Riksdagens protokoll

1993/94:59

Fredagen den 11 februari

Kl. 9.00-14.04

Protokoll

1993/94:59

1 § Meddelande om plan för kammarsammanträden

Allmänpolitisk
debatt

Anf. 1 TALMANNEN:

En ny plan för kammarsammanträden februari-juni 1994 kommer under
dagen att utdelas till kammarens ledamöter.

Jämställdhet m.m.

2 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1993/94:RB1 till finansutskottet

3 § Allmänpolitisk debatt

(forts, från prot. 58)

Jämställdhet m.m.

Anf. 2 TALMANNEN:

Socialministern som skall delta i debatten är försenad på grund av ett plan
men kommer så fort han har möjlighet och placeras då in på talarlistan.

Anf. 3 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Det är inte underligt att det finns en debatt utanför detta hus
om att bilda ett nytt parti - ett kvinnoparti!

Det är inte underligt, därför att kvinnor ser vad som händer, upprörs och
känner vanmakt. De ser hur kvinnorepresentationen har minskat. De ser
hur pengar dras in från kommuner och landsting, trots att vård och omsorg
behövs. De ser hur steg tas bakåt genom vårdnadsbidrag och genom förslag
om skatteavdrag för pigor. De ser hur löneklyftorna ökar, hur kvinnors un-
derordning består och t.o.m. förstärks.

Kvinnor känner vanmakt när de hör en jämställdhetsminister som pratar
vackert men som medverkar i en regering som driver i rakt motsatt riktning.

1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 59

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Hur kan man då förklara det som sker? Vari består vår grundläggande kri-
tik?

Vi s-kvinnor valde väg för ungefär 25 år sedan. Vi myndigförklarade kvin-
norna när vi hävdade att alla, kvinnor och män, skall ha sin frihet. Den får
man genom det egna arbetet, den egna inkomsten. Då kan man välja liv,
välja att leva ensam eller att bo ihop av kärlek och inte för att bli försörjd.

Utifrån detta individperspektiv organiserades sedan samhället. Varje
vuxen har ansvar, rättigheter och skyldigheter. Men samhället ställer å andra
sidan upp med service. Vård och omsorg som tidigare utförts oavlönat i hem-
met blev avlönat arbete i den gemensamma sektorn. Barnen fick sitt eget
utrymme i tillvaron, förskolan blev det viktiga komplementet till familjen.
De äldres integritet förstärktes genom en mångfald av boende- och omsorgs-
nivåer.

Detta sätt att organisera samhället bygger på en kvinnlig, eller mänsklig
om man så vill, ekonomi. Motsatsen är ett samhälle där familjen är minsta
ekonomiska enhet och där familjen förutsätts, ja, i Tyskland t.o.m. genom
lagen tvingas, att ta hela ansvaret för barn och gamla. Det är ett samhälle
där omsorgen är privatiserad i hemmet, där kvinnor är ofria och sina mäns
fruar och där allt fler kvinnor nu hänvisas till lågbetalda lågproduktiva arbe-
ten.

Detta vill inte vi ha. Vi var på god väg mot ett jämlikt och jämställt sam-
hälle. Men det som sker i Sverige i dag är ett återtåg till de gamla tingens
ordning.

När de tidigare målen för den ekonomiska politiken och kampen för full
sysselsättning ersätts av mål som inflationsbekämpning och prisstabilitet,
drabbas kvinnors rätt till arbete och därmed frihet.

När massarbetslösheten tillåts stiga och urholka statsfinanserna, drabbas
den service som är nödvändig för att vi kvinnor skall kunna gå trygga till
jobbet med barnomsorgen och äldreomsorgen ordnad.

Då ligger det i tiden att utreda om inte skattesubventionerade pigor kan
bli en utväg ur arbetslösheten. Pengar kan tas från den gemensamma sektorn
och föras över till vissa välbärgade familjer. Man hjälper de stackars arbets-
lösa, eftersom det väl ändå är bättre med ett lågbetalt, lågproduktivt arbete
än inget alls? Och så tas nya steg mot att, som Margaret Thatcher en gång
sade, tämja löntagarna. Man vill få dem mjuka i ryggen så att de inte kräver
så mycket vare sig av lön eller andra rättigheter.

De stackars dubbelarbetande, välbetalda kvinnorna med trilskande män
kan släppa den privata kampen för ett jämställt hemliv. Det köps och finan-
sieras av andra, inklusive de ensamstående mammorna.

Då ligger det i tiden att ge en del andra, dem som inte har råd med denna
hjälp, ett litet vårdnadsbidrag. Alf Svensson säger att det inte kommer att
bli så dyrt, eftersom många kommer att avstå från barnomsorg. Han sade
vidare i en intervju att det visserligen inte är så högt, men att det är en bör-
jan. Om jämställdhetsministern hade varit här hade jag frågat honom om
vad det är en början på.

Fru talman! Det här är början på ett systemskifte. Det är början på det
andra samhället, det som vi s-kvinnor en gång valde bort. Detta är vad som
upprör så många kvinnor.

Det är dags att avslöja jämställdhetsminister Bengt Westerberg. Att vara
den ropande rösten i öknen, dvs. i den här borgerliga regeringen, håller ett
tag. Men det är över nu. Verkligheten säger sitt och kvinnorna likaså.

Anf. 4 STEFAN KIHLBERG (nyd):

Fru talman! Är jämställdhet en kvinnosport? Skämt åsido. En titt i talar-
listan talar sitt tydliga språk. Är det en tillfällighet? Nej, det är lika illa i
Jämställdhetsrådet. Både där och här känner jag mig som man mycket en-
sam, även om jag trivs mycket bra tillsammans med Bengt Westerberg.

Tyvärr har jämställdhetsarbetet för många blivit lika med rödstrumpor,
stödstrumpor och andra mer eller mindre militanta vänsterkvinnor. Gudrun
Schyman brukar ofta göra sig till tolk för - ”vi kvinnor” är ett av hennes favo-
rituttryck - och hon anser sig vara något slags ambassadör för det starkare
könet. Det är motbjudande och inte så litet förmätet. Jag känner åtskilliga
kvinnor, men inte någon som identifierar sig med Gudrun Schyman,
tvärtom!

Jag förstår kvinnor som tycker att det största hotet mot just jämställdhet
är kvinnorna själva och kvinnopartier. Tala om att vara ett könsobjekt! Nej,
man skall visa respekt. Kvinnor är faktiskt också unika individer. De är inte
ett könskollektiv. Vad är jämställdhet? När är ett samhälle jämställt? När
man lyssnar på den vanliga jämställdhetsdebatten verkar det ofta som om
det var synonymt med symmetri, alltså fullständig likhet. Är det så när det
är ungefär jämn könsfördelning överallt i samhället, på dagis, i skolan, på
sjukhusen, i malmgruvor och gjuterier?

Förvirringen i begreppsfloran är påtaglig, och det är inte så konstigt. Det
finns uppenbarligen ingen någorlunda konkret definition. Allmänna floskler
och verbala luftmaränger vimlar det däremot av.

Kan jämställdhetsministern kanske bringa litet klarhet? Det är ju bra om
man vet när man nått målet. Hur ser ett jämställt samhälle ut? Ammar fä-
derna? Nej, jag skall inte vara ironisk, men frågan är allvarligt menad.

Jag tycker också att det är fullständigt självklart att män och kvinnor skall
ha samma lön för samma arbete, vilket i praktiken innebär att kvinnor skall
ha högre lön än män i många yrken, eftersom de ofta är mera energiska och
har bättre simultankapacitet.

Lika självklart är att vi skall ha samma möjligheter och rätt till utbildning,
arbete, anställnings- och arbetsvillkor etc. Ja, jag vet att detta brister på
många håll, men det stora problemet är inte att fixa detta.

Tänk om män och kvinnor faktiskt vill olika saker, och att det faktiskt finns
könsbundna genetiska olikheter som styr. Är det okej? Nej, det är det inte,
i alla fall inte enligt JämO. JämO hävdar nämligen på grundval av jämställd-
hetslagen, att för att kunna vara jämställd måste man bl. a. vara ekonomiskt
oberoende, vilket i praktiken för de flesta människor är detsamma som att
ha en egen lön av anställning.

Är en s.k. hemmafru jämställd? Hon är ju inte ekonomiskt oberoende.
Är en ensamstående mamma, som försörjer sig själv, mer jämställd? Är bi-
dragsförskottsberoende mammor jämställda?

Astras forskningslaboratorier är kolossalt kvinnodominerade och kvin-
norna där är välutbildade. Men inte är det jämställt! Eller är det?

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Bofors forskningslaboratorier har en kolossal mansdominans och männen
där är också välutbildade! Men inte är det jämställt! Eller är det?

Snabbköpskassorna - kolossal kvinnodominans! Jämställt?

Jag ställer många frågor. Jag tycker nämligen att det är viktigare att söka
svar på frågor som är svåra än att med vänsterrabiat tvärsäkerhet och för-
myndarmentalitet kasta ur sig aldrig så engagerade floskler som förpliktigar
till ingenting.

Förhoppningsvis kan debatten blir mer försök att hitta svar än det traditio-
nella trumpetandet. Detta är nämligen ett genuint kvinnoproblem först och
främst. Visst finns det machotyper och mulliga mansgrisar, men de är trots
allt ett ganska litet bekymmer. Ett avsevärt större bekymmer är kvinnor som
inte respekterar andra kvinnor som väljer att göra det de vill göra.

Fråga kvinnor som väljer att vara hemma och själva ta hand om sina barn.
Vilka är det som nedvärderar och smutskastar dem? Inte är det män!

Den s.k. pigdebatten är det senaste bidraget, en sjuk och ovärdig debatt!
Och den förs av kvinnor mot kvinnor!

Städa och tvätta toaletter på ett hotell är ett respektabelt och utvecklande
yrke, men gör man samma sak hemma i en villa är man en sketen piga. Tala
om drängargument och drängkammarmentalitet!

Jag tycker att var och en skall ta reda på sin egen skit, sade en flicka i
TV häromdagen. Brukar du göra det när du bor på hotell också? frågade
reportern. Då blev det tyst.

När skall vi börja respektera allt arbete som lika viktigt och värdefullt?
Alla ni arbetets (s)-märkta döttrar? Arbetets söner lyser ju som vanligt med
sin frånvaro.

Att massor av kvinnor och män inget hellre vill än att få hjälp med hem-
och markservice spelar tydligen ingen roll, inte heller att ännu fler kvinnor
och män gärna skulle ta sådana arbeten. Vad är det för fel på att ha en butler?
Får en butler vara kvinna? Eller varför inte en privatchaufför? Gärna kvinn-
lig för kvinnor kör bättre! Får man säga så? Är det jämställt att kvinnor kör
bättre? Förmodligen inte! JämO! Dags att ingripa! Det är också väl känt att
kvinnor är bättre traversförare än män! Fy, så ojämställt! Bättre betalt får
de också eftersom de är bättre trots att de har ”samma” arbete.

Varför är det fint och status att vara au pair-flicka? Hon är ju den verkliga
superpigan! Är det språket som är skillnaden? I så fall kan ni ju kombinera
hemspråksundervisning med arbete i hemmet så har vi lösningen för alla er
som ogillar pigor!

Är det okej att ha drängar i köket som diskar och skurar toan?

Nej, det är verkligen beklämmande att lyssna på denna pigdebatt! Tala
om att inte vilja minska arbetslösheten! Tala om att inte vilja lyssna på hur
medborgarna vill ha det!

Fru talman! När skall jämställdhet bli respekt för varandra vare sig vi är
män eller kvinnor, och respekt för att vi är väldigt olika, vill olika saker osv.?
Kanske kan debatten i dag ge några svar?

Anf. 5 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Runt om i världen har den svenska jämställdheten framstått
som en modell för många kvinnor. Vi svenska kvinnor vet att det finns åtskil-

liga brister i den jämställdhet som vi haft, men vi har ändå kommit betydligt
längre än på de flesta andra håll i världen.

Det är därför nedslående att det under den senaste tiden har varit så
många försämringar och så många förslag till det sämre. Den borgerliga re-
geringen har inom den korta tid den har verkat kommit med en rad förslag
som kraftfullt försämrar kvinnors situation i vårt land. Jag tänker naturligtvis
på vårdnadsbidraget. Jag tänker på pigavdraget. Jag tänker på ändringen av
arbetsskadebegreppet som innebär att förslitningsskador som speciellt drab-
bar kvinnor inte räknas på samma sätt.

Jag tänker vidare på hur arbetslösheten inom landsting och kommun drab-
bar kvinnor, där man medvetet ifrån regeringens och borgerliga kommuners
och landstings sida kastar ut kvinnor i arbetslöshet i stället för att låta dem
göra den uppgift de faktiskt behövs till.

Vi kan fortsätta och göra listan lång på de olika försämringar som den bor-
gerliga regeringen medvetet gör för jämställdheten och för svenska kvinnor.
Det hjälper inte att vi har en jämställdhetsminister som väldigt ofta tar upp
och talar om dessa saker och säkert har en god vilja. Gärningarna talar desto
mer.

Jag skulle vilja ta upp en rad konkreta förslag för att öka jämställdheten
som Vänsterpartiet har framlagt.

En väsentlig fråga som vi är klara över är löneskillnaderna i vårt land. Lö-
neskillnadsutredningen har pekat på att det rör sig om mellan 1 och 8 % i
löneskillnad för exakt samma jobb. Jag anser att det är viktigt att komma till
rätta med detta.

Den fråga som rör att kvinnor och män väljer olika arbeten och att man
får sämre löner i kvinnodominerade yrken bör vi också komma åt. Men det
är ännu mer iögonenfallande när man faktiskt utför samma arbete och ändå
får lägre lön.

Vänsterpartiet har i en motion föreslagit att man skall göra en undersök-
ning utifrån lagstiftningen i Ontario i Canada. Eftersom jämställdhetsom-
budsmannen har riklig erfarenhet därifrån tror jag det finns goda förutsätt-
ningar att se på vilka delar av lagstiftningen i Ontario som vi skulle kunna
använda oss av.

Där har man en lagstiftning mot lönediskriminering och könsrelaterade
löneskillnader. Ett förslag skulle kunna vara att varje företag med över 100
anställda skulle vara ålagd att göra en plan och redovisa vad man faktiskt
gör för att förändra lönerna för att se till att män och kvinnor har samma
lön.

En annan fråga som också rör jämställdheten är att jämställdhetsombuds-
mannen har väldigt små resurser. Man får i årets budget 6,5 miljoner, medan
barnombudsmannen har 7,5 miljoner för sin verksamhet. Jag är personligen
mycket engagerad i frågor som gäller barns rättigheter, och jag är naturligt-
vis glad att barnombudsmannen har dessa resurser. Jag vill på intet sätt
nagga på dem, men jag menar att om jämställdhetsombudsmannen verkli-
gen skall kunna driva frågor om jämställdhet så krävs betydligt mer resurser.

Jag vill fråga övriga partier, de föregående talarna Margareta Winberg och
Stefan Kihlberg och andra som skall delta i debatten: Hur ställer sig era par-
tier till dessa förslag?

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Fru talman! Frågan om sex timmars arbetsdag är en politisk klassiker nu-
mera. Från vårt partis sida har vi länge drivit den. Till och från har vi fått
anhängare, åtminstone från kvinnoorganisationerna inom de andra parti-
erna. Att få med sig de övriga partierna tycks däremot vara vida svårare.

Jag vill fråga dem som ändå är positiva till detta: Är ni intresserade av att
ställa upp på det förslag som Vänsterpartiet har väckt om en försöksverk-
samhet, där företag skulle kunna ansöka om pengar för att kunna genomföra
det här? En vanlig kritik är ju att man inte kan genomföra det eftersom det
kostar för mycket för det enskilda företaget.

Vi föreslår i vårt budgetförslag 1 miljard till en sådan försöksverksamhet
och att man skulle sikta mot att fram till år 1997 komma ned till en arbetstid
på sju timmar om dagen.

Självklart kan sex timmars arbetsdag inte genomföras utan några som
helst extra kostnader. Totalt sett tror jag dock att vi kommer att vinna på att
genomföra sex timmars arbetsdag, och man måste bötja någonstans.

Jag ställer alltså min fråga till både Margareta Winberg, Stefan Kihlberg
och övriga: Hur kommer ni att ställa er till det här? Är ni villiga att medverka
till detta?

Jag skulle också vilja rikta mig direkt till Ny demokrati och Stefan Kihl-
berg, som talar om att han inte känner någon enda kvinna som skulle stödja
Gudrun Schyman eller de frågor hon driver. Såvitt jag kan förstå måste det
bero på att Stefan Kihlberg rör sig i väldigt exklusiva kretsar. Jag kan med
glädje presentera Stefan Kihlberg för ett antal kvinnor som stöder just Gud-
run Schymans politiska åsikter och det arbete hon bedriver.

Stefan Kihlberg talar om att vi andra håller oss med floskler när vi talar
om jämställdheten. Jag kunde inte höra ett enda konkret förslag från Stefan
Kihlberg om hur Ny demokrati skulle vilja öka jämställdheten i Sverige.

Anf. 6 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Jag fick en fråga om hur vi ställer oss till vissa av de förslag
om anslagsökningar som Vänsterpartiet tydligen har lagt fram i sitt budgetal-
ternativ. Jag vill gärna meddela att även Socialdemokraterna i sitt budgetal-
ternativ har en uppräkning av vissa anslag som rör just verksamheter som är
viktiga för jämställdheten.

Det handlar om pengar till Statistiska centralbyrån för att den skall kunna
ta fram statistik. Tankar skall alltid byggas på kunskap. Denna kunskap kan
man ofta hämta ur statistiken. Därför menar vi att Statistiska centralbyrån
måste få mera pengar - en miljon.

Vi vill ge ett par miljoner till JämO dels för att hon skall kunna ha litet
fler personer som arbetar på kansliet, dels för att hon skall kunna göra un-
dersökningar på jämställdhetsområdet. Vi vill också satsa mera pengar till
ROKS. ROKS gör ett oerhört värdefullt arbete, oftast med frivilliga insat-
ser. I vårt budgetalternativ har vi avsatt tre miljoner extra till det. Likaså har
vi en miljon extra till Riksförbundet för sexuell upplysning för uppsökande
verksamhet, företrädesvis bland arbetslösa kvinnor och ungdomar. Det här
är några exempel, och jag vet att Ingegerd Sahlström senare kommer att re-
dovisa det här mer i detalj.

När det gäller arbetstidsförkortningen, Eva Zetterberg, har vi olika syn

på den i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vi har sagt att arbetstids-
förkortningen, sextimmarsdagen, aldrig får vara ett medel för att få bukt
med arbetslösheten. Den skall vi komma till rätta med genom en annan eko-
nomisk politik där fullsysselsättningen blir det övergripande målet. Att ha
sextimmarsdagen som medel för detta betyder egentligen att man delar på
arbetslösheten. Fullt så defaitistiska och pessimistiska är inte vi socialdemo-
krater.

Anf. 7 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Flera av de socialdemokratiska förslagen som Margareta Win-
berg nämnde är mycket bra. Vi stöder de förslagen. Men jag kan inte vara
ense med Margareta Winberg när det gäller sex timmars arbetsdag. Jag är
oehört förvånad över att Margareta Winberg tror att vi inom ett par års tid
skall ha fått bort arbetslösheten totalt.

Jag tror inte att man kan använda sex timmars arbetsdag som det enda
botemedlet för att få ner arbetslösheten. Men jag tror definitivt att det är en
bidragande faktor om vi kan dela på arbetena i högre utsträckning. Vi behö-
ver naturligtvis dessutom skapa nya jobb. Jag har mycket svårt att förstå det
motstånd som det socialdemokratiska partiet har mot det här förslaget efter-
som det finns mycket starka önskemål om det ute bland kvinnor på arbets-
platserna.

Jag vill också ställa en annan fråga till Margareta Winberg som jag inte
hann med tidigare. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet har varit starkt
kritiskt till Pensionsberedningens arbete och det förslag som den har lagt
fram. Hur kommer det sig att Margareta Winberg och det socialdemokra-
tiska partiet inte ens har stött kravet om att skicka ut förslaget på bred re-
miss? I stället har man nu accepterat att snabbt gå till beslut.

Anf. 8 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Om man går ut och frågar arbetslösa kvinnor och män om de
tror att det vore bra att dela på jobben är det klart att de svarar ja. De vill
ju inget hellre än att arbeta. Det är i sig en sund inställning.

Man måste ändå fundera litet vidare än så. Framför allt måste man ha en
filosofi om hur man vill att framtiden skall se ut när det gäller arbetsmarkna-
den. Vi socialdemokrater hävdar bestämt att det går att skapa full sysselsätt-
ning om viljan finns, men inte i morgon, inte nästa år eller året därpå. Efter
den här regeringen kommer det att ta ganska lång tid. Men det gäller att
välja rätt metod och rätt väg så att vi inte hamnar snett framöver.

När det gäller pensionsbeslutet har Eva Zetterberg fel. Vi socialdemokra-
tiska kvinnor har i stället bidragit till att pensionsgruppens förslag nu går ut
på remiss. Våra kvinnoklubbar, kvinnodistrikt och arbetarkommuner kom-
mer att få möjlighet att arbeta med den remissen. Vi kommer dessutom att
anordna en stor hearing här i riksdagen. Dit är Eva Zetterberg och andra
välkomna.

Anf. 9 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag tror inte att sex timmars arbetsdag löser hela arbetslös-
hetsfrågan, Margareta Winberg. Men tanken att nå full sysselsättning på

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

kort tid är så fullständigt orealistisk. Jag förstår inte hur Margareta Winberg
ens kan uppehålla sig vid den.

Jag och mitt parti tror att det för med sig andra värden om vi kan dela på
jobben. Då kan vi åstadkomma ett mänskligare och mer jämställt samhälle
där män och kvinnor arbetar kortare tid och får tid över till annat. Vi kan se
en utveckling i vårt samhälle där ett fåtal människor arbetar alltmer övertid,
sliter och inte hinner med hem och barn medan andra inte har någon syssel-
sättning alls. Då kan man bli frestad av tankar på pigavdrag osv. Ur det per-
spektivet måste ju även Margareta Winberg inse att det finns klara fördelar
med sex timmars arbetsdag. Vi borde kunna jobba med det parallellt med
att vi jobbar för att öka sysselsättningen och få fram nya jobb, speciellt inom
miljöområdet.

Det är bra om pensionsfrågan kommer att gå ut på bred remiss. Jag har
inte uppfattat det så. Jag har uppfattat att man har skyndat på Pensionsbe-
redningen väldigt mycket för att snabbt få igenom ett beslut i den frågan före
valet. Det är djupt olyckligt. Den frågan är så grundläggande för hur vi utfor-
mar framtiden i Sverige att den inte skall hastas igenom. Det är bra med
en hearing, Margareta Winberg, men jag undrar om inte ert kvinnoförbund
kräver mer än så.

Anf. 10 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Fru talman! Eva Zetterberg ställde några frågor till mig. Jag skall försöka
svara, men det är inte alldeles enkelt. Av frågorna förstod jag att Eva Zetter-
berg inte har lyssnat eller förstått mitt anförande. Visst fanns där förslag.

Innan man kommer med förslag till hur man skall öka jämställdheten
måste man ju definiera den. Med hjälp av RUT och JämO har jag letat efter
en definition, men det finns ingen som går att använda. Det går inte att mäta
och avgöra när vi har nått jämställdhet. Det är detta som är så förtvivlat trå-
kigt. Det är viktigt att visa respekt för frågans komplexitet. Jag har en djup
respekt för den, och jag har ett djupt engagemang som är mycket gammalt.
Detta är inte en partifråga för mig. Den är alldeles för viktig för att det skall
förekomma partipolitiska piruetter kring den.

Jag har jobbat mycket praktiskt med detta. På den tiden när de flesta före-
tag böljade bilda jämställdhetskommittéer satt jag som utbildningschef på
en stor affärsbank. Vi startade ett jätteprojekt som kallades för Tjejprojek-
tet. Det var mycket lyckosamt och mycket lärorikt. Det var då jag fick re-
spekt för frågornas verkliga komplexitet.

Av de anställda på bankerna t.ex. är det 50 % män och 50 % kvinnor. Om
vi sedan tittar på toppchefstjänstemän ser det förödande illa ut. Det är 95 %
män och 5 % kvinnor. I USA är det 50-50 tvärsöver, även när det gäller
topptjänstemännen. Då kan man undra vad sådant beror på. Sverige är inte
världsledande i jämställdhet, långt därifrån. Vi har tvärtom mycket att lära
av andra länder, inte minst från USA där kvinnor har ett betydligt starkare
skydd mot diskriminering i lagstiftningen.

Jag har ett litet förslag till, Eva Zetterberg. Jag tror att vi var de första
som skrev i en motion att det är självklart att man skall kunna dela pensions-
rätten. Vi slåss för det. Nu har Pensionsberedningen tagit upp frågan, men

den är fortfarande kontroversiell. Vi tycker att det är fullständigt självklart
att man skall kunna dela pensionspoäng.

Anf. 11 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Stefan Kihlberg säger att Sverige inte är världsmästare i jäm-
ställdhet. Det kan jag verkligen instämma i. Så är det inte. Just därför
nämnde jag några konkreta exempel på hur vi kan förändra och förbättra
vår lagstiftning. Jag tog upp ett exempel från Canada. Stefan Kihlberg valde
att uppehålla sig i USA och inte kommentera det konkreta förslag som vi
har lagt fram om hur man skall komma åt de löneskillnader som finns mellan
män och kvinnor. Det skulle vara intressant att få ett svar från Stefan Kihl-
berg på den frågan.

Jag vill också kommentera frågan om kvinnlig representation i näringsli-
vet. Den är ju bevisligen oerhört dålig på höga nivåer. Vi som är politisk
aktiva klagar och tycker att andelen kvinnor här i riksdagen, drygt 30 %, är
låg. Den har dessutom sjunkit. Men på bolagsstyrelser handlar det inte om
30 % utan kanske om 3 %. Det gör att det är oerhört viktigt att få in fler
kvinnor på höga poster och i bolagsstyrelser i näringslivet.

Vad vi från Vänsterpartiets sida har föreslagit och krävt - jag utgår från
att Ny demokrati nu kommer att stödja detta - är att näringslivet i sina årsre-
dogörelser skall lägga fram en plan där man talar om vad man skall göra för
jämställdheten och klart skall ange hur många kvinnor som sitter i styrel-
serna. Det är bara att välkomna Ny demokrati att stödja detta förslag.

Till slut, Stefan Kihlberg: Visst kan man vända sig till RUT och leta i upp-
slagsböcker efter definitioner av jämställdhet. Det är intressant och viktigt
i sig. Men man behöver inte gå så långt ut bland människor i verkligheten,
som nydemokraterna brukar tala om, för att höra om svenska kvinnor i dag
upplever sig vara helt jämställda eller inte. Mitt svar är att väldigt många
svenska kvinnor inte anser sig vara det, eftersom de får ta huvudansvaret för
familj och hem samtidigt som de har ett tufft arbete att sköta. Man behöver
alltså inte ha de här olika definitionerna för att komma med konkreta förslag
till att förbättra jämställdheten.

Anf. 12 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Fru talman! Problemet, Eva Zetterberg, är att många män inte heller kän-
ner sig jämställda. Det är faktiskt på det sättet. Jag tycker därför att det är
viktigt att diskutera vad det här gäller. Är det en fråga om symmetri eller om
respekt för varandra och varandras starka och svaga sidor, varandras olikhe-
ter? Det är den diskussionen som jag efterlyser, inte dessa ytliga förslag.

Jag rör mig inte i särskilt exklusiva kretsar. Jag har en ganska enkel bak-
grund. Jag har träffat och sällskapat med många vänsteranhängare. De
tycker inte om Gudrun Schyman, tvärtom. De tycker att hon bara ger ut-
tryck åt sig själv. Hon representerar inte deras mera ödmjuka syn på kvin-
nor.

Också jag tycker att löneskillnaderna är uppenbara. Jag har arbetat
mycket med sådana. När jag arbetade som rekryterare sade jag till varenda
tjej att stå på sig, efterson ett av skälen till att kvinnor får sämre löner i det

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

privata näringslivet, där man måste hugga för sig, är att de är sämre förhand-
lare. Jag hjälpte också åtskilliga kvinnor att hugga för sig.

Vi har föreslagit att man skall komma åt olikheterna genom att sänka
manslönerna. Det är ett snabbt och elegant grepp, men vi har inte lyckats få
stöd för det.

Det gäller här inte en fråga om kön utan om person. Man löser inte proble-
met genom att sätta in en kvinna, som bevisligen är av hon-kön. Jag hävdar
att många kvinnor företräder män mycket bra och att många män företräder
kvinnor mycket bra.

Jag har i bankstyrelser sett åtskilliga kvinnor som inte företräder traditio-
nellt kvinnliga värden. Tvärtom har de varit mycket mera av machotyper än
många män som jag träffar. De har långt ifrån vad som kallas androgyna
egenskaper. Jag har blivit skrämd av dem. Jag vet också varför de blir så-
dana. De tvingas ibland ta på sig manliga beteenden för att kunna göra kar-
riär.

Jag tycker att det är viktigt att gå litet djupare och diskutera vilka värde-
ringar som ligger bakom vårt beteende och vad vi menar. Hur ser det ut när
vi ökar jämställdheten? Jag köper inte de ytliga förslagen.

Anf. 13 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Stefan Kihlberg talar om att inte heller män är jämställda och
att det handlar om att visa respekt människor emellan. Självfallet skall vi
visa respekt för varandra, oavsett om vi är kvinnor eller män, sitter i riksda-
gen eller är grannar i ett bostadsområde, men jag tycker att detta är elemen-
tärt och inte riktigt har med den här saken att göra.

Det går inte att, som Stefan Kihlberg tycks försöka göra, komma ifrån att
det finns könsskillnader i vårt land och orättvisor i mäns och kvinnors lev-
nadsvillkor. Men det finns också en annan aspekt, som jag tror att Stefan
Kihlberg inte heller vill tillstå, nämligen att det finns klasskillnader i vårt
land. Det finns definitivt män som är utnyttjade och som får stå tillbaka i
arbetslivet och på olika andra områden. Det beror i stor utsträckning på att
de tillhör arbetarklassen och inte har kunnat ta för sig.

Jag menar att man om man bortser från perspektivet kön och klass inte
kan komma särskilt långt i en total analys av samhället. Det räcker inte med
att vi är vänliga mot varandra. Det krävs att vi skall kunna se litet längre.

Fru talman! Jag skulle också vilja bemöta det som sades om Gudrun Schy-
man. Jag är oerhört förvånad över att Stefan Kihlberg väljer ett sådant här
tillfälle att i mina ögon tala illa om en annan riksdagsledamot, min partile-
dare. Vad Stefan Kihlberg anser om Gudrun Schyman personligen tycker jag
inte riktigt hör hemma här. Vad jag vill betona är att det runt om i vårt land
finns tusentals kvinnor som stödjer de krav och den politik som Gudrun
Schyman bedriver. Även om Stefan Kihlberg inte tycker om den, menar jag
ändå att han får respektera andra partiers företrädare. Jag menar att Stefan
Kihlberg inte gjorde det i det här fallet.

Till slut: Stefan Kihlberg säger att Ny demokrati är berett att stödja kon-
kreta förslag, men jag har ännu inte hört någonting i den vägen - inte annat
än att Stefan Kihlberg personligen har puffat fram kvinnor på sina arbets-
platser. Det tackar vi för.

Anf. 14 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig först be de föregående talarna om ursäkt för att jag
inte var här och lyssnade på dem. Det berodde på att i den arktiska kyla som
råder i Helsingfors frös bromsarna på det flygplan som jag skulle åka med.
Det tog en stund innan man lyckades tina upp dem, och jag blev därför förse-
nad.

De s.k. stödstrumporna, som för närvarande får ganska mycket publicitet,
har formulerat ett slagord för jämställdhetskampen som jag med lätthet kan
ställa mig bakom: Hela lönen, halva makten! Jag tycker dock att det är vik-
tigt att till detta lägga: Delat ansvar hemma! Jag tänker ägna mig litet åt att
diskutera utifrån dessa mål.

”Hela lönen” handlar naturligtvis om ett kvinnoperspektiv i produktio-
nen. Vi vet att det finns stora löneskillnader mellan kvinnor och män. Löne-
skillnadsutredningen har påvisat att det finns osakliga löneskillnader, som
man bedömer uppgår till mellan 1 och 8 %. Men det är kanske ändå inte det
allra allvarligaste. Det finns betydligt större skillnader mellan kvinnor och
män, som beror på att man har olika karriärmöjligheter, olika befattningar
osv. ute i näringslivet.

Generellt gäller att kvinnodominerade yrken är lägre värderade än mans-
dominerade yrken. Det har bl.a. i vissa kommuner i Sverige gjorts en del
försök att jämföra yrken på ungefär samma svårighetsnivå, och man har då
kunnat konstatera att arbetsuppgifter som ligger på samma svårighetsnivå
men som är mansdominerade är bättre betalda än de kvinnodominerade yr-
ken som ligger på ungefär samma svårighetsnivå. Det är en orättvisa i sam-
hället vid sidan om de osakliga löneskillnaderna vilken vi med alla medel
måste försöka rätta till. Som ett led i det är det viktigt att skapa en ökad
synlighet i förvaltningar och företag, dvs. att tydligt i statistiken påvisa att
dessa skillnader finns.

Går man ut och frågar en förvaltningschef eller en chef i svenskt näringsliv
om de behandlar kvinnor och män olika, får man praktiskt taget alltid svaret:
Nej, det gör vi inte. Vi behandlar män och kvinnor på samma sätt. Men lik-
väl kan man vid en noggrannare analys av hur situationen ser ut på förvalt-
ningen eller företaget upptäcka att det faktiskt är fråga om olika behandling
av kvinnor och män.

