Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:7 Torsdagen den 14 oktober
ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:7
Riksdagens protokoll
1993/94:7
Torsdagen den 14 oktober
Kl. 9.00-20.11
Protokoll
1993/94:7
1 § Anmälan om partiernas företrädare i talmanskonferensenMed stöd av 1 kap. 7 § och 7 kap. 12 § riksdagsordningen hade partigrup-
perna till talmannen anmält följande personer att utgöra partiernas företrä-
dare i talmanskonferensen:
Jan Bergqvist (s)
Lars Tobisson (m)
Lars Leijonborg (fp)
Per-Ola Eriksson (c)
Göran Hägglund (kds)
lan Wachtmeister (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Till suppleanter hade nominerats:
Kurt Ove Johansson (s)
Wiggo Komstedt (m)
Charlotte Branting (fp)
Rosa Östh (c)
Liisa Rulander (kds)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Talmannen förklarade de anmälda personerna utsedda till partigrupps-
företrädare och suppleanter i talmanskonferensen för tiden till dess nästa
lagtima riksmöte börjar.
Talmannen meddelade att Marianne Jönsson (c) avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i arbetsmarknadsutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse. 1
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
|
Prot. 1993/94:7 14 oktober 1993 |
3 § Anmälan om kompletteringsval till arbetsmarknadsutskottet |
|
Allmänpolitisk |
Talmannen meddelade att Centerns riksdagsgrupp på grund av uppkom- |
|
Sysselsättnings- |
Talmannen förklarade vald till suppleant i arbetsmarknadsutskottet Ingrid Skeppstedt (c) 4 § Hänvisning av ärenden till utskott Föredrogs och hänvisades Propositionerna 1993/94:28 till bostadsutskottet 1993/94:30 till jordbruksutskottet 1993/94:45 till skatteutskottet 1993/94:48 till konstitutionsutskottet 1993/94:51 till socialförsäkringsutskottet 1993/94:53 till konstitutionsutskottet 1993/94:54 till kulturutskottet 1993/94:64 till arbetsmarknadsutskottet 1993/94:71 till lagutskottet 1993/94:73 till konstitutionsutskottet 5 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 6) Sysselsättningspolitik Anf. 1 INGELA THALÉN (s): Fru talman! För två år sedan sade den borgerliga regeringen i sin rege- Därefter startade regeringen den enda vägens ekonomiska politik, som ”Jag tänker inte sitta kvar och administrera en arbetslöshet på 6 %”, sade |
|
2 |
1992. Arbetslösheten passerade de 6 procenten redan i december 1992. |
I finansplanen i januari i år sade regeringen: ”Möjligheterna till en ny pe-
riod av tillväxt, nyföretagande och tryggad sysselsättning finns inom räck-
håll ---. Arbetslinjen hävdas.” Regeringen sade också att dess ekonomiska
politik skulle leda till en arbetslöshet i år på 6,2 %. Den blir minst 9 %.
Kännetecknande för regeringen är att man i varje proposition skrivit
vackra ord om tillväxt, om sysselsättning och om arbetslinje och i handling
gjort tvärtom. Genom att strama åt ekonomin så hårt har man bidragit till
utslagning av företag och arbetstillfällen och till underminerade statsfinan-
ser.
Arbetsmarknadspolitiken har inte haft rimliga möjligheter att fungera ef-
fektivt. Detta har lett till snabbt växande långtidsarbetslöshet och att kon-
tantlinjen tagit över. De aktiva åtgärderna har också fått ett sämre innehåll.
LO:s ekonomer, som i dag presenterar sin konjunkturrapport, konstaterar
att regeringen endast ser på den enda ljuspunkt som finns, nämligen export-
industrin. Däremot är den övriga arbetsmarknaden i en djup nedgång med
allt vad det innebär. Detta ser inte regeringen. Sysselsättningen har minskat
dramatiskt både för män och för kvinnor, och nu står ca 600 000 människor
utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Det är naturligtvis en ofattbar siffra. Men tänk på den i arbetsdagar! Varje
dag i Bildts Sverige är 600 000 dagar av sysslolöshet, vanmakt och förtvivlan,
600 000 arbetsdagar som går förlorade - i produktion, i barnomsorg och vård
av våra gamla.
Sådan är arbetslösheten, alla arbetslösa dagar i Bildts och Hörnlunds Sve-
rige.
I årets regeringsdeklaration har arbetslinjen övergetts helt och hållet
också i ord. Den nämns nu inte ens längre. Nu är långtidsarbetslösheten det
enda problemet.
Kan en regerings misslyckande bli större än så här?
Det här är hårda ord, men arbetsmarknadsministern och regeringen för-
tjänar inga andra.
Fru talman! Som arbetsmarknadsminister i en socialdemokratisk regering
fick jag lära mig hur viktigt det är att känna ansvar för människor som inte
kan få ett arbete. Som medborgare behöver jag bara ta buss eller tåg eller
gå och handla för att få veta hur svårt det är att vara arbetslös. Som förälder
och vän vet jag hur det känns när familjemedlemmar, vänner och bekanta
drabbas av arbetslöshet.
I en situation som denna borde man kunna kräva att regeringen lyssnar på
dem som är berörda, lyssnar på den oro som finns hos folk, de synpunkter
som fackliga organisationer för fram, ja t.o.m. förslag från politiska mot-
ståndare. Ett uns av ödmjukhet kunde vara på sin plats. Men inte denna re-
gering. Här gäller det att fortsätta den enda vägen också när den leder käpp-
rätt åt fel håll.
Fru talman! Allt sedan regeringsskiftet har Socialdemokraterna varnat för
att den politik som nu förs leder till att också Sverige drabbas av massarbets-
löshet. Nästa år står vi inför en situation där den totala arbetslösheten i Sve-
rige är minst 14, kanske 15 eller 16 %.
Socialdemokraterna anser att det är hög tid att Sverige nu tar på sig en
gigantisk uppgift: att som första land i Europa visa att det går att få ned den
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
öppna arbetslösheten till nivåer som ligger i närheten av det som vi brukar
kalla full sysselsättning. Skall vi klara den uppgiften, då behövs det till att
börja med en ny regering.
Statsminister Carl Bildt intervjuades för en tid sedan i Svenska Dagbladet.
Han sade då om arbetslösheten att många kommer att säga sig: ”Det här är
visserligen ett elände - men jag är utanför riskzonen.” Kom ihåg de sista or-
den, ”jag är utanför riskzonen”, för det visar att Carl Bildt inte har förstått
någonting av vad arbetslöshet innebär.
Sanningen är ju den, att med 10-12 % arbetslöshet, som regeringen räknar
med under resten av 90-talet, är ingen utanför riskzonen. Med en sådan per-
manent arbetslöshetsnivå kan ingen ställa sig vid sidan om och känna sig sä-
ker på att få leva i frihet och trygghet.
Dessutom kommer allas vår välfärd att gröpas ur, eftersom våra produk-
tiva insatser inte kommer att räcka till.
Därför vill vi socialdemokrater föra en politik som tar ned arbetslösheten
och på lång sikt för oss tillbaka till den fulla sysselsättningen. Att detta krä-
ver enorma krafttag och kommer att ta lång tid innebär inte att vi tvekar. Ju
fortare vi kan komma i gång, desto bättre är det.
Vi anser att alla resurser och hela det politiska arbetet nu måste inriktas
på att lösa denna viktiga uppgift.
De flesta i vårt land vill inte ha politisk konfrontation utan kräver samar-
bete för att lösa landets problem. Den majoriteten vill inte se motsättning-
arna öka mellan arbetsgivare och anställda utan kräver samverkan för att
skapa nya jobb.
Mot den här bakgrunden är det obegripligt för mig hur regeringen kan
fortsätta med sina högerfasoner. Man bryter krisöverenskommelsen med so-
cialdemokraterna, kör över samtliga fackliga organisationer och försämrar
arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen.
Men frågan är om inte regeringens hantering av kommuner och landsting
tar alla pris. Först drar regeringen in stora belopp från kommunerna. 75 000
personer mister sina anställningar i kommuner och landsting. Några andra
jobb finns inte, varför de flesta, som är kvinnor, går rakt ut i öppen arbetslös-
het. Äldreomsorgen försämras, barnomsorgen blir dyrare och barngrup-
perna större. Fritidsverksamhet skärs ned, och skolan försämras.
Vad händer sedan?
Börje Hörnlund säger att kommunerna nog inte bör göra sig av med folk.
Bengt Westerberg säger att han är rädd att man nått gränsen för vad kommu-
nerna tål. Jerzy Einhorn säger att han inte längre kan ställa upp på vad som
händer med sjukvården.
Men vad gör regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen?
Genom kompletteringspropositionen beslutar man att kommunerna inom
de närmaste fyra åren skall brandskattas på ytterligare 35 miljarder kronor.
Det är regeringens viktigaste besparingsförslag. Hur många fler arbetslösa
blir detta? 60 000 personer till, säger regeringen. Det räcker inte, säger jag.
På några år leder regeringens politik till att minst 130 000 personer blir ar-
betslösa i kommunerna. Sparar staten pengar på detta, Börje Hörnlund? Var
finns beräkningarna? Här måste arbetsmarknadsministern ge svar.
Det som helt tycks saknas i denna regering är insikten om vad arbetslöshe-
ten kostar i lidande och ekonomi. Vad kostar 1 % arbetslösa? Vad betyder
det att 1 % av arbetskraften helt slås ut från arbetsmarknaden? Vilka kostna-
der får kommunerna för sociala problem och ökad ohälsa?
Statens kostnad för kontantstöd är lätt avläsbar. Enligt regeringen blir den
36 miljarder kronor detta budgetår. Det är ännu en av regeringens felpro-
gnoser. Allt talar för att kontantstödet närmar sig 45 miljarder kronor detta
år.
Vilka vägar anvisar då regeringen för att öka sysselsättningen?
Den första åtgärden är att försämra anställningsskyddet. Det skall ge fler
jobb, säger SAF och arbetsmarknadsministern.
I England försämrar den konservativa regeringen undan för undan för lön-
tagarna: inga minimilöner, den näst sämsta arbetsrätten i Europa. Blev det
ökad sysselsättning, färre arbetslösa och fler unga i jobb? Tvärtom, England
har 10-12 % arbetslöshet, precis som vi. England har nästan halva arbets-
kraften utanför vad vi menar med vanliga heltidsjobb. England har låg pro-
duktivitet, hög ungdomsarbetslöshet, ökande grå och svart arbetsmarknad
och ingen kompetensutveckling för hälften av hela arbetskraften.
Varför säger inte arbetsmarknadsministern som det är? Det sade ju Ar-
betsrättsutredningens ordförande Åke Bouvin, klart och tydligt, nämligen
att regeringen av ideologiska skäl vill minska de anställdas trygghet. Försäm-
ringen av arbetsrätten handlar inte om att skapa fler jobb.
Det andra sättet är att sänka skatterna för aktieägarna och för dem som
äger företagen. Hur detta skall ge fler jobb går inte heller att förstå. En
första förutsättning för att anställa fler människor måste väl ändå vara att
företagen kan sälja sina produkter. Men när efterfrågan från konsumenterna
rasar, försvinner också jobb. Det är det som är huvudproblemet för svensk
hemmamarknad.
Det är nu hög tid för en omprövning av den ekonomiska politiken och av
arbetsmarknadspolitiken.
Det behövs en kraftfull stimulans av investeringar, produktion och syssel-
sättning samt en omläggning av finanspolitiken från passiva utgifter till ak-
tiva insatser för arbete, utbildning och tillväxt.
Det behövs en ny arbetsmarknadspolitik med en omläggning
- från kontantstöd till aktiva åtgärder,
- från åtgärder med låg kvalitet till åtgärder med hög kvalitet,
-från arbetsmarknadspolitiska åtgärder till arbete på den öppna arbets-
marknaden.
I vårt program för full sysselsättning vill vi socialdemokrater också
-förhindra att fler blir arbetslösa i kommunerna nu,
- skapa en näringslivspolitik värd namnet som stöder företagens utveckling,
- fortsätta bygga ut infrastrukturen,
- förbättra förutsättningar för en rättvis regional utveckling,
-öka utbildningsinsatserna och kompetensutvecklingen ute på arbetsplat-
serna,
-forma en modernare arbetsrätt och stimulera till nya, utvecklande kollek-
tivavtal,
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
-förbättra jämställdheten i arbetslivet,
- bekämpa dåliga arbetsmiljöer och skapa det goda arbetet,
- ge de anställda ett ökat inflytande över den egna arbetstidens förläggning.
Fru talman! 600 000 människor skulle i dag vilja gå till jobbet. Men de kan
inte. De får inte plats på regeringen Bildts arbetsmarknad.
Sverige har blivit ett land med massarbetslöshet igen. Länge var vi ett före-
döme i Europa. Nu har vi blivit ett varnande exempel.
Sedan Börje Hörnlund efterträdde Mona Sahlin som arbetsmarknadsmi-
nister har 400 000 löntagare förlorat jobbet.
Hur kunde det gå så här illa? Det finns två möjliga förklaringar. Antingen
vill regeringen så gärna genomföra det moderata systemskiftet att den strun-
tar i att politiken leder till massarbetslöshet. Då bör den avgå av det skälet.
Eller också vill regeringen inte ha denna arbetslöshet, och då är den inkom-
petent. Då bör den avgå för det.
Vad vill vi socialdemokrater göra för att få folk i arbete igen?
För det första är det orimligt att i vår djupaste lågkonjunktur i modern tid
förvärra nedgången ytterligare genom en åtstramnings- och utslagningspoli-
tik. I detta läge måste vi få hjulen att rulla genom att stimulera ekonomin
och satsa på nationella investeringar. Den enda vägens politik leder in i en
återvändsgränd och måste ändras.
För det andra är det slöseri att människor som är arbetslösa också är syss-
lolösa. När arbetslösheten är så hög och pessimismen så stor som nu, är det
viktigare än någonsin att aktivera i stället för att passivisera de arbetslösa.
Det är rena dårskapen att låta skolbyggnader och människor förfalla samti-
digt. Arbetsmarknadspolitiken måste återföras till arbetslinjen, så att det
blir slut på att vi betalar människor för att gå sysslolösa.
För det tredje är det inte klokt att dela ut miljardbelopp till företagens
ägare samtidigt som företagen har det svårt med både riskkapital och kredi-
ter. För att få i gång satsningar i företagen - på nya produkter, ny teknik och
nya idéer, dvs. det som ger jobb - behövs en ny näringspolitik.
Längs dessa huvudlinjer - dra i gång hjulen, bryt de arbetslösas sysslolös-
het och hjälp företagen att satsa - kan vi biyta nedgången och öka sysselsätt-
ningen. Detta vill eller kan inte Carl Bildt, Anne Wibble, Per Westerberg
och Börje Hörnlund. Därför behöver Sverige en ny regering.
(Applåder)
Anf. 2 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Problemet med ungdomsarbetslösheten överskuggar nu allt.
Ny demokrati har under en lång tid uppmanat alla politiska partier att slänga
prestigetänkandet, ta bort de politiska skygglapparna, bortse från politiska
bindningar och sätta in resurserna på Sveriges egen resurstillgång, nämligen
ungdomarna.
173 000 ungdomar är i dag utan arbete. Av dessa är 131 000 öppet arbets-
lösa. Det motsvarar 16,2 % av befolkningen mellan 18 och 24 år och 23 %
av arbetskraften mellan 16 och 24 år.
Kostnaden för den totala arbetslösheten överskrider i dag 100 miljarder.
Arbetsmarknadsfonden, som betalar ut a-kassa, KAS och utbildningsbi-
drag, hade i juni ett underskott på 16 miljarder. I dag är det 30 miljarder,
och det fortsätter att galoppera. Nästa sommar beräknas underskottet till 45
miljarder, om ens det räcker. Hur länge tänker regeringen låta detta fortgå?
Det faktum att en ung människa måste göra sin entré i arbetslivet som ar-
betslös är fruktansvärt. Att vara praktikant är inte heller bra för självkäns-
lan. Ungdomarna har rätt att kräva att regering och riksdag agerar med kraft
och skapar riktiga förutsättningar att ge våra ungdomar en riktig start i sitt
verksamma liv.
Varför är det alldeles omöjligt att ge ungdomarna en chans att komma in
på arbetsmarknaden och att skaffa sig en gedigen yrkesutbildning? Varför
är det så omöjligt att låta ungdomar få åtnjuta lärlingsplatser direkt ute på
företagen? Där finns ju redan den maskinella utrustningen, erfarna handle-
dare och meningsfull och produktionsinriktad utbildning.
Det fanns tidigare industriskolor i företagen. Det fungerade utmärkt. Var-
för är det så omöjligt att låta ungdomarna samköra en sådan utbildning med
teoretisk utbildning? Varför är det så omöjligt för regeringen att anamma
Ny demokratis förslag om en helt ny lärlingsutbildning av den typ som nu
finns i Tyskland, anpassad till svenska förhållanden? Vid en utfrågning av
ett antal ungdomar i våras svarade över 80 % att de såg positivt på förslaget.
I Tyskland är ungdomsarbetslösheten i dag ett par procent. Det skall jäm-
föras med de svenska siffrorna. Hur många miljoner eller miljarder skatte-
kronor skall betalas ut innan regeringen tar Ny demokratis förslag och stöper
om det till sitt eget?
I våras föreslog vi att arbetsgivarna skulle få betala förslagsvis 2 500 per
månad för utnyttjande av ungdomspraktikanter. Detta skulle villkoras med
löfte om en förlängd provanställning. Givetvis skulle lönen höjas upp till
normal nivå av staten.
På detta sätt skulle arbetsgivare och ungdomar kunna samarbeta under
normala förhållanden. Ungdomarna skulle få chansen att känna ett egen-
värde.
Arbetsmarknadsministern framförde personligen att det var ett orealis-
tiskt förslag. Nu, efter X miljoner eller miljarder kronor, kommer enligt
uppgift ett förslag som bygger på Ny demokratis förslag. Är det bra? Nej,
det är skrämmande.
Ungdomspraktiken och ALU var tänkta att vara sistahandsåtgärder. I
stället har de blivit förstahandsåtgärder och genom sin utformning bidragit
till konkurrenssnedvridning och förlust av riktiga jobb. ALU är ju inkörs-
porten till evinnerlig a-kassa. När skall regeringen reagera?
Hur många miljoner eller miljarder skall det kosta innan någonting hän-
der? Vi inom Ny demokrati har länge krävt åtgärder som skapar riktiga jobb.
Lyssna på de vanliga människorna som har direktkontakt med problemati-
ken ute i verkligheten i stället för att dra en utredning i långbänk!
Inom Ny demokrati engagerar vi oss speciellt för ungdomar samt för små-
företagen. Vi har upplevt en utveckling där regeringen i stället för att sätta
in kraftresurser för dessa målgrupper gör fruktlösa försök att gå Socialdemo-
kraternas planekonomi till mötes och spikar ihop s.k. krispaket.
Krispaket är, som vi alla nu vet, överenskommelser som man överger efter
ett tag. Resurserna ägnas sedan åt att försöka få fram vems fel det var att
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
|
Prot. 1993/94:7 14 oktober 1993 |
överenskommelsen inte höll. Det är tydligen viktigare för regeringen att |
mot arbetslösheten.
|
A llmänpolitisk |
Officiellt säger sig regeringen föra en kamp mot arbetslösheten. Hur kan I arbetsmarknadsutskottet liksom i de flesta utskott sorteras motionerna |
|
Sysselsättnings- |
i högar. Det finns en hög för regeringspartiernas motioner och en för opposi- Då vi inom Ny demokrati för två år sedan kom in i riksdagen direkt från Detta förhållande föranledde oss inom Ny demokrati att föreslå att alla Detta förslag om nytänkande var naturligtvis alldeles för bra. Dessutom Vi är nästan säkra på att det inom en viss tid kommer att dyka upp igen i I och för sig får man vara glad över att sunda idéer till slut genomförs, men Vi försökte bryta slentriantrenden och föreslå att arbetsmarknadsråden Anhöriga till småföretagare som tvingats göra konkurs och som själva Nyheten om den seger Ny demokrati vunnit för småföretagarna kom att LAN köper som bekant upp utbildningsplatser från AMU. Arbetsförmed- |
|
8 |
lingarna fyller upp dessa platser i den utsträckning utbildningsbidragen |
räcker. Det har saknats koordination. Det har inneburit bl.a. att många kur-
ser som betalats med skattebetalarnas medel varit tomma, eftersom utbild-
ningsbidragen har tagit slut.
Återigen var det Ny demokrati som påtalade förhållandet, vilket nu efter
X antal miljoner i bortkastade skattepengar böljat åtgärdas. Det finns tyvärr
ytterligare exempel.
Alla, från höger till vänster, talar i dag om att det är i de små och medel-
stora företagen som framtidens jobb finns. Jag skulle vilja påstå att det en-
bart är en läpparnas bekännelse, för att använda Mona Sahlins favoritut-
tryck. Socialdemokraterna har aldrig underlättat för företagare, gör det inte
nu och kommer tydligen aldrig att göra det. Om partiet kommer tillbaka till
makten skall skatterna höjas igen, arbetsrättsliga regler återställas till vad
de alltid har varit och företagare återigen jagas, eftersom de profiterar på
löntagarna. Det har man alltid hört.
Socialdemokraterna har mig veterligen inte ett enda förslag till hur man
skapar riktiga jobb i de små och medelstora företagen.
I går speglades det i TV hur Socialdemokraternas bundsförvanter, Elektri-
kerfacket, går till strid mot Sverige och skattebetalarna. Ett litet företag i
Sverige har kanske bara råd att ha en elektriker anställd på halvtid. Elektri-
kern själv vill och måste jobba samt tycker dessutom att det är jättebra för
honom. Facket insisterar på att han skall säga upp sig, eftersom de tycker
att småföretagen gott kan anställa honom på heltid. Detta protesterar elekt-
rikern emot. Han har mage att sätta sig upp mot facket. Han har nu uppma-
nats att säga upp sig, böija stämpla och hålla tyst. Om han inte gör det skall
man se till att han blir avstängd från a-kassan. Facket gör nu allt som står i
dess makt för att sätta krokben för företagaren.
Om facket lyckas blir det konkurs, vilket inte bara drabbar elektrikern
med eventuell familj utan även småföretagaren med eventuell familj, leve-
rantörer m.m. En kedjereaktion uppstår. Vem får betala? Jo, det får de
svenska skattebetalarna, oavsett om de har arbete eller inte. Sensmoral:
fackets makt måste brytas.
Vad gör då regeringen? Som jag tidigare anfört har den mest ägnat sig åt
halvmesyrer. Nu är det en ny halvmesyr på gång, nämligen ändringar i ar-
betsrätten.
Eftersom arbetsmarknadsministern redan vet att Socialdemokraterna en-
ligt egen utsago kommer att riva upp alla förändringar i arbetsrätten vid ett
eventuellt systemskifte, vore det väl på plats att göra något rejält för små-
företagen. Vad har man att förlora?
Ny demokrati anser att företag som har under 25 anställda inte borde om-
fattas av några som helst turordningsregler. Många småföretag skulle
komma ur den förlamande tvångströja som arbetsrättslagstiftningen satt
dem i. I dag drar företagen ned på verksamheten, eller satsar på övertid i
stället för att satsa på nyanställningar.
I dag sysselsätter man folk i stället för att ge folk arbete. Om man har a-
kassa, beredskapsarbete eller går på ett ALU-projekt får man inte arbeta
med något som kan konkurrera med den ordinarie arbetsmarknaden, som
det heter. Det blir i stället en evig rundgång av tillfällig sysselsättning.
Tänk om man i tid hade förstått att företag med goda affärsidéer, som
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
sköts på ett normalt sätt, i princip inte behöver några bidrag. Däremot behö-
ver företag en god jordmån att kunna växa och verka i. Man måste bl.a.
kunna låna pengar till förmånliga villkor. I dag nekar bankerna företag med
lovande affärsidéer och goda utvecklingsmöjligheter krediter, vilket ofta le-
der till onödiga konkurser. Bankerna dödar alltså sina egna kunder, vilket
osökt leder oss in på att det primära i dag fortfarande är att få ned räntan.
Vi har gett en mängd olika förslag. En viktig förutsättning är alltså att in-
vesteringsräntorna sänks så att alla som vill ha ett investeringslån bereds till-
fälle till detta. Även varje kommun skulle med en mycket låg ränta få låna
till att renovera skolor, avloppssystem m.m. som kan vara till glädje för kom-
munens invånare.
Dagens arbetslöshet hade inte haft den omfattning som den har i dag om
man satsat på småföretagen, vilket man inte gjorde. Om man gjort som vi
sagt, dvs. att redan 1991 sänka arbetsgivaravgifterna till 16 %, hade man
hjälpt upp det hela.
Jag är snart klar, fru talman.
Anf. 3 TALMANNEN:
Den medgivna taletiden har gått ut.
Anf. 4 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag skall bara avsluta.
Det är alldeles onödigt med denna rekordarbetslöshet. I Sverige skulle vi
kunna skapa nya arbetstillfällen för alla om regeringen verkligen ville detta.
(Applåder)
Anf. 5 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Laila Strid-Jansson räknade upp alla de initiativ som hon an-
såg sig ha varit ensam om att ha tagit i denna kammare och i arbetsmarknads-
utskottet. Jag vill inte frånta henne glädjen av att vara moder till ett antal av
de motioner som har behandlats. Jag vill påpeka att det förvisso har kommit
ett antal mycket viktiga, intressanta och strukturella förslag också från andra
partier, även partier i opposition, som har samma inställning i sakfrågor,
dock icke när det gäller sättet att lösa dem.
När det gäller arbetsrätten och småföretagarna skall Laila Strid-Jansson
kanske fundera över varför, med den arbetsrätt som vi hitintills har haft, an-
talet småföretag ökade mycket starkt under 8O-talet. Däremot har antalet
småföretag minskat dramatiskt under lågkonjunkturen. Det kanske inte har
med arbetsrätten att göra,’ Laila Strid-Jansson.
Om man dessutom gör en del internationella jämförelser - och då behöver
man inte gå långt bort, utan kan hålla sig till vår närmaste omgivning - visar
det sig att en mycket låg grad av trygghet för löntagarna på arbetsmarknaden
inte alls leder till den ökning av småföretagsamhet som Laila Strid-Jansson
utmålar att den skulle föra med sig.
Stabila spelregler på arbetsmarknaden och trygga förhållanden för lönta-
garna leder också till trygga förhållanden för företagsamheten och småföre-
tagen. Dessutom vill Socialdemokraterna trygga småföretagen. Ägarna till
10
företagen skall arbeta under samma skattebetingelser som löntagarna, dvs.
betala skatt på sina inkomster under samma förhållanden som andra.
Socialdemokraterna är en av drivkrafterna när det gäller att förbättra små-
företagens tillgång till riskkapital och möjligheter att få utvecklas.
Anf. 6 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Självfallet skall jag på intet sätt förringa att alla partier kom
med bra förslag i arbetsmarknadsutskottet, Ingela Thalén. Det är självfallet
så. Jag tog däremot upp några förslag som vi i Ny demokrati har lagt fram
och som visat sig vara bra. Det som j ag tycker är väldigt snett är att man inte
helt och hållet bryr sig om sakfrågorna utan i stället ser till vilket håll försla-
gen kommer ifrån.
Sedan vill jag tala om småföretagen, eftersom jag själv är en småföreta-
gare. Småföretagare har jagats systematiskt i årtionden och anses, precis
som jag sade, profitera på löntagare. Ni vill sänka momsen för att få fart på
ekonomin så att köpkraften ökar igen. Det är jättebra. Men det räcker inte,
eftersom det inte skapar några nya jobb.
I våras hörde jag att man på många ställen knappt fick ihop till hyran, och
det gäller även nu. Lönen fick man betala genom att låna. Skulle momsen
sänkas och köpkraften öka kanske man klarar av lönerna, men det blir inga
nyanställningar. Den vilda jakten på småföretagare fortsätter ni med.
Detta är ett förslag. Om man nu skall ändra i arbetsrätten och hjälpa små-
företagen - något som tydligen alla vill, eftersom det är där framtidens jobb
finns - är detta en väg som man kan diskutera.
Anf. 7 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Jag förstår inte, Laila Strid-Jansson, hur det kan bli fler arbe-
ten om man i småföretag eller andra företag får det lättare att sparka två
personer för att i stället nyanställa två. Det blir ju fortfarande plus minus
noll.
Det är inte detta förändringarna i arbetsrätten handlar om. Erfarenhe-
terna av tidigare förändringar visar att försämringar i arbetsrätten inte leder
till fler nyanställningar. Detta är en ideologisk fråga. Det är inte fråga om
att skapa ökad sysselsättning.
De som har sämst möjlighet att i dag betala sin hyra är de 600 000 arbets-
lösa som har fått försämrade ersättningsnivåer. Laila Strid-Jansson är en av
dem som i denna kammare hjälpt till med detta, och hon är dessutom till-
skyndare till att sänka ersättningen. Det är de arbetslösa som sitter i kläm,
inte i första hand småföretagen.
Jag är beredd att diskutera att på olika sätt stimulera småföretagen att ut-
veckla idéer, produktion och tjänster. Men det skall ske under förhållanden
som är trygga för både företagaren och den anställde.
Anf. 8 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Det sista som Ingela Thalén sade tyckte jag lät väldigt bra,
dvs. att Socialdemokraterna är beredda att diskutera saker som kan under-
lätta för småföretagare. Nu är det inte så att det skall vara lättare att avskeda
folk. Det är inte vad det handlar om. Att man utökar möjligheten till provan-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
ställning beror enbart på att arbetsrättsreglerna i dag är sådana att småföre-
tagare inte törs anställa en person eftersom man inte vet om man har råd att
ha kvar honom i fortsättningen.
Vi anser att man måste göra ett försök att ändra i arbetsrätten. Det händer
ju ingenting. Det har inte skapats några nya jobb i småföretagen, och med
nuvarande arbetsrättsregler kommer det heller inte att skapas några. Man
måste därför föra en diskussion över partigränser och försöka att pröva nya
vägar. Det har inte hänt någonting alls, utan småföretagen går i dag fortfa-
rande på knäna.
Talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag tror att detta är den femte större sysselsättningspolitiska
debatt som vi har haft på ett år. Det känns kusligt att konstatera att läget
förvärras för varje månad som går. Läget är i dag långt värre än vad det var
för ett år sedan. Det är ett misslyckande utan like i den ekonomiska politi-
ken, när det gäller arbete, sysselsättning och arbetslösheten som denna rege-
ring står för.
Jag vill gärna vittna om den vrede som jag möter ute i landet. Det är en
väl motiverad vrede mot den hårdnande situationen, de ökade klyftorna och
den stora arbetslösheten. Det finns samtidigt de som faktiskt tjänar på ar-
betslösheten och utnyttjar situationen till att säga upp folk, att sparka folk,
och att utnyttja sin makt. I förhållandet mellan arbete och kapital vinner ka-
pitalet i en situation som denna. Några tjänar på arbetslösheten, men de
flesta av oss förlorar, nämligen samhället och löntagarna. Det är en fråga om
makt och resurser.
Fru talman! Detta är mycket tragiskt. Det är så många faktorer som spelar
in i dag. Det handlar om konjunkturpolitik. Vi lever i dag i en rent depressiv
situation, som man sade inom LO. Det pågår också stora förändringar när
det gäller teknologin, när det gäller strukturen i vårt näringsliv, när det gäller
olika branscher och när det gäller internationaliseringen.
I dag förlorar vi arbetstillfällen, mycket i kraft av att det svenska storkapi-
talet har investerat så oerhört mycket utomlands. Den stora utredningen
Den långa vägen, från Industrins utredningsinstitut, pekar på de stora skill-
naderna i dag jämfört med början på 80-talet.
Det är en hemsk situation som vi har, och det är en hemsk period vi har
bakom oss. Under tre år har vi förlorat 558 000 jobb. Allting har inte över-
satts i arbetslöshet, eftersom även arbetskraften har minskat kraftigt. Vi har
en förvärvsfrekvens som har gått ner från 83 % till 71 %. 270 000 människor
har lämnat arbetskraften. Dessutom har vi 600 000 människor som är arbets-
lösa, och egentligen är det många fler.
Detta är vad som i första hand ligger bakom budgetunderskottet och våra
ekonomiska obalanser. Det är något gräsligt över att vi har ”all time high”
på börsen samtidigt som vi har ”all time high” när det gäller budgetunder-
skottet, vilket i sin tur i första hand beror på ”all time high” när det gäller
arbetslösheten.
Att vi dessutom har ”ali time high” när det gäller övertidsuttaget är något
som politikerna verkligen bör fundera över. Vi har gång efter annan föresla-
git att man drastiskt skall beskära möjligheten till övertidsuttag för att vi åt-
minstone skall dela på de arbetstillfällen som står till buds.
Min kritik av den arbetsmarknadspolitik som regeringen slog in på i våras
var mycket stark då, och den är lika stark i dag. Jag menar också att Vänster-
partiet har fått rätt. I budgetäskandet från AMS som kom i augusti ser jag
hur man på punkt efter punkt säger att den linje som regeringen slog in på
var en felaktig linje.
Som Ingela Thalén sade har vi i dag en utveckling där vi har lämnat arbets-
linjen. En allt större del av kostnaderna för arbetslösheten lämnas i kontant-
stöd och en allt mindre del lämnas i åtgärder över den arbetsmarknadspoli-
tiska budgeten. Allt färre, mindre än hälften, påbörjade en arbetsmarknads-
utbildning i augusti jämfört med förra året. På många ställen hoppar man av
därför att man inte förmår fortsätta sina studier i samband med att ersätt-
ningsnivåerna till arbetsmarknadsutbildningen sänktes.
Arbetslivsutveckling, ALU, och ungdomspraktik är i dag de största åtgär-
derna som AMS sätter in. Det är förstahandsåtgärder. Det skulle enligt riks-
dagens beslut vara sistahandsåtgärder. Det är åtgärder som ligger längst bort
ifrån den ordinarie arbetsmarknaden. Vi skall ju ligga så nära den ordinarie
arbetsmarknaden som möjligt. Det var skälet till att vi, och nu också AMS,
har ställt kraven på rekryteringsstöd. Vi måste gå nära den ordinarie arbets-
marknaden och förstärka kompetensen hos de arbetssökande som i dag är
arbetslösa.
Jag säger inte att all arbetslivsutveckling är dålig. Det är inte alltid man
träffar på fall där det rekryteras medlemmar och röstare till Moderata sam-
lingspartiet, som moderaterna i Malmö tyckte var en utmärkt lösning. Men
jag har sett tillräckligt många fall där insatserna har varit mycket oambitiösa.
Det har premierats av regeringen. Varför är det så? Jo, man har velat hålla
ner budgetkostnaderna. Detta drabbar ju i själva verket Arbetsmarknads-
fonden. Det är en fri lånerätt. Det är ingen som har något budgetansvar. Det
är mig en gåta hur Anne Wibble kunde godkänna en sådan lösning. Det är
en oambitiös och dålig arbetsmarknadspolitik.
Här näst kommer kommuner och landsting. Efter byggkraschen och den
oerhörda nergången inom industrin väntar kommuner och landsting, väl-
färdsapparaten. Vi läser i tidningarna om vad det innebär realt sett när det
gäller äldreomsorgen. När det gäller varslen ser vi vad det innebär för syssel-
sättningen. Det kommer att drabba kvinnorna som hittills haft lägre arbets-
löshetstal.
Vi har ställt kravet att man skall tillföra medel till den kommunala sektorn
för att upprätthålla sysselsättningen och undvika den oresonliga rundgång
det innebär att plocka bort människor som utför ett kvalificerat vårdarbete
och i stället över staten finanscra en arbetslivsutveckling inom kommunal
regi. AMS redovisar nu precis samma åsikter. Men då måste också pengar
till. Det är en fråga också för Ingela Thalén. Jag har inte hört något om, och
jag har inte sett några klara besked om, finansierade bidrag till den kommu-
nala sektorn. Det skulle kunna medföra att man bibehöll sysselsättning och
välfärd inom kommunerna.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
14
På samma sätt är det när det gäller övertiden. Jag har hört Börje Hörnlund
beklaga övertidsuttaget, men jag väntar på konkreta förslag för att begränsa
övertidsuttaget. Det är krav som vi har ställt och kommer att ställa i fortsätt-
ningen. Jag väntar på samma besked från Ingela Thalén och socialdemokra-
terna.
Nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen sänktes och socialbidragen har ökat.
Vi har kunnat se effekterna. Vi bråkade om vad detta skulle innebära. Jag
sade i mina reservationer och meningsyttringar att det kommer att innebära
att människor som tar kortare jobb och påhugg kommer att få karensdagar
och förlora på att arbeta. Vi malde det i utskotten, men det var omöjligt att
komma till skott.
Den hafsiga arbetsmarknadspolitik som bär Börje Hörnlunds signatur le-
der till att vi gång efter gång får göra korrigeringar i efterhand för att undvika
de värsta misslyckandena. Tydligen är man på väg att göra det även här. Jag
kan inte se att införandet av karensdagar är någonting som på allvar gynnar
statsbudgeten, däremot missgynnar det dem som nyss har missgynnats ge-
nom att förlora sina arbeten.
När nu regeringen i regeringsförklaringen har övergivit arbetslinjen, som
Ingela Thalén också har uppmärksammat, och säger att det är dags för en
helt ny arbetsmarknadspolitik, kan man undra vad det är för signaler vi mö-
ter. Jo, i vårt fall möter vi i första hand en ytterligare avreglering på arbets-
marknaden. Anställningsskyddet skall tas bort, vi skall få ytterligare visstids-
anställningar och provanställningar.
Låt mig ta några exempel på detta. England och Danmark, som har legat
långt över Sverige när det gäller arbetslöshet under mycket lång tid och har
permanentat en långtidsarbetslöshet, har obegränsad visstidsanställning.
Spanien, som i dag har 23 % öppen arbetslöshet, har tre år. Det finns inga
exempel på att detta skulle vara något som gynnar sysselsättningen, men
självfallet gynnar det kapitalmakten. Det gynnar dem som står som arbetsgi-
vare och kan spela med människor som söker arbete och behöver sin försöij-
ning.
Det är på samma sätt när det gäller frikretsen. Juridiskt är detta att öppna
för diskriminering, ingenting annat. Det har inte fått stöd från något annat
håll än arbetsgivarintresset. Det är intressant att se att man där kräver ytter-
ligare avregleringar och en fullständigt ny arbetsmarknadspolitik som inte
hindrar de fria marknadskrafterna med regleringar. Det är inte bara Lars
Calmfors, Carl Bildts rådgivare, som har framfört detta. Det finns mycket
starkt framfört i Den långa vägen, Industrins utredningsinstituts just publice-
rade utredning.
Arbetsmarknaden skall avregleras. Arbetsmarknadspolitiken skall mon-
teras ned. Det skall vara lätt och rationellt att avskeda folk. Den som beslu-
tar är kapitalägaren. Det är dessa krafter som tillmötesgås. Sedan undrar
man varför löntagarorganisationerna och arbetarrörelsens partier tar ställ-
ning mot detta. Det är ett oerhört systemskifte som införs steg för steg. Det
införs samtidigt som man har en passiv näringspolitik och skattemässigt gyn-
nar kapitalägare och höginkomsttagare. Man försöker genomföra ett liberalt
systemskifte med alla medel. Det skall vi bekämpa. Jag hoppas att vi åtmin-
stone vid nästa val skall ha en helt annan politisk majoritet i landet.
Vänsterpartiets politik är faktiskt motsatsen till vad regeringen har före-
slagit. Jag har under våren försvarat den politiken. Den innebär en kraftig
ekonomisk omfördelning för att höja efterfrågan. Den innebär räntesänk-
ning, momssänkning, produktiva stimulanser inom ROT-sektorn och infra-
struktur samt miljöinvesteringar. Låt mig upprepa ordet miljöinvesteringar.
Vi har i en rapport föreslagit våldsamt stora satsningar jämfört med dagens,
eftersom passiviteten är total, för att på områdena energi och miljö höja den
svenska produktiva nivån. Det är framtidsbranschema. Men för detta krävs
initiativ från samhällets sida och en verklig näringspolitik.
Slutligen: Det kommer inte att räcka med bara dessa åtgärder. Det krävs
strukturförändringar. Vi måste stoppa det oerhört stora övertidsuttaget, som
i dag teoretiskt motsvarar ungefär 50 000, men reellt kanske 10 000-20 000
arbetstillfällen. Vi måste ta första steget till en arbetstidsförkortning, inne-
bärande att vi delar jobben. Det är en nödvändighet för framtiden, men det
är tekniskt inte en alldeles lätt väg att gå. Jag efterlyser initiativ från både
regeringen och socialdemokratin i den frågan.
Anf. 10 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! I mycket av det som Hans Andersson har sagt kan jag bara
instämma. Jag vill bara påpeka för Hans Andersson att socialdemokraterna
i sin motion i anslutning till kompletteringspropositionen i våras beskrev hur
vi tyckte att kommunerna skulle stöttas. Där har socialdemokraterna givit
besked. Hur vi i den fortsatta behandlingen av de ekonomiska frågorna skall
ställa oss får vi återkomma till i den debatten.
När det gäller övertidsuttaget delar jag Hans Anderssons oro. Om det
skall regleras genom lag eller på annat sätt tycker jag dock att man kan åter-
komma till i diskussionen. Under alla omständigheter tycker jag att hante-
ringen av övertiden i alla hänseenden bör vara ett utomordentligt starkt in-
tresse för parterna på arbetsmarknaden.
Jag kan också instämma i Hans Anderssons kritik mot hanteringen av
övergångstiden och karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen. Jag är utom-
ordentligt förvånad över arbetsmarknadsministerns hantering, men till detta
får jag återkomma.
Anf. 11 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är sant att socialdemokraterna i motioner och ännu mer
i tal runt om i landet har framhållit att det måste vara fel att hantera kommu-
nernas situation så, att man sparkar tiotusentals människor för att sedan få
ta hand om dem i en rundgång inom ramen för den statliga arbetsmarknads-
politiken. Men det är en sak att prata, en annan att votera och att anvisa
pengar.
Jag ser inte att socialdemokratin har anvisat medel för detta. Ni har inte
stött de motioner där vi efter stort arbete har angivit en finansiering av anvis-
ningen av pengar till den kommunala sektorn. Såvitt jag kunde förstå av
Göran Perssons uttalanden i går finns det inte heller här några utfästelser för
framtiden. Det innebär att man inte kommer att klara sysselsättningen och
inte heller välfärden i kommunerna.
Det är samma sak i övertidsfrågan. Vi har inte tid att vänta, Ingela Thalén.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
15
|
Prot. 1993/94:7 14 oktober 1993 |
Utvecklingen har pågått hela året. Vi måste snabbt fatta beslut om att över- |
|
A llmänpolitisk |
Ingela Thalén! Jag skulle också gärna vilja ha en signal, som det så vackert |
|
Sysselsättnings- |
Anf. 12 INGELA THALÉN (s) replik: Fru talman! Nu sade Hans Andersson mycket försiktigt att han inte hade Jag skall ge Hans Andersson en signal om delat arbete. Delat arbete har Anf. 13 HANS ANDERSSON (v) replik: Fru talman! Jag sade inte, Ingela Thalén, att jag inte hade sett era motio- Jag har mycket klart för mig vad ni har föreslagit och inte föreslagit, och Jag noterar också när det gäller skatterna att vad ni presterar är en margi- Det är alldeles uppenbart att vi från Vänsterpartiets sida säger ja till ar- Ytterligare en fråga som sammanhänger med vår tillgång till och vårt ut- |
16
Talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Låt mig inleda med att säga att det inte finns någon viktigare
uppgift än att återupprätta vårt land som en närings- och industrination med
en fullgod ordinarie arbetsmarknad. Vi har nyss hört socialdemokratins
främsta företrädare i dessa frågor. Det var ett enda långt gnöl, utan något
sakligt förslag.
När Ingela Thalén och Mona Sahlin framträder i TV hör man gång på gång
orden ”vi skall riva upp” upprepas. Jag såg i går Göran Persson, som - den
stackaren - har blivit utsedd till ekonomisk talesman. Hans besked var unge-
fär: Nja, nej, inte skall man lova att riva upp så mycket. Det såg ut som om
han, med sin stora kropp, satt på en het spis.
Aftonbladet SIFO- eller IMU-undersökte - jag kan inte hålla reda på in-
stituten - under socialdemokraternas kongress vad människorna trodde i föl-
jande fråga: Löser Socialdemokraterna arbetslösheten bättre än dagens re-
gering? En övervägande del trodde, trots att det var kongress, att socialde-
mokratin skulle klara uppgiften sämre. Efter att ha hört Ingela Thaléns långa
gnöl i dag tycker jag att folket ibland bedömer frågorna rätt hyggligt.
Sverige utvecklades till en världsvärsting i inflations- och spekulationseko-
nomi i slutet av 80-talet. Vem regerade då? Sverige prissatte sig ut ur världs-
marknaden genom tvåsiffriga lönehöjningar med noll i produktivitetstill-
växt. Vem regerade då? 80-talets investeringar skedde i mycket stor utsträck-
ning utomlands, inte i Sverige. Vem skapade det näringslivsklimatet? Var
det den regering som då regerade, eller var det någon annan?
Dessa faktorer tillsammans med en långvarigare och djupare lågkonjunk-
tur än någon kunnat tro, gör att vi i dag sliter ont både med besvärliga, obe-
hagliga, besparingar och med en hög arbetslöshet.
Ju mer jag studerar situationen, och också hör hur ekonomer uttalar sig,
bedömer jag det som att det skulle ha gått att leva hyggligt, ha en bra arbets-
marknad, med den internationella lågkonjunkturen. Det är arvet från 80-
talet som är tungt att leva med, med finansiella kriser osv. Hur tror Ingela
Thalén att det känns att sitta i regeringen och från andra banker tvingas ta
ett antal tiotal miljarder till den bank, med förluster, som låg direkt under
socialdemokratiska finansdepartementet? Varenda affär härstammar från ti-
den före regeringsskiftet. Men det är vi som får se till att notan betalas. Det
är inte roligt, men det måste göras.
Ingela Thalén talar om åtstramning. Jag vill påminna om att den stora åt-
stramningen under denna valperiod skedde tillsammans med Socialdemo-
kraterna under ett par nätter på Rosenbad. Den stora åtstramningen behöv-
des. Detta budgetår fattas nu ungefär 245 miljarder kronor som underskott
i a-kassorna och i lönegarantifonden.
Medelinkomsten i vårt land är 135 000 kr. Efter det att en massa skatt be-
talats på det beloppet, blir kvarvarande netto bra mycket mindre. Översatt
betyder det att vi, utslaget på var och en som arbetar i vårt land, lånar 70 000
kr. Den enda politik som socialdemokratin har är att mycket snabbt öka det
lånebeloppet. Det vill man överlåta till kommande generationer att betala.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
2 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
18
Själv är jag väldigt orolig, eftersom även detta lånebehov riskerar att störa
den sjunkande räntenivån. Om man skulle gå den socialdemokratiska vägen
skulle vi redan haft en hög räntenivå.
Jag vill nu redovisa ett antal ljuspunkter, eftersom socialdemokratin inte
ser någon. Konkurrensenkraften i svenska näringsliv är i dag bättre än den
någonsin varit. Det är viktigt.
Produktivitetsförbättringarna beräknas i år upp till ungefär 6 %. De var
höga i fjol. Men när Ingela Thalén under senare år satt i regeringen var de
noll. Det är viktigt med produktivitetsförbättringar för att vi skall kunna
hänga med och sälja våra varor.
Sveriges affärer med utlandet kommer att gå ihop, när det gäller bytesba-
lansen. Det är ganska viktigt. Under hela socialdemokratins tid rådde det i
princip långvarig brist.
Exporten utvecklas väldigt bra. Orderingången ökar starkt. Parterna har
tagit ett stort ansvar genom att teckna avtal som i stort sett sträcker sig in på
1995. Det vill jag ge dem ett stort beröm för, därför att det stärker möjlighe-
terna att snabbare komma tillbaka. Det var fint gjort.
Räntan, som i december var 11 %, är nu något under 7 %. Det här förhål-
landet har lättat finansinstitutens svåra situation, så de behöver kanske inte
hjälpas med så mycket mer pengar. Det här bidrar till att näringslivet vågar
investera. Det man emellertid glömmer, sett från den enskildes synpunkt, är
att köpkraften ökar om man i stället för att betala 15-20 % i ränta får betala
mindre. Så även enskilda människor börjar våga litet mer.
Det finaste är att ytterligare sänkningar är att vänta om budgetunderskot-
tet vårdas. Den bedömningen gör svenska ekonomer och i stort sett alla ut-
ländska institut. Låt oss inte förstöra denna möjlighet med en lössläppt låne-
politik.
Också i hushållen finns det stora förväntningar. Hushållen tror mycket
mer på goda tider för landet och sig själva än de gjorde under socialdemokra-
tins regeringsår 1990 och 1991. I hushållen har man alltså förstått det här,
vilket är bra.
Jag har nu räknat upp åtta punkter som är en god grund för tillväxt av
ordinarie jobb. Jag kan nämna fler, men de här är de allra viktigaste för att
skapa ordinarie jobb.
Jag går nu över till punkter som närmare rör arbetsmarknaden. Positivt
är att konkurserna minskar. Den här regeringen övertog ett näringsliv, en
företagsamhet där över hälften av företagen gick med förlust så att det bra-
kade om det. Därav följer många konkurser och inga nyanställningar. Nu
minskar konkurserna. Jag skulle naturligtvis önska att de minskade mycket
mer, eftersom de kostar pengar och jobb.
Varslen om uppsägningar har nu gått ned på en betydligt lägre nivå än tidi-
gare. Det är positivt. Nyanmälda lediga platser ökar, och läget har i höst sta-
biliserats hyggligt - tyvärr på alldeles för låg nivå. Men man får gå ganska
långt tillbaka i tiden för att finna samma antal nyanmälda platser.
För första gången sedan lågkonjunkturen drabbade vårt land minskar det
totala antalet arbetslösa och antalet människor i åtgärder enligt senaste
AMS-undersökningen. AMU redovisade samma goda resultat i månadsskif-
tet juni/augusti. Det är första gången på flera år.
En annan siffra som jag vill nämna är att under de senaste sex månaderna
har, trots det svåra läget, 309 000 personer fått jobb, och därmed har de kun-
nat avregistreras på arbetsförmedlingen. Det är 41 000 fler än under samma
tidsperiod för 1 år sedan.
Övertiden som förekommer kan man se på två sätt. Den visar att det finns
en efterfrågan i företagen, och att man egentligen behöver fler anställda.
Men man är naturligtvis väldigt osäker när man ser att ett parti som even-
tuellt kan komma till regeringsmakten bara har ett budskap: Riv upp, riv
upp. Det ger en väldig osäkerhet: Vågar vi eller vågar vi inte?
Med vårens paket när det gäller antal personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som Hans Andersson talade om - jag nämner Hans Andersson vid
namn så han får chansen att debattera, eftersom Hans Andersson alltid är
trevlig att debattera med - utökades ordinarie skolväsende med 90 000 nya
utbildningsplatser. Det är en stark satsning. Sammantaget kostade paketet
48 miljarder kronor, vilket är mycket pengar. Eventuellt skulle jag ha kunnat
förhandla mig till ytterligare ett antal miljarder, men jag har stor respekt för
att den som har hand om finanserna på alla sätt måste hålla tillbaka. Annars
hamnar vi i en stor olycka framöver. Det här räcker dock till ca 10 % av ar-
betskraften, om alla ungdomar accepterar erbjudna utbildningsmöjlighe-
ter - det kan inte en regering bestämma över - och om de pengar som Ar-
betsmarknadsverket har erhållit används på rätt sätt. Det är en enorm sats-
ning, och det går nog inte att komma mycket längre.
I dag eller i morgon kommer ett antal propositioner att läggas på riksda-
gens bord, vilka ytterligare berör de här frågorna. Men eftersom de ännu
inte presenterats och lagts fram skall jag inte beröra dem.
Då är vi framme vid slutsatsen att det finns en stor mängd ljuspunkter.
Men socialdemokratins talesman på det här området har bara svartpenseln
framme. Hon kan inte se och vill inte förmedla budskapet om ljus, utan hon
vill förmedla hopplöshetens budskap.
För min del vill jag mycket starkt understryka det stora allvaret i dagens
situation. Det är hemskt att 200 000 ungdomar - fantastiska ungdomar -
kommande vinter måste stå utanför ordinarie arbetsmarknad. Men om ar-
betsgivarna ställer upp - jag är inte säker på att de orkar och vill göra det
fullt ut - kan långtidsarbetslöshet undvikas för dessa 200 000 ungdomar. Då
gör vi en insats, som inget annat land orkar med i denna situation. Men då
behöver goda krafter hjälpa till, och jag vädjar till dem.
Jag vill också beröra sysselsättningen i stort. Storföretagen betyder
mycket, men där finns inte de nya jobben. De kommer att producera dubbelt
med samma eller mindre antal jobb - om nu inte socialdemokratin sätter i
gång en rörelse så att företagen flyttar ut ännu mera, som de gjorde under
socialdemokratins regeringstid. Nu är de faktiskt tillbaka med en hel del ar-
betsuppgifter i vårt land. Vi behöver också utländska investerare, och då
måste vi ha ungefär samma villkor som man har ute i Europa. Gränserna är
vidöppna.
Det går att kortsiktigt ta poänger på saker och ting, som Ingela Thalén
försöker göra, men om vi inte har lika villkor som andra länder får vi kanske
inte de många investeringar som vi behöver för att återvinna vår ekonomi
och skapa en fullgod ordinarie arbetsmarknad.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
19
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Det här betyder sammantaget att allt nu måste göras för att skapa fram-
tidstro i små och medelstora företag. Det är det som arbetsrättslagstiftningen
syftar till. Hans Andersson säger att det är SAF som stöder förslaget. Har
inte Hans Andersson hört att SAF skäller som sjutton på förslaget? AMS
stöder däremot viktiga delar, och även många andra gör det. De som kan
svensk arbetsmarknad vet hur det fungerar, vet hur svårt det är och vet att
det är småföretagen som måste klara en stor del av de framtida jobben. Driv
då en politik så att de får en framtidstro, inte tvärtom!
(Applåder)
Anf. 15 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Det var ett gott försök, Böije Hörnlund, men det var ganska
genomskinligt. Jag kommer nog inte att vara ensam om den uppfattningen
framöver.
I mitt första inlägg nämnde jag att det finns ett antal ljuspunkter, men dess
värre berör de ljuspunkterna den mindre delen av hela arbetsmarknaden.
För att dessa ljuspunkter skall orka fortsätta att växa sig starkare behöver
också den andra delen av arbetsmarknaden finnas med, dvs. det vi kallar
hemmaarbetsmarknaden.
Böije Hörnlund säger att alla goda krafter skall hjälpa till. Då kan man
fråga sig varför de 600 000 inte tillhör de goda krafterna. Kan Börje Hörn-
lund förklara det? Varför får inte de fackliga organisationerna räknas in
bland de goda krafterna?
Böije Hörnlund säger vidare att de som förstår sig på arbetsmarknaden
och arbetsrätten stöder de förslag som han nu lägger fram. Betyder det att
de tre centrala fackliga organisationerna och de människor som har skrivit
kilovis med reaktioner, som kommit både Böije Hörnlund och andra till del,
inte begriper någonting av arbetsmarknaden? Vi som företräder oppositio-
nen i riksdagen och som har åtminstone några månaders erfarenhet begriper
alltså inte heller någonting av arbetsmarknaden. Här har Böije Hörnlund
anledning att förklara sig litet närmare.
Böije Hörnlund är optimist. Jag älskar optimister, även om jag inte alltid
är så förtjust i Böije Hörnlund. Men det är väl ändå att ta i, att nu göra exakt
samma beskrivning av ljuspunkterna som han gjorde i våras. Böije Hörn-
lunds regering vilseledde då denna riksdag så att man fattade beslut om den
ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken på helt felaktiga grunder.
Nu är Böije Hörnlund på väg att göra det igen.
Visst skall vi lyfta fram det som är positivt och vara optimister, men vi
skall vara det med en politik som leder till resultat. Böije Hörnlunds och den
borgerliga regeringens politik har skapat en enorm massarbetslöshet.
När det slutligen gäller historieskrivningen, är det alltid märkligt att ar-
betsmarknadsministern så snabbt hoppar över tre saker: det som den social-
demokratiska regeringen fick med sig i bagaget, det som den socialdemokra-
tiska regeringen förberedde, dvs. rensade upp, och det som den borgerliga
regeringen sedermera nogsamt smulade sönder. Jag tycker att man skall ta
med hela historieskrivningen, Börje Hörnlund.
20
Anf. 16 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! I våras räknade jag upp tre fyra ljuspunkter. Nu räknar jag
upp femton talet ljuspunkter.
Jag är övertygad om att det inte är bra när ett stort parti har ett enda bud-
skap till allt och alla, när färgen genomgående är svart och det bara gäller
”riv upp”. Det leder inte till att man vågar göra nyanställningar då det gäller
den övertid som motsvarar ungefär 50 000 heltidsanställningar. Jag menar
att det är en absolut nödvändighet, och det är alldeles rätt tid att göra det
nu.
Man kan bedöma den internationella lågkonjunkturen litet olika, men nu
är det väl dags att det skall bölja ta sig. Vårt konkurrensläge gör att här finns
goda förutsättningar för den jätteduktiga arbetskraft som ingenting annat
vill än att komma in i ordinarie jobb.
Ingela Thalén talar om de 600 000 arbetslösa. Men antalet har väl aldrig
varit noll. En väl avvägd arbetsmarknad behöver en rörlighetsreserv på 2-
3 %, jämnt fördelad över landet.
Socialdemokratin upprördes över att även de som gick i AMU-utbildning
eller omfattades av andra åtgärder togs med när de arbetslösa räknades.
Men nu gör Ingela Thalén själv samma sak.
Vi har faktiskt minskat den öppna arbetslösheten med 100 000 personer
sedan i höstas, och antalet arbetslösa är nu nere runt 400 000.
Vem hotas av förslaget om provanställning? Jag är övertygad om att inför-
ande av provanställning i tolv månader kommer att ge en hel del av dem som
i dag är arbetslösa chansen till jobb. Det hotar ju inte dem som redan är
anställda. Vad är det som är en så stor fråga i förslaget om provanställning i
tolv månader? Jag tycker att det bör förklaras.
Anf. 17 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Nu är Börje Hörnlund där igen och sätter upp en bild som
inte är sann. Socialdemokraterna har ett utomordentligt viktigt och tungt
program för att stärka de ljuspunkter som finns och för att skapa nya ljus-
punkter, även för människor som står utanför den vanliga arbetsmarknaden.
Jag skall ge Böije Hörnlund rätt i en sak: vi skall dela upp summan av
dem som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden, nämligen i dem som
omfattas av olika former av åtgärder och i dem som är öppet arbetslösa. Ett
problem är att de åtgärder som många omfattas av i dag dess värre inte är
av den kvalitet som de borde vara. Det kan vi återkomma till.
Jag tycker att det skall vara generella stimulanser och att arbetet skall leda
till att människor kommer in i vanliga jobb.
Börje Hörnlund säger att man inte skall gå tillbaka till mindre än 2-3 %
arbetslöshet. Det är en lång, lång väg dit.
När vi talar om hela sysselsättningen handlar det också om dem som nu
står inför risken att förtidspensioneras och om dem som står utanför de ar-
betslösas tal, nämligen dem som av olika skäl har lämnat arbetsmarknaden.
Jag måste fråga Börje Hörnlund om han verkligen tror att de försämringar
i arbetsrätten som nu införs leder till fler anställningar. Om Börje Hörnlund
tror det rekommenderar jag honom att göra ett studiebesök i det konserva-
tiva England - det ligger inte långt härifrån. Börje Hörnlund är på väg att
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
21
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
22
genomföra det landets politik här. I England finns det på grund av den här
sortens regler 10 miljoner människor som inte har det som vi kallar vanliga
heltidsarbeten. 10 miljoner är ”self employed”, har temporära arbeten eller
deltidsarbeten. Det är nästan halva arbetskraften, Börje Hörnlund. Dess-
utom får dessa människor inte någon kompetensutveckling. Är det denna
arbetsmarknad som Böije Hörnlund vill ha i Sverige?
Anf. 18 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Det var glädjande att Ingela Thalén också ser en och annan
ljuspunkt, men i repliken var det väl dolt, precis som om en svart rullgardin
var neddragen framför talarstolen.
Ingela Thalén! Jag träffade en företagare som var på Socialdemokraternas
s.k. företagarriksdag. Han talade om att det han där fick höra om möjlighe-
ten att förändra arbetstidslagarna gjorde honom hoppfull. När han sedan
hade hört ”rivarna” i TV sade han att det inte hade sagts ett sant ord på den
här företagarriksdagen.
Jag tror faktiskt att det fanns en vilja att försöka småföretagsanpassa ar-
betsrätten litet grand. Ingela Thalén vet liksom jag att den är anpassad till
de stora företagen med jurister, personalchefer och experter. Det problema-
tiska med det lilla företaget är att det är en och samma person, ofta med
en 7-årig folkskola bakom sig, som sköter allt. Han står på golvet med sina
medarbetare. Ingela Thalén utgår ju från att småföretagarna i stort sett är
tattare. När jag träffar dem säger de att det som gör att de har övertid är att
det har varit så obehagligt att vara tvungen att avskeda någon att de inte vill
hamna i den situationen igen.
Jag vet inte om jag bara möter ett positivt urval. Ingela Thalén möter en
och annan fähund. Men det finns ju folk som inte riktigt följer våra tio bud
till hundra procent inom alla yrkesgrupperingar.
Sedan 1989, när industriraset inleddes, har 600 000 jobb i runda tal för-
svunnit. Då har vi haft den gamla lagen om anställningsskydd. Tryggheten
finns i helt andra saker. Det framgår av detta. Den nya lagen om anställ-
ningsskydd kommer att leda till fler arbetstillfällen. Om man skall diskutera
lika enkelt som ni gör kan man säga att ”er” LAS tog bort 600 000 jobb. Men
det var er ekonomiska politik som var orsaken.
Talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 19 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag blir förfärad när jag hör att Böije Hörnlund tycker att det
är trevligt att debattera med mig. Jag brukar ta i ganska hårt. Jag brukar
försöka uttrycka den vrede som jag känner. Det slår mig att det kanske är
därför Börje Hörnlund har fått det här jobbet som arbetsmarknadsminister
i en oduglig regering som ser till att vi har ett ekonomiskt moras och en re-
kordartad arbetslöshet. Jag tror att Börje Hörnlund har ett drag av masoc-
hism. Det kanske gör att han passar i den här regeringen som arbetsmark-
nadsminister och också passar till att diskutera med mig.
Tiden medger inte att jag ger mig in för mycket på den ekonomiska politi-
ken, men det är groteskt att höra Böije Hörnlund tala om ljuspunkter som
vi alla är överens om, som finns där och inte räcker till. Dessa ljuspunkter
är till allra största delen en följd av deprecieringen av kronan, som var högst
ofrivillig från regeringens sida. I själva verket är mörket det som, framför
allt på Böije Hörnlunds område, förhärskar.
Det är kusligt att se att regeringen gör så litet åt de oerhörda hot som fak-
tiskt finns över oss. Jag håller med om att budgetunderskottet är ett mycket
stort hot. Det kommer snart att trycka undan hela välfärdssystemet i Sve-
rige. Men huvuduppgiften är faktiskt att få människor i arbete, att stimulera
ordinarie arbetsmarknad, att investera, att få ner räntan, att öka efterfrågan
och att få en miljöomställning.
När det gäller arbetsmarknadsläget måste jag ta upp några siffror. Jag sade
tidigare att 270 000 människor har lämnat arbetsmarknaden. Bara det är illa
nog. Dessutom är 600 000 arbetslösa. Det som händer nu är att läget förvär-
ras. Det är 44 % fler öppet arbetslösa än för ett år sedan. 37 % fler ungdo-
mar är arbetslösa. 57 % fler utomnordiska meborgare är arbetslösa. 45 %
fler är arbetshandikappade. Framför allt har antalet långtidsarbetslösa ökat
med 91 %. Detta är de prioriterade grupperna. Börje Hörnlund är till för
att se till att siffrorna inte ökar. Vi har övergivit arbetslinjen. Under årets
första 8 månader har det betalats ut 28 miljarder kronor. 14 miljarder kronor
har betalats ut över budgeten gällande arbetsmarknadspolitiken, och 28 mil-
jarder har betalats ut från Arbetsmarknadsfonden. Det blir en allt större an-
del som lever på kontantstöd och en allt mindre andel som lever inom ramen
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det blir färre som får arbetsmarknadsutbildning, specialdesignad utbild-
ning som förstärker kompetensen på ordinarie arbetsmarknad. Det är färre
beredskapsjobb. Det är mindre arbetsmarknadspolitik. Det är fler icke ordi-
narie åtgärder.
Detta kan aldrig vara en sund arbetsmarknadspolitik, Börje Hörnlund.
Anf. 20 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag ber Hans Andersson om ursäkt om jag har gjort honom
en otjänst genom min vänlighet. Det var inte meningen. Efter att ha hört
Hans Anderssons inledning av hans replik kan jag säga att jag skall vänta ett
par debatter innan jag återigen ger beröm.
Kronans fall har i det korta perspektivet gett ökad arbetslöshet. Det beror
på att det finns två sorters företag. Det finns ett antal exportföretag som det
går mycket bra för men som inte nyanställer. Det finns också företag som
har litet import och stora utlandslån. De har i hög utsträckning kommit i en
svår situation. I det korta perspektivet tvingas de att avskeda folk för att
kunna fortleva.
Vi kan se detta i ett litet längre perspektiv. Stora företag som exporterar
bra kommer att behöva köpa tjänster från småföretag. De orienterar om
vissa order som de har lagt på utländska underleverantörer till svenska un-
derleverantörer. De här mindre företagen börjar också, efter det att de har
minskat antalet anställa, få en kostym som gör att de orkar fortsätta driften
framöver. De skall också dra nytta av den uppgång som sammantanget kom-
mer att ske. Jag tror att man måste hålla i minnet att i det korta perspektivet
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
23
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
24
leder det här till ökad arbetslöshet, men i det längre perspektivet får man
självfallet positiva effekter.
Räntan är ändock a och o. Kan den gå ner under 6 % betyder det mycket
för företagens framtidstro och möjligheter att investera. Det betyder mycket
för enskilda hårt skuldtyngda personer. Man säger att folk sparar så mycket
i dag. Vad de gör är att amortera de alldeles för stora lånen som de tog under
det glada 80-talet. Även detta lider vi av nu, och nu får vi betala notan.
Anf. 21 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tar gärna emot beröm. Jag bara noterar att Böije Hörn-
lund tycks ha en masochistisk läggning. Han talar här om allmänna ekono-
miska frågor, nästan som om han satt och pokulerade, när vi diskuterar ar-
betsmarknadsläget som är en katastrof. Jag har tagit upp en rad punkter som
gäller vår arbetsmarknadspolitik.
I mycket optimistisk anda lade vi i Vänsterpartiet fram ett helt batteri med
förslag om rekryteringsbidrag, kompetensutveckling, beredskapsjobb och
utbildning. Det var en mängd olika punkter. Samtliga punkter var dessutom
finansierade. Det gällde åtgärder inom den kommunala sektorn. Jag kan nu
se att våra förslag bedöms som de korrekta förslagen av den myndighet som
hanterar arbetslöshetsåtgärderna. Jag har noterat en katastrofal utveckling
under förhösten. Vi har lämnat arbetslinjen och har en rekordhög öppen ar-
betslöshet. De prioriterade grupperna ligger särskilt illa till. Då måtte väl
Böije Hörnlund kunna ta sig an den debatten i stället för att tala om 80-talets
misslyckanden. Börje Hörnlund vet dessutom att jag delar detta. Socialde-
mokratin och borgerligheten lyckades liberalisera den svenska ekonomin på
marknadens villkor som har störtat oss i fördärvet.
När det gäller arbetsrätten vill man inom SAF gå mycket längre. Jag håller
med om det. Jag har sett deras remissvar och kommentarer. De vill gå
mycket längre än vad som angavs i utredningen och därför naturligtvis
mycket längre än vad ni har föreslagit i er proposition. Vad jag hävdade från
början, genom att jämföra med Danmark, England och Spanien, är att viss-
tids- och provtidsanställningsliberaliseringen inte kommer att vara lycko-
sam. Frikretsen strider mot grundläggande regler för att förhindra diskrimi-
nering. Det är bra att man skall kunna förhandla och inte ta bort vissa perso-
ner ur diskussionen när en uppsägning kommer till.
Jag läste SAF:s Demoskop-undersökning. Det visade sig att 70 % av de
riktigt små företagen med fem anställda eller färre tyckte att det var lätt att
i en uppsägningssituation behålla en bra arbetsstyrka med nuvarande LAS.
I företag med upp till tio anställda tyckte 56 % att det var lätt. Det är deras
svar i en enkät som är tydligt färgad av SAF:s intressen. Det är en ideologisk
proposition ni lägger fram. Den formar ett led i att man skall avreglera ar-
betsmarknaden och kraftigt minska löntagarnas trygghet och inflytande.
Anf. 22 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Det finns naturligtvis ett samband, Hans Andersson, mellan
ett budgetunderskott på 200 miljarder kronor och att vi i år behöver låna 55
miljarder till Arbetsmarknadsfonden, att lönegarantifonden har underskott
till följd av drygt hundra konkurser per vardag sedan en tid tillbaka och den
arbetsmarknad som finns. Det tror jag att vi är eniga om. Det finns naturligt-
vis ett samband med att över hälften av företagen har gått med förlust och
att de inte nyanställer utan anpassar kostymen för att inte helt gå i konkurs.
Arbetsmarknadsverket hade den 1 juli resurser för kommande år. Sam-
mantaget med de ordinarie 90 000 platserna, som vi väl får se facit av så små-
ningom, räcker det här till ca 10 % av arbetskraften. Jag hoppas att Arbets-
marknadsverket når höga tal framöver.
