Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:6 Onsdagen den 13 oktober
ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:6
Riksdagens protokoll
1993/94:6
Onsdagen den 13 oktober
Kl. 9.05-22.30
Protokoll
1993/94:6
1 § Utökning av antalet suppleanter i näringsutskottetValberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
tillstyrkt att antalet suppleanter i näringsutskottet utökades från 23 till 24.
Kammaren biföll denna framställning.
2 § Val av suppleant i näringsutskottetFöretogs val av ny suppleant i näringsutskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i näringsutskottet
Ola Karlsson (m)
3 § Justering av protokollJusterades protokollet för den 7 oktober.
4 § Hänvisning av ärenden till utskottFöredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:27 till bostadsutskottet
1993/94:32 och 33 till försvarsutskottet
1993/94:52 till socialförsäkringsutskottet
1993/94:56 till skatteutskottet
1993/94:57 till lagutskottet
Skrivelse
1993/94:13 till näringsutskottet 1
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
|
Prot. 1993/94:6 13 oktober 1993 |
Motionerna 1993/94:Ubl-Ub47 till utbildningsutskottet |
|
Allmänpolitisk debatt |
5 § Allmänpolitisk debatt |
|
Ekonomisk |
Ekonomisk politik Anf. 1 GÖRAN PERSSON (s): Fru talman! Under de gångna fyra veckorna har jag fört en rad samtal med De flesta ger följande bild av Sverige i dag: Genom kronans fall har den Men enbart denna injektion i samhällsekonomin förmår inte att vända ut- Alltjämt arbetar den svenska ekonomin långt under sin produktionsför- Förklaringen till detta är att samtliga inhemska efterfrågekomponenter Raset i den inhemska efterfrågan gör att nedgången i bruttonationalpro- Fru talman! Så här skulle jag kunna fortsätta att tala om den svenska eko- Ett mer vardagligt språk berättar om samma sak, fast på annat sätt. Vi Så här låter det i många svenska hem runt köksborden. Bakom de nakna |
|
2 |
Fru talman! Det är just i ett sådant läge som vi folkvalda politiker har ett |
alldeles särskilt ansvar. Insikt och lyhördhet måste prägla både våra ord och
gärningar.
Det vore enkelt för mig att t.ex. här och nu ironisera över regeringens
många misstag och prognosmissar i den ekonomiska politiken - för den listan
är mycket lång, alldeles för lång. Det vet vi alla.
Fru talman! Låt mig i stället bara konstatera att regeringen har misslyckats
på de tre viktigaste områdena när det gäller människors trygghet och frihet.
För det första: Av den stolta parollen från regeringens första finansplan i
januari 1992, i vilken det sades att regeringen skulle ”återupprätta Sverige
som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi”,
blev det i själva verket intet.
Tillväxten är negativ och ekonomin krymper. För tredje året i rad sjunker
tillväxten i Sverige. Bland OECD-länderna ligger vi i botten. 30 000 svenska
företag har gått i konkurs.
För det andra: Arbetslösheten är naturligtvis regeringens ojämförligt
största misslyckande. Närmare 400 000 jobb har försvunnit sedan regeringen
trädde till. Massarbetslösheten är en realitet. Runt 600 000 människor står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
För det tredje: Regeringen har förlorat kontrollen över statsbudgetens ut-
veckling. Man har fullständigt misslyckats med att uppskatta budgetsaldots
storlek. Avvikelsen har uppgått till över 100 miljarder kronor, från finanspla-
nen ena året till kompletteringspropositionen andra året.
Så här är det, och så här har det varit alltsedan den höstdag för två år sedan
då retoriken började flöda om ”den enda vägen” och ”den enda vägens poli-
tik”. Felaktiga prognoser och bedömningar har avlöst varandra.
Ytligt sett är dessa många misslyckanden en tillgång för oppositionen.
Men det är faktiskt inte så jag ser på saken. För bakom dessa många misstag
och missbedömningar döljer sig ett allvar som kräver mer än ironi och reto-
rik.
Den ekonomiska situationen är nu så bekymmersam för så många männi-
skor att uppgiften att ändra inriktningen på den ekonomiska politiken måste
överordnas vatje frestelse att vinna kortsiktiga poäng i den allmänna debat-
ten. Ju fler som på sakliga grunder övertygas om det felaktiga i regeringens
strategi, desto bättre.
En kursändring för den ekonomiska politiken handlar först och främst om
nödvändigheten av en ny och annorlunda analys av den ekonomiska situatio-
nen än den som regeringen bygger sin politik på.
Huvuddragen i en sådan analys är följande:
Den låga inhemska efterfrågan måste ställas i fokus för den ekonomiska
politiken.
Den låga efterfrågan tar sig bl.a. uttryck i ett extremt högt hushållsspa-
rande. Hade hushållens vilja att spendera sina inkomster varit oförändrad
sedan 1991 hade efterfrågan i dag varit 75 miljarder kronor högre.
Sparkvoten är nu högre än på årtionden. Det sammanhänger inte minst
med den osäkerhet som många hushåll känner inför framtiden. Man oroas
av arbetslöshetens utveckling och av hur det blir med förändringarna i trygg-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
hetssystemen. Kort sagt, man oroas över hur det blir med den lilla världens
ekonomi.
Så länge hushållen och företagen inte konsumerar och investerar kommer
efterfrågan att fortsätta att falla. Detta skärper kraven på att penningpoliti-
ken läggs om. Den enskilt viktigaste ekonomisk-politiska åtgärden är sänkt
ränta. Samtidigt måste finanspolitiken avpassas efter efterfrågeläget och bi-
dra till att stimulera ekonomin.
Genom den rekordhöga arbetslösheten har de offentliga finanserna urhol-
kats och gigantiska underskott uppstått. Detta sammanhänger dels med vi-
kande inkomster, dels med ökade utgifter för arbetslösheten. Bara kontant-
stödet kommer troligen att nästa år närma sig 45 miljarder kronor. 45 miljar-
der kronor i a-kasseersättningar och kontantstöd!
Det gigantiska budgetunderskottet kan direkt avläsas i växande statsskuld
och ökande ränteutgifter, utgifter som tränger ut andra och betydligt mer
angelägna utgifter ur statsbudgeten.
I grund och botten är detta en moralisk fråga. För lång tid framöver kom-
mer generationer efter oss att tvingas betala för 90-talets massarbetslöshet.
Äreminnet över vår generation riskerar att bli synonymt med statsskuldsrän-
tor.
Det är den här analysen av vårt lands ekonomiska problem som måste ge-
nomsyra en omläggning av den ekonomiska politiken. Insikten om behovet
av denna omläggning finns också bland allt fler kvalificerade bedömare. Då
tänker jag även på många borgerliga ekonomer och analytiker. Regeringen
blir mer och mer isolerad i den seriösa ekonomisk-politiska debatten.
Nu skall politiken läggas om. Det är vår bestämda uppfattning och me-
ning. Direktavskrivningar för investeringar, rekryteringsstöd, utbildnings-
satsningar och byggsatsningar är några av våra förslag. Skicka inte ut vårdens
och skolans anställda i arbetslöshet i denna dystra konjunktur!
Utöver det måste den ekonomiska politiken bygga på en analys där de re-
levanta sambanden görs tydliga, så att människor förstår innebörden och in-
nehållet. Utan efterfrågan, ingen produktion. Utan produktion, ingen sys-
selsättning. Utan högre sysselsättning, ingen långsiktig sanering av statens
finanser.
Fru talman! Låt mig för ett ögonblick rikta strålkastarljuset mot den sista
länken i kedjan: de offentliga finanserna.
Statsfinanserna är urholkade, budgetunderskottet rekordstort och stats-
skulden växande. Inget annat land har på så kort tid försämrat sina statsfi-
nanser så kraftigt som Sverige under regeringen Bildts regim. Sverige har
det största lånebehovet inom OECD-området och den snabbast växande
statsskulden.
Den grundläggande förklaringen till detta är givetvis den låga aktiviteten
i ekonomin och den höga arbetslösheten. Men till detta måste adderas det
höga pris som svenska folket nu får betala för att regeringskoalitionen över
huvud taget skall hålla ihop. Konkret tar sig detta uttryck i ofinansierade
skattesänkningar och ekonomiskt oförsvarbara nya reformer av typen vård-
nadsbidrag.
Det är i ljuset av detta budgetpolitiska moras som man skall granska rege-
ringens verbala ambition att häva de växande underskotten. För när man
synar regeringens så omhuldade saneringsplan för statsfinanserna, visar det
sig att det i själva verket inte finns särskilt mycket mer än luft i den.
Dagens Nyheters ledarsida, som ju inte direkt kan beskyllas för att vara
en av regeringens värsta kritiker, skrev så här om regeringens plan den 27
augusti i år:
”Vårbudgetens upphaussade extra sparplan på 81 miljarder kronor för de
närmaste fem åren bestod till 35 miljarder av begränsningar i offentlig kon-
sumtion som tre av regeringspartierna använt sommaren för att ta avstånd
från.”
Tidningen fortsatte: ”Besparingsposterna i övrigt utgjordes av kommande
pensionsreformer som regeringen ännu inte skaffat sig riksdagsmajoritet för,
en ny arbetslöshetsförsäkring som inte är utarbetad, sänkt ersättningsnivå i
föräldraförsäkringen som socialministern sedan stoppat, höjda patientavgif-
ter efter en utredning som inte blir färdig för beslut förrän efter nästa val
samt minskade bostadssubventioner om fyra fem år.”
Så långt Dagens Nyheters ledarsida. För min egen del drar jag följande
slutsats: Den här regeringen, liksom tidigare borgerliga koalitionsrege-
ringar, innehåller så starka centrifugala krafter att det i praktiken är omöjligt
att föra en konsekvent och fast finanspolitik. Kittet som håller ihop borger-
liga koalitionsregeringar är att vaije partis väljargrupp förr eller senare
måste få just sin hjärtefråga expedierad - alldeles oavsett om budgetunder-
skottet skenar.
Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att många - på samma sätt
som inför valet 1982 - riktar blickarna mot socialdemokratin och hur vi ser
på budgetunderskottet, statsskulden och räntebördan.
Låt mig därför vara mycket tydlig. Vi har gjort det förr. Det är inte första
gången vi socialdemokrater får ärva ett gigantiskt budgetunderskott, som vi
steg för steg, krona för krona, tvingas ta ned. En slapp finanspolitik är för
oss främmande. Vi vet vilka förödande ekonomiska och fördelningspolitiska
konsekvenser ett stort budgetunderskott och en växande statsskuld har.
Följdriktigt är det mandat som jag och andra socialdemokratiska ledamö-
ter av denna kammare fått av vår partikongress tydligt och entydigt: Under-
skotten skall ned; genom ökad tillväxt och sysselsättning, skatter och avgif-
ter, men också genom utgiftsnedskärningar som fördelas rättvist mellan
medborgarna.
På den här punkten viker jag inte en tum. Att få inkomster och utgifter
att balansera är en gammal god socialdemokratisk tradition, och den tänker
jag fullfölja.
Fru talman! Om knappt ett år går svenska folket till val. En lång valrörelse
ligger framför oss. De frågor som var och en måste ställa sig inför vägvalet
den 18 september är följande:
- Blev Sverige bättre med regeringen Bildt?
- Fick du som är pensionär bättre levnadsvillkor och större trygghet med
en borgerlig regering?
- Fick du som är hyresgäst lägre boendekostnader och större svängrum
med en borgerlig bostadspolitik?
- Fick du som är anställd i den offentliga sektorn en bättre vardag och
större arbetslust med en borgerlig regering?
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
- Har rättvisan, jämställdheten och friheten ökat med en borgerlig politik?
För mig och tusentals andra svenskar är svaren på de här frågorna givna.
Vi socialdemokrater kommer att göra allt för att övertyga väljarna om att
vårt land behöver en ny regering som får mandat att föra Sverige ur den eko-
nomiska krisen.
Säkert kommer debattens vågor att gå höga mellan oss. Det är lätt att
hårda ord växlas i stridens hetta. Men låt oss inte under valåret glömma att
det som gjort det här landet starkt och rikt och till ett bra land att leva i är
att människor kunnat mötas i samverkan och samförstånd och därmed kun-
nat öka allas vår frihet.
Vi socialdemokrater inbjuder alla goda krafter att samverka om att föra
Sverige ur den ekonomiska krisen. Enskilda medborgare, de politiska parti-
erna, löntagare och företagare - alla måste vi samlas kring den uppgiften.
Bara genom att öka tillväxten och sysselsättningen kan vi utveckla välfär-
den och säkerställa människors trygghet och frihet.
Bara i samverkan kan vi skapa klara spelregler för arbete och företagande
och ge långsiktiga besked om socialförsäkringar och pensioner.
Fru talman! Så ser den dagordning ut som jag anser ligger framför mig och
denna riksdag. Det är omkring den dagordningen vi socialdemokrater bju-
der in till samverkan - för att rädda välfärden, för att slå vakt om jobben och
för att fördela bördorna rättvist.
(Applåder)
Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Vem är det vi jobbar för, vi som jobbar i riksdagen? Jo, vi
jobbar för det svenska folket, får vi hoppas, eftersom det är svenska folket
som betalar våra löner och därmed också betalar för de misstag som even-
tuellt begås - och det sker dess värre.
Men inte nog med det! Det är inte bara det svenska folket som betalar,
utan det är det svenska folk som inte ens finns i dag - även barn, barnbarn
och barnbarns barn får vara med och betala. Därför är det så viktigt att vi
kan prestera någonting som vi med stolthet kan lämna över till dem, och det
gör vi inte i dag, fru talman. Den attityd som finns i Sverige till budgetunder-
skott, statsskuld och alltihop är en helt annan. Det visar att vi inte bryr oss
tillräckligt. Apres nous le déluge, finns det något som heter. Det är franska
och betyder ”Efter oss syndafloden”.
Det är de som i dag finns i Sveriges regering och riksdag - Socialdemokra-
terna går givetvis inte fria - som en gång kommer att framstå som de stora
banditerna, de som är skyldiga till att vi inte kunde vidta motåtgärder i den
mycket prekära situation som Sverige i dag befinner sig i efter en lång tids
vanstyre. Jag skall inte ta till överord, men det här är faktiskt inga överord.
Vi kommer att kritiseras för att vi inte kom loss. Vi kommer att framstå som
de hjärntvättade ledarna som inte kunde tänka om.
När den kritiken en gång framställs kommer alla givetvis att skylla ifrån
sig. I en demokrati är ju ingen ansvarig - utom när det går bra; då är det
regeringens förtjänst. Tänk om vi kunde samarbeta och ta till vara alla utom-
ordentliga förslag och idéer som finns - de finns t.o.m. här i riksdagen. De
finns också ute i landet. Problemen vi har är nämligen gemensamma. De
har ingenting med olika partier att göra. De har med människor att göra.
Lösningen av dessa problem borde därför vara ett gemensamt intresse. Eller
hur, fru talman?
Det budgetår som nu har börjat kommer svenska staten att gå med en för-
lust på 217 miljarder kronor. Här i riksdagen bollar man med miljarder som
om det vore kronor. Man vet knappt hur många nollor det är i beloppen -
det spelar ju ingen roll.
Hur mycket är 217 miljarder kronor? Om vi antar att Medelsvensson tjä-
nar 170 000 kr om året är det den inkomstskatt som fyra och en kvarts miljon
människor i Sverige skulle jobba ihop på ett år. Med så mycket går Sverige
i förlust. De pengarna kommer alltså aldrig in!
Dessutom finns inte dessa fyra och en kvarts miljon människor som arbets-
kraft i dag - hela arbetskraften är 3,9 miljoner. Och de människorna har re-
dan betalat sin skatt. Jag vill på det här viset bara försöka få folk att begripa
vilka enorma förluster vi gör.
Man tänker kanske att 200 miljarder hit eller dit inte spelar så stor roll;
det kanske innebär att det skiljer litet grand mellan inkomsternas storlek och
utgifternas. Men det är inte så! Det är därför vi brukar använda ölbackar för
att beskriva det här. Intäkterna är ganska små - de är bara 350 miljarder -
och utgifterna är 550 miljarder. Det innebär skillnaden mellan en liten stapel
och en stor stapel. Det är en jättesmäll det handlar om!
Och statsskulden är på väg upp i rymden: 1 000 miljarder! Det är en miljon
miljoner. Den nivån passerade vi när baren stängdes här i somras. Och snart
är det 1 200 miljarder, och sedan blir det 1 400 miljarder. Statsskulden är den
skuld som staten som institution eller som juridisk person - kan vi säga - har,
och då har man ändå inte räknat in den skuld vi har till alla pensionärer t.ex.
Vi har som stat ett åtagande. Vi har en gång i tiden fått in pengar från dem
som skall pensioneras, och de pengarna finns inte heller med i den här kalky-
len. I verkligheten är skulden alltså ännu mycket större.
I Sverige finns det två bilder - Göran Persson var inne på det. En är att
de svenska företagen, framför allt exportföretagen, går bra. Visst, de går
bra. Men det gör inte AB Sverige självt. AB Sverige har kört fel och sköts
fel, och det är kris. Om jag inte vore i riksdagen skulle jag använda ett
mycket starkare ord, men det här håller på att gå åt skogen eller åt pepparn.
Och de skyldiga, som vi nu skall tala om, heter Det politiska etablisse-
manget.
Vad skall man då göra åt ett företag som är i så eländigt skick som detta
och som gör en sådan jättelik förlust? Jo, givetvis skall man skära i alla kost-
nader som det går att skära i. Man säger inte meddetsamma: Men det går
inte att skära i det här! Det kan vi inte göra. Vi måste vänta.
De flesta beslut här i kammaren gäller vad man skall göra 1995,1998, eller
liknande. Men man måste ju skära direkt! Man måste gå på de onödiga ut-
giftsposterna som en slåttermaskin. Finns det sådana då? Här säger man:
Det kan vi inte göra - då minskar vi efterfrågan. Vad är det för efterfrågan
som minskar om vi hårt går fram över ett paket bestående av organisations-
stödet, partistödet till oss själva, presstödet, biståndspolitiken, som är inef-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
fektiv och inte ger någonting alls för pengarna, och flyktingpolitiken. Det är
områden där man inte gjort ett dugg förut. Är inte det fantastiskt?
Nu har man kommit fram till en annan lösning, och det för att Bengt Wes-
terberg inte skall bli sur och för att Alf Svensson inte skall lämna regeringen.
Här i riksdagen skall alla som företräder organisationer och fack - vare sig
ni jobbar för dem eller de för er - kunna fortsätta att smörja dem på något
sätt. För detta får svenska folket en nota på 100 miljarder kronor - det är
som jag sade i början folket som betalar allt det här.
Om man undantar flyktingpolitiken - den får man ju inte tala om, för då
går folk här i spinn - är det fråga om ungefär 35 miljarder kronor. Då har
jag i stället lagt till landstingsbyråkratin. Säg att det är 35 miljarder kronor.
I ett krisläge skulle man direkt kunna minska det till hälften. Jag känner inte
till något företag, stort eller litet, som inte skulle göra det. Men det finns
någon sorts handlingsförlamning, därför gör man inte så. Kom nu inte dra-
gande med den inhemska efterfrågan! Det handlar inte om den.
Krismedvetandet är inte tillräckligt. Man seglar vidare med ett annat sikte
framför sig som heter nästa val eller någonting annat. Det handlar inte om
nästa val. Det handlar faktiskt om Sverige.
Att få ner utgifterna är en sak. En annan är att öka intäkterna, att få Sve-
rige att fungera. Man måste gå på vissa fel. Ett fel i Sverige är facket. Jag
menar inte fackföreningarna ute på företagen utan facket som stor institu-
tion. Detta vågar man inte säga här inne. Det är farliga saker. Man måste ta
en match, därför att facket bevisligen inte vill få i gång företagen. Det visar
deras reaktioner men företagen måste komma i gång.
Det har snart gått hundra år sedan Ådalen. Jag hoppas att Göran Persson
är ett exempel på att Socialdemokraterna har lämnat den gammaldags attity-
den och förstår att vi har moderna problem år 1993. Då måste man ändra
arbetsrätten och göra någonting ordentligt. Regeringen kommer litet fegt
med småförslag. Då dyker socialdemokraterna omedelbart upp och säger:
När vi kommer tillbaka till makten skall vi riva upp dessa beslut.
Fru talman! Detta är ett illavarslande tecken på att Sverige är ett land som
inte låter sig moderniseras därför att de som styr och ställer biter sig fast i
bordskanten. Det låter som om elefanterna vill behålla sin makt i det längsta.
Jag vill påminna om att de gjorde det i Östtyskland också.
Måste det gå åt skogen? Nej, det är klart att det inte måste. Men man
måste kvickna till och förstå att t.ex. företagandet - det som en gång var det
kapital som var så förfärligt och som alla skulle resa sig emot - kanske är en
tillgång. Det kanske inte alls är fult att det finns folk som lyckas i affärer och
tjänar pengar. Dessa människor skapar ju jobb, inte bara åt sig själva utan
åt alla. De bygger ett välstånd.
Sverige består i dag inte av en massa otäcka typer som är osolidariska,
såvida inte stora, feta organisationer håller reda på dem. Det finns en solida-
ritet i Sverige som jag tror är självklar. Jag har i varje fall inte träffat folk -
trots att jag har försökt - som är osolidariska i den bemärkelsen att de inte
bryr sig om hur det går för andra människor. Det finns en självklar inställning
att vi måste hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva. Så är det. Jag tror att
det överallt i Sverige finns en stolthet inför de gamla. Man vill inte skämmas
för att de gamla en gång får det dåligt. Man vill tvärtom garantera att de får
det bra. Jag tror att det är en uppfattning som vi har gemensamt. Problemet
är snömoset, som ligger ovanpå det här.
Vad skall vi satsa på om vi nu inte skall satsa på företagen? Jag menar
riktiga satsningar, inte halvdana. Skall vi göra en nysatsning på landstingen,
LO, Sveriges Radio eller något annat? Vi måste ju satsa på något som kan
ge någonting. Det vet alla. På Socialdemokraternas kongress fastställde man
detta. Alla svamlar om detta och säger att det skall göras. Gör det då! Var
inte så rädda för det! Kom loss! Det behövs något nytt.
När vi nu har de här gemensamma problemen har det från många håll fö-
reslagits att man skall lösa dem utan att ta kontakt med Ny demokrati. På
det viset har man visat sitt storslagna politiska och demokratiska sinnelag,
eller hur? Man skall mobba Ny demokrati. Det skrivs artiklar av socialdemo-
krater. Det hoppar upp andra gubbar, t.ex. Westerberg, som säger: Det är
riktigt. Ny demokrati skall vi inte ha något att göra med.
Låt mig i all ödmjukhet säga att vi faktiskt är de enda som har haft rätt i
de stora viktiga frågorna. Vi talade om hur det var för ett år sedan. Då satte
ni alla upp seglen och var med på att köra rakt in i bergväggen. Det gör att
halva Sverige sjunker i dag. Då sade vi ifrån. Det går inte att slå ihjäl budbä-
raren, som ni försöker göra. Det är bättre att lyssna.
Innan det här anförandet är slut vill jag säga att vi här inne egentligen kan
göra ganska litet jämfört med vad man kan göra genom penningpolitiken.
Penningpolitiken sköts på Riksbanken. Det finns inget bättre sätt att snabbt
förstöra ett lands finanser än att använda penningpolitiken. Det tar längre
tid att förstöra landet med finanspolitik, som vi snackar om. Med penningpo-
litiken går det så att det visslar.
Den stora tabben som gjordes för ett år sedan var att ni alla, i stort sett,
backade upp den penningpolitik som var vansinnig. Den gjorde att det ska-
pades en situation som i pengar räknat betyder en förlust på kanske 80 mil-
jarder kronor och en arbetslöshet för 100 000 människor. Den tokiga pen-
ningpolitiken började 1989/90.
Tack!
(Applåder)
Anf. 3 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har hört lan Wachtmeister beskriva Ny demokratis roll i
svensk politik. Han beskriver nydemokraterna som mobbade och utstötta,
som dem som saknar inflytande. Vi som har följt debatten och sett uppgörel-
serna här i kammaren och i finansutskottet vet att det är en beskrivning som
inte är sann.
Ian Wachtmeister tillhör regeringsunderlaget. Den ekonomiska politik
som har spikats i det här landet har kunnat spikas därför att Ny demokrati
har gjort upp med regeringen. Efter det att dessa uppgörelser har träffats
har omvärlden värderat Sverige. Betyget har inte blivit särskilt gott. Det
kanske vi alla förstår när vi har hört detta framträdande i talarstolen.
Anf. 4 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag vill först göra ett förtydligande, så att alla kan hänga med.
Det jag talade om tidigare när jag nämnde penningpolitiken var allt det som
hade att göra med att kronan skulle flyta.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
10
Göran Persson sade att vi tillhör regeringsunderlaget. Vi får väl höra med
regeringspartierna sedan om de anser att det är så. I politiken tillhör ju Ny
demokrati ingenting. Det är farligt att ens ta i oss.
Jag anser att vi tillhör Sverige. Det är det viktiga. Vår uppgift är att lösa
problem för Sverige. Jag har försökt göra en analys av situationen i Sverige.
Den analysen hade Göran Persson tydligen ingenting att invända emot. Det
tackar jag så mycket för.
Anf. 5 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Vad jag är kritisk mot när det gäller Ny demokrati är de
dubbla rollerna. Ena stunden kostar man på sig den här typen av våldsamma
utfall, raljerande beskrivningar och ibland mycket drastiska uttryck. I nästa
ögonblick utgör man underlag för den ekonomiska politik som regeringen
lägger fast. Det är klart att sådant skadar Sverige. Att man i samma andetag
står och talar om att man tillhör Sverige och står för något slags nationell
samling är faktiskt att inte uttrycka sig på ett logiskt och klart sätt.
I dagarna kommer vi att få bevittna nästa stora teater med Ny demokrati
och regeringen. Det handlar om vårdnadsbidraget. Nydemokraterna kom-
mer att säga: Vi kommer inte att släppa igenom förslaget om vårdnadsbi-
drag. Det fäller vi.
Regeringen kommer att säga att man vägrar kompromissa med Ny demo-
krati. Medan den teatern pågår kommer räntor att stiga, och omvärlden
kommer faktiskt att värdera Sverige allt lägre. Så småningom kommer lan
Wachtmeister återigen till den punkt då han får böja sig. Han får krypa till
korset. Så blir det. Det är den typen av dubbelspel från Ny demokratis sida
som måste avslöjas och göras tydlig. Ny demokrati är ingenting annat än
Anne Wibbles trogna stödtrupp när det gäller den ekonomiska politiken.
Och det har drabbat den svenska kronan.
Anf. 6 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Den här debatten är rolig redan från början. Anne Wibble
har födelsedag i dag. Men jag tror inte ens att hon med sitt gladaste födelse-
dagshumör skulle påstå att Ny demokrati är hennes trogna trupp. Hon har
i denna kammare sagt att jag är usel, att det är tur att Ny demokrati inte har
något inflytande på svensk politik osv.
Göran Persson har synpunkter på mitt sätt att tala. Det är mycket intres-
sant att han har det. Jag har inga synpunkter på Göran Perssons sätt att tala.
Han får gärna fortsätta som han har börjat.
När det gäller Ny demokrati tycker jag dock att man skall komma ihåg att
det finns 400 000, 500 000, 800 000 eller kanske t.o.m. en miljon människor
som faktiskt tycker så här konstigt som vi. Det är väl ganska märkligt, och
dem kanske vi skall lyssna på.
Jag vill ta upp en sak som Göran Persson var inne på sitt anförande. Ni
tror att det går att lösa problem som vi har i Sverige i dag med samma medi-
cin som man använde förr i tiden. Det går inte. De monopol som nästan alla
i detta rum tycker så mycket om och umgås så mycket med utgör en stor fara
i Sverige. Ni måste vara med och spränga loss de här bitarna. Göran Persson
är fortfarande relativt oförstörd och skulle kunna vara med och göra något
sådant. Jag skulle t.o.m. kunna samarbeta med honom - bara en sådan sak.
Det där var ingen invit.
Den fria konkurrensen är så viktig. Vem är det som gynnas av den fria
konkurrensen? Det är inte de stora elefanterna. Det är folk. Det är faktiskt
människor som röstar på alla dessa partier, även Socialdemokraterna. Där-
för skall man köra på de här nya fräscha linjerna och ta litet nya tag. Göran
Persson är inte så dum i alla fall.
Talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 7 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Göran Persson talade med rätta om hur viktigt det är att vi
lyfter ner den ekonomiska debatten i vardagen. Ulla-Karin jobbade deltid
som kanslist på ett kommunalt bibliotek 1989 och 1990 och fick då ut ungefär
6 500 kr i månaden efter skatt. Hon utbildade sig till bibliotekarie, men när
hon var klar hade den kommunala krisen slagit till. Hon fick inget jobb och
lever nu på a-kassan. Hon förlorar 600 kr i månaden på de försämringar riks-
dagen beslutade om i våras. Nu får hon ut knappt 4 000 kr efter skatt. Hon
har tre barn, och hennes sambo riskerar också att förlora sitt jobb. Hon säger
att hon aldrig har känt sig så osäker inför framtiden och sparar in på allt hon
kan.
Jag har jämfört Ulla-Karins ekonomi med min egen. Jag tjänar betydligt
mer och har fått skatten kraftigt sänkt sedan 1989. Jag sparar ganska mycket
dels för att jag inte hinner konsumera, dels för att jag liksom Ulla-Karin är
osäker om framtiden - och då tänker jag på pensionssystemet snarare än på
riksdagsplatsen.
Ulla-Karins och mitt beteende förklarar den svenska krisen i ett nötskal:
Hon som behöver konsumera mer och kommunen som skulle behöva hennes
arbetskraft har inte råd. Vi som har fått sänkt skatt har råd att konsumera
mer men gör det inte, eftersom de väldiga budgetunderskott som arbetslös-
hetsunderstödet för sådana som Ulla-Karin och skattesänkningarna för så-
dana som mig har åstadkommit att vi har blivit osäkra om framtiden.
Man kan också utgå ifrån Ulla-Karin och mig för att ta reda på vad som
behöver göras. Höj skatten för mig och andra höginkomsttagare och använd
pengarna till att ge tillbaks pengarna som staten tagit från kommunerna. An-
vänd de pengar som jag betalar mer i skatt för att betala mellanskillnaden
mellan Ulla-Karins a-kassa och hennes kommunala lön. Arbetslösheten
skulle då minska utan att budgetunderskottet skulle öka och fördelningen
skulle bli mer rättvis.
Krisen är akut. Det måste hända något nu. Det tar litet tid att ändra i skat-
tesystem och statliga utbetalningar till kommunerna. Men nu handlar det om
psykologi mer än om reda pengar. Det skulle räcka om mina borgerliga med-
debattörer Lars Tobisson, Per-Ola Eriksson, Lars Leijonborg och Stefan
Attefall - någon skulle kanske rent av lyssna på lan Wachtmeister - gick upp
här och sade att det faktiskt ligger något i vad alla våra kommunalpolitiker
säger. Det är vettigt att stärka kommunernas ekonomi i dag. Då skulle det
omedelbart påverka både personal- och budgetplaner i kommunerna, vilket
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
12
det just nu pågår arbete med. Effekten på arbetslösheten skulle bli omedel-
bar.
Men det räcker inte med akuta åtgärder mot dagens arbetslöshet. Det
krävs också ett långsiktigt hållbart program för att sanera rikets finanser, ett
program som övertygar Ulla-Karin och mig om att det inte är våra barn och
barnbarn som ensamma skall betala både den stora statsskulden och den mil-
jöskuld som våra generationer har dragit på oss. Också det programmet
handlar mycket om psykologi och moral. Människor måste helt enkelt få en
ny tro på framtiden.
Avgörande för att ett sådant långsiktigt program skall hålla är också att
den stora majoriteten av medel- och arbetarklass som har rimligt stabila jobb
och hyggliga inkomster upplever bördorna som rättvist fördelade. För detta
krävs dels att de stora skattehöjningarna och besparingarna drabbar hårdast
högst upp i samhällspyramiden, dels att det kan visas att de pengar man av-
står ifrån blir effektivt använda.
Det finns i dag ett sug efter enkla budskap, att det bara är att återvända
till det gamla, att talet om underskott bara är bluff, att det räcker med att
avslöja skurkarna som slarvat bort våra pengar och att det räcker att byta
regering. Vänsterpartiet klämmer mycket gärna åt banksvindlama, och vi
vill mycket gärna bli av med regeringen Bildt omedelbart. Vi vet att högern
inte klarar att sanera rikets finanser, eftersom den inte kan ge sig på sina
egna stödtrupper bland höginkomsttagarna.
Men det räcker inte att säga det. Vi måste också forma ett tydligt alterna-
tiv som skall bära upp en ny majoritet. Det alternativet kommer att betyda
uppoffringar också för den stora majoriteten i Sverige. Skall vi kunna ha en
bra skola och en bra sjukvård för alla måste en större del av våra pengar gå
till gemensamma ändamål och en mindre del av dem till privat förbrukning.
Den svenska vänsterns och arbetarrörelsens stora och svåra uppgift i dag
är att förklara varför också medelklassen måste finna sig i uppoffringar. Vi
som har det materiellt bra i dag och som kanske rent av tjänar pengar på att
låna till staten mot hög ränta, blir också i längden förlorare om kursen inte
ändras. Vi måste kunna visa att även om det kan vara behagligt ett tag att
sköta sig själv och skita i andra bakom låsta dörrar, så får man så småningom
sitta rädd bakom tredubbla lås och med glassplitter på villamuren.
Sista delen av mitt inlägg är riktat till Göran Persson. Han är välkommen
till våra debatter. Efter att ha hört honom i dag förstår jag alla de omdömen
om honom som jag hört där det sägs att han är en lysande pedagog. Jag kan
instämma i hela hans analys av den borgerliga politiken och dess misslyckan-
den. Däremot tycker jag fortfarande att hans budskap är ganska otydligt.
Vad är det för förslag som Göran Persson kommer att lägga fram som even-
tuell framtida finansminister?
Göran Persson sade att budskapet från Socialdemokraternas kongress var
tydligt. Kongressen ställde sig bakom en motion från Kalmar som bl.a. sade
att ”socialdemokratisk politik har reducerats till att justera en förtorkad bor-
gerlig åtstramningspolitik.” Detta måste väl ändå vara rent sakligt fel. Sna-
rare var det väl borgarna som fullföljde den åtstramning som inleddes redan
i och med valutakrisen och den socialdemokratiska regeringens krispaket på
hösten 1990. Rätta mig gärna om jag har fel, Göran Persson.
Ni socialdemokrater har ju också här i riksdagen anklagat oss vänsterpar-
tister för att inte stödja åtstramningar under överhettningen i slutet av 80-
talet, och vi har delvis krupit till korset. Skall man uppfatta kongressbeslutet
om Kalmarmotionen så att ni tar tillbaka den kritiken nu?
I Kalmarmotionen hette det också att ”något klart och tydligt socialdemo-
kratiskt alternativ saknas.” Detta stämmer bättre med min och Vänsterpar-
tiets uppfattning. Ni avslog i våras våra förslag att höja skatten för högin-
komsttagare och finansierade bara en liten del av era egna förslag. Ni skällde
på borgerliga indragningar av kommunala pengar, men ställde inte upp när
vi tog votering på mer pengar till kommunerna. Ni ville inte heller tala om -
Göran Persson talar inte heller om det i dag - var de långsiktiga besparing-
arna skall göras när konjunkturen vänder uppåt.
I övrigt är det som Göran Persson säger om behovet av långsiktiga bespa-
ringar och budgetunderskottets allvar helt i överensstämmelse med vad vi
säger i våra ekonomiska motioner och har sagt under mycket lång tid. Ändå
finns det de som tolkat det ekonomiska programmet på kongressen så att ni
avvisar ett samarbete med Vänsterpartiet. Claes-Göran Kjellander skrev i
en krönika i Dagens Nyheter att ett yrkande på kongressen som kunde tolkas
så att LO och Vänsterpartiet skulle ersätta Folkpartiet som samarbetspart-
ner i det ekonomiska programmet avslogs med stor majoritet av kongressen.
Göran Persson efterlyser klara besked om socialförsäkringarna. Ingvar
Carlsson har antytt att han kan tänka sig generella sänkningar av ersättnings-
nivåerna i socialförsäkringarna för alla. Vi har sagt att vi föredrar att man i
stället sänker ersättningsnivåerna för höginkomsttagarna. För detta har vi
fått våldsamma angrepp på oss från ledande socialdemokrater och i A-pres-
sen som påstår att våra förslag, som är fördelningspolitiskt mera rättvisa,
skulle stå till höger om den socialdemokratiska politiken - den socialdemo-
kratiska politik som jag inte riktigt kan se vad den innebär.
Jag har också hört referat från möten där ledande socialdemokrater på-
stått att man inte kan lita på oss i Vänsterpartiet därför att vi inte kan klara
av att stå för impopulära beslut. Jag är en av dem som efter stor tvekan blev
en anhängare av att vi skulle kompromissa med Göran Persson vid beslutet
om kommunaliseringen av lärartjänsterna.
Jag blev utskälld efter noter på en rad möten med lärare i Göteborg. Jag
fick uppleva att gamla vänner lämnade partiet på grund av att Vänsterpartiet
hade ställt upp för Göran Persson. Vi fick däremot - såvitt jag kunde märka -
av massmedia inte del av äran för reformen. Den äran tog Göran Persson på
sig ensam.
Mot denna bakgrund vill jag ställa tre raka frågor till Göran Persson.
Ställer socialdemokratin upp på att långsiktigt höja skatten för högin-
komsttagare? Jag talar om långsiktighet. Jag kan inte ta en tillfällig höjning
av skatten mitt i en lågkonjunktur på allvar. Det är ett så knäppt förslag att
jag inte tror att Göran Persson själv tar det på allvar.
Ställer socialdemokratin upp på att ge mer pengar till kommunerna?
Litar socialdemokratin mer på Folkpartiet än på Vänsterpartiet? Har ni
för avsikt att i valrörelsen satsa på Folkpartiet som samarbetspartner? Avvi-
sar ni samarbete med oss?
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
13
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
14
Anf. 8 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall inte svara på den sista frågan. Men jag skulle tro att
Göran Persson gärna arbetar tillsammans med både Vänstern och Folkpar-
tiet.
Jag vill anknyta till vad Lönnroth sade om kommunerna. Lönnroth är inte
alls så tokig. Lönnroth sitter i finansutskottet. Han har t.o.m. flyttat fram
till bordet, vilket är mer än vad de flesta i finansutskottet önskar att jag hade
gjort. Men jag sitter där i alla fall.
Påpekandet om kommunen är väsentligt. Vad Lönnroth säger om vad som
görs i dag är helt riktigt. Man tar bort dem som producerar. Jag sade detta i
partiledardebatten, och jag vill säga det igen. Det är otroligt korkat att göra
så. Man tar alltså bort dem som producerar. I den offentliga sektorn är det
fråga om dem som ger de sjuka vård och ger utbildningen, dvs. lärare, lä-
kare, biträden, sjuksköterskor osv. Detta är lika korkat som om Volvo vid
en rationalisering skulle sluta producera bilar. Vi skall komma ihåg att AB
Sverige inte har den möjlighet som AB Volvo har, nämligen att sälja sig
självt till Frankrike.
Jag är inte vänsterpartist. Men ibland har Vänstern rätt. Bankerna har
gjort fel. Jag vill inte kalla dem för banksvindlare, även om det antagligen
finns sådana också. Men bankerna är en del i det system som inte har funge-
rat i Sverige. De har bidragit till att det har gått sämre genom att inte ge
krediter, vilket de är till för. De har i stället försatt företag i konkurs.
Bankernas roll är att skapa ett kreditsystem. Det är alldeles riktigt. Men
när bankerna skall rationalisera - det måste även bankerna och den offent-
liga sektorn göra - blir effekten mycket viktig i vårt land, nämligen att räntan
går ned. Det gäller inte den ränta som riksbankschefen sitter och spelar med.
Det gäller den ränta som vanliga människor betalar. Den s.k. spreaden mins-
kar, dvs. den marginal som bankerna låter er betala för att täcka kostna-
derna. Bankerna spelar givetvis en stor roll.
Det är klart att vi inte kan göra något här i Sverige om inte de stora elefan-
terna ändrar sitt beteende. Det gäller bankerna och, som jag nämnde förut,
facket.
Anf. 9 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Om jag minns rätt fanns det ett förslag i det ursprungliga ny-
demokratiska programmet - när ni kom in i riksdagen - som gick ut på att
ta ifrån kommunerna alla anslag till barnomsorgen. En rad undersökningar
visar att barnomsorgen är samhällsekonomiskt lönsam. Era förslag skulle ha
betytt en nästan total skrotning av hela den kommunala barnomsorgen.
Tror lan Wachtmeister att det finns en chans att alla de arbetslösa som då
skulle komma från barnomsorgen skulle få jobb i det privata näringslivet?
Var någonstans vill lan Wachtmeister fixa de nya jobben åt dem?
Visst är det nödvändigt att rationalisera. Men det som hände i det svenska
banksystemet i slutet av 80-talet var till mycket stor del ett resultat av att lan
Wachtmeisters ideologiska vänner hade fått igenom sina önskemål, dvs. att
släppa praktiskt taget allting fritt. Man lät bankerna låna ut hur mycket som
helst. Man lät fastighetshajarna köpa fastigheter i London och Bryssel och
låna hur mycket som helst. Det berodde på att det ekonomiska system som
Ian Wachtmeister vill ha genomfördes i rasande takt i Sverige i slutet av 80-
talet. Jag förstår inte hur lan Wachtmeister kan undvika att också själv ta på
sig en liten del av det ideologiska ansvaret för det mycket olyckliga som
hände i det svenska kreditsystemet.
Anf. 10 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det är bra att Johan Lönnroth gör klart för alla att jag inte är
vänsterpartist. Det är jag faktiskt inte alls. Tack för det.
Johan Lönnroth säger att vi inte vill ge något ansvar till kommunerna i
fråga om barnomsorgen - eller hur det nu var. Jag vet inte vad Johan Lönn-
roth har läst för något. Vi vill ge ansvaret till föräldrarna. Det är föräldrarna
som skall ha ansvaret för både barnen och barnomsorgen. Det är alldeles
riktigt att vi går emot socialiseringen av barnen i Sverige.
Det går givetvis att privatisera den offentliga sektorn. Det går alldeles ut-
märkt. De som arbetar där får jobb även i framtiden. De kan utföra sina
jobb i konkurrens med andra.
Jag är faktiskt inte skyldig i fråga om fastighetsskojare - eller vad det nu
var fråga om. Men låt mig fråga Johan Lönnroth en annan sak. En kamrat
till Johan Lönnroth sade en gång att han var så upprörd över att husläkare
i det nya systemet t.o.m. skulle kunna tjäna mer än ett landstingsråd. Det
var ungefär som om han fick slag vid blotta tanken. Jag tycker, fru talman,
att alla läkare skall tjäna dubbelt så mycket som landstingsråd. Jag tycker
att de gör dubbelt så mycket nytta. Dessutom tycker jag att det över huvud
taget inte skall finnas några landstingsråd.
Anf. 11 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! På denna konkreta fråga kan jag svara att jag också upplever
det som rimligt att åtminstone vissa läkare tjänar mera pengar än landstings-
råd. Jag har också varit en av dem i riksdagen som har talat för att både våra
egna arvoden och över huvud taget höga löner i staten gott kan sänkas.
Jag har aldrig hört någon som skulle ha antytt att lan Wachtmeister är en
vänsterpartist. Däremot upplevde jag till min förfäran den senaste valdagen
hur unga arbetargrabbar, som förr om åren brukade ta en valsedel för mitt
parti, gick raka vägen fram till Ny demokratis valsedelsutdelare och tog Ny
demokratis valsedlar. Jag har funderat en hel del på detta och också pratat
med några stycken som röstade på Ny demokrati. Det hela gällde just att Ny
demokrati var nytt och fräscht och var ett parti som var emot etablisse-
manget. Vi, de gamla partierna, var litet grand grå och trista.
Ian Wachtmeister försöker fortsätta att spela den här rollen. Han talar om
de stora elefanternas dans, om etablissemanget osv. Jag tror inte, lan Wacht-
meister, att det längre håller. Man upplever lan Wachtmeister som en av de
där elefanterna.
Ian Wachtmeister tillhör numera det svenska etablissemanget mycket mer,
tror jag, än vad exempelvis Johan Lönnroth gör. Den rollen kan lan Wacht-
meister aldrig komma ifrån. Ny demokratis ledning tillhör det svenska eta-
blissemanget.
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Anf. 12 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Först vill jag tacka Johan Lönnroth för de vänliga orden. Vi
får väl se hur långt pedagogiken räcker. Det är en svår uppgift som vi har
framför oss. Jag kan på en gång säga: Jag har inget emot att samarbeta med
alla konstruktiva krafter. Vi skall titta på de förslag som ni lägger fram och
skärskåda dem. Vi skall konstruktivt bidra till att en rättvis fördelning tillva-
ratas och hävda den fulla sysselsättningen. Det är alltså klart att vi kan sam-
verka.
Men Johan Lönnroth skall komma ihåg att vi har en erfarenhet, nämligen
den att Vänsterpartiet inte fanns där förra gången då överhettningen i den
svenska ekonomin skulle bekämpas och vi försökte få till stånd allianser 1989
och 1990 kring en åtstramningspolitik. Det resulterade i att den regering som
jag då satt med i fick avgå. Den avgick just därför att vi inte fick stöd från
Vänsterpartiet.
Det finns alltså sår, och det finns erfarenheter som har gjort att många av
oss som har ansvaret för den socialdemokratiska politiken har frågat oss:
Kan vi verkligen lita på Vänsterpartiet? Finns man där när det bränner till?
Jag tackar också för Johan Lönnroths insats i skolpolitiken. Jag kände inte
till den förut. Annars var det ju Johan Lönnroths f.d. partikamrat Ylva
Johansson som vid det aktuella tillfället drog ett väldigt tungt lass. Hon
gjorde det dessutom på ett utomordentligt sätt och har vid flera tillfällen fått
uppskattning för detta.
Så till Johan Lönnroths tre konkreta frågor.
Skattereformen ligger fast. Vi har gjort ett avsteg från skattereformen.
Det gäller värnskatten. Jag uppfattade att Johan Lönnroth var kritisk på den
punkten. Men jag tycker att det är rimligt att vi som har jobb och som tjänar
bra är med och delar krisens bördor. Under den här hemska lågkonjunktu-
ren och under den här hårda åtstramningen måste vi faktiskt visa att de som
har det bäst ställt får vara med och bidra.
När det gäller att komma åt människor med goda inkomster och att föra
det här resonemanget i ett fördelningsperspektiv tror jag inte att skattesat-
serna i skatteskalorna är ett verkningsfullt instrument. Jag tycker att det i så
fall är intressantare att titta på förmögenhetsskatten, på det som nu skall gö-
ras beträffande aktiebeskattningen. Det är en intressantare fördelningspoli-
tisk diskussion. Där har vi ju en debatt här i kammaren framför oss. Vi får
se hur det blir med positionerna där. Vi kommer definitivt att hävda fördel-
ningspolitiken i de sammanhangen.
Vad gäller kommunerna har vi sagt att vi kopplade den kompensation som
kommunerna rimligen fått för det borttagna grundavdraget, de 4,5 miljar-
derna, till att kommunerna inte skulle säga upp människor. Vi har gjort den
mycket enkla analysen att människor i dag går från kommunal tjänst som
lärare eller vårdanställda ut i arbetslöshet. Efter utstämpling från a-kassan
kommer de så småningom in i den kommunala ekonomin igen, men då i
form av ekonomiskt bistånd via kommunens socialkontor.
Det är en orimlig politik som vi inte på något sätt kan stödja, utan den
måste motverkas. För 1994 har vi pekat på vilken lösning vi vill se och vilken
lösning vi har valt.
16
Anf. 13 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! När det gäller överhettningen i slutet av 80-talet förekom det
ju en rad turer. Vi avvisade förslagen om införande av strejkförbud t.ex.,
och det är något som vi står fast vid också i dag. Det var rätt att avvisa dessa
förslag. Om jag minns rätt har vi i efterhand för övrigt stöd också från Kjell-
Olof Feldt.
Däremot har vi här upprepade gånger erkänt att vi hade kunnat bete oss
mera konstruktivt då olika förslag var på gång om att strama åt när det gällde
överhettningen. I och för sig sade vi också då allmänt att vi kunde tänka oss
att höja skatten för höginkomsttagare. Men vi var inte tillräckligt konstruk-
tiva - det är riktigt.
Frågan är: Hur länge skall ni socialdemokrater leva på detta? Jag har redo-
gjort för frågan om lärarna. Det finns också andra exempel i det avseendet.
Skattereformen ligger fast, säger Göran Persson. Sedan talar han om värn-
skatten, den tillfälliga höjningen av skatten för höginkomsttagare. Jag har
talat med en rad ekonomer om detta. Jag tror inte särskilt mycket på ekono-
mer i största allmänhet. Men på den här punkten tror jag att alla är överens.
Att genomföra tillfälliga skattehöjningar mitt i en lågkonjunktur och att se-
dan ta bort dem när konjunkturen är en annan är rena vansinnespolitiken.
Det kan inte vara allvarligt menat, Göran Persson!
För att vi skall klara av det stora budgetunderskottet måste vi långsiktigt
höja skatten för sådana som Göran Persson och Johan Lönnroth, dvs. för
höginkomsttagarna. Talet om förmögenhetsskatten är i och för sig bra. Men
såvitt jag förstår avvisade den socialdemokratiska partistyrelsen och kon-
gressen motioner som handlade just om en höjning av förmögenhetsskatten.
Men all right, kommer ni med sådana förslag är det mycket bra. Vi har lagt
fram sådana förslag under en lång tid.
Till sist några ord om kommunerna. Göran Persson fortsätter att beskriva
rundgången. Det som sägs är alldeles riktigt. Vi ansluter oss till den kritiken.
Men jag kunde inte uppfatta något som helst konkret besked när det gäller
följande: Ställer ni för att förhindra en ökad arbetslöshet bland de kommu-
nalanställda upp på att nu, i detta akuta läge, ge kommunerna mera pengar?
Anf. 14 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tar den sista frågan först. Beskedet för 1994 var tydligt.
Däremot vägrar jag att här i kammaren binda mig för 1995, 1996 och 1997.
Om vi, Johan Lönnroth, skall få en debatt som är allvarlig och som utgår
från krisens djup skall vi vara väldigt försiktiga innan vi ställer ut nya åtagan-
den för staten.
Någon konsekvens får det så att säga vara också i fråga om Johan Lönn-
roths nyvunna insikt om krisens allvar och djup. Begär inte att vi nu skall
lova guld och gröna skogar. Det har andra gjort förut, och vi ser resultatet
av den politiken just i Sverige i dag. Johan Lönnroth skall passa sig väldigt
noga.
Jag förstår inte Johan Lönnroths resonemang om värnskatten. Han lutar
sig mot ekonomerna, och det må han väl göra. Det är många som har gjort
det. Av och till har det dock visat sig vara ett bräckligt stöd. När det gäller
värnskatten får väl frågan ses också från en politisk dimension. Jag skall ut,
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Johan Lönnroth, och möta arbetslösa, sjuka, pensionärer och alla dem som
har fått sin standard drastiskt sänkt med motivet att staten inte längre förmår
bära de kostnader som Johan Lönnroth representerar. Så rått och hårt har
det hela gjorts och beskrivits.
Om man skall hålla ihop en nation och tala om fördelningspolitik är det
anständigt att säga, oavsett vad Johan Lönnroths ekonomer tycker, att också
vi som har kommit lindrigt undan i krisen, som har jobb och som tjänar bra,
skall känna att vi är med och bidrar. Det får inte finnas en gräddfil för oss,
för då saknar politiken fullständigt trovärdighet.
Om Vänsterpartiet ansluter sig till kritiken mot värnskatten på grundval
av de bedömningar som nationalekonomer och andra gör - det är möjligt att
ni då följer någon gammal lärobok som Adam Smith ursprungligen skrev -
är ni fjärran från det fördelningspolitiska ideal som jag faktiskt trodde åtmin-
stone fortfarande gällde som rättesnöre för stora delar av vänstern.
Anf. 15 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Göran Persson talar om ”mina ekonomer”. Jag tog faktiskt
med mig en bok som kom ut i går, och som jag har skrivit. Den heter Schama-
nema och handlar om ekonomerna i Sverige. Jag tänkte överlämna den till
Göran Persson.
Vår kritik av den tillfälliga värnskatten utgår inte från ekonomerna. Den
utgår just från de sjuka, pensionärerna och alla dem som Göran Persson ta-
lade om. Vi anser att man permanent och omedelbart måste höja skatten för
höginkomsttagare. Ni föreslår en tillfällig skattehöjning mitt i en lågkon-
junktur. Det är alltså vi som vill tala om hur man långsiktigt skall finansiera
pensioner och sjukersättningar och i praktisk handling visa solidaritet med
en riktig långsiktig och hållbar värnskatt.
Kommunerna får i år fortfarande ett visst överskott. Man drar in och spar-
kar folk därför att man är orolig för utvecklingen åren 1995 och 1996. Det
kommunerna behöver är just besked om den långsiktiga utvecklingen. Är
socialdemokraterna beredda att prioritera den kommunala expansionen och
ge de nödvändiga pengarna just till sjukvården och till skolan? Jag talar nu
inte om konjunkturpolitik utan om strukturpolitik. Är ni beredda att sätta
den offentliga, nödvändiga gemensamma konsumtionen före den privata?
Ni vågar uppenbarligen inte ta ställning till den frågan, och det är mycket
beklagligt. Det alla de pensionärer och sjuka som vi träffar, Göran Persson,
behöver veta är inte att den borgerliga regeringen har ställt till elände. Det
vet de i alla fall. De behöver veta vilken politik som ni och vi gemensamt
efter nästa val skall sätta i den borgerliga politikens ställe.
Anf. 16 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! De senaste veckorna har varit en dålig period för dem som
önskar att den borgerliga politiken skall misslyckas. Det har varit tätt med
rapporter om allt fler ljusglimtar i ekonomin. Orderingången ökar, inte bara
till exportindustrin utan också från hemmamarknaden. Industriproduktio-
nen stiger. De lediga platserna blir fler och konkurserna färre.
Utan tvivel ökar aktiviteten i näringslivet. Och kanske viktigast av allt:
18
Hushållens optimism stiger. För första gången sedan 1986 är det nu fler som
tror att vi går mot bättre tider än motsatsen.
Men självfallet kvarstår betydande problem. Vi moderater sade redan
före valet att saneringen av Sveriges ekonomi blir både mödosam och tids-
krävande. Trots mer omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder än nå-
gonsin tidigare ligger den öppna arbetslösheten på en mycket hög nivå. Det
stora underskottet i statsbudgeten och det ännu större upplåningsbehovet
utesluter de traditionella motmedlen att inrätta fler jobb i den offentliga sek-
torn och att med subventioner påskynda bostadsbyggandet. Dessutom är det
angeläget att nu låta den konkurrensutsatta delen av ekonomin expandera.
En viktig skillnad mot den förra nedgångsperioden runt 1980 är att under-
skottet i bytesbalansen då växte parallellt med budgetunderskottet, vilket
framtvingade upplåning utomlands. Nu visar våra affärer med utlandet över-
skott, vilket betyder att det offentliga upplåningsbehovet kan tillgodoses
med inhemskt sparande.
I längden är det naturligtvis inte tillfredsställande att det privata sparandet
placeras i statsskulden - det bör kanaliseras till nya satsningar i näringslivet.
Men jag kan inte förstå dem som ser det som ett problem att det privata
sparandet i Sverige, från att länge ha varit negativt, nu når upp till nivåer
som är jämförbara med andra länders.
Förbättringen av sparandet betyder mycket för att hålla nere prissteg-
ringen. Det är i dag populärt att dödförklara inflationen som politiskt pro-
blem. Inget kan vara mera förhastat. Inflationen måste ständigt bekämpas.
Det duger inte att lägga ned vapnen tills den åter hunnit växa sig stark. Den
försvagade kronkursen ger upphov till utifrån kommande prisimpulser, som
kommer att göra sig påminda när den inhemska efterfrågan ökar. Att i da-
gens läge stimulera den privata konsumtionen med t.ex. en momssänkning
framstår därför som ytterst lättsinnigt. Det är ett säkert sätt att beställa en
räntehöjning, som skulle bryta den begynnande investeringsuppgången.
Skattepolitiken är förvisso strategisk i detta sammanhang. Men lättna-
derna bör sättas in på utbudssidan. Regeringens kommande förslag om slo-
pad flyttskatt underlättar för människor att bosätta sig där jobben finns. När
nu beskattningen av småföretagen justeras ned till de nivåer som gäller för
de stora aktiebolagen, betyder det en stimulans för den del av företagsamhe-
ten som skall ge framtidens nya jobb. Och syftet med att slopa dubbelbe-
skattningen av aktier är naturligtvis inte att göda kapitalägarna. Det är att
förbättra den försörjning med riskkapital som den nödvändiga utbyggnaden
av näringslivet kräver.
Sänkta skatter betyder mycket för möjligheterna till nya, flera och riktiga
jobb. Därtill är det viktigt att öka flexibiliteten i arbetslivet. Det skall ske på
huvudsakligen två vägar. Först och främst är det angeläget att få till stånd en
decentralisering av lönebildningen, vilket medger en bättre avkänning mot
marknadens krav. Detta är i allt väsentligt en uppgift för arbetsmarknadens
parter. På det politiska systemet vilar den andra huvuduppgiften, nämligen
att i grunden reformera arbetsrätten. De förändringar för framför allt små-
företagsamhetens del som regeringen aviserat är ett första steg för att för-
bättra möjligheterna för friställda och nytillträdande på arbetsmarknaden
att få meningsfull sysselsättning.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
19
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
20
På samma sätt verkar det kommande förslaget om en allmän arbetslös-
hetsförsäkring, där den hårda kopplingen till facket och därmed till en viss
bransch upphävs. Även i övrigt är det angeläget att införa mera av försäk-
ringsmässigt tänkande i socialförsäkringssystemet, t.ex. på pensionsområ-
det. Strävan skall vara att låta individen bygga upp egna tillgångar till skydd
mot inkomstbortfall, som kan medföras vid skiften i yrkeskarriären. Inte
minst en ökande frekvens av arbetsbyten över gränserna gör nationella en-
hetslösningar otillräckliga.
Detta för över till den största utmaningen i svensk politik under 1990-talet:
att lotsa vårt land in i det europeiska integrationsarbetet. Den kvardröjande
ovissheten beträffande svenskt medlemskap i EG verkar starkt avhållande
på tillkomsten av nya jobb. Det är en viktig uppgift för oss riksdagsmän, som
ju ändå till nästan hundra procent är positiva till ett svenskt medlemskap i
EG, att klart och tydligt också säga detta och att arbeta för att skingra de
tvivel som ännu råder bland medborgarna. Mindre möjlighet har vi kanske
att påverka tillkomsten av ett nytt GATT-avtal, men ett sådant skulle få stor
betydelse för jobben och välfärden i vårt land.
Fru talman! Jag vill också hälsa Göran Persson välkommen i gänget. Själv
har jag varit mitt partis försteman i finansutskottet sedan 1979 och ekono-
misk talesman åtminstone sedan 1981. Jag har sett mina motsvarigheter på
den andra sidan komma och gå. Först var det Kjell-Olof Feldt, sedan Mats
Hellström och Arne Gadd, som ofta tog hjälp av Bo Södersten. Därpå följde
Anna-Greta Leijon och nu senast Hans Gustafsson och Allan Larsson. Nu
undrar jag hur länge Göran Persson blir kvar.
Jag är ledsen att behöva säga det, men egentligen är uppgiften hopplös,
Den som kan något om ekonomi inser att med socialdemokratisk politik går
det inte att sanera Sveriges finanser. Det började med att Kjell-Olof Feldt
gav upp. För att avlösa honom som finansminister fick man ordna till en hel
regeringskris. Förre vice statsministern Odd Engström har sedan lämnat po-
litiken, liksom Erik Åsbrink, Klas Eklund och många andra med erfarenhet
från finansdepartementet. Motivet för Allan Larssons avgång bekräftar att
rollen är omöjlig. Hans nuvarande uppgift sägs ju vara att uppfinna den nya
teori som skall göra det möjligt att i dagens läge motivera fortsatt offentlig
utgiftsexpansion och högskattepolitik.
Socialdemokraterna tycktes sedan inse dessa svårigheter. Man inledde
mot slutet av sin regeringsperiod en frigörelse från gamla dogmer genom
bl.a. valutaregleringens avskaffande, skatteomläggningen och ansökan om
medlemskap i EG. Förra årets krisuppgörelser innebar att de gick med på
vissa utgiftsneddragningar, även om de samtidigt försökte bromsa fondav-
vecklingen och privatiseringsarbetet. Men under våren skedde en klar om-
svängning tillbaka till traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik.
Trots utfästelserna att liksom regeringen redovisa besparingar på 12 miljar-
der kronor orkade man aldrig ta fram ett färdigt förslag. När Ingvar Carlsson
avvisade Internationella valutafondens förord för fortsatta utgiftsnedskär-
ningar i augusti, försvagades kronan och räntan steg. Samma sak inträffade
när partikongressen krävde återgång till keynesianism av gammalt märke.
Ovissheten om den framtida kursen får arbetsgivarna att möta efterfrågeök-
ningen med maximalt uttag av övertid i stället för att inrätta nya jobb.
Nyfikenheten på Göran Persson är nu stor. Vilken väg skall han välja?
Eller rättare sagt: Skall han färdas framåt eller bakåt på den enda vägen?
Om Socialdemokraterna återkommer till regeringsmakten, skall han då
återinföra flyttskatten? Skall han skärpa skatten för småföretagen? Skall han
återställa dubbelbeskattningen? Tänker han återgå till dagens arbetsrättsliga
regelverk? Vill han upphäva den allmänna arbetslöshetsförsäkringen? Avser
Göran Persson att engagera sig i opinionsarbetet för svenskt medlemskap i
EG? Jag fäste mig vid att det inte fanns ett ord om detta i det anförande han
debuterade med här i rollen som ekonomisk talesman. Det är många som
väntar på svar på dessa frågor, inte minst de som skulle gå miste om de riktiga
jobb som den borgerliga ekonomiska politiken hjälper dem till.
(Applåder)
Anf. 17 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Lars Tobissons avslutning var magnifik: alla de riktiga jobb
som den sittande regeringen har skapat! Detta kostar man på sig att säga i
en situation med 670 000 människor utanför arbetsmarknaden. Det ligger
inte så litet av cynism i den typen av syn på verkligheten.
Sedan frågade Lars Tobisson hur länge jag skall vara kvar i den här funk-
tionen. Målet är att vi skall sitta ett år till i finansutskottet. Sedan är målet att
flytta in i kanslihuset. Lars Tobisson lär, oavsett vilken regering som sitter,
få vara kvar i finansutskottet. Det kan man kanske förstå när han vinklar
anförandet på så sätt som han gjorde.
Allan Larssons roll består i och kommer att bestå i att för socialdemokra-
tins del vara med och formulera en politik på europeisk nivå för full syssel-
sättning och rättvis fördelning. Vi socialdemokrater är övertygade interna-
tionalister. Det är vårt idéarv. Jag är en stark anhängare av en ökad euro-
peisk gemenskap och ett svenskt medlemskap. Men vårt problem i opinions-
bildningsarbetet består i att Lars Tobisson och hans partikamrater motiverar
attackerna på det svenska välfärdssamhället med att vi måste göra så, därför
att vi skall gå med i EG. Nu anpassar vi den svenska arbetslöshetsnivån till
den som gäller i Europa. Detta accepterar inte vi socialdemokrater. Med den
typen av EG-debatt i Sverige går vi mot ett säkert nej i en kommande folk-
omröstning om Tobissons verklighetsbild får gälla.
Därför är vår ansats att låta Allan Larsson visa hur man tillsammans i
Europa kan stimulera ekonomin, kan satsa på utbildning och kompetenshöj-
ning, kan använda den politiska kraft som alla de socialdemokratiska parti-
erna representerar. Därför är Allan Larssons arbete utifrån vår EG-diskus-
sion inom socialdemokratin av oerhört stor betydelse.
Egentligen borde det vara så att Tobisson och hans partikamrater och
andra i denna kammare också utnyttjade sina möjligheter att föra ut diskus-
sionen utanför det egna nationella partiet. Moderaterna slår sig ofta för brös-
tet för att de umgås i så fina kretsar internationellt. När hörde man dem i de
sammanhangen ta upp arbetslösheten, rättvisan, utbildningssystemen? Ald-
rig! Det är den klassiska gamla högerpolitiken, och detta skrämmer männi-
skor. Mot det tänker vi sätta en motkraft i en gemensamt formulerad social-
demokratisk politik för tillväxt och arbete i Europa.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
21
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
22
Anf. 18 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Tänker Göran Persson avgå som ekonomisk talesman om nu -
med Olof Palmes ord - olyckan skulle vara framme och han fick bli minister
om ett år? Kjell-Olof Feldt gjorde visserligen det, men det dröjde åtskilliga
år. Jag är glad om jag får sitta kvar i finansutskottet och där företräda en
politik som jag tycker vinner allt större gehör och som har gjort det under
de nu drygt tio år som jag spelat den roll jag har.
Göran Persson gjorde ett för mig förvånansvärt uttalande. Han säger att
regeringen syftar till att anpassa arbetslöshetsnivån i Sverige till EG-nivån.
Det är den raka motsatsen: genom att arbeta för en anslutning till EG skapar
vi möjligheter till nya riktiga jobb i Sverige. Om vi inte skulle komma med
i EG - Göran Persson gjorde ingenting nu för att försöka att hjälpa till med
detta - kan han vara säker på att det då blir arbetslöshet i Sverige.
Göran Persson tyckte att det var märkvärdigt när jag talade om att vi ska-
par nya riktiga jobb med vår ekonomi. Jag erinrar om att antalet lediga plat-
ser ökar. Vad som håller igen - jag påminner därmed om den myckna överti-
den - är just oron för att socialdemokraterna kommer tillbaka till makten
och ändrar på de många reformer som vi i den borgerliga regeringen har kun-
nat genomföra. Det är ju onekligen oklart vad socialdemokraterna skall föra
för politik. Men ovissheten är stark och rädslan blir betydande när man talar
om att man, som Göran Persson sade, skall stimulera både finanspolitiken
och penningpolitiken.
Jag vill citera ur en ledare i Aftonbladet efter förra veckans debatt här i
kammaren. Man skriver: ”Socialdemokratins ekonomiska alternativ är ännu
ofullgånget. Det saknas konkreta besked om hur räntorna ska sänkas och
statsbudgeten långsiktigt saneras.” Vad som behövs är ”en mer nyanserad
syn på förändringarna av arbetsrätten och de små företagens och egenföreta-
garnas ställning och kapitalförsöijning”.
Hur står det till med det här, Göran Persson? Kommer ni att stötta rege-
ringen i ansträngningarna att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb eller
kommer ni, på grund av fackets motstånd och med andra förklaringar, att
bromsa denna nödvändiga utveckling?
Anf. 19 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror säkert Lars Tobisson blir kvar i finansutskottet, så vi
behöver inte diskutera den saken. Min framtida arbetsuppgift kommer att
handla om att vara med och formulera en politik som vi skall regera på och
som skall ta Sverige tillbaka till full sysselsättning. Då handlar det också om
rättvis fördelning. Det är där vi skiljer oss åt, och det är där jag anklagar
moderaterna för att inte förstå den dimensionen i Europapolitiken. Där bi-
drar statsministern och vice partiordföranden, Tobisson, mer till nej-sidan i
kampanjen än till ja-sidan. Denna insikt har spridit sig i allt vidare kretsar.
Det är bra att det sägs i klartext här i kammaren.
Vad gäller vår ekonomiska politik finns det två skolor i debatten.
Den ena skolan står för den normpolitik som Tobisson har varit med om
att formulera som den enda vägens politik. Det är en normpolitik som har
haft en bred uppslutning av de nationalekonomer Lönnroth här tidigare ta-
lade om, men som nu allt fler ekonomer överger. Som jag sade är jag inte
bergsäker på att dessa ekonomer är de mest hållfasta och stadiga att luta sig
emot, men för dem som följer debatten råder det inga tvivel om att den som
i dag står isolerad är regeringen. Normpolitiken har misslyckats. Tillväxten
har utplånats. Arbetslösheten har gått i höjden. Och Tobisson sysslar med
den typ av reformer som kallas för strukturella, nämligen att ge sig på arbets-
rätten.
Det är en sak som jag vill ha sagt. Jag sträckte tidigare ut handen och in-
bjöd till samarbete över blockgränserna. Denna invit inbegriper inte Mode-
rata samlingspartiet. Gränsen går vid Lars Tobisson. Det är bra att ha detta
sagt, eftersom det här finns en så avgörande skillnad i synsätt. Vi talar om
två helt olika samhällen. Det går inte att samarbeta med Moderaterna, om
man vill ha en rättvis fördelning. Det är viktigt att de som följer denna debatt
via TV och här i kammaren ställer sig frågan i höst, när gåvorna i form av
sänkt aktievinstbeskattning skall delas ut till dem som redan har, hur detta
kan anses vara rättvist i en tid då många gamla inom vården just därför att
resurserna saknas inte får den tillsyn och omsorg som de rimligen borde ha.
Där skiljer vi oss åt, Tobisson. Därför finns det inte någon möjlighet till sam-
verkan mellan moderater och socialdemokrater.
Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Det finns en likhet, Göran Perssson. Min uppgift är att vara
med om att formulera den politik som vi skall regera utifrån. Jag hoppas att
jag skall kunna fortsätta med det även nästa år och åren därefter.
Jag konstaterar att här gavs inga besked inför framtiden. Göran Persson
har ingen replik kvar, men till skillnad från mig lär han kunna återkomma i
debatten, så han har möjlighet att precisera sig. Göran Persson har haft
många roller: skolminister, ordförande i jordbruksutskottet och så små-
ningom ledamot i näringsutskottet. Han lanseras nu som den som skall bidra
till en annan syn på småföretagen inom det socialdemokratiska partiet. Det
finns uttalanden av Göran Persson som han har gjort i anslutning till publice-
ringen av en socialdemokratisk programskrift som heter Blågul tillväxt. Där
säger Göran Persson: ”Vi har haft en litet njugg inställning till småföretagen,
men en omprövning har varit på gång länge, och nu har vi satt ner foten.”
På vilka punkter har man då satt ner foten? Jo, man skall sänka skatterna
för egenföretag så, att de jämställs med aktiebolag. Man skall ompröva reg-
ler som försvårar för småföretagen - detta gäller även LAS. Vidare säger
Göran Persson att de arbetsrättsliga lagarna kom till mest med tanke på stor-
företagen och att dessa lagar måste ses över. Att t.ex. låta småföretagen un-
danta en eller två personer från turordningsreglerna är inte särskilt drama-
tiskt. Detta är förslag som nu kommer att läggas fram.
När nu Göran Persson i sin nya roll konfronteras med sina tidigare uttalan-
den, säger han att småföretagen inte behöver några skattesänkningar, utan
de behöver kunder. Han försöker att tillbakavisa att han har gjort uttalanden
som skulle öppna för reformer av arbetsrätten. Vad är det som gäller? Det
finns tillfällen för Göran Persson att precisera detta. Den frågan kommer att
förfölja honom under de närmaste månaderna.
Vad har Göran Persson emot en allmän arbetslöshetsförsäkring, att alla
yrkesverksamma får tillgång till försäkring på lika villkor? Jag skall förvåna
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
23
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
24
Göran Persson genom att berätta att jag själv en gång var initiativtagare till
en erkänd arbetslöshetskassa. När vi då inom SACO startade denna arbets-
löshetskassa sade vi samtidigt att vi såg detta som en övergångslösning på
vägen mot en allmän försäkring. Det har nu gått över 20 år sedan dess, och
det är först när det kommer en borgerlig regering till stånd som man kan
räkna med att få ett fullgott skydd för alla yrkesverksamma vid arbetslöshet.
Jag upprepar mina frågor: Kommer Göran Persson att på olika sätt släcka
de ljustecken som nu kan skönjas i ekonomin? Jag är rädd för att Göran
Perssons framträdande här i dag kommer att få den effekten ute på markna-
den.
Talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 21 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det var ett intressant replikskifte som vi fick höra. Göran
Persson är redan i kanslihuset. Lars Tobisson kommer aldrig dit. Och de
skall aldrig samarbeta. För ett år sedan samarbetade de riktigt bra, då de
gjorde upp om ett krispaket, en överenskommelse som bägge två nu gör allt
vad de kan för att bryta emot. Politiken är förunderlig.
Åter till Lars Tobissons anförande. Det är nu kris, och jag har en fråga till
honom. Ny demokrati har föreslagit att man skall skära rakt över när det
gäller de kostnader som staten inte har råd med, eftersom budgetunderskot-
tet är så oändligt stort. Varför gäller inte ersättningsnivån 80 %, som gäller
för arbetslöshetsförsäkringen, för t.ex. biståndet? Skall vi blåsa på med bi-
ståndet, när vi inte kan betala de arbetslösa? Varför skall det vara en låg
ersättningsnivå i sjukförsäkringen men inte i föräldraförsäkringen? Skall det
det vara bättre, rättvisare och lönsammare att vårda sjukt barn än att själv
vara sjuk? Vi menar att man måste kapa rakt över. Det tycker vi att också
Moderaterna borde mena, men det har vi aldrig hört någonting om.
Nästa fråga till Tobisson: Lars Tobisson sade att det inte går att genomföra
någon momssänkning, därför att räntan då går upp - de som bestämmer över
ränteläget sitter ju inte här inne, men det är mycket möjligt att räntan går
upp. Hur är det med tjänstemomsen, denna fullständigt vansinniga skatt
som innebär en extra skatt på arbete - tjänster representerar nämligen ar-
bete? Vi har haft tjänstemomsen i cirka tre år, och i dag utgör den en klump
i arbetslöshetens Sverige. Tjänstemomsen höjdes från 0 % till 25 % för ett
par tre år sedan. Regeringen utreder nu frågan för att man - såvitt jag för-
står - med en ganska feg tidsplan i valrörelsen skall kunna tala både om att
ta bort tjänstemomsen och om att kanske inte göra det. Utredningsförslaget
skall komma så sent att det inte kan bli något beslut, eller också blir det ett
beslut. Vad detta handlar om är dynamiska effekter. Vilket samhälle det än
är fråga om, är det fullt av dynamik. Gör man någonting dumt medför de
dynamiska effekterna att det blir tio gånger dummare. Gör man någonting
bra, kan det bli tio gånger bättre.
Jag vill erinra om att det finns dynamiska effekter i tjänstemomsen. Mode-
rater, övriga regeringspartier och Socialdemokrater tyckte för ett år sedan
att det var kanonfint med bensinskatten. Vad blev det av dessa dynamiska
effekter? Man höjde bensinpriserna. Svenska folket fick inte köra lika
mycket bil. Konsumtionen gick ned 6 %. Och si, vad bidde det av bensin-
skatten? Ni trodde att ni skulle få in 6 miljarder. Vad blev nettonotan? Såvitt
vi vet blev den i stället ca 1 miljard. Det finns mycket av dynamiska effekter.
Jag vill gärna ha en kommentar om tjänstemomsen och om bensinskattens
effekter, herr Tobisson.
Anf. 22 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Ian Wachtmeister undrade om inte vi moderater ville skära
rakt över, som han uttryckte det. Den s.k. osthyvelsmetoden kan man be-
gagna sig av i böljan av ett saneringsprogram, innan man riktigt har tänkt
igenom vad som skall ske och medan det finns litet överflöd här och var. Men
när man har kommit i gång med saneringen går det inte att arbeta på det
viset. Då måste man avväga var insatserna görs. Det finns onekligen vissa
områden som är lättare att hantera, som är lättare att överföra till enskild
verksamhet. Andra områden måste det offentliga svara för, det kan vi inte
komma ifrån, och där är det svårare att åstadkomma besparingar.
Vi håller just nu på att arbeta med utformningen av besparingarna i den
kommande budgetpropositionen, som naturligtvis skall ligga i linje med det
saneringsprogram som riksdagen bl.a. med lan Wachtmeisters hjälp antog i
våras.
Vad beträffar tjänstemomsen ingick en sänkning av den s.k. turistmomsen
som en del i uppgörelsen. Det pågår, som lan Wachtmeister själv sade, ett
fortsatt utredningsarbete på den här punkten.
Jag skulle vilja återkomma till något som lan Wachtmeister sade i sitt an-
förande och som jag hört honom tala om då och då, ett allmänt råskäll riktat
mot räntepolitiken och mot att man inte sänker räntan. Jag kan försäkra att
det inte finns någon som inte vill sänka räntan. Jag skulle kunna säga: Varför
skulle inte jag vilja göra det? Jag är, utöver företrädare för en regeringspoli-
tik som jag vill skall lyckas, en av dessa utskällda fastighetsägare som natur-
ligtvis har ganska höga räntor. Men jag kan ändå inte hävda att man rakt upp
och ner skall bestämma sig för att kraftigt sänka räntan. Jag har tidigare sagt
till lan Wachtmeister att det som Riksbanken förfogar över är den korta rän-
tan. Sänker man den kraftfullt, får man som ett brev på posten ökade infla-
tionsförväntningar och en uppgång i den långa räntan, och det är den långa
räntan som är betydelsefull för vår ekonomi, för investeringar och för lång-
siktiga satsningar. Därför måste vi gå vidare på den väg vi har valt, att ta
ned den korta räntan, när utrymme för detta finns, utan att den långa räntan
stiger.
Jag tror att jag vågar försäkra lan Wachtmeister om att den här politiken
kan fortsätta. Men det blir då i takt med att ränteläget ute i Europa sjunker,
framför allt den tyska räntan. Då kan vi också få utrymme för den här för-
ändringen.
Den stora risken vad gäller den långa räntan är att marknaden börjar miss-
tänka att vi får ett politikombyte i landet, där man släpper loss finanspoliti-
ken, man släpper loss penningpolitiken och inflationen stiger. Därmed får vi
inte den räntesänkning som vi alla rimligen eftersträvar.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
25
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
26
Anf. 23 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Att kapa 20 % rakt av när det gäller byråkratin, bistånd och
allt möjligt, är inte fråga om någon osthyvling. Det skulle i så fall bli tjocka
skivor. Det skulle i så fall räcka med fem skivor för att hela osten skall ta
slut. Det är i stället fråga om kraftfulla åtgärder, och dessa är rättvisa. Det
finns någon sorts logik i det hela. Det som nu har gjorts finns det ingen logik
i, exempelvis familjepolitiken där man inte kan sänka föräldraförsäkringen.
Det gör exempelvis att det är gynnsammare att vårda ett sjukt barn än att
vara sjuk själv - en massa dumheter. Jag hoppas att vi kan återkomma till
den frågan senare.
