Riksdagens protokoll
1993/94:51

Torsdagen den 13 januari

Kl. 12.00-15.29

Protokoll

1993/94:51

1 § Val av den svenska delegationen till Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdets (EES) gemensamma parlamentarikerkommitté och
den svenska delegationen till EFTA-staternas parlamentarikerkom-
mitté

Företogs val av åtta ledamöter och åtta suppleanter till den svenska dele-
gationen till dels Europeiska ekonomiska samarbetsområdets (EES) gemen-
samma parlamentarikerkommitté, dels EFTA-staternas parlamentariker-
kommitté.

Valberedningen hade enhälligt godkänt gemensamma listor för dessa val.
Sedan de gemensamma listorna upplästs av andre vice talmannen och god-
känts av kammaren befanns följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits på respektive listor, valda för riksdagens innevarande val-
period:

ledamöter till den svenska delegationen till Europeiska ekonomiska samar-
betsområdets (EES) gemensamma parlamentarikerkommitté och den svenska
delegationen till EFTA-staternas parlamentarikerkommitté

Lars Tobisson (m)

Mats Hellström (s)

Karin Falkmer (m)

Berit Löfstedt (s)

Hadar Cars (fp)

Anita Johansson (s)

Pär Granstedt (c)

Reynoldh Furustrand (s)

suppleanter till den svenska delegationen till Europeiska ekonomiska samar-
betsområdets (EES) gemensamma parlamentarikerkommitté och den svenska
delegationen till EFTA-staternas parlamentarikerkommitté

Göran Lennmarker (m)

Inga-Britt Johansson (s)

Göran Hägglund (kds)

Nils T Svensson (s)

Ylva Annerstedt (fp)

Hans Stenberg (s)

1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 51

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

Bengt Dalström (nyd)

Bengt Hurtig (v)

2 § Avsägelse

Andre vice talmannen meddelade att Gudrun Schyman (v) avsagt sig upp-
draget att vara suppleant i den svenska delegationen till Europeiska frihan-
delssammanslutningens (EFTA) parlamentarikerkommitté.

Kammaren biföll denna avsägelse.

3 § Anmälan om kompletteringsval till den svenska delegationen till
Europeiska frihandelssammanslutningens (EFTA) parlamentariker-
kommitté

Andre vice talmannen meddelade att Vänsterpartiets riksdagsgrupp på
grund av uppkommen vakans anmält Bengt Hurtig (v) som suppleant i den
svenska delegationen till Europeiska frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté efter Gudrun Schyman.

Andre vice talmannen förklarade vald till

suppleant i den svenska delegationen till Europeiska frihandelssammanslut-
ningens (EFTA) parlamentarikerkommitté

Bengt Hurtig (v)

4 § Svar på interpellation 1993/94:51 om uppehållstillståndet för
våldtäktsofTer från det forna Jugoslavien

Anf. 1 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Viola Furubjelke har frågat mig om jag avser att verka för
att våldtäkt definieras som tortyr när den utförs av myndighetsutövare och
om jag är beredd att ge Invandrarverket instruktioner om att kvinnor från
andra delar än Bosnien i forna Jugoslavien skall ges flyktingstatus i enlighet
med Genévekonventionen. Låt mig först säga att vi här i riksdagen redan
tidigare i olika debatter från alla håll har varit eniga i vårt fördömande av och
vår avsky för de våldsbrott som begås mot kvinnor i det forna Jugoslavien.

Vid UNHCR:s exekutivkommittés möte i oktober förra året antogs en
konklusion rörande sexuella övergrepp. I denna har medlemsstaterna ut-
tryckt sitt stöd för att den som åberopar välgrundad fruktan för förföljelse i
form av sexuella övergrepp, på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhö-
righet till en viss samhällsgrupp eller politiska uppfattning, skall betraktas
som flykting enligt Genévekonventionen. Det är denna tolkning av flykting-

definitionen i Genévekonventionen som Sverige har ställt sig bakom och
som också sedan tidigare tillämpats av svenska myndigheter vid prövningen
av enskilda asylansökningar. Invandrarverket har efter individuell prövning
i ett flertal beslut beviljat våldtagna kvinnor från Bosnien flyktingstatus. Jag
anser därmed att det som Viola Furubjelke efterfrågar redan är gjort.

På Viola Furubjelkes fråga om huruvida asylsökande kvinnor från andra
delar av f.d. Jugoslavien som utsatts för våldtäkt, som utförts av myndighets-
företrädare, kommer att få stanna går det inte att ge ett entydigt svar då vaije
ärende prövas individuellt. I de fall den beslutande myndigheten finner att
de skäl som har åberopats i ett ärende faller under den definition som jag
tidigare redogjorde för, kommer kvinnan, liksom tidigare, att få stanna oav-
sett från vilket land, eller del av ett land, som hon kommer ifrån. Jag kan
här nämna att Utlänningsnämnden har beviljat en kvinna från Kosovo, som
åberopat våldtäkt till stöd för sin ansökan, asyl som de facto-flykting.

Viola Furubjelke har slutligen frågat mig om jag är beredd att ge Invand-
rarverket instruktioner om att dessa kvinnor skall ges flyktingstatus i enlig-
het med Genévekonventionen. Enligt nu gällande lagstiftning har varken jag
eller regeringen någon möjlighet att ge Invandrarverket instruktioner på det
sätt som Viola Furubjelke efterfrågar. Regeringen kan däremot genom be-
slut i enskilda ärenden, som överlämnats av Invandrarverket eller Utlän-
ningsnämnden, ge uttryck för hur bestämmelserna i utlänningslagen skall
tolkas och huruvida olika åberopade skäl skall anses vara asylgrundande el-
ler ej.

Anf. 2 VIOLA FURUBJELKE (s):

Herr talman! Invandrarministern har förvisso svarat på min interpellation,
men svaret gör mig både arg och besviken. Jag hade hoppats att svaret skulle
ge några öppningar till en konstruktiv dialog i vad som för de berörda asylsö-
kande kvinnorna och deras familjer är en ödesfråga. I stället säger invand-
rarministern med kyligt avståndstagande att vad göras skall redan är gjort.
Vilken skillnad mot tonen i den debatt som vi här förde i april och i de utta-
landen som Birgit Friggebo gjorde när hon tillsammans med andra kvinnor
i departementen demonstrerade i svart utanför Rosenbad i februari! Då sa-
des det att vi måste ha en beredskap för att kunna ge stöd åt de våldtagna
kvinnor som kommer hit och söker asyl. I det här svaret finns det inte ens
ett uns av medkänsla eller försök till förståelse för dessa kvinnor och deras
familjer.

Invandrarministern gömmer sig bakom formella skrivningar. Hon vill göra
gällande att asylsökande som kan åberopa fruktan för förföljelse i form av
sexuella övergrepp på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss
samhällsgrupp eller politisk uppfattning får asyl i Sverige. Alla som arbetar
med flyktingfrågor vet att så är det ju inte.

Sverige är en rättsstat. Men att på det här sättet formulera officiella san-
ningar som inte har ett dugg med verkligheten att göra påminner mera om
det som man hade för sig i statsskick som vi har fördömt. Vore jag i invand-
rarministerns kläder skulle jag nog ta kritiken från den brittiska domstol som
uttalat att Sverige inte längre lever upp till Genévekonventionen på allvar.
Besvärar det inte invandrarministern det minsta att de levande bevisen för

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

att vi inte lever upp till den UNHCR-överenskommelse som citerats finns
överallt ute på förläggningarna? Det är kvinnor som under stor ångest, van-
ligtvis efter flera besök hos och tålmodigt arbete av Flyktingmedicinskt cent-
rums vårdpersonal, har berättat hur de av poliser och paramilitära grupper
har utsatts för de mest brutala sexuella övergrepp, inte sällan inför ögonen
på sina barn. Nu får den ena kvinnan efter den andra besked om att SIV och
Utlänningsnämnden tror på deras berättelser, men att man likväl anser att
de utan risk kan resa tillbaka till landet där övergreppen skedde. Detta rör
sig ofta om albanska kvinnor från Kosovo, men också om kvinnor från andra
serbkontrollerade delar av det forna Jugoslavien.

I ett mycket välskrivet reportage i DN i går kunde man läsa om några av
dessa kvinnor och om de bedömningar som Invandrarverket och Utlännings-
nämnden har gjort i dessa fall. Jag vill citera ett utlåtande av Utlännings-
nämnden, daterat den 30 december 1993: ”De nuvarande allmänna förhål-
landena i familjen X hemland och främst i Kosovo är inte sådana att dessa
utgör grund för beviljande av asyl. Vid denna bedömning har även beaktats
uppgifter om övergrepp mot den albanska befolkningen.”

Förutom att maken i den familj som här avses under många år satt fängs-
lad, blev misshandlad och trakasserad för politisk verksamhet blev kvinnan
i familjen våldtagen av serbisk polis vid en husrannsakan i april 1992, varef-
ter de flydde till Sverige.

I denna och andra avslagsmotiveringar från SIV och Utlänningsnämnden
skriver man att våldtäkterna som dessa kvinnor har utsatts för av statens fö-
reträdare inte kan anses sanktionerade av den serbiska staten.

Jag har tagit del av minst ett tiotal asylsökande kvinnors berättelser från
dessa områden. Jag önskar att invandrarministern kunde möta dessa kvin-
nor. Det råder inget som helst tvivel om att de våldtäkter som de har utsatts
för har politiska motiv. I de flesta fall är syftet att pressa fram information
om make eller släktingar. I några fall är det för att de vägrar att samarbeta
med serberna. Att våldtäkterna har sin grund i kvinnors ursprung eller reli-
gion är väl alldeles uppenbart.

Den bedömning som Utlänningsnämnden och SIV gör skiljer sig på alla
punkter från de rapporter som FN:s flyktingkommissarie, Amnesty Interna-
tional och andra Balkanexperter gör om förföljelserna av albaner i Kosovo
och andra serbkontrollerade delar i Restjugoslavien.

Balkanexperter som Sören Sommelius säger t.ex.: ”Och jag hade under
den tid jag följt utvecklingen med mina egna ögon kunnat se hur allt bara
successivt förvärrats, månad för månad, i ett sönderfallande apartheidsam-
hälle med ständigt stegrat våld mot civilbefolkningen.”

Örjan Sturesjö säger: ”Jag förstår inte hur många som över huvud taget
aldrig satt sin fot där, aldrig känt den etniska spänningen i luften och heller
inte talat med bägge sidorna, med sådan tvärsäkerhet kan uttala sig om hur
situationen är där nere.”

Mot denna bakgrund vill jag fråga invandrarministern: Är det inte dags
att regeringen lever upp till UNHCR-exekutivens konklusion och att de
våldtagna kvinnorna från hela f.d. Jugoslavien ges asyl, eftersom de har
våldtagits av politiska motiv? Är det inte också dags att tillmötesgå

UNHCR:s representants vädjan om att inte över huvud taget skicka tillbaka
asylsökande till Kosovo under rådande omständigheter?

Anf. 3 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Våldtäkt som vapen har använts i alla krig för att förtrycka
och förnedra motståndare eller besegrade.

Häromdagen redovisades i en nyhetssändning i TV en rapport om hur de
allierade vid slutet av andra världskriget våldtog 2 miljoner tyska kvinnor
på det mest urskillningslösa och besinningslösa sätt. Kvinnorna som redan
tidigare var offer och som inte hade orsakat något krig fick ta straffet. Många
avled eller tog sitt liv efteråt. En mängd ovälkomna barn föddes, och många
har aldrig berättat för någon om vad de utsattes för. Deras liv förstördes.
Gärningsmännen gick fria. Kanske hyllades de som krigshjältar när de kom
hem.

Jag berättar detta bara för att visa att detta har hänt - det händer fortfa-
rande - och att vi måste göra något för att stoppa det.

Jag vill tacka invandrarministern för svaret, även om också jag tycker att
det är något svagt. Vi hade en debatt här förra våren om hur våldtagna kvin-
nor skall kunna hjälpas här i Sverige och även på plats. Förutsättningarna
för att på ett bra sätt kunna ge sådan hjälp här är naturligtvis att kvinnorna
får stanna här och inte skickas tillbaka till eventuella nya övergrepp.

Enligt de uppgifter som jag har fått om Genévekonventionen, och som
också invandrarministern bekräftar, är våldtäkt förbjuden enligt 4:e Gené-
vekonventionen som handlar om skydd för civilbefolkning. Där står uttryck-
ligen att våldtäkt är att betrakta som krigsförbrytelse. Frågan behandlas
också i tilläggsprotokollen nr 1 och 2, som handlar om interna konflikter.
Där sägs att våldtäkter och sexuella trakasserier är förbjudna och att kvinnor
skall ha skydd mot detta.

För mig framstår det som självklart att sexuella trakasserier och våldtäkter
som utförs av militär eller polis som ett led i den etniska rensningen eller för
att få kvinnan att lämna information är att jämställa med tortyr och därför
utgör skäl för beviljande av asyl.

I svaret hänvisar invandrarministern till att ett flertal våldtagna kvinnor
från Bosnien beviljats flyktingstatus. Detta är väl ganska självklart, eftersom
det finns ett principbeslut om Bosnien. Kvinnorna hade kanske fått stanna
även om de inte blivit våldtagna.

Det är de kvinnor som kommer från andra delar av f.d. Jugoslavien och
kanske även från andra delar av världen som frågan gäller. I det avseendet
tycker jag att svaret är mycket vagt. Är det verkligen endast en kvinna från
Kosovo som har beviljats asyl? Gäller det för hela f.d. Jugoslavien? Jag
måste erkänna att jag inte har klart för mig i hur många fall man väntar på
beslut och inte heller hur många av dem som har åberopat nämnda skäl för
begäran om asyl som har avvisats. Jag vill därför fråga invandrarministern
om det finns några uppgifter om detta.

Ingen kan väl längre hävda att förhållandena i f.d. Jugoslavien på något
sätt uppfyller kraven på demokrati och rättssäkerhet. Argumentet att våld-
täkt är förbjudet i landet och att det därför inte är någon fara att skicka till-
baka offren håller inte. Inte kommer någon polis att skydda kvinnor som har

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

våldtagits av andra poliser. Jag vill poängtera att det här rör sig om fall där
övergreppen utförts av polis och/eller militär och att de självfallet skall prö-

vas individuellt.

Svar på
interpellationer

Vi är alla medvetna om att vi inte kan ge alla våldtagna kvinnor i världen
skydd här i Sverige. Jag är också medveten om att regeringen inte kan ge
Invandrarverket den typ av instruktion som efterfrågas i interpellationen,
men däremot i ärenden som överlämnas av Invandrarverket eller Utlän-
ningsnämnden, vilket invandrarministern också säger. Har något överläm-
nande skett i denna typ av ärenden? Om så inte är fallet, har regeringen ut-
tryckt någon önskan om att få ett sådant ärende? I så fall är det hög tid att
vi får ett vägledande beslut.

Kampen mot de sexuella förbrytelserna i krig och konflikt får inte avmat-
tas. Vi har alla ett ansvar för att protestera och för att ställa förbrytarna till
svars. Men vi vet att vi egentligen kan göra väldigt litet, tyvärr. Det händer
alltför sällan att förbrytarna ställs till svars. Under tiden måste vi ändå för-
söka att göra vad vi kan för att skydda de kvinnor som av politiska och mili-
tära skäl utsätts för detta förtryck.

Anf. 4 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! I krig är det den starkares rätt som råder. Hittills har man
aldrig med lagar kunnat skydda kvinnor vid krig. Vad man borde kunna göra
är att med lagar här i Sverige skydda de kvinnor som söker skydd mot att
återsändas.

Som Marianne Andersson sade är det mycket viktigt att understryka att
detta inte är något nytt. Man kan säga att det i krig har skapats mycket in-
vecklade beteendemönster för att skydda soldaten, eftersom det anses att
soldaten bara utför sitt arbete när han dödar. Genom det oundvikliga li-
dande som detta arbete innebär för soldaten kan man genom en gemensam
överenskommelse ta ut hämnd på en tredje part, kvinnorna.

Det var i tidigare krig en urgammal sed att den intagna staden plundrades
av armén under tre dagar. Kvinnornas andel av blodsfesterna var sådan att
den knappast kan beskrivas, än mindre förstås.

Från krigen under 1500- och 1600-talet berättar sägnen om hur de barm-
härtigaste männen ur segrarmakten vandrade från hus till hus och dödade
kvinnorna innan de skulle råka i händerna på de våldsberusade erövrarna.
Uttrycket ett öde värre än döden lär härstamma från den tiden. Det var
bättre för kvinnorna med en snabb död än att råka ut för ett öde värre än
döden.

En annan tolkning av bakgrunden till övergreppen på kvinnor är att kvin-
nan ses som mannens egendom. Genom att skända kvinnan hämnas man på
mannen genom att förstöra hans egendom.

Som Marianne Andersson tog upp har en rapport presenterats om vad
som hände efter andra världskriget. Det är sedan tidigare känt hur de ryska
arméerna, när de vältrade in över Östeuropa och Tyskland, tog ut sin hämnd
på de tyska kvinnorna. Men denna senare rapport visar att det också gällde
för de andra arméernas soldater.

Det är inte endast under krig som kvinnor blir ställföreträdande offer för

hämnd. Våldtäkter används i diktaturer som Iran och Irak mot oppositio-

nens och gerillans kvinnor och i länder som Serbien och andra delar av det
f.d. Jugoslavien även som ett led i en etnisk rensning och som politiskt på-
tryckningsmedel. Det är alltså inget nytt fenomen. Det bör verkligen påpe-
kas i sammanhanget.

Med den bakgrundskunskap som i dag finns om det här problemkom-
plexet är det märkligt om inte ett land som Sverige i sin asylhantering och
sin lagstiftning och även i sitt arbete i internationella forum klart deklarerar
att våldtäkter utförda av en stats företrädare, som polis, militär, paramilitär
och andra som har en legitim rätt att ses som företrädare för statsmakten,
skall bedömas som asylskäl utifrån Genévekonventionen. Förföljelsen har i
sådana fall varit personlig, och man kan väl knappast kräva att en person
som utsatts för de här övergreppen sedan skall känna sig trygg i att kunna
räkna med sitt hemlands beskydd.

Jag vill därför fråga: Anser inte kulturministern att det är dags att ta initia-
tiv till att våldtäkt utförd av en stats företrädare skall bedömas som asylskäl
utifrån Genévekonventionen och att detta även skall skrivas in i utlännings-
lagen?

Anf. 5 ISA HALVARSSON (fp):

Herr talman! Som redan har sagts är det inget nytt fenomen att våldtäkter
används som en del i själva krigföringen. Likväl är det fullständigt oaccepta-
belt och ett brott mot folkrätten, och därför är det viktigt att kraftigt reagera
mot den här typen av brott. Det måste med kraft understrykas och klargöras
att våldtäkt är en krigsförbrytelse.

Vi är kvinnor från alla partier som har gått samman i aktionen Kvinna till
kvinna, som ett sätt att visa att vi reagerar mot det här men också för att
visa att vi vill hjälpa till, att vi vill få in pengar och medel till stöd för de här
kvinnorna, både kvinnor i forna Jugoslavien och kvinnor som kommer hit
som flyktingar.

Kriget i Bosnien-Hercegovina är ett terrorkrig mot civilbefolkningen. I
det tidigare multietniska, forna Jugoslavien försöker man nu med en otrolig
grymhet att skapa etniskt rena områden, och våldtäkterna ingår som ett me-
del i den strategin. Kvinnorna utsätts för de här fruktansvärda våldtäkterna,
men avsikten är inte bara att skada kvinnorna utan att skada hela samhället,
hela folkgruppen. Detta är ju en mycket känslig och svårhanterlig fråga.

Samtidigt är det underligt att man ändå så litet använder ordet våldtäkt.
Kulturministern skriver i sitt svar att UNHCR:s exekutivkommitté har anta-
git en konklusion, och det är bra. Men det talas där om ”sexuella över-
grepp”, och man använder alltså inte ordet våldtäkt, som jag menar är den
rätta benämningen i det här sammanhanget.

I en rapport skriven av Röda korset i det forna Jugoslavien talar man
också om ”tortyr, sexuella övergrepp och andra typer av grovt våld”. Jag har
tittat i hela skriften - ordet våldtäkt nämns inte en enda gång.

En av huvudpunkterna här är ju att våldtäkt inte är som vilken sorts tortyr
som helst. Effekterna av våldtäkten sträcker sig över generationer och ska-
dar inte bara den människa som blir utsatt, utan syftet med den är betydligt
större. De här kvinnorna befinner sig ju också i en otroligt stängd situation,
eftersom de också möter ett fördömande av samhället runt omkring sig. Det

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51
13 januari 1994

Svar på
interpellationer

är en ohygglig situation de befinner sig i, och de behöver verkligen olika for-
mer av hjälp.

Det är ju ett väldigt stort steg för de här kvinnorna att över huvud taget
erkänna, tala om att de har blivit våldtagna. De törs inte tala om det för sina
män ens en gång. När man efter att ha kommit som flykting har tagit det
stora steget att berätta om att man blivit våldtagen, vilket gör att man tycker
att man lämnar ut sig själv in på bara kroppen, innebär det en otrolig smärta
att saken inte tas upp som det förfärliga det är. Dessa kvinnor har blivit ut-
satta för våldtäkter och gruppvåldtäkter av statens män - inte bara av militär
utan också av poliser. Det är statens män i uniform som utför dessa hand-
lingar, och det gör det hela ännu mera grymt.

