Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:11 Tisdagen den 8 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1996/97:11

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1996/97:11 Tisdagen den 8 oktober Kl. 14.00 15.13

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 2 oktober.

2 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1996/97:11

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:11 av Eva Zetterberg om
situationen i Burundi.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 7 november 1996.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 3 oktober 1996
Lena Hjelm-Wallén

3 § Svar på interpellation 1996/97:8 om frigiv-
ning av Mordechai Vanunu

Anf. 1 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Per Lager har frågat mig vad jag avser
att göra för att påskynda frigivningen av den israelis-
ke medborgaren Mordechai Vanunu.
Mordechai Vanunu har som bekant lagförts och
dömts i Israel för ett brott som rört Israels nationella
säkerhet. Nationell lagstiftning för sådana brott är
över lag sträng. Påföljden blir oftast fängelse under
mycket lång tid. Utrymmet för omvärldens agerande
är begränsat i nationella angelägenheter.
Fallet Mordechai Vanunu har med rätta fått bred
internationell uppmärksamhet. Som jag redan tidigare
har framhållit här i riksdagen delar jag Per Lagers oro
över det sätt på vilket Vanunu greps och hur han
behandlas i fängelset. Oavsett om Vanunu är dömd
för ett brott som anses allvarligt i Israel är givetvis de
israeliska myndigheterna skyldiga att behandla Va-
nunu i enlighet med de grundläggande konventionerna
på området för de mänskliga rättigheterna.
I samband med mitt besök i Israel tidigare i år
förklarade den dåvarande utrikesministern Ehud Ba-
rak på min direkta fråga att hanteringen av ärendet låg
i händerna på Israels högsta domstol. Mitt besök i
Israel gav mig således tillfälle att uttrycka vår oro
över det konkreta fallet och på nytt understryka hur
angeläget vi från svensk sida anser det vara att Israel
lever upp till innehållet i FN:s konventioner om de
mänskliga rättigheterna och då särskilt FN:s konven-
tion mot tortyr, som Israel har ratificerat.
Jag är oroad över uppgifter som tyder på att Va-
nunu behandlas på ett sätt som strider mot grundläg-
gande mänskliga fri- och rättigheter. Jag kan försäkra
Per Lager att vår ambassad i Tel Aviv fortsätter att
följa fallet noga.

Anf. 2 PER LAGER (mp):
Fru talman! Utrikesministern! Jag lovar att jag
kommer att fortsätta ta upp den här frågan så länge
jag är kvar här i riksdagen och så länge Vanunu inte
är fri. Jag anser detta vara ett fall som vi helt enkelt
inte får glömma.
Omvärldens möjligheter att agera är begränsade,
säger utrikesministern. Men det måste vara en demo-
kratisk skyldighet att verkligen kräva respekt för
konventionen om de mänskliga rättigheterna och
tortyrkonventionen. Att bara uttrycka sin oro räcker
inte. Att följa fallet räcker inte.
Mordechai Vanunus mentala hälsa är nu i fara.
Och vems hälsa skulle inte vara det efter tio år i en
isoleringscell på 2 ´ 3 m och med åtta ovissa år fram-
för sig i samma cell?
Sveriges regering måste enligt min mening kräva
Vanunus omedelbara frigivning även om Israels hög-
sta domstol har slagit fast domen. Straffet har inga
proportioner till brottet - att ha avslöjat en obehaglig
sanning om Israels kärnvapenprogram. Det är nu bara
en utdragen hämnd, som inte kan accepteras av om-
världen. Alla eventuella militära hemligheter 1986 är i
dag helt inaktuella. Den enda hemlighet som kan vara
komprometterande för vissa personer är på vilket sätt
Vanunu kidnappades den 30 september 1986. Dessa
uppgifter väger dock mycket lätt mot det helvete som
Vanunu har utsatts för - och fortsätter att utsättas för.
Varför, utrikesministern, gör inte regeringen en
kraftigare markering?

Anf. 3 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Eftersom det är ett annat lands lag-
stiftning och hanterande inom lagstiftningen vi talar
om är möjligheten till agerande från svensk sida eller
ett annat lands sida begränsad. Det innebär dock inte
att det inte finns någon möjlighet att agera. Jag har
tagit till vara den möjlighet som finns, nämligen att
bilateralt överföra vår åsikt att det här inte har hante-
rats på ett sätt som vi tycker är tillfredsställande. Vad
vi har sagt, som jag också säger i svaret, är naturligt-
vis att israeliska myndigheter är skyldiga att behandla
Vanunu i enlighet med de grundläggande konventio-
nerna på området och att vi får rapporter som tyder på
att så inte skulle vara fallet. Där är vi naturligtvis
kritiska.
Eftersom Israel har biträtt flera av de aktuella
konventionerna, inte minst FN:s konvention mot tor-
tyr, finns det anledning för oss att påpeka detta både
bilateralt, dvs. direkt till Israel, men också, där det
går, i multilaterala fora. Detta gör vi också.

Anf. 4 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag tycker att det låter bra att utri-
kesministern tänker fortsätta de bilaterala samtalen.
Det jag hoppas på är att man lägger mer kraft i kriti-
ken och också visar att man är intresserad av att föra
upp detta på FN:s agenda ifall ingenting händer. Det
är trots allt en människa av kött och blod som sitter
där, som har suttit i tio år och vars hälsa nu är i fara.
Jag vill läsa upp en liten sak som han har skrivit
från fängelset. Han skriver här om varför han avslöja-
de kärnvapenprogrammet:
"Jag är en människa med samvete, som gjorde det
av en stark övertygelse efter mycket funderingar och
många tvivel. Jag hade inget val. Jag var tvungen, helt
enkelt. Det fanns ingen annan som skulle göra det om
inte jag gjorde det. Jag var rädd men redo att betala
priset."
Man kan då tycka att den här sanningen stod ho-
nom väldigt dyrt. Han har nu suttit av 10 av de vänta-
de 18 åren i isoleringscellen.
Min tanke är att man måste göra någonting mer.
Regeringen måste visa mycket klarare att man inte
accepterar den här behandlingen av en människa. Man
måste klargöra att man inte kan se någon rättvisa i det
utdömda straffet i relation till det s.k. brottet. Enligt
min mening måste varje chans till påtryckning och
varje chans att få Vanunu fri betraktas som en med-
mänsklig skyldighet. Håller utrikesministern med
mig?

Anf. 5 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag anser naturligtvis att det är av yt-
tersta vikt att respekten för internationella konventio-
ner och principer om de mänskliga rättigheterna upp-
rätthålls. Det är i det sammanhanget man måste se det
här enskilda fallet. Att man lever upp till principen
om de mänskliga rättigheterna är något som vi från
svensk sida aldrig försummar att betona vikten av -
vare sig bilateralt eller i multilaterala sammanhang.
I fallet Vanunu anser jag att det är våra bilaterala
kontakter som är den mest framkomliga vägen. Det är
svårt att få enskilda fall uppmärksammade i t.ex. FN:s
kommission om de mänskliga rättigheterna. Jag tror
alltså att den bilaterala vägen är den väg som vi bör
gå i fortsättningen. Det är också på det sättet som vi
redan har agerat. Den israeliska staten är nämligen en
rättsstat. Som sådan måste den ta sitt ansvar. Det är
genom omvärldens konstruktiva intresse som Israel
bör kunna påverkas.

Anf. 6 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag skall avsluta med att säga att jag
hoppas att utrikesministern vill göra dessa markering-
ar kraftigare, klarare och tydligare, så att den israelis-
ka regeringen förstår på vilket sätt vi ser på den här
frågan och att vi förväntar oss att den handlar i enlig-
het med de mänskliga rättigheterna och tortyrkonven-
tionen och framför allt att vi är mycket intresserade av
att snabbt få honom frigiven.

Anf. 7 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag kan lova Per Lager att precis som
han själv kommer vi i den svenska regeringen och jag
personligen att fortsätta att mycket noga följa detta
ärende och när möjlighet till inflytande på ärendet
uppkommer kommer jag att ta den till vara.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslöt kl. 14.12 på förslag av talman-
nen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.15 i vän-
tan på att statsrådet Leif Blomberg skulle infinna sig i
kammaren för att besvara interpellation nr 10.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.15.

