Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:76 Måndagen den 21 mars
ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:76
Riksdagens protokoll
1993/94:76
Måndagen den 21 mars
Kl. 12.00-13.41
Protokoll
1993/94:76
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 14 och 15 mars.
2 § Svar på interpellation 1993/94:105 om kvotflyktingar
Anf. 1 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Georg Andersson har ställt fyra frågor om flyktingkvoten.
Georg Andersson frågar vad regeringen gjort och avser göra för att de dekla-
rerade intentionerna angående överföring av kvotflyktingar från f.d. Jugo-
slavien skall kunna uppfyllas. Han frågar vidare om Sveriges insatser för
kvotflyktingar från f.d. Jugoslavien utförts på ett tillfredsställande sätt, vilka
insatser regeringen och berörda myndigheter gör för att på ett tillfredsstäl-
lande sätt tillgodose önskemål om invandring av anhöriga till kvotflykting-
arna. Slutligen frågar Georg Andersson vilka insatser regeringen gör för att
möjliggöra mottagande av kvotflyktingar från andra områden än f.d. Jugo-
slavien.
Jag vill inleda med att jag här i kammaren den 1 mars 1994 som svar på en
fråga av Berith Eriksson lämnat en ingående redovisning av hur regeringen
handlagt frågan om överföring av flyktingar från f.d. Jugoslavien och vad
regeringen föreskrivit om Invandrarverkets möjligheter att kunna föra över
personer från f.d. Jugoslavien till Sverige. Jag vill också erinra om att det
svenska beslutet om viseringstvång inte innebar ett totalt stopp för skyddsbe-
hövande från f.d. Jugoslavien. Sedan beslutet fattades i juni 1993 har ca
5 500 personer, varav ca hälften från Bosnien, kommit till Sverige som asyl-
sökande. Därtill kommer kvotflyktingar och anhöriga. Sedan viserings-
tvånget infördes har regeringen fortlöpande underrättat sig om hur situatio-
nen vid den bosnisk-kroatiska gränsen utvecklat sig.
För någon månad sedan besökte en delegation från Kulturdepartementet
Kroatien för att på ort och ställe studera förhållandena. UNHCR finns väl
representerade i området och kan vid behov utnyttja de kvotplatser som
bl.a. Sverige ställt till dess förfogande. Problemet med de bosnier som inte
kan lämna områden inne i Bosnien därför att de stängts in i enklaver är djupt
beklagligt men påverkas inte av de svenska viseringsbestämmelserna.
Överföring till Sverige sker i samarbete med UNHCR. Regeringen har,
Svar på
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 76
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
efter överläggningar med UNHCR, angivit vilka kriterier som bör tillämpas,
och Invandrarverket har det löpande ansvaret och överlägger med UNHCR
om hur uttagningarna bör ske. Det har i inget fall förekommit att Sverige
nekat att ta emot fall som UNHCR aktualiserat för överföring hit. Invand-
rarverket har tillämpat den ordning som gällt sedan länge för kvotöverfö-
ringar till Sverige, d.v.s. att med personal på platsen så långt möjligt försöka
utreda de individuella fallen. Verket har numera ändrat sina rutiner så att
man i större utsträckning gör utredningarna efter flyktingens ankomst till
Sverige. Arbetet har därigenom kunnat förenklas, och utresorna till Sverige
kan ske snabbare än tidigare. Jag utgår ifrån att Invandrarverket utvecklar
sitt arbetssätt så att man snabbt och flexibelt, tillsammans med UNHCR,
före den 1 juli kan överföra så många skyddsbehövande som möjligt inom
ramen för kvoten.
Anhöriga till de kvotflyktingar som kommer till Sverige har rätt till famil-
jeåterförening i enlighet med bestämmelserna i utlänningslagen. Ofta tas
dock hela familjer ut för överföring inom kvoten. Om familjemedlemmar
eller släktingar inte kan överföras tillsammans kan de senare komma i fråga
för överföring till Sverige, antingen som kvotflykting eller som anhörig. De
bosnier som befinner sig i Sverige har möjlighet att i Sverige ansöka om up-
pehållstillstånd för anhöriga som befinner sig inne i Bosnien-Hercegovina.
Sverige tillgodoser således på olika sätt önskemålen om anhöriginvandring.
Sverige ger, som framgår av propositionen om en utökad flyktingkvot, un-
der detta budgetår möjlighet för 500 kvotflyktingar från andra områden än
f.d. Jugoslavien att komma till Sverige. Om UNHCR anser att Sverige bör
ta emot fler än 500 kvotflyktingar från andra delar av världen än f.d. Jugosla-
vien finns möjligheten för regeringen att besluta om att ta emot sådana flyk-
tingar inom den ram om 1 800 personer som riksdagen anvisat. För nästa
budgetår har regeringen föreslagit att den totala nivån för överföringar till
Sverige skall ligga i storleksordningen 1 800 personer. Regeringen följer till-
sammans med UNHCR noga utvecklingen och om ökade behov skulle upp-
stå, har regeringen för avsikt att återkomma till riksdagen.
Anf. 2 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Med Folkpartiet i regeringen skulle det bli ordning och reda.
Humanitet och generositet skulle prägla flyktingpolitiken. Jag kan tyvärr
konstatera att verkligheten blev en annan. Det blev ökade restriktioner,
mindre generositet och många dubbla budskap. Ett exempel på det är att
vistelsetiden inte längre tillmäts betydelse vid ärendenas avgörande. Birgit
Friggebo gjorde det närmast till en dygd att göra så att enbart skyddsbehovet
skulle gälla.
I fredags fick vi veta att vistelsetiden nu åter skall spela en roll. Detta sker
som en eftergift av Birgit Friggebo i den interna strid som pågår inom Folk-
partiet. Vi får väl se hur det blir med regeringens politik i det samman-
hanget.
Ett annat exempel är att tidsbegränsade uppehållstillstånd enligt rege-
ringen skall kunna beviljas. Men nu argumenterar Birgit Friggebo mot den
ordning som regeringen själv har öppnat möjligheter till. Hon gjorde det se-
nast i Ekot i går.
Ett tredje exempel är att Folkpartiet energiskt har motsatt sig att använda
viseringsinstrumentet i flyktingpolitiken. I januari 1991 skrev Folkpartiet att
missbruk av viseringsinstrumentet måste upphöra. I juni 1993 införde Birgit
Friggebo viseringstvång för bosnier. Det är kanske det viseringsbeslut som
har haft den mest drastiska betydelsen någonsin. Detta skedde den 1 juni
1993, d.v.s. för nio månader sedan. Det blev ett effektivt hinder för medbor-
gare i Bosnien-Hercegovina att komma hit.
Regeringen insåg naturligtvis det. Själva motivet för att införa viserings-
tvång var att det skulle bli svårare att ta sig till Sverige. Därför ackompanje-
rades detta beslut med ett beslut om en stor kvot för flyktingar från f.d. Jugo-
slavien, som en kompensation för de hinder som viseringen innebar.
Om jag minns rätt talades det då om att 1 000 flyktingar per månad skulle
kunna komma hit på kvot. Detta skulle göras snabbt. I avvaktan på riksdags-
beslut om denna extrakvot sade man från regeringens sida att den redan be-
slutade årskvoten om 1 800 skulle kunna utnyttjas.
Vad har då hänt? Vi noterade att bara 360 kvotflyktingar hade tagits emot
efter mer än sju månader. Av de 7 800 platser i Sverige som stod till buds
hade bara 360 utnyttjats för kvotflyktingar vid det tillfället. Det kanske är
några fler nu. Vem bär då ansvaret för det? Det finns en tendens att skjuta
över skulden på UNHCR. Men det var för det första inte UNHCR som in-
förde viseringstvånget. För det andra är det naturligtvis ändå ytterst rege-
ringen som är ansvarig för den politik som den driver.
Jag kan förstå reaktionerna från UNHCR. För några dagar sedan kunde
vi läsa i Svenska Dagbladet om vår välbekante vän Sören Jessen-Petersen
från UNHCR. Han uttrycker irritation och indignation över att europeiska
regeringar och myndigheter lägger skulden på flyktingkommissariatet, efter
att de själva har begränsat möjligheterna för bosnierna att ta sig ut från kri-
get. Han säger: ”Det är svårt att förstå att kritiken riktar sig mot oss. Vi är
tillräckligt pressade av att hålla hjälparbetet i gång. Att dessutom föra ut
människor från krigszonen är mycket svårt och mycket farligt. Det har vi
inga resurser till”.
Mot denna bakgrund vill jag ställa några följdfrågor. För det första:
Trodde regeringen, när den fattade sina beslut i juni 1993, att det skulle vara
möjligt att överföra flyktingar från enklaver inne i Bosnien inom ramen för
kvotmottagningen? Om regeringen inte trodde det, varifrån avsåg den då att
överföra kvotflyktingarna?
Man kan konstatera att den ordning som har gällt inte har fungerat. Birgit
Friggebo sade i sitt svar att man numera har ändrat sina rutiner. Varför har
det dröjt åtta månader innan denna åtgärd har vidtagits? Den 21 juni 1993
sade regeringen att man ville garantera att personer med omedelbart behov
av skydd skulle få komma hit. Nu har det gått nio månader. Anser regeringen
att det under den här tiden inte har funnits några omedelbara behov som har
behövts åtgärdas? Varför har man dröjt med att förändra rutinerna för att
möjliggöra ett snabbare mottagande?
Anf. 3 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Efter de senaste dagarnas turer skulle man kunna säga att det
inte finns något nytt under solen i flyktingpolitiken. Invandrar- och flykting-
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
1* Riksdagens protokoll 1993194. Nr 76
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
politiken har knappast att göra med några rationella faktorer eller med nå-
gon verklighet som låter sig styras av förutbestämda beslut. Den står under
ständig förändring. Det gäller att vara både öppen och flexibel.
Det är mycket av det gamla som blir sig likt, även om Birgit Friggebo en
gång i tiden stod här i talarstolen med beslutsamhetens friska hy och sade att
hon skulle reda upp den sörja som den socialdemokratiska flyktingpolitiken
hade hamnat i. Georg Andersson har pekat på några av dessa saker.
Vi fick veta att det skulle bli generösare och bättre bedömning av asylären-
den. Det s.k. decemberbeslutet skulle upphävas. I själva verket förefaller
det nu vara tuffare beslut än någonsin. Regeringen har själv fått lov att till-
sätta en utredning för att få reda på hur tufft det egentligen är.
