Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:100 Måndagen den 8 maj
ProtokollRiksdagens protokoll 1994/95:100
Riksdagens protokoll
1994/95:100
Måndagen den 8 maj
Kl. 12.00-16.52
Protokoll
1994/95:100
1 § Justering av protokollJusterades protokollen för den 28 april och den 2 maj.
2 § Återkallelse av del av motionAndre vice talmannen meddelade att Folkpartiet liberalernas riks-
dagskansli i skrivelse den 3 maj återkallat yrkande 8 i motion
1994/95 :U209 U-landspolitiken av Lars Leijonborg m.fl. (fp).
Andre vice talmannen meddelade att hon avskrivit detta motionsyr-
kande.
Skrivelsen lades till handlingarna.
3 § Meddelande om svar på interpellationerTill riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1994/95:120
Till riksdagen
Beträffande interpellation 1994/95:120 av Ragnhild Pohanka (mp)
om miljöanpassad offentlig upphandling får jag meddela att jag inte
kan besvara denna inom fyra veckor.
Skälet härtill är arbetsanhopning.
Jag kommer att besvara interpellationen den 29 maj 1995.
Stockholm den 3 maj 1995
Anna Lindh
Interpellation 1994/95:122
Till riksdagen
Beträffande interpellation 1994/95:122 av Gudrun Lindvall (mp)
om oljeutsläpp i Östersjön får jag meddela att jag inte kan besvara
denna inom fyra veckor.
1 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 100
|
Prot. 1994/95:100 8 maj |
Skälet härtill är arbetsanhopning. Jag kommer att besvara interpellationen den 29 maj 1995. Anna Lindh Interpellationema 1994/95:126 och 127 Till riksdagen Beträffande interpellationema 1994/95:126 och 1994/95:127 av Skälet härtill är resa. Efter samråd med Beatrice Ask kommer jag att besvara interpella- Stockholm den 3 maj 1995 Ylva Johansson |
|
Svar på |
4 § Svar på interpellation 1994/95:72 om JAS-projektet Anf. 1 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s) Fru talman! Gudrun Schyman har ställt tre frågor till mig om JAS- 1. Vad avser regeringen att göra för att stärka riksdagens inflytande 2. Vad avser regeringen att göra för att klargöra för militärledning 3. Vad avser regeringen att göra för att presentera den totala kost- Jag vill inledningsvis kort redogöra för statsmakternas beslut röran- På grundval av riksdagens beslut och med regeringens bemyndi- Utveckling och produktion av de beslutade flygplanen pågår för I 1992 års totalförsvarsbeslut angavs inriktningen att det militära |
|
2 |
försvaret bl.a. skall omfatta 16 flygdivisioner. |
Inom ramen för förberedelserna inför nästa totalförsvarsbeslut stu-
deras bl.a. frågan om antalet flygdivisioner inom det militära försvaret.
Om det svenska flygvapnet på sikt skall omfatta fler än de åtta di-
visioner som nu är aktuella, är en rimlig utgångspunkt att vi fortsätter
anskaffningen av JAS 39 Gripen-flygplan. Frågan om storleken på det
framtida flygvapnet och om en fortsatt anskaffning kommer att prövas i
demokratisk ordning av riksdag och regering. Detta avses komma att
ske i totalförsvarsbeslutet hösten 1996.
Fru talman! Efter denna korta inledning övergår jag till att svara på
Gudrun Schymans frågor till mig.
Om Gudrun Schymans första fråga kan sägas att redan vid beslutet
år 1982 angavs att riksdagen skall erhålla en fortlöpande information
om JAS-projektet. Regeringen har årligen lämnat en sådan redovisning.
Riksdagens försvarsutskott har också i sin uppföljande roll ägnat upp-
märksamhet åt JAS-projektet. Jag anser det viktigt att bra förutsättning-
ar för en sådan uppföljning föreligger.
Riksdagens möjligheter till inflytande över JAS-projektets utveck-
ling är därmed både i formell och i saklig mening tillgodosedd. För-
svarsutskottet och dess ledamöter kan begära kompletterande uppgifter
för att förbättra sitt inflytande över projektets utveckling. Enskilda
riksdagsledamöter kan initiera debatter, som t.ex. Gudrun Schyman gör
i dag, för att genom en demokratisk debatt skingra eventuella oklarhe-
ter.
Jag anser dock att det är viktigt att regeringen kan förbättra förut-
sättningarna för riksdagens kontroll. Sedan jag tillträdde som för-
svarsminister har också en betydande uppmärksamhet ägnats denna
fråga. Min strävan är att hålla riksdagen fortlöpande informerad om nya
uppgifter kommer fram.
Som svar på Gudrun Schymans andra fråga vill jag med eftertryck
framhålla att Sveriges försvarspolitik i enlighet med vår konstitution
skall beslutas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag. Detta är så
självklart att det inte ens behöver diskuteras, och det utgör också ut-
gångspunkten för regeringens styrning av myndigheterna.
Det är Försvarsmakten som har huvudansvaret för styrningen av
JAS-projektet. Försvarets materielverk utövar i enlighet med sitt pro-
duktionsansvar beställarens fortlöpande ledning av JAS-projektets
tekniska och ekonomiska genomförande.
Försvarsmaktens årliga rapport till regeringen bygger på de uppgif-
ter som Materielverket fortlöpande lämnar över projektet. Myndighe-
ternas granskning redovisas sedan i budgetpropositionen till riksdagen.
Utöver detta skall myndigheterna omgående anmäla till regeringen om
projektet inte utvecklas i enlighet med statsmakternas intentioner.
Industrins roll är uteslutande att producera och leverera de flygplan
som staten har beställt. Naturligtvis skall industrin leva upp till ingång-
na avtal och gjorda åtaganden. Detta är också en självklarhet som inte
behöver diskuteras.
Gudrun Schymans tredje fråga gäller den totala kostnadsbilden för
JAS-projektet och vad regeringen gör för att förhindra oplanerade
kostnadsökningar. I likhet med Gudrun Schyman anser jag att det är
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
viktigt att erhålla en klar uppfattning om den totala kostnaden för JAS-
projektet.
Jag är oroad över kostnadsutvecklingen och de hittills konstaterade
fördyringarna i JAS-projektet. Försvarsmaktens s.k. svarta hål består
bl.a. till stora delar av deprecieringseffekter inom projektet, eftersom
Gripen till ca 40 % består av valutaberoende importdelar.
För att ge en objektiv bild av hittills nedlagda kostnader och så
långt möjligt få en säker uppfattning om den fortsatta kostnadsutveck-
lingen har regeringen den 9 mars 1995 gett Riksrevisionsverket i upp-
drag att göra en total genomgång av JAS 39 Gripen-projektets ekono-
mi. Totalkostnaden för delserierna 1 och 2 av JAS 39 Gripen skall
beräknas.
Av genomgången skall bl.a. framgå kostnadsförändringar i projektet
och deras orsaker samt priskompensationssystemets effekter för projek-
tets genomförande. Effekterna av ambitionsförändringar, av teknisk
fördyring och av valutakursförändringar skall anges.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 mars 1996.
Redan i den proposition som föregick beslutet om utveckling och
anskaffning av flygplansystem JAS framhölls att projektet måste styras
noga och kontrolleras fortlöpande. Riksdagen instämde i propositio-
nens förslag beträffande styrning av projektet och uttalade att regering-
en genom en kraftfull styrning av projektet skall hålla både kostnader
och prestanda under effektiv kontroll. I enlighet med vad som uttalades
i denna proposition anser jag det viktigt att regeringen kan utöva denna
kontroll. Sedan den nuvarande regeringen tillträdde har vi lagt ner stor
möda på att granska denna fråga, inbegripet de oklarheter som har
redovisats av myndigheterna.
Som en följd av myndigheternas årliga redovisning avseende år
1993/94 har Försvarsdepartementet bett Försvarets materielverk att
återkomma och förklara vissa oklarheter i redovisningen. Det gäller
bl.a. verkets konstaterande att förseningstrenden i projektet kvarstår,
delvis kopplad till haveriet sommaren 1993, men även till förmågan
hos Industrigruppen JAS att fullfölja fastställda planer.
Enligt vad jag har inhämtat har Industrigruppen tagit till sig den
kritik som redovisades i budgetpropositionen och tillsammans med
Materielverket arbetat fram ett åtgärdsprogram.
Att försöka hämta in de förseningar som har uppstått får givetvis
inte äventyra säkerheten i samband med utprovningen av flygplanet.
Detta har regeringen uttryckligen framhållit för Försvarets materiel-
verk.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis framhålla att det är viktigt att
flygplanet kan färdigställas enligt fattade beslut, i första hand för det
svenska försvarets behov, men också för att kunna exporteras. Jag vill
emellertid också framhålla att det är viktigt att Sverige lyckas med
projektet för framtidstron både inom svensk industri och inom nationen
som helhet.
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v)
Fru talman! Jag skall be att få tacka försvarsministern för svaret.
Jag vill, inte avslutningsvis utan inledningsvis, säga att jag tror att det
som möjligen kan skapa framtidstro i Sverige, för svensk industri och
inom nationen som helhet, är att kvalificerade samhällsbeställningar
från staten handlar om viktiga saker som dessutom ger ett visst resultat,
särskilt när det kostar så här mycket pengar.
Det finns en genomgående kritik när det gäller det här projektet.
Det är instabilt. Det största tekniska problemet med det här flygplanet
är just, vad jag förstår, att det är instabilt. Ett lika stort, och kanske
värre problem, är att även ekonomin kring projektet är milt sagt insta-
bil. Det enda som tycks vara totalt stabilt är att man till vilket pris som
helst skall genomföra detta projekt, oavsett vilken politisk ledning som
har makten i det här landet. Jag tror att det beror just på den mycket
stabila intressegemenskap som finns mellan industrin, politikerna och
försvarsmakten i det här landet.
Det är att beklaga att man sitter fast i så gammaldags och fullstän-
digt felaktiga industrisatsningar när det finns så mycket viktigt att göra
inför framtiden. Det skulle dessutom kunna ge utmärkta exportproduk-
ter.
Vänsterpartiets inställning till projektet är ju väl känd. Vi har ju oli-
ka uppfattningar här. Vi har talat om att det här projektet skulle bli en
gökunge, och det har det också blivit i en omfattning som ingen kunde
drömma om när det påbörjades. Där tror jag att vi är överens.
Frågan är nu snarare hur man skall få stopp på eländet. Finns det en
vilja att få stopp på det elände som heter JAS-projektet? Jag tycker att
det borde finnas det av minst två skäl.
Det ena är det säkerhetspolitiska läget. Det borde rätteligen vara det
som styr de satsningar som vi gör inom den militära verksamheten,
både när det gäller industrin och när det gäller försvarets utformning
och omfattning. Det säkerhetspolitiska läget i den del av världen där vi
befinner oss kan näppeligen motivera miljardrullningar av den här
storleken.
Det andra är att vi har ett ekonomiskt läge i det här landet som fak-
tiskt inte tillåter satsningar av den här omfattningen. Det är miljarder
och åter miljarder som går åt till detta projekt. Det har hittills kostat
30-35 miljarder. Vad har vi fått, försvarsministern? Jo, ett flygplan
samt tre andra flygplan som inte går att styra, dvs. utan ratt, och som
står magasinerade i väntan att på att få en lämplig ratt. Detta har vi fått
för 35 miljarder kronor. Man kan få väldigt mycket för dessa pengar.
Huvudpoängen i min interpellation är just demokratifrågan. Det är
mycket tråkigt att försvarsministern besvarar just den frågan, min fråga
nr 2, med ett indignerat ”att detta inte ens behöver diskuteras”. Jag
menar att det är just det som vi måste diskutera, nämligen den bristande
politiska kontrollen över detta projekt, den bristande politiska insynen
och den demokratiska möjligheten att sätta stopp för detta i god tid.
Jag har följt den här frågan från olika håll. När den nu senast har
varit uppe i medierna, både i TV 4 och i genomlysande artiklar i Da-
gens Nyheter, är det just bristen på politisk kontroll och insyn som är
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
mycket slående. T.o.m. försvarsministern har uttalat sig så här i Dagens
Nyheter: ”Det handlar om landets hittills i särklass största industripro-
jekt och ändå har vi politiker ingen egentlig kontroll över läget.”
Då tål väl detta att diskuteras? Vad skall vi annars diskutera? I
samma artikel säger försvarsministern samtidigt: ”Om vi nu går ut och
säger att vi inte skall ha en delserie 3” - fortsättningen på det här elän-
det - ”skulle det slå ner dem som arbetar i projektet och som behöver
anstränga sig. Dessutom finns risken att möjligheten till export försvin-
ner.”
Det innebär alltså att vi skall ge signaler om att det skall bli en del-
serie 3 trots att vi inte har fattat några sådana beslut här i kammaren.
Jag tror inte på den strävan som försvarsministern säger sig ha om att
hålla riksdagen fortlöpande informerad i den här frågan. Jag tror inte att
den revision som skall komma fram i mars 1996 kommer i lagom tid
för att förhindra att nästa försvarsbeslut, som skall fattas hösten 1996,
låses upp kring ett fortsatt JAS-projekt.
Detta är en så stor del av den totala kakan. Den skall vi ju dessutom
minska - eller hur, försvarsministern? Det tror jag att vi är överens om.
Om vi skulle ge oss in i en fortsättning av det här projektet har vi just
inga pengar kvar till något annat. Jag vet ju att planering inom det här
området tar lång tid. Vi kan inte fatta beslut om detta sommaren 1996.
Det är alldeles för sent. Vi måste ta upp den här diskussionen nu om vi
skall få någon respekt för demokratin.
Anf. 3 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s)
Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att det måste vara ett miss-
förstånd här, eller också uttryckte jag mig litet otydligt i mitt svar. Jag
tror att Gudrun Schyman och jag är överens när det gäller den demo-
kratiska punkten. Det är i denna kammare som de politiska besluten om
JAS skall fattas. Det är så självklart för mig som demokrat att vi inte
ens behöver diskutera den frågan.
Vad jag avsåg med mina formuleringar var att besluten måste ligga
i denna kammare. Jag kommer att se till att besluten också skall ligga i
denna kammare när det gäller säkerhetspolitik och försvarspolitik. Där
måste jag ha uttryckt mig litet dunkelt. Jag gav t.o.m. beröm till Gudrun
Schyman för att ha initierat denna debatt. Visst behöver vi diskussion.
Vi behöver diskussion om JAS och om försvarspolitiken. Vi är äntligen
på väg att få en försvars- och säkerhetspolitisk diskussion i Sverige.
Det har vi saknat under väldigt många år.
Som Gudrun Schyman väl känner till har jag också valt att uttrycka
min kritik och oro över JAS-projektet offentligt. Det har jag blivit
kritiserad för i många sammanhang. Men jag har valt det därför att jag
gärna vill att det skall kunna bli en offentlig granskning, och ett upp-
drag till Riksrevisionsverket hade samma utgångspunkt. På den punk-
ten vill jag rätta till missförståndet. Det är inte alls fråga om att man
behöver diskutera var besluten skall fattas eller av vilka. Det är en
självklarhet från min sida. Den punkten behöver inte diskuteras. Men
visst behöver vi diskutera frågan i ett vidare sammanhang. Jag utgår
också ifrån att vi också får en sådan vidare diskussion.
Min strävan är - sedan får Gudrun Schyman själv välja om hon tror
på mina ord eller inte - att ge riksdagen maximal information om JAS-
projektet. Det sker i den årliga redovisning som regeringen lämnar.
Sedan har ju försvarsutskottet alla möjligheter att kräva in information.
Dessutom utgår jag ifrån att den parlamentariska försvarsberedning
som arbetar, och där Gudrun Schyman har en representant som deltar i
sammanträdena, också kommer att få den information som den anser att
den behöver för att kunna ta ställning till JAS-projektets vidare öden.
Jag kan ge Gudrun Schyman rätt på en punkt när det gäller det hon
sade i inledningen. Det är att jag är en varm anhängare av att viktiga
samhällsbeställningar görs i svensk industri så långt det är möjligt med
hänsyn till vårt EU-medlemskap. Jag tror att de beställningar som stora
svenska verk - som på tele- och järnvägsområdena - har gjort hos
stabila stora svenska företag har varit väldigt pådrivande och utveck-
lande för de företagen, samtidigt som vi har fått en bättre offentlig
sektor.
Under mina sex år som industriminister var det en tes i min politik
att denna samverkan skulle finnas. Det gjorde också att man kunde
ställa hårda krav på utvecklingen.
När vi kommer in på JAS fordras det ändå en annan utgångspunkt,
Gudrun Schyman, och det är försvarets behov. Vi kan aldrig bortse
ifrån att vi i Sverige är fast beslutna att ha ett starkt och modernt för-
svar. Med den utgångspunkten hävdar vi dessutom att vi skall bibehålla
vår militära alliansfrihet.
Vi har också hittills varit överens om att vi skall ha ett modernt
flygvapen. Skall man ha ett flygvapen fordras det att man har några
flygmaskiner i det flygvapnet.
För 15 år sedan fattades beslutet om detta projekt i denna kammare.
Det gjordes därför att vi då ansåg att den svenska industrins projekt var
det vi skulle satsa på. Det är alltså 15 år sedan vi fattade det beslutet.
Att det säkerhetspolitiska läget inte bara har förbättrats utan starkt
förändrats så att vi i dag inte har någon militär hotbild mot Sverige
betyder inte att vi inte skall ha ett starkt och modernt försvar. Som jag
ser det skall vi också ha ett flygvapen, och då måste vi också ha ett
flygplan.
Min förhoppning för det svenska försvaret, för svensk industri och
för Sverige som nation är att Sverige klarar att framställa detta flygplan
enligt planerna i de kontrakt som har tecknats.
Ingen kan med säkerhet i dag säga hur Sveriges säkerhetspolitiska
situation ser ut om 10-15 år. Det vet varken jag eller Gudrun Schyman
i dag. Däremot vet vi att det tar lång tid att utveckla och anskaffa ett
nytt stridsflygplan som det svenska flygvapnet behöver. Vi har redan
förbrukat 15 år innan vi har fått projektet i hamn.
Från det ursprungliga beslutet att satsa på ett nytt svenskt flygplan
tar det 15 år tills den första divisionen är operativ. När det gäller JAS
innebär det att den första divisionen med 1981/82 års beslut i grunden
blir operativ först 1997. JAS 39 Gripen kommer därefter att vara ope-
rativ under 20-30 år.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Vi kan alltså inte se kortsiktigt på ett flygplan. Det går inte. Vi kan
inte låta de säkerhetspolitiska förändringarna i vårt närområde eller i
världen påverka vårt behov av materiel till ett starkt svenskt försvar. Vi
måste ligga betydligt längre fram i tiden. Vi måste vara långsiktiga.
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v)
Fru talman! Jag har förståelse för att man inte kan göra materielbe-
ställningar utifrån en säkerhetspolitisk analys på kanske tre år. Det
förstår jag, försvarsministern. Men jag vill säga några saker.
För det första rådde det inte enighet om att vi skulle göra denna
satsning i Sverige. Vänsterpartiet var emot detta från början. Vi hävda-
de då liksom nu att Sverige skall vara ett alliansfritt land, men vi trodde
inte att det hängde på ett flygplan, och framför allt inte på denna typ av
flygplan. Vi tror det ännu mindre i dag.
Jag tycker nog att allting talar för att vi har fått rätt. Sverige är fort-
farande ett alliansfritt land. Jag hoppas att försvarsministern och jag
skall hjälpas åt att se till att det fortsätter att vara det, trots andra hot-
bilder som inte direkt är militära utan snarare politiska mot detta i dag
rådande faktum.
Men man måste någon gång, menar jag, kunna erkänna att man har
gjort fel. Man måste kunna erkänna att man har gjort fel bedömning av
det säkerhetspolitiska läget och framför allt att man har gjort fel be-
dömning av vad som krävs för att upprätthålla en alliansfrihet i dag och
framöver.
Det finns väl ändå ingenting som tyder på att Sveriges alliansfrihet
står och faller med JAS-projektet, försvarsministern? Att JAS-projektet
faller har vi sett - att flygplanen ramlar ned - men att Sveriges allians-
frihet skulle hänga på om vi går in i delserie 3 av JAS-projektet har jag
väldigt svårt att tänka mig.
Jag vill också säga att den framförhållning som finns inom denna
typ av samhällsbeställningar, framför allt vad gäller försvarsindustrin,
gör att planeringen för den kommande delserien redan är i gång. Det
vet också försvarsministern. Frågan är hur mycket pengar som har
satsats trots att besluten inte är fattade.
Jag menar att den tidtabell som försvarsministern har målat upp inte
håller om vi skall vara realistiska. Det skall ha gjorts en revision med
alla papper på bordet den 30 mars 1996, och ett försvarsbeslut skall
fattas hösten 1996. Man har sommaren på sig att fatta beslut. Om vi
skall kunna fatta ett realistiskt beslut i just denna fråga inom ramen för
försvarsbeslutet 1996 måste vi ta ställning till JAS-projektets vidare
öden och äventyr betydligt tidigare. Annars är det icke trovärdigt. An-
nars blir den demokratiska insynen, kontrollen och beslutsfattandet
bara ett spel för gallerierna. Det tycker jag som demokrat inte om. Jag
hoppas att inte heller försvarsministern tycker om det.
Anf. 5 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s)
Fru talman! Vi får inte bortse från en sak, Gudrun Schyman. Det är
att JAS-beslutet fattades av mycket breda majoriteter i Sveriges riks-
dag. Dessutom var det ett riksdagsval emellan besluten. Det fattades
beslut 1981, det var riksdagsval 1982, och sedan kom JAS-beslutet.
Man får inte skriva om historien. Det var en mycket stark majoritet i
Sveriges riksdag som för 15 år sedan fattade JAS-beslutet.
Jag vill återigen trycka på det jag sade i mitt svar. Jag hoppas att vi
skall få JAS-projektet i hamn. Jag har flera gånger sagt så här: Om vi
väl har tagit JAS i båten skall vi ro JAS i hamn. Det är ett intresse för
det svenska försvaret. Om försvaret skall ha ett flygvapen måste det
finnas ett flygplan. Vi kan inte ha ett flygvapen om vi inte har något att
flyga med.
Vi skall ha ett starkt och modernt försvar, som kan försvara Sveri-
ges oberoende och vår frihet och som också kan medverka i internatio-
nella fredsbevarande operationer.
De två gamla hörnstenarna för det svenska försvaret är att vara ett
folkförsvar som ålägger alla människor uppgiften att försvara sitt land
och att vara ett totalförsvar, där vi ser viktiga uppgifter för det civila
försvaret. I dag är ju de civila hoten nog så allvarliga som de militära
hoten. Men vi har också fått en tredje viktig utgångspunkt, nämligen
försvarets internationalisering. Vi måste se på dessa frågor långsiktigt.
Gudrun Schyman har inte hävdat att man skall avbryta projektet,
men det finns ändå i hennes inlägg en kritik mot att regeringen och
riksdagen nu fullföljer ett demokratiskt beslut som fattats med breda
majoriteter om att bygga delserie 1 och delserie 2.
Riksdagen har beslutat att utveckla ett svenskt flygplan och beställa
sammanlagt 140 flygplan i delserie 1 och 2. Därefter har svenska staten
skrivit avtal med industrin om att utveckla och tillverka dessa 140 plan.
För mig är ett avtal ett avtal. Det skall hållas både av IG JAS och av
staten. Det har uppstått förseningar som delvis är orsakade av de två
haverier som drabbat projektet. De två haverierna är inte tillräckligt
skäl för att säga upp kontrakten från statens sida. Däremot kan försena-
de leveranser innebära att industrin skall betala ett vite, och den frågan
får Försvarets materielverk hantera.
Vi får vara klara över att ett avbrytande, som en del förespråkar i
debatten, skulle vara förenat med oerhört stora kostnader för staten,
samtidigt som det svenska försvaret inte får det stridsflygplan som man
behöver för det framtida försvaret. I ett sådant läge måste vi ställa oss
frågan varifrån vi skall ta det nya flygplanet, om vi inte skall fullfölja
JAS-projektet.
Förseningarna i dag är av tre slag. Den första förseningen uppkom
vid utvecklingen av flygplanet. Det är en försening om cirka tre år i
förhållande till den ursprungliga tidsplanen. Den andra förseningen
uppkom vid leveransen av delserie 1, och den förseningen rör sig om
cirka ett och ett halvt år. Den tredje förseningen har samband med
organiserandet av den första flygdivisionen, och den är på cirka ett år.
Slutligen för Gudrun Schyman in frågan om när JAS-besluten skall
fattas. Det var bra att hon gjorde det, eftersom jag då får tillfälle att
lämna uppgifterna om detta.
Höstens försvarsproposition, som man nu med Försvarsberedning-
ens hjälp lägger grunden för, skall ligga på riksdagens bord när riksda-
gen öppnas i oktober detta år. Av den propositionen kommer bl.a. för-
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
10
svarsmaktsstrukturen att framgå, med inriktning på det antal flygdivi-
sioner som skall finnas i framtiden. Detta ger givetvis en fingervisning
åt både Försvarsmakten och industrin om det antal Gripenflygplan som
kan komma i fråga totalt.
Redan i höst kommer riksdagen alltså på sitt bord att få en proposi-
tion med uppgifter om försvarsmaktsstrukturen varav kommer att fram-
gå antalet divisioner. Bakvägen kan man då räkna ut vilket antal flyg-
plan som detta kommer att kräva. Det krävs 140 flygplan för beman-
ningen av 8 flygdivisioner. Vill vi gå utöver antalet 8 flygdivisioner,
behöver vi alltså ett antal nya flygplan.
Det formella beslutet om en fortsatt anskaffning av fler än de hittills
kontrakterade 140 flygplanen avses skola fattas i samband med total-
försvarsbeslutet hösten 1996. Det är dock riktigt, som Gudrun Schyman
har sagt, att det kommer ett beslut redan i höst om divisionerna. Med
den utgångspunkten kan vi säga om vi klarar oss med 140 plan eller om
vi måste gå vidare.
Om vi inte vill fullfölja med ett svenskt plan vid ett större antal di-
visioner än 8, kommer nästa fråga: Varifrån tar vi de nya flygplanen?
Om detta har jag en hel del att säga, men nu är min taletid slut.
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v)
Fru talman! Jag är medveten om att det fanns en stark majoritet
bakom besluten både om delserie 1 och om delserie 2. Jag ifrågasätter
inte det, men jag beklagar att det var så många som tyckte så fel vid
samma tidpunkt. Vi tyckte någonting annat i Vänsterpartiet. Jag respek-
terar naturligtvis de demokratiskt fattade besluten, men det som jag nu
diskuterar är inte de plan som redan är beslutade och under produktion,
utan när vi skall fatta beslutet om delserie 3. Eller enligt min uppfatt-
ning rättare sagt: Hur skall vi så snabbt som möjligt kunna ge så tydliga
signaler som möjligt om att det inte blir något mer, att vi varken vill
eller har råd med denna typ av miljardrullning?
Försvarsministern och jag har på den punkten olika uppfattningar.
Jag anser inte att det är oförenligt att hävda Sveriges alliansfrihet och
en kraftig minskning av och besparing på det militära försvaret inklusi-
ve ett stopp för fortsatt JAS-produktion. För mig är ett fortsatt allians-
fritt Sverige och ett starkt bantat och på sikt avvecklat militärt försvar,
vilket också innebär att det inte blir några fler JAS-plan, fullt förenliga
ståndpunkter. För mig går detta utmärkt väl ihop, utifrån en seriös
analys av det säkerhetspolitiska läget, inklusive det ekonomiska läget i
Sverige och dessutom medräknat vad en majoritet av den svenska be-
folkningen anser i den här frågan.
Jag skulle slutligen vilja ställa några ytterligare frågor till för-
svarsministern. Hur mycket pengar tror försvarsministern, med tanke på
hur man arbetar med sådana här långsiktiga projekt, redan har gått åt
till utveckling av delserie 3, som vi här ännu inte har beslutat om?
Det har när den här frågan har varit uppe tvistats om detta i medier-
na, och en hel del material är hemligstämplat, vilket försvårar den de-
mokratiska insynen och kontrollen, även för den som sitter i försvarsut-
skottet. Detta känner också försvarsministern till. Vilken uppskattning,
utifrån hur man arbetar och de signaler som man har fått, gör för-
svarsministern av storleken av de summor som redan har gått förlora-
de?
Jag skulle också vilja ha ett svar från försvarsministern på följande
fråga: Skulle det inte vara möjligt att flytta fram beslutet om JAS-
projektet, så att vi förlägger det samtidigt med det beslut som vi skall ta
i höst om storleken på divisionerna? Det vore väl rimligt. Säger vi att vi
inte skall ha fler flygdivisioner, eller i varje fall inte så många, är det
väl rimligt att vi i samband med det ger klara besked om JAS. Vi skall i
vårt signalsystem inte ge fel signaler till industrin. Då kan den - för-
hoppningsvis - i god tid veta att den har att rätta sig efter en situation
som innebär att vi inte satsar mer pengar på detta slösande projekt.
Anf. 7 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s)
Fru talman! Jag håller inte med Gudrun Schyman när hon här an-
vänder uttrycken ”slöseri” och ”miljardrullning”. Det ger ett sken av att
detta är utom all kontroll. Så är det faktiskt inte. Men riksdagen var för
15 år sedan medveten om att detta skulle kosta en hel del miljarder. Vi
har fått en fördyring, som jag har varit kritisk emot och även har pekat
på, och jag har givit Riksrevionsverket i uppdrag att verkligen gå ige-
nom orsaker och anledningar och att se på hela JAS-ekonomin.
Men om vi som utgångspunkt har, Gudrun Schyman, att vi i Sverige
skall ha ett starkt försvar för vår frihet och vårt oberoende, måste vi
lägga ned en hel del pengar på försvaret. Det är ofrånkomligt. Då måste
vi också se till att våra pojkar och flickor är vältränade och att vi har en
god materiel. Vill vi dessutom ha ett flygvapen - jag återkommer åter-
igen till det - och anskaffa ett flygplan, kostar det pengar.