Politiker skyddar och vårdar sitt eget träsk. Det får man inte säga, men
jag säger det igen därför att det är vad man gör. Det är detta som är ohåll-
bart. Man vill inte säga att vi inte ska hålla på med osthyvlar osv. Vi måste
angripa alla de stora frågorna och, för att föregå med gott exempel, allra
helst de som drabbar oss politiker själva.
Råskäll mot räntepolitiken hjälper inte. Nej, det vet jag, så mycket som
jag har skällt på den. Räntepolitiken har varit ungefär lika dum hela tiden.
Men vad jag säger är att vi inte skall göra något som är plötsligt och dumt.
Vi skall i stället göra något som är klokt - det kan göras successivt - eller
vidta en stor åtgärd som denna regering och dessa regeringspartier hade all
chans att göra för närmare ett år sedan, då vi i denna kammare - jag tror att
det var vid detta tillfälle - föreslog just att man skulle göra ett stort finanspa-
ket, låta svenska kronan flyta och sänka räntan. På så sätt kan man få en
kraftigare räntesänkning.
Sedan vill jag rikta en fråga till herr Tobisson om vårdnadsbidraget, som
nu regeringen brottas med och som vi väl alla skall brottas med. Vad kostar
det? Finns det någon prislapp på detta? Jag förstår att kostnaden skall pre-
senteras så småningom. I detta sammanhang skulle jag vilja ställa frågan litet
spetsigare. Vår familjepolitik, i ett land som går med jätteförlust, kostar
skattebetalarna 73 miljarder kronor. Anser herr Tobisson att denna kostnad
ytterligare skall ökas genom att man ovanpå alltihop lägger till något som
kallas för vårdnadsbidrag? Vi nydemokrater har som bekant sagt att vi inte
har något emot tankegången om vårdnadsbidrag. Men hur man i dag kan
föreslå riksdagen att anta en ökning av den mest generösa kostnadspost som
finns i hela budgeten, förstår inte jag. Detta måste alltså finansieras inom
familjepolitikens ram. Detta vore intressant att få ett svar på. Då kanske
t.o.m. börsen skulle reagera - man vet aldrig.
Anf. 24 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Ian Wachtmeister säger nu att han vill skära 20 % rakt över,
oavsett vad det rör sig om - det är rättvist och bra. Jag försökte klargöra att
det är litet olika på olika områden inom politiken beträffande vad som går
att lyfta ut och vad man rimligen måste bevara i statlig verksamhet.
Jag kan inte ställa någon fråga till lan Wachtmeister, eftersom han inte
har någon replikrätt. I stället blir mitt konstaterande att lan Wachtmeister
faktiskt vill skära ned 20 % av utgifterna för polisen. Vad tror han att gamla,
åldringar, svaga, kvinnor osv. som oroar sig för otryggheten tycker om detta?
Ian Wachtmeister vill, efter de stora nedskärningar som redan har gjorts,
skära ned 20 % av försvarsutgiftema. Det är rättvist och bra - hugg till bara!
Men så kan vi inte lägga upp politiken. Det finns områden som måste hante-
ras varligt, medan man kan ta större grepp på andra.
När det sedan gäller familjepolitiken vill jag säga att syftet med vårdnads-
bidrag liksom med det som jag tycker har kommit i skymundan, men som
jag fäster lika stor vikt vid, införandet av rätt till skatteavdrag för barntill-
synskostnader, är att åstadkomma rättvisa mellan olika barnfamiljer. Hittills
riktas den stora subventionen enbart till dem som har barn på kommunala
daghem.
Vi kommer inte att ha något emot att föräldrar väljer att ha sina barn på
kommunala daghem. Även de kommer att få vårdnadsbidrag och avdrags-
rätt, men de får räkna med att daghemsavgifterna kommer att stiga i motsva-
rande mån. Detta bidrar till finansieringen. Dessutom blir det en ökad valfri-
het, som innebär att man söker sig till mycket billigare tillsynsformer än dag-
hemmen. Totalt sett innebär det naturligtvis en kraftig besparing jämfört
med den hittillsvarande politiken, dvs. att försöka bygga ut daghemsverk-
samheten till s.k. full behovstäckning. Jag kan hålla med lan Wachtmeister
om det han sade sist: Visst skall vi finansiera reformerna för familjepolitiken
inom familjepolitikens ram.
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 25 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag begärde replik närmast därför att Lars Tobisson sade att
vi måste få ut ett tydligt budskap om att Sverige skall gå med i EG, detta för
att minska den osäkerhet som i dag finns inom näringslivet.
Jag undrar om Lars Tobisson verkligen på allvar tror att det är möjligt att
skapa en sådan säkerhet i ett läge när en mycket stor majoritet av svenska
folket uppenbarligen säger nej till svenskt medlemskap i den europeiska
unionen. Det hjälper ju inte om Göran Persson här håller en stor predikan
om att han anser att vi skall gå med i den europeiska unionen. Den osäkerhe-
ten kommer ni att få leva med, Lars Tobisson, oavsett vad vi säger här i kam-
maren.
Jag skulle vilja att Lars Tobisson funderade litet över vad det egentligen
är som skapar osäkerheten i EG-frågan. Det har varit en våldsam oro och
turbulens i EG:s valutasamarbete. Konjunkturinstitutet konstaterade i sin
höstrapport att valutsamarbetet, med den frivilliga knytningen av den
svenska kronan till EG-valutan, ledde till högre räntor här i landet än vad
den låga efterfrågeutvecklingen motiverade.
Vi har nyligen fått en rapport från Finansdepartementet i vilken det sägs
att svenska klädkonsumenter förlorar i storleksordningen 5 miljarder kronor
på att vi vid medlemskap tvingas återreglera inom teko.
Det är också tydligt att anslutningen till den europeiska unionen innebär
en mycket stor återbyråkratisering av svensk jordbrukspolitik. Slutligen
kommer vi dessutom att netto få betala i storleksordningen 10 miljarder för
att få vara med, vilket ytterligare kommer att späda på budgetunderskottet.
Jag skulle vilja att Lars Tobisson tog sig en funderare över frågan: Kan det
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
27
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
28
rent av vara så att själva strävan från Lars Tobissons och alla hans kamraters
sida, att vi absolut och till vaije pris skall vara med i denna dyra europeiska
union, snarare skapar osäkerhet inom näringslivet?
Anf. 26 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! När jag talade om riskerna med en ovisshet beträffande an-
slutningen till EG, riktade jag mig till Göran Persson. Det råder inget tvivel
om att det ute i näringslivet finns en oro för att satsa i Sverige så länge man
inte har klart för sig att alla goda krafter verkligen vill se till att vi får det
medlemskap i EG som landet behöver.
Jag skall ta en liten omväg här. Johan Lönnroth är ju ekonom-historiker
och vet därför att det många gånger i historien förekommit ekonomiska kri-
ser. Före andra världskriget hade dessa kriser inte politiska orsaker. Nu har
det blivit alltmer vanligt att kriserna skapas inom politiken. Det gäller i allra
högsta grad den kris som vi nu upplever. Den politik som fördes under 1980-
talet under socialdemokratisk ledning ledde fram till den mycket svåra situa-
tion som vi nu skall arbeta oss ut ur.
Det är alldeles klart att det som har skapats på politisk väg också måste
åtgärdas på politisk väg, men knappast med samma slags åtgärder som orsa-
kade krisen utan snarare med motsatsen. Det krävs strukturella lösningar
som kan skapa förutsättningar för näringslivet att arbeta.
Då kommer jag tillbaka till Johan Lönnroths fråga. Svenska företag går
inte dåligt. Tvärtom växer de och frodas. Men skillnaden är att de gör detta
utomlands. De gjorde det under slutet av 1980-talet. Just nu börjar vi känna
av en viss återflyttning. Det är alltså inte fel på företagen utan på den poli-
tiska miljö där de skall verka. Företagen är oroliga för att den politiska mil-
jön i Sverige inte skall vara så tillrättalagd att de har samma möjligheter att
verka här som inom EG. Det är därför betydelsefullt att alla som tycker att
vi skall vara med i EG talar ut på denna punkt. Den senaste mätningen vi-
sade att andelen nej-sägare hade minskat i samtliga borgerliga regeringspar-
tier. I det socialdemokratiska lägret hade däremot antalet nej-sägare ökat
och antalet ja-sägare minskat. Därför är det angeläget att alla som tror på
EG inser betydelsen - det tror jag inte att Johan Lönnroth gör - av att man
också arbetar aktivt för att förverkliga medlemskapet i syfte att skapa flera
nya och riktiga jobb.
Anf. 27 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Det är riktigt att den politiska miljön är viktig för företagsam-
heten. Jag läste för ett tag sedan en mycket intressant insändare av Percy
Barnevik om EG-frågan. Han skrev att om det skulle vara så att fransmän-
nen lyckas sabotera GATT-förhandlingarna kan Sverige inte gå med i den
europeiska unionen. De resonemang som jag hört Percy Barnevik föra inne-
bär en mycket stark politisk kritik mot den europeiska unionen.
Jag har studerat en del ekonomisk historia. Jag är inte någon proffshistori-
ker, men jag har åtminstone lärt mig mycket efter att ha läst en del böcker
om utvecklingen i USA och EG-länderna under 1980-talet. Bl.a. har en
mycket känd amerikansk ekonom som heter Krugman skrivit om detta
ämne. Det är nu ett historiskt faktum att den enda vägens politik, den höger-
politik som Lars Tobisson försöker föra in här i Sverige, har kapitalt miss-
lyckats i såväl USA som EG-länderna.
Den ekonomiska historien visar också att alla stora block med imperieam-
bitioner och med ambitionen att styra för mycket centralt kapsejsar med ti-
den. Framgångsrika ekonomiska system är de system som bygger på demo-
krati underifrån. Det gör inte den europeiska unionens projekt. Det är också
en av anledningarna till att jag tror att er nästan dogmatiska vilja att till vaije
pris få in oss i den europeiska unionen skapar osäkerhet även inom den
svenska företagsamheten.
Anf. 28 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Jag har hört flera företagare säga: Egentligen kommer det oss
inte riktigt vid vad ni politiker håller på med, om ni får in oss i EG eller inte.
Oavsett om ni lyckas kommer vi alltid med i EG. Vi flyttar över gränsen.
Men detta vill inte jag se. Jag vill se att vi i Sverige har livaktiga möjlighe-
ter att bedriva näringsliv och företagsamhet och få till stånd jobb. Därför
arbetar jag aktivt för detta medlemskap.
Johan Lönnroth gjorde en liten lustig krumelur, när han citerade Percy
Barnevik, som skulle ha sagt att Sverige inte kan gå med i EG om Frankrike
saboterar GATT-förhandlingarna. Det intressanta i detta sammanhang är ju
att vi just genom att Frankrike är med i EG har press på fransmännen att
inte bedriva den protektionistiska linje som de annars vill bedriva. Det är
just inom EG som dessa diskussioner förs i syfte att tillrättaföra Frankrike
och kanske andra sydeuropeiska länder med mer protektionistiska vanor.
Länder som Tyskland, Holland och Storbritannien är angelägna om att vi
skall komma med i EG för att förstärka frihandelssidan inom EG. Vi kan i
de medlemskapsförhandlingar som vi nu bedriver verka för att man inte be-
höver återkalla de framsteg som har gjorts beträffande frihandeln med teko,
något som Johan Lönnroth tidigare var inne på. Genom att öppna stora
marknader inom EG kan vi nå fram till någonting.
Johan Lönnroth talade om en stor centraliserad koloss. Så är inte fallet.
Själva idén är att det skall vara mindre politiskt inflytande. Genom att man
tar bort tullar och andra handelshinder av olika slag som politiker sätter upp
skapar man möjligheter för marknaden att fungera. Därmed skapar man
också ett större välstånd för alla och en ökad sysselsättning för alla grupper,
inte bara i Sverige utan även i andra europeiska länder där arbetslösheten
tidigare har varit hög på grund av tidigare misskötsel genom en interventio-
nistisk politik som varit gällande i många länder. Det hjälper inte att Johan
Lönnroth kommer dragande med vänsterekonomen Paul Krugman, som är
ganska ensam om sina omdömen. Det visar sig ändå att det är de länder som
arbetar med en fri marknadsekonomi som har lyckats bäst. Det gäller både
den utvecklade världen och inte minst bland utvecklingsländerna, där just
frihandel och marknadsekonomi har inneburit stora uppsving, t.ex. i Sydost-
asien.
Talmannen anmälde att Johan Lönnroth anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
29
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
30
Anf. 29 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Detta är en dag för gratulationer. Vi sänder en tanke till den
frånvarande huvudpersonen, som firar sin 50-årsdag, och vi gratulerar
Göran Persson till hans befordran inom det socialdemokratiska partiet. En
sådan personförändring som Socialdemokraterna nu har genomfört ger ju,
om man så vill, en del öppningar. Det skall bli intressant att se om Göran
Persson vill utnyttja förändringen på det sättet.
Jag tycker mig känna Göran Persson ganska väl efter våra gemensamma
år i utbildningspolitiken. Där åstadkom vi ett och annat positivt, men fram-
för allt tog vi del i ett par av efterkrigstidens värsta praktgräl på utbildnings-
politikens område. Som Johan Lönnroth påpekade här blev det en mycket
betydande misstämning inom skolväsendet efter de reformer som Göran
Persson initierade. Det har förekommit kraftfulla demonstrationer även mot
den nuvarande regeringen - det skall jag inte förneka - men på den tiden
var det demonstrationer ända till Centralstationen av människor som protes-
terade mot Göran Persson. Skall man säga någonting utifrån den tiden kan
man säga att om Göran Persson har planer på att försätta svensk ekonomi i
det skick i vilket han efter ett par år lämnade svenskt skolväsende, är det
bäst för Sverige att han inte får den möjligheten.
Jag tänkte tala om proportionerna mellan konfrontation och samarbete i
politiken. Båda företeelserna behövs i en demokrati, men det är viktigt i den
ekonomiska politiken för närvarande att proportionerna förskjuts till mer av
samarbete. Jag har läst en intressant intervju med Göran Persson. Där sade
han att om han blir finansminister vore det första han skulle göra att sträcka
ut en hand till oppositionen.
Det yttrandet vittnar först och främst om en realistisk syn på regerandets
villkor. Vill man vara elak kan man säga att det möjligen också vittnar om
en realistisk syn på hur långt socialdemokratisk politik räcker. Men jag skall
i dag försöka avstå från den typen av enkla elakheter, eftersom jag tycker
att det är rätt intressant att ta fasta på möjligheterna till mer av samarbete i
den ekonomiska politiken. I ett litet land med en öppen ekonomi, som hela
tiden möter förändrade men hårdnande konkurrensvillkor från omvärlden,
måste man ibland hålla ihop och hävda landets intressen gemensamt.
Jag tror att vi ofta tänker på oppositionsrollen i ett anglosaxiskt perspek-
tiv, där man har bilden att regeringen regerar och oppositionen opponerar.
Men det gäller i ett annat valsystem, och framför allt tror jag att det har gällt
i en annan tid. I vårt valsystem med proportionella val och i den situation
som Sverige nu befinner sig i har också oppositionen ett stort ansvar för
landet.
Men om man har den insikten att man, om man skulle bli finansminister,
omedelbart skall sträcka ut en hand till oppositionen, måste man naturligtvis
också, för att det skall bli trovärdigt, i oppositionsrollen vara beredd att ta
emot de händer som regeringen sträcker fram. Handlingsutrymmet i den
ekonomiska politiken är inte särskilt stort. Större länder än Sverige har
märkt att det inte går att föra en ekonomisk politik helt på tvärs mot omvärl-
dens. Men vi kan vidga handlingsutrymmet en aning genom att samarbeta
mer, eftersom det ökar trovärdigheten i politiken. Jag tänker beröra några
områden som vi tycker är viktiga.
Jag vill först beröra frågan om småföretagen. Vi är alla överens om - det
verkar i varje fall som om socialdemokraterna verbalt ansluter sig till det -
att det är därifrån som de nya jobben måste komma. Regeringen har länge
haft den inriktningen. Vi har slopat skatten på arbetande kapital, och nu
kommer förslaget om att slopa dubbelbeskattningen. Vi rättar också till en
del oformligheter i arbetsrätten. Detta är tankar som Göran Persson själv
har varit inne på. Han har talat om vikten av riskkapital, och han har uttryck-
ligen på en småföretagarriksdag, som anordnades så sent som i augusti, sagt
att han kan tänka sig förändringar i arbetsrätten som gäller turordningsreg-
lema, rätten till provanställning och annat. Men i sin nya position har han
tagit avstånd från detta. Detta måste Göran Persson reda ut.
Som Lars Tobisson varit inne på har oppositionen möjligheten att förta en
del av de positiva effekterna av sådana här ändringar. Om de som skall satsa
känner en osäkerhet, grundad på att de vid ett eventuellt regeringsskifte på
nytt kan hamna i de nuvarande orimliga reglerna, är risken att man väljer
att skjuta satsningarna på framtiden. Det gör att vi går miste om många nya
jobb.
Jag hade utgått från att Göran Persson skulle använda detta tillfälle till att
klara ut det här, men det har han inte gjort. Jag tror att det är mycket viktigt
att han använder någon replik till att göra det. För jobbens skull, Göran
Persson: Ge besked att det som gäller är att socialdemokraterna är med på
att göra dessa förbättringar för småföretagen!
En annan viktig fråga som har tangerats här är en robust pensionsreform.
Det har talats om att man vill öka konsumtionen. Folk sparar för mycket,
säger Göran Persson, och det kan i ett konjunkturperspektiv ligga något i
det. Men en av de viktigaste anledningarna till att folk nu skjuter upp kon-
sumtion och sparar är osäkerheten om framtidens pensionssystem. Rege-
ringen försöker få med socialdemokraterna på en robust och rejäl reform.
Jag vill bara stämma av med Göran Persson att han som ekonomisk tales-
man delar bedömningen att det är mycket angeläget att vi snabbt kommer
fram till en bra och robust pensionsreform. Det kommer inte bara att stimu-
lera konsumtionen på kort sikt. Det är kanske det minst viktiga. Det mest
viktiga är att det är en mycket betydelsefull strukturreform, som till omvärl-
den skickar just den signal som behövs, nämligen att svenskarna nu har fattat
att vi inte kan lova ut mer i välfärdssystemen än vad produktionen räcker
till.
Som sista område vill jag ta upp kommunerna, som också har varit uppe
i debatten. Ett problem är att vi har skapat en offentlig sektor som på 80-
talet visade sig vara större än vad svensk ekonomi kan bära. Samtidigt fyller
den viktiga funktioner, och man har ställt kravet att verksamheterna måste
rationaliseras.
Detta gick länge mycket trögt. Socialdemokraterna var dogmatiskt in-
ställda till en del av förändringsinstrumenten - alternativa driftsformer, ent-
reprenader och sådant - men nu har det ändå blivit en väldig fart på arbetet.
Ett kortsiktigt perspektiv som har tagits upp här gäller att de som nu friställs
inte, som hade varit fallet på 80-talet, kan få nya jobb. Frågan är då om man
i avvaktan på att arbetsmarknadssituationen förbättras kan göra någonting
på den punkten. Det stora problemet är att om kommunerna gör någonting,
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
31
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
32
kan det uppfattas som en signal från deras sida att de kan skjuta upp rationa-
liserings- och effektiviseringsarbetet.
Till den känslan bidrar att socialdemokraterna har varit mycket förvirrade
och förvirrande i sina besked om kommunsektorns ekonomiska villkor. Om
vi fick beskedet att socialdemokraterna håller med om att den kommunala
verksamheten måste klaras inom oförändrade eller rent av krympande re-
sursramar och att kommunerna skall få ha kvar de möjligheter de har fått att
pröva alternativa driftsformer, skulle regeringens möjligheter att hitta någon
lösning på detta huvudsakligen kortsiktiga problem vara betydligt större. Då
skulle signalen inte missuppfattas.
Jag har tagit upp några viktiga frågor. Jag hade kunnat ta upp många fler,
t.ex. det saneringsprogram som rimligen också socialdemokraterna till
mycket stor del måste genomföra, om de kommer i regeringsställning. Det
hade inte bara varit bra utan också mycket rimligt att socialdemokraterna
hade givit detta program ett aktivt stöd. Också EG-frågan har varit uppe.
Jag har dock nöjt mig med dessa frågor, inte minst därför att de har direkt
betydelse för möjligheterna att skapa nya jobb.
Ingvar Carlsson har någon gång sagt att man inte kan begära av social-
demokraterna att de skall ta mera ansvar, eftersom de har gjort mera än de
behöver göra i opposition. Jag tror att det är ett resonemang som vanligt
folk inte begriper. Man måste väl göra det som läget kräver. Det är det som
människorna kräver av oss. Vilken roll vi än har måste vi i detta läge ta ge-
mensamma tag.
Till sist, herr talman, blir alltså frågan till Göran Persson om han är öppen
för att göra upp med regeringen om en långsiktig politik, som hanterar bud-
getunderskottet, som ger oss ett robust pensionssystem och som skapar fler
jobb i småföretagen. Beskeden från socialdemokraterna har hittills varit för-
virrande. Ge i dag det besked som många längtar efter, att det finns en öp-
penhet från socialdemokratins sida att ibland samverka med regeringen för
att lösa Sveriges viktigaste problem!
(Applåder)
Anf. 30 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka Lars Leijonborg för välkomsthälsningen,
även om den inte var alldeles befriad från de enklare elakheter som han ta-
lade om. Jag erinrar mig vår skolpolitiska tid tillsammans. Det var en del
strider. Jag erinrar mig också att Lars Leijonborg högtidligt deklarerade att
om bara hans parti kom i regeringsställning, skulle det som den hemske
Göran Persson hade drivit igenom omedelbart rivas upp. Ingenting av det
har ändrats.
Så är det, och av detta lär jag mig att man skall vara försiktig med att lova
att riva upp det som tidigare regeringar har gjort, såvida det inte är princi-
piellt vidriga saker. Ett av de verkligt principiellt viktiga områden som rege-
ringen nu attackerar är arbetsrätten. Jag har tidigare, på småföretagarriks-
dagen och i samband med andra evenemang,' redovisat min linje, som har
utgått och utgår från att arbetsrätten är dispositiv. Det innebär att parterna
har ett utrymme att förhandla om. Detta regleras i kollektivavtal.
Detta är en grundbult i svensk arbetsmarknad. Nu har såväl TCO:s ordfö-
rande som Landsorganisationens ordförande sagt att de är beredda att förut-
sättningslöst sätta sig ned och prata med arbetsgivarsidan om eventuella fel-
aktigheter och kantigheter i lagstiftningen. Ingen sådan förhandlingsinvit
har kommit.
Då går regeringen fram med ett lagstiftningsförslag och bryter mot en av
de absolut mest centrala principerna på svensk arbetsmarknad, nämligen
detta att parterna genom kollektivavtal reglerar förhållandet sig emellan.
Samtidigt hör vi hur Wachtmeister står här och beskriver det som regeringen
har gjort som någonting som är futtigt i sak, något som inte påverkar det
hela mera avgörande.
Om man på den borgerliga kanten tycker att det är futtigt i sak men ändå
är beredd att göra detta enorma ingrepp i kollektivavtalsrätten, tycker jag
att Lars Leijonborg är mig svaret skyldig - precis som Bengt Westerberg,
som har varit ute i samma debatt som jag, är mig svaret skyldig - varför man
gör det här och varför man inte låter parterna hantera frågan, när de har sagt
att de är beredda att göra det. Det är där diskussionen finns, och det är det
debatten gäller.
Om man ser så här lätt på kollektivavtalsregleringen, vilket är nästa om-
råde som regeringen i så fall tänker ge sig på? Det är detta som förorsakar
vår ilska, och det är därför vi har protesterat så våldsamt mot det som nu
sker.
Anf. 31 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det kanske var bra att jag tog upp det där med skolan, därför
att det fick Göran Persson att säga att man skall vara mycket försiktig med
att lova att riva upp saker och ting. Man skall bara riva upp sådant som är
principiellt vidrigt, sade han. Om det kommer att prägla Socialdemokrater-
nas politik efter en eventuell valseger, tror jag att det är ganska betryggande
för en del. Så räntan borde väl kunna sjunka några punkter efter ett sådant
uttalande, för så mycket som är principiellt vidrigt ens ur Göran Perssons
synvinkel har vi väl trots allt inte genomfört.
När det gäller det här med kollektivavtal vet jag att vi många många
gånger har hört socialdemokrater säga så här: Arbetarrörelsen består av två
grenar. Vi arbetar först fackligt för att uppnå vissa mål, men när det inte går
tar vi till lagstiftningsvägen. Det är alltså inte alls något konstigt eller orimligt
att man lagstiftar för att få bort missförhållanden, och det har för övrigt skett
tidigare att man genom lagstiftning har undanröjt kollektivavtal.
Det är ju en sådan bred samstämmighet om att det finns missförhållanden.
Om Björn Rosengren och Stig Malm nu plötsligt inser det, så är det ju en
omvändelse under galgen, men om de har insett det tidigare, varför har de
då inte åtgärdat det som är fel? Man kan inte gärna skylla det på att de inte
har fått någon inbjudan från arbetsgivarna.
Socialdemokraterna inbjöd några småföretagare. 50 stycken fick de ihop.
En bad man t.o.m. prata, Britt-Marie Börjeson, VD för Svenska Body
Shop. Hon hade alltså möjlighet att tala på en sådan här småföretagarriks-
dag, och bland det hon efterlyste var just förändringar i arbetsrätten det vik-
tigaste.
Det är bred uppslutning kring att detta behövs. Vi gör just de marginella
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
|
Prot. 1993/94:6 13 oktober 1993 |
förändringar som det är bred uppslutning kring. Varför inte säga att Social- |
|
A llmänpolitisk |
Anf. 32 GÖRAN PERSSON (s) replik: Herr talman! Jag är ledsen att behöva säga det, men Lars Leijonborg går |
|
Ekonomisk |
runt den principiellt stora frågan, den som är avgörande i diskussionen: sy- Då säger Leijonborg att TCO och LO skall vara de som begär att få för- Jag tycker att det är utomordentligt allvarligt, och det bådar illa för framti- Sedan det andra. Jag vill gärna se ett fortsatt samtal med Lars Leijonborg Då tänkte jag: Tänk, om den sittande regeringen för två år sedan, när den Nu ser vi hur allt fler ekonomer överger Wibble, som står alltmer ensam Vi skall inte i det läget vara övermodiga. Vi inbjuder till samverkan om- Detta tycker jag att Lars Leijonborg också borde fånga i debatten, och Sedan beklagar jag också, herr talman, att statsrådet Wibble inte är närva- |
34
Vi har saknat Anne Wibble här i debatten i dag, som sagt, men vi önskar
henne en fin 5O-årsdag.
Anf. 33 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Göran Persson sade att han överser med att Anne Wibble
fyller 50 år, och det tackar vi särskilt för.
Att riva upp kollektivavtal är något som socialdemokratiska regeringar
har föreslagit och också drivit igenom i riksdagen. Så skedde exempelvis när
medbestämmandelagen infördes, så det är i och för sig inget principiellt nytt.
Om det finns ett intresse från fackets sida att ändra avtalen på det sätt som
regeringen nu föreslår, då är det väl heller inte så stor fara om lagstiftningen
ändras? Men då kan man ju skynda sig att göra ändringar i avtalen, så behö-
ver inte lagstiftningen ändras.
Det är fel att påstå att många ekonomer inte delar regeringens grundläg-
gande bedömning att handlingsutrymmet för närvarande är mycket litet. De
som har att professionellt bedöma Sveriges ekonomi är mycket bekymrade
över det stora budgetunderskottet och en politik som, även om man påstår
att det är momentant, kraftigt skulle öka detta underskott. Det skulle med
stor sannolikhet höja räntorna, och därmed är man tillbaka där man bör-
jade. Den stimulanseffekt man ville åstadkomma försvinner genom att den
höjda räntan stramar åt i stället.
Så det är inte så mycket vi kan göra. Men det vi kan göra är sådana struk-
turreformer som också kortsiktigt har bra effekt, t.ex. att nu snabbt få fram
besked om att vi kan lita på att vi i framtiden kommer att få pensioner, möjli-
gen inte exakt enligt de regler vi hittills har trott, men att det finns en bred
uppslutning kring ett robust pensionssystem. Det skulle vara bra om Göran
Persson ville kommentera det också.
Jag vill kommentera frågan om kommunerna. Ni socialdemokrater har va-
rit inne på att kommunala varsel inte skall fullföljas. Delar Göran Persson
min uppfattning om att det ligger en fara i att ge kommunalpolitikerna in-
trycket att förnyelsearbetet kan avstanna? Skulle det inte vara bra om vi ge-
mensamt kunde ge signalen att det inte är så?
Förste vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 34 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag tänker också uppvakta Anne Wibble i dag, precis som
Göran Persson. Jag kommer inte att ha med mig ett bokverk utan en mycket
spännande valutakorg till henne.
Det lovprisande av oppositionens roll som herr Leijonborg presterade var
givetvis riktat till Ny demokrati, även om han var blygsam nog att kalla oss
”Göran Persson”. Jag skulle nämligen tro att det är med Ny demokratis hjälp
som regeringspartierna skall försöka få majoritet för sina förslag. Det vill
man inte gärna låtsas om. Verkligheten är, som någon sade, politikernas
värsta fiende.
En fråga som Lars Leijonborg borde vara intresserad av - det borde alla
här vara - är ungdomsfrågan. Den borde vara en väldigt stor fråga i en eko-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
35
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
36
nomidebatt. Det är ungdomarna som skall betala våra pensioner, och det är
ungdomarna som skall betala den enorma statsskuld som jag talade om
förut. Då kanske vi bör fixa utbildning och jobb åt dem, så att de kan göra
det.
Alla är väl i och för sig överens om att frågan är viktig, men reagerar vi
rätt? Reagerar regeringspartierna rätt? I Sverige har vi, med en arbetslöshet
som allmänt sett är mycket allvarlig, den ytterst besvärande situationen att
ungdomsarbetslösheten är dubbelt så hög som arbetslösheten rakt över. Så
är det inte i alla länder. Det är en typiskt svensk sak. Landet har på något
sätt delats upp i arbetsägare och arbetslösa.
Jag skulle vilja fråga Lars Leijonborg hur Folkpartiet och regeringspar-
tierna i övrigt, om han kan tala för dem, ställer sig i dessa frågor. Arbetslös-
het för ungdom leder till påtagliga, synbara, ganska förfärliga problem ute
på gator och torg om vi inte gör något.
Jag tog upp denna fråga i partiledardebatten. Jag talade om ungdomslö-
ner, lärlingssystem, inbyggda skolor, tuffare krav på lärare och elever, sär-
skilda ungdomsbostäder, biståndsbrigader, katastrofbrigader osv. samt om
att vi måste föregå med gott exempel. Vi måste få bort korruption och mygel
och visa att det finns en bra framtid.
En fråga som typiskt nog är ganska liten, men som man jobbar mycket
med och har haft synpunkter på, är frågan om ungdomspraktiken. Rege-
ringspartierna sade först att de skulle skänka ungdomspraktiken till företa-
gen. Det är fel. Nu lär det komma ett förslag om att man inte skall göra det,
men jag vill säga följande:
Sälj inte ut ungdomar på marknaden som gratis arbetskraft! Det förvans-
kar och förvrider hela arbetsmarknaden, och det är inte bra. Det finns andra,
mycket bättre sätt.
Anf. 35 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag håller helt med lan Wachtmeister om att ungdomsarbets-
lösheten är ett av våra absolut största problem. Det får allvarliga sociala ef-
fekter när unga människor tidigt får signalen att de inte behövs på arbets-
marknaden. Vi måste därför göra väldigt mycket för att åtgärda det proble-
met.
Regeringen har redan varit innovativ. Systemet med ungdomspraktikplat-
ser har slagit väldigt väl ut. Det är som lan Wachtmeister säger riktigt att
man nu funderar på att något ändra reglerna. Syftet med det är att få arbets-
givarna att känna ett ännu större ansvar, så att de i ännu högre grad lägger
ned jobb på personen. Det leder kanske i ännu högre grad till att personen
i fråga sedan får en fast anställning i verksamheten.
Förändringarna i arbetsrätten är väldigt viktiga i detta perspektiv. Många
ser just den nuvarande arbetsrätten som ett sätt för dem som har fått jobb
att behålla jobben och stänga ute dem som är nytillkomna på arbetsmarkna-
den. Just av det skälet tror jag att det är mycket bra att vi får större möjlighe-
ter till t.ex. provanställningar.
Det är ljuvligt att höra lan Wachtmeister tala om katastrofbrigader som
skall ut till de fattiga länderna och hjälpa till. Ian Wachtmeisters hjärta klap-
par uppenbarligen för dem som har det svårt i världen. Risken är väl bara
att dessa extrasatsningar på ungdomsbrigader kommer att försvinna om man
skall stryka bort 20 % av biståndsanslaget, vilket vi hörde i en tidigare replik.
Jag vet egentligen inte hur mycket det är bevänt med det där engagemanget.
Anf. 36 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag uppskattar att Lars Leijonborg tycker att det är ljuvligt
att höra mig tala. Hans egen partiledare brukar inte alltid tycka att det är
lika ljuvligt. Därför brukar jag ha rätt svårt att få svar från partiledaren i
Folkpartiet.
Låt oss ta upp den fråga om u-hjälpen som Lars Leijonborg talade om. Vi
förde den diskussionen förut. Jag sade då att läget är kärvt. Vi kan inte göra
en besparing här och en där och låta allt annat vara som vanligt.
Jag exemplifierade, vilket herr Tobisson vid det tillfället tydligen inte för-
stod, med diverse åtgärder. Jag nämnde bl.a. biståndspolitik, organisations-
bidrag, partistöd, presstöd och flyktingpolitik, vilket alla här i kammaren
mycket väl känner till. Jag avsåg inte polisen och försvaret, eftersom det är
samhällets ansvar nr 1 att skydda medborgarna.
Nu säger Lars Leijonborg att införande av t.ex. katastrofbrigader inte
stämmer överens med neddragning av biståndsvolymen. Det gör det visst!
Jag kan tala om att vi för de 14 miljarder kronor som vi i stort sett häller över
fel ändamål runt om i världen kan göra otroligt mycket. En dyr u-hjälp är
inte automatiskt en bra u-hjälp.
Ett engagemang där ungdomarna själva deltar och hjälper grannländer
och fjärran länder är så otroligt mycket värdefullare för oss och för det upp-
växande släktet. Det är så mycket billigare än det system vi har haft hittills,
då vi har skänkt hundratals miljoner kronor till en massa korrumperade dik-
tatorer.
Anf. 37 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Bättre vägar att utnyttja biståndet är naturligtvis mycket väl-
komna. Det är en strävan som förmodligen alla som är intresserade av rätt-
visa i världen delar. Vi har inte hört så många konstruktiva förslag från Ny
demokrati, förutom möjligen förslaget om att i högre grad använda ungdo-
mar. När nydemokrater talar om bistånd är det normalt bara ett klankande
på själva tanken. Jag tycker inte att vi har så mycket att lära av Ny demokrati
på biståndsområdet.
När jag sade att det är ljuvligt att höra lan Wachtmeister tala var det möjli-
gen med lika mycket ironi som när Bengt Westerberg sade något om perma-
nent uppehållstillstånd i debatten förra veckan. Ny demokrati kanske inte
alltid förstår liberal humor, herr talman!
Anf. 38 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Efter dessa båda replikrundor känner också jag ett visst
tryck att uppvakta finansminister Wibble med en present, och då tänker jag
ge henne samma bok som jag gav Göran Persson nyss. Där kan hon finna
tröst mot det faktum att ekonomerna nu överger henne. Den svenska histo-
rien visar att ekonomerna alltid har följt den politiska trenden. Den politiska
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
37
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
trenden håller uppenbarligen på att vända, och då vänder också ekono-
merna.
Jag blev glad över att Lars Leijonborg tog upp frågan om kommunerna,
och jag upplevde en vag signal om att det är tänkbart att det kan komma
förslag som på något sätt lättar den akuta situationen för kommunerna.
Jag håller med om att även de långsiktiga signalerna är viktiga och nödvän-
diga. Som jag redan tidigare har sagt har kommunerna i år sammantaget ett
överskott i det finansiella sparandet. Anledningen till att de drar ned så våld-
samt är risken att de kommande åren innebär en ekonomisk katastrof.
Regeringens planer och prognoser för de närmaste fyra, fem åren innebär
att kommunerna skall minska sin verksamhet i volym med 1 % om året. Det
kan bli fråga om att man i kommunerna tvingas dra ned med i storleksord-
ningen 80 000-100 000 jobb.
Lars Leijonborg kan tala med sina borgerliga kolleger som styr i Göte-
borg. Jag kan försäkra honom att nästan alla rationaliseringar har genom-
förts. Nu handlar det om att man låter framför allt kvinnor gå från bra jobb
inom vård, skola, osv. Det är inte fråga om rationaliseringar.
Jag vill också ställa en fråga till Lars Leijonborg. Era planer och prognoser
innebär att den ekonomiska tillväxten framöver, som ni tror på, ensidigt
skall fördelas till den privata konsumtionen. Är det en ideologisk uppfatt-
ning inom Folkpartiet att fler bilar och videoapparater är viktigare och ange-
lägnare framöver än bättre skola och sjukvård? Folkpartiet har bl.a. velat
framstå som kvinnoparti. Inte minst ur den aspekten är frågan högst berätti-
gad.
Anf. 39 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Diskussionen om kommunsektorns roll är en parallell till
den debatt om EG som fördes här tidigare med Lars Tobisson. Vi har mot-
satta utgångspunkter. Johan Lönnroth tror på en fortsatt kommunal expan-
sion.
Jag är övertygad om att den erfarenhet vi gjorde på 80-talet kommer att
bli giltig på nytt, nämligen att en svensk ekonomi i balans inte kan bära en
så stor kommunsektor som den vi skaffat oss i slutet på 80-talet. Det faktum
att vi då hade expanderat så oerhört mycket i kommunerna bidrog i hög grad
till den ekonomiska kris som vi nu är inne i.
För mig är Johan Lönnroth på denna punkt definitivt inte en del av lös-
ningen utan en del av problemet. Det finns politiker på riksnivå som inbillar
kommunpolitikerna att de glada expansionsdagarna på 70-talet kommer till-
baka. Det är den tron, att de obehagliga greppen kanske aldrig kommer att
behövas, som är det stora problemet. Man funderar på om det finns någon
kortsiktig åtgärd som skulle göra att personer inte behöver varslas och sägas
upp till arbetslöshet.
Det var inte så många år sedan vi hade en debatt här i landet om arbets-
kraftsbrist. Ett stort strukturellt problem var att en för stor del av arbetskraf-
ten gick till den offentliga sektorn. Vi får inte göra om det misstaget. Det
kommer vi att göra om vi fullföljer Vänsterpartiets politik när det gäller
kommunsektorn.
38
Anf. 40 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Nu försöker Lars Leijonborg beskriva motståndarens linje
på ett extremt sätt för att sedan kunna ta avstånd från den. Det är ett gam-
malt välkänt debattknep.
Våra förslag, som Lars Leijonborg kan läsa i våra motioner, innebär en
mycket försiktig kommunal expansion framöver. Vi har försökt att finan-
siera en kommunal volymtillväxt på 2 % om året, vilket är något mer än den
expansion som kommun- och landstingsförbunden hävdar är nödvändig för
att behålla oförändrad standard i kommunerna.
Det handlar alltså inte om någon återvändo till glada expansionsdagar.
Det handlar om att värna den grundläggande servicen inom skola och om-
sorg. Det är en våldsam omsvängning som ni nu leder landet in i. Kommu-
nerna kommer i år förmodligen att göra sig av med flera tiotusentals an-
ställda, och man skall framöver dra ned med ytterligare 100 000 människor.
Detta visar också era egna prognoser. Dessa människor kommer inte att få
jobb i den privata sektorn. De kommer att gå rakt ut i arbetslöshet.
Det är inte någon alldeles enkel uppgift att finansiera denna nödvändiga
mycket försiktiga kommunala tillväxt. Det kräver att den privata konsum-
tionstillväxten får stå tillbaka, och det kräver mycket smärtsamma omfördel-
ningar både på skatteområdet och på bidragsområdet.
Det är märkligt att Folkpartiet, med den ideologi som ni ändå säger er
företräda, inte erkänner denna motsättning och detta problem. Jag frågar
återigen: Varför är det viktigare att svenska folket skall kunna skaffa sig
många fler videoapparater och bilar än att vi skall kunna bibehålla en bra
och hygglig service på skolor, inom sjukvård och inom äldreomsorg?
Anf. 41 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! En volymtillväxt på 2 % i kommunerna är långt utöver vad
som är förenligt med samhällsekonomisk balans. Det var på 70-talet som
man från statsmakternas sida ansåg att en sådan expansion var möjlig. På
80-talet talade man ibland om 1 %. Men det visade sig att även detta var för
mycket. Det är realistiskt att tro att kommunerna under åtskilliga år fram-
över måste klara sin verksamhet med oförändrade resursramar.
Johan Lönnroth sade i sitt tidigare inlägg att det nu har rationaliserats så
mycket att det inte går att rationalisera mer. Det låter ju bestickande, efter-
som man har hört talas om att det har skett en hel del nu. Problemet är att
Johan Lönnroths partivänner alltid har sagt detta.
Jag satt i böljan på 70-talet i kommunfullmäktige i en kommun i Stock-
holmsområdet. När vi från borgerligt håll föreslog blygsamma effektivise-
ringar hävdade man redan då från dåvarande vpk:s sida att allt var oförenligt
med en social välfärdspolitik. Ni är tyvärr inte riktigt trovärdiga på den här
punkten.
Jag menar att det går att upprätthålla en social välfärdspolitik med de re-
surser som kommunsektorn nu har. Men det kräver skickligt kommunalt le-
darskap så att man verkligen prioriterar de allra viktigaste uppgifterna.
Mycket av förnyelse är på gång i kommunerna, men ännu mycket mer krävs.
Genomförs det kommer vi att klara både samhällsekonomin och den sociala
välfärden.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
40
När det sedan gäller avvägningen mellan privat konsumtion och offentlig
konsumtion får den naturligtvis göras från tid till annan. Den avgörs ytterst
av det skattetryck man har. Jag tror att de flesta anser att det skattetryck vi
hamnade i mot slutet av 80-talet var helt orimligt. Det måste vi minska, och
det innebär givetvis att den privata konsumtionen kan öka.
Anf. 42 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Också jag skulle kunna berätta för kammaren att jag skall
ge presenter till fru Wibble och säga vad de innehåller. Men jag skall inte
göra det, utan det får bli en överraskning. Hon bör ju först få veta det, innan
kammarens ledamöter får veta det.
Herr talman! Dagens och morgondagens största politiska uppgift är att be-
kämpa arbetslösheten. För det krävs en uthållig ekonomisk tillväxt. Nya och
varaktiga arbeten kan bara skapas genom en ekonomi i balans.
Vi måste spara och investera, inte låna och konsumera, oss ur den ekono-
miska krisen. Staten skall främja investeringar i företag, infrastuktur, forsk-
ning och utveckling samt forma ett transfereringssystem som håller för fram-
tiden och uppmuntrar till arbete och sparande. Det är på detta sätt som vi
skapar en uthållig ekonomisk utveckling.
Sverige har förvisso stora ekonomiska problem, men jag känner inte igen
den krisbild som socialdemokraterna så ofta målar upp. Det är en bild av ett
nattsvart elände. På samma gång använder socialdemokraterna enkla och
populistiska grepp för att tala om hur de skall åtgärda problemen. Men,
Göran Persson, svenska folkets framtidstro återkommer och ökar. Lars To-
bisson berättade om det inledningsvis i debatten.
Jag hade väntat att socialdemokraterna och Göran Persson skulle kunna
presentera hur de på ett trovärdigt sätt vill skapa nya jobb, sanera statens
finanser och åstadkomma ekonomisk tillväxt, men nytänkandet uteblev. I
stället odlar socialdemokraterna med Göran Persson i spetsen myter. Göran
Perssons tal i dag var i stor utsträckning ett bevis på denna mytbildning.
I stället för att ständigt byta ekonomisk-politiska talesmän borde social-
demokraterna byta ekonomisk politik. Budskapets innehåll blir inte alls
bättre bara för att socialdemokraterna utser nya budbärare i ekonomin.
Det socialdemokraterna hittills visat upp håller inte för framtiden. Den
politiken skulle sätta Sverige ytterligare i skuld. Det skulle låna bort vår fri-
het. Då blir det Världsbanken och Internationella valutafonden som styr
landet. En sådan utveckling vill jag inte medverka till. En sådan utveckling
måste förhindras.
Socialdemokraterna försökte göra 1980-talet till guldår manifesterat med
återkommande rekordnoteringar på Stockholms fondbörs. Det misslyck-
ades. I verkligheten halkade vi efter. Sviterna lever vi med fortfarande.
Avregleringarna på kredit- och valutamarknaden användes inte till indu-
striell förnyelse och produktiva investeringar, utan till spekulation och felin-
vesteringar i fastigheter. Det lade sedan grunden till kraschen i banksyste-
met. Nu sitter vi med en dyrbar nota från 80-talets socialdemokratiska för-
summelser som det tar lång tid att betala. Det måste väl Göran Persson inse.
Dagens problem grundlädes långt före 1991 års regimskifte. Göran Pers-
son talade om vikten av analys. Det är okej. Visst skall vi analysera. Men
det vore klädsamt och mera trovärdigt om Göran Persson och socialdemo-
kraterna också ville analysera en del av orsakerna till de problem som vi har
i dag.
Göran Persson sade att penningpolitiken måste läggas om. Ian Wacht-
meister var inne på samma tema. Då vill jag ställa tre frågor.
För det första: Har Göran Persson förtroende för Riksbanken?
För det andra: Vill Göran Persson kommendera fram en ny penningpoli-
tik?
För det tredje: Vill Göran Persson tända inflationsbrasan igen?
Hen talman! Framtidens jobb finns i småföretagen. Därför skall vi göra
småföretagskulturen både attraktiv och statusfylld. Satsningar på de mindre
företagen skapar arbetstillfällen och livskraft i hela landet. Jag vet att Social-
demokraten, och ibland också Göran Persson, har talat om småföretagens
betydelse. Nu har inte Göran Persson hittills i debatten ägnat särskilt mycket
tid åt småföretagen. Det var säkert inget förbiseende. Socialdemokraternas
flirt med landets småföretagare är en av de mest tillfälliga förbindelser jag
varit vittne till.
Regeringen lägger inom kort fram ett förslag till en småföretagsvänlig
skattepolitik och en reformerad arbetsrätt som är anpassad till de mindre
företagen. Det blir en vitamininjektion för småföretagen i vårt land. Föränd-
ringar i arbetsrätten gör att företagen lättare vågar nyanställa. Det handlar
inte om att riva ner någon trygghet.
Sverige är ett industriland, men ingen skall tro att industrin ensam kom-
mer att klara av att skapa tillräckligt många nya jobb. Tjänstesektorn måste
utvecklas. Där finns en stor del av framtidens jobb.
Men vi måste också använda nya områden. Miljöområdet är en outnyttjad
potential i det sammanhanget. Kretsloppssamhället kan ge tusentals nya ar-
betstillfällen runt om i landet genom investeringar i återvinning, hushållning,
miljövänlig teknik och bioenergi.
Dag för dag tänds nu allt fler ljus i ekonomin. Tidigare talare från rege-
ringspartierna har varit inne på det. Jag skall inte upprepa det. Låt mig bara
säga att det finns anledning att se positivt på framtiden. Räntorna har gått
ner, exporten ökar och handelsbalansen visar på överskott.
I Konjunkturinstitutets höstrapport görs bedömningen att konjunkturen
för industrin och för till industrin närstående delar av tjänstesektorn vänder
uppåt redan i år i mycket snabb takt. Det tyder på att botten på en av 1900-
talets djupaste lågkonjunkturer nu är nådd.
Vändningen i lågkonjunkturen illustreras också genom det kraftigt ökade
uttaget av övertid. Övertidsuttaget beräknas motsvara minst 50 000 jobb.
Det finns anledning att ställa frågan: Vad skulle samhället och svenska folket
tjäna om dessa 50 000 övertidsjobb i stället omvandlas till ordinarie arbets-
tillfällen? Företagen skulle minska kostnaderna genom att övergå från över-
tid till fasta jobb. De enskilda människorna skulle tjäna på det. Kostnaderna
för arbetslösheten skulle minska.
Regeringen föreslår nu, som jag tidigare sade, en ny småföretagsvänlig
politik och en reformerad arbetsrätt. Då är det ett rimligt krav att företagen
släpper loss och hjälper till att skapa nya jobb. Övertidsjobben bör omvand-
las till fasta varaktiga jobb.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
41
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
42
Det är möjligt att det skulle behövas ytterligare stimulansåtgärder för att
skapa nya jobb. I så fall är Centern och jag beredd att seriöst pröva sådana
förslag.
Herr talman! Vi svenskar har vant oss vid rätten till social rättvisa, ekono-
misk trygghet, god sjukvård och bra utbildningsmöjligheter, dvs. det vi kal-
lar välfärdssamhället. En del tycks tro att välfärden kommer av sig själv. Det
är en felsyn. Välfärden måste förtjänas och betalas om den skall kunna beva-
ras och försvaras.
Jag och Centern slår vakt om en bra sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg
och utbildning för våra barn. För det behövs personal i kommuner och lands-
ting.
Av den anledningen har Centern i regeringen och här i riksdagen medver-
kat till att tillföra nya ekonomiska resurser till kommunsektorn. 1994 tillförs
kommunerna ytterligare 4,2 miljarder kronor. Därmed kan vi värna närmare
20 000 arbetstillfällen.
Socialdemokraterna införde det kommunala skattestoppet som blev en
tvångströja på kommunerna. Genom Centerns aktiva medverkan lyfter vi nu
bort den tvångströjan från kommunerna och tillskjuter nya pengar. Medan
socialdemokraterna bara sprider myter agerar Centern konstruktivt för att
det skall finnas resurser för skolan, för vården av sjuka och gamla och för
att kommunerna skall ha råd att behålla hemsamariterna.
Till sist, herr talman, för att det skall vara möjligt att bevara och utveckla
välfärden krävs ett långsiktigt ekonomiskt återuppbyggnadsarbete och en
välståndsskapande ekonomisk politik. Uppdraget är ambitiöst, men jag är
optimist. Ur dagens problem skall vi forma morgondagens möjligheter. Den
ekonomiska politik som regeringen står för har tänt nya ljus och nya hopp.
Företagen vågar investera. Framtidstron och optimismen återkommer. En
ny grund har lagts för att skapa framtidens nya välfärd. I det arbetet är alla,
inklusive Göran Persson, välkomna att delta.
(Applåder)
Anf. 43 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Tack för välkomsthälsningen! Jag har samarbetat med cen-
terpartister förr, på kommunal nivå. Det är ofta en annan typ av politiker än
dem man möter i riksdagens finansutskott företrädande Centern. Jag skulle
önska att den retorik som flödar från talarstolen här i dag fick möta den verk-
lighet de drygt 100 centerpartistiska kommunstyrelseordförandena har ute i
landet.
Här står Per-Ola Eriksson och talar om att man skall satsa på kommu-
nerna. Sanningen är ju den att i Norrbotten, hans eget hemlän, försvinner
de närmaste åren 5 000 anställda i kommunerna. Sedan säger Per-Ola Eriks-
son att de skall trygga anställningen för hemsamariter och lärare. Det är en
typ av ihåligt tal som inte fungerar.
Det är rimligt att ställa frågor till Per-Ola Eriksson, utifrån den centerpar-
tistiska traditionen i fråga om fördelningspolitiken. Per-Ola Eriksson ser
dessa angrepp i kommunerna. Samtidigt sitter hans parti i en regering som
i förra veckan släppte ett förslag som innebär att exempelvis Procordias nu-
varande ägare får dela på 257 miljoner kronor i skattesänkning. Aseas aktie-
ägare får dela på 218 miljoner kronor i skattesänkning, och Astras aktie-
ägare delar på 198 miljoner kronor, osv. Belopp på många hundra miljoner
går ut till dem som äger aktier. Ingenting eller mycket litet av det hamnar i
Norrbotten. Men förslaget är inte finansierat fullt ut och får betalas med
ökade underskott, som i sin tur driver fram besparingar som riktar sig mot
de kommuner i Norrbotten som Per-Ola Eriksson representerar.
Per-Ola Eriksson är inte i första hand rikspolitiker. Han är Norrbottens
företrädare, en regionalpolitiker. Hur kan Per-Ola Eriksson möta sina väl-
jare, sina grannar, och se dem i ögonen med denna typ av fördelningspolitik?
Det är den fråga Per-Ola Eriksson skall svara på, och sluta med den stora
retoriken, som rimligen bör reserveras för moderaterna. Det är den retorik
Per-Ola Eriksson använder sig av här i kammaren. Den är inte för det små-
folk som har valt Per-Ola Eriksson. De vill faktiskt se någonting annat uträt-
tas i riksdagen.
Jag vill att Per-Ola Eriksson samtidigt utvecklar hur han ser på privatise-
ringen av Vattenfall, på att detta Norrlands guld nu skall säljas till dem som
har pengar. Är det någonting som Per-Ola Eriksson tänker medverka till?
Är det någonting som Per-Ola Erikssons väljare i Norrbotten har sänt ho-
nom till riksdagen för att fullfölja, såsom en grön tribun?
Det är frågor till Per-Ola Eriksson som jag tror många i hans valkrets vill
ha ett svar på. Det stora, nationella, har redan Tobisson klarat ut. Där behö-
ver inte Per-Ola Eriksson traska patrull. Den debatten är avklarad.
Anf. 44 PER-OLA. ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Göran Persson skall ge mig råd om vilka
frågor jag skall driva i riksdagen. Jag är lika intresserad av en sund ekonomi
för landet som någon annan här i kammaren. Om Göran Persson tror att jag
som Norrbottens representant endast skall ägna mig åt de lokala och regio-
nala frågorna tar han fel. Utvecklingsmöjligheterna för det län jag represen-
terar hänger intimt samman med att vi har en sund ekonomi i landet, att vi
frigör de krafter som kan skapa ny sysselsättning.
Jag har sett hur flyttlassen gick under 80-talet, när Göran Persson själv
och hans kolleger satt i regeringen. Det var under högkonjunkturåren. Man
plundrade det län jag representerar. Det var då flyttlassen gick. Det var då
byarna tömdes. Det var då företagen lades ned. Det var då problemen
grundlädes. Lär inte mig det, Göran Persson, för då är Göran Persson ute
på fel spår.
Jag ställde tre frågor till Göran Persson. Svara på dem! Vill Göran Persson
med en ny penningpolitik släppa fram en inflationsspiral? Är det den politi-
ken som vi skall ha tillbaka? Göran Persson sade tidigare att socialdemokra-
terna har gjort det förr. Det finns faktiskt anledning att ta fasta på det och
dra åt sig öronen. Är det 80-talspolitiken som Göran Persson vill ha tillbaka,
den politik som man stod för förr, som skapade inflation, spekulation och
överhettning? Det är den politiken som vi i dag ser sviterna av. Det är efter
den vi skall reparera Sverige. Jag tycker att det är ganska ansvarslöst av en
ny ekonomisk talesman för socialdemokraterna att i den första debatten i
den egenskapen antyda att inflationsekonomin skall tillbaka. Svenska folket
har inte anledning att önska den tillbaka.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
43
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Anf. 45 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall gärna svara på Per-Ola Erikssons fråga, i utbyte
mot att han svarar på min. När det gäller penningpolitiken vill jag säga föl-
jande. Vi missade det tillfälle vi hade förra året när kronkursen släpptes.
Man borde ha fört en djärvare penningpolitik. Jag har förtroende för Riks-
banken. Riksbanken styrs av denna församlings politiska inriktning. Riks-
banken är riksdagens bank. Så enkelt är det. Per-Ola Eriksson är en av aktö-
rerna som har lagt fast den penningpolitik som i praktiken nu gäller, som har
knäckt 30 000 småföretag. Vi har 30 000 konkurser. Det skall nu mötas med
att man ger skattesänkningar i miljardklassen till dem som redan har fått,
via en börs som har nått en nivå som i går var all time high, alltså det högsta
den någonsin har varit.
Det är den utmanande fördelningspolitiken, som svar på krisen, som Per-
Ola Eriksson medverkar till här i riksdagen, som fick mig att ställa frågorna
om Per-Ola Erikssons eget hemlän. Per-Ola Eriksson svarar inte på min
fråga om kommunerna. Jag förstår att han inte kan göra det, för då bryter
hans anförande ihop. Per-Ola Eriksson tog inte upp Vattenfalls privatisering
i sitt anförande. Han är därför fri att i repliken utveckla sin syn på Vattenfall
och privatiseringen av detta gemensamma ägande av det Sveriges guld som
vattenkraften har utgjort. Det är jag nyfiken på att höra, Per-Ola Eriksson.
Vi har båda en bakgrund i kommunalpolitiken. Vi vet hur viktig den delen
är för den samlade ekonomin. När jag reser runt i landet och möter Per-Ola
Erikssons kolleger inom Centerpartiet, möter jag en helt annan debatt om
regeringens politik än den Per-Ola Eriksson för från kammarens talarstol.
Den dubbelheten i Centerns politik tänker jag ta mig friheten att fortsätta
påpeka.
Anf. 46 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Göran Persson bortser från många saker i debatten. Han
bortser från att det finns ett samband mellan kommunernas ekonomi och de
sviter efter 80-talet som staten nu lever med, som vi alla får vara med och
betala. Genom att vi får sunda statsfinanser har vi också resurser att klara
kommuner och landsting.
I denna svåra tid, när det har varit ont om ekonomiska resurser, har vi
konkret och konstruktivt medverkat till att för 1994 tillföra kommunsektorn
nya pengar. Vi lyfte bort det tak som ni har satt på kommunerna, men inte
för att de primärt skulle höja skatten. Vi såg till att de nya pengar som fri-
gjordes får stanna i kommunerna. Kommunsektorn tillförs 4,2 miljarder kro-
nor för 1994. Det gjorde vi medan Göran Persson och hans kolleger åkte
land och rike runt och spred myter om social nedrustning.
Nu har Göran Persson dess värre inte några fler repliker. Jag skall därför
avstå från att ställa frågor till honom. Han kan inte besvara dem i denna de-
batt. Avslutningsvis vill jag kommentera något som Göran Persson berörde
i sitt inledningsanförande. Han oroade sig för det, som han ansåg, ökade
sparandet. Är det inte, Göran Persson och ledamöter här i kammaren, sunt
att gå från lån till sparande? De köp av bilar och cyklar som Göran Persson
nämnde, är det inte bättre att de sker med sparade medel än med kontokort
44
och lånade pengar, som under 80-talet? Den kontokortsekonomi som känne-
tecknade 80-talet vill inte jag ha tillbaka.
Med Göran Perssons filosofi skulle det aldrig ha gått att lära dagens barn
att fylla spargrisen. Det är viktigt att vi i valet mellan Spara och Slösa väljer
Spara, så att vi först tjänar ihop till de investeringar som vi skall göra och
inte lever på lånade pengar. Jag tror inte att ungdomarna här i landet blev
särskilt glada över budskapet, när Göran Persson antydde att det är slösan-
dets väg som ligger öppen.
Förste vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 47 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson talade om framtidstro. Det gjorde också
Lars Tobisson. Lars Tobissons åsikt var att en avgörande fråga för framtids-
tron, inte minst inom svenskt näringsliv, var frågan om det tydliga budskapet
att Sverige skall bli medlem i den europeiska unionen.
Jag tror mig veta att hemma hos Per-Ola Eriksson i Norrbotten har de
flesta människor, även centerpartister, en helt annan uppfattning. Deras
framtidstro har närmast ett negativt samband med medlemskapet i den euro-
peiska unionen.
Det vore rimligt att finansutskottets ordförande, Per-Ola Eriksson, vars
röst i det här sammanhanget ändå måste vara en ganska tung sådan, klart och
tydligt talade om var han och Centerpartiet står i frågan om medlemskapet i
den europeiska unionen.
Den penningpolitik som Per-Ola Eriksson försvarar bygger mycket på just
den fasta och nästan dogmatiska viljan att Sverige skall gå med i den euro-
peiska unionen - om man skall tro på riksbankschefen. Även från den syn-
punkten vore det bra om Per-Ola Eriksson svarade.
Per-Ola Eriksson säger också att kommunerna skall få 4,2 miljarder kro-
nor år 1994. Det är väl ändå på gränsen till ett skämt. Först tas 10 miljarder
kronor från kommunerna och sedan ges 4 miljarder kronor tillbaka, och det
kallar ni för en gåva till kommunerna. Jag tror att de flesta centerpartistiska
kommunalpolitiker vet hur realiteterna ser ut. Den politik som Per-Ola
Eriksson leder i finansutskottet innebär att en ökande andel av nationalin-
komsten går till privat konsumtion och en minskande andel av nationalin-
komsten går till skola, hemvård, sjukvård, äldreomsorg, osv. Var står Cen-
terpartiet och Per-Ola Eriksson i den här frågan? Jag ställer samma fråga
som ställdes till Lars Leijonborg: Är det viktigare att svenska folket får fler
bilar och videoapparater än att upprätthålla en god sjukvård och en bra
skola?
Anf. 48 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vet inte var Johan Lönnroth har varit de senaste åren,
när vi diskuterat EG-frågan. Det verkar som om Johan Lönnroth inte lyssnat
eller noterat var Centern står i EG-frågan, därför skall jag nu tala om det.
Det måste vara välbekant för denna kammare att Centern tillsammans
med Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Socialdemokra-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
45
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
46
tema har beslutat om att ansöka om medlemskap i EG. Vi befinner oss mitt
uppe i dessa förhandlingar. Regeringen har, i samråd med oppositionen, pre-
ciserat de förhandlingspositioner som skall gälla för Sverige. Förhandling-
arna förs på ett sådant sätt att avtalet skall bli så bra att det kan leda till ett
svenskt medlemskap. Men förhandlingarna är tuffa och svåra, och vi är långt
ifrån framme.
Sverige, precis som alla andra europeiska länder, behöver mer av samar-
bete i stället för motsättning. Den spekulation och valutaoro som vi under
de senaste åren har upplevt tyder på att vi behöver mer av samarbete mellan
europeiska länder. Politiker måste samarbeta, och i det sammanhanget är
det viktigt att lyfta in just EG-frågan i perspektivet.
Vi vet inte hur avtalet kommer att se ut. Vi hoppas att avtalet kan bli så
bra att vi, när vi slutgiltigt skall ta ställning, kan rekommendera våra med-
lemmar, sympatisörer och väljare att biträda ja-linjen i den kommande folk-
omröstningen. Men det vore fel att i dag ha en definitiv ståndpunkt, eftersom
vi fortfarande inte har något avtal klart. Jag vill först se avtalet.
Tidigare i dag talades det om bilar. När man går till bilaffären för att köpa
en bil, sätter man ju inte sin namnteckning under kontraktet först och däref-
ter ber motparten att fylla i de siffror som visar hur mycket man skall betala,
utan man förhandlar först för att komma fram till en uppgörelse. Om man
blir nöjd med uppgörelsen sätter man namnet under kontraktet. Det är
ungefär så som jag vill beteckna Sveriges förhandlingar om EG-medlem-
skap.
Vi skall ha klart för oss, när det gäller sjukvården, kommunerna och lands-
tingen, att Sverige, till skillnad mot en del andra länder, är det land som har
minskade kostnader för sjukvården. Vi har effektiva, duktiga läkare, duktig
vårdpersonal och en bra sjukvård. Det är denna fina sjukvård som vi skall
behålla och slå vakt om. Det gav jag uttryck för i mitt inledningsanförande.
En bra sjuk- och hälsovård och en bra offentlig sektor är en del i vår välfärds-
politik i Sverige.
Anf. 49 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag är helt överens med Per-Ola Eriksson om att vi behöver
ett internationellt samarbete om den ekonomiska politiken. Just nu är det
oerhört viktigt att inte bara länderna i Europa, utan även andra länder, sam-
arbetar om ett expansionsprogram mot arbetslösheten.
Problemet med EG och EU är just precis det som mycket vältaligt beskrivs
i Konjunkturinstitutets höstrapport om valutasamarbetets konstruktion,
som vilar på nyliberala och s.k. monetaristiska idéer där inflationsbekämp-
ningen sätts långt före arbetslöshetsbekämpningen. Rapporten visar att kon-
struktionen inneburit svåra problem för den svenska ekonomin, med alltför
hög ränta i förhållande till mycket låg efterfråga. Så skriver Konjunkturinsti-
tutet att vi haft det under perioderna av lågkonjunktur i Sverige.
Man måste alltså befria sig från detta olyckliga projekt, den europeiska
unionen och det svenska medlemskapet, för att skapa ett vettigt samarbete
och en utveckling mot arbetslösheten.
Jag vill ställa min fråga till Per-Ola Eriksson på ett annat sätt: Tror Per-Ola
Eriksson att det går att förbättra sjukvårdens kvalitet i Sverige med ständigt
minskade resurser, dvs. ständigt minskad mängd pengar? Er politik innebär
faktiskt det. Tror Per-Ola Eriksson att det går att rationalisera så våldsamt
att det går att klara av inte bara de stora ekonomiska smällar som följer av
regeringens politik utan även utbyggnad och förbättring av sjukvården? Den
ekvationen går inte ihop! Hur ser Per-Ola Eriksson på det?
Anf. 50 PER-OLA. ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Det är viktigt att de europeiska länderna, oavsett om man
är medlem i EG eller inte, gemensamt arbetar för att bekämpa arbetslöshe-
ten. För det behöver man frigöra de krafter som kan tas ur en besvärlig ar-
betsmarknadssituation.
Det innebär att vi måste satsa på investeringar, på forskning och utveck-
ling samt på infrastruktur. Vi behöver också sanera statsfinanserna för att
underlätta för Sveriges Riksbank att sänka räntan. Det är önskvärt med
lägre räntor därför att det förbilligar investeringarna, och det blir billigare att
bygga och bo. Det krävs en rad åtgärder för att ta Sverige ur de ekonomiska
problemen. Men det finns ingen mirakelmedicin och ingen enstaka åtgärd
därför, utan det behövs en hel del åtgärder. Vi måste såväl stimulera och
spara som hushålla och främja investeringar.
Johan Lönnroth, och tidigare Göran Persson, har visat ett stort intresse
för Centerns kommunalråd och kommunpolitiker. Det är bra att båda dessa
herrar hämtar inspiration hos Centerns kommunpolitiker, eftersom det finns
mycken kunskap och erfarenhet att hämta där. Men jag kan försäkra såväl
Göran Persson som Johan Lönnroth att Centerns kommunalråd och kom-
munpolitiker går i takt med Centerns riksdagsgrupp och de åtgärder som den
medverkar till i riksdag och regering.
Visst är det besvärligt i åtskilliga kommuner och landsting. Men för att
kunna göra en rättvis analys av situationen måste vi ha klart för oss att det
som vi nu upplever i kommuner och landsting är resultatet av de felsteg som
gjordes under 80-talet. Dessa felsteg kommer att ta lång tid att rätta till. De
kommer inte att kunna rättas till under den här mandatperioden - inte under
de närmaste åren heller. Det är en lång väg att gå innan missgreppen från
80-talet har rättats till. Det påverkar såväl kommuner som landsting och de
enskilda hushållen. Men det vore fel att säga att vi inte har tagit de viktiga
och avgörande stegen för att lyfta Sverige ur de ekonomiska träskmarker
som vi i Sverige hamnat i efter 80-talets kasinoekonomi.
Nu tänds ljusen; investeringarna ökar och framtidstron återkommer. Jag
är övertygad om att en högkonjunktur är nära förestående. Vi har många
bevis på det. Konjunkturinstitutet, olika banker och institut pekar på de po-
sitiva signaler som tänds. Det är viktigt att vi låter alla dessa samverka, för
att vi skall kunna bekämpa arbetslösheten, få balans i statskassan och se till
att bevara välfärden i vårt land.
Anf. 51 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson har rätt i att Sveriges problem skapades för
länge sedan, då det var en socialdemokratisk regering. Men den borgerliga
regeringen har ju klantat till problemen rätt ordentligt.
Herr Eriksson ställde frågan: Skall vi kommendera fram en ny penningpo-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
47
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
48
litik? Även om frågan kanske var ställd mer till Göran Persson, i kraft av
hans tilltänkta enorma inflytande, vill jag besvara den.
Nej, vi skall givetvis inte härifrån kommendera fram en penningpolitik.
Men vi skall se till att Riksbanken, som sorterar under riksdagen, får en klok
och stark chef. Det sker i höst. Vi måste se till att det överallt finns en insikt
om att det är Sveriges affärer, tillväxten i Sverige, kraftfulla och riktiga poli-
tiska åtgärder, som kommer att avgöra hur det går med den svenska kronan,
med den långa räntan och med allt det som är penningpolitikens produkter.
I fråga om arbetslöshet vill jag först säga att ett jobb i stället för en arbets-
lös person - utöver vad det betyder för alla människor som är arbetslösa i
stället för att arbeta - betyder i snitt ungefär 200 000 kr för staten och kom-
munerna. Det är alltså stora poster.
Ni resonerar så bakvänt om alla saker. Nu säger man t.ex. att det är ett
problem att det kommer tillbaka människor till jobben, därför att de var
sjukskrivna förut. Sjukfrånvaron har nästan halverats mellan 1989 och 1993,
och det fusk som förekom i slutet av 80-talet bidrog i hög grad till att svensk
industri fick så stora problem.
Nu talar man om de problemen, som man skulle ha talat om då. Då inträf-
fade nämligen det som var den största smällen i Sverige, dvs. massutvand-
ringen av jobb från Sverige - de riktiga jobben, som skapar välstånd. Om
man hade agerat då i stället för nu i den frågan, hade kanske Volvo tillverkat
sin framtidsmodell i Sverige och ingen annanstans. Kanske Volvo inte ens
hade sålts till fransmännen.
Jag säger det här därför att det belyser hur viktigt det är att agera i tid.
Kom ihåg en sak: människor är rationella. Om politikerna är irrationella och
fattar dumma beslut reagerar människorna rationellt. Om man t.ex., som vi
har gjort under lång tid i Sverige, talar om för människor att det är i stort
sett lika bra att vara sjuk som att arbeta, är det klart att de sjukskriver sig -
de är rationella, en del av dem. Detta var ett problem.
Jag säger det nu, därför att för regeringspartierna gäller det hela tiden att
agera i nuet. Vi talar om problem som uppstod för flera år sedan. Se upp nu
framöver, Per-Ola Eriksson!
Anf. 52 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Det är med ett visst intresse jag noterar lagarbetet mellan
Göran Persson och lan Wachtmeister när det gäller penningpolitiken. När
Göran Persson inte hinner svara får lan Wachtmeister göra det. Det samar-
betet kanske de kan tillämpa i andra sammanhang också.
Det är bra att lan Wachtmeister säger att man inte kan kommendera fram
en penningpolitik. Riksbanken skall fatta de beslut som åvilar den, efter de
förutsättningar som finns i landet och med hänsyn till omgivningen.
Min målsättning är att vi skall sanera Sveriges ekonomi och statsfinanser,
så att vi steg för steg kan få ner räntorna. För att vi skall få ner räntorna är
det också viktigt att de saneringsprogram som regeringen har presenterat,
och som riksdagen i princip har ställt sig bakom, kan genomföras fullt ut när
de kommer till riksdagen. Då kan vi minska statens upplåning. Det är alltså
viktigt att minska statens utgifter och förstärka inkomsterna.
Nu har ju lan Wachtmeister möjlighet, när vi kommer med de konkreta
förslagen, att visa om Ny demokrati tar ansvar för ekonomin, så att man inte
faller offer för populistiska ställningstaganden för att få rubriker i media.
Det går alltid att få lättköpta poänger och rubriker i media om man går emot
olika förslag. Men sanningens minut är här när de olika förslagen kommer.
Jag hoppas att min trätobroder lan Wachtmeister tar det ansvaret.
Det är riktigt att vi nu ställer om transfereringssystemen. Tidigare hade vi
ett läge med en nästan lika stor frånvarolön som närvarolön. Det är viktigt
att vi formar framtidens transfereringssystem, de olika åtgärderna på arbets-
marknaden, våra socialförsäkringssystem, så att de premierar sparande och
arbete. Det är på det sättet Sverige blir en rikare nation.
Anf. 53 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson är rädd för att det kommer att bli ett lagar-
bete mellan Göran Persson och mig. Jag tror i så fall att även Göran Persson
är rädd för det. Det är nämligen, som ni vet, väldigt farligt att samarbeta med
Ny demokrati. Vi är ju de onda och farliga i den här församlingen, medan
ni andra är goda och kloka. Det är bara konstigt att ni hittar på så mycket
egendomligheter.
Per-Ola Eriksson föreslog att Ny demokrati skulle ta ansvar för den eko-
nomiska politiken. Om han med det menar att vi skall acceptera regeringens
förslag, lär nog regeringen och regeringspartierna få komma med de försla-
gen till oss så att vi får diskutera dem först. Jag kan lova Per-Ola Eriksson
att vi inte kommer att ta ansvar för en politik som vi tycker är felaktig. Vi
har själva, som bekant, mycket väl underbyggda förslag.
En sak som oroade mig i Per-Ola Erikssons huvudanförande var hans ton
när han sade att ”nu vänder konjunkturen”. Ja, det är riktigt - konjunkturen
vänder nu. Men Sverige vänder inte konjunkturen. Det som sker ute i företa-
gen är avgörande kanske till 20-25 %. Vårt budgetunderskott i år blir större
än förra året. Det vänder alltså inte ett dugg!
Jag vill erinra om vad vi sade förut till alla er i borgerliga partier som ser
ljuset i änden av tunneln. Det enda ljus som ni kan se kommer från den bil
som Göran Persson och Ingvar Carlsson kör rakt emot er.
Sveriges problem har icke mildrats genom att världskonjukturen har för-
bättrats, och det är utomordentligt allvarligt och oroväckande. Vi vet vilka
prognoserna är. Den dag då Sverige får balans i sin budget är mycket långt
borta. Under tiden skall vi vältra över hundratals miljarder på nästa genera-
tion. Det svenska problemet är kvar, och det löses icke av konjunkturen.
Anf. 54 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att lan Wachtmeister och jag kan vara överens om
att ett viktigt steg för att få fart på svensk ekonomi är att förbättra betingel-
serna för näringslivet, för de mindre och medelstora företagen. Genom att
investeringar kommer i gång, produktionen ökar och fler människor har sys-
selsättning, får vi också in mera pengar till statskassan och till kommunerna
i form av skatteintäkter.
Det här är en långsiktig och mödosam väg att gå, men de steg som vi tar
för att förbättra skatte- och avgiftsvillkoren för småföretagen, för att öka re-
surserna till investeringar i infrastruktur - som riksdagen tidigare har fattat
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
50
beslut om och långsiktigt pekat ut hur det skall ske de närmaste åren - är
den typ av åtgärder som behövs för att vi skall kunna lyfta Sverige ur de eko-
nomiska problemen.
Sedan kommer ett saneringsprogram. Vi måste spara i statens finanser. Vi
måste prioritera om och hushålla. Då är sanningens minut inne. Lever man
upp till de vackra ord som vi politiker - även lan Wachtmeister ibland - an-
vänder, nämligen att man skall ta ansvar? Det återstår att se. Jag hoppas att
så kommer att bli fallet.
Sedan vidtas en rad olika åtgärder för att förbättra transfereringssystemen
och skapa större rättvisa mellan olika löntagargrupper. Det har sagts tidigare
i debatten om arbetet med ny arbetslöshetsförsäkring. Det är en utomor-
dentligt viktig rättvisereform, som är efterlängtad. Den har vi väntat på
länge. Det är över 20 år sedan Thorbjöm Fälldin första gången aktualiserade
den frågan, och snart har vi den på riksdagens bord för ett beslut. Då får vi
en arbetslöshetsförsäkring som täcker alla människor i det här samhället, så
att inte - som nu - många står utanför systemet och faller mellan stolarna.
Det är viktigt att Ny demokrati deltar i det arbetet.
Sedan är det riktigt, som lan Wachtmeister säger, att vi har ett besvärligt
budgetläge. Ökningstakten på skuldsättningen är naturligtvis oroväckande.
Vi har passerat 1 000 miljarder kronor i statsskuld i sommar - det är viktigt
att vi passerar 1 000 miljarder kronor i statsskuld men åt rätt håll! Det är
viktigt att kurvan efter några år kan plana ut, att vi kan börja betala av och
se till att vi får ordning och reda på ekonomin.
Här är vi på god väg. Men det finns då anledning att inte ge upp. Bara för
att vi ser vissa ljuspunkter i ekonomin just nu, konjunkturen förbättras och
företagen säljer mer på export får vi inte avhända oss ansvaret att sanera i
de offentliga utgifterna. Det arbetet har vi inlett.
Anf. 55 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Även jag vill hälsa Göran Persson välkommen till finansut-
skottet.
Det allvarligaste tecknet på den svenska ekonomins bekymmersamma
läge är den mycket höga arbetslösheten. När 600 000 människor i vårt land
står utanför den ordinarie arbetsmarknaden handlar det om lika många
unika människoöden. Oro för framtiden och den egna eller familjens eko-
nomi präglar den arbetslöses tillvaro. Inte minst för ungdomar är det ett bru-
talt möte med ett samhälle som genomgår en mycket besvärlig omställnings-
process.
Jag tycker att det är bra att lan Wachtmeister tog upp ungdomsproblemen.
Han undrade vad som gjordes för att lösa dem. Leijonborg berörde en del
av det. En annan sak som jag gärna vill nämna är den utredning som ung-
domsminister Inger Davidson har tillsatt och som handlar just om ungdo-
mars levnadsvillkor och framtidsutsikter. Det är en utredning som jag själv
leder och som just skall titta närmare på ungdomars möjligheter att etablera
sig i vuxenlivet, speciellt när det gäller arbete och bostad.
Något som jag skall grunna på är varför det finns länder i Europa som har
en ungdomsarbetslöshet som är lika hög som arbetslösheten för den övriga
befolkningen och vad som skiljer de länderna från Sverige, som har en ung-
domsarbetslöshet som är dubbelt så hög som arbetslösheten för genomsnit-
tet.
I denna debatt talas det mycket om olika vägar för att få i gång tillväxten
och därmed skapa förutsättningar för nya jobb. Men vad menar vi med till-
växt?
Kds menar att ekonomisk utveckling inte kan eller får mätas enbart utifrån
ett snävt BNP-begrepp. En verklig ekonomisk utveckling måste innebära
tillväxt av våra totala tillgångar, vår nationalförmögenhet. Då måste vi räkna
in miljö och naturresurser, det mänskliga kapitalet, produktionskapitalet
samt de finansiella tillgångarna. En tillväxt av vår nationalförmögenhet är
därför en välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljön, människors hälsa
och livskvalitet. Som kristdemokrat tycker jag det är viktigt att vi som politi-
ker också tar ansvar för innehållet i ”tillväxten” och styr den till en långsiktigt
hållbar utveckling. Ett sätt är att flytta över en del av skattetrycket från ar-
betskraften till miljöfarliga utsläpp och energi - en s.k. skatteväxling.
