Riksdagens protokoll
1993/94:42

Måndagen den 13 december

Kl. 12.00-14.41

Protokoll

1993/94:42

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 6 och 7 december.

2 § Svar på interpellation 1993/94:60 om placeringen i häkte av perso-
ner som tagits i förvar m.m.

Anf. 1 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Berith Eriksson har frågat mig vilka åtgärder regeringen på
kort och litet längre sikt är beredd att vidta för att de som tagits i förvar inte
skall placeras i häkten eller polisarrester.

Inledningsvis vill jag poängtera att ett förvarsbeslut är en ingripande åt-
gärd för den enskilde individen och därför bara får förekomma i situationer
där det är oundgängligen nödvändigt. Förutsättningarna för att ta en utlän-
ning i förvar är därför noga preciserade i utlänningslagen, och dessutom är
tiden för förvarstagandet begränsat. Av tillgänglig statistik framgår att det
fattades omkring 4 000 förvarsbeslut avseende vuxna personer under de tre
första kvartalen 1993.1 drygt hälften av fallen var tiden för förvarstagandet
kortare än tre dygn.

Antalet personer som tagits i förvar har i absoluta tal ökat under det se-
naste året. Detta är en följd av att antalet awisningsbeslut som fastställts av
Utlänningsnämnden och skall verkställas har ökat och det förhållandet att
en inte ringa del av de personer som har fått awisningsbeslut försöker un-
danhålla sig verkställigheten av beslutet. I relation till antalet verkställda av-
visningar har emellertid andelen personer som tas i förvar minskat.

Det är polismyndigheten som har ansvaret för att verkställa ett förvarsbe-
slut. Vid utredningsslussen i Carlslund finns särskilda förvarslokaler. Därut-
över kan polisen använda sig av polisarrester, vid korta förvar, samt all-
männa häkten och kriminalvårdsanstalter. Förvarstagandet kan också ske på
annat sätt som bedöms lämpligt, exempelvis i bevakad lägenhet eller rum i
anslutning till inrese- eller utreseorten. Kriminalvårdsstyrelsen har ansvaret
för de utlänningar som tas i förvar i häkten och andra lokaler som ligger un-
der Kriminalvårdsstyrelsen. I övrigt ligger ansvaret för bevakning m.m. hos
polismyndigheterna.

De särskilda förvarslokalerna i Carlslund tillkom ursprungligen i mitten

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 42

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

av 1980-talet för förvarstagande av barnfamiljer. Genom de mycket kraftiga
inskränkningar i möjligheten att ta barn i förvar, som genomförts på rege-
ringens initiativ under år 1992, utnyttjas emellertid förvarslokalerna numera
nästan enbart för vuxna. Placering av vuxna förvarstagna sker numera i
första hand i Carlslund i mån av plats och när det är praktiskt möjligt. För-
varslokalerna i Carlslund, som fram till nu omfattat 36 platser, har mot den
bakgrunden nästan ständigt varit fullbelagda under den senaste tiden.

Jag delar Berith Erikssons uppfattning att det är önskvärt att förvarsta-
gande av utlänningar i så stor utsträckning som möjligt sker på annat sätt än
genom placering i häkte eller polisarrest. För detta talar framför allt humani-
tära skäl. Såväl platsbrist på häktena som de höga kostnaderna för häktes-
platser gör det också angeläget att söka alternativa lösningar. Initiativ har
därför tagits med detta syfte.

Vid Carlslund har en del av de lokaler i anslutning till nuvarande förvarslo-
kaler som Invandrarverket tidigare använt för förläggningsboende iordning-
ställts för förvarslokaler. De kommer att tas i bruk den 15 december. Härige-
nom utökas antalet platser för förvarstagna i Carlslund från 36 till 60.

Kulturdepartementet har vidare tagit initiativ till ett möte mellan berörda
departement och myndigheter för att se på möjligheterna att använda några
av de förläggningar som nu skall avvecklas av Invandrarverket som förvars-
lokaler. Invandrarverket har därefter påbörjat en inventering av förlägg-
ningar som skall avvecklas inom kort och som i stället helt eller delvis skulle
kunna användas för förvarstagna. Enligt uppgift från Invandrarverket har
man vid denna inventering funnit några intressanta objekt. Ett par polismyn-
digheter har också vid egna inventeringar funnit lokaler som kan vara möj-
liga att använda för inkvartering av förvarstagna. Det måste nu vara en upp-
gift för de myndigheter som har det direkta ansvaret för att ta hand om för-
varstagna att närmare bedöma lämpligheten hos de lokaler som redovisats.