Vi kan dessutom inte anskaffa ett flygplan på nolltid. Vi kan alltså
inte beställa ett flygplan från den ena dagen till den andra. Det tar läng-
re tid. Försvarsministern kan inte i samma stund som molnen börjar
hopas vid Sveriges gränser och det blir oro i Europa ringa upp flyg-
plansindustrin och säga: Kan ni leverera tio flygplan i morgon? Det går
inte till så, utan det är som i allt annat materielanskaffande fråga om en
långsiktighet.
Detta är naturligtvis ett problem. Då är frågan: Har försvaret redan
börjat planera för delserie 3? Då måste utgångspunkten vara den att
riksdagen 1992 har beslutat att försvarsmakten skall planera för 16
flygdivisioner. Det finns alltså ett riksdagsbeslut på detta. De hittills
fattade besluten om 30 plus 110 Gripenflygplan räcker till 8 divisioner,
hälften av vad riksdagen redan har beslutat om.
Försvarsmakten har också fått direktiv från riksdagen att planera för
tio år framåt. Därför är det helt naturligt att Försvarsmakten i sina pla-
ner efter 1997 också tänker framåt. Det är fråga om en formell framför-
hållning. Men Försvarsmakten är helt på det klara med att den har JAS-
ramen att hålla sig inom.
Det finns alltså inga beslut träffade om delserie 3. Fattas bara annat!
De besluten skall tas i denna kammare. Däremot vet vi att ett antal
miljoner har lagts ned på forskning och studier som tillhör eller är i
närheten av JAS-projektet, vid sidan av ramen, och om det debatterade
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
inlerpellationer
vi i Sverige för ett par månader sedan. Jag har då sagt att det med hän-
syn till att JAS har en egen ram och med hänsyn till den diskussion som
pågår om fördyringarna naturligtvis är väldigt viktigt att både För-
svarsmakten och andra som arbetar med JAS-projektet är utomordent-
ligt försiktiga med att fatta några beslut som går utanför JAS-ramen och
som går händelserna i förväg.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1994/95:87 om laboratorieproverAnf. 8 Socialminister INGELA THALÉN (s)
Fru talman! Chris Heister har frågat mig vilka myndighetskrav som
bör gälla rörande kontroll av medicinsk laboratorieverksamhet och
vilka åtgärder som jag avser vidta för att tillse att elementära krav på
kvalitets- och kompetenskontroll i medicinsk laboratorieverksamhet
kan upprätthållas.
Till att börja med vill jag framhålla att svensk hälso- och sjukvård
skall kännetecknas av en god kvalitet. Patienterna skall kunna känna sig
trygga, och patientsäkerheten skall vara hög i vården.
Det finns formella system för att säkerställa en viss nivå på hälso-
och sjukvårdens kvalitet. Till dessa hör bl.a. utbildningssystemet, legi-
timations- och behörighetsbestämmelserna, Socialstyrelsens tillsynsar-
bete, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och sjukvårdshuvudmän-
nens förtroendenämnder. Kvalitet och säkerhet inom vården kan emel-
lertid inte enbart upprätthållas genom tillsyn av statliga myndigheter.
Varje vårdgivare måste också på egen hand kontrollera att verksamhe-
ten uppfyller kraven på kvalitet och säkerhet. Det ställs också formella
krav på att så sker. Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter om kvali-
tetssäkring inom hälso- och sjukvården. Enligt dessa skall kvalitetssäk-
ring bedrivas systematiskt och fortlöpande, och arbetet skall dokumen-
teras. Resultatet skall fortlöpande återföras till alla som deltar i vård-
och behandlingsarbetet. De system som redan finns är värdefulla men
behöver kompletteras och utvecklas.
Det har tillsats en arbetsgrupp inom departementet som skall ta
fram underlag och lämna förslag till en samlad reglering av tillsynen
över hälso- och sjukvården.
I detta arbete kommer frågan om tillsynen över medicinska laboria-
torier att behandlas. Arbetsgruppen skall bl.a. utgå ifrån att Socialsty-
relsen skall ha ansvaret för statens tillsynsarbete inom hälso- och sjuk-
vården och att samma krav på kvalitet och säkerhet skall gälla oavsett
om verksamheten bedrivs i enskild eller offentlig regi.
Arbetsgruppen analyserar bl.a. ett system där Socialstyrelsen genom
en anmälningsskyldighet skall få kännedom och information om verk-
samheten. Arbetsgruppen överväger också att föreslå förbättringar när
det gäller styrelsens möjligheter att ingripa mot sådan verksamhet som
uppvisar allvarliga brister ur patientsäkerhetssynpunkt.
12
Arbetsgruppen skall presentera ett förslag som leder till att ett
grundläggande regelsystem skapas som förstärker tillsynen och säker-
ställer en god kvalitet och en hög patientsäkerhet inom hälso- och sjuk-
vården. Ett sådant regelsystem kommer då också att omfatta medicinsk
laboratorieverksamhet. Jag vet att arbetsgruppen också överväger att
förstärka kraven på att vårdgivarna skall bedriva internkontroll av
kvalitén och säkerheten i verksamheten. Arbetgruppens arbete skall
vara avslutat den 31 maj i år. Min avsikt är att en proposition skall
kunna föreläggas riksdagen efter sedvanlig remissbehandling.
Det finns just för laboratoriebranschen också andra initiativ för att
kunna tillgodose säkerheten i verksamheten. Sjukvårdshuvudmännen
har tillsammans med företrädare för läkare och laboratorieassistenter
och med Socialstyrelsens och Smittskyddsinstitutets stöd bildat en
organisation - SEQLA - som systematiskt analyserar kvalitet genom
att sända ut prover till anslutna laboratorier och analysera hur varje
enskilt laboratorium förhåller sig till ett känt faktiskt utfall av proverna.
SEQLA kan komma att spela en viktig roll för säkerheten och kvalitén
framöver.
Det drivs också en frivillig verksamhet för ackreditering av medi-
cinska laboratorier genom SWEDAC. Verksamheten tillkom på initia-
tiv av företrädare för berörda laboratorier och bedrivs i samarbete med
de olika specialistföreningarna inom Läkaresällskapet. SWEDAC:s
verksamhet regleras i lagen om teknisk kontroll och omfattar de euro-
peiska standarderna för kvalitetssäkring av laboratorier, certifierings-
och besiktningsorgan som krävs enligt EG-direktiv. Laboratorieac-
kreditering innebär en systematisk och återkommande kontroll av labo-
ratoriets tekniska kompetens för varje använd provningsmetod. Vidare
krävs att laboratoriet har ett sammanhållet kvalitetssystem, att använda
metoder är verifierade och tillämpliga, att ingående utrustning är pro-
vad etc. Även personalens kompetens kontrolleras. Medverkan i
SEQLA-programmet eller motsvarande internationella program är
obligatoriskt för ackrediterade laboratorier. Ackreditering innebär att
man på plats går igenom alla kvalitetsaspekter på laboratoriet. Vissa
sjukvårdshuvudmän ställer krav på ackreditering vid upphandling av
laboratorietjänster. För närvarande är ett tjugotal sjukvårdslaboratorier
ackrediterade, och ytterligare ca 50 ansökningar är under behandling.
Vilka av dessa initiativ som ger bäst effekt och om de bör göras ob-
ligatoriska hoppas jag kunna få en bild av genom de fortsatta gransk-
nings- och utvärderingsinsatser som görs i samarbete mellan Socialsty-
relsen, SPRI, sjukvårdshuvudmännen, SWEDAC och yrkeskåren. Det
är i dag för tidigt att binda sig för den ena eller andra åtgärden.
Arbetet med att säkerställa kvalitet och säkerhet i hälso- och sjuk-
vården som helhet är ett komplicerat arbete. Huvudaktörerna har under
de senaste fyra åren gjort stora insatser för att komma vidare. Socialsty-
relsen, Landstingsförbundet, SPRI och SWEDAC i nära samverkan
med läkar- och sjuksköterskeorganisationerna har kommit en bra bit på
väg. Bl.a. mot bakgrund av att det i dag finns fler aktörer inom hälso-
och sjukvården än tidigare och att kraven på kostnadseffektivitet blir
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
13
|
Prot. 1994/95:100 8 maj |
allt större måste det pågående arbetet med att systematisera kvalitets- |
|
Svar på |
Anf. 9 CHRIS HEISTER (m) Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret. För att ett laboratorium skall få analysera avloppsvatten kräver Na- Socialstyrelsen har, som statsrådet också säger, utfärdat föreskrifter Av svaret framgår också att socialministern är uppmärksammad på Redan den förre sjukvårdsministern arbetade med dessa frågor. För Nu redovisar statsrådet att den arbetsgrupp som hon tillsatt skall va- Att det finns ett behov av en kvalitetssäkring av hälso- och sjukvår- Redan har, som statsrådet också redovisar, ett tjugotal laboratorier I svaret pekar statsrådet också på den organisation, SEQLA, som |
|
14 |
oroar mig är att svaret andas ett motsatsförhållande mellan SWEDAC |
och SEQLA. Som jag ser det är de inte jämförbara, och därför kan inte
heller ett val antingen-eller göras mellan dem.
Det skall ställas höga krav på kvalitetssäkring av svensk hälso- och
sjukvård, och då kan inte kraven vara lägre än de som ställs inom det
europeiska systemet. Det viktiga med denna typ av kvalitetssäkring är
att den utförs av tredje part - något som Naturvårdsverket och Livsme-
delsverket uppenbarligen faster stor vikt vid.
Riksdagens revisorer har vid flera tillfällen pekat på brister i Soci-
alstyrelsens tillsyn. I den rapport som kom för mer än ett år sedan förde
man fram att det behövdes en funktion som bevakar och utvecklar
sjukvårdens kvalitet, framför allt utifrån patienternas säkerhet och rätt
till god vård. Denna funktion borde, enligt Riksdagens revisorer, arbeta
självständigt och med högt kvalificerad personal.
Av gårdagens Expressen framgår det att Riksdagens revisorer i yt-
terligare en rapport, som kommer om någon vecka, är kritiska mot det
sätt på vilket Socialstyrelsen arbetar. Det borde vara en självklarhet att
minst samma stränga krav som ställs på laboratorier som analyserar
avloppsvatten ställs på medicinska laboratorier, som direkt berör män-
niskors liv och hälsa.
Anf. 10 Socialminister INGELA THALÉN (s)
Fru talman! Får jag först beröra det som Chris Heister säger om
tidsaspekten. Det arbete som genomfördes under den förra mandatperi-
oden, där avsikten var att resultatet skulle bli en proposition, täckte
dess värre inte just den samlade tillsynen över offentligt, privat och
fältet mellan offentligt och privat. Av det skälet ansåg jag att det var
nödvändigt att det också gavs ett uppdrag att se över spännet mellan
offentligt-privat och även själva upphandlingen av tjänster inom hälso-
och sjukvård, oavsett om upphandlaren är en privat eller en offentlig
vårdgivare. Det arbete som nu pågår kommer alltså att gälla hela verk-
samhetstillsynen över både den offentliga och den privata vårdgivande
verksamheten och det falt som finns däremellan. Jag tycker att det är
viktigt.
Jag tror att Chris Heister läser in mer i svaret än vad som står där.
Det finns inte något motsatsförhållande mellan å ena sidan SEQLA:s
verksamhet och å andra sidan SWEDAC :s verksamhet. Det framgår av
mitt svar att jag tycker att man skall analysera på vilket sätt de olika
delarna kan samverka med varandra. Det jag är angelägen om att fram-
hålla är att Socialstyrelsens tillsyn bygger på en aktivitet från alla som
arbetar inom vården. Det skall alltså finnas ett system som innebär en
medverkan från alla som arbetar inom hälso- och sjukvård. Sedan skall
man självfallet utifrån granska att arbetet görs på ett bra sätt.
Jag tycker också, vilket framgår av mitt svar, att det oavsett myn-
digheters tillsyn, ackreditering och alla andra kontrollsystem, inom en
verksamhet som hälso- och sjukvård, där så oerhört många aktörer är
inblandade, måste finnas ett kvalitetstänkande i vardagen, där var och
en av personalen känner ett ansvar. Det måste också finnas ett system i
vardagsarbetet som underlättar en sådan kvalitetssäkring. Jag är över-
tygad om att man genom både det uppdrag som nu ligger och det arbete
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
15
|
Prot. 1994/95:100 8 maj |
som pågår inom bl.a. SWEDAC kommer att kunna medverka, var och |
|
Svar på |
Anf. 11 CHRIS HEISTER (m) Fru talman! När det först gäller tidsaspekten har jag inte haft samma När det sedan gäller diskussionen om möjligheterna att få kvalitets- Sedan säger statsrådet att alla som arbetar inom hälso- och sjukvår- Det som oroar mig är dock inte de som frivilligt gör detta utan vad Det har ju varit en tradition i Sverige, och jag tror att det också har Det som också gör mig orolig är att jag i tidningskommentarer ser |
16
Jag ser det alltså som oerhört betydelsefullt, och jag kan inte förstå
att avloppsvatten anses vara viktigare än laboratorieprover som handlar
om människors hälsa och liv.
Anf. 12 Socialminister INGELA THALÉN (s)
Fru talman! Jag skall först svara på frågan om vilken tid propositio-
nen kan väntas. Arbetsgruppen är nu klar, och i slutet på maj skall vi
skriva ett förslag och se till att det kommer ut på remiss. En hygglig
bedömning vore att man i bästa fall skulle kunna komma med en pro-
position till riksdagen under senare delen av hösten. Det är i alla fall
den inriktning jag har. Sedan får man ta hänsyn till remissarbetet. Be-
roende på omfattningen av förslagen kan man naturligtvis komma att
behöva kortare eller längre remissbehandling så att man får in syn-
punkter från remissinstanserna innan man skriver färdigt själva propo-
sitionen.
Dagens lagstiftning är inte tillräcklig, säger Chris Heister - nej, det
är därför vi bearbetar det här och försöker komma fram med förslag för
att få en heltäckande verksamhetstillsyn.
Jag vet inte vilka kommentarer Chris Heister har sett i tidningarna
som skulle tyda på att det råder konkurrens mellan Socialstyrelsen,
SWEDAC och övriga organisationer. Min uppfattning av det material
jag har tagit del av är i stället att det i allra högsta grad finns ett önske-
mål om samverkan.
Sedan skall man komma ihåg när det gäller Socialstyrelsens verk-
samhetstillsyn och regionala tillsyn att det inom hälso- och sjukvården
finns så oerhört många och omfattande verksamheter. Det är ju inte
bara en verksamhet utan det är mycket omfattande verksamheter. Jag
tycker kanske att det är litet orättvist att jämföra hi vtest och avlopps-
vatten som om det inte funnits en föreskrift, dvs. en formell regel, när
det gäller för medicinskt utbildad personal att ta ansvar för verksamhet
på laboratorier. Dessa fungerar som regel precis som allting annat. Det
ställs krav på den här personalen, så på den punkten finns det definitivt
en tillsyn.
Avslutningsvis, fru talman, är jag övertygad om att många av de här
samverkansfunktionerna kommer att kunna bli bättre, och det är i alla
fall min avsikt att komma till riksdagen med ett förslag som skall lyfta
fram kvalitetssäkring på ett sådant sätt att det stärker hälso- och sjuk-
vården och patienternas säkerhet inom hälso- och sjukvården.
Anf. 13 CHRIS HEISTER (m)
Fru talman! Jag håller med om det statsrådet nu säger om behovet
av samverkan, och jag hoppas också att statsrådet kan bidra till denna
samverkan mellan olika organ, myndigheter och organisationer som
arbetar på det här området. Hälso- och sjukvård är ju en omfattande
verksamhet. Det är inte bara de medicinska laboratorierna som enligt
vad jag förstår nu vänder sig till fristående organisationer, som t.ex.
SWEDAC, för att få möjlighet och hjälp till kvalitetssäkring - det gör
nu fler och fler verksamheter; t.o.m. vårdcentraler har vänt sig dit just
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
17
2 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 100
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
för att få den här möjligheten till kvalitetssäkring. Vi ser alltså att det
finns uppenbara behov i denna del.
Det här är min sista möjlighet att framföra synpunkter till statsrådet
i dag, och jag vill då säga att det är oerhört betydelsefullt att man har en
fristående och utanförstående part som är med i kvalitetssäkringsarbe-
tet. Självklart ligger det grundläggande ansvaret hos hälso- och sjuk-
vården själv, men det är också oerhört viktigt och betydelsefullt att man
får en utanförståendes syn. Det har också Riksdagens revisorer uttalat.
Jag har t.o.m. motionerat här i riksdagen - för drygt ett år sedan -
om behovet av att inrätta en medicinalstyrelse, just för att åstadkomma
den stora vetenskapliga och medicinska kompetens som en medicinal-
styrelse skulle kunna ha. Jag tror alltså att det finns anledning att titta
närmare på vad man kan göra för att kvalitets- och kompetenssäkra
hälso- och sjukvården i den här delen och se till att vi får en god verk-
samhet, så att det inte förblir så som i dag, att det ställs hårdare krav
när det gäller laboratorier som analyserar avloppsvatten än när det
gäller laboratorier som analyserar hivtest. Det kanske är drastiskt att
jämföra avloppsvatten och hivtest, men formellt är det faktiskt så, stats-
rådet.
Anf. 14 Socialminister INGELA THALÉN (s)
Fru talman! Eftersom det här är mitt sista inlägg skall jag inte po-
lemisera. Jag vill då bara konstatera att Chris Heister och jag har litet
olika uppfattningar om hur formalia skall tolkas.
När Chris Heister drar åt att SWEDAC skulle vara den enda obero-
ende instansen och säger att man kanske skulle tänka sig att inrätta en
medicinalstyrelse får jag intryck av att Chris Heister inte uppfattar
Socialstyrelsen som en part som skulle kunna granska hälso- och sjuk-
vården. Det är den definitivt enligt min uppfattning. Inom Socialstyrel-
sen finns kompetens, förmåga och strategier. Vad Socialstyrelsen hit-
tills inte har haft är en adekvat lagstiftning som kunnat förstärka dess
roll. Det pågår alltså nu ett arbete som syftar till att åstadkomma det, så
att man kan få en riktig verksamhetstillsyn - inte enbart en tillsyn som
bygger på legitimerad personal, utan en verksamhetstillsyn som bottnar
i en ordentlig lagstiftning. Då blir också den oberoende Socialstyrel-
sens granskning, i samverkan med andra, förstärkt, så att vi får en bra
kvalitetssäkring inom hälso- och sjukvården.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1994/95:111 om väg 57 förbi MölnboAnf. 15 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s)
Fru talman! Gudrun Lindvall har ställt följande frågor till mig:
1. Avser kommunikationsministern se till att opartiska MKB före-
går beslut som ovan beskrivs i enlighet med EU-direktiv?
18
2. Hur kommer kommunikationsministern att hantera ett fall som
ovan beskrivits där MKB av olika alternativ inte funnits innan beslut
krävts från Vägverkets sida av kommunen?
3. Vilken vikt lägger ministern och regeringen vid det faktum att
stora kultur- och naturvärden riskerar att spolieras vid ett vägbygge?
4. Avser ministern i dessa ekonomiskt kärva tider sätta ett tak för
kilometerkostnaden för vägar som den ovan beskrivna?
Som Gudrun Lindvall säkert förstår kan jag inte kommentera det
pågående arbetet med att ta fram en arbetsplan för väg 57 vid Mölnbo,
eftersom detta är en myndighetsuppgift. Dessutom kan arbetsplanen så
småningom komma att hamna på regeringens bord för slutligt ställ-
ningstagande, och därför kan jag inte nu ange hur regeringen kommer
att agera vid en eventuell prövning av ärendet.
Gudrun Lindvalls fråga om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB)
kan enklast besvaras genom en hänvisning till väglagen. Där anges att
en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas och ingå i en vägar-
betsplan innan den ställs ut för granskning. Denna regel står i överens-
stämmelse med det EU-direktiv som Gudrun Lindvall åberopar.
EU-direktiven anger dock inte att en MKB skall upprättas av någon
som är opartisk, men ofta upprättas MKB i vägärenden av fristående
konsulter. För att säkerställa att en MKB är upprättad på ett riktigt sätt
finns dessutom i väglagen angivet att en MKB, innan den fogas till
arbetsplanen, skall godkännas av länsstyrelsen.
Den planeringsprocess som ofta föregår upprättandet av en arbets-
plan är inte reglerad i väglagen. Ofta bedrivs planeringen i olika skeden
där detaljeringsgraden ökar ju närmare arbetsplaneskedet man kommer.
Underlaget beträffande miljökonsekvenser blir också mer detaljerat
allteftersom processen framskrider.
Indirekt kan delar av planeringsprocessen möjligen sägas vara reg-
lerade genom att även miljöeffekterna av de olika huvudalternativ som
bedömts i ett tidigare skede bör redovisas i den MKB som slutligen
fogas till en arbetsplan.
Planeringsprocessen, som i vissa fall kan vara ganska lång, sker
också i samverkan med andra berörda myndigheter och kommuner.
Ny- och ombyggnad av vägar leder till förändringar i landskapet.
Barriärer uppstår, och nya vägsträckor gör intrång i känsliga natur- och
kulturmiljöer. Människor reagerar mot detta.
Då är det viktigt att vi är ödmjuka och lyssnande och att det förs en
dialog med de människor som bor där vägen skall dras fram och med
andra som kanske använder området för promenader och utflykter. När
vägen sedan planeras skall det ske så att den, utan att man gör avkall på
säkerheten, gör minsta intrång i natur- och kulturmiljön.
Beslut om en arbetsplan medför ofta att alla ingående intressen inte
kan tillgodoses fullt ut. En avvägning måste göras utifrån de regler som
väglagen och naturresurslagen anger. Jag anser att miljökonsekvensbe-
skrivningar är ett viktigt underlag i denna prövning. En MKB möjlig-
gör att en god bedömning av ett tilltänkt vägföretags effekter kan göras
av de prövande myndigheterna och att berörda sakägare också kan få
ett underlag för sina ställningstaganden. Genom en MKB kommer bl.a.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
20
natur- och kulturvärden, som är viktiga intressen, att redovisas på ett
sådant sätt att en avvägning mellan dem, vägintresset och andra intres-
sen kan göras på saklig grund.
Jag anser att jag därmed har besvarat Gudrun Lindvalls tre första
frågor.
Gudrun Lindvall frågar också om jag har för avsikt att sätta ett tak
för kilometerkostnaden för vägar som den som har beskrivits i interpel-
lationen.
Till att börja med får jag då konstatera att det i ett land som Sverige
finns en stor variation i de naturliga förutsättningarna för att bygga
vägar och att kostnaderna varierar högst betydligt mellan olika delar av
landet för samma typ av väg. Kilometerkostnaden är också beroende av
hur man väljer att avgränsa ett visst vägföretag. Kostnaderna för
grundläggningsåtgärder varierar också kraftigt i olika delar av landet,
liksom exempelvis behovet av broar för att passera vattendrag eller för
andra ändamål. Jag gör därför den bedömningen att det inte är möjligt
med en sådan begränsning som Gudrun Lindvall föreslår.
Därmed har jag inte sagt att kostnaden saknar betydelse. Den är en
av flera faktorer som Vägverket måste beakta när en vägsträckning
skall väljas.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla att det i första hand är Väg-
verkets ansvar att utreda, presentera underlag och fatta beslut om en
arbetsplan och att verket därvid skall följa de regler som finns i berörd
lagstiftning. Om arbetsplanen överklagas till regeringen kommer de
synpunkter som då förs fram att prövas utifrån de olika regler som är
tillämpliga.
Anf. 16 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Kommunikationsministern! Jag får tacka för svaret.
Det finns två anledningar till att jag har ställt den här interpellatio-
nen. Dels anser jag att det finns anledning att diskutera hur Vägverket
hanterar en sådan här fråga, dels vill jag rikta kommunikationsminis-
terns uppmärksamhet på ärendet, eftersom beslutet om den här
vägsträckan - det handlar om en väg som skall passera Mölnbo samhäl-
le - kommer att överklagas och därmed hamna på kommunikationsmi-
nisterns bord.
Om vi skall börja tala om det principiella menar jag att Vägverket i
det här fallet har agerat precis så som jag anser att man inte skall agera
när det gäller en väg. Man har från början bestämt sig för vilket vägal-
ternativ man vill ha. Ytterligare två alternativ har diskuterats. Så små-
ningom har man klämt åt kommunen och sagt att om den bestämmer sig
för det södra alternativet får den en väg - i annat fall vet man inte.
Under hela den här processen har det inte någon gång gjorts någon
miljökonsekvensbeskrivning. Det beslut som Södertälje kommun så
småningom har kunnat fatta har inte föregåtts av en miljöprövning. Det
här har kritiserats från många håll, både formellt och informellt. Läns-
styrelsen har kritiserat detta, eftersom man menar att den här handled-
ningen medför att miljön inte kommer in på det tidiga stadium som är
nödvändigt vid den här typen av vägsatsning. Vägverket har också ett
miljöråd där bl.a. Nils-Erik Landell ingår. Man har över huvud taget
inte fått veta att den här finns, trots att det här är en väg som har disku-
terats mycket. Man har t.ex. haft en folkavstämning i Mölnbo, eftersom
den här vägen är så kontroversiell.
Det finns också många kritiska röster inom Vägverket som menar
att bullret inte kommer att kunna hållas på rätt nivå. Man är också kri-
tisk mot det sätt som ärendet har hanterats på.
Jag menar att om miljöaspekterna verkligen skall komma in på ett
tidigt stadium och om de skall få väga tungt när det gäller vägar av det
här slaget, måste miljökonsekvensbeskrivningen göras tidigt i proces-
sen. Den måste också beskriva de alternativ som diskuteras. I annat fall
kommer miljöfrågorna alltid för sent in i planeringen. Så har det hela
tiden gått till i Sverige. Miljökonsekvensbeskrivningar kommer in i
vägprojekt när man redan har bestämt vilket vägalternativ som skall
byggas. Jag menar att miljöaspekterna då inte kommer in där de skall
komma in, nämligen i ett så tidigt skede att miljön ibland skulle kunna
fälla utslaget för vilket alternativ vi skall välja.
Den föreslagna vägsträckningen för den väg vi nu diskuterar går
över ett odlingslandskap som har riksintresse. Det är en gammal kul-
turbygd. På kartan är det markerat med ”R” överallt. De arkeologiska
utgrävningarna kommer att bli dyra.
Vägsträckningen går också rakt över ett sjösystem. Man skär av
Lillsjön, som är en liten del av Långsjön. Det här är en av Sörmlands
renaste sjöar. I EU har man sagt att efter 1988 skall det inte byggas
några vägar över sjöar på det här sättet. Det skulle vara trevligt om
Sverige redan nu kunde vara en föregångare i det avseendet, med tanke
på att det i vårt land finns många stora sjöar som är av stort värde. Den
sjön används faktiskt som dricksvattentäkt för många som bor runt
omkring.
Jag menar att det här är en fråga för regeringen. Om Vägverket
hanterar miljökonsekvensbeskrivningar på det här sättet får vi inte in
miljöaspekterna där de skall in, nämligen tidigt i planeringsskedet. Jag
skulle vilja fråga kommunikationsministern hur vi skall bete oss för att
få in miljön, när Vägverket inte ser till att det finns miljökonsekvensbe-
skrivningar så pass tidigt att de som skall ta ställning, i det här fallet
Södertälje kommun, kan ha miljökonsekvensbeskrivningen som en
viktig del i bedömningen.
Anf. 17 LENNART DALÉUS (c)
Fru talman! Jag har all förståelse för att kommunikationsministern
inte ger sig in i en diskussion i ett ärende som är föremål för myndig-
hetsprövning. Jag delar dock Gudrun Lindvalls bedömning att just i det
här fallet har hanteringen hittills varit sällsynt olycklig ifrån Vägverkets
sida.
Man har inte heller gjort en tillräcklig uppskattning av de naturvär-
den som kommer att beröras av det alternativ som i det här projektet
kallas för det södra alternativet. Det finns förvisso andra möjligheter att
välja här. Inte minst kan man se över hur man kan förstärka och på
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
22
annat sätt göra så att den tidigare vägsträckningen kan behållas ovan
eller underjord.
Återigen med all respekt för att kommunikationsministern inte tar
ställning när det gäller det konkreta projektet, vill jag säga att sakfrågan
ändock berör den allmänna hanteringen av miljökonsekvensbeskriv-
ningar som vi också är en del av genom vårt medlemskap i EU. Jag har
tidigare alltid hävdat att det som har skilt lagstiftningen inom EU från
den svenska lagstiftningen var att miljökonsekvensbeskrivningen i den
svenska hanteringen - före vårt medlemskap - ofta kom före det for-
mella beslutet. Det är helt riktigt, men i realiteten kom miljökon-
sekvensbeskrivningen efter det reella beslutet. Detta var en olycklig
ordning. Jag tyckte att det faktiskt blev mycket bättre genom vårt med-
lemskap i EU.
EU har nu under lång tid hävdat principen att miljökonsekvensbe-
skrivningen skall presenteras och värderas före det reella beslutet, inte
bara före det formella beslutet. Då blir man litet undrande inför det här
konkreta projektet. Det verkar vara så att åtminstone många viktiga
delmoment i det reella beslutet är fastlagda i och med att kommunen
yttrar sig och en del andra liknande händelser sker, utan att det finns
någon miljökonsekvensbeskrivning.
För att hålla frågan på ett mera principiellt plan undrar jag när
kommunikationsministern tycker att miljökonsekvensbeskrivningen
skall föreligga som en del av underlaget i projekt av det här slaget -
med hänsyn till svensk lag och vårt nuvarande medlemskap i EU - för
att den skall anses finnas i tid för det reella beslutet. Jag menar faktiskt,
fru talman, att en del i ett reellt beslut har fattats när en kommun yttrar
sig över en förprojektering. Det är en del i ett reellt beslut. Sedan kan
man alltid hävda att beslutet formellt fattas flera år senare, men det är
en del i det reella beslutet.
Fru talman! Min konkreta fråga till kommunikationsministern är:
När anser kommunikationsministern att miljökonsekvensbeskrivningen
skall komma in i en process av det här slaget, som vi förvisso har del i?