Hans Andersson har inte fått tillgång till förslaget till lagen om anställ-
ningsskydd, men det kommer. Från min sida är det mycket kraftigt skrivet.
Jag uppmanar åtminstone till att man skall försöka förhandla och bli sams.
Det är den bästa lösningen. Det har man kunnat göra i väldigt många före-
tag. Man får också tänka på de små företagen där det inte har gått. Företaget
kanske har gått omkull, och därmed förloras alla arbetstillfällen. Jag gratule-
rar Hans Andersson till att han har materialet.
Talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 23 SONJA REMBO (m):
Fru talman! Vi lever i en tid som manar oss politiker till omprövning. För-
modligen kommer vi först i historiens ljus att få fullt klart för oss hur djup-
gående de förändringar är som vi nu har att hantera.
De problem som vi nu lever med och som för gemene man tydligast mani-
festeras på arbetsmarknaden har i stor utsträckning sin grund i den politiska
ideologi och de politiska beslut som har styrt Sverige under efterkrigstiden.
Det finns därför anledning att närmare granska effekterna av denna politik.
I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut om Lagen om
anställningsskydd, 1973:129, talade dåvarande chefen för Inrikesdeparte-
mentet, Eric Holmqvist, om att lösningen på dagens och morgondagens pro-
blem på arbetsmarknaden skulle ligga i ett större inflytande för samhället
och löntagarna på besluten i näringslivet och styrningen av ekonomin i stort.
Det handlade om en aktiv närings-, arbetsmarknads- och regionalpolitik.
Vad var det då för problem som skulle lösas 1973? Jo, en sedan 1965 trend-
mässigt stigande arbetslöshet.
Företag som hade klarat sig bra under efterkrigstidens uppbyggnadsskede
möttes nu av ett allt mer konkurrenskraftigt Europa och ett expansivt Japan.
Strukturomvandlingen påskyndades av den solidariska lönepolitiken, som
hindrade en anpassning av lönerna till företagens verkliga bärkraft. Den ak-
tiva näringspolitik som med statliga stöd skulle rädda företag och branscher,
kunde inte förhindra utslagningen. Flyttlassen rullade.
Kvar blev äldre och handikappade.
Den socialdemokratiska ryggmärgsreaktionen blev nya lagar, nya regle-
ringar, nya skatter. Löntagarnas organisationer skulle få ett ökat inflytande
över företagen.
Propositionsskrivaren insåg att lagen skulle kunna få negativa konsekven-
ser. Det skulle lösas genom att företagen under hot om böter och fängelse-
straff skulle åläggas att anställa en av arbetsmarknadsmyndigheterna anvi-
sad person.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
25
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Arbetsmarknadslagar i samma anda kom i en strid ström. Saltsjöbadsan-
dan var ett minne blott.
Legitima krav på skydd mot godtyckliga uppsägningar och ett medinfly-
tande över situationen på den egna arbetsplatsen togs till intäkt för att bygga
upp ett ännu fastare fackligt-politiskt imperium med mycket vittgående rät-
tigheter.
Dessutom: vid ungefär samma tid diskuterades på allvar de löntagarfon-
der med vilka, enligt LO-tidningens triumferande formulering, LO skulle ta
över.
Det är denna övertro på politisk/facklig makt, ekonomisk planhushållning
och total brist på insikt om vad det är för faktorer som förmår människor att
starta och driva företag som har styrt och fortfarande styr arbetsmarknaden.
Det visar också en total brist på insikt om äganderättens betydelse för företa-
gandet.
Vad har då resultatet blivit av denna politik?
Vi har under de senaste två decennierna fått en extrem koncentration av
industrijobb i de allra största företagen. Det är en bräcklig bas i ett läge när
investeringarna i allt större utsträckning görs någon annanstans än i Sverige.
Samtidigt har antalet mindre företag minskat, de allra minsta med 80 %. An-
talet nyetableringar har sjunkit konstant sedan 1960-talet. Vi har förlorat
närmare en miljon industrijobb.
Sysselsättningen har hållits uppe av den offentliga sektorn. På 20 år prak-
tiskt taget fördubblades antalet anställda från mindre än 800 000 till en och
en halv miljon med de konsekvenser detta fått på skatteuttaget.
Trots detta har utslagningen av äldre och handikappade ingalunda avtagit,
snarare tvärtom. Antalet förtidspensionärer har blivit allt fler.
Den svenska arbetsmarknaden har alltsedan mitten av 1960-talet präglats
av allvarliga obalanser. Arbetsmarknadspolitiken har fått bära en ökande
börda. Ungdomar har också i högkonjunkturer påtagliga svårigheter att
komma in på arbetsmarknaden. Också i arbetslöshetsperioder - den nuva-
rande undantagen - har det funnits en besvärande brist på kvalificerad per-
sonal.
Det övertag på de internationella marknaderna som Sverige en gång hade
i form av en jämfört med andra länder välutbildad arbetsstyrka, föreligger
inte längre.
Sammantaget har detta lett till en brist på folk med tillräcklig kompetens
och alltför många lågutbildade. Produktiviteten står inte i någon som helst
proportion till kostnaderna.
Fru talman! Har då socialdemokraterna och majoriteten i denna kammare
tagit lärdom av vad som har hänt i Sverige och i vår omvärld? Mycket i den
politiska debatten under de senaste åren skulle kunna tyda på en tillnyktring.
Men det tycks socialdemokraterna nu sorgfälligt vilja dölja i bisatser i en an-
nars traditionell retorik.
Det partiprogram som socialdemokraterna antog så sent som 1990 säger
att vid den tiden fanns ingen beredskap för den situation som landet redan
då hade befunnit sig i under ett par år.
Programmet inleds med den magnifika meningen att socialdemokraterna
26
vill ”så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och
dess fördelning läggs i hela folkets händer.”
I partiprogrammet återfinns praktiskt taget ordagrant samma tankar som
fanns i 1973 års propositioner. Enligt programmet är det bestämmanderätten
över produktionen och produktionsresultatets fördelning som är det cen-
trala, inte äganderätten.
Denna socialistiska samhällsuppfattning - och vi talar nu om 1990! - leder
till att samhälleliga organ skall ges ett inflytande över produktionslivet och
produktionsresultatets fördelning, och att löntagarnas organisationer tillför-
säkras bestämmandet över arbetsplatser och företag. Medlet för detta är kol-
lektivt delägarskap via den kollektiva kapitalbildningen.
Därmed, sägs det, fullföljer arbetarrörelsen sin kamp för en genomgri-
pande förändring av det svenska samhället.
Varför tar jag då upp det här som kan tyckas vara gammal skåpmat och
ett försök att vifta med socialistspöket? Anledningen är att socialdemokra-
terna inte på något sätt har visat att de förstår att hela denna utveckling, som
har sträckt sig över decennier, har skapat ett näringsfientligt klimat som nu
slår tillbaka på vår ekonomi och på arbetsmarknaden.
Vid den nyligen timade kongressen i Göteborg antogs ett nytt program
som visar en viss förståelse för att den omvälvning som ägt rum internatio-
nellt också kommer att få betydelse för Sverige.
Det visar också en gryende insikt om nödvändigheten av att skapa en lång-
siktig expansion av näringslivet. I det syftet vill man åstadkomma en över-
enskommelse med parterna. Om vad då, frågar jag mig?
Fortfarande visar socialdemokraterna inte någon som helst förståelse för
hur viktigt skyddet av och respekten för äganderätten är för ekonomisk till-
växt och välstånd och ytterst människors frihet.
Fortfarande visar socialdemokraterna ingen förståelse för nödvändigheten
av att skapa regler på arbetsmarknaden som inte hämmar företagande och
nya jobb.
Tvärtom visar man i praktisk politik att man fortfarande inte har förstått
och inte är beredd till den omprövning som är nödvändig.
Socialdemokraternas svar på alla förslag som leder till ett gynnsammare
klimat för företagande och för framtidens arbetsplatser är: nej, nej och åter
nej!
Provanställning för att ge framför allt ungdomar en chans att få in en fot på
arbetsmarknaden - nej!
Stopp för straffbeskattningen av småföretag - nej!
Stopp för den konkurrensbegränsning och de näringsförbud som utfärdas
genom den fackliga vetorätten mot entreprenader - nej!
Stopp för den utpressning som bedrivs mot familjeföretag genom block-
ader - nej!
Rätt för arbetsgivare att ens i blygsam grad avgöra vilken personalsam-
mansättning som vid driftsinskränkningar behövs för att fortsätta verksam-
heten - nej!
Inlemmande av arbetslöshetsförsäkringen i det generella välfärdssystemet
så att den kommer alla till lika del - nej!
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
27
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
28
Vad föreslås i stället? AP-fondema skall få placera mer pengar på Börsen!
Är det fortfarande drömmen om den kollektiva kapitalbildningens och det
kollektiva ägandets välsignelser som hägrar?
Fru talman! Socialdemokraterna skyller arbetslösheten på dels bankerna,
dels den nuvarande regeringen. Bjälken i det egna ögat tycks däremot ha
gjort dem totalt blinda.
Det finns anledning för oss alla att djupt beklaga detta förhållande. Det
är inte bra, för att uttrycka sig försiktigt, att det största partiet i Sverige inte
förmår att ta till sig verkligheten och göra den omprövning som är så ound-
gängligen nödvändig.
Ingela Thalén talar om konfrontation, blind för det faktum att den social-
demokratiska politiken i de här avseendena har inneburit en oavbruten kon-
frontation. Den konfrontationen har lett till en utarmning av näringslivet
och en dramatiskt ökad arbetslöshet.
Ja, det behövs överenskommelser mellan parterna och mellan partierna.
Men innehållet i sådana överenskommelser kan aldrig vara en i sina grunder
oförändrad politik.
Jag vill ändå tolka det förhållandet att retoriken från 1990 års partipro-
gram inte återfinns i årets version som att det, trots allt, finns en öppenhet
för att släppa fram den nya tiden i praktisk politik. Jag tror, Ingela Thalén,
att vi alla i denna kammare - inte bara här, utan också utanför detta hus -
skulle uppfatta det som ytterst positivt om Ingela Thalén här och nu kunde
bekräfta att så är fallet.
Anf. 24 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Lampan vill inte lysa vid min mikrofon, men jag skall säga
något ändå.
Sonja Rembo och jag har en gång haft samma arbetsplats. Skillnaden var
att Sonja Rembo arbetade på direktionen, medan jag arbetade i verkstaden,
på verkstadskontoret. Det kanske är denna olika bakgrund som gör att vi
ser på samhället från två olika håll.
Det betyder inte att man inte ändå kan komma till slutsatser i en och annan
sakfråga, där man från olika håll möts i ett förslag som kan leda till en bra
utveckling. Den erfarenheten har jag haft ifrån den kommunala verksamhe-
ten. Där har vi kunnat göra ett oerhört konstruktivt arbete med olika grup-
per. Men nu säger Sonja Rembo att det som står för dörren är sämre ersätt-
ningar, försämringar för löntagarna på arbetsmarknaden m.m. Att det skulle
leda till en positiv utveckling är inte sant.
Ingenting av den arbetsmarknadsforskning som finns eller av de resultat
som olika seriösa bedömare i Sverige och internationellt har fått fram visar
att det man nu är på väg att genomföra leder till utveckling.
Sedan säger Sonja Rembo att socialdemokratisk politik har förstört
svensk arbetsmarknad och svenskt näringsliv.
Ett av problemen under de borgerliga åren var att det inte fördes någon
vettig arbetsmarknads- eller näringspolitik över huvud taget. Under de år
socialdemokraterna satt i regeringen fanns det förvisso förutsättningar och
möjligheter för företag att utvecklas. En del av det som har sagts är riktigt.
Påfrestningarna i fråga om inflation och spekulation under senare delen av
80-talet har skapat ett ogynnsamt klimat för många i Sverige. Men för att
förbättra utgångspunkterna för detta fattade den dåvarande socialdemokra-
tiska regeringen en rad viktiga beslut som borde ha kunnat ge oss ett helt
annat utgångsläge, om inte den borgerliga regeringen hade förstört detta ut-
gångsläge.
Herr talman! Eftersom lampan till min mikrofon inte lyser över huvud ta-
get, så undrar jag om jag får tala färdigt. Det är möjligt att lampan lyser hos
talmannen, men inte hos mig. Jag ber att få återkomma.
Anf. 25 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Min lampa har lyst hela tiden, och det gör den tydligen fort-
farande. Det har tydligen skett någon förväxling.
Ingela Thalén åberopade vårt gemensamma förflutna. Jag kan tala om att
företaget hette SKF. Det är ett intressant exempel, men inte i fråga om klass-
kamp - vilket Ingela Thalén försökte göra gällande - utan på vikten av att vi
har ett klimat som gynnar småföretagande. Jag skall berätta denna historia.
SKF uppstod genom att en ingenjör på Gamlestadens fabriker - som var
en av våra största textilfabriker - uppfann ett speciellt kullager. Han startade
ett företag kring detta kullager. Han böljade med 12 man. I dag jobbar unge-
fär 50 000 människor i den koncernen.
Ur den koncernen skapades ett annat litet småföretag av två kreativa in-
genjörer. De var 60 man när de levererade sin första produkt. I dag är de
60 000. Det företaget heter Volvo. Det är så här det går till, Ingela Thalén.
Ur de små växer de stora.
Jag vet inte om Ingela Thalén har läst den utmärkta redovisningen Den
långa vägen från Industrins utredningsinstitut. Här ges mycket av den infor-
mation och bakgrund som vi behöver för att kunna föra en politik för framti-
den. Tyvärr finns det dåligt med statistik för detta område. Det finns god
statistik på industriområdet. Också bristen på statistik säger något om bris-
ten på intresse från bl.a. politiskt håll att ta reda på hur näringslivet faktiskt
fungerar.
Ingela Thalén fortsätter att enbart diskutera 80-talet och att skylla på ban-
kerna och på den borgerliga regeringen. Vad var det för förutsättningar som
den borgerliga regeringen hade och som Ingela Thalén påstår att den har
förstört? Jo, sedan 1990 har arbetslösheten ökat i en sådan snabb takt, som
vi inte har upplevt sedan 1930-talet. Det var den förutsättningen som social-
demokraterna lämnade i arv till oss. Är det detta Ingela Thalén menar? Det
fanns en varselstatistik redan då som steg i höjden. Nu minskar antalet varsel
och nyanställningarna ökar faktiskt, Ingela Thalén.
Anf. 26 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Nu lyser inte min lampa till mikrofonen igen. Ödets lotter
falla olika.
Sonja Rembo säger att socialdemokraterna inte har bidragit till att skapa
ett gynnsamt företagsklimat. Men detta, Sonja Rembo, är inte sant. Jag de-
lar uppfattningen i en del av det Sonja Rembo säger, t.ex. när det gäller bety-
delsen av att skapa goda förutsättningar och goda regler för företag att ut-
vecklas och växa, inte minst gäller detta naturligtvis de mindre företagen.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
29
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
30
Men till dessa goda regler gäller givetvis också arbetsrättsliga förhållanden
som gör att löntagare, de anställda, har möjlighet att arbeta under goda be-
tingelser. Jag tror att trygga och kompetenta människor ger det största bidra-
get på arbetsmarknaden. Människor som saknar självförtroende och själv-
känsla och som inte har tillräcklig kompetens har mindre möjligheter att bi-
dra med det goda arbetet. Därför förstår jag inte alls Sonja Rembos infalls-
vinkel på den punkten.
Vidare frågar Sonja Rembo vad vi har bidragit med. Bl.a. handlar det om
en helt ny skattereform. Det handlar om ett Rehnbergavtal. Det handlar om
en omväxling från hög till låg inflation. När det gäller varselsiffror och ar-
betslöshetstal kom det stora trycket i fråga om arbetslösheten efter det att
den borgerliga regeringen genomförde en gigantisk åtstramning efter sitt re-
geringstillträde 1991. Det var ju då hela byggindustrin knuffades över bords-
kanten. Det var då hemmamarknaden började sjunka ihop. Det var då ar-
betslösheten böljade öka som mest dramatiskt. Det handlar dels om effek-
ten av en internationell lågkonjunktur, dels om regeringens agerande sedan
regeringen tillträde. Det är nu frågan om vad som kommer att hända fram-
över med ledning av denna regerings förslag.
Denna regering har hela tiden visat riksdagen prognoser som har varit fel-
aktiga, som har varit skeva, som har legat efter i tiden. Alltså har denna riks-
dag fattat beslut på underlag som inte har varit korrekta. Hans Andersson
och jag själv har i debatten pekat på att riksdagen har haft möjligheter att
ta ställning till andra förslag, men den borgerliga majoriten har avvisat dessa
förslag.
Anf. 27 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Ingela Thalén gör mig bekymrad när hon talar om 8O-talet.
Hon glömmer de krispaket på krispaket och regeringskriser osv. som tillkom
under den socialdemokratiska tiden. Jag är rädd för att hon inte förstår. Det
är djupt bekymmersamt.
Hon talar om att den borgerliga regeringen höll fast vid kronkursen och
de konsekvenser som det faktiskt förde med sig. Ja, det är möjligt att den
borgerliga regeringen alltför länge höll fast vid den politik som socialdemo-
kraterna hade lagt fast. Socialdemokraterna var faktiskt med på denna poli-
tik och visade ansvar i de krisuppgörelser som gjordes hösten 1992 - sådana
de nu såg ut. Men kompromisser är kompromisser.
Jag har inte fått besked av Ingela Thalén: Är det fortfarande 1990 års par-
tiprogram som gäller? Eller kan vi förvänta oss att socialdemokraterna skall
ta intryck av den nya tiden och de helt annorlunda förutsättningar som gäller
för den ekonomiska politiken, för näringspolitiken, nödvändigheten av att
skapa ett gynnsamt klimat för företagande och nyetableringar? Det skall
vara förändringar för arbetsrätten och av skattesystemet - för att nämna
några faktorer.
Ingela Thalén har en replik kvar. Jag hoppas att hon då kan visa vad den
utsträckta handen innehåller - som socialdemokraterna så gärna talar om.
Vad skall de överenskommelser man talar om innehålla, Ingela Thalén? Ni
måste ju ändå ha ett förslag till konkret politik som ni vill föra. Det räcker
inte med att säga vackra ord.
Ert program från er senaste kongress är fullt av vackra ord. Jag kan skriva
under mängder av dessa ord. Men det finns inga konkretioner - inte heller
i det som Ingela Thalén säger här i kammaren. Skall vi få ordning i Sveriges
ekonomi, stabilitet i förhållandena så att företagen vågar lita på de spelregler
som gäller, våga börja nyanställa? Eller skall vi nu efter Ingela Thaléns replik
till Hans Andersson vänta oss förslag på lagregler som stoppar övertidsutta-
get också? Vad är det ni vill, Ingela Thalén?
Förste vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 28 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Sonja Rembo är rak i sitt budskap. Jag brukar också försöka
vara det. Därför har vi ibland häftiga debatter.
Sonja Rembo vill riva upp allt vi har haft sedan 70-talet. Jag brukar läsa i
den tjocka utredningen från Arbetsrättskommittén en sats i Sonja Rembos
yttrande. Hon skriver där att hon anser att det är arbetsgivarens naturliga,
odelade ansvar att bestämma arbetsstyrkans sammansättning i olika situatio-
ner. Turordningen vid driftsinskränkningar borde därför inte göras till före-
mål för lagstiftning.
Det är i enlighet med ideologin att ägande ger rätt, att kapital skall ge
makt. Sedan får andra rätta sig efter det. Vi har i grunden olika uppfatt-
ningar, Sonja Rembo!
Så till den ekonomiska politiken. Med tanke på felprognosema, budget-
underskotten, de ofinansierade skattesänkningarna och ert nej till vaije in-
komstförstärkning av betydelse har ni ingen trovärdighet när det gäller att
på allvar ta hand om det rekordhöga budgetunderskottet, som hotar syssel-
sättning, välfärd och Sveriges framtid.
När det gäller industrin delar jag uppfattningen att man har negligerat den
industriella och den produktiva sektorn. Jag har jobbat länge inom industrin
och har sett utvecklingen, hur politiken har arbetat. Men tro inte att de fram-
gångsrika länderna är de länder som industriellt har arbetat utan politiska
insatser. Jag gillar inte riktigt det man gör i Japan. Men man har där haft en
mycket stark statlig industripolitik. Jag gillar inte heller de nya tigrarna. Men
de har en våldsam statlig inverkan när det gäller uppbyggnaden av industrin.
På samma sätt förhåller det sig i de sektorer och de regioner där industrin
gått bäst. Det gäller Tyskland, Italien osv. De har haft den ambitiösaste nä-
ringspolitiken.
Näringspolitiken under Per Westerberg i den här regeringen är lika med
noll. Det är något kusligt över diskussionen om vilka effekter Volvoutförsälj-
ningen till Renault skall få beträffande sysselsättning och svenska intressen.
Politikerna deltar inte. Regeringen har ingenting att säga i de frågorna. Ni
har på alla sätt sett till att det är marknaden, aktieägarna, som avgör sådana
frågor.
Jag är talesman för en helt annan politik, en politik där demokratiska be-
slut har en inverkan även i dessa frågor.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
31
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
32
Anf. 29 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Jag är inte speciellt förtjust i att debattera med Hans Anders-
son och det parti som han företräder. Men sådana är demokratins villkor.
Väljarna har försett oss med de partier som finns representerade i denna
kammare.
Jag kan väl hålla med Hans Andersson om att industripolitiken har negli-
gerats. Det är detta jag försökte få fram i mitt huvudanförande och i mina
diskussioner med Ingela Thalén men som hon inte förstod.
Jag är inte säker på om den statliga inblandning i Japan osv. som Hans
Andersson här talar om är detsamma som den politik som Hans Andersson
själv och hans parti driver i denna kammare. Vad man definitivt inte gör i
de framgångsrika industriländerna är att reglera ihjäl sitt näringsliv. Hans
Andersson föreslog i sitt huvudanförande tidigare i dag något som jag upp-
fattar som ett förbud mot övertid. Ytterligare regleringar är vad Hans An-
dersson och hans parti talar om. Ni är inte ett dugg intresserade av att skapa
ett näringsklimat som gynnar näringslivet och företagandet. Tvärtom vill ni
lägga ännu mer av makten på politiska och fackliga nivåer. Det är just den
politiken som vi mycket riktigt har fått för mycket av här i Sverige och som
vi absolut till delar måste riva upp.
Däremot skall vi inte riva upp sådant som skapar trygghet för männi-
skorna och förutsättningar för nya jobb. Självfallet skall vi skapa förutsätt-
ningar också för de enskilda människorna. Men vi skall riva upp allt det som
har skapat den planhushållning som vi har i Sverige. Vi skall alltså inte ha
planhushållning, utan vi skall ha en framgångsrik politik som är till förmån
för företagandet och som bygger på marknadsekonomisk grund. Det är en
enorm skillnad mellan detta och den politik som Hans Anderssons parti för-
ordar.
Socialdemokraterna har styrt politiken decennium efter decennium med
en majoritet som varit baserad på kommunisterna, numera Vänsterpartiet -
dvs. Hans Anderssons parti. Jag försökte tidigare få fram om det är den ty-
pen av politik som vi skall ha i Sverige också i fortsättningen. I så fall säger
jag: Arma land!
Anf. 30 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag delar uppfattningen att det i boken Den länga vägen
finns en del intressanta ting att läsa om. Men den strategi som rekommende-
ras innebär lösare kontraktsformer, fullständig flexibilitet och försäkrings-
former för att ge människor en grundtrygghet. I övrigt skall kapitalägar-
na/arbetsgivarna, bestämma allt. Det står att läsa: Företagen bör kunna säga
upp sina anställda på ett okomplicerat och rationellt sätt.
Detta är den politik som Sonja Rembo står för.
När det gäller industripolitik i övrigt kan jag notera att Sonja Rembo har
rätt: Den svenska kompetensen och även utbildningsnivån har sjunkit. Det
är en skandal, med tanke på läget här under 50- och 60-talen. Ja, jag delar
den uppfattningen. Men jag tänker på hur SAF bedrev propaganda under
70- och 80-talen: Satsa på dig själv! Bli din egen frisör! Tjäna pengar på ing-
enting!
Detta var just att göra industrin en otjänst. Det som kan rädda industrin är
att vi kan få ett samförstånd inom industrin. Den politik som Sonja Rembo
föreskriver innebär en total konfrontation och en total avsaknad av förtro-
ende mellan parterna.
Slutligen: Jag har ställt en serie frågor om arbetsmarknadspolitiken till ar-
betsmarknadsministern men har inte fått några svar. Sonja Rembo har kan-
ske några synpunkter. Det skulle förvåna mig om Sonja Rembo, som brukar
vara rekorderligt kameral i fråga om sina synpunkter, tycker att det finns
något vettigt i att vi har så låg kvalitet på våra arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der, att vi har fri dragningsrätt på Riksgälden beträffande den första, den
främsta och den största arbetsmarknadsåtgärden - arbetslivsutvecklingen -
att vi har knappt hälften kvar av den inriktade arbetsmarknadsutbildningen
jämfört med vad vi hade förra året, att vi har lämnat arbetslinjen samt att vi
har misslyckats med de prioriterade grupperna.
Detta står faktiskt Sonja Rembo bakom som medlem av ett av de partier
som bildar underlaget för regeringen. Jag menar att det här är en oskälig
arbetsmarknadspolitik, och den är dyr. Det är hemskt att låna till dåliga sa-
ker.
Vi har föreslagit en serie konstruktiva lösningar som faktiskt motsvarar
det som Arbetsmarknadsverket i dag säger är vad vi skulle ha haft i stället
för regeringens politik. Jag skulle alltså vilja höra några kommentarer be-
träffande arbetsmarknadspolitiken, Sonja Rembo!
Anf. 31 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Hans Andersson nämnde boken Den långa vägen och talade
om förslagen till nya försäkringsformer. Ja, för att vi skall klara de åtgärder
som nämns i utredningen - för övrigt instämmer jag i väldigt mycket av det
som sägs i den här utredningen - och kunna skapa trygghet för människorna,
så att dessa vågar satsa på och ta språnget mot något nytt, måste ekonomisk
trygghet skapas. Det är alldeles riktigt. Det är bättre att vi får ett ekonomiskt
trygghetssystem som fungerar på ett sådant sätt att företagen inte hindras
från att utvecklas. Det är det som är meningen.
Jag tror alltså att vi måste göra en helt annan åtskillnad mellan vad som
är arbetsgivarens ansvar och vad som är det fackliga ansvaret. Den samman-
blandning som nu förekommer leder till en total oansvarighet från bägge hål-
len, och det är det värsta.
Jag beklagar att Hans Andersson inte var med på arbetsmarknadsutskot-
tets resa till Baltikum. Men han har kanske varit på den sidan av den gamla
järnridån tidigare. Där har i stort sett bedrivits den politik som Hans Anders-
sons parti för svenskt vidkommande år efter år har föreslagit i denna kam-
mare. Det gäller då statlig styrning, planhushållning.
I Baltikum kunde vi studera det totala förfall som denna politik har lett
till. Det finns anledning för oss att betänka - Ingela Thalén och Hans An-
dersson talar kortsiktigt om arbetsmarknadspolitiska åtgärder i dag och om
80-talets bankeufori - att de signaler som gått ut från politikerna decennium
efter decennium har lett till ett utarmat näringsliv samt i slutänden till en
gigantisk arbetslöshet.
Man kan, Hans Andersson, säga mycket om arbetsmarknadspolitiken och
de olika detaljerna. Vi har volymer i dag som det av naturliga skäl inte är
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
alldeles lätt att hantera. Jag delar Hans Anderssons uppfattning att vi så
långt det någonsin är möjligt självfallet skall ha kvalitet i fråga om arbets-
marknadspolitiken. Det är en strävan hos alla som arbetar med detta.
Satsar på utbildning är precis det regeringen gör nu. Man satsar på skolan.
Det finns fler platser i utbildning på alla nivåer. Löntagarfondernas pengar
går nu till utbildning och forskning, för att nämna ett par exempel.
Titta inte bara på vad som sker inom budgetanslaget som går till arbets-
marknadspolitiska åtgärder, utan titta på hela politiken! Den drar entydigt i
en enda riktning, nämligen mot att få Sverige på fötter, att få ett konkurrens-
kraftigt näringsliv.
Förste vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 32 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Att vara utan meningsfull sysselsättning är ofta en tragedi
för den enskilde och en stor påfrestning för hela samhället, både ekonomiskt
och socialt. Enorma resurser går till spillo om människor inte får arbeta.
Därför är det viktigt att vi i Sverige anstränger oss ännu mer för att upprätt-
hålla en god arbetslinje. Även om arbetslösheten har pressats något tillbaka
genom framför allt olika åtgärder är den alltför hög för att kunna anses som
acceptabel. Därför får ingen möda sparas för att komma till rätta med det
just nu tyngsta politiska problemet.
Alltsedan hösten 1990 har läget på arbetsmarknaden drastiskt förändrats
och försämrats. Vi har många gånger i denna kammare diskuterat den allt-
mer bekymmersamma situationen. Betydande insatser har beslutats i kam-
pen mot arbetslösheten. Aldrig tidigare har så stora resurser satsats som nu.
Det är värt att nämna att innevarande budgetår kommer ungefär 100 miljar-
der att tas i anspråk för insatser på olika områden.
Jag tror, herr talman, att det är ganska lätt att bli överens om analysen av
hur det står till. Om den allmänna inriktningen av målen är vi i stort sett
ense, vilket t.ex. innebär att arbetslinjen skall hävdas. Men när det gäller
medlen går åsikterna isär. Då känns det som en plikt, herr talman, att söka
konstruktiva lösningar på de problemen.
Vi har som politiker att hantera både det långa och det korta perspektivet.
I det korta perspektivet gäller det att hävda en rad aktiva arbetsmarknadspo-
litiska insatser, där tyngdpunkten måste ligga på förberedelse för att kunna
vara användbar i en förhoppningsvis snart uppåtgående konjunktur. I ljuset
av detta skall ses både ungdomspraktiken och arbetslivsutvecklingen.
Det finns ibland med rätta kritiska synpunkter på båda dessa instrument.
Men tänk bort ungdomspraktiken och tänk bort arbetslivsutvecklingen och
vi hade haft helt andra tal när det gäller öppen arbetslöshet. Därför var det
att beklaga att socialdemokraterna först motsatte sig ungdomspraktiken. I
efterhand har man nu accepterat den, och det gäller för oss att gemensamt
utveckla ungdomspraktiken så att den verkligen blir en skjuts för unga män-
niskor in i ett rejält arbete.
När det gäller ALU-projekten gäller det att vaksamt följa den verksamhe-
34
ten så att inte reguljärarbeten tas i anspråk då de här ALU-platsema skall
fyllas.
Regeringens inriktning, att det skall vara en tyngdpunkt också på utbild-
ning inom högskola, folkhögskola, komvux, studieförbund, m.m., är i grun-
den riktig. Men jag tror att det behövs en kombination av praktik och teore-
tisk utbildning. De här bägge linjerna får inte bli varandras motsatser.
De arbetsmarknadspolitiska insatserna kan inte ensamma reda upp da-
gens situation. Här finns också en betydande enighet i riksdagen. Det inne-
bär att det krävs åtgärder inom snart sagt varje politikområde. Men det vikti-
gaste är dock att det förs en ekonomisk politik som lägger grunden för en
stabil utveckling, som ger företag och de människor som arbetar där fram-
tidstro, samt en ökad tillväxt så att vi kan hålla fast vid och värna vårt väl-
färdssystem. Detta är mycket grundläggande för Folkpartiets linje och en
helhetssyn som måste utvecklas i ett alltmer föränderligt samhälle.
När det gäller det långa perspektivet är tillväxten av utomordentlig bety-
delse. Det räcker inte bara med AMS-jobb, ALU eller ungdomspraktik,
utan det är riktiga jobb främst inom produktions- och tjänstesektorn som
krävs.
Vi har nu en mycket gynnsam situation på exportmarknaden. Industripro-
duktionen har ökat kraftigt sedan förra året, och även industrins investe-
ringar visar uppgång. Men ändå måste sägas att denna del av ekonomin är
för liten för att skapa en allmän uppgång. Vad vi i Sverige behöver är ett
rejält mått av nyföretagande, både inom produktionssektorn och inom tjäns-
tesektorn. Där finns en hög kompetens och rätt utvecklad skulle den kunna
bli en faktor att räkna med också i exporthänseende.
Jag tycker att det var bra att arbetsmarknadsministern gav en redovisning
och erinrade om framgångar för exportindustrin, om överskottet i utlandsaf-
färerna, om fler nyanställningar och om sjunkande arbetslöshetstal. Mycket
är ändå på rätt väg.
Den redovisningen stod i bjärt kontrast till den alltför mörka och negativa
bild som jag tyckte att utskottets ordförande gav. Ingela Thalén valde också
att läsa upp något som skulle kunna kallas en socialdemokratisk önskelista.
Men de konkreta beskeden fanns egentligen inte med. Vad menar Ingela
Thalén med en rättvis regionalpolitik eller med att öka de anställdas infly-
tande? Hur tänker socialdemokraterna hantera budgetunderskottet?
Det låter allmänt välvilligt att säga att man vill öka hushållens köpkraft.
Men inget talar t.ex. för att en tillfälligt sänkt moms skulle få en sådan önske-
dröm att gå i uppfyllelse. Däremot kan det leda till ett ökat budgetunder-
skott, och nettoeffekten blir negativ, bl.a. genom höjda räntor och en ökad
inflation. Därför måste finanspolitiken tyvärr även fortsättningsvis vara
stram. Det är en viktig förutsättning för lägre räntor. Det finns skäl att på-
minna om att sedan våren 1992, alltså på de senaste 15 månaderna, har de
korta räntorna gått ned med 4,5 procentenheter och de långa räntorna med
drygt 2 procentenheter. Det har skett samtidigt som den underliggande infla-
tionen har blivit mycket låg. För låginkomsttagare är det särskilt viktigt att
räntorna är låga och att inflationen hålls rejält i schack.
Jag tror att man skall se regeringens satsning på småföretagandet som att
man eftersträvar en politik som är både sammanhållen och leder till stabilitet
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
35
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
och långsiktigt goda mål; mål som det finns stor uppslutning kring i denna
riksdag.
Herr talman! De förändringar som föreslås på arbetsrättens område har
blivit hett diskuterade. Det är inte överraskande. Här finns ett partsintresse.
LO och SAF ger olika bud, har skilda ståndpunkter. Även hos de politiska
partierna finns det en stark polarisering. Ny demokrati t.ex. vill i praktiken
rasera anställningsskyddslagen och att småföretagande inte skall omfattas av
den. Det har intygats i ett debattinlägg här i dag.
Ändå tror jag att det är en rimlig slutsats att regeringsförslaget har en ba-
lanspunkt där parternas skilda intressen går att förena. Vissa fackföreträdare
och socialdemokratiska debattörer har gått upp i falsett. Jag menar att man
saknar proportion i den här frågan. Det finns nu en uppskruvad opposition
från främst LO-håll med tydliga politiska undertoner. Jag tor att det finns
skäl att erinra om vad Aftonbladet skrev häromdagen, då man diskuterade
den här frågan. I ledaren stod följande att läsa:
”Det finns skäl till att den socialdemokratiska politiken ännu inte är fär-
dig. Men det finns samtidigt beska besked som kan ges redan i dag för att
inte skapa falska förväntningar. Det är t.ex. en mer nyanserad syn på föränd-
ringarna av arbetsrätten och de små företagens och egenföretagarnas ställ-
ning och kapitalförsöijning. Åtgärder som Göran Persson flaggat för men
nu tycks kvävas i kritikstormen.”
Tänkvärda ord också för denna kammares socialdemokrater.
Jag vill tro, herr talman, att när krutröken har lagt sig och dimmorna
skingrats finns det tillräcklig närhet mellan sansade politiker inom såväl op-
position som regeringspartier för att kunna få en trovärdig plan för att sanera
statsfinanserna, ge besked om den offentliga sektorns framtid, socialförsäk-
ringarnas utformning och göra konkreta satsningar på mindre och medel-
stora företag. Över detta bör socialdemokraterna än en gång fundera i lugn
och ro.
Det som svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad i dag behöver är
inte retoriska falsettoner utan en sansad diskussion. Det lägger en grund för
ett samarbete över breda fält i denna riksdag. Den enigheten borde vi uppnå
även när partierna rustar sig för det kommande årets valkamp. Att erkänna
behovet av samsyn är inte detsamma som flathet eller ideologisk utplåning.
Men det skulle kunna ge förutsättningar för svensk arbetsmarknad att fylla
sin roll att ge ekonomiskt underlag för en samhällelig välfärd, med en situa-
tion av hög sysselsättning och där positiva mänskliga värden utvecklas.
Vi lever i ett mycket större sammanhang än vad vi gjorde för några decen-
nier sedan. Häri ligger stora möjligheter till samarbete med vårt närområde
och stora delar av Europa. Men svensk välfärdspolitik byggd på en god ar-
betsmarknad har ett uppdrag att också efter förmåga delta i arbetet för att
fred och rättvisa skall kunna bli en verklighet i den stora del av världen som
i dag lever i krig och misär. Det innebär att vi som privilegierad nation har
ett långtgående ansvar för en global solidaritet.
I en sådan allmän strävan finns Folkpartiet med, berett att fortsätta driva
på. Men det förutsätter att den svenska politiken står på tre stadiga ben:
36
1. En aktiv arbetsmarknadspolitik
2. En positiv näringspolitik
3. Sunda statsfinanser
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Dessa tre fundament, herr talman, är grundläggande om vi skall vara rus-
tade för både utveckling och välfärd. I det uppdraget har vi som parlamenta-
riker ett gemensamt ansvar. Låt oss anta den utmaningen.
Anf. 33 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Elver Jonsson återkommer till frågan om arbetsrätten. Låt
oss för en gångs skull reda ut denna fråga. Vi är oeniga därför att vi har olika
utgångspunkter. Socialdemokraterna är inte emot att man har en modern
arbetsrättslig lagstiftning som stimulerar till utveckling på arbetsmarknaden.
Men det sätt varpå den borgerliga regeringen rev upp den arbetsrättsutred-
ning som socialdemokraterna tillsatte och skrev om direktiven, som var en
ren beställning från Svenska arbetsgivareföreningen, lade inte grunden för
en ingående, analytisk och forskningsinriktad bedömning av vilka behov
som finns på arbetsmarknaden av en modernisering av arbetsrätten.
Sedan kom regeringen till socialdemokraterna och sade: Vill ni diskutera
arbetsrättsförslaget som nu skall läggas fram? Så redovisade man vad man i
regeringen hade bestämt och som skulle föreläggas riksdagen. Det ger inte
heller något utrymme för att analysera och diskutera frågan. Nu finns det ett
par punkter i förslaget som jag tror att vi utan att tveka kommer att kunna
acceptera och som kommer att lyfta fram arbetsrätten på ett positivt sätt.
Detta om arbetsrätten.
Jag har tidigare i denna kammare påpekat att de flesta förslag enligt min
uppfattning inte ger något underlag för att hävda att de leder till fler arbets-
tillfällen.
När det gäller arbetsmarknadspolitiken säger Elver Jonsson att han sak-
nade konkreta förslag i mitt inlägg. Då vill jag påpeka att inte heller Elver
Jonsson hade en enda konkret punkt i sitt inlägg. Där kan vi möjligen ha
haft en del svårigheter med tidsaspekten.
Nu säger Elver Jonsson att arbetsmarknadspolitiken skall vara aktiv, att
den skall ha ett konkret innehåll. Då måste jag fråga Elver Jonsson: Hur
har den borgerliga majoriteten i arbetsmarknadsutskottet kunnat acceptera
regeringens ständigt återkommande felprognoser, som har förlett riksdagen
att fatta beslut som innebär för litet insatser, för litet resurser?
Elver Jonsson säger att det aldrig någonsin har funnits så mycket resurser
som nu. Jag tackar för det, med den arbetslöshet som vi har. Kontantlinjen är
det extremt dominerande i besluten av arbetsmarknadsutskottets borgerliga
majoritet.
Anf. 34 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Bara några synpunkter på utskottsordförandens replik.
Ingela Thalén säger att man vill ha en modern och utvecklande arbetsrätt.
Den allmändeklarationen ställer jag mig bakom.
Sedan beskärmar sig Ingela Thalén över att den nya regeringen rev upp
direktiven. Det är inte så originellt. Det är egentligen vad som sker vid varje
regeringsskifte. Det görs större eller mindre justeringar i utredningsdirektiv.
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
37
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
38
Så säger Ingela Thalén faktiskt att det var ett beställningsjobb från Svenska
arbetsgivareföreningen. Låt oss ställa det litet åt sidan och se vad resultatet
blir. Det som synes komma i regeringsförslaget är Svenska arbetsgivareför-
eningen mycket missnöjd med. Att det finns missnöjestongångar också på
LO-håll ger faktiskt besked om att man här har nått en balanspunkt som är
ganska rimlig.
Vidare säger Ingela Thalén att det finns ett par punkter som hon skulle
kunna tänka sig att stödja, som hon uttryckte det. Jag blir väldigt nyfiken:
Vilka punkter är det som hon känner sympati för?
Beträffande de prognoser som vi får till arbetsmarknadsutskottet hade det
varit önskvärt att prognoserna alltid hade stämt. Men det finns en gammal
tumregel som säger att prognoser egentligen aldrig stämmer. Därtill är det
ju illa om de slår kraftigt fel. Den LO-rapport som är på gång i dessa yttersta
dagar har två huvudbudskap. Det ena är att man själv har grovt felbedömt
situationen. Det enda man är säker på är att det är en stor osäkerhet om
framtiden. Att prognoserna inte alltid stämmer är någonting som vi tvingas
att leva med. Självfallet skall en närhet eftersträvas så långt det går.
Jag fick inga konkreta besked om vad Ingela Thalén menar med en rättvis
regionalpolitik, utvecklandet av de anställdas inflytande, inte heller om hur
vi skall hantera budgetunderskottet. Besked på en av dessa tre punkter
skulle jag uppskatta.
Anf. 35 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Förslaget om arbetsrätten har ännu inte lagts fram, men ef-
ter pressmeddelandet kan jag konstatera att jag tror att det finns förutsätt-
ningar att diskutera tidsfristen. När det gäller frågan om de nya EG-direkti-
ven, att arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande skall vara
skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren vid anställning,
tror jag inte att socialdemokraterna har svårt att biträda sådana förslag. I
övrigt kan jag inte se att de förslag som regeringen lägger fram leder till det
som regeringen säger att de skall leda till, nämligen ökad rörlighet på arbets-
marknaden och möjlighet att anställa fler människor. Det såg vi i alla fall
inte vid de tidigare förändringar som gjordes.
För att bringa ner budgetunderskottet har vi i våra motioner förra hösten,
i januarimotionen och i motionen till kompletteringspropositionen redovisat
konkreta arbetsmarknadspolitiska förslag när det gäller ungdomar, kvinnor
och utbildning, hur de skall finansieras och på vilket sätt de skall genomfö-
ras. Nu måste jag fråga Elver Jonsson: Dessa konkreta förslag, som ju Elver
Jonsson var med om att avslå och tillbakavisa måste ändå ha analyserats av
den borgerliga majoriteten? Ni har sagt nej till dem. Alltså tycker ni att de
förslagen inte var bra. Då är det intressant att veta att regeringen själv vid ett
antal tillfällen har återkommit med några av dessa konkreta förslag. Såvitt
vi kan bedöma kommer man tillbaka också under hösten med ett par av de
konkreta förslag som vi har presenterat och som har avvisats av den borger-
liga majoriteten i riksdagen.
Det är en tågordning som i den här debatten har blivit alldeles uppenbar,
nämligen att den borgerliga regeringen inte bara gör felbedömningar och fel-
prognoser, uan när besluten fattades i riksdagen visste den borgerliga majo-
riteten att prognosen var mycket sämre än den som regeringen redovisade.
Det talade vi om i utskottet. Trots detta ville inte den borgerliga majoriteten
ändra inriktningen på arbetsmarknadspolitiken. Det tycker jag kanske är
ännu allvarligare.
Folkpartiet säger att LO och SAF är kombattanterna när det gäller arbets-
rätten. Glömmer inte Elver Jonsson bort TCO och SACO, som såvitt jag
vet också har mycket bestämda uppfattningar i frågan om förändringarna av
arbetsrätten?
Jag vill avsluta med att säga att min uppfattning är att den enda vägen att
åstadkomma en förstärkning av köpkraften är att göra det möjligt för männi-
skor att gå tillbaka till arbete och att se till att lönesumman därmed vidgas.
De förslag som regeringen har lagt fram ger inte ett sådant resultat.
Anf. 36 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det allra sista Ingela Thalén sade är vi överens om. Vi måste
hitta en väg för att göra det möjligt för människor att gå tillbaka till ett lång-
siktigt arbete. Ingela Thalén säger att en förändring i anställningsskyddsla-
gen inte leder till en bättre tingens ordning. Men därom vet vi inte så säkert.
Det finns i alla fall fristående bedömare som menar att den här försiktiga
reformeringen kommer att vara gynnsam när det gäller att nyanställa, inte
minst i småföretagen. Arbetsmarknadsstyrelsen hör till dem där det funnits
positiva tongångar.
Så till den ekonomiska politiken. När Ingela Thalén hänvisar till de social-
demokratiska motionerna för både ett och två år tillbaka är det intressant
att konstatera att den socialdemokratiska partikongressen underkände den
socialdemokratiska ekonomiska politik som hade förts här i riksdagen. Det
tyder på att det inte är så enkelt ens för oppositionspartierna.
Herr talman! Jag tror att det är angeläget att hitta konstruktiva vägar.
Egentligen befinner vi oss inte så långt ifrån varandra. Men den politiska
retoriken och det ibland kanske alltför uppskruvade tonläget leder till att vi
gör frågan svårare och att vi är längre från ett resultat än vad som annars
hade varit fallet.
Anf. 37 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror att vi i verkligheten står mycket långt ifrån varandra,
även om Elver Jonsson tycker att de förslag som oppositionen lägger fram
är ganska bra. Han har svårt att distansera sig från dem i samma utsträckning
som han gör i sina politiska beslut.
Jag vill uppehålla mig några sekunder vid arbetsmarknadspolitiken, efter-
som jag ju inte får några svar på mina frågor. Jag hävdar att man har lämnat
arbetslinjen. Hittills har det under de första åtta månaderna betalats ut 28
miljarder kronor i kontantstöd och 14 miljarder kronor i åtgärdspengar.
Kontantstödet finansieras till 100 % genom upplåning. Detta må vara en
mycket dålig fördelning, om man vill upprätthålla arbetslinjen.
Arbetsmarknadsutbildningen har sedan förra året minskat med 53 %.
Mindre än hälften genomgår sådan utbildning jämfört med förra året. Be-
redskapsjobben har minskat med 23 %. Det blev inte heller mycket av rekry-
teringsstödet. Ni avslog alla sådana förslag. Vidare togs det inga krafttag när
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
39
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
40
det gäller kompetensutvecklingen i företagen. Det är i stället ALU och ung-
domspraktik som fullständigt dominerar bilden. Det är en passiv och - såvitt
jag förstår - dålig arbetsmarknadspolitik som förs och som dessutom till stor
del finansieras utanför budgeten genom upplåning.
Jag håller med om att man inte skapar arbeten genom arbetsmarknadspo-
litik. Det gör man genom att investera i produktiva insatser. Jag efterlyser
mycket på det området, inte minst när det gäller att ta fasta på den miljöom-
ställning som måste ske.
Det fanns en bra ledare i senaste numret av Ekonomisk Debatt, där Mag-
nus Henriksson tog upp frågan om hur många som inte längre ingår i arbets-
kraften, förutom alla som är arbetslösa. Magnus Henriksson avslutar sin le-
dare med orden: ”Så länge vi inte sätter kampen för sysselsättningen framför
kampen mot arbetslösheten kommer välfärdsstaten att befinna sig i allvarlig
fara.” Det har han verkligen rätt i.
Jag har ytterligare en fråga. I kommuner och landsting planeras under de
närmaste åren tiotusentals avskedanden - det rör sig kanske om över hundra
tusen människor. Detta måste Elver Jonsson känna igen från sitt hemlän.
Dessa avskedanden måste förhindras. Kommunalpolitiker och landstingspo-
litiker gör allt de kan - åtminstone i de kommuner där moderaterna inte har
något avgörande inflytande - men de måste ha ekonomiska resurser till sitt
förfogande. Hur ser Elver Jonsson på rundgången mellan den kommunala
ekonomin och den statliga ekonomin?
Anf. 38 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är klart att rundgången skall förhindras så långt möjligt.
Men ibland behövs det insatser i den riktningen. Här gäller det - precis som
det gäller mycket annat i fråga om arbetsmarknadspolitiska insatser - att
man iakttar stor vaksamhet.
Hans Andersson är bekymrad över att framför allt den politiska distansen
mellan oss är för lång. Men det är inte så originellt att liberaler och kommu-
nister är mycket oense. Det har de varit genom decennier, och i synnerhet
har vi liberaler varit avskräckta av att åtminstone Hans Anderssons parti-
kamrater många gånger här i kammaren har sjungit planhushållningens höga
visa.
Jag håller med om att utvecklingen från en arbetslinje, där åtgärderna inte
är lika dominanta, till mera av en kontantlinje är olycklig. Men det är ju
situationen som har framtvingat detta. Vi måste sträva efter att snabbt kunna
återgå till det tidigare förhållandet 70-30 till åtgärdernas fördel.
Hans Andersson beklagade sig över att vi måste låna en massa pengar. Ja,
men Vänsterpartiet vill ju öka på upplåningen. Jag har inte hört någonting
om några förslag som skulle leda till ett rejält minskat budgetunderskott.
Herr talman! Till sist är jag överens med Hans Andersson på en punkt.
Långsiktiga lösningar skall inte bekostas med arbetsmarknadspolitiska me-
del - det gäller enbart de kortsiktiga - utan det måste till produktiva insatser.
Jag vill hävda att regeringens försök att nu ge förändrade och förbättrade
villkor för småföretagen är en satsning i rätt riktning. Hans Andersson talade
om insatser för en förbättrad miljövård, och det är också mycket goda för-
slag. Låt oss pröva även dessa.
Anf. 39 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det var ett väldigt tjat om saker som jag inte har berört. Jag
har för övrigt aldrig varit på andra sidan järnridån.
Försök att ta de förslag som jag framställer på allvar och sätt er in i dem!
Om ni hade gjort det, skulle Elver Jonsson också ha upptäckt att vi inte ökar
på budgetunderskottet genom våra förslag. Men vi vill satsa oerhört mycket
mer pengar på näringspolitik, miljöomställning och arbetsmarknadspolitik.
Det innebär att vi även har föreslagit hur man skall dra in pengar till staten.
Varje förslag om skattehöjning för dem som har stora tillgångar har dock
avvisats av den borgerliga majoriteten. Vi lånar, fast vi lånar inte mer än
regeringen. Men i vårt budgetförslag lånar vi till produktion och arbete och
inte till passiva icke-ordinarie verksamheter. Det är den stora skillnaden.
Jag fick inte något svar på min fråga om den kommunala sektorn, som
betyder så mycket för välfärden och sysselsättningen. Vad beträffar arbets-
rätten noterar jag att redan i dag sjunker andelen tillsvidareanställningar.
Antalet nyanmälningar till arbetsförmedlingarna har sänkts från drygt 55 %
1990 till drygt 30 % i dag. Det är alltså oerhört många visstidsanställningar
som är på gång. Jag hänvisade tidigare till erfarenheter från det övriga
Europa. Det finns inte några som helst samband mellan å ena sidan tillväxt
och hög sysselsättning och å andra sidan stora möjligheter till visstidsanställ-
ningar och provanställningar.
När det gäller min andra fråga om att göra det lättare att avskeda folk och
ge större makt till arbetsgivaren, vill jag citera professor Ann Numhauser-
Henning, professor i civilrätt vid Lunds universitet. Hon konstaterar att ”det
viktigaste argumentet mot den föreslagna ordningen med frikretsar innebär
ett avsteg från den metod som präglar arbetsrättens utveckling i den indu-
strialiserade västvärlden, nämligen principen om att förhindra godtycke och
diskriminering”. Detta är ett av de viktigaste skälen till att fackföreningsrö-
relsen, oavsett om det rör sig om arbetare eller tjänstemän, som en man re-
ser sig upp och säger: Det här vill vi inte ha. Vi vill vara en part vid förhand-
lingsbordet. Vi vill kunna delta i en rejäl förhandling och ingen låtsasför-
handling. Vi vill kunna diskutera samtliga personer som drabbas vid en upp-
sägningssituation, inte bara de som arbetsgivaren bestämmer att vi får disku-
tera.
Anf. 40 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! När det gäller skattehöjningar har Vänsterpartiet sällan haft
några hämningar. Hela skattereformen bygger ju på en sund inställning att
arbete, sparande och nyföretagande skall gynnas. Jag står bakom skattere-
formen, medan Vänsterpartiet har fördömt den. Så visst finns det skillnader.
En ytterligare skillnad är att man från Vänsterpartiet tror att det går att
närmast kommendera fram arbetsplatser. Så fungerar det inte i en fri mark-
nadsekonomi, som Sverige vill hålla sig till. Det gäller att ge sådana villkor
som väcker intresse för att hålla företagen i gång och för nyföretagande och
som gör det möjligt att skapa en ekonomi i verksamheten. Detta gäller ju
särskilt för småföretagsamheten. Vi är i långa stycken överens om att det är
i småföretagen som innovationer kommer att ske. Det är där som nya arbets-
tillfällen kan skapas. Och detta, herr talman, är mycket angeläget.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
41
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
42
Förste vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 41 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Elver Jonssons avslutande ord var mycket intressanta. Det
är återigen fråga om läpparnas bekännelse när det gäller att satsa på företa-
gen.
Elver Jonsson sade i sitt anförande att Ny demokrati vill rasera arbetsrät-
ten. Tyvärr är Elver Jonsson dåligt påläst i fråga om vår politik.
Vi vill skapa anständiga möjligheter för småföretagaren att ge folk riktiga
jobb, dvs. att anställa folk i stället för att som nu ge dem temporär sysselsätt-
ning.
Enligt Elver Jonsson är det rätt att göra så som jag nämnde i exemplet
från TV i går. Det handlade om en elektriker som ville jobba halvtid, därför
att småföretagaren hade möjlighet att erbjuda honom en halvtidstjänst.
Facket sade nej därför att de ansåg att småföretagaren hade råd att anställa
elektrikem, vilket han inte hade. Man sade till elektrikern: Du får inte ta
det här jobbet. Du skall arbeta heltid och inte halvtid! Gör du inte det, skall
vi se till att du mister din a-kasseersättning.
Det finns fler exempel. Ett företag i Göteborg hade förutom ägaren två
medarbetare, en professionell lackerare och en med erfarenhet från bilskrot-
ning. Man behövde på grund av sämre tider minska antalet medarbetare till
en och man ville koncentrera verksamheten till just lackering. Företaget ville
naturligtvis behålla den professionella lackeraren, men facket vägrade göra
avsteg från turordningsreglerna. Vad blev resultatet? Jo, att båda fick sägas
upp och företaget lades ned.
Om nu Elver Jonsson representerar Folkpartiets syn i denna fråga, förstår
jag att arbetsmarknadsministern har problem med att ena regeringen.
Anf. 42 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det verkar som om arbetsmarknadsministern faktiskt har
klarat av detta. Jag måste ändå tillstå att jag tror att både Folkpartiets och
Centerns synpunkter i den här frågan möjligen har modifierats en del, men
det får väl andra bedöma.
Vad jag vände mig emot var egentligen Laila Strid-Janssons tes, att det
när det gällde småföretag inte var så knussligt med anställningsskyddet. Hon
anser att andra villkor kan gälla för företag med mindre än 25 anställda -
jag tror att det var den siffra som hon nämnde. Vår uppfattning är att ett
anställningsskydd, låt vara reformerat, skall gälla alla anställda. Sedan finns
det bitar som behöver göras mer smidiga och lätthanterliga, inte minst ut-
ifrån den riktigt lille företagarens synpunkt, något som också arbetsmark-
nadsministern pekade på här tidigare. På detta reformarbete är vi beredda
att ställa upp. Det intressanta är att fristående bedömare menar att vi här
har hittat en balanspunkt.
Anf. 43 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Det är sant att jag sade att vi borde diskutera ett förslag som
t.ex. kanske skulle handla om företag med mindre än 25 anställda. Vi sade
att vi var intresserade av att diskutera detta, därför att det måste göras något
reellt för småföretagen. Man kan inte jämföra ett småföretag med ett stor-
företag.
Om ett storföretag med 1 500 anställda måste avskeda två personer och då
tillämpar turordningsreglerna, är det en helt annan sak än när ett småföretag
drabbas av samma sak. Ofta har heller inte småföretagen kollektivavtal.
Skall man nu skapa nya jobb i de små företagen, måste man på alla sätt
hjälpa till. Ett sätt är att försöka se till att inte turordningsreglerna tillämpas
på samma sätt i de små företagen. Jag har ju visat skrämmande exempel på
vad som händer när facket inlägger sitt veto. Detta drabbar även de små
företagen. Är det en sådan framtid Elver Jonsson vill ha? Min fråga till Elver
Jonsson är: Är det rätt att låta facket gå in på småföretagen och genom för-
bud se till att de helt enkelt måste upphöra med verksamheten?
Anf. 44 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag ger Laila Strid-Jansson rätt på en punkt, att man inte
kan jämföra de riktigt stora företagen med de allra minsta. Det är helt rik-
tigt. Men att säga att företag med mindre än 25 anställda inte skall omfattas
av LAS, är jag icke beredd att ställa upp på. De flesta företag här i Sverige
hör till gruppen små och medelstora företag. Lagen om anställningsskydd
skall omfatta alla, men regelsystemet skall vara så utformat att det är hanter-
bart både i storföretagen och småföretagen.
Förste vice talmannen anmälde att Laila Strid-Jansson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 45 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! En tidigare statsminister lär vid något tillfälle ha sagt att poli-
tik är att vilja. Av debatten här i kammaren i dag framgår att om det berodde
på viljan att få bort arbetslöshet och ekonomiska bekymmer, ja, då vore pro-
blemen snart ur världen.
Men tyvärr är det så att verkligheten, som vi lever i och inte bara besöker
då och då, inte låter sig så lätt betvingas. Att vilja är en god böljan, men det
skall till handling också. Och visst handlas det. Aldrig någonsin har det sat-
sats så stora resurser som nu på det arbetsmarknadspolitiska området för sys-
selsättning, utbildning, kompetenshöjning och arbetsskapande åtgärder.
Arbetslösheten slår dock tyvärr nya, dystra rekord. Även om de totala
siffrorna minskade något under september månad jämfört med augusti är
dock 410 000 människor öppet arbetslösa. Detta är ett slöseri med mänskliga
resurser. För varje dag som går blir de sociala konsekvenserna än värre, inte
minst på grund av att både långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslöshe-
ten ligger på mycket höga nivåer.
Tecknen på att en vändning kan skönjas blir dock allt fler och tydligare.
Ett är orderingång och leveranser hos exportindustrin. Ett annat är att över-
tidsuttaget har ökat kraftigt, så kraftigt att det handlar om uppemot 50 000
arbetstillfällen. Ännu ett tecken på att en vändpunkt är i sikte är godsvoly-
mens mer än tioprocentiga ökning inom transportsektorn.
Undersökningar visar också att svenska folket ser alltmer optimistiskt på
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
43
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
44
framtiden. Detta är positiva tecken som vi i dagsläget mer än väl behöver ta
till oss.
Småföretagens betydelse för sysselsättningen står som aldrig tidigare i fo-
kus, och det med rätta. Även Socialdemokraterna tycks nu ha kommit till
den insikten. Industriverket gjorde för ett par år sedan en undersökning som
visade att tillväxten finns i små företag, som ofta har börjat som en avknopp-
ning från de större. Det är i dessa små och medelstora verksamheter som vår
största möjlighet till framtida tillväxt kommer att finnas. Det är här de flesta
nytillkommande arbetstillfällena kommer att skapas i framtiden. Det är upp-
finningsrikedom och entreprenörer vårt land så innerligt väl behöver för att
komma loss och åter få snurr på hjulen.
Vidare är de för företagen redan genomförda förändringarna i skattereg-
lerna, liksom de förändringar som nu aviseras i det s.k. företagsskattepake-
tet, mycket viktiga. Regeländringarna innebär att det blir lättare för företag
att investera och som en följd därav att skapa nya arbetstillfällen.
Herr talman! Kristdemokraternas uppfattning är att en del förändringar i
de arbetsrättsliga lagarna är nödvändiga. Vi har dock uttalat att förändringar
i arbetsrätten inte skall genomföras om de inte har ett folkligt och rättsligt
stöd. Samtidigt skall de vara etiskt och moraliskt försvarbara. De ändringar
som nu föreslås om en förlängning av tiden för provanställningar och tidsbe-
gränsade anställningar, kommer att innebära att främst de små företagen
börjar att nyanställa personal i stället för att med övertidsarbete slita på sina
medarbetare.
Förslaget om att arbetsgivaren skall få undanta två nyckelpersoner vid en
neddragning på grund av arbetsbrist är riktat till bortemot 100 000 småföre-
tag i vårt land, där kollektivavtal av olika skäl saknas.
I företag med kollektivavtal löses övertalighet som regel vid förhandlingar
mellan arbetsgivare och fackföreningar. Detta är ju förstahandsalternativet
också i förslaget till ny lag. Vid sådana förhandlingar är det, har jag lärt mig,
snarare regel än undantag med avsteg från turordningen. Men som lagstif-
tare har vi ansvar för att lagarnas funktioner gäller hela arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna talar här med kluven tunga. På den s.k. småföreta-
garriksdagen talade Göran Persson om i princip samma typ av förändringar
i arbetsrätten som jag just nämnde. Ett par veckor senare på kongressen i
Göteborg var tonen en annan. Då var det parterna som skulle avtala om
lämpliga ändringar. Men hur det skall fungera i företag där parterna inte är
representerade gavs ingen anvisning om. Över detta undrar naturligtvis
också dessa 100 000 småföretagare som det gäller.
Vi kristdemokrater hälsar med tillfredsställelse förslaget om en obligato-
risk arbetslöshetsförsäkring. Det nuvarande systemet håller inte. Stora grup-
per står utanför försäkringen. Systemet är dessutom dimensionerat för en
arbetslöshet på max 3 %, vilket medfört ett ofattbart stort underskott i ar-
betsmarknadsfonden, ett underskott som skall betalas förr eller senare. Med
det förslag som nu aviseras stoppas åtminstone utflödet. Det är dock ingen
hemlighet att vi kristdemokrater kan tänka oss ett visst avgiftsuttag även på
de inkomster som inte berättigar till ersättning. Det kan visserligen med
rätta anses utgöra en ”dold” skatt men borde kunna bidra till en fördelnings-
politiskt riktig finansiering av det gigantiska underskottet i fonden.
Det batteri av åtgärder som ingår i regeringens mycket aktiva arbetsmark-
nadspolitik måste under rådande omständigheter anses ha fungerat väl.
Självfallet innebär åtgärder som ungdomspraktik och ALU att den reguljära
arbetsmarknaden kan skadas om systemen får verka för länge. Regeringen
har också aviserat en proposition om ändringar i delar av dessa åtgärder.
Som jag tidigare framfört här i kammaren, menar jag att det nu är angelä-
get att hitta former för att få ungdomspraktikplatser att övergå till fasta an-
ställningar i större utsträckning än i dag. De aviserade förslagen om juste-
ringar i arbetsrätten menar jag kan vara ett steg på vägen, men jag vill åter-
igen flagga för vårt förslag om en kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna
för de företag som erbjuder ungdomar fast anställning efter avslutad praktik-
tid.
På motsvarande sätt borde vi nu pröva generella åtgärder för att åter få in
långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Det skulle på ett verksamt sätt
skapa ännu ett incitament för nyanställningar och bidra till att omvandla en
del av övertidsuttaget till nya jobb.
Under innevarande budgetår satsas ca 50 miljarder på arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder. Bland de insatser som görs finns redan i dag inslag med mil-
jöinriktning. Jag menar dock att det finns utrymme för en mer medveten
inriktning mot miljöarbete. T.ex. skulle redan budgeterade medel kunna an-
vändas för utbildning av ungdomspraktikanter och ALU:are till ”miljörådgi-
vare”, som sedan skulle kunna sälja tjänster som rådgivning i kompostering
och enkla anpassningar av avfallsutrymmen för källsortering.
På längre sikt ligger det en stor utmaning och potential för nya arbeten
inom den ständigt växande marknaden för miljöteknik. Beräkningar från
OECD visar att marknaden för miljövård och miljöteknik växer med 5,5 %
per år och väntas uppgå till 300 miljarder i slutet av seklet. Av avgörande
betydelse för svenska företags möjligheter att vinna marknadsandelar är
långsiktiga beslut om en anpassning till en hållbar ekonomisk utveckling.
Detta skapar drivkrafter för en teknisk utveckling, som ger konkurrensför-
delar på den internationella marknaden. Enligt kds skulle en ny skattere-
form - en miljöskattereform - med sikte på skatteväxling från arbete till
skadliga utsläpp, miljö och vissa råvaror verksamt medverka till att vi lyckas
med två av våra stora utmaningar, nämligen miljön och sysselsättningen.
Det förslag om en s.k. U-skattsedel som lanserades av mina partikamrater
Inger Davidsson och Stefan Attefall i somras, pekar på möjligheten att skapa
nya arbetstillfällen i en sektor som i dag antingen är ”svart” eller inte existe-
rar, nämligen hushållssektorn. Förslaget går ut på att ungdomar upp till 25
år skulle ges möjlighet att starta eget och sälja hushållstjänster momsfritt och
med kraftigt reducerade arbetsgivaravgifter. Det skulle kunna skapa tusen-
tals jobb, och det skulle enligt mitt sätt att se för dessa ungdomar vara ett
utmärkt alternativ till att passivt ta emot KAS, som för de flesta i dag är
alternativet. Vi ser fram emot den utredning av tjänstebeskattningen som
regeringen tillsatte tidigare i höstas och som bl.a. skall ta reda på vilka effek-
ter en lägre beskattning av tjänster skulle kunna få ur sysselsättningssyn-
punkt.
Herr talman! Få områden som debatteras i den här kammaren skulle må
bättre än sysselsättningen och arbetsmarknaden av öppna, ärliga och presti-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
45
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
46
gelösa diskussioner med siktet inställt på breda lösningar. Fler än 600 000
arbetslösa väntar på dessa breda samförståndslösningar.
Anf. 46 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Harald Bergström säger att förändringarna i arbetsrätten är
välkomna därför att det på stora områden saknas kollektivavtal. Då är min
fråga till Harald Bergström: Varför saknas det kollektivavtal på stora områ-
den? Arbetstagarnas organisationer vill ju ha kollektivavtal. De har i olika
sammanhang fört fram önskemål om att få kollektivavtal just för att reglerna
på hela arbetsmarknaden skall underlättas och för att möjligheterna till ett
vettigt arbete också i de små företagen skall förbättras. LO har i ett antal
sammanhang uttryckt att en mycket framkomlig väg för de mindre företagen
vore ett kollektivavtal för småföretag, ett s.k. småföretagsavtal.
Harald Bergström säger att Göran Persson har uttryckt synpunkter på att
lagen borde ändras. Att han säger det beror på att man inte har lyssnat på
vad Göran Persson har sagt, att man ville höra det man tyckte att han borde
ha sagt. Det Göran Persson, jag själv, Ingvar Carlsson och andra har uttryckt
är att en framkomlig väg för att lösa problem som kan finnas för de mindre
företagen på arbetsmarknaden är avtal. Det innebär också att beslutet fattas
nära parterna.
Sedan skulle jag vilja fråga vad Harald Bergström menar med att en obli-
gatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle ”stoppa utflödet”. Vilket utflöde då?
Vem eller vad är det som flödar ut? Är det de arbetslösa, är det kontanter-
sättningen, eller vad är det som är utflödet?
Kds kan tänka sig skatt till arbetsmarknadsfonden för att täcka underskot-
tet, säger Harald Bergström. Då välkomnar jag kds att yrka bifall till det
finansieringsförslag som Socialdemokraterna skisserade i den motion vi
väckte i våras. I den sade vi nämligen att underskottet i arbetsmarknadsfon-
den under en övergångstid borde täckas med en särskild skatt. Harald Berg-
ström är välkommen att biträda ett sådant förslag.
Anf. 47 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Ingela Thalén frågar hur många småföretag som har eller
inte har avtal och kollektivavtal. Det är inte jag som skall svara på det, Ingela
Thalén, utan det är naturligtvis småföretagen själva. Orsakerna till att det
saknas kollektivavtal som reglerar arbetsförhållandena för de små företagen
är ju dels naturligtvis företagarna, dels arbetstagarna. Varför är så många
arbetstagare på de små företagen oorganiserade? Det kan ju ses som att
facket har misslyckats med att engagera dem. Det vore emellertid bättre -
det erkänner och önskar jag - om facket funnes också på de små företagen.
Då funnes det en avtalsmöjlighet. Detta är också bakgrunden till min fråga
om vad Göran Persson sade eller vad han borde ha sagt på småföretagarriks-
dagen.
Hur skall man avtalsvägen få fram lösningar på de arbetsrättsliga proble-
men, om man inte finns närvarande på de små företagen? Skall man sätta
sig på dem, skall man avtala över huvudet på dem, eller hur skall man bära
sig åt? Skall man lagstifta om det? Det är min fråga.
