Riksdagens protokoll

1994/95:47

Onsdagen den 21 december

Kl. 9.00-12.12

Protokoll

1994/95:47

1 § Val av valprövningsnämnd

Talmannen meddelade att till kammaren hade inkommit proto-
kollsutdrag från valberedningen avseende val av ordförande och ersät-
tare för ordföranden i valprövningsnämnden.

Vidare hade överlämnats gemensamma listor för val av sex ledamö-
ter och sex suppleanter i valprövningsnämnden. En promemoria med
föreslagna namn hade utdelats till kammarens ledamöter.

Företogs val av ordförande och ersättare för ordföranden i val-
prövningsnämnden.

Enligt ett enhälligt förslag av valberedningen valdes, för tiden till
dess nytt val skulle äga rum, till

ordförande i valprövningsnämnden
regeringsrådet Lars Tottie

ersättare för ordföranden i valprövningsnämnden
justitierådet Staffan Magnusson

Företogs val av sex ledamöter och sex suppleanter i valprövnings-
nämnden.

Sedan den gemensamma listan godkänts av kammaren befanns föl-
jande personer, för tiden till dess nästa val skulle äga rum, valda till

ledamöter i valprövningsnämnden

Kurt Ove Johansson (s)

Sten Olsson, kanslichef

Håkan Winberg, hovrättspresident

Ulla Pettersson, f. d. riksdagsledamot

Björn von Sydow (s)
Birger Hagård (m)

suppleanter i valprövningsnämnden

Lena Sandlin (s)

Pär-Axel Sahlberg (s)

1 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 47

Prot. 1994/95:47

21 december

Jerry Martinger (m)

Sivert Carlsson (c)

Tore Claeson, f.d. riksdagsledamot

Ylva Annerstedt, f.d. riksdagsledamot

2 § Val av ledamöter i Europaparlamentet

Företogs val av tjugotvå ledamöter i Europaparlamentet.

Sedan den gemensamma listan godkänts av kammaren befanns föl-
jande personer, för tiden från Sveriges anslutning till Europeiska unio-
nen till dess de företrädare för Sverige i Europaparlamentet som utsetts
i det första allmänna valet tillträtt sina uppdrag, valda till

ledamöter i Europaparlamentet

Maj-Lis Lööw (s)

Maj Britt Theorin (s)

Margaretha af Ugglas (m)

Axel Andersson (s)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

Per Stenmarck (m)

Inga-Britt Johansson (s)

Karl Erik Olsson (c)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Ivar Virgin (m)

Hadar Cars (fp)

Reynoldh Furustrand (s)

Bengt Hurtig (v)

Jan Andersson (s)

Karin Falkmer (m)

Per Gahrton (mp)

Kristina Persson (s)

Birgitta Ahlqvist (s)

Charlotte Cederschiöld (m)

Holger Gustafsson (kds)
Tommy Waidelich (s)

Karin Starrin (c)

3 § Val av ledamöter och suppleanter i EU-nämnden, m.m.

Företogs val av sjutton ledamöter i EU-nämnden.

Sedan den gemensamma listan godkänts av kammaren befanns föl-
jande personer, för riksdagens innevarande valperiod, valda till

ledamöter i EU-nämnden

Berit Löfstedt (s)

Bo Bernhardsson (s)

Lars Tobisson (m)

Johnny Ahlqvist (s)

Sinikka Bohlin (s)

Per Unckel (m)

Monica Öhman (s)

Börje Hörnlund (c)

Nils T Svenson (s)

Göran Lennmarker (m)

Lars Leijonborg (fp)

Anita Persson (s)

Kenneth Kvist (v)

Georg Andersson (s)

Gun Hellsvik (m)

Birger Schlaug (mp)

Mats Odell (kds)

suppleanter i EU-nämnden

Sören Lekberg (s)

Berit Oscarsson (s)

Jan Sandberg (m)

Hans Karlsson (s)

Anita Johansson (s)

Carl G Nilsson (m)

Göran Magnusson (s)

Helena Nilsson (c)

Catarina Rönnung (s)

Chris Heister (m)

Isa Halvarsson (fp)

Ronny Olander (s)

Bengt Hurtig (v)

Britt Bohlin (s)

Gustaf von Essen (m)

Gudrun Lindvall (mp)

Ingrid Näslund (kds)

EU-nämnden kallades till konstituerande sammanträde i bostadsut-
skottets plenisal omedelbart efter plenum.

4 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 15 december.

Prot. 1994/95:47

21 december

Prot. 1994/95:47

21 december

5 § Ny riksdagsledamot, m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövnings-
nämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot, m.m.

Till valprövningsnämnden har från Riksskatteverket inkommit bevis
om att Karin Pilsäter (fp), Tullinge, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 1 januari 1995 sedan Bengt Westerberg (fp) avsagt sig sitt
uppdrag som riksdagsledamot. Från Riksskatteverket har också in-
kommit nya bilagor till tidigare utfärdade bevis för ersättare för riks-
dagsledamöter.

Valprövningsnämnden har denna dag granskat beviset för den nye
ledamoten och de nya bilagorna till bevis för ersättare och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 20 december 1994

Lars Tottie/

Sven-Georg Grahn

6 § Meddelande om svar på interpellationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1994/95:28

Till riksdagen

Beträffande interpellation 1994/95:28 av Kristina Svensson (s) om
den svenska ESK-politiken får jag meddela att jag inte kan besvara
denna inom föreskrivna fyra veckor. Skälet härtill är utlandsresor sam-
manfallande med interpellationsdebatter. Jag kommer att besvara inter-
pellationen den 19 januari 1995.

Stockholm den 12 december 1994

Lena Hjelm-Wallén

Interpellation 1994/95:46

Till riksdagen

Beträffande interpellation 1994/95:46 av Widar Andersson
”Åtgärder mot den grova kriminaliteten” får jag meddela att jag inte
kan besvara denna inom föreskrivna fyra veckor på grund av arbetsbe-
lastning.

Jag kommer att besvara interpellationen den 12 januari 1995.
Stockholm den 15 december 1994

Laila Freivalds

7 § Hänvisning av ärende till utskott

Prot. 1994/95:47

21 december

Föredrogs och hänvisades

Motion
1994/95:L20 till lagutskottet

8 § Partiledardebatt

Anf. 1 CARL BILDT (m):

Fru talman! Vi har i dag att summera hösten 1994, en politiskt hän-
delserik höst som i efterhand kommer att minnas för framför allt två
saker, tror jag.

Den första är - det är alldeles självklart, för huvuddelen av oss i
denna riksdag - positiv: Det var hösten då Sverige äntligen och slutgil-
tigt bestämde sig för att ta det stora steget in i det stora europeiska
samarbetet, att ge Sverige och oss alla rösträtt i det europeiska samar-
bete som kommer att betyda så mycket för fred och utveckling i vår del
av världen.

Kring den frågan kom också många, inte minst vi partiledare, att ut-
veckla ett konstruktivt och bra samarbete trots många meningsmotsätt-
ningar i övrigt. Innan jag går in på bataljerna i övrigt vill jag passa på
att framföra ett tack, inte minst till Ingvar Carlsson, för ett bra samarbe-
te i en fråga där vi trots en del skilda meningar kunde förenas och göra
en del som jag tror var bra för landet.

Det andra som denna höst kommer att minnas för är däremot enligt
min mening mindre bra. Detta var hösten då Sverige försökte vända om
och slå in på en politisk väg som bara kan leda tillbaka. Vi har fått
massiva skattehöjningar på allt och på alla. Vi har fått dogmatiska
återställare på ett sätt som nog få fullt ut hade väntat. Men än allvarli-
gare än så: Vi har fått en politik som inte ens själv har gjort anspråk på
att ha perspektiv eller framtidsinriktning.

Det är vägen tillbaka. Det vi har sett denna höst i detta avseende är
en i ordets egentliga bemärkelse reaktionär politik. Man har inte fört
fram några egna idéer, men man har dogmatiskt vänt sig mot de idéer
som vi företrädde om förnyelse och förändring under den föregående
mandatperioden. Därtill företräder man en konfrontationslinje som
strider mot vad som har sagts tidigare.

Jag är inte den som skall lägga mig i detaljerna i den diskussionen,
men jag noterade att efter det att man summariskt avvisat den möjlighet
till regeringssamarbete över blockgränserna som en gång faktiskt fanns,
fann man en snäll satellit i fru Schyman och hennes salongslängtande
f.d. kommunister. Det är denna rödröda reaktion som har kommit att
styra politiken i Sverige denna återställarhöst 1994.

Jag skall inte säga att den situation som vi lämnade över inte inne-
fattade problem och utmaningar. Så var det förvisso. Men i viktiga
hänseenden var och är det fortfarande en situation med mycket stora
möjligheter.

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Jag talade i våras under valrörelsen om att vi hade en möjlighet till
en gyllene period för Sverige. Efter krisen var det mycket som var på

väg åt rätt håll. Sedan förra året har läget på arbetsmarknaden kontinu-

Partiledardebatt

erligt förbättrats. Vi har gått mot och vi går fortfarande mot en lägre
arbetslöshet och högre sysselsättning.

Sedan förra året har också underskottet i statsfinanserna börjat
minska efter alla de problem vi har haft. Med den förstärkta sparplan
som diskuterades och beslutades här i riksdagen i våras, med en god
tillväxt i ekonomin och med det förtroende som leder till sänkta räntor
fanns det mycket goda möjligheter att stabilisera statsskulden till senast
1998.

Det var en situation med möjligheter. För tre år sedan övertog vi en
ekonomi i fritt fall - kraftigt stigande arbetslöshet, snabbt ökande un-
derskott och dramatiskt fallande produktion. Regeringen Carlsson har
däremot denna höst övertagit en ekonomi i tydlig uppgång med kraftigt
sjunkande arbetslöshet, snabbt fallande underskott och dramatiskt
ökande produktion.

Vår långsiktskris i Sverige har till stor del varit en kris i tillväxten.
Under 20 år har vi halkat efter och inte förmått att värna och vidareut-
veckla basen för vår välfärd. Vi kom nu in i den stora krisen i början på
90-talet. När vi lade upp den ekonomiska politiken sade vi att vi lång-
siktigt måste skapa bättre möjligheter för tillväxt, jobb och välfärd i
Sverige. Till mitten av 90-talet måste vi ha uppnått en tillväxt som
motsvarar genomsnittet i Europa för att under andra hälften av 90-talet
kunna befinna oss i den övre delen. Vi skall inte halka efter utan ta igen
och bli bäst igen. Det skall vi vara. Om vi klarade det, så kan vi klara
mycket annat. Om vi inte klarade det, skulle vi förr eller senare komma
att stå där med krisen igen. Det krävdes åtgärder.

Vi vidtog en del åtgärder. Det var inte helt lätt mitt i det arbetslös-
hetens stålbad som Kjell-Olof Feldt hade talat om. Det krävdes att
politiken fortsatte och att den inte gick snett.

I partiledardebatterna i höstas, omedelbart efter den tämligen pers-
pektivlösa regeringsförklaringen, varnade jag för att den s.k. Persson-
planen skulle visa sig vara en pytteplan i förhållande till de problem
som vi måste ta oss an för att göra den gyllene perioden till en reell
möjlighet. Jag sade att förr eller senare - snarare förr än senare - måste
även ni socialdemokrater inse att det handlar om att spara på utgifterna
om vi skall klara det här. Jag sade att det avgörande är att regeringen
snabbt presenterar en ekonomisk politik som har en sådan trovärdighet
att räntorna omedelbart skulle börja röra sig neråt. Förutsättningarna
var goda i och med resultatet av folkomröstningen.

Nu har det under hösten visat sig att våra farhågor tyvärr var riktiga
och att regeringens förhoppningar var felaktiga.

I går kom OECD med sin rapport. Det måste ha varit en kalldusch.
Jag hörde att finansministern försökte klara sig på en presskonferens
genom att säga att han inte hade läst rapporten. Jag hoppas att han har
läst den nu. Om inte annat bör han ägna helgen åt den.

OECD-rapporten visar på konsekvensen av en politik där man
massivt höjer skatter. Därmed dämpas tillväxten, förtroendet minskar,

räntorna ligger kvar på en hög nivå och statsfinanserna klaras inte av
långsiktigt. Vi kan säga att det är en hotbild, men det är en hotbild som
har ökat i realism genom den politik som har bedrivits under denna
höst. Vad man har åstadkommit i den ekonomiska politiken är enbart
höjda skatter på så gott som allt och alla.

Den i gårdagens ekonomisk-politiska debatt här i riksdagen osed-
vanligt pompöse herr Persson och den snälla satelliten Schyman har
”dunkat igenom” skattehöjningar på 55 miljarder kronor. Det är inte
bara svenskt rekord, det är sannolikt världsrekord i skattehöjningar på
så kort tid.

Ingvar Carlsson skickade i valrörelsen brev till väljarna. Det var
snällt gjort av honom. Han skrev: Vad skulle vi ha för intresse av att
chockhöja skatterna? Det ger varken fler jobb eller bättre ekonomi för
Sverige totalt sett.

Jag håller fortfarande med om vad Ingvar Carlsson skrev till väljar-
na i valrörelsen. Om man chockhöjer skatterna leder det varken till fler
jobb eller bättre ekonomi för Sverige totalt sett. Just detta har Ingvar
Carlsson gjort. Han har chockhöjt skatterna långt mera än han vågade
tala om. Konsekvenserna framgår av OECD:s rapport - lägre tillväxt,
högre räntor och en bekymmersam situation som måste hanteras och
som man denna viktiga höst har missat att ta tag i på det sätt som man
måste göra.

Perssonplanen var en pytteplan. Det blev en felaktig vridning av
politiken genom alla skattehöjningar. Nu sitter man där - om jag har
förstått tidningsuppgifterna rätt - och diskuterar besparingar av olika
slag. Det är bra. Men det kanske inte hade skadat om ni hade fört en del
av den diskussionen även under den tidigare mandatperioden.

För tre år sedan var den stora avgörande frågan i denna kammare
om regeringen skulle få igenom sitt förslag om att inte höja barnbidra-
get. Det motsatte sig socialdemokrater och nydemokrater. Nydemokra-
terna är saliga i åminnelse, åtminstone i politisk bemärkelse. Det här
hotade välfärden. Nu skall barnbidragen sänkas. Det är en scenföränd-
ring som heter duga i den politiska debatten. Konsekvens är förutsätt-
ning för förtroende i politik. Inkonsekvens leder förr eller snarare till
bristande förtroende.

Det behövs besparingar. Vi har alla ett ansvar för landets ekonomi.
Vi moderater har lagt fram ett förslag här i kammaren om besparingar
på 73 miljarder kronor. Det skulle väl vara underligt om ni inte lyck-
ades finna 20 av dem som ni skulle kunna svälja.

Låt mig innan min taletid är slut säga att ni inte skall förvänta er att
vi skall ställa upp på en politik som i avgörande hänseenden leder fel.
När jag nås av uppgifter via media om att det ni tänker göra är att ta
bort karensdagen och sänka barnbidraget, vill jag bara säga att ni nog
får leta upp någon annan som tycker att den kombinationen är bra. Den
leder faktiskt fel. Den kostar, när det gäller karensdagen, mycket mera
samhällsekonomiskt och förr eller senare även statsfinansiellt, än vad ni
sparar på att sänka barnbidragen.

En sänkning av barnbidraget kan vara en nödvändighet, men det är
inte bra. När man förändrar karensdagen leder det fel i varje tänkbart

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

hänseende. Ni har missat denna höst. Det blev skattehöjningar, en
rödröd reaktion och en dogmatisk återställarpolitik. Ni har missat möj-

ligheterna att komma på rätt kurs. Nu skall ni försöka en gång till. Se

Partiledardebatt

då till att ni tänker efter före - annars kan slutet komma ganska snabbt.
(Applåder)

Anf. 2 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Statsministern sade sig i regeringsförklaringen vilja gö-
ra sitt yttersta för att åstadkomma ett nytt samarbetsklimat i Sverige - i
riksdagen, på arbetsmarknaden och mellan enskilda medborgare. Nu är
det dags för en första revision av de uttalandena. Jag måste erkänna att
den socialdemokratiska regeringen har lyckats. På 75 dagar har ni
lyckats med att skapa ett helt nytt samarbetsklimat i riksdagen. Det
samarbetsklimatet kallas konfrontation, men det är utan tvekan helt
nytt. Det är en fantastisk prestation på så kort tid.

Inte nog med det, ni har t.o.m. lyckats bli en samarbetsregering,
som ni lovade. Gudrun Schyman är nu ordentligt inne i samarbetet.
Man kan säga att hon är inne men ändå ute. Av sitt ursprungliga man-
dat på 45 % från folket och 6 % från Gudrun Schyman har Ingvar
Carlsson och Göran Persson skapat en folkfront på 51 %. Det räcker ju.

Av Bildts rödgröna röra syns inte ett spår, inte heller av ett Folk-
parti-samarbete. Säga vad man vill om Gudrun Schyman, men inte är
hon grön.

Folket hade sagt sitt, och litet överraskningar får man räkna med.
Det kunde vi höra när Carl Bildt läste från Ingvar Carlssons brev till
väljarna. Men överraskningarna var inte slut med detta. Den förra re-
geringen hade förhandlat fram ett avtal med den europeiska unionen.
Hur svenska folket skall njuta dess frukter framgick också av EU-
propositionen. Regeringen bestämde sig för att följa avtalet med EU,
men inte med svenska folket. Stöden till jordbruket och regional ut-
veckling nobbades - i preciserad form först efter folkomröstningen för
säkerhets skull. Vänsterpartiet hängde med på det mesta. Det nya sam-
arbetsklimatet hade nu vidgats till ”enskilda medborgare”, helt i enlig-
het med regeringsförklaringens ord.

Nästa förändring av samarbetsklimatet gäller uppenbarligen ar-
betsmarknaden. Genom 35-40 miljarder kronor i höjda skatter på ar-
betskraften har parterna fått en helt ny samarbetsgrund. Hur klimatet
slutligen blir återstår att se i avtalsrörelsen. Men samarbetsklimatet på
arbetsmarknaden har onekligen fått ett stimulerande inslag.

Hur kunde allt detta ske som en följd av valet? Jo, det beror på en
fiffig innovation som kallas öppet mandat. Ett öppet mandat är just
öppet, dvs. det kan användas hur som helst, när som helst - oavsett
Perssonplanen - och tillsammans med vem som helst.

Numera är detta öppna mandat också Vänsterpartiets egendom.
Överraskningarnas tid är säkert inte förbi. Men det är samtidigt svårt att
förstå varför Perssonplanen presenterades under en andlös bevakning
från medierna på kvällen den 19 augusti. Det räcker ju med ett öppet
mandat; det har inga gränser.

