Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:63 Fredagen den 18 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:63
Riksdagens protokoll
1993/94:63
Fredagen den 18 februari
Kl. 9.00-13.04
1 § Svar på interpellation 1993/94:83 om medlemsförhandlingarna
med EU
Anf. 1 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig följande om medlemskaps-
förhandlingama med EU:
”1. Har regeringen för avsikt att i skriftlig form offentliggöra de resultat
som hittills uppnåtts i förhandlingarna”
2. Är det riktigt att Sverige från EU fått juridiskt bindande försäkringar
om att miljögarantin i Romfördragets artikel 100 A stycke 4 får tillämpas om
EU inte kommit i kapp Sverige efter den fyraåriga övergångstiden?
3. På vilka områden har Sverige fått permanenta och juridiskt hållbara un-
dantag?
4. Har regeringen också för avsikt att inför allmänheten redovisa de krav
man släppt under förhandlingarnas gång?”
Regeringen har alltsedan förhandlingarna om medlemskap började förbe-
redas och under hela processens gång bemödat sig om att visa största möjliga
öppenhet. Därför har regeringen också i ett utförligt pressmaterial samt i
riksdagen redovisat de resultat som hittills uppnåtts. Detta gäller inte minst
resultatet av det betydelsefulla förhandlingsmötet den 21 december, då flera
viktiga frågor fick tillfredsställande lösningar, och vars innehåll genom me-
dierna gjorts tillgängligt för allmänheten. I den mån det, som Gudrun Schy-
man hävdar, ”florerar olika myter och oklarheter” kring de hittillsvarande
resultaten, vågar jag därför påstå att detta knappast kan bottna i brist på
information från regeringens sida. Vad beträffar informationen till riksdagen
har jag regelbundet under förhandlingarnas gång redovisat hur arbetet fram-
skridit, och jag avser givetvis även fortsättningsvis vid återkommande tillfäl-
len lämna sådan information.
Som komplettering till denna löpande rapportering om hur förhandling-
arna fortskrider, kommer regeringen i direkt anslutning till förhandlingarnas
avslutande att ge ut en departementspromemoria med en redovisning av
EU-medlemskapets innebörd med tonvikt på en presentation av förhand-
lingsresultatet. Arbetet med denna promemoria har redan inletts. Departe-
mentspromemorian kommer att remissbehandlas för att så småningom läg-
gas till grund för regeringens proposition om EU-medlemskap. En mer lätt-
tillgänglig populärversion kommer också att utarbetas i anslutning till för-
Protokoll
1993/94:63
Svar på
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 63
|
Prot. 1993/94:63 18 februari 1994 |
handlingarnas avslutande. Ingen behöver således tvivla på att regeringen |
sultatet.
|
Svar på |
Så till Gudrun Schymans andra fråga angående den s.k. miljögarantin. Sverige kan som EU-medlem, på samma sätt som övriga medlemsländer, I korthet innebär överenskommelsen att för de delar av kemikalieområdet Vad gäller den tredje frågan om permanenta och juridiskt hållbara undan- Detta är vår utgångspunkt. Men självfallet har vi i samband med vårt in- Vad gäller den deluppgörelse som träffades den 21 december kan lös- Klarläggandena vid ministermötet den 21 december rörande monopolfrå- |
2
Lösningen av snusfrågan är däremot ett permanent undantag från EG-reg-
lerna.
På Gudrun Schymans fjärde fråga om regeringen tänker redovisa de krav
Sverige har släppt under förhandlingarnas gång är mitt svar att förhandlings-
uppgörelserna redan framgår av de löpande pressmeddelandena och av an-
nan information som lämnats om förhandlingarna. Likaså kommer det själv-
klart att framgå av såväl den kommande departementspromemorian som
propositionen liksom av själva anslutningsfördraget vad de olika deluppgö-
relserna innebär. Alla positionspapper har dessutom gjorts tillgängliga alltef-
tersom de har överlämnats till EU-sidan, och det ger var och en möjlighet
att jämföra dessa med förhandlingsresultaten.
En ytterligare synpunkt: Varje försök från regeringens sida att söka dölja
de kompromisser som på olika punkter har uppnåtts vore givetvis fåfänga.
Det ligger heller inte i regeringens intresse. Tvärtom vill vi för svenska folket
förklara och vinna stöd för de kompromisser som träffats under förhandling-
arnas gång. Jag är övertygad om att de flesta svenskar inser att ett givande
och tagande är nödvändigt i en så omfattande förhandling som denna.
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag skall be att få tacka statsrådet Dinkelspiel för svaret.
Jag önskar att varje försök från regeringens sida att dölja kompromisser
skulle vara fåfänga. Jag hoppas att det kommer att bli så. Men jag hävdar
att det krävs ett väldigt detektivarbete för att komma åt vad som egentligen
har hänt. Jag tycker inte att regeringen lever upp till den öppenhet som rege-
ringen förespråkar. Jag tycker också att svaren på frågorna är ett bevis för
det.
Låt oss se på frågorna om alkoholmonopolens och kollektivavtalens ställ-
ning. Det hänvisas till ett par brev. Det är brev som inte har redovisats öppet,
åtminstone inte till riksdagens ledamöter - mer än möjligen i efterhand till
EU-delegationen. I breven framgår det att ministrarna inte anser att Sveri-
ges regler strider mot EG-rätten. Är detta juridiskt bindande, Ulf Dinkel-
spiel? Är ett par brev som uttrycker ministrarnas åsikter juridiskt bindande?
Enligt min uppfattning är det ändå EG-domstolen som kommer att avgöra
dessa frågor. Även om kommissionen eller ministerrådet inte har för avsikt
att anmäla Sverige kan ju andra göra det, t.ex. företag eller andra intresse-
rade. Utfallet kommer till syvende och sist att beslutas av EG-domstolen.
Det har hänt tidigare att EG-domstolen har kört över ministerrådet. Det
hände t.ex. vid de första skrivningarna om EES-avtalet.
Så till frågan om miljögarantin. Jag har försökt att reda ut vad överens-
kommelsen och den allmänna deklarationen egentligen innebär. Det har inte
heller varit lätt. Överenskommelsen har inte funnits tillgänglig i översätt-
ning. Vi har med hjälp av efterforskningar från Vänsterpartiets kansli kom-
mit över själva dokumentet och själva översatt det till svenska. I den gemen-
samma deklarationen står det att Sverige och alla andra medlemsländer i
princip skall följa de regler som finns inom den europeiska unionen. Det
skall vi naturligtvis göra. Men jag har svårt att se hur detta kan presenteras
som en förhandlingsframgång.
Det finns ingenting i dokumentet som säger att Sverige har fått bindande
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
försäkringar om att få behålla sina högre normer på miljösidan om EU:s
medlemsländer inte har kommit upp på samma nivå som Sverige. Menar Ulf
Dinkelspiel att dokumentet, där inte ens paragrafernas namn och nummer
nämns, innebär att Sverige har fått bindande försäkringar om att miljögaran-
tin i Romfördragets artikel 100 a, stycke 4, kommer att gälla? Det är alltså
fråga om att vi inte skall behöva försämra våra regler. Den här artikeln har
aldrig tidigare varit uppe i domstolen för avgörande. Det är vanskligt att veta
hur det kommer att gå.
Jag ställde frågan på vilka områden Sverige har fått permanenta och juri-
diskt hållbara undantag. Vad jag kan utläsa av svaret är att Sverige har fått
detta i ett avseende, nämligen i fråga om snuset. Det är den förhandlings-
framgång som man kan dokumentera och möjligen slå sig för bröstet för -
om man tycker att det är något oerhört viktigt. Men i fråga om miljön, kol-
lektivavtalen och alkoholmonopolens ställning kan jag inte utläsa av de do-
kument som jag har fått forska mig fram till att Sverige har fått bindande,
juridiskt hållbara, försäkringar om att få tillämpa undantag i dessa frågor.
Jag skulle vilja ha ett rakt svar från Ulf Dinkelspiel, dvs. ett ja eller ett nej.
Vidare har vi frågan om viljan till öppenhet. Vad jag kan förstå innebär
den att när förhandlingarna är färdiga kommer man att redovisa vad som har
hänt. Men man kommer inte att redovisa vad som händer under resans gång.
Man kommer inte att redovisa när man släpper på vissa förhandlingspositio-
ner. Det kommer att bli ett paket när det hela är färdigt. Då skall det bli
möjligt, säger Ulf Dinkelspiel, för var och en att forska i papperen och jäm-
föra innehållet med utgångsbuden.
Men vore det inte bättre att regeringen tog sitt ansvar och redovisade öp-
pet och klart: ”Här hade vi en utgångsposition, men vi fick backa där.” Rege-
ringen får gärna göra det under den tid förhandlingarna pågår. Det skulle
underlätta för pressen. Åtminstone hittills har pressen slaviskt följt Utrikes-
departementets pressmeddelanden och framställt hela förhandlingsom-
gången som en enda stor framgång. Innan jul presenterades det hela som att
tomten verkligen varit framme och gett oss stora fina julklappar lagom till
jul.
Jag tror att det kan bli ett bakslag i den allmänna opinionen, och jag tror
att misstroendet kan växa inför regeringens sätt att sköta frågan. Vi vet att
det misstroendet finns hos många, inte minst med utgångspunkt i redogörel-
serna av konsekvensanalyserna och sammansättningen av vilka som har del-
tagit. Vi kommer in på de frågorna i nästa debatt.
Jag efterlyser fortfarande en större öppenhet och en större ärlighet. Jag
vill ha klara besked: Vilka andra permanenta och juridiskt bindande undan-
tag har Sverige uppnått förutom för snuset?
Anf. 3 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Också jag tackar statsrådet för svaret. I detta inlägg kommer
jag att uppehålla mig vid min första fråga, nämligen vilka bindande undantag
som Sverige kan komma att uppnå.
I den här delen uppfattar jag statsrådets svar så, att Sverige inte sökt med-
lemskap i EU för att uppnå undantag. Det står så på s. 4 i det skrivna svaret.
Man skall alltså finna sig i det som Maastrichtavtalet föreskriver och det som
i övrigt leder till de förpliktelser som kommer att ankomma på Sverige i hän-
delse av medlemskap.
I nästa stycke i svaret står det att det rör sig om att åstadkomma vissa över-
gångsarrangemang. På en enda punkt, vilket Gudrun Schyman redan berört,
använder statsrådet uttrycket undantag - inte bindande undantag, men per-
manent undantag - nämligen i den i och för sig inte särskilt viktiga frågan
om snuset.
I min interpellation tar jag upp fem olika punkter där jag belyser områden
som verkligen är viktiga att få undantag på. Med undantag menar jag undan-
tag av den karaktär som danskarna uppnådde i förhandlingarna med EU.
Det är undantag av det slag som England uppnådde, vilket jag i och för sig
tyckte var beklagligt. Undantaget rörde nämligen den sociala dimensionen.
Men de danska undantagen, som gällde försvaret, utrikespolitiken, de rätts-
liga frågorna om att inte tvingas bli medborgare i EU osv., är viktiga undan-
tag. Men undantag med en sådan konstruktion är det här inte fråga om. Det
är helt klart. Sverige får inga undantag. Sverige eftersträvar inte heller några
undantag. Det kommer att spela en stor roll i den fortsatta debatten när
detta redan nu kan sägas vara klarlagt.
Jag anser alltså att det behövs undantag. För det första behövs det undan-
tagvad gäller rätten att föra en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig.
För det andra behövs det undantag för rätten att stå utanför valutaunionen,
där EU:s centralbank får en styrande och dominerande funktion. För det
tredje behövs det undantag för rätten att oinskränkt upprätthålla den
svenska offentlighetsprincipen som är grundläggande förvår demokrati. För
det fjärde behövs det undantag för rätten att upprätthålla en självständig och
kvalificerad miljö- och regionalpolitik. Slutligen, för det femte, behövs det
undantag för att upprättahålla en arbetsrätts- och välfärdslagstiftning som
värnar om löntagarna, arbetslösa kvinnor och flyktingar.
Det är viktigt att nu konstatera att vi inte får undantag på dessa fem cen-
trala punkter.
Anf. 4 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Alla de förhandlingskrav som Sverige har framfört - de är väl
preciserade och definierade - har lagts fram efter samordning och diskussion
också med de övriga partierna i riksdagen som stöder den svenska ansökan
om medlemskap. Det innebär att de förhandlingskrav vi har framfört har en
mycket bred partipolitisk förankring.
Naturligtvis kan Hans Göran Franck, Gudrun Schyman eller någon annan
ha enskilda önskemål på enskilda punkter. Om allas önskemål på alla punk-
ter skulle tillgodoses skulle inte Sveriges intresse kunna tillgodoses. Vi hade
aldrig kunnat enas om att precisera en gemensam förhandlingsposition. Jag
upprepar: Det finns en bred partipolitisk enighet bakom varje enskilt för-
handlingskrav som framförts. Det är mot dessa förhandlingskrav som resul-
taten skall mätas.
De resultat som hittills uppnåtts i förhandlingarna har mottagits mycket
väl - på mycket goda grunder med mitt sätt att se. I mycket stor utsträck-
ning - visserligen inte på alla punkter - har vi fått gehör för våra förhand-
lingskrav. Samtidigt skall vi ha klart för oss att mycket av arbetet återstår.
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Exempelvis återstår några av de tyngsta förhandlingsfrågorna. Liksom tidi-
gare menar jag att vi måste nalkas dessa frågor med klart definierade för-
handlingskrav och klart definierade svenska intressen. Men vi skall samtidigt
vara medvetna om att också EU har intressen att bevaka. I varje förhandling
måste vi vara inställda på ett givande och tagande; det gäller även denna.
Gudrun Schyman upprepar sin fråga om på vilka områden Sverige har fått
permanenta undantag av olika slag. Jag kan bara hänvisa till det svar jag re-
dan givit, som är ett precist svar på frågan.
Fru talman! Det väsentliga är ju inte i vilken form ett undantag har givits.
Det väsentliga är inte heller vilken etikett man ger en lösning på ett enskilt
område. Det väsentliga är att våra svenska intressen och förhandlingskrav
har tillgodosetts.
Låt mig ta upp några av de frågor som Gudrun Schyman och Hans Göran
Franck ställer.
Vad gäller kollektivavtalen har vi inte i formell mening förhandlat fram
något undantag från EG-rätten. Det vi efterfrågat och erhållit är ett klarläg-
gande som bekräftar vår uppfattning att det svenska kollektivavtalssystemet
ligger väl i linje med vad som förutses i Maastrichtfördragets sociala proto-
koll. Detta är det avgörande. Det är avgörande för arbetsmarknadens parter
att Sverige kan fortsätta med sin svenska arbetsmarknadsmodell. Detta finns
nu dokumenterat i en skriftväxling mellan den svenska arbetsmarknadsmi-
nistern och den ansvarige kommissionsledamoten Flynn. Det blir en del av
fördragsverket. Därmed har vi en bekräftelse på att vi kan fortsätta med vår
modell.
På miljöområdet finns det väldigt många olika lösningar. Tekniska lös-
ningar växlar från område till område. Vad gäller miljögarantin finns det en
utförlig redovisning i det svar som jag lämnat. Det innebär en fyraårig över-
gångsperiod under vilken EG/EU skall se över sina regler med sikte på en
höjning. Sverige skall delta i de beslut som skall fattas under perioden. Det
ger oss i sin tur en grund för att åberopa den s.k. miljögarantin. Att den
artikeln inte nämns är lika naturligt som att inga andra artiklar nämns. Det
finns massor av artiklar.
Men det väsentliga för oss är att hela regelverket tillämpas. Sist och slutli-
gen är detta en tolkningsfråga i domstolen. Gudrun Schyman har rätt när
hon säger att man sist och slutligen aldrig kan veta hur en domstol ställer sig;
det har jag också sagt. Men hela utgångspunkten för arbetet och inriktningen
av det är att inga normer skall sänkas. Jag kan icke för ett ögonblick tänka
mig när den här frågan aktualiseras i början av 2000-talet - om den över hu-
vud taget aktualiseras - att domstolen skulle inta en annan linje.
Låt mig komma till öppenheten. För det första redovisas vartenda för-
handlingskrav utåt. För det andra förstår jag inte vad Gudrun Schyman me-
nar när hon frågar: Varför redovisar ni inte under resans gång? Varenda gång
vi har nått en överenskommelse har vi utåt exakt redovisat vilka resultat som
uppnåtts. Vi har också diskuterat resultaten mot bakgrund av de offentlig-
gjorda förhandlingskrav som ligger på bordet. Det står var och en fritt att
dessutom kontrollera dessa uppgifter. Handlingarna finns till hands. Jag an-
ser att det ligger i svenskt intresse att visa största möjliga öppenhet. Det har
vi konsekvent strävat efter i förhandlingarna. Det är enbart Gudrun Schy-
man och några henne närstående som ständigt hackar och säger att det inte
föreligger någon öppenhet. Jag påstår att ingen förhandling har förts med
större öppenhet än just denna.
Anf. 5 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Vi är oense om öppenheten och om villigheten att på ett mera
problematiserat sätt framlägga fakta i målet. Förhandlingsresultaten i slutet
av december har rapporterats, men de har inte diskuterats och framför allt
inte analyserats i EU-delegationen. Det skulle vara bra om man kunde gå
igenom vilka utgångsbud vi hade, vad vi fick backa på och vad vi har förlorat
och vunnit etc.
Ulf Dinkelspiel säger att det inte spelar någon roll vilken utformning un-
dantagen har, utan att det väsentliga är resultaten. Jag håller inte med om
det. Det väsentliga är ju att de undantag som den svenska regeringen formu-
lerar blir juridiskt bindande, eftersom det är EU-domstolen som slutgiltigt
avgör - det är vi överens om.
Det är därför som det är nödvändigt att undantagen, som man vill skall
vara giltiga också efter år 2000, formuleras på ett sådant sätt att de uppfattas
som juridiskt bindande. Annars kan man komma överens om vad som helst,
och EU-domstolen kommer i alla fall att avgöra, på samma sätt som när den
prövar överenskommelsernas giltighet i förhållande till rådande lagstiftning
och konkurrensregler. Det är ingenting värt om undantagen inte är utfor-
made på ett sådant sätt att de är juridiskt bindande.
Jag förstår av Ulf Dinkelspiels både första och andra svar att Sverige inte
har fått några juridiskt bindande undantag för mer än snuset. Vi har inte fått
några undantag vad gäller miljösidan, kollektivavtalens ställning, detaljmo-
nopolets ställning, utrikes- och säkerhetspolitiken, dvs. alliansfriheten, eller
det sista steget i det ekonomiska samarbetet, dvs. att gå över till gemensam
valuta och gemensam riksbank.
Detta förvånar mig inte, eftersom hela konstruktionen bygger på att med-
lemsländerna går in och accepterar de regler som finns och accepterar den
långsiktiga politiska målsättningen i unionen, nämligen att det skall vara ge-
mensamma regler överallt och att konstruktionen skall vara den att inga län-
der kan fatta andra eller avvikande politiska beslut.
Detta förvånar mig alltså inte, men det är mycket märkligt att man inte
kan säga det rakt ut. Vad gäller t.ex. alliansfriheten kunde man säga att man
tycker att det är bättre att Sverige går in i en militärallians tillsammans med
EU:s medlemsländer och att man därför säger ja till det här, i stället för att
säga att neutralitetspolitiken är förenlig med ett medlemskap. Ingen tror på
det. Säg att Sverige som medlemsland naturligtvis måste gå alla stegen i det
ekonomiska och monetära samarbetet. Säg det rakt ut, och säg att ni tycker
att det är bra! Men försök inte få oss att tro att ni skall kunna snirkla er förbi
det!
Anf. 6 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag vill gärna citera en mycket aktad och välkänd internatio-
nalist, nämligen Frank Barnaby, f.d. chef för Sipri. På frågan om Sverige
kan bli medlem i EU utan att också bli medlem i militäralliansen VEU svarar
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
han: ”1 praktiken är det helt uteslutet. Syftet med EU är att integrera
Europa. Om Sverige går med kommer det att utsättas för ett enormt tryck
att också integrera utrikes- och säkerhetspolitiken, dvs försvaret. Allt annat
som sägs är politisk propaganda!”
Ulf Dinkelspiel yttrade i sitt inledningsanförande i februari att Sverige vill
delta fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom unio-
nens ram, och att Sverige inte tänker hindra unionens utveckling mot gemen-
sam försvarspolitik och gemensamt försvar. Med det uttalandet har vi de
facto avsagt oss vår möjlighet att inlägga veto i framtiden.
Det vore nästan bättre att mera öppet säga att det egentligen är detta man
vill; att överge neutralitetspolitiken. Man har vissa problem med opinionen,
men det är i själva verket dithän man syftar. Det här är en central fråga.
Ulf Dinkelspiel talar mycket om att det råder en bred enighet om detta.
Den viktiga frågan är faktiskt inte vad partierna säger, utan det avgörande
är vad svenska folket tycker om det här. Jag kan bara konstatera att 50 %
av de socialdemokratiska väljarna fortfarande i huvudsak delar de uppfatt-
ningar som jag har framfört här i dag. Det är bara en av fem socialdemokra-
ter som gillar den uppläggning som Ulf Dinkelspiel förespråkar.
Anf. 7 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag hade tänkt delta i den följande debatten om offentlighets-
principen, men eftersom Ulf Dinkelspiel är ansvarig för förhandlingarna
med EU vill jag passa på att ställa en fråga redan nu.
De frågor som Hans Göran Franck och Gudrun Schyman har tagit upp är
mycket viktiga, dvs. om miljön, säkerhetspolitiken osv. När det gäller säker-
hetspolitiken finns det olika uppfattningar, som har företrätts bland de olika
partierna, men när det gäller offentlighetsprincipen är ju alla ense om att vi
inte skall förändra förhandlingsprinciperna. Ulf Dinkelspiel har också här i
kammaren sagt att förhandlingsprincipen inte är förhandlingsbar. Samtidigt
betonas i svaret att samarbetet bygger på ett enhetligt regelverk.
Jag vill återkomma till EG-rätten när det gäller offentlighetsprincipen och
integritetsskyddet. Jag vet att den frågan ännu inte har avgjorts i ministerrå-
det, men man avser att fatta beslut i frågan. Då undrar jag: Kommer vi också
bara att få lov att svälja detta? Eller har det kommit upp i förhandlingarna
att vi på något vis kan garanteras en särbestämmelse framöver, om EU:s mi-
nisterråd antar det förslag till EG-direktiv som har legat en längre tid? I så
fall kan vi inte behålla offentlighetsprincipen såsom den gäller i dag, utan vi
måste ändra i tryckfrihetsförordningen. Kan vi få en särbestämmelse, eller
är det kört nu?
Anf. 8 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Låt mig först svara på Ingela Mårtenssons fråga. Vi har precis
samma uppfattning i fråga om offentlighetsprincipen. Den ligger fast, och
den kommer att ligga fast när Sverige är medlem av den europeiska unionen.
Det sade jag i öppningsdeklarationen den 1 februari. Vi diskuterar nu till-
sammans med de övriga nordiska länderna hur vi i en eller annan form skall
ge uttryck för detta, utan att för den skull hamna i en sådan situation att
EU:s instanser tolkar vår tillämpning av offentlighetsprincipen. Det gör vi
själva. Detta är en nationell lagstiftning.
Något enhetligt regelverk eller motsvarande regler om offentlighetsprinci-
pen finns inte i andra länder. Det är vaije lands nationella ensak att utforma
reglerna på det här området. Vissa frågor diskuteras - t.ex. integritetsskyd-
det, som Ingela Mårtensson tar upp - och där kan det bli fråga om föränd-
ringar i sekretesslagstiftningen, men några grundlagsändringar är icke ak-
tuella för vår del. Det är vi själva som beslutar om vi av någon anledning,
nu eller i framtiden, vill göra ändringar - som i fråga om barnpornografi, där
detta har aktualiserats. EG kan icke påtvinga oss regler.
Det pågår en diskussion om integritetsskyddet i EG, men det dröjer ett
bra tag innan detta kommer fram, enligt mina informationer. Det sannolika
är att vi får vara med och diskutera frågan när vi blir medlemmar. I annat
fall får vi göra det i form av ett interimsarrangemang eller liknande. På ett
eller annat sätt kommer vi alltså att medverka i processen, men om vi inte
är medlemmar har vi icke samma formella möjligheter att påverka proces-
sen - låt vara att vi sist och slutligen formellt måste anta eller förkasta förslag
när vi är medlemmar.
Hans Göran Franck säger att Frank Barnaby har sagt att vi kommer att
tvingas in i en militärallians. Men det är svenska folket - svensk regering och
svensk riksdag - som suveränt beslutar! Varken Frank Barnaby, någon an-
nan eller EU kan tvinga oss in i detta samarbete.