Ingela Thalén frågar vad jag menar med utflödet från arbetsmarknadsfon-
den. Det ju onekligen så att arbetsmarknadsfonden, som jag sade i mitt hu-
vudanförande, är dimensionerad för en arbetslöshet på 3 %. Men arbetslös-
heten är i dag högre, det vet vi alla. Tyvärr är den högre än så. Jag sade att
vi kan tänka oss ett uttag av avgifter på inkomster som inte blir ersättnings-
berättigade, och det menar vi verkligen. Om detta sedan kallas en dold skatt
eller en avgift är väl okej. Det är ju en gammal socialdemokratisk metod för
att klara av finansiering, och vi ställer upp på den. Det är också en solidari-
tetsfråga för oss.
Anf. 48 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker det är en bra inställning som Harald Bergström
redovisar nu.
Det är korrekt att finansieringen av arbetsmarknadsfonden och kontant-
stödet är baserad på en genomsnittlig arbetslöshet på 3 %. Vi har redovisat
en princip för en finansiering. Men hur kan en obligatorisk arbetslöshetsför-
säkring klara av finansieringen av en arbetslöshet på 3 %? Det är naturligtvis
inte det som är lösningen, utan det handlar självfallet om att öka finansie-
ringen. Vi har föreslagit att man för över arbetsgivaravgiften, att man tillfäl-
ligt tar ut en särskild värnskatt och att man har kvar en egenavgift i arbetslös-
hetsförsäkringen.
Sedan måste jag ställa en fråga, som är kopplad till utflödet: Vad menar
Harald Bergström när det gäller att den obligatoriska arbetslöshetsförsäk-
ringen skulle lösa det här? Vilket arbetsvillkor skall gälla i en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring?
Vidare sade Harald Bergström en sak som jag också undrar över, nämli-
gen att de aviserade försämringarna i arbetsrätten är ett steg. Då är min
fråga: Vilket är nästa steg, Harald Bergström?
Sedan det här med U-skattsedel. Det är ju den s.k. pigdebatten. Att det
skulle leda till någon avgörande effekt på arbetsmarknaden är bara nonsens.
De stora servicefrågorna handlar ju om barnomsorg och äldreomsorg, och
dem löser man ju inte med några U-skattsedlar.
Det är inget fel i att ha hemarbete eller arbeta i någons hem, men det skall
vara ett arbete med regelrätt lön och med vanliga anställningsvillkor och inte
några s.k. pigtjänster, för inrättande av sådana leder inte till någon utveck-
ling av arbetsmarknaden.
Anf. 49 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Ingela Thalén, jag har inte påstått att införande av ungdoms-
skattsedel leder till någon lösning, men jag sade att det skulle kunna leda till
att ett stort antal ungdomar - man kan diskutera hur många - skulle kunna
få jobb inom en sektor som inte finns i dag. Att det skulle leda till en lösning
av de verkligt stora problemen tror jag inte, men varför är det så farligt att
försöka få kanske 50 000 ungdomar i arbete inom en sektor som nu inte
finns?
Undersökningar som vårt ungdomsförbund har gjort visar att det här
skulle man ställa upp på. Ett försök i sommar i Växjö visar att 1 450 dagsver-
ken blev gjorda under sommarmånaderna av ungefär 400 ungdomar för en
hundralapp om dagen. Den som fick tjänsten utförd betalade en hundra-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
47
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
lapp, och Växjö kommun betalade mellanskillnaden i form av avgifterna.
Många ungdomar, de allra flesta, säger att det här var bättre än att gå och
ingenting göra.
Beträffande arbetsvillkoret och beträffande utflödet ur Arbetsmarknads-
fonden är det ju så att uttaget är för stort. Jag sade inte att frågan om finan-
sieringen skulle kunna lösas på en gång, utan jag sade att avtappningen
skulle kunna stoppas genom den förändring som kommer i samband med
den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.
Men det kommer att ta mycket lång tid att betala igen fondens nuvarande
skuld. Det gör vi inte så länge arbetslösheten är så hög som i dag. Den måste
ner till betydligt lägre tal. Jag kan inte de beräkningarna från insidan, men
låt oss invänta propositionen och se vad där står.
Förste vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 50 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Den här debatten har handlat om många ting. Jag vill knyta
samman den till den övergripande frågan: Vad är det för samhälle vi vill ha?
Är det ett samhälle med gemenskap och lika människovärde, ett samhälle
där människor kan känna sig delaktiga och där man upplever sig vara med
att bygga landet? Eller är det ett samhälle där människor ställs vid sidan om,
där människovärdet urholkas?
Svaren kan naturligtvis förefalla självklara. Alla bekänner sig till det goda
samhället. Men bekännelsen, retoriken, är en sak. Den praktiska politiken
är ofta en annan.
När människors vilja till arbete inte tas till vara, då urholkas själva männi-
skovärdet. Jag tror att det är en viktig utgångspunkt för den här debatten.
En flicka och en grabb som efter genomförd utbildning bara möter stängda
dörrar i arbetslivet riskerar att förlora sitt självförtroende, förlora tilliten till
sin egen förmåga, och det kan bli förödande för de ungas utveckling i fort-
sättningen.
En arbetare som efter 20-30 års väl utfört arbete plötsligt får veta att ”vi
behöver dig inte längre här” förlorar inte bara inkomsten och den viktiga
arbetsgemenskapen, den människan riskerar att förlora också sin värdighet
som människa.
Med det här vill jag ha sagt att arbetsmarknadspolitik inte främst handlar
om siffror och diagram. Det är medmänniskorna och deras levnadsvillkor
det handlar om. Ibland får tyvärr sifferexercisen dölja de mänskliga trage-
dier som ligger bakom. Det är lättare att lära sig att avläsa statistik än att
avläsa och förstå det mänskliga lidande som arbetslösheten leder till.
Vi kan nu konstatera att utvecklingen på arbetsmarknaden är regeringens
största misslyckande. I valrörelsen för två år sedan gav de borgerliga parti-
erna försäkringar om att kampen för allas rätt till arbete skulle föras med
mycket stor kraft - minst lika kraftfullt som av Socialdemokraterna sade
man. Främst var Centerpartiet noga med att understryka det.
Men två år med borgerlig regering har lett till en katastrofal utveckling av
48
arbetslösheten. Det kan inte Börje Hörnlunds vältalighet dölja. Det har
skett med en centerpartist som chef för Arbetsmarknadsdepartementet.
Ett misslyckande är ett misslyckande, sade Carl Bildt. Då gällde det försö-
ket att försvara kronans värde. Detsamma gäller försvaret för sysselsätt-
ningen. Den är ett misslyckande, och det vore hederligt av regeringsföreträ-
darna att erkänna detta.
Den dramatiska ökningen av arbetslösheten har gjort Sverige fattigare för
varje dag som regeringen Bildt styrt och ställt. Nu behövs en nationell sam-
ling mot arbetslösheten, men regeringen väljer tyvärr konfrontationens väg.
Breda lösningar talar Harald Bergström om. Men varför väljer man då
konfrontationens väg? Arbetsmarknadsministern väljer att ensidigt liera sig
med Svenska arbetsgivareföreningen för att försämra de anställdas ställning
på arbetsmarknaden. Hörnlund och Bildt är ett eko av SAF när de hävdar
att sysselsättningen ökar om det blir lättare att sparka folk.
Regeringens andra recept är att skänka miljarder till aktieägarna. Man
frågar sig: Hur kan Centerpartiet, som gick till val under täckmantel av att
vara småfolksparti, stödja en sådan utpräglad högerpolitik?
Vi står nu inför en gigantisk uppgift. Även med AMS mest optimistiska
scenario krävs det en tillväxt av 4-5 % per år för att vi vid 90-talets slut skall
nå den arbetslöshetsnivå som vi hade vid 80-talets början. Det förutsätter
också att återtåget börjar nu. Det krävs mer än 110 000 fler sysselsatta varje
år under resten av 90-talet.
Göran Persson redogjorde i går för Socialdemokraternas ekonomiska po-
litik och Ingela Thalén i dag för arbetsmarknadspolitiken. Jag vill bara peka
på tre viktiga områden helt hastigt.
Vi bör enligt min mening samla oss kring några viktiga stora nationella
projekt. Ett sådant kan vara omställningen för utnyttjande av inhemska
energikällor. Vi vet att vi långsiktigt måste klara den uppgiften. Det ger mil-
jövinster, förbättrar handelsbalansen och ökar sysselsättningen. Skogen är i
det sammanhanget en resurs. I dag är tillväxten av skog mycket större än
avverkningen. Vi har inte råd att avstå från att nyttja den tillväxten.
Byggnadsverksamheten är ett annat område som måste upprätthållas på
en rimlig nivå. Med regeringens politik kommer halva byggnadsarbetarkå-
ren snart att vara utslagen. De stora infrastruktursatsningarna som Dennis-
paketet, Öresundsbron och andra viktiga stora projekt bör snarast genomfö-
ras. Det vore djupt olyckligt om sådana projekt förhalades och kom till stånd
under en kommande högkonjunktur.
För det tredje är det naturligtvis orimligt att nu tvinga tiotusentals an-
ställda i kommuner och landsting ut i arbetslöshet. AMS och andra har gjort
beräkningar som visar att besparingen för samhället är praktiskt taget noll,
men det försämrar vården, det försämrar omsorgen om barnen, och det le-
der till en tragisk arbetslöshet.
Vi vet ju att Moderaterna hämtar sin förebild bl.a. i Thatchers England.
Men min fråga är: Hur i all världen kan Centern och Folkpartiet vilja med-
verka till en sådan samhällsutveckling? Är det verkligen den ni vill ha? Eller
har ni inte upptäckt i vilken riktning Sverige nu går?
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
50
Anf. 51 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! När man som jag kommer ganska långt ner på talarlistan,
upptäcker man plötsligt att det man ville säga redan har sagts. Jag skall ta
upp framför allt skillnaden mellan hur stora och små företag upplever arbets-
rätten. Jag har själv varit i ett större företag än de som Ingela Thalén och
Sonja Rembo har erfarenhet från. Jag är nu småföretagare och har tio an-
ställda.
Under gårdagens ekonomiska debatt och i dag har alla pratat sig varma
för att hjälpa småföretagen med lägre räntor, olika former av nya lån, skatte-
lättnader, etc. Alla ställer upp på det. Men när frågan kommer upp om en
modernisering av lagen om anställningsskydd, LAS, finns ingen enighet.
Man har grävt ner sig i skyttegravar och ger inte med sig. Facket vill inte
ändra ett kommatecken. Det gäller ju ändå att skaffa nya jobb. Därför måste
man kunna prata med varandra. Det är vi entreprenörer, småföretagare,
som skall leta efter nya affärsmöjligheter och trygga de anställdas försörj-
ning. Vi vill skaffa de nya jobben, nu när storföretagen visat sin oförmåga
och trots rekordexport inte har kunnat bidra med nyanställningar.
Småföretagarnas betydelse kommer i framtiden att öka ytterligare, därför
att storföretagen icke kommer att kunna bidra med fler arbetstillfällen. Ut-
flyttningen från Sverige kommer att fortsätta. Det är högst olyckligt. Redan
i dag har vi inom svensk tillverkningsindustri ca 10 % fler anställda utom-
lands än i Sverige. Vi måste vända på den trenden. Jag tycker att man skall
diskutera olika förslag om hur vi skall få tillbaka de svenska företag som har
etablerat sig utomlands. Jag tycker inte att man har gjort tillräckligt i rege-
ringen för det.
Det har ofta sagts att LAS inte är något problem för storföretagen och att
man alltid kan nå resultat. Men det resulterar ofta i kompromisser som gör
att såväl stora som små företag får betala kraftiga avgångsvederlag. Det träf-
far småföretagen speciellt hårt.
Hur agerar vi då som småföretagare i det aktuella arbetsmarknadsläget?
Vi försöker ta ut så mycket övertid som det går. Den övertid som i dag tas
ut i Sverige anses motsvara 50000 jobb. Vi försöker undvika nyanställ-
ningar. Jag själv och andra har upplevt vad det kostar att köpa ut personal
som man anser sig inte kunna bibehålla, därför att marknader har försvunnit
och man inte har någon möjlighet att behålla de anställda. Som småföreta-
gare är man därvid inte hjälpt av att förhandla med en regional ombudsman,
som inte känner till företaget och dess problem utan läser lagen innantill.
Jag tror att alla är med på att det är en omöjlighet att ha en arbetsrättslag-
stiftning som tillgodoser både stora och små företag. Företag som har
150 000 anställda, som det företag där jag har varit, och mitt eget företag,
som har upp emot 10 anställda, kan inte lyda under samma lagstiftning.
Dessutom finns kommunala företag och kommuner, som har helt andra pro-
blem.
Det lyckligaste hade varit att låta marknaden vara självreglerande. Men
då det inte är politiskt möjligt, gäller det att finna speciella lösningar som
hjälper småföretagen, som oftasf inte har några kollektivavtal eller fackliga
förtroendemän. Dessa företag vill själva ansvara för sin anställningspolitik,
utan facklig inblandning. Det är svårt att bestämma var man skall sätta grän-
sen. Laila Strid-Jansson har talat om en gräns vid 25 anställda. Företag med
färre än 25 anställda skulle inte omfattas av några turordningsregler. Varför
25 anställda, kan man fråga sig. I EG-lagstiftningen talas i vissa fall om före-
tag med färre än 25 anställda. Så är det även i lagen om styrelserepresenta-
tion, som endast gäller företag med över 25 anställda.
Vi i Ny demokrati föreslår att det för företag med fler än 25 anställda skall
lagstiftas att de skall ha en frikvot på 20 % i enlighet med vad som föreslagits
av en majoritet i Arbetsrättsutredningen. Med tanke på det tycker vi att det
är mycket märkligt att regeringen har fört fram ett eget förslag om att två
arbetstagare skall undantas från turordningsreglerna. Det gynnar i och för
sig de små företag som jag representerar. Har man få anställda, är det bra
att två av dessa kan undantas från turordningen. Men ju större företagen är,
desto orimligare blir förslaget. Ericsson i Midsommarkransen och Älvsjö har
ca 1 200 LO-anslutna i sin turordningskrets. Det är orimligt att endast två av
dessa skall kunna undantas från turordningsreglerna.
Jag beklagar den låsning som finns i diskussionen kring arbetsrätten. Jag
tyckte mig höra en liten invit i Ingela Thaléns repliker. Göran Persson har
också tidigare skickat ut vissa positiva signaler. Vi har alla samma, allt över-
skuggande intresse, att se till att vi får fler arbetstillfällen. Vi måste emeller-
tid leva med dessa entreprenörer. De måste få svängrum och inte tvingas in
i ett intrikat regelverk. Då låser de in sig, och vi får inga nyanställningar.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att kollektivavtal för småföretag
är en bra lösning. Problemet är att det i de flesta företag över huvud taget
inte finns några arbetstagare som är anslutna till kollektivavtal.
Anf. 52 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Simon Liliedahl säger att han kunde tolka det som om det i
mina repliker fanns en invit till att diskutera arbetsrätten. Det beror på vad
Simon Liliedahl menar. Om Simon Liliedahl menar att socialdemokraterna
har uppfattningen att vi skall ha en modern arbetsrättslig lagstiftning, som
ger arbetsgivare och arbetstagare lika förutsättningar oavsett om de finns i
små eller stora företag, är inviten rätt uppfattad. Jag tror nämligen inte att
man kan ha olika lagstiftning för löntagare och företagare i små och stora
företag. Däremot är det min mycket bestämda uppfattning att man genom
avtal skall reglera förhållandet på den enskilda arbetsplatsen. Det var därför
jag hänvisade till att LO vid ett antal tillfällen har lyft fram frågan om små-
företagaravtal.
När det gäller kollektivavtal på de mindre företagen vill jag säga följande.
Det är inte ointressant, Simon Liliedahl, att Svenska arbetsgivareföreningen
och en del andra av arbetsgivarnas organisationer i årtionden bokstavligt ta-
lat har skrämt skjortan av småföretagarna och desinformerat om vad lagstift-
ningen egentligen betyder, inte minst när det gäller tillfällig anställning och
provanställning. Jag träffar mängder av ägare till mindre företag som har en
helt osannolik uppfattning om vad lagstiftningen egentligen innebär. Den
uppfattningen har de fått genom Svenska arbetsgivareföreningen. Om vi kan
bidra till att skapa kunskap om vad lagstiftningen innebär, så att företagarna
får en öppnare inställning till att teckna avtal, då tror jag att vi har tagit ett
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
51
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
52
steg på vägen, utan att för den skull skapa olika regler för anställda i små
och stora företag.
Anf. 53 SIMON LILIEDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vidhåller att det måste finnas möjlighet att ha olika regler
för små och stora företag. Det är orimligt att lagen i vissa delar är skriven
för storföretag. Den går inte att tillämpa på småföretag. Man upplever det
själv när man jobbar med det. Jag tycker att man skall se över om man kan
göra någon åtskillnad.
Jag håller med Ingela Thalén om att informationen till småföretagarna är
bristfällig. De har hört vandringshistorier och är rädda, inte bara för vad la-
gen innebär utan framför allt för hur Arbetsdomstolen tolkar lagen. Den
tolkningen går i allmänhet ut på att man skall ha specialavtal, som kommer
att kosta småföretagaren stora pengar. Det är ett område där det behövs
klargöranden. Jag tror inte att Arbetsdomstolen är så fruktansvärd som man
i allmänhet tror. Upplysning skulle hjälpa till att skapa förståelse. Trots det
tror jag att man måste göra åtskillnad mellan storföretag med 100 000 an-
ställda och företag med två tre anställda. Det går inte att dra dem över en
kam.
Anf. 54 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att diskutera med Simon Liliedahl. Det är
helt uppenbart att Simon Liliedahl har erfarenhet från en dagsaktuell verk-
lighet. Skillnaden mellan Simon Liliedahl och den politiske företrädare som
ansvarar för detta i regeringen är himmelsvid, till regeringens politiske före-
trädares nackdel.
Att ha olika lagstiftningar när det gäller rättsförhållanden tycker jag inte
är en god väg att gå. Jag skulle vilja veta på vilken punkt Simon Liliedahl
anser att lagstiftningen - nu talar vi om den arbetsrättsliga lagstiftningen,
inte om avtal, praxis eller tolkningar - skall vara olika om man arbetar i ett
stort respektive ett mindre företag. Jag har tyvärr ingen mer replik, men jag
tar gärna emot en sakupplysning.
Anf. 55 SIMON LILIEDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror att det finns många paragrafer i denna lagstiftning
där man kan se att det skiljer mellan större företag och mindre. Regelverket
är för komplicerat.
Denna frågeställning är så intressant att vi borde sätta oss ned och disku-
tera den. Jag tror att det finns vägar för detta. Vi skall plocka med dem som
kommer från verkligheten och inte enbart låta politiker och jurister vara
med.
Arbetsrättsutredningens styrelse består av enbart jurister. Det finns för få
praktikens män och kvinnor med. Jag tycker att vi skall starta en dialog om
dessa frågor.
Anf. 56 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Sonja Rembo kritiserar Socialdemokraterna och Vänster-
partiet för att vi förespråkar planhushållning. Jag vet egentligen inte vad hon
menar med det. Det fick mig i alla fall att tänka på något jag läste i Svenska
Dagbladet, som framför allt är Moderaternas huvudorgan. Artikelförfatta-
ren heter Stefan Hedlund, och han är professor i öststatsforskning. Jag vill
citera en del av hans artikel.
Han skriver bl.a. så här: ”Nu är det emellertid så, ’att marknadsekonomi’
är ett begrepp som har ett väl definierat innehåll och inte bör reduceras till
en klyscha. För att vi skall ha ”marknadsekonomi’ krävs framför allt att det
finns ett betydande element av legalitet, dvs att ekonomiska transaktioner
sker inom ramen för ett väl definierat och allmänt accepterat juridiskt regel-
verk. I annat fall är det fråga om rövarkapitalism eller kriminalitet.”
Frågan är om vi inte kommer att gå den vägen om den borgerliga rege-
ringen får fortsätta. Vi går mot en rövarkapitalism där ingenting skall styras.
Den s.k. marknaden skall helt klara sig själv. Det samhället vill jag inte vara
med i. Jag kommer att kämpa med all kraft emot det.
Herr talman! I dag talar alla om att man för att rädda jobben och Sveriges
ekonomi skall satsa på små och medelstora företag. Samtidigt skall man ra-
sera och skära ned den offentliga sektorn. Vi från Vänsterpartiet kommer
aldrig att ställa upp på att man går den vägen.
Jag är inte emot att man satsar på små och medelstora företag, men man
måste ställa sig följande frågor: Vad skall dessa företag producera, och för
vem? Producerar de för den inhemska marknaden eller för exportmarkna-
den?
Om de skall producera för den inhemska marknaden kommer nästa fråga:
Vem skall köpa det som produceras? Man har samtidigt försämrat köpkraf-
ten för dem som är sjukskrivna och arbetslösa - det rör sig om ca 1 miljon
människor i detta land.
Vad kommer då den s.k. marknaden att säga? Vem är marknaden? Är det
inte dags att tala om vem som är marknaden, så att vi får veta det och kan
ge den ett ansikte?
Regeringen gör ingenting. Marknaden skall klara alla problem.
Det konstigaste är, herr talman, att marknaden reagerade när Social-
demokraterna hade kongress i Göteborg. I går talades det här i kammaren
under den ekonomiska debatten om att marknaden kommer att reagera,
räntan gå upp och kronan falla om inte Ny demokrati bestämmer sig för hur
de skall ställa sig till vårdnadsbidraget.
Om det är på detta sätt, tror jag inte att det är utländska utan svenska
spekulanter som spekulerar i den svenska ekonomin. Man måste sätta ett
ansikte på marknaden för att veta hur man skall bära sig åt om man skulle
vilja styra den. Om man fortsätter att låta bli att styra och kontrollera mark-
naden kommer det att bli anarki.
Vi måste också ställa krav på en långsiktig sysselsättningspolitik och på en
industripolitik.
Herr talman! Nu skall regeringen kväsa facket. Det har de borgerliga de-
battörerna sagt på flera olika sätt. Det skall man göra för att skapa mer ar-
bete. Detta är helt fel. Det kommer inte att leda till flera jobb. Facklig kamp
har varit en styrka för detta land, både när det gäller teknisk utveckling och
framåtanda. Om man stryper den, går man helt fel.
Fackets insatser har bl.a. lett till att man kan vara hemma och fira sin fem-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
53
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
54
tioårsdag. Med det, herr talman, vill jag gratulera finansminister Anne
Wibble i efterhand.
Jag förstår att den borgerliga regeringen vill ändra på den skyddslagstift-
ning som vi har i dag. Men då skall de av moralisk-etiska skäl tala om vad
det gäller. De gör det inte för att skapa fler jobb, utan av rent ideologiska
skäl. Det är moraliskt riktigt att tala om vad det gäller. Jag tycker att det
skulle vara en självklarhet i ett parti som säger sig omfatta kristna värde-
ringar.
Regeringen har lyckats åstadkomma en pigdebatt. Det har man varit duk-
tig på. Hur kommer det faktum att några få får det renare i hemmet att stärka
Sveriges ekonomi? För mig är detta en gåta.
Hans Andersson har långt före mig redovisat att Vänsterpartiet har lagt
fram många förslag som däremot skulle leda till ökad sysselsättning och till
att människor fick varaktiga jobb.
Anf. 57 FREDRIK REINFELDT (m):
Herr talman! Först måste jag reagera mot Karl-Erik Perssons användande
av Stefan Hedlunds artikel i Svenska Dagbladet. Han jämför det som be-
skrivs där med det som sker i Sverige. Det brukar annars vara vänsterpartis-
ter som blir arga över att det görs jämförelser med det som tidigare var
Sovjetunionen.
Att hävda att denna rövarkapitalism har någon likhet med de svenska sy-
stemen tycker jag är att gå väl långt. Det är snarare respekten för enskild
äganderätt och förståelsen för den fria företagsamheten som brister i Ryss-
land i dag. Det brister inte i de moderata uppfattningarna om att marknads-
ekonomin måste byggas på rättsstatens grund.
När jag nu har fått se talarlistan för eftermiddagens debatt förstår jag att
debatten snart skall övergå från att vara allmänpolitisk till att bli de många
pamfletternas debatt. Inte mindre än 20 socialdemokrater skall efterträda
varandra i talarstolen och, antar jag, berätta om det elände som de menar
att den borgerliga regeringen har skapat.
Jag tycker som ung moderat riksdagsledamot därför att det finns anled-
ning att redan i förväg invända mot den bild som man försöker skapa.
Jag uppskattade att Carl Bildt i partiledardebatten i förra veckan talade
om hur vi skall skapa nya arbetstillfällen. Han gjorde det i varje inlägg från
denna talarstol. Det var ett budskap som jag önskar att fler unga hade fått
höra. Carl Bildt gav, olikt många andra i denna talarstol, prov på en insikt
om att nya arbetstillfällen knappast skapas i detta rum, men att vi däremot
kan lägga grunden för nya arbetstillfällen. Det kan vi göra genom att få ny-
företagandet att blomstra och arbetsgivare att våga nyanställa.
Dagens unga är i det närmaste helt utestängda från den reguljära arbets-
marknaden - det vet jag rätt mycket om. Jag talar ofta med unga människor
runt om i landet, och de uttrycker stor förtvivlan över detta. De vill inte sitta
fast i skapade åtgärder eller vara arbetslösa utan komma åt de riktiga arbets-
tillfällena.
Jag har efter ett par år här i riksdagen lärt mig att arbetsmarknaden fak-
tiskt är konstruerad för att stänga de unga ute.
Vi har valt att satsa på en arbetsrättslig lagstiftning som skyddar dem som
har arbete, men som inte lika väl tillgodoser dem som står utanför. Konse-
kvensen av det blir helt enkelt att de unga har en mycket svag anställnings-
trygghet, om ens någon. De slussas runt mellan kortvariga beredskapsarbe-
ten.
Det är ett ständigt hoppande från det ena till det andra. Det gör att ungdo-
mar tappar tilltron till sin egen förmåga att komma in på arbetsmarknaden.
Georg Andersson nämnde om vikten av att få ett människovärde, att känna
att man gör nytta.
Det är väl bara att ändra på reglerna, säger de unga. Det gäller bara att
göra det möjligt för oss att komma in. Men så enkelt är det nu inte. Det finns
mycket starka krafter i detta land, också företrädda i denna plenisal, som
aktivt motverkar alla ändringar för att faktiskt möjliggöra för unga männi-
skor att komma in på arbetsmarknaden.
Herr talman! Jag kan avslöja att jag har fått brev från Stig Malm. Det är
nu ingen större hemlighet. Det lär vara så att alla i denna kammare har fått
samma brev. Det är mycket intressant. Det är det första brev i hela mitt liv
som jag har fått från Stig Malm, så jag läste det med stort intresse.
Där stod bl.a. följande: ”Vi är beredda” - och med vi menar han LO -
”att utan förutfattade meningar delta i en dialog med dig och ditt parti det
kommande riksdagsåret för att dra vårt strå till stacken. Jag hoppas på gi-
vande samtal och ett rikt idéutbyte under året.”
Här kanske vi har öppningen för den nationella samling som Georg An-
dersson talade om. Men jag har också läst Stig Malms anförande på den so-
cialdemokratiska partikongressen. Han skickade inte ut anförandet tillsam-
mans med brevet. Där var det ett helt annat tonläge.
Redan i sina hälsningsfraser säger han sig inte vilja tala om regeringspar-
tierna eftersom, som han säger: ”1 en debatt om framtiden skulle det vara
att tillmäta dom en alldeles för stor betydelse.” Jaså, där fick man inte vara
med! Där var det inte någon nationell samling.
I hans avslutning får vi ännu ett exempel på Stig Malms samarbetsvilja.
Han säger: ”Jag vill därför till sist avge ett helhjärtat löfte. Partiet kan till 100
procent räkna med fackföreningsrörelsen inför nästa val. Våra medlemmar
behöver en socialdemokratisk regering.”
Ja, Stig Malm behöver en socialdemokratisk regering. Det kan vi vara all-
deles övertygade om. Med en socialdemokratisk regering återkommer det
inflytande som han och hans företrädare i historien har haft över svensk ar-
betsmarknadspolitik. Men att hans medlemmar, och framför allt de som står
utanför arbetsmarknaden, skulle gagnas av en socialdemokratisk regering är
något mer oklart.
Jag tycker att det också i dag visat sig att när exempel på nya arbetstillfäl-
len tas upp, när man är villig att pröva nya vägar, sägs det nej från denna
talarstol. Arbetsrätten har berörts i flera inlägg. Där är det totalstopp från
både LO och Socialdemokraterna.
Pigdebatten har också nämnts. Här har man lyckats skaka upp hela den
gamla kulturvänstern. Där har man sagt: Vi vill minsann inte låta oss bli pi-
gor för överklassen. Nej, men låt bli då! Ta inte sådana arbetstillfällen. Det
är väl inget problem. Men utestäng inte debatten. Säg inte att detta inte är
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
55
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
56
en väg till nya arbetstillfällen. Låt framför allt ungdomar själva avgöra om
de tycker att detta sätt att få arbete är bättre än att gå arbetslösa.
Mina vänner: Det är dogmer från gamla tider som styr herrar och damer
som är litet äldre än jag i den här församligen. Det stänger de unga ute från
arbetsmarknaden, utan det människovärde som Georg Andersson efter-
sökte.
Anf. 58 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! När det gäller mitt användande av artikeln i Svenska Dagbla-
det och Fredrik Reinfeldts tolkning får han för min del tycka exakt vad han
vill. Vi lever trots allt i ett fritt land.
Går vi den väg som regeringen förespråkar och tar bort den arbetsskydds-
lagstiftning som vi har i detta land går vi mot en rövarkapitalism. Det är min
uppfattning, och den står jag för. Jag har varit ute mycket på företag och
talat med de fackliga företrädarna. Jag vet också att ungdomarna har pro-
blem. Men de får det inte bättre för att man raserar det man har.
När det sedan gäller pigdebatten var det intressant att höra att om ungdo-
marna inte vill ha de jobben skall de få slippa. Det var ju väldigt glädjande.
Jag hoppas att de fortsättningsvis får ersättning. Tar man inte de jobb som
den här regeringen aviserat att man är tvungen att ta skall man ställas utanför
ersättningen.
Här lovar nu Fredrik Reinfeldt att de som inte vill ha de här jobben fort-
sättningsvis får a-kassa eller KAS utan att bli utestängda. Det var en gläd-
jande nyhet. De ungdomar som inte vill utföra dessa jobb klarar sig. Det var
ett glädjande besked. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern och övriga
regeringskolleger har samma uppfattning. Jag tvivlar faktiskt på det.
Anf. 59 FREDRIK REINFELDT (m) replik:
Herr talman! Min poäng är, Karl-Erik Persson, att man bör vara mycket
försiktig när man använder utvecklingen i det forna Sovjetunionen för att
försöka beskriva förhållanden på svensk arbetsmarknad. Det är som att jäm-
föra äpplen och päron.
Att kalla det som sker i Ryssland för rövarkapitalism äger säkert sin giltig-
het. Men det gör det just därför att många av de institutioner och det tän-
kande som präglar en öppen västerländsk demokrati saknas i det gamla
Sovjetunionen. Man är bara i inledningen av att bygga upp en rättstradition,
en syn på äganderätten och fri företagsamhet, som man inte har haft någon
gång i historien.
Det leder självfallet till en övergångsfas, där man skall lämna det gamla
kommunistiska tänkandet, som ger konsekvenser som inte i alla avseenden
är positiva. Men att direkt försöka överföra det i svensk debatt är enligt min
mening ett billigt knep.
När det gäller pigdebatten är min poäng att ungdomarna inte ens har
ställts inför möjligheten att få säga ja eller nej. Man stoppar det redan i
denna kammare genom att säga: Detta är inte människovärdiga arbetstillfäl-
len. Det passar inte. Visst skall vi tala om att alla ungdomar behövs, men vi
skall först avgöra vad de behövs för. I denna kammare skall vi tala om vad
som är riktigt arbete eller inte.
Jag tycker att pigdebatten har varit fördummande, eftersom man bara ta-
lar om den typ av tjänster som utförs i hemmet. Jag ser det som en öppning
för hela tjänstesektorn. Man pekar på de problem som i dag finns att få
denna tjänstesektor att växa - det handlar framför allt om skattekilar och
brister beträffande avdragsmöjligheter - och få en ny arbetsmarknad att
uppstå. Jag konstaterar att man säger nej till detta.
Anf. 60 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag avgör själv hur försiktig jag skall vara eller inte. Det är
mitt privilegium, och det släpper jag inte ifrån mig till någon annan, inte ens
till en moderat ungdomspolitiker.
När det sedan gäller pigdebatten går det redan i dag att få städning i hem-
men om man vill betala marknadsmässiga priser. Det finns firmor som gör
detta. Varför kan inte de få fortsätta? Varför skall man rasera det som redan
finns?
Det finns en marknad för detta. Men det här är något helt annat. Ni vill
gå tillbaka till det gamla, det feodala samhället, med denna diskussion och
öka klassklyftorna i samhället. Ni hävdar att det inte är ideologiskt. Säg i
stället öppet och ärligt att det är det! Det vore moraliskt riktigt av er i stället
för att smyga undan och säga att arbetstillfällena ökar, att det blir fler jobb,
och att det är bra för Sveriges ekonomi att några får skiten utanröjd i sina
hem.
Det hjälper tyvärr inte Sveriges ekonomi eller Sveriges ungdom att få ett
fast arbete på arbetsmarknaden. Det borde t.o.m. en moderat ungdomspoli-
tiker fatta.
Anf. 61 FREDRIK REINFELDT (m) replik:
Herr talman! Jag är inte sen att använda ideologiska förtecken i debatten.
Det tycker jag att vi borde göra oftare i svensk politik. Men jag vill gärna
påpeka att diskussionen om utökningen av den privata tjänstesektorn har
kommit i gång i ett läge där arbetslösheten når tal som vi aldrig tidigare har
sett. Då kan man inte längre ha attityden att bara gamla arbetstillfällen räk-
nas. Man måste ha ett öppet sinne och en öppen diskussion om var nya ar-
betstillfällen kan skapas.
Vi har också här i dag nämnt att de gamla sektorerna till mångt och mycket
är stängda. Industrin rationaliserar och behöver förmodligen ännu färre
medarbetare i framtiden. Den offentliga sektorn - som vi lät växa under 70-
talet, med efterföljande konsekvenser i form av höjt skattetryck och ökade
offentliga utgifter i detta land - har också svällt över sina breddar. Kvar finns
då de privata sektorerna, och kvar finns framför allt tjänstesektorn.
Att då åtminstone ha en diskussion, huruvida man med avdragsmöjlighe-
ter eller minskade skattekilar kan få in människor i arbete denna väg, vore
någonting positivt. Dessutom sker mycket av detta i det svarta i dag, Karl-
Erik Persson, dvs. i en svart ekonomi som vi har liten kontroll över. Ett sätt
att göra svart till vitt vore att minska skattekilarna. De gör att människor inte
öppet redovisar att de kanske har litet hjälp i hemmet eller i andra former av
tjänster. Det behöver ju inte enbart handla om hemarbete.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
57
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
58
Anf. 62 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Fredrik Reinfeldt har helt riktigt konstaterat att det är
många socialdemokrater på talarlistan i dag. Jag har räknat till 27 social-
demokrater och 2 moderater. Det säger något om engagemanget i dessa vik-
tiga frågor. Jag är stolt över att så många socialdemokrater tar till orda i den
här viktiga debatten.
Sedan påstår Fredrik Reinfeldt att Carl Bildt ägnade lång tid i en tidigare
debatt åt att tala om hur man skulle skaffa fler arbetstillfällen. Dess värre
har han inte varit särskilt lyckosam när det gäller den praktiska politiken.
Det är ju han som har makten nu. Då behöver han inte bara stå här och tala
om hur det skall bli, utan då kan han ju göra det också. Men dess värre pekar
allt på att arbetslösheten ökar under den närmaste tiden, trots alla tal av Carl
Bildt.
Om det skulle bli fler arbetstillfällen skulle ju Fredrik Reinfeldt inte be-
höva fly till en enda arbetslagstiftning för att få in ungdomar på arbetsmark-
naden. Här kommer litet av bockfoten fram. Fredrik Reinfeldt beskriver det
som att man med hjälp av en uppluckring av arbetslagstiftningen skall få in
de unga på arbetsmarknaden på de äldres bekostnad. De skall bli lättare att
sparka dem som redan är i arbete för att bereda plats åt de unga, men det
innebär ju inte att det blir flera jobb. Däremot blir det motsättningar på ar-
betsmarknaden, och det är djupt tragiskt.
Slutligen har Fredrik Reinfeldt litet polemik med Stig Malm. Han är ju
inte närvarande här, och moderaterna var dess bättre inte närvarande på vår
partikongress. Därför blev det ganska vettiga beslut där.
När det gäller framtiden klarar sig säkert Stig Malm personligen ekono-
miskt även om det blir en fortsatt borgerlig regering. Men för Stig Malms
LO-medlemmars skull behövs det en annan regering som kan skapa flera
jobb. Det är vad det handlar om.
Anf. 63 FREDRIK REINFELDT (m) replik:
Herr talman! Låt mig först säga till Georg Andersson att det är riktigt att
Stig Malm inte är närvarande här. Ibland tror jag många svenskar tycker att
det är konstigt. Han framträder alltid som om han hade mycket stort infly-
tande över det som sker i denna riksdag, speciellt under tidigare socialdemo-
kratiska regeringar.
Jag anmärker mot att han i ett läge skickar brev till alla riksdagsledamöter
och säger sig vilja ha en öppen dialog och den nationella samling som också
Georg Andersson talade sig varm för i sitt huvudanförande och sedan inför
partikamraterna i Göteborg har en helt annan inställning. Det är den typen
av spel för gallerierna som jag tror skapar en klyfta och en distans till de
folkvalda, de som bestämmer i det här landet. De säger en sak menar en helt
annan.
Stig Malm menar ju inte alls att han vill ha en öppen och frän dialog. Han
vet nog vad han vill. Han vill tydligen t.o.m. köpa sig till en socialdemokra-
tisk regering. I hans hundraprocentiga löfte läser jag inte bara in att ni skall
få en klapp på axeln. Hade någon annan organisation i Sverige uppträtt som
Stig Malm gjorde på den socialdemokratiska kongressen och sagt just detta
på t.ex moderaternas partistämma, hade ni talat om att hela demokratin var
i gungning. Jag tycker att det är ett konstigt tidsdokument att en ledare för
en så pass viktig organisation kan säga som han gjorde och utlova det stödet.
Sedan säger Georg Andersson att jag inte skall fly till arbetsrätten. Jag vill
påpeka - och det gör jag särskilt som ung riksdagsledamot - att jag tycker
att det är ganska smaklöst att arbetsrätten blir direkt ungdomsfientlig till sin
karaktär. Den skyddar dem som är inne på arbetsmarknaden, men den gör
att det blir svårare att komma in för dem som står utanför, framför allt lan-
dets unga. Det må ha varit fullgott när landet hade full sysselsättning.
Jag tror att det är detta man haft framför sig när man skapade denna ar-
betsrätt. Men i ett läge där väldigt många unga står utanför arbetsmarknaden
blir detta ett effektivt sätt att låsa dörren. Det skapar stor förtvivlan hos
många unga som bara kommer in på skapade åtgärder. Kan man då via ar-
betsrätten hitta vägar att öppna möjligheter för nya arbetstillfällen, tycker
jag att det är en välkommen väg att gå. Att bara blankt säga nej innan vi ens
har hunnit få papperen på bordet, som socialdemokraterna och LO gjorde
i ett gemensamt pressmeddelande, är att gå händelserna i förväg och visa
vilken inställning man egentligen har till att försöka få fler att komma in på
arbetsmarknaden.
Anf. 64 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! När nu Stig Malm har inbjudit Fredrik Reinfeldt och andra
till en öppen dialog tycker jag att han skall ta tillvara möjligheten att föra
diskussionen med honom där han är. Han är icke här just nu.
Nu diskuterar vi regeringspartierna och oppositionen emellan. Då vore
det intressant att höra mera om regeringens beredvillighet till en dialog. Vi
hade en överenskommelse för ett år sedan om att förändringar i arbetsrätten
inte skulle ske utan att det hade skett ett förtroendefullt meningsutbyte och
samråd mellan oppositionen och regeringen. Det har inte kommit till stånd
på det sätt som var avsett. Det är ett mycket allvarligt övergrepp mot den
krisöverenskommelse som har träffats. Då är det inte konstigt att vi reagerar
ganska kraftigt när regeringen ensidigt, i SAF:s ledband, lägger fram förslag
som innebär viktiga ingripanden i arbetsrätten.
Fredrik Reinfeldt vill tydligen driva en ungdomskampanj för flera jobb
genom att ungdomar skall få ta den äldre arbetskraftens arbeten. Frågan är
nu om han vill bekänna färg. Är förändringen i arbetsrätten till för att ni tror
att det blir flera jobb? Eller är det så att ni ungdomar inom MUF och andra
organisationer räknar med att kunna spränga er in på arbetsmarknaden på
bekostnad av dem som redan är i arbete? I så fall är ni beredda att ställa till
med en mycket allvarlig konfrontation.
Detta med arbetsrätten är naturligtvis en ideologisk fråga. Jag har SAF:s
tidning i min hand. Det finns en ledare där om återtågets hjältar. Där talar
man om den oerhörda snedbalansen på svensk arbetsmarknad, till de fack-
liga organisationernas fördel. Man har en bild där man ser hur fackpamparna
och byråkraterna drivs på flykten. Ensam på fältet står företagaren själv. Det
är väl en ganska avslöjande bild av vilken utveckling man ser framför sig på
arbetslivets område.
Vi bekämpar naturligvis en sådan utveckling till förmån för en balans mel-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
59
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
60
lan arbetstagare och företagare när det gäller inflytande och samverkan på
arbetslivets område.
Anf. 65 FREDRIK REINFELDT (m) replik:
Herr talman! Georg Andersson vill ha besked om huruvida jag är beredd
att gå i spetsen för en politik eller en inriktning som skulle leda till en hård
konfrontation mellan generationerna. Min poäng är att vi har den redan i
dag. Den är mycket effektivt riktad mot de unga. Det beror på att vi har en
arbetsrätt som stänger inne och gynnar dem som finns på arbetsmarknaden
och stänger ute dem som försöker komma in.
Jag tror inte att det ena behöver ge det andra. Jag tror inte att man måste
ta in unga genom att slå ut gamla. Det stora övertidsuttaget har ju nämnts i
debatten i dag. Jag tror att det finns en rädsla hos arbetsgivare för att våga
satsa på nyanställningar. AJla som har följt småföretagarutvecklingen vet ju
att det finns tillväxtfaser i ett litet företags historia där man ställs inför det
svåra beslutet om man skall gå från att vara ensam till att bli flera, eller från
att vara en liten grupp till att bli 20-25 personer.
Inför varje sådant beslut kommer den här typen av diskussioner och kalky-
ler in. Lönar det sig, och vågar vi nyanställa? Jag tror att det många gånger
utfaller till nackdel för att nyanställa. Man försöker fortsätta genom att
jobba övertid och satsa mer tid själv. Man vågar inte nyanställa. Jag tror att
arbetsrätten är en framkomlig väg för att komma till rätta med detta.
Om jag själv fick prioritera skulle jag sätta skattetryckets betydelse ovan-
för arbetsrättens när det gäller att skapa arbetstillfällen i det här landet på
lång sikt. Jag tror att det höga skattetrycket, som driver svenska företag ur
landet och som gör att vi inte klarar den internationella konkurrensen, har
en större betydelse än arbetsrätten. Man jag tror att även arbetsrätten kan
påverka i ett kortare perspektiv.
Anf. 66 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Arbetsrätten har ju berörts i många anföranden här i dag.
Jag skall använda mina minuter till att något belysa det målmedvetna mode-
ratledda och SAF-ledda avrustningsarbete som pågår på arbetslivsområdet
när det gäller löntagarnas rättigheter och villkor. Redan nu, innan de förslag
som är aktuella har behandlats, har betydande beslut tagits. Låt mig ge en
rubrikmässig redovisning.
Skadestånden vid olovliga konflikter tiodubblades per omgående av den
nya regeringen efter 1991 års val.
A-kasseavgifterna fördubblades, också i stort sett per omgående.
Arbetsförmedlingslagen ändrades så att privat arbetsförmedling tilläts.
Uthyrning av arbetskraft släpptes helt fri, utan lagbegränsningar. När det be-
slutet togs fanns en spärr kvar, nämligen fackens vetorätt. I en lagrådsremiss
föreslås nu att den skall upphävas.
Företagshälsovården eroderas.
Passivitet råder från regeringen på arbetsmiljöns område.
De s.k. MBL-medlen dras helt in liksom anslagen till fackens utbildnings-
verksamhet, vilket omöjliggör eller försämrar fackens möjligheter till utbild-
ning bland medlemmarna.
Möjlighet till kollektiva studiemedelsansökningar stoppas, i samma syfte.
Lönegarantin sätts så lågt att vanliga löntagare inte får sina lönefordringar
skyddade, då företag går i konkurs.
I utredningsväg kan nämnas förslagen i Arbetsrättskommitténs första del-
betänkande. Mera är på gång, och vi känner de förslagen väl. Utredning på-
går om ledighetslagstiftningen och om den s.k. lex Britannia. Det är i denna
miljö som regeringens lagrådsremiss om arbetsrätten och arbetslöshetsför-
säkringen skall ses, förslag som enligt regeringen skall behandlas och träda
i kraft någon gång vid årsskiftet.
Det arbete som den socialdemokratiska regeringen inledde, särskilt efter
Miljökommissionens förslag, demoleras nu effektivt. De sista resterna av
förra höstens krisuppgörelser körs över, inte minst genom förslaget på a-kas-
sans område.
Våra idéer om det goda arbetet och om betydelsen av de anställdas trygg-
het i anställningen och rätten till inflytande på det egna arbetet för engage-
mang och utveckling i samverkan sopas undan. Nu är det SAF:s, Industriför-
bundets och Företagarnas Riksorganisations program som genomförs punkt
för punkt. Man kan se hur regeringen målmedvetet arbetar för att följa upp
deras program.
Vi socialdemokrater måste i regeringsställning ta hänsyn till såväl lönta-
garnas berättigade intressen som företagandets villkor. Den borgerliga ma-
joritet som vi nu har i riksdag och regering gynnar ensidigt - eller tror sig
gynna - arbetsgivarintressena. Det är en konfrontationspolitik som vi aldrig
tidigare upplevt i vårt land och som hämtat sina förebilder i Thatchers Eng-
land.
I detta arbete utsätts de fackliga organisationerna systematiskt för rena
förtalskampanjer. Det gäller att misskreditera dem, inte minst inom deras
egen medlemskrets och inför den allmänna opinionen. Det gäller organisa-
tioner som historiskt mer än de flesta andra har visat ett samhällsansvar i
vårt land. De har gjort det ända in i nutiden och kommer att göra det även
i framtiden. Det kan belysas inte minst med Rehnbergavtalet och de ansvars-
fulla avtal som därefter har tecknats på svensk arbetsmarknad.
Dessa kampanjer förs från denna talarstol, och vi har hört återklangen
från dem i dag. De bedrivs med borgerliga medel och med SAF-tidningen
och ungmoderaterna i spetsen.
Herr talman! Vad det handlar om är att ta ifrån människorna tron på att de
gemensamt och solidariskt kan åstadkomma något i arbetsliv och i samhälle.
Endast så kan nyliberalismen segra. Ändå är det tydligen viktigt att börja
med de unga, särskilt med tanke på att det är de som först och hårdast drab-
bas av den politik som nu förs, inte minst på arbetslivets område.
Fredrik Reinfeldt och MUF deltar som nyliberalismens avantgardister i
detta raseringsarbete bland de unga. Det är alldeles uppenbart att det bud-
skap som man där sprider är att om man lyckas genomföra förändringar i
arbetsrätten, skulle det gynna de unga. Jag förmodar att man då inte ens
talar om att detta kommer att gå ut över de äldre som har anställning i företa-
gen. Det är ett budskap som skapar misstro.
De förslag på arbetsmarknadsutskottets område som nu förbereds och
som skall framläggas i enskilda propositioner i höst avseende arbetsrätten
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
61
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
och a-kassan är rena utmaningar mot löntagarna. Vi kommer att i allt väsent-
ligt avvisa förslagen och lägga fram alternativa förslag när det gäller a-kassan
och dess finansiering. Herr talman! Det finns andra lösningar, Vi social-
demokrater skall redovisa dessa och stå för dem.
Anf. 67 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag skall hålla mig till mera regionala frågor, eftersom Elver
Jonsson tidigare här i dag har belyst sysselsättningsfrågorna.
Under en följd av år har Folkpartiet liberalerna krävt att regionalpolitiken
i högre grad måste rikta sig mot mindre företag. I dag erkänner alla partier
att det är i de små företagen som de nya jobben finns att få.
En viss anda som stimulerar egna initiativ och eget företagande är ofta
förhärskande på de orter där småföretagen har särskild grogrund. En sådan
anda kan inte kommenderas fram på central nivå, utan den måste växa fram
underifrån.
Statens uppgift blir då att underlätta framväxten av nya företag och stimu-
lera kreativa miljöer. För att detta skall vara möjligt krävs ett väl utbyggt
utbildningsväsende och stora satsningar på infrastruktur.
Herr talman! I dag brottas vi med efterkrigstidens största arbetslöshet.
Den fördelar sig över hela vårt land, och det krävs ett långsiktigt och tålmo-
digt arbete för att komma till rätta med såväl lågkonjunkturen som arbetslös-
heten.
I dag görs mycket stora ansträngningar för att komma till rätta med statens
ekonomi, pressa ner budgetunderskottet, sänka räntorna och stimulera inve-
steringarna i främst småföretagen.
Mycket görs för att förbättra infrastrukturen. Det repareras och byggs nytt
på stora delar av vårt vägnät. Snabbtågslinjerna byggs ut och järnvägsnätet
upprustas för att möta inte bara dagens utan också morgondagens behov.
Regeringen satsar stora belopp på att bygga ut högskolorna och öka forsk-
ningen. Förutsättningar skapas för att även de små och medelstora högsko-
lorna skall fungera som en motor i den regionala utvecklingen.
Vad behöver företagen för att våga satsa på framtiden, för att våga inve-
stera, expandera och ge människor arbete? Jo, de behöver en framtidstro,
en tro på att politikerna skall skapa de förutsättningar som behövs för nya
investeringar och utveckling av näringslivet.
Herr talman! Sverige lider i dag av den spekulationsekonomi som härjade
under 80-talet. Bankkrisen har medfört att det inte längre är möjligt för den
lille företagaren att låna till lönsamma projekt. Bankerna gör allt de kan för
att återhämta sig, samtidigt som de blivit så försiktiga att de inte längre tror
på småföretagens förmåga att utvecklas.
Regeringens politik ger låga räntor, vilket gör det möjligt att klara de inve-
steringar som behövs för att möta de förbättrade konjunkturer som är på
väg. För att råda bot på svårigheterna att låna riskvilligt kapital rustas ut-
vecklingsfonderna upp. De får en stramare organisation, som förhoppnings-
vis också skall få mer kvalificerade styrelser.
Är det då inga problem ute i regionerna? Självklart har inte glesbygden
och regionalpolitiskt utsatta områden klarat sig undan lågkonjunkturen.
62
Lågkonjunkturen och kapitalbristen slår hårdast mot företagen i glesbyg-
den.
Visst behövs fortsatta satsningar på upprustning av våra vägar, inte minst
på inlandsvägama, för att få fram skogsråvara, som Georg Andersson var
inne på, och för att långpendlare skall ha drägliga vägar till och från sitt ar-
bete.
Visst behöver utbildningen och forskningen ytterligare förstärkas ute i re-
gionerna. Skall även de små och medelstora företagen klara den internatio-
nella konkurrensen krävs kompetenshöjningar i småföretagen. Där kan hög-
skolorna vara en motor i utvecklingen.
Men företagarna frågar också efter om regering och riksdag kan klara eko-
nomin, så att den låga räntan blir långsiktigt bestående och så att de vågar
investera.
Herr talman! Här handlar det om de politiska partiernas trovärdighet.
Vart leder den socialdemokratiska överbudspolitiken? Jo, mot en orolig
penningmarknad, som driver upp räntan i stället för att sänka den.
Vilken trovärdighet skapar Socialdemokraterna? Den ena veckan talar
Ingvar Carlsson och Göran Persson om att förändringar i arbetsrätten skall
göras som förbättrar förutsättningarna för de små företagen. Strax därefter
tar de tillbaka förslaget; åtgärder i arbetsrätten skall göras, men inte nu och
inte som regeringen föreslår. Vilken trovärdighet ger detta, herr talman?
Vilken trovärdighet ger Socialdemokraternas överbudspolitik när det gäl-
ler infrastruktursatsningarna? Under Socialdemokraternas regeringsinne-
hav var infrastruktursatsningar inget prioriterat område. Varför då denna
överbudspolitik i dag?
Herr talman! Gemensamma tag behövs för att vi skall kunna föra en an-
svarsfull ekonomisk politik som gör att näringsliv och företagare återfår
framtidstron. När det finns en gemensam uppfattning bland partierna om att
arbetslösheten endast kan minskas genom en utvecklad småföretagsamhet
och förbättrade villkor för dessa, varför visar inte oppositionen också i prak-
tisk handling att de är beredda att undanröja de hinder som finns i dag?
LAS måste ändras för att småföretagen skall våga anställa. Räntan måste
hållas låg för att investeringar i nya verksamheter skall komma till. Den nya
småföretagsbeskattningen måste fullföljas för att flera människor skall våga
satsa på egenföretagande. Alla dessa frågor är viktiga för hela landet och
inte minst för de människor som bor och verkar i våra glesbygder.
Herr talman! Jag vill avsluta med en fråga till framför allt Georg Anders-
son. Hur är det när ni säger att arbetsmarknads- och regionalpolitiken är
misslyckad - har ni ingen del i misslyckandet? Är det bara en konfrontation
ni är ute efter?
Georg Andersson! Vad betyder detta med att ta till vara skogens resurser?
Hur skall man ta till vara dem? Jag skulle gärna vilja har ett konkret svar på
det.
Georg Andersson frågade hur Folkpartiet kan medverka till denna politik.
Vi försöker undanröja den spekulationspolitik som ni hade del i på 8O-talet.
Vi försöker lindra oron hos småföretagarna och rätta till bristerna i infra-
strukturerna; det som var brister redan under 80-talet. Det är ett stort jobb,
Georg Andersson, för att kunna skapa sysselsättning och nyföretagande.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
63
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Anf. 68 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det kom en rad frågor här. Jag fick nästan intrycket av att
Sigge Godin ville att vi skulle tycka synd om regeringen, som har så hemskt
mycket att göra efter den socialdemokratiska regeringstiden. Han undrar om
vi inte har någon del i problemet. Om man får tro den borgerliga förkunnel-
sen, så beror allting enbart på våra misslyckanden under 80-talet.
Den avregleringsvåg som nu går över landet i olika hänseenden - infrast-
rukturverken, som Vattenfall, osv. - är ett stort hot mot regionalpolitiken,
och det är den borgerliga regeringen som nu har iscensatt dessa insatser. Den
avregleringsvågen tar vi inget ansvar för. Den får ni borgerliga regionalpoliti-
ker försöka hejda om ni inser faran.
Spekulationspolitiken var naturligvis ett stort problem. Men den ena efter
den andra av de borgerliga talarna här bröstar sig och säger att den var ett
socialdemokratiskt missgrepp. Jag rekommenderar er att läsa Björn Elm-
brandts bok. Den och många andra dokument kan visa vilken del i utveck-
lingen de borgerliga hade. Ni kritiserade oss för att vi inte gick snabbare fram
med valutaavreglering och annat, som ju skapade problemen. När vi för-
sökte stoppa överhettningen i februari 1990 fällde ni den socialdemokratiska
regeringen.
Nu solar sig Sigge Godin och andra i de insatser som görs för att rusta upp
vägar och järnvägar. Men de är ju helt och hållet en frukt av de insatser som
vi påbörjade under den socialdemokratiska tiden. Ni har egentligen inte till-
fört något nytt alls.
I stället var det vi som i krisuppgörelsen i fjol höst pressade fram en över-
enskommelse om extra satsningar på dessa områden. Det är väl snart det
enda som finns kvar av den uppgörelsen.
Anf. 69 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Om jag hade haft tid i mitt anförande skulle jag ha sagt att
hela den här debatten naturligvis handlar om människorna och deras villkor,
om hur de skall kunna få ett fast arbete och framtidstro. Det är väl egentligen
det enda Georg Andersson och jag kan vara överens om.
Se på den överbudspolitik ni sysslade med i fråga om infrastrukturen! Det
är klart att det finns mycket som skall göras, men allt detta skall betalas,
Georg Andersson. Det skall betalas av ett samhälle som lider av den 80-tals-
spekulation som ni i alla fall hade huvudansvaret för att rätta till. Ni hade ju
regeringsmakten.
Låt oss hålla oss till regionalpolitiken. Ingela Thalén brukar säga att hon
vill ha en rättvis regionalpolitik. Hon har skrivit en del artiklar, som Georg
Andersson och flera personer i andra delar av landet har opponerat sig emot.
Min fråga till Georg Anderson blir: Vad är det socialdemokratin vill egent-
ligen? Hur skall regionalpolitiken se ut? Är det Ingela Thaléns regionalpoli-
tik ni skall ha? Eller är det Georg Anderssons, eller skogslänens? Det vore
bra om ni kunde tala om hur det skall vara, så att vi vet vad vi skall fundera
över och debattera med er om.
Det är ju ekonomin som styr hela vårt samhälle, Georg Andersson, och
den måste rättas till. Men ni talar hela tiden om att det behöver göras vissa
64
saker, men inte nu och inte som den här regeringen säger, utan på något an-
nat sätt som skall konkretiseras någon annan gång.
Det är ungefär som Georg Anderssons syn på skogen; att den är så viktig.
Berätta för oss hur vi skall kunna använda skogen, hur vi skall få fram den
när vägarna är undermåliga efter årtionden av socialdemokratiskt styre! Det
är detta vi behöver klara ut, förutom frågan om hur ni har hanterat de små
skogsbrukarna under årens lopp. Det är också något som måste rättas till.
Man funderar vidare på hur ni socialdemokrater skall klara ekonomin. Ni
måste vara med och betala. Ni måste vara med och spara. Och det är ju de
sociala avgifterna vi skall spara på. Ni har, precis som Georg Andersson i sitt
anförande, hela tiden beskrivit saker och ting kort, rakt och enkelt. Men hur
och när sakerna skall ske, det säger ni inte.
Om arbetskadeförsäkringen sade ni: Visst måste man göra något åt den,
men inte nu utan senare; detta trots att den fonden hade miljarder i under-
skott. Så är det på område efter område. Det finns alltså problem. Ni måste
konkret tala om hur det här skall redas ut, så att vi får en stabil ekonomi.
Det är det Sverige behöver.
Anf. 70 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Detta är en mycket märklig situation. En företrädare för re-
geringspartierna står upp och vädjar till mig att jag skall tala om hur vi skall
reda ut de ekonomiska problemen, hur vi skall få fart på sysselsättningen
och klara regionalpolitiken. Regeringen har ju ett ansvar! Regeringen har
ställt till det - ganska ordentligt.
Ni får försöka reda upp det här eller också avgå. Vi är naturligtvis beredda
att ta över vilken dag som helst, till skillnad från er när vi avgick 1990. Då
sprang ni i de borgerliga partierna och gömde er på var sitt håll.
Vad jag konkret vill peka på när det gäller skogen är att vi måste utveckla
metoder för att tillvarata skogsråvaran för energiförsörjningen, framför allt
klenvirket. Det finns intressanta idéer, inte minst i mitt hemlän, och det gäl-
ler att vi får en nationell satsning på detta.
Regeringen måste se till det - ni har ju fortfarande makten, tyvärr. Ni
måste göra en insats och se till att vi samlar resurser för att utveckla meto-
derna att utnyttja skogsråvaran på ett alternativt sätt i energiproduktionen.
Arbetslösheten är ju det övergripande problemet. Det kostar miljardbe-
lopp; 3-4 miljarder per månad i kontantstöd. En stor del av de pengarna
måste användas till aktiva insatser. Vi har gång på gång krävt sådana, ganska
konkreta åtgärder. Det är bara att gå till dokumenten och se efter.
När det gäller infrastrukturen anklagas vi å ena sidan för att ha lagt över-
bud och för att vilja satsa för mycket, å andra sidan för försummelsen att
inte ha gjort tillräckligt. Jag upprepar: Det som den borgerliga regeringen
nu gör och skryter med är huvudsakligen ett förverkligande av de beslut som
den socialdemokratiska regeringen fattade redan på sin tid.
Jag hävdar slutligen att de två stora hoten mot regionalpolitiken är den
avregleringsvåg som nu går över landet, i kraft av regeringens dogmatiska
och ideologiska politik, och den skenande arbetslösheten.
För övrigt får vi väl i den referensgrupp som vi är kallade att ingå i disku-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
5 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
66
tera och försöka komma fram till om det finns några nya idéer att tillföra i
det långsiktiga regionalpolitiska arbetet.
Anf. 71 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Georg Andersson uttrycker sig som om han inte förstår vad
det handlar om, trots att han t.o.m. har varit statsråd. Det stora oppositions-
partiet Socialdemokraterna säger sig vilja ta över regeringsmakten - helst i
dag, men med den verkliga ambitionen att göra det efter nästa val - och det
spelar naturligtvis en roll hur ni beter er i den politiska debatten och om ni
är beredda att ta ansvar.
Låt oss ta oron i småföretagen som exempel. De behöver anställa männi-
skor och utveckla, men ni säger nej till förändringar av LAS. Carlsson och
Persson säger att de visst skall fixa det här när de är hos småföretagarna.
Men när de sedan träffar LO och facket får de inte uträtta detta, därför att
det skall inte göras några förändringar. Vilken situation skapar det?
Vidare skapar ni överbudspolitik när ni inte talar om hur ni skall betala
sådant som infrastruktur - pengarna skall bara lånas och betalas tillbaka av
kommande generationer. Det påverkar naturligtvis räntan i vårt land. Det
är också avgörande för om det kommer att göras några insatser i företagen
och kan skapas nya jobb.
Jag blir litet överraskad över det Georg Andersson säger om skogen. Vi
kan ha samma uppfattning om att skogen måste tas till vara som en värdefull
resurs, men det är nypåkommet att ta upp den frågan nu utan att ha klart
för sig hur det hela skall gå till.
Det är klart att avregleringen av infrastrukturen, Posten, SJ och flera av
de statliga verksamheterna, är ett bekymmer och att vi måste hantera det.
Jag kanske i den beredning som vi båda sitter i kan få inbjuda Georg Anders-
son till en diskussion om att vi verkligen skall bry oss om att försöka hitta en
bra lösning. Det är värdefullt att regionerna har samma service som tätor-
terna och att vi kan komma överens om det. Vi skall inte skapa nya blocke-
ringar, som ytterligare försvårar för företagen ute i regionerna att våga satsa
och tro på framtiden.
Det handlar mycket om vad vi säger i den här lokalen. Jag kan erkänna
att det i och för sig handlar mycket om vilka förslag som den sittande rege-
ringen lägger fram, men det handlar också om vad vi säger och gör här och
om vad det stora oppositionspartiet säger.
Det kan vara intressant att höra vad de 27 talare som kommer upp efter
mig har att säga. Vilka visioner har ni om framtiden? På vilket sätt tycker ni
att vi skall betala det vi kostar på oss i samhället, så att vi kan få en låg ränta
och de nya jobben, som vi alla är helt överens om att vi måste skapa, framför
allt för de människor som lider av att inte ha ett fast och riktigt arbete?
Anf. 72 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag skall först kommentera Sten Östlunds anförande. Han
sade att fackliga organisationer utsätts för förtalskampanjer. Ja, det före-
kommer en del sådana, men de riktas minst lika mycket mot företagarna och
mot regeringens politik, och de innehåller samma överdrifter. Det är olyck-
ligt.
Ett bra arbetsliv och en framgångsrik arbetsmarknad bygger på samarbete
och samförstånd mellan arbetsgivare och arbetstagare, och ingen vill någon-
ting annat.
Herr talman! Vi har en resurs av flera hundra tusen människor som inget
hellre vill än att arbeta. Det är människor med vilja, kreativitet, kunskaper
och förmåga. Det är en stor del av de goda krafter som finns i Sverige. Jag
vill alltså vända på begreppen, och inte bara se de arbetslösa som problem
utan som resurser. Den som hela tiden blir betraktad som ett problem blir
mycket lätt nedtryckt i skorna, tappar självförtroende och tror att han inte
duger något till. Det är mycket farligt. Människor är resurser.
Detta innebär inte att jag vill negligera alla de problem som arbetslösheten
för med sig - tvärtom. De är djupt allvarliga, ekonomiskt och mänskligt.
Många människor har det mycket svårt i dag. Men trots det har jag i höst
träffat så många - både ungdomar och äldre - som drivs av en fantastisk kraft
att uträtta något. Många projekt växer fram ute i landet. Det finns mängder
av idéer.
Jag vill ta ett exempel från min kommun Vårgårda, och det är Föreningen
Våga. Det är en ideell förening som bildades av föräldrar för att motverka
droger. Nu har den utvecklats till en omfattande verksamhet för arbetslösa,
både ungdomar och äldre med stor erfarenhet. Syftet är att utveckla affärs-
verksamhet, service och turism i kommunen och successivt knoppa av före-
tag. Några är på gång redan nu. Det gäller sådant som har försvunnit från
kommunen eller som finns i mycket begränsad omfattning, t.ex. skomakeri,
cykelreparatörer och nya butiker. Projektledaren uttrycker det så här: Vi
skall bygga entreprenörer. Ge dem stöd, hjälp och utbildning så att de har
förutsättningar att klara en verksamhet på egen hand.
Från att ha varit tveksamma ur konkurrenssynpunkt är nu både företa-
garna och köpmännen i kommunen positivt inställda och ser projektet som
ett lyft för hela samhället. Projektet har fått stöd av kommunen, länsarbets-
nämnden, landstinget m.fl., men i mycket begränsad omfattning. Det här är
ganska otraditionellt och ställer arbetsförmedling och länsarbetsnämnd inför
en utmaning; hur skall man hantera det här inför övergången till företagsam-
het?
Som jag ser det, är det omöjligt för oss i regering och riksdag att skapa
regler som passar för alla situationer, utan det gäller för dem som arbetar
direkt med dessa frågor att ha sådana kunskaper och sådan personkännedom
att de kan tolka och använda regelverket så att de hjälper människor in i
arbete. Det gäller att ha kompetensen att bedöma vad som är hållbart för
framtiden.
Herr talman! När det nu finns ett antal ljuspunkter i form av ökad export,
fler nya jobb, lägre räntor, högre produktivitet, bättre konkurrenskraft,
minskade konkurser och varsel samt en kraftigt ökad optimism bland hushål-
len, är det oerhört angeläget att ta till vara och använda det positiva som
finns, i stället för att svartmåla, som socialdemokraterna gör.
Om företag och privatpersoner tror på framtiden, vågar de investera, vå-
gar de anställa i stället för att köra på övertid. Hushållen vågar kanske byta
bil eller göra andra typer av investeringar. Det är det som leder till efterfrå-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
67
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
68
gan och därmed till jobb. Framtidstron är en av de viktigaste faktorerna för
att bryta den negativa spiralen och vända den till något positivt.
I det läget är det viktigaste av allt att föra en politik som stabiliserar kro-
nan och sänker räntan. Det är ingen lösning att föreslå någonting som skulle
öka budgetunderskottet ytterligare. Det leder bara till räntehöjningar, slår
ut fler företag och ökar arbetslösheten. Alla - opposition såväl som rege-
ring - har ett stort ansvar för de signaler som ges.
Det gäller att föra en arbetsmarknadspolitik som underlättar för dem som
är utanför arbetslivet att komma in. Det är detta som förändringarna i ar-
betsrätten syftar till. Det har störst betydelse för de små företagen, och det
är där som möjligheterna till nya jobb är störst. Det är också detta som den
massiva satsningen på utbildning för att höja den allmänna kompetensen syf-
tar till. Aldrig tidigare har så mycket satsats på åtgärder som nu. Beskyll-
ningen att inget görs för att upprätthålla arbetslinjen är mycket orättvis.
Var finns då framtidens jobb? Jag är övertygad om att de största möjlighe-
terna finns inom miljösektom, när det gäller miljöteknik och energi. Denna
är enligt de flesta bedömare världens största tillväxtmarknad. Sverige har
goda möjligheter att bli ledande inom detta område. Vi har tradition, kun-
skap och innovationsförmåga. Det gäller att ta vara på det. Genom den radi-
kala omläggning av miljötänkandet som inleddes i kretsloppspropositionen
har en process startats i den riktningen. Mängder av företag ser miljötekni-
ken som framtidens möjlighet. Här finns det tusentals nya jobb.
Vi i Centern har under en långt tid förespråkat ekonomiska styrmedel för
att åstadkomma en bättre miljö - det ger även fler jobb. En del är genom-
förda, och vi arbetar med att komma längre på det här området.
Anf. 73 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! Har det undgått någon att höra ropen från initiativrika bybor
på landsbygden och i det svenska inlandet?
Man ropar: Nu är tiden inne för den lilla skalan! Vi har fått nog av den
stora skalans procedurer! Vi vill själva ta befäl över närområdets möjligheter
och ta eget ansvar!
Om Sveriges landsbygd skall leva och utvecklas måste alla som bor där ha
tillgång till nödvändig vardagsservice. Men post- och bankkontor slår igen.
Skolor läggs ned, och lanthandeln försvinner. För att denna utveckling skall
kunna påverkas krävs motkrafter. Byalag, utvecklingsgrupper och engage-
rade ortsbor är sådana motkrafter.
Stat och kommun har ändå ett gemensamt ansvar för att garantera den
grundläggande samhällsservicen på landsbygden. Samordning mellan olika
aktörer kommer att vara en förutsättning för en väl fungerande service.
Verkligheten är ju den att en mängd lokala grupper med stora ideella in-
satser arbetar för en positiv utveckling av sin bygds framtid.
Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva, med ca 2 100 lokala grupper, är
en fantastisk resurs som på ett mycket medvetet sätt är pådrivare i det lokala
utvecklingsarbetet. På flera sätt lever landsbygdskampanjen vidare, bl.a. ge-
nom projekten ”Landsbygd-Framtidsbygd” och ”90-talets byapolitik”.
Arbetsmarknadsdepartementet går nu via Glesbygdsmyndigheten ut till
de lokala utvecklingsgrupperna och begär svar och synpunkter på ett antal
frågor inför utformningen av den kommande regionalpolitiken. Vi krist-
demokrater hoppas på ett trendbrott i landsbygdspolitiken då den lokala
kraften och ”underifrånperspektivet” på ett tydligare sätt ges en chans.
För vår del handlar det om att subsidiaritetsprincipen också skall förverk-
ligas på den kommunala nivån. Det innebär t.ex. att även ekonomiska resur-
ser kan läggas ut på lägsta möjliga effektiva nivå och att man på denna lägsta
nivå också får aktiv hjälp och stöd av dem på den högre nivån för att klara
av sina viktiga arbetsuppgifter.
Ett landsbygdspolitiskt program med inriktning mot 2000-talet bör snarast
presenteras, kanske i samband med den regionalpolitiska propositionen.
Låt kommunerna själva hantera det regionalpolitiska stödet utan länssty-
relsernas förmynderi!
Låt byagrupper och utvecklingsgrupper ute i kommunerna få egna ekono-
miska resurser till stöd för att utveckla sina idéer.
Principen att ingen bygd, by eller idé är för obetydlig för att satsas på kan
vara en handlingslinje. Det handlar om att se människan och ge henne en
chans.
Herr talman! De förändringar som har genomförts i bostadsfinansieringen
har gjort det svårt att bygga lägenheter i glesbygden. Bostadslåneinstituten
har infört betydligt hårdare krav på självfinansiering. Kommunerna kräver
en hårdare kreditvärdering än tidigare för att teckna borgen. I många kom-
muner har man dessutom beslutat att inte alls teckna borgen för nyproduk-
tion. Allt detta kan få förödande konsekvenser när det gäller målet att uppnå
en levande landsbygd.
Förutsättningen för att hela Sverige skall leva är att det förs en aktiv regio-
nalpolitik med ökade satsningar på utbildning och forskning. Det skapar i
sin tur förutsättningar för nya investeringar och en utveckling som hjälper
till att bryta den industriella nedgången.
I Dalaregionen finns en betydande del av landets industrikapacitet. Men
andelen högskoleutbildade av arbetskraften är låg, jämfört med hur det är i
riket i övrigt. Regionens egen kapacitet för högre utbildning och forskning
måste därför stärkas.
Man gör ansträngningar för att höja kompetens och konkurrensförmåga.
Frågan om ett kretsloppscentrum är aktuell. En möjlig lokalisering är Falun-
/Borlänge-området. Förutsättningar för att bilda ett kretsloppscentrum
finns, mot bakgrund av att NUTEK har aktualiserat frågan och att riksdagen
tidigare har beslutat att tillföra forskningen medel ur löntagarfonderna.
I glesbygden har kombinationssysselsättningar stor betydelse för möjlig-
heten att leva och bo. Riktade åtgärder måste vidtas för att skapa förutsätt-
ningar även för kvinnor och ungdomar att få arbete. Den småskaliga bygde-
turismen som kombinationssysselsättning har visat sig spela en allt större roll
i denna strävan.
Herr talman! Att Nordens största skidområde i dag finns i Dalarna råder
det inte längre något tvivel om. Dalarna svarar för hälften av den totala lift-
omsättningen i hela landet. I synnerhet Sälenområdet får allt större mark-
nadsandelar, både vad gäller omsättning och antalet turister som besöker
den svenska fjällvärlden.
Det finns således all anledning att satsa särskilda pengar på upprustning
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
70
av Västerdalsbanan och utbyggnad av banan fram till Sälen. Då kan man
inte bara med järnväg nå Nordens största sportstuge- och friluftsområde
utan även avlasta vägarna de alltmer tunga, långa och smutsiga timmertran-
sporterna. Dessutom skulle en sådan insats bidra till arbetstillfällen i ett av
de mest arbetslöshetsdrabbade områdena i landet.
Anf. 74 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill instämma med Ulf Björklund när det gäller lands-
bygdskampanjen. Den är viktig. I landsbygden finns kraft och idéer som det
är viktigt att vi tar vara på.
Jag vill ställa en fråga till Ulf Björklund. Han nämnde Posten, problemet
med att postkontor stängs och den negativa utveckling som vi har sett och
ser. Posten avregleras ju nu, och en bolagisering planeras. Det här är själva
drivkraften i den strukturförändring som tar sig uttryck i att små postkontor
kommer att läggas ned. Ulf Björklund har ju nära kontakter med kommuni-
kationsministern. Är Ulf Björklund beredd att verka för att man stannar upp
här och tänker igenom detta en gång till innan man går vidare på den här
vägen?
Jag kan nämna att jag deltog i Västerbottens byarådskongress för tre
veckor sedan. Där var drygt 200 byarepresentanter samlade. Det här var en
av de stora frågor som togs upp. Man antog också ett uttalande som ställdes
till riksdagens ledamöter. Där vädjade man om att avregleringen och bolagi-
seringen inom Postens område skulle stoppas.
Anf. 75 ULF BJÖRKLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag är i och för sig ingen varm anhängare av bolagiseringsfrå-
gorna. Däremot är jag fullt medveten om att Postverket ändå skall uppfylla
de regionalpolitiska målen.
Det är mycket viktigt att den lokala kraften är aktiv och jobbar med möj-
ligheter till samverkan. Det sade jag också i mitt anförande. Det går att hitta
möjligheter till samverkan med olika samhällsfunktioner. Det kommer att
bli en förändring för människor, som kan kännas litet arbetsam. Men föränd-
ringar är alltid arbetssamma. Det handlar bara om att hitta alla de möjlighe-
ter till samverkan som verkligen finns. Detta måste byagrupperna inse och
jobba med.
Självfallet kan Postverket inte helt lämna byar och samhällen åt sitt öde,
utan tillsammans med lokala företrädare försöker man hitta gemensamma
lösningar när det gäller denna viktiga fråga.
Anf. 76 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det här runda resonemanget får man höra gång på gång. Jag
hade nyss en dialog med Sigge Godin. Han erkände att detta är ett bekym-
mer. Ulf Björklund säger att han inte är någon anhängare av den här utveck-
lingen. Men det är ju politikerna i det här rummet som bestämmer om det
skall vara en sådan utveckling eller inte. Vi kan inte säga: Det måste nog
vara så här. Vi får försöka reparera skadorna efteråt. De små byagrupperna
kämpar mot övermakten. Om man släpper marknaden loss och det bara är
de kommersiella krafterna som skall bestämma väger små byagrupper lätt.
Anf. 77 ULF BJÖRKLUND (kds) replik:
Herr talman! När det gäller postservicen har det många gånger funnits
motstånd ute i byarna mot att ett postkontor skall läggas ner och att man
skall övergå till lantbrevbäring. När man väl har prövat det under en period
har man insett att det är ett system som fungerar mycket bra och att man
mycket väl kan ha kvar det. Det finns således modeller och möjligheter som
inte ges en chans när allt är dikterat uppifrån och en enda modell skall pre-
senteras över hela landet. Det finns varianter, och det är de som man hjälper
till att tipsa om ute i byarna. Jag menar att de olika samhällsorganen måste
vara med och se till att man löser det här tillsammans. Möjligheter finns.
Anf. 78 LARS ULANDER (s):
Herr talman! Trots att Fredrik Reinfeldt hade synpunkter på antalet so-
cialdemokrater skall jag ändå ta mig för att fullfölja de sex minuter som jag
har begärt att få tala.
Herr talman! Många företag går bättre men arbetslösheten ökar. Det är
Länsarbetsnämndens sammanfattning över arbetsmarknaden i Stockholms
län. Vid senaste månadsskiftet var närmare 72 000 personer öppet arbets-
lösa.
Som vanligt är det värst för dem som alltid har det svårt på arbetsmarkna-
den. Det kan gälla ungdomar som skall debutera eller äldre med svag förank-
ring. I denna lågkonjunktur ser vi därutöver helt nya grupper i arbetslöshets-
kön. Många tjänstemän, ofta med hög utbildning eller med erfarenhet från
framskjutna positioner i företag och förvaltningar, blir också utan arbete.
Svagheten i ekonomin slår över alla samhällsskikt.
30 000 ungdomar är arbetslösa eller deltar i någon arbetsmarknadsinsats.
Det betyder att var femte ungdom eller nästan två årskullar står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden.
Särskilt svårt i vårt län har lågutbildade ungdomar med invandrarbak-
grund. Många riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden för alltid. Ris-
kerna för social utslagning är betydande. Samhället tar på sig ett mycket stort
ansvar för dessa ungdomar men också för att vi inte skall få ett otryggt sam-
hälle. Det finns inget som tyder på att situationen för ungdomarna förändras
snabbt. Vi får räkna med många arbetslösa ungdomar på gator och torg även
nästa sommar. Hur har regeringen tänkt möta detta jätteproblem - fler poli-
ser eller?
Herr talman! Nästan var femte stockholmare är utländsk medborgare eller
av utländsk härkomst. I resten av Sverige är andelen hälften så stor. Många
av invandrarna har det särskilt besvärligt på arbetsmarknaden, och de offi-
ciella arbetslöshetssiffrorna är underskattade. Många lyckas aldrig ta sig in
på arbetsmarknaden och har därför gett upp hoppet.
En starkt bidragande orsak till svårigheterna är de bristande kunskaperna
i svenska och i svensk samhällskunskap. Om vi inte genomför massiva utbild-
ningsinsatser för de här människorna kommer de aldrig in på arbetsmarkna-
den och i svensk gemenskap utan löper stor risk att hamna i sociala svårighe-
ter utan möjlighet till jobb och försörjning. Redan i dag är var fjärde lång-
tidsarbetslös i länet utländsk medborgare.
En annan utsatt grupp utgörs av kvinnorna. Den offentliga sektorn, sta-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
71
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
ten, kommunerna och landstinget känner alla av hårda besparingskrav. En
allt större del av varslen kommer från dessa sektorer. Kvinnornas situation
kommer därmed att försvagas kraftigt framöver. Neddragningen av den of-
fentliga sektorn är förödande för den kvinnliga arbetskraften. Kvinnorna är
särskilt drabbade också när det gäller deltidsarbetslöshet. Två av tre deltids-
arbetslösa är kvinnor.
De handikappades möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden
är alltid mer begränsade än andras möjligheter. I dagens läge märks detta
särskilt. Inte ens med lönebidrag är det möjligt att åstadkomma något me-
ningsfullt för de handikappade. Konkurrensen om jobben blir allt hårdare
nu när det blir allt vanligare att man jobbar gratis. Förutom ungdomspraktik
och ALU har det i Stockholm bildats en grupp gratisjobbare, Bussiga Briga-
den, som med statens goda minne bjuder ut arbetskraft och t.o.m. jobbar
gratis. Det är inte att undra på att det även med höga lönebidrag är svårt att
finna lämpliga jobb till handikappade.
Ett problem som ger framtida mycket stora skador är långtidsarbetslöshe-
ten. Var tredje arbetslös är långtidsarbetslös och löper stor risk att slås ut
från arbetsmarknaden helt och hållet. Många arbetsförmedlare vittnar redan
om hur svårt det är att motivera långtidsarbetslösa till någon aktivitet över
huvud taget. Bevisen på att utslagningsprocessen har börjat finns redan nu.
Allt tal om arbetslinjen blir bara floskler när var tionde stockholmare i ar-
betsför ålder är arbetslös eller i AMS-åtgärder och när var tredje arbetslös
redan är långtidsarbetslös. När konjunkturen vänder uppåt igen och behovet
av arbetskraft ökar kommer vi att stå där med tiotusentals personer, bara i
vårt län, som är så nedgångna att de inte orkar med och inte är motiverade
att komma in på arbetsmarknaden igen. Socialbidragsberoendet ökar, och
kommunernas ekonomiska bördor blir allt tyngre. Mänskligt, socialt och
ekonomiskt har vi förflyttat oss till välfärdsstatens bakgård.
Herr talman! Från tredje kvartalet 1990 och fram till andra kvartalet i år
har vi förlorat 90 000 jobb netto i Stockholms län. Det försvinner således
10 000 jobb varje kvartal. Över 13 000 vanliga människor har förlorat sina
jobb i Stockholms län sedan vi avslutade vårsessionen.
Det är inte bara jobben som försvinner. Även arbetskraften minskar. De
som kan studera gör det medan andra som har så låg tro på att de skall kunna
få ett jobb helt avstår från att ens söka. Det är ytterligare ett tecken på att
utslagningen från arbetsmarknaden tilltar. Med några få undantag är efter-
frågan på arbetskraft fortsatt svag.
Herr talman! Följande förslag bör man kunna ta med sig:
Avlasta arbetsförmedlingarna genom massiva utbildningsinsatser i det re-
guljära utbildningsväsendet för långtidsarbetslösa med svaga baskunksaper.
Växla övertid mot nyanställningar. Ge AMS i uppdrag att genomföra en
särskild kampanj med bl.a. intensifierade företagskontakter för att åstad-
komma anställningar i stället för övertid. Ge AMS möjlighet att anställa ar-
betslösa för detta ändamål.
Bromsa neddragningen i den offentliga sektorn. Med den otrygghet som
skapas i dagens situation hämmas i stället all kreativitet och initiativkraft.
72
Anf. 79 BJÖRN ERICSON (s):
Herr talman! I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slås indivi-
dens rätt till arbete fast. Eftersom Sverige har antagit deklarationen utgår
säkert många ifrån att det borde vara en utgångspunkt för regeringen att för-
söka leva upp till deklarationens anda och mening, men jag vill påstå att re-
geringen i stället gör tvärtom. För regeringen är det viktigaste målet tydligen
att hålla nere inflationen. Det gör man på bekostnad av de arbetslösas situa-
tion.
Arbetslösheten är vårt största och snabbast växande samhällsproblem just
nu. Ingen går i dag säker för nedläggningar, konkurser och nedskärningar.
Alla kan vi drabbas av varsel och uppsägningar. Detta gäller oavsett var vi
bor, om vi är män eller kvinnor, arbetare eller tjänstemän.
Detta är något helt nytt för vårt land. Under tidigare lågkonjunkturer har
främst glesbygd och orter med ensidigt näringsliv fått vidkännas en omfat-
tande arbetslöshet. Människor utan arbete i Västerbotten, Jämtland och
andra utsatta delar av landet tvingades flytta söderut, ofta till Stockholms-
området, för att få jobb. Stockholmsregionen har med sin differentierade
arbetsmarknad tidgare klarat av att hålla sysselsättningen på en ganska hög
nivå.
I dag är situationen helt annorlunda. Andelen arbetslösa i Stockholms län
närmar sig för första gången någonsin riksgenomsnittet.
Antalet män och kvinnor som i början av september gick utan arbete var
över 95 000. Även om dagens siffror tillfälligt visar på en viss förbättring pe-
kar prognoserna för 1994 på en fortsatt kraftig ökning. Nästa år förväntas
130 000 till 140 000 människor i Stockholmsregionen vara utan jobb.
Vi socialdemokrater säger ifrån: Det här får inte hända, inte minst därför
att arbetslösheten i sig leder till svåra konsekvenser, främst för den drabbade
individen men också för samhället i övrigt.
Att arbetslösheten drabbar alla grupper vet vi i dag, men beträffande den
framtida arbetsmarknaden för kvinnor kan man ju undra om det rent av
finns en strategi i den förda politiken. Nedskärningar i den offentliga sektorn
i kombination med införandet av vårdnadsbidrag och höjda avgifter i barn-
omsorgen måste, som jag ser det, syfta till att tvinga tillbaka stora delar av
den kvinnliga befolkningen, särskilt de lågavlönade kvinnorna, till ett oavlö-
nat hemarbete.
Detta kommer att leda till att antalet kvinnor på arbetsmarknaden kom-
mer att minska. Besannas detta innebär det att antalet kvinnor på arbets-
marknaden minskar för första gången på över 30 år.
Herr talman! Jag utgår ifrån att dagens och morgondagens kvinnor aldrig
kommer att acceptera en sådan utveckling.
Herr talman! De kommunalekonomiska konsekvenserna för många kom-
muner har bl.a. kartlagts av SKTF i en rapport som heter ”Arbetslöshetens
kostnader kommun för kommun”. I den konstateras att Stockholms län lig-
ger på femte plats när det gäller kostnader för kommunerna till följd av ar-
betslösheten. Stockholms stad tillhör de 30 kommuner som har de högsta
kostnaderna för arbetslösheten, över 560 kr per invånare. I början av året
hade t.o.m. några kommuner i länet den högsta arbetslösheten i riket,
6,7 %, när genomsnittet var 6 %. Nu, i vecka 40, är antalet arbetslösa i
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
73
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Stockholms län 91 400, varav över 70 000 är öppet arbetslösa. Till det kan vi
föra 34 000 varslade.
Därför, herr talman, skulle jag ha velat till regeringsrepresentant eller till
utskottsmajoriteten framföra hälsningen: Förvandla inte arbetstagare till bi-
dragstagare! Gynna i stället arbetsgivare som nyanställer!
Herr talman! I dag är många arbetstagare skrämda till tystnad på sina ar-
betsplatser. Man vågar inte yttra sig och ställa krav på arbetsgivare av rädsla
att bli av med sitt arbete. Det sker på våra arbetsplatser trots nuvarande an-
ställningsskyddslag.
I detta läge är regeringen beredd att fullt ut uppfylla SAF:s önskelista, att
genomdriva en ny, kraftigt försämrad lagstiftning. Enkelt uttryckt kan man
säga att det är ett förslag om fri uppsägningsrätt.
Lagförslaget innebär många och hårda sparkar på den som redan ligger.
Det innebär också en överhängande risk för att den dialog och öppenhet som
trots allt finns på många arbetsplatser kommer att övergå till ännu större
tystnad och rädsla på många arbetsplatser. Detta gynnar inte de svenska
företagens möjligheter till utveckling och kreativitet. Tysta företag med
rädda anställda skadar inte bara individerna, utan hela landet.
Det har sedan lagens tillkomst spridits många myter om LAS betydelse,
t.ex. att den förhindrar nyanställningar eller att tiotusentals jobb skulle ska-
pas om lagen ändrades.
Så ändrades lagen 1982 av den dåvarande borgerliga majoriteten. Nu
kommer en ny kampanj mot arbetsrätten som innehåller samma grova felak-
tigheter som tidigare. De förändringar arbetsgivarna nu kräver är:
- arbetsgivare får välja vilka som skall sägas upp
- ökad rätt för arbetsgivare att anställa på begränsad tid
- provanställning och anställning vid arbetstoppar utökas till tolv månader
- gällande kollektivavtal som kan begränsa dessa förslag skall undanröjas.
Vi socialdemokrater vill modernisera arbetsrätten, förenkla den i syfte att
snarare förbättra inflytandet för de anställda.
Anf. 80 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att talartiden nu är slut.
Anf. 81 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! Arbetsmarknadsministern sade tidigare här i dag i sitt anför-
ande två saker som jag tycker att det finns skäl att kommentera. Dels sade
han att ingen tidigare lågkonjunktur har varit så djup och omfattande som
den nuvarande. Dels försökte han slå undan den kritik vi socialdemokrater
har mot regeringens politik genom att beteckna den som ”gnöl”.
De lågkonjunkturer vi-haft i landet tidigare har alla varit de djupaste och
mest långvariga. Det kan finnas skäl att påminna om vad Dagens Nyheter
skrev under den sista månaden av den förra perioden av borgerliga rege-
ringar. I augusti 1982, en månad före valet, hade DN en förstasidesrubrik
om att arbetslösheten aldrig har varit så stor som nu. Om jag minns rätt hade
vi då en arbetslöshet av 180 000 personer. I dag har vi hört från talarstolen
74
att vi har 600 000 personer arbetslösa. Det var ett otäckt rekord då, och det
är ett otäckt rekord nu.
Konjunkturen vände efter 1982. Tillsammans med en socialdemokratisk
politik som var stenhårt inriktad på att komma till rätta med den arbetslöshet
vi hade då, lyckades vi vända skutan och hade full sysselsättning under 1980-
talet.
Det finns en viss kritik mot oss socialdemokrater för att vi inte lyckades
bromsa hjulen när de snurrade som fortast i slutet på 1980-talet. En viss del
av den kritiken kan vara berättigad. Men den faller också tillbaka på alla de
partier som var representerade i den här kammaren under förra mandatpe-
rioden, eftersom man inte ställde upp på de åtstramningar som föreslogs.
När sedan åtstramningarna kom, på förslag av den nuvarande regeringen,
kom de vid fel tillfälle och slog undan en stor del av vår hemmamarknad,
vilket bl.a. ledde till att vi under fjolåret för första gången kunde se fler kon-
kurser hos företag än nystartade företag. Konsekvenserna ser vi i dag.
Den lågkonjunktur vi nu har vänder naturligtvis den också - det är en tids-
fråga. Men, herr talman, den stora frågan är vad vi gör i dagsläget och under
de närmaste åren för alla dem som drabbas av arbetslösheten. Gör vi tillräck-
ligt från statens sida? Signalerar vi rätt politiska åtgärder? I dag är det många
som svarar: Regeringen gör inte tillräckligt.
Med läpparna bekänner man problemen, men åtgärderna/insatserna står
inte i överensstämmelse med den bekännelsen.
Arbetsmarknadsministern och andra inom det borgerliga lägret har för
vana att försvara sig med att det aldrig någonsin har satsats så mycket på
arbetsmarknadspolitik som i dag. Det äger sin riktighet om man bara ser på
antalet kronor. Ser man satsningen i förhållande till antalet arbetslösa, är
påståendet närmast att beteckna som falsk marknadsföring.
I Uppsala län, som jag representerar, hade Länsarbetsnämnden under
högkonjunkturåret 1989/90 i genomsnitt 107 000 kr per arbetslös till aktiva
åtgärder. 1992/93 var motsvarande siffra 80 000 kr. Det är alltså i genomsnitt
27 000 kr mindre per arbetslös som Länsarbetsnämnden har att röra sig med
i dag jämfört med högkonjunkturåret. Det är inte mindre resurser till aktiva
åtgärder vi behöver, det är mer.
Jag skall inte uppta kammarens tid med att redogöra för september må-
nads arbetslöshetssiffror i Uppsala län. Läget är lika allvarligt där som på
andra håll i landet. Det som är viktigt att beröra är den väntade utveck-
lingen. Bland byggnadsarbetarna i Uppsala län beräknas det bli en arbetslös-
het på 50 % till våren nästa år. Det allvarliga är att andra områden följer
efter. Inom metallindustrin anses det i dag finnas ljusglimtar. Men bland me-
tallindustriarbetarna i Uppsala väntas arbetslösheten också bli 50 % nästa
år. Uppsala kommun är på väg att varsla ytterligare 1 000 anställda. Listan
på denna negativa utveckling skulle naturligtvis kunna göras längre. Det är
inget självändamål att föra fram denna negativa beskrivning. Men den måste
till i ett läge när regeringen tycks hänga upp sin argumentation och politik
på att det skall vara ljusningar på arbetsmarknaden och i ekonomin.
Det finns i Uppsala län, precis som i andra län, många arbetstillfällen som
skulle kunna sättas i gång. Det är fråga om konkreta arbetsuppgifter. Vi har
tidigare i motioner väckta av socialdemokrater pekat på dessa arbetstillfäl-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
75
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
76
len. Vi har visat vilken betydelse det skulle ha om indragningen av medel
från kommunerna skulle upphöra.
Herr talman! Arbetsmarknadsministern må betrakta de socialdemokra-
tiska inläggen om sysselsättningen i denna debatt som ”gnöl”. Men så länge
det inte görs tillräckligt för att bryta utvecklingen, kommer pressen på rege-
ringen att ökas. Så länge människor förvägras rätten att försörja sig själva
genom arbete, skall denna debatt föras och utgöra ett brännjärn på dem som
faktiskt har det politiska ansvaret i det här landet.
I detta anförande instämde Birgitta Dahl (s).
Anf. 82 BENGT KRONBLAD (s):
Herr talman! Jag skall redovisa både de stora problem och de möjligheter
som finns i sydöstra Sverige.
Kalmar län befinner sig i en mycket svår industrikris. Eftersom länet har
haft en förhållandevis hög andel sysselsatta inom tillverkningsindustrin, och
då denna dessutom har en låg andel FoU-verksamhet, kan det antas att ut-
slagningen kommer att öka de närmaste åren. I länsstyrelsens beräkningar
anges att ytterligare ca 4 000 jobb inom industrin kommer att försvinna un-
der 1993-1994. Därmed har Kalmar län tappat 11 000 arbetstillfällen, eller
en tredjedel av 1990 års industrisysselsatta, under perioden 1991-1994.
Herr talman! Vi socialdemokrater i Kalmar län har arbetat för att få en
utbyggnad av Mönsterås Bruk till stånd. En investering på 4 miljarder kro-
nor skulle ha skapat jobb för många, både under utbyggnaden och sedan
driften kommit i gång. Till nackdel för hela regionen fattade företagets sty-
relse beslutet att inte bygga ut. Därmed ökade arbetslösheten, och de ut-
ökade exportinkomsterna uteblev. Regeringen borde ha givit mera aktivt
stöd för en utbyggnad.
Herr talman! Måndagen den 4 oktober berördes ca 3 000 länsbor av ett
stort varsel - såväl direkt som indirekt - i företaget Volvo, dess underleve-
rantörer, handeln, servicen, kommunen och landstinget. Ett av de allvarli-
gaste hoten mot länets utveckling var nu verklighet. 800 anställda på Volvo
Kalmarverken har varslats om uppsägning. Det har varit väntat, men för-
hoppningarna har ändå funnits in i det sista. Volvo lägger ned sin effektivaste
fabrik. Andra företag som befinner sig i motsvarande situation väljer att be-
hålla den bästa produktionsenheten.
Kalmarbygden och Kalmar län måste nu få ett kraftigt stöd från Volvo och
staten. Vi socialdemokrater kräver att Volvo och staten tar sitt ansvar för
sysselsättningen i Kalmarregionen. Det kan ske genom riktade insatser till
nya idéer baserade på satsningar på nytt näringsliv, forskning och högskola.
Herr talman! I Kalmar län är 15 000 människor utan ett ordinarie arbete.
Det motsvarar 12 % av befolkningen. Trots ljusglimtar med lediga jobb ter
sig den närmaste framtiden mycket mörk för Kalmar län. Inte minst berör
detta byggnadsbranschen där många byggen nu färdigställs. Några nya star-
tas inte. Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 10 i Kalmar har i
dag mer än 25 % arbetslösa. Inom den gemensamma sektorn pågår för när-
varande en neddragning som leder till uppsägning av personal. Jag ansluter
mig till förslaget om att ett stopp för friställningar införs och att kommuner
och landsting kompenseras. Det måste vara bättre att byggnadsarbetare re-
parerar hus och att personal inom sjukvården ser till att det blir en god vård-
kvalitet än att de uppbär arbetslöshetsunderstöd. Statsfinansiellt är också
detta intressant.
För att komma till rätta med länets arbetsmarknadsstruktur, måste sam-
hällets insatser inriktas på att förbättra länets infrastruktur samt att stödja
det privata näringslivets utvecklingsmöjligheter där dessa finns. I huvudsak
är det investeringar av olika slag som omedelbart bör sättas in.
Ett kraftfullt investeringsprogram skulle snart förbättra sysselsättningen.
Investeringarna måste inriktas på områden som ger länets företag och kom-
muner en långsiktig positiv utveckling. Det kan vara järnvägar, vägar, flyg-
platser, mer högskoleutbildning och forskning samt FoU-projekt i näringsli-
vet. Ökad tillgång till riskvilligt kapital inom näringslivet kan ge länet den
injektion som behövs för ett stadigt tillfrisknande!
Små och medelstora företag måste få stöd i olika former till marknadsfö-
ring, produktutveckling samt riskvilligt kapital. Där har Utvecklingsfonden
en viktig roll. Detsamma gäller rådgivning till och uppföljning av nyetable-
rade företag, och kanske ännu viktigare utbildning av nyetablerare.
För de små och medelstora företagens försörjning av riskkapital krävs in-
stitutioner som kan visa intresse och uthållighet. Regeringens förslag till
riskkapital för småföretag kommer tyvärr inte att innebära någon förbätt-
ring. Systemet bör i stället baseras på de lokalt förankrade utvecklingsfon-
derna.
Kalmar län är porten till Östeuropa. Genom sitt läge har Kalmar län stora
möjligheter att delta i uppbyggnaden av Östeuropa. Kalmar län med sin in-
dustristruktur skulle kunna medverka med tillverkning av småhus och jord-
bruksmaskiner, vilket både skulle ge bostäder och mat för Östeuropa och
sysselsättning för den svenska industrin. Inom miljöområdet kan länsindu-
strin hjälpa till med utbyggnaden av reningsverk och sophantering. Bistånds-
medel borde kunna användas för riktade insatser där Kalmar läns industrier
medverkar.
Herr talman! Regeringen, länsmyndigheter, kommuner, organisationer
och företag måste samla sig till kraftfulla insatser i syfte att finna lösningar
och pröva nya vägar för att bygga Kalmar län för framtiden!
Herr talman! Måndagen den 18 oktober, 14 dagar efter varslet från Volvo,
kommer arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund till Kalmar. Frågan är vad
Börje Hörnlund - tyvärr dock ej närvarande i riksdagen när vi folkvalda dis-
kuterar hans ansvarsområde - kommer att ha för konkreta förslag till jobb
till Kalmar läns invånare. Jag uppmanar Böije Hörnlund: Kom inte till Kal-
mar med tomma händer. Vi smålänningar vill ha arbete!
Anf. 83 ALF EGNERFORS (s):
Herr talman! Jag skall liksom många andra nu i den här debatten tala om
läget på arbetsmarknaden i mitt hemlän. Utvecklingen på arbetsmarknaden
i Sörmland har varit synnerligen negativ under de senaste åren. Bakgrunden
är den formidabla utslagning som skett av industrikapacitet i vårt län, genom
att vart tredje industrijobb fallit bort sedan 1990. Vart tredje industrijobb är
liktydigt med 7 600 arbetstillfällen - och detta bara under de tre senaste åren.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
77
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
78
Tyvärr, kanske man kan säga, har dessa jobb inte gått förlorade genom att
ett eller två större företag har fått slå igen, utan det är många små och medel-
stora företag som har tvingats att reducera sin personalstyrka eller i värsta
fall att helt upphöra.
Förlusten av ett Uddevallavarv eller en Volvoverkstad hade kanske gett
större mediauppmärksamhet än denna gradvisa åderlåtning som nu skett av
industrin i Sörmland.
Många anrika företag som funnits i länet under lång tid har tvingats att
upphöra med sin verksamhet. Exempel på detta är Tång-Lindström i Eskils-
tuna och Lever, tidigare Sunlight, i Nyköping.
Byggverksamheten har drabbats mycket hårt. Minskad konsumtion har
sedan medfört problem för varuhandel, hotell, restauranger m.m. De sam-
hällsekonomiska problemen har tvingat fram kraftfulla nedskärningar även
inom den offentliga sektorn. En rekordliten efterfrågan på arbetskraft har i
samverkan med en strid ström av varsel om uppsägningar medfört att arbets-
lösheten stigit till nivåer som vi inte kunnat drömma om tidigare.
Den öppna arbetslösheten var i augusti 8,7 %. Uttryckt i personer innebär
det att nästan 14 000 sörmlänningar är utan arbete. Tar vi begreppet ”saknar
fotfäste på arbetsmarknaden”, dvs. om vi räknar in även dem som är föremål
för olika arbetsmarknadsåtgärder, kommer vi över 22 000 personer.
Bland byggnadsarbetarna är arbetslösheten i dag drygt 30 %, dvs. 1100
personer. Om man till dessa 1100 lägger de 313 som sysselsätts genom olika
åtgärder ser vi att nära hälften av byggarbetarkåren står utanför den ordina-
rie arbetsmarknaden.
För metallarbetarna är motsvarande siffra 15 %. Bara för Eskilstunas del
innebär detta drygt 1 200 arbetslösa.
Denna mörka bild förstärks av att endast en handfull län kan uppvisa en
ännu allvarligare situation.
Herr talman! Det som är ytterst oroande när man tittar djupare i arbetslös-
hetssiffrorna är ungdomsarbetslösheten och antalet långtidsarbetslösa.
Var fjärde ungdom är arbetslös. Mer än var tredje arbetslös är långtidsar-
betslös. Detta ställer mycket stora krav på arbetsförmedlingarna och gör att
alla resurser i huvudsak får satsas på att klara situationen för dessa grupper.
Här vill jag tillägga att vi redan kunnat se negativa effekter av de förändrade
och försämrade utbildningsförmåner för arbetslösa som genomförts. En
återgång till tidigare regler skulle underlätta ansträngningarna att få folk i
utbildning.
Vad gäller nyföretagandet har vi fått 2 100 nya företag i länet under de
senaste tre åren. Men samtidigt har nästan 1 300 företag gått i konkurs, så
bidraget därigenom till att förbättra sysselsättningsläget är än så länge
mycket marginellt.
Vi socialdemokrater har i motion efter motion pekat på vikten av att det
satsas på utbildning och investeringar.
Vi har pekat på nödvändigheten av satsningar på högskolan för att ge fler
sörmlänningar möjligheter till utbildning. Där har regeringen lyssnat och ut-
ökat antalet platser. Men samtidigt som man ger med ena handen tar man,
tyvärr, tillbaka med den andra och minskar antalet platser för utbildning av
förskollärare på högskolan. Det är en åtgärd som vi har protesterat mot.
Herr talman! Sörmland är ett län med starka traditioner inom tillverk-
ningsindustrin, framför allt inom verkstadssektorn. För att stärka och ge
möjligheter till utveckling av den sektorn har vi socialdemokrater i motioner
bl.a. föreslagit branschprogram för kompetens- och teknikutveckling bland
små och medelstora företag inom verkstadsindustrin. Detta är något som vi
är övertygade om skulle kunna bidra till att stärka och utveckla verkstadsin-
dustrin i vårt län.
Vi tror inte att marknaden själv klarar detta. Det behövs ett riktat stöd
från samhället för att dra i gång denna utveckling. Här har utvecklingsfon-
derna en viktig uppgift att fylla.
De stora satsningar på vägar och järnvägar som nu görs i länet är mycket
positiva och kommer på sikt att ge länet konkurrensfördelar. Men det är vik-
tigt att dessa investeringar fullföljs, så att vi inte om några år står med ny-
byggda järnvägsspår men inte har några lok och vagnar att bedriva trafik
med.
Här vill vi understryka vikten av att trafikföringen planeras och av att det
upphandlas sammanhållet för Mälardalen. För att dessa stora investeringar
skall utnyttjas optimalt krävs det att man ser Mälardalen i ett sammanhang
och inte styckar sönder i tron att konkurrens och mångfald ger valfrihet för
den enskilde.
Anf. 84 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! Jag skall bölja med att beskriva situationen i mitt län, Öster-
götlands län. Den 31 augusti var 21 959 öppet arbetslösa. Speciellt bland
ungdomar är arbetslösheten hög. Att inte få fotfäste på arbetsmarknaden
från böljan innebär enormt stora problem för den enskilde. Det har vi erfa-
renheter av från andra länder.
Mer än 10 000 östgötar har genom AMU och AMI beredskapsarbete och
ungdomspraktik samt genom ALU tillfällig utbildning eller sysselsättning.
25 % av byggnadsarbetarna är arbetslösa, och utförsäkringen från a-kassan
och utslagningen ökar markant i vårt län.
Regeringen har tappat kontrollen över arbetslöshetssituationen, och män-
niskor blir oroliga av att ständigt och jämt leva med hotbilden att de kan bli
arbetslösa eller utförsäkrade.
Vi socialdemokrater har aldrig låtit uppgivenheten ersätta politikens möj-
ligheter. Det är därför som vi skall fortsätta att ta kampen mot arbetslöshe-
ten.
Vi socialdemokrater har under lång tid avlämnat ett flertal motioner med
förslag till åtgärder för att öka antalet sysselsättningstillfällen i vårt län. Bl.a.
har vi motionerat om ett tidigareläggande av upprustningen av skolor och
andra offentliga lokaler. En kartläggning som gjorts tillsammans med bygg-
nadsarbetarna i länet visar att det det skulle kunna ge 1 700 jobb i Östergöt-
land.
Vidare har vi lagt fram motioner om investeringsmedel för att förbättra
kommunikationer och miljö samt om ökade resuser till utbildning inom gym-
nasieskolan för att erbjuda minst 2 200 ungdomar ett tredje gymnasieår. Vi
har också föreslagit att komvux skall få ytterligare resurser motsvarande
minst 1 000 helårsstuderande.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
79
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
80
Totalt har vi socialdemokrater presenterat konkreta åtgärder som skulle
ge åtskilliga tusen utbildningsplatser och jobb. Men vi är mycket besvikna.
Många av våra förslag har nämligen förkastats.
Det beror inte på bristande stöd från kommunerna, landstinget eller läns-
styrelsen. Såväl landshövdingen som landstingsråd och borgerliga kommu-
nalråd från Östergötland har ett flertal gånger uppvaktat arbetsmarknadsmi-
nistern med krav på åtgärder för att skapa fler jobb och utbildningsplatser.
Vi kan konstatera att deras förslag överensstämmer med de krav som vi har
fört fram i olika motioner.
Socialdemokraterna i Östergötland har vid två tillfällen uppvaktat Böije
Hörnlund med konstruktiva förslag till åtgärder mot såväl byggarbetslöshe-
ten som de omfattande uppsägningarna inom den offentliga sektorn.
Inom vårt landsting hotas nu 600-700 anställda av arbetslöshet. På längre
sikt gäller det mer än 2 000 personer. I länets kommuner är situationen
mycket besvärlig. 4 000 kommunalarbetare saknar jobb, och ytterligare
3 000 riskerar att förlora jobben om inget radikalt görs. Vi har en idé om hur
vi skall klara av att dessa människor - mest kvinnor - inte blir arbetslösa.
Den 10 maj presenterade socialdemokraterna i Östergötland ett förslag
om hur varslen inom landsting och kommuner kunde skjutas på framtiden
och skrev bl.a.:
”Med tanke på den redan höga arbetslösheten är det onödigt att ytterli-
gare spä på nivån genom att göra offentligt anställda arbetslösa. Vi förnekar
inte att det behövs genomföras omstruktureringar och produktivitetsför-
bätttringar som kommer att orsaka uppsägningar framöver. Men vi föreslår
att dessa förändringar skjuts på framtiden till dess att arbetsmarknaden to-
talt sett ser bättre ut. Om fler anställda temporärt stannar kvar inom lands-
ting och kommuner kan en massiv satsning på fort- och vidareutbildning ge-
nomföras. Vi föreslår att staten, i stället för att betala ut a-kassa, betalar
kommunerna motsvarande 80 % av lönen för att inte säga upp folk. De åter-
stående 20 procenten upp till avtalsenlig lön betalar landsting och kommuner
själva.
Vi föreslår att ett avtal skrivs mellan arbetsgivare, fackliga organisationer
och länsarbetsnämnden som reglerar förhållandena. Avtalet bör också inne-
hålla formuleringar som innebär att parterna är beredda att medverka till
nödvändiga strukturella förändringar på sikt.”
Herr talman! Vi som anser att denna östgötamodell är sund i det rådande
läget blir fler och fler. Den borgerliga landstingsledningen har anammat för-
slaget. Bengt Westerberg och Ingemar Eliasson har uttalat sitt stöd för för-
slaget. Göte Bernhardsson, AMS generaldirektör, tycker om tanken på att
omvandla arbetslöshetsersättningen till lön och därmed göra det möjligt för
exempelvis de många kvinnorna inom vården att fortsätta att arbeta. SKTF
har i sin rapport nr 13, 1993 påvisat att det är olönsamt för samhället att spä
på arbetslösheten.
Det är vi politiker som måste besluta om en omvandling av ersättningen
från a-kassan till lön för regelrätt arbete. Vi socialdemokrater från Östergöt-
land ställer upp.
Detta är en allmänpolitisk debatt. Men tyvärr finns det inga borgerliga le-
damöter här som representerar regeringen. Jag vill ändå ställa frågan: När
skall arbetsmarknadsministern ställa upp för att rädda tusentals kvinnor från
att bli arbetslösa? Det brådskar med ett positivt svar.
För oss socialdemokrater är rätten till arbete den allra viktigaste frågan.
Vi anser att arbetslösheten är ett enormt slöseri. Att arbeta och ha ett jobb
är en viktig del av människans sociala identitet. För några år sedan kunde
man fråga vem som helst vem hon eller han var, och de svarade alltid med
sitt namn och sitt yrke. Jag minns en kort film från LO, där några ungdomar
fick frågan hur de såg på framtiden. Alla nämnde ett jobb, ett yrke. Nu är
vi på väg mot 30-talet. Jag hoppas att inte det är vad borgarna menar med
den rätta vägen.
Anf. 85 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Tillåt mig att först säga att jag tycker att det är roligt att vara
tillbaka i riksdagens talarstol. Det var ett tag sedan, kanske ett alltför bra
tag sedan. Men det håller Riksdagsutredningen på att titta på.
Det har hänt ganska mycket sedan vi senast samlades i riksdagen. Vi har
fått en ännu högre arbetslöshet än vi kunde tänka oss. Läget är värre än som
någonsin kunde tänkas.
Jag hade tänkt ägna det mesta av det här anförandet åt de 200 000 ungdo-
mar -jämnåriga med mig själv - som är arbetslösa eller befinner sig i olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Orsaken till deras situation är först och
främst förstås att den nuvarande regeringen inte har förmått att skapa riktiga
jobb och arbetstillfällen.
Det har diskuterats tidigare, i går och även i dag, att regeringens ekono-
miska politik är sådan att man i den värsta lågkonjunktur vi har sett sedan
oerhört lång tid drar in efterfrågan i stället för att stimulera den. Indirekt
drabbas förstås ungdomar av detta genom att efterfrågan minskas och pro-
duktion minskas. Därigenom försvinner jobb inom den privata sektorn. Men
direkt drabbas också ungdomarna av att de borgerliga regeringspartierna
drar in resurser från kommuner och landsting.
Därmed skulle jag kunna lämna det avsnitt som handlar om den ekono-
miska politiken. Vi vet att allt fler ekonomer stöder en socialdemokratisk
stimulanspolitik och att den skulle skapa fler och fler jobb.
Jag tänkte i stället ägna min tid åt arbetsmarknadspolitiken, som egentli-
gen är dagens ämne. Där har det under sommaren varit en debatt om att
ALU, arbetslivsutveckling, tar vanliga jobb. Jag tycker att den debatten
egentligen är en mild västanvind mot vad som borde gälla ungdomspraktik-
systemet.
Vi socialdemokrater har hela föregående år hävdat att detta inte är något
bra system. Det innebär att företag får gratis arbetskraft. Det innebär att
ungdomar för sitt arbete får en lön som ligger långt under existensminimum.
Efter ett års debatt och ett år av missbrukande på många ställen ute i nä-
ringslivet har regeringen sent om sider insett att allt inte är så oerhört bra. 1
somras sade man upp alla ungdomspraktikplatser. Det fanns inte längre nå-
gon möjlighet att ha dem, för de tog ju bort de vanliga jobben. Just precis
vad vi hade sagt innan.
Nu säger man att arbetsgivarna skall få betala för ungdomspraktikplat-
serna. Annars riskerar de att slå ut vanliga ungdomsarbetsplatser. Det är
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
82
precis vad vi har sagt i ett års tid. Det är precis vad vi sade när systemet intro-
ducerades. Det är faktiskt tragiskt att det skall vara för sent och för litet när
regeringen väl gör något. Tyvärr karaktäriserar detta på något sätt regering-
ens politik, det är för sent och för litet.
Likadant är det när det gäller utbildning. Många borgerliga ledamöter har
stått här i talarstolen i dag och talat om hur bra den borgerliga regeringen
har varit på utbildningsområdet, hur många platser man har tillskapat osv.
Sanningen är att aldrig tidigare har så många ungdomar förvägrats rätten till
en högre utbildning. Man har sagt nej till att de skall ha rätt till utbildning.
Vad är regeringens svar på allt detta? En ung moderat, Fredrik Reinfeldt,
talade förut. Tyvärr är han inte kvar i kammaren längre. Han skulle försöka
förklara vad alternativen är.
Det man nu vill göra är att försämra arbetsrätten. Han säger att arbetsrät-
ten är så hemsk därför att ungdomar är de som drabbas och blir utslagna och
inte får fotfäste på arbetsmarknaden. Det är litet märkligt, för man kan se
internationellt att försämringen av anställningsskyddet inte ger fler jobb.
Det kan man se i vilket annat land som helst.
Dessutom hävdar regeringen att ungdomar skall ha lägre lön på arbets-
marknaden, annars är de inte attraktiva, annars får de inte jobb. Samtidigt
säger man att om vi bara tar bort antställningsskyddet kommer ungdomar
att bli oerhört mycket mer attraktiva.
Om vi tittar på de fall som vi har sett är attraktiva, de som kommer att få
stöd av ett borttagande av LAS, finner vi att de är medelålders män. För ett
par veckor sedan avslöjades det i Trollhättan att Saab hade något slags lista
över vilka man ville bli av med. Vilka var det? Jo, det var människor som
hade arbetsskador. Det var föräldralediga. Vad jag känner till är det rätt ofta
ungdomar som är föräldralediga. Det var litet allmänt stökiga personer, litet
bråkiga. Det är också ofta ungdomar, som vågar säga ifrån om vad man
tycker. Jag tror att ungdomar vill ha trygghet precis som alla andra.
Andra alternativet kom fram i pigdebatten, alltså att man skulle skapa nå-
got slags låtsasjobb hemma i köket och i bostäderna. Det är klart att om
Fredrik Reinfeldt säger att alternativen som det handlar om är arbetslöshet
eller pigsysselsättning kanske vissa ungdomar vill ta det jobbet.
Jag tror att det landets ungdomar vill ha är riktiga jobb. Det går faktiskt
att skapa sådana med en socialdemokratisk ekonomisk politik. Det går
också genom att skapa ett system med fri intagning till högskolan, genom att
inrätta ett system med rekryteringsstöd till riktiga jobb i stället för ungdoms-
praktik, genom att begränsa det övertidsarbete vi ser i dag och genom att
fundera på en engångsmodell för frivillig pensionering av människor mellan
60 och 64 år mot krav på nyanställningar. Det går. Det är ett viktigt budskap
att skicka, budskapet att det faktiskt behövs och att det går att skapa jobb
till landets ungdomar.
Anf. 86 NILS NORDH (s):
Herr talman! Botten är nådd. Nu vänder konjunkturen uppåt med en ra-
sande fart inom exportindustrin. Detta spådde Handelsbankens ekonomer i
sin senaste konjunkturrapport.
Jag kommer att uppehålla mig litet grand kring de problem som vi har i
Jönköpings län. Jag vill dela in länet i tre regioner. Vi har en region med
mycket utpräglad småindustri, varav en del är inriktad på export. Den går
naturligtvis bra. Men vi har också småindustri som är mer inriktad på hem-
mamarknaden. Där är man mycket tveksam till den bedömning som Han-
delsbanken gör.
Den andra regionen är Jönköpingsregionen, som i och för sig har klarat
sig någorlunda. Men där har vi de större företagen och de börjar att lägga
ned sin verksamhet, de avvecklar och varslar människor.
Sedan har vi den tredje regionen. Här vill jag ansluta mig till det Catarina
Rönnung uttryckte i går i den näringspolitiska debatten. Jag stöder den an-
klagelsen mot regeringen som med sin politik praktiskt taget utraderar en
hel yrkesgrupp. Jag tänker självfallet på trähusindustrin. Den har mycket
stora svårigheter att ”övervintra”, som de själva kallar det. Det hjälper inte
med förändringar i LAS på något sätt, för de har inte avsättning för sina pro-
dukter.
Det här, herr talman, innebär också att byggarbetarkåren riskerar en ar-
betslöshet på runt 50 % i Jönköpings län. Någonting måste göras! Därför är
det ännu viktigare att vi i den här kammaren försöker samla oss kring ett
program för sysselsättning över hela landet. Vi kommer efter mig att få höra
samma jeremiad av talare från andra län, som har precis samma problem
och kanske ännu värre.
Enligt den statistik som vi får från myndigheterna ligger vi i vårt län ganska
bra till när det gäller arbetslösheten. Jag vill ändå konstatera att den öppna
arbetslösheten på ett år ökat med 3 500 människor. Ändå ligger vi på övre
delen av skalan.
Finns det inte några ytterligare problem? Jo visst, självklart ställer vi i Jön-
köpings län precis samma frågor som många andra. Det som vi oroas allra
mest för är naturligtvis ökningen av långtidsarbetslösheten. De som framför
allt drabbas är kvinnorna inom den offentliga sektorn, beroende på att kom-
muner och landsting nu gräver ganska djupt i personalkadern. Det är tjäns-
temän med kanske en lägre utbildningsgrad än många andra som oftast ge-
nom rationaliseringar kommer att få lämna sina arbetsplatser.
En annan grupp som vi också är väldigt oroade över är de deltidsarbets-
lösa. Även här är det självklart primär- och landstingskommunerna som sva-
rar för den stora ökningen. Men det börjar att sprida sig även till industri-
branscherna, där arbetsgivarna och arbetstagarna kanske gemensamt kom-
mer överens om att minska arbetstiden för att något så när hålla arbetsstyr-
kan intakt. Följden blir deltidsarbetslöshet.
Liksom Martin Nilsson är jag oroad för den höga ungdomsarbetslösheten.
Vi ligger i länet inte i topp i alla fall, men 13-14 % av alla våra ungdomär
mellan 18 och 24 år är öppet arbetslösa. Någonting måste göras! Jag tror att
det här problemet aldrig hade uppstått med en socialdemokratisk regering.
Anf. 87 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! På Gotland är i dag 8,3 % av befolkningen öppet arbetslösa.
På länsarbetsnämnden säger man litet tröstande att det är förhållandevis bra.
Så långt har det alltså gått i Sverige att vi säger om mer än 8 % öppen arbets-
löshet ”förhållandevis bra”.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
83
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
När jag var ny i riksdagen för åtta år sedan kunde jag aldrig drömma om
att jag skulle få uppleva en sådan arbetslöshet.
Nu har man nästan tappat respekten för de här siffrorna. Vi har hört så
många larmrapporter och sett så många felslagna prognoser att vi nästan har
vant oss, och det är det farligaste av allt. Till vintern blir kanske varannan
gotländsk byggnadsarbetare arbetslös. Trots åtgärder från en aktiv och ef-
fektiv länsarbetsnämnd är läget precis så allvarligt. Arbetsmarknadsminis-
tern har tidigare under debatten i dag avfärdat de socialdemokratiska inläg-
gen som ”gnöl”. Jag ställer mig frågan: När menar arbetsmarknadsminis-
tern, regeringen och Centern att man skall protestera? Skall vi vänta tills
arbetslösheten blir ännu högre?
Herr talman! Jag kan konstatera, att det är en enda företrädare för rege-
ringspartierna som funnit det mödan värt att befinna sig i kammaren under
den här debatten.
Hela Sverige lider av arbetslösheten. När utvecklingen böljar gå åt rätt
håll igen, kommer delar av landet alldeles självklart att få ett uppsving i sys-
selsättningen igen. Andra delar, och dit hör mitt hemlän, kommer att ha det
mycket svårt att ta tillbaka det som har förlorats därför att marginalerna är
så små och nödvändig service, eller det vi kallar infrastruktur, under mellan-
tiden har slagits ut.
Vi behöver långsiktigt ca 5 000 jobb på Gotland. Då får vi ett tillräckligt
befolkningsunderlag för att behålla den service vi behöver för att inte drab-
bas av en befolkningsminskning. I stället för 5 000 nya jobb ser framtidsut-
sikterna ut som så att det blir ytterligare ökad arbetslöshet de närmaste åren,
med en stadig nedgång frånsett en viss planerad lättnad under nästa sommar.
För en liten arbetsmarknad är sårbarheten naturligtvis mycket större. Den
struktur som vi har innebär bl.a. en förhållandevis mycket liten industrisek-
tor. Den sektorn består delvis av livsmedelsindustri, som naturligtvis är bero-
ende av råvaror för sin existens. Därför hänger vår framtid delvis på en jord-
brukspolitik som inte gynnar de stora slättjordbruken på bekostnad av
skogsbygderna, höglandet och Östersjöns öar. Den består av cement- och
stenindustri, som är beroende av att byggandet kommer i gång. Den består
av kommmunikationselektronik, som kräver att investeringarna inom detta
område inte avstannar eller uteblir.
Gotlands läge medför också ett stort beroende av att Östersjön kan bli ett
rent vatten. Det handlar om vår direkta livsmiljö men också om våra möjlig-
heter till utkomst. Turism kräver hälsosamt badvatten. Om de gotländska
fiskarna måste ligga i hamn därför att fisken dör blir det inga inkomster. Re-
ningsplanen för Östersjön måste genomföras och åtgärder mot fiskdöden
vidtas snarast.
Nu vägrar jag att hålla ett anförande som bara visar på negativa trender.
Turismen har haft två tämligen goda säsonger till följd av att man med hjälp
av marknadsföringsinsatser har kunnat dra nytta av det regeringsmisslyck-
ande som innebär att kronan är svag och att svenskarna semestrar i hemlan-
det i större utsträckning igen. Turistbranschens utvärderingar visar att mer
än 80 % är nöjda med sin Gotlandssemester. Nu försöker man skapa bilden
av Gotland som ett rekreationsområde även utanför sommarmånaderna.
84
Framför allt behöver vi stärka aktiviteterna i utlandet för att dra utländskt
kapital till oss.
Det händer också andra intressanta saker på Gotland, inte minst på kul-
turområdet. Vi har haft en skulpturutställning i sommar som har gett eko
långt utanför landets gränser. Vi har nya utbildningar i konst, dans och teater
och startar snart en filmutbildning på flera nivåer med helt nya idéer. Vi har
ett baltiskt översättar- och författarhus. I dagarna sänder Högskolan i Visby
den första satellitföreläsningen till universitet runt Östersjön.
Vår målsättning är klar: Gotland skall bli ett bra län att bo i, ett län där
man kan arbeta, ett län där miljön är god och ett län där kulturen blomstrar.
För att uppnå det målet måste vi ha ett rättvist skatteutjämningssystem som
inte missgynnar oss, en statlig ekonomi som fungerar, en fungerande och väl
utbyggd offentlig sektor, stöd för fortsatt och utökad högskoleutbildning och
framför allt en regering som sätter kampen mot arbetslösheten främst.
Anf. 88 CHRISTER SKOOG (s):
Herr talman! Även i den valkrets som jag kommer ifrån, Blekinge län, har
vi drabbats av arbetslöshetens gissel. Vi i Blekinge är visserligen vana vid
att brottas med problem på arbetsmarknaden, mycket med anledning av att
Blekinge är ett ganska industritätt län. Tillverkningsindustrin ligger ofta i
Blekinge medan huvudkontoren och utvecklingsenheterna ligger i någon
storstadsregion eller utomlands. Problemen i Blekinge är dock i dag så pass
stora att man nästan kan säga att de är övermäktiga, om man mäter dem i
siffror och ser till arbetslösheten i förhållande till arbetskraften. Det är
14,5 % av arbetskraften som i dag står utan ett ordinarie arbete. I dagens
debatt låter det kanske som en siffra vilken som helst. Men jag vill gärna klä
den i ord och ge några exempel.
Det är 13 400 blekingar som befinner sig utanför den ordinarie arbets-
marknaden, och det är nästan lika många som invånarna i Olofströms eller
Sölvesborgs kommuner. Så många människor är det som är arbetslösa. Om
alla arbetslösa vore i genomsnitt 1,70 m långa och ställde sig på axlarna på
varandra, skulle de utgöra en sträcka på 23 mil. Det är lika långt som från
Karl-Gösta Svensons Kråkerum, Jämjö, till Kristianstad, där skatteminis-
tern bor, och tillbaka igen. Så omfattande är arbetslösheten.
Lägger man sedan till alla de varsel som har utfärdats i länet, blir situatio-
nen ännu allvarligare. Landstinget har varslat 1 000 personer, framför allt
i Karlskrona och och delvis i Karlshamn. 90 % av de varslade är kvinnor.
Marinkommandot i Karlskrona har varslat 70 personer. Karlskronavarvet
har varslat 210 personer, detta varv som av Moderaterna i valrörelsen blev
lovat fler beställningar. Utöver de exempel som jag redan har nämnt, nöjer
jag mig med att ta upp Valeo, f.d Blackstone, i Mjälby, Sölvesborg, där 70
personer har varslats, förutom de som tidigare under åren har fått lämna sina
anställningar.
Vi blekingar ser alltså en del mörka moln på vår himmel. Men tack vare
den politik som man tidigare förde satsades det en del på Blekinge, som ändå
ligger en bit från Stockholm. Jag tänker då på utlokaliseringen av Kustbe-
vakningsverket, Boverket, SIFO och inte minst satsningen på högskolan
Karlskrona/Ronneby, som vi är väldigt glada och tacksamma över och som
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
85
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
86
i framtiden kommer att betyda mycket positivt för utbildningen i Blekinge
och för de människor som vill bo och verka i länet.
Jag har målat upp en del mörka siffror och moln. Men visst finns det hopp
inför framtiden. Geografiskt sett ligger Blekinge egentligen ganska bra till
med tanke på utvecklingen i det forna Östeuropa och färjeförbindelser från
Blekingehamnama och den nya marknad som så småningom kommer att
öppnas.
Vidare ser jag med tillförsikt fram emot en bro över Öresund, som gör det
möjligt att knyta också Blekinge och dess arbetsmarknad närmare kontinen-
ten och Västeuropa. Detta innebär på sikt att vi i Blekinge kommer att klara
oss ganska bra. Det är jag övertygad om. För närvarande krävs det dock
kraftfulla åtgärder, åtgärder som syftar till att ytterligare bygga ut infrastruk-
turen, så att vi skall kunna möta framtiden.
Mig veterligt har inte regeringen föreslagit särskilt kraftfulla åtgärder. Vi
från Blekinge framförde en vädjan om att få statlig hjälp för att man skulle
slippa att sparka ut människor från den gemensamma sektorn. Vi ville att
staten - i enlighet med Östergötlandsmodellen - i stället skulle bidra med
80 %. Detta förvägrades vi dock. Dessa människor skall nu tydligen sparkas
ut, samtidigt som sjuka och äldre behöver vård. Men staten tycker att det är
bättre att människor blir arbetslösa.
Lösningen på problemen är tydligen en ändring i lagstiftningen, framför
allt i lagen om anställningsskydd. Många tidigare talare från regeringspar-
tierna har ju sagt att syftet med detta är att göra det möjligt att anställa fler
människor. Trots min långa erfarenhet av förhandlingar, inte minst när det
gäller småföretag, kan jag inte se någon förbättring av möjligheterna att an-
ställa, snarare ökar möjligheterna att sparka ut människor från företagen.
Det är inte det som vi behöver, utan vi behöver fler jobb.
Jag har hållit på länge med fackligt arbete. På de flesta företag fungerar
samarbetet väldigt bra mellan parterna - det finns kanske några företag som
missköter sig. Låt oss i stället slå vakt om samarbetet och behålla den lagstift-
ning som vi har.
Anf. 89 ALF ERIKSSON (s):
Herr talman! Halland är ett bra landskap att bo och arbeta i. Men Hal-
land, liksom landet i övrigt, har drabbats hårt av regeringens nyliberala poli-
tik. Vårt län har tidigare klarat sig bra vid lågkonjunkturer, men orken
räcker inte för att vi skall kunna motstå de påfrestningar som vi nu utsätts
för. Detta har orsaker i att strukturen i näringslivet är föråldrad. Industripro-
dukterna är i stort sett mogna och kan inte utvecklas mera. Länet har nästan
dubbelt så många sysselsatta inom jordbruket jämfört med riket i övrigt, vil-
ket ställer till med problem vid omställningen av jordbruket.
Vi har nu i Halland arbetslöshetssiffror som ligger kring riksgenomsnittet.
Ungdomsarbetslösheten ligger tidvis över genomsnittet för landet som hel-
het. Framtidsutsikterna är inte de bästa. Regeringens tvärstopp på bygg-
marknaden har gjort att stora neddragningar har skett inom byggvaruindu-
strin. Om det inte kommer i gång någon byggnation, kommer stora delar att
slås ut och förmodligen aldrig att återuppstå. Ca 35 % av byggnadsarbetarna
befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden, och det förhåller sig li-
kadant med metallarbetarna. Vid årsskiftet beräknas hälften av byggnadsar-
betarkåren att stå utanför arbetsmarknaden. Situationen är likartad för in-
dustriarbetarna.
Länets utbildningsnivå när det gäller eftergymnasial utbildning ligger un-
der riksgenomsnittet. Förklaringen är inte enbart närheten till högskolor,
utan den står att finna i den låga tekniknivån i länets industri.
Trots dessa strukturella problem är Halland det län som erhåller minst
stöd för regionalpolitiska insatser. Länet ligger befolkningsmässigt på den
övre halvan av listan över hela landet, och länets befolkning ökar nu mest
jämfört med alla län i riket. Om länet skall klara strukturomvandlingen,
måste utvecklingsstödet räknas upp och anpassas till de befolkningsmässiga
och strukturella förutsättningar som finns.
Herr talman! Arbetsrättslagstiftningen gäller även i Halland. Vi skall noga
följa de utfästelser som regeringspartierna nu gör om att sysselsättningen
skall öka, om förslaget om ändringar i arbetsrätten antas av riksdagen. En
fråga till regeringspartierna blir: Hur många nya jobb kommer fram om riks-
dagen antar förslaget om ändring av lagen om anställningsskydd så, att den
fackliga vetorätten mot oseriösa entreprenörer tas bort?
Jag förväntar mig ett svar på den frågan, men det blir väl inte aktuellt i
dag, eftersom jag kan se enbart socialdemokrater i kammaren. Verkligheten
är nog den, att om marknadsföringen av dessa lagändringar skulle ha varit
föremål för granskning av Konsumentverket, hade regeringen blivit fälld för
vilseledande reklam.
Hur kan någon påstå att det skulle påverka sysselsättningen om en lokal
facklig organisation lägger ett veto mot en oseriös och därmed illojalt kon-
kurrerande entreprenör? Det är för oss en gåta. Blir entrepenaden då inte
utförd av en annan entreprenör som följer den svenska lagstiftningen? Än
har inte den ekonomiska brottsligheten brett ut sig så mycket att det saknas
seriösa entreprenörer.
Efter att ha lyssnat på denna allmänpolitiska debatt i snart två dagar kan
jag konstatera att regeringspartierna redan har kastat in handduken. Det är
vad vi socialdemokrater gör som är avgörande för folks framtidstro, inte vad
regeringspartierna gör. Samtidigt döms vi för att inte ha några idéer för fram-
tiden. Om så vore fallet behövde ni väl inte vara oroliga för att inte få väljar-
nas stöd. I stället låter det nu som om regeringspartierna redan knappt ett
år före valet har börjat städa hyllorna i Rosenbad och kommit ner till skiktet
”önskemål från SAF”. Det är bara att konstatera att detta skikt inte har nå-
gon förankring i folkopinionen. Det är därför framtidstron sviktar.
Anf. 90 LISBET CALNER (s):
Herr talman! Jag höll på att säga partivänner.
All time high, rekord i börsvärde, rekord i arbetslöshet, rekord i statlig
upplåning, rekord i budgetunderskott.
I går kväll var jag på väg till Järntorget för att köpa litet frukostmat. Jag
blev chockad. För första gången i mitt liv mötte jag en tiggare i Sverige, en
tiggare på Västerlånggatan i Stockholm - min födelsestad. Det trodde jag
väl aldrig att jag skulle uppleva. Han satt där med en filt om axlarna och bad
om en skärv.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
87
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
88
Vadan och varthän, är en en gammal fråga. Jag frågar: Vart är Sverige på
väg? Vart leder den enda vägen? Kan vi inte svänga in på en annan väg?
Eller kanske vi skall gå ombord på ett fartyg?
Tre regeringsförklaringar har denna den mest kompetenta regeringen nå-
gonsin, enligt statsministerns egen blygsamma utsago, levererat.
Vi skall bryta den ekonomiska stagnationen och återupprätta Sverige som
en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi. Vi skall
förbättra välfärd och social omsorg, och inleda särskilda insatser för de sämst
ställda, sade regeringen 1991.1992 års regeringsförklaring sade: Ja, det skall
vi göra. Vi har gjort framsteg, men mer behöver göras.
Ingen uppgift framstår i dag som mer betydelsefull än att skapa förutsätt-
ningar för nya jobb, heter det i årets regeringsförklaring.
Jag säger: Ord, ord - det räcker inte med ord. Det är handling som lever
vidare. Vad blev det i handling? Mer än 600 000 människor står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden, negativ tillväxt för tredje året i rad, över
200 miljarder kronor i budgetunderskott, 1 000 miljarder kronor har ko-
nungariket Sverige i skuld. Stark och växande ekonomi var målsättningen!
Jag kom att tänka på den bön som bads i Storkyrkan vid riksdagens öpp-
nande. Jag citerar: När våra handlingar inte stämmer överens med våra ord,
förlåt oss, Gud.
Jag tycker att regeringen skall överväga att använda den.
Sluta att skylla på socialdemokraterna för era misslyckanden! Vad har en
regering, som i tal och skrift gång på gång lägger ansvaret på oppositionen,
för existensberättigande? Som vanligt gjorde arbetsmarknadsministern det i
sitt anförande i morse. Jag tycker att det vore bättre om regeringen använde
sin kraft och det förtroende man har fått från väljarna till att i handling
uppnå de stolta parollerna om att förbättra välfärden och skapa förutsätt-
ningar för nya och flera jobb. Målsättningen är ju bra. Jag föreslår att rege-
ringen tar en diskussion om mål och medel.
Nu borde politiken handla om att omvandla konjunktursignaler till jobb,
skriver Dagens Industri. Ja, gör det snälla regeringen! Se till att föra en eko-
nomisk politik som inger förtroende och framtidstro hos presumtiva företa-
gare och befintligt näringsliv, så att investeringarna kommer i gång.
I den ekonomiska debatten i går sades från finansutskottets borgerliga le-
damöter att efterfrågan inte skall stimuleras. Min enkla fråga blir då: Hur i
all sin dar skall ett företag våga göra nyinvesteringar och skapa mer produk-
ter och fler tjänster, om man i företaget inte är säker på att produkterna eller
tjänsterna kommer att köpas av någon? Är detta logiskt?
Vi kan ju inte bara satsa på exporten. Det är ju bristen på inhemsk efter-
frågan som är det stora problemet i dag. Under senare tid har också allt fler
kommit till insikt om detta. När blir det regeringens tur?
När det gäller kommunerna finns det efterfrågan, fast då brukar den kallas
behov. Men vad för regeringen för politik därvidlag? Jo, resurserna har
minskat. Men behoven av vård och omsorg kvarstår, och de ökar eftersom
vi blir allt äldre. Är detta logik? Det är i alla fall en konstig politik.
Regeringens politik har lett till att arbetsmarknadsläget i Göteborgs och
Bohus län för närvarande kännetecknas av en rekordhög arbetslöshet. Trots
höga volymer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har ökningen i ar-
betslösheten inte kunnat hejdas. Kommunerna i norra Bohuslän har en ar-
betslöshet på nästan 11 %. 41 535 personer är utan arbete i Göteborgs och
Bohus län. Det motsvarar nästan tre gånger invånarantalet i Lysekil. Det
är ungefär lika många som bor i Mölndal. I Bohuslän, den valkrets som jag
representerar, är det 15 835 människor som inte har jobb.
Den enskilda människan far illa av den borgerliga regeringens politik. Att
långvarig arbetslöshet föröder människors livschanser och riskerar att leda
till allvarliga personliga och sociala problem för individer och familjer, är
faktiskt en mycket insiktsfull beskrivning i regeringsförklaringen.
Men regeringen, se då till att människor inte utsätts för dessa tragedier!
Skapa t.ex. förutsättningar för Scanraff i Lysekil att investera i en anläggning
som kan rena högsvavlig tjockolja. Den får av miljöskäl inte användas i Sve-
rige. Därför exporteras den till Europa och kommer tillbaka i form av svavel-
dioxid och kvävedioxid och försurar våra marker och vattendrag - en märk-
lig hantering. Ett tips till regeringen är att både göra en insats för miljön och
för att skapa jobb.
Det talas om förnybara energikällor. Projekt biobränsle i Västsverige
drivs i samråd mellan O, P, R och S län, skogsföreningarna och Västsvenska
lantmän. Regeringen kan här skapa förutsättningar för framtidsinriktade in-
vesteringar som skapar jobb och som är bra för miljön.
I Bohuslän har vi många fler bra förslag, men mina sex minuter, herr tal-
man, räcker inte till fler.
Min uppmaning till regeringen blir: Se till att era ord stämmer överens
med era handlingar!
Herr talman! Detta kallas för allmänpolitisk debatt. Jag vill påstå att det
är fråga om falsk varudeklaration. Regeringspartierna vill inte ha debatt om
sysselsättningspolitiken.
Anf. 91 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Sysselsättningssituationen i Västsverige är nu, som andra har
vittnat om, katastrofal. Man saknar ord som är starka nog för att uttrycka
den situation som råder och den oro man känner för alla dem som står utan
sysselsättning. Enligt länsarbetsnämndernas prognoser kommer situationen
att undan för undan förvärras.
Regeringen bär ansvaret för att Sverige har västvärldens sämsta ekono-
miska utveckling och för att vi, enligt Konjunkturinstitutets prognos, är på
väg mot det värsta ekonomiska bakslaget under hela den svenska industria-
lismens historia. I år förväntas BNP falla med 3 %, trots regeringens prognos
från förra året om en ökning med 1 %.
