säger - i Regeringskansliet. Nu
kommer det till nya arbetstillfällen inom den privata
sektorn. Under den senaste 12-månadersperioden har
det tillkommit 40 000 nya arbetstillfällen.
Vad vi socialdemokrater värnar är sektorerna
vård, omsorg och skola. Dessa sektorer prioriteras då
i första hand. Så jag hänvisar alltså till den beredning
som för närvarande pågår inom Regeringskansliet.

Anf. 205 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill bara genom Marina Pettersson
skicka en hälsning till skatteministern, att han skall
läsa på litet bättre i den här frågan.
Om man gör svarta jobb vita kommer det in skat-
tepengar som går att använda till vård och omsorg -
det är inte raka motsatsen. På det sättet får han alltså
in mer pengar och kan förse vården med de pengar
som behövs där. Så enkelt är det faktiskt när det gäller
dessa frågor.
Dessutom måste vi ju - precis som det har sagts
här - med alla medel göra allt för att människor skall
komma i arbete, och det gör man inte när man mot-
verkar sådana här upplägg som ger skattemedel, sätter
människor i arbete och skapar en vit tjänstemarknad
som är bra för oss alla i det här landet.

Anf. 206 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill fortfarande hänvisa till det
beredningsarbete som genomförs i Regeringskansliet.

Anf. 207 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Jag förstår att Marina Pettersson gör
det. Regeringen säger alltid att man bereder den här
frågan. Det har man gjort i jättemånga år. Och frågan
har utretts av mycket kända ekonomer, inte minst från
LO. De har varit här i Riksdagshuset på ett morgon-
möte och visat på vad detta skulle ge. Det är bara
positiva saker.
Skatteministern kan läsa protokollet, så Marina
Pettersson behöver inte gå till honom i kväll eller i
morgon bitti och berätta det här. Men jag tycker inte
att det behövs någon mer beredning. Det gäller att
skapa denna möjlighet för att människor skall komma
i arbete, och det tror jag att vi tycker alla.

Anf. 208 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Marina Pettersson hänvisar till två
saker när det gäller avstyrkandet av mitt motionsyr-
kande.
Det ena är en hänvisning till pågående utredning.
Det andra är en hänvisning till skatteministerns
svar på en fråga av Chris Heister.
När det gäller det första vill jag instämma med
Sigge Godin. Det är länge nu som vi har fått svaret:
Beredning pågår. Det är otroligt att det behövs en så
lång beredning av den här frågan. Jag måste säga att
jag är förvånad över detta.
När det gäller det andra om Thomas Östros svar
uppfattade jag det så att det är annat som går före. Jag
kan inte se annat än att socialdemokraterna medvetet
försöker att överdriva kostnaderna för att göra svarta
hushållstjänster vita.
Som Sigge Godin också påpekade blir det ett väl-
digt litet skattebortfall när man gör svarta tjänster
vita. Det blir eventuellt en liten kostnad på kort sikt,
men på längre sikt blir det snarare en positiv nettoef-
fekt för de offentliga finanserna i stort.
Det verkar som att det socialdemokratiska inställ-
ningen är - om jag förenklar - att skattesystemet skall
uppmuntra män att köpa tjänster av män inom ROT-
systemet men hindra kvinnor från att köpa traditionel-
la kvinnliga tjänster av kvinnor.

Anf. 209 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det förslag som Moderaterna, Folk-
partiet och Kristdemokraterna har lagt fram om skat-
tereduktion för hushållstjänster innebär ett borttagan-
de av 1,6 miljarder i skatteinkomster. Genom de bor-
gerliga subventionerna till hushållstjänster skall det
skapas nya jobb. Men de 1,6 miljarderna skall tas från
pengarna till arbetsmarknadsåtgärder, och det innebär
att det inte skapas några nya jobb. De offentliga fi-
nanserna förstärks inte heller.

