Riksdagens protokoll

1993/94:89

Fredagen den 15 april

Kl. 9.00-12.12

15.00-15.01

Protokoll

1993/94:89

1 § Svar på interpellation 1993/94:110 om stödet och servicen till vissa
funktionshindrade

Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Eva Zetterberg har i en interpellation som gäller införandet
av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ställt följande
frågor till mig:

För det första: Kommer regeringen att ta några initiativ för att lösa proble-
men som avser en särskild gemensam assistans på arbetsplatsen?

För det andra: Kommer regeringen att vidta åtgärder så att ingen funk-
tionshindrad person kommer i kläm mellan olika bestämmelser när dessa ut-
tolkas av försäkringskassan och kommunerna?

För det tredje: Kommer regeringen att vidta åtgärder så att ansvaret för
LSS åter kan fördelas mellan kommuner?

Låt mig inledningsvis instämma i vad Eva Zetterberg framhåller om bety-
delsen av den handikappreform som trädde i kraft den 1 januari 1994. Refor-
men innebär som bekant bl.a. att en rättighetslag har införts, lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Genom LSS har personer med utvecklingsstörning och personer med
andra stora och varaktiga funktionshinder fått en lagstadgad rätt till olika
former av insatser för stöd och service. Insatserna kan gälla t.ex. rådgivning
och annat personligt stöd, personlig assistans, ledsagarservice, avlösarser-
vice, boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och
ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna.

En annan viktig del av handikappreformen är den nya stödformen assis-
tansersättning. Ersättningen är ett statligt stöd som avser att täcka de kostna-
der som en funktionshindrad person har för personlig assistans. Assistanser-
sättningen kan lämnas till den som är under 65 år, som har ett behov av assi-
stans under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka och som bor i eget
boende, servicehus eller hos familj eller anhörig.

Som bakgrund till den första frågan påpekar Eva Zetterberg att det finns
ett flertal arbetsplatser som använt sig av gemensamma assistenter, vilka be-
kostats av kommuner. Eva Zetterberg anger att kommunerna nu säger upp
avtalen om sådana assistenter, och hon befarar att handikappreformens in-
tention om brukarnas rätt att själva bestämma vilken hjälp de behöver och

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 89

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar pä
interpellationer

när och av vem de vill ha assistansen kan komma att underställas kommuner-
nas organisation.

Jag har inte stött på det problem som Eva Zetterberg beskriver. Men rege-
ringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att ingående följa upp och utvärdera
effekterna av handikappreformen. Resultatet av uppdraget skall redovisas
årligen till regeringen. Jag förutsätter att Socialstyrelsen i sitt uppföljningsar-
bete uppmärksammar denna fråga, om styrelsen bedömer att det finns an-
ledning till det.

I likhet med Eva Zetterberg anser jag att den funktionshindrade personen
själv måste ges ett avgörande inflytande över vem som skall ge assistansen
och hur detta skall ske. Jag anser att den utformning som assistansreformen
har fått ger goda förutsättningar för detta. Den funktionshindrade personen
kan alltid begära att få assistansen via kommunen, men han eller hon kan
också välja att få insatsen genom att anlita ett kooperativ eller genom att
själv anställa och vara arbetsgivare för assistenten.

Med anledning av den andra frågan vill jag påpeka att statlig assistanser-
sättning enligt lagen om assistentersättning inte kan utges till den som vårdas
på en institution eller som bor i en gruppbostad. Skälet för detta är att det
på en institution eller i en gruppbostad skall finnas anställd personal som i
princip kan tillgodose de boendes hela stödbehov.

Däremot finns det inget hinder för att personlig assistans skall kunna ges
som en insats för stöd och service enligt LSS till den som bor i en gruppbostad
eller på en institution om han eller hon bedöms ha behov av insatsen.

Jag vill på denna punkt och som direkt svar på Eva Zetterbergs andra
fråga påpeka att en viktig del av regeringens uppdrag till Socialstyrelsen är
att följa upp effekterna av det delade ansvaret för personlig assistans.

Bakgrunden till Eva Zetterbergs tredje fråga är att det i vissa kommuner,
inom ramen för omsorgsverksamheten för personer med utvecklingsstör-
ning, finns vårdhem eller andra institutioner till vilka personer med funk-
tionshinder har flyttat från olika delar av landet. Vårdhemmen bedrivs an-
tingen av ett landsting eller i enskild regi, men verksamheten finansieras i
huvudsak med landstingsmedel.

Eva Zetterbergs fråga handlar om hur kostnadsansvaret vid sådana place-
ringar skall fördelas mellan den placerande kommunen eller landstinget och
den kommun eller det landsting där institutionen är belägen.

Låt mig först framhålla att reglerna i LSS på denna punkt inte skiljer sig
från de gamla bestämmelserna i den nu upphävda lagen om särskilda omsor-
ger om psykiskt utvecklingsstörda.

Således innebär bestämmelserna i 16 § LSS att en kommuns ansvar enligt
den lagen gäller den som är bosatt i kommunen. Om behov av insatser enligt
LSS uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun skall kommunen ge
det stöd och den hjälp som omedelbart behövs. En likalydande bestämmelse
fanns i 7 § omsorgslagen.

Frågor om kostnadsfördelningen mellan olika landsting för särskilda om-
sorger enligt omsorgslagen har emellertid behandlats i en rekommendation
från Landstingsförbundet från år 1991. Huvudregeln enligt rekommendatio-
nen är, när det gäller utvecklingsstörda personer som avslutat särkolan, att
kostnadsansvaret för stöd- och serviceinsatser åvilar vistelselandstinget.

Undantag från huvudregeln bör enligt rekommendationen göras i fråga
om boende på vårdhem och specialsjukhus samt för verksamhet som bedrivs
i enskild regi. Med enskild regi avses enligt rekommendationen privat driven
institutionsvård samt därtill hörande boende i gruppbostad. Enligt rekom-
mendationen åvilar kostnadsansvaret i dessa fall det ”ursprungliga hem-
landstinget”.

Införandet av LSS innebär således ingen förändring i förhållande till den
tidigare omsorgslagen när det gäller bestämmelser om fördelning av kost-
nadsansvar för olika stöd- och serviceinsatser. Däremot påverkas situationen
av den kommunalisering av omsorgerna som förutses ske genom införandet
av LSS och som för närvarande genomförs. Huvudmannaskapsförändringen
skall vara slutförd senast den 31 december 1995.

Huvudmannaskapsförändringen kan innebära att en liten kommun i vil-
ken en större institution är lokaliserad kan åsamkas höga kostnader för verk-
samhet enligt LSS. Jag har erfarit att frågan om kostnadsansvaret på en del
håll i landet utgör ett reellt problem i de pågående förhandlingarna om kom-
munaliseringen av omsorgerna. Svenska kommunförbundet har också ak-
tualiserat frågan i Socialdepartementet, och den är för närvarande föremål
för beredning.

Det är enligt min uppfattning viktigt att denna fråga får en tillfredsstäl-
lande lösning, så att huvudmannaskapsförändringen kan genomföras på det
sätt som planerats. Om detta fordrar lagändringar av teknisk natur har rege-
ringen för avsikt att återkomma till riksdagen tidigt i höst med sådana för-
slag.

Anf. 2 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag vill först tacka Bengt Westerberg för svaret på min inter-
pellation. Men innan jag går in på de svar som jag har fått på mina frågor
vill jag konstatera att det var ett välkommet beslut som regeringen fattade i
går om de kosovoalbaner som har barn. De har i dag fått beskedet att de får
stanna om deltar vistats tillräckligt lång tid i Sverige.

Det var ett välkommet beslut, och det är min förhoppning att regeringen
och Bengt Westerberg personligen tänker följa upp beslutet genom att för-
djupa analysen när det gäller andra flyktinggrupper, även kosovoalbaner, på
det politiska planet och inte enbart ta hänsyn till humanitära skäl.

Anf. 3 TALMANNEN:

Frågan gäller vissa funktionshindrade.

Anf. 4 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag tänkte bara kommentera frågan om flyktingarna, efter-
som den är mycket aktuell.

Bengt Westerberg och jag är helt överens om betydelsen av att LSS har
kommit till. Jag förstår att vi båda också är övertygade om att lagen är ett
resultat av handikapporganisationernas egen mångåriga kamp, liksom all-
mänhetens växande insikt om allas rätt till ett värdigt liv, oavsett funktions-
hinder.

När beslutet om LSS fattades av riksdagen våren 1993 var Vänsterpartiet

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svarpå
interpellationer

och Socialdemokraterna på det klara med att det fanns vissa brister. Det
gällde exempelvis rätten till personlig assistans för personer över 65 år, beho-
vet av rättighetslagstiftning för rätt till hjälpmedel, sysselsättningsgarantin
och framför allt avvecklingen av små vårdhem.

Jag vill fråga Bengt Westerberg om inte regeringen och Bengt Westerberg
personligen har funderat över vad som har hänt sedan lagen trädde i kraft.
Har man inte haft anledning att fundera över de brister som vi i Vänsterpar-
tiet påtalade och funnit anledning att åtgärda dem?

Orsaken till att jag tar upp frågan om små vårdhem igen är det förord som
Bengt Westerberg själv har skrivit till Åke Johanssons bok, Åkes bok. I den
beskriver Åke Johansson det negativa i att bo på institution, och han inklu-
derar även små institutioner.

Jag skulle gärna vilja få en kommentar till frågan om Bengt Westerberg
inte har funderat vidare på den punkten och andra punkter där vi kritiserade
LSS för att kunna göra den bättre.

Fru talman! Sedan LSS trädde i kraft har det dykt upp nya konkreta frågor
och andra problem, och jag skall villigt tillstå att varken jag själv från Väns-
terpartiets sida eller någon annan hade kunnat förutse dessa.

Jag är överraskad över att Bengt Westerberg inte har stött på de problem
som jag har fått påtalade för mig. Det gäller bl.a. arbetsplatser där man i
dag har en gemensam assistentgrupp. Jag har stött på exempel på detta hos
Refugen här i Stockholmsområdet. Det är en mycket förtjänstfull verksam-
het som Frälsningsarmén bedriver. Det gäller också Furuboda nere i Skåne,
där man bedriver en liknande verksamhet för gravt rörelsehindrade - en ar-
betsplats med meningsfullt arbete. Där har man i dag stora problem och und-
rar hur det skall fungera i framtiden eftersom vissa kommuner har sagt upp
avtalet och säger att detta måste bygga på att varje assistent är anställd av
en viss person.

Samma grundproblem finns inom de boendeserviceenheter som finns på
vissa håll i Stockholmsområdet, och även på annat håll. De boende i handi-
kapplägenheter på Söder har påtalat de svårigheter som finns när man har
en gemensam arbetsgrupp som ger service utifrån individens eget önskemål.
Dessa problem har också påtalats i ett brev från DHR. De boende känner
sig överkörda. Jag tycker att regeringen borde titta närmare på det här om
den inte har uppmärksammat det tidigare.

Den andra frågan gäller assistans på fritiden. Det är ett problem eftersom
LSS inte omfattar de personer som bor på elevhem eller har gruppbostad.
Många av de elever som jag nyligen träffade på riksgymnasiet i Angered på-
talade det här problemet. Det är svårt att inte få den hjälpen på sin fritid.

Till sist gällde det kostnaden för de kommuner som tagit ett stort ansvar
för att ställa upp med specialresurser och där det finns institutioner eller
vårdhem. Jag är glad över det svar som Bengt Westerberg ger. Efter vad jag
förstår avser Bengt Westerberg att se närmare på den här frågan om den inte
löser sig. Det finns ju ett flertal exempel på hur detta fungerar ute i landet.
Om man inte kommer till en lösning i förhandlingarna kommer det att upp-
stå problem vid kommunaliseringen av omsorgerna. Det finns för övrigt en
politisk enighet kring detta. Därför vore det bra om man snart kommer fram
till en lösning av de här frågorna.

Det är naturligtvis mycket bra att Socialstyrelsen har i uppdrag att se över
hur LSS fungerar, vilka problem som dyker upp och hur man skall kunna
åtgärda dem, Bengt Westerberg. Men jag menar att vi redan nu kan se att
det finns vissa problem som inte löser sig i det direkta samarbetet. Därför
måste regeringen uppmärksamma dem och bidra till att hitta lösningar.

Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Om fru talmannen tillåter skulle jag vilja undanröja ett miss-
förstånd, nämligen att det beslut regeringen fattade i går bara skulle gälla
kosovoalbaner. Det gör det inte, utan det gäller generellt för alla grupper,
dvs. familjer som varit här sedan 1 januari 1993 och längre.

Låt mig sedan gå över till Eva Zetterbergs frågor och kommentarer i an-
slutning till interpellationen. Jag är naturligtvis medveten om att det fortfa-
rande finns många brister i handikappolitiken. Det är inte någon insikt som
bara finns hos Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Den finns också hos
alla andra politiska partier. Vi har inte på något sätt trott att den stora handi-
kappreformen som vi beslutade om förra året är den sista handikapprefor-
men. Den är ett stort steg framåt, men det är väldigt mycket som återstår.

Avvecklingen av vårdhemmen pågår. Det är Socialstyrelsen som har att
bedöma vad som skall betraktas som vårdhem och vad som skall betraktas
som acceptabla bostäder. Som jag sade när vi diskuterade handikapprefor-
men inför beslutet här i kammaren, är det naturligtvis avgörande vad de
boende själva till sist tycker.

Jag håller med om att den formulering som socialutskottet gjorde när la-
gen behandlades är något oklar. Det är inte alldeles lätt att veta vad den in-
nebär. Jäg har själv inte besökt något sådant litet väl fungerande vårdhem
som man talar om i riksdagsbeslutet. Men jag utgår ifrån att det kommer att
uppdagas så småningom när man gör upp awecklingsplanerna om det finns
några gränsdragningsproblem eller inte. Det ligger alltså på Socialstyrelsen
att klara ut detta.

Eva Zetterberg ställde en fråga om arbetsplatsassistans. Det är möjligt att
det finns några problem här som jag inte riktigt kunde förstå när jag läste
frågan. Jag har varit i kontakt med Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket
och mina medarbetare på departementet, och ingen har fått några påstöt-
ningar om detta problem. Det förefaller inte vara något riktigt stort problem
ute i verkligheten. Men det är möjligt att frågan var formulerad så att det
kan ha uppstått något missförstånd. De tillfrågade har kanske inte fått rätt
associationer. Jag skall naturligtvis vidarebefordra den här frågan igen med
de exempel som Eva Zetterberg gav. Då får jag se om jag får några andra
svar.

På den sista punkten som Eva Zetterberg tar upp har det nog blivit ett
missförstånd. Det är inte så att LSS inte omfattar personer som bor på elev-
hem. Det är den statliga assistansersättningen som inte kan utgå i de fallen.
En person som bor på elevhem och som behöver personlig assistans på sin
fritid kan mycket väl söka sådan hos kommunen och få det enligt LSS. Om
man inte får det är det beslutet också möjligt att överklaga till länsrätten,
liksom när det gäller de övriga rättigheterna i LSS.

Fru talman! Jag tror att det var de frågor jag kunde kommentera.

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag har helt klart för mig att LSS inte är, och inte kan vara,
den sista reformen på handikappområdet, Bengt Westerberg. Vi har ju en
annan reform som vi diskuterar för fullt just nu, nämligen den om en handi-
kappombudsman. Förhoppningsvis kommer det att fattas beslut om den un-
der våren. Men den kommer då att få en betydlig uppstramning i jämförelse
med regeringens förslag. Det finns förvisso en rad andra områden som också
behöver åtgärdas.

Fru talman! Låt mig sedan gå över till frågan om ”små väl fungerande
vårdhem”. Där sade Bengt Westerberg själv att han inte riktigt förstod vad
socialutskottet avsåg vid debatten i riksdagen den 5 maj. Jag förstår det. Jag
tycker själv att det är ett dåligt beslut. Både de boende och anhöriga på olika
platser har i förväg talat om en stor oro för att flytta ut från ett vårdhem. De
sade att det var så mycket bättre service där och undrade vad som skulle
hända när de flyttade ut. Men erfarenheten har visat att man inte i något fall
har ångrat sig efteråt.

Jag har personlig erfarenhet från Sätra på Ekerö här i Stockholmsområ-
det. Där uttryckte många dessa farhågor, men inte en enda person skulle i
efterhand vilja flytta tillbaka. Den här gränsdragningen mot ”små väl funge-
rande vårdhem” håller inte. Jag tycker att det var svagt att det här beslutet
fattades i riksdagen. Jag hoppas att det kommer att ändras.

Det är möjligt att jag hade formulerat frågan om gemensam assistans på
ett oklart sätt. Men de här problemen har dykt upp hos Riksförsäkringsver-
ket. Det har tagits kontakter från de arbetsplatser där man har råkat ut för
det, Bengt Westerberg. Där har man hävdat att man gärna vill bidra till en
lösning, men att lagen i sig är utformad så att det inte går alldeles av sig
självt.

Det går att få personlig assistans på elevhem genom kommunen. Men pro-
blemet är att man då inte får tillgång till det statliga bidraget. Det gör ju att
kommunerna inte alls är villiga att ge det på samma sätt som annars.

Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att man har gjort bedöm-
ningen att det behövs åtgärder för att rätta till problemen för de kommuner
som har ett stort och tungt ansvar för institutioner och riksangelägenheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Svar på interpellation 1993/94:96 om turism och Invest in Sweden

Anf. 7 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig om hur jag följer upp verksam-
heten vid Styrelsen för Sverigebilden och det inom denna verksamhet spe-
ciella projektet Invest in Sweden. Vidare har hon frågat om jag ämnar ta
några initiativ för att få fart på det nämnda projektet.

Interpellationen är ställd mot bakgrund av den stora allmänna betydelse
som turisnäringen har för Sverige. I interpellationen framhålls att besöksnä-
ringen i dag, enligt många bedömare, är den bransch som har bäst utveck-
lingsmöjligheter av alla.

Låt mig först säga att jag är helt överens med Sylvia Lindgren om vikten
av turistnäringen, men jag vill därvid också framhålla att det främst är de
allmänna ekonomiska förutsättningarna som påverkar konkurrenskraften i
denna näring liksom i andra delar av näringslivet.

Vi är på god väg att vända den negativa ekonomiska utvecklingen i landet
och öka tillväxten. Även inom turistnäringen ser vi nu effekterna av detta.
Det totala antalet övernattningar år 1993 ökade med drygt 3 % jämfört med
år 1992. Det är första gången sedan år 1989 som vi har haft en ökning. De
utländska övernattningarna i Sverige ökade med drygt 4 % jämfört med år
1992.

Även på resevalutanettot ser vi effekterna. Från att ha haft ett årligt nega-
tivt netto på ca 20 miljarder kronor åren 1990-1992 blev underskottet år 1993
drygt 13 miljarder kronor, en förbättring med 40 % jämfört med föregående
år.

Styrelsen för Sverigebilden har självfallet, utifrån de riktlinjer som ges av
riksdag och regering, en viktig uppgift att på olika sätt främja turistnäringen.
I syfte att få underlag för en resultatbedömning av verksamheten har myn-
digheten erhållit direktiv för en s.k. fördjupad anslagsframställning för bud-
getåren 1995/96-1997/98. En sådan framställning inlämnades till Näringsde-
partementet den 31 mars.

Invest in Sweden-projektet är en verksamhet som startades inom dåva-
rande Industridepartementet år 1984 med uppgift att främja utländska inve-
steringar i Sverige.

Riksdagen beslöt våren 1993 att Styrelsen för Sverigebilden fr.o.m. den 1
juli 1993 skall ha ett huvudansvar för presentationen utomlands av Sverige
som investeringsland och därvid driva projektet Invest in Sweden. Projektet
berör för närvarande Förenta Staterna, Japan, Storbritannien och Tyskland.
Det drivs med ett investeringskontor i Japan och i övriga länder i samverkan
med ambassader, handelskammare m.fl. Styrelsen har, i form av en bilaga
till nämnda anslagsframställning, till Näringsdepartementet ingett en rap-
port om arbetet med projektet. Styrelsen föreslår att en självständig organi-
sation bildas, eftersom marknadsföringen av Sverige som turistland enligt
styrelsens mening är en annan verksamhet än att marknadsföra Sverige som
investeringsland. Styrelsen menar att de två verksamheterna inte passar i
samma organisationsform och att därför ett aktiebolag bör bildas med staten
som helägare i form av Styrelsen för Sverigebilden.

Vi har således helt nyligen erhållit två rapporter om inriktningen av hela
verksamheten vid Styrelsen för Sverigebilden. Därutöver har vissa frågor rö-
rande Sverigeinformationen utomlands nyligen utretts och redovisats i be-
tänkandet Svenska Bilder - Översyn av Sverige-informationen (Ds 1993:72).
I betänkandet, som huvudsakligen berör Utrikesdepartementets ansvarsom-
råden, redovisas även förslag beträffande verksamheten vid Styrelsen.

Nämnda rapporter och förslag bereds för närvarande inom regeringskan-
sliet.

Anf. 8 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Jag vill först tacka näringsministern för svaret på min interpel-
lation. Det är ett svar, även om jag naturligtvis hade hoppats på ett betydligt
större engagemang i denna så viktiga fråga.

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Per Westerberg har själv med en läpparnas bekännelse sagt och i pressen
uttalat bl.a. att besöksnäringen skall jämföras med andra näringar, som stål-
eller skogsnäringen. Det är därför minst sagt anmärkningsvärt att denna nä-
ring inte röner större intresse från näringsministern.

Att försöka attrahera utländska investeringar är något som alla ekono-
miskt väl utvecklade länder ägnar sig åt. Konkurrensen om investerarnas
pengar är enorm. Därför krävs såväl insikt som engagemang och insatser.
Jag är därför minst sagt häpen över det lapptäcke av myndigheter som be-
söksnäringen lyder under, där bl.a. Invest in Sweden får 15 miljoner av de
88 miljoner kronor som anvisats till Styrelsen för Sverigebilden.