Hans Göran Franck refererar vad jag sade den 1 februari om att vi accep-
terar fullt ut att delta i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Ja,
så är det! Det är ett svenskt intresse, och en bred majoritet i riksdagen, inklu-
sive Hans Göran Francks eget parti, står bakom det. Det gäller också detta
att vi icke kommer att ställa oss i vägen för en utveckling av en gemensam
försvarspolitik. Det sade vi då, och det står vi fast vid.
Varför refererar Hans Göran Franck inte det som jag också sade den 1
februari, nämligen att den militära alliansfriheten består alltjämt? Det är ju
den andra sidan av myntet. Det är ju vårt sätt att uttryckligen förklara att vi
på den här punkten kommer att stå utanför, såsom läget nu är, och det är
svensk regering och svensk riksdag som suveränt beslutar i denna fråga.
Ingen kan tvinga oss in.
De två tidigare kabinettssekreterarna i Utrikesdepartementet Sverker
Åström och Leif Leifland har särskilt studerat dessa frågor, och i en artikel
i Dagens Nyheter i dag bekräftar de denna tolkning. Det är för övrigt den
tolkningen som också speglas i Danmarks fall.
Gudrun Schyman säger att vi inte har några juridiskt bindande undantag
eller möjligheter att fortsätta. Jo, men det viktiga är ju att vi kan fortsätta
och att detta reflekteras i fördraget. Om det nu på miljöområdet sägs att Sve-
rige kan behålla sina regler för asbest, för klorerade lösningsmedel eller för
andra farliga ämnen, är ju det väsentliga att EU har gjort den tolkningen att
reglerna ger oss möjligheter att fortsätta. Jag förstår att det möjligen kan
vara en besvikelse för Gudrun Schyman att vi har nått förhandlingsfram-
gångar på punkter där ni gång på gång har sagt att Sverige kommer att lägga
sig platt. Men det förändrar ingenting i själva sakfrågan.
Gudrun Schyman talar apropå Systembolaget om ett brev som uttrycker
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
ministrarnas uppfattning. Men det är kommissionen, i egenskap av rättsvår-
dande instans, som på den här punkten har gjort ett uttalande. Det är detta
uttalande som gäller och som är vägledande också i framtiden.
Anf. 9 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag har läst uttalandet från kommissionen, och vad man säger
är att dess uppfattning är att de regler som vi har inte är oförenliga med EG:s
regler. Men både Ulf Dinkelspiel och jag vet att detta slutgiltigt kommer att
avgöras i EU-domstolen. Samma sak gäller frågorna om våra undantag be-
träffande miljöreglerna.
Detta kommer slutgilitgt att avgöras av EU-domstolen. Därför är det nöd-
vändigt att ha juridiskt bindande undantag. Annars kan man inte säga att
det är undantag. Det är övergångsbestämmelser. Vi vet inte vad som händer
på miljösidan om fyra år, när det skall förhandlas igen. Det är EU-domstolen
som slutgiltigt kommer att avgöra detta.
Frågan om bibehållen alliansfrihet eller neutralitet är intressant. Den rap-
port som Sverker Åström och Leif Leifland har lagt fram är också intressant.
Den har blivit mycket kritiserad från många olika håll; det vet säkert Ulf
Dinkelspiel. Så här skrev Sverker Åström på samma tema för två år sedan:
”Om Sverige blir medlem i EG kommer vi självfallet att lojalt delta i det
långtgående utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. Därmed bekräftas
ytterligare att neutraliteten är överspelad. Vi har begivit oss längre ut på
spången. EG accepterar inga neutrala medlemmar. Att det med tiden blir
ett försvarssamarbete framgår klart av Maastrichtkommunikén”.
Detta skrevs i december 1991. Det som han påpekade då var alldeles rik-
tigt. Nu säger han att neutraliteten kanske har spelat ut sin roll.
Vi kommer här att få höra att den svenska neutralitetspolitiken, som vi
själva kan definiera, definieras på ett sådant sätt att den inte står i strid med
ett medlemskap i en militärallians. Så kommer det att låta utåt. Det vore
ärligare och mer renhårigt att säga: Ett medlemskap innebär också ett med-
lemskap i en militärallians. Det tycker vi är bra, eftersom vi inte tycker att
neutralitetspolitiken längre spelar någon roll.
Då kan alla vi som tycker att neutralitetspolitiken är en mycket viktig del
i den svenska säkerhetspolitiken redovisa vår uppfattning. Men det här smy-
gandet -jag tror att det var Sven Lindqvist som talade om snorhala formule-
ringar - figurerar hela tiden i debatten. Det är oärligt att inte redovisa sina
ståndpunkter rakt ut. Det skulle ge en mycket bättre debatt, en mycket mer
intellektuellt hederlig debatt som också skulle göra det lättare för människor
att förstå varför vi har olika uppfattningar i den här frågan. Det finns faktiskt
skiljelinjer som vi måste ta ställning till. Alliansfriheten är en mycket stor
och viktig fråga.
När det gäller vår medverkan i den ekonomiska och monetära unionen
bör man också ärligt redovisa att vi är med fullt ut om vi är med och att några
undantag icke medgives.
Anf. 10 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Nyckelparagrafen om säkerhetspolitiken finns i artikel J 4 i
Maastrichtavtalet. Där står det: ”Den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken skall omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet
utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden
skall kunna leda till ett gemensamt försvar.”
Min uppfattning är att det inte, i de kretsar som Ulf Dinkelspiel represen-
terar, finns något motstånd mot att detta genomförs. Det finns mycket star-
kare krafter som kommer att utöva påtryckningar. Vi hade nyligen besök av
den franske Europaministern, som kort och gott sade att Sverige skall ingå
i EU-försvaret.
Av allt att döma anser man inte längre att neutralitetspolitiken är överspe-
lad. Det uttalas gång på gång.
Man kan inte ha särskilt stor respekt för de uttalanden som Sverker
Åström har gjort nu. 1991 tog han upp samma fråga som han tar upp i Konse-
kvensutredningen. Då förklarade han att det inte går att vara medlem i EU
och samtidigt bevara den alliansfrihet som har hållit oss utanför krig sedan
1816. Nu säger han att det går - detta utan att han har funnit några nya om-
ständigheter i frågan.
Till sist vill jag kommentera en annan punkt som har blivit berörd i debat-
ten, nämligen offentlighetsprincipen. Det som har hänt under den senaste
tiden är intressant. Vi återkommer förmodligen till detta senare i debatten.
Jag vill bara säga att EU:s ståndpunkt nu är att det inte skall vara någon
offentlighet som strider mot effektiviteten och ordningen i institutionerna.
Det betyder att offentlighetsprincipen sitter ganska löst.
Slutsatsen av det hela är helt enkelt att detta är ganska verkningslöst, ef-
tersom man inte får bindande undantag.
Anf. 11 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag kommer senare att få möjlighet att diskutera EU-domsto-
len och offentlighetsprincipen med statsrådet Laurén. Men jag vill i detta
sammanhang slå fast det som Ulf Dinkelspiel har sagt. Till sist är det en fråga
för domstolen att avgöra om de undantag eller positioner som har beslutats
i våra förhandlingar med EU gäller eller inte. Det som Ulf Dinkelspiel har
bekräftat är alltså väldigt viktigt.
Offentlighetsprincipen skall ligga fast i vårt eget land, men framöver kom-
mer vår lagstiftning till stora delar att ske under utrikessekretess. Lagstift-
ningen kommer alltså att ske i Bryssel, där Sverige finns med. Hela den pro-
cessen kommer att kunna hemligstämplas enligt sekretesslagen. Såvitt jag
förstår kommer detta att kunna ske utan att man ändrar sekretesslagen. Den
har naturligtvis tänjts något alldeles enormt. När sekretesslagens paragraf
kom till var det ju inte alls meningen att utrikessekretessen skulle omfatta
lagstiftningen i Sverige. Jag vill gärna få detta bekräftat.
När det gäller vår alliansfrihet vill jag från Nedrustnings- och folkrättsde-
legationen berätta att Sverige förut har medverkat i den s.k. NM-gruppen,
som omfattar neutrala och alliansfria länder. Den har vi nu lämnat. Nu med-
verkar vi i Västgruppen. Den alliansfria gruppen finns kvar, men Sverige är
inte med längre.
När den franske ministern för Europafrågor besökte utrikesutskottet frå-
gade jag honom om han var korrekt återgiven i en intervju i DN. I den sade
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
11
|
Prot. 1993/94:63 18 februari 1994 |
han att Sverige självfallet skulle ingå i EU-försvaret. Han bekräftade att han |
|
Svar på |
Anf. 12 INGELA MÅRTENSSON (fp): Fru talman! Jag skulle vilja gå in på säkerhetspolitiken. Ulf Dinkelspiel Jag tycker att det är väldigt viktigt att folket står bakom en säkerhetspoli- Framför allt finns det många kvinnor som är mycket tveksamma till att Ulf Dinkelspiel säger nu att svenska folket skall vara med och bestämma. Nu kan man kanske hävda att vi är alliansfria fram till 1996, men vad hän- Anf. 13 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m): Fru talman! Det talas om garantier och om att domstolen i sista hand kan Sverige har konsekvent strävat efter att medverka i internationella regel- Sedan till utrikes- och försvarspolitiken. Hans Göran Franck citerade |
12
dagsgrupp när man kom överens om detta, men det kan ju inte jag beskyllas
för. Det socialdemokratiska partiet står bakom detta.
Gudrun Schyman talade om ärlighet. Det ärliga, Gudrun Schyman, är väl
att säga att ingen annan kan tvinga oss in i en militär- eller försvarsallians.
Det är den svenska regeringen och den svenska riksdagen som suveränt be-
slutar i den frågan utifrån svenska intressen.
Ingela Mårtensson, det är precis som jag säger, och jag upprepar det, att
det är regering och riksdag som beslutar i dessa frågor. Det är också vår sak
att avgöra hur vi skall besluta om dem. Om riksdagen beslutar att vi skall ha
folkomröstning så blir det så. Det är vi i Sverige som suveränt beslutar i den
här frågan.
Anf. 14 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag vill återigen konstatera att Ulf Dinkelspiel har bekräftat
att EU-domstolen avgör om det vi har kommit överens om med de andra
länderna är juridiskt hållbart och således någonting värt. Europadomstolen
är en författningsdomstol. Vi är inte vana vid att ha en sådan i Sverige. Vi
har värjt oss ganska kraftfullt mot att ha en sådan överprövande instans, men
nu kommer vi in i ett sådant system. Vi byter alltså rättssystem. Jag kan
tänka mig att det i många sammanhang kan finnas anledning att tycka att det
inte är så dumt att det blir en juridisk prövning. Just i det här fallet, när det
gäller våra eventuella undantag i en förhandling, blir värdet av dem i allra
högsta grad mindre när vi inte vet om de kommer att hålla vid en domstols-
prövning.
Anf. 15 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Jag förstår inte Birgitta Hambraeus argumentation. Det är
lika mycket ett skydd för oss att inte tolkas till vår nackdel. Vi skriver in en
regel som vi har begärt att få införd för att den skall tillvarata våra intressen.
Då är det också ett intresse för oss att en större makt inte skall kunna sätta
sig över den regeln utan att vi i sista hand skall kunna försvara våra intressen
inför en domstol. Den här regeln gäller åt båda håll.
Överläggningen var härmed avslutad.
2 § Svar på interpellation 1993/94:84 om Europaunionen
Anf. 16 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Hans Göran Franck har frågat mig om följande om medlem-
skapsförhandlingarna med EU:
”1. Vilka bindande undantag från Maastrichtavtalet kan Sverige uppnå?
2. Hur planerar regeringen att finansiera medlemsavgifter i EU och
skattebortfall i händelse av EU-medlemskap?
3. Kommer regeringen att godta ett nej i folkomröstningen eller kommer
den i händelse av fortsatt regeringsinnehav att fortsätta att agera för EU-
medlemskap?
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
14
4. Kommer ja- och nejsidan att garanteras lika ekonomiska anslag?
5. Kommer regeringen att verka för att ja- och nejsidan får likvärdigt ut-
rymme i radio och TV?
6. Vilka åtgärder planerar regeringen vid ett nej till EU?
7. Är regeringen beredd att låta de s.k. konsekvensutredningarna bli före-
mål för sedvanlig remissbehandling?”
Eftersom Gudrun Schyman har ställt samma fråga om bindande undantag,
har jag besvarat denna fråga i mitt tidigare interpellationssvar. Vi har också
diskuterat den. Även när det gäller den sista frågan om remissbehandling av
konsekvensutredningarna vill jag hänvisa till mitt svar till Gudrun Schyman.
Kontentan av detta är att regeringen inte ser något behov av remissbehand-
ling av konsekvensutredningarna. Det samlade förhandlingsresultatet kom-
mer att redovisas i en departementspromemoria, vilken kommer att sändas
på remiss, samt i den proposition om medlemskapet som kommer att läggas
på riksdagens bord.
Vad gäller den andra frågan kan konstateras att ett svenskt medlemskap i
EU medför dynamiska effekter för svensk ekonomi. Det leder bl.a. till
ökade investeringar i Sverige, både av svenska företag och av utländska före-
tag. Resultatet blir en förbättrad ekonomisk tillväxt, vilket i sin tur medför
ökade inkomster för statskassan samtidigt som en minskad arbetslöshet le-
der till minskade utgifter.
De ekonomiska effekterna av ett svenskt medlemskap har bl.a. belysts i
Konsekvensutredningen om samhällsekonomiska effekter av ett medlem-
skap. Utredningens slutsats är att dessa är positiva även om det kan vara
svårt att med exakthet ange dessa effekter i siffror. Dock kan vi utgå ifrån
att ett utanförskap leder till att investeringsviljan minskar och att Sverige i
stället kommer att hamna i ett sämre ekonomiskt läge gentemot EU:s med-
lemsländer.
De statsfinansiella kostnaderna av ett medlemskap måste vägas mot de
långsiktiga samhällsekonomiska intäkterna. Som Konsekvensutredningen
har visat är de samhällsekonomiska effekterna positiva och - väl att märka -
de ökar ju längre in i framtiden man söker uppskatta dessa effekter.
Man bör också beakta att både de statsfinansiella och samhällsekono-
miska kostnaderna av ett utanförskap kan bli höga. Vi riskerar bl.a. att
tvingas hålla ett högre ränteläge än omvärlden.
Den kortsiktiga belastningen på statskassan i form av bidrag till EU-bud-
geten vid ett medlemskap kommer alltså med tiden mer än väl att uppvägas
av de inkomster statskassan erhåller på grund av ett förbättrat ekonomiskt
läge för Sverige.
Låt mig också i denna fråga slutligen framhålla att vi som medlemsland
självfallet måste anslå medel till den gemensamma budgeten, men att vi å
andra sidan blir fullvärdiga deltagare i ett samarbete med andra demokra-
tiska stater i Europa som även om vi står utanför kommer att påverka förhål-
landen som har betydelse för Sverige. Som medlemmar kan vi vara med och
påverka utvecklingen inom EU och tillsammans med andra medlemsländer
sätta vår prägel på den framtida utformningen av den europeiska integratio-
nen. Nyttan av att delta i ett sådant samarbete kan inte endast mätas i
pengar. Möjligheten att tillvarata svenska intressen på för oss viktiga områ-
den är ovärderlig i både det korta och det långa perspektivet.
Jag besvarar frågorna tre och sex i ett sammanhang.
Ett nej i folkomröstningen medför att vi fortsättningsvis deltar i integra-
tionsarbetet på EES-avtalets grund. Det tillgodoser viktiga svenska ekono-
miska intressen men är otillräckligt inte minst när det gäller inflytande över
utformningen av för oss helt centrala frågor under resten av 90-talet. Dess-
utom omfattar EES-avtalet långt ifrån alla samarbetsområden av betydelse.
Det är en självklarhet att regeringen kommer att ta fasta på och respektera
utfallet av folkomröstningen. Jag utgår dock ifrån att om det blir ett nej i
folkomröstningen kommer de politiska partierna i regeringen även fortsätt-
ningsvis att agera efter de politiska linjer som de kommer att redovisa i EU-
frågan.
De medel som hittills har ställts till förfogande för EU-information och
som till viss del också har kommit kampanjorganisationerna till del har för-
delats av den delegation som leds av förre statsministern Thorbjöm Fälldin.
Till frågan om medel till kampanj organisationerna inför en folkomröst-
ning avser regeringen återkomma när förhandlingarna är avslutade och de
politiska partierna samlas för att diskutera tidpunkten och formerna för en
folkomröstning.
När ett sådant beslut föreligger blir det aktuellt att även ta upp frågan om
ytterligare medel till kampanjorganisationerna och fördelningen av dessa.
När det gäller utrymme för ja- och nejsidoma i radio och TV åligger det
ledningarna för dessa att göra avvägningarna i denna fråga. Självklart måste
de här vägledas av Radiolagens krav på ”saklighet och opartiskhet”.
Anf. 17 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag tackar statsrådet Dinkelspiel för svaret. En del av det som
jag har interpellerat om har vi redan debatterat. Men jag vill sammanfatt-
ningsvis ändå konstatera att statsrådet inte på ett tillfredsställande sätt har
kunnat bemöta att det finns behov av att få bindande undantag. Jag vill fram-
för allt hänvisa till att flera länder, bl.a. Danmark, har ansett det nödvändigt
att skaffa sig dessa bindande undantag, vilket Sverige underlåter att göra.
Detta inkluderar de viktiga frågor som jag berörde i mitt första inlägg.
Vad gäller svaret i övrigt på min interpellation är jag förvånad över att
statsrådet säger att han inte ser något behov av en remissbehandling av kon-
sekvensutredningarna. Det räckte inte med den ensidiga sammansättningen
av de här utredningarna, utan man går på i ullstrumporna och vill inte ens
ha en sedvanlig och allsidig remissomgång om detta. Det är mycket anmärk-
ningsvärt och borde rimligtvis omprövas av regeringen.
Sedan får vi höra om de dynamiska effekterna, som jag hade en debatt
med Anne Wibble om. Dess bättre svarade inte hon på det här mycket all-
varliga sättet som Ulf Dinkelspiel gör. Hon log förstående när jag sade att
jag verkligen ville ha reda på hur man tänker finansiera de här frågorna och
inte i första hand ville tala om de dynamiska effekterna. Det är på den här
punkten som det verkligen finns en konkret och aktuell fråga. Hur tänker
regeringen finansiera detta på kort och på lång sikt? Det är framför allt på
kort sikt som det rör sig om stora utgifter. Det handlar om ungefär 20 miljar-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
16
der i avgifter och om åtskilliga tiotals miljarder i minskade skatteintäkter.
Det finns verkligen anledning för Ulf Dinkelspiel att reda ut hur detta skall
finansieras.
Ulf Dinkelspiel talar om hur investeringsviljan minskar. Han säger att ”det
kan vara svårt att med exakthet ange dessa effekter i siffror”. I det samman-
hanget ställer jag mig frågan: Är EES-avtalet ingenting värt?
De statsfinansiella kostnaderna för ett medlemskap måste vägas mot de
långsiktiga samhällsekonomiska intäkterna. Jag undrar: Vilken kalkyl har
statsrådet i det här fallet? Hur säker är han på de påståenden han gör överst
på s. 3 i interpellationssvaret? Vilka komplikationer kan inträda? Han säger
att konsekvensutredningen har visat att de samhällsekonomiska effekterna
är si och så. Vilka belägg finns för den saken i de utredningarna?
Hur kommer man att ta emot ett folkomröstningsresultat? Jag tänker mig
möjligheten att det blir ett nej, vilket opinionsmätningarna tyder på: Kom-
mer Ulf Dinkelspiel då att lojalt följa detta resultat? Eller säger han på
samma sätt som Anne Wibble: Vi fortsätter att agera för ett svenskt medlem-
skap.
Man kan ha en viss förståelse för att regeringen vill återkomma med detal-
jerna och de konkreta beskeden om medlen till kampanjorganisationema.
Men jag vill ändå veta hur den principiella hållningen är. Kan statsrådet göra
något uttalande på den punkten?
Anf. 18 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag vill ge mig in i den här debatten och diskutera frågan om
pengarna. Var skall pengarna tas? Jag tycker att det är anmärkningsvärt att
det här interpellationssvaret tar så lätt på den saken. Det förvånar mig att
regeringen utan att rodna kan tillåta sig dessa utsvävningar och detta tal om
dynamiska effekter. Jag tycker att spåren borde förskräcka. Erfarenheten av
skatteuppgörelsen mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, som också
skulle finansieras med dynamiska effekter, visade att det inte alls gick. Det
blev ett stort minus i statskassan. Jag tror att man måste vara litet mer precis
när man pratar om pengar.
Jag tycker faktiskt att sammansättningen i de här konsekvensutredning-
arna är en demokratisk skandal. Av 35 personer sammanlagt som har suttit
i olika utredningar är 33 personer klart uttalade anhängare av ett medlem-
skap. De utredningsresultat som de här personerna kommer fram till tas som
expertutlåtanden och sanningar. Det är ungefär som om man skulle tillsätta
en arbetsgrupp inom kds som skulle utreda och komma fram till att Gud inte
fanns. Det vore inte särskilt trovärdigt.
Man kan inte ta de här expertutlåtandena och konsekvensutredningarna
för vetenskapliga fakta. Snedfördelningen av personer som har suttit i utred-
ningarna gäller också i allra högsta grad den om ekonomin. Den rapport som
man lade fram kritiserades sönder och samman av samtliga opponenter. Det
var inte vilka som helst. Det var t.ex. professor Rudolf Meidner på Arbets-
livscentrum, professor Magnus Blomström vid Handelshögskolan och LO-
ekonomen Dan Andersson. Det finns många fler ekonomer som har sågat
den här utredningen vid fotknölarna och som talar om snömos, tyckande och
tro i stället för vetande.
Man har sagt att det kommer att bli en BNP-tillväxt på 0,45 %, att inflatio-
nen blir 0,23 % lägre och budgetunderskottet 0,8 % lägre under en tioårspe-
riod om vi går med. Det går inte att vetenskapligt slå fast detta. Det är natur-
ligtvis fullständigt omöjligt.
Jag ger ingenting för de här rapporternas vetenskaplighet. Det är ett be-
ställningsverk från regeringen. Man vill ha detta att luta sig mot och få det
att framstå som att det blir guld och gröna skogar vid ett medlemskap. Jag
tycker att det är intellektuellt ohederligt, och det vilseleder den svenska opi-
nionen, som skall ta ställning i de här mycket svåra och komplicerade frå-
gorna.
Det kommer att kosta pengar. Det är alldeles riktigt. Vi vet inte exakt hur
stor medlemsavgiften blir. Det rör sig om mellan 17 och 22 miljarder kronor.
Vi vet inte riktigt ännu. Vi kan säga runt 20 miljarder kronor. Till detta kom-
mer minskade skatteintäkter, sänkt momsnivå och sänkning av punktskatter
på alkohol och tobak. Riksrevisionsverket gjorde för några år sedan en be-
räkning av vad detta skulle innebära. Man talade om mellan 30 och 40 miljar-
der kronor minus i statskassan, minskade skatteintäkter alltså. Om vi till
detta lägger en medlemsavgift på runt 20 miljarder kronor minskar kronorna
i statskassan med runt 50 miljarder. Det är väldigt mycket pengar.
Även medlemsavgiften, om den nu blir på 17 miljarder netto eller runt 20,
är faktiskt mycket pengar. Man kan ställa den i relation till vad andra saker
i statsbudgeten kostar. För 1994 kostar föräldraförsäkringen 20,7 miljarder
kronor, sjukförsäkringen går på 19,7 miljarder, barnbidraget 16,8 miljarder,
socialbidragen 15,1 miljarder och bostadsbidragen 8,4 miljarder. Detta ger
en liten uppfattning om hur mycket pengar det rör sig om.
I den här situationen har vi en regering som har mage att lägga fram en
budget den 10 januari 1994 där man inte redovisar en enda krona för med-
lemsavgiften. Det är en regering som samtidigt har den högsta förhopp-
ningen om att Sverige skall bli medlem från den 1 januari 1995. Budgeten
som lades fram den 10 januari 1994 sträcker sig över halva året 1994 och
halva året 1995. Medlemsavgiften är inte redovisad. Det är mycket märkligt,
tycker jag.
Nu vet jag att Anne Wibble försöker förhandla om att vi inte skall behöva
betala någon avgift alls det första året. Men om det blir så vet vi ju inte. Jag
förstår inte att det inte ens i någon brödtext finns något som säger att det är
möjligt att de här siffrorna inte stämmer, eftersom ett medlemskap faktiskt
kommer att kosta pengar.