Vi ser nu hur Folkpartiets ministrar suckar över polariseringen i flykting-
politiken, när det i själva verket var Folkpartiet som i den tidigare debatten
här i kammaren i hög grad bidrog till den polariseringen. Asylsökande skall
få arbeta. Det är den enda skillnaden och det nya. Det tragikomiska är, att
när de nu får det finns det inga arbeten. Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta.
Fru talman! Jag skall hålla mig till det som interpellationen handlar om,
nämligen kvotflyktingar. Jag får erkänna att jag inte förrän alldeles nyss upp-
märksammade att det ges ytterligare ett interpellationssvar här i dag som
delvis handlar om det jag tänkte ta upp.
Den regering vi har i dag minskade kvoterna. Det fanns en mycket bred
enighet i denna kammare om nödvändigheten av att öka mottagandet av
kvotflyktingar. Det fanns ett mycket stort tryck från UNHCR om att Euro-
pas länder skulle ställa upp och vara generösare.
Tywär fick vi besked om att detta inte behövdes. Det fanns ingen efterfrå-
gan. Man kunde i själva verket minska den årliga kvoten för flyktingar, som
vi efter mycket om och men hade lyckats få upp till 2 000 om året, med en
extra kvot budgetåret 1991/92 på 1 250.
Vad är det för verklighet som ligger bakom att det inte skulle vara nödvän-
digt med en ordentlig kvot för ett mer ordnat mottagande av alla de männi-
skor som sitter i flyktingfällan runt om i världen, och faktiskt så nära som på
andra sidan Östersjön? Vi har ju det stora bekymret med de människor som
verkligen fastnat i rävsaxen i Baltikum och Ryssland. De har kommit dit,
men de kommer inte längre.
De är fullkomligt otänkbart för dem att ta sig tillbaka till sina gamla hem-
länder, och de kommer inte från Tallinn, eller var de nu finns någonstans. Jag
hörde häromdagen ett radioprogram om flyktingar som satt i ett gammalt
kvinnofängelse i Tallinn. De är de som är kvar och som inte haft råd att köpa
sig en plats på en flyktingbåt eller i en container, och riskera livet för att
komma över Östersjön.
Nu ser jag i det kommande svaret att Birgit Friggebo skall ta upp proble-
matiken kring dessa människor. Men det sägs inte ett ljud om att vi faktiskt
skulle kunna utnyttja den kvot som vi har till att också hjälpa de männi-
skorna. Det kan väl ändå inte vara rimligt som det är nu? Det måste vara
mycket tragiskt för dem att konstatera att de som lyckas ta sig in i en contai-
ner och som lyckas köpa sig en plats på en båt över Östersjön allihop får
stanna här i Sverige, medan de själva sitter fast där och inte kan göra någon-
ting åt sin situation.
Jag skulle vilja veta, Birgit Friggebo, om inte en del av denna kvot - det
finns ju ändå utrymme i den kvot som riksdagen har beslutat om - skulle
kunna utnyttjas till att hjälpa dessa människor i avvaktan på att de baltiska
länderna och Ryssland orkar ta itu med att bli mottagarland och ha ett eget,
rimligt flyktingmottagande i framtiden. Jag tror att det ligger ganska långt
fram i tiden. Till dess behöver de människor som sitter fast där faktiskt hjälp.
Anf. 4 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Under de senaste åren har svensk flyktingpolitik utsatts för
mycket stora påfrestningar. Inte sedan andra världskriget har det kommit så
många som sökt skydd i Sverige. Inte sedan andra världskriget har vi under
så kort tid tagit emot så många människor som sökt asyl här och som också
har fått stanna här.
Den socialdemokratiska regeringen inskränkte asylreglerna när det kom
5 000 turkbulgarer. Från ex-Jugoslavien har det kommit över 110 000 perso-
ner, och vi tillämpar alla skyddsregler i utlänningslagen utan inskränkningar.
13-december-beslutet upphävdes.
Dessutom - eftersom Maj-Lis Lööw säger att det inte har hänt någonting -
har det skett en fortgående reformering av mottagningssystemet. I dag skall
alla barn få lika sjukvård som svenska barn. Det är riktigt att man får arbeta
under väntetiden. Meningsfull sysselsättning skall vara ett obligatoriskt in-
slag på förläggningarna. Flyktingarna ges möjlighet att själva bestämma om
de vill bo på förläggning eller ute på stan.
Fru talman! Jag tycker att vi har klarat av denna påfrestning mycket bra.
Det gäller regeringens beslut att låta människor vara med här, men också
verken och myndigheterna. De har klarat av ett snabbt beslutsfattande och
även förläggningsverksamhet, och nu också en mottagning ute i kommu-
nerna som går väldigt bra.
Sedan över till den fråga som ställdes om kvotflyktingar och annat. Georg
Andersson talar om att vi försöker skylla på UNHCR. Den verksamheten
har jag aldrig ägnat mig åt. Den gör fantastiska insatser, inte bara i f.d. Jugo-
slavien, utan på många andra konfliktplatser jorden runt.
Vad vi har gjort när det gäller kvotflyktingar är att erbjuda UNHCR ett
antal kvotplatser för att det skall finnas en beredskap när det finns behov av
att ge människor skydd. Därutöver har vi sagt att vi är beredda att också på
kvoten ta över personer från en vidare krets, nämligen släktingar och andra.
Sverige har tagit emot de kvotflyktingar som UNHCR har begärt hjälp
om. Däremot kan man nog säga att det har varit litet onödigt byråkratiskt
när man har fullföljt den gamla ordning som fanns under både Maj-Lis
Lööws och Georg Anderssons tid, nämligen att utredningarna gjordes på
platsen. Det har varit en viss irritation från UNHCR:s sida över detta. Där
har Invandrarverket nu ändrat sina rutiner för att det skall gå smidigare, och
det välkomnar jag.
När det är fråga om de människor som befinner sig inne i enklaverna i
Bosnien är det naturligtvis ytterst beklagligt att människor stängs inne av
sina egna, som inte släpper ut dem, och att de, om de ger sig av på flykt,
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
riskerar att träffas av granater, skott från prickskyttar och andra påfrest-
ningar.
Detta påverkas inte av svenska visumbeslut eller annat. Jag är inte säker
på att Georg Andersson vill föreslå att vi från Sverige skall ge oss ner till
dessa enklaver för att få ut dessa personer. Vi har ju sett svårigheterna även
för hjälpsändningar - där svenska Räddningsverket är med för att försöka
få in humanitär hjälp - och där det går månader.
Detta är någonting fruktansvärt för dessa människor. Men på vilket sätt
skulle Sverige kunna bidra till att förändra den situationen - förutom att vi
kraftfullt bidrar med humanitär hjälp och att vi är militärt närvarande för att
försöka att ge skydd så långt som det är möjligt?
Det är beklagligt, och jag har sagt det många gånger, att vi tvingades införa
visum för bosnier. Men detta måste ses i ett större internationellt samman-
hang. Hela Europa, så när som på några skandinaviska länder, hade infört
visum. Det hade kommit långt över 100 000 personer.
De flesta kom från Kroatien, där de redan hade skydd och humanitär
hjälp, bl.a. finansierad från Sverige. Det har varit väldigt mycket diskussio-
ner om huruvida de som lyckas lämna enklaverna inne i Bosnien kan ta sig
över gränsen till Kroatien. Som jag har redovisat har vi på plats undersökt
att det är möjligt.
Maj-Lis Lööws direkta fråga gällde om man skulle kunna använda kvoten
för dem som sitter i våra östliga grannländer. I huvudsak styrs denna verk-
samhet av vilka propåer och önskemål vi får från UNHCR, och det förs en
diskussion mellan Invandrarverket och UNHCR.
Vad man nu riktar in verksamheten på, och som är viktigt, är att våra öst-
liga grannar dels skriver på Genévekonventionen, dels bygger upp mottag-
ningsmöjligheter och asylbestämmelser som gör att de kan bli likvärdiga oss
när det gäller flyktingmottagande.
Anf. 5 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Birgit Friggebo försvarar sig med påståendet att man tilläm-
par alla skyddsregler fullt ut. Det ger intrycket av att det inte har skett någon
skärpning av flyktingpolitiken. Birgit Friggebo är i så fall den enda i det här
landet som inte har upptäckt att det har pågått en skärpning under senare
tid. Man kan diskutera varför det har skett. Men att förneka skärpningen
ger ingen trovärdighet, eftersom alla som sysslar med detta konstaterar att
det är på det sättet.
Låt mig sedan gå över till kvoten. Min fråga är: Vem bär ansvaret för att
den utlovade stora kvoten på 7 800 för innevarande år inte på långt när har
utnyttjats? Den infördesju för att kompensera den skärpning och den re-
striktivitet som visumtvånget innebar. Men inom denna ram kom under de
sju första månaderna bara 360 människor. Då frågar man sig om regeringen
bedömde att det inte fanns behov för flera. Om regeringen bedömde att det
fanns behov för flera kan man fråga sig vad regeringen vidtog för åtgärder
för att lösa upp de byråkratiska hinder som kan ha legat i vägen.
Regeringen säger att den aldrig har sagt nej till UNHCR. Det uppfattas
ju som att indirekt skjuta över skulden på UNHCR. Det är sekretariatet som
inte har presenterat flera fall. Men vi har ju allihop sett i TV vilka lidanden
människor utsätts för i det f.d. Jugoslavien. Människor drar ju slutsatsen att
där finns ett skriande behov av insatser också i form av flyktingmottagande.
Då måste regeringen ta sitt ansvar för att undanröja de eventuella hinder
som finns.
I samband med beslutet i juni sade invandrarministern att flyktingarna
inte kommer direkt från Bosnien. Hon sade att flertalet kommer från flyk-
tingförläggningar i Kroatien och således har skydd och humanitär hjälp från
FN och frivilliga organisationer. Ungerska och serbiska bussbolag erbjuder
busstransporter till Sverige mot betalning.
Det ger ett intryck av att det är fel människor som kommer. Det är något
skumt med detta. Sedan säger Birgit Friggebo: Vi kommer dock även fram-
över att ta emot flyktingar från Bosnien. Vi vill dock att mottagandet skall
ske i mer ordnande former.