Anf. 210 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Beloppet 1,6 miljarder kronor har
Marina Pettersson fått från våra egna beräkningar på
ett bruttobortfall. Vi talar också om finansiering ge-
nom en minskning av anslaget till arbetsmarknads-
politiska åtgärder.
Inför budgetarbetet 1998 föreslog vi kristdemokra-
ter i vårt budgetalternativ en betydligt lägre nivå på
anslaget till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än
vad regeringen föreslog.
Nu har vi sett vad det står i tilläggsbudgeten. Där
tar man bort lika mycket som vi hade velat ta bort från
början. Vi hade då en fullständigt realistisk uppfatt-
ning, vilket regeringen inte hade, och det tror vi att vi
har även nu. Så det är inga problem. På sikt blir det
alltså inte någon nettokostnad utan snarare en positiv
effekt på de offentliga finanserna.
Jag tror att regeringen och socialdemokraterna vi-
sar på den obotfärdiges förhinder i den här frågan.

Anf. 211 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Vi socialdemokrater prioriterar i
första hand vården, omsorgen och skolan, och sedan
får vi se om vi har råd med något mera.

Anf. 212 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Något av det första som jag lärde mig
i riksdagen var att när det i rubriken på en proposition
eller betänkande står m.m. måste jag vara vaksam.
Under det ena m:et i SfU12 döljer sig subventioner
till hushållssektorn och under det andra m:et tvåårsre-
geln i utlänningsärenden.
Vänsterpartiets och min ståndpunkt vad gäller
subventionerade hushållstjänster är väl känd och vi
har inte ändrat uppfattning i frågan.
Gullan Lindblad sade att det var bra att vi har
kommit ifrån pigdebatten genom att nu tala om hus-
hållstjänster och att det är ett steg framåt. Men jag
hoppas verkligen att det är det enda steget som vi
kommer att ta när det gäller subventionering av hus-
hållstjänster.
Vi anser att skattemedlen skall användas på ett så-
dant sätt att skillnaderna mellan klass och kön utjäm-
nas. Ett sätt att utjämna mellan klass och kön är att
utnyttja den offentliga sektorn. Detta med att med
skattemedel subventionera hushållstjänster förstärker,
menar vi, klassillnaderna bland kvinnor och gynnar
inte den jämställdhet som Sverige som nation bekän-
ner sig till.
Att underlätta vissa kvinnors karriärer med statliga
subventioner minskar inte klassklyftorna - det ökar
dem. Att undanta männen från deras ansvar för hem
och barn ökar inte jämställdheten, utan minskar den.
Vad som däremot minskar klassklyftorna och främjar
jämställdheten är sex timmars arbetsdag, vilket hade
varit det mest naturliga för dem som ser subventione-
rad hemhjälp som den åtgärd som kommer att lösa de
flesta av våra problem.
Beräkningar som har gjorts visar att vi måste sub-
ventionera varje timme med 100 till 150 kr, eftersom
hushållen inte anser sig vilja betala mer än 50 kr i
timmen. Dessutom skulle jag vilja tillägga att vi i så
fall skulle subventionera en sektor som inte har någon
egen livskraft, för det kan den ju inte ha om man
måste subventionera den så mycket.
I Kvinnobulletinen nr 3 från 1993 skriver Inga-
Lisa Sangregorio: "Jag trodde att kvinnor över parti-
gränserna numera var eniga om att vård av frisk man i
hemmet inte är en så angelägen uppgift att den bör
uppmuntras via skattesubventioner. Men nu tycks en
del kvinnor anse att om vården utsträcks till att gälla
även frisk kvinna och friska makars disk och tvätt och
dammtussar så bör den subventioneras." Intresset
ljuger aldrig, sade en filosof som jag bekänner mig
till.
Jag är förstås nöjd med att utskottet avslår krist-
demokraternas motion och vill med mitt inlägg också
ge mitt och Vänsterpartiets stöd till dem inom rege-
ringspartiet som anser att det är vården av sjuka och
äldre människor som skall subventioneras med
skattemedel och inte vård av friska män och kvinnor.
Fru talman! Det andra m:et står för tvåårsregeln i
utlänningslagen. Vänsterpartiet har vid åtskilliga
tillfällen motionerat om att denna regel i anknyt-
ningsärenden innebär stora problem för en del av de