Den fråga som jag tycker är mycket berättigad att ställa är naturligtvis:
Var skall de 20 miljarderna eller på sikt de 50 miljarderna tas? Det går inte
att bara hänvisa till dynamiska effekter. Jag var på en debatt i går där jag
fick höra precis samma sak: Men meningen med medlemskapet är ju en ökad
tillväxt och ett ökat välstånd. Meningen ja - men om det inte blir så, om
det blir minus? Så har det sett ut på den inre marknadens område och i de
europeiska medlemsländerna hittills. Om det blir minus i vartenda medlems-
lands statskassa och om arbetslösheten ökar, vad skall vi göra då? Var skall
vi ta pengarna?
Jag är mycket orolig för att det blir ytterligare minskade offentliga utgifter.
I klartext blir det mindre statsfinansierad barnomsorg, äldreomsorg, föräld-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 63
|
Prot. 1993/94:63 18 februari 1994 |
raförsäkring, sjukförsäkring och pensioner. Där kommer pengarna att tas. |
|
Svar på |
Anf. 19 INES UUSMANN (s): Fru talman! Som socialdemokrat och positiv till ett svenskt medlemskap i Vi har problem i Sverige. Våra problem har vi gemensamt med våra grann- Såvitt jag förstår förekommer den debatten ganska sällan, även bland dem Det har hävdats här i dag att den svenska ekonomin skulle urholkas. Vi Det här är som jag ser det obelagda påståenden. Enstaka personer, men Vi måste nämligen välja väg nu. Vilken roll skall vi spela i Europa? Skall Vi kan inte vrida klockan tillbaka och stänga gränserna för det samarbete EES-avtalet är inte tillräckligt. Det ger oss inte ett politiskt inflytande. Att man inte skall föregripa förhandlingsresultat vet jag, inte minst som EU är inte perfekt - det skall alla veta. Jag skall citera vad Hjalmar Bran- |
|
18 |
förbund: |
”Skulle vi nu då draga oss tillbaka, skulle vi vägra i vändningen, skulle vi
säga, att därför att det och det icke är såsom vi helst skulle önskat - men det
kan bli bättre ifall vi arbeta gemensamt i den riktningen! - så ämna vi nu
tveka, vi ställa oss utanför, vi kunna icke gå med i förbundet? Nej, en sådan
politik måste jag säga är hopplöshetens eller lättsinnets - jag kan för min del
varken gilla det ena eller andra.”
Detta sades alltså av Hjalmar Branting 1920, men jag tycker att det gäller
även 1994.
Anf. 20 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Först några kommentarer med anledning av de olika inläggen
och de olika frågor som här har ställts.
För det första vänder jag mig till Hans Göran Franck, som säger att vi inte
har fått några danska särregler eller undantag. Nej, Hans Göran Franck, vi
har fått svenska särregler och undantag. Vi har formulerat ett stort antal
svenska förhandlingskrav som är bestämda utifrån svenska intressen - inte
utifrån danska, norska, tyska eller franska intressen. Det är Sveriges intres-
sen som vi i våra förhandlingar skall tillvarata. Det är mot de förhandlings-
krav som vi har framfört som vi sedan skall avläsa förhandlingsresultatet.
Alla överenskommelser som vi träffar kommer att vara tillämpliga för
Sverige för att tillgodose våra intressen. De är alltså inte tillämpliga för Dan-
mark - lika litet som Danmarks är tillämpliga för oss. Däremot gäller såväl
i Danmarks som i Sveriges fall att när det är fråga om tolkningar av EG:s
bestämmelser - sådana är det fråga om i en del fall i Sveriges överenskom-
melser och i en del fall när det gäller Danmarks överenskommelser - är de
naturligtvis också tillämpliga på andra länder och inte alls betydelselösa. Det
gäller exempelvis frågan om unionsmedborgarskap liksom försvarspolitiken
och en del som sägs där i den danska överenskommelsen.
För det andra gäller det remissbehandlingen. Hela resultatet av förhand-
lingarna - alltså alla delar, med allt bakgrundsmaterial tillgängligt - kommer
att remitteras. Vem som helst har rätt att yttra sig över vilken del som helst av
avtalet. Man kan då använda sig av konsekvensutredningarna, av nej-sidans
material eller av vilket material som helst. Man kan använda sig av alla typer
av expertutredningar. Det finns enormt många på det här området. Allt
detta kan man använda sig av för att bilda sig en egen uppfattning om avtalet
och om de villkor som vi har förhandlat fram. Detta kan speglas i remissopi-
nionen. Jag kan försäkra att remissopinionen och de remissyttranden som är
tillgängliga också kommer att speglas i den proposition som i sinom tid före-
läggs riksdagen.
Här finns alltså alla möjligheter för remissinstanserna att uttrycka sina
åsikter. Remissbehandlingen är en naturlig del av förberedelsen inför den
proposition som kommer att presenteras. Den departementspromemoria
som vi skall låta cirkulera så snart förhandlingarna är klara kommer att ge
möjligheter när det gäller att avge just de yttranden som Hans Göran Franck
önskar.
Vidare frågar Hans Göran Franck: Är EES-avtalet ingenting värt? Jo, det
är det visst! Hans Göran Franck är inte omedveten om att jag själv har för-
handlat fram detta avtal under en socialdemokratisk ledning. Jag är stolt
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
20
över det avtalet och tycker att det är ett bra steg i riktning mot ett närmare
samarbete med EG. Att det sedan på flera punkter är otillräckligt - där hål-
ler jag med Ines Uusmann - är något som icke förtar intrycket av och inte
påverkar min bestämda uppfattning att EES-avtalet är ett bra steg i rätt rikt-
ning. När delar av nej-sidan vill riva upp EES-avtalet menar jag att det inne-
bär ännu ett grundskott mot den svenska ekonomin.
Jag vet faktiskt än i denna dag inte var Gudrun Schyman och Vänsterpar-
tiet står i den här frågan. Ni motarbetade EES-avtalet hela tiden arbetet på-
gick. Sedan har ni svävat på målet. Ibland har ni sagt: Ja, vi kan behålla avta-
let någon tid. Under tiden skall det ses över.
Men sedan har Gudrun Schyman i en intervju sagt att avtalet skall rivas
upp - i varje fall sade hon någonting i den riktningen. Jag ställer då frågan:
Vad är Gudrun Schymans uppfattning, och vad är Vänsterpartiets uppfatt-
ning i den här frågan? Jag undrar alltså: Skall EES-avtalet bestå, eller skall
det inte bestå?
Sedan till frågan om hur allt det här skall finansieras. Vad Gudrun Schy-
man säger är riktigt. Det grundas på de uppgifter som vi har givit, nämligen
att bruttokostnaden är ca 20 miljarder kronor. Vi får se vad slutsumman blir.
Men bruttokostnaden kommer att vara ungefär nämnda belopp.
Vi kommer att få ett återflöde om i storleksordningen 10 miljarder kronor,
alltså ungefär hälften av utgifterna. Det här är en förhandlingsfråga. Vi kom-
mer att kunna bedöma detta bättre när förhandlingarna avslutats. Exakt vet
man inte hur det blir. Det beror ju på hur duktiga våra forskare, våra utbild-
ningsansvariga, våra studenter osv. är när det gäller att komma i åtnjutande
av de möjligheter till EU-finansiering som avtalet öppnar. Vad som återstår
är en summa om 10 miljarder kronor.
Det finns många omedelbara fördelar med ett medlemskap, vilka ligger
utanför de direkta kostnaderna. Minskningen av kostnaderna beträffande
gränskontroller uppskattas i en utredning till 5 miljarder kronor. Om vi
åstadkommer en sänkning av räntan med 1 % svarar det mot 7 miljarder kro-
nor årligen redan från det första året. Därmed skulle praktiskt taget allt vara
finansierat redan det första året.
Till detta skall de dynamiska effekterna läggas, och de är avgörande. 1 %
ökning av bruttonationalprodukten motsvarar 15 miljarder kronor. Sedan
kan man diskutera hur mycket snabbare, med hur många procent, den
svenska ekonomin växer under låt oss säga en fem- eller tioårsperiod.
Gudrun Schyman frågar vad som händer med finansieringen om det inte
blir så bra. Men jag frågar Gudrun Schyman: Hur skall vi finansiera föräldra-
försäkring, pensioner, barnomsorg osv. när det gäller de sociala trygghets-
systemen i en stagnerande ekonomi - och det är ju vad vi har haft?
Anf. 21 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Om Ulf Dinkelspiel vill veta hur Vänsterpartiet har tänkt fi-
nansiera en bibehållen nivå i föräldraförsäkringen, en återställning av a-kas-
san och en höjning av pensionen för de sämst ställda pensionärerna kan han
läsa vår ekonomiska motion. Där har vi finansierat sådana åtgärder fullt ut.
När det gäller EES-avtalet skall jag gärna ge ett svar. Vi motsatte oss EES-
avtalet därför att det finns uppenbara svagheter i detta avtal. Det finns de-
mokratiska underskott, som det heter, i EES-avtalet. Sverige har ju inte
möjlighet att självständigt stifta egna lagar om dessa strider mot de lagar och
regler som finns inom den inre marknaden i vissa delar.
I dag har vi EES-avtalet. Det är i dag grunden för det samarbete som vi
har med den europeiska unionen. Vi tycker fortfarande att delar av avtalet
är dåliga, och vi kommer att verka för att kritiken i det avseendet förs fram
och för att avtalet i de delarna kan omförhandlas. Det är vår position. Det
som är dåligt skall vi alltså försöka göra bättre. Avtalet existerar således, och
det är utifrån den grunden som vi skall arbeta när vi fortsätter vårt samarbete
med den europeiska unionen efter ett nej i folkomröstningen. Det är vår in-
ställning i detta sammanhang.
Jag tycker inte att det finns någon faktiskt grund för resonemanget om
ekonomin - om att det blir dynamiska effekter. Det rör sig om påståenden,
om ett tyckande och om förhoppningar. Det finns inga fakta i målet som kan
styrka detta. Därför tycker jag att man skall vara ärlig och säga att vi utifrån
de olika siffrorna inte kan säga hur det blir men att vi kan ha en förhoppning
om hur det blir.
De flesta ekonomer, Ulf Dinkelspiel, är faktiskt överens om att det som
gäller ekonomin är tillgodosett genom EES-avtalet. Det blir inte något ytter-
ligare när det gäller det ekonomiska utfallet vid ett medlemskap. Vad vi gör
är ju att vi går in i en ekonomisk och monetär union. Vi träder in i något
som har en gemensam valuta och en gemensam centralbank. Vi deltar i ut-
formningen av en ekonomi där vi själva inte har handlingsutrymme och inte
heller själva kan bestämma i den omfattning som vi i dag kan göra.
Skillnaden mellan EES-avtalet och ett medlemskap är alltså att vi frånsä-
ger oss beslutanderätten i mycket större och viktigare frågor än vad EES-
avtalet rör. Det gäller då den ekonomiska politiken, målet för den ekono-
miska politiken samt hela utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Detta
är väldigt mycket mera än det som innefattas i EES-avtalet.
Jag har ännu inte fått några svar. Var skall alltså pengarna tas? Ulf Dinkel-
spiel har inte svarat på den frågan, utan det hänvisas till dynamiska effekter.
Vidare talas det om förhoppningen att det här skall leda oss in i en situation
med ökad tillväxt. Jag tvivlar mycket starkt på detta.
Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det låter bra när Ulf Dinkelspiel talar om att vi skall tillgo-
dose svenska intressen. Men det är inte det som är poängen i denna diskus-
sion.
Är det så att vi skall få bindande undantag för att tillgodose svenska intres-
sen? Däri ligger poängen. På den punkten kan Ulf Dinkelspiel inte ge oss
belägg för att vi får de bindande undantag som kan gälla inför Europadom-
stolen. Jag tycker att Ulf Dinkelspiel, som ju har talat om Europadomstolens
betydelse i det här fallet, borde kunna klara ut att det i detta avseende finns
ett problem och en svaghet. Det går inte att bara säga att vi inte skulle ha
intressen liknande Danmarks. Vi har i högsta grad intresse av att få igenom
undantag när det gäller försvarsfrågan, valutaunionen, EU-medlemskapet
och offentlighetsprincipen.
Dessutom finns det naturligtvis också mycket specifika svenska intressen.
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar pä
interpellationer
På den punkten förefaller Sverige komma till korta när det gäller de viktiga
Norrlandsintressena.
Vad är då alternativet här? Ja, alternativet är helt enkelt att hela Maast-
richtavtalet har gått alldeles för långt. Det borde omförhandlas. Ju större
opinionen mot Maastrichtavtalet är, desto större förutsättningar finns det i
sammanhanget. Då skulle man komma in på en mycket mera fruktbar linje.
Det handlar då om att få ett europeiskt samarbete i nivå med behoven - ett
samarbete som skulle kunna bli ett allomfattande europeiskt samarbete.
När det gäller det som Ulf Dinkelspiel har sagt om remissbehandlingen
vill jag bara säga att jag mycket väl vet att det finns en rad möjligheter att
ge sin åsikt till känna. Det skall vi också göra - och många kommer göra det.
Ändå tycker jag att det är en svaghet att det inte blev en ordinarie, sedvanlig
och allsidig remissomgång här. Jag vidhåller alltså mitt krav på denna punkt
och menar att regeringen bör ompröva detta.
När det gäller frågan om finansieringen är Ulf Dinkelspiel oss svaret skyl-
dig. Han talar om ett visst återflöde. Men en del av detta återflöde går ju
inte till statskassan, utan det går till företagen. Erkänn, Ulf Dinkelspiel, att
det är ett ekonomiskt problem! Hur skall då detta lösas? Den frågan kan Ulf
Dinkelspiel kanske inte svara på i dag, men jag tycker att vi borde kunna få
en annan typ av svar.
Anf. 23 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Det finns vissa ord som man inte bör använda - det har vi lärt
oss. Dynamiska effekter är ett sådant uttryck som inte har en så bra klang
efter det som hände med skattereformen. Men vad är då dynamiska effekter
egentligen? Jag skulle vilja uttrycka det så här, och jag undrar om statsrådet
ställer upp på den förklaringen: Vi bör fråga oss hur vi bäst bekämpar vår
kris. Gör vi det ensamma eller skall vi göra det tillsammans med andra?
Svenska företag har under de senaste åren satsat i investeringar som har gett
250 000 nya jobb utomlands. Samtidigt har samma svenska företag minskat
antalet jobb i Sverige med 70 000. Detsamma gäller när utländska företag
väljer var de skall investera. De investerar inte i Sverige för att skapa nya
jobb. De köper upp. I och med deprecieringen är det väldigt billigt att köpa
upp svenska företag - det är rent av rea på dem just nu. Men det leder inte
till att sysselsättningen i Sverige ökar, utan den framtida sysselsättningen
finns inom den inre marknaden, och integrationen förstärker denna utveck-
ling.
Även om vi tycker att det är viktigt - och det tycker jag som socialdemo-
krat att det är - att föra kampen för full sysselsättning, kan vi inte göra det
enbart i Sverige. Vi kan inte heller föra kampen för arbetsrätt, det goda ar-
betet och den goda arbetsmiljön enbart i Sverige. Det kan vi bara göra till-
sammans med andra likasinnade länder i ett större område i Europa.
Vårt ekonomiska problem i Sverige grundar sig framför allt på den höga
arbetslösheten. Det är det absolut största problemet som vi har. Arbetslös-
heten leder till att statens finanser gröps ur, och det blir allt svårare att få bra
lån. Detta är grunden till att också vår välfärdsbas gröps ur.
Genom ett medlemskap kan vi få möjlighet att försvara den ekonomiska
22
basen. Då kan vi också få behålla välfärdssystemen och en stor offentlig sek-
tor.
Det handlar också om politik och ideologi; hur vi vill utforma framtiden.
Ett medlemskap handlar om de möjligheter som vi bör ta till vara.
Anf. 24 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Jag vill först till Hans Göran Franck säga att jag inte förstår
hur han med sin juridiska bakgrund och skolning inte kan undgå att göra en
distinktion mellan bindande överenskommelser och det förhållandet att en
överenskommelse kan prövas i domstol. Vi har utverkat ett antal överens-
kommelser som läggs fast i fördraget. Dessa är bindande för parterna. En
annan sak är att de liksom alla andra regler och överenskommelser kan tol-
kas i domstolen. Men, Hans Göran Franck, en bindande överenskommelse
som har ingåtts mellan två parter och som vid fall av olika tolkning kan gå
till skiljedom, är inte det en bindande överenskommelse? I annat fall har vi
helt olika syn på vad som binder parterna. Vi har uppnått överenskommelser
med EG som läggs fast i fördraget, och i sista hand kan de prövas i domsto-
len. Men det kan också gälla väldigt många andra överenskommelser som
är av bindande karaktär. Däri ligger ett skydd för parterna, att de kan få sin
rätt prövad i högre instans.
Hans Göran Franck sade att Norrlandsintressena inte kommer att tillgo-
doses. Jag skall inte här spekulera, och jag medger att detta - som många
andra frågor - är en besvärlig förhandlingsfråga. Men varför vara så säker,
Hans Göran Franck?
Sedan sade Hans Göran Franck att han skulle vilja se delar av Maastrich-
tavtalet omförhandlade. Detta kan väl också gälla andra regler. Jag är den
förste att säga att jag inte tycker att allting i EU är bra. Det finns mycket
som jag skulle vilja ändra på. Men jag ställer frågan: Hur påverkar vi bäst?
Hur kan vi enklast påverka och förändra dessa regler? Hur har Sverige -
kanske tillsammans med likasinnade länder, inte minst övriga nordiska län-
der - bäst möjligheter att påverka utvecklingen? Är det genom att stå utan-
för eller genom att vara med och påverka och forma det framtida Europa, i
ett EU som i dag omfattar nio av tio västeuropéer och till vilket allt fler län-
der i Central- och Västeuropa närmar sig? Det tycker jag är grundfrågan.
Skall vi vara med och påverka, eller skall vi stå utanför och hacka på EU?
Det är väl det som är alternativet.
Fru talman! Jag skall ärligt säga att jag nästan blir rörd när jag hör Gudrun
Schyman försvara EES-avtalet, det EES-avtal som hon gång på gång här i
talarstolen, på gator och torg och i debatter med mig ju har angripit. Detta
avtal står hon och försvarar och säger att det är så bra jämfört med medlem-
skap. Det har sådana förtjänster, säger hon, så varför behöver vi gå vidare
mot medlemskap? En dag kanske Gudrun Schyman står här och försvarar
medlemskap.
Jag blir inte riktigt klok på vad Gudrun Schyman sedan säger om EES-
avtalet. Hon vill ha en omförhandling eller en översyn. Ja, det kommer stän-
digt att förändras och byggas ut, om vi arbetar vidare på detta. Tidigare var
det ju så, att Gudrun Schyman och hennes parti motarbetade det avtalet.
Det skulle rivas upp, och många medel användes för att förhindra detta av-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
24
tal. Nu säger Gudrun Schyman att EES-avtalet existerar. Ja, det vet väl jag
också, men frågan är: Tänker Vänsterpartiet se till att avtalet fortsätter att
existera, eller tänker Vänsterpartiet arbeta för att det skall upphöra? Jag tol-
kar det närmast så, att det är fråga om en översyn, men ett klargörande på
den punkten vore önskvärt.
Gudrun Schyman sade att hon inte fick svar på frågan hur det hela skall
finansieras. Jag uttryckte mig mycket precist. Jag talade om 20 och 10 miljar-
der och om möjligheterna till en omedelbar finansiering, t.ex. i form av
sänkta räntor -1 % motsvarar 7 miljarder - samt genom minskade kostnader
för gränskontroller och liknande. Sedan använde jag det olyckliga - jag er-
känner det, Ines Uusmann - uttrycket dynamiska effekter. Det är bättre att
precisera sig - jag delar den uppfattningen. Det är fråga om att locka till sig
ökade investeringar, att öka Sveriges konkurrenskraft och på så sätt för-
bättra tilväxten. Som exempel angav jag att 1 % ökad tillväxt ger 15 miljar-
der kronor.
På min fråga om hur vi skall finansiera sjukförsäkring, föräldraförsäkring
och barnomsorg svarar Gudrun Schyman: Gå och läs vår motion! Det kan
vara bra att ge konkreta svar här också på de frågor som jag ställer. Den
fråga som inställer sig är: Hur skall vi klara detta, om vi har en stagnerande
och svagare ekonomi? Även om ekonomerna har olika uppfattningar om
vad ett EU-medlemskap betyder kvantitativt, är det mycket få ekonomer
som har någon annan uppfattning än att ett EU-medlemskap kommer att
bidra till ökad tillväxt och att det kommer att kosta om vi står utanför. Och
det vill jag säga: De ekonomiska modeller som Gudrun Schyman och hennes
partifränder har förordat har ju prövats på många håll i Central- och Öst-
europa. Dessa modeller har inte bara lett till stagnation, utan de har lett till
ekonomisk tillbakagång. Då undergrävs hela det sociala trygghetssystemet.
Det är faran med att stå utanför.
Anf. 25 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det är självklart - och det behöver ju inte ens sägas - att i den
mån som man vid förhandlingarna kan uppnå överenskommelser är dessa
juridiskt bindande. Men det skall alltså vara fråga om en ordentlig överens-
kommelse, som är skriftligen bekräftad och där det klart framgår vad över-
enskommelsen innebär.
När jag på nytt läser Ulf Dinkelspiels svar finner jag att det finns väldigt
litet av bindande överenskommelser som Ulf Dinkelspiel hittills kunnat re-
dovisa. Det är egentligen bara på en enda punkt - och det gäller snuset, vil-
ket tidigare har nämnts - som Ulf Dinkelspiel kan tala om resultat. Vidare
är det vissa bestämmelser som bara gäller under en viss övergångsperiod.
Kvar står de problem som jag har berört i min interpellation. Det blir nu till
sist svenska folket som får ta ställning till om man verkligen är nöjd med
resultatet. Om hittillsvarande resultat inte blir bättre finns det i dagens läge
inga möjligheter att rekommendera en svensk anslutning.
Vad gäller frågan om finansieringen går diskussionen nu bara runt runt.
Sanningen är väl helt enkelt att Ulf Dinkelspiel i dag inte konkret kan redo-
göra för finansieringen. Vi får väl avvakta regeringens förslag. Svårigheterna
är självfallet mycket stora. Det är väl närmast finansministern som bör
kunna svara på frågorna. Hon har ju deltagit i en debatt här men kunde vid
det tillfället inte besvara dem. Vi kan inte säga mer än att vi får avvakta.
Jag vill markera att det är ytterligt viktigt att de båda sidorna i folkomröst-
ningen får likvärdiga resurser. Ingenting är viktigare än ett rättvist utslag
från svenska folket. Det förutsätter att det blir så likvärdiga möjligheter som
det går att uppnå. Vi vet redan att ja-sidan har en överlägsenhet på grund
av att stora företag m.m. står bakom ja-sidan. Här har regeringen ett ansvar
för att det blir en schyst folkomröstning.
Anf. 26 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Eftersom detta är mitt sista inlägg vill jag passa på att säga att
för mig och, som jag tror, för stora delar av den svenska befolkningen är inte
samarbete med Europeiska unionens medlemsländer liktydigt med medlem-
skap i Europeiska unionen.
Sverige samarbetar i dag med den europeiska unionen, dess institutioner
och medlemsländer i en rad olika frågor, t.ex. forskning, utbildning, handi-
kappfrågor och en massa andra frågor. Det skall vi naturligtvis fortsätta att
göra. Och det kan vi göra, även om vi inte är medlemmar. Det är befängt
att påstå att allt samarbete mellan Sverige och Europeiska unionen skulle
upphöra om vi sade nej till ett medlemskap. Det gör det naturligtvis inte.
Handelssamarbetet t.ex. skulle då fortsätta med EES-avtalet som grund.
Vi sade nej till EES-avtalet, därför att det har uppenbara brister. Det är,
som man bl.a. på Dagens Nyheters ledarsida mycket riktigt uttryckte det, ett
lydstatsavtal. Vi tyckte att bristerna och nackdelarna övervägde fördelarna.
Därför sade vi nej.
Nu finns avtalet. Vi i Vänsterpartiet får ju rätta oss efter majoritetens upp-
fattning, men vi kommer att fortsätta att ihärdigt kritisera de svagheter som
finns, lyfta fram dem och försöka att få majoritet för att rätta till dem. Det
är det arbete som vi kommer att bedriva.
Vad gäller finansieringen av medlemskapet håller jag med Hans Göran
Franck om att vi inte får några svar. Att det blir en kostnad på 20 miljarder
och att vi sedan får tillbaka 10 miljarder är inte sant. Ulf Dinkelspiel vet att
delar av det som vi får tillbaka inte går tillbaka till statskassan utan direkt
till vissa företag och jordbruk. Statskassans minus blir faktiskt ganska stort.