Man har egentligen inte klart för sig vad man skall göra. Vad gör man i
själva verket? Jag har studerat en del utredningar om detta. Jag tycker mig
ha förstått att även personalen är fundersam över vad man egentligen skall
göra och över hur man jobbar. Det framkommer också i interpellationssva-
ret att rapporter och förslag för närvarande bereds inom regeringskansliet.

Men, Per Westerberg, klockan är nu drygt fem över tolv. Besöksnäringen
är enligt många bedömare den bransch som har de bästa utvecklingsmöjlig-
heterna. Ett utökat antal besökare kan givetvis förbättra intresset för Sve-
rige, med allt det positiva som det kan medföra i form av investeringar och
när det gäller att få företag till vårt land. Det ger effekter på sysselsättningen
och indirekt på såväl statens som landstingens och regionernas ekonomi. I
rådande lågkonjunktur med hög arbetslöshet måste en ökad tillväxt inom
besöksnäringen betraktas som synnerligen angelägen.

Samarbetet på nationell nivå mellan å ena sidan det privata näringslivet
och industrin, å andra sidan departement och myndigheter i investerings-
främjande syfte är obefintligt.

Vilken är statens och Per Westerbergs roll i detta sammanhang? Vad skall
de statliga resurserna i första hand användas till? Vad skall staten inte ägna
sig åt? Hur skall man samarbeta i dessa frågor? Hur använder man t.ex. de
tekniska attachéer som vi har i dag? Detta fungerar för närvarande inte alls.

Frågorna är många, Per Westerberg, men iniativ och kraft saknas.

Hos Per Westerberg och hans gäng är stämningen säkert god i dag, men
det handlar inte om skådespel för stunden utom om långsiktigt levebröd. Det
krävs därför eftertanke och strukturinsatser. Tyvärr saknas de ingredien-
serna.

Per Westerberg avhänder sig näringspolitiskt ansvar till Böije Hörnlund.
Besöksnäringen röner inget större intresse. Det enda riktiga engagemang
som näringsministern har gäller privatiseringar och försäljningar av statliga
företag. Att vara näringsminister, Per Westerberg, borde vara mycket mer.
Just när det gäller investeringar till vårt land borde det också göras betydligt
mer än vad som görs i dag.

Anf. 9 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Fru talman! Jag vet inte hur många gånger, herr näringsminister, som jag
och åtskilliga andra ledamöter från kammarens talarstol har kritiserat såväl
kolleger som utskott och regering för den politiska underskattningen av tu-
rismens betydelse för vårt lands ekonomi. Vi har här hört en visa i denna
frågan.

Med en omsättning på över 100 miljarder genererar turismen många mil-
jarder till statens budget. Man brukar säga att fyra till fem utländska turister
ger samma intäkt som en exporterad Volvo.

Näringsministern konstaterade att 1993 gav oss en förbättring av det nega-
tiva turistnettot till 13 miljarder att jämföras med tidigare 20 miljarder på
årsbasis. Den främsta anledningen till detta är att utlandsturismen här kan
dra fördel av den billiga svenska kronan och den motvilligt sänkta momsen.

En ökad tillströmning av utländska turister ger oss ökningar i statsintäk-
terna om hundratals miljoner, kanske med uppemot en miljard. Ändå vill
regeringen dra ner på anslaget för marknadsföring av Sverige utomlands från
100 miljoner till 88 miljoner för 1994. Deprecieringen av kronan innebär yt-
terligare en minskning av resultatet av dessa pengar utomlands. Med denna
skenbara besparing frånhänder sig faktiskt staten chansen till hundratals mil-
joner i ökade statsintäkter och möjligheten till tusentals nya jobb. Den s.k.
besöksnäringen skulle mycket lättare än industrin kunna åstadkomma dessa
nya jobb.

Hur ser näringsministern på en ökad satsning för att få hit utländska turis-
ter? 11.ex. våra konkurrentländer går staten in med mycket tyngre anslag, i
Finland med 200 miljoner och i Danmark med 180 miljoner mot i Sverige 88
miljoner kronor. Sveriges Turistråd lades som bekant ned häromåret på för-
slag från regeringen och ersattes med branschsammanslutningen Next Stop
Sweden och Styrelsen för Sverigebilden, vilket vi medverkade till. Styrelsen
för Sverigebilden skulle med beviljade statsanslag upphandla kompletta
marknadsföringsåtgärder från främst denna branschorganisation. Denna
ordning har uppenbarligen inte fungerat tillfredsställande.

Styrelsen för Sverigebilden fick också ansvaret för projektet Invest in Swe-
den, genom vilket Sverige skall marknadsföras som investeringsland, som vi
hörde alldeles nyss. Näringsministern har i denna fråga redovisat den tänkta
inriktningen att denna verksamhet skall bedrivas i ett separat bolag. Jag
tycker att det är en förnuftig lösning.

Näringsministern vet att den svenska represenationen och profilen utom-
lands uppvisar en mycket splittrad bild. Exportråd, handelskammare, turist-
kontor och ambassader sitter var för sig i separata lokaler. I Paris är vi repre-
senterade på fyra ställen. Exportrådets chef Göran Holmquist har i olika
sammanhang konstaterat bristen på samordning.

Ny demokrati och Socialdemokraterna föreslog en utredning i denna fråga
häromåret, men tyvärr kom den genom en fadäs här i kammaren inte till
stånd. Näringsministern omnämnde själv en av Utrikesdepartementet initie-
rad och genomförd utredning, som nyligen redovisats i betänkandet
”Svenska Bilder”. I den föreslogs vissa åtgärder, bl.a. ett informationsråd
med representanter för ett antal myndigheter och berörda departement. Av-
sikten är att regeringen nu i vår i form av antingen en proposition eller en
skrivelse till riksdagen skall föreslå åtgärder baserade på denna utrednings
betänkande.

Näringsministern säger i dag att ärendet är under beredning i regerings-
kansliet. Det gäller också rapporten från Styrelsen för Sverigebilden. Men
när får vi se konkreta resultat?

Tyvärr är det nu så att de organisationer och myndigheter som vill intres-

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på

in terpella tioner

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svarpå
interpellationer

sera turister och företag för Sverige sorterar dels under Näringsdepartemen-
tet, dels under Utrikesdepartementet, och så har det varit i decennier. Där-
för har också ett femtontal utredningar sedan 1970, i och för sig väl genom-
förda, alla mer eller mindre lagts på is. Varje departement slår vakt om sitt
revir.

Min fråga till näringsministern är nu om han är beredd att medverka till
att det denna gång blir ett samarbete med Utrikesdepartementet för att man
tillsammans skall följa upp de rapporter och betänkanden om Sverigeinfor-
mationen utomlands som nu föreligger. Vi får i det sammanhanget icke hel-
ler förglömma Sverigerepresentationen utomlands.

Anf. 10 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Jag skulle med anledning av att kulturutskottet häromdagen
genomförde en utfrågning om turism vilja fråga näringsministern hur han ser
på näringen, den samordning som efterlyses osv. Det framkom på denna ut-
frågning att förtroendet för Styrelsen för Sverigebilden inte var så stort. Sty-
relsen tycker kanske inte att projektet Invest in Sweden är något som den
skall ägna sig åt. Det framfördes synpunkter om att Next Stop Sweden borde
omformas, att staten borde ges mera inflytande i detta bolag och att det
borde få ansvara för marknadsföringen utomlands. Signalerna från denna
utfrågning var rätt tydliga. Jag skulle vilja höra hur näringsministern ser på
dessa önskemål från näringen.

Jag vill också ställa en fråga om det nuvarande ansvarsområdet för Styrel-
sen för Sverigeinformation, som även skall ge service åt vissa ideella organi-
sationer i vårt land. Under utfrågningen nämndes att Skidsäkerhetsrådet
tydligen helt har fallit mellan stolarna. Styrelsen för Sverigebilden tycker
inte att den har något ansvar för vad det sysslar med. Förr hade Turistrådet
detta ansvar, och rådet har nu i olika avseenden fått stora svårigheter att be-
driva sin verksamhet. Det skulle vara intressant att höra hur näringsminis-
tern tycker att sådana här frågor skall handläggas, även om de kan uppfattas
som litet små. Alla sådana här bitar måste dock falla på plats för att turistnä-
ringen skall kunna utvecklas på ett bra sätt.

Det finns en mängd småfrågor som gör att det inte fungerar bra i dag. Jag
tycker att turistnäringen är för viktig för att hanteras på det litet nonchalanta
sätt som Näringsdepartementet gör.

Anf. 11 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Om det tillåts vill jag först bemöta Sylvia Lindgrens allmänna
näringspolitiska påpekanden.

Jag vill först notera att det svenska näringslivets konkurrenskraft har för-
bättrats med 25 procentenheter under de senaste två åren. Skatterna på pro-
duktion har sänkts med 40 miljarder. Vi har gjort de största satsningarna på
15 år i Nordeuropa på industrirelevant forskning för att höja teknikinnehål-
let i svenska produkter. Kompetensutvecklingen inom svensk arbetskraft ex-
panderar kraftigt. Det sker i syfte att öka de anställdas konkurrenskraft. Vi
gör de största satsningarna på infrastrukturen - vägar, järnvägar, telekom-
munikationer, informationsteknologi - som har gjorts på över 100 år.

Socialdemokratin har ställt sig negativ i en förfärande stor andel av dessa

frågor. Det fick t.o.m det internationella ratinginstitutet Standard & Poor’s
att uttala att oppositionen utgör det största hotet mot den ekonomiska åter-
hämtningen i Sverige.

Så till sakfrågan: Sveriges utrikesrepresentation och besöksnäringen. Låt
mig först reda ut några begrepp för Sylvia Lindgren. Sveriges tekniska atta-
chéer är ett organ som skall se till att vi tar in teknologisk information och
undersöker vad som händer på marknaden. Det är även kopplat till Patent-
och registreringsverket. Det bedriver en form av serviceverksamhet och
skall hjälpa till att höja tekniknivån i landet.

Verksamheten fungerar. Den finansieras delvis ur statskassan och delvis
av näringen genom beställningar av olika typer av uppdrag. För närvarande
övervägs ett närmare sambarbete mellan Patent- och registreringsverket och
STATT för att bättre kunna tillvarata resurserna.

Den andra delen av Sylvia Lindgrens fråga gällde Invest in Sweden. Det
startades på det gamla Industridepartementets tid genom att ett industriråd
tillsattes i Japan - närmare bestämt i Tokyo. Vi gjorde bedömningen att
denna verksamhet måste öka. Det första vi gjorde var att ta bort hindren för
investeringar i Sverige genom att avskaffa förvärvslagstiftningen. Den hade
varit i kraft under mycket lång tid - sedan 1930-talet. Genom detta öppnar
vi landet för utländska investeringar.

Ett mycket stort antal seminarieserier med berörda statsråd har gått över
världen. Vi håller på att bygga upp förtroendekapitalet och intresset för Sve-
rige som investeringsland. Vi visar att det är ett bra ställe att driva företag,
investera och skapa sysselsättning på.

Vi vill även bygga upp mottagningsorganisationen genom insatser via In-
vest in Sweden-programmet och eventuellt via ett nytt aktiebolag. Därmed
skulle vi kunna stärka mottagningen, informationsservicen och möjlighe-
terna att få investeringar, ny teknik och nya företag till landet.

Såvitt jag har förstått har Sylvia Lindgrens partivänner velat avskaffa hela
anslaget till Invest in Sweden - den verksamhet som jag tror är viktig för
Sverige och de flesta andra länder i västvärlden.

Vad gäller besöksnäringen vill jag säga att det är riktigt att Turistrådet änd-
rades till Sverigebilden. Det var ett försök att minska den lokala administra-
tionen i Sverige och överföra mer pengar till aktiv verksamhet och mark-
nadsföring av Sverige som besöksland, turistland och även - i och med att vi
kopplade in Invest in Sweden - investeringsland.

Upphandlingen har böljat. Next Stop Sweden har hand om marknadsfö-
ringen av insatserna. Det sker via turistbyråer utomlands, genom marknads-
undersökningar och även genom vissa samverkande marknadsföringskam-
panjer.

Det finns en fördjupad anslagsframställning från Sverigebilden som med-
för att vi gör en extra fördjupad prövning av dess verksamhet inför det kom-
mande budgetåret. Den dialog som nu förekommer är ett försök att få mer
långsiktiga avtal med branschen som skulle kunna spegla Exportrådets lin-
jer. Det skulle vara ett avtal mellan bransch och stat om gemensamma sats-
ningar på marknadsföring och exportservice. Man skulle försöka lyfta fram
de goda exemplen - de som kan mana till efterföljd och därmed starkare
marknadsföring utomlands.

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

På Sverigebilden satsas i dag 88 miljoner kronor. För hela övriga näringsli-
vet i Exportrådet satsas 132,5 miljoner. Det är relativt sätt mycket pengar
som går åt.

I jämförbara länder satsar exportnäringen eller Exportrådet relativt sett
mer än vad som sker i Sverige; det skall villigt erkännas. Finansieringen från
näringen är också större. Det är normalt att näringen tar halva kostnaden.
För mig är det lämpligt att göra en jämförelse med Exportrådet. Jag tycker
därför att den fortsatta fördjupade övervägningen av anslagsframställningen
skall rikta in sig på finansiering av export och turistservice och på att lyfta
fram de goda exemplen.

Till sist vill jag svara på Bengt Dalströms fråga om samordning. Jag delar
hans uppfattning. Det behövs ytterligare samordning och inte fler organ, in-
stitut och organisationer. Det behövs en kraftsamling för att vi skall kunna
ta till vara våra resurser bättre i denna viktiga fråga.

Anf. 12 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Per Westerberg! Jag blir alltid litet fundersam när någon vän-
der taggarna utåt i en debatt eller efter ett påstående på det sätt som Per
Westerberg gör här.

Per Westerberg har tidigare uttalat att det är riktigt att man inte bedriver
sysselsättningspolitik inom näringspolitiken, utan att man förstärker stödet
till det svenska näringslivet. Samtidigt ser vi gång efter annan att många nä-
ringspolitiska insatser förs över på andra departement. Jag är mycket kritisk
till det. Vi behöver en samlad och långsiktig näringspolitik i landet. Jag
tycker därför att Per Westerberg borde vakta sitt eget fögderi bättre.

Det är viktigt att man gör insatser i rätt tid, på rätt plats och vid rätt tillfälle
när det gäller frågor om investeringar i landet och turist- och besöksnä-
ringen. Jag blev förtvivlad när jag hörde att man från Sverigebilden inte vill
jobba med Invest in Sweden. Det finns organisationsproblem. Det är klart
att det påverkar verksamheten. Det sker i ett läge då besöksnäringen växer,
investeringsbehovet är stort och intresset för denna verksamhet borde öka.
Vi ligger steget efter, och det är jag är väldigt orolig för.

Vi måste få fram investeringskartor, hålla oss informerade och slussa vi-
dare. Hur är det med den ”backup” som sker från Invest in Sweden till regio-
nerna och kommunerna?

Per Westerberg berättade för mig vad de tekniska attachéerna skall göra.
Det är klart att det finns ett samband mellan alla dessa frågor. Samordning
är oerhört viktig. Det finns inget samlat, kontinuerligt arbete. Det är det
som gör att jag inte tycker att verksamheten drivs med kraft och engagemang
från departementets sida. Jag tror att man drunknar på myndigheten. Ingen
känner ansvar för dessa frågor. Per Westerberg har ett jätteansvar. Det
måste tas till vara.

Anf. 13 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Jag skulle vilja be Per Westerberg kommentera den andra
verksamhet, utöver att köpa upp marknadsföring utomlands, som Sverige-
bilden har ansvar för. Det är väldigt viktigt att de produkter som säljs, dvs.
upplevelserna här i landet, fungerar och att den produkt som man köper från

Sverigebilden blir bra. Det är samspelet mellan ideella organisationer och
andra som skapar kvaliteten. Det handlar inte bara om att sova, äta och bo.
Om besökarna skall återkomma och produkten skall leva vidare måste det
också handla om fina upplevelser.

Därför tycker jag att det vore bra om näringsministern kommenterade
detta något. När jag läser reglementet uppfattar jag det som att Sverigebil-
den har ett ansvar för dessa frågor.

Anf. 14 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Fru talman! Det är i och för sig inte min sak att kommentera det före-
gående talare sade. Men jag erinrar mig att just tankegångarna om ideella
anknytningar och om att man skall beakta sysselsättningsläget inom olika
regioner var en av orsakerna till att Turistrådet föll. Man engagerade sig för
mycket på dessa områden och koncentrerade sig inte på den viktigaste upp-
giften: att sälja den existerande produkten utomlands.

Så till näringsministerns korta kommentar om mina funderingar: Närings-
ministern håller med om att en samordning behövs när det gäller att skapa
intresse för Sverige på olika nivåer utomlands. Skall jag tolka det som ett
löfte om att näringsministern kommer att ta initiativ för att genomföra en
sådan samordning?

Anf. 15 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Jag ändrar ordningsföljd på kommentarerna och börjar med
Bengt Dalström.

Vad gäller utredningen Svenska bilder delar jag i grunden uppfattningen
att vi har för många organ och en splittrad resursbild. Det finns olika möjlig-
heter till samordning och att bättre ta till vara de ofta nog ganska kostsamma
resurser vi håller oss med på utlandsmarknaden.

För närvarande för jag en mycket aktiv dialog med min kollega Ulf Din-
kelspiel om hur vi skall kunna effektivisera samt bättre och kostnadseffekti-
vare ta till vara de resurser vi har. Det kan här finnas olika varianter alltifrån
personalunioner till samordning av resurser mellan organisationer. Bered-
ning pågår, men vi har haft vissa fördröjningar beroende på sjukdom. Vi
hoppas att kunna vara någorlunda snabba i genomförandet i denna del.

Sedan till Leo Perssons fråga om fjällsäkerhet och liknande samt de ideella
organisationerna inom turismen. Jag anser detta vara en fråga som berör
Sverigebilden och branschen. Där måste man själva bestämma vad man an-
ser vara bra för branschen och vad man därmed skall anse vara en form av
turistservice och goda exempel som skall lyftas fram. Jag kan gärna lova Leo
Persson att titta något mer på den specifika fråga han reser. Jag måste er-
känna att jag inte är djupare insatt i frågan om fjällsäkerhet.

Sylvia Lindgren talade om delar av verksamheten inom Sverigebilden och
Invest in Sweden. Sedan Sverigebilden fick hand om Invest in Sweden har
man gjort det arbete som skall göras med betydande skyndsamhet. Man har
utrett organisationen av mottagningen av förfrågningar om investeringar i
Sverige och hur man skall koppla samman detta med regioner och kommu-
ner ute i landet. Även där bör man samla resurserna så att man kan få en
bra fungerande kontaktyta och kunna delta i kontaktskapande utomlands.

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Jag vill ånyo påpeka att vi här har tagit bort den förvärvslagstiftning som
egentligen har varit ett aktivt hinder för investeringar i Sverige. Regeringen
har satt i gång ett mycket omfattande arbete som inkluderat finansminis-
terns, skatteministerns, mitt eget, utrikeshandelsministerns och även stats-
ministerns deltagade i ett flertal investeringsseminarier i olika finansiella
kretsar runt om i världen för att öka intresset för investeringar i Sverige.

Vi tar frågan på utomordentligt stort allvar och vill ha in aktivitet och inve-
steringar i Sverige. Vi har, precis som i nästan alla andra länder, funnit detta
vara bra för det egna näringslivet.

Det borde även från Sylvia Lindgren finnas ett intresse för att det finns ett
statsanslag, och även en pengapåse, för att hjälpa till med detta arbete och
kunna klara satsningarna. Det sker betydande satsningar på andra länder.
Det är en form av service och marknadsföring av Sverige som investerings-
land. Vi talar om vad som görs i Sverige och varför det är bra att ha företag
i Sverige, vilket det är viktigt att komma ihåg.

Sedan tillbaka till Sverigebilden. Jag är väl medveten om turistnäringens
och besöksnäringens stora betydelse. Jag har ägnat mycket tid åt aktiv dialog
med företrädare i branschen. Jag tror alla här närvarande som också har haft
kontakt med denna näring är medvetna om att det är en mycket splittrad
näring. Det har förekommit betydande kritik av alla förekommande före-
teelser under de senaste 25 åren, vilket även verifieras av många aktörer
inom näringen.

Den bild som dock framkommer alltmer i dialogen är ett närmande till en
form av organisationsmodell motsvarade Exportrådet. Jag vill då erinra om
Exportrådets framväxt som en ideell förening, Svensk exportförening, till-
skapad av näringslivet i dess helhet för att ge exportservice och kunna hjälpa
till med gemensamt deltagande på mässorna. Sedermera tillförde statsmak-
ten handelsekreterare för att effektivisera och även ge statens bidrag för att
komma in på vissa marknader.

Det finns motsvarande tankar som kan appliceras här. Vi är mycket aktiva
i den dialog som förs mellan näringen och Styrelsen för Sverigebilden och
i arbetet med den fördjupade anslagsframställning som vi nu diskuterar på
departementet.

Vi återkommer i denna fråga. Vi vill finna en lösning. Men den måste
också inkludera att näringen tar sin del av ansvaret, precis som man gör i
alla andra länder. Denna del har varit förhållandevis svag i Sverige, kanske
delvis beroende på en oerhört pressad ekonomi i branchen under senare år.

Anf. 16 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Jag är glad åt denna litet mer nyanserade bild i slutet av debat-
ten. Jag är glad över att Per Westerberg säger att han skall ta frågan på stort
allvar. Det är min förhoppning att så också kommer att ske.

När jag började undersöka dessa frågor, och ställde interpellationen, upp-
levde jag bilden som oerhört splittrad. När jag ringde runt och talade med
olika personer fanns det en alldeles för stor osäkerhet om vad man skall
göra, hur man skall kunna samarbeta och hur verksamheten skall bedrivas.
Frågan var: Vad är det egentligen man vill?