Men dessa ordnade former har inneburit att det inte har kommit så många.
Man har inte erbjudit eller verkställt något inom ramen för den stora gene-
rösa kvoten. Det måste ändå invandrarministern ta ansvaret för.
Anf. 6 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag tycker att Birgit Friggebo kryper bakom UNHCR även
på det delområde där jag ställde en fråga. Hon säger att vi tar emot om
UNHCR önskar, men man har inte önskat att vi skall ta emot några männi-
skor från Baltikum.
Våra relationer till de baltiska staterna är mycket speciella. Den regering
som vi har nu har ju velat göra en väldigt stor affär av samarbetet med och
biståndet till Baltikum, och det har väl varit riktigt att göra det.
Regeringen visade ju också stor handlingskraft när det gällde att snabbt
höja straffen för de människor som profiterar på de stackars olyckliga män-
niskor som har hamnat i flyktingsaxen i Baltikum.
Regeringen har inte ifrågasatt skyddsbehovet för dessa människor när de
väl har lyckats ta sig hit genom att riskera livet över Östersjön. Men då åter-
står ju en fråga. Skulle det vara så omöjligt att i det paket av åtgärder som
Birgit Friggebo kommer att redovisa som svar på nästa interpellation också
lägga in att man inom kvoten skulle kunna hjälpa de människor som inte ens
har råd att köpa sig en livsfarlig färd över Östersjön från Baltikum till Sve-
rige? De sitter där och konstaterar bittert att det inte finns några möjligheter
för dem, det finns inget liv för dem där.
Jag tror faktiskt inte att UNHCR skulle ha något att invända mot att Birgit
Friggebo tog upp en dialog om en sådan lösning endera direkt med Baltikum
eller med UNHCR.
Anf. 7 CLAUS ZAAR (nyd):
Fru talman! Eftersom debatten bl.a. har kommit in på Baltikum och jag
har uppmärksammat det i min interpellation tänkte jag gå upp här och säga
några ord när det gäller mottagningsmöjligheterna i Baltikum. Jag skulle
vilja fråga kulturministern hur de är i dag och vilka förbättringar man har
tänkt skall ske. Är vi beredda att hjälpa till med speciella åtgärder? Har vi
någon plan för detta som kommer att sättas i verket?
Här finns ett oerhört mänskligt lidande, som föregående interpellanter har
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
1** Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 76
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
talat om. Samtidigt får vi en mycket konstig reaktion på detta. Bara man
kommer i väg därifrån får man plötsligt helt andra förutsättningar och en
helt annan standard. Detta föder ytterligare signaler som går åt ett mycket
speciellt håll. Det gäller människosmugglingen, och den tänker jag ta upp i
nästa debatt. Jag skulle vilja att vi konkret diskuterade mottagningsmöjlig-
heterna i Baltikum och vad vi är beredda att göra för att de flyktingar som
är på väg skall kunna repatrieras.
Anf. 8 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! I de beslut som regeringen har fattat när det gäller asylpraxis
finns det inga beslut som indikerar att det är fråga om några skärpningar,
tvärtom. Under det senaste året har vi alla kunnat notera att man säger att
praxis har skärpts.
Som Georg Andersson väl vet, har jag och regeringen snabbt reagerat på
dessa påståenden. Vi har tillsatt en oberoende utvärdering för att få ett un-
derlag för att kunna se om dessa påståenden kan bekräftas eller avfärdas.
Den utvärderingen kommer att presenteras i början av april. Då får vi ett
underlag för att diskutera dessa frågor. Det har inte funnits några som helst
indikationer eller intentioner från regeringen om att asylpraxis skall skärpas.
Jag har också sagt att det finns anledning för regeringen att reagera om
det skulle bekräftas att praxis har skärpts. Men låt oss avvakta den utvärde-
ringen!
Georg Andersson frågar vem som har ansvaret för att man inte mycket
kraftfullt har utnyttjat den kvot som nu har ställts till förfogande. Bakgrun-
den till att en stor kvot infördes var att vi inte ville stänga gränserna genom
viseringsbeslutet. Nu visar det sig att ett antal människor ändå har kommit
hit som spontant asylsökande. Det gäller ca 5 500 människor från Exjugosla-
vien. Genom en kraftfull kvot vill vi visa att vi inte vill stänga gränserna.
Kvoten skall inte heller bara behöva användas till direkt akut skyddsbehö-
vande utan också till en vidare krets av släktingar utöver dem som ryms inom
det anhörigbegrepp som finns i utlänningslagen. Hittills har ca 1 000 platser
utnyttjats inom ramen för kvoten.
Dessutom sades det i propositionen att detta erbjudande från Sverige
skulle finnas som en beredskap om UNHCR får behov av det. Jag tycker att
det är bra om man kan utnyttja så många platser som över huvud taget är
möjligt inom ramen för den här kvoten före den 1 juli. När det gäller nästa
års budget har vi dessutom sagt att vi är beredda att utöka den kvoten om
det skulle finnas ytterligare behov.
Georg Andersson läste upp ett referat av några kommentarer i anslutning
till beslutet förra året. Där fanns en beskrivning som visade att de allra flesta
som kom på slutet - när det kom ungefär 1 600-1 700 personer i veckan -
kom direkt från Kroatien. Där hade de redan skydd och humanitär hjälp
som Sverige bidrar till. Då tyckte vi att det var bättre att ställa en kvot till
UNHCR:s förfogande där de kan välja ut dem som bedöms vara de mest
skyddsbehövande och där UNHCR behöver hjälp.
Sedan talar Georg Andersson om de människor som lider inne i enkla-
verna. Vi har alla sett dessa mycket påfrestande bilder. Vi har alla mått illa
av det lidande som människor utsätts för. Men hur skall vi i Sverige påverka
den situationen, Georg Andersson? Skall människor åka ner och försöka ta
ut dessa personer ur enklaverna? UNHCR och Räddningsverket kan ju över
huvud taget inte ens ta sig in i enklaverna för att leverera mat och förnöden-
heter. Detta är ett lidande. Vi skulle naturligtvis gärna vilja underlätta den
här situationen. Men hur skall det gå till så som det ser ut där nere? Försök
inte att skylla den situationen på bestämmelser om kvoter eller visumbeslut
och liknande! Det påverkar inte situationen där nere.
Maj-Lis Lööw säger att vi kryper bakom UNHCR när det gäller asylsö-
kande österifrån och sådana som finns i Ryssland och de baltiska staterna.
Vi är i Sverige lyhörda för vad UNHCR önskar, och UNHCR har önskat
hjälp från Sverige när det gäller asylprövning, lagstiftningsåtgärder och upp-
byggnad av ett mottagningssystem i de baltiska staterna och Ryssland. Vi
har ställt upp på det. Vi har personer som är verksamma i dessa länder. Jag
har själv varit där och talat med mina motsvarigheter där. Vi har ställt
pengar, erfarenhet och material till förfogande, och vi driver också tillsam-
mans med IOM ett projekt som möjliggör för framför allt studenter som har
fastnat i Moskva att återvända till sina hemländer.
Fru talman! Jag vill till sist också säga att jag naturligtvis inte utesluter att
kvoten kan användas också på det sätt som här efterfrågats.
Anf. 9 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag återkommer till frågan om skärpning. Nu försöker Birgit
Friggebo göra gällande att skärpningen av flyktingpolitiken inte till någon
del beror på regeringen. För det första är regeringen ansvarig för den flyk-
tingpolitik som bedrivs i landet av Invandrarverket och Utlänningsnämnden
och för av regeringen själv fattade beslut. Det ansvaret kommer regeringen
aldrig från.
Man kan för det andra peka på konkreta saker, som att regeringen tog
beslut om peruanerna. Jag behöver bara nämna det. Regeringen tog vidare
beslut om att vistelsetiden inte skulle tillmätas betydelse vid ärendenas avgö-
rande. För många som har vistats här lång tid under svåra förhållanden inne-
bar det en mycket kraftig skärpning.
Det har kommit fram reaktioner inom Folkpartiet, och jag förstår att Bir-
git Friggebo är hårt trängd. Jag skall inte ytterligare utöva någon press i det
hänseendet, men vi måste ändå föra en ganska öppen debatt om det här.
Att hänvisa till att utvärderingen av detta skall avvaktas är bara ett försök
att krypa undan. Ansvaret för att kvoten inte har utnyttjats måste ändå rege-
ringen ta på sig. Man var ju när man införde denna kvot medveten om förhål-
landena och skapade ett intryck av att man skulle göra en stor insats för de
människor som är mest skyddsbehövande.
Birgit Friggebo hänvisar till att det inte är möjligt att ta ut människor från
enklaverna. Vi beklagar detta gemensamt och mycket djupt, men fanns det
verkligen i hela denna tragedi, där hundratusentals människor var hårt drab-
bade i f.d. Jugoslavien, under de första sju månaderna bara 360 personer
som var i behov av att komma till Sverige och som kunde överföras hit? Man
hade en kvot att arbeta med som omfattade 7 800 personer.
Detta är den avgörande frågan. Sedan kan vi alltså gemensamt och djupt
beklaga att inte ytterligare personer kan erbjudas skydd och hjälp i Sverige.
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
10
Men när man inte utnyttjar de möjligheter som man har ställt i utsikt att
utnyttja tycker jag att det finns anledning att reagera.
Min avslutande fråga blir: Räknar regeringen med att under innevarande
budgetår, fram till den 1 juli, kunna utnyttja denna kvot antingen för dem
som är i behov av skydd och hjälp i f.d. Jugoslavien eller genom en utvidg-
ning, som Maj-Lis Lööw här har tagit upp, så att den omfattar också andra?
Jag vet att UNHCR enträget vädjar om att Sverige och andra länder aktivt
skall göra insatser också för den övriga världens flyktingar.
Anf. 10 CLAUS ZAAR (nyd):
Fru talman! Jag återkommer med anledning av mottagningsmöjligheterna
i Baltikum. Jag fick inte något annat svar från kulturministern än det som
sades om studenterna i Moskva, men inte bara de utan också en mängd
andra människor är inriktade på att komma till Sverige. Vi har signaler om
att många tänker komma hit förr eller senare. Det är fråga om ofattbart stora
tal. Det talas om att kanske flera hundra tusen människor utan försörjnings-
möjligheter är på väg hit. De har givit upp i den situation som de har haft.