Till detta kommer skatteharmoniseringen, som inte är ett påfund av nej-
sidan utan bygger på Riksrevisionsverkets egna uträkningar. Det man säger
sig vilja finansiera detta med är förhoppningar om en ökad ekonomisk till-
växt. Det finns inga fakta i målet, och det går inte att få fram fakta i målet
vare sig för den ena eller för den andra sidan. Det beror naturligtvis på hur
världsekonomin utvecklar sig, hur ekonomin i de olika medlemsländerna ut-
vecklar sig osv. Det handlar om ett stort, komplicerat spel där det inte går
att få fram några fakta. Vi vet vad kostnaderna blir, men vi vet inte vad intäk-
terna blir. Därför måste vi kunna kräva av en regering som säger sig vilja ha
ett medlemskap att den redovisar åtminstone de siffror som man vet kommer
att dyka upp.
Vad gäller Vänsterpartiets syn på ekonomin tror jag att Ulf Dinkelspiel
lever i historien. Jag skall gärna översända vår senaste ekonomiska motion,
som av Finansdepartementet har fått ett mycket högt betyg. Det som skiljer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
26
oss från andra är att vi tycker att människor som tjänar mycket pengar skall
vara med och betala mer och att människor som tjänar mindre pengar skall
vara tillförsäkrade ett drägligt liv.
Anf. 27 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag vill återgå till frågan om huruvida de uppnådda förhand-
lingsresultaten är juridiskt bindande. När man hade kommit överens om
och, såvitt jag förstår, ansåg att de båda parterna hade ett avtal om EES,
visade det sig att EG-domstolen, som det hette på den tiden, kunde säga att
detta avtal inte var förenligt med EU:s grundlagar. Min fråga är nu: Om vi
uppnår ett förhandlingsresultat, även om det är fastställt och ordentligt ned-
skrivet att vi alla är överens om detta, vad är det då som garanterar att inte
EU-domstolen kan säga att detta avtal inte är förenligt med EU:s grundla-
gar? Kan någon som överklagar beslutet, på grund av att avtalet inte anses
gynna de egna intressena, få rätt om EU-domstolen säger att det avtal som
vi trodde hade slutits i själva verket inte fungerar, därför att det strider mot
grundlagarna? Det är detta som jag tycker är det väsentliga. Jag vill gärna
ha ett svar på min fråga.
Anf. 28 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! På Birgitta Hambraeus fråga är svaret nej. Såvitt jag har för-
stått kan inte domstolen över huvud taget överpröva ett medlemskapsavtal,
till skillnad från ett frihandelsavtal eller liknande. I denna fråga skiljer sig
Birgitta Hambraeus och Hans Göran Francks meningar, som jag uppfattar
det.
Jag vill till Hans Göran Franck säga att jag tror att vi har närmat oss var-
andra ganska mycket. Det gläder mig. Det är möjligt att det hade uppstått
ett missförstånd, men finns utfästelser fastlagda i fördraget så är de bin-
dande, oavsett om de kan prövas av domstol eller inte. Det är en bra ut-
gångspunkt. Låt oss se vad som fastläggs i fördraget - vi håller nu på att ar-
beta med texterna i anslutningsfördraget - och sedan kan vi återkomma till
debatten om vad som är bindande eller inte. Jag tror att Hans Göran Franck
inte kan vara nöjd på alla punkter - det vore kanske att hoppas för mycket -
men att vi skall kunna närma oss varandra väsentligt när resultatet och tex-
terna föreligger.
Hans Göran Franck sade att han på basis av nuvarande förhandlingsresul-
tat inte kan vara nöjd. Jag hoppas - ta Norrlandsproblematiken men också
andra frågor som exempel - att vi skall kunna nå sådana resultat att även
Hans Göran Franck blir nöjd. Vår ambition är att avtalet skall få så bred
enighet som det någonsin är möjligt. Därför lyssnar jag också alltid med in-
tresse till vad Hans Göran Franck säger i de här debatterna.
Gudrun Schyman upplyser om att man också utan medlemskap kan ha
samarbete med Europeiska unionen. Tack för den upplysningen!
Jag har förhandlat om EES-avtalet och om frihandelsavtalet. Det är fråga
om ett långtgående samarbete med den europeiska unionen. Det har för oss
varit en självklarhet att Gudrun Schyman hela tiden har motsatt sig hela
EES-avtalet. Det är en annan sak. Men varje avtal som vi har - vi har många
avtal med Europeiska unionen - innebär naturligtvis ett samarbete med EU.
Det går väl att upprätthålla även utan medlemskap. Det är bara det att med-
lemskapet innebär så många fördelar att jag och många andra är övertygade
om att detta är det bästa för Sverige.
Gudrun Schyman säger att EES-avtalet är ett lydstatsavtal. Jag tycker att
det är att ta i. Men det finns ett demokratiskt underskott i detta avtal. Det är
en av nackdelarna, och därför förordar vi att vi går vidare mot medlemskap.
Gudrun Schyman vill nu hålla fast vid detta lydstatsavtal.
Anf. 29 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Det är viktigt att Ulf Dinkelspiel nu har slagit fast att Sverige
även utan ett medlemskap faktiskt på alla sätt samarbetar med EU.
Jag håller långa föreläsningar om detta. Jag räknade faktiskt upp de tusen-
tals olika arbetsgrupper som vi deltar i med EFTA-länder, med EU och med
övriga. Sverige är ju ett av världens mest internationaliserade länder. Sverige
hör till den grupp av tio länder som har flest internationella samarbetsavtal.
Allt tal om att vi skulle bli isolerade om vi valde att inte gå med i den euro-
peiska unionen är ren och skär propaganda.
Anledningen till att jag begärde ordet var att jag återigen ville säga föl-
jande. Ulf Dinkelspiel missförstår mig. Det är alltså inte fråga om att EU-
domstolen skulle underkänna det faktum att vi har blivit medlemmar, dvs.
att vi har fått ett avtal om medlemskap. I stället gäller det undantagen, särbe-
stämmelserna. Orsaken till att vi över huvud taget förhandlar är ju att vi inte
bara skall ”köpa” allting. Kommer alla de bestämmelser som vi har fått i
samband med förhandlingarna att vara juridiskt giltiga och hålla vid en dom-
stolsprövning om de går emot starka intressen? Detta är alltså poängen i mitt
resonemang.
Jag förstår inte varför detta missuppfattas. Det är ju klart att det gäller
förhandlingsresultatets undantag. Hur väl överens vi i Sverige än är med alla
EU-länder, undrar jag om det finns garantier för att EU-domstolen inte sä-
ger att detta strider mot EU:s författning.
Anf. 30 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Varje överenskommelse kan tolkas i en domstol. De flesta
överenskommelser är av den karaktären att de över huvud taget inte behö-
ver föras till domstol för att tolkas.
Jag är helt övertygad om att den helt dominerande delen av, ja, kanske
alla, de överenskommelser som vi träffar är så klara att det över huvud taget
aldrig blir fråga om att föra dem till domstol. Innan de går till domstol går
de dessutom först till kommissionen, som i sin egenskap av rättsvårdande
instans har att avge sina synpunkter. Då är det naturligtvis av mycket stor
betydelse, milt uttryckt, att kommissionen i sin egenskap av rättsvårdande
instans redan på förhand har sagt att t.ex. detta med Systembolaget enligt
kommissionens åsikt är förenligt med EU:s lagstiftning så länge det inte ut-
formas på ett diskriminatoriskt sätt.
Detta innebär - Hans Göran Franck och jag är överens på den punkten -
att i de delar som vi har skriftligen nedlagda överenskommelser är dessa bin-
dande. Men några garantier för tolkningen av varje enskild del kommer vi
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
28
inte att ha - lika litet som vilket avtal som helst som är underställt skiljedom
eller kan föras till domstol för tolkning.
På det viset är det. Jag upprepar att detta är ett skydd för parterna också,
därför att man därmed sist och slutligen kan få en opartisk tolkning. Men
om det står att Systembolaget är förenligt med EU:s regler, varför skulle då
domstolen gå emot den uppfattning som kommissionen företräder i egen-
skap av rättsvårdande instans? Det är i högsta grad osannolikt.
När det gäller övriga frågor som har tagits upp här i debatten är väl finan-
sieringsfrågan den fråga som har stått främst. Jag menar att det utan jämfö-
relse främsta hotet mot våra möjligheter att klara av sysselsättningen, välfär-
den, föräldraförsäkringen, barnomsorgen, pensionerna osv. är just en stag-
nerande och tillbakagående ekonomi. Den risken är ojämförligt mycket
större om vi står utanför den europeiska unionen.
Om vi väljer att icke bli medlemmar av den europeiska unionen, dvs. om
vi väljer att stå utanför ett samarbete som ger oss möjligheter att på likvär-
diga villkor samarbeta och konkurrera med praktiskt taget alla andra väst-
europeiska länder, blir detta det stora hotet mot jobben och mot välfärden.
Därför skall vi sikta in oss på ett medlemskap i den europeiska unionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1993/94:68 om rätten till genmäle i massme-
dier
Anf. 31 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Fru talman! Lennart Fridén har frågat justitieministern vilka åtgärder hon
kan vidta för att motverka övertramp från massmediernas sida och samtidigt
ge personer som genom dålig journalistik råkat illa ut bättre möjligheter till
rättelse utan att detta inkräktar på pressfriheten. Arbetet inom regeringen
är så fördelat att det är jag som skall besvara interpellationen.
Först vill jag nämna att massmedierna i Sverige enligt min uppfattning hål-
ler en internationellt sett hög etisk standard. Det förekommer givetvis vissa -
för att använda Lennart Fridéns uttryck - övertramp, men jag anser att den
självsanerande verksamheten inom massmedierna hitintills i huvudsak fun-
gerat väl. Utöver den självsanerande verksamheten, som bygger på de s.k.
pressetiska reglerna, finns i lag bestämmelser om straff och möjlighet till
skadestånd för t.ex. förtal. För förtal kan den dömas som utpekar någon an-
nan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller lämnar en annan
uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. En sådan gär-
ning är straffbar också när den begås genom att uppgifter lämnas i tidningar
eller i radio eller TV. När det gäller juridiska personer finns regler om otill-
börlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida.
Med en rätt till genmäle avses i princip en rätt för en enskild att i efterhand
få kommentera eller bemöta en uppgift som förekommit i en tidning eller
t.ex. i ett TV-program. Om ett bemötande avser endast sakuppgifter an-
vänds i stället begreppet beriktigande. Det finns inte i dag någon i lag före-
skriven rätt till genmäle. Det finns emellertid bestämmelser i grundlagarna
som indirekt berör frågan. När påföljden skall bestämmas för ett tryckfri-
hets- eller ett yttrandefrihetsbrott skall särskilt beaktas om en rättelse på
lämpligt sätt har bringats till allmänhetens kännedom. Vidare kan en dom-
stol besluta att en fällande dom i ett ärekränkningsmål skall tas in i skriften
eller programmet om den kränkte begär det. I lagen (1992:1356) om satellit-
sändningar till allmänheten, som trädde i kraft den 1 januari i år, finns emel-
lertid en bestämmelse om rätt till beriktigande av sakuppgifter.
Bestämmelser om rätt till genmäle och beriktigande finns i de pressetiska
reglerna och i avtalen mellan staten och Sveriges Radio, Sveriges Television
och TV 4.1 dessa regler och avtal finns även bestämmelser om att den enskil-
des privatliv skall respekteras. Pressens opinionsnämnd, som är ett frivilligt
inrättat organ, har hand om ärenden som rör pressens efterlevnad av de
pressetiska reglerna, och Radionämnden, som är en myndighet, prövar bl.a.
frågor som rör programbolagens avtal med staten. Om en enskild anser att
t.ex. hans privatliv inte har respekterats eller att han har berövats sin rätt till
genmäle, har han alltså möjlighet att vända sig till dessa organ.
Frågan om behovet av och möjligheterna att lagreglera en rätt till genmäle
har tagits upp vid många tillfällen. Införandet av en sådan rätt i grundlag
eller i lag har emellertid hittills konsekvent avstyrkts.
Rätten till genmäle diskuterades utförligt i en proposition våren 1987 som
rör ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. Då gjordes den bedömningen
att frågan om genmäle och beriktigande bäst lämpade sig för reglering inom
ramen för pressens självsanerande verksamhet. I propositionen
(1986/87:151) anfördes att i detta ställningstagande låg att det var viktigt att
pressens självsanerande verksamhet befästes och utvecklades och att pres-
sen under ansvar brukar denna frihet.
Med anledning av Radiolagsutredningens arbete med en översyn av radio-
lagstiftningen kan frågan om en lagreglering av en rätt till genmäle bli aktuell
på nytt. Som Lennart Friden säkert känner till, har riksdagen såväl under
år 1992 som förra året behandlat frågor om rätt att få felaktiga uppgifter i
massmedierna rättade. Riksdagen har då följt konstitutionsutskottets be-
dömning att några nya uttalanden från riksdagen i denna fråga inte bör göras
innan Radiolagsutredningen har avgivit sitt slutbetänkande (jfr bet.
1992:KU12,1993/94:KU2). Jag har samma uppfattning i saken som den riks-
dagen givit uttryck för.
I den proposition från 1987 som jag nyss nämnde togs även ställning till
frågan om en lagreglering av ett skydd för privatlivets fred. Bakgrunden till
detta var ett betänkande från år 1980 av Integritetsskyddskommittén. I be-
tänkandet, Privatlivets fred (SOU 1980:8), redovisades tre olika lösningar
till hur ett utökat skydd för den enskildes privatliv skulle kunna genomföras.
Ett förslag innebar att det i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken togs
in en straffbestämmelse om brott mot privatlivets fred. Därmed skulle gär-
ningen vara straffbar även om den begicks genom massmedia, och det skulle
även finnas möjlighet att få skadestånd. En av ledamöterna i kommittén för-
ordade en ordning innebärande att det skulle finnas en möjlighet att få
skadestånd vid ett intrång i privatlivet även om intrånget inte var straffbart.
Slutligen förordade en tredje linje att den nuvarande ordningen skulle stå
fast, dvs. att frågan bäst löstes av massmedierna själva genom den självsane-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
30
rande verksamheten. Betänkandet överlämnades till Yttrandefrihetsutred-
ningen, som ansåg att man även i dessa frågor skulle lita på den självsane-
rande verksamheten.
I propositionen framhölls att en stor majoritet bland remissinstanserna var
av samma uppfattning och att det är otänkbart att inskränka den grundlags-
skyddade tryckfriheten och yttrandefriheten utan att det finns någon mera
allmän uppslutning bakom detta. Dåvarande departementschefen anförde
att han givetvis även i fortsättningen avsåg att vara observant på hur massme-
dierna utnyttjade sin frihet på detta område (prop. 1986/87:151 s. 44 och
321). Riksdagen godtog departementschefens bedömning och ansåg att det
inte var påkallat med några åtgärder från statsmakternas sida i syfte att und-
vika publicitetsskador m.m. för enskilda. Enligt riksdagen är det dock ange-
läget att regeringen noggrant följer utvecklingen och att den, om det visar
sig nödvändigt, återkommer med förslag till åtgärder.
Bl.a. mot bakgrund av den ökade internationaliseringen finns det skäl att
vara vaksam på nya massmedieföretags förhållningssätt till vår etiska stan-
dard, som bl.a. kommer till uttryck i de pressetiska reglerna. I några andra
länder i Europa, där yttrande- och informationsfriheten i massmedierna inte
regleras på samma sätt som hos oss, finns det i större utsträckning bestäm-
melser om skydd för enskildas privatliv i förhållande till massmedierna. Vi
skall givetvis undvika att göra Sverige till en fristat för mindre seriös massme-
diai verksamhet. Inom Justitiedepartementet följer vi därför dessa frågor
kontinuerligt, och som jag tidigare nämnde torde Radiolagsutredningen ta
upp frågan om möjligheten för enskilda att få felaktiga uppgifter i radio- eller
TV-program rättade.
Anf. 32 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Först ber jag att få tacka för ett mycket omfattande svar från
statsrådet. Vi är överens om mycket, men det finns ändå ett antal punkter
som jag anser måste kommenteras och där jag vill tillföra ett antal synpunk-
ter.
Jag är medveten om att svenska medier relativt sett, jämfört med sina kol-
leger i andra länder, håller en hög etisk standard. Vi kan vara tacksamma
för att vi ännu inte har medier av den typ som bl.a. förekommer i Tyskland
och England. Men - och det är det viktiga - det hjälper inte den individ som
har fått utstå påhopp som är ägnade att framkalla missaktning hos andra, i
synnerhet som de dessutom ofta medför påfrestande konsekvenser för t.ex.
make och barn. I ett sådant läge hjälper det inte att det finns regler och avtal.
Då upplevs intrånget i den privata sfären mycket starkt.
Det finns journalister som i samtal med mig, då jag pekat på PK:s publice-
ringsregler, skrattat och sagt att man inte kan arbeta efter dem, men att de
är bra att åberopa i vissa lägen. Medvetet luckrar man upp gränserna och
arbetar i en suddig gråzon där man, utan att i och för sig ha onda avsikter, i
ambitionslystnad och omedvetenhet går så långt man kan. Det är då männi-
skor skadas.
Visst finns PO och Radionämnden. Där har jag själv haft framgångar.
Men det har inte rört sig om något personligt för mig. Vi skulle ju ursprungli-
gen ha haft den här debatten i december. Då hade jag tänkt säga att jag själv
inte hade råkat ut för något övertramp av betydelse. Jag kan dess värre inte
ställa mig bakom den formuleringen längre. Vi kan inte här diskutera en-
skilda fall, men jag skulle önska att jag inte hade behövt uppleva den senaste
veckan.
Många orkar inte ta itu med att göra en anmälan. Man är rädd för att saken
förvärras och tar ny fart vid en eventuell rättelse. När rättelsen kommer har
det ofta gått så lång tid att det känns hopplöst.
Det finns många som skulle vilja få rätt och inte bara ha rätt, men som
tiger. Ett av skälen är den egendomliga situationen att det är motståndaren
som bestämmer reglerna för meningsutbytet. Det känner alla till som då och
då debatterat med folk inom medierna. På den gemensamma arenan, det
ifrågavarande mediet, avgör motståndaren både tid och plats för genmälet,
om ett sådant ens medges.
En insänd begäran om rättelse kan göras om både till insändare och till en
del i en ny artikel. Ett debattinlägg kan förses med en kommentar som gör
ont värre. För att hävda att man minsann har en öppen debatt smyger man
in det i stympad form någonstans mellan sportsidorna och de orubricerade
annonserna. Det finns många sätt att gå till väga när man vill slippa korri-
gera. Man vill inte korrigera förrän den journalist som har skrivit artikeln är
tillbaka efter en ledighet eller en resa. Vid påstötning ges svaret att detta
saknar aktualitet nu.
Just detta att ena parten bestämmer arenans regler är den största svaghe-
ten i systemet. Det skulle inte accepteras inom statsrådets förutvarande
verksamhetsområde och inte heller på t.ex. en sportarena.
Den som intresserar sig för rättshistoria kan läsa ett antal gamla tänke-
böcker från våra medeltida domstolar. Där finner man att mål om missfir-
melse var mycket ofta förekommande. Den personliga äran och integriteten
var kanske det värdefullaste man hade. I dag är det illa ställt med respekten
för både ting och människor. På samma sätt som vårt kulturarvs oersättliga
skatter blir sprejmålade blir också människor mentalt nerklottrade - inget-
dera är acceptabelt.
Det är viktigt att vi i bl.a. debattens form, som här, motarbetar alla former
av smädelse. Därför är det viktigt att man i de medier där debatten skall
föras följer de goda etiska regler som finns. Det finns dess värre en del stö-
rande tendenser. En viktig fråga som bör hanteras vidare är den om överta-
get för den part som i dag kan avgöra reglerna för debattarenan.
Jag skall ta ett exempel på hur man kan resonera. I en av våra stora tid-
ningar hittade jag en artikel av en journalist som försvarade sig efter ett på-
pekande om att han kränkt andra människor. Han säger: Jag kränker aldrig
privatpersoner. Jag kränker bara offentliga personer, i synnerhet sådana som
utövar någon sorts makt. Jag kränkte en snäll polis en gång. Men det var å
kårens vägnar, för poliser är offentliga personer.
Har man den inställningen som journalist skall man kanske ägna sig åt nå-
got annat och framför allt fundera över hur man skadar sina medmänniskor.
Vi kan dess värre se att antalet anmälningar till PO och Radionämnden på
senare år har ökat. Det pekar på en negativ tendens.
Jag saknade en sak i statsrådets svar. Det är det dokument som Europarå-
det antog i höstas. Det handlar om förslag som skall leda fram till en gemen-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
32
sam etik för alla europeiska massmedier. Rekommendationen kräver bl.a.
att medlemsländerna antar lagar som skall garantera objektivitet, mångfald
och rätt till genmäle. Det genmälet skall inte ha formen av ett litet klipp. Jag
har ett sådant framför mig nu. I en tidning har man påstått att en person bl.a.
gjort sig skyldig till grovt svindleri i samband med företagskonkurser. Efter
ett par dagar skriver man sedan att det inte var så. Den artikeln har ungefär
samma storlek som etiketten på en tändsticksask.
Den frågan kommer säkert att debatteras ytterligare i kammaren längre
fram i år. En av folkpartikollegerna har tagit upp den. Genom att titta på
rubrikerna i hans motion kan man konstatera att detta inte är bra. Vem
granskar granskaren, står det bl.a. Han citerar också Lennart Groll, som var
PO under 70-talet, när det gäller den aggressiva personjournalistiken.
En sak som jag tycker är mycket väsentlig i det här sammanhanget är att
PO har ändrat sina egna regler. Det gör det ganska svårt för juridiska perso-
ner, småföretagare och andra att få rätt till genmäle enligt de nya stadgarna.
Jag tycker inte att vi skall acceptera det.
Anf. 33 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Massmedierna har en utomordentligt stor makt. En utomor-
dentligt stor makt bör förenas med ett motsvarande ansvar.
Som jag sade i interpellationssvaret, tycker jag ändå att våra medier håller
en internationellt sett hög etisk standard. Den självsanerande verksamheten
har hittills fungerat i huvudsak väl.
Men det skall inte förnekas att det förekommer vissa övertramp. Det före-
kommer att offentliga personer både förnedras och skandaliseras på ibland
mycket lösa grunder.
Det är någonting som i första hand massmedierna själva bör ta upp. Jag
har förstått att det har påbörjats en diskussion om etik bl.a. i Publicistklub-
ben. Jag hoppas naturligtvis att den skall leda fram till det vi alla önskar,
nämligen ett verkligt ansvar när det gäller behandlingen av personer i mass-
medierna - både vanliga personer och personer som har offentliga uppdrag
och ett offentligt ansvar.
Frågan om lagstiftning har väckts i detta sammanhang. Det har skett
många gånger tidigare, vilket jag nyss redovisade. Frågan om en lagstiftning
om ett allmänt integritetsskydd har väckts även från andra utgångspunkter,
bl.a. datalagstiftning och ADB-skydd. Jag vill inte utesluta att vi kommer
att ta upp denna fråga igen.
Det har, som Lennart Friden påpekade, nu väckts motioner i frågan. Len-
nart Friden har själv aktualiserat frågan genom denna interpellation. Detta
bör över huvud taget verka som en väckarklocka för massmedierna, för att
se över hur man verkligen tillämpar de pressetiska reglerna. De är ju i grun-
den bra - om de följs.
Vi kommer naturligtvis från Justitiedepartementet att noga följa utveck-
lingen på området. Av intresse är också den utländska utvecklingen på områ-
det. Jag har förstått att man i Danmark nu har antagit en lagstiftning som
bl.a. innebär en möjlighet till genmäle.
Lennart Fridén tog upp det dokument rörande journalistik som har anta-
gits av Europarådets parlamentariska församling. Det är i första hand inte
ett bindande dokument utan mer en meningsyttring av ett rådgivande organ.
Man kan också ställa sig frågande till en hel del i detta dokument. Det tyckts
bl.a. förutsätta att man har något slags överordnat organ som kan bestämma
vad som är etiskt riktigt och vad som är en misshaglig rapportering. Det har
framförts från många håll att en del av de åtgärder som har föreslagits fak-
tiskt skulle kunna leda till missbruk från en lagstiftare.
Jag har fått uppgifter om att den svenska delegationen vid ett möte i Stras-
bourg den 28 januari 1994 med den s.k. Rapportörgruppen för mänskliga
rättigheter har framfört en kritisk inställning till förslaget och förordat ett
avvisande svar till församlingen. Att döma av det nyligen genomförda mötet
kommer förmodligen svaret att innebära att man tar avstånd från resolutio-
nen.
Det innebär naturligtvis inte att man tycker att genmäle inte skall före-
komma. Man menar snarast att det skall kunna åstadkommas genom de
pressetiska reglerna.