Jag önskar därför att Per Westerberg betydligt mer profilerar sig i dessa

frågor och att departementet tar frågorna på betydligt större allvar. Per Wes-
terberg har som näringsminister ett oerhört stort ansvar i dessa frågor. Det
är viktigt att slå vakt om näringspolitiken och ha en helhet i densamma, Per
Westerberg. I den delen är investeringar för att få i gång verksamheter i Sve-
rige ack så viktiga. De måste kopplas ihop till det vi gemensamt kallar be-
söksnäringen.

Anf. 17 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Jag vill först säga att näringspolitik inte enbart är en angelä-
genhet för Näringsdepartementet, utan den berör hela regeringen.

Det är väldigt mycket inom utbildningen som i allra högsta grad är närings-
frågor, inte minst forskningen. Det är väldigt mycket inom arbetsmarknads-
politiken som är näringspolitik, inte minst kompetenshöjning hos arbets-
kraften. Det är väldigt mycket inom skatteområdet som är näringspolitik.

Den inre arbetsfördelningen inom regeringen är en fråga för regeringen
att avgöra, liksom hur vi effektivast för en bra näringspolitik som får närings-
livet att växa. Det gör vi mycket aktivt, det kan jag försäkra.

Slutligen till frågan om besöksnäringen. Vi för en aktiv dialog. Det är få
näringar som vi har ägnat så mycken tid och energi åt för att försöka reda ut
begreppen. Det är en näring som är mycket besvärlig så till vida att den är
splittrad. Det finns allt från campingägare och hotellägare till bussföretag,
skidliftar och mycket annat. Det gör att den är ganska komplex att det är
svårt att hitta bra lösningar.

Jag tror att vi är på god väg att göra detta. Men det förutsätter ett antal
saker. Den dialog som nu förs blir mer och mer konstruktiv. Näringen är på
väg att ytterligare göra en mer offensiv satsning på marknadsföring och att
lyfta fram de goda exemplen på exportmarknaderna. Det är en funktion som
liknar Exportrådets, vilket jag tycker är viktigt för Sverige, för näringen och
inte minst för sysselsättningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1993/94:115 om miljön och virkestranspor-
terna

Anf. 18 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Leo Persson har frågat mig om jag kan medverka till att över-
läggningar kommer till stånd med företrädarna för skogsbruket för att det
av regeringen fastställda utsläppsmålet för kväveoxider skall klaras. Bak-
grunden är omläggningen av virkestransporter i Dalarna och Härjedalen.

Regeringen har under våren noggrant gått igenom problemen med att
uppnå målet om att kväveoxidutsläppen skall minska med 30 % mellan 1980
och 1995. Målet kommer inte att uppnås. Orsakerna till detta är flera. Väg-
trafikens kraftiga ökning under 1980-talet är, som Leo Persson påpekar, en
viktig orsak. En annan är att när målet uppställdes 1988 var kunskapen om
utsläppens storlek ofullständig. Det uppdagades senare att sjöfarten och ar-
betsmaskinerna var för sig svarar för nära 20 % av utsläppen. Dessa källor

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

har förblivit oåtgärdade. De beslut som fattades vad beträffar andra källor
hade god effekt, men var sammantaget inte tillräckliga.

Om vi vill vidta åtgärder som leder till sänkta kväveoxidutsläpp kräver det
i allmänhet en mycket långsiktig planering. Allmänt gäller att de flesta källor
till kväveoxider har en lång livslängd, från tio år och uppåt. Jag kan därför
konstatera att svårigheterna att uppnå kväveoxidmålet är avhängiga att det
under den senare delen av 1980-talet inte fattades tillräckligt offensiva beslut
i denna fråga.

Skogsbruket och skogsindustrin svarar för en stor del av godstranspor-
terna i Sverige. Det rör sig om olika slags transporter:

- Medellånga transporter från avverkningar till förädlingsställen.

- Långa transporter till konsumenter, ofta på kontinenten.

De senare transporterna sker i dag till största delen med järnväg eller med
fartyg. Av skogsindustrins export till utlandet går i dag ca 80 % med järnväg
eller båt. Sjöfartens kväveoxidutsläpp är stora. Regeringen söker möjlighe-
ter att minska sjöfartens kväveoxidutsläpp, eftersom de tekniskt sett kan
minskas kraftigt till en låg kostnad utan att riskera konkurrenshämmande
kostnadsökningar för sjöfarten. Sverige är pådrivande i det internationella
samarbetet för att minska sjöfartens utsläpp.

Järnvägens konkurrenskraft kommer att förbättras markant i och med att
infrastrukturprogrammet genomförs. Sammanlagt 3 miljarder kronor läggs
exempelvis under de kommande tio åren på att förbättra godsstråket genom
Bergslagen och Norra stambanan. Detta förbättrar möjligheterna att trans-
portera gods med järnväg från norra och mellersta Sverige ner till landets
södra delar och till kontinenten.

De medellånga transporterna av skogsråvara mellan produktionsområ-
dena och förädlingsställena är ett svårare problem. För att minska kväveox-
idutsläppen från dessa är det önskvärt att en så stor del av dem som möjligt
överförs till järnväg, under förutsättning att järnvägen huvudsakligen är
elektrifierad och att elkraften inte kommer från kraftverk med stora utsläpp.
Kostnaderna för omlastningar, terminaler och rangering missgynnar dock
järnvägen.

Regeringens förslag om avreglering av järnvägstrafik möjliggör att spe-
ciella lösningar tas fram för enskilda transportköpares behov. En sådan avre-
glering skulle skapa förutsättningar för järnvägen att kostnads- och service-
mässigt konkurrera med lastbilarna om bl.a. råvarutransporter till skogsin-
dustrin.

Leo Persson pekar på problem med prissättningen av lastbilstransporter.
Riksdagen har tidigare ställt sig bakom principen att varje trafikslag skall
bära sina samhällsekonomiska kostnader. Jag håller med om att ett fullt ge-
nomförande av detta kostnadsansvar är önskvärt. I regeringsförklaringen
sägs att miljöskulden inte får öka och att ekonomiska styrmedel kommer att
användas i ökad utsträckning för att värna och förbättra miljön.

Rent generellt är det en rniljöförsämringom timmertransporter läggs över
från elektrifierad järnväg till väg. Omläggningen av timmertransporterna i
Dalarna innebär att transporterna på väg ökar något, samtidigt som järn-
vägstransporterna minskar något. Ökningen av det totala vägtrafikarbetet i

länet blir 0,1 %. Vissa orter får dock känna av notabla ökningar av antalet
lastbilar.

Det är angeläget att utveckla konkurrenskraftiga system för timmertrans-
porterna på järnväg. Jag har erfarit att det system som SJ och Trätåg AB har
planerat innehåller flera intressanta komponenter, bl.a. att terminaler, spår,
lok och vagnar utnyttjas mycket effektivt. Det kan enligt uppgift vara möjligt
att utnyttja liknande lösningar för att föra över timmertransporter från väg
till järnväg i andra delar av landet.

Frågan om omläggningen av trätågssystemet i Dalarna och Härjedalen är
dock en enskild uppgörelse mellan två parter. Som Leo Persson är väl med-
veten om kan jag inte ingripa i det enskilda ärendet. Jag har dock erfarit att
länsstyrelsen i Kopparbergs län och de berörda kommunerna redan har till-
satt en arbetsgrupp som ser över möjligheterna att modifiera systemet för
att öka andelen gods på järnväg. Gruppen kommer därvid att ta ett bredare
grepp på frågorna och involvera fler slags godstransporter, t.ex. transpor-
terna av flis och sågverksprodukter. Den typ av överläggningar som Leo
Persson efterlyser har således redan börjat. Regeringen kommer att följa
detta arbete med intresse.

Anf. 19 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret på min interpellation
om påverkan på miljön då timmertransporter flyttas över till väg ifrån järn-
väg. Miljöministerns redogörelse om uppkomna nya kunskaper om att det
är omöjligt att uppnå målet att kväveoxidutsläppet skall minskas med 30 %
mellan åren 1980 och 1995 är för mig inte ett argument för att bara se på vad
som nu sker i Dalarna. Där flyttas trots allt tunga virkestransporter genom
uppgörelser mellan SJ och Trätåg från j ärnvägen ut på vägnätet, vilket med-
för stora olägenheter för den totala trafikmiljön och leder till ökade utsläpp.
I Dalarna sker detta främst i Malung och i Mora-Älvdalen-området. Vägnä-
tet är inte dimensionerat för att ta emot den uppkomna trafikökningen av
tungt gods. Bärigheten är för dålig. Inga pengar har anvisats för att åtgärda
detta, när trafiken nu överförs.

Det kan väl inte vara miljöministerns uppfattning att man på grund av att
man nu inte kan uppnå miljöminskningsmålen fram till år 1995 skall stimu-
lera flyttandet av gods från järnväg till väg. Jag kan ge exempel på att det
kanske är ännu värre än vad man kan se av den uppgörelse som finns mellan
SJ och Trätåg AB. Timmertransporterna från Mora och söderut dras av die-
sellok trots att banan är elektrifierad. Det måste till en miljöstyrning på nå-
got sätt. Förutom att man behåller virkestransporterna på järnväg skall man
också använda eldriften där det är möjligt. Enligt uppgift är den elkraft som
SJ använder i Dalarna till drygt 90 % framställd genom vattenkraft.

Jag skulle vilja att miljöministern litet ytterligare utvecklar sina tankar
kring detta som jag nu har sagt. Jag vill ändock påstå att man med ett sådant
här förfarande på något konstigt sätt styr ut transporter på ett vägnät som
genererar ännu större koldioxidutsläpp. Miljöministern pekar på att det är
en ökning med endast 0,1 % och att det skulle vara försvaret för att man
ökar möjligheten till ännu högre nivåer av koldioxidutsläpp. Det vill jag inte
acceptera.

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 89

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag tycker nog att Leo Persson feltolkar mitt svar. Det är
ingen tvekan om att kväveoxidutsläppen utgör ett mycket stort hot mot mil-
jön. Vi måste således göra allt som står i vår förmåga för att minska utsläp-
pen. Jag skall inte utvidga debatten här alltför mycket, men det kommer
snart ett förslag gällande förbränningsanläggningar. Det är en konkret, vik-
tig åtgärd för att minska utsläppen. Vi har inte gett upp på något sätt.

Miljöklassningssystemet för dieselbränslen är ett av de mera framgångs-
rika metoderna. Det kan vi avläsa direkt i de resultat som har uppnåtts under
senare tid. Tyvärr har åtgärderna vidtagits för sent för att kunna medverka
till att klara målsättningen om 30 % reduktion år 1995 i förhållande till år
1980. Självfallet arbetar vi oförtrutet vidare med att göra det bästa möjliga
av situationen. I mitt interpellationssvar gav jag bakgrunden enbart för att
klara ut att det krävs långsiktiga åtgärder. Det tar tid att uppnå positiva resul-
tat. Detta problem underskattade man 1988 när beslutet fattades. Beslutsun-
derlaget var ofullständigt. Vid den tidpunkten hade man kanske inte heller
till fullo insett behovet av långsiktighet i åtgärderna. Den insikten finns i dag.
Det är mot den bakgrunden som jag har argumenterat.

Låt mig kommentera de aspekter Leo Persson tog upp i sitt inlägg. Jag
tillbakavisar att jag skulle ha använt beskrivningen av verkligheten som ett
argument för att inte göra någonting nu. Den debatten tycker jag att vi kan
lämna åt sidan.

När det gäller vägnätets dimensionering vet Leo Persson att vi har tagit
fram ett hundramiljardersprogram på infrastruktursatsningar. Jag behöver
väl bara hänvisa till det för att tala om att en viktig del av de resurser som
regeringen har föreslagit skall gå till länsvägnätet, som har berörts i det här
sammanhanget. Flera förslag på den punkten kommer, kanske redan under
våren. Dessa frågor är för närvarande under beredning i samband med kom-
pletteringspropositionen.

Frågan var också vad som stimuleras. Det är inte regeringens avsikt att
stimulera överföring från järnväg till väg. Vi vet båda att det finns vissa kon-
kurrensförutsättningar som är grundläggande i det här fallet. Det gäller om-
lastningskostnader för järnväg i förhållande till omlastningskostnader för
vägtransporter.

Det kan naturligtvis också finnas andra skäl till den strukturförändring
som man nu ägnar sig åt i Dalarna och Härjedalen. Kapacitetsutnyttjandet
kanske inte har varit fullständigt. Man föreslår därför en koncentrering av
terminaler för att sänka kostnaderna.

Det är naturligtvis beklagligt att den elektrifierade infrastrukturen inte an-
vänds i sådana här sammanhang utan att man i stället använder diesellok. I
det fallet har jag samma uppfattning som Leo Persson. Jag utgår ifrån att de
som sköter transporterna är medvetna om att man genom att tågen dras med
diesellok sätter strålkastarljuset på att dieselbränslet är för lågt beskattat.
Det här kan vara ett memento för transportörerna för framtiden. Rege-
ringen håller ögonen på vilken inriktning strukturförändringen får. Det är
det inget tvivel om.

När jag nämner siffran 0,1 % i mitt svar gör jag inte det för att förringa
problemet i sin helhet. Jag bara konstaterar att den faktiska effekten ser ut

så av det vi i det här fallet känner till. Man bör i varje fall hålla proportio-
nerna klara för sig. Självfallet har jag ingen invändning mot den inriktning
som Leo Persson tycks eftersträva. På den punkten tror jag att vi är överens.

Låt mig avsluta med att säga att det som jag uppfattar som det viktigaste
är att få ännu större effekt av miljöklassningssystemet och ännu större diffe-
rentiering. Under kort tid har vi nu lyckats att få bort mycket av de sämsta
dieseloljorna - 70 % av dem som använder olja har gått över till miljöklass 1
och 2. Jag antar att Leo Persson är medveten om också detta. Man bör
nämna även det positiva.

Anf. 21 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Jag vill något beröra det som miljöministern säger om miljö-
klassningen. Användning av olja i miljöklass 1 ökar. Det håller jag med om.
Miljöklass 2 handlar mer om buller, om man låter bli att tala om dieseloljan -
det finns ju ytterligare ett slags miljöklassning.

Men belastningen på vägbanan kommer att kvarstå. Antalet bilar ökar
och därmed ökar miljöpåverkan i negativ riktning, om man inte försöker
åstadkomma något av det som miljöministern var inne på vad gäller obalan-
sen mellan de olika förutsättningarna för trafikslagen. Tydligen består oba-
lansen i att trafikslaget järnvägen - tåget alltså - också använder sig av det
billigaste energislaget. Det måste ju vara balans för att man skall uppnå upp-
satta miljömål.

Jag vill utveckla det faktum att regeringen ändå har medverkat till att ta
bort kilometerskatten för lastbilar och inte kompenserat för de andra trafik-
slagen. Därigenom har regeringen medverkat till att vi står inför det faktum
att det råder en ännu större obalans, trots att riksdagen uttalat att de olika
trafikslagen skall bära sina kostnader i största möjliga utsträckning. Det
medför, enligt min mening, att marknadskrafterna gör att man alltjämt kom-
mer att välja det billigaste alternativet.

Det vi nu ser är resultatet av effekterna av att inte likställa de olika tran-
sportslagens möjligheter att vara med i konkurrensen på lika villkor. Vissa
trafikslag subventioneras också. I detta fall är det vägtrafiken som subven-
tioneras.

Det får inte vara så som kommunikationsministern sagt - även om miljö-
ministern kanske inte har med det att göra - att det ekomiska incitamentet
skall vara styrande. I brev till de olika partierna i Malungs kommun har detta
sagts. Men då får miljön aldrig en chans, och vi kommer aldrig att uppnå de
mål vi eftersträvar. Vi måste få en skärpning till stånd.

Anf. 22 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Låt mig först slå fast att vår strävan från miljöpolitisk syn-
punkt är att internalisera alla kostnader. Det som blir en konsekvens som vi
får betala för om den inte förebyggs är ju också en kostnad. Därför har vi
från Miljödepartementet tagit fram underlag för och haft diskussion kring
miljöskulden. Miljöskulden är ingenting som man kommer ifrån utan man
får en kostnad som någon annan får betala så småningom. Vi kan alla få be-
tala den i form av försämrad miljö, förstörd natur etc. Vår inriktning är själv-
klar.

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Man skall också erkänna att vi är beroende av konkurrensförutsättningar.
Det är ett jättelikt problem att den svenska lastbilstrafiken också skall kunna
konkurrera med omvärlden. Det var bakgrunden till förändringen av kilo-
meterbeskattningen. Jagskall inte fördjupa mig i det ämnet, men jag konsta-
terar att sättet att komma åt miljökonsekvenserna av den sortens beslut är
att man har miljöklassning och en klar differentiering mellan de olika miljö-
klasserna.

Jag återkommer till det faktum - eftersom jag inte fick tid att nämna det
i sin helhet - att vi under mycket kort tid har fört över betydande delar av
oljetransporterna från standarddiesel, eller miljöklass 3 till miljöklass 1 och
miljöklass 2, som från miljösynpunkt är klart bättre. För att kvantifiera det
hela kan jag alltså säga att under en så kort period som ett par år har använd-
ningen av dieselolja i miljöklass 1 och 2 ökat från 0 % till 70 %. Det är natur-
ligtvis en stor framgång. Från rättvisans synpunkt skall man peka också på
det problemet.

Men frågan på lång sikt är: Hur kan vi bygga ut järnvägstransporterna och
ge dem bra förutsättningar så att järnvägen också den vägen ges utvecklings-
möjligheter? Jag har nämnt i mitt interpellationssvar att infrastrukturpro-
grammet syftar till det. Men det tar tid.

Jag har också nämnt avregleringen. Men vi har kanske delade meningar
på den punkten. Men möjligheten att hitta lokala och regionala lösningar
blir ju större vid en avreglerad marknad. Järnvägen kan ju matcha lastbils-
trafiken om man har en mer fri situation för transportörerna i den delen.
Avsikten med förslaget är just att man bl.a. skall kunna anpassa sig till de
regionala förutsättningarna på ett bättre sätt än hittills.

Fru talman! Skogsindustrin är ju bara en av flera branscher vars transpor-
ter bidrar till försämrad miljö. Skogsindustrin i dag utnyttjar i tämligen hög
grad järnväg och sjöfart - det skall också sägas, precis som jag gjorde i mitt
skrivna svar. Regeringens ambition är naturligtvis att förbättra järnvägens
konkurrenskraft. Därmed kan vi få fler branscher att förlägga en större del
av sina transporter till järnväg. I perspektivet av en ökad europeisk integra-
tion är detta mycket viktigt för de långväga transporterna. Men jag skall inte
fördjupa mig i det. Jag förstår att Leo Persson i första hand är intresserad av
de mer närliggande problemen.

Regeringen kommer med intresse att följa det arbete som nu utförs inom
Kopparbergs län för att se konsekvenserna av de nu framlagda förslagen. Vi
kommer att använda varje möjlighet när det gäller att åberopa en felaktig
utveckling för att stärka de miljöpolitiska incitamenten. Att vi genom de
samlade förslag som statsmakterna står för skall hamna i en situation där
miljön försämras är inte avsikten. Avsikten är den motsatta. Det gäller då
att vara vaksam på denna sortens utveckling.

Anf. 23 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Först vill jag göra en kommentar i fråga om förutsättningarna
för att de olika trafikslagen skall kunna kunkurrera på någorlunda lika vill-
kor och för att därmed också järnvägen skall ha en chans i transportappara-
ten, av miljöskäl. Det är viktigt att de har någorlunda lika förutsättningar.
Jag tror inte att det hjälper att säga att nya operatörer skall släppas in, om

förutsättningarna för att utföra arbetet i grunden är olika på landsväg re-
spektive på järnväg.

Jag uppfattar ändå att det som miljöministern säger i slutet av svaret är
litet tänjbart, dvs att han inte kan ingripa i det enskilda ärendet. Det är på
samma sätt med den sista meningen: ”Regeringen kommer att följa detta
arbete med intresse.” Jag var just nyfiken på hur det skulle kunna gå till,
då man tidigare har påpekat att man inte har möjlighet att ingripa. Andra
organisationer, kommuner m.fl. har agerat och ställt krav på att det skall
göras insatser. Det gäller inte bara trätågen, men de utgör totalt ett underlag
för transporter på järnvägsnätet och för att järnvägstrafiken skall vara kvar,
om miljövänliga transporter skall vara möjliga även i framtiden.

Det vore därför bra om miljöministern ännu tydligare kunde tala om på
vilket sätt regeringens uppföljning skall gå till. Det här kan vara ett litet
pilotexempel på vad som sker om olikheterna i förutsättningar för transport-
slagen får vara så tydliga. Järnvägen i glesbygd kan ju slås ut om underlag
m.m. plockas bort, och det gör att glesbygden kommer att medverka till
större miljöförstöring än tidigare. Det är ett bekymmer för oss som vill för-
söka nå målet en bra miljö.

Om man adderar de små sakerna och får en stor mängd blir effekterna
livsfarliga. Därför vill jag skicka med miljöministern uppmaningen att se till
att de här frågorna får större betydelse. Det kan finnas skäl för departemen-
tet och länsstyrelsen att på ett bra och precist sätt gå igenom hur det här
ärendet har hanterats och vad som kommer att bli följden i framtiden.

Anf. 24 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Leo Persson ställer frågan: Varför skall regeringen följa ut-
vecklingen? Ja, det gör vi naturligtvis för att utvärdera effekterna av vad som
händer regionalt - jag utgår från att den tillsatta arbetsgruppen bl.a. kom-
mer att ägna sig åt detta - och för att visa miljöeffekterna av den här typen av
strukturomvandling. Jag är inte den som tvekar att använda en s.k. felaktig
utveckling för att påvisa att de grundläggande förutsättningarna måste änd-
ras - det är själva avsikten. Det betyder inte att jag kan gå in i det enskilda
fallet, även om man naturligtvis kan göra det genom överläggningar.