4 § Svar på interpellation 1996/97:10 om han-
tering av medborgarskap

Anf. 8 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s):
Fru talman! Juan Fonseca har frågat mig vad jag
avser att vidta för åtgärder för att få till stånd en änd-
rad praxis när det gäller kravet på att kunna styrka sin
identitet vid ansökan om svenskt medborgarskap.
Enligt Juan Fonseca verkar Invandrarverket ha som
praxis att avslå ansökningar från personer tillhörande
bl.a. somaliska och kurdiska invandrargrupper med
argument att personen inte kan styrka sin identitet.
Möjligheten att få bli svensk medborgare är ofta
av stor betydelse för en invandrares integration i det
svenska samhället. Ett svenskt medborgarskap är ett
viktigt steg i integrationskedjan. Låt mig därför in-
ledningsvis säga att jag välkomnar en diskussion om
dessa frågor.
Det är viktigt att våra regler och tillämpningen av
dem upplevs som välgrundade och rättvisa. Jag är
mycket väl medveten om de problem som vissa in-
vandrare har när det gäller att kunna styrka sin identi-
tet vid ansökan om medborgarskap. Och jag vill själv-
fallet inte se en utveckling som skulle innebära att
många invandrare för all framtid skulle bli utestängda
från möjligheten att bli svenska medborgare.
Kravet på att kunna styrka sin identitet har dock
på goda skäl uppställts i praxis som en väsentlig för-
utsättning för att en ansökan om svenskt medborgar-
skap skall kunna bifallas. I det fall en person tas upp
till svensk medborgare och det därefter kommer fram
att denne förvärvat medborgarskapet i en felaktig
identitet, kan svenska myndigheter inte återkalla det
svenska medborgarskapet. Utan tillförlitliga uppgifter
saknas således normalt förutsättningar för att bifalla
en ansökan om medborgarskap.
Betydelsen av att beslut om medborgarskap före-
gås av en noggrann utredning om sökandens identitet
har också starkt understrukits av såväl regeringen som
riksdagen. Socialförsäkringsutskottet tog upp frågan i
ett betänkande våren 1995 med anledning av rege-
ringens proposition om ändringar i utlänningslagen
(prop. 1994/95:179, bet. 1994/95:SfU16). Utskottet
pekade bl.a. på att genom utveckling i praxis kan
sådana situationer uppstå att en identitetshandling,
exempelvis ett utländskt körkort, som godtagits vid
ansökan om uppehållstillstånd, vid en åtskilliga år
senare gjord ansökan om medborgarskap inte kan
anses tillförlitlig för att styrka identiteten.
I praxis krävs normalt att det vid ansökan om
medborgarskap företes ett hemlandspass i original
eller en fotoförsedd identitetshandling i original ut-
färdad av behörig myndighet i hemlandet. Om det av
omständigheterna framgår att en handlings äkthet kan
ifrågasättas, kan detta givetvis medföra att ansökan
avslås. När det gäller somaliska passhandlingar och
andra typer av somaliska handlingar har det under
lång tid konstaterats att sådana handlingar varit före-
mål för en omfattande handel både i Sverige och i
andra länder. Utlänningsnämnden har också konstate-
rat att det i stor utsträckning förekommit förfalskning-
ar av irakiska identitetshandlingar. Dessa förhållanden
innebär självfallet svårigheter för invandrare från
dessa länder att uppfylla kravet på tillförlitligt styrkt
identitet. Även andra invandrargrupper kan ha mot-
svarande problem. Men det är naturligtvis inte så att
invandrare från vissa länder generellt får avslag på
sina medborgarskapsansökningar. Varje ansökan
bedöms individuellt.
Som jag sade inledningsvis är det inte tillfredsstäl-
lande om kravet på styrkt identitet får till följd att
vissa invandrare för alltid ställs utanför möjligheten
att bli svenska medborgare. Det finns därför skäl att
se närmare på det här problemet. Det är min avsikt att
ta upp frågan i anslutning till den fortsatta beredning-
en av Invandrarpolitiska kommitténs betänkande
(SOU 1996:55).

Anf. 9 JUAN FONSECA (s):
Fru talman! Jag vill tacka integrationsministern för
svaret.
Fru talman! Låt mig inledningsvis understryka att
ministern och jag är överens om följande:
För det första är vi överens om att det skall finnas
krav på att varje individ som ansöker om svenskt
medborgarskap skall kunna styrka sin identitet.
För det andra är vi överens om att man som sö-
kande självklart skall kunna styrka sin identitet.
För det tredje är vi överens om att identitetshand-
lingar som styrker ens identitet självklart skall vara
giltiga och korrekta.
I fallet med somalierna skriver Invandrarverket
och Utlänningsnämnden för det mesta i sina yrkanden
när de avslår deras ansökningar:
Det är för Invandrarverket och Utlänningsnämn-
den känt att somaliska passhandlingar och andra typer
av somaliska handlingar är föremål för omfattande
handel såväl i Sverige som i andra länder.
Samma sak säger ministern i sitt svar till mig.
Såvitt är känt för Invandrarverket och Utlännings-
nämnden saknas sedan 1991 behöriga myndigheter i
och utanför Somalia som skulle kunna utfärda legala
passhandlingar.
Jag har fått handlingar från somaliska medborgare
som ansökt om svenskt medborgarskap - identitets-
handlingar som är utfärdade 1990 eller före 1990.
Trots det ifrågasätts deras giltighet.
Fru talman! I Sverige finns det i dag omkring
16 000 somaliska medborgare. Många av dessa har
ansökt om att få bli svenska medborgare. De vill
tillhöra landet Sverige. De flesta har levt i Sverige
ganska länge, och flera av dem kommer att vilja bli
svenska medborgare.
Den somaliska gruppen är en av de invandrar-
grupper som har stora svårigheter i vårt land. Många
av dem saknar arbete, och många tvingas leva på
olika typer av bidrag. De saknar ett land att åka tillba-
ka till och de har rotat sig i Sverige. På grund av att
de är svarta upplever många diskriminering. Det är
viktigt att dessa människor känner sig välkomna i
Sverige.
Vi kan inte, fru talman, misstro alla somaliska
medborgare och se dem som presumtiva brottslingar,
som på den illegala marknaden vill köpa en identitet i
syfte att lura de svenska myndigheterna.
Jag vill fråga integrationsministern: Hur kan de
somalier som ansöker om medborgarskap och som får
avslag med argumentet att de köpt falska identiteter
bevisa motsatsen? Kan de försvara sig mot sådana
påståenden? Skall människor i en rättsstat kunna
misstänkas för att vara presumtiva brottslingar utan att
kunna bevisa motsatsen?
Jag känner till fall där somaliska medborgare, men
också kurder, irakier och andra som bott en längre tid
i Sverige, fått avslag på sin ansökan om att bli svens-
ka medborgare. Dessa människor saknar i dag pass
från sitt tidigare hemland och får inget pass från Sve-
rige. Det innebär att de inte kan lämna landet. De
lever i ett slags landsarrest. Hur ser ministern på det-
ta?

Anf. 10 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s):
Fru talman! Först och främst gäller kraven på att
man skall styrka sin identitet alla som kommer hit och
som sedan ansöker om svenskt medborgarskap. Det är
inte speciellt destinerat till vissa invandrargrupper.
Däremot är omständigheterna för människor från
Somalia av den karaktär som Juan Fonseca själv be-
skrivit. Det är alltså väldigt svårt att få fram korrekta
handlingar.
Det är inte fråga om att misstänka människor för
falsarier och annat, utan problemet är svårigheterna
för den enskilde individen att själv kunna styrka sin
identitet. Man har haft svårigheter med att göra det.
Men det är inte så, som Juan Fonseca antyder i sin
fråga, att man mera generellt avslår medborgarskap-
sansökningar från somalier. Under tiden juli 1995-
juni 1996 har 430 ansökningar avslagits på grund av
oklar identitet. Samtidigt har 290 ansökningar bifal-
lits. Jag inser problemet för många bland de 430 som
inte kan styrka sin identitet. Det är svårt. Mot den
bakgrunden säger jag att vi i den fortsatta berednings-
processen, på Invandrarpolitiska kommitténs förslag,
också bör ta den här frågan i beaktande för att se om
vi kan hitta lösningar på den här problematiken.
När det gäller motsvarande siffror för personer
som har kommit från Irak är det 440 avslag och
940 bifall. Det är alltså inte så att man generellt av-
slår, utan det görs en mycket individuell bedömning.
Jag bara beklagar att många människor som kommer
från sådana länder med sådana regimer själva inte har
möjlighet att på ett trovärdigt sätt styrka sin identitet.
Att man sedan inte får medborgarskap innebär inte
att man därmed utpekas som en brottsling, utan pro-
blemet är att man inte har styrkt sin identitet. Det är
det som det handlar om.

Anf. 11 JUAN FONSECA (s):
Fru talman! Att som sökande kunna få beskedet
från Invandrarverket eller Utlänningsnämnden att det
förekommer en omfattande handel med somaliska
pass och andra handlingar kan icke tolkas på annat
sätt än att man anser att den person som ansöker om
svenskt medborgarskap på något sätt har en falsk
handling. Det går ett slags systematik i svar som läm-
nas från Invandrarverket och Utlänningsnämnden till
människor som ansöker om svenskt medborgarskap
och som råkar vara somalier. Jag har inte påstått att
man diskriminerar dem på grund av att de är svarta
eller därför att de är somalier. Det är väldigt konstigt
att man i alla de fall som jag har här framför mig får
ungefär samma typ av svar.
Vad jag säger är att vi, även om det sedan 1991
saknas myndigheter i Somalia som är godkända i
Sverige, inte kan ge svaret till dessa människor, som
inget hellre vill än bli svenska medborgare, att de på
något sätt är misstänkta personer som innehåller och
som har en del falska handlingar. Det är det ena.
Det andra är fall, jag har också dem framför mig,
där personer som ansökt om svenskt medborgarskap
och som har handlingar utfärdade i Somalia eller
utanför Somalia före den 1 januari 1991 t.ex. har
lämnat sitt pass från 1990. Trots det godkänns inte
deras pass.
Jag är överens med ministern - jag har tittat på
den statistik som ministern lämnat över till mig - om
hur många ansökningar som avslås respektive bifalles.
Men under senare tid avslås nästan systematiskt alla
ansökningar med ungefär samma argument. Vad är
det som händer på Invandrarverket och i Utlännings-
nämnden?
Naturligtvis välkomnar jag att ministern vill se
över praxis, men jag skulle gärna vilja veta på vilket
sätt de somalier som just nu sitter uppe på läktaren
kan få något slags svar från ministern om hur det hela
kommer att ändras.