Sveriges barn har nu fått en antydan om vad detta kan innebära för
dem. Det blir kanske sänkta barnbidrag och en försämrad föräldraför-
säkring, och det blir definitivt inget vårdnadsbidrag. Hur det blir med
ålderdomen är svårare att se. De svenska företagen vet redan att det blir
högre skatter, försämrade villkor och krångligare regler. De svenska
regionerna vet. De svenska jordbrukarna vet. Hela Sverige skall inte
leva. Det öppna landskapet skall förbuskas och beskogas.

Arbetet för att sanera Sveriges ekonomi måste självfallet drivas vi-
dare. Räntan måste ovillkorligen pressas ned, och nya jobb måste till-
skapas, men en hållbar tillväxt förutsätter en respekt för medborgarna
och naturen och att hela Sveriges resurser utnyttjas. De 65 miljarder
som finanskrisen har kostat skattebetalarna kan vara en källa att ösa ur.
De måste, som Centern krävde före valet, återföras till statskassan i
planerade former. Det är konstruktiv oppositionspolitik. Än så länge
har vi inte sett så mycket från regeringens sida.

Fru talman! Det finns tydliga inslag av ”nyspråk” i socialdemokra-
ternas av retorik fyllda regeringsförklaring. Den vill jag nu ägna mig åt.
Orden får plötsligt en ny och annan innebörd än vad vi är vana vid. Låt
mig ge några konkreta exempel.

Det sägs i regeringsförklaringen att näringspolitiken skall utformas
”så att företagen ges goda villkor att investera och expandera”. Goda
villkor kan tydligen vara arbetsgivaravgiftshöjningar, med belopp som
motsvarar 30 000 nya jobb om summan i stället används för nyanställ-
ningar.

Centern säger nej till förlamande avgiftshöjningar för företagen.
Statsfinanserna måste saneras utan att nya jobb motverkas.

Enligt regeringsförklaringen skall ”särskild hänsyn tas till småföre-
tagen”. Man får anta att det gäller arbetsrätten. Därav fick vi det åter-
ställarförslag som innebär mer krångel, mindre flexibilitet och mer
ombudsmannamakt över småföretagen. Detta kallas särskild hänsyn.

Centern tog politisk strid för enklare och bättre villkor för småföre-
tagen före valet 1991.1 regeringsställning genomförde vi en balanserad
förändring av arbetsrätten. Centern beklagar att regeringen inte tror att
företagen på ett ansvarsfullt sätt kan hantera de förenklingar som ge-
nomfördes.

Enligt regeringsförklaringen skall Sverige ”ligga i frontlinjen i
forskning och utveckling”. Samtidigt går drevet efter de forskningsme-
del som fyrpartiregeringen anslog när löntagarfonderna avvecklades.
Inte på något område har regeringen lagt ner så stor tankemöda som när
det gäller att avlöva forskarvärlden resurser. Enligt regeringsförkla-
ringen skall forskningen ges en hög prioritet. Det har onekligen skett.

Centern vill slå vakt om forskningsanslagen. Bl.a. skall 2,5 miljar-
der gå till en viktig och strategisk miljöforskning. Då har jag bara
nämnt en av fonderna.

Enligt regeringsförklaringen har Sverige en ”unik familjepolitik”.
Ja, i s-regeringens Sverige har vi det. Nu skall vissa barn nämligen inte
få del av samhällets stöd till barnomsorgen, och föräldrarna förvägras
rätten att välja den omsorgsform som de anser är bäst för sina barn.

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Centern slår vakt om rättvisa och valfrihet för barnfamiljerna. Det
är familjernas val som skall styra systemet och inte systemet som skall
styra familjernas val.

Enligt regeringsförklaringen skall ”samarbetet med våra grannlän-
der kring Östersjön intensifieras och ges en ny utformning”. Det nya är
att anslagen skall skäras ned, i enlighet med propositionen om finansi-
eringen av EU-avgiften. Vidare skall restaureringen av Östersjön drivas
vidare med ”förnyad kraft”. Den förnyade kraften skall miljöministern
tydligen få ur ett av de tuffaste sparbeting som något departement har
fått sig tilldelat.

Det tidigare center ledda Miljö- och naturresursdepartementet gjor-
de miljöbiståndet till Östeuropa och Östersjön konkret. 750 miljoner
kronor anvisades under tre år. Till detta skall läggas det allmänna Öst-
europabiståndet på en miljard årligen, med ett tydligt miljöinslag.
Dessutom snabbutreds nu på nordiskt plan en särskild finansieringsav-
gift för att öka ambitionerna. Någonting som man skall akta sig för är
att skära ned i engagemanget för en bättre miljö i och kring Östersjön.
Det skulle leda till mycket höga kostnader i framtiden. Om ni anser er
ha råd med ett miljöhotande broelände som dessutom är olönsamt,
enligt rapporter från Riksrevisionsverket i Danmark, har ni också råd
att satsa på Östersjöns miljö. Det räcker inte att man träffade den pols-
ke statsministern i Ronneby 1990. Det gäller också att göra någonting.

Enligt regeringsförklaringen kommer ett svenskt EU-medlemskap
att ”ge Sverige nya instrument för att stärka en allsidig regional ut-
veckling”. Regeringen har ensidigt, utan samråd, beslutat att EU-
pengar till regional- och landsbygdsutvecklingen skall föras över till
traditionella AMS-konton.

Dessutom skall flyttlassen börja rulla. Det är en politik som vi kän-
ner igen från det glada 60-talet. Centern motsätter sig denna centralise-
ring. Dessutom vill jag fråga Ingvar Carlsson om det är Anders Sund-
ströms arbetsmetod, med diktat i stället för samråd, som regeringen
tänker använda gentemot riksdagen när det gäller EU-frågor. I så fall
föds en misstro. Sådant här kan man som bekant rösta om i denna
kammare.

Enligt regeringsförklaringen skall den svenska naturen och dess
artrikedom skyddas. Det sker enligt s-regeringen bäst genom att Sveri-
ge avstår från EU:s miljöstöd till jordbruket och det öppna landskapet
- utan att svenska medel tillförs i stället.

Centern vill fullt ut använda EU-pengarna till miljöförbättringar i
jordbruket. Svenska bönder skall få konkurrera på samma villkor som
övriga bönder i EU. Visst behöver EU:s jordbrukspolitik förändras,
men det skall ske inifrån och inte genom ensidiga svenska markeringar
som slår mot det öppna landskapet i skogs- och mellanbygderna.

Lägg till detta att regeringen upphäver den allmänna obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringen, försenar miljöbalken i två till tre år, drar in
kvittningsrätten vid start av nya företag och försämrar avdraget för
arbetsresor. Då framtonar bilden av centraliseringens och koncentratio-
nens regering. Det är också bilden av samarbetsregeringen. Centern
varnade före valet för den socialdemokratiska politiken, numera den

socialistiska politiken. Jag beklagar att våra värsta farhågor har besan-
nats. Det är illa för Sverige - för hela Sverige.

Fru talman! Centerpartiet är alltid berett att föra en konstruktiv dia-
log i politiken. Vi har åtskilliga gånger lagt partimotsättningar åt sidan
för landets bästa. Det förutsätter en total sinnesförändring i den nuva-
rande regeringen, om detta skall kunna ske framgent.

(Applåder)

Anf. 3 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Ärade riksdagskolleger! Det är inte utan att det känns
litet vemodigt i dag. Med den här debatten avslutar jag tio år i denna
kammare och elva år som ledare för Folkpartiet.

Fru talman! Den praktiska politiken utformas i skärningspunkten
mellan ideologin och verkligheten.

Ideologin, värderingarna, är viktig. I synen på välfärdsstaten, jäm-
ställdheten, flyktingpolitiken, företagsamheten och mycket annat spelar
värderingarna en avgörande roll.

Men politik handlar inte bara om ideologin. Verkligheten finns där
också, med människor som har andra värderingar och med krafter som
drar åt ett annat håll än vi ibland skulle önska.

Verkligheten kan naturligtvis påverkas av politiska beslut men inte
styras. Den ger oss ofta förutsättningar för våra politiska beslut, förut-
sättningar som vi måste ta hänsyn till oavsett om vi gillar dem eller
inte. Därför kan verkligheten ibland tvinga oss att fatta beslut som
strider mot våra värderingar.

Att det ibland finns en konflikt mellan ideologin och verkligheten
tvingas vi alla acceptera. Den blir särskilt tydlig när man jämför social-
demokraternas politik när de satt i opposition, 1991-1994, och när de
nu sitter i regeringen.

Socialdemokraterna såg före valet varje nedskärning i den kommu-
nala verksamheten, varje sänkning av ersättningsnivån i socialförsäk-
ringarna och varje diskussion om minskade barnbidrag som uttryck för
en borgerlig ideologi som stod i strid med en socialdemokratisk. Nu
fullföljer samma socialdemokrater politiken mot kommunerna. Man
överväger på fullt allvar, om man skall tro uppgifterna i massmedierna,
sänkta ersättningsnivåer och sänkta barnbidrag.

När de ekonomiska realiteterna tränger sig på minskar det hand-
lingsutrymme som när man sitter i opposition nästan kan te sig oänd-
ligt. Mycket av det som regeringen kommer att föreslå är säkert nöd-
vändigt, men det är också lätt att förstå den besvikelse som många kan
känna när förslagen kommer. Det var just sådant här som Socialdemo-
kraterna, innan de hamnade i regeringsställning, lovade att förhindra.

Det öppna mandat som Socialdemokraterna begärde i sitt valmani-
fest handlade om att hantera uppkommande, då okända, problem och
inte de problem som var kända redan före valet.

Kanske rent av en och annan ledande socialdemokrat i dag har litet
dåligt samvete för vad de undslapp sig under oppositionstiden och i
valrörelsen. Och kanske de kan erkänna, åtminstone inombords, att det
kanske inte var i förstone ond vilja eller ideologisk övertygelse som

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

fick oss i den borgerliga regeringen och riksdagsmajoriteten att föreslå
en del obehagligheter. Det var av ekonomiskt tvång som vi gjorde

detta.

Partiledardebatt

Jag tillhör dem som är övertygad om att ideologierna spelar en vik-
tig roll. Men jag har också under alla åren i politiken blivit påmind om
att politik inte bara är ideologi. Jag har förvånats över hur många som
vill bortse från det, åtminstone tills de själva sitter med ansvaret i knät
och måste ta hänsyn till den bångstyriga verkligheten.

När politiker och politiska partier tvingas brottas med samma verk-
lighet visar det sig ofta att det, trots skilda ideologier och värderingar,
går att hitta gemensamma lösningar.

Det är därför jag är mer optimistisk när det gäller möjligheterna till
samverkan mellan partierna, också över blockgränsen, än vad många
andra är.

Jag har mot bakgrund av den övertygelsen under mina år som parti-
ledare försökt anslå en försonlig ton i debatten, att vara öppen för sam-
verkan och att ibland agera samarbetsingenjör.

Trots det är det säkert många av mina riksdagskolleger som snarare
minns att jag och mina partivänner har varit snara till strid - för eget
rum i långvården, för human flyktingpolitik, u-landsbistånd, handikapp-
reform, barnomsorgslag, pappamånad, standardtrygghet i socialförsäk-
ringarna och mycket annat.

Både den ena och den andra bilden är riktig. Jag har aldrig upplevt
att politik handlar om att välja mellan samarbete och konfrontation,
utan om att dessa strävanden, hur konstigt det kanske än kan låta för en
del, går att förena.

Fru talman! I maj i år hade jag förmånen att som regeringens repre-
sentant delta vid installationen av Nelson Mandela som Sydafrikas
första demokratiskt valda president. Det var en enastående upplevelse.
Den innebar också för min personliga del att en cirkel slöts.

Vi som var unga liberaler under 1960-talet engagerade oss starkt i
motståndet mot apartheidsystemet i Sydafrika. Ett par av mina yngsta
klubbkamrater i klubben hemma i Södertälje - Per Gunnar Holmlöv
och Joakim Forsgren - upptäckte en dag att det serverades sydafrikans-
ka apelsiner i skolorna. Vi skrev tillsammans till Skolstyrelsen i Söder-
tälje och tyckte att våra skolor skulle delta i den frivilliga bojkott av
sydafrikanska varor som förekom på den tiden. Skolstyrelsen delade,
till vår stora glädje, vår uppfattning, och de sydafrikanska apelsinerna
försvann från skolorna i Södertälje.

När jag så småningom blev partiledare knappt 20 år senare fanns
apartheid fortfarande kvar på den politiska agendan. Sommaren 1986
hettade det till i den svenska debatten. Jag och Folkpartiet föreslog då
att Sverige skulle inleda en handelsbojkott mot Sydafrika. Efter en lång
och hård debatt som pågick under flera månader gav den socialdemo-
kratiska regeringen så småningom med sig.

Betydde nu allt detta något för utvecklingen i Sydafrika? Eller var
det bara fråga om något slags inrikes utrikespolitik?

Det går naturligtvis inte att mäta effekten av den svenska bojkotten

som isolerad åtgärd - och än mindre av vår aktion mot de sydafrikans-

ka apelsinerna i Södertälje på 60-talet. Men det är i dag en utbredd
uppfattning bland bedömare i Sydafrika - det kom fram många gånger
vid mitt besök där i maj - att de internationella ekonomiska sanktioner-
na spelade en avgörande roll för utvecklingen i Sydafrika.

Därmed tyckte jag mig också få bekräftelse på att det var rätt att
1986-1987 driva igenom den svenska handelsbojkotten.

Men det mest fantastiska var ändå att besöka kåkstäderna utanför
Kapstaden - Khayelitsha och Crossroads - där många av de svarta,
många illitterata, väl kände till Sverige och tackade för det vi hade
gjort för friheten och demokratin i Sydafrika. De framhöll alldeles
särskilt att det tacket inte bara avsåg det officiella stödet utan också de
insatser som enskilda personer och organisationer hade gjort.

Ibland behöver vi påminna oss om att politik är viktigt, ja, avgöran-
de för mänsklighetens framtid. Därför är det angeläget att så många
som möjligt engagerar sig politiskt. Enskilda individer kan spela en
betydelsefull roll. Att det gäller sådana personligheter som Nelson
Mandela är alldeles självklart. Men vi skall inte heller glömma sådana
insatser som gjordes av t.ex. Per Gunnar och Joakim hemma i Södertäl-
je på 60-talet.

Fru talman! Problemen för Sydafrika är inte över. Men utveckling-
en inger trots allt hopp. Vad som imponerade på mig var den strävan
efter försoning som jag mötte överallt - eller ubuntu, som de svarta i
Sydafrika talar om.

Mer av ubuntu är vad vi skulle önska oss också i relationerna mel-
lan människorna i det forna Jugoslavien. Den tragedi som utspelar sig
inför våra ögon är ofattbart grym. Allt vad humanitet heter är som
bortblåst. Tortyr och mord tillhör vardagen.

Mikael Wiehe har i sin sång om den lilla flickan Nadja från Saraje-
vo fångat något av den hopplöshet som vi alla känner. Låt mig, även
om den egentligen skall sjungas, läsa sången:

Nadja, vem har tatt dina vantar?

Nadja, vad har hänt med din sko?
Medan flingorna faller, medan skuggorna växer,
är det nånting som droppar, som är klibbigt som blod.

Nadja, har du redan lekt färdigt?

Nadja, är det roliga slut?

Fick du inte va med mer i det nya Europa?

Och vad är det som rinner från din trasiga blus?

Nadja, vem har tatt dina somrar?

Vem har tatt dina vårar?

Vem har stulit din tid?

Nadja, vem besköt dina drömmar?

Vem begravde din längtan?

Vem har tagit ditt liv?

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Nadja, var är alla dom kloka?
Dom som styr och bestämmer,

dom som säger dom vet?

Partiledardebatt

Nadja, var är alla dom starka?

Alla dom som regerar,
vill dom ingenting se?

Nadja, det är ingen som svarar.

Nadja, det är ingen som hör.

Medan flingorna faller i det nya Europa
finns en blodfläck som växer medan drömmarna dör.

Varje dag dör människors drömmar i Bosnien. Och vi känner van-
makt och hjälplöshet. Till det lilla vi kan göra hör att rädda några indi-
vider undan krigets fasor.

Jag medverkade själv till det beslut om Bosnien som regeringen
fattade i juni 1993. Beslutet växte fram ur ett omöjligt moraliskt di-
lemma: Å ena sidan kravet på att de som redan hade kommit hit skulle
få uppehållstillstånd och därmed en ny livschans i Sverige, å andra
sidan insikten att vi i Sverige inte ensamma skulle klara av att ta emot
alla de flyktingar som skulle vilja komma hit.

Beslutet innebar att 40 000 bosnier som befann sig i Sverige skulle
få uppehållstillstånd men att den fortsatta invandringen reglerades
genom bl.a. visering och flyktingkvot. Vårt beslut var - jag vill fortfa-
rande hävda det - en rimlig lösning i en oerhört svår situation.

Med de informationer som nu når oss om hur bosniska flyktingar
behandlas i Kroatien framstår det som nödvändigt att nu kraftigt öka
det svenska flyktingmottagandet från området. I all ödmjukhet vill jag
vädja till regeringen att medverka till det.

Fru talman! Detta får bli min sista önskan till regeringen från denna
talarstol.

(Applåder)

Anf. 4 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Jag vill börja med att instämma med Bengt Westerberg
kring betydelsen av det politiska engagemanget. Han pekade också på
vår tids stora ödesfråga: demokratin.

Den internationella penningmakten har nämligen urholkat demo-
kratin. EU-omröstningen handlade i grunden om detta. Den stora mi-
noritet som röstade nej bestod i huvudsak av dem som redan har liten
makt i Sverige. Om svenska folket inte kan påverka EU - Carl Bildt
och Ingvar Carlsson - ekonomiskt och politiskt, bäddar vi för lägre
valdeltagande och den politiska demokratins förfall.

De brev och samtal som vi vänsterpartister får i ökande mängder
handlar mer om maktlöshet än om materiella problem. De som kräver
att vi skall försöka stoppa sänkningen av barnbidrag klagar i och för sig
på den egna ekonomin, men de skriver mer om bankernas vinster, di-

rektorerna med fallskärmsavtal och om oss politiker som lever våra
egna liv och inte känner till vardagen för vanligt folk.

Gudrun Schyman skulle ha stått här i dag, men hon är tyvärr sjuk.
Hon skulle ha presenterat anslaget till det framtidsprogram som vi
kommer att lägga fram i januari. En bärande tanke är att radikalt mins-
kad arbetslöshet krävs för budgetsaneringen. En annan tanke är att vi
måste sanera statens finanser för att kunna återerövra politisk makt från
den kapitalmakt som ständigt hotar oss med nya räntechocker och som
aldrig får nog av sparplaner och egna privilegier.

Framtidsprogrammet kommer att bestå av tre delar: åtgärder mot
arbetslösheten, inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar.