Min förhoppning är att det pågående arbetet skall leda till att det under
våren skall finnas möjligheter att placera en väsentligt större andel av de som
tas i förvar på annat håll än i häkten och polisarrester.

Anf. 2 BERITH ERIKSSON (v):

Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Jag ställde denna fråga efter det att jag hade besökt häkten i Uppsala och
även informerat mig om hur det såg ut på de andra häktena i mitt hemlän.
I Uppsala träffade jag bl.a. en man som i november hade blivit lovad en fäng-
elseplats i maj 1994. En annan kille hade tre veckor kvar på ett utdömt straff
på ett och ett halvt år. Han kommer alltså att avtjäna hela strafftiden i häk-
tet.

Stockholmspolisen berättade för en tid sedan i massmedierna hur otill-
fredsställande de fann det att deras dyrbara tid gick åt till att jaga häktesplat-
ser och transportera häktade. Men den frågan skall mer debatteras med ju-
stitieministern.

Utöver denna mycket otillfredsställande situation med överfulla fängelser,
häkten och arrestlokaler kommer den intensifierade jakten på asylsökande
som fått awisningsbeslut. Eftersom polisen inte har anvisats andra lämpliga
lokaler används i de flesta fall häkten och arrestlokaler.

Statistik kan man läsa på olika sätt. Det senaste kvartalet är intressantast,
eftersom det avser tiden efter det att polisen fått 100 miljoner i resursför-
stärkning för att söka efter personer som skall avvisas. Enligt statistiken över
juli, augusti och september var 1 422 vuxna och 31 barn förvarstagna. Av
dem var det bara 451 vuxna som satt mindre än tre dygn, dvs. inte ens en
tredjedel, och hela 252 som satt mer är tio veckor.

Sverige är ett avlångt land. Det är mer än 100 mil mellan Carlslund och
Haparanda, och flyktingar finns ända uppe i Kiruna. Även om det blir fler
platser på Carlslund täcker det inte behovet vare sig när det gäller antal eller
försvarbar transportsträcka. Det är ett faktum att även barn sätts i häkten,
eftersom det är så långt till Carlslund från övre Norrland eller södra Sverige.

Jag besökte London i somras tillsammans med socialförsäkringsutskottet.
Vi var då även och tittade på den förvarslokal som man hade gjort i ordning
utanför flygplatsen Heathrow. Våra värdar poängterade mycket noggrant att
detta inte var ett häkte eller ett fängelse. Dessa personer hade inte begått
något brott. Den distinktionen gör vi inte i Sverige.

Kulturministern redovisade att det pågår ett arbete med att iordningställa
andra lokaler, och det är ju mycket bra. Men hon uttalade endast en from
förhoppning om att det under våren skall bli möjligt att minska antalet för-
varstagna i häkten och arrestlokaler.

Tycker inte kulturministern att det är ovärdigt en civiliserad rättsstat att
över huvud taget sätta asylsökande i häkten och arrestlokaler? Är det inte
dags att klart uttala att det är oacceptabelt och sätta en tidsgräns för när
andra lokaler skall vara framtagna, eller åtminstone när regeringen ämnar
komma med förslag om en förändring?

Anf. 3 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Inte heller jag tycker att det är bra att människor som skall
avvisas från riket blandas med brottslingar. Det är också därför som kapaci-
teten nu nästan fördubblas vid Carlslund. Myndigheterna har på vårt initia-
tiv börjat inventera alternativa lokaler.

Berith Eriksson sade att polisen inte har anvisats andra lokaler. Kriminal-
vårdsstyrelsen och Polisen har det gemensamma ansvaret för att plocka fram
den här typen av lokaler. Vi har från vårt håll tyckt att det vore lämpligt att
försöka använda nerlagda förläggningar till förvarstagande, och Kulturde-
partementet har därför sammmankallat detta gemensamma möte.

Regeringen behöver alltså inte återkomma med något förslag, utan myn-
digheterna har denna uppgift. Min förhoppning är att det initiativ som togs
från Kulturdepartementet skall leda till en förbättrad situation. Arbetet har
redan påbörjats i och med att Carlslunds kapacitet nu ökar.