Anf. 18 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s)
Fru talman! Jag kan inte kommentera det här ärendet. Jag är väl
medveten om att det förmodligen kommer upp på departementets bord
så småningom. Vi får då diskutera hanteringsordningen. Jag har emel-
lertid det intrycket att Vägverket brukar föra en dialog under hela pla-
neringsprocessen. Vad jag förstår så tycker inte interpellanterna att så
har skett i det här fallet.
När det gäller Södertälje kommun är det faktiskt så att en kommun
som tycker att den har fått ett dåligt underlag inte behöver ta ställning.
Man kan vänta till dess att arbetsplanen ställs ut. Man kan faktiskt
också överklaga ett fastställelsebeslut. Den möjligheten finns således
redan i dag.
Så till Gudrun Lindvalls och Lennart Daléus principiella fråga, som
jag tycker är oerhört intressant och viktig att resonera om. Den gäller
hur planeringsprocessen skall se ut för att miljön skall bli en lika viktig
faktor som t.ex. trafiksäkerhet och kostnader.
Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion i regeringskansliet mellan
Kommunikationsdepartementet och Miljödepartementet om att man
skulle kunna ändra planeringsprocessen så att man i ett tidigare skede
lägger fast en korridor inom vilken en väg skulle kunna byggas, och i
det skulle man också lägga in miljökonsekvenserna. Man skulle då
kunna föra in miljöfrågorna på ett övergripande sätt från början, trots
att man ännu inte i detalj har fastslagit placeringen av vägen. Sedan
skulle man naturligtvis allteftersom snäva in området. Det har diskute-
rats att man i så fall förmodligen behöver ändra miljöbalken och plan-
och bygglagen. Arbetet är inte fullföljt ännu, men jag tror och menar att
det är den väg man måste gå. Jag har ingen annan uppfattning än Gud-
run Lindvalls och Lennart Daléus, att detta är en viktig del i en mera
miljöinriktad planeringsprocess. Jag tror att det skulle vara möjligt att
ändra på detta.
Anf. 19 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Kommunikationsministern! Först vill jag litet grand
kommentera frågan om Södertälje kommun. I kommunen har man
alltså fått veta att om man säger ja till det södra alternativet, så går
Vägverket vidare endast med detta alternativ och kommer att genomfö-
ra det alternativet. Det innebär alltså att de andra alternativ som har
funnits nu försvinner från planeringen. Det kommer också att innebära
att det aldrig kommer att bli någon vettig miljökonsekvensbeskrivning
för dessa alternativ. Jag menar att man har föregått miljökonsekvensbe-
skrivningen i och med att man nu har bestämt sig för ett alternativ.
Miljökonsekvensbeskrivningen måste komma in på ett så tidigt stadium
att de olika alternativ för en vägdragning som finns får miljökon-
sekvensbeskrivas.
Att göra en korridor och sedan så småningom snäva in är ju möjligt
om de olika alternativen geografiskt ligger ganska nära varandra. Det
gör de inte i det här fallet. De ligger på var sin sida om samhället, så
korridoren skulle i det här fallet bli väldigt bred. En miljökonsekvens-
beskrivning måste ta upp de olika alternativ som har presenterats för att
man skall kunna se vilket alternativ som är det miljömässigt bästa.
Med tanke på EU finns det ledande miljöjurister som menar att
miljökonsekvensbeskrivningar i dag kommer in för sent enligt EU-
direktivet. Miljökonsekvensbeskrivningarna måste finnas innan de
informella besluten fattas, dvs. när kommunen hörs och när Vägverket
därmed låser upp planen betydligt mer än tidigare. Annars har inte
dessa beslutsfattare någon möjlighet att ta med miljön som en viktig del
i beslutsunderlaget.
I det här fallet är alternativen litet märkliga. Det skulle finnas en
möjlighet att bygga en tunnel. Det är ett alternativ som Vägverket inte
har tittat på. Miljökonsekvenserna med en tunnel skulle vara betydligt
mindre. Vi skulle t.ex. slippa det bullerproblem som det södra alterna-
tivet, som man har valt, kommer att innebära. Dessutom skulle det blir
betydligt billigare. I Huddinge och på Ekerö har man valt tunnelalter-
nativet vid den här typen av vägar där miljökonsekvenserna har varit
stora.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Även om detta är en myndighetsfråga är det viktigt att kommunika-
tionsministern klargör att Vägverket även skall titta på tunnelalternativ,
eftersom dessa ofta visar sig bli billigare i dag.
Det är riktigt att detta än så länge är en myndighetsfråga, men det är
ändå politiker och i första hand kommunikationsministern som sedan
får ta ansvar för det som sker. Det som kanske är ett dilemma när det
gäller just Vägverket och myndighetsrollen respektive att vara minister
för Kommunikationsdepartementet är att det ibland är svårt att komma
in i processen när det skulle behövas. Jag kan förstå att det av en kom-
munikationsminister ibland kan upplevas som ett stort dilemma.
I det här fallet kommer ju frågan, som kommunikationsministern
också har sagt, att hamna på regeringens bord. Men ändå: Om vi menar
allvar med miljökonsekvensbeskrivningar så måste de komma in när
fler alternativ diskuteras och inte, som i det här fallet, när två alternativ
har försvunnit.
Anf. 20 LENNART DALÉUS (c)
Fru talman! Jag kan berätta att vi i dag här i riksdagen har haft ett
möte med Globe - en parlamentarikergrupp inom EU som arbetar med
miljöfrågor. Temat för mötet var just tillgång till miljöinformation.
Man tyckte berättigat att Sverige ligger långt framme när det gäller
tillgång till information för alla medborgare som vill sätta sig in i miljö-
frågor, detta som en del i vår generella öppenhet.
Men det finns uppenbart saker som man kan rätta till, för att ut-
trycka det försiktigt. Det som kommunikationsministern säger om hur
kommuner kan bete sig, nämligen att de kan låta bli att svara innan de
fått mer material eller att de så småningom kan överklaga en arbets-
plan, är naturligtvis riktigt. Men jag tycker ändå att den andra vägen
måste vara den attraktiva, dvs. att se till att informationen finns till-
gänglig så tidigt som möjligt även i de första förberedande stegen från
de olika tunga aktörerna. Vägverket och berörda aktörer i andra sam-
manhang kan ju faktiskt ta fram en miljökonsekvensbeskrivning.
Många av oss vet ju att när stegen väl börjar tas från de olika tunga
aktörerna - i det här fallet kommunen - börjar loppet ganska tidigt att
vara kört, som det heter på svenska. Därför är det så viktigt att få in
miljöinformationen på ett tidigt stadium.
Sedan låter det, fru talman, som ljuv musik när kommunikations-
ministern säger att det nu skall ske en samordning i dessa frågor mellan
Kommunikationsdepartementet och Miljödepartementet, tydligen inte
minst med avseende på lagstiftningen. Jag hoppas att jag kan glädja
kommunikationsministern och underlätta arbetet litet genom att peka på
att många av de ambitioner som hon redovisar icke ligger förborgade
utan är väl öppna i den miljöbalk som faktiskt drogs tillbaka av den
regering som kommunikationsministern är en del i. Det finns flera i
denna kammare som icke kan yttra sig om saken men som väl känner
till att det är på det sättet. Jag vet att mycket av det materialet kan
komma till god användning så att säga rakt av i de förändringar som
uppenbarligen kan komma till stånd på det här området. Jag hoppas
24
naturligtvis att också andra partier, som har sett till att balken inte finns
kvar, medverkar i detta arbete.
Anf. 21 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s)
Fru talman! Vad kan vi göra åt detta alldeles speciella fall nu när
det har gått så långt att det bara finns ett alternativ kvar? Ja, det man
kan göra åt den här typen av arbetsplan när den kommer upp på rege-
ringens bord är att upphäva den, om man tycker att den är dålig. Det är
ju inte kört bara för att ett alternativ är valt. Men det är klart att det
kräver ett underlag som är väl underbyggt från båda sidor, om man
skall ta fram nya alternativ. Men det är inte första gången som rege-
ringen upphäver den här typen av arbetsplaner. Det har ju förekommit
tidigare. Därmed inte sagt att det skulle bli resultatet i det här fallet.
Det får inte råda någon oklarhet om det, för jag har inte lovat någon-
ting. Jag har åkt igenom Mölnbo många gånger, så jag vet faktiskt litet
grand om hur samhället ser ut. Jag har t.o.m. räknat kassor på posten i
Mölnbo, så jag vet precis var det ligger.
Sedan angående detta med flera korridorer säger Gudrun Lindvall
att det är kört, eftersom man först måste välja alternativ. Men om man
tillämpar principen, som jag talade om tidigare, med ett bredare ställ-
ningstagande, så kan man göra ett principval utifrån flera olika alterna-
tiv. Finessen är ju att man gör breda val i början och sedan snävar in.
När det gäller förbifarter finns det många gånger ett sydligt eller nord-
ligt alternativ. Då måste man naturligtvis också där ta principiell ställ-
ning och göra ett principval på grundval av miljökonsekvenser.
Till Lennart Daléus: Jag är väl medveten om att det finns mycket
nyttigt i den återtagna miljöbalken. Det vore ju ganska dumt att inte
använda det.
Anf. 22 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Kommunikationsministern! Att det lät som ljuv musik
att man kan återta en arbetsplan kan jag inte undgå att säga. Jag skall
ange några skäl till att det skulle vara lämpligt i just detta fall.
Det södra alternativet vid Mölnbo, som man alltså har tänkt sig,
kommer att kosta 157 miljoner, exklusive kostnader för arkeologiska
utgrävningar. Det finns en firma som heter Scandiaconsult som är ex-
pert på att bygga tunnlar. Den har räknat på vad det skulle kosta att
bygga en tunnel. Det skulle i det här fallet kosta 44 miljoner kronor
inklusive anslutning ca 60 miljoner kronor - siffran är något osäker,
eftersom uträkningen har gjorts ganska snabbt. Men en av dem som har
jobbat med den känner mycket väl till Mölnbo.
De alternativ som man har valt delar Långsjön och Lillsjön. Detta
område har stora kultur- och naturvärden. Det är en gammal odlings-
bygd, och det ligger precis på samma höjd som många gamla boplatser
i Södertälje kommun gör. Detta är alltså en riktigt gammal kulturbygd.
Marken innehåller ganska mycket kalk. Det finns kalkbrott och
marmorbrott i området, vilket gör att vi har en för Sverige - tyvärr -
alltmer unik flora och fauna här. Det finns många växter som klarar sig
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
tack vare att den basiska berggrunden gör att man än så länge är för-
skonad från försurningen.
Det finns också mycket fjärilar, fladdermöss och insekter, också be-
roende på att det finns ett rikt biologiskt liv.
Vi vet att en väg påverkar djur- och växtlivet ganska mycket. Det
blir ett mycket större utsläpp av kväveoxider, vilket gör att försurning-
en sätter fart. Det blir en övergödning som många av dessa växter inte
klarar av.
Dessa värden måste börja värderas högt. Det här är ett landskap
som håller på att försvinna i Sverige. Just när det gäller faunan måste vi
verkligen se till att den här typen av miljöer får finnas kvar. Detta kan
bli en av de refuger som finns för de hotade arterna, innan vi lyckas
vrida samhället rätt igen så att försurningen kan hejdas.
Jag anser att tunnelalternativet borde ses över. Vid den uppvaktning
vid Vägverket som den mycket aktiva gruppen i Mölnbo har gjort för
att stoppa det andra alternativet presenterade man tunnelalternativet,
men man möttes tyvärr av kalla handen. Vägverket menade att beslut i
princip redan var fattat.
Jag vädjar verkligen till kommunikationsministern att se över det
här noga. Beslutet kommer att överklagas, det vet vi. Jag tycker också
att man från Vägverket måste börja att ta miljön på större allvar. Jag
önskar att det miljöråd som finns på Vägverket fick mer råg i ryggen
och fick göra sin stämma hörd.
Även Naturskyddsföreningen har varit ute i detta område. Många
som har kunskap när det gäller både kultur och natur menar att hela
området egentligen är av riksintresse. Man kan diskutera om inte hela
området borde skyddas.
Jag får tacka för svaret. Jag tänkte överlämna en liten broschyr där
det talas om hur området ser ut. Sedan får vi hoppas på en vidare han-
tering som - enligt min uppfattning -går åt ett positivare håll.
Anf. 23 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s)
Fru talman! Jag vill bara kort och avslutningsvis säga att det inom
Vägverket pågår ett stort arbete om precis det område som Gudrun
Lindvall beskriver. Man tar seriöst på miljöfrågorna. Vi skall veta att
detta är ett verk med en lång och betongaktig historia. Men det pågår
också en kulturrevolution inom detta verk. Vi skall vara medvetna om
att det är som att vända en oljetanker, men, som sagt, den vändningen
pågår.
Vi skall naturligtvis se mycket seriöst på arbetsplanen, när och om
den så småningom kommer.
Överläggningen var härmed avslutad.
26
7 § Svar på interpellation 1994/95:79 om den monetära unionenAnf. 24 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Lars Tobisson har frågat mig om regeringen kommer
att arbeta för ett svenskt deltagande i EMU-processens tredje etapp och
på vilket sätt detta i så fall kommer att ske.
Mitt svar är att regeringen redan arbetar för att kunna delta i den
tredje etappen av EMU, men att detta sker på ett sätt som inte binder
Sverige. Sverige har accepterat regelverket om EMU och deltar genom
EU-medlemskapet i EMU:s andra etapp. Under medlemskapsförhand-
lingarna framhölls det från svensk sida att ett slutligt svenskt ställnings-
tagande avseende övergången från den andra till den tredje etappen
kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet
med bestämmelserna i fördraget. I samband med detta klargjordes
också att det är Sveriges riksdag som ytterst skall avgöra om och när vi
kan ansluta oss till den tredje etappen av EMU. Enligt min mening är
det ännu för tidigt att ta ställning i denna fråga. Förberedelserna för ett
deltagande i denna etapp av EMU sker på flera sätt.
Det första, och mest väsentliga, är att Sverige uppfyller de s.k. kon-
vergenskriterierna rörande prisstabilitet, sunda offentliga finanser, låga
räntor samt växelkursstabilitet. Regeringens ekonomiska politik syftar
till att konsolidera de offentliga finanserna och att uppnå prisstabilitet.
Därigenom kommer även konvergenskriterierna att uppfyllas.
Kriterierna är, enligt min mening, uttryck för vad som bör känne-
teckna en sund och stark ekonomi, och de överensstämmer med den
färdriktning som fastlagts i regeringens ekonomiska politik. Tidigare,
när svensk ekonomi var stark och i balans, uppfyllde Sverige de nu
gällande konvergenskriterierna. Det bör således understrykas att ut-
formningen av det s.k. konvergensprogrammet ligger i Sveriges eget
intresse. Vidare har från svensk sida framförts att hög sysselsättning
också är ett kännetecken på en stark och sund ekonomi.
Statsminister Ingvar Carlsson har inbjudit samtliga riksdagspartier
till partiledaröverläggningar om den ekonomiska politiken inför utarbe-
tandet av det svenska konvergensprogrammet. Programmet skall inne-
hålla en redovisning av den politik som Sverige bedriver för att uppfyl-
la konvergenskriterierna. Regeringens avsikt är att överlämna ett sådant
konvergensprogram i sommar.
För det andra fordrar arbetet med att skapa en ekonomisk och mo-
netär union omfattande förberedelser. Dessa sker självfallet inom EU.
Ett gemensamt beslut om en övergång till den tredje etappen får inte
försenas på grund av att tillräckligt förberedelsearbete inte gjorts. Där-
för stöder och deltar Sverige i detta arbete. Förberedelsearbetet sker
bl.a. i Ekofinrådet. Förberedelserna avser t.ex. arbetet med tidsplanen
för och besluten i samband med övergången till den tredje etappen och
införandet av en gemensam valuta. Detta arbete kommer att redovisas i
en s.k. grönbok. Utöver detta arbete sker t.ex. förberedelser avseende
de gemensamma myntens utformning och utseende.
Även Sveriges riksbank deltar i EU:s arbete med förberedelser inför
den tredje etappen. Riksbanken har för Sveriges del undertecknat avta-
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
28
let om det europeiska monetära systemet, European Monetary System
(EMS). Däremot deltar inte Sverige i växelkurssamarbetet, Exchange
Rate Mechanism (ERM). Riksbanken har uttalat att kronan kommer att
flyta under avsevärd tid. Vidare representerar Riksbanken Sverige i
Europeiska monetära institutet, European Monetary Institute (EMI)
och deltar i EMI:s förberedande arbete inför den tredje etappen av
EMU. Arbetet inom ramen för EMI innebär bl.a. att man förbereder de
instrument och de förfaranden som behövs för att en gemensam mone-
tär politik skall kunna föras under den tredje etappen. Hit hör frågor
som utformningen av styrräntesystem samt eventuella intermediära mål,
t.ex. penningmängdsmål.
För det tredje sker det en viss anpassning av lagstiftning. I komplet-
teringspropositionen lades det fram ett förslag om förbud mot monetär
finansiering. Detta görs som ett led i anpassningen av svensk lagstift-
ning till Maastrichtfördragets bestämmelser. Enligt förslaget förbjuds
Riksbanken att finansiera statens underskott. Inför den tredje etappen
av EMU krävs ytterligare förberedelser för att öka centralbankens obe-
roende. Detta arbete påbörjades genom Riksbanksutredningen. I fråga
om riksbankschefens avsättbarhet fordras grundlagsändring. Regering-
en har för avsikt att lägga fram förslag till riksdagen i sådan ordning att
ett första riksdagsbeslut i frågan kan fattas före nästa val, dvs. under
innevarande mandatperiod.
Min bedömning är att en majoritet av medlemsstaterna inte kommer
att kunna uppfylla konvergenskriterierna redan under 1996 och att den
tredje etappen därför inte kommer att inledas den 1 januari 1997. Det
är dock mycket möjligt att den tredje etappen kommer att inledas den 1
januari 1999.
Enligt min mening behöver således Lars Tobisson inte hysa någon
oro för att Sverige skulle stå vid sidan av förberedelsearbetet i EMU-
processen.
Anf. 25 LARS TOBISSON (m)
Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på den interpella-
tion som jag lämnade in för nästan två månader sedan. Svaret innehöll
flera bra besked. Om dröjsmålet har medverkat till detta är Göran Pers-
son härmed förlåten.
Det är bra att regeringen genom finansministern så klart fastslår att
Sverige har accepterat regelverket om EMU. Jag uppskattar också
konstaterandet att det är mycket möjligt att den tredje etappen kommer
att inledas den 1 januari 1999. Själv skulle jag kanske vilja välja orden
”högst sannolikt”. Men det är ändå ett välkommet klargörande i förhål-
lande till de uttalanden från högt uppsatta socialdemokrater som gått ut
på att vi inte behöver bry oss om EMU, för det kommer ändå aldrig att
bli något av det.
Jag välkomnar vidare att Göran Persson så klart i dag, liksom i
partiledaröverläggningarna i fredags, visar att regeringen tar konver-
genskriterierna på allvar. Även här har det skett en omsvängning sedan
jag tog upp frågan om hanteringen av det svenska konvergenspro-
grammet i höstas omedelbart efter folkomröstningen. Göran Persson
och jag har - och vi kommer förmodligen också att fortsätta att ha -
olika uppfattningar om programmets innehåll, om huruvida regeringens
ekonomiska politik räcker för att uppfylla konvergenskraven. Det får vi
kanske diskutera vid något annat tillfälle. Det viktiga nu är att vi är
överens om att vi bör anstränga oss för att uppfylla konvergenskriteri-
erna.
Finansministern meddelar också att regeringen utöver det förslag
till förbud mot monetär finansiering som finns i kompletteringspropo-
sitionen planerar andra åtgärder som berör Riksbankens ställning. Det
handlar om förslag som syftar till att stärka Riksbankens oberoende,
något som behandlades i Riksbanksutredningen, där jag var ordförande.
Med hänsyn till socialdemokraternas ställning där är detta en viktig och
välkommen omprövning. Men om regeringen nu tänker sig att lägga
fram förslag under innevarande mandatperiod, varför inte göra det
genast? Det skulle betyda mycket för att stärka tilltron till beslutsamhe-
ten att bekämpa inflationen. Jag vågar förutspå att det direkt skulle få
positiva effekter på såväl kronan som räntan.
Fru talman! Det återstår ändå en viktig fråga för finansministern att
besvara, och det är denna: Vill den socialdemokratiska regeringen att
Sverige skall delta i EMU:s tredje steg med en gemensam centralbank
och gemensam valuta? Det duger inte att hänvisa till förbehållet att
riksdagen i slutändan skall besluta. Någon måste ändå förelägga riks-
dagen förslag till beslut. Det är regeringens sak att göra det.
Jag påstår inte att svaret på frågan om deltagande i EMU är själv-
klart eller oproblematiskt. Som jag framhåller i interpellationen finns
det klara fördelar. En gemensam marknad förutsätter, för att verkligen
kunna fungera, en gemensam valuta. Prisjämförelser underlättas, och
transaktionskostnaderna minskar. Kampen mot inflationen blir mer
trovärdig och effektiv. EU-länderna, åtminstone i Nord- och Mellaneu-
ropa, har en tillräckligt likartad ekonomisk struktur för att kunna ingå
en monetär union.
Det går naturligtvis inte att hävda att EU utgör ett optimalt valu-
taområde, med nationalekonomernas innebörd i det ordet. Arbetskraf-
tens rörlighet är låg, såväl yrkes- som lönemässigt och också geogra-
fiskt. Åtminstone delvis är detta helt naturligt och nästan ofrånkomligt
med hänsyn till språkliga och kulturella skillnader mellan olika hörn av
Europa.
Jag menar att fördelarna ändå klart överväger. Det inses enklast om
man betänker den situation som skulle bli Sveriges när låginfla-
tionsländerna i Europas mitt bildat en monetär union med en stor och
stabil valuta. Även om vi får bättre ordning på vår ekonomi än vad vi
har i dag, skulle kronan säkert få dras med en ordentlig räntemarginal
till EMU-valutan. Jag påstår inte att medlemskap i EMU är ett sätt, en
metod, att rätta till obalanserna i vår ekonomi. Tvärtom måste vi rätta
till dem först för att över huvud taget kunna bli medlemmar. Men när vi
gjort det förstår jag inte vad vi skulle tjäna på att stå utanför.
Friheten att devalvera är inget värd; det har vi lärt oss och det har vi
bittra erfarenheter av. Och liksom fallet var med EU-medlemskapet kan
ett utanförskap i förhållande till EMU förväntas leda till ännu större
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
30
krav på ekonomisk disciplin och anpassningsförmåga än ett deltagande.
Ökad flexibilitet i arbetslivet blir således under alla omständigheter
nödvändig för oss att åstadkomma.
Därför upprepar jag frågan: Vill finansministern och regeringen att
Sverige skall bli medlem i EMU?
Anf. 26 JOHAN LÖNNROTH (v)
Fru talman! Göran Persson säger att regeringen redan arbetar för att
Sverige skall kunna delta i den tredje etappen av EMU, men att detta
sker på ett sätt som inte binder Sverige. Jag kan inte låta bli att göra en
jämförelse med den intensiva debatt som har uppstått efter det att Folk-
partiet och Moderaterna har krävt en studie av konsekvenserna av ett
svenskt NATO-medlemskap.
Regeringen bedömer det på det sättet, och Vänsterpartiet delar den
uppfattningen, att en sådan studie i Försvarsutredningen skulle kunna
tolkas som att Sverige nu är på väg in i ett medlemskap i NATO. Sam-
tidigt anser tydligen regeringen att vi kan lägga fram ett program för att
komma med i EMU, utan att det på något sätt binder Sverige vid ett
framtida medlemskap i EMU.
Riksdagen skall ta beslutet, säger finansministern, och det är bra. Vi
i Vänsterpartiet skulle också gärna se en folkomröstning, eftersom
medlemskap i EMU på ett grundläggande sätt strider mot den framto-
ning som jag mycket bestämt hävdar att ja-sidan hade, inte minst den
socialdemokratiska delen av ja-sidan i EU-omröstningen. Jag tror att en
mycket stor del av det svenska folket fick den bestämda uppfattningen
att de socialdemokratiska ja-anhängarna inte ville att Sverige skulle
vara med i EMU.
Frågan är också vilken realitet det ligger i detta med vår handlings-
frihet. Ponera att riksdagen skulle säga: ”Nej, vi vill inte vara med i
EMU.” Vår EU-parlamentariker Bengt Hurtig har ställt den frågan till
högt uppsatta företrädare i EU-kommissionen, och de betraktar detta
närmast som ett skämt och som någonting som inte kan tas på allvar.
De uppfattar det så att det här inte är något som avgörs av Sveriges
riksdag utan det avgörs i EU.
Vi kommer självklart att på allt sätt stödja regeringens uppfattning
att det är riksdagen som skall fatta beslutet, och vi skulle som sagt var
vilja att svenska folket kunde ta beslutet i en folkomröstning. Men än
så länge verkar det inte som om regeringen har lyckats övertyga ens
regeringspartiets representanter nere i EU-parlamentet om att den
ståndpunkten håller. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från Göran
Persson på den punkten.
Sedan är det, som Lars Tobisson konstaterar, tydligen en ompröv-
ning av Riksbankens oberoende ställning på gång. Jag har inte tid att
här läsa upp den mycket välformulerade reservation som lämnades av
Jan Bergqvist och Anita Gradin om att det här faktiskt är en sak som vi
själva kan använda för att ordna trovärdigheten för den svenska eko-
nomin. Det är ingenting som vi skall lämna ifrån oss genom att låta
Riksbanken frigöras från direkt politiskt inflytande. Jag tycker att den
här frågan också är av den karaktären att vi måste ha en mycket omfat-
tande grundläggande debatt om den. Jag hoppas och tror att det fortfa-
rande skall vara möjligt att en anpassning till det monetaristiska EU-
systemet inte skall ske.
Till sist vill jag i själva sakfrågan säga att spåren efter 1992 borde
förskräcka regeringen. Vi såg då konsekvenserna av den benhårda
låsningen av kronan till EG-valutan. Det ger en försmak av det som
kan komma att hända vid ett svenskt deltagande i det tredje steget i
EMU, vilket förutsätter att vi innan dess har anslutit oss till ERM-
systemet.
Det finns alltså många framstående politiker och ekonomer som
från alla möjliga politiska utgångspunkter starkt har avvisat förslaget,
dvs. Maastrichtfördragets konstruktion av det nya monetära systemet,
som det ser ut i dag. Jag förstår att Lars Tobisson nu är betydligt mind-
re orolig än vad han hade anledning att vara tidigare. Men jag får lov
att säga att vi i Vänsterpartiet är starkt oroade av det svar som finans-
ministern gett.
Anf. 27 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Låt mig börja med Johan Lönnroth, som uppenbarligen
av partipolitiska skäl övertolkar svaret.
Jag tycker att det är skada. I svaret finns, mycket tydligt understru-
ket, det som sades i folkomröstningskampanjen, nämligen att det tredje
steget skall bli föremål för ett riksdagsbeslut. Där står också, som svar
på Lars Tobissons fråga om regeringen verkligen vill detta och driver
frågan, att processen nu skall följas och att ställningstagandet skall ses i
ljuset av utvecklingen.
I den formuleringen ligger alla de invändningar som nu reses. De
skall inte viftas bort. Jag har inte hört någon diskussion den senaste
tiden där det inte funnits mycket starka invändningar mot det tredje
steget i den ekonomiska monetära unionen. Vi har en sådan fas framför
oss när diskussionen skall tas på allvar. Vi kommer från regeringskans-
liet att tillsätta en grupp ekonomer och akademiker som fristående skall
få redovisa för- och nackdelar med att gå in i den tredje fasen. Det
finns all anledning att ta till sig den typen av debatt och diskussion, för
det här är ett mycket stort beslut.
Det centrala just nu är ändock att se till att vi har möjlighet att fatta
beslutet när vi så vill. Vi skall också ha möjlighet att ställa oss utanför
om vi så vill. Det är den springande punkten i diskussionen om konver-
gensprogrammet. Där har jag gått så långt att jag har sagt att konver-
gensprogrammet faktiskt syftar till att samla Sveriges politiker och det
svenska samhället omkring en ekonomisk utveckling som är av sådant
slag att Sveriges riksdag skall ha möjlighet att säga nej om man tycker
att man vill stå utanför. Det skall naturligtvis också syfta till att ta klivet
in om man vill göra det.
Paradoxen i sammanhanget ligger däri, att väljer Sveriges riksdag
att ställa sig utanför det tredje steget måste svensk ekonomi vara i ut-
omordentligt gott skick, så att vi inte utsätts för attacker som gör oss
oerhört sårbara och som skadar både tillväxt och möjligheter att klara
välfärd och sysselsättning.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
32
Jag tycker att diskussionen egentligen är ganska tydlig och mycket
enkel. Att, som Johan Lönnroth gjorde, dra paralleller med ett NATO-
medlemskap är naturligtvis att gå över gränsen. Det vi nu diskuterar
öppet är en del av det projekt som Europeiska unionen representerar.
Vi har förbehållit oss rätten att diskutera den saken öppet och att avvak-
ta beslutet. Att blanda ihop det med riksdagspartiers fördömanden i
säkerhetspolitiken är naturligtvis att beskriva saken på ett helt felaktigt
sätt.
De tolkningar om total reträtt eller total framgång som Tobisson
och Lönnroth omedelbart kasserar in av skrivningen om en fristående
riksbank är också att överdriva och att ge diskussionen ett tonläge som
den inte förtjänar. Här pekar jag på det förslag som komma skall och
som vi redan har bundit oss för att genomföra, nämligen det förslag
som syftar till att riksbankschefen icke skall vara avsättbar och att det i
sin tur kräver en grundlagsändring, vilket i sin tur kräver ett beslut av
den här riksdagen innan vi går till nytt val 1998. Att utifrån det dra
dessa våldsamma slutsatser är naturligtvis att gå väldigt långt.
Fru talman! Jag tror att den här debatten tjänar på att både interpel-
lanter och andra som deltar skruvar ner tonläget. Jag tror ingen här inne
är tvärsäker vad gäller alla delar i den monetära unionens tredje fas.