Grundidén bakom åtgärderna mot arbetslösheten är att passiva
pengar skall omvandlas till aktiv köpkraft och investeringar. Företagen
beräknas i år överskottsspara ungefär 85 miljarder kronor. Hushållen
sparar i år 95 miljarder kronor - mer än 10 000 kr per hushåll i genom-
snitt. Många har inte råd att spara alls; om de får mer pengar går de
direkt till konsumtion och köpkraft. Därför innebär en rättvisare för-
delning automatiskt också flera jobb. De som har sparpengar behöver
klara besked om vilka skattehöjningar och besparingar som skall kom-
ma. Avgörande är också lägre räntor, och det kan vi bara få genom
bättre statsfinanser.

Vi föreslår att en del av övervinsterna i exportföretagen fryses i en
framtidsfond, som kan användas för investeringar i ny teknik, utbild-
ning av anställda och en ny och mer demokratisk arbetsorganisation. Vi
kommer att lägga fram ett mer detaljerat förslag i januari. Vi tror att
detta är en förutsättning för en solidarisk lönepolitik och en vettig av-
talsrörelse. Vi vill också underlätta för företag som byter ut övertid mot
nyanställningar.

I januari kommer, efter en överenskommelse mellan Vänsterpartiet
och regeringen, förslag om en statlig fond för stöd till miljöprojekt i
företag och kommuner. Vi ser det som en försöksverksamhet som kan
utvecklas vidare till större steg mot kretsloppssamhället. Jag kan för-
säkra Olof Johansson att inte bara Gudrun Schyman är ganska grön -
det är de flesta av oss i Vänsterpartiet.

Vi har fått igenom en del höjda miljöskatter i samband med uppgö-
relsen om finansiering av EU-avgiften. Det går att driva den linjen
vidare genom höjd skatt på kärnkraftsel, vattenkraft, dieselolja, avgifter
på avfall samt mer rättvisa skatteregler för tjänstebilar. Inkomsterna
från detta skall tillbaka in i produktionen som stöd till miljöomställ-
ningen.

Kommuner och landsting behöver en viss ekonomisk förstärkning
för att stoppa ytterligare uppsägningar och nedskärningar. Vi vill inrät-
ta en kommunakut för nästa år som skall underlätta omställningen till
ett nytt och mer rättvist fördelningssystem mellan kommunerna 1996.
Förslaget finansieras genom att vi använder en del av de skatteinkoms-
ter som följer av borttaget grundavdrag.

Varje nytt arbete i privata företag stärker statskassan med i genom-
snitt 200 000 kr genom ökade skatteinkomster och minskade bidrag.
Minskad arbetslöshet är det i särklass bästa sättet att sanera statsfinan-

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

serna. Men även om det går att få tillbaka hela den halva miljon jobb
som försvunnit i privat sektor sedan slutet av 8O-talet räcker det inte till
mer än att halvera budgetunderskottet.

Saneringen av statsfinanserna kan därför inte vänta på minskad ar-
betslöshet. Programmets andra del kommer att bestå av inkomstför-
stärkningar för att minska underskotten. Skattebetalarna måste nu åter-
vinna de pengar bankernas ägare tjänade på statsgarantierna och stats-
stödet. Staten bör också använda sina egna banker för att pressa ner
räntemarginalerna. Vi vill höja bolagsskatten och statsskatten för dem
med årsinkomster över 300 000 kr.

Totalt kommer vi att lägga fram förslag om budgetstärkande skatte-
och avgiftsökningar på 6,5 miljarder kronor utöver det som redan
beslutats.

Jag kan försäkra Carl Bildt att vi inser att det finns en smärtgräns
för ytterligare skattehöjningar. Vi vänsterpartister är stolta över att vi
har fått igenom en mycket stor del av vårt program från valrörelsen. Nu
återstår inte mycket mer än de 6,5 miljarderna i ytterligare skattehöj-
ningar.

Jag går nu över till del tre av programmet, som gäller besparingar-
na. De kommer att ligga på nivån 13,5 miljarder utöver det som redan
beslutats om. Vi vill nå en långsiktig principöverenskommelse med
regeringen. Målet är att det efter besluten i juni nästa år inte skall ske
några ytterligare besparingar under mandatperioden.

Regeringen lär överväga generellt sänkta barnbidrag med 100-150
kr i månaden. Vi anser att detta skulle få starkt negativa fördelningsef-
fekter. Därför avvisar vi ett sådant förslag om det kommer.

Däremot är vi beredda att sätta oss i en arbetsgrupp för att diskutera
besparingar inom både sjukförsäkringen och hela välfärdssystemet
inklusive familjepolitiken. Arbetet bör vara klart så att förslag kan
läggas fram innan avtalsrörelsen börjar på allvar. De första avtalen går
ut i slutet av mars, och det är alltså ett bra riktmärke för en princip-
överenskommelse. Beslut kan då fattas i juni.

Det går att spara ett par tre miljarder till på det militära försvaret
fram till 1998. Mindre summor kan också tas på annan statlig verksam-
het. Vi vill stoppa stora motorvägs- och ringledssatsningar och en del
planerade flygplats- och brobyggen och dra in pengar från kyrkan och
hovstaten.

Forskningsstiftelser och stiftelsehögskolor fick nära 20 miljarder
kronor av löntagarfondspengar. Det har skapat något av en guldgrävar-
stämning inom vissa moderiktiga forskningsområden. Vi vill i första
hand pröva möjligheten att överföra dessa pengar till ordinarie forsk-
ningsanslag, så att de kan kvalitetsprövas i en viss sund konkurrens
eller tävlan med annat.

Det går också att spara på det statliga stödet till tidningar och
elitidrott. Det är inte rimligt att dagstidningar, ägda av starka intressen
och lästa av i huvudsak välutbildade, eller idrottsverksamhet, som
sponsras av storföretag, får så mycket stöd av skattebetalarna som i
dag. Vi diskuterar också åtgärder mot fallskärmar och höga chefslöner
och styrelsearvoden i statliga företag och förvaltningar.

Fru talman! Den här hösten har visat att Vänsterpartiet är berett att
ta ansvar. Vi har redan träffat fyra uppgörelser med regeringen: om den
ekonomiska politiken, om betalning av medlemsavgiften till EU, om
jordbruket och om a-kassan. Vi tror att ett samarbete mellan regeringen
och Vänsterpartiet under hela mandatperioden kan ge större stabilitet,
jämfört med om regeringen försöker bygga på hoppande majoriteter. Vi
skulle vilja skapa en vänsterns makt genom rättvisa och ordning på
torpet.

Vi inser att det inte blir ett särskilt roligt arbete att sanera statsfi-
nanserna. Vi kommer att försöka städa upp efter 8O-talets och det tidiga
90-talets överbudspolitik och champagneekonomi, som det var för en
del.

Carl Bildt säger att det är reaktionär och bakåtblickande politik.
Han säger att vi vänsterpartister längtar efter att få komma in i salong-
erna. Jag kan tala om för Carl Bildt att vi inte längtar efter att komma
in i hans salonger. Det var i de salongerna man kom överens om att
sänka skatterna och utdela alla de privilegier som svenska folket och
skattebetalarna nu får betala för.

När städningen efter festen är över hoppas vi äntligen få möjlighet
att diskutera de långsiktiga och avgörande ödesfrågorna: hur vi skall
stärka den politiska och ekonomiska demokratin i Sverige, hur vi skall
ställa om till kretsloppssamhället, hur kvinno- och mansfrigörelsen
skall möjliggöras, hur vi skall kunna börja på vägen mot sex timmars
arbetsdag och hur vi skall kunna införa en ny och mer solidarisk
världsordning.

Fru talman! Vi går nu mot ljusare tider. En ny ung vänster växer
fram, en vänster som tror på den ursprungliga idén om socialismen,
som var idén om människans frigörelse och varje människas rätt att
forma sitt eget liv och sin egen framtid. Det finns i dag anledning att
hysa en viss försiktig optimism.

(Applåder)

Anf. 5 BIRGER SCHLAUG (mp):

Fru talman! Ledamöter, ni på läktaren och alla ni som lyssnar på
radio eller tittar på TV! Ofta när jag lyssnar på den politiska debatten
blir jag förundrad. Ibland blir jag förskräckt, och ibland blir jag t.o.m.
förbannad. Orsaken till detta är att jag och vi miljöpartister inte känner
igen oss i mycket av den verklighetsbeskrivning som ges här i talarsto-
len. Vi känner ett främlingskap inför väldigt mycket av det som sägs.

I den här talarstolen talas det mer om ekonomiska teorier än om
människors liv. Vi som sitter här är ofta mer oroliga för fallande kron-
kurser än för fallande människor. Vi pratar ofta som om människan
vore förminskad till en ekonomisk varelse, vars främsta uppgift här i
livet är att vara en kugge i ett ekonomiskt hjul.

När hade vi en debatt om vad som är de mänskliga värdena? När
hade vi en debatt om människors längtan och behov av sammanhang?

Jag tror att vi måste utgå från mänskliga värden och människors be-
hov av sammanhang, frihet, kärlek, tid och trygghet när vi pratar eko-
nomi.

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

2 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 47

Prot. 1994/95:47

21 december

För samhället är till för människor av kött och blod, inte för pengar.
Vi måste lära oss att se kvalitativa värden och mål i stället för

kvantitativa värden och mål.

Partiledardebatt

Det här kanske låter självklart, men det är det faktiskt inte i den här
riksdagen. Här talar vi fortfarande om tillväxt mätt i kvantitativa BNP-
termer i stället för att tala om livskvalitet och innehållet i det liv som vi
lever. Fortfarande talas det mer om ekonomisk tillväxt än om mänsklig
utveckling.

Man kan få Nobelpris i ekonomi om man förklarar spelmodellen
eller t.o.m. om man påstår att naturen är utbytbar mot annat kapital.
Men man får inget Nobelpris om man utformar en ekonomisk teori som
bygger på människors lika värde och på de spelregler som naturen
sätter, dvs. ekonomiska teorier som har global rättvisa och överlevnad
som mål.

Herr talman! Radiolyssnare och TV-tittare! Här i denna kammare
har det fattats beslut under hösten som leder bort från det hållbara sam-
hället. Jag är rädd att en majoritet under våren kommer att fatta beslut
som också leder bort från ett solidariskt samhälle.

I höstens uppgörelser har skattehöjningarna varit större på arbete
och arbetstid än på miljöförstöring och energi. Det innebär att industri-
ella kretslopp, återvinning av material, reparationer och underhåll -
dvs. det som är grunden för ett kretsloppssamhälle - blir dyrare än i
dag. Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet innebär steg bort från
det uthålliga samhället.

Ansvaret vilar mycket, mycket tungt på dem som har accepterat
detta.

Det är pinsamt för att inte säga tragiskt att behöva konstatera att
EU-kommissionens ordförande Jacques Delors har större insikter om
detta än Ingvar Carlsson och Gudrun Schyman. Jacques Delors och
Miljöpartiet är i varje fall överens om en sak: skatteväxling är nödvän-
digt. Det är nödvändigt att sänka skatten på arbetstid och höja skatten
på energi, råvaror och utsläpp så att det blir ekonomiskt lönsamt för
företagen att investera bort miljöförstöringen i stället för att investera
bort människor.

Jag vill också klargöra att Miljöpartiet de gröna inte kommer att
delta i någon som helst uppgörelse med regeringen som innebär steg
tillbaka på miljöområdet. Vi har inte fått ett sådant mandat från våra
väljare. Det kanske andra partier har fått, men vi har inte fått det. Det är
tragiskt att det finns partier som uppmuntrar den sämsta sidan hos So-
cialdemokraterna - t.ex. Vänsterpartiet då det gäller höjda avgifter på
arbetstid och Moderaterna då det gäller sänkt bistånd. Men jag skall
erbjuda Ingvar Carlsson en riktigt bra julklapp inför julen. Jag skall
återkomma till det litet senare.

Vad gör då regeringen - och för den delen även de borgerliga - för
att minska arbetslösheten? Ja, inte skatteväxlar man. Och så håller man
fast, likt en åderförkalkad papegoja, vid sitt envisa tjat om 40-
timmarsveckan, som om 40 timmars arbetsvecka var en naturlag, det
absolut optimala.

Arbetslösheten är hög. Det finns igenting som tyder på att den
kommer att gå ner till något så när mänskliga nivåer. Det finns inga
utredningar, vad jag har sett, som gör gällande att det någonsin i det
materiellt mogna samhället, som det svenska, kommer att bli så mycket
mer arbete än i dag. Tekniken, skattesystemet och metoderna har för-
ändrat förutsättningarna på gott och ont. Bara för att arbetarrörelsen
hade 40-timmarsveckan som mål kan man väl inte inbilla sig att tiden
tog slut när man nådde dit.

Detta vet Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg och alla andra
manliga partiledare. Men ändå blockerar ni sänkt normalarbetstid, och
därmed gör ni inte det ni kan för att komma till rätta med arbetslöshe-
ten. Tvärtom blir ni skyldiga till onödigt hög arbetslöshet.

Den som vet vad djup och bred arbetslöshet innebär i ett samhälle
där så fruktansvärt mycket av människors självkänsla hänger ihop med
lönearbetet vet också att klyftorna ökar, att missbruket ökar, att våldet
ökar, att utanförskapet ökar och att främlingsskapet ökar. Så länge ni
inte stöder sänkt arbetstid är ni medskyldiga, och detta måste svenska
folket få veta.

Motvilligt har Socialdemokraterna nu tillsatt en utredning om sänkt
arbetstid. Än en gång får vi frågan utredd, eller rättare sagt gömd i en
utredning. Men nu skulle vi kunna enas om en kompromiss. Låt oss
inrätta en kontrollstation vid nästa årsskifte: har inte den totala arbets-
lösheten minskats till 7 % eller möjligtvis 8 % före nästa årsskifte sänks
helt enkelt normalarbetstiden fr.o.m. den 1 september 1996 till 35 tim-
mar i veckan med siktet inställt på sextimmarsdagen. Vi är övertygade
om att det leder till 130 000 nya jobb om bara ca 30 % av den frilagda
arbetstiden fylls på med nya människor.

Sänkt arbetstid är för övrigt den åtgärd som svenska folket tror mest
på när det gäller att minska arbetslösheten. Många kvinnoorganisatio-
ner har drivit frågan i tiotals år. Många kvinnoförbund har haft uppe
frågan. Men gubbarna sitter som proppar. Kanske skall det nu lossa när
även några manliga fackförbund börjar inse vikten av sänkt arbetstid.

Jag vill fråga er här i kammaren, på åhörarläktaren och alla ni som
lyssnar på radio och tittar på TV: Är det någon av er som i verkligheten
i hjärtat tror att vi kan få full sysselsättning i vårt land om vi håller kvar
vid 40-timmarsveckan? Är det någon som på fullt allvar tror det? Jag
tror inte att det finns någon som, om man rannsakar sig själv, faktiskt
tror på det.

Herr talman! I valrörelsen talade vi mycket om skatteväxling och
sänkt arbetstid. Men Miljöpartiet talade också mycket om den s.k.
marknaden. Vi krävde spelregler för marknaden. Vi talade om införan-
de av en valutaavgift och krävde att Sveriges nya regering skulle ta
internationella kontakter för att få till dessa spelregler. Vi fick stor
respons. I opinionsmätningarna tappade Socialdemokraterna röster till
just Miljöpartiet.

I en TV-debatt hävdade Ingvar Carlsson att det var önskvärt och
rimligt att hitta formerna för dessa spelregler. Nu är Ingvar Carlsson
statsminister. När tänker Ingvar Carlsson infria sitt löfte att ta interna-
tionella initiativ för att tygla marknaden och förse den med regelverk?

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Eller var det bara en valpastej, en taktisk finess för att ta tillbaka de
väljare som var på väg till Miljöpartiet?

Självfallet är det så att en stor statsskuld ökar den anonyma mark-
nadens påverkan. Därför måste vi sanera budgeten. Det är självklart. Vi
håller alltså med regeringen om att vi måste spara, eller skära ner, som
det hette förr när man vågade använda orden litet mer rakt.

Men hur tänker regeringen spara? Man säger att ingenting är heligt,
och suktar på såväl det generella barnbidraget som att skära ner social-
försäkringssystemen till 75 % rakt över.

Detta slår fullständigt blint. Det slår både på oss som klarar av det
och på dem som inte klarar av det. Vi som sitter här i riksdagen skulle
säkert klara av det. Men det finns mängder med människor i Sverige
som inte klarar av den typen av nedskärningar. Vi måste ha andra lös-
ningar.

Låt oss införa en brytpunkt i socialförsäkringssystemen i stället för
att skära ner till 75 %. Låt den ligga på ca 150 000 kr. Låt ersättnings-
nivån för den del av inkomsten som ligger under brytpunkten vara
80 % även i fortsättningen, men bara 40 % för den del av inkomsten
som ligger över brytpunkten.

Med vår modell har vi fortfarande kvar ett generellt välfärdssystem
som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Är Ingvar Carlsson villig att
diskutera en solidarisk nedskärning, som vi vill ha, eller anser han att
textilarbetaren i Vingåker eller undersköterskan i Ovanåker kan dra ner
lika mycket som Ingvar Carlsson och jag? Tror inte Ingvar Carlsson att
förståelsen för nedskärningar skulle bli större om man gör som Miljö-
partiet föreslår?

Låt oss också titta på barnbidraget. Det vore fel att minska barnbi-
draget lika för alla. Det finns många familjer som inte klarar det. Jäm-
likhetsidealen klarar det förmodligen inte heller, och de måste vi slå
vakt om kanske ännu mer nu, när det börjar blåsa, än förr.

Vi måste ändå titta på barnbidraget. Totalt måste staten betala ca 20
miljarder för barnbidraget varje år. Regeringen har sagt att man skall
spara minst 3 miljarder på barnomsorg och familjepolitik.

Ett sätt att se över det vore kanske att höja barnbidraget och göra
det skattepliktigt så att man får en bättre fördelningsprofil. Man skulle
kunna utreda den frågan och se om det ligger någonting i en sådan
lösning. Låt oss utreda den saken.

Det finns naturligtvis också andra sätt att spara. Det militära försva-
ret är ett sådant område. Vi bör spara 8 miljarder fram till år 1998.Vi
skulle också få en snabb och stor besparing om Spanien blockerade ett
svenskt medlemskap i EU. Då skulle vi spara en hel del.

Nu när Ingvar Carlsson går till julvila tycker jag att han skall funde-
ra över att han kan bli den statsminister som går till historien som den
som påbörjade det nya. Ingvar Carlsson kan bli den som påbörjade
skatteväxlingen, den som påbörjade kärnkraftsavvecklingen och den
som tog steget mot sextimmarsdagen. Ingvar Carlsson skulle gå till
historien som en nytänkare och inte bara som förvaltare av en sönder-
fallande modell.

Miljöpartiets julklapp till Ingvar Carlsson är ett stöd om han vill bli
den som går till historien som nytänkare. Det är ingen dålig julklapp.