Visst finns det ett logistiskt problem i att Sverige är ett mycket avlångt
land. Men som jag redovisat i mitt svar kan man använda andra lokaler -
lägenheter och liknande. Man behöver alltså inte åka till en alldeles speciell
utpekad förvarslokal.

Jag vill på en punkt kommentera det Berith Eriksson sade om att rege-
ringen nu har avsatt resurser för en intensifierad jakt på avvisade asylsökan-
den. Jag vill här i kammaren redovisa vad regeringen har gjort. Regeringen
har anslagit 100 miljoner extra för att följa upp de resurser som tidigare har

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

1* Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 42

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

givits Invandrarverket och Utlänningsnämnden för att de skall kunna fatta
beslut snabbare och för att väntetiderna inte skall bli så långa.

De tidigare satsade resurserna böljar nu ge effekt. Men polisen har inte
fått motsvarande ökade resurser för att administrera awisningsbesluten. I
första hand skall dessa pengar användas till administrativ personal som nyan-
ställs för att kunna administrativt hantera avvisningarna från förläggning-
arna. Där sitter människor och väntar på att få åka hem.

De administrativa resurserna har också använts till att gå igenom gamla
listor på eftersökta icke avvisade personer och för att därmed kunna uppda-
tera dem så att de är aktuella. Därtill får pengarna användas också till över-
tid för poliser, men inte för nyanställning av poliser. Det innebär att de tips
som polisen tidigare har fått in, och som de också nu får in, kan följas upp.

Det finns alltså inte i regeringens beslut något direktiv om att speciellt
gömda personer skall utsättas för, som Berith Eriksson kallar det, intensifie-
rad jakt. Merparten av pengarna används till att följa upp Invandrarverkets
och Utlänningsnämndens beslut om avvisningar så att människor skall slippa
att vänta ytterligare längre tid på förläggningarna.

Anf. 4 BERITH ERIKSSON (v):

Fru talman! Jag vill än en gång påpeka att 60 platser på Carlslund inte
täcker behovet. Enligt den senaste statistiken kommer det att röra sig om
500-600 personer per månad.

Det är skillnad att säga ”lämplig” och ”förhoppning” och att säga att situa-
tionen är oacceptabel och att det är klart att det skall bli en förändring.

Sedan säger kulturministern att man kan använda andra lokaler, men vi
kan ju konstatera att andra lokaler inte används. Därför är det också nöd-
vändigt att mycket mera klart uttala att det inte är häkten och arrestlokaler
som skall användas för förvar av asylsökande.

Det är klart att 100 miljoner kronor i resursförstärkning också skall ge re-
sultat. Det är väl alla överens om. Annars är det inte så stor vits med att ge
100 miljoner.

Även om kulturministern liksom jag tycker att de viktigaste skälen är hu-
manitära, är det också en ekonomisk kostnad. En häktesplats kostar ca 1 600
kr per dygn. Det bör vara fler än jag och kulturministern som är intresserade
av att vi får en förändring på det här området.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1993/94:53 om sysselsättningen i Fyrstads-
regionen

Anf. 5 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Ingvar Johnsson har frågat mig om jag avser att föreslå åtgär-
der för att minska den höga arbetslösheten i Fyrstadsregionen.

Bakgrunden till interpellationen är den kraftiga nedgången inom industrin
i regionen. Ingvar Johnsson nämner särskilt Saab i Trollhättan, Volvo i Ud-
devalla och Teli i Vänersborg.

Jag vill först nämna att jag är väl medveten om den allvarliga situationen
i Fyrstadsregionen och att jag följer utvecklingen noga. Bl.a. har jag under
november sammanträffat med såväl landshövdingen i Älvsborgs län som
landshövdingen i Göteborgs och Bohus län.

Sverige genomgår en allvarlig ekonomisk kris med bl.a. minskad BNP,
hög arbetslöshet och stort statligt budgetunderskott. Regeringens ekono-
miska politik syftar till att sanera statens finanser och långsiktigt skapa goda
förutsättningar för företagande och tillväxt. Arbetet med att sanera statens
finanser är viktigt för att återskapa förtroendet för den svenska ekonomin
och möjliggöra låga räntor. En låg räntenivå är en grund för att öka viljan
till investeringar och därmed öka sysselsättningen.

Omfattande förändringar har gjorts för att stärka företagen och konkur-
renskraften, bl.a. vad avser skatter och avgifter.