utländska kvinnor som av olika anledningar och ge-
nom olika vägar kommit till Sverige och sammanbor
med svenska män.
För att pröva seriositeten i förhållandet gör In-
vandrarverket en anknytningsutredning. I de flesta fall
är det seriösa förhållanden och allt är okej, men i en
del förhållanden utsätts kvinnan för misshandel och
sexuella övergrepp. Om kvinnan lämnar mannen på
grund av misshandeln innan de två åren har gått,
skickas hon tillbaka till sitt hemland. I andra förhål-
landen slänger mannen ut kvinnan på gatan och ringer
därefter Invandrarverket och berättar att han har
slängt ut henne. Mannen är sedan fri att ta hit en ny
kvinna osv. - full returrätt med tvåårig misshandels-
garanti, för att uttrycka det drastiskt. Många gånger
får männen också hjälp av svenska myndigheter att
verkställa returrätten.
Jag vet inte om alla kammarens ledamöter vet om
att det faktiskt finns postorderfirmor i Sverige som för
en ringa penning skickar ut kataloger över kvinnor
som män i Sverige kan importera.
Genom tvåårsregeln tvingas kvinnor att stanna
kvar i förhållanden där de kanske misshandlas och
ibland våldtas. Inget samhälle som säger sig vara
jämställt kan acceptera en sådan effekt av lagstift-
ningen. Regeringen tillsatte därför en utredning som
leddes av regeringsrådet Marianne Eliasson.
Utredarens förslag speglar i vissa delar en kvinno-
syn som jag inte trodde fanns i Sverige. Utredaren
skriver på s. 201 att om varje slag av våldshandling
eller kränkning skulle medföra att kvinnan skulle få
stanna skulle detta leda till att regeln skulle missbru-
kas för att kvinnan skulle få stanna.
Vad utredaren säger är att en del kvinnor tycker
om att slås sönder och samman samtidigt som de
utsätts för sexuella övergrepp. Enstaka mindre vålds-
handlingar skall inte heller kunna leda till uppehålls-
tillstånd, säger man vidare.
Med tanke på hur svårt det är för svenska kvinnor
att föra i bevis att de blivit misshandlade eller våld-
tagna innebär detta att litet misshandel och litet sex-
uella övergrepp skall man väl ändå som utländsk
kvinna tåla. Om mannen pucklar på kvinnan och
våldtar henne strax efter det att hon kommit hit så är
inte heller det skäl för uppehållstillstånd. Till ytterme-
ra visso skriver regeringsrådet att om kvinnan uppträtt
provocerande skall hon, trots att hon utsatts för våld
eller kränkning, inte beviljas uppehållstillstånd.
Vad utredningen säger är alltså att det är tillåtet att
misshandla kvinnor under vissa betingelser, dvs. att
om mannen slår eller kränker henne litet är det okej.
Om mannen slår eller våldtar henne strax efter det att
de har gift sig är det också okej. Om kvinnan uppträ-
der provocerande är det definitivt fritt fram att slå
henne sönder och samman och våldta henne, för då
får hon skylla sig själv.
Denna syn på kvinnor i Sverige trodde jag som
sagt inte fanns längre, och det är klart att jag blir
upprörd när den finns hos ett regeringsråd. Den visar
också på hur nödvändig den utbildningssatsning som
regeringen föreslår i kvinnofridspropositionen är.
En del av Vänsterpartiets kritik mot kvinnofrids-
propositionen, som vi i övrigt ställer oss bakom, är att
den är så svensk. Den behandlar nämligen inte utländ-
ska kvinnors situation i Sverige, för det är väl ändå så
att regeringen menar att kvinnofrid skall gälla för alla
i Sverige boende kvinnor, oavsett om de är av ut-
ländskt ursprung eller om de inte har permanent up-
pehållstillstånd. Om det inte är avsikten menar jag att
det är diskriminering och dessutom ett brott mot FN:s
deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor.
Fru talman! Vänsterpartiet står bakom betänkan-
det, och jag har därför inga särskilda yrkanden. De-
batten om subventionerade hushållstjänster kommer
att tas upp igen när regeringen kommer med sitt för-
slag om storstadspolitiken. Tvåårsregeln i utlän-
ningsärenden är föremål för diskussion i den parla-
mentariska kommitté som ser över instans- och pro-
cessordningen i utlänningsärenden. Men det känns
angeläget för mig att klart markera var Vänsterpartiet
står i dessa båda frågor.