Jag vill bara nämna att jag i går hade ett samtal med en ledande represen-
tant för ett av de i projektet ingående företagen, som visade intresse för en
diskussion om de här frågorna och om miljöskatter i allmänhet. Jag har ing-
enting emot att positivt svara upp mot detta.

Samtidigt vill jag konstatera att det naturligtvis är ett memento att tran-
sportoperatörerna i det här fallet kommer att utnyttja diesellok under 9 000
timmar i stället för under 18 000 timmar, som i det tidigare systemet. Det
finns anledning att också se närmare på hur SJ hanterar dessa frågor. Jag är
inte beredd att nu ge något svar på frågan, men det är självklart att SJ som
transportör också har ett miljöansvar. Jag bara noterar att förändringen mot
färre dieselloktimmar går i positiv riktning. Men det är naturligtvis inte till-
räckligt för att uppväga vägtransportökningen - det påstår jag inte heller.
Jag konstaterar att det är ett problem, som man måste se allvarligt på, när
diesellok används i stället för elektrifierade tåg.

Jag skall inte dra i gång en diskussion om det, men det är klart att det

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

finns en del motsättningar som är svåra att hantera på annat sätt än genom
strukturella förändringar. Det är den gamla motsättningen mellan den gles-
bygdsboende befolkningen och behovet att få fram råvaror. På den punkten
finns det ofta motstående intressen. Vi har tidigare haft sådana diskussioner
i riksdagen, bl.a. när det gäller bensinskatter. Jag bara påminner om en fråga
där vi har haft olika meningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1993/94:97 om Telerespons AB

Anf. 25 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Leo Persson har frågat mig om jag kan tänka mig att med-
verka till att en konsekvensutredning av en ny struktur för Telerespons ge-
nomförs. Vidare har han frågat vilka åtgärder jag som kommunikationsmi-
nister avser att vidta för att ålägga Telia ett regionalpolitiskt ansvar och om
jag kan tänka mig att reglera detta i Telia AB:s bolagsordning.

De principiella förändringar som skett i samband med Televerkets bolags-
bildning är en precisering och renodling av bl.a. statsmakternas ansvar för
telepolitiken respektive ansvaret för att skapa spelregler som möjliggör och
stimulerar konkurrens. Detta har skapat möjligheter för att renodla statens
roll som ägare i förhållande till de intressen som statsmakterna i övrigt har
att bevaka.

Den precisering och renodling av statsmakternas roller som har skett har
bl.a. varit nödvändig mot bakgrund av den ökande konkurrensen på tele-
marknaden. När det gäller staten som ägare till Telia är det för bolagets af-
färsmässiga utveckling och ytterst för företagets överlevnad nödvändigt att
Telia får agera under samma spelregler som övriga aktörer på marknaden. I
den mån man anser att regionalpolitiska åtgärder är motiverade skall dessa
hanteras genom de medel som regionalpolitiken tillhandahåller.

Att bedöma den affärsmässiga strategin för Telerespons AB är en sak för
ledningen i bolaget. Ytterst är det Telias ledning som beslutar om strategin
för bolaget.

Enligt vad jag erfarit från Telia och ledningen i Telerespons kommer förut-
sättningarna för Telerespons att förändras framöver. Bland de förändringar
som kan förutses är införandet av talteknologi samt automatisering av num-
merupplysningen. För att säkerställa företagets överlevnad inför dessa för-
ändringar har Telerespons inlett förhandlingar om en strukturförändring.
Dessa förhandlingar rör inriktningen av de konsekvenser som den tekniska
utvecklingen kan förväntas medföra. Innan ett eventuellt beslut om ned-
dragning vid de enskilda orterna fattas kommer man givetvis att ta hänsyn
till de förutsättningar som gäller vid den tidpunkten.

Anf. 26 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Jag vill tacka kommunikationsministern för svaret.

Kommunikationsministern säger att statens roll skall renodlas och att det
finns möjligheter att hålla ordning på intressena. När det gäller regionalpoli-

tiken vill jag fråga på vilket sätt kommunikationsministern menar att Telias
kvalitativa kompetens skall utvecklas ute i glesbygderna, med hjälp av ar-
betsmarknadsmedel eller av arbetsmarknadsministern.

Jag vill fråga vad kommunikationsministern åsyftar när han säger föl-
jande: ”Innan ett eventuellt beslut om neddragning vid de enskilda orterna
fattas kommer man givetvis att ta hänsyn till de förutsättningar som gäller
vid den tidpunkten.”

Förhandlingar pågår, och på många ställen har man förhandlat klart och
är på väg att genomföra detta.

Jag är helt klar över att man måste ta till sig ny teknik och anpassa före-
tagstjänster härefter. Men varför skall man dra ned verksamheten på orter
som har så liten variation av arbetsmarknaden? Det betyder att de små or-
terna drabbas mer än de större. Den strävan mot teknikutveckling som fun-
nits för att göra landet mer oberoende av avstånd m.m. kommer på skam nu
när statens eget företag lämnar de mindre orterna. I den regionalpolitiska
propositionen talade man ju om vikten av teknisk utveckling och av att mo-
dernisera telenät och liknande, och så drar sig statens företag nu ur det! I
stället centraliserar man sina verksamheter till de nya, lönsamma region-
centra som har skapats på olika sätt.

Från regeringens sida talar man, som jag nämnde, ofta om att det är bra
med bl.a. telekommunikation för att alla delar av Sverige skall kunna ut-
vecklas och vi skall få ett bättre Sverige. Menar kommunikationsministern
att det är hans kollega Hörnlund som skall ansvara för att vi uppnår denna
teknikutveckling och inte statens eget företag? Anser kommunikationsmi-
nistern att statens egna företag skall ha något regionalpolitiskt ansvar? Jag
tycker att regeringen vid olika tillfällen har framhållit att den har en sådan
målsättning. Jag tycker ändå att man måste använda sina egna företag för
att leva upp till den bild man har givit av sin egen målsättning.

Det måste vara fel att lägga ned enheterna på de orter där verksamheten
faktiskt ger överskott. Med den nya, avancerade teletekniken måste det vara
rätt att lokalisera verksamheter av tjänstekaraktär till orter över hela landet.
Telerespons, som är en del av det företag som staten förvaltar, kan säkert
vara med och utveckla detta och även tillfredsställa de nya krav på tjänster
som både småföretag och myndigheter ställer i ett större Europaperspektiv.
Jag tycker att regeringen via sitt statliga ägarskap måste medverka till att
detta kan bli verklighet.

Jag anser att det kommer hela landet till godo om staten agerar på det
sättet med sina egna bolag. Skall hela Sverige kunna leva måste även Telere-
spons i Falun och på andra orter ha en möjlighet att vara med i den utveck-
lingen. Det är där det regionalpolitiska ansvaret kommer in på något sätt.
Jag anser att en bolagsordning på något sätt skulle kunna stötta företagets
uppfattning att man har ett regionalpolitiskt ansvar. Det skulle den göra om
man kunde få in någonting om det i företagets verksamhetsmålsättning.

Anf. 27 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Vi har väl alla varit införstådda med eller i varje fall trott att
den växande tjänstesektorn i vårt samhälle, särskilt inom telekommunika-
tionsområdet, skulle ge landets alla delar möjlighet att vara med i utveck-

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar pä
interpellationer

lingen. När det gäller telekommunikationer har det ju mindre betydelse om
man arbetar centralt i huvudstaden eller ute i landets glesbygder - det går i
praktiken lika snabbt att åstadkomma den service som behövs.

Utvecklingen inom Telerespons drar den här utvecklingen i tvivel. Man
funderar vart vi egentligen är på väg och om det verkligen går att nyttja tek-
niken på det sätt som det har framställts på.

För bara några månader sedan fick personalen inom Telerespons norra re-
gion veta att det fanns övertalighet inom företaget. Men samtidigt sades det
också att det inte fanns någon sådan inom norra regionen - övertaligheten
fanns i landets södra delar. Telerespons ledning skrev: ”Med de interna pro-
duktionspriser som används i mäklarprocessen kan vi framhålla att Gälli-
vare, Luleå, Skellefteå och Gävle är de bästa driftsområdena.” - Så skrev
alltså Telerespons ledning i november. Men det var då det!

1 februari skulle flera enheter läggas ned, bl.a. den i Luleå. Det skulle be-
tyda att minst 68 kvinnor blev arbetslösa. Allt talar för att planeringen inom
Telerespons präglas av viss instabilitet och osäkerhet inför framtiden, och
det drabbar de anställda hårt under de närmaste åren. Ena dagen får de veta
att de är Sverigebäst i sina jobb och nästa dag att de skall få sparken därför
att de är olönsamma. Skulle en sådan här verksamhet vara privatägd skulle
cheferna säkerligen bytas ut ganska snart.

Här i huset finns också en stor medvetenhet om hur viktigt det är att be-
hålla och utveckla tjänstesektorn, inte minst i den nordligaste delen av
landet. Det gäller i synnerhet sysselsättningen för kvinnorna, som har allra
svårast att få jobb. När samhället försöker stimulera insatser för att få till
stånd fler jobb för kvinnorna agerar alltså samhällsägda företag - nu Telere-
spons - tvärtom och lägger ned jobben i tjänstesektorn i de regioner och om-
råden där arbetslösheten är störst, i det här fallet i Norrbotten och Luleå.

Hur skall vi klara regionalpolitiken om inte de samhällsägda företagen
ställer in sig på det utan i stället saboterar inriktningen att skapa nya jobb
för kvinnor i glesbygdslänen? Vad är alla de vackra beslut som vi fattar här
i riksdagen värda om ingen följer upp dem? Hur skall vi klara utvecklingen
i Norrland om inte kvinnorna kan få jobb inom de här nya branscherna?

Som jag sade tidigare är det här jobb som inte är direkt beroende av var
i landet de är belägna, eftersom servicen sköts via telekommunikation. Då
borde man naturligtvis ta hänsyn till arbetsmarknadssituationen när man
företar strukturförändringar. Jag måste därför fråga kommunikationsminis-
tern: Anser inte statsrådet att Telerespons bör ta sitt regionalpolitiska an-
svar, då man vill sparka 68 kvinnor i Luleå och så småningom även i Gälli-
vare?

I svaret säger statsrådet: ”1 den mån man anser att regionalpolitiska åtgär-
der är motiverade skall dessa hanteras genom de medel som regionalpoliti-
ken tillhandahåller.” Man kan verkligen fundera över formuleringen ”i den
mån man anser att regionalpolitiska åtgärder är motiverade”. Är det företa-
get ensamt som skall bedöma det? Skall företagen styra regionalpolitiken i
vårt land? Vilket värde har i så fall de beslut som vi fattar här i huset?

Anser Odell att ägaren via sitt ägaransvar skall göra någonting åt det här
och engagera sig i de här frågorna eller skall vi överlåta åt företagsledning-

arna att ta ställning till alla effekter som omstruktureringar har på regional-
politiken?

Anf. 28 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Sedan den 1 juli 1993 har vi en ny telelag. Det är en modern
lagstiftning som bl.a. tillförsäkrar medborgarna ett antal viktiga teletjänster,
som numera är lagfästa: Man skall ha tillgång till taltelefoni; det är i prakti-
ken digital taltelefoni, vad vi kallar för AXE-systemet, som nu byggs ut i en
allt snabbare takt - utbyggnaden går allt fortare. Man har vidare rättighet
att få bra faxkvalitet på faxöverföring. Man har slutligen rätt att ha grundläg-
gande datakommunikation över det vanliga telenätet, vilket är unikt för Sve-
rige.

Ansvaret att förse de svenska medborgarna med dessa tjänster åvilar Telia
AB genom ett avtal mellan Telia och svenska staten. Detta avtal löper på tre
år. I det preciseras de åtaganden som på fackspråk brukar kallas universal
service. Det ansvaret ligger hos Telia AB. Där finns ett uttalat samhällsan-
svar, men det regleras i ett avtal.

Telia arbetar på en öppen marknad. Jag minns - även om jag inte själv
var kommunikationsminister på den tiden - de frågor som ställdes i denna
kammare när Telia höjde priset för nummerupplysningarna för att det skulle
motsvara kostnaderna.

Det är klart att man kan diskutera om man skall ålägga ett tidigare affärs-
verk, numera ett aktiebolag, exempelvis ett regionalpolitiskt ansvar. Men
frågan måste då ställas: Vilka abonnenter är det då som skall betala för så-
dana åtgärder som inte är motiverade av själva verksamheten? Är det abon-
nenterna i glesbygd? Är det pensionärerna i storstadsområdena, som har
haft anledning att diskutera den omläggning av taxorna som sker? Var vill
Sten-Ove Sundström och Leo Persson att täckningen för kostnaderna skall
tas ut, om de inte är motiverade av omständigheter som ligger inom ramen
för Telias ansvarsområde?

Det grundläggande är faktiskt att den nya teknik som gör det möjligt att
decentralisera en stor del av tjänsteproduktionen till vilken ort som helst i
Sverige gör att behovet av mänsklig arbetskraft blir allt mindre. AXE-ut-
byggnaden innebär dramatiska minskningar av antalet anställda inom tele-
sektorn.

Det som nu diskuteras inom Telerespons AB är ju en följd av att tekniken
nu har gjort det möjligt att automatisera nummerupplysningen. På sin egen
telefon skall man kunna knappa in namn osv. på de personer som man vill
veta telefonnummer till. Genom talteknologi får man svar direkt aven dator.

Frågan är om detta är en utveckling som är acceptabel. Eller skali vi ålägga
Telia att hålla fast vid gammal teknologi som gör att kostnaderna för nummer-
upplysning bara kommer att öka undan för undan? Det är frågor som man
måste svara på om man anser att staten skall ålägga Telia AB ett regionalpo-
litiskt ansvar utöver det som motiveras av verksamheten.

Jag har fått en del uppgifter från Telia om de förhandlingar som nu förelig-
ger. De stämmer inte med den turordning som Sten-Ove Sundström nämner.
Det åvilar företaget att diskutera detta. Det förs också förhandlingar, och
det är resultatet av de förhandlingar som så småningom blir avgörande för

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

hur detta kommer att genomföras. Det finns kanske anledning för Sten-Ove
Sundström att kontrollera om hans uppgifter verkligen är aktuella.

Fru talman! Jag säger också i mitt svar att man, innan ett eventuellt beslut
om neddragning vid de enskilda orterna fattas, givetvis kommer att ta hän-
syn till de förutsättningar som gäller vid den tidpunkten. Sådana förutsätt-
ningar är t.ex. det som Sten-Ove Sundström nämnde. På någon ort, exem-
pelvis Gällivare eller Luleå, kan man vara bättre på att genomföra den här
typen av tjänsteproduktion.

Anf. 29 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Jag vill kommentera kommunikationsministerns synpunkt att
det skulle vara telelagen från den 1 juli 1993 som ställer till alla bekymmer.
Det håller jag inte med om.

Kommunikationsministern sade nästan att tillgång till teknik inte alls med-
verkar till sysselsättning. Man måste inte bibehålla en föråldrad verksamhet,
men jag kräver ändå att statens Telia AB tar fram, eller medverkar till att,
andra verksamheter som bidrar till att sysselsättning kommer till stånd om
det måste göras förändringar ute i landet.

Vad gäller enheten i Falun finns det kompetens; det har jag fått klart för
mig. Det gäller även andra enheter. Det finns lönsamhet på många av de
mindre enheterna. Sten-Ove Sundström sade tidigare att övertaligheten
egentligen finns på de nya centralorterna. Där är verksamheten litet för stor.
Därför drar man in ytterkanterna och centraliserar hela sin verksamhet.
Man tycker att det är rationellt.

Det finns ändå ett regionalpolitiskt ansvar som även staten måste ta hän-
syn till. Om staten medverkar till att alla kompetensföretag som finns på
olika håll ute i glesbygden dras in i stället för att se till att kompetensen är
bra får det till följd att den sysselsättning som erbjuds blir väldigt ensidig.
Arbetsmarknadsmedel och annat skall då användas till att på något vis lösa
andra sysselsättningsproblem i stället för till den teknik som man har haft
och vill vidareutveckla ute i de glesare områdena.

Telia AB, som är statens företag, kan medverka till att det verkligen blir
ett kommunikationsnät som gör det möjligt att utveckla andra marknader.
Vi kan följa det som bl.a. står i tidningarna. Telerespons har säkert också
tagit del av det behov som finns av nya tjänster med anledning av att vi går
in i ett mer öppet Europa och t.ex. behöver olika typer av tolkkommunika-
tioner, som jag sade tidigare. Man kan egentligen lägga ut väldigt mycket i
dessa områden i stället för att strikt bara säga att det skall slås igen.

Staten har ett ansvar.

Anf. 30 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Vi vet mycket väl vad telelagen innebär. Vi har också mycket
stor förståelse för att Telerespons, liksom andra företag i denna bransch,
måste rationalisera.

Däremot kan vi inte förstå varför jobben skall dras in för kvinnorna i de
regioner där arbetsmarknaden är absolut sämst. Den teknik som man har
tillgång till och använder gör ju att det inte har någon betydelse var i landet
man finns när man ger den här servicen.

Det är möjligt att det har hänt någonting under det senaste dygnet. Det
är svårt att hänga med i alla de vändningar som detta företag gör. Men i det
förslag som man gick ut med för en månad sedan och var beredd att diskutera
skulle orter som Luleå drabbas. Jag tror inte att det är främmande för Mats
Odell hur arbetsmarknaden däruppe, i synnerhet för kvinnor, ser ut.

Mats Odell säger också i sitt svar att det ytterst är Telias ledning som beslu-
tar om strategin för företaget. Jag har förståelse för det, men vem följer upp
de beslut som vi fattar om den regionalpolitiska strategin? Enligt de beslut
och de diskussioner som vi har haft här tidigare, och som jag är övertygad
om att Mats Odell kommer ihåg, är regionalpolitiken inte bara någonting
som arbetsmarknadsministern skall syssla med. Den skall genomsyra hela
politiken, även den som man för på kommunikationsområdet och som Mats
Odell ytterst är ansvarig för.

Gör inte detta till bara en teknikfråga! I det här fallet drar man in på de
platser som man bara för några månader sedan påstod fungerade bäst och
gav den bästa servicen inom företaget. Det är inte en teknisk fråga. Det är
i högsta grad en politisk fråga. Vi skall ute i landet och på de samhällsägda
företagen få stöd för, och respons på, de beslut som vi fattar här. Det måste
Mats Odell känna ett ansvar för. Jag måste återigen fråga: Tänker Mats
Odell över huvud taget inte bry sig om den process som nu sker? Tänker han
inte på något sätt utöva sitt ägaransvar på detta område? Jag tror att det är
viktigt. Skall man på företaget vara fri att göra hur man vill även om det
drabbar de mest utsatta regionerna i vårt land?

Anf. 31 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! För att komma till rätta med den övertalighet som finns och
som kan förutses inom Telerespons har man sysslat med en planering. Det
är den som föranleder denna interpellationsdebatt.

Planerna baseras på investeringskalkyler för införandet av talteknologi,
som jag sade, och på bedömningen av marknaden för tjänster, framför allt i
fråga om nummerupplysningen. Till detta skall man också lägga ett planerat
införande av helautomatisk nummerupplysning under slutet av planerings-
perioden.

Man har studerat två olika kriterier. Det första kriteriet är den ideala stor-
leken på en produktionsenhet som sysslar med dessa saker. Det andra krite-
riet är en ideal produktionsort. När jag läser i det dokument som jag har fått
ifrån Telia inför denna interpellationsdebatt konstaterar jag att det, när det
gäller dessa kriterier, är orter långt ifrån de orter uppe i Norrlands inland
som nämns i denna interpellationsdebatt som kommer att drabbas. I etapp
1 är det Visby, Jönköping och Skellefteå. I etapp 2 gäller det övertalighet
till följd av införandet av talteknologi, någon gång under 1995/96. Det är
dyrorterna Stockholm, Göteborg och Malmö som kommer att drabbas av
det.

Orten Gällivare omnämns i detta material på följande sätt: ”Beträffande
Gällivare finns ett regionalpolitiskt åtagande där Televerket 1988 binder sig
för viss fastställd verksamhetsvolym i kommunen. Detta utesluter Gällivare
från listan med nedläggningskandidater.”

Fru talman! Jag konstaterar alltså att det finns en systematisk och logisk

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

ansats i detta arbete med att anpassa Telerespons AB:s verksamhet till den
nya tekniken.

Det finns ett regionalpolitiskt ansvar som systematiskt tas upp i materia-
let. Jag tycker att Telia AB hittills i de förhandlingar som pågår har visat ett
regionalpolitiskt ansvar. I det omfattande rationaliseringsarbetet i både det
gamla Televerket och Telia AB har man visat ett regionalpolitiskt ansvar,
och där det är möjligt har man försökt att få fram ersättningsverksamheter.

Anf. 32 LEO PERSSON (s):

Fru talman! Kommunikationsministern räknar upp en hel del orter. Jag
misstänker att även Falun finns med i hans papper. Man är där i princip i
färd med att genomföra det vi diskuterar.

Om inte kommunikationsministern redan vet det kan jag tala om att när
det gäller Dalarna har alla regionkontor hamnat utanför länet. Det gäller
post, tele, vägar osv. Nu fortsätter avvecklingen av de statliga företagens en-
gagemang i området. Så när som vid ett företag är det kvinnor som blir ar-
betslösa på grund av denna åtgärd. Det är väldigt allvarligt när så många
administrativa arbeten försvinner från vårt län.

Kommunikationsministern nämnde konkurrens i sitt svar. Landstingets
upphandling kräver i dag anbud från fyra olika Teliabolag, dvs. statens egna
företag där det finns företag i företaget. Man är rätt irriterade inom lands-
tinget. Man tycker där att man tidigare har haft en rätt enkel upphandlings-
metod för dessa tekniker.

Men i och med att företaget lämnar området och kommer längre och
längre bort från den region som företaget har att ge service till uppstår dessa
negativa effekter. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Jag tycker ändå att
kommunikationsministern måste se till att närheten ibland utövas perso-
nellt, inte bara tekniskt, mot den marknad som skall få service. Därför skall
företaget se till att det finns representerat på olika sätt ute i landet.