Det här är en bakgrund till att Löneskillnadsutredningen har föreslagit en
skärpning av jämställdhetslagen med krav på att alla företag med tio eller
fler anställda skall kartlägga de skillnader som finns mellan kvinnor och män
i företagen. Jag tycker att det är ett utomordentligt bra förslag, som också
kommer att finnas med i den proposition om jämställdhetspolitiken som vi
kommer att lägga fram för kammaren om några veckor.

Det är därtill nödvändigt för att skapa jämställdhet i näringslivet och i den
offentliga sektorn att man mycket medvetet rekryterar kvinnor framför allt
till ansvarstyngda befattningar, till chefsbefattningar av olika slag. Om man
inte gör det medvetet, kommer man inte att nå resultat. Om man tror att det
skall gå av sig självt lever man på en illusion, eftersom det inte kommer att
göra det. Det krävs en mycket stark medvetenhet i rekryteringsarbetet.

Det andra mål som stödstrumporna har formulerat och som vi kan in-
stämma i handlar om halva makten, dvs. att kvinnor och män skall dela på

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

makten i samhället. Så är det som bekant inte. Vi fick rösträtt och valbarhet
för kvinnor redan 1921 i Sverige, men ännu i dag, drygt 70 år senare, finns
inte mer än litet drygt 30 % kvinnor i Sveriges riksdag.

Det finns naturligtvis inga vettiga skäl till att det inte är ungefär jämnt för-
delat - fifty-fifty - i Sveriges riksdag. Det är det inte heller i andra politiska
beslutande församlingar på landstingsnivå och på kommunal nivå.

Ändå är den situationen bättre än den som vi möter när vi kommer ut i
företag och offentlig sektor, där det i mycket hög grad är så att det finns mest
män där makt finns. I näringslivet dominerar männen stort. På chefsnivå i
näringslivet finns det inte mer än knappt 10 % kvinnor. Situationen är för
övrigt ungefär densamma i USA. Det är inte lika andel män och kvinnor,
vilket Stefan Kihlberg sade förut. Det framgår av en jämförelse som redovi-
sas i den nyligen framlagda utredningen om chefssituationen i näringslivet.

I universitetsvärlden möter vi samma bild. 94 % av professorerna vid våra
universitet är män. Bara 6 % är kvinnor. I den offentliga sektorn i övrigt ser
det litet bättre ut. Ungefär 30 % av cheferna är kvinnor. Då skall man ha
klart för sig att de anställda till ungefär 70 % är kvinnor. Om man ser till
antalet anställda och hur chefsrekryteringen går till är situationen inte så ko-
lossalt mycket bättre än vad den är ute i det privata näringslivet.

Också detta måste vi förändra. Det kommer inte att kunna ske utan en
mycket medveten chefsrekrytering och en mycket medveten inställning från
de politiska partiernas sida. Utan det kommer maktförhållandena inte att
påverkas. Vi kommer inte att nå målet om halva makten för kvinnor.

Det finns sedan några år tillbaka en målsättning som riksdagen har ställt
sig bakom om att vi skall ha en successivt ökande andel kvinnor i statliga
styrelser, kommittéer och liknande. Målet var att nå upp till 30 % 1992. Det
målet nåddes. Nu är nästa mål 40 % 1995, och det skall vara 50 % 1998.

För vaije ytterligare steg som skall tas kommer man att stöta på större och
större svårigheter, inte minst därför att det kommer att krävas att män makar
på sig om vi skall nå dessa mer ambitiösa mål. Om målet om halva makten
skall nås kommer män över huvud taget att tvingas avstå från en del av sin
makt. Annars kommer detta mål aldrig att nås.

Det tredje målet - delat ansvar hemma - är enormt viktigt. När jag växte
upp på 40-talet och under början av 50-talet ägnade min pappa mycket litet
tid åt oss som var små barn då. När mina barn eller i alla fall deras genera-
tionskamrater växer upp och får barn någon gång på 90-talet är situationen
annorlunda. Det har hänt en hel del i utvecklingen från strax efter kriget och
fram till nu.

Likväl måste vi konstatera att ansvaret för hemarbetet och ansvaret för
barnen i allt väsentligt är kvinnornas. Om man tittar på uttag av föräldrale-
dighet är det mindre än 10 % som utnyttjas av papporna och färre än hälften
av papporna som över huvud taget tar ut någon föräldraledighet.

Man kan tycka att detta är familjernas ensak och ingenting som vi politiker
skall lägga oss i. Men faktum är att ansvarsfördelningen i hemmen avspeglas
i maktfördelningen i samhället i övrigt. Vi kommer aldrig att kunna nå målen
om hela lönen och halva makten om vi inte också kan påverka den arbetsför-
delning som familjerna har i hemmen.

Därför är det oerhört viktigt att vi med olika medel kan stimulera pappor

att ta ett större ansvar. Det är naturligtvis bakgrunden till det förslag om en
pappamånad som jag har framfört i debatten under ett år och som regeringen
kommer att lägga fram i en proposition till riksdagen om några veckor. Jag
hoppas att det skall vinna riksdagens gillande.

Det har kommit en rad invändningar under debatten mot det här försla-
get. Man har bl.a. sagt att det finns många oumbärliga män ute på arbets-
marknaden. Av någon konstig anledning finns det inga oumbärliga kvinnor.
Det finns män som absolut inte kan vara borta en enda dag från sitt arbete,
men det finns inga kvinnor i samma situation.

Sanningen är naturligtvis att både kvinnor och män är oumbärliga för sina
barn men nästan ingen annanstans i samhället. Nästan alla män jag har träf-
fat som säger sig vara oumbärliga erkänner att de ändå tar semester - inte
bara en gång i livet, utan kanske en månad vatje år. Att de då inte under
flera års tid skulle kunna ta ut en månad för att vara hemma med sina barn
är faktiskt inte riktigt trovärdigt.

Jag tycker fortfarande att det ligger mycket i det som Eva Moberg skrev
i sin uppmärksammade artikel om kvinnans villkorliga frigivning redan i bör-
jan på 1960-talet: Vi bör sluta att tala om kvinnans två roller. Både män och
kvinnor har en huvudroll - den som människor. I människorollen ingår som
nödvändighet och moralisk plikt men också som rik tillgång, ljuv upplevelse
och mycket annat att ta väl hand om avkomman.

Det är lika sant nu, 1994, som det var 1961.

Anf. 15 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Då har vi återigen fått höra ett vackert tal - ett vackert tal om
jämställdhet. Som jag sade i min inledning handlar det nu, när vi står inför
en valrörelse, om att bevisa vad som är gjort och hur man har levt upp till
det vackra talet.

Det går an att säga ”hela lönen” till dem som har ett jobb, men allt fler
kvinnor ställs i situationen att inte ha ett arbete, inte ha sin frihet och inte
kunna försörja sig själva. Då klingar talet om ”hela lönen” något falskt i de-
ras öron.

Det handlar i grunden om vad man menar med jämställdhet, Bengt Wes-
terberg. För oss socialdemokrater och s-kvinnor är grunden för jämställdhet
ett eget arbetet, en egen lön och egen frihet. Folkpartiet som regeringsparti
skapar en utveckling som går i rakt motsatt riktning genom att föra en politik
där man inte har full sysselsättning utan inflationsbekämpning och prisstabi-
litet som den övergripande målsättningen. Ni tillåter en hög arbetslöshet.
Det betyder i sin tur att kvinnor inte kan få denna frihet. Det tal som Bengt
Westerberg håller är inte sanningsenligt. Det klingar falskt.

För de kvinnor som ändå har ett jobb kan det möjligen kännas skönt att
det finns de som talar för att kvinnor skall få ”hela lönen”. Jag vill fråga hur
ni vill komma till rätta med den strukturella löneskillnad som finns. Jäm-
ställdhetsministern sade att han vill rätta till situationen med alla medel. Han
talade om en skärpning av jämställdhetslagen. Kommer det att gälla alla
företag eller bara dem som har mer än tio anställda? Det hölls en diskussion
i Löneskillnadsutredningen om det. Kommer det bara att gälla kartläggning,

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

eller kommer man att göra en analys av varför det är som det är och försöka
hitta metoder att rätta till det?

Vad gör Bengt Westerberg åt målsättningen att det skall finnas 30 % kvin-
nor i statliga verk och styrelser? Den nåddes väl inte.

Anf. 16 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är självfallet vår ambition att färre kvinnor skall bli ar-
betslösa. Vi kan dock notera att det är fler män än kvinnor som är arbetslösa
under den arbetslöshetskris som vi nu har. Det är väl också skälet till att So-
cialdemokraterna huvudsakligen inriktar sig på olika åtgärder för att stimu-
lera manlig sysselsättning - t.ex. ROT-verksamhet och infrastrukturinveste-
ringar - när de vill gå vidare och föreslå åtgärder utöver dem regeringen har
föreslagit.

Vi är helt överens om att det är viktigt för jämställdheten och för välfärden
att vi kan pressa ned arbetslösheten och komma tillbaka till en situation av
full sysselsättning. Där råder det ingen som helst oenighet mellan oss.

Margareta Winberg frågar om den skärpta lagstiftningen. Jag skall åter-
komma till riksdagen inom några veckor med ett konkret förslag till hur den
nya jämställdhetslagen skall se ut. Den kommer utan tvekan att innebära en
skärpning av den lag som Margareta Winberg och hennes partivänner tidi-
gare har varit med om att driva igenom här i kammaren.

Utöver det som står i lagstiftningen är det också viktigt att vi påverkar
chefsrekryteringen. Det råder inget tvivel om att kvinnor har en bättre situa-
tion i de företag och förvaltningar där det finns kvinnliga chefer eller där det
åtminstone är en jämn fördelning mellan manliga och kvinnliga chefer. Det
är också en fråga som vi kommer att behandla i propositionen och i den fort-
satta opinionsbildningen.

Margareta Winberg tog upp frågan om representationen i statliga styrelser
och kommittéer. Hon har fel. Vi nådde målet 30 % representation 1992. Nu
siktar vi in oss på att nå målet 40 % 1995. Vi är på god väg mot detta mål,
men vi behöver nog tiden fram till 1995 för att kunna nå det. När vi väl har
kommit dit tar vi sikte på målet 50 % till 1998.

Anf. 17 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Nej, Bengt Westerberg, vi har inte samma politik för att nå
full sysselsättning. Där skiljer sig våra partier åt och för all del också rege-
ringen och socialdemokratin. Man kan ju välja två vägar i den ekonomiska
politiken.

Man kan välja att göra som regeringen har gjort och gör, nämligen att prio-
ritera inflationsbekämpning och prisstabilitet. I andra länder kan vi se vad
det leder till. Det är väl känt att det leder till stor arbetslöshet, till massar-
betslöshet.

I stället kan man välja att prioritera full sysselsättning, och det har varit
arbetarrörelsens mål så länge vi har funnits till. Vi var på god väg att lyckas
när ni tog över regeringsmakten. Men det gick fort att nå kontinentala ar-
betslöshetssiffror när man valde den andra vägen.

Det är inte sant att vi i vårt budgetalternativ prioriterar manliga sysselsätt-
ningar. Vi lägger exempelvis pengar på att de vårdbiträden, undersköterskor

och städerskor som nu varslas på grund av att det dras åt i kommuner och
landsting kan få vara kvar.

I vårt budgetalternativ har vi också pengar till 30 000 utbildningsplatser,
som skall höja kompetensen hos de många kvinnor som måste gå vidare för
att inte fastna på okvalificerade och lågt betalda arbeten.

Jag vill också ta upp vårdnadsbidraget. När man började diskutera det
sade Alf Svensson: Det blir inte så dyrt, därför att många kommer att välja
bort barnomsorgen. 2 000 kr är inte så mycket, men det är en början. Så såg
han på det: Man kommer att välja bort barnomsorgen, och det är en början.
Jag vill fråga jämställdhetsministern: En början på vad då?

I mitt inledande anförande beskrev jag nämligen hur detta systemskifte,
som drabbar kvinnor så hårt, just nu pågår.

Anf. 18 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är alldeles riktigt att vi inte har samma politik för full
sysselsättning. Socialdemokraterna har ju i själva verket inte någon politik
alls för full sysselsättning.

Den socialdemokratiska politiken under slutet av 80-talet är den viktigaste
förklaringen till den situation som vi befinner oss i nu. Ni misslyckades med
att klara prisstabiliteten. Det gjorde att svenskt näringsliv prissattes ur ar-
betsmarknaden, förlorade marknadsandelar under hela 1980-talet och be-
fann sig i en väldigt utsatt situation när vi gick in i den internationella lågkon-
junkturen i början av 1990-talet. Det är detta som svensk ekonomi lider av
för närvarande.

Men vi är på god väg att reparera de skador som ni tillfogade svensk eko-
nomi. Därför har vi trots allt anledning att se optimistiskt på resten av 90-
talet. Men säkert är både Margareta Winberg och jag lika bekymrade över
den aktuella situationen. Möjligen kan vi glädja oss åt att kvinnor inte har
drabbats så hårt som männen den här gången.

Jag vill gärna svara på Margareta Winbergs fråga om vårdnadsbidraget.
Man kan ha en hel del synpunkter på detta; det vet vi ifrån många debatter
här. Men om man upplever vårdnadsbidraget som ett hot mot jämställdhe-
ten, måste man känna sig minst lika bekymrad inför en förlängd föräldraför-
säkrning.

Båda dessa stödformer, som i själva verket är varandra ganska lika, riske-
rar naturligtvis att leda till att en del kvinnor väljer att stanna hemma under
längre tid, få längre förvärvsavbrott och därmed minskade möjligheter på
arbetsmarknaden. Det ligger alltså i allas intresse att göra klart för kvinnor -
för det handlar framför allt om dem - att detta innebär ett visst risktagande.
Det är angeläget att de kommer tillbaka till arbetsmarknaden.

Därför har vi varit angelägna om att alla som vill skall ha rätt till barnom-
sorg från 1 års ålder. På den punkten har vi gått mycket längre än vad Social-
demokraterna har gjort, både före regeringsskiftet och i den teoretiska de-
batten. Socialdemokraterna har bara velat ha barnomsorg från 1,5 års ålder.

Det är viktigt att barnomsorgen finns. Men det är också viktigt att visa
respekt för dem som av olika skäl vill stanna hemma under något längre tid,
och det är viktigt att de kan få ett mindre ekonomiskt avbräck med vårdnads-
bidragets hjälp.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Anf. 19 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Det är alldeles utmärkt att Bengt Westerberg lyssnar på de
krav som Maria-Pia Boethius och de andra stödstrumporna ställer. De kra-
ven är djupt förankrade hos många kvinnor - och män - i vårt land.

Problemet är att regeringen talar vackert om jämställdheten men i prakti-
ken har gjort mycket för att försämra den. Jag vet inte när Bengt Westerberg
infann sig här efter händelsen med det nedfrysta flygplanet, så jag kan
nämna det som jag och Margareta Winberg tidigare tog upp angående dessa
försämringar.

Det gällde naturligtvis vårdnadsbidraget och sänkningen av nivån i föräld-
raförsäkringen. Det gällde också arbetslösheten, som nyss diskuterades.
Den har ännu inte fullt ut drabbat kvinnor, men om regeringens planer full-
följs kommer den i hög grad att drabba just kvinnor inom kommun och
landsting.

Ändringen av arbetsskadebegreppet gör att kvinnor med förslitningsska-
dor inte i samma utsträckning som hittills kan hävda arbetsskada.

Det finns alltså en rad olika förslag som regeringen har lagt fram för att
försämra för kvinnor och för jämställdheten. Därför vill jag ställa några kon-
kreta frågor om en del av detta till Bengt Westerberg.

Visst är en pappamånad jättebra; vi stöder förslaget fullt ut. Men varför
sänks föräldraförsäkringen för att bekosta den? Vi vet ju att Bengt Wester-
berg själv inte har varit positiv till det. Det kan inte leda till annat än att färre
pappor är villiga att ta ut ledighet, precis som Bengt Westerberg var inne på.

Jag undrar också med anledning av den kommande propositionen på jäm-
ställdhetsområdet: Hur kommer det sig att JämO har så små resurser? Hur
skall man kunna genomföra det som Löneskillnadsutredningen har pekat
på? Och vad säger Bengt Westerberg om vårt förslag om en modell som den
i Canada med arbetsvärdering för stora företag?

Anf. 20 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag vill först ta upp föräldraförsäkringen. Det är alldeles rik-
tigt att vi har känt oss mycket tveksamma till en sänkning av ersättningsni-
vån. Men för några veckor sedan kunde vi konstatera att Socialdemokra-
terna, där Margareta Winberg i hög grad har varit pådrivande, har belutat
att föreslå en sänkning från 90 % till 80 %. Då stod vi tillsammans med Väns-
terpartiet ensamma kvar vid uppfattningen om 90 %. I längden skulle det
naturligtvis inte var möjligt för oss två att hävda denna uppfattning mot en
mycket stor riksdagsmajoritet på ungefär 85 %.

Det finns en risk i detta. Men jag tror inte som Eva Zetterberg att det med
nödvändighet leder till att färre pappor utnyttjar föräldraförsäkringen. Den
tillfälliga föräldrapenning som pappor kan få ut i samband med barns fö-
delse, de tio pappadagarna, ersätts bara med 80 % i dag men utnyttjas av
mer än 80 % av papporna. Det känns ändå ganska lovande.

När vi nu, i alla fall i regeringen, har fått igenom förslaget om att en pappa-
månad och en mammamånad skall ersättas med 90 % så känner jag mig
ganska hoppfull om att den sammantagna effekten skall bli ett ökat utnytt-
jande av föräldraförsäkringen från pappornas sida.

Eva Zetterberg efterlyser också ökade resurser till Jämställdhetsombuds-

mannen. Jag instämmer till fullo i detta och återkommer snart till riksdagen
med förslag om att Jämställdhetsombudsmannen skall få ökade resurser.

Anf. 21 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag har svårt att förstå Bengt Westerbergs tveksamhet inför
att vara ensam med Vänsterpartiet om ett förslag som håller politiskt. Från
vår sida har vi alltid stött sakligt underbyggda förslag, oavsett från vilket
parti de kommer. Jag trodde inte att sällskapet skulle genera Bengt Wester-
berg på det viset, när nu Socialdemokraterna beklagligtvis har gått ifrån sin
tidigare inställning till föräldraförsäkringens ersättningsnivå.

Jag skulle vilja kommentera frågan om JämO. Det är alldeles tydligt att
det behövs mer resurser. Jag frågade Bengt Westerberg vad han anser om
vårt förslag angående lagstiftningen i Canada - som är ett föredöme på områ-
det. Är ni villiga att titta på förslaget innan ni skriver propositionen? Det
vore välkommet.

Bengt Westerberg tog också upp frågan om representationen i statliga sty-
relser och i näringslivet. Vi har i en motion krävt att börsnoterade företag
skall redovisa styrelsens sammansättning vad gäller kön och vissa planer på
förändringar. I vilken mån är man från regeringens sida villig att ta med de
funderingarna och förslagen i en kommande proposition om jämställdheten?

Anf. 22 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig konstatera att även om Vänsterpartiet och Folkpar-
tiet är överens, utgör vi inte mer än ungefär 15 % av ledamöterna i denna
kammare. Det är svårt att hävda en uppfattning som bara dessa två partier
omfattar.

Jag kan inte lagstiftningen i Canada i detalj. Jag vet att den är intressant.
Lena Svenaeus, vår nya jämställdhetsombudsman, har varit arbetsmark-
nadsattaché under några år i Canada och har studerat denna lagstiftning. Jag
hoppas att vi skall kunna tillgodogöra oss hennes kunskaper i det fortsatta
arbetet på området.

Vidare har vi frågan om representationen i näringslivet. Utredningen om
mäns föreställningar om kvinnor och chefskap har överlämnats till mig. Den
är utförd av jämställdhetsombudsmannen och med medverkan av kvinnor
och män som har arbetat med sådana frågor under flera år. Där finns en del
förslag som kommer att behandlas i jämställdhetspropositionen som skall
läggas fram för riksdagen i slutet av februari. Jag instämmer helt och hållet
i ambitionen att vi måste se till att det blir fler kvinnor i styrelsen, i de privata
företagen och på chefsnivå i hela det privata näringslivet.

Anf. 23 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Fru talman! Det kanske förvånar församlingen, men jag instämmer gärna
i uttrycket hela lönen, halva makten och delat ansvar hemma. Men jag kon-
staterar att jag har misslyckats i min egen familj. Jag har inte hela lönen.
Min kära hustru tar hand om den. Jag har bara veckopeng. Jag har inte ens
halva makten. Vi har tre barn. Vi har misslyckats med maktfördelningen.
Det är 60 % kvinnor och 40 % män. Men vi upplever inte problemet som ett
problem.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 59

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Det hela handlar inte om symmetri 50-50. Det handlar om respekt för var-
andra. Där har vi inga problem. Vi har inte heller problem med det delade
ansvaret hemma.

Jag upprepar: Astras forskningslaboratorier i Södertälje är våldsamt kvin-
nodominerade, även på chefsnivå. Är det ett jämställdhetsproblem? Bofors
forskningslaboratorier är precis tvärtom, dvs. våldsamt mansdominerade.
Är det ett problem?

Jag tycker att det är intressant att diskutera vad det beror på att kvinnor
väljer olika yrken. Varför väljer kvinnliga civilingenjörer mycket hellre bio-
kemiska eller biologiska inriktningar än elektroniska eller liknande? Då
tycker jag att man kommer in i en diskussion värd namnet.

Kära jämställdhetsminister. Jag sade inte att det är 50-50 i USA. Jag sade
att det var i amerikanska banker. Bank of America - världens största bank,
åtminstone för några år sedan - har 50 % kvinnor på sina chefsbefattningar.

Det är inte medvetenheten som är problemet. Jag tror att vi alla är med-
vetna om problemet. Problemet är att vi är oense om metoderna och att det
finns olika värderingar om vad som är jämställdhet.

Min fråga till jämställdhetsministern är följande. Är en hemarbetande
kvinna jämställd, dvs. en kvinna som har valt att vara hemma och ta hand om
barnen? Hon har ingen inkomst. Han är fullständigt beroende av mannens
inkomster. Är hon jämställd?

Anf. 24 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Den sista frågan är fullständigt omöjlig att besvara generellt.
Låt oss titta tillbaka på det svenska samhället på den tiden majoriteten av
gifta kvinnor med barn arbetade i hemmet och var beroende av bidrag från
sina män. Jämför deras möjligheter med männens möjligheter senare i livet.
Det råder inget tvivel om att det då inte rådde jämställdhet mellan dessa två
grupper.

Den kvinna som väljer att stanna hemma flera år har betydligt sämre möj-
ligheter senare i livet. Det har också visat sig att de kvinnor som är hemma
flera år möter sådana svårigheter och trivs mindre bra på arbetsmarknaden
när de väl kommer ut än de kvinnor som också under småbarnsåren har valt
att förvärsarbeta.

Låt oss beskriva en kategori av kvinnor, nämligen kvinnor som väljer att
stanna hemma under många år när barnen är små. Deras möjligheter till ett
jämställt liv är betydligt sämre än för dem som väljer att fortsätta att hålla
kontakt med arbetsmarknaden under småbarnsåren.

Det behöver inte vara något bekymmer att Astras laboratorier domineras
av kvinnor och att Bofors laboratorier domineras av män. Men däremot är
det ett problem när vi ser ett tydligt mönster i hela samhället. Det kan vara
att på chefsnivå i näringslivet finns nästan bara män. Det är ett problem när
vi ser ett tydligt mönster att män rekryterar män, att kvinnor slås ut och stö-
ter på ett glastak. Det är ett problem när kvinnor inte får möjlighet att ta sig
fram i näringslivet. Det är också ett problem för samhället. Det innebär ett
sämre utnyttjande än möjligt av de resurser som finns. Vi utnyttjar inte de
kvinnliga resurserna tillräckligt bra i det svenska samhället. Det skulle vara

bra för Sverige och svensk samhällsekonomi om vi utnyttjade kvinnor bättre
än vad vi gör för närvarande.

Anf. 25 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Fru talman! Jag vänder mig i grunden mot den basvärdering som ligger i
jämställdhetsbegreppet, nämligen att man inte kan vara jämställd om man
inte förvärsarbetar. Jag tycker att det är kränkande. Det innebär att kvinnor
eller män inte kan vara jämställda i samhällen som inte har vår calvinska
arbetskultur. Jag tycker att det är ett oändligt mycket djupare begrepp än
så.

Vidare har vi frågan om chefer. Jag har jobbat civilt med denna fråga.
Kvinnor är generellt sett, med de krav som ställs i dagens samhälle, ofta
mycket bättre chefer. I det gamla, diktatoriska peka-med-hela-handen-le-
darskapet var män bra. Men med dagens mål- och relationsorienterade sätt
att leda är kvinnor ofta mer framgångsrika. Jag vet att många män blir
skräckslagna när de ser kvinnorna komma.

Men fortfarande är ett av problemen att många kvinnor avstår. Det beror
på de uppoffringar som krävs. Att ha en chefspost på toppnivå är ett fruk-
tansvärt krävande jobb. Jag tycker att det är en utmärkt lösning - det tycker
Maria Leissner också, vi är väldigt överens på den punkten - att ge förvärsar-
betande män och kvinnor en chans att slippa detta helvetes dubbelarbete.
Förlåt att jag svor. Men det är så. De upplever ett inferno. Låt dem få köpa
tjänsterna. Låt dem ha butlers, pigor, privatchaufförer och drängar. Varför
är det så hotfullt? Varför är det så kränkande? De blir också jämställda. De
får också en förvärsinkomst.

Men denna diskussion går knappast att föra i Sverige. Då blir det den s.k.
pigdebatten. Det är ett bottenmärke i modem tid och kränkande mot män
och kvinnor. Då får man vidare höra att de skall välja bort barnomsorg. Nej,
man väljer bort institutionell barnomsorg och väljer kanske i stället äkta om-
sorg, kärlek och omtanke om sina barn.

Anf. 26 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Först och främst tycker jag att en viktig del i jämställdhetsar-
betet är att både kvinnor och män skall kunna försörja sig själva. Denna rät-
tighet till försörjning är ett mycket viktigt inslag. För att det skall kunna för-
verkligas är det nödvändigt att man är beredd att dela på ansvaret för hem
och barn.

Stefan Kihlberg säger att kvinnor är bättre chefer. Detta understryker vad
jag säger. Bristen på kvinnliga chefer är en stor förlust för Sverige som na-
tion. Vi skulle vinna mycket, samhällsekonomiskt och på annat sätt, om vi
hade fler kvinnor på sådana positioner.

Vidare säger Stefan Kihlberg att för att underlätta för kvinnor och män
skall de få slippa dubbelarbete. Man kan inte slippa arbetet med hem och
barn. Barnen behöver naturligtvis sina föräldrar. Det handlar om fördel-
ningen av arbetet mellan kvinnor och män. Den faktiska situationen i dag är
att kvinnor tvingas att vara mycket flexibla. Kvinnor får ta ansvar för hem
och barn och för försörjning och arbete, medan männen när barnen kommer

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

till världen fortsätter som och ingenting har hänt. Det är de förhållanden vi
måste förändra i det svenska samhället.

Personligen tycker jag att det finns mycket starka invändningar mot det
Vinellska förslaget. I det svenska skattesystemet har vi en grundprincip som
innebär att utgifter som är nödvändiga för inkomstens förvärvande får dras
av men däremot inte utgifter för privat konsumtion.

Vi skall hålla fast vid den principen. Det är den enda rimliga princip som
man kan hävda i det svenska skattesystemet. Det tycker egentligen utreda-
ren Vinell, men av någon outgrundlig anledning har han ändå valt att lägga
fram detta förslag.

Anf. 27 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Möjlighet att fritt forma sitt liv är ett eftersträvansvärt mål för
kvinnor såväl som för män. Det är långt kvar innan det målet kan förverkli-
gas. Samtidigt är vi beroende av varandra. Tillvaron är inte svart eller vit;
den är inte så enkel. Framför allt är den olik för var och en av oss.

En del tror att kvotering är allena saliggörande, medan andra tror mer på
kompetensutveckling. Vi moderater har alltid tagit ställning för höjd kompe-
tens och konkurrens. Det har lett till att moderata kvinnor går bra i våra
prowal.

Storstadsregionerna går före i denna allt kvinnovänligare trend. Modera-
terna har fler kvinnliga kommunstyrelseordförande än övriga partier tillsam-
mans. 40 % av våra kommunalråd i Stockholms län är kvinnor. Våra kvinnor
har ordförandeposten i landets tre största parlamentariska församlingar.

Vi tror inte att det hjälper att kvotera fram kvinnor om man inte hunnit
få den erfarenhet som krävs för uppdraget. Tvärtom ser vi gärna att kvin-
norna tar chanser när de får dem, att de skaffar sig den kompetens som be-
hövs och därmed blir valda. Visst behöver mycket göras när det gäller att
stötta, utveckla och skapa möjligheter. Men det går i alla fall framåt.

Det är heller inte riktigt bra för landet med ständigt nya medieproduce-
rade partier. Det senaste tillskottet, Kvinnolistan, utgör inget undantag.

Under åratal har i denna kammare beslutats om fler utgifter än vi haft råd
med, och därför har vi nu en ekonomisk situation som kräver partier som är
beredda att ta ansvar. Den turbulens som nu uppstått i riksdagen beror just
på att denna fråga blivit skärningspunkten i ett parti. Om turbulensen breder
ut sig och parlamentet får beslutsvånda, drabbas vi alla genom försvagat in-
ternationellt förtroende för Sverige. Den goda utvecklingen av kronkursen
riskerar då att skadas.

Medier med samhällsansvar borde mer koncentrera sina resurser på politi-
ker som talar om blod, svett och tårar än på dem som vidareutvecklar det
jultomteteorem som vi redan sett misslyckas!

Det är just bristen på realism som är så framträdande i Kvinnolistans öns-
kelista eller s.k. partiprogram.

Felet med den politik som bedrevs på jämställdhetens område under
många år var att den grundade sig på föreställningen att jämställdheten var
genomförd, eller nästan genomförd.

Inskränkningen av JämO:s tillsyn till en knapp tiondel av arbetsmarkna-
den, dvs. endast till arbetsplatser som saknar kollektivavtal, har kritiserats

hårt av oss moderater. Vi har velat ge resurser för att driva jämställdhets-
ärenden även inom kollektivavtalsområdet. En JämO utan verktyg fyller
föga funktion.

När det fattades beslut om den nya jämställdhetslagen försökte vi modera-
ter att få in även sextrakasserierna, men det förslaget föll på grund av juri-
diska betänkligheter. Men nog skulle det bättre behöva belysas om brottsbal-
ken här är till fyllest.

Sedan länge har vi drivit EU:s regelverk för lika lön. Vid lönesättningen
skall man bl.a. ta hänsyn till den anställdes utbildning, erfarenhet, ansvar,
arbetsinsats och situation. Både gamla JämO och nya JämO stöder många
av dessa moderata förslag.

Facket har fått ta hand om jämställdhetsfrågan på de flesta arbetsplatser.
Frågan är om det resultatet är alldeles lyckat. Snarare vore det av värde om
JämO kunde får mer erfarenhet av jämställdhetsärenden innan det blir ak-
tuellt att driva jämställdhetsärenden i EG-domstolen. Då måste JämO:s
kompetens vidgas.

Det räcker att läsa SoU 1994:3 Mäns föreställningar om kvinnor och chef-
skap för att man skall inse att förmågan att ta till vara befintlig kvinnlig kom-
petens är föga utvecklad, med de ekonomiska konsekvenser detta får. En-
kelt uttryckt: Män ser män. Men kvinnor ser både män och kvinnor. Det
framgår tydligt i denna utredning.

De största jämställdhetsfrågorna ligger sannolikt inte i jämställdhetslag-
stiftningen. Attityder, samhällsanda och arbetsmöjligheter avgör så mycket
mer. Många lagstiftningar berörs. En av de känsligaste, när det gäller synen
på kvinnan, är naturligtvis hur lagen skyddar henne vid sexuella övergrepp.
Det har aldrig varit moderat politik att släppa ut våldtäktsmän efter halva
tiden. I konflikten mellan den våldtagna kvinnan och våldtäktsmannen har
vi moderater alltid tagit kvinnans parti och prioriterat hennes skydd.

Vi har framför oss ett viktigt beslut att fatta om jämställdheten, nämligen
pensionsfrågan. Moderata kvinnor har i decennier drivit frågan om delad
pension. Den dag pensionerna i familjen delas, dvs. är gemensamma precis
som möbler och annat giftorättsgods får kvinnors arbete en verklig uppvär-
dering, både på arbetsmarknaden och i hemmet.

Pension betraktas som uppskjuten lön och borde egentligen ha samma
ställning som det som köps för lönen i familjen. Nu föreslås en möjlighet att
dela pensionen i de familjer som så önskar. Men man kunde kanske tycka
att giftorätt borde vara norm även på pensionssidan, detta i all synnerhet
som 15/30-årsreglerna föreslås ändras till livslångt intjänande.

Canada är verkligen ett föredöme i jämställdhetsfrågor. I Canada delas
pensionspoängen om någon av parterna så önskar. Skulle det kanske kunna
bli nästa steg i utvecklingen mot ett rimligare pensionsskydd?

Det är dags att sluta lagstifta som om jämställdheten redan vore här. Det
gäller att lagstifta så att det stimulerar till ett jämställt beteende. Men den
som då gör misstaget att tro att alla kvinnor vill leva på samma sätt riskerar
att delvis hämma jämställhetens utveckling. Åtgärderna måste innebära att
det hålls öppet för olika sätt att leva, arbeta och ordna sin barnomsorg och
att de inte hindrar personliga lösningar för den som har speciella arbetstider
eller speciella personliga förhållanden.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Anf. 28 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Jag såg Charlotte Cederschiöld på TV 4 härommorgonen.
Hon talade där om hur jämställt det är i Moderata samlingspartiet och om
hur många kvinnor som skulle komma in i riksdagen nästa period. Det är
bra. Det behövs. Moderaterna är nämligen näst sämst i riksdagen vad gäller
kvinnorepresentation, därefter kommer Ny demokrati. Moderaternas kvin-
norepresentation utgör 24 %. Ny demokrati har rekord med 13 %.