Att skapa ekonomisk utveckling är inte heller en fråga om att enbart vrida
på några ekonomiska rattar. En väl fungerande marknadsekonomi förutsät-
ter ett samhälle med en grundläggande etisk samsyn. Marknadsekonomin
bygger nämligen på frivilliga, ofta informella, civilrättsliga avtal människor
emellan. Rättsmedvetande, hederlighet och personligt ansvarstagande är
viktiga fundament, som sänker de s.k. transaktionskostnaderna i ekonomin
och därmed bidrar till en bättre effektivitet.
Det är mot bakgrund av detta som det är glädjande för mig som kristde-
mokrat att höra att Nobelstiftelsen har gett 1993 års nobelpris i ekonomi till
Douglas C. North, som forskar i just spelreglerna för ekonomisk tillväxt. Pri-
set bekräftar hur viktigt spelregler, rättstänkande, etik och institutioner är i
en fungerande ekonomi. Vi kristdemokrater har lyckats få in dessa resone-
mang i regeringens finansplaner - inte för att vi tror att skrivningar i sig är
tillräckliga och alltid löser problemen utan för att vi hoppas att de icke-mate-
riella faktorernas betydelse för den ekonomiska utvecklingen skall tränga in
i och prägla den ekonomiska och politiska debatten. Så var det med miljö-
perspektivet. Det var ett udda resonemang, tyckte många ekonomer förr i
tiden. I dag är det allmängods i den ekonomiska debatten.
Herr talman! Socialdemokraterna driver ofta tesen att regeringen bara
stramar åt i ekonomin. Detta är felaktigt. Regeringssidan för en politik som
innebär att vi både gasar och bromsar. Exemplen på offensiva, stimulerande
insatser är många: ROT-programmet för byggsektorn, en kraftig upprust-
ning av vårt järnvägs- och vägnät, fler utbildningsplatser, mer resurser till
forskningen, en ambitiös arbetsmarknadspolitik och ett omfattande program
för att stärka ny- och småföretagande.
Men för att klara budgetunderskott, ränta och inflation - och därmed på
sikt jobben - krävs att statsfinanserna saneras. En mer expansiv finanspolitik
är därför för närvarande inte möjlig. Jag kan försäkra Göran Persson att
vårdnadsbidraget kommer att finansieras inom det saneringsprogram som
regeringen och riksdagen har slagit fast. Men att tro att enbart tillväxt i eko-
nomin skulle reda ut budgetproblemen är och förblir att likt strutsen sticka
huvudet i sanden.
Som kristdemokrat tycker jag att det finns ytterst starka etiska skäl för att
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
51
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
52
få ordning på statens finanser. Att vältra över en växande skuld- och ränte-
börda på kommande generationer är enligt vårt synsätt djupt oetiskt.
På tal om etik måste jag få kommentera lan Wachtmeisters påstående att
det inte händer någonting på biståndsområdet. Om inte lan Wachtmeister
hade skickat sin suppleant på finansutskottets studieresa hade han fått vara
med om ett mycket intressant samtal i Genéve med Sveriges folk i dessa in-
ternationella hjälporgan. Han hade då fått höra hur tufft Sverige och de nor-
diska länderna driver just effektivitetsfrågorna när det gäller biståndspoliti-
ken via FN-organen. Det gör vi i Sverige utan att släppa engagemanget för
de människor som skall ha del av biståndet, engagemanget för människor
som har det sämre ställt. Ian Wachtmeisters påstående beror antingen på
okunnighet - och då bör det rättas till - eller på cynism, och då är det allvar-
ligt.
Herr talman! Sedan början av 80-talet har neddragningar gjorts i statens
transfereringar till kommuner och landsting. Utan tvivel kommer det att
ställas stora krav på kommun- och landstingspolitiker under de närmaste
åren när prioriteringar skall göras i verksamheten. Som kristdemokrater har
vi den fasta övertygelsen, att även i ett trångt samhällsekonomiskt läge måste
vården av våra gamla och sjuka värnas.
Enligt Konjunkturinstitutets prognos för de närmaste åren kommer kom-
munernas ekonomiska situation att försämras ytterligare 1994 och 1995. Det
är nämligen då som skatteunderlaget börjar slå igenom på kommunernas
ekonomi. Det får inte råda någon som helst tvekan om färdriktningen när
det gäller saneringen av de offentliga finanserna och att även kommuner och
landsting måste vara med och ta ansvar när de strukturella obalanserna skall
rättas till. Däremot måste vi kunna resonera om takten i den förändring som
nu sker i kommuner och landsting.
Jag vill gärna uttrycka min oro över situationen inom främst vården och
äldreomsorgen. Under 1994 låter vi också 4,2 miljarder kronor, som enligt
krisuppgörelsen med Socialdemokraterna skulle ha gått över till statskassan,
stanna kvar i kommunsektorn för att den omställningsprocess som nu pågår
skall kunna ske i en lugnare takt. Inför nästkommande år anser jag att rege-
ringen på nytt måste överväga hur kommunernas ekonomiska situation skall
hanteras. Vi i kds kommer att arbeta för att sådana ekonomiska villkor ska-
pas att vården och äldreomsorgen kan hållas på en hög nivå.
Herr talman! Den låga inhemska efterfrågan har av Socialdemokraterna
och nu av Göran Persson utmålats som orsaken till den höga arbetslösheten.
Vi har för litet pengar och köper därför för litet, vilket gör människor arbets-
lösa, heter det. Därför föreslås en momssänkning på 5 procentenheter för
att öka hushållens köpkraft.
Jag hoppas att kammaren uppmärksammade Göran Perssons anförande.
Han nämnde där inte med ett ord Socialdemokraternas paradnummer nr 1 -
momssänkningen på 5 procentenheter. Jag misstänker att det var ett förbi-
seende. Eller var detta något medvetet? Det kan vara intressant att få höra
Göran Perssons svar på det.
Självfallet slår en sjunkande privat konsumtion hårt mot sysselsättningen.
Men en närmare studie av hushållens disponibla inkomst och den låga efter-
frågan visar att det inte finns något starkt samband mellan dessa. Under 1992
ökade den disponibla inkomsten med 3 % medan den privata konsumtionen
sjönk med nästan 2 %. Människor fick alltså mer pengar under förra året.
Ändå minskade konsumtionen. Detta berodde alltså inte i första hand på att
de inte hade pengar utan på att de valde att spara och sanera sina skulder.
Detta talar för att hushållens konsumtion och sparande till stora delar styrs
av annat än av hur mycket pengar de har, t.ex. osäkerheten inför framtiden.
Jag skulle vilja fråga Göran Persson om han är säker på att en momssänk-
ning skulle öka den privata konsumtionen. Vi vet ju att det inte var bristen
på pengar som ströp den privata konsumtionen 1992. Om det är osäkerheten
för framtiden som är orsaken måste Göran Persson förklara för mig hur ett
ökat budgetunderskott på tiotals miljarder kronor, som Socialdemokraterna
föreslår, inte skulle öka människors osäkerhet för framtiden. När underskot-
tet och räntan stiger är det väl troligt att hushållen tvekar inför att öka sin
konsumtion. Då finns det ju risk att vi bryter den stigande optimism inför
framtiden hos hushållen som vi faktiskt kan se i olika undersökningar.
Herr talman! Samtidigt som Socialdemokraterna talar om de stimulanser
som man är beredd att vidta är man betydligt mer dunkel när det gäller be-
sparingar. Hittills har man mest ägnat sig åt att kritisera regeringen utan att
visa upp de egna korten.
Herr talman! Socialdemokraterna har nu en ny talesman i ekonomiska frå-
gor. Nu saknas bara politiken.
(Applåder)
Anf. 56 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Först vill jag också till Stefan Attefall säga tack för välkomst-
hälsningen. Jag ser fram emot ett arbete i utskottet där vi konstruktivt skall
försöka att lösa frågor tillsammans. Det är väl dock i ett sådant arbete på sin
plats att man reder ut var man står, moraliskt och etiskt, i vissa grundläg-
gande politiska frågor.
Attefall gick snabbt förbi den differens som finns mellan regeringens poli-
tik, som ju kds är en del av och ansvarig för, och den valrörelse som kds drev.
Valrörelsen var en hyllning till vårdens folk, till alla dem som där gör sin
arbetsinsats. Det var en uppställning för de svaga och gamla.
I regeringsställning har Stefan Attefall och hans parti bidragit till en politik
som innebär att närmare 80 000 kommunalt anställda och landstingsans-
tällda försvinner under den här perioden. Det besparingsprogram som Ste-
fan Attefall står bakom kommer att innebära att ytterligare 60 000 anställda
i kommun och landsting tas bort, i huvudsak inom vården.
Jerzy Einhorn, en partikamrat till Stefan Attefall som vi alla har stor re-
spekt för, har hanterat det moraliska dilemmat med det budskap som ni leve-
rerade i valrörelsen och den politik som ni nu driver på så sätt att han inte
kandiderar för omval.
Inför framtida samarbete med Stefan Attefall skulle det vara intressant att
höra hur han hanterar detta moraliska dilemma.
Anf. 57 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Göran Persson frågade om differensen mellan det som vi
sade i valrörelsen och det vi gör.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
53
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
I valrörelsen sade vi att vi skulle kämpa för en god vård och omsorg, inte
minst för de allt fler äldre som vi kommer att få under 90-talet. Bl.a. därför
har vi fått till stånd utredningen HSU 2000. Den tittar just på hur man lång-
siktigt skall lösa de mycket besvärliga och bekymmersamma problemen med
allt fler äldre och allt färre i arbetsför ålder.
Vi kan gärna erkänna att vi inte bedömde att den svenska ekonomin var
så dålig som den har visat sig vara. Det är ett bekymmersamt läge. Vi brottas
självfallet med frågorna. Men vi vet också att det alltid kommer att vara de
som har det sämst som drabbas hårdast om vi inte sanerar de offentliga finan-
serna.
När vi har inflationsekonomi, spekulationsekonomi och när det är dåliga
ekonomiska tider finns det alltid människor som kan sko sig och som gynnas.
Det såg vi under 80-talet.
Vi försöker prioritera vården och äldreomsorgen även i det här trånga
ekonomiska läget. Därför låter vi de 4,2 miljarderna vara kvar i kommun-
sektorn. Därför håller vi ögonen på detta. Kds jobbar också aktivt i kommun
och landsting för att prioritera äldreomsorgen. I Stockholm träffades exem-
pelvis en uppgörelse som innebar att just äldreomsorgen garanteras att inte
drabbas av ytterligare besparingar under nästa år. Det är ett exempel på kon-
struktivt agerande från kds sida i kommuner och landsting.
Jag frågade Göran Persson hur han förklarar att han glömde paradnumret
om momssänkningen i sitt anförande och hur han förklarar att en momssänk-
ning verkligen skulle ge en ökad privat konsumtion, med hänsyn till erfaren-
heterna från 1992. Dessa frågor sprang han förbi. Jag hoppas att han åter-
kommer till dem i sin replik. Jag tycker att detta är ett mycket intressant
resonemang. Där finns ju faktiskt en av de stora skillnaderna mellan rege-
ringens och Socialdemokraternas politik. Är det rätt metod att stimulera
ekonomin med den typ av momssänkningar som ökar underskottet, eller är
det fel metod? Det är en mycket intressant diskussion att föra. Jag skulle
vara glad om Göran Persson kunde utveckla sina tankegångar på det områ-
det.
Anf. 58 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall gärna utveckla den tankegången. Jag skall inte bli
svaret skyldig.
Den situation som vi har haft i år när det gäller privat konsumtion är unik.
Den har inneburit en massarbetslöshet. Det varnade vi för föregående höst.
Det var en för stark åtstramning. Attefall och hans kolleger i kammaren
höjde momsen, bensinskatten, andra skatter och stramade åt ekonomin. Vi
sade: Man kan inte göra det samtidigt som man låter kronan flyta fritt. Vi
går in i en situation då vi går från lågkonjunktur till depression. Sluta med
detta!
Detta var vårt råd.
Ett av våra förslag var att man skulle ha en generell momssänkning, inte
för att få konsumtionen att öka utan för att få den privata konsumtionen att
inte falla fullt så mycket. Detta avvisade ni, och arbetslösheten kom som ett
brev på posten. Hundratusentals arbetslösa är resultatet av den inhemskt
54
ordnade lågkonjunkturen. För detta bär Stefan Attefall och hans kds-kamra-
ter en stor del av ansvaret.
Jag skall nu återkomma till vårdfrågan. Jag frågade hur Stefan Attefall
hanterade den moraliska och etiska frågan när det gällde valrörelsens tvär-
säkra budskap om vårdpersonalen och regeringens hårda attacker på samma
personalgrupp. Stefan Attefall svarade att man har tillsatt en utredning som
långsiktigt skall titta på frågan. Men det är ju nu som 90 000 sparkas i landets
kommuner. Sedan säger Stefan Attefall: Vi har inte råd. Vi måste sanera
finanserna.
Stefan Attefall hörde väl vad jag nyss läste upp från Dagens Industri. Det
handlade om skattesänkningar på flera hundratals miljoner kronor för vart
och ett av de svenska storföretag som har aktieägare. Detta har Stefan Atte-
fall råd med, men inte att se till att det finns personal som vänder gamla och
sjuka på natten på våra långvårdsavdelningar. Det är ju den här skriande
obalansen mellan ert tal om moral, etik och rättvis fördelning och ert prak-
tiska handlande som har fått Jerzy Einhorn att gå åt sidan.
Jag frågade Stefan Attefall hur han hanterade detta moraliska dilemma.
Det blev han mig svaret skyldig på. Han kan rimligen inte hänvisa till statliga
utredningar och allmänt ekonomiskt, politiskt tal. Det är gärningarna som
Stefan Attefall skall dömas för.
Vi är många som känner hemortsrätt i de värden som den svenska kyrkan
står för. För mig sammanfattas det bäst i uttrycket: bären varandras bördor.
Jag vill verkligen på djupaste allvar och med stor smärta säga att det vi nu
upplever i Sverige är rakt motsatt utveckling. De starkaste slipper bära bör-
dorna, och de svaga får bära dubbelt så mycket. Det var inte meningen, Ste-
fan Attefall. Det är detta moraliska dilemma som Stefan Attefall har skyldig-
het att redovisa hur han förhåller sig till.
Anf. 59 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag skall gärna reda ut de moraliska aspekterna på detta. De
moraliska aspekterna är att vi kristdemokrater jobbar på alla områden för
att undvika att den ekonomiska situationen blir värre än den var när vi fick ta
över regeringsmakten. Det pågår ett långsiktigt arbete för att sanera svensk
ekonomi. De problem som har byggts upp under lång tid måste åtgärdas för
att vi skall få resurser över till våra gamla och sjuka.
Om det finns någon kommun där man inte har resurser att vända de gamla
och sjuka, skulle jag gärna vilja prata med de kommunpolitikerna om hur
de prioriterar den verksamheten jämfört med fritid, kultur och andra verk-
samheter i kommunen. Jag menar att så inte är fallet. Men jag är också orolig
över situationen, därför flaggar jag också för att de här frågorna måste följas
mycket noggrant.
Men jag konstaterar också att socialdemokraterna inte har så mycket
mera pengar än vad regeringen har. Socialdemokraterna pratar mycket om
den smärtsamma men nödvändiga neddragningen för 1993 på 7,5 miljarder.
Inte heller Socialdemokraterna har haft pengar att återföra detta till kom-
munsektorn i sina budgetförslag. Från Socialdemokraternas sida är man tyst,
och man väljer att bara kritisera utan att komma med egna förslag. Göran
Persson säger själv, och det sade kongressen också, att det krävs besparingar
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
55
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
i framtiden. Vi har dock fortfarande inte sett några besparingsförslag från
socialdemokratins sida.
Jag noterade också, vilket är intressant, att när Göran Persson här tog upp
diskussionen om momssänkning så sade han att det var ett förslag om en ge-
nerell momssänkning. Är det inget förslag längre? Det är en mycket intres-
sant fråga. Göran Persson använde imperfekt. Han nämnde det inte ens i sitt
eget tal. Kan vi då konstatera att socialdemokraterna har släppt den frågan
och därmed erkänt att det inte är en framkomlig väg framöver? Vi vet att
det inte var brist på pengar som ökade hushållens konsumtion i fjol. Därför
vet vi att det inte finns så tydliga samband mellan stimulans av det slaget och
ökad privat konsumtion.
Sambanden är svårare än så och beror mera på den långsiktiga tilltron till
den ekonomiska utvecklingen. Jag menar att vi är på rätt väg. Enkäter bland
hushållen visar att optimismen börjar öka och att man faktiskt börjar se ljus
i tunneln. Och det är kanske inte ett mötande tåg, som man möjligen har
trott tidigare.
Förste vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 60 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Debatten har nu tydligen nått sin religiösa del - bären var-
andras bördor och andra goda råd. Jag vill bara säga till Stefan Attefall att
han inte behöver bära mina bördor. Det räcker nog med dem han har själv.
Göran Persson mästrar och instruerar alla här, och han tror visst redan att
han har böljat bära svenska folkets bördor från kanslihuset. Men vi är inte
där än.
Herr talman! Räntan på statsskulden, herr Attefall, är i dag 90 miljarder
kronor. Medelsvensson, en vanlig svensk, tjänar 170 000 kr om året. 1,8 mil-
joner människor skulle behöva arbeta för att få ihop till räntan på den skuld
som svenska politiker har dragit på landet. Det arbetas redan. Det räcker
inte, skulden finns där. Vi behöver 1,8 miljoner nya jobb. All inkomstskatt
som de jobben ger behöver vi för att betala. Då förstår man hur mycket det
rör sig om.
Kds och alla möjliga andra höll på att svimma till höger och vänster, reli-
giösa eller inte, när vi i Ny demokrati - som råkar komma från verkligheten -
sade att vi måste skära i statsfinanserna med 196 miljarder. Det ansågs vara
ett så förfärligt förslag. Nu kan vi se att det var i allra högsta grad behövligt.
Sedan har vi realismen. Stefan Attefall nämnde ROT-sektorn och att det
var så bra att man hade gjort satsningar. Den s.k. villa-ROT som innebär att
folk får reparera sina villor och göra vissa avdrag är faktiskt ganska dum.
Det är för låga belopp, och procentsatserna är felaktiga. Det lönar sig fortfa-
rande att jobba svart. Regeringspartierna skulle kunna få råd ifrån väldigt
många människor. Det finns fullt av rådgivare i Sverige. De håller just nu på
att reparera sina villor svart, kan jag tala om. När man vidtar åtgärder för
att rätta till någonting måste man vara realist, och man måste ofta ta steget
fullt ut. Ni hamnar ofta i sådana här halvmesyrer som tyvärr inte hjälper er
någonstans.
Herr talman! Sedan kom herr Attefall in på etiken. Han sade något om
att jag skulle ha sagt att det inte händer något på biståndssidan. Jo då, ni
effektiviserar biståndet. Jag fick då välja mellan okunnighet och cynism. I
mitt fall väljer jag en seriös analys. Ni effektiviserar fel sak. Det är inte bättre
att man är fruktansvärt effektiv när man gör en dumhet. Jag säger att ni
måste ändra inriktningen på biståndet så att det avspeglar Sverige och värl-
den år 1993. Den biståndspolitik vi har, förlåt herr talman, är faktiskt utfor-
mad av Pierre Schori, och det gör väl ingen människa glad - inte ens kds.
Anf. 61 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Ian Wachtmeister påstår att vi har kommit till den religiösa
delen av debatten. Jag är glad om jag kan bidra till att debatten hamnar på
en något högre nivå än vad den har varit hittills.
Vi talar om att effektivisera biståndet, och lan Wachtmeister säger att vi
effektiviserar fel saker. Nej, vi effektiviserar rätt sak. Vi effektiviserar an-
vändningen av de biståndsmedel som vi försöker hjälpa människor i andra
länder med. Det handlar inte om att överge ambitionen. Det handlar där-
emot om att alltid försöka söka vägar för att pengarna skall användas så ef-
fektivt som möjligt. Självklart sker det också misstag inom biståndspoliti-
ken, liksom inom alla andra områden, t.o.m. inom Ny demokrati. Men det
handlar om vad man har för ambitioner. Ian Wachtmeisters ambition är tyd-
ligen att så fort det sker något misstag inom biståndspolitiken så är det en
ursäkt för att dra ner på biståndet.
Vi har besvärliga ekonomiska problem i Sverige. Men vi har också ett an-
svar för vad som händer utanför landets gränser, både för vår egen skull vad
gäller framtida konfliktbilder i världen, framtida hotbilder, miljöproblem
m.m. och för att vi har ett moraliskt ansvar för våra medmänniskor i andra
länder. Detta gör att det faktiskt är rimligt att Sverige, som fortfarande är
ett av de rikare länderna i världen, satsar närmare en procent av våra till-
gångar till u-landsbistånd. Vi skall dock göra det så effektivt som möjligt.
I det avseendet kan jag väl påstå att vi har förändrat biståndspolitiken
ganska rejält jämfört med Pierre Schoris dagar. För första gången har det nu
kommit tydliga politiska signaler till vårt folk som jobbar med bistånd om
att man skall använda pengarna effektivare. Man skall följa upp mycket
bättre. De signalerna har tidigare inte nått ut till personalen på ambassader
och i olika internationella hjälporgan.
Ian Wachtmeister saknar tyvärr den här inlevelseförmågan, tycker jag.
Den finns i många stycken när det gäller vad som händer i Sverige. Men jag
tycker att han brister på det här området. Det hoppas jag att han kan rätta
till. Kanske även lan Wachtmeister kan lära sig någonting under sina år i
riksdagen. Det vore tacksamt om det här vore ett sådant lärospån.
Anf. 62 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Det är inget fel på min inlevelseförmåga, det kan jag garan-
tera. Det är inte heller något fel på min fantasi. Det är inte heller något fel
på mitt förstånd. Jag hör vad Attefall säger, och jag vet vilka problem ni har.
Vad jag talar om är att biståndet måste ändras när det gäller inriktningen
och omfattningen. Omfattningen handlar om pengar, och det är ekonomide-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
57
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
58
batt i dag. Biståndet måste också ändras beträffande anknytningen till verk-
ligheten. För att vara ännu tydligare än vad jag var kan jag säga att det inte
hjälper om vi blir effektivare på att köra över pengar till hemliga konton för
korrumperade diktatorer så att det går fortare än tidigare. Det är det jag
säger. Om man gör fel, blir det inte bättre av att man gör fel effektivt.
Vi skall ändra alltihop. Världen ser annorlunda ut, och vi bör prioritera
det på ett annat sätt. Stefan Attefall vet mycket väl vad jag menar. Min ambi-
tion är att hushålla med folks pengar. Kom ihåg, herr talman och alla andra,
att vi faktiskt är satta här för att hushålla med folks pengar. Folk är inte an-
ställda av oss. Vi är anställda av dem för att hushålla med deras pengar. Då
gäller det att kritiskt granska vad som görs, inte bara låta det hela rinna på
och säga att vi är så tjusiga, vackra, trevliga, gulliga och ger bistånd hit och
dit. Biståndet skall granskas. Jag påstår att det går att ge dubbelt så mycket
bistånd för hälften av pengarna. Så är det med allting som inte har granskats
förut.
Herr talman! Vidare en ny fråga till Stefan Attefall - denna gång om vård-
nadsbidragen. De är ju, minst sagt, er baby. Nu skall de fram. Jag har tidi-
gare frågat hur de skall finansieras. Ni får inte någon finansiering från Wes-
terbergs sida. Han menar att om det blir en finansiering kommer han att sitta
och sura i ett annat hörn och få igenom något annat. Då får svenska folket
betala en gång till för världens mest generösa familjepolitik.
Vi i Ny demokrati har sagt att idén med vårdnadsbidraget är all right. Men
vårdnadsbidraget skall givetvis finnas i stället för något annat. Det går inte
att lappa på med den också. Ni har inte råd med det. Hur har ni det i brott-
ningsmatchen med de andra partierna?
Anf. 63 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Först gäller det frågan om bistånd. Jag ställer upp på att dis-
kutera innehållet i biståndspolitiken, etc. Men vi skiljer oss åt i uppfatt-
ningen om omfattningen. Det kan vi bara konstatera. Jag kommer ihåg en
debatt som lan Wachtmeister hade med Alf Svensson i Sundsvall för drygt
ett år sedan. Då ställde Alf Svensson en konkret fråga till lan Wachtmeister
och undrade vad han menade. Ian Wachtmeister rapade upp det ena exemp-
let efter det andra som inte gällde. Förmågan att veta vad som är problem
inom biståndet är inte så väl utvecklad hos Ny demokrati.
För att visa på att jag inte bara ogillar Ny demokratis uppfattningar, kan
jag säga att jag skall gärna lyssna på de förslag som lan Wachtmeister har
när det gäller ungdomspolitiken och ungdomsfrågorna. Jag kan höra vad det
finns för idéer som jag kan ta till mig i det utredningsarbete som jag jobbar
med just när det gäller ungdomars inträde i arbetslivet och på bostadsmark-
naden.
Slutligen har vi frågan om vårdnadsbidraget. Det pågår en process i rege-
ringskansliet om finansieringen av vårdnadsbidraget. Den kommer att sluta
lyckligt, precis som alla andra processer har gjort. Det finns självfallet olika
uppfattningar om finansieringen. Men jag kan försäkra att finansieringen
kommer att rymmas inom saneringsprogrammet. Personligen delar jag litet
grand uppfattningen i den kritik som lan Wachtmeister har mot att plötsligt
freda föräldraförsäkringen i dessa frågor. Men, som lan Wachtmeister vet,
skall man samarbeta får man ge och ta. Det är med det mottot som proble-
men i regeringskansliet löses, samtidigt som man klarar av ett långsiktigt sa-
neringsprogram för de offentliga finanserna.
Jag tycker att lan Wachtmeister och andra skulle kunna vara litet mera
imponerade över detta, i stället för att klaga över att en kompromiss ibland
inte blir helt perfekt. Det viktiga är att färdriktningen hela tiden går åt rätt
håll. Det uppmärksammas mer och mer. Vi har tagit på oss ett stort beting
i fråga om besparingar och finansiering av reformer. Vi gör nämligen inte
som t.ex. socialdemokraterna gjorde i 1985 års valrörelse. De pratade om
att en framtida tillväxt skulle finansiera saker och ting. Vi tar det hela krona
för krona i budgetarbetet. Det kommer lan Wachtmeister att få se resultatet
av snart. Då får han ta ställning till det.
Anf. 64 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Det här har varit en ganska intressant debatt, alldeles spe-
ciellt det som hände i slutet. Stefan Attefall talade då om att han har samma
åsikter som lan Wachtmeister i motsats till Bengt Westerberg vad gäller fi-
nansieringen av vårdnadsbidraget. Vi får se var det slutar.
Debatten har givetvis handlat om ekonomi på makronivå. Det har handlat
om statsskulden, budgetunderskottet, räntorna och arbetslösheten. Det har
varit mycket intressant. Debatten har visat på skiljelinjerna, nämligen att
alla katter inte är grå. Det finns vita katter och svarta katter. Röda och blå
finns det väl inte. Det finns olika uppfattningar.
Det är bra att skiljelinjerna visas. Vi skall naturligtvis inte söka strid för
dess egen skull. Men vi skall inte dölja var motsättningarna finns. Jag tycker
att denna debatt har visat detta.
Jag tänkte också prata om ekonomisk politik, men på ett annat plan. Där-
med har jag inte sagt att det som hittills sagts inte är viktigt - det är det. Men
det går att se detta på litet olika nivåer.
Jag tänkte resonera litet grand om ekonomisk politik med utgångspunkt i
ett vardagsperspektiv. Jag känner naturligtvis en mängd människor hemma
i Sjuhäradsbygden. De talar med mig, och jag talar med dem. Jag träffar
regelmässigt en grupp människor eller resonerar med dem i telefon. De talar
om vad som fyller deras vardag, tankar och verklighet. Jag skall ta ett exem-
pel.
Det är en kvinna. Hon är ensamstående, och hon arbetar som sömmerska
på en av de konfektionsfabriker som fortfarande finns kvar i mina hemtrak-
ter. Hon tjänar ungefär 10 200 kr i månaden. När hon har betalat skatt har
hon 7 300 kvar. Hennes hyra är 4 300 kr. När hon har betalt hyran har hon
3 000 kvar. Det går inte. Hon måste skaffa sig en ny lägenhet. Den måste
kosta minst 1 000 mindre för att hon skall klara det hela. Men den lägenhet
hon skall skaffa sig måste finnas i ett hus som är byggt före 1980. Är det ett
hus som är byggt senare eller renoverat senare med hjälp av statliga lån kom-
mer hon om något år inte att klara situationen. De 3 miljarder kronor som
skall dras in från bostadssektorn skall dras t.ex. från de hus som har ränte-
subventioner. Huset måste alltså vara byggt före 1980.
Vi säger att hon får tag på en lägenhet som kostar 3 000 kr i månaden.
Men så råkar hon ut för det som så många andra tekoarbetare i Sjuhärads-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
59
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
bygden har gjort. Hon blir arbetslös. Då får hon 80 % i a-kassa. Det har ni
fixat till i er ekonomiska politik. Då får hon ungefär 8 000 kr. Sedan skall
hon betala skatt. Då har hon 5 6000 kr kvar. Sedan kostar den nya lägenhe-
ten 3 000 kr. Då har hon 2 600 kr kvar.'Var det inte min moderate kollega
som sade att man skall kunna leva på sin lön? Jo, det var det. Men hur skall
hon kunna leva på sin lön med den ekonomiska politik som ni för?
I bjärt kontrast till detta skall jag tala om vad ni har gjort. Ni har vidtagit
så många åtgärder för att gynna kapitalägare och annat rikt folk att jag måste
ta fram en minneslapp.
Ni har sänkt skatten för gåvor. Ni har sänkt skatten på arv. Ni har sänkt
förmögenhetsskatten. Får ni sitta kvar i regeringsställning, kommer ni att
slopa förmögenhetsskatten 1995. Ni har sänkt skatten på aktievinster. Förra
veckan fick vi reda på att ni skall ta bort den helt. Ni har sänkt reavinstskat-
ten vid försäljning av aktier. Ni har sänkt skatten på kapitalförsäkringar. Ni
har sänkt skatten på privata pensionsförsäkringar. Tror ni att den kvinna jag
talar om - hon som tjänar 10 200 kr, sömmerskan från Borås - har fått något
av detta? Svaret är naturligtvis nej.
Men det är ni som har fört denna politik, samtidigt som ni säger att man
skall kunna leva på sin lön. Samtidigt som ni har gjort detta har ni höjt in-
komstskatten för vanliga löntagare. Ni har gjort det dyrare att bo, och - Ste-
fan Attefall - ni har gjort det billigare att campa! Det är vad ni har gjort -
dyrare att bo och billigare att campa.
Detta är orättvist! Det är inte riktigt i ekonomiskt avseende heller. Bortse
från rättvisa - ni har kanske svårt att fundera i de termerna - och se det hela
från strikt ekonomisk synpunkt. Det är oförnuftigt att föra en sådan politik.
Hur tror ni att ni skall kunna begära av svenska folket - vanliga löntagare -
att de skall bära bördorna, när ni undantar rikt folk, de som har aktier och
kan tjäna pengar på att göra ”klipp”, och sänker skatten för dem? Samtidigt
höjer ni skatten för den ensamstående sömmerskan.
Detta är inte rättvist. Det är inte riktigt, och det är faktiskt inte ens rättfär-
digt. Det är precis motsatsen: Det är orättvist. Det är ekonomiskt dumt, och
det är orättfärdigt. Det är ni borgerliga ledamöter i denna kammare som står
för detta.
Anf. 65 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Vi kan aldrig enbart spara oss ur den här krisen. Det har
sagts många gånger av olika företrädare för vårt parti att vi måste både gasa
och bromsa. Det är nämligen inkomsterna som är den stora boven. Vi har
ju någorlunda kontroll över utgifterna, och det besparingsprogram som alla
här tidigare har talat om är nödvändigt. Men vi gör ingenting.
Det talas om kris, kris och åter kris. Medierna förstärker detta ytterligare.
Vad får det för effekt? Jo, psykologiskt får det effekten att även de som har
råd att göra normala inköp inte gör dessa utan avvaktar. Vad leder då det
till? Jo, först och främst måste vi ta tillfället i akt med tanke på de framgångar
som trots allt förekommer. Det talas ju om en konjunkturvändning och om
ljuset i tunneln. Men det gäller också att tala om för allmänheten att det nu
är dags att göra de investeringar som ni ändå har tänkt göra.
60
Det räcker inte med detta. Vi måste också ta litet drastiska grepp här. Vi
måste ta till stora saker så att människor vaknar.
Vad är det då för någonting som utgör den kanske största delen av svenskt
näringsliv men som i dag i stort sett är på väg att dö ut? Jo, det är byggverk-
samheten. Det har tidigare i debatten talats litet grand om den ROT-satsning
som vi ju vet trots allt har misslyckats. Varför har den misslyckats? Jo, därför
att vi har tagit i för litet.
Det finns ett mycket verkningsfullt instrument, men det har talats mycket
litet om det i den här debatten. Det gäller momsen och dess effekter. Mom-
sen kan verkligen innebära snabba åtgärder. Jag föreslår därför att vi för att
få fart på byggandet, som för närvarande är den största hävstången i svenskt
näringsliv, under en kort och begränsad tid helt slopar momsen på byggan-
det.
Jag har försökt att få fram de här siffrorna så effektivt och exakt som möj-
ligt, och det är sannerligen inte lätt. Men så sent som kl. 10.00 i dag fick jag
från Riksskatteverket uppgiften att momsen avseende hela byggsektorn
1992 var 13,6 miljarder. Det är naturligtvis förfärligt mycket pengar. Men
jag påstår samtidigt att vi får tillbaka de pengarna, och förmodligen med en
viss vinst.
Det måste alltså till drastiska tag för att vi skall kunna få en förändring till
stånd. Jag hoppas att vi får i gång en debatt om dessa saker. Jag har inte
genom diskussioner med kolleger eller inom statsapparaten skaffat mig
dessa uppgifter, utan jag har varit ute på fältet. Jag har varit ute hos bygg-
företagen och talat med fackliga företrädare. Jag har talat med så många som
jag över huvud taget kan tala med.
Beskedet är ganska entydigt. Det talas om den enda vettiga åtgärden för
att få ordentlig fart. Jag tror att det skulle vara en psykologisk kick för hela
samhället och dessutom tror jag att vi skulle kunna få en vändning som inte
bara gäller den internationella konjunkturdelen utan också, och framför allt,
vår inre marknad. Det är där vi har de stora problemen, och det är där vi
måste hitta en lösning.
Sedan har vi arbetslösheten, som ju är direkt kopplad till detta. Bygg-
facket har i dagarna skickat ut en intressant utredning, där det talas om att
slopa halva momsen på byggandet. Man har gjort några antaganden. Om
nämnda åtgärd skulle leda till en ökning om 11 % beträffande byggverksam-
heten, skulle det skapa 45 000 nya arbeten. Nettoeffekten för staten skulle
bli - 6,7 miljarder. Men om ökningen blev 18 % skulle antalet arbetstillfällen
bli 74 000. Det skulle innebära ett nollresultat för staten.
Jag är i alla fall helt övertygad om att vi, om vi tog nämnda grepp och totalt
slopade momsen på byggandet under en begränsad tid, skulle få mer än 18 %
ökning. Detta skulle få en annan intressant effekt, nämligen att hyrorna i
nyproduktionen också skulle minska kraftigt. Det stora problemet är ju att
vi inte klarar nyproduktionen därför att kostnaderna blir för stora. Om vi
sänker kostnaden så drastiskt, minskar vi också drastiskt hyreskostnaden för
det som byggs under den här perioden. Det här får alltså effekter i många
ändar.
Den korta taletid som står till förfogande räcker inte till för allt som man
vill säga. Helt kort vill jag dock nämna att vi i vårt parti har lagt fram olika
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
61
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
62
förslag som också skulle vara till hjälp när det gäller att minska arbetslöshe-
ten. Det gäller t.ex. att konjunkturanpassa arbetstiden genom att lagligen
besluta att facket och företagsledningen till 80-120 % får bestämma hur ar-
betstiden skall förläggas.
Konjunkturerna svänger ju hela tiden, men arbetstiden ligger hela tiden
fast. Låt förnuftiga människor få en ram för att fatta de här besluten lokalt.
Vi har även föreslagit att dispens beviljas när det gäller LAS för att kortsik-
tigt få ut arbetslösa i arbete. Men de förslagen finns det ju möjligheter att
diskutera senare.
Anf. 66 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att några av Bo G Jenevalls tankar är intressanta.
Jag tror att det finns alla skäl i världen att diskutera dem. Men jag skriver
inte under på exakt allt som han sade.
Bo G Jenevall har dock ett trovärdighetsproblem. Han säger ju att han i
det här fallet vill vidta åtgärder i form av en sänkning av den s.k. byggmom-
sen. Men Bo G Jenevall tryckte på ja-knappen när vi hade att fatta beslut
om indragningar inom bostadssektorn. Han har bidragit till att bostadssub-
ventionerna minskats med 3 miljarder kronor bara på de fastigheter som har
räntesubventioner. Däri ligger Bo G Jenevalls problem.
Tydligen kan man ge med ena handen och ta med den andra. Men det är
inte säkert att det blir så effektivt. Självfallet finns det problem. Ordföran-
den i Byggmästareföreningen i västra Sverige har bett sina medlemsföretag
att titta i sina orderböcker för att se vad som finns där samt att beräkna hur
många byggnadsarbetare som blir arbetslösa i Västsverige. Det handlar
alltså inte om prognoser, utan man har tittat i sina orderböcker. Nämnde
ordförande har haft kontakt med alla företag som är medlemmar Byggmäs-
tareföreningen i västra Sverige, och han säger att i höst och i vinter kommer
50 % av byggnadsarbetarna i Västsverige att bli arbetslösa.
Jag har kontrollerat uppgiften med Byggnads avdelning 13. Arbetsgivare
och arbetstagare är helt ense. Jag tycker således att Bo G Jenevalls tankar är
intressanta. Det finns skäl att fundera över dessa saker. Men, Bo G Jenevall,
trovärdigheten är som sagt inte särskilt stor. Man kan inte göra både-och,
utan man måste bestämma sig.
Anf. 67 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag brukar försöka hålla mig borta från argumentation om
vad som är trovärdigt eller inte och om detta med att trycka på knappar hit
och dit.
Men i bostadsutskottet, där jag numera sitter med, företräder jag ett ma-
joritetsbeslut i utskottet - faktiskt tillsammans med Socialdemokraterna -
som gäller andra åtgärder i de här sammanhangen. Jag delar också den upp-
fattning som kommer till uttryck i det beslut som fattats i finansutskottet,
där jag tidigare satt med, nämligen att det är nödvändigt med besparingar
för att åstadkomma den totala besparingseffekten i samhället. Det här är en
svår problematik.
Jag vill hela tiden blicka framåt och försöka att i någon mån bidra till att vi
gör någonting positivt. Det finns väldigt många positiva tankar hos enskilda
människor i det här huset, men det är alltid politiken och de politiska hind-
ren som gör att de inte blir genomförda.
Jag tycker att det var roligt att höra att Arne Kjömsberg var positiv till
den tanke jag framförde. Låt oss då inrikta oss på det och diskutera den
praktiska sidan för att se om vi kan komma fram till en lösning som verkligen
ger effekt.
Anf. 68 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Bo G Jenevall, i den här kammaren sitter politiker som har
att utöva politik. Kom inte dragande med att det går politik i frågorna! Detta
är politik.
Den ensamstående sömmerskan som jag talade om, som har en hyra på
4 300 kr och inte klarar det, utan måste flytta till en mindre lägenhet, måste
välja ett hus som är byggt före 1980. Hus byggda efter det året kommer att
drabbas av Bo G Jenevalls ja-tryckning. Det innebär att hyran kommer att
gå upp där 1994, 1995 och 1996. Bo G Jenevall, det är politik. Det är det
som räknas för människor i vardagen.
Ekonomisk politik är inte bara teorier. Det är inte bara statsskuld, subop-
timering och vad det är ni talar om. Detta är verkligheten i vardagen för
människor. Det är det man måste resonera om. I varje fall uppfattar jag min
uppgift som företrädare för ett antal socialdemokratiska väljare i Sjuhärads-
bygden på det sättet.
Anf. 69 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det är just det som är problemet, att det är politik. Jag tror
inte att människor som står utanför politiken uppskattar det särskilt mycket.
Jag blir mycket förvånad när vi får referensen till den här sömmerskan.
Jag tycker att det är tänkvärt. Men det jag talade om var att ge kanske 74 000
människor av dem som i dag är arbetslösa ett arbete. Den här sömmerskan
kanske har en man som är byggnadsarbetare och är arbetslös. Jag tror att de
tillsammans skulle bli mycket glada om han kunde komma ut i arbete. Då
skulle de gemensamt få en bättre ekonomi.
Arne Kjörnsberg talade om verkligheten. Jag tillåter mig påstå att jag kan-
ske står den litet närmare, eftersom jag kom in senare i politiken än Arne
Kjörnsberg gjorde. Jag har alltså varit i näringslivet hela mitt yrkesliv.
Jag ser frågan från den pragmatiska sidan. Det vet jag att Arne Kjömsberg
innerst inne också gör. Men politiken skapar politiska hinder. Vi har en si-
tuation där vi inte har råd med det. Göran Persson talade i dag om samför-
stånd, vilket jag hoppas att han menade någonting med, även om han senare
tog avstånd både från moderater och nydemokrater. Samförståndet kanske
inte var så mycket värt. Men låt oss försöka samverka. Det är landet det
gäller. Att få fart på ekonomin och därmed arbetena måste vi sätta i första
rummet.
Andre vice talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
64
Anf. 70 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det är lätt att få uppfattningen att ekonomi är någonting
som enbart män sysslar med. Men som både Arne Kjörnsberg och Johan
Lönnroth tidigare har visat drabbar dålig ekonomi i högsta grad även kvin-
nor; den sömmerska som blir arbetslös eller den omskolade bibliotekarien
som inte får jobb.
Jag skulle i den här ekonomidebatten vilja gå till ett, som jag uppfattar
det, tungt dokument, nämligen regeringens regeringsförklaring, som vi fick
vid riksdagens öppnande. Där framförde statsministern:
”Sveriges förnyelse är en utmaning för hela folket. Den kräver av oss alla
hårt arbete, sparande och sunda långsiktiga investeringar.”
Det 15 sidor långa talet innehåller väldigt många ord om fortsatta ”refor-
mer”, fortsatt hårt arbete. Men trots att det här talet är påfallande långt sak-
nas viktiga ord eller begrepp. Kan ni gissa vilka? De begrepp jag efterlyser
är rättvisa och solidaritet. Dessa begrepp är nödvändiga att ha som utgångs-
punkt när man efterlyser och faktiskt kräver att landets invånare skall spara,
arbeta hårt och trots detta kanske ändå få sämre ekonomisk standard. Men
begreppet rättvisa, som faktiskt innehåller bara åtta bokstäver, är tydligen
alltför långt för att få plats i en moderat regeringsförklaring.
Därför, herr talman, är det med större glädje som jag har tagit del av ett
annat dokument i ekonomiska frågor, nämligen det s.k. biskopsbrevet från
maj 1993. Det har titeln Rika och fattiga, ett brev från svenska kyrkan om
rättfärdighet och moral i global ekonomi.
Utgångspunkten för det här dokumentet är det jubelår som Svenska kyr-
kan firar i år. Namnet kommer från hebreiskans ”jobel”, ett vädurshorn som
användes för att blåsa in ett friår vart femtionde år. Ursprunget finns skildrat
i Tredje Moseboken.
Huvudtankar för friåret var personlig frihet, respekt för naturen och eko-
nomisk återupprättelse. Särskild kritik riktades mot dem som gjort sig oskä-
liga vinster på de fattigas bekostnad. Slavar skulle friges.
I biskopsbrevet lyfter man fram de globala orättvisorna. Man lyfter fram
hur de fattiga länderna dignar under skuldbördan och blir allt fattigare. Klyf-
tan mellan fattiga och rika växer. Samma grundproblem återfinner vi dock
inom Sverige. Även här växer faktiskt klyftorna.
Det bibliska friåret gick tillbaka till en djup livs- och samhällserfarenhet.
”Om alltför många blivit fattiga eller medellösa och rikedomen samlas på
bara några få, avstannar den ekonomiska utvecklingen. Alla förlorar.”
Det biskoparna efterlyser är ett ordentligt uppvaknande med föresatsen
att göra helt om, hebreiskans teschuvah, som betyder just omvändelse. Det
är nödvändigt för den rika världen i förhållande till den fattiga.
Herr talman! Jag skulle vilja göra frågeställningen ännu mer konkret vad
gäller ekonomisk och social rättvisa i dagens Sverige. Till min hjälp hade jag
i dag helst velat ha en gammaldags svart tavla och en vanlig skolkrita, så att
jag på ett enkelt sätt hade kunnat göra en balansräkning. På den ena sidan
kunde man sätta upp hur regeringen har slösat, på den andra hur man har
sparat. Jag tror att det skulle bli mycket enklare att se hur man har slösat
bort resurser på dem som faktiskt har pengar och medel i dag, medan man
har sparat på dem som har det sämre ställt.
Tiden tillåter bara några enstaka nedslag bland dessa frågor. Jag kan ex-
empelvis nämna JAS-satsningen, som kostar minst 60 miljarder. För militä-
rens övning Orkan blev notan över 300 miljoner. Ett av de senaste exemplen
är utförsäljningen av statliga aktier - Celsius - där ”gåvan” från svenska sta-
ten till privatpersoner och banker slutade på närmare en miljard. Vi har
sänkt aktieskatt, sänkt förmögenhetsskatt och sänkt skatt på gåvor, privati-
sering av skolor, m.m. Vårdnadsbidraget har nämnts. Ett annat bra exempel
är att man kommer att underlätta för ekonomiskt välbeställda familjer att
skaffa sig pigor. Detta var bara några exempel. Det finns fler.
Vad har vi på den andra sidan? Jo, sänkning av arbetslöshetsersättning och
sjukersättning, karensdagar. Vi har neddragningar på komvuxstudier. Vi har
rädslan hos synskadade och andra handikappade för att drabbas av föränd-
ringar på arbetsrättens område, där man skall göra det möjligt för arbetsgi-
varen att sparka den som har ett handikapp och inte är fullt producerande.
Det finns många andra exempel inom sjukvård, inom socialtjänst och inom
äldreomsorg och barnomsorg. Vi har som sagt ett samhälle som utvecklas
alltmer ojämlikt och därför inte heller blir särskilt ekonomiskt framgångs-
rikt.
Den här listan kan alltså göras mycket lång. Jag vill här inte upprepa alla
övriga exempel som Johan Lönnroth och även Arne Kjörnsberg har fram-
fört. Men det är mycket klart hur regeringen medvetet har satsat på att de
som har skall få mer och att från dem som inte har skall det tagas.
Herr talman! Jag vill till sist ställa en fråga till regeringen, som dock lyser
med sin frånvaro, så det får bli till regeringens talesmän här i riksdagen, vilka
inte heller verkar vara alltför många just nu. Frågan gäller biskopsbrevet -
jag vill återkomma till det. Hur har ni tagit del av biskopsbrevet? Delar ni
biskoparnas tankar om nödvändigheten av rättfärdighet och moral i global
ekonomi? Ämnar ni omsätta det i praktiken för att åstadkomma social och
ekonomisk rättvisa i Sverige?
Anf. 71 STIG GRAUERS (m):
Herr talman! I den samhällsdebatt som vi för i dag kan man spåra två olika
synsätt. Båda dessa har som mål att vända de ekonomiska kurvorna uppåt,
dem som indikerar tillväxt.
Det ena synsättet domineras av tankar på stimulans av konsumtionen på
bekostnad av sparandet.
Det andra synsättet domineras av en mobilisering av de tillväxtskapande
faktorerna i samhället.
Företrädarna för det förra synsättet hävdar att en konsumtionsökning
ökar den inhemska efterfrågan, vilket i sin tur ökar sysselsättningen. Därige-
nom minskas behovet av arbetsmarknadsinsatser.
Den uppoffring som krävs för att nå det uppsatta målet är, säger man, en
minskning av sparandet. I övrigt förutsätter man att allt annat förblir lika.
Vad som är intressant när man skall bedöma detta synsätt är att se om
uppoffringen, ett starkt minskat sparande, är rimlig, är värd sitt pris i rela-
tion till de tänkta effekterna.
Jag menar att det inte finns något sparutrymme att ianspråkta. När det inte
finns, ökas utlandsskulden. På det sättet har man ännu en gång övervältrat
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
66
kostnader från dagens till morgondagens generationer, något som pågått
alltför länge.
Låt mig först reda ut hur jag ser på det totala sparandet i samhället. Jag
skulle vilja säga att det består av två komponenter, som är lika viktiga när
vi skall bedöma den uppoffring av sparandet som det här är tal om. Den ena
komponenten är det ”reala sparandet”, dvs. investeringarna i ekonomin.
Den andra är det ”finansiella sparandet”.
Principiellt är sparandet inget annat än ett mått på hur de ekonomiska re-
surserna disponeras över tiden. Avsätter man resurser till reala investe-
ringar, minskar man konsumtionen i dag, samtidigt som man öppnar möjlig-
heter för ökad konsumtion i framtiden. Eftersom ingen tänker sig att minska
dagens konsumtion, är det ju motsatsen som eftersträvas. Det synes inte
vara aktuellt för förespråkarna för det första synsättet att brandskatta det
”reala sparandet”.
Beträffande det ”finansiella sparandet” kan vi notera att detta är liktydigt
med bytesbalansens saldo. Uppstår det ett underskott i detta saldo, dvs. är
det ”finansiella sparandet” negativt, då måste det täckas genom nyupplåning
utomlands. Resultatet av ett sådant förfarande blir att utlandsskulden ökar
och med den ökar också räntebelastningen, vilket i sin tur minskar utrymmet
för framtida tillväxt.
Låt oss då se på sparandet för att bedöma utrymmet.
När det först gäller det ”reala sparandet” kan vi konstatera att detta, med
undantag för några enstaka år, har minskat sedan mitten av 70-talet. Att
minska det ytterligare till förmån för ökad konsumtion vore enbart att skjuta
på problemen och förstora dem.
Beträffande det ”finansiella sparandet” har vi sedan 1976 haft ett bytesba-
lansunderskott, dvs. ett negativt ”finansiellt sparande”. Förra året var detta
drygt 2 %, och det har pendlat mellan 2 % och 3 % av BNP under snart 20
år.
Med dessa siffror i perspektiv av synsättet att ianspråkta sparandet för att
stimulera konsumtionen måste man konstatera att det är totalt orealistiskt.
Det finns inget sparande att ianspråkta. Tvärtom har vi sedan länge en spa-
randebrist i landet. Noterar man därtill att vårt totala sparande, som bör
ligga på OECD- och EG-nivå, 19-20 %, nu successivt sjunkit så att det 1992
låg på ca 14 %, inser man att detta inte är en framkomlig väg.
Det andra synsättet, representerat av regeringspartiernas företrädare,
bygger på en målmedveten strategi för tillväxt som grund för välfärd och sys-
selsättning. Enligt denna skall det löna sig att arbeta och att investera för
framtiden.
Riktlinjerna för den ekonomiska politiken enligt detta synsätt är bl.a.:
Att skapa ett gott företagsklimat.
Att bekämpa arbetslösheten såväl kortsiktigt som långsiktigt.
Att bekämpa inflationen som förutsättning för lägre räntor och återskapad
tillväxt.
Att minska underskottet i de offentliga finanserna.
Allt detta kan vi åstadkomma bara genom att öka sparandet, inte genom
att minska det.
Herr talman! Synsättet att nu stimulera konsumtionen genom att ian-
språkta ett sparande som redan är för lågt är inte realistiskt. Det innebär
enbart en återgång till den politik som till stora delar förorsakat den kris vi
nu har. Att återgå till den vore förödande.
Anf. 72 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Det var ett intressant resonemang. Jag är rädd att jag inte
hängde med hela tiden, men jag skall försöka översätta det till verkligheten,
den verklighet som vi befinner oss i nu.
I september för två år sedan var statsskulden 550 miljarder kronor. Det är
ett jättebelopp. Jag sysslar med dessa frågor varenda dag, och jag kan inte
greppa det, men jag kan göra en jämförelse. Nu är statsskulden 1 051 miljar-
der kronor - det var den för fjorton dagar sedan. Den har alltså ökat med
drygt 500 miljarder. Det är 17 gånger så mycket som försvaret kostar. Så
mycket har herrarna lånat upp på två år, och ni talar om att spara!
Nästa år kommer ni att få låna 45 miljarder kronor, mer än vad försvaret
kostar, för att betala ut i a-kasseersättning och kontant arbetsmarknadsstöd.
Man ställer ett krav på dem som skall få dessa pengar: De får inte arbeta.
Detta är inte bra och sund ekonomi, detta är inte sparande. Det är att slänga
i väg pengarna när man i stället kunde använda dem för offensiva satsningar,
kompetenshöjning, utbildning och kunde låta företagen göra direktavskriv-
ningar. Att i det här desperata läget sänka momsen är - jag erkänner det -
en chansning när man har 600 000 arbetslösa. Ingen i denna kammare har
egna minnen av hur det förhöll sig förra gången. När det är så måste man,
förlåt mig, chansa. Det ni har gjort är att ni har ökat statsskulden med 500
miljarder kronor på två år. Det visar sig att det inte fungerar.
Detta var mitt sätt att försöka översätta herr Grauers - jag erkänner -
mycket intressanta tankar till den ekonomiska verkligheten i Sverige hösten
1993.
Anf. 73 STIG GRAUERS (m) replik:
Herr talman! Arne Kjörnsberg framställer statsskulden som något slags
gemensamt konto i debatten om sparandet. Jag kan i stora delar hålla med
honom om att man kan ifrågasätta att statsskulden har skenat i väg på ett så
okontrollerat sätt som den faktiskt har gjort. Ett viktigt svar på detta är just
det förhållandet att vi under 70- och 80-talet avsatte för litet pengar till spa-
rande, för litet pengar till de välståndsskapande krafter som ligger i investe-
ringar i samhället. Vi konsumerade för mycket, vi tog ut för mycket för vår
dagliga konsumtion och vi undvek att se allvaret i detta. Effekten blev precis
den som Arne Kjörnsberg här nämnde: Vi fick en galopperande statsskuld.
I det läge som vi nu har finns det inget annat att göra än att använda den
som ett slags resultatutjämningspost i väntan på att de nya initiativ som rege-
ringen har tagit börjar fungera och verka i samhället. Endast på det sättet
kan vi rätta till ekonomin och få balans i den.
Anf. 74 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Det stora övergripande problemet, herr Grauers, är att ni
skrev programmet Ny start för Sverige mitt under brinnande högkonjunktur
när hjulen snurrade så fort som de någonsin kunde. Sedan tillämpar ni det
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
67
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
68
programmet i den djupaste lågkonjunktur som vårt land har upplevt efter
andra världskriget. Det är där problemet ligger. Samtidigt som världskon-
junkturen går ner stramar ni åt extra mycket här hemma. Då hjälper det inte
att sänka skatten för dem som kan sälja aktier eller för dem som sparar i
privata pensionsförsäkringar. De är för få och kan därför inte bidra till att
höja efterfrågan.
Vi har t.ex. en fabrik i Tibro som tillverkar möbler. På ett annat ställe
ligger en butik, där folk skall handla möblerna. Men folk vågar inte köpa
några möbler, därför att man tror att läget kan bli ännu värre nästa år. Då
kan inte möbelfabriken i Tibro tillverka flera möbler. Krångligare än så är
det faktiskt inte. Nationalekonomiska teorier i all ära, men detta är vad det
handlar om. Det är därför som man i Sveriges möbelcentrum Tibro har en
arbetslöshet på mellan 30 % och 40 %. Jag hade kunnat ta upp tvättmaski-
ner eller någonting annat som exempel. Nu råkade jag ta möbler, men detta
är allmängiltigt. Ni har stramat åt för hårt. Därför blir människor arbetslösa,
därför skenar underskottet i budgeten och därför stiger statsskulden.
Anf. 75 STIG GRAUERS (m) replik:
Herr talman! Jag kan avslöja för Arne Kjörnsberg att vi kände till vart
utvecklingen var på väg, när vi skrev vårt program Ny start för Sverige. Vi
försökte att upplysa om att Sverige var på väg åt fel håll, men Arne Kjöms-
berg och hans partivänner ville inte höra på detta. I stället målade man upp
en bild av att vi nu hade nått vändpunkten, att vi skulle gå vidare och att
allt var ljust och bra. Så visade sig sedan inte vara fallet. Jag noterar med
beklagande att vi hade rätt.
Arne Kjörnsberg beskrev en verklighet från Sjuhäradsbygden. Jag tvivlar
inte alls på att den verklighetsbeskrivningen är riktig, men problemet är fort-
farande att det tar tid att införa de instrument som behövs för att rätta till
ekonomin i Sverige. Man skall komma ihåg att vi har förlorat ett par hudra
tusen jobb på att svenska företag har etablerat tillverkning utomlands. Var-
för? Jo, de - precis som vi moderater - insåg att med den politik som då
fördes i Sverige var det inte möjligt att ha en produktion här i landet. Dessa
företag trodde på sina produkter och man beslutade sig för att förlägga pro-
duktionen i rätt land, där den var lönsam och där klimatet var lönsamt.
Andre vice talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 76 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Under de närmaste åren kommer den höga och än så länge
stigande arbetslösheten att vara det övergripande problemet i svensk eko-
nomi.
Socialdemokratiska företrädare har anklagat regeringspartierna för att ha
orsakat den höga arbetslösheten eller åtminstone för att ha låtit den skjuta
i höjden. Det finns enskilda socialdemokrater som t.o.m. har påstått att re-
geringen vill ha hög arbetslöshet. Självkritik och ödmjukhet däremot lyser
helt och hållet med sin frånvaro.
Ändå vet vi att det var 1989/90 som alla kurvor började peka åt fel håll i
svensk ekonomi - långt innan den nuvarande regeringen tillträdde. Och när
arbetslösheten steg 1990 satte den socialdemokratiska regeringen inte in åt-
gärder. I slutet av 1990 krävde Villy Bergström, chef för Fackföreningsrörel-
sens institut för ekonomisk forskning, att regeringen skulle satsa på arbets-
marknadspolitiska åtgärder för att dämpa effekterna av lågkonjunkturen. I
november 1990 sade Villy Bergström: ”Det är tragiskt att socialdemokra-
terna överger den fulla sysselsättningspolitiken och går in för öppen arbets-
löshet.”
När det på våren var 14 000-15 000 varsel per månad var Allan Larsson
njugg mot AMS. Och man borde ha stimulerat efterfrågan 1991, därför att
sedan skulle det vara för sent. Men så skedde inte. Vi minns i stället Allan
Larssons berömda vändpunkt i valrörelsen 1991.
Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier (EFA)
bekräftar den här bilden i betänkandet Politik mot arbetslöshet (SOU
1993:43). Expertgruppen skriver: ”När arbetslösheten i Sverige steg från en
mycket låg nivå andra halvåret 1990 ökade inte antalet personer i åtgärder.
Inte heller under 1991 ökade de arbetsmarknadspolitiska insatserna i sådan
utsträckning att en kraftig uppgång i arbetslösheten undveks. Perioden
1990/91 kan därför ur svensk arbetsmarknadspolitisk synpunkt karaktärise-
ras som att åtgärderna sattes in sent och i begränsad omfattning.”
I dag säger Villy Bergström att socialdemokraterna kommer att få skörda
den politik de själva initierat, om de kommer till makten 1994.
Det s-regeringen borde ha gjort 1990/91 tvingades den tillträdande fyrpar-
tiregeringen att göra i ett ogynnsammare läge. Men det fanns inget val. Den
öppna arbetslösheten kunde inte få fortsätta att rasa i höjden utan att man
satte in kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Regeringen har utnytt-
jat arbetsmarknadspolitiken maximalt i kampen mot arbetslöshetens gissel.
Herr talman! Budgetunderskottet är nu så stort att det är omöjligt att
tänka sig stimulanser via ytterligare underbalanseringar. Vi kan helt enkelt
inte riskera räntehöjningar och fortsatt försvagad krona. Det vore ett riskta-
gande av oförsvarligt mått. Dagens situation är så olik allt vi tidigare har er-
farenhet av att ett användande av keynesianska instrument vore ett dumdris-
tiskt experiment.
Att saneringsprogrammet för statens finanser måste genomföras står i dag
klarar än någonsin. Om det är något som skapar oro bland ekonomins aktö-
rer, är det statens budgetunderskott och upplåningsbehov. Det är viktigt att
det står klart - bortom alla tvivel - att ambitionerna inte kommer att sänkas
när det gäller ansträngningarna att få ordning på statens finanser.
Alla bedömare är i dagsläget överens om att Sverige nu går in i en tillväxt-
fas. I det läget borde alla goda krafter i samverkan sträva åt samma håll.
Förra veckans partiledardebatt här i kammaren pekade tyvärr i en annan
riktning. Socialdemokraternas partiledare stängde dörrarna till samverkan.
Dagen efter beskyllde Dagens Industris ledarskribent riksdagen för att missa
chansen att ta ledningen i en konstruktiv debatt. Grälsjukan vilade tung över
parlamentet. Och då hade vi ändå alla fått en blomsterhälsning från Han-
delstjänstemannaförbundet med en förhoppning om att det här året skall
komma att präglas av samförstånd i stället för konfrontation.
Störningar i det politiska läget skapar oro inom ekonomin. Det är därför
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
69
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
70
som överorden och retoriken borde få stå tillbaka för en konstruktiv diskus-
sion om den nödvändiga politiken. Förra hösten ledde en yttre fiendes at-
tacker på vår valuta till gemensamma tag. Budgetunderskottets och arbets-
löshetens storlek borde i dag var tillräcklig anledning för nya gemensamma
tag. Jag är övertygad om att det skulle hälsas på samma positiva sätt av
svenska folket som för ett år sedan.
Herr talman! Ingen regering kan skapa riktiga jobb. Men varje regering
har ansvar för att skapa förutsättningar för riktiga jobb. Det är denna uppgift
som nu måste få högsta prioritet i regeringens och riksdagens arbete det när-
maste året.
Anf. 77 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Rose-Marie Frebran, för två år sedan var den öppna arbets-
lösheten 2,5 %. Nu är den 10 %. Under dessa två år har vi haft en borgerlig
regering. Regeringsunderlaget består till en del av Rose-Marie Frebran.
Skyll inte på mig! Det är ni som har ansvaret.
I kompletteringspropositionen i våras skrev finansministern - under förut-
sättning att ni får fortsätta att driva er ekonomiska politik - att om fem år,
dvs. år 1998, skall 11 % stå utanför arbetsmarknaden. Det är inte jag som
påstår detta, utan det är ni. Det är finansministern som påstår detta, och nu
kommer ni och ber om att vi skall stödja en sådan politik.
Hälsningen från HTF handlar om att vi skall försöka hitta konstruktiva
lösningar vad gäller arbetsrätten. För ett år sedan, när vi förhandlade om
krispaketen, var vi överens om att dessa frågor skulle hanteras i förtroende-
full anda. Vad skedde? Jo, regeringen hade kräftskiva, eller vad det var för
sorts skiva, på Harpsund. Sedan gick man ut med ett pressmeddelande, där
man utan att ha resonerat med oss socialdemokrater talade om hur det skulle
vara. Ni är inte så pass mycket kvinnor och karlar att ni ens kan stå för under-
skrivna överenskommelser. Sedan kommer ni och säger: Vi hoppas att frå-
gorna skall hanteras i förtroendefull anda. Ni begär faktiskt litet väl mycket.
Att det skall vara bortom varje tvivel hur budgetunderskottet skall hante-
ras, är inte särskilt trovärdigt, när ni veckan innan ger ungefär 600 miljoner
kronor som en skänk från ovan till nuvarande aktieägare i ABB, Astra och
Procordia. Begär inte att vi skall ställa upp på en politik som innebär att man
skall skänka pengar till redan förmöget folk! Ni kommer aldrig att få oss att
ställa upp på det.
Anf. 78 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att kommentera det sistnämnda, aktie-
skatten. Som jag sade har varje regering ett ansvar för att skapa förutsätt-
ningar för jobb. De skattepengar som tas in på aktier skapar inga jobb, men
de pengar som kvarstår i näringslivet kan investeras. Man kan satsa eget ka-
pital, och på det sättet skapa nya jobb. De förändringar som nu på olika sätt
genomförs är till för att skapa bättre förutsättningar för företagen.
Trovärdigheten när det gäller det socialdemokratiska alternativet finns
inte ens hos alla inom det egna ledet. Jag vill gärna återge vad SSU-ordföran-
den Karl-Petter Thorwaldsson skrev i DN: Självfallet går det inte att regera
landet utifrån Socialdemokraternas budgetalternativ, som bygger på odefi-
nierade besparingar men rejäla skattehöjningar både för privatpersoner och
företag.
Villy Bergström, som jag tidigare hänvisade till, underkänner också den
socialdemokratiska skuggbudgeten. Det går inte att ta landet ur krisen på
ett oansvarigt sätt. Han har ändå den tilltron till Socialdemokraterna att de,
om de kommer tillbaka i regeringsställning, inte kommer att driva en sådan
politik, utan att de då kommer att föra en stram budgetpolitik. Som sagt,
om olyckan skulle vara framme, får man verkligen hoppas att det blir på det
sättet.
Anf. 79 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Först en praktisk fråga. Det kan förefalla oartigt att resa sig
upp och gå omkring här i kammaren, men det är en förutsättning för att jag
skall höra vad meddebattörerna säger. Det var därför som jag gick fram här.
Annars skulle jag tvingas att vara oartig och svara på något helt annat än vad
min ärade meddebattör tar upp.
Rose-Marie Frebran säger att en regering har ansvar för att skapa jobb,
och att man inte skapar några jobb genom att ta in skatter på aktievinster.
Rose-Marie Frebran, att ge en skänk från ovan på 30 miljarder kronor,
vilket motsvarar tre fjärdedelar av statsbidraget till kommunerna, till dem
som redan är aktieägare skapar inga jobb. Låt då pengarna i stället vara kvar
i näringslivet för att dessa jobb skall kunna skapas! Ställ krav på företagen!
Ni bara delar ut pengarna. De som redan nu äger aktier i Procordia, Astra
och ABB, ger ni drygt 600 miljoner kronor. Detta är en del av de 30 miljar-
der kronorna som ni skall sprida ut över landets aktieägare. Sedan rear ni
landets gemensamma egendomar. Om man hade fått köpa aktier för 10 000
kronor i Celsius den 3 juni, hade man den första börsdagen därefter, den 12
juni, kunnat sälja dem för 14 400 kronor. Då hade man tjänat 4 400 kronor
på nio dagar utan att göra ett skapandes grand. Detta är regeringens sätt att
gödsla de redan rika.
Anf. 80 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Jag vill gå in på den principiella frågan när det gäller aktiebe-
skattningen. Vi har i dag en dubbelbeskattning. Jag vill fråga Arne Kjörns-
berg beträffande den principen: Vill Socialdemokraterna ha kvar dubbelbe-
skattningen? Tänker Socialdemokraterna riva upp ett beslut om att ta bort
dubbelbeskattningen?
Andre vice talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 81 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Rose-Marie Frebran talar inkännande om arbetslöshetens
gissel och om behovet av nya jobb. Men jag undrar hur dessa nya jobb skall
se ut. Man kan tänka sig den fråga som kds har drivit väldigt hårt, nämligen
frågan om vårdnadsbidragen. På vilket sätt skapar de nya jobb? Vad jag har
förstått har kds tidigare talat om en neddragning av antalet anställda - man
skal) kunna avskeda ytterligare personer inom kommuner och landsting -
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
71
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
72
som ett tänkbart sätt att finansiera reformen. På vad sätt skapar detta nya
jobb? Är det möjligheten för rika familjer att ha anställda pigor i hushållet
som skapar dessa jobb? Jag tror i så fall att det finns betydligt bättre vägar
att skapa nya jobb.
Jag vill också ställa en direkt fråga till Rose-Marie Frebran, eftersom jag
efter mitt anförande inte fick svar från någon regeringsrepresentant. Men
inom kds är man ju normalt sett mycket intresserad av kyrkliga förehavan-
den. Har Rose-Marie Frebran möjligen tagit del av det biskopsbrev som jag
nämnde? Har Rose-Marie Frebran några åsikter om behovet av att genom-
föra en social och ekonomisk rättvisa i den internationella ekonomin samt
också i Sverige, eller är detta inte något av intresse för en kds-politiker?
Anf. 82 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Vi kristdemokrater har inte föreslagit vårdnadslön och inte
heller varit med om att arbeta fram regeringens förslag om vårdnadsbidrag
i syfte att skapa nya jobb i Sverige. Vårdnadsbidraget har vi arbetat fram för
att skapa större valfrihet för småbarnsföräldrar, för att skapa större rättvisa
mellan olika småbarnsfamiljer, exempelvis mellan dem som i dag är heltids-
arbetande där båda föräldrarna uppbär mycket stora offentliga subventioner
för barnomsorgen och dem som själva - de är många - står för sin barnom-
sorg och via sina löner betalar skatter men inte får något tillbaka. Det är
rimligt att skapa denna större rättvisa. Den har inte med jobben att göra. Vi
har aldrig någonsin sagt något om att man här skall kunna dra ner på perso-
nal.
Jag sade själv här i kammaren i våras vid den kommunalekonomiska de-
batten att de 4,2 miljarderna som kommuner och landsting får nästa år bör
användas till att senarelägga uppsägningar av övertalig personal eller tidiga-
reläggning av investeringar som skapar goda förutsättningar.
När det gäller biskopsbrevet har jag inte tagit del av detta. Det är inte
något som har kommit till oss i egenskap av riksdagsledamöter. Jag vet inte
hur biskopsbrevet har spridits. Jag har bara läst om att detta brev finns, men
jag känner inte till dess innehåll. Jag skulle mycket gärna vilja ta del av bre-
vet, och antar att det går att få tag i det. Men jag kan alltså inte nu reagera
på innehållet.
Anf. 83 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Effekten av vårdnadsbidraget lär för många familjer bli en
fördyring, eftersom vissa familjer kommer att få en betydligt dyrare barnom-
sorg. Om man är ensamstående har man över huvud taget inte möjlighet att
utnyttja systemet. Därför tvivlar jag på att bidraget ens har en rättvisande
funktion.
Däremot är det klart att kds i ett tidigt skede talade om finansieringen.
Den skulle inte ske genom att man aktivt avskedade personer, men man
skulle kunna klara kostnaden genom att familjernas behov och intresse av
kommunal barnomsorg skulle minska och åstadkomma ett ”naturligt” bort-
fall av personal. Kds måste tydligt ange hur man skall finansiera vårdnadsbi-
draget. Väldigt få av oss andra här har sett de fördelar som Rose-Marie Fre-
bran talade om.
Nej, Rose-Marie Frebran, biskopsbrevet har inte spritts av sig självt. Där-
emot går det utmärkt att ta kontakt med Svenska kyrkan och Ärkebiskop-
sämbetet i Uppsala. Om kds-gruppen här i riksdagen har svårt att ordna den
saken, hjälper jag väldigt gärna till. Jag kan även förse regeringen med ett
exemplar. Svenska kyrkans dokument om rika och fattiga och om rättfärdig-
het och moral i global ekonomi är väl tillämpbart när det gäller att åstad-
komma social och ekonomisk rättvisa i vårt land. Jag utgick från att detta
dokument var väl känt av ledande borgerliga politiker.
Anf. 84 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg talade om ett eventuellt naturligt bortfall av
barnomsorgspersonal genom införandet av vårdnadsbidraget. Detta kan
man inte säga med absolut säkerhet. Det blir familjerna som får avgöra.
Minskar behovet av kommunal barnomsorg, måste man naturligtvis slimma
sin organisation.
Varför finns då den kommunala barnomsorgen? Jo, för föräldrarnas och
barnens skull. Den finns inte för att skapa kommunal sysselsättning. Alltså
är den inte någonting som vi skall bestämma. Den kommunala barnomsor-
gen finns till såsom en service åt föräldrarna. Det är de som skall avgöra.
Visst måste vi finansiera införandet av vårdnadsbidraget i initialskedet.
Men det beslutet fattar vi tillsammans med de andra regeringspartierna. Det
är i regeringen som diskussionen nu förs. Vi måste tillsammans komma fram
till hur vi skall göra. Det är ingen mening med att jag står här och säger hur
jag tycker att bidraget skall finansieras. De fyra regeringspartierna håller på
att resonera sig samman om detta och kommer att presentera ett förslag till
finansiering. De kommer inte att lägga fram ett ofinansierat förslag om vård-
nadsbidrag. Bidraget kommer inte att leda till en fördyring för någon familj.
För de familjer som inte använder vårdnadsbidraget till egenvård utan köper
heltidsbarnomsorg av t.ex. kommunen skall resultatet självklart bli plus mi-
nus noll, dock inte om det är fråga om deltid.
Andre vice talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 85 SONI A KARLSSON (s):
Herr talman! Vid den allmänpolitiska debatten i oktober 1991 befarade
jag, med hänvisning till den ekonomiska politik som redovisades i regerings-
förklaringen att ”det var uppenbart att det var löntagarna som skulle få bära
bördorna och att de som hade det bäst skulle få skattelättnader”.
Nu har vi facit för dessa två år och kan konstatera att orättvisan blir allt
tydligare. Det mest anmärkningsvärda är att regeringen har dubbla budget-
budskap.
Regeringen hävdar att det för att sanera landets ekonomi är nödvändigt
att göra besparingar som går ut över gamla, arbetslösa och sjuka. Från den
1 juli i år får en vanlig löntagare som är arbetslös mellan 1 000 och 1 400 kr
mindre i månaden i ersättning. De högavlönadc, som har från 190 000 upp
till flera miljoner kronor i lön kommer från den 1 januari 1994 att få bidra
med endast 148 kr i månaden i höjd inkomstskatt.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Höginkomsttagare och förmögenhetsägare har fått sänkta skatter. Senast
måndagen den 4 oktober lade regeringen fram förslag om sänkt skatt på ak-
tievinster. Förslaget saknar fullgod finansiering. Detta förslag samt förslaget
om att kvitta förluster i firma mot löneinkomster inbjuder dessutom till skat-
teplanering. Det blir med andra ord lättare att fuska.
Trots att staten har fått minskade kostnader för räntebidragen på grund
av lägre ränta, hävdar regeringen att bostadssubventionerna måste sänkas
med tre miljarder kronor för att sanera ekonomin. Staten får lägre kostna-
der, men hyresgästerna får högre. Samtidigt säger samma regering att man
skall införa ett vårdnadsbidrag till en kostnad av drygt två miljarder kronor.
Bidraget är inte finansierat. T.o.m. Dagens Nyheter hade i måndags upp-
täckt att vårdnadsbidraget gynnar högavlönade men missgynnar lågavlönade
och ensamstående.
Man kan fråga: Vilken är logiken i regeringens ekonomiska politik? Det
är givet att en rekordstor arbetslöshet, ett budgetunderskott på ca 217 mil-
jarder kronor, en statsskuld på 1 000 miljarder kronor samt minskad tillväxt
kräver åtgärder. Det kräver också snabba åtgärder. Men det måste finnas en
fördelningspolitisk rättvisa i de åtgärder som föreslås och beslutas.
Vi socialdemokrater är mycket kritiska mot den politik som förs. Vår poli-
tik innebär en kraftfull satsning på sysselsättningen och ekonomin. Kampen
mot arbetslösheten måste sättas främst. Investeringarna måste öka rejält.
Tillväxten måste stimuleras. Nya jobb måste tillskapas i näringslivet inom
alla sektorer. När vi nu har börjat få i gång hjulen, måste dessutom budget-
underskottet minska för att vi skall kunna försvara och bevara välfärden.
Som rättviseåtgärd krävs att också höginkomsttagarna bär sin del av bördan.
Därför har vi i motioner lagt fram förslag om höjning av skatten för högin-
komsttagare.
Vi har under förra riksmötet framlagt förslag på alla de områden som jag
här har räknat upp, men den borgerliga majoriteten har röstat ner förslagen.
Dessa våra förslag har fått ett ökat stöd bland ekonomerna. Nu senast vid
Studieförbundet Näringsliv och Samhälles konferens i Stockholm den 11 ok-
tober om det ekonomiska läget hävdades att det behövs snabba åtgärder för
att undvika en fördjupning av depressionen i Sverige. Räntorna behöver
sänkas. Utbudet i ekonomin behöver förbättras, och efterfrågan måste sti-
muleras. Det är bara regeringen som framhärdar med sin åtstramningspoli-
tik och hoppas att exportindustrin skall bli den räddande plankan.
På grund av den sänkta kronkursen gynnas givetvis exportindustrin. Men
det löser inte det stora problemet med arbetslösheten och ekonomin, efter-
som den inhemska marknaden bromsas. Nedgången fortsätter i bl.a. bygg-
sektorn och den kommunala sektorn, och arbetslösheten kommer t.o.m. att
öka.
Vi kan nu se resultatet av två års regeringspolitik. Ekonomin är i en
mycket svår obalans, och regeringen bör därför dra konsekvenserna av sitt
handlande och lägga om ekonomin i den riktning som vi socialdemokrater
föreslår. Allt fler ekonomer instämmer i våra förslag. Det är hög tid att även
regeringsföreträdarna gör det.
74
Anf. 86 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Någon, jag säger inte vem, har träffande sagt: ”En demokra-
tisk stat är ett land där var och en har rätt att säga sin mening. Men där ingen
är tvungen att höra på.” Blickar jag ut över kammaren, finner jag att flertalet
riksdagsledamöter tydligen uppfattar demokratin på detta sätt.
Den 23-30 september besökte kulturutskottet Grekland, bl.a. det rykt-
bara Apollontemplet i Delfi. Jag passade naturligtvis på att fråga det i dim-
mor insvepta oraklet hur vi i Sverige skall komma till rätta med vårt stora
budgetunderskott. Något klart besked hade jag inte väntat mig. Svaret blev:
”Lång natts färd mot kall gryning.”
Tyvärr har nationalekonomerna en del av skulden till vårt växande under-
skott. Under 1970-talet hävdade en rad kända ekonomer, bl.a. Erik Lund-
berg och Assar Lindbeck, att de som var oroade över budgetunderskottet
bara var trista kamrerare och bokhållare. Under en debatt på Nationaleko-
nomiska Föreningen förklarade Assar Lindbeck:
”Att se på budgetunderskottets storlek istället för det samhällsekono-
miska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad
person går fram till en termometer och finner att den visar 24 grader och
utropar: ”Å fan är det redan midnatt!” ’ (enligt Björn Elmbrant: Så föll den
svenska modellen, s. 35).