Jag tycker att kommunikationsministern även måste ta till sig av det regio-
nalpolitiska ansvaret för sysselsättningen. Det gäller inte bara att det finns
tillgång till olika slag av kommunikation, det gäller även utplacerandet av
aktiva verksamheter i form av bolag osv. i landet. Ansvaret skall speglas på
en arbetsmarknad där staten finns representerad i form av teknikföretag och
goda kunskaper. På det sättet kan en bra arbetsmarknad utvecklas i hela
landet.

Anf. 33 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Nu räknade statsrådet upp de orter där Telia skall vara kvar.
Han sade att Telia tar sitt regionalpolitiska ansvar. Av den information jag
har fått framgår det att det inte bara läggs ned ett antal arbetstillfällen -
framför allt i Luleå där 68 kvinnor berörs - utan att det överförs även ett
antal arbeten. Det finns ju ett antal orter där sysselsättningsnivån ökar.

Skall Mats Odells förtydligande med de orter han har räknat upp tolkas
som att företaget i Luleå, där 68 kvinnor berörs, inte kommer att drabbas
av en nedläggning om två år? Innebär det att Telias regionalpolitiska ansvar
också berör Norrbotten, där landets sämsta arbetsmarknad och svagaste sys-

selsättningsnivå finns - framför allt för kvinnor? Det hela handlar egentligen
om detta.

Norrbotten är ett särskilt utsatt län. Jag behöver inte ha någon lång utlägg-
ning om detta. Mats Odell känner till detta, inte minst på grund av den avre-
glering som har skett inom sektorn. Går det att tolka det hela så att det regio-
nalpolitiska ansvaret som Mats Odell tänker utöva innebär att kvinnorna vid
Telerespons anläggning i Luleå får behålla sina jobb framöver?

Anf. 34 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Självfallet kan jag inte tala om hur många kvinnor eller män
som skall få behålla eller mista sina arbeten på olika orter. Det sker en suc-
cessiv teknikförnyelse framöver med bl.a. mer eller mindre automatiserad
nummerupplysning. Jag vill exemplifiera detta med att Televerket år 1988
ingick ett avtal med Gällivare kommun som innebar att kommunen uteslöts
ur listan på nedläggningskandidater.

Fru talman! Jag tycker att det är ganska uppenbart att den nya tekniken
egentligen innebär mer möjligheter än hot för Norrland. Vi ser i dag en
ström av företag som utlokaliseras till olika orter i Norrlands inland. Det är
tack vare att tekniken byggs ut, och det är tack vare att Telia AB har de
lägsta teletaxorna i Europa. Det är det som gör att Sverige kommer att också
kunna attrahera utländska företag som vill förlägga tjänsteproduktion till
Sverige. Jag tror att Norrland kommer att kunna dra nytta av att det kommer
att bli en rationell och ekonomiskt riktig produktionsapparat för Telia AB
framöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1993/94:106 om beskattningen av hushålls-
tjänster

Anf. 35 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Rose-Marie Frebran har frågat mig om jag anser att det finns
några problem som hindrar införandet av en s.k. u-skattsedel och om jag är
beredd att verka för att skyndsamt genomföra det av kds presenterade för-
slaget om en sådan skattsedel.

Förslaget innebär enligt Rose-Marie Frebran att ungdomar under 25 år
som varit arbetslösa en tid får rätt att sälja en begränsad kategori av tjänster
till privatkunder utan mervärdesskatt och med kraftigt reducerade arbetsgi-
varavgifter.

Rose-Marie Frebran har så sent som den 15 februari i år fått ett svar av
mig på en fråga med likartat innehåll.

Jag håller med Rose-Marie Frebran om att det, bl.a. mot bakgrund av den
höga ungdomsarbetslösheten, är angeläget att pröva olika vägar för att få
fram riktiga arbeten. Regeringen har också tillsatt en särskild utredare, pro-
fessor Lars Vinell, i vars uppdrag det har ingått att analysera förutsättning-
arna för privat tjänsteproduktion.

Den höga marginaleffekten på en extra arbetsinsats och dess negativa ef-

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

fekter på villkoren för privat tjänsteproduktion utgör en del av bakgrunden
till det arbete som har redovisats av utredaren. Enligt direktiven har utreda-
ren bl.a. haft att anlysera önskvärdheten av en differentiering av de olika
skatteslag som bestämmer skattekilen, inkomstskatten, socialavgifterna och
mervärdesskatten. Efter en sammanvägning av de ekonomiska och admi-
nistrativa skäl som talar för och emot åtgärder på respektive skatteområde
har utredaren getts möjlighet att lämna förslag på åtgärder. En analys av de
frågor Rose-Marie Frebran tar upp har, som jag också framhöll i mitt förra
svar, rymts inom utredningsuppdraget. Betänkandet har nyligen presente-
rats och bör bli föremål för sedvanlig remissbehandling innan ställning tas
till utredningsförslagen.

Vad gäller förslaget om en s.k. U-skattsedel kan jag se både för- och nack-
delar med en sådan ordning. Fördelarna är bl.a. att ungdomarna får bättre
möjligheter att på eget initiativ förändra sin situation och att det kan bidra
till att minska arbetslösheten för en särskilt utsatt grupp. Till nackdelarna
kan nämnas svårigheterna att med säkerhet bedöma de statsfinansiella effek-
terna. Införandet av en U-skattsedel kräver dessutom ställningstaganden till
en rad principiella och praktiska problem rörande exempelvis taxering och
skatteberäkning. Frågan måste emellertid bedömas i ett bredare perspektiv
där bl.a. utredarens arbetsresultat vägs in. Jag är således inte beredd att nu
ta ställning till förslaget om att införa en u-skattsedel.

Anf. 36 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

En av de viktigaste pusselbitarna när en ung människa bygger upp sin
identitet är tillgången till ett arbete. I dag upplever många ungdomar att de
inte räknas. Deras kunskaper tas inte i anspråk. De är inte efterfrågade och
inte behövda. Det kan få förödande konsekvenser.

Genom olika undersökningar vet vi att ungdomar snabbt kan fara illa av
att vara arbetslösa.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att komma till rätta med oba-
lanserna i samhällsekonomin och för att förbättra förutsättningarna för ett
livskraftigt näringsliv med många små och medelstora företag. Det kommer
naturligtvis på sikt att leda till många nya arbetstillfällen.

Regeringen har också satsat massivt på arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för att så långt det är möjligt förebygga långtidsarbetslöshet och hög arbets-
löshet bland ungdomar.

Allt det här är bra. Men vi kan konstatera att det inte räcker. Därför be-
hövs det en konstruktiv diskussion kring nya grepp för att bemästra arbets-
lösheten, främst ungdoms- och långtidsarbetslösheten.

De nya jobben måste komma i den privata sektorn, och då i stor utsträck-
ning i olika former av tjänsteföretag. Det krävs i dag, det är jag övertygad
om, en politik som främjar kompetens och kunskapsintensiva företag och
som samtidigt minskar beskattningen av arbete och öppnar arbetsmarkna-
den för nya typer av arbeten.

I avvaktan på utrymme för generella sänkningar av arbetsgivaravgifter el-
ler tjänstemoms bör strategiska skattesänkningar göras på särskilt priskäns-
liga tjänster.

Regeringens utredare Lars Vinell och likaså Anne-Marie Pålsson i Lund
har presenterat olika förslag som, om de genomfördes, skulle stimulera
tjänsteköp. Men som jag ser saken finns det problem med de här förslagen.
Bl.a. kan det finnas ett långsiktigt problem i att för mycket eller fel arbets-
kraft lockas till den här sektorn.

En del sådana problem och ytterligare några fördelar tillkommer med det
förslag till U-skattsedel som kds presenterade förra sommaren. Förslaget om
U-skattsedel innebär att ungdomar under 25 år som har varit arbetslösa un-
der en tid får rätt att sälja en begränsad kategori tjänster till privatkunder,
utan moms och med kraftigt reducerade arbetsgivaravgifter. Genom den
övre åldersgränsen kommer ingen arbetskraft att permanentas i de här job-
ben. Initiativet läggs också hos ungdomarna själva. De blir egna företagare.
Vi tror faktiskt att detta för de här ungdomarna skulle bli något av en entre-
prenörsskola.

Statsrådet Bo Lundgren hänvisar till Vinellförslaget, till det betänkande
som har avlämnats och till att man inte förrän remissomgången är över kan
diskutera det här förslaget. Som statsrådet påpekade när vi hade en frågede-
batt i februari ryms det inom utredningsuppdraget att analysera särskilda åt-
gärder riktade mot ungdomar - något som ligger oss kristdemokrater varmt
om hjärtat.

Men man kan väl nu konstatera, statsrådet Lundgren - rätta mig om jag
har fel - att Lars Vinell inte har kommit med några förslag till åtgärder spe-
ciellt riktade mot ungdomar. I det läget har jag faktiskt litet svårt att se förde-
larna här. Jag beklagar att statsrådet inte är beredd att diskutera förslaget
om en U-skattsedel förrän remissrundan är över när det gäller Lars Vinells
betänkande. Men såvitt jag förstår är det mera generella uppgifter som
denne har lagt fram.

Jag tycker att vi nu skyndsamt måste diskutera U-skattsedeln - som inte
är något stort och generellt och som inte kostar statskassan en massa pengar.
Det handlar då om tjänster som inte finns, som utförs i egen regi eller som
utförs svart i dag och som förs in i en vit sektor, där ungdomar som i dag är
arbetslösa och därför kostar statskassan en massa pengar i stället får bidra
och ge statskassan inkomster. Jag skulle vilja se ett beslut under våren. Det
är viktigt för ungdomarna.

Säger man nej till förslaget, säger man nej till många nya bra jobb för ung-
domar i det utsatta läge som de nu befinner sig i. Jag hoppas alltså att statsrå-
det Lundgren är beredd att ganska snabbt ta ställning till det här förslaget.
Jag skulle önska att vi därför kunde koncentrera oss på det, oavsett vad vi
så småningom kan göra generellt utifrån vad t.ex. Lars Vinell har föreslagit.

Jag skulle vilja ha en kommentar av statsrådet Lundgren om detta med att
utredaren inte har kommit med förslag som speciellt riktar sig till ungdomar.

Anf. 37 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Man kan anlägga flera aspekter på den här frågeställningen.
Jag skall anlägga två sådana.

Den första aspekten gäller vilket samhälle vi ser framför oss och vilket
samhälle vi genom olika politiska beslut vill söka utveckla. Är det ett sam-
hälle där varje vuxen är en fri och oberoende individ som kan leva på sin

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

lön, där kvinnor och män gemensamt tar ansvar för försörjningen och också
för omsorgen om och omvårdnaden av sina barn - ett samhälle där anställda,
personal, får kompetensutveckling i sina jobb? Eller är det ett samhälle där
vi i allt större utsträckning låter familjen själv svara för vården och omsorgen
och som på sikt leder till att vi får ett mera ojämställt samhälle där kvinnor
och män inte delar försörjningsbördan - ett samhälle där vi så att säga priva-
tiserar skattepengarna?

I den debatt som förs i Sverige i dag finns det uppenbara tendenser till
den senare utvecklingen. Det här förslaget är ett led när det gäller en sådan
tendens, vårdnadsbidraget ett annat. Vi tar ju pengar från den gemensamma
sektorn och för in dem i privata familjer. Man kan säga att vi på så vis går
mot Europavägen - detta är ju en utveckling som har funnits och som fortfa-
rande finns ute i Europa.

Det handlar alltså om det ideologiska valet. Vi socialdemokrater väljer
det första alternativet - att varje vuxen, kvinnor och män, skall vara fri och
oberoende.

Den andra aspekten som man kan anlägga på detta handlar om ekonomi
och sysselsättning. Det förslag som Lars Vinell har utrett är bara en del av
en större frågeställning. Det gäller då förutsättningarna för en bra tillväxt,
för inriktningen av sysselsättningspolitiken och för utvecklingen av inkomst-
och förmögenhetsförhållandena.

I grunden finns sambandet mellan de här olika sakerna - mellan tillväxt,
sysselsättning och produktivitet. Enligt vårt sätt att se saken förutsätter en
framtida tillväxt inte bara full sysselsättning i traditionell mening utan också
en fortsatt förbättring av den genomsnittliga arbetsproduktiviteten. Om vi
vill föra en tillväxtorienterad politik måste vi också diskutera hur produktivi-
teten kan öka. Det räcker alltså inte med att det blir nya jobb. Det måste
också vara jobb som minst förmår bära de normala arbetskraftskostnaderna.

Lars Vinells förslag syftar såvitt jag förstår till att klara sysselsättningen
genom att få fram jobb som annars inte skulle komma till stånd. Man måste
då utgå från att det beror på att arbetsproduktiviteten är för låg för att kunna
motivera normala löner och en normal skatteuppbörd. För detta talar också
att det är fråga om sådana tjänster, alltså hushållstjänster, som det är svårt
att mekanisera och rationalisera. Enligt vår mening kommer därför ett så-
dant här förslag att innebära att den genomsnittliga produktiviteten sjunker.

Om Lars Vinells förslag genomförs under en period som denna, alltså med
hög arbetslöshet, kan självfallet ökad sysselsättning bidra till tillväxt. Under
följande högkonjunktur, som förhoppningsvis kommer, skulle tillväxten där-
emot hållas tillbaka. I en senare lågkonjunktur skulle den i stort sett sakna
betydelse för sysselsättningen.

Jag undrar alltså vad statsrådet anser om den här tanken. Är det hela tänkt
som en tillfällig lösning i en lågkonjunktur för att - som vi hörde här tidi-
gare - få ungdomar och andra i jobb, eller är det tänkt som en permanent
lösning för att på sikt skapa s.k. nya jobb?

Anf. 38 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag skall återkomma till den intressanta dialog som jag tror
att Rose-Marie Frebran och jag kan ha. Men jag vil) först säga att jag blir

skrämd av att en företrädare för Socialdemokraterna visar sådan total brist
på insikt om vad som har hänt i Sverige och om vad som måste göras för att
alla som vill ha jobb också skall kunna få jobb.

Det är självklart så att den människa, ung eller gammal, som förlorar sitt
arbete också förlorar något av självTespekten. Man förlorar litet grand av
sin frihet och sitt oberoende, ganska mycket till och med. Hundratusentals
människor är i dag arbetslösa därför att vi under 70- och 80-talen drev en
politik med socialistiska/socialdemokratiska förtecken. Höga skatter gjorde
att vi inte kunda ha konkurrenskraftig produktion, att vi drev bort möjlighe-
ten att expandera tjänstesektorn, vilket har skett i många länder.

Jag kan förklara för Margareta Winberg att tjänstesektorn innehåller
mycket mer än hushållstjänster. Det är reparationer av bilar, det är målning
av hus, det är datatjänster, det är finansiella tjänster. En mängd olika områ-
den finns där.

Förutom detta, den inflationsdrivande politik som också urholkade kon-
kurrenskraften och den finanskris som ni orsakade genom att släppa fram
spekulationen under 80-talets andra hälft har ni alltså inte lärt något. Marga-
reta Winberg säger att hon är rädd för att vi skall privatisera skattepengarna.
Tänk om det skulle finnas någon socialdemokrat någon gång som lärde sig
att det inte är Margareta Winbergs pengar, det socialdemokratiska partiets
pengar eller riksdagens pengar. Det är enskilda medborgares surt förvärvade
pengar vi talar om. Det är ingenting som vi har att bestämma över på våra
egna villkor. Vi representerar människorna. Att privatisera skattepeng-
arna - om det nu skulle vara möjligt - skulle vara en av de största tjänster
vi skulle kunna göra svenska folket, de människor som måste arbeta ihop de
skattepengar som vi fördelar till olika ändamål. På 80-talet, när Margareta
Winberg hade en chans att påverka, skedde det på ett sätt som drev männi-
skor ut i arbetslöshet, ofrihet och beroende, bl.a. på grund av de höga skat-
terna. Det kan jag aldrig acceptera.

Till den seriösa debatten med Rose-Marie Frebran. Att skapa förutsätt-
ningar för nya riktiga jobb är som vi bägge vet regeringens främsta uppgift.
Det gäller att göra det på olika sätt. Vi skall naturligtvis sträva efter långsik-
tiga, varaktiga åtgärder. Det innebär att vi exempelvis måste ta bort de sned-
vridningar som har hindrat tillräcklig kapitalbildning inom de industrisekto-
rer och företag som i större utsträckning är kapitalberoende. Vi måste få
fram det egna kapitalet. Då kan vi inte, som Socialdemokraterna och Marga-
reta Winberg säkert vill, straffbeskatta det. Det är vi överens om. Vi har
insett framtidens krav i det avseendet.

Vi inser också bägge att skattekilen är ett stort problem. Må vara att det,
när den har etablerats på den höga nivå som har skett genom socialdemokra-
tiska insatser, kan finnas problem med att få ned nivån i en tillräcklig omfatt-
ning för att snabbt kunna få positiva effekter på hela den viktiga tjänstesek-
torn. Då är det naturligtvis möjligt att vidta tillfälliga åtgärder. Det sker
inom arbetsmarknadspolitikens ram, men också genom en del stimulansåt-
gärder, som t.ex. det generella anställningsstöd som också har implcmente-
rats från regeringens sida. Jag vill inte utesluta att man kan diskutera även
andra sådana här åtgärder, men det blir då en mix av tillfällig arbetsmark-
nadspolitik.

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 89

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

I grunden ligger i Lars Vinells uppdrag att långsiktigt skapa bra förutsätt-
ningar för en privat tjänsteproduktion i olika sektorer. Där skall naturligtvis
också, förutom datatjänster och finansiella tjänster, kunna rymmas hushålls-
tjänster av olika slag.

Egentligen tycker jag att det är ganska upprörande att höra Margareta
Winberg tala om för dålig arbetsproduktivitet, att racka ned på de männi-
skor, både män och kvinnor, som arbetar med tunga och besvärliga uppgifter
inom sjukvården. Jag förstod inte att Margareta Winberg tänker förbjuda
städarbete på sjukhussidan eller för den delen här i riksdagen. Margareta
Winbergs rum på riksdagen städas väl också av människor. Jag kan inte se
att det skulle vara fel att städa hemma hos Margareta Winberg, om hon beta-
lade bra för det och förmådde uppskatta människan som utförde arbetet,
vilket jag skulle göra. Även den typen av tjänster finns med. De utförs ju
redan. Det är egentligen ett förakt för de människor som utför de här tjäns-
terna. Jag uppskattar dem som människor av lika värde som utför ett pro-
duktivt och viktigt arbete som måste utföras. Vi skall alltså skapa en bra ram
för att kunna få fram nya riktiga jobb.

Egentligen är förslaget om U-skattsedel inget förslag om en U-skattsedel,
och det kanske är bättre för den diskussion vi skall föra de kommande måna-
derna om vad vi skall kunna göra. Det är ett förslag som handlar om att
sänka momsen och arbetsgivaravgifterna i förtid. Man kan välja att göra det
på vissa tjänster eller för vissa kategorier. Varje gång man snävar in och gör
något tillfälligt eller gör något i avvaktan på att en större åtgärd skall komma
till stånd innebär det avgränsningsproblem och en mängd praktiska problem.

I Vinells utredning har det generella diskuterats. Han har visat att vi behö-
ver sänka de här skatterna för att få ned skattekilarna. Frågan han inte gått
in på är: Skall vi nu tillfälligt göra något speciellt för ungdomar? Jag vill inte
utesluta att vi skall göra det. Men det behövs egentligen ingen U-skattsedel
för det. Jag tycker att det är en diskussion som Rose-Marie Frebran och jag
skall föra tillsammans med andra under hela den remissomgång som kom-
mer att pågå när vi får ett bra underlag. Sedan kan vi fatta vettiga beslut
långsiktigt och tillfälligt.

Anf. 39 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Jo, statsrådet Lundgren och jag är överens om mycket, men
vi är inte helt överens om allt. Jag tror mycket på U-skattsedeln. Jag tror att
vi behöver göra något mer, utöver de åtgärder som i dag riktas till ungdomar,
och att vi behöver göra det snabbt. Det är ett mycket bra förslag som presen-
terats, och många ungdomar är beredda att gå in i detta. Det finns en SKOP-
undersökning från oktober 1993 bland 1 000 ungdomar som visar att många
tror på den här möjligheten. Det skulle vara en nyttig erfarenhet inför att
starta eget ”på riktigt”, och man skulle vara beredd att gå in. Opinionsunder-
sökningen ger mycket positiva siffror, så jag tror på detta.

Vi måste ändå känna oss mycket oroade av ungdomsarbetslösheten, med
tre gånger så många ungdomar arbetslösa som andra kategorier inom arbets-
kraften. Jag kan inte se annat. Detta är oerhört. Det är inte som i den kritik
som kommer från oppositionshåll, från den socialdemokratiska sidan, där
man ibland talar om A- och B-lag i de här sammanhangen. Det är inte fråga

om det. I dag håller vi på att få A- och C-lag, ungdomar som aldrig kommer
in på arbetsmarknaden, i varje fall inte under lång tid. Vad innebär detta?
Det kan verkligen inte vara något man vill ha, utan här gäller det att skapa
riktiga och meningsfulla jobb, även om det blir inom ett s.k. arbetsmark -
nadspolitiskt åtgärdsprogram.

Jag skulle kunna debattera detta med arbetsmarknadsministern, naturligt-
vis. Men det är så omfattande skattefrågor förknippade med detta att det är
rimligt att debattera frågan med skatteministern. Om vi, i det svåra läge som
vi har, vill bestämma oss för att göra något speciellt inriktat på ungdomar,
vilket dessutom skulle ge dem initiativ, ge utbildning och vara entreprenör-
skola, kan jag inte se att vi skall behöva invänta hela diskussionen om vad
vi generellt skall göra på det här området. Jag kan inte ta till mig det. Jag
delar inte den uppfattningen.