I andra tidningar kan man läsa att i Kristianstadskretsen i Skåne är det Bo,
Wiggo och Ingvar som toppar listan. I Norra Älvsborg är det Arne och Stig
som toppar listan; den tredje personen är en kvinna, som sannolikt inte kom-
mer in. I mitt eget distrikt kan jag notera hur man byter en kvinna mot en
man osv. Då blir Charlotte Cederschiölds påstående inte så självklart för mig
längre. Det vore intressant att få höra en kommentar till detta.

Charlotte Cederschiöld talar om Sverige och om regeringen och om hur
viktigt det är med anseendet utomlands. Jag hållar med om att det är väldigt
viktigt för ett land att bedriva en ekonomisk politik som gör att man får gott
anseende utomlands. Frågan är: Har denna regering gjort det? Har denna
regering, med ett budgetunderskott på nära 200 miljarder kronor och med
en skenande statsskuld visat upp en sådan bild utomlands? Ger OECD:s se-
naste rapport belägg för att Sverige i ett internationellt sammanhang är så
bra? Det vore intressant med en kommentar till detta, Charlotte Ceder-
schiöld.

Resonemanget som förs vad gäller delad pensionspoäng är litet lustigt.
För oss socialdemokrater är det självklart att om man är en individ i den
aktiva arbetsåldern, med rätt och ansvar att försörja sig själv, skall detta
gälla även pensionen. När man är ute i arbetslivet delar man inte på lönen;
man bestämmer möjligen tillsammans vad man skall köpa för lönen. Precis
på samma sätt bör man göra med pensionen. Det förslag som ligger på riks-
dagens bord är ju i och för sig ganska harmlöst. Kvinnor lever ju litet längre
än män, och därför får män dela med sig litet extra av pensionspoängen. Jag
tror därför inte att detta är något större problem. Men själva principen vore
intressant att diskutera.

Anf. 29 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:

Fru talman! Det vore mig fjärran att påstå att Moderata samlingspartiet
har flest kvinnor i riksdagen. Det har jag aldrig påstått, vare sig i TV eller
här i kammaren.

Vad jag däremot har försökt visa på är den utveckling som vi har med fler
kvinnor på olika områden. Det gäller även i riksdagen. I TV framhöll jag
särskilt storstadsområdena, vilket jag gjorde även här i kammaren.

Jag skulle kunna ta Stockholm, Göteborg och Malmö som exempel. Vid
de tre senaste prowalen har kvinnorna besatt de tre eller fyra första plat-
serna av de fem första i Stockholm. I Göteborg är två kvinnor först, och även
i Malmö går det väldigt bra för kvinnorna. Jag skulle även kunna nämna Da-
larna, och det finns även mindre områden där det är på det här sättet. Men
framför allt går storstadsområdena i spetsen.

Jag säger inte att detta är tillräckligt bra, men vi är på väg. Det är uppen-
bart att många av de moderata medlemmarna klarar att skilja på män och

kvinnor och alltså att rösta på kvinnor. Utvecklingen går i den riktning som
vi vill, även om vi naturligtvis inte är ända framme. Det handlar om utveck-
ling, och det sker inte över en natt.

Margareta Winberg tog upp ekonomin. Hon sitter i ett glashus, med hän-
syn till vad hon nyss sade. Hon tog som ett negativt exempel att vi försöker
få en sund ekonomi i det här landet. Hon framhöll inflation, en ekonomi
som leder till hög arbetslöshet, som någonting positivt. Det är just den eko-
nomin som har lett till att vi har hamnat i den här situationen.

Det är inte alls så, som Margareta Winberg sade, att problemen uppkom
när den borgerliga regeringen tillträdde. Arbetslösheten exploderade, och
därför förlorade Socialdemokraterna det förra valet. Investeringar flyttades
utomlands under den socialdemokratiska perioden, och därför ökade arbets-
lösheten.

Anf. 30 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Jag påstod inte att jag hade hört Charlotte Cederschiöld säga
att Moderaterna var bäst. Jag tyckte bara att det var märkligt att hon fick så
lång tid i TV. Man kunde lätt få uppfattningen att det var något unikt med
Moderata samlingspartiets kvinnorepresentation. Nu nyanserade hon detta
litet grand.

Jag vill bara påpeka för Charlotte Cederschiöld att Sverige består av mer
än Stockholm, Göteborg och Malmö. Landet finns även utanför dessa stä-
der. Jag antar att ni får ett och annat mandat även där - även om jag hoppas
att ni inte får något. Jag ville därför ha en kommentar till de tidningsartiklar
som visar att flera män toppar listorna och att kvinnor från andra delar av
landet riskerar att inte komma med.

När det gäller ekonomin blandar Charlotte Cederschiöld ihop inflations-
bekämpning och målet om full sysselsättning. Det är två olika ekonomiska
teorier. Man kan välja att prioritera full sysselsättning. Det kan ibland ske
till priset av en något förhöjd inflation, och då får man försöka att komma
till rätta med det. Jag hann inte utveckla detta i debatten med Bengt Wester-
berg.

Det här var precis vad den socialdemokratiska regeringen försökte göra i
slutet av 80-talet, när vi fick till stånd ett stabiliseringsavtal, Rehnbergavta-
let, och en uppgörelse om jordbrukspolitiken. De här båda sakerna skulle
dämpa inflationen, och samtidigt kunde vi hålla arbetslösheten i schack. När
ni tog över regeringsmakten, Charlotte Cederschiöld, var arbetslösheten
mellan 2 och 3 %, och i dag är den som bekant väsentligt högre.

Anf. 31 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:

Fru talman! Oavsett vad Margareta Winberg tycker är intressant i fråga
om storstäder och land, var det så att man på TV tyckte att det var intressant
att moderata kvinnor stod sig så bra i storstadsområdena. Man gjorde pro-
grammet därför att man hade upptäckt att moderata kvinnor klarade sig all-
deles utmärkt, utan kvotering eller andra insatser. Vi satsar på kompetensut-
veckling och utbildning, och det lönar sig. Det var det som uppmärksamma-
des i TV.

När det gäller förhöjd inflation har vi helt olika syn på vart det leder. Att

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

tro att förhöjd inflation i längden skulle kunna leda till låg arbetslöshet är
fel. Som vanligt har Socialdemokraterna en mycket kortsiktig politik - kan-
ske fram till valet - men sedan kommer eftertankens kranka blekhet. Det
går nämligen inte i längden att driva inflationspolitik och tro att det kommer
att leda till full sysselsättning. Jag tror att Socialdemokraterna får tänka om.
När man hör Socialdemokraterna diskutera med sina europeiska vänner in-
ser man också att de kommer att få nyansera sin syn.

Anf. 32 KARIN STARRIN (c):

Fru talman! Jag vill böija med att citera Kjerstin Dellert, som var hos oss
180 centerkvinnor i går när vi genomförde ett kvinnokonvent. Hon sade så
här: ”Livets mening är att förändra och att förändras.”

Samhället förändras ständigt. Men rätt förändringar kräver att också kvin-
nor skall finnas med där besluten fattas.

Jag vill påstå att 1994 års val kommer att bli ett trovärdighetsval. Kommer
partierna verkligen att leva upp till det som man nu pratar vitt och brett och
vackert om? Detta gäller alla nomineringar. Det finns fortfarande nämnder
och styrelser där inte en enda kvinna är representerad. Det kan vi inte accep-
tera. Många har redan tidigare sagt att näringslivet måste skärpa sig, så jag
skall inte utveckla det mer än att noga understryka det.

Makt kan mätas på många olika sätt. Om man lägger ihop alla försam-
lingar där beslut fattas som berör andra människor, kan man se att kvinnor
har 13 % av den totala makten. Det måste slås fast att det inte är bra, och
vi måste naturligtvis ändra på det.

Vi är i Sverige stolta över att vi har en hög förvärvsfrekvens. Det har varit
relativt lätt att uppnå i expansiva tider och i högkonjunktur. Men det är nu
som det gäller. Kvinnorna får inte vara enbart en arbetskraftsreserv i hög-
konjunktur.

En stor del av framtidens arbeten kommer att finnas inom tjänstesektorn,
både offentlig och privat sektor. En rad möjligheter till eget företagande
växer fram som alternativ i den offentliga tjänstesektorn.

I takt med förändringar och rationaliseringar, både på det offentliga och
på det privata området, försvinner många traditionella kvinnojobb. Det gäl-
ler ofta äldre kvinnor, som har arbetat länge med arbetsuppgifter som nu blir
omoderna. Det är angeläget att dessa kvinnor nu får utbildning, så att de
kan vara med och konkurrera på den totala arbetsmarknaden, vara med och
slåss om alla jobb. Utbildningsvikariat är ett sätt att höja kompetensen och
skapa jobb även i fortsättningen.

De konjunktursvängningar som vi i dag ser på arbetsmarknaden har lett
till en stor obalans. Medan många människor går arbetslösa har andra väl-
digt mycket övertid. Med en annan fördelning av arbetstiden skulle det bli
fler arbetstillfällen. Detta är oerhört viktigt. Om vi räknade om all övertid i
dag, skulle ungefär 50 000 nya jobb kunna fixas.

Flexibla arbetstider blir allt vanligare, även i kombination med olika jobb.
Alla lokala försök som har gjorts, enligt de anställdas önskemål, visar på
ökad trivsel, ökad effektivitet och ökad produktion. Både arbetsgivare och
arbetstagare tjänar på sådana här system.

Målet måste långsiktigt vara att vi strävar efter sex timmars arbetsdag eller

30 timmars arbetsvecka. Därför behövs en ny arbetstidsutredning, som har
som direktiv att fixa ytterligare jobb.

Vi har i debatten hört en hel del om att löneskillnaderna ökar, och det kan
vi inte acceptera. Olika företrädare för SAF håller inte ens en gång med om
att det finns löneskillnader, så vi har inte kommit speciellt långt i debatten.

Det krävs omfördelningar av den befintliga lönepotten. Det är ett väldigt
tufft steg att ta. När det egentligen inte finns några utrymmen alls för löneök-
ningar måste vi välja omfördelningar. Här har facken en oerhört viktig upp-
gift när det gäller att hjälpa till att skapa förståelse för kvinnors orättvist låga
löner. För det krävs ett arbetsvärderingssystem. Ett sådant har man tagit
fram i Canada, och på det sättet har man där verkligen lyckats.

Vi tar kvinnors otålighet på allvar. Vi har under allmänna motionstiden
lämnat in en omfattande motion med 56 krav som syftar till förändringar i
riktning mot jämställdhet. Kvinnor och män måste ha rättigheter, skyldighe-
ter och möjligheter att dela på ansvaret både hemma och i arbetslivet.

Anf. 33 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Jag har läst motionen med alla kraven, Karin Starrin, och den
är mycket imponerande. Den omfattar allt från småskalig livsmedelsproduk-
tion till sambandet kyrka-stat. Den spänner alltså över stora fält. Jag skall
senare återkomma till ett par av de fälten.

Karin Starrin sade att årets val blir ett trovärdighetsval. Det är alldeles
riktigt. Och jag tror inte att trovärdigheten bara ligger i en jämn fördelning
mellan kvinnor och män, även om det är nog så viktigt. Det handlar faktiskt
om vilken politik de olika partierna står för, och där har vi ju facit från de
gångna tre åren.

Om man tar listan med önskemål från de kvinnor som står utanför de poli-
tiska partierna och jämför den med vad den nuvarande regeringen har åstad-
kommit och vad den vill åstadkomma är resultatet inte så uppmuntrande.
Det går helt enkelt på tvärs mot deras önskemål. Är det för de kvinnor som
finns utanför Riksdagshuset som man skall framstå som trovärdig får man
nog ändra politiken.

Det handlar om vårdnadsbidraget, som inte alls går ihop med det som
Karin Starrin sade om att kvinnor inte skall vara en arbetskraftsreserv. Det
handlar om en annan sak som Karin Starrin inte tog upp men som jag vill
diskutera med henne: skattesubventionerade pigor. När det förslaget fram-
fördes tog Helena Nilsson på Gotland kraftigt avstånd från det och talade
om en återgång till gamla tider. Karin Starrin däremot talade några veckor
senare - jag minns inte om det var i tidningen eller i TV - om att det skulle
vara väldigt skönt att på fredagen komma hem till ett städat hem och bara
behöva pynta och lägga på några rena dukar. Var står Centern i den här frå-
gan?

Hur skall vårdnadsbidraget finansieras? Det har vi inte diskuterat här i
dag, men eftersom Centerpartiet ingår i regeringsunderlaget så kanske ni har
någon idé om det. Vilken roll kommer Ny demokrati att få spela i den debat-
ten?

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Anf. 34 KARIN STARRIN (c) replik:

Fru talman! Med uttalandet att det här valet kommer att bli ett trovärdig-
hetsval menar jag naturligtvis den totala uppläggningen. Jag talade om re-
presentationen, men naturligtvis är innehållet i politiken också oerhört vik-
tigt för mig. Där tycker jag att vi för kvinnors talan, Margareta Winberg. Vi
betonar en rättvis fördelning - det är ett huvudkrav för mig.

Margareta Winberg kopplade det genast till frågan om vårdnadsbidraget
och frågade hur det kan gå ihop med uppfattningen att vi försvarar kvinnors
situation. För mig innebär vårdnadsbidraget ökad valfrihet. Jag kan inte för-
stå att man kan tycka att ökad valfrihet innebär en försämring. De kvinnor
som i dag förvärvsarbetar och har dagisplatser eller annan barnomsorg som
är bra behöver ju inte se någon som helst förändring genom att vi tar steget
att införa ett vårdnadsbidrag. De kan fortsätta precis som de hittills har
gjort.

Det här blir ett komplement som innebär ökad valfrihet. De föräldrar som
vill det kan välja att förkorta sin arbetsdag. Vi har aldrig påstått att just vård-
nadsbidraget skulle vara en ersättning för en hel förvärvsinkomst. Rättvisa
och valfrihet ser jag i vårdnadsbidraget.

Jag återkommer till pigorna i min nästa replik.

Anf. 35 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Fru talman! Det är nästan patetiskt att höra en företrädare för Centerpar-
tiet tala om en rättvis fördelning. Det är väl det vi minst har sett något av
från den nuvarande regeringen. Är det en rättvis fördelning att sänka skat-
terna med drygt 20 miljarder för de mest förmögna samtidigt som man höjer
skatterna med ca 30 miljarder för löntagarna? Vari ligger rättvisan där, Karin
Starrin?

Är det rättvist att man genomför förändringar i arbetsrättslagstiftningen
och a-kasseersättningen så att det drabbar just dem som har det sämst? Lis-
tan över orättvisorna i den nuvarande regeringens politik skulle kunna göras
lång.

Jag noterar sedan att Karin Starrin håller fast vid det som hon tidigare har
sagt om att vårdnadsbidraget skulle kunna användas för att förkorta arbetsti-
den. Men då tror jag att Karin Starrin har läst på litet dåligt. Det går inte att
göra det. Enligt det senaste förslaget när det gäller vårdnadsbidrag får man
2 000 om man inte har någon barnomsorg alls. Har man 1-15 timmars barn-
omsorg per vecka får man 1 350, och har man 16-30 timmars barnomsorg får
man 700. Har man mer än 30 timmars barnomsorg får man ingenting alls.
Om man vill ha kvar barnomsorgen men vill gå ned i arbetstid kan man alltså
inte ersätta den lön som man förlorar med vårdnadsbidraget. - Det måste
vara en miss, och jag ser att det också har tagits upp i den motion som Karin
Starrin tidigare hänvisade till.

Centerpartiet och kds är de mest reaktionära partierna när det gäller de
frågor som vi nu diskuterar - familjepolitiken, vårnadsbidraget, abortfrå-
gan, neddragningen i den gemensamma sektorn, osv. Om jag först kan få
svar på frågan om finansieringen av vårdnadsbidraget vore det intressant att
slutligen också få höra hur Centerns kvinnoförbund egentligen ställer sig i

abortfrågan - även det handlar om trovärdigheten i förhållande till kvin-
norna utanför Riksdagshuset.

Anf. 36 KARIN STARRIN (c) replik:

Fru talman! Jag börjar med att kommentera förslaget om pigorna. Jag
måste hålla med Stefan Kihlberg som sade att det är en förnedrande debatt.
Som jag ser det måste man i den här debatten verkligen känna ansvar för att
uppvärdera allt arbete, inklusive hemarbetet. Allt arbete måste göras. Vi vet
också att tiden inte räcker till för många. Det blir en stressig och jäktig situa-
tion.

Jag tycker inte att vi skall gå så långt att vi tillåter avdrag för sådana tjäns-
ter. Däremot måste vi öppna diskussionen så att det blir mer legitimt att an-
vända olika sådana köpta tjänster. Mitt förslag i somras var att vi skulle göra
det möjligt för ungdomar att ta sådana arbeten och eventuellt sänka de so-
ciala avgifterna så att det inte blir fullt så dyrt och på så sätt få i gång en viktig
arbetsmarknad. Alla parter skulle tjäna på det - både alla de stressande för-
värvsarbetande och de arbetslösa ungdomarna, som ingenting hellre vill än
att ha ett arbete, även om det är tillfälligt. Det är ändå ett arbete som ger
ersättning och även viktiga erfarenheter.

Anf. 37 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag blev väldigt uppiggad av Karin Starrins anförande. Hon
talade om vilket intresse Centerpartiet hade för sex timmars arbetsdag.

När jag nu lyssnar på replikväxlingen med Margareta Winberg blir jag syn-
nerligen konfunderad - det är så motsägelsefullt. Karin Starrin lyfter upp
frågan om pigorna. Hon talar om möjligheten till avdrag, så att ungdomar
skall kunna ta dessa jobb. Det skulle så att säga ligga i den förkortade arbets-
tiden.

Vad det handlar om är just sex timmars arbetsdag som ger alla möjlighet
att leva ett bättre liv - det tog Karin Starrin upp i sitt första anförande. Det
handlar om att man skall dela på de jobb som finns.

Jag har inte läst hela Centerpartiets motion i denna fråga. Jag skulle därför
nu vilja höra av Karin Starrin vad det är som gäller. Är ni intresserade av
sex timmars arbetsdag eller inte? Det har ju, Karin Starrin, gjorts flera ut-
redningar på detta område. Det som behövs nu är väl snarast att man går till
handling.

I vårt budgetförslag finns förslag om 1 miljard kronor till försöksverksam-
het. Företag som inte anser sig ha råd med en förkortad arbetstid skulle då
ändå kunna prova på det. I botten vet ju både Karin Starrin och jag att det
finns ett flertal försök runt om i landet, i Kiruna, Blekinge, Södertälje m.m.,
där man har genomfört eller är på väg att genomföra sex timmars arbetsdag
med bibehållen lön. Det har gått väldigt bra.

Jag skulle också vilja höra litet grand om detta med könsrelaterade löner
och lagstiftningen i Canada. Tänker Centerpartiet stödja förslaget som inne-
bär att vi skall se hur vi i Sverige kan ta till vara lagstiftningen i Canada?

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Anf. 38 KARIN STARRIN (c) replik:

Fru talman! I Centerpartiets partiprogram finns det inskrivet att vi måste
sträva efter målet om sex timmars arbetsdag. Det inkluderar mer flexibla
arbetstider.

Vi ser i dag att det är oerhört svårt att direkt fatta ett beslut om att övergå
till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det vi säger nu i vår motion
är att det är dags att kräva en ny arbetstidsutredning som skall ta reda på hur
vi kan nå målet om en kortare arbetsdag.

Jag tycker absolut inte att vårt förslag om ett vårdnadsbidrag, som vi för-
hoppningsvis ganska snart skall få ett beslut om, strider mot detta översikt-
liga mål. Ett vårdnadsbidrag skulle möjliggöra för familjer att förkorta ar-
betsdagen. Vårdnadsbidraget skull kunna täcka den lön som de förlorar ge-
nom att dra ner på arbetstiden. Den valfriheten överlåter vi till föräldrarna
själva att bestämma över. Jag litar på att föräldrarna vet vad som är bäst
i just deras familjesituation. I förslaget om ett vårdnadsbidrag ser jag just
valfriheten för föräldrarna.

Anf. 39 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag tycker inte att det, efter Karin Starrins replik, är mycket
klarare hur ni vill förverkliga sex timmars arbetsdag. Det är självklart att det
inte går att genomföra från ett år till ett annat. Det är ingen som har krävt
eller hävdat det.

Vi har talat om en målsättningen att det år 1997 skall vara sju timmars
arbetsdag. Det vore ett bra steg på vägen.

Jag vill återigen säga till Karin Starrin: Varför inte bifalla vårt förslag?
Varför inte stödja oss och driva kravet om en utvidgad försöksverksamhet
för enskilda företag? Detta, till skillnad från nya arbetstidsutredningar,
skulle vara ett väsentligt bidrag till att förverkliga en förkortad arbetstid.

När det gäller vårdnadsbidrag och pigavdrag vill jag säga att jag tror att
det bästa är att föräldraförsäkringen förlängs. Det ger valmöjligheter. Den
är mycket flexibel. Man kan använda den på det sätt som man själv vill.

Till sist, fru talman och Karin Starrin, vill jag ytterligare varna för detta
med pigavdrag. Jag kan berätta för Karin Starrin att jag har en mamma som
är 84 år. Hon har varit yrkesarbetande under hela sitt liv. Hon har inte levt
med pigor, men hon har levt med hembiträden och folk som har hjälpt till
hemma. Hon har ju en lång livserfarenhet, och när hon hör den här diskus-
sionen frågar jag henne: Tycker du att det är bra att vi skall slippa detta dub-
belarbete? Hon svarar: Nej, återvänd aldrig till den tiden då andra männi-
skor utförde hemsysslor. De går att genomföra om man har en förkortad ar-
betstid och om man har en verklig jämställdhet i hemmet.

Lyssna på gamla människor som har upplevt detta system.

Anf. 40 KARIN STARRIN (c) replik:

Fru talman! I vår motion står det mycket tydligt hur vi vill komma fram i
frågan om sex timmars arbetsdag. Vi tycker att det behövs en ny arbetstids-
värdering. Det är helt nya förutsättningar som gäller i dag än då den tidigare
arbetstidsutredningen gjordes. Då var det brist på arbetskraft. Nu är situa-
tionen precis tvärtom.

Det är klart att det är lätt för Eva Zetterberg att tycka att vi kan bifalla
förslaget i vänstermotionen. Det kostar en miljard. Jag är inte alldeles över-
tygad om att vi i nuläget gagnar jämställdhetsarbetet bäst genom att priori-
tera en miljard just på den frågan, när det är så snålt med resurser totalt sett
i ekonomin.

Jag måste be Eva Zetterberg att verkligen lyssna. Jag har aldrig sagt att vi
skall tillåta pigavdrag. Jag har sagt att vi måste höja nivån på debatten om
det arbete som måste utföras i hemmet. Jag tycker att det är förnedrande
när man säger att detta är ett arbete som egentligen inte får ta någon tid och
kraft eller några pengar i anspråk. Vi måste uppvärdera det obetalda arbe-
tet. Det ligger i jämställdhetsarbetet. Man uppvärderar det obetalda arbetet
genom att erkänna att det behöver göras.

Jag tycker att vi skall hitta former som möjliggör för familjer att välja, att
göra sina egna prioriteringar. Om man vill anställa människor i hemmet är
det upp till familjerna. Jag vill inte heller gå så långt som till att införa ett
avdrag.

Anf. 41 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! När man har kommit så här långt i talarlistan finns det risk
för att en hel del av det som redan har sagts kommer att upprepas, men jag
antar den utmaningen.

Det är positivt med den nytändning av jämställdhetsfrågorna som vi nu
har fått här i vårt land. Vi kan kanske till stor del tacka den massmediala
diskussionen och hotet om bildandet av ett kvinnoparti för detta. De olika
politiska partierna har mer eller mindre tvingats anstränga sig för att ta jäm-
ställdhetsfrågorna och kravet på halva makten och lika lön på allvar.

Kvinnornas ökade intåg på arbetsmarknaden är en av de mest genomgri-
pande förändringar som svenskt arbetsliv har genomgått under de senaste
decennierna. Det har givit kvinnorna större rörelsefrihet och gjort att vi är
mer ekonomiskt oberoende och mer delaktiga i samhället än vi har varit tidi-
gare. I lagar, förordningar och avtal står det att kvinnor och män skall ha
samma rättigheter. Den svenska arbetsmarknaden skall således vara jämlik
mellan könen. Statistiska data visar dock att det inte är så. Detta har belysts
tidigare i debatten.

Löneskillnaderna tycks inte heller minska mellan kvinnor och män. De
ökar i stället. Löneutvecklingen varierar också mellan olika sektorer på ar-
betsmarknaden. Generellt gäller att det kvinnor utför är mindre värt än det
män utför.

En bidragande orsak till den stora skillnaden mellan kvinnors och mäns
löner är just könssegregeringen på arbetsmarknaden. Vi har en kvinnlig och
en manlig arbetsmarknad. Kvinnors arbeten värderas lägre därför att de ofta
är en direkt förlängning av hemarbetet i den offentliga sektorn.

Arbetsmarknaden har inte heller fullt ut tagit hänsyn till att kvinnor och
män har olika fysisk konstruktion. Arbetsredskap och annat har varit och
är fortfarande utformade efter männens konstitution och villkor. Bl.a. den
medicinska forskningen har utgått och utgår fortfarande från mannen som
norm. Med det synsättet är kvinnan således en onormal avvikelse.

Löneskillnaden mellan könen och situationen inom arbetslivet påverkar

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

effektivt hur mycket framför allt kvinnor och män med små barn förvärvsar-
betar och hur arbetstiden fördelas mellan arbetsliv och hem. När ett barn
blir sjukt ligger det nära till hands att den av föräldrarna som gör den minsta
ekonomiska förlusten stannar hemma med barnet. Beslutet att den som tjä-
nar minst också är den som väljer deltidsarbete baseras i hög grad på famil-
jeekonomiska överväganden. Detta har också påverkat kvinnors möjlighe-
ter att få chefstjänster, att avancera och att göra karriär. Det är också en
viktig bidragande orsak till att kvinnor och män, trots att de har samma ut-
bildning och yrke, finns på olika lönenivåer och inte har lika kvalificerade
arbetsuppgifter. Det obetalda och nedvärderade hemarbetet präglar framför
allt kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden.

För att komma till rätta med den orättvisa lönesättningen och de ökade
löneskillnaderna mellan kvinnor och män krävs kraftfulla åtgärder. I den på-
gående översynen av jämställdhetslagen måste ingå att jämställdhetsom-
budsmannen ges sådana befogenheter att den osakliga löneskillnaden kan
försvinna från arbetsmarknaden, dvs. i de fall då kvinnor som individer eller
grupp betalas mindre än män av orsaker som egentligen inte har någonting
att göra med deras arbete. Kvinnor måste också få större möjligheter att få
ledande positioner inom näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt,
vilket har sagts här tidigare i dag.

Arbetsmarknaden måste bli mycket mera flexibel än vad den är i dag. Det
finns många positiva förslag om hur man skulle kunna öka flexibiliteten ge-
nom att bl.a. individualisera arbetstiden mera för både kvinnor och män.

Det som i dag finns inbakat i regeringens familjepolitik kan just bidra till
ett mer flexibelt samhälle. Genom förslaget till vårdnadsbidrag uppvärderas
och synliggörs hemarbetet. Det anser jag är en jämställdhetsfråga. Varför
skall arbetet i den s.k. osynliga sfären inte ha något värde? Jag kan inte förstå
socialdemokraternas ängslan för vårdnadsbidraget. Anser inte socialdemo-
kraterna att arbete, även om det utförs i hemmet, har ett värde? Jag fattar
inte hur man från centralt socialdemokratiskt håll så kan gå emot den egna
väljarkåren, vilken vid flera olika mätningar uppenbarligen har ansett att
hemarbetet och vården av barn måste uppvärderas. Vad är man rädd för?
Är man rädd för att familjen skall få bestämma över sin egen situation och
att kollektivet inte skall få bestämma hur familjerna skall ordna sin barnom-
sorg? Eller är man rädd för att valfriheten skall öka?

Att säga att vårdnadsbidraget skulle vara negativt för kvinnan är att ned-
värdera familjers förmåga att planera. Jag vill också påstå att den negativa
synen på vårdnadsbidraget är ett uttryck för en negativ gradering av olika
arbetsuppgifters värde.

I stället för att motarbeta positiva förslag borde kvinnoorganisationer och
politiska partier samfällt påverka arbetsmarknadens parter till en förändrad
syn på arbetstagarnas, kvinnornas och männens totala situation, dvs. helhe-
ten. De flesta av oss lever i ett socialt sammanhang tillsammans med männi-
skor som på olika sätt är beroende av oss. Hitintills har debatten om jäm-
ställdhet i stort enbart gällt kvinnans situation på arbetsmarknaden i förhål-
lande till mannens. Barnen och deras behov berörs sällan i den debatten.

Den situation som har rått och råder på arbetsmarknaden när man värde-
rar kvinnors och mäns arbetsinsatser så olika, medför att jag kan ställa upp

på bl.a. regeringens förslag om en pappamånad. Det är ett bra förslag, och
det kan påskynda att männen tar sitt ansvar för hem och familj.

Anf. 42 TALMANNEN:

Jag får erinra om de tidsregler som gäller.

Anf. 43 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag har den allra största respekt för Margareta Viklunds ana-
lysförmåga i de flesta sammanhang. Jag undrar dock hur det är ställt på jäm-
ställdhetsområdet, eftersom Margareta Viklund talar om att det förekom-
mer en nytändning och alltmer högljudda krav. Förstår man inte från kds
sida varför kritiken kommer nu och varför det har skett en nytändning i de-
batten?

Ett huvudskäl är att den borgerliga regeringen kan sägas ha tagit ett steg
framåt på några få områden men två eller flera steg bakåt på många andra
områden. Sammantaget har det skett en försämring på jämställdhetsområ-
det. Det är detta som tvingar kvinnor och män, som är engagerade på det
här området, att gå ut aktivt.

Jag har räknat upp en rad försämringar, som i mina ögon är allvarliga, som
regeringen har genomfört eller tänker genomföra. En fråga som dock inte
har nämnts i någon större utsträckning i dag är hoten mot abortlagstift-
ningen. I tidigare sammanhang har kds utmärkt sig för att vilja ändra abort-
lagstiftningen på ett sätt som väldigt många kvinnor och män har reagerat
starkt emot. Man vill inte låta kvinnan själv få avgöra om hon skall göra
abort eller inte. Jag menar att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten.
Margareta Viklund måste förstå varför den här aktiva debatten förs just nu.

Jag vill också ställa en fråga om hemarbetet. Vi vill inte införa vårdnadsbi-
drag eller pigavdrag. Karin Starrin konkretiserade det med att säga att ung-
domar skall få skattelättnader om de tar sådana arbeten. Jag vill inte under-
värdera hemarbetet, och det tror jag inte heller att socialdemokraterna vill
göra. Men vi vill med andra medel skapa förutsättningar för alla människor -
män och kvinnor - att utföra hemarbetet. Det kan t.ex. vara fråga om att
utöka föräldraförsäkringen. Vi föreslår också sex timmars arbetsdag. Vi vill
inte införa den typ av bidrag som har föreslagits.

Anf. 44 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:

Fru talman! Eva Zetterberg kritiserar min analysförmåga. Det är okej.
Det får hon gärna göra. Hon tycker att jag har kommit fram till fel slutsatser
när det gäller nytändningen av jämställdhetsdebatten. Eva Zetterberg vet
väl liksom många andra att debatten slår fram och tillbaka med pendelslag.
Just nu är jämställdhetsdebatten aktuell. Det är klart att många är oroliga
för den strukturförändring som man kan märka i samhället. Den är dock
nödvändig för att vi bl.a. skall komma till rätta med den ekonomiska situa-
tionen och annat som den tidigare förda politiken har ställt till med.

Från Vänsterpartiets och Socialdemokraternas sida har man en konstig
syn på hemarbete eller på arbete över huvud taget. Man verkar vara ängslig
över att den syssla som vi utför i hemmet, och så har gjort sedan generationer
tillbaka, skulle vara ytterst lågt värderad. Man kan t.ex. jämföra med indu-

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

strin. Vi vet att en man som står vid det löpande bandet i Volvos fabrik inte
alltid har möjligheter att kunna köpa bilen han tillverkar, eftersom hans eko-
nomi aldrig kommer att tillåta det. Denne persons arbete nedvärderas ändå
inte. Det är ett mycket värdefullt arbete i det sociala sammanhanget och på
arbetsmarknaden. Varför skall då inte hemarbete och vården av barn kunna
värderas i sin fulla utsträckning? Det är något jag inte kan förstå.

Jag får återkomma till frågan om abortlagen senare.

Anf. 45 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Herr talman! Hemarbete är viktigt. Det är viktigt att man inte behöver
stressa i arbetslivet. Det är viktigt att man inte behöver stressa i hemsituatio-
nen med barn och familjeliv. Det går att lösa problemet på olika sätt, Marga-
reta Viklund. Jag tror att vårt recept skulle leda till betydligt större jäm-
ställdhet. Vi vill minska arbetstiden så att både män och kvinnor kan vara
hemma mer. Vi vill behålla föräldraförsäkringen på en hög nivå och förlänga
den.

Jag vill återkomma till frågan om jämställdhetsdebatten. Jag tyckeratt det
är mycket bra att vi har en intensiv j ämställdhetsdebatt - den har legat i träda
under några år. Vad jag beklagar är, Margareta Viklund, att många av de
förslag som vi diskuterar innebär att vi går bakåt.

Då har vi åter frågan om vårdnadsbidrag och frågan om avdrag för hembi-
träde - piga, eller vad vi nu skall kalla det för. De förslagen menar jag är
kraftigt negativa. Om vi hade stannat kvar där vi var och hade gett oss i kast
med övriga frågor när det gäller jämställdhetsarbetet - det gäller då lönedis-
kriminering, sexuella trakasserier och en rad andra viktiga områden inom
arbetslivet och familjelivet - skulle vi ha kunnat gå vidare, uppåt. Som jag
ser saken är det, tyvärr, inte så i dag. Vi måste ju försvara de positioner som
vi ändå har uppnått i jämställdhetsavseende.