En ledande politiker som då tog nationalekonomernas ord på allvar var
ingen mindre än Gösta Bohman, som vanligtvis är mycket kritisk mot ekono-
mer, inte minst mot mig. I moderaternas partimotion 1976 sades om budget-
saldot att det var ett ”dåligt och skäligen ointressant” mått på hur ekonomin
fungerade. Och i en intervju 1978 förklarade Bohman att underskotten inte
var någon avgörande fråga för framtiden (enligt Björn Elmbrant, s. 43). Men
efter 1979 års val förklarade Bohman offentligt att budgetunderskottet var
ett bekymmer.
Om ett lands budgetunderskott har stor eller liten betydelse beror givetvis
på hur underskottet har uppstått och på ett lands ekonomiska situation. Har
sålunda ett land samtidigt en stor statsskuld, betyder ju vaije underskott att
denna skuld fortsätter att växa.
Sverige har i dag det största budgetunderskottet och den största statsskul-
den per invånare i västvärlden. Därför förvånar det hur lätt finansministern
tycks ta på detta problem. Vid varje framlagd budgetprognos påstår hon att
läget är under kontroll, oavsett hur felslagna prognoser som tidigare levere-
rats. Det innebär ofrånkomligen, som Harry Schein påpekade i sin krönika
i DN i måndags, att orden ges en ny och ofta motsatt innebörd, precis som
i Orwells berömda bok ”1984”.
Det vore intressant att veta om finansministern även i efterhand anser att
hon haft läget under kontroll. Då är det fråga om en ny betydelse av begrep-
pet kontroll.
Vår statsfinansiella situation är självklart utomordentligt allvarlig. Nu pe-
kar prognoserna på att statsbudgetens underskott fortsätter att stiga. Och
även om budgetunderskottet skulle sjunka budgetåret 1994/95, fortsätter
statsskulden att växa. Det kommer den att göra så länge vi har ett budgetun-
derskott. Det betyder att statsskulden om ett par år är över 2 000 miljarder
kronor och kommer att växa ännu mer innan vi har fått balans.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
75
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
76
Mot den bakgrunden är det en illusion att tro att räntorna skall nämnvärt
sjunka. Räntorna sjunker inte bara därför att många kräver det. Snarare
väntar en uppgång allteftersom statens upplåningsbehov ökar.
Finansministern, liksom riksbankschefen, påstår att kronan är undervär-
derad. Men kronan är varken undervärderad eller övervärderad. Den äx vär-
derad av marknaden - just till den kurs som den har i dag.
Naturligtvis kan vaije människa, således även en finansminister, tycka att
kronan är undervärderad. Men det bryr sig inte marknaden om. Vad mark-
naden bryr sig om är vårt jättestora budgetunderskott och vår enorma stats-
skuld, att Internationella valutafonden sagt att besparingarna i statsbudge-
ten bör uppgå till minst 20 miljarder kronor per år och inte 10 miljarder kro-
nor, som är regeringens linje.
Nu hävdar en del ekonomer att vi inte lever över våra tillgångar. Och det
är klart att vi inte gör när vi har en arbetslöshet på över en halv miljon männi-
skor. Men det allvarliga är att vi har gjort det. Därför har vi en stor stats-
skuld, som inte motsvaras av en lika stor ökning på tillgångssidan.
Jag har ett förslag till besparing: Dra in flerbarnstillägget! Tillägget kostar
1,3 miljarder kronor per år, men det finns ingen anledning att i dag ha kvar
detta tillägg. Det kom till 1982, när nativiteten var låg, och kostade då blott
125 miljoner kronor.
I dag erhåller en fembarnsfamilj 72 000 kronor per år skattefritt i barnbi-
drag, vilket motsvarar en inkomst på 144 000 kronor vid en marginalskatt om
50%.
Under senare år har så många barn fötts att vi har ett reproduktionstal på
2,1, vilket krävs för att uppnå en konstant befolkning.
Kostnadsmässigt finns ingen anledning att öka barnbidraget när barnanta-
let ökar, eftersom den genomsnittliga kostnaden per barn blir lägre när barn-
antalet ökar.
I dag - det vet också herr talmannen - fyller finansministern 50 år och firas
på annat håll. Själv böljade jag mina studier i nationalekonomi för 50 år se-
dan. Så även för mig är det en högtidsdag, trots att ingen i regeringen, efter
alla dessa mina år av studier i nationalekonomi, lyssnar på vad jag säger, inte
ens när jag redan i januari förra året föreslog att den svenska kronan borde
flyta.
Men när, herr talman, i mänsklighetens historia fick förnuftet råda över
prestigen? - Sällan, varför jag härmed slutar mitt utmätta 6-minutersanför-
ande.
Anf. 87 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Låt mig i denna till bristningsgränsen fyllda kammare uttala
att det var ett nöje att lyssna till herr Hegeland. Jag tycker att hans anförande
borde ha kommit först i dagens debatt, inte sist. Då hade vi vunnit mycket
av spänst och fräschör i vår diskussion i dag.
Jag tycker med anledning av de båda jubileerna, herr Hegelands 50 år
inom nationalekonomins område och fru Wibbles 50-åriga levnadslängd, att
Hugo Hegeland skulle ge sitt anförande till henne att läsa. Jag är övertygad
om att herr Hegeland liksom jag kommer att få det fantastiska tillmålet ”en
av Sveriges uslaste politiker” med kommentaren ”det är tur att han inte har
något inflytande på politiken”. Men det får andra stå för. Mitt omdöme är i
stället att herr Hegeland är en charmant och begåvad politiker, mycket in-
tressant att höra.
Anf. 88 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Herr Hegeland var ledsen för att man från regeringshåll inte
lyssnar på honom. Jag förstår att det är en tröst som inte är särskilt mycket
värd, men herr Hegeland: Jag lyssnar!
Jag hoppas att resan till Grekland var lärorik, men inte behövde herr He-
geland åka till Grekland och lyssna på orakel för att få reda på att budgetun-
derskott är livsfarliga. Det har bl.a. jag påpekat. Jag förstår att herr Hege-
land inte bryr sig om det, men även min företrädare - om jag får skryta litet
grand - Gunnar Sträng, som representerade Södra Älvsborg i 39 år, har på-
pekat det. Det har säkerligen också herr Hegeland hört.
Gunnar Sträng såg till att han, om han skulle betala ut 1 kr, hade inkoms-
ter motsvarande 1:02 kr. Om den nuvarande finansministern, som säger att
Gunnar Sträng tillhör de överskattade finansministrarna, skall betala ut 1 kr,
tar hon in 60 öre. 40 öre springer hon ut och lånar någonstans. Det är skillnad
på finansministrar och finansministrar.
Anf. 89 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Om jag hade vetat att Arne Kjörnsberg hade svaret på hur
budgetunderskottet skall nedbringas till noll, hade jag inte rest till Grekland.
Men nu reste vi inte till Grekland enbart för det. Dessutom är det inte lika
roligt att fråga någon som är så öppenhjärtig som Arne Kjömsberg som att
fråga oraklet där nere, alltid insvept i dimmor. Sierskan kallades för övrigt
Pythia.
Det är mycket riktigt att Gunnar Sträng sade att han ville ha budgetbalans,
vilket han kritiserades för av ekonomerna. Jag sade också att ekonomerna
har gjort ett misstag, så om detta är vi helt eniga. Jag var rädd för att Arne
Kjömsberg plötsligt skulle ha ställt sig upp och instämt helt i mitt anför-
ande - då hade jag väl åkt ut ur partiet.
Jag får också tacka för det som lan Wachtmeister sade, trots att jag inte
uppfattade någonting.
Anf. 90 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara deklarera att jag inte instämmer helt i herr He-
gelands anförande.
Anf. 91 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Jag tackar för dessa tröstens ord.
Miljöpolitik
Anf. 92 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! I undersökning efter undersökning har det belagts att miljön
är bland de frågor som människor tycker är allra viktigast i Sverige. Och den
insikten är glädjande, eftersom vi står på randen av en global katastrof, en
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
77
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
78
katastrof som vi kan undvika bara genom att handla - nu, i Sverige och i
andra länder. Och vi i Sverige har traditioner att värna.
För inte så länge sedan räknades nationen Sverige som ett av föregångs-
ländema på miljöområdet. Enligt World Watch Institutes senaste årsrapport
intar vi emellertid inte längre denna tätposition. Är inte det konstigt, herr
miljöminister?
Efter valet fick vi ju en regering där Centern sade sig vara det nya miljö-
partiet. Det skulle skapas trendbrott och systemskifte i miljöpolitiken, och
förorenarens betalningsansvar tas på allvar. Livets verkliga kretslopp skulle
genomföras.
En regering med ett Folkparti som sade sig vara naturens största vän, de
gröna värdenas försvarare. Nu skulle både långbensgroda och vitryggig
hackspett få sitt berättigade värn.
En regering med ett nytt parti, kds, som var obesudlat av tidigare ställ-
ningstaganden och därför försökte tävla med Centern om vem som egentli-
gen var mest miljöparti.
En regering med Moderata samlingspartiet, som inte lät som ett miljöparti
precis men ändå krävde höjd koldioxidskatt till 46 öre per kilo koldioxid.
Herr talman! Denna konstellation borde väl vara den yttersta garanten för
att bibehålla - ja, t.o.m. stärka - Sveriges miljöposition i världen. Men hur
har det blivit? Vad har sedan hänt?
Hur kommer det sig att denna enligt egen utsago mest kompetenta rege-
ring, med så höga ambitioner, har flyttat Sverige från tätpositionen i den in-
ternationella rangordningen när det gäller miljöteknikutveckling?
Centerns systemskifte blev ett namnskifte, från omställningsplaner till
kretslopp. Och kretsloppet i sig reducerades till insamlingsmål för plåtbur-
kar och producentansvar för förpackningar och papper.
Jordbrukets kretslopp blev det inte mycket av. Nya subventioner och allt
större kostnader för statskassan, samtidigt som omställningen till ett mera
miljöanpassat jordbruk har motarbetats. Borttagna avgifter på handels-
gödsel och bekämpningsmedel medför allt mindre kostnadsansvar för miljön
inom jordbrukssektorn.
Av Folkpartiets gröna linje ser vi ingenting. Ni har medverkat i föränd-
ringen av jordbrukspolitiken, och ni har också medverkat till avregleringen
av skogsbruket. Ni har svikit era ideal. Propositionen om den biologiska
mångfalden, som vi möjligen får presenterad här sedan, har vi väntat på
länge. Den har dröjt. Den borde vara Folkpartiets flaggskepp. Men jag för-
står att oenigheten har varit stor.
Mitt i allt det här står kds och vill så väl. Men i slutändan röstar ni ändå för
alla dessa dåliga eller undermåliga miljöförslag. Sänkningen av dieselskatten
med 5 öre är ett sådant exempel. Skatten för diesel miljöklass 1 hamnade
t.o.m. under EG:s miniminivå.
Kds talar med kluven tunga. Dan Ericsson i Kolmården, politikens mora-
liska anseende stärks inte precis genom sådana som er här i riksdagen. Det
gäller både på miljöområdet och också t.ex. på sjukvårdens område.
Herr talman! Regeringens vinnare i miljöpolitiken är Moderaterna. Vis-
serligen kunde inte Moderaterna hålla löftet om en höjning av koldioxid-
skatten utan sänkte den i stället, tvärtom mot vallöftet. Men i övrigt har Mo-
deratema lyckats få samtliga andra regeringspartier att backa från sina ambi-
tioner, och jag tycker att det är duktigt gjort.
Herr talman! Vad Sverige behöver nu mitt i lågkonjunkturen är en offen-
siv satsning på miljövård, en utveckling av lagstiftningen och de ekonomiska
styrmedlen. Trots att samtliga regeringspartier i valrörelsen sade det här och
förde fram det som sina vallöften - och den ambitionen upprepades i de
första regeringsdeklarationerna - har nästan ingenting hänt.
Till skillnad från regeringen är vi beredda att utveckla de ekonomiska styr-
medlen. Vi har lagt fram förslag om det i riksdagen, men majoriteten har
röstat emot. Vi kommer att fortsätta att driva de här frågorna, med en kom-
bination av lagstiftning, ekonomiska styrmedel, information och forskning
samt frivilliga överenskommelser.
Jag undrar vad regeringen egentligen vill med sin miljöpolitik. För mig är
miljöfrågorna inte bara ett partitaktiskt käbbel, därför att de handlar om vår
egen livsmiljö och framtidens livskvalitet. Här krävs samarbete över parti-
gränserna och över blockgränsen på ett konstruktivt sätt. Det har vi sett all-
deles för litet av i regeringen, och det är kanske inte så konstigt, med fyra
så disparata regeringspartier, där Moderaterna alltid drar det längsta strået,
trots att miljöministären, märke C, är fördubblad.
Anf. 93 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Miljöpolitik är till väsentliga delar långsiktig politik, där det
gäller att komma till rätta med industrialismens och slit- och slängsamhällets
avigsidor på miljöområdet. Miljöproblemet är också ett globalt problem på
många områden, vilket man ibland glömmer i den svenska miljödebatten.
Vi i Ny demokrati är för en långsiktig, målinriktad miljöpolitik, där folket
är med på noterna och där miljöpolitiken går att genomföra i samklang med
den ekonomiska verkligheten.
Den globala miljöpolitikens mål skapas på konferenser likt den i Rio, där
man kom fram till Agenda 21. Agenda 21 som dokument har ett bra innehåll
i stort, men man kan fråga sig om dessa konferenser ger någon förbättrad
miljö i förlängningen. Ser man på resultatet av de cirka 140 miljökonferenser
som hållits tidigare, är resultatet magert.
En del förespråkar lägre nivåer på kraven, så att alla kan efterleva kraven.
Något bör göras så att det blir globalt resultat, det är alla med om. Hur man
skall nå dit kan vi kanske diskutera.
Det alla minns från Riokonferensen var att USA ej gick med på vissa be-
gränsningar av koldioxidutsläppen, vilket egentligen är ärligt av dem att säga
ifrån. Vår miljöminister Olof Johansson kritiserade detta. Miljöministern ta-
lar med kluven tunga, enligt min åsikt, för veckan före Riokonferensen gav
miljöminister Olof Johansson oljekraftverket i Stenungsund klartecken att
starta upp. Det kraftverket släpper ut 1 - 5 miljoner årston koldioxid, vilket
betyder att Sverige ökar sitt koldioxidutsläpp med upp till 10 %.
I EG-perspektiv bör vi sträva efter att ha samma riktlinjer, så att vår kon-
kurrenskraft ej försämras på vår största marknad. Vi anser att genom att
vara med och påverka med vår erfarenhet kan vi hjälpa till med att förbättra
miljön inte bara i dagens EG-område utan också förbättra vår egen miljö.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
79
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
80
Vi vet ju att i dag kommer 80-85 % av vatten- och luftföroreningar från
andra länder till Sverige.
Detta faktum för mig in på vårt krav att sätta till resurser för att hjälpa
staterna på andra sidan Östersjön att komma till rätta med gamla misstag.
I Sverige bör vi sätta upp långsiktiga miljömål, så att företagen och fors-
karna får en realistisk chans att åtgärda inför nya normer. Vi anser att man
skall vara försiktig i användandet av miljöavgifter och miljöskatter, även om
de ibland kan vara bra som styrmedel, för utan tillväxt i företagen blir det
svårt att få resurser för miljöförbättrande åtgärder.
Miljöavgifter som företeelse har egentligen formen av en handel med av-
latsbrev, där man kan köpa sig fri från sin miljöförstöring. I alla fall får jag
den tanken när Naturvårdsverket säger att det kommer in cirka 15 miljarder
i form av miljöavgifter och miljöskatter och går ut 2,5 miljarder tillbaka till
miljöåtgärder.
Så över till problemet med Öresundsbron. Vi anser att man omedelbart
bör sätta i gång att bygga den. Nu är det billigt att bygga, och den svenska
exporten och turistnäringen behöver bron så fort som möjligt.
Här är det Centern som är proppen, av miljöskäl. Vi anser inte att politi-
ker skall lägga sig i hur bron skall byggas, men bland alla de cirka 20 alterna-
tiven finns ett förslag av konsortiet som heter C10S som så gott som elimine-
rar frågan om brist på saltvatteninflöde m.m.
Det är förvisso något dyrare. Men med tanke på den försening Centerns
handlande åstadkommer och de kostnader den för med sig är det tveksamt
om det är försvarbart att vänta.
Om Socialdemokraterna hade varit litet mer miljömedvetna i uppgörelsen
med danskarna hade de inte gått med på en sänktunnel, eftersom en sådan
kräver en hel del muddring med marinekologiska nackdelar som följd. Det
hade varit bättre med en borrad tunnel. Om man valt en sådan hade också
svenska företag kunnat vara med och lägga anbud på att bygga tunneln. Nu
är det bara danskarna som har möjlighet att bygga den. Det är en annan
bieffekt av det hela.
Det sägs i debatten att bilavgaserna är ett stort miljöproblem. I Sverige
har vi 8,7 bilar per kvadratkilometer. Med anledning av trafikutskottets resa
till Tyskland väljer jag att jämföra med förhållandena i Tyskland. Där har
man 110,9 bilar per kvadratkilometer.
Jag frågade en förbundsrepresentant, Dr Norbert Rieder, hur man ser på
problemet. Han svarade att man inte ser det som något större problem, ef-
tersom 50 % av bilarna redan nu har katalysator. Ca 40 % av våra bilar har
katalysator.
Med detta inlägg vill jag inte säga att bilavgaserna inte är ett problem, men
det bör tonas ned till realistiska proportioner. Det gäller att föra en långsiktig
politik, där man tar fram idéer om hur man skall lösa problemen i stället för
att bara prata om dem.
Anf. 94 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Regeringsdeklarationer är ofta intressanta dokument. De är
kanske inte intressanta så mycket för sina litterära kvaliteter - de utgör inte
direkt några finstämda exempel på nutida svensk prosa - men de brukar åt-
minstone vara omsorgsfullt utformade. Någon har tänkt efter, och man har
förmodligen pratat med varandra och haft förhandlingar om formuleringar.
Det är ofta intressant att titta i gamla regeringsförklaringar och se hur det
blev. Jag skall inte göra det nu. Jag skall titta i den senaste och konstatera
vad regeringen har för uppfattning om hur man skall gå framåt.
Det nämns att Sverige skall vara pådrivande i det internationella miljö-
vårdsarbetet. Det är ju alldeles utmärkt. Frågan är hur vi skall bli tillräckligt
pådrivande i detta arbete. I deklarationen sägs inget särskilt om vilka verk-
tyg vi skall använda, annat än att Riokonferensens beslut och klimatkonven-
tionen följs upp.
Riokonferensens beslut innehåller ju väldigt mycket. Det är naturligtvis
nödvändigt med en rangordning. Vi kan inte av regeringsdeklarationen sluta
oss till regeringens uppfattning om vilka uppgifter vi bör ta oss an först och
med störst energi.
Är det möjligt att regeringen kommer med förslag om någon form av in-
ternationell miljöskatt? Det hade varit intressant att få veta.
Det nämns också i regeringsdeklarationen att miljöskulden inte får öka.
Det är oklart om regeringen därmed menar vår egen miljöskuld, eller om
det är jordens totala miljöskuld som inte får öka. Det är naturligtvis det se-
nare, även om inte heller vår egen miljöskuld skall öka.
I morse kunde vi höra på radion att mätningar av ozonlagrets tjocklek över
Sydpolen åter har visat att det finns stora jordproblem. Uppgifter från Nya
Zeeland antyder att situationen är värre än någonsin.
Det är en situation som vi vet kommer att bli värre än någonsin. Situatio-
nen kommer alltid att förefalla värre i framtiden än vad den är nu. I detta
fall är läget alltså utomordentligt allvarligt.
De internationella överenskommelser som vi träffat hittills räcker uppen-
barligen inte. Vad gör vi själva? Vilka möjligheter att styra utsläppen från
exempelvis verksamhet med skrotning av kylanläggningar har vi utnyttjat?
Jag tror att det finns oerhört mycket att göra, och det måste göras snabbt.
Det kommer att finnas en mycket god marknad för framtida teknik på detta
område. I Kina skaffar sig en stor del av hushållen kylskåp som om tio år
kommer att böija skrotas. Tala om marknad när en befolkning på 1,4 miljar-
der skall skrota sina kylskåp!
Det nämns i regeringsdeklarationen att länderna kring Östersjön har ett
gemensamt ansvar för vattenmiljön. I morse kunde vi höra på radion också
om radioaktiva utsläpp i vattnet från de gamla sovjetiska kärnkraftverken.
Jag tror att svensk teknik skulle kunna hjälpa till på ett mer konkret sätt än
hittills.
Skogspolitiken i Baltikum är intressant för oss. Också på det området skall
svensk verksamhet gå in. Frågan är på vilket sätt det skall göras. Kommer
vi att göra om våra egna misstag när vi hjälper balterna och minska den bio-
logiska mångfalden i deras skogar? Vad man än kan säga om de baltiska sta-
ternas miljöpolitik, så inte har de exploaterat sina skogar i sådan grad att det
har hotat den biologiska mångfalden. Den verkar tvärtom vara större där än
på motsvarande ställen i Sverige.
Jag påstår inte att det som skett i de svenska skogarna är frukten av en
medveten politik, men faktum kvarstår. Det finns något som är värt att be-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
82
vara i Baltikum. Hur kommer svensk skogspolitik att lyckas med det? Vari
skall våra hjälpinsatser bestå?
Insatserna för kärnsäkerheten i östra Europa nämns också i regeringsdek-
larationen. Här finns ett enormt arbete att göra. Det finns rena skräckhisto-
rier om hur man i Norra ishavet har sänkt containrar med radioaktivt avfall.
Det finns skrönor som berättar att man fick skjuta på containrarna med pan-
sarbrytande ammunition för att få dem att sjunka under ytan.
Jag kan inte undgå att reagera på det Max Montalvo sade om att politi-
kerna inte skall lägga sig i hur Öresundsbron skall byggas. Visst skall vi det!
Bilavgaserna är vårt största enskilda utpekbara problem, och det kommer
att vara så under lång tid framåt.
Vi kommer att företa en något kuriös behandling av frågan om Öresunds-
bron här i riksdagen i höst, miljöministern. Trafikutskottet håller för närva-
rande på med sitt betänkande om Öresundsbron. Enligt kammarens plan
skall ärendet debatteras den 1 december. Vi får väl utgå från att majoriteten
gör som i fjol och godkänner att bron skall byggas. Var kommer miljöpröv-
ningen in?
Anf. 95 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Vi har olika syn på vem som skall lägga sig i vad, Jan Jenne-
hag. Om experter som kan dessa frågor gör sina bedömningar, tror jag för
min del att vi politiker kan göra våra bedömningar av om det är rimligt att
bygga bron.
Anf. 96 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Det är självklart att vi skall följa experters råd, men projek-
tet skall definitivt underställas en demokratisk beslutsprocess när det gäller
att föra det i hamn. Jag tycker att vi har tillräckligt många exempel i historien
på hur det kan gå när man utan en sådan process följer experters råd.
Jag nämnde kärnkraftsverksamheten i Baltikum i mitt anförande. Jag är
övertygad om att det är de yppersta av alla experter som har konstruerat
dessa anläggningar. De var inte helt lyckade.
Beslutet om hur vi dimensionerar vår trafikapparat är politiskt. Frågan om
hur bron skall byggas kräver definitivt ett politiskt ställningstagande.
Anf. 97 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Fyrklöverregeringen har verkat i två år. Det har varit en pe-
riod av stora och ärvda ekonomiska problem, vilket vi har hört i den före-
gående debatten här i dag.
I en sådan situation finns det stora risker för att mjuka värden får stå till-
baka och att problem på exempelvis miljöområdet skjuts på framtiden ge-
nom att man t.ex. tillåter att miljöskulden till kommande generationer får
växa. Det är vad aktuella beräkningar visar att den hittills har gjort. Den har
ökat med 7 miljarder om året.
Det är det underlaget som ligger till grund för det ställningstagande som
regeringen gjorde i årets finansplan, nämligen att miljöskulden inte får öka.
Det är ett förpliktande uttalande som handlar om vårt eget land och vårt
handlande här.
Regeringen planerar därför att till vårriksdagen lägga fram en proposition
där vi summerar effekter på miljöskulden. Dessförinnan kommer vi med en
omfattande beskrivning av hela det område som Riokonferensen tog upp.
Den hoppas vi vara klara med före jul. Den är baserad på vad hundratalet
remissinstanser har sagt. Givetvis är kärnan här Agenda 21, dvs. hur man
skall transformera det globala perspektivet till det lokala och göra detta till
verklighet i dagens svenska vardag.
För att möta de hot som alltid finns i en svag ekonomisk utveckling har
regeringen hårdare än tidigare regeringar markerat hur viktigt det är att sam-
manfoga ekonomi och ekologi.
Startpunkten kom efter tre månader med den gröna bilagan till 1992 års
finansplan. Det var ingen tillfällighet att vi lade in den just i finansplanen.
Det markerar att detta är hela regeringens uppfattning. Det handlar i hög
grad om ekonomisk politik, och inte om att såsom traditionellt göra miljöpo-
litiken till någon sorts restpost eller än värre till sektorpolitik. Därutöver
finns uttalandet i årets finansplan om miljöskulden.
Vi arbetar med att på område efter område sätta pris på miljön. Tyvärr
hade inte särskilt mycket hänt under 80-talet på miljöområdet. Det var först
i början på 90-talet, efter den miljöavgiftsutredning som vi pressade fram,
som vi så småningom fick t.ex. koldioxidskatten.
Jag skall gärna ge exempel på hur effektivt det är med ekonomiska styrme-
del. De som minns krispaketet från förra hösten - ett exempel på samverkan,
om man så vill - kommer ihåg att jag förordade att vi inte bara skulle höja
bensinskatten utan också differentiera den i ökad utsträckning. I dag kan vi
avläsa de snabba resultaten.
Efter åtta månader, från januari till augusti, har på grund av denna ökade
differentiering mellan blyad och oblyad bensin användningen av den blyade
bensinen minskat från 20 % till 7 %. Det är ett typiskt exempel på att man
kan uppnå mycket snabba och effektiva resultat genom att använda ekono-
miska styrmedel.
Samma utveckling kan vi avläsa när det gäller förändringen med olika
klasser av dieselbränsle med olika miljöegenskaper. Vi har snabbt flyttat oss
mot miljöklass 1. Det är klart att miljöklass 1 är sämre än bioenergi. Vem
håller inte med om det? Men den är klart bättre än klass 2 och 3. Jag förstår
därför inte riktigt de synpunkter som framfördes i Margareta Winbergs an-
förande.
Detta borde ha gjorts för länge sedan. Det gäller inte minst beslutet att
differentiera bensinskatten på ett annat sätt. Då hade vi kommit ifrån det
livsfarliga miljögiftet bly i våra tätorter som drabbar de små barnen, de som
lever i avgasrörshöjd. Detta är bra exempel på att om vi sätter pris på miljön
kan vi också åstadkomma snabba resultat.
Det är inte enbart fråga om dessa åtgärder. Det finns rader av exempel på
arbeten som vi har satt igång, vilket också borde ha varit gjort för länge se-
dan. Avfallsskatten är ett bra exempel. Arbetet är nu inne i utredningsfasen
och beredningsfasen. Det är en uppföljning av kretsloppsidéerna, där den
tidigare regeringen, trots att det var en enpartiregering, misslyckades med
att komma fram till något förslag. Så var det ju, Margareta Winberg.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
83
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
84
En annan huvuduppgift gäller den internationella miljöpolitiken. Här har
Jan Jennehag varit inne på flera väsentliga frågor.
Låt mig först säga att det är viktigt att vi har ett nära samarbete i vårt när-
område Norden, och det har vi både informellt och formellt. Nu börjar vi
diskutera en ny miljöstrategi som skall läggas fram till Nordiska rådets möte
här i Stockholm i mars. Den är nyligen översänd till parlamentarikerna i rå-
det.
Vi har mycket av informellt samverkan mellan de nordiska länderna, och
det är framgångsrikt. Det är mycket mer framgångsrikt att agera som grupp
än var och en för sig. Detta gäller inte minst i förhandlingarna med EG. Där
är målet att högsta tillämpade ambitionsnivå skall gälla. Det betyder i klar-
text att om EG ligger före oss höjer vi nivån, och om EG ligger efter oss
sänker vi inte nivån, utan vi utgår från att de kommer att anpassa sig till våra
nivåer.
När det gäller Riokonferensen har jag redan nämnt den stora proposition
som kommer strax före jul om den lokala Agenda 21 och uppföljningen av
Riobeslutet. Det har arbetats för högtryck med detta. Vi har dessutom fått
många bra förslag från kommunerna, dvs. de kommuner som verkligen vill
göra någonting.
Det pågår svavelförhandlingar - det är ett prioriterat område - där Sverige
har ordförandeskapet. Det är tungt och kärvt, men vi pressar på. Jag har
själv haft möjlighet att utdela piskrapp till den brittiska regeringen för deras
passivitet på detta område, och det kommer flera.
Klimatkonventionen har ratificerats och följts upp med särskilda förslag
som gäller vårt eget land, Östersjön och Baltikum. Detta följs nu upp med
propositionen om biologisk mångfald, som anländer hit till riksdagen under
eftermiddagen.
Den handlar om att bevara den biologiska mångfalden, att möta hoten
mot svenska växt- och djurarter och att ge dem bättre möjlighet att överleva.
Det handlar om övergripande miljömål och även om mycket konkreta åtgär-
der som skall baseras på aktionsplaner för biologisk mångfald.
Vi satte redan den 18 februari i gång arbetet för den landsstudie som kom-
mer att ligga till grund för de aktionsplaner som kommer att finnas på de
olika sektorområdena, dvs. jordbruk, skogsbruk, fiske, etc. Vi inrättar ett
centrum för forskning om biologisk mångfald.
Det är nästan litet löjligt att behöva påpeka för Margareta Winberg att 2,5
miljarder nu avsätts i form av ökade resurser till miljöforskning. Hon har
inte ens noterat att det har skett. Låt vara att det är fråga om löntagarfonds-
pengar.
Vi tillsätter en kommitté för att förbereda Sveriges agerande i den veten-
skapliga kommittén under konventionen om biologisk mångfald, och en sär-
skild informations- och utbildningskampanj riktas till landets alla jordbru-
kare.
Vi kommer med förslag om hantering av genetiskt förändrade organismer
och utsättning av dem, vilket är en risk. Där pågår beredningsarbetet i rege-
ringskansliet.
Miljökonsekvensbeskrivningar införs i jordbruket. Det blir ett ökat skydd
för våtmarker. Det finns en särskild bilaga där vi listar alla de områden i
landet, främst i södra och mellersta Sverige, där detta är aktuellt. Där kom-
mer förbud mot dikning att införas. Vi inför skydd för biotoper enligt en sär-
skild bilaga i propositionen. Vi räddar svenska domesticerade arter genom
att ge särskilt stöd till Nordens Ark. Vi vill värna om grönområdena i tätor-
ter. Det är inte minst viktigt för närvarande när så mycket hotas av de ärvda
gigantomaniprojekten, paketen, i Stockholm, Göteborg och Malmö med
vidhängande Öresundsbro.
Anf. 98 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för uppräkningen av de åtgär-
der som regeringen har gjort och ämnar göra. Jag konstaterar dock att väl-
digt mycket av detta handlade om att summera effekter och om att tillsätta
kommittéer osv. Det var ganska litet av konkreta förslag och beslut, åtmin-
stone i början av miljöministerns anförande.
Miljöministern talade om ekonomi och ekologi. Han sade att regeringen
har tagit initiativ på det området genom att ha en bilaga till finansplanen.
Då vill jag bara stillsamt påpeka att ursprunget till bilagan till finansplanen
1992 var den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte som
hette Räkna med miljön.
Jag vill gärna fråga hur vi går vidare med detta. Vi är överens om att det
mest grundläggande är att hitta ett annat sätt att beräkna bruttonationalpro-
dukten, tillväxten osv. Hur går vi konkret vidare? Det är litet bråttom där,
som jag ser det.
Sedan säger miljöministern att det inte hände något på 80-talet och att allt
har hänt nu plötsligt. Men på 80-talet skärptes ganska många lagar och regler
genom Birgitta Dahls försorg. Diskussionen om mycket av det vi ser i dag,
t.ex. ekonomiska styrmedel, påbörjades under 80-talet.
Jag skall ta upp en konkret fråga. Den gäller den oblyade och blyade ben-
sinen. Där säger miljöministern att användningen av den blyade bensinen
har sjunkit. Nu finns det en sorts oblyad bensin som kan användas till alla
bilar. Vi har lagt fram förslag om att man rakt av skall förbjuda den blyade
bensinen. Det har vi inte fått igenom i riksdagen. Jag undrar hur miljöminis-
tern ser på det. Kan han tänka sig att lägga fram ett förslag om detta till riks-
dagen? Då kanske det går lättare att få igenom det.
Jag noterar med glädje att miljöministern säger att när det gäller förhand-
lingarna om EG-medlemskapet har man ambitionen att inte sänka sig på nå-
gon enda detalj. Det tycker jag är mycket bra. Det har vårt fulla stöd.
Jag har också två andra frågor. Jag kanske bara hinner ställa den ena. Den
handlar just om ekonomiska styrmedel. I kompletteringspropositionen från
i våras sades att användningen av ekonomiska styrmedel skulle öka med 8
miljarder. Vi har förgäves försökt få fram på vilket sätt man mer konkret
skall göra detta. Jag vill fråga på vilket sätt man skall ta in dessa 8 miljarder,
och jag vill ha ett svar.
Anf. 99 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skall först tillrättalägga en sak som Margareta Winberg
inledde sitt huvudanförande med, så att det inte står oemotsagt. Det gällde
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
85
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
86
World Watch Institutes rapport. Det finns ingen kritik mot Sverige i denna
rapport. Det är det första felet.
För det andra uttalade sig den talesman som fanns här i Sverige om ned-
rustningen när det gäller svenska satsningar på energieffektivisering. Vad
var grunden för detta? Jo, det var nedrustningen av olika åtgärder som på-
gick under hela 1980-talet, dvs. socialdemokratisk politik.
Det är viktigt att tillbakavisa den här sortens påståenden. De har en för-
måga att överleva sig själva i debatten.
När det gäller ekonomiska styrmedel i övrigt kan jag konstatera att social-
demokratin vaknade sent. MIA frampressades efter lång strid här i kamma-
ren under hela 70- och 80-talen. Däremot fanns det ett ordentligt grepp över
de här frågorna på 70-talet. Det har många glömt, men vi tjänar på det i dag.
Det gäller t.ex. att vi beläde kärnkraftens ”backend”, slutförvaringen och
rivningen av reaktorer, med en avfallsavgift. Det har lett till att vi i dag har
ungefär 12 miljarder i en fond. Den skall gå upp till 45 miljarder. Om vi inte
hade gjort detta på 70-talet, hade vi stått där med skulden i dag. Det hade
varit en del av miljöskulden som jag talade om. Det var det första genom-
brottet.
Därefter lyckades vi tyvärr inte med att få socialdemokraterna att gå vi-
dare på den vägen under 80-talet förrän koldioxidskatten kom. Jag vill gärna
erkänna att det var bra och viktigt att den kom med i den skattereform som
så småningom skulle finansieras.
Vi måste gå vidare på den vägen, dvs. skatteväxling. Kan man inte av kon-
kurrensskäl öka ekonomiska styrmedel och deras höjd får man i stället växla,
dvs. sänka skatten på arbete och höja skatten på miljöbelastande aktiviteter
av olika slag och användningen av energiråvaror eller andra råvaror som in-
nebär en potentiell miljöbelastning. Det är den linje som vi följer.
När det gäller det som nu är aktuellt, vet Margareta Winberg att sanerings-
programmet skall komma i en särskild proposition till riksdagen. Vi arbetar
just med de frågorna. Det kommer att bli skattehöjningar på den del av ener-
gin som i dag har skattebelastning.
Jag vill till sist bara konstatera att det internationella samarbetet naturligt-
vis är en av de aktiviteter som spelar stor roll för miljöpolitiken. Det är där
som mycket av tyngdpunkten i miljöpolitiken måste ligga även framöver.
Anf. 100 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Jag måste be miljöministern precisera det sista. Jag uppfat-
tade inte riktigt hur det skulle fungera. Det skulle vara 8 miljarder ytterligare
i ekonomiska styrmedel. Redan i dag har vi ett antal miljarder, nämligen
ungefär 44, som finns i statsbudgeten. Dessa består av ekonomiska styrme-
del. Då framstår ju 8 miljarder som en ganska stor del att lägga på där.
Av de 44 miljarder som redan finns är 37 miljarder bensinskatt. Det visar
hur svårt det är att få någon storlek på andra ekonomiska styrmedel. Därför
är det mycket viktigt att klargöra vad detta är för något. Är det ytterligare
bensinskattehöjningar?
Miljöministern talade om skattehöjningar på den energi som i dag har
skattebelastning. Det är för luddigt för att jag skall acceptera det. Jag vill
veta mer exakt vad det innebär.
Sedan har jag en fråga till som handlar om jordbruket. Till skillnad från
alla andra områden har Centerpartiet lyckats mycket väl med att få med sig
de andra partierna på en omläggning av jordbrukspolitiken. Det är ju det
intresse som ni har främst. Men tyvärr strider den omläggning som ni nu har
gjort mot miljöintressena. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från miljö-
ministern hur han ser på jordbrukspolitikens omläggning i ett miljöperspek-
tiv.
Anf. 101 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Margareta Winberg får nöja sig med det svar jag har gett.
Jag har ingen anledning att innan propositionen ligger här i detalj beskriva
frågor som är under beredning i regeringen.
Däremot borde Margareta Winberg vara mer intresserad av detaljerna i
den biologiska mångfaldspropositionen som kommer till riksdagen i dag. Jag
har den med mig i koncept här. Men av det intresset fanns det inte mycket.
När det gäller områden som är intressanta ur styrmedelssynpunkt, kan
man naturligtvis skilja på olika grupper. Vi har dem som först och främst
har ett fiskalt intresse, ett statsfinansiellt intresse, ungefär som Margareta
Winberg tar upp. Då ligger det mesta i sådant som är svårt att undvika.
Men minst lika strategiskt viktiga ur miljöpolitisk synpunkt är naturligtvis
de skatter som är riktade och som jag har gett exempel på. Det kommer flera
med den innebörden. En avfallsskatt på osorterat avfall kan vara en sådan.
Den kan mycket väl också användas som en avgift, dvs. att man ger tillbaka
pengar till de kommuner som sköter detta på ett visst sätt. Det kan vara en
NOX-avgift, som vi breddar. Vi tar in en summa och betalar ut lika mycket.
Det ger inte någon statsfinansiell effekt. Men det är viktiga styrmedel i miljö-
politiken. Det är så man når resultat. Jag tycker inte att man skall under-
skatta det, bara för att det inte är så stora siffror. Regeringen arbetar på ra-
der av områden i detta avseende.
När det gäller jordbruket vill jag konstatera att omställningen har lett till
att 375 000 hektar har tagits ur aktiv drift. Omställningen har svarat för cirka
en fjärdedel av den minskning som har skett av användandet av bekämp-
ningsmedel. Vi kan i dag notera en minskning med 65 % jämfört med ge-
nomsnittet för perioden 1981-1985. Det är en utveckling som kommer att gå
vidare, därför att jordbrukarna själva vill det. Margareta Winberg försöker
hela tiden misstänkliggöra jordbrukarna. De vill producera världens renaste
livsmedel. Det är det de annonserar om. De är helt engagerade i att åstad-
komma denna minskning, och mycket har åstadkommits.
Målsättningen är att växtnäringsläckaget skall halveras till 1995. Använd-
ningen av handelsgödsel har minskat med 26 % under perioden 1986-1992.
Utvecklingen går alltså i rätt riktning. Det finns ingen som helst anledning
att belasta näringen med ytterligare pålagor, i synnerhet som den hittills har
varit reglerad mot omvärlden. Det var det som var socialdemokraternas
största misstag. Ni belastade en näring som var reglerad mot omvärlden. Det
kan man inte göra utan att knäcka den.
Andre vice talmannen anmälde att Margareta Winberg anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
88
102 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Miljöministern anmärkte mycket riktigt i sitt anförande att
miljöpolitik handlar om ekonomi. Det är inte så lätt, detta med ekonomi.
Det ställer till spratt för miljöministern, hur engagerad och redbar han än
må vara i sitt ämbete.
Vad man kan fundera över i sådana här sammanhang är hur man skall
kunna få en kombination där ekonomin kan dra nytta av miljöarbetet, om
vi nu inte kan få det tvärtom. Trots allt är det ändå en ganska liten del av
svenskt samhällsliv där man satsar på direkt miljöarbete. Miljöministern
gjorde en uppräkning av vad regeringen gör. Där nämndes även Nordens
ark. Nordens ark är en alldeles förträfflig anläggning, som behöver allt eko-
nomiskt stöd den kan få. Men så särskilt mycket pengar går det väl ändå
inte åt? Med den listan har vi väl så att säga kommit till botten i regeringens
satsningar. Om man skall se den som en fullständig uppräkning var den inte
helt imponerande. Som exempel på de områden där ekonomiska satsningar
skall göras, däremot, var den väl godtagbar.
Jag vill återkomma till det jag sade i mitt anförande om miljöinsatser i Bal-
tikum. För det första: På vilket vis skall svensk skogsindustri hjälpa till i Bal-
tikum? På vilket vis kan detta också medföra ekonomiska effekter i Sverige?
Jag hoppas då på positiva effekter. För det andra: Vilka möjligheter finns
det att utnyttja teknisk expertis i Sverige på annat sätt än i dag? Även tekni-
ker går arbetslösa i Sverige. Det finns mängder av uppgifter som man för-
modligen skulle ha lätt att rekrytera folk till, om man kunde få fram kom-
mersiellt gångbara objekt. Det är väl vad det handlar om, miljöministern?
Någon ytterligare statsfinansiell satsning kan vi väl inte räkna med, eller
hur?
Anf. 103 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är riktigt, Jan Jennehag, att jag inte har nämnt Nordens
ark därför att det var en stor sak. Däremot är det en viktig sak att komma
ihåg när man diskuterar biologisk mångfald. Biologisk mångfald handlar inte
bara om vilda arter. Det handlar också om s.k. domesticerade djur, våra
egna husdjur, lantraser och vad det kan vara frågan om. Där gör Nordens
ark en stor insats. Därför tyckte jag att det var viktigt att nämna ett antal
punkter i propositionen om biologisk mångfald. Det var bara på ett område.
Det skall inte missförstås som någon total uppräkning. I så fall var den ytterst
ofullständig.
När det gäller Östersjön och Baltikum vill jag gärna kommentera något
av det Jan Jennehag sade i sitt anförande. Den största akuta uppgiften just
nu är kärnkraftshotet i öst. Det är ett mycket dystert moln som hänger över
oss, även om vi inte dagligen tänker på det.
Ignalina är världens största kärnkraftsblock. Det ligger 70 mil från Sve-
rige. Statens kärnkraftsinspektion har på regeringens uppdrag gått igenom
reaktorn och hittat precis det vi kunde befara, nämligen stora brister,
sprickor - sådant som aldrig skulle tillåtas i svenska reaktorer i fortsatt drift.
Detta är en av de avgörande frågorna. Här måste vi sätta in förstahandsinsat-
ser. Jag kommer själv att förorda att vi ytterligare trycker på den litauiska
regeringen. Den litauiska regeringen arbetar med sikte på att bli klar med
den lagstiftning och de underskrifter av den internationella konvention som
krävs för att ansvarighetsfrågan för dem som gör reparationer i en reaktor
skall lösas. Det är det som har gjort att svenska företag inte har vågat an-
vända ens de pengar vi har satsat och som riksdagen har ställt upp på. I stället
har vi materiel för 30 miljoner liggande i lager här i Sverige, materiel som
inte kan sättas in i reaktorn. Om man går in och reparerar, får man nämligen
skulden om någonting skulle inträffa därefter.
Detta är ett typexempel på ett område där det är fråga om brandkårsut-
ryckning. Vi har jobbat så hårt vi har kunnat. Vi har möjligheter och förslag
till hur man skall förbättra och klara situationen. Men vi har internationella
samarbetsproblem, som har att göra med ansvarighetsfrågoma på detta om-
råde. Vi skall lösa dem. Jag hoppas att vi kan sätta i gång insatserna före
årsskiftet.
Anf. 104 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jag är helt övertygad om att miljöministern har ett äkta en-
gagemang i dessa frågor. Naturligtvis begriper jag också att man kan stöta
på de mest häpnadsväckande juridiska, avtalsmässiga konstruktioner som
sätter käppar i hjulet för ett arbete som alla är överens om bör sättas i gång
så fort som möjligt. Låt oss lämna den delen. Jag stöder naturligtvis det mil-
jöministern säger här. Det finns egentligen inget att träta om för någon i
detta sammanhang. Jag är övertygad om att regeringen har stöd i detta ar-
bete från alla håll. Den kritik som möjligen kan komma är att det satsas för
litet.
Jag återkommer till detta med skogen i Baltikum. Jag tycker att det är
ytterst intressant av flera anledningar. Först och främst: Är det vår tidigare
skogspolitik som vi nu skall exportera, eller skall vi komma med något nytt
som gör det möjligt att icke blott undvika att upprepa egna misstag utan
också få exempel på hur vi själva skall kunna förbättra vår egen skogspolitik
framöver? Jag återkommer till den frågan. Jag tycker att den är utomordent-
ligt intressant, dels med tanke på den skogspolitiska proposition som har
lagts fram, dels med tanke på hela diskussionen kring de baltiska staterna
och deras möjligheter att få en ekonomisk bas för ett gott liv.
Anf. 105 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag kan hålla med om att detta är ett mycket intressant sam-
arbetsområde. En del av det östprogram som vi förverkligar, som ligger
inom miljöansvarets område, handlar just om att komma till rätta med det
som är fel.
Vi skall naturligtvis inte störa det som är bra i Baltikum. Det är bl.a. den
biologiska mångfalden; inte för att de har eftersträvat den, som Jan Jenne-
hag mycket riktigt påpekade, utan därför att de har haft ett underutnytt-
jande av sina skogsresurser. Det har inneburit att det finns stora resurser,
genetiskt och på annat sätt i skogarna i Baltikum.
Vi skall inte tro att det enbart är fråga om att bevara skogarna. Det hand-
lar också om att hjälpa till att exploatera skogarna på ett ansvarigt sätt. Vi
kan t.ex. importera, både energiråvara för bioenergi och, i vissa fall, sågat
timmer från de baltiska staterna.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
89
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
90
Dessutom stöder vi uppbyggnaden av mindre sårbara energisystem i Balti-
kum.
Vårt bidrag, från miljösynpunkt, är att så långt det är möjligt ge Baltikum
stöd att använda den bioråvara som finns på ett miljömässigt riktigt sätt, så
att de kan komma bort från de avarter som finns med kärnkraft och fossila
bränslen. Det är vår huvudinriktning.
Som alla här vet satsar vi ungefär en kvarts miljard kronor per budgetår
i totalt stöd till Baltikum, för Östersjöarbetet och för kärnsäkerheten. Det
arbetet rullar på ganska hyggligt i dag, men det har tagit sin tid att få det i
gång.
Jag är optimist när det gäller att för framtiden kunna mobilisera mer av
internationella resurser för att komma upp i volym när det gäller att hjälpa
de baltiska staterna. Vi prioriterar dem, även om vi inte glömmer Polen och
övriga länder i vår närhet.
Anf. 106 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Miljöministern tog upp frågan om ekonomiska styrmedel.
Förstod jag det rätt, att vi skall ha ekonomiska styrmedel som skall harmoni-
seras med övriga länder som vi konkurrerar med, eller är det meningen att
vi skall gå utöver de styrmedel dessa länder har?
Jag fick bilden av att miljöministern anser att problemen med bensinen är
borta i och med att blyet har tagits bort. Vi kan vara överens om att blyet
var det värsta i bensinen. Men har miljöministern någon garanti för att er-
sättningsämnena är ofarliga?
Jag vill också lägga fram en förhoppning om att miljöministern inte lyssnar
alltför mycket på socialdemokraterna och bortser från frågan om den blyade
bensinen. I liten omfattning behövs den faktiskt fortfarande. Det finns ett
antal människor som håller på med en historisk fordonshobby och som inte
kan vara utan blyad bensin. Det tycker jag man bör ta hänsyn till i ett fritt
Sverige.
Anf. 107 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Ekonomiska styrmedel påverkar naturligtvis konkurrens-
kraften, i synnerhet om de är bredbasiga och omfattande. Därför är det vik-
tigt att rikta dem på rätt sätt. Tanken bakom detta är gammal. Det är decen-
nier sedan vi här i Stockholm, på världsmiljökonferensen 1972, bestämde
oss för att principen förorena-betala är en bra princip. Det är den principen
vi håller på att förverkliga. Jag försöker inte göra gällande att det är fråga om
något nytt. Men det är ett sent förverkligande av idéer som var inne redan för
över 20 år sedan.
För att underlätta problemet med konkurrenskonflikterna mot omvärlden
eftersträvar jag inte harmonisering som sådan. Inom EG har man minimi-
standarder som alla måste uppfylla, men sedan finns det en rättighet för
varje nation att gå därutöver. Det skall vara vår linje.
Går man för snabbt fram riskerar man att få konkurrenseffekter. Det kan
hanteras genom att man sänker skatten på andra produktionsfaktorer som
också är viktiga ur konkurrenssynpunkt. Det var därför jag nämnde skatte-
växlingen. Man kan t.ex. sänka arbetsgivaravgiften, inkomstskatten på ar-
bete, skatten på tjänster och höja skatten på miljöbelastande saker, energi-
råvaror, fossila bränslen och liknande.
Vidare har vi frågan om bensinen. Nej, minsann, jag tog bara blyet som
exempel. Bensinen är en fossil produkt. Den ger CH2-utsläpp. Den bidrar
till de stora NOX-utsläppen som försurar våra marker och skogar. Det är
viktigt att vi går i riktning mot miljövänliga bränslen. Då måste vi eftersträva
att använda bioenergibaserade bränslen i stället. Vi kommer inom kort med
förslag om miljöklassning av bensin. Detta arbete pågår hela tiden.
Sedan har vi frågan om förbud mot bly i bensinen. Det är naturligtvis en
fördel om det går att få bort blyet utan ett lagförbud. Jag är mycket glad över
den marknadseffekt vi har uppnått med den ökade differentieringen mellan
blyad och oblyad bensin. Vi kanske inte behöver tillgripa några administra-
tiva regleringar. Men vi bereder också ett sådant alternativ. Bensinbran-
schen skall veta att om den inte klarar att fasa ut blyet så kan det komma ett
förbud.
Anf. 108 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Det svåra med styrmedlen - om vi nu skall gå före med detta
som vi funderat på i 20 år - är vår svåra konkurrenssituation. Vi har ju ca 70
mil till vår marknad. Det var detta jag ville påpeka. Vi får inte lasta på för
mycket, för då kanske vi styr kosan åt alldeles fel håll.
När det gäller bensinen tänkte jag närmast på de ersättningsmedel som
kommit in i bensinen nu och som skall kyla i stället för blyet. Det har inte
forskats så mycket om dem. De kom väldigt snabbt till för att tysta opinio-
nen, om jag förstått det rätt. Det är därför jag frågar om det finns någon
garanti för att inte också dessa är skadliga.
Anf. 109 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det senare problemet, med olika nya tillsatser i bensinen,
är en fråga som ryms inom ramen för miljöklassning av bensin. Det är i sam-
band med miljöklassningen som man prövar de olika bränslena och deras
kvalitet, dvs. att de inte ställer till större skada än de sorter man ersätter,
utan i stället mindre.
Låt mig avslutningsvis konstatera att det är viktigt att vi håller tungan rätt
i mun i dessa diskussioner. Jag noterar att Max Montalvo var långt ute i sitt
första inlägg här när det gällde Öresundsbron. Jag antar att det kan ha berott
på okunnighet.
Vi råkar ha svensk lag. Jag utgår från att vi är överens om att vi skall till-
lämpa svensk lag, antingen det är naturresurslagen eller vattenlagen eller nå-
gon annan lag. Vi skall miljökonsekvensbeskriva den typen av stora projekt
som Öresundsbron är exempel på. De skall miljöprövas enligt denna lagstift-
ning. Det arbetet pågår i Miljö- och Naturresursdepartementet under Görel
Thurdin.
Det arbetet är inte avslutat ens utanför regeringskansliet. Jag betackar mig
för anklagelser för att vi skulle förhala frågan. Max Montalvo kallade Cen-
tern för en propp i det här sammanhanget. Vi är ingen propp. Vi väntar -
liksom alla andra, hoppas jag - på Vattendomstolens remissyttrande. Men
den är bara en av remissinstanserna, enligt beslut av den förra regeringen. I
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
91
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
92
annat fall hade den varit en domstol som hade kunnat fälla hela projektet
med bara sitt eget yttrande.
Den hanterar de viktiga vattenfrågorna och kommer in med sitt remissytt-
rande. Den senaste aviseringen, efter utfrågningen i Malmö, är att det skall
komma den 15 november. Därefter har regeringen, Miljö- och Naturresurs-
departementet och regeringskansliet, möjlighet att hantera hela den här frå-
gan. Dessförinnan har vi inte den möjligheten.
Jag vill alltså inte på något sätt ta till mig av en kritik som säger att vi förha-
lar frågan. Vi arbetar i enlighet med de regler som är fastlagda sedan gam-
malt. Det handlar om rättssäkerhet.
Låt mig till sist bara konstatera att vi har många fler saker att diskutera på
miljöpolitikens område. En stor uppgift som vi arbetar med är naturligtvis
uppföljningen av det viktiga beslut som fattades i våras om att skapa ett
kretsloppssamhälle. Det kommer att kräva sina decennier, men ni kan vara
övertygade om att vi kommer att fortsätta i högsta möjliga tempo för att
bredda de områden där vi inför producentansvar, återvinner och återanvän-
der. Jag utgår från att Lennart Daléus möjligen har något ord att säga om
detta senare i debatten.
Anf. 110 MONA SAINT CYR (m):
Herr talman! Ett människoliv ger oss ett alldeles för kort perspektiv på
naturen och landskapet. Vad jag såg som barn, ser helt annorlunda ut i dag.
Mina mor- och farföräldrar upplevde ett helt annat landskap än det jag upp-
lever och har upplevt. Vems upplevda landskap är det rätta? Vilket skall be-
varas?
Markanvändningen och landskapsbilden skiftar sålunda kontinuerligt
utan att det kan påstås vara något fel med detta. Inom skogshistorisk forsk-
ning har jag funnit hur flera seklers utnyttjande av marken drastiskt varierat.
Faktum är att ett generellt utvecklingsmönster kan avläsas.
Jag har själv arbetat som jordbrukare och brukat mark i den lilla byn Hitt-
hem i södra Östergötland. Professor Lars Kardell har gjort studier över just
den byn. Under 1700-talet hade byn ungefär samma ängs- och åkerareal som
i dag. På 1800-talet däremot tvingade befolkningsutvecklingen fram ett an-
nat mönster, baserat på behovet av livsmedel. Skogen trängdes undan till
förmån för jordbruket. Svedjebruk och bete tärde också på skogsmarken.
Men så bröt industrialiseringen igenom. Folk lämnade landsbygden för
tätorterna. Människor sökte sitt levebröd i USA. Kinda var säte för den
första emigrationen. Samtidigt började livsmedelsproduktionen att effekti-
viseras. Skogen tog därmed tillbaka den mark som jordbruket nyttjat, och
växelspelet accentuerades av den framväxande sågverks- och massaindu-
strin. Den ekonomiska tyngdpunkten förflyttades från produktion av mat till
skogsbruk och virkesproduktion.
På så vis flyttas ständigt gränserna och nyttjandeformerna fram och till-
baka i det landskap som de därmed också präglar från tid till tid. Detta växel-
spel måste vi bli varse. Vi måste spela med, och se helheten.
Herr talman! När man för något år sedan på egendomen Föllingsö i samma
dalgång önskade föra över jordbruksmark till golfbana för att bevara det
öppna landskapet åt framtiden, uppstod en konflikt - med myndigheterna.
Men ägaren erbjöd en kompromisslösning. Kulturellt känsliga områden
skulle skyddas, men omgivningen skulle utan störningar kunna brukas för
golfändamål - allt i en harmonierad lösning. Byråkratisverige i Riksantikva-
rieämbetets skepnad gick emot detta. Regeringen godkände emellertid ägar-
förslaget. Och vad blev resultatet av detta? Jo, att Riksantikvarieämbetet
trots detta tvingade fram sin lösning! Betalningsansvarigt blev svenska fol-
ket - som vanligt.
I den gångna veckan berättar nu pressen hur kulturarvet skall värnas i Föl-
lingsö. Man har köpt upp hägnad av gärdesgårdar. Samtidigt har elstängsel
satts upp kring betesdjuren och tryckimpregnerade stolpar använts. Potatis-
åkern skall grävas för hand, trots att traktorer har plöjt åkrarna i årtionden
och skördetröskor bärgat skördarna där.
Hur långt tillbaka skall man låtsas gå? Vad får den här leken kosta samhäl-
let? Hur länge skall man hålla på, och varför? Medborgarna förstår och ac-
cepterar inte den här hanteringen.
Herr talman! Det är sålunda en grannlaga uppgift att med förnuft värna
det landskap som är värt att värna, för den biologiska mångfaldens skull, för
arternas skull, för värdefulla biotopers bevarande. Så långt är alla med.
Men det får inte urarta till att bli ett tyckande, vare sig från byråkratin
eller från politikerna. Stora värden står på spel - kulturella, biologiska och
ekonomiska. Helheten är viktig. Det är nu vi skall sammanjämka jord och
skog med natur och miljö, med landskap och mångfald, med människan -
och detta med förnuft, med sikte på framtiden.
Det krävs tidsperspektiv såväl framåt som bakåt för detta. Det krävs sam-
spel och helhet. Det krävs hänsyn och respekt. Vi måste hitta system, som
hushållar. Vi måste hitta lösningar, som kombinerar. Vi måste hitta aktörer,
som har både kunskap, känsla och vilja. Först då kan vi lyckas att till kom-
mande generationer föra vidare den del av ett arv, som vi finner så värdefullt
att det är värt att leva vidare i en ny omgivning och med nya värderingar.
I detta arbete krävs också ödmjukhet. De bästa lösningarna är inte alltid
politiska. Det gamla är inte värdelöst. Sedan långliga tider har markägare
känt ansvar för både samtid och framtid. De har vårdat och värnat. Med en-
skilt ägande följer normalt ett positivt engagemang. Det måste alltfort nytt-
jas som en kärna i den naturvård, landskapsvård och miljövård som inklude-
ras i våra målsättningar och våra internationella åtaganden, när det gäller att
bevara genetisk variation och att säkerställa ekosystem.
När delar av jordbruksutskottet nyligen besökte Tyskland och delstaten
Bayern tog vi bl.a. del av deras och Europas strävanden på de aktuella områ-
dena. Man konstaterade nödvändigheten av ett hänsynstagande just till hel-
heten och att det förelåg ett beroendeförhållande mellan jordbruket och na-
turvården. Man vill satsa på frivilligheten och medelst avtal med bönderna
få till stånd ett bevarande av vissa miljöer. Samtidigt tillförsäkras bönderna
en ekonomisk och kompletterande bas i sin näring, varvid jordbrukets över-
skottsproblematik också successivt skall lösas över tiden.
I våra pågående jordbruksförhandlingar med EG och i kommande natio-
nella propositioner om biologisk mångfald och bevarade biotoper kommer
det att framgå vilka krav som vi måste leva upp till på detta område. Det
förutsätter både realism, helhetssyn och framsynthet i våra lösningar, samt
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
93
|
Prot. 1993/94:6 13 oktober 1993 |
medvetandet om att allt inte åstadkommes på politisk väg. Det civila samhäl- |
fattas.
|
Allmänpolitisk |
Anf. 111 MARGARETA WINBERG (s) replik: |
|
Miljöpolitik |
Herr talman! Mona Saint Cyrs tal var ganska vackert, men när jag böljar Mona Saint Cyr talar om markanvändningen, som har skiftat genom år- påstås vara något fel med detta”. Hon säger vidare att vi måste spela med i Jag tolkar det så, att allteftersom konjunkturerna skiftar skall marknads- Mona Saint Cyr talar om ett projekt i Östergötland och frågar vad den Jag tycker att Mona Saint Cyr skall svara på frågan om den politik som Vad tycker Mona Saint Cyr om den förändrade jordbrukspolitiken och Slutligen vill jag ställa en fråga till, som jag berörde i mitt inledningsanfö- Anf. 112 MONA SAINT CYR (m) replik: Herr talman! Miljöministern svarade, om jag inte minns fel, på den fråga Jag lyssnade till Margareta Winbergs inledningsanförande. Jag lade märke |
|
94 |
När vi talar om naturen och landskapet vill jag säga att det onekligen är |
så - det är väl ofrånkomligt - att människan under historiens gång har präglat
landskapsbilden. Jag vet inte vad Margareta Winberg tänker göra för att för-
ändra det. Är det något onaturligt med att de biologiska varelser som finns
här på jorden och lever i detta landskap präglar det, i samklang med andra
varelser inom fauna och flora? Jag tycker att det är mycket naturligt.
Det innebär - för den händelse att det inte framgick av mitt anförande vill
jag nu accentuera det - att vi inte kan lösa de problem som finns enbart ge-
nom politiska beslut, utan insikten om detta måste vinna insteg hos den en-
skilda människan. Det innebär i det här fallet hos markägarna och andra
ägare. Om man där inte känner för sin omgivning och tar ansvar för den sker
det inte heller någonting av värde på det här området. Det hjälper inte hur
många politiska beslut i kollektiv anda som Margareta Winberg åstadkom-
mer. Det är det enskilda ansvarstagandet som måste väckas överallt och spri-
das, och det är den enskilda kunskapen som betyder mest för att få bredd på
landskapsvården och miljöpolitiken.
Anf. 113 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Ja, Mona Saint Cyr, det är helt klart att människan har präg-
lat landskapet och dess utveckling. Vi ser också resultatet. Det är inget resul-
tat som vi kan vara särskilt stolta över - tvärtom. Det är på grund av det
resultatet som vi nu står inför väldigt svåra och avgörande beslut. Och det
är på grund av det resultatet, inte bara i Sverige utan i hela världen, som vi
träffades i Rio för att fatta de här avgörande viktiga besluten.
Men Mona Saint Cyr har tydligen i den här frågan - precis som Modera-
terna har i andra frågor - uppfattningen att politikernas makt skall minska
och den enskilda människans makt, i det här fallet över miljön, skall öka.
Jag skulle vilja fråga Mona Saint Cyr: Om man minskar de ekonomiska styr-
medlen - det är ju de facto ett sätt att minska vår möjlighet att påverka - i
jordbruket, vilket ni har drivit igenom, blir miljön då bättre eller sämre? Vad
tror Mona Saint Cyr om det? Om det blir billigare att använda kemikalier
och handelsgödsel minskar då användningen av det eller ökar den?
Sedan vill jag återigen fråga: Varför drev ni inte igenom en höjning av kol-
dioxidskatten för industrin, som ni lovade i valrörelsen? I stället sänkte ni
den och höjde den i stället för hushållen.
Anf. 114 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! I ett replikskifte hinner man inte gå in på stora frågor, som
i och för sig behandlas i andra sammanhang. Jag skall hålla mig till detta.
Det låter som om Margareta Winberg gråter över och skäms över Sverige.
Hon tilltror inte människorna här i landet förmågan att umgås med naturen.
Det tycker jag är ett grovt påstående mot alla enskilda svenskar. Att blanda
in jordbrukspolitiken i sammanhanget är i och för sig riktigt - jordbrukspoli-
tik har ju ett nära samband med miljöpolitik och natur. Enligt min uppfatt-
ning har många jordbrukare varit de första naturvårdarna. Jag tror inte att
man generellt kan påstå att det har begåtts några stora fel på det området.
Däremot vill jag erinra Margareta Winberg om att den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken har drivit fram det intensiva jordbruk som hon själv i dag
kritiserar. Dessutom har man samtidigt underminerat ekonomin inom jord-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
95
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
bruket. På den punkten borde ni väl göra självrannsakan och erkänna er
skuld.
Jag säger alltså ja till människan där Margareta Winberg säger ja till kol-
lektivet i alla dess roller. Jag anser att det behövs vissa styrmedel, och det
använder vi också, men det finns ett både-och. Det måste till en samverkan
i sammanhanget för att nå miljömålen och åstadkomma den naturvård och
den omsorg som vi eftersträvar.
Anf. 115 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Miljödebatten kommer denna gång direkt efter den ekono-
miska debatten. Det är bra, därför att det finns ett stort släktskap mellan
dessa frågor. Liksom den ekonomiska politiken måste ju miljöpolitiken
gripa in på samhällets alla områden. Det gör miljöfrågorna svåra att hantera
men också intressanta. Dessutom är de långsiktigt otroligt viktiga.
Förvaltarskapstanken utgör en grund för den liberala miljöpolitiken. Den
innebär att vi måste förvalta naturen så att även kommande generationer
kan leva ett tryggt och meningsfullt liv. En bas för genomförandet av detta
tankesätt har regering och riksdag lagt, genom de beslut som togs i våras
angående kretsloppsfrågorna.
Det bästa sättet att nå målet utan att i onödan inskränka valfriheten för
individen är att i ökad utsträckning använda ekonomiska styrmedel. Detta
har Folkpartiet liberalerna förespråkat i mer än ett kvarts sekel. Enligt rege-
ringsförklaringen, som gjordes förra veckan, fortsätter vi att införa sådana
styrmedel. Det gladde mig att höra av Margareta Winberg att Socialdemo-
kraterna numera stöder detta arbete och inte längre har den syn som i stället
Max Montalvo ger uttryck för, nämligen att miljöavgifter är som avlatsbrev
som de rika gärna betalar.
Miljöministern underströk att miljöskulden inte får öka. Till våren kom-
mer regeringen, om jag förstod rätt, att beskriva effekterna. Men, miljömi-
nistern, hur skall regeringen göra för att miljöskulden skall sluta att öka?
Eftersom ekonomiska styrmedel påverkar den internationella konkurren-
sen vid handel med varor är det av betydelse att man gör likartade bedöm-
ningar i olika länder. För Sverige är det av största vikt att våra europeiska
grannar också kan förmås att införa miljöavgifter. Bästa möjligheten att på-
verka detta skulle vi få som medlemmar i EG. För att kunna bibehålla och
utvidga den för vår välfärd så värdefulla frihandeln krävs ett omfattande in-
ternationellt samarbete. Jag har kunnat konstatera att liberaler i många län-
der är pådrivande för att förbättra miljön med hjälp av ekonomiska styrme-
del.
Vi måste också vara beredda att pröva nya typer av ekonomiska styrme-
del. Det är nu dags att i liten skala tillämpa överlåtbara utsläppsrätter, s.k.
bubblor. Detta är en intressant idé som Folkpartiet liberalerna vill pröva.
Det är bra att regeringen i dag kommer med propositionen om den biolo-
giska mångfalden. Jag vill också betona naturvårdens roll i miljöpolitiken.
Folkpartiet liberalerna har under årens lopp fört en hård kamp för att bevara
Sveriges unika naturvärden. För att värna om det öppna landskapet med
unika ängar och hagmarker driver vi på för att införa ett system med arealer-
sättning.
Vi gläds åt det ökade älvskyddet, som är en stor framgång för våra idéer,
och konstaterar att arbetet med ytterligare älvskydd fortsätter.
Herr talman! Jag vill ägna återstående minuter åt miljöeffekterna av trafi-
ken. Vi behöver mer debatt om dessa effekter, särskilt när man vill låsa sig
för vissa lösningar för lång tid framöver. Vi måste resonera mer om samhälls-
ekonomi.
Den för trafikpolitiken grundläggande principen om att konsumenten bör
betala den samhällsekonomiska marginalkostnaden har ju tyvärr inte slagit
igenom ännu.
Dagens trafiksystem ger stor rörelsefrihet åt människorna i den rika värl-
den. Emellertid är det uppenbart att trafikens totala miljöpåverkan kraftigt
överskrider vad naturen tål. Järnvägstrafik måste därför stimuleras på be-
kostnad av vägtrafik och flygtrafik.
Det är klokt att öka investeringarna i infrastruktur, men det gäller att satsa
rätt.
Samhällsekonomiska kalkyler måste ligga till grund för statens beslut, och
vi måste utveckla ett taxesystem som gör att kunden känner av marginalkost-
naden. Det måste vara möjligt att ta fram ett mycket bättre underlag än det
som nu används för ställningstaganden inom kommunikationsdepartemen-
tets område. Detta gäller alltså förvägtrafik, järnvägstrafik, flygtrafik, sjö-
fart och inte minst för teletrafik. Framför allt har vi dåligt underlag och en
dålig procedur för att fatta beslut om avvägningar mellan de olika trafiksla-
gen. Detta måste förbättras.
Miljöutvecklingen påverkas av folks val av färdmedel. Detta val är för de
flesta resenärer kraftigt beroende av priset. Många beslutsfattare underskat-
tar detta prisberoende. I somras såg vi ett mycket intressant exempel på
detta, då SJ grovt hade felbedömt folks vilja att åka tåg till sänkta priser.
Efterfrågan ökade mer än man trodde. Det är viktigt att man nu drar rätt
slutsatser för framtiden, eftersom marginalkostnaden för ökade resande-
strömmar på järnväg är låg.
De viktiga principfrågorna som vi måste ställa oss är om det finns en rimlig
lönsamhet i stora motorvägar, då miljökostnaderna beaktas, och om det
finns bättre alternativ. Med stöd av gårdagens bedömningar håller vi i dag
på att i snabb takt minska morgondagens möjligheter till miljövänliga trans-
porter, exempelvis genom att satsa på Öresundsbron, Vedabron och stor-
stadspaketen i Stockholm, Göteborg och Malmö samt genom att bygga ut
flygkapaciteten på Arlanda.
Från miljösynpunkt är Öresundsbron inte ett långsiktigt hållbart projekt.
Jag utgår ifrån att regeringen, innan den fattar slutligt beslut, verkligen
mycket noga studerar vad Koncessionsnämnden för miljöskydd har anfört.
Dennispaketet är en orimlig satsning om vi vill skapa ett långsiktigt håll-
bart kretsloppssamhälle. Framtidens samhälle måste byggas på ett flexibelt
sätt, och stadsmotorvägar är allt annat än flexibla. Västerleden och Österle-
den, som ingår i Dennispaketet, skulle inte på sikt avlasta de mindre vägarna
i Stockholmsregionen. De skulle främst generera ny biltrafik.
Vi kan inte fortsätta att förbruka naturresurser i en rasande fart och vänta
med att ta hänsyn till miljön. Det är vår generation som måste ändra den
materialistiska, slösande västerländska livsstilen. Genom att lägga mer skatt
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
|
Prot. 1993/94:6 13 oktober 1993 |
på förbrukning av naturresurser och i motsvarande mån minska skatten på |
arbetslöshet.
|
A llmänpolitisk |
Anf. 116 MARGARETA WINBERG (s) replik: |
|
Miljöpolitik |
Herr talman! Jag måste medge att jag blir både imponerad och en aning Han kritiserar motorvägar, Vedabron, Öresundsbron, Dennispaketet och Det är litet omoraliskt att hantera politiken på det sättet. Men jag ser Vi hörde också att Folkpartiet har drivit frågan om ekonomiska styrmedel Lennart Fremling påstår också att Folkpartiet har föreslagit s.k. bubblor. Jag skall till sist ta upp arealersättningen. Det skulle vara något bra för Anf. 117 LENNART FREMLING (fp) replik: Herr talman! I mitt anförande har jag beskrivit miljöeffekterna av trafik- Jag tror inte att det var angivet att de 8 miljarder som Margareta Winberg |
|
98 |
nämner fullt ut avser styrmedel när det gäller miljön. Det är olika typer av |
punktskatter, såvitt jag har förstått. Det är troligt att en relativt liten del av
detta belopp kommer att bestå av statsinkomster till följd av sådana styrme-
del.
Jag förstår faktiskt inte Margareta Winbergs kommentar om de s.k. bubb-
lorna. Vi vill driva på det här, och det pågår vissa utredningar. Vi måste ju
ha konkreta förslag för att kunna fatta beslut. Det här är inte alldeles enkla
frågor. Det måste göras en teknisk utredning.
Vi måste tänka långsiktigt. I den rika världen måste vi räkna med att i vissa
avseenden förändra vår livsstil. Vi måste begränsa de fysiska transporterna
och bl.a. satsa på teleteknik. En del människor kommer säkert att uppfatta
denna förändring som uppoffringar i vår levnadsstandard, men det finns
inget moraliskt hållbart alternativ. Dagens livsstil vältrar ju faktiskt över
flera kända problem på kommande generationer. Jag tänker på försur-
ningen, övergödningen, växthuseffekten, ozonhålet och bevarandet av den
biologiska mångfalden. Detta måste successivt diskuteras, och man måste
bilda opinion i den här riktningen. Det är knepiga och långsiktiga frågor. På
den punkten tror jag att vi är helt överens.
Det hade varit bättre om vi inte hade behövt kämpa så länge med att för-
klara incitamenten i de här ekonomiska styrmedlen utan fått stöd för de tan-
kegångarna redan på 70- och 80-talet.
Anf. 118 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vet att frågan om de s.k. bubblorna behöver utredas. Vi
menar dock att utredningarna är klara när det gäller de områden där vi har
lagt fram förslag. Det handlar framför allt om utsläppsrättigheter mellan
Sverige och Baltikum.
Vi är helt överens om att den rika världen måste förändra sitt sätt att leva
och vara. Det måste gå ganska snabbt. Om man tittar på befolkningsexplo-
sionen 25 år framåt i tiden inser man att vår levnadsstandard är något för
hög, om vi skall kunna klara av att ge den nuvarande generationen och de
kommande en något så när dräglig standard.
Lennart Fremling säger att vi skall bilda opinion. Den opinionen finns re-
dan. I olika opinionsundersökningar har man frågat människor i Sverige vad
de tycker om miljön och framför allt vilken politisk fråga som de tycker är
den viktigaste. Näst frågan om sysselsättningen och arbetslösheten är miljö-
frågan viktigast. Jag tror att vi har klarat av opinionsbildningen ganska bra.
Därför gäller det nu att handla och inte enbart prata.
Jag fick inte något svar på min fråga om arealersättningen: Hur skall den
utformas så att den biologiska mångfalden bevaras och monokulturer inte
ensidigt gynnas? Det är en fråga som vi har diskuterat. Jag upplever att vi
inte har fått gehör för vår linje om en mer precis satsning på områden där
det finns arter att bevara, dvs. en differentierad arealersättning. Ni har sla-
viskt följt Centerpartiets, böndernas, idéer om en generell ersättning som
skall vara lika för alla och utgå per hektar. Tycker Lennart Fremling att detta
är bra ur miljösynpunkt?
Anf. 119 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Nu förstår jag bättre varför Margareta Winberg talade om
bubblor här. Den här växlingen mellan utsläpp i Sverige och Baltikum är väl
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
100
inte ett exempel på att man inför överlåtbara utsläppsrätter, som man alltså
kan överlåta mellan olika innehavare. Det är den idén som vi har tänkt att
man borde pröva.
Det finns inget färdigt förslag beträffande arealersättningen. Vi får väl
hoppas att det så småningom kommer fram ett sådant. Folkpartiet följer inte
alls slaviskt något Center- eller LRF-initiativ. Tvärtom är det väl så att lant-
brukarna inte ställer upp på de synpunkter som Folkpartiet har fört fram här.
Vi har bara talat om en viss nivå på den här arealersättningen som ett räk-
neexempel. Jag tycker att det är helt naturligt att man på något sätt graderar
marken. Vi känner mycket stor sympati för det väl genomarbetade förslag
som Svenska naturskyddsföreningen har lagt fram. Det måste dock bearbe-
tas så att man får ett konkret förslag från regeringens sida.
Anf. 120 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag har märkt att Lennart Fremling sällar sig till Centern och
Socialdemokraterna när det gäller att tävla om att vara bäst i att föreslå en
mängd bra saker för miljön. Men är det inte att vara litet väl populistisk?
Lennart Fremling sade att jag hade nämnt att man skulle ha de rika att
betala avlatsbreven. Jag påpekade att det har blivit en handel med avlatsbrev
så till vida att man i princip betalar in 15 miljarder i skatter. Sedan går 2,5
miljarder ut för att förbättra miljön. Det var det jag ville påpeka. Det är
orimliga proportioner. Ni har tagit över en gammal socialdemokratisk åtgärd
där man bara tar in skatter till staten men inte gör något för miljön.
Vi kom in på att Folkpartiet tydligen har något patent på att man skall tala
om för folk vilket färdmedel folk skall åka med. Det är samma idé som med
invandringen. Man skall tala om för folk vad folk skall tycka. Det är horri-
belt. Om folk vill åka bil och väljer det skall de väl få göra det i ett fritt land.
Sedan skall det i så fall finnas incitament för att åka kollektivt. Det måste
väl vara någon rim och reson i det hela. Det är horribelt att höra från ett
borgerligt parti att man skall tala om för folk hur de skall åka.
Det är väl självklart att det är från trafiksäkerhetssynpunkt som man byg-
ger motorvägar. Det talades om miljön i sammanhanget. Vi bygger väl inte
dagens motorvägar för dagens trafik utan för framtidens trafik. Då räknar
vi med att forskningen skall ha kommit så långt att vi i framtiden kanske har
andra drivmedel och andra typer av motorer. Jag är mycket förvånad över
resonemanget.
Anf. 121 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Max Montalvo sade inledningsvis att det verkar som om par-
tierna tävlar om att vara bäst på att föreslå bra saker. Det är väl ganska natur-
ligt. Det är klart att vi försöker komma med så bra förslag som möjligt.
Max Montalvo frågade också om det jag säger inte är populistiskt. Det
som jag säger i mitt anförande är helt och hållet min övertygelse.
När det gäller miljöavgifter är det uppenbart att Max Montalvo inte har
förstått riktigt hur vi vill arbeta med incitament. Som det har sagts här tidi-
gare finns möjlighet att göra en skatteväxling. Vi tycker inte att man skall
höja skattetrycket, men vi tycker att en del skatter skall omfördelas så att
man betalar mer skatt när man använder naturresurser. I gengäld kan man
betala mindre skatt på arbetskraft. På det sättet skulle vi kunna få ett lång-
siktigt hållbart samhälle med mindre arbetslöshet.
Som jag tror framgår ganska tydligt är det inte min mening att tvinga folk
att använda vissa färdmedel. Folk skall fritt få möjlighet att välja. Det är det
som ligger i vår politik. Individens valfrihet skall inte inskränkas. Man skall
dock få betala vad det verkligen kostar så att det inte blir ett överutnytt-
jande.
Här kan man då komma in på diskussionen, som jag med oro har sett tid-
ningsuppgifter om, om de skatteregler som skall gälla för tjänstebilar. Om
man inte gör något åt de skattereglerna kommer man att ha marginalkostna-
den noll för ytterligare bilresa. Då får man fel incitament. Jag hoppas att
man kommer att kunna hitta några vettiga regelsystem som gör att även den
som har en tjänstebil kommer att känna av en viss marginalkostnad vid varje
enskild resa om han reser med bil i stället för att välja ett annat färdmedel.
