Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:59 Onsdagen den 21 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1995/96:59

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1995/96:59 Onsdagen den 21 februari Kl. 9.00 18.10

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

_________________________________________________________________________

Till minne av Olof Palme

TALMANNEN

Ärade kammarledamöter! Några minnen är kniv-
skarpt tydliga: ett ord, ett tonfall, en röst. Andra är
mer svårgripbara: en känsla, en sinnesstämning. Så är
våra minnen.

Vi minns Olof Palme. Vi var många som lärde
känna honom väl i arbetet, i vänkretsen eller som
politisk motståndare under många år. Andra minns
honom från mer hastiga möten. Ännu fler skapade sig
sin bild genom TV, radio och tidningar.

Alla minns vi, på vårt sätt. Vi har vår egen bild. Vi
minns den ostyriga luggen, aldrig på plats i ett enga-
gerat meningsutbyte, den knivskarpa replikattacken,
den intensivt blå blicken, ivrigt sökande ny kunskap
och nya människor, kroppen, ständigt halvt på språng
mot nya möten.

Vi som hade förmånen att arbeta nära Olof Palme,
i riksdagen, i regeringen, i partiledningen, minns
också en annan bild. Vi minns en människa, för vilken
omtanken om andra gick i första rummet. Olof Palme
uppfattades av många som den som sökte striden.
Men vi var många - även bland hans meningsmot-
ståndare - som fick uppleva att det hos honom också
fanns en annan sida. Empati, inlevelse och förståelse
för andras uppfattning, förmågan att lyssna, var fram-
trädande drag i hans personlighet. Det var därför han
var en mästare på att jämka samman stridiga viljor.
Det var det som var nyckeln till framgång i interna-
tionella medlingsuppdrag, och det gjorde honom
också till en god lagledare i riksdagsgrupp, i regering
och i partiledning. Vi var många som fick del av hans
högst personliga omtanke.

I dag minns vi en stor politiker i Sveriges riksdag.
Olof Palme verkade i den svenska politikens absoluta
centrum i mer än tre decennier. Först verkade han
som assistent till statsminister Tage Erlander, från
1963 som konsultativt statsråd och senare som kom-
munikationsminister och utbildningsminister. Han
valdes 1969 till partiordförande för socialdemokrater-
na och blev därmed Sveriges statsminister.

Olof Palme invaldes i riksdagens första kammare
1958 och var ledamot i Sveriges riksdag i 28 år.

För att hedra minnet av en av sina mest framstå-
ende företrädare har riksdagen sammanställt en skrift i
ord och bild om Olof Palme. Den finns att få efter
denna minnesstund.

Olof Palme beskrev själv sitt politiska ställnings-
tagande sedan ungdomen som en gradvis fortskridan-
de process, grundad på studier och eftertanke. En resa
genom USA vid 40-talets slut och besök i Asien vid
50-talets början fick ett avgörande inflytande för hans
vägval.

"Min första politiska handling" - så kallade han
det själv när han var med om att inom Sveriges för-
enade studentkårer organisera en penninginsamling
till förmån för svarta studenter, som blivit utestängda
från de vitas universitet i Sydafrika.

Olof Palme gav i sin ordknappa, men brännande,
karakteristik av detta barbariska system ett av många
prov på sin förmåga att väcka engagemang.

Han sade: "Apartheid är en makaber minoritets-
diktatur för social och ekonomisk utsugning, men
apartheid har också en unik egenskap. Apartheid är
den enda formen av tyranni som brännmärker en
person ända från födseln beroende på hudfärgen."

Olof Palme fick aldrig själv uppleva hur männi-
skovärdet återupprättades i Sydafrika. Han fick aldrig
se bilderna av Nelson Mandela, röstande för första
gången i sitt liv. Men han var en av dem som gick i
första ledet i stödet till ANC och befrielsekampen.

Hans betydelse i anti-apartheidrörelsen manifeste-
ras på nytt när Sydafrikas nu demokratiska parlament
vid en ceremoni nästa onsdag, den 28 februari, hedrar
minnet av Olof Palme. Den svenska riksdagsdelega-
tion som under min ledning i morgon reser till södra
Afrika kommer att närvara vid denna minnesstund,
där jag har inbjudits att hålla ett högtidstal.

1953 började Olof Palme på allvar arbeta inom
det socialdemokratiska partiet. Som ordförande för
Sveriges förenade studentkårer fick han, mycket över-
raskad, en morgon detta år ett samtal från Sveriges
statsminister och ett erbjudande att bli dennes assi-
stent.

I sexton år arbetade de tillsammans och sågs varje
dag. Olof Palme återkom ofta till det avgörande infly-
tande Tage Erlander haft på honom som person och
politiker och citerade sin lärofader: "Hos en politiker
måste tanken, ordet och handlingen uppfattas som en
helhet. Om det uppstår en klyfta mellan tanke, ord och
handling splittras politikerns personlighet, och med-
borgarna fråntar honom sitt förtroende."

Värnet och utvecklingen av demokratin var grun-
den i Olof Palmes politiska gärning. En livaktig de-
mokrati med engagerade medborgare var för honom
förutsättningen för att respekten för de mänskliga
rättigheterna skulle kunna upprätthållas och stärkas.
Demokratin var för honom en nödvändig arbetsme-
tod, men därtill den enda garanten för människors lika
värde.

Olof Palme trodde inte bara på politikens möjlig-
heter - i sin gärning försvarade han dess institutioner
och utövare.

Han sade: "Vi skall ha klart för oss att det inte
finns någonting finare än politik. Politik innebär att
man går samman för att lösa gemensamma uppgifter.
Politik innebär att man ställer upp mål för samhällsut-
vecklingen, präglade av idén om ett gott samhälle som
man gemensamt vill förverkliga. Utan politiken kan
man aldrig värna människovärdet."

I en demokrati är det offentliga meningsutbytet en
grundpelare. Det var också här, i debatten, i utbytet av
argument, som Olof Palme hämtade näring till sitt
engagemang. Debatten som metod var en utmaning
för honom, och det var också här han stimulerade -
och utmanade - oss alla. I sina tal använde han demo-
kratins starkaste vapen, argumentationen, grundad på
både lidelse och förnuft.

Torsdagen den 24 april 1958 höll den unge, ny-
valde ledamoten av första kammaren, Olof Palme, sitt
första anförande i riksdagen. Det gällde pensionsre-
formen. Hans tal handlade om framstegsoptimism.
Men för honom var en bättre framtid inte bara fler
kraftverk, storflygfält och bilar. En bättre framtid
måste också innebära trygghet och rättvisa vid ålder-
domen.

Talets avslutande rader angav inriktningen på de
nära 30 år inom politiken som låg framför den unge
Palme.

Han sade: "Jag tror, herr talman, att de, som i da-
gens pensionsdebatt försöker spela ut generationerna
mot varandra, inte känner ungdomen. De känner inte
ungdomens sinne för solidaritet och rättvisa."

Den då 31-årige riksdagsledamoten hade genom
sin ställning redan ett avgörande inflytande på politi-
kens inriktning, och han skulle utifrån sina kommande
roller utöva ett avgörande inflytande på bygget av det
moderna Sverige och välfärdsstaten.

17 år senare höll Olof Palme ett uppmärksammat
tal vid den socialdemokratiska partikongressen. Då
gällde det barnen - vår framtid. Olof Palme var enga-
gerad i barns levnadsvillkor på ett sätt som var ovan-
ligt för män i hans generation. Han sade:

"Det är bara det att den enda praktiska anknyt-
ningen till framtiden som vi har egentligen är barnen.
Det är i dem man ser framtiden växa fram. - - - Vi
sysslar ju vanligtvis med allmänna problem, men vad
det här ytterst handlar om är sådant som vi inte gärna
talar om eller sätter på pränt, såsom ömhet och livs-
känsla, värme och spontanitet, samvaro och gemen-
skap. Allra längst bort handlar det om någonting så
fantastiskt som glädje."

Olof Palme var kanske framför allt idépolitikern.
Den som lyssnat till Olof Palme och den som i dag tar
del av tal och riksdagens protokoll slås av det ledande
temat: den ideologiska grundtonen.

Och när vi i dag minns Olof Palme minns vi kan-
ske framför allt just detta: politikern som med ideo-
logisk övertygelse verkade för mänskliga rättigheter,
solidaritet och rättvisa och för människors lika värde i
en internationell rörelse utan gränser likaväl som i en
svensk förort.

Egendomligt nog är det mindre känt just hur starkt
och lidelsefullt hans personliga engagemang var för
den svenska vardagen, och vad man kunde göra för att
förändra människors livsvillkor så att var och en
skulle få en möjlighet att, som Hjalmar Branting en
gång uttryckte det, "förverkliga sina bästa stämning-
ars längtan".

Olof Palmes ideologiska ståndpunkt växte ur-
sprungligen fram utifrån ett internationellt engage-
mang, och han kom att verka i denna internationella
miljö i hela sitt liv. Man kan fortfarande träffa enskil-
da människor i Sydafrika, i Tjeckien och i Vietnam,
som berättar vad Olof Palmes insatser betydde för att
de skulle härda ut under de onda åren.

Den värld som Olof Palme levde mitt i har föränd-
rats. Hans övertygelse bars fram av visioner om en
värld där fred råder och människovärdet respekteras.

Den av Olof Palme ledda oberoende kommissio-
nen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor lade fram
den rapport om "Gemensam säkerhet", vars grundsyn
kom att prägla den utveckling som ledde fram till
genombrottet i nedrustningsförhandlingarna och slutet
på det kalla kriget.

Men han fick aldrig själv uppleva hur många av
dessa visioner tog form i verklighet.

Sin sista dag i livet undertecknade Olof Palme
sexnationsinitiativets tredje budskap till president
Reagan och generalsekreterare Gorbatjov. Det var en
uppmaning till supermakterna att inte ge tillstånd till
någon ny kärnsprängning fram till nästa toppmöte,
vilket skulle bana vägen till ett provstoppsavtal.

Samma dag gav han en intervju för tidningen
Statsanställd där han framställde 1986 som de stora
möjligheternas år.

"Misstron viker som dimman en tidig vårmorgon",
sade Olof Palme denna fredagseftermiddag i slutet av
en lång arbetsvecka fylld av möten, problemlösning
och hårt vardagsarbete.

I vår värld i dag har många visioner blivit verklig-
het. Misstrons dimmor har gett vika för öppenhet.
Murar har raserats. Det kalla kriget har förpassats till
historien. Frihet och demokrati har återerövrats, även
i vår närhet.

Men vi har också tvingats uppleva att nya kon-
flikthärdar blossat upp som på nytt lett till omänskligt
lidande och att hoppingivande fredsprocesser sabote-
rats. Det manar till att i Olof Palmes anda aldrig ge
upp.

Ärade ledamöter och gäster!

Låt mig avsluta med att citera några rader av vad
FN:s dåvarande generalsekreterare, Perez de Cuéllar,
sade i sitt tal vid Olof Palmes begravning:

"Olof Palme personifierade FN-stadgans högsta
ideal. Den kräver slut på krig - han levandegjorde
begreppet fredskämpe. Den befäster tron på de
mänskliga rättigheterna - han var en orubblig förkäm-
pe för människans universella värde och värdighet.
Den manar till socialt framåtskridande - han stod
otvetydigt på de fattigas och förtrycktas sida. Över
hela världen är Sverige i dag liktydigt med idealen
fredlig stabilitet och medmänsklighet. Till en inte
ringa del kan detta tillskrivas Olof Palme. Hans visio-
ner kände inga nationella gränser."

Ärade kammarledamöter!

Vi minns i dag Olof Palme och hans livsverk. Vi
hämtar kraft ur vetskapen om vad en enda människa
förmått uträtta under sin stund på jorden. Vi påminner
oss om vårt ansvar att fullfölja och stärka de möjlig-
heter till fred och frihet som samarbete över gränserna
ger oss.

Så hyllar vi minnet av Olof Palme.

Ajournering

Kammaren beslöt på förslag av talmannen att
ajournera förhandlingarna till kl. 9.20.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 9.20.

1 § Aktuell debatt: Välfärden

Anf. 1 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Livet består av levande människor,
deras arbete och deras vardagsliv. Dessutom är det
korrelerat i tiden. Det består också av ett samhälle, ett
samfund, som skall lyfta eller bära människor genom
sårbara perioder, genom de perioder när individen
själv eller familjen inte längre orkar. På det sättet är
vi alla beroende under längre eller kortare perioder i
livet, och det är inte alltid vi vet när dessa perioder
skall inträffa.

Under de perioder då vi är barn, sjuka eller äldre
och när vi ställs utan arbete är ett starkt skyddsnät en
av de viktigaste uppgifterna för ett samhälle. Vi har
varit mycket bra på att ordna de här sakerna för oss
tidigare. Nu raseras systemet i snabb takt. Låt Sveri-
ges riksdag och regering ta nya tag nu. Vi får inte
svika våra medborgare i dessa viktiga frågor.

Vi har den kunskap som behövs för att ta nya tag.
Vi vet hur människor har det. Vi kräver av våra välja-
re att de skall vara ansvarstagande. Då måste vi poli-
tiker rimligen kräva av oss själva att vi skall ta ett
liknande ansvar.

Vi har tidigare presenterat ett förslag om ett s.k.
brutet tak i de försäkringar vid sjukdom, arbetslöshet
och barnafödande som har en varaktighet upp till
högst två år. Förslaget innebär att ersättningsnivån
höjs till 80 % för inkomster upp till 12 700 kr i måna-
den. Av inkomster därutöver får man 40 %. Det inne-
bär att alla med inkomster upp till 14 900 kr tjänar på
vår modell.

Nytt är våra förslag till ersättningar vid långvarig
sjukdom och ohälsa samt vid ålderdom. De föreslås
utgå som ett grundskydd, lika för alla oberoende av
inkomst.

Det är "vi" och "dom", och aldrig byter vi sida
med varandra - de som har det bra och de som har det
dåligt. De socialbidragsnivåer som föreslås är så er-
barmligt låga att vi kanske snart också har ett Lorts-
verige tillbaka. I valet mellan tvål och bröd väljer
människor bröd.

Är vi beredda att i framtiden träffa på fler bagla-
dies och bostadslösa män på våra gator? Är vi bered-
da att se dem i ögonen?

Anf. 2 Statsrådet ANNA HEDBORG (s)

Fru talman! Den generella välfärden ger oberoen-
de och rörelsefrihet. Den lyfter bort oron för mycket
av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra
liv och våra drömmar. Vi kan andas lättare. Vi kan se
oss omkring. Viljan vaknar att erövra världen, spänna
våra krafter för att påverka och förändra. Vi får lust
att upptäcka och förnya. Vi orkar satsa, också när
oddsen för att lyckas är små. Vi dras mot det ljusa och
goda.

Så beskrev Olof Palme den generella välfärden i
sin sista debatt i Sveriges riksdag för nästan precis tio
år sedan. Bättre än så kan den knappast skildras. Se-
dan dess har den stadiga ekonomiska tillväxten, som
gav förutsättningar för hela tiden växande välfärdsut-
gifter brutits. Vi har blivit tvungna att anpassa social-
politiken till den försämrade ekonomin.

Men det var inte välfärdspolitiken som orsakade
den ekonomiska krisen. Nettokostnaderna för transfe-
reringar och verksamheter var oförändrade som andel
av BNP under hela 80-talet. Men 90-talets kris har
skapat en kris också för välfärden.

Miljöpartiet har inbjudit till en debatt om välfär-
den med anledning av besparingarna inom välfärds-
politiken och hur de har slagit mot utsatta grupper.
Jag uppskattar verkligen att Miljöpartiet visar intresse
för välfärdsfrågorna. Det är mycket viktigt att vi kan
få en bred debatt om välfärdens utveckling och för-
delning.

Det är också glädjande att Miljöpartiet tydligt
markerar mot dem som antyder att problemet är att
människor är arbetsovilliga eller fuskar. En sådan
stämning av misstroende uppstår lätt när en stor grupp
hamnar utanför arbetsmarknaden. Det krävs tydlighet
och kraft att stå emot den, och politikerna har ett
alldeles särskilt ansvar.

Det som däremot oroar mig är att Miljöpartiet
med sina "brutna tak" vill ge upp en av de viktigaste
principerna i socialförsäkringarna, inkomstbortfalls-
principen. De tror att de då kan förbättra villkoren för
de sämst ställda. Men vi får inte låta den korta sikten
bli den långa siktens fiende. Det som i stunden kan
verka riktigt kan på längre sikt stå i direkt motsättning
till våra mål.

De som vill förändra socialpolitiken i riktning mot
minskad inkomstrelatering av ersättningarna verkar ha
två vitt skilda mål för ögonen. Några vill göra det för
att bryta sönder viljan att betala gemensamma försäk-
ringar och i stället låta de privata alternativen ta över.
Moderaterna brukar inte hymla med att det är deras
strävan. Andra, som Miljöpartiet och Centern, tror att
man med ökade inslag av grundtrygghet kan skapa en
bättre fördelningspolitisk träffsäkerhet.

Den risk vi står inför i dag är att det bildas en
ohelig allians mellan de på ena sidan som vill göra
kortsiktiga fördelningsvinster och de på andra sidan
som vill lägga grunden för att den svenska modellen
på sikt skall förtvina. De senare vet och litar på att
människor som inte får något för skatten kommer att
göra motstånd mot att betala. Jag är rädd för att de har
rätt.

Fru talman! Socialdemokraterna har genomfört
kraftiga besparingar utan att ge upp generaliteten i
välfärdspolitiken. Vi är övertygade om att vi nu har
fattat de beslut som krävs för att vi skall ha råd med
välfärdssystemen. Några ytterligare försämringar
utöver de som redan har beslutats skall inte behövas.

Men ingen kan neka till att kombinationen av hög
arbetslöshet och nedskärningar har lett till att grupper
har drabbats av försämrade villkor. De beräkningar
som har gjorts på Socialdepartementet visar att barn-
familjerna, en grupp som har drabbats svårt, har fått
inkomstminskningar med i genomsnitt 10 % sedan
1991. Enförälderfamiljerna har fått samma neddrag-
ning i ekonomisk standard, men från en lägre nivå.
Andelen som har hamnat på en inkomstnivå som
understiger socialbidragsnormen har fördubblats. Nu
har 27 % av de ensamma mammorna inkomster under
socialbidragsnorm. Till skillnad från det som skett i
andra grupper har däremot socialbidragstagandet i
gruppen inte ökat utan legat fast.

I ljuset av detta är det alltför lätt att ropa på att de
med låga inkomster skall särbehandlas och att man
skall ge upp den generella principen. Men alla erfa-
renheter visar entydigt att om man ger sig in på den
vägen slutar den i segregering i stället för integrering,
fattigdom i stället för välstånd.

Den grupp där det framgår med allra störst tydlig-
het är för ensamföräldrarna. I Sverige riktar sig inte
några speciella åtgärder direkt till dem. De har barn-
bidrag, bostadstillägg och bidragsförskott enligt sam-
ma regler som andra. Betydelsen av detta är större i
deras ekonomi, men de särbehandlas inte och de är
inte överrepresenterade bland de allra fattigaste.

Om man mäter fattigdom, som internationellt
brukligt är, med dem som har en inkomst under halva
medianinkomsten är 6 % av de ensamstående mam-
morna i Sverige fattiga och andelen har knappast alls
ökat. I USA är andelen fattiga 60 %, tio gånger större,
och i Tyskland över 25 %.

Den lägre fattigdomen bland ensamstående mam-
mor i Sverige beror inte i första hand på att bidragen
är generösa, utan i stället på att de allra flesta kvinnor
med barn är väl förankrade på arbetsmarknaden. En-
samma mammor är inte någon ny underklass. De är
vanliga, hårt arbetande kvinnor med barn, som lever
vanliga liv. De ensamma mammorna är dagisfröknar,
sjukvårdsbiträden, journalister, handelsanställda och
statssekreterare. De bor i Stockholms förorter, i in-
nerstan, i småstäder och på landet. Deras barn gör
samma saker som andra barn.

Ensam mamma är något som många svenska kvin-
nor är någon period i livet. De har det ekonomiskt
litet kärvare, eftersom de bara har en lön som oftast är
en kvinnolön. De har mindre tid för att städa och
hänga upp nya gardiner. Men de allra flesta klarar av
sin livssituation och ger sina barn en god start i livet.
Det går också lättare ju mer ansvar fäderna tar. Det
gör faktiskt många, och de blir allt fler.

Många gånger har ensamma mammor valt att
bryta upp samboförhållanden som inte har fungerat.
Vi får inte glömma att detta är en av de största fri-
hetsvinsterna för svenska kvinnor. De kan välja part-
ner av kärlek och måste inte stanna i dåliga förhållan-
den av ekonomiskt nödtvång.

En effekt av lågkonjunkturen är dock särskilt all-
varlig. Det verkar vara betydligt svårare, speciellt för
de unga och ensamföräldrarna, att etablera sig på
arbetsmarknaden. Bland dem som är ensamma med
barn och är under 25 år har bara en tredjedel arbete.
Även bland dem som är litet äldre har andelen utan
arbete ökat och är högre än för kvinnor i allmänhet.
När arbetslösheten har ökat har den här gruppen ham-
nat långt bak i kön.

Ensamföräldrarna måste återerövra sin position på
arbetsmarknaden. Det måste vara möjligt att gå tillba-
ka till utbildning även om man har barn. Den andra
föräldern måste också ta stort ansvar för barnet. Vi
måste hålla fast vid den generella välfärdspolitiken så
att vi inte skapar fattigdomsfällor och låser in ensam-
ma mammor i fattigdom och bidragsberoende. Vi
måste värna om en bra barnomsorg till alla barn.
Särskilt ensamstående mammor måste få behålla
barnomsorgen också om de är arbetslösa.

Fru talman! De bästa socialförsäkringarna är de
som så få som möjligt är beroende av men som ger
alla så goda ersättningar som möjligt när de verkligen
behövs. Ett stort antal bidragsmottagare gör socialför-
säkringarna dyra men vittnar också om ett samhälle-
ligt misslyckande med att hålla nere arbetslöshet och
ohälsa.

Vi måste verka för att socialförsäkringssystemen
inte blir återvändsgränder utan tvärtom vägar tillbaka
till produktivt arbete. Det gör vi bara genom att få ned
arbetslösheten och behålla den generella välfärden.

Anf. 3 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Miljöpartiets förslag är också inkom-
strelaterat.

Sverige och svenska beslutsfattare har stor makt
att besluta om hur vi skall omfördela våra resurser
och vad som skall prioriteras. I Sverige står minst
800 000 människor utanför trygghetssystemen, och de
blir bara fler för varje dag som går. Nära en miljon är
nollklassade i vår sjukförsäkring.

Sverige har valt sin väg - en väg som i snabb takt
leder till ett A-lag och ett B-lag i samhället. Kriteriet
för att kvala in i A-laget är att man någon gång skall
ha haft ett arbete under en viss tid. Många människor
kommer aldrig så långt, och där har vi vårt B-lag.

Sveriges riksdagsmajoritet har valt vilken inrikt-
ning vårt samhälle skall ha. Det visar de nedskärning-
ar vi redan verkställt. Sänkningen av a-kassan och
försäkringsnivåerna till 75 %, sänkningen av basbe-
loppet som påverkar våra folkpensionärer och sänk-
ningen för förtidspensionärer är några av otaliga ex-
empel.

Den andra biten är de taxehöjningar och fördy-
ringar som påverkar människors dagliga liv, t.ex.
dyrare medicin, tandvård, hemtjänst och dagis.
Svenska folket har ganska nyvaket börjat se efter i sin
plånbok, bara för att märka att dess levnadsvillkor
kraftigt har förändrats. Klyftorna i samhället ökar, och
vi står bara här och ser på.

I de flesta partiers program och deklarationer talas
det högstämt och vackert om människors lika värde.
Jag anser att dessa ord helt saknar innehåll om de inte
följs upp av en realpolitik som tar fasta på dessa
grundvärderingar.

I dag kommer vi med all säkerhet att ett flertal
gånger få höra att vi har ett stort budgetunderskott och
en stor utlandsskuld och att vi måste spara. Det håller
Miljöpartiet med om. I vårt förslag till budget hade vi
sparat lika mycket som Socialdemokraterna, ja, t.o.m.
litet mer. Vi är beredda att ta vårt samhällsekonomis-
ka ansvar, men vi anser inte att det går att spara mer
på de grupper som har det sämst ställt!

Vi miljöpartister anser att finns områden där vi
inte skall spara. Exempel på sådana är lönebidragen
till handikappade, assistansersättningen till de svårt
funktionshindrade, barntillägget för vuxenstuderande,
villkoren för människor med förtidspension samt
låginkomsttagarnas sjuk- och a-kasseersättningar.

Har vi inte råd att prioritera dem som har det svå-
rast i dag kan Sverige inte längre kallas för ett väl-
färdsland. Regeringen talar om att den utslagning som
görs, den görs för att bevara välfärden. Det är ett
resonemang som brister i logik.

Jag läste i går i DN att styrelseledamöters arvoden
måste höjas och direktörers löner stiga ytterligare. I
går ställde sig även Metalls ordförande Göran Johns-
son på samma sida och hävdade att löneklyftorna
måste öka i samhället. Han talar hellre om lönsamhet
än om solidaritet, står det i artikeln. Jag undrar: Är det
något att vara stolt över i dag?

Jag tycker att vi riksdagsledamöter skulle kunna
frysa våra löner igen, precis som vi gjorde förra gång-
en vi var i riksdagen. Det skulle vara att visa att vi
står på den andra sidan.

Samtidigt som man föreslår att människor som sö-
ker socialbidrag skall gå till socialkontoret för att få
pengar till nya skor är det i dag helt okej att vilja öka
inkomstklyftorna mellan människor. Är detta en verk-
lig förnyelse? För mig är det bara desperat sökande
efter nya förslag till hur grundskyddsnivåerna skall
beräknas.

Vi i Miljöpartiet har ett förslag till grundskydd där
en ensamstående långvarigt sjuk eller arbetslös får
9 900 kr i månaden före skatt och en ålderspensionär
får 9 100 kr, inklusive en basbostadskostnad.

Med enhetliga ersättningsnivåer blir det möjligt att
samordna de olika systemen på ett helt annat sätt än i
dag när den enskilde ofta skickas runt mellan arbets-
förmedling, försäkringskassa, sjukvård och social-
tjänst. I sämsta fall kan han bli Svarte Petter som
ingen riktigt vill veta av. Det är arbetsamt för den
enskilde och ineffektivt och dyrt för samhället.

Vi har också ett förslag om att höja barnbidraget
till 1 000 kr och beskatta det. Då blir det både gene-
rellt och behovsprövat.

De exempel på olika länder som statsrådet tog upp
tycker jag inte har någon större relevans för oss. Skall
vi jämföra oss med några länder skall det vara i-
länder, och där har Sverige lämnat toppen i ligan för
länge sedan.

Vi har inte alls det sociala skyddsnät som vi har
haft. Många ramlar helt emellan; andra får så låga
nivåer att de inte klarar sitt dagliga liv. Då måste
samhället träda in igen! Först sänker myndigheterna
så mycket att människor inte klarar sig, och sedan
skall de gå till samma myndigheter och be om mera
pengar! Vore det inte bättre att stödja människors
självtillit och ge dem så mycket att de har en möjlig-
het att hålla näsan över vattnet?

Vi har det dåligt ställt, men det finns pengar i
samhället. Jag återkommer till det i mitt nästa anfö-
rande.

Anf. 4 LARS TOBISSON (m)

Fru talman! För många är i dag försörjningen ett
stort problem. Exempel på det är höjda skatter, mins-
kade bidrag och oro för jobbet.

Vad vi här ser är konsekvenserna på det indivi-
duella planet av att Sverige sedan 1970-talet har fallit
tillbaka från tredje plats i den internationella väl-
färdsligan till sjuttonde plats bland 24 OECD-länder.
Även inom EU ligger vi klart under genomsnittet i
levnadsstandard.

I en artikel i Dagens Nyheter i måndags beskrev
förre finansministern Kjell-Olof Feldt situationen på
följande sätt:

"Om människor inte kan leva på 75 procent av sin
inkomst - och många anser 90 procent knappt räcka
till - synliggör det effekterna av att svensk ekonomi i
många år haft svag tillväxt och en undermålig utveck-
ling av arbetets produktivitet, som berövat stora lön-
tagargrupper möjligheten att höja eller ens bevara sina
inkomsters köpkraft sedan början av 80-talet."

Vad det handlar om är således inte ett fördel-
ningsproblem utan ett resursproblem. Det är inte så att
välståndet är anmärkningsvärt ojämnt fördelat i Sve-
rige. I den rapport om ensamföräldrarnas situation
som är en av utgångspunkterna för denna debatt på-
pekas att endast ca 5 procent av ensamföräldrarna i
Sverige har en disponibel inkomst under halva medi-
aninkomsten, jämfört med 60 procent av de ensamma
mödrarna i USA.

Vad som inträffat är att hela landet i en internatio-
nell jämförelse har blivit fattigare. Jag kan åter åbero-
pa Kjell-Olof Feldt, som visar att gränsen för de 10 %
s.k. höginkomsttagare här hemma, de som nu skall
beskattas hårdare, är lägre - 21 000 kronor i månaden
- än vad en högst vanlig industriarbetare tjänar i
Danmark.

Problemet med den vikande välfärden är således
inte i första hand fördelningspolitiskt utan tillväxtpo-
litiskt. För 20 år sedan lanserade vi moderater be-
greppet "den nya otryggheten". Härmed avsågs att allt
fler svenskar kände sig osäkra och rotlösa till följd av
stigande skatter och växande svårigheter att på egen
hand dra försorg om sig och sina närmaste. Vi pekade
på rundgången av skatter och bidrag.

Sedan dess har ekonomin vuxit mycket långsamt,
bidragsberoendet ökat och samhällets små, frivilliga
gemenskaper satts på undantag. Länge dolde man
problemen genom att i accelererande takt bygga ut
den offentliga sektorn, vilket gav både arbetstillfällen
och service. När verksamheten inte längre gick att
finansiera inom landet, började vi leva på lån, vilket
kom till uttryck i stora underskott i bytesbalansen.

Genom att kronan försvagades blev Sverige dock
allt fattigare. Till slut blev det inte möjligt att fortsätta
denna politik. Men när nu den offentliga sektorn inte
längre har råd att leverera de bidrag och den service
som människor anpassat sig till, är många helt för-
svarslösa. Bidragsfällan slår igen.

Offentliga bidrag, det har vi många exempel på,
kan aldrig ersätta den verkliga trygghet som växer ur
ett eget arbete, en god inkomst, ett eget sparande och
en efterfrågad kompetens. Trygghet är att leva i ett
samhälle där ekonomin växer, där arbetsmarknaden
fungerar och där man själv förfogar över merparten av
vad man förtjänar på sitt arbete. Trygghetens värsta
fiender är ekonomisk stagnation, arbetslöshet och
bidragsberoende.

Ekonomisk stagnation drabbar alltid hårdast dem
som har de smalaste marginalerna. När människor till
följd av bl.a. höga skatter tvingas se offentliga bidrag
som ett betydelsefullt inslag i hushållsbudgeten, blir
de mycket känsliga för förändringar. Dålig ekonomisk
tillväxt kan inte i längden maskeras med en ännu
sämre produktivitetsutveckling utan måste till slut
leda till färre jobb. Utbredd arbetslöshet medför att
stora grupper blir helt utlämnade till den offentliga
sektorns insatser.

I Sverige råder i dag en strukturell massarbetslös-
het, eftersom den del av arbetskraften som inte fann
sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden ens i
högkonjunkturen låg avsevärt över 10 %. En illa fun-
gerande ekonomi, en stel arbetsmarknad och en tradi-
tionsbunden fackföreningsrörelse låser ute tusentals
personer från den kanske viktigaste trygghetskällan av
alla: det egna produktiva arbetet.

Den som har ett riktigt arbete har också den grund
för såväl inkomster som social gemenskap som ett
aktivt arbetsliv utgör. Att dessutom ha kontrollen över
en fungerande privatekonomi, där den egna lönen är
en helt dominerande del av den disponibla inkomsten,
ger en handlingsfrihet som gör den enskildes situation
mer trygg och förutsägbar.

Men det är inte nog med att den behållna inkoms-
ten skall räcka till för löpande utgifter. I varje persons
liv inträffar händelser som inte kan förutses. Förmå-
gan att klara det oförutsedda beror i hög grad på det
utrymme som finns att sätta undan ett sparande för
oväntade utgifter.

Trygghet och välfärd handlar således i botten om
tillväxt. Det handlar inte om ökade bidrag som kräver
höjda skatter. Tvärtom måste det skapas ett utrymme
för att sänka skatter på produktionen, vilket tillsam-
mans med en avreglering av arbetsmarknaden kan ge
nya företag och fler jobb. Och inte minst gäller det att
sänka skatter på det arbete som utförs av personer
med lägre inkomster för att dessa skall ges en realis-
tisk möjlighet att klara sin egen ekonomi - att kunna
leva på sin lön!

(Applåder)

Anf. 5 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Ekonomisk balans och uthållig tillväxt
är grunden för vår välfärd. Utan sådan ekonomisk
balans och utan tillväxt baserad på kretsloppsprinci-
pen kommer den gemensamma kaka som vi har att
fördela för vår välfärd att förbli ständigt krympande.

Det är därför viktigt att välfärdsdebatten fokuseras
på det verkliga problemet, hur vi skall kunna uppnå
ekonomisk balans och få mer resurser att dela på för
våra gemensamma behov. Det är viktigare än att bara
fastna i frågan om hur den krympande kakan skall
kunna delas i allt mindre bitar. Rättvis fördelning och
en trygg välfärd måste gälla alla. Det är inte rimligt att
stora grupper står utanför trygghetssystemen.

Centerpartiet anser att de befintliga socialförsäk-
ringssystemen inte längre är tillräckligt hållbara. För-
säkringar som nästan enbart bygger på inkomstbort-
fallsprincipen ger inte trygg välfärd åt alla, speciellt
inte när staten tvingas spara. Generella besparingar i
befintliga system drabbar människor med knappast
marginaler mest. Inriktningen inför kommande arbete
måste vara att förändra välfärden så att försäkringarna
ger mer av grundtrygghet.

Om vi skall kunna rädda välfärden måste vi så fort
som möjligt få bort statens budgetunderskott. Vi
måste börja betala av på statsskulden. Vi måste satsa
på att få i gång en kretsloppsanpassad tillväxt. Det gör
oss alla rikare. Med en sådan ekonomisk inriktning
sjunker räntan, stiger kronan i värde, kommer inves-
teringarna i gång och jobben med dem. Med jobben
följer stabilare inkomster för hushållen vilket ger ett
mer rättvist fördelat konsumtionsutrymme. På så vis
kan en nedåtgående spiral vändas uppåt igen.

Det är arbetslösheten, som orsakas av den eko-
nomiska obalansen, som är det främsta och största
hotet mot en rättvist fördelad välfärd. Arbetslösheten
är fördelningspolitiskt orättfärdig därför att den drab-
bar unga människor, de lågutbildade och kvinnorna
hårdast. Nyckeln till en god välfärdspolitik ligger
därför i hur vi skall kunna få bukt med arbetslösheten.

Ett av de avgörande svaren på den frågan är: Vi
måste lyckas med att sanera statens finanser. Vägen
dit och till en trygg och rättvis välfärd går, mina vän-
ner, hur illa vi än tycker om det, över tuffa och på kort
sikt kännbara besparingar. Någon annan väg finns
tyvärr inte att gå.

Centern har genom överenskommelse med rege-
ringen om den ekonomiska politiken markerat sin
avsikt att slå vakt om välfärdspolitiken. Genom Cen-
terns medverkan har den ekonomiska grunden lagts
för att arbetslösheten successivt skall kunna minskas.
Men det räcker inte. Det kommer att krävas ännu fler
åtgärder, framför allt av strukturell karaktär, för till-
växten.

Fru talman! Det behövs också en strukturell för-
nyelse av trygghetssystemen, en förnyelse som bygger
på mer av grundtrygghet. Dagens trygghetssystem
fungerar inte längre tillfredsställande. Det är konstru-
erat i ett helt annat ekonomiskt klimat än det vi kan
förvänta oss i framtiden. Det emanerar från en tid då
vi hade ständigt hög tillväxt och då det fortfarande
fanns utrymme för skattehöjningar. Dagens trygghets-
system fungerar dessutom bäst för dem som redan har
det relativt bra, medan hundratusentals, i första hand
unga människor, står utanför systemet.

För några dagar sedan kom larmrapporten om de
ensamstående mödrarnas allvarliga situation. Det är
ytterligare ett belägg för trygghetssystemets dåliga
träffsäkerhet. De som har störst behov får minst. Både
de ensamma mödrarna och de som i dag står utanför
arbetslöshetsförsäkrings- och socialförsäkringsskyd-
det skulle gynnas av det förslag som Centern har lagt
fram på försäkringsområdet och inom familjepoliti-
ken.

Centerns förslag till reformerat välfärdssystem står
på tre ben. Ett nytt pensionssystem, en s.k. arbetslivs-
försäkring och ett nytt familjestöd.

Centern vill reformera nuvarande arbetslöshetsför-
säkring och socialförsäkring till en gemensam försäk-
ring kallad arbetslivsförsäkring. Meningen är att den
försäkringen skall omfatta alla som är mellan 18 och
65 år och även ge ett ökat inslag av grundskydd för
dem som i dag står utanför systemet.

Inom ramen för det här ligger också ett frivilligt
system för höginkomsttagarna. Det är nödvändigt att
det sker en omfördelning från dem som har höga
inkomster till dem som har lägre för att det här skall
kunna bli rättvist.

Centerns barnkonto bygger på en sammanslagning
av den nuvarande föräldraförsäkringen och barnbi-
draget, och meningen är att ersättningen skall utgå per
barn i stället för att vara baserad på föräldrarnas in-
komster.

Fru talman! De ensamstående mödrarna och de
som står utanför nuvarande försäkringsskydd skulle
tjäna på Centerns förslag till grundtrygghetssystem.
De tillhör utan tvivel dem som har mest att tjäna på
den ekonomiska politik som Centern och regeringen
tillsammans kommit överens om för att jobben skall
kunna tryggas och för att människor skall kunna få
arbeta för sin försörjning. Centern erbjuder en hel-
hetslösning som är en kombination av ekonomisk
sanering och ett förnyat välfärdssystem, byggt på
grundtryggheten.

Anf. 6 OLA STRÖM (fp)

Fru talman! Flera plus än minus för hushållen
1996, i alla fall för dem som är friska, har jobb och
inte många barn. Så låter den mycket talande titeln på
den privatekonomiska rapport som Postens ekonomer
har sammanställt inför förändringarna som trädde i
kraft i och med årsskiftet.

Det är en tuff vardag regeringen har försatt många
svenska familjer i. Att ha mycket månad kvar i slutet
av pengarna är en verklighet för hundratusentals
människor. Socialkontoren har fått många nya besö-
kare, och antalet arbetssökande på varje ledig plats
ökar. Sverige tillhör inte längre de allra rikaste län-
derna. Det är vinter i välfärdslandet, både bildligt och
bokstavligt talat.

Stundar det då en vår för det svenska folket?
Kommer det nya jobb till den dryga halvmiljon som
är arbetslösa? Kommer statens ekonomi i balans, så
att räntorna kan sjunka? Skjuter tillväxten fart, så att
friska pengar kan komma till sjukvården, skolan och
äldreomsorgen? Ja, säg det!

En sak kan man dock vara rätt säker på - det är
ingen naturlag att det hela tiden måste bli sämre i
Sverige. Det finns ju faktiskt orsaker till att många
andra länder nu har sprungit ifrån oss i välfärdsligan.
Det är vår absoluta övertygelse i Folkpartiet att det
går att vända utvecklingen. Men då måste vi börja
styra utvecklingen och inte låta utvecklingen styra
oss! Jag tycker att Anna Hedborg och regeringen
skulle lyssna på lilla Ida när hon sjunger i Sommarvi-
san: Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån
sätter fart.

Vi i Folkpartiet har en del bra förslag för att sätta
fart på Sverige mot sommaren. Den största sprickan i
välfärdsbygget är naturligtvis arbetslösheten. Rege-
ringen tycks tro att den går att prata bort, men tiden är
ute för fagra tal och ihåliga löften. Nu krävs handling.

Det första regeringen måste göra är att sluta mob-
ba de små och medelstora företagen. Det är ju där de
nya jobben måste komma. Det är rätt fantastiskt, tyck-
er jag, att det verkar som om socialdemokratiska
statsråd inser vikten av företag först när de har avgått
som statsråd. Odd Engström pratar numera om vikten
av småföretag, Kjell-Olof Feldt har gjort det länge,
och nu senast har Mona Sahlin gjort det. Det vore ju
trevligt om någon som fortfarande är statsråd kunde
prata om vikten av företagande.

Folkpartiet gjorde nyligen en undersökning om
svenska folkets vilja att starta nya företag. Det visade
sig att var fjärde svensk bar på en affärsidé. Min
uppmaning till Anna Hedborg och regeringen blir
därför att försvara företagarna i stället för att försvåra
för dem. Företagarna måste bli våra nya hjältar, som
Anne Wibble brukar uttrycka saken.

Vi måste ha ett näringsliv som fungerar och växer
- annars får vi ägna all tid här i kammaren åt att dis-
kutera vilken välfärd vi skulle vilja ha om vi hade
pengar till det. Men - och det är ett viktigt "men" - en
förutsättning för att näringslivet skall kunna fungera
och växa är också att vi har ett bra utbildningssystem,
att barn- och äldreomsorgen fungerar och att sjukvår-
den har kvalitet. Min första fråga till Anna Hedborg
får därför bli: Kommer regeringen att lägga fram
några förslag som förbättrar villkoren för företag och
företagare? Det borde vara enkelt att svara ja eller nej
på den frågan.

Ragnhild Pohanka räknade i sitt inledningsanfö-
rande upp en lång rad områden där nedskärningarna
har fått effekt. Det är inte svårt att hålla med henne
om den hotbilden. Men problemet med Miljöpartiet är
att man säger nej till tillväxten, man säger nej till att
kakan skall växa. Då måste en rimlig fråga till Miljö-
partiet bli: Varifrån skall pengarna tas? Om ni är emot
tillväxt - vem är det då som skall avstå för att vi skall
ha råd med allt detta som är så bra?

Till Lars Tobisson vill jag säga: Det låter så oer-
hört fint att säga att skatten måste sänkas så att man
har råd att leva på sin lön, men vad innebär det i
praktiken? Bo Lundgren och andra talar t.ex. om att ta
bort statliga och kommunala bidrag till barnomsor-
gen. Vad innebär det för t.ex. en ensamstående mam-
ma? Om hon skall betala hela barnomsorgskostnaden
själv handlar det om över 10 000 kr i månaden. Det
räcker ju inte ens att ta bort skatten helt för att hon
skall få råd med det - hon borde också få en månatlig
"skatteåterbäring" för att klara av det.

Det går inte att debattera välfärd utan att nämna
socialförsäkringsmodeller. Folkpartiet tycker att det
är bra med allmänna och obligatoriska försäkringar.
Vi har föreslagit en nivå på 80 %. Det som är ett
problem är den grundtrygghetsmodell som finns i
olika varianter från Moderaterna, kds och Centern till
Miljöpartiet. Det är ett förföriskt namn på ett förkast-
ligt system. Om man jämför grundtrygghetsmodellen
med en villaförsäkring, som är mycket enklare, inne-
bär den att om man har en villa och den brinner ned
så får man en friggebod som ersättning. Det är den
moderata varianten, men enligt Moderaternas förslag
får man behålla pengarna själv och köpa en egen
försäkring. De andra modellerna kan ha en motsatt
effekt: Skulle man ha en friggebod och den brinner
ned kan man få en villa i ersättning. Det är klart att
sådana system inte kan fungera.

Min slutsats är att grundtrygghet inte har någon-
ting med trygghet att göra - bara med grund: den
skulle medföra att den sociala välfärden i Sverige gick
på grund.

Anf. 7 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Det pågår en smygande strukturom-
vandling i Sverige. Det mest påtagliga är att allt fler
får det sämre och tappar tryggheten i tillvaron. Å
andra sidan avslöjas hur girigheten breder ut sig bland
dem som redan har sitt på det torra. När välfärdss-
samhället brakar ihop försvagas solidariteten och
cynismen tar över. Man börjar sparka på dem som
redan ligger och fjäskar för de ekonomiskt starka. Vi
ser ett nytt klassamhälle börja ta form.

Från Vänsterpartiets sida vill vi se en helt annan
typ av strukturomvandling. Vi vill ha en kraftig ök-
ning av efterfrågan på arbetskraft. Vi vill öka incita-
menten för företagen att börja anställa folk - de sak-
nas i dag. Vi måste börja ställa krav på kommuner,
landsting och näringsliv att deras skyldighet är att ta
ansvar för att människor skall ha rätt till en försörj-
ning.

Ett första hinder som vi vill undanröja är fastlås-
ningen vid åttatimmarsdagen. I dag produceras mer
arbetslöshet än nya jobb. Det massiva övertidsuttaget
ökar utslagningen ur arbetslivet och försvårar för
unga människor att komma in. Marknaden tycks tro
att intensifierad utsugning är detsamma som ökad
produktivitet.

Med kortare arbetsdag får vi en naturlig ökning av
produktiviteten. Fler kan dras in i produktionen, och
bättre arbetsplatser kan skapas. Vi får ett naturligt
omvandlingstryck på näringslivet. Det ställer självfal-
let krav på industri och företagsamhet, men när om-
struktureringen väl är genomförd kan svenskt nä-
ringsliv stå starkare än tidigare. Med fler och bättre
arbetsplatser får vi också ytterligare stimulans av
ekonomin i och med att köpkraft sprids på fler händer
och skatteunderlaget blir bättre. Samtidigt avlastas
staten och kommunerna stora kostnader i och med att
massarbetslösheten elimineras.

Vi vill med andra ord rikta kraven mot dem som
har resurserna eftersom vi tror att det ger bäst resultat.
Det måste vara bättre än att man som i dag försöker
göra de arbetslösa och biståndssökande till synda-
bockar för den ekonomiska krisen och tvinga dem till
förnedrande handlingar, som att söka hundratals jobb
som inte finns bara för att kunna få ut ett litet bidrag
för att överleva.

Vi menar också att det måste bli tillåtet att disku-
tera fördelningspolitik igen. Varje år produceras stora
överskott i den svenska ekonomin, både inom nä-
ringslivet och i den offentliga sektorn. Under 1995
kunde de största företagen t.ex. redovisa vinster på
över 150 miljarder. Samtidigt uppbär de stora bidrag,
transfereringar från staten på över 50 miljarder.

Eftersom överskotten tagits fram ur den svenska
ekonomin måste det också vara tillåtet för det svenska
folket att ha synpunkter på hur dessa enorma över-
skott skall användas.

Vi tror att om överskotten används på ett vettigt
sätt, t.ex. för att skapa bättre arbetsplatser, för fram-
tidsinvesteringar, kortare arbetsdag, miljösatsningar
och liknande, kommer folket att acceptera det och
tycka att det är bra.

Men om överskotten går till fantasilöner, spekula-
tioner, fallskärmar och liknande tror jag att folk revol-
terar och blir förbannade - och det med all rätt, na-
turligtvis. Eftersom överskotten har tagits fram i den
svenska ekonomin med gemensamma ansträngningar
bör också alla kunna ha synpunkter på dem.

Fru talman! Aftonbladet hade i förra veckan en le-
dare där tidningen tyckte att det var en skam att man i
den socialdemokratiska regeringen över huvud taget
höll på att bry sina hjärnor med hur mycket man
skulle tordas försämra i socialbidragsnormen.

Vi delar den inställningen. Vi tycker att det är
mycket sorgligt att man över huvud taget diskuterar
förslag om att folk skall behöva tigga pengar till skor
och kläder till sina barn.

Det är också märkligt att man tycks sakna insikt
om hur hårt nedskärningarna slår mot olika grupper.
Det är självfallet inte bara ensamma mammor som
blivit drabbade. Sedan en tid får vi allt fler rapporter
om hur barnen drabbas. Mest skrämmande är kanske
hur de psykiska sjukdomarna kryper nedåt i åldrarna.
Barnen är mer känsliga och utsatta än föräldrarna när
de sociala problemen börjar dyka upp. Vad händer
med barnen när någon av föräldrarna blir ofrivilligt
arbetslös, när dagisplatsen kanske försvinner, när
pengar till skolaktiviteter saknas och när man inte kan
åka bort på semester? Det är därför som vi har krävt
fördelningspolitiska analyser och en ny låginkomstut-
redning.