Jag beklagar alltså att kds aktivt medverkar i nämnda avseende.

Anf. 46 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:

Herr talman! Ja, visst kan hemarbetet lösas på många olika sätt, Eva Zet-
terberg! Det är just det som är anledningen till att vi ställer oss bakom - och
har stridit för - införandet av vårdnadsbidraget. Det gör, som framkommit
i debatten, att man har möjlighet att på ett mera flexibelt sätt lösa sin barn-
omsorg. Det ger också möjlighet till ökad valfrihet. Dessutom får man mera
tid för barnen.

Egentligen är det väldigt många frågor som förenar oss kvinnor. Men jag
tycker att de frågorna har belysts väldigt litet i debatten här i dag. Jag tänker
då mera på de mjuka frågorna. Det gäller prostitutionsfrågan, pornografifrå-
gan och många andra frågor.

En fråga som man vill göra till något skiljande mellan oss är abortfrågan,
som egentligen alltid tas upp när kds finns med. I det samhälle och den situa-
tion som vi lever i kommer, det vet vi, aborter alltid att förekomma. Det
kommer vi aldrig ifrån. Men sedan beror det på vilken syn man har på män-
niskan och på människovärdet. En abort måste alltid vara så att säga den
yttersta nödfallsutvägen. Jag tycker att det är ett dåligt betyg för samhället
om en kvinna måste göra abort av sociala skäl. Det kan ju vara så att ekono-

min inte tillåter kvinnan att föda sitt barn. Det kan vara bostadsskäl osv. Då
är det fel på samhället, och då måste de problemen lösas. Man måste göra
allt som göras kan för att på andra sätt förebygga aborter, t.ex. genom hälso-
vårdsinsatser.

Anf. 47 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Det är alltid intressant att lyssna på Margareta Viklund -
därmed inte sagt att jag delar hennes uppfattning eller instämmer i hennes
slutsatser. Margareta Viklund är i varje fall duktig på att debattera.

I likhet med Eva Zetterberg tycker jag att det brister i fråga om en slutsats
i dagens debatt. Motivet för att jämställdhetsdebatten återigen är het är i
högsta grad att kds har inträtt i denna riksdag. Det är ju detta som många
kvinnor utanför det här huset ser som ett stort hot mot det som de betecknar
som frihet och jämställdhet, som något som man vill ha kvar och som man
nu ser hotat.

Jag nämnde inledningsvis systemskiftet. Jag skulle vilja ha en kommentar
från Margareta Viklund. Ute i Europa, där Margareta Viklunds partibröder
och systrar i stor utsträckning styr, har man ju det här andra samhället. Där
organiserar man samhället på ett annat sätt. Man gör det mera utifrån famil-
jen som minsta ekonomiska enhet - familjen som kollektiv, som jag brukar
säga - i stället för att, som vi vill, organisera samhället utifrån individpers-
pektivet: Alla människor är individer med rättigheter och skyldigheter. Man
sluter sig samman i en familj av kärlek, inte för att bli försörjd.

Det är just detta som många kvinnor inser håller på att hända i Sverige.
Den gemensamma sektorn urgröps, därför att den behövs som en stötta för
att man skall kunna ha individperspektivet när det gäller samhället. Ni med-
verkar till att pengar tas därifrån. Pengarna föses i stället in i de privata famil-
jerna. Det framgår t.ex. av diskussionen om vårdnadsbidraget.

I pigdebatten gör man på samma vis. Man ”privatiserar” alltså de här frå-
gorna, som tidigare har varit politiska och som hanterats i gemensam regi.

Anf. 48 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:

Herr talman! Jag tycker också att det är trevligt att vi debatterar, Marga-
reta Winberg! Jag tror att vi nu egentligen har kommit åt kärnan när det
gäller den rent ideologiska skillnaden mellan oss. Det gäller då vårt sätt att
se på vården, omsorgen och familjens plats i samhället.

Vi utgår från, och arbetar utifrån, den lilla enheten. Det är utifrån den
enheten som vi vill bygga upp samhället. Vi anser att de beslut som kan fattas
på den låga nivån, dvs. så lågt som möjligt, också i största möjliga utsträck-
ning skall fattas där. De beslut som kan fattas i familjen skall familjen själv
få fatta. Men sedan finns det beslut som familjen ensam inte kan fatta. Det
finns också frågor där den enskilde ensam inte själv kan bestämma. De be-
sluten måste ankomma på andra instanser som får fatta beslut som är gemen-
samma för oss alla, därför att de angår oss alla.

Vi i Kristdemokraterna vill arbeta för den enskilde individens eget person-
liga ansvar. Vi har ett ansvar för oss själva och för den tid som vi lever i. Det
är detta som är en av våra utgångspunkter.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 59

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Anf. 49 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Nej, Margareta Viklund, ni arbetar inte för individernas an-
svar utan för familjens. Vad ni då bortser från - det finns en utmärkt svensk
vetenskaplig undersökning i det sammanhanget - är att det också i familjen
finns en maktstruktur. Gjorda undersökning visar att mannens behov kom-
mer först. Sedan kommer barnens behov. Kvinnan får ta det som blir över.
Det är vad som händer när man organiserar på familjenivå på det sätt som
ni vill.

Vi har gått ifrån det, därför att vi anser att kvinnor och män är lika mycket
värda som individer. De behöver, för att kunna vara det och för att kunna
fungera mera jämställt i en familj, den stötta som den gemensamma sektorn
i form av barnomsorg och äldreomsorg kan ge.

Alf Svensson har sagt, och jag vill gärna upprepa det för att få en kommen-
tar från Margareta Viklund, att vårdnadsbidraget inte kommer att kosta så
mycket, eftersom så många färre kommer att efterfråga barnomsorg.

Men allting kan inte finnas i ett samhälle. Man måste faktiskt välja väg.
Det finns ju inte pengar till allting. Men Alf Svensson löste det hela genom
att säga att barnomsorgen inte kommer att efterfrågas så mycket, och att det
då blir pengar över till vårdnadsbidraget. Vidare har han sagt: Visserligen
är det nu bara 2 000 kr, men det är en början.

Detta gör mig oerhört orolig. Jag ser genast här en öppning till den andra
sortens samhälle. Alf Svensson talar om en början - en början till vad?

Om jag förstod Margareta Viklund rätt så bejakar hon den utveckling som
vi fortfarande ser i t.ex. Tyskland, där Kristdemokraterna styr mot nämnda
mål, vilket är annorlunda jämfört med vårt.

Anf. 50 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:

Herr talman! Jag börjar väl med det sista som sades - dvs. att vårdnadsbi-
draget inte kommer att kosta så mycket, därför att många kommer att ut-
nyttja det och inte ägna sig åt ett yrkesverksamt liv.

Jag kan inte stå för vad Alf Svensson har sagt, utan jag måste svara för
vad jag själv säger. Margareta Winberg får själv ha en diskussion med Alf
Svensson.

Det finns inte bara ekonomiska värden i ett vårdnadsbidrag utan också
andra gemenskapsvärden som inte kan mätas i pengar. Dem tycks Margareta
Winberg inte alls ta hänsyn till. Dessutom finns det ett rättviseskäl, ett rätt-
visekrav, i vårdnadsbidraget.

Staten subventionerar ju i dag den kommunala barnomsorgen. Det rör sig
om en massa pengar, 90 000 kr per vårdplats. De pengarna borde väl de barn
som inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen få tillbaka i någon form -
eller hur, Margareta Winberg? Jag tycker att det är ett rättvisekrav.

Jag tycker att den här debatten om jämställdhet, som jag tidigare har sagt
i talarstolen, väldigt mycket handlar om kvinnans situation och kvinnans
jämställdhet. Men vi måste komma ihåg att det är tre personer som spelar
de här olika rollerna i samhället och som hör till den sociala gemenskapen:
mannen, kvinnan och barnet.

Ändrar man på en roll i samhället får det konsekvenser för de andra rol-
lerna. Det påverkar barnens situation. Jag tycker således att vi alldeles för

litet har belyst mannens, pappans, roll i nämnda enhet. Därför tycker jag att
det är bra att man nu försöker stärka papparollen genom den extra pappamå-
naden. Det finns ju män som kan behöva den här insparken för att kunna ta
ett större ansvar.

Anf. 51 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):

Herr talman! Samhällsklimatet hårdnar. För många har det blivit mycket
tufft att leva.

Undersökningar visar ett klart samband mellan den stigande arbetslöshe-
ten och ökningen av våldet i hemmen och i det civila livet. Den rädsla och
oro som många känner resulterar ibland i hot och slag mot dem som finns i
den omedelbara närheten. Innanför hemmets väggar sker dagligen en
mängd våldsbrott. För många kvinnor är hemmet den farligaste platsen att
vistas på.

Detta är ingen nyhet för oss. Men våldet i hemmen ökar, tyvärr, i dag.
Varje vecka avlider en kvinna till följd av skador förorsakade av en man som
hon känner. Varje dag anmäler ca 40 misshandlade kvinnor sina misshand-
lare hos Polisen. Varje dag anmäls ca 3 våldtäkter mot kvinnor.

Landets kvinnojourer får ständigt nya hjälpsökande. Det här är ingen
”mjuk fråga”, ingen mjuk företeelse, Margareta Viklund, utan detta är en
stenhård verklighet. Vi måste fråga: Vem skall stötta kvinnojourerna?

Jag hävdar med bestämdhet att vi i Sveriges riksdag har ett ansvar. Därför
har vi s-kvinnor i en motion som väcktes under den allmänna motionstiden
ett förslag om ett ökat anslag om 3 miljoner kronor till ROKS, kvinnojourer-
nas riksorganisation.

Om man funderar över trovärdigheten i politiken och de förväntningar
som Karin Starrin talade om skulle jag vilja fråga er från de andra partier
som finns representerade här i kammaren: Skulle ni vara villiga att stödja
oss s-kvinnor när det gäller vårt förslag om ett ökat anslag om 3 miljoner
kronor till ROKS? I så fall skulle vi redan denna vår kunna lämna ett bidrag
till de kvinnor som kanske behöver det allra mest.

Naturligtvis skulle det vara skönt om vi hade ett samhälle där kvinnojou-
rer inte behövdes. Tyvärr dröjer det nog innan dessa kan försvinna. Därför
behövs det en handlingsplan för att ändra attityderna till våld och misshan-
del.

Det är sådana attitydförändringar som jag, herr talman, tycker att vi måste
arbeta på för att nå framgång. Då kan man fråga sig vilket budskap vi i dag
ger våra barn. Inom områdena film, video och TV har vi ett ökat utbud som
medför större skillnader mellan pojkars och flickors beteende.

Dagens hjältar är supermän. Deras segrar är självklara. Kraven på en kort
och okomplicerad story ger inget utrymme för frågor om hur en seger är möj-
lig eller om den är rättvis. Man vinner om man är starkast, och man har rätt
om man vinner.

En våldskultur håller på att utvecklas som tillhandahåller ett mansideal
byggt på våld och brutalitet. Det underlättar inte kampen mot misshandel
och kvinnoväld.

Vilka värderingar vill vi ha? Vilka värderingar vill vi ge våra barn? Är det
Rambo som skall vara det nya idealet?

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Ibland funderar jag på om frågan om kvinnomisshandel egentligen är en
kvinnofråga och på om det här inte borde vara en mansfråga. Borde inte
män ta upp de här frågorna på ett helt annat sätt än som sker i dag? Man
borde diskutera attityder och värderingar för att nå en förändring.

På vilket sätt vill jämställdhetsministern bryta den nu förhärligade vålds-
ideologin? Det är dagens barn och ungdomar som skall vidmakthålla och vi-
dareutveckla demokratin i framtiden. Det är de som förhoppningsvis skall
fortsätta jämställdhetsarbetet. Jag tror på en stark kulturell självkänsla. Jag
tror att det är en förutsättning för att man skall kunna ta till sig och leva sig
in i andra människors situation.

Men vad är det som händer? De kommersiella radio- och TV-kanalerna
blir fler och fler. Vi matas i allt högre grad med programutbud av mindre
god kvalitet. Samtidigt minskar verksamheten vid landets skolbibliotek, det
är färre teaterföreställningar, färre konserter och folkbildningsanslaget
krymps. Listan på försämringar för barn och ungdomar kan göras mycket
lång.

Jag menar att om den jämställdhet som vi så vackert talar om skall kunna
utvecklas, måste vi satsa mer på barn och ungdomar. Flickor och pojkar le-
ver i dag i skilda världar. Det gäller för oss vuxna att ge dem möjlighet till
gemensamma upplevelser och gemensamma referensramar.

Vi socialdemokrater vill bl.a. satsa på verksamheter för barn och ungdom
som exempelvis kulturbudkavlar över hela landet och ökad mediekunskap i
skola och på dagis. Detta behövs för att man skall kunna väcka nyfikenhet,
starta debatter och öka förståelsen. Man skall kunna ta upp skillnaden mel-
lan mäns och kvinnors situation.

För att man skall kunna ändra på attityder måste man presentera konkreta
förslag. Jag saknar tyvärr sådana förslag hos regeringspartierna när det gäl-
ler att starta debatten bland flickor och pojkar för att nå ett mer jämställt
samhälle i framtiden.

Anf. 52 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Jag kommer att koncentrera mitt inlägg till en diskussion om
kvinnors makt och inflytande i politiken. Att vi måste få ett större inflytande
visar inte minst den debatt som sedan senaste valet har förts om ett kvinno-
parti.

Kvinnor är som bekant ett underrepresenterat kön i de beslutande försam-
lingarna. När de finns där har de ofta inte heller den makt och det inflytande
över besluten som rättmätigt tillkommer dem. Vad kan vi då göra? Vi kvin-
nor som finns i politiken har ett ansvar.

Först till representationen. Fler kvinnor i alla åldrar borde engagera sig
politiskt. Men där måste vissa hinder undanröjas. Med risk för att bli be-
skylld för litet grova generaliseringar vill jag uttrycka det så här:

Den yngsta kvinnogruppen ser ännu inte behovet. Man tror att det är jäm-
ställt och bra nu, att jämställdhetsfrågorna är något som en äldre feministge-
neration ägnar sig åt. Så resonerade jag också tills jag blev chef för Socialsty-
relsen. Då lärde jag mig läsa jämställdhetens alfabet och började se orättvi-
sorna. Det var liksom litet sent i livet. Jämställdhetsdiskussioner måste stän-
digt pågå i skolan och under övrig studietid. Vi som finns i politiken har ett

ansvar för att peka på problemen och visa att det lönar sig att arbeta poli-
tiskt.

Nästa generation är de som har gått ut i arbetslivet och står mitt i klämsi-
tuationen yrke, barnomsorg, privatliv i övrigt och kanske också äldreom-
sorg. De ser problemen men hinner inte engagera sig i förändringsarbetet.
Därför anser jag att vi måste se över hur vi organiserar det politiska arbetet,
men också arbetslivet, så att det blir möjligt för den här gruppen att delta.
Det är viktigt också för att vi inte skall förlora de kvinnor och även yngre
män som vi redan har i politiken. Privatlivets pris blir ibland för högt.

Den tredje generationen kvinnor är den som jag tillhör. Femtio plus kallar
man den. De ser problemen men tycker att det är för sent att engagera sig.
Inget kunde vara felaktigare. Med den erfarenhet livet ger och den tid som
man faktiskt nu böljar få över är det en gynnsam tid för politiskt engage-
mang. Men det fordrar en lyhördhet för andra generationers behov av poli-
tisk förändring. Yngres och äldres åsikter om vad som är bra för jämställdhe-
ten kan ju skilja sig åt. Då gäller det att sätta sig in i situationen för den grupp
som besluten gäller. Som exempel kan nämnas rätten till tjänstledighet i tre
år vid barnafödande. Jag tyckte först att det var en väldigt bra idé. Men när
jag hade lyssnat på de yngre liberala kvinnorna insåg jag att detta var något
som de inte ville ha. Det var ett hinder för den generationen att få ett arbete,
att få arbetsgivare att våga anställa dem.

Men engagemang i politiken räcker inte. Man måste också bli sedd. Där-
för måste kvinnor ingå i nomineringskommittéer, valberedningar. Män kän-
ner till män, medan kvinnor vet var de kvalificerade kvinnorna finns.

När sedan kvinnor nått en politisk position och därmed har möjlighet att
utöva makt och inflytande är det viktigt att utnyttja den möjligheten rätt.
Man måste lägga upp en strategi och se var man har sitt stöd. Det här är män
mycket duktiga på, kvinnor inte fullt så bra.

Med tanke på kvinnopartidebatten gjorde jag med utredningstjänstens
hjälp en analys av de flerpartimotioner av enbart kvinnor som väckts i riks-
dagen under innevarande mandatperiod. Det visade sig att 85 sådana motio-
ner väckts hittills. Där kom ingen från enbart kombinationen s och v. Där-
emot kom 46 från det borgerliga blocket. Och vad som är än viktigare, 39
stycken var blocköverskridande.

Vad handlar då de här motionerna om? De domineras av frågor kring
kvinnors och barns hälsa och sociala situation. Det var 36 stycken. Regional-
politik kom tvåa med 15 motioner och jämställdhetsfrågor och biståndspoli-
tik hade vardera 6. Motioner inom områden som finans, näring och jordbruk
lyste däremot med sin frånvaro. Det kan bero på att man här är för partiskil-
jande för att kunna göra något gemensamt eller på att det finns för få kvinnor
som är kunniga och arbetar med de här frågorna.

Jag kan också konstatera att det har gått ganska bra för de här motio-
nerna, framför allt de som har gällt kvinnor, barn, hälsa och forskningspoli-
tik.

Den slutsats jag drar av den här genomgången är att kvinnor i politiken
trots olika ideologiska utgångspunkter kan samarbeta i vissa frågor och nå
framgång, men att de skiljer sig så mycket åt i andra frågor att man inte kan

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

formulera ett gemensamt program. Där arbetar man i stället inom respektive
parti.

Det här är ett sätt att utöva inflytande i politiken. Det finns andra råd att
tänka på också. Mitt kvinnoförbund och vårt liberala internationella kvinno-
nätverk har utarbetat en lathund med råd till kvinnor i politiken. Däri finns
t.ex. råd som att kvinnliga politiker skall tänka på att man med kunskap
kommer mycket långt, men att det finns en risk för att man fastnar i traditio-
nellt kvinnliga frågor. Man skall därför tänka på att bryta sig in på områden
där kvinnor är underrepresenterade.

Om vi ser på fördelningen i våra utskott här i riksdagen visar det en mycket
traditionell fördelning. Det är 51 % kvinnor i kultur-, utbildnings- och ar-
betsmarknadsutskotten, 47 % i social- och socialförsäkringsutskotten, men
i försvarsutskottet har vi 27 % och i skatte- och finansutskotten 13 %. Till
hösten hoppas jag att kvinnoandelen i de sistnämnda utskotten kommer att
öka väsentligt. Det är något för partiernas nomineringskommittéer eller val-
beredningar att tänka på.

Jag vill sluta med de två övriga råden vi har i vår lathund: Visa att du
tycker om att samarbeta med män, men att det skall ske på jämställda vill-
kor!

Ge inte upp det du tror på, motståndaren är ofta tröttare än du tror!

Anf. 53 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag uppfattade att Barbro Westerholm, liksom jag själv,
tycker att det är väldigt viktigt med attitydförändringar. Men Barbro Wester-
holm sade också att hon upplever att de yngsta kvinnorna inte ser behovet
av jämställdhet på samma sätt som vi kanske gör och har gjort. Jag tycker
att det är mycket viktigt att både unga män och kvinnor har rätt attityd när
det gäller jämställdhet.

När det då gäller det vårdnadsbidrag som ni pläderar för tycker jag att
det är en signal som ger mycket felaktiga jämställdhetsintentioner. Om jag
uppfattade Bengt Westerberg rätt tidigare menade han att förslaget om vård-
nadsbidrag var likvärdigt med förslaget om en förlängd föräldraförsäkring.
De åsikterna kan inte jag dela.

Vårdnadsbidraget är, som jag ser det, en kvinnofälla. En förlängd föräld-
raförsäkring ger möjlighet för män och kvinnor att ta ett gemensamt ansvar
för barnen.

Anf. 54 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Jag hade väntat mig frågan om vårdnadsbidraget. Jag har
öppet deklarerat att jag tycker att det här är fel väg att gå. Jag tycker att de
pengar det här kostar borde läggas på något annat.

Men det här är en del i den familjepolitik som det borgerliga blocket har
kommit överens om. Folkpartiet liberalerna har, tycker jag, nått två stora
framgångar som de andra tre partierna kanske inte har varit så lyckliga över.
Det är barnomsorgsgarantin och pappa/mamma-månaden.

När man inte har en egen majoritet handlar det om att ge och ta. Jag tycker
att vinsten i det familjepolitiska paketet ändå överväger den nackdel som jag
ser i vårdnadsbidraget, som jag betraktar som ett småbarnstillägg.

Anf. 55 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag kan bara beklaga att Barbro Wes-
terholm får ge upp det hon faktiskt tror på och som hon i sitt tidigare anför-
ande nämnde var så viktigt. Det är inte lätt att rösta emot sin egen överty-
gelse. Men jag förstår att Barbro Westerholm kanske måste göra det.

Anf. 56 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Hela lönen, halva makten! Det kravet tycks vi alla ställa oss
bakom. Det är också viktigt att makten utövas i demokratiska former och
inte med våld.

I ett jämställt samhälle misshandlar inte män kvinnor. Att vårt samhälle
inte är jämställt visas tydligt av den statistik som finns över kvinnomisshan-
del. Siffrorna i den här statistiken är skrämmande. Ingegerd Sahlström var
i sitt anförande också inne på att misshandelsbrotten ökar. Grovt räknat är
en femtedel av de polisanmälda misshandelsbrotten familjevåld, som nästan
helt domineras av män som misshandlar sina nuvarande eller tidigare hust-
rur, sambor eller fästmör. Detta är oerhört oroande. Det är ett allvarligt hot
mot jämställdheten.

Jag tycker själv framför allt att det är oroande med de anmälda våldtäkts-
brotten som ökar så kraftigt. Man räknar med att var femtionde minut blir
en kvinna i Sverige våldtagen.

En kvinna i veckan i genomsnitt blir slagen och misshandlad till döds. Det
motsvarar ungefär 50 personer. Om 50 personer om året skulle avlida och
tusentals bli skadade på grund av en viss arbetsskada eller ett miljöproblem,
skulle det av alla betraktas som ett oerhört allvarligt folkhälsoproblem eller
ett miljöproblem. Då skulle enorma resurser sättas in för att rätta till dessa
missförhållanden. Facken skulle vara aktiva, och forskningsresurser skulle
omprioriteras för att försöka lösa problemet. Skulle folkhälsoproblemet
dessutom enbart gälla män, skulle det verkligen ställas höga krav på att nå-
gonting gjordes från samhällets sida.

När det nu gäller kvinnomisshandel betraktas det inte som ett stort folk-
hälsoproblem. Det betraktas knappast som ett samhällsproblem. Av alltför
få betraktas det som ett jämställdhetsproblem. Det betraktas alltför ofta som
ett privat problem mellan man och kvinna. Man brukar skylla på att det är
alkohol- och missbruksproblem som ligger bakom.

Som jag känner det nu är det oerhört viktigt att vi får ytterligare belyst
vad som ligger bakom kvinnovåld och sexualiserat våld. Den kvinnoveten-
skapliga forskningen måste utökas. Jag tycker också det är viktigt att forsk-
ningen om sambandet mellan pornografi och kvinnovåld måste intensifieras.

Vid Uppsala universitet finns vid sociologiska institutionen en professur
om forskning med inriktning på makt och kön samt våld riktat mot kvinnor.
I vår kvinnomotion - som vi kallar den för - kräver vi att en ny institution
byggs upp omkring denna professur och att forskningsmedel tillkommer
denna institution för att förstärka forskningen på området. Jag undrar hur
Bengt Westerberg ställer sig till frågan om intensifierad forskning på områ-
det vid Uppsala universitet. Det kan vara svårt att uttrycka sig i detalj, men
i stort.

Självklart är det viktigt att förstå de bakomliggande orsakerna till kvinno-

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

misshandel och kvinnovåldet. Det är oerhört viktigt att vi stödjer och hjälper
dem som är utsatta. Vi har under ett par års tid från Centerns sida motione-
rat om inrättande av sådana våldtäktskliniker som finns bl.a. i Norge och
USA. Det är en fråga för sjukvårdshuvudmännen. De säger ofta att man
inte har råd med sådant. Det som nu kan bli ett tillskott på området är den
brottsofferfond som föreslås bli inrättad. Man måste undersöka om det går
att ta pengar från brottsofferfonden till att stödja t.ex. våldtäktskliniker. Det
kanske Bengt Westerberg också har synpunkter på.

Det har gjorts väldigt mycket från regeringens sida. Vi har försöksverk-
samhet med livvakter för kvinnor. Det har tyvärr utnyttjats i väldigt få fall,
bara två, såvitt jag vet. De specialutrustade väskorna och trygghetspaketen
används i stor omfattning. Jag tycker att det är viktigt att de verkligen finns
till förfogande när de behövs. Vi vill från Centerns sida att Polisens upp-
märksamhet mera fokuseras kring förövaren, gärningsmannen.

Ingegerd Sahlström var inne på kvinnojourer. Jag vill betona vikten av
brottsoffeijourerna. Vi har i Centern som mål att ha minst en brottsoffeijour
i vaije polisdistrikt och en kvinnojour i vaije kommun. 3 miljoner kronor
har Socialdemokraterna avsatt i sin budget, och det tycker jag är positivt och
pådrivande. Vi hade liknande alternativ när vi var i opposition, särskilt un-
der valåret. Det är viktigt att vi ständigt ser till att dessa jourer har pengar
och får stöd.

Anf. 57 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja uppehålla mig vid två av de frågor som Ing-
britt Irhammar tog upp. Jag skall börja med livvakterna.

I och för sig var förslaget om livvakter ett förslag som vi accepterade. Det
är synd att det är så få som utnyttjat den möjligheten, men vi kanske kan få
en förklaring till det. Onekligen kan man ställa sig frågan: Vem är det egent-
ligen som skall bevakas? Är det den som har blivit utsatt för våldet, eller är
det den som utfört våldet? Jag tycker att det skulle vara betydligt bättre om
livvakterna kopplades in på gärningsmannen. Det är väl inte kvinnan som
skall behöva få dubbelstraff - om vi uttrycker det så: dels vara utsatt för vål-
det, dels alltid bevakas. Om vi tillsammans kunde göra någonting för att se
till att det är gärningsmannen som bevakas, tycker jag att det skulle vara ett
stort steg framåt.

Det är inte på något vis så att vi föreslår dessa 3 miljoner därför att det
råkar vara ett valår. Men om Centern tidigare haft liknande förslag är det
väldigt bra, för då hoppas jag på Ingbritt Irhammars stöd nu när vi kommer
att behandla frågan under vårriksdagen. Jag tycker att det är väsentligt att
vi stöttar jourerna framför allt nu när de har ett så stort behov av pengar.
Kvinnojourernas arbete blir hela tiden mer omfattande. Kvinnorna som ar-
betar ideellt gör enorma insatser.

Vi kan jämföra oss med Norge, och då kan man säga att situationen i Sve-
rige är beklaglig. I Norge får 72 jourer 30 miljoner kronor i bidrag från den
norska staten. Här hemma får riksorganisationen 1,9 miljoner och de lokala
jourerna 3 miljoner för olika projekt. Det skulle sitta bra med ytterligare 3
miljoner under våren.

Anf. 58 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:

Herr talman! Först några ord om liwaktsskyddet. Det har vi från Centern
inte föreslagit tidigare, men vi ställer oss inte negativa till försöksverksamhe-
ten. Det kanske är för tidigt att säga att det inte behövs därför att bara två
har använt sig av det. Det kan krävas en litet längre tid innan man skrotar
förslaget.

Självklart måste uppmärksamheten fokuseras kring gärningsmannen. Det
är också någonting som vi från Centern har betonat gång på gång. Men Poli-
sen säger att det är svårt. För att få ett så gott skydd som möjligt för de ut-
satta kvinnorna kan alla olika former av skydd behövas. För min egen del
menar jag att betoningen bör ligga på att bevaka gärningsmannen.

Det är oerhört tragiskt att så många kvinnor måste fly från gärningsmän-
nen och blir utsatta för ytterligare inskränkningar i privatlivet genom att
ständigt ha polisskydd. Det finns kvinnor som flyttar till en annan kommun
och sitter där i en lägenhet för att skydda sig mot den misshandlande man-
nen. Det är ett annat problem som vi har tagit upp i vår kvinnomotion till
årets riksdag. Vi tycker att möjligheten till en jourlägenhet i en annan kom-
mun bör jämföras med möjligheten till sjukhusvistelse i en annan kommun,
alltså att kommunen skall ersätta.

Det är viktigt att kvinnojourer och brottsofferjourer ständigt får stöd och
pengar. Det är ett ansvar för kommuner, landsting och stat.

Anf. 59 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag tror att jag och Ingbritt Irhammar i mycket är överens.
Jag skulle helst se den här överensstämmelsen i förslag som går framåt i riks-
dagen.

Att kvinnor måste flytta till annan kommun därför att de är förföljda är
samma sorts problem som att de behöver liwaktsskydd. Det är hela tiden
kvinnan, som redan är misshandlad, som måste flytta på sig, som måste ha
en extra vakt. Det vore väl konstigt om vi inte tillsammans skulle kunna
ändra på detta och faktiskt se till att det är gärningsmannen som skall få straf-
fet, om vi får kalla det så. Jag hävdar med bestämdhet att det är mannen
som misshandlar som skall ha vakt och som skall flytta på sig.

Anf. 60 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:

Herr talman! Vi är verkligen överens om vad som behövs och var insat-
serna bör fokuseras. Det får inte utesluta att alla resurser sätts in för att
värna kvinnan.

När det sedan gäller bidrag till kvinnojourer och brottsofferjourer är det
angeläget att vi i riksdagen betonar vikten av att verksamheten kan fortsätta
och att det ges stöd. Dessa verksamheter går ju inte att värdera i så och så
många tusenlappar eller miljoner. Det grundläggande är ju att vi betonar
vikten av att de får stöd. Jag vill då peka på ytterligare en möjlighet. Visserli-
gen kan naturligtvis pengarna i den föreslagna brottsofferfonden inte räcka
till allting. Den får ju inte användas som grisen Särimner. Men i vilket fall
som helst skall man inte utesluta en eventuell möjlighet att stödja även jour-
verksamheten med medel ur denna fond, och det vill jag ha sagt.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Anf. 61 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:

Herr talman! Ingbritt Irhammar sade att våld mot kvinnor inte ses som
ett samhällsproblem eller ett kvinnoproblem. Det var kanske ”a slip of the
tounge”, men det gjorde ändå att jag kände ett visst behov av att försvara
justitieministern. Jag tycker faktiskt att vår justitieminister har tagit fram ett
väldigt bra och aktivt program mot våld mot kvinnor.

Jag vill också berätta för Ingbritt Irhammar att vi moderater tillsammans
med kristdemokratiska kvinnor i Europa har tagit fram ett gemensamt pro-
gram med åtgärder mot våld mot kvinnor. Det är ett ganska offensivt pro-
gram. Det innehåller t.ex. krav på tillämpning av kemisk kastrering, på ut-
redning av kriminalisering av innehav av barnpornografi och även krav på
lagstiftningsåtgärder mot prostitution. Det är faktiskt moderata och kristde-
mokratiska kvinnor från 18 europeiska länder som står bakom detta pro-
gram.

Så nog försöker vi att göra någonting. Jag hoppas att vi är ense om att
vi skall göra så mycket som möjligt och att man inte skall uppfatta Ingbritt
Irhammars inlägg som kritik mot justitieministern.

Anf. 62 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:

Herr talman! Jag har upplevt det så, att kvinnomisshandel inte alltid har
setts som ett stort och allvarligt samhällsproblem. Tack vare att vi politiker
har krävt förbättringar på området kommer det nu också åtgärdsprogram.
Jag tänker då på hur vi från Centern har motionerat i väldigt många år om
just trygghetslarm, om ökade resurser till brottsoffer- och kvinnojourer, om
besöksförbud, om skärpning av besöksförbudslagen, om hjälp till våldtäkts-
offer och andra brottsoffer. Detta är ju faktiskt centermotioner, och det kän-
ner jag en viss stolthet över. Det har visserligen motionerats från andra par-
tier, men det är centermotioner som har bifallts och som nu leder till just
åtgärdsprogram. Men hela samhället måste inse vikten av detta problem.

Anf. 63 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag begär ordet igen, men det var
när Ingbritt Irhammar gav intryck av att vi inte tog frågorna om våld mot
kvinnor på allvar som j ag tycker attjag ändå måste upplysa om att vi i högsta
rad gör det. Charlotte Cederschiöld nämnde de åtgärder som justitieminis-
tern redan har föreslagit. Därtill har vi, precis som kvinnotribunalen här i
Stockholm i mars förra året önskade, tillsatt en kvinnovåldskommission som
för närvarande arbetar. Dessutom finns en nyligen tillsatt prostitutionsutred-
ning som skall se över situationen. Det är ju drygt tio år sedan en sådan över-
syn senast gjordes.

I direktiven till våldskommissionen tas bl.a. frågan om särskilda våldtäkts-
kliniker upp. Utredningen kommer att med förtur titta på just den frågan.
Jag räknar med att utredningen redan nu under våren lägger fram ett delbe-
tänkande. Utgångspunkten för kommissionsdirektiven är jämställdhets- el-
ler kvinnoperspektivet och den obalans när det gäller maktfördelning som
finns mellan kvinnor och män, vilket som sitt yttersta uttryck tar detta över-
våld mot kvinnor som är alltför vanligt i samhället.