När man talar med människor på flyktingförläggningar och när man läser
artiklar om detta kan man verkligen ifrågasätta uttalandena från Utlännings-
nämnden och Utlänningsnämndens syn på de här frågorna. Vad som händer
är att det som sägs om våldtäkter eller ”sexuellt övervåld” eller vad det nu
kallas av Utlänningsnämnden helt enkelt vävs in i själva dokumentationen,
ungefär som att en våldtäkt inte skulle räcka utan att den måste utgöra ett
led i en rad andra handlingar.

Detta är något som jag menar att man verkligen måste protestera mot. Att
ha blivit utsatt för en brutal våldtäkt en enda gång måste ju vara en fruktans-
värd upplevelse som man bär med sig hela livet. Jag ser det som en form av
tortyr, som borde ha en väldigt stor tyngd för en som söker asyl. Jag har
också hört en del säga att asylsökande kommer hit och påstår att de har blivit
våldtagna, men jag menar att den smärta som kvinnorna visar när de berättar
om våldtäkterna måste vara ett bevis i sig.

Har invandrarministern över huvud taget tittat på de frågor som Utlän-
ningsnämnden har tagit upp?

Anf. 6 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Som så många redan tidigare har sagt är våldtäkter inte pre-
cis någon ny företeelse. Kanske har våldtäkter förekommit i alla tider - jag
vet inte om det är så, men jag kan intuitionsmässigt gissa.

Det jag vet är att våldtäkter och krig tyvärr är en ganska vanlig kombina-
tion, men även om det är vanligt får våldtäkter aldrig accepteras som något
naturligt och integrerat i krigets generella vedermödor. Det handlar faktiskt
om människors integritet och människovärde. Det människovärde vi alla har
måste ju också gälla i krig, vilket också Genévekonventionen understryker.

Det är bra att sexuella övergrepp, som jag upplever är en vidare definition
än våldtäkt, nu också skall betraktas som anledning till flyktingstatus. Det
är bra.

I kriget som pågår i Bosnien-Hercegovina, ett land som vi har många flyk-
tingar från, förekommer mycket tortyr. Våldet, tortyren, riktas mot sär-
skilda grupper och har såväl psykiska och fysiska som sociala konsekvenser.

Män och kvinnor förs bort i skilda grupper till olika fångläger, och barn
och gamla separeras från sina familjer. Kvinnorna utsätts för systematiska
våldtäkter och hålls i fångenskap. Blir de gravida, släpps de inte förrän gravi-
diteten är så långt framskriden att abort är omöjlig. Våldtäkt är alltid en oer-

hörd kränkning mot individen och drar ofta skam inte bara över kvinnan
själv utan över hela familjen och hela släkten.

Dessutom känner kvinnan i de här sammanhangen också en stor skuld,
fastän hon egentligen inte har någon anledning att göra det.

Det är självklart att den fiende som behandlar de bosniska kvinnorna på
det här sättet också behandlar kvinnorna så i grannlandet Kosovo. Våldet
handlar om att förnedra, förödmjuka och få människor att rymma från sina
hem och samhällen. Det handlar om ett vapen i den etniska rensning som
nu pågår i Europa.

Jag och många med mig anser att systematiska våldtäkter är en form av
mycket avancerad tortyr.

Det egentliga syftet med tortyr är att få information eller erkännanden
från den som torteras. Men det har blivit allt tydligare att det egentliga syftet
är att systematiskt, psykiskt och fysiskt, bryta ner en människa, att bryta ner
hennes identitet och personlighet. Man vill skapa ett människovrak fyllt av
skam och skuld, utan självkänsla och självrespekt. Att skapa skräck och vara
en varning till andra ingår också i syftet med tortyren. Men det är inte bara
den torterade som drabbas utan också - som jag redan varit inne på - hela
familjen samt släkt, vänner och arbetskamrater. De blir rädda och uppgivna
och går ofta i landsflykt eller underjorden. Men det var ju bl.a. det som var
meningen.

I Sverige har vi en stor grupp flyktingar, framför allt kvinnor och barn,
som har blivit utsatta för systematiska våldtäkter - således tortyr. De skall
enligt min uppfattning behandlas därefter i asylhänseende.

Hur många dessa människor är vet vi inte, därför att vi inte har undersökt
den saken ännu. De tusentals kvinnor som nu finns i vårt land och som har
blivit utsatta för systematiska våldtäkter har helt utan behandling och oftast
också utan stöd själva fått kämpa med sin ångest och sin ängslan. Ofta har
de gjort allt för att förtränga det som de har varit med om, när de nu i alla
fall fått behålla livet. Det har inte tagits någon särskild hänsyn till deras situa-
tion. Av bl.a. kulturella skäl har kvinnorna inte heller kunnat tala med vem
som helst om vad de har varit med om.

Av en av en läkare privat och frivilligt utförd undersökning av 40 kvinnor
från Bosnien vid en av våra flyktingförläggningar i Sverige framgår att 38 %
av kvinnorna hade blivit utsatta för sexuella trakasserier och våld. 93 % hade
varit ögonvittnen till terror och mord. 93 % var fördrivna hemifrån. 80 %
hade förlorat en närstående person. Det övervägande antalet av de under-
sökta kvinnorna hade också gynekologiska problem. Någon adekvat medi-
cinsk hjälp hade de inte fått. Speciell hänsyn hade således inte tagits till deras
svåra situation.

Våldtäkter klassas i dag inte som tortyr i vårt land. Kvinnor som har utsatts
för våldtäkter är därför inte berättigade till hjälp vid tortyrcentrum och
andra rehabiliteringsenheter. Konstigt nog tycks vi här i Sverige vara ganska
immuna mot vetskapen om den tortyr i form av våldtäkter som kvinnor ändå
utsatts för.

Det finns i Kroatien och en del andra länder projekt som drivs av olika
organisationer för att ge socialt och psykologiskt stöd till de kvinnor som har

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

blivit utsatta för våldtäkter. Rädda barnen har startat utbildning för psykolo-
ger och speciallärare i Kroatien, speciellt för att nå utsatta barn.

Det här är exempel på viktiga insatser för människor som under pågående
krig, och efter kriget, behöver mycket stöd och hjälp. Det är viktigt, tycker
jag, att Sverige som nation ger ett aktivt stöd till sådana här och liknande
projekt samt verkar för ett ökat internationellt engagemang både i Sverige
och i andra länder för det som har hänt, och händer, i det forna Jugoslavien.
Men det skulle behövas sådan här verksamhet i Sverige också.

Det är väldigt tyst, tycker jag, också i vårt land om verksamheten med
kartläggning av krigsförbrytelser och av kvinnor som har blivit utsatta för
tortyr. En sådan kartläggning pågår ju. Men det har, som sagt, blivit väldigt
tyst i det avseendet. Den här verksamheten behöver därför lyftas fram i lju-
set.

Slutligen vill jag bara säga att jag har ytterligare några frågor som jag
skulle vilja ställa.

Anf. 7 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! Kvinnor från alla partier har ju tidigare, liksom sker i dag,
ställt upp för en gemensam manifestation, varvid det slagits fast att våldtäkt
aldrig får accepteras. Här gäller det dessutom massvåldtäkter iscensatta i
syfte att förstöra, förgöra och om möjligt driva bort människor från deras
hem och t.o.m. från deras hemländer. Det är oerhört viktigt att vi alla, och
då inte bara kvinnor, i alla sammanhang tar avstånd från den sortens avsky-
värda handlingar.

Det mesta av bakgrunden till vårt avståndstagande här i dag har man re-
dan redogjort för. Jag tänkte därför bara ta upp något som visar vad följ-
derna på mycket lång sikt kan bli för kvinnor som har drabbats av våldtäkt.
Det är nämligen många år sedan jag första gången kom i kontakt med kvin-
nor som hade varit utsatta för tortyr av olika slag - tortyr där även våldtäkter
ingick som ett led i behandlingen.

Den gången gällde det kvinnor från olika länder i Sydamerika. Jag arbe-
tade för min kommuns räkning i ett område där vi hade direktmottagning i
bostadsområdet, och många bosatte sig sedan i omgivningarna.

Ungefär vid samma tidpunkt fick jag uppdraget att som svensk delegat
ingå i EFU:s kommission för flykting- och invandrarpolitik. Bl.a. fick vi i
uppgift att kartlägga flyktingkvinnors och -barns situation. Det gällde att
kartlägga hur de hade klarat omställningen och sin nya situation - hur de
mådde helt kort. Jag tyckte först att det var en ganska grannlaga uppgift. Jag
frågade mycket försynt om man kunde tänka sig att svara på vissa frågor.
Men jag blev fullkomligt överöst av svar från kvinnor som alla ville berätta.

Det var, och det kan vara mycket viktigt att notera detta, mest intellek-
tuella, relativt högutbildade familjer som kom först. De visste med förnuftet
att de inte hade kunnat förhindra det som hade hänt. Ändå blev problemen
dem övermäktiga och ändå ledde det hela i många fall till upprivande skils-
mässor och oförmåga att samla familjerna igen.

Den första tiden var allt bra. Alla, eller åtminstone ganska många, i famil-
jen var tillsammans igen. Man hade fått en fristad. Men sedan kom minnena,
de skilda erfarenheterna, sömnlösheten och - för många - omöjligheten att

lappa ihop familjebanden. Processen fram till en skilsmässa varade från två
och uppemot tre fyra år. Det här drabbade också barnen, som nu är vuxna
men som bär på minnen om det som hänt.

Herr talman! Den frågeställning som Viola Furubjelke tar upp i sin inter-
pellation har mycket stor humanitär betydelse. Att inte kunna lita på det
egna landets myndighetspersoner och att dessa begår kriminella handlingar
som drabbar en mängd kvinnor måste fördömas. Jag håller ändå med kultur-
minister Birgit Friggebo när hon påpekar att alla bedömningar måste göras
individuellt.

Jag har tidigare i en debatt om flyktingpolitik beklagat att regeringen så
snabbt gav alla bosnier permanent uppehållstillstånd i stället för temporärt
uppehållstillstånd. Det har jag gjort bl.a. därför att jag anser att vi inte får
underlätta för dem som vill etniskt rensa stora områden. Samma oro infinner
sig nu.

Däremot anser jag att våldtäkt borde kunna definieras som tortyr, framför
allt när den utförs av myndighetsutövare i syfte att få upplysningar eller att
uppnå etnisk rensning. Det måste kunna stoppas. Våldtäkt måste också vid
bedömningen anses vara ett mycket tungt vägande skäl.

Jag vill därför fråga kulturminister Friggebo om hon ändå inte kunde ge
Invandrarverket sådana signaler att man vid bedömningen tillmäter våldtäkt
betydelsen av mycket tungt vägande skäl.

Anf. 8 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att börja med att säga att våldtäkt inte är ett
nytt sätt att våldföra sig på eller tortera människor, som vid krigföring. Det
nya är väl att vi numera diskuterar det hela och att man kan föra upp dessa
saker till ytan. Det här är ju något som varit tabubelagt, något som männi-
skor över huvud taget inte har kunnat tala om.

Precis som Birgit Henriksson sade är det här inte bara en kvinnofråga.
Detta är i stället något som berör både kvinnor och män. Både kvinnor och
män är ju involverade i handlingen. Vidare är det inte heller bara kvinnor
som utsätts för våldtäkt.

Jag talade med en kvinnlig psykiater som jobbar på ett center för tortyr-
skadade i Turkiet. När jag tog upp frågan om våldtäkt av kvinnor sade hon:
Ja, men det är inte bara kvinnor, utan det är även män som utsätts för de här
övergreppen. För männen är det ännu svårare att tala om detta. Att behand-
las som homosexuella, att utsättas för övergrepp av andra män i olika former
av handlingar är en förnedring.

Sexualitet är någonting som berör det innersta hos människan. Att ge sig
på det innersta hos människan är det värsta sättet att utöva tortyr på. Därför
är detta inte bara en kvinnofråga. Det är en fråga att diskutera för oss alla.
Det är därför jag tycker att vi måste ha mer engagemang i frågan. Vi måste
driva den mer internationellt. Hur skall vi förhålla oss till detta? Det är oac-
ceptabelt att man beter sig så här mot människor.

Det är inte heller bara i det forna Jugoslavien som detta sker. Jag hade
glädjen att få vara med på världskonferensen om mänskliga rättigheter, som
FN arrangerade i Wien i somras. Där fanns vittnesbörd just från det forna
Jugoslavien. Det var fruktansvärda berättelser som vi fick höra där. Det var

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

en ung pojke som skulle översätta den ena kvinnans berättelse. Han hade
ibland svårt att över huvud taget översätta det hon sade för att han berördes
så illa. Men, som sagt, det är inte bara i det forna Jugoslavien som detta sker,
det är över hela världen.

Det är inte heller bara nu som man utvisar kvinnor som blivit våldtagna.
Detta har pågått under lång tid. Jag var involverad i ett fall som rörde en
kvinna från Latinamerika. Hon var politiskt engagerad på vänsterkanten i
sitt land och blev kallad till förhör. De ville få information om olika politiskt
aktiva människor. När hon inte ville lämna information blev hon våldtagen
av en högre militär och blev med barn. Hon flydde sedan till Sverige och
födde barnet här. Man kan tänka sig in i vilken relation det i ett sådant fall
blir mellan mor och barn.

Hon fick hjälp med terapi, men sedan skickade man tillbaka henne till det
här landet. Det var många som engagerade sig i fallet och tyckte att det var
horribelt att skicka tillbaka kvinnan. Den här mannen ville dessutom ha bar-
net. I alla fall blev hon tillbakasänd. Det här var flera år sedan. Röda korset
försökte sedan att få kontakt med henne. Ingen vet vad som hände den kvin-
nan eller hur det blev med henne och barnet.

Det är oacceptabelt att man skickar tillbaka kvinnor som har blivit våld-
tagna på just det här systematiska sättet. Det är inte ”bara” våldtäkt det är
fråga om, det är fråga om att den utnyttjas i förföljelse av en grupp. Den
ingår i ett politiskt syfte att förnedra människor. Då måste den ses som en
mycket grov form av tortyr. Den måste behandlas därefter, och det finns
verkligen skäl för att ge de personerna asyl enligt Genévekonventionen.

Jag skulle vilja att Sverige var föregångare på det här området. Jag skulle
vilja vädja till Birgit Friggebo: Hur kan vi som land verkligen jobba interna-
tionellt för att det här debatteras mycket mer och för att både män och kvin-
nor deltar? Därför gläder det mig särskilt att nästa talare är Pierre Schori.

Anf. 9 PIERRE SCHORI (s):

Herr talman! Fru kulturminister! Vi har alla ett ansvar för det som händer
i Bosnien, män som kvinnor, som medmänniskor. Vi kan konstatera med
sorg att omvärlden sviker både männen och kvinnorna i Bosnien. Det är lik-
giltighet, det är inte tillräcklig handlingskraft. Det vi nu upplever är att
fastän ingen av FN-resolutionerna talar om uppdelning av Bosnien, utan i
stället om att bevara landets integritet, så handlar förhandlingarna i Geneve
om uppdelning av landet.

Då får vi denna egendomliga situation, som har bärighet på den diskussion
som förs här i dag, att det kanske skapas en muslimsk stat i Europa, trots att
inte någon egentligen vill ha den, utom möjligtvis Milosevic och hans an-
hang. Bosnierna har hela tiden velat ha ett multikulturellt samhälle.

Mest svikna av alla - det visar den här debatten - är nog ändå kvinnorna.
Våldtäkt, sexuell tortyr och övergrepp har förekommit i alla krigiska sam-
manhang och i diktaturer, inte minst i Latinamerika. Jag såg själv i Nicara-
gua strax efter befrielsen från Somozadiktaturen rader med kastrerade män.
Det drabbar både män och kvinnor. Men i just det fall som vi diskuterar är
det naturligtvis kvinnorna som drabbas mest.

Det är helt tydligt att massvåldtäkterna ingår i en systematisk och selektiv

politisk plan, som en del av den etniska rensningens strategi. Det får, som
vi har hört här tidigare, förödande konsekvenser för de kvinnor som drab-
bas. Det är tortyr. Det är ställt utom allt tvivel. Det är en medeltida, primitiv
metod som används i ett modernt krig. Därför är det viktigt att vi också för-
söker finna extraordinära åtgärder, utöver lagparagrafer och anvisningar till
myndigheter, för att kunna ställa upp för de offer som har drabbats och för
att agera också i preventivt syfte.

Ingen här betvivlar att kulturministern har kraften, viljan och engage-
manget att göra någonting. Därför begränsar sig mitt inlägg till en vädjan till
kulturministern att, som Ingela Mårtensson sade, försöka föra frågan vidare
ut i det nordiska sammanhanget, i europeiska och andra sammanhang, så att
vi får en samlad front mot detta medeltida tortyrinstrument.

Nu när vi får fler och fler flyktingar med muslimsk religion finner vi också
att det bland flyktinghandläggarna här i Sverige inte finns tillräcklig kunskap
och erfarenhet för att ta hand om de svåra psykologiska problem som blir
följden av tortyren. Jag har själv träffat flera flyktinghandläggare som vill
veta mer, men som under dignande arbetsbörda inte hinner skaffa sig infor-
mation och kunskaper. Det skulle vara min andra vädjan till kulturministern,
att på något sätt bidra till information i just det här avseendet ut till flykting-
mottagningarna i hela vårt rike.

Anf. 10 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Vi har haft några diskussioner tidigare i kammaren. Då var
utgångspunkten i första hand de bosniska kvinnorna. Jag välkomnar att frå-
gan över huvud taget har kommit i ljuset och att vi nu får en öppnare diskus-
sion, debatt och genomlysning av vad som också händer och har hänt i Ko-
sovo. Det var ganska tyst om det sommaren 1992, när de flesta personerna
från Kosovo kom. Då var det ganska många som ännu inte hade satt sig in i
vad som hände där nere, som talade om turistresor, charterresor, lycksökare
och liknande.

Nu har det gått några år. Då har också kunskapen blivit vidare i det
svenska samhället. Vi har också en mer offentlig diskussion och en ökad kun-
skap. Jag välkomnar det. Det gör att fler av oss kan ställa upp och fördöma
det som händer också i Kosovo.

Det redovisas ofta hur offren har svårt att tala om det de har varit med
om. Skulle de kunna tala om det är de rädda för det fördömande som grup-
pen eller den egna familjen kanske skulle komma att göra. Jag vill redovisa
att jag själv faktiskt också har svårt att hantera den här typen av frågor. Jag
tycker att det är mycket arbetsamt att tala om dem. När Viola Furubjelke
beklagar att jag hade svarat på frågorna rakt upp och ner har det delvis sin
bakgrund i detta faktum. Det är också för oss andra, som kanske inte riktigt
kan förstå vad det innebär, men som ändå försöker att förstå, svårt att han-
tera de här grymheterna.

Det här talar mot allt vad mänsklighet och humanism heter. En del vill
kalla det för djuriskt beteende, men jag är inte ens säker på det. Bakom
detta ligger en alldeles speciell ondska, som djuren förmodligen inte är ka-
pabla till att så att säga planera fram på samma sätt som en del av mänsklig-
heten uppenbarligen är. En del av reportagen från Tyskland under senare tid

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

visar vad det här handlar om, att man först nu på något bredare front kan
böija diskutera vad som hände under kriget under så lång tid med de kvinnor

som utsattes för hemskheter.

Svar pä
interpellationer

Viola Furubjelke frågade om det inte var dags att regeringen böljar ge
våldtagna kvinnor asyl. Jag har besvarat den frågan med att det inte är rege-
ringen som behandlar de enskilda ärendena, utan våra myndigheter. Jag vill
samtidigt svara på Marianne Anderssons fråga om det har skett något över-
lämnande av ärenden till regeringen när det gäller kosovoalbanska kvinnor.
Det har inte skett. Jag vill upplysa kammaren om att regeringen över huvud
taget inte har haft något praxisärende vad gäller behandlingen av kosovoal-
baner. Detta har hittills kunnat handläggas av våra myndigheter. Dessa har
ansetts ha haft den information som har behövts för att ta ställning. De har
också själva varit på plats ett antal gånger, och det planeras nya resor för att
man skall kunna hålla sig å jour med vad som faktiskt händer nere i Kosovo.

Det frågades också om jag tänker be att få något ärende för prövning. Det
är på myndigheternas eget initiativ som ärenden sänds till regeringen. Där-
emot kan vi naturligtvis, både i riksdag och i regering, vara mycket uppmärk-
samma på och ge signaler om känsligheten i dessa frågor. Det krävs en
mycket stor kunskap om vad det egentligen är fråga om. Jag vet att myndig-
heterna under senare tid har ökat på sin kunskap för att på ett seriöst sätt
kunna handlägga dessa frågor. Det behövs alltså både känslighet och kun-
skap.

Marianne Andersson sade någonting om att bosnierna självklart alltid får
stanna. Jag upplyste i mitt svar om att en individuell prövning skall göras där
kvinnor som har varit utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp får flyk-
tingstatus på grund av detta. Bosnierna generellt får uppehållstillstånd av
humanitära skäl på grund av kriget i Bosnien. Därutöver sker en individuell
prövning, där man alltså ger flyktingstatus till kvinnor som särskilt drabbats.
Jag tycker att det är viktigt att ha detta klart för sig.