Annars blir det inte ett rationellt färdmedelsval i samhället.
Anf. 122 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Lennart Fremling, det var skönt att höra att valfriheten
skulle få vara kvar även i ett folkpartistiskt samhälle. Jag undrar dock om
inte bilisterna betalar vad det kostar. Enligt min åsikt betalar vi alldeles för
mycket. Där kan vi ha olika åsikter om man lägger in sjukvård och alla möj-
liga sociala kostnader. Men om man håller sig till det som man lägger in i
bilkostnader betalar vi alldeles för mycket enligt min åsikt.
Anf. 123 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! På den punkten kan vi ha olika åsikter. Det ligger ju värde-
ringar i botten om hur man skall beräkna detta. Man räknar normalt inte
med att man täcker miljökostnaderna. Jag tror att vi får föra debatten vidare
om vilka miljöeffekter bilismen har.
Anf. 124 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tänkte att jag skulle hjälpa till med det som man bör göra
i en debatt, nämligen att räta ut fler frågetecken än som reses - utöver den
här konfrontationen mellan olika värderingar.
Lennart Fremling ställde frågan om miljöskulden. Jag hann inte ta upp
den i mina tidigare inlägg. Det handlar dock om att finna instrument som
tydliggör sambandet mellan ekologi och ekonomi. Då arbetar vi på olika sätt
för att använda nationalräkenskaperna också som ett uttrycksmedel för att
beräkna miljökostnaderna. Dessutom utvecklar vi miljöindex som ger ett ut-
tryck för hur långt vi har kommit i förhållande till de miljömål vi har satt
upp.
Det viktiga är att miljöskulden innebär en möjlighet att pedagogiskt för-
klara vad vi själva orsakar och vad vi skjuter över på kommande generatio-
ner om vi inte gör något åt miljöskadorna.
Vi har låtit professor Arne Jernelöv på IVL ta fram en utredning om mil-
jöskuldens storlek. Miljöskulden definieras då som det som är möjligt att
reparera. Han har beräknat den totala skulden i dagsläget till mellan 260 och
300 miljarder kronor. Skulden består naturligtvis av olika delar, t.ex. ca 85
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
101
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
102
miljarder i kostnader för att motverka vårt bidrag till växthuseffekten. Det
handlar alltså om utsläpp av koldioxid, freoner, metylbromider o.dyl. som
påverkar klimatet negativt.
Det är mot den här bakgrunden man skall se regeringens uttalande i årets
finansplan om att miljöskulden inte får öka. I dag är ökningstakten ca 7 mil-
jarder kronor om året.
Naturligtvis är det viktigt att anpassa de ekonomiska styrmedlen så att de
angriper rätt problem och ges rätt prioritering i förhållande till hur miljöskul-
den ser ut.
Det gäller t.ex. avfallsområdet där vi har mängder av deponier. De är ett
uttryck för en misslyckad miljöpolitik. Det är egentligen fråga om en resurs
som kan återvinnas och återanvändas. Det är därför vi utreder införandet av
en avfallsskatt.
På samma sätt är det med koldioxidskatten och energiskatter, som då av-
ses att medverka till en belastning av de utsläpp som är skadliga och minska
den förbrukning av fossila bränslen som vi har.
När det gäller kvävedioxiderna arbetar vi med den s.k. NOX-avgiften.
Det innebär att vi tar ut en avgift och betalar tillbaka lika mycket till avgifts-
betalarna som kollektiv med utgångspunkt i hur de sköter energieffektivise-
ringen och liknande saker.
Miljöskuldstänkandet är också viktigt i förebyggande syfte. Det innebär
att man mera tydligt kan rikta åtgärder så att man undviker att uppnå en
ökning av miljöskulden. Ett exempel på detta kan t.ex. vara beslutet under
8O-talet om att införa katalysatorer på nya bilar.
Anf. 125 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för utläggningen om miljöskul-
den. Jag tror också att det är en väldigt viktig pedagogisk faktor att räkna
detta i pengar. Så länge man inte sätter kronor och ören på vissa typer av
fenomen, är det svårt att föra ut, förklara och se den förändring som sker
årligen. Jag är glad över det som miljöministern kallar för det politiska be-
skedet i regeringsförklaringen. Jag utgår från att det kommer att åtföljas av
rimliga åtgärder så att miljöskulden faktiskt inte ökar.
Anf. 126 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Margareta Winberg böljade med att kommentera de olika
partierna. Nu har dess värre Margareta Winberg tvingats lämna kammaren.
Men jag vill ändå något från min utgångspunkt kommentera vad hon sade.
Margareta Winberg sade bl.a. att kristdemokraterna vill väl i miljöpoliti-
ken. Det får man se positivt på. Sedan hade hon uppfattningar om politikens
moraliska anseende. Då vill jag vända på frågan. Jag hade velat ställa den
till Margareta Winberg. Hur ser socialdemokraterna själva på de moraliska
frågorna i miljöpolitiken?
Vi kan t.ex. se på den miljöskuld som nyss debatterades. Den har byggts
upp under många år under den tid då socialdemokratin drev fram storskalig-
het och stordrift, ofta på miljöns bekostnad. Då byggdes den stora miljö-
skuld upp som denna regering nu får ta över, försöka bromsa tillväxten på
och betala av.
Motsvarande situation råder på det ekonomiska området. Man har grund-
lagt en situation som gör att vi måste ta itu med en tuff ekonomi. Det har
byggts upp en skuld. Precis likadant är det på miljöområdet. Regeringen för-
söker ta itu med både de ekonomiska problemen och miljöproblemen. Men
det handlar också om skattesystem osv. Det är fråga om skattesystem som
har gynnat miljöförbrukning, dvs. gjort det dyrt att använda mänsklig ar-
betskraft och gynnat användningen av ändliga naturresurser osv.
Har inte socialdemokratin ett stort moraliskt ansvar för att vi har försatts
i denna situation?
Energipolitiken är också väsentlig i miljödebatten. Socialdemokratin
byggde fast oss i kämkraftssamhället. År 1980 när vi hade möjlighet att välja
en annan väg för att ta oss ur kämkraftssamhället, drev socialdemokraterna
fram linje 2. Det innebar att från sex kärnkraftsreaktorer byggdes vi än mer
fast till 12 kärnkraftsreaktorer i dag. Det gör det än svårare att välja en an-
nan miljöriktig väg för energin. Har inte socialdemokratin ett moraliskt an-
svar för den situation som nu råder och som är betydligt tuffare än vad den
hade blivit om utvecklingen hade vänts redan 1980?
Margareta Winberg sade också något om att kds tydligen tävlar med Cen-
tern om miljöpolitiken. Jag ser det inte så. Det är väl bra om vi kan sporra
varandra till ytterligare insatser i miljöpolitiken. Det gäller över hela det po-
litiska fältet. Där tycker jag att Margareta Winberg hade rätt på en punkt.
Det är viktigt att lyfta upp miljöpolitiken till en nationell fråga där vi faktiskt
söker samling. Jag har också uppfattat att socialdemokraterna många gånger
har stämt in i de förslag som regeringen har lagt fram och inte har haft så
stora avvikande uppfattningar utan enbart velat driva på. I stort sett har man
varit överens. Då finns det inte anledning att söka strid. Det är intressant att
se vilka konkreta förslag som finns från det hållet utöver vad regeringen re-
dan arbetar med.
Vi kristdemokrater menar att miljöpolitik och ekonomisk politik måste
integreras. Det har sagts av flera i debatten. Den ekonomiska politiken
måste aktivt syfta till att sätta rätt pris på slitage, naturresurser och sådant
som bidrar till miljöförstöring. Miljökostnaden måste betalas fullt ut i all
produktion så att det sätts rätt priser på varor. Målet är att styrmedlen är så
pass starka att för det första miljöskulden inte tillåts växa och för det andra
resurser kan frigöras för reparation av miljöskadorna och för att betala av
miljöskulden. Det är likaså nödvändigt med en miljöjusterad bruttonatio-
nalprodukt, där förändringar i nationalförmögenheten redovisas.
En skatteväxling där miljöskatter utnyttjas i högre grad medan skatt på
arbetskraften minskas i motsvarande mån är en nödvändig reform för att sti-
mulera en hållbar utveckling. Miljöministern var inne på de tankegångarna.
Jag vet att vi inte är ensamma om detta. Det finns flera politiska partier som
arbetar för detta. Det är viktigt att vi i internationellt perspektiv arbetar för
ökad samverkan om just miljöskatter för att säkra att resurser tillskapas för
insatser inom miljö- och utvecklingsområdet. Sverige har arbetat aktivt och
bör också fortsättningsvis arbeta hårt i internationella sammanhang för att
ekonomiska styrmedel verkligen skall komma till gagn för miljön.
Regeringen har gjort mycket som är bra. Regeringen har arbetat med
kretsloppspropositionen. Det är ett första avstamp på det området. Man har
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
103
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
arbetat med en klimatproposition. Också där har skett ett första avstamp.
Syftet måste vara att vi skall gå vidare. Som vi har hört i dag kommer också
snart propositionen om biologisk mångfald. Det är väldigt bra.
Jag vill ställa en fråga när det gäller ekonomi och miljö till miljöministern.
Kommer miljöministern att ta nya initiativ för att vi skall få en ordentlig ge-
nomlysning av just frågan om skatteväxling till förmån för miljön? Jag ser
det som en central fråga. Olika former av skattereformer har diskuterats.
Men jag undrar om inte detta är den viktigaste skattereformen för framti-
den.
Anf. 127 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Det går bra att tala gott om alternativ till kärnkraften. Men
vad har kds för konkreta alternativ till kärnkraften som inte går ut på flum-
met om att spara sig ur detta? Svensk industri behöver billig elkraft för att
kunna expandera. Vad finns det för konkreta alternativ i dag?
Anf. 128 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Max Montalvo uttrycker sig på följande sätt: ”Flummet om
att spara sig ur detta”. Det visar vilken inställning Ny demokrati har i energi-
politiken. Man har inte förstått sambanden i fråga om hur energipolitiken
berör miljön.
Riksdagen lade 1991 fast två saker. Först och främst var det ett energipro-
gram med inriktning mot sparande. Det är en viktig del av detta. Det andra
var utveckling av alternativa energikällor. Det handlar om biobränslen. Re-
geringen har arbetat hårt med dessa frågor och har kommit en bit på väg.
Det är centralt att gå framåt på biobränslemarknaden. Frågan måste föras
framåt hela tiden på dessa två punkter för att på så sätt möjliggöra kärn-
kraftsawecklingen.
Anf. 129 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag behöver inte ta till ordet flum. Det blev ännu mera flum.
Det fanns ingenting av substans. Det var bara en massa önsketänkande om
framtiden. Det är absurt att spara sig till en framtid där industrin skall
komma i gång igen.
Anf. 130 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Jag vet inte vad det är som Max Montalvo egentligen kräver.
Det riksdagen lade fast 1991, och detta med att vi skall ha årliga kontrollsta-
tioner för att stämma av hur vi arbetar med energiprogrammen för att klara
avställningen av kärnkraften, kallar jag inte ludd. Inte heller säger jag att
det saknar substans.
Det är viktigt att vi arbetar tillsammans för att verkligen nå resultat när
det gäller de här målen. Att färdriktningen är klar är en tydlig majoritet i
denna riksdag överens om. Vidare är det helt uppenbart efter det senaste
inlägget att Ny demokrati har ställt sig utanför här.
104
Anf. 131 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill gärna svara på den fråga som Dan Ericsson i Kolmår-
den ställde. Det viktiga med utredningar när man vill att saker skall hända
är ju att utredningarna inte hindrar utvecklingen under den tid de pågår.
Att ta helhetsgrepp om saker får inte innebära att man låter utvecklingen
stanna av. I stället gäller det i samband med att skattefrågor aktualiseras att
hela tiden ha skatteväxlingsperspektivet tydligt framför sig.
Att regeringen i augusti tillsatte en utredning beträffande förutsättning-
arna för expansion av privat tjänsteproduktion är ett typexempel på en ut-
veckling som skulle kunna leda i rätt riktning, dvs. mot minskad belastning
på arbetskraften. Tjänsteföretag är ju arbetskraftsintensiva. Vi kan natur-
ligtvis öppna för möjligheter att göra mera på detta område om vi också kan
finansiera det vi gör. Det kan vi åstadkomma genom att i stället ta de kostna-
der som en sänkning av tjänstebeskattningen innebär på miljöbelastningens
konto. Det är samhällsekonomiskt sett en riktig utveckling. Den typen av
växelverkan måste man alltså hela tiden bevaka och arbeta för när de olika
delarna kommer upp.
I och för sig har jag inget emot övergripande utredningar - om det nu var
det Dan Ericsson syftade på. Det viktiga är att vi tar fasta på de möjligheter
som alltid finns i en snabb och dynamisk politisk utveckling. Det här är ett
exempel på just en sådan möjlighet.
Anf. 132 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar miljöministern för det lilla svaret.
Det finns ingen motsättning i att vi arbetar med de mindre frågorna under
resans gång så att säga. Men jag tror att det vore en väldig styrka om vi kunde
försöka göra frågan om omställningen av samhället - omställningen från ett
skatteslag till ett annat - till en ideologisk fråga. I förvaltarskapstanken lig-
ger litet av detta. Dessutom kan detta tydliggöra de förändringar som behövs
för samhällsmedborgarna.
Jag är inte ute efter att förhindra de steg som redan tas på en rad områden,
utan jag är ute efter att vi skall få ett vidare grepp om detta. Jag vill att det
skall tydliggöras att vi här genomför en tydlig skatteväxling - från beskatt-
ning av arbetskraft till beskattning av ändliga naturresurser.
Anf. 133 KAJ LARSSON (s):
Herr talman! Östersjön är sjuk och måste räddas! Det havet är vårt innan-
hav! Det är vårt ansvar!
När den socialdemokratiska partikongressen sammanträdde i Göteborg
var den mycket bestämd i frågan om vad riksdagen bör göra för att rädda
Östersjön. Otåligheten var stor, och kongressen ansåg att det inte fanns tid
för att vänta. Kongressens råd till riksdagen var:
- Ta snabbt initiativ till bilaterala samarbetsprojekt med Östersjölän-
derna. Särskilt nämndes Danmark och de nordtyska delstaterna när det
gällde att minska kväveutsläppen från jordbruket.
- Inrätta ett kommunaltekniskt institut i Baltikum med uppgift att sam-
ordna investeringar och ge stöd till vänortsarbetet mellan svenska och bal-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
105
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
tiska kommuner. Framför allt gäller det att ge hjälp för att bygga reningsverk
och förbättra energihushållningen.
Men kongressen hade ett budskap till, även om det inte klart uttalades:
Vänta inte tills regeringen och Olof Johansson klivit ur långbänken. Starta
miljöarbetet för att rädda Östersjön redan nu - ute i kommunerna, i organi-
sationerna och bland allmänheten. Det lokala Agenda 21-arbetet kan bli en
ny start för att minska utsläppen i Östersjön från jordbruket, från trafiken
och från tätorterna.
Vi socialdemokrater ser inte lågkonjunkturen som ett hinder för en kraft-
full miljöpolitik - men det gör tydligen den borgerliga regeringen. Vi ser sna-
rare lågkonjunkturen som en språngbräda till en bättre miljöpolitik.
Det är nu vi av sysselsättningsskäl kan kräva åtgärder för att minska för-
oreningsbelastningen på Östersjön.
Det är nu vi borde investera i reningsteknik och tekniskt kunnande i Öst-
europa. Det gynnar både den svenska industrin och sysselsättningen.
Det är nu vi med AMS-medel kan hjälpa jordbruket att minska närings-
läckaget från åkrarna och ammoniakutsläppen från stallgödseln.
Vi socialdemokrater har mycket aktivt försökt medverka till en kraftfull
miljöpolitik i riksdagen. Men det har uppenbart varit svårt för fyrklöverrege-
ringen att komma sams. I dag har vi fått ytterligare bekräftelse på hur dåligt
hälsotillståndet i Östersjön är.
Sjukdomen M 74 slår hårt mot både den vilda och den odlade laxen. Man
tror att sjukdomen beror på organiska klorerade gifter i havsvattnet.
De få återstående naturbestånden av lax befinner sig på gränsen till utrot-
ning.
Många med mig tycker att hoten mot laxen är så allvarliga att regeringen
snabbt borde ingripa. Vi riksdagsledamöter i jordbruksutskottet har under
sommaren fått en mängd brev från organisationer och enskilda. Kraven är
entydiga, nämligen att man skall stoppa fisket. Jag delar inte riktigt uppfatt-
ningen att man skall sätta stopp för fisket. I stället måste man koncentrera
sig på forskning och fråga: Vad är orsaken till det här?
Hittills har regeringen förhållit sig väldigt passiv. Visserligen forskas det
på detta område. Men då sjukdomen fått en explosionsartad utveckling un-
der 1992 och 1993 - tidigare har den visat på mindre än 10 % dödlighet -
redovisar Fiskeriverket nu en dödlighet hos laxyngel på 80-90%. Det är
verkligen hög tid att höja tempot beträffande forskningen; detta för att laxen
inte skall försvinna från Östersjön.
Blåstången med sitt myller av liv blir allt sällsyntare också i Östersjön.
Längs klipporna klättrar i stället hala slippriga grönalger, vars skydd för ha-
vets smådjur inte alls kan jämföras med de busklika blåstångsbältena. Den
förändringen är synbar och borde stämma till eftertanke.
Under vattenytan sker en mängd förändringar som vi inte kan se:
- Förekomsten av DDT och PCB minskar i Östersjön, och forskarna har
sett en del positiva effekter i form av ett ökat antal sälkutar.
- Samtidigt fortsätter förgiftningen av havet, men det är nu fråga om andra
miljögifter. Laxsjukdomen M 74 tror man bryter ut när belastningen av orga-
niska klorerade miljögifter är stor.
106
- Den minskade övergödningen kan i sig bidra till högre miljögiftshalter i
havets organismer.
- Övergödningen i sig är ett allvarligt problem som leder till att havsvikar
växer igen och till att syrebrist i djupvattenhåloma uppkommer.
Det är naturligtvis svårt ibland att se orsak och verkan, eftersom det natur-
liga samspelet är så komplicerat. Kan det t.ex. vara så att ”reningen” av
Östersjön, dvs. att vi klarar att minska kväveutsläppen på sikt, medför en
ökad risk för höga miljögiftshalter?
Tanken är naturligtvis skrämmande, men väl underbyggd av forskare bl.a.
vid Naturhistoriska riksmuseet.
Tidigare hotades sälstammen. Nu, när vi äntligen kan se en liten uppgång,
kommer de allvarliga hoten mot laxen. Vad händer egentligen i Östersjön?
Och vad tänker regeringen göra för att rädda vårt värdefulla innanhav?
Det krävs ett kraftfullt helhetsgrepp för att rädda Östersjön. Efter två år
med regeringen Bildt är det uppenbart att denna regering inte är en regering
som slår vakt om miljön, trots allt klappande för bröstet från miljöministerns
sida här i dag. Med denna miljöpassiva regering kommer Östersjön att bli
en stor dyngpöl.
Anf. 134 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag är glad över att höra, Kaj Larsson, att socialdemokra-
terna vill hjälpa till att ta hand om nedsmutsningen på andra sidan Östersjön.
Det har vi ”kört med” ända sedan valrörelsen.
Detta måste väl vara en nypåkommen idé hos socialdemokraterna, för vi
fick inte stöd för vår motion när den behandlades. Men vi kan väl se fram
emot att få stöd nästa gång en sådan motion kommer upp till behandling.
Anf. 135 KAJ LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är alldeles fel att påstå att detta är ett nyvaknande. Vi
har tidigare varit idégivare till aktionsprogrammet för Östersjön. Det var so-
cialdemokraternas initiativ. Vi kan också påvisa andra saker där vi har tagit
initiativ för att förbättra miljön.
Kom inte och påstå att detta är ett nyvaknande för socialdemokraterna!
Vi har drivit en aktiv miljöpolitik under våra år i regeringen. Om inte Max
Montalvo känner till det kan jag upplysa om att två stora propositioner lades
fram av den socialdemokratiska regeringen. Läs dem! Då tror jag att Max
Montalvo blir införstådd med vad den socialdemokratiska regeringen har
gjort.
Anf. 136 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Om det är så, Kaj Larsson, förvånar det mig ännu mer att
vi inte kunde få stöd för vår motion.
Anf. 137 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Ungefär en fjärdedel av miljöavsnittet i regeringsdeklaratio-
nen har bara berörts helt perifert. Det är det avsnitt som handlar om energi-
politiken.
Det finns en sorts dubbelkommando i den här regeringen när det gäller
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
107
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
energipolitiken. Men i regeringsdeklarationen har man valt att presentera
den under miljöavsnittet. Jag tycker att det är bra att man har gjort presenta-
tionen där, men jag tycker inte att sättet man har presenterat energipolitiken
på är bra.
Vad jag förstår är avsnittet ett citat, huvudsakligen ur den energiöverens-
kommelse som togs mellan tre partier 1991 och som regeringen sedan har
sagt sig ställa upp bakom. Men det är ett stympat citat. Man säger att energi-
politikens mål är att trygga tillgången på el och annan energi på internatio-
nellt konkurrenskraftiga villkor och att energipolitiken skall utgå från vad
natur och miljö långsiktigt tål.
Det finns ett avsnitt till. Det talar om energi från biobränsle, solenergi och
vindkraft, som skall utvecklas. Men själva grundbulten för energiöverens-
kommelsen och det stora problemet i svensk energi- och miljöpolitik - kärn-
kraftsawecklingen - nämns inte.
Jag tolkar detta som ett medvetet val av regeringen att föra bort kärn-
kraftspolitiken ur debatten. Det tycker jag är oerhört illa. En bra utveckling
av miljöpolitiken i Sverige kommer inte att kunna ske om inte strategiska
beslut om kärnkraftsawecklingen tas.
Det finns fortfarande hopp hos delar av industrin. Det finns ett hopp som
stärks av otydliga politiker eller politiker som ställer upp på en gammeldags
miljö- och energipolitik, där man tror att energiresurser kan hanteras hur
som helst och att naturresurser är oändliga. Det är bara att hämta dem och
förbruka dem. På så vis skall vi återskapa välstånd och lycka i landet. Det
är ett föråldrat synsätt, som borde förpassas till historiens skräphög en gång
för alla.
För att kunna göra det krävs klara och tydliga markeringar om att vi satsar
på en ny energipolitik. Den klara och tydliga markeringen finns först då den
första svenska reaktorn är avställd för gott.
För att detta skall kunna ske krävs en lag om avställning av kärnkraften.
Det går inte på annat sätt. Det är fel att göra det på annat sätt. Land skall
med lag byggas. Först när det finns en lag som säger att kärnkraftverk inte
får drivas kan man förvänta sig att industrin följer ett sådant beslut. Det har
alltså högsta prioritet att ta fram en lag om kärnkraftsawecklingen. Det
skulle vara ett lämpligt tillfälle att göra detta nu, under det sista riksdagsåret
under den här valperioden.
Vi har på ett mycket påtagligt sätt fått kärnkraftens miljöfarlighet, dess
osäkerhet när det gäller försötjning med energi och vår möjlighet att klara
produktion utan att kärnkraften är i gång demonstrerade. Fem stycken reak-
torer har varit avställda under en period på över ett halvår. I dag är ett antal
reaktorer avställda. Jag är säker på att en av dem är Oskarshamn 1. Det finns
ingen brist på energi, trots att det börjar gå bra för exportindustrin.
De säkerhetsproblem, och därmed potentiella miljöproblem, som finns
förknippade med den svenska kärnkraften - som beskrivs som säkrast i värl-
den - har illustrerats av den här avställningen. Anledningen till att man har
stängt av är helt enkelt att kärnkraftverken inte har bedömts som säkra.
Det är hög tid att dels formulera en lag, dels bestämma vilken reaktor som
skall stängas av först. I dag tycker jag att allt talar för att det bör vara den
108
äldsta, Oskarshamn 1, den som är avställd nu. Sedan bör man ta Barsebäcks-
reaktorema.
Det behövs en parlamentarisk kommission som följer avställningen och
ser till att den fortlöper på ett ordnat sätt. Det behövs faktiskt en bered-
skapsplan också, om det skulle uppträda något liknande och allvarligare än
det som skedde för styvt ett år sedan, sommaren 1992. Då fick man snabbt
stänga av fem reaktorer. Det skedde då under maximalt gynnsamma beting-
elser. En katastrofberedskap bör alltså finnas om den svenska kärnkraften
skulle behöva ställas av på grund av akut fara.
Givetvis bör en sådan miljövänlig och ansvarsfull politik också följas av
ett internationellt agerande för att trygga säkerhet och avveckling främst i
vår omedelbara omvärld.
Anf. 138 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Det verkar nästan, Rolf Nilson, som om detta att stänga av
kärnkraftverk har något slags egenvärde för Vänsterpartiet. Det tycker jag
låter litet magstarkt.
I vår närhet, på andra sidan Östersjön, finns det en hel del kärnkraftverk
som kanske borde stängas av före våra egna. Vore det i så fall inte bättre att
vi exporterade ström dit och hjälpte dem genom våra kärnkraftverk, i stället
för att stänga av våra som är relativt säkra? Jag vill inte säga att de är säkra,
det vore att ta till överord.
Anf. 139 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Man kan inte bygga sin energiförsörjning och sin energipoli-
tik på en kraftkälla som en nydemokratisk politiker säger är relativt säker.
Det är en eufemism för att detta är verkligt farligt. När t.o.m. en debattör
från Ny demokrati säger att vi inte helt kan lita på kärnkraftverken är det
dags att dra öronen åt sig.
Faktum är att sommaren 1992 fick fem svenska reaktorer stängas på grund
av akuta säkerhetsproblem, brister i säkerheten som man inte hade kunnat
förutse, som man inte kunde klara genom löpande underhåll eller små insat-
ser.
Det tycker jag är ett memento. Givetvis ligger det i Vänsterpartiets politik
och i en ansvarsfull energipolitik att åtgärder sätts in mot de faror som den
bristfälliga säkerheten i östeuropeiska kärnkraftverk innebär. Det innebär
att vi måste verka för att vissa av dem stängs omedelbart. Att lappa på andra
är tyvärr nödvändigt för att folk inte skall frysa ihjäl och för att produktionen
inte helt och hållet skall gå i stå i vissa östeuropeiska länder. Men det bör
ligga som en integrerad del i den övriga världens stöd till utvecklingen i Öst-
europa att man ställer om energisystemen där, både när det gäller avveckling
av den farliga kärnkraften och när det gäller att dra ned koldioxidutsläppen
och effektivisera energianvändningen. Där kan man tyvärr konstatera att det
internationella samfundet, t.ex. G 7-länderna, inte har utnyttjat de möjlig-
heter som har funnits för att i samband med att man utlovar stöd till t.ex.
OSS-länderna villkora detta stöd med insatser för att effektivisera energian-
vändningen.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
109
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
110
Anf. 140 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag sade ”relativt säkra” därför att jag inte på något sätt ville
vara stöddig och säga att de var säkra. Jag tycker inte att man skall ta för
stora ord i sin mun.
Att man tillfälligt stängt av fem reaktorer i Sverige är väl ett mått av klok-
het; man har insett att de behöver repareras innan det blir kris. Alla motorer
och maskiner över huvud taget har så att säga utmattningsproblem. Det
trodde jag att vi var på det klara med i ett sådant samhälle som vi lever i.
Därför är det väl inget fel i att förbättra dem. Om man tar litet tid på sig är
det för min del okej, om man bara ser till att vi får den billiga elkraft som vi
behöver i det här landet.
Anf. 141 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det finns en nationell aspekt i detta. Genom ett risktagande
som vårt parti inte är berett att ta kan man möjligtvis köpa svensk industri
en frist, en kortsiktig tillgång på billig energi från vattenkraft och svensk
kärnkraft. Men det är litet ansvarslöst därför att kraven på omställning kom-
mer, dem kommer vi inte att kunna komma ifrån. Bara ett sådant faktum
som en öppnad europeisk elmarknad med konkurrens kommer att tvinga
upp de svenska elpriserna. Då räcker det inte med elproduktion i svenska
kärnkraftverk för att hålla dem nere. Elpriserna i Europa är generellt sett
högre än de svenska. All rimlig marknadsekonomi säger att det sker en ut-
jämning på en högre nivå än den svenska. Av ekonomiska skäl är en höjning
av elpriserna alltså på gång.
Ett annat, egentligen viktigare, faktum är att de internationella miljööver-
enskommelser som vi har ställt oss bakom förutsätter en utjämning av ener-
giförbrukningen mellan världens länder. Det innebär med nödvändighet att
de industrialiserade länderna, däribland Sverige, måste dra ner på sin ener-
gikonsumtion. Det innebär för vår del - det är den slutsats som vi drar av
detta - att det gäller att vara ute tidigt, rätta mun efter matsäcken, utveckla
tekniker som bygger på så låg energikonsumtion som möjligt, dels därför att
det är nödvändigt, dels därför att det är detta, inte billig energi, som i framti-
den kommer att utgöra ett konkurrensmedel på de världsmarknader där den
svenska industrin på 2000-talet kommer att konkurrera.
Anf. 142 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Den regering där Centern har miljöansvaret har böljat ett
miljöarbete där man i väsentliga delar har bytt spår. Man har givit ett kon-
kret och tydligt innehåll åt det vi kallar kretsloppstänkandet och kretslopp-
sarbetet. Producentansvaret, att producenten av varor skall ta ansvar för
dem när de tjänat ut för sitt ursprungliga ändamål, har satts i centrum och
blivit vägledande för ett nytt ansvarstagande på miljöområdet.
Regeringen har med en, som det visat sig i realiteten, bred uppslutning
ifrån riksdagen bakom kretsloppspropositionen gått in för att man för varu-
grupp efter varugrupp inför producentansvaret. Man har tagit ett första tyd-
ligt steg när det gäller förpackningarna, hanteringen av returpapper och bat-
terier och när det gäller att förändra kvaliteten på avloppen i våra samhällen
så att avloppsslam blir användbart i jordbruket. Man har fört in kretslopps-
arbete som en vital del av plan- och bygglagsarbetet. Man har tydligt och
kraftfullt visat att man kommer att gå vidare, med en särskild kretsloppsde-
legation som nu kommer att ta in nya varugrupper i arbetet. Det må gälla
bilar och datorer eller enklare saker som skrot och lysrör. Man kommer att
ge sig in på nya produktgrupper, nya varuslag och nya material, t.ex. plaster
och textilier.
Det här spårbytet har man gjort samtidigt som man kraftfullt har följt upp
arbetet i Rio. Arbetet med den biologiska mångfaldskonventionen går mot
sitt första avslut i Sverige i dag i och med att regeringen lägger fram proposi-
tionen om den svenska strategin för biologisk mångfald. Tidigare har själva
konventionen lagts fram för ratificering och för beslut i riksdagen. Tidigare
har också klimatkonventionen följts upp.
Det internationella arbetet har manifesterats genom tydliga krav och ställ-
ningstaganden i diskussionerna kring Sveriges nalkande till Europa. Detta
manifesteras också med den nuvarande regeringens internationella engage-
mang.
Den sammanhållna bilden är att det finns en bred uppslutning bakom det
här arbetet från samhället, på rikspolitisk nivå men också i kommuner. Vi
har en bred uppslutning från det svenska näringslivet, som visar att man är
beredd att omforma sitt arbete, tänka igenom produkterna och närmast på
frivillig bas gå in i kretsloppsengagemanget. Det är detta resonemang, herr
talman, som Margareta Winberg ger sig in på här i riksdagens miljödebatt.
Hon inleder det med att säga att ett internationellt ansett miljöinstitut,
World Watch Institute, i sin senaste årsbok dömer ut det svenska miljöarbe-
tet och säger att det inte längre finns en svensk tätposition.
Hon fortsatte sitt inlägg med att säga att man från svensk sida i den inter-
nationella rangordningen halkat ner i sin miljöteknikutveckling, som hon
kallar det. Jag har, herr talman, tagit med mig institutets senaste årsbok, och
jag har den här framför mig. Hade Margareta Winberg varit här, skulle jag
ha uppmanat henne att söka i den boken efter den kritik som hon riktar mot
det svenska miljöarbetet. Hon kommer inte att finna den, den finns inte i
denna rapport, den har aldrig funnits i någon rapport från World Watch In-
stitute. Egentligen spelar det inte någon roll i sakfrågorna kring miljöarbetet
vad Margareta Winberg säger på den här punkten. Men detta illustrerar bris-
ten på trovärdighet i de angrepp som socialdemokratin riktar mot regering-
ens miljöarbete. Om man inte ens i portalmeningen i sitt miljöanförande i
den allmänpolitiska debatten förmår att hålla sig till sakförhållandet, undrar
jag var trovärdigheten finns i de fortsatta resonemangen. Jag vill gärna be
de socialdemokratiska företrädare som kommer att delta i den fortsatta de-
batten att ta den här frågan med sig till Margareta Winberg: Vad grundar
hon sin kritik och sina svepande anslag mot regeringens miljöpolitik på -
detta med hänvisning till internationella vederhäftiga institut?
Herr talman! Max Montalvos inlägg visar på den traditionella bristen på
förståelse för kärnkraftens problem. Max Montalvo anser som vanligt att
man skall söka sig utomlands när man skall avveckla kärnkraften. Jag vill
direkt säga att jag i stort instämmer i Rolf L Nilsons analys av bedömningen
när det gäller kärnkraften. Jag vill därför fråga Max Montalvo: Vilken reak-
tor i världen anser Max Montalvo utgör det potentiellt största hotet mot
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
111
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Malmö? Eller: Vilken reaktor i världen utgör det största hotet mot Oskars-
hamn? Om Max Montalvo anser att det största hotet är en svensk reaktor,
är han då beredd att bölja att diskutera en svensk avveckling?
I anledning av Max Motalvos resonemang om kraftkostnadema vill jag
också fråga: Vilken är Max Montalvos bedömning av relationen mellan
kämkraftskostnadema och andra kraftkostnader i dagens läge?
Anf. 143 KAJ LARSSON (s) replik:
Herr talman! Lennart Daléus, liksom ministern, inledde med att slå sig för
bröstet och säga att de har varit duktiga under den här tvåårsperioden. Han
nämnde också att man hade bytt spår. Det är möjligt att man har bytt spår,
men man har tydligen inte hittat något nytt.
Jag har nu varit ledamot av jordbruksutskottet i åtta år. Under den förra
socialdemokratiska regeringsperioden var det mycket arbetssamt när det
gällde miljön. Det lades fram två stora propositioner på miljöområdet. Un-
der denna tvåårsperiod har arbetet med miljöfrågorna i jordbruksutskottet
varit väldigt lindrigt. Jag tycker att man skall ta det litet försiktigt, Lennart
Daléus, och inte alltför mycket slå sig för bröstet och tro att man är duktig.
Jag efterlyste i mitt anförande ett svar på frågan vad regeringen tänker
göra för att rädda Östersjön. Jag ser föroreningarna där som ett allvarligt
hot och ett mycket stort problem. Men Lennart Daléus nämnde inte ett ord
om vad han och den centerpartistiska miljöpolitiken vill göra för Östersjön.
Jag förväntar mig att Lennart Daléus återkommer med ett förhoppningsfullt
besked.
Anf. 144 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! För att rätt sortera ut begreppen vill jag fråga Kaj Larsson:
Anser inte Kaj Larsson att kretsloppspropositionen innebär ett spårbyte, där
mycket av hanteringsansvaret när det gäller miljöområdet flyttas från de tra-
ditionella aktörerna, såsom kommuner och statliga institutioner, över till det
som med ett sammanfattande begrepp kan kallas för producenterna? Jag har
för mig att det under den debatt som fördes här i kammaren i samband med
att propositionen antogs fanns en deklarerad uppfattning även hos den so-
cialdemokratiska oppositionen, att denna innebar ett spårbyte. Det vore
skönt att veta om det är vår gemensamma uppfattning.
Jag håller med Kaj Larssons om att det under de sex år som Socialdemo-
kraterna hade ansvaret för miljöfrågorna lades fram två miljöpropositioner.
Det är riktigt. Men den nuvarande regeringen har valt en annan modell,
nämligen att successivt följa upp både internationella åtaganden och gjorda
nationella ställningstaganden. Ambitionen att ägna sig åt Östersjön är nå-
gonting som är framträdande i regeringens miljöarbete, såväl när det gäller
EG-förhandlingar som i fråga om generella stöd till angränsande länder, inte
minst till Baltikum, bl.a. genom utnyttjande av resurser som tagits fram
inom ramen för gemensamma energiöverenskommelser mellan flera partier
i Sverige.
Jag vill återkomma till den grundattityd som Socialdemokraterna i dag har
anslagit. Är det Kaj Larssons bedömning att internationella vetenskapliga
112
institut har dömt ut det svenska miljöarbetet under de senaste åren? Är detta
Kaj Larssons liksom Margareta Winbergs bedömning?
Anf. 145 KAJ LARSSON (s) replik:
Herr talman! Min bedömning är att Sverige är ett land som är långt kom-
met när det gäller miljö. Vi har delvis ett försprång. Men detta försprång
beror mycket på det som har gjorts tidigare. Det har inte åstadkommits un-
der dessa två år.
Det är riktigt att det finns mycket som är bra i den proposition som Len-
nart Daléus talade om. Men det tog väldigt lång tid att få fram denna propo-
sition. Lennart Daléus borde också kunna hålla med om att det har skett en
viss urvattning i propositionen. Den skulle ha kunnat innehålla mycket mer.
Om framläggandet av denna proposition är orsaken till att man slår sig för
bröstet, tycker jag att det är ett fattigdomsbevis, Lennart Daléus.
Anf. 146 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Nu böljar det hela svänga på något sätt. Tidigare hette det
från socialdemokratiskt håll att internationella institut dömer ut det svenska
miljöarbetet. Nu sade Kaj Larsson att vi i Sverige ligger långt framme, vis-
serligen beroende på att tidigare regeringar har varit duktiga. Under några
timmars debatt här i kammaren svänger uppenbarligen bedömningen av da-
gens situation, och inte bara bedömningen av Sverige utan också bedöm-
ningen av det som den här regeringen har presenterat. Tidigare ansåg man
att kretsloppspropositionen inte innebar någonting. Nu heter det helt plöts-
ligt att det finns mycket som är bra i den, även om det tog lång tid att få
fram den. Från att man inledde med att regeringen egentligen inte har gjort
någonting på miljöområdet, noterar jag att det i själva verket tydligen finns
en bred uppslutning från de härvarande socialdemokraterna om att Sverige
ligger långt framme och att det har skett ett spårbyte genom regeringens ar-
bete. Det är bra att detta klargörande kom till sist.
Anf. 147 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag håller med Lennart Daléus om att det alltid finns en risk
för de städer som ligger i närheten av de egna kärnkraftverken. Dessa städer
har naturligtvis faran på nära håll. Icke desto mindre anser jag att detta
handlar om en svensk spetsteknologi som har utvecklats på ett mycket bra
sätt, så att kärnkraften har blivit en relativt säker - det vill jag fortfarande
framhålla - energikälla. Så länge det inte finns något annat så att säga i blick-
fånget för att åstadkomma samma mängd energi, anser vi att kärnkraften är
det bästa för tillfället, från både miljö- och säkerhetssynpunkt.
Anf. 148 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Klokt nog undvek Max Montalvo att diskutera kostnaderna
för kärnkraftsproduktionen. Jag bad ju tidigare Max Montalvo att utveckla
sin syn på balansen mellan kärnkraftskostnader och kostnader för annan
kraftproduktion. Om man letar efter billig energi till den svenska industrin,
blir då nästa fråga: Är det månntro kärnkraftsel som man skall välja?
Det är riktigt att det är de svenska reaktorerna som utgör det potentiellt
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
114
största hotet mot Sverige, naturligtvis beroende på att de är belägna här. Om
man menar allvar med en kärnkraftsaweckling, är det förstås dessa reakto-
rer som i första hand skall avvecklas. Det är svårare att få i gång en aweck-
lingsprocedur i andra länder, vilket t.ex Danmark bittert har fått erfara.
Jag vill också varna Max Montalvo för att kalla kärnkraften för en svensk
spetsteknologi. För drygt 15 år sedan levererade ABB sin - förhoppnings-
vis - sista reaktor. För att vara ett mått på spetstekonologi är detta exempel
inte vidare aktuellt.
Anf. 149 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag har i min hand en bok från Miljövårdsberedningen, som
heter Handel och miljö mot en hållbar spelplan. I inledningen till denna står
det att den svenska regeringen i finansplanen för 1993/94 har slagit fast att
miljöskulden inte får öka. Vi har också hört miljöministern säga detta. Det
är mycket glädjande att vi är eniga i dessa mycket viktiga frågor. Det står
vidare att åtgärder för att uppfylla målet att säkra en uthållig utveckling där-
med är en viktig del av den ekonomiska politiken. Gränsen för jordens bär-
kraft och naturens förmåga att ta hand om avfall utan att skada har passerats.
Parallellen till statens budgetunderskott är enkel - underfinansiering tär på
kapitalet.
Jag tycker att detta är ett alldeles utmärkt förord i en mycket viktig bok.
Jag, liksom Lennart Fremling, gläder mig åt att den ekologiska debatten
kommer direkt efter den ekonomiska. Dessa båda politikområden borde in-
tegreras ännu mer. Vi måste driva en kraftfull miljöpolitik.
Jag tycker att den senare delen av debatten, innan jag fick ordet, var litet
tråkig. Jag skulle vilja att vi debatterade de ekologiska miljöfrågorna på ett
annorlunda sätt. Det är lika bra att erkänna att vi inom alla partier har svå-
righeter att hävda miljöns intressen. Centerpartiet har svårigheter gentemot
bönderna och deras kemikalieanvändning i jordbruket, Folkpartiet kanske
har svårigheter gentemot transportsektorn - vad vet jag - kds har sina be-
kymmer och vi socialdemokrater har våra. Vi har alla dessa svårigheter.
Jag har ändå glatt mig åt den insikt och samstämmighet som finns hos
samtliga partier om lägets allvar. Kds talade om etik och moral i politiken
och frågade hur vi inom det socialdemokratiska partiet ser på detta. Jag kan
inte ge något annat svar än att vi har börjat diskutera i dessa banor. Det är
mycket glädjande att vi kan vara eniga om så mycket. Därför skulle jag vilja
att vi diskuterar hur vi skall driva den här kraftfulla miljöpolitiken. Jag tror
att väljarna önskar ett samarbete på detta område lika väl som på det ekono-
miska området.
En bra miljöpolitik måste drivas. Det är nödvändigt av rent miljöskäl,
men också därför att det skapar jobb. I denna utmärkta sammanställning
kan man t.ex. läsa att miljöteknik är en tillväxtbransch för 90-talet. Men i
Sverige har vi faktiskt varit dåliga på att tillvarata detta. Hela miljösektorn
beräknas växa med 5,5 % per år för att uppgå till 300 miljarder dollar år
2000. Som en jämförelse kan nämnas att hela marknaden för kemiska pro-
dukter uppgår till 500 miljarder dollar. Jämför 300 miljarder för miljöteknik
med 500 miljarder för kemiska produkter. Snart kommer kanske miljötekni-
ken att vara i kapp. Vidare står det att luft- och vattenvård är de två äldsta
marknaderna. Där ligger Sverige ganska bra till. Men de nya sektorer som
växer snabbast är avfallshantering, återvinningsteknik, miljökonsulttjänster
och ren teknologi. Man kan se att vi i Sverige är bra när det gäller de gamla
områdena och dåliga på de nya. Jag skall inte gräla med någon om vem som
bär skulden till detta. Det är säkert fråga om ett ansvar som delas av samtliga
partier.
När det gäller tillväxten inom miljötekniksektom ligger Sverige ganska
långt ned på listan. Det är bara tre länder som är sämre än Sverige. Sverige
har en tillväxt på 3,7 %, Canada 7,9 % och England 6,3 %. EG-länderna
Grekland, Portugal och Spanien som är fattiga länder, där mycket återstår
att göra, har en tillväxt på 7-8 %.
Vi måste naturligtvis sätta in våra krafter och konstruktivt diskutera hur
vi skall få både bra jobb och god miljö.
Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraterna, i vars miljöutskott
jag är ordförande, har tagit fram en rapport som heter Gröna jobb. Den vi-
sar att det kan skapas 70 000 gröna jobb i Sverige och att det finns mycket
som vi kan göra.
Vad har nu regeringen gjort och varför är vi socialdemokrater kritiska och
litet upprörda? Jo, man har exempelvis under de två gångna åren, som jag
har funnits här i riksdagen, bl.a. tagit bort det som kallas prisregleringsavgif-
ten på handelsgödsel. I stället har en s.k. fosforavgift införts, men denna pla-
nerar man nu också att ta bort.
Miljöavgiften på kadmium är så lågt satt att den inte får någon styrande
effekt. Den måste ha en styrande effekt för att det skall löna sig att ta fram
handelsgödsel som bara innehåller fem gram kadmium per ton.
Riksdagen har tidigare uttalat att målet för kadmiumhalten i handels-
gödsel skall vara 5 gram per ton. Jag förstår inte varför regeringen och miljö-
ministern accepterar att det helt plötsligt kan innehålla 50 gram per ton. Det
är kadmiuminnehåll som överstiger den nivån som avgiftsbeläggs.
Vi har talat mycket om kretslopp, vilket är ett alldeles utmärkt pedago-
giskt begrepp. Men kretsloppet tar inte hand om kadmium. Kadmium stan-
nar i njurarna på människor och djur, och det finns redan så mycket kad-
mium i vetekärnor, t.ex. det vete som odlas på Österlen, att vi för länge se-
dan har passerat det gränsvärde som vi planerar att besluta om i framtiden.
Detta är en allvarlig kritik som vi vill rikta på en konkret punkt.
Anf. 150 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Lena Klevenås tycker att debatten blir litet tråkig när vi som
företräder regeringspartierna tillbakavisar anklagelser som uppenbarligen är
gjorda på felaktiga grunder. Innehållet i den institutsrapport som Margareta
Winberg tidigare refererade till är kanske inte det mest intressanta även om
det är symtomatiskt. Viktigare är att vi företräder ett miljöarbete som just
har bytt spår - detta kanske också röner en viss upprördhet - vilket innebär
ett utnyttjande av dynamiken och kraften i ett näringsliv som har förändrat
synen på miljön. Vi tror att näringslivet, i samspel med en stark politisk vilja
att sätta miljöfrågorna överst, kan ta ett ökat producent- och miljöansvar.
Det är denna koppling som är ny i miljöarbetet. Jag förstår att detta till viss
del kan uppröra.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
115
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
116
Jag vill gratulera Lena Klevenås till att hon noga har tagit del av Miljö-
vårdsberedningens rapporter. Det är de värda. Även Miljövårdsberedning-
ens aktiviteter är exempel på hur spjutspetsarna i miljöarbetet har föränd-
rats och förnyats i denna regering. Miljövårdsberedningen är ett exempel på
detta. Där har man kopplat ihop arbetet med miljö och utveckling.
Senast, herr talman, var i går när Miljövårdsberedningen stod värd för ett
möte med chefen för UNDP, FN:s utvecklingsorgan, för att just diskutera
sambandet mellan miljö och utveckling.
Jag blir litet undrande inför att Lena Klevenås ändå hakar upp sin kritik
på regeringens miljöarbete med en diskussion om de grannmässiga nivåerna
på avgiften på kadmium i handelsgödsel. Det visar att något gått snett i den
miljöpolitiska diskussionen.
Anf. 151 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Jag hakar upp min kritik på en konkret fråga för att tydlig-
göra att det inte räcker med ord. Kadmium är ett mycket giftigt ämne som
finns med på den lista över tio ämnen som skall försvinna. Det är ett ämne
som inte kan ingå i ett naturligt kretslopp, därför att det är så skadligt.
Jag förvånas över och tycker inte att det är den goda moral och etik i miljö-
politiken som jag skulle önska, att det parti som säger sig värna miljön och
ett rent jordbruk underlättar och gör det billigare att använda mer kadmium,
vilket gör att mängden av detta ämne i våra jordar och därmed också i våra
kroppar blir större.
Jag skall försöka hinna med att svara på frågan om Margareta Winbergs
uttalande i början av hennes anförande. Det riktas inte någon kritik mot Sve-
rige i World Watch Institutes rapport. Det var ett slarvigt uttryck av Marga-
reta Winberg, som jag å hennes vägnar gärna kan be om ursäkt för. Det hon
förmodligen syftade på var en artikel skriven av en av deras forskare som,
om jag minns rätt, besökte Sverige på försommaren. Han hävdade där att
Sverige hade halkat efter och inte alls befann sig i första rummet när det
gällde miljöpolitiken.
När det gäller detta med ett nytt spår blev vi litet besvikna när den väldigt
fina ansatsen på kretsloppstänkandet resulterade i något så litet som ett pro-
ducentansvar för förpackningar. Det medförde stor förvirring. Jag har här
en artikel om en källsortering i Sibirien i Stockholm, där det står att total
förvirring fick kommunen att avbryta ett succéprojekt. Producentansvaret
för förpackningar har skapat vissa svårigheter. Bergen av återvunna förpack-
ningar växer, och man vet inte riktigt vad man skall göra av dem. Men det
kanske är ett inkörningsproblem. Kanske har man satsat för mycket på att
samla in stålplåt och liknande produkter och för litet inriktat sig på giftiga
saker som bly och kadmium och därmed gått åt fel håll.
Anf. 152 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag respekterar Lena Klevenås konstaterande beträffande
Margareta Winbergs kritik, även om den lilla detaljen fortfarande gäller att
forskaren som var här i somras inte talade om svensk miljöpolitik utan om
hanteringen av vissa energifrågor. Det är en viss skillnad.
När det gäller kretsloppsarbetet levererar nog Lena Klevenås en skröna.
Jag tror inte att bergen av de insamlade materialen växer. Jag tror däremot
att signalen väldigt tydligt har gått fram till alla berörda aktörer, kommuner,
producenter och många andra när det gäller hanteringen av i första rummet
förpackningar. Man kan se hur många kaffeproducenter byter material i sina
förpackningar. Man kan se hur återvinningsföretag växer fram. Man kan se
hur plastindustrin påbörjar åtaganden när det gäller återvinning. Man kan
se att den process som regeringen har eftersträvat har satt i gång. Kretslopp-
sarbetet har redan i inledningen lyckats. Regeringen kommer nu att gå vi-
dare med de tunga och ännu viktigare produkterna såsom bilar, datorer och
annat. Jag hoppas och tror att det kommer att finnas en bred uppslutning
också i denna kammare i det fortsatta arbetet. Alla skall känna sig välkomna
i kretsloppssamhället.
Anf. 153 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Vi känner oss alla välkomna och delaktiga i kretsloppssam-
hället. Men en av de stora saker som Centerpartiet bör ta itu med är krets-
loppet inom livsmedelsindustrin. De flesta människor bor i städer, medan vi
producerar våra livsmedel på landsbygden. Det är ett fullkomligt linjärt lopp
med mat in till städerna, medan det som skall ut igen på åkrarna inte kom-
mer dit. Där har vi ett jättejobb. Jag vill inte på något sätt rikta en ankla-
gelse, men jag tycker ändå att det som hamnar på marken hamnar i våra
kroppar. Genom den avreglering som alla partier var eniga om i 1990 års
beslut skulle vi försöka uppnå ett rent och ekologiskt jordbruk. Men nu åter-
reglerar man och får in mer kemikalier i jordbruket. Vi tycker att det är
mycket olyckligt att man genom denna återreglering gynnar de stora sädes-
producentema och inför arealbidrag i stället för att gynna dem som skulle
behöva odla i det man kallar skogs- och mellanbygden, där den biologiska
mångfalden kunde bevaras. Mycket finns fortfarande att ta itu med.
Lennart Daléus har förmodligen barn och läser Bamse. Ni är för snälla.
Det fattas litet dunderhonung. Marknaden är vargen och kusinerna. Där går
ni omkring med Lille Skutt, och det är Lennart Daléus som är Lille Skutt.
Anf. 154 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Lena Klevenås för ett framtidsin-
riktat anförande. Hon verkade dock angelägen om att hitta problem inom
de olika regeringspartierna. Folkpartiet skulle då ha problem inom trans-
portområdet. Jag har beskrivit miljökonsekvenser. Oavsett vilken regering
vi har måste man avväga miljöintressena mot bl.a. industrins konkurrens-
kraft.
Vi måste alla vara medvetna om att stora förändringar är på gång inom
hela kommunikationssektorn i form av bolagiseringar, privatiseringar, ökad
konkurrens och avskaffande av monopol. Detta är mycket bra för effektivi-
teten, men risken är att de ramar som fastställs av samhället medverkar till
att skapa enbart företagsekonomisk effektivitet. Huvudbudskapet i mitt an-
förande var att trafikpolitiken måste inriktas så att konsumenterna betalar
marginalkostnaden. I detta skall ingå en värdering av miljökostnaderna.
Allt detta är komplicerat, och vi måste arbeta vidare med det. Men det
innebär ingen kritik från min sida. Min ambition är inte att leta syndabockar.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
117
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Samhället kommer aldrig att bli färdigbyggt. Det måste vi acceptera, även
om det som jag här beskriver i och för sig innebär ett annat synsätt än det
som den socialdemokratiska regeringen tidigare har givit uttryck för. Jag tror
att bolagiseringar, privatiseringar samt ökad konkurrens och avskaffande av
monopol innebär ett värdefullt steg i rätt riktning. Man kan dock inte begära
att allt skall kunna ske på ett par års tid. Samhället bli som sagt var aldrig
färdigbyggt.
Anf. 155 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Trafikområdet är ett av de viktigaste områdena. Jag lyssnade
med intresse på Lennart Fremling, för jag vet att han har stora kunskaper
just på trafikområdet. Men i sin iver att vara till lags har regeringen via sin
centerpartistiska miljöminister men ändå med Folkpartiets och hela rege-
ringens goda minne sänkt miljöavgifterna på diesel så att det miljövänligaste
drivmedlet har hamnat under EG:s miniminormer. Miljöministern sade med
stolthet tidigare att man har lyckats sänka andelen blyad bensin från 20 %
till 7 % av marknaden medan den oblyade andelen har ökat. Men avgifterna
på fossila bränslen kan ju inte vara så låga att de ligger under EG:s minimi-
normer. Det är ju att ge helt felaktiga signaler till marknaden. Med sådana
signaler kan man inte driva ett förtroendeingivande internationellt miljö-
samarbete.
I den rapport som jag fortfarande håller i handen, Handel och miljö, finns
en mycket intressant faktaruta om transporternas miljöeffekter. Man måste
alltså se till att de negativa effekterna av den ökande handeln och de ökande
transporterna genom utsläpp till luften minskar. Beräkningar visar att priset
på varorna bara ökar marginellt, om man ökar avgifterna på transporterna.
Det går alldeles utmärkt att reglera valet av transportmedel genom att an-
vända ekonomiska styrmedel. Det är förmodligen ett misstag i hanteringen
att man har sänkt avgifterna under miniminormerna.
Anf. 156 LENNART FREMLING (fp) replik:
Fru talman! Jag tror att det som har kommit till uttryck här egentligen är
skillnaden mellan att sitta i opposition och att sitta i regeringsställning. Oav-
sett vilket parti som innehar regeringsmakten måste man, som jag tidigare
nämnde, avväga miljöaspekterna mot bl.a. industrins konkurrenskraft.
Anf. 157 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Fru talman! Jag vill då än en gång hänvisa till den tidigare nämnda rappor-
ten, där det står att miljöpolitiken skapar nya marknader. De största och tek-
niskt mest avancerade företagen har utvecklats i de länder som har en sträng
miljölagstiftning. Att ha en miljömässigt acceptabel produktion blir en allt
viktigare strategi för att uppnå konkurrenskraft.
Begreppet konkurrenskraft innehåller mer än vi hittills har varit vana vid,
alltså inte bara ett lågt pris. I egenskap av konsumenter efterfrågar männi-
skor miljövänliga produkter. Kunskapen om jordens tillstånd och mänsklig-
hetens framtid ökar i väldigt snabb takt. Om inte Sverige och svenskt nä-
ringsliv ser upp, kommer vi att ligga dåligt till från konkurrenssynpunkt.
118
Anf. 158 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Det är oerhört sympatiskt att Lena Klevenås inbjuder till
detta samtal om litet mer övergripande miljöfrågor, men det innebär också
svårigheter. Ett resonemang kring det som förenar oss leder lätt till att man
inte pekar ut vilka som har ansvaret för dåliga beslut. Det ger inte dem som
fattat besluten möjlighet att ändra sig och ger inte väljarna den information
som behövs för att utse bättre representanter.
Jag vill peka på ett centralt område av miljöpolitiken, nämligen energi och
kärnkraft. Lena Klevenås eget parti, Socialdemokraterna, har ett rätt stort
ansvar för att det är så svårt att på ett konkret och meningsfullt sätt diskutera
energipolitik i dag. En viktig drivkraft bakom energiöverenskommelsen var
ju den socialdemokratiska regeringens vilja att föra undan kämkraftsav-
vecklingen från debatten.
Jag har i många sammanhang berömt åtminstone delar av denna överens-
kommelse, men jag börjar bli mer och mer tveksam och undrar om inte det
tidigare beslutet, som Socialdemokraterna likaledes låg bakom, med fixe-
rade årtal - 1995 och 1996 - för starten av kärnkraftsawecklingen, var
bättre. Jag tror att så var fallet.
Lena Klevenås inlägg ger mig också möjlighet att skryta litet med Vänster-
partiets insatser. Under sommaren publicerar riksdagskanslierna i regel rap-
porter, och en viktig rapport som vårt kansli har gjort handlar om miljöinve-
steringar som ger ökad sysselsättning.
I de näringspolitiska debatterna, där jag brukar delta, har ett centralt tema
för mitt parti varit att betona vikten av framsynta miljösatsningar, dels för
deras egen skull, dels av det skäl som Lena Klevenås lyfter fram, nämligen
att de stärker industrins konkurrensförmåga. Också på detta område har det
fattats olyckliga beslut. Det värsta var nog beslutet att sänka koldioxidskat-
ten för den energikrävande industrin. Denna tjänar i dag tillräckligt på den
sjunkande kronan för att egentligen inte behöva denna lilla lättnad, som i
sin tur innebär en försämrad miljö.
Det finns motstånd hos tillväxtpolitiker, men det finns också en kortsynt-
het och konservatism inom delar av basindustrin som gör att det är svårt att
få gehör för miljösatsningar.
Anf. 159 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Fru talman! Jag vill börja min replik med att kommentera något som sades
på förmiddagen. Jag hoppas att det är tillåtet. Jag tyckte att det var ganska
allvarligt. Ledaren för Ny demokrati, lan Wachtmeister, sade: I en demo-
krati är ingen ansvarig. Detta förakt för demokrati var mycket stötande.
Jag kom att tänka på detta när Rolf L Nilson sade, att om man debatterar
utan att framhäva sig själv och sitt parti och peka ut syndabockar, är det svårt
att visa vilka som är ansvariga. Jag är orolig för vad som händer med vår
demokrati om människor tror att man genom att vart tredje år välja politiker
kan få alla sina problem lösta. Det är helt orimligt.
Människor genomskådar oss direkt om vi i vår jakt på väljare ägnar oss åt
att se bakåt och peka ut att vi varit jätteduktiga och alla andra dåliga. Vi för
många debatter, som vi fyller med ord, men orden har snart inget innehåll,
för vi är eniga om alla mål.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
119
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
120
Jag vet inte hur vi skall komma ut ur detta dilemma, men jag tycker att vi
måste kräva ett ansvar både av oss själva och av alla väljare. Vi måste för-
söka få svenskarna att bli mer delaktiga i det politiska arbetet. Vi måste tala
på ett annat sätt och mena mer av vad vi säger, inte bara upprepa gamla flos-
kler och slänga dem i huvudet på varandra.
Dan Ericsson i Kolmården tog upp etik och moral, och det är viktigt att vi
funderar litet på detta. Om en partiledare här kan säga att ingen är ansvarig i
en demokrati, blir jag skrämd. Jag tror att vi skall peka ut oss själva som
ansvariga, såväl väljare som politiker. Alla människor kan göra något från
den egna plattformen. Vi kan göra det här i kammaren, men de som sitter
hemma vid köksbordet och tror att de genom att välja en gaphals till riksda-
gen kan lösa några demokratiska problem är illa ute.
När det gäller energipolitiken konkret vill jag säga att vi visst har ett an-
svar. Jag har inget mandat att å partiets vägnar säga att Oskarshamn 1 skall
stängas, men personligen har jag den uppfattningen. Jag var också anhäng-
are av linje 3, men det var en svår tid.
Anf. 160 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Det är lätt att hålla med om mycket av det som Lena Klevenås
sade, men jag har svårt att koppla det till mitt eget inlägg. Det kan finnas
flera skäl till det. Antingen kan jag ha uttryckt mig slarvigt, eller har Lena
Klevenås lyssnat slarvigt. Jag hoppas att det är mera åt det senare hållet.
Jag försökte nyansera debatten och säga att man behöver både peka ut
ansvaret och föra ett konstruktivt samtal. Kan man bedriva politik på det
planet är det en rimlig och anständig sysselsättning, som främjar demokra-
tin.
Det finns en uppenbar risk för demokratin, om man beskriver alla beslut
som lika bra och alla aktörer som lika goda kålsupare. En del av vårt ansvar
består i att vara tydliga, givetvis inför oss sj älva men också inför väljarna och
våra politiska motståndare.
När det sedan gäller framtids- och miljöfrågorna finns det flera parter som
är svåra att möta. Givetvis skall vi som politiker i riksdagen kritisera var-
andra. Här finns ju ett politiskt ansvar. Men vi måste också utvidga ansvaret
och utkräva ett sådant, bl.a. i miljöfrågorna, av dem som kritiserar politiker
och politiska beslut mycket hårt, t.ex. företrädare för industri, för fackför-
eningsrörelse och för andra intresseorganisationer.
Det är svårt att gentemot industriledare och industriägare liksom gent-
emot vissa delar av fackföreningsrörelsen hävda de ståndpunkter som jag
tror att jag och Lena Klevenås har gemensamt, nämligen att det för landets
och miljöns skull är nödvändigt med en omställning av produktionen i krets-
loppsriktning, i en resurs- och energisnål riktning. Vi måste därför utkräva
ett ansvar också av dem. Vi måste säga att de inte bara har rätt att attackera
oss. De har också ett personligt ansvar att gå före. Vissa företag är fram-
gångsrika med detta, men tyvärr verkar det som om traditionen att ligga före
har skjutits i bakgrunden inom svensk företagsamhet.
Anf. 161 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Fru talman! Jag skall vara kortfattad. Jag är inte van att få så många repli-
ker och känner att jag just nu klarar det ganska dåligt. Jag erkänner att jag
inte lyssnade ordentligt på vad Rolf L Nilson sade. Det var uttalandet om
att det är svårt att peka ut den ansvarige som fick mig att minnas det som
sades på förmiddagen, och jag ville gärna ta upp det.
Det är så tragiskt att människor inte söker sig till partierna och till politiskt
arbete, därför att de tycker att vi bara tjafsar och anklagar varandra. Jag
hade besök i förra veckan som inte ville komma hit och lyssna efter invig-
ningen på den inledande debatten, därför att det är så förutsebart vad som
skall sägas, att vi upprepar oss. Det är faktiskt inte alltid någon riktig lust
och glädje och konstruktiv diskussion. Det oroar mig mycket.
Anf. 162 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! I juni i år lämnade Naturvårdsverket sitt aktionsprogram,
Miljö 93, till regeringen. Det är avsett att vara en plattform för det fortsatta
miljöarbetet på alla olika nivåer. ”Vi når inte fram till ett miljöanpassat sam-
hälle med hittills beslutade åtgärder”, skriver Naturvårdsverket.
När man läser en sådan mening, bör man stanna upp och fundera litet.
Det verkar inte som om regeringen har gjort det, i vart fall inte om man skall
döma av t.ex. årets regeringsförklaring. Det verkar inte som om regeringen
tänker komma med några förslag till riksdagen som bygger på alla idéerna
från Naturvårdsverket.
Naturvårdsverket skriver inte detta i någon anda av uppgivenhet, tvärtom.
Verket konstaterar att vi har gjort stora framsteg när det gäller miljöåtgärder
i Sverige och utomlands under de 25-30 år som vi har arbetat med modern
miljöpolitik. Men man konstaterar att det inte räcker. Vi måste göra mer,
och man lämnar också en lång rad konkreta förslag.
En del av dem känner vi igen. De har funnits med tidigare i debatten. För-
bud mot blyad bensin, ökad miljöhänsyn i offentlig upphandling är ett par
av dem. Det finns många fler goda förslag som det inte verkar som om rege-
ringen den här gången heller har lyssnat på eller tänker bry sig om - inte den
föregående regeringen heller tyvärr, skall kanske tilläggas.
Årets regeringsförklaring präglas av litet vagare resonemang, t.ex. att mil-
jöskulden inte får öka. Jag tycker att det är utmärkt att Miljövårdsbered-
ningen har presenterat en bra rapport, men med tanke på hur regeringen
hanterar den ekonomiska statsskulden tycker jag inte att det är så oerhört
förtroendeingivande att konstatera att miljöskulden inte får öka.
I regeringsförklaringen talas om producentansvar, och det är också någon-
ting som Lennart Daléus var inne på i sitt anförande. Man talar om att det
är viktigt att vara pådrivande i det internationella miljöarbetet, men det är
inte regeringen.
Jag vill gärna ställa frågan: Om man tycker att producentansvar är viktigt,
varför har inte den svenska regeringen varit aktiv i det arbete som i Europa
pågår för att skärpa just producentansvaret, göra det möjligt att utkräva
skadestånd av de producenter som ger upphov till en miljöskada på grund
av miljöfarlig verksamhet? Det är ett arbete som har bedrivits parallellt inom
Europarådet och inom EG.
EG-kommissionen har framställt ett förslag som dels handlar om att det
skall vara ett strikt skadeståndsansvar för producenter, dels handlar om att
bygga upp en fond som kan användas för att restaurera miljöskadade områ-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
121
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
122
den där inte förövaren kan identifieras. Man har uppmanat EFTA-länderna
och andra intresserade att komma in med synpunkter och kommentarer till
det förslaget före oktober månads utgång.
Den svenska regeringen har inte gjort någonting. Hade den gjort någon-
ting, borde den ha förankrat sitt ställningstagande i en diskussion här i riks-
dagen. Regeringen borde ha tagit upp det i sin kretsloppsproposition i våras,
t.ex. Det gjorde den inte. Jag tycker att det är beklagligt, därför att här är ett
område som är oerhört viktigt om vi skall kunna vända miljöutvecklingen.
Energipolitiken har det talats om i regeringsförklaringarna genom åren
men inte heller särskilt konkret. Jag tycker att det blir alltmer uppenbart att
energiöverenskommelsen mellan tre partier i själva verket inte är någonting
annat än ett ganska torftigt sätt att försöka skyla över att man har gått ifrån
folkomröstningsbeslutet från 1980 och som innebar att kärnkraften skulle
avvecklas.
Den nuvarande regeringen vill inte avveckla kärnkraften, och den har ty-
värr stöd i det fallet av Socialdemokraterna, som under den här mandatpe-
rioden i opposition inte särskilt aktivt har beklagat sig över att regeringen
har låtit frågan falla, liksom man inte gjorde det tidigare i regeringsställning.
Jag tycker att det är beklagligt.
Max Montalvo, tror jag det var, sade tidigare att kärnkraftsawecklingen
tycks ha ett egenvärde för Vänsterpartiet. Jag tror att den har ett oerhört
egenvärde för varenda människa på detta jordklot, och jag tycker egentligen
att det är skandalöst att vi inte har kommit längre på det området.
Att göra handeln miljöanpassad är också någonting som flera regerings-
förklaringar har tagit upp den oerhörda betydelsen av. Men i praktiken gör
inte regeringen någonting annat än att den möjligen producerar intressanta
rapporter.
Inom GATT pågår nu den s.k. Uruguayrundan, och det vi läser om den
handlar ofta om de pågående konflikterna mellan EG och USA. Men en
mycket viktig del i Uruguayrundan är uppbyggandet av en framtida interna-
tionell handelsorganisation. GATT är inte en organisation utan ett avtal,
men tanken är att det skall bli en organisation.
Vill man vara med och påverka hur handeln mellan länder skall miljöan-
passas, då skulle man ha varit oerhört aktiv i utarbetandet av stadgar och
program för denna nya organisation. Jag har inte sett någonting av att den
svenska regeringen har varit aktiv eller att den har förankrat några sådana
ställningstaganden i den svenska riksdagen.
Det är också oerhört viktigt med just kombinationen av miljöutveckling
och sysselsättning. Lena Klevenås refererar till en rapport, ursprungligen
från OECD, som just beräknar att värdet av den s.k. miljömarknaden nu är
200 miljarder dollar och beräknas öka med 50 % till år 2000.
EG-kommissionens framtidsgrupp framhåller också i en rapport att vi står
inför två ovanligt svåra problem, miljöproblemet och arbetslösheten, och
det fantastiska är - det är inte lätt naturligtvis - att de två problemen kan
hanteras samtidigt. Genom att höja miljökraven och utveckla ett miljöan-
passat samhälle kan vi också skapa sysselsättning. Det är också någonting
som jag tycker att regeringen inte i tillräckligt hög grad har tagit sig an.
Avslutningsvis tycker jag att man kan konstatera att det har gjorts en hel
del bra. Det har också lyfts fram här i debatten - Kretsloppsdelegationen
osv. som har utsetts. Men vi saknar det som Naturvårdsverket också tar upp
i sitt miljöprogram. Vi måste gå över till de grundläggande förändringarna
av sociala och politiska mönster. Dit har vi ännu inte kommit.
Anf. 163 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är rätt av Annika Åhnberg att vara otålig
när det gäller arbetet på miljöområdet. Den skyldigheten har vi alla.
Jag är gärna beredd att dela Annika Åhnbergs upprördhet när det gäller
kärnkraften och mycket av de åtgärder som för länge sedan borde ha varit
vidtagna för att säkerställa avvecklingen i den takt som svenska folket be-
stämde i folkomröstningen.
Däremot är det nog inte riktigt som Annika Åhnberg säger att regeringen
inte har tagit någon hänsyn till Miljö 93, dvs. Naturvårdsverkets rapport.
Den rapporten skall naturligtvis värderas och bedömas av regeringen som
en av många rapporter. Jag tror inte heller att man skall låta den automatiskt
ligga som den enda grunden för regeringens fortsatta agerande. Jag är över-
tygad om att regeringen, när man går vidare framåt våren med förslag till
riksdagen vad gäller hanteringen av miljöskulden, kommer att ha god nytta
av Naturvårdsverkets material.
Jag tycker också att det är bra att Annika Åhnberg liksom Lena Klevenås
drar nytta av det material och den hantering som finns i Miljövårdsbered-
ningen, just det framåtsyftande arbetet att ta fram diskussioner till att böija
med kring samband mellan miljö och utveckling, miljö och handel, möjlig-
heterna till skatteväxling, möjligheterna att föra in miljöarbetet i internatio-
nella ekonomiska organ som bl.a. GATT, som Annika Åhnberg nämnde.
På de områdena är faktiskt regeringen pådrivande. Regeringen bedriver
ett pådrivande internationellt miljöarbet; det må gälla klimatfrågorna, bio-
logisk mångfald eller sambandet ekonomi och miljö, då inte minst handeln.
Det är inte riktigt att Sverige har legat efter när det gäller producentansva-
ret. Vi har hämtat många idéer från Europa, inte minst från Tyskland - inte
plagierat, inte kopierat men hämtat idéer - när det gäller införande av pro-
ducentansvar.
Jag tror snarare att man nu med ett starkt fotfäste i Sverige för de här
idéerna och med agerande, inte minst i Tyskland och kanske rent av i miljö-
bältet inom EG, med Nederländerna, med Danmark, kan gå vidare i ett
starkt arbete just för att försvara begreppet kretslopp och producentansvar.
Anf. 164 ANNIKA ÅHNBERG (-) replik:
Fru talman! Jag kan naturligtvis inte veta exakt vad som berörs i de interna
regeringsdiskussionerna. Jag trodde att regeringsförklaringen var avsedd att
ge riksdagens ledamöter en ungefärlig uppfattning om vad de kan förvänta
sig att regeringen skall föreslå under mandatperioden. Om man skulle döma
efter tidigare års regeringsförklaringar fungerar det inte riktigt så. En hel del
av det som har tagits med där har sedan aldrig dykt upp. Men jag trodde
åtminstone att det var tanken.
I årets regeringsförklaring nämns ingenting om att man har för avsikt att
komma med någon större proposition till riksdagen där man beaktar de syn-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
123
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
124
punkter som Naturvårdsverket har fört fram i sitt aktionsprogram. Jag blir
naturligtvis glad om Lennart Daléus här i dag kan säga att regeringen förbe-
reder en sådan proposition. Jag vill i så fall gärna ha ett löfte på den punkten.
När konventionen om att man skall kunna utkräva strikt skadeståndsan-
svar av producenter som har bedrivit miljöfarlig verksamhet och givit upp-
hov till miljöskador öppnades för undertecknande i juni i år, hade åtta länder
i Europa kommit så långt att de kunde underteckna den. Jag utgår ifrån att
de har för avsikt att få den ratificerad i sina respektive parlament.
Sverige hörde inte till de åtta. Jag tycker inte att det är särskilt bra för ett
land som anser sig ligga i täten att ha åtta länder före sig i den väldigt viktiga
frågan om producentansvar. Vi talar själva ofta om att det är en angelägen
fråga. Vi har över huvud taget inte tagit aktiv del i diskussionen. Vi har inte
tidigare förankrat ett ställningstagande i dessa viktiga frågor i den svenska
riksdagen, och vi har inte varit aktiva när EG-kommissionen har begärt det.
Jag tycker inte att det kan betraktas som att vara pådrivande i det internatio-
nella miljöarbetet.
Anf. 165 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Regeringen behöver knappast år efter år upprepa i regerings-
förklaringen att den avser att utnyttja material från sina egna verk och myn-
digheter; det ligger i sakens och konstruktionens natur att det är på det sät-
tet. Om Annika Åhnberg vill kan jag naturligtvis lova att regeringen i det
fortsatta arbetet, bl.a. med begreppet miljöskuld, kommer att utnyttja mate-
rial som har kommit från Naturvårdsverket - inte minst det material som
finns i rapporten Miljö 93. Det är självklart på det sättet.
När det gäller hanteringen av produktansvar finns det redan lagstiftning
i Sverige. Det finns redan ett svenskt ramverk. Tillsammans med det nya
begreppet producentansvar, som är direkt relaterat till miljöområdet, gör
det att Sverige också kan delta i arbetet i Europa och återigen tillsammans
med olika aktörer med likartad inställning bilda något av ett kraftbälte på
miljöområdet. Det skulle få producenterna att ta ansvar för miljön, säkerhe-
ten och människors hälsa.
Anf. 166 ANNIKA ÅHNBERG (-) replik:
Fru talman! Om det vore så väl att det låg i sakens natur att regeringar tog
hänsyn till vad Naturvårdsverket tycker hade vi nog kommit en bra bit längre
i miljöarbetet än vad vi nu faktiskt har gjort. Jag ser ändå fram emot att det
blir som Lennart Daléus säger och att regeringen kommer med en fyllig pro-
position som bygger på alla de goda konkreta förslag som finns och naturligt-
vis också på annat material än det som finns i just den rapporten.
Det hade varit bra om Lennart Daléus, i stället för att prata löst om vikten
av producentansvar och samarbete med andra, tydligt och klart bekräftade
att regeringen har för avsikt att underteckna konventionen och förelägga
den för den svenska riksdagen för en ratificering under detta riksdagsår.
Anf. 167 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Fru talman! Jag vill bemöta det som Annika Åhnberg sade om energiöver-
enskommelsen. Jag utgår ifrån att den ligger fast, och att det i den ingår be-
slut om att kärnkraften skall avvecklas och att det skall vara gjort till det
årtal som anges där. Om det - vilket Annika Åhnberg förmodar - görs torf-
tiga försök att skyla över det faktum att det inte blir så, är jag lika upprörd
som Annika Åhnberg.
Vi kanske inte har agerat tillräckligt kraftfullt för att hävda överenskom-
melsen. Jag vet i alla fall att jag själv har försökt att göra det i t.ex. debattar-
tiklar och genom att ställa frågor till näringsministern. Inte heller jag är nöjd
med den årliga redovisning som utlovades och som senast skedde i juni i
form av en rapport från NUTEK. Jag hade förväntat mig någonting helt an-
nat.
Jag förmodar att vi gemensamt kan driva på för att bevaka att energiöver-
enskommelsen inte leder till det som vissa partier i riksdagen vill, nämligen
att kärnkraften bevaras.
Invandrar- och flyktingpolitik
Anf. 168 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag var i Ljusdal i går kväll och pratade om EG. Det är väl
inget märkvärdigt med det. Säkert var många av mina riksdagskolleger ute
på olika håll i landet och pratade om olika saker. Det är väl heller inget märk-
värdigt med Ljusdal. Ändå tänkte jag ta detta som utgångspunkt för mitt
inlägg i dagens debatt om invandrar- och flyktingpolitik. Man kan fråga sig
hur det går ihop.
Jo, efter mötet pratade jag med folk från kommunen. Det är klart att man
kommer in på invandrarfrågor förr eller senare när jag kommer på besök.
De jag pratade med sade ungefär så här i förbigående: Vi har ända sedan
1987 tagit emot kvotflyktingar vaije år. Det har varit vietnamesiska båtflyk-
tingar och iranier, och nu har vi också en tillfällig flyktingförläggning med
ungefär 300 asylsökande som bor i olika lägenheter som stod tomma här i
kommunen. Det finns inga problem med det, såvitt vi kan se. Vi har aldrig
upplevt det som ett problem. Det har inte varit några konflikter i samhället
och inte någon opinion i frågan - varken organiserad eller spontan. Då och
då har det varit en och annan insändare i lokalpressen, men det är det ingen
som har brytt sig så speciellt mycket om.
Hur många kommuner som Ljusdal finns det inte? Jag skulle tro att man
i det stora flertalet av Sveriges kommuner kan berätta ungefär samma histo-
ria. När jag har rest omkring i syftet att titta på mottagandet ute i kommu-
nerna har jag sett att det ofta finns ett mycket stort engagemang och en vilja
att det skall bli bra för dem som kommer nya till kommunen.