Herr talman! Låt mig också mycket kort kommentera frågan om liwakts-

skydd för kvinnor. Det är klart att vår önskan är att det inte skall behövas
livvakter. Att det bara behövs i några få fall är ju ingenting som vi har anled-
ning att beklaga. Tvärtom är det bra om andra åtgärder kan ha god effekt.
Men i yttersta nödfall är det viktigt att kunna ta till detta instrument. Jag vet
inte hur det praktiskt skulle gå till om man i stället skulle sätta livvakterna
att vakta på de män som hotar. Den person som behöver skydd och som själv
vädjar om att få detta skydd måste kunna få det. Det är viktigt att denna
åtgärd finns som ett komplement till en lång rad andra åtgärder på detta om-
råde.

Anf. 64 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:

Herr talman! Nu har både socialministern, representanter från Modera-
terna och vi i Centern visat på hur allvarligt vi alla ser på kvinnomisshandel
och att vi verkligen tar frågan på allvar. Det gläder mig att höra att det even-
tuellt kommer ett förslag ganska snart när det gäller våldtäktskliniker, efter-
som behovet är stort.

Bengt Westerberg svarade dock inte på hur han ser på en ökad satsning
på forskningen så att man verkligen kan förstå de bakomliggande orsakerna,
om det finns något samband t.ex. mellan pornografi och våld. Jag är överty-
gad om att det behövs ytterligare insatser.

Jag vill gärna att Bengt Westerberg också kommenterar problematiken
kring det förhållandet att kvinnor inte kan få bidrag från sina hemkommuner
när de vistas i en jourlägenhet i en annan kommun. Man borde jämställa
jourlägenheter med vistelse på sjukhus för att ytterligare värna dessa kvin-
nor som tyvärr måste fly från gärningsmännen.

Anf. 65 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Professuren i Uppsala är ett resultat av den förra jämställd-
hetspropositionen, och den är ganska nyligen tillsatt. Jag vågar inte i dag ha
någon bestämd uppfattning om huruvida det behövs knytas ytterligare resur-
ser till denna professur. Men skulle det kunna bidra till arbetet mot övervål-
det mot kvinnor är vi självfallet beredda att pröva frågan.

Våldskommissionen skall nu ta ett mycket brett grepp på dessa frågor.
Man skall se på vad socialtjänsten, Polisen, domstolarna och hälso- och sjuk-
vården kan bidra med på detta område. Vi får se vilka konkreta förslag som
Våldskommissionen så småningom kommer att presentera.

Ingbritt Irhammars avslutande fråga vågar jag nu inte kommentera, efter-
som jag inte känner till förhållandena. Men jag skall gärna undersöka när-
mare vari problemet består, om det är någonting som kräver åtgärder från
regeringens sida.

Anf. 66 BRITTA SUNDIN (s):

Herr talman! Vi har kunnat höra många vackra ord om jämställdhet här
i dag. Vi har också hört många önskemål om förändringar, som det inte är
någon konst att ställa sig bakom. Däremot är problemet dess värre att rege-
ringens politik i dag i många fall går stick i stäv med dessa önskemål.

Om man sammantaget ser på olika sakområden ur ett kvinnoperspektiv
blir utvecklingen helt klar och försämringarna tydliga.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Jag skall ta upp ett område som oftast inte kopplas ihop med s.k. kvinno-
frågor men som ändå har otroligt stor betydelse för kvinnors livsvillkor. Det
är bostadspolitiken. Jag måste säga, herr talman, att jag är mycket besviken
över att det hos de borgerliga regeringspartierna inte finns någon vilja att
diskutera bostadspolitik under allmänpolitiska debatten. Så var det också
förra året, och det är väldigt tråkigt.

Om man ser till hur den borgerliga regeringen har handskats med bostads-
frågorna är det kanske inte så konstigt. Den borgerliga idealsituationen på
bostadspolitikens område är uppenbarligen att det inte skall finnas någon
politik alls.

Det betyder att bostaden skall bli en handelsvara vilken som helst, där
marknaden skall avgöra var, när och hur man skall bygga och för vem man
skall bygga. Bostadsmarknaden blir ett effektivt instrument för klasskikt-
ning och ökade orättvisor.

Och det är kvinnorna som blir förlorarna. De har lägre lön och får därmed
nöja sig med vad andra har ratat, om de inte har en man som kan försöija
dem. Kvinnorna har större ansvar för hem och familj. Därmed vistas de mer
i bostaden. Det är också kvinnorna som till största delen ansvarar för hem-
mets skötsel och som får ta de nackdelar som dåligt planerade bostäder ger.
Man kan gott säga att kvinnor bor mer än män.

Om det är något område som lämpar sig riktigt illa för renodlade mark-
nadslösningar så är det bostadspolitiken. Lämnar vi marknadskrafterna fria,
lämnar vi också kvinnorna i sticket. Den sociala bostadspolitik som vi under
socialdemokratisk ledning har bedrivit i Sverige har varit framgångsrik. Där-
för är det upprörande att de borgerliga partierna nu är beredda att rasera
allt detta.

Det gäller inte bara bostadens utformning utan hela samhällsplaneringen.
I en rad beslut sedan regeringsskiftet har kommunerna avhänts möjlighe-
terna till en god planering. Spekulation och exploatering leder till menings-
lös resursförstöring. Det har väl inte minst de senare årens fastighetsaffärer
visat.

Drömmen om den fungerande marknaden är helt orealistisk. För köttfärs
eller för slalompjäxor kan väl marknadsmekanismerna fungera. Men bo-
stadsvalet styrs ju av så mycket annat, såsom närheten till skola, allmänna
kommunikationsmedel och sociala nätverk.

Den enskilde konsumenten kan inte göra mycket åt trafikplanering, val
av byggnadsmaterial eller hur ett kök är planerat. Huset står där det står och
den yttre miljön ser ut som den gör. Har man tur så stämmer det med ens
önskemål. Som bostadskonsumenter är vi hänvisade till andras beslut om
vad vi har att välja emellan.

Det är viktigt att bostaden är välplanerad och att bostadsområdet är trev-
ligt. Med en avreglering riskerar vi att snabbt tappa det vi har vunnit genom
byggforskning, ökade kunskaper om samhällsplanering och om hur en bo-
stad praktiskt och rationellt skall utformas.

Att släppa loss oplanerat och avreglerat byggande skulle inte öka bostads-
konsumenternas makt. Det skulle bara ge oss sämre bostäder att välja på.
Varför kan vi inte lära av våra grannländer? I Norge kunde man efter att ha

tagit bort byggreglerna konstatera att bostäderna blivit så dåliga att det efter
tio år var nödvändigt med nya regler.

Det är viktigt att vi får klart för oss konsekvenserna av alla de beslut som
fattats inom bostadspolitiken sedan regeringsskiftet. De är fattade av ideolo-
giska skäl på det här området liksom på andra välfärdsområden.

Hur har systemförändringarna påverkat kvinnors och barns situation?
Kommer t.ex. lågavlönade ensamstående kvinnor med barn att få välja ett
dåligt boende, inte därför att de vill ha det, utan därför att deras ekonomiska
förutsättningar inte ger utrymme för något annat?

Hur kommer framtidens samhälle att se ut när kommunerna inte har de
rätta instrumenten för samhällsplanering? Detta måste vi få klarhet i innan
ännu fler olyckliga beslut fattas. Den kontrollstation som regeringspartierna
enades om för att över huvud taget kunna komma överens i bostadspolitiken
behöver införas omgående.

Anf. 67 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Herr talman! Jämställdhet kan ha många olika infallsvinklar. En är frågor
som underlättar vardagslivet för kvinnor och män. Där har konsumentfrå-
gorna en viktig plats.

Svenska konsumenter har haft en mycket gynnad ställning. Man frågar
ofta varför vi inte har en livaktigare konsumentrörelse i vårt land. Svaret är
helt enkelt att det inte varit lika nödvändigt här som i en del andra länder.
Vi har haft starka institutioner och en lagstiftning som har värnat om konsu-
mentens trygghet. Det har helt enkelt inte varit lätt att sälja odugliga varor
till svenska konsumenter.

Hemmets forskningsinstitut tillvaratog kvinnornas krav på lättskötta och
funktionsdugliga hem. Konsumentverket höll efter fabrikanter av alltifrån
hårtorkar till trehjulingar och borrmaskiner, s-märkningen gav oss säkra
elektriska apparater osv. Men nu är mycket utav detta hotat. Det kommer
att innebära ännu större krav på oss kvinnor att lägga ner tid, möda och in-
tresse på något så onödigt och ointressant som att vara misstänksamma. Vi
använder redan nu en mycket stor del av vår tid till konsumtionsarbete. En
försvagning av konsumentpolitiken lägger ytterligare bördor på oss kvinnor.

Varför skall man slå sönder det som fungerar bra? Jämlikheten och frihe-
ten har ökat genom jämställdhets- och konsumentpolitiken. Vi har fått
många starka konsumenter som vet sina rättigheter. Det är konsumenter
som har fått utbildning i skolan och stöd av konsumentorganisationerna.
Den verksamheten behöver byggas ut och stärkas i stället för att brytas sön-
der.

Det är inte lätt att vara konsument i dag, snarare tvärtom. I dag kommer
reklamen in i våra hem på ett mer påträngande sätt än någonsin förr. Det är
inte lika lätt att avstå från reklam i TV som det är att hoppa över reklamen
i dags- och veckopress. Ändå visar det sig att många människor använder
reklamavbrotten i TV-programmen till att byta kanal eller till en paus i TV-
tittandet.

Det är stort slöseri att lägga så mycket resurser på reklam, resurser som i
stället kunde användas till information och konsumentupplysning. I stället

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Jämställdhet m.m.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

för köpövertalning kunde man vädja till konsumenternas rationella behov
och kvalitetsanalys.

Tyvärr har reklamen också blivit mer könsdiskriminerande, detta trots att
vi trott att det bara varit en tidsfråga innan vi skulle få en lag mot könsdiskri-
minerande reklam. Hur länge skall vi vänta på den lagen?

Ett resultat av en fungerande konsumentpolitik är jämförprisema som vi
har haft i 20 år. Det finns nu en risk att de försvinner på vissa varor fr.o.m.
sommaren 1995. Det beror på att EU:s regler skall gälla enligt EES-avtalets
tidsplan. Det innebär att varor i standardiserade förpackningar inte behöver
märkas med jämförpriser.

I dag vet vi att tre av fyra konsumenter tittar på jämförpriser när de hand-
lar. Kunderna tycker att de fyller en viktig funktion, och användningen av
dem ökar. Eftersom handlarna också är positiva till jämförpriser kan vi hop-
pas att få behålla dem även i framtiden. I så fall kan man räkna detta som
en följd av Konsumentverkets långsiktiga, aktiva arbete.

I detta perspektiv är det oroande att Konsumentpolitiska kommitténs ma-
joritet har lagt ett förslag som innebär stora förändringar i konsumentpoliti-
ken. Kommittén föreslår att delar av finansieringen av den statliga konsu-
mentpolitiken skall ligga på näringsliv, kommuner, enskilda konsumenter
och konsumentorganisationerna.

Att fler departement i framtiden skall ha ansvar för konsumentpolitiken
kan knappast innebära en effektivare konsumentpolitik. Det blir i stället
ökad byråkrati. Vem skall ta helhetsansvar för den verksamheten? Vi vet ju
hur det har blivit med bostadspolitiken. Ännu har inte någon minister delta-
git i bostadsdebatterna, trots den katastrofala situationen på bostadsmark-
naden.

Dagens samhälle kräver med andra ord inte mindre utan mer konsument-
utbildning och konsumentinformation. Det betyder att regeringen måste
säga nej till Konsumentpolitiska kommitténs organisationsförslag. Förslaget
stärker inte konsumenteras ställning, tvärtom.

Vi socialdemokratiska kvinnor vill ha starka och medvetna konsumenter.
Det gynnar kvinnorna och jämställdheten.

Invandrar- och flyktingpolitik

Anf. 68 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Herr talman! De flesta av oss har uppfattningen att FN:s viktigaste uppgift
är att förebygga och förhindra att flyktingsituationer uppstår. Vaije flykting
är en påminnelse om ett misslyckande, ett misslyckande för det internatio-
nella samfundet som inte förmått medla mellan de stridande och att upprätt-
hålla respekten för mänskliga rättigheter.

Situationen i Bosnien visar med stor tydlighet hur viktigt det är med sam-
arbete och samsyn mellan länderna i Europa både nu och i framtiden. De
flesta partierna här i riksdagen betonar också vikten av ett europeiskt samar-
bete och en europeisk samsyn på flyktingar och flyktingskapet.

Särskilt viktigt tycker vi att det nordiska samarbetet är, men hur ser det

ut? Sverige har inte samma inställning som våra nordiska grannar i synen på
uppehållstillstånd när det gäller de bosniska flyktingarna.

Danmark har gett tillfälliga uppehållstillstånd som ges för sex månader i
taget upp till två år. Vad som händer efter tvåårsgränsen vet ingen i dag. Den
närmar sig. För oss är det naturligtvis intressant att se hur den danska rege-
ringen tänker göra. Skall den förlänga de tillfälliga uppehållstillstånden yt-
terligare ett år, eller skall man ge permanenta uppehållstillstånd?

Norge har också gett tillfälliga uppehållstillstånd med ett klart ställningsta-
gande om att de skall återvända till hemlandet när skyddsbehovet inte längre
finns. I Norge pågår dessutom en intressant diskussion som kan innebära för-
ändringar i dess flyktingpolitik.

Sverige har gått en egen väg och gett bosniska flyktingar permanenta up-
pehållstillstånd, bl.a. med motiveringen att de som vill återvända kan göra
det. Varför gick det inte att enas om en gemensam nordisk hållning i fråga
om uppehållstillstånden? Det gick bra att enas om visumtvång. Vad händer
med svensk flyktingpolitik om vi inte samarbetar, eller om vi har ungefär
samma syn på flyktingpolitiken som våra nordiska grannar och övriga euro-
peiska länder? Vi kan inte ensamma bestämma dagordningen.

Jag är väl medveten om att invandrar- och flyktingkommittén har i upp-
drag att diskutera och komma med förslag om tidsbegränsade uppehållstill-
stånd. Det är en komplicerad fråga. Det är desto mer förvånande att Birgit
Friggebo lägger fram ett förslag om tidsbegränsade uppehållstillstånd i den
diverseproposition som levererades strax före juluppehållet.

Dessa tillstånd skall enbart gälla vid naturkatastrof eller ekologisk kata-
strof. Jag kan också tycka att det kan vara berättigat med begränsade uppe-
hållstillstånd i de situationerna. Men jag tycker också att möjligheten skall
finnas att ge tidsbegränsade uppehållstillstånd vid väpnade konflikter och
allvarliga kriser.

Det finns många frågor att lösa runt tidsbegränsade uppehållstillstånd, det
är jag medveten om, t.ex. hur återvändandet skall ske, om det skall vara
frivilligt eller om det skall vara tvingande, hur man under tiden skall ta hand
om barnen, o.s.v.

Herr talman! Det har också kommit alltmer alarmerande information om
situationen i Kosovo. UNHCR har vädjat till Europas länder att åtminstone
under vintern inte sända tillbaka några flyktingar till Kosovo. Enligt många
rapporter har situationen i provinsen hårdnat. Trakasserierna har ökat och
den allmäna situationen för människorna är mycket svår.

Personal från Invandrarverket och utlänningsnämnden har varit i Kosovo
två gånger under det senaste året. Man hade nu tänkt resa igen men har inte
fått visum. Jag är medveten om att vi inte har lagliga möjligheter att bevilja
grupper av människor temporära uppehållstillstånd, men möjligheten till
verkställighetsstopp finns ju.

Det har också kommit mer och mer information, och också kartläggning,
om sexuella övergrepp på framför allt muslimska kvinnor från Kosovo. Våld-
täkter har begåtts av serbisk polis eller paramilitära grupper. Det handlar
inte om enstaka våldtäkter, utan om systematiska övergrepp som ett led i
förtrycket, eller en form av tortyr.

Detta kommer inte alltid fram vid de utredningar som görs av Invandrar-

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

verkets handläggare. Att kvinnorna har svårt att tala om övergreppen är inte
så svårt att förstå. Vad som har hänt kommer oftast fram efter många besök
på läkarmottagningarna och vid samtal med sjukvårdspersonalen på förlägg-
ningarna.

Vid UNHCR:s exekutivkommittés möte i oktober 1993 antogs ett förslag
rörande sexuella övergrepp. Det här tillägget har Sverige ställt sig bakom
enligt vad Birgit Friggebo sade i en interpellationsdebatt den 13 januari, och
att den tolkningen av Genévekonventionen skall tillämpas av svenska myn-
digheter vid prövning av enskilda ärenden. Det stämmer inte. Visserligen
har SIV beviljat våldtagna kvinnor från Bosnien flyktingstatus, men våld-
tagna kvinnor från Kosovo får avslag på sina ansökningar. Vari ligger skillna-
den om polis våldtar kvinnor i Bosnien och polis våldtar kvinnor i Kosovo?
Myndighetsperson som myndighetsperson, våldtäkt som våldtäkt,

Lagstiftningen är solklar på den här punkten, sade Daniel Anderson, poli-
tisk sakkunnig hos Birgit Friggebo, i ett lokalradioprogram i Örebro för kort
tid sedan. Alltså borde de sexuella övergreppen av myndighetspersoner ge
uppehållstillstånd åt dessa kvinnor.

Anf. 69 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Ny demokratis flyktingpolitik böljar väl så småningom bli
bekant för kammarens ledamöter. Jag skall därför bara helt kort rekapitu-
lera det som ni hört många gånger förut.

Vi vill ha en flyktningpolitik som bereder den som har ett skyddsbehov i
enlighet med FN:s Genévekonvention en tillfällig fristad i Sverige till dess
man kan återvända till sitt hemland.

Vi anser att den som flyr från sitt land på grund av inbördeskrig, svält eller
naturkatastrofer skall hjälpas i de nödlidande människornas närhet.

Målet för flyktingpolitiken skall vara precis det som FN säger, nämligen
repatriering, inte kvarstannande. I Sverige tror vi, inte minst genom medias
felaktiga information, att asyl innebär att man skall få stanna kvar för gott.
Så är det inte. Asyl är ett vänteläge i avvaktan på att den som har ett skydds-
behov utanför sitt land skall kunna återvända.

Det vi sagt verifieras av många. I motionen ”Svensk flyktingpolitik” cite-
rar jag Thorwald Stoltenberg, nuvarande medlare i Jugoslavienkonflikten
och som fr.o.m. den 1 januari 1990 var FN:s flyktingkommissarie i Geneve.
Han sade i en intervju år 1990: ”Det är miljöförstöringen, fattigdomen och
de stora folkvandringarna som är problemen. Folkvandringarna klarar vi
inte med asyl. Men nu är det en gång för alla så att ekonomiska problem
skall mötas med bistånd i de länder där de finns, det är bara politiska flyk-
tingar som skall få asyl i ett annat land. Det framgår också klart att FN-kon-
ventionen från 1951 som fastslår att endast de som har välgrundad fruktan
för förföljelse skall få asyl som politiska flyktingar. Det är inte hygglighet att
släppa in människor som egentligen är emigranter - de hindrar de politiska
flyktingarna från att få en nödvändig fristad. Det handlar inte om att stoppa
politiska flyktingar från att komma in, det handlar i stället om att hindra folk
som efter grundlig utredning inte är flyktingar och som hotar att fylla upp så
att politiskt utsatta inte har någonstans att ta vägen.”

I motionen har jag också citerat Jonas Widgren, chef för centret för migra-

tionspolitisk utveckling i Wien. Han har nyligen på uppdrag av den parla-
mentariska invandrar- och flyktingkommittén redovisat en jämförelse av
tolv länders asyl- och invandringspolitik (SOU 1993:113). Han säger i en in-
tervju från år 1992: ”1 dag har Sverige en alltför generös flyktingpolitik jäm-
fört med andra länder och låter asylsökande stanna utan tillräcklig anled-
ning. Vi borde starta med reglerad invandring i stället, styrd av svenska in-
tressen.”

Åke Wedin, docent i historia, som tillsammans med framtidsforskaren Es-
kil Block skrivit boken ”Flyktingpolitik i analys”, säger så här i en debattarti-
kel i tidningen Arbetet i februari 1994. Artikeln är för lång för att kunna
återges i sin helhet i ett anförande på 6 minuter, men så här säger Åke We-
din:

”1 dagens värld med ca 20 miljoner flyktingar och lika många till som är
flyktingar inom sitt eget land, s k internflyktingar, har de allra flesta flytt un-
dan svält, umbäranden och krig. Bara en mycket liten del av dem har asyl-
skäl enligt Genévekonventionen, även med de tillägg till denna som många
länder liksom Sverige har gjort. U-ländemas problem löses inte genom ut-
vandring till i-länder. Bistånd är där en rimligare väg. Och lösningen på
krigsflyktingarnas problem är katastrofhjälp i närområdet med siktet inställt
på ett återvändande så snart detta är möjligt.”

”Men så finns det människor som för sin personliga säkerhets skull måste
beredas asyl i något land anslutet till Genévekonventionen.”

”Till det har Sverige fogat ytterligare två kategorier, nämligen krigsväg-
rare (ej att förväxla med krigsflyktingar) och personer med ”flyktinglik-
nande skäl.”

”Asylinstitutionen är alltså inte till för dem som flyr undan krig, svält och
umbäranden. De skall hjälpas i andra former.”

”Vi vet redan när de kommer, att de saknar skäl, men de har rätt att få sin
ansökan prövad. De har också rätt att överklaga och praktiskt taget alla av-
slag överklagas. Under de 1,5 till 2 år som utredning och överklagande tar,
håller vi med mat och logi.”

”Christina Rogestam insåg redan i december 1991 att krigsflyktingarna
från det forna Jugoslavien inte annat än undantagsvis hade asylskäl och för-
sökte hejda det lavinartade inflödet. Tre kvartal senare infördes viserings-
skyldighet för Kosovoalbaner. Då hade 40.000 hunnit komma hit. Verklighe-
ten bekräftade hennes bedömning.”

”1 boken föreslår jag en lösning. Den springande punkten i förslaget är att
asylansökan inte skall lämnas in i Sverige utan i utlandet, via FNs flyktings-
ekretariat eller svensk ambassad. Från ett grannland ej anslutet till Genéve-
konventionen dit man lyckats fly. Även från hemlandet när det är möjligt.
Som det nu är måste man ha råd att ta sig till Sverige för att få lov att söka
asyl hos oss. Den som bara kan ta sig över gränsen mellan Somalia och Ke-
nya får inte söka, men det får den som kan ta sig över ”gränsen” mellan So-
malia och Sverige. Asylsökarrätt heter pengar.”

”ÖVERLEVNAD”

”Så länge inget görs kommer dagens system att binda svindlande belopp
och därmed hindra att mera adekvata insatser görs på annat håll. Så t ex kla-
rade FN:s flyktingsekretariat under 1993 överlevnaden för mer än tre och en

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 59

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

halv miljon människor i f d Jugoslavien till en kostnad av 3,36 miljarder kro-
nor, eller 932 kronor per person och år. För det vaije asylsökande i Sverige
kostar, skulle vi kunna ge mat och logi åt 100 krigsflyktingar i f d Jugoslavien.
Men när flyktingsekretariatet i somras bad om mera pengar för att klara yt-
terligare 200.000 människor, blev vårt svar att vi i stället (!) skulle ge 52.000
bosnier uppehållstillstånd i Sverige. Till en kostnad av 5 miljarder kronor.
För 200 miljoner hade man klarat de 200.000 Flyktingsekretariatet bett om
pengar till. Och för hälften av de fem miljarderna skulle man ha klarat 2,5
miljon människor till i närområdet eller ha kunnat ge mer än bara mat och
logi åt alla dem som redan togs om hand. Skola, sjukvård och annat.”

”Systemets försvarare säger sig kämpa för asylinstitutionen, men systemet
är så gistet att det i praktiken rör sig om näst intill okontrollerad invandring.
Och allmänhetens uppfattning struntar etablissemanget i. En undersökning i
våras visade att nästan två tredjedelar eller 64 procent av Sveriges befolkning
ansåg att vi borde ta emot färre ”flyktingar” än vad vi gör. Det finns en allde-
les påtaglig risk för att människor inte riktar sin ovilja mot vår illa skötta
politik, som verkligen förtjänar det, utan mot asylsökande och invandrare
som ingen skuld har i vårt aviga system. Och som inte kan klandras om de
utnyttjar det.”

Herr talman! Alla dessa uttalanden visar ju att Ny demokrati har rätt. Men
varför är det så förbaskat svårt att inse och erkänna detta?

Och hur skall man tackla medias roll? Media borde ha en helt annan roll
i det här sammanhanget än man har nu.

Anf. 70 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! En av de första åtgärder inom flyktingpolitiken som den nya
regeringen vidtog var att ändra det s.k. 13 december-beslutet som gällde de
facto-flyktingar. Det var en formell förändring, men i praktiken blev det inga
förändringar. Samtidigt har praxis successivt ändrats. Sanningen är, herr tal-
man, att färre bedöms i dag vara i behov av skydd än under den tid då 13
december-beslutet gällde.

Hela asylbedömningsapparaten fungerar i dag väldigt hänsynslöst. Utlän-
ningslagen används bokstavligt och inte till sin anda. Internationella konven-
tioner bryts ständigt. Det sätt som asylbedömningar görs på i dag strider mot
tanken bakom asylrätten.

Den ursprungliga tanken med rätten till asyl var att politiska ”aktivister”
skulle ges möjlighet att erhålla skydd i annat land. Därför passade judarna
inte in i asylrätten när de kom på 1930-talet. De var inte politiska aktivister,
sade man, utan ”de känner bara vantrevnad i sitt land Tyskland”.

Tongångarna även i dag i vårt land är jämförbara när det gäller aylsökande
från Kosovo: att de är lycksökare och att deras asylskäl inte räcker. Vi skick-
ade tillbaka judarna och tog även initiativ till att med ledning av deras pass
sortera ut dessa lycksökare vid gränsen.

Sedan kom Genévekonventionen efter andra världskriget, och dess till-
läggsprotokoll. Den tar med sådana grupper som judarna var då och Koso-
voalbanerna är i dag. Konventionen säger att asyl skall ges när en grupp ut-
setts till målgrupp för förföljelse från staten.

I vår utlänningslagstiftning har vi sedan gjort försök att kategorisera asyl-

sökande i olika grupper. För de olika grupperna kräver vi olika starka skäl
för att erhålla asyl.

Dessa försök att sortera in flyktingar i grupper motverkar det Birgit Frig-
gebo flera gånger sagt här i kammaren att det är skyddsbehovet som skall
vara vägledande. Det var ju också huvudargumentet för att ta bort tidsgrän-
serna för dem som fått vänta länge på besked, att de skulle få stanna om inte
annat talade emot.

Skyddsbehovet för exempelvis Kosovoalbaner, som man kan beteckna
som ”offer”, kan naturligtvis vara lika stort som det är för politiskt aktiva.

Att förhållandet vad gäller asylsökande inte är som det borde vara, att vi
har tagit rejäla steg bakåt, står klart när stora organisationer som UNHCR,
Rädda barnen och Amesty framför kritik och oro; när grupper av läkare,
advokater, präster, poliser, flyktingsamordnare ute i landet protesterar; när
asylsökandes skäl för asyl bedöms vara tillräckliga när andra länder efter ett
avslag i Sverige fått möjlighet att göra en bedömning.

Denna hårdnande attityd sprider sig som en cancersvulst i samhället. Män-
niskor som i vanliga fall inte skulle behandla sina medmänniskor ovärdigt
anser det fullt legalt att behandla utlänningar illa.

En annan verkligt svensk företeelse i flyktingmottagandet är vår bedöm-
ning av hur många asylsökande vi kan ta emot. Bedömningen utgår egentli-
gen helt ifrån dimensioneringen av mottagarapparaten. Man har kommit
fram till ca 30 000-40 000 asylsökande per år. Av den anledningen vidtas alla
olika åtgärder för att hindra människor från att komma till vår gräns och
söka asyl. Det finns en både uttalad och underförstådd strävan bland majori-
teten av dagens politiker att ha full kontroll över inte bara vilka som får
stanna utan även över hur många som söker asyl. Man vill i stället ta in kvo-
ter av flyktingar.

Det kanske mest tragiska i den politiken är det som kallas att sända signa-
ler, signaler om att det inte är lönt att fly till Sverige, för därifrån blir man
sänd tillbaka. Det är tragiskt därför att asylsökande offras som signalbärare
och råkar många gånger väldigt illa ut vid återkomsten.

Anf. 71 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! För något år sedan dominerades den offentliga debatten av
att det kom för många till Sverige. I dag domineras debatten av vädjanden
för asylsökande om att få stanna här i Sverige.

Jag skall inte dölja att jag sympatiserar mer med den debatt som förs i dag
än den som fördes för något år sedan. Den visar att det finns ett brett stöd för
humanism i Sverige och en värdig behandling av asylsökande och flyktingar.

Det är också intressant att notera den attitydundersökning som presente-
rades i höstas. Den hade beställts av regeringen. En befarad ökad främlings-
fientlighet kunde inte bekräftas där. Det var snarare så att man kunde notera
en större öppenhet och framför allt en större tolerans mot mångfald när det
gäller olika kulturmönster. Det motsäger anklagelser om en ökad rädsla för
att den svenska kulturen skall gå förlorad.

Herr talman! Nu börjar bosnierna att etablera sig i egna bostäder i kom-
muner runt om i Sverige. Alla rapporter visar att det går mycket bra. Flera

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

kommuner började att förbereda sig redan förra sommaren innan avtal hade
tecknats med Invandrarverket. Nu tecknas avtal i rask takt.

Jag är stolt över vårt land. Det finns en väldig lyhördhet och dådkraft när
det gäller att genomföra olika beslut. Frivilligorganisationer i stora mängder
deltar nu i mottagandet, bl.a. med uppbyggande av nätverk av olika slag. De
”gamla” jugoslaverna här i landet har visat sig vara en stor resurs. Projektet
bosnier hjälper bosnier är mycket värdefullt. Många av flyktingarna själva
söker nu aktivt på egen hand arbete och bostad.

Visst innebär mottagandet en kraftansträngning när det gäller integra-
tionsåtgärder, sjukvård, skola osv. Men nu är det viktigt att bosnierna kom-
mer ut i samhället och kan bölja sin språkträning i svenska. Det gäller att
hitta praktiska former för det. Senast i dag i tidningen såg jag att Stockholms
kommun tänker använda sig av några folkbildningsorganisationer för att
klara av svenskutbildningen snabbt. Beklagligt nog reserverade sig social-
demokraterna och vänsterpartisterna och tyckte att det bara är kommunerna
själva som kan klara av detta.

Nästa viktiga steg är naturligtvis att man kan börja försörja sig och få ett
arbete. I årets budget har regeringen mer handgripligt tagit fasta på att även
invandrare med yrkesutbildning och akademisk utbildning har svårt att få
jobb här i Sverige. Det har lagts fram ett förslag om 5 000 platser per månad
för s.k. invandrarpraktik, dvs. att man skall kunna pröva på och visa vad
man går för. Den här praktiken är gratis för arbetsgivare.

Det är beklagligt att detta inte har vunnit anklang hos alla partier i riksda-
gen. Socialdemokraterna föreslår avslag. Deras motvilja mot den mycket
lyckade ungdomspraktiken lyser nu igenom också när det gäller invandrar-
praktiken.

I det här sammanhanget kan det kanske finnas anledning att ta upp diskus-
sionen om s.k. temporära och permanenta uppehållstillstånd. Sverige har
haft en mycket lång tradition av aktiv integrationspolitik, dvs. våra invand-
rare skall vara delaktiga i vårt samhälle. De skall ha samma skyldigheter och
samma rättigheter som alla andra.

Nu har vi en stor grupp människor här, 40 000-50 000 personer, som skall
stanna i vårt land under lång tid därför att det är krig hemma i deras eget
land. Diskussionen för nu fram till att regeringen på egen hand skulle ha änd-
rat inriktningen av integrationspolitiken genom att ge dessa människor tem-
porära uppehållstillstånd. Vänsterpartiet föreslår att vi som regelrätt system
skall ha treåriga uppehållstillstånd. Ny demokrati går ännu längre och talar
om att man skall vara här på nåder i upp till tio år.

Jag är litet förvånad över att Maud Björnemalm säger att regeringen på
egen hand skulle ha ändrat denna inriktning utan att riksdagen har fattat be-
slut och utan att vi genomgående har diskuterat den här politiken. Jag tycker
för min del att det är uteslutet att vi i vårt mycket utvecklade samhälle här i
Sverige kan acceptera att stora grupper människor under mycket lång tid le-
ver vid sidan av samhället. Jag tror att detta kommer att bli en av de vikti-
gaste frågorna att diskutera under de närmaste åren. Hur skall vi kunna be-
handla våra flyktingar på ett värdigt sätt?

Herr talman! Det finns ett ont gift som sprider sig i Europa. Främlings-
fientligheten riskerar att trasa sönder våra samhällen. Detta är en fråga som

står högt på den politiska dagordningen. Det finns olika projekt inom ramen
för Europarådet. Även Nordiska rådet förbereder sig för detta, och vi här i
Sverige har aktiviteter av olika slag. Det är också viktigt att det inte bara
stannar vid ord och deklarationer. Det är en imponerande samling förslag
och beslut som har kommit från regeringen under de senaste åren för att
motverka främlingsfientlighet och rasism.

Jag vill peka på lagen mot diskriminering i arbetslivet, förlängda tider när
det gäller indragning av sändningstillstånd för närradion från ett år till fem
år, höjda straff för gravskändningar och ofredanden, höjda straff för brott
med rasistiska motiv, tydliga markering av skolans ansvar i läroplanen och
i de kommande kursplanerna, särskilda projekt för att bearbeta konflikter
mellan invandrare och svenskar, särskilt bland ungdomar, stöd till opinions-
bildning och upplysning i skolorna och en kraftig höjning i årets budget för
att finansiera projekt mot främlingsfientlighet. För att förebygga främlings-
fientlighet är det också viktigt med saklig information. Under våren kommer
alla hushåll i Sverige att få en sådan information.