Anf. 213 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Med tanke på den argumentering som
Ulla Hoffmann har använt här i kväll borde Vänster-
partiet ha sagt nej till ROT-avdrag, för det är ju att
subventionera tjänster som väl inte utjämnar klass-
och könsskillnader. Det handlar om traditionellt
manliga arbeten, t.ex. att lägga och slipa golv. Där-
emot är det fullständigt förkastligt att ge samma typ
av ROT-avdrag om någon skulle vilja arbeta med att
tvätta samma golv. Varför har inte Vänsterpartiet sagt
nej till ROT-avdrag?
Detta med vård av frisk man i hemmet är ett bot-
tennapp av stora mått i debatten. Jag trodde faktiskt
att vi hade kommit längre än dit. Jag skall gärna öga
mot öga med Ulla Hoffmann ge exempel som visar att
det verkligen inte handlar om vård av frisk man i
hemmet. Det handlar inte heller bara om att vissa
välavlönade karriärkvinnor skall kunna köpa tjänster.
I Gränna finns det en person som går omkring och
tvättar fönster svart - fast de blir rena - för 60 kr i
timmen. Min partiledares gamla mamma, som dog
över 90 år gammal, ville på sin pension på drygt
3 000 kr köpa puts av fönster för 60 kr i timmen, men
upplystes av sin son att det kunde hon inte göra efter-
som det var svart. Den tjänst som skulle kosta 120 kr
vitt skulle enligt vårt förslag kunna köpas för 60 kr av
en gammal pensionär med 3 500 kr i månaden i pen-
sion.

Anf. 214 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Ja, Rose-Marie Frebran, jag måste sä-
ga att jag ser fram emot diskussionen öga mot öga. Vi
kanske kan ta den när kammaren har stängt.
ROT-avdragen handlar om att bibehålla kompe-
tensen hos en yrkeskår under hög arbetslöshet. Om
detta handlar inte det förslag som Rose-Marie Frebran
för fram, utan det handlar om att öppna en helt ny
marknad som vi menar bygger på att det finns stora
klasskillnader mellan människor.
Den svenska inställningen har under decennier
varit att friska vuxna människor av båda könen i hu-
vudsak bör klara av sina egna vardagssysslor och att
man samtidigt skall lära barnen att ta hand om sig
själva.
Jag har besökt projektet Humlan nere i Kungälv.
När man talar med kvinnorna där säger de - och de
säger det öppet - att de inte vill arbeta med detta. De
har det här arbetet under tiden tills de får ett riktigt
arbete. Jag skulle vilja påstå att Humlanprojektet
t.ex. inte ger den mängd arbetstillfällen som Rose-
Marie Frebran talar om.
När det gäller att göra svarta jobb vita kan jag inte
förstå hur kd kan få ihop ekvationen. Vi skall alltså
subventionera de här tjänsterna med hundra kronor i
timmen för att den 60-åriga kvinnan skulle kunna få
hjälp i hemmet. Varför inte satsa pengarna på hem-
tjänsten i stället? Varför?