Vägen till framtiden går inte genom stora teorier. Vägen till framti-
den går nog mer genom människors hjärtan. Finns modet, kraften och
viljan finns det också en framtid. Men då måste vi börja tänka nytt och
tänka om och tänka längre.

(Applåder)

Anf. 6 ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Det kan inte vara särdeles svårt att gissa att i synnerhet
den kommande månaden, när helgfriden tonat bort, kommer att handla
om Sveriges ekonomi. Något radikalt måste göras åt statsskulden. Det
är alla överens om. Vi vet att allt tal om att skaffa fram arbetstillfällen
och bevara välfärden är av noll och intet värde om Sverige inte får
fason på sin ekonomi. Statsbudgeten som presenteras den 10 januari
kommer därför naturligtvis att studeras noga från alla håll och kanter.
Det måste finnas entydiga tecken i den på att statens utgifter minskar
och att skattehöjarvägen är stängd framöver.

Ingen kan kritisera den regering som under nuvarande ekonomiska
förhållanden pressar ner utgifterna och sparar. Verkligheten kräver helt
enkelt detta. Men så kort minne har väl ändå inte Ingvar Carlsson,
Mona Sahlin och Göran Persson att de inte kommer ihåg att det de nu
är i färd med att utsätta det svenska folket för enbart för tre fyra måna-
der sedan kallades för att rasera välfärden.

Jag menar att det är utmärkande för svensk politik att den
icke-socialistiska oppositionen är mycket hovsam. Av hävd, märkligt
nog, är det socialdemokratin som kräver att få bestämma vilka frågor
som skall tas upp på den politiska dagordningen. De icke-socialistiska
partierna nöjer sig med detta tämligen fogligt. Men det får ju faktiskt
vara måtta på lusten att ständigt svälja, tåla och tiga.

Erinra er själva nu, Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Göran Pers-
son, hur ni under tre hela år påstod att den förra regeringens politik
försatte kommunerna i ren misär. Åldringsvård, barnomsorg, sjukvård
och skola hamnade i ett miserabelt tillstånd enligt socialdemokraterna.
Nu skall ni ta ifrån kommunerna än mer och lägga på dem ännu fler
bördor. Vad kommer ni att kalla det tillstånd som kommunerna då
hamnar i? Misär kan ju inte räcka som uttryck.

Ni påstod att den förra regeringen struntade i arbetslösheten. Nu har
ni regerat i cirka tre månader, den tid som ni lovade skulle vara den
längsta tid någon ung människa skulle behöva gå arbetslös. Vad har
gjorts under den tiden? Det mesta man hittills hört om arbetsmark-
nadsministern är att han älskar att stanna i Piteå. Om ni socialdemokra-
ter hade varit en smula måttfulla i opposition hade ni inte behövt ha det
så besvärligt och tufft nu.

Fru talman! Socialdemokraternas politik har kallats återställarpoli-
tik. Det är knappast ett rimligt uttryck. Det är ju ren återfallspolitik som
nu bedrivs. Det verkar som om socialdemokraterna har så kort minne
att de inte har lärt sig det ringaste av sina tidigare misstag.

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Folk som tidigare hade arbetslöshetskassa skall inte få det längre.
Facket skall bestämma. Det är ingen frisk arbetsmarknadspolitik ni

ämnar bedriva. Rätten att välja skola skall tydligen strypas på något

Partiledardebatt

sätt. Hur blir det egentligen för friskolorna? Hur länge skall ovisshet
råda? Flerbarnsfamiljerna skall få det sämre. Alla barnfamiljer skall få
sin standard urholkad, som det hette förr. Den valfria barnomsorgen har
stoppats.

Och inte nog med det. Nu påstås det av och till från socialdemokra-
tiskt håll - vad som är rätt och sant vet inte vi - att den bästa lösningen
är att göra barnbidraget behovsprövat. Och kanske det, men för tre
månader sedan sade Ingvar Carlsson, med hänvisning till sin barndom i
Borås, att detta var totalt omöjligt.

Tidigare kallade socialdemokrater det de nu själva bedriver för hö-
gerpolitik. Men när barnfamiljerna nu sätts åt och föräldrar inte vet hur
de skall få ekonomin att gå ihop ställer socialdemokraterna till med
dans kring julgranen på sitt kansli för att fira.

Det är märkligt att varje gång det blir tal om att individerna själva
skall få välja och bestämma drabbas socialdemokratin av något slags
ideologisk frossa. Naturligtvis skall de svaga grupperna i samhället ha
stöd och hjälp. Att arbeta för rättvisa och jämlikhet är en självklarhet.
Vi kan aldrig tolerera att vissa grupper hamnar vid sidan om. Men det
är inte alls detsamma som att vi tror oss om att veta bäst och att klara
av att förmyndarlikt fatta beslut åt alla. Vi är övertygade om att
framtiden kommer att kräva att politiker vågar ge upp en del av sina
maktambitioner, lämna över beslutsrätten till individer, familjer och
enskilda grupper och dessutom se till att tillräckligt stöd ges så att
beslutsrätten inte enbart blir teoretisk, utan också fungerar i praktiken.

Fru talman! Under senare år har vi alla tyvärr haft många tillfällen
att uppröras och känna förtvivlan. Vardagen har för många handlat om
våld och vanvett, om mobbning, om främlingsförakt, om rotlöshet och
otrygghet. Det finns ingen som har alla svar på vad som behöver göras
för att bäst främja det trygga och varma samhället. Jag har inget intres-
se av att peka ut någon eller något parti som mindre engagerat för att
skapa den goda samhällsgemenskapen.

Men vi kristdemokrater vill gärna understryka att skall vi vara på
väg åt rätt håll i samhället, skall vi kunna minska våld och vanvett i
stället för att ständigt enbart höra att våldet inte ökat, men blivit bruta-
lare, måste vi också börja våga tala om föräldrars och familjers oersätt-
liga roll. Då måste vi uppamma den idealitet som folkrörelserna består
med. Då måste vi se till att individer får uppleva att de räknas, får kän-
na sig efterfrågade, får vara med och skapa och ta ansvar.

Vi kristdemokrater är övertygade om att Sverige, och varje väl-
färdsland, måste hålla sig med en radikal fördelningspolitik. Vi tvivlar
inte ett uns på att socialpolitiken måste omfatta alla och inrikta sig på
att lyfta de svaga grupperna i samhället. Men för att det engagemanget
skall tändas och för att egoism och förakt för svaghet skall kunna
trängas tillbaka fordras det inte enbart frejdiga aktiviteter och idéer om
hur skatteintäkterna till staten skall ökas. Det fordras värderingar. Det
fordras att vi slår fast att människovärdet är viktigare än penningvärdet,

trots en hisnande statsskuld och ett förskräckande budgetunderskott. Vi
kristdemokrater är övertygade om att en radikal och rättvis politik kan,
för att inte säga måste, kombineras med en fast värdeförankring.

Fru talman! Vi dikar inte ur våldsträsken enbart genom att satsa
pengar och starta aktioner. Vi måste ge barn och ungdomar ideal och
visioner. Vi måste sätta gränser och befria dem från en massa våldspå-
verkan, som vi väl ändå alla begriper är till skada. Det är orimligt att vi
vuxna skall låta en massa totalt hänsynslösa krafter dränka våra barn
och ungdomar i en smörja som är hopkokt av människoförnedring och
våld, och sedan kritisera dem när de fastnar i den.

Jag efterlyser inte censur, men jag hävdar att vuxensamhället bär
ansvar för att inte skapa de positiva motkrafterna. De åren då det orda-
des om en värdeneutral skola, skapades det ett vakuum för andra kraf-
ter än de demokratiska och ansvarstagande. I dag finns det knappast
någon som inte understryker att föräldrar måste vara mer tillsammans
med sina barn, att pappor inte får hålla sig undan utan måste finnas där
under uppväxtåren, så att barnen får möjlighet att identifiera sig med
sina föräldrar. Samtidigt som dessa självklara och angelägna signaler
går ut från alla håll och kanter, satsar politiker på att minska flerbarn-
stilläggen, minska barnbidragen, ta bort vårdnadsbidraget, dvs. försvåra
för föräldrar att ge mer tid åt sina barn och vara mer tillsammans med
sina barn.

Fru talman! Vi kommer med all sannolikhet framöver att få rejäla
debatter om den för många besvärliga familjeekonomin. Men vi får inte
glömma att familjepolitik inte enbart handlar om pengar. Det handlar
om att skapa fasta relationer, om att överföra etiska värderingar, om att
ge tid och kärlek och omtanke.

Vi kan koncentrera oss på hur folkhemmet, bildligt talat, är möble-
rat, och det är självfallet en viktig debatt. Men vi har verkligen också
all anledning att resonera om hur vi skapar värme och trivsel, gemen-
skap och ansvarstagande.

Anf. 7 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Jag har noga lyssnat på de fyra borgerliga tidigare re-
geringspartierna. Jag vill gärna återkomma i mitt sista inlägg till Bengt
Westerberg och det som han tog upp.

I övrigt har det huvudsakligen varit kritik mot socialdemokratin för
Sveriges nuvarande läge. Det är bara det att av de senaste 38 månader-
na har de borgerliga partierna haft ansvar för 36.

Vad blev resultatet av den borgerliga politiken? Tyvärr blev det ett
mycket dåligt och allvarligt resultat.

Regeringen Bildt skuldsatte på tre år Sverige lika mycket som alla
Sveriges tidigare regeringar. En statsskuld som hotade vår frihet och
självständighet och som innebar ett hot om att utländska långivare
skulle ta över beslutanderätten i vårt land - det var verkligheten.

De offentliga finanserna försämrades. Sverige har, från att ha varit
näst bäst bland OECD-länderna 1990, kommit att bli näst sämst i år.

Den öppna arbetslösheten nästan tredubblades. Investeringarna
sjönk med 20 %, och 50 000 företag gick i konkurs. Räntan sköt i höj-

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

den med ett unikt världsrekord, tyvärr, på 500 %. Den vanliga räntan
steg bara de sista månaderna av regeringen Bildt med flera procent.

Ändå fick vi nu höra från talarstolen hur Carl Bildt undervisade oss
socialdemokrater om hur man skall sänka räntan. Tänk om Carl Bildt
hade tillämpat sina lärdomar under sin egen regeringstid. Då hade ett
och annat varit lättare i dag.

Kronans värde sjönk med 25 %. Efter 36 borgerliga månader var
Sverige faktiskt på väg mot en katastrof. Men Carl Bildt klagar ändå i
dag över att vi socialdemokrater försöker vända. Ja, vad vill Carl Bildt?
Skulle vi fortsätta mot avgrunden? I alla fall inte med socialdemokra-
tins och min medverkan.

Regeringen Bildt hade i själva verket abdikerat före valet. Vi hade
ingen regering, ingen politisk ledning flera månader före valet. Det var
en förklaring till att räntorna steg som de gjorde.

Under två månader med socialdemokratisk regering har riksdagen
genom inkomstförstärkningar och besparingar minskat underskottet i
statsbudgeten med 57 miljarder kronor. Det är inte allmänt tal. Det är
beslut fattade i denna riksdag.

Under dessa två månader blev Sverige medlem av Europeiska unio-
nen. Jag vill, liksom Carl Bildt, konstatera, att det var genom ett sam-
arbete över partigränser från de grupper som trodde på önskvärdheten
och nödvändigheten av ett vidgat europeiskt samarbete. Men avgiften
på 18 miljarder kronor fick socialdemokratin ihop med Vänsterpartiet
ta ansvar för.

Budgetarbetet har slutförts. Besparingar på ytterligare 20 miljarder
kronor kommer att läggas fram för riksdagen i början av januari. Redan
nästa år kommer vi därmed att få ett kraftigt minskat budgetunderskott.
Vi är också klara med ett brett program mot arbetslösheten, som pre-
senteras den 10 januari.

Fru talman! Jag vill också gärna diskutera skatter med Carl Bildt.
Jag tror att det är dags för det nu, mot bakgrund av tre års erfarenhet av
moderat skattepolitik.

Sänkta skatter är för moderaterna nästan en sorts besvärjelse, åt-
minstone så länge de nyliberala krafterna har övertaget inom Moderata
samlingspartiet. Det skall lösa alla problem. Sänkte vi bara skatterna,
skulle vi klara arbetslösheten. Men arbetslösheten steg ju i takt med att
skatterna sänktes för de välbeställda.

Vi skulle sänka skatterna och få ökad produktion. Men produktio-
nen minskade ju när skatterna sänktes.

Vi skulle få sänkta skatter för ökad företagsamhet. Men 50 000 fö-
retag gick i konkurs, därför att det inte var efterfrågan på deras produk-
ter och därför att räntan steg. Man hade inte riskkapital och fick inte
möjlighet att låna.

Följden av Carl Bildts och moderaternas skattepolitik blev att hela
Sverige höll på att gå i konkurs. Detta att vi lånade till skattesänkningar
för de bäst ställda, inte i liten skala utan i stor, var en av de viktigaste
förklaringarna till att statsfinanserna undergrävdes.

Jag skall gärna svara för socialdemokraternas skattepolitik. Under
de år vi har haft ansvar här i landet, och det är inte så få, har vi förvisso

höjt skatter. Men vi har, tack vare det, sett till att vi har ordning och
reda i statsfinanserna.

Förra våren lade vi fram förslag till skattehöjningar på 3,7 miljarder
som vi förvisso redovisade också i valbroschyren. Men vi redovisade
mer, Carl Bildt.

I motsats till moderaterna och den borgerliga regeringen redovisade
vi detaljerat både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar i valmani-
festet. Det är faktiskt dem som riksdagen har beslutat om. Det finns en
mycket stark kontinuitet i vad vi sade i valrörelsen och vad vi har gjort
denna höst.

Vi redovisade också principerna för finansieringen av EU-avgiften.
De principerna har vi också följt och klarat av, medan moderaterna
över huvud taget inte ville tala om finansieringen, trots att man föror-
dade ett medlemskap.

Det är riktigt att vi talade om det öppna mandatet. Jag preciserade
det också i utfrågningar och sade att vi till varje pris ville skydda den
kommunala verksamheten, sjukvård och skola. Det var i TV-
utfrågningar, och jag har därmed många vittnen. Jag sade att om vi
tvingas är det bl.a. barnbidragen som vi måste skära i ytterligare. Det
talades om före valet. Det var ingen meny som vi hade. Det var klara,
raka besked om den socialdemokratiska utgiftspolitiken och skattepoli-
tiken.

Mot detta fanns det inte något borgerligt regeringsalternativ. Man
hade givit upp regerandet. Väljarna fick ingen vägledning, och det får
de ju uppriktigt sagt fortfarande inte.

Adderar vi de borgerliga skattehöjningsförslagen i höst uppgår de
faktiskt till 55 miljarder, Carl Bildt. De borgerliga är inte helt obegåva-
de när det gäller att hitta på skattehöjningar, fastän de spretar åt olika
håll. Det vill jag medge. De borgerliga är bara överens om en miljard i
skattehöjningar och 16 miljarder kronor i besparingar. Det sanerar man
inte någon statsbudget med.

Inte minst Alf Svensson har sagt att vi i Socialdemokraterna gick
emot en del besparingar under dessa år, men att vi nu själva lägger
fram förslag om besparingar. Det kan ytligt sätt verka som en motsats-
ställning, men låt mig då påpeka några skillnader.

Jag börjar med rättvisan. Det är fullständigt orimligt att gå ut och
göra kraftiga nedskärningar när det gäller sjuka, gamla och barnfamil-
jer om man börjar i den andra ändan och sänker skatter för dem som
redan har det bästa ställt. Det var vad ni gjorde. Det protesterade vi
emot. Vi återställer skattereformen i det avseendet att kapitalägarna
skall betala 30 % i inkomstskatt. Det gäller inkomstskatten och rea-
vinstskatten. Förmögenhetsskatten skall vara kvar, och vi skall ha en
särskild tidsbegränsad värnskatt för att höginkomsttagarna också skall
bära sin del av bördan.

Det är viktigt därför att vi behöver de pengarna, men också därför
att det måste finnas en rättvisa om man skall kunna åstadkomma resul-
tat.

Nu minskar underskotten. Vi är på väg att få det efterlängtade
trendbrottet vad gäller arbetslösheten. Vi håller på att återställa förtro-

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

endet för Sverige. Medan regeringen Bildt pratade väldigt mycket om
att göra detta, handlar nu den socialdemokratiska regeringen.

Vad var det mer som gjorde att vi gick emot en del utgiftsbeskär-

Partiledardebatt

ningar? Ni fortsatte att bekämpa en inflation i början av er regerings-
period som inte längre fanns. För första gången sedan 3O-talet satte vi
inte in aktiva åtgärder mot lågkonjunkturen. Därför fördjupade enligt
min mening er politik nedgången och ökade på arbetslösheten.

Ni drog in köpkraft vid fel tillfälle och pumpade ut köpkraft till fel
grupper.

Nu sätter vi in åtstramande åtgärder - faktiskt på ungefär det sätt
som Assar Lindbeck rekommenderade. När konjunkturen är på väg
uppåt - inte omedelbart under nästa år utan successivt - skall åtstram-
ningar sättas in. Det är det vi återkommer till i januari. Där ligger den
stora avgörande skillnaden mellan er ekonomiska politik och vår: rätt-
visan, och strävan att den ekonomiska politiken måste se till att vi ba-
lanserar av mot konjunkturerna.

Carl Bildt sade att vi bedriver konfrontationspolitik. Vi har vunnit
valet, även om Carl Bildt kanske har litet svårt att acceptera det. Då har
vi naturligtvis en förpliktelse mot väljarna att i stora drag genomföra
det som vi har fått ett uppdrag från väljarna att genomföra.

Jag vill nog säga att Carl Bildt inte är helt utan förutsättningar att
bedriva konfrontationspolitik. Jag hörde honom i försvarsdebatten i
måndags i denna kammare. Det var ingen dålig konfrontationspolitik
som Carl Bildt litet i onödan satte i gång där.

I nästa ögonblick klagar Carl Bildt över att vi gör upp med Väns-
terpartiet. ”Snälla satelliten Schyman”, sade Carl Bildt t.o.m. Carl Bildt
satsade ju på Ny demokrati. Den satelliten var så långt ifrån oss att
jorden över huvud taget inte hade någon dragningskraft. Wachtmeister
var meteoren som slocknade. Jag förstår att Carl Bildt grämer sig över
att Vänsterpartiet faktiskt är något mer stabilt i det avseendet. Vi har
kontroll. Vi har rymdkontakt, om ni så vill.

Vi vill åstadkomma den handlingskraftiga samarbetsregering vi ta-
lat om. Jag förstår att det inte är lätt att göra det omedelbart under de
första månaderna. Sven Hulterström har givit uttryck för det. Det hade
jag inte heller inbillat mig. Men vi har tre och ett halvt år på oss.