Det vi vet bäst och det mest centrala vi har framför oss är trots allt att
vi kan göra någonting själva i Sverige för att ha ett reellt beslutsutrym-
me för att säga antingen ja eller nej. Vi får se till att vi nu ordnar den
svenska ekonomin på sådant sätt att vi inte bara är starka nog att gå
med, utan också starka nog att stå utanför. Det är vad det handlar om.
Anf. 28 LARS TOBISSON (m)
Fru talman! Jag tror att Göran Persson har lättare att komma över-
ens med mig i denna fråga än med sin samverkanspartner Vänsterpar-
tiet. Jag skall överse med hans förlöpning när han talar om riksdags-
partiernas fördömanden i säkerhetspolitiken. Det hör kanske till en
annan debatt än denna.
Akademiska ekonomer - till dem hör även Johan Lönnroth, vid si-
dan av att han är vänsterpolitiker - har svårt för EMU. Man talar om att
externa chocker kan skapa situationer som framkallar lokala störningar
för t.ex. sysselsättningen. Man jämför med USA och säger att där kan
man resa från New England till Texas eller Kalifornien där jobben
finns. Det är svårare i Europa. Det ligger naturligtvis något i det.
Samtidigt menar jag att det är ofrånkomligt, om vi arbetar för den
gemensamma marknad som ligger i EU-begreppet, att vi också måste
ha en gemensam valuta. Det ställer alltså större krav på flexibilitet i
arbetslivet, och det är det vi skall arbeta för de närmaste åren. Beslutet
om EMU är fattat, och det är fattat även på politiska grunder.
Frankrike har varit aktuellt i dessa dagar. Där säger man tydligt att
det är bättre med visst inflytande i en gemensam centralbank än totalt
beroende av tyska Bundesbank. Det är intressant. Det är litet omvända
roller. Tyskarna är tveksamma, därför att detta innebär att de får ge upp
en stark ställning och en stark valuta. Andra länder vill vara med för att
på det viset få delaktighet i denna styrka.
Samma sak är det för oss. Formellt är vi i dag självständiga när det
gäller penningpolitiken. Men vad är det värt? Vi är beroende av utom-
stående bedömare och placerare. Vi är dömda till ränteskillnad mot
Tyskland, och vi är det även mot EMU när det kommer till stånd, om vi
skulle stå utanför. Jag håller med Göran Persson om det han antydde
här, att det egentligen ställer större krav på Sverige att stå utanför än att
vara med.
Ett sätt att öka förtroendet för penningpolitiken är att stärka Riks-
bankens oberoende. Jag frågar återigen: Varför inte lägga fram förslag
snabbt? Även om vissa förändringar, som detta om riksbankschefens
oavsättbarhet, kräver grundlagsbeslut, krävs det många andra saker som
kan göras genast. Det skulle stärka förtroendet för vår politik.
Till slut: Vilken är socialdemokraternas uppfattning i den här frå-
gan? När det gäller svenskt medlemskap i EU kunde regeringen Carls-
son klara sig utan egen uppfattning. Proposition i frågan hade redan
lagts fram av en annan regering. Men nu finns ingen sådan smitväg. Nu
måste regeringen bekänna färg.
När avser regeringen att ta ställning till önskvärdheten av deltagan-
de i EMU? Om ekonomin utvecklas så väl som man tror måste det ske
under innevarande mandatperiod. När kommer regeringen att lägga
fram förslag i frågan till riksdagen?
Anf. 29 JOHAN LÖNNROTH (v)
Fru talman! Först till Lars Tobisson. Det är inte så att jag tillhör de
akademiska ekonomer som har väldigt stor tilltro till den akademiska
ekonomkåren som helhet. Det är alltså inte det som är avgörande för
min argumentation. Man kan ju också lyssna på t.ex. Martin Feldstein,
som har lång erfarenhet av praktisk penningpolitik och som har riktat
oerhört stark kritik mot hela det här projektet.
Det allra allvarligaste är att en anslutning till Maastrichtfördragets
regler innebär, anser jag, att man i praktiken har accepterat massarbets-
lösheten som inbyggd i det ekonomiska systemet. Där har jag samma
uppfattning som flera av Göran Perssons partikamrater, t.ex. Sören
Wibe.
Sedan säger Göran Persson att utanför EMU måste svensk ekonomi
vara i ännu bättre skick. Jag delar den uppfattningen, om vi är överens
om att det allra mest avgörande, när man skall bedöma om en ekonomi
är i gott skick, är arbetslösheten. Att ekonomin är i gott skick betyder
att vi har en mycket låg arbetslöshet. Även om t.ex. Finland, med 18 %
arbetslöshet, skulle platsa i EMU före Sverige är alltså Finlands eko-
nomi inte i gott skick.
Jag skulle också gärna vilja efterlysa regeringens ståndpunkt i den
här frågan. Det är bara det att jag kanske litet grand har fjärilar i magen
inför att ställa frågan, därför att jag är orolig för att jag får ett svar som
jag inte uppskattar. Jag har ändå en viss tilltro till att den debatt som vi
förhoppningsvis får kring EMU-deltagandet skall visa att en mycket
stor del av svenska folket är djupt misstrogen mot det monetaristiska
projekt som Maastrichtavtalet och EMU-processen innebär. Det finns
alltså en möjlighet för Sveriges riksdag att säga nej. Vi har också möj-
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
33
3 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 100
|
Prot. 1994/95:100 8 maj |
lighet att ordna en folkomröstning. Jag tror att det fortfarande finns en |
|
Svar på |
Anf. 30 Finansminister GÖRAN PERSSON (s) Fru talman! Jag tror att Johan Lönnroth skall vara väldigt tacksam Vill vi stå utanför - vilket mycket väl kan bli riksdagens beslut - En nation som i det avseendet i en integrerad internationell ekonomi Jag tror alltså att både Johan Lönnroth och Lars Tobisson kan vara Finansdepartementets och finansministerns bidrag kommer att vara |
34
Det är väl också känt att även jag av och till har varit kritisk till
ekonomer, inte bara akademiska ekonomer utan också andra som lever
i deras utmarker. Det innebär, enkelt uttryckt, att det inte kommer att
vara enbart ekonomer i den grupp som regeringskansliet skall tillsätta
för att värdera det här. Också andra kommer, helt naturligt, att finnas
med.
Anf. 31 LARS TOBISSON (m)
Fru talman! När Martin Feldstein kritiserar EMU utgår han natur-
ligtvis från amerikanska förhållanden. Vad han diskuterar är frågan om
EMU är bra eller ej, om EMU över huvud taget skall komma till stånd.
Jag utgår från att beslut är fattat och att EMU kommer till stånd.
Frågan är då i någon mån när - sannolikt dröjer det till 1999 - och hur
många som kommer att delta. Det är den situationen, menar jag, som vi
har anledning att basera våra bedömningar på. Då utgår jag från att vi
får ordning på Sveriges ekonomi. Under sådana förutsättningar kan jag
inte se vad vi skulle tjäna på att stå utanför. Det skulle vara att skaffa
oss ett handikapp jämfört med möjligheten att få delta i den gemen-
samma valutaunionen.
Om vi inte klarar att få ordning på vår ekonomi kommer vi inte
med. Då är det inget att diskutera - vi får inte vara med. Men då kan
Johan Lönnroth och andra som känner oro vara säkra på att det blir
arbetslöshet. Utan tvekan får vi då en sänkt levnadsnivå i Sverige.
Göran Persson gav ett bra besked när han sade att han siktar in sig
på hösten 1997 när det gäller ställningstagandet till EMU. Men han gav
inget besked om varför man inte kan tänka sig att lägga fram förslag
om Riksbankens oberoende tidigare än så. Det är, som jag sagt, inte
bara fråga om riksbankschefens ställning utan också om styrformerna i
allmänhet - sättet att välja riksbanksfullmäktige, vilka som skall sitta
med där osv. Det råder ingen tvekan om att det enligt EMU:s föreskrif-
ter inte kommer att vara möjligt att behålla nuvarande ordning.
Ju tidigare vi lägger fram ett förslag på den punkten och fattar be-
slut om det, desto tidigare kan ju förändringarna träda i kraft, och det är
bra i sig. Dessutom ger det ett besked om att vi avser att tillmäta kam-
pen mot inflationen stor betydelse.
Socialdemokraterna har kommit en bit på vägen i dessa frågor.
Länge var man tvekande, för att inte säga negativ.
I årets finansplan fäste jag mig vid en formulering på s. 22 där det
stod: Sverige kommer inte att förhindra arbetet på EMU. Fattas bara
annat! Vi har inte avgett något förbehåll. Formuleringen är hämtad från
försvarsområdet, där Sverige inte motsätter sig den gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitiken men förbehåller sig rätten att stå utanför ett
eventuellt försvarssamarbete.
När förhandlingarna om medlemskap inleddes i februari 1993 sade
den moderate europaministern Ulf Dinkelspiel: Sverige vill delta i den
framväxande ekonomiska monetära unionen. Frågan kvarstår: Vad vill
Socialdemokraterna? Om inte finansministern är beredd att säga det,
vad vill då Göran Persson?
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
36
Anf. 32 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag vill kort säga följande till Lars Tobisson. Det som
stod i årets finansplan kan naturligtvis ses mot bakgrund av att det är
viktigt för Sverige att deklarera för andra länder i Europa, att om de vill
gå vidare, men vi fattar ett beslut att stå vid sidan om, tänker vi inte
förhindra deras process. Det är ett viktigt besked.
Sedan hänger sig Lars Tobisson fast vid frågeställningen om vad
Socialdemokraterna vill i den här frågan. Jag tycker att jag har varit
väldigt tydlig i mitt svar. Mot bakgrund av folkomröstningskampanjen
har regeringen fått ett mandat av svenska folket att vi innan riksdagen
tar ställning om det tredje steget skall ha en diskussion där vi öppet och
ärligt analyserar och väger för och emot.
Det är ett oerhört steg som Sverige skall ta som nation. Att förhålla
sig intellektuellt till en sådan process på så sätt att man först går ut i en
folkomröstningskampanj och skaffar sig utrymmet att bedriva diskus-
sionen, och sedan när diskussionen skall börja säger att ”jag vet dock
vad jag tycker; så här skall vi ha det”, är att visa litet av förakt mot de
spelregler och det sätt som bör känneteckna umgänge i en demokrati.
Nu är vi öppna och ödmjuka. Jag har gett tydliga besked om pro-
cessen, förutsättningarna och tidtabellen. Jag tror att det räcker för
diskussionen om EMU och dess tredje steg så här långt. Vi lär få an-
ledning att återkomma.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 1994/95:82 om penningpolitik för fullsysselsättning
Anf. 33 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Birgitta Hambraeus har frågat mig om vad som skulle
hända om vi återinförde en checkräkningskredit i Riksbanken för fi-
nansiering av statens finanser.
Birgitta Hambraeus har vidare anfört att marknaden har börjat ställa
politiska krav på Sverige för att ge lån på goda villkor och antytt att
detta kan ha betydelse för att vi för första gången sedan 1930-talet
börjar få en hög långtidsarbetslöshet, trots högkonjunktur. Hambraeus
konstaterar att vår bytesbalans är positiv och att vi därför borde ha rätt
att göra som vi vill inom landet.
Jag vill först säga att det som är avgörande för utländska långivare
är att lånen återbetalas i kronor som inte har förlorat sitt värde genom
försvagning av växelkursen. De senaste årens depreciering av kronan
har lett till förluster för utländska långivare. Dessutom har den snabba
ökningen av statsskulden lett till betänksamhet hos långivare vad gäller
risken för en ökning av inflationen och därav följande framtida växel-
kursförsvagning.
Regeringens åtgärder för att bryta utvecklingen med en ökande
statsskuld skapar de nödvändiga förutsättningarna för en starkare krona
och fallande räntor. Genom att återta kontrollen av statsfinanserna
återger vi också förtroendet för kronan, som delvis gått förlorat de
senaste åren. Visst har vi rätt att göra som vi vill inom landet, men
staten måste liksom alla andra låntagare ha räkenskaperna i ordning om
upplåningen skall kunna bedrivas utan störningar.
Nu till frågan rörande statens checkräkningskredit i Riksbanken.
Birgitta Hambraeus hävdar, som jag tolkar hennes interpellation, att
staten har avhänt sig ett viktigt finansieringsinstrument, och att detta
skulle vara en oönskad och dold effekt av medlemskapet i EU. Det
krävs ett antal klarlägganden på denna punkt.
Det första är vad som avses med en checkräkningskredit. Riks-
gäldskontoret, som ansvarar för statens upplåning, hade fram till den 1
juni 1994 tillgång till en kontokredit i Riksbanken. Denna kreditmöj-
lighet utnyttjades normalt endast för att hantera dagliga fluktuationer i
saldot på statens checkräkning i Riksbanken och inte för att finansiera
statens budgetunderskott. Regeringen beslutade hösten 1993 att avskaf-
fa Riksgäldskontorets möjlighet att utnyttja kontokrediten i Riksbanken
fr.o.m. den 1 juni 1994. Därefter sköter Riksgäldskontoret sin likvidi-
tetshantering direkt på marknaden, dvs. tillfälliga underskott på statens
checkräkning i Riksbanken finansieras företrädesvis genom lån i svens-
ka banker.
Det andra är bakgrunden till beslutet att ta bort kontokrediten i
Riksbanken. Så länge kontokrediten utnyttjades av Riksgäldskontoret
fanns en direkt koppling mellan det statliga betalningssystemet och
Riksbankens penningpolitiska likviditetshantering. Exempelvis med-
förde statliga pensionsutbetalningar ökad likviditet i banksystemet om
de enbart finansierades via kontokrediten i Riksbanken. Fluktuationer
på kontokrediten påverkade således likviditeten i banksystemet, vilket
medförde ett penningpolitiskt behov att prognostisera saldot på statens
checkräkning. För att likviditeten i banksystemet skulle vara oföränd-
rad, och därmed även de korta penningmarknadsräntorna, var Riksban-
ken tvungen att neutralisera effekterna av statens betalningar via sär-
skilda marknadsoperationer. Genom att avskaffa kontokrediten mins-
kade Riksbankens behov att genomföra dessa operationer. Åtgärden
bidrog även till ett effektivare statligt betalningssystem. Därtill bidrog
åtgärden att avskaffa kontokrediten till en tydligare rollfördelning mel-
lan Riksbanken och Riksgäldskontoret.
Det tredje är effekterna på statens utgifter när kontokrediten utnytt-
jades. Birgitta Hambraeus hävdar att finansieringen inte medförde
någon utgift för staten, eftersom räntan på kontokrediten bestämdes och
uppbars av Riksbanken. Det är riktigt så till vida att räntan bestämdes
av Riksbanken. Att finansieringen inte medförde någon utgift för staten
stämmer dock inte. När statens utgifter finansierades via kontokrediten
var Riksbanken tvungen att dra in likviditet från banksystemet. Indirekt
innebar detta förfarande att Riksbanken finansierade statens betalningar
genom att dra in likviditet och betala ersättning till motparterna på
marknaden. Skulle Riksbanken inte neutralisera likviditetseffekten vore
det detsamma som monetär finansiering av statens utgifter eller, ut-
tryckt mer vardagligt, att statens utgifter betalades av sedelpressarna i
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
38
Riksbanken. Jag tolkar Birgitta Hambraeus interpellation som att det är
just sedelpressfinansiering hon åstundar.
Därmed kommer jag in på den viktigaste delen av mitt svar. Att
förhindra alla möjligheter till monetär finansiering av statens utgifter är
ett bidrag till att skapa trovärdighet för penningpolitiken och därmed
möjligheterna att uppnå varaktigt låg och stabil prisutveckling samt
låga räntor, framför allt i ett läge när statens finanser visar stora under-
skott. En sedelpressfinansiering, om än i begränsad omfattning, skulle
omedelbart få direkta effekter i form av högre räntor och lägre kron-
kurs, vilket i sin tur försvårar möjligheterna att sanera statsfinanserna
och hålla tillbaka inflationen i ekonomin. Av denna anledning valde
regeringen att i kompletteringspropositionen föreslå en lagändring som
förbjuder alla former av monetär finansiering.
Ett eventuellt inträde i EMU:s tredje etapp, med en gemensam valu-
ta, är en helt annan fråga som kommer att avgöras av riksdagen när den
blir aktuell.
Anf. 34 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
Fru talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret på min
interpellation. När det gäller att klara de dagliga fluktuationerna i sal-
dot på Riksgäldskontorets checkräkning i Riksbanken verkar det vara
en rent teknisk fråga som vi med förtroende kan kan överlämna åt ex-
perterna.
Det intressanta är om Sverige genom EU-anpassningen avhänder
sig penningpolitiska medel som gör det möjligt att föra en ekonomisk
politik enligt våra värderingar. Kan vi t.ex. välja att i en lågkonjunktur
underbalansera budgeten mer än vad EU tycker är lämpligt för att sti-
mulera ekonomin och sysselsättningen? Kan vi föra en traditionell
stabiliserings- och konjunkturpolitik på det nationella planet? Eller är
det något vi gav upp när vi anslöt oss till den europeiska unionen? Vi
på nej-sidan hävdade det, men det förnekades av ja-sidan.
Kan vi - och då menar jag i likhet med de allra flesta suveräna sta-
ter - välja att öka mängden likvida medel genom en monetär finansie-
ring av statens utgifter?
Enligt Riksgäldskontorets skrivelse till regeringen i juni 1993, dnr
1-3 932763, sägs det på s. 13 följande om Danmark: ”1 cash manage-
ment syfte kan staten både låna till underskottslikviditet och placera
överskottslikviditet i Nationalbanken utan några formella restriktioner.”
Storbritannien och Frankrike verkar inte heller, enligt samma skri-
velse, ha några problem att finansiera budgetunderskott utanför mark-
naden.
Också Sverige har nyligen använt sig av en monetär finansiering.
Enligt kompletteringspropositionen bil. 7 s. 104 gav den moderatledda
regeringen Riksgäldskontoret klarsignal att under 1993/94 ”utnyttja ca
160 miljarder kronor för reguljär finansiering av statliga utgifter. De
medel som Riksgäldskontoret erhöll från Riksbanken bokfördes på den
då gällande kontokrediten i Riksbanken.”
Dessa 160 miljarder registrerades inte som en ökning av budgetun-
derskottet men lades till statsskulden. Är det egentligen rimligt att ett
sådant s.k. lån återbetalas när nu Riksbanken i sin tur inte lånade av
någon? Vem skulle drabbas om Riksbanken avskrev detta s.k. lån?
Det verkar som om många tycker att det är fusk med monetär fi-
nansiering, eller sedelpressfinansiering som det populärt kallas, även
om det inte är fråga om att trycka några sedlar eftersom dessa bara
används i en bråkdel av transaktionerna i vår elektroniska värld. En
ryggmärgsreaktion från Karl XII:s nödmynt och Tysklands okontroller-
bara inflation efter första världskriget tycks inställa sig hos de flesta.
Veterligt blev det ingen inflation genom de 160 miljarder som den
moderatledda regeringen förde in till staten utan att ta dem från någon
annan.
Låg inflation är det vi lyckats bäst med när det gäller EU:s konver-
genskrav. När en hög arbetslöshet är det största problemet bör det vara
möjligt att se till att staten förfogar över lagom mycket pengar för att
alla skall tillåtas arbeta och skapa resurser i stället för att tvingas ligga
samhället till last. Kommunerna kunde t.ex. få pengar för att anställa
lärare och vårdpersonal, rusta upp skolor och satsa på kultur och om-
ställningen till kretsloppssamhället i kraftfulla Agenda 21-program.
Staten kunde se till att forskningen aldrig saknade resurser för goda
projekt. Sveriges lantbruksuniversitet skulle få ökade resurser så att det
inte blev tal om att lägga ner den värdefulla forskningsresurs som
byggts upp vid Skogshögskolan i Garpenberg, för att nämna ett aktuellt
exempel. I stället skulle SLU få mer pengar för att utveckla forskningen
kring kretsloppssamhällets resursbas, de areella näringarna.
Att vid behov kunna monetärt finansiera angelägna projekt verkar
vara ett bra komplement i en suverän stats ekonomiska arsenal. Själv-
fallet skall det skötas med förstånd så att inte en överlikviditet i samhäl-
let skapar inflation. Det är knappast vårt problem nu.
Jag kommer att protestera motionsvägen mot att riksdagen skall
lagstifta bort denna möjlighet genom den ändring av riksbankslagen
som föreslås i kompletteringspropositionen.
Det är riktigt att EU inte tillåter monetär finansiering av den offent-
liga sektorn. Orsaken är enligt kompletteringspropositionen bil. 7 s.
106 att man vill ”underkasta den offentliga sektorn strikta finansie-
ringsvillkor”.
Jag tycker inte att vi skall rätta oss efter EU:s missriktade krav. En-
ligt den förra interpellationsdebatten är det alldeles uppenbart att fi-
nansministern menar att vi har en frihet att t.ex. behålla Riksbankens
demokratiska kontroll. Det är ingenting som EU tvingar oss till. Det
står visserligen så i en hel del skrivelser, men där kan vi tydligen fortfa-
rande vara fria. Då finns det väl all anledning att försöka vara fria här
också.
Jag vore tacksam att få ett svar från finansministern på frågan om
det bara är en ryggmärgsreaktion att det är så livsfarligt att det absolut
blir inflation så fort man har en monetär finansiering? Verkar detta för
lättvindigt? Måste det göra ont att lösa problem när det kanske finns en
enkel lösning om man använder den med förnuft?
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Anf. 35 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Ingen skulle nog vara gladare än jag, fru Hambraeus,
om det vore så att vi kunde utnyttja sedelpressfinansiering på ett för-
nuftigt och enkelt sätt utan att det skapade inflation. Denna tulipanaros
finns nog tyvärr icke i sinnevärlden. Därför är det oerhört viktigt att
markera för ett hårt skuldsatt land att vi stänger den här möjligheten
och inte bara avstår från den. Skulle vi börja svaja på den punkten och
dessutom kombinera det med något allmänt luddigt tal om att vi skall
stå utanför europeiskt samarbete och att vi dessutom har väldigt stora
projekt att satsa på, alltifrån Skogshögskolan i Garpenberg till utbild-
ning och vård i kommunerna, skulle vi i morgon ha en chock i den
svenska ekonomin. Jag är säker på att det skulle hända om jag skulle gå
ut med ett sådant resonemang i Birgitta Hambraeus anda.
Det beror helt enkelt på att vi är internationellt integrerade, vi har
obalanser och vi har offentliga ekonomier som inte är i balans. Skulle
vi antyda att vi löser dessa problem med sedelpress, i klartext inflation,
skulle vi omedelbart få betala en premie i form av högre räntor. Det
skulle definitivt knäcka den konjunkturuppgång vi nu har och investe-
ringarna skulle komma av sig. Jag tycker att Birgitta Hambraeus tar för
lättvindigt på riskerna med sin politiska ordination.
I sin inledning hade hon ett resonemang om att vi i och med med-
lemskapet i EU hade fått en finanspolitisk situation som gör att vi inte
längre har någon frihet kvar. Det är inte sant. Det är en av de många
myter som sprids. Jag skall inte erinra Birgitta Hambraeus om allt som
skulle hända när vi blev medlemmar i EU som nej-sidan anförde i folk-
omröstningskampanjen. Ingenting av detta hemska har ju inträffat.
Eftersom jag är en sansad person skall jag inte heller erinra om alla de
gyllene tillfällen och guld och gröna skogar som skulle ramla över oss
vid ett ja som en del av ja-sidans oförsiktiga företrädare använde.
Det vart ungefär som förut. Vi fortsätter som tidigare. Vi är fast i ett
större europeiskt sammanhang där vi samarbetar med andra. Vi har
vissa gemensamma principer för hur våra ekonomier uppträder. Jag
tycker att det är en vettig ordning. Jag är en stark tillskyndare av den.
Skulle jag i ett sådant sammanhang antyda sedelpressfinansiering skulle
Sverige komma i vanrykte.
Anf. 36 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
Fru talman! Det skulle i så fall tydligen vara samma vanrykte som
Danmark, Storbritannien, Frankrike och alla andra länder som under
vissa förhållanden använder sig av detta. Hur kommer det sig att vi
varken fick inflation eller någon väldig reaktion när den moderatledda
regeringen faktiskt skaffade 160 miljarder till statskassan genom mone-
tär finansiering? Jag kan kanske få en förklaring på vad som hände med
dessa pengar.
Jag tror att vi är mer överens än vad det verkar. För det första vill vi
ha ett internationellt samarbete med de europeiska staterna. För det
andra vill vi återställa förtroendet för Sverige och för vår valuta hos
marknadens långivare.
40
Men finansministern kan väl inte mena att det bäst skulle ske genom
att vi sneglar på dessa marknaders ryckiga och dåligt underbyggda
analyser av vårt lands ekonomi och försöker lista ut vad de vill att vi
skall göra?
Vi skall självfallet, som finansministern säger, ha räkenskaperna i
ordning, men en fri stat är inte att jämställa med andra låntagare, som
finansministern påstår, inte så länge vi har en egen valuta och en riks-
bank som styrs av riksdagen. Jag är mycket tacksam över de marke-
ringar som finansministern har gjort i dag, både i den föregående inter-
pellationsdebatten och nu, om att vi fortfarande är fria att välja eko-
nomisk politik i vårt land.
Förlorar vi omvärldens förtroende om vi i likhet med andra länder i
undantagsfall skulle använda också detta instrument för monetär finan-
siering? Med stabilt handelsöverskott och t.o.m. överskott i bytesbalan-
sen gör vi rätt för oss enligt de regler som gäller internationellt.
Jag har hört en expert säga att vi skulle kunna låna i utländsk valuta
och därmed markera att vi verkligen tror på vårt land och på den
svenska kronans förbättrade ställning och ökade värde, eftersom vi vet
att den är underfinansierad nu.
Är det inte så att alla respekterar den som respekterar sig själv? Det
är självförtroendet som är viktigast för att få omvärldens förtroende. Vi
hade självförtroende när vi tillämpade det biandekonomiska system
som beundrades av hela jorden. Vi tappade både vårt självförtroende
och omvärldens förtroende när vi i likhet med andra stater i Europa,
som aldrig haft jämlikhet som mål och som inte har en generell väl-
färdspolitik eller jämställdhet mellan kvinnor och män som mål, börja-
de bygga upp en ny ekonomisk politik.
Det kan hända att en återgång till ett blandekonomiskt system som
vi är stolta över är ett sätt att också vinna omvärldens förtroende.
Anf. 37 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Hur konstigt det än kan låta vill jag säga att Birgitta
Hambraeus och jag faktiskt har en del gemensamt. Jag gillar mycket av
vad Birgitta Hambraeus sade i sitt sista inlägg om självförtroende,
stolthet och den svenska modellen. Det finns all anledning att ta fasta
på den.
När den fungerade som bäst, fru Hambraeus, var det faktiskt en
modell där man aldrig kom på tanken att använda sedelpressfinansie-
ring och som gav urstarka offentliga finanser och stora överskott. Det
är det som är bakgrunden och hemligheten.
Man förde alltså en ekonomisk politik som var av det slaget att man
gott och väl hade täckning för sina utgifter. Man sparade kollektivt,
som man uttryckte det. Det innebar att man byggde upp gemensamma
tillgångar, exempelvis pensionsfonderna.
Den situationen har totalt förbytts i sin motsats under de senaste
åren, då vi har levt över våra tillgångar i de offentliga finanserna. Van-
ligt folk känner inte igen sig i den beskrivningen. Att ta oss ur den
situationen med monetär finansiering ligger inte inom verklighetens
ramar.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
41
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
42
Birgitta Hambraeus föreslog att man skulle kunna låna utländsk
valuta och att det skulle vara ett uttryck för självförtroende. Vi lånar i
utländsk valuta. I årets budgetproposition har vi gått längre och sagt att
vi skall öka upplåningen i utländsk valuta just därför att vi tror att den
svenska ekonomin är mycket bättre än den värdering som av och till
görs på de s.k. ryckiga marknaderna visar.
Det gör att vi i det läge vi i dag är i har all anledning att låna ut-
ländsk valuta. Det kommer att vara till vår fördel.
Jag delar Birgitta Hambraeus uppfattning att politiken inte får läg-
gas upp utifrån utgångspunkten att man sneglar på vad vissa mark-
nadsaktörer har för sig. Då blir det fullständigt förvirrat. Vi måste till-
lämpa vissa elementära principer - vissa sunda principer - för ekono-
misk politik.
Dit hör att återupprätta balansen mellan den gemensamma sektorns
storlek och ekonomiska behov och det privata näringslivets storlek och
förmåga att vara med och finansiera den gemensamma sektorn. Det är
de balanserna som har ruckats i Sverige. Det kommer vi aldrig att
komma till rätta med - inte ens om vi startar sedelpressarna i Riksban-
ken eller inför en ny ekonomisk världsordning.
Det är ett tufft och hårt jobb som skall göras. Det är en omställning
och en anpassning till verkligheten som vi nu går igenom. Vi får inte
lura någon att tro att det skulle kunna lösas på ett enkelt sätt, exempel-
vis med sedelpressfinansiering.
Den anpassning som sker är real. Det är en svår process, men vi är
mitt uppe i den. Jag är ganska säker på, fru Hambraeus, att vi om några
år kan säga att vi återigen är stolta över svensk offentlig ekonomi. Vi
skall tillbaka dit.
Anf. 38 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
Fru talman! Det hände någonting på 80-talet som delvis var nöd-
vändigt. Det skedde en oerhörd omställning. Skattesystemet måste
ändras. Det var inte önskvärt att vi ensamma upprätthöll restriktioner
på kapitalet när alla andra länder släppte dessa.
Dessutom tror jag att den offentliga sektorn behövde en del konkur-
rens. Vi var överens om det. Det hände på 80-talet. Det var en väldig
omställning från inflationsekonomi till låg inflation.
Jag menar inte heller att en monetär finansiering skulle vara det en-
da svaret. Det inser finansministern säkert. Men jag tycker att det vore
fel att avhända sig det instrumentet.