Det är främst genom nyetableringar och genom tillväxt i små och medel-
stora företag som nya arbetstillfällen kan komma att skapas under återsto-
den av 1990-talet. Regeringens politik syftar därför särskilt till ett gynnsamt
klimat för dessa företag.

Jag vill också nämna att jag vid mina kontakter med företag alltid framhål-
ler att det nu är rätt tid att övergå från ett högt övertidsuttag till nyanställ-
ningar. På så sätt har företagen tid att skola in den nya personalen inför en
större efterfrågan om ett antal månader.

När det gäller de arbetsmarknadspolitiska insatserna har regering och
riksdag för innevarande budgetår anslagit mycket stora resurser. Det an-
kommer på AMS att fördela medlen mellan länen. Länsarbetsnämnderna
gör i sin tur en fördelning inom länen utifrån arbetsmarknadssituationen i
olika områden. Detta innebär att områden med fler arbetslösa jämfört med
övriga delar av respektive län erhåller större resurser. Fyrstadsregionen re-
dovisar till största delen en högre andel placerade i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder än de två länen som helhet. Under budgetåret har dessutom ytterli-
gare medel anvisats eller reserverats av respektive länsarbetsnämnd för
större arbetsmarknadspolitiska insatser i regionen.

Beträffande Högskolan i Trollhättan/Uddevalla vill jag nämna att skolan
för innevarande budgetår har fått en ökning av anslaget med 40 %.

Ingvar Johnsson berör också frågan om infrastruktursatsningar. Jag vill
här säga att riksdagen i juni i år på regeringens förslag godkände inriktning
och finansiering av ett tioårigt investeringsprogram i trafikens infrastruktur.
Planer som närmare reglerar utbyggnaden avvägar och järnvägar enligt rikt-
linjerna i detta program håller nu på att tas fram. Med stor sannolikhet kom-
mer dessa planer att medföra investeringar som direkt eller indirekt berör
Fyrstadsregionen och som kommer att bidra till en ökad sysselsättning.

Anf. 6 INGVAR JOHNSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Det har nu gått ett år sedan vi såg de svarta rubrikerna om varslen vid
Saab, Volvo och Teli. Det har gått ett år sedan tusentals familjer i Fyrstadsre-
gionen fick uppleva en dyster julhelg. Många visste redan då att deras jobb
skulle bort. Andra levde i ovisshet.

Vad har hänt sedan dess? Har regeringen tagit sin del av ansvaret? Svaret

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

är att arbetslösheten fördubblades till 2 % högre än rikets genomsnitt. Sva-
ret är att regeringens satsningar blev otillräckliga och att de arbetslösa drab-
bades av försämrad a-kassa.

Jag menar att vi i Fyrstadsregionen har drabbats dubbelt. Vi har drabbats
lika hårt som andra regioner av den allmänna nedgången. Dessutom har vi
drabbats av det som blev resultatet av de stora varslen. Antalet varsel och
uppsägningar i Fyrstadsregionen har på två år varit 10 000, varav 4 000 inom
transportmedelsindustrin.

Till det negativa hör också att personalminskningen inom industrin fort-
sätter. Volvo Flygmotor har t.ex. på några år minskat sin personal med hela
1 000 personer. Till det positiva hör den nya Saaben. Men även om fram-
gången blir mycket stor ger den inte tillbaka de ca 10 000 industrijobb som
har försvunnit. För att återskapa dessa jobb krävs både utveckling av den
industri vi har och ett mer allsidigt näringsliv, gärna inom det som kallas
”gröna jobb”. Det krävs också insatser för att snabbt ta ner arbetslösheten.

Börje Hörnlund säger att han följer utvecklingen noga. Men han säger
inte ett enda positivt ord om regionens omfattande utvecklingsarbete, inte
ett positivt ord om de stora insatser som görs lokalt mot arbetslösheten.

Jag skall ge nio exempel på åtgärder som Börje Hörnlund borde ge sitt
stöd.

1. Tidigarelägg trafikinvesteringar.

Fyrstadskommittén har tillskrivit regeringen om tidigareläggande av pro-
jekt som ingår i regionens trafiköverenskommelse.

2. Satsa på byggande.

Det kan ske genom att man stimulerar olika ROT-projekt. Kraftverket i
Lysekil är ett projekt som kan ge många jobb.