Frågan är här vad vi är beredda att göra i Baltikum och i de övriga öststa-
terna. Har det diskuterats med respektive myndigheter hur man kan hjälpa
till att undvika sådana tragedier som har förekommit, och finns det några
planer för detta? Man har bara varit timmar från oerhörda tragedier som
hade kunnat inträffa i sådana människotransporter som genomförs av andra
skäl än av rena flyktingskäl.
Anf. 11 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Claus Zaar har tagit upp precis dessa frågor i sin interpella-
tion, och jag avstår från att besvara dem nu, eftersom vi får en diskussion
om just detta efter denna interpellationsdebatt.
Georg Andersson säger att regeringen ytterst är ansvarig för politiken. Så
är det självfallet alltid och inom alla politikens områden. Det finns verkligen
inte någon önskan och inte heller något exempel på att jag eller regeringen
skulle vilja slippa undan från det ansvaret. Men regeringen har vissa sätt att
agera.
Om det t.ex. kommer signaler om att praxis skulle ha hårdnat eller änd-
rats, undersöker man för det första om det är sant. Om det för det andra
visar sig vara sant vidtar regeringen sådana åtgärder som den kan vidta. Man
kan ändra lagstiftning eller på annat sätt vidga regeringens möjligheter att
påverka praxis.
Det är också precis detta som har skett. När det under den förra våren och
sommaren kom signaler om en oro för en hårdnande praxis tog jag tag i sa-
ken, och regeringen fattade beslut om att göra en ordentlig utvärdering av
hur det förhöll sig, och denna kommer nu att presenteras i april.
Detta är självfallet inte något försök att krypa undan från något ansvar.
Det är tvärtom ett ansvarsfullt sätt att ta dessa signaler på allvar.
Georg Andersson tar upp några beslut, t.ex. beslutet om peruanerna. Det
sker i dessa fall en individuell prövning, men vi beaktar i de beslut som rege-
ringen fattar också att vi inte vill bidra till att bygga upp celler för terrorverk-
samhet här i Sverige. Det är också ett ansvarsfullt sätt att hantera politiken.
De människor som är i behov av skydd och som riskerar att förföljas och
torteras när de kommer tillbaka till Peru får stanna, men vi är också mycket
måna om att någon cellverksamhet inte skall byggas upp.
Georg Andersson säger att jag är hårt trängd. Jag känner mig inte särskilt
hårt trängd, eftersom jag har gott samvete beträffande regeringens beslut.
Jag är stolt över att det i mitt parti finns människor som är oerhört känsliga
och djupt engagerade för flyktingar och asylsökande i Sverige. Det finns yt-
terligare behov av reformering av flyktingpolitiken, och därför känner jag
mig inte alls särskilt hårt trängd av den diskussion som har förts inom mitt
parti och i vidare kretsar om att det kan finnas behov av ytterligare föränd-
ringar i flyktingpolitiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1993/94:99 om flyktingpolitiken
Anf. 12 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Claus Zaar har frågat mig vad jag avser att ta för initiativ mot
människosmuggling från främst Baltikum och Ryssland. Han har även frågat
mig vilka regeländringar jag avser att vidta för att stoppa inströmningen av
asylsökande bosnier med kroatiska pass.
Jag vill först återigen betona hur upprörande jag tycker att det är att hän-
synslösa personer utnyttjar andra människors nöd, genom att kräva stora
summor i betalning för att smuggla in asylsökande. Det är viktigt att ge klara
signaler om att Sverige inte accepterar sådan verksamhet. Det är därför som
regeringen under hösten föreslog skärpta straff för människosmuggling och
ökade möjligheter att förverka t.ex. båtar som används för sådan verksam-
het. Regeringens förslag ledde till lagändringar som trädde i kraft den 1 ja-
nuari i år.
Det är också mycket angeläget att samarbeta med de baltiska länderna
och Ryssland. De nya demokratierna i öst strävar efter att kunna fungera
som asylländer på lika villkor som de västeuropeiska staterna. De vill kunna
bli accepterade av världssamfundet och leva upp till Genévekonventionens
krav. Samtidigt försöker de bekämpa den kriminalitet som tyvärr har följt i
flyktingskarornas spår, bl.a. maffiagrupper. Sverige har mycket aktivt verkat
för migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland och Östeuropa. Ett
omfattande besöks- och kontaktutbyte har ägt rum mellan Kulturdeparte-
mentet och Invandrarverket på ena sidan och de baltiska och ryska migra-
tionsmyndigheterna på den andra. Sverige har initierat ett formellt diskus-
sionsforum på statssekreterarnivå för länderna kring Östersjön, där bl.a. il-
legal migration diskuteras. Arbetet har lett till en samlad arbetsplan för mel-
lanstatliga aktiviteter mot människosmuggling. Därtill har Kulturdeparte-
mentet genom medel från suveränitetsstödet kunnat erbjuda de estniska
myndigheterna utbildning i och utrustning för inresekontroll.
Sverige bidrar också till multilaterala insatser i t.ex. Ryssland genom IOM
och UNHCR. Regeringen har medverkat till att Invandrarverket och Utlän-
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
ningsnämnden kan skicka ut personal som förstärkning vid UNHCR:s kon-
tor i Moskva, där två personer bistår i arbetet att registrera flyktingar.
I alla våra kontakter med Baltikum och Ryssland påtalar vi att vi anser att
dessa länder bör underteckna och tillämpa Genévekonventionen om flyk-
tingars rättsliga ställning. I dagsläget har Ryssland undertecknat konventio-
nen, men man har varken resurser eller adekvat lagstiftning för att tillämpa
den, medan de baltiska staterna inte har undertecknat konventionen ännu.
Det är riktigt att en del av dem som söker asyl gör detta inne i landet. En
del av dessa hör till grupper som kan resa in utan visering eller som har vise-
ring för t.ex. besök. Det går därför inte att dra den slutsatsen att alla som
söker asyl först efter en tid i landet tagit sig in illegalt. Polisen är uppmärk-
sam på problemen och samarbetar med Invandrarverket i försök att stävja
illegal invandring. Att det ändå går att ta sig in i landet illegalt är oundvikligt
om vi vill fortsätta att ha relativt öppna gränser mot våra nordiska grannlän-
der.
Claus Zaars påstående om att asylsökande i Sverige skulle få ekonomiska
bidrag här med vilka de kan betala lån som de tagit för att smugglas till Sve-
rige, anser jag vara orimligt. De bidrag asylsökande får till sin försörjning
är knappast tillräckliga för att betala av stora lån. Vad gäller socialhjälp för
invandrare som får stanna i Sverige gäller liksom för svenska medborgare att
man kan få bidrag för att klara sitt uppehälle om man inte kan försöija sig
på annat sätt.
Slutligen, vad avser asylsökande bosnier med kroatiska pass, har Invand-
rarverket nyligen lämnat över ett par sådana ärenden till regeringen för
prövning. Regeringen bereder för närvarande dessa ärenden. Jag vill påpeka
att samtliga asylsökande naturligtvis har rätt att få sin ansökan prövad indivi-
duellt.
Anf. 13 CLAUS ZAAR (nyd):
Fru talman! Jag ber att få tacka kulturministern för svaret. Det visar att
det på en hel del punkter finns för litet kunskap hos Kulturdepartementets
tjänstemän om hur det är i verkligheten. Antingen följer man inte med i ut-
ländska media, eller så har man inte kontakt med exempelvis de nordiska
myndigheterna i tillräcklig omfattning för att man skall förstå vad som sker.
Om man ser efter vad som ligger under människosmugglingen, om man
försöker analysera den, vilket är ganska farligt, kommer man fram till
mycket obehagliga sanningar.
Allt fler flyktingar smugglas in till Sverige mot betalning. Det är ett fak-
tum. Dessa flyktingar har i allmänhet inte en ekonomi som gör det möjligt
för dem att ta sig hit, utan de får ”låna pengar” - ”lånet” innebär att någon
garanterar resan och att någon kräver betalning. Detta har Polisen i ett nor-
diskt land kommit underfund med.
Det är fråga om ett sinnrikt system av bankkonton i Europa, men det rör
sig också om bankkonton i Fjärran Östern, USA och Canada. Sedan hamnar
pengarna av någon anledning slutligen i Singapore. Initierade källor vid Poli-
sen säger att detta tyder på att det finns människosmugglare i exempelvis Sri
Lanka och Singapore som har stor omsättning av pengar, pengar som skuld-
12
satta flyktingar i Sverige och andra nordiska länder betalar in av det bistånd
de får, sina socialbidrag och ersättningar.
Sverige är en attraktiv marknad för de här smuggelsyndikaten. Vi känner
till en person som har figurerat i pressen och som heter Heraldi, som förne-
kade det men som inte hade någon annan verksamhet än detta. Han förne-
kade inte att det i sammanhanget, under färden till Sverige, förekom mutor
till myndigheter, tulltjänstemän och polis, mutor som betalades för att flyk-
tingarna skulle kunna komma hit.
I Danmark berättades det i en tidning som heter Jyllandsposten den 6 mars
om en 32-årig tamilsk flykting, som under två år skickat ut över 3 miljoner
kronor till ett konto i Singapore. Till saken hör att det var polisen som hade
jagat fram de här uppgifterna. Hur kan man få ihop så mycket pengar? Post-
tjänstemän vet att det skickas pengar. Andra, som t.o.m. har varit här i riks-
dagen och talat med oss, säger att man skickar hem en viss ”skatt” till sitt
hemland. Man betalar alltså en del av bidragen, ett antal procent av allt man
får här skall skickas hem.
Det här innebär att flyktingvänliga länder som Sverige dräneras på pengar.
För att fylla på med nya pengar måste vi låna, och det, kulturministern, leder
i sin tur indirekt till att både räntor och hyror stiger.
Det är alltså dags för det svenska rättssamhället att göra något åt saken.
Jag har inte i den här interpellationen frågat vad vi nu skall dra för slutsats
av den här illegala verksamheten, förutom de små åtgärder som nu har vidta-
gits. Jag anser inte att de fängelsestraff som finns avskräcker från människo-
smuggling, och det gör inte heller det faktum att man tar hand om båtarna,
utan smugglarna finner på metoder som vi inte kan kontrollera. De som
verkligen arbetar bakom den här verksamheten har vi ingen kontroll över
alls.