Många av de medier vi talar om som utsätter t.ex. offentliga personer för
en skandaliserande behandling är svåra att komma åt - både med pressetiska
regler och med lagregler. Självfallet skall man försöka. Jag utgår ifrån att
massmedierna tar sitt ansvar i detta sammanhang och ser på frågan med
största allvar.
Anf. 34 LENNART FRIDÉN (m):
Hen talman! Statsrådet har naturligtvis rätt. Det är nästan en självklarhet
att regler är bra om de följs, förutsatt att det är bra regler.
När man har den inställningen till de regler som man själv har varit med
och utarbetat, dvs. att man säger att man inte kan arbeta efter dem, börjar
jag så smått fundera.
Det är bra om Publicistklubben arbetar vidare med sina etiska normer.
Men det förutsätter att man, efter att ha diskuterat färdigt och kanske skrivit
om reglerna, också tillämpar dem.
Lagstiftningen är, som jag upplever det, till för den svage. De andra klarar
sig ändå. I detta sammanhang är faktiskt den som utsätts för ett påhopp eller
övertramp i underläge. Det var det jag pekade på förut. Det är konstigt att
man som journalist kan vara både åklagare och domare och genom sitt sätt
att publicera också den som ”verkställer” straffet.
Det talas, även från statsrådet, om självsanering. Då måste man förhopp-
ningsvis framöver se till att man får någorlunda vettiga saneringsmedel. Jag
har inte upplevt att man har arbetat på rätt sätt hos PO på många år. Jag har
förhoppningen att den PO som ganska nyligen har tillträtt skall kunna göra
något bättre av det som har varit.
Det förekommer missbruk av möjligheterna att publicera olika saker och
ting. Jag tycker att det är allvarligt att man hoppas att det skall vara förlåtet
genom att man efter några dagar kommer med en liten rättelse. Det är inte
säkert att det är samma människor som läser den tidning där rättelsen kom-
mer in. Det är inte säkert att det är samma personer som lyssnar på det radio-
program där rättelsen kommer in.
Radionämnden har ett långsamt sätt att arbeta. Vi ser ibland när man läser
upp någonting på TV eller hör i radion att det gäller övertramp som gjorts
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 63
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
av någon av redaktionerna för kanske ett år sedan. Det är inte på något sätt
tillfredsställande. Även det måste kunna förändras.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man gör en sådan markering från stats-
makternas sida oavsett om vi nu skall gå över till lagstiftning eller något an-
nat. Vi är till för att skydda den svage, och i detta sammanhang är det den
enskilda människan som är svag i förhållande till medierna. Vi måste på nå-
got sätt få en bättre balans på det området.
Anf. 35 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Det är givet att det kan vara enstaka journalister som gör
övertramp. Men beivrandet av övertramp måste alltid ske i efterhand. Oav-
sett om man lutar sig mot de pressetiska reglerna eller om vi skulle införa en
lagreglering måste beriktigandet eller genmälet, som Lennart Fridén säger,
komma i efterhand. Det är klart att den tid det tar innan man får in ett sådant
beriktigande eller genmäle har betydelse.
Jag tror att en lagstiftning varken gör till eller från i det avseendet. Det
hänger på den enskilda redaktionens eller journalistens egen integritet och
stolthet över sitt yrke att det sker på ett riktigt sätt. Det är detta som man
skall försöka diskutera inom kåren, och man skall försöka se till att en sådan
anda verkligen sprider sig.
Som jag sade tidigare kommer Radiolagsutredningen med sitt betänkande
inom en nära framtid. Vi får då anledning att se på de förslag som kommer
fram där. Man kommer förmodligen att ta upp möjligheten för enskilda att
få felaktiga uppgifter i radio- eller TV-program rättade. Om så är fallet kom-
mer det naturligvis att få betydelse även för pressen. Det är en fråga vi får
se på när utredningen kommer.
Vi följer utvecklingen från departementet. Jag har hittills inte tyckt att ut-
vecklingen har varit direkt alarmerande. Det är så som Lennart Fridén sä-
ger: Vi har faktiskt en relativt hög standard - i vart fall i jämförelse med den
journalistik som bedrivs t.ex. i England.
Anf. 36 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag delar, som jag sade inledningsvis, statsrådets uppfattning
om det också. Statsrådet talar om yrkesstoltheten. Dess värre har vi på se-
nare år sett en del fall där yrkesstoltheten har legat i att man har kunnat peka
på att man har lyckats platta till ett antal medmänniskor. Det är en sak som
det naturligtvis i första hand ankommer på medierna internt att göra någon-
ting åt. Men när övertrampet väl är gjort så är skadan skedd, och den går
egentligen aldrig att reparera.
Jag tror att det är viktigt att man tvingar fram en påföljd som blir så kost-
sam att den samtidigt verkar förebyggande. Det här behöver inte på något
sätt hämma yttrandefrihet och journalistik. Det är bara fråga om att använda
någonting så enkelt som litet eftertanke ibland: Är det här verkligen någon-
ting jag skall skriva? Är det så intressant att man skall sätta det överst till
vänster på förstasidan på en tidning, när det sedan visar sig att artikeln längre
in kanske inte innehåller någonting som är något värt? Det människor läser
vid kaffekoppen på morgonen är det de ser, och därmed har man skadat
människor.
Jag kan korrigera en sak när det gäller inställningen hos de svenska repre-
sentanterna i Europarådet. En av underkommittéerna har handlagt denna
fråga. De jag har talat med därifrån har ställt sig bakom Europarådets doku-
ment. Om det beror på bristande korrespondens mellan de olika delarna i
den svenska gruppen vet jag inte, men faktum är att det finns svenskar som
också talar för detta.
Om det fortsätter att utvecklas i en riktning som vi inte kan acceptera finns
det inga andra steg att ta än lagstiftning. Jag beklagar det, men jag tycker
inte att den självsanerande verksamheten har varit av den arten att jag kan
ställa mig och applådera den.
Anf. 37 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag tycker naturligtvis att det är bra att frågan aktualiseras,
att vi har möjlighet att tala om den här i kammaren och att den förs ut, gärna
genom både press och andra medier.
Jag tror att själva det faktum att man böljar diskutera detta på ett allvar-
ligt sätt kommer att få konsekvenser som verkar i den riktning som Lennart
Fridén efterlyser.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1993/94:79 om EU-domstolen och offentlig-
hetsprincipen
Anf. 38 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Birgitta Hambraeus har i en interpellation till statsrådet Ulf
Dinkelspiel ställt ett antal frågor om offentlighetsprincipen och ett EU-med-
lemskap. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som har hand
om frågor om offentlighet och sekretess. Interpellationen har därför över-
lämnats till mig. De frågor som Birgitta Hambraeus har ställt är följande:
1. Kommer vi att veta om förhandlingsresultatet med EU:s medlemsstater
gäller innan det i sina detaljer prövats av EG-domstolen?
2. Är EU en mellanstatlig eller överstatlig organisation?
3. Är EU-ärenden inrikes- eller utrikesärenden?
4. Gäller svensk öppenhet eller EU:s ovillkorliga tystnadsplikt i fråga om
meddelarskyddet?
5. Kan instruktioner till de statsråd som deltar i EU:s ministerråd hemlig-
stämplas?
Birgitta Hambraeus första fråga bygger på en missuppfattning. Frågan för-
utsätter nämligen att EG-domstolen skulle ha möjlighet att underkänna ett
avtal om Sveriges anslutning till EU. Det har den inte.
På denna punkt - liksom på så många andra - är det en skillnad mellan
EES-avtalet och ett medlemskapsavtal. EES-avtalet är ett s.k. associations-
avtal. Vad gäller sådana avtal kan EG-domstolen yttra sig över om ett till-
tänkt avtal är förenligt med bestämmelserna i Romfördraget. Om domstolen
finner att så inte är fallet måste Romfördraget ändras för att avtalet skall få
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
ingås (art. 228 RomF). Ett medlemskapsavtal innebär i sig att Romfördraget
ändras. T.ex. måste ju den nya medlemsstatens röstetal i rådet regleras.
EG-domstolen har till uppgift att se till att det som sker under åberopande
av bestämmelser i Romfördraget verkligen har stöd i dessa bestämmelser.
Men när dessa bestämmelser skall ändras är det medlemsstaterna som har
avgörandet i sin hand.
Någon domstolsprövning av ett svenskt medlemskapsavtal gentemot
grundfördragen kommer alltså inte att ske. Men när vi väl är medlemmar
kommer domstolen - precis som för övriga medlemsstater - att ha till uppgift
att pröva om vi håller vad vi lovat i avtalet.
Övriga frågor tyder på att Birgitta Hambraeus har läst i en artikel i Dagens
Nyheter, där några jurister som tidningen talat med pekade på fyra frågor,
som enligt dem borde ha besvarats i regeringens proposition om grundlags-
ändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen. Birgitta
Hambraeus ställer just de fyra frågorna.
Frågorna är ganska enkla att besvara men tyder på att de aktuella juris-
terna inte känner till eller inte förstått vad propositionen handlar om.
På den första frågan, om samarbetet i EU är mellanstatligt eller överstat-
ligt, är svaret: både-och. Propositionen är mycket tydlig på den punkten.
Där konstateras alltså att EU är ett i huvudsak mellanstatligt samarbete men
med överstatliga inslag.
Hur det nu förhåller sig med detta har emellertid inte någon större bety-
delse för den andra frågan. Alldeles oavsett karaktären på EU-samarbetet
är nämligen dessa frågor ur ett svenskt perspektiv att betrakta som utrikesä-
renden. En annan sak är att detta utrikespolitiska samarbete i viss utsträck-
ning kommer att gälla frågor som hittills betraktats som främst inrikespoli-
tiska. Men det finns i dag knappast någon inrikespolitisk fråga där det inter-
nationella perspektivet saknar betydelse.
När det gäller frågan om det är svenska grundlagsregler eller EU:s syn som
gäller beträffande meddelarskyddet är svaret också enkelt. I Sverige gäller
svensk grundlag. Den gäller däremot inte i Bryssel. För svenska tjänstemän
som företräder Sverige gäller således svenska regler. För svenskar som tar
anställning i EU:s olika organ gäller de regler som dessa organ antagit.
På samma sätt är det när en svensk tar t.ex. ett FN-uppdrag. Hade rege-
ringen ansett att ett EU-medlemskap krävde ändringar av tryckfrihetsför-
ordningens regler om meddelarfrihet hade propositionen innehållit sådana
förslag. Det gör den inte.
Självklart kan instruktioner till svenska statsråd som deltar i EU:s minis-
terråd hemligstämplas. Statsråden åker dit för att förhandla, och om deras
motparter redan vet vilka instruktioner de har, t.ex. vad de skall begära i
första hand, vad de kan gå med på i utbyte mot något annat och vad de defi-
nitivt inte kan gå med på, kan man vara ganska säker på att de inte kommer
hem med något för Sverige tillfredsställande resultat.
Däremot finns det all anledning att vara öppen i fråga om vilken inställ-
ning Sverige driver i de olika frågor som diskuteras inom ramen för EU. Re-
geringen kommer här att visa största möjliga öppenhet. Detta är nödvändigt
för att det skall ges underlag till en bred debatt kring vilka frågor vi som
36
medlemmar skall driva i EU-samarbetet och vilka mål vi skall ställa upp för
vårt arbete.
För att en sådan debatt skall föra saken framåt får den inte bygga på miss-
förstånd. Jag hoppas att jag har lyckats klara ut några sådana här i dag.
Anf. 39 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpella-
tion. Jag tycker att det är värdefullt att få diskutera EU-domstolens ställning
och offentlighetsprincipen både med statsrådet Dinkelspiel och med statsrå-
det Laurén.
Förhandlingar pågår just nu. Det är en väldig dramatik i Riksdagshuset;
vi skall dygnet-runt-bevaka detta. Det indikerar att frågan om vilka förhand-
lingsresultat vi kommer fram till är oerhört väsentlig. Man skall kunna på-
verka på olika sätt.
Men efter debatten med Ulf Dinkelspiel står det klart att vi inte kan vara
säkra på att dessa förhandlingsresultat kommer att gälla. Om någon skulle
överklaga, åberopande att ett uppnått förhandlingsresultat strider mot nå-
gon regel i Romfördraget, så kan domstolen döma ut det.
Om t.ex. ett företag som önskar sälja alkohol överklagar och åberopar
konkurrensreglerna, så vet vi inte hur domstolen kommer att döma, även
om vi har fått en försäkran om att vår statliga alkoholpolitik skall vara kvar.
Anta att vi har fått igenom kravet att kött och ägg som exporteras till Sve-
rige skall salmonellakontrolleras och att EU enligt våra krav skall använda
vissa speciella kontrollmekanismer innan varorna får exporteras. Om någon
överklagar detta kan det innebära att vi i själva verket inte har någon möjlig-
het att sätta det i verket. Vi kan kanske inte ens kontrollera det. Detta vet
vi inte.
Ulf Dinkelspiel var optimist. Han trodde att EU-domstolens åsikt var att
allt detta står i överensstämmelse med Romfördraget. Men det kan vi alltså
inte vara säkra på.
Både Ulf Dinkelspiel och Reidunn Laurén missförstod min fråga. Jag in-
ser självfallet att man från EU-domstolens sida inte kommer att säga att vi
inte kan bli medlemmar. Det är inte själva avtalet om medlemskap som prö-
vas där. Förhandlingen gäller undantagen, som det görs så stor affär av. Men
om de kommer att gälla vet vi inte förrän de har prövats i sina enskildheter
av EU-domstolen.
Statsrådet sade, faktiskt litet överlägset, att juristerna som DN publice-
rade inte har förstått propositionen. Jag tycker att det är fruktansvärt allvar-
ligt om inte ens jurister förstår.
Lagrådet har sagt att det kommer att råda oklarhet om vad som gäller i
Sverige; vår rättsordning ändras osv. Får jag fråga statsrådet: Anser inte
statsrådet att det är ett problem att två rättsordningar nu delvis skall synkro-
niseras? Till viss del skall våra svenska rättssystem fungera, till viss del EU:s.
Det blir en mix där det är mycket svårt att veta vad som gäller.
Om jurister säger att det här finns oklarheter, tycker jag inte att det skall
viftas bort med framhållande av att det i själva fallet är enkelt.
EU är alltså både överstatligt och mellanstatligt. När det gäller offentlig-
hetsprincipen säger statsrådet i sitt svar något som jag tycker är häpnads-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
38
väckande, nämligen att det egentligen inte spelar någon roll hur det förhåller
sig härmed, eftersom karaktären på EU-samarbetet är sådan att dessa frågor
ur svenskt perspektiv är att betrakta som utrikesärenden. Hon fortsätter:
”En annan sak är att det utrikespolitiska samarbetet i viss utsträckning kom-
mer att gälla frågor som hittills betraktats som främst inrikespolitiska.”
Ja, det gäller t.ex. beträffande lagstiftning. Vad som skall gälla för lagar i
Sverige blir plötsligt utrikesärenden och kan hemligstämplas. Härmed sätts
såvitt jag förstår vår offentlighetsprincip totalt ur spel.
På en punkt är statsrådets svar mycket löftesrikt och intressant. Att de
svenskar som blir anställda av EU skall rätta sig efter internationella regler
också när det gäller sekretess är givet. Det är, som statsrådet påpekar, lika-
dant i FN och andra internationella organ. Men när det gäller svenska tjäns-
temän som deltar i alla de hundratals arbetsgrupperna kring ministerrådet
och som i praktiken faktiskt beslutar - det är ju i mycket få ärenden som
ministrarna egentligen beslutar-gäller svenska regler. Dessa tjänstemän har
alltså rätt till meddelarskydd även när det gäller EG-frågor.
Tror statsrådet att EU kommer att acceptera att det bara är att vända sig
till Sverige för att få ut allt det som EU hemlighåller? Sekretessen för EU-
frågorna är nämligen oerhört sträng. Man förlorar sitt arbete, man kan
t.o.m. om man läcker efter det att man blivit pensionerad få sin pension in-
dragen osv. Kommer EU att gå med på att det bara är att vända sig till
svenska tjänstemän för att alla de hemligstämplade frågorna helt enkelt skall
bli offentliga?
Att man kan sekretessbelägga ministrarnas instruktioner - i den mån nu
de får några instruktioner - är mycket allvarligt. Varför skulle offentlighet
på den punkten störa våra förhandlingar? Det är tvärtom snarare så att om
ministrarna kommer ned, med hela svenska folket bakom ryggen och vet att
det gäller något som hela nationen kräver, måste det stärka förhandlingspo-
sitionen. Jag tycker att hemlighetsmakeriet i detta sammanhang som så ofta
annars är en fråga om att slå blå dunster i ögonen på människorna. Det blir
svårt för oss att utan offentlighetsprincipen få något som helst inflytande.
Folket har inga möjligheter att utkräva ansvar av dem som i fortsättningen
kommer att lagstifta om en stor del av de lagar som skall gälla i Sverige.
Anf. 40 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Också jag tycker att det svar som Birgitta Hambraeus har
fått ger ett litet högdraget intryck och att man i det rider på att inte alla for-
muleringar har exakt juridisk precision.
Jag kan berätta att jag när vi arbetade med luftfartsavtalet hösten 1991
hade mycket svårt att förstå alla delar i det. Jag vände mig till jurister och
bad dem att reda ut vissa frågor. Trots att de ägnade rätt mycket tid åt att
sätta sig in i frågorna, höll de med mig om att dessa var svåra att sätta sig in
i. Luftfartsavtalet gäller nu sedan 1992 i Sverige, även om det har övergått
till att bli en del av EES-avtalet.
Hela EU-rätten är ett gigantiskt problem. Vi har gång på gång fått höra
att regeringen inte vill att ett protokoll om den svenska offentlighetsprinci-
pen skall eftersträvas i medlemskapsavtalet, eftersom det finns risk för att
EG-domstolen vid avgivande av ett yttrande om ett sådant protokoll skulle
komma att ta ställning mot någon del av innehållet i den svenska offentlig-
hetsprincipen. Men om det nu inte längre finns någon sådan risk, eftersom
ett sådant protokoll bara skulle innebära att Romfördraget utvecklades, är
det väl bara att begära att ansökarländerna tillsammans med ministerrådet
upprättar ett protokoll där det ges ett skydd för det som vi har uppnått i form
av offentlighetsprincip och meddelarskydd.
Nu diskuteras i stället en ensidig deklaration från svensk sida, som såvitt
jag förstår kommer att ha ett betydligt mer begränsat juridiskt värde.
Statsrådet säger att domstolen har till uppgift att pröva om vi håller vad
vi lovat i avtalet. Det kan alltså, som vi i dag flera gånger har hört, uppstå
en situation där Sverige tolkar avtalet på ett annat sätt än vad EU eller någon
myndighet inom EU gör. Om vi tror att vi skrivit under något som EU inte
anser att vi har skrivit under, kan en EU-institution eller någon annan part
vända sig till domstolen, som då talar om vilken tolkning som skall gälla.
Det är självfallet EG-domstolen som avgör vilken tolkning som skall gälla i
Sverige.
I denna mening tycker jag att Birgitta Hambraeus första fråga är i högsta
grad relevant. Det kommer givetvis att uppstå en mängd diskussioner - och
sådana har för övrigt redan uppstått i samband med EES-avtalet - i vilka vi
politiker måste svara människor som ställer frågor att det ytterst är EFTA-
eller EG-domstolen som avgör.
Vi är inte säkra på vad EES-avtalet kommer att innebära innan EFTA-
domstolen efter samråd med EG-domstolen har prövat hur avtalet skall tol-
kas. Det nya är att detta gäller en rad frågor som vi tidigare har fattat poli-
tiska beslut om, t.ex. om hur vi skall utforma regionalpolitiken, alkoholpoli-
tiken osv. Det kommer att bli domstolsfrågor.
När det gäller svensk öppenhet och svenskt meddelarskydd säger statsrå-
det att svensk grundlag gäller i Sverige, och det är en självklarhet. Den kan
inte gälla i Tyskland. Men om svensk grundlag kommer i konflikt med EG-
rätten och EG-domstolen avgör en sådan konflikt till Sveriges nackdel, kom-
mer vi att inse att EG-rätten är överordnad också grundlagen. En sådan kon-
flikt kan i princip inte uteslutas, inte heller på yttrandefrihetens och tryckfri-
hetens områden.
Statsrådet säger att det är medlemsländerna som bestämmer EG-rättens
innehåll. Det är också så att EG-domstolen har möjlighet att utvidga EG-
rättens innehåll, om den anser att det är förenligt med gemenskapens intres-
sen. Det har för övrigt skett i alla de domslut där EG-domstolen har lagt fast
att de nationella lagarna och grundlagarna är underordnade EG-rätten. Det
har domstolen lagt fast - det är inte ett politiskt utan ett juridiskt beslut inom
ramen för EG-systemet.
Det pågår också en debatt om detta. Det förekommer protester mot detta
bl.a. i Tyskland, där man anser att den tyska rätten skall stå stark gentemot
den överordnade juridiska rätten.
En stor mängd handlingar som rör beredningen av politiska frågor kom-
mer att cirkulera i Sverige och falla under utrikessekretessen samtidigt som
de behandlar frågor som hittills varit föremål för inrikespolitiska beslut.
Detta förhållande är ju helt i enlighet med vår nuvarande grundlag. Vi drab-
bas redan i höggrad av detta i EG-delegationen, där jag själv sitter. Vi disku-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
in terpellationer
39
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
40
terar där framtida inrikespolitiska förhållanden och kan inte tillåta oss att gå
ut med dem i vanlig ordning.
Låt mig citera 6 § i den instruktion som gäller för EG-delegationen:
Ledamot, suppleant eller tjänsteman i delegationen får ”ej obehörigen
yppa vad som enligt beslut av regeringen eller delegationen skall hållas hem-
ligt med hänsyn till rikets säkerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl,
som betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisa-
tion. Någon tystnadsplikt utöver den som följer av nämnda stadgande bör
inte åläggas delegationens ledamöter eller suppleanter. Det förutsätts emel-
lertid att återhållsamhet iakttas beträffande information om frågor som be-
handlats i delegationen.”
Jag hoppas att jag inte har gjort mig skyldig till någon oegentlighet när jag
har läst upp vad som faktiskt gäller.
Vi har också erfarenhet av detta. När man sommaren 1991 under kristallk-
ronorna i Bryssel skålade i champagne för att fira att EES-avtalet var klart,
ville jag få tillgång till detta avtal. Det visade sig då att det var sekretessbe-
lagt i Sverige. Vi fick söka oss fram via olika kanaler och fick så småningom
i Bryssel en kopia på engelska att läsa. Men från regeringen kunde det inte
släppas fram.
När EG för drygt ett år sedan ställde en mängd frågor till Sverige om det
svenska samhällslivet över huvud taget, förklarade regeringen att det var
hemligt material. Sveriges politiker fick inte tillgång ens till de frågor som
EG ställde om de svenska samhällsförhållandena.
Anf. 41 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Denna interpellationsdebatt gäller frågan om offentlighets-
principen. Det finns här ett antal frågor som jag inte skall beröra så mycket.
På någon punkt är jag också oklar över både frågan och svaret.
En fråga om den svenska offentlighetsprincipen var föremål för ett svar
här i kammaren också den 18 januari, men den gången var det statsrådet Ulf
Dinkelspiel som svarade. Det börjar bli litet oklarhet om vem som har an-
svar för dessa frågor, Ulf Dinkelspiel eller Reidunn Laurén. Ibland är det
den ene, och ibland är det den andra.
Jag vill som utgångspunkt för vad jag har att säga nämna att Ulf Dinkel-
spiel då framhöll att den europeiska unionens råd i december antog nya reg-
ler om allmänhetens tillgång till dokument som finns hos kommissionens
råd. Han välkomnade då dessa ställningstaganden.
Det som nu har hänt är att Nederländerna har gjort starka invändningar
emot det som har skett. Nederländerna går nu till EG-domstolen för att
agera för ett nytt ställningstagande till frågan om offentlighet. Jag har från
beslutet i december noterat att det finns en generalklausul som innebär att
EU:s institutioner kan vägra att lämna ut dokument, om de strider mot ef-
fektiviteten och ordningen i institutionerna. Jag har också tidigare i dag hän-
visat till detta.
Nederländerna, som var den enda stat som röstade emot förslaget, anser
att detta kan innebära att kommissionen och rådet relativt godtyckligt kan
vägra att lämna ut dokument. Den nederländska regeringen har, som jag
nyss nämnde, vänt sig till EG-domstolen för att få beslutet upphävt. Neder-
ländernas Europaminister Piet Dankert säger att man överklagade därför att
det redan finns en stor tveksamhet inför den europeiska integrationen på
grund av alltför mycket byråkrati och hemlighetsmakeri.
Vi har haft åtskilliga debatter om detta både här i kammaren och utanför
den, och jag vill erinra statsrådet om en debatt som anordnades av TCO.