3. Stöd projektet Bilkomponent i Västsverige.

Börje Hörnlund har fått ett brev från landshövdingen om detta. Det är
särskilt angeläget för Dalsland, där 40 % av industrins anställda finns hos
underleverantörer.

4. Klara tillgången på riskvilligt kapital.

Jag tycker att de pengar som Volvo får återbetala bör tillfalla regionen.

Jag tycker också att Metalls förslag om inrättandet av en särskild Fyr-
stadsfond bör prövas.

5. Ökad satsning på SIRU, strategigruppen för industriel] och regional ut-
veckling.

Arbetet inom denna strategigrupp har sedan 1990 tillskapat 300 nya ar-
betstillfällen.

6. Bygg upp ett ”business and innovation center” i Fyrstadsregionen.

NUTEK har gjort förstudier för ett sådant center. Det kan bidra till att
stärka kontakterna med EU och bli ett instrument när det gäller att ut-
veckla nya verksamheter.

7. Utöka möjligheterna till utbildning kraftigt.

Det bör gälla utbildning på företagen, gymnasiekompentens till arbets-
lösa, ökade insatser inom folkbildningen och arbetsmarknadsutbildning.

8. Ge ökade resurser till högskolan.

Börje Hörnlund använder här en procentexercis för att påvisa ökade re-

surser, men räknat i antal är ökningarna små. Jämfört med andra regio-
ner har vår högskola hälften så stora anslag.

9. Satsa på forskningsprojekt.

Ett exempel är förslaget om ett centrum för termisk sprutning. Det är en
avancerad ytbehandlingsmetod. Här tvekar NUTEK om att ge sitt stöd.

Detta var exempel på åtgärder för att få fart på utvecklingen. Det visar på
en väldig skaparkraft i regionen. Regeringens ansvar är att ge oss lika goda
förutsättningar som andra regioner. Det är vad vi begär. Jag tycker att det
finns många exempel på att vi i vår region har behandlats styvmoderligt. Man
har inte tagit den höga arbetslösheten riktigt på allvar.

Därför vill jag återupprepa mina frågor till Börje Hörnlund. Är Börje
Hörnlund beredd att stödja de offensiva förslag som jag har redovisat här?
Med andra ord skulle man kunna säga: Är Böije Hörnlund beredd att låta
tusen blommor blomma i Fyrstadsområdet?

Jag tycker att man kan säga att det som sker i Fyrstadsregionen nu är att
1 000 plantor håller på att spira. Om regeringen inte ger dessa späda plantor
näring kommer de aldrig att blomma.

Anf. 7 RUNE EVENSSON (s):

Fru talman! Fyrstadsregionen är en av landets mest betydande industrire-
gioner. Regionens näringsliv och arbetsmarknad är för närvarande utsatta
för stora förändringar. Arbetslösheten är som nämnts högre än riksgenom-
snittet. Regionen har goda utvecklingsmöjligheter, och därför behövs en
medveten satsning på investeringar i infrastrukturen.

Kommunerna i Fyrstadsregionen har förstärkt sitt samarbete för att möta
situationen på arbetsmarknaden och för att utveckla infrastrukturen. Detta
har lett till en heltäckande överenskommelse för utvecklingen av infrastruk-
turen. Den innehåller kostnadsberäkningar, prioriteringar och lokalise-
ringar för samtliga trafikslag. Den är väl förankrad i regionen och har pre-
senterats för regeringen.

Med anledning av arbetsmarknadssituationen har regionens riksdagsmän,
kommunerna, länsstyrelserna och nu senast Metallfacken krävt en tidigare-
läggning av delar av dessa infrastruktursatsningar.

I fredags hemställde Fyrstadskommunerna i ett brev till regeringen om ti-
digareläggning av projekt som på olika sätt redan finns med i verkens planer
men som skall påbörjas senare under tioårsperioden. Kommunerna under-
stryker starkt angelägenheten av att dessa objekt tidigareläggs.

I hemställan tas de projekt som ingår i Fyrstadskommunernas överens-
kommelse upp. Det gäller ett strategiskt väg- och järnvägsnät vars grundpe-
lare är den s.k. Norgejärnvägen, Uddevalla-Herrljungabanan samt vägarna
E 6, riksväg 44 och 45 och väg 161.