Jag ser ett antal frågor där vi mycket snabbt skall kunna komma in i
ett konstruktivt samarbete.. Carl Bildt nämnde själv EU-medlemskapet.
Bengt Westerberg tog upp flyktingfrågan. Jag vill gärna direkt till
Bengt Westerberg säga att jag tycker att det är mycket värdefullt om vi
kan skapa en bred politisk stabilitet och en bred majoritet bakom en
generös flyktingpolitik. Vi är öppna för en dialog av det slaget med
hänsyn till situationen i tidigare Jugoslavien, som Bengt Westerberg
tog upp.

Jag hoppas att vi skall få en majoritet för att sanera statens finanser.
Det har gått rätt bra så här långt. Jag hoppas på en breddning.

Olof Johansson tog upp Östersjön. Jag kan direkt svara positivt -
inte minst mot bakgrund av att jag var med och tog initiativet - och
säga att arbetet nu med kraft måste drivas vidare.

Vi har dragit i gång samtal med näringslivet och med småföretagen.

Vi har sedan den borgerliga tiden haft ett bra samarbete om pen-
sionsfrågan.

Jag hoppas trots Carl Bildts inlägg i måndags att vi skall få en kon-
struktiv debatt i försvarsfrågan.

Vi kommer med ett program mot arbetslösheten i januari. Det är väl
genomarbetet. Det är väl genomtänkt. Det är brett och kraftfullt. Jag
hoppas att vi också skall kunna resonera om detta.

Fru talman! Jag skulle vilja avsluta med att önska en bred uppslut-
ning bakom ett ökat globalt engagemang för Sverige, och att vi 1997-
1998 äntligen skall kunna bli medlemmar av säkerhetsrådet. Framför
allt önskar jag att vi under 1995 - FN:s 50-årsjubileum - skall kunna
bli en nation som är pådrivande när det gäller att stärka Förenta natio-
nerna och se till att anarkin inte breder ut sig, utan att FN utvecklas till
en stark demokratisk organisation som kan ta på sig ett globalt ledar-
skap.

(Applåder)

Anf. 8 CARL BILDT (m):

Fru talman! Det har framgått av debatten att det finns mycket att
diskutera. Tiden tillåter inte mer än ett litet axplock.

Bengt Westerberg började med att säga att han kände ett vemod.
Låt mig säga att jag förstår det. Vemodet ligger inte bara hos Bengt
Westerberg. Det ligger hos oss alla - partiledare och andra - som under
de år som Bengt Westerberg har varit verksam både som partiledare
och tidigare i andra egenskaper haft förmånen att samarbeta med ho-
nom.

Jag har sagt i andra mindre sammanhang och jag säger gärna i detta
något större sammanhang att jag tror att det inte på mycket lång tid -
hela den tid jag varit politiskt verksam - har funnits någon enstaka
person som jag har haft så mycket utbyte av att samarbeta med som
Bengt Westerberg.

Jag har lärt känna honom som en person som säger vad han tycker
och tycker det han säger och som alltid vill övertyga andra med heder-
ligheten och sina värderingar som det främsta instrumentet. Han kom-
mer inte att gå till den politiska historien som någon ledande taktiker,
men han kommer att gå till den politiska historien som en man som
alltid slogs för sin övertygelse, och också som en person som alltid var
redo att låta sig övertygas.

Däri ligger den politiska styrkan: att ha modet att stå för egna upp-
fattningar men också alltid ha öppenheten att låta dem omprövas.

Jag kommer att sakna Bengt Westerberg här i kammaren, om än
icke i andra sammanhang.

Så till Ingvar Carlsson. Historieskrivningen om ekonomin förblir att
vi för tre år sedan hade en ekonomi i fritt fall medan vi nu har en eko-
nomi i klar uppgång. Visst har det varit bekymmersamt och är det fort-
farande, med både arbetslöshet och underskott, men sedan ett år tillba-
ka minskar arbetslösheten och underskotten i statsbudgeten.

Ingvar Carlsson talar om skuldsättning av Sverige. Jag förde många
debatter från denna talarstol mot en socialdemokrati som ville skuldsät-

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

ta staten mera. Man ville inte spara och ansåg inte att underskottsbe-
kämpningen var viktig. Man ansåg t.o.m. att den var felaktig.

Men detta gällde historien - nu gäller det framtiden. Ni har inlett

Partiledardebatt

denna mandatperiod med en skattechock. Jag refererar återigen ur
Ingvar Carlssons brev till väljarna: Vad skall vi ha för intresse av att
chockhöja skatterna? Det ger varken fler jobb eller bättre ekonomi för
Sverige totalt sett.

Men det är precis detta som ni har gjort. Johan Lönnroth sade här
att Vänsterpartiet när man har kommit in i den röda salongen har fått
möjlighet att genomföra huvuddelen av sitt skatteprogram. Han har
några miljarder till att klämma ut av Persson och Carlsson, men sedan
börjar det bli smärtsamt även för Johan Lönnroth.

Dilemmat är att dessa skattehöjningar har blivit smärtsamma för
Sverige. Ingvar Carlsson säger att de återställer förtroendet för Sverige.
Inte heller Ingvar Carlsson verkar ha läst OECD:s rapport. Där är min-
sann inget förtroende återställt.

Jag hoppas att OECD har fel. Om OECD har rätt, har de stora
skatteökningar som drabbar företagande, tillväxt och jobb lett till att vi
kommer att få så höga räntor att inte ens drakoniska sparinsatser, som
drabbar barnbidrag efter barnbidrag, kommer att hjälpa när det gäller
att sanera statsfinanserna. Det är vad OECD säger. Det är så det ser ut i
dag med de planer som ni har presenterat. Det är illa och inte förtroen-
deingivande.

Jag tog fram Dagens Industris förstasida i dag när Ingvar Carlsson
sade att förtroendet för Sverige är återställt. Där lyder rubriken:
”Misstro mot Sverige”. Ingen kan känna glädje över den rubriken.
OECD tror inte på Göran Perssons planer. Och varför inte det? Jo, det
beror på skattechocken.

Göran Persson säger i TV att OECD inte har räknat med de 20
miljarderna i besparingar, men det har OECD visst gjort, och det har
redovisats. Men höjer man skatter på företagande, sparande, kapital-
bildning och arbete på det sätt som regeringen har gjort i höst, får det
de konsekvenser som OECD har beskrivit, och då får vi inte en god
utveckling. Detta beklagar jag.

Det som Sverige behöver för att verkligen ta sig upp igen är en
lång period av uthållig expansion och en optimism inom företagsamhe-
ten, bland alla de småföretagare som ni nu har slagit i huvudet genom
återregleringar och skatter. Det behövs också stabilitet i lönerörelserna,
vilket inte blir lättare om man höjer inkomstskatter på det sätt som ni
har gjort kommunalt och statligt på olika sätt. Det behövs dessutom en
tilltro ute på marknaderna, något som inte underlättas av att ni sitter i
de röda salongerna och gör upp om nya skattehöjningar.

Det är möjligt att Ingvar Carlsson har strävat och strävar efter sam-
arbete. Jag håller gärna med honom om att det som han har gjort för
Vänsterpartiet kanske inte var alldeles oväntat - jag varnade för det -
men det strider mot vad han själv sade. Han sade att han skulle samar-
beta, men nu är han så nöjd med att han har kontroll över sin lilla sa-
tellit, fru Schyman. Tillsammans med henne skall han höja flera skatter

och göra ännu flera saker som leder till att vi får det ännu besvärligare
att klara en situation som borde klaras med en riktig och bra politik.

Anf. 9 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Det är naturligtvis bra att Ingvar Carlsson strävar efter
samarbete, men han har i så fall en del strävanden kvar i den riktning-
en. Jag tycker uppriktigt sagt att socialdemokraterna inte bara har
lyckats skapa konfrontation här i riksdagen utan dessutom, vilket jag
beskrev med en rad citat i min inledning, konfrontation mellan sina
egna uttalanden i regeringsförklaringen, som gjordes så sent som i
oktober, och den politik som de faktiskt har fört. Det måste vara ett
ganska dåligt betyg åt hur man har hanterat detta.

Jag tycker vidare att Ingvar Carlsson gör en mycket kortsiktig ana-
lys av den ekonomiska situationen. Låt oss återkomma till en djupare
debatt om helheten när budgeten är framlagd. Men det går inte att dis-
kutera de stora underskotten i statens affärer utan att också tala om vad
som har uppnåtts under tiden i form av ökning av antalet jobb dag för
dag, vilket skall jämföras med att det förlorades ungefär 1 000 jobb
varje dag innan Ingvar Carlsson lämnade in som statsminister 1991.

Samma förhållande gäller beträffande varselstatistiken, som nämn-
des här i kammaren i går: 2 000 varslades om uppsägning under okto-
ber i år men 17 000 i oktober 1991. Det säger en del om den förändring
- som naturligtvis har kostat väldiga summor - vilken vi har haft under
de gångna tre åren.

Jag tycker också att det är viktigt att Ingvar Carlsson ibland påmin-
ner sig 80-talet som grund för 90-talets situation. Tänker man inte ige-
nom vad som hände under spekulations- och kasinoekonomins tid och
som har påverkat och fortfarande påverkar hela den svenska ekonomins
förutsättningar, har man inte gjort en fullständig analys. Då har man
inte förstått vad det egentligen handlat om.

Vi försökte då liksom vi nu försöker att delta i en konstruktiv op-
positionspolitik. Vi flyttade fram 25 miljarder från den mest överhetta-
de perioden i svensk ekonomi under efterkrigstiden till en senare peri-
od. Utan den åtgärden hade eländet varit ännu värre. Jag vill inte påstå
att tacket har varit omfattande, i varje fall inte i dagens politik. Jag vill
säga till Johan Lönnroth och andra från Vänsterpartiet: Vänta er inte
något tack från socialdemokraterna! Det är regel att det uteblir. Jag vet
det, för jag har varit med.

Vi har på vissa områden ett relativt stort gemensamt intresse av att
hålla debatten på en konstruktiv nivå. Låt mig gärna säga att jag så här
långt inte har deltagit i skallet mot försvarsministern och säkerhetspoli-
tiken. Svenskt försvar skall ju vara fredsbevarande även här hemma. I
annat fall går trovärdigheten där ute om intet. Eftersom detta står i en
klass för sig, skall jag inte söka motsättningar på detta område.

Jag tycker dock inte att socialdemokraternas återställarpolitik har
inneburit någon invit till konstruktivitet. Den har i mycket varit riktad
mot Centerns hjärtefrågor. Att så mycket behövde återställas till den
gamla centraliserings- och koncentrationspolitiken är naturligtvis ett
kvitto på att vi lyckades få igenom en hel del under vår tid i regeringen.

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

1 annat fall hade ju detta återställande inte behövts. Det är bra att få
åtminstone det kvittot.

Jag hade hoppats att miljöministern skulle stanna kvar här en liten

Partiledardebatt

stund, så att jag kunde ägna en minut åt hennes område, men hon har
försvunnit ut liksom så många andra socialdemokrater.

I höst har regeringen i sin ekonomisk-politiska proposition återigen
klargjort att miljöpolitiken är en restpost för socialdemokratin. Den
ekonomisk-politiska propositionen innehåller inte längre något resone-
mang om hållbar ekonomisk utveckling och god miljö och inte längre
någonting om målet för den ekonomiska politiken. Jag är inte förvånad.
Ett parti som är arkitekt för Öresundsbron och Dennispaket och som på
alla sätt förhalar kärnkraftens avvecklingen kan tydligen inte tänka
annat än i betongtermer.

De dubbla budskapen upphöjs dessutom till princip. Mona Sahlin
säger en sak under valrörelsen, och sedan handlar man på ett annat sätt.
Det gäller bl.a. Österleden och Västerleden- vi har inte glömt det.
Vidare utpekar man ett planeringsborgarråd i Stockholm som samvete
för miljön.

Jag tror att det vore klokt om socialdemokratin ändrade det här
dubbeltalet till enkla besked. Då blir debatten också enklare att föra.

Anf. 10 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig ta upp en fråga som har förekommit litet grand
i debatten men som har tonats ner mer än vad jag hade väntat mig i en
sådan här diskussion, och det är frågan om jobben.

Det diskuteras nu oerhört mycket hur vi skall kunna sanera ekono-
min. Det behövs naturligtvis besparingar, och det behövs säkerligen en
del skattehöjningar också. Men framför allt handlar det om att få fram
nya jobb. Som det sagts många gånger i debatten behövs det ett tillskott
på en halv miljon netto i det privata näringslivet fram till sekelskiftet.
Det innebär ett bruttotillskott på kanske ett par miljoner jobb. Samtidigt
slås det ut en väldig massa jobb, varför det kan vara fråga om ett net-
totillskott på en halv miljon jobb.

Detta kan låta fruktansvärt mycket. Men då skall man komma ihåg
att vi under det sista året fått ett tillskott på ungefär 125 000 jobb. Det
gäller nu att kopiera denna prestation under ett antal år framåt. Om vi
lyckas med det, innebär det ett trendbrott mot utvecklingen i det
svenska näringslivet under hela efterkrigstiden. Det har naturligtvis gått
upp och ner med konjunkturen, men totalt sett har det under den här
perioden stått still - vi har ungefär lika många privata jobb nu som vi
hade i början av 1950-talet i ett normalt konjunkturläge.

Nu behöver vi alltså en uppgång därutöver för att kompensera den
nedgång som har skett i andra delar av den svenska ekonomin. Det här
är en svårare uppgift än den vi politiker har stått inför under hela efter-
krigstiden. Hela ökningen av jobben har skett inom offentlig sektor och
varit ett resultat av politiska beslut - utbyggnad av barnomsorg, äldre-
omsorg, sjukvård osv.

Men nu handlar det alltså om att få enskilda människor att starta fö-
retag och få enskilda företagare att bygga ut. Frågan är hur detta skall
åstadkommas.

Den borgerliga regeringen hade en strategi eller i varje fall en upp-
fattning om hur det skulle kunna gå till. Man skulle på olika sätt för-
bättra näringsklimatet genom förändringar i skattesystem, arbetsrätt
osv. Genom att tillskjuta mer pengar till innovationer och mycket skulle
klimatet för det privata näringslivet förbättras, och på det sättet skulle
vi kunna få den expansion som är nödvändig.

Nu har de senaste dagarna inneburit att mycket av det som vi för-
sökte skapa har slagits sönder. Det beror naturligtvis på att Socialde-
mokraterna drivs av en annan övertygelse om hur den här expansionen
skall komma till stånd. Men än så länge har vi inte fått veta vari denna
övertygelse består och vad det är Socialdemokraterna tror skall få i
gång näringslivet. Hittills har inga som helst åtgärder presenterats för
att åstadkomma den nödvändiga expansionen.

När Ingvar Carlsson, jag och många andra har diskuterat detta tidi-
gare, har Ingvar Carlsson ständigt sagt att det inte är skattesänkningar-
na, förändringarna i arbetsrätten eller sådana saker som är viktiga utan
att det viktiga är att vi får i gång efterfrågan. Men nu kan vi konstatera
att enligt de bedömningar som regeringen gör för de kommande åren
får vi inte någon ökad efterfrågan. Om man utgår ifrån att hushållen
minskar sitt sparande ganska kraftigt, kan vi i bästa fall få en hushålls-
efterfrågan på oförändrad nivå. Någon efterfrågedriven expansion inom
det privata näringslivet kan vi alltså inte räkna med.

Då är frågan om det finns något alternativ. Alternativet är natur-
ligtvis att en väldig massa människor ändå finner att det är vettigt att
starta företag i stället för att vara arbetslösa eller genom att bryta sig
loss från ett större företag man jobbar i. Ett alternativ är också att man
får företag att trots den här dystra efterfrågesituationen expandera där-
för att de har goda och bra idéer. Men då räcker enligt min övertygelse
inte den politik som vi hittills har bedrivit, utan då krävs det någonting
annat. Här har som sagt regeringen ännu inte givit några som helst
besked. Dessa väntar vi fortfarande på. Jag trodde att de skulle komma
i den ekonomisk-politiska propositionen i höstas, men det gjorde de
inte. Vi får nu hoppas att några besked kommer i budgetpropositionen.
Sker ingenting är jag väldigt pessimistisk när det gäller möjligheterna
att till sekelskiftet få fram den här halva miljonen jobb netto i det priva-
ta näringslivet, och då blir det också väldigt svårt att klara de andra
ekonomiska problemen, inklusive budgetunderskottet.

Birger Schlaug talar om att en lösning skulle vara sänkt arbetstid,
och han påstod att jag bland andra blockerade en sänkning av
arbetstiden. Såvitt jag vet har jag aldrig blockerat någon sänkning av
arbetstiden. Detta är en sak som företagen och de anställda i hög grad
kan reglera själva. Många arbetar också kortare tid än de 40 timmar
som lagstiftningen maximerar arbetstiden till.

Det är emellertid ändå viktigt att påminna sig att effekterna på sys-
selsättningen av sänkt arbetstid är mycket omstridda. Många hävdar
efter noggrann forskning att en sänkning av arbetstiden inte får några

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

positiva effekter på sysselsättningen. Det är lätt att påvisa att om man
sänker arbetstiden utan att också sänka lönen - jag utgår från att Birger

Schlaug inte vill tvinga fram en lönesänkning - kan man inte räkna med

Partiledardebatt

några positiva sysselsättningseffekter, utan effekterna blir de rakt mot-
satta. Då kommer det att bli svårare för många företag som i dag har
snäva budgetar att ens behålla dagens arbetsstyrka i arbete. En sänk-
ning av arbetstiden skulle alltså inte lösa några problem. Jag tror alltså
inte att detta är någon bra lösning, utan det grundläggande för att vi
skall klara den här viktiga uppgiften under resten av 1990-talet är att
skapa ett bättre näringsklimat. Jag tror som sagt att det då handlar
mycket om det vi gjorde under de borgerliga regeringsåren. Har Soci-
aldemokraterna några alternativ så bör dessa i varje fall föras fram
mycket snabbt.

Anf. 11 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Carl Bildt klagar på att räntorna inte går ner, och han
skyller det på vänstermajoriteten här i riksdagen.

Jag vill då påminna Carl Bildt om de utfästelser som gjordes inför
folkomröstningen om EU. Vid ett ja skulle räntorna gå ner - det var ett
av huvudargumenten. Nu är det dags, Carl Bildt, att stå upp till bevis.
Visa nu hur alla de här positiva effekterna skall komma i och med att
det svenska folkets majoritet röstade ja!

Det är riktigt, Carl Bildt, att vi höjer skatter med ganska mycket. I
den moderata motionen med anledning av den ekonomisk-politiska
propositionen står att detta är den historiskt sett största skattehöjningen
i modern tid.

Jag tror att Carl Bildt behöver läsa på litet bättre i historieböckerna.
1916 och 1917 var det faktiskt så att man på ett år höjde skatterna
mycket mer relativt sett i förhållande till bruttonationalprodukten. Om
jag minns rätt var det regeringen Hammarskjöld, - som visserligen var
formellt opolitisk men nog stod Carl Bildt ideologiskt ganska nära -
som åstadkom den skattehöjningen.