Under den aviserade statsrådet vissa förändringar i den svenska ståndpunk-
ten. Det som jag då framför allt fäste mig vid var frågan om hur man skall
kunna få en bindande överenskommelse som ger ett tillräckligt skydd för den
svenska offentlighetsprincipen. Det betyder rent faktiskt att vi skall vara
säkra på att den svenska offentlighetsprincipen kommer att fullt ut accepte-
ras och godtas.
Det man nu läser om det holländska agerandet och de invändningar som
görs understryker betydelsen av att det inte räcker med att vi gör ensidiga
deklarationer och hoppas på att det går bra ändå. Nu gäller det verkligen att
skärpa den svenska hållningen så att vi kan vara säkra på att den svenska
offentlighetsprincipen kommer att bli garanterad i händelse vi blir medlem-
mar i Europeiska unionen. Det är på den punkten jag vill ha statsrådets kom-
mentarer.
Anf. 42 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag vill särskilt ta upp avsnittet om meddelarskyddet och att
det är så enkelt. Det förvånar mig mycket att regeringen bedömer att medde-
larskyddet är en enkel match. Jag undrar varför regeringen i så fall inte
kunde lägga fram förslaget om datalagen. Det fanns en utredning som kom
fram med ett förslag som remissbehandlades.
I utredningen slogs helt klart fast att det fanns komplikationer när det
gällde de EG-direktiv som föreligger i ministerrådet och den svenska offent-
lighetsprincipen. Såvitt jag förstod kunde regeringen inte lägga fram en data-
lagsproposition för riksdagen på grund av just detta.
Jag är fullt medveten om att EG inte antagit direktivet, men det är antaget
av parlamentet. Beslutet har skjutits upp ett par gånger. Man beräknar att
det kommer att fattas ett beslut i sommar eller kanske i höst, och då är ju
meddelarskyddet i fara. Med det direktivet kan meddelarskyddet inte garan-
teras. Detta ser jag som ett stort hot mot offentlighetsprincipen.
Vi förde här i morse en diskussion med Ulf Dinkelspiel. Han har flera
gånger slagit fast att offentlighetsprincipen icke är förhandlingsbar. Den är
en mycket viktig grundval i vår demokrati. Därför är det märkligt att man
nu plötsligt säger att det är så enkelt med meddelarskyddet. Det är det inte
om EG-direktivet går igenom. Hur skall man då garantera meddelarskyd-
det? Hur skall man garantera offentlighetsprincipen, och att man inte behö-
ver göra en förändring i tryckfrihetsförordningen?
Alla experter har slagit fast: Går EG-direktivet igenom måste vi också
ändra tryckfrihetsförordningen. Då blir det inte självklart att enskilda, jour-
nalister, osv. kan ta del av de handlingar som man i dag kan ta del av hos
myndigheter. Det kommer man inte att kunna göra på samma sätt, eftersom
det finns ett helt annat synsätt i Europa jämfört med det vi har.
Vår tryckfrihetsförordning har funnits sedan 1700-talet. Sverige är före-
gångare på detta område. Den diskussion som förts i Europaparlamentet
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
41
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
42
kring EG-direktivet visar inte på att man har samma synsätt som vi, dvs. att
det skall finnas en öppenhet.
När det gäller integritetsskyddet menar jag att öppenheten i sig är ett me-
del för att skapa integritet. Genom att journalister och andra får en insyn i
vilka uppgifter som myndigheterna samlar om de svenska medborgarna kan
man också försöka påverka, i motsats till att man inte alls får ta del av och
inte har någon aning om vilka uppgifter som samlas om medborgarna.
Det måste betonas att offentlighetsprincipen i sig bidrar till ett integritets-
skydd. Men om EG-direktivet går igenom måste vi ändra på tryckfrihetsför-
ordningen, och då kommer vi inte heller att kunna ha den offentlighetsprin-
cip som vi har i dag. Jag vill därför fråga Reidunn Laurén: Varför kunde
regeringen inte lägga fram förslaget om datalagen, om det inte just berodde
på detta? Vi vet inte om vi blir tvungna att ändra på lagen.
Anf. 43 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Det var många frågor. Jag skall se om jag hinner med alla
inom den tid jag har till mitt förfogande.
Jag skall börja med den fråga som både Birgitta Hambraeus och Bengt
Hurtig har tagit upp, nämligen vad som händer vid ett medlemskapsavtal och
vad som händer med de undantag som vi förhandlar oss till. Ulf Dinkelspiel
svarade på den frågan, men jag tror ändå att det vore bra om jag kan ytterli-
gare utvidga svaret.
EES-avtalet tolkades gentemot Romfördraget, precis som jag har sagt i
interpellationssvaret, beroende på att EES-avtalet är ett s.k. associationsav-
tal. Det måste alltså överensstämma med Romfördraget. Däremot behöver
ett medlemskapsavtal inte överensstämma med Romfördraget. Det innebär
i själva verket att vi ändrar Romfördraget i enlighet med medlemskapsavta-
let.
Det är ändå givet att avtalet kan prövas av EG-domstolen. Men då prövas
det alltså inte mot Romfördraget, utan det prövas utifrån vanlig avtalstolk-
ning, nämligen parternas avsikter med fördraget, vilket är någonting helt an-
nat. En sådan avtalstolkning är vi vana vid här i Sverige i alla möjliga sam-
manhang.
Det som är viktigt i sammanhanget är att man skriver ett tillräckligt tydligt
avtal så att man inte hamnar i oklarheter. Ett medlemskapsavtal tolkas alltså
inte mot Romfördraget, utan det tolkas utifrån parternas avsikter med avta-
let. Det om detta.
Birgitta Hambraeus säger att det blir oklarheter när två rättsordningar
skall fungera jämsides. Det kan jag naturligtvis hålla med om. Visst kan det
uppkomma oklarheter. Men EG-rätten har för närvarande inga regler om
offentlighet. Det finns alltså ytterst få regler på detta område. Det enda som
rör medlemsstaterna i det sammanhanget är den s.k. arkivförordningen. I
övrigt har EG regler enbart för EG:s inre arbete, dvs. för EG:s institutioner.
Det är alltså medlemsländernas nationella lagstiftning som gäller när det
är fråga om offentlighet och sekretess. Det måste man hålla i minnet. I och
med detta tycker jag att en hel del av de oklarheter som Birgitta Hambraeus
pekar på blir uppklarade.
Det är, som jag sade i interpellationssvaret, självklart att de ärenden som
vi kommer att ha i EG/EU-samarbetet blir att betrakta som utrikesärenden.
Det är en fråga som har oroat mig med tanke på den starka utrikessekretess
och det omvända skaderekvisit som finns i sammanhanget.
Det var just av den anledningen som jag i fjol tillsatte en utredning - det
är Daniel Tarschys som är särskild utredare - för att åstadkomma större öp-
penhet. Direktiven är mycket klara på den punkten. Daniel Tarschys kom-
mer inom kort att lägga fram sitt betänkande. Jag har förhoppningar om att
det skall innebära att vi kan lösa detta problem på ett tillfredsställande sätt.
Man måste skilja mellan meddelarskyddet, som är en sak, och de doku-
ment vi får från EU, som är en annan sak, Birgitta Hambraeus. När det gäl-
ler dokumenten kommer utrikessekretessen att gälla. Som jag nyss sade
hoppas jag ändå att vi får en tillfredsställande lösning beträffande sekretes-
sen i det avseendet, så att vi skall kunna få en betydligt större öppenhet än
vad nuvarande regler medger.
Meddelarskyddet innebär att en enskild tjänsteman kan välja att ge upp-
gifter till massmedierna Det är alltså upp till den enskilde tjänstemannen att
göra det eller inte, och källan får inte efterforskas.
Hur skall EU reagera på detta? EU kan knappast reagera på detta. Om
en svensk tjänsteman beslutar sig för att ge uppgifter till massmedierna får
inte massmedierna enligt våra regler tala om vem det är som har gett uppgif-
terna och varifrån de kommer.
Är det däremot fråga om ett dokument, Birgitta Hambraeus, är det myn-
digheten som på ett annat sätt ställs till svars. Meddelarfriheten kommer,
enligt min mening, att fungera tillfredsställande enligt våra egna grundlags-
regler.
Att förhandlingsinstruktioner till förhandlare är hemliga tycker jag är
självklart. Annars ger man upp sin förhandlingsposition i samma ögonblick
som man talar om precis hur man har tänkt sig att taktiken skall läggas upp.
Jag tror inte att någon svensk vill att man skall lägga sig helt öppen och tala
om exakt hur Sverige skall agera. Det är ju fråga om taktik. Det har ingen-
ting med offentlighetsprincipen att göra.
Anf. 44 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Statsrådet säger här att det inte finns några regler om offent-
lighetsprincipen. Men när EG-direktivet, som statsrådet nu inte tog upp,
skall behandlas - och det blir antagligen inom en ganska snar framtid - kom-
mer man ju in på offentlighetsprincipen, eftersom det gäller lagstiftning som
gör att den svenska offentlighetsprincipen kommer att naggas i kanten.
Det är helt uppenbart att tryckfrihetsförordningen inte kommer att gälla
om EG-direktivet går igenom - det är alla överens om, och det antar jag att
också statsrådet håller med om. Då håller det inte heller att säga att det är
medlemmarnas nationella lagar som gäller. Exempelvis när det gäller inte-
gritetsskyddet har man sagt att man kräver att de andra länderna har en så-
dan skyddslagstiftning som EU kräver, för att det skall ske ett utbyte av in-
formation mellan länderna. Då kan inte de olika länderna ha sin egen natio-
nella lagstiftning när det gäller tryckfrihetsförordningen.
Hur skall vi då bete oss? Skall vi strunta i vad EU säger? Om det sedan
går till domstolen kommer vi, om vi då är medlemmar, enligt vad jag förstår
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
43
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
44
att tvingas att ändra vår lagstiftning. Är vi inte medlemmar gäller EES-avta-
let, så då får vi i så fall vägra på den punkten.
Jag tycker att man öppet måste tala om hur det är med det här och inte
bara säga: Det där är inte beslutat ännu. Nej, det är det inte, men det finns
ju där som ett förslag, och man har inte avfärdat det. Så länge det förslaget
ligger fast finns det fortfarande en fara att vi tvingas att ändra tryckfrihetsför-
ordningen, och det tycker jag att regeringen måste ta på stort allvar. Då kan
man inte bara säga: Det gäller inte i dag. Nej, det gör det inte men kanske
i höst! Är regeringen då beredd att ändra tiyckfrihetsförordningen så, att vår
lagstiftning stämmer överens med EG-direktivet?
Anf. 45 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi fick nu reda på att det är tolkningen av parternas avsikter
som domstolen kan avgöra.
Jag sade förra gången: Om det nu är så att domstolen inte kan hindra oss
att tillsammans med ministerrådet upprätta ett protokoll om offentlighets-
princip och meddelarskydd är det ju värt att försöka. Då skulle det ju bli en
del av det nya Romfördraget, och vi skulle då ha bidragit till utvecklingen
av demokratin i Europa!
Det är riktigt, som statsrådet säger, att det är det omvända skaderekvisitet
som gäller. Det medverkade regeringen och Reidunn Laurén till för ett år
sedan, när man hemligstämplade de frågor som EG hade ställt till Sverige
inför medlemskapsförhandlingarna. Jag fick så småningom komma upp på
kansliet och läsa dem. Det visade sig då att de verkligen var oförargliga - de
gällde hur många kor vi hade, hur många getter vi hade, osv. Det var en
massa frågor av den typen. Det är märkligt om den typen av information
skall hamna under utrikessekretessen.
För att meddelarfrihet skall råda skall en rad villkor vara uppfyllda: Det
skall vara förbjudet att efterforska källan, den personens anställningstrygg-
het skall inte äventyras, man skall inte behöva få sparken från sitt jobb för
att man har släppt ut information, osv. De principerna har man över huvud
taget inte inom den europeiska unionen.
Nu säger statsrådet att det blir myndigheten i Sverige som kommer att stäl-
las till svars om det skulle läcka på ett för EU oacceptabelt sätt. Då blir det
här naturligtvis en konflikt mellan EU och oss. Det kommer att ge upphov
till en diskussion om vad som skall gälla i relationerna mellan vårt land och
EU.
Jag skulle vara tacksam om statsrådet kunde utveckla svaren på de här
frågorna litet. Särskilt den första frågan - om vi kan skaffa oss ett protokoll
som garanterar svensk offentlighetsprincip och meddelarskydd - skulle jag
vilja ha svar på.
Anf. 46 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag tycker att det är värdefullt att vi vid det här tillfället har
fått rapporter, som säkert kommer att kunna analyseras och diskuteras
länge, om hur de här mycket svåra sakerna tolkas. Jag tror att statsrådet hål-
ler med mig om att de frågor som aktualiseras när vi nu går in i ett nytt rätts-
system inte är helt lätta.
Undantagen ändrar Romfördraget, sade statsrådet. Det är alltså avtals-
tolkning, tolkning av parternas avsikter, som man ägnar sig åt i domstolen.
Men om det nu visar sig att man här har skrivit in någonting som strider mot
konkurrenslagen och ett företag åberopar konkurrenslagen när det t.ex.
hindras att utföra någonting i Sverige - kommer man då att tolka parternas
avsikter här eller kommer man att döma efter konkurrenslagen? Det tycker
jag fortfarande är oklart.
Jag tycker att offentlighetsprincipens framtid är oklar i sig, men ännu mer
oklart är vilka lagar som kommer att gälla i Sverige om vi blir medlemmar.
Vi skall alltså rätta oss efter de beslut som fattas i EU - unionen skall ta över
svenska lagar - och det är där den stora oklarheten uppstår.
Det skall bli mycket spännande att se Daniel Tarschys öppenhetsutred-
ning. Jag vill gärna också instämma i Bengt Hurtigs fråga: När myndighe-
terna skall ställas till svars - hur kommer det rent praktiskt att gå till? Om
någon tjänsteman har ”läckt” ett dokument och hans identitet inte kan efter-
forskas - det känns oerhört tryggt och bra - vad gör då den myndighet som
ställs till svars?
Till sist: Låt oss sluta se på lagstiftningen som en förhandling! Orden
fångar vårt sätt att reagera. Om man säger att vid förhandlingar skall allting
hemligstämplas tycker alla svenskar, som framför sig ser förhandlingarna
mellan arbetsmarknadens parter, att det är självklart. Men här är det ju fråga
om lagstiftning. Och vid lagstiftning har vi hittills i Sverige spelat med öppna
kort. De olika intressena har brutits mot varandra, förslag har skickats ut på
remiss, osv. och på så vis har man så småningom kommit fram till en lag som
majoriteten har fattat beslut om.
Men här skall det alltså gå till så att ministrarna far dit, och man skall inte
ens få veta vad de kommer att kämpa för; man kommer inte att kunna ut-
kräva ansvar. Till det kommer komplikationen att det är mycket få avgöran-
den som ministrarna själva träffar. De allra flesta avgöranden görs av sak-
kunniga tjänstemän och diplomater. Att säga att detta är en förhandling och
att en förhandlingsdiskussion skall vara hemlig därför att man då får bäst
resultat tycker jag helt enkelt är att missförstå frågan och att göra det väldigt
svårt för svenska folket att förstå vad saken gäller.
Anf. 47 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Med det här inlägget vill jag bara påminna om mina frågor
från förra inlägget och göra ett tillägg.
I Ulf Dinkelspiels svar av den 18 januari, som jag nyss berörde, sade han:
”Vi har dock under hösten diskuterat möjligheterna att i samband med för-
handlingarna på ett eller annat sätt dokumentera den svenska offentlighets-
principen. För hur detta lämpligen kan ske kan utvecklingen i EU ha bety-
delse.”
Jag undrar: Vad innebär det? Vad har statsrådet Laurén gjort efter TCO-
mötet, där hon gjorde vissa utfästelser om att man från svensk sida skulle
agera på ett nytt sätt?
Anf. 48 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag böljar då med att svara Hans Göran Franck.
Det kanske förefaller litet oklart vem som svarar på frågor om offentlig-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
46
hetsprincipen. Den uppdelning som har gjorts mellan statsrådet Dinkelspiel
och mig är att om förhandlingarna är huvudsaken i interpellationen eller frå-
gan svarar statsrådet Dinkelspiel, men om interpellationen eller frågan i hu-
vudsak gäller innehållet i offentlighetsprincipen och våra regler är det jag
som skall svara. Det kanske kan förklara den oklarhet som kan tänkas råda.
Jag sade vid TCO-seminariet att vi skulle försöka få till stånd en lösning
som jag ansåg skulle vara tillfredsställande i fråga om offentlighetsprincipen.
Det är fortfarande min inställning, och det är utgångspunkten för våra för-
handlare. Precis som statsrådet Dinkelspiel har sagt flera gånger innebär
detta inte att vi skall ta upp frågan vid en regelrätt förhandling.
Våra förhandlare håller nu på att undersöka hur man bäst skall föra fram
frågan. Som statsrådet Dinkelspiel sade, för vi diskussioner med de övriga
nordiska länderna. Jag tror att de kommer att visa sig fruktbara i samman-
hanget. I så fall kommer Sverige inte att stå ensamt i denna fråga, utan de
nordiska länderna kommer att uppträda gemensamt. Vi får se vad detta kan
ge. Jag kan inte lämna några ytterligare upplysningar för närvarande.
Bengt Hurtig tog upp frågan om utrikessekretessen. Jag hoppades att jag
hade svarat tydligt nog på den frågan. Bengt Hurtig refererade till de regler
som för närvarande gäller med det omvända skaderekvisitet. Det är kanske
inte så konstigt att gällande lagstiftning tillämpas. Min oro gällde just hur
detta kommer att fungera i ett kommande EU-samarbete. Det är precis där-
för som jag vill ha reglerna ändrade. Jag ser fram emot ett betänkande med
förslag till större öppenhet på den punkten. Jag hoppas att det svaret är till-
fredsställande för Bengt Hurtig.
Ingela Mårtensson är visserligen inte här i kammaren längre. Men jag skall
ändå svara på hennes fråga angående EG-direktivet om dataskydd. Jag har
hittills undvikit att ge min in på hytotetiska diskussioner om vad som händer
om det ena eller det andra inträffar. Det EG-direktivet har varit ett av de
över huvud taget mest omdiskuterade direktiven i EG:s historia. Det kom
fram ca 100 ändringsyrkanden i parlamentet när direktivet behandlades där.
Fortfarande är man långt ifrån enig om hur direktivet slutligen skall utfor-
mas. Jag tycker att det därför inte finns anledning att nu försöka att i detalj
tala om hur Sverige skall agera om direktivet faller ut si eller så.
Det är inte så att vi i Sverige är ensamma om vår ståndpunkt om att största
möjliga offentlighet skall råda. Hans Göran Franck har flera gånger påpekat
att Holland står på barrikaderna i precis samma fråga. I Danmark är man
också mycket angelägen om offentlighet inom EG.
Vi har inte varit overksamma i fråga om dataskyddsdirektivet. Vi har för-
sökt att på olika vägar påverka utformningen av direktivet fastän vi inte är
medlemmar. Jag var och talade med Danmarks justitieminister för cirka tre
kvarts år sedan. Jag fick då klart besked om att Danmark ser på denna fråga
på precis samma sätt som vi gör och att Danmark kommer att agera kraftfullt
för att dataskyddsdirektivet skall få en starkt förändrad utformning.
Sedan har vi Birgitta Hambraeus fråga. Jag börjar med frågan om hur lag-
stiftningen skall ske i fortsättningen och om det skall vara fråga om hemlig-
hetsmakeri. Det hela börjar med att det finns arbetsgrupper inom kommis-
sionen där svenska tjänstemän skall ingå. De kommer naturligtvis att in-
hämta all möjlig kunskap och alla möjliga synpunkter här hemma innan de
åker i väg för att delta i arbetsgrupperna. I det skedet i kommissionens verk-
samhet råder det en stor öppenhet eftersom kommissionen också är angelä-
gen om att få in synpunkter. När medlemsländerna sedan kommer in i arbe-
tet är det medlemsländernas synpunkter och ställningstaganden som inte
skall yppas. Det är för att det skall kunna råda en fri debatt inom kommissio-
nen utan att uppfattningarna låses på ett tidigt stadium.
När kommissionen lägger fram sitt förslag råder offentlighet. Det kommer
givetvis att debatteras i Sverige. Vi kommer att ha samma möjligheter till
remissomgångar angående sådana förslag som vi har med svenska lagstift-
ningsförslag.
Birgitta Hambraeus frågar specifikt om instruktioner till statsråden hem-
ligstämplas. Det är fråga om förhandlingstaktik. Det är inte alls fråga om
innehållet. Självfallet måste innehållet vara väl förankrat bland olika organi-
sationer, politiska instanser osv. - precis som i dag. Det är inte alls fråga om
något hemlighetsmakeri på den punkten.
Anf. 49 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag är förvånad över att statsrådet inte kan redovisa mer om
hur man avser att agera i fråga om den mycket viktiga svenska offentlighets-
principen.
Vi har i dag haft en rad andra diskussioner om frågor som har rört EU.
Det är närmast makabert att vi i fråga om vikten av offentlighetsprincipen
inte skall kunna bli underrättade om vilken inställning regeringen har och
hur krav och önskemål skall tillgodoses. Inte heller talas det om vad som
försiggår med de nordiska länderna.
Jag tycker att statsrådet bör lyfta på förlåten. Vad statsrådet säger i dag
är mindre än vad statsrådet sade på TCO-mötet. Då uttalade sig statsrådet
på ett sådant sätt att vi fick klart för oss att det inte bara skulle röra sig om
ensidiga deklarationer. Det fordrades någon form av ömsesidighet mellan
parterna för att vi skulle kunna känna en ökad säkerhet för den svenska of-
fentlighetsprincipens bevarande.
Anf. 50 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag står kvar vid min fråga. Vilka hinder finns det för att
föreslå att vi tillsammans med andra ansökarländer och ministerrådet upp-
rättar ett protokoll om offentlighetsprincip och meddelarskydd? Tidigare
har det sagts att man skall vara rädd för domstolen. Men det tycks inte riktigt
vara fallet. Den klarheten bör vi kunna få.
Statsrådet säger att omvänt skaderekvisit ej skall gälla. Men i så fall skall
tydligen det raka gälla. Skulle det inte vara möjligt att skapa ett slags EU-
sekretess på området? Det är speciellt och kan närma sig eller vara likvärdigt
med den inhemska sekretesslagstftningen.
Jag har refererat två fall. Sommaren 1991 var EES-avtalet sekretessbelagt,
och det gick inte att få tag i det. På krokiga vägar gick det att få ut dåliga
kopior på engelska från Bryssel. Jag tog upp ett annat exempel när rege-
ringen i januari i fjol hemligstämplade de frågor EG ställde till Sverige. Jag
tycker att statsrådet kan säga att detta är en dålig ordning.
I Grundlagsutredningen konstaterar man att det offentliga politiska sam-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
47
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar pä
interpellationer
48
talet i Sverige kommer att minska på grund av sekretessbestämmelserna när
Sverige blir medlem.
I den svenska offentlighetsprincipen sägs det att handlingar skall lämnas
ut skyndsamt, normalt genast eller senast inom ett dygn. I instruktionerna
för EU:s institutioner står det att en ansökan för att få ta del av handlingar
skall vara skriftlig, och den skall besvaras inom en månad. Det är det som
kallas offentlighetsprincip inom EU. Det är ett otroligt stort steg tillbaka.
Vi har offentliga diarier. En journalist kan alltså i dessa diarier se efter
vilka handlingar som finns. Så kan han få reda på vad han skall leta efter.
Även sekretessbelagda handlingar finns förtecknade i sådana diarier, för-
tecknade på ett sådant sätt att sekretessen inte röjs.
Inom den europeiska unionen är det illa ställt med diarier. Det finns inget
sagt att diarierna skall vara offentliga. Fortfarande måste alltså journalister
förlita sig till ”läckor” för att över huvud taget få veta vad de skall leta efter.
Ett exempel på detta är när EU-kommissionen år 1991 beställde en ex-
pertutredning om konsekvenserna av den inre marknaden. Experterna kom
fram till att den skulle leda till ökade klyftor, ökad arbetslöshet och ökad
regional obalans. Vad gjorde EU-kommission då? Jo, den hemligstämplade
utredningen. Först i höstas fick vi reda på att den fanns. Det är så man i det
här systemet bedriver politik. Den politiken har jag svårt att förstå.
Anf. 51 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag vill återkomma till ett problem. Det som förut varit inri-
kespolitik blir nu utrikespolitik. Såvitt jag förstår försöker statsrådet via Da-
niel Tarschys få synpunkter på detta. Vi skall tydligen kunna ha en större
öppenhet även när det gäller vår lagstiftningsprocess framöver.
Men när statsrådet berättar hur arbetet går till föreligger väldiga luckor.