När det gäller socialdemokraternas kritik av vårt förslag vill jag säga: Det
är fel, fel, fel. Det är verkligen inte att ta skattepengar och stoppa in i privata
hushåll. Det är inte fråga om att ta pengar från någonting annat för att föra
över här. Det är fråga om att tillföra statskassan. Det blir plus.

Anf. 40 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jag tycker att det är fantastiskt att höra en moderat stå upp
här och tala om det eländiga 80-talet och att allt det som vi nu ser som ett
stort problem i Sverige var Socialdemokraternas fel. Det eländiga 80-talet
var 1982 då vi fick ta över efter sex år av borgerligt styre, då vi vände ett
budgetunderskott till sunda statsfinanser och då vi vände arbetslöshet till att
få människor i arbete. 1991, då vi förlorade valet, hade vi en arbetslöshet
som var runt 2 %. Vi såg med ganska stor bävan framför oss att den kanske
skulle stiga till 3-3,5 %, och vi funderade då på hur vi skulle kunna före-
bygga detta.

Ingen i det här landet hade kunnat drömma om att vi bara efter två och
ett halvt år skulle ha 600 000 människor utan jobb. Kom inte och säg att det
är till följd av 80-talets politik! Det är till följd av den ekonomiska politik
som ni har drivit. Ni har inte haft full sysselsättning som den övergripande
målsättningen utan haft helt andra mål för ögonen.

Jag tycker också att det är fantastiskt att höra en moderat tala om självre-
spekt och frihet. Det kan man bara få genom ett jobb. Varför driver ni då
en sådan politik som gör att människor inte kan få självrespekt och frihet?
Varför driver ni en politik där människor drivs ut i arbetslöshet?

Bo Lundgren talar om att det inte bara handlar om tjänstesektorn, utan
det handlar också om sådant som att reparera bilar och annat. Javisst, de
jobben utförs redan i dag. Är det detta som ni vill stimulera fram genom
subventioner av olika slag? Det betyder att det inte blir fler jobb. Det bety-
der bara att jobben flyttas från en sektor till en annan.

Jag fick inget svar på frågan om det här var att betrakta som en kortsiktig
lösning, eller om det är en långsiktig lösning. Man kan möjligen ha förståelse
för det som en kortsiktig lösning när vi har många i arbetslöshet. Men som
långsiktig metod skulle jag vilja diskutera det jag tog upp i mitt första inlägg,
nämligen sambandet mellan produktivitet, tillväxt och sysselsättning. Det
hoppas jag att också statsrådet tycker är en seriös debatt.

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Jag är rädd för att vi, om vi långsiktigt väljer den här metoden, går mot
ett samhälle där det blir ett A- och ett B-lag - jag drar mig inte för att säga
det - och där man har gett upp tron på den fulla sysselsättningen med riktiga
jobb som inte behöver skattesubventioneras. Det får förödande effekter på
statsbudgeten på sikt.

Anf. 41 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Den seriösa delen av debatten om vad vi egentligen konkret
skall göra för att lösa de problem som har åstadkommits kommer jag tillbaka
till senare.

Det är viktigt att vi får ett bra underlag för diskussionen. Rose-Marie Fre-
bran hänvisade till det underlag som man fått fram genom det utredningsar-
bete som vi satt i gång i fjol höstas. Det är väl bra att vi har det.

Jag sade att jag inte tycker att man skall fokusera frågan huruvida vi skall
ha en särskild U-skattsedel eller F-skattsedel. Det är inte det viktiga, utan
det viktiga för oss bägge är att diskutera hur vi skall bära oss åt för att unga
människor skall ha en chans att få ett jobb - naturligtvis i första hand långsik-
tigt. Men i avvaktan skall vi se vad vi kan göra för insatser som hjälper till.
Jag utesluter inte alls att man skall göra insatser av det här slaget, men varje
gång man diskuterar skatterna och säger att de är så höga att vi måste sänka
dem - och kanske vissa skatter före andra - kommer vi till teknikfrågan. Den
kommer vi inte ifrån. Det rör naturligtvis mig. Självklart skall jag ta den de-
batten, men den rör också arbetsmarknads- och finansministern. Vi måste
diskutera finansiering. Måhända kommer vi fram till att det är en åtgärd som
ger så positiva effekter att den innebär en ganska liten belastning. Det måste
då diskuteras.

Jag sade inte alls att vi skall avvakta till dess vi har fått in remissvaren in-
nan man skall kunna diskutera den här typen av åtgärder. Jag tycker att vi
skall föra den diskussionen kontinuerligt och se till att gärna plocka fram
förslag tidigare. Det här förslaget finns naturligtvis med. Egentligen innebär
det att man för anställning av vissa kategorier unga människor och för vissa
sysselsättningar skall kunna tänka sig momsfrihet och en lägre arbetsgivarav-
gift. Det är vad frågan egentligen gäller. Jag har ingenting emot att diskutera
det, tvärtom.

Det skulle vara fantastiskt intressant ifall Margareta Winberg ville inter-
pellera mig i den grundläggande frågan. Då skulle vi kunna ha en riktigt in-
tressant debatt. Alla skulle veta vad det skulle röra sig om. Den praktiska
debatt som vi för inom regeringspartierna för att komma framåt har man
kanske mera sett som en teknisk debatt.

Den principiella debatten är väldigt intressant. Det är inte alls fantastiskt
att höra vare sig mig eller andra moderater tala om 8O-talets politik och vad
den har skapat för problem. Det har vi gjort länge. Vi gjorde det också under
80-talet, då vi påvisade vilka effekter er politik skulle få. Det är alltså inte
alls konstigt.

Jag vet att det är väldigt känsligt för Margareta Winberg att erkänna att
arbetslösheten i vissa sektorer började öka i Sverige 1988. Byggsektorn, som
ju var överhettad, hade en uppgång och en hög sysselsättning en bra bit yt-
terligare. Den kontinuerliga minskningen av den privata sektorns sysselsätt-

ning i Sverige sedan 70-talets början hade dolts av en kraftig uppgång inom
offentlig sektor. Den offentliga sektorns utökning, tillsammans med de skat-
tebetalningar som erfordrats för att klara det, har bidragit till att accentuera
de problem som vi står inför. Det har dolts genom att vi i slutet av 80-talet
hade en låneledd konsumtion med negativt hushållssparande.

Ser man på vilken siffra som helst, Margareta Winberg, kan man se att
arbetslösheten böljade svälla och industriproduktionen falla 1989 och
framåt. Vi visste i valrörelsen att arbetslösheten skulle bli extremt stor. Ni
ville inte erkänna det därför att ni ville bli omvalda. Carl Bildt, Bengt Wes-
terberg och andra varnade för det. Vi hade en mycket besvärlig situation
framför oss. Inte ens om vi hade inlett med ett antal felaktiga åtgärder, Mar-
gareta Winberg, hade vi lyckats åstadkomma ett så kraftigt fall som er lång-
siktiga politik och de akuta problemen genom spekulationsekonomi och fi-
nanskris åstadkom.

Vi har sett till att klara problemen, att få en utveckling som pekar uppåt
och där både industriproduktion och annan produktion är på väg uppåt. Då
måste vi också diskutera sådana saker som hur den privata tjänstesektorn
skall utvecklas.

Jag tror inte att jag behöver lära mig så mycket om det här. Margareta
Winberg sade ungefär så här: Den här debatten skall inte handla bara om
tjänstesektorn utan också om att reparera bilar. Det är just vad jag sade.
Tjänstesektorn är stor, den innehåller nämligen reparation av bilar. Det är
en tjänst. Det är också en tjänst att måla ett hus eller att göra en datatjänst,
en finansiell tjänst. Tjänstesektorn är väldigt stor. Det är därför vi inte för
någon pigdebatt utan en debatt om hur tusentals och åter tusentals männi-
skor i famtiden skall få jobb. Den privata tjänstesektorn har trängts ut av de
höga skatterna. Det måste vi göra någonting åt. Ni är inte beredda att delta
i den debatten. De enda som gör det är de som har lämnat det förra rege-
ringsarbetet och blivit fritänkare, som Klas Eklund, chefsekonom på Posten,
tidigare planeringschef på Finansdepartementet. Han skriver i Postens se-
naste finansbrev att förutom den kapitalintensiva tillväxten - slopad dubbel-
beskattning är ett led i att skapa förutsättningar för den - krävs också att vi
tittar på den arbetsintensiva tillväxten. Då måste vi skapa bättre förutsätt-
ningar för den.

Vi skall naturligtvis sträva efter att så många som möjligt får så kvalifice-
rade arbeten som möjligt. Jag, Per Westerbeg och många andra har sagt att
vi inte accepterar den politik som ni förespråkar och som leder till att vi slår
ut fler och fler kvalificerade jobb så att det egentligen bara återstår en låglö-
nesituation i Sverige. Det är inte så som vi löser problemen. Vi skall utveckla
kompetensen. Vi skall satsa på högre utbildning och forskning.

Två frågor till Margareta Winberg: Varför inte interpellera mig om detta
så att vi får en riktig genomgripande debatt? Vi kan ta en debatt utanför
kammaren också. Jag tycker det vore intressant och viktigt. Vi är överens
om att människor skall ha så stor kompetens som möjligt för sina jobb. Är
det något fel på de människor som städar?

Anf. 42 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Det är bra att jag fick ett klarläggande i statsrådets inlägg
nu. Jag hade uppenbarligen missuppfattat viljan till att diskutera förslaget i

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 89

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

det här läget. Vi kanske kan få göra det inom den närmaste tiden utan att
invänta förslag till vad vi långsiktigt och generellt skall göra - det är naturligt-
vis också oerhört viktigt. Tänker vi långsiktigt, så är det självklart det vikti-
gaste. Men jag upplever läget akut just nu när det gäller ungdomsarbetslös-
heten, som vi vet ökar under sommarmånaderna. Det behöver vi diskutera,
och jag tycker att det är bra att vi får möjlighet att överlägga om det.

Bo Lundgren har gett Margareta Winberg ett alldeles ypperligt förslag att
interpellera honom om de saker som hon vill diskutera med skatteministern,
eftersom Margareta Winberg uppenbarligen inte vill diskutera det som inter-
pellationen gällde, nämligen hinder för att införa U-skattsedel. Jag konstate-
rar att det har kommit mycket negativ kritik från socialdemokratin av det här
förslaget. När det framställdes under sommaren 1993 tillhörde Ingela Thalén
enligt ett omfattande TT-meddelande dem som inte rakt upp och ner avfär-
dade förslaget. Hon sade att hon närmare skulle titta på det.

Jag konstaterar också att det finns människor på s-håll som menar att man
måste se seriöst på den privata tjänstesektorn. I en s-tidning skrev man i ja-
nuari i år: Jag är inte man att avgöra vad som är en godtagbar lösning, men
jag tror att socialdemokraterna måste ta frågan om jobben i privat tjänste-
sektor på allvar. Detta som ytterligare en idé för att minska den förödande
arbetslösheten.

Men det finns ett förakt för den här typen av jobb. Det finns en inställning
att alla jobb inte är värdefulla, inte lika fina och inte behövs på samma sätt
och att det är olika status. Tycker man att arbete är viktigt för identiteten är
det naturligtvis förödande med den typen av inställning.

Anf. 43 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Nej, Bo Lundgren, det är inget fel på dem som städar. Det
är inget fel på dem som jobbar inom hemtjänst eller som städar skolorna och
våra sjukhus. Tvärtom gör de ett fantastiskt arbete.

Vi har alltså inte någon moralisk invändning mot att städa eller att städa
i någon annans hem. Vad vi vänder oss mot moraliskt är att den lågavlönade
ensamstående mamman skall vara med och betala till sådana som mig som
tjänar bra och som kanske jobbar så mycket att det skulle vara skönt med
en subventionerad piga. Men vi tycker att det är orättvist. Vi tycker att det
är en fördelningspolitik som inte är bra. Man måste ju ta pengarna någon-
stans. Man måste urholka statsfinanserna. Det betyder att man inte har
pengar till det som vi tycker är viktigt, nämligen att den ensamstående lågav-
lönade mamman får en bra och trygg barnomsorg. Det är den moraliska
aspekten på det hela.

Man måste också lägga en ekonomisk aspekt på det. Bo Lundgren vill
uppenbarligen inte diskutera sambandet mellan produktivitet, tillväxt och
sysselsättning. Vad har ett sådant här förslag för effekt för statens finanser?
Vad innebär det för sysselsättningen på lång sikt? Vad händer med tillväxten
på lång sikt? Det vill inte statsrådet diskutera. Det tycker jag är synd, därför
att det är en väldigt viktig utgångspunkt för oss när vi talar om hur vi vill
bringa ordning i landets finanser genom att skapa sysselsättning.

Avslutningsvis vill jag återge vad TCO säger om Vinells förslag: Förslaget
innebär en fördelningspolitisk förändring där det stora flertalet får sämre

vård, barnomsorg eller skola, medan de som har betalningsförmåga kan göra
pigavdrag och få det lättare hemma. I stället för jobb i offentliga sektorn
med kompetensutveckling och arbetsgemenskap kommer det att skapas
enklare jobb i hemmen. TCO anser att om det finns behov av dessa tjänster
skall de betalas på marknadens villkor och inte skattesubventioneras. En an-
nan effekt blir att de hushåll som skall betala för dessa hushållstjänster kom-
mer att dra ner på annan konsumtion. Det blir en omfördelning från jobb
inom handel, restauranger, industrier m.m. till den som klipper häcken,
gräsmattan och stryker tvätten i hushållet.

Anf. 44 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag tycker, Margareta Winberg, att vi skall ta en debatt,
egentligen utanför kammaren utan tidsbegränsning. Det skulle jag verkligen
vilja ha. Ta det som en utmaning. Vi kan diskutera tid och plats vid tillfälle.
Jag tror att det skulle vara intressant.

Margareta Winberg säger att det inte är något fel på dem som städar. Jag
städar också ibland. Jag tycker att det är stökigt, ett tufft jobb, liksom gruv-
arbete kan vara. Det finns mycket man kan säga om det arbetet, men det är
ett arbete som måste göras och görs på ett bra sätt av människor som jag har
den största respekt för.

Senare talar Margareta Winberg om subventionerade pigor. Subventione-
rade pigor! Det är väl inget fel på dem som städar. Vad vi diskuterade var
om skatten skall vara så hög att man inte kan få privata städjobb eller om
skatten skall vara lägre. Det kan man föra en seriös diskussion om. Skall det
kosta pengar eller skall det inte kosta pengar? Hur mycket pengar skall det
kosta? Är kostnaden rimlig - inte bara för städarbete utan också för en del
andra tjänster, t.ex. bilreparationer och målning av hus? Är det rimligt att
skattekilarna är så höga att dessa jobb inte blir utförda? När det generellt
gäller den vidgade tjästesektorn, som jag talar om, finns alternativet att ut-
föra arbetet själv, göra det svart eller att inte göra det alls. Problemet är
alltså att man är känslig för skattekilar. Detta är en seriös diskussion att föra,
och vi bör kunna föra en sådan. Men tala inte om pigor! Det är att visa förakt
för dessa människor. Jag inser att det visserligen är politiskt taktiskt be-
tingat, men det är faktiskt att visa förakt för människor.

Det är klart att vi skall föra en diskussion om hur vi skall skapa nya riktiga
jobb, och då är tjänstesektorn en väldigt viktig och vital del. Det gläder mig
att socialdemokraterna numera inser att man inte kan skapa de nya jobben
i den offentliga sektorn, utan man måste göra det i den privata sektorn. Men
då får man glömma detta med Uddevallapaket och Malmöpaket. Dessa fa-
briker, som kostade hundratals miljoner, står nu tomma. Man kan inte re-
glera fram jobb inom industrin och småföretagsamheten. Man kan inte hel-
ler- som ni vill göra - bromsa utvecklingen när det gäller jobb inom tjänste-
sektorn. Det är egentligen förvånande att socialdemokratin nu för en politik
som förvägrar människor chansen att få jobb.

. Jag tycker att den här debatten har varit ganska intressant, Rose-Marie
Frebran. Vi har klarat ut en sak, nämligen att man också kan ta kortsiktiga
hänsyn i den mer långsiktiga debatten. Vi skall fortsätta debatten också
utanför kammaren. För egen del sitter jag och funderar över sådana här frå-

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

gor, oavsett var det hela landar på och vilken diskussion som vi för i rege-
ringen.

Det har också varit intressant att ha fått uppleva Margareta Winbergs full-
komligt negativa inställning till att ge människor jobb.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1993/94:119 om bostadsrätter

Anf. 45 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Göran Magnusson har med hänvisning till ekonomiska pro-
blem för bostadsrättsföreningar och deras medlemmar ställt följande frågor
till mig:

”Har regeringens studier av bostadsmarknaden nu ökat insikten om pro-
blemen så att man är beredd att vidta konkreta åtgärder för att lindra den
ekonomiska oron och problemen hos många bostadsrättshavare? Är rege-
ringen beredd att skjuta på den extra minskningen av räntebidragen på 3,4
miljarder, och därmed låta även de som bor i hus med räntesubventioner få
del av det sjunkande ränteläget? Är det så att kreditfrågorna har en tillfreds-
ställande lösning?”

Göran Magnusson hävdar att regeringens bostadspolitik ställer dem som
valt bostadsrätten som boendeform och därtill betalat insats för att få en så-
dan bostad i en oerhört svår belägenhet, där hela ekonomin hotas. Den poli-
tik som skapat problem för dem som valt bostadsrätten är den politik som
tillät högre och högre produktionskostnader, och detta utan att bostadsrätt-
sköparna upplystes om vilken slutlig kostnad de tagit på sig när de tecknade
sig för bostadsrätten eller vad höga produktionskostnader innebär i ökade
boendekostnader i kronor räknat när den garanterade räntan i räntebidrags-
systemet trappas upp. De upplystes många gånger inte heller om vilken ef-
fekt en övergång från hög till låg inflation skulle få för deras kalkyler. Vi ser
åtskilliga exempel på detta i dag, inte minst när det gäller bostadsrättsför-
eningar anslutna till HSB och Riksbyggen. Jag beklagar att vi har den situa-
tionen.

Detta gjordes det inget åt, trots att utvecklingen var förutsebar. Nu när
problemet är ett faktum anser Göran Magnusson att lösningen - i varje fall
till viss del - ligger i att skjuta på den extra minskningen av räntebidragen
som har beslutats för åren 1994-1996.

Det skulle inte vara någon bestående lösning på de problem som skapades
på 1980-talet inom bostadsområdet. För att lösa de problemen måste det be-
drivas en ekonomisk politik som skapar varaktigt låga räntor och låg infla-
tion. En långsammare minskning av räntebidragen nu hjälper inte, eftersom
resultatet blir att de totala räntekostnaderna och därmed boendekostna-
derna på sikt blir ännu högre. Budgetsaneringsprocessen som regeringen ge-
nomför, vari även ingår besparingar på statens räntebidragskostnader, är en
nödvändig förutsättning för att vi inte skall riskera att på sikt få ännu högre
kostnader för vårt boende.

Det är mot denna bakgrund och inom ramen för en ekonomisk politik som

skapar låga räntor som regeringen i höstas lade fram förslag till ett antal åt-
gärder, som rätt använda skall ge även dem som bor i ”räntebidragshus” möj-
lighet att få del av det sjunkande ränteläget. De ändringar som genomförts
den 1 januari i år innebär att fastighetsägare, inte minst bostadsrättsför-
eningar, och kreditgivare tillsammans får större möjligheter och intresse att
gemensamt lösa de ekonomiska problem som hänger samman med den nu-
mera alltför höga belåningen av relativt nybyggda bostadshus. Enligt vad jag
har erfarit pågår också ett intensivt arbete bland kreditgivarna för att på
bästa sätt tillvarata de möjligheter till lösningar som dessa ändringar har
öppnat. Vi följer fortlöpande utvecklingen.

Låt mig avslutningsvis slå fast att budgetsaneringen är nödvändig, om vi
skall få låga räntor och låg inflation även framöver. Alla uttalanden eller öns-
kemål från politiker som tyder på ett försvagat intresse av att komma till
rätta med budgetunderskottet riskerar att på sikt äventyra ytterligare ränte-
sänkningar som vi så väl behöver, inte minst med tanke på boendekostna-
derna. Det kan även leda till ett höjt ränteläge på det sätt som vi ser just nu.
Om inte budgetsaneringen fullföljs är risken således stor att problemen för
bostadsrättsföreningar och generellt för de boende förvärras ytterligare.

Anf. 46 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret. Men jag måste också
konstatera att det finns många bostadsrättshavare runt om i Sverige som har
anledning att känna sig besvikna på både Bo Lundgren och regeringen och
när det gäller följderna av den bostadspolitik som regeringen har drivit sedan
mandatskiftet.

Jag får ett starkt intryck av att Bo Lundgren i fråga om bostadsrättsfö-
reningarnas särskilda problem inte vill se vilka svårigheter som slopandet av
räntesubventioner och kostnadsstegringarna medför just för bostadsrättsför-
eningarna. Det vore mera konstruktivt om vi i en sådan här debatt kunde
diskutera vad som är möjligt att göra för att hjälpa de bostadsrättsföreningar
som har råkat illa ut - jag använde uttrycket ”råkat illa ut” med avsikt, därför
att för åtskilliga bostadsrättshavare har regeringens politik radikalt ändrat
de förutsättningar under vilka de teckande sina bostadsrätter och iklädde sig
sina skyldigheter. Regeringens politik i fråga om bostadsrätterna leder till
att man slår sönder och riskerar att försvåra och försämra ett i övrigt mycket
bra boende.

En bärande tanke i Bo Lundgrens svar är att HSB och Riksbyggen skulle
ha lämnat felaktiga och ofullständiga upplysningar till dem som har tecknat
bostadsrätterna. Han konstaterar att det finns många bostadsrättsföreningar
som har problem - vilket i och för sig är en bra insikt - men att det särskilt
gäller HSB och Riksbyggen. Jag undrar vilket underlag statsrådet har för det
påståendet.