Från Vänsterpartiets sida menar vi att man måste
börja ställa upp bestämda mål för välfärden. Väl-
färdspolitiken får inte bli en restpost som blir över när
statsskuldsräntor och fallskärmar är betalda.

Även ensamma mammor skall ha rätt till försörj-
ning och utbildning. Bostad skall vara en social rät-
tighet. Alla barn skall ha lika rätt till dagis, skola och
högre utbildning, utan att hindras av föräldrarnas
ekonomiska och sociala status.

Läget är nu så allvarligt att vi bör formulera ett
kampprogram mot fattigdomen. Ett bra motto kan
vara att endast det bästa är gott nog för folket, som
gamle socialminister Gustav Möller brukade uttrycka
sig.

Anf. 8 CHATRINE PÅLSSON (kds)

Fru talman! Jag har sällan känt mig så upprörd och
engagerad som när jag satte mig för att summera det
regeringen har hunnit göra under ett och ett halvt år.
Jag kände ett behov av att säga till socialdemokrater-
na i dag: Ni har lurat svenska mammor, svenska en-
samstående mammor. Ni har lurat svenska familjer.
Ni har lurat svenska kommuner.

Jag vill börja med att prata om familjen som jag
tror är valfärdens absolut viktigaste beståndsdel. När
vi genomförde vårdnadsbidraget som syftade till att
ge valfrihet sade socialdemokraterna i den här kam-
maren: 2 000 kr, det är ju högst marginellt för en
svensk familj. Nu säger samma parti: 2 000 kr skall
man klara sig på under en hel månad. Detta är ju helt
otroligt!

Vi befinner oss i dag vid ett vägskäl. Vi riskerar
faktiskt att hamna i ett läge där fattigvården kommer
tillbaka. Det går ju an att uttrycka sig på ett annat sätt
i kammaren. Men det duger inte, för det är faktiskt det
som man gör som är det som folk ser.

Alla vet vi att ekonomin är ansträngd. Jag vill säga
att det vill också vi kristdemokrater ta ansvar för.
Men vi måste se till att vi prioriterar våra resurser på
ett etiskt riktigt sätt, med människovärdet i fokus.

Fru talman! Man borde kanske fundera över vad
välfärd är. Jag tror att svaret beror på vem frågan
ställs till. Man ser det utifrån sitt eget perspektiv.

Men jag tror att välfärd är att "färdas väl" - att
alla skall kunna färdas väl genom livet. Våra vägar är
olika. En del har det dimmigt, krångligt och svårt och
ramlar ofta. Andra synes vägen vara upplyst utan
några större bekymmer. Ändå borde vi ha som mål att
alla skall färdas väl.

Fru talman! Min övertygelse är att det viktigaste
för oss som beslutsfattare är att vi ser till att de som
har det sämst - orsakerna kan naturligtvis vara många
- skyddas och får en god välfärd. Det är därför jag är
så upprörd över regeringens prioriteringar. Det rege-
ringen har hunnit att göra är hårresande och hade icke
varit möjligt att göra av någon annan regering. Gång
på gång läggs fram förslag som drabbar dem som är
sämst ställda. Inte nog med det, Socialdemokraterna
får stöd av Centern, vilket kanske är ännu mer hårre-
sande.

Man har sänkt ersättningsnivåerna i social- och
arbetsmarknadsförsäkringarna. Man har försämrat
nivåerna i studiestödet för vuxna. Man har tagit bort
barntillägget i svuxa. I den rapport om ensamstående
mammor som har kommit var ett av bekymren att de
ensamstående mammorna inte hade tillräcklig utbild-
ning. Ändå har man gjort detta, och man har slopat
den allmänna arbetslöshetsförsäkringen.

Vi kristdemokrater har sagt nej till alla dessa för-
sämringar. Jag är glad att jag kan säga det i dag. Det
har vi kunnat göra, inte för att vi har mer pengar eller
har lagt fram en budget där vi inte har täckningar för
våra förslag, utan för att vi har prioriterat på ett annat
sätt.

Socialdemokraterna har inte ens bemödat sig om
att se hur försämringarna slår mot den enskilde. Man
ser bara en post i taget. Det tycker jag, fru talman, är
ynkligt. För den enskilde är det faktiskt helheten som
är intressant. Det är den som är verkligheten och som
är helt avgörande för hur livet ser ut. Kanske skulle
jag uppmana både Anna Hedborg och andra att försö-
ka känna empati med alla dessa människor som har
det så svårt i dag. En ensamstående mamma sade i en
nyhetssändning vid 7-snåret i dag: Jag vet att vi måste
spara, men jag har inget att spara!

För en kort tid sedan fick vi en rapport om de
många ensamma mammornas svåra situation. Den
berörde mig djupt. Jag vet, och ni vet, att när en en-
sam mamma och förälder har det svårt drabbas bar-
nen. Man har sagt att det bästa sättet att hjälpa de
utsatta barnen är att hjälpa föräldrarna så att de får det
drägligt.

Jag har redan nämnt exemplet med studiestöd osv.
Det är ett bra exempel på att det inte går an att ha den
här politiken.

Nyligen röstade en majoritet här i riksdagen på ett
förslag som innebar att man tog bort flerbarnstilläg-
get. Det drabbar många barnfamiljer hårt, och ändå
har inte detta slagit igenom till fullo eftersom barn
som är födda innan den 1 januari i år får bidraget.

Fru talman! Jag ser att min tid är ute, men jag
återkommer. Det är synd att vi inte har mer tid, efter-
som det finns hur mycket som helst att säga här. Jag
hoppas att den här dagen skall bli ett avstamp för
något nytt i välfärdspolitiken i vårt land.

Anf. 9 Statsrådet ANNA HEDBORG (s)

Fru talman! Jag är överens med Lars Tobisson på
en punkt - jag tror att det bara är en - och det är att
arbete är grunden för välfärden. Eget arbete och egen
försörjning är verkligen viktigt, liksom tillväxt.

Lars Tobisson gör en stor poäng av att Sverige har
fallit i den samlade välfärdsligan. Men detta fall in-
träffade under de borgerliga åren. Under det senaste
året har det dess bättre inte varit riktigt lika illa.

I övrigt är Lars Tobissons lösning den gamla van-
liga. Det är minskade skatter och minskade bidrag.
Men om vi tar den ensamma mamman som vi har talat
om här, hon som har det sämst och ingår i den fjärde-
del av de ensamma mammorna som faktiskt har det
väldigt knepigt, visar det sig att hon har ett överskott
av bidrag i förhållande till de skatter hon betalar på i
genomsnitt 60 000 kronor. Det handlar om bostadsbi-
drag, barnbidrag och bidragsförskott. Hon är inte
betjänt av minskade skatter och minskade bidrag. Det
är den här typen av generella bidrag som hon har som
med nödvändighet skulle sänkas om skatterna var
ännu lägre.

Moderaterna vill ha en individuell riskhantering
genom eget sparande. Socialdemokratin, och jag tror
även de flesta andra i den här kammaren, vill ha en
gemensam riskhantering genom socialförsäkringar.
Det är ett betydligt bättre sätt att skapa trygghet -
någonting som jag tror är avgörande i det man önskar
kring de sociala trygghetssystemen.

Miljöpartiet har nu mycket tydligt lagt beslag på
en oppositionsroll. Det är en tacksam uppgift. Tvingas
man inte ta hänsyn till de ekonomiska realiteterna kan
man vara emot allt impopulärt och för allt som man
tror att folk tycker om. Det är lätt som en plätt. Det är
annorlunda när man tvingas ta ansvar.

Om Miljöpartiet skulle tvingas göra de avväg-
ningar och slåss med de frågeställningar som rege-
ringen tvingas till skulle tonen i debatten kanske vara
litet annorlunda. Det skulle man kunna tydliggöra
med ett kommunalt exempel.

I Stockholms stad ingår Miljöpartiet sedan valet
1994 i en koalition tillsammans med Vänsterpartiet
och Socialdemokraterna. Där är man t.ex. med och
skär i socialbidragen med 10 %. Man har infört nya
taxor för pensionärernas hemtjänst, och man har yt-
terligare sparbeting som man tänker bidra till. Jag tar
inte upp detta för att kritisera den förda politiken. Jag
tänker inte påstå att detta har fört Stockholm tillbaka
till ett Fattigsverige. Jag tar upp det för att belysa hur
annorlunda det är att dela ut gåvor i opposition jäm-
fört med när man själv tvingas vara med och ta an-
svar.

Det finns också en mängd riktigt svåra missupp-
fattningar i debatten, t.ex. att socialbidrag skulle in-
nebära att människor tvingas leva på 2 000 kronor.
Det är ingen som påstår eller tror att det är möjligt.
Nu förs det en diskussion om hur socialbidragen skall
utformas. Hur mycket skall vara en central av riksda-
gen fastställd schablondel? Hur mycket skall vara en
av kommunen med nödvändighet tillhandahållen
ytterligare del i normen? Och där kan det handla om
olika kostnader i olika delar av landet. Hur mycket
vill kommunen därutöver stoppa in i sin egen social-
bidragsnorm? Först därefter blir det aktuellt med en
individuell prövning. Jag hoppas verkligen att inga
kommuner är så dumma att de vill återgå till den form
av socialbidragshantering som innebär att människor
tvingas att tigga pengar till skor.

Anf. 10 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Jag rekommenderar statsrådet att läsa
igenom Miljöpartiets budget. Miljöpartiet har en ännu
stramare budget än regeringen, men med en annan
fördelningsprofil.

Det fanns, och det finns, pengar i Sverige. Det
fanns uppemot 120 miljarder som bankerna försnilla-
de bort. Dessutom fick de stöd för att återupprätta sin
ekonomi. Det har funnits hundratals miljarder att
betala till människor som inte arbetar. Är vi så fattiga
som Wigforss sade att vi inte har råd att arbeta längre.

50 miljarder har gått till företag som ofta varken
vill ha eller behöver pengar. Skattereformen, den
omvända Robin Hoodreformen, kostar fortfarande
miljarder. I maj 1995 anslogs 55,8 miljarder till inköp
av vapen m.m. En planerad vägutbyggnad skall få
kosta 113 miljarder under en tioårsperiod - och ändå
skärs i detta sammanhang de små bidragen till enskil-
da vägar ned.

Sverige är världens sjätte rikaste land. Förutom
EU-avgiften på ca 20 miljarder kronor satsas årligen i
Sverige flera miljarder på resor till Bryssel, både i
offentlig och privat regi. Världsbanken mätte detta
1995. I Europa var endast Schweiz och Luxemburg
rikare. Länder som Tyskland, Frankrike och USA
hamnade mycket längre ned på listan.

Arbetslösheten är inte ett ekonomiskt utan ett po-
litiskt problem till stor del. Kostnaden att heltidsan-
ställa 500 000 arbetslösa med en medellön på 14 000
kronor per månad är 84 miljarder. Men med en skatt
på 33 % blir kostnaden bara 56 miljarder, dvs. unge-
fär lika mycket som arbetslösheten kostar. Så enkelt
löser man inte problemet. Men det är märkligt att så
gott som ingen förbättring märks i minskad arbetslös-
het.

Miljöpartiet vill satsa på gröna jobb, en ombygg-
nad av energisystem och ett småskaligt uthålligt sam-
hälle. Det ger jobb. Att ge småföretag och kooperativ
bättre förutsättningar ger också jobb. Vill man inte
lösa arbetslösheten?

Vinsten i börsnoterade företag 1995 var 120 mil-
jarder och vinsten per anställd i genomsnitt 150 000.
En Volvoarbetare drar in en vinst på 213 000 och en
skogsanställd 575 000. Staten försöker sanera sina
skulder inte genom att ta pengar där de finns utan
genom att minska bidragen till dem som egentligen
inte har råd att avstå något.

Jag har bara pekat på några ställen där det finns
pengar att hämta genom ett nytt skattesystem och
genom att spara på en del utgifter inom bl.a. trafik och
försvar.

Vi i Miljöpartiet kan tänka oss en sammanslagen
ohälsoförsäkring i en enda stark lokal myndighet. Vi
är övertygade om att det är lönsamt att ha ett helhet-
sperspektiv på människor och ekonomi, precis som vi
miljöpartister har haft i årtionden på miljöområdet.
Dessutom är det en bra grund för ett värdigt bemötan-
de av varje människa.

Det är förkastligt att som i dag i utredningar och
skrivelser misstänkliggöra människor och att anklaga
människor för att fuska och sko sig på systemet. I de
kartläggningar som gjorts har fusket varit marginellt.
Den största enskilda gruppen som utnyttjar systemet
har visat sig vara privatläkare, men det är en liten
grupp. Fuskare är alltså i högre grad mannen i vit rock
än den hjälpsökande patienten framför honom och
höga beslutsfattare i landet.

Att människor hellre vill ha bidrag än arbete är
ännu en myt om bidragsberoende som frodas i varje
lågkonjunktur. Efter en undersökning av Walter Korpi
sommaren 1995 blev det märkligt tyst om den. Ändå
var hans resultat i det närmaste sensationella: Folk vill
arbeta i Sverige.

Människor vill göra rätt för sig, men de kan
knäckas genom samhällets hårda attityder. Samhället
får dem att känna skuld för krisen, och att de inte
behövs längre. I den situationen är det lätt att bli pas-
siv.

Anf. 11 LARS TOBISSON (m)

Fru talman! Jag förstår väl, och känner med alla
dem som i dag har svårt att klara ekonomin och som
tycker att marginalerna har blivit tunnare, t.o.m. obe-
fintliga. Om det är till någon tröst kan jag säga att
detta inte är deras fel, mer än möjligen på det viset att
de valt fel politiska ledare.

Jag vill inte ägna min korta tid här i debatten åt
frågor om hur man bäst skall mixtra med bidragsreg-
lerna. Huvudbudskapet måste vara detta: Välfärd är
inte någonting som bara finns där för oss politiker att
fördela. Välfärd måste först skapas. Det sker genom
enskilda människors arbete och företagande. Vi poli-
tiker kan inte skapa välfärd. Vår uppgift är att skapa
gynnsamma villkor för de produktiva insatser som
leder till välfärd.

Först och främst handlar det om den långsiktiga
tillväxten i ekonomin. Därför är det märkligt att det är
det tillväxtfientliga Miljöpartiet som begärt denna
debatt. Enligt tillväxtpropositionen ser regeringen en
potential på mindre än 2 % om året. Då består och
förstärks massarbetslösheten. Fattigdomsfällan slår
igen om allt fler.

Det är fåfängt att försöka omfördela mer från dem
som har högre inkomster. Det räcker inte långt, inte
ens om man tar allt, och kanske särskilt inte då.

Att utveckla sin kompetens genom högre studier
lönar sig redan nu dåligt. Många får aldrig ens möj-
lighet att bli kvitt sina studieskulder. De vars talanger
uppskattas frestas att flytta utomlands. Minns Erics-
son- och Astrachefernas varningar i DN-artiklar nyli-
gen!

Nu gäller det att skapa gynnsamma förutsättningar
för alla att verka här i Sverige. Men då måste det först
också löna sig att starta och utvidga verksamhet i vårt
land. Och minst lika viktigt är att vi måste tillåta dem
som får de nya jobben att behålla så mycket att de
klarar sig på sin lön, och t.o.m. kan bygga upp ett
sparande som trygghet för framtiden.

(Applåder)

Anf. 12 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Grunden till välfärdspolitikens pro-
blem ligger inte i uppgiften att fördela den krympande
kakan. Det kan man göra på olika sätt och med unge-
fär samma effekt för de enskilda hushållen.

Problemet ligger i att vi måste skapa större resur-
ser och en större kaka att fördela gemensamt. Det är
därför inriktningen på debatten borde och bör vara att
man diskuterar hur kakan skall kunna bli större. Det
är problemets kärna i dessa sammanhang. När t.ex.
kds säger att man vill ge mer pengar till kommunerna
vet vi allihop att det kommer att finansieras med en
höjning av matmomsen. Vem betalar detta? Vem står
för den kostnaden, om inte hushållen?

Vad är det som Vänsterpartiet och Miljöpartiet
anvisar? Jo, i stort sett samma politik, dvs. skattehöj-
ningar och omfördelningar, som den som ledde fram
till de problem vi har i dag.

Det föreligger en massa missförstånd om vad
Centern egentligen menar med sin grundtrygghets-
princip. Vi i Centerpartiet har aldrig sagt att det inte
skall finnas någon inkomstrelaterad del i försäkrings-
systemet. Vi vill tvärtom ha en inkomstrelaterad del
kvar. Men vi vill lägga tyngdpunkten på tryggheten
för dem som i dag står utanför systemen, dvs. i botten
i stället för på toppen.

Vårt system innebär följaktligen att de som har en
högre inkomst själva får stå för en större del av sin
trygghet. På så sätt kan vi överföra resurser och ge
större grundtrygghet till de många hundratusentals -
bland dem många unga - människor som i dag står
utanför såväl arbetslöshetsersättnings- som socialför-
säkringssystemet.

Jag har svårt att förstå vad det kan vara i detta
system som strider mot de socialdemokratiska princi-
perna i grunden. Om man tittar närmare på systemet
ser man att det i mycket liknar det pensionssystem
som vi ju faktiskt är överens om.

Anf. 13 OLA STRÖM (fp)

Fru talman! Ragnhild Pohanka och Miljöpartiet
svarar egentligen inte på min fråga. Om man nu som
Miljöpartiet är emot tillväxt måste man veta var resur-
serna skall tas. Ragnhild Pohanka säger att det finns
pengar, t.ex. i företagens vinster. Man tar sig för pan-
nan när man hör denna diskussion.

Det finns det som går bra i Sverige och som gene-
rerar skatte- och exportintäkter. Skall Miljöpartiet
sopa in de pengarna i statskassan? Hur kommer det att
gå året därefter, och året därpå? Hur många företagare
har lust att gå med vinst om Miljöpartiet skall konfis-
kera deras vinster? Med en sådan politik kommer
Sverige att vandra in i välfärdsmisären med
stormsteg.

I de politiska diskussionerna låter det ibland som
om det vore något slags sjukdomstillstånd att vara
ensam mamma. Så är det naturligtvis inte. Ensamma
mammor är inte en homogen grupp - det finns en-
samma pappor som i många fall har det sämre än
vissa ensamma mammor. Problemet är snarast var
papporna är. Det är den fråga som det vore naturligt
att ställa sig. Vad jag vet har inte Sverige befunnit sig
i krig på över 200 år, så papporna kan alltså inte ha
stupat vid fronten. De måste finnas någonstans. Det är
detta det handlar om - ensamma mammor är inte ett
problem för att de är ensamma mammor utan för att
samhället är organiserat på ett sätt som gör det väldigt
svårt att vara ensam mamma.

Det är inte så konstigt att denna grupp blir utsatt
som en följd av de rader av nedskärningar som gjorts
i t.ex. barnbidrag, barntillägg, svux och svuxa. Det är
förvånande att regeringen blir förvånad över att denna
grupp drabbas av detta.

Anf. 14 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Man kan urskilja två linjer i dagens
politiska debatt om hur vi vill tackla framtiden.

Den ena innebär det nya klassamhället - att vi
skall öka löneskillnader och tillåta utslagning. Feldt,
Tobisson och kanske även Sahlin säger att vi skall
tillåta folk att bli rika så att de i sin tur kan anställa
folk, t.ex. pigor. Den typen av debatt har förts. Ett
sådant samhälle sägs vara tillväxtbefrämjande och
produktivt.

Den andra huvudlinjen förespråkas främst av
Miljöpartiet och Vänsterpartiet här i dag. Den innebär
ett jämlikt och solidariskt samhälle, där folk har råd
att leva och arbeta. Vi tror att det även är ekonomiskt
lönsamt att pensionärer, studerande och ensamma
mammor m.fl. har en dräglig standard och att de kan
handla och efterfråga varor. Vi tror att detta är bra för
ekonomin och för samhället. Vi tror inte att det ojäm-
lika klassamhället är ett lönsamt samhälle. Vi tror att
det innebär att man lurar sig själv, och att det leder åt
fel håll.

Mellan dessa två huvudalternativ står nu Social-
demokraterna och Centern och vacklar. Så uppfattar
jag situationen. De vill ha både det ena och det andra.
De måste börja bestämma sig snart - i Socialdemokra-
ternas fall hoppas jag det blir på kongressen. Jag
hoppas att de slår in på en vänsterpolitik. Det är ju
uppenbarligen det som svenska folket vill ha, och det
är det som Vänsterpartiet slåss för i denna kammare.
Tack!

Anf. 15 CHATRINE PÅLSSON (kds)

Fru talman! När vi talar om välfärd är det viktigt
att vi har både kort- och långsiktiga lösningar. I hu-
vudsak berörde jag de kortsiktiga lösningarna i mitt
anförande. Jag ser nämligen att människor lider och
har det svårt just nu.

De är naturligtvis riktigt, som Lars Tobisson sade,
att vi måste slå tillbaka arbetslösheten. Här har rege-
ringen misslyckats. Vi måste släppa ideologiska
blockeringar och våga pröva nya lösningar. Vi måste
göra den gråa arbetsmarknaden vit. Vi kristdemokra-
ter har förordat att man kunde pröva det danska sys-
temet om hjemmeservicemodellen. Ni skall gärna få
vår rapport om det om ni hör av er.

Den svenska familjen är att betrakta som en oer-
hört viktig grupp. Samhället måste göra allt för att se
till att familjen kan hålla ihop och att familjen kan
utgöra den fullständigt otroliga möjlighet som den är
för samhället. Det handlar inte för oss kristdemokrater
om att sentimentalt blicka tillbaka till Elsa Beskows
trygga familjeidyll. Vi tror på en öppen familj. Vi tror
på familjen som en makt som kan hjälpa människor
utanför familjen. Det är oerhört viktigt.

Jag vill fråga Anna Hedborg, som av någon an-
ledning inte bemötte mina påhopp trots mina starka
anklaganden: Vad har Socialdemokraterna emot en
allmän arbetslöshetsförsäkring? Det kan jag inte för-
stå med tanke på att man har en solidarisk grund att
stå på.

Jag skall avsluta med att återge vad en socialchef i
Örebro sade häromdagen: Förr ringde människor till
socialkontoret och var arga för att de inte fick social-
bidrag. Nu ringer de till socialkontoret och är förtviv-
lade därför att de känner sig kränkta. Hur känns det
när människor känner sig kränkta?

Anf. 16 Statsrådet ANNA HEDBORG (s)

Fru talman! Centern, Miljöpartiet, kds och Mode-
raterna står för olika typer av grundtrygghet som
socialpolitisk modell, med litet olika former av en-
hetsbelopp, låga tak eller brutna tak. Det är farliga
saker. Min bestämda uppfattning är att höga tak är en
av de allra viktigaste principerna i en generell in-
komstbortfallsförsäkring. Den generella välfärdsmo-
dellen bygger i själva verket på att de flesta får det
mesta av sin inkomst försäkrat i det allmänna syste-
met. Genom att förena solidaritet med egenintresse
bygger man in stablilitet i systemet. Att hävda de
kortsiktiga fördelningsvinsterna med sänkta tak i
försäkringarna är i själva verket populistisk retorik.
Långsiktigt hotar det grunden för välfärdsmodellen.
Om de grupper som inte får sina inkomster kompen-
serade av den allmänna försäkringen blir stora, om
allt fler får betala egenavgifter som inte är förmåns-
grundande, skapar vi i slutändan en politisk majoritet
för att verkligen nedmontera den generella välfärden.

Vi kommer därför att vilja gå den andra vägen.
För att behålla det mesta av de flestas inkomster för-
säkrat i det allmänna systemet bör taket i sjukförsäk-
ringen höjas. Men vi kommer att vara öppna för
praktiskt politiskt samarbete för att trygga villkoren
också för de sämst ställda och för dem som riskerar
att ställas utanför ett inkomstskydd som ingalunda är
den miljon, som nämnts här. Det består i hög grad av
att man numera har en arbetsgivarperiod på 14 dagar
och inte behöver anmäla sin inkomst förrän man be-
höver använda försäkringen.

Det är genom breda koalitioner som vi kan ge
människor och företag tilltro till en stabil utveckling
framöver. Samhället har förändrat sig. På 30-talet var
trygghetssystemen till för att tjäna de många på landet
och stadens folk. Efterkrigstiden präglades av snabb
industrialism och den offentliga sektorns snabba ut-
veckling. Nu ser det annorlunda ut igen. Tjänstesek-
torn expanderar medan industrin stagnerar eller
krymper och jordbrukssektorn sysselsätter ett fåtal.
Hög arbetslöshet gör att stora grupper har svårt att få
en fast anknytning till arbetsmarknaden. Livslånga
anställningar kommer att bli ovanligare. Byten av
arbete, yrke och inkomstläge kommer att bli vanliga-
re, liksom sannolikt egenföretagande.

Det är mot den verkligheten som vi skall forma
dagens och morgondagens trygghetssystem. Social-
demokratins mål är att fullfölja en politik för hela
folket. Den socialpolitiska modell som vi har utveck-
lat under efterkrigstiden har handlat om att knyta ihop
de bättre ställdas sociala rättigheter med stödet för de
sämst ställda. Den har varit framgångsrik på många
områden. Pensionssystemet är ett bra exempel. I takt
med att de inkomstrelaterade ersättningarna har stigit
i ATP-systemet har också grundtryggheten förbättrats.
Nu reformerar vi pensionssystemet i brett samarbete.
Formen för den breda uppgörelsen är att de offentliga
pensionerna även i framtiden skall ge både grund-
trygghet och inkomstbortfallsskydd. Lyssnade man
t.ex. till Olof Johansson i partiledardebatten härförle-
den i kammaren kunde man tycka att det han sade
skulle kunna vara formen för ett vidare samarbete
framöver om den sociala tryggheten, men det kan man
inte tycka i debatten i dag. Men jag tror att vi kunde
skapa den stabilitet kring de här försäkringarna som
skulle ge människor trygghet och känsla av att det
finns stabilitet också i framtiden, om vi vore många
som kunde stå för en bred koalition.

Anf. 17 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Miljöpartiet är för en tillväxt i ett
grönt långsiktigt perspektiv i ett hållbart samhälle.
Naturen har inte råd med det resursslöseri som tillväx-
ten i ett konsumtionssamhälle förespråkar. Ett land
vars ledning håller på att förlora sin moraliska resning
är i en mycket allvarlig situation. Man tar ifrån män-
niskor deras självtillit, något som är nödvändingt att
ha för deras livsmod och livsglädje. Man ifrågasätter
deras arbetsvilja och deras vilja att klara sig själva.
Man låter dem klä av sig andligen nakna på socialby-
råer och arbetsförmedlingar. Man vräker barnfamiljer
som inte kan betala hyran och tar ifrån dem deras
daghemsplats - till stora delar gäller det just de barn
som allra bäst behöver barnomsorg. Hur skall de gå
för ensamma mammor och barnen? I familjer med
social och ekonomisk kris är barnen de verkliga förlo-
rarna. Är statsrådet beredd att sätta in särskilda insat-
ser för dessa grupper? Om lågavlönade eller arbetslö-
sa får litet mer pengar används det till köp av nöd-
vändigvaror, och hjulen börjar rulla igen. Men övre
medelklassens och de rikas löneökningar används till
mer lyxbetonad konsumtion eller försvinner ur landet.
Är statsrådet beredd att genom offentliga sektorn
medverka till att stoppa nya fallskärmar och omför-
handla redan ingångna? Är statsrådet beredd att med-
verka till att beskatta alla redan utlösta fallskärmar?

Svenska folket måste säga ifrån och bilda en opi-
nion mot den nyfattigdom som breder ut sig. Det är
bara en opinion som kan vända allt till en förnyad
kamp för en rättvis fördelning av arbete och fritid, se
till att EU-överklassen inte flyter omkring på rikedo-
mens Internet och att inte fallskärmar, orimligt höga
löner och arvoden i industrins styrelser ytterligare
ökar klyftorna i samhället. Om detta skall lyckas
måste många flera engagera sig i samhället och i poli-
tiken.

Anf. 18 Statsrådet ANNA HEDBORG (s)

Fru talman! Vårt ideal skall vara icke stiltje som
kan göra själva havet till ett kärr och icke orkanen,
men den stora starka passaden, väldig, full av lust,
stark och levande, en evig och ständig vädring.

Så lyder slutorden i Harry Martinsons Kap Farväl.
Samhället förändras, världen kommer närmare, vägen
till ett samhälle för alla ser inte likadan ut i dag som i
går. Debatten om välfärdssamhällets möjligheter och
brister måste ständigt föras. En evig och ständig väd-
ring är förutsättningen för en stark och levande demo-
krati. Bara med uppfinningsrikedom och kunskap kan
vi hålla fast vid den generella välfärdens princip ock-
så när resurserna krymper.

För oss socialdemokrater är visionen om det goda
samhället nära förbunden med utvecklingen av det
sociala medborgarskapet. Det handlar om alla männi-
skors delaktighet i samhället. För att det skall kunna
bli verklighet måste alla tillförsäkras de resurser som
krävs för att man skall kunna delta inte bara på ar-
betsmarknaden utan också i det sociala och politiska
livet.

Även i det moderna samhället är det viktigaste för
oss alla det gamla vanliga livet. Vi behöver en trygg
uppväxt och bra utbildning för att känna social för-
ankring och kunna träda ut på arbetsmarknaden, bilda
familj, skaffa barn och se dem växa upp. Vi vill behål-
la hälsa och kanske fortbilda oss. Vi vill behålla vär-
digheten på ålderdomen.

Medborgarskapet är inte kravlöst. Rättigheter skall
alltid vara förknippade med skyldigheter. Men kraven
måste anpassas efter förmåga. Arbetslinjen för oss
socialdemokrater är inte någon piska, utan skall ge
förutsättningar och möjligheter till ett självständigt
liv. Så ger vi förutsättningarna för djärvhet och lust
till förändring och utveckling, som Olof Palme talade
om. Så kan vi bidra till att människor låter sig bäras
av trygghetens vingar.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 15 februari.

3 § Sista dag för avlämnande av propositio-
ner

Andre vice talmannen meddelade att i enlighet
med 3 kap. 3 § riksdagsordningen hade talmannen
föreslagit att propositioner som regeringen avser skall
behandlas vid innevarande riksmöte och för vilka
särskild tidpunkt inte är föreskriven skulle avlämnas
senast onsdagen den 13 mars.

Kammaren biföll detta förslag.

4 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1995/96:129 till justitieutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovan angivna proposition skulle förlängas
till måndagen den 11 mars.

5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 14 februari

LU17 Ändring i lagen om Sveriges allmänna hypo-
teksbank

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU7 Språkfrågor

Mom. 1 (inrättande av ett auktoritativt organ med
uppgift att vårda svenska språket)

1. utskottet

2. res. (m)

Votering:

271 för utskottet

37 för res.2

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 146 s, 35 m, 21 c, 22 fp, 18 v, 15 mp,
14 kds

För res.2: 37 m

Frånvarande: 15 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kds

Jeppe Johnsson (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Mom. 2

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU8 Kulturmiljöfrågor

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU9 Forskningsinformation m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JoU9 Vatten- och luftvård

Mom. 6 (aktionsplaner)

1. utskottet

2. res. 1 (mp)

Votering:

294 för utskottet

16 för res. 1

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 18 v, 14 kds

För res. 1: 1 s, 15 mp

Frånvarande: 13 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kds

Sinikka Bohlin (s) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Mom. 9 (oljeletning i Skagerrak)

1. utskottet

2. res. 2 (v)

3. res. 3 (mp)

Förberedande votering:

19 för res. 2

15 för res. 3

274 avstod

41 frånvarande

Kammaren biträdde res. 2.

Huvudvotering:

272 för utskottet

19 för res. 2

17 avstod

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 71 m, 20 c, 20 fp, 14 kds

För res. 2: 18 v, 1 mp

Avstod: 1 c, 2 fp, 14 mp

Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kds

Mom. 16 (regler för kommunal avloppsrening)

1. utskottet

2. res. 6 (m)

Votering:

223 för utskottet

72 för res. 6

4 avstod

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 20 c, 19 fp, 8 v, 15 mp, 14 kds

För res. 6: 71 m, 1 v

Avstod: 4 v

Frånvarande: 14 s, 9 m, 7 c, 7 fp, 9 v, 3 mp, 1 kds

Mom. 20 (inrättande av en global vattenkonvention)

Yrkanden:

1. utskottet

2. mot. 1994/95:Jo605 yrk. 7

Votering:

263 för utskottet

47 för mot.

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 1 v

För mot.: 17 v, 16 mp, 14 kds

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Mom. 26 (ändring av drivmedelsförordningen)

1. utskottet

2. res. 11 (c)

Votering:

289 för utskottet

21 för res. 11

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 22 fp, 18 v, 16 mp, 14
kds

För res. 11: 21 c

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Mom. 28 (bensindrivna gräsklippare)

1. utskottet

2. res. 12 (mp)

Votering:

293 för utskottet

16 för res. 12

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 17 v, 14 kds

För res. 12: 16 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 5 v, 2 mp, 1 kds

Mom. 31 (utsläpp från båtmotorer)

1. utskottet

2. res. 13 (mp)

Votering:

294 för utskottet

16 för res. 13

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 18 v, 14 kds

För res. 13: 16 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Mom. 32 (växthusgaser)

1. utskottet

2. res. 14 (mp)

Votering:

295 för utskottet

15 för res. 14

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 18 v, 1 mp,
14 kds

För res. 14: 15 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JoU13 Avfallshantering

Mom. 15 (förbränning av avfall)

1. utskottet

2. res. 5 (m)

3. res. 6 (mp)

Förberedande votering:

71 för res. 5

16 för res. 6

221 avstod

41 frånvarande

Kammaren biträdde res. 5.

Huvudvotering:

221 för utskottet

72 för res. 5

16 avstod

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 21 c, 21 fp, 18 v, 14 kds

För res. 5: 72 m

Avstod: 16 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JoU14 Djurskydd m.m.

Mom. 2 (pälsdjursuppfödning)

1. utskottet

2. res. 2 (v, mp)

Votering:

271 för utskottet

36 för res. 2

1 avstod

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 72 m, 20 c, 21 fp, 14 kds

För res. 2: 1 s, 1 fp, 18 v, 16 mp

Avstod: 1 c

Frånvarande: 16 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Mom. 12 (WTO:s regler)

1. utskottet

2. res. 8 (v, mp)

Votering:

261 för utskottet

48 för res. 8

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 20 fp, 1 kds

För res. 8: 1 fp, 18 v, 16 mp, 13 kds

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Meddelande om samlad votering

Tredje vice talmannen meddelade att bostadsut-
skottets betänkande BoU7, jordbruksutskottets betän-
kande JoU12 samt bostadsutskottets betänkanden
BoU6, BoU8 och BoU5 skulle avgöras i ett samman-
hang.

6 § Jordförvärvslagen och rennäringslagen
m.m.

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU7

Jordförvärvslagen och rennäringslagen m.m.

Anf. 19 ULLA LÖFGREN (m)

Herr talman! Jag tänker inte bli mångordig med
anledning av föreliggande betänkande. I den första
delen, som gäller jordförvärvslagen, har vi moderater
två reservationer. De ligger helt i linje med vår poli-
tik, som går ut på att underlätta boende i glesbygd och
på att värna om den fria förfoganderätten och om
äganderätten. För tids vinnande, herr talman, yrkar jag
emellertid bara bifall till reservation 1.

När det gäller den andra delen, rennäringslagen
m.m. yrkar jag bifall till betänkandet i dess helhet.

Jag skulle kunna avsluta mitt anförande därmed,
men efter att ha läst den, i detta fall, socialdemokra-
tiska minoritetens särskilda yttrande angående för-
nyade överväganden om ersättning för rovdjursrivna
renar, måste jag ändå säga några ord.

Det jag måste få säga, är att jag är förvånad över
att socialdemokraterna i bostadsutskottet lägger sig
platt ned och låter sig chikaneras av regeringen. Kän-
ner ni er inte ett dugg kränkta och tveksamma över
hur jordbruksministern i detta fall har behandlat ut-
skottet och riksdagen?

Samtliga partier i bostadsutskottet, även Social-
demokraterna, gick hela hösten och väntade på att
jordbruksministern skulle återkomma till riksdagen
med ett förslag om hur det nya systemet för rovdjurs-
rivna renar skulle finansieras. Inget förslag kom.

Så sent som den 21 december i fjol sade regering-
en via Margareta Winberg kategoriskt nej till att fi-
nansiera ett ersättningssystem som riksdagen i full
enighet hade beslutat om. Först när bostadsutskottet i
brev från Svenska samernas riksförbund uppmanades
att fullfölja riksdagsbeslutet även ekonomiskt, och när
Per Lager i medierna nämnde ordet "utskottsinitiativ",
kände uppenbarligen fru Winberg att det började
brännas under fötterna. Då satte hon sitt departement i
arbete.

Samtidigt satte majoriteten i bostadsutskottet i
gång med att formulera sitt utskottsinitiativ. Social-
demokraterna erbjöds att vara med, men valde att
passa, eftersom Margareta Winberg enligt uppgift
skulle presentera ett förslag till lösning på Jokkmokks
marknad.

När jag samma vecka under en frågestund i riks-
dagen frågade jordbruksministern om hon kunde
avslöja det väsentligaste i regeringens förslag, valde
hon att glida undan och säga att hon ingalunda skulle
lägga fram sitt förslag på Jokkmokks marknad. Trots
detta besked presenterade hon två dagar senare för-
slag just på Jokkmokks marknad. Det gjorde mig
faktiskt besviken och ledsen.

Just därför, herr talman, vill jag inte bli anklagad
för att missbruka initiativrätten. Jag vore däremot
väldigt intresserad av att få veta vad KU har att säga
om regeringens agerande i denna fråga.

Anf. 20 RIGMOR AHLSTEDT (c)

Herr talman! I detta betänkande behandlas frågor
som berör landsbygden och de människor som bor
där. Jordbruksverket har nyligen genomfört en utvär-
dering av jordförvärvslagen (rapport 1995:3).

Verket anser där att de ändrade förutsättningarna
för jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattan-
de förändringar av jordförvärvslagen. Lagen, säger
man, hävdar angelägna samhällsintressen. Verket
anser dock att lagen effekter för sysselsättning och
bosättning varit små i förhållande till de resurser som
lagtillämpningen krävt. Därför anser Jordbruksverket
att lagen bör förändras.

Det är dock, herr talman, förvånande att man inte
ser det som självklart att hänsyn skall tas till regionala
politiska strävanden. Skall lagen ha den innebörden
bör den, enligt Jordbruksverket, skärpas ytterligare.

Herr talman! Om det är något som är angeläget för
oss alla i samhället, så är det att människor i hela vårt
land har arbete och sysselsättning, samt att hela vårt
land ges möjligheter till utveckling.

I Centerpartiets motion Landsbygdsutveckling -
Modern landsbygd, tas några utgångspunkter för
arbetet med att skapa den moderna landsbygden upp.
I motionen säger vi centerpartister att:

* Landsbygden och de människor som är verksamma
där är en tillgång för hela landet.

* En positiv utveckling av landsbygden är viktigt för
att ta Sverige ur den ekonomiska krisen.

* Hela samhället skulle må väl av att ha mer av det
som är kännetecknande för landsbygden: ideellt arbe-
te, småskaliga lösningar, långsiktigt tänkande, miljö-
ansvar och gemensamma lösningar.

* Landsbygden är beroende av annat boende och
företagande än det som är kopplat till lantbruket.

* Det avtal som fyrklöverregeringen förhandlade fram
med EU om EU-pengar till jordbruket och om regio-
nal utveckling skall användas fullt ut.

Dessa punkter återfinns i Centermotionen. Jag kan
dela bostadsutskottets mening att det just i detta be-
tänkande är svårt att ta in allmänna krav i fråga om
sådant som landsbygdens beroende av annat boende
och företagande än det som är kopplat till lantbruket.
Jag hävdar dock att det, om vi menar att landsbygden
är en stor resurs för vårt land, är oerhört viktigt att
Centerpartiets synsätt vad gäller landsbygdsutveckling
beaktas i all lagstiftning. Vi i Centern anser att den är
en sådan resurs.

Herr talman! Jag vill också säga något beträffande
min motion med rubriken En levande skärgård. Ingen
riksdagsledamot, och inte heller talmannen eller nå-
gon annan i Sverige, har väl undgått den massiva
opposition som förekommit i landet när det gäller
såväl fastighetstaxeringen som skattefrågorna. Detta
har i hög grad berört skärgårdsbefolkningen, och det
har även berört övrig landsbygdsbefolkning.

Man arbetar nu med dessa frågor. Förhoppnings-
vis kommer det att läggas fram ett förslag under vår-
riksdagen. Det anser jag vara ett måste. Det lagförslag
som läggs fram måste beakta sambandet mellan bru-
kande av och boende i jordbruks- eller näringsfastig-
heter.

Den problematik som gör sig gällande i skärgår-
den måste ägnas särskild uppmärksamhet. Man måste
komma fram till ett förslag som skattemässigt tar
hänsyn till om en fastighet bebos av permanent boen-
de eller av fritidsboende. Fastigheter med karaktär av
permanent boende bör ges rimliga taxeringsvärden.
Vacker utsikt är underbart, herr talman, men man
lever inte på det. Och det är bråttom med denna re-
form. Människor har farit illa och människor mår
dåligt.

Finn en enkel och tydlig skattereform! Varför inte
låta den permanenta befolkningen ha en skatt, och de
fritidsboende - det handlar ju ändå om lyxkonsumtion
- en annan?

Det måste också fram förslag tom hur man på ett
smidigt sätt löser frågan om överlåtelser av fastigheter
vid generationsskifte. Jag skulle vilja säga till utre-
darna: Se möjligheterna till lösningar! Se också möj-
ligheten att på nytt i kommunerna införa lokala taxe-
ringsnämnder som har den person- och lokalkänne-
dom som fordras i detta sammanhang.

Skärgården är ovärderlig för vårt land. Det måste
ges förutsättningar för att den även i fortsättningen
skall vara det rekreationsområde som så många behö-
ver. Den bofasta befolkningen är en garanti för det,
likaväl som den är en garanti för att landskapet skall
förbli öppet och tillgängligt. Jag yrkar bifall till reser-
vation 3, moment 5.

Jag vill också, beträffande det initiativ som utskot-
tet har tagit om rovdjursrivna renar, understryka att
det är viktigt att dessa frågor löses under våren. I det
sammanhanget tycker jag också att det är på sin plats
att påtala att vi måste få fram en nationell rovdjurspo-
licy som riksdagen kan ställa sig bakom. Vi måste få
fram ett ställningstagande som både beaktar rennä-
ringen och rovdjursstammens överlevnad.

Till sist skulle jag också vilja uppmärksamma
riksdagen på att inte heller det försäkringssystem som
gäller i fråga om rovdjursriven tamboskap fungerar i
dag. Det måste vi också se över i framtiden.

Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag
angående ersättningen för rovdjursrivna renar.

Anf. 21 ERLING BAGER (fp)

Herr talman! Allra först yrkar jag bifall till reser-
vation 3, som är gemensam för Folkpartiet, Centern
och kds. Där tas frågan om fastighetsöverlåtelser i
skärgården upp. Skärgårdens problem ökar ju, och allt
fler hus tas över av fritidsboende.

Vi säger i reservationen att vi vill att en utredning
kommer till stånd som skyndsamt kan se över pro-
blemen, vilka hopar sig för dem som är åretruntboen-
de i skärgården och för dem som försöker ha sin för-
värvsverksamhet där. Enbart höjningen av fastighets-
skatten innebär, som riksdagen nu säkerligen känner
till, att många tvingas lämna sina fastigheter. Vi vill
med nämnda reservation få till stånd ett tillkännagi-
vande till regeringen.

Herr talman! Jag övergår så till frågan om ersätt-
ning för rovdjursrivna renar. Detta betänkande hand-
lar om mer än frågan om ersättningen för rivna renar.
Det handlar nämligen också om att vi i Sverige måste
få till stånd en rovdjurspolitik som ser frågan i ett
längre perspektiv.

Därtill finns det i landet ett allmänt intresse för att
vi kan bevara den biologiska mångfalden. Från svensk
sida har vi också via Bernkonventionen 1983 klar-
gjort för omvärlden att vi vill behålla i vårt land varg,
björn, järv och lo samt kungsörn i så stora stammar att
de här djurens fortlevnad är utom all fara. Vi är inte
där ännu!

Bernkonventionens föreläggande att "vidtaga
lämpliga och nödvändiga åtgärder" måste rimligtvis
kunna innebära att staten minskar de mest uppenbara
konfliktorsakerna, eftersom konflikten i sig är ett hot
mot de aktuella djurarterna. En del av konfliktlös-
ningen består i att ersätta de förluster som de hotande
rovdjuren åstadkommer.

Herr talman! Det kan inte vara rimligt att en en-
skild näring, rennäringen, skall stå för större delen av
dessa kostnader och detta arbete. Renskötseln är den
mest traditionsbärande samiska näringen i dag. Tan-
ken med det nya ersättningssystemet var ju att det
skulle vara till fullo, dvs. att till rätta värdet ersätta
rennäringen för de förluster som rovdjuren orsakar.
Så blev det inte med det nya ersättningssystemet!

Då det nya förslaget lades fram valde regeringen
att kraftigt minska de budgeterade medlen för ersätt-
ning. När riksdagen förra våren behandlade förslaget
reserverade sig flera partier, däribland Folkpartiet.

Även den dåvarande utskottsmajoriteten insåg att
det givna anslaget kunde skapa problem och förutsatte
att i ett sådant läge skulle regeringen skyndsamt åter-
komma till riksdagen. Detta gjorde inte regeringen!

Det är därför nu nästan rörande att ta del av s-
gruppens särskilda yttrande i det här betänkandet om
att detta ändå skulle ske senare i år. Det säger man nu,
efter det att regeringen struntat i detta - trots uppma-
ningar om att den skall återkomma till riksdagen un-
der hösten!

Sametinget och Naturvårdsverket slog larm till re-
geringen. Men den 21 december 1995 avslog rege-
ringen begäran om ytterligare budgetmedel. Svenska
samernas riksförbund återkom i denna fråga med en
ny skrivelse den 12 januari 1996. Man erinrade då
regeringen om bostadsutskottets uppfattning - att
regeringen, om så ansågs erforderligt, skulle åter-
komma till riksdagen. Även Naturvårdsverket inkom
den 15 januari med en liknande skrivning i ersätt-
ningsfrågan. Ingenting hände från regeringens sida.

I bostadsutskottet började då en majoritet formera
sig som var starkt kritisk mot regeringen och mot att
Margareta Winberg inte åstadkommit ett förslag till
finansiering av det nya regelverket. S-ledamöterna,
som vi trodde skulle ställa upp på ett utskottsinitiativ,
valde att avvakta med sitt ställningstagande. Det var
först när övriga partier, alltifrån Moderaterna till
Vänsterpartiet, den 31 januari gick ut med ett press-
meddelande, där man sade att nu tar man ett utskott-
sinitiativ och kräver att regeringen lägger fram ett
förslag till lösning, som regeringen och Margareta
Winberg gjorde helt om.

Detta är bakgrunden till utskottsinitiativet, som
alltså har sin grund i att regeringen behandlat denna
fråga ansvarslöst.

Herr talman! Slutligen uttrycker jag min glädje
över att vi i utskottet har kunnat skapa en majoritet för
att sätta fart på regeringen.

Anf. 22 PER LAGER (mp)

Herr talman! Om vi inte vill ha döda skärgårds-
samhällen vintertid, om vi inte vill ha timer-samhällen
med programmerade lampor som tänds och släcks och
om vi i stället vill ha folk boende runt om, folk som
kan försörja sig - dvs. samhällen som lever, oavsett
årstid - måste vi gå in och politiskt styra de obalanser
som marknaden skapar.

Fritidsboendet dominerar redan och håller på att
helt ta över. Vi som bor i sådana samhällen känner
hotet och anser att det inte bara är ett lokalt eller regi-
onalt problem utan att det också är ett vitalt nationellt
intresse. En arbetsgrupp på Finansdepartementet skall
behandla frågan om fastighetstaxeringens konsekven-
ser i skärgården. Dessutom pågår en bostadspolitisk
utredning, där bl.a. jag själv sitter med. Till detta
kommer att Jordbruksverket skall lämna en komplet-
tering till utvärderingen av jordförvärvslagstiftningen.
Detta är gott och väl. Men ingen av dessa utredningar
kommer, såvitt jag förstår, att lämna förslag till åtgär-
der som berör bostads- och förvärvsmöjligheterna i de
mest utsatta samhällena. De kommer dock att utgöra
ett bra bakgrundsmaterial för en ny utredning. Därför
yrkar jag bifall till reservation 3, mom. 5.