Vad gäller kommissionen är Sverige redan representerat i arbetsgrupper -
även utan EES-avtal och självfallet även utan medlemskap. Men ministerrå-
det med sina hundratals arbetsgrupper kommer i praktiken att besluta om
de flesta ärenden.
Sedan har vi Coreper, fortfarande placerat under ministerrådet, som be-
slutar om de allra flesta nya lagar som vid ett medlemskap skall gälla i Sve-
rige. Hur blir insynen där? Coreper får instruktioner från exempelvis någon
statssekreterare, och mycket beslutas där utan någon som helst insyn.
När det gäller de 15 % beslut som blir kvar av alla de beslut som skall fat-
tas av ministrarna - ibland sägs det t.o.m. 5 % - säger man att det rör sig
om förhandlingar. Dessa förhandlingar måste alltså vara hemligstämplade
annars försvagas Sveriges position.
Man kan förstå att det inte kommer att finnas någon som helst möjlighet
för det svenska folket att påverka de lagar som i framtiden kommer att vara
gemensamma, om vi blir medlemmar i unionen. Individuella tjänstemän kan
visserligen visa sig lyhörda, men ingen kontrollerar att de driver frågorna.
Det kommer att bli ett beslutsfattande utan att man har möjlighet att utkräva
ett ansvar av dem som stiftat lagarna. Det är det stora problemet. En öppen-
het skulle åtminstone något kunna avhjälpa detta. Såvitt jag förstår är det
emellertid omöjligt.
Min slutsats blir därför att det vore mycket dåraktigt av det svenska folket
att säga ”ja” i en folkomröstning om medlemskap. Vi skall fortsätta att sam-
arbeta med EU och med hela världen som en fri nation och inte som en del
i en union, en union som har ett så annorlunda sätt att se på offentlighets-
principen, en union som inte arbetar med den jämlikhet och öppenhet som
Sverige gör.
Anf. 52 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Till Birgitta Hambraeus vill jag säga att Sverige kommer att
behålla sin offentlighetsprincip vid ett medlemskap i unionen.
Att fördjupa sig i hur man arbetar i EG och hur man arbetar i Sverige och
jämföra arbetssätten sida vid sida skulle kunna utgöra ett ämne för en
mycket förlängd debatt. Men det är en missuppfattning att allt i Sverige är
offentligt, och den skall man ej bidra till att sprida.
Det arbete som bedrivs i exempelvis en offentlig utredning är inte offent-
ligt, såvida man inom utredningen inte beslutar sig för att offentliggöra det.
Det arbete som sker inom regeringskansliet vid arbetet med en proposition
är inte offentligt förrän propositionen är framlagd. De diskussioner som förs
i regeringen är jämförbara med ministerrådets. Den svenska regeringen har
inte heller en offentlig, öppen debatt. De diskussioner som förs där är in-
terna diskussioner.
För ytterligare klargörande vill jag säga att meddelarskyddet gäller enskild
tjänsteman som vill meddela pressen något som denne tycker är av värde.
En myndighet kan däremot aldrig skyllas för detta. Myndigheten har ingen-
ting med det att göra. Det som gäller myndigheten är när den får en förfrå-
gan att utge ett hemligstämplat dokument som kommer från exempelvis EU.
Då får myndigheten, enligt de svenska reglerna, bestämma sig för om efter-
frågat dokument skall lämnas ut eller inte. I sådana fall gäller den svenska
lagstiftningen. Och här kommer Daniel Tarschys utredning in i bilden. Den
kommer att bidra till att utrikessekretessen visavi EU blir betydligt mer öp-
pen än den är i dag.
Bengt Hurtig efterlyser ett protokoll om offentlighetsprincipen. Det
skulle i så fall innebära att frågan tas upp till en regelrätt förhandling. Det
har vi i regeringen, med riksdagen bakom oss, sagt att vi inte skall göra. Sve-
rige skall inte förhandla om offentlighetsprincipen; det har regering och riks-
dag fastlagt.
Till Hans Göran Franck vill jag säga: Att på bästa möjliga sätt försöka
dokumentera offentlighetsprincipen var min utgångspunkt vid TCO:s semi-
narium. Det är också min utgångspunkt i dag. Det samråd och det eventuella
samarbete som vi kan komma att få med de övriga nordiska länderna kom-
mer att visa sig fruktbart i detta sammanhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar pä
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 63
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
50
5 § Svar på interpellation 1993/94:82 om EU:s sockerkvoter
Anf. 53 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Birgitta Hambraeus har frågat mig om vi som medlemmar i
EU lämnar ifrån oss rätten att föra en egen jordbrukspolitik. Birgitta Ham-
braeus har också frågat om vi är beroende av EU:s beslut för hur mycket
socker och mjölk vi får producera i landet, även om jordbrukarna skulle av-
stå från statliga subventioner och EU-subventioner, och om det är sant att
producenterna tvingas sälja till världsmarknadspriser om de inte håller sig
till de tilldelade kvoterna.
Låt mig inleda med att konstatera att EG:s gemensamma jordbrukspolitik
i allt väsentligt hade både mål och medel gemensamt med den jordbrukspoli-
tik som fördes fram till dess att 1990 års livsmedelspolitiska reform påbörja-
des. Sedan 1990 har Sverige avreglerat jordbruket, där avskaffandet av de
administrativt satta priserna och slopandet av exportsubventionerna är de
viktigaste inslagen. Även inom EU har en reform av den gemensamma jord-
brukspolitiken inletts. Bl.a. har priserna på spannmål sänkts och ersatts av
ett arealbidrag. Dessutom har en lång rad miljöstöd införts. Fortfarande har
dock EU kvar alla marknadsregleringar, och reformen av den gemensamma
jordbrukspolitiken är inte lika långtgående som den svenska.
Den gemensamma jordbrukspolitiken är även efter reformen, som beslu-
tades 1992, föremål för debatt, och inriktningen i framtiden är mot nya för-
ändringar, som svar på fortsatta överskotts- och miljöproblem. GATT-över-
enskommelsen ställer dessutom krav på minskade exportsubventioner och
ökat marknadstillträde, vilket kan komma att påskynda förändringen av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Fortfarande finns dock många av de tradi-
tionella marknadsregleringarna kvar som en viktig del av den gemensamma
j ordbrukspolitiken.
Ett inträde i EU skulle innebära att Sverige införde vissa marknadsregle-
ringar som vi i dag inte längre har kvar, t.ex. kvoter för mjölk och socker.
Det innebär naturligtvis en tillbakagång till regleringar och system som Sve-
rige har övergett. Ett återinförande av dessa regleringar, vilka i stor utsträck-
ning styr produktionens storlek och utveckling, är naturligtvis ingen fördel,
men den gemensamma jordbrukspolitikens olika nackdelar måste ses mot
bakgrund av den reform av politiken som för närvarande genomförs inom
EU och de förändringar som sannolikt kommer att bli nödvändiga i framti-
den. Det är naturligtvis också så, att frågan om vårt medlemskap i Euro-
peiska Unionen bör och skall avgöras efter en samlad bedömning av med-
lemskapets - och utanförståendets - betydelse och konsekvenser för Sverige.
Låt mig därmed övergå till de direkta frågorna om den gemensamma jord-
brukspolitikens tillämpning. Ett av de viktigaste områdena där EU har en
gemensam politik är jordbruksområdet, och därför är jordbrukspolitiken
inom EU också en gemensam angelägenhet. Vid ett medlemskap utformas
jordbrukspolitiken gemensamt av medlemsländerna genom EU-institutio-
nerna. I viss utsträckning finns dock möjligheter för enskilda länder att välja
ambitionsnivå vid tillämpningen av de fastlagda gemensamma stödordning-
arna.
Den gemensamma jordbrukspolitikens mål är att höja produktiviteten,
tillförsäkra jordbruksbefolkningen skälig levnadsstandard, stabilisera mark-
naderna, trygga försörjningen samt tillförsäkra komsumentema tillgång till
varor till skäliga priser. Det är formuleringar som känns igen från årtionden
av svensk jordbrukspolitik.
För att nå de gemensamma målen används inom EU framför allt två olika
instrument. Det hittills viktigaste är pris- och marknadsregleringen, dvs. att
EU skall garantera en viss prisnivå till jordbruket. Pris- och marknadsregle-
ringarna innebär dels att de av EU garanterade priserna för alla viktiga jord-
bruksprodukter skyddas genom ett gränsskydd, vilket förhindrar att impor-
terade jordbruksprodukter konkurrerar ut produktionen inom EU, dels att
uppköp eller export sker genom EU:s försorg av den överskottsproduktion
som inte finner avsättning inom EU. Detta prisstöd har medfört ett incita-
ment att öka produktionen, vilket medfört att EU från att ha varit en net-
toimportör av livsmedel i dag är en av världens största exportörer av flera
viktiga jordbruksprodukter. Det är dock en export som måste subventione-
ras, eftersom EU:s priser överstiger priserna på världsmarknaden.
Det andra instrumentet för att uppfylla målen för den gemensamma jord-
brukspolitiken är strukturpolitiken. Den har ansetts nödvändig för att för-
bättra strukturen och därmed konkurrenskraften inom jordbruket. Här åter-
finns sådana stöd som investeringsstöd, startstöd, stöd till marknadsföring
men också regionalstöd till mindre gynnade områden m.m.
Pris- och marknadsregleringen är en gemensam angelägenhet och medger
inget nationellt manöverutrymme. Strukturpolitiken medger däremot möj-
lighet för länderna att i hög grad själva avgöra t.ex. stödens omfattning och
nivå samt övriga villkor. Den gemensamma budgeten finansierar helt alla åt-
gärder inom pris- och marknadsregleringarna, medan de olika struktur-, re-
gional- och miljöstöden endast delfinansieras av EU. I viss utsträckning till-
låts också nationella stöd, t.ex. i form av skattelättnader. Alla nationella stöd
skall dock anmälas och godkännas av EG-kommissionen. Det finns alltså
vissa begränsade möjligheter för vaije medlemsland att utforma delar av
j ordbrukspolitiken.
En viktig del av marknadsregleringarna för socker och mjölk är de kvot-
system EU tillämpar. Kvotsystemen innebär att vaije land erhåller en viss
bestämd mängd mjölk respektive socker, vilken i princip inte skall överskri-
das. Kvoterna har tillkommit för att begränsa den överskottsproduktion som
finns av socker och mjölk inom EU. Beslut om de nationella kvoternas stor-
lek fattas av medlemsländerna gemensamt, dvs. av EU-rådet. Avgörande för
den svenska produktionens storlek i framtiden och vid ett medlemskap är
dels svenskt jordbruks konkurrensförmåga, dels kvoternas storlek. Därför
är kvoterna en så viktig del av medlemskapsförhandlingarna.
För mjölk är kvotsystemet så utformat, att om kvoten överskrids tvingas
producenten betala en mycket hög avgift för den del av mjölkproduktionen
som överskrider kvoten. Det är alltså en form av ekonomisk sanktion som
gör att mjölkproducenterna inte överskrider kvoterna. Det är helt enkelt
inte lönsamt och därmed inte heller intressant att överskrida kvoten. Det är
alltså inte förbjudet att producera mjölk utöver kvoten, men avgiften är i
dagsläget i nivå med priser på mjölk i Sverige och i våra närmaste konkur-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
51
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
52
rentländer inom EU. Det innebär att mjölkkvoterna endast i undantagsfall
överskrids och då genom felaktiga marknadsbedömningar eller liknande.
Sockerkvoten, vilken också bestäms gemensamt av medlemsländerna, är
uppdelad i två typer av kvoter, en A- och en B-kvot. För A-kvoten erhålls i
princip hela det av EU garanterade priset. För B-kvoten erhålls endast ca
65 % av det garanterade priset. Dessutom finns s.k. C-socker, vilket produ-
ceras utanför kvotsystemet. För detta socker erhålls endast världsmarknads-
pris. Dessutom måste C-sockret exporteras till tredje land och får inte säljas
inom EU. Flera EU-länder producerar C-socker, och 1990/91 producerades
inom EU inte mindre än 2,3 miljoner ton av detta socker, vilket motsvarar
17 % av den totala sockerproduktionen inom A- och B-kvoten.
Kvotsystemen omfattar all produktion av mjölk och socker, alltså även om
jordbrukarna avstår från stöd från EU eller från det egna landet. Vidare bör
också tilläggas att kvotsystemen inte förhindrar produktion av ekologiska
jordbruksprodukter. Även de kan tilldelas kvoter, men de är underkastade
samma regler som alla andra producenter vad gäller kvoter och andra mark-
nadsregleringar. EU gynnar emellertid ekologisk produktion genom sär-
skilda stöd, bl.a. inom ramen för miljöstöden. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att regeringen tillsatt en särskild utredare, som skall utreda en
svensk tillämpning av det miljöprogram som är en del av den gemensamma
jordbrukspolitiken. I utredarens uppdrag ingår att föreslå hur ett stöd till
ekologisk odling inom ramen för detta program skall utformas. Till sist kan
tilläggas att Sockerbolaget har kontrakterat 50 hektar ekologiskt odlade
sockerbetor på Gotland.
Låt mig avsluta med några kommentarer om fördelarna med ett medlem-
skap. Redan för två år sedan konstaterade riksdagen att ett medlemskap i
de europeiska gemenskaperna ligger i vårt lands nationella intresse. Sveriges
ansökan om medlemskap återspeglar vår önskan att bidra till förverkligan-
det av ett enat Europa, som lever i fred, välstånd och social rättvisa. Ställ-
ningstagandet för ett medlemskap bygger självklart på att hela Sverige skall
tjäna på ett medlemskap. Bl.a. kommer såväl jordbrukare som konsumenter
att dra nytta av att hela Europamarknaden öppnar sig vid ett medlemskap.
Såväl export- som importmöjligheterna kommer att öka. Konsumenterna får
tillgång till ett ökat utbud av livsmedel, medan jordbrukarna får möjlighet
att exportera såväl inom som utom EU. Sverige kommer också att kunna
dra nytta av de olika stöd som ryms inom EU:s jordbrukspolitik.
Det svenska jordbruket är starkt och konkurrenskraftigt, och vårt rena
och miljövänliga jordbruk innebär att vi på den europeiska marknaden fram-
gångsrikt bör kunna konkurrera med livsmedel av hög kvalitet.
Regeringen lägger nu ned ett stort arbete på att uppnå ett sådant förhand-
lingsresultat att svenska folket kan uttala sig för ett medlemskap i den kom-
mande folkomröstningen.
Anf. 54 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag ber verkligen att få tacka jordbruksministern för ett ut-
förligt svar på min interpellation - mitt i allt det arbete som regeringen nu
har med förhandlingarna.
Ingenting är så nödvändigt för ett folk som att ha en säker tillgång till häl-
sosamma livsmedel. Det står alltså nu klart att om Sverige blir medlem i
Europeiska Unionen - vilket jag i hög grad betvivlar - kommer vi inte längre
att ha rätt att bestämma över jordbruket i vårt eget land.
Vi vet att vårt eget jordbruk är behäftat med många invecklade regler och
en viss byråkrati, och det är svårt att förstå allt som gäller. Men vår byråkrati
är ingenting jämfört med EU:s byråkrati. EU:s egna revisorer har också kla-
gat på att det fuskas och bedras kolossalt med detta stöd.
Sverige skulle alltså som medlem ge uppskattningsvis 10 miljarder kronor
varje år för att subventionera EU:s jordbruk, om jag har räknat rätt, och vi
skulle samtidigt öppna våra gränser och låta EU:s produkter komma till oss.
Jordbruksministern säger att pris- och marknadsregleringen är en gemen-
sam angelägenhet och medger inget nationellt manöverutrymme.
Vad innebär detta t.ex. för jordbrukarnas kooperation? Kan våra jordbru-
kare inte längre i demokratisk ordning bestämma över sin egen koopera-
tion?
Är det tillåtet för en jordbrukare att sälja mjölk direkt från gården - och
inte räkna in det i kvoten - och få samma pris som konsumenterna skulle ha
betalat i affären? Det finns människor som uppskattar att veta vem som har
levererat mjölken.
Det skall bli repressalier om jordbrukarna producerar mer mjölk än vad
kvoten tillåter. Vill jordbruksministern berätta litet mer om hur de skall
straffas? Hur håller man ordning på hur mycket mjölk vaije jordbrukare
producerar?
Man kan tänka sig att några grossister vill göra en specialbeställning av
ekologiskt socker hos Roma Sockerbruk på Gotland. De tänker betala ko-
lossalt mycket mer än vad som är gängse därför att de verkligen önskar eko-
logiskt socker. Man kan tänka sig att fler jordbrukare då vill producera be-
tor; det finns en marknad för det, och det är lönsamt. Jordbrukarna behöver
inte något stöd alls. Den här verksamheten bär sig själv. Måste man då, för
att detta över huvud taget skall vara tillåtet, dra in på andra sockerbrukskvo-
ter? Vad händer om man bryter mot detta? Kommer polisen? Det vore in-
tressant att höra litet mer preciseringar.
Jordbruksministern berättade att EU gynnar ekologisk produktion genom
ett särskilt stöd. Det är mycket intressant och glädjande. Jag vill poängtera
att vi självfallet, så fort EU gör någonting som är framsynt och bättre än vad
vi själva gör, frivilligt skall göra samma sak. Det skulle aldrig falla mig in att
tala för att vi skall konkurrera ut EU:s jordbruk genom att exportera sådant
som är framtaget med sämre ekologiska metoder eller djurskydd. I själva
verket är det tvärtom. Djurskyddet i Sverige är betydligt bättre än i EU. Hur
skall vi kunna kontrollera att de produkter som vi får in i landet inte är fram-
ställda med metoder som är förbjudna i Sverige?
Jag vet att det nu förhandlas om att vi skall få behålla våra höga krav när
det gäller salmonellakontrollen. Om vi i förhandlingarna får igenom de
svenska kraven på salmonellakontrollen, har vi då möjlighet att följa upp
det? Har vi möjlighet att kontrollera att detta verkligen görs? Har vi rätt att
göra det? Kommer EU-domstolen att tillåta det?
Jordbruksministern avslutade med en lovprisning till medlemskapet i EU.
Jag skall undanhålla mig från att göra motsvarande lovprisning till friheten
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
5 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 63
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
54
att stå utanför. Kyrkan i Sverige har tillsammans med LRF -jag vet att jord-
bruksministern personligen är engagerad i projektet Den goda jorden -gjort
en analys av vårt sätt att se på jordbruket. Det har varit frikopplat från natu-
ren. Vi har sett på jordbruket som en industri. Det har varit fel. Det är oer-
hört viktigt att vi förvaltar jorden och markens bördighet och att vi för all
framtid kan producera livsmedel som kan mätta vårt folk. Men vi måste
också sätta in detta i ett etiskt och globalt sammanhang. Vi skall inte över-
svämma en marknad med produkter som vårt land egentligen inte kan pro-
ducera på ett ekologiskt riktigt sätt.
Allt detta beskriver en jordbrukspolitik i framtiden som Centerpartiet så
varmt förespråkar. Kan jordbruksministern garantera att den politiken verk-
ligen underlättas om vi blir medlemmar i EU? Det är svårt nog att få till
stånd överenskommelser i ett litet land som Sverige. Det finns många lås-
ningar och mycket prestige. Får vi rätt att gå före om vi blir medlemmar i
EU? Eller är det, som jag misstänker och tror, lättare för oss att som ett litet
land själva gå före och visa att det här är en väg som är duglig för framtiden?
Anf. 55 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag delar naturligtvis Birgitta Hambraeus uppfattning att det
är kolossalt viktigt med hälsosamma livsmedel.
När det gäller de frågor som jag har ansvar för i det här sammanhanget
brukar jag just nämna det området som det mest angelägna. Det berör alla
människor. Själva jordbrukspolitiken kanske inte dirket berör så många.
Det är dock viktigt att framhålla att vi även i framtiden bestämmer kraven
på miljö, djurskydd och standard på svenska livsmedel. I EU:s direktiv och
acquis finns minimikrav. Dem får vi överskrida om vi från regeringens sida
säger att vi inte tänker ge avkall på det regelsystem som vi har i Sverige och
vi också är överens med näringen om att detta är en profil för de svenska
jordbruken och framtiden som är viktig att behålla.
Frågan om salmonella är den som debatteras mest när det gäller den totala
bilden av djurhälsan och kanske även de fytosanitära reglerna. Vi hävdar att
vi skall ha kvar vår rätt att kontrollera de livsmedel som förs in i landet, även
om vi inte har gränskontroller. Den modell som vi föreslår har vi haft möjlig-
het att tillämpa sedan tidigare. Vi använder oss dock mer av den möjligheten
nu, nämligen att göra en kontroll hos exportören.
Det typiska för Sverige är att vi inte bara kontrollerar livsmedel. Vi kon-
trollerar hela kedjan, dvs. fodermedlen, de levande djuren och livsmedlen.
Vi har uppnått en standard som är unik, kanske i hela världen. Därmed är
det naturligtvis viktigt att behålla den.
I delar av EU finns det en betydande förståelse för detta. Man är t.o.m.
avundsjuk på vårt system. Det finns också de som ser detta som ett export-
hinder. Jag tror att vi har mycket goda förutsättningar för att få gehör för
våra synpunkter. Vi kan i grunden inte ge avkall på huvudprincipen när det
gäller att behålla renheten.
När man frångår marknadsekonomin uppstår det i stället en byråkrati. Vi
har en lång erfarenhet av detta i det svenska samhället, även om det nu har
skett fler utbetalningar via priset och färre direkt via postanvisningar eller
bankgiron. Under senare år har vi i Sverige också prövat varianten med att
betala direkt till bönderna. Det föreligger i och för sig en risk för fusk. Det
gör det med alla sådana här system. Det är naturligtvis olagligt och skall be-
ivras. Man kan inte kommentera det på ett annat sätt. I grunden skiljer sig
EU:s system inte från det som vi tillämpar här i Sverige.
Eftersom jordbrukspolitiken är den stora gemensamma frågan i EU går
en stor del av EU:s budget just till jordbrukspolitiken. Dessutom blir återflö-
det till jordbrukssektorn betydande vid ett EU-medlemskap. De yttre ra-
marna för det som kan tänkas ligger någonstans vid sex miljarder och ända
uppemot tio miljarder. Då är inte det gränsskydd som naturligtvis också ger
ett stöd inräknat. Det stödet motsvaras av det svenska gränsskydd som vi
har i dag.
Kooperationens möjligheter att agera förändras i princip inte. Vad som
händer är att man får möjlighet att sälja vad som helst inom EU-området
utan några restriktioner. Det bli alltså en ökad frihet i det sammanhanget.
Att det finns en nationell kvot, t.ex. när det gäller mjölk, innebär inte någon
begränsning i försäljningen. Det innebär bara en begränsning i produktio-
nen.
Det finns möjligen vissa som har anfört att det är ett problem att hålla reda
på detta. Jag skall säga att Sverige torde vara ett av de länder i Europa som
har den allra bästa kapaciteten för att hålla reda på saker. Redan i dag håller
vi reda på nästan allting som händer ute i landet. Vi kan säkert också hålla
ordning på hur mycket mjölk som produceras.
Vi har haft ett tvåprissystem som var mycket likt kvotsystemet. Det är ing-
enting att eftersträva. Det sade jag också i min inledning, men det får man
ta. Man får ta det onda med det goda i det här sammanhanget.
När det gäller avgiften är det som när staten kräver in andra pengar. Det
händer då och då. Man får skattsedlar och annat från samhället. Det här är
inte värre.
Tanken om ekologiskt socker är intressant. Den prövas nu av betodlarna
på Gotland och av Sockerbolaget. Den totala volymen måste inrymmas i
EU:s kvot. Däremot finns det inte något hinder mot att producera ekolo-
giskt socker, och marknadsföringen är helt fri.
I fråga om ekologisk produktion skulle jag vilja understryka att om vi får
ett stöd i pengar för att gå vidare med våra idéer här i Sverige, så ser jag det
som en fördel. Detta är vad vi kan få i det här sammanhanget.
Jag delar Birgitta Hambraeus uppfattning när det gäller förvaltning av vår
åkermark och våra naturresurser över huvud över taget. Det vore kanske
inte så dumt om dessa centeridéer kunde sprida sig också till EU-länderna.
Detta blir det betydligt lättare att åstadkomma vid ett medlemskap.
Anf. 56 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jordbruksministern sade att det vore bra om vi kunde få
pengar till detta från EU. Men hur det än blir kommer vi att skicka ut väldigt
mycket mer pengar än vad vi får tillbaka. Vad vi håller på och förhandlar om
när det gäller pengarna är hur mycket av de pengar som vi redan har betalt
som kommer tillbaka på EU:s villkor. Jag tycker att det är dåligt att man
över huvud taget ger sig in i sådana förhandlingar.