Få regeringar har så totalt missbedömt effekten av sin egen politik som
den nuvarande. Regeringen kan inte bara passivt sitta och vänta på konjunk-
turuppgången och tro att den skall lösa alla problem. Krisen är för djup för
att exportindustrin ensam skall orka dra i gång ekonomin. I stället för
fromma förhoppningar krävs här en handlingskraftig politik för att ta landet
ur depressionen.
I Älvsborgs län står mer än 36 000 människor utanför den ordinarie arbets-
marknaden, vilket motsvarar 13,4 % av den arbetsföra befolkningen. Enligt
prognosen kommer denna siffra om ett år att ha ökat till mer än 40 000 män-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
89
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
90
niskor - 14,6 % av den arbetsföra befolkningen. Särskilt besvärlig är situa-
tionen för ungdomar, handikappade och utomnordiska medborgare, där ca
30 % i dag är arbetslösa.
Efterfrågan på hemmamarknadsindustrin är fortsatt svag. Handeln drab-
bas av en fortsatt försämrad köpkraft. Kommuner och landsting står inför
stora nedskärningar. Den inhemska efterfrågan måste stimuleras. Vi social-
demokrater har i olika sammanhang lagt fram förslag om detta.
I norra Älvsborg har problemen inom bilindustrin, framför allt Saab, gjort
att många har friställts. Detta drabbar också underleverantörerna. Norra
Älvsborg är starkt beroende av bilindustrin. Detta gäller framför allt Dals-
land, där underleverantörerna inom bilindustrin står för en stor del av syssel-
sättningen.
Nedskärningen inom Teli i Vänersborg har slagit hårt mot denna del av
regionen. Som ägare till Teli har staten här ett stort ansvar.
Herr talman! Jag övergår nu till att tala om sysselsättningen inom bygg-
branschen, där situationen är mest katastrofal. I Älvsborgs län står i dag
39 % av arbetskraften utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Situationen
är liknande i övriga Sverige. Länsarbetsnämnderna tror att denna siffra i feb-
ruari månad kommer att ha ökat till 50 % för hela riket.
Byggandet är en motor i samhällsekonomin. En byggnadsarbetare genere-
rar jobb åt många andra i angränsande branscher. Stora delar av branschen
slås nu ut - arbetskraft försvinner, byggföretag liksom stora delar av bygg-
nadsämnesindustrin slås ut. Kunnande och kompetens försvinner. Längre
fram i ett annat konjunkturläge, när byggandet behöver ökas och när vi be-
höver bygga ifatt det behov som då kommer att finnas, kommer vi att stå
utan stora delar av den bransch och det kunnande som vi då kommer att
behöva, med höga kostnadsökningar som följd.
Därför måste krafttag nu tas för att ta branschen ur denna djupa svacka.
Det ROT-program riksdagen beslutade om i juni har endast marginellt på-
verkat sysselsättningen. Det som nu vill till är helt andra tag. Ett ROT-pro-
gram värt namnet måste omedelbart sättas in.
Byggnadsarbetareförbundets utredningsavdelning har tagit fram ett för-
slag till ROT-program som det kan finnas anledning att titta närmare på. En-
ligt deras utredning finns 300 000 lägenheter som är i behov av ombyggnad.
Tidigarelägg en tredjedel av dessa ombyggnadsinsatser! Det skulle vara rätt
medicin i dagens läge.
Ombyggnader är arbetsintensiva. Byggnadsarbetareförbundet har före-
slagit ett sådant program. Det skulle enligt deras beräkningar ge jobb åt ca
30 000 personer per år under två år. Folk som går arbetslösa skulle få arbete.
Samhällsekonomin skulle stimuleras. Utslagningen av byggnadsindustrin
och angränsande branscher skulle hejdas. Stora vinster skulle göras socialt.
Samhället skulle få något för de pengar som i dag passivt betalas ut i arbets-
löshetsersättning.
Regeringen får inte längre vara passiv i dessa frågor. Se till att få fart på
byggandet! Efter att ha lyssnat på Bo G Jenevalls anförande i går inser jag
att det kanske nu finns majoritet i riksdagen för en annan politik än regering-
ens på detta område - om nu Jenevalls åsikter delas av hans parti.
I ett frågesvar i tisdags sade den i regeringen som har ansvar för bostadsfi-
nansieringen, Bo Lundgren, att byggbehovet är litet. Med den nuvarande
bostadspolitiken har det blivit det. Byggnationen ligger nu på den lägsta ni-
vån sedan 40-talet. Orsaken är att den nuvarande bostadspolitiken drivit upp
hyrorna till en nivå som gör att folk inte längre har råd att bo i de senaste
årgångarna. Lågkonjunkturen bidrar också. Med en annan bostadspolitik,
en som gjorde att folk hade råd att bo, skulle efterfrågan vara en annan.
Behoven försvinner inte, utan folk tvingas i stället att tränga ihop sig. Det
är illa att det ansvariga statsrådet inte inser detta.
I södra delarna av Norra Älvsborg är byggmaterielindustrin den ledande
industrin. Den nedgång i byggandet som nu skett har fått och får stora konse-
kvenser för dessa bygder. Därför skulle ett ökat byggande ge den stimulans
som dessa bygder och dessa industrier så väl behöver. Alternativet är ökad
arbetslöshet och utslagning av för vårt land viktig industri.
Herr talman! Det här är en allmänpolitisk debatt, men det är bara social-
demokrater som deltar. Det visar kanske på vårt intresse för dessa frågor och
på regeringspartiernas och regeringens ointresse.
I detta anförande instämde Lena Klevenås (s).
Anf. 92 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Först vill jag instämma i vad Rune Evensson har sagt om
läget i Norra Älvsborg.
Jag skall ta upp situationen i min hemkommun. De senaste åren har ju
Trollhättan omnämnts oftare än någonsin i massmedierna. Det har rört sig
om positiva nyheter som kommunens aktiva insatser mot arbetslösheten och
den lyckade presentationen av den nya Saab-modellen. Men det har tyvärr
mest rört sig om negativa nyheter om människor som far illa när arbetslöshe-
ten ökar lavinartat. I Trollhättan är nu över 4 000-eller mer än 12 %-öppet
arbetslösa.
Den senaste tiden har nyheter från vår kommun också handlat om flyk-
tingar som misshandlats och om moskén som satts i brand. Många frågar vad
som hänt i Trollhättan, eftersom en opinionsundersökning bara för några år
sedan visade på att man i kommunen hade en positivare inställning till in-
vandrare än i landet i övrigt.
Vad som hänt kan väl ingen uttala sig säkert om. Men våldsdåden har ut-
förts av några få, som är missledda av de krafter i samhället som blåser under
hat och fördomar. För detta har hatets kolportörer, sådana som lan Wacht-
meister, Anders Klarström och deras anhang, ett stort ansvar. 1 den mån som
attityderna till flyktingar har hårdnat tror jag dessutom att det finns ett sam-
band med den dramatiskt stigande arbetslösheten. Flyktingar får stundom
skulden för att regeringen bedriver en politik som tar jobben från folk.
Negativa attityder har lättare att få fotfäste i tider av orättvisor, otrygghet
och arbetslöshet. Därför är de bästa botemedlen att se till att folk får jobb
och att stoppa de ensidiga försämringarna av ekonomin för lågavlönade och
arbetslösa.
Det är också mycket olyckligt att regeringen har visat prov på en så häp-
nadsväckande nonchalans när vi drabbats av omfattande varsel och uppsäg-
ningar:
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
- Den som kritiserat statsministern har fått veta att han är okunnig.
- Den som krävt insatser av den s.k. näringsministern uppmanas starta
eget.
- Den som krävt besked av arbetsmarknadsministern har fått veta att han
inte är någon jultomte.
I vår kommun görs nu en rad mycket aktiva insatser. I förrgår presentera-
des ett omfattande åtgärdsprogram vars syfte är att minska arbetslöshetens
skadeverkningar. 60 miljoner satsas för att ta ner arbetslösheten 3 %. Pake-
tet innehåller insatser för nya jobb, trygghetsavtal för kommunens anställda
samt tillfälliga jobb och utbildningar.
En aktiv, socialdemokratiskt ledd kommun som vår kan göra mycket för
att skapa jobb, men möjligheterna är ändå begränsade. Det är regeringens
ansvar att trygga industrins utveckling genom större satsningar på utbildning
och forskning. För att skapa fler jobb krävs insatser både för att stödja den
industri som finns och för att skapa ett allsidigare näringsliv.
Vi socialdemokrater har i riksdagen föreslagit fler platser till vår högskola,
större satsningar på kommunikationer och större satsningar inom byggan-
det. Vi har också gått emot den hårda brandskattning som skett av kommu-
nernas ekonomi. Det är en politik som tillsammans med ökad köpkraft
skulle få hjulen att snurra. Men de borgerliga säger bara nej, nej, nej.
Det räcker ju inte med att industrin får fram bra produkter. Någon skall
också ha råd att köpa dessa. Regeringens åtstramning av köpkraften och ar-
betslösheten i sig är därför hinder för industrins utveckling. I ett Trollhätte-
perspektiv skulle man kunna säga att för vaije person i vårt land som blir
arbetslös eller får sin standard kraftigt sänkt missar Saab en möjlig kund.
En hård åtstramningspolitik som den regeringen nu för får också de allra
värsta effekterna i en industriregion som vår. Omvänt kan man säga att den
socialdemokratiska politiken som skulle stimulera tillväxten skulle vara
mycket positiv för oss.
Vi har i vår region en teknologiskt mycket högt utvecklad industri, som
har stora framtidsmöjligheter. Dess utveckling sker redan nu till stor del i ett
internationellt samarbete, och i framtiden kommer detta att gälla i än högre
grad.
Herr talman! En politik som får fart på tillväxten skulle minska arbetslös-
heten. En rättvis fördelningspolitik skulle befria många från alltför knappa
villkor. Det skulle också skapa ett mjukare samhällsklimat, där färre skulle
lyssna till dem som förespråkar intolerans och våld.
Med det, herr talman, vill jag tacka partivännerna som har lyssnat på mitt
anförande. De borgerliga är som vi hört tidigare inte intresserade.
I detta anförande instämde Lena Klevenås (s).
Anf. 93 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Liksom Ingvar Johnsson kan jag konstatera det som Rune
Evensson sade, nämligen att bara socialdemokrater tycks delta i den här de-
batten. Ingvar Johnsson noterade också att det nu bara finns socialdemokra-
tiska riksdagsmän här i kammaren. Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt.
92
Ni borgerliga ledamöter som nu sitter på era rum: Ta chansen, och kom ner
till kammaren och debattera arbetsmarknadspolitiken med oss!
Man kan också undra varför det inte ens finns en politiskt sakkunnig här
för att lyssna av debatten. Vi har ju fått veta att regeringen har många så-
dana.
Jag deltog i april i en debatt med Börje Hörnlund. Då var arbetslösheten
i mitt hemlän, Älvsborgs län - jag kommer från den södra delen - totalt
11.5 %, och den öppna arbetslösheten var 6 %. Enligt prognosen skulle den
totala arbetslösheten i augusti bli 13,5 % och den öppna 9 %.
Vet ni vad den har blivit? Den har blivit värre än så. Den totala arbetslös-
heten har blivit precis 13,5 %, men den öppna arbetslösheten har blivit
9.5 %.
Prognosen i april förvåren 1994 var över 10 % för den öppna arbetslöshe-
ten. Nu ger man samma prognos och för den totala nästan 15 %.
Siffrorna är inte mycket att lägga på minnet, mer än att komma ihåg att
allting går åt fel håll och att siffrorna är mycket höga.
Vad döljer sig då bakom siffrorna? I södra Älvsborg en tekoproduktion
som är körd i botten men kanske framför allt en byggarbetslöshet, vilket
Rune Evensson har varit inne på, som är dramatisk och som kommer att
närma sig 50 % i vinter. Byggmästarföreningen i västra Sverige ansluter sig
till den bedömningen.
Risken är att när konjunkturen så småningom vänder, blir det precis som
det har varit tidigare: det finns inga byggnadsarbetare, det blir brist, och det
blir en väldig kostnadsexplosion.
Offentliga sektorn skär ner, det blir en rundgång och människor blir ar-
betslösa. Likadant är det i vårt län.
Exportindustrin i vårt län går inte på plus utan minskar fortfarande, lik-
som hemmamarknadsindustrin naturligtvis.
De handikappade får färre jobb. Invandrarna får en svårare situation.
Kommuner som Tranemo och Ulricehamn, som i stort sett inte har haft nå-
gon arbetslöshet, är nu uppe i riksnivå, precis som Lars Ulander pekade på
för Stockholm.
Ännu viktigare än siffrorna är för mig att det finns människor bakom. Var-
enda arbetslös människa är ett misslyckande. Det är ett fruktansvärt lidande
att vara arbetslös, och det får ofta svåra sociala konsekvenser.
Tänk dig själv att inte vara behövd, att aldrig vara efterfrågad, att bara bli
avvisad, det är ingen som orkar med dig! Det är klart att självförtroendet
inte klarar detta. Det innebär naturligtvis för en ung människa som kanske
har utbildat sig för ett visst arbetsområde och inte kan få jobb, kanske inget
jobb över huvud taget, att risken är mycket stor att bli utslagen för gott.
Det är faktiskt människor av kött och blod bakom arbetslöshetssiffrorna.
Arbetslöshetspolitiken är frågan om människovärde.
Regeringen skyller på socialdemokratin och 80-talet, och självfallet är inte
socialdemokrater felfria. Det finns inga felfria människor. Men vem är det
som har stått för den skarpa åtstramningspolitiken, för byggstoppet, för att
kronan har fallit, för att ungdomspraktikplatser har utformats så att de tar
ordinarie jobb?
Nej, mina borgerliga vänner, som fortfarande inte har kunnat komma in
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
93
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
94
i kammaren, ni som sitter vid era TV-apparater, den här politiken duger inte.
Ni kan inte skylla ifrån er.
Nu krävs det åtgärder, expansiva åtgärder som gör att människor får jobb.
Det är också nödvändigt för att klara budgetunderskottet. Det krävs en hår-
dare satsning på utbildning, för vår del på vår högskola men också i södra
Älvsborg komvuxutbildning. Vi har många lågutbildade.
Vi behöver slå vakt om den offentliga sektorns jobb, inte minst för att
klara kvinnors sysselsättning.
Vi behöver en mängd ROT-jobb för att klara byggarbetslösheten men
också för att förbättra miljöer i skolor och på arbetsplatser. Det finns en lång
lista från länsarbetsnämnden på sådana jobb.
Vi behöver också ”gröna” jobb, som Marianne Andersson från Centerpar-
tiet efterlyste. Hon talar om tusentals nya jobb. Men, Marianne, varför gör
regeringen då ingenting? Kretsloppspropositionen har väl inte gett några nya
jobb. Den har bara gett oss riktlinjer och principer.
Broderskapsrörelsen, som jag också jobbar inom, har utarbetat en rap-
port om ”gröna” jobb där vi har pekat på att man bör ”gifta samman” frågan
om arbetslösheten med att klara miljöfrågorna, eftersom arbetslöshetskrisen
som vi nu är inne i blir långvarig. Vi har pekat på att det kan finnas uppåt
70 000 nya jobb. Säg att 50 000 av dem går att få under 90-talet. Då är det
ett betydelsefullt tillskott.
För att klara det krävs en kraftfull politik, och det är uppenbart att de bor-
gerliga inte vill medverka till den, för ännu har ingen borgerlig ledamot in-
funnit sig här till debatt. Alltså krävs det uppenbart en socialdemokratisk
regering.
I detta anförande instämde Arne Kjörnsberg (s).
Anf. 94 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Dagligen får vi genom massmedierna veta att det nu går bra
för Sverige. Exportindustrin har inte på decennier haft så stora vinster. I Ska-
raborg har inte det gett några nya arbetstillfällen.
Kapitalägarna ägnar sig nu återigen i allt högre grad åt lnande affärer med
sina pengar utan att det ger en enda arbetslös arbetare sysselsättning, ett för-
hållande som betydligt minskar arbetets värde och därigenom tar bort möj-
ligheterna för oss som arbetar och saknar kapital att vara delaktiga i hur vår
välfärd och framtid gestaltas.
Med regeringens politik börjar kapitalet må gott igen. Och det innebär
att kapitalägarna inte behöver arbetande människor. Arbetslösheten ökar.
Saker och tjänster kan köpas där de är billigast, således där lönerna är lägst.
Våra gemensamma försäkringar mot arbetslöshet, sjukdomar m.m. raseras.
Vård och omsorg för de svaga dras in. Starka krafter vill minska lönerna för
de stora grupperna, som oftast är lågavlönade. Tryggheten och insatserna
för äldre och handikappade är i fara, osv.
I Skaraborg ser vi tydliga effekter av kapitalismens och industrisamhällets
utslagningsmekanismer, där människor betraktas som avfall. Situationen i
många länder ute i Europa, med hög permanent arbetslöshet och människor
som lever på understöd, har av många av oss betraktats som en mardröm.
Den mardrömmen är nu verklighet i dagens Sverige, med en regering som
gett upp tanken att alla människor har rätt till ett arbete.
Arbetslösheten är regeringen Bildts största misslyckande, och det är ett
katastrofalt misslyckande att föra en politik som leder till att den öppna ar-
betslösheten växer från 3 % till 12 % på mindre än ett år.
Sedan regeringsskiftet har arbetslösheten i Skaraborg fyrdubblats. Ge-
nomsnittligt i år har nästan 20 000 människor ställts utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Men det är också ett misslyckande för hela arbetsmark-
nadspolitiken att kontantstödet tillåts växa långt snabbare än de aktiva åt-
gärderna. Över 500 000 svenskar tvingas i dag att leva på kontantstöd i stället
för arbete eller utbildning. Förra året betalades ut en miljard i kontantstöd
i Skaraborg, och den summan blir större i år.
Länsarbetsnämnden i mitt hemlän bedömer i sin prognos av utvecklingen
av arbetsmarknaden under resten av 1993 och hela 1994 bl.a. att det blir en
fortsatt minskning av industrisysselsättningen, vikande offentlig sysselsätt-
ning, svårigheter att upprätthålla sysselsättningen inom den privata tjänste-
produktionen och att antalet personer som står utanför arbetsmarknaden
fortsätter att öka. Man ser ingen påtaglig förändring under 1994, vilket inne-
bär 14 % arbetslöshet.
Långtidsarbetslösheten i Skaraborg väntas ligga kvar på en fortsatt hög
nivå, dvs. en tredjedel av samtliga arbetslösa, och det är 4 000 människor. I
stor utsträckning är det män i åldern från 25 till drygt 50 år.
I slutet av augusti fanns det över 6 000 arbetslösa ungdomar i Skaraborg,
och det är 1 600 fler än motsvarande tid förra året. Det innebär att 25 %
av ungdomarna i Skaraborg är arbetslösa, en femtedel långtidsarbetslösa.
Länsarbetsnämnden tror inte heller här att situationen kommer att förbätt-
ras, om man inte sätter in mycket omfattande åtgärder.
Jag instämmer i det Berndt Ekholm sade, att bakom den offentliga statisti-
ken finns det enskilda människor som måste ha kraft att leva vidare. Tusen-
tals människor är i uppenbar fara att råka ut för psykisk och fysisk ohälsa,
havererad ekonomi och förlorat självförtroende.
Arbetslösheten är förödande för alla men värst för ungdomen och farlig
för hela vårt samhälle. Det finns en, som jag tycker, försummad aspekt på
arbetslösheten, och det är folkhälsan.
Arbetslösheten är utan tvivel ett mycket allvarligt hot mot folkhälsan. Om
vi studerar den av den socialdemokratiska regeringen 1988 tillsatta Folkhäl-
sogruppens senaste rapport, kan vi konstatera att arbetslöshet är ett allvar-
ligt hot mot folkhälsan och att det är de unga som påverkas mest. Arbetslös-
heten ökar risken hos ungdomar för alkoholmissbruk, rökning osv. För alla
människor, såväl unga som äldre, innebär arbetslöshet risk för försämrad
psykisk hälsa, från lättare besvär till allvarliga depressioner och självmord.
I samma rapport sägs också att vissa skattningar beträffande arbetslösa ung-
domar tyder på att det skulle vara billigare för samhället att betala dem för
ett arbete, jämfört med de kostnader som samhället åsamkas genom deras
arbetslöshet.
Mitt budskap i denna debatt är att de unga måste gå före. De måste genom
åtgärder och solidariskt handlande från oss äldre ges förutsättningar för ett
bra liv, där delaktighet i arbetslivet ger dem betydelse och mening med livet.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
95
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
De unga måste känna att de behövs. Det handlar, som många tidigare sagt,
om människovärde.
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
96
Anf. 95 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Den ekonomiska politik som skulle sätta fart på tillväxt och
investeringar har verkligen misslyckats. Antalet personer som står utanför
ordinarie arbetsmarknad ökar stadigt. Man kan utan överdrift påstå att hela
samhällen håller på att slås ut.
Även de större orterna i Värmlands län har drabbats hårt av företagsned-
läggningar och neddragningar av arbetsstyrkan på många företag. Ned-
gången i bilindustrin och förändringar i försvarsindustrin har slagit särskilt
hårt mot Värmland. Detta gäller också stålindustrin i länet.
Vi har aldrig upplevt en så katastrofal situation på arbetsmarknaden. Det
kommer visserligen rapporter om att trenden har vänt. Det stämmer för
vissa företag, speciellt inom exportsektorn. Men nedgången i sysselsätt-
ningen fortsätter tyvärr i andra sektorer, så totalsiffran blir ändå negativ.
Situationen är mycket allvarlig. Antalet arbetslösa var vid september må-
nads utgång 12 500, en ökning med 500 sedan september 1992. Det låter kan-
ske inte som en så stor ökning. Då skall man veta att antalet personer i åtgär-
der, exempelvis ungdomspraktik, ALU-jobb m.m., har ökat med ca 3 500
under samma tid. Kvarstående arbetssökande vid september månads utgång
var 31 450. Siffran för september 1992 var ca 25 000. En katastrofal utveck-
ling, vill jag påstå. Högsta arbetslösheten har Årjäng, med 9,9 %. Strax efter
kommer Eda kommun.
Jag är väl medveten om att man inte skall måla en känd potentat på väg-
gen. Men bakom de här siffrorna döljs människor, 12 500 öppet arbetslösa
värmlänningar som mår illa, minst sagt. De känner otrygghet, och de har fått
det ekonomiskt sämre under sommaren. A-kasseersättningen sänktes med
10 % och bestämmelser om karens infördes, som innebär att man löper ris-
ken att få betala om man arbetar en kort tid. Detta är försämringar för de
arbetslösa som vi socialdemokrater sade nej till i riksdagen. Vi ville höja
marginalskatten för att klara ekonomin för de arbetslösa.
Det är de arbetslösa och deras familjer som i dag utsätts för chockterapi
av regeringen. Det är en orättfärdig politik, och den är farlig. Det är inte
kommunalarbetare, metallarbetare, byggnadsarbetare, skogsarbetare och
andra löntagargrupper som har förstört Sveriges ekonomi. Dessa människor
återfinns i helt andra samhällsskikt. Åtstramningen för dessa grupper förvär-
rar också den redan förut förstörda ekonomin. Man köper det allra nödvän-
digaste och sparar för kommande, ännu bistrare tider. Det går ut över nä-
ringslivet, som lever på den inhemska konsumtionen. Små företag drabbas
speciellt hårt.
Man skall inte skylla allt elände och alla problem på den borgerliga rege-
ringen. Men nog är det så att sparandet har gått för långt, och den delen har
regeringen ansvar för. Om man i stället satsade för att få fart på ekonomin,
som vi socialdemokrater har efterlyst gång på gång, skulle man uppnå posi-
tiva effekter. Man skulle undvika utgifter för kontantstöd med tiotals miljar-
der om man i stället ordnade jobb för de arbetslösa. Och det saknas inte
förslag. Utbyggnad och upprustning av vägar, järnvägar, teleförbindelser,
reparationer och ombyggnader av offentliga lokaler och anläggningar är
flera områden, och det finns många förslag inom dessa områden i länet.
Angelägna ombyggnader är bl.a. den av väg 62 till Hagfors och nytt järn-
vägsspår på NKlJ-banan. Väg 61 och ombyggnad av järnvägen Kil-Charlot-
tenberg är ytterligare mycket angelägna objekt. Dessa exempel och förslag
är lönsamma på sikt. De är nödvändiga för att upprätthålla industriell verk-
samhet och skapa ny sysselsättning. Satsningar på småföretag är det vikti-
gaste området för att återskapa sysselsättning i framtiden, det är vi tydligen
eniga om här i riksdagen.
I det sammanhanget är det viktigt att vi får till stånd bättre finansierings-
möjligheter. Många projekt stupar på att de inte kan få fram pengar i dag,
även bra projekt. Det är mycket olyckligt att regeringen har tagit pengar från
utvecklingsfonderna och att man en period t.o.m. ville lägga ned dem, en
idé som man tack och lov tydligen har övergivit i dag.
Det är förbättrade finansieringsmöjligheter vi behöver på detta område,
inte försämrade. Lokala investmentbolag kan vara värdefulla, det har vi sett
exempel på i Hagfors. Uvoinvest, som kom till efter splittringen av Bruksin-
vest, är en stor tillgång när det gäller att finansiera olika industrisatsningar.
Dessa pengar satsades av gamla ägare i Bruksföretagen på initiativ av den
socialdemokratiska regeringen i mitten av 1980-talet.
Avslutningsvis vill jag nämna att det går att samarbeta lokalt över parti-
och organisationsgränser. Det har vi gjort i Hagfors i mer än ett och ett halvt
år. Det har gett bra resultat.
Hittills har det inte gått att påverka det stora österrikiska företaget Böhler
i dess planer, men det jobbar vi med. Däremot har vi fått hjälp när vi har
agerat gemensamt i fråga om Primus och andra småföretag.
Anf. 96 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Det är bara att instämma i vad tidigare socialdemokratiska
talare har sagt om att arbetslösheten inte intresserar borgerliga ledamöter.
Talarlistan bevisar också påståendet.
Arbetslösheten är hög i Örebro län precis som i landet i övrigt. I den ar-
betsmarknadsutsikt som Länsarbetsnämnden gjort beräknas 26 000 av de ar-
betsföra länsinnevånarna stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden i slutet
av året. Jämför man med 1991 är det en tredubbling. Arbetslöshetsnivån be-
räknas tyvärr kvarstå även under 1994.
Vi har en regering som har skapat regler som försvårar för dem som vill
och har möjlighet att ta tillfälliga jobb i stället för att stämpla. Kajsa - jag
kallar henne så - är en Metalltjej som är arbetslös. För att klara ekonomin
försöker hon jobba extra inom vården några timmar då och då, när hon får
möjlighet.
Vecka 38 jobbade hon elva timmar. Efter dessa elva timmar får hon fem
karensdagar. Kajsa har 20 dagar kvar på sin ersättningsperiod men kommer
att få en ny, därför att hon har klarat arbetsvillkoren. Dagarna räknas då
från den senaste arbetade dagen, dvs. den i vecka 38. Det innebär att hon
får fem nya karensdagar, eftersom arbetsvillkoret kommer efter den 6 sep-
tember. Det betyder också att Kajsa får tio karensdagar inom en månad och
förlorar över 5 000 kronor. Hade hon inte arbetat de elva timmarna, hade
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
98
hennes senaste arbetade dag varit före den 6 september, och hon hade slup-
pit karensdagarna helt och hållet.
Felet är inte bara att reglerna är befängda. Människor med redan an-
strängd ekonomi drabbas hårt. Reglerna uppmuntrar inte till arbete. Det
kostar de drabbade för mycket. Frågan är också om inte detta uppmuntrar
till att jobba svart. Man tar hellre svartjobb än upprepade karensperioder.
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund säger, enligt massmedierna, att
han är beredd att se över reglerna. Det är bra. Det måste gå fort, men det
får inte gå så fort att de nya reglerna inte hinner analyseras ordentligt. Nya
tokigheter får inte uppstå.
Herr talman! I Örebro län pågår en omfattande strukturomvandling. Ef-
fekterna av den innebär tillsammans med lågkonjunkturens effekter att ca
30 000 nya arbetstillfällen måste skapas inom länet under 90-talet.
Länets kommuner har tillsammans med länsstyrelse, landsting, länsar-
betsnämnd, utvecklingsfond och högskolan tagit fram ett program som kal-
las ”Nya möjligheter för Örebro län. Ett program för regional utveckling och
ökad tillväxt”. Det är ett utvecklingsprogram som bygger på regionens na-
turliga möjligheter.
Vi ser fem utvecklingsområden. Det första är de små och medelstora före-
tagen, där man skall satsa på ökad tillväxt.
Det andra området är kommunikationer, kunskapsutveckling och kun-
skapsspridning, där länet skall få en ledande position.
Det tredje området är miljön och kretsloppen. Målsättningen är att öka
kretsloppstänkandet och utveckla miljövänliga processer. Det finns ett stort
miljökunnande i länet. Inom SAKAB, Nobel och Bofors finns avancerade
verksamheter för miljöteknik och kemi. Vi har processindustrierna Frövi-
fors och Aspa bruk. Vi har också ett uppmärksammat bostadsbyggande
präglat av miljö- och kretsloppstänkande.
Det fjärde området är friskvård och hälsa.
Det femte området är offentlig produktion.
För att utveckla länet och skapa arbetstillfällen behövs redan nu förstärkta
arbetsmarknadspolitiska insatser. Vi vill också ha längre tidsperioder för ut-
bildning, praktik och beredskapsarbete.
Det är också vikigt att kommunerna har möjlighet att hålla en bra social
service. Det förslag som strukturkostnadsutredningen lagt fram ger oaccep-
tabla kommunalekonomiska effekter för länets fyra stödkommuner Ljus-
narsberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors.
Om man överger nuvarande system för strukturutredningens förslag förlo-
rar dessa kommuner 95 miljoner kronor. Ljusnarsberg och Hällefors kom-
mer att få problem med att hålla den sociala servicen på en acceptabel nivå.
Det nya systemet kommer också att försvåra ett nödvändigt näringspolitiskt
utvecklingsarbete i kommunerna.
Stödområdet behöver vidgas och omfatta hela det s.k. halvmånebältet,
dvs. förutom Ljusnarsberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors även norra
delen av Lindesberg, Laxå och Askersund.
1 den långsiktiga uppbyggnaden för att utveckla näringslivet vill vi ha möj-
lighet att pröva nya och annorlunda åtgärder i kombination med traditio-
nella insatser.
Vårt program, Nya möjligheter för Örebro län, utgår från att resurser i
form av kunskap, arbete och innovationsförmåga finns i länet. Men vi behö-
ver också hjälp från regering och riksdag med olika stimulansåtgärder - ut-
ökade arbetsmarknadspolitiska insatser, ökade statsbidrag, ökade investe-
ringar i vägar och järnvägar - för att kunna förverkliga vårt program.
I detta anförande instämde Hans Karlsson (s).
Anf. 97 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Den här eftermiddagen formar sig till en upprepandets lita-
nia över läget i Sveriges län. Depressionens förlamning sprider sig också i
Västmanland.
Regeringen är väl försedd med statistik över antalet arbetslösa och över
antalet personer i olika arbetsmarknadsåtgärder. Rent siffermässigt vet man
på Arbetsmarknadsdepartementet att ca 21 500 individer befinner sig utan-
för arbetsmarknaden i Västmanland. Det är 13 % av dem som är mellan 16
och 64 år. Denna siffra är högre än riksgenomsnittet.
För drygt tre år sedan fanns det i länet 6 000 personer utanför arbetsmark-
naden. I dag är alltså siffran tre och en halv gånger så hög.
Dessa katastrofala siffror tycks emellertid inte beröra regeringen på annat
sätt än ur ekonomisk synpunkt, eftersom det görs stora ansträngningar att
skära ned ersättningarna till de arbetslösa. Samtidigt berömmer sig rege-
ringen av att ingen tidigare regering satsat så mycket pengar på att bekämpa
arbetslösheten. Det är ju heller ingen annan tidigare regering som har haft
så många arbetslösa att dra försorg om.
Hittills har Västmanland varit Sveriges mest industrialiserade län. Därför
slår den nu pågående avindustrialiseringen hårt emot oss. Outokumpu Cop-
per och ABB i Västerås är ett par exempel på stora framgångsrika export-
företag där sysselsättningen minskat kraftigt. Ett annat exempel är Volvo i
Köping, där en tredjedel av arbetsstyrkan avvecklats. Vid Volvo Aero Sup-
port i Arboga ligger just nu ett varsel för 180 personer. Ytterligare drygt ett
hundratal personer vid det företaget är på väg att varslas.
Västra Västmanland har övertagit Bergslagens roll som den region där
sysselsättningen sviktar mest. Det bör framhållas att Bergslagens utsatta po-
sition förändrats genom att folk flyttat och inte genom att sysselsättningen i
regionen ökat.
I västra Västmanland - Köping, Arboga och Kungsör - talar kommunled-
ningarna nu med kraft om att regionen måste bli stödområde.
Länsstyrelsens regionala analys av sysselsättningen i länet 1995 inger inget
ökat hopp. Den visar tvärtom att antalet jobb minskar med ytterligare ca
3 000.
Det ekonomiska omvandlingstryck som regeringen så varmt omhuldar
inom kommuner och landsting är nu på väg att ställa ytterligare omkring 400
personer inom landstinget utan arbete. Landstinget har redan under 1992
och 1993 minskat antalet anställda med 625 personer.
Detta drabbar i huvudsak kvinnor. Ett viktigt vårdarbete omvandlas ge-
nom detta omvandlingstryck till sysslolöshet som betalas med offentliga me-
del. Det är omöjligt att förklara regeringens politik för dessa människor. Ar-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
99
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
100
betsmarknadsministem kan kanske inte heller göra det, men han har åtmin-
stone i detta fall en möjlighet att genom särskilda insatser för personalen vid
landstinget i Västmanland lindra effekterna av omvandlingen. Jag hoppas
att arbetsmarknadsministern tar vara på den chansen.
Herr talman! För varje dag som går närmar sig den tidpunkt då den ekono-
miska politiken kan läggas om i Sverige. Det är nödvändigt, eftersom varken
kommuner, landsting eller länsarbetsnämnd i något län klarar av att på egen
hand bemästra den nuvarande arbetslösheten. Generella åtgärder för att
främja tillväxt och sysselsättning är nödvändiga!
Vi socialdemokrater i Västmanland har tidigare försökt att medverka till
att lindra arbetslösheten i länet genom att inventera möjliga byggnads-
objekt. En del av dessa har kommit i gång, men de flesta har avvisats här i
kammaren. Kvarvarande projekt kommer väl till pass då Sverige åter satsar
på arbete i stället för på passiviserande och dyrbart kontantstöd.
Låt mig avslutningsvis ta upp två för länet viktiga frågor. I satsningarna på
att för framtiden stärka Sveriges internationella konkurrenskraft måste det
ingå omfattande utbyggnad av den högre tekniska utbildningen. SIND skrev
i en rapport för ett par år sedan följande: För utveckling av nya produkter
av högteknologisk karaktär är framför allt andelen högskoleutbildade intres-
sant. Japan, USA och Storbritannien har en industristruktur med en större
andel högteknologisk produktion än vad Sverige har. Dessa länder har också
betydligt större andelar universitetsutbildade i industriföretagen. Sveriges
utgångsläge för högteknologisk produktion är därmed inte särskilt positivt.
Vi socialdemokrater har motionerat om att en sjätte teknisk högskola med
kvalificerad forskning skall inrättas i Sverige. Vi har också motionerat om
att den skall förläggas till Västerås. Vi ser det som en viktig insats för att
stärka regionen.
En annan fråga som jag vill aktualisera i detta sammanhang är att Mälar-
banan nu är i full byggnation sträckan Örebro-Västerås-Stockholm. Emel-
lertid går det trögt med förhandlingarna om vem som skall ansvara för trafi-
ken. Oklarheten på den punkten leder också till att erfoderliga tåg inte blir
beställda.
Regeringen har ansvaret för situationen. Initiativ och handlingskraft ford-
ras för att tågbeställningar, som motverkar arbetslösheten, nu görs så att den
snabba trafiken kan komma i gång när spåren är klara!
Anf. 98 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Just nu förslösas 14 663 människors tid och resurser i Da-
larna. Det är de öppet arbetslösa. Dessutom befinner sig 6 500 i olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Det är alltså mer än 21 000 personer som är
fråntagna sin rätt att arbeta.
I Mockfjärds församling i Gagnefs kommun är arbetslösheten nu 28 %.
Det är en arbetslöshet som helt och hållet har sin rot i byggbranschen. I
Länsarbetsnämndens alldeles färska prognos sägs det: Utvecklingen på lä-
nets arbetsmarknad kommer de närmaste tolv månaderna att präglas av fort-
satt hög och ökande arbetslöshet, utifrån en mycket hög nivå.
Att det ser ut som det gör i landet och i Dalarna är ingen tillfällighet. Vi
har en internationell lågkonjunktur. Bankernas överreaktion på sina egna
svindlande affärer har slagit undan benen på många livskraftiga småföretag.
Men det mesta av dagens elände är hemlagat av en ideologiskt blockerad
regering.
Det har upprepats många gånger här i kammaren i dag att det inte är här
i riksdagen som vi skapar jobben, utan det är här vi skapar förutsättningar
för jobben. Men det är bara halva sanningen. Den borgerliga majoriteten i
riksdagen har genom sina beslut slagit ut hundratusentals arbeten.
Det gör man om man medvetet ställer till med tvärstopp i byggbranschen,
om man medvetet stryper hemmamarknaden och om man bekämpar en in-
flationsrisk som inte längre finns. Man väljer medvetet strategin att Sverige
skall konkurrera som ett låglöneland, inte som en avancerad industrination
som skall hävda sig med kvalificerade produkter och duktig arbetskraft. När
man medvetet bestämt sig för detta har man medvetet bestämt sig för mass-
arbetslöshet.
I den officiella statistiken är 1 200 byggnadsarbetare arbetslösa i Dalarna.
Men den verkliga siffran är 1 942, och därtill kommer över 400 i ALU-pro-
jekt. Detta motsvarar över 50 % av byggnadsarbetarna.
Rune Evensson har här tidigare i dag krävt ett rejält ROT-program som
den enda kortsiktiga åtgärden för att få fart på ekonomin igen. Jag instäm-
mer djupt i detta krav.
Det är ett gigantiskt slöseri med den arbetslöshet som vi i dag har i landet
och i Dalarna. Ett land kan aldrig bli så fattigt att det inte har råd att låta
sina medborgare arbeta. Det var ett påstående som fälldes för mycket länge
sedan, men det är en sanning som står sig än i dag.
Den förda politiken har lett oss in i en depression. Denna onda cirkel
måste brytas. För Dalarnas del har Socialdemokraterna och fackförenings-
rörelsen dammsugit länet på tänkbara arbeten. Byggnads och Byggmästar-
föreningen har tagit fram förslag. LO har publicerat skriftserien Om viljan
finns. Man tar där fram förslag som, om viljan finns hos den sittande rege-
ringen, skulle kunna lösa upp många av de knutar som vi nu har. Men vi har
talat för döva öron. Nu är det de arbetslösa som får betala priset för detta.
I detta anförande instämde Inger Hestvik (s).
Anf. 99 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! I partiledardebatten förra onsdagen fick vi höra att ingen
tidigare regering satsat så mycket av allmänna medel i kampen mot arbets-
lösheten. Ja, arbetslösheten svarar för tre fjärdedelar av budgetunderskot-
tet. Det mänskliga lidandet är omätbart.
De borgerliga partierna har aldrig haft arbete åt alla som det övergripande
målet. Det är den grundläggande skillnaden mellan socialdemokratisk och
borgerlig syn på vad som krävs i den ekonomiska politiken.
För tre fyra år sedan talade en del ekonomer och företrädare för näringsli-
vet om behovet av arbetslöshet. Jag skall bara ta ett exempel från ledaren i
Dagens Nyheter den 22 november 1990 rubricerad ”Behovet av arbetslös-
het”. Där står:”Vi vet inte vilken nivå av arbetslöshet som medger en stabili-
sering av vårt kostnadsläge. Troligen är det optimistiskt att säga 3 procent.”
I oktober 1991, en månad efter valet, var arbetslösheten 2,6 %. I valrörel-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
101
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
102
sen var budskapet från de borgerliga partierna att Sverige behöver en bor-
gerlig regering för att komma till rätta med arbetslösheten.
Enligt regeringens egna bedömningar kommer ca 600 000 personer att stå
utanför den reguljära arbetsmarknaden. Bristen på aktiva insatser får allvar-
liga konsekvenser, inte minst i mitt hemlän Gävleborg.
Den öppna arbetslösheten uppgick vid augusti månads slut till 10 %. Värst
drabbade är kommunerna i södra Hälsingland, Bollnäs, Ovanåker och Sö-
derhamn. Där saknar varannan ungdom i åldern 18-24 år ett riktigt arbete.
Ungdomarna under 25 år utgör en tredjedel av de arbetssökande. I nästa
åldersgrupp, 25-34 år, ökar också arbetslösheten och likaså antalet långtids-
sökande.
Sveriges framtid, ungdomarna, känner sig svikna och överflödiga i dag.
Det är stor risk att många slås ut redan innan de kommit in på arbetsmarkna-
den. Det är ungdomarna som skall utgöra en stor arbetskraftsresurs när kon-
junkturen vänder.
Det är fel att ge ut bidrag, sade moderaterna i opposition. Nu finns fler
bidragstagare än någonsin tidigare. Det är en rundgång i samhällsekonomin.
Ungdomar, byggnadsarbetare, statsanställda, landstings- och kommunalan-
ställda, m.fl. får betalt för att inget arbete utförs.
Ytterligare 1 000 offentliganställda i Gävleborg vars jobb är hotade nästa
år kan undgå arbetslöshet genom en enkel omfördelning av statens pengar.
Den 27 september debatterade ordföranden för Svenska kommunaltjänste-
mannaförbundet Sture Nordh med skatteminister Bo Lundgren i Gävle.
Skatteministern var inte speciellt intresserad av att tala om SKTF:s under-
sökning om de ekonomiska effekterna av nedskärningarna i offentliga sek-
torn. Han var tydligen mer intresserad av att leta efter orsakerna till proble-
men än att lösa dem.
I regeringsförklaringen sade statsminister Bildt att strävan efter samför-
stånd gäller alla områden. Varför då inte lägga prestigen åt sidan och tillmö-
tesgå SKTF:s önskemål om överläggningar med regeringen?
Byggnäringen har en fortsatt vikande tendens trots infrastruktursatsningar
och ROT-projekt. I Hälsingland står 52 % av byggnadsarbetarkåren utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. I Gästrikland är läget något bättre. En vik-
tig infrastruktursatsning kommer inte i gång på grund av överklaganden. Det
är den nya sträckningen Söderhamn-Enånger på Ostkustbanan med en sam-
ordning av byggandet av den nya E 4:an. Ärendet ligger för avgörande hos
regeringen. Fatta snabbt ett beslut om det skall bli alternativ öst eller alter-
nativ väst!
Det har skett stora neddragningar inom statlig verksamhet - t.ex. inom
Posten, Televerket, Vägverket och SJ. Denna sommar lades Hälsinge rege-
mente i Gävle ned, och flera hundra miste sitt jobb. I går fick jag ett brev
från de anställda vid F 15 i Söderhamn där det står: ”Enligt de senaste infor-
mationerna vi fått kan F 15 var nedläggningshotad. Nu pågår upprustning av
F 10 som är en helt nedkörd flottilj! Skall man sedan lägga ned F 15? Vi är
på goda grunder oroade för det. F 15 har alla förutsättningar att bli en bra
JAS-flottilj.”
Jag uppmanar den sittande försvarsberedningen och försvarsutskottet att
ge F 15 en ärlig chans. I försvarsdebatten den 12 maj i år sade Robert
Jousma, Ny demokrati:”Vi skall inte göra sådana dumheter som gjordes i
förra försvarsbeslutet då t.ex. 114 i Gävle blev nedlagt. Ett enigt försvarsut-
skott var efteråt på det klara med att det beslutet var fel.”
Den 8 juni röstade de borgerliga partierna med hjälp av nedlagda Ny de-
mokrati-röster igenom ett annat märkligt förslag som visar att regeringen
inte förmår se helheten av sina olika förslag. Utan förvarning och mitt under
pågående studier sänktes utbildningsbidragen till 52 % av lönen för dem som
studerar på komvux. Resultatet av detta beslut blir fler arbetslösa i stället
för fler utbildade. Det stämmer dåligt med regeringsförklaringens formule-
ring ”Av långsiktigt avgörande betydelse är att skapa möjlighet för alla att
lära hela livet”.
Herr talman! På rättvisedagen den 6 oktober såg jag en skylt med texten:
”Vi vill ha riktiga jobb, inget plåster på såren”. Det budskapet från Gävle-
borgs län vidarebefordrar jag härmed till regeringen i den allmänpolitiska
debatten.
Anf. 100 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Detta blir en litet märklig debatt. Det är väl ett par timmar
sedan en borgerlig ledamot var uppe i talarstolen beredd att diskutera denna
mycket allvarliga fråga.
Ökningen av arbetslösheten har gått med en förfärande hastighet. Inför
den här debatten gick jag tillbaka och tittade i protokollet från den regional-
politiska debatten i april förra året. Då var vi många som uttryckte oro över
den stora och snabbt ökande arbetslösheten. Vid det tillfället var arbetslös-
heten i mitt hemlän Västernorrland fortfarande under 5 %. Sedan dess har
arbetslösheten fördubblats.
Det är lätt att bli avtrubbad av dessa höga siffror och glömma bort att det
bakom arbetslöshetstalen faktiskt finns människor som drabbas mycket hårt
av arbetslösheten.
Det handlar inte heller bara om dem som blir arbetslösa. Det handlar
också om deras familjer. Det handlar om barn som helt plötsligt upptäcker
att de inte har råd att göra saker som de brukar göra i familjen. Det handlar
om andra barn som upptäcker att deras föräldrar blir deprimerade, tappar
självförtroendet och i vissa fall även börjar missbruka.
Det är således inte bara den här generationen som drabbas, utan det är
också den kommande generationen som ges en sämre start i livet på grund
av den rekordhöga arbetslösheten.
Västernorrland är ett exportintensivt län som bidrar med en mycket hög
andel av Sveriges exportinkomster. Skogsindustrin i Västernorrland är fak-
tiskt en hörnsten i Sveriges ekonomi. Därför är det en angelägenhet för hela
Sverige att näringslivet i Västernorrland kan utvecklas på ett positivt sätt.
Tyvärr hämmas utvecklingen för länets industri av de dåliga kommunika-
tionerna. För att nå en positiv utveckling är det nödvändigt att kommunika-
tionerna förbättras avsevärt.
Den moderna skogsindustrin kräver färskt virke för att kunna producera
miljövänliga och konkurrenskraftiga produkter. I dag är det ofta så att ingen
skogsråvara får vara äldre än fem veckor, och i de flesta fall gäller faktiskt
tre veckor som gräns för att industrin skall kunna använda virket. Det säger
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
103
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
104
sig självt att det blir nästan omöjligt att klara detta när en stor del av vägnätet
stängs av i flera veckor vaije år.
Senast i går kunde man höra på Dagens eko att vissa skogsindustrier nu
riskerar att tvingas stoppa produktionen eftersom vägarna inte håller för att
få fram virke. Detta händer nu när det är höst. Vi vet ju att de stora proble-
men kommer till våren med tjällossningen.
Det som oroar mig mest i det sammanhanget är att samtidigt som industrin
ställer krav på allt färskare virke ökar vägavstängningarna kraftigt år för år.
Detta är en faktor som hämmar utvecklingen av den svenska skogsindustrin
och faktiskt i förlängningen riskerar att leda till att Sverige förlorar sin roll
som en av världens ledande skogsindustrinationer. Därför är det ett natio-
nellt intresse att det görs en ordentlig satsning på vägnätet både i Västernorr-
land och i andra skogslän så att vägarna kan hållas öppna hela året.
Till en bra infrastruktur hör också bra flygförbindelser. Därför vill jag un-
derstryka vikten av att länets tre flygplatser, Midlanda, Kramfors och Örn-
sköldsvik, behålls och utvecklas.
Avregleringen av flyget har visserligen gett lägre priser på de allra mest
trafikerade linjerna, men det går inte att överlåta flyget helt och hållet till
de fria marknadskrafterna. Om vi skall ha fungerande flygförbindelser i hela
Norrland krävs det att staten gör en samlad upphandling av flygtrafiken på
de orter där trafiken inte kan bedrivas på rent kommersiell grund.
Inom järnvägsområdet finns det behov av satsningar som skulle ge utom-
ordentligt stora vinster både miljöpolitiskt och regionalpolitiskt. Men efter-
som tiden är knapp och vi socialdemokrater i Västernorrland redan tidigare
redovisat våra förslag, nöjer jag mig med att nämna det projekt som jag själv
tycker är viktigast. Det är en utbyggnad av snabbtåget mellan Stockholm och
Sundsvall-Härnösand. Målsättningen måste vara att den snabbtågsförbin-
delsen skall vara klar 1996.
Herr talman! Jag har i mitt inlägg försökt att redogöra för det jag anser
vara de viktigaste åtgärderna för att trygga utvecklingen i Västernorrland på
lång sikt. Jag vill avsluta med några ord om behovet av åtgärder för att
snabbt minska den rekordhöga arbetslösheten.
I Västernorrland finns en lång rad angelägna byggprojekt som kan startas
med kort varsel. Förutom en rad vägobjekt rör det sig bl.a. om ROT-projekt
för skolor och äldreboende. Om byggstarten av dessa kan tidigareläggas in-
nebär det stora positiva effekter för länets sysselsättning på både kort och
lång sikt.
Statens politik gentemot kommunerna måste därför få en sådan inriktning
att även ekonomiskt utsatta kommuner bereds möjligheter att rusta upp sko-
lor och förbättra äldreboendet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att Vi vill och vi kan arbeta. Det
måste också vara så att vi har råd att arbeta. Vi har definitivt inte råd med
den arbetslöshet vi har i dag.
Anf. 101 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill inleda med att instämma i och understryka vad Hans
Stenberg har sagt. För oss socialdemokrater är kampen mot arbetslösheten
den viktigaste uppgiften. Tyvärr har den borgerliga regeringen visat brist på
både insikt, vilja och kompetens när det gäller detta. I stället för att satsa
resurser på att komma till rätta med den höga arbetslösheten har modera-
terna satsat sina krafter på att smutskasta oss socialdemokrater.
Jag vill påstå att regeringen har brist på kompetens när man som enda me-
del för att komma till rätta med arbetslösheten presenterar en försämring av
lagen om anställningsskydd. Regeringen tror att det skall skapa en mängd
nya jobb runt om i landet. De som kan det här, de som finns ute i landet, vet
att det inte är så. Än har ingen kunnat presentera något konkret exempel.
Herr talman! Jag delar också Hans Stenbergs oro över vad som kan bli
följden av avregleringen av flyget. Men det är inte bara vad som kommer att
hända med flyget som oroar. Vilka blir konsekvenserna av att den borgerliga
majoriteten här i riksdagen tillsammans med Ny demokrati avskaffade brev-
monopolet? Det finns en och annan ledamot, t.ex. Stina Eliasson, som inte
var med i den majoriteten, men tyvärr var de alltför få.
Många människor i vår del av Sverige frågar sig om de s.k. marknadskraf-
terna kommer att vilja dela ut post i Skorped och Grundtjärn i framtiden. I
dag kostar det t.ex. 30 kr att dela ut en dagstidning på lördagar i vissa delar
av vårt avlånga land. Hur kommer det att bli i framtiden?
Hans Stenberg underströk vikten av en bra infrastruktur i Norrland. Jag
vill också göra det. En förutsättning för att vi i den norra delen av Sverige
skall kunna fortsätta att bidra till Sveriges välfärd är just att vi har en bra
infrastruktur. Redan i dag bidrar vi med en mycket betydande del av netto-
exporten. Därför är en satsning på en väl fungerande regionalpolitik och in-
frastruktur i Norrland en ren investering för framtiden och för moder Svea.
Det är alltså en satsning på jobben på både kort och lång sikt.
Jag vill att man verkligen ser upp, eftersom de avregleringar, bolagise-
ringar och utförsäljningar som man nu diskuterar och tänker genomföra
kommer att omöjliggöra för Norrland att lämna dessa betydande bidrag i
framtiden. De kommer endast att leda till en ökad arbetslöshet i vår del av
Sverige. Vår framtid kommer också att avgöras av ett fåtal personer som sit-
ter i sina styrelserum och fattar beslut utan att se till helheten och utan att
se till de samhällsekonomiska konsekvenserna.
Herr talman! En annan viktig förutsättning för att industrin inte bara i vår
del av landet utan i hela Sverige skall fungera är naturligtvis tillgången till
elström. Därför vill jag peka på de risker som en avreglering av elmarknaden
kommer att få. Genomför regeringen detta kommer det att få oönskade re-
gionalpolitiska och samhällsekonomiska effekter.
Möjligheten till differentierade taxor inom områdeskoncessioner kan leda
till orimliga kostnader i vår glesbygd. Samtidigt riskerar småskalig kraftpro-
duktion inklusive alternativ energiproduktion att slås ut, och verkliga incita-
ment till energisparande försvinner. De slutsatser som dragits i de teoretiska
konsekvensmodeller som redovisas av Ellagstiftningsutredningen i dess del-
betänkande Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68) är förenklingar
och täcker inte dessa konsekvenser.
Därför måste regeringen tillsätta en parlamentarisk utredning som får till
uppgift att bl.a. göra en regionalpolitisk analys. Denna utredning måste ge
svar på följande frågor:
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
105
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
106
- Hur kommer den framtida kostnadsbilden för investerare i glesbygd att
se ut?
- Kommer de vattenkraftsproducerande regionerna, som samtidigt utgör
glesbygden, att få betala ett högre elpris än de tättbefolkade områdena?
- Vad kommer det i ett långsiktigt perspektiv att innebära?
- Vem tar ansvaret för och överblickar konsekvenserna av att svenska na-
turresurser för en längre tid framöver utsätts för ett stort utländskt infly-
tande? Är det Per Westerberg som gör det?
- Vem försvarar de små konsumenternas intressen?
Herr talman! Det handlar allt som allt om stora frågetecken av regionalpo-
litiskt, näringspolitiskt, konsumentpolitiskt och välfärdspolitiskt slag, som
regeringen inte kan överblicka. Det handlar också om möjligheterna att
upprätthålla vår nuvarande regionala struktur och om glesbygdens framtid i
norra Sverige.
Herr talman! Ellagsutredningen har tagits fram under en mycket stor tids-
press, något som även utredaren själv har framhållit i sitt särskilda förord.
Därför måste man tillsätta en parlamentarisk utredning som får till uppgift
att göra en regionalpolitisk analys.
Jag ser fram emot att arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund, som också
är regionalpolitiskt ansvarig i regeringen, ser till att en parlamentarisk utred-
ning med uppgift att analysera de regionalpolitiska konsekvenserna av för-
slagen kommer till stånd. Någon har sagt att det handlar om att göra framti-
den möjlig.
Jag vill till sist, herr talman, säga att den övning som vi haft i kammaren
under eftermiddagen mera har liknat allmänpolitiska inlägg än en allmänpo-
litisk debatt.
Anf. 102 STINA ELLASSON (c):
Herr talman! Nu kommer nästa norrlänning.
Under 1900-talet har det byggts ett stort antal kraftverk och reglerings-
dammar i de norrländska älvarna. Bara i min hemkommun Ragunda i Jämt-
lands län har det i Indalsälven, som rinner genom den 10 mil långa kommu-
nen, byggts nio kraftverk. Under projekterings- och anläggningstiden har
befolkningen och företrädare för kommuner, landsting och länsstyrelser i be-
rörda områden haft fullgod anledning att i kalkylerna räkna med framtida
skatteinkomster från dessa kraftverk och deras dammar. Hade man kunnat
förutse att kommunalskattedelen från dessa anläggningar skulle dras in till
staten, hade säkerligen hårdare krav ställts för att medge dessa utbyggnader.
De ändrade skattereglerna har drabbat kommunerna hårt, under det att
staten från vattenkraften i avgifter och skatter erhållit mycket stora inkoms-
ter. Det är rimligt att kommuner som avstått stora värden för att skänka
landet billig och ren energi bör få del av de vinster som staten tar in.
Frågan om återföring av vattenkraftens vinst är sannerligen inte ny. Sedan
decennier tillbaka har det från Centerns sida i olika sammanhang framförts
krav på återförande av vinstandelar för producerad vattenkraftsel till de re-
gioner där vattenkraften produceras. Det har talats om ett öre per produce-
rad kilowattimme. Det är fråga om en ganska blygsam summa, men för
Jämtlands län skulle det handla om ungefär 200 miljoner kronor varje år,
pengar som skulle kunna användas för att stärka infrastrukturen och därmed
konkurrenskraften. För min hemkommun Ragunda, där en tiondel av lan-
dets vattenkraft produceras, skulle ”ettöringen” betyda särskilt mycket.
Frågan är, som sagt, inte ny. Den fanns med i den regionalpolitiska utred-
ningen från 1989, där det föreslogs att 1 öre per producerad kilowattimme
vattenkraftsel skulle återföras till län och kommuner där vattenkraften pro-
duceras.
I den statliga utredningen ”Beskattning av kraftföretag” 1991 konstatera-
des att det inte fanns några tekniska hinder för en återföring av vattenkrafts-
vinster till regionerna. Det framhölls vidare: ”Utredningens förslag låter sig
mycket väl förenas med återföring även om denna av juridiska skäl inte kan
ske direkt utan via statskassan. Det frågan gäller är därför om det finns en
politisk vilja till en sådan överföring.”
Nu måste man komma till skott med dessa rimliga krav. Regeringen för-
väntas nu lägga fram förslag, i enlighet med vad också finansutskottets ord-
förande nyligen uttalat. Det är på tiden att så sker. Vi har i vårt län och i
Norrlands inland över huvud taget ett akut behov av att förstärka vår infra-
struktur och därmed vår arbetsmarknad. Allt det som här har sagts om ar-
betslöshet och oro i detta område gäller också beträffande Jämtlands län.
Hela Norrland har en avgörande betydelse för vårt lands ekonomi och ut-
veckling. Vattenkraften från mina hemtrakter i Norrlands inland är en av de
stora resurstillgångar som håller det övriga landet i gång. Andra stora till-
gångar är naturen och skogen. Naturen ger underlag för den viktiga näringen
turismen, som numera tillhör de stora.
Vad gäller skogen vill jag påminna om att skogen och skogsindustrin är
den näringsgren som ger vårt land den allra största nettoexportvinsten - om-
kring 60 miljarder. Ingen annan exportgren kommer tillnärmelsevis upp till
detta resultat. Därför är det av allra största vikt att den industrin ges goda
möjligheter att arbeta. Inte minst handlar det om att se till att det finns bra
vägar för de olika transporterna. Det är inte acceptabelt att råvarorna ur sko-
gen inte kan transporteras till industrierna därför att vägarna är så dåliga att
de långa tider är oframkomliga och avstängda på grund av tjällossning.
Skogen och skogsindustrin är den i särklass mest omistliga födkroken för
oss som bor i Jämtlands län och i Norrland i övrigt, och de är livsnödvändiga
för hela vårt land. Ett bra vägnät är för övrigt också en förutsättning för en
utvecklad och bra turism.
Herr talman! Vi behöver - och det borde egentligen vara självklart - ett
öre per producerad kilowattimme vattenkraftsel till vattenkraftsproduce-
rande kommuner och län. Vi behöver detta till nödvändiga insatser för bl.a.
vägar. Det är en förutsättning för utveckling av skogsindustrin och turismen
liksom också för regionalpolitiska satsningar, inte minst på kulturen.
Anf. 103 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Stina Eliasson säger att regeringen skall lägga fram ett för-
slag om återbäring på vinsten av vattenkraften. Förhåller det sig inte så att
regeringen kommer att lägga fram förslag om att sälja ut vattenkraften? Det
har faktiskt under lång tid stått på regeringens dagordning.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
107
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
108
Jag deltog förra fredagen vid en debatt i Örnsköldsvik med Centerns Per-
Ola Eriksson. Jag fick då klart för mig att det som han hade sagt i radion
veckan dessförinnan var litet oklart. Det var närmast fråga om att staten inte
behöver äga vattenkraften. Jag tycker inte att det är riktigt samma sak som
ett förslag om återbäring på vinsten.
Jag skulle vara intresserad av att veta om Stina Eliasson, som tillhör
samma parti som Per-Ola Eriksson, har fått uppgift om något mera precise-
rat förslag som kommer att föreläggas riksdagen.
Anf. 104 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag framförde den åsikt som Centern i decennier fört fram
i riksdagen. Nu måste det enligt min mening och enligt de kraftproducerande
kommunernas och länens mening vara dags att komma med ett förslag.
Själv uppfattade jag Per-Ola Erikssons yttrande som en öppning när det
gäller att få ett regeringsförslag på riksdagens bord. Jag förutsätter att det
blir så. Dessutom, Elvy Söderström, vet nog säkerligen alla i den här salen,
och sådana personer som jobbar med politik, att om något är viktigt, så är
det opinionsbildandet. Jag vill vara med bland de opinionsbildare som slåss
för rättvisan i den här frågan, dvs. ett öre per producerad kilowattimme vat-
tenkraftsel till de kommuner och län där vattenkraften produceras.
Anf. 105 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Centern, Stina Eliasson, utgör en fjärdedel av regeringen. I
den regeringen sitter näringsminister Per Westerberg, och hans filosofi och
politik är utförsäljning. Jag kan därför inte få de här två sakerna att gå ihop.
Men jag är glad över att Stina Eliasson bedriver den här opinionspolitiken.
Jag hoppas att Centern gör det i regeringen också. Det behövs nämligen.
Anf. 106 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag talar i dag för Centern. En fjärdedel av någonting är ju
ganska mycket, därför att om det fattas en fjärdedel av en helhet är det inte
längre en helhet.
Anf. 107 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Tyvärr måste jag börja mitt anförande med att konstatera
att regeringen nu totalt tappat greppet över sysselsättningen.
Under måndagen kunde man i de norrbottniska morgontidningarna läsa:
35 000 utan jobb. 35 000 människor utan ordinarie arbete i Norrbotten är
drygt 20 % av befolkningen mellan 16 och 24 år. På 119 lediga platser finns
300 sökande på varje plats.
Det här är en helt ofattbar siffra även för Norrbotten. Det säger jag trots
att vi är vana vid att vårt län genom tiderna haft stora problem med syssel-
sättningen. På område efter område får vi nu se hur människorna får lämna
sina jobb med allt vad det innebär av social utslagning, familjetragedier osv.
Herr talman! Privatisering har varit det förlösande ordet från den borger-
liga regeringen med industriministern i spetsen, en privatisering av ideolo-
giska skäl, inte för att den är lönsam eller leder och utvecklar verksamheter
framåt.
I Norrbotten är vi vana vid ett betydande statligt engagemang, som också
varit till gagn och nytta för en positiv utveckling i vårt län. Därför säger vi
socialdemokrater, och en mycket bred majoritet i Norrbotten, nej till utför-
säljningen av våra nationalegendomar.
Vattenfall är ett av de företag som står högt upp på privatiseringslistan.
Ett stort statligt engagemang i Vattenfall är att föredra för tryggheten för
hela vårt lands energiförsöijning. Jag tackar verkligen för och tar emot den
uppfattning i regeringens politik som Stina Eliasson förde fram i denna talar-
stol.
Nu är det dags att en större del av vinsterna från vattenkraften får stanna
inom de vattenkraftsproducerande länen, för att utveckla näringslivet och
skapa sysselsättning.
LKAB är ett annat företag som näringsministern har på listan över privati-
seringar. Det vore förödande för malmfälten om en försäljning nu skulle ske,
när det sker en mycket positiv utveckling på det här området, såsom nytt
kulsinterverk och nya huvudnivåer. Dessutom har företaget i dag en god lik-
viditet. Låt LKAB förbli i statlig ägo! Människorna i malmfälten behöver
den trygghet som ges i denna verksamhet. Möjligheterna att välja andra jobb
är i stort sett obefintliga.
Inriktningen att stärka skogsbruk och skogsindustri genom ett samgående
mellan Domänverket och ASSI är något som vi ställer upp på och som vi
också förordat. Men det får naturligtvis inte leda till en privatisering och ut-
försäljning av den här verksamheten.
Ett område som är viktigt för vårt län är utbildning och kompetenshöj-
ning, något som är nödvändigt för att klara utvecklingen i Norrbotten. Hög-
skolan i Luleå spelar en mycket stor roll i det här sammanhanget.
Jag tänker ta upp ett par angelägna frågor: Högskolans tekniska utbild-
ning och forskning kan och måste byggas ut ytterligare för att täcka landets
behov av tekniker. Högskolan i Luleå har på lång sikt kapacitet att utbilda
ungefär dubbelt så många civilingenjörer som i dag.
I Kiruna finns i dag rymdutbildning och rymdforskning, och det finns
unika möjligheter inom rymdverksamheten. Det måste därför tillskapas yt-
terligare utbildnings- och forskningsmiljöer vid högskolan i Luleå för att
stödja den här verksamheten i Kiruna.
Ett annat viktigt område är kommunikationerna och dessas utveckling,
vilka i stort sett kan vara avgörande för ett läns utveckling. Nu är mångmil-
jardrullningama i gång på kommunikationsområdet, men tyvärr kan vi kon-
statera att Norrbotten endast får en liten del av de tillskapade resurserna. Vi
begär inga stora motorvägar, däremot har vi ett stort behov av underhåll och
bärighetsförbättringar. Jag ställer därför upp på det resonemang som Hans
Stenberg förde tidigare. Det är främst med tanke på skogsbruket som de här
bärighetsförbättringarna bör göras. De långa avstängningsperioderna under
tjällossningen kommer i framtiden att bli helt förödande för vår skogsindu-
stri.
Landsbygden är en viktig del av vårt samhälle. Där finns många värdefulla
arbetstillfällen att tillskapa, och därför är det viktigt att vi också behåller ser-
vicen i så stor utsträckning som möjligt och ger människorna möjlighet att
bo och utvecklas där.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättnings-
politik
109
|
Prot. 1993/94:7 14 oktober 1993 |
Jag började mitt anförande med att tala om att vi i Norrbotten har 35 000 |
|
A llmänpolitisk |
representant för regeringspartierna som kommer från Norrbotten deltar i |
|
Socialpolitik och |
Anf. 108 STINA ELIASSON (c) replik: Herr talman! Det är mycket trevligt att Åke Selberg tackar och tar emot Det märks, inte minst på talarlistan, att Norrland är någonting som kom- Jag skulle i det här sammanhanget, apropå ettöringen, vilja säga att det Anf. 109 ÅKE SELBERG (s) replik: Herr talman! Det är riktigt, som Stina Eliasson säger, att norrlänningarna Vi tycker självfallet att det är bra om vi kan få stöd för att återföra vatten- Anf. 110 STINA ELIASSON (c) replik: Herr talman! Jag får väl finna mig i att bli kallad ”bara”, men jag är ju här. Åke Selberg är nöjd med att han får stöd i den här frågan, och jag kan Nog vore det märkvärdigt om vi norrlänningar inte gemensamt skulle Socialpolitik och sjukvårdsfrågor m.m. Anf. 111 BIRGITTA DAHL (s): Herr talman! För två år sedan inleddes det till valfrihetsreform förklädda Det blev möjligt därför att alltför många lyssnade till dem som lockade: |
110
Du skall slippa betala skatt och avgifter för andras ungar, för andras sjuka
anhöriga! Ta för dig! Frihet på andras bekostnad.
Få insåg vad det skulle leda till. Men arkitekterna, de mörkblå eminenser
som i 20 års tid förberett det som Bengt Westerberg och Jerzy Einhorn nu
medverkar till, visste vart de ville komma.
Nu ser vi dagligen resultaten i vår vardag.
Gamla lämnas ensamma. De tvingas ligga med sönder och katetrar och får
liggsår, därför att det inte längre finns resurser till en värdig, medmänsklig
omvårdnad.
Lågutbildade gamla med dålig ekonomi - särskilt kvinnor - drabbas hår-
dast när hemtjänsten skär ner, trots att de har sämre hälsa. Allt färre av de
riktigt gamla får del av samhällets vård och omsorger. Det betyder också en
omänsklig belastning för deras närmaste.
Över 200 000 barn lever i familjer där minst en av föräldrarna är arbetslös.
Mödra- och barnavårdscentraler -1.ex den i Rinkeby - stängs. Allt fler barn
far illa när barnomsorgen förvandlas till barnpassning och skolan slås sönder
och segregeras.
I många kommunala förskolor och skolor är barngrupperna nu så stora
och de vuxna så få att barn med handikapp och utvecklingsstörningar inte
klarar av att vara där. I de privata och kooperativa alternativen tar man inte
emot barn med handikapp och särskilda behov. Vi minns Henriett Levin,
som nu i höst skulle ha börjat i Böskolan i Göteborg men nekades plats där-
för att hon, som lätt förståndshandikappad, var för dyr. Hon är inte ensam.
Därför tvingas man nu återgå till särskilda grupper för barn med handikapp,
som på så sätt från livets början särskiljs från andra barn.
I denna situation, när barn och gamla, handikappade och sjuka far illa av
brist på god omvårdnad och tiotusentals kvinnor som behövs inom omsorg
och utbildning går arbetslösa, vill regeringen satsa 6 miljarder på ett vård-
nadsbidrag, som skulle öka orättvisorna än mer.
Herr talman! Detta är en helt oacceptabel utveckling. Den måste stoppas,
om vi och våra barn skall få leva i ett anständigt samhälle.