Utbyggnaden av detta väg- och järnvägsnät i Fyrstadsområdet är kost-
nadsberäknat till 2 miljarder och ingår i det av riksdagen fattade infrastruk-
turbeslutet. Flera av projekten är ur planeringssynpunkt möjliga att starta
om ett år. En tidigareläggning, vars angelägenhet också betonas av trafikut-
skottet, medför merkostnader motsvarande räntekostnaderna under tidiga-
reläggningsperioden.

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

1** Riksdagens protokoll 1993194. Nr 42

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Merkostnaderna bör dock ställas mot lägre byggkostnader och bespa-
ringar samt de trafik- och miljömässiga fördelarna av att objekten färdig-
ställs tidigare än planerat. Detta medför också positiva effekter för bygg- och
entreprenadbranschen, som nu är i skriande behov av arbetstillfällen. De
positiva sociala effekterna av att folk kommer i arbete är också viktiga.

En preliminär beräkning har gjorts. Den visar att det är lönsamt att tidiga-
relägga dessa projekt. Kommunerna har i dessa frågor samrått med Banver-
ket, Vägverket, länsstyrelserna och länsarbetsnämnderna. Man har fått po-
sitiv respons på sin begäran överallt.

Arbetsmarknadsministern besökte nyligen Dalsland. Han blev då uppvak-
tad av landshövdingen, som påtalade den svåra situationen i regionen och
krävde omedelbara åtgärder. Ett reportage från arbetsmarknadsministerns
möte i Göteborgs-Posten har följande rubrik: Hörnlund stöder Fyrstad. Det
framgår dock av artikeln att Mats Odell sitter på pengarna.

Mats Odell har i tidigare fråge- och interpellationsdebatter sagt att han
inte har några pengar att dela ut till satsningar i området. Det framgår vidare
av artikeln att Börje Hörnlund har slagits för att få fram pengar till infra-
struktursatsningar och att han hittills har lyckats förhandla fram fyra sådana
paket.

Börje Hörnlund ingav hopp inför framtiden genom att uttrycka att kost-
nadsläget nu är det rätta för denna typ av satsningar. Med anledning av detta
vill jag fråga arbetsmarknadsministern följande: När kommer beskedet om
ett paket för Fyrstadsregionen, som alla i regionen nu väntar på?

I byggbranschen, som också berörs, är situationen katastrofal. I Älvsborgs
län står 39 % av byggarbetarna utanför arbetsmarknaden, och situationen är
liknande över hela landet. Man bedömer att arbetslösheten kommer att ha
ökat till 50 % i februari månad nästa år.

Byggandet är en motor i samhällsekonomin, och en byggnadsarbetare ge-
nererar jobb åt många andra i angränsande branscher. Men stora byggföre-
tag slås nu ut, och mycket kunnande och kompetens försvinner. Längre fram
i ett annat konjunkturläge när byggandet behöver öka har vi varken företag
eller kunniga branschmänniskor.

Därför måste nu krafttag för att branschen skall komma ur denna djupa
svacka tas. Det ROT-program som riksdagen beslutade om i juni månad har
endast marginellt påverkat sysselsättningen. Det som nu vill till är helt andra
tag. Ett ROT-program värt namnet måste omedelbart sättas in.

Vi socialdemokrater har i olika omgångar fört fram krav på sådana pro-
gram, men hittills har vi inte fått något gehör för dessa.

I en gemensam skrivelse till regeringen föreslår Göte Bernhardsson, gene-
raldirektör för AMS, och Gösta Bliicher, generaldirektör för Boverket, att
ett anslag på en och en halv miljard kronor för arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder skall riktas mot åtgärder inom byggsektorn. Pengarna föreslås främst
användas till att skapa ett särskilt tillfälligt investeringsbidrag för ombyggnad
av flerbostadshus. Enligt skrivelsen skulle därigenom 16 000 årsarbeten
snabbt kunna tillskapas.

Ett villkor är att ombyggnadsprojekten påbörjas mellan den 1 januari och
den 30 juni 1994. Andra föreslagna villkor för att man skall kunna få det
föreslagna investeringsbidraget är bl.a. att den arbetskraft som används i ett

ombyggnadsprojekt skall vara anvisad eller godkänd av den lokala arbetsför-
medlingen.

Mellan 25 000 och 35 000 lägenheter i flerbostadshus kan på detta sätt en-
ligt Boverkets beräkningar komma att bli ombyggda. Detta skulle snabbt ge
effekt.

Jag vill fråga Börje Hörnlund om regeringen avser att följa dessa förslag.