Herr talman! I Miljöpartiets partimotion om sa-
merna poängterar vi vikten av att Sametingets befo-
genheter utökas. Om syftet med Sametinget skall vara
att samerna bättre skall kunna forma sin egen utveck-
ling måste tinget också få större inflytande över de
viktigaste frågorna, bl.a. frågor som rör markanvänd-
ningen inom renbetesområdet.

Samerna måste själva få vara med och besluta,
inte bara i sådana frågor som i snäv mening har en
knytning till traditionella samiska näringar som ren-
skötsel, jakt, fiske eller samisk kultur. Vi yrkar därför
i vår motion att Sametinget tillerkänns vetorätt när det
gäller exploatering av renbeteslanden. Jag är förvånad
över att inte fler partier delar den åsikten. Jag tror att
ett starkt sameting är en vinst för hela Sverige. Jag
yrkar således bifall till reservation 4, mom. 11.

Herr talman! Nu kommer jag till något som verk-
ligen är positivt, nämligen utskottsinitiativet. Flera har
före mig berört det ämnet.

Med Miljöpartiets förslag till utskottsinitiativ gavs
utrymme för en samling av hela oppositionen i bo-
stadsutskottet och till en gemensam skrivning, som
därmed nu är utskottets mening. Detta innebär i sig
allvarlig kritik mot regeringen och jordbruksminis-
tern, men det visar också att vårt parlamentariska
system fungerar.

Bakgrunden är följande - och den tål att upprepas:

När vi diskuterade frågan om ersättningar för
rovdjursrivna renar vid den här tiden förra året var
utskottet enigt i skrivningarna. Att regeringen skulle
återkomma med pengar, som byggde på det nya in-
venteringssystemet och därför mer motsvarade verk-
ligheten, tog vi alla för givet. Men så blev det ju inte.
Regeringen återkom inte i tilläggspropositionen och
inte heller vid något annat tillfälle under året. En helt
annan signal lämnades i stället i december 1995. Det
fanns inte några extra pengar och det skulle inte heller
bli några.

Att sätta ett tak på 14 miljoner kronor för 1996 var
inte bara verklighetsfrämmande utan det var också på
tvärs mot vårt eget riksdagsbeslut om hur ersättningen
skulle kopplas till det nya beräkningssättet som nu
hade börjat gälla. För övrigt hade Miljöpartiet i sin
budgetmotion föreslagit 20 miljoner kronor extra,
eftersom vi visste att detta skulle hända.

Eftersom regeringen inte återkom och höll fast vid
sitt tak för ersättningarna fanns det bara en sak att
göra, nämligen att föreslå ett utskottsinitiativ. Frågan
bordlades och under bordläggningstiden skrev, som
sagt, hela oppositionen ihop sig och kunde presentera
en gemensam skrivning till nästa utskottsmöte. Tyvärr
fick vi inte socialdemokraterna med oss. Jag tycker att
det är litet tråkigt att man förklarar att man ser detta
utskottsinitiativ mera som en demonstration av op-
positionen. Jag skulle snarare vilja vända på kakan
och säga att det var en demonstration av socialdemo-
kraterna att inte delta i detta initiativ.

Jordbruksministern lovade 10 miljoner kronor ex-
tra i ersättning i samband med ett besök på Jokk-
mokks marknad. Men riktigt så kan det väl ändå inte
gå till. Underlaget för ersättningen måste ju utgöras
av inventeringarna som skall göras under vårvintern
och av eventuella kompletteringar fram till sommaren.
Ersättningen måste vara helt beroende av vad man vid
dessa inventeringar, som givetvis också skall ingå i
ersättningen, kommer fram till. Att Naturvårdsverket
och Sametinget tillsammans arbetar med undersök-
ningarna är den bästa garanten för rättvisa. Även om
vi inte borde nämna belopp, så måste förmodligen
jordbruksministern åtminstone fördubbla sitt bud i
förslaget, detta för att komma i närheten av det pris
som våra stora rovdjur - björn, varg, lo, järv och
kungsörn - kommer att kosta. Rovdjursstammarna får
inte decimeras mer än vad som är absolut nödvändigt.
Naturvårdsverket har givit tillstånd till en starkt be-
gränsad skyddsjakt på lodjur och vi måste kanske
undantagsvis acceptera detta om koncentrationen blir
alldeles för stor inom vissa områden och om det inte
går att lösa på annat sätt. Men längre än så får vi inte
gå. Licensjakt skall över huvud taget inte komma på
tal. Detta vårt jättestora land har inte fler än kanske
25 björnar, lika många vargar, ca 200 järvar, möjligen
upp till 1 000 lodjur och 600 par kungsörnar. Skall vi
någonsin kunna försvara våra internationella överens-
kommelser om den biologiska mångfalden måste vi
klart hävda våra stora rovdjurs plats i Sveriges natur.
För övrigt kan man ifrågasätta om en sådan jakt stri-
der mot EU:s art- och habitatdirektiv, vilket kanske
andra än jag borde vara mer måna om att hävda.

Nu kommer alltså samerna att få sin rättmätiga er-
sättning. Regeringen har att återkomma till riksdagen
med nya anslag - förslagsanslag - i vår i tilläggspro-
positionen eller i en särskild proposition. Därmed har
vi tagit ansvar för vårt eget beslut om det nya beräk-
ningssättet, det som vi alla är överens om. Vart peng-
arna sedan skall tas ifrån är faktiskt regeringens pro-
blem. Vad jag nu innerligt hoppas är bara att detta är
en tillräcklig åtgärd för rädda de stora rovdjuren och
att samerna också kan få fortsätta sin viktiga rennä-
ring i en fjällnatur i ekologisk balans.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställanspunkt nr 12 i betänkandet.

Anf. 23 ULF BJÖRKLUND (kds)

Herr talman! När det gäller det här betänkandet
med motioner från allmänna motionstiden 1995 vill
jag först kommentera några kds-yrkanden som berör
fastighetsförvärvslagstiftningen. Det handlar således
om den bekanta skärgårdsproblematiken, som vi tidi-
gare här har hört om.

Självfallet vill vi även i framtiden ha levande
skärgårdar runt om i vårt land. Därför måste möjlighe-
terna till fast utkomst i skärgårdsnäringar också fort-
sättningsvis garanteras. Det är här vi tycker att det
snarast krävs åtgärder för att hävda intresset av bo-
sättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelser i
skärgårdarna.

I dag är sannolikt fastighetstaxeringen och fastig-
hetsbeskattningen de största problemen i skärgården
beroende på köpstarka storstadsbors köpkraft som
drivit upp fastighetspriserna. Med de små marginaler
som skärgårdsföretag lever under leder fastighetsskat-
ten till att en stor del av ersättningen för den egna
arbetsinsatsen helt äts upp. Särskilt gäller detta de
äldre skärgårdsborna.

Utskottet hänvisar i betänkandet till den arbets-
grupp vid Finansdepartementet som kommer att be-
handla fastighetsbeskattningens konsekvenser för
skärgårdsbefolkningen. Man vill invänta den arbets-
gruppens resultat innan man tar ställning till motio-
nens frågeställningar.

I reservation nr 3 pekar vi på den problematik som
gör sig gällande i skärgården och som måste ägnas
särskild uppmärksamhet innan den fasta befolkningen
är helt borta. Jag uppskattar det breda stöd som reser-
vationen har fått också av Centern, Folkpartiet och
Miljöpartiet.

Så över till rennäringsfrågorna. Rennäringslagen,
som antogs 1971, har enligt 9 § som uppgift att via
samebyn för medlemmarnas gemensamma bästa sköta
renskötseln inom byns betesområde. Med tanke på att
samebyn är basen för det samiska samhället blev det
olyckligt redan från början med den här ensidiga
inriktningen av samebyns verksamhet. Länge har
enskilda samer och de samiska organisationerna käm-
pat för vidgade näringsmöjligheter inom samebyns
ram.

Naturligtvis är det inte alltid så att en verksamhet
bör drivas inom samebyns ram utan det handlar om att
den möjligheten också måste stå öppen som ett alter-
nativ, om det bedöms som det lämpligaste i det en-
skilda fallet. Det handlar således om den öppna same-
byn, både versamhetsmässigt och när det gäller ansö-
kan om medlemskap. Många är de samer som har en
önskan att uppta verksamhet på sina fäders marker
och bli inlemmade i samebyns gemenskap även om
alla inte kan eller ens vill bedriva renskötsel.

När denna och andra frågor diskuterades 1992 i
samband med den s.k. samepropositionen och
1992/93:BoU8, markerade utskottet i sitt betänkande
att det nyinrättade Sametinget självfallet kommer att
ta upp aktuella frågor för behandling i tinget och
genom en positiv dialog föra fram sådana frågor till
riksdag och regering. Ett sådant initiativ har nu tagits
av Sametinget i Vilhelmina i januari genom att en
arbetsgrupp utsetts för att framarbeta ett förslag till
utvidgning av samebyns verksamhetsområde och
kriterierna för medlemskap. I utredningsarbetet kring
samebyns verksamhetsområde kan vi också hoppas att
fiskesamernas situation både rättsligt och ekonomiskt
nu till sist får en positiv lösning.

Också när det gäller ordningen för upplåtelse av
rätt till småviltsjakt och fiske pågår det ett utrednings-
och utvärderingsarbete där Jordbruksverket och Sa-
metinget skall redovisa sitt uppdrag till regeringen
senast den 1 april 1996. Min förhoppning är att man
då också presenterar en reviderad förvaltningsmodell
där samerna själva ges större möjlighet att ta admi-
nistrativt och praktiskt ansvar för verksamheten. Med
de skrivningar som utskottet enats kring i betänkandet
har en kds-motion i berörda delar fått en positiv be-
handling.

Jag vill kort beröra frågan om ersättning för rov-
djursrivna renar.

Herr talman! Riksdagen har beslutat att den bio-
logiska mångfalden och den genetiska variationen
skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall beva-
ras så att alla i landet förekommande växt- och
djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturli-
ga betingelser och i livskraftiga bestånd. Sverige har
också genom internationella konventioner ett åtagan-
de att bevara den biologiska mångfalden och då inte
minst prioritera de hotade arterna. Samtliga fyra stora
rovdjursarter som förekommer i Sverige finns med på
Naturvårdsverkets s.k. röda listor över hotade och
sällsynta arter. Nu verkar det som att regeringen helst
skulle vilja vältra över kostnaderna för de stora rov-
djuren på samerna. Vi för vår del anser att Sverige har
råd med rovdjur. Det är självfallet det allmänna som
skall bära kostnaderna för bevarande av rovdjurs-
stammar i Sverige och inte samerna.

Det nya system som trädde i kraft den 1 januari i
år bygger på att samebyarna får ersättning i propor-
tion till antalet rovdjur inom renbetesmarkerna. Tidi-
gare utgick ersättningen för varje återfunnen dödad
ren. Fördelen med det nya systemet är bl.a. att same-
byarna nu, trots allt besvär med rovdjuren, ändå får ett
motiv att hysa en rovdjursstam, och att man kommer
förbi problemet med dödade renkalvar som ofta inte
återfinns.

Regeringens hantering av samerna och den biolo-
giska mångfalden är utmanande. Ytterligare medel
utöver de 14 miljonerna från 1996 måste naturligtvis
skjutas till. Avsikten måste väl ändå även för social-
demokraterna vara att det nya regelsystemet skall
kunna fungera som tänkt var.

Eftersom regeringen underlåtit att återkomma med
ytterligare medel trots många påpekanden från alla
berörda parter har ett utskottsinitiativ och ett tillkän-
nagivande i frågan blivit nödvändigt. De signaler som
jordbruksministern givit under de sista veckorna tyder
på att ett uppvaknande hos socialdemokraterna är på
gång. Det är naturligtvis tillfredsställande, men litet
väl sent.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till re-
servation nr 3 och i övrigt enligt utskottets majoritet.

Anf. 24 BENGT-OLA RYTTAR (s)

Herr talman! Som det har framgått handlar detta
betänkande om fastighetsförvärvslagstiftningen, jord-
förvärvslagen och rennäringslagstiftningen. Det finns
fem reservationer i betänkandet och ett särskilt ytt-
rande.

Den första reservationen är en moderat reservation
där man vill avreglera jordförvärvslagstiftningen
ytterligare. För moderaterna är avreglering fortfaran-
de alla problems lösning. Man har väldigt svårt att ta
till sig alla de misslyckanden som andra avregleringar
inneburit.

Jordbruksverket har uppdraget att utvärdera den
tidigare reformeringen av lagstiftningen på detta om-
råde, vilket innebär att reservationen bör avslås.

Den andra reservationen är också en moderat re-
servation. Den kräver att myndighetskravet om att
förutsättningen för en avstyckning är att företaget
skall vara ekonomiskt bärkraftigt skall avskaffas.
Även här är den nyligen genomförda reformeringen
tillräckligt skäl för att avvisa moderaternas krav.

Reservation 3 från Centern, Folkpartiet, Miljöpar-
tiet och kds handlar om fastighetsöverlåtelser i skär-
gården. Man vill ha ett tillkännagivande om boende
och sysselsättning i skärgården.

I sak upplever jag inte att det finns några större
motsättningar i denna fråga. De flesta är starkt med-
vetna om detta problem och är angelägna om att det
skall gå att finna en bra lösning. Det har gjorts många
försök i den riktningen under senare år, men utan att
något riktigt bra förslag kunnat tas fram.

Just nu arbetar en arbetsgrupp i Finansdeparte-
mentet med frågan. Som det också framhålls i reser-
vationen kan det vara värdefullt att beakta vad den
bostadspolitiska utredningen kan komma fram till.

Regeringen är starkt medveten om denna proble-
matik och behöver inget tillkännagivande från riksda-
gen för att arbeta intensivt med denna fråga.

Resten av betänkandet handlar om rennäringsla-
gen och rovdjursersättningen. Jag vill informera riks-
dagen om att socialdemokraterna som första riksdags-
parti har antagit ett samepolitisk program vars syfte är
att vara plattform för en långsiktig och sammanhållen
politik på de områden som har betydelse för den sa-
miska kulturens framtid i Sverige och i Norden.

Det viktiga i betänkandet är att det öppnar för nya
överväganden om samebyns verksamhetsområde och
rätten till medlemskap i samebyn. Det var Ulf Björk-
lund som kommenterade det i sitt anförande. Det
länder honom till heder.

Dessa överväganden skall naturligtvis göras i
samverkan mellan Sametinget och regeringen. Vi ser
det som angeläget att man når lösningar som på bästa
sätt främjar den samiska kulturens överlevnad och
utveckling.

Reservation 4 står Miljöpartiet ensamt bakom.
Man kräver att Sametinget bör tillerkännas vetorätt i
fråga om exploateringar på renbeteslanden. Mot bak-
grund av det starka skydd som redan finns i naturre-
surslagen för rennäringen vore det att gå för långt att
biträda Miljöpartiets krav i reservationen.

Reservation 5 bör riksdagen däremot stödja, kan-
ske främst med tanke på sitt eget anseende. I den
vänder vi socialdemokrater oss emot det utskottsini-
tiativ som övriga partier i utskottet tvingar fram med
minsta möjliga majoritet - nio röster mot åtta - och
som står i strid med KU:s yttrande över grundlagsre-
formen i början av 1970-talet.

KU förutsatte att utskottens möjlighet att genom
initiativ aktualisera ett ärende skall begagnas med
varsamhet. Ärenden borde enligt KU framdeles lik-
som tidigare normalt väckas genom proposition eller
motion. Politisk enighet borde eftersträvas i de fall då
initiativ kommer i fråga.

Utskottsmajoritetens agerande går stick i stäv med
vad KU och riksdagen tyckte i arbetet med grundlags-
reformen. Agerandet är också mycket anmärknings-
värt eftersom det råder enighet i utskottet i sakfrågan
om att regeringen skall komma med förslag till riks-
dagen om ytterligare medel för ersättning för rov-
djursrivna renar. Jordbruksministern har också lovat
ett regeringsförslag under vårriksdagen.

Jag känner mig inte alls kränkt av att jordbruks-
ministern har lovat nya pengar och att det kommer
förslag under våren på detta område, Ulla Löfgren.

Jag har inte uppfattat att den historiebeskrivning
som har getts i dag är riktig. För mig blev förslaget till
utskottsinitiativ inte bekant förrän efter jordbruksmi-
nistern hade gjort utfästelsen om att komma med
förslag till riksdagen. Därför tycker jag att man inte
skall tänja på förutsättningarna för riksdagens arbete
på det sätt som de övriga partierna har gjort i frågan
när det är alldeles uppenbart att man får som man vill.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 5
och avslag på samtliga övriga reservationer. Jag vill
yrka bifall till hemställan i betänkandet i övrigt.

Anf. 25 ULLA LÖFGREN (m) replik

Herr talman! Det var synd att Bengt-Ola Ryttar
inte fick veta att initiativet var på gång. Jag skickade
nämligen ett brev till Lennart Nilsson och frågade om
socialdemokraterna ville vara med. Den 31 januari
gick det mailet, och jag fick också ett svar där det står
så här: Sakläget är följande. Jordbruksministern
kommer nu på lördag att delta vid ett möte i Jokk-
mokk där frågan kommer upp. Enligt vad jag erfarit
kommer regeringen i kompletteringspropositionen att
behandla ersättningsfrågorna för rivna renar, vilket
för mig innebär att det nog inte behövs något initiativ.
Efter lördagens övningar i Jokkmokk vet vi mer om
regeringens inställning.

Det gjorde mig verkligen upprörd. Då frågan först
var uppe med anledning av SSR:s brev fick vi inga
sådana besked från regeringen. Jag tycker att det för
riksdagens eget anseende, som Bengt-Ola Ryttar
tidigare sade, är viktigt att riksdagen först får ta del av
regeringens förslag om man har sådana på gång -
speciellt om de håller på att behandlas i utskotten.

Anf. 26 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Herr talman! Jag kan hålla med om att regeringen
har varit senfärdig i detta ärende. Man kommer nu
långt om länge med förslag om nya pengar. Men det
kanske inte är någon nyhet för kammaren att pengar
är en bristvara i Sverige i dag. Faktum kvarstår: Vi
kommer att få ett förslag, och vi kan då också diskute-
ra det materiella innehållet i detta. Jag tycker att det är
demonstrationspolitik att fullfölja utskottsinitiativet
när alla fakta om att vi kommer att få ett förslag är på
bordet.

Professor Heckscher, en gammal partikamrat till
Ulla Löfgren, har rubricerat sådana här aktioner som
"demonstrationspolitik", och det är nog bara alltför
sant.

Anf. 27 ULLA LÖFGREN (m) replik

Herr talman! Jag hävdar fortfarande att det är re-
geringen och socialdemokraterna som i så fall har
demonstrerat. De har demonstrerat sitt förakt mot
riksdagen och mot bostadsutskottet. Då ärendet kom
upp första gången i samband med brevet från SSR
borde regeringen ha talat om via utskottet att någon-
ting var på gång - om man hade något.

Anf. 28 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Herr talman! Det var inte SSR:s brev som skulle
utlösa aktioner från regeringen, utan det var det riks-
dagsbeslut som låg till botten för det här. Självfallet
skulle vi socialdemokrater inte ha funnit oss i att
regeringen hade nonchalerat detta.

Nu har vi försäkringar om att vi får ett förslag. Det
är demonstrationspolitik att ta ett utskottsinitiativ i
denna fråga. Det stämmer inte med hur det av hävd
skall vara här i riksdagen: man skall i enighet ta ut-
skottsinitiativ, icke i demonstrationspolitiska syften.

Anf. 29 PER LAGER (mp) replik

Herr talman! Jag vill först ta upp det som Bengt-
Ola Ryttar nämnde om skärgårdssamhällena och den
reservation som vi är många om att stå bakom. Bengt-
Ola Ryttar säger att det inte behövs något tillkännagi-
vande eftersom regeringen arbetar med detta. Men det
är ju just det man behöver. Man behöver ett tillkän-
nagivande för att få regeringen att komma till skott.
Bengt-Ola Ryttar påpekade också att många försök
har gjorts tidigare, så det är faktiskt på tiden nu.

När det gäller res. 4, Miljöpartiets egen reserva-
tion angående vetorätt för Sametinget, räcker inte
naturresurslagen. Jag har en känsla av att Bengt-Ola
Ryttar trots allt skulle kunna hålla med mig om att
Sametinget, som vi har varit med om skapa, behöver
utökade befogenheter för att kunna fungera som ett
ting. Därför tycker jag att det är litet märkligt att man
inte ställer upp på detta.

När det sedan gäller själva huvudfrågan om er-
sättningen var det faktiskt så, Bengt-Ola Ryttar - jag
vet inte om Bengt-Ola Ryttar var med då - att jag
föreslog ett utskottsinitiativ varpå frågan bordlades.
Alla måste ha varit medvetna om att ett utskottsinitia-
tiv var på gång. Vad som sedan hände på Jokkmokks
marknad och vad jordbruksministern nämnde där
spelar ingen roll; vi hade redan kommit till skott inom
oppositionen. Vi hade redan formerat oss då och var
färdiga med vårt förslag.

Att tala om detta som en demonstration är mycket
märkligt. Det är ju faktiskt tvärtom ett sätt att tala om
att regeringen bör göra vad den är skyldig att göra.

Anf. 30 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Herr talman! Jag vill först ta upp vetorätten för
Sametinget när det gäller exploateringsföretag. Jag
tror inte att vi skall göra Sametinget till något slags
republik i Sverige. Det finns övergripande intressen i
hela det svenska samhället för att de här frågorna
hanteras på ett riktigt sätt. Där skall inte statsmakterna
i övrigt avsäga sig ansvaret. Miljöpartiet står också
ensamma om sin uppfattning.

Jag tycker, Per Lager, att det är demonstrations-
politik att fullfölja utskottsinitiativet när garantierna
finns på bordet för att ens krav blir tillgodosedda. Jag
kan inte se det på annat sätt.

Anf. 31 PER LAGER (mp) replik

Herr talman! Utökade befogenheter för Same-
tinget innebär bl.a. att det skall ha vetorätt. Det tycker
jag inte är att gapa efter för mycket.

När det gäller demonstrationspolitiken är det fak-
tiskt så att Socialdemokraterna själva har använt sig
av denna parlamentariska möjlighet tidigare. Jag
förmodar att det inte var demonstrationspolitik då.

Förra året förväntade vi oss i utskottet att rege-
ringen skulle återkomma. Det gjorde vi faktiskt alli-
hop. Vi skrev så i betänkandet. Men vad hände? Re-
geringen kom inte tillbaka. Vad blir effekten av det?
Den blir att man måste göra någonting. Därav följer
ett utskottsinitiativ av en samlad opposition. Det är
tråkigt att inte också Socialdemokraterna anslöt sig.

Anf. 32 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Herr talman! Jag vill nog, Per Lager, ändå hävda
att det är av nationellt intresse att vi hanterar frågorna
om exploatering i renbeteslandet på ett bra sätt. Detta
är inte ett exklusivt samiskt intresse.

När det gäller frågan om det här är demonstra-
tionspolitik eller inte undrar jag varför man inte kan
vara glad över att frågan nu kommer att få sin lösning.
Jag har medgett att regeringen har varit saktfärdig.
Jag har poängterat att om man inte hade gjort den här
utfästelsen hade också vi socialdemokrater agerat och
reagerat. Det är en självklarhet.

Anf. 33 ERLING BAGER (fp) replik

Herr talman! Jag tycker att detta är glädjande i ett
fall, och det är att Bengt-Ola Ryttar nu medger att
regeringen har handlagt detta senfärdigt. Jag tycker att
det är hedersamt att Bengt-Ola Ryttar ställer upp på
det. Det är en del av historieskrivningen, som ju för
övrigt finns återgiven i betänkandet på s. 10 och 11
där det står hur de olika uppvaktningarna till rege-
ringen gick till och att regeringen den 21 december
1995 avslog att ytterligare budgetmedel skulle ställas
till förfogande.

Jag vill också erinra om att vi från tre partier,
Folkpartiet, kds och Miljöpartiet, reserverade oss när
detta togs upp förra året. Vi ansåg att regeringen skar
ned ersättningsnivån så kraftigt att detta inte skulle
fungera. Vi har följt frågan under året, vi har sett
indikationerna komma på att detta håller på att gå
snett, och vi har väntat på att regeringen skulle hand-
la.

Jag vill också skjuta in att utöver det mail som
Ulla Löfgren skickade till Lennart Nilsson talade vi
också personligen med s-ledamöter i utskottet och
sade att vi ville ha ett initiativ för att se till att samer-
na ersätts för rovdjursrivna renar till en skälig nivå.
Men inte förrän det i medierna kom ut att en majoritet
i utskottet tänkte kräva ett initiativ kom beskedet från
departementet att man nu skulle göra detta.

Herr talman! Jag är helt övertygad om att det var
tack vare initiativet som regeringen gjorde helt om.

Anf. 34 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Herr talman! Naturligtvis spelar det roll vilka po-
litiska aktiviteter som pågår i riksdagen och dess
utskott för hur regeringen agerar. Men det ändrar inte
på detta faktum: Vi har garantier för att regeringen nu
kommer tillbaka. Att fullfölja detta utskottsinitiativ är
inte i linje med vad grundlagsfäderna har sagt att vi
skall göra.

Jag skulle vilja ha en kommentar av Erling Bager
om detta: Är det initiativ som ni nu har tagit i sam-
klang med grundlagens anda?

Anf. 35 ERLING BAGER (fp) replik

Herr talman! Vi har i bostadsutskottet tagit en hel
del initiativ genom åren. I frågor som vi har märkt går
emot vad utskottet tidigare har sagt har vi över parti-
gränserna enigt tagit dessa initiativ. Den här gången
valde socialdemokraterna att avvakta och passa. Det
är det som skiljer detta initiativ från utskottets sida
från tidigare initiativ. Jag beklagar återigen att social-
demokraterna inte ställde upp på att se till att vi ge-
mensamt tog initiativet.

Men nu har vi drivit regeringen till att under våren
lägga fram ett förslag. Det återstår att se vad förslaget
innehåller.

Får jag slutligen också nämna att reservation 3 tar
upp problemen i våra skärgårdar. Det är riktigt att det
efter demonstrationerna i höstas nu pågår ett visst
arbete på Finansdepartementet med att försöka se om
man på något sätt kan få fram något förslag därifrån.
Men om vi nu också hänvisar till att den bostadspar-
lamentariska utredningen skall titta på frågan, ja, den
är färdig tidigast i september i år.

Redan höjningen av fastighetsskatten innebär att
exempelvis pensionärer i Bohuslän inte har råd att bo
kvar i sina hem. Ett pensionärspar ringde mig från
Dyrön - ingen ATP, enbart folkpension. Nu skall de
betala 26 000 kr om året för att de bor i sitt eget hem.
De frågar: Vad skall vi göra?

Jag tror att vi i denna fråga får visa skyndsam
handlingskraft.

Anf. 36 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Herr talman! Erling Bager gav inget svar på om
agerandet av majoriteten i utskottet står i samklang
med grundlagen. Men när han kommenterar den bo-
stadspolitiska utredningen och problemen i våra skär-
gårdar vill jag hänvisa till reservationen. Där skrivs
också att den bostadspolitiska utredningen kan tillföra
saker.

Det är litet beklagligt att det skall bli en debatt av
den här typen i den här frågan. Här upplever jag ändå
att det finns ett gemensamt intresse att tillgodose.
Frågan är hur man löser problemen. Svårigheten är att
hitta den teknik som verkligen fungerar och som inte
leder till spekulationsekonomi och konstruktioner för
att fuska sig fram. Det är naturligtvis ett allvarligt
problem.

Jag beklagar att det som är det viktigaste i det här
utskottsbetänkandet, nämligen skrivningarna som
gäller öppningen för att söka nya lösningar när det
gäller samebyns verksamhetsområde och medlemska-
pet i samebyn, inte berörs mer. Det tror jag är det som
på sikt kommer att vara det viktiga för den samiska
kulturen.

Anf. 37 OWE HELLBERG (v)

Herr talman! Jag tänker säga några ord om den del
av betänkandet som behandlar den samiska minorite-
ten, deras villkor och problem.

I vår motion påpekar Vänsterpartiet att samebyn
är basen för den samiska verksamheten och därför
borde ges möjlighet att bedriva annan verksamhet än
renskötsel. Ett riksdagsbeslut från 70-talet slog fast att
samebyn endast får bedriva renskötsel som närings-
verksamhet. Turism, slöjd, jakt, fiske, m.m. måste
bedrivas i annan form, som bolag eller ekonomisk
förening. Detta förbud bör ändras och samerna bör få
bedriva kompletterande verksamheter i den form som
bäst passar dem.

Vi tar också upp fiskesamernas situation. Det är en
grupp samer vars huvudsakliga inkomst är fiske, men
som inte har rätt att tillhöra en sameby och därmed få
rätt till fiske och jakt på samebyns marker. Frågan har
stötts och blötts i flera utredningar som föreslagit att
fiskesamerna skulle få fiska på kronans mark i samma
omfattning som om de hade varit med i en sameby.
Några beslut har dock aldrig fattats i frågan.

Dock har nu fiskesamerna vissa möjligheter i och
med den nya ordningen från 1993, som tillåter andra
än samerna att jaga och fiska ovanför odlingsgränsen.
Där sägs att personer vars försörjning till stor del är
beroende av jakt och fiske skall ha företräde till rätten
och det skall dessutom vara kostnadsfritt. Faktum
kvarstår dock, fiskesamerna är både ekonomiskt och
rättsligt missgynnade jämfört med de renskötande
samerna, och detta bör ju rättas till.

Den utvidgning av fiske- och jakträtten till icke-
samer ovanför odlingsgränsen som blev möjlig efter
1993 ställer till problem om man skall utvidga same-
byns verksamhetsområde med t.ex. jakt och fiske.
Därför är en utvärdering av den utvidgade rätten till
jakt och fiske viktig, inte minst utifrån perspektivet att
samebyns verksamhetsområde kan vidgas framöver.

Sametinget, Jordbruksverket och Naturvårdsverket
skall göra utvärderingen. Sametinget skall utreda
samebyns verksamhetsområde och behörighetsregler
för att förhoppningsvis komma med förslag till rege-
ringen.

Eftersom utskottet i skrivningarna ställer sig posi-
tivt till att frågorna tas upp, vill jag inte föregripa
utredningsarbetet eller Sametingets arbete och avstod
därför i utskottet från att reservera mig till förmån för
Vänsterpartiets motioner.

Till sist vill jag ta upp frågan om samernas ersätt-
ning för rovdjursrivna renar. Den ram för 1996 där
man avsatt 14 miljoner kronor bygger på felaktiga
grunder och nonchalerar det nya system för ersättning
som gäller, nämligen att antalet rovdjur skall räknas.

Så sent som i december 1995 fastslog regeringen
efter en uppvaktning från samerna att det inte fanns
några mer pengar till detta ändamål och hänvisade till
EU-medel som kan komma att ställas till förfogande.
Samerna vände sig då till utskottet för att vi skulle
agera i frågan. Det vänder sig den socialdemokratiska
minoriteten emot i ett särskilt yttrande och menar att
utskottets initiativ är onödigt och demonstrativt.

Det tycker jag är ett märkligt agerande. Är det så
att riksdagen finner att inte regeringen sköter sina
åtaganden är det naturligtvis utskottets skyldighet och
rättighet att agera i frågan. Att sedan jordbruksminis-
tern efteråt åker till Jokkmokk och lovar saker ändrar
inte värdet av utskottets agerande.

Regeringen skulle naturligtvis ha kommit med ett
förslag till nytt anslag i tilläggspropositionen under
våren 1995 och därmed visat att man tagit det nya
ersättningssystemet på allvar och med respekt för den
överenskommelse som efter långt och mödosamt
arbete tagits fram av samerna i samarbete med Natur-
vårdsverket.

Det här handlar inte bara om samernas rättigheter,
utan i lika hög grad om rovdjurens framtid. Det
handlar om Sveriges trovärdighet som ett land där
rovdjuren har sin självklara plats och med en rovdjur-
spolitik som även lever upp till de EU-krav som ställs
när det gäller rovdjurens bevarande.

Hur stor den utökade ramen för 1996 bör vara
skall naturligtvis övervägas utifrån samernas och
Naturvårdsverkets syn på den här frågan. Den bör
också vara tillfällig till dess att alla oklarheter har
retts ut runt det nya ersättningssystemet.

Anf. 38 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Jag tänkte säga någonting om det ut-
skottsinitiativ som bostadsutskottet har tagit och som
gläder mig mycket. Vi i Miljöpartiet har arbetat
mycket för den här frågan. Vi hade redan i vår bud-
getmotion i januari för ett år sedan med 20 miljoner
extra till ersättning för rovdjursrivna renar just därför
att vi skulle kunna få det nya systemet i hamn.

Det var nog många som var förvånade i februari
förra året när Naturvårdsverket och Sametinget kom
ut med den rapport som jag håller i handen. Den lig-
ger till grund för det nya ersättningssystemet. Där var
man för första gången i Sveriges historia överens om
hur man skulle ersätta samer för rovdjursrivna renar.
Det hade varit en lång och segdragen diskussion och
äntligen var man i hamn.

Det som var revolutionerande i rapporten var att
samer nu inte längre skulle få ersättning för de renar
man hittade rivna, utan efter antal rovdjur i ett områ-
de. Förutsättningen för att man skall kunna ha rovdjur
i ett område där det finns konflikter är att man kan
hitta generösa och bra ersättningssystem.

Det här handlar egentligen om någonting vi ofta
talar om, även om det då är mer teoretiskt, nämligen
biologisk mångfald. Det här handlar om arter som är
hotade och om de system vi måste hitta för att de skall
kunna vara kvar i landet.

Vad föreslås då? Jo, det sägs i förslaget att om det
finns föryngringar, dvs. kullar, i samebyn så skall man
få ersättning. Enligt förslaget skall man få ersättning
upp till 200 renar för föryngring av järv och lo. Om
det finns både järv och lo får man 200 renar för lo och
150 för järv. Man vet nämligen att järven om den kan
gärna tar byten som andra har slagit.

Det sägs också att man skall få en ersättning på
500 renar om man kan visa att det finns vargföryng-
ring i samebyn. Björn och kungsörn sägs utgöra ett
mindre problem. Enligt förslaget skall 2 000 renar per
år ersättas för var och en av dessa arter, och detta
skall samebyarna själva fördela sinsemellan eftersom
de vet bäst var de här djuren finns.

Det här förslaget har föregåtts av ett gediget förar-
bete. Man började redan i slutet av 70-talet och har
jobbat under hela 80-talet med att ta reda på hur rov-
djuren river renar. Man har velat se om det som sa-
merna har sagt stämmer, nämligen att många renar
försvinner.

Man har bl.a. märkt 1 600 renkalvar med sändare,
vilka har utlösts när kalven har legat stilla i två tim-
mar, och sedan har man försökt hitta de här kalvarna.
Man har då kunnat påvisa att en stor del av kalvarna
faktiskt inte återfinns - precis som samerna sade. I en
del fall fick man bara en signal och fick sedan gräva
sig ned under marken för att hitta ett avgnagt huvud
med en radiosändare på.

Det är detta som har legat till grund för att man nu
säger att vi måste ha ett ersättningssystem där man får
ersättning efter antalet rovdjur och inte efter det antal
renar som hittas.

Miljöpartiet ville i januari för drygt ett år sedan
anslå 20 miljoner kronor extra till det här systemet. Vi
vet egentligen inte i dag vad det kommer att kosta.
Systemet skall ju basera sig på antalet rovdjur i renbe-
teslandet, och den inventeringen måste komma i gång
nu. Den måste göras nu under vårvintern - det är
bråttom! Därför är det mycket angeläget att pengarna
kommer fram snabbt, så att man känner att det finns
utrymme i anslaget även till den här inventeringen.

Vad är det då vi pratar om? Jo, det är för det
första ungefär 200 järvar. Järven fridlystes 1969, och
stammen har faktiskt inte ökat någonting utan ligger
på en konstant nivå. Man brukar säga att det måste
finnas minst 500 individer för att en djurart skall klara
sig. Järven, som finns i hotklass 2, "sårbar", är alltså
mycket sårbar än så länge.

För det andra tror man att det finns ungefär 700
lodjur i Sverige. År 1990 gjordes en beräkning som
sade 200. År 1991 fridlystes lodjuret, och man kan
alltså se att stammen har tagit sig rejält. Lodjuren
finns även nedåt Mellansverige, där de lever på t.ex.
rådjur. Arten tycks alltså ha återhämtat sig, men sam-
tidigt vet vi att rävskabben har drabbat lodjuren. Här
skulle det alltså kunna hända saker ganska snabbt om
det vill sig illa.

Sedan har vi varg. När man utarbetade ersätt-
ningssystemen fanns det inga vargar i landet - i dag
finns det möjligen uppåt fem individer. Man tror att
man har haft någon föryngring i någon sameby de
sista åren, men man vet inte riktigt säkert.

Vad gäller björn finns det drygt 600 individer i
landet, och beträffande kungsörn säger man ungefär
600 par. Men dessa siffror är mycket osäkra, eftersom
det inte finns några bra inventeringar gjorda. Sådana
efterfrågas! Vi måste få inventeringar gjorda så att vi
vet vad vi talar om.

Ett problem som jag tror kommer att diskuteras
mycket framöver är järven. Naturvårdsverkets Nya
ersättningssystem för rovdjursrivna renar, som har
föregått den här undersökningen, visar att järven
förekommer väldigt lokalt. Statistiken visar att av
rovdjursrivna renar i Jämtland dödas ungefär 72 % av
lodjur - grönt på det diagram jag nu visar upp. På
diagrammet för Västerbotten och framför allt Norr-
botten är färgen i stället orange. Här tar nämligen
järven ungefär 76 % av alla renar.

Problemet med järven är att den är väldigt vanlig
lokalt. I ersättningssystemet har det skrivits in en
bestämmelse om att man i princip inte skall tillåta mer
än fyra föryngringar av en art. I många samebyar
finns det mer än fyra föryngringar av järv. Samtidigt
är då järven en art som det finns mindre än 200 indi-
vider totalt av. Det skulle alltså biologiskt vara totalt
oacceptabelt att börja bedriva skyddsjakt på järv.

Sverige har jobbat för att få in järven i art- och
habitatdirektivet, som vi kommer att diskutera mer i
samband med nästa betänkande från jordbruksutskot-
tet. Lo och varg fanns i direktivet redan tidigare. I
direktivet sägs bl.a. att vi "- - - skall göra det möjligt
att bibehålla eller i förekommande fall återställa en
gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljöty-
perna och arterna i deras naturliga utbredningsområ-
den". Detta gäller alltså lo och järv.

I artikel 12 står det så här: "Medlemsstaterna skall
vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt
skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för
de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med
förbud mot a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar
av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs, b) att
avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras par-
nings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningspe-
rioder - - -". I bilaga 4 a finns varg och lo, men Sve-
rige jobbar alltså för att få in också järv - man kan
säga att vi har fått det.

Det innebär att den rovdjurspolicy som efterlyses
finns mycket klar och tydlig. Dels har vi listorna över
de hotade djurarterna, dels finns det tydligt angivet i
art- och habitatdirektivet vad som gäller. Sverige har
också en tradition som säger att vi skall försöka beva-
ra hotade djurarter, och vi har dessutom skrivit på
Bernkonventionen där dessa arter också finns med.

Det borde alltså vara möjligt för Sverige att beva-
ra de här arterna. Jag är mycket glad att det här initia-
tivet är taget och att regeringen äntligen inser att man
måste tillföra mer pengar, men jag skulle ändå vilja
framföra följande till regeringen: Se särskilt över
järvens situation! Ta i beaktande att järvens förekomst
är mycket lokal! Det måste till speciella pengar för att
skydda järven i de samebyar där det finns mer än fyra
föryngringar. Om vi skulle börja tillåta jakt på järv
skulle vi reducera en stam som består av mindre än
200 djur, och det vore biologiskt totalt oacceptabelt.

Vi har fortfarande inte kommit riktigt i hamn i den
här frågan, men det här är ett mycket bra steg på vä-
gen. Jag önskar regeringen lycka till med det förslag
som kommer att läggas fram inom kort. Låt oss hop-
pas att pengarna kommer att vara så väl tilltagna att vi
kan leva upp till det vi har sagt om biologisk mång-
fald och rädda de här arterna för framtiden i Sverige.

Anf. 39 RUNE BERGLUND (s)

Herr talman! Jag måste säga att jag inte känner
igen mig i Gudrun Lindvalls beskrivning. Jag vet inte
vilken verklighet hon relaterar till.

Jag vill göra mitt inlägg i debatten utifrån det
faktum att jag själv bor i samernas vinterbetesområde.
Därmed har jag kunnat följa händelseförloppet inom
rennäringen och rovdjursstammens utveckling de
senaste 20 åren i den sydligaste delen av samernas
renbetesområden. Jag har också i många år varit le-
damot av rennäringsdelegationen i Jämtlands län och
har där nära kunnat följa de frågor som rör samisk
verksamhet.

Jag skall inte här beröra jaktupplåtelserna i samer-
nas renbetesområden. I mitt län är den frågan under
utvärdering. Den utvärderingen kommer förhopp-
ningsvis att leda till att man justerar jaktupplåtelserna
inom de områden som varit föremål för diskussioner
så att det blir en bra situation både för samer och för
jägare i den framtida ripjakten.

Jag vill uppehålla mig vid rovdjurssituationen,
som de senaste åren har blivit minst sagt besvärande
för de renägande samerna men också i många fall för
den bofasta befolkningen. Det finns många älgjägare
som berättat för mig att de under höstens älgjakt såg
mer björn än älg. I min hemby, där det finns 105
hushåll, hände det förra sommaren att björnar och
lodjur sprang genom gårdarna. När man talar med 80-
90-åringar säger de att de aldrig upplevt något liknan-
de under sin livstid.

Även om man inte kan säga att rovdjuren någonsin
i modern tid har anfallit människor oprovocerade
skapar det här en känsla av olust och osäkerhet bland
befolkningen. Det fanns faktiskt de som tvekade att gå
ut och plocka bär förra sommaren.

För samerna är det här ett ännu större problem.
Det är deras nettorenhjordar som blir brandskattade.
Rovdjuren tär på deras kapital. När man gör sitt slak-
tuttag sker det utifrån att renhjorden skall växa till ett
visst antal slaktrenar vid nästa slakt. Om många renar
då blir rovdjursmat rubbas produktionsbalansen,
särskilt om det är vajor som blir rivna. En vaja beräk-
nas ge nya renkalvar i cirka tio år. Om renägaren
sedan har en egen förädlingsanläggning eller är del-
ägare i en förädlingsanläggning där man räknar med
att förädla ett slaktuttag som inte finns på grund av
rovdjurshärjningar blir kapitalförlusten dubbel.

En berättigad fråga från renägare är varför Natur-
vårdsverket tycker att man skall acceptera ett produk-
tionsbortfall på 30 % som en följd av rovdjursstam-
men, när andra företagare här i landet sällan accepte-
rar ett produktionsbortfall på mer än 5-10 %. Det
man från rennäringens sida vill göra är att producera
bra köttprodukter - inte räkna renkadaver som man
sedan får betalt för. Det är på lång sikt viktigare än
mer pengar.

Rennäringen bedrivs från Treriksröset i norr till
Idre i söder. Det är ett stort område som har många
lokala variationer. Vad jag har beskrivit är situationen
i den sydligaste delen av renbetesområdet.

Jag avser inte att ställa några förslag, eftersom jag
inte har motionerat eller på annat sätt deltagit i be-
redningen av detta ärende. Jag vill vädja till utskottet
att vid kommande behandling av frågan om ersättning
för rovdjursrivna renar överväga ökad licensjakt på
björn och lodjur i skogslandets vinterbetesområden
och att låta samerna utföra skyddsjakt på varg i de
områden där den orsakar stor skada på renhjordar,
likaså skyddsjakt på järv i kalvningsområden där det
är befogat.

Det är vackert att se rovdjuren på TV långt borta
från verkligheten, men att leva mitt i verkligheten med
alla problem som en för stor rovdjursstam kan orsaka
är inte så glamoröst. Det kan tvärtom vara mycket
påfrestande.

Som ärendet nu har utvecklats kan man säga att
staten och samerna har ett gemensamt intresse. Sa-
merna vill ha bättre produktionsförhållanden, och
staten vill ha lägre kostnader. Både statens och sa-
mernas önskemål kan uppfyllas genom att man mins-
kar rovdjursstammen till hälften av dagens storlek.
Regeringen borde föra de diskussionerna med Natur-
vårdsverket och Sametinget inför nästa proposition i
det här ärendet.

Anf. 40 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Herr talman! Det här skall inte bli någon diskus-
sion om skyddsjakt - det är inte alls avsikten. Jag vill
bara säga att jag tror att vi i mångt och mycket är
överens.

Förutsättningarna för att det skall kunna finnas
rovdjur i renbetesland är att vi har ett generöst er-
sättningssystem. Det är helt klart att rovdjuren orsakar
samerna förluster inte bara när det gäller det antal
renar som man kan slakta utan också i form av ett
stort merarbete. Därför är det positivt att det har
kommit fram förslag om att man också skall ta hänsyn
till merarbetet.

Man skall alltså ha rejäl ersättning för att det finns
rovdjur i landet. Jag anser att det är en rikedom för
Sverige. Vi säger att svenska folket är ett mycket
naturintresserat folk, och då vore det väl konstigt om
man inte vore intresserad av det som är natur, nämli-
gen olika arter.

Jag hoppas att vi kommer att få rovdjur även i
Mellansverige. Där jag bor finns det helt klart utrym-
me för lo, med tanke på att vi har mycket gott om
rådjur. Men det kommer naturligtvis också att leda till
konflikter med ägarna av tamboskap. Därför är det
oerhört viktigt att vi har ett generöst ersättningssystem
när det gäller får och jakthundar; det försvinner en del
sådana på grund av rovdjur - det är helt klart.

På den punkten har regeringen tyvärr ändrat er-
sättningssystemet. I en förordning säger man att om
det finns möjlighet att försäkra utgår inte ersättning.
Jag hoppas att Rune Berglund tillsammans med Mil-
jöpartiet kan ta initiativ till att få till stånd en föränd-
ring på den punkten. Det finns många länder som har
mycket varg och som egentligen har sämre ekonomis-
ka möjligheter än vi. Nog borde väl vi klara det!

Anf. 41 RUNE BERGLUND (s) replik

Herr talman! Jag håller med Gudrun Lindvall om
att det är en rikedom att ha rovdjur i den svenska
faunan. Men vi tycker också att samekulturen, framför
allt rennäringen, är viktig. I många avseenden är de
här två sakerna i det närmaste oförenliga.

Jag talade senast i går med en same som jag kän-
ner. Han sade, som också många andra har sagt till
mig: På lång sikt är det inte mer pengar vi vill ha, utan
vi vill kunna bedriva vår näring på ett vettigt sätt, och
det kan vi inte göra när vi har varg i renhjordarna
eller när vi har järv i våra kalvningsområden. Därför
måste man ta det på riktigt allvar att på sikt försöka
komma fram till bättre produktionsförhållanden för
samerna. Därmed kan statens utgifter bli mindre,
förutsätter jag.

Anf. 42 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Herr talman! Jag hoppas att vi kan vara överens
om att Sverige har ett internationellt ansvar när det
gäller biologisk mångfald, speciellt för de arter som är
mer eller mindre unika för våra förhållanden. En
sådan art är järv. Järven fanns inte tidigare med i EU:s
art- och habitatdirektiv, eftersom den bara finns här.

All verksamhet som vi bedriver i Sverige måste -
oavsett om det är fråga om boskapsskötsel i södra och
mellersta Sverige eller renskötsel i norra Sverige -
måste ta hänsyn till det som fanns här före oss, nämli-
gen rovdjuren. De har funnits här sedan tidigare. Ett
av problemen kanske är att mycket annat vilt har
försvunnit från fjälltrakterna. Det finns t.ex. inga
vildrenar kvar. Men för djurarter som har så liten
population som järven - knappt 200 individer - skulle
det naturligtvis vara helt förödande, både nationellt
och internationellt, om Sverige tillät jakt. Vi skulle
också få mycket svårt att internationellt framföra
synpunkter på hur man gör i andra länder där det finns
hotade arter, och det brukar Sverige faktiskt göra.

När det gäller just järven hoppas jag att vi kan
hitta ett ersättningssystem där man kompenserar de
samebyar som har mycket järv för förlusterna i sam-
band med kalvning. Ett samhälle som Sverige borde
verkligen ha råd att ha sådana ekonomiska kompen-
sationer att vi kan ha kvar järv. Det är ett ganska
lokalt problem, framför allt i Norrbotten.