Jag vill veta om det nu finns en kraftigare åtgärdsplan mot människo-
smuggling. I debatterna om asylfrågan och den politik som förs förekommer
ordet människosmuggling inte en enda gång. Men det är ju här problemet
finns. De kosovoalbaner som kom hit tidigare var människosmugglade av
personer med helt andra avsikter än att rädda flyktingar. Jag vill ha ett verk-
ligt uttömmande svar på mina frågor.
Anf. 14 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Det är inte ofta som det ämne man har velat puffa för kommer
upp i två interpellationsdebatter i rad.
Jag utgår från att Birgit Friggebo så småningom kommer att försöka ge ett
svar till Claus Zaar. Om Birgit Friggebo klarar av att från den här talarstolen
lösa bekymret med människosmugglingsfenomenet, får hon förmodligen
Nobelpriset. Det är ju ett utomordentligt komplext problem, och vi är inte
ensamma om att brottas med det. Profitörer finns det, och varför skulle det
inte finnas profitörer på det här området när det finns profitörer på praktiskt
taget alla områden? Det här är heller inget nytt fenomen; det har väl funnits
i alla tider.
Det är inget fel med att hjälpa människor att fly. Vi tycker ju själva att
Röda Nejlikan är väldigt tjusig när vi ser honom på film. Det som är fel är
naturligtvis att utnyttja människor i en desperat situation, plocka av dem alla
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
14
pengarna och på ett annat håll på jordklotet förutskicka guld och gröna sko-
gar, som över huvud taget inte existerar. Det är det som är det hjärtlösa och
mycket kriminella, som man väl får ta till olika åtgärder för att motarbeta.
En av de åtgärder som kan vidtas är naturligtvis att vi i vår egen omvärld
försöker hjälpa våra grannstater som ännu inte har klarat av detta att få en
ordentlig gränskontroll, ett ordentligt flyktingmottagande, en ordentlig
asylprövning, osv. De åtgärder som Birgit Friggebo har redovisat i svaret när
det gäller Baltikum och Ryssland täcker också in det mesta. Det är helt rik-
tiga åtgärder, och det är bra att de redovisas samlat på det här viset.
Vi försökte tidigare, på min tid som invandrarminister, att arbeta på unge-
fär samma sätt gentemot Polen, när vi upptäckte att det var den vägen flyk-
tingströmmarna kom, eftersom Polen som nybliven deomkrati inte klarade
av detta. Också där fanns det profitörer hela vägen, ända från Förenade Ara-
bemiraten och fram till dess att flyktingarna steg av fäijan i Ystad.
Då får vi lov att göra någonting åt det här, och det första vi måste göra är
att ställa krav på våra grannländer om att man där skall försöka leva upp till
de demokratiska grundsatserna genom att också bli flyktingmottagarländer
och bygga upp instrument för ett flyktingmottagande. Men vi förstår ju att
detta självfallet tar tid.
Det är heller inte möjligt - för att anknyta till den tidigare debatten - för
oss i Sverige att på vår kvot ta hit alla dem som hamnar i flyktingläger i Balti-
kum eller Ryssland. Det skulle bara betyda att flyktinglägren där mycket
snabbt fylldes på nytt. Vad vi måste hjälpa till med, och som också redovisas
i svaret, är att se till att prövningen av skyddsbehovet sker i det land dit man
har kommit och sökt skydd.
I dag är ju situationen den att det uppenbarligen finns en grupp, inte minst
från Irak och trakterna däromkring, som sitter fast och inte kommer någon-
stans. Det är inte möjligt att skicka tillbaka dessa människor till deras eget
land.
Ett hyfsat flyktingmottagande är ännu inte möjligt i Baltikum och Ryss-
land. Jag är glad att Birgit Friggebo lämnade en öppning för att de skulle
kunna komma i fråga för en sådan här kvot. Jag hoppas nu att invandrarmi-
nistern tar initiativ i UNHCR. Då blir den här redovisningen komplett, som
svar på Claus Zaars interpellation om flyktingpolitiken.
Anf. 15 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Claus Zaar säger att vi är okunniga och att vi inte vet hur det
ser ut i verkligheten. Det vill jag kraftigt dementera. Detta är inte något nytt.
Detta är också en fråga som diskuteras mycket internationellt. Vi hade för
inte så länge sedan en stor internationell konferens i Budapest där de här
frågorna togs upp.
Det är helt riktigt att det förekommer en omfattande handel med männi-
skor, som också är en ganska lönsam verksamhet. Inget land kan ensamt
klara av att lösa de här problemen, utan det måste ske genom ett internatio-
nellt samarbete mellan länderna.
Det utnyttjande som människor utsätts för är naturligtvis fruktansvärt,
med olika slags faror. Det påstås även att människor bara försvinner när
smugglarna har fått sina pengar.
Här i vårt eget land hade vi nyligen exemplet med kosovoalbaner, som fått
avslag i Sverige och som smugglats in i Norge. De förespeglades att de skulle
få stanna där, vilket inte alls är säkert. De plockades av 5 000-10 000 kr bara
för att bli körda med bil över en gräns. Om dessa människor själva ville ta
chansen att söka sig till Norge kunde de naturligtvis enkelt gå över gränsen
själva eller ta en buss. Detta är ett fruktansvärt utnyttjande av olyckliga
människor.
Vi har från svensk sida försökt att ta vårt ansvar internationellt. Som jag
redovisade i svaret har vi omfattande kontakter österut, både på regerings-
nivå och på statssekreterarnivå, mellan departement och mellan respektive
myndigheter. Vi försöker att på allt sätt understödja den vilja som finns i
dessa stater för att stävja detta problem.
Det sägs ofta, t.ex. när vi lägger fram en proposition för att motverka män-
niskosmuggling, att det bara är ett sätt för Sverige att se till att det inte skall
komma så många just till Sverige. Så är det inte, utan det motsvarar ett öns-
kemål från dessa länder att tas upp i det internationella samfundet och bli
likvärdiga med bl.a. de västerländska staterna. De kanske framför allt vill
stävja verksamheten därför att den kriminalitet som följer i spåret av männi-
skosmugglingen skadar deras länder så mycket. Ryssland, de baltiska sta-
terna och andra forna öststater har därför ett önskemål att få hjälp med att
skaffa sig asylsystem, utlänningslagstiftning, mottagningssystem men också
en effektiv gränskontroll. Inom det området har både Kulturdepartementet
och Polisen hjälpt dessa länder.
Claus Zaar går naturligtvis ett steg längre. Han börjar med att ta upp det
hotfulla i att hela vårt land håller på att gå under. Han drar sig inte för att
säga att räntorna och hyrorna stiger. Just nu sjunker ju räntorna, och dess-
utom har hyreshöjningarna i det här landet aldrig varit så låga under de se-
naste decennierna som nu. Claus Zaar bör ha några proportioner i diskussio-
nen.
Dessutom vill jag säga att kraftfulla åtgärder mot människosmuggling på
bred front inte får hindra att människor som är i behov av skydd och som är
flyktingar kan få detta skydd.
Jag har sett att Ny demokrati i en motion säger att människor som har
smugglats inte skall ha rätt att söka asyl här i Sverige, utan att de skall direk-
tawisas omedelbart. Man skulle alltså straffa de människor som söker skydd
därför att kriminella element försöker utnyttja deras olycka. Så får det na-
turligtvis inte gå till. Det måste vara balans i verksamheten.
Anf. 16 CLAUS ZAAR (nyd):
Fru talman! Den här frågan är svår - det erkänner alla. Men någon måste
våga ta i den. Den förra regeringen vågade inte göra det. Det har avslöjats
i efterskott att trafiken från Chile också var människosmuggling.
Man måste alltså se till att det blir mindre pengar i verksamheten när det
gäller flyktingarna om man skall komma någonstans. Man måste ge signaler.
Det är därför som vi har tagit i så drastiskt som att säga att man måste tala
om vilka signaler Sverige ger, nämligen att det inte lönar sig med människo-
smuggling.
Hur skall vi göra? Det blir konstigt om en stat inte ser till behovet av skydd
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
16
och vägrar asylrätt när det är fråga om människosmuggling. Då lönar det sig
igen. Den här affärskedjan går runt. Det är som ett stort företag, som vi inte
har någon kontroll över. Vi vet bara att det fungerar för dem som håller på
med den här smutsiga hanteringen. Vi vet att flyktingar blir lurade, att det
är fråga om mycket lurendrejeri. Vi hörde senast talas om trafiken till Norge.
Dessa stackars människor har kommit hit, och när de har avvisats via Utlän-
ningsnämnden får de transport ur landet. De prövar den sista utvägen.
Vi måste ta oss samman och säga att det här är som en sjukdom. Vi kan
inte bara säga att vi skall försöka. Vi måste utarbeta ett konkret program.
Polisen m.fl. måste delta. Det måste kanske göras förändringar i betalnings-
systemen. Vi kan inte bara betala ut pengar. I Tyskland har man böljat med
en metod att inte betala ut så mycket pengar att det blir lönsamt, utan man
arbetar med kort osv.
Vi måste ha en förutsättningslös diskussion om människosmugglingen, så
att den får sig en knäck, så att den inte lönar sig. Det är ju fråga om rena
kalkyler för dem som håller på med detta. De har lurat av människor fastig-
heter, ja, allt de äger. Dessa människor står tomhänta när de kommer hit -
om de kommer hit; de kan fastna på vägen.
Man funderar också på hur det ser ut i de övriga nordiska länderna. Man
måste jämföra förhållandena och hjälpas åt.
Anf. 17 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Claus Zaar säger att vi skall ha en förutsättningslös diskussion
om åtgärder. Det stadiet har vi passerat för länge sedan. Vad det nu handlar
om är att vidta åtgärder. Det är precis det som sker.
På svenskt initiativ sammankallades för något år sedan en östersjökonfe-
rens, där länderna både på den här sidan och på den andra sidan Östersjön
deltog. Där fattades en rad beslut om gemensamma samarbetsprojekt mel-
lan de nordiska länderna och våra grannar på den östra sidan. Det arbetet
är i full gång.