Därför vill vi på nytt ta kampen för de omistliga värdena i välfärden: rätt-
visa, jämlikhet och jämställdhet, ”vaije människas okränkbarhet och alla
människors lika värde”, den solidaritet som ”innebär en inlevelse i varandras
villkor och en vilja till omsorg och omtanke om varandra”. Detta står i vårt
partiprogram.
Därför vill vi ha ökad demokrati, aktivt medborgarskap, äkta medmänsk-
lighet - inte köp och sälj, peng och marknad, kunder och beställare.
Därför vill vi ha rättvis fördelning och gemensamt ansvarstagande. Vi som
är friska och har jobb skall med stolthet och glädje dela med oss till dem som
är arbetslösa, handikappade eller sjuka, äldre eller yngre.
Därför vill vi ha ökad jämställdhet, mer makt och inflytande åt kvinnorna,
större ansvarstagande från männen i hemmet och familjen.
Vi vill inte ha vårdnadsbidrag och pigavdrag. Vi står för världens bästa
familjepolitik, med föräldraförsäkring, barnbidrag lika för alla, och bra
barnomsorg och skola för alla barn.
Därför vill vi utveckla primärvården - med vårdcentraler, distriktssköters-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
111
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
112
kor, mödra- och barnavård - inte ersätta den med marknadsstyrda husläkare
och fri etableringsrätt.
Därför vill vi bekämpa segregation och utslagning, främlingsfientlighet
och rasism, genom att pressa ner arbetslösheten och förbättra livsvillkoren
i nedslitna och segregerade bostadsområden.
Därför vill vi säkerställa rättvisa och robusta trygghetssystem inför framti-
den som bygger på inkomstbortfallsprincipen.
Därför vill vi utveckla den inbyggda nåd i välfärdssamhället som består av
återkommande livschanser, vad som än händer i livet. Vi vill satsa på vuxen-
utbildning och arbetsmarknadsutbildning, på att förhindra ohälsa och ar-
betsskador och på att snabbt få tillbaka människor som drabbas i arbete och
mänsklig gemenskap.
Herr talman! Vad det handlar om är att upprätthålla den generella väl-
färdspolitiken. Det samhället erbjuder åt alla skall vara av hög kvalitet. Det
måste inte vara lika, men det skall vara bra! Varje dagis, varje skola, varje
bostadsområde och varje sjukhus skall ha sådana kvaliteter att människor
tryggt kan välja just dem och att alla - också de som behöver särskilt stöd -
kan vara där.
Det är detta som är själva den mjuka kärnan i välfärdssamhället, det som
vi skall föra med oss in i framtiden, genom att nu ta gemensamt ansvar för
att välfärden kan överleva och utvecklas. Och, herr talman, det är vi som
vågar tala klarspråk, ställa krav och mobilisera den vilja till uppoffringar och
ansvarstagande som krävs av oss alla för att detta skall vara möjligt.
Anf. 112 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Socialförsäkringar, arbetslöshetskassor olika ekonomiska
stödformer, vad de än kallas för, är till för att hjälpa människor, människor
som verkligen behöver hjälp.
Människor som tillfälligt och utan egen förskyllan har hamnat i sådana
svårigheter att de måste få hjälp av samhället skall naturligtvis få det. Men
samhället skall inte, som ofta sker i dag, ta ifrån dessa människor självkäns-
lan som motprestation. Samhället får inte heller på något sätt tolerera eller
ha förståelse för de slipade och parasiterande bidragsmissbrukare och fus-
kare som tyvärr finns. De misskrediterar bl.a. socialtjänsten.
Det anmärkningsvärda i dagens bidragssystem är att missbruket mer och
mer har systematiserats och bidragsoptimeringen har ökat. Detta känner
även ansvariga politiker till. Men kraften, viljan och kuraget att åtgärda
dessa missförhållanden saknas.
Jag skall ta upp några skrämmande exempel.
På försäkringskassan i Kopparbergs län resonerade man helt nyligen om
vad som händer med den försäkrade efter det att beslut har fattats i de olika
ärendegrupperna. Efterkontrollarbete är ju inte prioriterat eller ansett som
nödvändigt.
Under perioden april-september i år gjordes slumpmässigt 70 till 80 hem-
besök. Man uppenbarade rent bidragsfusk motsvarande ca 4,5 miljoner
svenska skattekronor. I Dalarna har den dynamiska effekten uppstått att
personer som har uppburit pension nu har avsagt sig den på grund av plöts-
ligt tillfrisknande, och de har böljat arbeta.
I bl.a. Rinkeby har det vid försäkringskassans hembesök kunnat konstate-
ras att hälften av alla sjukanmälda befann sig på sina reguljära arbeten eller
på andra förvärvsarbeten. Vid upptäckt av bidragsmissbruk skyller man bl.a.
på språkproblem. 90 olika språk förekommer. Undervisningen i det svenska
språket är ju sekundär i förhållande till hemspråksundervisningen. Är detta
rätt?
Att uppbära a-kassa och samtidigt jobba svart har nästan blivit en sport.
Det anses berättigat. Alla vet det. Ingenting görs.
Vecka 31 i år var enligt AMS 496 500 personer öppet arbetslösa. 397 000
fick under juli a-kassa. Vissa partiers ståndpunkt när det gäller detta kan
man bl.a. läsa om i pressen.
Folkpartiet förlitar sig på att sänkningen av a-kassan till 80 % skall stimu-
lera till arbete. Är det så? Socialdemokraterna kommenterar fusket med a-
kassan i Aftonbladet den 14 augusti: ”Att det kan bli så här beror på att det
finns företagare som fifflar. Vi vill ha mycket större resurser för revision i
företagen.”
Enligt Socialdemokraterna ligger felet alltså enbart hos företagarna.
I pressen kunde man i april 1992 ta del av hur de sociala myndigheterna
tvingas betala socialbidrag som bevisligen används för att finansiera narkoti-
kamissbruk. Enligt lagen går det inte att kräva att missbrukare skall ge-
nomgå behandling för att få socialbidrag. Det enda man kräver är att de skall
stå till arbetsmarknadens förfogande.
I ett pågående kommittéarbete har man tittat på frågan. Man anser inte
att det går att ändra förutsättningarna. Är det vettigt?
Bostadstilläggen har visat sig vara en säker inkomstkälla för de mindre
nogräknade. Genom att många skriver sig på samma lägenhet kan de orätt-
mätigt tillgodogöra sig dessa bidrag. De betalas nämligen ut via banksyste-
met. Detta kan man råda bot på. Det vet alla ansvariga.
Bidragsförskotten missbrukas. Varför skall miljonärer få barnbidrag?
Varför skall inte barnbidraget behovsprövas?
Birgitta Dahl sade nyss att hon tyckte att barnbidraget skulle vara lika för
alla. Kan Socialdemokraterna verkligen tycka det?
På grund av att Ny demokratis familjepolitik har framförts i motioner och
i kammaren ett antal gånger är det onödigt att jag åter fördjupar mig i den.
Den är så bra att den säkerligen, inom en snar framtid, kommer fram i form
av en proposition från regeringen. Men då har transfereringarna kanske kos-
tat ett antal miljarder för mycket.
Om både föräldrar och barn är sjuka väljer naturligtvis en förälder som
inte är så nogräknad att ta ut föräldrapenning i stället för sjuklön. Det finns
ju inte någon karensdag inom föräldraförsäkringen. Dessutom är ersätt-
ningen bättre.
Utnyttja systemet även om du inte behöver det! Så lyder parollen. Den
svenska pressen medverkar glatt till missbruket och bidragsoptimeringen.
En helsidesrubrik i LO-tidningen nr 13, 1993 lyder: ”Anmäl arbetsskadan
nu! Den 1 :a juli skärps reglerna - då kan det vara försent”.
I en helsida i Aftonbladet den 27 mars i år redogör man noga för metoder
för hur man skall undgå och kringgå karensdagen i sjukersättningen.
Herr talman! Ny demokrati har kommit in i riksdagen direkt från verklig-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
114
heten. Vi jobbar utan politiska skygglappar för en ny socialpolitik och eko-
nomisk socialhjälp.
I våra motioner föreslår vi en fullständig reformering av dagens naivt väl-
menande, men misslyckade, bidragssystem.
Jag ser att tiden inte räcker till för att i detta anförande utveckla ämnet
mer. Därför vill jag avsluta med att säga att Ny demokrati verkar och står
för utvecklingen av en effektiv och human hjälpande politik, när och där den
verkligen behövs.
Anf. 113 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Sverige har under de senaste två tre åren genomgått den svå-
raste ekonomiska krisen sedan två generationer. Som vanligt när man lyssnar
till den socialdemokratiska oppositionens välfärdstalesman Birgitta Dahl
finns inte skymten av detta i hennes inlägg. Hon talar om en värld som skiljer
sig avsevärt från den som vi andra lever i och försöker förbättra.
Välfärdsstaten utmärks av framför allt två ting. Det skall finnas en bra of-
fentligt finansierad service inom viktiga områden, t.ex. utbildning, omsorg
och sjukvård. Det skall finnas bra socialförsäkringssystem - man skulle
också kunna kalla dem för trygghetssystem.
Den tidigare svenska modellen var utformad så, att skola, äldreomsorg
och sjukvård anvisades medborgarna. Det har varit väldigt litet valfrihet.
Det har varit mer eller mindre självklart att barnen skall gå i den skola eller
den förskola som kommunen har bestämt, att man skall få äldreomsorg där
kommunen har bestämt och sjukvård på den vårdcentral eller klinik som
landstinget har bestämt.
Nu sker en förändring. Den tog sin början i slutet av 80-talet, men den
har accelererat under den nuvarande regeringens tid. Det gör att vi försöker
bygga upp en välfärd där det finns valfrihet.
Birgitta Dahl använder ordet valfrihet många gånger, exempelvis på So-
cialdemokraternas partikongress. Men hon använder det negativt och pejo-
rativt. Det säger en hel del om den socialdemokratiska välfärdspolitiken.
Det handlar om angrepp på den skolpeng som regeringen har genomfört.
Den har ökat möjligheten för föräldrar och barn att välja alternativa skolor,
oavsett tjockleken på plånboken. Det handlar om angrepp på husläkarsyste-
met, i första hand därför att det kombineras med etableringsfrihet och kon-
kurrens. Mer eller mindre förtäckt hotar man med att man kommer att av-
skaffa husläkarsystemet om man får makten nästa höst. Det handlar nästan
enbart om den aspekt som har att göra med etableringsfriheten och konkur-
rensen.
Sjukvården är en av de viktigaste delarna av välfärdsstaten. I pengar räk-
nat utgör den kanske en tredjedel av den totala offentliga sektorn i vårt land.
Vi möter den verksamheten då vi många gånger är som svagast och då våra
behov av hjälp är som störst.
Regeringen har gett sig i kast med att försöka rätta till de delar av sjukvår-
den där bristerna har varit störst. Det är en mycket reformistisk strategi.
Man har alltså letat reda på bristerna och försökt åtgärda dem. Vi har i vårt
land kunnat konstatera - vi har även fått hjälp av utländska observatörer -
att det länge har varit långa köer till operationer och behandlingar - främst
för äldre människor. Det är förstås de som har dessa behov av hjälp. Äldre
människor har fått vänta från 6 månader och ibland ända upp till 24 månader
på att få en angelägen behandling.
På grundval av förslag från den dåvarande oppositionen förhandlade den
nya regeringen hösten 1991 fram en uppgörelse med Landstingsförbundet.
Det var en uppgörelse som innebar att väntetiden för 10-12 namngivna ope-
rationer och behandlingar skulle minskas till maximalt tre månader. I de fall
det enskilda sjukhuset eller landstinget inte kunde erbjuda den servicen
inom tre månader skulle man på sjukhusets eller landstingets bekostnad få
hjälp någon annanstans.
De utvärderingar som har gjorts och de rapporteringar som sedan hösten
1991 har kommit om vårdgarantin visar på att den har blivit långt mer fram-
gångsrik än de största optimisterna ens skulle ha vågat hoppas på. På de allra
flesta håll i landet har väntetiderna förkortats avsevärt för det stora flertalet
av de här nämnda 10-12 operationerna och behandlingarna.
För det första året, 1992, gäller nu att de patienter som ofrivilligt hade
väntat mer än tre månader nu uppgick till färre än 300 personer. Många män-
niskor, särskilt äldre, har säkert valt att vänta någon månad extra för att få
operationen eller behandlingen på hemsjukhuset eller på något sjukhus som
de har speciellt förtroende för. Det första året är det dock bara så få som 300
personer som har fått vänta längre än tre månader trots viljan att få operatio-
nen avklarad inom tre månader. Därmed har vi på något år, med vårdperso-
nalens stora insatser, lyckats åstadkomma något som många av oss trodde
var nästan omöjligt efter decennier av vårdköer, nämligen att komma till
rätta med en av de stora bristerna i svensk sjukvård.
En annan stor brist som har uppmärksammats i vår egen debatt, men
också av många utländska observatörer, gäller den svagt utbyggda primär-
vården och bristen på kontinuitet och personliga relationer mellan befolk-
ningen och allmänläkare/husläkare. Efter många års opinionsbildning beslöt
riksdagen i maj i år att införa en husläkarlag. Den innebär att vi under 1994
och 1995 skall se till att alla svenskar som så vill skall få möjlighet att välja
en egen läkare - en läkare som man kan vända sig till som man lär känna.
Läkaren lär också känna patienten. Därigenom förbättras möjligheterna till
god behandling, goda råd m.m.
Husläkarlagen innehåller egentligen bara två utgångspunkter. Den ena är
individens rätt att välja en egen läkare, och den andra att de läkare som upp-
fyller ett visst antal punkter har rätt att konkurrera med andra på lika villkor.
Detta har föranlett många framför allt från socialdemokraternas sida, såväl
här i riksdagen som ute i landstingen, att rikta en oerhörd kritik mot försla-
get. Det har tydligen varit för mycket att svenska folket skulle få rätt att välja
läkare.
Ett av de stora, viktiga områden som bör ingå i en bra välfärdsstat i ett
gott samhälle är äldreomsorgen. För några år sedan genomförde vi en stor
förändring. Kommunerna tog över en betydande del av det ansvar som tidi-
gare åvilat landstingen. I dagarna har vi fått en utvärdering av de första 18
månaderna av den reformen. Utvärderingen pekar på att det i det stora hela
har åstadkommits förbättringar. Fortfarande kvarstår förstås flera brister.
Tanken bakom den mycket omfattande utvärdering som beställdes av riks-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
115
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
dagen och som regeringen har gett direktiv om har förstås varit att följa upp
vad som har varit bra och vad som har varit mindre bra - det senare i akt
och mening att man skall försöka åtgärda det som har varit mindre bra. En
av de saker som uppenbarligen har varit mindre bra, utan att det är fråga om
någon försämring såvitt man kan se, är utrymmet för medicinsk och annan
rehabilitering. Regeringen fattar nu beslut om att fr.o.m. den 1 januari nästa
år anslå 50 miljoner för försöksprojekt som bl.a. skall handla om att man
skall förbättra samarbetet mellan landsting och kommun.
Herr talman! Jag nämnde inledningsvis att den andra viktiga delen av väl-
färdsstaten är att man har bra socialförsäkrings- och trygghetssystem för
medborgarna. Under de två år som har gått sedan vi bytte regering i vårt land
har vi gett oss på överdrifterna i systemet. Vi har försökt att åstadkomma ett
system som fortsätter att ge människor en hygglig inkomst när de tappar sin
inkomst beroende på sjukdom eller arbetslöshet. Inom ramen för sjukför-
säkringen och arbetsskadeförsäkringen är nivån lägre än tidigare, och det
har, som ni vet, införts en karensdag. Jag antar att frågan om arbetslöshets-
försäkringen har varit uppe tidigare i dag i samband med sysselsättningsde-
batten. Förutom att nivån har sänkts till 80 % och att de fem karensdagar
som fanns före 1988 har återinförts lägger regeringen nu fram ett förslag om
att arbetslöshetsförsäkringen i vårt \and för första gången skall bli allmän.
Därmed hamnar den i samma kategori som de socialförsäkringar som vi har
på andra områden när inkomsterna sviktar vid sjukdom eller ålderdom.
Herr talman! Jag tror att det vore viktigt för den fortsatta diskussionen
i dessa frågor om vi kunde få ett klargörande från den socialdemokratiska
oppositionens sida om man är för en allmän arbetslöshetsförsäkring eller om
man vill vidhålla att detta viktiga försäkringsområde inte skall vara allmänt.
Det vore också viktigt med tanke på det engagemang som har lagts ner på
att slåss för försäkringslösningar på det här området. Det är ett engagemang
som jag uppskattar. Det vore bra om man fick kommentarer om huruvida
man även i fortsättningen vill ta ut avgifter ovanför det tak där förmåner inte
längre utgår.
Herr talman! Vi reformerar trygghetssystemen i akt och mening att bevara
det väsentliga i dem. Frågan är vad socialdemokraterna har bidragit med un-
der sin senaste regeringsperiod och under de två senaste åren. Frågan är
också vad man kommer att göra om olyckan skulle vara framme och vi skulle
få en socialdemokratisk regering efter nästa val. Såvitt jag förstår handlar
det om att man kommer att försöka ta tillbaka de valfrihetsreformer som har
ägt rum. Man kommer att försöka ge sig på skolpeng och husläkare, men
man kommer knappast att återställa de gamla nivåerna i socialförsäkring-
arna även om man nu i opposition har kritiserat förändringarna.
Herr talman! Minskad valfrihet och ungefär samma nivåer i socialförsäk-
ringarna som nu har åstadkommits kan knappast vara något vidare erbju-
dande till svenska folket inför nästa höst.
Anf. 114 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Mina partikamrater Jan Andersson, Börje Nilsson och Hans
Karlsson kommer senare att ta upp frågorna om äldreomsorgen och sjuk-
116
och hälsovården. Jag hoppas att den ansvariga ministern stannar kvar så
länge, eftersom de har värdefulla saker att säga.
Bo Könberg upprepar vad han och Bengt Westerberg brukar påstå, nämli-
gen att jag och vi socialdemokrater inte skulle ta ansvar för ekonomin. Detta
är i grunden falskt. Det blir inte sannare för att det upprepas med irriterad
röst och diverse invektiv, som jag hörde att Bengt Westerberg har ägnat sig
åt när landsmötet öppnades i dag.
Vi har redovisat och på partikongressen fattat beslut om hur vi på ett an-
svarsfullt sätt skulle klara finansieringen av pensionerna, sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen inför framtiden. Finansie-
ringen skall klaras så att vi kan behålla ersättningar som motsvarar inkomst-
bortfallsprincipen. Vi fick vår kongress att klart och entydigt ställa upp på
att medborgarna och framför allt vi som är friska och har arbete skall ta an-
svar för finansieringen genom att avstå ifrån att ta ut det mesta av löneutrym-
met under hela 90-talet för att klara detta.
Vi tänker inte göra det på det sätt som regeringen vill. Vi vill inte förstöra
den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. Vi har en annan metod för att lösa
det problemet och samtidigt få en bra finansiering av sjuk- och arbetsskade-
försäkringen i framtiden. Men vi håller oss till fakta. Det är djupt oroande
att lyssna till vad Bengt Westerberg och Bo Könberg har varit ute och sagt
de senaste dagarna. Det har skapat oro både bland unga och gamla, både
dagens pensionärer och blivande. Det Bengt Westerberg sade i måndags om
att ATP skulle komma att gå med underskott som motsvarar 25 miljarder
kronor och att man skulle behöva täcka detta underskott från statskassan är
direkt fel. Det ger upphov till väldigt många frågor om vad ni egentligen har
i sinnet. Jag skulle vilja begära av Bo Könberg att han här reder ut att det
som Bengt Westerberg har sagt är direkt fel.
Herr talman! Slutligen vill jag meddela att vi vidhåller att avgiftsuttaget
skall ske hela vägen upp. Vi vill inte vältra över mångmiljardbelopp från
höginkomsttagare med få sjukdomsfall till låginkomsttagare som ni vill. På
den punkten har vi också kongressbeslut. Vi har noggrant diskuterat igenom
de frågorna.
Anf. 115 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Birgitta Dahl uppskattar inte att jag och Bengt Westerberg
angriper henne och socialdemokraterna för bristande vilja att försöka få ord-
ning på socialförsäkringssystemet. Jag kan förstå att hon inte uppskattar det.
Däremot har jag litet svårare att förstå att hon bli upprörd över att vi säger
sanningen om henne och socialdemokraterna.
Vi kan ta exemplet med arbetsskadeförsäkringen. När den nya regeringen
tillträde fanns det prognoser från Riksförsäkringsverket som pekade på att
om inget skedde skulle det ackumulerade underskottet under 90-talet stiga
från minus 20 miljarder kronor till minus 110 miljarder kronor. Det var vad
den regering Birgitta Dahl satt med i lämnade efter sig.
Under dessa år har fyra beslut fattats för att få ordning på den försäkring-
ens inkomster och utgifter. Vilka av dessa fyra beslut har ni stött? Det vore
bra om kammaren kunde få besked om detta.
Inom sjukförsäkringens ram är det enda ni har stött den karensdag som
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
118
till slut blev resultatet av det första krispaketet - efter det att ni under en hel
vår har angripit alla försök att få litet bättre ordning på inkomster och utgif-
ter i den försäkringen.
Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen har ni så sent som i våras vägrat att
göra upp med regeringen om en nivå som motsvarar den som vi i huvudsak
har i sjukförsäkringen, dvs. 80 %.
På samma vis kan man gå igenom Birgitta Dahls och socialdemokraternas
beteende och handlande konkret i denna riksdag de senaste åren. Det är inga
beskyllningar som Birgitta Dahl har anledning att skaka avvärjande på huvu-
det åt - dessa ställningstaganden finns väl belagda i riksdagens protokoll från
de två senaste åren.
Birgitta Dahl slår ånyo fast, möjligen med något högre röst än vanligt, att
taket i försäkringarna skall vara sådant att man fortsätter att ta ut avgifter
ovanför taket ehuru inga förmåner ges ut. Det hävdar hon samtidigt som hon
i denna kammare, och i många andra sammanhang, upprepar uttrycket ”en
försäkring är en försäkring är en försäkring”. Jag instämmer helt och hållet
i detta uttryck, men jag vet inte vilka försäkringar som är förbundna med att
de som har högre inkomster skall betala skatter på de delar där de inte har
några förmåner.
Kritiken mot Bengt Westerberg är litet svårförståelig. Det han har påpe-
kat är, såvitt jag vet, bara det faktum att vi för närvarande i ATP-systemet
har avgiftsinkomster som understiger utgifterna mycket kraftigt. Det är kan-
ske otaktiskt av honom att tala om det. Det kanske är bättre att lova guld
och gröna skogar i hopp om att få väljarnas gunst. Men vad är det för fel
med att han talar om det?
Till sist: När Birgitta Dahl talar om att vi håller på att förstöra arbetslös-
hetsförsäkringen, så beskriver hon ett tillstånd där vi försöker se till att alla
medborgare är med i den. Är det inte ett ganska avancerat användande av
nyspråk att kalla detta för förstörelse?
Anf. 116 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Tiden medger inte att jag på alla punkter belägger de felak-
tigheter och osanningar som Bo Könberg nu kom med. Jag skall ta ett par
frågor.
Först Bengt Westerbergs uttalande. AP-fondernas inkomster kommer
dels från avgifterna, dels från räntorna på de pengar som finns där. Det som
oroar oss och många andra är att Bengt Westerberg bara talar om avgiftsin-
komsterna.
Har ni planer på att ge er på löntagarnas och pensionärernas pengar? Är
det därför han blandar ihop budgeten och pensionsfonderna på det sätt han
har gjort i de senaste dagarnas debatt? Jag tycker att detta måste klargöras.
Det är mycket oroande.
I den diskussion vi förde med regeringen i våras förde vi fram ett alternativ
som skulle spara lika mycket pengar som en sänkning av bidragen från a-
kassan. Vi som är friska och har jobb skulle betala en högre egenavgift till
sjukförsäkringen. Vi hade ett mer rättvist utformat alternativ för att spara
pengar. Det ville regeringen under inga förhållanden ta.
En försäkring skall vara försäkring och därmed skydda de särskilda fon-
derna mot klåfingrighet från regeringar, för det är tydligen vad Bengt Wes-
terberg är ute efter nu. Den skall vara solidariskt finansierad. Det är därför
vi anser att avgiftsuttaget skall göras hela vägen upp, vare sig vi talar om
pensioner eller sjukförsäkring. Man skall inte stanna på en viss nivå, som ni
på borgerlig sida vill göra.
Sedan, Bo Könberg, får ni finna er i att vi talar sanning om verkligheten.
Vi talar om vad som händer med barnomsorg, skola och äldreomsorg i det
samhälle som nu växer fram. Det samhället präglas av privatisering och so-
cial nedrustning. Där är det den privata pengen och skolpengen som avgör
vad man har råd att kosta på sig, sina barn och sina gamla föräldrar. Vi är
djupt upprörda över de orättvisor som detta skapar. Vad skall det bli av de
barn som växer upp i skilda världar, beroende på föräldrarnas plånbok eller
religiösa uppfattning? De får inte, som hittills, växa upp tillsammans och lära
av varandra, så att barn som är olika faktiskt också kan lära sig att leva till-
sammans på ett bra sätt. Vi är emot detta och kommer att bekämpa det till
vaije pris. Om och när vi kommer tillbaka med inflytande i samhället, kom-
mer vi att försöka reparera de skador ni nu åstadkommer.
Anf. 117 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag beskrev hur Birgitta Dahl och det parti hon represente-
rar har agerat i denna kammare i några stora och viktiga frågor. Hon svarade
mig med att beskylla mig för felaktigheter och osanningar. Sedan kommente-
rade hon inte på någon punkt, såvitt jag förstår, vad jag sade om arbets-
skadeförsäkringen eller sjukförsäkringen och det andra jag nämnde. Det får
väl fortsätta att vara en hemlighet för mig och kammaren vilka felaktigheter
och osanningar det fanns i min beskrivning av deras agerande på den punk-
ten.
Vad gäller frågan om AP-fonderna är det så, herr talman, att det inflyter
avgiftsinkomster och det finns räntor, förstås, från de fonder som redan
finns. Jag påpekade nu bara att det fanns en skillnad mellan de löpande av-
giftsinkomsterna och de löpande utgifterna, och att detta är ett bekymmer,
även om man en tid framåt kan klara sig med räntorna på AP-fonderna.
Låt mig formulera det på ett annat sätt som kanske gör det tydligare för
Birgitta Dahl och kammaren. I dagsläget betalar vi ut allmänna pensioner
med 29 % räknat i förhållande till det totala löneunderlaget. Vi tar in 18 eller
19 %. Räntorna på AP-fonderna kan under en tid hjälpa till att brygga över
detta, men i grunden är det så att vi betalar ut mer än vi tar in. Det kommer
inte att gå i längden, oavsett vilken matematik man vill använda.
Birgitta Dahl svarade mig på frågan om taket i socialförsäkringarna. Hon
vill att de skall vara solidariskt finansierade. Med det vill hon snarare dölja
vad diskussionen gäller än att föra fram det. Det stora med socialförsäkring-
arna är just att alla människor är med i dem. Nu råkar det vara så att högin-
komsttagare mera sällan är sjuka och arbetslösa. Det gör att deras bidrag till
försäkringen är att de är med i försäkringen och att människor med lägre
inkomster, som oftare är sjuka och arbetslösa i de flesta samhällen, får hjälp
i det läget.
Men utöver det, herr talman, vill Birgitta Dahl att det skall finnas en spe-
ciell skatt i dessa försäkringar. Talet om att en försäkring är en försäkring är
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
119
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
120
en försäkring är bara ord. Birgitta Dahl vill ha marginalskatter i Sverige, och
det må vara hänt. Men varför skall hon föra in dem i socialförsäkringarna
och förstöra den debatten? Jag hoppas att hon inte skall lyckas med det, men
risken finns.
Till sist ett ämne som inte är i första hand mitt, men jag kan inte låta bli
att reagera. Birgitta Dahl talar om att det nu är föräldrarnas plånbok som är
avgörande för i vilken skola man skall gå. Det talet är kraftigt missvisande,
för att uttrycka sig försiktigt, i ett läge där skolpengen har underlättat för
många föräldrar och barn att göra valet, som de tidigare inte kunde göra ef-
tersom det just var föräldrarnas plånboks tjocklek som avgjorde frågan.
Att nyspråket användes för en stund sedan var tydligen inte en enstaka
förseelse, utan det kommer till användning över ett ganska brett fält.
Anf. 118 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Debatten om välfärd och trygghet, inte minst i framtiden,
har varit livlig de senaste åren. Att intresset för dessa frågor är stort, det
vittnar antalet debattdeltagare i denna debatt om.
Alla politiska partier är eniga om att sociala välfärdssystem är viktiga för
människors trygghet. Många av de vackra ord som har sagts här, utan överto-
ner, tror jag att de flesta av oss kan skriva under. Men nu är vi olika partier,
och vi ser litet olika på utformningen av de sociala trygghetssystemen.
Jag kommer huvudsakligen att uppehålla mig vid socialförsäkringarna,
som är mitt huvudområde, medan andra moderata talare kommer att be-
handla frågor om äldrevård och vård av sjuka.
Från moderat sida har vi i många år pekat på behovet av förändringar i
socialförsäkringssystemen, inte minst med hänsyn till samhällsekonomin,
men också på grund av att vi anser att människor utöver ett grundläggande
skydd bör ta ett ökat eget ansvar för sina trygghetsförsäkringar. Välfärdssta-
tens omfattning och utformning har skapat inte bara ekonomiska problem,
utan har också urholkat den enskilda människans och den enskilda familjens
självständighet och rätt att själv bestämma över sitt liv och att välja olika
omsorgsformer.
Vi har alla blivit mer eller mindre beroende av det offentliga. Man brukar
ibland tala om den inlärda hjälplösheten. Denna tar sig ibland nästan gro-
teska uttryck i demonstrationer och slagord inför minsta förändring.
Hur mycket som egentligen är ett värnande om människors trygghet kan
diskuteras. Många gånger handlar det om att värna den egna gruppens rät-
tigheter och uppnådda förmåner. Verklig solidaritet sitter ganska trångt i da-
gens Sverige, vill jag påstå, trots allt vackert tal. För att inte tala om hur illa
man ser på frivilligverksamhet och välgörenhet - läs: att göra andra männi-
skor väl! Det har snarast betraktats som fula ord.
Anders Isacssons lilla bok När pengarna är slut satte på ett särskilt sätt
fart på debatten om de sociala försäkringssystemen. Att inte reformera dessa
system skulle vara ett verkligt hot mot den sociala tryggheten på litet sikt för
de människor som bäst behöver stöd, hjälp och allas vår omsorg.
Tyvärr tog det alldeles för lång tid innan några förändringar skedde. Det
var först hösten 1990 som socialdemokraterna över huvud taget vågade röra
vid socialförsäkringarna. Stig Malm och LO gick naturligtvis emot alla för-
ändringar. Men då lades ändå fram ett förslag om en sänkt nivå inom sjukför-
säkringen, som trädde i kraft mars 1991 med känt resultat. Det blev en 25-
procentig minskning av sjukskrivningarna. Då utövade socialdemokraterna
ett sunt ekonomiskt tänkande - en liten tid i varje fall.
Sedan arbetade vi i utskottet gemensamt fram förslaget om en arbetsgivar-
period. Därefter har, som alla kommer ihåg, ytterligare förändringar gjorts
i samband med krisuppgörelsen för nära ett år sedan. Det gäller bl.a. att en
karensdag införts och att sjukpenningnivån har sänkts till 70 % efter det
första året.
Det var naturligtvis bra att det kunde ske en gemensam uppgörelse mellan
regeringen och socialdemokraterna. Men samtidigt måste sägas att det aldrig
är bra med så snabba beslut i så komplicerade frågor. Det är klart att det
finns frågetecken kring den 70-procentiga ersättningsnivån. Men där har vi
också begärt att regeringen skall följa upp denna fråga noga. Det råder inget
tvivel om att det hade varit bättre med två karensdagar för oss ”långtids-
friska”. Det hade gett mera pengar, men det hade skyddat dem som är lång-
tidssjuka. Det var ju också den borgerliga regeringens förslag.
Om viss enighet nu nåtts när det gällt sjukförsäkringen, har det sannerli-
gen inte gällt arbetsskadeförsäkringen. Där var det faktiskt ett underskott
om 26 miljarder när vi fattade ett majoritetsbeslut om en förändrad - en rätt-
vänd - lagstiftning.
Flera utredningar är på gång inom socialförsäkringsområdet. Jag hoppas
att man skall kunna uppnå stor enighet när det gäller tjänstepensionen - åt-
minstone när det gäller de stora riktlinjerna. Jag är glad över de signaler som
har kommit fram om att det råder ganska stor samstämmighet. Vi vet ju att
systemet inte bär sina kostnader på sikt på grund av att det krävs minst en
2-procentig årlig tillväxt i ekonomin för att klara utgifterna i framtiden. Men
även jag har ställt mig litet undrande över de braskande rubrikerna i tidning-
arna om ett nära förestående ökat avgiftsuttag.
Utredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringen skall nu påbörja sitt
arbete. Jag tycker att det är viktigt att utredningen kan arbeta ganska förut-
sättningslöst. Låt mig säga - vilket kanske inte hör till vanligheten - att jag
är glad över ett beslut som fattades vid den socialdemokratiska partikongres-
sen, nämligen att man inte längre håller fast vid att ansvaret för försäkringen
skall läggas på arbetsmarknadens parter. Det hade resulterat i ett gigantiskt
korporativt system. Nu kvarstår detta endast som ett av flera förslag i utred-
ningen. Det är inget fel i att utreda förslag.
Att ytterligare förändringar måste göras inom socialförsäkringssystemen
tycks de flesta nu ha insett. Nödvändigheten av förändringar har bl.a. påta-
lats av Lindbeckkommissionen. I anledning därav lades också fram en skiss
till en framtida socialförsäkring.
Riksdagens samtliga politiska partier har vid det här laget utarbetat olika
förslag. Från mitt partis sida anser vi att det bör finnas en grundtrygghet för
alla motsvarande en viss del av inkomsten. Var nivån bör ligga har vi inte
bundit oss vid. Vi anser också att det alltid skall finnas en grundtrygghet för
dem som själva inte kan betala in några avgifter. Det skall alltså finnas ett
offentligt ansvar. Jag vill betona detta eftersom det i debatten ibland har på-
ståtts att vi moderater inte skulle måna om människors trygghet. Jag är då
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
121
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
122
en representant för de mörkblå eminenserna. Jag vill bestämt hävda att
trygghet är en viktig ingrediens i ett socialkonservativt parti. Den grundläg-
gande nivån kan sedan kompenseras med möjlighet för den enskilde att själv
försäkra sig till den nivå vederbörande önskar i konkurrerande bolag. Vi-
dare anser vi att systemet skall vara mera aktuariskt, dvs. avgift skall i prin-
cip följas av motsvarande förmån. En förändring av systemet får icke följas
av en jättelik skattehöjning.
Herr talman! Jag ber att få återkomma med ytterligare synpunkter senare.
Anf. 119 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om att detta sammanträde fortsätter utan något middags-
uppehåll.
Anf. 120 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Jag noterar först med uppskattning att utskottets ordförande
gav oss det erkännande som Bo Könberg inte orkade ge, nämligen att vi un-
der vår tid i regeringen inledde ett arbete för att reformera sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen. Till detta arbete var också knutet de initiativ som togs till
att gå från passivt kontantstöd till aktiva, förebyggande och rehabiliterande
insatser. Dessa insatser är mycket viktiga framför allt för de människor som
berörs, men också för att där ligger en mycket stor potential för att långsik-
tigt sanera ekonomin i dessa stora system. Gullan Lindblad gav också ett
erkännande till värdet av krisuppgörelsen, även om det fanns en del bekym-
mer att klara hastigheten i fallet.
Därför är det oerhört beklagligt att regeringen har vanskött uppföljningen
av uppgörelsen dels genom att totalt köra över den då arbetande utred-
ningen, dels genom att köra över riksdagens största parti i fråga om arbets-
skadeförsäkringen. Den skulle ju ingå i den beredning av sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen som vi var överens om. Här körde regeringen över med
ett förslag utan att bry sig om att ta reda på vilka andra civilrättsliga lagar
och avtal man borde ha visat respekt för. Det har visat sig att regeringen har
gjort fel rättsligt sett i denna fråga. Det handlar om mycket stora belopp.
Vidare dröjde det över ett år innan beredningen ens blev tillsatt så att den
kunde börja arbeta. Jag tycker att det är att visa en dålig vilja att uppnå lång-
siktiga gemensamma lösningar. De olika uttalandena de senaste dagarna
från paret Westerberg-Könberg har visat detta.
Vi menar allvar med att vi vill ha breda och ansvarsfulla lösningar på detta
område. Det var därför vi lade ned så stora ansträngningar under vår kon-
gress för att fatta bra beslut som skulle kunna underlätta både uppslutningen
kring de uppoffringar som krävs från de enskilda och breda uppgörelser i
riksdagen för långsiktiga lösningar på dessa viktiga problem. Det är ytterst
allvarligt om de ansvariga ministrarna skapar oro bland människor genom
direkt felaktiga uttalanden om situationen i försäkrings- och pensionssyste-
men och vad som krävs av oss.
Anf. 121 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag uttryckte faktiskt en viss erkänsla för socialdemokra-
terna. De vågade börja inleda en besparing i socialförsäkringarna hösten
1990. Det är synd att vi sedan inte kunde uppnå större enighet när det gällde
att sanera arbetsskadeförsäkringen.
Arbetsskadeförsäkringen har varit den verkliga gökungen inom socialför-
säkringarna och har slukat oerhörda resurser. Men vi lyckades ändå med Ny
demokratis hjälp att få till ett majoritetsbeslut så att en sanering kunde
komma till stånd av den försäkringen.
Jag tycker att det är viktigt att i dagsläget ligga relativt lågt i debatten. En
utredning skall tillsättas. Det vore önskvärt att få en så stor samstämmighet
som möjligt. Jag tycker mig kunna utläsa att man har hittills uppnått det i
fråga om pensionssystemet.
Så till en fråga som statsrådet Könberg tidigare ställt och som jag nu upp-
repar: Hur tänker egentligen Socialdemokraterna när det gäller arbetsgivar-
avgifterna och egenavgifterna i framtiden?
I nr 10/93 av tidskriften Social försäkring, som kom i dag, skriver man:
Socialförsäkringen - en mjölkko för s. Om jag förstått saken rätt ämnar ni
behålla dagens höga arbetsgivaravgifter och därutöver lägga ca 1 000 kronor
i månaden på dem som har arbete. Inte minst TCO-tidningen har varit
mycket kritisk till detta. Det vore värdefullt att få ett klarläggande från Bir-
gitta Dahl. Om människor skall stå inför denna gigantiska skattehöjning, be-
tackar sig nog väldigt många för de socialdemokratiska lösningarna beträf-
fande morgondagens socialförsäkringar.
Jag är glad över Birgitta Dahls litet lugnare ton nu. Jag tror att vi ändå är
överens om att förändringar måste göras. Dessutom tror jag att det vore sunt
och välgörande för den socialpolitiska debatten om vi också litet grand
kunde komma bort från detta med välfärdsstatens välsignelse - dvs. att vi
alltid tror att det som i dag råder är det bästa.
Personligen tror jag att Sverige blir mera socialt och mera medmänskligt
om vi också släpper in det personliga ansvarstagandet och om vi får in litet
mera av frivilligverksamhet och organisationers medverkan i det hela. Jag
vill gärna höra Birgitta Dahls åsikter om detta.
Anf. 122 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! När det gäller arbetsskadeförsäkringen vill jag säga att vi var
de första att ta upp problemen i denna. Det gjorde vi tillsammans med fack-
föreningsrörelsen. Vi satte i gång ett arbete för att reformera arbetsskade-
försäkringen.
Det sätt varpå den nuvarande regeringen körde över oss och parterna samt
de många berörda enskilda människorna, genom förändringar som genom-
fördes utan en ordentlig beredning och utan att avvakta arbetet i den kom-
mande beredningen, förstörde många av de förutsättningar som behövs för
att en förändring skall kunna åstadkommas.
Jag skall inte gå in på teknikaliteter. Men vi har en principskiss som vi vill
få prövad i beredningen och som handlar om att underskottet i arbetslöshets-
försäkringen skall täckas dels genom att vi för över den arbetsgivaravgift som
i dag finansierar sjukförsäkringen, dels genom den värnskatt som vi vill ha
för de högsta inkomsttagarna.
Finansieringen av sjukförsäkringen skall i framtiden ske genom egenavgif-
ter - solidariskt utformade och som löper hela vägen upp. Detta skall byggas
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
123
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
124
upp under en period av fem till tio år, beroende på vilka förutsättningar som
den ekonomiska utvecklingen ger.
Det var detta som vi fick hela den socialdemokratiska partikongressen
med många fackliga representanter att enhälligt ställa sig bakom. Detta
skedde efter en ganska ovanlig process, bestående av diskussioner och en
dialog. Jag skall vara ärlig och säga att det från början fanns ett motstånd
mot detta. Men kongressen slutade med att vi enhälligt ställde oss bakom
detta.
Det var, Bo Könberg - och hälsa det till Bengt Westerberg - ett slitjobb att
få människor att ställa upp på ekonomiska uppoffringar. Det jobbet skulle ni
aldrig klara, därför att ni inte åtnjuter samma förtroende som vi bland dem
som skall ställa upp, bl.a. därför att vi vill ha en finansiering som är rättvist
fördelad.
Nu vill vi komma i gång med jobbet i beredningen och förutsättningslöst
pröva olika lösningar. Men, och det säger jag med eftertryck, vi kan inte
frångå kravet på en sammanhållen försäkring och ett sammanhållet pen-
sionssystem som är rättvist finansierat. Vi som är högavlönade och friska
skall bidra när det gäller att täcka kostnaderna för de lågavlönade och för
dem som oftare behöver utnyttja försäkringarna.
Anf. 123 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Ja, det är visserligen sant - jag tänker här på hur det står i
katekesen - att Socialdemokraterna under Ingela Thaléns statsrådsskap på-
började ett arbete med att sanera arbetsskadeförsäkringen. Men Stig Malm
skrek då väldigt högt från LO-borgen, och Socialdemokraterna blev, som
vanligt, rädda. Det bidde därför inte ens en tumme av det hela.
Jag glömmer aldrig det s.k. seminarium som vi hade i utskottet. En repre-
sentant från Socialdepartementet ville lyssna på oss för att höra vad vi tyckte.
Vi tyckte kanske att det var regeringens sak att komma med idéer, men så
var icke fallet. Jag sade vad vi tyckte, nämligen att vi inte kan vara till freds
med en arbetsskadeförsäkring som tickar miljarder varje år. Då sade Tore
Andersson från LO: Jag tycker inte om vad du säger. Men jag tycker i alla
fall att det är bra att vi får ett besked. Det är mer än vi får från det där hållet.
Efter detta tordes den dåvarande socialministern över huvud taget inte
vidröra nämnda försäkring. Denna historieskrivning är sann.
När det gäller detta med att ni skall finansiera arbetslöshetsförsäkringen
med sjukförsäkringens pengar vill jag framhålla att vi då får den gigantiska
skattehöjning som såväl statsrådet Könberg som jag har varnat för. Men det
är bra att vi på klarspråk får veta vad svenska folket har att vänta, dvs.
samma arbetsgivaravgifter som i dag och dessutom en tusenlapp i månaden
i egna försäkringsavgifter. Det blir ett dyrt kalas!
Jag vill också återigen ta upp frågan om rehabiliteringen. Vi är överens
om att det här är väldigt viktigt, och det tyckte vi moderater redan 1982. Det
framgår av en motion där vi betonat vikten av att rehabilitera människor i
stället för att passivt sjukskriva dem. Tyvärr tog det väldigt lång tid för den
dåvarande regeringen innan något hände. När reformen, som är mycket vär-
defull, trädde i kraft var arbetsmarknadsläget tyvärr dåligt. Detta är alltså
en viktig fråga, och jag är glad över att vi är överens om att vi skall jobba
vidare med de här sakerna. Det var alltså faktiskt vi moderater som tidigt
insåg det här.
Till sist: Det är viktigt att vi på alla områden inom det sociala fältet inte
bara ser till de offentliga systemen utan också tar med allt annat som är vär-
defullt. Dessutom är det viktigt att vi får ökad valfrihet och rättvisa för män-
niskor såväl när det gäller familjepolitiken - jag tänker då på vårdnadsbidra-
get - som när det gäller vården och omsorgen. Detta är oerhört väsentligt.
Åtminstone på några av de här punkterna torde vi kunna bli överens.
Anf. 124 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Birgitta Dahl använde sin replik till Gullan Lindblad bl.a.
till att kommentera vad jag sagt, och jag har i och för sig inget emot det. Jag
vill bara nämna skälet till att jag begärt ordet återigen.
Det har flera gånger här talats om behovet av samstämmighet, och det är
utmärkt när det gäller de stora socialförsäkringssystemen - och då, förstås,
inte minst pensionsfrågan. Det är alldeles utmärkt att det i den pensionsar-
betsgrupp som regeringen har tillsatt och där samtliga riksdagspartier är re-
presenterade kan ske ett konstruktivt arbete, där man - som jag uppfattar
det hela - från alla olika håll är beredd att ge och ta i den här frågan. Det
är nödvändigt att den attityden finns för att det skall bli resultat. Det är en
självklarhet. Inget enskilt parti kan ju få igenom alla sina synpunkter i en så
här stor och viktig fråga.
Det som i de andra socialförsäkringssystemen har gjort det svårare att
komma överens är framför allt att Socialdemokraterna inte har velat göra
något åt dem. Hösten 1990 startade - jag har tidigare i riksdagens talarstol
understrukit detta och gör det också i dag - ett arbete på sjukförsäkringssi-
dan som ledde fram till de förändringar som skedde i mars året därpå. Dessa
förändringar borde förstås ha ägt rum kanske tio år tidigare. Men de stoppa-
des av den socialdemokratiska valsegern 1982.
Så långt är det bra. Men sedan - och den saken har jag talat ganska utför-
ligt om - har era insatser här i riksdagen helt och hållet varit inriktade på
att förhindra alla försök att få en bättre tingens ordning vad gäller de här
försäkringarnas inkomst- och utgiftssidor.
Vad gäller frågan om krisuppgörelsen finns det säkert saker att kritisera,
bl.a. i fråga om beredningen och vid vilken tidpunkt den skall tillsättas. Dock
tycker jag att det i ganska stor utsträckning är att kasta sten i glashus om just
Socialdemokraternas företrädare tar upp diskussionen om krisuppgörelsen.
Mig veterligt är det enda otvetydiga brottet mot den krisuppgörelsen just
Socialdemokraternas avhopp från överenskommelsen om höjd pensionsål-
der, något som meddelades regeringen och mig via massmedierna när riks-
dagsgruppen hade bestämt sig i den frågan.
Så några ord om Socialdemokraternas bidrag i övrigt till krisuppgörelsen -
förutom det faktum att oppositionen så att säga ställde upp. Detta var värde-
fullt i det läget, och det har jag också tidigare sagt.
De materiella bidragen har framför allt varit det som Gullan Lindblad var
inne på för en stund sedan, nämligen att det inte blev en andra karensdag
också inom ramen för ett tiodagarsskydd per år, utan en annan lösning, som
drabbar långtidssjuka mycket mer. Det andra bidraget var tanken om att
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
125
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
parterna skulle ta över sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen, något
som den socialdemokratiska kongressen underkände för några veckor se-
dan. Därmed blev det möjligt för oss att likställa alternativen i den utredning
som nu kommer till stånd.
Anf. 125 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Jag finner det inte särskilt intressant att räkna upp alla be-
skyllningar vi har mot varandra när det gäller att ha vanvårdat krisuppgörel-
sen. Men på ett antal punkter struntade faktiskt regeringen i vad vi där kom
överens om. En mycket viktig sådan fråga var hur man skötte arbetsskade-
försäkringen. Jag måste säga att det övergrepp som det regeringsförslaget
innebar, inte minst mot parterna på arbetsmarknaden, var vi tvungna att rea-
gera mot.
Det har sagts här att det skulle vara något nytt att man skulle ta ut avgift
över sju och ett halvt basbelopp. Det är det som har gällt hittills i både ATP
och sjukförsäkringen. Det är ju det som ni vill frångå, det som har gällt sedan
de försäkringarna tillkom. Det handlar i båda fallen om att föra över kostna-
der på 7-8 miljarder per år för de här försäkringarna till låg- och medelin-
komsttagare. Det är 2 % som ni vill föra över från dem av oss som är mest
gynnade i samhället till dem som har mindre råd att betala.
Verkligheten när man talar om att vi skall ta större ansvar genom att sänka
ersättningsnivåerna till det man menar med grundtrygghet är att somliga
kommer att kunna skaffa sig tilläggsförsäkringar. Men andra, låg- och me-
delinkomsttagare med yrken med hög risk, kvinnor som jobbar i vården
t.ex., kommer inte att vare sig på egen hand eller genom sin fackliga organi-
sation kunna få en sjukförsäkring eller en pensionsförsäkring som ligger i
närheten av den som Bo Könberg, Gullan Lindblad eller jag skulle kunna
skaffa oss. Det är det som är den verklighet vi har att hantera.
Vi socialdemokrater vill även i framtiden ha ett sjukförsäkringssystem och
ett pensionssystem som innebär trygghet för alla, inte bara för oss som har
förmåga, resurser och sådana livsomständigheter att vi kan ordna det bra
själva. Ovanpå grundtryggheten på 50-60 % av inkomsten kommer det att
växa fram system som skiljer sig mycket kraftigt från varandra. Vi kommer
att få nya orättvisor, nya klasskillnader mellan människor när de är sjuka
eller blir gamla, som vi dess bättre inte har haft på decennier tack vare de
system som vi står för.
Anf. 126 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! I fråga om grundtrygghet och inkomsttrygghet trodde jag att
det var ganska väl klarlagt i den offentliga debatten både utanför och i den
här kammaren var Folkpartiet liberalerna och jag själv står. Det resonemang
vi för på den punkten är något mer konsekvent försäkringsmässigt. Det visar
konflikten bland socialdemokraterna om takfrågan.
Birgitta Dahl säger nu att vi låtsas som om det vore något nytt att ta ut
avgifter ovanför taket. Det är en sanning med modifikation att detta har fun-
nits jämt i de olika systemen. I pensionssystemet, som jag inte hörde om Bir-
gitta Dahl nämnde men som är det överlägset största systemet, saknades av-
126
gift ovanför taket under ATP:s två första decennier. Jämt är något begränsat
i tiden, får man väl säga.
I övrigt har Birgitta Dahl rätt i att vi för närvarande tar ut avgifter ovanför
taket i sjukförsäkringen. Det jag pläderar för är att vi skall reservera skatte-
instrumentet för alla de områden där skatter är nödvändiga, för sådana saker
som grundläggande välfärd, försvar, u-landsbistånd eller vad det kan vara,
som inte kan finansieras på något annat sätt. Däremot skall vi göra socialför-
säkringssystemen så försäkringsmässiga som möjligt i betydelsen att det
finns en direkt koppling mellan avgifter och förmåner. Där skiljer vi oss åt,
vilket den här debatten har visat.
Till sist har vi frågan om arbetsskadeförsäkringen. Birgitta Dahl klagar
ånyo över att vi har gjort något åt den. Jag ber att få upprepa vad jag sade
tidigare under den här debatten, nämligen att när den här regeringen till-
trädde pekade prognoserna på att det underskott som ni redan hade uppar-
betat på 20 miljarder kronor skulle stiga till över 100 miljarder kronor innan
det här årtiondet var slut. Ökningstakten i underskottet den höst då den re-
gering Birgitta Dahl ingick i avgick var en halv miljard kronor per månad.
Man kan förstås, som Birgitta Dahl gör, säga att man skall göra något åt det
sedan, att man skall utreda. Ingen ansvarig regering kunde någon längre
stund låta det fortgå som ni hade påbörjat.
Anf. 127 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att Folkpartiet och Socialdemokra-
terna har samma uppfattning om inkomstbortfallsprincipen. Jag hoppas att
det skall vara möjligt att också enas om finansieringen. Det är nog förutsätt-
ningen för att det skall gå ihop.
Om man vidhåller att avgiftsuttag inte skall göras över sju och ett halvt
basbelopp måste de som ligger därunder betala kostnaderna. Det handlar
om 2 % av lönesumman, minst. Det vore bra om Bo Könberg kunde tala om
hur det förhåller sig med den saken och i så fall bekräfta att ni faktiskt vill
vältra över kostnader i den storleksordningen från höginkomsttagare till
människor med låga och medelstora inkomster.
Anf. 128 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det är inte alltid jag tycker att Birgitta Dahl är glasklar. Det
gällde kanske det senaste inlägget. Nu fick jag för mig att hon menade att
sjukförsäkringen inte gick ihop, att vi skulle hitta på ett gemensamt sätt att
få den att gå ihop.
Sanningen är att den här regeringen, som jag har förmånen att vara med
i, har sett till att den går ihop. Den kommer inte att gå ihop i det ögonblick
som Birgitta Dahl och andra tar ifrån försäkringen alla dess inkomster och
behåller utgifterna i den. Möjligen missförstod jag detta. Vi kan få ett klar-
läggande sedan.
Om socialförsäkringarna skall vara försäkringar där alla är med - det är
därifrån vi har ordet social, en allmän obligatorisk försäkring - handlar det
om att slå ut riskerna mellan alla medborgare. Det är av ett ofantligt värde
framför allt för låginkomsttagare. Frågan oss emellan, Birgitta Dahl, är om
vi därutöver skall ha ett skatteinslag.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
127
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
128
Nej, låt oss föra socialförsäkringsdebatten på sitt fält och låt oss föra skat-
tedebatten på sitt fält. Då kan Birgitta Dahl plädera för hur höga marginal-
skatter som helst. Jag är förstås ledsen över det, eftersom vi för bara några
år sedan kunde nå en uppgörelse mellan våra två partier om skattesystemet
i vårt land. Men om socialdemokraterna ånyo vill öppna debatten om att
marginalskatterna i landet är för låga så låt oss föra den. Men låt oss inte
förstöra socialförsäkringssystemen och förvirra den debatten.
Anf. 129 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Ett land med stabil ekonomi ger goda förutsättningar för väl-
färdspolitik. Under de s.k. goda åren gav vi oss i vårt land många fördelar
som innebar att det egna ansvaret för framtiden inte kändes angeläget. Låne-
politiken satte snurr på konsumtionen och så småningom sprack bubblan. I
dag står vi med resterna, och nuvarande regering har börjat ett tungt och
tufft saneringsarbete. Nu krävs samordning och samarbete för att klara
framtidens åtagande.
Att det alltid skall löna sig ekonomiskt att arbeta är en sanning som Cen-
tern länge framhållit. Vi hade rätt. De förändrade ersättningsnivåerna i
transfereringssystemen gynnar nu arbete som alternativ till sjukskrivningar.
Rehabilitering prioriteras också.
Det personliga sparandet är mycket högt i vårt land. Enligt Konjunkturin-
stitutet är det ett historiskt högt läge. De förändringar som gjorts i socialför-
säkrings- och andra bidragssystem har skapat en medvetenhet hos hushållen
om att hålla nere utgifterna. Det personliga ansvaret för den egna situatio-
nen har därmed också ökat. Centerpartiet hälsar detta med tillfredsställelse.
Oppositionen framhärdar i att det i stort bara är en ökad konsumtion som
skall lösa den ekonomiska krisen. Visst kan det vara önskvärt med en viss
konsumtionsökning, men skall vi dra någon lärdom av det som hände med
den enorma konsumtionen under 80-talet så är det väl att den konsumtions-
ökningen skapade problemen. Är det transfereringssystemen som skall stå
för den ökade konsumtionen, Birgitta Dahl?
Den av Socialdemokraterna och Folkpartiet genomförda skattereformen
har bidragit till att öka klyftorna i samhället. De förut rika har fått betydande
skattelättnader, medan de med de lägsta inkomsterna har drabbats av skatte-
höjningar. Birgitta Dahl talar sig varm för äkta medmänsklighet. Är det
detta som ligger bakom det förslaget? Jag kan inte förstå att så skulle vara
fallet.
Centerpartiet har under våren presenterat sitt förslag till en ny grund-
trygghetsreform. Den första delen i den, en allmän arbetslöshetsförsäkring,
kommer nu att genomföras. KAS-ersättningen ges till alla, efter en viss pröv-
ning av den enskilde. Det tycker vi är solidaritet, Birgitta Dahl, att alla skall
få ersättning vid arbetslöshet. På det sättet minskar kostnaderna för socialbi-
drag.
En fortsättning av detta kan enligt Centerns förslag bli en reformering av
socialförsäkringssystemet. En grundnivå ger grundtrygghet. Det byggs på
med en inkomstprövad ersättning. Nivån på den kan diskuteras. På detta
kan man själv bekosta högre ersättningsnivåer genom frivilliga försäkringar.
Detta innebär en besparing i statens finanser.
När det gäller föräldraförsäkringen och stödet till barnfamiljerna önskar
Centern valfrihet. Det innebär att vårdnadsersättning skall genomföras,
med en omfördelning av de statliga medel som i dag enbart går till de barnfa-
miljer som väljer barnomsorg i offentlig regi. Centern anser att även föräld-
raförsäkringen behöver reformeras. Vårdnadsersättningen måste enligt
Centern skydda dem som har låga inkomster. Det får inte bli så att bostadsbi-
drag och socialbidrag reduceras om barnomsorgskostnaderna inte fullt ut
blir avdragsgilla. Marginaleffekterna är betydligt svårare att bära för männi-
skor med låga inkomster, men det är marginaleffekterna för dem med höga
inkomster som andra partier vill minimera.
Barnomsorgslagen måste bindas samman med förslaget om vårdnadser-
sättning. Om så inte sker kommer valfriheten för barnfamiljer att sättas åt
sidan, med en tvångslag för kommunerna som inte utlovas ekonomisk ersätt-
ning för de höga kostnader lagen innebär.
Välfärd innefattar inte bara en ekonomisk trygghet. Det innebär också att
hälso- och sjukvård ges på lika villkor över hela landet. För närvarande på-
går två utredningar som skall lägga upp riktlinjer för den framtida sjukvår-
den. Under den processen har stora förändringar genomförts med regering-
ens goda minne. Husläkarsystemet är beslutat, och landstingen genomför nu
denna reform. I dagarna har en lagrådsremiss inlämnats som berör etable-
ringsfriheten för specialistläkare och sjukgymnaster.
Jag kan lugnt påstå att det senare förslaget väcker stor oro ute i våra lands-
ting. Centerns och Folkpartiets förtroendevalda i landstingen framför sina
farhågor över ett system som ger fritt förfogande över gemensamma resur-
ser. Strukturförändringar inom sjuvården kommer att innebära nedskär-
ningar. Nu kommer specialistläkare att kunna öppna verksamheter som dri-
ver upp kostnaderna. Eftersom socialministern uttalat sin misstro emot vård-
nadsersättningen, kan j ag ta mig friheten att anmäla min stora oro, ur ekono-
misk synpunkt, inför förslaget om etableringsfrihet för specialistläkare.
Skall det vara någon mening med en utredning bör effekterna av nya för-
slag först utredas och värderas i ett större perspektiv. Jag kan väl också, som
sjukvårdsministern gjorde, hävda Centerns uppfattning om en framtida
sjukvårdsorganisation, att en reformering av landstingen är en möjlig orga-
nisationsform. Skall ett utredningsarbete kännas meningsfullt, borde förslag
som rycker undan grunderna för utredningsarbetet kunna vila ett tag.
Svensk sjukvård har inte på länge genomgått så stora förändringar som de
som just nu pågår runt om i landet. Låt oss se vad detta kan ge innan vi gör
några dramatiska förändringar. Det var ju också det råd de utländska exper-
terna gav vid de seminarier som hållits. Den tyske försäkringsexperten var-
nade för etableringsfrihet som starkt kostnadsdrivande.
Centerpartiet tar sitt ansvar för att bevara den svenska välfärden. Våra
krav är att de med de lägsta inkomsterna skall värnas. Vi är öppna för ge-
mensamma lösningar som tillgodoser grundtrygghet och som inte är kost-
nadsdrivande. Socialdemokraterna förväntar sig att genom dubbelbeskatt-
ning klara nuvarande transfereringssystem. Det skall bli intressant att se var
man hamnar i den utredning som just är tillsatt.
När man hörde Birgitta Dahls inledningsanförande undrade man var hon
har varit och tittat på sjukvård. Man har tittat på ÄDEL-reformens genom-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
130
förande. Visserligen finns det enstaka exempel på att sjukvården inte funge-
rar perfekt. Det har den aldrig gjort. Jag har arbetat inom sjukvården i
många år och sett de brister som Birgitta Dahl beskriver även under socialde-
mokratisk regering.
Det är ofta problem i storstadsområden. Men åk ut i landet och se en väl
fungerande sjukvård, där medmänsklighet inte köps för pengar utan där den
finns hos den sjukvårdspersonal som tar väl hand om de äldre. Jag tror att
Birgitta Dahls agerande här skrämmer människor, men meningen med Bir-
gitta Dahls anförande var kanske att skrämma dem, åt socialdemokraterna.
Anf. 130 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Först vill jag uttala min uppskattning till Karin Israelsson för
det hon sade om husläkarsystemet och etableringsfrihet. Jag hoppas att det
kommer att ta sig uttryck i hur Centerpartiet röstar i dessa frågar.
Jag har rest runt i landet mycket intensivt för att studera hur det står till
med de verksamheter som barn och gamla behöver. Det är rätt att det fram-
för allt långt borta från storstäderna på många håll finns någonting som är
väldigt bra. Det som är skrämmande är att det som har varit bra nu på om-
råde efter område håller på att förstöras. Det oroar mig mycket.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har gjort ett studium om vad
som händer med verksamheter som betyder något för barn i 13 kommuner
där det bor en och en halv miljon människor. Resultatet är entydigt: det är
en mycket kraftig försämring av kvaliteten, så kraftig att många barn far
mycket illa. Det sker en mycket kraftig överföring av pengar från fattiga till
rika genom att resurserna framför allt i bostadsområden med människor
med stora behov dras ner genom förändrade taxesystem. Det är därifrån vi
också har fått kunskapen om vad som händer med möjligheterna att ge god
vård åt handikappade barn.
Jag undrar ibland var de borgerliga politiker och regeringsföreträdare be-
finner sig som tycks förneka och förtränga verkligheten sådan som den ser
ut. Låt oss inte glömma att mer än hälften av Sveriges befolkning, Sveriges
barn och gamla bor i storstadsregionerna, där det här är allra sämst. Vi måste
faktiskt räkna in dem bland dem som vi skall bry oss om.
Sedan vill jag säga att vi naturligtvis måste se till att hushållens köpkraft
kan upprätthållas för att inte ytterligare förvärra arbetslösheten. 600 000
människor är arbetslösa. Om vi försämrar deras köpkraft med mellan 13 000
och 20 000 kr per person om året, är det självklart att det, förutom att det
ställer till med bekymmer för dem, också fördjupar krisen och skapar arbets-
löshet. Det hade varit väldigt mycket bättre att anta vårt alternativ i våras,
både därför att det var mer rättvist och därför att man inte skulle ha minskat
köpkraften och förvärrat krisen i motsvarande mån.
Anf. 131 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror säkert att Birgitta Dahl på sina resor har kunnat se
delar av det hon beskriver. Men det hade inte varit omöjligt att se det tidi-
gare i många sammanhang. Det har funnits stora brister. Vad som har hänt
inom sjukvårdssektorn är att människor slipper stå i kö, att man får sina
åkommor åtgärdade betydligt snabbare. Man har ändrat väldigt mycket så-
dant som har varit dyrt och onödigt inom sjukvården. Man har fått en bättre
effektivitet, som gör att allt fler får del av vården.
Vid de besök jag har gjort i skolor tidigare har jag sett många brister i
storstadsområdena. Det är brist på pengar i dag - man har kanske misskött
sin ekonomi tidigare, och därför finns det färre resurser. Jag tror inte att
detta med någon nödvändighet kommer att ge som effekt att all verksamhet
för den skull skall klassas ner. Det har ständigt varit stora olikheter mellan
olika områden. Jag är inte alls säker på att detta kommer att bli bestående.
Vad som händer nu är att man får en konkurrens, där man får en valfrihet
för den enskilde att välja mellan olika alternativ. Även skolor som kanske
verkar vara i en dålig situation kan ändå få en bra situation. Det var en ut-
frågning i utbildningsutskottet i veckan. Av den framgick att situationen
överlag är väldigt bra i landet. Att det finns enstaka exempel på motsatsen -
det har det alltid funnits - tycker jag inte skall tillskrivas den nuvarande rege-
ringen. Här gäller det att hushålla med de medel som finns och göra det bästa
möjliga av det. Jag tror att kommunalpolitikerna verkligen gör sitt bästa för
att åstadkomma en bra situation.
Arbetslösheten är det största problem som den nuvarande regeringen har
att bekämpa. Det gör man på olika sätt. Vi står inför stora strukturföränd-
ringar. Industrins sätt att arbeta har förändrats. Där behövs inte längre så
många människor. Det fanns en överproduktion inom byggnadssektorn som
gjorde att många byggnadsarbetare friställdes. I slutet av 80-talet var det en
överproduktion, som vi nu har stora ekonomiska bekymmer med. Den kos-
tar i dag väldigt mycket i form av arbetslöshet och de huskroppar som står
outhyrda.
Anf. 132 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Jag önskar faktiskt att det som Karin Israelsson säger vore
sant, men det är det inte. Man grips ibland av förtvivlan över kallsinnet inför
de många människor - barn, föräldrar, gamla - som drabbas av det som nu
sker och som är nytt. Det rör sig om en kombination av indragningar från
kommunerna, av felaktiga skattesänkningar som gör att människor far illa
och blir arbetslösa och av det som ni kallar för valfrihet men som är någon-
ting som resursstarka människor kan utnyttja när de tycker att verksamheten
i kommunens daghem och skolor är så dålig att de inte vågar ha sina barn
kvar där. Då öppnar man egna daghem och skolor som inte tar emot handi-
kappade barn och invandrare, som har kortare öppethållandetider därför att
föräldrarna har bättre arbetstider, som kan ge bättre omsorg därför att man
inte bryr sig om de barn som behöver extra resurser. Dessa daghem och sko-
lor får också högre bidrag per barn än de som finns kvar i kommunens verk-
samhet får. Kvar blir de barn som behöver mest men som får minst. Det finns
faktiskt knappt någon stödpersonal kvar i kommunernas verksamhet. Det
är ett faktum att man inte längre klarar att integrera handikappade barn med
vanlig verksamhet.
Det här handlar inte om undantag, utan om ett stort antal bostadsområden
som vart och ett är lika stort som en medelstor svensk stad. Det är väldigt
många människor som i dagens Sverige far illa, framför allt barn och gamla.
Detta är någonting nytt, och det beror inte på tidsandan, några naturlagar
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
131
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
132
eller någonting annat, utan det är resultatet av politiska medvetna beslut
som fattas runt om i landet och här i riksdagen. Vi måste vända den utveck-
lingen innan den går för långt.
Häromdagen kunde man höra en forskare och polis berätta, att vad som
nu händer innebär att antalet vuxna som finns till hands för hjälp och stöd
till barn som är i riskzonen är så få att det direkt kommer att leda till ökad
brottslighet om fem tio år. Jag undrar vad som skall behöva hända innan ni
i de borgerliga partierna skall erkänna verkligheten.
Anf. 133 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Det hörs på Birgitta Dahl att hon verkar vara förtvivlad.
Med darr på rösten beskriver hon en verklighet som om den vore överallt
rådande. Enligt hennes beskrivning är det allt fler människor som känner
skräck inför framtiden, som jag inte ser lika mörk som Birgitta Dahl gör.
Mycket av hennes beskrivning påminner om de reportage som vi har kunnat
läsa i kvällstidningarna, och dem sätter vi som vanligt inte alltför stor tilltro
till.
Det finns utredningar där man har tittat på hur det ser ut efter ÄDEL-
reformen. Man har funnit i stort sett väl fungerande verksamheter. På vissa
håll har behovet av sjukvårdsinsatser underskattats. Det finns också utred-
ningar där man har tittat på skolans verksamhet, och den ser bra ut i stort
sett över hela landet.
Vi har ju sett att pengar inte löser alla problem. Under 80-talet fanns det
problem inom alla omsorgsformer. Jag vill nog påstå att det som sker i dag -
förändringar, nedskärningar och effektiviseringar - förbättrar verksamhe-
ten.
Birgitta Dahl räknar bort en resurs, nämligen det egna ansvaret, närståen-
des ansvar och frivilligorganisationers möjligheter att hjälpa till. Det är inte
samhället som har huvudansvaret när det gäller att se till att ungdomar inte
blir kriminella. Föräldrarna måste ta ett ökat ansvar. Närboende måste ta
ett ökat ansvar för sin boendemiljö, där människor riskerar att utsättas för
sådana påfrestningar att det kan leda till en ökad kriminalitet. Vi har inte
längre råd att låta samhället ta huvudansvaret för den sociala biten. Alla
måste ta en del av ansvaret om vi skall kunna klara framtiden.
Den sociala välfärden i Sverige har fått kosta väldigt mycket pengar. Men
ingen kan väl påstå att 80-talet var bekymmersfritt, att det då inte fanns ung-
domskriminalitet, att det inte var bekymmer på många skolor med våld,
överfall på lärare osv. Detta är inte problem som plötsligt har dykt upp 1992.
Det beror väldigt mycket på hur man organiserar det hela och vilka för-
ändringar som man gör. Den bostadspolitik som Socialdemokraterna på sin
tid bedrev har bidragit mycket mera till att människor har farit illa än de
besparingar som i dag görs inom olika verksamheter.
Anf. 134 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av ett par frågor som Karin
Israelsson tog upp i sitt inlägg. Jag skall emellertid inte gå in på skatterefor-
men och dess innehåll. Jag vet att Karin Israelsson och jag har litet olika
uppfattning på den punkten.