Anf. 43 RUNE BERGLUND (s) replik

Herr talman! För Gudrun Lindvall är det här så
tekniskt. Jag kan försäkra Gudrun Lindvall att frågan
inte är teknisk för de människor som skall försöka
bedriva den här näringen - de är i dag inte mer än ett
par tusen personer - utan det finns väldigt mycket
känslor inblandade.

Om man erkänner att samerna är ett naturfolk och
en ursprungsbefolkning inser man att samerna också
har en naturlig känsla för rovdjursstammen. Det finns
ingen önskan från samerna eller några andra som bor
där uppe att rovdjursstammen skall utrotas, men de
vill att den skall hållas på en nivå som är acceptabel
för de områden där man bedriver rennäring. Jag kan
inte känna någon oro eller ängslan för att vi med en
sådan utgångspunkt skulle bryta mot internationella
överenskommelser.

Anf. 44 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Det har redan sagts rätt mycket i den
här diskussionen. Jag skall försöka vara kortfattad.

Jag tänkte snabbt bl.a. kommentera inlägget från
Rune Berglund, från södra Norrland.

Orsaken till att vi har skrivit under konventioner
om biologisk mångfald och till att vi har en politik när
det gäller rovdjuren är ju faktiskt att vi anser att det
finns ett berättigande även för djur som varg, björn, lo
och järv, i världen och i Sverige. Vi har som samhälle
inte rätt att utrota andra arter hur som helst.

Kunskapen om de här arterna i dag visar att många
av dem, t.ex. lo, järv och varg, har en oerhört stor
betydelse i faunan i övrigt. Den ekologiska kunskapen
säger att arterna är nyckelarter som har stor betydelse
även för sådana djur som fjällräv och andra arter i
t.ex. fjällvärlden.

Jag tycker att det är tråkigt att vi från riksdagens
talarstol skall behöva gå tillbaka ett steg, till en situa-
tion där vi är beredda att diskutera att skjuta arter som
är på utrotningens gräns.

Rune Berglund sade att det i början på seklet inte
fanns så många rovdjur i Sverige. Det är ju sant. Då
hade vi faktiskt i praktiken utrotat vargen. Det är inte
så länge sedan. Järven är i dag på gränsen till att vara
utrotad och har så varit väldigt länge.

De som säger att det längre tillbaka i tiden var
väldigt ont om björn har också rätt. Människor i Sve-
rige har lyckats att nästan utrota även björnen.

Jag tycker att vi skall vara glada för att flera av de
här arterna har kommit tillbaka så pass att de inte är
akut utrotningshotade. Men några, som varg och järv,
är det fortfarande. Det vore, som Gudrun Lindvall var
inne på, fullständigt oacceptabelt att starta jakt på
sådana arter. Sverige skulle helt och hållet förlora sitt
rykte och sina möjligheter att bedriva internationell
miljöpolitik om man agerar på det sättet.

Rovdjursfrågan är nämligen ett internationellt
problem. Det gäller att få en acceptans bland lokalbe-
folkning och boskapsuppfödare för att man skall klara
av att ha rovdjur i framtiden. Det är den samlade
internationella erfarenheten. Det är också därför som
Naturvårdsverket i Sverige under så lång tid har arbe-
tat för att genomföra ett sådant här system.

Jag tycker att det känns väldigt skönt att vi i riks-
dagen till slut faktiskt har en majoritet som är beredd
att ta strid mot regeringen för att införa detta system.

Bengt-Ola Ryttar talade om en demonstrations-
politik, men tog delvis tillbaka det påståendet. Jag vet
inte hur allvarligt menat det var när han diskuterade
vad KU sade i ett betänkande från 1970 och jämförde
det med det här utskottsinitiativet. Det är helt klart att
regeringen har obstruerat och i det längsta vägrat
genomföra riksdagens beslut. KU:s intresse för dessa
frågor handlar naturligtvis om statsrådets handlägg-
ning bör leda till granskning.

Så som läget har utvecklats under de senaste må-
naderna skulle jag tro att något sådant inte behövs.
Men det handlar inte om att bostadsutskottet har age-
rat på fel sätt. Riksdagen måste naturligtvis hävda sin
ställning när regeringen inte vill följa riksdagens
mening.

Jag vill också säga att vi i grunden har en över-
enskommelse mellan det samiska samhället och det
svenska samhället, mellan Sametinget och den svens-
ka staten. Det försöker vi nu implementera och för-
hoppningsvis kan det fr.o.m. nästa år fungera reellt.

När svenska staten klarar av sin del i avtalet gäller
det naturligtvis också för det samiska samhället att
klara av sin del, för att det skall kunna fungera. Det
här är ett system där alla måste vara med och ställa
upp på en överenskommelse. Renskötarna får ersätt-
ning, och den svenska staten betalar för att ha kvar
rovdjuren i Sverige.

I det läget duger det inte heller att som renskötare
och som medlem i samebyarna hävda att man kan
göra som man vill i alla fall. Man måste faktiskt ställa
upp på detta, eftersom alternativet är ett mycket sämre
utfall för samebyarna och renskötarna.

Vi i Miljöpartiet har kämpat för den här saken -
för att ha kvar rovdjur i Sverige och för att det är ett
rättmätigt krav från samebyarna och renskötarna att få
ersättning. Men då måste samebyarna och renskötarna
också ställa upp. Annars hamnar man i ett mycket
sämre läge där det måste till andra myndighetsinsatser
för att vi skall kunna behålla rovdjuren i Sverige.

Anf. 45 BENGT-OLA RYTTAR (s)

Herr talman! Till Peter Eriksson vill jag säga att
jag inte har tagit tillbaka någonting vad gäller detta
med demonstrationspolitik; det anser jag fortfarande
att utskottsinitiativet är.

Peter Eriksson hänvisar till grundlagen som nå-
gonting mer eller mindre mossigt från början av 70-
talet. Men det är gällande grundlag som man diskute-
rade och som man drog upp riktlinjerna för i början
av 70-talet. Det är inte någonting som kan framställas
som inaktuellt.

Anf. 46 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Jag menar naturligtvis inte att
grundlagen är mossig, och det har jag inte heller sagt.

Men vi har i grundlagen möjlighet att genomföra
utskottsinitiativ. Jag tycker att det här ger utmärkt
belysning av hur ett utskottsinitiativ skall gå till. Om
regeringen spjärnar emot och obstruerar mot riksda-
gens majoritet är det rimligt att riksdagen agerar. Det
visar också hur viktigt det är att det finns en möjlighet
för utskotten att ta egna initiativ och att de inte bara
måste vänta på regeringens handlingar.

Anf. 47 BENGT-OLA RYTTAR (s)

Herr talman! Jag vill påminna om vad KU har sagt
i det här ärendet. För att man skall ta ett utskottsini-
tiativ bör det råda enighet i frågan. Jag vill också
påminna om att vi vet att det kommer förslag till riks-
dagen. Det kravet är uppfyllt. Därför är detta demon-
strationspolitik.

Anf. 48 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Kravet var inte uppfyllt när Per La-
ger tog initiativet i bostadsutskottet, så det är ett litet
löjligt påstående från Bengt-Ola Ryttar.

Grundlagens mening kan knappast vara att ett
parti skall kunna inlägga veto mot att utskottet genom
majoritetsbeslut tar initiativ. Socialdemokraterna kan i
minoritetsställning i riksdagen knappast ha veto mot
utskottsinitiativ. Bengt-Ola Ryttar försöker hävda att
de skall ha det. Jag tycker nog att socialdemokraterna
får nöja sig med att de innehar regeringsmakten i
Sverige.

Anf. 49 RUNE BERGLUND (s)

Herr talman! Peter Eriksson framhåller i sitt inlägg
den biologiska mångfalden och att Sveriges rykte kan
bli dåligt i ett internationellt sammanhang när det
gäller den svenska miljöpolitiken om vi skulle ge oss
på rovdjuren.

Jag har aldrig sagt att vi skall utrota rovdjuren; jag
har sagt att vi skall minska stammen till en nivå som
är acceptabel för att samerna skall kunna bedriva sin
verksamhet. Vargen kanske är allra dyrast. Den sking-
rar hjorden så att man får lägga oerhört stora kostna-
der på återsamlingar.

Jag kan också konstatera att om Miljöpartiets po-
litik i den här frågan skulle vinna gehör innebär det att
staten får betala väldigt mycket pengar i framtiden.

Anf. 50 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Jag vill påminna Rune Berglund om
att vi faktiskt är på väg att genomföra Miljöpartiets
politik i den här frågan. Detta är någonting som så fall
är alldeles särskilt akut, eftersom vi skall rösta om det
om en liten stund.

Jag tycker att frågan om hur många individer som
är en lämplig storlek på en rovdjursstam är intressant
att diskutera. Är 20 individer nog för att behålla en art
i ett område? Jag tror inte att det är sant. Enligt all
forskning måste det till ganska många individer för att
man skall vara garanterad mot inavel och för att man
skall ha en stark stam som kan fortleva under lång tid.
Flera av de svenska rovdjursarterna har ett alldeles för
litet antal individer för att klara av detta på sikt. Där
ingår varg och järv. Vi behöver starkare stammar av
dessa två arter.

Sedan är jag medveten om att vargen och rensköt-
seln går väldigt dåligt ihop. Det är inte så som Rune
Berglund sade tidigare att samekulturen inte kan
överleva om det finns rovdjur. Tiden har ju bevisat att
så inte är fallet. Samekulturen har utvecklats under
hundratals år samtidigt som det har funnits rovdjur.
Men det är naturligtvis ett oerhört problem för renskö-
tarna att ha varg i samebyarna. Det är helt klart.

När vi har så ont om varg i Sverige i dag måste vi
vara beredda att ge generösa ersättningar. Om stam-
men av varg ökar och vi får en starkare stam generellt
i Sverige kan naturligtvis även skyddsjakt bli tillåten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

7 § Jakt och viltvård

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU12

Jakt och viltvård

Anf. 51 JAN JENNEHAG (v)

Herr talman! Jag hade tänkt att uppehålla mig vid
rovdjuren björn, varg, lo och järv. Men som den
uppmärksamma lyssnaren har kunnat konstatera har
egentligen alla argument i detta ämne belysts vid
behandlingen av det föregående betänkandet.

Detta illustrerar till en del omöjligheten i att hålla
strikta gränser i den politiska debatten och i riksda-
gens utskott. Jag tror i och för sig inte att det är något
negativt, även om det kan verka förvirrande för ut-
omstående betraktare. Detta gör att jag kan fatta mig
kort.

För det första uppfattar jag utskottstexten i betän-
kandet om jakt och viltvård så att alla är överens om
att det skall finnas rovdjur i Sverige och att det bör
vara större stammar än i dag. Jag uppfattar utskotts-
skrivningen om att en kontrollerad jakt är det bästa
sättet att uppnå detta som litet kuriös.

För det andra har vi det självklara att de som
drabbas skall ha ersättning för skador som rovdjur
orsakar på samhällsnyttig verksamhet. Det kan natur-
ligtvis gälla många fler näringar än renskötseln, även
om det är denna som har uppmärksammats mest.

För det tredje är rovdjuren historiskt en konkur-
rent till människan om bytesdjur. Detta är den mate-
riella grunden för den ideologiska överbyggnaden så
att säga, dvs. rädslan för och, i vissa fall, hatet mot
rovdjur.

Herr talman! Efter denna tillämpning av marxis-
tisk begreppsapparat kan vi säkert ändå vara överens
om att en livskraftig rovdjursstam är den bästa garan-
ten för en genetiskt sund fauna. Ett bra sätt att från vår
sida säkra denna är att riksdagen beslutar enligt reser-
vation 2, vilken jag yrkar bifall till.

Anf. 52 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Föregående talare var litet snabbare
än vad jag hade räknat med. Jag är ledsen att jag inte
var snabb nog upp i talarstolen.

Det här betänkandet från jordbruksutskottet, Jakt
och viltvård, tangerar det betänkande vi talade om
nyss, eftersom det också handlar om biologisk mång-
fald i kombination med jakt.

Miljöpartiet har två reservationer. En om EU:s art-
och habitatdirektiv som jag tänkte tala en del om och
en om jakt på grävling. Vi ställer oss naturligtvis
bakom båda reservationerna, men för att vinna tid
yrkar jag bifall bara till reservation 1.

Först tänkte jag säga något om ett särskilt yttrande
vi har. Det handlar om jakt på ejder och morkulla.

Vi i Miljöpartiet har i många andra sammanhang
väckt frågan om jakt på ejder och morkulla. Under
våren kom ett beslut från regeringen om att flytta fram
jaktstarten för morkulla till att mer harmoniera med
de övriga nordiska länder som har sådan jakt. Den
flyttades fram till den 21 augusti. I och med det är vår
motion tillgodosedd. Det var just det som var avsik-
ten.

När det gäller morkulla vet vi att den lägger en
andra kull på sommaren. Den häckar alltså på somma-
ren. Det borde naturligtvis vara alldeles självklart av
många skäl, bl.a. etiska, att man inte jagar en art un-
der den tid den har ungar eller häckar. I Norge startar
jakten på morkulla den 10 september och i Finland
den 20 augusti. Nu har vi i Sverige fått jaktstarten
förlagd till den 21 augusti. Nu finns det en harmoni
med övriga nordiska länder. Vi tycker att det är rik-
tigt. Det skall finnas etiska regler för hur man jagar.
Dessutom är det mycket fördelaktigt om de länder
som har samma arter också har en gemensam syn på
jakten.

På samma sätt har vi fått bifall när det gäller den
motion som handlar om vårjakt på ejder. I juni hade
jag en interpellationsdebatt med Margareta Winberg
där hon talade om att hon inte avsåg att införa den
vårjakt på ejder som jägarna har velat ha och som
fanns i Sverige på 50-talet. Det är mycket bra. Det
står i EU:s fågeldirektiv att man inte skall jaga sträck-
ande fågel. Dessutom driver Sverige mycket hårt
internationellt att man skall respektera våra flyttfåglar,
bl.a. i Sydeuropa.

Det hot som finns just nu, och som jag hoppas att
riksdagen kan göra något för att undanröja, är för-
ändringarna av jaktreglerna på Malta. Jag uppmanar
alla partigrupper att agera här. Där jagar man sträck-
ande fågel, och nu vill man ändra jakttiderna på ett
sådant sätt att man kommer att jaga "våra" fåglar, dvs.
de som skall till Sverige för att häcka. Man skjuter
allt, inklusive gök och naturligtvis även rovfåglar och
mycket småfågel. Man bedriver jakt på ungefär sam-
ma sätt som man skjuter lerduvor i Sverige. Detta är
en jakt som är fullkomligt oacceptabel. Jag uppmanar
er alltså att agera mot Malta. Miljöpartiet kommer att
göra det. Vi har också tagit initiativ till att informera
Sveriges Ornitologiska Förening som kommer att ta
internationella kontakter för att protestera.

Reservation 1 handlar om art- och habitatdirekti-
ven. De gäller fullt ut i Sverige i och med medlem-
skapet. De är faktiskt riktigt bra på vissa punkter. Det
känns ju roligt för mig som är mycket kritisk till EU
att kunna säga att det faktiskt finns något som inte är
så tokigt i den unionen.

Här står det mycket klart och tydligt vilka arter
man skall skydda och hur skyddet skall bedrivas. Vi i
Miljöpartiet menar att Sverige inte har gjort det som
behöver göras för att dessa direktiv skall följas fullt ut
i Sverige. Vi har fått medhåll i det av Staffan Wester-
lund som är professor i miljöjuridik och av Gabriel
Michanek som också är professor. De har gått till
kommissionen och begärt en översyn av om Sverige
verkligen följer i första hand fågeldirektivet.

I fågeldirektivet finns en mängd arter listade. För
dem gäller att Sverige skall skydda, bevara och åter-
ställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer. Vi
skall avsätta skyddade områden. Vi skall ha under-
hålls- och skötselåtgärder. Vi skall återställa förstörda
biotoper, och vi skall också skapa nya biotoper. Detta
gäller för lom, de flesta rovfåglar, tjäder, trana, skär-
fläcka och våra mest sällsynta hackspettar, dvs. den
vitryggiga hackspetten och den tretåiga hackspetten.
Vidare gäller det för de flesta tärnor, ugglor,
höksångare och mindre flugsnappare.

För många av de här arterna, faktiskt de allra
flesta, har Sverige inte vidtagit några åtgärder i enlig-
het med direktivet alls. Det område där Sverige är
mest på kant med direktivet är skogsvården. Det be-
drivs en skogspolitik i dag som är helt på kant med
tjäderns och hackspettens möjlighet att finnas kvar.
Tjädern har väldigt speciella krav på biotoperna; det
måste vara en blandning av gammal skog, gläntor och
öppen mark. Med den skogspolitik som bedrivs i
Sverige i dag vet vi att tjäderbestånden börjar minska
drastiskt på vissa håll.

Hackspettarna behöver i många fall gammal ved.
Vi vet att de minskar rejält i antal. Såväl den vitryggi-
ga som den tretåiga hackspetten är i dag mycket säll-
synta arter. De finns på våra hotlistor.

I direktivet framgår också mycket klart och tydligt
hur jakt får bedrivas. Vi i Miljöpartiet menar att den
jakt på skarv som bedrivs i dag egentligen strider mot
direktivet.

I art- och habitatdirektivet finns klara bestämmel-
ser om att det måste finnas tillräckliga områden för att
arterna skall kunna fortleva. Regeringen har vänt sig
till EU med ett antal områden, närmare bestämt 563
stycken, som skall ingå i vad man kallar Natura 2000.
I art- och habitatdirektivets skrivelser framgår att det
skall finnas tillräckligt med områden avsatta för att
dessa arter inte på något sätt skall hotas. Det sägs
också att områdena inte får vara alltför små och inte
ligga alltför långt ifrån varandra. Det måste finnas
naturliga korridorer mellan områdena så att arterna
kan sprida sig.

Sverige har avsatt 563 områden. Länsstyrelsen ha-
de föreslagit 2 800 områden. Om det hade blivit så
skulle vi kanske kunnat få en bevarandeplan, och en
möjlighet att bevara biotoper, som hade gjort att
många av dessa arter hade haft en chans att överleva.
Av de 563 områden som nu har avsatts är ungefär
95 % sådana som redan hade skydd sedan tidigare.

Naturvårdsverket godkände 1 273 områden. Man
sade att dessa absolut borde avsättas. Vi i Miljöpartiet
menar att om Sverige skall leva upp till art- och habi-
tatdirektivet måste regeringen komma tillbaka snarast,
och se till att det finns tillräckligt med områden avsat-
ta för att dessa arter skall kunna finnas kvar i Sverige.
Framför allt - som det också står i direktivet - måste
vi utöka biotoperna så att de hotade arterna får ett
större livsutrymme och kan expandera. Det är nämli-
gen det som är förutsättningen för att många av dem
skall kunna finnas kvar.

Det finns arter som har försvunnit under de senas-
te åren, t.ex. mellanspetten. Den arten hade speciella
krav på miljön. Vi lyckades inte rädda den. Nu finns
den närmast i Baltikum.

Miljöpartiet har ytterligare en reservation som jag
kort skall beröra. Den handlar om grävling. Vi menar
att grytjakt - jag skulle vilja kalla det för hemfrids-
brott - är en form av jakt som inte bör bedrivas i
Sverige. Jag förstår inte varför man skall jaga gräv-
ling, som är en djurart som i första hand livnär sig på
daggmask. Men vill man ändå jaga grävling finns det
mycket goda möjligheter att göra det på något annat
sätt. Grävlingen är nämligen ett vanedjur. Det finns
ingen anledning att bedriva grytjakt i Sverige. Av de
34 800 grävlingar som skjuts per år i Sverige kan jag
inte säga hur många som har jagats i gryt. Om man nu
vill ha grävlingsjakt är det fullt möjligt att bedriva den
på annat sätt än med grytjakt.

När det gäller rovdjuren hoppas jag att Miljöpar-
tiets ståndpunkt är fullkomligt klar i och med behand-
lingen av det förra betänkandet. Vi anser alltså att
rovdjursstammarna skall finnas kvar i Sverige. Vi
skall följa art- och habitatdirektivet fullt ut, vilket
innebär att man måste se till att det finns miljöer i
Sverige där dessa arter också kan få öka i antal. De
flesta finns i så litet antal att vi inte kan vara riktigt
säkra på att de kommer att finnas kvar.

Detta gäller inte bara de arter vi har talat om, utan
även i allra högsta grad fjällräven. Man räknar med
att det finns ett sjuttiotal individer kvar. Anledningen
till att arten minskar borde verkligen utredas. Man
kan fundera på om det beror på att miljön i fjällen i
långa stycken är så störd att det helt enkelt inte finns
något att äta för fjällräven. Förr sade man att det var
smågnagarår i fjällen vart fjärde år. Då fanns det gott
om gråsiding och fjällämmel. Sådana år finns inte
längre. Fjällens miljö är så störd att fjällräven börjar
ta stryk. Man kan ofta se på rovdjuren om det är något
fel i miljön. De ligger i toppen på näringspyramiden
och har svårt att klara sig.

Jag hoppas att vi kommer att kunna föra många
bra debatter om biologisk mångfald också när det
gäller så pass detaljerade frågor som arter. Det är då
vi får klart för oss att biologisk mångfald handlar just
om arter. Det får inte bli någonting teoretiskt, utan
någonting man verkligen kan se och ta på. Vi måste
väcka intresset för dessa frågor, och inse att detta i
allra högsta grad är rikspolitik. Det vi gör och inte gör
för dessa arter, och hur vi behandlar biotoperna på-
verkar i hög grad frågan om ifall vi kan ha kvar en
biologisk mångfald.

Det är också därför den Biologiska föreningen har
bildats. Jag vill passa på att flagga för att föreningen
har årsmöte i morgon. Välkomna!

Anf. 53 MICHAEL HAGBERG (s)

Herr talman! Vi har att behandla jordbruksutskot-
tets betänkande nr 12. Det finns ett antal motioner
som tar upp frågor som rör jakt- och viltvård. Flera
motioner har under tidigare år kommit till kammaren,
och har alltså debatterats tidigare.

Jag vill från början göra klart att det inte finns nå-
gon konflikt i utskottet huruvida vi skall ha biologisk
mångfald eller inte. En förutsättning för ett gott miljö-
arbete är att vi kämpar för den biologiska mångfalden.
Det gäller inte bara rovdjuren och fjällämmeln, utan
alla vilt levande djur i vår natur.

Det är också en förutsättning för att jakten skall
kunna utvecklas och fortsätta att vara den kulturytt-
ring den är i hela vårt land. Det förutsätter att man har
goda viltstammar för att man på ett fint och mjukt sätt
skall kunna beskatta dem. Vi har motioner och åsikter
om utvecklingen av den biologiska mångfalden. De
sträcker sig från att vi skall totalfreda vissa djurarter
till att vi faktiskt skall utrota vissa.

Jag är inte benägen att hålla med om någon. Det
skall definitivt inte bli någon utrotning av dessa.
Många markägare som har vildsvin i sina trakter ring-
er mig tämligen ofta. De tycker att vildsvinet skall
utrotas därför att det är en djurart som har kommit till
Sverige under den senaste tiden. Det tycker inte jag
att vi skall göra. Visst finns det lokala problem i vissa
kommuner och i vissa delar av landet. Men de jaktliga
förutsättningar som gäller vildsvinen har faktiskt ökat.
Markägaren har genom den nya arrendelagen fått en
möjlighet och skyldighet att ta ett större ansvar om
vildsvinsstammen ökar för kraftigt. Jag har själv sett
åkrar, potatisland, vall- och betesmarker som varit
totalt skövlade av vildsvin. Detta kan man ofta se i
min hemtrakt. Arrendelagen är ett verktyg för att vi
skall kunna hålla ordning på detta viltslag.

Flera motioner rör sälfrågan. Det finns ett projekt
som syftar till att skrämma bort sälarna från fiskered-
skapen för att skydda dels fiskeredskapen, dels sälen.
Att hamna i ett fiskegarn är inget trevligt sätt att läm-
na jordelivet på. Projektet går ut på att skrämma bort
sälarna från de områden som är starkt drabbade av
detta problem.

Miljöpartiet tog upp frågan om skarven och huru-
vida den är ett utrotningshotat djur. Jag hade förmå-
nen att få vara i Kalmarsund i våras. Det man kan se
på de öar där skarven slagit till är en av de största
miljökatastrofer jag har sett. Det är en oerhört vacker
trakt. De människor som bor där vill utnyttja trakten
och leva ett rörligt friluftsliv. De vill kunna bada och
åka båt på sommaren. Men det är som att åka från en
soptipp till en annan. Så blir det när det blir för
mycket av en art på ett ställe, och så var det på några
av dessa öar. Problemet är också att det finns männi-
skor som har tagit lagen i egna händer. Detta kan vi
inte heller acceptera.

Det måste finnas en skyddssituation. Vi måste
sätta in åtgärder när en art utbreder sig för mycket,
som skarven har gjort i dessa områden. Jag tycker
därför inte som Miljöpartiet att riksdagens kammare
skall sätta sig över Länsstyrelsernas beslut i Kalmar
och Östergötland. Riksdagen kan inte heller göra
detta.

När Sverige blev medlem i EU fick vi anpassa oss
när det gäller morkullejakten. Sverige begärde inte
något undantag från reglerna om morkullejakt. Fin-
land begärde, som vi alla vet, ett sådant undantag.
Detta har också nämnts i debatten. Finland begärde ett
undantag i kommissionen, men fick ingen begräns-
ning, vilket man ju också nämnde här från Miljöpar-
tiet.

Finland har också samma startdatum som tidigare
för att börja jaga morkulla. I debatten har man fått för
sig att Finland fick sitt undantag. Det har Finland inte
fått. Där ser vi; även Miljöpartiet kan dra nytta av ett
EU-medlemskap.

Miljöpartiet berör här art- och habitatdirektiven,
som vi naturligtvis också arbetar för. Det är viktigt för
oss. Vi skall värna den biologiska mångfalden. Det är
då viktigt att vi också följer art- och habitatdirektiven.
Det beslutet fattades här i kammaren i och med EU-
inträdet. Av den orsaken har vi all anledning att följa
utvecklingen.

Fru talman! Nu skall jag tala litet grand om rov-
djur igen. Vi har fått statistik redovisad här från ta-
larstolen av flera av debattörerna under förra ärendet
och också litet grand nu. Siffrorna stämmer säkert.
Det finns ca 700 lodjur i vårt land. Det finns färre
vargar. Men de har klumpat ihop sig och befinner sig
nästan på ett och samma ställe.

Jag får många samtal, och jag har fått många brev,
från framför allt vissa trakter i Värmland om den här
utvecklingen. Dessa rovdjursstammar har ökat
enormt. Vi har också sett problem när rovdjuren har
gett sig på tamboskapen. De har tagit jakthundar,
andra hundar och de har också gett sig på vissa fårko-
lonier. Det är naturligtvis inte bra, och det måste vi
hålla ögonen på. Därför ser jag fram emot att vi får en
diskussion och här i riksdagen fattar ett beslut om
vilken djurpolicy vi skall jobba efter.

Det pågår ett ideellt arbete med kartläggning och
inventering som utförs av jägarorganisationerna i
samarbete med Naturvårdsverket och länsstyrelserna.
Jag har ett stort förtroende för det. Men vi hoppas att
vi skall kunna utveckla den delen och även använda
de ideella krafter som jägarna i spårningssituationen
utgör. Det är viktigt.

Älgjakten är den tunga delen av jakten. Hela byg-
der har den som sin kultur. Man använder sig av möj-
ligheten till jakt som rekreation. Mycket har hänt på
detta område. Älgstammen har stabiliserat sig och
kanske t.o.m. ökat de senaste åren. Det är viktigt att
älgjakten bedrivs i naturlig samklang med naturvår-
den och skogsbruket.

Vi har också infört många nya regler den senaste
tiden. Det är därför mycket viktigt att följa den löpan-
de utvärdering som sker. Den utvärderingen har gjorts
med ideella krafter på ett bra sätt, och vi har i gott
samarbete med länsstyrelserna och jägarnas organisa-
tioner kunnat följa utvecklingen. Jag vet också att viss
försöksverksamhet skall startas i några län i framti-
den. Också detta tycker jag skall bli spännande att
följa.

En jaktutredning som skall se över jaktens organi-
sation är tillsatt. Vi har stora förhoppningar om att
den utredningen skall komma med förslag till föränd-
ringar och förbättringar inom detta område.

Det har förts en diskussion i utskottet om problem
i vissa län när det gäller omarronderingen. Vi har sett
att små marker, små remsor och vissa områden har
kunnat säljas till höga priser bara därför att man vill
komma åt jakträtten. Vi är mycket intresserade av att
se till vilket resultat Jaktutredningen kommer när det
gäller den delen.

Fru talman! Jag tackar för ordet.

Anf. 54 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! Jag vill litet grand kommentera det
Michael Hagberg sade om morkulla och skarv. Enligt
riksdagens utredningstjänst, som jag litar på, begärde
Finland inget undantag vid medlemsskapsförhand-
lingarna. Man hade redan en jakttid på morkulla som
började den 20 augusti, och man begärde inga undan-
tag alls. Jag vet inte om riksdagens utredningstjänst
har fel, men jag tror inte att det är så.

Jag ser inte i första hand att det är fågeldirektivet
som har gjort att man har ändrat morkullejakten utan
det faktum att vi i Sverige inte skall ha jakt under
häckningstid. Den här nya kunskapen kanske gjorde
att det fanns anledning att ändra jakten. Dessutom är
det mycket fördelaktigt att vi har en gemensam syn på
när jakten skall börja i de tre nordiska länderna, som
har samma fauna.

Jordbruksministern och jag hade i juni 1995 en
mycket intressant debatt om skarven. Naturligtvis
finns det en anledning till att skarven ökar. När det
gäller djur, och framför allt rovdjur, är antalet mycket
beroende av tillgången på föda. Den födotillgång som
har ökat för skarven är det vi kallar för småfisk, dvs.
mellanstora fiskar och framför allt strömming. Detta
kan man se som effekt av eutrofieringen, dvs. över-
gödningen, av hav och sjöar. Det finns helt plötsligt
massor med fisk, och då finns det också ett utrymme
för skarven att öka.

Det vi förde en diskussion om var den typ av jakt
som har förekommit i Sverige. Man har t.o.m. föror-
dat äggprickning, att man tar död på ungar, och man
har sågat ner boträn. Det, Michael Hagberg, anser jag
inte vara en jakt värdig någon jägare i Sverige. Jag
hoppas att vi kan vara överens om det. Sedan önskar
jag att vi får i gång en diskussion om skarven i Sveri-
ge, för visst finns det problem med den i vissa områ-
den.

Anf. 55 MICHAEL HAGBERG (s) replik

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
jordbruksutskottets hemställan och avslag på de mo-
tioner som har väckts. Det yrkandet om avslag beror
på att det finns en mängd olika projekt och tillsatta
kommittér som skall jobba med alla dessa frågor.

Visst, Gudrun Lindvall, är det inte jakt att pricka
ägg. Det är inte heller jakt att såga ner tallar där skar-
varnas bon finns. Det är inte alls jakt. Skarvfrågan är
inte en jaktfråga. Skarvfrågan är som jag ser det en av
de tydligaste miljöfrågorna. Det är inte i jägarnas
intresse att skarvarna får denna utbredning i vissa
koncentrerade områden. Det är inte heller i den bio-
logiska mångfaldens intresse.

Det är klar att vi skall ha skarv. Jag skulle gärna se
att vi hade skarvbon utefter hela kusten och även vid
de större insjöarna. Men jag kan inte acceptera att de
koncentrerar sig 4 000 levande fåglar på en liten ö
som inte är så mycket större än denna kammare. Det
blir för många, och då dör allting annat. Då blir det
inte någon biologisk mångfald på ön, utan det blir
bara skarv.

Anf. 56 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Det Michael Hagberg nu redovisar är
ett ganska typiskt resonemang från jägare. Djuren
skall vara som vi människor vill att de skall vara,
punkt. De får inte bete sig som deras gener säger. De
får inte bete sig som de alltid har gjort under årtusen-
den. De skall bete sig som vi människor vill att de
skall bete sig.

Skarven häckar i kolonier. Oavsett om Michael
Hagberg skulle önska att skarven häckade som bofin-
kar gör de inte det. De häckar som skarvar. Skarvar
lever i kolonier, och då får man den här effekten. Det
finns även ett ekologiskt samspel mellan skarven och
växterna. Där skarvkolonin finns utsätts miljön för
väldigt mycket, framför allt ett stort kväveöverskott.
Så småningom försvinner träden, och skarven flyttar
på sig och hittar andra kolonier. Det som kommer
sedan - Michael Hagberg - kan man se på vissa stäl-
len där det förut fanns skarvkolonier: en enorm bio-
logisk mångfald. Det är vissa arter som gynnas rejält
av detta.

Om jägare tror att djur alltid skall bete sig som
man vill och inte accepterar att djur beter sig som de
har gener för att bete sig, kommer människan alltid att
komma till korta. Jag anser definitivt att skyddsjakt på
skarv är en jaktfråga. Det är naturligtvis också en
fråga för fiskare som ibland säger sig har problem
med skarv. Men det är en jaktfråga, eftersom det är
jägarna som har drivit fram skyddjakten. Det är jägare
som spränger skarvar. Jag har svårt att se att ni inte
går till storms mot era egna när ni ser hur man gör.

Låt oss diskutera skyddjakt. Men det skall absolut
inte vara den utrotningsjakt som bedrivs på vissa
ställen med fruktansvärda metoder. Man skall inte
snara skarv som ligger på bo. Man skall inte pricka
ägg. Man skall inte hugga huvudet av ungar, och man
skall inte spränga skarvkolonier.

Anf. 57 MICHAEL HAGBERG (s) replik

Fru talman! Det skall man naturligtvis inte göra.
Det är ingen jakt. Det är rovdrift. Men om skarven
utvecklar sig och förstör stora delar av vår kustmiljö
är kolonin för stor. Då tycker jag i det här fallet som
jägare att man skall kunna beskatta stammen. Man
skall ha ordinarie jakt på den. Men man måste också,
som på vissa ställen, bedriva en viss skyddsjakt. Den
skyddssituationen skall vi inte bestämma om här i
kammaren, utan den skall man bestämma om så lokalt
som möjligt, så nära de människor som ser problemen
och ser dem utvecklas som möjligt.

Jag tycker vidare inte, Gudrun Lindvall, att det hör
hemma i en debatt i kammaren att generalisera när det
gäller jägarkåren och att skrämmas om en rovverk-
samhet på det sätt som Gudrun Lindvall gör. Största
delen av jägarkåren har aldrig sett en skarvkoloni.

Jag skulle däremot gärna se att flera av dem som
värnar om skarvarna själva åkte ut och studerade dem.
Då får man se ett verkligt miljöproblem. Detta är en
oerhört stor miljöfråga för de människor som bor i de
här områdena.

Anf. 58 LENNART BRUNANDER (c)

Fru talman! Både i det här ärendet och i det före-
gående ärendet har behandlats rovdjursfrågor och
även markfrågor, jordförvärvsfrågor och liknande
spörsmål. Jag tänker beröra bägge typerna av fråge-
ställningar.

Vad först gäller debatten om rovdjur är det klart
att det i ett civiliserat samhälle måste finnas plats
både för oss människor och för djuren. Detta måste vi
arbeta för. Men vi människor ställer till bekymmer för
djuren, likaväl som vi ställer till bekymmer för mil-
jön.

Man kan inte hävda att djuren kommer att kunna
bete sig så som de tidigare alltid har gjort. Jag är
övertygad om att det för många hundra år sedan strök
omkring vilddjur här i Stockholm, men det kan inte
ske nu, eftersom vi har satt upp en mängd hinder för
dem. Sådant måste vi ta hänsyn till.

Det är viktigt att vi skapar en nationell policy för
behandlingen av våra rovdjur och för hanteringen av
deras skadeverkningar. Sådana blir det ju oundvikli-
gen, och vi har nyss hört en debatt om detta.

Jag tror också att det är nödvändigt att ha en viss
jakt. En gammal farbror hemma sade när jag var liten:
Nu måste jag ut och jaga rapphöns, för annars för-
svinner rapphönorna. När gubben dog slutade man att
jaga rapphöns, och då försvann också rapphönorna.
Om det var därför att man inte jagade dem eller om
det hade andra orsaker vet jag inte, men jag tror att
det finns ett behov av en beskattning av alla bestånd. I
ett naturligt system har alla djur någon fiende som
svarar för en beskattning på ett naturligt sätt. För att
få fram en bra och livskraftig stam krävs det en viss
beskattning av beståndet.

Det är viktigt att vi har en klar policy för hur det
här skall hanteras. Jag tror att våra jägare i huvudsak
fungerar väldigt bra på det här området. De har ett
grundmurat intresse för att vi skall ha en viltstam som
fungerar i naturen tillsammans med oss människor.

Den andra frågeställning som jag tänkte ta upp
och som Michael Hagberg som hastigast avslutnings-
vis berörde gäller de små markområden som går i
handel för att man vill skaffa sig jakträtt. Detta är utan
tvivel ett bekymmer. Jag hade hoppats att vi i det här
betänkandet skulle ha kunnat skriva in att den särskil-
de utredaren skulle få i uppdrag att studera också på
det här, men vi fick inte någon klar beställning till
utredaren att göra detta. Vi har därför valt att skriva
ett särskilt yttrande, där vi uttalar att vi får avvakta
om utredaren lyssnar på vad folk säger och reagerar
på de påstötningar som vederbörande säkerligen får -
precis som vi - i detta sammanhang.

Ett litet exempel på hur det kan fungera rör ett
område om 1 ha som såldes för 75 000 kr, varvid det
överenskoms att säljaren skulle få ta hand om det som
växte på området. Markvärdet på ett så litet område
med skogsbruk - om man nu kan kalla det för skogs-
bruk - är några tusen kronor. Man betalar alltså ett
enormt överpris för att få komma in i ett jaktvårdsom-
råde och därmed ha möjlighet att jaga.

Detta har bäring både på jordförvärvslagen och på
jaktlagen. Jag tycker att man skall lägga fram ett för-
slag till hur detta skall hanteras ur jaktsynpunkt. Det
är inte bra att det fungerar på det här sättet, varken för
jakten eller för markpriserna. Det får utan tvivel
smittoeffekter.

Kjell Ericsson har tagit upp detta i en motion. Mot
bakgrund av att utredaren arbetar med sådana här
frågor har vi inte följt upp motionen med en reserva-
tion. Vår förhoppning är att utredaren skall ta upp
denna företeelse. Vi har skrivit ett särskilt yttrande
och återkommer till frågan i den mån det kan finnas
behov av det.

Fru talman! Med det anförda har jag inget annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Anf. 59 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Lennart Brunander gjorde sig till tolk
för uppfattningen att djur mår gott av beskattning. Jag
tycker att det är ett mycket bra argument i rovdjurs-
debatten. Vad rovdjuren gör är nämligen att beskatta
sina bytesarter. Men man brukar inte resonera så, utan
man vill ta bort rovdjuren och låta människan stå för
beskattningen.

Jag tror att en beskattning av vissa stammar kan ge
fördelar, framför allt de med en populationsutveckling
som går rakt uppåt, eftersom det inte finns någon
begränsning för antalet ungar. Det gäller t.ex. för
hare, älg och rådjur. Lo och varg skulle kunna svara
för en beskattning av sådana bestånd.

När det gäller rapphönor är det nog snarare så,
Lennart Brunander, att de har slagits ut av det moder-
na jordbruket. Rapphönskycklingar är oerhört bero-
ende av insekter, och det finns mycket få insekter kvar
i det konventionella lantbruket, som tar död på dem.

Vi kan när det gäller mängder av arter påvisa att
det snarast är jakten som har gjort att djuren har för-
svunnit. Det gällde älgen för ett par hundra år sedan,
det gäller bäver och det gäller vildsvin. I många fall
har miljöpåverkan gjort att djuren har försvunnit. Det
gäller i sen tid t.ex. mellanspetten och blåkråkan.

Det finns, Lennart Brunander, inget belägg veten-
skapligt eller erfarenhetsmässigt för ett påstående om
att en beskattning skulle förstärka stammen. Det är en
myt som jag skulle önska att vi avlivade. Vi borde gå
vidare i debatten om jaktens möjligheter och förut-
sättningar i stället för att odla myter som inte har
belägg i verkligheten.

Anf. 60 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik

Fru talman! Som jag tidigare sade är det vi männi-
skor som är bekymret i det här sammanhanget. Om vi
inte hade funnits, hade det här skött sig självt på något
sätt. Men nu finns vi, och vi vill ha ett ord med i laget.
Det har då blivit som det har blivit.

Man kan kalla det beskattning, jakt eller något an-
nat, men det behövs ett borttagande av vissa indivi-
der. Många av de rovdjur som finns ute i vårt land i
dag beter sig väldigt konstigt. Deras beteende är helt
galet, och det är inte säkert att just de individerna bör
vara kvar för att föra stammen vidare. Det skall andra
individer göra.

Vi har vidare att göra med människor, och vi
måste få en acceptans från dem för de vilddjur som vi
har. I annat fall fungerar det inte. Vad gäller det som
gör en art stark kan vi se på hur hästen har utvecklats.
Från början var den ett flertåigt djur, som nu har blivit
hovbärande. De bästa individerna har valts ut, och det
har så småningom gett ett bra resultat. Det gäller
visserligen i det fallet inte ett rovdjur, men genom ett
bra urval har man fått en bra och livskraftig stam.

Anf. 61 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Det här är en intressant diskussion,
som jag skulle önska att vi kunde ha mera tid för. Det
handlar egentligen om huruvida vi människor kan
bedriva jakt på en art på samma sätt som ett rovdjur
gör. Kan vi veta att vi tar ut rätt djur? Det vet vi inte.

När det gäller älgjakten har anvisningarna om vad
som skall skjutas och inte skjutas varierat väldigt
mycket genom åren. Ibland skall man skjuta stortju-
rarna, ibland skall man ta ut kalvar osv. Hur vi än gör
känns det som om det inte går att jaga på ett riktigt
sätt. Vi får bara hoppas att det blir någorlunda rätt. Vi
människor kan inte plocka ut precis de individer som
det skulle vara fördelaktigt att ta bort.

Man kan också diskutera om rovdjuren faktiskt ja-
gar på det sättet. Mycket tyder på att vi kanske har
övervärderat rovdjurens möjligheter att alltid ta de
svagaste individerna. Kanske är det ofta slumpen som
avgör vilka som tas ut.

Ett tydligt exempel är det sätt på vilket vargar ja-
gar älg i Värmland. Vargen tycks inte alls alla gånger
ta de svagaste djuren. Vi kan se att vargar vid vissa
tillfällen har tagit älgar som vi skulle tycka borde
sparas.

Detta är en mycket svår problematik. Vad man
kan komma fram till är att jakten i Sverige borde
bedrivas på ett sådant sätt att vi väldigt noga vet vilka
populationer vi beskattar och hur många det finns.
Det vet vi inte i dag. Vi vet nämligen litet om de
mängder av djurarter som vi beskattar, utan vi gissar.
I mångt och mycket kan man säga att det t.o.m. vore
en fördel om vi fick ett moratorium för vissa arter för
att kunna göra bra inventeringar. Vi behöver inte gå
längre än till Finland för att se att de vet mycket mer
om sin tjäderstam t.ex. än vad vi gör i Sverige.

Detta är en svår diskussion. Jag skulle önska att vi
kunde föra den t.ex. i Biologiska föreningen tillsam-
mans med Riksdagens jaktklubb för att få problemati-
ken ordentligt belyst, för den är inte självklar.

Anf. 62 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik

Fru talman! Jag kan hålla med Gudrun Lindvall
om att det är svårt att komma fram till hur man exakt
skall göra.

Jag sade i mitt anförande att vi borde ha en natio-
nell rovdjurspolicy för hur detta skall fungera. Natur-
vårdsverket håller väl på att arbeta med en sådan. Det
är viktigt att få fram den. Det kan naturligtvis också
gälla andra djurarter.

När det gäller beskrivningen av det sätt på vilket
man har bestämt sig för att jaga älg kan jag hålla med
Gudrun Lindvall om att det har skiftat mellan åren
beroende på vilka som haft bestämmanderätten över
jakten. Här finns ju motstående intressen, dels från
dem som har ansvar för att skogen skall växa och
förnyas, dels från dem som jagar älg. Det finns ju
olika åsikter om hur många älgar som skall finnas. Så
är det naturligtvis också på rovdjurssidan.

Men jag tror att det är viktigt att se till att man har
alla med sig, så att inte bara några stycken centralt i
Sverige bestämmer hur det skall fungera runt om i
landet, för då blir det säkert inte bra.

Anf. 63 OLLE LINDSTRÖM (m)

Fru talman! I mitt korta anförande kommer jag
enbart att beröra den del av betänkandet som gäller
skyddsjakt på säl. Ulla Löfgren och jag har i en mo-
tion, Jo801, föreslagit att skyddsjakt på säl i anslut-
ning till fiskarnas redskap skall tillåtas.

För oss som erfarit fiskarnas problem utmed
Norrlandskusten är åtgärder av detta slag självklara.
Jag har upplevt halvätna och sargade fiskar som
hänger kvar i redskapen, för att inte tala om sönder-
slitna redskap och hål som måste repareras.

Utskottet hänvisar till att Naturvårdsverket har
möjlighet att ge tillstånd till jakt på säl, om det be-
döms som nödvändigt, men konstaterar samtidigt att
inga sådana tillstånd ges.

Vidare hänvisar utskottet till ett projekt som ge-
nomförs under tre år i syfte att få fram metoder för att
skrämma sälarna från att söka föda i och intill fiske-
redskapen. I projektet skall också effekten av viss
skyddsjakt belysas. För fiskarna är detta en klen tröst.

För det första är det stor skillnad mellan Natur-
vårdsverkets uppfattning om storleken på sälstammen
och fiskarnas dagliga upplevelser.

För det andra skräms ju sälarna bort, såvida de
inte fastnar i redskapen, varje gång fiskarna kommer
till sina redskap. Men de kommer lika snabbt tillbaka
till det matförråd som finns när fiskarna har åkt iväg
med sina båtar eller försvunnit på annat sätt. Det är
således en beprövad metod. Jag har svårt att se hur
man skulle kunna lösa problemet på annat sätt än med
ständigt vaktande av redskapen.

Sälarnas skadegörelse är för stor för att vi skall
kunna vänta, i bästa fall i tre år, på en förändring.
Genom att tillåta skyddsjakt skulle i vart fall en
minskning av fiskarnas problem kunna åstadkommas.
I övrigt hårt prövade fiskare måste få rättighet att
skydda sina redskap - sin egendom.

Fru talman! Med det sagda yrkar jag bifall till
motion Jo801.

Anf. 64 ULLA LÖFGREN (m)

Fru talman! Jag har med visst intresse lyssnat på
den tidigare debatten. Trots att jag inte är jägare,
delar jag inte Gudrun Lindvalls misstro mot jägarna.
Att de skulle utgöra ett hot mot den biologiska mång-
falden har jag svårt att tänka mig. Det är faktiskt
hundratusentals jägare i dag som har tagit jägarexa-
men. Det vore underligt om de inte vore lika intresse-
rade, för sin egen skull och för allas vår skull, som
Gudrun Lindvall av att vi skall ha en biologisk mång-
fald. Dock tror jag att de är mindre kategoriska.

Fru talman! Det var inte bara med anledning av
detta som jag begärde ordet utan också för att yrka
bifall till Motion Jo801, som Olle Lindström och jag
har väckt. Här handlar det inte om att rädda utrot-
ningshotade djur, och jag tror inte att sälstammen är
utrotningshotad längre. Däremot gäller det att rädda
utrotningshotade ostkustfiskare. Motionen får väl
närmast betraktas som en vädjan till Naturvårdsverket
att inte experimentera för mycket med smällare och
annat för att skrämma bort sälarna. Den metoden tror
jag uppriktigt sagt inte på. Jag har nämligen varit med
om att komma fram till laxfällor, där sälarna har legat
på rygg och skrattat och fiskarna när de har vittjat de
söndertrasade näten.

Jag har aldrig trott att några utrotningshotade fis-
kare kan väcka några starka känslor i denna riksdag,
men jag vill ändå uppmärksamma kammaren på pro-
blemet. Därmed ber jag att få tacka för ordet.