Anf. 215 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Jag är som jag har sagt tidigare full-
ständigt övertygad om att vi på litet sikt, när vi har
satt det här systemet i sjön, får positiva nettoeffekter
för de offentliga finanserna. Där har vi helt olika
utgångspunkter. Och damen var över 90 år - inte 60.
Jag undrar vad det är som gör att vi som politiker
skall ha så bestämda uppfattningar om vem som skall
utföra vad i varje hem i vårt land. Det skall vara nå-
gon slags politiskt korrekt uppfattning att alla männi-
skor skall ta hand om sin egen smuts. Det borde i så
fall också vi riksdagsledamöter kunna göra på våra
rum i ledamotshuset. Varför skall någon annan göra
det får vår skull? Har de någon kompetens som behö-
ver upprätthållas eller är det bara byggnadsarbetare
som har en kompetens som behöver upprätthållas?
Effektiviteten i ekonomin, den som har givit oss
vårt välstånd, beror på den specialisering som vi har
fått i den västerländska ekonomin. Med vårt förslag
öppnas möjligheter till ytterligare specialisering och
valfrihet för familjer så att de kan välja. Det blir mer
fritid av att köpa tjänster. Man kan tillbringa den tiden
tillsammans med barnen.
I fråga om ett system där man bara får vinnare och
inga förlorare är det märkligt att man inte kan få en
uppslutning, en bred politisk uppslutning.

Anf. 216 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Rose-Marie Frebran är upprörd och
menar att vi politiker inte skall lägga oss i vem som
sköter människors smuts hemma. Hon menar också att
vi inte skall uttala vad som är politiskt korrekt. Men
det har jag faktiskt inte gjort, Rose-Marie Frebran!
Det är väl ändå att ta i?
Det står vem som helst fritt att anlita ett städbolag.
Det är bara att slå upp Gula sidorna i telefonkatalo-
gen. Där finns det mängder med städbolag. Men då
skall man också betala vad det kostar. Vi skall inte ta
skattemedel från den offentliga sektorn och lägga över
till att subventionera det som Rose-Marie Frebran
säger skall vara en valfrihet för familjer.
Men vilka familjer är det som kommer att ha råd?
Det finns familjer som inte ens med subventioner
kommer att ha råd att använda sig av de här subven-
tionerade hushållstjänsterna. Längst ned i botten
kommer det alltid att finnas någon som inte har råd.
Och redan i dag finns det möjlighet för Rose-Marie
Frebran och hennes vänner att hyra sig de här tjäns-
terna via städbolag.

Anf. 217 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Nu är det tyvärr så att vi har ett skatte-
tryck här i Sverige som är så högt att inte ens vi -
även om vi har relativt höga löner som riksdagsleda-
möter - har råd att anlita någon för hushållstjänster.
Varken jag, Rose-Marie Frebran eller någon an-
nan är ute efter att gynna vissa kvinnors karriär, som
Ulla Hoffmann säger. Vårt förslag är framför allt
positivt för alla de äldre och de barnfamiljer som på
det här sättet skulle få möjlighet till ökad valfrihet
mellan kommunens tjänster och en privat tjänst.
Det skulle kunna uppstå en rad hemtjänstföretag
för de här kvinnorna. Det är oftast kvinnor det handlar
om, för det här är sådant arbete som vi kvinnor har
utfört i hundratals år. Och jag anser att det är riktiga
jobb. De skulle kunna få en anställning. Därmed
skulle de också få en social trygghet som jag tror att
Ulla Hoffmann och jag båda är intresserade av att
kvinnor får, så att de inte bara arbetar svart och kan-
ske tvingas till socialbidrag. Då kan de inte heller
bygga upp någon pensionstrygghet, sjukförsäkring
eller någonting.
Det är detta det handlar om. Är det så att Ulla
Hoffmann i stället är beredd att sänka skattetrycket
ordentligt för låg- och medelinkomsttagarna, så har
jag inget emot det. Men eftersom jag tror att vi inte är
överens på den punkten så kan vi väl åtminstone öpp-
na möjligheterna för inte minst unga människor att
komma in på arbetsmarknaden på det här sättet?