När görs det en löpsedel om att invandrarfrågorna inte utgör en konflikt
i Ljusdal eller någon annanstans? Det kommer aldrig att bli några löpsedlar
om det. Vi hoppas väl alla att den dagen aldrig kommer, men om en vettvil-
ling eller någon vanlig virrpanna en dag får för sig att han skall göra en insats
för sitt land genom att slänga en brandbomb mot flyktingförläggningen i
Ljusdal, då kommer löpsedeln. Då är jag säker på att den syftar till att ut-
nämna hela Ljusdal till ett nytt rasistnäste, precis som man gjorde med Troll-
hättan för ett tag sedan. Vi vet att det alltid har funnits en positiv attityd till
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
125
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
126
invandrare bland det absoluta flertalet av invånarna där, eftersom Trollhät-
tan har en lång tradition som invandrarstad.
Jag kan förstå det massmediala intresset för att skapa dramatik och för att
skildra den stora Konflikten så fort man kan. Det blir nyhetsmässigt bra och
gör sig på löpsedlarna.
Därmed skulle vi som vet litet grand om hur det fungerar kunna avfärda
problemet. Men så oskyldigt är det ju inte. Det finns de som tror sig ha hittat
en nisch i politiken på det här området och som egentligen vill att det skall
vara så som det skildras. De är för övrigt självutnämnda representanter för
verkligheten. De vill inte skildra verkligheten i Ljusdal eller i andra kommu-
ner, på arbetsplatser eller i grannskap där faktiskt normaltillståndet, om jag
får kalla det så, en vanlig vardag som den här är att invandrare och svenskar
lever och bor och arbetar och pluggar sida vid sida utan några konflikter.
Jag tycker att vi här i Sveriges riksdag har ett ansvar för att lyfta fram den
bilden. Det skall inte ske för att sopa undan eller skyla över illdåden. Vi skall
på olika sätt göra klart att vi inte accepterar dem. Men det behövs att motbil-
den lyfts fram, eftersom det egentligen inte är någon annan som gör det. Det
ansvaret känner numera uppenbarligen inte alla partier i Sveriges riksdag.
Jag är faktiskt omtumlad av vad jag fick se i TV från Ny demokratis torg-
mötesturné i somras. Det är alldeles uppenbart att man vill ha dessa motsätt-
ningar, kontroverser och konflikter för att kunna säga till den svenske knega-
ren, den svenska tanten eller den svenska tonåringen: Titta här, det mång-
kulturella samhället fungerar inte!
Inget samhälle är fritt från konflikter. Det är för övrigt inte alltid säkert
att det finns rasistiska förtecken när Sotlugg och Linlugg slåss någonstans
runtom i Sverige.
Visst finns det konflikter. Det skall vi inte förneka. Men det är knappast
det mångkulturella samhället som skapar dem. Det är i stället där vi har
misslyckats att skapa det mångkulturella samhället som vi har fått det segre-
gerade samhället med de inbyggda konflikterna.
Fru talman! Det är oerhört viktigt att vi fortsätter att arbeta på olika sätt
så att de nya flyktingarna inte blir en grupp som helt kommer att stå utanför
det svenska samhället, utan så att de verkligen finns med mitt ibland oss.
Samtidigt skall vi föra en öppen debatt kring dessa frågor också i den svenska
riksdagen.
Anf. 169 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! Den invandrar- och flyktingpolitik som i dag bedrivs av rege-
ringen saknar förankring i vårt samhälle. De flesta tycker att en mängd be-
slut inom flyktingpolitiken är helt vettlösa. Regeringens senaste typfallsbe-
slut innebär att man låter 40 000 bosnier, och förmodligen ytterligare lika
många anhöriga, få permanenta uppehållstillstånd. Detta är milt sagt märk-
ligt. Beslutet måste rivas upp och de permanenta uppehållstillstånden ändras
till temporära. När krigshandlingarna upphör i Bosnien skall människorna
naturligtvis tillbaka. Det var ju deras egen tanke från start. De har ju själva
inte begärt att få permanenta uppehållstillstånd. De ville ha en tillfällig fri-
stad medan kriget pågick.
Det är förståeligt att bosnierna söker sig en fristad utanför sitt eget land,
där det är krig och terror. Men något skyddsbehov enligt FN:s Genévekon-
vention har de inte. Att ge dem permanenta uppehållstillstånd var ju heller
aldrig tanken när de kom.
Eftersom förhållandena i Kosovo i princip är likadana som i Bosnien vad
avser etnisk diskriminering och fördrivning från hus och hem finns det egent-
ligen ingen anledning att fatta olika asylbeslut för de här båda grupperna.
Det är klart att den etniska rensningen går mycket våldsammare till i Bos-
nien än i Kosovo. Men att skillnaderna skulle vara så stora att man för den
ena gruppen beslutar att i stort sett alla skall ut härifrån medan man för den
andra gruppen beslutar att alla skall få stanna är omöjligt att förstå. Ingen-
dera av grupperna skulle ha fått permanenta uppehållstillstånd. Så snart för-
hållandena blev drägligare skulle naturligtvis bosnierna ha återsänts. Koso-
voalbanerna kan inte förstå varför de skall ut och bosnierna in, och jag för-
står det inte heller.
Allt fler reagerar mot regeringens typfallsbeslut. Jag själv och Kenneth
Attefors reagerade direkt på regeringens förslag och anmälde regeringen till
konstitutionsutskottet. Vi finner det märkligt att man så fort riksdagen
stängde i juni fattade detta beslut. Man frågade inte riksdagen till råds, och
inte heller kommunerna som skulle administrera och ta emot dessa männi-
skor. Man kanske inte ens frågade Invandrarverket.
När man fattade beslutet hade regeringen förmodligen gjort vissa beräk-
ningar på vad detta skulle kosta och utgick tydligen ifrån att kommunerna
skulle vara nöjda med att få 138 300 kr per flykting och dessutom bli av med
en del tomma lägenheter. Men regeringen misstog sig naturligtvis även här.
Några kommuner är lojala mot propåerna, andra är helt negativa medan en
del nu idkar ekonomisk utpressning mot regeringen. Alltså blir det ännu dy-
rare.
Kulturministern kommer nu med flotta erbjudanden för att få kommu-
nerna positivt inställda. Men allt skall ju svenska skattebetalare ställa upp
med. De 138 300 kr som kommunerna får räcker enligt Riksdagens revisorer
i genomsnitt bara i 18 månader. Sedan står kommunerna där med sin försörj-
ningsplikt för sina nya invånare och måste såvitt jag förstår välja mellan
höjda skatter eller neddragningar i service, vård, skolor, äldreomsorg m.m
för att täcka hålen i kommunens budget. Regeringen ville visa handlings-
kraft - kosta vad det kosta vill - och så småningom kommer notan.
Man kan ju också undra om det är motiverat ur humanitär eller etnisk syn-
punkt att hjälpa krigsherrarna i jugoslavienområdet att bli av med det som
de ser som sitt problem, dvs. den muslimska bosniska minoriteten i ett stor-
serbiskt rike. Alla vet att vi hjälper mångdubbelt fler om vi sänder medel
till FN:s flyktingkommissarie i stället för att ta hand om människorna här. I
medierna kan man se att FN:s flyktingkommissarie får klara sig med 1 000
kr per år för livsuppehållande hjälp i läger i närområdet.
Vad är då kostnaden i Sverige? Ja, den initiala kostnaden för de första 18
månaderna är 138 300 kr per vuxen och 84 800 kr per barn. Men efter dessa
18 månader är kostnaderna inte noll, och ingen tror väl detta heller. Jag kan
ju ta min egen hemkommun Kalmar som exempel. Här är socialbidragsnor-
men 3 326 kr per månad för ensamstående, eller ca 40 000 kr per år. Men
härtill kommer samhällets kostnader för sjuk- och tandvård, skola, hem-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
127
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
128
språksundervisning, bostadsbidrag och barnbidrag. Ingen tror väl att total-
kostnaden understiger 50 000 kr per år.
Om UNHCRrs årskostnad på 1 000 kr skulle vara korrekt så skulle vi
hjälpa 50 gånger fler om vi satte in hjälpen där de är i stället för där vi är.
Regeringens generositet innebär att vi hjälper 50 gånger färre än vad vi
skulle ha gjort om vi sänt pengarna till FN:s flyktingkommissarie. Är det
humanitet att kanske 49 bosnier får sätta livet till bara för att regeringen re-
kommenderat Invandrarverket att ta emot den femtionde i Sverige?
Regeringen har ju också för avsikt att ta emot en kvot av 1 000 bosnier per
månad i framtiden. Hur skall den uttagningen gå till? FN:s flyktingkommis-
sarie värjer sig mot tanken. Här kommer kostnaderna upp igen. Om vi nu
är så rika att vi kan ta emot ytterligare 6 000 bosnier detta budgetår till en
årskostnad på minst 50 000 kr per person vore det väl bättre att se till att
300 000 bosnier till samma kostnad fick chansen att överleva vintern nere i
Bosnien? Vad är det för humanism att hjälpa färre här än fler där? Ny demo-
krati kommer att motsätta sig regeringens förslag om en månatlig kvot för
bosniska flyktingar.
Fru talman! Eftersom medierna försöker tala om att Ny demokrati nu
skärper flyktingpolitiken skall jag mycket kort nämna några inslag i den flyk-
tingpolitikjag lagt fram i vår riksdagsgrupp.
Enbart konventionsflyktingar ges uppehållstillstånd. Tillstånden skall
vara temporära under en tioårsperiod. Katastrofflyktingar, t.ex bosnierna,
skall hjälpas på plats. Låt oss satsa på det som kallas för kvotflyktingmotta-
gande.
Möjligheterna att få uppehållstillstånd efter inresa på eget initiativ skall
begränsas. Krav på identifikation eller legitimation ställer sig numera de
flesta bakom. Men jag vill också att man skall kunna styrka sitt skyddsbehov
genom dokument, vittnesuppgifter eller t.ex. genom Amnestyrapporter.
Med mitt förslag behövs i princip inte längre något Invandrarverk - kvot-
flyktingarna i FN:s flyktingläger runtom i världen är redan bedömda som
konventionsflyktingar. Men jag vill också koppla ihop vår framtida bistånds-
politik med den resurs som flyktingen utgör i arbetet att bygga upp sitt gamla
land.
Vi vill främja en aktiv repatrieringspolitik. Man kommer hit, man bor och
lever här, man utbildar sig och återvänder sedan för att med sina nya kunska-
per hjälpa till att bygga upp sitt land. Vi tror att dessa människor som i sitt
hemland kämpat för demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk ut-
veckling också vill hjälpa till i återuppbyggnaden av sitt land. Om förhållan-
dena inte medger återflyttning inom en tioårsperiod får man stanna här. Då -
men först då - kan man få svenskt medborgarskap.
Fru talman! Tyvärr hinner jag inte utveckla vår flyktingpolitik mer vid
detta tillfälle, men jag återkommer.
Anf. 170 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Det var väldigt mycket siffror i Lars Moquists anförande. Det
är mycket populärt att stapla siffror på varandra och tala om hur mycket det
kostar. Det är också ett sätt att skrämma upp folk inför invandrar- och flyk-
tingpolitiken.
Jag skulle vilja veta följande: Har Lars Moquist någon gång försökt att
räkna ut hur mycket han har kostat det svenska samhället? Det är nästan
omöjligt att definiera. Vi avkrävs väldigt ofta besked om hur mycket flyk-
tingpolitiken kostar. Det är helt omöjligt att räkna ut hur mycket en helt van-
lig svensk som har bott här, lever och verkar, har kostat det svenska samhäl-
let. Ännu svårare är det att beräkna hur mycket man tillför genom att delta
i produktionen, osv.
Det skulle vara intressant att få veta detta. Om det går att räkna ut detta
för flyktingpolitiken borde det rimligtvis gå att göra ett sådant räkneexempel
också för en svensk riksdagsman.
Anf. 171 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Maj-Lis Lööw frågade vad Lars Moquist skulle kosta i Sverige
och vilka kostnader jag har medfört för det svenska samhället. Jag skulle tro
att jag har kostat samhället ganska mycket pengar. Jag är byråkrat och har
suttit som administratör inom statlig verksamhet. Jag skulle kanske ha varit
bortrationaliserad mycket snabbare än vad jag kommer att bli nu, nämligen
den 31 december 1993, eftersom jag är anställd vid en länsbostadsnämnd.
Jag tycker i och för sig att det är ganska befängt att ta upp detta resone-
mang. Ingen har ifrågasatt att de invandrare som kommit till Sverige tidigare
år, när vi hade arbetskraftsinvandring, har varit ett tillskott i svensk ekonomi
och tillfört Sverige mycket på resurssidan. Det är en helt annan situation som
vi upplever i dag när vi har flyktingar, dvs. människor som bara har ett
skyddsbehov. Under hela sin tid här i Sverige har de kanske ingen möjlighet
att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Så är det faktiskt i dag.
Med den arbetslöshet vi har i dag - det finns fyra gånger så många arbets-
lösa invandrare som svenskar - kan vi inte förvänta oss att dessa människor
efter 18 månader har möjlighet att försöija sig själva. Det behövs inte raddas
upp så förfärligt mycket siffror. Detta kommer kanske att förlängas med yt-
terligare sex månader genom regeringens förslag att man skall ge kommu-
nerna ett litet extra tillskott på 25 000 kr.
Anf. 172 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är mer befängt att i dag diskutera vad de
som kommer hit därför att det har ett skyddsbehov, dvs. de som flyr undan
allvarlig förföljelse, kostar.
Det hade varit mer rimligt att diskutera detta under en reglerad invandrar-
politik när man tog hit arbetskraft. Det gjordes förmodligen också sådana
samhällsekonomiska beräkningar av kommuner och näringsliv tillsammans.
Det hade varit rimligare.
Däremot tycker jag faktiskt att det är befängt att diskutera vad det kostar
att ge en människa skydd undan förföljelse, tortyr och dödsstraff.
Sedan förstår inte jag varför det skulle vara så svårt för människor som får
ett permanent uppehållstillstånd att återvända när tillfälle gives. Det är pre-
cis lika enkelt för dem att välja att återvända. Det är väl så att flyktingar
som kommer hit och som kan återvända, gör det mycket snabbare än vad
arbetskraftsinvandrarna som kom på 70-talet någonsin gjorde.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
129
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
130
Anf. 173 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Beträffande skyddsbehovet är de som kommer från Bosnien,
Kosovo och hela Jugoslavienområdet inte vad vi kallar konventionsflyk-
tingar. De har inte ett skyddsbehov enligt 1951 års Genévekonvention. Jag
skulle vilja kalla dem för katastrofflyktingar. Jag tror att regeringen inte har
något begrepp för den gruppen. Jag tror att man kallar dem för hjälpsö-
kande. Jag tycker att vi gott kunde mynta begreppet katastrofflyktingar.
Detta är människor som flyr från krig, naturkatastrofer, svält och umbä-
rande. Men det är inte människor som har det som FN definierar som ett
skyddsbehov, dvs. att de personligen är förföljda på grund av sina politiska
eller religiösa åsikter.
När det gäller kostnaden är det konstigt att Maj-Lis Lööw inte lyssnade
på mitt anförande. Det är möjligt att repliken var författad i förväg. Jag på-
pekade att vi hjälper mångdubbelt fler om vi gör det på plats. Jag har varit
mycket försiktig när jag har tagit fram dessa siffror. Det kanske är så att man
hjälper 100 gånger fler människor på plats än här i Sverige, men jag har valt
att säga att vi kanske hjälper 50 fler med det siffermaterial jag hade. Vad
finns det då för anledning att ta hit en flykting till Sverige och ge den ett
permanent uppehållstillstånd i stället för att se till att motsvarande medel
tillförs i Jugoslavienområdet och där hjälper 50 gånger fler?
Anf. 174 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag vill i år, som i fjol, bölja med att uttala mitt missnöje med
att flykting- och invandrarfrågorna behandlas i samma debatt. Båda områ-
dena är mycket stora och har vitt skilda problemställningar. Vart och ett av
dessa områden skulle förtjäna en egen debatt.
Även om utplaceringen av människor från Bosnien-Hercegovina ute i
kommunerna är den hetaste frågan på massmediernas dagordning just nu,
vet vi alla att det finns många kommuner som Ljusdal, som Maj-Lis Lööw
tog upp. Jag vill använda mina knappa minuter här till att tala om värnandet
av asylrätten.
FN:s flyktingskommissariats exekutivkommitté avslutade i fredags sin
44:e session. Sverige har som medlem av exekutivkommittén och en av flyk-
tingkommissariatets största bidragsgivare ett mycket stort ansvar att bidra
med förslag och initiativ för att söka lösningar på svåra flyktingproblem både
i Europa och i övriga världen.
Amnesty International offentliggjorde innan mötet sina rekommendatio-
ner till kommittén. Amnesty ansåg att de åtgärder på flyktingområdet som
nu vidtas av några mäktiga stater hotar att underminera det internationella
systemet för skydd av flyktingar. Man ansåg också att åtgärderna strider mot
de rekommendationer som tidigare antagits av Excom. Man ger en rad ex-
empel på detta, bl.a. USA:s agerande när det gällde skyddsbehovet för asyl-
sökande från Haiti till USA.
Men det gällde även detta att EG:s regeringar vid sitt ministermöte i de-
cember 1992 antog en rekommendation som är starkt oroande. Den handlar
bl.a. om en harmonisering av tillämpningen av första asylland, s.k. säkra
tredje länder. Den säger att ett land skall godtas som första asylland även
om viktiga villkor som flyktingkommissariatet uppställt inte är uppfyllda.
Det gäller kravet på att det finns garantier för att det första asyllandet med-
ger den asylsökande att resa in i landet och ger möjlighet att få asylansökan
prövad under ett rättssäkert förfarande.
På senare tid har jag fått information om att även vi i Sverige försöker att
avvisa asylsökande till sådana länder. Vi i Vänsterpartiet anser det vara ab-
solut nödvändigt att stärka och stödja FN och dess olika organ, t.ex flykting-
kommissariatet. Vi måste arbeta med och inte mot flyktingkommissarien.
När det gäller åtgärder från EG:s medlemsländer för att begränsa antalet
asylsökande från Jugoslavien, innebär dessa att människor tvingas kvar i om-
råden där fara för deras liv och frihet föreligger.
Nu kommer många rapporter om att flyktingar från Bosnien-Hercegovina
även hindras att ta sig över gränsen till Kroatien. Om andra europeiska stater
inte hade infört visumtvång för bosnier, hade sannolikheten att de kroatiska
myndigheterna skulle bryta mot sina internationella skyldigheter på det här
sättet varit mindre.
I det sammanhanget vill jag påpeka att det för Sveriges del kanske hade
varit bättre att besluta om tillfälliga uppehållstillstånd i stället för att införa
visumtvång. Men vi vill naturligtvis inte riva upp beslutet nu. Det hade kan-
ske varit psykologiskt riktigt då, men nu skulle det uppfattas som en eftergift
till främlingsfientligheten.
Länderna i Europa och Nordamerika har alltså vidtagit åtgärder som man
påstår skall minska missbruket av asylrätten för att på det sättet motverka
främlingsfientlighet. Men dessa åtgärder hotar att underminera hela det in-
ternationella systemet för skydd åt flyktingar, tvärt emot sina uttalade ambi-
tioner.
Kan invandrarministern ge oss en redogörelse för de svenska insatserna
vid Excoms möte, särskilt i vad mån man tagit upp de frågor som t.ex. Am-
nesty förde fram.
Jag har tagit del av Invandrarverkets tolkning av regeringens praxisbe-
dömning när det gäller personer från Bosnien, vars ärenden nu skall bedö-
mas. Där skriver man bl.a. att det endast är personer som har varit politiskt
aktiva eller varit utsatta för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna
som bör komma i fråga för flyktingskap eller de-facto-flyktingskap. Jag vill
veta om Birgit Friggebo ställer sig bakom den slutsatsen och tolkningen av
Genévekonventionen. Skall det i så fall gälla asylsökande även från andra
länder?
Anf. 175 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Berith Eriksson säger att man nu inte kan ompröva regering-
ens beslut att ge bosnierna permanent uppehållstillstånd och att det skulle
vara en eftergift för krafter som verkar för främlingsfientlighet. Jag har svårt
att förstå det. Om man upptäcker att man har fattat ett tokigt beslut, varför
kan man då inte riva upp det?
Jag skulle vilja fråga Berith Eriksson om inte vänstern uppfattar det som
ett slöseri med svenska skattemedel, att använda dem för att ta bosniska
flyktingar till Sverige när man i stället kunde ha hjälpt mångdubbelt fler på
plats. Vänstern tycker ju alltid att flyktingpolitiken och behandlingen av
människor som lider nöd skall baseras på humanitära skäl. Varför skall man
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
131
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
132
då inte prioritera hjälpen via UNHCR, om man nu har bestämt sig för att
ge ett visst stöd till dessa människor? Varför inte se till att stödet lämnas där
de människorna är, i stället för där vi är?
Anf. 176 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det kanske var ett tokigt beslut när det fattades. Psykologiskt
hade det kanske varit bättre att ge tillfälliga uppehållstillstånd. Då kanske
det hade varit lättare att få ut människor i kommunerna. Naturligtvis måste
det finnas en tidsbegränsning för ett tillfälligt uppehållstillstånd. Slutresulta-
tet hade förmodligen blivit detsamma i alla fall, att det hade blivit ett perma-
nent uppehållstillstånd. Om man åker tillbaka till sitt land eller inte har inget
att göra med om man har tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd.
Hur menar Lars Moquist att man skall hjälpa människorna på plats i kri-
gets Bosnien? Hur skall man kunna upprätta flyktingförläggningar i Bos-
nien? I dag är det mycket stora svårigheter för FN att ens få fram det allra
nödvändigaste när det gäller mat och medicin till dessa människor. Däremot
tycker jag att det är fel med det visumtvång som har införts. Om man sätter
visumtvånget i relation till flyktingkvoten, hade jag föredragit att man inte
infört visumtvång. Det är nu som kriget pågår och människor dör. Det är nu
som människor behöver fly. Man kan inte utan vidare säga att detta skall ske
i ordnade former och att vi skall ta hit dessa människor någon gång i januari.
Anf. 177 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Det som Berith Eriksson säger om att man skulle ha haft en
annan attityd gentemot kommunerna speglar bara ren taktik. Man skulle ha
valt att införa tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta av taktiska
skäl. Det är mycket märkligt. Jag tycker att det är konstigt att Berith Eriks-
son inte ser de framtida bekymmer som det kan innebära, både ekonomiskt
och etniskt. Det kan innebära att vi i Sveriges land får in ytterligare 80 000-
100 000 människor, med de ekonomiska resurser det kräver.
Berith Eriksson tar upp frågan hur UNHCR skall kunna verka i detta om-
råde. UNHCR verkar i detta område precis som man gör överallt annars i
världen. Om man inte kan ordna ett flyktingläger inom området, gör man
det i så nära anslutning till området som möjligt. Man lägger det på andra
sidan gränsen. I dagsläget sätter UNHCR in hjälp i Jugoslavienområdet. Det
är egentligen bara att se till att FN:s flyktingkommissarie får resurser för att
se till att man ordnar det hela i området, så att inte Kroatien får ta hela be-
kymret. Samtliga länder - jag tänker då främst på europeiska länder - skall
dra sitt strå till stacken och hjälpa till, så att UNHCR kan ordna detta.
Anf. 178 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Dessa människor finns ju här. Menar Lars Moquist att vi skall
sätta dem på bussar och skjutsa tillbaka dem ner till området?
Det finns flyktingläger i Kroatien som Sverige och andra länder lämnar
bistånd till. Men det som händer i dag, i och med att den övriga delen av
Europa har infört visumtvång, är att flyktingar som finns i krigsområdet
hindras att ta sig över gränsen till Kroatien. När övriga Europa stänger sina
dörrar och överlåter åt grannländerna att ensamma ta bördan, rubbar man
den mycket känsliga etniska balansen. Vi ser exempel på det nu. I Makedo-
nien har man börjat avskeda etniska albaner, som har bott och arbetat i Ma-
kedonien kanske hela sitt liv, efter samma mönster som serberna gör i Ko-
sova.
Kriget sprider sig om man försöker stänga in det, därför att trycket blir för
starkt. Den insikten måste andra europeiska länder ha.
Talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 179 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! På arbetsplatser, på möten och sammankomster, i hemmen,
i samtal man och man emellan och i massmedia diskuteras nu flykting- och
invandrarpolitiken. Få politiska frågor engagerar allmänheten lika mycket.
Frågor ställs. Hur skall vi klara av att ta hand om 100 000 bosnier, när vi
redan har så många andra invandrare att ta hand om? Varför ger man inte
tillfälliga uppehållstillstånd? Hur mycket kostar invandringen? Hur har vi
råd? Hur skall vi ordna jobb? Varför skall vi ta på oss dessa åtaganden, när
vi skär ner i den kommunala barnomsorgen, äldreomsorgen och skolan?
Varför är Sverige så generöst, jämfört med alla andra länder i Västeuropa?
Sådana frågor kommer ständigt när vi är ute på möten.
Det är en sak att ta till sig människors oro och vara lyhörd. Det måste vi
vara, vi som är politiker i denna församling. En annan sak är att agera som
Ny demokrati. Jag beklagar att Ny demokratis livsluft tycks bestå i att under-
blåsa och exploatera människors oro. Vem tjänar på detta? Varje insiktsfull
människa vet att det inte finns enkla svar på alla dessa svåra frågor. Ny de-
mokrati har glömt humaniteten.
Nu gäller det för oss att hitta en balanspunkt, en linje där vi kan förena
en humanitär syn på flyktingproblemen med en realistisk och effektiv ut-
formning av politiken inom detta område. Vi moderater har under många
år förespråkat en politik vars syfte just varit att förena humanitet med rea-
lism. Flera andra partier tycks nu också inse behovet av en sådan inriktning.
Jag vill i korthet nämna några moderata ståndpunkter. Insatser internatio-
nellt och i samverkan med andra länder är på sikt avgörande för att man
skall kunna undvika att flyktingströmmar genereras. Ett EG-medlemskap
är viktigt härvidlag. Insatser för flyktingar i närområdet måste få en ökad
betydelse i framtiden.
Skyddsbehovet skall vara avgörande när asyl beviljas. Vi bör ändra asyl-
lagstiftningen och samordna den med övriga västeuropeiska länder. Det
skulle innebära att FN-konventionen skall gälla i första hand, låt vara med
kompletteringen att även starka humanitära skäl, som företes vid en ansö-
kan, kan bli asylgrundande. Anhörigbegreppet bör snävas in och ett kvotsys-
tem för anhöriginvandring övervägas.
Repatriering bör vara huvudspåret, vilket innebär att lagstiftningen om
tillfälliga uppehållstillstånd måste byggas ut. Ökade åtgärder för att stimu-
lera repatriering behövs, inte minst för de bosnier som nu tas emot. Bättre
kontroll av invandringen är också önskvärd. Dokumentlöshet skall medföra
avvisning om inte särskilda omständigheter kan visas. Fingeravtryck skall tas
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
133
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
134
på alla asylsökande och register upprättas inom ramen för det internationella
samarbete som nu växer fram. Utresekontroll bör också övervägas för att
man bättre skall kunna veta vilka som befinner sig i landet. Det är bara naivt
att tro att det inte finns invandrare som bluffat om sin identitet eller som
företett falska handlingar i samband med ansökan.
Kommunernas möjligheter att klara integreringen av invandrarna diskute-
ras nu livligt. Låt oss konstatera att den reguljära arbetsmarknaden i stort
sett är stängd för de allra flesta invandrare. Åtskilliga invandrare, inte minst
de lågutbildade, går nu direkt ut i socialpensionering, dvs. ett permanent be-
roende av socialbidrag. Vidare har folkpensionsreglerna förändrats, vilket
medfört en ytterligare ökning av socialbidragskostnaderna.
Kommunerna pekar också på problemen med sekundärinflyttning. Gnis-
sel i samarbetet mellan olika myndigheter förekommer. Generalschablonen
upplevs som otillräcklig generellt sett, och den täcker dessutom inte anhöri-
ginvandringen fullt ut. I längden går det inte att staten ansvarar för invand-
ringspolitiken, medan kommunerna får stå för en allt större, ökande del av
kostnaderna.
Vi måste nu analysera vilka institutionella hinder som finns, och som hind-
rar att arbetsuppgifter i samhället utförs. De invandrare som uppbär bidrag
skall utföra arbetsuppgifter eller studera. Det är nödvändigt att med friska
ögon analysera och se över hela regelverket, som i dag snarare utvecklar
människor till klienter än till ansvarstagande och kreativa individer. Många
invandrare skulle klara sig jättebra om de bara fick en chans.
För att flykting- och invandringspolitiken skall lyckas krävs en nödvändig
förståelse och en positiv inställning bland medborgarna, och jag tror att det
går att åstadkomma. Men då behövs en uppstramning och ökad tydlighet,
samtidigt som vi slår fast att vi skall ha en humanitärt präglad inriktning av
vår flykting- och invandrarpolitik.
Anf. 180 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Gustaf von Essen har pratat med många människor som han
mött i olika sammanhang, och han pekar på en mängd problem. Han sade
att man möter många frågor och påstod också att han tar de frågorna till sig.
Det är då märkligt att Gustaf von Essen egentligen inte bryr sig om vad dessa
människor säger. Man fortsätter med precis samma politik som tidigare, utan
att ta hänsyn till vad människorna verkligen tycker och tänker.
Annars ställer vi gärna upp på många saker som Gustaf von Essen tog upp.
Det gäller dokumentlösheten, kravet på att man skall kunna identifiera sig
när man kommer in i landet, utresekontroll och mycket annat.
Gustaf von Essen tog sedan upp institutionella hinder. Genom att man i
stort sett bara skulle ta emot kvotflyktingar, anser vi i Ny demokrati att In-
vandrarverket kan avvecklas i sin helhet. Det blir ju nästan inga människor
som söker asyl vid vår gräns. Den här tanken uttrycktes redan för ett år se-
dan av Bernhardsson och Christina Rogestam i en skrivelse till regeringen i
oktober 1992. I den sades att man egentligen borde satsa mer på kvotflyk-
tingar och i möjligaste mån begränsa möjligheterna att söka asyl vid vår
gräns.
Jag vill fråga Gustaf von Essen: Delar ni uppfattningen att det vore bra
om vi avvecklade Invandrarverket och såg till att vi bara tog emot kvotflyk-
tingar?
Anf. 181 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! När man lyssnar på nydemokrater i allmänhet och här i dag
på Moquist i synnerhet, får man intrycket att nydemokraterna egentligen
inte vill släppa någon jäkel över bron, om jag får ta till ett sådant uttryck.
Det kan jag inte acceptera. Däremot måste en förankring bland människor
ske. Människor måste kunna lita på att de som får asyl i Sverige och får
stanna också har mycket välgrundade skäl därtill.
Därför kan vi i längden inte ha en flykting- och invandrarpolitik, eller asyl-
politik, som skiljer sig särskilt mycket från övriga länders asylpolitik. Då får
vi en s.k. pull-effekt, en magnetisk effekt. Folk kommer att vända sig till
Sverige i första hand, eftersom de vet att andra länder har en mer restriktiv
hållning.
I stället måste vi samordna vårt regelverk och regelsystem och utveckla
det internationella samarbetet på olika sätt. Det innebär på kort sikt inte
att man avvecklar något invandrarverk. Däremot kan jag tänka mig att man
kanske gör om det till en immigrationsmyndighet och särskiljer förläggnings-
verksamheten. Det är möjligt.
Men jag vill alltså inte gå så långt som nydemokraterna föreslår i sitt pro-
gram. Det är inte möjligt för mig att gå med på någonting sådant.
Anf. 182 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Gustaf von Essen sade att Ny demokrati förespråkar att vi
inte skall släppa någon jäkel över bron. Det gör vi inte alls. Det är konstigt
att Gustaf von Essen kan säga det efter att kanske ha tittat på vårt flyktingpo-
litiska program.
Vi säger: Låt oss ta emot kvotflyktingar. Det främsta skälet till det är att
de är konventionsflyktingar. Vi kan på plats säga att dessa människor har
behov av personligt skydd. Vi får också ett grepp om vilka kostnader Sverige
anser sig kunna ställa upp med.
Som det nu har varit har vi inte kunnat råda över dessa omständigheter.
Människor har sökt asyl, och vi har prövat tillstånden - om de över huvud
taget får vara kvar i Sverige eller inte - i åratal. Det har dragit på svenska
staten en mängd kostnader.
Vi kan gott tänka oss att ta emot t.ex. 4 000 kvotflyktingar per år, vilket
kanske skulle generera 6 000 personer i anhöriginvandring. Det skulle inne-
bära 10 000 per år. Vi har över huvud taget inte nämnt några siffror, men vi
har heller inte sagt att alla som kommer hit skall stoppas.
Däremot har vi sagt: Se till att människorna kommer hit under ordnade
former. Se till att vi har en så liten administration som möjligt för den här
verksamheten. Då får vi dc människor som har störst behov. De andra ka-
tastroflyktingarna hjälper vi på plats.
Anf. 183 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! För det första är det så att de kvotflyktingar som kan bli ak-
tuella i normalfallet inte är s.k. Genévekonventionsflyktingar. De kanske
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
135
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
136
har en annan status. Men de befinner sig ändå på UNHCR:s läger, och i sam-
verkan med UNHCR gör man bedömningar av vilka som skulle få komma
hit på vår kvot.
Detta, herr Moquist, är någonting som vi från moderat håll har drivit långt
innan nydemokraterna ens kom till. Därvidlag har ni i så fall anslutit er till
vår ståndpunkt. Vi vill göra asylbegreppet snävare, det är riktigt, och vi vill
ha en ökad kvot. Det är också riktigt. Där tycks vi ha liknande åsikter.
Men det är inte samma sak som att säga att de skall kunna visa upp doku-
ment på att de är förföljda och alla möjliga andra saker, som ni har föreslagit.
Det är det jag vänder mig emot.
Talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 184 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Repatriering är viktigt att ha med när det gäller flyktingar från
många olika länder i världen. Så fort det blir ett annat läge i deras hemlän-
der - ett krig är slut, en regering är utbytt osv. - vill merparten av flykting-
arna återvända hem. Det bör därför föras en medveten politik för att under-
lätta för dem att göra det.
Gustaf von Essen pratar som om det vore lätt att få uppehållstillstånd i
Sverige i dag. Antalet personer som beviljades uppehållstillstånd under det
första halvåret i år var 4 447 totalt, med Utlänningsnämndens och Invandrar-
verkets uppgifter sammanräknade.
Man vet också att nästan var fjärde asylsökande har varit utsatt för tortyr
och att en del avvisas trots välgrundad fruktan för att de skall torteras på
nytt. Sten Jacobson vid Centrum för tortyrskadade säger att så många män-
niskor som blivit torterade har avvisats från Sverige under de senaste åren
att det kan jämföras med baltutlämningen.
Det är ju verkligen att spä på främlingsfientlighet om man går ut och pra-
tar ungefär som om ekonomiska asylsökande och lycksökare kunde komma
till Sverige. Det är faktiskt mycket svårt att få uppehållstillstånd i Sverige i
dag. Många som skulle behöva stanna och som vid en bättre prövning verkli-
gen skulle anses vara flyktingar enligt konventionen blir tillbakasända.
Anf. 185 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Det är ju väldigt svårt med den praxisbildning som sker. Det
har talats om att praxis nu gradvis har skärpts och att kraven är högre. Det
är möjligt. Det får den utvärdering visa som invandrarministern har beställt.
Det är inget tvivel om att det många gånger är fråga om gränsfall. Vad vi
föreslår är att Genévekonventionen skall vara basen för en bedömning, och
utöver det måste tillstånd för uppehåll också kunna ges av visade humanitära
skäl. Jag inser att det kommer att bli en skärpning, men vi har ändå inget
riktigt val.
Vad som nu sker är ju att människor kommer i större utsträckning till Sve-
rige än till andra länder, just därför att vi har en profil som ett land med en
generösare lagstiftning. Vi har det - låt vara att tillämpningen av den har
skärpts på senare tid. Det är bättre och mer humant att vara klar och tydlig
på denna punkt. Då vet människor att det är på ett visst sätt här, och därmed
är de mindre benägna att ta en chans.
Det är denna lärdom vi får dra av exempelvis det stora inflödet av koso-
voalbaner. De har alltså valt ut Sverige därför att de tror att det här finns en
chans, eftersom vi har en sådan profil. Sedan skall dessa fall utredas, ett efter
ett, med långa överklagningar. Det är ingen human politik att lägga upp det
på det sättet.
Många människor blir självfallet förtvivlade när det börjar gå upp för dem
att de blir utvisade. Vi måste ha klara och entydiga regler, så att människor
förstår och kan bedöma i förväg vad som kommer att hända om de försöker.
Det är inte samma sak som att vara inhuman, utan det är bara att vara klar
och tydlig. Jag tror att det är en human inställning på längre sikt.
Anf. 186 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det som Gustaf von Essen redovisar är egentligen ingen
skärpning, utan det är läget i dag, förutom när han tar exemplet med koso-
vaalbaner. I Kosova har människor haft det fattigt och bedrövligt i decennier,
men de har inte flytt för det. Men nu pågår också där en rensning på etnisk
grund.
Det handlar om tolkningar av Genévekonventionen, där det talas om den
som har välgrundad fruktan för att söka sitt eget lands skydd, på grund av
förföljelse, på etnisk, politisk eller religiös grund. Det är precis vad som hän-
der i Kosova i dag. Människor misshandlas, arresteras, torteras och råkar på
andra sätt ut för grova kränkningar av mänskliga rättigheter, just på etnisk
grund.
Anf. 187 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Det går inte i längden för Sverige att ha en avvikande flykting-
och invandrarpolitik jämfört med våra grannländer och övriga västeurope-
iska länder. Det är därför som Flykting- och invandrarpolitiska kommittén,
som jag själv är med i liksom Lars Moquist och andra, har begärt att med
stor skyndsamhet få en belysning av vilka regler och vilken praxis som gäller
i övriga Västeuropa på det här området. Invandrarministern har i sina direk-
tiv särskilt nämnt att vi skyndsamt skall ta fram detta.
Detta kan föranleda förslag från kommitténs sida om att ändra asyllagstift-
ningen, för att den skall anpassas till någon form av europeisk praxis - i den
mån en sådan kan urskiljas på ett säkert sätt. Det är för att vi skall få en
enhetlighet, så att vi tillsammans med övriga västeuropeiska länder kan
bygga upp en flykting- och invandrarpolitik som är gemensam och som kan
tillföras större resurser.
Om vi fortsätter på samma sätt som i dag, riskerar vi ju att väldigt stora
strömmar kommer just till Sverige, därför att människor fortfarande tror -
möjligtvis med rätta - att här finns en god chans att få stanna. Det finns inget
annat land i hela Västeuropa som i förhållande till sin folkmängd har tagit
emot så många flyktingar och invandrare under de senaste åren. Jag tror inte
att svenska folket anser att det är möjligt att fortsätta med det. Därför måste
vi vara lyhörda och fortsättningsvis förankra vår politik så att den ligger nå-
got så när i harmoni med vad människor tycker är rimligt och möjligt. Det
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
138
är en gigantisk arbetsuppgift vi har framför oss nu, att integrera dessa hund-
ratusentals människor som står i kö för att komma ut i samhället. Vi måste
helt enkelt få en mer realistisk flykting- och invandrarpolitik.
Anf. 188 RUNE BACKLUND (c):
Fru talman! Det finns förvisso ett stort antal frågor som skulle vara värda
att ta upp i den här delen av den allmänpolitiska debatten, men eftersom det
är en knapp tid utmätt för våra anföranden har jag valt att koncentrera mig
på två mer övergripande uppgifter, som jag anser att vi omgående måste ta
tag i när det gäller flykting- och invandrarpolitiken.
Den ena uppgiften är att återskapa svenska folkets förtroende för flykting-
politiken.
Den andra uppgiften är att möta den spirande främlings- och invandrar-
fientlighet som finns i vissa ungdomsgrupper.
Situationen är allvarlig i dag. Bortsett från att man kan diskutera värdet
av undersökningar, är det ändå så att en majoritet uttalar en misstro mot den
förda flyktingpolitiken. Man kan naturligtvis fundera över hur denna situa-
tion har uppkommit, och då finner man förvisso flera orsaker. Några av dem
är ganska tydliga.
En orsak är det stora antalet asylsökande under flera års tid. Det har också
varit ett hårt tryck på flyktingmottagandet, med konsekvenser som långa
väntetider och en del andra saker som utspelar sig kring själva flyktingmotta-
gandet.
En annan orsak är att det har begåtts en del missgrepp i flyktingpolitiken -
det kan vi inte komma ifrån - som har urholkat förtroendet. Vår reaktion
mot avarter har ibland varit långsam. När det har uppstått debatter och vi
har upptäckt saker som vi borde ha rättat till snabbt, har det tyvärr tagit
ganska lång tid innan vi kommit till skott med åtgärder. Det har naturligtvis
inte heller bidragit till att öka förtroendet för politiken.
Jag tror också att en del synsätt - som stämde när det gällde flyktingmotta-
gandet för 10-15 år sedan, då man hade 5 000-10 000 personer att ta hand
om, mot i dag 70 000-80 000 - har fått leva kvar i flyktingmottagandet, trots
att vi kanske borde ha gjort oss av med dem tidigare.
Men en orsak som utan tvivel har påverkat opinionen är naturligtvis den
förtals- och smutskastningskampanj som har bedrivits mot flyktingpolitiken
med hjälp av tydliga överdrifter och lögner. I första frontlinjen har Ny demo-
krati stått under ett par års tid.
Ta t.ex. det där med flyktingpolitikens kostnader. Här har lan Wachtmeis-
ter och andra nydemokrater om och om igen under hela sommaren påstått
att flyktingpolitiken i Sverige kostar minst 50 miljarder. Bert Karlsson, som
ju alltid lägger moms på sina siffror, har varit upp i 60, 70, ja 80 miljarder
när det har varit som värst.
När företrädare för Sveriges riksdag slungar ur sig sådana uppgifter och
siffror till allmänheten är det naturligtvis inte underligt om en del människor
tar till sig det. Om jag trodde på de här siffrorna eller om det vore så att
flyktingpolitiken kostade 50-60 miljarder skulle naturligtvis jag också tappa
förtroendet för flyktingpolitiken. Men alla vi som deltar i den här debatten
vet ju att den siffran är våldsamt överdriven.
Nu har Lars Moquist, som är Ny demokratis företrädare, en utmärkt möj-
lighet att inför svenska folket dementera den här siffran eller också att fak-
tum för faktum klart redovisa hur man kommit fram till den siffra som man
har uppgivit för svenska folket att flyktingpolitiken kostar. Jag har hittills
inte kunnat få någon annan nydemokrat att redogöra för innehållet i den
siffran.
Den nya politik som Ny demokrati nu tänker marknadsföra är fylld av
motsägelser - det upptäcker man när man lyssnar på vad som sägs. Å ena
sidan har Ny demokrati här i riksdagen sagt att målet för mottagandet av
flyktingar och invandrare är att de så mycket som möjligt skall integreras i
det svenska samhället. Men hur skall man kunna integrera människor om
man samtidigt säger: Du kan under en tioårsperiod kastas ut från Sverige
när vi bestämmer det. Vilken person vill integreras i ett samhälle om han
inte vet om han nästa dag måste packa sina väskor och åka hem, inte av egen
vilja utan därför att Sverige eller svenska myndigheter vill det? Sådana mot-
sägelser bidrar inte heller till att öka kunnandet om den svenska flyktingpoli-
tiken.
Fru talman! Från Centerpartiets sida har vi sett det som mycket viktigt att
försöka värna asylrätten. Där finns en annan sak i Ny demokratis resone-
mang som också är litet märklig. Man talar väldigt mycket om Genévekon-
ventionen. Men en av de viktigaste bitarna i Genévekonventionen är ju just
att värna rätten att söka asyl. Det är faktiskt grundbulten i Genévekonven-
tionen. Därför menar vi att det är viktigt att vi har ett folkligt stöd för att
värna asylrätten.
En arbetsgrupp i Centerpartiet har lagt fram en del förslag som vi anser
behöver genomföras för att återupprätta förtroendet för flyktingpolitiken.
Det handlar om att förtydliga utlänningslagen så att det klart framgår för
människor vem det är som kan söka asyl. Det handlar också om att definiera
skyddsbehoven.
Det handlar om att få till stånd kortare handläggningstider i asylärenden,
max ett halvårs väntan på beslut, ett billigare mottagande av asylsökande,
mer av egen försörjning och ansvar för det dagliga livet och mindre av om-
händertagande.
Vi behöver också åtgärder mot missbruket av asylrätten och brottslighe-
ten.
Fru talman! Den andra huvudpunkt som jag nämnde inledningsvis handlar
om att möta den spirande främlings- och invandrarfientligheten. Tiden med-
ger tyvärr inte att jag går in så mycket på det problemkomplexet. Men jag
kan ändå säga att vi kan konstatera en ökning av våld mot invandrare och
invandrarfientliga aktiviteter den senaste tiden. Ofta är det ungdomsgäng
inblandade.
Man kräver allt oftare i den här debatten hårdare straff. Självfallet skall
man dömas till fängelse om man begår våldsbrott, men fängelsevistelse i sig
löser inte grundproblemet. Det handlar ju om att ändra på värderingar och
fördomar. Jag tror, fru talman, att en viktig del i det här skulle vara att vi i
straffsatsen för den här typen av brott skulle införa obligatorisk samhälls-
tjänst; det skulle så att säga ingå att efter strafftiden jobba tillsammans med
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
139
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
140
flyktingar och invandrare. Vi vet alla att det bästa sättet att förändra attity-
der och bekämpa fördomar är att göra det på individnivå.
Anf. 189 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Rune Backlund säger att man måste skapa förtroende för
flyktingpolitiken och att man måste försöka vidta åtgärder mot invandrar-
fientligheten bland ungdomar. Jag menar att det inte räcker att bara förklara
den flyktingpolitik vi har - vi måste ändra den. Människor har insett att den
flyktingpolitik vi har i dag inte fungerar. Alltså: Förklara den inte bara - se
till att vi ändrar flyktingpolitiken! Det är väsentligt.
Rune Backlund sade att det har skett misstag i flyktingpolitiken. Visst har
det gjort det! Det har vi och många andra påstått. Alla känner till att det
har begåtts misstag. Men när Rune Backlund talar om detta använder han
perfektumformen ”det har skett” och tror alltså att det inte skall ske i framti-
den. Men nu har det kommit en ny proposition på vårt bord enligt vilken
man vill fortsätta med den här politiken: Vi skall alltså ta in ytterligare 1 000
personer i månaden, alltså 6 000 personer under det här budgetåret. Om
man nu har insett att det har skett misstag - se då till att vi råder bot på det
och ändrar politiken!
Sedan sade Rune Backlund att Ny demokrati är duktigt på att sprida lög-
ner och att vi uppger felaktiga kostnader för flyktingpolitiken. Som exempel
nämnde Rune Backlund att vi skulle ha sagt att kostnaden är 50 miljarder.
Nej, vi har inte sagt att kostnaden är 50 miljarder - vi har sagt: Är kostnaden
kanske 50 miljarder? När etablissemanget då sagt att den inte är 50 miljarder
har vi sagt: Okej - den är inte 50 miljarder. Men tala då om vad den är!
Vi har hela tiden velat ha reda på hur höga kostnaderna är. Vi vet att de
är stora. Låt oss begränsa oss till de flyktingkostnader som betalas via Kul-
turdepartementet - vi känner alla här i kammaren till att det rör sig om om-
kring 11,8 miljarder. Men det är bara de pengar som kommunerna får för
sitt flyktingmottagande plus kostnaderna för asylhanteringen hos Invandrar-
verket. Men sedan tillkommer många andra kostnader, om de här männi-
skorna inte kan få den utkomst de har haft från början. När vi hade arbets-
kraftsinvandring kunde de här människorna så småningom försörja sig. Men
vi kan inte förvänta oss att de här stora grupperna skall klara sin egen försörj-
ning i framtiden. Då står kommunerna där med sin försörjningsplikt, och
kommunerna kan egentligen bara välja mellan att höja skatten och att för-
sämra villkoren för övriga medborgare i kommunen, dvs. att dra in på vård,
på skolor, på omsorg och annat. Det är den uppgiften man måste ställa sig i
samhället: Vi måste prioritera bland kostnaderna.
Sedan sade Rune Backlund också att det är motsägelsefullt att vi vill inte-
grera invandrare och flyktingar. Det har vi aldrig sagt. Där är nog Rune
Backlund litet dåligt påläst, eller också blandar han ihop begreppen assimile-
ring och integrering. Vi har sagt att de människor som kommer hit skall ta
seden dit de kommer, dvs. att de skall assimileras och på sikt anta de kultur-
mönster som vi har i Sverige.
Anf. 190 RUNE BACKLUND (c) replik:
Fru talman! Det Lars Moquist säger om siffran 50 miljarder är intressant.
Här har Ny demokrati åkt runt hela sommaren och påstått att det kostar
minst 50 miljarder, men nu säger Moquist: Nej, det har vi inte sagt. Vi antar
att den kostar 50 miljarder. Jag kan läsa upp avsnitt ur debattartiklar som är
undertecknade av partiledaren och andra och där man skriver att samhällets
totalkostnader omöjligen kan understiga 50 miljarder kronor per år. När
man kommer med ett sådant påstående måste det väl ändå bygga på vissa
fakta som man har införskaffat.
Det är en väldig skillnad mellan de belopp som vi här i kammaren hante-
rar, där vi talar om 11-12 miljarder kronor, och 50 miljarder kronor. Den
skillnaden kan inte förklaras med att det skulle finnas andra kostnader ute i
kommunerna eller i framtiden, Moquist. Vi talar ju fortfarande om förfluten
tid. Eller ackumulerar Moquist kostnader under flera år för att komma upp
till de här 50 miljarderna? Man måste väl ha gjort en kalkyl när man så tvär-
säkert kan påstå att kostnaderna är 50 miljarder kronor.
När man går ut med sådana här påståenden finns det naturligtvis männi-
skor som tror på dem. Om jag finge den här siffran presenterad och inte hade
någon egen ram att sätta in den i skulle jag naturligtvis också säga att det är
helt orimligt att flyktingpolitiken skall få kosta 50 miljarder. Det skulle inte
jag heller ställa upp på. Men det gör den ju inte! Det är därför den här debat-
ten blir så vilseledande. Ni lurar människor att tro att den politik som har
förts är sämre än vad den i själva verket är. Det är Ny demokratis ansvar.
Nu har Moquist här en chans att rätta till det här så att vi kan få klarhet i
hur ni räknar när ni uppger vad flyktingpolitiken i dag kostar. Då kan vi föra
den debatt som ni efterlyst, där vi med sakliga argument kan gå igenom om-
råde för område och konstatera vad som är rimligt att satsa på flyktingpoliti-
ken.
Anf. 191 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Rune Backlund tar fortfarande upp kostnadsaspekten. Vi har
lagt fram en rad förslag om hur vi vill utforma flyktingpolitiken.
Ny demokrati har egentligen inte resurser för att ta fram den här kostna-
den. Vi har sagt att kostnaden måhända är 50 miljarder. Om den inte är det,
tala då om vad den verkligen är!
Både Rune Backlund och jag sitter med i den invandrar- och flyktingpoli-
tiska kommittén. Vi har gett en forskargrupp i Lund eller Malmö i uppdrag
att ta fram de samhällsekonomiska kostnaderna. Precis som Rune Backlund
väntar jag naturligtvis med spänning på att få se resultatet.
Jag hävdar att kostnaderna för flyktingpolitiken alldeles säkert är 50 mil-
jarder. Men vi vet inte. Vi säger att det förmodligen är så. Den som så be-
stämt förnekar den här siffran och som har resurser för att ta fram en korrekt
siffra måste ju veta vad den är. Tala då om det! Är den 39 miljarder, 21 mil-
jarder eller 77 miljarder? Häng inte bara upp resonemanget på att vi har sagt
att den kanske är 50 miljarder. Den kanske är det.
Anf. 192 RUNE BACKLUND (c) replik:
Fru talman! Lars Moquist! Ni säger inte att kostnaden kanske är 50 miljar-
der. Om det hade varit så skulle vi naturligtvis kunna diskutera 10 miljarder
uppåt eller neråt.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver lan Wachtmeister: ”Sam-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
141
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
142
hällets totalkostnader kan omöjligen understiga 50 miljarder kronor”. I en
annan artikel som har varit införd i en del andra tidningar skriver han att
den nationalekonomiska kostnaden ligger på mellan 40 och 60, kanske 80,
miljarder om året.
Det är klart att de här siffrorna inte kan vara tillhöftade, eftersom man
kastar ut sådana här påståenden. Man har faktiskt satt sig ner i Ny demo-
krati - hoppas j ag - och försökt summera summor som man har skaffat fram.
Man har gått igenom samhällsområde efter samhällsområde och försökt lo-
kalisera kostnaderna. Man har sedan summerat dem och sagt att de är 50
miljarder. Det är den kalkylen som vi vill se. Vi påstår nämligen att det inte
kostar 50 miljarder. Om jag finge göra en kalkyl skulle jag, högt räknat,
hamna på ungefär 15 miljarder. Det är en våldsam skillnad mellan 15 och 50
miljarder.
Jag vill se er kalkyl. Så länge vi inte får se den kalkyl som ligger till grund
för detta påstående som ni har fört ut på torg och gator under det här året
kan vi inte uppfatta det annat än som att det är en våldsam överdrift.
Fru talman! Jag kommer att fortsätta att plåga Lars Moquist så länge han
inte presenterar kalkylen. Förr kommer han inte undan den här frågan. Ett
annat alternativ är att han dementerar siffran och säger: Okej, vi högg till.
Vi inser att vi tog i för mycket.
Men då skall ni gå ut och säga det till allmänheten, eftersom många männi-
skor bibringas en felaktig uppfattning genom dessa uttalanden.
Talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 193 MÄRTHA GÅRDESTIG (kds):
Fru talman! Varje dag informeras vi av olika medier om krigens fasor och
om grymheter, terror, svält och död som drabbar människor på många håll
i världen.
Vi frågar oss hur grym människan kan bli. De som var med på 30- och 40-
talen ställde samma fråga då. 1948 bildades FN. Alla världens folk skulle
värna freden och människovärdet. FN:s högtidliga förklaring av de mänsk-
liga rättigheterna skrevs med inledningen: ”Alla människor är födda fria och
lika i värde och rättigheter”. Kommunismen höll med sin järnhand många
motsättningar under ytan.
Plötsligt föll Berlinmuren, och de gamla motsättningarna började krypa
fram på olika håll. Plötsligt är katastrofen i det forna Jugoslavien ett faktum.
Nära 4 miljoner människor har fått fly från sina hem och lever som flyktingar
i ”eget” land. Ca 800 000 lever i annat land. Förra året kom enligt Statistiska
centralbyrån 69 000 asylsökande, av totalt 83 000, från det forna Jugoslavien
till Sverige. Av dessa uppfyller inte alla de krav som svensk lag ställer.
Vi svenskar splittras i olika grupper - för och emot. En del säger att vi inte
kan ta emot så många flyktingar. En del säger att vi tar emot fel flyktingar.
Andra säger att vi utvisar fel flyktingar och att vi gör det på ett sätt som krän-
ker människovärdet.
Mitt i detta går vi in i en lågkonjunktur, den värsta ekonomiska kris som
Sverige har upplevt sedan 30-talet. Det är klart att människor känner oro.
Det blir lätt så att man söker en lättavgränsad, påtaglig orsak till den oro
som får hela samhället att skälva.
Det är flyktingarnas fel, säger man. Precis så sade man på 30-talet. Det
är judarnas och zigenarnas fel, sade man. Så är det när diskriminering och
främlingsfientlighet spirar. Allt ont förlägger vi utanför vår egen grupp, vårt
eget folk och vår egen hudfärg. Vi har ett omättligt begär efter att finna syn-
dabockar att lasta vår egen ångest på. Men det handlar om människor av
kött och blod, som väntar på vårt besked och vår medmänsklighet.
Den nuvarande regeringen har liksom den tidigare försökt göra en insats
för flyktingarna. Låt oss diskutera hur flyktingmottagningen kan förbättras,
effektiviseras och göras billigare och hur vi kan ställa krav på både flyktingar
och svenskar när de möts i den svenska vardagen! Men låt oss inte kränka
människovärdet!
Låt oss också diskutera hur vi skall kunna motverka flykt ute i världen.
Sverige är för närvarande en av de största givarna av humanitärt bistånd till
det forna Jugoslavien. Det förbereds fler insatser för flyktingar.
Invandrarministern har äskat 830 miljoner till utökad flyktingkvot. Jag
skulle vilja att detta blev ett flexibelt inslag, så att pengarna kunde användas
även till hjälp på plats, om och där det är möjligt. Upp till fem gånger fler
skulle då kunna få hjälp. Även om regeringen inte verkar ha den vägen öp-
pen finns det skäl för riksdagen att diskutera hur pengarna kan användas
för att det skall bli största möjliga effektivitet. Samtidigt skall människorna
naturligtvis få skydd.
Jag vill också ta upp kosovoalbanernas öde. De utvisas nu i snabb takt. I
går morse kunde vi höra en ögonvittnesskildring därifrån i P1.1 Kosovo och
Voyvodina har serbisk polis inlett etnisk rensning av den albanska befolk-
ningen. Enligt rapporten är bilden förändrad. Situationen har förvärrats se-
dan de som nu utvisas flydde. Människor fängslas. Det är brutala inslag av
tortyr. Människor som återvänder har ingenstans att ta vägen och inget att
leva av. Amnesty har blivit utkastat. Det är illavarslande. Jag vädjar till in-
vandrarministern att lyssna på signalerna därifrån, och på FN:s flyktingkom-
missarie, och omedelbart stoppa utvisningarna till de här områdena tills en
noggrann analys av läget har gjorts. Amnesty har ju en helt annan uppfatt-
ning om förhållandena än vad Statens invandrarverk och Utlänningsnämn-
den har.
Judiska flyktingar från Ryssland och Ukraina står nu inför utvisning. En-
ligt den judiska församlingen i Stockholm är Sverige därmed den enda väst-
nation som efter andra världskriget utvisar judar till f.d. Sovjet.
Asylärenden har lagts på hög hos Utlänningsnämnden i väntan på en un-
dersökningsresa. Nu har Utlänningsnämnden gjort ett fem dagars besök där.
Man anser inte att förhållandena utgör grund för asyl. Hänsyn har tagits till
utvecklingen under de senaste åren.
Antisemitism är inte officiell politik, men den är inte förbjuden i lag. Myn-
digheterna skyddar inte judiska medborgare mot övergrepp.
Läget i OSS är ytterst instabilt. Det är skillnad mellan officiell politik och
hur det fungerar på lokal nivå. Efter kuppförsöket måste man vara observant
på utvecklingen. Det finns skäl att ta hänsyn till vad som har skett under de
senaste veckorna.
Låt dessa judar få stanna eller låt Sverige fungera som transitland!
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
143
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
144
Anf. 194 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Vi har nu en ganska omfattande offentlig debatt. Vi ser väl-
digt många reportage om invandrar- och flyktingpolitiken, och det tycker jag
är bra. Jag tycker att det behövs en offentlig debatt. Den kan inte minst bidra
till att öppna diskussionen inför de överväganden som skall ske i den parla-
mentariska utredningen om invandrar- och flyktingpolitiken.
Jag tror att det är viktigt att vi har den här diskussionen för att få en för-
ankring för en human politik. Men det behövs också mycket upplysning. Här
florerar lögner och fördomsfulla uppfattningar, men det förekommer också
rena missuppfattningar. Regeringen har för avsikt att upplysa om fakta när
det gäller flykting- och invandrarpolitiken genom ett utskick till samtliga
hushåll i Sverige. Det är bra att människor får en faktagrund för att kunna
delta i den här diskussionen.
Fru talman! Jag har samma bild som Maj-Lis Lööw försökte redovisa här.
Det är en delvis annan bild än den som redovisas i den offentliga debatten.
Det var mycket intressant att se att man i den omdiskuterade Expressenkam-
panjen hade frågat människor som har egna erfarenheter av invandrare vad
de tycker. En överväldigande majoritet sade att man hade i huvudsak posi-
tiva erfarenheter av invandrare.
Häromdagen var det ett reportage från Falkenberg inför ett mottagande
av flyktingar från Bosnien. Man hade intervjuat några ungdomar som sade
att de inte hade märkt något och att allt väl var bra. Samtidigt sade de att
det inte skall komma hit fler flyktingar. Varifrån får de sådana uppfatt-
ningar? Jo, naturligtvis av propaganda och illvilliga uttalanden från männi-
skor som vill desinformera. Det är inte människors egna erfarenheter av in-
vandrare och flyktingar utan den allmänna debatten, som är så oerhört inrik-
tad på problem och ”hårda” värden, såsom pengar, som slår igenom.
Det pågår också en debatt om huruvida man över huvud taget får disku-
tera dessa frågor. Många säger att det är tyst och att man inte får säga något.
Det begriper inte jag. Vi har en oerhört öppen debatt. Men det får naturligt-
vis inte vara så att en del människor som är kritiska skall åka i ett slags
”snobbfil”, som innebär att de aldrig blir motsagda. Skall man ha en debatt
skall den vara öppen, och då får alla parter delta. En del skall inte försöka
göra sig till martyrer på grund av att de får mothugg.
Ett annat vanligt inslag i debatten är att man säger att man inte kritiserar
flyktingar och invandrare utan flyktingpolitiken och de politiker som står för
denna politik. Men vad är det annat än flyktingarna som man vänder sig
emot när man kritiserar politiker som vill föra en human flyktingpolitik, dvs.
politiker som ser positivt på flyktingarna och vill ge dem skydd? Ytterst är
det naturligtvis en kritik av att det över huvud taget finns flyktingar här i
Sverige. Så lätt skall man inte få komma undan.
En mycket vanlig infallsvinkel i debatten, som förekommit även här i dag,
är att det väller in en massa människor i vårt land. I början på 1980-talet kom
mellan 15 000 och 20 000 asylsökande per år. Under tre år i slutet av 1980-
talet gjordes ett skutt upp till ungefär 30 000 asylsökande per år. Förra året
gick antalet ned till 15 000 plus de ca 70 000 som kom från Jugoslavien. I år
kommer det - med den takt som inflödet nu har - att handla om ungefär
10 000 asylsökande. Det är ganska få människor, om man bortser från flyk-
tingarna från Jugoslavien. Jag tror att alla människor inser vad det är som
pågår i Jugoslavien och vad det är som gjort att människor gett sig ut på flykt.
I ljuset av att det finns 40 miljoner extemflyktingar och intemflyktingar i
världen är det här naturligtvis, som jag sagt många gånger från denna talar-
stol, fråga om en rännil.
Det förs här många diskussioner om asylpolitiken och Genévekonventio-
nen. Jag tycker att det är något av en flykt bort ifrån verkligheten. De männi-
skor som kommer från Exjugoslavien har vi från regeringens sida inte be-
traktat som flyktingar enligt Genévekonventionen - det gäller även bos-
nierna. Dessa människor flyr undan krig och elände, och de behöver skydd,
oavsett om de har status som Genévekonventionsflyktingar eller inte. Det
gäller människor som riskerar att dödas.
Lars Moquist sade att han är byråkrat. Det förekommer här ett slags byrå-
kratflykt; man bortser från den faktiska verkligheten. Av de mellan 15 000
och 30 000 människor som de senaste åren har sökt sig hit har ungefär hälften
fått stanna. Nettoinvandringen till Sverige har minskat under de senaste
åren - det visar en jämförelse mellan antalet icke-svenska medborgare som
har åkt härifrån och det antal som kommit hit.
Det talas vidare om en stor anhöriginvandring. Ja, ganska många anhöriga
kommer hit. I flertalet fall handlar det om anhöriga till tidigare arbetskrafts-
invandrare, som alla älskar i dag, och anhöriga till svenskar som gift sig med
utlänningar. Vem vill förbjuda sådan invandring?
Man talar också om att andra länder är så ogenerösa och att det bara är
hit som det kommer invandrare. Det beror också litet grand på hur man regi-
strerar människor. Här i Sverige registreras precis alla som asylsökande.
Därför hamnar vi ganska högt i tabellen. I många andra länder har man inte
samma registreringsförfarande. I länder i närheten av Jugoslavien har man
en tidigare arbetskraftsinvandring. Det betyder att många av exjugoslaverna
går över gränsen till Schweiz och Österrike. De flyttar fram och tillbaka be-
roende på hur kriget utvecklar sig. De registreras aldrig som asylsökande.
Här i Sverige verkställer vi dessutom awisningsbeslut. Om någon inte har
fått tillstånd att stanna här, försöker vi också hjälpa vederbörande att
komma hem. Det gör man inte i andra länder i Europa. Det betyder att
mängder av människor som där har fått avslag på sin asylansökan fortfa-
rande finns kvar i landet. Därför blir dessa jämförelser inte riktigt rättvisa.
Lars Moquists anförande handlade om kostnader - naturligtvis skall män-
niskor skickas tillbaka och gränserna stängas. Vi har sett att Ny demokrati
har ett nytt program på gång som innebär att den asylsökande skall kunna
visa upp handlingar som bevisar att han eller hon blivit torterad för att accep-
teras som flykting. Man skall vara här i tio år utan att veta om man får ha
ena foten här i Sverige eller om man skall vara i något annat land. Var går
egentligen gränsen? Är det när varenda invandrare som inte är svensk med-
borgare har kastats ut ur det här landet?
Bakgrunden till det här programmet var att man tyckte sig märka att andra
partier nu också har velat strama åt litet grand, och då måste Ny demokrati
vara värre. De människor som har jagats bort från Bosnien skall vara där de
är och inte där vi är, säger man. Vad är det för smitta som man är rädd för?
Det sägs i KU-anmälan att det var ett ”etniskt beslut”. Vad är det för dumhe-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
145
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
ter? Det finns i grundlagen bestämmelser om att alla människor skall be-
handlas lika i det här landet.
De människor som kommer från Bosnien är välutbildade, och många har
en mycket kvalificerad yrkesbakgrund. Min bedömning är att de har stora
möjligheter att integreras i det här samhället, om arbetsmarknadsläget för-
bättras, något som regeringens politik är inriktad på. Men om det skulle bli
en snabb och säker fred där nere, är jag övertygad om att merparten av bos-
nierna kommer att åka tillbaka. De vill ingenting hellre. Det spelar ingen roll
om dessa människor fått ett tillfälligt eller ett permanent uppehållstillstånd -
deras längtan är att få åka tillbaka till sitt land.
Regeringen har i dag lagt fram en proposition som innehåller två förslag -
dels att vi skall fullfölja löftet att inte stänga våra gränser utan ha möjligheter
till en organiserad överföring från Bosnien i framtiden, dels att kommunerna
skall få extra stimulansbidrag för att kunna ta emot bosniska flyktningar.
Dessa förslag innebär inte att det bli dyrare här i Sverige. Det är fråga om
en budget på ungefär 11,7 miljarder kronor som riksdagen har fattat beslut
om för detta år. Den budgeten kommer inte att påverkas av dessa förslag.
Vi klarar av att ta hit några fler. Dessutom får kommunerna stimulansbidrag.
Bakgrunden är att det är billigare att människor ges en möjlighet till att för-
bereda sig för att försörja sig ute i kommunerna än att sitta på förläggningar
och bara vänta.
Anf. 195 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Kulturministern ställer många frågor till Ny demokrati.
Till att börja med säger kulturministern att en faktabroschyr skall presen-
teras. Det är alldeles utmärkt. Det är det vi har efterlyst hela tiden. Jag är
litet fundersam över regeringens möjligheter att ta fram en sådan faktabro-
schyr. Regeringen har nämligen inte samma uppfattning - t.ex. om anhörig-
invandring, som Birgit Friggebo har belyst här - som sin egen chefsmyndig-
het, dvs. Invandrarverket. Invandrarverket säger något helt annat än vad
regeringen gör beträffande möjligheterna att ta emot anhöriga. Enligt In-
vandrarverkets erfarenheter kommer anhöriginvandringen att uppgå till
45 000-50 000 personer. Men regeringen gör bedömningen att intervallet är
20 000-30 000 personer. Jag tycker att det är konstigt att regeringen skulle ha
bättre möjligheter att förutse detta än vad Invandrarverket har som hanterar
dessa frågor dagligen.
Kulturministern tar vidare upp frågan om humanism. Vi i Ny demokrati
skulle inte vara humana och mänskliga. Är det humant att vi i Sverige i fråga
om dessa katastrofflyktingar, dvs. de som flyr från Bosnien, skall hjälpa en
när vi i stället kan hjälpa mer än 50 på plats? Pengarna skall sändas dit där
människorna finns. Jag förstår inte vad det är för konstigt med det. I stället
för att välja ut en viss grupp som får komma hit till Sverige kan vi hjälpa
många fler som är kvar.
Vidare har vi frågan om dokument och identifikation. Jag tycker att det
är en självklarhet att var och en skall ha en legitimation som talar om vem
man är. Det som har gjort att det har funnits så stora bekymmer vad gäller
både asylutredningar och så småningom utvisningar av de människor som
146
inte får stanna i Sverige, är att de inte har haft någon tillfredsställande doku-
mentation eller identifikation från början.
När det gäller dokumentation har vi sagt att det inte behöver vara fråga
om dokument. Personal från Amnesty kan ha vetskap om att dessa männi-
skor har skyddsbehov. Det behöver i och för sig inte vara fråga om ett pap-
per. Det kan räcka med vittnesuppgifter e.d.
Kulturministern säger att vi förespråkar att alla skall kastas ut. Jag kan
inte förstå hur man kan tolka det jag läste upp tidigare så. Vi har sagt att
kvotflyktingar skall prioriteras, dvs. de flyktingar som finns i FN:s läger. Vi
skall välja ut de människor som skall få komma hit. Då vet vi kostnaderna.
Regeringen måste plocka fram dessa kostnader.
Delar kulturministern Rune Backlunds idé om att det utöver själva flyk-
tingmottagandet på 11 miljarder kronor skulle kosta bara 3 miljarder kronor
för invandrargrupperna att finnas här i Sverige? Det skulle vara fråga om
socialbidrag, sjuk- och tandvård, skola, hemspråksundervisning, bostadsbi-
drag, barnbidrag osv. till dessa människor som inte har arbete. Delar kultur-
ministern Rune Backlunds idé om att det är fråga om 3 miljarder kronor?
Han säger att det är fråga om totalt 15 miljarder, och vi vet att Kulturdepar-
tementets budget är 11-12 miljarder kronor.
Anf. 196 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Lars Moquist tycker att det är bra att vi skall gå ut med fakta.
Fakta är sådant som har inträffat, inte prognoser.
När det gäller frågan om anhöriginvandring och bosnierna, har vi på ett
mer grundligt sätt gått igenom hur situationen faktiskt ser ut. Det har visat
sig att många av de bosnier som befinner sig här finns i samlade familjer.
Invandrarverket har använt sig av allmänna tumregler och har bortsett från
den faktiska situationen för de olika grupperna.
Inriktningen hos Ny demokrati är nu att hjälpa på plats. Häromåret sade
Ny demokrati att de som flyr från krig skall tas om hand. 700 000-800 000
människor har gett sig av från Bosnien ut i Europa. Skall vi skicka tillbaka
de människorna? Vi har en verklighet att hantera nu. Det finns 40 000 män-
niskor här. Vad skall vi göra för dem?
Vidare kritiseras att Sverige skall ta emot fler flyktingar. Samtidigt säger
Lars Moquist att det går väl att ordna flyktingpolitiken via kvoter. Det är
precis det regeringen föreslår i dag. Vi föreslår att det, om det behövs, skall
finnas en beredskap för att ta emot människor från Exjugoslavien under det
kommande året. Det kan vara fråga om vädjanden från UNHCR om hjälp
för någon grupp som inte kan placeras någon annanstans. Vad vet vi om vad
som händer i Kosovo?
Vidare talar Lars Moquist om legitimation. Jag har inte talat om detta.
Jag har, precis som Ny demokrati, talat om att man skall kunna styrka att
man har utsatts för förföljelse. Det sker i dag genom att människors berättel-
ser faktiskt blir trodda. Det är tydligen fråga om någon form av vittnesför-
hör, handlingar eller något annat som skall till för att människors berättelser
skall bli trodda.
Jag tillät mig att fråga var gränsen egentligen går för Ny demokratis inställ-
ning när det gäller invandrare och flyktingar i Sverige. Man har blivit grövre
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
147
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
148
i sin framställning jämfört med valrörelsen 1991 då kampanjen mot männi-
skor som var födda i andra länder inleddes.
Anf. 197 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Till att börja med kan jag konstatera att kulturministern tydli-
gen inte litar på Statens invandrarverk i dessa frågor. Kulturministern säger
att regeringen har bättre resurser att bedöma det hela än vad Invandrarver-
ket har. Jag noterar detta med viss förvåning.
Vidare säger kulturministern att vi i Ny demokrati har ändrat oss. Vi var
från böljan positiva till de bosnier som skulle komma hit. Det enda som jag
kan tänka mig att kulturministern tänker på är att vi inte krävde visum av
dessa människor. Men vi har hela tiden hävdat att de människor som kom-
mer från katastrofområden kan få komma hit temporärt. Men man skall hela
tiden se till att resurserna fördelas så att människorna kan hjälpas där de
befinner sig och inte här.
Då har vi frågan om temporära eller permanenta uppehållstillstånd. Vi
menar på att statusen för de människor som redan har uppehållstillstånd inte
skall förändras. Vi har aldrig sagt att de som är svenska medborgare eller
har uppehållstillstånd i Sverige skall utvisas. Vi har aldrig ifrågasatt uppe-
hållstillstånden. Det är något som redan är beslutat. Vi har däremot motsatt
oss det nya som regeringen har föreslagit, nämligen att de 40 000 kosovoal-
banerna och deras anhöriga skall få stanna. Vi menar att dessa människor
skall ges tillfälliga, temporära uppehållstillstånd. När läget blir sådant att de
kan återvända till sitt land skall så ske. Vi har i och för sig satt en tioårsgräns.
Vidare har vi frågan om dokumentation. Precis som kulturministern säger
innefattar detta begrepp två bitar. Dels är det dokumentation, dels är det
identifikation. Vi har sagt att det skall vara stopp vid gränsen för dem som
inte kan klara sin identifikation, dvs. inte har legitimation. För att kunna
positivt pröva frågan om skyddsbehov kräver vi att de skall kunna förete en
dokumentation. Det kan antingen vara ett papper eller en Amnestyrapport
e.d. Jag förstår inte att det skulle föreligga några konstigheter i den frågan.
Jag tror att många tycker att det är rimligt att ha en dokumentation. Invand-
rarverkets bekymmer i dagsläget är att det inte finns en tillräcklig dokumen-
tation. Invandrarverket får avgöra om den sökande skall få stanna eller inte
på subjektiva grunder och på den sökandes egna berättelser. Ibland har ver-
ket träffat rätt, ibland fel. Väldigt många gånger har besluten blivit felaktiga.
Det är detta vi vill påtala.
Anf. 198 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Det förvånar mig att Lars Moquist med sådan lätthet kan ut-
tala sig om alla de tiotusentals prövningar som har gjorts under årens lopp i
fråga om tillståndsgivningen. Det är alldeles riktigt att vi har en marginal för
humanitet i tillståndsgivningen. Hellre fria än fälla. Det är precis också det
som gäller i vårt domstolsväsende. Jag tycker att det är helt riktigt att det är
så.
Det talas väldigt mycket om permanent och om temporärt uppehållstill-
stånd. Hur lång tid skall då det tillfälliga uppehållstillståndet gälla? Ny de-
mokrati har sagt att det handlar om tio år.
Men ungarna går kanske nästan hela sin skoltid i svensk skola och gifter
sig kanske med svenska ungdomar. Kanske hinner de rejält få in en fot på
arbetsmarknaden eller påbörja en rejäl karriär i Sverige. De har kanske bli-
vit en stor resurs här. Efter tio år skall de alltså bara kunna kastas ut. Självfal-
let måste det då handla om tvång. Men vad är det för humanism?
Jag instämmer helt och fullt i det Rune Backlund sade när han frågade
hur detta underlättar den assimilation som Ny demokrati talar om - dvs. att
invandrarna eller flyktingarna skall bli svenskar - när risken finns att de åker
ut efter sex, sju eller åtta, ja, t.o.m. efter tio år. Det här håller ju inte. Man
måste väl ha någon inriktning på sin politik.
Jag tycker att de människor som bedöms behöva skydd här skall kunna få
permanent uppehållstillstånd och en möjlighet att själva skapa åt sig en
framtid i Sverige. Väljer de själva att återvända, tycker jag att man skall
kunna hjälpa till med det. Där tycker jag att det i dag är en brist i svensk
flyktingpolitik att vi inte mera kraftfullt understödjer dem som vill återvända
till sitt land när de själva vill detta.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 199 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Jag delar invandrarministerns uppfattning om Ny demokra-
tis förslag när det gäller just uppehållstillståndens längd och en del andra
påpekanden som gjorts här. Det är inhumant att lägga fram sådana förslag.
Jag skulle vilja återvända till en annan fråga. För att vi skall kunna klara
den omfattande och viktiga process som vi har framför oss när det gäller att
ta hand om främst bosnierna måste kommunerna och kommunalpolitikerna
också vara med på detta. Det är nödvändigt att de känner att de verkligen
kan klara den här stora uppgiften.
I går var jag och Maud Björnemalm på besök i Uppsala tillsammans med
Flykting- och invandrarkommittén. Det var en hel dag med föredragningar.
Det är bara att se på utvecklingen av socialbidragskostnaderna och på in-
vandrarnas mycket stora överrepresentation när det gäller arbetslösheten
och detta med att stå till arbetsmarknadens förfogande, när det gäller utbild-
ningsinsatser, när det gäller kostnader för anhöriginvandring som inte täcks
av generalschablonen, när det gäller kostnader för pensionsåtaganden, om
jag får uttrycka mig så, efter den förändring som gjordes här för ett år sedan
i samband med EES-avtalet - dvs. att äldre invandrare inte är berättigade
till folkpension, en fråga som regeringen för övrigt skall se över och där man
kommer tillbaka med förslag - samt över huvud taget när det gäller kostna-
derna för äldre invandrare. Många får i dag faktiskt i praktiken socialpen-
sion. Det handlar alltså om pensionering med hjälp av socialbidrag.
Naturligtvis måste detta bedömas. Man måste överväga hur vi skali kunna
klara kommunernas åtagande härvidlag. Det är ju ändå statsmakterna som
bestämmer invandringspolitiken. Men kommunerna får nu ta över en allt
större del av kostnaderna för att genomföra densamma.
Här måste man hitta metoder som gör att statens åtagande faktiskt blir
något större än som i dag är fallet, därför att annars kommer kommunerna
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
149
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
inte att orka eller vilja klara av detta. Då får vi, tyvärr, kanske konstatera
ett bakslag när det gäller förståelsen för de insatser som vi nu bedömer vara
nödvändiga för att vi skall kunna integrera de tusentals personer som faktiskt
väntar på att få komma in.
Min konkreta fråga är för det första om invandrarministern bedömer att
detta är ett problem för kommunerna och för det andra vad man kommer
att göra med just de pensionskostnader som nu måste bestridas över socialbi-
dragsbudgeten - dvs. den pensionskostnad som tidigare rörde folkpensio-
nerna.