Anf. 8 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! I Uddevalla finns just nu 6,4 % i olika åtgärder. Kommunen
tilldelas för detta 170 miljoner kronor under budgetåret. I Lysekil finns
6,5 % i olika åtgärder, och kommunen är tilldelad 44 miljoner kronor. I
Trollhättan finns 5 % i åtgärder, men kommunen är tilldelad 182 miljoner.
Vänersborg ligger lägre. 3,5 % finns i åtgärder, och kommunen har ca 90
miljoner kronor till sitt förfogande. Det har dessutom utlovats att Fyrstads-
regionen skall få 15 miljoner extra bl.a. för utbildning.

Det som är avgörande är det kostnadsläge som råder för svensk industri i
dag. Det har aldrig i modern tid varit så förmånligt. Det gör att exportindu-
strin tar sig steg för steg, men det innebär också att inom landet verkande
företag får ett gott konkurrensläge t.ex. gentemot Japan och Tyskland.

Det bör också påpekas att Riksbankens räntenoteringar nu ligger mellan
6 och 7 procentenheter. När nedläggningsbesluten kom var räntan många
gånger uppe i ca 20 procentenheter. Det finns bedömare som menar att rän-
tan nu kommer att sjunka ett par snäpp till.

Det betyder väldigt mycket när företagen skall fatta sina framtida investe-
ringsbeslut. Det betyder också väldigt mycket för hushållen att räntenivån
är överblickbar när de funderar på att göra affärer.

Jag vill säga till Ingvar Johnsson att jag väldigt gärna ser att 2 000 blommor
blommar. Fyrstadsregionen har varit ganska präglad av stora och tunga före-
tag. Vi vet alla i denna sal att dessa stora företag är väl lämpade för robotise-
ring, mjukdatastyrning m.m. som gör att de producerar väldigt mycket mer
utan nämnvärda personalförstärkningar. Det är därför helt nödvändigt att
tusen blommor blommar.

Regeringen lägger också fram ett antal förslag som är avsedda att skapa
framtidstro hos småföretagen.

När det gäller trafikinvesteringar vill jag säga att vi har samordnat slutet
av interpellationssvaret med Kommunikationsdepartementet. Det pekar på
att man där bereder projekt som har med regionen att göra. Det är dock ett
beredningsarbete som fortfarande pågår. Som alla vet finns starka intressen
i samtliga riksdagsbänkar i denna sal. Mycket talar för att denna region bör
ihågkommas, dels av rena trafikpolitiska skäl, dels på grund av arbetsmark-
nadssituationen.

Jag inte bara uppvaktades av landshövdingen. Jag bodde också hos ho-
nom, vilket innebar två tre timmars mycket noggrann undervisning om olika
objekt. Vi är eniga om att mitt folk och hans folk skall fortsätta samråden
på handläggarnivå. NUTEK är också inbegripet, som Ingvar Johnsson och
Rune Evensson säger.

Ingvar Johnsson sade också att man skall satsa på utbildning. I år sker den
största satsningen på år och dag. I höstas tillkom ca 90 000 utbildningsplat-

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

ser. Tyvärr ser det i dag ut som om vi inte kan fylla platserna på det tredje
året på gymnasiet, som tänkt var. Det beklagar jag.

Riksdagen har i arbetsmarknadsutskottet behandlat delar av ROT-pro-
grammet. Det blir debatt och beslut om detta i kammaren på onsdag.

Anf. 9 INGVAR JOHNSSON (s):

Fru talman! Börje Hörnlund verkar väldigt nöjd med sina insatser. De
svar jag får i fråga om mina förslag är allmänt positiva, men de är inte kon-
kreta. Börje Hörnlund måste inse att situationen i Fyrstadsområdet är
mycket allvarlig och att regeringen inte kan smita ifrån sitt ansvar så lätt för
de insatser som måste göras. Arbetslösheten är faktiskt högre än i landet i
övrigt. Tycker exempelvis inte Börje Hörnlund att det är ytterligt skräm-
mande att 7 000 jobb har försvunnit bara för metallarbetare? Eller vad säger
Börje Hörnlund om siffrorna för varsel under de senaste två åren - 4 200 i
Trollhättan och 3 300 i Uddevalla? Det är ytterligt skrämmande. Är det inte
allvarligt att en tredjedel - hela 5 000 - av Metalls medlemmar i regionen går
arbetslösa? Många av dem riskerar dessutom att utförsäkras. Är det inte
också allvarligt att neddragningarna i industrin fortsätter, t.o.m. denna må-
nad?