Anf. 65 GUDRUN LINDVALL (mp)

Fru talman! Om jag har uttalat mig kategoriskt om
jägare så ber jag så mycket om ursäkt, för det var inte
avsikten. Jag har många goda vänner som är jägare.
Det är möjligt att Ulla Löfgren inte tror det, men det
händer faktiskt att jag är ute i fält på jakter. Att jag
skulle vara kategorisk när det gäller jägare är helt fel.
Om man är biolog har man naturligtvis många goda
vänner som jagar. I den utbildning som jag har ge-
nomgått var vi också ute vid Östermalma och lärde
oss väldigt mycket.

Men det finns jägare och jägare, och det vet Ulla
Löfgren också. Det har tillkommit många nya typer av
jägare för vilka naturen kanske är ett sätt att bedriva
skytte. Det finns jägare som kanske är mindre intres-
serade av det som Ulla Löfgren, förhoppningsvis, och
jag är intresserade av, nämligen naturen och det vilda.
De är naturligtvis få. Bland alla slag av människor
finns det sådana som man kanske tycker är litet mind-
re seriösa än andra. Jag är fullkomligt övertygad om
att de allra flesta jägare har ett glödande intresse för
sin hobby. Men det innebär ju inte att vi för den skull
inte skall kunna diskutera jakten. I det sammanhanget
diskuterar vi jägare också.

För två veckor sedan satt jag och länsrådet i
Sörmland och diskuterade jakten. Vi hade i mångt och
mycket en gemensam uppfattning. I andra stycken
hade vi olika uppfattningar. vilket jag tycker är helt
naturligt. Det är sorgligt om jägarna, så fort man dis-
kuterar jakten, anser att man inte får göra det därför
att man inte själv har jägarexamen. Då stryps diskus-
sionen på ett sätt som jag inte tror gynnar någon sek-
tor. Jag skulle verkligen önska att vi kunde föra en bra
diskussion om jakt i Sverige, så att vi inte får de
strömningar som finns i England t.ex.

Anf. 66 ULLA LÖFGREN (s)

Fru talman! Jag vill tacka Gudrun Lindvall för att
hon tog tillbaka de kategoriska uttalandena om att
jägarna skulle vara ett hot mot den biologiska mång-
falden. Jag tror, precis som Gudrun Lindvall, att det
säkert finns jägare som kan missbruka sitt förtroende.
Men jag tror nog att jägarkåren i stort är duktig när
det gäller den självsanering som behövs. Det ligger ju
nämligen i jägarnas liksom i vårt intresse att vi skall
ha en biologisk mångfald.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

8 § Fastighetsbildning m.m.

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU6

Fastighetsbildning m.m.

Anf. 67 STIG GRAUERS (m)

Fru talman! I detta ärende, som handlar om fas-
tighetsbildning, har vi moderater två reservationer.
Den ena reservationen, reservation 2, rör en fråga som
är mycket viktig för människors rättsuppfattning.
Reservationen gäller hur den enskilde skall ersättas
när han vid expropriation tvingas lämna ifrån sig sin
markegendom.

Det finns en presumtionsregel som innebär att den
ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum
under tio år före expropriationsansökan räknas fastig-
hetsägaren till godo endast om det kan konstateras att
ökningen beror på annat än förändringar i fråga om
markens tillåtna användningssätt.

Denna regel är så avfattad att det är fastighetsäga-
ren som har bevisbördan. Redan det är, menar jag,
mycket tveksamt. Det är tveksamt om det allmänna
skall gå in och på det sättet avkräva fastighetsägare
bevis.

Kostnaderna bestrids av den exproprierande, alltså
vanligtvis kommunen, förutsatt att markägaren inte
för sin talan i högre rätt än i fastighetsdomstol. Gör
han det får han, om han inte vinner i den högre rätten,
stå för sina egna och motpartens kostnader. Jag menar
att också detta är ytterst diskutabelt i en rättsstat.

Vi menar att detta är fullkomligt orimligt. Självfal-
let skall markägaren vid expropriation få ersättning
för det fulla markvärdet och för de kostnader som det
allmänna tvingar på honom.

Det allmänna - som jag skulle vilja kalla för
rättsstatens företrädare - måste vara en etisk referens
för folket i rättsstat. Men med de villkor som nu gäl-
ler, framstår inte det allmänna som en etisk referens.
Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 2.

I reservation nr 4 föreslår vi att tomträttsinstitutet
avskaffas. I dag har detta ingen funktion. Tvärtom
snedvrider det de marknadsmässiga principer som
skall styra fastighetsmarknaden. Dessutom kan tomt-
rättsinstitutet medföra att markkostnaden vid omreg-
lering av avtalet kan stiga brant på grund av omstän-
digheter som den enskilde inte själv kan råda över.

Jag vill av hänsyn till riksdagens arbete inte yrka
bifall också till denna reservation, men jag vill uttala
min stora sympati för den.

Anf. 68 RIGMOR AHLSTEDT (c)

Fru talman! De ärenden som riksdagen skall be-
handla i dag - och som hör till bostadsutskottets an-
svarsområde - angående fastighetsbildningslagen,
jordförvärvslagen och naturresurslagen berör till sitt
innehåll många saker som går in i varandra. Många
motioner är också till sitt innehåll mycket lika varand-
ra och tar upp likartade problem. Det visar att det
finns frågor omkring detta, och att det finns problem
som måste åtgärdas.

För oss i Centerpartiet är sådana frågor som berör
lagstiftningens inverkan på boendet på landsbygden
hjärtefrågor. Det är därför naturligt för mig att yrka
bifall till Folkpartiets yrkande under detta avsnitt, där
det krävs att man skall tillsätta en utredning med
uppdrag att kartlägga den negativa inverkan som vissa
lagar ger för landsbygdsboende. Det gäller regler för
fastighetsbildning och fastighetsförvärv, och det berör
även fastighetsskatterna.

När jag lyssnade till debatten tidigare här i dag,
kunde jag inte låta bli att tänka på att detta med ren-
skötseln och samernas kultur kanske borde få vara
med i denna utredning. Ingen nämnde ens att samerna
och deras renskötsel är skyddade i svensk grundlag.
Det finns ju ett folkrättsligt skydd för urbefolkning.
Vi pratar gärna om skydd för djuren, men det kanske
behövs ett skydd för människorna också. Jag tycker
att det är beklagligt att vi inte fick majoritet för en
utredning i bostadsutskottet.

Vi ser att det ute i kommunerna, åtminstone i min
hemkommun, finns ett ökat intresse av att bosätta sig
på landsbygden. Det är främst unga människor som
önskar det här boendet. Många värdesätter att bo i en
miljö som ger möjlighet till nära kontakt med naturen.
För många ger en sådan miljö också ökad livskvalitet.

Tyvärr visar det sig dock att det inte är så enkelt
att bo på det viset. Det finns uppenbara svårigheter att
klara boendet ekonomiskt. Då får vi också en rad
andra sociala problem. Detta bör vi vara uppmärk-
samma på. Landsbygdsboende är inte alltid en idyll.

En annan sak som jag vill ta upp är att vi har ett
ansvar att se till att lagar och förordningar inte hindrar
en utveckling på landsbygden. I stället måste vi vara
med och utveckla landsbygden. Det kommer hela
Sverige till godo. Jag yrkar bifall till reservation nr 1,
moment 4.

Jag yrkar även bifall till reservation nr 4, mo-
ment 7 som tar upp frågan om inskränkning av tomt-
rättsinstitutet. Genom tomträttsinstitutet snedvrids de
marknadsmässiga principer som är av vikt för att
fastighetsmarknaden skall kunna fungera väl. Ur den
enskildes perspektiv kan markkostnader vid omregle-
ringar av tomträttsavtal komma att stiga brant till följd
av omständigheter som hon eller han inte kan påver-
ka.

Det kan faktiskt komma att bli fråga om effekter
som liknar dem som den nuvarande fastighetsskatten
leder till, den som det har blivit en sådan rejäl dis-
kussion om. Vi anser att tomträttsinstitutet för dagen
har spelat ut sin roll.

Anf. 69 TORSTEN GAVELIN (fp)

Fru talman! Jag har väckt en motion om de frågor
som gäller landsbygdens utveckling, och om de be-
kymmer som vissa av våra lagar ställer till med när
det gäller denna utveckling.

Intresset för att bosätta sig på landsbygden ökar
bland unga människor. Det är väldigt glädjande att så
sker. Jag växte upp i en tid då avfolkningen av lands-
bygden var mycket kraftigt. Det var i stort sett inte
tänkbart för en ung människa att bosätta sig på lands-
bygden. Men tiderna förändras. Nu är vi inne i en tid
av positiv utveckling för landsbygden.

Ungdomen tycker att landsbygden är en god upp-
växtmiljö för deras barn. Man sätter stort värde på
närheten till naturen, till jakten och till fisket. Man ser
nya försörjningsmöjligheter med lantbruksfastigheter-
na som bas. Tyvärr är det inte alltid så lätt att för-
verkliga drömmen om ett liv på landet. Många svårig-
heter reses av den lagstiftning vi har, bl.a. omkring
fastighetsägandet.

I många landsbygdsområden fortsätter därför av-
folkningen och förvandlingen av aktiva jord- och
skogsbruksbyar till igenväxta fritidsområden utan
permanent bosättning och utan produktivt jord- och
skogsbruk. Exempel på detta finns från alla delar av
landet; från Värmland, från Dalarna och - inte minst -
från min egen hembygd i Lappland.

Det är ingen enstaka lagbestämmelse som får des-
sa konsekvenser, utan det är fråga om en rad samver-
kande faktorer. Bland dessa finns fastighetsbildning-
slagstiftningen, lagarna kring jakt och fiske och - inte
minst - skattelagarna.

Möjligheten att på rimliga villkor skaffa bostad,
och ibland också större eller mindre arealer åker och
skog, är avgörande för intresset att bosatta sig på
landsbygden. Utökning av befintliga fastigheter kan
på samma sätt vara av avgörande betydelse för fortsatt
boende och försörjning.

Tidigare var lantbruksfastigheterna väsentliga för
odling och djurhållning. I dag är den egna fastigheten
basen för landsbygdsbons samlade verksamhet. Den-
na verksamhet kan spänna över många områden.
Behovet av att kunna kombinera olika försörj-
ningskällor ökar troligen.

Ny lagstiftning de senaste åren underlättar delvis
landsbygdsboendet. Utboägandet och flerägandet har
dock fortsatt att öka. Fastighetssplittring, med jakträtt
och fiskerätt som dominerande motiv för förvärv,
lägger döda händer över skogsbruk och positiv byaut-
veckling.

Andelsförvärven är här ett av problemen. Genom
olika former av kringgående uppnås delvis andra
resultat av lagarna än vad som var avsett. Även skatte-
lagstiftningen har vissa negativa konsekvenser.

Det tilltagande utboägandet har försämrat möjlig-
heterna till en positiv utveckling i många byar. Exem-
pelvis i många av Västerbottens byar äger byinvånar-
na mindre än en femtedel av byns marker. I de flesta
fall bor de andra ägarna inte ens i kommunen. Resul-
tatet är att de som bor i byn inte längre har bestäm-
mandet över byn. Det är viktigt att komma ihåg att
jorden och skogen är inte bara produktionsfaktorer
utan också bärare av kulturmönster som fortfarande är
mycket viktiga för landsbygdsboende. Gemensamma
aktiviteter som jakt, fiskevård, kulturmiljövård m.m.
försvåras med det ökande utboägandet.

Det bör också i detta sammanhang påpekas att ett
flertal EU-länder har betydligt högre krav på boende
och brukande än vad Sverige har. I jämförelse med
Norge kan man t.o.m. påstå att vi saknar tydliga
landsbygdspolitiska mål.

Jag anser att vi i Sveriges riksdag måste se mycket
allvarligt på denna utveckling på landsbygden. Till
skillnad från utskottets majoritet vill reservanterna
från Folkpartiet, Centern och kds att något skall göras
nu. Man vill att ett samlat grepp tas för att få lands-
bygdens speciella problem och möjligheter belysta
och förändringar genomförda i den lagstiftning som vi
är ansvariga för.

Fru talman! Jag yrkar således bifall till reserva-
tion 1.

Anf. 70 PER LAGER (mp)

Fru talman! I Miljöpartiets motion om bl.a. expro-
priation som behandlas i bostadsutskottets betänkande
nr 6 föreslår vi att expropriation endast skall få ske
genom avgörande i domstol. En domstolsprövning har
många fördelar. Bl.a. blir det en mera strikt behand-
ling fri från tillfälligt färgade politiska motiv. Inte
minst får den enskilde möjlighet att överklaga, vilket
bl.a. ger tillfälle till komplettering av talan. Därmed
blir det en ökad rättstrygghet.

Ett aktuellt exempel är exproprieringen av mark
inför byggandet av den fullständigt miljö- och kul-
turvidriga motorvägsbron över det känsliga Sunninge
sund i Bohuslän. Regeringen, som först ställde sig
negativ till fortsatt motorvägsbygge från Forshälla
och norrut över Byfjorden, fattade i höstas plötsligt
ett beslut som innebar fritt fram för brobygget. Vad
var det egentligen som fick regeringen att ändra sig?

Det var ju sagt att det i princip var slut på motor-
vägsbyggandet i vårt land. Sådant skulle bara få ske
när det klart visar sig vara samhällsekonomiskt bättre,
vilket inte gäller för sträckan i fråga. Jag skall inte dra
hela historien kring E 6:an. Men med en domstol-
sprövning av expropriationstillstånden skulle de en-
skilda ha fått en annan och mycket bättre säkerhet,
och motorvägen och dess sträckning skulle ha fått en
mera saklig bedömning enligt min mening.

Fru talman! Europakonventionens syfte är bl.a. att
tillförsäkra medborgarna i de traktatbundna länderna
sakprövning av ett ärende inför domstol. Som det nu
är, och det är något av rättspolitisk kosmetika, kan
regeringsrätten bara ta ställning till om regeringens
beslut strider mot någon av våra rättsregler.

Rätten kan således inte pröva ett ärendes sakfråga.
För övrigt pågår en sådan här formell prövning av
motorvägsbygget över Sunninge sund. Regeringen bör
enligt Miljöpartiet återkomma med nödvändiga för-
slag till en lagändring.

Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till
Miljöpartiets reservation nr 3, avseende mom. 6. Men
jag vill också påpeka att jag, trots att jag inte finns
med som undertecknare av reservation nr 1 från Folk-
partiet, Centern och kds, stöder idén om att utreda
fastighetsrättsliga och skatterättsliga konsekvenserna
när det gäller utvecklingen på landsbygden.

Anf. 71 RUNE EVENSSON (s)

Fru talman! I detta betänkande behandlas motio-
ner om fastighetsbildning, expropriation och tomträtt.

En motionär tycker att beslut enligt fastighets-
bildningslagen skall ske med tillämpning av naturre-
surslagen, NRL. Det gäller främst områden utanför
samlad bebyggelse.

Utskottet anser att NRL ändå indirekt kommer att
beaktas då tillkommande bebyggelse skall prövas
enligt 2 och 3 kap. PBL. Detta skall beaktas vid fas-
tighetsbildningen. Samråd skall också ske med Bygg-
nadsnämnden i dessa frågor. Vi upplever att detta
fungerar ganska väl i dag. Frågor om grannars infly-
tande tas också upp. I dag råder olika bestämmelser i
fastighetsbildningslagen, FBL, och i PBL. Enligt FBL
behöver bara sakägare kallas, men enligt PBL skall
alla berörda kallas. Om fastighetsbildningsmyndighe-
ten inte är lyhörd för alla berördas åsikter i samband
med fastighetsbildning kan detta straffa sig i
byggskedet. Vi föreslår därför ingen ändring i lagen
nu.

Centern, Folkpartiet och kds har reserverat sig mot
lagstiftningens inverkan på landsbygden. Ändringar
gjordes i lagen 1991. Dessa öppnade för större möj-
ligheter att bilda fastigheter och att bosätta sig på
landsbygden och ha djurhållning, mindre odling och
viss näringsverksamhet. Det som nu föreslås i reser-
vationen är en total utredning om boende på lands-
bygden som berör många lagar. Dessa frågor får,
menar vi, beaktas i samband med att de kommer upp
till behandling i denna kammare.

Moderaterna reserverar sig angående expropria-
tionsreglernas utformning vad gäller ersättning. De
anser att den enskilde alltid fullt ut skall kompenseras
vid expropriation. Detta sker redan i dag, då det prak-
tiskt taget utgår full kompensation. Moderaterna vill
att presumtionsregeln skall avskaffas. Den borgerliga
regeringen tillsatte 1994 en särskild utredare som fick
i uppdrag att titta på detta. Han skall presentera sin
utredning denna månad. Naturligtvis bör denna avvak-
tas.

Miljöpartiet vill att domstol, inte regeringen, skall
behandla frågor om expropriation. Miljöpartiet är
ensamt om den uppfattningen. Många av dessa ären-
den har stor allmän betydelse, varför det enligt vår
åsikt är lämpligt att regeringen även i fortsättningen
avgör dessa frågor.

Slutligen: Moderaterna vill att nya tomträtter inte
skall få tillkomma. Vi anser att det är en fråga för
varje kommun att avgöra om man vill ha detta eller
inte och yrkar därför avslag på reservationen.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
reservationerna.

Anf. 72 TORSTEN GAVELIN (fp)

Fru talman! Rune Evensson säger att prövning av
lagarnas inverkan på landsbygdsboendet får ske varje
gång en enskild lag behandlas. Jag tycker att utskot-
tets skrivning ändå visar att man förstår att den sam-
lade påverkan av många lagar, med små delar i varje
lag, får en mycket bekymmersam effekt för utveck-
lingen på landsbygden. Därför måste nu just i lands-
bygdsperspektivet ett gemensamt grepp tas när det
gäller den svenska lagstiftningen.

Utskottet säger: "Enligt utskottets mening finns
därför i vart fall inte i dagsläget tillräcklig anledning
för riksdagen att ansluta sig till förslagen i motionen."
Med anledning av den skrivningen skulle jag vilja
fråga Rune Evensson: Hur mycket mer fakta behöver
verkligen Socialdemokraterna och regeringen vad
gäller flerägande, köp av andelar, utboägande osv. för
att ta nämnda samlade grepp?

Anf. 73 RUNE EVENSSON (s)

Fru talman! Torsten Gavelin talade mycket om
boendet på landsbygden. Jag tycket att det var ett bra
inlägg. Det ligger mycket i det resonemanget. Jag är
själv född på landsbygden och jag känner till den
uppväxtmiljön.

Men det finns stora skillnader inom landet. Bor
man som Torsten Gavelin i Lappland eller om man
bor som jag gör - 2 mil utanför Göteborg - innebär
det en oerhört stor skillnad. I Lappland slås man för
att befolkningen skall kunna behållas ute i bygderna. I
närheten av storstäder och i södra delarna av landet är
det precis tvärtom. Där kämpar man för att all mark
som tas i anspråk för bebyggelse skall vara i anspråk-
tagen för all framtid. Man har också ansvaret för
kommande generationer att ta hänsyn till.

Det står i den reservation som Centern, Folkpartiet
och kds har avgivit att landsbygdens speciella förut-
sättningar inte alltid beaktas vid införande av ny lag
eller ändring av äldre lagar. Vidare står det att sam-
ordning med annan lagstiftning inte heller alltid beak-
tas. Så är det naturligtvis inte. Det går inte till så att
man har skygglappar på sig vid lagstiftning. Man tar
naturligtvis hänsyn till kringliggande lagstiftning när
man förändrar eller stiftar nya lagar. Lagstiftningen är
alltså betydligt mer ingående än så.

Jag vidmakthåller den uppfattning som vi har.
Dessa frågor får bevakas i de sammanhang där de
kommer upp i samband med behandling av olika
intresseområden. Det här handlar också mycket om
regionalpolitik.

Anf. 74 TORSTEN GAVELIN (fp)

Fru talman! Ingen är mer medveten än jag om att
det är stora skillnader i det här landet. Det är ett väl-
digt avlångt land. Men det är ju inte ett bärande motiv
för att man inte nu skall ta ett samlat grepp. Natur-
ligtvis har man olika aspekter på lagstiftningen bero-
ende på var den tillämpas, i tätortsnära områden där
exploateringstrycket är högt eller i avfolkningsområ-
den där man lider så att säga brist på människor. Mot
den bakgrunden ser jag inte något motiv till att man
skall avstå från att ta detta utredningsgrepp.

Sedan tycker jag inte att jag fick något riktigt klart
svar på min fråga om hur mycket mer av bevis som
behövs för att man skall inse att detta är stora pro-
blem. Skall vi behöva mobilisera alla lantbruksenhe-
ter och lantmäterienheter runt om i landet och komma
med stora lass av handlingar till regeringskansliet för
att det skall vara tillräckligt?

Anf. 75 RUNE EVENSSON (s)

Fru talman! I mitt huvudanförande sade jag att vi
genomförde ganska stora ändringar i denna lagstift-
ning 1991, när vi tog ställning till en proposition om
fastighetsbildning för bostadsändamål på landsbyg-
den. Man medgav då större möjligheter till bosättning
på landsbygden för mindre djurhållning, odling och
viss näringsverksamhet. Det är inte så länge sedan
detta genomfördes, och utvecklingen har varit ganska
positiv. Vi kan inte se att det nu finns det stora behov
som Torsten Gavelin här talar om. Dessa frågor får
bevakas i de sammanhang där de dyker upp.

Anf. 76 PER LAGER (mp)

Fru talman! Rune Evensson nämnde särskilt att jag
var ensam om reservationen när det gäller vårt förslag
att expropriationstillstånd skulle prövas av domstol.
Trots att jag är ensam om det tycker jag fortfarande
att det är en oerhört principiellt viktig fråga. När
regeringen väl har fattat sina beslut har inte den en-
skilde någon rätt att ytterligare komma till tals. Ett
domstolsförfarande hade i stället givit möjligheter till
prövning och överklagande. I dag är behandlingen ju
rent formell. Man tittar på om regeringens beslut
fattats formellt riktigt eller inte. Det känns inte alls
tillfredsställande.

Jag hoppas att detta så småningom kommer att va-
ra ett frö som planteras i den svenska demokratin.

Anf. 77 RUNE EVENSSON (s)

Fru talman! Per Lager vill att prövningen vid ex-
propriation skall överflyttas från regeringen till dom-
stol. Han menar att detta skulle ge en mera strikt till-
lämpning och möjligheter till överklagning m.m. Men
motivet för de förändringar som Per Lager vill ha
genomförda är att stoppa ytterligare motorvägar. Om
han vill ändra lagarna för att stoppa motorvägen ge-
nom Bohuslän finns det absolut inte någon anledning
att genomföra en förändring.

Avsikten med att regeringen skall pröva expro-
priationstillstånden är att detta skall utgöra en garanti
för att man får en enhetlig praxis. Många av dessa
ärenden har stor allmän betydelse och kräver därför
känsliga överväganden. Detta bör vara ett politiskt
ansvar, och därför tycker vi att det är bra att den ord-
ning som vi nu har - att regeringen prövar expropria-
tionsärendena - skall finnas kvar även i fortsättning-
en. Jag vill också erinra om att det finns möjligheter
att rättsligt pröva även ett regeringsbeslut.

Anf. 78 PER LAGER (mp)

Fru talman! Såvitt jag förstår sker då den rättsliga
prövningen i Regeringsrätten. Denna prövning är rent
formell och något av det som jag kallar för juridisk
kosmetika.

Att jag tog motorvägen genom Bohuslän som ex-
empel behöver inte betyda att en domstolsprövning
inte är lika viktig i andra sammanhang. En sådan strikt
behandling av en fråga innebär större rättvisa och
större trygghet för den enskilde. Regeringar som då
och då kan bytas ut fattar ju olika beslut. Det vore
kanske bättre om det bildades en praxis av domstolen
som vore mera hållbar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

9 § Naturresurslagen

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU8

Naturresurslagen

Anf. 79 RIGMOR AHLSTEDT (c)

Fru talman! Bestämmelserna i naturresurslagen
syftar till att främja en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hus-
hållning med mark, vatten och den fysiska miljön i
övrigt. Naturresurslagen har en mycket stor betydelse
och en central roll i samhällsplaneringen.

Fru talman! Vi har i dag att ta ställning till en rad
motioner som är väckta under den allmänna motions-
tiden. Samtliga motioner avstyrks av en majoritet i
bostadsutskottet, vilket jag naturligtvis beklagar. Som
motivering anför man att det pågår ett arbete med att
utforma en ny miljöbalk som man säger skall vara
klar till sommaren 1996. Men jag undrar: När kom-
mer den att antas av riksdagen?

Centerpartiet har motioner i frågor som vi vill ha
garanti för att de skall ha sin givna plats i naturre-
surslagen och därmed också i den nya miljöbalken.
Därför yrkar jag bifall till reservationerna nr 1 under
mom. 1 och nr 3 under mom. 3. Reservationerna
handlar om en utvidgning av den kommunala vetorät-
ten, om vindkraft och om vatten och älvar.

Jag har valt att avge särskilda yttranden beträffan-
de Vätterns vatten sett ur riksintresseperspektiv samt
om att göra Göta kanal till ekopark alternativt natio-
nalpark. Jag utgår ifrån att man beaktar dessa särskil-
da yttranden i den utredning som pågår om national-
stadsparker.

Fru talman! Den kommunala vetorätten, som in-
nebär att en kommun har rätt att säga nej till etable-
ring av miljöstörande anläggningar i den egna kom-
munen, är en av hörnstenarna i den kommunala själv-
bestämmanderätten, vilken är en förutsättning för
verklig demokrati.

Det är kommunerna som har det övergripande an-
svaret för människors hälsa och för miljön i den egna
kommunen. Det är därför naturligt att det är kommun-
fullmäktige som måste få bestämma om och i så fall
vilka typer av miljöfarliga anläggningar och verksam-
heter som skall finnas i kommunen. Sett ur ett EU-
perspektiv är det också viktigt att stärka den lokala
självstyrelsen. Närhetsprincipen talar för en förstärk-
ning av den kommunala vetorätten.

Fru talman! I Centerpartiets motion om förnyelsen
av energisystemet lyfter vi fram vindkraften som
riksintresse och vikten av en kommunal planering för
dessa. Vi anser att det vid lokalisering av vindkraft-
verk är viktigt att vindkraften får status som ett riksin-
tresse och behandlas som ett sådant i avvägningen
mellan vindkraften och andra riksintressen. Kommu-
nerna bör beakta detta i sin översiktsplanering samt
reservera lämpliga områden för vindkraften.

Fru talman! Det är intressant att studera hur den
svenska vindkraftsutbyggnaden ser ut i dag. Det finns
i dag bara 219 vindkraftverk i Sverige, nästan alla
längs Sydsveriges kuster. Det rör sig i huvudsak om
tre storlekar: 150 kilowatt, 225 kilowatt och 500 ki-
lowatt. Sammanlagt var effekten i december 1995
drygt 67 000 kilowatt. Det motsvarar en sjundedel av
en av Barsebäckreaktorerna. Det handlar alltså inte
om så mycket, men det motsvarar i alla fall 20 000
familjers förbrukning av hushållsel eller elvärmen till
5 000 villor.

De flesta svenska vindkraftverken ägs av miljö-
medvetna konsumenter, av småföretag och av lokala
energiverk. Nästan inga har uppförts av de stora
kraftbolagen. Det har naturligtvis sin förklaring, men
det skulle vara intressant att se vad som skulle hända
om de också blev intresserade.

Utbyggnaden har gått mycket snabbt på senare år.
Mellan 1993 och 1994 ökade vindkraften med 43 %
och mellan 1994 och 1995 med ca 35 %. Den utbygg-
nad som sker nu avser huvudsakligen stora verk.

Staten har också stimulerat utbyggnaden. Efter
energiuppgörelsen 1991 infördes ett 25-procentigt
investeringsbidrag till vindkraft, och 200 miljoner
kronor avsattes. Stödet höjdes också 1993 på initiativ
från Centern till 35 % av investeringskostnaden. Efter
ytterligare ett initiativ i riksdagen från Centerpartiet
infördes en miljöbonus i form av ett skatteavdrag på 9
öre per kilowatt.

I samband med avregleringen på elmarknaden har
särskilda regler införts för att tillförsäkra små elpro-
ducenter, t.ex. vindkraftverk, skäliga villkor.

I tillväxtpropositionen anslogs ytterligare 100
miljoner till vindkraften.

Man kan faktiskt säga att det blåser medvind för
vindkraften, och det gäller särskilt utomlands. I Dan-
mark svarar vindkraften i dag för 3,5 % av elproduk-
tionen. Målet där är satt till 10 %. Vindkraften är
dessutom i Danmark en mycket stor exportnäring,
som beräknas ge tusentals jobb.

Det sker alltså en snabb teknikutveckling, mark-
naden är snabbt växande, och det sker en snabb ut-
byggnad i såväl Sverige som i bl.a. Tyskland, Indien,
Storbritannien och Spanien. Vindkraften är ren och
förnybar energi, som inte ger någon miljöskuld till
våra barn eller barnbarn. Det finns alltså all anledning
att se till att vindkraftverk får status som riksintresse.

Jag har valt att yrka bifall till reservationerna 1
och 3, men jag står naturligtvis även bakom reserva-
tionerna angående skyddet av vissa älvar.

Anf. 80 SIW PERSSON (fp)

Fru talman! Naturresurslagen trädde i kraft den 1
juli 1987. Den skall från ekologisk, social och sam-
hällsekonomisk synpunkt främja en långsiktigt god
hushållning med marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt.

Huvuduppgiften för NRL är att för olika lagar och
med gemensamma prövningsgrunder som stöd göra
en allsidig och långsiktig bedömning av frågor om
konkurrens beträffande just användningen av mark
och vatten. NRL är en lag med hjälp av vilken olika
intressen kan och skall bedömas i just ett långsiktigt
perspektiv.

I naturresurslagen ingår numer ett större antal
skyddade älvsträckor, men tyvärr inte alla de som vi i
Folkpartiet skulle önska. Folkpartiet hävdar med
skärpa att vattenkraftsutbyggnadsepoken nu är avslu-
tad. Att förstöra de få återstående orörda älvsträckor-
na är oförsvarbart. Vi har ett stort ansvar inte bara för
vår egen generation utan också för dem som kommer
efter oss. De få kvarvarande ej utbyggda älvarna är en
marginell tillgång när det gäller energi, men det är en
ovärderlig tillgång ur naturresurssynpunkt.

År 1995 skulle regeringen ta ställning till frågan
om en utbyggnad av Gideälven, sträckan mellan Sten-
näs och Björna. Innan regeringen fattade beslutet
återkallade sökanden, Gidekraft AB, sin ansökan från
vidare prövning. Tydligen insåg Gidekraft AB att
Gideälven inte borde byggas ut. Även Örnsköldsviks
kommun, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och
Naturvårdsverket har sagt nej till en utbyggnad, och
lokalbefolkningen är helt emot en utbyggnad.

Vem vill då egentligen bygga ut Gideälven? Ja,
här i riksdagen ser vi att Socialdemokraterna och
Moderaterna tydligen inte bryr sig ett dugg om vad
berörda människor tycker. Jag frågar: Varför? Är det
en fråga om prestige, eller vad är det?

Jag vädjar: Lyssna till argumenten! Det finns så
många tungt vägande skäl för att bevara Gideälven.
Den sammanlagda älvsträckan har ett unikt värde som
naturmiljö. Det finns stora geologiska kvaliteter.
Växt- och djurliv är unikt. Det rörliga friluftslivet och
turismen har stor glädje och nytta av Gideälven.

Det borde därför vara självklart att Gideälven
skall sparas som en skyddad, levande älvsträcka.

Vad väntar Socialdemokraterna och Moderaterna
på? Jag vädjar till er att tänka långsiktigt, lyssna till
tunga sakargument, och rösta för reservation 6.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Så har vi Brunnsberg i Österdalälven. Också där
finns ett mycket rikt djurliv och stora mängder häck-
ande sjöfågel. T.ex. knölsvanen häckar där, på sin
nordvästligaste lokal i länet. Det finns också utter vid
älven.

På denna sträcka har Österdalälven ett mycket
värdefullt strömfiske med goda bestånd av både harr
och öring. Därför har Fiskeristyrelsen betecknat älven
som riksintresse för just fritidsfisket. Men riksintres-
set avser också de skyddsvärda arter och stammar av
fiskar som förekommer.

Alltså har denna älvsträcka ett stort värde för det
rörliga friluftslivet och turismen. En fritt framrinnan-
de älv genom en levande bygd är också väldigt viktig
för befolkningen i bygden.

Av den promemoria som föregick regeringens be-
redning 1992 av propositionen 1992/93:80 om utökat
älvskydd framgår att bevarandet av sträckan vid
Brunnsberg i Österdalälven är den långsiktiga hus-
hållning som måste ges företräde, detta på grund av
riksintresse för just friluftsliv och från allmän fiske-
synpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sagt nej till
utbyggnad.

I Älvdalens kommun hade man en folkomröstning
1994. Drygt 70 % var med och röstade. Av dem ansåg
så många som 72 % att kraftverket inte skulle byggas.
Endast 26 % var för en utbyggnad.

Det finns alltså även här mycket starka skäl mot en
utbyggnad.

I den tidigare debatten sade Socialdemokraternas
representant att man skulle ta hänsyn till den lokala
opinionen. Det gäller tydligen inte längre, för i dag
har Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans
skapat en majoritet för en utbyggnad. Tydligen är det
så att vänstern och högern än en gång samarbetar i
arbetet med att förstöra de få kvarvarande fritt rin-
nande älvsträckorna.

Jag hoppas i alla fall att åtminstone ett av partier-
na inser hur fel man har och röstar för reservation 7.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 7.

Anf. 81 OWE HELLBERG (v)

Fru talman! Först vill jag säga till Siw Persson att
Vänsterpartiet inte ingår i vänstern i detta samman-
hang. Det är väl Socialdemokraterna som avses i den
frågan.

Upphävandet av det kommunala vetot när det
gäller mellanlagring och slutförvar av kärnbränsle
visar bara att trovärdigheten när det gäller säkerheten
inte är tillfredsställande. Man har försäkrat sig om att
någon kommun, om det inte kan ske frivilligt, kan
tvingas att ta emot kärnbränsle. Detta strider mot ett
demokratiskt synsätt. Man skall i stället anstränga sig
för att hitta säkra förvaringsmetoder som kan accepte-
ras av de tänkbara kommuner där avfallet kan förva-
ras. Kan man ge sådana löften behövs inga undantag i
den kommunala vetorätten i denna fråga.

Förhoppningsvis skall avfallshögen från kärnkraf-
ten snart börja minska i och med att vi sätter i gång
kärnkraftsavvecklingen. Det skall dock inte ske på
bekostnad av de orörda älvar och älvsträckor som
finns kvar, vilket även Energikommissionen slår fast i
sitt betänkande från december 1995. Den nöjer sig
dock med att ange de älvar och älvsträckor som riks-
dagen i nuläget skyddat i naturresurslagen. Det finns
dock fler som skall skyddas, t.ex. Gideälven, Brunns-
berg i Österdalälven och Jaurekaska i Stora Luleäl-
ven.

Gideälven skulle redan ha varit skyddad, men ett
misstag i beslutshanteringen i kammaren för några år
sedan gör att så inte är fallet. Vattendomstolen har
tyvärr ansett att en kraftutbyggnad är tillåtlig, men det
tilltänkta kraftverksbolaget har tagit tillbaka sin ansö-
kan. Det är av yttersta vikt att riksdagen i nuläget
skyddar älven även i lagen.

Brunnsberg i Österdalälven har redan fått ett in-
formellt skydd. En övertygande majoritet av befolk-
ningen i kommunen har i en folkomröstning sagt att
älven bör skyddas. Det borde även övertyga riksdagen
om att så skall ske och därmed göra regeringens
prövning av en eventuell kraftverksutbyggnad onödig.

Likaså bör prövningen av utbyggnaden av Jaure-
kaska i Stora Luleälven göras onödig genom att riks-
dagen fattar ett beslut om att den skall skyddas i na-
turresurslagen för att bespara regeringen ett onödigt
arbete. Jag stöder alltså Folkpartiets reservation i den
frågan.

Jag vill också ge till känna att Vänsterpartiet
kommer att stödja reservation 4, som Folkpartiet och
Miljöpartiet reserverat sig för i utskottet.

Vänsterpartiet har i alla tider betraktats som det
parti som stött älvräddarnas kamp hårdast här i riks-
dagen. Det skadar dock inte att ytterligare markera att
orörda älvsträckor och älvar även i framtiden skall
skyddas, oavsett vad som händer i energifrågan. Det
är en rättighet för kommande generationer och för den
biologiska mångfalden att detta klargörs. Det kan
också vara ett lämpligt tillfälle att göra den politiska
markeringen just nu, även om det på intet sätt föränd-
rat Vänsterpartiets inställning i denna fråga.

Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
1, 4, 6, 7 och 8.

Anf. 82 PER LAGER (mp)

Fru talman! I detta betänkande behandlas naturre-
surslagen - aspekter på hushållning med våra naturre-
surser.

Den kommunala vetorätten har tidigare varit fö-
remål för diskussioner och beslut och finns nu åter på
dagordningen. Som tidigare lägger Centerpartiet,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet en gemensam reser-
vation. Vi vill ha tillbaka det kommunala vetot även
för anläggningar för utbränt kärnbränsle. Det är orim-
ligt att lokalbefolkningen kan köras över. Det är
orimligt att SKB - Statens kärnbränslehantering AB -
inte är skyldigt att lämna klara besked.

På Kynnefjäll i Bohuslän, t.ex., håller människor
fortfarande på att vakta dygnet runt. Så har man nu
gjort i snart sexton år. Man litar helt enkelt inte på
SKB. Vakthållningen i den lilla stugan har blivit en
symbol för den lokala självbestämmanderätten och
utvecklats till en unik företeelse både här hemma och
ute i världen.

Man kan inte hela tiden hänvisa till pågående
miljöbalksutredning. Det är också avgörande ur de-
mokratisk synpunkt att man återupprättar det lokala
inflytandet i sådana här viktiga frågor utan inskränk-
ning.

Hur skall då det utbrända högaktiva kärnkraftsav-
fallet förvaras? Någonstans måste det ske, och själv-
fallet måste vi själva ta hand om det. Vad som inte
skett är en genomlysande ordentlig diskussion om
alternativa förvaringsmetoder. Den svenska s.k. säkra
lösningen - KBS3-metoden - dvs. att slutförvara
kärnavfallet 500 meter ned i urberget inkapslat i stål-
kopparkapslar, duger inte. Det tar hundratusentals år
innan man vet hur berggrund och grundvatten reage-
rar. Det finns hela tiden risker med svårupptäckta
sprickbildningar och rörelser i berget på lång sikt.
SKB har inte undersökt klimatförändringars och jord-
skalvs inverkan på en sådan förvaring. Troligen har vi
tre istider att vänta under de närmaste 70 000 åren,
istider som får bergen att röra sig. Gasbildningar
innebär också risker.

Förmodligen, vilket vi nämner i vår motion, finns
det bättre lösningar, t.ex. att ha avfallet åtkomligt
under ständig bevakning för att med framtidens kun-
skaper och teknik hoppas lösa frågan på ett säkert och
långsiktigt sätt.

I vilket fall finns det ingen anledning att ha bråt-
tom, som man har i dag, att gömma ett av de värsta
eländen och gift människan skapat så att det blir oåt-
komligt. Alla alternativa metoder måste lyftas fram
och jämföras, och detta i perspektivet att framtiden
inte bara handlar om några hundra år.

Fru talman! För att i stället tala om en positiv och
förnybar energikälla, vindkraften, vill jag säga att vi
tycker att den borde vara ett riksintresse. Den är ren,
och den gör våra samhällen mindre sårbara. Kombine-
rad med solfångare, solceller och biobränslen har den
en viktig funktion i vår energihushållning.

Tyvärr har byggandet av vindkraftverk stött på en
rad hinder under åren som vindkraften utvecklats,
alltifrån att snurrorna har ansetts fula, stört den rena
horisontlinjen, slungat is på folk, skadat flyttfåglar
och bullrat till det som nu är mest påtagligt, nämligen
att tornen och propellrarna är i vägen för radarspa-
ning. Utmed kusten, där de bästa vindkraftlägena
finns, har också kollisionen med det militära intresset
varit svårast. Detta har i sin tur inneburit att många
vindkraftverk aldrig blir byggda.

Det nuvarande 35-procentiga investeringsbidraget
på 100 miljoner kronor som Miljöpartiet förhandlade
fram med regeringen i höstas är redan fulltecknat
dubbelt upp. Alla överklagade bygglov hamnar sist i
kön, och vindkraftverken blir därför förmodligen inte
byggda.

Förutom att ge fortsatt ekonomiskt stöd för vind-
kraften behöver vi stärka vindkraftens etablerings-
möjligheter i naturresurslagen och naturvårdslagen.
Här finns dessutom utrymme för en mängd gröna
jobb.

Fru talman! I betänkandet förekommer en rad frå-
gor om våra älvar och andra vattendrag. Miljöpartiet
är emot varje nyutbyggnad av älvarna. Helst skulle vi
vilja se grundlagsskydd. Vi stöder därför motionerna i
betänkandet som handlar om bevarandet av olika
älvsträckor. Bl.a. gäller det Gideälven, älvsträckan
vid Brunnsberg i Österdalsälven och Jaurekaska,
vilket inte riktigt framkommit i betänkandet.

Naturvårdsintressena får inte ställas i skuggan av
vårt eget behov av ytterligare energiuttag. Vattenktraf-
ten är en ren men ur naturvårdssynpunkt kostsam
energikälla. I Miljöpartiet säger vi: Inte en meter till,
inte en droppe. Det är färdigbyggt.

Till sist, fru talman, vill jag säga några ord om na-
tionalstadsparken och det särskilda yttrande jag bifo-
gat betänkandet. Det planerade projektet Expo 97,
hundraårsminnet av Stockholmsutställningen, var
tänkt att äga rum i parken och utgjorde ett uppenbart
hot. Nu har projektet lagts ned, som tur är. Jag vill i
stället passa på att allvarligt varna för några andra hot
mot nationalstadsparken. Det handlar om den steg-
för-steg-expansion som KTH sysslar med. Det hand-
lar om universitetets planer på att bygga Fysikcentrum
i parken. Det handlar också givetvis om de intrång
Norra länken åstadkommer. En nationalstadspark kan
inte upprätthålla sin status om man låter den sargas på
det här sättet. Djurens minimala spridningsmöjlighe-
ter kan inte ytterligare begränsas.

Fru talman! Jag yrkar bifall till res. 1, 2, 3 och 4,
men jag står givetvis bakom de andra reservationerna,
nämligen res. 6, 7 och 8.

Anf. 83 ULF BJÖRKLUND (kds)

Fru talman! Nu står vi här igen och diskuterar hu-
ruvida vi skall skydda älvsträckan vid Brunnsberg i
Österdalälven enligt naturresurslagen 3 kap. 6 §. Jag
tänker i mitt anförande koncentrera mig till denna
älvsträcka.

Vid två tillfällen tidigare har det egentligen funnits
en majoritet för ett skydd, eftersom Socialdemokra-
terna i debatterna förklarat att man avser skydda den-
na sista rest av den tidigare så ståtliga Österdalälven.
Men först ville man invänta pågående inventeringar
av samtliga eventuellt skyddsvärda vattendrag i lan-
det. Därtill hänvisar man i dag till Vattendomstolens
behandling av jordägarnas ansökan om en utbyggnad.
Kammarkollegiet har för övrigt överlämnat den
prövningen till regeringen.

Det är egentligen ganska märkligt att vi i åratal
gång efter gång fortsätter att avvakta med hänvisning
till pågående hantering och utredningar. När skall vi
egentligen komma till skott? Om den här kammaren
hade fattat beslut om skydd enligt naturresurslagen,
hade mycket onödigt arbete undvikits. Planeringen för
utbyggnad fortgår således, medan vi här säger att vi
egentligen vill skydda sträckan. Det är märkligt!

Jag noterar för övrigt att Socialdemokraterna har
bytt talesman i den här frågan. För drygt ett år sedan
hade Lars Stjernkvist och jag en liten debatt, och det
var då Lars Stjernkvist som underströk att den här
älvsträckan naturligtvis skulle räddas, men att vi
skulle invänta att allt skulle bli färdigt först.

I Älvdalen har de jordägande sockenmännen sam-
fälld mark och vatten som förvaltas av en styrelse.
När man röstar i frågor som rör samfälligheten röstar
man med graderade röster: ju mer mark, desto fler
röster. Stora och Korsnäs är de största jordägarna. En
majoritet av jordägarna, i människor räknat, vill inte
ha ett kraftverk, men på en stämma i februari 1990
beslutades trots allt att kraftverk skall byggas. Detta
gick att genomföra på grund av den graderade rösträt-
ten.

Politikerna i Älvdalen har vid flera tillfällen tagit
ställning för ett bevarande av älvsträckan. Socialde-
mokraterna har t.ex. i alla handlingsprogram sedan
1985 lovat att verka för att skydda älven. Moderater-
na är det enda parti som är för en utbyggnad.

Älvräddarföreningen, Naturskyddsföreningen och
sportfiskarna har under alla dessa år samarbetat bra
med de politiska partierna för ett gemensamt ageran-
de. I kommunens översiktsplan skriver man uttryckli-
gen att riksintresset för friluftslivet går före intresset
för energin. På en sträcka av elva mil av den del av
Österdalälven som rinner genom Älvdalens gamla
socken finns redan nu fem kraftverk, bl.a. Trängslet.

Efter alla turer i frågan beslutade kommunpoliti-
kerna i Älvdalen att inrätta ett s.k. interimistiskt na-
turvårdsområde i älven. Samtidigt bestämdes om en
folkomröstning i frågan. Den ägde rum i samband
med EU-omröstningen. Vi har redan hört här att 74 %
av de röstande sade nej till kraftverk. Inom Älvdalens
socken, som främst berörs av utbyggnaden, röstade
hela 79,3 % nej. Det interimistiska naturvårdsområdet
fick en förlängd giltighetstid och man arbetar nu på en
permanent lösning. Jordägarstyrelsen har naturligtvis
överklagat beslutet om naturvårdsområde. Dessutom
har man lämnat in en formell ansökan om utbyggnad
till Vattendomstolen.

På grund av riksdagens velande står nu hoppet till
regeringen och Miljödepartementet som övertagit
ärendet från Kammarkollegiet. Innan regeringen fattar
beslut i ärendet inväntar man yttranden från ett antal
remissinstanser. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket
har redan tidigare sagt nej till utbyggnad, och förra
veckan sade även Fiskeriverket ett kategoriskt nej.

Fru talman! Hela denna långa kostnadskrävande
procedur hade kunnat undvikas om bostadsutskottet
och den här kammaren i tid fattat det beslut som vi
egentligen är överens om: att skydda älvsträckan vid
Brunnsberg i Älvdalens kommun enligt naturresursla-
gens 3 kap. 6 §.

Det är förvånansvärt att Socialdemokraterna så
kategoriskt kan nonchalera denna överväldigande
majoritet av befolkningen i Älvdalen som säger nej.
Man kör över sina egna partikamrater i Älvdalen, och
dessutom allierar man sig med de stora kapitalägarna
och glömmer de många små människorna och de
många små jordägarna som vill bevara den lilla, lilla
rest som finns kvar av den fina dalälv som en gång i
tiden fanns.

Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation
nr 7, men också till reservation nr 6 om Gideälven.

Anf. 84 BENGT-OLA RYTTAR (s)

Fru talman! Jag vill först göra en liten distinktion.
Per Lager sade att vi behandlar ett betänkande om
naturresurslagen. Det vi behandlar är motioner från
två allmänna motionstider, så det är inte ett samlat
grepp som utskottet tar omkring lagen om naturresur-
ser. Därför är det inte så mycket ställningstagande i
sak som det handlar om här.

Tyvärr finns det åtta reservationer till det här be-
tänkandet. Den första reservationen handlar om den
kommunala vetorätten och tar främst sikte på att
kärntekniska anläggningar skall omfattas av det
kommunala vetot. Men nu i sommar kommer Miljö-
balksutredningen att lägga fram sitt betänkande, och
därför är det helt logiskt att avslå den första reserva-
tionen.

Av samma skäl bör också den andra reservationen,
som kräver ett tillkännagivande om alternativa meto-
der för slutförvaring av utbränt kärnbränsle, avslås.
Som framhålls i betänkandet är frågan om hur vind-
kraften bör hanteras i den kommunala planeringen
också föremål för utredning, vilket innebär att Cen-
terns och Miljöpartiets motioners syften faktiskt är
tillgodosedda. Det gör att res. 3 egentligen är onödig,
och därför skall den avslås.