Vi kan bestämma vilka krav vi skall ställa på djurskydd och över huvud
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
taget på vårt eget jordbruk, men vi kan inte hindra de andra EU-länderna
att exportera sina produkter till oss. Vi kan inte förhindra att det importeras
billigare varor som slår ut vårt eget jordbruk. När dessa billigare varor förs
in i vårt land, blir det svårare för våra egna jordbrukare att sälja sina produk-
ter till de svenska konsumenterna. Lika väl som våra jordbrukare får möjlig-
het att exportera, så måste vi öppna oss och få ett mycket större överskott
av jordbruksprodukter. Trycket på oss blir naturligtvis mycket större än det
tryck som vi kan utöva på länderna på kontinenten.
Jordbruksministern säger också att vi inte kan ge avkall på t.ex. skyddet
mot salmonella. Jag tycker att det låter mycket spännande. Såvitt jag förstår
kan det innebära att jordbruksministern så småningom kan hamna på min
sida i folkomröstningskampanjen. Efter vad jag kan förstå av den före-
gående debatten är det så, att även om vi skulle uppnå ett lyckat resultat i
förhandlingarna, kan vi inte garantera att detta kommer att hålla i EG-dom-
stolens prövning, om denna skulle finna att något undantag strider mot t.ex.
regler om konkurrensfrihet osv.
Har vi rätt att kräva att någon skall redovisa att en produkt är fri från sal-
monella, innan den friare exporten kommer att gälla?
Även om jordbruksministern tror sig ha fått ett gott resultat, är det alltså
inte säkert att det kommer att hålla i praktiken. Därför måste vi ha garantier
för att EG-domstolen verkligen går med på detta, innan vi kan vara säkra
på att vi har fått detta för för vårt land så oerhört väsentliga skydd.
Till sist vill jag ställa en fråga om norra Sverige. Riksdagen har beslutat
att lönsamheten för jordbruket i norra Sverige inte får minska. Kan vi garan-
tera att den lönsamhet som jordbruket i norra Sverige hade för några år se-
dan inte kommer att minska, om vi blir medlemmar i EU?
Anf. 57 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Riksdagen beslöt 1990 att lönsamheten i norra Sverige inte
fick sjunka till följd av 1990 års jordbruksbeslut. Det pågår en ganska uppsli-
tande debatt om tolkningen av riksdagens beslut angående lönsamheten.
Liksom Jordbruksverket gjorde i sitt förberedelsearbete ser vi i departemen-
tet bl.a. på vad detta beslut formellt innebär. Vad innebär en fullständig ga-
ranti för lönsamheten i jordbruket i norra Sverige? Jag har fått ett råd av
Jordbruksverket som innebär ett spann på lägst mellan 800 och 900 miljoner
och högst 1 300 miljoner. Det lägre beloppet är det som riksdagen egentligen
har beslutat om, medan det högre är det som skulle krävas för att behålla
lönsamheten på den nivå den hade på 1980-talet.
Om vi får ett stöd från EU till jordbrukspolitiken även i norra Sverige,
underlättar det våra möjligheter att betala. Dessutom är bottenbasen för pri-
serna på jordbruksprodukter något högre i näraliggande EU-länder än i Sve-
rige. Då kan man säga att det inte ser särskilt mörkt ut, eftersom basen lyfts
något och vi dessutom får hjälp med att betala en del av det som vi i dag
själva betalar till hundra procent.
Förhandlingarna om salmonellaskyddet är ännu inte slutförda. Jag har
även i EU hört formuleringen att alla ställer upp på principen om ett fritt
flöde av varor men att ett fritt flöde av sjukdomar inte är något att efter-
56
sträva. Det tycker jag är en bra formulering, och detta tror jag att folket i
EU också begriper.
Så till det som har sagts om att skicka ut pengar. Egentligen borde jag av
något slags social ambition kunna säga att det väl är ganska riktigt att vi bi-
drar med dessa pengar. Det är emellertid ändå så, att vi i första hand ser till
oss själva. Nettoutbetalningen, som kanske kommer att uppgå till maximalt
10 miljarder, kommer sannolikt att ge en del effekter som gynnar vår eko-
nomi. Därför är detta egentligen inte någon nettokostnad. Jag har noterat
att denna fråga tidigare i dag har varit uppe till debatt här i kammaren.
Låt mig ta ett exempel från jordbrukets område. Min kollega i Grekland
var på besök hos mig för någon vecka sedan. Han är nu ordförande i rådet.
Han fick besöka några jordbruk i Orsatrakten i Dalarna och även något jord-
bruk på Gotland. Vi visade inte upp det bästa vi har, utan vi ville visa ett
genomsnitt och även en del av våra problem.
Vid diskussioner med denne grekiske minister om situationen i delar av
EU får man en liten tankeställare. I Grekland har i dag 25 % av befolk-
ningen sin sysselsättning i jordbruket. Detta tal är 13 å 14 procentenheter
högre än i Sverige. Dessa 25 % av Greklands befolkning har mer än hälften
så stor andel per capita av BNP som resten av grekerna. I Grekland totalt
är BNP per capita inte mer än en fjärdedel av den i Sverige.
Jag har förståelse i synnerhet för representanter för jordbruket i sådana
länder när de säger att de har ett intresse av att få pengar. Vi ser alltså att
de fonder som vi bidrar till genom EU-medlemskapet har ett visst fog för
sig. Om vi kan bidra till detta utan att göra någon förlust, skall vi kanske inte
gräma oss så förfärligt mycket.
Om de andra länderna i EU, som jag alltså hoppas att vi kommer att till-
höra, skulle slå ut det svenska jordbruket beror på om vi har en konkurrens-
kraft som bygger på vår produktionsförmåga, våra produkters kvalitet och
de stödformer som vi är beroende av och som innebär att vi kan upprätthålla
produktionen. Jag är övertygad om att de svenska konsumenterna under
överskådlig tid vill ha färska livsmedel, som är av hög kvalitet och som är
producerade ganska nära. Den största delen av de varor som konsumeras
här kommer därför att vara svensk. Vi kommer också att få en ökning av
importen, men detta skall vi kunna möta genom en ökning av den svenska
exporten.
På längre sikt tror jag faktiskt att vi i vårt ganska rena land, som vi kan
göra ännu bättre, har goda förutsättningar att utveckla vår produktion även
av andra produkter än livsmedel i jordbruket, t.ex. produkter för energi- och
industriändamål. Här ligger vi litet före, men debatten är densamma.
Anf. 58 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Det som jordbruksministern här säger är oerhört viktigt -
det kan självfallet inte vara någon rättighet att exportera sjukdomar.
Får jag med tanke på den juridiska debatt som vi hade tidigare i dag fråga
jordbruksministern om han verkligen är villig att kräva att detta nu får en
sådan form i förhandlingarna, att vi kan vara säkra på att domstolen kommer
att anse att detta är vattentätt.
Det skall inte vara möjligt att hit exportera jordbruksprodukter - ägg, fjä-
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
57
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
derfä och annat kött - som kan ge salmonella. Denna regel måste emellertid
vara helt vattentät.
Jordbruksministern berättade att 25 % av arbetskraften i Grekland är
jordbrukare och säger att det inte är mer än rimligt att vi hjälper till och ger
bistånd, eftersom många länder i EU har det så oerhört mycket sämre. Det
är riktigt. Sverige är betydligt rikare än något annat EU-land om man t.ex.
mäter BNI.
Det finns en ojämlikhet här. Men ser man till ojämlikheten på jorden är var-
enda grek våldsamt rik i jämförelse med de 20 % av jordens befolkning som
lever under absolut fattigdom. Då kan jag verkligen undra över prioritering-
arna. Är det verkligen Europa som nu skall bli rikare och rikare - en rike-
mansklubb? Har vi inte ett globalt etiskt ansvar?
Många fler människor lever alltså fortfarande av jordbruk i EG-området.
Vi har färre här. Vi har alltså rationaliserat mycket mer. Detta gäller också
industrin. Vi ligger långt framme när det gäller rationaliseringar. Sverige är
i själva verket långt inne i det postindustriella samhället.
Vi behöver en ny ekonomisk teori för att klara det nya samhälle som växer
fram. Eftersom EU-ländema är efter oss här och vi är före tror jag att det
skulle hjälpa oss att stanna som ett fritt land och utveckla den ekonomiska
teori som behövs för morgondagen. Det skall vara ett kretsloppssamhälle
med hög välfärd och stor jämlikhet. Det behövs en teori som gör att vi inte
tror att vi hela tiden måste producera mer varor för att ha råd till allt det
andra vi önskar och behöver: vård, utbildning, kultur. Jag tror att Sverige
har en stor uppgift där. Den kommer inte att underlättas om vi blir medlem-
mar i EU, som i många fall ligger långt efter oss.
Anf. 59 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Det är naturligtvis svårt att i förväg garantera vad domstolen
kan säga i ett givet läge. Jag har ambitionen att göra den här frågan så vatten-
tät som möjligt. Men vi har inte heller i dag någon vattentät situation.
Vi skall komma ihåg att vi i produktionen har en så gott som vattentät
situation. Där kontrolleras allt som förs in. Man har en restriktivitet, efter-
som man är rädd om det man har. Standarden inom vår hönsproduktion av
olika typer och även grisproduktionen är fantastisk. Man riskerar inte detta.
På konsumtionssidan har vi ett stickprovskontrollsystem som inte är vat-
tentätt. Ett system med certifikat från exportören skulle vara bättre än det
system som vi i dag tillämpar. Dessutom löper vi en risk genom att vi reser
ganska mycket. Svensken äter utländsk mat i utlandet, vilket är en bety-
dande oförsiktighet. Det är på det sättet som vi drar hem de flesta salmonel-
lafallen i landet. Det tänker vi inte förbjuda, det får man fortsätta med. Det
gör att man inte kan uppnå en fullständigt vattentät situation. Men jag tror
att vårt föredöme är något som producenter av livsmedel i många EU-länder
skulle önska att de kunde följa efter.
Jag har mycket stor respekt för Birgitta Hambraeus synpunkt på de fattiga
i världen. Men vi har aldrig i Sverige satt Norrlandsproblematiken emot u-
länderna. Vi har alltid sagt att vi skall kunna ha både en regionalpolitik och
ett rejält u-landsbistånd. Jag tror att vi också skall kunna ha en bra EU-poli-
58
tik och ett u-landsbistånd. Genom att vi får en bättre ekonomi har vi också
möjlighet att bistå bättre.
Debatten om kretslopp och god miljö skall vi föra med all kraft här
hemma. Men vi behöver inte bli sämre här hemma för att vi också för den
debatten utanför vårt land, inom den europeiska unionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU28 Upphävande av vissa författningar
Lagutskottets betänkanden
1993/94:LU14 Internationella oljeskadefonden
1993/94:LU15 Ändring i växtförädlarrättslagen
Utbildningsutskottets betänkanden
1993/94:UbU3 Lokalkostnader vid universitet och högskolor
1993/94:UbU4 Sveriges lantbruksuniversitet
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
Svar på
interpellationer
7 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 17 februari
1993/94:93 av Sten Östlund (s) till arbetsmarknadsministern om konventio-
nen om arbetsskadeersättning:
Internationella arbetsorganisationen, ILO, är ett viktigt FN-organ som
Sverige tillhört och varit aktivt verksamt i sedan 1920. Organisationen har
som målsättning att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en
förutsättning för fred inom och mellan nationerna.
Med denna målsättning har arbetet inom ILO bedrivits för att förbättra
löntagarnas arbets- och levnadsvillkor, tillvaratagandet av mänskliga resur-
ser och inte minst utveckling av normer och regler för arbetslivet som tagit
sig uttryck i konventioner och rekommendationer, vilka Sverige i de flesta
fall antagit.
En viktig del i ILO:s verksamhet är inrtiktad på tekniskt biståndsarbete
för att utveckla arbetslivet i länder som nyligen påbörjat en social och ekono-
misk utveckling eller som övergått från planhushållning till marknadsekono-
miska förhållanden.
Hela systemet bygger på frivilligt gjorda åtaganden av regeringar och att
dessa åtaganden följs. Det är mot denna bakgrund allvarligt att regeringen
59
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
60
i ett industriellt och ekonomiskt utvecklat medlemsland som Sverige noncha-
lerar ingångna konventioner och fattar beslut som föranleder löntagarorga-
nisationerna att anmäla Sverige för brott mot antagna konventioner. Än
värre är att detta i sin tur lett till att Sverige ”fällts” för brott mot en antagen
konvention, ILO:s konvention 121 om arbetsskadeersättning.
Enligt uppgifter i massmedierna avser regeringen inte att vidta några åt-
gärder, trots ILO:s beslut. Skälen för detta anges vara av ekonomisk natur.
Vilka konsekvenser ett sådant betraktelsesätt kan föra med sig torde var och
en kunna förstå. Jag utgår emellertid från att en svensk regering inte kan
fortsätta att bryta mot en internationell konvention.
På den andra anmälningspunkten, att inskränkningar har gjorts i begrep-
pet arbetsskada och att hårda beviskrav om orsakssamband införts, har ILO
krävt bl.a. att regeringen till expertkommittén skall redovisa i detalj hur de
nya bestämmelserna praktiskt tillämpas. Dessutom skall detaljerad statistik
redovisas om arbetsskadefall och yrkessjukdomar och skälen till om någon
vägrats ersättning.
Jag vill mot denna bakgrund fråga arbetsmarknadsministern följande:
1. Avser den svenska regeringen att vidta åtgärder så att man inte bryter
mot konvention 121 rörande ersättning under karensdag?
2. Vilka åtgärder har arbetsmarknadsministern som är ansvarig för ILO-frå-
gor i regeringen i så fall vidtagit?
3. Om regeringen inte ämnar vidta några åtgärder, vilka konsekvenser be-
dömer arbetsmarknadsministern att detta kommer att få i det internatio-
nella samarbetet?
4. Vilka åtgärder har arbetsmarknadsministern vidtagit för att kunna redo-
visa till expertkommittén enligt ILO:s utslag rörande bedömningen av ar-
betssjukdomar?
5. Hur kommer regeringen att informera riksdagen om sina beslut i dessa
frågor?
8 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 17 februari
1993/94:356 av Bengt Harding Olson (fp) till civilministern om ett skånskt
regionförbund:
Handlingskraftiga regioner och regionalt samarbete har i Europa blivit
nyckeln till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.
Bildandet av ett skånskt regionförbund har föreslagits av den s.k. Region-
beredningen. Vid remissbehandlingen har nästan alla kommuner tillstyrkt
förslaget.
Nu är det utomordentligt angeläget att regeringen skyndsamt fattar beslut
i denna viktiga Skånefråga.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga:
Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder för att undvika att frågan om
Skåneparlamentet hamnar i långbänk?
1993/94:357 av Catarina Rönnung (s) till civilministern om kommunerna och
offentl ighetsprincipen:
Till JO-ämbetet inkom under 1992/93 ett 60-tal anmälningar om att kom-
muner inte lämnat ut offentliga handlingar.
Är civilministern beredd att initiera en informationsverksamhet för kom-
munernas tjänstemän och förtroendevalda om innebörden av den svenska
offentlighetsprincipen?
1993/94:358 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om gränskontrol-
len:
Dagens Nyheter har rapporterat om skärpt gränskontroll mellan Sverige
och Danmark. Den nordiska överenskommelsen om passfrihet som har ver-
kat i 42 år skall nu inskränkas. Svenska medborgare med icke-nordiskt utse-
ende kommer inte att omfattas av passfriheten. Det måste anses som diskri-
minering av en minoritet.
Mot denna bakgrund skulle jag vilja fråga utrikesministern:
Vad avser regeringen göra för att den nordiska passfriheten även i fortsätt-
ningen skall gälla alla svenska medborgare?
1993/94:359 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om rehabili-
teringen av fängelsedömda:
Undertecknad är medveten om att intagna på fängelser bör vara informe-
rade om vad som händer i samhället. Detta har hitintills tillgodosetts via tid-
ningar, radio och TV på anstalterna.
Däremot blir jag förvånad över att intagna vid fängelser nu ges möjlighet
att se filmkanaler som TV 1000. Där sänds filmer dygnet runt, och inslagen
av våld och kriminalitet är omfattande.
Det är något motsägelsefullt att intagna, vilka under dagtid skall rehabili-
teras i syfte att komma bort från kriminalitet, under helger och kvällstid kan
bevittna ”the latest news” inom samma område!
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta så att fritiden på anstalterna
inte skall bedrivas på sådant sätt att målet med rehabiliteringen motverkas?
1993/94:360 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om Brotts-
offerfonden:
Enligt uppgift i medierna kommer ett förslag att läggas, vilket innebär att
fängelsedömda, utöver redan bestämda 300 kr, skall erlägga 20 % av den lön
de erhåller på anstalt till en fond för brottsoffer. Om detta är inget att säga,
ty det är i högsta grad rimligt att utdömda skadestånd så långt som möjligt
skall betalas av den vållande!
Däremot är det förvånansvärt att uppgifter också cirkulerar om att
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
61
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
62
nämnda 20 % av fonden inte skall gå direkt till brottsoffer. I stället skall
dessa medel i huvudsak användas till uppbyggandet av en ny (!) statlig myn-
dighet, som skall syssla med upplysningsverksamhet avseende brottsoffer.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att det aviserade avdraget på fäng-
elsedömdas löner fullt ut skall komma brottsoffren till del?
1993/94:361 av Lennart Brunander (c) till justitieministern om Borås och
Sjuhäradsbygdens tingsrätter:
Domstolsverket har ånyo aktualiserat en sammanslagning av Borås och
Sjuhäradsbygdens tingsrätter. Denna fråga har varit aktuell tidigare, senast
1988. Det blev då ingen sammanslagning, bl.a. därför att det inte fanns nå-
gon ändamålsenlig lösning på lokalfrågan. Inte heller denna gång finns det
ett realistiskt förslag på lokalförsörjningen för en sammanslagen tingsrätt.
Det förslag som finns har för få arbetsplatser, vilket gör inhyrning på annan
plats nödvändig. Det är och så att det föreslagna antalet rotlar, tio stycken,
är för litet. Under 1993 har antalet ärenden vid Sjuhäradsbygdens tingsrätt
ökat med 24 % och vid Borås med 10 %. Det finns behov av fler rotlar, och
då blir bristen på lokaler ännu klarare. De ekonomiska beräkningarna, som
skulle ge en mindre vinst för en sammanslagen tingsrätt, måste mot denna
bakgrund ifrågasättas. Det finns ett stort önskemål att behålla de två tings-
rätterna var för sig i Borås.
Mot denna bakgrund anhåller jag att ställa följande fråga:
Är justitieministern beredd att medverka till att Borås och Sjuhäradsbyg-
dens tingsrätter också framöver får vara självständiga enheter?
1993/94:362 av Lena Klevenås (s) till miljöministern om upparbetning av
kärnbränsle:
Den brittiska regeringen har givit tillstånd till igångsättning av upparbets-
ningsanläggningen Thorp i Sellafield.
Riksdagen har uttalat att svenskt kärnbränsle inte skall upparbetas. Trots
detta ligger 140 ton använt svenskt kärnbränsle i Sellafield och väntar på
upparbetning.
Vad tänker miljöministern vidta för åtgärder för att riksdagens uttalande
skall följas?
den 18 februari
1993/94:363 av Bertil Måbrink (v) till statsrådet Alf Svensson om handlägg-
ningen i Peru av åtal mot medlemmar av landets armé:
Natten mellan den 17 och 18 juli 1992 bortfördes universitetsläraren Hugo
Munoz Sanchez och nio studenter från Cantutauniversitetet i Peru av en en-
het av den peruanska armén. Den 8 juli 1993 hittade journalister från tid-
ningen Si fyra hemliga gravar nära landsvägen mellan Lima och Ciengulla.
I september fastslog en civil åklagare att gravarna innehöll kvarlevorna av
några av de saknade studenterna. En armémajor och flera meniga, even-
tuellt så inånga som elva stycken, har enligt uppgift åtalats för kidnappning,
försvinnande och mord.
Människorättsorganisationer har ansett det som avgörande att åtalet
handläggs av civila domstolar. Så skulle också bli fallet efter beslut av högsta
domstolen. President Fujimori har emellertid den 7 februari genomdrivit en
hastig lagändring i kongressen som innebär att fallet skall handläggas av mili-
tärdomstol.
På vilket sätt kommer regeringen att protestera mot denna kränkning av
grundläggande maktdelningsprinciper och rättsväsendets oberoende?
1993/94:364 av Karin Starrm (c) till socialministern om fler kvinnliga profes-
sorer:
Har ett brott begåtts mot jämställdhetslagen? Det är en fråga som vi måste
ställa oss utifrån att en välmeriterad kvinnlig forskare inte får professorsti-
teln i fysiologi vid Karolinska institutet. Detta måste ses som ett allvarligt
exempel på att viljan inte finns att förbättra jämställdheten.
Ansträngningar måste göras för att vi skall få ett jämställt samhälle. Detta
gäller inte minst inom forskningens område. För att vi skall kunna vidta rätta
åtgärder och lösningar måste det finnas kunskap. Betydande summor pengar
satsas på forskning som berör manliga områden. Hittills har det visat sig
mycket svårt att få tillräckliga anslag till forskning som berör kvinnors ar-
betsliv, hälsa och roll i samhället. Detta har delvis sin förklaring i att det finns
för få kvinnliga professorer. Endast 6 % av det totala antalet professorer är
kvinnor.
Vad avser jämställdhetsministern att vidta för åtgärder för att fler kvinn-
liga professorer skall utnämnas?
1993/94:365 av Monica Öhman (s) till arbetsmarknadsministern om bidraget
till ungdomspraktikanter:
Den 1 januari 1994 infördes ett finansieringsbidrag för ungdomspraktikan-
ter. De första sex månaderna skall arbetsgivaren betala 1 000 kr per månad
för en praktikant. Om praktikanten anvisas fortsatt praktik är kostnaden
3 000 kr per månad.
Det har kommit till min kännedom att det har uppstått tolkningsproblem
ute på förmedlingarna, vilket allvarligt drabbar de berörda ungdomarna.
Oklarheten gäller de fall då en praktikant påbörjat sin första sexmånaders-
period före den 1 januari 1994 och sedan övergår till en fortsatt praktik hos
samma arbetsgivare.
Jag vill mot denna bakgrund fråga arbetsmarknadsministern om det är
korrekt att bidraget i dessa fall uppgår till 1 000 kr per månad.
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
63
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
9 § Kammaren åtskildes kl. 13.04.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 3 § anf. 31 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LENA JÖNSSON
/Barbro Nordström
64
Innehållsförteckning
Fredagen den 18 februari
1 § Svar på interpellation 1993/94:83 om medlemsförhandlingarna
med EU ........................................ 1
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Gudrun Schyman (v)
Hans Göran Franck (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Birgitta Hambraeus (c)
2 § Svar på interpellation 1993/94:84 om Europaunionen........ 13
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Hans Göran Franck (s)
Gudrun Schyman (v)
Ines Uusmann (s)
Birgitta Hambraeus (c)
3 § Svar på interpellation 1993/94:68 om rätten till genmäle i mass-
medier ......................................... 28
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Lennart Fridén (m)
4 § Svar på interpellation 1993/94:79 om EU-domstolen och offentlig-
hetsprincipen .................................... 35
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Birgitta Hambraeus (c)
Bengt Hurtig (v)
Hans Göran Franck (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Prot. 1993/94:63
18 februari 1994
5 § Svar på interpellation 1993/94:82 om EU:s sockerkvoter ..... 50
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Birgitta Hambraeus (c)
6 § Bordläggning ...................................... 59
7 § Anmälan om interpellation
1993/94:93 av Sten Östlund (s) om konventionen om arbets-
skadeersättning ................................ 59
8 § Anmälan om frågor
1993/94:356 av Bengt Harding Olson (fp) om ett skånskt re-
gionförbund.................................... 60
1993/94:357 av Catarina Rönnung (s) om kommunerna och of-
fentlighetsprincipen .............................. 61
1993/94:358 av Ingela Mårtensson (fp) om gränskontrollen. . 61
1993/94:359 av Sten Andersson i Malmö (m) om rehabilite-
ringen av fängelsedömda.......................... 61
1993/94:360 av Sten Andersson i Malmö om Brottsofferfonden 61
65
Prot. 1993/94:63 1993/94:361 av Lennart Brunander (c) om Borås och Sjuhä-
18 februari 1994 radsbygdens tingsrätter........................... 62
1993/94:362 av Lena Klevenås (s) om upparbetning av kärn-
bränsle ....................................... 62
1993/94:363 av Bertil Måbrink (v) om handläggningen i Peru av
åtal mot medlemmar av landets armé................ 62
1993/94:364 av Karin Starrin (c) om fler kvinnliga professorer 63
1993/94:365 av Monica Öhman (s) om bidraget till ungdoms-
praktikanter ................................... 63
66
gotab 46066, Stockholm 1994