Konsumentverket har studerat hur många bostadsrättsföreningar som har
gått i konkurs. Det handlar om ett nittiotal. Av dessa ca 90 bostadsrättsför-
eningar är det en handfull som är anknutna till HSB eller Riksbyggen. Res-
ten - alltså minst ett åttiotal - är privata bostadsrättsföreningar.

Innan jag går vidare och läser upp en skrivelse från en bostadsrättsorgani-

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

sation känner jag ett behov av att säga någonting om resonemanget om rän-
teläget.

Från allmänna synpunkter är det naturligtvis angeläget att pressa ner rän-
tenivån. Om det anglägna i detta råder det väl egentligen inte någon oenig-
het. Vi från Socialdemokraterna vill kanske gå ännu snabbare fram än vad
regeringen och Riksbanken hittills har klarat. Men poängen i det resone-
manget är vad bostadsrättsföreningarna har för nytta av en sänkt allmän rän-
tenivå, eftersom deras räntenivå är subventionerad. Det finns nu risk för att
den höjs eller för att de t.o.m. åker ut ur subventionssystemet. Det är detta
som är bostadsrättsföreningarnas problem. De har ingen omedelbar nytta av
sänkta räntor.

Eftersom Bo Lundgren gärna refererar till HSB och Riksbyggen och vill
försöka göra detta till ett problem för bostadskooperationen, skulle jag vilja
citera ur ett brev från SBC, alltså den organisation som organiserar de pri-
vata bostadsrätterna. Det är en stor organisation som under senare år har
varit rätt framgångsrik.

SBC skriver så här till partiledarna i Sverige:

”De redan genomförda extra indragningarna av räntebidragen har med-
fört att hundratals bostadsrättsföreningar hamnat i en ekonomiskt ohållbar
situation. Konkurs, som tidigare var ett okänt begrepp på bostadsrättsmark-
naden, är nu ett hot som hänger över allt fler föreningar.

När boendekostnaderna ökar dramatiskt tvingas många bostadsrättsha-
vare att lämna sina hem. Denna sociala katastrof drabbar allt fler familjer,
trots att de skött sin ekonomi och med eget arbete verkat för att föreningen
skall överleva med en sund ekonomi.

Den enskilda faktor som nu är på väg att skapa tusentals personliga trage-
dier bland dem som bor i bostadsrätt är indragningen av räntebidragen. Be-
slutet togs av riksdagen trots protester från bostadsorganisationerna, de in-
stanser i den demokratiska processen som utifrån sin expertroll kunde för-
utse de dramatiska följderna av beslutet.

SBC, som organiserar de privata bostadsrätterna, tillhörde dem som pro-
testerade. Vi har svårt att tro att någon enskild riksdagsledamot hade som
mål för beslutet att åstadkomma konkurser för bostadsrättsföreningar och
skapa social misär bland dem som bor i nyare bostadsrätter. Men det har
blivit följden.

SBC vädjar därför till alla riksdagspartier och riksdagsledamöter att inte
genomföra de ytterligare extra neddragningar av räntebidragen för 1995 och
1996 som redan beslutats. Ingen riksdagsledamot kan i dag vara okunnig om
de negativa effekter som följt av de redan genomförda neddragningarna.
Med detta facit framför ögonen vore det oförsvarligt att inte ompröva beslu-
tet.

Vad de utsatta bostadsrättsföreningarna nu behöver är hjälp att konsoli-
dera sin svåra situation, inte nya ekonomiska bördor. Vi tror att denna på
fakta grundade insikt redan finns hos en majoritet av riksdagens ledamöter
och hoppas därför att riksdagen under våren ska ge uttryck för detta genom
att upphäva beslutet om ytterligare extra neddragningar av räntesubventio-
nerna.”

Brevet är undertecknat av VD i SBC, Mirja Kvaavik Bartley. Man kan

knappast påstå att detta är en skrivelse sprungen ur ett slags opposition mot
den borgerliga regeringen från arbetarrörelsesektorn.

Anf. 47 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Detta är naturligtvis en skrivelse från en organisation som
upplever att den har vissa problem. Jag noterade att det i skrivelsen inte stod
någonting om hur de närmare 3 miljarder kronor som man inte ville spara
skulle sparas på annat sätt. Det är ofta så att man i ett underskottsläge, när
det skall sparas, tycker att ingenting behöver sparas.

Räntebidragsneddragningarna, som vi ursprungligen kom överens med
Socialdemokraterna om hösten 1992, skulle ligga på 3 miljarder 1993 och
möjligen 1994. De har nu fördelats på tre år och på ett sätt som inte missgyn-
nar hus som är byggda under de senaste årgångarna, där de största proble-
men finns. De från 1994 drabbas inte alls. Det gränssättande i detta besvär-
liga spel - att rensa upp efter 80-talets, som man då trodde, glada men när
vi nu ser resultatet så besvärliga dagar - är att man måste balansera så att
hänsyn tas till människor, företag och alla andra som kan råka illa ut. Det är
nödvändigt. Det är inte med lätt hjärta som jag tycker att förslag skall läggas
fram som innebär att man drar bort förmåner som människor tidigare före-
speglades av politiker att de alltid skulle kunna ha.

Jag förstår att människor känner sig upprörda. Jag säger inte att man all-
tid, vare sig från HSB, Riksbyggen eller från andra håll har lämnat fel upp-
gifter. Men i stor usträckning har man lämnat uppgifter som har gjort att
människor inte riktigt har fått klart för sig vilka risker som finns och vilka
marginaler man bör ha. Det har också riktats kritik mot någon organisation -
i detta avseende från Konsumentverket, tror jag att det var. Men detta gäller
många organisationer, både privata och andra.

Jag vill förenkla debatten litet grand. Det viktiga är att vi genomför en
budgetsanering. De offentliga utgifterna tillätsju under 70- och 80-talen att
svälla så mycket att vi i dag har ett strukturellt underskott i budgeten. Vi har
chans att få ner räntorna i Sverige, vilket gynnar alla i Sverige. Även de som
bor i bostadsrättsföreningar med lån bundna i ytterligare fem år gynnas av
ett sänkt långränteläge. Långräntan kan varken Riksbanken eller politiker
besluta om. Långränteläget beror på människors förtroende för att rege-
ringen skall klara budgetsaneringen.

Låt oss säga att Göran Magnusson fick bestämma att besparingarna på
ungefär 3 miljarder inte skulle genomföras. Vad skulle vi då spara på i stäl-
let? Jag skulle vilja ha ett svar på den frågan.

Anf. 48 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag skall försöka besvara den sistnämnda frågan, även om
det egentligen inte är poängen med min framställning. Jag har egentligen
inte heller hävdat att man inte skall företa budgetsanering och vidta åtgär-
der. Vad jag inte kan begripa när det gäller regeringens bostadspolitik är att
den skall slå så oerhört hårt just mot de människor som bor i bostadsrätt.
Jag menar inte att de råkar bo där, för de kan ha valt att bo där av olika
skäl. Varför skall bostadsrättshavarna råka så oändligt mycket mer illa ut än

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

många andra i detta samhälle därför att Bo Lundgren på detta sätt vill sanera
statsbudgeten och försöka minska budgetunderskottet?

Bo Lundgren sade i sitt senaste inlägg att det gäller att i politiken och i
valet av åtgärder balansera mellan olika intressen och olika människor för
att se till att det blir en någorlunda rättvisa. Så tolkar jag tankegången
bakom detta resonemang. Men det är ju just detta som inte inträffar när det
gäller bostadsrättshavarna. Det blir ju inte rättvist, eftersom de räntebi-
dragsnedskärningar som har skett har ju när det gäller hyresrätter kunnat
pareras inom hela hyresrättsbeståndet hos exempelvis ett kommunalt bo-
stadsföretag eller en privat hyresvärd. För en bostadsrättsförening slår detta
hårt på den ekonomiska förening som bostadsrättsföreningen är, och kostna-
derna måste bäras av de människor som bor i föreningen.

Herr talman! Jag har mer och mer börjat få klart för mig att Bo Lundgren
inte förstår vad effekten blir för de bostadsrättsföreningar som nu har gått i
konkurs eller som hotas av konkurs. Medlemmarna kan komma att göra
stora kapitalförluster just genom den moderatledda regeringens politik när
det gäller bostadssubventionerna. Det måste finnas andra möjligheter än att
genomföra den tänkta extra räntebidragsupptrappningen - de 3 miljar-
derna - för att klara just dessa bostadsrättsföreningar. Det vore intressant
att få reda på om regeringen har några funderingar som skulle kunna inne-
bära ett lugnande besked till bostadsrättshavarna. Det råder inget tvivel om
att de tycker att det är obegripligt att just de skall råka värre ut än folk i
allmänhet av regeringens budgetsanering. Jag kan acceptera en budgetsane-
ring. Det är viktigt att göra en sådan, men jag förstår inte varför den måste
slå på detta sätt mot en ganska stor del av bostadsrättshavarna.

Anf. 49 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag hade inte väntat mig något svar från Göran Magnusson,
men det kanske finns en chans kvar.

Vad skall vi göra i stället, om vi inte skall ta de 3 miljarderna? Vilka 3
miljarder skall vi då ta? Det är alldeles riktigt att det är mitt jobb att priori-
tera, men den som ifrågasätter måste ju ha ett alternativ. Det har inte Göran
Magnusson, åtminstone inte än så länge. Var skall besparingen göras? Be-
rätta det för oss allesammans!

Budgetsaneringen är nödvändig, eftersom Socialdemokraterna släppte i
väg utgifterna på det sätt de gjorde. De människor som råkar illa ut gör det
i stor utsträckning därför att byggkostnaderna och räntorna var extremt höga
till följd av den politik som fördes när fastigheterna byggdes.

Den som byggde ett bostadsrättsföreningshus 1990 exempelvis levde ju i
den miljö som skapades av dem som då hade ansvaret för bostadspolitiken
och byggsektorn. Det var då man gjorde så att en bostadsrättslägenhet på
100 kvadratmeter norrom Stockholm före subventionen kunde kosta 19 400
kr per månad. Det är där problemet ligger. Problemet ligger egentligen inte
så mycket i räntebidragen utan i det fullkomligt orimliga i att tillåta så höga
byggkostnader, och att driva en politik med ett så högt ränteläge för de
bundna räntorna innebär att problemet accentueras.

Jag är fullt medveten om att det gränssättande som jag talade om i mitt
förra inlägg berör både de enskilda fastighetsägare och dc bostadsrättsför-

eningar som inte har omfördelningsmöjligheter. Även stora bestånd av bo-
städer kan, om de befinner sig i en besvärlig situation, råka illa ut, inte bara
av dessa förändringar utan också av den förra regeringens förändringar. Vi
och Socialdemokraterna var en gång överens om en räntebidragsneddrag-
ning. Det var innan Socialdemokraterna gick in i den lössläppta politik som
skapade våra problem. Då rådde ingen diskussion om att fördela den.

Vi har nu valt en teknisk lösning som innebär att tyngdpunkten inte läggs
på dem som har de tyngsta kostnaderna att bära. Det är ganska anmärk-
ningsvärt att Göran Magnusson står här och talar om dem som har råkat i
konkurs, eftersom inga extra besparingar har införts för de senaste fem årens
bestånd. Vi valde att inte göra några besparingar för att hjälpa just dem. De
konkurser som Göran Magnusson talar om av politiskt taktiska skäl beror
inte på denna förändring, för den är ju inte genomförd. Jag har inte heller
hört att Socialdemokraterna vill ändra på någonting annat i politiken. Kon-
kurserna har skett därför att ni tillät ett för dyrt byggande.

Men återigen, Göran Magnusson, alternativet? Det vore intressant att få
höra var vi annars skall spara de tre miljarderna.

Anf. 50 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det har blivit ett alltmer uppskattat fredagsnöje att gå hit
och lyssna på Bo Lundgren för att få reda på vad som skedde i Sverige under
80-talet. På detta är han mycket väl påläst och engagerad, trots att han drar
slutsatser som inte är korrekta. Men om de problem som finns på bostads-
marknaden nu på 90-talet - det låga bostadsbyggandet, den stora arbetslös-
heten, prognoser som inte kommer att fullföljas, de höga hyrorna som gör
att folk i dag vräks i större utsträckning än någonsin tidigare - känner inte
Bo Lundgren något för. Detta är inget som intresserar honom, för han är
inläst och programmerad för vad som skedde på 80-talet. Han drar delvis
felaktiga slutsatser.

Jag har inget att tillägga till Göran Magnussons inlägg, som var mycket
bra. Det speglar läget på bostadsrättsmarknaden. Det gäller inte bara de 3,4
miljarder som föranleddes av två extra upptrappningar av regeringen den 1
januari 1993. Det gäller också de 3 miljarder som ingick i överenskommelsen
med Socialdemokraterna i syfte att försöka undvika devalveringen hösten
1992. Som Bo Lundgren riktigt påpekade är de utlagda över åren 1994, 1995
och 1996.

Vi socialdemokrater säger att pengarna skall tas ut, men inte nu. Det går
helt enkelt inte att ta ut dem, därför att det blir för stora ekonomiska blöd-
ningar för bostadsrättsföreningar och för enskilda människor som befinner
sig i ekonomiska trångmål på bostadsmarknaden. Vi är beredda att ta ut dem
i ett läge då bostadsmarknaden har stabiliserats.

Vi skall också komma ihåg att Bo Lundgren har fått igenom ett beslut i
riksdagen som innebär att man 1997, 1998 och 1999 skall ta ut ytterligare 3
miljarder. Vi har sagt att vi vill flytta fram uttaget för de två återstående
åren, 1995 och 1996, och vi vill lägga ut det på samtliga bostäder. Det var
inte bara bostadsrättshavarna som var intresserade av att undvika en deval-
vering. Den kamp som regeringen och Socialdemokraterna tillsammans
förde, vilken skall uppskattas, gällde Sverige och alla i Sverige. Det gällde

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar pä
interpellationer

5 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 89

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Svar på
interpellationer

också alla bostadsinnehavare som skulle få vara med och betala dessa 3 mil-
jarder. Detta har vi vid olika tillfällen starkt understrukit.

Jag vill berätta för Bo Lundgren att bostadsutskottets ledamöter i tisdags
besökte Bankföreningen här i Stockholm. Det var en trivsam och informativ
träff med såväl hyresgästorganisationer och kreditinstitut som byggnadsen-
treprenörer.

Deras besked om de tre miljarderna stämmer utmärkt med socialdemo-
kraternas. Jag vill inte beskylla dem för att vara socialdemokrater, eftersom
det skulle vara något fult i Bo Lundgrens ögon. Men de hade en mycket klar
uppfattning på den punkten.

I frågan om räntemarginalerna skulle kreditinstituten och regeringen till-
sammans kunna göra en bra överenskommelse. Räntemarginalerna har ju
nämligen ökat kolossalt.

På den tiden då vi hade en socialdemokratisk regering låg räntemargina-
lerna på 0,25 procentenheter. I januari 1994, när vi har en klart moderatdo-
minerad borgerlig regering, ligger räntemarginalerna på 1,7 procentenheter.
Det betyder att månadskostnaden för en nybyggd trerumslägenhet enbart av
detta skäl har blivit ungefär 800 kr högre.

Jag skall nu läsa och hämta uppgifter ur bostadsutskottets betänkande 15,
som kommer att behandlas i riksdagen kommande torsdag, alltså den 21
april. Det skulle vara intressant att se Bo Lundgren här i samband med en
bostadsdebatt. Då skulle han också få veta vad utskottet alldeles enhälligt
har sagt om räntemarginalerna:

”Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen utvecklingen med stor upp-
märksamhet. Regeringen avser också att ta upp överläggningar med bo-
stadslåneinstituten.”

Min fråga är: Hur länge har regeringen tänkt sitta stilla, medan kreditinsti-
tuten väntar på att få sitta ned och diskutera en uppgörelse med regeringen?

Anf. 51 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag tycker att Bo Lundgren för ett alldeles briljant och sam-
manhängande resonemang om ekonomin och om hur man skall lösa dessa
olika frågor. Det enda undantaget gäller effekterna för ett stort antal bo-
stadsrättshavare.

Jag förstår fortfarande inte varför regeringens politik måste slå så oerhört
hårt just mot bostadsrättshavarna. Det skulle vara intressant att få ett klar-
läggande på den punkten. Många lägenhetsägare eller hyresgäster har ju kla-
rat detta relativt bra, även om också deras plågor är stora. Men det är ännu
besvärligare för bostadsrättshavarna.

När det gäller testet av om jag skulle kunna spara dessa pengar någon an-
nanstans är det som nyss har sagts här: Socialdemokraterna vill ta ut dessa
besparingar längre fram och på ett bredare underlag än vad som är aktuellt
med räntesubventionerna.

På en annan punkt i sitt frågesvar sade Bo Lundgren att det nu pågår kon-
struktiva diskussioner om hur man skall klara av kreditgivningen till bostads-
rättsföreningarna.

Om detta skriver Mirja Kvaavik i senaste numret av sin organisations tid-
ning:

”Det är inte längre bara politikerna som fördyrar boendet, det är också
bankerna. Det är inte längre politikerna som plötsligt ändrar i villkor som
alla trodde var givna, det är bankerna. Och sist men inte minst, det är inte
längre politikerna som är mest okunniga om bostadsrättens ekonomiska vill-
kor, det är bankerna.

Ett av många exempel är de nya omfördelningslånen.”-Det var ju de som
enligt beslutet i höstas skulle hjälpa till att lösa en del av dessa problem. De
är - ”avsedda att överbrygga de ekonomiska problemen för föreningar i kris,
ge dem andrum helt enkelt. Denna konstgjorda andning skulle utföras av
bankväsendet, var det tänkt.

Men hittills har, vad vi förstår, endast några få omfördelningslån passerat
bankväsendet. Anledningen är bedrövlig, bankerna har inte ens bemödat sig
om att ta reda på vilka regler som gäller.” Miija Kvaavik skriver också att
”så här kan det inte få fortsätta”.

Jag måste, herr talman, efter den här frågeomgången konstatera att Bo
Lundgren svarar på samma sätt som tidigare, alltså genom hänvisningar till
80-talet. Jag hade försökt undvika den typen av debatt och koncentrera mig
på bostadsrättshavarnas situation och på möjligheten att lösa deras problem
i en konstruktiv debatt. Men det har visat sig vara omöjligt. Nu återstår väl
bara att gå ut i valrörelsen och diskutera detta och se om det går att skapa
förutsättningar för en bättre situation för bostadsrättshavarna.

Anf. 52 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Göran Magnusson hade inte alls tänkt sig en konstruktiv dis-
kussion, utan han hade tänkt ta en politisk poäng genom att föra den här
debatten. Det vet såväl han som jag och åhörarna till interpellationsdebat-
ten.

Göran Magnusson valde att ta upp exemplet med att föreningar har gått
i konkurs till följd av de besparingar som regeringen föreslagit. Såvitt jag
vet föreslår inte Socialdemokraterna att de besparingar som genomfördes
tidigare skall rivas upp.

1994 drabbar inte besparingarna de produktionsårgångar av bostadsrätts-
föreningar som har diskuterats, dvs. de konkurser som Göran Magnusson
försöker lyfta fram som exempel på det problem som han vill diskutera är
inte föranledda av detta.

En annan sak är att Göran Magnusson och Oskar Lindkvist nu medger att
Socialdemokraterna alltid vill höja skatten när utgifterna är för höga och vi
måste spara. Vad de talar om, fast de inte uttalar det i ord, är fastighetsskat-
ten. Den vill de höja i stället.

Om man skall spara på räntebidragen, så blir det besparingar på räntebi-
dragen. Om man skall göra en vettig fördelning är det svårt att lägga ut be-
sparingen på annat sätt än vi har gjort för 1995 och 1996 och även för 1994,
då ju dessa föreningar inte drabbas.

Fredagstaktiken står helt klar, Oskar Lindkvist. Jag är fullt medveten om
att man väntar litet grand och går upp i debatten något senare, när statsrådet
har mindre utrymme att svara, även om statsrådet får sista ordet. Jag köper
det; det är den möjlighet man har. Det är andra gången Oskar Lindkvist an-

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

vänder taktiken. Jag använde den någon enstaka gång under min tid i oppo-
sition. Det är trevligt att föra diskussionen, som ju är densamma.

Jag tycker att det är viktigt att inse 80-talets misstag, om man skall klara
av 90-talets problem. Eftersom Oskar Lindkvist inte inser vad han gjorde för
fel när han hade ansvaret för den politik som drev upp produktionskostna-
derna så att det blev alldeles för dyrt att bo, måste jag förklara det för ho-
nom, gång efter annan. Förr eller senare kanske han t.o.m. inser problem-
ställningen.

Vi har naturligtvis insett problemen och skapat förutsättningar för att få
ned både produktionskostnaderna och räntenivån. 1994 har vi de lägsta hy-
resökningarna på ett stort antal år. Vi har produktionskostnader som är klart
lägre än för några år sedan. Det är de effekterna vi måste uppnå, och vi
måste rätta till alla de misstag som Oskar Lindkvist åstadkom.

Det är tydligen en nyhet för Oskar Lindkvist att en sak som socialdemo-
kraterna skapade förutsättningar för under 80-talets andra hälft är det som
nu kallas finanskris. Spekulationsekonomin, inte minst på fastighetssidan,
drev upp både det ena och det andra i höjden, och sedan fick vi ett fritt fall
utför.

Det ledde till förluster för såväl banker som andra kreditinstitut, vilket i
sin tur har lett till att deras räntemarginaler har vidgats. Jag har inte sett
några förslag från Socialdemokraterna om hur man skall kunna sluta gapet
genom lagstiftning, och det kan man naturligtvis inte heller göra.

Men självfallet är detta ett bekymmer; det har jag sagt flera gånger. Vi
skall inte bara ha formella överläggningar med instituten utan naturligtvis
också följ a utvecklingen och ha kontakt direkt med dem under vägs gång för
att skapa bättre förutsättningar för en kreditförsöijning.