Berith Eriksson undrar om man inte kan skriva in detta i utlänningslagen.
Det är fastslaget att våldtäkt kan vara ett skäl, om det används i politiskt
eller etniskt syfte, till att få flyktingstatus och uppehållstillstånd i Sverige.
Låt oss inte undergräva detta genom att påstå att det inte är så. Jag tycker
att det är en sak för Flyktingpolitiska utredningen att se om det finns behov
av att skriva in detta i utlänningslagen, om man på detta sätt bättre kan sä-
kerställa det.

Isa Halvarsson hade synpunkter på definitionen. Jag tror, precis som Mar-
gareta Viklund sade, att sexuella övergrepp är ett vidare begrepp. Därför
tycker jag att det är bra att använda det, för att inte snäva in det till våldtäkt,
även om jag håller med om att våldtäkt är ett hårdare ord som mera ger in-
trycket av vad det faktiskt handlar om.

Anf. 11 VIOLA FURUBJELKE (s):

Herr talman! Jag är glad att invandrarministern här litet mera gav uttryck
för sina personliga känslor inför våldtäkter och sexuella övergrepp på kvin-
nor. Svaret andades inte mycket av det. Nu fick vi en förklaring till det, och
jag accepterar den.

Icke desto mindre kanske vi kan gå vidare. Jag skulle vilja fylla i där Birgit

Henriksson slutade, nämligen att den som inte kan söka skydd i sitt eget
land, därför att det just är företrädare för staten som har gjort dessa över-
grepp, måste få asyl. Våldtäkt har i de bedömningar som jag har sett inte
tillmätts särskilt stor vikt över huvud taget. Oftast har mannens skäl refere-
rats på tre fyra sidor, och längst ner på sista sidan har man också sagt att
kvinnan har blivit utsatt för sexuella övergrepp men att det inte finns någon
risk för att detta upprepas, eftersom det inte är sanktionerat av staten. Där-
för kan dessa kvinnor skickas tillbaka. Jag delar inte alls den uppfattningen.
Min uppfattning är styrkt av många som på senare tid har rapporterat om
övergreppen.

När vi under första halvåret 1992 inte skickade tillbaka albaner till Ko-
sovo, hade vi ändå en del observatörer där. Det fanns ända till i somras ESK-
observatörer där, och Amnesty hade tillträde till Kosovo. I dag, när dessa
är utkörda därifrån och vi faktiskt inte får regelbunden information, kan vi
tvärsäkert säga att övergreppen inte fortsätter, att kvinnorna inte löper nå-
gon risk om de skickas tillbaka. Jag tycker att det är fel. Jag anser att rege-
ringen visst, precis som när det gällde de ryska judarna, kan begära att från
Invandrarverket få något ärende för prövning. Det har skett förut, och det
borde kunna ske i det här fallet också.

Medan man gör en omprövning av våldtäkt som asylskäl borde det vara
ett verkställighetsstopp för utvisningar till Kosovo. Alltför många signaler
därifrån tyder på att situationen nu är sådan, att det är mycket inhumant att
skicka tillbaka kvinnor dit.

Vittnesmål finns det gott om. Ett vittne framträdde i Dagens Nyheter i
går. Jag har faktiskt haft möjlighet att träffa den kosovoalbanske före detta
polisen Ramadan Hyseini. Han gör ett mycket trovärdigt intryck. Jag vet
att man från Flyktingmedicinskt centrum har skrivit till Utlänningsnämnden.
Hyseini har erbjudit sina tjänster. Han vill gärna vittna. Han vet att våldtäk-
ter förekommer fortfarande. Han känner till namnen på flera av de poliser
som har utsatt kvinnor för våldtäkter. Jag tycker att vi skall ta vara på det.
Annars ger vi mycket märkliga signaler till förövarna i Kosovo.

Anf. 12 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Någon sade här att kriget i det forna Jugoslavien är ett mo-
dernt krig. Det kan jag inte anse. Som många andra anser jag i stället att det
kriget, med tanke på råheterna, är som ett krig på medeltiden.

Invandrarministern sade att vi i dag har kunskap om vad som händer i Ko-
sovo. Då skulle jag vilja fråga: Om vi har så stor kunskap, varför skickas så
många tillbaka dit? Nu finns det verkligen anledning att inte skicka några
tillbaka dit. Det finns väldigt många från det landet som i dag flyr från flyk-
tingförläggningar i vårt land därför att de har sett sina kamrater sändas till-
baka och själva är rädda för det. De flyr till andra länder från Sverige. Det
kan man tycka är litet märkligt - vi som tror att vi är så väldigt bra på huma-
nismen och på att ta hand om de människor som har det svårt.

Jag var inne på hur vi tar emot de flyktingar som kommer till vårt land.
Enligt vad jag har fått reda på lär FN söka personer - läkare, jurister och
socialarbetare - som kan serbokroatiska för att i Kroatien intervjua flyk-
tingar som har utsatts för krigsförbrytelser. Vi har i vårt land många sådana

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

flyktingar. Man kan undra varför FN inte är intresserat av att här intervjua
personer, kunniga i det språk som människor som har utsatts för krigsförbry-
telser talar. Därför skulle jag vilja fråga om också Sverige har fått ett erbju-
dande från FN om att på samma sätt som i Kroatien undersöka de olika fal-
len av krigsförbrytelser.

Jag vet att det pågår ett visst arbete. Min fråga är: Har Sverige fått en
ny invit? Jag vill direkt fråga invandrarministern: Tänker invandrarministern
arbeta för att kvinnor som utsatts för systematiska våldtäkter skall klassas
som om de hade utsatts för tortyr och behandlas i enlighet med detta?

Vad tänker invandrarministern göra för att de kvinnor som i dag finns i
vårt land, och som har blivit utsatta för systematiska våldtäkter i krig, verkli-
gen får den hjälp som de behöver? Det är så många som inte får det i dag.
Tänker invandrarministern arbeta för att frivilliga organisationer, som i
Kroatien bedriver en sådan verksamhet som jag tidigare nämnde, också får
möjlighet att verka på liknande sätt i Sverige? Det finns hur mycket som
helst att göra.

Anf. 13 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! I sitt svar tar kulturministern upp ett fall med en kvinna från
Kosova som har fått asyl. Men samtidigt finns det ett fall där en annan
kvinna, från Vojvodina, som hade identiska asylskäl fick avslag. Jag fick be-
sluten i dessa två ärenden sända till mig just för att man ville visa hur männi-
skor behandlas olika.

I skälen för beslutet skriver man:”Enligt vad som är känt för nämnden ut-
gör de allmänna förhållandena i Vojvodina inte sådana omständigheter att
de kan grunda rätt till asyl.” Det sägs också: ”Nämnden vill slutligen fram-
hålla att även om hennes uppgifter om trakasserier och övergrepp” - dvs.
det hon kallar för våldtäkt - ”i allt väsentligt skulle vara riktiga har dessa inte
utgjort ett led i någon politiskt betingad förföljelse av nn och kan därför inte
grunda rätt till asyl.”

Jag vill inte försvaga utan förstärka det lagrum som i dag finns i utlännings-
lagen, kulturministern. Det kan göras genom att - som så många har nämnt
här tidigare - räkna våldtäkter utförda av en stats legitimerade företrädare
som grov tortyr och därmed som utgörande asylskäl enligt Genévekonven-
tionen.

Det är viktigt att vi inte enbart begränsar detta till att gälla kvinnor från
Bosnien och från andra delar av f.d. Jugoslavien. Det måste också gälla kvin-
nor från andra delar av världen.

Anf. 14 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag fick inte något svar på min fråga om hur många som har
åberopat våldtäkt i sin asylansökan som för det första har blivit avvisade och
som för det andra nu finns här i Sverige och väntar på beslut. Jag vet inte
om det finns någon sådan statistik, men det skulle vara mycket intressant att
få ett något så när begrepp om hur många det kan röra sig om.

Ministern säger att representanter för Utlänningsnämnden och Invandrar-
verket har varit i Kosovo och gjort en bedömning av läget, när det gick att

komma dit. Nu är förmodligen förhållandena betydligt värre, som många
här har sagt.

Med all respekt för de observatörerna tror jag ändå att det är mycket svårt
att få någon uppfattning om just våldtäkter. Det är inte någonting som män-
niskor talar om. Det måste vara den fråga där det är allra svårast att få ett
begrepp om vad som verkligen händer.

Jag tycker precis som alla andra här att det är oerhört viktigt att just de
kvinnor som åberopar våldtäkter får en generös bedömning. Jag vill också
vädja till ministern att regeringen begär in ett sådant ärende för att få en
praxisbedömning. Jag tror att det var Viola Furubjelke som nämnde att
detta gjordes när det gällde judarna från f.d. Sovjetunionen. Det kan göras
också i den här frågan. Den är precis lika angelägen.

Jag vill instämma med dem som här har sagt att det är mycket angeläget
att våldtäkter som utförs av militär, polis eller andra företrädare för en stat
klassas som tortyr och på så sätt ger skäl för asyl, och att kvinnor då behand-
las som tortyroffer. Om det finns belägg för att det förhåller sig på det sättet
måste detta självfallet gälla oavsett vilket land den kvinna som åberopar
dessa skäl kommer ifrån.

Anf. 15 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Några talare har här varit inne på att de internationella besö-
ken i Kosovo har inskränkts. Det är sant att t.ex. ESK inte får åka in med
sina delegationer. Samtidigt finns det internationell närvaro i Kosovo.

Vi är inte helt förhindrade att få information, även om vissa typer av un-
dersökningsgrupper inte släpps in. Bl.a. åker de stater som deltog i ESK-
missionerna på eget initiativ regelbundet in i området. Det finns en cirkula-
tionslista, och man åker till Kosovo. Det är framför allt de diplomatiska re-
presentationerna i Belgrad från de olika länderna som gör sådana resor. De
görs också från den svenska ambassaden i Belgrad.

UNHCR är på plats. Det finns också olika humanitära organisationer som
kan komma in, även om Amnesty är utkastat. Vi har våra egna myndigheter
som har varit nere och som också står i begrepp att göra nya resor. Det är
oerhört viktigt.

Jag vill kommentera det som Marianne Andersson sade om att man kan-
ske inte får veta så mycket, eftersom det inte talas om det. Det är klart att
det alltid finns en risk att framför allt personer som har drabbats har svårt
att vid ett kort samtal snabbt referera vad som har hänt. Men i regel kryper
ändå informationen fram om övergreppen är ett systematiskt led. Det går
inte att hemlighålla.

Det är också viktigt att undersöka om dessa övergrepp är en brottslig verk-
samhet där nere. Det vet vi att de är. Men beivras de av myndigheterna? Det
är nästa steg. Det kan man också göra undersökningar om, framför allt när
man träffar de kosovoalbanska politikerna och deras organisationer. Det
finns en mängd sådana legala uppgifter. Vilken lagstiftning finns? Tillämpar
man lagstiftningen? Finns det ett skydd i landet, eller struntar man helt och
hållet i vad de egna tjänstemännen gör?

Jag kan inte svara på Marianne Anderssons fråga om antalet fall. Jag har
också noterat att den sökande ibland även om hon har utsatts för våldtäkt

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 51

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

inte vill att det över huvud taget skall beröras i beslutsmotiveringar och lik-
nande. Det gör att dessa fakta kanske ibland inte går att få fram av de mer
formella delarna. Jag vet inte. Det är möjligt att det finns sammanställningar
om detta någonstans.

Jag vill göra en korrigering av vad som har sagts här tidigare om att rege-
ringen skulle ha begärt att få in ett ärende om de ryska judarna. Så är inte
fallet. Det var ett eget initiativ från Invandrarverket att sända vidare det
ärendet.

Olika talare har här haft önskemål om dels ändringar av utlänningslagen,
dels vårdresurser och annat i Sverige, dels vår humanitära hjälp nere i regio-
nen för att bidra till att bearbeta dessa övergrepp. Jag skall inte gå in på var
och en av dessa. Men jag kan lova mina kära systrar - eftersom det trots
vad som har sagts här tidigare nästan bara är systrar som deltar i den här
diskussionen - att jag skall ta upp detta med mina kolleger i regeringen.

Dessa frågor berör både biståndsavdelningen och Socialdepartementet,
och det är viktigt att hantera dem där. Jag lovar er bestämt att jag skall ta
upp dessa frågor med mina kolleger.

Anf. 16 VIOLA FURUBJELKE (s):

Herr talman! Det sista invandrarministern sade var mycket positivt. Jag
är glad att kunna inkludera kulturministern i systerskapet.

Vi har här framfört litet olika krav. Det har funnits företrädare för alla
partier, och stundtals har tonen kanske varit litet hård. Jag hoppas att det
tvärpolitiska engagemang vi har visat i dessa frågor inte skall gå förlorat.

Det kanske inte var så att regeringen begärde att få in det ärende jag tidi-
gare nämnde från Invandrarverkets styrelse. Det är möjligt. Jag har fått upp-
giften från Invandrarverkets styrelse, och det kan hända att det då sades så.
Men låt oss inte tvista om den saken.

Det viktiga är ändå att det sker som så många av oss här önskat, nämligen
att ett ärende kan bli föremål för regeringens prövning. Det skulle vara till
en ovärderlig nytta och föra denna fråga framåt. Våldtäkterna skulle kanske
kunna få en uppgradering som skäl för asyl. Jag hoppas verkligen på det.
Med detta vill jag tacka kulturministern för svaret och för debatten.

Anf. 17 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag vill också uttala min glädje över att nästan alla partier
är representerade här i kammaren runt samma fråga. Det är också glädjande
att vi är så rörande överens.

Som vi vet, och som kulturministern har påpekat, är det inte möjligt för
kulturministern att begära in ett ärende för vägledning i asylhanteringen.
Däremot är det möjligt för regeringen att ta initiativ när det gäller lagstift-
ning.

I den här debatten har kulturministern inte svarat på hur hon ser på de
krav som vi har framfört om att våldtäkt skall betraktas som grov tortyr.

Anf. 18 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! När man är många om samma fråga finns det risk för att man
upprepar vad andra sagt. Jag kommer nog att göra det nu också.

I svaret från invandrarministern saknade jag just svar på hur invandrarmi-
nistern ser på att klassa systematiska våldtäkter som tortyr. Det var positivt
att invandrarministern sade att många av dessa sociala frågor och/eller bi-
ståndsfrågor kommer att tas upp i olika sammanhang. Jag tycker att det
känns mycket bra. Jag lovar att jag kommer att följa dessa frågor med stort
intresse. Jag vill också tacka invandrarministern för detta.

Anf. 19 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Vad som återstår när jag har talat med mina kolleger är frå-
gan om huruvida våldtäkt skall anses som tortyr. Vi har sagt att våldtäkt kan
vara ett skäl till att få flyktingstatus enligt Genévekonventionen. Om man
utsätts för övergrepp, förföljelse och tortyr på grund av etnisk tillhörighet,
politisk aktivitet osv. kan man bli flykting enligt Genévekonventionen.

Jag vet inte - jag är litet oklar på den punkten - om det finns ett värde i
att man inordnar sexuella övergrepp eller våldtäkter inom ramen för tortyr-
begreppet. Jag tycker att de har en särställning som bör nämnas vid sitt rätta
namn. Det är också vad UNHCR har gjort när man nämner sexuella över-
grepp som ett skäl till att betraktas som flykting enligt Genévekonventionen.
Jag tycker att det är bra att man tydliggör vad det handlar om och inte inord-
nar det under begreppet tortyr.

När det gäller själva definitionen i rent juridisk rättslig mening eller i rent
mänsklig mening, är det klart att vi alla här är överens om att sexuella över-
grepp, framför allt om de sker systematiskt och politiskt, är tortyr i högsta
grad. När vi kommer till hur man skall skriva i de internationella konventio-
nerna tycker jag att det är viktigt att vi säger vad det handlar om, just för
tydlighetens skull.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1993/94:70 om gömda flyktingbarn

Anf. 20 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Eva Zetterberg har frågat mig vad regeringen avser att göra
för att se till att gömda flyktingbarn får adekvat sjukvård eller behandling
vid akuta tillstånd och för att tidigare gömda flyktingbarn, sedan de beviljats
uppehållstillstånd, får långsiktig behandling för att bearbeta sina upplevel-
ser. Hon har vidare frågat mig vad regeringen avser att göra för att se till att
barns flyktingskäl bedöms som lika viktiga som vuxnas.

Inledningsvis vill jag djupt beklaga att det förekommer att barn hålls un-
dan för att undgå verkställighet av awisningsbeslut. Beslut om avvisning
meddelas efter noggrann prövning i enlighet med av riksdagen fastställda be-
stämmelser. För barnens skull, och för trovärdigheten i vår flyktingpolitik,
är det viktigt att besluten också kan verkställas. Jag är övertygad om att de
som hjälper dessa barn och deras familjer att hålla sig undan gör det i all
välmening. Men de kan ändå inte undgå ett tungt ansvar för de svåra förhål-
landen som framför allt barnen därigenom kan tvingas leva under och de

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

konsekvenser detta kan få för dem. Inte heller barnens föräldrar kan undgå
detta ansvar när de medverkar till att deras barn hålls gömda.

Jag vill också peka på en annan fara med det ökande antalet människor
som vistas här illegalt. Risken finns att dessa människor kan komma att ut-
nyttjas av arbetsgivare, hyresvärdar och andra. Den situationen är redan
verklighet i flera länder i Europa. Regeringen vill förhindra en sådan utveck-
ling i Sverige.

Vi saknar dock närmare kunskap om den konkreta situationen för barn
som hålls gömda, t.ex. när det gäller i vilken utsträckning de får hälso- och
sjukvård. Regeringen har därför, på socialförsäkringsutskottets förslag, upp-
dragit åt Socialstyrelsen och Statens invandrarverk att utreda förhållandena
för de gömda barnen. Som nämns i interpellationen skall uppdraget redovi-
sas senast den 1 april 1994.

Landstingen har enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen skyldighet att er-
bjuda omedelbar hälso- och sjukvård åt dem som vistas inom landstingskom-
munen. Detta innebär en skyldighet att se till att även de som håller sig un-
dan verkställighet av awisningsbeslut får akut sjukvård.

De flyktingbarn som har beviljats uppehållstillstånd har en självklar rätt
till den hälso- och sjukvård de behöver. Det gäller givetvis också den långsik-
tiga behandling de kan behöva för att bearbeta tidigare upplevelser. Det är
sjukvårdshuvudmannens ansvar att se till att sådan vård ges.

En svårighet i sammanhanget är hur sjukvårdshuvudmannen skall kunna
uppmärksamma ett barns behov av vård eller behandling. För de barn som
har vistats på en förläggning torde oftast samtycke från föräldrarna kunna
inhämtas till att barnens patientjournal överlämnas från förläggningen till
sjukvårdshuvudmannen där de kommunplacerats. I övrigt bör behovet
kunna uppmärksammas i samband med upprättandet av de individuella in-
troduktionsplanerna vid mottagandet i kommunen. Statens invandrarverk
arbetar nu för att dessa planer i högre grad än hittills skall avspegla barnens
situation. Jag vill också framhålla att det regelmässigt finns ett nära samar-
bete mellan kommuner och landsting vad gäller mottagandet av flyktingar i
kommunerna.

Det behövs, enligt min bedömning, inga ytterligare åtgärder av regeringen
för att flyktingbarn skall få nödvändig behandling.

Innan beslut om uppehållstillstånd meddelas måste dels utrönas vilka egna
skäl att få stanna i Sverige, som ett barn kan ha, dels bedömas i vad mån
dessa skäl är tillräckligt starka. Barns skäl för uppehållstillstånd bedöms i sig
på samma sätt som vuxnas. Bestämmelserna om detta är helt klara. Jag är
väl medveten om att det har funnits brister vad gäller att undersöka om barn
kan ha egna skäl för uppehållstillstånd, men det har gjorts stora förbättringar
under senare tid. Inte heller här bedömer jag att det behövs några ytterligare
åtgärder av regeringen.

Anf. 21 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Frågan om gömda flyktingbarn har engagerat många tusen-
tals svenskar. Den situation som dessa barn befinner sig i har upprört många.

Det diskuteras mycket hur många barn, hur många människor som göm-
mer sig i vårt land. Det finns siffror som varierar från 1 000 upp till 20000.

Från vederhäftigt håll har jag fått uppgifter på att det bara i Stockholm bör
röra sig om minst 4 000 personer, varav de allra flesta är barn. Det är alltså
en stor andel barn som tvingas leva under de här omständigheterna.

Vi vet att på PBU-mottagningar, t.ex. i Stockholm, är drygt 10 % av de
barn som får behandling asylsökande eller barn som är avvisade. De utgör en
tung del av PBU-mottagningarnas arbete. Det görs en väsentlig insats där.

Jag tycker att det är cyniskt av invandrarministern att beklaga att barn
hålls undan för att undgå verkställighet av awisningsbeslut eller, som in-
vandrarministern också påpekar, att människor gömmer flyktingar i all väl-
mening.

Jag undrar om inte invandrarministern, som ju är väl insatt i dessa frågor,
är klar över de skäl som människor har för att gömma sig och de skäl som
de människor har som gömmer flyktingar. Man väger naturligtvis den risk
som det innebär för barn att hålla sig gömda mot risken för vad som kan
inträffa om de återvänder. De människor som ändå väljer att gömma sig och
försöka stanna, uppfattar att de kommer att möta en säker död, misshandel
eller våldtäkt - för att återgå till det som var temat för den föregående inter-
pellationsdebatten - vid ett återvändande till hemlandet. Vi måste inse att
en människa som står inför det valet till varje pris vill undvika att utsätta sig
själv och sina barn för en sådan situation.