Om det nu är så att ni inte tänker vara med på några som helst skat-
tehöjningar, har ni lovat att prestera dessa 55 miljarder och mer än så i
besparingar. En skattehöjning har som isolerad åtgärd en negativ effekt
på jobben - det är alldeles riktigt. Exakt samma negativa effekt har
minskade bidrag. Det spelar ingen roll om vi tar ifrån Carl Bildt 1 000
kr genom ökad skatt eller om vi minskar hans barnbidrag med 1 000 kr.
Det får samma effekt på Carl Bildts köpkraft eller - förmodligen - hans
sparande. Poängen med att ta ifrån honom 1 000 kr och ge t.ex. till en
arbetslös eller en låginkomsttagare är att låginkomsttagaren vanligtvis
använder pengarna till effektiv efterfrågan på det sätt som Bengt We-
sterberg tidigare redogjorde för. Man kan alltså få en positiv effekt på
jobben genom att ta ifrån Carl Bildt och andra höginkomsttagare en del
skattepengar eller bidrag och fördela om dem, och man skapar då
dessutom mera rättvisa.

Olof Johansson lyckades inte få igenom en höjning av
koldioxidskatten under den förra regeringens tid. Nu har vi genom

samtal med Socialdemokraterna lyckats få igenom detta.
Naturskyddsföreningens dom var hård över er, Olof Johansson.

Jag tycker att det är dags att både Olof Johansson och Birger
Schlaug slutar bete sig som försmådda friare. Låt oss tillsammans gå
till Anna Lindh och diskutera hur vi skall underlätta kretsloppsom-
ställningen i stället för att ni fortsätter er eviga klagan på att Vänster-
partiet lägger sig platt för Socialdemokraterna.

Jag kan instämma i mycket av det som Bengt Westerberg sade om
nödvändigheten av det internationella engagemanget. Jag var själv med
på 60-talet och stod utanför fruktaffärer och demonstrerade mot sydaf-
rikanska apelsiner. Problemet nu i dag när det gäller flyktingpolitik och
biståndspolitik - Folkpartiet och Vänsterpartiet hade i de här frågorna
två gemensamma reservationer till betänkanden som debatterades i går
- är att man inte kan förankra en generös politik om man inte har rättvi-
sa på hemmaplan. Om överklassaren från Danderyd åker ner till Sjöbo-
Olsson och hans traktor och moraliserar, är det väldigt svårt att få ge-
nomslag för den kritiken. Den måste förenas med en rättvisa här i lan-
det.

Gudrun Schyman är en satellit, säger Carl Bildt - jag föreställer mig
hur hon sitter där uppe. Vad gäller de moderna satelliterna kan man
åtminstone styra dem själv.

Jag vet inte om jag missuppfattade Ingvar Carlsson, om han påstod
att han kunde styra och hade kontroll i det här sammanhanget - nej, det
var visst kontakt han sade att han hade.

Från Vänsterpartiet har vi i alla fall upplevt att samtalen med Soci-
aldemokraterna har präglats av ömsesidig respekt, att det har varit
mycket positivt.

För dem som kanske inte har förstått det vill jag också tala om att
det inte är så att vi i Vänsterpartiet går in i de här samtalen enbart för
att förhålla oss till en socialdemokratisk politik. Detta är till mycket
stora delar det program som Vänsterpartiet gick till val på. Vi gick till
val på minskad arbetslöshet genom bl.a. sanerade statsfinanser. Det är
nödvändigt att få ordning på den raserade offentliga ekonomin för att få
ner räntorna och klara arbetslösheten.

Det är alltså ett frivilligt åtagande som vi vänsterpartister har tagit
på oss, och även om det naturligtvis ibland är tråkigt att tvingas vara
med på obehagliga saker, är det med stor glädje vi går in och tar det här
ansvaret för att vi så småningom äntligen skall kunna börja diskutera de
stora framtidsfrågorna i Sverige.

Anf. 12 BIRGER SCHLAUG (mp):

Herr talman!

Elda under din vrede med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls

ifrån oss

Trösta inte din sorg över världen som våldtas

inför våra ögon
Elda under din vrede

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

3 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 47

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Så skriver Ingrid Sjöstrand i sin dikt som heter just Elda under din
vrede, och jag tror att det vi måste göra just är att elda under vår vrede.

För nog är det märkligt att Sveriges valda ombud i denna riksdag
fattar beslut som innebär att vi kommer allt längre bort från solidaritet
och det vi kan kalla ekologisk balans. Det är ju faktiskt det som sker,
det är faktiskt det som har skett under hösten, och det är faktiskt det
som riskerar att hända under våren. Det visar att man har en dålig kom-
pass.

Jag menar att kompassen måste vara riktad mot ett mål som sam-
manfattas i ordet solidaritet. Solidaritet med tredje världen innebär inte
att man sänker biståndet. Solidaritet med kommande generationer inne-
bär inte att man i FN börjar tveka när det gäller kärnvapen och säger att
kärnvapenhot nog inte är något brott mot mänskliga rättigheter. Det är
inte solidaritet. Solidaritet mot kommande generationer och mot natu-
ren är inte att fatta det ena beslutet efter det andra som leder bort från
ett uthålligt samhälle. Men det är just det som det paket som Socialde-
mokraterna och vänstern har enats om gör, och det är tragiskt.

I övrigt är det litet lustigt att få höra Carl Bildt och Ingvar Carlsson
stå och skälla på varandra, precis som i valrörelsen. De skyller på var-
andra som barn i en sandlåda. Men det mesta var ni ju så överens om,
de stora greppen var ni ju - ungefär - överens om. Ni var ju överens.

Skattereformen, med ett gigantiskt underskott som följd, och de sto-
ra skattesänkningarna - detta var ni överens om. Skattesänkningarna
var ni överens om.

Kronans knytning till ecun, med gigantiska kostnader som följd -
det var ni överens om.

Nedmonteringen av spelregler, alla spelregler för marknaden - det
var ni överens om, eftersom det skulle innebära att kapitalet fick flöda
fritt och allt skulle bli så jättebra. Men så blev det inte. Plockar man
bort alla spelregler för den s.k. marknaden, flyttar man också makten
från politiskt valda församlingar till kapitalvalda. Det här står klart för
alla, åtminstone alla som har läst den stora Maktutredningen.

Och sedan medlemskapet i EU, med en kostnad på 20 miljarder
som följd - det motsvarar för övrigt hela barnbidraget.

Dessutom har det funnits en förfärande stor enighet om att militären
skall äta oss ur huset. De flesta av er har väl egentligen vägrat att i tid
se över socialförsäkringssystemet. Jag är glad att Socialdemokraterna
nu är på väg att minska anslagen till det militära försvaret. Jag hoppas
att man kan skära ännu mer.

Jag ser fyra stora utmaningar inför nästa år.

Vi måste börja skatteväxla, så att det som är långsiktigt hållbart
också blir kortsiktigt lönsamt. Jag fick inget svar på om Ingvar Carls-
son vill ta emot den fantastiska julklapp som vi ger honom, den jul-
klapp som innebär att han skulle kunna bli historisk som nytänkare
genom att vara den som först tog rejäla steg mot skatteväxling, det som
hela den internationella ekonomiska miljödebatten handlar om.

Han skulle också kunna bli historisk genom att ta de första stegen
mot kärnkraftsavveckling. Det skulle kunna stå i historieböckerna att

Ingvar Carlsson var den som tog stegen mot kärnkraftsavvecklingen.
Det vore något!

Jag tror också att det vore bra om Ingvar Carlsson tog chansen att
se framåt när det gäller arbetstiden. Arbetstiden på 40 timmar är
nämligen ingen naturlag. Jag vet att det också inom socialdemokratin
finns många som tycker att vi måste minska arbetstiden. Därför undrar
jag hur Ingvar Carlsson ser på det vi kan kalla kontrollstationen, dvs.
att vi sänker arbetstiden åtminstone till 35 timmar om vi inte vid nästa
årsskifte har nått ner till en dräglig arbetslöshet - eller åtminstone till
en arbetslöshet på 7-8 %.

Detta ger kanske inte så många jobb, säger Bengt Westerberg. Nej,
det är riktigt att det inte fyller upp fullt ut. Man kan säga att ungefär
30 % av den frilagda tiden fylls på med nya människor, så det fylls inte
upp fullt ut. Jag håller med om det. Men det finns ingenting som säger
att 40 timmars arbetsvecka är det absoluta, för all tid givna. Man måste
anpassa normalarbetstiden till verkligheten. Det är ett sätt att låta
marknaden ta ett litet större ansvar. Slår staten och politikerna fast en
normalarbetstid på 40 timmar och arbetet inte räcker till, då får staten
sedan skjuta till och bli städgumma när arbetslösheten blir för stor.

En annan utmaning under det närmaste året är marknaden. Jag
hänvisade tidigare till ett TV-program där Ingvar Carlsson sade att han
förstod vår kritik mot marknaden och att han faktiskt var villig att ta
kontakter, att internationellt ta initiativ för att ställa upp spelregler för
marknaden. Gäller det fortfarande? Det vore väldigt bra.

Jag hoppas att vi nästa år kan få debatter om två andra mycket stora
frågor. Den ena är GATT-avtalets innehåll, där vi måste ställa sociala
krav och få miljöklausuler. Jag hoppas framför allt att vi får en rejäl
debatt i denna kammare om den andra, som är vår nästa stora ödesfrå-
ga, ännu större än EU-frågan, nämligen gentekniken. Det är en ödesfrå-
ga större än nästan alla andra.

Anf. 13 ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Ingvar Carlsson sade med eftertryck att den förra re-
geringen skuldsatte Sverige. Det vore orätt att påstå något annat. Men
den intressanta frågan måste vara hur det hade varit med skuldsättning-
en om Socialdemokraternas politik i opposition hade genomförts. Jag
tror att man skall tro på tomten om man inte vågar påstå att skuldsätt-
ningen då hade varit åtskilligt större.

Herr talman! Jag hörde i morse Göran Persson i Ekot fälla ett in-
tressant uttalande: Om de - jag antar att han menade de tidigare rege-
ringspartierna - avstår från att leka med riksdagen, som Ny demokrati
gjorde, får vi igenom våra förslag.

Ja, lekkamraten till Ny demokrati var ju Ingvar Carlssons parti. Då
lyckades man stoppa de besparingar som man populistiskt ville plocka
poäng med genom att säga nej till dem. Så säger Ingvar Carlsson: En
del besparingar kritiserade vi. Ja, det må man ju säga! Det var en san-
ning med både modifikation och verifikation. Ingvar Carlsson säger
vidare att det berodde på att de inte var rättvisa mot de sjuka, de gamla
och barnfamiljerna.

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Sjukersättningen till de långtidssjuka vill Socialdemokraterna till
varje pris ha på 70 %. När det gäller barnfamiljer är det något märkligt
att Ingvar Carlsson här i dag kan tala om rättvisa, när vi ständigt får
information om att barnbidragen skall sänkas, flerbarnstilläggen skall
sänkas, vårdnadsbidraget tas bort och föräldraförsäkringen sänkas. Var
finns rättvisan då?

De rika fick lättnader under de gångna åren, säger Ingvar Carlsson.
Det kan på sitt sätt vara sant. Men vi hade en situation då det gällde att
blåsa liv i, vitalisera och ge vitaminer åt ett privat näringsliv för att
skaffa fram de nya jobben. Idén att älska och slå ihjäl med samma
varma själ som man kan läsa om i Fänrik Ståls sägner, alltså att man
kan ta från företagen och sedan säga till dem att de skall skaffa fram
jobb, vet jag inte hur den fungerar. I 40 års tid fick vi inte några nya
jobb netto från den sektor där vi vet att vi måste få nya jobb. Det gjorde
naturligtvis att den förra regeringen, och jag hoppas även den nuvaran-
de, funderade på: Vad skall vi göra för att få luft under vingarna på den
sektor där jobben måste komma?

Jag kan inte, herr talman, låta bli att läsa ett par ord som lyftes fram
när det var tal om rättvisa och orättvisa, det elände som den förra rege-
ringen drog över svenska folket i debatten den 17 december förra året.
Då sade Ingvar Carlsson så här: ”1 onsdags demonstrerade här utanför
Riksdagshuset 30 000 arbetare och tjänstemän den oro och den vrede
som nu växer sig allt starkare i vårt land.” Då handlade det om arbets-
löshetsersättningen. Den ligger kvar på samma orättvisa nivå. Man har
ändå rätt att fråga sig var vrede hörs nu, när folk dessutom blir av med
allt det jag räknade upp tidigare när det gäller barnfamiljerna.

Herr talman! Ingvar Carlsson sade här, och det tyckte jag verkligen
var värt att stryka under, att han önskade ett brett globalt engagemang.
Det tror jag är väldigt viktigt att vi får till stånd. Det är bara så trist att
satsningarna på de riktigt fattiga länderna skall minska, att ni skall dra
ner biståndssatsningarna, att ni inte skall betro de enskilda organisatio-
nerna att fortsättningsvis kunna göra det utomordentliga jobb som de
hittills så gott som alltid har gjort.

Herr talman! När vi talar om ekonomisk kris, hur det har varit och
hur det kommer att bli, är det väldigt viktigt att vi ser till att unga
människor får uppleva att vi har visioner. Jag tror att det på miljöpoliti-
kens och det globala engagemangets område finns all anledning och
många möjligheter att skapa visioner. Jag är bara rädd för att det cent-
ralistiska, att man inte vågar tro individen om att kunna välja och enga-
gera sig utan att man skall ha kollektivismen kvar och se allting upp-
ifrån, kommer att kväva mycket. Jag vill gärna ha sagt att ett globalt
engagemang tror jag är viktigt att vi skapar entusiasm för och möjlighe-
ter till, inte genom att lägga ner ambassader eller att minska biståndet
utan snarare genom att öka det.

Anf. 14 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! Alf Svensson talar alltid i en vänlig och lugn ton. Det
gör att man kanske inte alltid observerar ens mycket grova övertramp.
Nu måste jag, herr talman, kraftigt reagera. Alf Svensson sade här att

jag spelade ihop med Wachtmeister och Ny demokrati i oppositions-
ställning. Det var precis det jag inte gjorde, Alf Svensson. Jag hade i
den här kammaren kunnat ställa till oerhört mycket parlamentariskt
besvär, för att inte säga kaos, om vi hade uppträtt på det sättet. Men vi
sade konsekvent ifrån att det medverkar vi inte i. Det fanns direkta
uttalanden från både lan Wachtmeister och Bert Karlsson där man
klagade över att socialdemokratin inte ställde upp. Men vi kunde inte
flytta oss från våra egna positioner i våra egna hjärtefrågor. Jag tycker
att Alf Svensson bör be om ursäkt på den punkten. Så slappt skall inte
en felaktig historieskrivning åstadkommas.

Beträffande barnfamiljerna: Jag talade om före valet att de kunde
komma att drabbas. Men ni talade också om 10 % sänkning av barnbi-
dragen. Ni lovade att skära 3 miljarder på barnfamiljerna. Var ligger de
konkreta förslagen? Var ligger problemet med er ekonomiska politik?
Jo, ni drev fram en ökad statsskuld, en ökad arbetslöshet, genom att vi
för första gången sedan 30-talet hade en regering som inte hade en
aktiv konjunkturpolitik. Det ledde till det stora fallet i svensk ekonomi
som kostade oss både som nation och som enskilda medborgare så
oerhört mycket.

De 30 000 demonstranterna utanför Riksdagshuset demonstrerade
just mot arbetslösheten och dess konsekvenser i vid mening. Jag har
inte det minsta svårt att solidarisera mig med dem i dag liksom jag
gjorde då. Är det inte något märkligt, Alf Svensson, att när det blir
borgerliga regeringar är det bara otur att Sverige hamnar i svåra situa-
tioner. Mellan 1976 och 1982 försämrades Sveriges ekonomi drama-
tiskt. Då var det också 13 % av bruttonationalprodukten som vi hade i
budgetunderskott. Efter bara tre år denna gång med en borgerlig rege-
ring är vi åter där med ett jättelikt budgetunderskott. Kan det möjligen,
Alf Svensson, i någon mån ha att göra med den ekonomiska politik som
förs?

Så till Birger Schlaug. När Birger Schlaug här säger att det inte är
någon skillnad på moderater och socialdemokrater tror jag att han, helt
utan att tänka sig för, avslöjar det som är den stora svagheten med
Miljöpartiet: att man inte har någon ideologisk fasthet, att man roterar i
dagspolitiken och väldigt, väldigt ofta hamnar på populistiska stånd-
punkter.

Jag skall ändå svara på Birger Schlaugs viktiga fråga om det är
möjligt att bilda politiska motvikter till marknadens härjningar. Mitt
svar är ja. Jag tror att den viktigaste möjligheten vi har faktiskt är ge-
nom medlemskapet i den europeiska unionen. Skulle Sverige på egen
hand ha försökt bygga upp de här motvikterna hade det i alla fall blivit
betydligt svårare.

Till Olof Johansson vill jag säga att jag faktiskt åtskilliga gånger
har uttalat beröm vad gäller Centerpartiet. Jag upprepar det gärna om
det kan höja julglädjen hos Olof Johansson.

Centerpartiet ställde upp på ett sätt som man inte var tvingad till
under perioden 1988-1991 - när vi började få en överhettning av
svensk ekonomi - på det obligatoriska sparandet och också i en del

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

4 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 47

Prot. 1994/95:47

21 december

andra avseenden. Jag ser faktiskt möjligheter till ett samarbete om
säkerhetspolitiken, som Olof Johansson antydde här.

Ånyo är det en del märkliga uttalanden av Carl Bildt om neutrali-

Partiledardebatt

tetspolitiken som gör att jag tror att det är viktigt att det finns en fasthet
och konsekvens på det området. Där har Centern alltid agerat med
omdöme och stabilitet.

När det däremot gäller miljöpolitiken måste jag säga att det var en
märklig beskrivning av den socialdemokratiska miljöpolitiken som
Olof Johansson gav. De lagar som styr kampen mot miljöförstörelse, de
ekonomiska styrmedlen och den organisation som verkar för miljön har
ju i mycket stor utsträckning byggts upp av socialdemokratin under -
vågar jag väl säga, eftersom Birgitta Dahl inte finns i kammaren just
nu, och även om hon nu är talman - Birgitta Dahls ledning. Nu ser vi
chanser också där i Europasamarbetet att koppla samman kampen mot
arbetslösheten med kampen mot miljöförstörelse. Därför tror jag att det
där finns ytterligare möjligheter för oss att agera tillsammans.

Till kds och Centerpartiet vill jag, eftersom kommunernas verksam-
het har skymtat förbi här, säga att den ekonomiska politikens upplägg-
ning från vår sida bygger på att skydda den kommunala verksamheten,
inte minst skolan på det primärkommunala och sjukvården på det
landstingskommunala området. Det är ju därför vi tar de här smärt-
samma nedskärningarna på transfereringarna.