Det tjänar inte mycket till att stå och vifta med armarna och säga att det
måste göras någonting. Åtgärder skall vidtas, och de håller på att vidtas. Jag
har här en lista på tre sidor med olika projekt, där vi försöker att hjälpa till
på vår kant. Vi vet att det här är spritt runt om i världen, och det krävs natur-
ligtvis ett vidare internationellt samarbete. Enskilda regeringar i olika länder
måste vara beredda att vidta åtgärder.
Dessa kraftfulla åtgärder får dock inte hindra oss från att se att det bakom
detta finns människor som behöver hjälp. Det krävs då en viss känslighet,
för att dessa människor inte först skall utnyttjas av människosmugglare och
sedan inte få sitt skydd, utan sändas hem till länder där de riskerar förföl-
jelse, tortyr och omänskliga fängelsestraff. Det är denna balans som jag har
velat uppmärksamma i den här interpellationsdebatten, på grund av att
Claus Zaar representerar ett parti som ständigt bara har en vinkling när det
gäller migrationspolitiken.
Anf. 18 CLAUS ZAAR (nyd):
Fru talman! Man blir litet förvånad. Det finns alltså en massa projekt, men
jag undrar hur effektiva de är. Vilka resultat och vilka signaler ger de?
En gemensam nordisk politik borde väl åtminstone vara en grund i detta
arbete. Enligt uppgift är det lättare att från Baltikum komma till Finland.
Därifrån kan man sedan ta sig hit. Man kan plöstligt bara dyka upp. Det
verkar alltså finnas system för människosmugglare.
Vi måste titta realistiskt på detta och se vilka resultat vi har uppnått. Vårt
parti menar att denna fråga är oerhört viktig. Om vi ger fel signaler - visar
att vi är undfallande och att vi inte har ett kraftfullt agerande - kommer pro-
blemet att expandera så att vi inte får någon kontroll över det. Det är alltså
många människor som är på väg. Vi har inte de rätta proportionerna när vi
diskuterar detta. Vi måste konkret tänka igenom hur vi skall nå ett resultat
inom en viss tid.
Det viktiga är att få bort pengarna ur hanteringen. Skulle kulturministern
kunna tänka sig att gå över till ett system med kuponger? Dessa kuponger
skulle inte kunna skickas som pengar. Det hemska är att det finns för mycket
pengar i denna verksamhet. Det handlar om miljarder. Då blir det affärs-
verksamhet. Det är det som är problemet. Vi utnyttjar människor i nöd.
Människorna har nöd, och människosmugglarna får bröd. Det är något som
är fel när det blir ett sådant resultat av flyktingpolitiken.
Vi måste kanske vidta speciella åtgärder. Jag läste i ett tyskt magasin att
man i Tyskland ville införa ett system med 800 kr i bidrag. Resten skulle vara
kuponger. Jag har för mig att det var så. Kanske känner invandraministern
bättre till detta.
Jag tror att vi gemensamt måste göra någonting, så att pengarna kommer
ur trafiken.
Anf. 19 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag hade inte tänkt blanda mig i den här debatten. Men jag
måste ändå ställa en fråga: Vad menar Claus Zaar med människosmuggling?
Det är egentligen ett mycket konstigt ord. Det leder tankarna litet fel.
Att man plockar in en massa människor i en container och ser till att de
kommer över Östersjön utan att någon har sett dem kan väl till nöds kallas
människosmuggling. Men ofta handlar det inte så mycket om smuggling och
om att gömma människor. Det profitörerna till största delen gör är att visa
på resvägar. Man förespeglar människor att de kommer att få ett liv i stor
välmåga osv., om man bara får hjälpa dem att komma till Sverige för si och
så många tusen kronor. Dessa profitörer förutskickar alltså saker som inte
kommer att inträffa. De hjälper till att hitta resvägar, och de tar förmodligen
bra betalt - med god avans - för biljetter och sådant. Men detta handlar ju
inte om smuggling i ordets egentliga bemärkelse. Det är inte kriminellt att
komma till ett land och söka asyl. Det sker helt öppet att människor vill
komma in i ett land. Vare sig det sker på Arlanda eller i Ystad är det inte
något fel i det.
Dessa profitörer vill vi inte öppna dörrarna för. Det bästa är naturligtvis
att ha ett snabbt och effektivt asylförfarande. Det är den bästa signalen till
omvärlden. Då förespeglar man inga människor att de på lösa grunder kan
komma och söka asyl i ett land. Detta jobbar man med hela tiden.
Så länge det finns rika och fattiga länder kommer gräset självfallet alltid
att vara grönare på andra platser i världen, och till de platserna vill man
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
17
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
18
gärna ta sig. Det kan också vara fullt möjligt att t.o.m. låna pengar för att
ta sig dit. Man blir skyldig, och när man väl har etablerat sig i landet kan
man också häfta i skuld och få betala av den. Detta har egentligen ingenting
med hur mycket vi betalar i asylbidrag på våra förläggningar att göra. Det
räcker förmodligen inte långt.
Det mest tragiska i detta är, precis som Birgit Friggebo pekade på, att
människor säljer allt de har hemma för att få ihop dessa pengar. De kommer
hit helt barskrapade med orealistiska förhoppningar om att få stanna här. De
skickas tillbaka hem igen och är helt utblottade.
Självfallet vill vi inte medverka till detta, men det är väldigt svårt för Sve-
rige att förhindra, eftersom det sker redan i hemlandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1993/94:93 om konventionen om arbets-
skadeersättning
Anf. 20 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Sten Östlund har med hänvisning till ILO:s styrelses behand-
ling i november 1993 av en anmälan från LO, TCO och Fria fackföreningsin-
ternationalen om bristande tillämpning av ILO:s konvention nr 121 om för-
måner vid yrkesskada ställt en rad frågor till mig i anslutning till styrelsens
slutsatser och rekommendationer.
Anmälan hade sin bakgrund i ett riksdagsbeslut hösten 1992 till följd av
den s.k. krisuppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna. Upp-
görelsen innebar att en karensdag infördes i sjukförsäkringen och, genom
samordningen av försäkringssystemen, också i arbetsskadeförsäkringen. I
anmälan påtalades dessutom det förändrade arbetsskadebegreppet.
ILO:s styrelse uttalade stor förståelse för den ekonomiska situation i Sve-
rige som lett till införandet av karensdagen men konstaterade att en karens-
dag i arbetsskadeförsäkringen inte är förenlig med Sveriges åtagande enligt
ILO:s konvention nr 121. Styrelsen rekommenderade därför Sverige att
ändra lagstiftningen i fråga och att senast den 15 oktober 1994 rapportera
om vidtagna eller planerade åtgärder för att uppfylla konventionens bestäm-
melser.
Sten Östlunds första fråga gäller vilka åtgärder regeringen avser vidta be-
träffande karensdagen. Statsrådet Könberg har redan här i kammaren besva-
rat en motsvarande fråga den 23 november 1993. Han erinrade då om skälen
att införa karensdagen, som också redovisats för ILO både i regeringens
skriftliga rapport och på plats i Geneve. Han redovisade också det förslag
som en arbetsgrupp i Socialdepartementet utarbetat som skulle tillgodose
konventionens krav, trots en karensdag i sjukförsäkringen - en uppläggning
som en enig ILO-kommitté, i vilken arbetsmarknadens parter ingår, inte
hade några erinringar emot. Detta förslag blev emellertid aldrig aktuellt i
och med uppgörelsen den 22 september 1992 mellan regeringen och Social-
demokraterna.
I den proposition (1992/93:31) som låg till grund för riksdagens beslut
gjorde regeringen riksdagen uppmärksam på både konventionens bestäm-
melser i denna del och arbetsgruppens förslag.
Regeringen ser med stort allvar på Sveriges internationella åtagande, trots
att omständigheterna i extrema situationer kan tvinga oss att vidta åtgärder
som inte är förenliga med ett tidigare internationellt åtagande.
Jag vill tillägga att om anmälan inte hade lämnats in hade ILO, i enlighet
med våra åtaganden, självfallet informerats genom regeringens ordinarie
rapportering om tillämpningen av ratificerade konventioner.
ILO:s styrelse var enig i sin bedömning och sina rekommendationer. Sam-
tidigt konstaterades det i debatten att den svenska arbetsskadeförsäkringen
fortfarande tillhandahåller ett grundskydd väl i nivå med konventionens in-
tentioner. Det påpekades dessutom att ILO kunde dra lärdom av detta
ärende. Vid utformningen av framtida konventioner borde inte så i detalj
föreskrivas hur tillämpningen skall ske.
Vad gäller det förändrade arbetsskadebegreppet och den ändrade bevisre-
geln beträffande arbetsskada gjorde ILO:s styrelse över huvud taget inte nå-
got uttalande. Styrelsen beslöt emellertid att begära ytterligare upplysningar
från Sverige om den praktiska tillämpningen av ändringarna i lagstiftningen
även i denna fråga till den 15 oktober 1994.
Även om ILO:s styrelse förklarat ärendet som slutbehandlat för egen del
fortsätter dialogen med ILO:s särskilda organ för granskning av konven-
tionstillämpning. Riksdagen har informerats om detta i årets budgetproposi-
tion. Regeringen kommer i enlighet med ILO:s stadga att som alltid delge
arbetsmarknadens parter de rapporter som tillställs Internationella arbets-
byrån i Geneve. Självfallet kan även andra som har intresse vända sig till
mitt departement för att få del av rapporterna.
Anf. 21 STEN ÖSTLUND (s):
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min inter-
pellation. Men jag har egentligen inte fått några svar på de frågor som jag
ställde.
Min första fråga var: Avser den svenska regeringen vidta åtgärder så att
man inte bryter mot konvention 121 rörande ersättning under karensdag?
Den har inte besvarats.
Arbetsmarknadsministern beskriver vilken förståelse regeringen har mött
för de problem som ledde fram till beslutet. Därefter säger han inget mer.
Han beskriver också att detta är en del av den krisuppgörelse som träffades
med Socialdemokraterna hösten 1992, men han glömmer att tala om att vi
från socialdemokratiskt håll förutsatte att de åtgärder som vidtogs inte skulle
bryta mot internationella konventioner.
Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att regeringen inte avser att
vidta några åtgärder för att Sverige skall följa den konvention som vi har
ingått på detta område.
Den andra frågan var: Vilka åtgärder har arbetsmarknadsministern, som
är ansvarig för ILO-frågor i regeringen, i så fall vidtagit? Svaret på den frå-
gan ger sig självt. Det framgår också av innehållet i det svar som arbetsmark-
nadsministern har lämnat. Han har inte gjort någonting. Det är mycket an-
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
20
märkningsvärt att den minister som har ansvaret förvåra internationella åta-
ganden på det här området ger riksdagen detta besked.