Jag är intresserad av att höra hur Birgit Friggebo själv skulle ställa sig i en
sådan situation. Om jag som förälder med ansvar för mig och min familj
skulle tvingas att tillsammans med mina barn återvända till en situation där
jag klart uppfattar att barnen skulle utsättas för sådana händelser, är det
självklart vad jag skulle välja. Den bakgrunden måste vi klart och tydligt ha
med när vi diskuterar dessa frågor.

Herr talman! Min interpellation gällde också flyktingbarns rätt till akut
hälso- och sjukvård. Vi vet - det framgår i svaret - att de har rätt till detta.
De har också rätt till akut sjukvård även om de håller sig gömda.

Hur ser det ut i verkligheten? Det finns exempelvis krav på att flyktingar
skall betala för sig om de saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. Kost-
naden för ett läkarbesök är dryg i den ekonomiska situation dessa personer
befinner sig i.

Vaije gång flyktingen uppsöker ett sjukhus är han eller hon rädd att poli-
sen skall komma - att någon från sjukhuset skall varsko polisen. Denna risk
väger man alltså mot risken att ett barns hälsa allvarligt försämras.

I svaret nämns också att man på förläggningarna tar aktiv del och ser till
att flyktingbarn får hälso- och sjukvård. Jag undrar hur det är på den barn-
psykiatriska sidan. Är man på förläggningarna verkligen angelägen om att
barn som har akuta psykiatriska problem får den hjälp de faktiskt behöver?
Det sker väldigt sällan, och det måste också Birgit Friggebo vara medveten
om.

Herr talman! Interpellationen rörde också frågan om vilken betydelse
man i Utlänningsnämnden lägger vid de skäl som just barnen har. Birgit Frig-
gebo anför att det har funnits dåliga förutsättningar och att man inte har tagit
särskilt stor hänsyn till barnen, men att den situationen är starkt förbättrad.

Herr talman! Instruktionerna har såvitt jag har förstått förbättrats. Man
har klart och tydligt sagt att barns skäl skall väga lika tungt. Men hur är det

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

i praktiken? Jag har blivit varse ett flertal ärenden där just barnens skäl inte
alls har fått någon större betydelse.

Från Rädda barnen, som har en mycket tät kontakt med dessa barn, har
man berättat att inte ett enda av de intyg man utfärdat under det senaste året
har tillmätts någon som helst betydelse.

Jag har också fått uppgifter från PBU-mottagningar, där man tidigare
ändå tog viss hänsyn, om att man i dag inte i något ärende fäster betydelse
vid dessa intyg. Jag kan ge exempel på vad de har handlat om.

Jag menar alltså att man i praktiken inte tillmäter barnens skäl samma
tyngd som de vuxnas.

Hur kan det komma sig att det inte finns någon barnpsykiatrisk expertis
kopplad till Utlänningsnämnden? Det vore naturligt om man anser att barns
skäl är lika viktiga.

Till slut, herr talman, vill jag ta upp frågan om barnkonventionen. Jag
nämnde ämnet i interpellationen, men kulturministern har inte alls berört
det. Barnkonventionen berör i högsta grad också asylsökande barn eller
barn som hålls gömda. Jag kan inte finna att man beaktar detta vad det gäller
gömda flyktingbarn. De har inte rätt till ett säkert liv i vårt land.

Anf. 22 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret.

Jag vill ta upp några andra saker än vad Eva Zetterberg har gjort. Jag vill
börja med barnkonventionen.

När riksdagen godkände Sveriges anslutning till barnkonventionen utgick
man från att svensk lag stod i fullständig överensstämmelse med barnkon-
ventionen. Det har visat sig att det inte riktigt är fallet.

Eftersom Sverige tillämpar den dualistiska principen beträffande interna-
tionella konventioners giltighet kan Utlänningsnämnden, vilket den gjorde
genom sin ordförande, hävda att nämnden i sina avgöranden inte har att ta
hänsyn till barnkonventionen utan endast till utlänningslagen.

Jag anser därför att det vore nödvändigt att barnkonventionen snarast, på
samma sätt som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättighe-
terna, införlivas med svensk lag. Jag undrar om kulturministern kan tänkas
ta initiativ till det.

Så vill jag ta upp de gömda barnens situation. Om det förhåller sig så -
vilket jag är benägen att tro - att utlänningslagens bestämmelser om skydd
för asylsökande i stor omfattning inte tillämpas av myndigheterna, kan detta
vara det som har lett till att många människor ser sig tvingade att gömma
sig efter awisningsbeslut. Bland dessa människor finns många barn. De far
mycket illa och lever under förhållanden som tveklöst strider mot barnkon-
ventionen.

I början på februari kommer Socialstyrelsen på regeringens uppdrag att
anordna en hearing om dessa barns situation. Jag undrar om kulturministern
kan tänka sig att ta initiativ till att Socialstyrelsen ges i uppdrag att organisera
en arbetsgrupp i vilken det skall ingå barnpsykiatrisk expertis. Denna grupp
skall undersöka enskilda gömda barns hälsa och utveckling och avge utlå-
tande om deras fysiska och psykiska hälsotillstånd. Dessa utlåtanden skulle
sedan kunna ligga som underlag för en förnyad prövning av ärendena hos

Invandrarverket. Den prövningen måste göras i en anda av humanitära hän-
synstaganden. Det finns säkert anledning att ha föregående debatt i åminne
och även titta på kvinnornas asylskäl.

Vi måste söka andra lösningar på detta problem än att med ökade ekono-
miska resurser utöka jakten och antalet förvarstaganden och uppslitande av-
visningar. Vi bör, liksom man nu har gjort i Norge, erbjuda barnfamiljer som
gömmer sig en förnyad prövning. Den förstärkning av barnexpertisen jag
talat om skall avspeglas i den nya asylbedömningen.

Anf. 23 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Eva Zetterberg inledde med att fråga hur många som göm-
mer sig. Det vi har är statistik på hur många som är efterlysta för avvisning.
En del i det uppdrag att titta på gömda barns situation som Socialstyrelsen
och Invandrarverket har handlar naturligtvis om att försöka undersöka hur
många det kan röra sig om.

Som Berith Eriksson nämnde kommer Barnombudsmannen inom ramen
för detta uppdrag att ha en hearing den 8 februari där olika organisationer
deltar. Jag tycker att det är bra att det är Barnombudsmannen som gör detta,
så att man kan tala öppet om hur situationen verkligen är.

Eva Zetterberg tyckte att mitt svar var cyniskt. Frågan var vilka skäl flyk-
tingar har att gömma sig och vilka skäl att gömma flyktingar som finns. Man
skall vara helt klar över att dessa personer har fått en prövning, först i In-
vandrarverket och sedan i Utlänningsnämnden, och att de ibland därutöver
också har fått ytterligare prövning när det har gällt ny ansökan. Besluten
fattas inte på lösa boliner. Man har ordentligt prövat deras skäl och behov
av skydd.

Jag har hört väldigt många personer som är gömda säga just det Eva Zet-
terberg säger, nämligen att de går en säker död till mötes och att de därför
gömmer sig. Numera finns det ganska många kosovoalbaner som gömmer
sig. 60 000 personer från Kosovo har sökt asyl i Sverige. Hälften av dem har
nu åkt hem, antingen efter beslut om avslag eller helt frivilligt. Vi har ännu
inte fått någon rapport om att någon skulle ha dödats efter att ha kommit
hem till Kosovo. Ändå gömmer sig många kosovoalbaner och säger att de
åker hem till en säker död.

Jag vill inte negligera eller nedvärdera den oro som kan finnas hos dessa
människor eller det faktum att de inte vill åka tillbaka därför att det är ett
misslyckande att ha lämnat sina hem och sedan komma tillbaka igen - inte
på minsta sätt. Jag vill heller inte nedvärdera de mycket varma känslor som
många av de människor som gömmer flyktingar känner. Det var bakgrunden
till att jag sade att många gömmer flyktingar i välmening och av människo-
kärlek. Jag kan förstå de privatpersoner som gömmer flyktingar efter att ha
hört de enskilda berättelserna. De säger: ”Ja visst, jag vill personligen hjälpa
dig.”

Men det blir delvis en annan sak när det handlar om vilken lagstiftning
man skall ha. Den bör vara objektiv och behandla alla människor lika.

Många av dem som nu gömmer personer, också barn, skulle kunna ge ett
kraftfullt stöd till de familjer och de personer som de lär känna vid återvän-

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

dandet. Ännu finns det inte någon humanitär organisation som är verksam
eller bidrar till humanitära insatser i exempelvis Kosovo.

Eva Zetterberg tog upp frågan om att flyktingar inte vågar söka sig till
sjukhus därför att de är rädda att någon skall varsko polisen. Den risken
finns naturligtvis alltid. Å andra sidan är ju personalen på sjukhuset bunden
av sekretess och får alltså inte utlämna uppgifter till polisen.

Det har också efterlysts vilka resurser vi har när det gäller hjälp att bear-
beta psykiska problem och traumatiska upplevelser. De resurser som finns
till förfogande är just nu något överbelastade, eftersom det har kommit så
många människor som har behov av hjälp för att bearbeta sina upplevelser,
som också får stanna här i Sverige.

Låt mig säga att barnkonventionen är mer än väl uppfylld för Sveriges del
när det gäller att ge hälso- och sjukvård. Det gäller de barn som är asylsö-
kande, de barn som har fått uppehållstillstånd och också de barn som göm-
mer sig. Vid de granskningar som har gjorts har inte någon ens antytt att det
skulle vara på något annat sätt.

Berith Eriksson tar upp bakgrunden till att fler nu gömmer sig. Det har
kommit väldigt många flyktingar, vilket betyder att det är många fler än nå-
gonsin som får stanna. Det betyder också att fler avvisas än vad som varit
vanligt under senare år. Då blir det också fler som gömmer sig. Dessutom
har vi tagit bort den bestämmelse som innebar att det faktum att man hade
varit i landet en viss tid var skäl att få stanna i Sverige. Regeringen har sagt
att behovet av skydd skall vara det avgörande.

Anf. 24 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Det är självfallet bra att Socialstyrelsen i april skall redovisa
hur situationen ser ut för gömda flyktingbarn. Jag välkomnar den hearing
som skall äga rum i februari angående flyktingbarnens situation. Jag instäm-
mer i att det är bra att Barnombudsmannen håller i den.

Herr talman! Jag måste nu gå in på frågan om en ordentlig prövning av
awisningsbesluten. Jag vill hävda att man vid sådana prövningar inte tar nå-
gon större hänsyn till barnpsykiatrisk expertis. Jag undrar vad Birgit Frig-
gebo grundar sig på när hon hävdar att så sker. Intyg från PBU och Rädda
barnen har i dagens läge inte någon betydelse. Som jag var inne på tidigare
finns inte heller någon expertis kopplad till Utlänningsnämnden. Birgit Frig-
gebo har inte heller svarat på den fråga som Berith Eriksson väckte, nämli-
gen frågan om en arbetsgrupp med barnpsykiatrisk expertis kopplad till So-
cialstyrelsen. Det är någonting som vore av största vikt.

Bland de exempel som är officiella kan jag nämna en tonåring som har
blivit våldtagen och flytt till Sverige och tvingats föda sitt barn. Hon har be-
funnits lida av en psykos. Trots tungt vägande intyg har hon ändå utvisats
tillbaka till sitt hemland. Ett annat exempel som man känner till från en
PBU-central gäller en flicka i nioårsåldern som varit vittne till hur modern
har våldtagits. Själv har hon misshandlats. Hon har befunnit sig i en psykiskt
mycket svår situation i Sverige. Hon har inte talat på ett år och knappt ätit.
Trots detta, och trots att man har vederlagt denna situation, har hon utvisats.

Jag säger inte att alla som har blivit tillbakasända har blivit dödade. Tack
och lov att det inte har hänt. Men det är tillräckligt illa att människor uppfat-

tar att de befinner sig i dödsfara vid ett återvändande. Från en rad fall känner
vi inte till någonting om vad som har hänt människor som har återvänt.

Vi kan bara gå tillbaka till föregående diskussion som rörde våldtagna
kvinnor. Att bli våldtagen, att bli torterad genom våldtäkt, kan vara lika illa
som att bli dödad. Det faktum att vi inte känner till så många dödsfall som
har inträffat vid avvisning kan inte motivera att man säger att detta är or-
dentligt prövat och att ingen löper någon risk vid en avvisning. Jag menar
att man på ett mycket kraftfullare sätt måste se över detta och ta hänsyn till
att barn har egna skäl. De tas inte hänsyn till i dag. På det viset uppfyller vi
inte heller barnkonventionens krav på att barnets hälsa och säkerhet skall
tryggas.

Anf. 25 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Senast i dag hörde vi att UNHCR gick ut med en vädjan om
att inte skicka tillbaka människor till Kosova. Det handlar naturligtvis inte
om att det bara är förargligt att man har fått lämna sitt hem och tvingas åter-
vända dit igen. Det är verkligen att förenkla och negligera problematiken.
För mig är det frustrerande att i den ena debatten höra kulturministern säga
att hon är mycket medveten om situationen i Kosova och i en annan debatt
höra henne prata som om ingenting händer när människor återvänder dit.

Kulturministerns förklaring till statistiken över antalet människor som
skickas tillbaka är en förenkling, och den är därmed också oriktig. Det är i
dag 10 % som får stanna efter Invandrarverkets bedömning och 4 % som
får stanna efter Utlänningsnämndens bedömning. Det är en mycket kraftig
minskning som har skett under de senaste åren, och den står inte alls i pro-
portion till de händelser ute i världen, framför allt i Europa, som dessa flyk-
tingar kommer ifrån. I dessa siffror är inte de bosnier som nu får stanna in-
räknade. De kommer att höja siffrorna väsentligt.

Jag tog upp frågan om att tillsätta en grupp med barnexpertis. Eva Zetter-
berg har också nämnt detta. För min del handlar det om att jag inte har tilltro
till Invandrarverket. Om man skall erbjuda hjälp åt barnfamiljer som göm-
mer sig, måste de också få en försäkran om att deras ärende blir seriöst be-
handlat av människor som har insikt om barnens situation och undersöker
barnens asylskäl. När det kommer in en ansökan om ny prövning kan det
samma dag gå ett besked tillbaka att ingenting nytt har tillkommit. Det blir
ingen ordentlig prövning vid en ny ansökan.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1993/94:71 om asyl för vissa militärtjänst-
vägrare

Anf. 26 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Berith Eriksson har i en interpellation åberopat en resolu-
tion från EG-parlamentet samt ett uttalande från FN:s flyktingkommissariat
angående krigsvägrare/militärtjänstvägrare från f.d. Jugoslavien. Hon har
med utgångspunkt från dessa frågat statsministern om regeringen kommer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51
13 januari 1994

Svar på
interpellationer

att ändra den svenska bedömningen av detta slags asylskäl i enlighet med
resolutionen och uttalandet. Vidare har Berith Eriksson åberopat en artikel
ur The Times från den 24 september 1993 som säger att mellan 20 000 och
60 000 soldater ur den reguljära serbiska armén deltar i striderna i Bosnien-
Hercegovina. Berith Eriksson synes mena att personer från Serbien-Monte-
negro som avvisas från Sverige skulle riskera att sändas till krigsskådeplats.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Det har i flera sammanhang cirkulerat uppgifter om att den reguljära ser-
biska armén deltar i strider på bosniskt territorium. Artikeln i The Times
utgör exempel på detta. Något bevis för att så faktiskt skulle vara fallet finns
inte. Det finns soldater från Serbien-Montenegro som deltar i striderna i
Bosnien-Hercegovina, men det rör sig om frivilliga och inte inkallade solda-
ter.

I uttalandet från flyktingkommissariatet som Berith Eriksson åberopar
sägs att soldater inte är tvingade att tjänstgöra utanför det serbiska eller
montenegrinska territoriet, eftersom den jugoslaviska armén inte är inblan-
dad med marktrupper i Bosnien-Hercegovina eller Krajina. Även den av
Berith Eriksson åberopade resolutionen från EG-parlamentet talar om
skydd för desertörer som inte vill medverka i krigshandlingar och om möjlig-
heter att ge skydd för personer som inte vill delta i de olika stridande förban-
den i f.d. Jugoslavien. Flyktingkommissariatet slår t.o.m. fast att personer
från Serbien-Montenegro inte riskerar att sändas till krigsskådeplats mot sin
vilja. Flyktingkommissariatet har i ett senare uttalande utvecklat och vidhål-
lit denna ståndpunkt.

Utlänningslagen föreskriver rätt för krigsvägrare, dvs. den som har över-
gett en krigsskådeplats eller som flyr från sitt hemland eller behöver stanna
i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring, att erhålla asyl i Sve-
rige. De asylsökande från Serbien-Montenegro som undanhåller sig från mi-
litärtjänst är inte att betrakta som krigsvägrare i utlänningslagens mening.
Det är i Bosnien-Hercegovina som reguljära strider förekommer i dag. Sve-
rige låter som bekant asylsökande från Bosnien-Hercegovina stanna an-
tingen av humanitära skäl eller för att de beviljats asyl antingen enligt Gené-
vekonventionen eller enligt utlänningslagens de facto-bestämmelse.

Återsändande till Serbien-Montenegro sker främst av albaner från provin-
sen Kosovo men också av ett relativt sett mindre antal serber som åberopat
krigsvägrarskäl. Varje ärende prövas individuellt, och de skäl som den en-
skilde åberopar utgör en viktig del i det underlag som ligger till grund för
myndigheternas beslut. Dessa skäl måste dock ställas i relation till de fak-
tiska sakförhållandena i hemlandet och huruvida den rädsla den enskilde
känner för att återvända är välgrundad eller inte. De personer som bedöms
vara i behov av skydd i Sverige bereds sådant. Sedan juli 1991 har ca 3 000
personer från Serbien-Montenegro fått uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa
har ca 300 erhållit asyl.

Regeringen finner, bl.a. mot bakgrund av det underlag som Berith Eriks-
son åberopat, att den rådande tillämpningen av utlänningslagen i detta fall
är tillfredsställande.

Anf. 27 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag vill tacka kulturministern för svaret, som jag vill kom-
mentera och komplettera.

Vad först gäller tidningsartikeln i The Times angavs det i denna att den
grundade sig på uppgifter från en NATO-rapport. Artikeln är skriven av The
Times militärkorrespondent. Men regeringen har naturligtvis större möjlig-
het än Vänsterpartiet att undersöka om dessa NATOrs uppgifter är riktiga.
Det är inte bara från NATO som det har kommit sådana uppgifter, men jag
valde att använda denna tidningsartikel och därmed också den av tidningen
uppgivna källan.

Jag övergår så till Europarådets appell och UNHCR:s resolution. Kultur-
ministern väljer att citera bara det som gäller skydd till personer som inte
vill delta i de stridande förbanden, men i resolutionen hänvisas det faktiskt
även till militärtjänstvägrare. Svåra övergrepp utförs dagligen av serbiska
soldater även i provinsen Kosova. Tror kulturministern att Arkan och hans
underhuggare först frågar de serbiska soldaterna i Kosova om de vill delta i
de här övergreppen?

Vid asylprövning bör enligt min mening noga beaktas inte bara risken att
vederbörande sänds till fronten utan även risken att de tvingas delta i över-
grepp, mord och andra kriminella och krigsliknande handlingar mot minori-
teter och mot andra folkslag i hela f.d. Jugoslavien.

Vi kunde i dag i nyheterna höra om skenrättegångar som föregåtts av tor-
tyr mot kosovaalbanerna i Pristina och även om UNHCR:s vädjan till län-
derna att i varje instans pröva möjligheterna att inte sända tillbaka männi-
skor till Kosova.

Tror kulturministern att behandlingen av deserterande serbiska soldater
är humanare än behandlingen av kosovaalbaner? Jag tror att risk finns att
de bedöms som förrädare och får en än hårdare behandling.

Birgit Friggebo hänvisar till UNHCR:s resolution från juni, men det har ju
kommit skrivelser därifrån också senare, och såvitt vi vet i dag får desertörer
mycket långa fängelsestraff.

Utvisningen av peruanskan Monica Castillo gav Sverige negativ interna-
tionell uppmärksamhet. Till detta kommer fallet med de i England asylsö-
kande kosovaalbanerna, som angivit som asylskäl rädsla för att sändas till
fronten. En domstol i England ansåg i det sammanhanget att Sverige inte
längre kan betraktas som ett säkert asylland. Det känns inte bra. Det är för
mig stötande att kulturministern, Invandrarverket och Utlänningsnämnden
i sina bedömningar och uttalanden utgår från att Serbien är en fungerande
rättsstat. Ett sådant svar som kulturministern lämnat i dag måste av Milose-
vic, Arkan och den serbiska regimen ses som ett stöd.

Både Europaparlamentet och flyktingkommissariatet har uppmanat till
massdeserteringar från Restjugoslavien och anmodat FN-samfundets sta-
ter-vad gäller Europaparlamentet naturligtvis främst de egna medlemssta-
terna - att ge desertörerna skydd.

Europaparlamentet har i en skrivelse särskilt riktat sig till Danmark, som
man ansåg skickade tillbaka desertörer, och Danmark har rättat sig efter
denna skrivelse.

Appellen från UNHCR har avvisats av chefen för Invandrarverkets

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

praxisbyrå. Jag vill fråga kulturministern hur hon ser på denna appell och i
vilken utsträckning kulturministern tycker att Sverige skall hörsamma den.