Anf. 12 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s):
Fru talman! Juan Fonseca vet mycket väl hur den
svenska demokratin fungerar. Det är inte så att ett
statsråd från talarstolen i en interpellationsdebatt kan
svara på en så komplicerad fråga och tala om hur det
kommer att bli i fortsättningen.
Däremot kan jag säga att det finns en grundläg-
gande princip, vilket Juan Fonseca också erkänner:
Man måste kunna styrka sin identitet för att kunna få
svenskt medborgarskap. Kan man inte det, får man
inte svenskt medborgarskap. Det är klart att det ligger
ett problem i detta. Jag inser också att många somali-
er, inte alla, har svårigheter att styrka sin identitet. Det
innebär inte att man är en lögnare. Men man kan inte
göra trovärdigt att man är den man säger sig vara, när
man exempelvis inte från sitt eget hemland kan få
dokument som på något sätt kan styrka identiteten.
Den grundläggande principen, att man skall kunna
styrka sin identitet vid ansökan om medborgarskap,
måste naturligtvis ligga fast. Den kan vi inte ändra på.
Det kan heller inte vara rimligt att en person som inte
kan visa vem han eller hon är får svenskt medborgar-
skap. Det skulle ju också kunna ställa till stora pro-
blem. Det får inte vara så att man utan en säker identi-
tet får ett medborgarskap i vårt land, eftersom det inte
är möjligt att återkalla medborgarskapet.
Däremot tycker jag att man skulle kunna se när-
mare på möjligheten att ge medborgarskap till perso-
ner med hemvist i Sverige under en mycket lång tid,
kanske mer än 10 eller 15 år. Även om man då inte
skulle kunna prestera sådana identitetshandlingar som
normalt krävs, kunde möjligheten att bedöma trovär-
digheten rimligen öka med en längre vistelsetid i
landet. Sannolikheten för det är väldigt stor.
Vi överväger för närvarande inom regeringskans-
liet om vi skall tillsätta en utredning, bl.a. för att prö-
va den här frågan och också en del andra frågor som
enligt lagen om svenskt medborgarskap aktualiserats
under senare tid. Lagen är från 1950 och har hittills
inte varit föremål för en mera genomgripande översyn
under den här perioden.
Jag kan i det här sammanhanget också nämna att
inom Europarådet pågår ett arbete med en konvention
om medborgarskap. Det arbetet är nu inne i slutske-
det. En svensk anslutning till konventionen kan också
leda till att vissa regler i den svenska medborgar-
skapslagstiftningen behöver ses över.
Jag för min del ser det också som viktigt att i det
här sammanhanget ta upp en diskussion om att bättre
markera medborgarskapets status. Olika åtgärder för
att åstadkomma en förstärkning av statusen bör natur-
ligtvis övervägas. En invandrad person som blir
svensk medborgare måste kunna känna att han/hon
därmed också betraktas som svensk. Här vilar själv-
klart också ett stort ansvar på oss ursprungliga svens-
kar.

Anf. 13 JUAN FONSECA (s):
Fru talman! Det gläder mig att ministern redovisar
hur man i framtiden tänker sig hantera medborgar-
skapsfrågan. Vi båda är överens om att de principer
och annat som gäller skall göra det. Jag har inte häv-
dat att man skall frångå principer som gäller när det
handlar om att styrka den egna identiteten. Det har jag
redovisat i det som jag här tagit upp.
Däremot säger jag att den somaliska gruppen är en
grupp där de flesta varit i Sverige i 10-15 år. Många
av dem har kommit hit som flyktingar. Många är
kvotflyktingar. Många har t.o.m. fått uppehållstill-
stånd med den reservationen att svenska myndigheter
har vetat att personen i fråga lämnat ett land som
befunnit sig i krig osv. Rimligen har de här männi-
skorna inte haft möjlighet att redovisa sin identitet.
De har alltså bott här i kanske tio år. När de sedan
ansöker om svenskt medborgarskap säger man att de
handlingar som en gång godkänts inte är giltiga.
Okej, vi kan vara överens om att samma typ av
handlingar för att få uppehållstillstånd ibland inte kan
gälla när man ansöker om medborgarskap. Men In-
vandrarverket och Utlänningsnämnden kan icke, där-
för att Somalia i dag saknar ett slags myndighet utan-
för Somalia och det förekommer någon sorts svart
handel av pass osv., försöka misstänkliggöra en hel
grupp i Sverige, som på grund av det inte kan få
svenskt medborgarskap. Det är detta som jag ifråga-
sätter - ingenting annat.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1996/97:6 om löne-
bildningen

Anf. 14 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Mot bakgrund av de två alternativa
scenarier för den framtida ekonomiska utvecklingen
som skisseras i finansplanen har Mats Odell frågat
mig om jag tänker vidta några lagstiftningsåtgärder
som skulle kunna förbättra lönebildningen så att det
s.k. tillväxtalternativet med halverad öppen arbetslös-
het till sekelskiftet kan uppnås.
Låt mig först ta tillfället i akt att förklara samban-
den mellan lönekostnadsutvecklingen och den eko-
nomiska utvecklingen i stort. Den ökade internationel-
la ekonomiska integrationen och en alltmer effektivt
fungerande internationell kreditmarknad har inneburit
att det inte längre är möjligt att upprätthålla en hög
sysselsättningstillväxt om vi som enskilt land skulle
tillåta oss att ha en inflation som avviker från den
inflation som våra konkurrentländer har. Inflationsvä-
gen är stängd och kommer så att förbli. Det gäller
oavsett om vi är med i EMU eller ej.
Riktmärket för den ekonomiska politiken måste
därför med nödvändighet vara stabila priser. En förut-
sättning för att vi skall lyckas förena en hög ekono-
misk tillväxt med stabila priser är att löneutvecklingen
i Sverige inte avviker från löneutvecklingen i våra
konkurrentländer. Det enda som kan ändra detta för-
hållande är om vi i Sverige under en längre period
uppnår en högre produktivitetstillväxt än den som
våra konkurrentländer har.
Om de totala kostnaderna, med hänsyn tagen till
både lön och produktivitet, skulle stiga snabbare i
Sverige än i vår omvärld, försämras konkurrensläget
på såväl hemma- som exportmarknaden för de företag
som är verksamma i Sverige. En sådan utveckling
skulle leda till att sysselsättningstillväxten blir lägre
än vad som kan åstadkommas i ett scenario där löne-
kostnadsutvecklingen är mera dämpad.
En högre lönekostnadsutveckling innebär dess-
utom att Riksbankens möjlighet minskar att hålla
räntorna på en låg nivå, utan att prisstabiliteten även-
tyras. Om vi lyckas hålla räntorna på en låg nivå sti-
muleras såväl den privata konsumtionen som investe-
ringarna. Den totala efterfrågan i ekonomin stiger.
Lägre räntor får dessutom en direkt positiv effekt på
statens upplåningskostnader, som i dagsläget är
mycket omfattande.
Den samlade effekten på hushållens disponibla in-
komster av den högre sysselsättningstillväxt som
åstadkoms, dels via ett förbättrat konkurrensläge, dels
som en indirekt effekt av den lägre räntenivån, är
större än den dämpande effekt som kommer av de
något lägre löneökningarna. Detta tillsammans med
den direkta stimulansen från lägre räntor får till följd
att den privata konsumtionen stiger.
En högre sysselsättning innebär även att den of-
fentliga sektorns utgifter minskar - speciellt inom
arbetsmarknadspolitikens område, men även inom
andra områden som t.ex. kostnaderna för olika former
av inkomstprövade bidrag. Sammantaget innebär
detta att ett större utrymme skapas även för ökad
offentlig konsumtion.
En bättre fungerande lönebildning är därför, som
jag vid flera tillfällen tidigare har klargjort, en avgö-
rande faktor för möjligheterna att uppnå den tillväxt
som krävs för att fram till sekelskiftet halvera arbets-
lösheten.
Sverige har en lång historisk tradition av ett brett
samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Parterna
har vid flera tillfällen visat stort samhällsansvar och
stor förståelse för den betydelse som lönebildningen
har för sysselsättningen. Den mycket höga reallöne-
tillväxt som det nu finns tydliga tecken på att vi
kommer att få under innevarande avtalsperiod tyder
emellertid på att lönebildningen ännu inte anpassat sig
till den lägre inflationstakten, en inflationstakt som
Sverige framdeles med nödvändighet måste upprätt-
hålla.
Vad som nu behövs är därför ett nytt kontrakt för
samverkan på lönebildningens område. Parterna har
därför fått i uppdrag att fram till den 31 mars 1997
gemensamt formulera nödvändiga förändringar av
förhandlings- och lönebildningssystemet för att sä-
kerställa en bättre fungerande lönebildning. Som ett
första steg har den s.k. Edingruppen fått i uppdrag att
under hösten 1996 granska utfallet av den senaste
avtalsrörelsen.
Jag anser därför, till skillnad från Mats Odell, att
det vore oklokt av regeringen att ta ifrån parterna
deras ansvar och redan i detta skede komma med
förslag till lagstiftningsåtgärder inom lönebildningens
område. De som är bäst skickade att hantera frågan
om hur den framtida lönebildningen skall anpassas till
den lägre inflationstakt vi nu har uppnått måste ges en
rimlig chans att på egen hand finna formerna för det-
ta.