Jag hoppas och tror att det finns kloka ekonomer. Jag är inte eko-
nom. Jag har läst en del sociologi och försökt sätta in ekonomin i ett
större sammanhang. Ekonomerna måste självfallet komma med ett
nytänkande som jag inte kan prestera - i alla fall inte på några minuter.
Jag ber finansministern att fundera över om det inte är så att Sverige
är ett av de länder i världen som kommit längst i det postindustriella
samhället. Allt färre kommer att arbeta i den direkta produktionen av
saker, liksom en gång allt färre arbetade med jordbruk. Våra ökande
behov finns nu inom kultur, forskning, utbildning och vård. Det är
kanske sektorer som passar ganska bra för offentlig finansiering.
Det verkar inte otroligt att det behövs andra modeller för att finan-
siera detta än då ökad industriproduktion var det centrala. Vore det inte
ödesdigert att förbjuda oss själva att utveckla den nya modell som
kanske på nytt, liksom på 3O-talet, gör oss till ett föregångsland?
EU-anpassningen kan vara livsfarlig. För att inte göra finansminis-
tern besviken tänker jag återigen sluta med att framhärda i något som
liknar det min gamla kollega Cato sade: Praeterea censeo Tractatum
Maastrichtiusem esse delendam - för övrigt anser jag att Ma-
astrichttraktaten bör rivas upp.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 1994/95:83 om internationella valutasys-temet
Anf. 39 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Birgitta Hambraeus har frågat mig om hur Finansdepar-
tementet arbetar för att få till stånd ett fungerande internationellt valu-
tasystem.
Hambraeus aktualiserar ett antal frågor som debatterats intensivt
under den senaste tiden mot bakgrund av en betydande valuta- och
ränteoro. Jag instämmer i att det är angeläget att diskutera tänkbara
förbättringar av det internationella valutasytemet. När det sedan gäller
frågan om vilka möjligheter som ligger i ett ökat ekologiskt tänkande
menar jag att det i dag inte går att överblicka. Där har vi alla ett ansvar
att ägna oss åt omprövning.
Det nuvarande valutasystemet kännetecknas av att varje land har
stor frihet att välja växelkursarrangemang. De tre viktigaste i-länderna
- USA, Japan och Tykland - har valt att låta sina valutor flyta sinse-
mellan. Den allmänna bedömning som ligger till grund för detta val är
uppenbarligen att man inte är beredd att godta de inskränkningar i det
penningpolitiska oberoendet som skulle följa med ett fastare växelkur-
såtagande.
Andra länder - såväl i- som u-länder - har valt att införa sådana
fastare kursarrangemang, t.ex. genom att knyta den egna valutan till en
världsvaluta. En ytterligare variant är det europeiska monetära systemet
med dess växelkursmekanism ERM.
Det är mot denna bakgrund inte rimligt att tro att ett nytt globalt
system med fasta växelkurser skulle kunna införas inom en nära fram-
tid. Det beror inte enbart på att den politiska viljan att genomföra en
sådan reform saknas i några viktiga i-länder. Det huvudsakliga skälet är
att en sådan ordning inte skulle fungera under dagens förhållanden.
Införandet av ett fastkurssystem måste föregås av konvergens i eko-
nomisk politik.
Inte heller är olika former av kapitalrestriktioner nu någon möjlig
väg för att försöka åstadkomma större valutastabilitet. Globala och
integrerade finansiella marknader är något som Sverige, liksom andra
länder, har behov av. Genom att föra en politik inriktad på sunda stats-
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
43
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
44
finanser kan vi avsevärt minska vårt beroende av dessa marknader, men
vi kan inte avskärma oss från dem.
Vad kan och bör då göras från svensk sida för att vi skall kunna
medverka till lugnare valutamarknader och en bättre fungerande värld-
sekonomi i stort? Enligt min mening bör vi verka för insatser i tre vä-
sentliga avseenden. Det första är att ansträngningarna för att förbättra
ekonomiska fundamenta måste fortsätta. Annorlunda uttryckt betyder
det att varje land måste föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Detta
garanterar inte i sig stabilare kurser, men det kan ses som en grundläg-
gande förutsättning för minskad valutaoro.
Internationella organisationer som IMF och OECD och regionala
sammanslutningar som EU kan här spela en viktig roll genom sin över-
vakning av medlemsländernas ekonomiska politik. Denna verksamhet
syftar i första hand till att få varje land att föra en ansvarsfull politik.
Men den syftar också till att förmå medlemsländerna att beakta effek-
terna av den egna politiken på andra länder. Det måste med andra ord
finnas en vilja att aktivt delta i det internationella ekonomiska samarbe-
tet och ta intryck av de synpunkter som framkommer i denna process.
Som bekant råder det inte fullständig enighet på denna punkt. I vissa
länder finns alltjämt uppfattningen, att om varje land för sig söker lösa
sina problem på bästa sätt så uppnås också bästa möjliga utfall totalt
sett.
Jag delar inte den uppfattningen. Tvärtom anser jag att det är ange-
läget att det internationella ekonomiska samarbetet förstärks, också på
valutaområdet. Detta överensstämmer väl med förslagen från kommis-
sionen om globalt samarbete som statsministern ledde och som Birgitta
Hambraeus hänvisar till. Ett huvudbudskap från kommissionen är ju att
det är angeläget att snabbt få till stånd ett effektivt multilateralt samråd
om centrala frågor rörande världsekonomins utveckling.
När det gäller valutafrågor är IMF den centrala övervakande orga-
nisationen. Valutafonden har successivt utvecklat sina insatser på detta
område. Under intryck av Mexicokrisen enades medlemsländerna vid
ett möte i Washington häromveckan om att ytterligare förstärka över-
vakningsförfarandet, bl.a. genom att göra det kontinuerligt och i större
utsträckning fokusera på länder med problem. En ytterligare metod som
enligt svensk uppfattning bör övervägas är att öka öppenheten, t.ex.
genom att IMF offentliggör de slutsatser som nås vid granskningen av
medlemsländernas ekonomier. En ökad öppenhet kan på olika sätt
medverka till effektivare påtryckningar.
Den andra önskvärda insatsen för att förbättra valutasystemets
funktion är att så tidigt som möjligt uppmärksamma när en valuta är
uppenbart under- eller övervärderad. Det är detta snarare än de dagliga
kursfluktuationerna som är ett huvudproblem i dagens system. Felvär-
deringar under längre perioder leder till snedvridningar av både handel
och investeringar. Svårigheten här är givetvis att fastställa när en valuta
kan anses felvärderad och att förmå ifrågavarande land att vidta lämp-
liga åtgärder. Återigen är det den politiska viljan som är avgörande.
En tredje viktig grupp av åtgärder gäller de finansiella marknader-
nas funktion. I grunden fullgör dessa marknader en nyttig funktion vad
gäller fördelning av sparande, likviditetsförsörjning och diversifiering
av risker. Under senare år har de präglats av ökad labilitet. Bakom
denna utveckling ligger sannolikt såväl den snabba volymökningen vad
gäller kortfristigt placerat kapital som ett antal tekniska faktorer. Ut-
vecklingen har skett i en sådan takt att de myndigheter som utövar
tillsyn inte alltid hunnit anpassa sig till de snabba förändringarna. Det
är angeläget att förbättra förståelsen av de moderna marknadernas
funktionssätt och att förstärka tillsynen av de aktörer som verkar på
marknaderna. Sådana åtgärder bör vidtas på såväl det nationella som
det internationella planet.
Sverige skall självfallet, inom de internationella organ vi är repre-
senterade i, verka för att kunskapen om de finansiella marknaderna
fördjupas och att skälen till exceptionella svängningar klarläggs. För-
bättrad transparens är av särskilt stor betydelse. Genom vårt EU-
medlemskap har vi fått ökade möjligheter att medverka till förstärkta
insatser på detta område.
Sammanfattningsvis är min bedömning att ett mera tillfredsställande
valutasystem och en bättre fungerande världsekonomi bara kan uppnås
genom ett kontinuerligt och tålmodigt arbete. Det finns inga snabba och
enkla grepp som kan förändra situationen som genom ett trollslag. Ett
litet land med en öppen ekonomi som Sverige har ett starkt intresse av
att delta aktivt i dessa långsiktiga ansträngningar med sikte på att för-
stärka det multilaterala samarbetet. Detta är också huvudinriktningen
för det arbete som Finansdepartementet bedriver på det aktuella områ-
det.
Anf. 40 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
Fru talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret på min
interpellation.
Finansministern säger att ”en bättre fungerande världsekonomi bara
kan uppnås genom ett kontinuerligt och tålmodigt arbete”. Men statsrå-
det ger inga som helst konkreta exempel på hur Sverige nu arbetar för
att nå detta mål.
Sverige har tagit många praktiska initiativ i FN. Under 60- och 70-
talen arbetade vi för en ny, rättfärdig ekonomisk världsordning. Inga
Thorsson tog initiativet till den första globala miljökonferensen 1972.
Uppföljningen i Rio 1992 var också ett svenskt initiativ, om jag är rätt
underrättad. Jag hade som FN-delegat tillfälle att följa ambassadör
Göte Svenssons arbete i tålmodiga överläggningar med u-länder och i-
länder i s.k. informal informals, och jag vågar påstå att det till mycket
stor del var Sveriges - i det här fallet närmast UD:s - förtjänst att Rio-
konferensen blev av. Det centerledda Miljödepartementet fullföljde
arbetet framgångsrikt vid konferensen i Rio 1992.
Finansministern säger sig inte ha några idéer om hur det ekologiska
tänkandet skall kunna föras in i ekonomin, trots att Riomötet gick ut på
det, utan han menar ”att det i dag inte går att överblicka”. Statsrådet
hänvisar vagt till att vi alla har ett ansvar att ägna oss åt omprövning.
Ändå är besluten i Rio mycket handlingsinriktade. Alla världens kom-
muner har i uppdrag att utarbeta Agenda 21 för en uthållig utveckling
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
45
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
46
eller, uttryckt i ekonomiska termer, för en ekologiskt och socialt an-
svarsfull tillväxt av BNP.
På vilket sätt tar sig denna omprövning uttryck i Finansdepartemen-
tets agerande i internationella sammanhang? Och hur aktivt ser man till
att Sveriges kommuner får resurser att följa upp det goda arbete som
påbörjades under biträdande miljöminister Görel Thurdins ledning?
Hur arbetar Finansdepartementet för att ta de konkreta initiativen
för en fungerande världsekonomi? Sverige innehar just nu höga poster i
både Världsbanken och IMF. Enligt Världsbankens data har fattig-
domsklyftan i världen ökat med ca 30 % under det senaste decenniet i
stället för att minska. Världsbanken kalkylerar att inkomsterna hos de
20 % av världens befolkning som är rikast nu är ca 140 gånger så höga
som hos de 20 % som är fattigast. Vilka initiativ tar Sverige? England
och Frankrike har dess värre ofta röstat mot resten av världen i FN när
det gäller att minska den makt som 20 % har över mänskligheten. På
vilket sätt arbetar vi nu i EU för att ändra deras inställning och ge värl-
dens fattiga majoritet mer att säga till om? Eller ägnar sig någon på
Finansdepartementet åt att analysera Sydrapportens förslag till ett nytt
sätt att se på hur strukturerna kan förändras av människorna själva, i
stället för enligt IMF:s ineffektiva och grymma strukturanpassnings-
program ovanifrån? Dessa s.k. SAP:er pressas på regeringarna och
leder till ökad fattigdom för de redan fattiga - raka motsatsen till våra
biståndsmål och omöjligt att kombinera med en demokratisk utveck-
ling.
Finansministern säger: ”Det är angeläget att förbättra förståelsen av
de moderna marknadernas funktionssätt och att förstärka tillsynen av de
aktörer som verkar på marknaderna.” Det låter intressant. Jag vore
tacksam för en konkretion. Har Finansdepartementet arbetsgrupper som
analyserar t.ex. nobelpristagaren James Tobins förslag att tygla valuta-
marknaden genom att ”öka friktionen” i transaktionerna - en valu-
taskatt, som förslagsvis kunde användas för att finansiera FN?
Bland de insatser för en lugnare valutamarknad och en bättre funge-
rande världsekonomi som finansministern nämner är ”att varje land
måste föra en ansvarsfull ekonomisk politik”. I vilken betydelse är den
”ansvarsfull”? Om ett u-lands fattiga blir allt fattigare och undervis-
ningen och sjukvården allt sämre, men siffrorna i IMF:s statistik visar
på att landet bättre kan betala sina räntor till de rikare länderna - är det
en ansvarsfull ekonomisk politik?
Finansministern anför med tillfredsställelse att IMF kommer att
”ytterligare förstärka övervakningsförfarandet, bl.a. genom att göra det
kontinuerligt och i större utsträckning fokusera på länder med pro-
blem”. Detta beslut fattade IMF efter Mexicokrisen, som tydligen stör-
de de rika ländernas intressen. Innebär inte detta att trycket mot de
fattiga länderna ökar ännu mer för att en orättvis och illa fungerande
ekonomisk världsordning skall kunna upprätthållas?
Anf. 41 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Först vill jag ta upp Birgitta Hambraeus frågor om Rio-
konferensen och uppföljningen av den. Där har vi inte skilda meningar.
Det pågår naturligtvis ett omfattande arbete efter Riokonferensen
1992-jag hade för övrigt möjlighet att bevista den, och det var en
upplevelse. Agenda 21 i varje kommun är ett uttryck för att det försig-
går ett samlat arbete.
Vad jag har velat markera med svaret är att jag tillhör dem som tror
att här ligger en enorm ekonomisk potential, i ordets bästa mening-
dvs. ordet ekonomi. Men det vore fel av mig att påstå att jag vet exakt
hur det skulle gå till. Jag brukar formulera mig så att jag tror att vi
kommer att ta nästa stora språng i den ekonomiska tillväxten just därför
att vi tvingas göra den ekonomiskt uthållig.
Med det menas att marknadsekonomin när den fungerar som bäst är
ett sätt att möta mänskliga behov på ett rationellt och effektivt sätt. Jag
kan inte tänka mig annat än att den utvecklade världen och även övriga
delar av klotet kommer att ha ett oerhört behov av att det de närmaste
årtiondena drivs fram en ordning för produktion som är ekologiskt
uthållig. När den drivs fram därför att det finns ett grundläggande be-
hov innebär den ny energiproduktion, nya transportlösningar, nya pro-
duktionsmetoder, nya sätt att använda råvaror och att återanvända ma-
terial, nya forskningsinstitutioner. Det ligger en oerhörd kraft i detta.
Hur det skall materialiseras, tas ned till konkreta politiska handlingar,
är jag i dag inte beredd att beskriva, men jag är övertygad om att där
ligger en av de intressantaste och mest eggande utmaningar som vi har
framför oss.
I svaret antyds också en annan diskussion: Väldigt många av oss är
nu engagerade i att diskutera om det med hjälp av skatteinstrumentet
går att driva samhället i en viss riktning. Hur långt kan man använda
skatteinstrumentet i en internationellt integrerad ekonomi? Hur kan
Sverige som ett litet, utlandsberoende land gå före? Hur stor är vår
frihet i det sammanhanget?
Mot den bakgrunden arbetar just nu en utredning i Finansdeparte-
mentet med att titta närmare på möjligheterna att växla skatt, exempel-
vis sänka skatten på arbete men höja den på sådant som vi tycker är
miljöskadligt. Det finns oerhört starka miljöpolitiska skäl för detta, men
det finns också en del statsfinansiella invändningar mot det. Beskatt-
ning av arbete innebär ofta en bred skattebas som är stabil, medan
däremot beskattning av utsläpp och andra miljöstörande företeelser
innebär en instabil skattebas. De är till sin karaktär sådana att man
faktiskt önskar att den skattebasen skall försvinna - det är målsättning-
en. Om man då har det som statsfinansiell grund kan det leda till en del
nya problem. Men att blunda för att det i den frågan finns en oerhörd
potential för en god samhällsutveckling vore fel. Att samtidigt säga att
detta är lösningen vore nog att göra det för enkelt för sig. Därför har vi
nu tillsatt den här kommittén, som arbetar under Lennart Nilssons led-
ning, och resultatet av det arbetet ser jag faktiskt fram emot.
Jag kunde förra tisdagen, den 2 maj, diskutera de här sakerna med
Ritt Bjerregaard, min partikamrat i Europeiska unionens kommission.
Också hon bedriver, på den nivån, ett arbete i den här riktningen, så vi i
Sverige är inte ensamma om det - långt därifrån.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
47
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
48
Birgitta Hambraeus frågade vilka initiativ vi tar i olika internatio-
nella organ. Jag överblickar inte hela fältet, men det är riktigt, som
Birgitta Hambraeus säger, att vi i Sverige har en tradition - vi har ju
ofta tagit initiativet till den här typen av internationella sammankoms-
ter; vi har spelat en ledande roll. Jag ser ingenting som hindrar att vi
gör det också på det här området. Jag tycker att Ingvar Carlsson i sitt
bidrag till sin kommission om vårt globala ansvar lyfter frågor på det
ekonomisk-politiska området som förut inte har blivit lyfta. Det kan
mycket väl tjäna som utgångspunkt för svenska initiativ och en fortsatt
debatt.
Jag har ingen övertro på de klassiska organen - IMF, Världsbanken
och allt vad de heter. Men de finns där och representerar en utomor-
dentligt stor kompetens och även resurser. Det finns anledning för
Sverige att i sådana sammanhang driva de klassiska svenska ståndpunk-
terna. Jag är ganska säker på att jag och Birgitta Hambraeus har i stort
sett samma uppfattning om vilka prioriteringar som skall göras. Att vi
har svenska toppfunktionärer i dessa organ ger oss naturligtvis större
möjlighet, kanske inte till inflytande men till dialog, och den skall vi
självfallet utnyttja.
Anf. 42 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
Fru talman! Jag delar finansministerns uppfattning om IMF och
Världsbanken. Men de har inte bara stor kompetens och mycket pengar
- de är faktiskt de klart ledande aktörerna i världssamhället just nu när
det gäller bistånd och när det gäller relationerna mellan fattiga och rika
länder. Ansvaret för Sveriges agerande i IMF och Världsbanken ligger
på Finansdepartementet. Det är alltså viktigt att vi följer upp det här
och att vi tar initiativ och inte bara sitter av sammanträdena. Jag skulle
vara intresserad av litet mer konkretion. Vad gör vi, vilka initiativ tar vi
där, för att den här enormt stora potentialen skall bli litet mer inriktad
på u-ländernas behov, på socialt och ekologiskt ansvarsfulla investe-
ringar och socialt och ekologiskt ansvarsfullt agerande över huvud
taget?
Självfallet menar jag inte att Göran Persson nu skall deklarera något
slags exakt kunskap om hela det ekologiska sammanhang som vi befin-
ner oss i, men jag skulle gärna vilja veta hur man i Finansdepartementet
arbetar konkret för att fullfölja det här. Finansdepartementet har fortfa-
rande ett stort internationellt ansvar, så länge frågorna som rör IMF och
Världsbanken handläggs av Finansdepartementet.
Utredningen om skatteväxlingen väntar jag mig också mycket av.
Jag var intresserad och glad att höra att den också har ett internationellt
ansvar. Jag tror verkligen att detta är en framtidsmodell. Man kan väl
säga att den hårda belastning på arbete som vi har haft nu under en lång
följd av år faktiskt har minskat, och det har även underlaget för skatten
i och med att det har blivit allt färre som arbetar inom produktionen.
Men självfallet önskar vi att miljöstörande verksamhet skall försvinna i
mycket högre grad. Man kan jämföra med att lägga ökad skatt på t.ex.
energi - den vill vi också ha kvar, men vi skall se till att man är så
effektiv som möjligt. Vi vill ha till stånd en effektivisering så att man
använder energin som den dyrbarhet den är när vi håller oss inom de
ekologiska ramarna.
Kunde finansministern berätta litet mer konkret: Om man inte har
några arbetsgrupper just nu, t.ex. när det gäller det här med större frik-
tion i valutasystemet eller det vi har pratat om här - ämnar finansminis-
tern i så fall tillsätta sådana grupper?
Anf. 43 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Birgitta Hambraeus formulerade det som om Finansde-
partementet skulle gå förlustigt ansvaret för dessa internationella eko-
nomiska frågor; jag tror att hon sade att vi har det ”än så länge”. På den
punkten kan jag vara väldigt tydlig: Ansvaret för Sveriges agerande
både i Världsbanken och i IMF ligger hos Finansdepartementet och
kommer att ligga kvar där. Vi delar dock ansvaret för vissa av frågorna
med våra vänner i Utrikesdepartementet. De är naturligtvis föremål för
gemensam beredning.
Arbetet bedrivs naturligtvis inom linjen. Vi behöver inte ha några
särskilda arbetsgrupper; det här är en organisation som ständigt arbetar
med dessa frågor. Vi har ständigt människor ute i världen, människor
som deltar i internationella konferenser och gör Sveriges röst hörd. Det
finns ingen anledning att ändra inriktningen av det som Birgitta Ham-
braeus och jag tydligen är överens om som svenska ståndpunkter. Det
arbetet fortsätts och bedrivs med kraft.
Birgitta Hambraeus uppehöll sig vid något tillfälle vid nobelprista-
garen Tobin och hans skatt på valutatransaktioner. Det har också utretts
ordentligt. De allra flesta som bedömer det tror inte på den tanken, helt
enkelt därför att vissa länder kommer att ställa sig utanför, och när de
gör det bryter det hela ihop. Det räcker med att en handfull, några
stycken, ställer sig utanför den typen av skatt för att man skall ha ska-
pat nya finansiella centra i världen där man kan handla med dessa in-
strument utan att de beskattas. Att åstadkomma ett beslut som är
världstäckande vid ett och samma tillfälle tror jag inte är möjligt. Även
om jag annars känner stark sympati för Tobins idéer måste jag nog säga
att jag inte tror att detta är praktiskt hanterbart.
Det finns säkert också andra uppslag, och de kommer att diskuteras.
Jag pekar i svaret på en intressant sak som inte har diskuterats särskilt
mycket i debatten men som jag tror är en ingång för framtida menings-
utbyte, och det är genomskinlighet, att man faktiskt ser igenom trans-
aktionerna - när de sker, var de sker och mellan vilka de sker. Den
enorma transparensen vi har exempelvis för handeln med aktier har inte
alls någon motsvarighet på dessa sektorer. Det skulle naturligtvis vara
oerhört revolutionerande om detta kom att införas. Sverige kan inte
göra en sådan sak isolerat. I internationella organ kan man självfallet
driva den tanken och föra sådana diskussioner. Det är naturligtvis något
som ligger mig ganska varmt om hjärtat, eftersom det finns upptaget
även i svaret.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
49
.4 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 100
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
50
Anf. 44 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
Fru talman! Det låter oerhört spännande om Sverige nu i de inter-
nationella fora där vi har ganska inflytelserika positioner börjar föra
fram den här sortens tankar. Jag menar inte att vi här och nu skall lösa
problemen. Jag vill bara ha en försäkran om att Sverige verkligen dri-
ver dessa frågor.
Finansministern säger att vi i Sverige inte har ändrat åsikt när det
gäller vårt sätt att arbeta med IMF och Världsbanken, men tyvärr har vi
det. Jag satt med i den multilaterala biståndsutredningen. Vi analysera-
de Världsbankens och IMF:s roll, framväxt och hur de mer och mer har
tagit över från UNDP och FN-organen. Sverige har mycket länge mot-
arbetat detta. Vi har varit kraftfulla motståndare och haft en oerhört
amper kritik mot strukturanpassningsprogrammen, mot pressen och mot
den smala nyliberala analysen som tvingar länder som inte har någon
fungerande industri att gå in i industriländernas trånga mallar osv. Vi
kritiserade det här mycket starkt ända fram till mitten av 80-talet då vi
bytte inställning.
Nu kräver vi att u-länderna skall göra upp med IMF. Vi säger på
samma sätt som i Sverige, enligt den nyliberala ekonomiska modellen,
att man måste ha sin ekonomi i ordning först. På vilket sätt? På vilket
sätt skall man föra en ansvarsfull politik? För u-länderna är det rena
hånet.
Vi har ändrat inställning. Vi är globalt beroende. I likhet med Gö-
ran Persson bejakar jag det. Jag tror på en värld med en tät väv av
internationella kontakter. Jag tror att det så småningom kommer att
skapa en fredlig värld. Vi måste se till att inte bara 20 % av mänsklig-
heten, som är rika, fortsätter med sina privilegier medan den fattiga
världen blir fattigare och fattigare. Det är fruktansvärt. Sverige har haft
en mycket stor roll att spela här. Vi bytte inställning i mitten av 80-
talet. Det skedde faktiskt efter Olof Palmes död.
Jag tycker att det nu är dags att återuppta vår roll. Man kan fråga sig
om det är möjligt nu när vi är med i EU. Men låt oss strunta i det. Låt
oss göra det ändå och se vad som händer. Under förutsättning av att det
här sker kommer jag inte att hävda med stor bestämdhet att de här
frågorna skall tas ifrån Finansdepartementet. Annars antydde vi mycket
försiktigt under utredningen att de här frågorna egentligen hör hemma i
UD, där internationella relationer ändock är det huvudsakliga ansvar-
sområdet.
Anf. 45 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag har stor respekt för kollegerna i Utrikesdepartemen-
tet. De kan dock inte allt. Jag skulle tro att de har samma uppfattning
om Finansdepartementet. I båda fallen är beskrivningen riktig. Vi är
beroende av varandra. Nu är frågorna särfördelade och kommer så att
förbli. Jag tycker att det är ganska bra.
Jag skall ta till mig det fru Hambraeus har sagt. Vi har all anledning
att föra en dialog. Det här bör inte vara partiskiljande frågor i Sverige.
Vi borde kunna vårda en tradition som vårt fina land har arbetat i under
många år. Jag tackar för konstruktiva synpunkter.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1994/95:100
8 maj
10 § Svar på interpellation 1994/95:96 om intentionerna i djur-skyddslagen
Anf. 46 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Alice Åström har frågat mig vilka åtgärder regeringen
kommer att vidta för att förhindra att eldressyr och andra kränkande
aversionsmetoder används inom hunddressyren.
I 2 § djurskyddslagen står det att djur skall behandlas väl och skyd-
das mot onödigt lidande och sjukdom. Nyligen har Statens jordbruks-
verk i allmänna råd uttalat att elhalsband på hund inte bör användas
annat än av personer som genomgått sådan utbildning som rekommen-
deras av Jordbruksverket. Av råden framgår vidare att innan elhalsban-
det tas i bruk bör kontakt tas med Telia för besked om halsbandet är
godkänt för användning. Jordbruksverket har inte något bemyndigande
att utfärda föreskrifter i den här frågan.
Jag är inte övertygad om att de regler som finns är tillräckliga. För
att få ett heltäckande underlag kommer regeringen att ge Jordbruksver-
ket i uppdrag att snabbt utreda all användning av el vid dressyr av
hundar. När jag fått ett sådant underlag från Jordbruksverket kommer
vi skyndsamt att ta ställning till de ytterligare åtgärder som kan behövas
för att reglera användningen av el vid hunddressyr.
Anf. 47 ALICE ÅSTRÖM (v)
Fru talman! Först vill jag tacka jordbruksministern för svaret. Jag
tycker att det är mycket glädjande att inte heller jordbruksministern är
tillfredsställd med den ordning som råder nu. Det finns en del saker
som jag ändå tycker är viktiga att påpeka inför den utredning som
Jordbruksverket skall göra.
De allmänna råd som nu finns har helt nyligen ändrats. I de tidiga
allmänna råden fanns ett klart uttalat förbud. Det sades att elhalsband
och stackel ej får användas. När man säger att allmänna råd bara är
rekommendationer och inte föreskrifter är det inte helt riktigt. Det är ett
bevis och en allmän inriktning från myndigheterna. Det sägs också i en
skrivelse att i de fallen tillsynsmyndigheten tar upp ärenden som rör de
allmänna råden kan man räkna med att få stöd från högre instans.
När man då ändrade i de allmänna råden till ”bör inte användas”
och dessutom säger att man rekommenderar en utbildning har det gett
en mycket stor öppning. Inriktningen har förändrats mycket.
När det gäller elhalsband kan det faktiskt sägas strida mot de
grundläggande intentionerna i Europakonventionen och djurskyddsla-
gen. Att tillåta elhalsband när man i lagstiftningen förbjuder kodressö-
rer och barrering av hästar är en ologisk kullerbytta. Det är otroligt
viktigt att man också väger in de etiska aspekterna på frågan och inte
bara de rent praktiska.
Svar på
interpellationer
51
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Den etiska grundläggande frågan måste ändå vara hur långt vi
människor har rätt att gå för att få djuren att utföra det vi vill att de
skall utföra. Det måste vara den grundläggande frågan som man ställer.
Jordbruksverket kommer att göra en utredning, och en utbildning
kommer att rekommenderas. Svenska Jägareförbundet står för den
utbildning som rekommenderas. Förbundet har varit den stora före-
språkaren, och man har använt sig av den här metoden i störst ut-
sträckning.
Om man ser över vilka sakkunniga som har konsulterats inför änd-
ringarna av de allmänna råden, finner man att det även har varit perso-
ner som har varit positiva till elanvändning och personer som faktiskt
bedriver utbildning av instruktörer när det gäller användning av elhals-
band. När de allmänna råden gick ut på remiss kom en mängd remiss-
svar - bl.a. från Svenska brukshundsklubben, alla djurskyddsorganisa-
tioner och även Veterinärförbundet - som inte tyckte att man skulle
ändra i de allmänna råden utan att man i stället skulle införa ett förbud
med möjlighet till dispens.
Diskussionen om elhalsband har mycket gällt renrenhetsträning, och
det har gällt ett slags halsband. Elhalsband finns i en mängd olika utfö-
randen, bl.a. sådana som skall förhindra att hundar skäller. När hundar-
na skäller får de en stöt.
Från hundorganisationernas sida säger man i dag att man själv vill
ta ansvaret och styra tillsynen över detta och att man inte vill ha ett
förbud. Det man då glömmer är att alla inte är anslutna till dessa orga-
nisationer. Man kan redan i dag se annonser i dagstidningar där männi-
skor erbjuder hundägare som har problem med sin hund att komma för
att få hjälp, vilket innebär att hunden får elstötar.