Anf. 53 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag unnar gärna Bo Lundgren att få sista ordet. Jag har inget
behov av att tala sist. Jag anser att det är en trevlig gest mot den som har
ställt interpellationen att han får tala med statsrådet i första hand och att jag
går in i debatten senare, om jag tycker att jag har någonting att säga. Och
det tycker jag i regel att jag har när det gäller bostadspolitiken.

Jag skall inte använda den här stunden till att säga någonting annat än att
de omfördelningslån som ju Bo Lundgren är pappa till inte används. De har
inte gett någonting. Det är ingen som vill ha dem. Uppgiften som vi fick i
tisdags var att det inte hade kommit in en enda ansökan, men det är möjligt
att det har kommit in någon senare i veckan.

Omfördelningslån är alltså ingen lösning på problemet. Jag erkänner att
Bo Lundgren har gjort ett förslag till lösning, men det är emellertid ingen
som vill ha det. Därför får man försöka att hitta på något annat.

Jag skulle vilja att Bo Lundgren funderar på, kanske fram till den 21 april,
om han inte på allvar skall sätta sig ned med kreditinstituten och gå igenom
de närmare 100 bostadsrättsföreningar som har bekymmer av olika slag. Det
är inte så att man bör genomföra ett generellt beslut för alla dessa föreningar,
men man bör gå igenom var och en av dem.

Det är möjligt att det kan bli fråga om något slags åtgärd där staten kan

medverka, men jag tror att det finns så pass stora marginalpåslag inom kre-
ditinstituten att de själva skall kunna medverka till att lösa problemen.

Jag uppfattade hela debatten i tisdags så att de skulle välkomna en insats
från regeringens sida för att lösa detta. Det är ju helt självklart att alla kredit-
institut i dag sitter och bevakar varandra. De befinner sig inte i den positio-
nen att de kan lösgöra sig ifrån de gemensamma uppfattningar som finns om
detta.

De behöver vägledning av någon företrädare för regeringen, gärna Bo
Lundgren. Under en sådan ledning behöver de sätta sig ned och bestämma
sig för på vilket sätt de skall medverka till att sänka kostnaderna och komma
ut ur den rådande situationen.

En sak är fullkomligt klar, vare sig det gäller 80-talet, 90-talet eller kanske
nästa sekel: Konkurser drabbar alla. I det här fallet drabbar de många som
är totalt oskyldiga. De hade inte fått dessa förutsättningar när de gick in i
det hela, och de har heller inte haft tillgång till de förutsättningar som gäller
för regeringens bostadspolitik.

Anf. 54 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det finns ett stort antal människor som drabbas. Det grund-
läggande problemet är naturligtvis att man byggde för dyrt, Oskar Lindkvist.
Jag gissar att det är tionde gången jag säger detta under de här åren. Jag tror
att Oskar Lindkvist egentligen håller med om det. Jag tror t.o.m. att han
gjort det vid något tillfälle tidigare.

Det vi sysslar med syftar till att så smärtfritt som möjligt - men det kan
aldrig bli helt smärtfritt - rätta till ett antal misstag som har begåtts under
åren. Ett misstag var att låta de offentliga utgifterna svälla på ett sådant sätt
att vi nu måste vidta budgetsaneringsåtgärder för att garantera en fortsatt
bra utveckling i ekonomin. Det är nödvändigt. Nu skall vi utforma de åtgär-
derna på ett sätt som drabbar så få som möjligt så litet som möjligt. Det är
självklart. Att komma ifrån budgetsaneringen och bara skjuta den på framti-
den är något som möjligen kan vara oppositionens privilegium, men inte re-
geringens ansvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1993/94:A45-A67 till arbetsmarknadsutskottet
1993/94:So54-So56 till socialutskottet
1993/94:T46-T53 till trafikutskottet

1993/94:Bo20-Bo27 till bostadsutskottet

1993/94: A68-A70 till arbetsmarknadsutskottet

1993/94:K54-K63 till konstitutionsutskottet

1993/94:U6 och U7 till utrikesutskottet

Prot. 1993/94:89
15 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 12.12 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nerna förhandlingarna till kl. 15.00, då de till dagens bordläggning aviserade
ärendena väntades föreligga.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00.

8§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1993/94:156 Vissa förändringar i studiestödssystemet

1993/94:240 Statlig garanti för anordnande av olympiska vinterspel i Sverige
år 2002

Förslag

1993/94:TK3 Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av Riks-
dagsutredningens slutbetänkande

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JuU21 Anslag till domstolsväsendet

Lagutskottets betänkanden

1993/94:LU21 Konsumentpolitiska frågor m.m.

1993/94:LU22 Livsmedelskontroll m.m.

Socialutskottets betänkanden

1993/94:SoU20 Socialpolitik - inriktning och anslag

1993/94:SoU22 Riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, export, till-
verkning och partihandel med alkoholdrycker, m.m.

1993/94:SoU23 Lag om Allmänna arvsfonden
1993/94:SoU30 Barn och ungdom

Jordbruksutskottets betänkande

1993/94:JoU19 Med sikte på hållbar utveckling

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1993/94:AU 16 Ändrad lagstiftning
för statsanställda m.fl.

9 § Anmälan om frågor

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Anmäldes att följande frågor framställts

den 14 april

1993/94:449 av Birgitta Hambraeus (c) till kommunikationsministern om
järnvägens konkurrensfördelar:

I sitt trafikpolitiska beslut har riksdagen slagit fast att trafiksystemet skall
medföra lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader. Miljöstörningar,
olycksfall och slitage räknas som kostnader. Tåget är överlägset bilen ur
dessa synpunkter.

I verkligheten flyttas emellertid alltmer gods över på lastbil. Trätåg AB:s
planer att lägga ned fem av nio timmerterminaler och transportera timret på
tunga, långa lastbilar parallellt med järnvägen har väckt protester från alla
håll i Dalarna.

Det framgår av en skrift från Lunds universitet av Lars Hansson från sep-
tember 1993, ”Vägtrafiken och det trafikpolitiska kostnadsansvaret”, att den
tunga lastbilstrafiken inte bär sina kostnader. Den konkurrensneutralitet
som regeringen anser vara viktig för trafiken finns alltså inte! Av samhälls-
ekonomiska skäl bör man ge tåget konkurrensfördelar framför lastbilarna.
Samhället gör alltså tvärtom.

Därför blir frågan:

Avser statsrådet se till att den tunga lastbilstrafiken betalar sina samhälls-
ekonomiska kostnader?

1993/94:450 av Georg Andersson (s) till kulturministern om tillfälliga uppe-
hållstillstånd för asylsökande:

Kulturminister Birgit Friggebo föreslog i proposition 1993/94:94 att asyl-
sökande som flyr undan konflikter och kriser som bedöms ha en kortare var-
aktighet skall beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd. Tillstånden skall
meddelas för högst sex månader med möjlighet till förlängning med ytterli-
gare sex månader. Tillfälliga tillstånd skall även kunna beviljas för medlem-
mar i kärnfamiljen. Det ankommer på Invandrarverket eller Utlännings-
nämnden att avgöra om situationen är sådan att tidsbegränsade tillstånd kan
ges. Regeringen har således avhänt sig möjligheten att styra tillämpningen
av denna ordning. Riksdagen har tyvärr godkänt detta regeringsförslag.

Till min stora förvåning har jag noterat att kulturministern vid ett flertal
tillfällen därefter uttalat sig kritiskt mot sitt eget förslag om ett system med
tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande.

Mot denna bakgrund vill jag fråga kulturminister Birgit Friggebo:

Avser regeringen att upphäva beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd för
asylsökande?

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

1993/94:451 av Lars Sundin (fp) till kommunikationsministern om avstängda
vägar på grund av tjällossning:

Efter varje vinter måste under tjällossningen ett stort antal vägar stängas
av för tung trafik. I år är läget besvärligare än under många år. I Älvsborgs
län var 25 % av vägnätet avstängt för tung trafik i böljan av april. Värst var
läget i Dalsland där hälften av vägnätet var obrukbart. Samtidigt minskar
driftsanslagen med 27 % för Vägverkets västra region i år, vilket innebär att
man i Älvsborgs län inte kan förbättra beläggningen på en enda meter grus-
väg i år. Med en stor andel av vägnätet avstängt försenas transporterna med
ekonomiska följder för både enskilda och företag.

Med anledning av vad som anförts vill jag fråga kommunikationsminis-
tern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta så att färre vägar stängs av under
tjällossningen ett annat år?

1993/94:452 av Åke Camerö (kds) till statsrådet Beatrice Ask om kursplanen
i svenska:

Regeringen antog i mars nya kursplaner för grundskolan. Eftersom kurs-
planerna är bindande föreskrifter blir de styrande för undervisningen.

Kursplanen i svenska beskriver språkets nyckelställning i skolarbetet och
för elevens fortsatta liv och verksamhet. Ett av målen att sträva mot är att
eleven får kunskap om språket och dess betydelse för människan och sam-
hället. Dock saknas betydelsen av vårdat språk i tal och skrift. Genom den
allt mer omfattande internationaliseringen bör läroplanen betona vikten av
ett vårdat språk.

Vad avser skolministern att vidta för åtgärder så att betydelsen av ett vår-
dat språk i tal och skrift uppmärksammas i svensk skolundervisning?

1993/94:453 av Lennart Rohdin (fp) till utrikesministern om Bosnien-Herce-
govina:

Den s.k. Owen-Stoltenberg-planen skulle ha inneburit att den folkrätts-
ligt erkända republiken Bosnien-Hercegovina, som också invalts i FN, styck-
ats i linje med den etniska rensning som de serbiska och kroatiska angriparna
eftersträvat. Såväl medlarna som omvärlden utsatte den bosniska regeringen
för starkt tryck att böja sig för förslaget. Sverige har vid flera tillfällen, senast
i FN:s säkerhetsråd den 15 februari, uttalat sitt stöd för dessa ansträng-
ningar.

Efter FN:s ultimatum till de serbiska angriparna runt Sarajevo har en
fredsprocess inletts som bygger på att bl.a. få den bosniska regeringen att
inse att FN ej kommer att vidta de åtgärder som skulle ha krävts för att åter-
ställa republiken Bosnien-Hercegovina, så som den erkänts folkrättsligt.

En konfederation mellan Bosnien och Kroatien har etablerats. De bos-
nienserbiska ledarna i Bosnien visar inga tecken på att ge upp sina landvin-
ningar och den fullbordade etniska rensningen. FN visar inga tecken på att
med de medel som erfordras återupprätta det 1992 folkrättsligt erkända Bos-
nien-Hercegovina.

Stöder regeringen en fredsplan som bygger på en styckning av republiken
Bosnien-Hercegovina?

1993/94:454 av Lennart Rohdin (fp) till utrikesministern om Greklands
blockad mot Makedonien:

Republiken Makedonien var tillsammans med Slovenien den enda av re-
publikerna i det forna Jugoslavien som uppfyllde Badinterkommissionens
kriterier för internationellt erkännande. Till skillnad från Slovenien upp-
nådde Makedonien sin självständighet utan militära skärmytslingar. Dess-
utom har Makedonien en stor minoritet albaner, som utgör mellan en tredje-
del och en fjärdedel av landets befolkning. Grekland tvingade länge EG för-
hala ett internationellt erkännande, vilket fördröjt Makedoniens inträde i
internationella organ för samarbete och stöd.

Inget enskilt land har drabbats så hårt av FN:s sanktioner mot Serbien-
Montenegro som Makedonien. Makedonien var efter Kosovo den fattigaste
delen av det forna Jugoslavien. I februari valde den grekiska regeringen att
i ett ytterst kritiskt läge på Balkan blockera Makedoniens tillträde till ham-
nen i Saloniki. EG-kommissionen har anmält Grekland till EG-domstolen.
I årets utrikesdebatt frågade jag: ”När får vi höra Sveriges utrikesminister
tala klarspråk om den grekiska regeringens krig med andra vapen än de mili-
tära?” Inget svar är också ett svar.

På vilkt sätt har Sverige protesterat mot den grekiska aggressionen och
förklarat det oacceptabla i att ytterligare öka spänningarna på Balkan?

1993/94:455 av Lennart Rohdin (fp) till utrikesministern om Sandjak:

Allt fler rapporter kommer nu om att läget i området Sandjak i Serbien är
mycket kritiskt. Skenrättegångar mot oppositionella äger rum. Omvärldens
insyn är starkt begränsad. De tidigare ESK-observatörerna har nu varit port-
förbjudna sedan snart ett år. Sandjak har blivit Serbiens dolda varböld. Det
finns uppgifter om att situationen rent av är mer allvarlig och mer explosiv
än i Kosovoområdet.

Vad gör den svenska regeringen för att bl.a. inom ESK verka för att
mänskliga rättigheter respekteras i Sandjak och att övergrepp påtalas för re-
gimen i Belgrad?

1993/94:456 av Lennart Rohdin (fp) till utrikesministern om Gorazde och
FN:s skyddade zoner:

TV-bilderna från blodbadet på Sarajevos marknadstorg den 5 februari
tvingade FN att efter nära två års folkmord i Bosnien ställa ultimatum till de
serbiska trupperna runt Sarajevo. Det som så många ute på fältet i Bosnien
hävdat så länge var mer korrekt än all ängslig räddhågsenhet i Europas rege-
ringskanslier, som predikade tålamod. Angriparna förstår maktspråk och
endast maktspråk, men bara när det är allvar.

Vapenstilleståndet runt Sarajevo har fungerat någorlunda. Ännu återstår
ett fredsarbete, som inte i något avseende belönar aggression utan bygger

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

på folkrättsliga principer om att inte erkänna uppnådd etnisk rensning eller
delning.

1 Gorazde och andra bosniska städer, flera förklarade som skyddade zoner
av FN, intensifierades de serbiska attackerna. FN:s tvååriga tålamod tycks
nu ha givit ett mera militant Ryssland kanske rent av vetorätt mot att med
FN-stadgans medel framtvinga vapenvila i hela Bosnien och framför allt i
Gorazde och andra FN-skyddade zoner efter den modell som tvingades fram
i Sarajevo.

Varför verkar inte den svenska regeringen för att FN med ultimatum, som
det som utfärdades efter blodbadet i Sarajevo, får till stånd omedelbart slut
på den väpnade aggressionen mot Gorazde och de andra FN-skyddade zo-
nerna?

den 15 april

1993/94:457 av Eva Zetterberg (v) till kulturministern om barns skäl för asyl:

Regeringen har utsatts för stark kritik vad gäller barns flyktingskäl. Det
finns riktlinjer om att barns asylskäl skall väga lika tungt som vuxnas, men
i praktiken har detta inte gällt. Kulturdepartementets utlovade utvärdering
om praxis i asylärenden har därför av många emotsetts med intresse, likaså
regeringens rapport om gömda flyktingbarn. Nu har dessa kommit, men i
den förstnämnda nämns bara mycket kortfattat barns asylskäl.

Jag vill därför fråga invandrarministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att barns asylskäl i fortsättningen
även i praktiken skall illmätas samma tyngd som vuxnas?

1993/94:458 av Lena Hjelm- Wallén (s) till utbildningsministern om mindre
och medelstora högskolors forskningssamarbete:

Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna är synnerligen ange-
lägen för att både upprätthålla och stärka kvaliteten i dessa högskolors verk-
samhet samt för de kontakter i omgivande regioner som denna forskning le-
der till. Därför fattade riksdagen beslut våren 1993 om en särskild satsning
om 40 miljoner på nätverkssamarbete mellan högskolor och universitet. Det
visar sig nu att högskolorna först denna vecka fått beslut om vilka högskolor
som regeringen tilldelat resurser för detta ändamål. Trots att riksdagen bevil-
jat resurser för innevarande budgetår finns det genom regeringens senfärdig-
het små möjligheter att några förstärkta forskningsinsatser genom nätverks-
samarbete kan komma till stånd under detta läsår.

Även andra beslut dröjer. Det gäller 40 miljoner kronor till högskolornas
forskningssamverkan med näringslivet för kommande budgetår - också
detta med resurser som riksdagen redan för ett år sedan beslutade om.

Jag vill mot denna bakgrund fråga utbildningsministern:

Vad är skälet till dröjsmålet för regeringens beslut att fördela av riksdagen
beslutade resurser för de mindre och medelstora högskolornas forsknings-
samarbete?

1993/94:459 av Lena Hjelm-Wallén (s) till statsrådet Beatrice Ask om segre-
gation i skolan:

Segregationen i skolan tilltar. Detta är något som lärare, föräldrar, elever
och skolledningar rapporterar om nästan dagligen. Särskilt tydligt är det i de
större kommunerna. De borgerliga partiernas skolpolitik i såväl riksdagen
som kommunerna får genomslag i en orättvis fördelning av skolans resurser
som inte tar hänsyn till olika elevers och skolors behov. Allt fler elever får
inte det extra stöd som de behöver och har rätt till. Skolministerns ovilja att
inse situationens allvar med starka segregationstendenser kan antingen bero
på verklighetsflykt eller på att den ökade segregationen är ett beräknat resul-
tat av borgerlig skolpolitik.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Beatrice Ask:

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att motverka de vidgade
klyftorna i skolan?

1993:94:460 av Chatrine Pålsson (kds) till socialministern om vårdhem och
gruppboende:

Riksdagen behandlade i maj 1993 frågan om avveckling av vårdhem och
specialsjukhus.

Riksdagen gav regeringen till känna att ett litet väl fungerande vårdhem
för dem som bor där kan utgöra en väl så god vårdmiljö som ett grupp-
boende.

Nyligen avslog Socialstyrelsen en ansökan från landstinget i Kalmar län
angående ombyggnad till gruppboende av vårdhemmet Tallgården i Nybro.
Motiveringen till avslaget var att detta går stick i stäv med intentionerna om
en avinstitutionalisering.

Lokala politiker förordar dock en ombyggnad både ur de vårdbehövandes
synvinkel och ur ekonomiskt perspektiv.

Det är viktigt att syftet med beslutet om en avinstitutionalisering, nämli-
gen att förbättra för de vårdbehövande, blir det övergripande målet och inte
avinstitutionaliseringen som sådan. God vård och omsorg består inte enbart
av lokalernas beskaffenhet.

Är socialministern beredd att underlätta för huvudmännen att fortsätta
tillhandahålla verksamhet på väl fungerande mindre vårdhem?

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.01.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 36 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 12.12 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

LENA JÖNSSON

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Fredagen den 15 april

1 § Svar på interpellation 1993/94:110 om stödet och servicen till vissa

funktionshindrade ................................ 1

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Eva Zetterberg (v)

Talmannen (om debattreglerna)

2 § Svar på interpellation 1993/94:96 om turism och Invest in Sweden 6

Näringsminister Per Westerberg (m)

Sylvia Lindgren (s)

Bengt Dalström (nyd)

Leo Persson (s)

3 § Svar på interpellation 1993/94:115 om miljön och virkestranspor-

terna .......................................... 15

Miljöminister Olof Johansson (c)

Leo Persson (s)

4 § Svar på interpellation 1993/94:97 om Telerespons AB........ 22

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Leo Persson (s)

Sten-Ove Sundström (s)

5 § Svar på interpellation 1993/94:106 om beskattningen av hushålls-

tjänster ......................................... 29

Statsrådet Bo Lundgren (m)
Rose-Marie Frebran (kds)
Margareta Winberg (s)

6 § Svar på interpellation 1993/94:119 om bostadsrätter......... 40

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Göran Magnusson (s)

Oskar Lindkvist (s)

7 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 49

Ajournering .......................................... 50

Återupptagna förhandlingar .............................. 50

8 § Bordläggning ...................................... 50

9 § Anmälan om frågor

1993/94:449 av Birgitta Hambraeus (c) om järnvägens konkur-
rensfördelar.................................... 51

1993/94:450 av Georg Andersson (s) om tillfälliga uppehållstill-

stånd för asylsökande............................ 51

1993/94:451 av Lars Sundin (fp) om avstängda vägar på grund

av tjällossning.................................. 52

1993/94:452 av Åke Carnerö (kds) om kursplanen i svenska. 52

1993/94:453 av Lennart Rohdin (fp) om Bosnien - Hercegovina 52

Prot. 1993/94:89

15 april 1994

Prot. 1993/94:89 1993/94:454 av Lennart Rohdin (fp) om Greklands blockad

15 april 1994 mot Makedonien................................ 53

1993/94:455 av Lennart Rohdin (fp) om Sandjak.......... 53

1993/94:456 av Lennart Rohdin (fp) om Gorazde och FN:s
skyddade zoner................................. 53

1993/94:457 av Eva Zetterberg (v) om barns skäl för asyl... 54

1993/94:458 av Lena Hjelm-Wallén (s) om mindre och medel-
stora högskolors forskningssamarbete................ 54

1993/94:459 av Lena Hjelm-Wallén (s) om segregation i skolan 55
1993/94:460 av Chatrine Pålsson (kds) om vårdhem och grupp-
boende ....................................... 55

gotab 46545, Stockholm 1994

Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:89 Fredagen den 15 april

Riksdagens protokoll

1993/94:89

Kl. 9.00-12.12

15.00-15.01

1 § Svar på interpellation 1993/94:110 om stödet och servicen till vissafunktionshindrade

2 § Svar på interpellation 1993/94:96 om turism och Invest in Sweden

3 § Svar på interpellation 1993/94:115 om miljön och virkestranspor-terna

4 § Svar på interpellation 1993/94:97 om Telerespons AB

5 § Svar på interpellation 1993/94:106 om beskattningen av hushålls-tjänster

6 § Svar på interpellation 1993/94:119 om bostadsrätter

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Ajournering

Återupptagna förhandlingar

8§ Bordläggning

9 § Anmälan om frågor

Fredagen den 15 april

1 § Svar på interpellation 1993/94:110 om stödet och servicen till vissa
funktionshindrade

3 § Svar på interpellation 1993/94:115 om miljön och virkestranspor-
terna

5 § Svar på interpellation 1993/94:106 om beskattningen av hushålls-
tjänster