Anf. 218 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Gullan Lindblad säger att skatte-
trycket i Sverige är så högt att inte ens en riksdagsle-
damot har råd att hyra en vit städfirma som kan kom-
ma hem och städa. Det tvivlar jag på. Vi satt faktiskt
och ringde runt till städfirmor här i Stockholm. En
veckostädning - jag vet inte om Gullan Lindblad vill
ha mer städat - ligger på ungefär 350 kr. Då är det
vita tjänster.
I förra inlägget, som Gullan Lindblad hade mot
Marina Pettersson, pratade hon om polska kvinnor
som skulle kunna få jobb. Nu är det unga människor
som skall få jobb. Är det så att det är unga, polska,
invandrade kvinnor som skall få jobb med Gullan
Lindblads och Rose-Marie Frebrans förslag?
Det har ju tidigare talats om - jag tror att det var
Björn Rosengren som kom med förslaget - att det här
vore ett bra sätt för invandrade kvinnor att komma in
på den svenska arbetsmarknaden. Jag tycker faktiskt
att det är nonsens. Jag kan inte förstå det. De flesta
kvinnor i Sverige arbetar väldigt mycket. Då borde
man i stället för att ställa krav på att andra kvinnor
skall koma och städa i hemmet ställa krav på männen
och säga: Nu får ni ta hand om er del. Eller också kan
man - vilket jag tycker är mer naturligt - kräva
6 timmars arbetsdag.
Det förslag som ni vill ha kräver stora klasskillna-
der. Alla undersökningar visar att det bara är i sam-
hällen med stora klasskillnader som man kan rekryte-
ra kvinnor till sådana här arbeten. I andra samhällen
väljer kvinnor hellre att arbeta inom t.ex. vården.

Anf. 219 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Vad det handlar om är att Rose-Marie
Frebran, Sigge Godin och jag vill göra det möjligt för
både kvinnor och, för all del, män att över huvud
taget få ett arbete i stället för att gå arbetslösa. Det här
är en möjlighet, och jag anser att vi får undersöka alla
möjligheter när vi har den stora arbetslöshet som vi
har i dag. Människor har ju inte råd att anställa någon
för arbete i t.ex. hemmet.
Man kan tänka sig annat arbete än precis det här
med att städa. Det finns väldigt många uppgifter.
Kommunerna skulle kunna avgöra hur många timmar
en person behöver i hemhjälp, och så skulle man
kunna anlita någon den här vägen. Det går i andra
länder. I Finland går det att ha hemtjänstcheckar osv.
Men i Sverige är det helt omöjligt.
Jag har talat om polska kvinnor för att jag vet att
det i min egen hemkommun finns väldigt många pols-
ka kvinnor. Dessa kvinnor tycker jag synd om, efter-
som de i dag inte har någon som helst social trygghet.
Det är det jag vill ge dem. Jag kan tänka mig unga
kvinnor, och jag kan också tänka mig unga män, som
på det här sättet får en chans att få insteg på arbets-
marknaden.
Jag bryr mig inte om klasser och kön. Ulla Hoff-
mann vet mycket väl att jag tycker att det är viktigt att
kvinnor får bra förhållanden. Det kan vi t.o.m. samar-
beta om ibland. Men låt oss sluta upp att tala om
klasskillnader. Min farmor var piga i sin ungdom, och
jag skulle inte skämmas ett dugg om ett av mina barn-
barn under några år skulle ta en tjänst i hemmet på det
här sättet. Det är ju ett hedervärt arbete. Men låt oss
då också göra det vitt, med social trygghet.

Anf. 220 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara bekräfta den bild som
Gullan Lindblad ger av att jag vet var Gullan Lind-
blad står i fråga om kvinnor. Vi samarbetar ibland om
just det. Vi kan inte samarbeta när det gäller klasskill-
naderna. Den saken är helt klar.
Det är inte någon här i kammaren som har sagt att
detta är ett arbete att skämmas för. Vi har bara sagt att
det inte skall subventioneras. Vem som helst får arbe-
ta inom städsektorn eller var som helst annars. Men
det skall inte subventioneras med skattemedel.
Gullan Lindblad vill göra det möjligt för kvinnor
och män att få jobb. Ja, det vill vi alla. Det finns inte
ett enda parti som säger något mot det. Men då menar
jag att Gullan Lindblad och hennes parti borde ställa
sig bakom de s.k. Perssonpengarna. De kommer att
leda till fler jobb ute i den offentliga sektorn.