Jag tänkte ta upp frågan om etableringsfriheten och den lagrådsremiss
som regeringen denna vecka har sänt över och som, när den kommer till-
baka, skall behandlas av regeringen för vidarebefordran till riksdagen. I det
sammanhanget uttrycker Karin Israelsson en viss oro, om jag uppfattade
henne rätt. Hon tog socialministerns inställning i vårdnadsbidragsfrågan som
intäkt för att själv ha en åsikt om etableringsfriheten.
Det görs naturligtvis en avvägning mellan å ena sidan önskemålet om to-
talkostnadskontroll och å andra sidan önskemålet om mera av konkurrens.
Det sker alltså en avvägning i ordets egentliga mening, eftersom inget av öns-
kemålen kan uppfyllas fullt ut utan att det andra önskemålet påverkas
mycket kraftigt.
I den remiss som har översänts till lagrådet föreslår vi att det skall bli möj-
ligt att etablera sig som privat specialist, om man uppfyller ett stort antal
villkor. Dessa villkor är av den arten att jag tror att denna avvägning kommer
att bli någorlunda rimlig. Det gäller t.ex. krav på att man skall vara heltids-
praktiker, att man ett par månader i förväg skall meddela sig med lands-
tinget, att det skall finnas möjligheter till en avgiftsdifferentiering etc. Jag
tror att vi har gjort en relativt god avvägning mellan de olika önskemålen.
Jag vet att det finns en oro ute bland många landstingspolitiker från olika
partier, men den oron är nog obefogad.
När husläkarsystemet genomfördes kunde man - eftersom det här handlar
om ett långsiktigt åtagande mellan individ och läkare - klara totalkostnads-
kontrollen genom en lösning som innebar en årlig ersättning som skulle svara
för en större del av kostnaderna för systemet. Därmed fick man en rätt hygg-
lig kontroll. När det nu skall utformas ett liknande system med möjlighet till
mer av konkurrens inom öppenvården i Sverige, får man välja andra meto-
der, eftersom man svårligen kan tänka sig att tillämpa samma metod som för
husläkarsystemet.
Vi får anledning att återkomma till denna fråga i debatten. När förslaget
väl presenteras hoppas jag att Karin Israelsson kommer att tycka att det är
lika bra som jag tycker att det är.
Anf. 135 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Den oro som jag delgav kammaren delas av väldigt många
människor ute i landstingen. Det är klart att de talar för sin ekonomi. Det
är bekymmer i dag i landstingen med stora besparingar som skall göras och
med krav på nedläggningar av sjukhus och delar av sjukhus. Eftersom lands-
tingen står för totalkostnaden för all sjukvård, innebär en privatetablering
att landstingen skall stå också för den kostnaden utan att kunna utöva någon
kontroll av kostnadsströmmarna till och ifrån privatläkarna. Det finns därför
en oro. Om man kan hitta vägar för att på något vis kunna kontrollera kost-
nadsströmmarna, så att landstingen något så när kan veta hur det hela skall
se ut, är det möjligt att det hela kan accepteras.
Vi från Centerpartiet ser också med oro på detta, eftersom husläkarna har
sina beting. Det är ett system som gör det möjligt att få god sjukvård över
hela landet. Det är det som är fördelen med husläkarsystemet. Det blir alltså
en spridning av läkarna. Eftersom specialistläkarna redan finns i stora tätor-
ter kommer de naturligtvis inte att etablera sig uppe i Sorsele där jag bor.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
133
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
134
De väljer i stället Umeå som sin lokaliseringsort. De resurser som då skall
fördelas av landstinget kommer kanske inte att räcka till för andra läkare i
regionen, vilket påverkar möjligheterna att få tillgång till en god hälso- och
sjukvård över hela regionen.
Det är detta som oroar och det faktum att dessa reformer kommer så tätt
inpå varandra att man ännu inte har hunnit verkställa husläkarreformen in-
nan det införs en ny reform som kommer att påverka underlaget för husläke-
riet.
Denna debatt kommer naturligtvis inte att stillna, utan vi får se vad Lagrå-
det har att säga. Jag vet bara att Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket
med stor oro har tittat på detta förslag.
Ur patientsynpunkt kan det kännas väldigt bra att ha den typen av valfri-
het. Men de utländska forskarna säger att en valfrihet för läkare blir en väl-
digt dyr valfrihet. En valfrihet för patienten blir inte så kostsam. Jag tror att
det är detta förslag man bör titta på.
Tyskarna åtgärdar nu fri etablering genom att sätta stora staket omkring
den, därför att de inte har råd med fri etablering. Det är därför jag är orolig.
Anf. 136 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Vi har i vårt parti delat upp debatten. Jag skall tala om so-
cialförsäkringarna.
Jag är en av dem som med en viss förundran har lyssnat på den polarise-
rade debatten om grundtrygghet kontra inkomsttrygghet i socialförsäkring-
arna. I själva verket har den ju väsentligen rört sig om graden av en relativ
inkomsttrygghet för medborgarna.
Nästan alla de som har pläderat för grundtrygghet har, utöver en grunder-
sättning, talat om obligatoriska påbyggnader eller avtalsförsäkringar på
olika eller oklara nivåer. Inkomsttrygghetsförespråkarna har inte försvarat
någon generell hundraprocentig ersättning. Därutöver har, såvitt jag förstår,
alla velat ge möjlighet till frivilliga avtalsförsäkringar eller privata försäk-
ringar. Således har det i själva verket rört sig om graden av inkomsttrygghet
samt visst mått av personligt ansvarstagande för att få ersättning vid för-
värvsoförmåga.
I kds har en arbetsgrupp nyligen lagt fram en modell för ett trygghetssys-
tem, i vilket vi vill verka för att på sikt närma de olika socialförsäkringarna
inklusive arbetslöshetsförsäkringen. De krav som vi har ställt på systemet är
att det skall gynna eget sparande, vara mindre kostnadskrävande än nu, ge
förbättrad trygghet för de sämst ställda, motverka skattekilar och minska
möjligheterna till överutnyttjande.
Vi tror att det är viktigt att försöka förenkla de olika försäkringarna och
att sträva mot att närma deras konstruktion till varandra. Det blir då på sikt
en anpassning av de rörliga krafterna i samhället till de, trots allt, ganska
stela offentliga systemen. Det kan ur individens synpunkt ge ett sammanta-
get bättre stöd. Förändringarna bör genomföras successivt och varligt.
En kort sammanfattning av vårt förslag: Frånvaro från arbetet på grund
av sjukdom, föräldraledighet och arbetslöshet bör ge samma ersättning. Vi
föreslår en lägsta nivå, ett golv, på 2 basbelopp, knappt 6 000 kr per månad,
som skall gälla vid heltidsarbete. Därefter bör ersättning ges motsvarande
80 % av inkomsten upp till 5 basbelopp, vilket motsvarar ca 14 300 kr och
50 % av inkomsten mellan 5 och 7,5 basbelopp, en nivå på 21 500 kr. Den
maximala ersättningen blir därmed drygt 15 000 kr.
Ersättningsnivåerna gäller vid såväl sjuklön som sjukpenning. En konse-
kvens av vårt förslag är en höjning av sjukförsäkringsersättningen från 70 %
till 80 % när det gäller långtidssjuka. Föräldrapenningen bör utgå med
samma belopp som ersättningen i försäkringssystemet. Samma kvalificering
till systemet som det nuvarande skall gälla, förutom vid arbetslöshetsförsäk-
ringen som skall vara allmän.
Det bör finnas en självrisk i form av karensdagar. Förslagsvis kan sjukför-
säkringen och den tillfälliga föräldraförsäkringen innehålla en eller två ka-
rensdagar och arbetslöshetsförsäkringen fem karensdagar. Det bör ske en
samordning mellan dessa karensdagar, så att ett maximalt antal dagar kan
drabba en person under ett år, således ett slags högkostnadsskydd för ka-
rensdagar som också omfattar arbetslöshets- och föräldraförsäkringen.
Trygghetssystemet bör ligga utanför statsbudgeten och finansieras med av-
gifter. Varje försäkring skall i princip vara självfinansierad genom avgifter
och gå runt. Undantagen är föräldraförsäkringen, vilken enligt vår uppfatt-
ning inte är en försäkring i egentlig mening och som därför till största delen
bör vara statens ansvar och betalas med skatter.
Avgifterna bör tas ut i form av såväl egenavgifter som arbetsgivaravgifter.
Avgiften skall innehålla ett inslag av fördelningspolitik.
I vårt trygghetssystem är nuvarande omfattning av lönegarantin inte berät-
tigad. Lönegarantin bör samordnas med övriga förhållanden vid normal
uppsägning. Vi föreslår ersättningsnivåer, enligt det system vi har skisserat,
under normal uppsägningstid. Därefter bör den anställde vara kvalificerad
för arbetslöshetsersättning.
I jämförelse med nuvarande system bör kostnaderna för de föreslagna för-
ändringarna i lönegarantin och föräldraförsäkringen bli mindre. Ökade kost-
nader uppkommer främst i arbetslöshetsförsäkringen som blir allmän, vilket
kompenseras av ökade avgifter.
Herr talman! Vi menar att vår modell för trygghetssystem är en medelväg
som bör föras in i diskussionen med den nyligen tillsatta beredningen om
utformningen av exempelvis framtidens sjukförsäkring och arbetsskadeför-
säkring. Det är min förhoppning att arbetet där skall bedrivas med ett öppet
sinne, så att det om möjligt går att hitta samförståndslösningar. I så viktiga
frågor som trygghetssystemets uppbyggnad bör ingen möda för att söka hitta
lösningar över partigränserna lämnas sparad.
Så några ord till Birgitta Dahl. De 6 miljarderna för vårdnadsbidraget
skall partikamraten Åke Carnerö tala om. När man lyssnar på Birgitta Dahl
får man intrycket att hon gärna ställer upp för det som har varit. Ibland tror
man att allt som var förr var bättre. Men det har faktiskt skett mycket som
leder till förändringar, exempelvis den ekonomiska verkligheten. Man får en
känsla av att Socialdemokraterna har skapat ett välfärdsbygge av så dålig
kvalitet, med tanke på att huset är så pass slitet som det nu är, att vi måste
göra omfattande reparationer.
Birgitta Dahls retorik skrämmer mig faktiskt litet grand med tanke på det
samarbete som vi i beredningen skall ha för en nyordning för sjuk- och ar-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
135
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
136
betsskadeersättningen. Hur skall det kunna fungera mot bakgrund av den
inställning som man ibland får intryck av att Birgitta Dahl har? Vi skall ju
faktiskt förändra systemet till det bättre, och om möjligt i samstämmighet.
Anf. 137 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Ansvar är alltid något personligt. Familjepolitiken är inget
undantag. Endast föräldrarna kan och skall ta ansvar för sina barn.
Makarna Myrdal är begravda. Det borde också deras sociala ingenjörs-
konst vara. Men ack nej. Kollektivismen frodas hos Socialdemokraterna och
djupt in i folkpartileden. Endast kommunala daghem kan erbjuda kvalitet i
barnomsorg. Det är vämjeligt och motbjudande att kalla detta liberalism.
Först tvingade man under 1960- och 1970-talet, av samhällsekonomiska
och socialistiska skäl, ut massor av småbarnsföräldrar på arbetsmarknaden.
Sedan kallar man detta för jämställdhet. Den socialdemokratiske ideologen
Kurt Samuelsson har kallat detta för det största bedrägeri svenska kvinnor
har utsatts för. Jag tror att han har rätt.
Självfallet vill de allra flesta människor, både kvinnor och män, arbeta och
känna sig nyttiga. Arbetet är ju i vår kultur basen för identitetskänslan. Men
jag tycker att det är förnedrande och beklämmande att höra socialdemokra-
ter anse att vissa arbeten är finare än andra. Så är det inte i min eller Ny
demokratis värld. Förvärvsarbete utanför hemmet är fint, tycks Socialdemo-
kraterna mena, och arbete i hemmet är fult och ovärdigt. Skäms, ni som kal-
lar er arbetets söner!
Hur kan man anse att förskollärare och barnskötare har respektabla och
utvecklande yrken, samtidigt som man klassar ner och chikanerar dem som
med exakt samma arbetsuppgifter arbetar hårt, ideellt och oavlönat i sina
egna eller andras hem? Maken till dubbelmoral och ideologisk ohederlighet
har jag svårt att hitta.
Visst vill de flesta människor också förvärvsarbeta - men inte alltid och på
heltid. Därför är valfriheten så viktig och nödvändig.
Många föräldrar vill själva ta hela ansvaret för sina barn och deras uppfost-
ran. De ser sina barn som det värdefullaste de har och vill därför göra allt
för dem. De tycker inte att de offrar någonting när de stannar hemma några
år - tvärtom. De anser kanske att det är att ta ett verkligt ansvar både för
sina barn och för samhället på lång sikt. De kanske vill göra ett uppehåll i sitt
förvärvsarbete just för att förvalta det finaste de har, sin familj. Det måste i
ett civiliserat samhälle finnas verkliga möjligheter att göra detta för de mam-
mor och pappor som vill. Så är det inte i Sverige i dag.
Regeringens proposition nr 11, med förslag om vårdnadsbidrag och utvid-
gad lagreglering på barnomsorgsområdet, är verkligen inget att hurra för.
Det är mycket riktigt inte någon som har hurrat, och jag tror inte att någon
kommer att göra det heller.
Framtiden får väl visa vem som har anledning att hurra - och för vad. Jag
hoppas innerligt att det blir barnen och småbarnsföräldrarna.
Socialdemokraterna och Folkpartiet kör hand i hand och har en sak ge-
mensamt, nämligen att de avskyr familjen som samhällets fundament. De
pratar i stället om oberoende och jämställdhet. I själva verket har dessa par-
tier ingen familjepolitik, möjligen har de en politik för att åstadkomma
olyckliga ensamstående mammor och pappor. Sedan håller de upp den
största pekpinnen och hytter med näven mot alla pappor som inte tar på sig
exakt 50 % av allt arbete i köket och hushållet. Att familjen själv skulle
kunna göra upp om sin arbetsfördelning är för dem en horribel, om ens tänk-
bar, tanke.
Nej, som vanligt vet Storebror Staten bäst. När skall dessa symmetrimora-
lister hytta med näven mot alla mammor och säga fy, fy, därför att mam-
morna inte tar sitt ansvar för att reparera bilen, huset eller lägenheten?
Låt oss för ett ögonblick ta dessa symmetrimoralisters ord på allvar och
tro på dem. Låt oss då titta på den offentliga barnomsorgen i daghem, osv.
Där har verkligen staten, Socialdemokraterna och Folkpartiet i skön för-
ening haft det totala ansvaret och fulla inflytandet på utformningen av barn-
omsorgen. Resultatet? Där råder naturligtvis mycket stor jämlikhet? Ja
visst! Efter 20 år har man verkligen lyckats. Svenska daghem är en fullstän-
dig och total kvinnovärld. 97 % av personalen är kvinnor, och så har det varit
i över 20 år. Inga andra svenska branscher kan uppvisa motsvarande rekord
i s.k. jämlikhet.
Kan ett fiasko för symmetrimoralisterna inom Socialdemokraterna och
Folkpartiet bli större eller mera fulländat?
Jag vill i all ödmjukhet rekommendera dessa pekpinnefanatiker litet re-
flexion och studier av utvecklingspsykologi, genetik och socialantropologi, i
stället för dumgulliga och ytliga partifloskler. Kanske kan Karin Pilsäter vara
cirkelledare?
Är möjligen Socialdemokraternas och Folkpartiets mål genmanipulerade,
ammande fäder med ett bröst och möjlighet att själva föda barn efter prov-
rörsbefruktning? Snigeln är kanske deras förebild?
I min och Ny demokratis värld är kvinnor och män väldigt olika, tack och
lov. De är dessutom väldigt förtjusta i varandra och vill leva i skön förening
och med ömsesidig respekt för varandra och för varandras olikheter.
Herr talman! Låt mig avsluta med en annan reflexion, som också kan vara
en sammanfattning av mitt anförande.
Det är nog ingen tillfällighet att det bara finns ett enda parti i Sverige som
har en människa som sin symbol och logotyp. Endast Ny demokrati har en
människa. Alla de andra partierna har blommor, grönsaker eller kinaspel.
Endast människor kan visa kärlek, omtanke och hänsyn. Endast männi-
skor kan ta ansvar.
Låt mig till sist, herr talman, uttrycka min stora och djupa tacksamhet över
att den röda rosen, som urgammal symbol för mänsklig kärlek mellan könen,
numera slipper illojal konkurrens och befläckning från Socialdemokraterna.
Deras nya och krossade tomat tycker jag däremot är en utmärkt symbol och
logotyp för dagens socialdemokrati.
Anf. 138 MY PERSSON (m):
Herr talman! Låt mig uppehålla mig något vid sjukhemsproblematiken.
I en nyligen publicerad undersökning rörande vårdbehovet på bl.a. våra
sjukhem slogs fast att 85 % av de boende har kontinuerligt behov av inte
bara omvårdnad utan också kvalificerad sjukvård. Merparten av de gamla
på sjukhemmen är med andra ord sjuka. Ändå tycks vi märkligt nog i dag
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
137
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
inte längre ha några gamla långtidssjuka, utan enbart gamla ”sjukhemshy-
resgäster”.
En yngre person som blir sjuk erhåller adekvat sjukhusvård och rehabili-
tering, även mycket långvarig sådan, och betalar då anpassade avgifter för
denna vård, medan alltså en gammal människa i motsvarande situation, ofta
efter en kort vårdtid på ett akutsjukhus, av kommunen snabbt tas hem till
något som kallas boende, där hon har att betala hyra för i sämsta fall en säng-
plats i ett fyrbäddsrum, avgift för mat och omvårdnad samt särskilda avgifter
för medicin och läkarbesök, allt enligt ÄDEL-reformens intentioner. Detta
är otillfredsställande.
En opinion mot denna nyordning börjar nu märkas, och givetvis väger de
ekonomiska aspekterna tungt i den kritik som nu framförs. Ändå grundar
sig min huvudinvändning mot att sjukhemmen nu likställs med boende inte
i första hand på ekonomiska skäl, utan fastmer på det faktum att det måste
finnas en gräns där en gammal människas boende med olika grader av ser-
vice, omsorg och basal sjukvård övergår till att bli ren sjukvårdande verk-
samhet. Den gränsen anser jag kan sättas vid övergången till sjukhemsvård -
så som merparten av våra sjukhem i dag tvingas fungera.
Följdriktigt måste då också dessa äldre som drabbas av sjukdom få samma
möjligheter som unga till kvalificerad sjukvård, även långvarig sådan.
I och med ÄDEL-reformens införande har i vissa delar av landet läkartill-
gången vid sjukhemmen minskat, en utveckling som sannolikt kommer att
fortsätta. Stora oklarheter råder också om vad som kommer att hända i takt
med att husläkarreformen nu böljar genomföras.
Att exempelvis 30 olika ”sjukhemshyresgäster” var och en då vid behov
skall kalla på den läkare som man är aktivt eller passivt listad hos ter sig
absurt. Och vem skall kalla på vilken läkare för den patient som är oförmö-
gen att själv fatta beslut eller vars anhöriga kanske inte tycker att det är så
nödvändigt med ett läkarbesök för en gammal mamma som ju ändå snart
skall dö? Visst är detta ytterligheter, herr talman, men verkligheten är fak-
tiskt inte alltid så vacker som vi önskar den.
I takt med att många sjukhem nu drar ner på läkartillgången läggs alltmer
ansvar för den medicinska vården över på sjuksköterskorna. Hur kompetent
den yrkeskåren än är kan den ändå inte fullt ut ersätta läkarkompetensen.
Och kanske än viktigare: Allt fler signaler kommer utifrån landet från de
medicinskt ansvariga sköterskorna om att de nu böljar se sitt ansvarsområde
alltför vidsträckt och att deras arbetsbörda tenderar att bli alltför tung.
I Socialstyrelsens årsrapport om ÄDEL-reformen, som det hänvisats till
tidigare i dag och som presenterades förra veckan, påtalades inte bara den
”vid vissa sjukhem bristande medicinska vården” utan också brister i ansva-
ret för rehabilitering. Inte minst sjukhemmens egen personal är enligt min
egen erfarenhet djupt oroad över de krympande resurserna för rehabilite-
ring av deras patienter. Av ministern förstod jag att detta är något som kom-
mer att åtgärdas.
Självfallet måste en gammal människa ha samma rätt till fullgod rehabili-
tering som den som är yngre. Även om man vet att den gamla inte kan reha-
biliteras tillbaka till ett helt friskt liv, kan hon alltid rehabiliteras till en för
138
henne så god livskvalitet som möjligt. Vi får aldrig glömma att livskvalitet
är något som bara kan mätas av den som det ytterst berör.
Herr talman! Situationen vid våra sjukhem i dag är i vissa stycken otill-
fredsställande för såväl patienter som personal. Därför bör delar av ÄDEL-
reformen rättas till.
Sjukhemmen, eller delar av dem, måste först och främst bli vad ordet sä-
ger att de skall vara, nämligen hem för vård av sjuka gamla människor, de
som av akutsjukhusens läkare bedöms behöva avancerad sjukvård och reha-
bilitering även efter den akuta sjukdomsperioden. Förutom den mycket
goda omvårdnad som redan i dag ges på merparten av våra sjukhem skall
där då finnas kontinuerlig tillgång till ansvarig läkare med geriatrisk kompe-
tens. För att det skall bli tekniskt möjligt att garantera denna läkartillgång
måste huvudmannaskapsgränser och revirtänkande få stryka på foten och
ersättas av konstruktivt tänkande och god vilja.
Vidare: utifrån den rapport om avgiftsskillnader i kommunerna som So-
cialstyrelsen skall presentera i början av december måste avgiftssystemet för
sjukhemsvården ses över utifrån insikten att den som är sjuk - även om hon
är gammal - är patient och inte hyresgäst och att den skäliga avgift hon då
skall betala självklart måste inkludera läkarvård och medicin.
Arbetet med att få denna översyn till stånd brådskar, och det är därför min
förhoppning att ansvarig minister snabbt tar ett sådant initiativ. Det skulle
tillförsäkra våra i dag sjuka gamla en ekonomiskt rättvis, rätt anpassad och
värdig vård, och det är något som är och måste vara allas vår strävan.
Anf. 139 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Natten till tisdagen den 4 oktober tillbringade jag på Söder-
sjukhusets medicinska akutavdelning. Min man insjuknade hastigt, och vi
fick ambulanstransport till sjukhuset. Det var imponerande att få uppleva
det professionella omhändertagandet med omtanke och omsorg från både
ambulanspersonalens och sjukhuspersonalens sida. Jag konstaterar att vi i
vårt land har en mycket välutbildad yrkeskår av sjukvårdspersonal.
Är då det svenska hälso- och sjukvårdssystemet perfekt? Finns det inte
anledning till anmärkningar? Vi nås ju dagligen av rapporter i media om
missförhållanden.
Jag tror att vi med sans och måtta skall debattera och analysera den
svenska sjukvården och inse att det finns ingen nation som kan göra anspråk
på att ha skapat det perfekta systemet. De skilda lösningar som har praktise-
rats i olika länder visar att det finns alternativ, vilka i sig erbjuder möjlighe-
ter till lärdomar för andra.
Vårt hälso- och sjukvårdssystem har genomgått stora förändringar under
1900-talet vad gäller både finansiering och organisation. Men vårt gemen-
samma mål står fast - över alla partigränser, förmodar jag: en god hälsa för
hela befolkningen och vård på lika villkor.
I en krympande ekonomi måste alla möjligheter tas till vara för att upp-
fylla detta mål. Det är så enkelt att ropa på mer pengar - men tyvärr visar
de högljudda personer som gör det, även i den här kammaren, inte på några
nya källor att ösa ur.
Regeringen har dock med framsynthet insett att vi måste få till stånd för-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
139
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
140
ändringar som kan garantera en god hälso- och sjukvård. Det pågår flera
utredningar, vilket torde vara bekant för den här församlingen.
Ett lyckat grepp har också varit införandet av vårdgarantin. Vad har det
då inneburit för patienterna? Jo, det tycker jag att vi skall kunna erkänna.
Köerna är borta för gråstarr, kranskärl, höftleder osv., vilket i sin tur betyder
stor trygghet för patienten att kunna bli behandlad i tid. Och för sjukhusens
del är resultatet högre effektivitet och ett bättre utnyttjande, framför allt av
operationssalarna.
För Folkpartiet liberalerna är en väl fungerande hälso- och sjukvård samt
omsorg om de äldre och de handikappade en av hörnpelarna i välfärdsstaten,
som vi slår vakt om. Kvalitet, professionell kompetens och ett starkt mänsk-
ligt engagemang är beståndsdelar vi inte kommer att tumma på.
Vi har gått i spetsen för eget rum, för att kapa köerna och för ett husläkar-
system som nu håller på att genomföras.
Under nästa år kommer alla invånare i Sverige att få möjlighet att välja
sin egen husläkare. Syftet är att öka tryggheten för människor genom att de
får en stabil och varaktig kontakt med samma läkare.
Allt förändringsarbete kräver nytänkande. Tyvärr signalerar ett par lands-
ting motstånd av olika skäl - jag undrar om det är politiska skäl. Givetvis
måste systemet anpassas efter lokala förhållanden, men att därmed mot-
verka intentionen - trygghet och valfrihet för patienten - tycker jag är att gå
för långt.
I mitt eget landsting, i Västerbotten, har däremot landstingsdirektören of-
fentligt uttalat att det är en gemensam uppgift att utforma och marknadsföra
husläkarverksamheten så att allmänheten upplever att reformens ökade val-
frihet och tillgänglighet/kontinuitet bidrar till en positiv förnyelse. Jag vill
säga: Heder åt en sådan landstingsledning! Det goda exemplet förtjänar
spridning, exempelvis till Malmö, Blekinge och andra landsting.
Herr talman! Den omfattande ÄDEL-reformen som genomfördes härom-
året är nu föremål för utvärdering av Socialstyrelsen. Jag konstaterar att My
Persson och jag har läst Socialstyrelsens rapport med olika ögon.
En av våra största morgontidningar utropade häromdagen: ”Ädelrefor-
men hjälper oss se de äldre!” Tidningen kommenterar Socialstyrelsens rap-
port och säger att man knappt tror sina ögon när man läser den. Det all-
männa omdömet är positivt och genomförandet mindre problematiskt än be-
farat.
Jag vill säga att jag själv var väldigt tveksam till införandet av ÄDEL-re-
formen, men jag är helt övertygad om att det är rätt väg. Men ÄDEL-refor-
men står i blickfånget för kritik, t.o.m. så långt att Ingvar Carlsson i partile-
dardebatten undrade: ”Vad har gamla människor som får liggsår att välja på
när personalen inte har tid att sköta dem ordentligt?” Jag tycker ändå att
man måste konstatera att liggsår fanns även under den socialdemokratiska
regeringsperioden.
Men allt är självklart inte perfekt. Kommunerna har nu det samlade an-
svaret för service och vård av äldre. Förändringsarbetet i kommunerna pågår
på olika sätt. Kanske har storstadskommunerna svårast att svara upp mot
kraven - det har också sagts i debatten i dag.
När antalet äldre som är 80 år och däröver ökar med 10 000 per år, inser
nog var och en att frågorna inför 90-talet blir av oerhörd vikt med många
problem att lösa. Det kommer att krävas god ekonomi och en generös med-
mänsklighet både från vårdens och från de anhörigas sida.
Anf. 140 ÅKE CARNERÖ (kds):
Herr talman! Barnen är vår framtid och de medborgare som tar över och
för vårt samhällsbyggande vidare. Allt samhällsarbete bör därför ha som led-
stjärna ”Barnen först”, och detta är en betydelsefull miljöfråga. Ju bättre
miljö vi kan skapa för våra barn, desto bättre kommer det uppväxande släk-
tet att trivas och desto stabilare grund för framtidens samhälle bygger vi.
Det är en självklarhet för de allra flesta att föräldrarna är samhällets
främsta resurs i familjepolitiken, och jag vill något utveckla hur Sverige kan
bli tryggare.
Ordet barnomsorg är ett fint ord, fyllt av omtanke, omsorg och hänsyn till
barnens bästa. Detta ord har missbrukats och använts så här: barnomsorg =
alla barn omhändertagna i offentlig sektor.
Det har tydligen ansetts att offentlig heltidsomsorg för barnen skulle vara
det normgivande och av samhället mest accepterade. Valfrihet skulle inte
existera. Samhället har styrt föräldrarna att utforma sina liv på ett visst sätt -
båda förvärvsarbetande med barnen i kommunal barnomsorg. De som öns-
kat satsa på ett eget omsorgsalternativ har ställts utan offentligt stöd och där-
för haft svårt att förverkliga sin önskan.
En av de allra viktigaste utmaningarna för framtiden är att ge bättre förut-
sättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och omvårdnad. Det
är i de små nära gemenskaperna som de flesta individer finner trygghet och
förankring.
Herr talman! Vårdnadsbidraget, lika för alla barn, som införs den 1 juli
1994, ökar småbarnsfamiljernas valfrihet men också rättvisan mellan dem.
Det ger en tryggare uppväxt för barnen, för kan pengarna bidra till att en
förälder kan trappa ned arbetstiden eller stanna hemma litet längre med det
lilla barnet, får vi tryggare barn och på sikt tryggare vuxna. Samhällets stöd
till omsorg om barnen utformas nu så att det omfattar alla barn. Det är på
tiden att vi visar att föräldrarna själva är kompetenta att vårda och fostra
egna barn!
Det är inte enbart en valfrihetsfråga att staten upphör att vara förmyndare
över föräldrarna. Reformen innebär också en positiv förstärkning av föräld-
raansvaret och föräldrarollen. Föräldrarnas betydelse kan knappast ersättas
av någon samhällelig instans.
Herr talman! Föräldrarna har huvudansvaret för fostran och omsorg om
sina barn och ungdomar. Familjepolitiken är avgörande för hur väl skolan
skall lyckas i sin inlärning att skapa trygga och ansvarsfulla medborgare. Här
har barnen rätt att få veta vad som är riktigt och felaktigt. Detta skall inte
växla från tid till tid utan vara fast förankrat i kristen etik och västerländsk
humanism, som visar på de samlevnadsregler vi så väl behöver för att ”hem
och skola skall ge barn och ungdomar en klar uppfattning om rätt och orätt”,
enligt regeringsförklaringens ord. Då får vi också en skola bättre utrustad i
kampen mot de destruktiva krafter som i dag representeras av egoism, våld
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
141
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
142
och främlingsfientlighet. Att bygga upp en väl balanserad ekonomi är bl.a.
att överföra goda normer och öka valfriheten i familjepolitiken.
Regeringen följer noga utvecklingen för barnen i förändringstider, står det
i regeringsförklaringen. Familjepolitik handlar inte enbart om ekonomiska
förslag. Många barn i välfärdsstaten Sverige mår illa på grund av en splittrad
uppväxtmiljö. Den familjesplittring som liksom en farsot har dragit över vårt
land har åstadkommit stora kostnader i psykiskt lidande bland drabbade
barn och vuxna. Jag tror att våra barn kräver litet större vilja hos oss vuxna
att lösa konflikter oss emellan. Barnen är skilsmässornas stora förlorare.
Nog borde det gå att reparera fler äktenskap för barnens skull. Skilsmässa
får inte vara ett enkelt sätt att lösa relationsproblem. Här måste vi bli mer
måna om att lyfta fram äktenskapet som samlevnadsform till en betydelsefull
och trygg miljö för makar och barn.
Herr talman! Hur kan samhället ha en beredskap att hjälpa familjer som
får det svårt? Det görs bäst genom att föräldrarna får hjälp att förhindra en
separation eller genom att lindra konsekvenserna då en separation är ound-
viklig. Vi har fått gehör för att familjerådgivning skall finnas tillgänglig i
kommunerna för den som begär det. Familjerådgivarna skall ha som huvud-
uppgift att genom samtal medverka till bearbetning av samlevnadsproblem
och konflikter.
En annan mycket viktig uppgift för familjerådgivningen är att förmedla
kunskap och sprida information om samlevnad framför allt inom skola,
barnomsorg och hälsovård. Behovet av föräldrautbildning är stort, eftersom
många nyblivna föräldrar kan känna osäkerhet inför föräldraskapet. Här
kan familjerådgivarna vara en viktig resurs i arbetet med att uppvärdera för-
äldrarollen. Det är fint att vara förälder, och inget ansvar och ingen uppgift
kan vara större. Inriktningen av familjerådgivningen bör vara att äktenska-
pet lyfts fram som bästa grund för familjebildning, att vikten av trohet och
respekt mellan makar framhålls samt att föräldraskapets stora betydelse när
det gäller ansvaret för det uppväxande släktet markeras. Stabila familjerela-
tioner bör vara ett mål i politiken.
Herr talman! Vi ser i vårt samhälle att många barn och ungdomar är rot-
lösa, otrygga och olyckliga. Barn- och ungdomsåren är avgörande för hur en
människas vandring genom livet kommer att gestalta sig. FN har utlyst år
1994 till Familjens år under mottot: ”1 familjen läggs grunden för ett demo-
kratiskt samhälle.” Samhället har därför mycket att vinna på att fortsätta ar-
betet med att uppvärdera, stötta och stödja den mest naturliga av alla närmil-
jöer: familjen.
Anf. 141 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater ser med stor oro på de signaler som
kommer om en sämre vård och omsorg för de äldre i våra kommuner och
landsting. Vi finner det också helt oacceptabelt att så många gamla på grund
av ökade avgifter i dag har en levnadsstandard som ligger under normen för
socialbidrag.
I dagens Sverige borde det vara en självklarhet att våra äldre får tillgång
till en god vård och omsorg och har en ekonomisk standard som gör att de
slipper gå till socialkontoret för att söka ekonomiskt bistånd.
Det har i dagarna presenterats en utvärdering av ÄDEL-reformen, efter
det att den har varit i kraft drygt ett och ett halvt år. Resultatet av utvärde-
ringen är i huvudsak positivt. Antalet färdigbehandlade patienter på våra
sjukhus har blivit färre, vilket var ett av syftena med reformen. Byggandet
av särskilda boendeformer för äldre ligger på en hög nivå. Detta är också
tillfredsställande.
Men allt är inte lika positivt. Många av våra sjukhem har en undermålig
bostadsstandard. Folkpartiets löfte om ett eget rum på långvården är i dag
fortfarande bara ett löfte och långtifrån en verklighet. Sjukvården har på
sina håll blivit sämre. Äldre får ligga med liggsår och kateter. Fortfarande
finns det ett antal områden, t.ex. hjälpmedelsförsörjningen och rehabilite-
ringen, där det råder en oklar gräns mellan landstingens och kommunernas
ansvar.
Herr talman! De signaler om en sämre vård och omsorg som finns beror
sannolikt inte i huvudsak på ÄDEL-reformen i sig. Jag tror att det är bra
med ett samlat huvudmannaskap för äldreomsorgen. I stället torde de in-
dragningar av ekonomiska medel till kommunerna som staten gjort ha en
större betydelse. Dessa indragningar har medfört att trots att antalet äldre
över 80 år ökar, blir personalen som jobbar inom vård och omsorg färre i
åtskilliga kommuner och landsting. Detta påverkar naturligtvis kvaliteten i
verksamheten i negativ mening.
Regeringen påstår att valfriheten har ökat. Få, om ens några, torde hålla
med. Möjligtvis är det så att valfriheten har ökat för en del producenter, men
alls inte för de äldre. De borgerliga försöker inbilla folk, och kanske sig
själva, att rent administrativa system - för det är vad systemet med service-
checkar egentligen är - innebär en ökad valfrihet. Bilden av de äldre med
checkar i handen som söker sig en god omsorg på en marknad har knappast
med valfrihet att göra. Det är inte så som Folkpartiets ledande person i min
hemkommun Helsingborg, Folke Straube, sade, att det är samma sak att
sälja social omsorg som att sälja tvättmedel. Det är det inte alls. Det
Aktuelltinslag som visade en äldre man från Vaxholms kommun som just
hade fått en servicecheck i handen och inte förstod vad det skulle vara bra
för, samtidigt som den firma som tillverkade checkarna jublade över att ha
fått en ny marknad, speglar egentligen bilden av vem valfriheten är till för.
De borgerliga partiernas valfrihetsperspektiv är ett producentperspektiv.
För vem av oss har träffat på någon äldre som efterfrågar ett system med
servicecheckar? Jag har åtminstone aldrig gjort det, och jag träffar ganska
många äldre ute i äldreomsorgen.
Hur har valfriheten ökat för alla de äldre som på grund av ökade hyror
och avgifter nu lever på en nivå som ligger under den i socialtjänstlagen sti-
pulerade skäliga levnadsnivån? Vi socialdemokrater varnade just för de kon-
sekvenser som beslutet nu har fått. Jag säger inte detta med någon skade-
glädje, utan tvärtom med beklagande.
När beslutet fattades i december månad i fjol lovade Bengt Westerberg att
återkomma till riksdagen, om det blev som vi socialdemokrater befarade. Vi
känner nu till hur det blev. När kommer regeringen till riksdagen med förslag
om ett högkostnadsskydd som gör att de äldre får en rimlig ekonomisk stan-
dard? Eller tycker Bo Könberg, precis som i en frågestund i våras när jag
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
143
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
144
tog upp samma problem, att det trots allt berör för få äldre för att han skall
agera?
Vi socialdemokrater är för verklig valfrihet, inte bara i ord. Det innebär
att äldreomsorgen är ett prioriterat område, där verksamheten utformas lo-
kalt efter lokala förutsättningar. Personalen är den viktigaste resursen i äld-
reomsorgsarbetet. Det är personalen som möter de äldre i det dagliga arbe-
tet och kan utforma en vård och omsorg som tar hänsyn till varje äldre indi-
vids behov och önskemål. Det kan handla om att Svea får det städat litet
extra, därför att hon har varit van att alltid ha det rent och snyggt omkring
sig. För Brita kan det handla om att få komma ut och träffa andra och sitta
och prata, för hon har alltid varit kontaktsökande. Det kan handla om små
saker, som att få välja kaka till kaffet. I det nära skapas valfriheten för den
enskilde, inte genom storvulna deklarationer om valfrihetsrevolutioner och
genom nya administrativa system av typ servicecheckar.
Anf. 142 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jan Andersson talar om att man känner stor oro. Det är nog
många som känner stor oro också inför de reformer som Socialdemokra-
terna eventuellt tänker ta på sig ansvaret för. Jag var själv inte så positiv till
ÄDEL-reformen, som jag sade i mitt anförande. Jag har nu sett konsekven-
serna, och jag tror att den var högst nödvändig.
Det har följt många positiva komponenter i ÄDEL-reformens spår. Vi har
6 500 nya lägenheter i gruppboende och sjukhem. Personaltätheten har inte
gått ned, trots påståenden om detta. Betydligt fler anhöriga har fått ersätt-
ning som anhöriganställda.
Åtskilliga frågor återstår att lösa; det håller jag med Jan Andersson om.
Vi skall bl.a. lösa frågorna om rehabilitering och om läkarinsatser på sjuk-
hemmen, vilket sagts här tidigare i dag, och inte minst frågan om avgifterna.
Den frågan ligger inom kommunernas ansvarsområde.
Socialministern har i särskild ordning anvisat 50 miljoner för att rehabilite-
ring och läkarinsatser skall kunna ske på det sätt som var avsikten.
I samband med det europeiska äldreåret har Socialstyrelsen, Boverket och
Statens bostadsfinansieringsinstitut plockat fram tre projekt som har fått ut-
märkelser på grund av att de kan erbjuda ett bra boende. Det är Rudskoga
i Åtorp, Bellisgården i Malmö och Furugården i Valbo, Gävle.
Man måste erkänna att variationerna blir stora när 250 000 människor är
beroende av äldrevård och äldreomsorg. Det gäller framför allt variatio-
nerna i taxeuttaget för äldreboendet. Där finns det väldigt stora skillnader.
Det har framkommit i undersökningar som gjorts bl.a. på Gotland.
Vi rikspolitiker har all anledning att trycka på hos våra företrädare ute i
kommunerna så att de utjämnar taxorna. Om inte det sker tänker jag driva
frågan om att regeringen skall återkomma. Det kan inte vara så att de äldre
skall vara tvungna att lägga sitt sista öre på boendet.
Men reformen var viktig och nödvändig, och den är bra.
Anf. 143 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Ulla Orring lyssnade till vad jag sade. Jag
sade att jag tycker att ÄDEL-reformen är bra i sig. Vi socialdemokrater står
helt bakom ÄDEL-reformen som princip.
Vi kan däremot inte bortse från de negativa konsekvenser som har kom-
mit fram i utvärderingen. Det vore alldeles fel att tackla en utvärdering så.
Vi skall ta vara på det positiva, och vi skall ta det negativa till oss.
Det negativa är just att den medicinska vården har blivit sämre. Vi måste
fråga oss varför det har blivit så och vad vi kan göra åt det. Det finns dess-
utom ett antal områden, t.ex. hjälpmedelsförsörjningen och rehabilite-
ringen, där det råder oklara gränsförhållanden.
Så var det på en del andra områden under 80-talet, och därför genomförde
vi ÄDEL-reformen. Vi måste ta till oss dessa signaler.
Jag tillhör inte heller dem som säger att äldreomsorgen i Sverige generellt
sett är dålig, för det är den inte. Vi har en bra äldreomsorg i Sverige. Men
de signaler som har kommit fram i massmedierna på senare tid är riktiga,
och vi måste ta dem på allvar. Det finns också ställen där det inte bedrivs
någon speciellt bra äldreomsorg. De äldres oro ökar.
Det är bra att Ulla Orring nu finns med på tåget när det gäller en föränd-
ring av avgifterna. Det hade varit mycket bättre om ni hade lyssnat på oss i
den debatt vi hade i december månad, då ni drev igenom beslutet mot vår
vilja.
Anf. 144 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Vilka alternativ till ekonomisering av verksamheten erbjöd
Socialdemokraterna?
Det märks att det finns en oro. Jag vill hjärtligt gärna instämma i det MAS-
sjuksköterskorna Bexelius och Asplund skrev i senaste numret av Lands-
tingsvärlden. De skrev att det får vara slut med att skrämma de gamla om
vilken äldrevård de går till mötes.
Socialstyrelsen redovisar i sin rapport en undersökning av vad brukarna
tycker. Man konstaterar att verksamheten naturligtvis är olika i våra 286
kommuner. Det är ganska självklart, eftersom kommunen nu har ansvaret
för boendet och servicen. Socialstyrelsen konstaterar dock att de äldre och
handikappade i dagsläget tycks ge en tämligen positiv bild av den tillgängliga
vården, men att det är angeläget att även fortsättningsvis följa utvecklingen
avseende inflytande, valfrihet, medbestämmande och integritet för bru-
karna.
Socialstyrelsen följer upp utvärderingen med projekt just för den geriat-
riska vården. Vi har inte nått slutpunkten vad beträffar utvecklingen av en
bättre äldreomsorg. Reformen är ett första avstamp. Vi skall naturligtvis för-
söka att rätta till det som går att rätta till. Det kommer självfallet alltid att
finnas enstaka exempel på dålig omsorg när så många människor berörs.
Anf. 145 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste ändå säga att jag inte tycker att Ulla Orring tar
signalerna om att det finns en oro för sämre vård och omsorg och att det
faktiskt finns ställen med sämre vård och omsorg än tidigare på allvar.
Det är inte så att äldreomsorgen har blivit bättre sedan den borgerliga re-
geringen tillträdde. Det är inte så att valfriheten har ökat, utan det är precis
tvärtom.
Jag menar inte att vi har en dålig äldreomsorg i Sverige. Vi har en mycket
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m. m.
145
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m. m.
146
bra äldreomsorg. Den s.k. Europabarometem visar att de äldre i Sverige har
en stor tilltro till vår äldreomsorg - framför allt till den offentliga vården.
Den visar också att en stor del av de äldre känner en tilltagande oro över att
vården blir sämre.
Om vi inte tar de signalerna på allvar och försöker göra någonting åt situa-
tionen på de områden där det brister i vården och åt avgifterna, då kommer
vi inte att lyckas. Jag blir en aning rädd, för jag tycker faktiskt att Ulla Orring
bagatelliserar de problem som trots allt finns.
Förste vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 146 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Ulla Orring har i huvudsak fört fram de synpunkter jag
tänkte ta upp när jag begärde ordet med anledning av Jan Anderssons in-
lägg, men jag kan göra ett par kompletteringar.
Jan Andersson beskrev med utgångspunkt från Socialstyrelsens rapport
ÄDEL-reformen som huvudsakligen positiv. Jag gör samma läsning av rap-
porten. Jag kan i all blygsamhet påpeka att de två punkter som Jan Anders-
son nämnde som speciellt positiva tillfördes under behandlingen av proposi-
tionen efter förslag från Folkpartiet liberalerna. Med det vill jag på intet sätt
förringa det goda arbete som lades ned i dåvarande Socialdepartementet un-
der Bengt Lindqvists ledning i akt och mening att få ÄDEL-reformen till
stånd.
Jag har däremot svårt att känna igen beskrivningen att samma rapport
skulle visa att den medicinska vården har blivit sämre. Jag tror att My Pers-
son snuddade vid någonting liknande, men jag har inte kunnat hitta det i
materialet. Möjligen har Jan Andersson läst att det finns brister i vården.
Det är förstås så, vilket både Jan Andersson och jag har konstaterat, att
utvärderingen är till för att se vad som är bra och vad som är dåligt. Det som
är dåligt skall vi förstås åtgärda. Jag vågar nog säga att man få gånger tidigare
i den svenska riksdagens historia beslutat om så omfattande utvärderingsåt-
gärder i samband med en stor reform som vi nu har gjort vad gäller ÄDEL-
reformen. Jag tycker att det är ett bra sätt att arbeta. Det finns all anledning
att besluta om utvärderingar på andra områden. Riksdagen har också beslu-
tat att göra en utvärdering på husläkarområdet, vilket jag tycker är bra.
Utan att ha en fullständig bild av hur avgiftshöjningarna har slagit på vissa
håll kan jag ändå konstatera att de nya regler för kommunala bostadstillägg
som trädde i kraft i våras har halverat den grupp äldre som har legat på eller
under socialbidragsgränsen innan de fått särskilt kommunalt bostadstillägg.
Om riksdagen fattar beslut i enlighet med den proposition jag nu har sänt
över, räknar jag med en ytterligare halvering. Om det för något år sedan
fanns ca 40 000 pensionärer i den situationen, kan det i början på nästa år
finnas 10 000. På de ställen där vi lättast kan mäta det har det ägt rum en
klar förbättring på den punkten.
Jag kan inte annat än upprepa det jag sade till Birgitta Dahl för någon eller
några timmar sedan: Det är märkligt att ”valfrihet” bara är ett skällsord för
socialdemokrater.
Anf. 147 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Valfrihet är inte alls ett skällsord. Jag talade faktiskt om val-
friheten och det angelägna i att det blir en större valfrihet för de äldre i äld-
reomsorgen.
Jag tycker faktiskt att Folkpartiet mest pratar och handlar väldigt litet. Jag
tror inte, Bo Könberg, att de äldre inom äldreomsorgen uppfattar att valfri-
heten har ökat sedan Folkpartiet tog över Socialdepartementet. I stället visar
Europabarometem att det finns en stor oro över det som håller på att hända.
Det är inte så att äldreomsorgen generellt sett är dålig i dag. Men man har
en större oro, och inte talar man om att valfriheten har ökat. När det gäller
avgifterna har det visat sig att det som ÄDEL-avgiftsutredningen spekule-
rade i, avgiftshöjningar på sjukhem och sänkningar på ålderdomshem, fak-
tiskt blev värre än vad utredningen befarade.
En mycket stor del av de äldre lever under den s.k. skäliga levnadsnivå
som finns angiven i socialtjänstlagen. Det kan jag inte finna acceptabelt.
Bygger man system som innebär att äldre lever under skälig levnadsnivå på
grund av de sammantagna avgifterna för hemtjänst, hyra, sjukvård och an-
nat är det något fel i systemet, och det måste man göra någonting åt.
Vi pekade på detta redan tidigare. Jag tycker att regeringen skall ta det
till sig så att vi kan skapa ett system där de äldre får en rimlig ekonomisk
situation. Vi får inte nonchalera de signaler som finns.
Anf. 148 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Min avrundning av mitt senaste anförande där jag undrade
varför valfrihet var ett skällsord bottnade egentligen i två saker. Det ena var,
som jag nämnde tidigare i debatten, att jag hade läst Birgitta Dahls inlägg
på Socialdemokraternas kongress. Det andra var när Jan Andersson tog upp
frågan om att äldre inte har efterfrågat checkar, etc.
Det kan ibland vara svårt att utforma mer av valfrihet inom ramen för den
generella välfärdspolitiken. Men medan det för oss i Folkpartiet liberalerna
är en av de stora och viktiga frågorna i välfärdspolitiken blir den bara för
många socialdemokrater föremål för attacker och skällsord av olika slag.
När det gäller den svenska sjukvården har valfriheten ökat kraftigt för
medborgarna de senaste fyra fem åren. I det arbetet har det varit personer
som representerar mitt parti och andra borgerliga partier som har varit på-
drivande. Det har inte varit socialdemokrater.
Inom äldreomsorgen finns det säkert mycket få äldre som efterfrågar just
den tekniska lösningen för att åstadkomma en bättre valfrihet. Men att äldre
människor lika väl som medelålders eller yngre önskar valfrihet och större
kontroll över sitt liv är alldeles uppenbart. Låt oss då föra en konstruktiv
debatt om metoderna och medlen i stället för att man varje gång det görs ett
nytt försök att öka valfriheten kritiserar detta från socialdemokratiskt håll.
Jag skulle tycka att det vore alldeles utmärkt om Socialdemokraterna, som
ju är Sveriges största parti, engagerade sig för att förnya välfärden. Men det
engagemang de visar är nästan genomgående, vilket ju även dagens debatt
har visat, att kritisera alla försök att förnya.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
147
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
148
Anf. 149 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är fullt på det klara med att 90-talet inte är vad 70-talet
var och vad 60-talet var när det gäller välfärdspolitiken. Vi måste hela tiden
se över vårt välfärdssystem i syfte att förändra det efter tidens förutsätt-
ningar. Men jag kan inte ställa upp på att valfrihet skulle vara detsamma som
administrativa system - vilket servicecheckarna är, vilket skolpengen är och
vilket barnomsorgspengen är.
Dessutom bygger dessa system på - i vaije fall skolpengen och barnom-
sorgspengen - att försöka göra individer lika, vilket de inte är. För mig måste
verksamheten utformas efter de enskilda individernas behov. Individerna är
olika, men skall ges så lika förutsättningar som möjligt.
Det är skillnaden. Folkpartiet har använt slagord, som man använt också
när det gäller det egna rummet i långvården. Ni har nu snart haft ansvaret
under en mandatperiod. Tittar vi på utvärderingen ser vi att det hänt litet
grand. Medan det har hänt mycket när det gäller äldreboendet och annat har
det hänt väldigt litet när det gäller de egna rummen i långvården. Fortfa-
rande finns det en undermålig bostadsstandard på många av våra sjukhem.
Vi socialdemokrater och Folkpartiet genomförde ÄDEL-reformen till-
sammans. Men när det gällde de ekonomiska medlen som följde med
ÄDEL-reformen hade vi med oss dem från böljan i förhandlingarna, men
det hade däremot inte Folkpartiet. När det sedan gällde hur vi skulle fördela
medlen tog vi hänsyn till en del av Folkpartiets synpunkter. Men ni hade inga
pengar med i bagaget från början. Bo Könberg skall inte slå sig för bröstet
och säga att de medel som nu har stimulerat en utbyggnad av gruppboende
var någonting som Folkpartiet stod för och inte Socialdemokraterna.
Vi utformade detta tillsammans. Det hade varit snyggare om Bo Könberg
erkänt det.
Anf. 150 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag kan gärna erkänna att vi utformade reformen tillsam-
mans, eftersom jag i mitt förra inlägg uppehöll mig en lång stund vid just
detta. Jag vet inte vad Jan Andersson begär på den punkten. Det enda jag
gjorde var att i all blygsamhet påminna om att det ekonomiska betalningsan-
svaret för kommunerna, vilket har varit en mycket bidragande orsak till den
positiva del av reformen som Jan Andersson nämnde i sitt första inlägg, näm-
ligen minskningen av antalet medicinskt färdigbehandlade på våra akutsjuk-
hus, tillfördes efter vår motion.
Det andra var att det ägde rum en omfördelning av medel från satsningar
som nämndes i den ursprungliga propositionen. Det handlade om rätt bety-
dande belopp som skulle gå till informationskampanjer bland de anställda.
I stället satsades de på utbyggnad av olika gruppbostäder m.m. Om minnet
sviker Jan Andersson hänvisar jag till propositionen, motionen och proto-
kollet från socialutskottet den hösten.
Herr talman! Det var inte detta som var det viktiga. Det viktiga var att
Jan Andersson tyvärr bekräftade min bild av honom. För honom är det vikti-
gare att angripa skolpengen, som har ökat valfriheten för föräldrar och barn,
än att genomföra någon förändring på detta område.
Varje förslag, med något undantag som jag kanske har glömt bort, som
har förts fram på senare år för att öka valfriheten har vi från borgerligt håll
fått genomföra under motstånd från Socialdemokraterna.
Förste vice talmannen anmälde att Jan Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 151 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! I vårt sociala trygghetssystem ingår förtidspensioner. Det är
oroande att allt fler medborgare blir förtidspensionärer eller, som de själva
kallar det, sjukpensionärer. Detta år exploderar formligen kostnaderna för
denna reform. Prognoser tyder på att vi kan få 60 000 nya förtidspensionärer
i år. Man kan ställa sig frågan varför vi har denna situation.
Riksrevisionsverket har nyligen granskat tillämpningen av gällande regler
och har framfört följande kritik.
Gällande föreskrifter följs inte vid beslut om pension.
Föredragningspromemorior är ofullständiga.
Läkarutlåtanden ger sällan en fullständig bild av diagnosen.
Sociala utredningar saknas i många fall.
Motivering till Socialförsäkringsnämndens beslut saknas i flertalet fall.
Sammanfattningsvis anser RRV av det inte kunnat bedöma om besluten om
förtidspension varit rimliga och riktiga.
Vidare säger Riksförsäkringsverket, som är den myndighet som skall ut-
öva tillsyn, att det är medvetet om frågorna och arbetar med dem. Jag har
erfarit att verket under våren 1994 beräknar att göra en utvärdering som ger
en detaljerad redovisning av förtidspensioneringen efter bl.a. nationalitet.
En uppföljning behövs göras snarast, eftersom detta håller på att gå oss ur
händerna. Kontrollen blir obefintlig.
Det finns flera särintressen vid förtidspensionering. Vi har den blivande
pensionären, som i åtskilliga fall aktivt verkar för att få en förmånlig pen-
sion. Vi har en arbetsgivare som tycker att det kan vara en bra lösning på
ett problem på arbetsplatsen. Den anställde kanske inte orkar med det höga
tempot eller upplevs som svår att samarbeta med.
Vi har också fackföreningarnas intressen, som företräds av fackklub-
barna. De kan också påverka en förtidspensionering. Dessutom har vi ett
läkarintresse att se till att man har underlag för beslut enligt reglerna.
Det har vid flera samtal kommit till min kännedom att det nog inte står
riktigt rätt till med detta. Tidigare kunde man förtidspensionera sig av ar-
betsmarknadsskäl, men den möjligheten har ju tagits bort. Det tänkte jag
inte ta upp.
Däremot tänkte jag ta upp en annan sak. Är det så, statsrådet, att vissa
läkare känner så stor press från sina patienter att den medicinska bedöm-
ningen blir slentrianmässig? Är det så att läkare gör utlåtanden på alltför
lösa grunder? Är det så att vissa läkare genom grupptryck från särintressen
föreslår pension med diffus bakgrund? Är det så, vilket obekräftade rykten
gör gällande, att förtidspension har kunnat köpas på ett eller annat sätt?
En verksamhet med så allvarliga avarter måste snabbt följas upp och kon-
trolleras. Jag har varit i kontakt med försäkringskassan och fått besked att
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
149
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
någon heltäckande uppföljning för att kontrollera att läkarkåren inte gör på
det här sättet inte sker. Alla verkar lita på att alla gör så gott de kan, och
då får vi denna situation. Mot bakgrund av det jag fått reda på saknar jag
förtroende för det nuvarande förtidspensioneringssystemet.
Jag vill att man skall ompröva alla förtidspensioner. Våra 395 000 förtids-
pensionärer är nämligen en blandad skara medborgare. En del är riktigt
sjuka och arbetsoförmögna, en del är yngre missbrukare och en del är friska
män och kvinnor.
Den av regeringen tillsatta Lindbeckkommissionen har i sin rapport kon-
staterat att åldern för utträde ur arbetslivet sjunker. Skälet är dock inte att
medborgarna använder sig av förtida uttag av ålderspension. Det är endast
ungefär 3 % av 60-65-åringarna som gör det. Däremot väljer 34 % av den
åldersgruppen förtidspensionering. Endast 21 % av den åldersgruppen arbe-
tar i riktiga jobb. Som skäl anger Lindbeckkommissionen att förtidspensio-
nen ger en ålderspension efter 65 års ålder som i princip motsvarar den som
utgår om man arbetat kvar till normal pensionsålder. Inkomstreduktionen
är lägre under åren fram till 65 år än vid förtida uttag, vilket vi alla känner
till, hoppas jag.
Incitamentet att förtidspensionera sig ökas av att ålderspensionen t.o.m.
kan bli högre än om man fortsätter att arbeta. Resultatet är att vi har fått
friska förtidspensionärer med upp till 163 000 kr i årspension, som de dess-
utom utdrygar med svartjobb. Detta är ohållbart, herr talman.
Anf. 152 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Låt mig säga allra först att jag lyssnade till Stefan Kihlbergs
anförande. Jag tycker att det var ett mycket tragiskt anförande. Det var tra-
giskt för Stefan Kihlberg. Det är inte värt att kommentera i sak, eftersom
det som sades är så långt ifrån verkligheten och så långt ifrån faktiska förhål-
landen, men jag tycker att inlägget var oerhört tragiskt för Stefan Kihlberg.
Jag vill i första hand ta upp äldrevården, liksom många andra. Vi märker
ju nu att samhällets besparingar slår allt hårdare mot äldrevården. Det är
bra att massmedierna lyfter fram bristerna och missförhållandena i ljuset.
De rapporter som kommer nu är illavarslande och oroväckande. Det är helt
klart.
Jag förstår att många gamla och anhöriga reagerar med sorg och upprörd-
het över förhållandena. Kritiken och ropen måste tas på största allvar, spe-
ciellt när de kommer från patienterna. Det är tydligt att många inte får den
vård och service som de behöver, antingen på grund av nedskärningar i kom-
munerna eller på grund av avgiftshöjningar som man inte klarar av.
Det finns också klara problem när det gäller rehabiliteringen av de gamla
och även när det gäller sjukvårdande insatser. Vi märker att kontakten med
läkare har minskat drastiskt. Andelen sjukhemspatienter med trycksår har
mer än fördubblats på två år, säger man i massmedierna. På ett sjukhem lig-
ger de gamla fortfarande i fyrabäddsrum med mycket hög månadsavgift.
Vittnesmålen om bristerna är många.
Situationen inom äldrevården är oacceptabel. Det finns mycket som är
bra, som Jan Andersson och andra har påpekat, men Socialstyrelsens under-
150
sökning måste fördjupas. Jag tror inte att hela sanningen finns i den. Det
finns uppenbara problem, och dessa måste vi ta itu med.
De gamla har rätt till en god och värdig vård och service efter ett långt
arbetsliv. Orsaken till det som nu sker står inte att finna i ÄDEL-reformen.
Den innebär ju att kommunerna ges ett samlat och utvidgat ansvar för vår-
den. Det var också en riktig reform.
Jag tror att missförhållandena och bristerna i dag främst beror på att rege-
ringen och borgerligt dominerade kommunerna av ideologiska skäl skär ner
den offentliga sektorn och ställer vård och service under marknadens villkor.
Sådana exempel ser vi bl.a. i Kristianstad. Resurserna slösas bort på dyra
och långtgående avtal med privata vårdföretag. Sådana exempel finns också.
Efter det som nu händer inom vård och omsorg ställer man sig frågan vad
som menas i årets regeringsförklaring med att valfrihetsrevolutionen i väl-
färdspolitiken måste gå vidare. Vad menas med ett sådant uttalande? Vi vet
ju att det inte står bra till inom äldreomsorgen.
Läkaren och kds-riksdagsmannen Jerzy Einhorn, som gick in i politiken
med kravet om större resurser till vården, är nu besviken över regeringens
nerdragningar. Jag högaktar honom för att han öppet deklarerar detta i
massmedierna. Han hoppas enligt massmedierna på en massiv folklig protest
för att stoppa försämringarna inom sjukvården. Min fråga är då: Är rege-
ringspartierna mottagliga för protester?
Från socialdemokratiskt håll är vi kritiska till mycket av det som sker på
välfärdsområdet. Vi säger nej till fortsatt privatisering. Det är nödvändigt
att äldrevården prioriteras och ges resurser så att man kan garantera en bra
vård och service på lika villkor. De äldre måste känna trygghet och verklig
valfrihet i sin livssituation, och vården måste även i fortsättningen vara ett
samhällsansvar.
Jag lyssnade också med mycket stort intresse på inlägget från My Persson,
som ser frågorna på ungefär samma sätt som jag. Hon efterlyser utvärdering,
uppföljning och ytterligare åtgärder. Jag tycker att det är bra att detta fram-
förs från det hållet.
Jag till vill sist beträffande det regeringsförslag som är på gång om etable-
ringsrätt för specialistläkare bara säga att jag ser också detta som ett sätt att
bryta upp den offentliga vården och skingra dess resurser.
Anf. 153 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Börje Nilsson tycker att något är tragiskt för mig, utan att
förklara vad han menar. Han lägger också till något om ”mycket långt ifrån
verkligheten”. Jag kan försäkra Börje Nilsson att avståndet från verklighe-
ten inte är problemet.
Tragedin är socialdemokratisk, Börje Nilsson. Jag kan inte hitta något
som är mera tragiskt och ärkekonservativt än dagens officiella socialdemo-
krati, som kunde få Hjalmar Branting och Per Albin Hansson att vrida sig i
sina gravar. Observera att jag säger den officiella socialdemokratin, den som
ibland kallas kongresstrumpeterna. Det finns naturligtvis enskilda social-
demokrater som förstått vad socialdemokratin en gång uppstod ur. Widar
Andersson i denna kammare är ett exempel. Göran Johansson i Göteborg
är en annan.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
151
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
Socialdemokraterna är armerade välfärdsfundamentalister. De tycker att
Sverige är en välfärdsstat, med vad de kallar en generell välfärdspolitik.
Vanligtvis gör de också tillägget: världens bästa. Att Sverige är världens fat-
tigaste välfärdsstat tycks inte bekymra dem ett dugg. Tala om kontokortsväl-
färd på kredit, där skulden skall betalas av våra barn och barnbarn! Tala inte
om att ta ansvar! Det är en sann tragedi, Böije Nilsson.
Man har försökt bygga upp den starka staten med institutionellt ansvar. I
praktiken är detta bara ett sätt att köpa sig gott samvete på andras bekost-
nad, utan att man behöver engagera sig och personligen anstränga sig. Det
är bekvämt att ha ett slags ställföreträdande ansvarstagande på ombudsman-
nanivå. Endast enskilda människor kan ta ansvar. Kollektivt ansvar går inte
att identifiera eller utkräva.
Det som Socialdemokraterna kallar solidaritet har urartat och utvecklats
till ett parasitsamhälle. Det tycker jag är tragiskt, Börje Nilsson. Många
människor tycker att det är helt i sin ordning att parasitera på andra i stället
för att ta ansvar för sig själva och sin situation. Det är i sanning en tragedi,
Böije Nilsson. Den är socialdemokratisk, och det tycker t.o.m. jag är sorg-
ligt.
Anf. 154 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Inlägg av det slag som Stefan Kihlberg höll i kammaren är
egentligen inte mycket att kommentera. Jag tycker fortfarande att hans in-
läggvar beklämmande, och det är tragiskt att Stefan Kihlberg håller sådana
anföranden i Sveriges riksdag.
Han tecknade en verklig nidbild av Välfärdssverige, som var fullständigt
felaktig. Stefan Kihlberg skall inte ta Hjalmar Brantings och Per Albin Hans-
sons namn i sin mun. Stefan Kihlberg står, som han uttryckte sig i dag, så
långt ut till höger som man rimligtvis kan komma på den politiska skalan.
Jag måste ta avstånd från sådana inlägg.
Anf. 155 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Börje Nilsson gör det lätt för sig. Först säger han att mitt
inlägg inte är mycket att kommentera; sedan gör han ändå ett försök, men
med den ursäkten i förväg att det inte är mycket till kommentar.
Böije Nilsson tycker att beskrivningen är så felaktig och så falsk att han
t.o.m. undanber sig att jag apostroferar några gamla och av mig mycket högt
respekterade socialdemokrater. Det smärtar naturligtvis Börje Nilsson att
veta att jag faktiskt har röstat på hans parti - och då gjorde jag det med stolt-
het. Men jag skulle inte drömma om att göra det i dag.
Däremot lyssnar jag gärna på Widar Andersson och på Göran Johansson,
som faktiskt har en ärlig ambition att leva upp till de ideal som en gång i tiden
var socialdemokratins. De har frigjort sig från det populistiska tänkande och
den fullständiga ansvarslöshet som präglar dagens officiella socialdemokrati,
vilken bara trumpetar ut slagord och försöker slå blå dunster i människors
ögon. Man försöker i alla sammanhang undvika att ta ansvar. Man har bara
ett mål i sikte, att försöka komma i regeringsställning 1994. Det tycker jag i
sanning är en tragedi.
152
Anf. 156 ALWA WENNERLUND (kds):
Herr talman! Det finns en grupp människor i vårt land som i tysthet utför
ett tungt och ansvarsfullt arbete, en grupp som ser som sin uppgift att utföra
ett arbete som i regel tar hela deras tid och alla deras krafter i anspråk. Det
är ett arbete fullt av kärlek och omsorg, och dessa människor är så upptagna
av sina uppgifter att de varken har tid eller ork att kämpa för en drägligare
tillvaro.
De som jag talar om är anhörigvårdarna. Med anhörigvårdare menas var
och en som har huvudansvaret för vård av person som eljest skulle vårdas
genom samhällets försorg.
Det är kanske inte många som vet - för det låter nästan otroligt - men i
Sverige i dag är det inte samhället utan de anhöriga som svarar för två tredje-
delar av äldreomsorgen. Dessa resultat har SPRI:s utredare forskaren Len-
nart Johansson kommit fram till.
Det är många anhöriga som lägger ner oerhört mycket arbete på att vårda
någon anhörig. Ofta är detta uppoffrande arbete oavlönat. Man vårdar kan-
ske en gammal, sjuk eller handikappad mor eller far, en make eller maka
eller annan anhörig.
Herr talman! Jag har själv på mycket nära håll sett hur självuppoffrande
dessa vårdande ofta är - många gånger uppbundna vaije timme på dagen,
ja, t.o.m. hela dygnet, och den hemtjänst de kan få räcker inte till på långa
vägar. Avlastning är det ofta inte alls tal om. Man hinner kanske inte med
något annat, varken med några andra sociala kontakter eller långt mindre
med sig själv. Dessa insatser har tyvärr många gånger inte från samhällets
sida fått den uppmärksamhet som de förtjänar.
SPRI:s utredare har räknat ut att detta arbete skulle motsvara en kostnad
för samhället på ca 20 miljarder kronor. Det är ingen liten summa.
Det finns i många kommuner ett anhörigbidrag eller hemsjukvårdsbi-
drag - det benämns olika i skilda delar av landet - som relateras till en vård-
tyngdsmätning gjord av en hemvårdsassistent, en distriktssköterska, en lä-
kare eller ett vårdlag. Även detta varierar från kommun till kommun och i
olika delar av landet. Denna vårdtyngdsmätning kan vara mycket svår att
göra. Ofta kryssar man på en blankett i olika arbetsmoment som utförs och
som ger si eller så många poäng, i sin tur relaterade till en viss tariff. Men
det förekommer oerhört mycket arbete runt omkring som inte kan mätas i
en vårdtyngdsmätning och som kan vara mycket tidskrävande och psykiskt
betungande.
De belopp som figurerar och som utbetalas till anhörigvårdare kan variera
mellan kommunerna och är i många fall inte på långt när relevanta.
En del kommuner talar om och är på gång att införa en s.k. äldrepeng.
Meningen med denna är att varje person som är berättigad till hemtjänst
genom pengen skali kunna beställa den hjälp och service man vill ha, an-
tingen genom kommunen, privata företag eller en anhörig. Vårdtagaren får
t.ex. en check på en viss summa för varje hemtjänsttimme efter bedömt be-
hov. Detta kan vara ett bra system.
Herr talman! Vill man vårda den anhörige i hemmet skall man kunna göra
detta och känna att man har stöd från samhället som ger rätt till skälig ersätt-
ning och kontinuerlig avlastning - eller, med ett bättre ord, berättigad växel-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
153
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
vård. De anhöriga orkar fortsätta när de känner att samhället ställer upp;
det blir ett erkännande av deras arbete. Inte minst gäller det rätten till stöd
i form av anhörigträffar och utbildning samt att de som är yrkesarbetande
snabbt kan komma tillbaka till sitt arbete igen efter det att vården upphört.
Vi vet att nettokostnaden för kommunerna för ett s.k. SMHI-boende -
service med helinackordering - eller ”ålderdomshemsplats”, som vi har kal-
lat det tidigare, ligger på 20 000-30 000 kr per månad, eller 800-1 000 kr per
dygn. Detta gäller då endast grundpension föreligger.