Detta kommer att bli ett stort problem om vi inte gör någonting.
Användningen har ökat otroligt mycket. Därför tycker jag att det är
viktigt att man i det underlag som Jordbruksverket skall lämna också
tar in alla dessa synpunkter och att man framför allt också fäster stor
vikt vid vad Veterinärförbundet säger.
En av de allra viktigaste grundläggande frågorna handlar om att
sällskapsdjuren inte omfattas av 4 § i djurskyddslagen. Om de hade
gjort det, hade inte den här typen av frågor behövt debatteras här. En
viktig fråga att ta upp är att även sällskapsdjuren skall ha samma rätt
enligt djurskyddslagen som andra djur.
Anf. 48 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att Alice Åström väcker
den här frågan. Alice Åström har också skrivit en motion i ärendet.
Som hundägare i hela mitt liv blir jag alldeles förskräckt när jag
börjar inse att detta hjälpmedel börjar användas alltmer i Sverige. Jag
har genom åren haft både jakthundar och brukshundar och anser att
dressyr och elhalsband inte går ihop.
Det är litet obehagligt när man får en känsla av att ökningen av el-
halsband bl.a. har att göra med småviltsjakten i fjällen. De hundar som
tas dit upp är inte vana vid renen och jagar ren i stället för ripa.
52
Om en ökning av elhalsbanden blir en konsekvens av bestämmel-
sen, så måste den verkligen ses över. Jag anser absolut att jordbruks-
ministern måste ta frågan på stort allvar, därför att detta sätt att hantera
hundar tenderar att öka. Det är så lätt för mer eller mindre seriösa
hundägare att ta till eldressyr. Det är så lätt att pröva eldressyr om man
får problem i stället för att göra det man borde göra, dvs. att vända sig
till folk som man kan få seriös hjälp av.
De allmänna råd som nu finns visar att vi börjar att tolerera elhals-
band. Det är detta som är så obehagligt. Börjar vi tolerera elhalsband
kommer det alltid att finnas dressörer som kanske är mindre seriösa,
vilka använder elhalsband på ett sätt som definitivt inte var tanken.
Därför är det viktigt att det blir ett generellt förbud. Sedan kan man se
över vilka eventuella möjligheter man har att ge dispenser. Det skulle
ge en bättre bild av vad samhället vill.
Det känns väldigt märkligt att vi har ett förbud mot kodressörer
samtidigt som vi tillåter att hundar utsätts för eldressyr, för egentligen
är det ju precis samma sak. Kon gör någonting som vi inte vill. Därför
ger vi den en stöt. Men det förbjuder vi, för vi anser att det är oetiskt
och djurplågeri. Hunden gör någonting som vi inte vill. Då ger vi en
stöt. Nu verkar det som om vi tycker att det är okej.
Jag måste säga att jag tycker att det svar som jordbruksministern
har lämnat är något vagt. Skall man vara välvillig kan man tolka det
som att jordbruksministern är kritisk. Jag hoppas att det är så och att
jordbruksministern i så fall vill vara litet mer konkret i svaret.
Anf. 49 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Om svaret uppfattas som vagt så är det kanske riktigt,
därför att jag är ganska osäker i den här frågan. Jag är inte tvärsäker.
Låt mig först ta upp frågan om varför man har gjort ändringar i re-
gelverket. Precis som sades stod det tidigare i dåvarande Lantbrukssty-
relsens författningssamlingar att elhalsband och tagghalsband inte får
användas. Men det var ett allmänt råd och alltså inget regelrätt förbud.
Ordvalet var olyckligt, eftersom det kunde tolkas på litet olika sätt. Det
var därför man införde ändringen att elhalsband inte bör användas av
andra än av personer som genomgått en särskild utbildning som Jord-
bruksverket rekommenderar. Det skall inte tolkas som någon ändrad
inställning i sak utan som ett förtydligande, eftersom innehållet tidigare
var luddigt uttryckt.
Det sägs av er båda att man nu förbjuder kodressörer, och ni ställer
då frågan varför man inte skall kunna förbjuda hundhalsband. Jag tyck-
er inte att man skall förbjuda något utan att det är ordentligt motiverat.
Kodressörer gav ström genom hela kroppen, eftersom den applicerades
på en punkt på kon. Kon jordade sig själv genom att den hade kontakt
med båspallen via klövarna. I elhalsbandet går strömmen mellan två
punkter och leds alltså inte genom hela kroppen.
Jag vill också påpeka vad det är för slags ström som går genom
kroppen. Det är alltså en stöt som är 30-50 gånger svagare än den man
får av vanligt elstängsel. Den leds, som jag sade, genom halsmuskulatu-
ren mellan två poler i halsbandet. Ungefär 500 jakthundar per år omfat-
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
53
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
54
tas. Man anser att det är så många jakthundar som behöver denna typ
av dressyr för att bli renrena.
Jag tycker att man måste väga olika typer av lidanden mot varandra.
Anledningen till att jag inte är tvärsäker är att jag inte vet om denna
relativt ”milda” stöt som ett elhalsband ger är värre eller inte än en
konventionell dressyr. I det ena fallet är det möjligen fråga om en fy-
sisk pl åga, om det nu är en plåga. I det andra fallet är det fråga om en
psykisk plåga, om man nu kan anse att det är en plåga. Konventionell
dressyr är ju ett sätt att tillrättavisa hunden genom ryck i koppel, genom
olika tillsägelser, skäll och kanske i en del fall, olyckligt nog, genom
slag eller smäll. Det är på något vis ett mentalt förtryck. Man måste
fundera över vilken av de två dressyrformerna som är värre, eftersom
någon dressyr tydligen måste genomföras för att hundarna skall bli
renrena.
Om man nu talar om djurens lidande - med djuren innefattas också
de djur som eventuellt blir jagade om man inte har hunden under kon-
troll - är då halsbandslidandet värre än det eventuella lidande som
hunden vid jakt åsamkar renarna i de fall man inte klarar av att dressera
hundarna? Jag tycker inte att frågan är enkel att besvara.
Det finns väldigt mycket tyckande. Det är enkelt att säga att hund-
arna inte skall få stötar. Men man måste ju väga detta mot andra typer
av åtgärder som vidtas mot hunden, vilket kräver en mycket djupare
analys än att i dag bara rakt upp och ner säga att eldressyr skall förbju-
das.
Anf. 50 ALICE ÅSTRÖM (v)
Fru talman! Angående detta med det ändrade ordvalet i de allmänna
råden och att det tidigare var ett olyckligt ordval: Jordbruksministern
säger att innehållet tidigare var luddigt men att det skulle vara klarare i
dag. Snarare är det så att alla djurorganisationer över huvud taget i dag
uppfattar myndighetens inställning i frågan som mycket mer luddig och
oklar.
När det gäller eldressör handlar det också om att man korrigerar ett
oönskat beteende hos hunden på samma sätt som man gjorde med kor.
Ett exempel där strömmen inte heller går genom hela kroppen är barre-
ring av hästar, som också är förbjudet, vilket innebar att man skulle
undvika att hästarna slog i benen och skadade sig. Detta hade alltså ett
syfte, eftersom det annars kunde bli ännu värre för hästarna. Därför
håller inte resonemanget när det gäller barreringen.
Jag är på ett sätt överens med jordbruksministern om att detta med
dressyr inte är någon enkel sak. Men de förespråkade dressyrmetoder
som finns i dag, vilka blir allt vanligare, handlar om positiv förstärk-
ning. Jordbruksministern tog upp att det kunde bli fråga om mentalt
förtryck och ibland även slag. Men det är faktiskt en behandling av djur
som vi i dag genom lag inte tolererar. Det ursäktar ju inte att man i
stället använder elstötar.
Tyvärr har jag inget elhalsband med mig här i dag. Men jag vet hur
det fungerar. Det är alltså ingen lätt stöt som hunden får, utan det är ett
halsband där man kan öka strömstyrkan. Reagerar inte hunden på den
lägre strömstyrkan ökar man strömmen tills hunden verkligen reagerar.
En del har provat halsbandet på sig själva. De säger att ingen hundäga-
re skulle få använda halsbandet på hunden utan att först ha provat det
på sig själv.
När det gäller de djur som hundar jagar är det stadgat i lag att man
inte har rätt att ha hundar lösa om man inte har kontroll över dem. Det
gäller alla hundägare i Sverige, även jägare och övriga. Man skall inte
släppa lös sin hund förrän man har kontroll över den.
Jag har här ett uttalande från den person som har stått mycket för
utbildningen och som har anlitats som sakkunnig. Han säger att en
jägare måste kunna lita på hundens ovillkorliga lydnad. Men med el-
halsband går den dressyren fortare.
Det är det som det handlar om. Det är inte så att det är omöjligt att
få det att fungera annars.
Anf. 51 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Ibland låter argumenten konstiga, som när vi hörde
jordbruksministern diskutera detta. Det beror kanske på att det är svårt
att försvara en sjuk sak, Margareta Winberg, för det här är en sjuk sak.
Det är inte sunt att träna hundar med elhalsband bara för att man har
bråttom med dressyren.
Denna förenklade dressyrmetod är ingenting som vi skall tillåta här
i Sverige. Här har vi en annan syn på djurskyddet. Det är litet förvå-
nande när Margareta Winberg, som är så enormt engagerad när det
gäller djurtransporterna i EU, här förklarar att hunddressyr går till på
ett sådant sätt att man undrar om man fortfarande befinner sig i Sveri-
ge. Så går inte dressyr till om man är duktig på att dressera hundar. Så
går misshandel av hundar till. Eldressyr ingår inte i en organiserad
dressyrundervisning för hundar. Där använder man sig av positiv be-
tingning. Man får inte slå och misshandla sina hundar, Margareta Win-
berg. Därmed borde man inte heller få använda elhalsband. Får man i
Sverige misshandla sina hundar genom att använda elhalsband men inte
genom att slå dem? Det är det som det handlar om.
Samtidigt är det väldigt märkligt att höra Margareta Winberg för-
svara fjälljakten. Anledningen till att man säger ja till elhalsband är att
man vill underlätta fjälljakten. Där kan det bli nödvändigt. Att släppa
hundar lösa i fjällen som inte är vana vid det är alltså ett motiv till att
man skall få använda elhalsband. I stället borde man säga tvärtom. De
som åker upp och jagar småvilt i fjällen skall se till att de har en hund
som är renren, dvs. en hund som inte jagar renar. Annars skall hunden
inte släppas lös i fjällvärlden. Att ta det som en ursäkt för att vi skall gå
tillbaka till en dressyrmetod som definitivt inte borde anstå oss i Sveri-
ge - ett land som säger sig vilja gå före när det gäller djurskyddet - är
beklämmande, Margareta Winberg. Försök inte att försvara en sjuk
sak! Denna dressyrmetod borde inte tillåtas i Sverige.
Anf. 52 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Jag tycker nog att Gudrun Lindvall lyssnar litet dåligt.
Jag försvarar inte den här metoden. Men jag säger att jag inte är lika
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
56
tvärsäker som Gudrun Lindvall på att detta är fel. Därför vill jag att
frågan skall analyseras ytterligare. Eftersom den här frågan är svår och
eftersom det finns olika uppfattningar också bland experterna vore det
klädsamt med litet större ödmjukhet inför den.
En del hävdar att det finns skäl för elhalsband. Jag läser innantill:
Man hävdar att konventionell dressyr vid renrenhetstest innebär ett
större trauma för hunden än eldressyr. Elstöten är svag och känns som
ett ”nyp”. Eftersom den sker med fjärrkontroll kopplar hunden tillrät-
tavisningen till renen i stället för till matte och husse. Dressyren blir
därför mycket verkningsfull. Konventionell dressyr skulle innebära
tillrättavisningar genom ryck i koppel eller kraftiga tag i nackskinn osv.
tills - som en av experterna har sagt - hunden mentalt ryms i en tänd-
sticksask.
Det finns också skäl emot elhalsband. Här kan jag redogöra för någ-
ra expterters åsikter, bl.a. från Brukshundsklubben och Veterinärför-
bundet. Man anser att eldressyr innebär onödigt lidande för hunden.
Det finns risk att människor som inte genomgått föreskriven utbildning
använder eldressyr och att den då kan användas på ett felaktigt sätt.
Man anför också etiska skäl och anför att dressyr skall utgå från ett
positivt tänkande och inte utifrån ett ”strafftänkande”.
Så är det ju. Det går inte att i dag vara tvärsäker. Det är det som jag
har gett uttryck för, inte att jag försvarar någonting som betraktas av
Gudrun Lindvall som en sjuk sak. Det gör jag verkligen inte.
Det finns alltså skäl att noga undersöka det här. Det är svaret på in-
terpellationen, att man skall göra en ordentlig men snabb analys av det
hela för att se om eldressyr innebär ett lidande av sådant slag att det
skall förbjudas. Kommer man fram till det, är jag beredd att vidta de
åtgärder som är nödvändiga. Men inte på de lösa grunder som jag anser
föreligger i dag.
Anf. 53 ALICE ÅSTRÖM (v)
Fru talman! Detta är inte en enkel fråga. Men återigen hamnar man i
en debatt bara om renrenhetsträningen. Det är precis så som jag sade
tidigare. I dag kan man se annonser i dagspressen där människor erbju-
der hundägare som har problem med sina hundar på ett eller annat sätt
att komma till rätta med dem genom elhalsband. Det allra bästa vore att
på något sätt skapa ett förbud, där det finns en dispensmöjlighet. För att
få dispens skulle det krävas att man presenterade ett underlag med
kvalitet som visade att elhalsband vore den enda möjligheten. Med den
fria användning som finns i dag riskerar vi att en mängd hundar i Sve-
rige kommer att fara mycket illa.
Sedan över till beskrivningen om att effekterna av elhalsbanden
känns som ett litet lätt nyp. Anledningen till att man använder elhals-
band och till att det anses vara en effektiv metod är att det är mycket
kännbart för hunden. Det ger en väldig smärta. Om man prövar elhals-
bandet på sig själv på samma sätt som man gör det på hunden - dvs.
man blöter halsen, tar på halsbandet och framkallar en stöt - finner man
att det är inte fråga om något litet nyp. Jag tror att det är hemskt viktigt
att man är medveten om det. Men det beskrivs många gånger från före-
språkarna som att det här rör sig om ett mycket litet obehag. Vore det
ett mycket litet obehag, skulle hundarna inte reagera på det sätt som de
gör.
Att detta inte är någon lätt fråga, att det finns experter som är för
och emot och att det finns skillnader mellan olika hundklubbar tycker
jag på ett sätt är en bisak. Det som jag tycker är viktigt är att man lyss-
nar på och beaktar inställningen från Veterinärförbundet, som ändå har
den djupa kunskapen om dessa frågor. Veterinärförbundet anser i dag
att man bör ha ett förbud med dispensmöjligheter.
När det gäller kodressörerna och hur korna reagerar är man också
på Lantbruksuniversitetet mycket kritisk. Man hänvisar till de biologis-
ka aspekterna på elektricitet och på hur levande individer reagerar på
detta. Det finns mycket fakta i den avhandling som låg till grund för
förbudet mot kodressyren. Dessa fakta är tillämpliga även på det här
området.
Jag hoppas att jordbruksminister Margareta Winberg verkligen tar
ett brett tag, gör det snabbt och ser till att vi genast får ett slut på det
ofoget som användandet av elhalsbandet utgör.
Anf. 54 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Jag delar mycket i Alice Åströms uppfattning. Också
jag tycker att det är otillständigt om det är så att användningen av eld-
ressyr breder ut sig och om det används som en metod mot besvärliga
hundar i allmänhet. Så skall det inte vara. Självfallet inte.
Beträffande våra relationer med veterinärerna brukar vi ta ganska
stort intryck av vad de säger. Om man i analysgruppen kan ena sig om
att skapa förbud med möjlighet till undantag, låter det som ett klokt
förslag.
Som sagt, vi skall utreda frågan snabbt och komma med ett besked
så snart som möjligt.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 1994/95:98 och fråga 1994/95:434 omradon i dricksvatten
Anf. 55 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Sven Bergström har frågat miljöministern vilka åtgär-
der hon planerar för att komma till rätta med problemet med radonhal-
tigt dricksvatten.
Dan Ericsson har frågat miljöministern om hon avser att lägga fram
förslag om att radonbidrag även bör utgå till hushåll med radonhalter i
dricksvattnet över rekommenderat gränsvärde. Dan Ericsson frågar
vidare på vilket sätt jag ämnar medverka till att stimulera kommunernas
arbete med åtgärder för att minska riskerna med höga radonhalter i
dricksvatten. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som
skall svara på Dan Ericssons interpellation och Sven Bergströms fråga.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
57
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
58
Sedan 1980 lämnas statligt ekonomiskt stöd för att avhjälpa radon-
problem i bostäder. För närvarande utgår bidrag till åtgärder i egna
hem, där radondotterhalten överstiger Socialstyrelsens gränsvärde.
Regeringen har i årets budgetproposition pekat på att metoderna för
en effektiv radonsanering av vatten ännu inte är färdigutvecklade. Där-
för vidtog regeringen ingen åtgärd med anledning av en framställning
av Boverket, att ett bidrag i fortsättningen även skall kunna lämnas till
radonsanering av vatten.
Sedan januari 1994 arbetar en arbetsgrupp bestående av represen-
tanter för Statens livsmedelsverk; Statens strålskyddsinstitut och Soci-
alstyrelsen med att fastställa och presentera ett förslag till gränsvärde
för radon i dricksvatten. Förslaget skall presenteras för regeringen i
början av juni i år. Först därefter är det möjligt för regeringen att ta
ställning.
Anf. 56 DAN ERICSSON (kds)
Fru talman! Jag vill tacka för svaret, som tyvärr inte är ett särskilt
bra svar. Regeringens långhalning av den här frågan är inget gott ex-
empel på handlingskraft. Tvärtom fördröjs ett viktigt arbete för att
minska riskerna för höga radonhalter i dricksvatten.
Jordbruksministern känner säkert till de risker som jag menar att
framför allt barnen i dag utsätts för, barn som dricker vatten med höga
radonhalter.
I dag är det ungefär 8 000 bergsborrade brunnar som beräknas ha
radonhalter som ligger över det rekommenderade gränsvärdet på 1 000
becquerell per liter. Med en eventuell halvering av gränsvärdet, vilket
faktiskt har diskuterats och diskuteras, kommer antalet brunnar vars
vatten överstiger gränsvärdet att öka med mellan 15 000 och 20 000,
kanske ännu mer.
Fru talman! Sin senfärdighet i det här ärendet försvarar ministern
med att det inte finns en teknik klar för effektiv radonsanering. Det är
faktiskt inte sant. Luftning är en effektiv metod, filtrering är en annan
metod. Givetvis kan man radonsanera redan nu om den politiska viljan
att hjälpa till finns. Ute i kommunerna fungerar det så att miljö- och
hälsoskyddsnämnderna rekommenderar i dag drabbade familjer att
installera luftningsaggregat.
Den arbetsgrupp som ministern talar om har snart arbetat i ett och
ett halvt år. Nu hävdar ministern att radonsaneringen inte kan komma i
gång utan arbetsgruppens slutresultat. Men det är fel, den kan komma i
gång. Boverket har också krävt detta och föreslagit införandet av ett
bidrag för sanering av radonhaltigt vatten.
Regeringen säger dock nej. Denna passivitet innebär ju att man
därmed inte minskar riskerna för ett antal tusen människor som i dag
intar dricksvatten med höga radonhalter. Samtidigt med att man har
sagt nej till detta försökte regeringen nyligen minska stödet till ra-
donsanering av bostäder, något som riksdagen stoppade. Det bidraget
finns alltså kvar.
Inser inte ministern att hon är litet på fel väg, inte så litet heller?
Var har hälsoansvaret i den här frågan tagit vägen?
Jag har fått ett svar på min första fråga, att regeringen väntar och ser
samtidigt som man vill minska stödet till annan radonsanering. Det är
illavarslande. På min andra fråga har jag däremot inte fått något svar.
Därför upprepar jag frågan, och jag hoppas att jordbruksministern kan
ge någon form av besked: På vilket sätt ämnar ministern medverka till
att stimulera kommunernas arbete med åtgärder för att minska riskerna
med höga radonhalter i vatten?
Anf. 57 SVEN BERGSTRÖM (c)
Fru talman! Jag får också tacka för svaret, men jag delar Dan Erics-
sons uppfattning att det här gäller att försöka vara offensiv och gå till
handling. Jag tycker att jordbruksministerns svar litet för mycket andas
”vänta och se”. Många års forskning har visat att det här är väldigt
allvarligt. Det är, som Dan Ericsson sade, framför allt barnen som
drabbas av radonhaltigt vatten. Den internationella strålskyddsforsk-
ningen har visat att det är barnen som är särskilt utsatta, särskilt späd-
barn och barn mellan 1 och 10 år som får en större stråldos vid intag av
obehandlat radonhaltigt vatten än vad vuxna får. Siffror är inte alltid så
bra som exempel, men uttryckt i stråldos är det alltså för ett spädbarn
som dricker en normal mängd vatten, ca 100 liter obehandlat vatten per
år, vid en radonhalt av 1 000 becquerell per liter fråga om 7 millisievert
per år. Det finns många brunnar som innehåller 5 000, 10 000 och
t.o.m. 20 000 becquerell per liter vatten. Då kan var och en räkna ut hur
mycket större strålningsmängder det kan bli. Detta kan vi jämföra med
de gränsvärden som finns för stråldoser som är föreskrivna för allmän-
heten och personer som arbetar med strålning. För den grupp av all-
mänhet som är mest utsatt för strålning får stråldosen inte överstiga 5
millisievert under ett år. För barn som dricker radonhaltigt vatten
handlar det om 7 millisievert.
Strålskyddsinstitutet har också gjort beräkningar som anger att ra-
don i vatten i Sverige orsakar mellan 35 och 70 cancerfall om året. Vi
vet också att detta inte är någon ny fråga, utan redan 1984 rekommen-
derade Socialstyrelsen ett gränsvärde på 1 000 becquerell per liter. Nu
talar man om att eventuellt minska det till 500 becquerell, men det är
alltså den storleksordningen det handlar om när det gäller att fastställa
gränsvärde. Det finns ingen anledning att hänvisa till osäkerhet vid
gränsvärdena när det gäller att få till stånd en lösning i denna fråga.
Det hela är litet paradoxalt. Man får alltså samhälleligt stöd för att
åtgärda radon i luften, men man får icke något samhälleligt stöd för att
åtgärda radon i vattnet. Nu kan det vara så att radongas avgår till luft
när vattnet används vid t.ex. tvätt, disk, bad och dusch och man har
radon i vattnet. På det här sättet kan inomhusluften få förhöjda radon-
värden. Det kan man försöka ventilera bort osv., men det lyckas inte
alltid. Vatten som innehåller 2 000 becquerell per liter kan, om ventila-
tionen inte är tillräcklig, ge värden som blir så höga att man kan få
bidrag till att sanera luften. Men man får inte bidrag till att åtgärda
grundproblemet, som är det radonhaltiga vattnet. Det är rätt paradoxalt.
Man får bidrag för att åtgärda ett kontinuerligt problem, men man får
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
59
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
60
inte bidrag för att åtgärda själva grundorsaken till problemet. Det borde
vara en tankeställare.
Jag skulle gärna vilja ha ett mera konkret besked: Hur avser jord-
bruksministern att hantera frågan? Kommer det ett besked snart nog,
eller skall vi vänta och se i osäkerhet? Jordbruksministern säger att
först efter juni är det möjligt för regeringen att ta ställning. Jag skulle
gärna se att jordbruksministern i dag kunde ge ett besked om vilka
intentionerna är. Vi vet ganska väl var gränsvärdena kommer att ligga.
Då borde det finnas en beredskap att fatta beslut så snart som möjligt.
Anf. 58 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Mot det sista har jag inga invändningar. Det är klart att
vi skall fatta beslut så fort vi får klart för oss vilka beslut man rekom-
menderar oss att fatta. Det kommer att ske i juni.
När det gäller arbetet med att ta fram ett gränsvärde använder sig
arbetsgruppen av statistiska riskberäkningar. Till skillnad från luftradon
i hus saknas det epidemiologiska undersökningar som talar om hur
många cancerfall per år som kan vara en följd av höga radonhalter i
dricksvatten.
Sven Bergström sade själv att det var mellan 40 och 70 fall när det
gäller radon i vatten. Men det är alltså uträknat helt och hållet på teore-
tisk väg. Man kan jämföra det med antalet fall enligt samma teoretiska
beräkning vad gäller radon i luften. Antalet är då mellan 300 och 1 500
fall per år.
Det låter som om det skulle bero på någon slags ovilja eller illvilja
att vi inte går till botten med det här problemet. Vi vet att det har pre-
senterats olika metoder för att lösa det här. Det är bara det att så länge
vi inte vet vilken metod som är den bästa är det svårt att gå ut med
rekommendationer.
Det finns ett stort intresse bland företag för att ta fram och presente-
ra t.ex. olika luftningsmetoder. Statens livsmedelsverk uppger att man
under den senaste tiden har tagit emot flera provresultat från olika
företag.
Parallellt med det här bekostar också Livsmedelsverket och Statens
strålskyddsinstitut ett projekt där man prövar olika metoder för radon-
borttagning. Ett sådant här luftningsaggregat kostar mellan 15 000 och
30 000 kr när det gäller radonhalter över 1 000 becquerell per liter
vatten. Det är likvärdigt med kostnader för att rena vatten från andra
föroreningar, t.ex järn, mangan och svavelväte. Vid radonhalter som
ligger mellan 500 och 1 000 becquerell kan en enklare utrustning vara
tillräcklig. En sådan kostar ungefär 10 000 kr.
Då kan man ju tycka att det väl bara är att gå ut och rekommendera
den här metoden. Men det kan vi inte göra än, eftersom man inte anser
att den är färdigprövad. Så fort en sådan prövning är utförd och tillför-
litlig kan vi från myndigheterna och staten gå ut och säga: Nu kan vi
rekommendera den här metoden, för det är den som är bäst. Dessutom
krävs det naturligtvis också att man fastställer gränsvärden.
Jag vill också tillägga att det inte är så att det inte har betalats ut
några pengar i bidrag för att få bort radon i vatten. Det har man gjort.
Visserligen görs det inte längre, för man har ändrat praxis, och det
tycker Strålskyddsinstitutet i och för sig är tråkigt. Men i deras papper
- och det har vi korresponderat om - beskriver de att människor har
kunnat få bidrag också för att ta bort radon i vatten. Denna möjlighet är
borttagen nu. Men när gränsvärdet är satt och när metoden är färdig-
prövad skall vi ta ställning till vilken typ av bidrag man kan få.
Anf. 59 DAN ERICSSON (kds)
Fru talman! Jag har i olika debatter berömt jordbruksministern för
att hon är pådrivande, inte minst i EU-sammanhang. Men i den här
frågan är jag faktiskt besviken. Det gäller för ministern att inte bara
ägna sig åt EU-frågorna utan att faktiskt också se de problem som är
nära de enskilda människorna här hemma i Sverige. Det här med ra-
donhaltigt vatten är ett sådant problem som drabbar en del - man kan
ju tycka att några tusen inte är så många och i det stora hela är det
kanske inte det - men det drabbar enskilda hushåll och enskilda männi-
skor hårt.
Nu försvarar sig ministern återigen med att säga att metoderna inte
är färdigutvecklade. Men de finns ju faktiskt i dag. Det finns ett antal
företag som säljer utrustning. När Boverket inför budgeten krävde att
man skulle införa det här hade väl verket någon täckning för det. Det
står i den budgetbilaga som jordbruksministern själv lade fram i janua-
ri, i vilken man citerade Boverket, att enligt verket kan radonhalten i
vatten sänkas genom filtrering av vattnet. Det var därför man föreslog
att man skulle föra in ett sådant här stöd för att få till en radonsanering.
När anser ministern att metoderna är färdigutvecklade? Arbetsgrup-
pen sysslar ju i första hand med frågan om gränsvärden. Det finns fär-
digutvecklade system redan i dag, så att hänvisa till att metoderna inte
är färdigutvecklade är nonsens i det här sammanhanget. På den punkten
är ministern ute på hal is. Hon har egentligen inget försvar för denna
senfärdighet.
Den andra frågan, fru talman, har jag ännu inte fått någon kommen-
tar till. Finns det inget annat tänkande kring problemet med hur man
skall stimulera kommunerna att aktivt jobba med detta? Det vi diskute-
rat nu är gränsvärden och bidrag från staten för radonsanering, men det
måste väl ändå finnas någon tanke om hur man kan stötta kommunerna
och se till att de aktiveras på det här området. Jag väntar fortfarande på
ett svar på den frågan, fru talman.
Anf. 60 SVEN BERGSTRÖM (c)
Fru talman! Jag tycker liksom Dan Ericsson att det inte är något
riktigt bra svar att säga att vi ännu inte vet vilka metoder som är de
bästa. Det finns ett antal metoder som har använts under flera år, som
är gamla och beprövade. Vi vet att många firmor faktiskt installerar
utrustning, med full återköpsgaranti om det inte fungerar. Då kan man
inte använda detta som ett argument för att inte gå vidare med full
kraft.
Jag läste en artikel av Gustav Åkerblom från SSI i Miljö och Hälsa i
början av 1994 där han skriver om de olika metoderna. Man jobbar
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
61
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
62
med åtminstone fem olika metoder. Han skriver att de beräknas vara i
produktion under hösten 1994. Det händer alltså saker mycket fort på
det här området.
I mina hemtrakter, Forsa utanför Hudiksvall, är det många som har
drabbats av radon i vattnet i en by som heter Ölsund. Därifrån kunde
Hudiksvallstidningen i förra veckan rapportera att man på egen bekost-
nad har installerat utrustning för att klara problemet. Här handlar det
om 14 000 becquerell per liter. Med den här utrustningen kan man få
ned nivån till under 100 becquerell. Full återköpsgaranti gäller och
alltså full trygghet för konsumenterna.