Ministern har inte heller lämnat något svar på min tredje fråga. Den löd:
Om regeringen inte ämnar vidta några åtgärder, vilka konsekvenser bedö-
mer arbetsmarknadsministern att detta kommer att få i det internationella
samarbetet?
I interpellationssvaret görs ett allmänt uttalande om att regeringen ser
med stort allvar på Sveriges åtaganden. Någon redovisning av vilka konse-
kvenser det kan få att Sverige bryter mot ingångna konventioner lämnas
inte.
Det kanske kan förklaras av att detta inte är den enda konvention som
Sverige bryter emot. Det föreligger redan nu en anmälan om brott mot kon-
ventionerna nr 98 om den fria förhandlingsrätten och nr 154 om främjande
av kollektivavtal. Anledningen är regeringens förslag och riksdagens beslut
om att bryta upp gällande kollektivavtal vid beslut om ändringar i lagen om
anställningsskydd och provanställningar. Dessutom kan det konstateras att
Sverige i dag knappast uppfyller konvention nr 161 om företagshälsovård.
I svaret ges inte heller något svar på min fjärde fråga om vilka åtgärder
arbetsmarknadsministern har vidtagit för att kunna redovisa till expertkom-
mittén enligt ILO:s utslag rörande bedömningar av arbetssjukdomar. I sam-
manhanget uttalas att den svenska arbetsskadeförsäkringen fortfarande in-
nehåller ett grundskydd väl i nivå med ILO:s konvention. Detta uttalande
har gjorts av ILO:s organ. Än mer märklig ter sig denna förklaring, eftersom
det enligt uppgifter jag har kunnat inhämta var den svenska regeringens re-
presentant som gjorde detta konstaterande.
Det är kanske samma sak med den förståelse som visats när det gäller in-
förande av karensdagar. Det blir i så fall litet mindre imponerande när rege-
ringens representanter uttalar förståelse för sin egen regerings handlande.
Om inte den svenska regeringen fram till den 15 oktober lämnar nöjaktiga
svar på de frågor som ILO har ställt, Börje Hörnlund, riskerar Sverige att
prickas av ILO. Mot denna bakgrund måste jag ställa frågan om arbetsmark-
nadsministern verkligen inte gör någonting för att undvika att så blir fallet.
Mot den bakgrunden hade det väl ändå funnits skäl att åtminstone besvara
den sista frågan jag ställde i interpellationen: Hur kommer regeringen att
informera riksdagen om sina beslut i dessa frågor?
Fru talman! Sverige har genom åren åtnjutit ett stort anseende för sitt in-
ternationella arbete, inte minst inom ILO. När ett föregångsland som Sve-
rige tar sig rätten att bryta mot internationella åtaganden försvåras möjlighe-
ten att få andra länder, t.ex. diktaturländer, att anta och tillämpa ILO:s mini-
miregler. Det här har också framhållits under hösten 1993 av representanter
från denna svenska regering vid FN:s generalförsamling.
Mot de uttalanden som där gjorts står det tidigare passiva uttalandet som
gjorts av regeringsföreträdare om det internationella åtagande som vi nu de-
batterar och den inaktivitet som dagens svar visar. Det ses av arbetstagarsi-
dan, en av de tre parterna i ILO-arbetet, som att det närmast tyder på förakt
från regeringens sida för de internationella åtaganden som Sverige ingått.
Det arbete som Sverige under åren lagt ner i ILO och det anseende som Sve-
rige har uppnått hade varit betjänta av ett annat svar på mina frågor nu i år
när ILO skall fira sitt 75-årsjubileum, vilket för övrigt skall manifesteras
även i vårt land med särskilda aktiviteter.
Anf. 22 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Sten Östlund satt i denna riksdag och godkände en karensdag
i arbetsskadeförsäkringen. Den kunskap som Sten Östlund redovisar att han
har i dag hade han således inte ett dugg av vid det tillfället. Jag är övertygad
om att Sten Östlund visste mycket väl hur det förhöll sig och att han såg lika
praktiskt på denna fråga som hans partikamrater hade gjort vid överlägg-
ningen.
Det här är egentligen en större fråga. Jag vågar säga att Sveriges regering
och riksdag jobbar mycket ambitiöst och noga med de internationella åta-
gandena. Men egentligen rör det här också frågan om hur ILO skall jobba
framöver. Av de konventioner som man har antagit under de senaste tio åren
som gäller olika detaljregleringar, är det bara två som har ratificerats med
minst elva röster av de totalt ca 150 medlemsländerna.
Om ILO fortsätter att hålla på med detaljer i stället för att se till helheten
i uppgifterna, kommer man att få ett mycket dåligt genomslag hos medlems-
länderna. Det beklagar jag. Det finns mycket stora uppgifter för ILO att
jobba med i hela världen.
I det här sammanhanget sägs att det blir en tankeställare hur man skall
jobba framöver. En karensdag och en livslång arbetsskada skall diskuteras.
Här finns oerhört gamla och omoderna regler som hindrar. Från ILO:s sida
säger man ingenting om att man skall sänka ersättningen för hela livet från
100 % till 65 %. Men när det gäller en karensdag i sjukförsäkringen träder
maskineriet i gång. Jag tror att ILO har den inneboende klokheten att man
framöver skall akta sig för detaljer som gör att medlemsländerna icke tar till
sig konventionerna.
Jag har lämnat svar. Till den 15 oktober skall vi i detalj avge ett svar. Fram
till dess att svaret är utarbetat kan jag inte här i riksdagen i detalj redogöra
för innehållet. Jag är ganska övertygad om att ILO i dag ser och framöver
kommer att se Sverige som en absolut toppmedlem.
Anf. 23 STEN ÖSTLUND (s):
Fru talman! Om arbetsmarknadsministern skall lämna svar till den 15 ok-
tober, varför sades det inte klart i svaret på min interpellation? Det är i alla
fall ett besked att arbetsmarknadsministern kommer att lämna svar på de
frågor som regeringen av ILO har blivit uppmanad att svara på.
Så till krisuppgörelsen och införandet av en karensdag. Från socialdemo-
kratiskt håll klargjorde vi faktiskt, Börje Hörnlund, att detta förutsatte att
vi inte skulle bryta mot internationella konventioner. I annat fall skulle ka-
rensdagen inte införas. Det borde alltså inte ha införts en karensdag i arbets-
skadeförsäkringen.
Börje Hörnlund tog upp en rent principiell diskussion om ILO:s sätt att
arbeta. Det kanske inte är fel att göra det. Däremot är det något märkligt
att göra det i samband med ett interpellationssvar. Min interpellation inne-
höll fem frågor. Arbetsmarknadsministern valde att inte besvara dem. I stäl-
let tog han upp en diskussion om ILO:s sätt att arbeta över huvud taget.
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
Jag delar arbetsmarknadsministerns uppfattning att Sveriges internatio-
nella åtaganden och internationella arbete är mycket viktigt. Vi får därför
hantera de frågorna ganska varsamt. Vi bör föra fram den diskussionen på
ett mera genomtänkt sätt. Jag tror att det kan skada saken att ta upp den i
ett sådant här sammanhang.
Det är väl i så fall att beklaga om andra länder inte vill ratificera konven-
tionerna. Vi har gått en annan väg, och vi har varit angelägna om att följa
de frivilliga överenskommelser som ILO ingår. Det finns ändock, arbets-
marknadsministern, väldigt många konventioner som har antagits och väl-
digt många länder som har antagit konventioner.
Sverige börjar nu tumma på ingångna konventioner, tyvärr inte bara den
konvention som vi nu diskuterar. Det allvarligaste är kanske att Sverige bry-
ter mot konventioner som gäller främjande av kollektivavtal och framför allt
den uppgörelse vi har gjort med EU. Vi har fått EU:s godkännande att vi
genom kollektivavtal skall kunna ratificera och införa sådana regler som EU
i övrigt antar genom lag.
Anf. 24 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag höll ett anförande för ILO i maj eller juni månad i fjol.
Inför hela församlingen tog jag upp frågan om att koncentrera organisatio-
nens krafter - de är inte heller oändliga - till de stora, tunga och väsentliga
frågorna för arbetskraften och arbetsmarknaden och inte på någon liten de-
talj.
Sten Östlund! Jag är helt övertygad om att ILO och de övriga tre parterna
också kommer att tycka så. Man skall gå från det hyperdetaljerade till det
större. Det är att missbruka goda krafter när man håller på det hyperdetalje-
rade.
Anf. 25 STEN ÖSTLUND (s):
Fru talman! Avslutningsvis konstaterar jag att jag inte har fått några
egentliga svar på mina frågor. Men jag drar ändå slutsatsen att Sverige kom-
mer att fortsätta att arbeta aktivt inom ILO. Då är det angeläget att undan-
röja den kritik som ILO kan rikta mot oss genom att vi inte följer ingångna
konventioner.
I stället skall vi göra som vi brukar göra i vårt land, nämligen att om vi är
överens om att det finns en lagstiftning som är fel, skall lagstiftningen ändras.
Men innan lagstiftningen har ändrats, följer vi lagstiftningen. Så bör vi göra
även i internationella sammanhang. Det är detta, Börje Hörnlund, som har
gett Sverige respekt och anseende i ILO och internationellt samarbete. Jag
är övertygad om att det är så.
Det finns anledning att uppmana arbetsmarknadsministern att arbetet
skall göras i det trepartssamarbete som ILO utgör. Arbetet skall bedrivas i
samarbete med arbetsmarknadens parter och de fackliga organisationerna.
Det är kanske inte så lätt att bedriva samarbete med SAF. Jag har ryktesvis
hört att föreställningen om ILO hos SAF inte är vad den borde vara - kanske
inte ens den arbetsmarknadsministern tycker att den borde vara.
22
Anf. 26 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag var inte med när denna punkt diskuterades i Rosenbad.
Men Sten Östlund bröt på ett ordentligt sätt mot vad han nyss sade när han
i denna kammare - med ganska lång betänketid - ändå antog en karensdag
utan att konventionen var ändrad. Jag kan ha förståelse för det.