Anf. 28 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Vad först beträffar frågan om den regelrätta serbiska armén
i Serbien deltar i krigshandlingar och tvingar soldater att delta i krigshand-
lingar i Bosnien sade Berith Eriksson att uppgifterna kom från NATO-rap-
porter. I artikeln hänvisas dock till att ”NATO sources” tror att 20 000 är
inblandade. Vidare anförs att ”unofficial reports claim” att det kan vara
fråga om så många som 60 000.

Det har från och till kommit uttalanden om att den regelrätta serbiska ar-
mén tvångsvis skulle sätta in soldater i Bosnien-Hercegovina. Ingen har kun-
nat bekräfta detta. Däremot vet vi att många serber deltar i kriget på frivillig
grund.

Vad sedan gäller frågan om deserterande soldater som åberopar krigsväg-
rarskäl läser vi och framför allt de myndigheter som behandlar de enskilda
ärendena UNHCR:s skrivelser mycket noga. Den 2 december 1993 säger
man för det första att det formellt finns ganska hårda straff för desertering.
Men man säger också:

1 praktiken har emellertid antalet processer mot personer som har undan-
hållit sig från inkallelser och mot desertörer varit litet, och sådana brott har
betraktats som begångna i fredstid. Enligt uppgift är straffen milda och i
många fall villkorliga. Soldater är inte tvingade att tjänstgöra utanför det ser-
biska eller montenegriska territoriet, eftersom den jugoslaviska armén inte
är inblandad med marktrupper i Bosnien eller Krajina.

Dessa uppgifter ges i en översättning gjord på vårt departement av
UNHCR:s rapport, som är skriven på engelska.

Också den 20 december uttalar man sig om bl.a. desertörer och avslutar
med att säga att även om risk finns att ställas inför rätta synes straffen för
militärtjänstvägrande desertörer som stannat i Jugoslavien för närvarande
vara låga.

Det har tidigare förts en diskussion mellan Sverige och UNHCR om detta,
och UNHCR var för ett bra tag sedan delvis av en annan uppfattning, men
UNHCR har nu samma uppfattning som Sverige.

Därmed tror jag faktiskt också att våra myndigheter när de bedömer detta
gör rätt. Kosovaalbaner riskerar för det första numera förmodligen inte ens
att inkallas, eftersom serberna inte vill ha kosovaalbaner i sin armé, för det
andra inte att skickas till krigsskådeplats. I den mån de tidigare har deserte-
rat eller inte har hörsammat inkallelseorder och återvänder blir de i de flesta
fall över huvud taget inte dömda. I de ytterst få fall där så sker handlar det
om mycket lindriga straff, ofta villkorliga, dvs. de hamnar inte ens i fängelse.

Jag tycker att det är viktigt att man undersöker detta, eftersom vi i Sverige
har en lag som säger att den som riskerar att skickas till en krigsskådeplats
och att tvingas delta i krigshandlingarna kan anföra detta som ett skäl till att
få skydd i Sverige.

Att jag gör denna redovisning och hänvisar till vad UNHCR säger innebär
naturligtvis inte att Sverige skulle anse att Serbien är en fungerande rätts-
stat - långt därifrån. Både Berith Eriksson och jag vet att det inte är så. Men

låt oss ändå se till fakta om hur de länder som producerar flyktingar till Sve-
rige fungerar. Ingen av oss har behov av att försöka beskriva förhållandena
annorlunda än de är.

Av tradition tar Sverige stor hänsyn till UNHCRrs kunskap och rapporter.
Däremot är jag litet förvånad över att Berith Eriksson vill anföra uttalanden
från EG som styrande för svensk myndighetsutövning.

Anf. 29 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Det finns en anledning till att Världssamfundet har prokla-
merat blockad mot Serbien. Det vore ju fullständigt huvudlöst att sätta Ser-
bien under blockad om man inte ansåg att Serbien var inblandat i pågående
krig.

Kanske sätter jag större tilltro till uppgifterna om att serbisk armé också
är inblandad i krigen i Bosnien. Man skulle inte kunna fortsätta att kriga om
man inte fick just vapen, förnödenheter och även mannar från Serbien.

Det är en sak att se på riskerna vid ett återsändande och en annan att se
på den appell som har gått ut och som uppmanar soldater i f.d. Jugoslavien
till desertering. Birgit Friggebo svarade inte på min fråga om hur hon ser på
den appellen.

FN har fördömt det här kriget, och bara det gör att vi inte borde skicka
tillbaka soldater som inte vill delta i kriget. Det gäller inte bara kosovaalba-
ner. Det fall som ligger bakom min interpellation gäller en serb från Kosova
som också fick avslag och förmodligen är tillbakaskickad.

Jag förstår inte riktigt att Birgit Friggebo kan vara förvånad över att jag
tar upp en appell som Europaparlamentet har tagit initiativ till. Detta krig
är ju fördömt av alla FN:s medlemsländer som har stått bakom olika resolu-
tioner som skrivits, så det är inte så konstigt.

Jag vill fortfarande höra hur Birgit Friggebo ser på den här frågan. Det
handlar om att uppmana soldater att desertera och att också ge dem skydd
i stället för att göra som vi och skicka tillbaka dem med motiveringen att det
inte händer dem någonting.

Anf. 30 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det råder naturligtvis inte någon oenighet mellan Berith
Eriksson och mig när det gäller viljan att få slut på kriget nere i Jugoslavien.
Vi behöver inte fortsätta på det temat. Frågan är däremot vad man skall
göra.

Jag tycker t.ex. att det är väldigt viktigt att vi har en mycket intensiv kon-
takt med de demokratiska krafter och den opposition som finns i Serbien
och att vi inte lämnar dem ensamma.

Dessutom är jag övertygad om att Serbien och Milosevic på olika sätt stöd-
jer kriget i Bosnien-Hercegovina. Det är ingen nyhet. Efter förmåga ges sä-
kert stöd i form av både olja och pengar, och jag är säker på att Milosevic
med gillande ser att det finns många frivilliga soldater från Serbien i Bosnien-
Hercegovina.

Milosevic tillåter ju också användningen av den gamla jugoslaviska ar-
méns materiel, som i stor utsträckning fanns inne i Bosnien-Hercegovina när

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

kriget bröt ut. Det är en av orsakerna till att bosnienserbema har så stor
tillgång till militärmateriel av olika slag. Men det är inte det frågan gäller.

Nu diskuterar vi tillämpningen av den svenska flyktinglagstiftningen när
människor kommer hit. Vi har internationella rapporter, UNHCR:s rappor-
ter och egen information som visar att personer från Serbien-Montenegro,
där ju Kosovoprovinsen också ingår, inte riskerar att skickas med tvång till
krigsskådeplatser, dvs. in i Bosnien.

Några personer har kanske varit rädda för att de skulle skickas i väg, vilket
det säkert fanns anledning till tidigare, och kommit hit till Sverige för att
söka skydd. Men nu kan vi konstatera att man i de allra flesta fall över huvud
taget inte bryr sig om detta när de kommer tillbaka till Serbien-Montenegro.
Om myndigheterna ändå gör det så är det fråga om mycket korta straff, ofta
villkorliga. De hamnar inte i fängelse. Det är det vi diskuterar när det gäller
den svenska flyktingpolitiken.

Anf. 31 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag är imponerad av att kulturministern anser sig så överty-
gande känna till hur saker och ting fungerar i f.d. Jugoslavien och hur det
fungerar för de människor som skickas tillbaka härifrån. Jag önskar att jag
kunde dela Birgit Friggebos tro på att det också förhåller sig så.

Vi diskuterar ju inte enbart hur vi i Sverige med utgångspunkt från utlän-
ningslagen skall se på deserterade soldater från f.d. Jugoslavien som söker
asyl i Sverige. Jag ville också ha svar på frågan hur kulturministern ser på
appellen, på att man uppmanar till desertering och på att länder även ger
desertörerna skydd. Det är ju inte meningen att de skall tillbaka och sitta i
fängelse under en tid och sedan skickas ut i kriget igen. En orsak till att de
kanske inte sätts i fängelse kan vara att de behövs i armén.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1993/94:61 om dispens från husläkarlagen

Anf. 32 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Bo Holmberg har frågat mig om jag kommer att medverka
till att regeringen beviljar Malmö kommun dispens från husläkarlagen.

Mitt svar är nej, och åtminstone två skäl talar för detta. För det första har
Malmö kommun inte ansökt om dispens. För det andra kan regeringen inte
ge dispens från bestämmelserna i husläkarlagen.

Anf. 33 BO HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Bakgrunden till min fråga var att riksdagens socialutskott i november be-
sökte Malmöhus läns landsting och Malmö kommun. Då fick vi ledamöter
av socialutskottet en redovisning av hur man uppfattade regeringens förslag
om husläkare.

Man var mycket bekymrad över förslaget av det skälet att man där var på

väg att bygga upp primärvården. Man såg framför sig att man hade vårdcent-
raler med mycket bra personalkategorier men att detta hotades.

Det var för mig ganska överraskande att denna oro fanns både hos sjuk-
vårdpersonalen, läkare m.fl., och hos ansvariga politiker i Malmö - över
blockgränserna. Det uttrycktes önskemål om att få dispens från ett even-
tuellt förslag. Jag kände då att jag ville ta med mig den lokala opinionen
tillbaka och ställa frågan till Bo Könberg.

Det har gått en tid, och jag kan konstatera att det inte bara är här i rikspo-
litiken som det är turbulens. Man vet inte var beslut landar. I Malmö kom-
mun fattades inte något beslut om att söka dispens.

Men, Bo Könberg, i sak tycker jag ändå att frågan är relevant. Det finns
en uppenbar risk att den fina primärvården med vårdcentraler, där det inte
bara finns doktorer utan också distriktsköterskor för de gamla, personal för
mödrar, barn och folkhälsoarbete, nu görs smalare så att det bara blir en
husläkare kvar. Risken är att vi kan gå en framtid till mötes där vi inte kan
behålla primärvården. Jag har sett att statsrådet Könberg i årets budgetpro-
position har sagt att basen för svensk sjukvård också framöver skall vara pri-
märvården.

Vi har varit överens om att de människor som vill skall få lista sig för en
doktor. Det är regeringen och Socialdemokraterna överens om. Varför kan
man då inte åstadkomma en frivillig listning, Bo Könberg? Vår linje har varit
att de som vill lista sig skall få göra det och inte att man skall ha detta obliga-
torium, denna risk för att primärvården skall slås sönder.

Det ser ju inte likadant ut överallt i Sverige. Min följdfråga är därför:
Borde man inte kunna ge möjlighet till dispens om det framöver skulle visa
sig att ansvariga politiker runt om i landet känner att målsättningarna för att
ha en sammanhållen primärvård som bas, som regeringen också vill ha, på
något sätt hotas genom husläkarreformen? I sann liberal anda skulle då ett
husläkarlän och ett annat län kunna tävla mot varandra. Då kan vi se vad
som är bäst. Är detta något som statsrådet skulle kunna tänka sig om den
situationen skulle uppstå?

Anf. 34 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Jag har tidigare haft en liknande diskussion med Bo Könberg
just om möjligheten till dispens. Därför är jag inte överraskad över svaret.
Jag uppfattar helt klart att möjligheten till dispens med nuvarande regler inte
finns. Vi har också diskuterat frågan om husläkarlagen i sig, vilken jag är
starkt kritisk till.

Jag vill inskränka mig till att ställa en följdfråga: Vilka möjligheter ser re-
geringen till att ta initiativ till försöksverksamhet när lagen har trätt i kraft?
Detta gäller de landsting som med nuvarande regler inte kan få dispens men
som är intresserade av försöksverksamhet.

Herr talman! Det står naturligtvis oss som riksdagsledamöter fritt att mo-
tionera om och eventuellt få igenom en sådan försöksverksamhet i riksda-
gen, men min fråga till Bo Könberg är alltså: I vilken mån skulle regeringen
kunna ta initiativ till försöksverksamhet just mot bakgrund av den anda av
fri konkurrens som Bo Holmberg här vällovligt talade om? Det borde ligga i
regeringens intresse att kunna mäta hur landsting fungerar där husläkarlagen

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

fullt ut är genomförd enligt riksdagens intentioner jämfört med landsting där
man genom försöksverksamhet får behålla den organisation inom primär-
vården som man har byggt upp.

Anf. 35 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Husläkarlagen har tillkommit därför att många av oss, majo-
riteten av riksdagen, har uppfattat att det är en brist i svensk sjukvård att
man som patient inom den svenska primärvården inte har haft rätt att få en
egen läkare.

Detta har bl.a. det parti som jag representerar verkat för länge. Den tan-
kegången anslöt sig Landstingsförbundets samtliga partier till häromåret, åt-
minstone de partier som deltog i debatten. Jag skall kanske göra undantag
för Eva Zetterbergs parti. Vänsterpartiet är inte alltid lätt att placera i sjuk-
vårdssammanhang, men det parti som Bo Holmberg företräder anslöt sig till
denna tankegång.

Den lag som är antagen innebär just att alla i Sverige som vill har rätt till
en egen läkare, en husläkare. De som inte vill ha en husläkare kan anmäla
det till det landsting de tillhör, på samma blankett som har skickats ut till alla
medborgare i länet. De slipper därmed husläkare. I övrigt råder det liksom
hittills mycket stor frihet för landstingen att organisera vården efter egen be-
dömning, efter lokala förhållanden eller efter de uppfattningar som är före-
trädda i landstingsfullmäktige i respektive län. Det finns ingenting i huslä-
karlagen som talar om hur mödravården eller barnavården i länet skall orga-
niseras. Det fanns det egentligen inte tidigare heller, och det finns det inte
nu.

Det som Bo Holmberg och många andra ägnar sig åt är en mytbildning.
Den kan möjligen lura några ett kort tag, men verkligheten tar med tiden
alltid kol på myten.

De län som vill ha en viss organisation av sin distriktssköterskeverksam-
het, barnavårdsverksamhet eller mödravårdsverksamhet har haft möjlighet
till det hittills. De kommer att ha den möjligheten även i fortsättningen.

När det gäller den andra punkten som har betydelse för detta gjorde majo-
riteten av riksdagen bedömningen att landstingen skulle få möjlighet att ha
två år på sig för att genomföra själva reformen.

Bo Holmberg har tagit upp en fråga som rör Malmö kommun. Han har
talande utvecklat hur väl fungerande primärvården är just i Malmö kom-
mun. Mitt intryck genom åren som landstingspolitiker har inte varit att
Malmö har varit den kommun som har byggt ut primärvården mest bland de
svenska sjukvårdshuvudmännen - jag har delvis varit verksam inom Lands-
tingsförbundet även på riksplanet. Det är möjligt att Bo Holmberg har en
färskare bedömning än dem som jag tog del av under mina år inom lands-
tingspolitiken.

Jag måste erkänna att jag i själva verket då och då har varit förvånad över
att man har varit så litet benägen att bygga ut primärvården i Malmö trots
de erfarenheter som finns på andra sidan sundet. Malmö ligger ju så pass
nära Danmark, och fram till för några hundra år sedan tillhörde man Dan-
mark. Om det beror på bristen på fasta förbindelser eller på något annat vet
jag inte. Detta är ändå det intryck som jag har fått.

Efter det att Bo Holmberg ställde den här interpellationen till mig har ty-
värr en majoritet i Malmö stadsfullmäktige ställt sig bakom att skjuta på ge-
nomförandet av husläkarlagen nästan så länge som det är möjligt enligt la-
gen. Majoriteten består av Socialdemokraterna och Skånepartiet, möjligen
också Vänsterpartiet. Jag vet inte om Vänsterpartiet är representerat där.
Det har jag inte efterforskat.

Det ligger i sakens natur att denna möjlighet finns, eftersom riksdagen på
mitt förslag öppnade möjligheten att variera genomförandet tidsmässigt i
olika delar av landet.

Såvitt jag förstår innebär detta att möjligheten för privata läkare att eta-
blera sig som husläkare i Malmö finns sedan några veckor tillbaka. Det Bo
Holmbergs partivänner tillsammans med Skånepartiet har sett till är att
landstingskommunala, i det här fallet primärkommunala, allmänläkare inte
har möjlighet att lista patienter förrän tidigast den 1 juli 1995.

För de värsta privatiseringsivrarna i svensk debatt skulle väl detta kunna
betraktas som ett bra beslut, dvs. att man gör det möjligt för de privata lä-
karna att göra något så attraktivt som att erbjuda husläkartjänster men för-
hindrar de primärkommunala läkarna att göra det.

Herr talman! Jag skall inte förneka att jag har känt en viss förvåning över
att just det beslutet har genomförts med hjälp och på anstiftan av Bo Holm-
bergs partivänner. Det är en sak som Bo Holmbergs partivänner får förklara
för sina medlemmar och väljare i Malmö kommun.

Bo Holmberg sade i sitt anförande alldeles nyss att Socialdemokraterna
och regeringspartierna var överens om att de som vill skall få lista sig för en
egen läkare. Det man från socialdemokratiskt håll vände sig mot var obliga-
toriet. Det är också en del av mytbildningen i sammanhanget, därför att la-
gen är uppbyggd så, att den som vill skall få och har rätt att lista sig. För
säkerhets skull har det skrivits in en helt egen lagparagraf i husläkarlagen,
som är en ganska kort lag. Det är en lagparagraf som stadgar att den som
inte vill ha en husläkare slipper det. Något obliagatorium i den meningen
finns alltså inte.

Inom ramen för den svenska traditionen på sjukvårdsområdet, som jag
själv är anhängare av, finns det en betydande frihet för de olika landstingen
att utforma vården som de vill. Den enda inskränkningen, om man vill an-
vända det ordet, i landstingens frihet i samband med husläkarlagen är egent-
ligen att alla som bor i Sverige har rätt att lista sig hos en egen husläkare.
Det innebär förstås en ökning av medborgarnas frihet.

Herr talman! Eva Zetterberg ställde en fråga till mig om försöksverksam-
het ute i olika län. Det är någonting som jag ofta har varit anhängare av. I
någon mån har jag kanske här och var bidragit till sådan.

Jag måste säga att jag inte förstod ändamålet med den här försöksverk-
samheten och vad man skulle syssla med. Därför har jag litet svårt att svara
på Eva Zetterbergs fråga.

Anf. 36 BO HOLMBERG (s):

Herr talman! Situationen för Bo Könberg och regeringen inför propositio-
nen om husläkarlagen var den att man hade kunnat göra en kompromiss med

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 51

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Socialdemokraterna. Därmed hade man i princip fått hela Sjukvårdssverige
med sig för en förändring.

Regeringen gick ett steg vidare och införde ett obligatorium. Därmed ris-
kerade man att enbart lyfta fram läkarna, med fara för att primärvården
skulle få sig en ordentlig töm framöver.

Vad som hände, Bo Könberg, inför genomförandet var att samtliga poli-
tiska partier utanför riksdagen, dvs. Landstingsförbundet, inte ville gå så
långt som Bo Könberg och således var emot. När riksdagens socialutskott
genomförde en hearing var alla organisationer i Sjukvårdssverige, med un-
dantag för Läkarförbundet, emot.

Jag är inte den som tycker att det är skoj om någon gör en missbedömning.
Bo Könberg och jag har haft delade meningar om risken med den här refor-
men.

Läkarförbundet var för reformen. I förbundets tidning Läkartidningen
skrevs i slutet av december att listningen har lett till anarki bland sjukvårds-
huvudmännen. Tidningen talade om för läsekretsen att man inte tar något
ansvar för den misshandel av primärvården som pågår runt om i landet i hus-
läkarsystemets namn. Det innebär således att den enda intressegrupp som
stödde konstruktionen verkar ha fått kalla fötter - åtminstone dess språkrör.

En av riksdagens talmän, Bertil Fiskesjö, säger i en artikel: ”Personligen
vill jag inte ha någon husläkare.” Han säger också att han inte kan förstå
varför en liberal skall tvinga på oss svenskar och de svenska landstingen detta
system.

Jag tog med dessa exempel för att förklara för Bo Könberg att jag inte
ägnar mig åt mytbildning. Jag ägnar mig åt att lyfta fram de reaktioner andra
människor har inför husläkarsystemet. I dag säger Inger Ohlsson, som är fö-
reträdare för sjuksköterskorna i Sverige, att man nu avskedar distriktsskö-
terskor och undersköterskor på löpande band. Hon tillägger att det kommer
att drabba barnen, barnhälsovården, de äldre och hemhjälpen.

Bo Könberg, jag vill att vi skall ta litet allvarligare på frågan och försöka
se till verkligheten i stället för att ägna oss åt retorik. Jag vill därför åter-
komma till min fråga. Om ansvarig sjukvårdspersonal, lokala opinioner och
ansvariga landstingspolitiker framdeles skulle känna att primärvården hotas,
skulle det då inte vara möjligt att få göra ett undantag och ha fri tävlan? Bo
Könberg var oerhört snabb när det gällde att skriva lagen om husläkare. Med
en sådan snabbhet kan lagen lätt ändras så att man kan få dispens. Den kapa-
citeten besitter Bo Könberg.

Anf. 37 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Bo Könberg var osäker på var Vänsterpartiet befann sig. När
det gäller Landstingsförbundet är den enkla sanningen att vi tyvärr inte har
någon representant i styrelsen. Därför är det lätt att förstå varför vi inte har
kunnat delta i den diskussionen. Jag tror dock att det har varit ganska tydligt
vad Vänsterpartiet har ansett om husläkarlagen. Partiet har varit negativt till
lagen. Jag har svårt att förstå den osäkerhet som Bo Könberg tycks uppleva.