Liksom Dan Ericsson tror jag att de enskilda har god hjälp av miljö-
och hälsoskyddsnämnder ute i de olika kommunerna som tar det här på
stort allvar, som har jobbat med radon i luften under många år och som
ser att radon i vattnet också är ett mycket stort problem. Det är problem
som är kopplade till varandra. Precis som jag sade tidigare, har man
radon i vattnet riskerar man också att få radon i luften.
Då är det en aning paradoxalt att man kan få bidrag och ekonomisk
hjälp för att sanera luftradonet, men det finns ingen möjlighet att få
hjälp med det som förorsakar grundproblemet, nämligen vattnet. Det är
en paradox som vi borde försöka komma till rätta med snarast möjligt.
Jag hoppas att jordbruksministern tar det här till sig och inte hänvi-
sar till att metoderna inte är fullt utvecklade och att vi inte säkert vet
vilka som är de bästa. Det finns metoder som fungerar. Det finns full
ekonomisk trygghet för dem som vill använda metoderna, då finns det
inget att vänta på längre.
Anf. 61 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Jag kan hålla med om att det är en paradox och att
problemen måste lösas så snart det bara går. Men jag tycker att ni båda
gör det litet enkelt för er när ni med emfas hävdar att det finns metoder
som är så bra. Sven Bergström läser innantill i tidningen att man på
något ställe har lyckats reducera radon.
Det som regeringen och även riksdagen måste tänka på är vem som
skall säga till oss vad som är bra metoder. Är det en tidningsartikel? Är
det ett enskilt företag som har utvecklat en metod som man installerar
och som det görs ett reportage om? Skall vi tro på det?
Det går ändå till så, det måste ni båda vara medvetna om, att vi har
våra myndigheter och våra experter, och både SSI och Statens livsme-
delsverk har i ett projekt låtit undersöka vilken effektivitet redan existe-
rande anläggningar har. De flesta av dessa hade ingen eller bara måttlig
radonreducerande verkan. Det är klart att man då måste gå vidare innan
man som myndighet eller som samhälle rekommenderar en metod av
det ena eller andra slaget.
Sedan vill jag gärna svara på Dan Ericssons andra fråga. Ansvaret
för kontroll av privata brunnar har i första hand fastighetsägaren. Det är
bara om vattentäkten är kommunägd eller förordnad enligt dricksvat-
tenkungörelsen eller används för livsmedelshantering som kommunen
enligt livsmedelslagen har skyldighet att kontrollera vattnets kvalitet.
Men, säger hälsoskyddsförordningen, en bostad skall ha tillgång till
tjänligt vatten. Om vattnet inte är tjänligt kan sanitär olägenhet förelig-
ga. Den kommunala kontrollen av privata brunnar regleras enligt hälso-
skyddslagen. Enligt den skall fastighetsägaren vidta åtgärder för att
förhindra uppkomst av sanitär olägenhet eller undanröja sådan. Om det
är en sanitär olägenhet avgörs utifrån medicinska och hygieniska grun-
der och även utifrån en skälighetsbedömning.
Det är klart att kommunen har ett stort ansvar här. Men vi kan inte
ålägga kommunerna någonting så länge vi själva inte är medvetna om
vilka metoder som är de bästa. Den dagen vi får det klart för oss kan vi
självfallet också tala om detta för kommunerna så att de i sin tur kan
uppmana de enskilda fastighetsägarna att installera den här typen av
anläggningar.
Som jag sade förut arbetar man numera skyndsamt med detta. Man
började innan jag var minister, under den tidigare regeringen, och höll
på ett bra tag då. Man jobbar skyndsamt och jag har goda förhoppning-
ar om att man både skall kunna fastställa ett gränsvärde vid den utsatta
tiden och även inom en ganska snar framtid hitta en metod som kan
rekommenderas.
Anf. 62 DAN ERICSSON (kds)
Fru talman! Jag blev litet konfunderad av det senaste inlägget. Två
besked ges ju här. Det handlar alltså om ett gränsvärde och litet grand
om - och det är ett svar - att man lägger ansvaret på kommunerna när
det gäller att följa upp att fastighetsägarna tar sitt ansvar och radonsa-
nerar.
Det är tydliga markeringar på just nämnda två punkter. Men ingen-
ting sägs om statligt stöd till den här typen av radonsanering. Det är
ytterst illavarslande - om nu det sagda skall tolkas som jag gör - och
ytterst defensivt. Det handlar ju inte bara om fastighetsägarnas ansvar
utan faktiskt också om en möjlighet för ett antal människor att över
huvud taget klara av en radonsanering. Det är ju inte bara de bättre
bemedlade som skall klara det här, utan det måste väl vara fråga om en
möjlighet för samtliga drabbade att få mera hjälp med en radonsane-
ring. I annat fall är det verkligen fråga om en sorts klassamhälle också i
denna fråga.
Jag tycker ändå, jordbruksministern, att det är att göra det enkelt för
sig att hänvisa till olika metoder - vi vet ju inte om de är helt säkra. Det
måste också vara fråga om ett underkännande av Boverket, som krävt
ett sådant här stöd. Boverket har ju begärt det och även visat på möj-
ligheterna. Som jag tolkar jordbruksministern är det också på denna
punkt fråga om ett underkännande av hur Boverket hanterat de här
frågorna. Också det är oroväckande.
Fru talman! Sammanfattningsvis kan jag säga att jag faktiskt är mer
bekymrad efter den här debatten än vad jag var innan. Signalerna från
jordbruksministern är otydliga. Som man kan tolka det hela nu så
handlar det faktiskt om en väldigt defensiv hållning och kanske även
om en total avsaknad av stöd för en radonsanering av det vatten som vi
har pratat om.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
63
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Anf. 63 SVEN BERGSTRÖM (c)
Fru talman! Också jag skulle vilja uppmana jordbruksministern att
vara mer offensiv och inte krypa bakom experter och myndigheter och
fråga sig vem vi skall lyssna på, vem som skall säga vad till oss osv.
Det är glasklart att det är fråga om ett stort problem. Det är också
glasklart att det finns metoder. Man kan vara något osäker på de olika
metodernas effektivitet. Men det är verkligen att välja fel väg att låta
det vara en orsak till att vila på hanen.
Finns det en politisk vilja? Finns det höga ambitioner?
Jag tycker att Margareta Winberg tidigare har signalerat ett litet
okonventionellt sätt att jobba på samt en offensivare attityd än vissa
tidigare ministrar i olika regeringar. Fullfölj den linjen och ge klara
besked om att här kommer ett beslut från regeringen i juni månad och
om att det fr.o.m. augusti i år kommer att finnas möjligheter för kom-
muner och enskilda att få ekonomisk hjälp med att klara ut de här pro-
blemen. Det gäller att skapa klarhet här, för annars kommer många
människor i väntan på slutliga besked att i desperation välja diverse
lösningar som kanske är bra, men måhända inte hundraprocentiga.
Margareta Winberg sade att jag läste högt ur tidningsartiklar. Ja,
men det är inte fråga om vilka tidningsartiklar som helst. En handlar
om en familj i mina hemtrakter. Sedan handlar det också om Gustav
Åkerblom på SSI som skrivit en artikel i Miljö & Hälsa. Jag tror att han
kan räknas till de sakkunniga i de här frågorna.
Dan Ericsson talade om 8 000 brunnar. Enligt uppgifter från Gustav
Åkerblom handlar det om 10 000 brunnar med högre radonhalt än
1 000 becquerell. Vidare har mellan 20 000 och 30 000 brunnar
becquerelltal som överstiger 500. Det är alltså åtskilliga fast boende
familjer och familjer med fritidshus som har stora bekymmer med ra-
donhaltigt vatten.
Låt oss enas om att det är dags att gå från ord till handling och att
det skall göras nu!
Anf. 64 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Jag försöker inte, Sven Bergström, krypa bakom myn-
digheter. Däremot är jag ganska mån om att vi, när vi fattar beslut, skall
ha så bra på fotterna som möjligt så att det inte blir, som Sven Berg-
ström själv sade, på det viset att det kanske är bra, kanske inte bra.
Sven Bergström uttryckte sig faktiskt så. Det är alltså den situation vi
har i dag. Vi kan ju inte med säkerhet säga att detta är bra, att detta är
det bästa och att detta är det som vi kan rekommendera. Det är en så-
dan analys och ett sådant underlag som jag väntar på. Så fort det har
kommit skall jag se till att ett beslut fattas. Var säker på det!
Också jag känner till nämnda siffror. Även om det kan förefalla va-
ra fråga om ett problem som inte gäller så många människor är det klart
att alla som drabbas har det mer eller mindre besvärligt. Också av det
skälet finns det stor anledning att göra något åt saken.
Dan Ericsson, i mitt tidigare inlägg talade jag om bidragen. Jag be-
höver inte nämna dem i varje inlägg för att de skall gälla. Jag nämnde
64
dem alltså i mitt andra inlägg, så Dan Ericsson behöver inte vara be-
kymrad.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 1994/95:109 om vallodlingenAnf. 65 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Gudrun Lindvall har frågat mig om vilka möjligheter
som finns att ge stöd till vall utanför LFA-områdena, om det finns
möjligheter till ett generellt vallstöd av miljöskäl och om jag avser att
vidta någon annan åtgärd beträffande vallodlingen.
Riksdagen har föreslagit att ett generellt vall- och betesstöd skall
lämnas inom ramen för EG:s miljöprogram inom stödområdena 1-4
samt i områden som klassas som LFA i södra Sveriges skogs- och
mellanbygder. Riksdagen har således angett vilka områden som kan
komma i fråga för vall- och betesstödet samt de ekonomiska ramarna
för stödet. Mot bakgrund av riksdagens beslut är det inte möjligt att ge
något särskilt stöd till vall utanför LFA-områdena. Ett generellt vallstöd
i hela Sverige av miljöskäl är inte heller förenligt med riksdagsbeslutet.
Vall- och gröngödslingsgrödor är centrala delar i ett resurshushål-
lande och hållbart lantbruk. Det är naturligt att ett stöd till dessa grödor
ryms inom stödet till ekologisk odling. Enligt det förslag till miljöpro-
gram som överlämnats till EG-kommissionen skall vallarealer såväl
inom som utanför LFA-områdenas gränser därför erhålla ersättning
inom ramen för stöd till ekologiskt lantbruk.
Anf. 66 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Jag får tacka jordbruksministern så mycket för svaret.
Anledningen till att jag tar upp den här frågan är att den jordbruks-
politik som vi tvingas in i och som inte är Sveriges utan EU:s - som
alltså tvingas bli Sveriges - gör att vi kan vänta oss en stor förändring
när det gäller vallodling.
Mycket tyder på att vallodlingen i Sverige radikalt kommer att
minska. Skälet till det är att man får stöd för att odla spannmål, men
inte för att odla vall. Det kommer att innebära att man tjänar pengar på
spannmålsfri vall. Man börjar numera också se väldigt många kurser
som handlar om att lära sig helsädesensilage. Man gör alltså ensilage av
grön säd i stället för att göra det av vall. Det innebär att allt fler lant-
brukare plöjer upp sina vallar eller planerar att bryta sina vallar.
Vallen är väsentlig för lantbruket, framför allt av miljöskäl. Har
man jorden under vall ökar den biologiska aktiviteten i jorden. Mullhal-
ten ökar, och växtämnesläckagen minskar drastiskt. Dessutom: Blandar
man in ungefar 30 % baljväxter i gräsvallen, så gödslar vallen sig själv.
Ungefär 150 kg handelsgödselkväve slipper man slänga ut per hektar.
Här har baljväxterna bundit luftens kväve.
Vallarna behöver heller inte gödslas med fosfor. Det innebär att
vallen är mycket bra. Ligger den dessutom över vintern så vet man att
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
65
5 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 100
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
jorden håller kvar växtnäringsämnena. De riskerar inte att hamna i
vattendrag. Vallen är alltså en viktig del i det svenska lantbruket, fram-
för allt här i Sverige med de jordar vi har. Dessutom har vi ju mycket
snö på vintern, och det finns risk för stort växtnäringsläckage på våren.
Det som sker är alltså att vallarna bryts. Jag har sett exempel på
detta på många ställen, t.ex. utefter våra skånska åsar där naken jord
definitivt kommer att innebära att betydligt mera läcker ut.
Med anledning av detta menar jag att vi måste hitta ett sätt att ge
stöd till vall, även utanför de LFA-områden vi talar om - Norrland och
det småländska höglandet. Om man bryter vallar blir miljöproblemen
nämligen precis lika stora utanför de här områdena som innanför dem.
Det skulle, Margareta Winberg, kunna finnas en möjlighet här,
nämligen att säga att man inom ramen för landskapsvårdande pengar -
det miljöstöd som Socialdemokraterna bestämt sig för att ha - på något
vis kunde hitta ett sätt att ge mera stöd än som i dag ges till vallen. Man
kunde titta på vissa områden där miljöproblemen kan väntas accelerera
om vallar bryts, t.ex. utefter åssluttningar.
Det är mycket möjligt att det går att göra detta inom det miljö-
stödsprogram som finns i och med att landskapsvårdsprogrammet är
ganska vitt hållet. Här är det regeringen som skall utforma detaljerna.
En sak är jag dock glad över när det gäller svaret, och det är att
Margareta Winberg säger att den ekologiska odlingen skall få stöd även
för vallen. Naturligtvis är jag då litet nyfiken på om det blir samma
stödnivåer här som för övrig ekologisk odling och även andra grödor.
Skulle det vara möjligt för en konventionell odlare, med rätt att läg-
ga en del av jorden i ekologisk odling, att få ekonomiskt stöd för att
odla vall? I så fall skulle det vara en möjlighet för många ekologiska
odlare att se till att i alla fall få ett litet stöd för vallen. Den mesta val-
len i Sverige varken besprutas eller konstgödslas. Därför skulle den
kunna uppfylla kraven.
De här frågorna vill jag gärna ha svar på. Jag hoppas att Margareta
Winberg inser att det kan bli ett miljöproblem för Sverige om allt fler
vallar bryts.
Anf. 67 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Jag börjar med att säga att jag delar Gudrun Lindvalls
uppfattning att det är helt nya förutsättningar som styr jordbrukspoliti-
ken i Sverige i och med EU-inträdet. Det hoppas jag att alla var med-
vetna om inför omröstningen. Det betyder att vi nu går in i den gemen-
samma jordbrukspolitiken och att mycket av den makt som riksdagen
tidigare hade inte längre finns där, utan den har man förskjutit till rege-
ringen och ministerrådet.
Vidare hyser också jag en del av de farhågor som Gudrun Lindvall
ger uttryck för - t.ex. att vallodlingen kan minska. Det finns emellertid
där en begränsning, nämligen att vi har fått en basareal i det framför-
handlade resultatet för hur mycket spannmål man får odla för att få
arealstöd. Man kan säga att ett litet utrymme på ungefär 200 000 hektar
finns kvar där man kan nybörja odling av spannmål - 200 000 hektar
66
kan innebära att man plöjer upp vallarna just för att göra det. Den ris-
ken finns.
Samtidigt är det klart att lantbrukarna måste beakta sitt eget behov
av vallfoder inför vintern. Det är ju inte helt enkelt att ligga i underkant
vad avser grovfoderareal, eftersom det kan finnas variationer mellan
olika år.
Riksdagens beslut står fast. Vi håller just nu på och diskuterar hur
föreskrifterna skall utformas för de tre olika miljöprogrammen. För
ekologisk odling blir det samma stöd om man odlar vall ekologiskt.
På frågan om en jordbrukare kan tänkas få ta ut en del av sin mark
och använda den till vall och odla den ekologiskt och därmed få stöd
kan jag svara att tanken är att en del av marken inte skall vara ekolo-
giskt odlad. I stället skall hela gårdens areal på sikt ställas om. Det är
inget krav från början, men tanken är att man på sikt skall kunna göra
det. Då blir det litet svårt att i längden enbart ha en liten del vall om-
ställd till ekologisk odling för att kunna få bidraget.
Anf. 68 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! En del av det som Margareta Winberg här tar upp är
mycket intressant. Jag tänker då på basarealen. Jag har tidigare här i
talarstolen i debatter framfört att risken finns att Sverige spräcker taket
för den basareal som vi har fått för odling just genom att man bryter
vallar. Jag är övertygad om att vi inte kommer att klara vår gräns på 2,8
miljoner hektar just därför att det är så många som bryter vallar nu och
anmäler de markerna som marker som man odlar spannmål på.
När det gäller möjligheten till vallstöd av miljöskäl fick jag inget
svar. Bedömer Margareta Winberg det som möjligt att inom landskaps-
vårdspengarna se över möjligheten att ge stöd till vall? Det kanske inte
gäller på alla områden utanför LFA-områdena, men i alla fall på som-
liga där vi känner att risken blir för stor om man bryter vallar - t.ex. på
åsarna i Skåne, i närheten av kustregioner och på de ställen där det är
lätta jordar. Detta skulle vi kunna undvika, i alla fall på en del av de
marker där risken för ökade läckage finns, genom att odla vall.
Inte heller när det gäller ekologisk odling fick jag ett riktigt svar.
Riksdagen har ju tagit beslut efter den uppgörelse som Socialdemokra-
terna och Centern har träffat. En lantbrukare får alltså rätt till ekolo-
giskt stöd om han lägger om en del av gården. Då är min fråga: Kan
man lägga om en del av gården och odla vall samt få stöd för det som
ekologisk odling? Om det går, skulle det ge en mycket intressant öpp-
ning för konventionella odlare. Helt plötsligt skulle det finnas en möj-
lighet att få ekologiskt vallstöd till en gård om vissa marker läggs om
till vall. Det skulle bli en mycket intressant öppning. Jag skulle verkli-
gen vilja få bekräftat om det är så.
Anf. 69 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Några svar på ställda frågor.
Först till frågan om det skulle vara möjligt att inom delprogram 1,
landskapsvårdsstöd, ge stöd till vall. Jag bedömer inte det som möjligt,
eftersom riksdagen har fattat beslut här. Skulle man börja göra som
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Gudrun Lindvall säger, så skulle det vara att kringgå riksdagens beslut.
Det har jag inte för avsikt att göra. Jag vill påminna om att 70 % av all
vall finns i LFA-områdena.
Gudrun Lindvall säger att vi inte klarar taket. Jag vet inte om jag
uppfattat henne rätt. Skall jag uppfatta det så, att vi inte klarar taket för
spannmålsarealen? Det måste vi klara. Vi kommer inte att få pengar för
mer än den framförhandlade arealen. Är det då några som spränger
vallen, så betyder det att de inte får arealbidrag.
Den sista frågan har jag inte funderat närmare över. Jag ser det väl
inte som helt uteslutet att man, om i övrigt kraven på ekologisk pro-
duktion på en viss areal uppfylls, skulle kunna ha en del av gården för
vallodling. Men jag vill påminna om att tanken är att man i det långa
loppet skall lägga om hela gården. Även om vi inte har nämnt antalet år
eller annan tidsgräns för det, så ligger i botten att vi vill ha en hel gård
omlagd. Jag ser faktiskt inte några hinder för det.
Anf. 70 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Det beslut som riksdagen har tagit om landskapsvårds-
pengarna är inte speciellt detaljerat. Detaljerna om landskapsvårds-
pengarnas exakta utformning har vi ju överlåtit på regeringen. Här
skulle alltså Margareta Winberg kunna gå in och se om det finns en
möjlighet att ge stöd till vall till en del. Det får väl bli ett medskick från
mig. Jag hoppas att jordbruksministern kan se på det som en möjlighet.
Hur bedöms vem som får stöd om vi bryter de 2,8 miljoner hektar
som jag vet att vi får stöd för? Handlar det om dem som anmäler mar-
ken sist? Är det fråga om sådana som kan visa att de tidigare haft vall
på marken? Smetar man ut det hela generellt över ett antal odlare - alla
får minska med en viss procentsats när det gäller det arealstöd som ges
- eller hur är det här tänkt?
Detta är naturligtvis mycket intressant. Jag kan se att det som kom-
mer att ske innebär att vi till hösten i värsta fall har brist på hö. Det
gäller kanske inte ensilage, för det kommer att vara helsädesensilage av
säd. Men hö tror jag att vi kommer att ha brist på till hösten. Det kom-
mer naturligtvis att påverka dem som har sporthästar. Risken - eller
chansen för den som är bonde - finns att höpriset rusar i höjden.
Jag tycker att vi har tangerat ganska intressanta spörsmål här och
tror att vallodlarna i fråga om konventionell odling med förtjusning
noterar att det finns en möjlighet att få vallstöd vid en övergång till
ekologisk odling. Naturligtvis hoppas jag, i likhet med jordbruksminis-
tern, att det innebär att ett intresse skapas för ekologisk odling och att
gårdarna på sikt blir omlagda.
Vi i Miljöpartiet vill naturligtvis se att det tioprocentsmål som vi
har satt upp här i riksdagen beträffande ekologisk odling skyndsamt
uppnås. Vi skulle gärna se att betydligt mer av den svenska arealen
odlas ekologiskt. I det hänseendet hoppas jag att jordbruksministern
och jag är överens.
I övrigt tackar jag för diskussionen. Den har varit mycket givande
och intressant.
68
Anf. 71 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s)
Fru talman! Jag har egentligen bara en synpunkt. Den gäller vad
som skulle hända om vi överskrider basarealen. Såvitt jag förstår, jag
har inte hunnit kontrollera det in i detalj, betyder det att antalet kronor
per areal blir mindre. Jag antar att det inte ligger i jordbrukets intresse
att göra detta.
Jag antar också att det måste finnas någon form av kontroll så att
det inte sker, eftersom vi nu har gått ut med anvisningar om hur mycket
pengar man skall få per areal under förutsättning att basarealen hålls.
Då finns det inte något som helst intresse av att gå utanför basarealen,
varken för samhället eller för den enskilde brukaren, åtminstone inte
för den som är inne i systemet. Jag tycker att det är en metod som man
på alla vis skall försöka undvika.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 1994/95:118 om avveckling av kärn-kraften
Anf. 72 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)
Fru talman! Sten Andersson har frågat mig om regeringen avser att
följa utslaget i folkomröstningen avseende den framtida energiförsörj-
ningen.
Interpellanten menar att utslaget i 1980 års folkomröstning inte in-
nebar något ställningstagande från svenska folket till tidpunkten för
kärnkraftens slutliga avveckling eftersom årtalet 2010 inte fanns angi-
vet på valsedlarna.
Detta är i sig korrekt. Resultatet av den rådgivande folkomröstning-
en var att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle förekomma
utöver de tolv reaktorer som då var i drift, färdiga eller under arbete.
Kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.
Efter folkomröstningen beslöt riksdagen att uttala att den sista reak-
torn i Sverige skulle tas ur drift senast år 2010. Initiativet till detta
uttalande kom från socialdemokratiskt håll. Detta var naturligt mot
bakgrund av att vårt arbete i folkomröstningskampanjen hade utgått
från en sådan tidsbegränsning. Men jag vill erinra om att alla de dåva-
rande riksdagspartierna stod bakom uttalandet om 2010 som slutpunkt,
med undantag av Moderata samlingspartiet. Tanken var att folkom-
röstningens besked om att kärnkraften skall avvecklas borde följas upp
med ett beslut om en tidsram för avvecklingen.
Folkomröstningen och det följande riksdagsbeslutet år 1980 har
utgjort grunden för de beslut om energipolitiken som har fattats däref-
ter, senast år 1991 efter trepartiöverenskommelsen i januari samma år.
Bakom detta beslut stod en bred riksdagsmajoritet som kom att innefat-
ta även moderaterna.
Som bekant pågår nu förberedelser för ett nytt energipolitiskt be-
slut, i första hand genom arbetet i Energikommissionen. Detta arbete
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
69
6 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 100
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
70
skall redovisas senast den 1 december i år. Enligt sitt uppdrag skall
kommissionen lägga fram förslag om bl.a. program med tidsangivelser
för omställningen av energisystemet. Det blir sedan de politiska parti-
ernas sak att ta ställning till frågan inför ett nytt riksdagsbeslut.
Jag räknar med att det skall visa sig möjligt att, liksom hittills, nå en
bred uppslutning i riksdagen i frågan om kärnkraftsavvecklingen och
andra frågor om den framtida energipolitiken.
Anf. 73 STEN ANDERSSON (m)
Fru talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. Den är base-
rad på den felaktiga tolkning som alltmer har spritts kring resultatet av
folkomröstningen 1980. Många tror, vilket är helt fel, att man i om-
röstningen fastställde år 2010 som ett definitivt slut för kärnkraften i
Sverige. Jag vill betona att detta inte är korrekt!
Det fanns inte angivet något årtal på någon valsedel. Detta gäller
oavsett om enskilda debattörer eller partier vid vissa tillfällen i debat-
ten hade en annan uppfattning.
Jag har en bekant som har anmält en påannonsering inför ett ny-
hetsprogram till Granskningsnämnden, det statliga organ som kontrol-
lerar monopolmediernas verksamhet. Där sades: i enlighet med folkom-
röstningens beslut.
Det är tyvärr så att detta är så etablerat att detta inte blev fällt. Man
noterade bara att så är det.
Jag skrev interpellationen på grund av att själva statsministern i ett
inslag i TV:s Speciellt sade just: i enlighet med folkomröstningens
beslut.
Trots den personliga digniteten i det här uttalandet är det fortfaran-
de inte korrekt. Nu har ju statsrådet i svaret erkänt att min tolkning är
korrekt. Jag tolkar det positivt. Att Moderaterna verkar vara det enda
parti som respekterar folkomröstningen är också korrekt. Men då skall
man referera till detta beslut och inte till något annat.
Fru talman! Låt mig sedan gå in på själva sakfrågan kring energian-
vändningen. Vi har lärt oss i riksdagen att både ekonomiska och teknis-
ka prognoser har en sak gemensamt, nämligen att de sällan ens når
tavelträff. Jag vet att detta är svårt.
NUTEK kom för en tid sedan med en prognos där man pratade om
att vi behöver ett ökat tillskott av energi framför allt fram till år 2010.
Vi vet ju också att man kan räkna på olika vis. Jag skulle t.ex. kunna
nämna kollektivtrafiken. Man kan ta antalet resenärer och dividera med
antalet sittplatser som finns i en buss eller på ett tåg och komma fram
till exakt den summa tåg som vi behöver ha för att klara våra behov.
Detsamma gäller för elenergin. Problemet är då, fru talman, att
Sverige inte har jämn temperatur året om. Vi har kallare på vintern. Då
behöver vi ett stort tillskott av energi. Det tillskottet kan läggas i en s.k.
malpåse på sommaren. Därför måste vi ha de stora energiproducenter
som vi har i dag. Det har inte praktiskt kunnat bevisas att de kan ersät-
tas av något annat.
Fru talman! Till sist har jag några frågor. Statsrådet försöker i sista
delen av svaret säga att moderaterna trots allt är ense med övriga parti-
er om den framtida energin. Statsrådet refererar till en trepartiöverens-
kommelse i januari 1991. Det är väl ändå att försöka finta litet grand.
Vi i Moderaterna har väl aldrig sagt att vi accepterar att 2010 skulle
vara slutdatum.
Däremot har vi sagt att vi, liksom alla andra partier, är intresserade
av att vi har en trygg och säker framtida energiförsörjning. Men
statsrådet försöker här komma undan frågan genom att hävda att även
vi skulle stå bakom detta. Det är totalt fel, fru talman.
Låt mig sedan gå över till min andra fråga. Statsrådet pratar här om
att kärnkraften skall avvecklas i takt med att man kan bibehålla en
tryggad sysselsättning och underlätta ett bibehållande av fortsatt väl-
färd. Vad är det som pekar på att det kan bibehållas om vi skulle skrota
eller avveckla samtliga kärnkraftverk i Sverige till 2010?
Fru talman! Jag refererade till NUTEK tidigare i mitt anförande.
Men kan statsrådet referera till någon trovärdig källa som säger att vi
fram emot år 2010 kommer att få ett minskat elöverskott?
Anf. 74 LENNART DALÉUS (c)
Fru talman! Jag skall inte värdera energiministerns svar på annat
sätt än att säga att jag tycker att han gör det litet för lätt för Moderater-
na. I sin redovisning av händelseförloppet i svaret till interpellanten
erinrar energiministern om att alla de dåvarande riksdagspartierna står
bakom uttalandet om år 2010 som slutpunkt, med undantag av Modera-
ta samlingspartiet. Detta kan inte vara korrekt. Det har visserligen
uppstått en mytbildning kring att Moderaterna skulle ha tagit avstånd
från uttalandet om år 2010 som slutpunkt.
Vad Moderaterna sade i detta sammanhang framgår tydligast dels
naturligtvis av utskottsbetänkandet efter folkomröstningen, dels av den
debatt som fördes i denna kammare - närmare bestämt den 10 juni
1980.
Moderaternas dåvarande energitalesman Margaretha af Ugglas sade
då ordagrant följande, fru talman: Vi håller fast vid folkomröstningens
och propositionens formulering att tolv reaktorer skall tas i drift och
användas under sin tekniska och ekonomiska livslängd, dvs. i praktiken
ca 25 år.
Jag har svårt att tolka det på något annat sätt än att det innebär att
2010 är slutåret. Det är nämligen det år då den yngsta reaktorn fyller
just 25 år.
Jag tycker att energiministern gör sig skyldig till en litet för enkel
tolkning av Moderaternas ställningstagande och möjligen också vidare-
befordrar myten att Moderaterna tidigt skulle ha tagit avstånd från detta
årtal.
Sanningen är att Moderaterna i allra högsta grad var med om be-
dömningen att reaktorerna skulle användas i 25 år genom sin energita-
lesman den 10 juni 1980 i denna kammare.
Om man läser den mytomspunna reservationen i näringsutskottets
betänkande från den tiden ser man att den inte ger utrymme för tolk-
ningen att Moderaterna skulle ta avstånd från uttalandet om 2010 som
slutpunkt.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
71
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
72
Fru talman! Jag tycker alltså att energiministern gör sig skyldig till
en litet för enkel historiebeskrivning. Han glider på ett likartat sätt när
det gäller händelseförloppet vad beträffar de beslut som fattades om
energipolitiken efter trepartiöverenskommelsen 1991. Han säger att
även Moderaterna stod bakom det beslutet. Det är väl inte riktigt sant?