Men många attityder bildas i vardagslivet genom kontakter människor
emellan. Varje människa har här ett eget ansvar för att inte sprida myter och
osanningar. Ett särskilt ansvar har naturligtvis de som är opinionsbildare i
vårt samhälle, bl.a. här i riksdagen.

Herr talman! Det är viktigt att debatten om flyktingpolitiken bygger på
saklighet när det gäller skälen till att de asylsökande kommer hit och till att
flyktingar får stanna, men även när det gäller skälen till att de inte får stanna.
Debatten lider ibland av okunskap och överdrifter. Det har vi sett mycket
av när det gäller information om varför människor kommer hit.

Jag vill erinra om den diskussion som vi hade om kosovoalbanerna under
1992. Då bedömde många att det fanns en akut risk för krig nere i Kosovo.
Det var skälet till att människor kom. Då kände jag mig ganska ensam när
jag försvarade den politiken.

Det finns många uppgifter om hur det är i Kosovo. Det sägs ibland att
tusentals barn har förgiftats och dödats av serberna. Det sägs att det sprängs
hus och bostäder. Det finns många oroande uppgifter om att alla riskerar att
dödas när de åker hem. Man riskerar upp till 15 års fängelse för desertering.
Man riskerar att sändas till kriget i Bosnien och tvångsrekryteras i den ser-
biska armén.

Herr talman! Inget av detta har bekräftats av de många internationella un-
dersökningar som har vidtagits nere i Kosovo. Jag förstår att det är svårt för
enskilda människor som inte dagligen följer rapporteringen att se igenom
sådan här information. Naturligtvis är det samtidigt sant att hundratusentals
människor har avskedats från sina arbeten, utsatts för ständiga husrannsak-
ningar, inställelser på polisstationer, slag, hugg och trakasserier. Vi har ett
oroande inslag av återupptagna politiska rättegångar mot vissa grupper av
intellektuella.

Herr talman! Mot den här bakgrunden skall Invandrarverket och Utlän-
ningsnämnden fatta individuella beslut och bedöma de enskilda personernas
behov av skydd. Hittills är det 3 000 personer från Kosovo som har fått
stanna av sådana skäl.

Herr talman! Jag återkommer litet senare.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Anf. 72 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:

Herr talman! Det är svårt att på sex minuter hinna med vad man vill säga.
Jag vill återvända till frågan om sexuella övergrepp. Sådana finns inte an-
givna som ett begrepp i vår lagstiftning, och det är bra att UNHCR har gjort
ett sådant tillägg. Det är också bra om våra tillståndsmöjligheter följer den
rekommendationen.

Genévekonventionen är inskriven i vår utlänningslag, men så är inte fallet
med detta tillägg om sexuella övergrepp. Lagstiftningen är alltså inte så sol-
klar som Birgit Friggebos politiske sakkunnige angav i ett radioprogram.

Min fråga till Birgit Friggebo är därför om hon tänker föreslå riksdagen
ett tillägg i utlänningslagen om att sexuella övergrepp är ett asylskäl.

Jag har också ytterligare en fråga. Birgit Friggebo känner nu stor sympati
för dem som vädjade om en förändrad syn på kosovoalbanerna. Situationen
förändras ju och hårdnar i Europa och i Kosovo. Skall jag tyda Birgit Frigge-
bos sympatiyttring så, att det nu är lättare för kosovoalbanerna att få bifall
på sin ansökan och att man nu är beredd att ta hänsyn till den situation som
föreligger?

När det sedan gäller invandrarna på arbetsmarknaden är det naturligtvis
bra att man vidtar åtgärder för att invandrarna skall kunna få ett arbete och
kunna försörja sig, men jag tycker att regeringen är ute på en litet underlig
väg när man låter arbetsgivarna få invandrarna gratis medan man får betala
för att låta svenska ungdomar få praktik.

Anf. 73 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag kunde inte riktigt avsluta mitt anförande. Jag ville också
säga att det sker en individuell bedömning när det gäller kosovoalbaner och
att det naturligtvis finns skäl att ge uppehållstillstånd även för kosovoalba-
ner. Det är viktigt att det från myndigheternas sida sker en seriös men också
observant prövning i de enskilda fallen, särskilt mot bakgrund av att många
av dem nu har vistats i Sverige under lång tid.

Jag vill än en gång här i kammaren upprepa att regeringen inte har fattat
något som helst praxisbeslut när det gäller kosovoalbanerna. Myndigheterna
har ansett sig vara fullt informerade och med ledning av den lagstiftning som
vi har kunna fatta besluten på egen hand.

När det sedan gäller kvinnor som blivit våldtagna har man möjlighet att i
Sverige ge uppehållstillstånd på sådana skäl. Jag tycker att det har varit bra
att UNHCR i höstas förtydligade detta, som man i Sverige har tillämpat un-
der en längre tid. Jag tycker också att det är viktigt att man är observant på
dessa frågor.

Maud Björnemalm frågade också om vi skall göra ett tillägg till utlännings-
lagen. Vi har ju nu en stor utredning som skall studera dessa frågor, och den
bör ta upp också detta. Men jag är litet förvånad över att just Maud Björne-
malm frågade om vi skall göra ett sådant särskilt tillägg, eftersom ni i alla
olika program som kommit fram under den senaste tiden har tyckt att man
skall utmönstra alla kriterier i utlänningslagstiftningen och behöver ha bara
en enda skyddsregel. Det finns alltså här litet olika signaler från socialdemo-
kraternas sida.

När det sedan gäller särskilda insatser för invandrare som har svårt att få

arbete vill jag fråga: Tycker socialdemokraterna nu att man skall strunta i att
vidta särskilda åtgärder för den grupp som kanske ha svårast att få arbete?

Anf. 74 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:

Herr talman! Min fråga om tillägg till utlänningslagstiftningen ställdes mot
den bakgrunden att Daniel Anderson, som är politiskt sakkunnig hos Birgit
Friggebo, i ett radioprogram har sagt att lagstiftningen är solklar på denna
punkt och därvid även läste upp vad som ingår i Genévekonventionen. Ge-
névekonventionen finns intagen i vår asyllagstiftning, men det finns inget en-
skilt skäl rubricerat sexuella övergrepp, och det var mot den bakgrunden
som jag ställde min fråga. Man fick den uppfattningen att regeringen skulle
komma tillbaka till riksdagen med ett förslag om att ta in detta i lagstift-
ningen.

Jag vet mycket väl att det ingår i kommitténs uppdrag att se över lagstift-
ningen, och det skall vi naturligtvis göra.

Jag tycker vidare självfallet att man skall göra insatser för alla som är ar-
betslösa. De måste ges möjligheter att komma ut på den vanliga arbetsmark-
naden, och det skall naturligtvis också gälla invandrare. Vad jag ställer mig
frågande till är vad det kan föra med sig när man låter arbetsgivarna få in-
vandrarna gratis samtidigt som de får betala för att låta svenska ungdomar
få en praktikplats. Jag tycker att man måste ta sig en ordentlig funderare på
vad detta kan föra med sig i form av främlingsfientlighet. Det är viktigt vilka
signaler man skickar ut.

Anf. 75 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag deltog för ett tag sedan i en mycket lång diskussion här
om sexuella övergrepp mot kvinnor, och jag klargjorde mycket tidigt vad
som gäller i det avseendet. Även på den socialdemokratiska regeringens tid
gavs det svar här i riksdagen om att man i dessa fall skall tillämpa Genéve-
konvention. I detta ingick också att man skulle ta ställning till om sexuella
övergrepp förekommit och att det kunde vara ett skäl för att få uppehållstill-
stånd.

Jag tycker att det är viktigt att vi inte genom misstänkliggöranden urholkar
detta utan håller på det. Nu har också flyktingskommissarien bekräftat att
man även internationellt anser att sexuella övergrepp kan vara ett skäl för
att få uppehållstillstånd. Låt oss vara överens om det och om att det är viktigt
att myndigheterna är observanta på denna fråga.

Vad sedan beträffar insatser för arbetslösa gäller som riktlinje för arbets-
marknadsmyndigheterna att man skall ta särskild hänsyn till ungdomar, ar-
betshandikappade och invandrare. Frågan är om socialdemokraterna vill gå
ifrån stadgandet om särskilda insatser för dem som har det allra svårast att
komma in på arbetsmarknaden. Det har ju visat sig att de olika åtgärder som
står till förfogande, t.ex. förhöjda rekryteringsstöd, inte har varit verknings-
fulla, och det är dessa som socialdemokraterna nu vill använda. De kommer
dock inte att ge några som helst resultat.

Vilka signaler när det gäller främlingsfientligheten ger det att vi inte skall
göra några särskilda insatser för invandrare, som alltså skall få fortsätta att
gå arbetslösa och leva på allehanda bidrag? Jag tror att det är viktigt att vi

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

låter människor som har yrkesutbildning och akademisk utbildning få visa
upp sig och bli prövade. De kan ju precis som när det gäller ungdomspraktik-
platserna leda till att de sedan får fasta jobb och kan försörja sig och bidra
till utvecklingen av Sverige.

Anf. 76 LARS MOQUIST (nyd) replik:

Herr talman! Kulturministern tog upp en attitydundersökning om främ-
lingsfientlighet, och jag hälsar det resultat som denna undersökning kom
fram till med samma tillfredsställelse som kulturministern. Det har naturligt-
vis samband med debattklimatet i Sverige. Uppfattningar och uttalanden
som kanske inte var rumsrena för tre, fyra år sedan är det nu, och vi kan
därför ha en öppen debatt i dessa frågor. Jag tror att det bidrar till att minska
främlingsfientligheten.

Vi har i och för sig ställt oss bakom regeringens förslag i budgetpropositio-
nen om att öka anslaget för särskilda åtgärder mot främlingsfientlighet från
10 till 32 miljoner. Med attitydundersökningen i minnet tycker jag att det är
märkligt att vi i dagens kärva ekonomiska klimat avsätter 22 miljoner kronor
extra till detta. Vi har utgått ifrån att regeringen har ansett att det finns be-
hov av förstärkningar på området, men det skulle vara intressant att höra
vad det är för särskilda åtgärder som i sort sett motiverar en fördubbling av
anslaget - från 10 till 32 miljoner.

Kulturministern har nu tagit del av Danmarks och Norges syn på repatrie-
ring. Vilka slutsatser drar kulturministern för Sveriges del?

Birgit Friggebo säger att vi i Ny demokrati menar att människorna måste
stanna kvar på nåder i tio år. De kan alltså mer eller mindre tvingas att åka
tillbaka inom en tioårsperiod. FN:s syn på frågan är att repatriering skall
ske. Jag var nere i Cambodja och Thailand och såg den repatriering som
skedde där i FN:s regi. Man hade haft människor i thailändska läger i uppåt
tio år. De repatrierades till Cambodja. Det var ett mycket lyckat repatrie-
ringsförsök. Jag tror att alla är överens om att resultatet var lyckat. Därför
skall man inte säga att det är en mycket udda uppfattning som Ny demokrati
för fram. Tanken finns även hos FN.

Anf. 77 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Lars Moquist välkomnade en öppnare debatt om dessa frå-
gor. Det gör jag också. Men han sade samtidigt att det innebär att man nu får
tala om sådant som inte var rumsrent för några år sedan. Det finns faktiskt
fortfarande saker som inte är rumsrena i detta land: att hetsa emot muslimer,
att berätta vandringssägner av olika slag och att berätta nedsättande och lögn-
aktiga historier. Sådant har förekommit inom Lars Moquists eget parti.

När det gäller ökade insatser för att motverka främlingsfientlighet kan jag
säga att vi vet att rädsla ofta föds i okunskap. Det man inte känner till och
inte vet så mycket om ger ofta en naturlig rädsla. Det är en naturlig mänsklig
egenskap. Därför är naturligtvis faktaredovisning en väldigt viktig fråga. De
ökade resurserna skall delvis användas till fakta och upplysning.

Det finns också väldigt många enskilda organisationer som har projekt av
olika slag för att minska konfrontationer mellan olika grupper, inte minst
bland ungdomarna. De 10 miljoner som har beviljats förut har använts bl.a.

till projekt där ungdomar kan få mötas och lära känna varandra. Därmed
undanröjer man risken för konfrontationer, främlingsrädsla och främlings-
fientlighet.

Jag har också varit i de thailändska flyktingförläggningar som låg på grän-
sen till Cambodja. Är det detta Ny demokrati vill åstadkomma? Det var flyk-
tingförläggningar ute i urskogen, helt avskilda från det normala samhället,
där man skall leva i tiotals år och sedan bussas tillbaka.

Jag vet att många anser att den repatrieringen var bra. Jag anser det själv
mot den bakgrund som fanns, nämligen att folk satt inspärrade i flyktinglä-
ger helt vid sidan av samhället. Då var det säkert bättre att de fick komma
tillbaka till sitt land.

Är det sådana läger som Lars Moquist vill ha i våra norrländska skogar?

Anf. 78 LARS MOQUIST (nyd) replik:

Herr talman! Kulturminstern försöker slå tillbaka när det gäller fri debatt
och pratar om att Ny demokrati har gjort märkliga uttalanden gentemot
muslimer. Jag tror inte att kulturministern skall vara så stor i orden i detta
sammanhang. Sådana misstag kan ske. Jag tror att de flesta folkpartister
läste lusen av Birgit Friggebo efter de famösa uttalandena om kosovoalba-
ners benägenhet för snatterier. Jag tycker inte att det finns så stor anledning
för Birgit Friggebo att ta så stora ord i munnen.

Vi vill självfallet inte ha några cambodjanska läger i Sverige. Birgit Frig-
gebo gör sig ständigt skyldig till sådana befängda kullerbyttor och resone-
mang. Jag ville bara påpeka att det inte är något märkligt med att man åter-
förvisar människor och låter dem åka tillbaka inom en tioårsperiod. Det har
man gjort i Thailand. Jag är väl medveten om att människorna där levde un-
der väldigt hårda förhållanden. Vi skall självfallet inte ha cambodjanska lä-
ger, med den svåra ekonomiska situation som man hade i dessa läger, i Sve-
rige.

Men bråka inte så mycket om att en ganska oerfaren riksdagsledamot -
som inte var riksdagsledamot vid detta tillfälle - har kommit med något utta-
lande, när Birgit Friggebo, med tjugo års erfarenhet från riksdagsarbete,
kan fälla sådan uttalanden om kosovoalbaner!

Anf. 79 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Denna fråga har granskats bl.a. av konstitutionsutskottet.
Jag har också bett om ursäkt för att tungan slant vid ett tillfälle. Det finns
faktiskt en skillnad mellan det och att på gator och torg driva kampanj och
upprepa sina uttalanden gång på gång.

Jag vet inte om tungan slant på Lars Moquist när han talade om att man
skulle ”återförvisa” människor. Det intressanta är om Lars Moquist ser det
thailändska exemplet som en modell. Han tog ju upp det i diskussionen om
hur vi i Sverige skall förhålla oss till temporära eller permanenta uppehålls-
tillstånd.

Jag tror att vi alla här i riksdagen är överens om att vi skall möjliggöra för
människor att återvända till sina hemländer. Jag tror att alla egentligen in-
nerst inne önskar det, men det finns mycket som gör att man inte kan för-

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

verkliga det. Barnen har vuxit upp och förankrat sig i det nya landet under
lång tid. Det kan finnas andra orsaker. Då skall vi försöka hjälpa till.

Den avgörande frågan blir om återvändandet skall ske frivilligt eller om
det skall ske med tvång. Ny demokrati vill att det skall ske med tvång inom
en tioårsperiod, medan åtminstone jag anser att det skall ske frivilligt genom
att man gör stödinsatser för de människor som har intresse av och vill åter-
vända till sitt forna hemland.

Anf. 80 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Jag är glad över att höra att Birgit Friggebo uttalar att det är
bra att flyktingfientligheten har minskat. Det är väldigt viktigt vad ledande
politiker säger. Det är man medveten om vad gäller EG-frågan. Mer än 50 %
av svenska folket är emot EG. Då säger politikerna att de skall gå ut och
skapa opinion. Men när det gäller en sak som flyktingfientlighet har det varit
litet olika inom de olika partierna. Även hos oss har man närmat sig det ne-
gativa.

Jag är litet besviken över att Birgit Friggebo slarvigt säger att Vänsterpar-
tiet vill ha en flyktingpolitik där de asylsökande regelmässigt ges tillfälliga
uppehållstillstånd på tre år. Det är inte sant. Vi förutsätter naturligtvis att
det skall gälla vid väldigt speciella situationer, t.ex. en kärnkraftsolycka nå-
gonstans i Östeuropa. Vi försöker att vara realistiska och tänka efter. Vi har
resonerat som så, att det är möjligt att återvända inom en treårsperiod. Men
efter en tid av tre år är åtminstone barnen så integrerade i samhället att det
inte är möjligt att neka dem som vill ha det permanent uppehållstillstånd.

Det går naturligtvis att ge sjukvård, bostad, skolgång och arbetsmöjlighe-
ter även till flyktingar som har tillfälliga uppehållstillstånd.

Många av de saker som Birgit Friggebo räknade upp och som gäller Ko-
sova är bekräftade. Birgit Friggebo kan inte säga att de inte är bekräftade.
De är bekräftade.

Anf. 81 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Vänsterpartiet har, enligt min uppfattning, många gånger
bra åsikter om flyktingpolitiken. Vi ligger ganska nära varandra. Därför för-
vånar det mig att Vänsterpartiet kliver upp på den här vagnen i diskussionen
om att mer regelrätt införa temporära uppehållstillstånd.

Enligt vad jag kan utläsa av Vänsterpartiets motion tycker partiet att t.ex.
bosnierna skulle ha fått temporära uppehållstillstånd. Man nämner en tids-
period på tre år. Det betyder alltså att de bosnier som vi nu ger möjlighet att
börja försöija sig, gå i skolan ordentligt osv., skulle ha väntat till 1996. Jag
tycker inte att det är en bra politik.

Frågan är: Anser Berith Eriksson att vi skulle ha väntat med att ta upp
diskussionen om permanenta uppehållstillstånd för bosnier till 1996?

Jag har inte velat ge någon förskönande bild av Kosovo. Tvärtom har jag
tagit upp en rad oacceptabla företeelser där nerifrån. Men det förekommer
också överdrifter, som inte någon tjänar på att sprida. Dels skapar de natur-
ligtvis en väldig oro hos kosovoalbanerna själva, dels skapas oro hos de män-
niskor som engagerar sig för dem.

Situationen i Kosovo är eländig nog utan att man skall behöva ta till propa-

gandaöverdrifter, något som förekommer hos alla sidor vid krig, oroligheter
och när man inte är överens och sams. Jag tror inte att någon av oss har nytta
av sådana överdrifter. Jag tror också att det är viktigt för de svenskar som
engagerar sig för de asylsökande att veta att vissa saker som nämns faktiskt
inte förekommer där nere.

Anf. 82 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Ja, vi har legat nära varandra i frågan om flyktingpolitik.

Men det är ju en feltanke redan från början att man med temporärt uppe-
hållstillstånd inte skulle ha möjlighet till skolgång, sjukvård och arbete.
Självfallet skulle vi kunna utforma det så att det var möjligt. Det är upp till
oss själva att göra det.

Även utan hänsyn till överdrifter ser vi att andra länder omkring oss har
gjort bedömningen att asylsökande inte kan skickas tillbaka till Kosova nu.
Så det är ändå högst nödvändigt att man i nuläget inför verkställighetsstopp
för avvisning av kosovaalbanerna.

Anf. 83 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Som Berith Eriksson påpekade är det naturligtvis möjligt att
sätta in alla integreringsinsatser också vid temporära uppehållstillstånd. Na-
turligtvis är det möjligt.

Men Berith Eriksson förordar ju att människor, som fått komma in i vårt
samhälle, efter en viss period med tvång skall föras tillbaka till sina hemlän-
der, om läget har blivit ett annat där. Jag menar att det måste ske frivilligt,
men att vi naturligtvis skall stötta de människor som vill åka tillbaka genom
repatrieringsinsatser av olika slag.

Berith Eriksson sprider en uppgift som inte är sann. Den är ganska vanlig
i flyktningpolitiken när det gäller enskilda fall, och den går ut på att andra
länder gör precis tvärtom. Det är inte så. Det finns också andra länder som
prövar kosovoalbanernas skäl individuellt och som även verkställer avvis-
ningar.

Över jul var det 25 000 personer som frivilligt åkte tillbaka till Kosovo från
Schweiz. Det var personer som inte har sökt asyl i Schweiz men som har möj-
lighet att vara där av andra skäl. De åkte hem över helgen och besökte Ko-
sovo.

Jag säger inte detta för att på något sätt mildra kritiken mot vad serberna
gör i Kosovo. Där sker övergrepp, och där är elände. Vissa grupper har defi-
nitivt behov av att få skydd någon annanstans för att undkomma övergrepp
av de serbiska terroristerna. De skall få stanna i Sverige. Som jag sade tidi-
gare har ca 3 000 personer hittills beviljats uppehållstillstånd i vårt land.

Anf. 84 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Flyktingpolitiken måste bygga på både humanitet och rea-
lism. Man måste försöka få en förankring i breda folkgrupper för flykting-
och invandringspolitiken.

Det är väl ingen tvekan om att den förankringen i någon mån saknas i dag.
Det tyder också attitydundersökningarna på. De visar kanske inte någon ök-
ning av främlingsfientlighet och sådant, vilket nog är det allra viktigaste,

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

men de visar att många är kritiska mot den invandringspolitik som har förts
och fortfarande förs.

Från moderat håll vill vi nu alltmer betona skyddsaspekten. Människor
som har behov av skydd och som söker skydd skall också kunna erbjudas
det. Men samtidigt skall man också klargöra att detta uppehållstillstånd en-
dast ges så länge skyddsbehovet kvarstår. Detta är också en politik som norr-
männen nu planerar att införa.

Vi är i hög grad inställda på att man skall ge tillfälliga uppehållstillstånd
och mycket noggrant och tydligt klargöra att det just är fråga om tillfälligt
uppehållstillstånd. Om skyddsaspekten inte längre föreligger skall perso-
nerna repatrieras, dvs. återsändas till det land varifrån de kom. Men givetvis
bara om det är möjligt.

Skyddsaspekten skulle kunna vara två eller möjligtvis tre år. Därefter
måste ett slutligt ställningstagande ske. Om skyddsaspekt då fortfarande fö-
religger förordar jag permanent uppehållstillstånd. Jag är alltså inte inne på
någon tioårsperiod utan på en treårsperiod.

Frågan om tillfälliga uppehållstillstånd börjar nu diskuteras alltmer i olika
sammanhang. Jag nämnde Norge, som planerar att införa ett sådant system.
Danskarna har det ju redan. Vi har också i direktiven till utredningen om
invandrar- och flyktingpolitiken fått i uppdrag att utreda detta. Jag tror att
även UNHCR, som driver denna linje på alla sätt, kommer att ge sitt bifall
till inställningen att tillfälliga uppehållstillstånd skall ges i Sverige.

Vi kommer nog att återkomma till frågan flera gånger, men jag är rädd
för att invandrarministern är på väg att gradvis bli något mer ensam i sin
hållning i dessa frågor.

När det gäller kosovoalbanerna vill jag också understryka att det är svårt
och ibland stötande med vissa avvisningar. Att skicka ned barnfamiljer till
en gränsstation mitt i vintern utan att veta om de har någonstans att bo är
stötande. Man borde kunna överväga att skjuta på verkställigheten i vissa
fall.

Humanitet måste praktiseras också i samband med avvisningar. Ibland
känner jag att det inte alltid sker.

I övrigt delar jag invandrarministems uppfattning att det verkligen görs
individuella prövningar och att många kosovoalbaner får stanna av politiska
och andra liknande skäl.

Det eländiga i sammanhanget är egentligen de långa handläggningsti-
derna. Om nu handläggningstiderna är uppåt två tre år, som de i många fall
är för barnfamiljerna, är det inte de asylsökande som skall drabbas av att
myndigheternas handläggning dragit ut på tiden, så att det blir svårare att
avvisa. Myndigheterna har ett ansvar. Man kanske borde införa ett slags up-
pehållsgaranti som innebär att om den enskilde asylsökanden inte fått be-
sked inom rimlig tid och inte heller själv bidragit till förseningen, borde det
ligga på myndigheternas ansvar att ge uppehållstillstånd. Det är otillständigt
med dessa långa handläggningstider. De förorsakar mycket av detta elände.

Vad gäller avvisning vill jag helt kort uppehålla mig kring kyrkofriden.
Den razzia som gjordes i Alsike kloster har som bekant uppmärksammats.
Jag förespråkar kyrkofrid i så måtto att kyrkan skall betraktas som ett helgat
rum, en plats där man kan få frid och där man kan få vara ifred. Men det

måste naturligtvis hanteras med omdöme av de kyrkliga myndigheterna och
prästerna. Det gäller även dem som arbetar i kloster. Om man gör dessa plat-
ser till illegala flyktingförläggningar och dessutom talar om att man anser att
myndigheterna inte kan fatta rätt beslut, då tar man på sig ett mycket stort
ansvar. Men något slags kyrkofrid bör övervägas. Är invandrarministem in-
tresserad av att bidra till den diskussionen på ett konstruktivt sätt?

Anf. 85 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Gustaf von Essen sade att flyktingpolitiken skulle vara hu-
manistisk och realistisk. Men han glömde att den också skall innefatta de
internationella åtaganden som Sverige har gjort.

Rätten att söka asyl får aldrig ifrågasättas, även om man har tillfälligt up-
pehållstillstånd. Orsaken till att införa möjligheten till tillfälliga uppehålls-
tillstånd är att vi i Sverige praktiskt skall kunna hantera en extremt hög an-
strömning av asylsökanden. En god repatrieringspolitik, naturligtvis en fri-
villig sådan, behövs för alla, inte enbart för dem som haft tillfälliga uppe-
hållstillstånd. Kravet på en aktiv repatrieringspolitik omfattande alla flyk-
tingar som kommer till Sverige har vi i Vänsterpartiet i väldigt många år
framfört i våra motioner. Det skall också vara helt klart att Genévekonven-
tionen inte skall kunna sättas ur spel, även om tillfälliga uppehållstillstånd
ges. Men möjligheten att söka asyl under sådana omständigheter skall fin-
nas.

Anf. 86 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! Jag har samma syn på tillfälliga uppehållstillstånd som
Berith Eriksson. En slutlig asylprövning måste kunna ske på de grunder som
Berith Eriksson nämner här. Det ser jag som en självklarhet.

Men skyddsbehovet skall poängteras. Om någon på grund av politisk för-
följelse i sitt hemland kommer till Sverige och man efter något år eller två
uppmärksammar att det inte längre förekommer någon förföljelse i det land
som vederbörande kommer ifrån - låt oss säga att demokratiska val skall
komma till stånd och att situationen är en helt annan - så är det lika självklart
att personen i fråga åker tillbaka - det har alltså konstaterats att något
skyddsbehov inte längre föreligger. Det tror jag att de flesta svenskar ställer
upp på. Givetvis har den personen möjlighet att söka asyl i en sådan situa-
tion, men om denne får det är en annan sak. Skyddsbehovet är alltså det
primära.

Efter tre år går dock gränsen. Det tycker jag i likhet med många andra
här. Efter tre år kan man inte tvinga folk tillbaka till sitt hemland, utan man
måste göra en ny prövning för att komma fram till en slutlig bedömning.

Anf. 87 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Gustaf von Essen tog upp frågan om de långa handläggnings-
tiderna. Han sade bl.a. att det blir svårare att verkställa avvisningar på grund
av de långa handläggningstiderna. Man kan med rätta kritisera de långa
handläggningstiderna. Vi har vidtagit en mängd åtgärder, bl.a. anställt fler
handläggare, för att kunna korta ned tiderna. Nu sjunker tiderna drastiskt.

Men det intressanta är att Gustaf von Essen och många andra samtidigt

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

kan säga att det skall finnas tillfälliga uppehållstillstånd. De skall vara upp
till tre år eller ännu längre. Sedan skall människorna få åka hem. Om det
inte finns något skyddsbehov skall de åka hem - visserligen kan de söka asyl.
Då är det plötsligt väldigt enkelt. Man sätter folk på bussar och skickar hem
dem. Alla är nöjda och glada, även de som körs ut med tvång. Detta är vad
det hela handlar om.

Jag begriper inte denna diskussion. För några år sedan var den vanligaste
politiska frågan i denna kammare att korta ned handläggningstiderna. Det
gick inte att ha de så. En av motiveringarna var att folk skulle få snabba be-
sked om de kunde böija att satsa på en framtid i Sverige eller om de skulle
åka tillbaka till sina hemländer.

Nu står samma personer här och säger att det kan vara fråga om tillfälliga
uppehållstillstånd på tre, fyra eller tio år. Sedan är det bara att sätta männi-
skorna på bussen när kriget är över. De kommer att vara snälla och glada,
och det kommer att vara så lätt. Jag förstår inte denna dualistiska uppfatt-
ning som dessa personer kan redovisa vid ett och samma tillfälle. Det är bak-
grunden till att jag vill driva denna fråga hårt. Det skall vara en ordentlig
diskussion. Är det verkligen rimligt att ha en politik som går ut på att folk
körs ut?

Gustaf von Essen säger att jag är tämligen ensam om att driva denna poli-
tik. Men därför är det inte alldeles säkert att jag faktiskt har fel utan tvärtom
rätt.

Anf. 88 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! Kulturministern är upprörd över det som sker i dag. Hand-
läggningstiderna är och har varit sådana att människor befinner sig i två tre
år i otrygghet utan att få veta vilka spelregler som gäller - för att sedan bli
bussade till gränsen till Kosovo och instjälpta över gränsbommen. Är det hu-
manitärt?

Jag menar att de som kommer hit och vill ha skydd skall få det om de upp-
fyller kriterierna. De vet från början att det är fråga om tillfälliga uppehålls-
tillstånd. Myndigheterna vet det. Politikerna vet det, och all personal vet
det. Hela arbetet med flyktingarna under denna period är inriktat på att det
kan bli fråga om ett återvändande. De skall ha ett bra mottagande med den
humanitära service som kan förväntas. Det är en väldig skillnad.

Vi bedriver i dag en dubbelsidig italiensk bokföring. Vi låtsas vara huma-
nitära och fina. Men egentligen tar vi två tre år av dessa människors liv för
att sedan kasta ut dem. Är det bättre?

Anf. 89 JAN ERIK ÅGREN (kds):

Herr talman! Det råder en alltmer ökande turbulens i flyktingfrågan. I
samband med den uppmärksammade polisinsatsen i Alsike kloster den 24
november i fjol ställdes frågan om kyrkofrid i centrum. Vad är det som gäller
egentligen? Vad står begreppet kyrkofrid för?

Den debatt som uppstått har gällt både asylsökande flyktingars rätt och
möjlighet att få vistas i svenska kyrkor och om polisen kan gå in i en kyrka
och gripa asylsökande för att kunna verkställa ett utvisningsbeslut.

Kyrkofrid har länge varit ett självklart begrepp i stora delar av världen,

inte bara i det vi kallar demokratiska länder. Den ingår som en del i det
större sammanhang som handlar om asylrätten och som är av urgammalt ur-
sprung.

De gammaltestamentliga, judiska fristäderna fick sina naturliga motsva-
righeter i den medeltida kyrkans kloster och kyrkor. Kyrkofrid krävdes av
den kanoniska rätten, och den återfinns i olika svenska landskapslagar och
stadgades i rikslag av Birger Jarl. I kyrkolagen 1686 utvecklades och skärptes
lagen för skydd av kyrkorum och gudstjänstdeltagare.

Herr talman! I skriften Svenska kyrkans invandrar- och flyktingarbete, ut-
given av svenska kyrkans församlingsnämnd i mars 1993, sägs bl.a. om kyr-
korummet som tillflyktsort: ”Kyrkorummet som skyddas av kyrkofrid har
sedan gammalt varit en tillflyktsort för människor i nöd och vi har fått se
denna tradition återupplivad. Denna sista vädjan i en desperat situation har
ett symbolvärde i hela vårt samhälle. Vi i kyrkan skall agera ansvarsfullt, så
att kyrkofriden respekteras i samhället och för att denna tradition skall leva
vidare.”

Låt mig ge en kort uppgift från vårt OS-aktuella grannland Norge. Justitie-
minister Grete Faremo lovade i juli 1993 att respektera kyrkofriden. Fast
kyrkofriden inte har någon juridisk legitimitet i Norge, kan den genom detta
löfte anses ha fått en moralisk sådan.

I nuvarande svensk rättsordning är begreppen kyrkofrid, eller kyrkoasyl,
i betydelsen av plats där polisen saknar rätt att gå in utan kyrkans tillstånd,
okända. Något moraliskt löfte att respektera kyrkofriden motsvarande det i
Norge har mig veterligt inte givits av någon svensk minister eller motsva-
rande.

Rikspolischefen Björn Eriksson skrev den 20 juni 1990 i brev till samtliga
polismyndigheter i landet bl.a. följande: ”För egen del anser jag att några
särregler för tvångsingripanden i kyrkor, kloster och liknande lokaler inte
bör införas.---Det kan enligt mitt förmenande inte komma ifråga att in-

föra någon slags frizoner, där polisingripanden överhuvudtaget inte skulle få
ske. I ett samhälle som vårt finns det inget behov av att ordna en fristad för
personer som är misstänkta för brott eller som eftersöks enligt annan lagstift-
ning. En annan sak är att hänsyn så långt möjligt bör tas till kyrkorummets
helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.”

Skillnaden i uppfattningen om vad kyrkofrid står för har på senare tid
vuxit mellan företrädare för Polisen och t.ex. företrädare för Svenska kyr-
kan. Så lät för bara några veckor sedan Växjöbiskopen Jan-Arvid Hellström
sätta upp en skylt på kyrkporten till Hjälmseryds kyrka med orden: ”Detta
är heligt rum. Här råder kyrkofrid. Jan-Arvid Hellström. Biskop.”