Anf. 15 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Först vill jag tacka finansministern för
svaret, som jag faktiskt tycker är en mycket intressant,
grundläggande och pedagogiskt upplagd nationaleko-
nomisk lektion om hur enormt viktig lönebildningen
är för att vi skall klara av arbetslösheten och välfärden
- vården, omsorgen osv. Den föreläsningen hade
behövt hållas inför fler än dem som i dag är församla-
de här.
Verkligheten är trots allt att arbetslösheten nu är
större än den var då vår regering lämnade över till den
nuvarande socialdemokratiska regeringen. Nu i okto-
ber ligger arbetslösheten på närmare 9 %. För ett år
sedan låg den på 8 %. Utvecklingen går alltså åt fel
håll. Därför är jag förvånad över att finansministern i
slutet av sitt svar ändå kommer fram till att ingenting
behöver göras från regeringens sida, utan det här
kommer parterna att klara av - de är bäst skickade att
klara ut denna fråga.
Jag blev intresserad av de här sakerna när jag läste
finansplanen och såg de två tydliga alternativen, som
ställs mot varandra. När det gäller huvudalternativet,
alltså regeringens politik som denna nu ligger i fi-
nansplanen och i de propositioner som ligger på riks-
dagens bord, klarar man inte uppgiften att till år 2000
halvera arbetslösheten, vilken tvärtom har stigit.
Det är ett större projekt nu än när ni tog över, Erik
Åsbrink. Däremot klarar tillväxtalternativet inte bara
sysselsättningen, utan det visar sig också att en riktig
lönebildning dessutom ger en högre privat konsum-
tion, en ökad offentlig konsumtion, t.ex. fler anställda
inom vård och omsorg, högre investeringar osv. Om
vi skall lyckas klara jobben i den globaliserade eko-
nomi vi lever i, förutsätts att de svenska lönerna inte
avviker från det som gäller i våra viktigaste konkur-
rentländer, säger finansministern. Vi konstaterar att de
gör det, och arbetslösheten ökar. Vi skulle klara det
med en högre produktivitetstillväxt än i konkurrent-
länderna. Men det är ändå så att vi avviker, arbetslös-
heten har ökat. I finansplanen finns en förklaring till
detta: produktiviteten har blivit högre än väntat. Det
är regeringens svar på varför arbetslösheten har ökat.
Det är rätt paradoxalt.
Jag har en hypotes som jag skulle vilja testa på
Erik Åsbrink. Det här med lönebildning är något
ganska diffust och svårfångat. Är det inte så att pro-
duktiviteten t.ex. bland handelsanställda har ökat
ganska kraftigt? Kenth Pettersson lyckades mycket
bra med sitt avtal. Alltså har en väldig massa männi-
skor blivit arbetslösa. Det är färre som jobbar och får
göra mer. Där har produktiviteten ökat. Det är staten
som får ta den fulla kostnaden för detta. Är det rimligt
att fortsätta att låta sambandet vara på det sätt som nu
är, att avtal kan slutas på en för hög nivå, staten tar
hela kostnaden, regeringen konstaterar att arbetslöshe-
ten och produktiviteten ökar, men det finns inga me-
kanismer där emellan som skapar ett realistiskt under-
lag för en lönebildning som skulle kunna leda till
målet?
Erik Åsbrink säger att "det vore oklokt av rege-
ringen att ta ifrån parterna deras ansvar och redan i
detta skede komma med förslag till lagstiftningsåtgär-
der". Jag uppfattar detta som att regeringen är beredd
att i ett senare skede komma med lagstiftningsförslag.
Kommer det att ta lika lång tid som det tog med ar-
betsrätten? Hur länge skall vi behöva vänta? När kan
vi börja avläsa resultat? Att pressa ner arbetslösheten,
som regeringen talar så mycket om, ger ändå intryck
av aktivitet, rent av ansträngning. Men här är det
alltså inte fråga om att vidta några åtgärder.

Anf. 16 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Denna frågeställning är, som Mats
Odell redan har sagt, alldeles central för att vi skall
klara jobben under det här decenniet och framöver.
Frågan var mycket enkel, nämligen om regeringen
avser att göra någonting för att förbättra lönebildning-
en. Svaret är, trots de ganska många orden, faktiskt
väldigt enkel: Nej, regeringen avser inte att göra nå-
gonting. Det illustrerar ett allvarligt tomrum i den
förda politiken. Det är naturligtvis litet svårt att disku-
tera ett tomrum. Vi får hoppas att Erik Åsbrink kom-
mer tillbaka med några ytterligare synpunkter.
Svaret innehåller för all del, som också Mats
Odell sade, en hel del andra synpunkter. Jag kan gär-
na ta tillfället i akt och säga att jag tycker att det är
utomordentligt bra att Erik Åsbrink slår fast att infla-
tionsvägen är stängd vare sig vi är med i EMU eller
ej. Men frågan infinner sig om Erik Åsbrink har med
sig alla sina partivänner i denna uppfattning. Det har
hörts en hel del oroande tendenser från andra social-
demokrater som säger att det inte är så himla kinkigt,
att man kanske kan ha litet lagom inflation eller så.
Jag hoppas att Erik Åsbrink håller liknande anföran-
den inför dem som här.
Det finansministern sade är en väldigt bra be-
skrivning av vad som händer om lönebildningen inte
fungerar. Det hade varit naturligt, tycker jag, om
svaret hade fullföljts med att man skall göra någon-
ting för att få den att fungera. Men sedan tar det slut,
och det är väldigt beklagligt.
Det talas om kontrakt för samverkan mellan par-
terna. Man skall börja med att granska utfallet av
förra avtalsrörelsen. Det är ett projekt som man kunde
klara av ganska hastigt därför att alla säger ju - Erik
Åsbrink säger det, en massa ekonomer, arbetsgivarna
och t.o.m. löntagarnas egna organisationer säger det -
att det gick dåligt. I synnerhet tror jag att en förfärlig
massa människor upplever att det redan är fastlagt,
det var dåligt. De som har blivit av med jobben i
kommuner och landsting och inom handelsområdet
tycker alldeles säkert att utfallet var dåligt. Resultatet
blev ju att deras arbetsgivare inte hade råd att ha kvar
dem, utan de blev av med jobbet.
Svaret är beklämmande på det viset att Erik Ås-
brink här som på många andra områden skjuter ifrån
sig problemet och visar "vänta-och-se-attityden",
ungefär som man gjorde i fråga om arbetsrätten. Där
har regeringen nu aviserat och lagt fram en del förslag
som den tydligen själv är mycket nöjd med. Det har
arbetsmarknadsministern och även andra sagt. Jag har
naturligtvis mina invändningar, men från regeringens
egen utgångspunkt kan man tycka att det var litet synd
att det skulle ta två år att komma fram till dessa för-
slag. Det är litet konstigt att man väljer samma upp-
skovslinje i fråga om lönebildningen.
Jag har två frågor som jag tycker att Erik Åsbrink
kunde försöka besvara. Den första gäller vilken be-
redskap finansministern och regeringen har för att
använda lagstiftningsåtgärder, t.ex. i fråga om för-
ändringar av lagen om anställningsskydd, medbe-
stämmandelagen eller andra lagar som berör maktba-
lansen, eller snarare maktobalansen, mellan arbets-
marknadens parter när väl parterna tvingats meddela
att de inte klarar av uppgiften?
Den andra frågan handlar om tolkningen av den
sista passus i det finansministern nämnde. Han formu-
lerade sig som att "lagstiftningsåtgärder inom löne-
bildningens område". Det lät på mig som inkomstpo-
litiska åtgärder. Det föranleder frågan: Är det den
typen av inlägg, nya Rehnbergavtal eller andra former
av inkomstpolitik, som regeringen i så fall tänker sig?
Då tror jag nämligen att vi är inne på helt fel väg.