I mitten av 1980-talet beslutade riksdagen om en
vattenkraftsplan i syfte att säkerställa en utbyggnad av
vattenkraften med två och en halv TWh. Ungefär
hälften av detta har förverkligats, och därför bör kra-
vet i res. 4 om att vattenkraftsutbyggnaden nu är av-
slutad avvisas av riksdagen. Detta skall naturligtvis
ingå i en mera samlad bedömning.

Mot den här bakgrunden och med tanke på av-
vecklingen av kärnkraften är det angeläget att det görs
en samlad bedömning av alla tänkbara vattenkraftsan-
läggningar. Det är rimligt att regeringen står för denna
samlade bedömning.

Vattenkraften har ju under lång tid varit en het
politisk fråga som Folkpartiet utan större framgång
försökt skaffa sig en profil genom, och så är det även i
det här betänkandet.

Energikommissionen har lämnat sitt betänkande,
och det kommer en proposition i höst. Dessutom
arbetar Vattendragsutredningen vidare med sitt upp-
drag.

Det finns därmed ingen anledning att nu ta ställ-
ning till alla de objekt som föreslås i reservationerna
5-8.

Siw Persson gjorde ett ganska anmärkningsvärt
påstående i sitt anförande. Hon sade att beslutet i dag
kommer att innebära en utbyggnad av Brunnsbergs
kraftverk. Så är det inte. Det hänvisas bara till en
kommande hantering här i kammaren. Siw Persson
har alla möjligheter att komma tillbaka i den frågan,
och om argumenten är så starka som hon är helt för-
vissad om kommer det naturligtvis att påverka frågans
utveckling.

Ulf Björklund har sagt många vackra ord om
Brunnsbergs kraftverk. I dem ligger mycket sanning
om älvens kvaliteter. Men det finns också en kvalitet i
utbyggnadsplanerna som är ganska unik. Trots att en
del stora skogsbolag är delägare i Jordägande Sock-
nemän är det en lokal part som är tänkt att vara bygg-
herre.

Jag vet vad som har sagts tidigare, men Lars
Stjernkvist kommer att kommentera litet grand utifrån
den debatt som har förts tidigare i kammaren i den här
frågan. Men jag kan deklarera som min personliga
uppfattning att jag är bra mycket mer positiv till en
utbyggnad av Brunnsberg än kanske alla övriga i
utskottet är.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner.

Anf. 85 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik

Fru talman! Det är intressant att höra när Bengt-
Ola Ryttar försöker argumentera här i kammaren i
dag. I föregående diskussioner om bostadsutskottets
ärenden handlar det väldigt mycket om formalia i
stället för om sakfrågor. Samma sak upprepas nu.
Man tar hellre till sådana saker som att det pågår
utredningar och att det då inte finns någon anledning
att diskutera de här motionerna.

Jag tycker att det är att vara mycket nonchalant
mot en demokrati. Det är att vara mycket nonchalant
mot de riksdagsledamöter som skriver motioner och
även mot de partier som väckt partimotioner.

Om man även hos socialdemokraterna tycker att
den kommunala vetorätten är viktig, tycker jag att det
är anmärkningsvärt att man bara avfärdar detta med
att säga att en utredning pågår och att frågan kommer
igen i miljöbalken, en miljöbalk som egentligen kun-
de ha varit klar.

Jag undrar, Bengt-Ola Ryttar: När kommer vi att
få se att Socialdemokraterna säger okej till en miljö-
balk och lägger fram ett förslag i riksdagen där man
också tar hänsyn till vad andra partier anser om de här
frågorna?

Anf. 86 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Det handlar inte om någon nonchalans
mot övriga ledamöter och det handlar inte om någon
ovilja att debattera. Men det handlar om en insikt om
att det här betänkandet inte innehåller några sakliga
ställningstaganden. Det innebär att frågorna skjuts
fram till ett senare stadium, då de skall behandlas i ett
sammanhang och med större överblick.

Anf. 87 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik

Fru talman! Då tycker jag att det är märkligt att vi
här i riksdagen över huvud taget diskuterar de här
frågorna under en hel dag och tar tid som vi skulle
kunna ägna åt annat.

Anf. 88 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! I Sveriges riksdag har vi fortfarande
fri motionsrätt. Här behandlas alla frågor som kom-
mer på riksdagens bord. De sållas inte bort under
vägen. Det innebär också att det blir en del diskussio-
ner som så att säga inte leder till konkreta beslut.

Anf. 89 SIW PERSSON (fp) replik

Fru talman! Bengt-Ola Ryttar sade att det här inte
var något samlat grepp om naturresurserna. Allting är
ju relativt. Men i sammanfattningen i början av betän-
kandet står: "I motionerna tas bl.a. upp olika aspekter
på lagen om hushållning med naturresurser - - -."
Skall man ställa krav på att motionerna skall vara
heltäckande, med ett samlat grepp? Det tycker jag är
ganska magstarkt av Bengt-Ola Ryttar att kräva. I så
fall kan man ju också diskutera hur svaren skall vara.

Men nu har det skrivits ett antal motioner och där
har olika partier pekat på vilken vikt de lägger vid
detta. I det sammanhanget vill jag också säga att jag
tycker att det är beklagligt att Bengt-Ola Ryttar inte
kan dölja sin misstro mot de övriga partierna. Han
sade, som jag noterade: Tyvärr finns det åtta reserva-
tioner.

Han säger också att Folkpartiet utan större fram-
gång har agerat i den här frågan. Ja, det kanske Bengt-
Ola Ryttar tycker. Men, tänk efter! Hur många älvar
finns det kvar som Socialdemokraterna i sin utbygg-
nadsiver kan påverka egentligen? Det är ett antal som
inte bara Folkpartiet utan Folkpartiet tillsammans med
andra partier har lyckats rädda åt kommande genera-
tioner.

Vad vi nu än gör i riksdagen är det alltså oerhört
viktigt vilka signaler vi skickar ut till människor som
lever och arbetar utanför vårt forum. Fattar riksdagen
ett beslut där vi pekar på att det inte är så noga med
naturresursvärden är det klart att de som till varje pris
vill bygga ut tar det till sig.

Oavsett vad Folkpartiet tycker och inte tycker,
Bengt-Ola Ryttar, finns det helt klart en mycket stark
opinion mot utbyggnad av Gideälven och Brunnsberg.
Det står fast.

Jag vill också yrka bifall till reservationerna 4 och
8.

Anf. 90 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Det är inget tvivel om att det finns
starka opinioner mot vattenkraftsutbyggnad. Men det
råder heller inget tvivel om att Sveriges riksdag står
inför ett mycket avgörande beslut. Det kommer att
vara avgörande för vår framtid här i landet. Det är det
slutgiltiga energipolitiska beslutet, avvecklingen av
kärnkraften.

Vi måste se till att vi har energi i landet. Även
marginella tillgångar måste beaktas. Men huvudpunk-
ten är naturligtvis att man måste ta ett samlat grepp,
göra en samlad bedömning och inte stycka sönder för
varje opinion som uppstår runt om i landet.

Anf. 91 SIW PERSSON (fp) replik

Fru talman! Jag är överens med Bengt-Ola Ryttar
om att vi skall fatta ett mycket stort beslut om energi-
politiken när det gäller framtiden. Men då skall vi
komma ihåg att de ytterst marginella tillskott som
Gideälven och Brunnsberg ger inte är avgörande för
framtiden.

Anf. 92 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Nej, Siw Persson, det är alldeles rätt,
det är inte avgörande. Men det är en del av helheten.

Anf. 93 PER LAGER (mp) replik

Fru talman! Det är faktiskt här och nu vi skall dis-
kutera, Bengt-Ola Ryttar. Man kan inte hela tiden
hänvisa till att det pågår utredningar. Då skulle debat-
ten avstanna. Det är oerhört viktigt att vi faktiskt får
diskutera de här frågorna.

Jag skulle vilja ta upp frågan om den kommunala
vetorätten. Det är inte för ro skull som folk sitter och
vaktar Kynnefjäll, som jag nämnde. De gör det därför
att de inte är säkra på att SKB faktiskt står för det
man säger. Det är oroväckande, men vi vet också att
SKB ägs av kärnkraftsindustrin. Det kanske har sina
randiga skäl.

Om vi hade haft en annan regering tror jag att
Bengt-Ola Ryttar hade varit betydligt mer intresserad
av att föra debatten här och nu. Jag kan förstå att
Bengt-Ola Ryttar nu har en litet annorlunda utgångs-
punkt.

När det gäller alternativa metoder för slutförvaring
har det faktiskt blivit så att den s.k. KBS3-metoden
anses som den säkra lösningen. Det är också den som
lanseras utomlands, internationellt, vilket är mycket
olyckligt, eftersom man faktiskt håller på att forska
för fullt och inte alls är så säker egentligen. Det visa-
de bl.a. ett seminarium i början av månaden, där bl.a.
en engelsk geolog deltog i diskussionen om just de
här frågorna. Alternativa metoder måste upp på dag-
ordningen. Vi skall inte gömma oss bakom en KBS3-
metod som inte är säker.

Anf. 94 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Jag vänder mig inte mot att frågorna
debatteras, men jag vänder mig mot att man fattar
beslut i delaspekter där vi behöver stora, övergripan-
de beslut. De synpunkter på slutförvaringen som Per
Lager för fram är högst beaktansvärda; det är inte tu
tal om det.

Anf. 95 PER LAGER (mp) replik

Fru talman! Den kommunala vetorätten är trots
allt av avgörande betydelse. Vi kan inte låta de här
viktiga besluten föras bort från folket och fattas på en
annan nivå. Det är oerhört viktigt att den lokala be-
folkningen får ett avgörande inflytande när det gäller
vad som händer ute på landsbygden, i det här fallet
fjällområdena och berggrunden där.

Anf. 96 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Just det här med den kommunala ve-
torätten är ett demokratiskt dilemma. Det är rätt och
riktigt att människor skall fatta beslut så nära inpå sig
själva som möjligt. Men det måste också finnas meto-
der och möjligheter att fatta beslut om saker som
måste lösas så att de inte blir icke-beslut. Därför är
det viktigt att den här frågan får komma tillbaka vid
ett senare tillfälle. Då får vi fördjupa oss i den i sam-
band med hela det övriga spektrumet.

Anf. 97 ULF BJÖRKLUND (kds) replik

Fru talman! Det hedrar Bengt-Ola Ryttar att han
talar om att han är tveksam när det gäller Österdaläl-
ven. Han hänvisade också i sitt anförande till att det är
lokala parter som kommer att stå för byggnaden och
driften och möjligen också kunna ge arbetstillfällen.

Men man bör inte glömma bort de arbetstillfällen
och de pengar som är i omlopp i dag i området. Fis-
keristyrelsen nämner t.ex. att det i området säljs
14 000 fiskedygn. Det kan jämföras med Mörrumsån,
där man säljer 20 000. Det här genererar förstås
pengar. Länsstyrelsen har beräknat samhällsnyttan av
sportfisket 1994, och det handlar om 7 miljoner kro-
nor. Det är alltså väldigt mycket pengar som under en
lång tid framöver skulle finnas i området och skapa
sysselsättning och arbetstillfällen, samtidigt som vi
skulle rädda den här fantastiska miljön.

Varför, Bengt-Ola Ryttar, skall ett kostnadskrä-
vande arbete utföras i onödan om området ändå med
största sannolikhet i slutändan kommer att skyddas?
Varför oroa människor i området om det inte är nöd-
vändigt? Varför krångla med vägbyggen som ligger
och väntar på att få fortsätta därför att man i dag inte
vet om det blir utbyggnad eller inte?

Skall vi inte dessutom lyssna på våra lokala parti-
kamrater och andra opinioner? Är det inte det som vi
brukar kalla demokrati? Är det inte värt någonting
vad människor tycker och vad Bengt-Ola Ryttars
partikamrater på orten säger?

Anf. 98 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Jag hänvisade faktiskt inte till de ar-
betstillfällen som en utbyggnad av Brunnsberg skulle
kunna ge, även om de naturligtvis också spelar en
roll. Men jag håller med Ulf Björklund om att en
outbyggd älv också genererar många andra arbeten
inom turistnäringen.

Vad jag hänvisade till var den kvalitet som ligger i
att det för en gångs skull handlar om en lokalt förank-
rad ägare. Det normala är ju att det är kapital som
kommer fjärran ifrån som exploaterar naturresurserna.
Här är det litet annorlunda.

Jag vill också understryka att det beslut som bo-
stadsutskottets majoritet har bestämt sig för icke in-
nebär ett ställningstagande för eller emot utbyggnad
utan bara att man får fortsätta den hantering som Ulf
Björklund kritiserar men som ändå pågår. Det kom-
mer att tas ett samlat grepp om de här frågorna senare.

Anf. 99 ULF BJÖRKLUND (kds) replik

Fru talman! Det är riktigt som Bengt-Ola Ryttar
säger. Det här innebär inte ett fullständigt nej, utan
man låter hanteringen gå vidare för att se vad som
händer. Felet är bara att vi i utskottet och riksdagen
har avhänt oss möjligheten att redan på ett tidigt sta-
dium skydda den här strömsträckan. Detta medför en
hel del onödigt arbete.

När det dessutom blev en sådan klar och tydlig
majoritet för ett nej i det här fallet undrar man vad
demokrati egentligen är i det här sammanhanget.

Nu kanske det här kommer att avgöras utan riks-
dagens hjälp. Eftersom vi har varit långsamma har
ärendet redan nu via Kammarkollegiet hamnat på
regeringens bord. Det kan alltså avgöras där.

Nu tror jag att Anna Lindh m.fl. är så pass för-
ståndiga - förståndigare än vad vi är här i kammaren
- att det här ärendet snart är avgjort, så att vi slipper
hålla på med det år ut och år in. Det är självklart att vi
borde ha fattat beslut om det här skyddet tidigare.
Min förhoppning är att regeringen, vars underlag
Bengt-Ola Ryttar tillhör, är klokare än vad vi är här
just nu.

Anf. 100 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! I riksdagen brukar man tala om
blockpolitik. Vad den innehåller i dag är litet svårt att
säga. Men när det gäller miljöfrågorna är det andra
block som gäller. Det är betongblocken, Socialdemo-
kraterna och Moderaterna, som ofta gör upp i de här
frågorna. Detta kallar jag för betongblockspolitik.

För mig verkar det helt onödigt att hålla på och
stöta och blöta de här älvarna, Gideälven och Öster-
dalälven, i fortsättningen. Det har t.o.m. funnits en
riksdagsmajoritet för att skydda Gideälven, men på
grund av en felaktig hantering här i kammaren blev
det som sagt inte så. Det finns ingen anledning att
hålla på och utreda just de älvarna längre.

Bengt-Ola Ryttar sade apropå energifrågorna och
kärnkraftsavvecklingen att vi ju måste ha energi. Visst
måste vi ha det, men den bästa kilowatten för naturen
är den kilowatt som aldrig produceras. Det måste vi
ha klart för oss. Vi måste satsa på energieffektivering
och på alla sätt minska vår energianvändning och vårt
energibehov i Sverige. I ett globalt perspektiv är vi
enorma storslösare, något som den här planeten inte
alls klarar av.

När det gäller inskränkningar i vetorätten är det
förstås något man har gjort eftersom man inte kan
garantera säkerheten runt lagringen och slutförvaring-
en av kärnbränslet. Det är bara därför man har gjort
det, och därför blir det inte heller någon förändring i
kommande lagstiftning.

Anf. 101 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Ibland kan det, Owe Hellberg, i en
alltför starkt föränderlig värld kännas skönt att tillhöra
betongen. Det är en ganska stabil materia.

Owe Hellberg sade att den bästa kilowatten är den
som aldrig produceras. Kanske är det t.o.m. den som
aldrig konsumeras. Sparande måste naturligtvis vara
ett oerhört viktigt inslag i den framtida energipoliti-
ken. Det gör det också möjligt att sänka trycket mot
älvarna.

I övrigt hänvisar jag till min tidigare argumente-
ring, för att inte tjata kammaren till döds.

Anf. 102 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Betongpolitik och betongpolitiker har
vi alldeles för mycket av. Vi måste alla hjälpas åt att
skapa ett samhälle inom de ekologiskt hållbara ramar-
na. Det är bara en sådan politik som kan leda sam-
hällsutvecklingen framåt.

Anf. 103 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik

Fru talman! Jag ber att få instämma i det senaste
som Owe Hellberg sade: Vi måste ha ett långsiktigt
hållbart samhälle.

Anf. 104 LEIF MARKLUND (s)

Fru talman! Anledningen till mitt inlägg är den
motion som jag lämnade in tillsammans med Bruno
Poromaa under riksmötet 1993/94. Moderaten Olle
Lindström lämnade in en motion med samma inne-
håll. Man har väntat med betänkandet till nu, och jag
kan ha viss förståelse för den fördröjningen.

Motionen handlar om en vägförbindelse för Telma
sameby. Det är med förvåning jag ser att rubriken på
det avsnitt i utskottets betänkande där motionen be-
handlas avslutas med ett frågetecken. Det är svårt att
inte göra en tolkning av det. Kan det möjligen vara så
att man i utskottet allvarligt funderar på om det inte
borde byggas en väg till samebyn?

Det är märkligt att vi i Sverige, som är ett civilise-
rat land, har en by där det bor folk som bedriver en
näring och som inte har en vägförbindelse. Under den
tid jag har suttit i riksdagen har jag sett hur den här
frågan har valsat omkring i byråkratin mellan riksda-
gen, länsstyrelsen och regeringen. Jag tror att befolk-
ningen på orten har drivit frågan om att få till stånd en
vägförbindelse i ett halvt sekel. Svaret har varit nej i
de flesta instanserna. Det här är inte alls tillfredsstäl-
lande.

Naturligtvis har vi förståelse för att vi skall ha en
naturresurslag. Det har vi också uttryckt i motionen.
Men man kan inte ha en lagstiftning som sätter stopp
för allt in absurdum. Här finns det ju sådana skäl att
man faktiskt bör fundera både en och två gånger. Jag
har med tillfredsställelse noterat att utskottet har gjort
det.

Vid tidigare hanteringar i Sveriges riksdag har ut-
skottet ofta kommit med motiveringen: inget nytt
under solen, dvs. i princip samma argument som tidi-
gare, och yrkat avslag. Den här gången har faktiskt
utskottets ledamöter och kansli åkt upp till Kiruna och
samebyn och sett den verklighet som råder. I Kattu-
vuoma finns det faktiskt 22 personer. Jag skall vara
ärlig och säga att de icke är helt året-runt-boende,
men de bor nästan året runt i dessa ödemarker utan
väg. Detta grundar sig på Statistiska centralbyråns
beräkningar.

Utskottet har rest runt och tittat på alla alternati-
ven och även fått till stånd en annan skrivning, vilket
jag måste säga med viss tillfredsställelse. Här finns
det faktiskt en viss samsyn: Här måste vi hitta en
lösning för rennäringen i området. Rennäringen kan
väl ses som en liten näring här i landet, men den är
oerhört viktig för Kiruna kommun, och den är också
oerhört viktig för de människor som bor inom Telma
samebys område.

När det gäller helikoptertransporter kan man bara
titta på de kostnadsberäkningar som har gjorts av
alternativen väg och helikoptertransport. En vägför-
bindelse som är gjord enligt det mest skonsamma
alternativet enligt konsekvensbeskrivningen skulle
kosta 7 miljoner. Det skall ses mot bakgrund av att
kostnaden för helikoptertransport för att få ned de
slaktade renkropparna för försäljning ligger på 1,2-
1,5 miljoner per år. Normalt gör man en avskrivning
på 30 år för vägbyggen. Vem som helst kan utan
miniräknare räkna ut att det då är helt vansinnigt att
hålla på med helikoptertransporter. Inom en 30-
årsperiod skulle vi ha lagt ut 68 miljoner i helikopter-
transporter för näringen, och det skall ställas mot en
investering på 7 miljoner.

Jag utgår från att de uppgifter som utskottet har
samlat ligger till grund för dess skrivning, som åt-
minstone jag måste tolka så att man faktiskt föresprå-
kar vinterslakt, man förespråkar slakt i Norge, man
förespråkar svävare och man förespråkar helikopter-
transport. Men man tar egentligen aldrig upp de nya
slaktreglerna. Livsmedelsverket ställer ju lika hårda
krav när det gäller slakt av ren som när det gäller slakt
av annat. Då gäller ju mobila slakterier, som fraktas
med lastbil; det kan man inte göra med vare sig svä-
vare eller helikopter.

Men av den avslutande meningen kan man ändå
utläsa att det är utskottets avsikt att man skall få till
stånd en lösning av samebyns transportproblem. Man
förordar också olika typer av lösningar, som skall
övervägas. Detta tolkar jag faktiskt så, att man också
kan diskutera väglösningar, eftersom vi har en helt ny
typ av möjligheter till vägbyggnad.

Fru talman! Jag förstår av knackningen i talmans-
bordet att min tid är ute. Jag vill då avsluta med att
säga att jag avstår från att ställa något yrkande på
grund av bostadsutskottets något mjukare skrivning i
den här frågan. Men jag avser naturligtvis att följa
frågan och återkomma om vi inte hittar någon lösning.

Anf. 105 LARS STJERNKVIST (s)

Fru talman! Jag begärde ordet för att kommentera
det som Ulf Björklund tog upp för en stund sedan när
han antydde att vi socialdemokrater har bytt uppfatt-
ning. Han refererade vad jag sade i en debatt här i
kammaren för ett och ett halvt år sedan. Jag tror att
det är många som följer den politiska debatten som
upplever att vi riksdagsmän är litet som kameleonten:
vi byter intensitet i argumentationen och ibland också
åsikt när vi går från att vara i opposition till att vara i
majoritet.

Dagens debatt har väl också i flera frågor visat att
oppositionens företrädare uppträder som hungriga
tigrar medan majoritetens företrädare uppträder likt
tama bondkatter. Sedan blir det regimskifte, och så
byter vi roller. Även om det naturligtvis inte är bra för
demokratin att man byter åsikt i sakfrågor - det vore
naturligtvis förödande - tror jag ändå att det delvis är
ofrånkomligt att man byter strategi; det ligger liksom i
sakens natur.

Har man som riksdagsledamot sina partivänner i
regeringen finner man det inte lika angeläget att vi här
i riksdagen fattar skarpa beslut och gör kraftfulla
uttalanden om och detaljreglerar vad regeringen skall
göra. Det ligger i sakens natur att vi då har en grund-
läggande övertygelse om att regeringen kommer att
lägga fram förslag som ligger i linje med vad majori-
teten i kammaren tycker och tänker. Oppositionen
hyser, av förklarliga skäl, inte samma förtroende för
regeringen utan vill skriva den på näsan vad som
behöver göras.

När det gäller sakfrågan, om vi socialdemokrater
har bytt uppfattning när det gäller älvarna, vill jag
säga att det har vi inte. Bytt strategi har vi gjort. Vi
kände en större oro, vi kände ett större behov av att
göra tydliga markeringar när vi var i opposition, men i
dag tycker vi att det räcker med att vi i betänkandet
igen upprepar i sak samma uppfattning som vi fram-
förde tidigare.

Det står på s. 16 i betänkandet att de krav som
framförts i motionerna är beaktansvärda. Översatt till
vanlig svenska betyder det att vi instämmer i ande-
meningen i motionerna, men vi överlåter till regering-
en att lägga fram ett förslag. Där delar jag den upp-
fattning som Bengt-Ola Ryttar tidigare har framfört,
att det naturligtvis finns en risk att vi snuttifierar det
här och fattar enskilda beslut för varje meter älv här i
landet. Självklart är det viktigt att vi ser till helheten.

Jag tycker faktiskt inte att vi har bytt uppfattning i
sak, men det är möjligt att strategin har ändrats.

Egentligen tycker jag inte om när man svarar på
angrepp genom att slå tillbaka på motståndaren, men i
det här fallet är det ofrånkomligt. Det är så frestande
att jag inte kan låta bli.

Jag skall gärna ge Ulf Björklund ett personligt er-
kännande. I den här frågan har han uppträtt konsek-
vent, som en arg tiger. Däremot är han medlem av ett
parti som under förra mandatperioden i nästan total
enighet sade att det inte går att skydda de älvsträckor
som vi nu pratar om. Det fanns bara ett undantag
inom kds, nämligen Ulf Björklund. I dag har han fått
med sig hela sitt parti, och det gratulerar jag natur-
ligtvis honom till.

Men när Ulf Björklund gör inte bara sig själv utan
hela sitt parti till älvräddarnas raska riddare och den
politiska moralens främsta försvarare i den här kam-
maren klingar det litet falskt. Jag ger honom gärna ett
personligt erkännande, men som parti har kds defini-
tivt inte uppträtt som något föredöme.

Vi har försökt att vara konsekventa i sak. Jag på-
står att det här betänkandet belägger det påståendet.
Jag yrkar därmed bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 106 ULF BJÖRKLUND (kds) replik

Fru talman! Tack för det erkännandet, Lars
Stjernkvist.

Först vill jag säga att några kristdemokrater ändå
har varit med och motionerat i frågan om Österdaläl-
ven, bl.a. Lars Svensk som råkar bo längre upp i
Uppland vid älven. Jag har heller inte varit alldeles
ensam under de tre regeringsåren.

Däremot var det en partikamrat till Lars
Stjernkvist, Berndt Ekholm, som såg att diskussionen
höll på att rasa samman när det gällde Österdalälven
och andra älvar. Han kom med en kompromissmotion
som innebar att vi skulle göra ytterligare avväganden
under en period för att möjligen i ett senare skede
rädda det här. Jag kan i viss mån hålla med om att det
ibland kan bli tvära kast när majoriteten byts ut, men
det är ändå inte så tydligt i den här frågan.

Stjernkvist säger att det är bra att ta stora grepp
och att vi inte skall fatta beslut i små sträckor. Vad
jag ändå undrar är hur systemet med den pågående
inventeringen fungerar. Faktum är att inventeringsut-
redaren har fått förlängning och ytterligare direktiv.
Vi får vänta ytterligare ett och ett halvt år innan vi vet
vad det kommer att innebära. Det är den utredningen
som vi hela tiden hänvisar till. Jag misstänker att
inventeringen kommer att pågå fortlöpande och ligga
kvar i alla tider och att vi utifrån inventeringen stän-
digt kommer att göra överväganden om vilka åtgärder
som kan vidtas.

Därför menar jag att det finns starka skäl för att
äntligen komma till skott, framför allt när det gäller
Österdalälven - om nu inte regeringen hinner före
oss.

Anf. 107 LARS STJERNKVIST (s) replik

Fru talman! Vi får vänta ytterligare ett och ett
halvt år, säger Ulf Björklund. Jag blir litet förbryllad
när jag hör den här debatten, för det låter nästan på
Ulf Björklund och flera andra här som om vi i dag
fattar ett beslut som innebär att vi kommer närmare en
utbyggnad av Gideälven och Österdalälven och andra
älvsträckor och älvar som i dag inte är exploaterade.

Men den enda rimliga tolkningen av det beslut vi
snart skall fatta är snarare att vi kommer längre från
en utbyggnad. Vi understryker i betänkandet att det
ligger en hel del i vad motionärerna säger. Det är sant
att vi definitivt inte låser oss. Min åsikt är att det är ett
rimligt beslut med tanke på att vi nu står inför ett
beslut om hela energipolitiken.

Men den här litet försåtliga framställningen av
betänkandet - att vi segdrar detta och att det skulle
innebära att vi kommer närmare en utbyggnad - tyck-
er jag är en orimlig tolkning av det beslut som vi
förhoppningsvis snart kommer att fatta.

Anf. 108 ULF BJÖRKLUND (kds) replik

Fru talman! Vi kommer naturligtvis närmare en
utbyggnad så till vida att man från jordägarstyrelsens
sida jobbar fullt ut, på maxhastighet, för att bereda
allt det här och göra det färdigt. Man har dessutom
gått till vattendomstolen, och man menar naturligtvis
allvar med det. Hade vi i ett tidigt skede skyddat
Österdalälven genom naturresurslagen hade den pro-
ceduren inte behövts.

Så till vida skapar vi förhoppningar och förvänt-
ningar hos den lilla grupp som vill bygga ut den här
sträckan. Jag tycker att vi hanterar den gruppen fel. Vi
skulle ge tydligare signaler i ett tidigt skede. På den
punkten har vi missat från början. Men nu kanske vi
inte ens behöver besluta, för Anna Lindh är säkert
mycket förståndig och kommer att rädda älven åt oss
uppe i Dalarna. Folk från övriga landet tycker ju att vi
skall skjuta på beslutet tills alla utredningar som man
kan tänka sig är klara.

Anf. 109 LARS STJERNKVIST (s)

Fru talman! Se där, Ulf Björklund! Han avslutade
med att uttrycka samma förhoppning om att regering-
en skall vara precis så klok som jag tror och hoppas.
Därmed kan vi båda två sova lugnt i natt.

Anf. 110 SIW PERSSON (fp)

Fru talman! Lars Stjernkvist menade att man kan
ha olika uppfattning när man utgör majoritet och när
man är i opposition.

Jag vill påminna Lars Stjernkvist om att Folkpar-
tiet hela tiden har haft samma åsikt när det gäller
vattenkraftsutbyggnaden. Vi har hävdat, både i rege-
ringsställning och i oppositionsställning, att vatten-
kraftsutbyggnadsepoken är slut.

Låt mig fråga: Vad betyder en välvillig skrivning
om det ändå blir avslag? Signalen från riksdagen blir
ju: Fortsätt att hoppas på möjlighet till utbyggnad!

Anf. 111 LARS STJERNKVIST (s)

Fru talman! Siw Persson frågar vad en välvillig
skrivning betyder. Utan sådana skrivningar skulle
våra liv vara betydligt mindre meningsfulla än vad de
är.

Det är klart att det har en oerhörd betydelse vilka
beslut vi fattar och vad som står i de betänkanden som
vi här tar beslut om.

När det gäller det som jag sade om att man kan ha
olika uppfattningar som majoritet och i opposition
förstod jag att Siw Persson menade att det stämmer
för kds men inte för Folkpartiet. Av en ren tillfällighet
har jag med mig omröstningsprotokollet från förra
mandatperioden då Siw Persson och jag också var
ledamöter av den här kammaren och då vi behandlade
precis samma frågor som vi nu behandlar. Här står
inte hur olika personer röstade. Det är sant att det
fanns några folkpartister, närmare bestämt 3, som här
i kammaren var för ett skydd av älvsträckorna. Men
det fanns 22 folkpartister - de var många på den tiden
- som då hade en annan uppfattning.

Jag tror faktiskt att vi alla, Siw Persson, skall iklä-
da oss en viss ödmjukhet och försiktighet i argumen-
tationen.

Anf. 112 SIW PERSSON (fp)

Fru talman! Det tycker jag verkligen att socialde-
mokraterna skall göra. Folkpartiet har också försökt,
och det är klart att alla kan göra fel. Vad jag försökte
förklara för Lars Stjernkvist var att Folkpartiet som
parti hela tiden har hävdat detta.

I Folkpartiet har det alltid varit högre i tak. Man
har tillåtit att enskilda ledamöter har haft en annan
åsikt än partiet.

Anf. 113 LARS STJERNKVIST (s)

Fru talman! Det är högt i tak även hos Socialde-
mokraterna. Men om 3 av 22 socialdemokrater i den
här kammaren röstar på ett visst sätt, och följaktligen
22 röstar på ett annat sätt än de 3 övriga, skulle jag
aldrig komma på idén att framställa det som om dessa
3 socialdemokrater var de främsta uttolkarna av vad
Socialdemokraterna anser.

I det här fallet tillhörde Siw Persson under förra
mandatperioden en mycket liten begränsad minoritet.
Nu har hon fått med sig en majoritet. Det tycker jag är
bra. Men jag tycker inte om att vissa försöker fram-
ställa sig som mera hedervärda än andra politiker. Jag
är alldeles övertygad om att Siw Persson är besjälad
av en ärlig övertygelse i den här frågan, men det är vi
alla.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

10 § Samordnad länsförvaltning

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU5

Samordnad länsförvaltning (förs. 1995/96:RR3)

Anf. 114 OWE HELLBERG (v)

Fru talman! Vänsterpartiets reservation i det här
ärendet skall mest ses som ett sätt att påvisa den regi-
onala nivåns demokratiska underskott och den regio-
nala nivåns svårigheter att styra sin egen utveckling.

Det som fattas är naturligtvis det regionala parla-
ment som Regionberedningen förespråkar skall inrät-
tas. Vänsterpartiet vill egentligen gå längre än bered-
ningens förslag, men vi avvaktar i väntan på en fram-
tida regeringsproposition i frågan.

Det demokratiska underskottet på regional nivå är
stort när det gäller att hantera de statliga medel som
länsstyrelsen skall administrera. Den regionalt valda
länsstyrelsens styrelse är mer eller mindre bara ett
rådgivande organ, medan den regeringsutsedde tjäns-
temannen, landshövdingen, och dennes styrelse sitter
på makten och anslagen. Det är ett oacceptabelt sys-
tem som naturligtvis måste moderniseras och göras
mer demokratiskt.

I avvaktan på att en större förändring kan vara
realiserbar kan regeringen se över om man kan stärka
den folkvalda Länsstyrelsens styrelses befogenheter.

Även om landshövdingen och länsstyrelsen har
stor makt över de anslag som tillfaller länet via riks-
dagen har man ändå svårt att ta ett helhetsgrepp.
Länsstyrelsen upprättar t.ex. regionala miljöstrategier
men har mycket svårt att genomföra dem, eftersom
stora statliga aktörer som Vägverket, Banverket, SJ,
Posten m.fl. har sina egna budgetar och upprättar
egna målsättningar utifrån riksdagens mål, men också
efter egna verksamhetsmål. Denna sektorisering gör
att helhetssynen på regional nivå blir svår att uppnå
och kan komma i konflikt med andra aktörers mål-
sättning.

Den regionala områdesindelningen för de statliga
verken stämmer inte med länsindelningen. Den delar
in landet i helt andra områden. Att alla verk har
länsansvariga kan vara en hjälp för att förbättra kon-
takten med länsstyrelsen och möjligheten att kunna
förverkliga regionala målstrategier.

För att undvika ett sektoriserat tänkande bör rege-
ringen fundera över hur verksamheter skall kunna
samordnas, t.ex. på kommunikationssidan. Där har vi
Banverket, Vägverket, Luftfartsverket och Sjöfarts-
verket som alla driver sina egna verksamheter. SJ:s,
Telias och Postens verksamheter har också mycket
stor betydelse på den regionala nivån. Men bolags-
bildningen har lett till en centralisering av verksamhe-
terna med större tanke på ekonomiska bokslut än
samhällsnytta och service, inte minst i glesbygd.

Västerpartiet tror att utvecklingen mot ett ökat
regionalt självbestämmande är bra för Sverige och hur
vi använder statliga medel. Genom att flytta makt och
ansvar ut i landet till de områden där medlen skall
användas får vi en effektivare och klokare användning
av dessa medel, eftersom man lever närmare de pro-
blem som just den regionen har.

EU-medlemskapet har också ställt till problem i
den här frågan. Sveriges indelning i målområden
stämmer dåligt överens med den inkörda länsindel-
ningen. Det demokratiska underskottet har också
stärkts. Ansökningar om EU-medel går via länsstyrel-
sen och med inblandning av projektgrupper och sam-
verkansgrupper i en salig röra. Näringslivet, kommu-
ner och landsting skall medverka och skjuta till peng-
ar på olika sätt, men det är svårt att utröna var det
politiska ansvaret finns. Det måste göra det svårt för
väljarna när de i valsammanhang skall utkräva ansvar
för hur offentliga medel används.

Regionala parlament skulle kunna vara lösningen
på många av de problem som jag har räknat upp, inte
minst för att minska det demokratiska underskottet på
regional nivå. För oss är det viktigt att de regionala
parlamenten inte blir för stora. Då mister de sin folk-
liga förankring. Därför har vi sagt att landstingen är
den naturliga utgångspunkten för de regionala parla-
menten. Men människor i regionen skall naturligtvis
själva få tycka till om vad som är regionens naturliga
utbredningsområde.

Vänsterns inställning till detta är klar. Andra par-
tier får själva svara för var de står.

Jag ställer mig naturligtvis bakom förslagen i re-
servationen, men jag avstår från att yrka bifall till
dem.

Anf. 115 LENNART NILSSON (s)

Fru talman! Det här ärendet, bostadsutskottets
betänkande nr 5, är inte så stort att det föranleder mig
att hålla på i tio minuter. Betänkandet är ju en upp-
följning av ett förslag som Riksdagens revisorer har
lagt fram för bostadsutskottet.

Vi har tagit ställning till det som handlar om län-
sexperterna och på vilket sätt de är styrande i verk-
samheten. Där ger vi regeringen till känna att man
skall överväga just länsexperternas roll framöver.

Länsstyrelsens samordningsroll diskuteras också,
som Owe Hellberg var inne på.

Dessutom handlar det om trafiksäkerheten på re-
gional nivå.

De är de tre punkterna.

Om man skulle utveckla ett resonemang kring de
frågor som Owe Hellberg tar upp skulle man natur-
ligtvis kunna prata mycket längre än tio minuter. Vi
lever i en tid när det krävs förändringar utifrån den
verklighet vi lever i i dag jämfört med den som fanns
på 1600-talet.

Det finns många intressanta frågor som tas upp i
Vänsterpartiets motion. Men även om Vänsterpartiet
är helt klart över hur allting skall se ut tycker jag i
min ödmjukhet att det finns anledning att vänta och
fundera litet över vad remissinstanser och andra har
kommit fram till. Vi kommer att få ta ställning till
olika överväganden framöver under våren.

Även om jag erkänner att jag håller med i mångt
och mycket av det som Owe Hellberg har sagt, bl.a.
att det handlar om att beslut skall fattas så nära män-
niskor som möjligt, finns det även ett nationellt intres-
se att vårt fina land Sverige skall fungera så rättvist
som möjligt. Landshövdingen och länsstyrelsen är ju
regeringens företrädare i den statliga samordningen.
Det är viktigt att slå fast att det är på det sättet.

Jag tror att detta måste förändras, eftersom jag ut-
går ifrån att man måste avsätta politiker som kan
ställas till ansvar. Jag tror att det är mycket viktigt att
markera att om man nu skall förändra enligt Region-
beredningens förslag måste det handla om att man
renodlar länsstyrelsens roll till att vara regeringens
organ. I det sammanhanget är jag inte helt övertygad
om att det över huvud taget behövs en vald länsstyrel-
se, som Vänsterpartiet föreslår här. Då hamnar ju
uppgifterna på en helt annan nivå. En del frågor ham-
nar kanske hos landstingen och en del hos kommu-
nerna. Sedan fungerar länsstyrelsen som regeringens
kontrollorgan.

Vi får naturligtvis anledning att återkomma till
den debatten. Därför yrkar jag avslag på Vänsterpar-
tiets reservation och bifall till hemställan i bostadsut-
skottets betänkande.

Anf. 116 OWE HELLBERG (v)

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet är naturligtvis inte
helt stupsäkra på hur utvecklingen skall se ut.

Däremot är vi helt på det klara med att vi vill ha
regionala parlament. Det förs en annan diskussion om
att man helt skall lägga ned en regional nivå som finns
i dag, nämligen landstingen. Det är den frågan som är
avgörande för fortsättningen på det hela.

Jag talade inte om länsstyrelsen som folkvald. Om
Lennart Nilsson hade lyssnat noga skulle han ha hört
att jag talade om Länsstyrelsens styrelse, som är indi-
rekt vald av landstingen, och dess roll. Jag tycker att
det är anmärkningsvärt hur litet denna demokratiskt
valda församling kan påverka de beslut som fattas av
landshövding och länsstyrelse. Jag menar att dess roll
bör stärkas.

Den regionala rättvisan skall naturligtvis även i
fortsättningen skipas av riksdagen, Lennart Nilsson.
Riksdagen är den instans som skall fördela ramarna
på ett regionalt rättvist sätt. Men hanteringen skall
naturligtvis ske i de regionala parlamenten.

Det är just det som är den viktiga och stora frågan.
Vi måste komma vidare i detta sammanhang. Jag
skulle vilja veta mer om var Socialdemokraterna står i
denna fråga, eftersom partiet har en avgörande posi-
tion.

Anf. 117 LENNART NILSSON (s)

Fru talman! Socialdemokraterna har på en parti-
kongress slagit fast att det skall finnas tre nivåer,
nämligen stat, landsting och kommuner.

Det är där Socialdemokraterna står, till dess att
detta förändras. Jag vet naturligtvis att det förs en
debatt i vårt parti om de olika nivåerna. Trots det är
detta vad som gäller. Vår partikongress har slagit fast
att det skall finnas tre nivåer.

Anf. 118 OWE HELLBERG (v)

Fru talman! Det är bara det att den modellen håller
på att bli ifrånsprungen. Exempelvis har vi i Skåne nu
fått oss föreskrivet hur det skall fungera i framtiden;
antingen en socialdemokratisk eller en moderat mo-
dell.

Det är därför intressant att få veta var Socialde-
mokraterna står i denna fråga.

Anf. 119 LENNART NILSSON (s)

Fru talman! När det gäller Skåne utgår jag ifrån att
regeringen kommer att presentera ett förslag om län-
sindelningen i Västsverige och i Skåne. Vi får föra
den diskussionen då.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

BoU7 Jordförvärvslagen och rennäringslagen
m.m.

Mom.2 (jordförvärvslagstiftningen)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion

.

Mom. 5 (fastighetsöverlåtelse i skärgården)

1. utskottet

2. res. 3 (c, fp, mp, kds)

Votering:

228 för utskottet

74 för res. 3

1 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 65 m, 1 fp, 16 v, 1 kds

För res. 3: 4 m, 21 c, 19 fp, 17 mp, 13 kds

Avstod: 1 v

Frånvarande: 16 s, 11 m, 6 c, 6 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Ingvar Eriksson (m) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 11 (vetorätt för Sametinget vid exploateringar i
renbetesområdet)

1. utskottet

2. res. 4 (mp)

Votering:

290 för utskottet

17 för res. 4

42 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 146 s, 72 m, 21 c, 20 fp, 17 v, 14 kds

För res. 4: 17 mp

Frånvarande: 15 s, 8 m, 6 c, 6 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 12 (förnyade överväganden om ersättning för
rovdjursrivna renar)

1. utskottet

2. res. 5 (s)

Votering:

190 för utskottet

116 för res. 5

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 30 s, 72 m, 21 c, 20 fp, 17 v, 17 mp,
13 kds

För res. 5: 116 s

Frånvarande: 15 s, 8 m, 6 c, 6 fp, 5 v, 1 mp, 2 kds

Johnny Ahlqvist, Eva Arvidsson, Hans Karlsson, Kaj
Larsson, Nils-Erik Söderqvist och Ingegerd Wärners-
son (alla s) anmälde att de avsett att rösta nej men
markerats ha röstat ja.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JoU12 Jakt och viltvård

Mom. 1(skyddsjakt på säl)

Yrkanden:

1. utskottet

2. mot. 1994/95:Jo801 (m)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 7 (EU:s fågel- och habitatdirektiv)

1. utskottet

2. res. 1 (mp)

Votering:

286 för utskottet

17 för res. 1

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 71 m, 21 c, 21 fp, 17 v, 13 kds

För res. 1: 17 mp

Frånvarande: 18 s, 9 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 2 kds

Mom. 8 (rovdjursstammen)

1. utskottet

2. res. 2 (v, mp)

Votering:

274 för utskottet

33 för res. 2

42 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 20 fp, 14 kds

För res. 2: 17 v, 16 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU6 Fastighetsbildning m.m.

Mom. 4 (lagstiftningens inverkan på landsbygden)

1. utskottet

2. res. 1 (c, fp, kds)

Votering:

230 för utskottet

66 för res. 1

1 avstod

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 69 m, 16 v, 2 mp

För res. 1: 19 c, 21 fp, 12 mp, 14 kds

Avstod: 1 mp

Frånvarande: 18 s, 11 m, 8 c, 5 fp, 6 v, 3 mp, 1 kds

Mom. 5 (expropriationslagens ersättningsregler)

1. utskottet

2. res. 2 (m)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Mom. 6 (domstolsprövning av expropriationstillstån-
den)

1. utskottet

2. res. 3 (mp)

Votering:

291 för utskottet

18 för res. 3

40 frånvarande

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 71 m, 21 c, 21 fp, 17 v, 14 kds

För res. 3: 1 m, 17 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Carl Erik Hedlund (m) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 7 (inskränkningar av tomträttsinstitutet)

1. utskottet

2. res. 4 (m, c)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU8 Naturresurslagen

Mom. 1 (den kommunala vetorätten)

1. utskottet

2. res. 1 (c, v, mp)

Votering:

254 för utskottet

55 för res. 1

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 fp, 14 kds

För res. 1: 21 c, 17 v, 17 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 2 (alternativa metoder för slutförvaring av
utbränt kärnbränsle)

1. utskottet

2. res. 2 (mp)

Votering:

289 för utskottet

20 för res. 2

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 19 c, 21 fp, 17 v, 13 kds

För res. 2: 2 c, 17 mp, 1 kds

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 3 (vindkraften som riksintresse)

1. utskottet

2. res. 3 (c, mp)

Votering:

269 för utskottet

38 för res. 3

42 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 70 m, 21 fp, 17 v, 14 kds

För res. 3: 21 c, 17 mp

Frånvarande: 14 s, 10 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 9 (vattenkraftens roll i energibalansen)

1. utskottet

2. res. 4 (fp, mp)

Votering:

254 för utskottet

55 för res. 4

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 21 c, 14 kds

För res. 4: 21 fp, 17 v, 17 mp

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 11 (Gideälven)

1. utskottet

2. res. 6 (c, fp, v, mp, kds)

Votering:

220 för utskottet

89 för res. 6

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m, 1 c

För res. 6: 20 c, 21 fp, 17 v, 17 mp, 14 kds

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 12 (Brunnsberg)

1. utskottet

2. res. 7 (c, fp, v, mp, kds)

Votering:

219 för utskottet

90 för res. 7

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 72 m

För res. 7: 21 c, 21 fp, 17 v, 17 mp, 14 kds

Frånvarande: 14 s, 8 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 14 (Jaurekaska)

1. utskottet

2. res. 8 (fp)

Votering:

258 för utskottet

50 för res. 8

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 147 s, 71 m, 21 c, 6 v, 13 kds

För res. 8: 21 fp, 11 v, 17 mp, 1 kds

Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 c, 5 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU5 Samordnad länsförvaltning

Mom. 1-5

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att konstitutionsutskottets betänkanden KU20,
KU21 och KU22, finansutskottets betänkande FiU9,
skatteutskottets betänkande SkU22, lagutskottets
betänkanden LU15, LU16 och LU29, utrikesutskot-
tets betänkande UU12, näringsutskottets betänkande
NU16 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande
AU6 fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

11 § Ändring i sametingslagen m.m.

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU20

Ändring i sametingslagen (1992:1433) m.m.
(prop. 1995/96:77)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

12 § Indelning av budgeten i utgiftsområden

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU21

Indelning av budgeten i utgiftsområden (förs.
1995/96:TK2)

Anf. 120 BIRGER HAGÅRD (m)

Fru talman! Det är både beklagligt och känns fak-
tiskt en aning pinsamt att tvingas göra det inlägg som
jag nu står i beredskap att göra.

Vi vet ju alla att det har skett åtskilliga reforme-
ringar av riksdagens arbete och våra förhållanden
under den senaste tiden. Man kan nog säga att det
faktiskt har skett större förändringar under de senaste
åren än vad som skett på ett par decennier. Dessa
förändringar, alltifrån ändring av mandatperiod och
vad det nu var fråga om tidigare, var föranledda av en
enighet mellan de olika partierna. En förutsättning för
att vår demokrati och vårt riksdagsarbete skall funge-
ra är att de uppgörelser som träffas mellan de olika
partierna också hålls.

Det har varit på samma sätt nu när vi har haft att
företa en hel del förändringar. Jag vill då erinra om
spörsmålsinstitutet. Jag vill också erinra om omlägg-
ningen av budgetåret. Det har varit stora förändringar
som har krävt att man har varit överens på de olika
nivåerna.

Nu kommer vi fram till en mindre men icke desto
mindre viktig sak, nämligen hur indelningen i utgifts-
områden skall se ut. Det är då bara att konstatera att
också detta var en fråga som föregicks av långa och
ibland kanske litet besvärliga förhandlingar mellan
företrädare för de olika partierna. Det gällde, som
alltid vid sådana här uppgörelser, att ge och ta. Den
arbetsgrupp som utarbetade förslaget var överens.
Talmanskonferensen var enhällig. Alla ville vi ju då
också förutsätta att detta utan problem skulle gå ige-
nom i riksdagen.