Men såvitt jag vet håller kds och Centern, inte de övriga borgerliga
partierna, fast vid Nathalieplanen. Det innebär i så fall reellt 25 miljar-
der i besparingar för kommunerna. Det gäller då 100 000 anställda. När
ni talar om kommunerna borde ni kanske för ett ögonblick tänka på
konsekvenserna av er egen politik.

Carl Bildt får jag, tyvärr, för en gångs skull behandla ganska kort-
fattat beroende på att jag måste bemöta alla. Jag tyckte att mittenparti-
erna skulle få sin beskärda del.

Carl Bildt lämnade blixtsnabbt de 36 månaderna och krävde att vi
på två månader skulle klara ut allt som han själv hade ställt till med.
Men jag är så ödmjuk att jag säger: Det klarar inte ens Socialdemokra-
terna på så kort tid. Vi behöver få mera tid på oss. I vissa avseenden
kommer vi att behöva resterande år fram till år 2000 för att klara det.
Så pass allvarliga är konsekvenserna. Men vi har satt i gång ett sane-
ringsarbete som är kraftfullt och effektivt.

OECD har naturligtvis ännu inte hunnit se konsekvenserna av vår
politik. De har inte ens kunnat konstatera om besluten skulle klaras
hem i riksdagen. Än mindre kan de rimligen ha sett den statsverkspro-
position som vi skall presentera den 10 januari. Men Carl Bildt sade:
Jo, de vet precis vad den innehåller. Jag kan försäkra att vi inte har
några hemliga kanaler till OECD så att de får läsa våra förslag, utan
förslagen kommer att presenteras i Sveriges riksdag.

När det gäller skatterna presenterade vi våra förslag, och vi redovi-
sade dem för väljarna. Men det märkliga är att Moderaterna bara har en
enda linje för att lösa alla ekonomiska problem, och det är sänkta skat-
ter. Men den politiken har kapsejsat. Den gav ju inte de positiva resul-

tat som ni utlovade. Och ni har ingen annan strategi. Eftersom ni går

emot våra skattehöjningar skall jag ställa en enda fråga. Jag har inte
ställt en enda fråga till oppositionen, men nu ställer jag en fråga till
Carl Bildt, och den är helt avgörande.

Ni går emot våra ”enorma höjningar av skatterna”, och ni vill ändå
åstadkomma, förmodar jag, den stabilisering av statsskulden som Carl
Bildt talade om i valrörelsen. Min fråga är alltså: Vilka enorma utgifts-
nedskärningar, förutom de som vi föreslår, är det som Moderata sam-
lingspartiet står för? Jag vill inte störa julfriden för de svenska medbor-
garna. Men när vi lägger fram vårt förslag i januari, redovisa då åtmins-
tone vilka utgiftssänkningar, vilka besparingar, som skall matcha de
”väldiga skattehöjningar” som vi föreslår!

Sedan vill jag gärna säga följande till Bengt Westerberg. Ja, vi
kommer med ett program mot arbetslösheten, vilket jag vill påstå är det
mest kraftfulla och mest långtgående som någonsin har presenterats.
Det handlar om att förbättra kapitalförsörjningen för företagen, inte
minst de små och medelstora. Det handlar om att främja investeringar-
na. Det handlar om att öka utbildningen. Det handlar om att stimulera
nya och fasta anställningar, om att höja kompetensen, om att vidta
åtgärder mot långtidsarbetslösheten och, inte minst, om att se till att
ungdomarna snabbt kommer i arbete eller utbildning. Om det hoppas
jag att vi i denna riksdag skall få en bred enighet.

Anf. 15 CARL BILDT (m):

Herr talman! Ingvar Carlsson avslutade med att ställa en enda fråga:
Vad skall Moderaterna spara på? Jag vet inte vad ni gör i regerings-
kansliet numera. Ni verkar inte ägna mycket tid åt att läsa. Ni har inte
läst vad OECD skriver. Det hoppas jag att ni ger er tid att göra. Stats-
ministern kan få låna mitt exemplar av finansutskottets betänkande,
som debatterades och beslutades om här i kammaren i går. I reservation
93 kan man på s. 220 läsa om besparingsförslag på 73 miljarder kronor.

När ni nu skall spara, i stället för att bara höja skatterna, skulle jag
tro att ni får plocka en del från den här listan. I så fall skall vi stödja
moderat politik, även om den föreslås av socialdemokrater. Men kom-
mer ni farande och skall spara - inte för att spara, utan för att slösa - på
barnbidragen för att sedan slösa genom att avskaffa karensdagen är det
ett annat läge. Då handlar det inte om att spara för att spara utan om att
spara för att slösa. Det gör ingenting bättre i Sverige.

Så till Johan Lönnroth. Jag hade förmodligen fel. Johan Lönnroth
har med all sannolikhet rätt. Jag skall korrigera mig och säga: Detta är
den kraftigaste skattehöjning som någonsin drabbat Sverige i fredstid.
Då är det okej. Johan Lönnroth har förmodligen rätt om han säger att
det var lika illa 1916 och 1917 under regeringen Hammarskjöld, den
som kallades Hungerskjöld. Att den plötsligt skall vara ett föredöme för
denna röd-röda reaktionära skattehöjningspolitik i detta nådens år 1994
är måhända litet överraskande. Men jag accepterar faktum och kommer
att korrigera min retorik i fortsättningen vad gäller detta.

Skattehöjningar är farliga. Som bl.a. Bengt Westerberg och Alf Svens-
son underströk kommer vi under lång tid att få leva med konsekvenser-
na av att ni nu har startat så snett och höjt skatter på företagande, på

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

sparande och på kapitalbildning - på det som skall ge oss nya jobb och
tillväxt. Det som oroar mig ännu mer är att detta tydligen skall fortsätta.

Jag sade att Socialdemokraterna söker sina satelliter, och Ingvar
Carlsson sade att satelliten är väl under kontroll, för han sitter i något
slags rymdkontroll och kontrollerar satelliten. Johan Lönnroth replike-
rade med att säga att det inte alls är så med satelliter, utan de kan börja
ställa till med problem och börja styra sig i sin bana. Återigen har Jo-
han Lönnroth rätt. Jag vill inte alls utesluta att det blir bråk i satellit-
kontrollen, när ni skall komma överens om nya skattehöjningar och nya
regleringar i denna vänsterpakt som nu tydligen skall styra Sverige.

Med detta och för att visa att den röda färgen också har något posi-
tivt, ber jag att med tomtens ankomst få önska alla en god jul och ett
gott nytt år.

Anf. 16 OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Det är riktigt att Ingvar Carlsson då och då har uttalat
uppskattning, men sedan är det ju gärningarna som räknas. Det har ju
varit mest betong och liknande som våra konflikter rört sig kring lik-
som decentralisering och hur man skall hantera svensk landsbygd och
svenskt jordbruk så att de kan överleva samt hur man måste behandla
dem som vill starta och driva företag för att jobb skall skapas.

Det är klart att vi ställer samma krav på rationaliseringar inom den
kommunala sektorn som på andra håll. Men vår avsikt är inte att fristäl-
la några hundra tusen människor, som Ingvar Carlsson påstod. Detta
kan man klara om man har en rationell, effektiv verksamhet och dess-
utom en låg inflation.

Dessutom har vi sett till att det inte längre finns några skattetak utan
att ansvaret för verksamheten och finansieringen av densamma ligger
på samma ställe, vilket ju inte var fallet under de tidigare socialdemo-
kratiska regeringssejourerna.

Jag noterar att Ingvar Carlsson inte har bemött frågan om det
dubbla budskapet, ord och handling i konflikt med varandra. Det gäller
också regeringsförklaringen och det som har gjorts under hösten.

Men jag vill gärna så här strax före jul säga: Upp till bevis med vad
ni menar med ert tal om samarbete!

Därefter vill jag anknyta till det som Bengt Westerberg sade i in-
lägget om de 500 000 jobben som behövs. Johan Lönnroth har ju be-
drivit samtal med Socialdemokraterna. Nu hänvisar han till bedriften att
höja CO2-skatten, som var en självklarhet. Det var ett förslag som jag
väckte i maj. Jag lyckades inte övertyga mina dåvarande regeringskol-
leger om detta, men det var likafullt rätt.

Men ni vänsterpartister har samtalat med socialdemokraterna så att
arbetskraften fått en ökad skattebelastning med 35-40 miljarder. Om
man jämför detta med de 800 miljonerna som fördubblad CO2-skatt för
industrin utgör, så måste jag säga att relationen är något obalanserad.
Det hoppas jag att Johan Lönnroth har klart för sig. Det är egentligen
samma kritik som Birger Schlaug tidigare har givit uttryck för här.

Sedan skall jag inte lägga mig i debatten om Gudrun Schyman som
vår tids Laika. Jag vill i stället rikta en önskan om en god jul och ett
gott nytt år till samtliga kammarens ledamöter.

Dessutom vill jag rikta ett tack till Bengt Westerberg, som varit en
utomordentligt stimulerande med- och motpart. Du har själv väldigt
ofta i debatten uppehållit dig vid skärningspunkten mellan idé och
verklighet och vid att ge svaga människor en röst inom och utom lan-
det. Vi har bl.a. tillsammans samtalat med Nelson Mandela, som du
nämnde i ditt anförande. Du skall få ett hårt paket med mjukt innehåll.

God jul och gott nytt år!

Anf. 17 BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Beskedet från Ingvar Carlsson att regeringen eftersträ-
var en bred samling kring en generös flyktingpolitik tyckte jag kändes
väldigt positivt. Jag tycker inte att alla de signaler som nått ut från den
nye invandrarministern efter hans tillträde har varit av den karaktären.
Men jag hoppas att det beror på bristande rutin från hans sida och att
det så småningom skall ordna till sig, därför att jag tror att det verkli-
gen behövs.

Sedan hade jag nog tänkt avstå från polemik i detta sista inlägg.
Men Ingvar Carlsson sade ett par saker som ändå tarvar en kommentar,
t.ex. att den avgående borgerliga regeringen som jag har tillhört inte
har bedrivit någon aktiv konjunkturpolitik samtidigt som statsskulden
har ökat mycket kraftigt under dessa år.

Förklaringen till att statsskulden har ökat och att vi har haft ett stort
underskott är ju att regeringen har bedrivit en mycket aktiv konjunktur-
politik. Insatserna på det arbetsmarknadspolitiska området har ökat
dramatiskt från 1989-1990 fram till nu, med ungefär 60 miljarder, som
med dagens penningvärde är att jämföra med 40 miljarder som det var
för några år sedan.

Ingvar Carlsson påstod också att Nathalieplanen innebar att man
skulle spara 25 miljarder på kommunerna. Det finns ingen som helst
sanning i detta. Nathalieplanen innebar inte några förändrade statsbi-
drag över huvud taget. Den innebar att de skulle ligga stilla under ett
antal år. Det har den socialdemokratiska regeringen när den väl blev
regering, såvitt jag vet, inte ändrat på, även om man i opposition antyd-
de att det skulle bli andra bullar.

Nåväl, med detta sagt vill också jag sälla mig till dem som önskar
god jul. Jag vill rikta ett stort tack till alla kolleger här i riksdagen och
naturligtvis särskilt till mina partiledarkolleger för dessa år då vi har
debatterat men också haft många bra diskussioner och träffat många
goda politiska uppgörelser.

Jag vill önska alla en riktigt god jul. Jag ber vice talmannen att häl-
sa detsamma till de andra vice talmännen och den riktiga talmannen
Birgitta Dahl.

Jag vill inte bara önska er ett gott nytt år utan många goda nya år.

Försök ibland att bortse från denna politiska demagogi. Jag har no-
terat i dag att när man är avgående - utgående - så hör man plötsligt
väldigt mycket mer demagogi i inläggen än annars. Det finns åtskilligt

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

av detta i det som har sagts också i denna debatt. Men bakom demago-
gin finns det en betydande värdegemenskap och möjligheter till bred

samverkan för att lösa viktiga politiska problem.

Partiledardebatt

Tack skall ni ha allihop!

(Applåder)

Anf. 18 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Jag vill börja med att på, som jag tror, alla vänsterpar-
tisters vägnar säga att även om vi har djupt olika åsikter gentemot
Bengt Westerberg så är han en av de politiker som vi har störst respekt
för. Det är synd att vi blir av med honom som Folkpartiets partiledare.

Carl Bildt sade att ni vill spara 73 miljarder. Regeringen och vi fö-
reslår samma sak, besparingar på ungefär 50 miljarder och skattehöj-
ningar på 55 miljarder. Det ger 105 miljarder. Det betyder alltså att
Carl Bildts budgetförslag är 32 miljarder kronor svagare, vilket leder
till ökade underskott och stigande räntor. Är det rätt eller fel, Carl
Bildt? Förmodligen har jag rätt en gång till.

Vad menas egentligen med detta med satellit? Betyder Carl Bildts
liknelse att socialdemokraterna är startraketen och vi satelliten? Jag
tycker i så fall att det är litet elakt mot socialdemokratin, för ni vet ju
att startraketen ramlar tillbaka till marken medan satelliten stiger uppåt.

Ni skulle ha en ny start för Sverige, Carl Bildt. Ni hade fel.

Vi skulle åka ut ur riksdagen, sade ni före valet. Ni hade fel.

Vi skulle inte klara att träffa uppgörelser med socialdemokraterna,
sade ni sedan. Ni hade fel en gång till.

Men nu är det ju snart jul och vi skall vara snälla. Jag har skrivit en
liten j ulvers som kanske är litet elak men den skall inte uppfattas som
fullt så elak. Den är egentligen i grunden ganska snäll. Den låter så här:

Valet hade riksdan svängt

Calle, Olle, Affe, Bengt
tvangs från kungabordet ut
enda vägen har tatt slut

Va ska nu vi hitta på?

sa de fyra till varann
så vi nittiåtta kan
röda gröna röran slå

Bengt han ville höja skatt

Calle blev då rädd så att

han hävde upp ett tjut:

Då är samarbetet slut!

Affe hade rätta svaret

spara mera på försvaret

för att minska underskotten

Calle tyckte de va botten

Men så börja Olle skratta:

pojkar kan ni inte fatta

vi kan söka EU:s stöd

där är makten inte röd

Hördu Carlsson skynda dig

du som inte röstat nej

hämta jordbruksbidragsgott

annars är det avtalsbrott

Bidragen var hemskans dyra

trötta är nu alla fyra

vänstermakten gör dom lea

somna in hos moder Svea

Jag vill också påminna kammarens ledamöter om att julens färg är
röd. Med detta vill jag önska er alla en riktigt röd och god jul.
(Applåder)

Anf. 19 BIRGER SCHLAUG (mp):

Herr talman! Det har talats mycket om satelliter, men det är alltid
bra att ha båda fotterna på jorden.

Sedan har det talats väldigt mycket om röd-röd sörja - som jag tror
att Carl Bildt uttryckte det. Men såväl för miljön som för fördelningen
och långsiktigheten är det nog bättre med en röd-grön röra.

Till Bengt Westerberg vill jag säga att jag lyssnade till ditt första
partiledartal i radio. Jag stod och högg ved, vill jag minnas. Talet
handlade om flyktingar och om bistånd, och det var ett väldigt modigt
tal. Nu när du avslutar med att tala om Bosnien gör du det också på ett
väldigt bra sätt. Trots några skönhetsfläckar i form av visumkrav och
synen på krigsvägrare från Bosnien tycker jag fortfarande att du har
varit en av de modigaste politikerna i svensk nutid, kanske den allra
modigaste och definitivt den modigaste i den gamla regeringen.

Ingvar Carlsson svarade inte på så många frågor om sänkt arbetstid,
skatteväxling och kärnkraftsavveckling. Men han svarade i alla fall på
detta med marknaden. Han sade då att det bästa sättet att komma till
rätta med avigsidorna på marknaden är att bli medlem i EU. Skall Ing-
var Carlsson och hans vänner, Mona Sahlin och andra, stå på första maj
och plädera för EU:s första frihet, den som heter Frihet för kapital?
Frihet för kapital innebär att man inte skall ha några spelregler inom
den stora marknaden. Det är inte heller bra, anser jag.

Det finns ganska stora skillnader mellan socialdemokraterna och
moderaterna. Det är därför som Miljöpartiet under den senaste tiden
inte har ägnat så mycket kraft åt moderaterna. De är inte mycket att
göra någonting åt. Däremot finns det goda sidor inom socialdemokratin
som vi i Miljöpartiet hoppas kunna plocka fram.

Det är inte heller så att vi roterar i dagspolitiken. Om man ser på
vad vi krävde när vi satt här i riksdagen förra gången hade det inte varit
så dumt om våra förslag hade genomförts. En del av de strukturella

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

felen hade då åtgärdats, t.ex. när det gäller socialförsäkringssystemet
som vi ville göra någonting åt. Vi ville redan då se över ATP-systemet,

eftersom vi insåg att det inte var hållbart. Vi ville redan då skära i det

Partiledardebatt

militära försvaret.

Det är nog inte vi som har roterat. Ett av våra problem när det gäller
medierna är att journalister ofta säger: Har ni inget nytt att komma
med? Ni säger alltid samma sak.

Ja, det gör vi, därför att vi tänker igenom noga och vi står för det vi
har sagt ganska länge. Men det kanske beror på att vi har våra rötter i
nutiden och inte i gårdagen.

Jag vill avsluta med att önska en god jul, men framför allt en grön
jul. Tyvärr kan gröna jular uppstå lättare med koldioxideffekt och så-
dant, men glöm inte att vi inte klarar välstånd och välfärd för våra barn
och barnbarn om vi inte tar miljöfrågorna på allvar. Vi kan inte ta några
steg tillbaka. Tack skall ni ha.

Anf. 20 ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Det var väl ändå så att det var vid de tillfällena då ny-
demokraterna gjorde gemensam sak med socialdemokraterna som ny-
demokraterna spelade någon roll. Jag är helt klar över att socialdemo-
kraterna inte ville leka med nydemokraterna, men nydemokraterna
lekte med socialdemokraterna. Vare sig socialdemokraterna ville det
eller inte så var det ju en del som hände.

Ingvar Carlsson talade om andra partiers förslag till besparingar.
Jag sade faktiskt i mitt anförande att det är självklart att besparingar
måste till. Poängen, som Ingvar Carlsson inte ville ta till sig, var ju den
att ni tidigare kallade besparingar för högerpolitik och för rasering av
välfärden. Man använde t.o.m. uttrycket slakta välfärden. Och nu tar ni
i så att det ”skvittrar” om det när det gäller det som ni för tre fyra må-
nader sedan benämnde att rasera välfärden.

Sedan är det förvånande att era besparingar har en sådan häpnads-
väckande fördelningsprofil. Jag tycker att det är en gåta att en social-
demokratisk regering kan avisera en politik som går ut över barnfamil-
jer och pensionärer, att de skall dra ett så tungt lass.