Anf. 17 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Efter det att taxi avreglerades har re-
geringen numera blivit den främsta företrädaren för
linje "Var god dröj". Om det inte vore så att det var så
himla många människor som skadas av detta kunde
man väl le åt bekymren på samma sätt som man en
gång gjorde åt taxi. Den här gången kan man inte.
Fru talman! Lönebildningsproblemet handlar
egentligen om två saker, varav Erik Åsbrink bara
diskuterade den ena. Det ena problemet, som Åsbrink
diskuterade, är nivån på löneökningarna. Det är allde-
les riktigt att nivån på löneökningarna totalt sett inom
den innevarande avtalsperioden är på väg att bli för
hög. På den andra sidan finns emellertid själva struk-
turen på lönebildningen, dvs. vilka löner man skall
betala för vilka arbeten. Båda dessa bekymmer är lika
allvarliga.Jag vill ta tillfället i akt och kommentera
något kring båda dessa.
När det gäller nivån antydde redan Anne Wibble
den riktning varåt reflexionen ändå rimligtvis måste
gå, nämligen hur en sådan balans skall kunna åstad-
kommas på arbetsmarknaden att vi når fram till avtal
som är samhällsekonomiskt rimliga och ansvarsfulla.
T.o.m. Göran Persson har varit ute och påpekat i
diskussionen att balansen uppenbarligen inte är kor-
rekt. Han har i alla fall varit beredd att ifrågasätta
detta. Då frågar man sig varför Erik Åsbrink inte kan
vara åtminstone lika modig som statsministern.
Jag tror att man måste erkänna att de spelregler
som gällde på arbetsmarknaden i det gamla samhället
- om uttrycket tillåts - inte gäller i det nya. Den ba-
lans som man skapade en gång fungerar inte när
strukturen på arbetsmarknaden har förändrats. Ty
följande måste man vara beredd att överväga åtgärder
som gör att balansen återställs, annars blir inte avtals-
rörelsens resultat rimliga. Medlemsomröstningar
innan man utlyser konflikter är ett exempel. Förbud
mot sympatiåtgärder, som möjligen Erik Åsbrink inte
gillar men som icke desto mindre bör övervägas,
tycker jag själv har fått en alldeles speciell belysning
givet de konflikter som har varat under det senaste
året. Detta om nivån.
När det gäller strukturen på avtalsrörelsen och lö-
nebildningen är problemet enligt min mening lika
allvarligt. Vissa löner är för låga. Det gör att kompe-
tens flyr ur landet. Somliga löner är för höga, vilket
gör att arbeten som skulle komma till stånd inte ska-
pas. Också på detta område måste man vara beredd att
göra någonting. Jag har svårt att se att man kan kom-
ma runt att göra någonting lagstiftningsvägen, efter-
som det knappt ligger i parternas egna händer att göra
någonting meningsfullt åt det.
Om man vill ha en lönebildning som premierar det
som bör premieras och samtidigt är beredd att accep-
tera något lägre löner än dem som vi har i dag för att
därmed kunna erbjuda ungdomar arbete är det nog
alldeles ofrånkomligt att kollektivavtalens hegemoni
på arbetsmarknaden bryts upp. Det måste helt enkelt
skapas större möjligheter för enskilda arbetstagare
och arbetsgivare att avtala om sådana villkor dem
emellan som de ömsesidigt finner vara rimliga.
Det innebär inte att jag vill avskaffa kollektivavta-
len. Men jag vill öppna en möjlighet för den som vill
avtala annorlunda att oaktat det faktum att kollekti-
vavtal har slutits komma överens på de villkor som de
själva anger.
Fru talman! Erik Åsbrink säger alltså att vi skall
vänta och se. Enligt min mening förskräcker erfaren-
heterna - vilket redan Mats Odell och Anne Wibble
har påpekat - från en sådan linje. Ytterligare ett år
riskerar att gå förlorat. Ytterligare människor riskerar
att kastas ut i arbetslöshet. Min uppmaning är: Vänta
inte på det uppenbart nödvändiga utan handla medan
tid är!
Till sist vill jag ställa en fråga. När det gäller de
överläggningar som nu förs mellan parterna på ar-
betsmarknaden, har regeringen några ambitioner att ta
reda på vad de vill att regeringen skall göra för att
underlätta en lönebildning värd namnet?

Anf. 18 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag har med intresse lyssnat på de tre
motdebattörernas inlägg. Jag noterar att det fanns en
rad uppmaningar - för att inte säga förmaningar och
åthutningar - som riktade sig mot löntagarna och de
fackliga organisationerna. Det förekom angrepp på
Handelsanställdas förbund. Det var tal om att maktba-
lansen på arbetsmarknaden var dålig. I klartext: Fack-
föreningar och löntagare har för stor makt och ar-
betsgivare har för liten makt. Det talades om ändring-
ar i lagen om anställningsskydd m.m. I klartext: Man
bör minska anställningsskyddet. Det talades om att
man skulle ändra lönestrukturen och lönerelationerna.
I klartext: Öka löneskillnaderna!
Det är viktigt att klargöra att det är på det sättet
som ni ser på situationen. Det hördes inte ett ord om
uppmaningar eller rekommendationer till hur arbets-
givarna och deras organisationer skall bete sig. Ändå
är detta en process där det är två parter som deltar.
Det är mycket märkligt att alla pekpinnar och åthut-
ningar bara riktar sig till den ena parten.
Jag läste en bok nyligen där det beskrevs hur man
hanterar kriser i stora företag när man får problem
med lönsamhet och orderingång. Det första som görs
är en minskning av utdelningen till aktieägarna. Nästa
steg är att man minskar arvodena för styrelsens ordfö-
rande och övriga styrelseledamöter. Det tredje steget
är att man sänker lönen och minskar förmånerna för
verkställande direktören och andra ledande befatt-
ningshavare. Därefter kan det bli tal om att omplacera
anställda inom företaget. De får byta arbetsuppgifter.
Först i ett sent skede i processen sänker man lönerna
för de anställda och i sista hand kan det bli fråga om
att avskeda dem.
Det är inte i Sverige som detta utspelas utan det är
i Japan. Jag ser inte Japan som ett föredöme i alla
avseenden. Men kanske kunde vi och de svenska
arbetsgivarna lära oss ett och annat av den processen.
Det talas ju mycket om ledarskap i vår tid. Det här är i
hög grad ett prov på ledarskap, att visa vägen och att
vara ett föredöme för hur man tycker att andra männi-
skor skall bete sig. Löneflexibilitet - detta vackra ord
- skall väl inte bara gälla för löntagare med ibland
ganska måttliga inkomster. Det borde i ännu högre
grad gälla för de högre befattningshavarna som leder
verksamheten och som på gott och ont tjänar som
exempel för de anställda.
Sedan fick jag höra att den socialdemokratiska re-
geringen agerar enligt principen vänta och se. Vi har
faktiskt avtal för den svenska arbetsmarknaden. De
löper ut vid olika tillfällen, men till stor del gäller
avtalen för hela 1997 och i vissa fall även efter 1997.
När det sades att det nu är så oerhört bråttom att in-
gripa, undrar jag: Är tanken att avtalen skall rivas upp
innan de har löpt ut? Skall ingångna avtal åsidosättas?
Är det inte bättre att utnyttja den tid som står till buds
för att genomföra en ordentlig process för att få till
stånd en reformering av lönebildningen i det här lan-
det - vi är överens om att det behövs en sådan refor-
mering? På det viset kan man få en ordentlig förank-
ring för den nya och förhoppningsvis förbättrade
lönebildning som vi är beroende av inför framtiden.

Anf. 19 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Det var en lång utläggning om situa-
tionen i Japan. Jag vet inte vilka slutsatser som Erik
Åsbrink drar av erfarenheterna från Japan. Den löne-
flexibilitet som han beslutade om för 1997 torde väl i
första hand röra statsrådens och riksdagsledamöternas
löner. Jag lämnar detta och försöker att återkomma till
vad detta egentligen handlar om.
Jag tycker svaret är ett ärligt försök att redogöra
för problemet. Men svagheten och bristen på hand-
lingskraft visar sig när man har sett diagnosen och
skall försöka att vidta åtgärder.
Såvitt jag förstår är det alldeles rätt som Erik Ås-
brink säger i sitt svar, att Sverige har en lång tradition
av bred samverkan på detta område. Vi har också en
lång tradition av en totalt misslyckad lönebildning.
Detta har korrigerats genom devalveringar och andra
motsvarande åtgärder, men den vägen är nu stängd.
Därför är det ganska allvarligt att Erik Åsbrink vänder
sig emot oss som ställer frågorna och försöker att
komma ifrån problemet. Han talade om åthutningar.
Var det någon som hutade åt någon var det väl när-
mast Erik Åsbrink som hutade åt Göran Persson. Han
har nämligen sagt att arbetsgivarna är för svaga vid
förhandlingsbordet. Jag vill då fråga: Delar Erik Ås-
brink den uppfattningen? Vad skulle man kunna göra
förutom att vi härifrån skulle uttala att de bör bli star-
kare? Det skall jag gärna göra. Jag är övertygad om
att jag får med mig Anne Wibble och Per Unckel på
ett sådant uttalande.
Vad vi kan göra fram till dess att avtalen löper ut
är ju att i de demokratiska organ där vi är represente-
rade försöka att diskutera hur regelverket ser ut. Det
bygger på att de svenska skattebetalarna är beredda
att "slanta upp" de pengar som det kostar när avtalen
leder till ökad arbetslöshet. Jag tycker faktiskt att det
avtal som Handelsanställdas förbund har tvingat fram
och som har lett till att massor av människor har för-
lorat sina jobb. Jag kan inte den exakta siffran, men
jag skall be riksdagens utredningstjänst att ta reda på
hur många som har blivit arbetslösa på grund av det
avtalet och utreda vad det kostar skattebetalarna att de
blev arbetslösa.
Det är här - precis som finansministern skriver i
finansplanen - som produktiviteten har ökat mer än
väntat. Det är färre människor som betjänar oss i
affärerna, och det är på det området som arbetslöshe-
ten har ökat. Detta vore ingen katastrof om vi hade en
väl fungerande arbetsmarknad och om vi kom till rätta
med de strukturella problem så att människor enkelt
skulle kunna komma över i andra och växande bran-
scher. Det är ju där som de stora strukturella proble-
men finns. Även på den punkten har regeringen vägrat
att över huvud taget ta i dessa frågor med tång till den
dag då man kan träda ut från Rosenbad och säga att
statsfinanserna är finansierade. Nu finns det tid, kraft
och ork att ta oss an de tillväxtfrämjande och jobb-
skapande åtgärderna.
Fru talman! Detta med att pressa ned arbetslöshe-
ten har upprepats åtskilliga gånger. Man har uppsatt
ett mål. Vi främjar oss från detta mål. Jag vill upprepa
att detta med att pressa ned arbetslösheten ger intryck
av att man skall vidta någon aktivitet. Man skall ren-
tav anstränga sig. Men här är det på sin höjd fråga om
att ställa lokaler till förfogande för förhandlingarna.
Det måste väl ändå var rimligt, Erik Åsbrink, att dis-
kutera hur regelverket skall utformas, det regelverk
som avtalen skall träffas inom.