Döm därför om vår förvåning när vi konstaterar
att man i konstitutionsutskottet i sista minuten gör ett
försök att stjälpa den uppgörelse som hade träffats
mellan partierna. Det gäller framför allt frågan om var
posten fredsbevarande samverkan skall finnas. Skall
den finnas på utrikesområdet, vilket var vad man hade
kommit överens om efter alla diskussioner, eller skall
den finnas på försvarsområdet? Det senare var det
som man ville dribbla igenom i utskottet.

Jag kan bara konstatera att man här uppenbarligen
har lyckats med sin kupp. Men den kan ju få allvarliga
konsekvenser för framtiden. Med hänvisning till detta
exempel kan man säga att uppgörelser som sker mel-
lan gruppledare, diskussioner i arbetsgrupper och
enhällighet i talmanskonferensen inte betyder någon-
ting när man kommer till det slutgiltiga avgörandet.

Vi moderater kan absolut inte acceptera detta för-
hållande. Jag är förvånad över och beklagar som sagt
att socialdemokraterna i utskottet gick i spetsen för att
riva upp uppgörelsen. Jag beklagar också att de andra
partiernas företrädare inte var beredda att stå för vad
deras företrädare hade kommit överens om tidigare.

Mot denna bakgrund, fru talman, finns det inget
annat för oss moderater att göra än att yrka avslag på
hela paketet. Jag ber alltså att få yrka bifall till reser-
vation nr 1 och hoppas att aldrig något sådant här
skall behöva hända i fortsättningen.

Anf. 121 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Jag tänker ta upp två korta frågor.

Den ena frågan gäller det som Birger Hagård tog
upp. Jag tycker själv att det verkar vara mycket lämp-
ligt att föra över hela försvaret och även FN-styrkorna
till ett konto som ligger under försvarsutskottet i riks-
dagen. Allt annat innebär i praktiken ett delat ansvar,
eftersom en stor del av utbildningen i själva verket
redan sker inom det militära försvaret och eftersom
även materiel skall tas därifrån. Ur budgetsynpunkt
måste det därför vara vettigt att alla kostnader ligger i
samma utskott.

Den andra frågan gäller turismen, som vi i Miljö-
partiet har tagit upp i en motion. Riksdagen beslutade
enhälligt våren 1995 att turismen inte är att se enbart
som en näringslivsfråga. Därför tycker vi att det är fel
att framhäva det rena krämarperspektivet som det
enda och övergripande, som riksdagen gör. Kultur-
och naturupplevelser växer i betydelse när det gäller
just turistfrågorna. De utgör en allt viktigare del i
utvecklingen av turismen. Ett meningsfullt innehåll i
turismen är därför ett mycket väsentligt inslag i en
vettig och långsiktig turistpolitik. Därför bör turistfrå-
gorna ligga kvar i kulturutskottet i stället för att föras
över till näringsutskottet.

Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Anf. 122 KURT OVE JOHANSSON (s)

Fru talman! Riksdagen har beslutat om en ny bud-
getprocess, vilket har kunnat ske under mycket stor
enighet. Vi har nu, som en konsekvens av detta, att
besluta om en anpassning av utskottsorganisationen.

De förslag som vi har att ta ställning till har tagits
fram av en arbetsgrupp inom talmanskonferensen.
Även om enigheten inom arbetsgruppen inte varit
total, har det ändå funnits en mycket bred samsyn om
huruvida den s.k. fackutskottsprincipen skall behållas.
Denna princip innebär att såväl lagstiftningsfrågor
som budgetärenden inom ett ämnesområde bör be-
handlas av ett och samma utskott.

Förslaget från talmanskonferensen innefattar vissa
ändringar i fördelningen av arbetsuppgifter mellan
utskotten. De förändringar som föreslås är enligt min
mening inte särskilt omfattande.

Vid behandlingen av förslaget i konstitutionsut-
skottet har vi, precis som Birger Hagård gett uttryck
för, varit skiljaktiga på en punkt, nämligen frågan om
vilket utskott som skall bereda och behandla den
fredsbevarande verksamheten - FN-styrkorna. Konsti-
tutionsutskottets majoritet har i denna del frångått
arbetsgruppens förslag och förordar att denna verk-
samhet skall hanteras i försvarsutskottet och inte i
utrikesutskottet.

Mot detta reserverar sig Folkpartiet och Modera-
terna. Moderaterna i utskottet går längst. De vill riva
upp hela förslaget från talmanskonferensen. Detta är
en minst sagt märklig reaktion, som väl får skrivas på
kontot dåligt morgonhumör vid den tidpunkt då den
aktuella frågan behandlades.

Reservanterna argumenterar inte i sak utan hävdar
att förslaget antagits i politisk enighet. Därmed menar
de tydligen att KU bara har att säga ja och amen. Det
är en felsyn, Birger Hagård! KU har ett eget bered-
ningsansvar. KU har också en skyldighet att, oavsett
var förslagen kommer ifrån, göra självständiga be-
dömningar.

Att KU:s majoritet stannat för att den fredsbeva-
rande verksamheten skall beredas av försvarsutskottet
bygger uteslutandet på sakskäl. Som framgår av rege-
ringens proposition 1995/96:12, Totalförsvar i förny-
else - som riksdagen redan tagit ställning till - ingår
kostnaderna för en internationell styrka för fredsbe-
främjande insatser i totalförsvarsramen.

Mot den bakgrunden, Birger Hagård, är det en
självklarhet att sådana frågor bör beredas och hante-
ras av försvarsutskottet. Det är logiskt att det blir så.
Det stämmer överens med den s.k. fackutskottsprinci-
pen, som man har sagt sig vilja följa. Vid en saklig
prövning av frågan kan man inte komma fram till
någon annan slutsats.

Reservanternas syn på KU:s uppgift i detta sakä-
rende, är närmast beklämmande. Ni kan väl ändå inte
på fullt allvar mena att KU:s uppgift i denna fråga
endast är av formell art, och att det handlar om ett
slags spel för galleriet - att forsla fram ett förslag till
riksdagen? Det är ju fråga om en sakprövning. Tycker
ni inte det, ni som står för reservationerna 1 och 3 i
betänkandet, skulle jag vilja säga att ni har missförs-
tått uppdraget i konstitutionsutskottet fullständigt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets betän-
kande och avslag till samtliga reservationer.

Innan jag slutar skulle jag måhända ändå säga litet
om reservation 2, som gäller turismen. Det här är
naturligtvis en ur många synpunkter intressant fråga.
Det är ingen tvekan om att man kan diskutera var
dessa frågor skall ligga; i kulturutskottet eller i nä-
ringsutskottet.

Jag är väl medveten om att det inte behöver vara
särskilt svårt att hitta argument för att dessa frågor
hade kunnat ligga kvar i kulturutskottet. Men jag vill
alltså hävda att vi, på olika nivåer i den politiska
process som skett på detta område, ändå har kommit
fram till att det kan vara rimligt att turismfrågorna
överförs till näringsutskottet. Mot den bakgrunden
yrkar jag även avslag på reservation 2.

Anf. 123 BIRGER HAGÅRD (m) replik

Fru talman! Först ett ord bara om själva sakfrågan:
Våra internationella, fredsbevarande styrkor är bero-
ende av just de beslut som fattas i utrikesutskottet och
på den internationella arenan. Därför är det också rätt
naturligt att det är där dessa frågor hör hemma.

Om det nu skall ligga under totalförsvaret, kan det
mycket väl bli så att man, om Sverige har gjort inter-
nationella åtaganden och det gäller att också bereda
ekonomiskt utrymme för dessa, får ringa till Eksjö
eller till Boden och säga: Vi har inte pengar så det
räcker, vi får nog lägga ned några regementen.

Det är inte bra om vårt försvar på det sättet skall
utsättas för schackrande bara för att vi skall kunna
uppfylla våra internationella förpliktelser.

Men detta, fru talman, var inte det väsentliga i
sammanhanget. Det väsentliga var att det gäller att
leva upp till de uppgörelser som träffats. KU har visst
ett eget beredningsansvar, Kurt Ove Johansson, det är
självfallet. Men har vi någonsin svikit uppgörelser
som har träffats på olika nivåer mellan partierna i
fråga om spelreglerna och vad som hör till dem?

Jag kan dessbättre inte erinra mig något sådant
fall. Det här skulle alltså i det avseendet bli prejudice-
rande.

Pacta sunt servanda; överenskommelser skall
hållas. Här har ni svikit.

Anf. 124 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Vi har i alla fall tydligen kommit så
långt i debatten att Birger Hagård nu erkänner att
konstitutionsutskottet har ett eget beredningsansvar.
Då ligger det också i sakens natur att konstitutionsut-
skottet i sin beredning kan komma fram till en annan
ståndpunkt än vad som annars har gjorts.

Det Hagård nu säger är intressant på många olika
sätt. Han säger att man inte får ändra på ett förslag
som i sin helhet antagits i politisk enighet. Det är
precis vad som ordagrannt står i den reservation som
Hagård skrivit under.

Det märkliga är att Birger Hagård och hans parti-
grupp i KU inte lever som man lär. Birger Hagård är
förvisso en säregen innovatör. Han har tydligen upp-
funnit en helt egen filosofi som är ganska fiffig och
som passar honom som hand i handske. Det Birger
Hagård och hans partikamrater i konstitutionsutskottet
har kommit fram till är att förslag som har antagits i
full politisk enighet, men som Birger Hagård inte
tycker om, de får man ändra hur mycket som helst!

Jag har ett konkret exempel på detta. KU behand-
lar för närvarande nya bestämmelser för trakta-
ments- och reseersättningar m.m. till riksdagens le-
damöter. Det är ett förslag som har tagits i full poli-
tisk enighet. Alla partier har varit representerade. Det
finns inga reservationer. Förslaget uppfyller alla de
kriterier som Moderaterna nämner i sin reservation:
"En uppgörelse av detta slag kräver att partierna står
fast vid sina ståndpunkter också i utskotts- och riks-
dagsbehandlingen."

Nu råkar det vara så att Birger Hagård och andra
moderater i utskottet är mycket upprörda över vad
som har föreslagits i detta ärende. Då finns det min-
sann inga hinder för att kräva förändringar. Alla mo-
derater i konstitutionsutskottet vädrar i en motion sitt
missnöje. Då behöver man tydligen inte längre stå fast
vid beslut som man tidigare varit med om att fatta.

Jag tycker alltså att Birger Hagård skall gå upp på
sin studiekammare, dra en våt filt över huvudet och
tänka igenom sin inkonsekvens.

Anf. 125 ANDRE VICE TALMANNEN

Jag får erinra om att det är ett visst betänkande,
KU21, som vi nu diskuterar.

Anf. 126 BIRGER HAGÅRD (m) replik

Fru talman! Jag har en bestämd känsla av att filtar
och annat kanske inte skulle räcka för Kurt Ove Jo-
hansson i det här sammanhanget. Han måste kunna
inse att det är en viss skillnad mellan ärenden där man
kommer överens bland gruppledarna och i talmans-
konferensen och frågor där man kommer överens
inom förvaltningsstyrelsen. I det senare fallet måste
man naturligtvis kunna komma med ändringar.

Så har det inte varit när det gäller denna större
fråga. Här har man svikit de överenskommelser som
har ingåtts. Jag noterar detta, och jag gör det med en
viss beklämmelse. Jag noterar detta för framtiden.

Anf. 127 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Birger Hagård för ett oerhört intres-
sant resonemang. Om det i full politisk enighet träffas
en överenskommelse inom förvaltningsstyrelsen gäl-
ler inte det som står i den moderata reservationen,
utan då är det något helt annat. Om det däremot är
fråga om talmanskonferensen tycker Birger Hagård
att det är en skillnad.

Uppriktigt sagt, tycker jag att Birger Hagård själv
måste inse den politiska inkonsekvens som han här
ger uttryck för. Dessutom tog riksdagen den
6 december förra året beslut som innebär att denna
typ av kostnader/anslag skall ligga hos försvarsutskot-
tet. Vidare framgår det tydligt och klart av den be-
redning som skedde i riksdagen att försvarsutskottet
med en ganska saklig motivering också tagit fram
uppgifter som tyder på att det lämpligaste stället för
behandling av dessa frågor är försvarsutskottet. Om
detta var den 6 december hela riksdagen enig utom
Moderaterna, som hade en reservation.

Att anslaget till de fredsbevarande styrkorna när
det gäller FN-insatser skulle ligga hos försvarsutskot-
tet är sakligt sett helt korrekt.

Anf. 128 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Vi i Miljöpartiet vill i högre grad än
regeringen betona den starka kopplingen mellan
turism och kultur. Nu föreslår regeringen här att be-
redningsansvaret för kulturutskottet vad avser turism
skall upphöra och att det skall övergå till näringsut-
skottet. Man säger att principiella grunder för utgifts-
områdena skall vara att dessa svarar för de ändamål
och politiska syften som finns bakom anslagsförsla-
gen. Indelningen borde enligt utredningens mening
tillfredsställa krav på politisk relevans och möjlighe-
ter att göra meningsfulla prioriteringar och att följa
upp resultat.

Vi tror att kulturutskottet skulle kunna göra det på
ett alldeles eminent sätt. Vi är rädda att utvecklingen
blir på följande sätt. Jag skall läsa upp litet grand av
det som står i Västgötaläget, Västergötlands turistråds
lilla nyhetsbrev. Rubriken lyder: Bra resultat för
turistindustrin 1995. Det står så här:

"Landskapet bjuder på den `råvara´ av upplevelser
i natur och kultur som svenskar och allt fler nordbor
och européer frågar efter - en ?råvara´ som förädlas
till upplevelser och paketeras för våra besökare, så att
dessa skall få ut så mycket mer av sin vistelse." Vida-
re handlar det om att marknadsföringen är viktig. Det
lönar sig att gå in i närområdena och att jobba med
direktreklam.

Så kan det låta när näringen råder.

Turistnäringen utgör en viktig del av det svenska
näringslivet, närmare bestämt en tredjedel, och den
beräknas öka. Men på vilket sätt? undrar vi. Vilka
attityder skall få råda? Är det fråga om turismen som
råvara, eller kan det vara fråga om turismen som en
möjlighet till speciella upplevelser där vårt kulturarv
kan lyftas fram och berika fler än som är fallet i dag?
Vi tycker att det är tråkigt att beredningsansvaret
flyttas och läggs på näringsutskottet.

Anf. 129 KURT OVE JOHANSSON (s)

Fru talman! Jag upprepar vad jag sade till Peter
Eriksson: Visst går det att finna argument för att ha
kvar turistnäringen i kulturutskottet. Därom råder
inget tvivel. Jag tror dock att också Ewa Larsson
medger att det inte är svårare att hitta starka argument
för att även turistfrågorna kan ligga i näringsutskottet.

Den sakliga utgångspunkten har det varit fråga om
och den prövningen har vi gjort. Vi har då funnit att
det ändå måste anses rimligt att näringsutskottet tar
över de här frågorna.

Jag skall gärna erkänna, Ewa Larsson, att det inte
är svårt att hitta tidningsartiklar som man, om man så
vill, patetiskt kan läsa högt ur här i talarstolen. Men
argumenten för att föra frågan till näringsutskottet
väger ändå över enligt min mening. Detta har alla
partier i kulturutskottet, med undantag av Miljöparti-
et, kommit fram till.

Anf. 130 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Jag är glad över tillägget om att det
gäller alla partier utom Miljöpartiet. Jag trodde vi var
en del av alla partier.

Jag läste inte innantill ur en tidningsartikel, utan
det var Västergötlands turistråds nyhetsbrev. Jag kan
gärna visa det senare för Kurt Ove Johansson.

Det finns många skäl att anföra här. Ett är nä-
ringsskälet. Det är det som vi tror får väga över. Det
är alltså turismen som råvara och inkomstkälla som
kommer att ta över.

Vi hade önskat att kulturutskottet fick fortsätta att
ha beredningsansvaret och att det kanske även fick ta
över ekonomin för att visa på en politisk inriktning.
Det handlar ju om attityder. Vad är det vi vill bjuda
de människor på som kommer till Sverige? På vilket
sätt vill vi att turismen näringskälla skall utvecklas?

Anf. 131 KURT OVE JOHANSSON (s)

Fru talman! Alla kan naturligtvis höra att Ewa
Larsson har bemödat sig om att hitta artiklar där det
hålls före att frågan borde ligga kvar i kulturutskottet.
Men jag är övertygad om att Ewa Larsson, om hon
hade lagt ner lika mycket energi på att finna fram till
de argument som gäller för att frågan skall ligga hos
näringsutskottet, precis som jag skulle ha dragit en
annan slutsats.

Fru talman! Jag kan inte annat än rekommendera
Ewa Larsson att verkligen utnyttja en del av sin fram-
tid till att också försöka finna de argument som förts
fram när det gäller näringsutskottet. Det är inte svårt.
Egentligen handlar det bara om att titta i riksdagens
handlingar. Jag står gärna till tjänst med upplysningar
om var Ewa Larsson kan finna de starka argumenten.

Anf. 132 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Jag företräder Miljöpartiet, inte mig
själv. Dessutom är också Miljöpartiet företrätt i kon-
stitutionsutskottet. Peter Eriksson har alldeles nyss
förfäktat samma inställning. Jag tror faktiskt inte att
vi, om vi sätter oss in i ärendet, kommer fram till
samma resultat. Vi måste nog erkänna att vi har olika
synvinklar i den här frågan.

Jag vill påstå att vi i kulturutskottet har träffat
väldigt många av turistnäringens företrädare. Det
turistråds nyhetsbrev som jag nyss läste innantill ur är
ett relevant exempel på en attityd inom vissa grenar
inom turismen som är allmänt förekommande. Vi i
kulturutskottet försöker, med de små resurser som vi
har, att företräda en annan attityd. Det skulle ha hjälpt
oss i vårt arbete om beredningsansvaret hade fått ligga
kvar i kulturutskottet.

Anf. 133 ÅKE GUSTAVSSON (s)

Fru talman! Det är väl ingen hemlighet att jag till-
hör dem som gärna hade sett att turismen fick ligga
kvar i kulturutskottet. Emellertid är jag nu beredd att
acceptera som ett led i en större uppgörelse att den
indelning görs som föreslagits av en majoritet i kon-
stitutionsutskottet.

Jag understryker många av Ewa Larssons allmän-
na synpunkter beträffande kulturens och naturens
betydelse, kulturmiljövård osv. Det handlar faktiskt
om människors fritid. Därför vill jag uttrycka för-
hoppningen, och också tron, att vi i dessa frågor
kommer att finna former för ett gott samarbete mellan
näringsutskottet och kulturutskottet i anslutning till
beredningen av ärenden inför riksdagsbehandlingen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

13 § Riksdagens arbetsformer

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU22

Riksdagens arbetsformer

Anf. 134 JERRY MARTINGER (m)

Fru talman! Under senare år har situationen i riks-
dagens plenisal varit föremål för åtskilliga diskussio-
ner, dels internt här i riksdagshuset, dels också mass-
medialt. Det har ansetts att riksdagens ledamöter har
en alltför dålig närvaro vid arbetsplena och frågestun-
der. Likaså har det sagts att debatterna är alltför stela
och tråkiga.

Flera talmän har lagt ned stor möda på att refor-
mera debattreglerna. Men någon förändring har inte
ägt rum. Det är därför angeläget att fortsatta an-
strängningar görs för att förbättra situationen. Samti-
digt är det väsentligt att problemet inte överskattas.

Många gånger är det ren okunskap beträffande
riksdagsledamöternas arbetssituation från exempelvis
massmediernas sida som gör att frågan om närvaro
och engagemang i plenisalen får alltför stora propor-
tioner. TV-bilder från en glest besatt plenisal sänds ju
inte sällan för att ge intrycket av ointresse från riks-
dagsledamöternas sida. Detta skedde senast i ett TV-
program strax före jul där de s.k. undersökande jour-
nalisterna inte tycktes ha någon som helst förståelse
för att en riksdagsledamot över huvud taget kunde
bevista någon annan aktivitet under den tid då debatt
pågick i kammaren.

Det är bara att konstatera att riksdagsledamöterna
faktiskt har en mängd andra aktiviteter vid sidan av
och samtidigt med kammardebatterna. I många fall
handlar det om sammanträden med olika styrelser och
utredningar i vilka ledamöter är engagerade. Men
ledamöterna kan naturligtvis också vara tvungna att
under plenitid ta emot besök av olika slag samtidigt
som de måste läsa in handlingar och skriva anföran-
den. Inte sällan är det nödvändigt att träffa kolleger
från den egna riksdagsgruppen eller från länsbänken
för att diskutera olika ärenden. Sådana diskussioner
kan inte alltid vänta till dess att kammardebatterna
avslutats. På detta sätt har det svenska parlamentet
alltid arbetat, och så sker också i de flesta andra län-
der.

Det kan för övrigt inte vara rimligt att begära att
alla ledamöter alltid skall sitta i kammaren så snart
det är debatt. Man får nämligen inte glömma att en
stor del av ledamöterna över internradio och intern-
TV faktiskt följer debatterna från sina rum, där det i
arbetstyngda situationer ibland kan vara mer praktiskt
att sitta, eftersom man då samtidigt som man lyssnar
kan göra någonting annat som man inte kan göra i
kammaren, t.ex. öppna post.

Man får inte heller tro att alla debatter kan göras
så underhållande att ledamöterna lämnar alla andra
former av aktiviteter så snart det ringer till debatt bara
för att inte gå miste om en påpasslig replik i plenisa-
len. Varje liten detalj i ett betänkande eller varje fråga
vid en frågestund kan omöjligen uppfattas som så
intressant att den till hundra procent skall engagera
varje ledamot av Sveriges riksdag. Det är ett faktum
som vi måste acceptera.

Vad som däremot skulle vara värdefullt vore om
närvaron ökade när det gäller ärenden av mer allmänt
intresse. Inte heller i sådana fall är plenisalen särskilt
fylld eller debatterna särskilt engagerande.

Det problem som trots allt finns hänger nog till
viss del samman med ledamöternas placering i pleni-
salen. För närvarande placeras ledamöterna efter
valkretsar och inte t.ex. partivis.

Detta är ovanligt om man jämför med andra län-
der. En kartläggning som under 1980-talet utfördes av
Interparlamentariska unionen visade att parlamentsle-
damöterna i de flesta av 54 undersökta länder satt
grupperade efter politisk uppfattning. Det var bara i
sju av de 54 länderna som valkretsindelningen låg till
grund för placeringen.

I en motion av Lars Tobisson och Gunnar Hök-
mark, som tillstyrkts av de moderata ledamöterna i
konstitutionsutskottet, föreslås att platsfördelningen i
riksdagens plenisal skall ske efter partitillhörighet och
inte efter valkrets. Säkerligen skulle, som motionärer-
na påpekar, debatten därigenom ges större livfullhet
och åskådlighet. Det skulle nog också verka stäm-
ningshöjande att sitta bland sina politiska fränder från
hela landet i jämförelse med att vara bänkgranne med
en politisk motståndare. Självfallet skulle det också
bli lättare att hålla kontakt inom en riksdagsgrupp och
att där exempelvis fördela uppgiften att ta till orda.
Om riksdagsledamöterna satt partivis skulle man
också snabbt kunna avläsa skillnader i närvaro mellan
partierna, vilket i sin tur säkerligen skulle verka dis-
ciplinerande. En placering efter parti skulle också
göra det enklare att få en överblick över hur de olika
partierna uppträtt vid voteringarna.

Någon ombyggnad av riksdagens plenisal behöver
emellertid inte göras för att ledamöterna skall kunna
placeras partivis. En sådan placering torde gå utmärkt
att genomföra inom ramen för nuvarande möblering.

Man måste över huvud taget ställa sig tveksam till
det förslag som för närvarande finns beträffande om-
byggnad av plenisalen. Det kan starkt ifrågasättas
huruvida det kan anses försvarligt att i nuvarande
ekonomiska läge lägga ut så mycket pengar som det
sägs handla om för ett sådant projekt. Enligt uppgift
från fastighetsenheten vid riksdagens förvaltningskon-
tor beräknas kostnaden för en ombyggnad enligt för-
slaget till inte mindre än 87 miljoner kronor. I likhet
med andra byggprojekt skulle siffran dessutom säkert
vara betydligt högre när allt var klart.

Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

Fru talman! Det betänkande vi nu handlägger be-
handlar också en motion av Elisabeth Fleetwood med
yrkande om att riksdagen måtte besluta att i konstnär-
lig form manifestera riksdagens och det svenska fol-
kets respekt för Raoul Wallenbergs gärning.

Man får nog erkänna att det känns litet egendom-
ligt att man på många andra håll gjort mer för att
hedra Raoul Wallenberg än vad vi har gjort i dennes
hemland. Statyer eller monument för att hedra Raoul
Wallenbergs gärning finns nämligen i ett flertal andra
länder. Bland dessa kan nämnas USA, där minnes-
märken finns i flera städer, Canada, Ungern och Aust-
ralien. I Australien finns minnesmärken i såväl Sidney
som Melbourne.

I de flesta fall är minnesmärket en byst av Raoul
Wallenberg. Men i Budapest har det t.o.m. uppförts
ett monument. I Storbritannien finns ett förslag till
minnesmärke att placeras i London. I Tyskland plane-
ras ett minnesmärke. Sedan i november förra året
finns i den amerikanska kongressen en byst av Raoul
Wallenberg. Raoul Wallenberg är dessutom heder-
smedborgare i USA, Canada och Israel.

Fru talman! Jag skall inte säga mera om Raoul
Wallenberg, eftersom jag kan se att Elisabeth Fleet-
wood har anmält sig på talarlistan. Men jag ville ändå
säga några ord i den här frågan för att understryka det
glädjande i att utskottet nu efter flera år beslutat att
ställa sig bakom motionsyrkandet om att hedra Raoul
Wallenbergs gärning.

Anf. 135 SIVERT CARLSSON (c)

Fru talman! Flera av riksdagens partier har mo-
tionsvägen redovisat sina synpunkter på riksdagens
arbetsformer i allmänhet och på motionsrätten i syn-
nerhet. En gemensam uppfattning hos motionärerna är
att det finns skäl att överväga ett avskaffande eller en
uppluckring av den tidsmässiga begränsning av mo-
tionsrätten som för närvarande gäller. Alternativen
som förs fram är flera: fri motionsrätt under hela året
eller återkommande möjligheter att motionera under
loppet av ett riksmöte.

Anledningarna till att nuvarande allmänna mo-
tionsrätt bör reformeras är enligt min mening många.

Att som nu begränsa den allmänna motionsrätten
till enbart 14-15 dagar i anslutning till regeringens
budgetproposition medför något av motionshysteri då
budgetpropositionen skall bearbetas och motionsvä-
gen diskuteras men också då årets alla samlade goda
uppslag skall framföras, därför att de under resten av
året inte ges den möjligheten. Då är, som bekant,
eventuellt motionsskrivande avhängigt förslag från
regeringen, vilket är en i mitt tycke onödig begräns-
ning av såväl demokratin som riksdagens arbetsfor-
mer. I våra kommuner har vi fri motionsrätt hela året.

Jag menar, fru talman, att tidspressen i riksdagsar-
betet under hösten skulle minska, årsrytmen i riks-
dagsarbetet bli bättre och demokratins ramar vidgas
om ytterligare någon eller några allmänna motions-
rättsperioder tillskapas. Utöver budgetperioden kan
det förslagsvis ligga ytterligare en period i början av
året. Det är en tanke som också framförts av Riks-
dagsutredningen 1993/94.

Nu skriver konstitutionsutskottet i dagens betän-
kande följande: "I detta perspektiv kan det enligt
utskottets mening vara naturligt att vissa förändringar
beträffande motionsverksamheten övervägs." Men så
landar man på följande skrivning: "-- -- -- det kan
finnas skäl att på sikt överväga vissa förändringar i
motionsrätten. Med hänsyn till budgetpropositionens
centrala roll i riksdagsarbetet finns det emellertid
anledning att avvakta utfallet av den nya ordningen
under en viss tid, innan utskottet tar ett eventuellt
initiativ i frågan om motionsrättens utformning."

Det är enligt min mening en till intet förpliktande
skrivning.

Jag menar, fru talman, att det redan nu finns stor
anledning och många skäl att utöka den allmänna
motionstiden med ytterligare någon eller eventuellt
några perioder. Jag menar också att talmanskonferen-
sen borde få riksdagens uppdrag att se över och utre-
da frågan om en utökning av den allmänna motionsti-
den för att därefter återkomma till riksdagen med
förslag till ändringar.

Därmed ber jag, fru talman, att få yrka bifall till
reservation nr 1.

Anf. 136 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! För att vinna tid skall jag försöka var
litet kortfattad. Jag instämmer i Sivert Carlssons ar-
gumentering. Jag vill bara lägga till att jag tycker att
vi är inne i en serie av beslut och omständigheter där
riksdagens roll håller på att minska.

Det gäller EU-inträdet, som har minskat riksda-
gens roll inom lagstiftningsarbetet. Det gäller egentli-
gen också den nya budgetprocess som skall tillämpas
fr.o.m. hösten, som jag om jag hade varit ledamot vid
det tillfälle den antogs ivrigt hade bekämpat. Jag ser
en stor fara i att den ytterligare kommer att beskära
riksdagens roll och leda till en koncentration av poli-
tiken på bara budgetfrågor. Många frågor riskerar att
mer och mer komma i bakgrunden.

Det finns alltså skäl att riksdagens initiativrätt
värnas. En del i detta är att riksdagen skall ha en mo-
tionsrätt som inte bara är förlagd till den tid då budge-
ten skall behandlas utan också till någon annan tid-
punkt. Detta har man yrkat på i motioner, och vi som
står bakom reservationen tycker också att konstitu-
tionsutskottet skulle föreslå riksdagen att uttala detta.

I övrigt vill jag säga att jag delar en hel del av Jer-
ry Martingers uppfattningar. Jag delar glädjen över att
vi enhälligt har kunnat lösa frågan om att hedra min-
net av Raoul Wallenbergs humanitära insats. Jag delar
många av hans åsikter om närvaron i kammaren. Men
den kritik som finns av riksdagens debatter, riksda-
gens roll osv. tror jag inte har någonting att göra med
hur vi sitter. Jag tror att det system som vi har är
ganska gott, dvs. att vi är placerade efter vilka orter vi
representerar. Politiken är inte bara en politik efter
parti. Ibland är det bra att det lätt knyts kontakter över
partigränserna. Där kan denna blandade placering
efter valkretsar vara ett positivt och bra inslag i det
svenska parlamentet. Därför yrkar jag avslag på den
moderata reservationen.

Anf. 137 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Man kan tycka att de frågor vi nu dis-
kuterar kring riksdagens egna arbetsformer är interna
frågor som inte har så stort allmänintresse. I vissa fall
är det nog så. Men i många fall har det också mycket
stor betydelse vilka former man arbetar under för om
demokratin skall kunna fungera på ett bra sätt och för
om den allmänna debatten i samhället skall kunna
fungera på ett sätt så att vi får hit de argument som
krävs för att vi skall kunna fatta vettiga beslut och
också kunna meddela svenska folket vad som händer
kring riksdagen.

En sådan fråga som vi i Miljöpartiet har tagit upp
och som Birger Schlaug har motionerat om gäller EU-
nämnden. Det har kanske varit allmänt bekant att vi i
Miljöpartiet har haft ganska mycket kritik att anföra
mot hur EU-nämnden har arbetat och mot de former
som vi har beslutat om tidigare. Vi har också lyckats
få till vissa förändringar och förbättringar.

Det som diskuteras i dag tycker jag är ännu ett
steg mot att EU-nämnden skall fungera något bättre
och kunna fullgöra det demokratiska arbetet och riks-
dagens demokratiska insats på ett bättre sätt.

Birger Schlaugs motion handlar om att den ord-
ning som är i dag är orimlig. EU-nämnden tar faktiskt
fyra veckor på sig innan protokollen blir färdigskrivna
och offentliggjorda. Det gör att den offentliga debat-
ten inte fungerar på ett vettigt sätt. Journalister kan
inte ta del av vad som har sagt i EU-nämnden, och
därmed kan det svenska folket inte diskutera EU-
frågor på ett så upplyst sätt som borde kunna vara
möjligt.

Vi har fått konstitutionsutskottet att säga att denna
ordning inte är acceptabel och att det finns stora möj-
ligheter att rationalisera och avsevärt minska tidsut-
dräkten. Jag tycker att det är bra.

EU-nämndens kansli har anfört en räcka ganska
dåliga argument. Det skulle vara fysiska omöjligheter
som gör att man inte kan ha en snabbare ordning än
fyra veckor och absolut inte kortare tid än tre veckor,
eftersom ministrarna åker ned till Bryssel och efter-
som det tar sådan tid innan de hinner komma tillbaka
och skriva under sina protokoll.

Protokollen från debatterna i kammaren får vi da-
gen efter. Det finns en skillnad gentemot EU-
nämnden, och den är att de protokollen måste sekre-
tesskollas innan de går ut. Men det skall inte behöva
ta fyra veckor.

Den andra fråga jag tänker ta upp är en fråga som
också Kenneth Kvist och Centern var inne på. Det
gäller motionsrätten. Jag tycker att det är en otidsenlig
och olyckligt skev arbetsdelning och arbetsorganisa-
tion vi har i riksdagen. Riksdagens ledamöter har kort
tid för att skriva motioner, och budgetarbetet sker
samtidigt.

Jag tror att det leder till att vi får sämre motioner
än vad vi annars hade kunnat få, och också att vi får
en sämre budgetbehandling. Vi har ont om tid och
mycket att göra på en gång. Riksdagen är inte alls lika
arbetsbelastad senare. Det leder till fler magsår än vad
som vore nödvändigt, och det leder till mer övertid
och högre kostnader än vad som vore nödvändigt.

Vi borde göra en förändring när det gäller mo-
tionsrätten. Förslaget från Vänstern, Centern och
Miljöpartiet innebär att man skall utreda frågan för att
ge större möjligheter till motionering. Vi har genom
Gudrun Lindvall en motion där vi föreslår ett antal
perioder - två eller flera - under året, då man skall ha
möjlighet att motionera.

Man kan också tänka sig en allmän motionstid
som pågår hela tiden och samlar upp motionerna en
gång i halvåret eller så. Man kan säkert tänka sig
många varianter, men det är inte en bra ordning att ha
en allmän motionstid bara någon vecka per år och
sedan låta riksdagsledamöternas möjligheter att ta
initiativ och påverka under övriga året vara väldigt
begränsade.

Anf. 138 INGVAR JOHNSSON (s)

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till betänkan-
det i sin helhet och avslag på reservationerna.

Sedan vill jag säga några ord i anledning av vad
som sagts beträffande motionsrätten. Reservanterna
vill, som framgått, redan nu ha ett uttalande om en ny,
mindre restriktiv ordning. Vi i utskottsmajoriteten har,
vilket också framgått, menat att det kan finnas skäl att
på sikt överväga vissa förändringar. Men vi tycker
ändå att det finns anledning att något avvakta utfallet
av den nya ordning som vi ganska nyligen beslutat
om, beträffande arbetet med budgetpropositionen och
annat, innan vi tar något initiativ i frågan. Jag tror att
det är klokt att skynda litet långsamt med tanke på de
stora förändringar som vi genomför.

Moderaterna föreslår att vi skall uttala oss om le-
damöternas placering i kammaren. Innan jag kom-
menterar det vill jag gärna instämma i vad Jerry Mar-
tinger sade beträffande den stora oförståelse som
finns, inte minst i medierna, för riksdagsledamöternas
arbetssätt här i kammaren och i riksdagen i sin helhet.

Moderaterna menar, som framgått, att riksdagsle-
damöterna borde placeras partivis i stället för länsvis
som nu. Jag menar att det naturligtvis finns skäl för
båda placeringssätten, men det finns också starka skäl
som talar för den länsvisa placeringen. Utskottsma-
joriteten ser därför nu ingen anledning att frångå den
gällande ordningen. Som bekant pågår också en ut-
redning om plenisalens utformning i framtiden -
många har kommenterat det - men jag vill påpeka att
förslaget om ombyggnad av plenisalen inte är uppe
till avgörande vid dagens sammanträde.

Sedan, fru talman, vill jag något beröra en fråga
där vi är helt ense. Som Jerry Martinger och Kenneth
Kvist nämnde har ett enigt utskott föreslagit att hela
svenska folkets respekt för Raoul Wallenbergs gär-
ning skall manifesteras i konstnärlig form i riksdagen.

Raoul Wallenberg har som få andra människor
utmärkt sig för sin enastående humanistiska gärning.
Att han räddade tiotusentals människor undan nazis-
ternas utrotningsläger har därför uppmärksammats
över hela världen. Raoul Wallenberg bidrog också till
att förhindra förstörelsen av gettot i Budapest. Det
gällde att rädda så många människoliv som möjligt
och att slita så många som möjligt ur mördarnas klor,
som Raoul Wallenberg själv skrev i ett brev. Han
tjänade därmed också som omvärldens vittne till de
fasansfulla övergrepp som nazismen gjorde sig skyl-
dig till.

För dessa sina gärningar har Raoul Wallenberg
hedrats med utmärkelser, minnesmärken och monu-
ment. Hans öde fortsätter att sysselsätta hans anhöri-
ga, den svenska regeringen och många andra för vilka
hans insatser alltjämt står för det exceptionella mod
och den exceptionella humanism och passion som han
utstrålade i ett av Europas historias mörkaste tidevarv.

Betydelsen för oss alla av att hans öde blir känt
och att minnet av hans gärning får fortleva har inte
minskat. Den medmänskliga handlingskraft och det
engagemang han står för är lika mycket en förebild i
dag och för framtiden som de var för 50 år sedan.

Anf. 139 SIVERT CARLSSON (c) replik

Fru talman! Ingvar Johnsson gled mycket snabbt
över argumentationen för bibehållen motionsrätt. Han
sade att det finns skäl att skynda långsamt, men jag
hörde inte något skäl. Skälet till den skrivningen
skulle vara budgetpropositionens centrala del i arbe-
tet. Det är inget nytt. Budgetpropositionen har be-
handlats förut också. Att skynda långsamt behöver
inte betyda att vi står stilla.

Kenneth Kvist sade att vi för demokratins skull
måste värna riksdagens arbetsformer, initiativrätt och
motionsrätt. Inget nytt händer i och med att vi behand-
lar budgeten i december, mer än att vi minskar
tidsmöjligheterna, ökar tidspressen och avhändar oss
en del av de nuvarande möjligheterna att motionera.
Det har sagts förut. Jag tycker att det är att vara över-
drivet försiktig, för att inte säga passiv, att inte våga
yrka bifall till ett förslag om en utredning. Det är det
vi föreslår, inget annat.

Anf. 140 INGVAR JOHNSSON (s) replik

Fru talman! Jag förstår inte hur Sivert Carlsson
kan säga att det inte sker något nytt för att budgetpro-
positionen nu läggs fram på hösten. Vi har väl, om jag
inte missminner mig, beslutat om att hela systemet för
behandlingen av budgetpropositionen skall se ut på ett
annat sätt. Det var det jag avsåg när jag sade att vi
borde avvakta utfallet i hur det arbetet kommer att
utvecklas.

Vi skall inte överdriva skillnaderna mellan vad ut-
skottsmajoriteten säger och reservanternas åsikter.
Det kan finnas anledning att inte förhasta sig och att i
stället fundera ytterligare innan man gör något utta-
lande om hur vi skall ha det med motionsrätten fram-
över.

Anf. 141 SIVERT CARLSSON (c) replik

Fru talman! Om jag vågar tolka vad Ingvar Johns-
son sade nu som ett positivt anslag för att verkligen se
över detta framöver skall jag inte argumentera mera.
Det är någonting nytt, sade Ingvar Johnsson. Jag
kanske uttryckte mig tokigt. Det nya är att budgeten
läggs fram vid denna tidpunkt. Vi får kortare tid att
motionera. Demokratin snörps åt ytterligare, och då
menar jag att det finns anledning att se till att vi får en
utökad motionstid. Hur vi skall ha den skall jag inte
gå in på, men det behövs en utredning i frågan. Jag är
alldeles övertygad om att det måste komma dithän för
demokratins skull, för riksdagens arbetsformers skull
och därmed för hela riksdagens skull.

Anf. 142 INGVAR JOHNSSON (s) replik

Fru talman! Jag tycker att det är att överdriva litet
grand att tala om att man för demokratins skull måste
göra precis den här förändringen av motionsrätten.
Motionsrätten i parlamenten runt om i världen kan i
många fall vara t.o.m. mycket restriktivare, och man
tycker ändå att man har en bra demokrati.

Det skall naturligtvis inte göras någon annan
tolkning av vad jag har sagt än det som står i utskot-
tets betänkande, där vi anför precis det jag sade: Det
finns anledning att avvakta utfallet av det nya syste-
met.

Anf. 143 ELISABETH FLEETWOOD (m)

Fru talman! Det är verkligen inte kutym att begära
ordet när man har fått en motion bifallen. Ändå gör
jag det i dag.

Jag har under årens lopp väckt motioner och ställt
frågor till vederbörande statsråd om att vi riksdagsle-
damöter i konstnärlig form skulle manifestera riksda-
gens och det svenska folkets respekt för Raoul Wal-
lenbergs gärning.

När jag väckte årets motion i januari 1995 hade
50 år förflutit sedan Raoul Wallenberg försvann i
Budapest under sin tjänsteutövning som förste lega-
tionssekreterare. Det finns väl ingen enskild svensk
som så hyllas i stora delar av världen för sina humani-
tära insatser och sin kamp för mänskliga rättigheter
som Raoul Wallenberg.

Han räddade tiotusentals judar undan gaskamrar-
na, som Ingvar Johnsson bl.a. nämnde i sitt anförande,
med hjälp av provisoriska pass som han lät utfärda.
Vår avsikt med motionerna var att manifestera riksda-
gens djupa uppskattning och respekt för denna Raoul
Wallenbergs historiska gärning.

Vi har tidigare fått avslag på vår hemställan med
hänvisning till att hedersbevisning av detta slag endast
brukade ges till avlidna personers minne. Men här vill
jag tydliggöra att denna regel trots allt inte har varit
utan undantag. 1983 avtäcktes bl.a. en staty här i
Sverige föreställande en sovjetisk dansös. Hon var
själv närvarande vid avtäckningen. Den mångårige
socialdemokratiske socialministern Gustav Möller var
också närvarande när man i Malmö stad, där han
föddes, avtäckte en minnestavla vid hans födelsehus.
Flera exempel skulle kunna ges.

Fru talman! Det är med djup tacksamhet som jag
står här i dag och kan konstatera att Raoul Wallenberg
världen över anses vara kanske århundradets största
hjälte. 42 böcker har skrivits om honom, till och med
på så exotiska språk som singalesiska och japanska.
Tiotusentals artiklar naturligtvis, i över hundra länder.

Skolor finns uppkallade efter honom i USA, i San
Francisco och Brooklyn, i Tyskland och på andra
ställen.

Monument och skulpturer hittar vi också. Vi har
den berömda i Budapest - självklart i Budapest - som
skapats av den likaledes berömde Imre Varga. Det är
tusentals svenskar som redan har varit där och tittat på
den. Nu planerar man ett stort monument i London
som kanske inte kommer att stå det budapestska efter.

Australien är en kontinent som man säger har tagit
Raoul till sitt hjärta, framför allt av tacksamhet för de
många som han räddade. Främst är det neurologen
Frank Vajda som tillsammans med sin mor räddades
av honom och som fortsatt att påminna om vad Raoul
Wallenberg har gjort för mänskligheten.

Han är hedersmedborgare i tre länder: USA, Ka-
nada och Israel. Jag är övertygad om att det kommer
att bli fler.

Den 2 november var nuvarande talmannen Birgitta
Dahl närvarande när man avtäckte en skulptur som
kommer att stå i Lilla Rotundan i Kongressen i Wa-
shington och som också handlar om, som det står,
"vårt århundrades hjälte och räddare".

Filmer och dokumentärer har skapats med hans
gärning som huvudämne.

När konstitutionsutskottet nu har tillstyrkt min
motion, K304, och därmed uppdrar åt förvaltningssty-
relsen att vidta lämpliga åtgärder, tror jag att det
kommer att välkomnas av alla svenskar som minns
vad Raoul Wallenberg, vår svenske legationssekrete-
rare, kunde göra för människor under, som Ingvar
Johnsson just sade, ett av de kanske mörkaste skedena
i vår historia.

Utskottet fortsätter så här: "Det får ankomma på
förvaltningsstyrelsen att utforma en konstnärlig ut-
smyckning av detta slag med hänsyn till den speciella
miljön på Helgeandsholmen."

Med tanke på de över tio år som har förflutit se-
dan vi först väckte den här motionen - det var dåva-
rande riksdagsledamoten Sven Munke och jag som
väckte den första motionen - tar jag för givet att för-
valtningsstyrelsen kommer att skynda på. Det är na-
turligtvis min personliga förhoppning att ett sådant
konstverk, vad det nu kan bli, skall finnas tillgängligt
1998, när Stockholm är Europas kulturhuvudstad. Då
hoppas jag också att det skall kunna minna alla de
besökare som vi hoppas skall komma till vår huvud-
stad om vad Raoul Wallenberg har gjort för mänsk-
ligheten.

Anf. 144 GUDRUN LINDVALL (mp)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1
som handlar om motionstider.

Jag skrev en motion om motionstider när jag själv
upplevde min första, nämligen förra året i januari, och
insåg att det knappt var en möjlig arbetssituation att
på fjorton dagar skriva motioner om alla de tankar
och förslag man hade som ny riksdagsledamot och allt
det man skulle vilja driva.

Om man kommer från kommunfullmäktige vet
man att det är litet annorlunda. Där har man möjlighet
att motionera över hela året, och där behandlas också
motionerna på ett litet mer djuplodande sätt.

Jag tror att det skulle gagna riksdagens arbete
enormt om vi fick en annan tingens ordning, så att det
fanns möjligheter för riksdagsledamöter att motionera
under flera perioder under året. Jag tror att det fak-
tiskt skulle komma fram många bra förslag som skulle
kunna omsättas i praktisk politik. Jag tror att det finns
många människor i den här kammaren som har
mycket goda idéer som tyvärr aldrig riktigt kommer
fram, just därför att arbetssituationen blir så extrem
när allt skall skrivas under fjorton dagar av året.

Det finns en möjlighet nu när vi flyttar budgetpe-
rioden och budgeten läggs fram i september att ha
kvar den allmänna motionstiden i januari och samti-
digt få en ny motionstid i anslutning till budgeten i
september.

Om man gör så eller på något annat sätt spelar inte
så stor roll. Jag tror att ledamöternas arbete och riks-
dagens arbete verkligen skulle vinna på att det fanns
möjlighet till fler motionstider under året. Jag är glad
över att det finns en reservation, så att vi i alla fall är
ganska många som ser att det skulle finnas en möjlig-
het att göra riksdagens arbete bättre.

Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Anf. 145 KIA ANDREASSON (mp)

Fru talman! Ponera att det var Anders Björck som
satt i den stolen och jag skulle vända mig till honom
och säga: Herr talkvinna! Hur tror ni att de män som
sitter i den stolen skulle reagera?

Hur skulle ni män som åhör detta anförande känna
er om jag kallade er för kvinnor i stället? Antagligen
skulle ni tycka att det var ett löjligt tilltag och absolut
inte ta det på allvar. Men faktum är att om det hade
varit ett matriarkat i historisk tid hade ni upplevt det-
ta. Men ni är så vana att ni tycker att det är helt natur-
lig.

Men jag som kvinna skall finna mig i att bli kallad
man, om jag frångår den historiska kvinnotraditionen.
Vissa titlar och yrken innehades enbart av män, och
det var inte heller meningen att uppmuntra kvinnor till
dessa ämbeten. När det sedan efter stor möda och
mycket kamp äntligen skedde en förändring sågs
fortfarande vissa ämbeten som manliga, fastän de
även innehades av kvinnor.

För mig är ord och beteckningar viktiga. De skall
också vara riktiga, eftersom människor vänjs vid
felaktiga beskrivningar som implementeras och kan
dölja vissa skeenden och i stället uppmuntra missupp-
fattningar.

Jag vill genom min motion 1994/95:K303 göra
slut på dessa gamla patriarkaliska rester i vårt svenska
språk. Men tyvärr, när jag tar upp sådana här frågor är
det fortfarande så pass kontroversiellt att det även är
svårt att få med kvinnorna på detta. Därför får jag
återkomma. Jag kan inte yrka bifall till motionen i
dag. Jag får återkomma nästa gång, så tragisk är si-
tuationen.