Nu kommer ett svar att arbetas fram. Det tillhör seden på detta område
att svaret kommer att diskuteras med den svenska ILO-kommittén där ar-
betsmarknadens parter är representerade. Därefter blir det regeringsbeslut.
Det vore nästan rent tjänstefel av mig att föregripa det arbetet. Svar kommer
senast den 15 oktober.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1993/94:191 till lagutskottet
6 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Kulturutskottets betänkanden 1993/94:KrU18, KrU20, KrU21, KrU25 och
KrU26
Jordbruksutskottets betänkanden 1993/94:JoU17 och JoU18
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1993/94:AU11, AU12 och AU14
7 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)
1993/94:231 Utvidgad kompensation för viss dieseloljeskatt, m.m.
Skrivelse
1993/94:175 Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.
Motionerna
med anledning av prop. 1993/94:123 Skuldsaneringslag
1993/94:L10 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s)
1993/94:L11 av Sten Svensson (m)
1993/94:L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v)
med anledning av prop. 1993/94:138 Kommerskollegium m.m.
1993/94:N27 av Birgitta Johansson m.fl. (s)
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
1993/94:N28 av Sverre Palm och Per Olof Håkansson (s)
24
med anledning av prop. 1993/94:143 Brottsoffren i blickpunkten - en brotts-
offerfond och andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning
1993/94:Ju21 av Magnus Persson m.fl. (s)
1993/94:Ju22 av Lars Moquist (nyd)
1993/94:Ju23 av Margitta Edgren m.fl. (fp)
1993/94:Ju24 av Berith Eriksson m.fl. (v)
1993/94:Ju25 av Bengt Rosén (fp)
1993/94:Ju26 av Sten Andersson i Malmö (s)
1993/94:Ju27 av Lars Stjernkvist m.fl. (s, m, fp, kds)
1993/94:Ju28 av Göthe Knutson m.fl. (m, fp, c, kds)
1993/94:Ju29 av Magnus Persson (s)
1993/94:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s)
med anledning av prop. 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt -
delat ansvar
1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:A41 av Sten Svensson (m)
1993/94:A42 av My Persson och Inger René (m)
1993/94:A43 av Harriet Colliander och Laila Strid-Jansson (nyd)
1993/94:A44 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
med anledning av prop. 1993/94:148 Vårdnadsbidrag
1993/94:So45 av Margareta Vikiund och Liisa Rulander (kds)
1993/94:So46 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:So47 av Harriet Colliander m.fl. (nyd)
1993/94:So48 av Märtha Gårdestig (kds)
1993/94:So49 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:So50 av Birgit Henriksson (m)
1993/94:So51 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (s)
1993/94:So52 av Lennart Fremling (fp)
1993/94:So53 av Margareta Israelsson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1993/94:157 Stöd till ekologisk odling och trädgårds-
näringen, m.m.
1993/94:Jo22 av Stina Eliasson m.fl. (c, m, fp, kds)
1993/94:Jo23 av Jan Jennehag (v)
1993/94:Jo24 av Patrik Norinder (m)
1993/94:Jo25 av Harry Staaf (kds)
1993/94:Jo26 av Claus Zaar (nyd)
1993/94:Jo27 av Margareta Winberg m.fl. (s)
med anledning av prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor
1993/94:Jo28 av Magnus Persson (s)
1993/94:Jo29 av Kjell Eldensjö (kds)
1993/94:Jo30 av Erling Bagcr (fp)
1993/94:Jo31 av Magnus Persson m.fl. (s)
1993/94:Jo32 av Jan Jennehag och Björn Samuelson (v)
1993/94:Jo33 av Margareta Winberg m.fl. (s)
1993/94:Jo34 av Sven-Olof Petersson m.fl. (c)
1993/94: Jo35 av Åke Carnerö och Chatrine Pålsson (kds)
1993/94:Jo36 av Carin Lundberg m.fl. (s)
1993/94:Jo37 av Magnus Persson (s)
1993/94:Jo38 av Claus Zaar och Simon Liliedahl (nyd)
med anledning av prop. 1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio-
och TV-området
1993/94:K36 av Bengt Harding Olson (fp)
1993/94:K37 av Sigge Godin (fp)
1993/94:K38 av Jarl Lander (s)
1993/94:K39 av Stina Eliasson (c)
1993/94:K40 av Bengt Hurtig m.fl. (v)
1993/94:K41 av Nils Nordh m.fl. (s)
1993/94:K42 av Hans Stenberg m.fl. (s)
1993/94:K43 av Thage G Peterson m.fl. (s)
1993/94:K44 av Anita Johansson m.fl. (s)
1993/94:K45 av Tage Påhlsson (c)
1993/94:K46 av Harriet Colliander och Simon Liliedahl (nyd)
med anledning av prop. 1993/94:161 Marknadskontroll för produktsäkerhet,
m.m.
1993/94:N29 av Axel Andersson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsan-
passning av samhället - åtgärder för att minska riskerna med kemikalie-
hanteringen
1993/94:Jo39 av Leif Bergdahl och Lars Andersson (nyd)
1993/94:Jo40 av Jan Jennehag m.fl. (v)
1993/94:Jo41 av Kenneth Lantz (kds)
1993/94:Jo42 av Marianne Andersson och Rosa Östh (c)
1993/94:Jo43 av Marianne Andersson och Sven-Olof Petersson (c)
1993/94:Jo44 av Max Montalvo (nyd)
1993/94:Jo45 av Håkan Strömberg m.fl. (s)
1993/94:Jo46 av Margareta Winberg m.fl. (s)
med anledning av prop. 1993/94:166 Avreglering av järnvägstrafiken och
riktlinjer m.m. för SJ:s verksamhet under åren 1994- 1996
1993/94:T36 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)
1993/94:T37 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:T38 av Harriet Colliander m.fl. (nyd)
1993/94:T39 av Hans Stenberg m.fl. (s)
1993/94:T40 av Hans Karlsson och Maud Björnemalm (s)
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
25
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
26
med anledning av prop. 1993/94:168 Ökad tillsyn av den yrkesmässiga trafi-
ken
1993/94:T41 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)
1993/94:T42 av Sten Andersson i Malmö (m)
1993/94:T43 av Karl-Erik Persson och Bengt Hurtig (v)
1993/94:T44 av Carin Lundberg (s)
1993/94:T45 av Gunhild Bolander (c)
med anledning av prop. 1993/94:173 Bostadstillägg till pensionärer
1993/94:Sf31 av Magnus Persson (s)
1993/94:Sf32 av Berith Eriksson m.fl. (v)
1993/94:Sf33 av Birgitta Dahl m.fl. (s)
1993/94:Sf34 av Arne Jansson (nyd)
8 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 18 mars
1993/94:416 av Peeter Luksep (m) till utrikesministern om rysk trupp för
fredsbevarande insatser i det forna Sovjetunionen:
I olika sammanhang, bl.a. i ESK och i FN, har Ryssland framfört önske-
mål om att ryska trupper med internationellt godkännande skall få statione-
ras i länder som utgjorde det forna Sovjetunionen i föregivet fredsbevarande
syfte. Samtidigt framhåller ryska företrädare att man förbehåller sig rätten
att tillvarata etniska ryssars intressen i hela det forna Sovjetunionen, dock
utan att medge andra länder rätt att tillvarata etniska minoriteters rätt i Ryss-
land. De ryska framstötarna om ”fredsbevarande trupp” samt om att tillva-
rata ryssars intressen har gjort många berörda länder starkt oroade. Kazaks-
tans president t.ex. har jämfört den ryska inställningen med Hitlers age-
rande i förhållande till sudettyskarna.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att i ESK, FN och andra interna-
tionella sammanhang markera avståndstagande från att rysk trupp används
för fredsbevarande insatser i det forna Sovjetunionen, undantaget där så-
dana önskemål framförts av samtliga inblandade parter i en pågående kon-
flikt?
1993/94:417 av Berndt Ekholm (s) till utrikesministern om de fredsbeva-
rande trupperna i Bosnien:
Utvecklingen i Bosnien har förändrats efter NATO:s beslutsamma age-
rande att inte längre tolerera granatelden över Sarajevo med dess fruktans-
värda konsekvenser. Hoten om flygattacker öppnade dörren till en mer verk-
sam diplomati.
Det är självklart att beklaga att inte de otaliga fredsansträngningarna, som
tidigare genomförts lett till resultat. Många har fått sätta livet till som följd
av olika parters motstånd att förhandla om en fredlig lösning.
Men nu har nya möjligheter öppnats, trots fortsatta strider i stora delar av
Bosnien. FN:s sändebud har därför begärt en utökning av truppinsatserna
för att vidmakthålla vapenvilor. I detta läge, när möjligheterna att ingripa
utan att hamna i strid har ökat betydligt, svarar FN:s medlemsländer med
en avvisande attityd. Därmed ökar återigen risken för bakslag och fortsatt
våld.
Av pressuppgifter att döma tycks regeringen vara beredd att utöka de
svenska truppinsatserna i Bosnien, vilket är bra.
Min fråga till utrikesministern är:
Kommer regeringen att i FN vidta aktiva åtgärder för att få övriga med-
lemsstater att också ta sitt ansvar och ställa fredsbevarande trupper till förfo-
gande?
9 § Kammaren åtskildes kl. 13.41.
Förhandlingarna leddes av talmannen.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Nordström
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994
27
Prot. 1993/94:76
21 mars 1994 Innehållsförteckning
Måndagen den 21 mars
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Svar på interpellation 1993/94:105 om kvotflyktingar........ 1
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Georg Andersson (s)
Maj-Lis Lööw (s)
Claus Zaar (nyd)
3 § Svar på interpellation 1993/94:99 om flyktingpolitiken ....... 11
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Claus Zaar (nyd)
Maj-Lis Lööw (s)
4 § Svar på interpellation 1993/94:93 om konventionen om arbets-
skadeersättning.................................... 18
Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)
Sten Östlund (s)
5 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 23
6 § Förnyad bordläggning ............................... 23
7 § Bordläggning ...................................... 23
8 § Anmälan om frågor
1993/94:416 av Peeter Luksep (m) om rysk trupp för fredsbeva-
rande insatser i det forna Sovjetunionen.............. 26
1993/94:417 av Berndt Ekholm (s) om de fredsbevarande trup-
perna i Bosnien................................. 26
28
gotab 46348, Stockholm 1994