Anf. 20 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag tyckte tyvärr att Erik Åsbrinks
svar var väldigt intetsägande. Mina uppmaningar
riktade sig inte till någon utanför denna sal utan just
till finansministern, som ändå har ett ansvar för att
den ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt
att den kan leda till flera arbetstillfällen, lägre arbets-
löshet och högre välstånd för medborgarna.
Det var då förvånande att finansministern andades
en stor glädje och förnöjsamhet över "vänta-och-se-
attityden". Han tycker uppenbarligen att det är väldigt
bra att man nu väntar, diskuterar och försöker komma
fram till någon lösning mellan parterna.
Om Erik Åsbrink för ett ögonblick tänker sig till-
baka till 1980-talet, minns han kanske att dåvarande
finansministern gav uttryck för precis samma attityd -
det gjorde säkert Erik Åsbrink också som skattemi-
nister vid skilda tillfällen. Det ledde ju ingenvart.
En av de viktigare erfarenheterna är i själva verket
att parterna inte med de av politiker bestämda regel-
verk klarar att komma fram till någon modell som kan
lösa problemet. Då sade man inför varenda ny avtals-
rörelse och under varenda avtalsrörelse att det var så
viktigt att parterna kom fram till någon lösning.
Mina frågor kvarstår. Givet att regeringen inte
tänker göra någonting förrän i april nästa år, när par-
terna har misslyckats: Vilken beredskap har man då
att ändra i de grundläggande institutionella bak-
grundsregelsystemen, som berör just maktbalansen
mellan dem som skall komma överens?
Erik Åsbrink måste förklara vad han menar i slutet
av sitt skrivna svar: Är det en sorts ny inkomstpolitik,
någon ny Rehnbergsrunda, som låser alla relativa
löner? Om det är det han har tänkt sig är det fel väg.

Anf. 21 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Får jag först bara litet förvånat notera
att det verkar som om Erik Åsbrink inte vet att arbets-
lösheten finns utanför dörren. Det verkar som om Erik
Åsbrink över huvud taget inte berörs av detta rege-
ringens allra mest majestätiska misslyckande. Träffar
Erik Åsbrink aldrig arbetslösa människor? Hör ni i
regeringen aldrig att de ber er att göra någonting
annat än att säga att de skall vänta till nästa vår?
Jag vill först göra en randanmärkning till svaret.
Jag skulle gärna föra en lång diskussion med Erik
Åsbrink om principfrågan, huruvida riksdagen skall
vara ett transportkompani för överenskommelser
träffade mellan parterna. Jag tycker att detta är en
mycket dubiös roll för riksdagen. Riksdagen stiftar
lag, för alla i Sverige. Riksdagen stiftar lag som ram
för avtal, inte därför att avtal ber riksdagen stifta lag.
Erik Åsbrink frågar om vi skall riva upp ingångna
avtal. Det skall vi naturligtvis inte alls göra. Men vi
skall ställa oss frågan vad som händer i det ögonblick
som, med till visshet gränsande sannolikhet, de över-
läggningar parterna nu har leder till ett resultat som är
tveksamt ur landets synvinkel.
Regeringen försökte tekniken med arbetsrätten,
som flera har påpekat här tidigare, och det gick ju
inte. Lär ni er inte någonting av detta? Lär ni er inte
vad som händer när man får förskräckligt bråttom
med att ändå göra någonting när misslyckandet står
för dörren?
När det gäller arbetsrätten var situationen ändå
den, att i slutet på augusti i år meddelades det som
alla visste men som regeringen uppenbarligen hade
försökt skjuta ifrån sig, nämligen att det inte skulle gå
att nå fram den väg som regeringen hade angivit.
Sedan skulle ni på några få veckor klara det ni hade
försummat tidigare.
Vad vi enträget ber om är detta: Sätt inte Sverige i
den situationen en gång till, utan börja handla medan
ni har åtminstone någon tid på er! Om ni inte gör
detta kryper en misstanke allt närmare, nämligen att ni
inte klarar av att göra det därför att ni är beroende av
krafter som är starkare än ni själva.

Anf. 22 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag skall först vända mig till Per
Unckel inte minst när det gäller arbetslösheten. Vi
socialdemokrater har under två års tid till stor del
lyckats sanera de statsfinanser som ni tre och en rad
andra borgerliga politiker så till den milda grad lyck-
ades förstöra när ni satt i regeringsställning mellan
1991 och 1994. Vi är på god väg att återställa starka
statsfinanser. Vi behöver ännu en tid för att lyckas
med detta.
På samma sätt skall vi nu också ta itu med att åter-
skapa full sysselsättning i detta land. Under den tid då
ni satt i regeringen försvann närmare 500 000 jobb
från den svenska arbetsmarknaden. Visst är det ett
mycket stort problem som vi hanterar och skall hante-
ra, Per Unckel, men två års socialdemokratiskt rege-
ringsinnehav räcker inte för att till fullo städa upp i
det konkursbo som vi fick överta efter er. Vi behöver
mera tid. Det skall jag gärna erkänna.
Jag vill också säga, att för att klara arbetslöshets-
problematiken räcker det inte med att sanera statsfi-
nanser och få ned ränta och inflation, även om det i
och för sig är viktiga förutsättningar, som vi har
kommit långt på vägen med. Det räcker inte med att
vidta sysselsättningspolitiska åtgärder, som vi också
har gjort, senast genom en extrainkallad riksdag i
somras. Det är åtgärder som till stor del ännu inte har
trätt i kraft och inte har hunnit verka.
Vi behöver också en reformering av lönebildning-
en i Sverige. Det säger jag inte bara här i kammaren,
utan det har jag sagt och kommer jag att säga vid
många andra tillfällen till vem det vara må som lyss-
nar. Jag betraktar det som ett av de viktigaste områ-
dena för reformering.
Mina meddebattörer anser uppenbarligen att det
krävs statliga ingripanden. Det är något oklart hur de
skall se ut, men de skall uppenbarligen komma ome-
delbart, trots att det finns gällande avtal i över ett års
tid för en stor del av arbetsmarknaden. Till skillnad
från dem tror jag att det ligger ett oerhört värde i att
lönebildningen i Sverige, såsom har skett under så
lång tid, ja, ända sedan Saltsjöbadsavtalet, i första
hand hanteras av arbetsmarknadens parter. Jag ser ett
oerhört stort värde i att behålla den modellen, men
den skall moderniseras och anpassas till förändrade
omständigheter. Det skall inte vara så att staten, rege-
ringen eller riksdagen, tar över det ansvaret från par-
terna. Jag tror att det vore oerhört olyckligt om vi
försatte oss och landet i den situationen.
Därför tror jag att det är klok politik att ge parter-
na, arbetsmarknadens organisationer, både arbetsgiva-
re - som ni inte talar ett ord om - och fackliga organi-
sationer, tid på sig att tänka igenom det hela och att
gemensamt utforma en ny modell.
Det är naturligtvis inte frågan om - det vore löjligt
att påstå någonting sådant - att vi överlåter lagstift-
ningsmakten åt parterna. Om det krävs lagstiftning är
det här i Sveriges riksdag och ingen annanstans som
den skall utformas. Men det har också ett stort värde,
i den mån det krävs lagstiftning framöver, att det sker
i samförstånd med parterna, att det har en djup för-
ankring i det svenska samhället och att det inte sker
genom konfrontation med den ena parten eller rent av
båda parterna.
När det nu är på det sättet att vi har avtal som
sträcker sig en bit fram i tiden, vore det oklokt att inte
utnyttja den tiden till att lägga ansvaret på parterna,
att säga till parterna: Det är ni som har ansvaret, och
ni måste ta er samman för att åstadkomma denna
reformering av lönebildningen. Jag är inte fullt så
nattsvart pessimistisk som en del andra, som på för-
hand säger att det är dömt att misslyckas. Jag tror att
det finns utsikter att parterna tar sig samman och
klarar den här uppgiften.