Anf. 221 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Jag vill i denna sena timme bara ge
några informationer. Det var Folkpartiets och Krist-
demokraternas representanter som tyckte att det var
anmärkningsvärt att vi från Centerpartiet skulle sitta
på två stolar, som man uttryckte det - eller att vi i
varje fall inte skulle kunna ställa upp på den här re-
servationen om när det gäller hushållstjänster.
Jag förstår att det har varit ont om tid och att det
inte varit möjligt att läsa vårt särskilda yttrande där
det står: "Vi avser att återkomma i denna fråga med
förslag till försöksverksamhet med subventionerade
köp av hushållstjänster i något eller några län."
Jag kan förklara debatten i Centerpartiet. Det finns
för övrigt en motion, som är behandlad. Vi återkom-
mer också i en motion med anledning av vårproposi-
tionen. Det vi först har prioriterat är vårdcheckar för
äldre. Vi menar att det är viktigt att äldre som vill bo
hemma skall ha möjlighet att till ett subventionerat
pris få hjälp med bl.a. fönsterputsning och snöskott-
ning. Det är vad vi i vårt parti har tyckt vara viktigast.
I en motion med anledning av vårpropositionen har vi
alltså ett förslag om köp av hushållstjänster. Vi har
haft en ganska bred diskussion i partiet.
Vi som representerar Centerns kvinnoförbund har
tidigare i ett antal motioner krävt just subventionerade
tjänster, s.k. RUT-avdrag. Detta är alltså ingen nyhet i
partiet. Vad som möjligen är nytt är att hela partiet nu
står bakom det här. I rambudgeten har vi ett anslag på
ett antal miljoner framöver för att kunna genomföra
detta.
Vid en titt på Humlanprojektet i Kungälv finner
man att alla är nöjda. De som utförde tjänsterna är
mycket nöjda. Det visar sig att man aldrig haft så
nöjda arbetsgivare som där de här hushållstjänsterna
utfördes. Det är inte bara i hem där mannen avstår
från att göra hushållsarbete som de här tjänsterna
utnyttjas, utan det handlar också om hem där man har
använt all ledig tid för att klara av hushållstjänsterna
och inte haft tid med familjen. I de fallen har man
upplevt att man plötsligt hinner tala med varandra om
saker och ting som är viktiga inom och för familjen.
Tidigare har tiden, som sagt, gått åt för att hålla huset
rent. De som har utfört tjänsterna har känt att de utfört
en väldigt viktig uppgift.
Det här är ett grannlaga arbete. Någon form av
utbildning kan tänkas för att man skall klara av dessa
uppgifter på ett bra sätt. Det är möjligt att man inte
tänker ha dem hela livet. Men för några är det möjligt
att ägna sig åt sådana här insatser och det har hänt
också tidigare. I både Finland och Danmark finns den
här typen, och i Frankrike går det att köpa vårdcheck-
ar. Det rör sig alltså om modeller som redan är pröva-
de.
Vad kommunalrådet i Örebro skriver är korrekt
och riktigt. Han ställer upp på det förslag som vi i
Centerpartiet centralt har lagt fram. Vi har försökt att
beräkna kostnaden. Detta är ju inte alldeles gratis. Vi
har anslagit de pengar som vi anser behövs för en
försöksverksamhet och för vårdcheckarna, som alltså
inte skall vara en försöksverksamhet, utan den saken
skall kunna genomföras ganska så direkt. Detta är
Centerpartiets syn på hushållstjänster.

Anf. 222 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Detta med vårdcheckar är utmärkt. Vi
i Folkpartiet delar alltså Centerns uppfattning där - ja,
egentligen har vi nog samma uppfattning.
Jag skall helt kort summera debatten från min
sida. I Sundsvall finns det en man som har egen firma
och som jobbar vitt med hemtjänster. Det går alldeles
utmärkt. Problemet är bara att han på grund av priset
har ytterst få kunder. Det är, som sagt, en man som
jobbar med det här. Det behöver alltså inte bara vara
kvinnor som gör det.
Jag som är gammal arbetsförmedlare tycker att det
här är ett alldeles utmärkt sätt att arbeta. En del har
det givetvis som ett genomgångsyrke. Numera stannar
man ju inte speciellt länge på ett och samma arbete,
utan man går från yrke till yrke. Det är ett utmärkt sätt
att skola in människor. Dessutom kan människor som
varit arbetslösa under en lång tid på det här sättet
komma ut på arbetsmarknaden och jobba vitt.