I den takt som man minskar antalet vårdplatser inom slutenvården över-
lämnas ansvaret för vården alltmer till anhöriga. Skall denna utveckling fort-
sätta krävs att anhörigvårdama får ett avsevärt mycket bättre stöd av sam-
hället. Anhörigvårdarna känner sig många gånger övergivna av samhället,
och stödåtgärderna är otillräckliga. Man känner inte alltid till vilka möjlighe-
ter man har att få hjälp av samhället, och man har inte heller någon som för
ens talan.
Herr talman! Vi i kds anser att anhörigvårdare är en glömd skara som ar-
betar i det tysta. Dessa är värda att lyftas fram i ljuset och värderas på ett
sådant sätt att de känner att det arbete de gör är ovärderligt.
Anf. 157 ANNE RHENMAN (-):
Herr talman! Vi kan i åratal debattera barnomsorgsgaranti, föräldraför-
säkring och andra teknikaliteter i denna kammare. Många förslag är bra, och
andra är mindre bra. Men ibland känns det som om vi glömmer en del av
verkligheten. Sveriges ekonomi är usel, och det krävs besparingar på olika
områden - det är knappast någon som ifrågasätter det längre.
Men får vi spara på kvalitet när det handlar om våra barn? Vad skulle bar-
nen säga om våra familjepolitiska program om de fick en chans att komma
till tals?
Vårdnadsbidraget är en välkommen reform. Det kommer att ge större val-
frihet för en stor del av föräldrarna under de värdefulla småbarnsåren.
Den verkliga valfriheten kommer dock inte att finnas så länge vi har ett
skattesystem som förhindrar att en familj kan leva på en lön, precis som
många andra i Europa kan. Till dess är även barnomsorgsgarantin positiv för
alla de föräldrar som av ekonomiska skäl måste arbeta. Men det är mycket
viktigt att minnas att stora subventioner eller barnomsorg i kommunal regi
inte är en garanti för kvalitet.
Jag tror att alla barn säkert vill att både deras pappor och mammor drar
ner på takten några år, men vi kan inte påverka detta genom lagstiftning.
Det måste komma genom insikt, och självklart skall det vara allas och envars
ensak. Det är mycket tråkigt att somliga politiker motverkar ett delat föräld-
raansvar, genom att sprida fördomsfulla åsikter.
Märkligt nog talar få politiker om en mycket tråkig del av familjepolitiken,
nämligen skilsmässorna. Glädjande nog fanns det några mycket intressanta
rader på Svenska Dagbladets ledarsida i somras. Statistiken talar sitt eget
tydliga språk.
46 000 barn var med om en separation under år 1991. Hälften av dessa
skilsmässor inträffar före barnets tvåårsdag. Vi kan tycka att det är för-
154
skräckligt och konstatera fakta. Vi kan också säga att det är föräldrarnas an-
svar. Visst är det så.
Men när påfrestningarna blir för stora och skilsmässan är ett faktum blir
det här problemet trots allt samhällets ansvar. Vad kostar inte bidragsför-
skott, bostadsbidrag och en massa tråkiga sociala konsekvenser som uppstår
i skuggan av en liten familjs tragedi.
För alla inblandade är det nämligen en tragedi. Bakom varje siffra i den
här statistiken döljer sig ett barn - en liten människa som föddes med rätten
till en trygg och kärleksfull uppväxt.
Men vad beror då alla dessa skilsmässor i småbarnsfamiljer på? Det finns
inte utrymme eller skäl att räkna upp alla orsaker här, men jag önskar att en
större uppmärksamhet fästs vid detta. Det är ett allvarligt problem, även om
det kan te sig litet när vi talar om de stora reformerna.
Det är glädjande att se den proposition om familjerådgivning som ligger
på riksdagens bord. I sin nuvarande form är familjerådgivningen otillräcklig.
Enbart i Stockholm är det t.ex. tre fyra månaders väntetid. Om det är kris i
en familj är detta fullständigt oacceptabelt.
Det är mödra- och barnavårdscentralerna som behöver förstärkas, med
personal som kan stötta och hjälpa i ett tidigare skede. För många människor
kan det kännas mycket svårt att vända sig till familjerådgivningen. Det kan
kännas avlägset.
Kanske är det så, att trots den hälsomässiga kontrollen av mor och barn
är vi dåligt förberedda på den påfrestning som ett litet barn kan innebära.
Vi talar inte särskilt mycket om de komplikationer som kan tillstöta. Det
lyckligaste äktenskap kan krascha på grund av ett kolikbarn, amningsdepres-
sion och inte minst i dag på grund av arbetslöshet, som inte var planerad.
Allt detta drabbar oskyldiga barn. Min vädjan till er som lyssnar är: Fun-
dera på detta! Min förhoppning är att regeringen tillsätter en utredning som
särskilt syftar till att förebygga en del sådana här skilsmässor.
Vid ett annat tillfälle kommer jag även att återkomma med ett mycket
konkret förslag om hur mödra- och barnavården kan förstärkas så att den
förbättras. Kanske kommer det att kosta några kronor. Men jag tror att vi
skulle finna att alla skulle tjäna på det i andra änden, både föräldrar, barn
och samhälle, om man jämför den kostnaden med vad följderna av skilsmäs-
sorna i dag kostar.
Vi politiker är anställda i samhällets och folkets tjänst. Men barnen, som
är vår framtid, saknar förespråkare. De saknar ofta även skydd. Det räcker
inte med vår nytillsatta Barnombudsman. Vi måste alla slå vakt om barnens
bästa. Det minsta varje litet barn borde kunna få önska sig är en ärlig chans
att få växa upp med två föräldrar som lever tillsammans, innan det börjar
önska sig ett bra dagis.
Anf. 158 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! ”Kasta inte ut barnet med badvattnet”, det är det genom-
gående budskapet när svensk hälso- och sjukvård diskuteras, antingen på
hemmaplan eller på internationellt plan. Men det finns ett undantag: den
borgerliga regeringen. För regeringen är det dogmerna och systemskiftet
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m. m.
155
|
Prot. 1993/94:7 14 oktober 1993 |
som är överordnat allt annat. Då väger det lätt vad såväl inhemska som ut- |
Vi socialdemokrater varnade i husläkardebatten för vad som skulle kunna
|
A llmänpolitisk |
inträffa. Vi varnade för följderna av fri etablering och ökad byråkrati. Men |
|
Socialpolitik och |
Problemen är stora redan innan lagen har fått genomslag. De är så stora Den fria etableringsrätten är det mest stötande i beslutet om husläkare. Låt mig ta ett exempel. I Ljusnarsberg, den minsta kommunen i Örebro Människorna i Ljusnarsberg kommer att få betala ett högt pris för att den Så budskapet till människorna i Ljusnarsberg måste bli: Välj vårdcentra- När man tänker tillbaka på husläkardebatten och vilka partier som står Herr talman! Nu är det dags för nästa fas i den borgerliga regeringens sy- Marknadskrafterna skall släppas loss i hela sjukvården. Men det är ingen Det är minst sagt häpnadsväckande att läsa lagrådsremissen ”Lag om lä- En fri etablering också för övriga specialister riskerar att rasera hela den |
|
156 |
Vilket resursslöseri! Vilket slöseri med de pengar som är bundna i lokaler! |
Vilket slöseri med de mänskliga resurser som personalen utgör! Och vem
skall betala? Är det patienterna?
Regeringen talar om valfrihet, men man talar inte om vem valfriheten gäl-
ler. I det här förslaget är det ju läkarna som får valfrihet, inte patienterna.
Man måste fråga sig om det är en medveten politik för att öka klyftorna i
samhället, om det beror på bristande kunskap hos de borgerliga politikerna
eller om det kanske är både-och.
Många internationella sjukvårdsexperter har besökt och besöker Sverige
för att studera svensk sjukvård, för att ta med sig delar av vår modell till sina
respektive hemländer och för att berätta om hur det ser ut på deras hemma-
plan. Deras budskap är förbluffande samstämmigt. Man varnar oss för att
släppa in marknaden i sjukvården. Man pekar på hur det ser ut i USA och
Storbritannien. Marknadskrafterna leder till dyrare och mer orättvist förde-
lad sjukvård.
Själv fick jag för någon månad sedan möjlighet att titta på vad som händer
i Frankrike, med den sjukvård som där drivs i vinstsyfte. Det visar sig natur-
ligtvis att man spräcker och spränger sjukvårdsbudgeten. I Frankrike har nu
sjukvårdkostnadernas andel av BNP stigit till drygt 10%. I Sverige ligger
den som vi vet på ungefär 8,5 %, och i USA - för att ta en ytterlighet - ligger
den på 14 %.
Herr talman! Bevara svenska folket från marknadskrafter i sjukvården,
och bevara svenska folket från en borgerlig sjukvårdspolitik!
Anf. 159 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag har några gånger tidigare under dagens debatt haft till-
fälle att peka på Socialdemokraternas inställning till valfrihet, och beträf-
fande Hans Karlssons inlägg kan jag i betydande delar hänvisa till den kritik
jag tidigare har riktat mot andra socialdemokratiska debattörer.
Ett sådant exempel är husläkardebatten. Husläkarlagen har som två ut-
gångspunkter valfrihet för den enskilde och möjlighet att etablera sig för den
som uppfyller lagens villkor för olika producenter. Däremellan finns det för-
stås ett samband, herr talman, ett samband som jag tror att Hans Karlsson
aldrig har snuddat vid, nämligen att om flera producenter får möjlighet att
etablera sig, ökar också konsumenternas valfrihet.
I debatten om detta hävdades det länge att om man skulle införa ett system
med husläkare i Sverige, skulle dessa slå sig ner endast i storstädernas inner-
stadskärnor, där utbudet alltså skulle öka, medan människorna i glesbygd
inte skulle få chansen att träffa en läkare. Mot bakgrund av den agitationen
är det ju närmast häpnadsväckande att i dag höra att Socialdemokraternas
främste husläkarkritiker Hans Karlssons huvudsakliga argument är att det
blir för många läkare i glesbygden.
De stackars människorna i Ljusnarsberg har i dag, om jag har uppfattat
det rätt, tre läkare att välja mellan. Jag vet inte om de får välja inom lands-
tingsvården, men det tror jag. Dessa människor skulle nu plötsligt få tre lä-
kare till att välja mellan. Det hemska som skulle drabba dem är att de får
sex läkare att välja mellan i stället för tre.
Det skulle vara en viss fördel om Hans Karlsson bestämde vilket av de
olika argumenten han vill använda. Han behöver åtminstone inte bara med
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
157
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
några månaders mellanrum i riksdagens kammare byta till rakt motsatt argu-
ment.
I den lagrådsremiss som Hans Karlsson åberopar vill vi att man vidgar
möjligheterna att välja mellan specialister anställda av landstinget och spe-
cialister som är privatföretagare. Jag har redan tidigare i dag, i en debatt
med Karin Israelsson, kommenterat den avvägning som måste göras inom
ramen för ett system som är tredjepartsfinansierat, dvs. att någon som inte
är producent eller konsument står för kostnaderna. Jag tror att den avväg-
ning som vi föreslår i lagrådsremissen kommer att visa sig vara god. Det är
en avvägning mellan önskemålen om ökad möjlighet till valfrihet för med-
borgarna i vårt land och, förstås, önskemålen om totalkostnadskontroll.
Hans Karlsson försöker, i likhet med vad någon annan socialdemokrat har
gjort i dag, åberopa utländska experter inför varje förändring av svensk sjuk-
vård. Han läser vad någon av dessa experter har skrivit på samma sätt som en
viss potentat brukade läsa Bibeln. När utländska experter studerade svensk
sjukvård i slutet av 80-talet och i början av 90-talet påtalade de nästan ge-
nomgående ett antal brister - förutom att tala om allt det som var bra. Det
gällde bristande valfrihet för den enskilde, de långa operationsköerna och
den svagt utvecklade primärvården utan ett familjeläkarsystem. Detta har
vi från borgerligt håll åtgärdat. Det har inte skett med Hans Karlssons hjälp.
Anf. 160 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan villigt erkänna, Bo Könberg, att jag är förvånad över
den utveckling som husläkarlagen har inneburit i Ljusnarsbergs kommun.
Jag är förvånad, eftersom den inte gick att förutse. Icke desto mindre är det
en mycket besvärlig situation. Detta kan innebära att ingen av dessa läkare
får tillräckligt många namn för att fylla sin lista.
Det är naturligtvis förödande för människorna i Ljusnarsberg om vård-
centralen måste läggas ned och man inte vet vilka läkare som kommer att få
tillräckligt många namn på sina listor för att kunna vara kvar. Därför måste
budskapet vara entydigt: Om ni vill bevara en bra sjukvård i Ljusnarsberg
måste ni se till att välja landstingets läkare och vårdcentralen.
Bo Könberg säger att Socialdemokraterna är emot varje förändring. Jag
vill erinra om att det faktiskt hände ganska mycket när det gällde utbyggna-
den av primärvården, framför allt under den senare delen av 80-talet. Vi såg
till att vi fick fram tillräckligt många läkare för att kunna skapa kontinuitet.
Denna kontinuitet var ju ett faktum på många håll redan innan husläkarbe-
slutet fattades. Det försöker nu Bo Könberg och andra folkpartister ta åt sig
äran för.
Jag skall avslutningsvis ta upp det senaste inslaget av marknadskrafternas
härjningar på sjukvårdens område. Så här skriver sjukvårdsministern i ett
pressmedelande: ”Regeringen avser att ge sådana förutsättningar att de to-
tala offentliga utgifterna för privatpraktiserande läkare inte förändras. Förra
året kostade de privatpraktiserande läkarna försäkringen ca 1 400 miljoner
kronor.” Då måste jag fråga: Vilken restriktion i det här förslaget gör att
sjukvårdsministern kan säga att det blir en kostnadskontroll?
158
Anf. 161 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Hans Karlsson inledde sin senaste replik med att konstatera
att han hade blivit förvånad över att det hade gått som det hade gått. Det
hedrar honom. I åtminstone en glesbygdskommun hade tillgången på läkare
ökat så kraftigt att det bekymrade Hans Karlsson. Det händer oss alla att vi
ibland får anledning att göra den typen av konstaterande. Men det är inte
alltid det sker i den politiska debatten. Därför har jag all anledning att ge
Hans Karlsson en eloge.
Det är alldeles klart att det har skett förändringar i svensk primärvård un-
der 70- och 80-talen. När vi tog tag i husläkarfrågan var problemet att det
stora flertalet i Sverige faktiskt inte hade tillgång till en egen läkare. Nu gör
vi någonting åt det. Det kommer att innebära att alla svenskar som vill ha
den här möjligheten kommer att få den inom ungefär två år. Det är första
gången i svensk historia. Detta är mycket angeläget. Det är tråkigt att det
har fått genomföras i strid med det största politiska partiet i vårt land.
Hans Karlsson ställde en direkt fråga till mig med anledning av mitt press-
meddelande. Jag vill peka på att formuleringen egentligen avser kostnaden
för den nuvarande omfattningen av privatläkarkåren. Därutöver har vi in-
fört ett antal restriktioner i den lagrådsremiss som nu har sänts över. Den
som vill jämföra det regelsystemet med det som fanns fram till 1984 i vårt
land finner att det finns flera extra restriktioner. Det framgår att vi nu försö-
ker åstadkomma ett taxesystem som maximerar kostnaden per läkare, att
det bara är heltidspraktiker som kan vara med i systemet och att det till skill-
nad från hur det var förr i världen kommer att finnas möjlighet för de lands-
ting som vill att ha en differentiering av taxan för olika läkare etc. Frågan är
om inte detta kommer att räcka.
Jag vill ge ett exempel på en lyckad konkurrens med den offentliga sek-
torn. Det handlar om City Akuten. City Akuten har stimulerat den offent-
liga vården. Under de tre fyra senaste åren har verksamheten minskat
ganska kraftigt i omfattning. Förmodligen beror det på två saker. Det ena
är att den stimulerade till angelägna förändringar i den offentliga sektorn -
vårdcentralerna blev bättre. Det andra är att det har varit differentiering av
patientavgifterna.
Jag tror inte att man skall ge upp, som Hans Karlsson gör. Jag tror inte att
han är så ledsen över att ge upp inför möjligheten att få ökad konkurrens.
Faktum är att Sverige förmodligen är det västland som har den allra lägsta
andelen privata vårdgivare. Det handlar om en kostnad i storleksordningen
ca 1,5 miljard av totala sjukvårdskostnader på kanske 125 miljarder. Hans
Karlsson skulle kunna ta det litet mera lugnt.
Anf. 162 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har inte sett förslaget i dess helhet ännu. Det som jag
ändå har kommit fram till är att det kommer att motverka alla strävanden
att rationalisera. Om man på en klinik eller på ett lasarett bestämmer sig för
att minska antalet läkare finns det en uppenbar risk att dessa läkare i stället
etablerar sig utanför lasarettet och på det sättet fortsätter att kosta pengar.
Det innebär att sjukvården i framtiden inte kommer att ha särskilt stort in-
tresse av att rationalisera. Det är en möjlig konsekvens.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
159
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
160
Det finns naturligtvis skilda meningar om varför det har blivit som det har
blivit med City Akuten och om varför man har färre patienter nu än tidigare.
En mening som har framkommit är att det beror på lågkonjunkturen. Män-
niskor har inte råd att betala de ökade avgifterna. Detta understöder ju den
kritik som jag har riktat tidigare när jag har sagt att marknadskrafterna inte
hör hemma inom sjukvården. När man behöver sjukvård är man inte alltid
i det skicket att man klarar av att välja, kritiskt pröva olika alternativ och
avgöra om det är rätt pris och kvalitet. Därför är mitt budskap fortfarande:
Låt oss slippa marknadskrafterna i svensk sjukvård!
Anf. 163 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det finns egentligen anledning att gå in på en litet mer utför-
lig diskussion om det senaste som Hans Karlsson anförde. Jag skall inte ge
mig in på det utan bara konstatera vad vi i den borgerliga regeringen försö-
ker göra.
Inom ramen för en solidariskt finansierad svensk sjukvård, tillgänglig för
alla människor oavsett inkomstnivå och status, försöker vi använda en del
s.k. marknadsinslag i akt och mening att få ut mer valuta för skattepengarna.
På senare år har vi inom svensk sjukvård, framför allt när det gäller operatio-
ner, med hjälp av inslag som ibland kallas ”köp-och-sälj” fått ut avsevärt
mycket mer än tidigare. Det leder till att äldre, handikappade och sjuka
människor snabbare får bättre vård.
Det är synd att avsväija sig dessa möjligheter och låsa sig fast vid en gam-
mal och stelbent sjukvårdsmodell, vilket jag ibland får intryck av att Hans
Karlsson längtar efter att göra.
Anf. 164 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Först måste jag med beklagande konstatera att debattreg-
lerna är som de är. Jag som företräder mitt parti i socialutskottet har alltså
inte fått blanda mig i debatten tidigare. Om jag skulle vilja göra det får jag
använda min dyrbara tid i detta anförande, sex minuter. Jag har valt att bara
kommentera en enda sak som har sagts här i dag.
Det gäller föregående talares inlägg om kommunen Ljusnarsberg, som
hade sex läkare på 6 500 invånare. Jag vill bara säga att om det kommer dit
två läkare som t.ex. är specialister, beror det på att folk vill ha litet alternativ.
Man skall ju inte bara handla på Konsum. Man kan gå på ICA ibland. Själv
handlar jag både på Konsum och ICA. Så är det faktiskt med de flesta social-
demokrater. Jag kan nämna ett flertal ledande gestalter som tycker om både
att gå till vanliga sjukhus och till privatpraktiker. Den förra sjukvårdsminis-
tern Sigurdsen sade att hon gärna gick till en privatpraktiserande gynekolog.
Det här är ingen ideologisk fråga. Jag tycker att båda alternativen skall fin-
nas.
Jag vill också beröra frågan om husläkarreformen. Jag tror fortfarande att
det här var ett bra sätt att röra om i grytan så att man började tänka kostnads-
effektivt. Såsom det har påpekats ett otal gånger arbetar de distriktsläkare
som vi har i dag för dåligt. De har för litet antal patienter. Det rör sig om
åtta till tio patienter per dag. Läkarna skulle kunna jobba dubbelt så mycket.
Om de blir privata så har de plötsligt dubbelt så många patienter. Man har
undersökt det här i vissa områden. Det visar sig att patienterna är lika nöjda,
om inte nöjdare, med de läkare som är privata som med dem som är lands-
tingsanställda. Det blir inte fråga om sämre service.
I Norrbottens län arbetar man med att införa husläkarreformen. Härom-
dagen fick jag i min hand material från landstinget, där man inbjöd läkare
att om de var intresserade kontakta landstinget för vidare diskussioner. Det
var alltså fråga om huruvida de ville bli husläkare, och det gällde privata lä-
kare i Norrbotten. Det var ganska intressant att ta del av det här materialet.
Jag fann en del intressanta saker som jag vill ta upp här.
Landstinget påpekade med bestämdhet att om icke brandskydd, handi-
kappanpassning och utrymningsmöjligheter - vad det nu är - är korrekta till
hundra procent kan man glömma bort att man någonsin skall få ett husläkar-
avtal. Jag förstår naturligtvis att distriktsläkarmottagningarna och vårdcent-
ralerna, som i vissa fall kostar 100 miljoner att bygga i Norrbotten, har breda
dörrar och allt som tänkas kan i fråga om brandskydd, utrymning osv. Det
är naturligtvis riktigt att man skall kontrollera det här. Jag skall bara påpeka
att samma landsting, jag har exempel på det, minsann inte har handikappan-
passning på toaletterna på sin folktandvårdsmottagning. De kan själva
tumma på detta, men de kan ställa krav på andra. Det här visar hur stor
risken är i framtiden.
På sommaren 1961 låg jag på 119. Man skulle putsa sitt vapen efter skjut-
ning. Jag frågade korpralen om min putsning inte var bra. Nej, sade han, du
kan hålla på och putsa hela natten men jag kommer ändå alltid att hitta fel.
Det beror på hur man bedömer det hela. Det är likadant med den fråga som
vi nu diskuterar. Om man vill så kan man alltid hitta fel på brandskyddet,
handikappanpassningen osv. Det beror naturligtvis på vilket syfte man har.
Detta föranleder mig att föreslå att man skall inrätta en nämnd i varje län
där man skulle kunna se över privatläkarnas ersättning i framtiden, hur de
tillämpar läkartaxan och hur kvalitetskontrollen av privatläkarna sker så att
systemet är konkurrensneutralt. Jag tycker att man inom varje landsting
skall inrätta en nämnd med representanter för landstinget, privatläkare, hus-
läkare och sjukgymnaster och med en oberoende jurist som ordförande, som
kan ta tag i de kniviga frågorna om hur man skall tillämpa husläkarreformen
och privatläkartaxan. Det här kan man lösa i harmoni.
I Norrbottens län tror jag att det i de allra flesta fall kommer att bli fråga
om att distriktsläkarna blir husläkare. Jag vet inte vad det innebär praktiskt,
men jag tror inte att förändringarna egentligen kommer att bli så stora. Lä-
karna kanske kommer att få arbeta litet mera, bli mera kostnadseffektiva
och kanske styra sitt arbete litet mer. Jag tror inte att vårdcentralerna kom-
mer att läggas ner. Jag tror att det är få som vill etablera sig som husläkare
i glesbygden. Det är min kvalificerade gissning.
Slutligen vill jag tala om tandvården. Tandvården fungerar i dag mycket
bra i Sverige. I motsats till vad som gäller distriktsläkarvården har man fort-
farande kvar tantiemet, prestationsersättningen. De privata tandläkarna
jobbar naturligtvis hårt, men tandläkarna i landstinget jobbar också hårt.
Det är ett tungt arbete. Det är inte så viktigt vem som äger verksamheten.
Det viktiga är att man sätter fart på dem som jobbar där och att de genom
att inte ha en fast lön får ett incitament att göra bra ifrån sig.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
161
11 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
162
Regeringen har lagt fram ett nytt förslag. Jag måste säga att till en böljan
var jag mycket positiv till förslaget. Gabriel Romanus har verkligen försökt
att göra en utredning som skulle kunna tillfredsställa de olika parterna. Men
det finns ett stort fel i det systemet. Ju mer man arbetar som tandläkare,
desto mindre betalt får man. Om man har ”friska” patienter där man inte
behöver göra något, får man en bra inkomst. Gör man stora brokonstruktio-
ner o.dyl. kommer man att förlora väldigt mycket.
Jag tycker att sjukvårdsministern skall överväga att åtminstone pröva det
här systemet i några landsting och utvärdera det innan man inför det helt.
Jag tror att det finns ett massivt motstånd mot det här förslaget bland tandlä-
karkåren och även bland politiker, inte minst bland folkpartipolitiker.
Anf. 165 GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! I Sverige liksom i många andra länder pågår en översyn av
hälso- och sjukvården. Vi har också fattat viktiga beslut i form av husläkar-
propositionen. Vi diskuterar nu utifrån en regeringsdeklaration en friare eta-
blering för specialister. HSU 2000 och prioriteringsutredningen skall verka
på lång sikt. De andra besluten gäller åtgärder av sådan karaktär att de be-
tydligt snabbare kan sättas in i sjukvården.
Varför vidtar vi den här översynen? I många fall finns ett missförstånd om
att vi skall försämra sjukvården och att det är det som är målsättningen i
samband med översynen, både när det gäller HSU 2000 och prioriteringsut-
redningen. Den uppfattningen kan man nästan få i den allmänna debatten.
Det är, herr talman, precis tvärtom. Orsaken till att vi vill göra denna över-
syn är faktiskt att vi i stället på sikt skall kunna behålla en hög kvalitet i den
svenska sjukvården inom ramen för de resurser som vi har möjlighet att av-
sätta. Samtidigt vet vi att det är en kamp om de gemensamma resurserna i
stort.
Från moderat håll vill jag klart slå fast vissa mål som är angelägna. De är
inte speciellt exceptionella. Jag är övertygad om att många kan ställa sig
bakom dem. Patienten måste ju alltid sättas främst. Vi skall ha en god hälso-
och sjukvård för alla med hög kvalitet. Vi skall också ha en ökad valfrihet i
sjukvården. Vi måste få flera alternativa vårdgivare. Vi måste skilja på pro-
duktion, finansiering och kontroll. Vi måste också få en effektiv resursan-
vändning i sjukvården totalt sett.
Det finns utan tvivel brister i den svenska sjukvården i dag. Jag vill under-
stryka att vi har utomordentligt fin personal, läkare, sjuksköterskor och
sjukgymnaster. Vi skall inte rikta kritik mot dem som arbetar i sjukvården.
Enligt min och mitt partis uppfattning finns det däremot en rad systemfel i
den svenska sjukvården.
Vi har en monopoliserad sjukvård. Vi vet av erfarenhet att monopol som
regel inte är särskilt bra. Vi ställer oss frågan hur vi använder resurserna.
Det är svårt att veta. För närvarande har vi nämligen dålig uppföljning i sjuk-
vården. Vi vet egentligen inte vad olika insatser kostar. Eftersom vi har ett
monopolsystem, har det inte varit intressant att noga analysera kostnaderna
i skilda sammanhang. Det är därför svårt att göra jämförelser.
Jag menar att patienten har rätt att veta hur hans eller hennes pengar an-
vänds i sjukvården. En normalfamilj avsätter mellan 25 000 och 30 000 kr
per år som man lämnar i landstingsskatt. Den största delen av pengarna går
till sjukvården. Samma sak gäller i fråga om kvalitet och kontroll i övrigt. I
det här sammanhanget har vi väldigt många funktioner inom ramen för
samma system. Vissa funktioner borde normalt skiljas åt, eftersom de olika
funktionerna är viktiga var för sig. Vi ser problemen inte minst nu med den
här monopoliseringen i samband med att vi skall införa husläkarsystemet
och den friare etableringen.
Hans Karlsson säger: Nu är det marknadskrafterna som skall råda. Vilka
är då marknadskrafterna? Jo, marknadskrafterna i sjukvården är faktiskt pa-
tienterna. Det är Hans Karlsson och jag själv, det är pensionären Johansson,
barnfamiljen Pettersson och metallarbetare Andersson. De är marknads-
krafterna i sjukvården. Varför skall vi inte lita på dem? Varför skall dessa
marknadskrafter inte få en ökad valfrihet, en ökad möjlighet att påverka sin
egen situation?
Under 1980-talet hamnade vi i en kösituation i den svenska sjukvården.
Då hade vi dessa personifierade marknadskrafter i köerna. Tack vare att vi
fick den borgerliga regeringen, som omedelbart fattade beslut om vårdga-
rantin, kunde vi få köerna avbetade ganska snabbt. Ett skäl till att köerna
avbetades var det faktum att vi ökade valfriheten för patienten. Om man
inte får vård i det egna landstinget inom en viss tid har man rätt att välja ett
annat landsting. Detta i sin tur satte fart på landstingen, så att vi ganska
snabbt klarade kökrisen.
Om vi hade haft kvar den socialdemokratiska politiken och synen på per-
sonifierade marknadskrafter i sjukvården, då hade vi fortfarande haft dessa
köer kvar. Det kallar jag inte särskilt mänskligt.
Nu är det angeläget att sjukvårdshuvudmännen inte saboterar de beslut
riksdagen har fattat när det gäller ökad valfrihet i vården. Från moderat håll
menar vi att vi bäst kan uppnå dessa mål inom ramen för en allmän, obligato-
risk sjukvårdsförsäkring. Vi kan då få etablering på lika villkor av olika hu-
vudmän, vi kan på ett naturligt sätt skilja på finansiering och produktion,
och patientens ställning stärks utifrån naturliga förutsättningar. Man kan
välja den läkare och det sjukhus som man har störst förtroende för. I och
med detta får vi en effektivare resursanvändning. Vi kan få en bättre kvalitet
i sjukvården, därför att patienten själv inom ramen för sin förmåga också
kan göra bedömningar av vad som är bra.
Herr talman! Jag är personligen optimist när det gäller den svenska sjuk-
vårdens framtid, under förutsättning att vi tar till vara den förändringspro-
cess som jag menar är nödvändig när det gäller att skapa alternativen, god
resursanvändning, god kvalitet osv. Om vi däremot inte skulle vara beredda
att vidta de åtgärderna ser jag ganska pessismistiskt på den svenska sjukvår-
dens framtid, och då framför allt på framtiden för vaije patient i det här sam-
manhanget.
Anf. 166 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater är vana vid att få veta att vi är orsaken
till allt ont. På det temat talade Göte Jonsson om köerna i svensk sjukvård.
Det tål att erinra om att det var under socialdemokratisk ledning som köerna
började betas av.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
163
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
Huruvida systemskiftet innebär en förbättring eller försämring av sjukvår-
den, Göte Jonsson, avhåller jag mig från att tycka någonting om. Däremot
tror jag att moderaternas inställning till privatisering och marknadskrafter i
sjukvården handlar om att det skall bli möjligt för somliga att tjäna pengar
på sjukvård på ett annat sätt än hittills.
En rad internationella experter pekar gång efter annan på att marknads-
krafterna inte fungerar inom sjukvården, av det enkla skälet att de flesta som
söker sjukvård inte är kapabla att göra en relevant bedömning av de olika
alternativ som står till buds. Ofta är man kanske inte ens vid medvetande
när man kommer till sjukvården. Det förefaller orimligt att på de grunderna
kunna privatisera och marknadsstyra sjukvården.
Varför, Göte Jonsson, är sjukvården i USA 70 % dyrare än i Sverige?
USA är ju marknadskrafternas förlovade land. Varför står, trots denna höga
kostnad, 35 till 40 miljoner amerikaner utan sjukvård? Det tycker jag är siff-
ror som borde stämma även modernaterna till eftertanke.
164
Anf. 167 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! Först detta med USA. Det är intressant för socialdemokra-
terna att diskutera USA:s sjukvårdspolitik. Nu är faktiskt USA på väg in i
ett nytt system. Det liknar det system som vi moderater har förordat, nämli-
gen en försäkring. Men amerikanarna går inte lika långt i trygghet som vi
gör från moderat håll.
Det är också intressant att notera att den ordförande som Hans Karlsson
har, nämligen Ingvar Carlsson, har prisat den amerikanske presidenten för
att han är beredd att gå in i ett sådant system som vi moderater förordar i
Sverige, fast vi vill gå ännu längre när det gäller trygghet.
Vi från moderat sida har aldrig försvarat det nuvarande amerikanska sy-
stemet. Vi vill ha ett system efter svenska förhållanden, som tar hänsyn till
den svenske patienten.
Vad köerna på 1980-talet beträffar var det faktiskt så att vi från moderat
sida motionerade i mitten av 1980-talet om en vårdgaranti enligt precis den
modell som infördes 1991 av den borgerliga regeringen. Då sade socialdemo-
kraterna nej. Vad de kom med var i stället en rikskö. Alla som stod i kö ute
i de olika landstingen skulle placeras i en rikskö, och sedan skulle någon snäll
tant eller farbror fördela patienterna på de lediga resurser som fanns i landet.
Tack och lov lyckades vi avvärja detta. Annars hade köerna givetvis blivit
ännu längre.
Så fort vi fick den borgerliga regeringen fick vi vårdgarantin, som innebar
en ökad valfrihet som ledde till att köerna försvann.
Marknadskrafterna skall få tjäna pengar, säger Hans Karlsson. Det är inte
målsättningen för moderat sjukvårdspolitik, utan målsättningen är patien-
tens valfrihet och trygghet. Kan Hans Karlsson förklara för mig varför han
inte kan ge patienten förtroendet att välja läkare, utan i stället menar att det
skall vara sjukvårdshuvudmannen som skall ha det förtroendet? Från mode-
rat sida har vi faktiskt ett större förtroende för den enskilda människan och
hennes förmåga att själv bedöma vilken läkare han eller hon vill ha.
När det gäller de internationella experterna vill jag, precis som statsrådet
Könberg, understryka att man inte kan dra de slutsatser ni gör av deras utta-
landen. De är inte riktiga. Vad tror ni internationella experter i "iyskland
eller i andra länder där man har en fri sjukvård skulle säga om vi helt plötsligt
skulle applicera det svenska monopolsystemet där? Vi skulle bli skickade
tillbaka med första bästa färja. Det är inte den sjukvårdsmodellen man vill
ha i de länderna. Att man sedan i t.ex. Tyskland har ett mycket generöst
försäkringssystem med praktiskt taget inga patientavgifter, vilket gjort att
man har fått ökade kostnader, det är en annan sak. Men då skall vi ha klart
för oss att vi i Sverige har kanske världens högsta patientavgifter inom ramen
för det system som Hans Karlsson eftersträvar. Det finns alltså inget försvar
för det systemet ens från den utgångspunkten.
Anf. 168 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! De budbärare som inte har det rätta budskapet skall vi inte
lyssna på, enligt Göte Jonsson. Det tycker jag är ett talande besked ifrån
moderaterna. Vi skall bara lyssna på dem som talar väl om det moderata
systemet.
Jag har fortfarande inte fått något bemötande av mina påståenden om att
marknadskrafterna inte fungear inom sjukvården, därför att människor som
söker sjukvård ofta inte är i den konditionen att de kan göra bedömningar
och val utifrån samma slags premisser som när man byter bil eller väljer mel-
lan ICA och Konsum. Det har inte Göte Jonsson gett något besked om.
Däremot tror jag att Göte Jonsson drar litet för långtgående slutsatser av
Ingvar Carlssons positiva uttalande om Clintons förväntade sjukvårdspoli-
tik. Vi har inte sett slutprodukten ännu, och det handlar om att Ingvar Carls-
son tycker att man är på rätt väg om man gör ett system som skall omfatta
alla. Därmed inte sagt att det systemet skulle vara det bästa. Det är att dra
alltför långtgående slutsatser av det uttalandet.
Anf. 169 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! På den punkten delar jag Ingvar Carlssons uppfattning. Man
är på rätt väg om man har en garanti och en sjukvård som omfattar alla. Det
är detta vi från Moderata samlingspartiets sida vill ha.
Det paradoxala är att på kötiden under 1980-talet hade vi i Sverige ett sy-
stem som inte omfattade alla. Men tack vare, som jag sade tidigare, beslut
som fattats har det blivit bättre på den punkten.
Nu skall vi blicka in i framtiden. Vilken sjukvårdsinriktning, vilken orga-
nisation och finansieringsform skall vi ha? Vi vet att sjukvården skall kon-
kurrera om resurser med väldigt många andra intressen. Då måste vi vara
beredda att se till att vi får den bästa möjliga organisationen och finansie-
ringsmodellen. Där menar vi moderater att försäkringsmodellen har klara
fördelar.
Jag vill klart tillbakavisa påståendet att jag skulle uppmana till att inte
lyssna på internationella experter. Jag sitter i HSU 2000 och har fått lyssna
på och läsa väldigt mycket av internationella experter. Men jag säger: Dra
inte felaktiga slutsatser av internationella experter!
När man påstår att alla internationella experter prisar det svenska syste-
met så är det fel. Det finns internationella experter som tycker att det
svenska systemet är bra, därför att man bygger sina slutsatser också på ideo-
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
165
12 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 7
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
logiska utgångspunkter. Jag respekterar det. Men säg inte att alla internatio-
nella experter tycker att det monopolistiska svenska systemet är bra, för det
tycker de inte. Det är vad jag har sagt.
Jag förstår inte Hans Karlssons misstro mot patienternas möjligheter att
välja. Han säger att de är i så dålig kondition att de inte kan välja. För det
första är det ändå så att de flesta patienter som kommer till läkaren, sjukskö-
terskan eller sjukgymnasten inte alls är i så dålig fysisk eller mental kondition
att de inte kan välja. För det andra är det ofta så att man gör sitt val i ett
tidigt skede. Man analyserar vilken läkare och vilket sjukhus man har förtro-
ende för. Man kan på så vis långsiktigt planera sin sjukvård och därmed
också sin trygghet. Det är ju det intressanta.
Om man sedan blir akut sjuk så att man inte själv kan bestämma och be-
döma, så får man förlita sig på att all sjukvård sköts inom ramen för veten-
skap och beprövad erfarenhet och står under tillsyn av Socialstyrelsen och
andra myndigheter, som skall se till att varje patient får den vård han eller
hon behöver. Så är det i dagens system, och så blir det också inom ramen för
en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring där man har rätten att välja.
Det faktum att ett fåtal patienter är i sådan kondition att de inte kan välja
skall inte frånta den stora majoriteten rätten att välja och därmed också få
en ökad trygghet och en bättre vård.
Anf. 170 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman! Det finns ett stort stöd bland befolkningen för att sätta vår-
den och omsorgen i första rummet. Det vården och omsorgen behöver är ett
ansikte. Det handlar om Stina och Karl. När vi är gamla och sjuka och helt
beroende av läkares, sjuksköterskors och vårdpersonals kompetens måste vi
kunna lita på att samhället har resurser att ta hand om oss. Vi kan inte säga
att Sverige är ett välfärdsland om inte alla vid behov kan få adekvat vård och
omsorg. Det handlar om människovärdet, som tillhör de mest grundläg-
gande kraven inom välfärden.
Välfärd är att känna trygghet när man är sjuk. Välfärd är respekt för livet
och solidaritet med de svaga. Vård och omsorg skall därför vara de områden
som vi prioriterar allra högst.
Vi alla här i kammaren står inför 1990-talets kanske största utmaning,
nämligen prioriteringar. Det är inte lätt. Men valet står mellan det som vi på
inga villkor vill undvara och andra delar av välfärden. Om vi prioriterar det
förra kanske vi successivt måste ge mindre resurser till det andra. Jag vill
hävda att det finns pengar till vård och omsorg. Det gäller att våga välja i
välfärden. Detta är svårt, allra helst som vaije förändring som leder till mins-
kat stöd upprör de berörda. Varje beslut som leder till sämre förhållanden
för någon grupp är svåra att fatta. Detta är vi alla medvetna om. Men som
politiker måste vi ha modet att våga ifrågasätta och kanske välja bort.
Det finns inte hur mycket pengar som helst till vår välfärd. Vi har därför
inte råd med allt vi skulle vilja ha råd med. 1 ekonomiskt kärva tider är det
viktigare än någonsin att kunna omprioritera.
Det är med stor tillfredsställelse jag noterar att kommuner och landsting
kommer att få 4,2 miljarder kronor om de inte höjer skatten nästa år. Dessa
166
pengar är välbehövliga och skall, enligt mitt förmenande, gå till den direkta
vården och omsorgen.
Jag beklagar, Hans Karlsson, och jag tyckte att det var ett svårt beslut att
fatta, indragningen av 7,5 miljarder kronor från vård och omsorg. Men jag
tycker att det vore klädsamt om socialdemokraterna tittade litet i backspe-
geln. Under de senaste tio åren med en socialdemokratisk regering har det
skett indragningar med ungefär 35 miljarder kronor från kommuner och
landsting. Vi kanske tillsammans skall vara litet schjysta i denna fråga.
Om vi blickar litet längre fram i tiden, ser vi att vi måste omprioritera för
att kunna erbjuda en människovärdig vård i framtiden.
Inför denna problemställning är det viktigt att ha några siffror till hands.
Vår statsskuld uppgår nu till 1 000 miljarder kronor. Vi betalar årligen en
räntekostnad på 100 miljarder kronor. Varje timma lånar Sverige 29,45 mil-
joner kronor. Det blir ungefär 707 miljoner kronor per dygn.
Vi menar att det inte är rimligt att vi skall utsätta våra barn och barnbarn
för en så oerhört svår ekonomisk situation. Vi måste ta vårt ansvar tillsam-
mans.
Vi måste fråga oss hur vi, med dessa siffror färska i minnet, kan möta
framtiden. Antalet äldre människor över 85 år ökar stadigt. Från 1973 till
1991 ökade antalet äldre med 58 %. Ålderssjukdomarna har därmed kom-
mit att ta mer resurser i anspråk än tidigare. 30 % av sjukvårdsresurserna
går till omsorg under det sista levnadsåret.
Samtidigt vet vi att antalet äldre väntas bli ännu fler. Antalet äldre ökar,
men det skärs ned inom sjukvården och äldreomsorgen. Denna ekvation går
inte ihop. Det finns för närvarande ingen överkapacitet inom vården - trots
att denna myt har anammats av många. Vi har minskat andelen av BNP som
går till sjukvård, samtidigt som vi skurit ned i resurserna. Sverige är ett av
de länder inom OECD som har lägst sjukvårdskostnader, samtidigt som be-
hovet torde vara ett av de största med tanke på antalet äldre. Forskningen
går framåt, och vi kan bota fler och fler sjukdomar. Allt fler människor som
tidigare varit invalidiserade kan nu leva ett bra liv. För att ge dessa hjälp och
stöd krävs givetvis resurser.
Svensk sjukvård borde bli bättre på att utvärdera vad som görs. Vi borde
kunna se att när en bättre behandlingsform uppnås blir följden oftast att an-
talet sjukskrivningsdagar minskar. På så sätt blir totalkostnaden mindre för
samhället. Vårt rigida budgetsystem förhindrar utvecklingen inom vården.
Varje post ses enskilt i stället för till dess effekter på helheten.
Herr talman! Jag vill avsluta med att uppmana oss alla att på ett ärligt,
ödmjukt sätt tillsammans försöka anta den största utmaningen inför 90-talet,
nämligen omprioriteringar. Låt oss göra det tillsammans och inte bara kon-
fronteras.
Anf. 171 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar en del av de synpunkter som Chatrine Pålsson hade
om den besvärliga ekonomiska situationen och behovet av prioriteringar.
När vi ser att många kommuner och landsting har svårt att klara av äldreom-
sorgen, naturligtvis på grund av de ekonomiska svårigheterna, tycker jag att
det är konstigt att denna regering, som har dragit in ekonomiska resurser
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
167
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
från kommunerna, samtidigt lägger fram förslag om ett vårdnadsbidrag som
är beräknat att kosta 2 miljarder kronor.
Vore det inte en bättre prioritering från denna regering, Chatrine Pålsson,
att om man nu anser att det finns ett överskott på 2 miljarder kronor - vilket
jag starkt betvivlar - låta de två miljarderna komma äldreomsorgen till del
i stället för att införa ett orättvist vårdnadsbidrag?
Anf. 172 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Först vill jag påminna om att när det gäller prioriteringarna
i våra kommuner och landsting får numera dessa en påse pengar. Alltså får
de lokala politikerna göra prioriteringarna. Jag är övertygad om att det finns
kommuner som borde prioritera äldreomsorgen på ett bättre sätt än vad som
har skett.
Det är skrattretande att höra Jan Andersson tala om jämförelser av vård-
nadsbidraget och äldreomsorgen. Vi subventionerar varje kommunal dagis-
plats med ungefär 85 000 kr per år - för de minsta barnen! Det är för mig
obegripligt hur vi skall fortsätta att leva i den orättvisan att de som stannar
hemma med sina barn får noll kronor.
Jag är ganska övertygad om att det i framtiden kommer att innebära en
vinst att införa vårdnadsbidraget. Vi böljar med en blygsam summa. Det är
en viktig del av vår välfärd att kunna satsa på de allra minsta barnen.
Anf. 173 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte föra en lång barnomsorgsdebatt. Tiden medger
inte det. Vi har olika uppfattningar.
Min fråga är faktiskt relevant, Chatrine Pålsson. Regeringen ämnar ge 2
miljarder kronor till familjepolitiken för att införa ett vårdnadsbidrag. Det
skulle vara fullt möjligt att utöka påsen till kommunerna med ytterligare 2
miljarder kronor. Det är en prioriteringsfråga. Jag frågade, Chatrine Påls-
son, vilket som är viktigast. Tydligt och klart anser regeringen att ett vård-
nadsbidrag är viktigare än att ge ytterligare 2 miljarder kronor till kommu-
nerna så att de kan bedriva en bra äldreomsorg. Det är tydligt och klart.
Anf. 174 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Både våra barn och våra äldre är viktiga grupper, Jan An-
dersson. Man kan inte sätta dessa grupper mot varandra. Vi måste satsa både
på barnen och på de äldre. Som jag har uppfattat det tidigare är socialdemo-
kraterna också måna om barnen. Vi vill bara prioritera de pengar vi har på
ett litet annorlunda sätt.
Förste vice talmannen anmälde att Jan Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 175 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Ordet går nu till siste anmälde talaren Jerzy Einhorn. Han har fått ordet
efter det att han har blivit uppmanad att begära ordet i dagens debatt.
168
Anf. 176 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Jag beklagar att jag inte har kunnat vara närvarande under
hela debatten. Dessutom påbörjades denna del av debatten tidigare än vän-
tat.
Jag delar den oro och den kritik som flera har givit uttryck för här, bl.a.
Hans Karlsson, om att medel har dragits in från sjukvården. Jag har för min
del tidigare givit uttryck för min oro och kritik offentligt. Jag tror att de in-
dragningar som görs från sjukvården kommer att leda till allvarliga konse-
kvenser.
Det är litet historielöst att skylla allt på den senaste indragningen, gjord
av den sittande regeringen. Chatrine Pålsson nämnde tidigare, och jag upp-
repar det, att riksdagen sedan 1982 i nästan full politisk enighet - Vänster-
partiet har motsatt sig detta - har dragit in mycket pengar från sjukvården
och omsorgen. Man är nu uppe i 40 miljarder kronor.
Det finns inget annat land i världen som har dragit in så mycket pengar
från sjukvården och omsorgen, och det finns ingen annan sektor inom välfär-
den från vilken vi har dragit in så mycket pengar.
Vad vi har gjort, den totala indragningen, har lett till att vi har urholkat
landstingens och kommunernas ekonomi. Man kan kritisera dem för att de
inte tog konsekvenserna omedelbart. Jag tycker själv att det hedrar dem,
eftersom konsekvenserna är så allvarliga. De tömde i stället sina fonder,
bl.a. de som skulle täcka personalens pensioner, och de senarelade investe-
ringar.
Men man kan inte driva verksamheten på det sättet hur länge som helst.
Kommunerna och landstingen har inte sedelpressar, som vi har här i riksda-
gen till vårt förfogande. De får inte heller gå i konkurs.
Vad vi ser nu och vad vi tyvärr kommer att få se är resultatet av den acku-
mulerade indragningen under tio års tid, och vi har alla bidragit till den. Jag
själv har också bidragit till den.
Jag tror att det är viktigt att vi försöker blicka framåt. Jag tror att vi skall
fortsätta att försöka förbättra strukturen hos vår sjukvård utan att förstöra
det som är bra. Jag tror att vi skall sträva efter att använda de medel som
finns inom sjukvården så effektivt som möjligt - i dag är det väldigt svårt att
skilja mellan effektiviseringar och kvalitetsförsämringar - men jag själv är
övertygad om att det inte räcker.
Jag är övertygad om att om vi vill behålla bra sjukvård i Sverige så kan
ingen trolla. Det hjälper inte med systemförändringar enbart. Vi kommer
att behöva tillföra mera pengar till sjukvården. Problemet är när tillräckligt
många här i kammaren skall inse detta. Och när vi gör det, blir frågan vilka
möjligheter vi har att få de pengar som kommer att behöva tillföras sjukvår-
den.
Om gapet är tillräckligt stort mellan å ena sidan förväntningar och behov
och å andra sidan de resurser som ställs till förfogande, kommer människor
att förlora förtroendet för vår sjukvård. Om de gör det, kommer de på ett
eller annat sätt att skaffa sig den vård de vill ha, och då händer något fruk-
tansvärt: Vi kommer att få en ojämlik sjukvård i Sverige.
Vi kommer då att rycka undan grunden för den solidariskt finansierade
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
169
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
170
och solidariskt utnyttjade vården - solidariskt finansierad efter förmåga, so-
lidariskt utnyttjad efter behov.
Att tillföra 4,2 miljarder till sjukvården under 1994 är ett bra steg, tycker
jag. Jag skulle gärna se att man böljade diskutera om inte detta kan åtmin-
stone permanentas för sjukvården. Om jag kunde uppleva det i riksdagen,
skulle jag känna mig mycket lycklig!
Anf. 177 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag förmodar att många av riksdagsmännen som är kvar
gärna skulle se att debatten avslutades, med tanke på tiden på kvällen. Men
jag känner ändå ett visst behov av att kommentera ett par påståenden som
har gjorts under debatten: ett av Chatrine Pålsson och ett annat av Jerzy Ein-
horn. Det är påståenden som relativt ofta görs och som jag tycker kan vara
värda ett par kommentarer.
Det är inte så, som Chatrine Pålsson sade i sitt inlägg, att Sveriges andel
av bruttonationalprodukten som går till sjukvården är en av de lägsta bland
OECD-länderna. Faktum är att vi befinner oss bland de 24 OECD-länderna
på plats fem eller sex. Det som förmodligen Chatrine Pålsson tänker på är
att om man försöker korrigera för den svenska åldersstrukturen, kvinnlig
förvärvsfrekvens m.m., kan man kanske föra ett sådant resonemang som
hon gör, men utgångsläget är inte detta.
Till min gamle vän Jerzy Einhorn vill jag säga någonting som jag många
gånger har velat säga, nämligen att det förstås blir ganska missvisande om
man talar om att det dragits in 40 miljarder från svensk sjukvård sedan 1982.
En och annan kan ju tro att med detta menas att svensk sjukvård skulle ha
40 miljarder mindre i resurser nu än 1982. Det menar förstås inte Jerzy Ein-
horn. Han menar att jämfört med de skatteregler, förmånsregler etc. som
gällde 1982 skulle landstingssektorn ha haft 40 miljarder mer sammanlagt
över de tio åren.
Faktum är att svensk sjukvårds resurser är avsevärt mycket större nu än
1982, trots alla indragningar. De reala resurser som sätts in i sjukvården har
egentligen under hela min livstid i alla fall, kanske längre, ökat - fram till
1990/91. Det har varit en ökning låt oss säga från mitten av 40-talet, när det
utgick ungefär 3 % av svensk BNP, till en nivå på 9 % eller något sådant av
svensk BNP.
Sedan har under den djupa recession vi nu befinner oss i resurserna mins-
kat något realt, med ungefär 1 % i fjol. Så från den absoluta toppnivån, som
vi uppnådde efter 45 års expansion, har vi minskat ungefär 1 %.
Den som lyssnar på påståenden av typen att det har dragits in 40 miljarder
och att inget annat land i världen har dragit in så mycket kan ju lätt få en
helt annan bild än den verkliga. Sedan kan vi föra en diskussion om huruvida
det behövs mera resurser till sjukvården i framtiden eller inte.
Ofta anförs också i debatten att antalet personer över 80 år kommer att
öka mycket kraftigt under 90-talet, med bortemot 100 000 personer. Det är
sant. Vad som kan vara bra att veta är att det ökade något mer under det nyss
genomgångna årtiondet. Så det finns ändå hopp, tror jag, om vi fortsätter att
använda resurserna väl, om att vi kan klara av att ge en god sjukvård i vårt
land även i framtiden.
Anf. 178 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Jag skulle vilja kommentera Jerzy Einhoms inlägg här i dag.
1974 vikarierade jag som kirurg i Kiruna. Det var ganska intressant, om
man jämför med dagens situation. Under tiden jag var där hade man ett
möte med lasarettsdirektören, i vilket samtliga överläkare deltog. Vi levde
då i överflödets tid. Lasarettsdirektören sade, när mötet var slut: Är det nu
inte någon som har något ytterligare att önska sig? Han liksom frågade om
vi inte kunde hitta på ytterligare utgifter, och det är ganska betecknande.
Det var ett väldigt slöseri i Sverige, och det är klart att man har måst tänka
på ekonomin på ett helt annat sätt sedan. Jag är övertygad om att Jerzy Ein-
horn delvis har rätt, när han säger att resurserna inte räcker till. Det gäller
säkerligen hans eget område, och det gäller t.ex. inom åldringsvården, men
jag är övertygad om att han också har fel i fråga om vissa områden inom
medicinen, exempelvis kirurgi.
Där är det slöseri, det vet jag själv. Operationssalarna utnyttjas dåligt. På
många håll slutar man operera kl. 2 eller 3 på eftermiddagen, osv. osv. Här
kan man verkligen rationalisera. Så jag är inte helt övertygad om att det ge-
nerellt behöver tillföras mera pengar.
Det slösas med pengar. I Norrbottens län planerar man nu - hör och
häpna - att bygga ett nytt sjukhus mellan två fina lasarett, de i Luleå och
Boden. Man skall investera 1,2 miljarder i att bygga ett helt nytt sjukhus.
Sådana här saker tror jag att vi mera skall ha ögonen på än att diskutera
många andra ting, men det är klart att detta är landstingspolitik, och där kan
vi inte ingripa. Generellt tror jag nämligen att det finns möjligheter att ratio-
nalisera på i varje fall vissa områden inom sjukvården.
Anf. 179 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Jag tackar statsrådet Bo Könberg, min gamle vän, för inläg-
get. Om jag uttryckte mig oklart, så vill jag korrigera det och tacka för påpe-
kandet.
Vad vi har gjort - alldeles riktigt som Bo Könberg har sagt - är att vi har
dragit in från landstingens resursutrymme 40 miljarder, kanske något mer,
kanske något mindre.
Vad jag ville säga och som jag hoppas att jag har sagt är att vi nu ser effek-
terna av detta. Vi har urholkat landstingens och kommunernas ekonomi,
och de har försökt klara situationen på annat sätt. De måste nu spara pengar
för att tillförsäkra personalen pensioner. De har senarelagt investeringar, nå-
got vi alla har varit med om att göra.
Antalet äldre kommer att öka, och vi kommer nu att se konsekvenserna
av dessa indragningar. Det som gläder mig, herr talman, är att debatten bör-
jar gälla följande: Behövs det eller behövs det inte mera pengar till sjukvår-
den? Jag hoppas att vi kommer att ha mer av den debatten. Med sjukvården
menar jag den totala finansieringen av sjukvården, de medel som vårdens
och omsorgens huvudmän disponerar för detta. Jag hoppas att vi kommer
att ha mera av den debatten i kammaren.
(forts, prot. 8)
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik och
sjukvårdsfrågor
m.m.
171
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
6§ BordläggningAnmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:7 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Litauen
1993/94:12 Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Irland
1993/94:17 Förvaltningen inom domstolsväsendet
1993/94:34 Tillämpning i fråga om Haiti av lagen (1971:176) om vissa inter-
nationella sanktioner
1993/94:35 Ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upp-
handling
1993/94:36 Medelstillskott till Sveriges Hundcenter AB - Statens Hundskola
1993/94:37 Vissa pensionsfrågor
1993/94:39 Arlandabanan
1993/94:41 Statlig medverkan i civilt flygprojekt hos Saab-Scania AB och
vissa andra frågor inom Näringsdepartementets område
1993/94:42 Köp av interregional persontrafik på järnväg samt flygtrafik mel-
lan Östersund och Umeå
1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m.
1993/94:58 Vissa frågor om beräkning av assistansersättning
1993/94:59 Vissa sjukförsäkringsfrågor
1993/94:69 Sjöfartspolitiska åtgärder
1993/94:70 Bestridande av vissa kostnader med anledning av Trollhätte ka-
nalverks inordnande i Sjöfartsverket
172
7 § Anmälan om interpellationerAnmäldes att följande interpellationer framställts
den 13 oktober
1993/94:19 av Sten-Ove Sundström (s) till kommunikationsministern om for-
donskontrollen på väg m.m.:
I proposition 1992/93:161 om trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet
föreslog chefen för Kommunikationsdepartementet att antalet fordonskont-
roller på väg skall ökas - år 1994 till minst 120 000, en fördubbling i förhål-
lande till nuläget. Departementschefen föreslog också att Vägverket och Po-
lisen får träffa överenskommelser om omfattningen av fordonskontrollen på
väg - på central nivå mellan Vägverket och Rikspolisstyrelsen, på regional
nivå mellan vägdirektören och länspolischefen. Polisen skall svara för den
operativa ledningen.
Vägverket föreslogs vidare få träffa avtal med näringslivet (t.ex. AB
Svensk Bilprovning, försäkringsbolag, bilverkstäder) om att tekniker - som
skal) godkännas av Polisen - ställs till förfogande för fordonskontrollen på
väg.
Regeringen föreslogs få riksdagens bemyndigande att besluta om bilin-
spektörernas organisatoriska hemvist.
I trafikutskottets betänkande 1992/93:TU29 med anledning av propositio-
nen tillstyrktes denna med avvikelser i vissa enskildheter, som dock inte
gällde fordonskontrollen på väg. Riksdagen beslutade i enlighet med utskot-
tets hemställan.
I en (s)-reservation framhölls att den föreslagna volymen om minst ca
120 000 fordonskontroller på väg är långt ifrån tillräcklig, samt att det är an-
geläget att snabbt komma i gång med denna verksamhet i de nya formerna.
Vi befinner oss nu i mitten av oktober 1993, och som bekant pågår ingen
planering eller andra förberedelser för att realisera riksdagens beslut om
ökat antal fordonskontroller på väg hos någon av de berörda myndighe-
terna. Det förefaller därmed osannolikt att den föreslagna volymen om
120000 kommer att nås under 1994.
Trafikutskottet har tidigare uttalat att man delar kommunikationsminis-
terns uppfattning att det är väsentligt att göra en tydlig åtskillnad mellan
föreskrivande och tillämpande uppgifter, vilket rent principiellt borde inne-
bära en annan organisatorisk hemvist för bilinspektörerna än Vägverket.
Det pågår emellertid efter vad vi erfarit en rekrytering av nya bilinspektörer
till Vägverket.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga kommunikationsministern föl-
jande:
Vad har hänt inom detta område? Kommer 120 000 fordonskontroller på
väg att utföras 1994? I vilka former och av vem? När kommer regeringen att
besluta om bilinspektörernas organisatoriska hemvist?
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
1993/94:20 av Bruno Poromaa (s) till statsrådet Bo Lundgren om en effekti-
vare skatteindrivning m.m.:
Bland de förslag till budgetförstärkningar som Ekonomikommissionen
under ledning av professor Assar Lindbeck lade fram för ca sex månader
sedan fanns ett förslag om effektivare skatteindrivning. Kommissionen
gjorde en bedömning att detta skulle ge en budgetförstärkning på ca 10 mil-
jarder kronor.
Kommissionens förslag tog främst sikte på den ekonomiska brottslighet
som medför att stora belopp årligen undandras beskattning.
I kompletteringspropositionen sade sig regeringen dela kommissionens
uppfattning om att åtgärder bör vidtas för att inte ett betydande skatteun-
dandragande ostört skall kunna äga rum. Regeringen ansåg också i proposi-
tionen att särskild uppmärksamhet skulle ägnas kontrollverksamheten på
mervärdesskatteområdet, då det fanns tydliga tecken på ett starkt ökat in-
tresse för att i rådande konjunkturläge komma över likvida medel genom
fusk med redovisningar av mervärdesskatt.
Regeringen aviserade att man hade för avsikt att fram till 1998 förstärka
resurserna till skattekontrollen med omkring 200 miljoner kronor per år.
Med denna resursförstärkning skulle skatteinkomsterna öka med ca 4 miljar-
der kronor. Sedan regeringen aviserade förslaget om resursförstärkningar till
skattekontrollen har det dock tyvärr varit tyst i anslagsfrågan. Det är synner-
173
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
174
ligen beklagligt, då ett sådant förslag med all säkerhet skulle ha samlat en
bred majoritet i riksdagen, inte minst med tanke på den ekonomiska brotts-
lighetens stora skadeverkningar för samhälle och näringsliv.
Mot den bakgrunden vill jag ställa följande frågor till skatteministern:
Skall tystnaden tolkas som att regeringen har gett upp den aviserade kam-
pen mot den ekonomiska brottsligheten?
Har regeringen över huvud taget för avsikt att genomföra den aviserade
resursförstärkningen till skattemyndigheterna?
Är regeringen beredd att här och nu ge skattemyndigheterna klartecken
att, utifrån de i kompletteringspropositionen utlovade resursförstärkning-
arna, stärka sitt arbete i kampen mot den ekonomiska brottsligheten?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 13 oktober
1993/94:45 av Kenneth Attefors (nyd) till socialministern om åsiktsfrihet och
medborgarskap:
Vid partiledardebatten den 6 oktober sade Bengt Westerberg att han ville
beröva riksdagsman lan Wachtmeister dennes permanenta uppehållstill-
stånd. I det här fallet måste Westerberg ha menat Wachtmeisters svenska
medborgarskap. Det var ett mycket märkligt uttalande från en partiledare
och regeringsmedlem som dessutom framfördes i Sveriges riksdag. Jag har
blivit djupt oroad. Man undrar om inte alla politiska åsikter får framföras i
ett borgerligt styrt samhälle. Om mycket skilda åsikter framförs i riksdagen
som inte stämmer med den borgerliga regerings, hotas då de personer som
stöder Wachtmeister att på sikt också förlora sitt svenska medborgarskap? I
dag finns ingen laglig möjlighet att beröva mig eller Wachtmeister medbor-
garskap.
Min fråga till Bengt Westerberg blir:
Ämnar statsrådet som medlem i regeringen verka för att det skall införas
en lag som berövar vissa svenskar sitt svenska medborgarskap på grund av
deras åsikter?
1993/94:46 av Stefan Kihlberg (nyd) till statsrådet Beatrice Ask om kurser
vid folkhögskolor som har statligt stöd:
Veckan före midsommar utsatte de s.k. plogbillsaktivisterna ett JAS-flyg-
plan i Linköping för ett allvarligt sabotage, och grupper av olika s.k. aktivis-
ter hotar vid olika tillfällen att tillgripa det de kallar civil olydnad. Vi vanliga
medborgare kallar detta grov brottslighet, kriminalitet och hot mot demo-
kratiska spelregler.
Folkhögskolan i Färnebo i norra Uppland är ett av den s.k. alternativrörel-
sens centrala fästen. Skolan har via Folkbildningsrådet erhållit ett statsbi-
drag på 3 miljoner kronor och i sommar bl.a. genomfört en två veckors kurs i
”civil olydnad”. Läraren Benton Wolgers, som också ingår i skolans ledning,
anser att detta är något vi kommer att få se mer av och att ”civil olydnad”
som innefattar sabotageverksamhet är helt i sin ordning så länge det inte in-
nebär misshandel av människor.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Ask:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att kartlägga omfattningen
och förhindra att offentliga medel och resurser används till utbildningsaktivi-
teter vid landets folkhögskolor som uppmanar till och stöder kriminell verk-
samhet?
1993/94:47 av Alf Eriksson (s) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om handelshin-
der vid export av papper:
Det belgiska parlamentet ämnar införa en s.k. ECO-tax på bl.a. papper
som inte innehåller returfibrer. Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1994.
En sådan skatt skulle vara ett stort handelshinder för svensk export av pap-
per och kartong till Belgien. Sverige som är ett skogsrikt land och mycket
beroende av exporten av pappersprodukter har all anledning att hålla
Europa rent från handelshinder även på detta område.
Vad gör statsrådet för att få bort den belgiska s.k. ECO-taxen, som diskri-
minerar svensk export av papper och kartong till Belgien?
1993/94:48 av Kenneth Attefors (nyd) till kommunikationsministern om an-
vändningen av bilars blinkersystem:
Tyvärr så slarvar bilister alltmer med att använda blinker när de skall
svänga. Varför folk börjar strunta i detta viktiga moment vid svängning vet
jag ej. Dock har jag märkt att de kvinnliga bilisterna nästan plikttroget an-
vänder blinker där man skall. Eftersom vi med politiska beslut har format
ett bilsamhälle borde det också vara statens plikt att uppmana folk att an-
vända de medel som finns för att minska olyckor m.m. Kanske Kommunika-
tionsdepartementet borde genomföra en landsomfattande kampanj, där
man påpekar hur viktigt det är att använda blinker, dvs. även för män. Min
fråga blir:
Ämnar kommunikationsministern göra något åt problemet med det allt
mindre blinkeranvändandet?
1993/94:49 av Jan Sandberg (m) till kommunikationsministern om bestäm-
melser om hobbyfordon:
Kommunikationsministern har tillsatt och fått en utredning, i februari
1992, vilken föreslår åtgärder som underlättar för dem som har hobbyfordon
som fritidsintresse. Många av dessa förslag till åtgärder har jag och Moderata
samlingspartiet fört fram tidigare.
Utredningen har mottagits med stor uppskattning och väckt berättigade
förväntningar.
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
175
|
Prot. 1993/94:7 14 oktober 1993 |
Det har nu gått mer än ett halvår sedan utredningen presenterade sina för- Vilka åtgärder är kommunikationsministern beredd att vidta för att utred- 1993/94:50 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Bo Könberg om dispens från Den nya lagen om husläkare har fått mycket kritik. Nu när den skall börja Kommer regeringen att se över möjligheterna till dispens från bestämmel- 9§ Kammaren åtskildes kl. 20.11. Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 24 (delvis), Vid protokollet LISBET HANSING ENGSTRÖM |
/Barbro Nordström
176
Innehållsförteckning
Torsdagen den 14 oktober
1 § Anmälan om partiernas företrädare i talmanskonferensen .... 1
2 § Avsägelse ......................................... 1
3 § Anmälan om kompletteringsval till arbetsmarknadsutskottet .. 2
4 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 2
5 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 6) ................ 2
Sysselsättningspolitik.................................... 2
Ingela Thalén (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Talmannen (om debattreglerna)
Hans Andersson (v)
Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)
Sonja Rembo (m)
Elver Jonsson (fp)
Harald Bergström (kds)
Georg Andersson (s)
Simon Liliedahl (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Fredrik Reinfeldt (m)
Sten Östlund (s)
Sigge Godin (fp)
Marianne Andersson (c)
Ulf Björklund (kds)
Lars Ulander (s)
Björn Ericson (s)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Björn Kaaling (s)
Bengt Kronblad (s)
Alf Egnerfors (s)
Inge Carlsson (s)
Martin Nilsson (s)
Nils Nordh (s)
Ulla Pettersson (s)
Christer Skoog (s)
Alf Eriksson (s)
Lisbet Calner (s)
Rune Evcnsson (s)
Ingvar Johnsson (s)
Berndt Ekholm (s)
Jan Fransson (s)
Bo Finnkvist (s)
Maud Björnemalm (s)
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
177
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
Göran Magnusson (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Hans Stenberg (s)
Elvy Söderström (s)
Stina Eliasson (c)
Åke Selberg (s)
Socialpolitik och sjukvårdsfrågor m.m....................... 110
Birgitta Dahl (s)
Arne Jansson (nyd)
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Gullan Lindblad (m)
Tredje vice talmannen (om sammanträdet)
Karin Israelsson (c)
Pontus Wiklund (kds)
Stefan Kihlberg (nyd)
My Persson (m)
Ulla Orring (fp)
Åke Carnerö (kds)
Jan Andersson (s)
Claus Zaar (nyd)
Böije Nilsson (s)
Aiwa Wennerlund (kds)
Anne Rhenman (-)
Hans Karlsson (s)
Leif Bergdahl (nyd)
Göte Jonsson (m)
Chatrine Pålsson (kds)
Förste vice talmannen (om talarlistan)
Jerzy Einhorn (kds)
(forts, prot. 8)
6 § Bordläggning ...................................... 172
7 § Anmälan om interpellationer
1993/94:19 av Sten-Ove Sundström (s) om fordonskontrollen
på väg m.m.................................... 172
1993/94:20 av Bruno Poromaa (s) om en effektivare skattein-
drivning m.m..................... 173
8 § Anmälan om frågor
1993/94:45 av Kenneth Attefors (nyd) om åsiktsfrihet och med-
borgarskap .................................... 174
1993/94:46 av Stefan Kihlberg (nyd) om kurser vid folkhögsko-
lor som har statligt stöd........................... 174
1993/94:47 av Alf Eriksson (s) om handelshinder vid export av
papper........................................ 175
1993/94:48 av Kenneth Attefors (nyd) om användningen av bi-
lars blinkersystem............................... 175
1993/94:49 av Jan Sandberg (m) om bestämmelser om hobby-
178 fordon........................................ 175
1993/94:50 av Eva Zetterberg (v) om dispens från bestämmel-
serna om husläkare.............................. 176
Prot. 1993/94:7
14 oktober 1993
179
gotab 45219, Stockholm 1993