Från kyrkligt håll ses den önskvärda s.k. kyrkoasylen, fristaden, som en
moratoriefråga, som ett temporärt skydd och rådrum i syfte att garantera
tid för en värdig ärendeprövning. Kyrkan menar att denna okränkbarhetens
långa historia vittnar om dess stora tyngd, och kyrkan känner sig nu särskilt
utmanad i invandrar- och flyktingarbetet. Svenska kyrkan intensifierar nu
arbetet med att definiera kyrkofridsbegreppet och fristadsbegreppet. Sta-
tens invandrarverk har tidigare förespråkat en utredning och reglering av be-
greppet kyrkofrid.

Herr talman! Vare sig man nu är engagerad i vad som händer med de flyk-

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

tingar som sökt kyrkofrid och rådrum i Åsele kyrka, Ucklum eller någon
annanstans, är det enligt min mening helt klart att begreppet kyrkofrid måste
stärkas. Jag skulle vilja göra förre ärkebiskopen Bertil Werkströms ord till
mina och hävda ”att kyrkorummet har samma rätt till integritet som våra
ambassader i främmande länder självklart tillerkänns”.

Lagstiftad kyrkofrid borde gälla lokaler som vigts för permanent guds-
tjänstbruk, liksom de delar av kloster som omfattas av s.k. klausur. I dessa
lokaler skulle myndigheterna få bereda sig tillträde utan huvudmannens till-
stånd endast vid fara med avseende på liv, hälsa och egendom. Skulle kyr-
koasylen av olika skäl missbrukas eller bli ohållbar, kan kyrkorådet eller kyr-
koherden begära avhysning hos polisen.

Vi i kds menar att respekten för kyrkofriden måste återupprättas och upp-
rätthållas. Kyrkan måste få vara en fredad zon. Sverige som ett land i den
kristna kulturkretsen bör självklart hävda och skydda de värderingar som
ligger i begreppet kyrkofrid och som innebär gudstjänstdeltagares trygghet
och kyrkorummets helgd. Vi måste också kunna ge människor i nöd rådrum.

Anf. 90 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! Jag noterade inlägget från Jan Erik Ågren med visst intresse,
därför att jag själv hade några tankar omkring detta. Jag vill bara ställa några
frågor för att få kompletterande upplysningar.

Skiljer Ågren på kyrkofrid och fristad? Det är för mig två olika saker. Det
är en sak om en flykting, en förföljd person eller en person som över huvud
taget är i nöd kommer in i kyrkan och vill utnyttja kyrkofriden, om han säger
att han är förföljd och måste ha skydd under en kort period. Den kyrkofri-
den skall respekteras. Så sker också på kontinenten.

Det är en annan sak om kyrkorna sätter upp fristadsrörelser och frizoner,
om de säger att myndigheterna har fattat felaktiga beslut när det gäller vissa
avvisningar och vill härbärgera personer i kyrkor, kanske under lång tid. Då
har de gått över gränsen. Därmed anser de att de inte behöver följa demo-
kratiska beslut, därför att de vet bättre.

Jag vill klara ut vad Ågren egentligen åsyftar. Vill han ha halvillegala flyk-
tingförläggningar som drivs av kyrkan, utanför samhällets normala ramar,
eller är det den verkliga kyrkofriden han är ute efter?

Anf. 91 JAN ERIK ÅGREN (kds) replik:

Herr talman! Jag tog upp begreppet kyrkofrid i debatten därför att jag
menar att det som har hänt under senare tid visar att det finns så väldigt
många olika uppfattningar om vad kyrkofrid som begrepp står för. Jag skulle
vilja, som jag också nämnde i mitt anförande, att man gick igenom detta or-
dentligt, så att företrädare för kyrkan, polis, andra myndigheter och de som
är engagerade när det gäller flyktingarbete kan vara överens om vad som
gäller.

Jag vill säga att det är kyrkofrid i den gamla meningen som jag hävdar. Vi
måste på ett bättre sätt än i dag vara klara över hur den skall definieras och
vad den står för. Det skulle vara en fördel i dagens situation, för myndighe-
ter, polis, kyrkan, flyktingar, flyktingorganisationer, osv. Det är viktigt att
det inte uppstår en situation där det skapas motsättningar mellan polis och

kyrka, utan att man kan hantera det här på ett lugnt och sansat sätt och re-
spektera varandras uppfattning.

Anf. 92 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! I det sekulariserade Sverige finns inte längre samma känsla
för kyrkorummets helgd som vi tidigare har fått uppleva. Däremot har
många av de asylsökande en sådan känsla. Vi har krävt att det i polislagen
skall skrivas in att det endast är den som ansvarar för kyrkolokalen som kan
medge att personer får söka skydd där och medge att polis kan gå in där för
att söka efter personer.

Det som hände i Alsike handlar om mycket mer än bara en frizon. Det
handlar om värdighet även när det gäller att avvisa asylsökande. När polisen
agerar på det sätt som den gjorde där, inför kameror och publik, kan man
föreställa sig hur det går till i andra sammanhang - vilket det också finns
många vittnesbörd om.

Behovet av att sända signaler, av signalbärare, som jag tog upp i mitt in-
lägg tidigare, har fått till följd att praxisbildningen är oklar och bedömning-
arna inkonsekventa, och att antalet personer som gömmer sig är större. Pro-
blemet är alltså litet större än frågan om kyrkofridens helgd. Det handlar
också om ett värdigt avvisande av människor.

Anf. 93 JAN ERIK ÅGREN (kds) replik:

Herr talman! Det handlar om att behandla alla människor på ett värdigt
och likartat sätt. Det handlar om att reda ut begreppen och att vara överens
om vad det är som gäller. Som jag sade tidigare, skulle det underlätta för
många av dem som är i den här situationen.

Jag sade i mitt anförande att samma rätt till integritet som våra ambassa-
der har skall gälla för kyrkofrid i kyrkorummet. Det gjorde jag för att lyfta
fram frågan och visa hur viktig kyrkofriden är.

Det enda riktiga är, enligt min uppfattning, att kyrkan har ansvaret för
kyrkorummet. Om någon vill vara där skall det ske enligt överenskommelse
med dem som har ansvar för kyrkan och de lokaler som hör dit.

Jag hoppas att den här debatten kan bidra till att de här begreppen utreds
och att begreppet kyrkofrid stärks. Jag tror att alla skulle tjäna på det.

Anf. 94 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Efter den största flyktingströmmen sedan andra världskriget
visar västländerna en tydlig tendens att införa allt fler restriktioner i lagar
och praktisk tillämpning, bl.a. genom skärpta awisningsbestämmelser och
visumtvång. De inskränkningar som görs sker framför allt i rättstillämp-
ningen. Så sker också i Sverige. Det är framför allt kosovoalbaner, peruaner,
kurder och zigenare som berörs.

Det förvånar mig att invandrarministern kunde lämna debatten utan att
ta ställning till frågan om verkställighetsstopp för bl.a. kosovoalbaner och
utan att ens säga något om huruvida det finns beredskap för det.

Det är inte möjligt att med framgång bekämpa rasfördomar och flykting-
fientlighet utan att med kraft slå vakt om asylrätt och solidarisk flykting-
hjälp. Den tendens som finns i motsatt riktning måste brytas. Om inte, kom-

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 59

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

mer den allvarligaste flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget att få
katastrofala verkningar för skyddsbehövande människor på flykt.

Utan en solidarisk flyktingpolitik blir effekten att vi får ännu fler flyende
människor som lever underjordiskt, arbetar och bor svart. Det rör sig om
miljontals människor som lever på detta sätt i Central- och Västeuropa. Ing-
enting är mer negativt för den fasta befolkningen i berörda länder. Men rege-
ringarna i Västeuropa har ännu inte vågat ta de politiska och ekonomiska
krafttag som behövs, trots stark kritik från de parlamentariska församling-
arna inom EG och Europarådet.

De som enligt nuvarande lagstiftning beviljas uppehållstillstånd i Sverige
är flyktingar enligt Genévekonventionen, krigsvägrare och de facto-flyk-
tingar. Uppehållstillstånd kan också ges av humanitära skäl. Som vi social-
demokrater framhåller i en motion av alla ledamöter i Stockholms stad och
län, är det angeläget att Sverige upprätthåller dessa grundläggande regler i
vår lagstiftning. Det ökar våra möjligheter i Europa och i övrigt på det inter-
nationella planet att vara pådrivande för en mer rättvis ansvarsfördelning av
förpliktelserna för asylsökande och flyktingar.

Vad Gustaf von Essen har sagt här i dag innebär att han är förespråkare
för betydande inskränkningar i den lagstiftning som vi har nu, och hans in-
ställning ligger inte särskilt långt från Lars Moquists.

I propositionen om mottagande av asylsökande anges att tidsbegränsade
uppehållstillstånd bör användas främst då de skyddssökande flyr undan kon-
flikter och kriser, som kan bedömas ha kortare varaktighet.

Det är angeläget att understryka att tillfälliga uppehållstillstånd inte får
inkräkta på asylrätten. Det finns utan tvekan en påtaglig risk att så skall
kunna ske i rättstillämpningen.

Det bör med större klarhet och tydlighet framgå att stor vikt läggs i rätts-
tillämpningen vid att inte inskränkningar görs i den skyddssökandes rätt att
vid behov få sin asylansökan behandlad i vanlig ordning. Det är erforderligt
att regeringen tillser att anvisningar om detta tillkommer.

I regeringsförslaget framhålls att tillfälligt uppehållstillstånd, som kan
avse högst tolv månader, skall innefatta insatser för förberedelser för ett
återvändande. Frågan om vad som skall inträffa i händelse att skyddsbeho-
vet kvarstår efter tolvmånadersperioden är inte i tillräcklig grad preciserad.
Det behövs nya överväganden och förslag om detta. Här bör de anvisningar
och uttalanden som gjorts från UNHCR vara vägledande.

De flesta flyktingar har en önskan om att kunna återvända till sitt hem-
land. Vilka möjligheter som finns till frivillig återvandring är för dem en
mycket viktig fråga.

Det är hög tid att regeringen framlägger ett konkret återvändandepro-
gram, vilket saknas i årets budgetproposition. Det finns utredningar om
detta som aldrig har lett till något resultat. Inte heller i årets budgetproposi-
tion finns några nya förslag. Tillräcklig vägledning för detta finns inte bara
i forskningsrapporter och utredningar utan även hos UNHCR samt olika na-
tionella och internationella frivilligorganisationer.

Herr talman! Anslagen till hemspråksundervisningen föreslås minska med
120 miljoner kronor, och hemspråksundervisning skall endast erbjudas in-
vandrarelever under deras första sju skolår. Jag anser att budgetpropositio-

nens förslag angående hemspråksundervisningen behöver ses över. Det är
också angeläget att en översyn sker av hur enskilda kommuner använder de
pengar som anslagits för undervisning i svenska 2 och hemspråk för invand-
rarbarnen och hur bestämmelserna gällande denna undervisning följs.

Anf. 95 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! UNHCR poängterar nu skyddsbehovet i allt större utsträck-
ning. Man talar om repatriering som första alternativ, uppehåll och insatser
i närområdet syftande till repatriering som andra alternativ, tillfälliga uppe-
hållstillstånd i tredje asylland som tredje alternativ och, om detta inte är
möjligt, permanenta uppehållstillstånd i tredje asylland som fjärde alterna-
tiv.

Vi i Sverige går på det fjärde alternativet direkt, tycks det. Jag är kritisk
till beviljandet av permanenta uppehållstillstånd som förstahandsaltemativ.
Det hade varit naturligt med tillfälliga uppehållstillstånd, som danskar och
norrmän har bestämt sig för.

I Norge förbereder man ett lagförslag - det är en socialdemokratisk rege-
ring som gör det - som går ut på att just prioritera skyddsbehovet och åter-
vändandet. Man gör återvändandet obligatoriskt då skyddsbehovet inte
längre föreligger. Man talar om tidsgränser på tre till fem år. Detta sker i
samordning med UNHCR. Generalsekreteraren i UNHCR har t.o.m. god-
känt den norska modellen.

Det är precis den modellen som jag förespråkar här, vilket invandrarmi-
nistern och tydligen också Hans Göran Franck hetsade upp sig över. Det må
vara en inskränkning, men om man har klara spelregler och gör detta i sam-
klang med UNHCR och övriga västeuropeiska länder är det bara bra, därför
att vi behöver en ökad samordning.

Anf. 96 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det finns ingen som helst upphetsning i den här diskussio-
nen.

När det gäller frågan om asylsökande, flyktingar och andra skyddsbehö-
vande anger UNHCR mycket tydligt att det grundläggande och det som i
första hand gäller är Genévekonventionen om asylrätten.

När det sedan gäller frågan vad som skall tillkomma därutöver nämnde
jag att det rör sig om de facto-flyktingar - det är det som gäller i andra hand.
På den punkten är UNHCR mycket klar: man förordar att länderna skall ha
en lagstiftning och/eller en tillämpning som ger de facto-flyktingar rätt att få
uppehållstillstånd i ett land.

Det är för det tredje fråga om krigsvägrare. På den punkten är UNHCR:s
ståndpunkt också klar, liksom när det gäller de humanitära skälen.

Till detta kommer nu frågan om tillfälliga uppehållstillstånd på grund av
massutvandring från vissa länder. Det är en alldeles särskild fråga. UNHCR
har uttalat sig positivt om det, men i likhet med vad jag har framhållit i dag
har man mycket tydligt sagt att detta inte skall inskränka asylrätten.

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Invandrar- och
flyktingpolitik

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

Anf. 97 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! Jag tror att Hans Göran Franck och jag är överens om att
asylrätten inte skall inskränkas - tvärtom, den skall vi slå vakt om. Genéve-
konventionen är tydlig på den punkten. Vad jag är ute efter är något annat.

Om det exempelvis kommer hit en författare från Cuba som är förföljd av
Castro får han givetvis politisk asyl enligt alla de konventioner som Hans
Göran Franck har nämnt. Om då Castro försvinner ett och ett halvt år se-
nare - förhoppningsvis kommer det också att ske - och demokratiska val
äger rum, tycker Hans Göran Franck då att det är fel att gå till den mannen
och säga: Nu föreligger faktiskt inget skyddsbehov längre, utan nu kan du
återvända. Det kan man göra om man har beviljat tillfälligt uppehållstill-
stånd och klargjort att flyktingen inte får något permanent uppehållstillstånd
här om det inom exempelvis en treårsperiod inträffar förändringar som gör
att skyddsbehov inte längre föreligger. Det är detta det handlar om.

Jag tycker att det är en mycket naturlig signal till alla som kommer hit att
skyddsbehovet skall tillfredsställas när de kommer hit, men om skyddsbeho-
vet inte längre föreligger efter ett, två eller tre år - det kan göras ompröv-
ningar - upphör det tillfälliga uppehållstillståndet och repatriering sker. Men
om det efter tre år är klarlagt att skyddsbehovet fortfarande föreligger skall
den slutliga asylansökan prövas, och då kan de få permanent uppehållstill-
stånd.

Anf. 98 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det som Gustaf von Essen säger innebär att han vänder på
frågan och på det viset tubbar på reglerna om asylrätt. Är en person, som
kommer från Cuba eller någon annanstans, enligt Genévekonventionen re-
spektive svensk lagstiftning att betrakta som politisk flykting skall han ha sin
sak prövad i samband med sin asylansökan. Han skall inte behöva gå via nå-
got tillfälligt uppehållstillstånd för att man sedan skall ta ställning till om han
är politisk flykting eller inte. Det sättet att hantera frågorna skulle kunna
komma att skapa oreda.

Det är angeläget att man har strikta och grundläggande regler om detta.
I annat fall kommer de länder som redan nu intar en alldeles för restriktiv
hållning - långt mer restriktiv än den som vi har i Sverige - att få vatten på
sin kvarn.

Övrigt

Anf. 99 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag skall till att börja med återkomma till vad jag sade i mitt
jungfrutal i denna kammare. Ämnet var då rättstrygghet.

Jag förvånade mig över att det var så litet diskussion om rättstrygghet här
i kammaren. Jag kan nu konstatera att detta ämne inte har varit uppe i den
allmänpolitiska debatten i kammaren sedan dess. Anledningen till att jag tog
upp det var att jag kom från en 21-årig erfarenhet som polis på gatorna. Jag
tyckte att det var oerhört intressant och var förvånad över att det var så litet
debatt om det.

Jag sade i mitt jungfruanförande att jag tyckte att det var många saker i
regeringsförklaringen som var bra men att jag i den saknade åtgärder för att
förebygga de nazistiska och fascistiska tendenser som finns ute i Europa, så
att de inte får fotfäste i vårt land. Jag sade: Vi måste komma ihåg att före-
bygga rasism.

Sedan vet inte jag om det är därför att jag tillhör Ny demokrati - som alla,
även i denna kammare, har beskyllt för att vara rasister och allt möjligt
otäckt - som det inte har blivit någon fart på den debatten. Under fjolåret,
när man pratade om straffskärpningar, framförde Sveriges Domarförbund
en idé om att man skulle införa en speciell lag om grovt ofredande för att
komma till rätta med exempelvis sådana saker som att vissa människor med
rasistisk bakgrund förföljer människor på grund av deras sympatier eller
åsikter. Detta förslag gick denna kammare emot.

Det finns en utredning som säger att man bör följa FN:s uppmaning att
förbjuda rasistiska organisationer i detta land. Ny demokrati har skrivit en
partimotion om det, och ett annat partis företrädare, Hans Göran Franck,
har skrivit en enskild motion i detta ämne. Men detta anser inte regeringen
vara så självklart.

Regeringen och riksdagen har varit oerhört dåliga när det gällt att följa
FN:s uppmaningar genom olika konventioner. Bl.a. har man nu tillsatt en
barnombudsman för att bli litet bättre på barnens område.

Regeringen har framlagt en proposition, där man föreslår att det skall in-
föras en speciell paragraf i brottsbalken, 29 §, där man skärper straffet för
att kränka en person på grund av att han eller hon tillhör en viss folkgrupp
eller på grund av hans eller hennes ras eller hudfärg. Och sedan tillägger
man: ”eller annan liknande omständighet”. Annan liknande omständighet
är det, säger man i propositionen, när exempelvis svenskar ger sig på invand-
rare. Det kan även vara tillämpligt på den motsatta situationen, alltså när
personer med utländskt ursprung angriper svenskar, alltså på det man i dag-
ligt tal kallar för omvänd rasism.

Jag har talat med flera domare, bl.a. i hovrätt, och de tror inte att detta
kommer att tillämpas. Vad blir följden? Jo, förmodligen kommer det att bli
ännu större motsättningar: Svenskar kommer att dömas enligt den här para-
grafen om de ger sig på invandrare, men invandrare kommer inte att dömas
ifall de ger sig på svenskar, vilket faktiskt sker, exempelvis nere i Malmö,
där det förekommer gängvåld mellan olika etniska grupper och svenska ung-
domar. - Det är regeringens svar på uppmaningen att försöka förebygga ra-
sism.

Regeringen har varit svag när det gällt att vidta åtgärder mot exempelvis
barnpornografin. Jag är förvånad över att ingen är här för att diskutera det.
Det var litet diskussion om det i jämställdhetsdebatten. Den 25 mars i fjol
var just ett förslag om att förbjuda innehav av barnpornografi uppe i denna
kammare - det kom från Vänsterpartiet och vi i Ny demokrati stödde det.
Men var var alla ni andra? Det var lika tomt här då som det är nu. Men se-
dan, när det här inträffade i Norrköping, då åkte alla dit. Alla snyftade och
grät, och alla har nu skrivit motioner om att man ska förbjuda barnporno-
grafi. Kära riksdagsledamöter, ni som inte är här men som läser protokollen,

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

och allmänheten! Detta kunde denna riksdag ha gjort den 25 mars i fjol. Men
då var det ju inte valår!

Precis som man sade i jämställdhetsdebatten är det här en jämställdhets-
fråga, och det har jag också tidigare tagit upp i en interpellationsdebatt med
Reidunn Laurén. Jag sade att jag tycker att det är en jämställdhetsfråga att
man måste förbjuda våldspornografi där kvinnor utnyttjas och förnedras -
jag pratar om fistfucking.

Det fanns inte någon kvinna från något parti som deltog i den debatten.
Varför? Är det för att jag tillhör Ny demokrati eller för att jag är man? Män
har efterlysts i debatten. Jag försökte ta upp detta. Jag har haft diskussioner
med regeringsledamöter. Ingen deltog i den debatten. Det fanns vissa leda-
möter som efteråt sade: Det är bra att ni rör om. Jag var litet feg; jag röstade
med regeringen.

Detta är en ynkedom. Jag tycker att det i denna kammare skall komma
fram att det är ynkligt att man inte vågar när man har chansen.

Det finns mycket som den här regeringen har varit dålig på. Det kanske
inte är fel på justitieministern. Hon har kanske dåliga rådgivare i departe-
mentet. Man har försökt att ge sig på de små domstolarna. Det gick inte ige-
nom. Man har försökt att inrätta ett polisverk. Det gick dess bättre inte hel-
ler igenom.

När det gäller rättsfrågor påstår jag att den här regeringen har gjort
mycket, men i många avseenden har den varit oerhört svag. När rättsfrå-
gorna inte kommer upp i denna kammare får man naturligtvis inte heller
möjlighet att debattera dem med landets justitieminister.

Anf. 100 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Herr talman! Vi har nyligen lagt ett spekulationsekonomins årtionde
bakom oss. Det var ett 1980-tal då klippfilosofin härskade. Då var det var-
dagsmat att både låna och låna ut utan att det fanns någon täckning. När
bubblan sprack drabbades enskilda och vi alla tillsammans, samhället, oer-
hört hårt.

Att denna utveckling över huvud taget var möjlig tror jag beror på att det
successivt utvecklades en livsiniställning som under 1980-talet klart visade
att materialismen överbetonades. En sådan värdekantring ger lätt ökad gro-
grund för osjysta och t.o.m. brottsliga sätt att tillskansa sig materiella förde-
lar.

Tyvärr kantas den utpräglade materialismens väg oftast av personliga tra-
gedier, förtvinande relationer och en förlorad tro på framtiden och det goda
i tillvaron. Andra viktiga värden i livet har förträngts.

I ett TV-program, Det kommer mera, visades ett rollspel som handlade
om hur en människa som hade fått makt över en stor summa pengar, vilka
faktiskt inte var avsedda för honom utan för välgörande ändamål, borde
handha dessa pengar. Svenska folket skulle via telefon avgöra hur mannen
borde handla.

Herr talman! Ungefär hälften av dem som ringde till TV ansåg att han
skulle behålla pengarna.

Så långt har det alltså gått med rättsmedvetandet i Sverige i dag, om man
nu skall tro utslaget i TV-frågan. Om det är så illa är det verkligen skräm-

mande. Samtidigt kan man då förstå varför brottsutvecklingen är som den
är i Sverige. Många människor vet tydligen inte vad som är rätt och fel.
Rättsbegreppet har blivit allt suddigare för allt fler.

På ca 40 år har antalet anmälda brott i Sverige ökat fem gånger. I dag an-
mäls 1,2 miljoner brott i Sverige per år. Prognoserna pekar på ca 1,5 miljoner
år 2000, om utvecklingen fortsätter i samma takt.

Det är mycket som har hänt under dessa 40 år som har bidragit till brotts-
utvecklingen. Jag kan nämna en del. Utbudet av lättåtkomliga varor i hem
och butiker har ökat. Det finns ett större antal bilar att stjäla. Vi har narkoti-
kaproblematiken.

Tätortsbefolkningen har ökat, och poliserna räcker inte till för att skydda
och bevaka. Förtätningen i sig leder naturligtvis till att det blir gängbildning,
vilket i sin tur lätt leder till våldsbrott osv.

Det finns alltså en massa saker som har hänt sedan 1950-talet som gör att
grogrunden för brott har ökat. Jag tänker på TV- och videovåldet, famil-
jeinstabiliteten och mycket annat. Men de viktigaste frågor som vi i dag
måste ställa oss är: Varför ökar människors benägenhet att begå brott? Var-
för ökar hela tiden antalet motiverade gärningsmän?

Vi kan höja straff och kriminalisera aldrig så mycket, men om man inte
kommer till rätta med de grundläggande frågorna hjälper inte det. Vi kan
öka antalet poliser, men vi kommer ändå bara att i bästa fall hålla jämna steg
med brottsutvecklingen om vi inte får svar på de grundläggande frågorna om
varför brottsbenägenheten ökar och vi inte kan finna vägar för att vända ut-
vecklingen.

Herr talman! Om vi vänder blickarna österut mot det forna Sovjetväldet
finner vi inte bara avsaknad av allmän välfärd, ekonomiskt och materiellt
förfall liksom outsäglig miljöförstöring utan också nära nog en kollaps av
rättssamhället. Att kommunismen och den totalitära maktutövningen bär
skulden torde vara uppenbart. Materialismens egenvärde var en viktig
grundbult i systemet. Kristendomens inflytande ansågs vara ett opium för
folket. Man försökte bygga ett samhälle utan grundläggande och bärande
etisk förankring. I dag ser vi resultatet.

Herr talman! I Sverige har flera decenniers avkristning också medfört att
normöverföringen till barn och ungdomar har tunnats ut. Det som var norm-
bildningens källa i vårt land, den kristna etiken, har efterhand till stor del
avskrivits från programmet i både hem och skola. I spåren ser vi i dag ökat
våld, pornografi och barnporr - barntortyr kan man säga. Man ser också fa-
miljesplittring i stor skala och mycket annat elände.

Ett kds-debattinlägg i Svenska Dagbladet av Ingvar Svensson handlade
om behovet av en grundläggande brottspreventiv strategi. Det föranledde
en känd brottsadvokat att skriva ett brev. Jag vill citera ett stycke ur detta
brev:

”Det torde för samhället vara både bättre och billigare att satsa på att för-
hindra nyrekrytering till brottslighet genom att ge alla barn och ungdomar
den självklara trygghet i uppväxtmiljön de kan kräva. Moral, etik och ett
regelsystem som går ut på att ge medborgarna ett eget ansvar är en nödvän-
dighet för att stoppa den stigande brottskurvan.”

Herr talman! En kds-motion under den allmänna motionstiden har som

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

slutsats att regeringen bör ta fram en nationell brottspreventiv strategi. Jag
instämmer i denna slutsats.

(Applåder)

Anf. 101 ULF ERIKSSON (nyd):

Herr talman! Jag skall i dag tala om skärpt påföljd för falsk tillvitelse. Det
finns ingen överskrift för det här avsnittet av debatten. Därför få man väl
börja med att nämna vilket ämne man skall tala om.

Det är ett allt otrevligare klimat i samhället. Det har fört med sig att vissa
offentliga företrädare och även enskilda personer utsätts för olaga hot lik-
som falska beskyllningar. Det skapar initialt ett till synes skenbart övertag
för den som anklagar.

Dessa handlingar väcker bestörtning och fruktan och kan leda till en stor
psykisk press för den som utsätts för dem. Jag såg senast i dag att någon hade
blivit beskylld för att ha begått en våldtäkt. Han fick löpa gatlopp i pressen
under flera månader. Nu visade det sig att vederbörande var helt utan skuld.
Detta är ett fall av många. I det här fallet hade detta lett till att personen i
fråga hade blivit av med sitt arbete. Nu skulle han få upprättelse. Han skulle
omplaceras inom den aktuella kommunen; han var tydligen kommunalan-
ställd.

Att det blir sådana här följder är fruktansvärt. Man tycker att pressen bör
ta ett stort ansvar i sådana här frågor. Det är ju pressen och massmedierna
som är med om att föra sådana här beskyllningar vidare.

Som jag ser det måste de som beskyller någon ha litet mer på fotterna in-
nan de gör det. Om någon är skyldig blir denne så småningom dömd i en
domstol. Rättvisan har sin gång. De som påstår att någon har gjort si eller
så skall om det sedan visar sig att vederbörande är oskyldig ha en skärpt på-
följd. De skall bli straffade. Så är det väldigt sällan.

Det finns ett annat fall. Jag tror att det var två poliser som beskylldes för
fortkörning; det var alltså inte fråga om någonting allvarligt. Poliserna blev
sedan frikända i en rättegång. De ville ha skadestånd för detta, men det fick
de inte. Det blev inget åtal för den som från böljan hade kommit med det
felaktiga påståendet. Men det finns naturligtvis fall där man har lyckats. Jag
tycker att vi bör skärpa påföljden vid falsk tillvitelse. Det är mycket viktigt
med tanke på att den som drabbas kan bli skadad psykiskt och att det också
kan gå ut över familj, barn och andra närstående. Jag har skrivit en motion
om detta, och jag hoppas att den kommer att behandlas välvilligt av kamma-
ren längre fram.

Anf. 102 JOHN BOUVIN (nyd):

Herr talman! I går kunde vi höra en fantastisk debatt med Dan Eriksson
i Stockholm. Han frågade nämligen fru Wibble vad hon ville säga till våra
ungdomar om vår enorma statsskuld. Han sade: ”Jag skulle vilja fråga fi-
nansministern vad hon säger till de unga människor som kommer att få ärva
en gigantisk statsskuld.” Fru Wibble svarade: ”Fru talman! Till de unga män-
niskor som får ärva en alltför stor statsskuld säger jag faktiskt att det var en
evig tur att inte fler röstade på Ny demokrati.” Hör och häpna! Detta är helt
otroligt. Jag har inte ord för att beskriva det.

När man i denna riksdag t.o.m. skriver motioner om etik har det gått för
långt för John Bouvin. Hur kan man skriva en motion om etik och om att
man skall tillsätta en kommission? Jag finner faktiskt inte ord för det här.
Det är ganska allvarligt att man inte redan har detta i sitt blod. Det har tydli-
gen gått så illa att man behöver ha en kommission på det här området.

I motionerna propageras för att man skall tillsätta en parlamentarisk ut-
redning om etikfrågor och att man skall inrätta ett forskningscentrum för
forskning kring politik och etik. Är det verkligen så illa ställt att vi måste
motionera om etik? Etik borde faktiskt vara en självklarhet. Det gäller bara
att rannsaka sig själv. Men jag är inte förvånad efter två år i riksdagen där
ett fåtal bestämmer och man endast tänker på sig själv.

I onsdags hade vi en partiledardebatt. Det kanske var många som lyss-
nade. Man blev vettskrämd när man fick höra historier som gick 30 år till-
baka i tiden. Det är egentligen fantastiskt, eftersom vi i dag har en statsskuld
som är över tusen miljarder. Jag vill bara påvisa hur enkelt det är för denna
riksdag att fatta beslut. Dr Assar Lindbeck ställde en prognos på Moder Svea
den 9 mars 1993. Han sade att Moder Svea var dödssjuk och ordinerade me-
dicin - Lindbeckkommissionen. Ingenting har hänt med Lindbeckkommis-
sionen. Nu kommer dr OECD och ordinerar dropp, eftersom Sverige håller
på att dö. Nu väntar vi bara på dr IMF som tar bort droppet, och sedan är
det färdigt.

Det här vill jag knyta an till vad Anne Wibble sade om att det är tur att
inte flera röstar på Ny demokrati. Det är fantastiskt med den totala inkom-
petensen i denna kammare. För mig är den en gåta. Jag är ledsen, herr tal-
man, men detta är fakta.

Konstitutionsutskottets andre vice ordförande, tillika talman, anser att vi
inte skall inrätta en författningsdomstol, eftersom det skulle vara ett neder-
lag för oss som stiftar lagar. Man får faktiskt ta sig för pannan när man hör
sådant.

Ännu värre är att ingen i denna kammare reagerar på sådana här saker.
Hur skall man bära sig åt för att få fart på den här kammaren? Jag har länge
och väl hållit på med att försöka få fart på kammaren. Men det händer ingen-
ting. Man bara skjuter problemen framåt, framåt och åter framåt.

Jag går upp i talarstolen för att diskutera rättsfrågor, men det är lönlöst.
Justitieministern är borta. Det finns ingen som är intresserad av rättsfrågor.
Vi ser ju här att intresset är lika med noll. Detta är totalt meningslöst. Jag
står här och försöker tala om för hela svenska folket vad vi håller på med.
Vad är det för företrädare för svenska folket som ni har röstat in i Sveriges
riksdag?

Som jag sade har vi en statsskuld på uppåt tusen miljarder. Men det spelar
mindre roll när hela landet blöder. Jag vill påstå att det finns ett parti i denna
riksdag som är den största boven - och det är faktiskt Folkpartiet. Om man
skulle få yrka på någonting, så skulle man yrka att Bengt Westerberg, Anne
Wibble och Birgit Friggebo avgick med omedelbar verkan. Men sådana yr-
kanden kan man inte komma med här. De gillas inte. Hur länge skall svenska
folket acceptera misskötseln av Sveriges ekonomi och framför allt av mora-
len?

Pedofilverksamheten är allvarlig. Jag har med mig ledamotsförteck-

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

6 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 59

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

ningen. 90 personer i Sveriges riksdag och Sveriges regering känner till en
historia med pedofiler och barn. Etablissemanget skyddades av riksdagen
JK, JO m.fl. Denna riksdag som är så förträfflig deltar alltså i skyddet. Det
är svårt att finna ord.

Nu är det bara 20 sekunder kvar av min talartid. Hur skall man göra för
att väcka er därute? Den feghet som jag upplever här inne är för mig obe-
griplig. Det finns ingen kurage någonstans. Hur gör man? Är det någon som
kan svara? Nej, det är det inte.

Nu är talartiden slut, vill jag meddela. Det kommer inte att bli några repli-
ker på mitt anförande. Snart kommer jag också att bli avklubbad av talman-
nen. Men jag fortsätter. Vi skall föra denna bittra kamp, herr talman, till
slutet. Den saken är klar. Jag får önska en trevlig helg.

Anf. 103 TUVE SKÅNBERG (kds):

Herr talman! Det här är det sista inlägget i vårens allmänpolitiska debatt.
Det vill jag ägna åt barnens rätt och till att synliggöra barnet. Jag vil påminna
om uttrycket ”De sista skola vara de första”.