Det som hände var att det grundades ett energipolitiskt beslut på
trepartiöverenskommelsen från början av 1991. Det kom naturligtvis
först ett energipolitiskt förslag från regeringen. Det fattades ett energi-
politiskt beslut när förslaget gått genom näringsutskottet och därefter
kommit till kammaren.
I näringsutskottet konstaterades att man i trepartiöverenskommelsen
hade refererat till beslutet om en avstängning senast 2010. Man hade
värderat beslutet utan förnyat ställningstagande. Det är det intressanta. I
trepartiöverenskommelsen gjordes inget förnyat ställningstagande till
beslutet om avstängning år 2010. Man refererade till det, men tog inte
ställning på nytt.
Innebörden av detta är glasklar. Trepartiöverenskommelsen innebär
att 2010 är slutår.
Fru talman! Märk väl att trepartiöverenskommelsen sedan togs in i
den tillträdande borgerliga regeringens regeringsförklaring. Det är det
som är intressant. Moderaterna har alltså tillsammans med de andra
borgerliga partierna ställt sig bakom 2010 som slutår i en regerings-
förklaring.
Jag skulle vilja fråga energiministern om han inte gör samma be-
dömning som jag med hänsyn till det jag refererat. Kan inte Modera-
terna mycket tydligt kopplas till 2010 som slutår dels genom debatten
1980, dels genom sitt ställningstagande i den tillträdande regeringens
regeringsförklaring efter 1991 års treparti överenskommelse?
Vid sidan av dessa två saker vill jag fråga energiministern om en
tredje, fru talman. Energiministern citerar ur vad som måste vara nä-
ringsutskottets betänkande 70 från 1979/80, där man just talar om år
2010. Han säger helt riktigt att man i näringsutskottet anförde att det
borde slås fast en tidsram för avvecklingen.
Det står mycket riktigt, fru talman, följande i näringsutskottets be-
tänkande från det året: Det bör nu slås fast att den sista reaktorn i Sve-
rige skall stängas år 2010.
Detta ställde sig riksdagen också bakom.
Näringsutskottet fortsätter: Bestämmelser om antalet reaktorer och
om avvecklingsperiodens längd torde böra införas i lagstiftningen på
atomenergiområdet.
Det var mer än 15 år sedan, men jag undrar om inte energiministern
tycker att det kan vara intressant att aktualisera uttalandet om behovet
av lagstiftning på detta område från näringsutskott och riksdag.
Anf. 75 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)
Fru talman! Det känns som om jag skall medverka till att informera
kammaren om vad den ene och den andre har sagt vid olika tillfällen i
denna debatt. Låt mig kommentera någonting som har sagts i debatten
i dag.
Först vill jag kommentera det statsministern uttryckte. Jag har full
förståelse för det klarläggande som statsministern gjorde i intervjun.
Statsministern var på den tiden med i det förberedelsearbete för linje 2
som så småningom mynnade ut i texten på valsedeln. I det förberedel-
searbetet var man helt på det klara med att man måste ha en tidsangi-
velse för att det skulle bli trovärdigt. Den kom inte med på valsedeln,
men den kom med i riksdagsbeslutet efteråt.
Både Sten Andersson och Lennart Daléus talar om huruvida Mode-
raterna står bakom 2010 som slutpunkt eller ej. Det är ju helt klart -
där delar jag Lennart Daléus uppfattning, och det var det jag menade
tidigare - att trepartiöverenskommelsen om energipolitiken 1991 se-
dermera antogs av fyrpartiregeringen. I den regeringen ingick såvitt jag
vet Moderaterna. Man innehade statsministerposten. Det kan inte tolkas
på annat sätt än att Moderaterna ställde sig bakom 1991 års energiöver-
enskommelse.
Jag vill också referera till vad som skrevs i näringsutskottets betän-
kande. Det var det jag menade när jag talade om den kluvna inställning
som Moderaterna visat i denna fråga.
Moderata samlingspartiets representanter i utskottet stod inte bak-
om förslaget i betänkandet, men de anförde i kammaren att det i fråga
om avvecklingsperiodens längd inte förelåg någon avgörande skillnad
mellan propositionen och den ifrågavarande motionen. Jag hänvisar till
utskottsbetänkandet från 1991.
Jag kan fortsätta med att referera till gällande betänkande: Uttalan-
det om år 2010 som slutpunkt för avvecklingsperioden gjorde närings-
utskottet efter att ha nämnt att kärnkraftsreaktorernas tekniska livslängd
enligt propositionen bedömdes vara 25 år. Denna uppgift kom tillbaka i
olika sammanhang. Våren 1988 tog utskottet upp frågan till närmare
diskussion i betänkandet. Därvid konstaterades att avskrivningstiden
för de svenska kärnkraftsreaktorerna är 25 år, men att anläggningarna
har konstruerats för att ha en livslängd av minst 40 år.
Utskottet sade att hittillsvarande analyser inte motsäger det ur-
sprungliga konstruktionsvillkoret att en reaktors livslängd är minst 40
år. Riksdagens beslut om en bortre tidpunkt för kärnkraftsavvecklingen
fick emellertid inte, framhöll utskottet, ses som en ren framräkning
grundad på bedömningar om reaktorernas sannolika livslängd. Grund-
läggande för beslutet har varit att det utifrån folkomröstningens resultat
skulle anges en väl anpassad tidsram inom vilken omställningen av
energisystemet skulle kunna äga rum.
Sedan har riksdagen som bekant också fattat ett antal andra beslut.
Vattenkraften får inte byggas ut. Koldioxidtaket får inte klivas över
efter år 2000, och därefter skall utsläppen minskas. Vi skall förse in-
dustrin med konkurrenskraftig el.
Det finns en energipolitisk låsning vad gäller dessa fyra motsträviga
frågor. Vi har varit parlamentariskt överens om att Energikommissio-
nen skall försöka ge oss ett underlag så att vi kan ta oss ur den låsning-
en. Dit vill jag också hänvisa den fråga om den kommande lagstiftning-
en som Lennart Daléus ställde. Den frågan tycker jag att vi skall ta upp
när kommissionen är färdig. Behövs det lagstiftning efter det att kom-
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
73
Prot 1994/95:100 missionen kommit med sitt betänkande skall vi självfallet vara beredda
o : att diskutera och förse riksdagen med sådant underlag.
Svar på
interpellationer
74
Anf. 76 STEN ANDERSSON (m)
Fru talman! Först några ord till den näst siste talaren. Jag har med
intresse lyssnat på Daléus i många energidebatter, och jag har förstått
att hans stora måltavla har varit moderaternas inställning. Han har dock
inte träffat målet, och därför gäller inte heller de citat som han i dag har
anfört. Han har pekat på att Moderaterna är det enda parti som i prakti-
ken inte vill acceptera 2010 som avvecklingsår.
Om man läser trepartiöverenskommelsen korrekt finner man att den
innebär att vi moderater inte låser oss för något bestämt årtal. Detta är
också redovisat i olika texter. Tidsangivelsen 25 år görs, som statsrådet
helt riktigt säger, för sättande av taxorna på ett korrekt vis. Den rent
tekniska livslängden är däremot 40 år, och det är väl den som man får
basera sitt agerande på. Moderaternas ståndpunkt är väl känd och har
säkerligen kommit fram av och till i den nuvarande Energikommissio-
nen.
I frågan om att lagstifta eller ej vill jag säga att vi här i riksdagen i
och för sig kan lagstifta exakt som vi vill, men frågan är om verklighe-
ten och naturen tar hänsyn till det. Vi kan lagstifta bort alla kärnkraft-
verk i morgon bittida, men om vi sedan kan åstadkomma den energi för
uppvärmning m.m. som vårt folk och vår industri behöver är en annan
fråga.
Till sist förstår också jag att statsrådet måste supportera sin stats-
minister. Statsministern använde i ett inlägg i början av april i pro-
grammet Speciellt orden ”i enlighet med folkomröstningens beslut”.
Jag vill bara betona att det inte fanns något årtal angivet på någon val-
sedel. Det må vara att sedan, som jag tidigare sade, någon enskild de-
battör eller något enskilt parti hade en annan uppfattning, men i det
som svenska folket tog ställning till i folkomröstningen - som man gör
så stor sak av i dag - för att vägleda politikerna fanns definitivt inget
årtal. Jag vill, fru talman, säga att den som hävdar något annat inte
återger sanningen korrekt.
Anf. 77 LENNART DALÉUS (c)
Fru talman! Jag tycker, liksom energiministern anför i slutet av sitt
svar, att det framtida arbetet i Energikommissionen, som jag egentligen
har tyckt vara litet onödig, och resultatet därav är det intressanta. Det
gäller de beslut som kommer under hösten och, får man väl också anta,
delvis under våren. Jag vill gärna för min del peka på att det finns frå-
gor som inte direkt är relaterade till antalet reaktorer utan som hänger
samman med kärnkraften på ett litet vidare och annorlunda sätt.
Jag har haft förmånen att diskutera detta tidigare med energiminis-
tern, och frågan är om lagstiftningsinstrumentet är tillgängligt när man
behöver gå till avveckling. Man behöver i en fungerande marknads-
eller åtminstone biandekonomi ett rättvist ansvarstagande, som innebär
att kärnkraften tvingas bära sina kostnader. Det finns flera moment i
detta, och det kanske allra viktigaste är att få minst en reaktor ur värl-
den under innevarande mandatperiod. Kort sagt är framtidsfrågorna de
intressantaste och viktigaste, och därom tycks vi vara alldeles överens.
Skälet till att jag gav mig in den här debatten i dag är att den fråga
som har ställts av interpellanten är av litet historisk karaktär, och det
gäller därmed också för svaret. Jag blir därför om inte upprörd, så
åtminstone nästan litet road, fru talman, över att Sten Andersson säger
att moderaternas ståndpunkt är väl känd. Man kunde tro att den är det,
men det är den inte.
Det verkliga agerandet, de verkliga formuleringarna och de verkliga
beslut som moderaterna stått för skiljer sig från den retorik som de
använt när de skapat en bild av var de egentligen står. Det är det tråki-
ga. Vi som vill ha högst sex reaktorer avstängda 1990 skall alltså nu
försvara de skiftande agerandena och tolkningarna vad gäller det som
jag vill kalla tolvreaktorsvarianterna.
Jag vidhåller, fru talman, att moderaterna faktiskt mycket tydligt
deklarerade, precis som energiministern nyss sade i kammaren, att de
stod bakom propositionens förslag och avvecklingstiden om i praktiken
25 år. Man kan sedan försöka frångå detta på olika sätt, men det är
faktiskt protokollfört i denna kammare den 10 juni 1980.
Lika tydliga som dessa protokollförda deklarationer var också de
ambitioner som uttalades redan då och som jag är glad att energiminis-
tern tar till sig. Jag föreställer mig att det medför att just frågan om
lagreglering och mycket annat kommer att inta en central position i det
förslag som sedan kommer ifrån regeringen, så att det inte bara blir nya
uttalanden från det politiska etablissemanget utan också kraftfulla in-
strument som möjliggör avställningen av, som man får hoppas, minst
en reaktor under denna mandatperiod.
Anf. 78 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)
Fru talman! Sten Andersson pratar om att fastställandet av de 25
åren grundades på den kommande taxesättningen. Jag utgår från att
Sten Andersson menar att man utgick ifrån den tidpunkt när dessa reak-
torer bokföringsmässigt skulle vara avskrivna. Nu var det inte så, utan
det som man diskuterade på den tiden var den tekniska livslängden.
Riksdagen gjorde då den bedömningen att den tekniska livslängden var
25 år och kom därför fram till år 2010.
Lennart Daléus har vid ett flertal tillfällen sagt att han personligen
tyckt att Energikommissionen var onödig. Det må han få tycka, och
man kan ha respekt för den uppfattningen, men vi blev faktiskt politiskt
överens i kammaren om att tillsätta kommissionen, med energiöverens-
kommelsen 1991 som grund för direktiven, vilka vi också blev överens
om. Jag tycker att det var bra, och jag hälsar med tillfredsställelse att vi
kunde få en sådan bredd på det som vi tog fram.
Jag skulle vilja vidga talet om lagstiftning till att avse också övriga
instrument, som skatter, avgifter o.d. När Energikommissionen är fär-
dig, när dess resultat har varit ute på remiss och materialet sedan skall
tas om hand i det politiska systemet, varefter vi så småningom för-
hoppningsvis skall fatta ett energipolitiskt beslut med en mycket stor
bredd i kammaren, är det naturligt att vi skall använda de instrument
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
75
|
Prot. 1994/95:100 8 maj |
som är behövliga för att riksdagens energipolitiska beslut skall kunna |
|
Svar på |
Anf. 79 STEN ANDERSSON (m) Fru talman! Jag skall inte vara oartig mot riksdagen, men låt mig Fru talman! Jag vet att linje 3 med understöd av det dåvarande Jag skall inte förlänga en lång dags debatt alltför mycket. Jag ställde Anf. 80 DAN ERICSSON (kds) Fru talman! Som en av dem som stod bakom linje 3 och arbetade Fru talman! Mitt anförande handlar närmast om att göra ett tillrätta- Vi hade kanske haft en helt annan situation på arbetsmarknaden. Vi |
76
ansvaret för det bär främst linje 2-partierna men givetvis också det parti
som stod bakom linje 1.
Vi får nu hoppas att Energikommissionen, där jag själv sitter med,
kan finna de samlande, breda lösningarna för att klara de olika mål-
sättningarna på det energipolitiska området. Jörgen Andersson har
också redovisat det i debatten. Det är ambitionen från vår sida och från
flera partiers sida att projektet skall kunna genomföras och att vi skall
nå de olika målsättningarna.
Fru talman! Jag vill bara göra en kort kommentar. Jag har hört Len-
nart Daléus säga i ett otal debatter om energipolitiken att Energikom-
missionen egentligen var onödig. Jag måste till nästa debatt ändå säga
till Lennart Daléus att det inte är onödigt att vi får försöka ta fram ett
konkret beslutsunderlag för genomförandet av omställningen. Det
räckte uppenbarligen inte med de uttalanden som riksdagen har gjort så
här långt, utan vi måste lägga fram en konkret plan - en avvecklings-
plan ligger i detta - för kärnkraftsreaktorerna. Det är vad det handlar
om.
Jag förstår inte det ständiga avståndstagandet från Energikommis-
sionens arbete. Jag hoppas, fru talman, att Energikommissionen skall
samla sig och ta fram ett bra underlag, så att regeringen sedan kan
lägga fram en proposition där man säkerställer avvecklingen av kärn-
kraften, men också där vi uppnår både miljömålsättningarna mycket
tydligt och även målen med industrins konkurrenskraft och för att säkra
välfärden och sysselsättningen.
Anf. 81 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)
Fru talman! Jag skall försöka svara på den fråga som Sten Anders-
son inte fick svar på tidigare. Jag vill hänvisa till den prognos som
NUTEK har gjort fram till 2004. I dag beräknas vi konsumera 140
terrawattimmar i det här landet. NUTEK påstår att vi 2004 skall kon-
sumera 151 terrawattimmar. Då har man i sin prognos också lagt in den
besparing på mellan 10 och 14 terrawattimmar som beräknades i ener-
giöverenskommelsen 1991. Men jag vill tillägga att jag gör den be-
dömningen att det finns ytterligare besparingspotential - hur mycket
kan jag inte säga konkret. Det som man inte visste vid det tillfället är
det som vi i den svenska regeringen nu jobbar väldigt intensivt med,
nämligen att få in en nordisk elmarknad. Det kommer naturligtvis också
att ha en betydelse i det här sammanhanget.
Jag vill avslutningsvis bara säga att det är väldigt betryggande att
veta att Dan Ericsson sitter med i Energikommissionen.
Anf. 82 LENNART DALÉUS (c)
Fru talman! Det är väl riktigt att man behöver utreda energifrågorna
och skaffa sig en grund för hur man skall hantera energipolitiken. Men
det som är litet tråkigt med den här typen av kommissioner och utred-
ningar är att de kommer i ett läge när de mest centrala beslutsfattarna
och de mest berörda partierna tycks få kalla fötter. Det är då som man
alltid tar till det välkända, välbeprövade, starka och dynamiska politis-
ka instrumentet; man tillsätter en utredning.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
77
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
78
Det är riktigt att Dan Ericsson icke bara sitter i utredningen utan att
han också aktivt medverkade till att den kom till stånd. Däremot - det
kan vara skäl att säga det, med hänvisning till vad som i övrigt har sagts
i dag - markerade vi från Centerns sida mycket tydligt i ett särskilt
yttrande i näringsutskottet vid det tillfället att vi tyckte att Energikom-
missionen var helt onödig. Vi reserverade oss inte och ställde inte till
bråk om att man tillsatte en utredning, utan vi markerade just i det
särskilda yttrande att vi tyckte att den var onödig.
Det som är viktigt, som vi också sade vid den tidpunkten, är att
sätta i gång avvecklingen, att få korken ur ketchupflaskan, icke genom
att tillsätta en ny utredning utöver de tre fyra utredningar som vi har
haft.
Nu har vi Energikommissionen, och jag hoppas och utgår från att
den kommer fram till ett mycket bra resultat, som.leder till att man
skyndsamt kan påbörja avställningen. Jag vill understryka att det ändå
är det som är det viktiga.
Jag tyckte inte att tillsättandet av Energikommissionen var nödvän-
digt, i det läge vi befann oss för något eller några år sedan. Då var det,
liksom det är nu, viktigt att påbörja avvecklingen. Jag hyllar ändå att
den finns och att den kommer fram till ett resultat, som kan användas
inom det närmaste året för att påbörja en avveckling med minst en
reaktor under den här mandatperioden.
Anf. 83 ANDRE VICE TALMANNEN
Innan jag lämnar ordet till Sten Andersson vill jag tala om att det i
debattreglerna för interpellationer finns en passus som säger, att en
ledamot som har förbrukat sina anföranden kan få ordet för en replik
om längst tre minuter om han eller hon blir angripen av en nytillkom-
men talare.
Varsågod, Sten Andersson.
Anf. 84 STEN ANDERSSON (m)
Fru talman! Jag skall inte säga att jag kan riksdagsordningen bättre
än fru talmannen, men jag tror att det här är fel. Man har alltså 6+3+3
minuter om man anmäler sig dagen innan och 6+3 minuter om man
anmäler sig samma dag. Med denna nyordning kan vi få många och
långa debatter i kammaren framöver.
Jag begärde ordet bara därför att kds-representanten uttalade sitt
fulla stöd för Energikommissionen. Med tanke på det anförande han
höll, i synnerhet om sitt partis agerande, är jag djupt imponerad.
Anf. 85 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)
Fru talman! Jag tillhörde inte riksdagen när man kom överens om
att tillsätta Energikommissionen, men jag måste säga att jag tycker att
det var oerhört klokt att man gjorde det för att ta fram ett underlag som
vi kommer att ha glädje av när vi skall lägga om den svenska energi-
politiken, vilket vi skall. Då är det nog väldigt viktigt att vi har haft en
kommission som har vänt uppochned på det tidigare materialet men
som också blickar framåt. Med tanke på dess mycket starka parlamen-
tariska sammansättning och alla de experter på alla tänkbara områden
inom energipolitiken som är involverade i kommissionen är jag överty-
gad om att vi kommer att få ett utomordentligt fint material för att starta
den politiska processen.
Det var säkert välkommet också för Centerpartiet från en annan ut-
gångspunkt: Detta skulle säkert ha blivit en väldigt svår fråga att hante-
ra i nya fyrpartiregeringsförhandlingar. Ur den aspekten är det väl
också klokt att ha haft en energikommission. Jag hoppas att vi aldrig
mer hamnar i den situationen att ni sitter i fyrpartiförhandlingar!
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1994/95:100
8 maj
Svar på
interpellationer
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1994/95:199 till socialförsäkringsutskottet
Skrivelser
1994/95:221 till utrikesutskottet
1994/95:223 till försvarsutskottet
Förslag
1994/95:RR11 till försvarsutskottet
15 § BordläggningAnmäldes och bordlädes
Motioner
med anledning av prop. 1994/95:161 Regional politik
1994/95 :A31 av Tom Heyman (m)
1994/95:A32 av Sten Svensson (m)
1994/95:A33 av Carl-Johan Wilson (fp)
1994/95:A34 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, mp)
1994/95:A35 av Siw Persson (fp)
1994/95:A36 av Birgitta Gidblom (s)
1994/95:A37 av Bo Finnkvist m.fl. (s)
1994/95:A38 av Hans Andersson m.fl. (v)
1994/95:A39 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s)
1994/95:A40 av Agneta Lundberg m.fl. (s)
1994/95:A41 av Elver Jonsson m.fl. (fp)
1994/95:A42 av Erik Arthur Egervärn m.fl. (c, s)
1994/95 :A43 av Sivert Carlsson (c)
1994/95 :A44 av andre vice talman Görel Thurdin (c)
1994/95:A45 av Bengt Kronblad m.fl. (s)
1994/95 :A46 av Kjell Ericsson (c)
1994/95:A47 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
79
|
Prot. 1994/95:100 8 maj |
1994/95:A48 av Barbro Johansson m.fl. (mp) 1994/95:A49 av Per Unckel m.fl. (m) med anledning av prop. 1994/95:219 Enhetlig räntesättning och finan- 1994/95:BolO av Knut Billing m.fl. (m) Konstitutionsutskottets betänkanden 1994/95 :KU45 Ändring i sametingslagen 1994/95:KU46 Sekretess i verksamhet avseende beredskapsförberedel- 1994/95:KU48 Arvode m.m. till Sveriges företrädare i Europaparla- Finansutskottets betänkande 1994/95 :FiU26 Oförutsedda utgifter för budgetåret 1995/96 Skatteutskottets betänkanden 1994/95 :SkU20 Skattepolitik 1994/95:SkU21 Företagsskatt 1994/95:SkU29 Ändringar av vissa förfaranderegler m.m. för punkt- 1994/95:SkU34 Dubbelbeskattningsavtal med Malaysia 1994/95:SkU35 Dubbelbeskattningsavtal med Egypten m.m. 1994/95:SkU36 Ändring i lagen om tullfrihet Justitieutskottets betänkanden 1994/95:JuU20 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen 1994/95 :JuU24 Vissa straffrättsliga frågor Utrikesutskottets betänkande 1994/95 :UU25 Ytterligare anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten Socialutskottets betänkanden 1994/95:SoU18 Fosterdiagnostik, abort m.m. 1994/95:SoU26 Vissa socialtjänstfrågor Jordbruksutskottets betänkanden 1994/95:JoU18 Trädgårdsnäring m.m. 1994/95 :JoU 19 Lag om EG:s förordning om ekologiskt framställda Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1994/95:AU9 Ny myndighetsorganisation inom arbetslivsområdet m.m. 1994/95:AU17 Tillläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret |
80
16 § Anmälan om frågorAnmäldes att följande frågor framställts
den 3 maj
1994/95:475 av Sten Andersson (m) till civilministern om fristad i
kyrka
1994/95:476 av Lars G Linder (s) till justitieministern om effekten av
nedläggning av häktet i Eskilstuna
1994/95:477 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet Ylva Johansson
om levande skolundervisning
den 5 maj
1994/95:478 av Ulla-Britt Hagström (kds) till statsrådet Ylva Johans-
son om föräldrars frivilligarbete i skolan
1994/95:479 av Krister Örnfjäder (s) till arbetsmarknadsministern om
tillfälligt stödområde
1994/95:480 av Krister Örnfjäder (s) till statsrådet Leif Blomberg om
lönegaranti
1994/95:481 av Kristina Zakrisson (s) till kulturministern om samera-
dions utveckling
1994/95:482 av Krister Örnfjäder (s) till finansministern om interna-
tionella gemenskapsflygplatser
1994/95:483 av Andreas Carlgren (c) till arbetsmarknadsministern om
finska språket
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbproto-
koll tisdagen den 16 maj.
17 § Kammaren åtskildes kl. 16.52.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 30
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 67 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBETH HANSING ENGSTRÖM
/Barbro Nordström
Prot. 1994/95:100
8 maj
81
Prot. 1994/95:100
8 maj
Innehållsförteckning
82
1 § Justering av protokoll.................................................................1
2 § Återkallelse av del av motion.....................................................1
3 § Meddelande om svar på interpellationer..................................1
4 § Svar på interpellation 1994/95:72 om JAS-projektet...............2
Anf. 1 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s)............2
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v)..........................................5
Anf. 3 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s).............6
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v)..........................................8
Anf. 5 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s).............8
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v)........................................10
Anf. 7 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s)...........11
5 § Svar på interpellation 1994/95:87 om laboratorieprover......12
Anf. 8 Socialminister INGELA THALÉN (s)......................12
Anf. 9 CHRIS HEISTER (m)...............................................14
Anf. 10 Socialminister INGELA THALÉN (s)....................15
Anf. 11 CHRIS HEISTER (m).............................................16
Anf. 12 Socialminister INGELA THALÉN (s)....................17
Anf. 13 CHRIS HEISTER (m).............................................17
Anf. 14 Socialminister INGELA THALÉN (s)....................18
6 § Svar på interpellation 1994/95:111 om väg 57 förbi
Mölnbo.......................................................................................18
Anf. 15 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s).... 18
Anf. 16 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................20
Anf. 17 LENNART DALÉUS (c).........................................21
Anf. 18 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s).... 22
Anf. 19 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................23
Anf. 20 LENNART DALÉUS (c).........................................24
Anf. 21 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s).... 25
Anf. 22 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................25
Anf. 23 Kommunikationsminister INES UUSMANN (s).... 26
7 § Svar på interpellation 1994/95:79 om den monetära
unionen.......................................................................................27
Anf. 24 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................27
Anf. 25 LARS TOBISSON (m)............................................28
Anf. 26 JOHAN LÖNNROTH (v)........................................30
Anf. 27 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................31
Anf. 28 LARS TOBISSON (m)............................................32
Anf. 29 JOHAN LÖNNROTH (v)........................................33
Anf. 30 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................34
Anf. 31 LARS TOBISSON (m)............................................35
Anf. 32 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................36
8 § Svar på interpellation 1994/95:82 om penningpolitik för
full sysselsättning.......................................................................36
Anf. 33 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................36
Anf. 34 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)................................38
Anf. 35 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................40
Anf. 36 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)................................40
Anf. 37 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................41
Anf. 38 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)................................42
9 § Svar på interpellation 1994/95:83 om internationella
valutasystemet............................................................................43
Anf. 39 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................43
Anf. 40 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)................................45
Anf. 41 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................46
Anf. 42 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)................................48
Anf. 43 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................49
Anf. 44 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)................................50
Anf. 45 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................50
10 § Svar på interpellation 1994/95:96 om intentionerna i
djurskyddslagen.........................................................................51
Anf. 46 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .51
Anf. 47 ALICE ÅSTRÖM (v)...............................................51
Anf. 48 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................52
Anf. 49 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .53
Anf. 50 ALICE ÅSTRÖM (v)...............................................54
Anf. 51 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................55
Anf. 52 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .55
Anf. 53 ALICE ÅSTRÖM (v)...............................................56
Anf. 54 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .57
11 § Svar på interpellation 1994/95:98 och fråga
1994/95:434 om radon i dricksvatten.......................................57
Anf. 55 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .57
Anf. 56 DAN ERICSSON (kds)............................................58
Anf. 57 SVEN BERGSTRÖM (c).........................................59
Anf. 58 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .60
Anf. 59 DAN ERICSSON (kds)............................................61
Anf. 60 SVEN BERGSTRÖM (c).........................................61
Anf. 61 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .62
Anf. 62 DAN ERICSSON (kds)............................................63
Anf. 63 SVEN BERGSTRÖM (c).........................................64
Anf. 64 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .64
12 § Svar på interpellation 1994/95:109 om vallodlingen............65
Anf. 65 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .65
Anf. 66 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................65
Anf. 67 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) .66
Prot. 1994/95:100
8 maj
83
Prot. 1994/95:100
8 maj
Anf. 68 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................67
Anf. 69 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s). 67
Anf. 70 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................68
Anf. 71 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s). 69
13 § Svar på interpellation 1994/95:118 om avveckling av
kärnkraften................................................................................69
Anf. 72 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)...................69
Anf. 73 STEN ANDERSSON (m)........................................70
Anf. 74 LENNART DALÉUS (c).........................................71
Anf. 75 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)...................72
Anf. 76 STEN ANDERSSON (m)........................................74
Anf. 77 LENNART DALÉUS (c).........................................74
Anf. 78 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)...................75
Anf. 79 STEN ANDERSSON (m)........................................76
Anf. 80 DAN ERICSSON (kds)...........................................76
Anf. 81 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)...................77
Anf. 82 LENNART DALÉUS (c).........................................77
Anf. 83 ANDRE VICE TALMANNEN...............................78
Anf. 84 STEN ANDERSSON (m)........................................78
Anf. 85 Statsrådet JÖRGEN ANDERSSON (s)...................78
14 § Hänvisning av ärenden till utskott.........................................79
15 § Bordläggning...........................................................................79
16 § Anmälan om frågor.................................................................81
1994/95:475 av Sten Andersson (m) till civilministern om
fristad i kyrka..........................................................................81
1994/95:476 av Lars G Linder (s) till justitieministern om
effekten av nedläggning av häktet i Eskilstuna.......................81
1994/95:477 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet Ylva
Johansson om levande skolundervisning................................81
1994/95:478 av Ulla-Britt Hagström (kds) till statsrådet
Ylva Johansson om föräldrars frivilligarbete i skolan.............81
1994/95:479 av Krister Örnfjäder (s) till arbetsmarknads-
ministern om tillfälligt stödområde.........................................81
1994/95:480 av Krister Örnfjäder (s) till statsrådet Leif
Blomberg om lönegaranti.......................................................81
1994/95:481 av Kristina Zakrisson (s) till kulturministern
om sameradions utveckling.....................................................81
1994/95:482 av Krister Örnfjäder (s) till finansministern
om internationella gemenskapsflygplatser..............................81
1994/95:483 av Andreas Carlgren (c) till arbetsmarknads-
ministern om finska språket....................................................81
17 § Kammaren åtskildes kl. 16.52...................................................81
84
gotab 48696 Stockholm 1995