Så till min fråga. Det är i princip samma fråga som Bo Holmberg har. Jag
accepterar dock att dispens inte går att ges. Jag undrar i stället om det är
möjligt med försöksverksamhet. Kan man ha försöksverksamhet i ett lands-

ting där politiker och en stor majoritet av allmänheten vill ha kvar det system
man har i stället för att införa ett husläkarsystem? Jag undrar också om inte
regeringen kan tänka sig att skriva fram ett ärende med försöksverksamhet.

Herr talman! Låt mig kommentera den passiva listningen. Jag känner inte
i detalj till hur det går till i olika landsting runt om i landet. Här i Stockholms
landsting sker en passiv listning om man inte själv har gjort en ansökan. Den
person som inte själv har skrivit och angett att man inte vill ha en husläkare
blir listad hos en husläkare. Jag trodde att det var helt klart för Bo Könberg
att så var fallet.

Jag tycker att det här i stora drag påminner om ett annat system som vi
har haft i Sverige sedan flera århundraden tillbaka, nämligen statskyrkosys-
temet. Om ens föräldrar är medlemmar i svenska kyrkan föds man in i kyr-
kan oavsett om man själv vill det eller inte och oavsett om man är döpt eller
inte. Detta förhållande har mitt parti liksom Bo Holmbergs parti reagerat
på. Vi har ansett att ett medlemskap skall bygga på den enskildes aktiva an-
sökan om och intresse av att delta i kyrkan. Vi kan också dra paralleller till
fackföreningar.

Jag menar att det är ett felaktigt förfarande. Jag tycker inte att man aktivt
skall behöva säga att man inte vill vara med i husläkarsystemet. Om det skall
finnas ett sådant system måste det bygga på att man som medborgare faktiskt
har valt och vill ha en viss husläkare. Det tycker jag att Folkpartiet också
borde vara angeläget om.

Anf. 38 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! I den här interpellationsdebatten har vi inte kommit in så
mycket på bakgrunden till husläkarlagen, eftersom den är så väl känd. Bak-
grunden är de många, många årens debatt om bristerna i svensk primärvård
framför allt vad det gäller utbyggnaden av antalet läkartjänster och möjlig-
heterna för enskilda att få en fast relation till en husläkare som de själva har
valt.

Bo Holmberg nämnde inledningsvis att det fanns en möjlighet att nå en
kompromiss med Socialdemokraterna i den här frågan men att regeringen
gick vidare och föreslog ett obligatorium. Bo Holmberg och jag borde vara
lämpliga att ge besked i den här frågan, eftersom det var vi som förde de här
samtalen. Det var ett initiativ från min sida att vi skulle prata om detta i akt
och mening att försöka nå samförstånd över blockgränserna. Det är något
jag önskar i de allra flesta stora politiska frågor, för att inte säga alla, där det
är möjligt.

Den punkt jag uppfattade att vi inte kunde komma överens om gällde eta-
bleringsfriheten, dvs. att man skall ha möjlighet att konkurrera med den
landstingskommunala primärvårdens husläkare även i landsting där den po-
litiska majoriteten eventuellt är emot. Jag har ingen vag utan en mycket be-
stämd minnesbild av att det var den punkten det gällde. Det kan också beläg-
gas av de kommentarer som Bo Holmberg gjorde till massmedierna efter
samtalen, som tyvärr inte nådde ända fram.

Jag blev litet förvånad över att Bo Holmberg åberopade ett avsnitt i Lä-
karförbundets tidning Läkartidningen som argument emot reformen. San-
ningen är att de invändningar som Läkarförbundet under resans gång haft

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

mot propositionen om husläkarlag och mot tillämpningen under hösten i
vissa delar - Bo Holmberg läste innantill i tidningens ledare om detta - görs
från rakt motsatt håll i förhållande till Bo Holmbergs invändningar. I den
åberopade ledaren kritiseras förslaget egentligen på en enda grund. Det gäl-
ler att jag och därefter riksdagens majoritet gav för stor frihet till de enskilda
landstingen. I den ledare Bo Holmberg refererade till sägs att det har blivit
kaos. Om Bo Holmberg har läst hela ledaren var hänvisningen inte särskilt
snygg. Om han inte har läst hela ledaren har jag lättare att förlåta honom.

För var och som har följt den här frågan är det uppenbart att den kritik
som Bo Holmberg har mot husläkarsystemet är den rakt motsatta mot den
som Läkarförbundet har. Om man är Bo Holmberg, och således är emot hus-
läkarlagen, kan man tala om att Läkarförbundet och andra också är emot
den men av andra skäl. Men man bör inte ge intryck av att det finns en massiv
och samlad opinion som tycker lika. Fr.o.m. det att propositionen lades fram
har Läkarförbundet kritiserat mig och förslaget. Man tycker att huvudgrep-
pet är bra men att landstingen har fått för stort inflytande.

Herr talman! Hela den här interpellationsdebatten gäller ett önskemål
från Bo Holmberg och nu även Eva Zetterberg om att de enskilda lands-
tingen skall få större inflytande på de enskilda inidividernas bekostnad. Man
skulle med andra ord se till att husläkarlagens paragraf om att man har rätt
att välja en husläkare inte skulle gälla i vissa landsting i vårt land. Vi har
helt olika uppfattningar i det avseendet, vilket jag hoppas har framgått av
diskussionen i dag. Jag anser förstås att det skall finnas lagliga möjligheter i
vårt land för alla, oavsett vilket landsting eller vilken primärkommun med
sjukvårdsansvar man bor i, att välja en egen husläkare.

Bo Holmberg vill dementera att han ägnar sig åt mytbildning. Det finns
inte särskilt mycket kraft i den dementin. En stor del av Bo Holmbergs age-
rande här i dag liksom under det gångna halvåret i den här frågan har handlat
om mytbildning. Han har försökt måla upp en bild av en mycket strikt regle-
rad husläkarlag som talar om precis hur det skall se ut på varje vårdcentral
i vårt land. För var och en som har ägnat fyra minuter åt att läsa lagen -
socialutskottets ordförande har naturligtvis ägnat långt mycket mera tid åt
den - framgår det tydligt att lagen reglerar de principiella grunderna. Det
gäller rätten att välja, etableringsfriheten och rätten att ha konkurrensneu-
tralitet. Därigenom inskränks förstås i någon mening landstingens frihet.
Man vill öka medborgarnas frihet.

Eva Zetterberg konstaterade att Vänsterpartiet har varit emot husläkarla-
gen. Det har jag uppfattat. Det var inte därvidlag det rådde någon osäkerhet
från min sida. Däremot sade jag här i talarstolen att jag inte kunde erinra
mig om Vänsterpartiets representanter på Landstingsförbundets kongress
1991 var för eller emot det förslag som antogs i mycket bred enighet, inklu-
derande Bo Holmbergs parti. Förslaget innebar att man ville verka för att
det i vårt land skulle byggas upp ett husläkarsystem/familjeläkarsystem.

Avslutningsvis tog Eva Zetterberg i sitt inlägg upp det faktum att om man
inte har sagt att man vill slippa ha en husläkare så kommer man att få ett brev
från landstinget som talar om vilken husläkare man tills vidare kan vända sig
till. Eva Zetterberg anser att det är samma sak som att födas in i en religiös

organisation, kyrkan, eller i ett politiskt parti. Jag har, herr talman, litet
svårt att se den parallellen.

Anf. 39 BO HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag vill gärna göra rättvisa åt Sveriges läkarförbunds tidning
och dess skribent. De har stött reformen, även om de nu är oroliga. Men jag
ville framhålla att även de - oavsett motiv - känner att det nu är anarki och
andra problem på fältet. Jag ville ta det som intäkt för att den oro jag kände
inför denna reform nu tyvärr besannas.

När man åker runt i Sverige i dag, Bo Könberg, finner man en stor oro för
vad som skall hända med svensk sjukvård. Skolhälsovården är på väg att dras
ned. Företagshälsovården är rätt ordentligt på väg ned - från 900 enheter till
600 vid årsskiftet.

För 50 år sedan beslöt Sveriges riksdag att vi skulle bygga upp en mödra-
och barnhälsovård. Detta har lett till minskad spädbarnsdödlighet och bättre
hälsa hos våra mödrar. I fjol beslöt riksdagen att säga: Detta ger vi inte
längre något nationellt stöd. Det får vara en affär för förhandlingar hos de
enskilda landstingen i samband med husläkarreformen.

Till det kommer - vilket Bo Könberg inte är skyldig till för det ligger på
enskilda landsting - de här köp-sälj-systemen. Människor börjar fråga sig:
Är det penningvärdet eller människovärdet som skall styra svensk sjukvård?

Vem skall föra de svagas talan om inte samhället och ansvariga sjukvårds-
politiker gör det på ett så viktigt, basalt trygghetsområde som sjukvården
utgör?

Jag känner för att det är dags att lugna ned alla experiment, alla köp-sälj,
och i stället säga till svenska folket: Nu skall vi lugna ned oss när det gäller
neddragningar. Nu måste vi se efter hur det totalt sett står till inom sjukvår-
den, så att våra barn, våra ungdomar och våra gamla kan tas om hand på ett
bra sätt.

Jag tror nämligen, Bo Könberg, att solidaritetstanken sitter djupt hos
svenska folket. Om vi ger oss in på äventyrligheter och bryter sönder solida-
riteten, tryggheten och rättvisan i svensk sjukvård, då kommer väljarna att
säga ett klart nej.

Jag hoppas, i likhet med Bo Könberg, att vi i viktiga frågor, vilket jag anser
att sjukvården är, inte skall ägna oss åt den här typen av kast, utan kan bilda
stabila majoriteter, så att var och en vet: Sjukvård skall jag få, oavsett om
jag är stor eller liten, rik eller fattig, bor i Norrbotten eller i Skåne och att
man håller fanan högt för den solidaritetstanken i svensk sjukvård också i
framtiden.

Anf. 40 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Det finns, säger Bo Holmberg, en oro inom sjukvården i
Sverige. Jag tror att det på flera håll är så.

Det finns flera skäl till detta. Ett skäl är förstås att sjukvården är så oerhört
viktig. Den är framför allt viktig för oss när vi är som svagast, oroligast och
sjukast. Det är därför vi har den.

Vi befinner oss för närvarande i den värsta ekonomiska kris vårt land har
genomgått sedan 1930-talet, alltså på två generationer. Det har för den här

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

regeringen och för mig varit en väsentlig uppgift att försöka se till att svensk
sjukvård under dessa år skall kunna klara sig och ge en god service till med-
borgarna, och i bästa fall - trots det ekonomiska läget - förbättra sin verk-
samhet.

På några områden tror jag att det är klart att verksamheten har blivit för-
bättrad. Ett sådant område gäller den s.k. ÄDEL-reformen, som Bo Holm-
bergs parti och det parti jag företräder var inblandade i häromåret. Socialsty-
relsens och andras utvärderingar tyder på att den i huvudsak har lett till för-
bättringar. Ett annat område är de operationsköer som har plågat den
svenska sjukvården och framför allt dess väntande patienter i decennier,
men som i dag är avsevärt kortare än för bara några år sedan. Det går att
räkna upp en del andra områden, inte minst husläkarområdet, där svenska
folket för första gången nu i år och nästa år kommer att hamna i en situation
där den som vill har rätt till en egen läkare.

Den svenska sjukvården är oerhört omfattande. Den omfattar ungefär
10 % av alla anställda i Sverige och kanske 8-9 % av alla resurser i Sverige.
Den omfattar också miljontals möten mellan vårdgivare och oss medborgare/-
patienter. I en så stor verksamhet finns saker som fungerar lysande, andra
som fungerar hyggligt och åter andra som fungerar dåligt. Men jag tror att
jag vågar säga att den genomsnittliga bilden av svensk sjukvård ändå är att
den i dag är t.o.m. bättre än för några år sedan, trots det ekonomiska läget
och tack vare fantastiska insatser av vårdpersonalen.

Om detta är sant menar jag, herr talman, att det är en mycket stor och
viktig insats som gjorts på det här området.

Bo Holmberg försöker få den solidaritetstanke som han och jag är helt
överens om att bli något slags argument emot sådana saker som husläkare
och andra viktiga förändringar i svensk sjukvård. Det är möjligen retoriskt
användbart, vad vet jag, men det är framför allt inte speciellt sant. Annars
måste han ju fortsätta resonemanget och låta mig och riksdagen och många
andra få veta på vilket sätt det strider mot solidaritetstanken att alla i vårt
land skall kunna få en fast läkarkontakt. Det är ju någonting som överklas-
sen i de flesta länder alltid har skaffat sig.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1993/94:65 om vård i livets slutskede

Anf. 41 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig vilka åtgärder jag
är beredd att vidta för att människor under livets slutskede skall bli behand-
lade på ett värdigt vis. Jag har också fått frågan om jag är beredd att med-
verka till en lagstiftning där den enskilde människan ges en större bestäm-
manderätt över vården i livets slutskede.

De flesta människor dör i dag på sjukhus eller andra vårdinrättningar, men
många vårdas också i hemmet. Det är därför viktigt att kunskap om vård i
livets slutskede finns inom alla vårdformer. I många fall föregås döden av en
lång sjukdomsperiod. Vi måste naturligtvis sträva efter att människor i det

sista skedet av livet får en så god omvårdnad som möjligt och att en bra
smärtlindring kan ges.

Man brukar i det här sammanhanget tala om palliativ medicin. Med det
menas åtgärder som syftar till att lindra de symtom som den döende upple-
ver. Det kan gälla att tillfredsställa fysiska, psykiska, sociala och andliga be-
hov.

Det finns mycken god kunskap om omvårdnad och smärtlindring i livets
slutskede, kunskaper som utvecklats framför allt inom hospice-verksamhet
och smärtkliniker. Olika uppgifter tyder dock på att dessa kunskaper inte i
tillräcklig utsträckning nått ut till läkare och annan personal inom vården.
Kunskapen om smärtlindring är tyvärr fortfarande i alltför många fall otill-
räcklig utanför specialklinikerna. Man måste kontinuerligt verka för att den
här kunskapen förs ut, att läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal
får fortbildning i dessa frågor med syftet att modem smärtlindring och om-
vårdnad i livets slutskede skall kunna ges överallt.

Inom Socialstyrelsen arbetar man för närvarande med att kartlägga om-
fattningen av den utbildning som i olika former ges i palliativ medicin. Tan-
ken är att man skall kunna visa på goda exempel för att stimulera andra lik-
nande initiativ.

Prioriteringsutredningen har i sin nyligen publicerade delrapport framhål-
lit att ett värdigt avsked från livet bör vara en av de högst prioriterade de-
larna inom vården. Just den frågan har uppmärksammats av media och be-
mötts mycket positivt.

Det är jag glad för. Jag anser nämligen också att vården i livets slutskede
bör prioriteras högt. Människor skall inte behöva sluta sitt liv i smärta och
ångest.

Sten Andersson tar också upp frågan om ett större självbestämmande över
vården i livets slutskede.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall all vård bygga på respekt för patien-
tens självbestämmande och integritet. Vad patienten själv önskar skall ha
avgörande betydelse. När en patient som drabbats av en allvarlig och dödlig
sjukdom, som det inte finns någon bot för, inte är i stånd att uttrycka sin
egen vilja t.ex. på grund av medvetslöshet, bör man försöka ta reda på om
patienten tidigare i livet uttalat sig för eller emot en viss behandling i livets
slutskede.

Jag har tidigare här i riksdagen besvarat en fråga om s.k. livstestamenten.
Ett livstestamente är en skriftlig viljeförklaring där en person redan innan
någon sjukdom brutit ut uttryckt sin inställning till livsuppehållande behand-
ling i livets slutskede.

Jag redogjorde i mitt svar för de olika system med livstestamenten som
införts på skilda håll i världen.

Också i Sverige förekommer s.k. livstestamenten, spridda av organisatio-
ner som Rätten till vår död. Dessa testamenten är dock inte juridiskt bin-
dande, de registreras inte någonstans, och läkaren är inte heller skyldig att
följa dem.

Livstestamentet är ett sätt att få reda på patientens vilja. Ett system med
ställföreträdare för patienten kan vara ett annat.

Jag poängterade i mitt tidigare frågesvar att jag är helt klar över de svårig-

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

heter av både etisk och juridisk art som är förknippade med livstestamenten.
Jag betonade samtidigt att de berör en väldigt angelägen fråga.

Jag sade också att jag hade för avsikt att återkomma till frågan när jag
visse litet mer om utvecklingen i exempelvis Danmark. Av vad jag har in-
hämtat har man ännu inte gjort någon uppföljning eller utvärdering av syste-
met med livstestamenten i Danmark.

Anf. 42 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation.

Under de senaste hundra åren har läkarvetenskapen gjort enorma fram-
steg. Det har inneburit att sjukdomar som för trettio eller femtio år sedan
ofta hade dödlig utgång i dag ganska lätt kan botas. Man kan i dag göra kirur-
giska ingrepp som var främmande för läkarna för femtio år sedan.

Allt detta är positivt. Det har inneburit ett lättare liv för många människor
som har blivit sjuka eller som har råkat ut för någon form av skada. Men
även det som huvudsakligen är positivt har alltid någon gång något negativt
med sig.

Det positiva har också fått den effekten att många människor i livets slut-
skede tvingas tillbringa sina sista dagar i en ur mänsklig synpunkt ytterst för-
nedrande situation. Jag tror inte att någon människa vill tillbringa de sista
stunderna i livet som ett kolli.

För något år sedan presenterades en opinionsundersökning där en kraftig
majoritet av svenska folket delade denna uppfattning.

Prioriteringsutredningen, som statsrådet refererade till, säger att man har
rätt till ett värdigt avsked från livet. Statsrådet erkänner här också att kun-
skapen runt om i landet vad gäller smärtlindring kunde varit betydligt bättre.
Vi vet att denna kunskap finns. Jag hoppas att den sprids ut och att den blir
tillgänglig för alla. Lika värdigt som vi vill att livet skall vara, lika värdigt
skall också livets slut vara.

Den andra delen av min fråga handlade om livstestamente. Det innebär
att medan man är frisk och vid sina sinnens fulla bruk skriver man ett intyg,
som är bevittnat och även kan uppdateras, där man talar om att om man
skulle hamna i en situation där man inte längre är kontaktbar, så vill man
inte att det skall sättas in livsuppehållande insatser. Man talar om att man
vill få lov att somna in lugnt och stilla.

Dessa testamenten har blivit diskuterade. Om jag hamnar på sjukhus vid
mina sinnens fulla bruk, så kan jag tala om för doktorn att jag inte vill ha
medicinsk hjälp. Det accepteras. Men testamenten accepteras inte alltid.

Jag har ett exempel från Malmö. För något år sedan blev en kvinna rånad
och nedslagen. Hon vaknade aldrig upp ur sin medvetslöshet. När hon kom
till sjukhuset fann man i hennes papper att hon tillhörde en viss religiös
åskådning. Det stod att hon under inga förhållanden ville ta emot blod, även
om det innebar att hon därför avled.

Detta respekterade läkaren. Jag tycker att man borde respektera ett livs-
testamente på samma sätt.

Däremot är jag mycket orolig för en mening i statsrådets svar. Statsrådet
talar om alternativ. Han säger att livstestamente är ett alternativ. Sedan
kommer: Ställföreträdare för patienten kan vara ett annat alternativ.

Det vill j ag aldrig vara med om. Då kan vi hamna i rågångar där släktingar,
t.ex. på grund av arv och liknande, kan börja prata om att patienten önskade
si och så. Den situationen hoppas jag att ingen som ligger på sitt yttersta skall
behöva vara med om. Det skulle bli mycket svårt att dra gränserna där.

Vidare, herr talman, har jag en fråga som är mycket svår och ytterst be-
svärlig. Det rör vårt livs slut. Inte en människa känner likadant som en an-
nan. Men det pågår verksamhet i Danmark och i Holland. Statsrådet säger
visserligen att det inte skett någon utvärdering, men min fråga är: Kan vi
inte i Sverige själva sätta i gång en utredning i en fråga som tydligen ändå
berör så många människor? Vi behöver inte vänta på vad som skall hända i
Danmark eller Holland.

Till sist: Anser statsrådet att den läkare gör fel som i dag respekterar ett
livstestamente, trots att patientens liv, om medicinska insatser hade gjorts,
skulle ha kunnat förlängas med några dagar?

Anf. 43 MARGITTA EDGREN (fp):

Hen talman! Jag håller med Sten Andersson i Malmö om att detta är en
oerhört svår och grannlaga fråga att diskutera. Det hindrar dock inte att den
är viktig. Jag vill också här peka på den debattskrift som statens medicinskt-
etiska råd har gett ut i frågan om eutanasi. Överskriften på Sten Anderssons
interpellation var faktiskt eutanasi, men det har inte Bo Könberg tagit upp.

I de gängse ordböckerna är eutanasi synonym för dödshjälp, barmhärtig-
hetsmord. Jag vill fråga Bo Könberg om det finns något särskilt skäl för att
man från regeringens håll inte uttalar sig om den sidan av saken.

Vad Sten Andersson tangerar är att vi i Sverige skulle införa de regler som
finns i Holland. Där är det fortfarande i lag förbjudet att medverka till euta-
nasi, men ett tillägg till lagen ger läkare åtalsfrihet om de har medverkat men
hållit sig inom vissa riktlinjer.