Anf. 200 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag delar uppfattningen att det är en stor utmaning vi står
inför när det gäller beslutet om bosnierna. Tidigare har det varit den statliga
myndigheten Invandrarverket som har klarat av en brydsam situation. Nu
är det kommunerna som det handlar om. Det gäller i mångt och mycket en
mobilisering ute i kommunerna, och då inte bara från kommunala myndig-
heters sida utan också från kyrkor, frivilligorganisationer och andra som ofta
engagerar sig i flyktingarnas sak.
Jag skulle helst se att man kunde bilda ett nätverk innebärande att alla
flyktingfamiljer får en anknytning via t.ex. ett slags fadder här i Sverige.
I dag har regeringen lagt fram sin proposition för riksdagen om mottagan-
det i kommunerna. Det innebär ett extra bidrag om 25 000 kronor för vatje
individ - för alla flyktingar, inte bara för bosnierna - från den 1 oktober i år
fram till den 1 oktober nästa år.
När det gäller anhöriginvandringen står staten för kostnaderna också för
dem som kommer till Sverige inom en tvåårsperiod.
Just nu pågår en faktainsamling, en utvärdering, beträffande grundscha-
blonen - det bidrag som kommunerna får. Dessutom har vi överläggningar
med Kommunförbundet. Resultatet av de överläggningarna kommer att re-
dovisas i budgetpropositionen. Utgångspunkten för de överläggningarna är
att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun inte skall förändras. Den
del som staten nu ansvarar för skall staten även i fortsättningen ansvara för.
Det betyder att om kommunerna i genomsnitt får stå för socialbidragskost-
naden under en längre period än tidigare, skall schablonersättningen juste-
ras därefter.
När vi diskuterar pensioner t.ex. är det viktigt att komma ihåg att det inte
bara handlar om flyktingar utan att det också handlar om invandrare och
andra. Det är också viktigt att komma ihåg att många invandrare här i Sve-
rige faktiskt har bidragit genom att betala skatt under många år. Ibland har
vi inte haft lika stora kostnader för invandrarna som vi haft för svenskarna
när det gäller barnomsorg, utbildning o.d.
Jag tycker alltså att man ändå skall skilja ut vad initialkostnaden för flyk-
tingpolitiken är och vad totalkostnaden för invandrarna är. Man skall ju
också titta på dem som kom hit på 50-, 60- och 70-talen och som här i Sverige
har betalat miljard efter miljard i skatt att användas till sin egen försörjning.
Dessutom har de bidragit till svenskarnas försörjning.
150
Anf. 201 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Jag gör fullt ut samma påpekande som invandrarministern
gjorde i slutet av sitt inlägg. Självfallet måste man se invandrarna också som
en tillgång, som personer som under årens lopp oerhört mycket har bidragit
till utvecklingen av det här samhället.
Vad vi nu talar om är den praktiska situationen när det gäller invandrare
som sent kommit hit. När det gäller socialbidragsökningen är det ännu inte
fråga om bosnierna, som ju inte ens kommit med i rullorna. Det är ju först
nu som man börjar placera ut bosnierna. Jag avser i stället utvecklingen un-
der de två, tre eller fyra senaste åren. Kostnadsökningen i detta samman-
hang är högst påtaglig i en del kommuner. Via socialbidragssystemet får man
täcka in det som andra myndigheter inte klarar av, inte vill klara av eller inte
har möjligheter att klara av.
Häromdagen sade en kommunal tjänsteman i Växjö att det egentligen inte
spelar så stor roll om generalschablonen täcker 18 eller 24 månader. Egentli-
gen borde den täcka 60 månader. Så ser det ut på många håll i dag. Arbets-
marknaden är nämligen i praktiken stängd för närvarande, och då inte bara
för invandrare utan också för många andra. Det här är ett problem som vi
måste identifiera. Först när vi har gjort det kan vi hitta metoder för att vinna
en ökad förståelse hos medborgarna för det som vi nu skall sätta i gång med.
Jag har fullt förtroende för invandrarministern när det gäller att på olika
sätt bidra till att metoder utvecklas på detta område. Men vi får inte sticka
huvudet i busken och säga att det här är något som kommunerna får klara,
att de säkert gör det bra osv. En sådan stämning finns inte i dag ute i kommu-
nerna, i varje fall inte där jag har varit. Problemen är alltså stora.
Jag tycker att det är bra att man även går ut med information. Det är in-
tressant att konstatera att invandrarministern anser att det finns behov av
sådan. Det finns det. Det finns många fakta som måste läggas fast, så att inte
några missuppfattningar uppstår i fortsättningen. Det krävs att man gör ett
förankringsarbete hos medborgarna nu. Det måste alla delta i. Då får vi inte
heller peta undan problem och obehagliga fakta. Allting måste fram. Där-
ifrån måste vi utgå och formulera oss på ett positivt sätt.
Anf. 202 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag är också av den uppfattningen att man inte skall dölja
de problem som finns. Man måste se verkligheten för att kunna fatta riktiga
beslut. Men låt oss heller inte överdriva problemen.
Här är det fråga om en enhetlig grupp som har samma språk. De är hygg-
ligt välutbildade. De har hyggligt bra yrkesbakgrund. Vi har många tomma
lägenheter i Sverige. Det finns jugoslaver här sedan tidigare, som kan hjälpa
till med integrationen.
Dessutom är signalerna från kommunerna litet olika om hur långt scha-
blonersättningen verkligen räcker. En del säger att den är slut efter ett och
ett halvt år. Kommunrevisorerna har gjort en undersökning som visar att en
stor del av kommunerna har pengar kvar även efter ett par år.
För övrigt är jag en av dem som tror på regeringens ekonomiska politik.
Vi skall stimulera till nyföretagande genom olika åtgärder, bl.a. genom att
få bort effekterna av budgetunderskottet. Man kan inte börja tala om hur
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
151
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
det ser ut om fyra fem sex sju år och antecipera det i dagens politik. Det
vi nu gör är att gå igenom hur det faktiskt ser ut, vad som är den faktiska
utvecklingen av socialbidragsbetalandet ute i kommunerna. På grundval av
den faktiska utvecklingen skall vi diskutera med Kommunförbundet och för-
ändra ersättningen till kommunerna. Detta kommer att presenteras i bud-
getarbetet.
De kommuner som är mycket aktiva när det gäller integrationsåtgärder -
att se till att flyktingarna kommer in i svenskundervisning, att de stannar där
och tar del av undervisningen, att de får yrkesträning, beredskapsjobb och
att de kan komma in i arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet - har ju
en positivare utveckling. Helsingborg är ett sådant exempel. Där har många
flyktingar fått arbete. Man har minskat sina socialhjälpstagare bland flyk-
tingar från 80 % till 27 % genom aktiva åtgärder. Dessutom kan man ut-
nyttja statens olika insatser genom arbetsmarknadspolitiken. Då bortfaller
ju kostnaderna för kommunerna.
Låt oss inte bara se moln. Låt oss också se möjligheterna inför den mycket
stora uppgift som vi nu står inför. Det är en stor sak för Sverige. Vi har inte
tagit emot en sådan stor grupp någonsin tidigare under så kort tid. Det är en
stor sak för Sverige, men jag skulle samtidigt vilja säga att för mänskligheten
är det kanske trots allt en ganska liten sak vi gör.
Anf. 203 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag är mycket nöjd med att det nu skall
komma en broschyr till alla hushåll om Sveriges flyktingpolitik. Det var ett
förslag som jag lade fram här i kammaren för två år sedan.
Jag vänder mig mycket starkt emot den debatt som följer av att man tar
upp flykting- och invandrarpolitiska frågor samtidigt. Jag härvid tidigare till-
fällen här i kammaren sagt att jag tycker att flyktingfrågor hör mer ihop med
utrikespolitiska frågor, med frågor om vapenexport, om mänskliga rättighe-
ter, om hur Sverige skall agera ute i världen för att människor inte skall
tvingas att fly. De hör ihop med humanism. De hör ihop med asylrätt. De
hör ihop med internationella konventioner.
Just den här sammanblandningen gör att man i nästa andetag, efter att
man har presenterat vilka problemen är, kommer fram till slutsatsen, som
många gör, att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar. Nu måste vi, om vi
går så långt som Ny demokrati, stänga våra gränser.
En annan fråga handlar om att bosniernas ärenden nu skall bedömas. Det
skall avgöras om det i deras permanenta uppehållstillstånd skall stå att de
är konventionsflyktingar, de facto-flyktingar eller om de har fått stanna av
humanitära skäl. Enligt de föreskrifter som jag pratade om i mitt anförande
finns det bedömningar både från regeringen och från Norrköping som skall
gälla som vägledning. Jag tycker att de bedömningar man har gjort är riktiga.
Men jag vill också veta om de bedömningarna skall gälla även asylsökande
från andra länder.
Sedan skulle jag vilja att Birgit Friggebo nämnde något om den proposi-
tion som kom i dag angående smuggling av flyktingar.
152
Anf. 204 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag skall inte kommentera Invandrarverkets olika föreskrif-
ter eller annat sådant. Det får de stå för själva.
Det vägledande beslut som regeringen fattade handlade om att bosnierna
skulle få uppehållstillstånd i huvudsak av humanitära skäl. Det är ungefär
samma grunder som man använde när det gällde krigsoffren från Libanon.
Men sedan skall det naturligtvis alltid till en bedömning i det enskilda fallet,
där den enskilde sökandens egna skäl sett i förhållande till situationen i hem-
landet skall bedömas. Där kan och skall inte jag göra någon värdering eller
ge några riktlinjer för om de skall bedömas som Genévekonventionsflyk-
tingar, de facto-flyktingar eller om de skall få stanna här av humanitära skäl.
Regeringen har bara fattat några beslut. I övrigt skall detta hanteras av myn-
digheterna.
Dagens proposition finns ju tillgänglig. Den har i huvudsak två förslag.
Det ena är att regeringen ber riksdagen att det utöver de 1 800 som redan i
dag finns som kvot för Exjugoslavien skall tillföras ytterligare 5 500 fram till
budgetårsskiftet. Därtill föreslås en kvot på 500 personer, tillgänglig för flyk-
tingar från övriga världen.
För att underlätta för kommunerna att kunna teckna avtal med Invandrar-
verket har vi också föreslagit ett extra stimulansbidrag för alla flyktingar,
oberoende av om de kommer från Bosnien eller andra länder, från den 1
oktober i år fram till den 1 oktober 1994, under förutsättning att man snabbt
tecknar ett avtal om ett väsentligt ökat flyktingmottagande ute i kommu-
nerna. Detta avtal skall tecknas före den 1 april 1994. Båda dessa insatser
kan vi göra till i huvudsak samma budgeteffekter som riksdagen tidigare har
fattat beslut om, beroende på att en hel del förläggningsplatser, som är dy-
rare än kommunplaceringsplatser, därmed bortfaller.
Anf. 205 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Den proposition som jag bad Birgit Friggebo att kommen-
tera var den som gällde smuggling av flyktingar och som kom i dag.
Anf. 206 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Den propositionen lades fram i går, så det var därför som
det uppstod ett missförstånd. Jag ber om ursäkt. Jag kan gärna kommentera
den.
Det är en proposition som innebär skärpta straff vid grov människosmugg-
ling. Det innebär också att man kan straffas för medhjälp till människo-
smuggling. Dessutom kan transportmedel tas i beslag.
Det slås också fast i propositionen att det självklart fortfarande inte är nå-
gon kriminell handling att på ideell grund hjälpa flyktingar att ta sig till Sve-
rige. Det är i själva verket en mycket human handling att på ideell grund
hjälpa människor.
Låt mig säga rent allmänt att människor har utnyttjats grovt vid smuggling
av olika slag. Dels har det ibland varit fråga om livsfarliga transporter, dels
har ohemula summor avkrävts dessa stackars människor, av vilka alla fak-
tiskt inte har varit flyktingar. Det är viktigt att stävja sådan verksamhet för
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
153
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
154
att inte lura fler människor att utnyttja den här formen för att ta sig till Sve-
rige.
Samtidigt tycker jag inte att detta är någon stor och avgörande fråga. Det
viktiga är att vi hjälper de nya demokratierna österut att själva kunna upp-
fylla det internationella samfundets olika konventioner och önskemål när
det gäller flyktingpolitik. Där har vi från svensk sida utomordentligt gott
samarbete med de baltiska staterna. Vi har också hjälpt UNHCR med perso-
nal och annat i Moskva för att man där skall kunna få till stånd en ordentlig
utlänningslagstiftning, lära sig att göra en asylprövning och hjälpa till med
sociala åtgärder av olika slag, flyktingförläggningar och liknande.
En del tror att vi gör detta av egoistiska skäl, för att flyktingar inte skall
komma till Sverige. Så är det emellertid inte, utan det är efter önskemål från
dessa länder, som själva vill bli accepterade i det internationella samfundet.
De vill uppfylla olika internationella konventioner. Det är huvudbakgrun-
den till att vi gör dessa hjälpinsatser österut.
Andre vice talmannen anmälde att Berith Eriksson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 207 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det finns fortfarande många mörka blad i vår flyktinghisto-
ria under senare tid. Alla vet vi ju att angreppen och sabotagen mot flykting-
förläggningar i Sverige fortsätter. Även andra övergrepp sker i spåren av
detta. Samtidigt finns det en del ljuspunkter i situationen. Birgit Friggebo
har berört dem i sitt anförande, och det har också andra gjort.
Det är viktigt att tillägga därvidlag att det nu sker en viss förskjutning i
inställningen både bland arbetsgivare och bland arbetstagare ute i Europa.
De tyska arbetsgivarföreningarna har reagerat mycket starkt emot dem som
spekulerar i flyktingfientlighet och agerar härför. Det är av intresse på da-
gens arbetsmarknad att på allt sätt beivra den här spekulationen i rasfördo-
mar och invandrarfientlighet. Dess bättre är de partier i Norden som har
gjort sig skyldiga till sådant nu av allt att döma på tillbakagång. Det är ett
friskhetstecken att den invandrarfientliga kampanjen, trots att den bedrivits
mycket hårt i vårt land, inte har gett resultat. Det går inte i längden att slänga
ur sig påståenden som man inte kan styrka och inte ens göra sannolika.
Efter att åtminstone indirekt ha retirerat från påståendena om vad flyk-
tingmottagningen kostar, biter sig Lars Moquist fast vid argumentet att man
skall hjälpa folk på plats. Självklart skall man göra det. Men situationen är
den att det rör sig om tre och en halv miljon människor i det forna Jugosla-
vien som är hemlösa, på flykt eller tvångsförflyttade. Samtidigt har det in-
förts restriktioner i de europeiska ländernas flyktingpolitik, vilket har lett till
att väldigt många av dem som har sökt asyl eller sökt en fristad i annat land
har tvingats tillbaka till det forna Jugoslavien och också till gränsländer.
Dessutom finns en mycket stor del av dem fortfarande kvar i Västeuropa, i
Centraleuropa, och lever ett underjordiskt liv. Ingenting är farligare i dagens
situation än att vi har människor som på detta sätt lever laglöst, arbetar
svart, bor svart. Ingenting skadar så mycket som detta.
Därför är det mycket angeläget att man når bättre överenskommelser här
i Europa. Det är nödvändigt att inte bara försvara asylrätten, utan det gäller
också att bygga vidare på de ställningstaganden som gjorts bl.a. i Europarå-
det men framför allt inom UNHCR i syfte att nå överenskommelser i Europa
och på det internationella planet som kan ge skydd utöver Genévekonven-
tionen åt dem som är i starkt behov av det.
Till Gustaf von Essen vill jag säga att hans inställning här har en negativ
inverkan. Han är hela tiden på reträtt. När vi skall försöka förhandla i Euro-
parådet, FN eller på bilateralt plan är det dåligt att vi gör reträtter i vår stånd-
punkt. Vårt bästa argument i de internationella förhandlingarna är att vi så
långt det är möjligt för oss inom ramen för vår förmåga föregår med gott
exempel. Det är därför som de avsteg som trots allt gjorts här har begränsats
så mycket som möjligt.
Jag menar också att det är angeläget att regeringen, liksom de som har
uppdrag på detta område, är ännu mera aktiva i syfte att bredda ansvaret
och att förmå de länder i Europa som tar ett väldigt litet ansvar att godkänna
överenskommelser som är nödvändiga.
Jag vill gärna fråga Birgit Friggebo hur hon ser på möjligheterna att göra
en aktivare insats. Jag vill också fråga henne om anledningen till att man inte
har kommit med något förslag mot organiserad förföljelse med rasistisk och
invandrar- och flyktingfientlig bakgrund.
Anf. 208 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Hans Göran Franck inledde sitt anförande med att säga att
den politiska propaganda som har bedrivits i Norden - också i Sverige - inte
har gett resultat. Eftersom Hans Göran Franck tittade åt mitt håll, fick jag
en känsla av att han kanske syftade på Ny demokrati.
Jag tror emellertid att den politik och den argumentation som vi i Ny de-
mokrati har fört har gett resultat, bl.a. i form av att dessa problem har kom-
mit upp till ytan. Vi kan resonera om dem, och de finns också med i debat-
ten. Ett annat resultat är att regeringen har närmat sig vissa positioner som
Ny demokrati har intagit när det gäller några av dessa frågor. Jag ser med
tillfredsställelse att man i viss mån har insett problemen. Vi har ju tagit emot
massor av flyktingar i Sverige, många fler än något annat land i förhållande
till vår folkmängd. Det är bara att konstatera. De ekonomiska påfrestning-
arna i samhället är stora och förorsakar bekymmer. Det finns sådana stäm-
ningar ute i kommunerna att de har bekymmer med att klara flyktingmotta-
gandet.
Hans Göran Franck nämnde att det finns 3,5 miljoner flyktingar i Jugosla-
vienområdet och att det därför behövs resurser, dvs. att vi skulle ta hit dem.
Jag vidhåller mitt resonemang: Varför inte se till att vi hjälper fler? Se till
att Sverige lägger sina resurser på dessa 3,5 miljoner i stället för att ta hit
ytterligare 6 000 människor från Jugoslavienområdet. Är det inte bättre att
vi hjälper 50 gånger fler människor, att t.ex. hjälpa 300 000 bosnier på plats
i stället för att ta emot 6 000 bosnier i Sverige? Vad är det för humanism att
plocka ut en liten grupp på 6 000 människor som skall få komma till Sverige
i stället för att ge 300 000 människor hjälp i deras närområde?
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
155
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
156
Anf. 209 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Lars Moquist har inte insett att det här rör sig om ett både-
och, både så långt möjligt hjälpa på plats och att öka flyktingkvoten samt ta
emot spontaninvandring. Det finns här inget antingen-eller. Det är detta
som är det grundläggande felet i Lars Moquists inställning. Enligt de rappor-
ter som vi har fått är situationen i grannländerna till det forna Jugoslavien,
naturligtvis inklusive det forna Jugoslavien självt, dessutom ytterligt allvar-
lig. Man har nått den absoluta bristningsgränsen när det gäller vad som kan
göras. Det är i dagens läge väldigt svårt att finna praktiska lösningar på detta
problem, men det görs naturligtvis ansträngningar. Enligt mitt förmenande
är det fel att göra denna fråga till ett antingen-eller.
Ny demokrati skall inte slå sig för bröstet och säga att man har nått resultat
med sin politik. Tvärtom, när debet och kredit skall läggas ihop blir det ett
fruktansvärt stort deficit. Nu hör inte Lars Moquist till de värsta - jag tänker
då på dem som har talat om att det bara är en tidsfråga innan svenska barn
vänder sig mot Mecka. Jag utgår ifrån att Lars Moquist, i likhet med att han
har gjort en viss reträtt beträffande ekonomin, även tar avstånd ifrån sådana
här typiska utfall av rasfördomar.
Anf. 210 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Hans Göran Franck återkommer till detta att vi skall göra
både-och, dvs. vi skall både ta emot människor här och hjälpa dem på plats.
Det är möjligt att det i dagsläget finns flaskhalsar som försvårar för UNHCR
att agera i Jugoslavienområdet. Det kan jag inte debattera med Hans Göran
Franck om, eftersom jag inte riktigt känner till förhållandena. Man har ju
löst problematiken på så många andra håll i världen där UNHCR har flyk-
tingläger. Om man fick mera resurser bl.a. ifrån Sverige är det självklart att
detta skulle bidra till att hjälpa fler människor på plats. Det handlar om ett
antingen-eller. Vi kan se till att vi hjälper fler människor där de befinner sig
än vad vi gör här.
Hans Göran Franck nämnde någonting om att debet och kredit inte går
ihop. Den frågan vill jag inte diskutera. Det fordras kanske något annat kri-
terium för att kunna bedöma den. Jag har inte backat från någon position i
fråga om ekonomin, Hans Göran Franck. Vi har aldrig påstått att flykting-
kostnaderna är så höga. Vi befarar att de uppgår till 50 miljarder. Motargu-
mentet från regeringen har hela tiden varit att det beloppet inte stämmer.
Då har vi sagt: Tala om vilka kostnaderna är! Men jag får ju inget besked.
Rune Backlund tog upp detta och sade att kostnaderna var 15 miljarder, dvs.
ytterligare 3 miljarder utöver de 12 miljarder som Kulturdepartementet för-
fogar över. När jag ställde frågan till Birgit Friggebo...
Anf. 211 ANDRE VICE TALMANNEN:
Replikrätten gäller Hans Göran Francks anförande.
Anf. 212 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Det hela har alltså med ekonomi att göra. Jag behöver inte
gå i ytterligare svaromål. Jag vidhåller att vi vill ha reda på vad kostnaderna
för flyktingpolitiken är. Det var den frågan som Hans Göran Franck ställde,
samtidigt som han påstod att jag hade backat från en position. Vi vill ha reda
på vad kostnaderna uppgår till.
Anf. 213 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag bara konstaterar att man först påstod att kostnaderna
var 50-60 miljoner. Sedan talade man om att det var ”sannolikt” att kostna-
derna var så höga. Nu är det senaste ordet att man ”befarar” att de uppgår
till det beloppet. Det här är ett dribblande med ord som är ovärdigt en seriös
politisk debatt.
Vi måste arbeta på tre fronter när det gäller flyktingsituationen. Vi måste
för det första se till att det internationella och det europeiska ansvaret ökas
samt att det blir en jämnare fördelning av ansvaret. För det andra måste vi
se till att vi hjälper folk på plats. För det tredje måste vi vara beredda att ta
emot flyktingar.
När det gäller frivilliga återvändande berörde Birgit Friggebo den frågan,
som är en viktig fråga. Den har varit upppe till debatt under tio års tid, och
fortfarande anser jag att vi inte har något program för verkligt frivilligt åter-
vändande. Jag efterlyser ett sådant. Det skulle vara av betydelse i flyktingpo-
litiken.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 214 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Jag vill hänvisa till de direktiv som invandrarministern och
regeringen har utfärdat när det gäller just utredningens bedrivande. Av
dessa direktiv framgår det tydligt att en särskild delstudie med en internatio-
nell översikt och analys av invandringsreglering och skyddsbestämmelse för
flyktingar och hur dessa regler är utformade jämfört med de svenska jämte
de överväganden och förslag detta kan aktualisera skall överlämnas till Kul-
turdepartementet senast den 1 september 1993.
Utredningen har alltså uppdragit åt Jonas Widgren och hans medhjälpare
att göra denna studie, som inom kort kommer att presenteras inför utred-
ningen. Sedan får man bedöma vad detta kan innebära för slags föränd-
ringar. Vi kan givetvis inte i längden ha ett regelsystem i Sverige som märk-
bart skiljer sig från övriga länders system. Vi måste få till stånd en samord-
ning just för att man skall uppnå det som Hans Göran Franck nyss talade
om, nämligen en internationell överenskommelse om hur flyktingströmmar
skall hanteras och om hur man skall bära sig åt för att motverka att det upp-
står flyktingströmmar.
Jag kan i dag inte bedöma om reglerna skall ändras så, att det skall vara
en klar insnävning eller inte, men det måste bli en precisering där man utgår
ifrån Genévekonventionen. Reglerna måste vara klara, entydiga och defi-
nierade regler, så att alla som kommer hit och söker asyl skall veta vilket
regelsystem som gäller. Det är det som är tanken bakom mina tidigare påpe-
kanden.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
157
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
158
Anf. 215 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag har självfallet ingenting emot att det blir en ytterligare
belysning och ytterligare studier av dessa frågor. Det är tvärtom bra. Vad jag
reagerade något emot var att jag uppfattade Gustaf von Essen så, att han i
huvudsak ville att man skulle bygga på Genévekonventionen plus att man
skulle kunna ge fristad på humanitära grunder. Gustaf von Essen tilläde
också att detta skulle innebära en förändring. Detta är den moderata stånd-
punkten sedan lång tid tillbaka. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi får
se vad som kan komma fram ur internationella överenskommelser.
Det finns ett mycket viktigt dokument från EG-parlamentet, som innehål-
ler en mycket stark kritik mot EG-regeringarnas politik. Det ligger väldigt
nära de humanitära organisationernas ståndpunkt, som också tidigare har
intagits inom Europarådet.
Jag utgår också från att Europarådet skall komma med en rapport, vilken
jag för övrigt själv arbetar med, som skall kunna befordra ett förstärkt för-
svar av asylrätten. Dessutom skall vi försöka komma fram till vissa överens-
kommelser som gäller de facto-flyktingar och andra som är i starkt skyddsbe-
hov.
Anf. 216 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Hans Göran Franck har
sagt. Jag tycker också att det internationella samarbetet är av helt avgörande
betydelse när det gäller flyktingfrågorna.
Vi har från svensk sida varit mycket aktiva. Vi har presenterat resolutions-
utkast och liknande för hur man på lång sikt skall kunna få till stånd överens-
kommelser, resolutioner eller liknande, bl.a. mellan Europas stater för att
vi just skall kunna veta hur vi skall hantera den här typen av krissituationer
som vi nu upplever efter kriget i Jugoslavien. Det har visat sig vara ganska
svårt att få gehör för detta. Om EG intensifierade sitt samarbete litet mer
och inte bara ägnade sig åt diskussioner bilateralt, tror jag att möjligheterna
skulle öka.
När det gäller Jugoslavien har jag inom ramen för det långsiktiga arbetet
också satt i gång ett rejält arbete för att på kort sikt inför vintern försöka att
få till stånd någon form av gemensam uppfattning i Europa. Statsministern
liksom jag har varit i England. Europarådet höll ett toppmöte förra helgen,
i vilket statsministern deltog. Jag har en personlig emissarie som nu besöker
en del av Europas huvudstäder för att förbereda någon form av gemensam
uppfattning som innebär att också övriga stater i Europa, utöver de fem sta-
ter som har tagit huvudansvaret - Schweiz, Österrike, Tyskland, Sverige och
Danmark - skall kunna bidra dels med att vid behov ta emot flyktingar i sina
egna länder, men också att mycket kraftfullare kunna satsa på åtgärder i när-
området.
Som Hans Göran Franck säger måste det vara ett både-och. Vi fick exem-
pelvis för några år sedan en vädjan från UNHCR om att ta emot lägerfångar
från Bosnien, därför att de inte kunde få skydd någon annanstans i närområ-
det. Då var det ju en självklarhet att vi skulle ställa upp på en sådan vädjan.
Den möjligheten gesju nu genom den beredskap som vi har med en utökad
kvot.
Anf. 217 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag vill inte på något sätt förneka att Birgit Friggebo har
gjort en hel del på det internationella planet. Det är ju också andra instanser
som har agerat. Men jag menar ändå att detta är otillräckligt av den enkla
anledningen att det finns ett motstånd här som är betydande. Det finns vissa
länder i Europa som nästan inte gör någonting alls, eller i vart fall mycket
litet. Därför menar jag att det nu fordras att dessa frågor får en högre politisk
prioritet. Statsministern i all ära, men han har gjort alldeles för litet på det
här området.
Europarådets parlamentarikerförsamling har haft en bra inställning i
dessa frågor. Bromsklossen i det här sammanhanget är ministerkommittén.
Det är ministerkommittén som inte har genomfört en rad av de viktiga beslut
som har fattats. Det gäller nu att utöva press från olika håll, både från oss
parlamentariker men också från regeringshåll. Skall man få en vändpunkt,
måste man få regeringschefen att agera mycket kraftfullare.
Anf. 218 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag vill redovisa att också jag hittills är besviken på resulta-
ten av de olika insatser och påtryckningar som vi har försökt att åstad-
komma.
Hans Göran Franck, jag vet att det finns önskemål om att i olika samman-
hang vara litet kritisk mot statsministern när det gäller dessa frågor. Jag
måste säga att man kanske inte kan begära mer av honom, eftersom han näs-
tan varje dag under de senaste veckorna i olika sammanhang har tagit upp
dessa frågor både bilateralt och i olika internationella forum. Det har glatt
mig att det har funnits en sådan villighet och ett sådant engagemang för att
ta upp dessa frågor.
Anf. 219 STIG BERTILSSON (m):
Herr talman! Det är med en viss bävan som jag har anmält mig till den här
debatten. Det är få områden som är så fyllda med olika uppgifter och san-
ningar som flyktingpolitiken och debatten kring denna. Begreppen är oer-
hört många och motsägande. Detta framgår inte minst av den debatt som
jag nu har lyssnat till här, bl.a. mellan statsrådet Friggebo och ledamoten
Moquist.
Ovanpå detta har flyktingfrågan fått en tabustämpel. Det tycks oftast inte
finnas något utrymme för annat än ytterligheter med rasister på ena sidan
och flyktingivrare på den andra. Så är det naturligtvis inte i verkligheten. De
verkliga rasisterna är nog ganska få, och de som pläderar för flyktingmotta-
gande och insatser för flyktingar gör det i allmänhet på ett sansat sätt.
Däremot har nog politiker alltför litet förstått hur mycket dessa frågor dis-
kuteras man och man emellan. Man kan med fog tala om ett avstånd mellan
väljare och valda just när det gäller dessa frågor. Maj-Lis Lööws inlägg i den
här debatten upplevde jag som ett skolexempel på detta.
Jag tycker att det helt och hållet ankommer på oss som är politiskt engage-
rade att se till att det blir en ändring. Att flyktingdebatten till vissa delar har
kommit att kännetecknas av främlingskap och frågetecken beror också på
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
159
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
160
oss politiker. Jag tror att alla vi som är politiskt engagerade är ansvariga för
detta.
Herr talman! Denna sommar och höst har det skett en del ruggiga och
spektakulära händelser som har kopplat nya namn och orter till frågor om
rasism och utanförskap. Jag tänker t.ex. på Trollhättan och Nödinge i Älvs-
borgs län.
Det är alldeles självklart att de unga moskébrännarna i Trollhättan inspi-
rerades av uttalanden från ledande politiska företrädare, som talat om att
”passar inte galoscherna så går det bra att åka hem”.
Lika självklart är att de människor som har agerat i Nödinge har gjort det
därför att de framför sig har sett bilden att vi ”daltar med svartskallarna som
kommer hit och tar våra pengar”. Att den bilden finns har vi som är politiskt
engegagerade i olika grad ett ansvar för.
Om inget görs åt dessa ytterligheter kommer allt flera människor att böija
vandra i demonstrationståg och skandera ”Ut med packet”, så som det gjor-
des i Göteborg förra helgen.
Herr talman! Det vill jag inte vara med om. Mina och så småningom deras
barn skall få leva i ett civiliserat samhälle där svenskar finns kvar, men där
det naturligtvis också finns utrymme för flyktingar och invandrare.
För mig är det en självklarhet med öppna gränser för den som behöver
hjälp. Men lika självklart är att gränsen inte kan vara öppen för alla. Den
svenska flyktingpolitiken har under många år inneburit att oproportionerligt
stora flyktingströmmar aktivt har valt Sverige framför andra mottagande
länder. Vi har i Sverige signalerat för flyktingmottagning när vi i stället borde
ha arbetat hårdare för att anpassa våra normer efter andra länders.
Vi borde också ha lagt ned betydligt större insatser för att få andra motta-
garländer att inse att de måste bära en större del av bördan. I det avseendet
har vi misslyckats. Det är den enkla sanningen. Jag hoppas och tror att rege-
ringen nu är på väg att i ett internationellt perspektiv återställa respekten för
vår flyktingpolitik.
Herr talman! Det finns politiker som säger att de håller på Sverige och
svenskarna, när de vill sätta stopp för flyktingar. Förutom att de spelar på
okunnighet har de fel i sak. Vad vore, för att ta ett exempel just från denna
stund, det svenska fotbollslandslaget utan anfallsessen Martin Dahlin och
Henrik Larsson? Dessa mörkhyade gossar gör Sverige bättre precis som
massor av andra flyktingar, invandrare och invandrarättlingar som drar sitt
strå till stacken på sina håll. Nej, hudfärgen spelar faktiskt ingen roll. Därför
måste vi se till att de människor som kommer hit verkligen får chansen både
till uppehälle och till att bidra med någonting till det svenska samhället. Där-
för vill jag att den svenska flyktinglagstiftningen skall anpassas till den verk-
lighet som gäller runt omkring oss i dag. Vi behöver inte använda uttryck
såsom ”hårda tag” eller liknande. Vi måste förena humanism och omtanke
med realism och stramhet.
Jag har en liten önskelista, som, om den skulle förverkligas, skulle bidra
till att flyktingdebatten och flyktingpolitiken blev bättre. Å ena sidan hand-
lar det om att säga nej till den typ av tokerier som t.ex. en folkomröstning
om antalet flyktingar skulle innebära. I en rättsstat folkomröstar man fak-
tiskt inte om människor. Å andra sidan gäller det ett antal av de punkter som
Gustaf von Essen tidigare var inne på och som jag av tidsskäl inte kan repe-
tera men som handlade om skärpt anhöriginvandring, åtgärder mot männi-
skor som inte har resedokument, åtgärder när det gäller fängelsepåföljder
och utvisning av människor som dömts för grova brott.
Ett av de mest grundläggande krav som kan ställas på personer som får
uppehållstillstånd i vårt land är att de talar och förstår svenska. Vi måste öka
kraven på svenskundervisning. Samtidigt kan vi - det är min uppfattning -
ta bort statens ansvar för hemspråksundervisningen. Det är ingen stor utgift,
men det är en uppgift som inte bör ligga på staten som det ser ut i dag. Hem-
språksundervisningen kan invandrarnas och flyktingarnas egna organisatio-
ner klara själva.
Med en sådan politik, herr talman, behöver vi inte riskera att få höra ro-
pen ”passar inte galoscherna, går det bra att flytta hem igen”. I stället skall
vaije flykting faktiskt ta seden här när han har kommit hit, men han har
också rätt att driva sin egen tradition så länge han inte stör svensk lagstiftning
och är till olägenhet för andra människor i vårt land.
Anf. 220 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Stig Bertilsson gick ut hårt och avslutade sitt anförande
ungefär på samma sätt. Han började med att säga att det fanns två trender
i samhället: flyktingvänner och rasister. Jag vill då fråga: Menar Stig Bertils-
son att Ny demokratis företrädare här i riksdagen är rasister?
Vidare sade Stig Bertilsson något om att passar inte galoscherna är det
bara att åka hem. Vi har använt dessa citat bl.a. i anslutning till de exempel
som Stig Bertilsson själv tog upp, nämligen om man begår brott i Sverige
och inte kommer in i samhället på det sätt vi önskar. Vi förespråkar en assi-
mileringspolitik, vilket innebär att invandrarna skall ta seden dit de kommer.
Om dessa flyktingar och invandrare skall assimileras i Sverige, måste de bli
ungefär som svenskar.
Vi kan se på arbetskraftsinvandringen på 1960- och 1970-talen. De männi-
skor som då kom hit - spanjorer, greker, italienare och många andra - har
tagit seden dit de har kommit. Därför har de inte haft några svårigheter med
att smälta in i den svenska miljön.
Sedan kan man undra vad Henke Larsson och Martin Dahlin har att göra
med denna debatt. Det kanske beror på att Stig Bertilsson i böljan av denna
debatt avvek för att se på fotboll. Men att dessa båda ypperliga fotbollsspe-
lare skall tas upp i en flyktingdebatt har jag föga förståelse för. Det kanske
vi kan få en förklaring till.
Anf. 221 STIG BERTILSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att jag inte med
ett ord har vänt mig mot Ny demokrati i mitt anförande. Tvärtom återgav
jag några uttalanden som har gjorts av enskilda politiker, bl.a. under den
gångna sommaren. Men jag har inte med ett ord anklagat Ny demokratis
företrädare för att vara rasister. Jag förutsätter faktiskt att det inte - även
om det kan låta så ibland, Lars Moquist, och även om man faktiskt får in-
trycket att ni ibland önskar inta en egen särposition i dessa frågor - finns
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
161
11 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
162
någon rasistisk ådra i ert partiprogram. I så fall vore det värre än jag har
anat.
Jag uttryckte mig inte som Lars Moquist påstod, alltså att det finns flyk-
tingvänner och rasister i Sverige. Men det låter så i debatten ibland, eftersom
bara ytterligheterna kommer till tals. Just detta är det stora problemet. Jag
vill säga - för att återvända till Lars Moquist, som tog upp detta - att om
man vore litet mer omsorgsfull med debattinläggen och med orden, skulle
vi få en sakligare debatt, där det inte hela tiden låter som om två poler står
mot varandra. Så är ju faktiskt inte fallet, utan här liksom i alla andra frågor
handlar det om en grå eller ibland ljusare vardag, där vi skall försöka lösa
problemen i samförstånd i stället för genom en polarisering som saknar för-
ankring i verkligheten.
Jag kunde inte låta bli att nämna de båda fotbollsspelarna, eftersom de är
två mörkhyade gossar, som faktiskt har fått utstå en del smälek just på grund
av sin hudfärg. Men jag skulle inte drömma om att anklaga Lars Moquist för
att tillhöra dem som stressar dessa spelare för det.
Anf. 222 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag tackar för de orden från Stig Bertilsson. Att vi över hu-
vud taget har tagit upp denna problematik beror på att man inte har diskute-
rat frågan om flyktingpolitiken tidigare. Från medierna och från regerings-
håll har man hela tiden hävdat att Sverige självklart skall ta emot så här
många flyktingar. Vi anser att Sverige har tagit emot alldeles för många flyk-
tingar i förhållande till det antal människor som kan smälta in i vår miljö.
Därför uppstår de bekymmer som vi har haft i dagsläget. Om man på orter
med en liten befolkning placerar för många invandrare eller flyktingar, blir
det bekymmmer. Vi kan bara studera löpsedlarna och läsa i tidningarna om
vad som händer, så inser vi att vi får bekymmer, om vi inte kan klara en vettig
integration och se till att flyktingarna smälter in i samhället på ett riktigt sätt.
Vi har velat motverka att främlingsfientlighet uppstår, en fientlighet som
både Stig Bertilsson och jag tycker är lika tråkig. De människor som kommer
till vårt samhälle skall naturligtvis tas om hand på ett vettigt och bra sätt. Vi
har egentligen drivit denna fråga från kostnadssynpunkt. Vi kan hjälpa flera
människor - jag tänker då främst på Jugoslavien - om vi kan se till att hjälpen
kommer dit i stället för att ta människor hit till Sverige.
Anf. 223 STIG BERTILSSON (m) replik:
Herr talman! Det är ett speciellt problem att diskutera dessa frågor med
Ny demokrati och dess företrädare, eftersom de diskuterar dessa frågor så
olika beroende på var man befinner sig. Om man diskuterar på en sommar-
turné, är åtminstone några av partiets företrädare hämningslösa i uttalan-
den, som det senare visar sig att man inte har någon täckning för utan backar
från. Det gäller från partiledningen och neråt. Ledande företrädare för par-
tiet byter kostym - och inte bara kostym utan även innehåll - alltefter var de
befinner sig.
Flera av Lars Moquists partikamrater bidrar faktiskt inte till en saklig de-
batt i dessa frågor utan använder felaktiga och osakliga uppgifter för att rikta
uppmärksamheten på sitt parti och sin politik, och det må de göra. Jag tror
att det i längden kommer att straffa de människor som driver denna typ av
politik.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 224 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! I den här debatten är det svårt att förstå moderaterna. Stig
Bertilsson säger att Sverige sänt ut signaler och att det i det sammanhanget
har kommit så många människor ifrån det forna Jugoslavien.
I somras var jag på utskottsresa i England. Där förstod politiker och an-
svariga att orsaken till att många människor från f.d. Jugoslavien sökte sig
till Sverige var den stora arbetskraftsinvandring som vi haft i Sverige från
just det forna Jugoslavien.
Vad skall vi anpassa oss till egentligen? Birgit Friggebo nämnde tidigare
att det är svårt att göra jämförelser. Men när vi i utskottet ställde frågor i
England om hur många människor som kommit dit från Bosnien fick vi veta
att de inte visste det, eftersom man vid inresan i landet automatiskt fick sex-
månadersvisum. Men de visste att ca 70000 personer hade rest in i landet.
Vidare sades det att ca 2 000 personer hittills sökt asyl och att merparten som
rest in i landet förväntades söka asyl.
Vi frågade också hur många avvisningar som verkställdes vid awisnings-
beslut när det gäller flyktingar från andra länder. Vi fick svaret: 5 %.
Nyligen läste jag i en tidningsartikel om förhållningssättet i Frankrike vi-
savi flyktingar från f.d. Jugoslavien. I Frankrike fick flyktingarna ingen asyl-
rätt, men de avvisades inte heller. Då är man inne på det som Hans Göran
Franck tog upp, nämligen en situation med massor av människor som lever
underjorden i landet.
När det gäller språkfrågan ställs här svenskundervisning och hemspråks-
undervisning mot varandra. Moderaterna har tidigare i dag sagt att de är po-
sitiva till en bra repatrieringspolitik. I ett repatrieringsprogram är hem-
språksundervisning ett av de viktigaste inslagen. När de här barnen skall
återvända måste de ju kunna det språk som gäller i deras forna hemland för
att de skall kunna anpassa sig där.
Anf. 225 STIG BERTILSSON (m) replik:
Herr talman! Det är inget tvivel om att Sverige under många år har sänt
ut signaler som har gjort att Sverige, jämfört med andra länder, har fått en
mycket stor flyktingström - det tror jag vi är ganska överens om. Den nuva-
rande regeringen har vidtagit en del åtgärder för att rätta till detta. Jag kon-
staterar också att statsrådet Birgit Friggebo tidigare sade att man inte är nöjd
med det samarbete som man hittills lyckats åstadkomma med andra länder
i Europa, men att åtgärder vidtagits.
Det är alldeles självklart, Berith Eriksson, att när Sverige tidigare hade
högre dagbidrag till flyktingar än kringliggande länder, fungerade det som
en signal till flyktingar att söka sig hit av rent mänskliga skäl - tror jag t.o.m.
att man vågar säga.
I en tid med brist på resurser måste man kanske, med tanke på språkfrå-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
163
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
164
gan, prioritera mellan att lära flyktingar svenska och att lära flyktingar hem-
språk. Men det behöver inte betyda att flyktingarna inte får lära sig hem-
språk. Jag är tvärtom alldeles övertygad om att det finns ett mycket starkt
intresse och en mycket stor kunnighet inom flyktingarnas och invandrarnas
organisationer när det gäller att ta ansvar för den delen. Allt behöver faktiskt
inte alltid serveras.
Anf. 226 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Det stora misslyckandet i det internationella samarbetet när
det gäller att ta ansvar är ju att man inte får stopp på kriget. Nästa steg i
det här sammanhanget är då att vi får finna oss i att ta emot de drabbade
människorna. Att samarbetet med att ta emot dessa människor inte är bra
och att det bör förbättras är alla ganska överens om. Men detta blir riktigt
absurt om vi skall börja prata i termer om att folk kommer hit för att få högt
dagbidrag; det är ju Ny demokratis termer.
Så till den sista frågan i det här replikskiftet, nämligen hemspråksunder-
visningen. Som tidningsman borde Stig Bertilsson veta vikten och nödvän-
digheten av att behärska språket, både det svenska språket och hemspråket.
De behöver inte står emot varandra, och de skall inte stå emot varandra,
utan här skall det vara ett samarbete. Förutsättningen för att lära sig det
svenska språket är att man behärskar sitt modersmål. Ingen förälder kan
fungera som en sådan på ett främmande språk. Att lära in ett nytt språk är
inte bara att lära sig nya ord, utan det innebär också att ge en känslofärg åt
det nya språket. Angreppet på hemspråksundervisningen är fel. Hemspråks-
undervisningen har varit av dålig kvalitet, och den bör bli bättre, precis som
svenskundervisningen för invandrarbarn bör bli. Men språken skall sam-
verka och inte ställas mot varandra.
Anf. 227 STIG BERTILSSON (m) replik:
Herr talman! Utan att ta till alltför stora ord, kan man konstatera att vi,
om vi har en situation där utgifterna är klart större än inkomsterna, inte en-
bart skall säga nej till alternativa möjligheter när det gäller att lägga ansvar
för hemspråksundervisning på invandrarnas egna organisationer. Berith
Eriksson sade själv att den här undervisningen dessutom fungerar dåligt. Då
skall man inte rakt av underkänna möjligheterna att hemspråksundervis-
ningen kanske kan bli bättre i en annan organisation.
Jag understryker att jag inte har sagt att vi inte skall ta emot flyktingar.
Men man måste kunna diskutera detta i kritiska termer utan att få stämpeln
på sig att man hävdar att Sverige inte skall ta emot flyktingar. Så är det icke,
men återigen vill jag säga att det handlar om avvägningar och om vilja och
förmåga att diskutera detta i sansade termer.
Visst kan jag hålla med Berith Eriksson om att det stora problemet är att
man inte kan få slut på kriget. Det är självfallet det grundläggande proble-
met i hela flyktingproblematiken. I det avseendet skulle Berith Eriksson
kunna hjälpa till och dra åt samma håll genom att ställa sig på min sida när
det gäller en utbyggnad av EG och en starkare EG-gemenskap. EG kommer
att bli en mycket stark fredsfaktor vid en utbyggnad. På den punkten tycker
jag, Berith Eriksson, att vi kan hjälpas åt.
Anf. 228 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Situationen i turkiska Kurdistan är just nu olidlig. Våldet har
trappats upp de senaste månaderna på ett för civilbefolkningen förödande
sätt. Den turkiska militären, kontragerillan och PKK skyr inga medel. Hela
byar töms, och regelrätta avrättningar pågår dagligen. Vi talar om etnisk
rensning i Bosnien och upprörs med all rätt över detta, men varför upprörs
vi inte mer över vad som händer i TYirkiet? Det är ju faktiskt samma sak.
Bosnier får asyl i Sverige, men kurder skickas tillbaka. Massor av kurdiska
familjer har tvingats fly till Ankara, Istanbul och Izmir, där förföljelse också
pågår. Invandrarverket och Utlänningsnämnden utvisar kurder till dessa stä-
der - det är att medverka till den etniska rensningen i Turkiet.
Situationen i Peru är likartad. Terrororganisationen Sendero Luminoso
och militären terroriserar och dödar civila. Sverige, som enda land, skickar
tillbaka peruaner som söker skydd. Journalisten Carlos Arroyo fick en brev-
bomb sänd till sig, och sekreteraren råkade öppna brevet och dog omedel-
bart. Carlos var chefredaktör för tidningen Cambio, som försöker försvara
demokrati och mänskliga rättigheter. Därför var Carlos måltavla för attenta-
tet. Invandrarverket har ännu inte fattat beslut om han måste resa tillbaka
till Peru, men risken är stor.
Asylsökande judar i Sverige har skrivit ett öppet brev och klagat på att de
kollektivutvisas efter flera års väntan i flyktingläger. Sovjetunionens fall har
inte inneburit att antisemitismen har försvunnit. Tvärtom görs ofta judarna
till syndabockar för elände och misär i Ryssland. 141 jurister har kritiserat
den hårda praxis som nu råder och bl.a. tagit upp de förföljda judarnas situa-
tion. Generaldirektören för Utlänningsnämnden svarade på kritiken: ”Även
för judar gäller utlänningslagens regler för asyl.” Det är en upprörande insi-
nuation, som inte borde komma från den person som har ett mycket stort
ansvar för tillämpningen av asylpolitiken. Jag delar Märtha Gårdestigs be-
skrivning när det gäller judiska asylsökandes situation.
Sylvia Skarin Agha är gift med en palestinsk läkare, Fawaz, som kom till
Sverige för tre och ett halvt år sedan. De gifte sig för snart två år sedan och
blev då uppmanade att resa till Libanon för att snabbt få sitt ärende behand-
lat som ett anknytningsfall. Sylvia lämnade sina fyra barn här i Sverige och
åkte dit med sin man, men hon måste naturligtvis efter några veckor åka hem
igen. Beslut har ännu inte fattats. Hon har varit i Libanon ytterligare två
gånger, nu senast i somras, när det pågick bombningar i södra Libanon. Hon
hamnade alltså mitt i en krigssituation. Många har upprörts över detta fall,
som fortfarande inte är slutbehandlat. Det är knappast skärpt anhörig-
invandring som behövs, utan tvärtom.
Jag vill med dessa fall visa att det finns asylsökande från andra områden
än forna Jugoslavien, men att praxis har blivit så hård att få tillåts stanna.
Det är inte bara jag som reagerar - alla som jobbar aktivt med flyktingfrågor
är lika förtvivlade över att humanism ofta saknas i flyktingärenden.
Den här kritiken får tyvärr inte heller komma till uttryck i massmedia,
utan vi får höra vad Ny demokrati tycker, att galoscherna inte passar osv.
Det är fruktansvärt att pendeln har slagit över så totalt, att vi i dag bara får
höra kritik från höger. Jag vet inte riktigt hur det har kunnat bli så här, men
jag delar inte Hans Göran Francks uppfattning att Ny demokratis hetspropa-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
165
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
166
ganda inte har gett resultat. Jag tycker att den har gett resultat, och jag be-
klagar det djupt.
Jag skräms över den fientlighet som i dag finns i det svenska samhället och
för övrigt i Europa gentemot främmande kulturer. Den här avoga inställ-
ningen sprider sig på ett smygande sätt. Nu säger t.ex. kommuner att de inte
vill ta emot flyktingar som har fått asyl. Det är därför desto viktigare att poli-
tiker och andra opinionsbildare står upp mot rasism och främlingsfientlighet.
Jag vill kommentera det som har diskuterats i dagens debatt om att hjälpa
på plats. Jag håller med om att man bör se på situationen på plats, men man
måste också se till att göra någonting när konflikter utlöser att folk måste
fly. Man måste t.ex. reagera på det som händer i Turkiet i dag. Jag tycker
att ESK borde engagera sig, gå in och försöka få till stånd en politisk lösning
på problemet. Man kan inte klara situationen i Turkiet och för kurderna med
våld. Det tvingar människor på flykt.
Jag tycker inte heller att man kan exportera vapen till Indonesien, med
förtrycket på Östtimor, där man tvingar unga människor på flykt. Vi hade
tre studenter som sökte asyl på den svenska ambassaden. Därför kan man
inte fortsätta med vapenexport till länder där det finns konflikter, och man
kan inte heller minska biståndet.
Det finns mycket att göra på det internationella planet för att se till att det
inte blir så mycket flyktingar i världen.
Anf. 229 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara ställa några frågor till Ingela Mårtensson, som
talar om etnisk rensning och bekymren för den kurdiska situationen. Jag vill
då anknyta till det som börjar komma upp i debatten även här hemma beträf-
fande bosnierna: Hur ser Ingela Mårtensson på att ett mottagande av de
40 000 bosnierna kanske innebär en hjälp till serber och kroater med den
etniska rensningen? Genom att de får permanent uppehållstillstånd här i
Sverige har man egentligen löst problemet för serber och kroater. Man är
av med problemet, därför att de har fastnat i Sverige i stället för i sitt eget
område.
Är det inte också märkligt att kosovoalbanerna nu skall ut och bosnierna
skall in? Vi från Ny demokrati hävdar att båda grupperna bara skulle ges
tillfälliga uppehållstillstånd. Man skiljer ut två grupper från områden där det
pågår etnisk rensning, i och för sig på ett mycket våldsammare sätt i Bosnien
än i Kosovo.
Anf. 230 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag har inte talat för att vi skall skicka tillbaka kurder,
tvärtom. Men jag säger att det sätt som vi gör det på naturligtvis alltid inne-
bär en risk för att man spelar krigsherrarna i händerna, de som står för våld,
eftersom de vill ha bort de här människorna.
När det gäller Bosnien skulle man satsa betydligt mer på att försöka lösa
konflikten, inte med militär intervention utan genom att sätta in mycket
mera kraft via diplomater och politiska diskussioner osv. Jag tror inte på att
man med våld kan lösa konflikter. Man måste satsa minst lika mycket som
på militära vapen på att lösa etniska konflikter. Där har vi inte kommit någon
vart. När vi ser allt som händer runt omkring, med de etniska konflikterna,
måste det till en ändring av strategin, inte bara en upptrappning med militär,
som diskussionen nu går ut på.
Anf. 231 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning än Ingela Mårtensson, dvs.
att man skall sätta in resurserna och ansträngningarna där problemet finns,
att sätta in den största hjälpen där de är i stället för där vi är. Det ger mycket
mer effekt. Jag tänker inte bara på det som vi har diskuterat här i dag, nämli-
gen om flyktingarna skall befinna sig i Sverige eller i sina egna områden, utan
naturligtvis också frågan om att ge större resurser för att lösa konflikten, så
att de här människorna verkligen kan bo kvar i sitt eget område, där de har
alla sina anförvanter och har ett kulturmönster som stämmer mera överens
med dem själva.
Anf. 232 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Det har tyvärr blivit mycket svårt och på många sätt grann-
laga att diskutera flykting- och invandrarpolitik i dag i Sverige. Delvis tror
jag att det beror på en del av de stora, massmediala reportagen och de
ibland, från vissa grupper, mycket onyanserade påståenden som utan riktig
grund ändå framförs och vilseleder många människor.
Ett oerhört stort problem - ett problem som har medverkat till att diskus-
sionerna många gånger hamnat snett - är den orimligt långa tid det tagit och
tar för att göra de enskilda utredningar som sedan ligger till grund för möjlig-
heten att få stanna eller att återförvisas.
Eftersom jag själv arbetat direkt aktivt med flykting- och asylfrågorna i
min hemkommun, vill jag peka på några egenheter i hanteringen som jag
tror medverkar till den långa väntetiden - en väntetid i oro och ängslan, en
väntetid under mycket svåra förhållanden och som vi i dag vet bryter ned
människor psykiskt och gör dem mer eller mindre arbetsoförmögna när de
väl skulle kunna bölja ett annat liv, och då göra det som de flesta helst vill
när de kommer hit, dvs. arbeta och försörja sig och sin familj.
Herr talman! När Hallstahammars kommun som en av de första kommu-
nerna i Sverige skrev kontrakt - med AMS, om jag inte missminner mig -
om att ta hand om ett stort antal flyktingar och direktplacera dem i bostads-
område ställde vi som krav att få ha egen personal, anställd av kommunen
men betald av staten. Vi lyckades behålla ett sådant kontrakt i många år, till
stor fördel för alla inblandade parter. De anställda på förläggningen deltog
även i personalutveckling och ingick i diskussionsgrupper i kommunen, till-
sammans med anställda på t.ex. socialförvaltning, skola, kultur och fritid.-
Man hade lätt att hitta vikarier i dessa grupper, man fick kontinuitet i anställ-
ningen och man slapp utbrändhet.
Från många håll hörde vi klagomål på ständiga personalomsättningar, på
korttidsvikariat, på att tjänster ständigt utlystes som projektanställning
högst något år. Jag vet att det är mycket svårt att beräkna en plötslig flykting-
ströms omfattning, men med en god och stabil stomme borde det ändå gå
att undvika många av de svårigheter man fortfarande brottas med, en
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
167
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Invandrar- och
flyktingpolitik
168
stomme av välutbildad, fast anställd personal som kan gå ned i andra tjänster
ibland men som finns med all sin goda erfarenhet när den sedan behövs.
Många av problemen bottnar i ständigt nyrekryterad personal som hakar
upp hanteringen. Den långa förläggningstiden med åtföljande passivisering
bidrar till att sprida myten att de flesta bara kommer hit av ekonomiska skäl
och att de har lärt sig att leva på bidrag från det generösa Sverige. Sådana
rykten sprids nämligen även i dag, trots att vi dagligen kan se fasansfulla bil-
der från inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Ryktena har ibland sin grund
i en tidigare, ibland kanske alltför generös, flyktingpolitik, men i dag är de
här ryktena svåra att avliva.
Jag beklagar på många sätt att regeringen var så snabb att ge permanent
uppehållstillstånd till alla våra nya asylsökande. Inte minst av psykologiska
skäl hade det kanske varit bättre med temporära uppehållstillstånd, speciellt
som de flesta säger sig vilja flytta tillbaka och återuppbygga sitt land. Det
hade då, av flera orsaker, varit lättare med repatrieringen, och kanske lät-
tare att få svenska medborgare att vara mera generösa och hjälpa till.
Herr talman! I somras deltog jag - som internationell ordförande i EFU:s
kommission för flykting-, invandrar- och befolkningsfrågor - i en work-shop
som anordnades av EFU i Worrick, England. Rubriken var Europa och is-
lam. Kvinnor från 18 medlemsländer var närvarande. Debatten var mycket
livlig - diskussionens vågor gick höga. En lång resolutionstext blev resulta-
tet, och resolutionen antogs i sin helhet av generalförsamlingen.
I stort bestämde vi oss för att uppmana alla våra regeringar att samarbeta
över landsgränser och över partigränser, men också att vädja till alla våra
regeringar att ställa upp med den hjälp och det stöd som många länder i den
s. k. tredje världen kommer att behöva för att deras människor skall kunna
få hopp om en framtid för sina barn i det egna landet. Vi vet att det föds fler
barn än man i dagens läge själv klarar av att livnära. Frihandelsavtal är en
mycket viktig del för att ingjuta hopp och tro på förbättringar i det egna
landet.
I debatten framkom med all tydlighet att man i många länder ansåg sig ha
mycket stora problem. Man var rädd för fundamentalism, för att den skulle
kunna få sin grogrund i de stora, gettoliknande stadsområden som växt upp
t. ex. i vissa delar av Frankrike. Man talade om svårigheten att få vissa grup-
per att bry sig om värdlandets lagar och förordningar och om tilltagande kri-
minalitet bland ungdomar. Alla poängterade hur viktigt det är att värdlan-
dets lagar och regler följs av alla, att man lär sig det språk som talas i värdlan-
det och att man anpassar sig utan alltför stora avvikelser. I Sverige har vi inte
på långt när de här problemen. Låt oss arbeta tillsammans för att slippa dem!
Det är därför, herr talman, viktigt att vi genast reagerar och säger ifrån
t.ex. när vissa invandrargrupper, stöttade av syndikalister som kallar sig anti-
fascister, ger sig på svensk polis på det sätt som skedde i Göteborg härförle-
den. Det är också viktigt att invandrargrupperna tar avstånd - högt och tyd-
ligt - från sådana beteenden. Vi har demonstrations- och yttrandefrihet i
Sverige. Den får inte tystas av pöbelupplopp.
Anf. 233 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag såg talmannens negativa attityd till att jag skulle säga
något ytterligare, så jag skall fatta mig mycket kort.
Birgit Henriksson tog här upp det faktum att de asylsökande vistas väldigt
lång tid i läger och sade att det var en av orsakerna till att vi hade fått den
situation vi har i dag och den negativa kritik som i dag förekommer mot In-
vandrarverket. Jag vill bara fråga Birgit Henriksson: Vad säger Birgit Hen-
riksson om att prioritera kvotflyktingar som AMS-chefen Bernhardsson och
dåvarande chefen för Statens invandrarverk Rogestam föreslog regeringen
i oktober 1992? De sade: Asylpolitiken skall inriktas på en generösare till-
ståndsgivning inom ramen för kvoteringar. Däremot bör möjligheten att få
tillstånd för bosättning efter inresa på eget initiativ begränsas i all rimlig ut-
sträckning.
Jag vill bara höra om Birgit Henriksson delar uppfattningen att det skulle
innebära ett bättre sätt att hantera situationen om vi satsade mer på kvotflyk-
tingar i stället för ett asylmottagande vid gränsen.
Anf. 234 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis helt beroende på situationen. I Bosnien-
Hercegovina, som vi har pratat mycket om i dag, råder det inbördeskrig. Där
gäller det i dag att skydda människor från direkt dödsfara. Det upphäver
normala lagar.
Men jag hör till dem som mycket länge har pläderat för att vi skall ha en
stor och generös fast kvot för att på sikt kunna hjälpa till med att tömma de
flyktingläger som vi har i FN:s regi överallt i världen. Däremot kan vi aldrig
säga tvärt nej när människor far direkt illa och är i nöd.
Demokrati- och författningsfrågor
Anf. 235 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! I sin regeringsförklaring hoppades statsministern på en upp-
görelse i författningsfrågan.
I våras nådde vi en preliminär överenskommelse om fyraåriga mandatpe-
rioder, fortsatt gemensam valdag, inslag av frivilligt personval samt fler val-
kretsar i storstadsområdena. Självklart kommer vi socialdemokrater att stå
fast vid denna överenskommelse.
Vi är också beredda att acceptera Fri- och rättighetsutredningens kompro-
missförslag, och vi är beredda att pröva en grundlagsmässig reglering av ett
eventuellt svenskt medlemskap i EG.
Jag beklagar att de andra riksdagspartierna inte velat medverka till en
ändring av valsystemet i syfte att få fram starka och regeringsdugliga rege-
ringar.
Eftertänksamhet och engagerad debatt är omistliga förutsättningar för att
vi skall få en bra författningsreform. Författningsfrågan lämpar sig inte för
snabba och illa genomtänkta beslut. Författningsfrågan lämpar sig inte heller
för partipolitisk konfrontation.
Frågan om personval är en fråga där vi inte bör gå för hastigt fram. Det
är viktigt att vi vet effekterna av det vi föreslår. Vi anser att vi nu bör komma
överens om ett frivilligt personval inom ramen för partivalet. Men vi social-
demokrater avvisar varje tanke på ett renodlat personval. Om kandidaterna
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
169
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
170
blir helt hänvisade till väljarnas gradering tvingas kandidaterna att föra egna
dyra valkampanjer. Den som är rik eller sponsrad av ekonomiskt starka in-
tressen har då större möjlighet än den kandidat som tvingas att självständigt
och på egen hand söka väljarnas förtroende. Länder med renodlade person-
val kan peka på hur oönskade bindningar uppstått till starka ekonomiska in-
tressen.
Även ett försiktigt inslag av personval kan innebära risker som det ligger
i demokratins intresse att vi är uppmärksamma på. Men jag hoppas att per-
sonvalsinslaget skall innebära livligare valkampanjer, vilket vore en fördel.
Allemansrätten bör - som Fri- och rättighetsutredningen föreslår - skrivas
in och skyddas i grundlagen. Alla människor skall ha tillgång till skog och
mark. Ingen skall få stängas ute från att fritt få vandra i naturen, plocka bär
och svamp och bada i våra sjöar. Tillgången till naturen är en livsstil som vi
ärvt. Den rätten skall inte få inskränkas. Med allemansrätten följer natur-
ligtvis också en allemansskyldighet. Ingen har rätt att skada naturen.
Riksdagen är den viktigaste politiska församlingen i vår demokrati. Men
svenska folkets intresse av, kunskap om och respekt för riksdagen och dess
verksamhet är mycket skiftande.
Det är bra att Riksdagsutredningen nu har lagt fram sina förslag. De skall
så småningom bli föremål för konstitutionsutskottets behandling.
Men det finns flera andra frågor att ta upp. Ökad uppmärksamhet måste
riktas mot plenisalen, som är riksdagens ansikte utåt. Statsråden och opposi-
tionen bör förlägga politiska utspel till riksdagens talarstol. Den principiella
och ideologiska debatten måste stärkas. En återkommande debatt om till-
ståndet i vår demokrati bör äga rum. Om vi skall få ungdomen intresserad
av politik och demokratiskt arbete måste riksdagen ägna sig mycket mer åt
miljö, överlevnadsfrågor, livskvalitet och samhällsmoral.
Även om mycket har blivit bättre bör riksdagen göra större satsningar på
utåtriktad information om riksdagen och om vårt arbete. Kanske bör vi över-
väga tillsättandet av en specialkommitté under talmannens ledning, som får
som enda uppgift att göra riksdagen och vårt arbete mera allmänt känt och
respekterat.
Som ledamöter av Sveriges riksdag har vi ett ansvar för att demokratin
utvecklas.
Politik och politiska partier är nödvändiga i en demokrati som vill över-
leva. En del tror att Sverige blir bättre om Sverige avpolitiseras, om det blir
färre politiker och färre politikerbeslut. Jag delar inte denna uppfattning.
Jag tror att demokratin utvecklas bäst om fler blir engagerade.
Om det politiska arbetet hamnar i kris, om de politiska partierna har svårt
att värva nya medlemmar och få folk att ställa upp är det en angelägenhet
för hela nationen, inte bara för de politiska partierna själva. Jag tycker fak-
tiskt att de politiska partierna bör samarbeta för att finna bra och framgångs-
rika modeller för att vinna fler för politiken och det viktiga demokratiska
arbetet.
Anf. 236 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Vår tids utveckling innebär några stora grundproblem för
demokratin.
Vi upplever en tid då stora sociala och ekonomiska klyftor växer fram.
Dessa växande klyftor ökar också mångas utanförskap. Man känner att poli-
tik pågår i ett mer eller mindre oåtkomligt spel ovanför ens huvud. Samtidigt
kan vi se att de politiska partierna totalt sett engagerar en allt mindre del av
befolkningen och att de politiska ungdomsförbunden organiserar få ungdo-
mar.
Inom det politiska livet finns det också de som utnyttjar den här situatio-
nen. De talar om oss politiker som om vi vore främmande, som om vi vore
en särskild yrkeskår, som om vi vore jämförbara med t.ex. kamrerer eller
något annat - detta trots att de själva är ledamöter av den här kammaren.
Herr talman! Under riksdagens sommaruppehåll har vi haft en del tunga
propositioner liggande. Jag har därför av och till varit här i riksdagen och
arbetat med våra motioner till regeringsförslagen om läroplaner, betyg m.m.
Det har inte gjorts något reportage i någon tidning om detta.
När jag en kväll gick ut för att handla litet frukost till nästa dag mötte jag
det trevliga folkliv som finns här i Stockholm: gatumusikanter, strosande tu-
rister och flanerande stockholmsbor. Men för första gången på alla år som
jag har vistats här i sta’n mötte jag också en syn som jag hittills bara har mött
i stora städer, som London och New York. Jag mötte en människa som låg
på trottoaren i gamla stan och stilla bad om en skärv. Detta tidens tecken av
ökade klasskillnader och ett stegrande utanförskap tog sig ett av sina tydli-
gaste uttryck.
Motsättningarna i samhället tar sig allt hårdare former. Det är inte längre
bara busar och rånare som döljer sin identitet. Kommunalanställda som vill
protestera mot nedskärningar och försämringar döljer sina ansikten av
rädsla för reprimander från ansvarigt politiskt håll. Detta är oacceptabelt.
För några veckor sedan sparkades en anställd efter över 20 års anställning
för att han som partipolitiskt aktiv hade undertecknat ett yttrande till Kon-
cessionsnämnden. Frågan rörde företagets miljöåtaganden och viss kritik av
hur de hade fullgjorts. Den sparkade ansågs vara illojal.
Detta är bara några exempel på vad jag anser är problem av högst demo-
kratisk art i dag. Demokrati är ett medel för att människor bl.a. skall kunna
göra sig hörda, kunna påverka, kunna verka och kunna synas. Det oroar mig
starkt när vi inpå bara skinnet får signaler som entydigt pekar på samhällets
direkt omvända utveckling. Det är vår plikt som politiker att ta till oss dessa
intryck och detta skeende.
I en demokrati har männniskor rätt att synas. Än viktigare är det kanske
att de blir sedda. Vi kan inte blunda och gå förbi när vi ser att segregeringen
ökar. Även om det inte är starka signaler finns de där. Ett stilla vansinne
måste vila över dem som inte reagerar och inte ser hur segregeringen i dag
ökar inom t.ex. utbildningssystemet.
Det är dags att damma av gamla begrepp som jämlikhet och solidaritet.
Delaktigheten i vårt samhälle måste byggas ut och förstärkas. En stegrande
ungdomsarbetslöshet har direkt motsatt effekt. Att verka för solidariskt stöd
och omfördelning till de svagare får inte föraktfullt kallas för att leva med
handen i andras fickor.
Detta är några av dc stora demokratiska grundfrågorna i vår tid. Frågor
om riksdagens mandatlängd, antalet ledamöter och personval, som diskute-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
171
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
ras, är mot denna bakgrund litet mera triviala ting, även om de rymmer prin-
cipiella sidor.
För oss som är politiskt aktiva handlar det om att återupprätta den poli-
tiska dialogen och om att föra ut densamma.
Anf. 237 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! I dessa dagar talas det ibland om en kris för den svenska
demokratin. Jag tror inte att vi har någon egentlig kris. Jag tror tvärtom att
t.ex. händelserna i före detta Sovjetunionen och i Östeuropa har gjort
många klart medvetna om det stora värde som den svenska demokratin har.
Detta hindrar inte att man mycket väl kan diskutera formerna för demo-
kratin. Björn Samuelson tog upp en del exempel. De skulle naturligtvis
kunna bli betydligt fler om man skulle gå igenom samhället och se hur det
ser ut.
Under senare tid har vi också kunnat se hur man på en del håll har krävt
att demonstrationer skall stoppas. Man vill göra värderingar av den ena eller
den andra åsiktsriktningen och säga vilka som bör få förekomma. Jag tycker
att det var ett sundhetstecken att regeringen gav klartecken för den marsch
som man ville genomföra i Lund den 30 november, i enlighet med en gammal
tradition.
Som någon sade i debatten om invandrar- och flyktingpolitik - jag tror att
det var Birgit Henriksson - finns det all anledning för oss att till det yttersta
slå vakt om åsikts- och yttrandefriheten och om rätten att demonstrera för
våra uppfattningar. Däremot kan vi inte tolerera att dräggen försöker attack-
era detta uttryck för demokrati. Vi har Polisen, och Polisen skall i ett demo-
kratiskt samhälle se till att sådana yttringar stoppas. Sådana kan aldrig tole-
reras.
För att vi skall kunna få en levande demokrati fordras det också att bud-
skapen kommer fram på rätt sätt. Björn Samuelson var inne på den politiska
dialogen, och det är en sak. Men man skulle också kunna säga att det kanske
krävs att journalister och massmedia över huvud taget har tillräckliga kun-
skaper och en vilja att rätt återge vad som sker i politiska sammanhang. Allt-
för många gånger ser vi hur journalister litet arrogant försöker rida på vad
de vill kalla för en våg av politikerförakt. Politikerförakt i en demokrati, är
det över huvud taget möjligt?
För bara några veckor sedan läste jag en krönika i en Östgötatidning, där
vederbörande journalist, han återkom sedan också, gjorde gällande att om
man räknade in de olika inkomsterna för ledamöterna i den här kammaren
skulle det motsvara ungefär 60 000 kr i månaden. Det är att jämföra med de
23 425 kr som vi alltså har i arvode. Journalisten kom, allt som allt, fram
till 60 000 kr. Han skrev också att ledamöterna bara har halvtidsarbete och
dessutom är lediga fyra månader på sommaren och tar en månad ledigt vid
jul också.
Det värsta är att det finns människor som tror på sådant här. De har inte
varit här och sett Björn Samuelson eller mig när vi har varit här uppe i som-
mar. De har inte heller sett när vi har rest runt på en rad olika uppdrag. Det
har förvisso inte varit fråga om fyra månaders semester. Däremot gladde jag
172
mig mycket åt de två veckor som jag kunde ta ut då jag helt och hållet kunde
lägga politiken åt sidan.
Det är nödvändigt att journalister och andra tar sig själva i kragen och inte
håller på med sådana här överdrifter.
När det gäller instrumenten för demokratin har Thage G Peterson varit
inne på de förändringar som vi behöver genomföra. Man kan naturligtvis
diskutera hur slutresultatet skall se ut. Man behöver kanske ändra riksda-
gens storlek. Det har angetts olika siffror på hur många ledamöterna skulle
vara. Om man skall skära ned antalet ledamöter kraftigt måste man också
ändra arbetsformerna i riksdagen högst väsentligt. Man måste gå betydligt
längre än vad riksdagsutredningen har gjort. I annat fall kommer det med
säkerhet inte att fungera.
Valsystemet har diskuterats. Jag tycker att det ligger mycket i de varnings-
signaler som Thage G Peterson kommer med när det gäller personval. Det
är givet att det är betydelsefullt med ett inslag av personval. Jag hoppas att
vi skall få ett sådant, kanske av den modifierade danska typen. Det är också
givet att personval inte löser alla problem. Det kan tvärtom skapa nya. I
Danmark och Belgien har man ett system med personval. Bara 40-45 % av
väljarna begagnar sig verkligen av det. I övrigt blir det partival. Man skall
således inte ha någon övertro på personvalets roll, även om det kan vara po-
sitivt att införa det.
Europakonventionen kommer att införlivas med vår författning. Det är
bra. Det tycks vara enighet om att mandatperioden skall vara fyra år. Det
är också bra. Hur valen i övrigt skall se ut tål naturligtvis att diskuteras.
Fri- och rättigheterna kommer att utökas. Det finns åtskilligt att disku-
tera. I Fri- och rättighetskommittén nådde vi ändock en kompromiss. Just
därför att beslut i grundlagsfrågor bör fattas i största möjliga enighet finns
det anledning att säga att detta ändock kan vara några steg på vägen.
Herr talman! Alla måste naturligtvis vinnlägga sig om att vara beredda till
kompromisser och att visa beslutsfähighet när så krävs. Som jag så många
gånger förut har avslutat mitt anförande från talarstolen med, tror jag att
vaije generation måste vinna sin demokrati på nytt. Detta har Gunnar Heck-
scher sagt, och det gäller också i dag.
Anf. 238 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! För att bygga på Gunnar Heckschers uttalande vill jag säga
att demokratin vinner vi vaije dag.
Birger Hagård försvarar demonstrationsrätten, och det är en sak. När vi
ser att människors ”demokratiska manöverutrymme” begränsas i dag, såsom
jag har pekat på med några exempel, måste vi reagera härifrån som riksdags-
politiker. Denna begränsning kan kanske ibland vara självpåtagen, men ofta
är det påtvingat av yttre faktorer såsom rädslan för att bli av med jobbet.
Färre människor deltar t.ex. i valen till kommunfullmäktigeförsamlingar.
Det gäller särskilt tidigare invandrade människor. Allt fler kräver anonymi-
tet när de intervjuas i massmedia om förhållanden inom delar av den offent-
liga sektorn. I förslaget till denna riksdag om läroplan finner man att skolans
värdegrund skall vila på kristen etik och västerländsk humanism. Det finns
risk för att en del människor kan känna sig trängda när de t.ex. skall uppfylla
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
173
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
skolplikten. Det är vår uppgift att se till att vi inte ens indirekt skapar förhål-
landen som tränger in människor i höm och inte tillåter dem att använda sina
demokratiska fri- och rättigheter fullt ut. En av dem är, som jag sade i mitt
anförande, rätten att synas och bli sedd.
Anf. 239 BIRGER HAGÄRD (m) replik:
Herr talman! Självfallet skall ingen hindras från att utöva sina demokra-
tiska fri- och rättigheter. Det är vår sak som parlamentariker i Sveriges riks-
dag att se till att detta kan efterlevas. Jag vet dock inte om man skall stirra
sig helt blind på de yttre formerna. Det har vi varit inne på här tidigare. För-
hållandena ändras självfallet allteftersom samhället förändras.
De former som vi i dag har går i mångt och mycket i stort sett tillbaka på
dem som nu har funnits i 100 år. Det är mycket möjligt att de måste anpassas
till nya tider. Det är också mycket möjligt att man på olika sätt kan stimulera
till ett större valdeltagande. Självfallet måste etiken och moralen spela en
roll i allt samhällsarbete. Självfallet måste det vara så att det förs fram upp-
fattningar och fattas beslut som många människor kanske inte gillar därför
att de är av en annan uppfattning. Den andra uppfattningen skall också re-
spekteras. Jag tror att vi måste ha detta klart för oss.
Vi måste se till att människorna verkligen vill vara med och vara delaktiga
i utformningen av politiken i landet. Det är endast då som demokratin verkli-
gen kan fungera. Där har vi kanske en mission att fylla.
Anf. 240 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Birger Hagårds uppfattning om demonstrationsfri-
het och om rätten att demonstrera för sina uppfattningar och åsikter. Vi vill
nog inte tillbaka till ett samhälle som arbetarrörelsen en gång i tiden slogs
mot där överheten, dvs. militär och polis, bestämde vilka som skulle få de-
monstrera och vad man skulle få demonstrera om. Jag tror att det är oerhört
viktigt för vår svenska demokrati att vi är rädda om vår mötes- och försam-
lingsfrihet och om vår demonstrationsfrihet.
Birger Hagård talade om drägg. Jag hoppas att han menade drägg på båda
sidor - mötesstörande och sådana som har rasistiska och främlingsfientliga
åsikter och som demonstrerade för att störa vårt demokratiska system. Jag
är naturligtvis överens med Birger Hagård om att dessa skall mötas i en de-
batt med information och sakliga argument. Jag tror dock att det är mycket
viktigt att vi är observanta på utvecklingen när det gäller både dem som de-
monstrerar för odemokratiska och rasistiska inslag och dem som demonstre-
rar emot och av olika anledningar vill störa sådana demonstrationer.
174
Anf. 241 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Åsiktsmässigt kan det i det här fallet inte råda någon som
helst skillnad mellan Thage G Peterson och mig. Alla odemokratiska ytt-
ringar skall bekämpas till det yttersta, men med demokratiska medel.
Vid händelserna i Göteborg kunde vi tyvärr konstatera att det var den ena
sidan som stod för bråken, misshandeln av poliser och annat - vilket inte den
andra sidan, vars åsikter jag absolut och bestämt tar avstånd från, gjorde.
Detta var i och för sig synd, men är ett åskådningsexempel. Det visar just
att dessa, i detta fall, gatans drägg verkligen gjorde demokratin en otjänst.
De andra kom att framställas som något slags helgon, som de förvisso inte
var. De har visat sig vara väl så goda huliganer i andra sammanhang. Men
vi skall ta till oss för framtiden just att slå vakt om den fredliga, demokratiska
processen. Det är det enda som är acceptabelt.
Anf. 242 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag tillhör inte dem som har applåderat några nobelprista-
gare i ekonomi under de senaste åren. Jag tycker att en del av dem har ut-
tryckt mycket märkliga åsikter. Men i år tycker jag att de ansvariga har utsett
ett par nobelpristagare i ekonomisk historia som kan vara värda att upp-
märksamma.
Vad dessa båda herrar har kommit fram till är bl.a. att utvecklandet av
välstånd och västerländska samhällen över huvud taget inte enbart grundar
sig på tekniska uppfinningar och rationaliseringar av arbete osv. De har fun-
nit att det kanske allra viktigaste är att ha stabila institutioner, att ha ett re-
gelsystem som man kan lita på och som kommer att tillämpas på förutsebara
situationer.
Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram detta i en debatt om demokratin.
Det uttrycks ofta förakt emot institutionerna i ett demokratiskt samhälle.
Det gäller mot förvaltningsmyndigheter, mot folkvalda och mot lagstift-
ningen som sådan. Jag tycker att det är en viktig erinran att konstatera att
ett av de viktigaste fundamenten som forskarna har funnit för framgångsrika
samhällen är att man har effektiva institutioner och att man har en omfat-
tande lagstiftning som reglerar olika områden i samhällslivet och som gör att
alla vet vilka spelregler som gäller.
Nu är det klart att vi har en lång tradition på området. Vi gnetar litet fram
och tillbaka och ändrar på lagstiftningen. Vi försöker så gott det går att göra
förbättringar. Ibland tar vi naturligtvis miste, men då är demokratin alltid
öppen för förändringar. Så är det för närvarande med författningsfrågan.
Det är inga stora, revolutionerande ting som vi har arbetat fram i olika kom-
mittéer. Men det är sådana saker som vi tycker är nyttiga och som bygger
vidare på tidigare erfarenheter och också i någon mån på tidigare misstag.
Jag tycker att detta sätt att förbättra ett lagstiftningssystem, dvs. att försöka
ompröva, är en mycket viktig tillgång i en demokrati. Jag hoppas att de för-
slag som nu har lagts fram så småningom skall leda till lagstiftning.
När det gäller frågan om grundlagen och EG, måste vi fatta beslut i riksda-
gen om det över huvud taget skall vara meningsfullt att hålla en folkomröst-
ning. Vi kan inte ha en grundlag som utestänger-möjligheterna till en EG-
anslutning och samtidigt anordna en folkomröstning som kanske ger ett ja
till en EG-anslutning. Då har vi satt oss själva i en mycket besvärlig situa-
tion.
Om Sverige blir medlem i EG, vilket inte behöver vara följden av att
grundlagen ändras, kommer detta att påverka den svenska demokratin. Jag
tror att vi kommer att få ett annat slag av demokratidebatt som vi också bör
vara förberedda på, nämligen hur demokratin skall vidareutvecklas inom
EG som helhet.
Flera tidigare talare har varit inne på frågan om misstron mot demokratin.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
175
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
176
Jag tror inte att man kan nonchalera detta. Jag fick just i dag - det har väl
flera av er fått - en sammanfattning av några resultat från 1991 års valrörelse.
Här har de undersökande framställt två påståenden. Det ena påståendet är
att partier bara är intresserade av folks röster, men inte av deras åsikter. Det
andra påståendet är att de som sitter i riksdagen och fattar beslut inte tar
mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker. På dessa påståenden
har 70 % av de tillfrågade reagerat positivt.
Detta är ett memento som vi inte kan nonchalera. Det är viktigt att alla
vi som är engagerade, mer eller mindre på heltid, i politiskt arbete, aktivt
arbetar på att förklara det politiska innehållet och den politiska processen
på ett annat sätt än vad vi har lyckats med tidigare.
En annan fara som jag har framhållit och som är kontroversiell, är att poli-
tikerna blir för få. Det blir ett släkte som nästan håller på att försvinna. Vi
kan se hur det har gått i en del kommuner efter det att den mera frihetliga
kommunallagen antogs. Där har en mängd funktioner som tidigare ankom
på politiker avvecklats. Det händer att fullmäktigesammanträden inställs
och att nämnderna inte har något att göra. Detta är ett memento.
Vi måste naturligtvis tillsammans slå vakt om värdet av politiska institutio-
ner och politiska beslut. Vi får inte stryka under eller medverka till en ut-
veckling som gör att politiska beslut i realiteten överförs till andra som inte
har politiskt ansvar.
Anf. 243 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! ”Gatstenar mot demokratin.” Så löd en rubrik i en kvällstid-
ning häromdagen. Det är en allvarlig rubrik. Finns det ett hot mot demokra-
tin? Den frågan kan vara värd att ställa.
När jag för ett par år sedan, debutnervös och stressad av klockan framför
mig, jungfrutalade i denna kammare tog jag upp de centrala frågorna kring
demokratin, nämligen de värderingar som skapar och utvecklar demokratin.
Den debatten är inte mindre viktig i dag. Om de värdena inte är för handen
eller, rättare sagt, inte finns i människornas inre, så är själva demokratins
form verkningslös. Demokratin förutsätter ett antal underliggande värden
och värderingar.
Jag tror det är just kring denna värdegemenskap vi i dag ser turbulens och
litet osäkerhet. Varför utvecklas rasism, främlingsfientlighet och förakt för
andra människors liv och värde? Varför förekommer det gatstenar mot de-
mokratin?
Herr talman! I sommar har jag läst en bok av en neurofysiolog, Hjärnans
resurser av professor Matti Bergström i Helsingfors. Där säger han att inta-
gande och användande av kunskap kontrolleras av hjärnans värdekapacitet.
Denna kapacitet förmår välja nödvändig kunskap och förkasta onödig.
”Men för detta”, skriver Bergström, ”fordras en vältränad och utvecklad för-
måga att bedöma och se helheter och utvärdera följderna av vad man gör.”
Matti Bergström menar att en värdeinvalid hjärna saknar denna förmåga.
Så fortsätter Bergström, och det är viktigt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans
synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker sig barn instink-
tivt till första bästa värden som finns till hands.”
Har barn och ungdom under sin uppväxt inte tillförts goda värden och vär-
deringar blir det gatans och gängets värderingar som gäller. Värdebehovet
fylls på annat sätt. Vi får gatstenar mot demokratin, både bildligt och bok-
stavligen.
För demokratins skull är det helt grundläggande om vi klarar av att över-
föra den bakomliggande värdeorienteringen till de uppväxande. Detta inför-
livande av samhällets grundläggande värden brukar vi kalla för internalise-
ring eller socialisation. Den enorma betydelsen av detta borde fokusera ett
avsevärt intresse på familjernas och skolans situation. Det är där införlivan-
det sker, även om de olika medierna och olika signalbärare i samhället också
bidrar.
Herr talman! Min övertygelse på den här punkten har knappast försvagats
efter en genomläsning i dagarna av kriminologisk forskning i boken ”A Ge-
neral Theory of Crime”, skriven av ett par forskare vid Stanforduniversitetet
i Kalifornien. Där avfärdas både bestraffnings- och belastningsteorierna. I
stället pekar de båda kriminologerna just på internaliseringen; människors
inre kontroll, som är baserad på det omgivande samhällets värden och nor-
mer. Det är denna inre kontroll som utgör det främsta hindret för en krimi-
nell karriär.
Det finns ett gammalt uttryck som säger att tillfället gör tjuven. Enligt den
modell som Stanfordforskarna bygger på skulle detta vara fel. Finns det en
inre kontroll, finns det heller ingen tjuv även om tillfälle ges. Jag tror att det
skulle behövas mer debatt och framlyftande av faktisk forskning på det här
området. Det skulle peka på att vi som politiker inte kan stå neutrala i fråga
om synen på t.ex. familjens funktion och uppgifter med hänsyn till den bety-
delse som det har för demokratin och rättssamhällets framväxande.
Jag gläder mig också åt att Riksdagens revisorer pekar på den här utgångs-
punkten i sin skrivelse RR2 om polisens arbete: ”Det viktigaste och egentli-
gen enda verkligt effektiva brottsförhindrande instrumentet är människor-
nas samveten. Moraluppbyggnaden syftar till att inpränta respekt för andra
människors liv, välbefinnande och egendom. Processen startar redan i tidig
ålder. En av vuxenvärldens viktigaste uppgifter är att överföra grundläg-
gande värderingar till det uppväxande släktet.”
Herr talman! Enligt min uppfattning har vi under lång tid försummat
denna värdeorientering, som främst bygger på människovärdet - ett speci-
fikt människovärde. Detta värde, som utgår från människolivets okränkbar-
het, varje människas lika och unika värde, borde enligt mitt förmenande
också framgå av vår författning. Men det gör det bara delvis i dag.
Människolivets okränkbarhet eller rätten till mänskligt liv finns inte med
i författningen, märkligt nog. I de s.k. målsättningsstadgarna i 1 kap. 2 § re-
geringsformen finns rätten till arbete, bostad, utbildning m.m. med, men
inte den grundläggande rätten till liv. Denna rätt är ju egentligen den vikti-
gaste. Finns inte den, finns inte heller de andra rättigheterna, som då blir
värdelösa.
1 Europakonventionen är detta den första rättighet som nämns.
Jag aktualiserade de här frågorna i Fri- och rättighetskommittén men för-
blev tämligen ensam om att ha nämnda synsätt. Målsättningsstadgarna i 1
kap. 2 § är till sin karaktär inte rättsligt bindande, dvs. man kan inte föra de
här frågorna till domstol. Men samtidigt anger de målen för den samhälleliga
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokrati-
och författnings-
frågor
177
12 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
verksamheten. Det kan ha politisk betydelse, och frågan om de här effek-
terna kan bli föremål för politisk kontroll. Därför borde man enligt mitt för-
menande ha kunnat föra in detta om människolivets okränkbarhet även i den
här paragrafen. Men jag blev, som sagt, ensam om att tycka så. Det gläder
mig att flera remissinstanser i mångt och mycket delar min uppfattning. Det
gäller kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Stockholm och, inte minst,
Sveriges Advokatsamfund.
Avslutningsvis: Om jag har respekten för medmänniskans liv i mitt inre,
skjuter jag inte ner henne, sticker inte ner henne med kniv och misshandlar
henne inte, utan då anstränger jag mig för att ge min medmänniska ett vär-
digt liv. Då blir det, herr talman, inga gatstenar mot demokratin.
Näringspolitik
Anf. 244 BIRGITTA JOHANSSON (s):
Herr talman! Den svenska ekonomin befinner sig i sin djupaste kris under
efterkrigstiden. Nyckeln till en vändning av den bekymmersamma situatio-
nen finns i att vi åter får fart på hjulen i industrin och i företagsamheten.
Vi socialdemokrater vill därför få till stånd en aktiv och utvecklingsinrik-
tad näringspolitik. Det duger inte att passivt avvakta att det svenska närings-
livet skall konkurrera med hjälp av en låg kronkurs. Det gäller nu att aktivt
medverka till att nya arbetstillfällen kommer till stånd. Detta är en viktig
förutsättning för att vi åter skall få hjulen att snurra.
Näringspolitiken måste bedrivas på bred front och på ett sådant sätt att
den ökar vårt lands attraktionskraft. Vi måste nu kunna dra till oss och be-
hålla produktiv näringsverksamhet. En aktiv näringspolitik måste således
leda till att produktiviteten väsentligen förbättras.
Näringspolitikens konst ligger i förmågan att få insatserna inom områden
som utbildning, kommunikationer, arbetsmarknad, export m.m. att sam-
verka. Endast då kan vi få den uthållighet i tillväxten och produktiviteten
som är så nödvändig för vårt land. Men den samordningen existerar inte i
dag.
Den internationella integrationen förutsätter en aktiv näringspolitik för
att industriell produktion och teknikutveckling skall kunna etableras i Sve-
rige. En viktig uppgift under kommande år är därför att förstärka den tek-
niska utvecklingen, att åstadkomma nya tekniksprång bl.a. genom att föra
över ny teknik till Sverige och att åstadkomma en bred spridning av tekniska
innovationer, inte minst till de små och medelstora företagen.
Ny teknik, nya produktionsmetoder, nya transportsätt, nya insatsvaror
och ny kunskap är några konsekvenser av kravet på en uthållig tillväxt.
Den tekniska forskningen och utbildningen vid våra universitet och hög-
skolor måste snarast ytterligare stärkas och byggas ut. Samverkan mellan nä-
ringslivet och forskningen måste fördjupas.
De stora företagen har betytt mycket för Sverige. De kommer att vara vik-
tiga även i fortsättningen, inte minst för den tekniska utvecklingens krav på
stora, samlade resurser. Men det är de små och medelstora företagen som
178
kommer att vara mest betydelsefulla för den framtida ökningen av antalet
arbetstillfällen i vårt land.
Till skillnad från de nyliberala krafter som i dag dominerar den borgerliga
regeringen vill vi ge staten en aktiv roll för att åstadkomma en positiv nä-
ringslivsutveckling. Staten har enligt vår uppfattning två viktiga funktioner
när det gäller att bidra till en uthållig tillväxt och till näringslivets utveckling.
Staten skall dels sätta upp regler och ge allmänna förutsättningar, dels
uppträda som aktör. Till de allmänna förutsättningarna hör främst detta med
att bedriva en långsiktigt hållfast ekonomisk politik som leder till låg ränta
och låg inflation. Dit hör också ansvaret för kunskapsförmedling, forskning,
kompetensutveckling och goda kommunikationer. Men staten måste också
vara aktör och uppträda som såväl katalysator som accelerator när det gäller
svenskt näringslivs utveckling. Hit hör en rad instrument - t.ex. stöd till
strukturomvandling, riktade forsknings- och utvecklingsinsatser, offentlig
upphandling och miljökrav som driver på utvecklingen.
Vidare står vi inför ett skeende där vi måste åstadkomma ett bättre sam-
spel mellan ekonomi och ekologi. Det kommer att innebära stora omställ-
ningar i vår konsumtion och produktion. Vi vill utnyttja detta i den industri-
ella verksamheten som en språngbräda för tillväxten. En nationell strategi
bör utformas för hur Sverige skall bli världsledande när det gäller miljövänlig
produktion.
Till sist, herr talman, vill jag säga några ord om energipolitiken, särskilt
om den planerade avregleringen av elmarknaden. Svenskt näringsliv domi-
neras av industrier som är elintensiva. Den svenska näringsstrukturen är i
större grad än andra länders beroende av basindustrier inom områden som
papper, massa och stål. Sverige har för närvarande bland de lägsta elpriserna
i världen, vilket hittills har gynnat svensk industri.
En avreglering av elmarknaden kommer inledningsvis, i nuvarande el-
överskottssituation, att leda till fallande elpriser. Men detta kommer att bli
mycket kortvarigt. Studier har visat att det i slutet av 90-talet kommer att
föreligga stor elbrist. En avreglering leder till ökad konsumtion av el, och
elberoendet blir större. Detta kan få allvarliga konsekvenser för svensk in-
dustri. Vi menar därför att de näringspolitiska konsekvenserna av en ensidig
svensk avreglering av elmarknaden måste belysas ytterligare. Frågan om en
svensk elmarknad har stor politisk tyngd eftersom regeringen kopplat den
till privatisering av naturtillgångar. Frågan griper vidare in i vår anknytning
till EG-marknaden, energi- och miljöpolitiken, regionalpolitiken, m.m.
Därför anser vi socialdemokrater att en parlamentarisk beredning snarast
skall tillsättas för behandling av de konsekvenser en avreglering av elmark-
naden skulle få. Detta har vi också på olika sätt framfört till regeringen.
Anf. 245 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig vid innovationsklimatet. Det måste
förbättras om vi skall klara välfärden och jobben här i landet. Det räcker
inte med en utbyggd näringslivsorienterad verksamhet vid universitet och
högskolor samt hitintills gjorda satsningar på riskkapitalföretagen i Atle/Bu-
re-sfären och Industri- och nyföretagarfonden. De kan inte tillgodose finan-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
179
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
sieringsbehoven för enskilda uppfinnare och små innovationsföretag i form
av s.k. såddkapital.
Mot den bakgrunden motionerade vi i Ny demokrati om någon form av
innovationsfond sammankopplad med de nyetablerade produktråden i de
lokala utvecklingsfonderna. Motionen låg i sig till grund för ett utskottsför-
slag om en snabb utredning av situationen för landets uppfinnare och innova-
törer, främst i småföretagen. Kommittédirektiven i maj satte den 15 septem-
ber som datum för utredarens presentation. En tuff uppgift.
Professor Bengt Arne Wedin vid Chalmers fick uppdraget, som jag har
haft tillfälle att till en del följa under sommaren fram till den slutgiltiga ut-
formningen. Utredaren har enligt min uppfattning presterat en utomordent-
ligt intressant rapport, som alla näringslivsintresserade borde ta del av. Jag
hinner här bara föra fram några av de i mitt tycke mest intressanta förslagen
i utredningen.
Utredaren slår fast behovet av en lokalt förankrad kontaktmöjlighet för
uppfinnare/innovatörer. Det innebär ett utnyttjande av produktråden,
främst inom utvecklingsfonderna. Men det finns ett starkt behov av en
mycket bättre samordning mellan NUTEK, utvecklingsfonder, produktråd
och de lokala uppfinnarföreningarna.
Personligen anser jag att frågan om produktrådens sammansättning är helt
avgörande för möjligheterna att fungera som bollplank för uppfinnare. NU-
TEK måste få till uppgift att finna någon gemensam organisationsform som
garanterar kompetensen och näringslivsrepresentationen i dessa produkt-
råd. Här skall uppfinnaren kunna få råd och finansieringsstöd för patentsök-
ning, marknadsutvärdering, prototyptillverkning upp till ett visst angivet be-
lopp. I en andra etapp kan produktråden också medverka i sökningen av
samarbetspartner och licensgivning. Starta eget kan vara bästa lösningen in-
nan Industri- och nyföretagarfonden kommer in i bilden.
För finansieringen av den här lokalt förankrade verksamheten tar utreda-
ren fasta på Utvecklingsfondsutredningens förslag om en såddkapitalfond
baserad på bidrag och ett s.k. kreativt kapital som villkorslån. Den här lös-
ningen baseras på ett befintligt kapital inom utvecklingsfonderna - 600 mil-
joner plus 1,2 miljarder - som kan fördelas genom fonderna efter behov,
med dragningsrätt. Med den lösningen är ingen låsning av kapitalet kopplat
till detta.
Det lokalt disponerade riskkapitalet kan i sig kompletteras av ett centralt
innovationscentrum, som utredaren kallar det, med en styrelse där riskinves-
terare, teknikföretagare, etc. finns. NUTEK ses av utredaren som en lämp-
lig ansvarig i ledningsfunktionen. Som ekonomisk bas talar man i utred-
ningen om 100 miljoner kronor.
Dessutom föreslår utredaren en för Sverige ny innovationsfond för kapi-
talplacerare - öppen för obeskattade medel under exempelvis ett års tid. Ka-
pitalet låses under fem tio år, och resultatet delas sedan ut till investerarna.
Olika former av skattelättnader föreslås. Patentkostnaden blir avdragsgill
för uppfinnare. Skattefria royaltyer under två år är ett bra sätt att belöna
anställda och behålla uppfinningarna här i Sverige. Enskilda investeringar i
innovationsobjekt föreslår utredaren görs avdragsgilla upp till en miljon
180
gentemot inkomst av tjänst. Det tycker jag är ett förslag som väger mycket
tungt.
Bland övriga idéer och förslag kan nämnas inrättande av en patenterings-
fond som ger finansiering mot återbetalning av royalty från uppfinnaren. Re-
geringen inrättar ett innovationsombud för stimulering av innovationer
kopplade till stora infraprojekt. Med den lösningen tror man att det kan fin-
nas mycket stora rationaliseringsvinster att göra. Satsningar på teknikbro-
stiftelser för att förbättra relationerna mellan uppfinnare, forskare och hög-
skolor är andra förslag i utredningen.
Slutligen föreslår utredaren instiftande av en årlig innovationsvecka i rege-
ringens regi i samarbete med topporganisationer som t.ex. IVA, NUTEK
och inte minst i samverkan med TV och pressmedier. Det är en, som jag ser
det, viktig del i den nödvändiga satsningen för ett bättre innovationsklimat
i Sverige, som kan säkra den fortsatta tillväxten och därmed välfärden.
Anf. 246 KARIN FALKM ER (m):
Herr talman! För att klara sysselsättning och tillväxt behöver vi en mängd
nya entreprenörer som startar och driver företag i vårt land. Lika viktigt är
det att de företag som vi redan har får motivation att utvecklas och växa.
Det borde vara ett gemensamt intresse för alla politiker att skapa en jord-
mån för entreprenörskap som blir så näringsrik att nya och gamla företag
kan våga sig upp ur jorden för att blomma, växa och befrukta den svenska
ekonomin och därmed skapa sysselsättning.
Vi behöver med andra ord företagare som finner det meningsfullt att be-
driva verksamhet och vara arbetsgivare. Regeringen har alltifrån starten för
två år sedan sett som en huvuduppgift att konsekvent och målmedvetet för-
bättra det av socialdemokraterna demolerade näringsklimatet.
En av de första åtgärderna var, som ni minns, att avskaffa skatten på arbe-
tande kapital i företagen. Totalt har vi hittills sänkt skatter på produktionen
med nästan 40 miljarder kronor. Vi har avreglerat och öppnat de offentliga
monopolen för konkurrens. Vi har infört nyföretagarlån och skapat riskkapi-
talbolag. Vi har en gång för alla avskaffat löntagarfonderna. Få saker har
mer negativt påverkat näringsklimatet i vårt land än dessa socialistiska fon-
der.
Vi förbereder åtgärder för att ge uppfinnare och småföretagare bättre vill-
kor i starten. Vi har tillsatt en särskild avregleringsdelegation och fortsätter
att förenkla den regelmassa för företagande som så många mindre företag i
dag upplever som en mycket tung ryggsäck att bära. Vi ser över de arbets-
rättsliga bestämmelserna för att ta bort det som i praktiken fungerar häm-
mande och som är särskilt betungande för de mindre företagen.
Vi har lagt fram förslag om förändringar i företagsbeskattningen för att ge
samma möjligheter för egenföretagare att expandera och investera som för
aktiebolagen.
Vi förbereder förslag om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen i avsik-
ten att ytterligare ge småföretagen förbättrade incitament att driva verksam-
het och anställa. Vi har gjort mycket annat. Med andra ord: Vi plockar bort
hinder, gallrar och rensar. Undan för undan tar vi bort socialistiskt betingade
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
181
13 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
bromsklossar som stoppat och hindrat tillkomsten av nya välbehövliga före-
tag och jobb.
Vi gör detta eftersom vi vet att det enda som långsiktigt kan klara syssel-
sättning och tillväxt är lönsamma företag. Vi gör det eftersom vi vet att de
som kan skapa trygga jobb är entreprenörer och företagare som tillsammans
med anställda driver lönsamma företag.
Eftersom de nya arbetstillfällen som vi behöver för att få ner arbetslös-
hetstalen bara kan skapas genom att nya och gamla småföretag ges möjlighe-
ter att växa, borde alla partier i riksdagen medverka till att göra jordmånen
så god som möjligt för de mindre företagen.
Storföretagen utgör en omistlig trygg bas för vår ekonomi. Även om de
ökar sin verksamhet, kan vi inte räkna med att de skall klara av att möta det
ökande behovet av sysselsättningstillfällen - nyanställningar måste till för att
lätta på arbetslöshetsbekymren.
I vetskap om denna verklighet har företrädare för Socialdemokraterna in-
lett en charmoffensiv gentemot småföretagen. Man talar väl om småföreta-
gens betydelse. Det låter förförande. Men mot bakgrund av tidigare social-
demokratiskt agerande är det inte särskilt trovärdigt. Detta framstår tydligt
när vi tittar i facit. Under regeringens första två år har i stort sett vaije förslag
som syftat till att förbättra företagsklimatet motarbetats av socialdemokra-
terna.
Nu kan vi skymta viktiga ljuspunkter, som visar att regeringens politik le-
der långsiktigt rätt. Exportsiffroma har förbättrats, och flera svenska företag
har flyttat verksamheten tillbaka till Sverige. Konkursvågen har dämpats.
En gryende optimism böljar sprida sig i företagarleden. De lediga platserna
har blivit fler.
Uppgången på aktiemarknaden är också ett positivt tecken. I det samman-
hanget måste jag säga att socialdemokraterna har en konstig inställning.
Budskapet från socialdemokraterna att det är fult, omoraliskt och skumt
att äga aktier påverkar näringsklimatet negativt. I stället borde budskapet
till svenska folket lyda, att den som har en slant över gör en bra insats om
han eller hon stöder vårt näringsliv genom att placera pengarna i aktier. Det
borde vara en självklarhet att den som säger sig vara mån om företagande
och sysselsättning också uppmuntrar till stöd av näringslivet genom att upp-
muntra till aktieinnehav.
Socialdemokraterna kan öka sin trovärdighet gentemot småföretagen ge-
nom att visa att man menar allvar med senaste tidens fagra tal om småföreta-
gens betydelse. Stöd förslagen om de för de mindre företagen så avgörande
lättnaderna i arbetsmarknadslagstiftningen och de aviserade förändringarna
i företagsbeskattningen till småföretagens fromma.
Slut upp på vår sida. Låt oss tillsammans förmedla budskapet att det är
fint och hedervärt att driva företag och att tjäna pengar. Det är nämligen
bara i lönsamma företag som de långsiktigt trygga jobben finns.
Anf. 247 BIRGITTA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Karin Falkmer började sitt anförande med att säga att nya
och gamla företag skall växa. Det tycker jag var ett positivt drag, för den
182
inställningen har också vi självklart haft i alla de debatter som vi från social-
demokratisk sida har deltagit i.
Karin Falkmer fortsatte med att räkna upp allt som har gjorts för att stimu-
lera företagsamheten i Sverige sedan den borgerliga, moderatledda rege-
ringen kom till. Då måste jag fråga: Hur många sysselsättningstillfällen har
den här politiken givit Sverige och det svenska folket? Hur många konkurser
har det blivit med den moderatledda regeringspolitiken? Det är frågor som
jag vill ha svar på.
Anf. 248 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag tror att alla i Sverige är medvetna om att dagens kris har
skapats under de senaste 20 åren. Även om regeringen har åstadkommit en
hel del, tar det lång tid att vända utvecklingen. Den socialdemokratiska re-
geringen misslyckades totalt med att forma ett positivt näringsklimat under
den unikt utdragna högkonjunktur som rådde under 80-talet. Man lämnade
efter sig ett arv av ekonomisk stagnation och stigande arbetslöshet. Höga
skatter och skenande offentliga utgifter försvagade ekonomin och motver-
kade företagsamheten. Dessutom var socialdemokraternas negativa inställ-
ning till enskild företagsamhet direkt hämmande.
Anf. 249 BIRGITTA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Karin Falkmer fortsätter precis som en handelsresande som
försöker att sälja en dålig vara när hon propagerar hur eländigt det har varit
under de senaste 20 åren och hur bra det har blivit under de senaste två åren
i svensk politik.
Det finns många oförskämdheter i Karin Falkmers inlägg, och en vill jag
ändå bemöta. Vi socialdemokrater har aldrig ansett att det är fult att tjäna
pengar, för vi vet att när företagen har gjort vinster investerar de i att skapa
nya sysselsättningstillfällen. Jag hoppas att Karin Falkmer på den punkten
tar tillbaka sina oförskämdheter.
Anf. 250 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Dess värre är det verkligheten jag beskriver. Vi minns alla
t.ex. löntagarfondsdebatten. Vi vet alla att socialdemokraterna faktiskt
misslyckades med att forma ett positivt företagarklimat. Följden blev tragisk
för Sverige. Många företag valde att flytta utomlands. Många småföretagare
avstod från att starta verksamhet och anställa.
Alla landets småföretagare som vi möter när vi är ute vittnar om hur de i
praktiken motarbetats med orimligt höga skatter, byråkrati och snåriga reg-
ler. Det fagra talet om vikten av fler företag visade sig tidigare vara platt intet
värt. Det har dess värre varit en misstänksam och missunnsam inställning
hos socialdemokraterna gentemot småföretagen, något som även Göran
Persson, Socialdemokraternas företrädare i dessa frågor, har erkänt varit ett
misstag.
Anf. 251 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! ”Nu har det vänt. Sverige sjuder av framtidstro!” skrev Af-
tonbladet i början av sommaren. ”UPPÅT!” skrev Dagens industri med
stora bokstäver nyligen.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
183
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
184
Det är bara ett par av alla de positiva rubriker som tidningarna fylls av.
Men jag vill inte ge en alltför glättig bild av situationen. Vi vet alla att arbets-
lösheten är alldeles för hög och att det inte går att i en handvändning avskaffa
den.
Jag tycker ändå att det finns anledning att citera Länsarbetsnämndens i
Örebro Arbetsmarknadsutsikter för Örebro län. Länsarbetsnämnden borde
väl vara politiskt ganska neutral och oberörd av vem som kan ta åt sig beröm
eller kritik.
Så här inleds rapporten: ”Utvecklingen på arbetsmarknaden har nu nått
en brytningspunkt.---Inom exportindustrin har läget förbättrats påtagligt.
Antalet industriföretag som förväntar sig ytterligare personalnedskärningar
har minskat kraftigt sedan i våras. Rekryteringsbehovet stiger, om också
långsamt. Utvecklingen berör inte bara exportföretagen utan också en del
mindre företag i underleverantörsledet. Antalet inkomna och kvarstående
varsel har fortsatt att minska hela året, främst inom industrin men även inom
övriga sektorer.”
Detta gäller situationen i Örebro län. Det länet är ett av de svårast drab-
bade länen när det gäller arbetslöshet i landet, men utsiktsrapporten skulle
kunna vara hämtad från nästan vilket län som helst. Den är nog sanningen
ganska nära. Det svenska näringslivets djupa svacka har nått botten och är
på väg uppåt, men det är från ett djup som gör att det tar tid att nå ytan och
det tar tid att ge betydande effekter på arbetslöshetsläget.
I dag talar alla partier om småföretag - åtminstone talar. Men om en före-
tagarvänlig politik förts även av den socialdemokratiska regeringen under
högkonjunkturtiden skulle svenskt näringsliv inte ha befunnit sig i nuva-
rande svåra situation.
Den borgerliga regeringens viktigaste uppgift har varit att försöka dämpa
utförsbacken för företagen. Skatter för näringslivet har sänkts med nästan
40 miljarder kronor. Åtskilliga miljarder i nytt riskkapital har tillförts mark-
naden och ytterligare åtgärder planeras nu för särskilt de små företagen.
Dessutom har de senaste två årens politik medfört en omvänd attityd mot
företagare. I dag har t.o.m. Socialdemokraterna börjat förstå att företagen
måste gå bra för att kunna behålla sina anställda.
Den här regeringen visar företagaren uppskattning och tilltro, samtidigt
som den försöker underlätta arbetet med att göra svenskt näringsliv konkur-
renskraftigt. Och det är nu vad som nu sker och som är upphovet till de rubri-
ker som jag inledde med.
Nu går utvecklingen åt rätt håll, även om den än så länge går ganska lång-
samt. Frågan är vad som skulle hända om olyckan vore framme och det blev
regeringsskifte vid nästa val. Socialdemokraterna har, även de, börjat tala
väl om företagen. Men det tycks mer vara en läpparnas bekännelse än en
inre övertygelse. För det är ju faktiskt så, att ni socialdemokrater röstar mot
nästan alla förslag som innebär lättnader för företagen och som därmed
skulle främja jobben. Låt mig ta några exempel:
slopad omsättningsskatt på aktier,
slopad moms på värdepapper,
slopad skogsvårdsavgift,
slopad allmän löneavgift,
slopad avgift för vinstandel,
sänkt särskild löneskatt,
full kvittning för ränteutgifter,
sänkt skatt på aktievinster,
sänkt skatt på kapitalförsäkringar och värdepappersfonder,
lindrade regler för fåmansbolag,
sänkt förmögenhetsskatt och avskaffad förmögenhetsskatt på arbetande
kapital,
sänkt arvsskatt,
sänkt arbetsgivaravgift,
sänkt särskild löneskatt,
sänkta egenavgifter,
slopad fastighetsskatt på kommersiella lokaler,
sänkt energiskatt för industrin,
sänkt dieselskatt och sänkt fordonsskatt för vissa fordon samt
sänkt och slopad kilometerskatt.
Hur många av dessa beslut har Socialdemokraterna röstat för? Knappast
några. En del av dessa beslut ingår dessutom i krispaketen från i fjol och
borde ha stötts av Socialdemokraterna, men jag är inte ens säker på att så
har skett. Vad gör egentligen Socialdemokraterna för att förstärka svenskt
näringsliv? När ni ägnar er åt företagarriksdag, är det blott och bart ett spel
för galleriet. I verkligheten är ni mer av företagens motståndare än tillskyn-
dare.
Vad händer framöver? Jo, ni lovar riva upp beslut om förändringar i LAS.
Ni vill avskaffa ungdomspraktikplatserna. Ni rasar över att dubbelbeskatt-
ningen av aktieutdelning avskaffas. Vilka delar i den kommande småföreta-
garpropositionen kommer ni verkligen att stödja? Jag förmodar att den
kommer att antas trots Socialdemokraterna, inte tack vare.
Jag förväntar mig att Socialdemokraterna nu talar om vad de verkligen
konkret vill göra för att förbättra företagens situation och konkurrenskraft.
Eftersom jag har 25 sekunder kvar på min taletid, vill jag ta upp en tråd
som Birgitta Johansson tog upp, nämligen energifrågorna och elavregle-
ringen. Hon sade att man inte får gehör för en parlamentarisk utredning.
Departementet har faktiskt bjudit in en företrädare för samtliga riksdagspar-
tier att delta i departementets arbete med att försöka lösa problemen och
penetrera hur man skall kunna komma fram till en rimlig avreglering. Denna
inbjudan har Socialdemokraterna tackat nej till.
Anf. 252 BIRGITTA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Gudrun Norberg är rädd för att olyckan skall vara framme
nästa år. Jag hoppas att den olyckan verkligen inträffar. Jag är övertygad om
att en socialdemokratiskt ledd regering kan hantera de stora viktiga frågor
som vi står inför. Det handlar inte bara om enskildheter i politiken, utan det
gäller att se helheten beträffande alla politikområden.
Socialdemokratin och hela arbetarrörelsen har sedan begynnelsen varit en
industriell organisation i den bemärkelsen att vi har varit tillskyndare av in-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
185
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
186
dustrins tillkomst. Det kan historieboken visa Gudrun Norberg. Sedan är
det av ideologiska skäl som Gudrun Norberg och jag inte har riktigt samma
synsätt i fråga om fördelningspolitiken.
Anf. 253 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Birgitta Johansson sade att Socialdemokraterna har varit till-
skyndare av industrin. Det är därför förvånansvärt att industrin i Sverige be-
fann sig i det svåra läge som den gjorde vid konjunkturnedgången. Man tålde
inte att se företagens stora vinster under högkonjunkturstiden, utan man
ville lägga på olika skatter och pålagor för att hålla nere vinsterna. Detta
gjorde att företagen inte blev konkurrenskraftiga. De tappade marknad. Det
är vad som har skett och det är det som är anledningen till den enorma kon-
kursflod som har uppstått och som började redan tidigt på våren 1991, långt
före valet. Detta ledde också till den stora arbetslöshet som vi nu har.
Det går långsamt att vända skutan, men vi håller på att försöka att göra
det. Jag vill gärna ha svar på mina frågor: Vilka av dessa beslut som har med-
fört lättnader för företagen har ni varit med och röstat för? Vilka sådana för-
slag kommer ni att stödja i fortsättningen? Vad är det som ni i handling vill
göra för att svenskt näringsliv skall bli starkare, annat än att bara ta till
vackra ord?
Anf. 254 BIRGITTA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Efter nästa år kommer vi att kunna ta till både vackra ord
och handling när det gäller industripolitik och övriga politikområden.
Jag vill bara påminna Gudrun Norberg om att Socialdemokraterna inte
styr företagsamheten i Sverige. Den styrs av företagsledare: företagskvinnor
och företagsmän. Vi försöker så långt möjligt att inte lägga oss i de spelregler
som behövs för företagen. Men på Gudrun Norberg låter det ungefär som
att det har suttit enbart socialdemokrater i varenda bolagsstyrelse och ställt
till elände för svenskt näringsliv. Det kan väl ändå inte vara hennes mening.
Anf. 255 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Efter nästa år skall vi få både ord och handling, sade Birgitta
Johansson. Men snälla nån, ni måste väl ha förslagen nu! Ni borde ha förslag
att presentera för väljarna. Hur skall de kunna rösta om de inte vet någon-
ting om vilken företagspolitik som kommer att föras? Det räcker inte, Bir-
gitta Johansson, att presentera förslagen efter nästa år. Ni måste ha er nä-
ringspolitik klar redan nu, så att ni kan svara på frågorna: Vad tänker ni göra
för att svenskt näringsliv skall kunna återta sin konkurrenskraft, kunna fro-
das igen och kunna ge vinster?
Anf. 256 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Vi har i dag en rad olika problem att brottas med. De stora
ekonomiska obalanserna i statens affärer, finanskrisen och den höga arbets-
lösheten är några av dessa problem. För att man skall kunna bekämpa ar-
betslösheten behövs det både långsiktiga och kortsiktiga lösningar. Vi bör
då komma ihåg att grunden för en framgångsrik arbetslöshetsbekämpning
är en sund ekonomi med livskraftiga och lönsamma företag.
Det är därför synnerligen angeläget med åtgärder som ger riktiga jobb,
vilket också har varit en ledtråd i regeringens arbete med olika näringspoli-
tiska åtgärder. I detta arbete har småföretagen en nyckelroll, eftersom det
är just i dem som flertalet av de nya jobben kommer att skapas.
De åtgärder som har vidtagits har också en långsiktig bäring, bl.a. genom
olika skatte- och avgiftssänkningar precis i enlighet med det som Gudrun
Norberg tidigare räknade upp här. Därtill kommer också den förbättrade
riskkapitalförsörjningen som bl.a. skett via Industri- och nyföretagarfonden.
Regeringen kommer också inom kort att lägga fram ytterligare ett små-
företagspaket med en sänkning av skatten för egenföretagare och fåmansbo-
lag. Denna kategori har hittills haft en överbeskattning på ca 2,5 miljarder
kronor. Det var ju meningen att dessa skatter skulle ha tagits bort redan un-
der förra året, men de fick då stryka på foten i krisuppgörelsema. Därför är
det nu bra att det skapas rättvisa mellan olika företagsformer.
I samma paket ingår också ett återinförande av kvittningsrätten. Den togs
som bekant bort i samband med skattereformen 1990, vilket jag och många
med mig anser var olyckligt. Många som vill starta eget företag vill kanske
inte i ett inledningsskede säga upp sin anställning, utan de vill ha kvar sin
inkomst som en trygghet. I många företag uppstår också i olika skeden un-
derskott i verksamheten. Kan man då kvitta underskott av näringsverksam-
het mot inkomst av tjänst är detta ett bra sätt att stärka företagets ekonomi.
Införandet av kvittningsrätten kommer säkert också att medverka till att
många nya företag skapas. Sammantaget innebär småföretagspaketet att
möjligheterna att finansiera nya investeringar med eget kapital kommer att
öka. Härtill kommer också insatser för uppfinnare och innovatörer som
också är en viktig åtgärd i det rådande läget.
Vi har också under det gångna året utrett utvecklingsfondernas framtida
verksamhet. Utredningen, som har varit ute på remiss, slår fast att utveck-
lingsfonderna behövs även i framtiden. Det är viktigt att slå fast att utveck-
lingsfonderna skall reformeras och inte avvecklas. Jag vill inte föregripa den
kommande propositionen, men jag vill ändå upprepa några av de principer
för utvecklingsfonderna som jag tillsammans med Folkpartiets och kds re-
presentanter har anfört i ett särskilt yttrande.
För det första är närheten mellan företag och fond mycket viktig. Lokal-
kännedomen spelar en viktig roll. Därför anser vi att utvecklingsfonderna
även fortsättningsvis i princip skall vara länsvisa.
För det andra skall finansieringsverksamheten vara kvar. De medel som i
dag finns i utvecklingsfondernas lånefonder skall bilda en fond som de regio-
nala utvecklingsfonderna sedan har dragningsrätter till. Dragningsrätternas
storlek bör bygga på dagens förhållanden i fonderna. I det rådande besvär-
liga finansiella läget med bl.a. bankkriser är det helt nödvändigt att utveck-
lingsfonderna får möjlighet att behålla finansieringsverksamheten. Helst vill
jag också se en hopkoppling med nyföretagarfonden och att även beslut i
nyföretagarärenden fattas ute i regionerna.
För det tredje får inte den målgrupp som utvecklingsfonderna vänder sig
till bli snävare. Behovet av nya företag kommer att vara stort. Det är därför
viktigt att utvecklingsfondernas tjänster kan erbjudas till en bred målgrupp.
För det fjärde skall landstinget vara kvar som en av huvudmännen i de
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
187
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
framtida fonderna. Landstinget svarar i dag för en betydande del av utveck-
lingsfondernas driftskapital. Skulle dessa resurser försvinna, skulle basen för
verksamheten bli alltför smal. Det är också bra om även näringslivet engage-
rar sig.
För det femte skall styrelserepresentationen ha en lokal förankring med
företrädare för staten, landstinget och näringslivet.
Herr talman! Jag skulle även vilja ta upp en annan väsentlig näringspoli-
tisk fråga. Det gäller vår svenska skogsnäring. Skogen är vår i särklass för-
nämsta resurs. Den ger oss också den i särklass största exportinkomsten.
Men vi kan bli ännu bättre på att förädla vår skogsråvara. Det skulle ge ett
bättre konkurrensläge på den internationella marknaden. Sverige bör sälja
mera förädlade skogsprodukter och mindre bulkvaror. Därför är det viktigt
med en förbättrad forskning kring träteknik och träfiber. Det behövs också
en förbättrad utbildning av exempelvis arkitekter för få en mer omfattande
användning av trä vid byggnationer.
Det bör också satsas mer på biobränslen. Skogen är en mycket förnämlig
förnybar energikälla som gynnar miljön och handelsbalansen. Den ger nya
företag och därmed nya jobb.
Herr talman! Jag skulle även vilja att man försöker med en försiktig stimu-
lans för reparation av bostadshus. I våras infördes ett reparationsavdrag på
30 % av arbetskraftskostnaden. Detta är bra, men nu borde man kunna gå
vidare och införa större avdrag, där även byggmateriel kan ingå. Jag tycker
att man kanske kunde ge avdrag på upp emot 100 000 kronor för reparatio-
ner av bostadshus.
Slutligen vill jag ta upp en del av de ljuspunkter som vi kan glädjas över.
Skatter och avgifter har sänkts, kronans depreciering har medfört ökad kon-
kurrenskraft, produktiviteten har ökat, exportorderna har ökat, många före-
tag har ett högt övertidsuttag. Svenska företag har nu ett bra konkurrens-
läge. Detta gör att vi böljar känna att framtidstron och tillförsikten kan bölja
återvända. Detta har stöd från Konjunkturinstitutet som skriver: För indu-
strin, särskilt exportindustrin och industrinära delar av den privata tjänste-
sektorn, vänder konjunkturen uppåt i år. En hög tillväxt kan därför förutses
för de två närmaste åren, då vi också räknar med en successiv förstärkning
av den internationella konjunkturen.
Detta visar alltså att det finns många goda ljuspunkter att ta vara på.
Anf. 257 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag känner stor oro inför en eventuell olycka - ursäkta ut-
trycket - dvs. en eventuell socialdemokratisk regering med Göran Persson
som ansvarig för finans- och företagarpolitiken, särskilt med tanke på att han
alltid är så säker på allt han säger. I kväll har Göran Persson deltagit i ett
program i radion under rubriken ”Är Göran Persson den nya frälsaren för
s?”
Det finns bara en väg att gå för att bota den svenska sjukan: att människor
på nytt blir entreprenörer. För detta krävs att politikerna blir mindre pom-
pösa och inte längre inbillar sig att det är de som ordnar jobben.
Vilka är det som ordnar jobben? När jag utanför Riksdagshuset emellanåt
188
möter demonstranter för fler arbeten, brukar jag smyga mig fram till någon
av dem och säga: Vilka tror ni vill bli era arbetsgivare?
De arbetslösa har gått fel när de kommer till politikerna. Politikerna ord-
nar inga riktiga jobb. Det är inte heller deras uppgift. Politikernas uppgift
är att lägga till rätta, så att entreprenörer känner sig uppmuntrade att göra
arbetsgivarjobbet. I den mån politikerna ordnar jobb, drabbar det oss alla
via skattsedeln. Dessutom handlar det ganska ofta om felsatsningar.
Herr talman! Under vårsessionen besökte vi Uppfinnarföreningen. Där
berättade man att man hade tusen uppfinningar som ingen ville ta itu med
att producera. Under vårsessionen träffade vi också NUTEK, som hade tu-
sen idéer på vilka man hade satsat mellan 50 000 kronor och en miljon kro-
nor, men som ingen ville göra någonting av. Det finns massor av idéer ute i
företagen. Det finns också massor av idéer på universitet och högskolor. Vi
exporterar uppfinningar och innovationer för 800-900 miljoner kronor
netto. Detta skulle kunna representera 30-50 miljarder kronor i produktion
i Sverige. Men vi saknar alltså entreprenörer.
Vi behöver nu en miljon nya jobb på tio år - 100 000 nya jobb per år. De
flesta säger att de skall komma genom småföretagen. Då krävs det att vi slu-
tar att använda floskler och slagord och att vara rädda för sanningen. Vi
måste hitta en samtalston och ett klimat, där vi lugnt och sansat kan förklara
sambanden och få förståelse för vad som krävs för att vi skall få människor
att bli arbetsgivare.
Jag ställer oss alla inför frågan: Hur får vi nya entreprenörer som skall bli
nya arbetsgivare?
Den som i dag startar företag och skapar sysselsättning är ingen rik patron.
Han eller hon är inte stark. Detta måste vi vara medvetna om. Den som skall
bli företagare och som skall skapa jobb på fem, tio eller femtio års sikt, kan-
ske startar hemma i källaren. Han kanske jobbar tre fyra timmar på kvällar
och nätter. Dessutom jobbar han på helgerna, samtidigt som han arbetar för
att få lön från ett annat företag. Han har dubbel arbetstid. Han har ingen
semester eller fritid. När han misslyckas faller inga fallskärmar ut, och han
kan inte se fram emot några fina pensionsförmåner. Möjligen lyckas han. Då
kan det gå bra. Den nye arbetsgivaren tillhör definitivt inte frälset.
I dag är alla de hundratusentals människor som är eller skall bli företagare
den svaga parten. Det skall vi komma ihåg.
Detta måste ni i socialdemokratin lära er förstå, om ni över huvud taget
skall kunna vara med och medverka till att bygga ett samhälle med menings-
fullt arbete åt alla. Ni kan inte bara prata och slå blå dunster i folk. Ni måste
inse att när regeringen arbetar med trygghetslagarna sker det inte för att riva
upp dem, utan det sker i stället för att skapa förutsättningar för en ny trygg-
het. Kom ihåg att det utan företag och företagare inte blir någon trygghet
alls.
Anf. 258 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Sverige befinner sig i en djup ekonomisk kris. Jag kan också
konstatera att regeringen saknar en trovärdig näringspolitik.
För att åstadkomma en positiv näringsutveckling i vårt land måste åtgär-
der sättas in på bred front. Vi socialdemokrater har tidigare i olika motioner
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
189
14 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 6
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
190
redovisat förslag till åtgärder, som vi anser angelägna för att få fart på indu-
strin i landet. Dessa insatser måste vara av såväl generell som selektiv art
och ske både på kort och på lång sikt. Generella insatser görs genom sats-
ningar på t.ex. infrastruktur, teknisk forskning och utveckling samt kompe-
tenshöjning. Därutöver krävs andra åtgärder för att skapa gynnsamma be-
tingelser för att stödja och utveckla både de små och de medelstora företa-
gen.
Vi har tidigare föreslagit att ett samlat näringspolitiskt program riktat till
både de små och de medelstora företagen skall utarbetas. Programmet skall
utformas i ett Europaperspektiv. En samordning måste ske med EG:s nä-
ringspolitik. Inom EG bedriver man i dag - till skillnad från i vårt land - en
mycket aktiv näringspolitik, som bl.a. innebär satsningar på olika bransch-
program till förmån för småföretagen. Vi bör på olika sätt försöka få delta i
dessa projekt. I dag får vi inte det. Om inte, riskerar svenska företag att
komma på efterkälken jämfört med de företag i Europa som utvecklas inom
EG-samarbetet.
Detta kräver dock att nationella program tas fram på olika områden. Som
exempel kan jag nämna träteknik, skogsbruk, miljöteknik, transportteknik
och verkstadsteknik. Men även program för svenska underleverantörer bör
tas fram.
Det är även viktigt att den svenska gruvindustrin kan utvecklas. För att
gruvnäringen på sikt skall kunna överleva måste en fortlöpande satsning ske
på baskartering och mineralprospektering. Ett Europaprogram måste vidare
innehålla konkreta förslag om stöd och stimulans till de små och medelstora
företagen när det gäller att komma ut på den europeiska marknaden. Det
handlar här om kunskapsstöd av olika slag, t.ex. hjälp med marknadsföring,
utbildning för förbättrade språkkunskaper och ökad förståelse för kulturella
skillnader. Också information om EES-avtalet, som ger möjligheter att bl.a.
konkurrera om offentlig upphandling inom EG, måste ges.
Det är således av största vikt för svenskt näringsliv att rejäla satsningar
sker på småföretagen. Många har här talat om bristen på utveckling av de
svenska företagen under lång tid med socialdemokratiskt styre. Det är inte
sant. Vi har aktivt satsat på småföretagen. Detta har också inneburit att ar-
betslösheten har hållits nere.
Herr talman! Det är oerhört viktigt att man tar till vara de utvecklingskraf-
ter som finns hos småföretagen och att man stimulerar tillkomsten av nya
företag. Här kan vi konstatera att riskkapitalförsöijningen är ett betydelse-
fullt inslag. För lång tid framöver kommer bristen på riskvilligt kapital att
vara stor.
För att fullfölja de uppgifter som är förknippade med ett starkt stöd till
småföretagen behövs också en kompetent och kraftfull statlig aktör. NU-
TEK har haft och har en viktig uppgift här. Dess roll är att främja nyföreta-
gande och utveckla befintliga små och medelstora företag. Regeringen väljer
nu att på olika sätt avveckla NUTEK:s resurser. Detta kommer vi social-
demokrater att motsätta oss.
Ett viktigt inslag när det gäller att bevara och stimulera de små företagen
är också att utveckla de regionala utvecklingsfonderna och inte avveckla
dem, vilket regeringen uppenbarligen vill. Dessa fonder kan på olika sätt
bidra till att stödja och stimulera det regionala näringslivet, särskilt då de
små företagen. Även stödet till uppfinnarverksamheten är viktigt för utveck-
lingen.
En annan väsentlig åtgärd för att förbättra klimatet för småföretagen är
att effektivt bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Ekobrottsligheten un-
dandrar tiotals miljarder kronor från beskattning. Den snedvrider konkur-
rensen i näringslivet och undergräver samhällsmoralen.
Satsningar behövs också på tillämpad teknisk forskning och utveckling.
Småföretagen måste ges stöd för att kunna höja tekniknivån och hämta hem
ny teknologi.
Herr talman! Vi socialdemokrater har således på många punkter lagt fram
konkreta åtgärdsförslag. Dess värre har alla våra yrkanden som gällt små-
företag blockerats av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Det är tragiskt
mot bakgrund av att regeringen har velat uppträda som de små företagens
allra bästa vän. Vi behöver samverkan - inte motsättning - kring småföreta-
garfrågorna.
Anf. 259 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Det är med blandade känslor som man lyssnar på Mats Lind-
berg, som efterlyser regeringens näringspolitik. Regeringen har, som jag be-
skrev i mitt anförande, gjort avsevärda insatser för att underlätta för företa-
gen i vårt land. Vi satsar dessutom på en förbättrad konkurrenspolitik för
att förbättra den teknologiska infrastrukturen. Vi gör också andra infra-
struktursatsningar. Privatiseringen av statliga företag är en annan del av
denna näringspolitik. I stort sett allt detta motsätter sig Socialdemokraterna.
Jag kan hålla med Mats Lindberg om att det är viktigt att svenska företag
och småföretag får samma spelvillkor för att komma med i EG:s småföreta-
garprogram. Men då skall vi politiker för sjutton ta bladet från mun och tala
om för svenska folket hur viktigt det är för sysselsättning, välfärd och företa-
gande i vårt land att Sverige blir medlem i EG.
Socialdemokraterna duckar i debatten. Det är dags att ni går ut och öppet
förklarar för era väljare vikten av ett EG-medlemskap.
Mats Lindberg talade också om satsningar på småföretagen. Men varför
säger ni då så konsekvent nej till alla förslag som regeringen har lagt fram
för att underlätta företagande och entreprenörskap i vårt land?
Anf. 260 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är viktigt att Karin Falkmer förstår vad som händer i
fråga om småföretagen. Småföretagen i Sverige lider i dag inte av skattebör-
dans tyngd. Vad de lider av är att de har för få produkter att sälja. Det är
viktigt att Karin Falkmer och flera i denna kammare förstår att vi politiker
kan bidra med stimulanser för att få i gång verksamheten. Vi har lagt fram
förslag på det området vid ett flertal tillfällen. Karin Falkmer m.fl. har alltid
motarbetat dem.
Det är också viktigt att notera det tonläge som Karin Falkmer använder i
debatten. Det finns anledning att diskutera dessa frågor och inte bara hän-
visa till att den socialdemokratiska regeringen har misskött småföretagspoli-
tik och företagande. Det är inte sant. Vi har haft en situation med hög syssel-
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
191
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
192
sättning i Sverige under lång tid med socialdemokratiskt styre. Det var först
när vi fick en borgerlig regering som det blev en helomvändning.
Anf. 261 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Sanningen är den att nedgången i svensk ekonomi och kon-
kursvågen startade långt innan den borgerliga regeringen fick ansvaret. Vi
övertog ett arv från den socialdemokratiska regeringen som vi nu försöker
bemästra. Det kommer att ta tid för oss. Det ni har ställt till med under 20
års tid tar naturligtvis lång tid att reparera.
Det viktigaste vi gör nu är att vi ger småföretagen, entreprenörerna och
företagarna i Sverige, signaler att det är viktigt att driva företag, att det är
hedervärt att vara företagare och att det är bra att dessa företag tjänar
pengar.
När det gäller socialdemokratiska regeringars politik kan vi bara nämna
symbolfrågan löntagarfonder. Vi behöver inte gå djupare in på det som före-
tagen upplevt som ett direkt motarbetande av deras verksamhet under den
röda perioden. Här har vi nu vänt på kuttingen. Vi vill ge svenska företagare
bra villkor och fasta spelregler.
De opinionssiffror som finns i dag utgör ett hot. Hotet om att det even-
tuellt blir en socialdemokratisk regering igen, som kommer att bedriva
samma gamla politik som socialdemokratiska regeringar har gjort tidigare,
gör att det i dag finns företagare som, trots att de skulle vilja anställa folk,
avvaktar. De väntar och tvekar. Det tycker jag är tråkigt. Där skulle ni
kunna hjälpa till, Mats Lindberg, genom att t.ex. stödja vårt förslag om för-
ändringar i LAS, som är så väsentliga för de mindre företagen. Det skulle
vara en bra signal från er att ni, om ni kommer till makten, verkligen står
för alla de fina ord som ni uttalar i dessa dagar om småföretagens betydelse.
Upp till bevis!
Anf. 262 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Har inte tanken slagit Karin Falkmer att opinionssiffrorna i
sig är ett bevis för det missnöje som nästan alla människor och många företa-
gare känner över den politik som förs i dag? När man träffar företagare är
det oerhört många som säger: Det förs ingen näringspolitik i Sverige i dag.
Det finns anledning för Karin Falkmer att fundera över vad opinionssiff-
rorna egentligen innebär.
Det är faktiskt en mytbild som sprids runt omkring LAS-frågan. Det för-
slag som man nu verkar komma att lägga fram kommer inte att innebära nå-
got annat än ett gissel för de medelstora svenska företagen. Jag tycker att
det finns anledning för alla som har tänkt lägga fram förslag i den riktningen
att fundera över om detta är rätt medicin för företagen och framför allt att
prata med företagen om det. Ni kommer att få svaret: Nej. Det är viktigt,
tror jag, att de som skall lagstifta om detta också funderar över konsekven-
serna.
Anf. 263 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är kanske föga konstruktivt att här diskutera historia,
men jag gör det eftersom Mats Lindberg här försöker vara något slags bes-
serwisser och tala om för oss andra hur det är. Hans historieskrivning är inte
riktig.
Mats Lindberg säger att arbetslösheten och konkurserna har uppstått se-
dan det blev en borgerlig regering. Detta är fel. Det kan man lätt bevisa, och
Mats Lindberg vet att det är fel. Han vet att den utvecklingen påbörjades
långt före regimskiftet i Sverige och före valet 1991. Den berodde naturligt-
vis på konjunkturfallet och på att vi dessförinnan hade ett försvagat närings-
liv. Vi hade ett enormt utflöde av investeringskapital i Sverige. Om man be-
sökte företag och frågade om de ville investera fick man svaret: Ja, vi skall
nog investera, men inte i Sverige. Det gällde nästan vilket företag man än
besökte.
Det var den näringspolitik som Socialdemokraterna förde som ledde till
detta. Men nu säger man att det inte förs någon näringspolitik i Sverige. Det
är faktiskt enbart snack!
Ni säger att ni vill vidta åtgärder. Det gäller t.ex. infrastruktur, säger Mats
Lindberg. Men infrastruktursatsningar som är mångdubbelt större än vad de
var under den socialdemokratiska tiden sker nu i Sverige. För resten skall
jag roa mig med att gå in i protokollet och se efter om ni ens här i riksdagen
har stött förslagen om de kraftiga infrastruktursatsningar som nu genomförs.
Nej, Socialdemokraterna har ingen egen näringspolitik. Ni säger att ni be-
gär ett samlat program för småföretagen. Det är hela den socialdemokra-
tiska näringspolitiken - att begära ett program! Det kan vem som helst göra.
Men vi har också vidtagit åtgärder - jag räknade förut upp en hel mängd.
Det är betydligt mer handlingskraftigt än att säga att man begär ett program!
Anf. 264 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Konkurser är ju någonting naturligt i företagsvärlden. Kon-
kurser har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Gudrun Norberg för-
står säkert vad jag menar: Den ökning av antalet konkurser som har skett
under de senaste åren har i stor utsträckning berott på att den borgerliga
regeringen inte på något sätt har stimulerat efterfrågan. Ökningen har i stor
utsträckning också berott på att det inte har funnits riskvilligt kapital, fram-
för allt i företag som är etablerade. Det är också någonting som jag tror att
de flesta av de borgerliga ledamöterna känner till. Men varför har man inte
gjort någonting åt detta?
Anf. 265 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Nu skulle jag vilja veta vad det är Mats Lindberg vill stimu-
lera för att få i gång efterfrågan. Hur skall stimuleringen gå till? Det är så
lätt att i debatten säga: Vi skall stimulera. Skall ni öka budgetunderskottet
eller skall ni stimulera på något annat sätt? Ni har tidigare talat om en moms-
sänkning. Göran Persson sade inte ett ord om momssänkning i debatten i
dag.
Vad skall ni stimulera?
Mats Lindberg säger att riskkapital inte tillförs marknaden. 10 miljarder
i riskkapital har tillförts marknaden under dessa två borgerliga regeringsår.
Man kan inte kritisera regeringen utan att komma med något eget förslag.
Talar man om stimulans skall man tala om vad det är för stimulans. Räkna
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
193
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
194
upp de åtgärder som ni vill vidta för att stärka näringslivet så att det blir fler
jobb!
Anf. 266 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skall börja med att ta upp riskkapitalet. Regeringsbeslu-
tet innebar att riskkapitalet skulle vara strikt kommersiellt. Vad innebär det?
Jo, det innebär att det skall bli avkastning redan då man lånar ut pengarna.
Det är inget riskkapital.
Man har dragit in kapital från utvecklingsfonderna. Man har inte sett till
att det har kommit ut pengar i systemet. Det är orsaken till att företagen har
gått i konkurs. En del företag skall gå i konkurs. Det är naturligt. Men det
är brist på riskvilligt kapital.
Gudrun Norberg säger att vi inte har talat om vad vi vill stimulera. Det
har vi visst gjort. Det finns ingen anledning för mig att här rapportera vilka
åtgärder vi skall vidta. Hon nämnde själv momssänkningen.
Jag tror att Gudrun Norberg mycket väl vet vilka åtgärder som vi har vid-
tagit och som vi är beredda att fortsätta att vidta, även om Göran Persson
inte sade det i dag. Han har också ledsnat på att upprepa detta, eftersom han
inte har fått något gehör för det.
Anf. 267 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Mats Lindberg beskriver det som att den här regeringen inte
har gjort någonting och att den tidigare regeringen gjorde allt som gick att
göra. Det stämmer inte med verkligheten. Det förstår alla som lyssnar på
detta.
Han tog också upp detta med att man höll nivån på arbetslösheten nere
under den här tiden. Det var kanske inte så märkligt. Det var ju den längsta
högkonjunktur som vi någon gång har haft. Det var en kolossal överhett-
ning. Det var i stället svårt att hitta arbetskraft. Det snurrade på ganska fort.
Men under de här åren samlade man tyvärr inte i ladorna för att ha till de
litet magrare år som skulle komma. Man spekulerade och byggde många
gånger upp luftslott. Det har gjort att kraschen blev desto hårdare.
Den här bubblan sprack redan 1989 när alla kriser uppstod. Sedan har det
egentligen varit ett fritt fall för den svenska ekonomin. Det har varit svårt
att hejda.
Mats Lindberg säger att man inte har vidtagit några generella åtgärder i
fråga om infrastruktur. Precis som Gudrun Norberg sade har det gjorts stora
insatser när det gäller vägar och järnvägar. Jag tror att alla som har rest i
Sverige den här sommaren har kunnat se att många vägprojekt är på gång
överallt. Dessa insatser gör det också lättare att nå olika delar av landet. På
det viset hjälper man näringslivet. Det ger också sysselsättning i ett svårt
läge. Många entreprenörer har fått jobb.
Vi fattade ett beslut i våras om mycket omfattande forskning och utveck-
ling som är bra för det här landet. Där kommer också träteknisk forskning
att ingå, som ni känner till.
EG:s småföretagsprogram tycker vi allihop är jättcbra. Vi arbetar på att
komma i kapp med den biten också.
Utvecklingsfonderna skall icke avvecklas. De skall reformeras. Jag tog i
mitt anförande upp vilka principer som bör gälla för dem i fortsättningen.
Utvecklingsfonderna är de viktigaste aktörerna som vi har i vårt land som
verkar på regional nivå.
Det har vidtagits en mängd åtgärder som gynnar småföretagen och också
ger dem möjligheter att i framtiden investera för eget kapital.
Det är viktiga saker som har gjorts.
Jag tror att man måste tänka på den ekonomiska politiken totalt. Nu kan
det bli en balans i statens affärer som på sikt också får ner räntan ännu mer.
Den höga räntan har varit en farsot för företagen och också för enskilda. Nu
har vi en politik som gör att det blir sänkt ränta. Därmed är det också lättare
att stimulera.
Anf. 268 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson påstår att jag skulle ha sagt att den nuvarande
regeringen inte gjort någonting som varit bra för småföretagandet. Men jag
har t.o.m. i tidigare debatter sagt att regeringen har presenterat förslag som
varit bra för småföretagen. Om Kjell Ericsson har fått uppfattningen att jag
sagt att ingenting som gjorts har varit bra, så är det fel.
Den omfördelning som har skett mellan de stora och de små företagen
har sin grund i att de små företagen har en svår ekonomisk situation. En
skattelättnad ger ingen effekt för småföretagen, Kjell Ericsson. Småföreta-
gens problem är inte skatten. Vad de vill är att tjäna pengar, och de är be-
redda att betala skatt. Internationellt sett har vi i Sverige en mycket låg före-
tagsbeskattning - det är bara att konstatera.
Regeringen och näringsministern har mycket klart deklarerat att utveck-
lingsfonderna skall läggas ned. Här måste jag ge Bengt Wittbom en eloge -
tyvärr har han nu lämnat kammaren. Han har fört den här debatten på ett
sätt som gör att vi socialdemokrater i rätt mycket kan vara överens med ho-
nom, och det tycker jag är bra. Men näringsministerns grundtes var faktiskt
att utvecklingsfonderna skulle läggas ner. Sådant glömmer inte jag, och det
tror jag inte heller att någon annan här i kammaren gör.
Anf. 269 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bra då att Mats Lindberg sagt att regeringen har gjort
bra saker. Det tackar vi för.
När man bl.a. genom en sänkning av skatter och avgifter ger småföretagen
bättre förutsättningar, är det naturligtvis en fördel för dessa. Småföretagarna
säger själva att de nu får möjligheter att växa genom att investera med eget
kapital. Vi vet att de dessutom måste få ökad tillgång till riskkapital. Det har
de fått, och här kommer det att vidtas ytterligare åtgärder.
Jag har hela tiden hävdat att utvecklingsfonderna skall vara kvar, reforme-
ras och utvecklas. Det har jag många gånger sagt i denna kammare. De prin-
ciper jag drog upp i det här fallet bör också gälla. Här finns en stor del av
riskkapitalförsörjningen, som är mycket viktig för småföretagen i de olika
länen. Vidare gör närheten att det kan förekomma bra kontakter mellan ut-
vecklingsfonderna och småföretagen när det gäller rådgivningen.
Vi har hela tiden drivit linjen att utvecklingsfonderna inte skall avvecklas
utan reformeras. Det har vi gång på gång slagit fast här i kammaren.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
195
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
196
Anf. 270 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson och jag har en ganska likartad syn på många
av dessa frågor. Det var synd att han inte kunde ta replik på Karin Falkmers
anförande - det var egentligen mot henne han borde ha riktat sin replik. Mo-
deraterna har i dessa frågor en helt annan uppfattning än vad både jag och
Kjell Ericsson har.
Anf. 271 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! Kedjebrevssystemet på 80-talet gick åt pipan, Mats Lind-
berg. Nu vill ingen sitta där med Svarte Petter - alla vill slippa ifrån ansvaret
för det som hände då.
Det talas varmt för att riskkapital skall fixas fram. Jag tycker att ett bra
mycket enklare sätt vore att något lindra beskattningen av småföretagen, så
att de själva kan ”fixa fram” riskkapital. Småföretagarna tycker kanske inte
att det är så roligt att vända sig till utvecklingsfonderna och alla möjliga
andra institutioner och ansöka om pengar, utan de vill med egna medel få
företagen att växa och därmed skapa ökad produktion och sysselsättning.
Jag tycker att det skulle vara mycket skönare att kunna hjälpa till på det sät-
tet och få en lindrigare beskattning.
Mats Lindberg säger att Socialdemokraterna inte har haft någon skev in-
ställning till företagande. Mona Sahlin säger att Socialdemokraterna har haft
en konstig syn på företagande. Jag har också tyckt så. Jag hoppas verkligen
att det inte är så längre. Jag har svårt att tro att vi skall lyckas lösa landets
problem med hjälp av att småföretagarna nyanställer folk. Det kräver att
politiker från alla håll och kanter förstår att småföretagarna vill ha så litet
krångel som möjligt och så stor frihet som möjligt. Det krävs ett riktigt bra
företagsklimat där företagarna känner sig uppmuntrade. Undersökningar vi-
sar att småföretagare vill ha lindringar när det gäller LAS.
Anf. 272 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Carl Olov Persson tar upp frågan om den glada yran under
80-talet. Jag delar uppfattningen att det gjordes många misstag under 80-
talet. Men det skulle ha varit klädsamt om politiker som nu anklagar oss so-
cialdemokrater för att inte ha gjort något åt detta, under de åren hade ställt
sig upp och varit beredda att vidta ågärder som skulle ha eliminerat delar av
det som hände i slutet av 80-talet. Men jag hörde inget då. Ingen av dem
som nu är uppe i talarstolarna och predikar om detta syntes till under den
tiden. Ansvaret till att Svarte Petter existerar delar vi med oerhört många
andra. Det är inte bara Socialdemokraterna som skall ta ansvaret.
Anf. 273 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! Det är inte särskilt konstruktivt att tala om det som har varit.
Frågan är om vi kan lita på att Socialdemokraterna i framtiden verkligen
kommer att ha denna inställning att entreprenörer är något viktigt. Vi måste
satsa på dem för att få sysselsättning.
Anf. 274 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Carl Olov Persson kan vara helt övertygad om att vi är be-
redda att, precis som vid alla andra tillfällen, ta ett stort ansvar. Vi har gjort
det efter misslyckanden som har skett i tidigare borgerliga regeringar. Vi är
beredda att göra det ännu en gång. Men någon gång skulle det också vara
klädsamt om de som har försatt oss i denna situation vore beredda att lång-
siktigt hjälpa till att räta upp den. Vi är beredda att göra detta flera gånger.
Anf. 275 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Mats Lindberg gav oss mycket godis om socialdemokratins
förträfflighet att kommentera jämfört med det läge vi har i dag inom närings-
livet - då speciellt i fråga om arbetslösheten. Tror jag det! Ni är ansvariga
för uppbyggnaden av en ofantlig offentlig sektor som verkligen sugit upp ar-
betskraften och skapat så orimliga kostnader som samhället i dag inte klarar
av. Dessa kostnader måste åtgärdas.
Det är dessa områden ni har satsat på. Denna improduktiva satsning får
vi i dag ta konsekvenserna av. Samtidigt, Mats Lindberg, skrämde den kapi-
tal- och företagsfientliga politiken som ni drev under 80-talet den svenska
industrin utomlands. Under en treårsperiod, 1987-1989, skapade svenska
företag 130 000 nya jobb utomlands.
Talet om att socialdemokratin stöder småföretagaren måste anses vara
föga trovärdigt enligt min uppfattning. Inget av regeringens förslag till olika
lättnader för småföretagen under det senaste halvåret har gått igenom utan
stöd från Ny demokrati. Ni har regelmässigt röstat mot den typen av förslag.
Nu skall det bli intressant att följa ert ställningstagande till de kommande
förslagen om olika skattelättnader för småföretagen som är på gång. Handen
på hjärtat: En positiv samverkan i dessa frågor skulle betyda ofantligt
mycket för omvärldens inställning till Sverige. Det är vad vi behöver i dag -
trovärdighet och en långsiktig ekonomisk satsning.
Anf. 276 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Det är märkvärdigt tyst i landet om följande trista faktum.
Småhusbranschen, en av landets viktigaste basnäringar, håller på att duka
under, snabbare och brutalare än någonsin varvs- och tekoindustrierna.
30 000 människor av 40 000 som arbetat där har redan fått sparken. Det har
skett under 90-talet, väl att märka, och många gånger i småföretag, apropå
föregående debatt.
En framtida marknad för småhus finns givetvis i Sverige, även om nuläget
är dystert. Människor kommer alltid att efterfråga småhus. Bygg- och bygg-
materielbranschen kommer alltid att behövas. En väl fungerande byggnads-
industri är den motor för hemmamarknaden som får fart på produktionen
av insatsvaror och möbler. Och det är hemmamarknaden som just nu sviktar.
Det är från denna som människor drivs ut i arbetslöshet. Vi befinner oss i
en djup lågkonjunktur och kommer att stanna där längre än nödvändigt om
inte regeringen sätter in stimulansåtgärder.
Jag anklagar regeringen för att ha drivit en ideologiskt enögd politik och
alltför hårdhänt och drastiskt skurit i subventionerna till byggmarknaden. 80
miljarder skall bort i stöd under en tioårsperiod. Efter år 2000 skall den pri-
vata marknaden ensam avgöra den enskildes bostadsstandard. Socialdemo-
kraterna kommer aldrig att tolerera något sådant. För oss är en god bostad
en social rättighet.
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
197
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
198
Botten är inte nådd ännu om inte något görs. Arbetslösheten ligger på
30 % och väntas stiga. Fler trähustillverkare kan få slå igen. Den region jag
representerar - Vetlanda, hjärtat i småhusbranschen - har till dags dato för-
lorat 890 arbetstillfällen. Kommunen och dess invånare är hårt drabbade.
Regeringen har ett ansvar för denna utveckling. Jag kräver en bättre ting-
ens ordning. Det är bråttom - mycket bråttom. Att vänta med åtgärder och
utvärdering av branschen till 1995 är för sent. Träindustriarbetareförbundet
har en kravlista enligt följande:
Förläng ROT-programmet till 1996, och förstärk insatserna.
Stoppa indragningarna av bostadssubventionerna.
Se till att kreditförsörjningen till byggprojekt fungerar.
Satsa på forskning och utveckling i träindustrin.
Säkra träindustrins tillgång till högkvalitativ råvara.
Vidta åtgärder som gör det möjligt att öka exporten.
Sveriges trähusfabrikanters riksförbund anser att de krav på kommunal
borgen som infördes för nystartade byggen 1992 skall slopas och att kreditga-
rantins andel av garantiunderlaget skall öka.
Det som Åke Gustavsson och jag framfört i en motion, att bundet bistånd
skulle användas till att förmedla svenskt trähuskunnande och husexport till
Chekboksary i Ryssland, är fortfarande en idé att ta fasta på. Ants Surkuusk,
vd för Myresjöhus, är inne på liknande tankegångar. Baltikum behöver
också vår hjälp för återuppbyggnad. För en kostnad av 1 miljard i bistånd
skulle småhusindustrin kunna tillhandahålla 2 500 lägenheter. Minst 10 000
människor skulle få en god bostad och ca 2 000 sättas i arbete här hemma.
Trähusindustrin har yrkeskunniga människor som vill arbeta och tillgång
till goda råvaror. Hemmamarknaden måste fås att fungera bättre och inte
som nu ligga för fäfot. Nya marknader i Baltikum och Östeuropa kan bli till-
gängliga.
Herr talman! Skall vi verkligen acceptera att dessa resurser inte tas till
vara? Skall vi verkligen acceptera detta samhällsekonomiska slöseri?
(forts, prot. 7)
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:28 Fortsatt giltighet av lagen om försöksverksamhet med kooperativ
hyresrätt
1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald
1993/94:45 Uppskovsregler vid bostadsbyten, m.m.
1993/94:48 Handlingsoffentlighet hos kommunala företag
1993/94:51 Överföring och mottagande av flyktingar från f.d. Jugoslavien
m.m.
1993/94:53 Förbud beträffande viss avkodningsutrustning
1993/94:54 Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek m.m. budgetåret 1993/94
1993/94:64 Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten, m.m.
1993/94:71 Ändringar i trafikskadelagen m.m.
1993/94:73 Förvaltningen av Svenska kyrkans finansförmögenhet
7 § Anmälan om frågorAnmäldes att följande frågor framställts
den 12 oktober
1993/94:43 av Kenneth Attefors (nyd) till kommunikationsministern om fi-
nansieringen av Öresundsbron:
Det kommer då och då oroande rapporter om fördyringar när det gäller
Öresundsbron. Eurotunnel (under den engelska kanalen) kostar ca 9 miljar-
der pund. Denna finansieras och byggs utan några som helst statliga garan-
tier. Ny demokrati är anhängare av en fast förbindelse över Öresund. Da-
gens brobeslut innebär att staten inte skall gå in med medel. Bron skall beta-
las med avgifter. Detta förefaller alltmer osäkert. Ny demokrati kommer
inte att med nuvarande avtalsform bidra till beslut som gör att staten måste
tillskjuta medel. Skall statliga medel tillskjutas, skall nya beslut tas före byg-
gets start. Alltför ofta står staten med Svarte Petter i hand och anses som
den ständiga mjölkkon.
Min fråga blir:
Vilka löften ger kommunikationsministern Sveriges riksdag att inte riks-
dagen med dagens broavtal behöver tillskjuta medel för att täcka brokonsor-
tiets överbyggkostnader?
1993/94:44 av John Andersson (-) till jordbruksministern om s.k. rotsnurr:
När täckrotsplantor började användas i det svenska skogsbruket var dessa
plantors rotsystem omslutna av papper. Det har nu visat sig att detta papper
medförde att plantans rotsystem inte har fått en normal utveckling. Resulta-
tet blev vad som kallas rotsnurr.
Det är många privata skogsägare som hörsammat råd och anvisningar från
den statliga myndigheten - Skogsvårdsstyrelsen - och planterat dessa plan-
tor. Risken finns nu att omplanteringar måste göras, när dessa plantor nu
dör eller blåser omkull. Det handlar här inte enbart om stora extrakostnader
utan också om förlorade decennier i skogstillväxt.
Min fråga till jordbruksministern:
Är jordbruksministern beredd att ta nödvändiga initiativ för att omfatt-
ningen av det s.k. rotsnurret klarläggs så, att ansvars- och skadeståndsfrågan
kan få sin lösning?
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Allmänpolitisk
debatt
199
|
Prot. 1993/94:6 13 oktober 1993 |
8 § Kammaren åtskildes kl. 22.30. |
|
A llmänpolitisk |
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 5 § anf. 29 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 244 (delvis), Vid protokollet TOM T:SON THYBLAD |
IBarbro Nordström
200
Innehållsförteckning
Onsdagen den 13 oktober
1 § Utökning av antalet suppleanter i näringsutskottet.......... 1
2 § Val av suppleant i näringsutskottet...................... 1
3 § Justering av protokoll................................ 1
4 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
5 § Allmänpolitisk debatt ................................ 2
Ekonomisk politik ..................................... 2
Göran Persson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Johan Lönnroth (v)
Lars Tobisson (m)
Lars Leijonborg (fp)
Per-Ola Eriksson (c)
Stefan Attefall (kds)
Arne Kjörnsberg (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Stig Grauers (m)
Rose-Marie Frebran (kds)
Sonia Karlsson (s)
Hugo Hegeland (m)
Miljöpolitik .......................................... 77
Margareta Winberg (s)
Max Montalvo (nyd)
Jan Jennehag (v)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Mona Saint Cyr (m)
Lennart Fremling (fp)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Kaj Larsson (s)
Rolf L Nilson (v)
Lennart Daléus (c)
Lena Klevenås (s)
Annika Åhnberg (-)
Invandrar- och flyktingpolitik ............................. 125
Maj-Lis Lööw (s)
Lars Moquist (nyd)
Berith Eriksson (v)
Gustaf von Essen (m)
Rune Backlund (c)
Märtha Gårdestig (kds)
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
201
Prot. 1993/94:6
13 oktober 1993
Hans Göran Franck (s)
Andre vice talmannen (om debattreglema)
Stig Bertilsson (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Birgit Henriksson (m)
Demokrati- och författningsfrågor.......................... 169
Thage G Peterson (s)
Björn Samuelson (v)
Birger Hagård (m)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Ingvar Svensson (kds)
Näringspolitik ......................................... 178
Birgitta Johansson (s)
Bengt Dalström (nyd)
Karin Falkmer (m)
Gudrun Norberg (fp)
Kjell Ericsson (c)
Carl Olov Persson (kds)
Mats Lindberg (s)
Catarina Rönnung (s)
(forts, prot. 7)
6 § Bordläggning ...................................... 198
7 § Anmälan om frågor
1993/94:43 av Kenneth Attefors (nyd) om finansieringen av
Öresundsbron.................................. 199
1993/94:44 av John Andersson (-) om s.k. rotsnurr........ 199
202
gotab 45198, Stockholm 1993