Anf. 23 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Det är inte så att vi som sitter här nere
har någon sorts plan för att försöka komma åt lönta-
garna. Jag har utgått från den tabell som finns i fi-
nansplanen på s. 40. Där visar det sig att med en mera
balanserad löneökning - dvs. inte Kenth Petterssons
modell - kommer landets löntagare att få en ökad
köpkraft och det kommer att vara fler människor
sysselsatta i vård och omsorg. Jag läser alltså detta i
Erik Åsbrinks egen proposition.
Vi skall inte gå in i matchen. Låt oss likna det vid
en boxningsmatch. Erik Åsbrink säger: Låt matchen
pågå. Det gör ingenting att parterna hela tiden slås ut
och att andra får kostnaden för detta. Låt dem fortsät-
ta. De har visat sig vara bäst på detta.
Det vi måste göra är tvärtom att titta på spelreg-
lerna för detta. Det måste finnas en domare som nå-
gon gång säger att vi måste ändra på det här. Det här
spelet slår ut för många, och det kostar för mycket för
omgivningen.
Det är det vi talar om, och det är därför vi är så
förvånade över att regeringen vill fortsätta att skjuta
upp detta.
Per Unckel var inne på att det finns de som är
starkare än regeringen. Jag tycker att er handlingskraft
behöver stärkas även på det här området. Det finns ju
de som har en mycket stark position i ert parti och
som även bistår med medel. Jag tror att ni måste fun-
dera på detta: Är det ändå inte värt att ta en ordentlig
match, att diskutera? Håll det här anförandet i flera
sammanhang! Försök förklara de här sambanden! Jag
tror att vi egentligen har samma ambition och samma
målsättning. Men det är en pedagogisk uppgift som
regeringen nu måste ta på sig, att se till att det kom-
mer i gång någonting annat än de processer som till
slut leder till att ni kommer att lägga fram ett förslag
om arbetsrätten. Det motiverar ni nu med att det är
enbart för att göra det lättare att anställa. Det här skall
göra det lättare för människor att få arbeten och att
behålla sina jobb.

Anf. 24 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Trots att jag har försökt förklara några
gånger tycks jag inte ha gjort det begripligt för mina
meddebattörer. Jag pekar ju på att vi faktiskt har avtal
som gäller ännu en bra tid framöver, under hela 1997.
Att då uppmanas till omedelbara ingripanden och
ändrade spelregler, som det var tal om, är obegripligt
om det inte med detta menas att vi skall riva upp
befintliga avtal.
Om man inte vill riva upp befintliga avtal, får man
faktiskt finna sig i att de gäller till utgången av 1997.
Man kan tycka vad man vill om detta, men det är en
realitet. Jag tycker att man skall ha respekt för dessa
avtal. Vi har en tid som vi skall utnyttja på bästa sätt.
Jag ser det som ett stort värde att den reformerade
lönebildning som vi behöver få till stånd i landet har
en bred förankring och att den bygger på att vi även i
framtiden skall ha avtalsförhandlingar som i allt vä-
sentligt är en fråga för de båda parterna. Det är inte
stat, regering och riksdag som skall ingripa och dikte-
ra när det gäller hur lönebildning och inkomstbildning
skall se ut i framtiden. Det är för mig oerhört viktigt.
Jag tycker att vissa uttalanden som jag har hört här
i debatten tyder på att det är staten som skall ta över
detta ansvar. Jag ser det som en oerhörd olycka att
lyfta av parterna ansvaret och att besluten skall fattas i
den här kammaren. Besluten om vilka löner enskilda
människor skall ha skall inte fattas i Sveriges riksdag.
De skall fattas genom ett samspel mellan arbetsgivare
och löntagare och mellan deras organisationer.
Jag är inte så pessimistisk utan tror att det finns
förutsättningar för parterna, med vissa påtryckningar
från vår sida, att få till stånd en bättre fungerande
ordning i framtiden. Detta är själva kärnuppgiften för
fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
Det vore oerhört märkligt om man inte kunde ta sig
samman och klara ut detta på ett ansvarsfullt sätt i
framtiden. Jag tror att man kommer att lyckas med
detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkande 1996/97:FiU9
Socialutskottets betänkanden 1996/97:SoU2-SoU4
och SoU7
Trafikutskottets betänkanden 1996/97:TU2 och TU3
Näringsutskottets betänkanden 1996/97:NU3-NU5
Bostadsutskottets betänkanden 1996/97:BoU2 och
BoU4

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1996/97:40 Försäljning av aktier i Stadshypotek AB

Motioner
med anledning av prop. 1996/97:3 Kulturpolitik
1996/97:Kr1 av Lars Stjernkvist m.fl. (s)
1996/97:Kr2 av Barbro Andersson m.fl. (s)
1996/97:Kr3 av Ulla Löfgren m.fl. (m, s, c, fp, v)
1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
1996/97:Kr5 av Nils T Svensson och Lars-Erik Löv-
dén (s)
1996/97:Kr6 av förste vice talman Anders Björck
m.fl. (m)
1996/97:Kr7 av Margareta Sandgren och Catarina
Rönnung (s)
1996/97:Kr8 av Carina Hägg (s)
1996/97:Kr9 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s)
1996/97:Kr10 av Kristina Zakrisson och Birgitta
Gidblom (s)
1996/97:Kr11 av Lilian Virgin och Ingibjörg Si-
gurdsdóttir (s)
1996/97:Kr12 av Nils T Svensson och Siw Wittgren-
Ahl (s)
1996/97:Kr13 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
1996/97:Kr14 av Sten Östlund (s)
1996/97:Kr15 av Mats Berglind m.fl. (s)
1996/97:Kr16 av Kjell Nordström m.fl. (s)
1996/97:Kr17 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1996/97:Kr18 av Berit Andnor och Jörgen Persson (s)
1996/97:Kr19 av Jan Björkman m.fl. (s)
1996/97:Kr20 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1996/97:Kr21 av Rune Rydén (m)
1996/97:Kr22 av Ingvar Johnsson m.fl. (s)
1996/97:Kr23 av Rigmor Ahlstedt (c)
1996/97:Kr24 av Jörgen Persson och Berit Andnor (s)
1996/97:Kr25 av Jörgen Persson och Berit Andnor (s)

med anledning av prop. 1996/97:4 Totalförsvar i
förnyelse - etapp 2
1996/97:Fö1 av Siri Dannaeus (fp)
1996/97:Fö2 av Annika Nordgren m.fl. (mp)
1996/97:Fö3 av Isa Halvarsson (fp)
1996/97:Fö4 av Nils Fredrik Aurelius och Leif Carl-
son (m)
1996/97:Fö5 av Sonia Karlsson m.fl. (s)
1996/97:Fö6 av Rolf Åbjörnsson (kd)
1996/97:Fö7 av Anita Persson m.fl. (s)
1996/97:Fö8 av Roland Larsson (c)
1996/97:Fö9 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
1996/97:Fö10 av Annika Nordgren m.fl. (mp)
1996/97:Fö11 av Karin Starrin (c)
1996/97:Fö12 av Elving Andersson (c)
1996/97:Fö13 av Göthe Knutson (m)
1996/97:Fö14 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1996/97:Fö15 av Elver Jonsson och Eva Eriksson (fp)
1996/97:Fö16 av Rolf Dahlberg och Patrik Norinder
(m)
1996/97:Fö17 av Kerstin Warnerbring och Helena
Nilsson (c)
1996/97:Fö18 av Sören Lekberg m.fl. (s)
1996/97:Fö19 av Inga Berggren m.fl. (m)
1996/97:Fö20 av Arne Andersson m.fl. (m)
1996/97:Fö21 av Carina Hägg m.fl. (s)
1996/97:Fö22 av Eva Flyborg (fp)
1996/97:Fö23 av Åke Carnerö m.fl. (kd)
1996/97:Fö24 av Ingegerd Wärnersson (s)
1996/97:Fö25 av Arne Kjörnsberg m.fl. (s)
1996/97:Fö26 av Lennart Klockare och Monica Öh-
man (s)
1996/97:Fö27 av Karl-Gösta Svenson och Jeppe
Johnsson (m)
1996/97:Fö28 av Ola Sundell (m)
1996/97:Fö29 av Conny Öhman m.fl. (s)
1996/97:Fö30 av Sten Svensson och Lars Hjertén (m)
1996/97:Fö31 av Bengt Harding Olson (fp)
1996/97:Fö32 av Karin Israelsson (c)
1996/97:Fö33 av Margareta Andersson (c)
1996/97:Fö34 av Axel Andersson och Karl Hagström
(s)
1996/97:Fö35 av Agneta Brendt m.fl. (s)
1996/97:Fö36 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfver-
strand (s)
1996/97:Fö37 av Per Olof Håkansson m.fl. (s)
1996/97:Fö38 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1996/97:Fö39 av Torsten Gavelin (fp)
1996/97:Fö40 av Margitta Edgren och Siw Persson
(fp)
1996/97:Fö41 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1996/97:Fö42 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
1996/97:Fö43 av Annika Nordgren m.fl. (mp)
1996/97:Fö44 av Karin Starrin (c)
1996/97:Fö45 av Rune Berglund och Berit Andnor (s)
1996/97:Fö46 av Mats Lindberg m.fl. (s)
1996/97:Fö47 av Göthe Knutson (m)
1996/97:Fö48 av Jan Björkman m.fl. (s)
1996/97:Fö49 av Jan Björkman m.fl. (s)
1996/97:Fö50 av Dan Ericsson (kd)
1996/97:Fö51 av Sten Östlund m.fl. (s)
1996/97:Fö52 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1996/97:Fö53 av Birgitta Carlsson (c)
1996/97:Fö54 av Sivert Carlsson (c)
1996/97:Fö55 av Ingrid Skeppstedt (c)
1996/97:Fö56 av Helena Nilsson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1996/97:5 Forskning och
samhälle
1996/97:So1 av Barbro Westerholm (fp)
1996/97:So2 av Sigge Godin (fp)
1996/97:So3 av Maud Björnemalm m.fl. (s)
1996/97:So4 av Birgitta Gidblom m.fl. (s)
1996/97:Ub1 av Lennart Klockare m.fl. (s)
1996/97:Ub2 av Monica Öhman m.fl. (s)
1996/97:Ub3 av Siw Wittgren-Ahl och Claes-Göran
Brandin (s)
1996/97:Ub4 av Claes-Göran Brandin och Siw Witt-
gren-Ahl (s)
1996/97:Ub5 av Margitta Edgren m.fl. (fp)
1996/97:Ub6 av Elving Andersson (c)
1996/97:Ub7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1996/97:Ub8 av Tuve Skånberg m.fl. (kd)
1996/97:Ub9 av Ulf Björklund och Lennart Fremling
(kd, fp)
1996/97:Ub10 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
1996/97:Jo1 av Helena Frisk (s)
1996/97:N1 av Kristina Zakrisson m.fl. (s)
1996/97:N2 av Nils T Svensson och Karin Olsson (s)