För min personliga del vill jag mycket bestämt säga att den typen av regler
vore oerhört besvärande. Jag hoppas man inte har några funderingar på att
införa dem i svensk lagstiftning. Det av flera skäl.

För det första skulle det urholka respekten för människovärdet, som vi till
varje pris måste upprätthålla.

För det andra innebär det att patientens självbestämmande - dvs. att pa-
tienten själv tar ställning - alltid också inbegriper någon annans självbestäm-
mande. En läkare, sjuksköterska eller kurator måste också hjälpa till. Där-
med kräver patienten att någon annan undertrycker sitt eget självbestäm-
mande.

Jag tror, som Bo Könberg, att en bättre väg att gå är att ta tag i den ångest
och oro som finns inför döden, troligtvis hos oss alla. Vi måste försäkra män-
niskor, göra det tydligt och troligt för dem, att den dag de står inför sin död
kommer de att få dö i värdighet utan smärta och ångest.

Vi vet att trots mycket kurser och mycket skrivet om smärta i livets slut så
finns det fortfarande stora kunskapsluckor ute bland personal och anhöriga
om hur man ger patienter smärtfrihet, hur man förmedlar frihet från ångest
inför döden. Denna lucka, denna brist på kunskaper måste vi först och
främst se till att fylla. För det andra måste vi också vara medvetna om att

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 51

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

övervård förekommer. Det har flera avhandlingar visat, bl.a. en av Carl
Kjellstrand för några år sedan.

Denna övervård kan förklaras av personalens egen rädsla för döden, per-
sonalens egen orutin och dåliga kunskaper. Den kan bero på rädsla för an-
mälan till Socialstyrelsen. Men den kan tyvärr också kanske bero på imperie-
byggande klinikchefer, klinikchefer som måste bevisa behovet av ytterligare
resurser till sina respektive kliniker.

Socialstyrelsen har gett ut mycket tydliga råd om detta. I dessa råd är man
mycket klar över patientens rätt att dö under värdiga former och läkarens
rätt att avstå från aktiv behandling, om den inte gagnar patienten. Däremot
har läkaren eller sjukvårdaren aldrig rätt att avstå från omvårdnad, dvs. att
avstå från att underlätta för patienten att leva till slutet. Det finns inte till-
räcklig kunskap om detta i sjukvården.

Jag vill att Bo Könberg tar klart avstånd från propåerna som ligger inlin-
dade i Sten Anderssons i Malmö interpellation om att i Sverige underlätta
för eutanasi. Jag skulle också vilja att Bo Könberg något mer utvecklar vad
man funderar på att göra för att sprida kunskaperna om lindring av smärta
och ångest.

Anf. 44 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Trots att interpellanten deltar i debatten böljar jag med att
kommentera Margitta Edgrens synpunkter. Jag har uppfattat Sten Anders-
sons i Malmö interpellation på det sättet att den handlar om just det som står
i dess rubrik, nämligen om vård i livets slutskede. Interpellationen tar också
upp det som tas upp i två frågor som ställts till mig. Den första frågan handlar
om hur man som människa i livets slutskede skall kunna bli behandlad på ett
värdigt vis. Den andra frågan handlar om hur man skall kunna få en större
bestämmanderätt över vården i livets slutskede. Det stämmer att ordet euta-
nasi förekommer i ingressen av interpellationen och där synes definieras som
en god och stilla död. Jag har därför inte uppfattat att Sten Andersson har
frågat mig om de frågor som Margitta Edgren uppfattar som inlindade i Sten
Anderssons interpellation.

Jag svarar ändå gärna på den fråga som Margitta Edgren ställer; jag har
gjort det i flera andra sammanhang tidigare. Min uppfattning är att vi i Sve-
rige inte skall skaffa oss en sådan lagstiftning eller tillämpning som i dag finns
i Holland. Jag har utvecklat detta i andra sammanhang och gör det gärna i
fler sammanhang, i den mån jag därigenom bidrar till debatten på den punk-
ten.

Jag har mer uppfattat Sten Andersson som oroad över det som Margitta
Edgren själv tar upp, nämligen att det inom svensk sjukvård ibland förekom-
mer övervård. Sten Andersson avslutade sitt inlägg med att fråga mig om
huruvida man såsom läkare gör fel om man bryr sig om livstestamenten och
på så sätt därigenom i praktiken agerar så att patienten kanske lever några
dagar kortare än om de maximala teknologiska insatserna sätts in. Därför
har jag i mitt svar koncentrerat mig till dessa frågor.

Nu riktar jag mig till Sten Andersson. Den bästa tekniken för detta kan
förstås diskuteras. I ställföreträdarskap finns risker av den typ som här
nämnts. Utgångsläget är att det om patienten är medvetslös och man som

läkare och annan vårdpersonal vill skaffa sig en uppfattning om vad patien-
ten haft för önskemål, ligger i sakens natur att man ibland försöker utröna
detta genom att fråga de människor som finns i patientens omgivning, män-
niskor som känner patienten bäst. Samtal av den typen förmodar jag inte
alltför sällan förekommer inom svensk sjukvård, just i situationer där det,
som Sten Andersson sade, rör sig om några dagar. Detta är en mycket kom-
plicerad fråga att ta ställning till. Från vårdpersonalens sida vill man säkert
känna att man handlar i harmoni med de släktingar och människor som stått
vederbörande närmast under livet, om patienten i fråga är medvetslös.

Jag håller med om att om ett sådant förfarande skulle institutionaliseras
får man förstås tänka sig noga för, och det inryms i den allmänna bedömning
jag gjorde. Det finns, som jag sade, många svårigheter av både etisk och
juridisk art vid utrönandet av detta.

Om vi skall utreda frågan separat i Sverige, var min bedömning när jag
besvarade frågan senast i riksdagen att man borde kunna avvakta den typ av
försök som äger rum i ett land som liknar vårt så mycket som Danmark gör.
Jag har fortfarande uppfattningen att eftersom danskarna av något skäl, gott
eller dåligt, kommit i gång före oss med en försöksverksamhet, verkar det
lämpligt att vi försöker lära oss någonting av den verksamheten.

Direkt orsakat av Sten Anderssons interpellation har våra danska kolleger
kontaktats för att vi skulle få reda på om det fanns någonting att ta del av.
Enligt det svar som vi fått finns ingen sådan information för ögonblicket,
men jag räknar med att kunna få sådan.

Låt oss som sammanfattning av den diskussion som vi nu fört säga att det
är ytterst angeläget att fortsätta med de ansträngningar som pågår från So-
cialstyrelsens sida när det gäller att sprida ut den redan befintliga kunskap
som människosläktet förskaffats till den svenska sjukvården, detta för att få
ett så värdigt slut på livet som möjligt. Jag är överens med Margitta Edgren
om att ju bättre vi använder oss av moderna forskningsresultat om bl.a.
smärtlindring, desto färre människor kommer att utsättas för plåga. Desto
färre människor kommer också innan en sådan situation inträffar att plågas
av oro för vad som skall hända.

Det är naturligtvis bättre att vi ser till att människor får ett så värdigt liv
som möjligt, även de allvarligt sjuka, än att sätta in insatser för att diskutera
på vilket sätt man bör tillmötesgå människor som absolut inte orkar leva med
sina plågor.

Anf. 45 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Först vill jag ta upp något som kanske orsakat missförstånd.
Jag har använt ordet eutanasi. Jag har inte gjort det därför att jag kan gre-
kiska utan för att jag har fått klart för mig att ordet betyder en god och stilla
eller värdig död. Jag tycker ordet passar utmärkt i denna debatt. Om jag har
fått ordet fel översatt ber jag givetvis i så fall om ursäkt för att jag ha använt
det felaktigt.

Margitta Edgren talar om respekt för människovärdet. Det är just det som
jag vill ha fram med denna debatt, med tanke på hur vissa människor i dag
blir behandlade i livets slutskede, inte av illvilja, vill jag tillägga, men på
grund av bristande kunskap. En sak är gemensam för oss alla, vad vi än syss-

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

lar med i livet, nämligen att vi alla en gång skall dö; det är bara att konsta-
tera. Det är viktigt att vi dör under lika värdiga former som vi förhoppnings-

vis levt våra liv.

Svar på
interpellationer

Jag är dock litet förvånad över att kunskapsluckorna eller kommunika-
tionsbristerna är så stora vid de verksamma sjukhusen vad gäller något som
så intensivt berör alla människor. Att statsrådet lägger tyngd i uttalandet att
han vill verka för att kunskapsluckorna skall försvinna låter för mig ytterst
positivt. Jag är också nöjd med att statrådet har tagit kontakt med danskarna
för att efterhöra deras senaste kunskaper i dessa frågor.

Visserligen tänker jag inte söka sak med Margitta Edgren, men Margitta
Edgren nämnde ingenting i sitt inlägg om livstestamente. Jag skulle vilja
fråga Margitta Edgren något som jag tidigare frågat statsrådet. Om en män-
niska vid sina sinnens fulla bruk skriver på ett intyg - ett intyg som innebär
att personen i fråga om han eller hon hamnar i en viss beskriven situation
inte vill ligga som ett kolli under sina sista dagar - får intyget bevittnat av
två trovärdiga personer och får det uppdaterat kanske vartannat år, bör en
sådan önskan respekteras, Margitta Edgren? Vi säger ju alla att det är män-
niskans egen vilja som ytterst skall vara avgörande.

Anf. 46 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Det är helt korrekt, Sten Andersson i Malmö, att ordet euta-
nasi på grekiska betyder stilla och värdig död. Men i svenskt, europeiskt och
engelskt-amerikanskt språkbruk betyder euthanasia dödshjälp.

Det är inte så lätt att svara på frågan om livstestamenten. Det beror på
under vilka omständigheter det skrevs, vilken tid som har förflutit och vilka
möjligheter som står till buds. Är det så, att doktorn när det gäller en svårt
sjuk människa kan göra den bedömningen att en insatt åtgärd inte vare sig
botar sjukdomen eller gagnar det fortsatta livet, har han rätt att avstå att
sätta in behandling. Men en läkare har aldrig rätt avstå från att ordinera om-
vårdnad, dvs. skötsel, vändning och underlättande av andning och ätning.
Jag kan alltså inte svara ja eller nej. Jag är nog väldigt ambivalent i den frå-
gan.

Sedan är jag mycket glad över Bo Könbergs klara avståndstagande i fråga
om ett närmande till det bruk som finns i Holland. Det är väldigt viktigt för
en nation att ha den tydliga gränsdragningen när det gäller läkarskråets och
över huvud taget läkarvetenskapens aktiva medverkan i att mörda andra
människor, därför att det är ju det som det handlar om. Annars kan man
snabbt komma in i någon sorts ”slippery slope”.

Sten Andersson talade om att leva med tanken på att vi alla skall dö.
Grundproblemet ligger i den existensiella ångest som vi alla känner inför
detta faktum. Vi måste alla vara öppna för att föra en diskussion med var-
andra, familjevis och vänner emellan. Det är ett sätt att komma ifrån denna
ångest.

Det finns en opublicerad rapport om smärtlindring, Bo Könberg. Den vi-
sar att det är mellan 20 % och 40 % av alla cancerpatienter i landet som inte
får adekvat smärtlindring. Vi har på något vis trott - jag kommer själv från
sjukvården från början - att detta var någonting som var historiskt. Men så

är det inte, och detta är ett jätteproblem. Så länge som vi inte har löst det

problemet kan vi inte heller komma ifrån en opinionsyttring av det slag som
Sten Andersson tog upp, dvs. att människor i Sverige när de tillfrågas på
ett enkelt sätt är intresserade av dödshjälp. Det beror på att de har brist på
förtroende för sjukvårdens förmåga och vilja - framför allt förmåga - att bi-
dra till att skapa en värdig död.

Anf. 47 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra en kort kommentar. Det är klart att ju mer
oro som det finns över att man riskerar att sluta livet i en situation med
mycket smärta och ångest, desto fler är det som är benägna att svara ja på
frågan om man vill ha denna möjlighet. Som jag avslutade mitt förra inlägg
med måste vår huvuduppgift vara att göra någonting åt denna situation. Att
vi alla skall dö kan man inte göra någonting åt, men det är förstås oerhört
viktigt att man gör det på ett så bra sätt som möjligt. Det är oroväckande
med sådana uppgifter som Margitta Edgren lämnade, och som har nämnts i
några av massmedierna under de senaste veckorna, uppgifter som visar att
det fortfarande är väldigt många människor som inte får den smärtlindring
som de behöver.

Herr talman! Jag vill understryka att såvitt jag har förstått är inte detta ett
växande problem, utan problemet ligger i det faktum att man inte tillräckligt
fort tillämpar modern kunskap för att minska den smärta som har funnits
under hela människosläktets vistelse på den här jorden.

Anf. 48 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag skall hålla mig kort. Jag har tidigare sagt att jag vet om
att detta är oerhört svåra frågor. Många människor, säkert alla människor,
har sin egen speciella syn på detta. Men debatten blir litet sned när man som
Margitta Edgren använder sådana begrepp som ordet mörda när man talar
om lagstiftningen i Holland. Jag tror att vi hamnar i positioner som ingen
gynnas av om vi använder det språkbruket. Man skall inte nämna det ordet.
Holland är dock ett land som ligger i Europa. Det är ett väl utvecklat land
som ingår i EG, som också vi vill bli medlemmar av. Det passar sig inte att
använda den vokabulären vare sig för Hollands del eller i debatten kring
eventuella livstestamenten och smärtlindringar i livets slutskede.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1993/94:75 om Gota Bank

Anf. 49 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jan Fransson har frågat mig om jag nu och inom ramen för
statliga Nordbanken/Gota Bank avser att vidta åtgärder för att i den reella
bankverksamheten återskapa den betydelsefulla funktion och ställning som
Skaraborgsbanken och Wermlandsbanken tidigare hade som provinsbanker
i sina hemlän.

Regeringen godkände den 10 december 1993 Bankstödsnämndens beslut

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

om överlåtelse av Gota Bank till Nordbanken. Beslutet innebär att Nord-
banken och Gota Bank kan slås samman till en bank.

Bankstödsnämndens beslut föregicks av en noggrann undersökning av hur
stor samordningsvinsten skulle bli vid en sammanslagning av Nordbanken
och Gota Bank. Detta värde jämfördes med de övriga intressenternas bud.
På så sätt har man kunnat klara av att rättvist jämföra ett bud från en bank
som staten äger med övriga bud. Analyser visade att Nordbanken och Gota
Bank gav det bästa utfallet. De samordningsvinster som kan uppnås är till
nytta inför den kommande privatiseringen av Nordbanken.

Gota Bank kommer tills vidare att drivas som ett dotterbolag till Nord-
banken, och den regionala prägeln bevaras. Firmorna Götabanken, Skara-
borgsbanken och Wermlandsbanken kommer att behållas.

Ansvaret för genomförandet av sammanslagningen av de båda bankerna
ligger på Nordbanken. Regeringen och Bankstödsnämnden kommer alltså i
huvudsak att stå utanför den process som sammanslagningen innebär. Från
Nordbanken har jag dock erfarit att den självklara utgångspunkten och am-
bitionen är att ta till vara det bästa i de båda bankerna. På drygt 70 orter i
Sverige föreligger dubbeletableringar av bankernas kontor. På dessa orter
kommer bankverksamheten att integreras i ett kontor på det sätt som på re-
spektive ort blir bäst för den nya sammanslagna Nordbanken/Gota Bank.

Anf. 50 JAN FRANSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka Bo Lundgren för svaret. Det var kanske inte så
mycket svar på min fråga om huruvida statsrådet i egenskap av den främste
företrädaren för ägaren/staten kunde tänkas vidta åtgärder för att återskapa
den betydelsefulla funktion och ställning som Skaraborgsbanken och Werm-
landsbanken tidigare hade som provinsbanker i respektive hemlän.

Jag hoppas att Bo Lundgren har förståelse för att jag i det fortsatta samta-
let ser honom i just den rollen som företrädare för ägaren, inte minst mot
bakgrund av riksdagens unikt långtgående delegering till regering och banks-
tödsnämnd. Det är viktigt att vi här i kammaren kan diskutera hur den stat-
liga bankverksamheten bäst bör utvecklas. Därför vill jag gärna höra litet
mera om hur Bo Lundgren ser på tanken att återskapa en sammanhållen
Skaraborgsbank inom ramen för Nordbanken inklusive Gota Bank. Den af-
fären är ju klar, så den hade jag inte tänkt att ta upp till diskussion. Men
ägaren måste ha någon uppfattning om detta.

Själv argumenterar jag starkt i min interpellation för denna tanke. Gota
Bank består av de tidigare utpräglade och välsedda provinsbankerna Skar-
borgsbanken och Wermlandsbanken. Båda dessa banker hade en i väsentliga
avseenden stark ställning i respektive region. Huvudkontoren låg i Skövde
och Karlstad, och man hade välrustade kontor i både Stockholm och Göte-
borg, där man höll kontakt med den riksomfattande verksamheten. Utlands-
verksamheten var väl utvecklad. Bankernas starka provinsiella ställning
kom till uttryck såväl i marknadsandelar som i styrelsernas sammansättning.
De var i allra högsta grad en omvittnat betydande tillgång för utveckling,
företagande och näringsliv i hemregionerna. Deras samarbete med närings-
liv likaväl som med kommuner och länsmyndigheter vittnade om ett stort
ansvar för den region som de verkade i.

När nu en ny situation har uppstått menar jag att ett gynnsamt tillfälle er-
bjuds att genom organisatoriska åtgärder, inom ramen för en storbank, ge
största möjliga självständighet åt Skaraborgsbanken. Detta menar jag kan
ske genom en långtgående decentralisering och mot denna svarande delege-
ring av befogenheter och resurser till regionstyrelser och verkställande led-
ning. På så sätt skulle man vinna provinsbankens ställning och betydelse för
utveckling av regionens näringsliv och sysselsättning.

Bo Lundgren säger att Gota Bank tills vidare kommer att drivas som ett
dotterbolag till Nordbanken. ”Tills vidare” tolkar jag som ett eller två år,
tills fusionen praktiskt har genomförts. Detta är naturligtvis ingen garanti
för en utveckling i den riktning som jag menar är önskvärd.

Bo Lundgren säger vidare att ansvaret för genomförandet av sammanlägg-
ningen av de båda bankerna ligger på Nordbanken och att regeringen och
Bankstödsnämnden i huvudsak kommer att stå utanför processen. Jag för-
står också att det är bankens ledning som har ansvaret för det praktiska ge-
nomförandet.

Men, Bo Lundgren, det borde väl ligga i ägarens intresse att exempelvis
genom en expertutredning mycket skyndsamt titta på möjligheterna att sätta
en provinsbanksprägel på bl.a. den bankverksamhet som berör gamla Skara-
borgsbankens område. Själv är jag övertygad om att det skulle innebära att
man, just som Bo Lundgren säger i sitt svar, tar till vara det bästa i de båda
bankerna.

Jag fick för en tid sedan ett brev från Nordbankens koncernchef Rolf
Dahlborg. Brevet kom några dagar efter att min interpellation hade fram-
ställts. Han satte värde på att få del av de synpunkter vilka vi som represente-
rar folket i dessa regioner kan ha på bankverksamhetens utveckling.

Jag har utgått från att Dahlborg menar allvar. Därför har jag i dag skrivit
ett brev till honom, i vilket jag närmare utvecklar mina synpunkter. Det
skulle naturligtvis vara värdefullt att här och nu få höra Bo Lundgren uttala,
som jag hoppas, sitt intresse av att se på möjligheterna att återupprätta pro-
vinsbankstanken, utifrån de tidigare goda erfarenheterna från Skaraborgs-
banken. Därför vill jag återigen ställa frågan: Vilken uppfattning har vår
främste ägarrepresentant om detta?

Anf. 51 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Anledningen till att jag deltar i debatten är den ökade roll
som storbankerna och finansinstituten spelar, där den lokala och regionala
nivån alltmer är på väg att suddas ut.

Provinsbanksrörelsen har inom respektive områden mycket noggrant bi-
dragit till samhällets uppbyggnad. Bankerna har trott på regionens identitet
och framtid och alltid sökt stödja de regionala initiativen. De har levt i regio-
nen på ett sätt som större banker aldrig har kunnat eller velat göra.

Finansminister Gunnar Sträng var på sin tid en mycket stark tillskyndare
av provinsbanksidén. Den skapade, enligt Gunnar Sträng och många med
honom, en nödvändig konkurrens till storbankernas mera byråkratiska och
tunga organisation samt allmänt centrala tänkande.

Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken har spelat en utomordentligt
stor och viktig roll i Värmland respektive Skaraborg. Så länge deras rörelse

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

koncentrerades till de egna regionerna var också lönsamheten tillfredsstäl-
lande.

Nu har koncentrationen av banksektorn blivit alltför stor. Nu efterfrågas
av allmänhet och företag alternativa bankkoncept med personlig kontakt,
obyråkratiskt tänkande och snabba beslutsvägar - banker som med andra
ord lever i och med regionens näringsliv och samhälle.

Vi som bor och verkar ute i regionerna är bekymrade, för att inte säga
starkt oroade, för att de stora drakarna - de stora bank- och finansinstitu-
ten - alltför mycket dominerar och utifrån centrala direktiv inte ser och mö-
ter problemen. Man brukar säga att ju närmare brasan man befinner sig, ju
varmare blir det. Det är på samma sätt så, att ju längre bort från problemen
som bankdirektör och koncernledning sitter, desto större är risken att man
ser centralistiskt på det hela. Konkurrenssituationen försvinner osv.