Två av mitt livs starkaste och lyckligaste ögonblick är knutna till barn. Det
ena är min dotter Saras födelse. Det andra är förknippat med min lilla dotter
Maria som jag vid en ultraljudsundersökning i tolfte veckan fick se simma
omkring i sin mammas livmoder som en liten astronaut fäst med sin navel-
sträng.

I mitt tal vill jag ta upp vissa aspekter av medicinsk etik, och vikten av
att riksdagen fastslår det mänskliga livets början och dess skyddsvärde från
befruktningsögonblicket.

Det råder i riksdagen en bred enighet om vikten av att medicinsk vård och
forskning har en starkt etisk prägel.

Socialutskottet skrev i betänkandet 1993/94:SoU2 Vissa Etiska Frågor
s. 8, att utskottet ”anser det nödvändigt med en sammanhållen och etiskt för-
ankrad politik i dessa frågor. Utgångspunkten måste därvid vara den syn på
människan och på människolivets helgd som har sin förankring bl.a. i den
kristna etiken och den västerländska humanismen. Alla människor har
samma värde och den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv”.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets betänkande. Regeringen
gjorde en i stort sett likalydande deklaration i regeringsförklaringen 1991.

Sverige har också tidigare förpliktigat sig till att skydda mänskligt liv ge-
nom att ratificera olika internationella konventioner. Så sägs det i FN:s uni-
versella förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 i artikel 3 att
”envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”. I FN:s konvention om
medborgerliga rättigheter från 1966 artikel 6, punkt 1 sägs att ”Varje männi-
ska har en inneboende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag”.

Genom regeringens proposition 1993/94:117 kommer Europakonventio-
nen och andra fri- och rättigheter att inkorporeras i svensk lagstiftning.
Europakonventionen fastslår i artikel 2 punkt 1: ”Envars rätt till livet skyd-
das genom lag”. Om detta inkorporerande i svensk lagstiftning säger Fri- och
Rättighetskommitténs delbetänkande SOU 1993:40, sid 200: ”Den mest
grundläggande av de mänskliga rättigheterna är rätten till liv — En inkorpo-

rering av Europakonventionen, som vi föreslår i detta betänkande, innebär
att rätten till liv kommer till positivt uttryck i svensk rätt”.

I proposition 1992/93:220, s. 18, anges vissa grundläggande, oförytterliga
värden. ”Oförytterliga värden är de, som i en given kulturkrets förutsätts
gälla under alla omständigheter. Dessa värden behöver inte motiveras med
rationella argument. De är i kraft oavsett om de i enskilda fall kan te sig
opraktiska, oekonomiska eller ineffektiva och onyttiga.” Bland de värden
som ges som exempel är respekt för människans värdighet, individens frihet
och integritet, jämställdhet mellan kvinnor och män, omsorgen om den som
har det svårt samt det personliga ansvaret. Utskottet ställde sig i sitt betän-
kande 1993/94:UbUl, s. 26, bakom propositionens syn på denna värdeg-
rund, samt lade ytterligare till som oförytterliga värden ”människolivets
okränkbarhet” och ”allas lika värde”. Riksdagen röstade i enlighet med ut-
skottets betänkande.

Att skyddet av det mänskliga livet givetvis också gäller det ofödda barnet
ända från befruktningen framgår tydligt av Genévedeklarationen (1948) som
anger att läkare skall förpliktiga sig till ”den största respekt för mänskligt liv
alltifrån konceptionen till döden”, - min kursivering - likaså av artikel 6.5 i
1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel
12.2 a i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättighe-
ter.

I ingressen till FN:s barnkonvention som Sverige ratificerade 1989 klar-
görs att barnet har rätt till ”lämpligt rättsligt skydd” även före födelsen.

I motionen 1992/93:So417 yrkades ett tillkännagivande om en livsbefräm-
jande grundhållning för mänskligt liv i enlighet med Genévedeklarationen.
Motionen efterlyste riksdagens ställningstagande för när det mänskliga livet
böljar, på samma sätt som dödsögonblicket bestämts av riksdagen. Utskotts-
majoriteten valde att förbigå frågan, medan Socialdemokraterna och Väns-
terpartiet i reservation 1 sade sig anse att riksdagen inte skall lagreglera frå-
gor om livets böljan, eftersom man ansåg att det skulle strida mot religions-
friheten. Hur man kunnat bestämma dödsögonblicket utan att det stred mot
religionsfriheten nämndes inte.

Frågan om när det mänskliga livet böljar är dock inte av religiös art, utan
enbart av biologisk. All sakkunskap, från den enklaste lärobok i biologi till
den mest framstående forskare i genetik, är enig om att det mänskliga livet
böljar i och med att en sädescell befruktar en äggcell. Från och med koncep-
tionen finns hela den genetiska koden färdig, enbart näring och tillväxt skil-
jer det befruktade ägget från den vuxna människan. En äggcell eller en sä-
descell kallas ”den” eller ”det”. Den befruktade äggcellen är antingen en
”han” eller ”hon” redan från befruktningsögonblicket.

Detta biologiska faktum har förnekats av socialdemokratiska företrädare.
Viola Furubjelke sade i riksdagen den 24 november 1993: ”Vi betraktar li-
vets början som den tidpunkt då barnet föds”. Margareta Winberg förnekar
i en intervju i Dagen den 19 januari 1993 att kvinnan och fostret är två indivi-
der: ”Fostret är en del av kvinnans kropp tills barnet kan sägas vara livsdug-
ligt. När ett foster upplever smärta är det ett eget liv”.

Ett foster föds normalt i den fyrtionde graviditetsveckan, och att foster
upplever smärta har påvisats från den tionde graviditetsveckan. Viola Furu-

Prot. 1993/94:59
11 februari 1994

Allmänpolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

A llmänpolitisk
debatt

Övrigt

bjelkes och Margareta Winbergs ståndpunkter är sinsemellan oförenliga,
och naturligtvis från biologisk synpunkt omöjliga att hävda.

Herr talman! Riksdagen bör i en ramlagstiftning positivt uttrycka männi-
skolivets okränkbarhet, människolivets början och dess skyddsvärde från
befruktningsögonblicket.

(Applåder)

Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.

4§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Finansutskottets betänkanden

1993/94:FiU3 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1992/93

1993/94:FiU6 Sammanställning av anslag på tilläggsbudget hösten 1993

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JuU12 Målsägandebiträde m.m.

Försvarsutskottets betänkande

1993/94:FöU5 Beredskapsbudget

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SfU9 Vissa sjukförsäkringsfrågor

5 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 10 februari

1993/94:88 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Bo Könberg om sjukvården:

Sverige har under årtionden byggt upp en väl fungerande hälso- och sjuk-
vård. En målsättning har varit att alla medborgare skall ha rätt till god sjuk-
vård till en låg kostnad. Ökad satsning på förebyggande insatser, förkortade
vårdköer och ökad tillgänglighet har under senare år stått i centrum för verk-
samheten.

I regeringsdeklarationen den 5 oktober 1993 sade statsministern om den
svenska sjukvården:

”Vårdköer har kortats och valfriheten har ökat. Men ännu återstår ett om-
fattande förändringsarbete. - - Reformeringen av sjukvårds- och tandvårds-
systemet fortsätter.---Förändringarna skall utgå från patienternas behov.”

Inget av detta är ens i närheten av sanningen.

Tusentals människor demonstrerade i Göteborg mot politikernas förslag
att kraftigt försämra sjukvården. En ansvarig klinikchef avgick i protest. I

Stockholm tvingas svårt sjuka patienter ligga i korridorerna. På ett tjugotal
kontaktade länssjukhus är överbeläggningar vanliga, och personalen är
överansträngd.

I en rapport från SKTF från december 1993 sägs att 37 000 personer förlo-
rade sina arbeten inom kommuner och landsting 1992. Lika många var det
1993. För 1994 beräknas ytterligare 26 000 bli avskedade. Kommunförbun-
det räknar med att ytterligare 80 000-100 000 kommer att förlora sina arbe-
ten inom dessa sektorer fram till sekelskiftet. 20 000 sjuksköterskor är ar-
betslösa eller drar sig fram på tillfälliga vikariat. Bara i Stockholm beräknas
ca 600 personer förlora jobbet på grund av den s.k. husläkarreformen.

Detta är siffror som ytterligare förvärrar den skrämmande bild som TV:s
Aktuellt målade upp den 1 och den 2 februari. Dess kartläggning av den
akuta och medicinska vården visar inte på förbättringar utan på att svensk
sjukvård är i en mycket allvarlig kris.

Menar regeringen att vi nu har skapat valfrihet och är inne i det omfat-
tande förändringsarbetet och att det framgent skall se ut på det sätt som be-
skrivs?

Min tro är att kraftfulla ekonomiska och personella insatser måste sättas
in för att rädda den svenska sjukvårdsmodellen. I stället för 200 miljoner
kronor eller mer till husläkarna och ökade möjligheter för andra privatlä-
kare att få pengar från landstingen så borde riksdag och regering ge medel
till en medicinsk vård som inte staplar patienter i lagerutrymmen, korridorer
och sköljrum.

I TV står sjukvårdsministern och säger att detta skall lösas med öppen-
vård; det är husläkarna som skall klara av överbeläggningen på akut- och
medicinavdelningarna; husläkaren skall häva våra hjärtsvikter, laga våra
hjärnblödningar och ta hand om olycksoffer.

Jag vill därför fråga statsrådet:

1. Hur stämmer neddragningen av sjukvårdsresurser överens med rege-
ringsdeklarationen i oktober 1993?

2. Vad avser regeringen göra åt den ökande arbetslösheten inom vårdsek-
torn?

3. Hur skall husläkarsystemet kunna lösa överbeläggningen på sjukhusen?

1993/94:89 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om Sydafrika:

En delegation från Svenska AWEPA har besökt Sydafrika den 2-8 feb-
ruari 1994. Gruppen bestod av undertecknad, Marianne Andersson (c),
Karl-Göran Biörsmark (fp), Margareta Viklund (kds) och Eva Zetterberg
(v).

Vi fann att det politiska systemet och rättssystemet i Sydafrika fortfarande
är belastat av arvet efter apartheid. Brott som begås mot medlemmar i ANC,
eller i närstående organisationer, följs inte upp med samma intensitet som
brott begångna mot medlemmar av det vita samhället, IFP (Inkatha Free-
dom Party) eller säkerhetsstyrkorna. Bristerna är betydande. Med hänsyn
till de kommande valen är det av största betydelse att stor uppmärksamhet
ägnas åt att förbättra det juridiska systemet, i synnerhet polisens verksam-
het.

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Vi träffade människorättsjurister, fredsövervakare och forskare på rätts-
hjälpsbyrån Legal Resources Centre i Durban. Vi tog del av de svårigheter
de möter i samband med sitt arbete att lämna effektivt juridiskt biträde.
Dessa svårigheter beror i första hand på att det juridiska systemet - polis-
undersökningar, åtalsförfarande och rättegångar - inte genomförs opartiskt
och i enlighet med rättssäkerhetens krav.

Rättshjälpen behöver snarast ökas samtidigt som kritiken mot de allvar-
liga kränkningarna av mänskliga rättigheter måste fortsätta. Offren för dessa
kränkningar måste få kompensation och humanitär hjälp.

Under ett besök i Plessea polisstation, Pitermaritzburg, informerades vi
om att den sydafrikanska polisen har att täcka ett område med en befolkning
på 1,2 miljoner. Polisstyrkan i området uppgår till endast 150 poliser. Den
bristande viljan att undersöka politiska brott mot ANC:s sympatisörer har
en politisk bakgrund. Bristen på samordning mellan olika polisenheter gör
arbetet än svårare. En förstärkning av polisstyrkorna, en demokratisk kon-
troll av dem och en samordning av arbetet mellan de olika enheterna är frå-
gor som behöver lösas snarast.

På grund av den höga våldsnivån och den historia av konflikter som Natal-
provinsen har är det viktigt att den nationella fredsbevarande styrkan får
spela en betydelsefull roll i denna provins. Den fredsbevarande styrkan har
begärt stöd och utbildningsexpertis hos världssamfundet.

Vid besök hos FN:s observatörsgrupp UNOMSA:s (United Nations Ob-
server Mission in South Africa) i Durban noterade vi att FN:s mandat är allt-
för begränsat. Dess huvudsakliga uppgift är att observera och att rapportera
till FN:s generalsekreterare och säkerhetsråd. FN-mandatet bör omprövas
snarast möjligt, inte bara med tanke på det kommande valet utan också med
tanke på den situation som kan uppstå efter valet. En mycket reell fara före-
ligger - i synnerhet i Natalprovinsen - att kränkningarna kommer att öka
inte endast före utan även efter valen. FN bör överväga att sända en fredsbe-
varande styrka bestående av både militär och polisiär personal.

Det finns många ledande personer som behöver bättre skydd, stöd och
resurser. Den 5 februari träffade vizuluhövdingen Chief Mhlaba in Kva
Ximba som har visat mycket stort mod i ett område där trakasserier och
fiendskap har riktats mot honom till följd av hans kraftiga fördömande av
alla de krafter som ägnat sig åt omfattande våld i distriktet. Chief Mhlaba in
Kwa Ximba hade öppet vågat ge uttryck för sin sympati med ANC, och be-
finner sig uppenbarligen i stor fara. Det råder inga tvivel om att Inkatha -
inte endast i detta distrikt utan också i andra delar av provinsen - får ta på
sig det huvudsakliga ansvaret för våldet. Större delen av befolkningen i Na-
talprovinsen lever i ett land där fruktan är förhärskande. Dessa människor
behöver starkast möjliga internationella skydd och bistånd. Det finns dock
skäl att understryka betydelsen av att alla partier, inklusive IFP, deltar i det
kommande valet.

Flera besök avlades i Natalprovinsen och i Alexandra där fredskommit-
téer är i arbete (fredsgrupper under det nationella fredsavtalet från 1991,
NetWork of Independent Monitors, NIM, och Ecumenical Monitorias Pro-
gram in South Africa, EMPSA). Det råder inga tvivel om att dessa kommit-
téer spelar en viktig roll i sitt arbete att minimera, och ibland förhindra,

våldsdåd. Många fler medlemmar skulle kunna engageras i denna verksam-
het om de hade bättre stöd och större resurser.

I Pretoria Central Prison finns dödsdömda fångar, en del av dem har suttit
i dödscell mer än sju år. Sammanlagt finns mer än 300 dödsdömda som av-
vaktar beslut om att dödsdomarna skall omvandlas till andra straff- eller be-
handlingsformer. Det är angeläget att Sydafrika snarast avskaffar dödsstraf-
fet.

Endast dryga två månader återstår innan valet skall hållas den 27 april,
och fortfarande är det åtskilliga frågor som måste få en lösning: Beslut om
en eller två valsedlar, registrering av partier, tryckande och distribution av
valsedlar, upprättande av vallokaler, information till väljarna om valförrätt-
ningen, utgivande av id-handlingar m.m. Allt detta skall ske under stor tids-
press och ständig risk för våldshandlingar och sabotage. Detta kräver stora
ansträngningar av berörda organ och parter i Sydafrika men också ett starkt
internationellt stöd. Ömsesidigt goda informativa kontakter mellan FN och
den oberoende valkommissionen är av särskild betydelse.

Strävandena att återuppbygga Sydafrika bör på alla sätt understödjas. Ut-
vecklingshjälp måste lämnas för att apartheidsystemets sår skall läkas och
freds- och försoningsprocessen påskyndas. Utvecklingshjälp bör lämnas för
att förstärka olika projekt, inklusive fredsarbetet enligt fredsfördraget.
Svenskt bistånd till Sydafrika bör även i fortsättningen i väsentlig utsträck-
ning kanaliseras genom svenska och sydafrikanska frivilligorganisationer,
som gör mycket betydande insatser under svåra förhållanden.

I anledning av det anförda får jag ställa följande frågor till utrikesminister
Margaretha af Ugglas:

1. Vilka konkreta planer har regeringen för att med svenska valobservatö-
rer och andra insatser bistå den oberoende valkommissionen i syfte att ge-
nomföra fria och rättvisa val i slutet av april i år?

2. På vilket sätt vill regeringen verka för att förstärka den nationella freds-
bevarande styrkan och FN:s observatörsgrupp UNOMSA?

3. Vilket ytterligare stöd vill regeringen föreslå för att motverka det poli-
tiska våldet och för att hjälpa offren för våld, hot och trakasserier?

4. På vilket sätt vill regeringen för svensk del och på det internationella
planet verka för strävandena att återuppbygga Sydafrika?

5. Hur vill regeringen verka för dödsstraffets avskaffande i Sydafrika?

1993/94:90 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om utvecklingen
i Ryssland:

Utvecklingen i Ryssland är oroväckande ur demokratisk synpunkt. Jelt-
sinregimen har ett betydande ansvar för detta. Västeuropeiska regeringar
har gjort olyckliga felbedömningar av situationen i Ryssland. Valet i decem-
ber förra året, som bevakades bl.a. av en svensk parlamentarikergrupp från
olika partier, belyser detta.

Ryssland är i dagens läge, och av allt att döma under lång tid framöver,
mycket svagt politiskt, ekonomiskt, socialt och militärt. Däremot växer i kri-
sens spår korruptionen och den ekonomiska och organiserade brottsligheten
kraftigt. Den ryska maffian blir allt starkare och infiltrerar också regerings-

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

administrationen. Denna brottslighet expanderar även i växande omfattning
utanför landets gränser, däribland i Sverige.

Den ekonomiska och sociala situationen har allvarligt försämrats för det
stora flertalet människor i Ryssland. Kränkningarna av de mänskliga rättig-
heterna är betydande. Det gäller bl.a. diskriminering av etniska minoriteter,
exempelvis den judiska, inskränkningar i pressfriheten och omfattande bruk
av dödsdomar - över 600 år 1993. Detta är en ökning med ca 100 dödsdomar
från 1992.

Frågorna är aktuella även med hänsyn bl.a. till Rysslands ansökan om
medlemskap i Europarådet. Det är av vikt att inte binda sig i saken i fråga
förrän allt utredningsmaterial föreligger och möjligheterna till demokratisk
påverkan utnyttjats.

Å andra sidan finns det positiva faktorer som är av stor betydelse för en
demokratisk och mer stabil utveckling, bl.a. stora naturtillgångar, relativt
hög utbildningsnivå och en rik kulturtradition.

Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till utrikesminister
Margaretha af Ugglas:

1. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att bäst främja demo-
kratin och respekten för mänskliga rättigheter och sociala och ekonomiska
framsteg i Ryssland?

2. Utgör det starkt försvagade Ryssland något militärt hot mot Sverige
som motiverar någon förändring av vår utrikes- och säkerhetspolitik?

3. Kan regeringen försäkra att Sveriges alliansfria utrikes- och försvarspo-
litik i fred syftande till neutralitet i krig framdeles ligger fast?

4. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att förstärka skyddet
mot internationell ekonomisk och organiserad brottslighet, däribland från
Ryssland?

6 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 10 februari

1993/94:341 av Ulrica Messing (s) till statsrådet Görel Thurdin om Ostkust-
banan:

Ostkustbanan har erhållit projektanslag för upprustning av vägar och järn-
vägar. Det är viktigt att projektet kommer i gång på grund av den höga ar-
betslösheten men också ur trafiksäkerhetssynpunkt på väg E 4.

Delar av E 4, som berörs av de projekterade pengarna, är i mycket dåligt
skick. Nya dödsolyckor inträffar regelbundet på den relativt hårt trafikerade
vägen. På sträckan genom Norraladalen, strax utanför Söderhamn, väntas
fortfarande besked om vilket av de två projekterade alternativen som kom-
mer att bli det slutgiltiga för vägen.

Sedan oktober 1993 ligger ärendet för avgörande hos den ansvariga minis-
tern. Kommunerna längs Ostkustbanan hoppas på ett snabbt beslut för att

den samprojektering som gjorts med järnvägen kan genomföras och därmed
spara pengar för bygget.

Hur avser statsrådet handlägga frågan om de alternativa sträckningarna
genom Norraladalen?

1993/94:342 av Bertil Måbrink (v) till arbetsmarknadsministern om sågver-
ket i Stocka:

I Stocka, Nordanstigs kommun, har drygt 65 anställda vid Modo sågverk
berövats sina jobb på grund av att företaget lagt ned verksamheten vid sågen
och samtidigt vägrar att sälja den till intresserade köpare.

Ett norskt trävaruföretag är berett att köpa och driva sågen. Detta skulle
innebära att merparten av arbetstillfällena skulle kunna räddas.

Modo säger nej till försäljning med den krystade motiveringen att det
skulle bli konkurrens om det svenska sågtimret. Detta är, såvitt jag förstår,
svepskäl från Modos sida. Det norska företaget skall köpa sitt sågtimmer
från Ryssland och är tydligen också berett att ge en sådan garanti till Modo.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:

Avser arbetsmarknadsministern vidta åtgärder för att sågen i Stocka skall
kunna drivas vidare så att de arbetslösa sågverksarbetarna kan få sina arbe-
ten tillbaka?

1993/94:343 av Liselotte Wagö (m) till arbetsmarknadsministern om starta-
eget-bidraget:

Unga arbetslösa kan erhålla starta-eget-bidrag från arbetsförmedlingen
som hjälp för att starta ett eget företag. Ett av kriterierna för att få bidrag är
att det företag man startar inte konkurrerar med på orten redan existerande
företag inom samma bransch.

Det har dock visat sig att så sker i alla fall. Exempel finns på att taxiföretag
fått starta-eget-bidrag, trots att det redan finns etablerade taxiföretag på or-
ten i fråga. Staten medverkar således till att snedvrida konkurrensen på ett
graverande sätt.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att förhindra att konkurrensen
sätts ur spel till följd av att starta-eget-bidrag beviljats?

1993/94:344 av Hans Stenberg (s) till kulturministern om lokalisering av myn-
digheter inom radio- och TV-området:

Inom Kulturdepartementet bereds nu bildandet av två nya myndigheter
inom radio- och TV-området. Den utredning som gjorts förutsätter att de
nya myndigheterna i vanlig ordning skall placeras i Stockholm.

Så sent som vid årsskiftet lades Telestyrelsens verksamhet i Sundsvall ned.
Huvuddelen av verksamheten flyttades till Stockholm. Under tidigare rege-
ringar har det funnits en policy som inneburit att man skall ta regionalpoli-
tiska hänsyn vid etableringar av nya verk och myndigheter.

Min fråga till kulturministern är:

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Kommer kulturministern att verka för att de nya myndigheterna förläggs
till Sundsvall?

1993/94:345 av Bo Arvidson (m) till näringsministern om konkursmissbruk
m.m.:

För en fungerande marknadsekonomi är det viktigt med en fungerande
konkurrens på lika villkor. Den ekonomiska krisen har lett till en kraftig ök-
ning av antalet konkurser. För många seriösa företag har det uppstått en svår
situation då de kan ha drabbats dels av att många kunder inte kunnat betala,
dels av att företag efter en konkurs kunnat fortsätta som tidigare men befri-
ade från sina skulder. Därmed har det ofta skapats en orimlig konkurrenssi-
tuation.

En arbetsgrupp inom regeringskansliet lade i slutet av november fram för-
slag till åtgärder för att komma till rätta med de skadeverkningar som upp-
står vid konkursmissbruk och ekonomisk brottslighet.

Vilka åtgärder ämnar näringsministern vidtaga med anledning av arbets-
gruppens förslag?

1993/94:346 av Bo Arvidson (m) till socialministern om enskilda vårdhem
m.m.:

Socialutskottet behandlade i oktober 1992 (1992/93:SoUl) motioner om
översyn av stadgan om enskilda vårdhem. Utskottet utgick från att en över-
syn snarast kom till stånd. I maj 1993 presenterade en arbetsgrupp sina för-
slag till författningsändringar.

När det gäller omsorgslagen ges för närvarande inga möjligheter för en-
skild att få tillstånd att driva vårdhem. I april 1993 behandlade socialutskot-
tet (1992/93:SoU19) frågan om avveckling av vårdhem och specialsjukhus.
I ett tillkännagivande till regeringen skrev utskottet:

”1 vissa fall kan dock, enligt utskottets mening, ett litet väl fungerande
vårdhem för dem som bor där utgöra en väl så god vårdmiljö som ett grupp-
boende.”

Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att öka möjligheterna till
olika former av enskild vård och omsorg?

den 11 februari

1993/94:347 av Gudrun Norberg (fp) till civilministern om vigseltillstånd för
den syrianska kyrkan:

Enligt lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan föreskrivs att ”annat trossamfund än Svenska kyrkan kan ges till-
stånd att förrätta vigsel, om samfundets verksamhet är varaktig och samfun-
det har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äkten-
skapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgär-
der kommer att iakttas”. Det är numera Kammarkollegiet som är tillstånds-
givare.

I dag har 37 trossamfund vigselrätt. Den syrianska kyrkan i Örebro, Ma-
riakyrkan, finns inte bland dem, liksom inte heller dess huvudförsamling i
Södertälje. Syrianska församlingen har vid ett tillfälle ansökt om tillstånd
men fått avslag.

Med anledning av det som ovan anförts vill jag ställa följande fråga till
civilministern:

Av vilket skäl beviljas inte den syrianska kyrkan i Sverige vigseltillstånd?
1993/94:348 av Tage Påhlsson (c) till statsrådet Bo Lundgren om färgämnen
i lågbeskattad olja:

Problemen med den gröna dieseloljan hopar sig. Sedan jag tog upp detta
ärende i riksdagen via frågor till miljöministern och skatteministern i novem-
ber har mycket hänt. Alltmer pekar på att det var ett stort misstag att införa
den speciella svenska modellen för utmärkning av obeskattad olja med ett
märk- och färgämne utan att i förväg undersöka dessa tillsatsämnens effek-
ter.

Förutom den ursprungligen drabbade gruppen traktorförare m.fl. har nu
tillkommit oroliga villaägare med oljeeldning. Det talas också om att den
grönmärkta eldningsoljan orsakar driftsstopp och haverier på oljeaggregat
och pannor.

Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta med den grönfärgade oljan. En
utredning har numera tillsatts för att klarlägga det hela, men måste vi vänta
på dess resultat? Hur många hinner under tiden drabbas av sjukdom och
obehag, kanske framtida allvarliga skador?

I flera andra länder har man färgad olja, men med endast ett färgämne -
såvitt jag vet utan de problem vi drabbats av i Sverige. Skulle vi inte kunna
övergå till samma metod utan större preludier? Min fråga till skatteministern
är:

Vilka omedelbara åtgärder planerar regeringen för att komma till rätta
med problematiken kring den gröna brännoljan?

1993/94:349 av Eva Zetterberg (v) till miljöministern om miljöprövningen av
Dennispaketet:

I en färsk utredning, Miljöbedömning av trafiköverenskommelsen, kon-
stateras att Dennispaketet inte uppfyller miljökraven utan i stället utgör ett
hinder för att förverkliga fastställda miljömål. Utredningen var tänkt att
komplettera länsstyrelsens rapport ”Dennis och miljön”. Rapporterna visar
bl.a. att Dennispaketets sexfiliga stadsmotorvägar inte kan ingå i ett mil-
jöanpassat samhälle.

Expressen avslöjar att av beställarna - Banverket, Vägverket, SL, Stock-
holms landsting och Stockholms stad - var det enbart representanterna från
Stockholms stad som vågade föreslå publicering. I stället arbetas rapporten
om för att tona ner de konstaterade negativa miljöeffekterna.

Detta föranleder många frågor: Har miljöministern fått se denna rapport?
Varför har inte rapporten publicerats? Är det rimligt av regering och riksdag
att bevilja statliga lånegarantier innan miljökonsekvenserna är utredda? De

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

borgerliga gör nu på samma sätt som man kritiserat socialdemokratin för när
det gäller Öresundsbron; först ett rejält beslut, sedan en eventuell miljö-
prövning.

Min fråga till miljöministern blir därför:

Vad avser regeringen göra för att en seriös miljöprövning skall ske av Den-
nispaketet och publiceras?

1993/94:350 av Liisa Rulander (kds) till arbetsmarknadsministern om arbets-
löshetsersättningen och familj ehemsföräldrar:

Familjehemsföräldrar ersätts för sitt uppdrag genom dels en arvodesdel,
dels en omkostnadsdel. Denna ersättning är förhållandevis låg. Ändå är det
ofta så att arbetet som familjehemsförälder får ersätta ett hel- eller deltids-
jobb i många år. För barns kontinuerliga vård och fostran inrättar familje-
hemmen sina liv utifrån det antal barn som man räknar med att ha inne-
boende. T.ex. byter man till större bostad för att kunna bereda plats åt ett
barn som erbjudits familjen. När emellertid barnet flyttar kan familjen
komma i en ekonomisk knipa, och nya lämpliga placeringar kan inte alltid
erhållas. På grund av den låga status som familjehemsvården har som yrkes-
grupp kan det vara svårt att hitta en annan anställning direkt. Dessutom er-
håller inte familjehemsföräldrar någon arbetslöshetsersättning trots inbe-
talda avgifter. Familjens ekonomi raseras.

I en dom i Försäkringsöverdomstolen den 29 augusti 1989, mål 829/88:10,
har en stödförälder kunnat erhålla ersättning från arbetslöshetskassan.
Detta bör vara en möjlighet även för familjehemsföräldrar, vilkas arbetsvill-
kor är betydligt mer krävande vad gäller kontinuitet. Orättvisan i ovanstå-
ende förhållande verkar orimlig.

Vad avser arbetsmarknadsministern göra för att förbättra den ekonomiska
tryggheten för familjehemsföräldrar?

1993/94:351 av Rose-Marie Frebran (kds) till statsrådet Bo Lundgren om
skatteavdrag för hushållstjänster m.m.:

Från oss kristdemokrater har väckts förslag om en s.k. u-skattsedel, som
skulle göra det möjligt för de ungdomar som så önskar att sälja momsbe-
friade tjänster riktade mot hushåll. De skulle dessutom erhålla kraftigt redu-
cerade arbetsgivaravgifter. Med en åldersgräns på förslagsvis 25 år skulle ris-
ken för att någon ”fastnar” i denna typ av arbete mot sin vilja undanröjas.

Regeringens utredare visar att någon form av skattesubvention på hus-
hållstjänster - bilvård, trädgårdsarbete, löpande hushållsarbete etc. - skulle
kunna skapa förutsättningar för nya jobb. En stor del av dagens ”svartarbe-
ten” skulle bli ”vita” och därmed bidra till finansieringen av vår offentliga
sektor.

Från kds ser vi positivt på förändringar i ovanstående riktning. Alla jobb
är lika värdefulla, och inte minst med den höga ungdomsarbetslöshet vi har
för närvarande måste nya vägar prövas för att få fram nya riktiga jobb.

Är skatteministern beredd att verka för att skattesystemet anpassas i

ovanstående riktning för att underlätta tillkomsten av nya jobb i den del av Prot. 1993/94:59
tjänstesektorn som riktar sig mot hushållen? 11 februari 1994

7 § Kammaren åtskildes kl. 14.04.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 44 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 84 (delvis) och

av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

ULF CHRISTOFFERSSON

/Barbro Nordström

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

Innehållsförteckning

Fredagen den 11 februari

1 § Meddelande om plan för kammarsammanträden ........... 1

Talmannen

2 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 1

3 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 58)................ 1

Jämställdhet m.m....................................... 1

Talmannen (om talarlistan, m.m.)

Margareta Winberg (s)

Stefan Kihlberg (nyd)

Eva Zetterberg (v)

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Charlotte Cederschiöld (m)

Karin Starrin (c)

Margareta Viklund (kds)

Ingegerd Sahlström (s)

Barbro Westerholm (fp)

Ingbritt Irhammar (c)

Britta Sundin (s)

Marianne Carlström (s)

Invandrar- och flyktingpolitik ............................. 46

Maud Björnemalm (s)

Lars Moquist (nyd)

Berith Eriksson (v)

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Gustaf von Essen (m)

Jan Erik Ågren (kds)

Hans Göran Franck (s)

Övrigt ............................................... 68

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Kjell Eldensjö (kds)

Ulf Eriksson (nyd)

John Bouvin (nyd)

Tuve Skånberg (kds)

4 § Bordläggning....................................... 76

5 § Anmälan om interpellationer

1993/94:88 av Eva Zetterberg (v) om sjukvården.......... 76

1993/94:89 av Hans Göran Franck (s) om Sydafrika....... 77

1993/94:90 av Hans Göran Franck (s) om utvecklingen i Ryss-

land.......................................... 79

6 § Anmälan om frågor

1993/94:341 av Ulrica Messing (s) om Ostkustbanan....... 80

1993/94:342 av Bertil Måbrink (v) om sågverket i Stocka ... 81

1993/94:343 av Liselotte Wågö (m) om starta-eget-bidraget.. 81

1993/94:344 av Hans Stenberg (s) om lokalisering av myndighe-
ter inom radio- och TV-området.................... 81

1993/94:345 av Bo Arvidson (m) om konkursmissbruk m.m.. 82

1993/94:346 av Bo Arvidson (m) om enskilda vårdhem m.m. 82

1993/94:347 av Gudrun Norberg (fp) om vigseltillstånd för den
syrianska kyrkan................................ 82

1993/94:348 av Tage Påhlsson (c) om färgämnen i lågbeskattad
olja.......................................... 83

1993/94:349 av Eva Zetterberg (v) om miljöprövningen av
Dennispaketet.................................. 83

1993/94:350 av Liisa Rulander (kds) om arbetslöshetsersätt-
ningen och familjehemsföräldrar.................... 84

1993/94:351 av Rose-Marie Frebran (kds) om skatteavdrag för
hushållstjänster m.m............................. 84

Prot. 1993/94:59

11 februari 1994

gotab 46050, Stockholm 1994

Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:59 Fredagen den 11 februari

Riksdagens protokoll

1993/94:59

1 § Meddelande om plan för kammarsammanträden

2 § Hänvisning av ärende till utskott

3 § Allmänpolitisk debatt

4§ Bordläggning

5 § Anmälan om interpellationer

6 § Anmälan om frågor