Anf. 223 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Det är bra om vi är flera som tycker
samma sak när det gäller vårdcheckarna och det
komplement som kan behövas i form av subventione-
rade tjänster för just nämnda grupp äldre. Jag hoppas
att vi tillsammans kan verka för att detta också ge-
nomförs.

Anf. 224 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Det skulle vara intressant att få ta del
av hur det förslag konkret ser ut som Centerpartiet
säger sig ha lagt fram. Vilka län skall det här omfatta?
Hur lång tid skall det pågå, och varför försöksverk-
samhet i ett begränsat geografiskt område?
Såvitt jag vet har inget av de länder som sjösatt
sådana här system haft så begränsade försök. Dan-
mark började med en försöksverksamhet - över hela
landet. Sedan permanentade man sitt system.

Anf. 225 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Orsaken är naturligtvis att vi priorite-
rar vårdcheckarna. Där vet vi vad det kommer att
kosta men vi vet inte vad den slutliga kostnaden blir
när det gäller subventionerade hushållstjänster. Vi
utgår från vissa beräkningar men kan inte med säker-
het säga att de kommer att hålla. Försöket i Kungälv
visar att det kostar pengar om man vill komma i gång
med det här, som kan pågå i några år.
I vår motion med anledning av vårpropositionen
finns detta med, kanske inte så detaljerat som Rose-
Marie Frebran vill ha det men där finns i alla fall
riktlinjerna för de här försöken.

Anf. 226 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Om det finns ett yrkande i en motion
och ett visst antal kronor är anslagna har ni väl funde-
rat åtminstone på om mer än ett län skall ingå och på
hur lång tid det här skall kunna pågå.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

19 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett
hållbart Sverige

20 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 14 maj

1997/98:729 av Helena Frisk (s) till socialministern
Psykiskt funktionshindrade
den 13 maj

1997/98:735 av Åke Carnerö (kd) till socialministern
Föräldrastöd
1997/98:736 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nistern
Polissituationen i Dalarna
1997/98:737 av Eva Goës (mp) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Vapenhandel till Indien
1997/98:738 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Avrustning
1997/98:739 av Roy Ottosson (mp) till miljöministern
Haverö strömmar
1997/98:740 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Uppföljning av psykiatrireformen
den 14 maj

1997/98:741 av Helena Frisk (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Underhållsstödet
1997/98:742 av Gullan Lindblad (m) till utbild-
ningsministern
Naprapathögskolans framtid
1997/98:743 av Bertil Persson (m) till statsministern
Cabo Corso-jubileet
1997/98:744 av Bertil Persson (m) till kulturminis-
tern
Nationalmuseum för idrott
1997/98:745 av Ulf Melin (m) till utbildningsminis-
tern
Antagning till högre utbildning
1997/98:746 av Ulf Melin (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Möjlighet att höja betyg i gymnasieskolan

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 26 maj.

21 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 14 maj

1997/98:681 av Per Lager (mp) till utrikesministern
Guatemala
1997/98:688 av Bertil Persson (m) till statsministern
Östersjömiljarderna och Hansaregionen
1997/98:706 av Birger Schlaug (mp) till jordbruks-
ministern
Kretsloppsprojekt i Dorotea
1997/98:711 av Erling Bager (fp) till utrikesministern
Nigeria

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 26 maj.

22 § Kammaren åtskildes kl. 22.36

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.53,
av andre vice talmannen därefter t.o.m.11 § anf. 101
(delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 18.00,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 186
(delvis),
av talmannen därefter till sammanträdets slut.