Jag tror att de stora bankerna menar allvar när de i reklamkampanjer be-
römmer sig för att satsa och tänka regionalt. Men verkligheten är annor-
lunda.

Herr talman! Efter att ha läst svaret vill jag i likhet med Jan Fransson ef-
terfråga ansvarsfrågan. Statsrådet Bo Lundgren är ju ändå ägare. Han sym-
boliserar ägarstrukturen. Jag tycker för det första att Bo Lundgren svävar
på målet. För det andra undrar jag: Hur länge kommer Gota Bank att leva?
Tills vidare, säger statsrådet i sitt svar.

Statsrådet borde väl närmare kunna konkretisera och ange vilken tidsplan
som gäller. Det borde rimligen också ligga i statsrådets intresse att ta sitt
ägaransvar och utifrån detta agera. Då tycker jag att den modell som Jan
Fransson här har skisserat är riktig. Jag hoppas att statsrådet i nästa replik-
skifte kan konkretisera litet närmare vad han menar med just ”tills vidare”.

Många av de gamla provinsbankernas framtid är nu på grund av omstruk-
tureringar beroende av ett utvecklat småföretagande, baserat på personliga
initiativ som kräver personligt stöd av olika experter.

Herr talman! Som situationen ser ut hemma i Värmland, med en starkt
ökande arbetslöshet, finns det verkligen all anledning att varje statsråd i re-
geringen drar sitt strå till stacken för snabba beslut, inte minst när det gäller
bankfinansiering etc. Där spelar bankerna onekligen en stor roll. Det är där-
för vi i dag vill uttrycka vår oro i denna debatt.

Jag hoppas än en gång att statsrådet närmare kan ange vad som döljer sig
bakom ”tills vidare” och att statsrådet också är beredd att vidta litet mer kon-
kreta åtgärder för att provinsbankerna, och därmed också näringslivet, skall
kunna leva vidare och blomstra. Det skulle också främja finansieringen av
de olika företagen.

Anf. 52 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jan Fransson ställde frågan om hur statliga banker bäst bör
utvecklas. I första hand sker det genom att avveckla det statliga ägandet.
Erfarenheterna av staten som ägare för såväl Nordbanken som tidigare PK-
banken kan vi själva se effekterna av. De är inte särskilt upplyftande.

Att vi i riksdagen skulle diskutera hur man bäst utformar en bra struktur
för en enskild bank är nog den största otjänst som vi skulle kunna göra ban-
ken. Det kliar alltid i fingrarna på politikerna när det gäller att styra och

ställa - hos vissa sannolikt mer än hos andra. Jag menar inte nödvändigtvis
Magnus Persson eller Jan Fransson i det avseendet, utan det ligger säkert för
oss alla, eftersom vi är intresserade och vill vara med och besluta om saker
och ting. Men vissa saker kan inte vi politiker hantera. Vi är inte bra på att
driva och leda företag, åtminstone inte i den roll som vi har som politiker.
Det finns andra exempel på detta utanför banksektorn.

När det gäller enskilda företag gör vi bäst i att skapa bra betingelser för
dessa. Jag återkommer till att det finns all anledning att ha synpunkter på de
stora strukturerna.

Magnus Persson frågade mig: Hur länge kommer Gota Bank att leva? En
sak kan jag säga: Gota Bank hade inte levt längre än till september 1992 om
inte regeringen och så småningom riksdagen hade ingripit. Banken var helt
färdig att avvecklas, med våldsamma förluster, som nu skattebetalarna har
tagit. Banken kommer också i realiteten att avvecklas, men precis som jag
hela tiden har sagt skall självfallet varje avveckling av en bank som har gått
så katastrofalt dåligt ske i ordnade former - vilket också har skett - och de
livskraftiga delarna skall tas till vara så att de kan utvecklas.

Alldeles bortsett från att staten inte är en bra ägare finns det naturligtvis
konfliktrisker i att i viss utsträckning vara ansvarig för den finansiella mark-
nadens lagstiftning och strukturer och samtidigt ha ett eget ägande på den
marknaden. Detta är konfliktrisker som vi måste vara medvetna om.

Ägarens uppfattning vad gäller Nordbanken och nu Nordbanken/Gota
Bank måste naturligtvis vara att man vill få så bra avkastning som möjligt på
de investerade medlen, i det här fallet en så bra återbetalning som möjligt
på de pengar som skattebetalarna tyvärr har tvingats betala till följd av spe-
kulationsekonomin under 80-talets andra hälft och den dåliga ledningen från
såväl ägare som ledning i banken. Detta är naturligtvis väldigt viktigt.

Staten å andra sidan har ett stort intresse av ett effektivt, väl fungerande
betalnings- och kreditsystem och också en effektiv och bra konkurrens på
det området. Vi arbetar i den riktningen genom att riva ner regleringar och
hinder för etablering av nya banker, men självfallet ställs krav på den verk-
samhet som skall bedrivas. Vi har förbättrat möjligheterna för utlänningar
att förvärva svenska banker. Det finns alltså möjlighet att uppnå den kon-
kurrens vi eftersträvar.

Låt mig sedan gå in på frågan om Nordbanken. Som jag sade inledningsvis
är ingen av oss tre som deltar i debatten någon expert på hur man bedriver
bankverksamhet. Vi har olika uppfattningar, mål och ambitioner. En ambi-
tion som vi naturligtvis har anledning att ha är att få ett bra och effektivt
fungerande kreditsystem.

Om Jan Fransson och Magnus Persson har rätt i sin bedömning av vilken
vikt de tidigare bankerna Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken kan
spela i sin region och hur mycket de kan bidra med i en sammanslagning med
Nordbanken, är ju detta något som faktiskt kan användas av banken, vilket
tydligen också framgick av ett brev från Nordbankens koncernchef Hans
Dahlborg. Jag förutsätter att den ledning som har tillsatts av styrelsen i
Nordbanken nu på bästa möjliga sätt kommer att utforma bankens struktur
för att uppnå målet så bra lönsamhet som möjligt och att man ser till att det
målet också uppnås i ett framtida privat ägarskap.

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Har Jan Fransson och Magnus Persson rätt i det de säger finns all anled-
ning att tro att det finns möjligheter att behålla den här typen av regionala
strukturer. Men beslut om detta skall inte fattas i Sveriges riksdag och heller
inte av Sveriges regering. Vi kan nämligen inte göra de bedömningarna, ef-
tersom vi inte har tillräckligt underlag.

Jag har full förståelse för att interpellationen har ställts och att Magnus
Persson också deltar i diskussionen. Vi har all anledning att företräda våra
regioner och deras intressen, och om dessa intressen sammanfaller med för-
utsättningarna för en lönsam och bra bankverksamhet kan också dessa in-
tressen komma att tillgodoses. Det är ungefär vad jag kan och vill svara i det
här avseendet.

Anf. 53 JAN FRANSSON (s):

Herr talman! Bo Lundgren säger att det bästa man kan göra för att utveck-
las bankverksamheten är att avveckla det statliga ägandet. För stunden har
vi väl ingen annan uppfattning. Jag hade heller inte tänkt ta upp den debat-
ten, utan jag ville begränsa mig till att få fram vilken uppfattning, kanske
t.o.m. erfarenhet, som Bo Lundgren sedan tidigare har av provinsbankers
verksamhet.

Att ändå koncernchefen har varit intresserad av att ta del av våra synpunk-
ter innebär naturligtvis att han också lyssnar till vad Bo Lundgren har för
synpunkter. Om jag uppfattade vad Bo Lundgren sade rätt är vi kanske över-
ens om att detta är en möjlighet som man i det här skedet skall titta på. Jag
vill ändå upprepa att det kan ligga i ägarens intresse att som ägare vara så
pass aktiv att man medverkar till att provinsbankstanken undersöks.

Bo Lundgren säger att statens målsättning just nu är att få så bra avkast-
ning som möjligt. Jag tror inte alls att den målsättningen står i motsats till
den här tanken, kanske är det t.o.m. tvärtom. Skall vi inte också lyssna på
och ta litet hänsyn till vad man säger inom näringslivet, inte minst inom små-
företagen? Jag vet att småföretagen i Skaraborgs län har ett starkt intresse
av att ha en bank med lokal förankring, och jag kan också hänvisa till vad
ordföranden i Företagarnas riksorganisation har sagt, nämligen att vi bör
återupprätta provinsbankstanken. Det finns alltså ingen motsättning mellan
de här ambitionerna.

Just nu befinner sig naturligtvis hela den här verksamheten i ett utomor-
dentligt känsligt läge. Hur kommer kunderna att agera? Känner de förtro-
ende för det som kommer att ske? En säker väg, Bo Lundgren, är att verkli-
gen visa och uttala att man också undersöker provinsbankstanken. Det
skulle lugna oss kunder och företag i de här bygderna.

Anf. 54 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Jag kan hålla med om att erfarenheten av statligt ägande
inom bankvärlden kan vara diskutabel. Men, herr talman, nog kliar det i
fingrarna när man tar del av bankvärldens och bankdirektörernas alla fall-
skärmsavtal, som ligger på en orimlig nivå. Detta kanske inte hör till dagens
debatt, men jag vill ändå ha upptaget i kammarens protokoll att detta gör
att det kliar i fingrarna och att vi politiker kanske borde ha spelat en större
roll i det sammanhanget.

Statsrådet säger att staten eftersträvar en så bra avkastning som möjligt.
Det är riktigt. Där har vi samma målsättning. Då bör man också eftersträva
en ökad konkurrens. Min erfarenhet av Wermlandsbanken som provinsbank
är att den, med en starkt decentraliserad uppbyggnad, med kontor ute i byg-
derna och närhet till företagen och till folket, har spelat en utomordentligt
stor och viktig roll för Värmland och att motsvarande har gällt för Skara-
borg. Om vi eftersträvar en bra konkurrens bör statsrådet därför också stötta
provinsbankerna, som spelar en för decentraliseringen så viktig roll.

Nu är vi inne i en besvärlig sysselsättningssituation. Arbetslösheten ökar,
och småföretagandet är viktigt för den framtida utvecklingen. Då är det vik-
tigt att det snabbt går att skapa kreditvärdighet och kredittillförsel för att
rädda jobben.

Jag och statsrådet verkar alltså, herr talman, vara inne på ungefär samma
linje, och jag hoppas att statsrådet grunnar på den här debatten, som jag
deltar i inte för att vara gnällig utan för att det är viktigt att rädda provinsban-
kerna i framtiden, att rädda jobben och, framför allt, att allmänheten skall
ha en bra service oavsett om man befinner sig uppe i Sysslebäck i Nordvärm-
land, i Karlstad, i Skaraborg eller i Skövde. Det är det frågan gäller.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition 1993/94:93 till socialförsäkringsutskottet

11 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 12 januari

1993/94:287 av Georg Andersson (s) till kulturministern om asylsökande
från Eritrea:

Strax före jul meddelades i Dagens Eko att ett antal eritreaner som vistas
på Invandrarverkets förläggningar skulle avhysas därifrån. Utlänningsnämn-
den har beslutat om utvisning, men verkställigheten har inte kunnat genom-
föras, bl.a. på grund av de krav som eritreanska myndigheter ställer. Det har
uppgetts att sammanlagt ca 400 eritreaner i Sverige är berörda. Många av
dessa har vistats här under flera år.

Det råder också viss oklarhet om kommunernas ansvar för bistånd till dem
som inte längre kan erhålla detta genom Invandrarverkets försorg. I det upp-
komna läget kan vissa enskilda komma att drabbas på ett icke acceptabelt
sätt.

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Svar på
interpellationer

Mot denna bakgrund vill jag fråga vilka åtgärder regeringen är beredd att

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

vidta för att lösa det akuta problem som uppstått beträffande asylsökande
från Eritrea.

1993/94:288 av John Andersson (-) till jordbruksministern om renar utanför
renskötselområde:

I den rennäringslag som trädde i kraft den 1 juli 1993 sägs att om renar
uppehåller sig utanför renskötselområdet eller på mark under tid då rensköt-
sel inte får bedrivas där, kan länsstyrelsen på framställning av dem som lider
skada, vid vite förelägga sameby att föra bort renarna.

I december förra året flyttades ca 1 500 renar till kustområdet vid Skellef-
teå (Bjurön). Första veckan i september förra året observerades 37 000 renar
på förbjudet område nedanför odlingsgränsen i Västerbottens län.

Alla försök att få länsstyrelsen att agera har varit lönlösa. Man hänvisar till
att lagen inte är tvingande. År efter år fortsätter detta problem med tusentals
renar på förbjudet område utan att något händer. Detta får till följd att mot-
sättningarna mellan ortsbefolkning och rennäringens utövare bara ökar. Så
kan det väl inte få fortsätta?

Min fråga till jordbruksministern:

Vilka åtgärder avser jordbruksministern vidta för att detta långvariga pro-
blem får sin lösning?

1993/94:289 av Gunhild Bolander (c) till kommunikationsministern om bil-
jettpriset på flyglinjen Visby-Arlanda:

Från den 17 januari kommer SAS att höja biljettpriserna på linjen Visby-
Arlanda med 30 %. Det innebär att en normalprisbiljett kommer att kosta
2 400 kr, en höjning med 500 kr.

Som väl torde vara bekant för statsrådet finns ett enda alternativ att
komma över vattnet mellan Gotland och fastlandet, nämligen färjetrafiken.
Detta är således ett mycket hårt slag för såväl det gotländska näringslivet
som de privatpersoner som på denna linje utgör en relativt hög andel av rese-
närerna.

Jag vill därför fråga statsrådet vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta
för att riksdagens trafikpolitiska målsättning om samhällets ansvar för bl.a.
tillgänglighet och regional balans skall kunna vidmakthållas.

1993/94:290 av Agne Hansson (c) till arbetsmarknadsministern om ytterli-
gare medel till stödområden i Kalmar län:

Under våren 1993 beslutade regeringen att Vimmerby, Hultsfred och
Högsby kommuner i Kalmar län och Valdemarsviks kommun i Östergötland
skulle få tillfällig stödområdestillhörighet. Det har visat sig vara en mycket
verksam regionalpolitisk åtgärd, som gett mycket god effekt. För ett sam-
manlagt avdelat regionalpolitiskt stöd för de tre kommunerna i Kalmar län
om 17 miljoner kronor har investeringar genomförts till en sammanlagd
summa på över 106 miljoner kronor. 130 nya arbetstillfällen har skapats. Det
av regeringen tilldelade regionalpolitiska anslaget är nu förbrukat för inne-
varande budgetår.

Med hänvisning till att de regionalpolitiska medlen för ytterligare stöd nu
är förbrukade och att åtgärderna visat sig ha så positiv effekt vill jag fråga
arbetsmarknadsministern:

Är arbetsmarknadsministern beredd att medverka till att ytterligare me-
del i samma storleksordning omfördelas för innevarande budgetår till be-
rörda länsstyrelser för att stödområdestillhörigheten för Högsby, Vim-
merby, Hultsfred och Valdemarsviks kommun skall få full effekt?

1993/94:291 av Barbro Westerholm (fp) till kommunikationsministern om det
europeiska larmnumret:

Genom avtal mellan SOS Alarmering AB och landets stift regleras de ”te-
letekniska” och finansiella villkoren för telefonsamtal till jourhavande präst.
Den 1 januari 1996 införs ett europeiskt larmnummer vilket medför att det
blir synligt från vilket telefonnummer den uppringande ringer. Dessutom
finns planer på inspelning av larmsamtal, vilket försämrar integriteten för
avsändaren.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Hur avser regeringen att garantera anonymiteten hos de som ringer jour-
havande präst efter införandet av det europeiska larmnumret?

1993/94:292 av Eva Johansson (s) till kulturministern om asylsökande från
Eritrea:

Under befrielsekriget i Eritrea kom många eritreanska flyktingar till Sve-
rige. De som kom före krigsslutet men inte fick sina asylansökningar be-
handlade före freden, har i allmänhet fått avslag. En grupp av dessa finns nu
på flyktingförläggningar i avvaktan på att de kan återvända till Eritrea.

Situationen i Eritrea är sådan att landet har utomordentligt svårt att ta
emot alla flyktingar som vill återvända. Regeringen har i det läget prioriterat
återvändandet för de flyktingar som lever under mycket små omständigheter
i läger i Sudan. Det är mot den bakgrunden man skall se svårigheterna för
den grupp som finns i Sverige.

Nu hotas eritreanerna på flyktingförläggningarna i Sverige att bli avhysta
från förläggningarna utan att ha någonstans att ta vägen. De får heller inget
ekonomiskt bidrag för sitt uppehälle. Deras situation är mycket svår.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga kulturminister Birgit Friggebo vilka
åtgärder hon vill vidta för att lösa situationen på ett humant sätt till dess för-
hållandena är sådana att de aktuella eritreanerna kan återvända till sitt hem-
land.

den 13 januari

1993/94:293 av Christer Skoog (s) till näringsministern om flyttning av före-
tagsledning för International Computer Limited:

Företagsledningen för företaget ICL i Ronneby meddelade den 11 januari
1994 att tillverkningen av företagets produkter skall flyttas från Ronneby till

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

England och att samtliga 270 anställda skall sägas upp. Ronneby har redan
innan detta besked den högsta arbetslösheten i Blekinge.

Avser regeringen att vidta någon åtgärd som förhindrar företagsledningen
för ICL i Ronneby att avveckla verksamheten där och göra 270 personer ar-
betslösa i en redan hårt drabbad ort?

1993/94:294 av Maud Bjömemalm (s) till kulturministern om flyktingkvotens
finansiering:

Regeringen har föreslagit och riksdagen beslutat att flyktingkvoten för in-
nevarande budgetår tillfälligt skall kunna utökas med 6 000 personer, en ök-
ning av nuvarande flyktingkvot från 1 800 till 7 800 flyktingar. Av ökningen
på 6 000 reserveras 5 500 platser för flyktingar från f.d. Jugoslavien.

I proposition 1993/94:51 sägs att kostnaden för den utökade flyktingkvo-
ten beräknas till 830 miljoner kronor, och den kommer i huvudsak att belasta
budgeten för 1994/95. Var i budgetpropositionen finns finansieringen? Ett
beslut om utökning av flyktingkvoten utan finansiering blir tom retorik och
stärker inte förtroendet för regeringens flyktingpolitik.

Mot bakgrund av det anförda frågar jag statsrådet Birgit Friggebo:

Hur har regeringen tänkt finansiera den ökade flyktingkvoten på 6 000
personer?

12 § Kammaren åtskildes kl. 15.29.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 6 (del-
vis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 22 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Torsdagen den 13 januari

Prot. 1993/94:51

13 januari 1994

1 § Val av den svenska delegationen till Europeiska ekonomiska sam-

arbetsområdets (EES) gemensamma parlamentarikerkom-
mitté och den svenska delegationen till EFTA-staternas parla-
mentarikerkommitté ............................... 1

2 § Avsägelse ......................................... 2

3 § Anmälan om kompletteringsval till den svenska delegationen till

Europeiska frihandelssammanslutningens (EFTA) parlamen-
tarikerkommitté .................................. 2

4 § Svar på interpellation 1993/94:51 om uppehållstillståndet för våld-

täktsoffer från det forna Jugoslavien................... 2

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Viola Furubjelke (s)

Marianne Andersson (c)

Berith Eriksson (v)

Isa Halvarsson (fp)

Margareta Viklund (kds)

Birgit Henriksson (m)

Ingela Mårtensson (fp)

Pierre Schori (s)

5 § Svar på interpellation 1993/94:70 om gömda flyktingbarn..... 19

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

6 § Svar på interpellation 1993/94:71 om asyl för vissa militärtjänst-

vägrare ......................................... 25

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Berith Eriksson (v)

7 § Svar på interpellation 1993/94:61 om dispens från husläkarlagen 30

Statsrådet Bo Könberg (fp)

Bo Holmberg (s)

Eva Zetterberg (v)

8 § Svar på interpellation 1993/94:65 om vård i livets slutskede ... 38

Statsrådet Bo Könberg (fp)

Sten Andersson i Malmö (m)

Margitta Edgren (fp)

9 § Svar på interpellation 1993/94:75 om Gota Bank ........... 45

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Jan Fransson (s)

Magnus Persson (s)

Prot. 1993/94:51 10 § Hänvisning av ärende till utskott ...................... 51

13 januari 1994 11 § Anmälan om frågor

1993/94:287 av Georg Andersson (s) om asylsökande från Eri-
trea .......................................... 51

1993/94:288 av John Andersson (-) om renar utanför rensköt-
selområde ..................................... 52

1993/94:289 av Gunhild Bolander (c) om biljettpriset på flyglin-
jen Visby-Arlanda.............................. 52

1993/94:290 av Agne Hansson (c) om ytterligare medel till stöd-
områden i Kalmar län............................ 52

1993/94:291 av Barbro Westerholm (fp) om det europeiska
larmnumret.................................... 53

1993/94:292 av Eva Johansson (s) om asylsökande från Eritrea 53
1993/94:293 av Christer Skoog (s) om flyttning av företagsled-

ning för International Computer Limited............. 53

1993/94:294 av Maud Björnemalm (s) om flyktingkvotens fi-

nansiering ..................................... 54

gotab 45586, Stockholm 1994

Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:51 Torsdagen den 13 januari

Riksdagens protokoll1993/94:51

Torsdagen den 13 januari

Kl. 12.00-15.29

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1993/94:51