Den demonstration som jag nämnde handlade också om ersätt-
ningsnivån i arbetslöshetskassan.

Herr talman! Jag vill tacka Bengt Westerberg för ett gott kamrat-
skap, för ett mycket konstruktivt tänkande och för en vänskap som
byggdes upp under dessa tre år. Tidigare debatterade vi på distans. Jag
är glad över att jag har fått lära känna dig. Jag önskar dig och din familj
en riktigt skön helg och en trygg och trivsam framtid.

Herr talman! Sedan vill jag önska regeringen, riksdagsledamöter,
personal och alla som lyssnar en riktigt god jul. Det har här talats om
en röd jul - och det är väl tomten som man tänker på då - och en grön
jul. Men det finns också de som drömmer om en ”white christmas”.
(Applåder)

Anf. 21 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill mycket kort replikera på två punkter.

Det som Carl Bildt och moderaterna hittills har presterat i fråga om
utgiftsnedskärningar som motsvarar våra samlade förslag om utgifts-
nedskärningar, skattehöjningar, avgiftshöjningar och betalning av av-
giften till EU, räcker inte på långt när. Som jag sade är jag på mitt
generösa humör i dag, så att vi väntar till januari då vi får tillfälle att
återkomma i frågan. Men jag kommer inte att glömma den.

Till Bengt Westerberg vill jag bara säga att tyvärr är inte den stora
statsskulden ett bevis på en aktiv konjunkturpolitik. Men jag nöjer mig
med detta just nu.

Det är klart att vi alla är medvetna om att det är en mycket svår si-
tuation som Sverige befinner sig i. Det har t.o.m. sagts att det är litet
grand av moment 22. Det gäller att dra ner på utgifterna, så att vi får
ned räntan. Samtidigt får man inte göra det på ett sådant sätt att efter-
frågan stryps.

Jag är ändå optimistisk om att vi skall klara den svåra uppgiften. Vi
har en högt utbildad arbetskraft. Sedan fyra fem år tillbaka har vi fak-
tiskt en ganska låg inflation. Vi börjar att få ett överskott i bytesbalan-
sen. Investeringarna ökar kraftigt med hjälp av det i och för sig låga
kronvärdet.

Det är mycket som tyder på att vi skall kunna åstadkomma en stabi-
lisering av statsskulden t.o.m. ett år tidigare än vad vi talade om i valrö-
relsen. Nu gäller det att kunna gå vidare med denna politik så att rän-
torna sjunker och kronan stärks, så att vi får till stånd en ökning av den
totala produktionen och så att vi återigen kan få till stånd en optimism
och framtidstro. Det är ändå grunden för att vi skall klara Sveriges och
innevånarnas välfärd och trygghet.

Jag vill, herr talman, i detta mitt sista inlägg framför allt rikta mig
till Bengt Westerberg.

Bengt Westerberg har som folkpartiledare varit en mycket skicklig
motståndare. Han har haft ett starkt engagemang, som har gjort intryck
långt utanför det egna partiet, i frågor som den generella välfärden,
kampen mot rasismen, kampen för, som vi också har hört i dag, en
generös flyktingpolitik och ett starkt engagemang i jämställdhetsfrå-
gorna.

Han har varit en samarbetsingenjör i viktiga och svåra frågor som
skattereformen och energipolitiken, för att nämna två exempel.

Samtidigt har jag läst och hört honom säga att detta att vara partile-
dare ibland är en mycket ensam uppgift.

Jag vet att många blir förvånade när partiledare säger detta. Men det
är faktiskt så. Förmodligen måste det vara så. Även i det mest ömsinta
parti fungerar det på det sättet att partiledaren är den sista utposten,
som i viktiga och svåra lägen måste ta ett yttersta ansvar. Det tror jag
att varje någorlunda mänsklig politiker känner, och Bengt Westerberg
är en mänsklig politiker.

Det är också ett otacksamt jobb att vara partiledare ibland. Det kan
till och med vara ganska brutala villkor.

Samtidigt, för att få litet balans i detta, måste jag också säga att det
är en av de mest stimulerande arbetsuppgifter som man kan ha. Annars
skulle vi inte sitta så länge som vi gör, gissar jag. Jag är säker på att

Prot. 1994/95:47

21 december

Partiledardebatt

Prot. 1994/95:47

21 december

Bengt Westerberg har känt den stimulansen och det stödet på många
sätt. Men det är naturligtvis som för alla partiledare, man möter fram-

gång och drabbas av motgång.

Partiledardebatt

När nu Bengt Westerberg väljer att träda tillbaka vill jag som soci-
aldemokratisk partiordförande rikta ett uppriktigt tack både för striden
och för samarbetet. För det är så det skall fungera i demokratin.

Jag vill också till talmännen, till riksdagsledamöterna och till perso-
nalen rikta en önskan om en god jul, utan färgbeteckning, den klarar
var och en av själv, och en förhoppning om ett gott nytt år.
(Applåder)

Partiledardebatten var härmed avslutad.

9 § Finansiering av utbyggnaden av Riksdagens revisorers kansli

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95 :KU28

Finansiering av utbyggnaden av Riksdagens revisorers kansli

Kammaren biföll utskottets hemställan om att ärendet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

10 § Ytterligare medel till Riksdagens revisorer och deras kansli

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1994/95 :FiU7

Ytterligare medel till Riksdagens revisorer och deras kansli

Kammaren biföll utskottets hemställan om att ärendet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

11 § Ledigheter

Förste vice talmannen meddelade att följande riksdagsledamöter,
som valts till ledamöter av Europaparlamentet, hade ansökt om ledighet
för tiden från Sveriges anslutning till unionen till dess de företrädare
för Sverige i Europaparlamentet som utsetts i det första allmänna valet
tillträtt sina uppdrag:

Maj-Lis Lööw (s), Maj Britt Theorin (s), Axel Andersson (s),
Yvonne Sandberg-Fries (s), Reynoldh Furustrand (s), Jan Andersson
(s), Birgitta Ahlqvist (s), Karl Erik Olsson (c), Karin Starrin (c) och Per
Gahrton (mp).

Kammaren biföll dessa ansökningar.

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition
1994/95:129 Kommunallagsanpassning av kyrkolagen m.m.

13 § Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 20 december

1994/95:233 av Beatrice Ask (m) till statsrådet Ylva Johansson om
Sverige-finska friskolor

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll
tisdagen den 10 januari.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 11.55 på förslag av förste vice talmannen att
ajournera förhandlingarna till kl. 12.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 12.00.

Prot. 1994/95:47

21 december

Prot. 1994/95:47

21 december

14 § Avslutningsord

Anf. 22 TALMANNEN:

Avslutning

Ärade kammarledamöter! Inom kort ligger arbetet under hösten
1994 i Sveriges riksdag bakom oss. Hemmet, familjen, vännerna, jul-
förberedelserna och förhoppningsvis också några dagars välbehövlig
ledighet väntar. Denna stund brukar dock traditionsenligt ge även tal-
mannen möjlighet att yttra sig, och jag hoppas att det är mig tillåtet att
passa på detta sällsynta tillfälle att säga några ord innan vi skiljs åt för
julen.

Om många riksdagssessioner har det säkert sagts att de har varit
historiska. Sällan har det uttrycket haft större grund än just nu.

Det var den här hösten som Sverige slutligen tog steget in i den eu-
ropeiska gemenskapen. Efter valet och de förändringar och nya utma-
ningar som detta innebar för många i denna kammare följde en ny
kampanj och folkomröstning om Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen. För riksdagens del har det efter folkets avgörande gällt att väl
förvalta detta besked. Vår främsta uppgift är och förblir att värna vårt
svenska folkstyre, att tillse att demokrati, insyn och öppenhet kvarstår
som grundpelare i vårt statsskick.

Jag vill rikta en särskild uppmaning till de ledamöter av Europapar-
lamentet som kammaren i dag har valt: Lycka till med er ansvarsfulla
uppgift att representera svenska folket i Europaparlamentet, och glöm
aldrig att det är från Sveriges folk och den svenska riksdagen som ni
har fått ert mandat!

Riksdagen har under den här hösten också fattat en rad beslut som
skall säkerställa och stärka det svenska folkstyret inför medlemskapet i
Europeiska unionen. Framför oss ligger nu att klokt tillämpa dessa
beslut, att förutsättningslöst pröva hur de fungerar i praktiken och att
visa öppenhet för nödvändiga förändringar.

I uppgiften att värna vårt svenska folkstyre ligger även att föra en
aktiv debatt med öppna ögon för hur våra egna arbetsformer svarar mot
kraven på en effektivt fungerande riksdag. Framför oss ligger arbetet
med en helt ny budgetprocess, men jag ser också som en angelägen
uppgift att fortsätta att ompröva och utveckla riksdagens debattformer.
Jag ber att få återkomma till detta på nyåret. Men jag vill redan nu
understryka hur viktigt det är att utveckla riksdagen som centrum för
den politiska debatten i Sverige. Debatten är demokratins livsluft. Det
är viktigt att vi här i kammaren organiserar debatter och meningsutby-
ten på ett sätt som väcker allmänhetens och mediernas intresse.

Samtidigt som jag framhåller debattens betydelse vill jag peka på en
annan sida i den demokratiska parlamentarismen, nämligen förmågan
till samarbete och kompromiss. Detta ställer krav på oss alla, inte minst
i dessa tider med svåra ekonomiska problem för landet.

Den riksdag som samlades den 3 oktober var unik och blir historisk.
Aldrig tidigare hade så många kvinnor tagit plats i Sveriges riksdag. Att
världens mest jämställda parlament finns i just Sveriges huvudstad har
genom massmediernas rapportering blivit bekant vida över världen.

Den nya riksdagen samlade också ovanligt många nya och unga le-
damöter. Aldrig tidigare har riksdagen haft så många föräldrar - mam-
mor och pappor - med aktivt föräldraansvar bland sina ledamöter.
Många av er som är nya i riksdagen har vi redan sett i arbete här i
kammaren, och jag vill rikta en särskild hälsning till er och tacka er för
den entusiasm och det engagemang som ni redan har visat. Jag vill
också tacka alla dem som har ställt erfarenhet, kunskap och visdom till
förfogande för att skola in de nya i deras ansvarsfulla uppdrag.

Riksdagens nya sammansättning är självfallet en stor tillgång, men
den ställer också nya krav. När jag tillträdde som talman förklarade jag
att det var min avsikt att driva frågor som kan underlätta för riksdagens
ledamöter att förena ledamotsuppdraget med uppgiften som förälder
och familjemedlem. Efter denna höst kan vi konstatera att vi tack vare
ett gott samarbete med gruppledarna och partiföreträdarna i riksdagens
barnprojekt och med kammarkansliet och förvaltningskontoret redan
har kommit en god bit på vägen. Det gäller rent praktiska omsorgsfrå-
gor men också riksdagsarbetets uppläggning. Därför kan jag till min
glädje i dag, innan vi åtskiljs för julen, i brev till kammarens ledamöter
informera mer konkret om hur vi avser att försöka tillgodose dessa
krav.

Jag vill framföra mitt varma tack för det samarbete som har lett så
här långt. Det är min förvissning att den kunskap och de erfarenheter
som nu kommer riksdagen till del genom att fler och bredare grupper i
samhället ges faktisk möjlighet att delta i riksdagsarbetet leder till en
positiv utveckling av det politiska uppdraget och det svenska folkstyret.

Ärade kammarledamöter! Hösten 1994 blev för många svenskar
också en tung och svår höst, präglad av sorg, även för oss som arbetar i
riksdagen som ledamöter och personal. Förlisningen av m/s Estonia är
den största mänskliga katastrof som drabbat Sverige i modern tid. Vårt
svenska samhälle har ställts på svåra prov. Katastrofens omfattning, det
stora antalet offer och berörda anhöriga är utan jämförelse. Som politi-
ker och beslutsfattare har vi i denna situation självfallet ett ansvar i dag
och inför framtiden. Men vi får aldrig glömma att för varje enskild
människa är det, oavsett sammanhanget, den egna, personliga sorgen
som är det största. Det är som medmänniskor som vi här kan göra vår
största insats.

Ledamöter av Sveriges riksdag! Jag vill avsluta med att rikta ett all-
deles särskilt varmt tack till Bengt Westerberg, ledamot av Sveriges
riksdag sedan drygt tio år, som i och med detta sammanträde lämnar
oss.

Bengt Westerberg tog plats i denna kammare första gången den 3
oktober 1984. Han hade året dessförinnan valts till ordförande för
Folkpartiet och hade redan vid sitt inträde i denna församling ett ba-
gage av stor politisk erfarenhet, inte minst från kanslihuset. Att Bengt
Westerbergs meritlista både är lång och spänner över ett brett fält är så
väl känt att ytterligare förtydliganden egentligen är obehövliga. Bengt
Westerberg åtnjuter också ett osedvanligt gott anseende i svensk poli-
tik.

Prot. 1994/95:47

21 december

Avslutning

Prot. 1994/95:47

21 december

Jag vill dock gärna citera några rader ur det tal som Bengt Wester-
berg höll när han första gången steg upp i talarstolen i Sveriges riksdag.

Det var i den allmänpolitiska debatten tre veckor efter öppnandet 1984.

Avslutning

Meddebattörer var Olof Palme, Ulf Adelsohn, Thorbjörn Fälldin och
Lars Werner. Bengt Westerberg sade då: ”Det behövs en ny realism
och en ny uppriktighet och ärlighet i svensk politik. Vi vill bidra till att
skapa detta.” Senare fortsatte han: ”Människor kan gilla eller ogilla det
som vi i Folkpartiet står för, men de skall kunna lita på att vi står vid
vårt ord också efter valdagen och att de av oss får höra hela sanningen
så långt vi förmår uttrycka den.”

Jag vill på riksdagen vägnar varmt tacka Bengt Westerberg för hans
insatser här i riksdagen, som statsråd, som vice statsminister, som riks-
dagsledamot och som partiledare, för att han utifrån sin centrala roll
under många år i svensk politik omsatt dessa sina ideal och sin strävan
mot öppenhet och samförstånd till politisk verklighet. Nu önskar vi
honom all framgång inför fortsatta uppgifter.

Till slut vill jag tacka riksdagens ledamöter varmt och hjärtligt för
en höst som krävt alldeles särskilt mycket av er kompetens och erfaren-
het, likaväl som av nyfikenhet inför nya uppdrag och utmaningar. Ett
alldeles särskilt tack riktar jag till gruppledarna för gott samarbete och
till kvittningsmännen för deras ovärderliga och inte alltid efter förtjänst
uppskattade insatser.

Jag vill tacka riksdagens personal och förvaltningsdirektören varmt
och uppriktigt för de insatser som ni har utfört denna osedvanligt ar-
betstyngda höst med så många nya ledamöter och så mycket av om-
flyttningar och bestyr. Sist, men inte minst, vill jag tacka kammarper-
sonalen, med kammarsekreteraren i spetsen, och vice talmännen för
goda arbetsinsatser och gott samarbete.

Ärade ledamöter! Vi vet att på andra sidan nyåret väntar nya och
ansvarsfulla arbetsuppgifter, inte minst med den budget som skall gälla
i 18 månader. Jag önskar er alla en skön och vederkvickande ledighet
och en riktigt god jul och ett gott nytt år.

Höstens arbete är härmed avslutat.

15 § Kammaren åtskildes kl. 12.12.

Förhandlingarna leddes av
talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 § anf. 11 (delvis)
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 11.55 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Prot. 1994/95:47

21 december

1 § Val av valprövningsnämnd.........................................................1

2 § Val av ledamöter i Europaparlamentet.....................................2

3 § Val av ledamöter och suppleanter i EU-nämnden, m.m...........2

4 § Justering av protokoll.................................................................3

5 § Ny riksdagsledamot, m.m............................................................4

6 § Meddelande om svar på interpellationer...................................4

7 § Hänvisning av ärende till utskott...............................................5

8 § Partiledardebatt...........................................................................5

Anf. 1 CARL BILDT (m):.......................................................5

Anf. 2 OLOF JOHANSSON (c):.............................................8

Anf. 3 BENGT WESTERBERG (fp):...................................11

Anf. 4 JOHAN LÖNNROTH (v):.........................................14

Anf. 5 BIRGER SCHLAUG (mp):........................................17

Anf. 6 ALF SVENSSON (kds):.............................................21

Anf. 7 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):..................23

Anf. 8 CARL BILDT (m):.....................................................27

Anf. 9 OLOF JOHANSSON (c):...........................................29

Anf. 10 BENGT WESTERBERG (fp):.................................30

Anf. 11 JOHAN LÖNNROTH (v):.......................................32

Anf. 12 BIRGER SCHLAUG (mp):......................................33

Anf. 13 ALF SVENSSON (kds):...........................................35

Anf. 14 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):.................36

Anf. 15 CARL BILDT (m):..................................................39

Anf. 16 OLOF JOHANSSON (c):.........................................40

Anf. 17 BENGT WESTERBERG (fp):.................................41

Anf. 18 JOHAN LÖNNROTH (v):.......................................42

Anf. 19 BIRGER SCHLAUG (mp):......................................43

Anf. 20 ALF SVENSSON (kds):...........................................44

Anf. 21 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):................44

9 § Finansiering av utbyggnaden av Riksdagens revisorers

kansli...........................................................................................46

Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU28................46

Beslut.................................................................................................46

10 § Ytterligare medel till Riksdagens revisorer och deras

kansli...........................................................................................46

Finansutskottets betänkande 1994/95:FiU7.............................46

Prot. 1994/95:47 Beslut.................................................................................................46

21 december

------------------ 11 § Ledigheter................................................................................47

12 § Bordläggning...........................................................................47

13 § Anmälan om fråga..................................................................47

1994/95:233 av Beatrice Ask (m) till statsrådet Ylva Jo-
hansson om Sverige-finska friskolor.......................................47

Ajournering......................................................................................47

Återupptagna förhandlingar...........................................................47

14 § Avslutningsord........................................................................48

Anf. 22 TALMANNEN:.......................................................48

15 § Kammaren åtskildes kl. 12.12...................................................50

gotab 48349, Stockholm 1995

Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:47 Onsdagen den 21 december

Riksdagens protokoll

1994/95:47

Kl. 9.00-12.12

Protokoll

1994/95:47

1 § Val av valprövningsnämnd

2 § Val av ledamöter i Europaparlamentet

3 § Val av ledamöter och suppleanter i EU-nämnden, m.m.

4 § Justering av protokoll

5 § Ny riksdagsledamot, m.m.

6 § Meddelande om svar på interpellationer

7 § Hänvisning av ärende till utskott

Prot. 1994/95:47

21 december

8 § Partiledardebatt

11 § Ledigheter

12 § Bordläggning

13 § Anmälan om fråga

Ajournering

Återupptagna förhandlingar

Innehållsförteckning

Prot. 1994/95:47

21 december