Jag vill alltså inte bli kallad riksdagsman, för jag
är en riksdagskvinna. Men jag får dagligen post som
är adresserad till fel kön, men det står ju mitt namn på
posten.

I utskottsbetänkandet där min motion behandlas
nämns att bruket av termen riksdagsledamot har vuxit
fram på ett naturligt sätt när kvinnoantalet i riksdagen
ökat.

Det blev vanligt att benämna kvinnor riksdagsle-
damöter, men männen kallade man fortfarande riks-
dagsmän. Man gömmer alltså kvinnorna bakom såda-
na här könsneutrala ord i stället för att lyfta fram dem
och visa att det har skett en förändring.

Det har nu gått många år sedan de första kvinnor-
na valdes in i riksdagen. Jag kan föreställa mig att de
hade det fullt upp med den manliga värld de kom in i.
De hade inte tid och kraft att ändra sådant som titlar,
utan deras kraft gick åt till överlevnad.

Kvinnor har gjort många erövringar från den
manliga arenan, och nu har turen kommit till oss
kvinnor som har fått ärva alla dessa erövringar. Nu är
det vi som skall riva de sista resterna, och några av
dessa finns i språket.

Det är den manliga normen som styr och har styrt
samhällsutvecklingen och därmed naturligtvis också
politiken, språket, arbetslivet, utbildningen osv. Den-
na princip är dessutom numera så grundmurad att de
flesta, både kvinnor och män, betraktar den som
könsneutral.

I det utskottsbetänkande som behandlar min mo-
tion hänvisas det till en språkvetenskaplig uppsats. En
enda uppsats, skriven av en kvinna, Ritva Himanen,
ligger alltså till grund för hela uppfattningen om mo-
tionen.

Himanen har i en enkätundersökning listat 30 s.k.
könsneutrala personbeteckningar - rådman, överman,
förman, talesman, nämndeman, förtroendeman, sa-
gesman osv. - och sedan låtit några människor avgöra
vilket av dessa ord som lättast kan beteckna en kvin-
na, dvs. är mest könsneutralt. Då svarade 70 % tal-
man, för det fanns också med. Och det är ju inte så
konstigt - det är ju bara en som drabbas. Hur har den
här undersökningen gått till? Det verkar väldigt kons-
tigt. Hur många har deltagit? Hur kan man behandla
en motion med detta underlag? Det tycker jag är
skrämmande.

Vad säger då denna undersökning? Jo, den leder
till en alarmklocka. Nu är det tid för utryckning, och
alla kvinnor i riksdagen måste delta för att göra språ-
ket könsrättvisa! Jag tror det är synnerligen viktigt för
våra ungdomar och barn att vi gör kvinnorna synliga i
alla de ord som slutar på suffixet -man, t.ex. idrotts-
man, yrkesman, PR-man, kyrkoman, språkman osv. -
det finns en hel lista.

Titeln talman härstammar från ståndsrepresenta-
tionen, då ordförandena i de ofrälse stånden kallades
talmän. Det var ju inte så konstigt; det fanns ju inga
kvinnor att tillgå. Nu är det andra tider, men ändå
ändras inte beteckningen! Man säger: Det är en sådan
gammal titel, och den är så fundamental. Men viktiga
yrken och uppdrag skall inte döljas av ordet man.
Fram med kvinnan! Kvinnor duger. Vi vill inte ha ett
samhälle på de här premisserna.

Anf. 146 EVA JOHANSSON (s)

Herr talman! Jag kom litet i beråd när det gällde
hur jag skulle titulera talmannen, men bytet på podiet
löste åtminstone det problemet.

Jag vill helt kort kommentera den del av betän-
kandet som rör placeringen av oss här i kammaren.
Jag ställer mig till fullo bakom utskottets förslag i
frågan, och hade det handlat bara om sakfrågan hade
jag inte behövt säga något. Enligt betänkandet kopp-
lar dock talmanskonferensen ihop miljön och vår
placering här i kammaren med frågan om ledamöter-
nas närvaro under debatterna.

Talmannen har vid flera tillfällen gett uttryck för
att det är önskvärt att vi är här i så stor utsträckning
som möjligt, och det är inte svårt att dela det önske-
målet. Lokalutredningen har därför fått i uppdrag att
se vad som kan göras åt detta. Ett av deras resultat
kan ses här utanför kammaren i form av en utställning
som visar hur man skulle kunna bygga om här i pleni-
salen.

Men uppriktigt sagt - och nu vänder jag mig till
alla här utom möjligen herr talmannen, som ju sitter
här ganska troget: Vilka av oss avstår egentligen från
att finnas här i kammaren och lyssna på debatter på
grund av vi inte trivs med miljön och placeringen?
Jag gör det i varje fall inte.

Däremot har den senaste tidens uppmärksamhet
kring den här frågan lett till att jag har fått frågor om
vad vi är för några som inte accepterar den här miljön
för att vilja gå till jobbet. Den frågan har ställts av
personer som har mycket större anledning än jag att
oroa sig för sin arbetsmiljö.

Det är ju helt andra skäl än miljöskälen som gör
att vi inte alltid sitter här under debatterna. Det gäller
samtliga av oss. Vi utreder och sitter i styrelser och
kommittéer. Vi arbetar i våra utskottsgrupper och
länsbänkar. Vi tar emot besök i form av skolklasser
och även organisationer och enskilda människor som
vill komma hit och träffa oss för att framföra åsikter.
Vi svarar på brev, talar i telefon, läser och gör mycket
annat. Kort sagt - vi arbetar.

Jag tycker för min del att det är en alldeles riktig
prioritering, för prioritera måste vi göra när tiden inte
räcker till för allt.

Vad jag vill säga, herr talman, är att miljön i
kammaren inte avskräcker oss från att gå hit. Den
höga frånvaron har andra orsaker, och om vi vill änd-
ra på det behövs också andra åtgärder. Finns det and-
ra, sakliga, skäl för att bygga om och flytta runt oss
skall jag gärna lyssna på dem, men än har jag inte
uppfattat några sådana.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

14 § Vissa äldre sedlars giltighet

Föredrogs

Finansutskottets betänkande 1995/96:FiU9

Vissa äldre sedlars giltighet

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

15 § Poolcontainerkonventionen

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU22

Poolcontainerkonventionen

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

16 § Ändring i lagen om ersättning från den in-
ternationella oljeskadefonden

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU15

Ändring i lagen om ersättning från den internationella
oljeskadefonden

Anf. 147 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Kristdemokraterna har inte ordinarie
representation i lagutskottet. Det gör att vi får ta de-
batten och eventuella yrkanden direkt här i kamma-
ren.

I dag handlar det om ett betänkande om ersättning
från den internationella oljeskadefonden. Förra gång-
en vi diskuterade de här frågorna var i maj 1995,
alltså för snart ett år sedan. Då hade just ett stort ol-
jeutsläpp drabbat Gotland och sjöfågellivet där.

Nu är det dess värre dags igen, herr talman. Vi har
en ny stor oljekatastrof, också denna gång samtidigt
med att vi har en debatt om den här fonden och frågor
i anslutning till den.

Vad säger då utskottet om våra krav på det här
området? I maj förra året var kravet från oss kristde-
mokrater att Sverige inom FN:s konvention om an-
svarighet för oljeskada skulle verka för skärpta sank-
tionsmöjligheter mot dem som med berått mod pum-
par oljeavfall ut i havet. Utskottets representant i
debatten hävdade då att regeringen skulle driva denna
fråga i lämpligt sammanhang, varpå riksdagen sedan
avslog motionen.

I dag har utskottet bemödat sig om ett omfattande
svar på vårt motionskrav att Sverige inom de interna-
tionella konventioner som reglerar hanteringen av olja
kraftfullt agerar för ett utökat och effektiverat samar-
bete i syfte att strama upp reglerna och få till skärpta
sanktioner. Exempel på åtgärder har beskrivits i mo-
tionerna, bl.a. stöd till uppbyggnaden av mottag-
ningsstationer för oljeavfall i det forna östblocket
samt kännbara fängelsestraff eller återkallande av rätt
att föra befäl över fartyg om man rengör tankarna till
havs.

Utskottet besvarar också våra krav genom att re-
dovisa allmänna deklarationer om vad som händer i
miljöprogrammet för Östersjön, där bl.a. mottag-
ningsanordningar för oljeavfall förts på tal. Men då är
ju frågan hur det blir med finansieringen och förverk-
ligandet av detta. Vad gör Sverige för att se till att
orden och tankarna förverkligas? I praktiken har re-
geringen minskat miljöbudgeten, och det gör ju inte
att de planer och tankar som finns i skrift kommer
närmare ett förverkligande. Vi är tvärtom längre däri-
från i dag.

Det är alltså handlingen och inte orden som räknas
i det här sammanhanget. Vi har ju faktiskt varje år ett
antal medvetna utsläpp av olja som förstör våra strän-
der och fågellivet, ofta på ett sådant sätt att det är
irreparabelt - det går inte att återställa. Detta pågår
ständigt.

Herr talman! Utskottet redovisar också att ett ini-
tiativ har tagits inom FN:s sjöfartsorganisation om en
skadeståndskonvention. Jag har inte haft möjlighet att
höra diskussionen i utskottet, så jag vill då fråga: Vad
innebär det? Vilka krav har man framfört, och hur
fortsätter arbetet? Innebär det något av det som vi har
föreslagit - skärpta straff och mistad rätt att föra befäl
om man är miljömarodör? Eller vad menas med det
som skrivs om skadeståndskonventionen?

Eftersom det fortfarande råder oklarhet när det
gäller handlingskraften och regeringens pådrivande
roll i sammanhanget vill jag slutligen yrka bifall till
motion L23. Det är möjligt att utskottet på något sätt
kan klargöra vad som gäller, så får vi se om mitt yr-
kande kommer att ligga kvar.

Anf. 148 EVA PERSSON SELLIN (s)

Herr talman! Ett enigt utskott står bakom betän-
kandet, och jag börjar med att yrka bifall till det.

Med anledning av propositionen i det här ärendet
har Dan Ericsson skrivit en motion. Det har han ock-
så, som han själv har beskrivit, gjort tidigare i de här
frågorna. I motionen sägs att utsläpp av olja i Öster-
sjön är ett allvarligt miljöproblem och att Sverige
skall arbeta för att förebygga och förhindra utsläpp
från fartyg. Ett sådant arbete pågår. Det pågår ett
intensivt arbete med att bevara och förbättra Öster-
sjöns miljö. Dan Ericsson har också givit exempel på
några av de åtgärder som vidtas. Jag skall ta några
exempel.

Det finns ett speciellt åtgärdsprogram för Öster-
sjöns miljö från 1992, som länderna kring Östersjön
står bakom och har diskuterat sig fram till. Det gäller
20 år framåt.

Nästa månad kommer det att hållas ett miljöminis-
termöte för länderna runt Östersjön, där vi från utskot-
tet förutsätter att de frågor som du tar upp i din mo-
tion, Dan Ericsson, kommer att behandlas.

I maj hålls det en konferens för regeringscheferna
runt Östersjön, Visbykonferensen, där man kommer
att diskutera miljöfrågorna.

Eftersom det redan pågår ett arbete med att för-
hindra oljeutsläpp har vi i utskottet kommit fram till
att riksdagen inte behöver göra något speciellt tillkän-
nagivande i den här frågan. Därför vill jag yrka avslag
på motionen.

Anf. 149 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Jag får tacka för kommentarerna från
Eva Persson Sellin, som hävdar att det pågår ett in-
tensivt arbete. Ett av de exempel hon gav var det här
åtgärdsprogrammet, som pekar 20 år framåt i tiden.
Men, herr talman, vi behöver snabba beslut när det
gäller just att ta hand om oljeavfall. Det handlar om
den östra sidan av Östersjön, där man i dag inte har
några sådana stationer. Det var det motionskraven
handlade om - vi måste se till att de blir till. Utsläp-
pen i Östersjön drabbar också Sverige mycket hårt.

Det andra exemplet som gavs var Visbykonferen-
sen, som är en väldigt stor konferens och förmodligen
kommer att ha övergripande och principiell karaktär. I
förarbetena har det hittills inte redovisats något kon-
kret förslag när det gäller just de här frågorna.

Dessutom, herr talman, fick jag inte något svar om
den konvention som man hänvisar till - en skade-
ståndskonvention som man har börjat arbeta med. Jag
ställde några precisa frågor kring straffskalor och
möjligheten att se till att ett fartygsbefäl mister sin rätt
att just föra befäl över fartyg om vederbörande upp-
träder som en miljömarodör. Detta är enkla, konkreta
förslag som vi har lagt fram vid två tillfällen nu.

Jag tycker faktiskt att lagutskottet kunde ha fäst
litet större vikt vid att nu få till stånd en handling.
Som jag sade tidigare pågår det här ständigt. Därför
kan vi inte vänta 20 år framåt i tiden.

Anf. 150 EVA PERSSON SELLIN (s)

Herr talman! Vi är överens om problembeskriv-
ningen. Det som är problematiskt här är just sådana
saker som Dan Ericsson tar upp när det gäller t.ex.
finansiering. Det här är ju en fråga som regeringen
driver, som Sverige arbetar med. Eftersom det är så
många länder som är inblandade är det inte så lätt att
man kan bara lägga fram en motion och få den bifal-
len här i riksdagen, utan det handlar om att samarbeta
och försöka komma fram till en gemensam lösning.

Jag vidhåller mitt yrkande om avslag på motionen.
Vi följer givetvis det arbete som görs i regeringen.
Det här är som sagt en fråga där vi är överens när det
gäller själva problemet. Det vi inte är överens om är
om vi här i dag skall göra ett tillkännagivande om det
som sägs i motionen.

Anf. 151 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Nu tar Eva Persson Sellin upp att fi-
nansieringen är ett stort problem. Det har vi ju pekat
på här i riksdagsarbetet; vi har lagt fram konkreta
förslag om hur man skall kunna lyfta fram de här
frågorna och finansiera detta. Vad Eva Persson Sellin
sade var alltså inget svar på frågan utan en bekräftelse
på att det inte har hänt så mycket sedan vi debatterade
det här i kammaren sist, och det är snart ett år sedan.
Fortfarande pågår dessa oljeutsläpp utan sanktioner,
utan att vi har kraftfulla straff att ta till, utan att vi har
möjlighet att frånta befälhavaren befälet över fartyget.
Jag har inte heller fått svar på mina frågor om kon-
ventionen.

Mot bakgrund av det här replikskiftet ber jag då,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till
motionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

17 § Sjöfylleri

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU16

Sjöfylleri

Anf. 152 ANITA PERSSON (s)

Herr talman! Vi skall nu behandla ett enigt ut-
skottsbetänkande som tar upp motioner om införande
av promilleregler vid sjöfylleri. Debattreglerna är
sådana att jag som företräder utskottet får göra mitt
inlägg före motionärerna, som inte sitter i utskottet.
Jag skall därför kortfattat redogöra för utskottets
ställningstagande.

På regeringens uppdrag har BRÅ företagit en ut-
värdering av 1991 års lagändring. Utskottet anser med
anledning av denna att regeringen på nytt bör övervä-
ga om det bör införas promilleregler även till sjöss,
vilket yrkats i motionerna.

Sjöfylleri är en allvarlig fråga. Straffen har höjts,
och det har haft effekt. Problemet med promillegrän-
ser är emellertid inte lätta att lösa.

Sjölagen omfattar alla farkoster till sjöss från en
brädseglare till en oceanångare, så det är en stor
spännvidd. Den omfattar också alla som fullgör en
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss;
detta gäller inte nykterhetskravet i trafiken, som en-
dast omfattar föraren och inte medföljande.

Av BRÅ:s utredning kan man finna att det finns
två skäl för införande av ett gränsvärde: dels att det
skulle få en pedagogisk och moralbildande effekt att
låta samma principer gälla både väg- och sjötrafik och
att nykterheten och därmed också säkerheten till sjöss
skulle gagnas av detta, dels att en sådan gräns skulle
ha stora processuella fördelar i och med att bevis-
ningen i mål om sjöfylleri skulle förenklas och rätts-
säkerheten för de misstänkta öka.

Mot införande av ett gränsvärde finns det två ar-
gument: dels att det råder diversifierade och särpräg-
lade förhållanden till sjöss jämfört med till lands, dels
att det inte bör införas en regel vars efterlevnad inte
kan övervakas.

Av dem som tillfrågats i BRÅ:s utredning ger en
överväldigande majoritet sitt stöd för införandet av ett
gränsvärde för grovt sjöfylleri. Ca 80 % av båtklubb-
sordförandena, alla sjöpolisenheter utom en och över
90 % av dem som svarat från kustbevakningen samt
alla utom tre inom lotsenheterna anser att ett gräns-
värde gör grovt sjöfylleri bör införas. Men många är
emot och klart negativa till ett man generellt förmenas
rätten att förtära alkohol på båten, t.ex. på kvällen när
man har sökt natthamn. Det är här som ett av proble-
men finns, om det exempelvis skulle blåsa upp och
man var tvungen att flytta båten till andra sidan ön än
där man ankrat.

De yrkesverksamma menar att ett gränsvärde
skulle ha en allmän preventiv effekt. Det skulle också
underlätta deras arbete under förutsättning att de
också skulle få en möjlighet att utföra rutinkontroller
med alkoholutandningsprov till sjöss.

Av undersökningen framgår också att brott mot
sjöfyllerilagen huvudsakligen kommer till rättsväsen-
dets kännedom som ett resultat av att allmänheten
tipsar om att sådana brott har begåtts, till skillnad från
rattfylleribrott som i mycket stor utsträckning upp-
täcks genom polisens kontroller. Men i jämförelse
med rattfylleribrotten är andelen fall med höga pro-
millehalter mycket stor vid sjöfylleribrott. Detta är
mycket allvarligt.

Utskottet framhåller att alkoholförtäring i sam-
band med sjötrafik inte är förenlig med de krav sjöli-
vet ställer och leder till ökade risker för allvarliga
olyckor. Vi vet att antalet fritidsbåtar under senare år
ökat kraftigt och att trafiken på vattnet därmed har
blivit allt tätare. Dessutom har allt fler fritidsbåtar
kapacitet för höga hastigheter. Under sommaren kan
trafikförhållandena till sjöss likna förhållandena på
landsvägarna. Därför krävs det också till sjöss reak-
tionssnabbhet och gott omdöme.

Dessa förhållanden har legat bakom utskottets ti-
digare ställningstagande, att man borde överväga om
inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde
komma till uttryck genom en ändring i sjölagen, så att
bestämmandet av påföljd för brottet närmare anpassa-
des till vad som gäller enligt trafikbrottlagen.

Inte heller nu har utskottet ändrat uppfattning.
Men införandet av promilleregler för sjötrafiken är
förknippat med betydande svårigheter. Rättssäkerhe-
ten kräver en lagteknisk modell, som i största möjliga
utsträckning undanröjer de tillämpningsproblem som
kan göra sig gällande.

Fastän det inte finns promilleregler i sjölagen i
dag innebär inte detta att alkoholkoncentrationen i
den misstänktes blod eller utandningsluft saknar bety-
delse vid tillämpningen av bestämmelserna om
sjöfylleri. Det är en fördel om det i förundersökningen
finns tillgång till analysbevis på alkoholhalten. Om
analysresultatet skulle visa att alkoholhalten uppgår
till 1,5 % i blodet bör ansvar för grovt sjöfylleri åbe-
ropas.

När nu BRÅ-rapporten föreligger utgår vi i utskot-
tet från att regeringen återigen överväger de krav som
framförs i motionerna och återkommer till riksdagen.

Jag anser, herr talman, att problem är till för att
lösas och att regeringen kommer att kunna finna en
lösning.

Anf. 153 ELVER JONSSON (fp)

Herr talman! Det faktum att fem talare anmält sig
till debatten om ett enhälligt betänkande med anled-
ning av de fyra motionerna från Folkpartiet, kds re-
spektive Socialdemokraterna tyder på att ärendet ändå
känns så angeläget att man vill ge synpunker på det.
Att man måste uppträda nyktert i trafiken är för de
allra flesta en självklarhet. När det gäller bilen har det
blivit alltmer tydligt att detta är nödvändigt. Vi har
gjort skärpningar i lagen. I ännu högre grad gäller det
flygtrafiken. Det skulle förvåna mig om någon över
huvud taget antydde att man skulle hålla till godo med
en pilot som inte är helt nykter. Inte lika självklart har
detta varit när det gällt båttrafiken, även om kraven
har ökat i takt med de allt högre hastigheterna och en
blandad och allt tätare trafik.

Det handlar om att markera hur samhället ser på
den här typen av brott. Att det handlar om ett brott är
tydligt, vilket också framgår av lagutskottets betän-
kande. Det handlar ännu mer om att forma medel som
leder till ett mål. Vi kan se i historiens ljus att det inte
gått särskilt fort. Därför skall vi som motionerat i det
här ämnet i snart 20 år inte vara alltför nedstämda.
Det tog ju tid att få promilleregeln i biltrafiken införd.
Norge fick det som första land 1936, Sverige som
andra land 1941. Då var det en mycket omstridd re-
gel. Inte minst den s.k. vetenskapen hade många skäl
till att man inte skulle ha det. Det var alltså ett stort
motstånd, naturligtvis också ett politiskt motstånd. Nu
när regeln har anammats i så gott som hela världen
betraktas den som en självklarhet.

Gränsvärdet i landstrafiken i Sverige var först
0,8 %. Det sänktes till 0,5. 1990 fick vi förslag från
den tidigare socialdemokratiska regeringen att sänka
det till 0,3 %. Då grep riksdagen in och sade att det
var alltför svagt. Så gjorde man ytterligare en juste-
ring nedåt. Nu är gränsvärdet 0,2 % för rattfylleri.

Jag skulle vilja påstå, herr talman, i denna om inte
slutna så ändå lilla krets av lyssnare inklusive gästerna
på läktaren att det inte är tack vare Justitiedeparte-
mentets och regeringars insatser, utan trots jurister
och statsråd, som riksdagen kunnat få igenom en
radikalare och rejält förbättrad lagstiftning.

Jag tror inte att gränsvärdet är till för att vi enklare
skall kunna bestraffa människor eller sätta folk i
fängelse. Det vore mig fjärran att påstå att avsikten är
den, utan avsikten är mera pedagogisk: att tala om att
alkohol och trafik inte hör ihop. Lagutskottets vice
ordförande har helt rätt när hon säger att dessa två är
oförenliga. Det får inte vara något missförstånd när
det gäller den saken.

Väg- och sjöfyllerikommittén, som på ett för-
tjänstfullt sätt leddes av Jerry Martinger och som
ledde till ett enigt betänkande från representanter för
sju olika partier, krävde gränsvärden också på sjön.
Det skedde så tidigt som 1992. Jag framhärdar alltså i
att sänkt gränsvärde på land har höjt trafiksäkerheten
radikalt. Vi har ungefär fördubblat kontrollerna i
vägtrafiken, men antalet nykterhetsbrott har inte ökat.
Det tyder faktiskt på att "Svensson" bryr sig om vad
lagstiftaren anser. Jag tror att det är en rimlig bak-
grund när vi funderar kring denna fråga.

När Väg- och sjöfyllerikommittén fick sitt upp-
drag var der för att få en inriktning som gjorde det
möjligt att också på sjön ha gränsvärden. Kommittén
sade att man hade funnit det både möjligt och lämp-
ligt att bestämma vad som skall straffas som grovt
sjöfylleri och föreslog att detta gränsvärde skulle vara
detsamma som för grovt rattfylleri - då avser man
landstrafiken. Jag tror att det är viktigt att erinra sig
att denna utredning, enig som jag sade, har granskats
av Brottsförebyggande rådet, som i princip kommit
till liknande slutsatser.

Nu säger lagutskottet att regeringen bör överväga
detta en gång till. Det som närmast överraskar mig är
den diskretion man säger det med - näst intill utplå-
ning. Med tanke på utskottsföreträdarens principiella
synpunkt hade det varit rimligt att lägga en beställning
som byggde på önskemålen i de fyra motionerna. Jag
tror att det är viktigt att vi är angelägna om att refor-
mera en så här gammal lag, 100 år gammal. Den för-
ändrades litet på 60-talet, och det är 30 år sedan. Den
putsades litet 1991. Men det finns anledning att få en
likvärdighet mellan de olika trafikslagen i det här
avseendet. I grunden är det samma behov av säkerhet
i trafiken vare sig det gäller trafiken i luften, på land
eller på sjön.

Därför, herr talman, hoppas jag att det som sades
här, om att man förutsätter att regeringen nu övervä-
ger att återkomma, i kanslihuset bör uppfattas som att
det nu ändå börjar bli bråttom. Det finns ett bra under-
lag, allt ifrån Väg- och sjöfyllerikommitténs utvärde-
ring, bekräftad av Brottsförebyggande rådet, till - om
man tolkar det mycket välvilligt - ett instämmande
från lagutskottet.

Detta, herr talman, förpliktar regeringen att snarast
återkomma till riksdagen.

Anf. 154 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)

Herr talman! Precis som utredningen SOU
1992:131 föreslog måste huvudbudskapet vara: Håll
dig nykter till sjöss! För detta har vi i dag i vår lag-
stiftning två begrepp, nämligen sjöfylleri och grovt
sjöfylleri. Detta anger den attityd och värdering som
vi har i samhället, att alkohol och sjötrafik inte hör
ihop. I ett historiskt perspektiv har denna tydliga
värdering inte alltid kunnat avläsas i vår lagstiftning,
men sedan 1991 är lagstiftningen tydligare och där-
med också värderingen i frågan.

Det är positivt och bra, men det räcker inte om vi
också vill att lagstiftningen skall tränga in i folks
medvetande och värderingsmässigt omfatta breda
grupper i samhället. Därför behövs det i lagstiftningen
också ett gränsvärde med promillegräns, av attitydskäl
och värderingsskäl men också av tillämpningsskäl.
Det blir lättare att tillämpa nuvarande lagstiftning, och
det skulle också tjäna ett förebyggande syfte.

Det är också vad flera berörda säger i den enkät
som Brottsförebyggande rådet har genomfört: BRÅ
har i en enkät, som sänts till båtklubbar inom Svenska
Båtunionen, sjöpolisenheterna, Kustbevakningen och
lotsenheterna, ställt frågor om nykterhet, säkerhet och
övervakning till sjöss.

Av de tillfrågade ger en övervägande majoritet sitt
stöd för införande av ett gränsvärde för grovt sjöfyl-
leri. Drygt 80 % av båtklubbsordförandena, alla sjö-
polisenheter utom en, över 90 % av de som svarat
från Kustbevakningen och alla utom tre inom lotsen-
heterna anser att ett gränsvärde för grovt sjöfylleri bör
införas. Båtklubbsordförandena menar att alkohol och
sjötrafik i allmänhet inte hör ihop. De flesta av de
yrkesverksamma menar att ett gränsvärde skulle ha en
allmänpreventiv effekt och också underlätta deras
arbete.

Brottsförebyggande rådet anför också i sin nu av-
lagda rapport till regeringen som sin mening att ett
övre gränsvärde har den fördelen. I samma rapport
står det: Den förenklar bevisningen i mål om grovt
sjöfylleri. Trots att resurserna för att övervaka efter-
levnaden av bestämmelserna är ytterst begränsade i
förhållande till det stora antalet fartyg och till landets
långa kust och dess många insjöar och andra vatten-
drag, skulle ett gränsvärde kunna underlätta för myn-
digheterna att med hjälp av rutinmässiga alkohol- och
utandningsprov påverka den upplevda upptäcktsris-
ken.

Jag delar den uppfattningen. Jag tolkar därför
lagutskottets nu aktuella betänkande positivt. Det gör
jag efter att ha tittat på det stycke i betänkandet som
många har citerat:

"Sedan utvärderingen av 1991 års lagändringar nu
är slutförd, synes underlaget vara tillräckligt för att
bedöma vilka ytterligare ändringar i reglerna om
sjöfylleri som kan vara motiverade. Utskottet utgår
därför från att regeringen på nytt överväger de frågor
som tas upp i motionerna och därefter återkommer till
riksdagen med besked om sitt ställningstagande."

Jag avvaktar med spänning ett sådant initiativ och
förslag från regeringen innan ytterligare riksdagsini-
tiativ är att vänta från mig.

Anf. 155 TUVE SKÅNBERG (kds)

Herr talman! I lagutskottets betänkande LU16 be-
handlas som vi har hört frågan om sjöfylleri och även
min motion L903, vari jag yrkar att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen an-
förts om att låta samma regler gälla för onykterhet vid
framförandet av fartyg som nu gäller vid framförandet
av fordon på väg.

Vi har hört att utskottet är enigt. Det beror i det
här fallet på att kristdemokraterna inte är represente-
rade. Den här frågan diskuterades därför i den krist-
demokratiska riksdagsgruppen.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till motion
L903.

Bakgrunden är naturligtvis de många dödsolyckor
till sjöss där alkoholförtäring varit inblandad. Vi vet
med säkerhet att lagstiftningen har en normerande
verkan. Promillegränserna i trafiken till lands har på
ett mycket verksamt sätt bidragit till att det i allmän-
hetens ögon nu är en allmänt accepterad norm att
alkohol och bilkörning inte hör ihop. Den som tackar
nej till alkohol med motiveringen att han skall köra
bil möts snart sagt över allt med självklar respekt.
Andra alkoholfria zoner som nu kan sägas vara helt
accepterade i allmänhetens ögon är väl att man inte
dricker om man är gravid eller om man är i tjänst i sitt
arbete. Men uppenbarligen finns inte samma självkla-
ra attityd att alkohol och sjötrafik inte hör ihop.

Om reglerna för sjöfylleri var uppbyggda efter
samma principer och med samma promillegränser
som vid landtrafik har vi goda skäl att utgå från att
lagstiftningen snart skulle bli normerande, och däri-
genom, herr talman, skulle människoliv räddas.

Lagutskottet bemöter min och övriga motioner
med samma innehåll på ett i förstone relativt positivt
sätt, även om de avslås.

Utskottet skriver i sitt betänkande: "...man borde
överväga om inte en strängare syn på onykterhet till
sjöss borde komma till uttryck genom en ändring i
sjölagen så att bestämmandet av påföljd för brottet
närmare anpassades till vad som gäller enligt trafik-
brottslagen", samt: "Utskottet utgår därför från att
regeringen på nytt överväger de frågor som tas upp i
motionerna och därefter återkommer till riksdagen
med besked om sitt ställningstagande."

I förstone verkar det positivt, men läser man det
en andra gång slås man av att det faktiskt bara är luft i
uttalandet. Lagutskottet flyr från sitt eget ansvar, när
utskottet ut i luften säger att någon obestämd "man"
borde överväga saken, samt litet senare något mer
precist att regeringen borde överväga saken igen och
återkomma med besked om sitt ställningstagande.

Någon annan bör alltså ta ställning. Utskottet
mäktar inte ha en uppfattning och ta ställning även om
man erkänner att man nog borde överväga saken.

Men det är riksdagens uppgift att stifta lag och att
ta ställning. Det är regeringen som har att utföra riks-
dagens beslut. Hur skulle det se ut i andra riksdagsbe-
tänkanden om vi bad regeringen överväga någon viss
sak och sedan återkomma med sitt ställningstagande?
Det är ju vår uppgift som folkvalda att ta ställning och
sedan ge regeringen vår uppfattning till känna.

De huvudsakliga skäl som utskottet anför, och
som vi har hört tidigare, mot att anta motionen är att
en straffbestämmelse måste vara så klart och tydligt
utformad att den kan tillämpas på ett förutsägbart sätt.
Med det förstår jag att utskottet ifrågasätter om man
kan kontrollera lagens efterlevnad.

Den andra invändningen är att förhållandena som
råder till sjöss är särpräglade och mycket varierade
och att all sjötrafik, från segelbrädor och kanoter till
oceangående fartyg, omfattas av sjölagen. Medan
nykterhetskravet i trafiken endast avser förare, gäller
för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord inte
enbart omfattar den som framför fartyget utan även
den som i övrigt fullgör uppgifter av väsentlig bety-
delse för säkerhet till sjöss.

På båda dessa invändningar kan man svara att
precis samma svårigheter gäller för landtrafiken och
har där övervunnits. Vi vet alla att polisen bara upp-
täcker en bråkdel av alla rattonyktra, och man kan
även ha praktiska svårigheter att gripa misstänkta.
Ändå har lagen sin goda verkan.

Om man till lands förmår att skilja mellan en
spark, en cykel och en långtradare med släp är jag
övertygad om att också sjölagen kan utformas så att
man kan skilja mellan en segelbräda, en kanot och ett
oceangående fartyg. Om det bara finns den allra
minsta vilja hos den lagstiftande myndigheten kan
naturligtvis även trafiken till sjöss regleras på ett lika
förnuftigt sätt som trafiken till lands. De praktiska
svårigheterna är inte oöverstigliga. Ingen kan väl
förneka att lagen kan skrivas så att den omfattar "den
som på annat sätt har en uppgift ombord som är av
väsentlig betydelse för säkerheten ombord".

Faktum kvarstår. Genom att införa samma regler
för onykterhet vid framförandet av fartyg som nu
gäller vid framförandet av fordon på väg skulle vi få
en önskvärd normgivning och, viktigast av allt, män-
niskoliv skulle räddas. Detta vet lagutskottet, men
man har underlåtit att ta ställning. Enligt min mening
har man flytt sitt ansvar.

Anf. 156 ANITA PERSSON (s)

Herr talman! I mitt anförande tog jag upp de pro-
blem som föreligger för att vi skall kunna ta ställning
till motionerna. Därför vill jag bara yrka avslag på
motionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

18 § Ändring i konkurslagen, m.m.

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU29

Ändring i konkurslagen, m.m.

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

19 § En ny lag om vissa internationella sank-
tioner

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU12

En ny lag om vissa internationella sanktioner
(prop. 1995/96:35)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

20 § Pyrotekniska varor

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU16

Pyrotekniska varor

Anf. 157 KIA ANDREASSON (mp)

Herr talman! Miljöpartiets motion som behandlas i
detta betänkande handlar om pyrotekniska varor.

När vi tänker på fyrverkerier tänker vi på fest och
glädje. Men en nackdel är att kroppskador kan vållas.
Faktum är att dessa pyrotekniska varor innehåller
många skadliga ämnen. De är inte bra för naturen,
människor och djur.

Till saken hör också att användningen av fyrver-
kerier har blivit omfattande. Vi använder dem vi in-
vigningar, vattenfestivaler och större högtider. Det är
en omfattande användning. Utvecklingen har gått mot
större och tyngre pjäser.

Miljöaspekten är i fallet fyrverkerier mindre in-
tressant och tas inte upp av medier och tillverkare.
Men fyrverkerier innehåller en mängd giftiga ämnen.
Jag skall nämna några: antimon, fosfor, blyföreningar,
fenolhartser, naftalen, hexakloretan, PVC och nitrater.

Miljöpartiets motion handlar om två ämnen, näm-
ligen barium och strontium. Dessa ämnen måste man
ha för att få färgerna grön och röd i fyrverkerierna.

Barium och strontium är radioaktiva ämnen som i
föreningar kan bindas i kroppens vävnader. Därmed
får radioaktiva isotoper avsevärt större möjligheter att
skada cellerna. Strontium kan lagras i benstommen,
vilket är ganska välkänt.

Jag hörde detta för första gången av en professor
på Chalmers. Han gjorde mig uppmärksam på pro-
blemen. Det var ingen som hade tagit upp det tidigare.

Jag reagerar mest över utskottets behandling av
den här motionen. Man har skickat den till åtta re-
missinstanser. Dessa remissinstanser är inte särskilt
kompetenta för att avgöra den här frågan. Därför har
fem avstått från att yttra sig. Tre har svarat. Dessa tre
är Sprängämnesinspektionen och två pyrotekniska
företag. Det är inte särskilt vederhäftigt att fråga des-
sa.

Sprängämnesinspektionen har konstaterat att de
två ämnena ingår i de flesta godkända fyrverkeriartik-
lar. Om dessa inte skulle få finnas skulle det inte bli
några färger utan endast knallar. Men det är inte rik-
tigt sant. I en bok om fyrverkerier med recept på vad
man kan göra står det uttryckligen hur man skall göra
för att få dessa färger. Färgerna blir inte lika knalliga,
men det går att få fram dem. Det de säger är alltså inte
sant.

Sedan hänvisar de till ett deltagande i EU:s stan-
dardiseringsprojekt för fyrverkeriartiklar trots att
barium och strontium inte ingår bland de där diskute-
rade ämnena. Vad kan Sprängämnesinspektionen om
kemi?

Sedan är det två pyrotekniska företag som svarar.
De säger naturligtvis att motionen skall avslås. De
hänvisar också till EU:s standardiseringsprojekt där
dessa ämnen inte alls tas upp. Sedan säger de att ef-
tersom dessa ämnen inte finns med betyder det att de
inte är så farliga att de bör förbjudas. Det är också en
konstig vändning. Men om det är så att de är giftiga
borde de bytas ut.

Svenska Fyrverkeribranschförbundet säger i sitt
remissvar att det inte finns några bra ersättare för
ämnena, vilket inte är sant. Sedan säger de att mäng-
den inte är så stor att den torde märkas vid sidan av
övriga utsläpp. Det kan man ju säga, eftersom det är
väldigt många utsläpp som sker. Men vem är det som
har kollat detta ordentligt? Det är ingen som har gjort
det. Därför tycker jag att utskottsbehandlingen av den
här motionen är usel.

Jag får väl återkomma. Det är ju så det går till här.
Jag får väl återkomma med motionen nästa gång och
hoppas att det jag säger nu har effekt.

Det är många elever som läser kemi vid Chalmers
som har hört av sig till mig och har uppmärksammat
den här motionen. De tycker också att det är mycket
underligt att det inte har gjorts något tidigare och att
det fortfarande inte görs något och att ingen kollar
detta ordentligt.

Det är också anmärkningsvärt att man får det van-
liga svaret att vi får gå till EU. Sedan får vi se vad de
gör. Det är ju samma sak som att ingenting händer.
Det har vi ju sett tidigare.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen under
mom. 2. Den kräver att det i alla fall görs en utred-
ning. Då kan det kanske bli ett förbud om det visar sig
farligt. Detta är någonting som vi inte känner till or-
dentligt.

I detta anförande instämde Annika Nordgren och
Eva Goës (mp).

Anf. 158 MARIE GRANLUND (s)

Herr talman! Fyrverkerier och smällare innebär
utan tvekan stora olägenheter för många människor
och djur, framför allt vid nyår, påsk och valborgsmäs-
soafton. Varje år rapporteras dessutom flera olyckor i
samband med användandet av pyrotekniska varor.
Här i kammaren har det också vid ett flertal tillfällen
just diskuterats hur man skall komma till rätta med
dessa problem.

Utskottet har tagit frågan på stort allvar. En bred
remiss har genomförts för att utröna om gällande
regelverk är tillräckligt. Myndigheter, företag och
organisationer har svarat. En majoritet av de tillfråga-
de anser att den gällande lagstiftningen är tillräcklig,
men att tillsyn och kontroll bör skärpas.

Den lagstiftningen som reglerar verksamheten
med pyrotekniska varor är av två slag. Vi har lagen
om brandfarliga och explosiva varor som reglerar
hanteringen och import av bl.a. pyrotekniska varor.
Den andra lagen är ordningslagen som trädde i kraft
den 1 april 1994. Denna lag gör det möjligt att ingripa
mot störningar av fyrverkeripjäser.

Något generellt tillstånd för nöjesfyrverkerier i
tätorter som av tradition anordnas vid nyår och andra
stora helger finns inte. En avvägning måste hela tiden
göras mellan önskemålet att förhindra vissa företeel-
ser och risken för att skärpta bestämmelser medför en
ökning av hemmagjorda smällare och raketer. De
flesta olyckor sker just vid tillverkning eller använd-
ning av hemmagjorda pjäser.

I stället har kommunerna genom lokala ordnings-
föreskrifter getts möjlighet att meddela ytterligare
föreskrifter för kommunen, eller del av denna, som
behövs för att förhindra att människors hälsa eller
egendom skadas till följd av användningen av pyro-
tekniska varor. Flera kommuner har också infört så-
dana bestämmelser.

Herr talman! Utskottet anser att den gällande
lagstiftningen är tillräcklig. Det är emellertid viktigt
att noga följa utvecklingen och lägga en ökad vikt på
tillsyn och kontroll. Inte minst viktiga är olika infor-
mationsinsatser inför de stora helgerna.

I en motion från Miljöpartiet kräver man att äm-
nena barium och strontium som ingår i fyrverkeriar-
tiklar i första hand ersätts av andra, mindre skadliga
ämnen, och om detta inte går att de utesluts helt.

Sprängämnesinspektionen genomför en löpande
översyn av de produkter som finns på marknaden. Jag
tycker att det är litet magstarkt att anföra att det i
inspektionen inte skulle finnas någon kunskap om
kemi. Sprängämnesinspektionen ingår också i ett
europeiskt standardiseringsprojekt för fyrverkeripjä-
ser. Inom ramen för detta projekt har förslag lämnats
på olika ämnen som inte är önskvärda i fyrverkeripjä-
ser. Barium- och strontiumföreningar ingår inte i
denna lista. Detta måste ju tyda på att man inte anser
att dessa ämnen, i de koncentrationer och i den mängd
de förekommer i fyrverkerier, är så skadliga att man
vill förbjuda dem.

Sprängämnesinspektionen konstaterar också att
barium och strontium finns i flertalet av de godkända
fyrverkeriartiklarna. Om dessa ämnen förbjuds skulle
de avsedda ljuseffekterna, framför allt det röda och
det gröna ljuset, inte kunna uppnås. Det är viktigt att
påpeka att det röda strontiumljuset faktiskt också
utnyttjas i olika typer av nödsignaler.

Det är självfallet oerhört viktigt att minska före-
komsten av giftiga ämnen. Sverige har varit, och är,
mycket pådrivande i detta arbete såväl inom landet
som internationellt. Men vad gäller barium och stron-
tium finns det i dag inte några kända ersättningsäm-
nen.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet och avslag på motioner-
na.

Anf. 159 KIA ANDREASSON (mp)

Herr talman! Marie Granlund hävdar att det inte
skulle finnas någon ersättning för den röda färgen i
fyrverkerier. I boken Kemisk-tekniska recept av Sven
Englund som har skrivits med hjälp av Falu Pyrotek-
niska Fabrik finns många recept, på t.ex lysare som är
högröd, fontän som är mörkröd, stjärnform och gnis-
tor som är röda och fixstjärna som är rosenröd. Enligt
det som jag har tagit reda på finns det färger.

Sprängämnesinspektionen har inte denna kunskap.
Det säger även studerande på Chalmers som har stu-
derat detta ämne djupare. De säger att det inte räcker
med denna myndighet, utan detta måste utredas på ett
bättre sätt. Att avfärda motionens intentioner på detta
sätt är inte en riktig behandling.

Anf. 160 MARIE GRANLUND (s)

Herr talman! Jag vill inte helt avfärda motionen,
men det finns ju inte några ersättningsämnen i dag.
När och om dessa kommer är det självklart att man
skall använda sig av dem. Men man måste faktiskt tro
på den myndighet som finns.

Jag är övertygad om att Sprängämnesinspektionen
har erforderlig kunskap, precis som den Europeiska
standardiseringskommissionen. Med detta yrkar jag
avslag på motionen.

Anf. 161 KIA ANDREASSON (mp)

Herr talman! Det skulle ha varit mer positivt om
jag hade fått svaret att utskottet, i likhet med initiera-
de personer, hade tagit detta på allvar och velat utreda
det ytterligare. Jag hade väntat mig det svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

21 § Vissa frågor om kompetensutveckling
m.m.

Föredrogs

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1995/96:AU6

Vissa frågor om kompetensutveckling m.m.

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

Beslut

KU20 Ändring i sametingslagen m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU21 Indelning av budgeten i utgiftsområden

Mom. 1 (avslag på förslaget)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

225 för utskottet

66 för res. 1

58 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 19 c, 20 fp, 17 v, 14 mp, 13
kds

För res. 1: 66 m

Frånvarande: 19 s, 14 m, 8 c, 6 fp, 5 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 2 (indelningen i utgiftsområden, såvitt avser
turistfrågor)

1. utskottet

2. res. 2 (mp)

Votering:

249 för utskottet

23 för res. 2

29 avstod

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 39 m, 21 c, 21 fp, 11 v, 13 kds

För res. 2: 7 v, 16 mp

Avstod: 29 m

Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 2 kds

Inga Berggren (m) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU22 Riksdagens arbetsformer

Mom. 1 (motionsrätten m.m.)

1. utskottet

2. res. 1 (c, v, mp)

Votering:

242 för utskottet

57 för res. 1

2 avstod

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 68 m, 1 c, 17 fp, 13 kds

För res. 1: 20 c, 3 fp, 18 v, 16 mp

Avstod: 1 s, 1 fp

Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 2 kds

Mom. 2

1. utskottet

2. res. 2 (m)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion

.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU9 Vissa äldre sedlars giltighet

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU22 Poolcontainerkonventionen

Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU15 Ändring i lagen om ersättning från den
internationella oljeskadefonden

Mom. 1

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (internationellt agerande mot oljeutsläpp från
fartyg)

1. utskottet

2. mot.1995/95:L23 (kds)

Votering:

286 för utskottet

13 för mot.

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 69 m, 21 c, 21 fp, 18 v, 15 mp

För mot.: 13 kds

Frånvarande: 19 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 2
kds

LU16 Ändring i lagen om ersättning från den
internationella oljeskadefonden

Mom. 1 (sjöfylleri)

1. utskottet

2. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av mot. 1994/95:L903 (kds)

Votering:

278 för utskottet

16 för mot.

7 avstod

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 69 m, 20 c, 15 fp, 17 v, 14 mp

För mot.: 1 fp, 1 v, 1 mp, 13 kds

Avstod: 1 s, 1 c, 5 fp

Frånvarande: 17 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 2

Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU29 Ändring i konkurslagen, m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU12 En ny lag om vissa internationella sanktio-
ner

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU16 Pyrotekniska varor

Mom. 1

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (krav på förbud mot ämnena barium och
strontium)

1. utskottet

2. res. (mp)

Votering:

283 för utskottet

17 för res. 2

1 avstod

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 69 m, 19 c, 21 fp, 18 v, 13 kds

För res. 2: 1 m, 16 mp

Avstod: 1 c

Frånvarande: 18 s, 10 m, 7 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 2
kds

AU6 Vissa frågor om kompetensutveckling m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

22 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositioner

1995/96:37 Rättslig reglering av samverkan för fred

1995/96:131 Vägverkets sektorsansvar inom väg-
transportsystemet m.m.

1995/96:133 Några frågor om rättsprövning m.m.

1995/96:144 Vissa internationella ungdomsfrågor

23 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 21 februari

1995/96:90 av Sten Andersson (m) till kulturministern

EU och visningar av film i TV

1995/96:91 av Inga Berggren (m) till kommunika-
tionsministern

Godstrafiken till övriga Europa

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 5 mars.

24 § Anmälan om skriftlig fråga

Anmäldes att följande skriftliga fråga framställts

den 20 februari

1995/96:295 av Marie Granlund (s) till finansminis-
tern

Skatteregler vid självförvaltning

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 5 mars.

25 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 21 februari

1995/96:277 av Lennart Fremling (fp) till kommuni-
kationsministern

Avregleringen av järnvägen

1995/96:281 av Ola Ström (fp) till statsrådet Leif
Blomberg

Preskriptionstiden i asylärenden

1995/96:282 av Annika Nordgren (mp) till statsrådet
Jan Nygren

Vapenexporten

1995/96:283 av Lena Klevenås (s) till statsrådet
Pierre Schori

Nicaraguas utlandsskuld

1995/96:284 av Gun Hellsvik (m) till justitieministern

Harmonisering av narkotikalagstiftningen

1995/96:285 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Leif
Blomberg

Förvar av asylsökande

1995/96:286 av Björn Samuelson (v) till justitieminis-
tern

Nazistmöten

1995/96:290 av Carl Fredrik Graf (m) till statsrådet
Leif Blomberg

Ansökningsavgifter för svenskt medborgarskap

1995/96:291 av Kenneth Johansson (c) till jord-
bruksministern

Bevarande av Telemarksrasen

1995/96:292 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Leif
Blomberg

Flyktingkvoten

1995/96:293 av Karl-Erik Persson (v) till kommuni-
kationsministern

SJ:s tågplan

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 5 mars.

26 § Kammaren åtskildes kl. 18.10.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 9.17,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen kl.
11.10,

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 53
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 105 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 145
(delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.