med anledning av prop. 1996/97:7 Vissa spel- och
lotterifrågor
1996/97:Kr26 av Barbro Westerholm (fp)
1996/97:Kr27 av Sten Andersson (m)
1996/97:Kr28 av Jan Backman och Lennart Fridén
(m)
1996/97:Kr29 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
1996/97:Kr30 av Jan Backman och Elizabeth Ny-
ström (m)
1996/97:Kr31 av Anita Persson (s)
1996/97:Kr32 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)

med anledning av prop. 1996/97:10 Mervärdesskatt
inom kultur-, utbildnings- och idrottsområdet
1996/97:Sk7 av Lennart Fridén (m)
1996/97:Sk8 av Dan Ericsson (kd)
1996/97:Sk9 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1996/97:Sk10 av Per Lager m.fl. (mp)
1996/97:Sk11 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter
(fp)
1996/97:Sk12 av Per Rosengren m.fl. (v)
1996/97:Sk13 av Lennart Brunander (c)
1996/97:Sk14 av Eva Eriksson (fp)
1996/97:Sk15 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
1996/97:Sk16 av Lisbet Calner och Elving Andersson
(s, c)
1996/97:Sk17 av Agne Hansson (c)
1996/97:Sk18 av Michael Stjernström m.fl. (kd)
1996/97:Sk19 av Erik Arthur Egervärn (c)
1996/97:Sk20 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)

med anledning av prop. 1996/97:11 Beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred
1996/97:Fö57 av Jan Jennehag m.fl. (v)
1996/97:Fö58 av Ann-Kristine Johansson och Jarl
Lander (s)
1996/97:Fö59 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
1996/97:Fö60 av Åke Carnerö m.fl. (kd)

med anledning av prop. 1996/97:12 Vissa justeringar
i lagen om räntefördelning vid beskattning m.m.
1996/97:Sk21 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1996/97:Sk22 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter
(fp)
1996/97:Sk23 av Ronny Korsberg m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1996/97:14 Vissa punktskat-
tefrågor
1996/97:Sk24 av Ronny Korsberg m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1996/97:17 Skattereduktion
för fastighetsskatt i vissa fall
1996/97:Fi1 av Per Rosengren m.fl. (v)
1996/97:Fi2 av Elving Andersson (c)
1996/97:Fi3 av Michael Stjernström m.fl. (kd)
1996/97:Fi4 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1996/97:Fi5 av Sivert Carlsson (c)
1996/97:Fi6 av Isa Halvarsson m.fl. (fp)
1996/97:Fi7 av Karin Starrin (c)
1996/97:Fi8 av Ronny Korsberg (mp)

med anledning av prop. 1996/97:18 Vissa företags-
skattefrågor
1996/97:Sk25 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1996/97:Sk26 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter
(fp)

med anledning av prop. 1996/97:19 Beskattning av
bilförmån, m.m.
1996/97:Fi9 av Mats Odell m.fl. (kd)
1996/97:Fi10 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1996/97:Fi11 av Roy Ottosson m.fl. (mp)
1996/97:Fi12 av Karin Pilsäter och Isa Halvarsson
(fp)
1996/97:Fi13 av Per Rosengren m.fl. (v)

med anledning av prop. 1996/97:21 Nedsättning av
socialavgifter, m.m.
1996/97:Fi14 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)
1996/97:Fi15 av Anita Johansson m.fl. (s)
1996/97:Fi16 av Per Rosengren m.fl. (v)
1996/97:Fi17 av Karl-Gösta Svenson m.fl. (m, fp, kd)

med anledning av prop. 1996/97:22 Statliga stiftelser
1996/97:L1 av Erling Bager m.fl. (fp)
1996/97:L2 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1996/97:L3 av Yvonne Ruwaida (mp)
1996/97:L4 av Carl Bildt m.fl. (m)
1996/97:L5 av Inger Davidson m.fl. (kd)
1996/97:L6 av Andreas Carlgren m.fl. (c)

med anledning av skr. 1996/97:24 Invandrings- och
flyktingpolitiken
1996/97:Sf1 av Rose-Marie Frebran och Chatrine
Pålsson (kd)
1996/97:Sf2 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin
(mp)

med anledning av prop. 1996/97:26 Fortsatt giltighet
av 1952 års tvångsmedelslag och lagen om hemlig
kameraövervakning
1996/97:Ju9 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
1996/97:Ju10 av Alice Åström m.fl. (v)

med anledning av prop. 1996/97:27 Läkemedelsför-
måner och läkemedelsförsörjning m.m.
1996/97:So5 av Hans Hoff m.fl. (s)
1996/97:So6 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1996/97:So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
1996/97:So8 av Roland Larsson m.fl. (c)
1996/97:So9 av Thomas Julin m.fl. (mp)
1996/97:So10 av Barbro Westerholm och Kerstin
Heinemann (fp)
1996/97:So11 av Stig Sandström m.fl. (v)

med anledning av prop. 1996/97:28 Kriterier för rätt
till ersättning i form av sjukpenning och förtids-
pension
1996/97:Sf3 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1996/97:Sf4 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
1996/97:Sf5 av Eva Eriksson (fp)
1996/97:Sf6 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
1996/97:Sf7 av Birgitta Carlsson (c)
1996/97:Sf8 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

med anledning av prop. 1996/97:29 Höjning av kol-
dioxidskatten för industrin och växthusnäringen
1996/97:Fi18 av Ingvar Eriksson och Peter Weibull
Bernström (m)
1996/97:Fi19 av Roy Ottosson m.fl. (mp)
1996/97:Fi20 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter
(fp)
1996/97:Fi21 av Karin Starrin (c)

med anledning av prop. 1996/97:30 Hyresgästinfly-
tande vid ombyggnad m.m.
1996/97:Bo1 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)
1996/97:Bo2 av Helena Frisk (s)
1996/97:Bo3 av Knut Billing m.fl. (m)
1996/97:Bo4 av Michael Stjernström m.fl. (kd)
1996/97:Bo5 av Erling Bager m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1996/97:33 Statens köp av
färjetrafik till och från Gotland
1996/97:T1 av Leif Carlson och Nils Fredrik Aurelius
(m)
1996/97:T2 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c)
1996/97:T3 av Lilian Virgin och Ingibjörg Sigurds-
dóttir (s)
1996/97:T4 av Per Westerberg m.fl. (m)
1996/97:T5 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp)
1996/97:T6 av Agneta Ringman (s)
1996/97:T7 av Agne Hansson (c)

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 7 oktober

1996/97:15 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Psykiskt funktionshindrades rätt till personlig assi-
stans
1996/97:16 av Inge Carlsson (s) till jordbruksminis-
tern
Salmonellasmittat kött och foder

den 8 oktober

1996/97:17 av Ola Karlsson (m) till arbetsmark-
nadsministern
Myndigheters saklighet och opartiskhet

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll onsdagen den 22 oktober.

9 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 4 oktober

1996/97:10 av Berndt Ekholm (s) till statsrådet Pierre
Schori
Ytterligare katastrofmedel till de översvämningsdrab-
bade i Nordkorea
1996/97:15 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Pierre
Schori
Human Rights Watch

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll onsdagen den 22 oktober.

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.13.

Förhandlingarna leddes av talmannen.