Jag hoppas att arbetsmarknadsministern har lyssnat på vad landshöv-
dingen har att säga. Jag tycker också att Börje Hörnlund skall lyssna mycket
noga på vad Eric Andersson och S. Anders Larsson och andra kommunalpo-
litiker i området har att säga. Jag tycker att Börje Hörnlund också skall ta
till sig det program från Metallavdelningarna som jag vet att departementet
har fått sig tillsänt.

Alla de lokala aktiviteter som jag har beskrivit står i mycket skarp kontrast
till Börje Hörnlunds och regeringens passivitet. Vi socialdemokrater har re-
serverat oss för att högskolan skulle få ytterligare 11 miljoner, för att ta ett
exempel. Jag ser att Per Unckel råkade komma in i salen nu. Då kan jag
passa på att nämna ett konkret exempel för Böije Hörnlund. Bakom de pro-
centtal som Börje Hörnlund hänvisar till döljer sig följande resonemang.
Om vi i Trollhättan/Uddevalla får 200 nya platser och Lund får 1 000 nya
platser, har vi fått mera i procent räknat. Men skillnaden i storlek mellan
högskolorna har faktiskt ökat med 800 platser. Jag har förstått att Böije
Hörnlund och andra centerpartister har låtit sig luras av Per Unckels argu-
mentering på detta område.

Vad folket i Fyrstadsområdet vill ha är inga nådegåvor. De begär ett ar-
bete att försörja sig själva på. De begär inte heller att Böije Hörnlund skall
lösa allt. Men de begär, för att tala Metalls språk, att de skall få lika bra
verktyg att arbeta med i Fyrstadsregionen som man har i andra regioner.

Anf. 10 RUNE EVENSSON (s):

Fru talman! Jag tolkar Börje Hörnlunds svar på frågan om tidigarelägg-
ning av infrastrukturprojekt som positivt. Vi får hoppas att den rubrik som
stod i Göteborgs-Posten - Hörnlund ställer upp för Fyrstad - stämmer.

Min andra fråga gällde hur regeringen ställer sig till Boverkets och AMS
begäran. Jag hoppas att jag får svar på den i Börje Hörnlunds nästa inlägg.

Det är svårt att hinna svara på alla frågor på så kort tid, föreställer jag mig.
Jag förväntar mig att Börje Hörnlund återkommer till det i sitt nästa inlägg.

Jag kan inte släppa detta med byggandet. Vi är på väg mot en katastrof
för branschen. Det pekar mot en arbetslöshet på över 50 %. Det är en
bransch som ropar på hjälp. I och med att det inte finns någon bostadsminis-
ter finns heller ingen som har ansvar för dessa frågor. När branschens före-
trädare vill prata med regeringen är det ingen i regeringen som lyssnar. Stäl-
ler man frågor till Bo Lundgren svarar han samma sak som han har svarat
på alla frågor i två år. Det är meningslöst att ställa frågor till honom längre
på detta område.

Byggentreprenörerna säger samma sak: Ingen lyssnar, ingen förstår. Vi är
för djupt nere nu i svackan i byggbranschen. Jag anser därför att regeringen
måste agera. Det sker inget industribyggande på grund av att det är för låg
efterfrågan inom industrin. Regeringen bidrar ej till att skapa denna efter-
frågan. Det sker inget nybyggande på grund av den nya bostadsfinansiering
som regeringen har genomfört. Ombyggnader av bostäder sker heller inte
på grund av den ovilja regeringen hittills har visat. I Göteborg, som är rikets
andra stad, har hittills i år startats byggande av tio lägenheter - det är alltså
det totala antalet i Göteborgs stad, sedan det nya bostadsfinansieringssyste-
met införts.

Det är ingenting annat än en katastrof för byggbranschen. Regeringens
experter tror att det skall bli full fart på bostadsbyggandet med den nya fi-
nansieringen. Den är förmånligare än 1992 års finansiering, säger man. Men
fakta talar för sig själva. Här har endast startats byggande av tio lägenheter.
Jag undrar hur regeringen passivt kan åse detta. Hur kan Böije Hörnlund
som är arbetsmarknadsminister passivt åse denna utveckling?

Jag såg i en artikel i Göteborgs-Posten i fredags att även folkpartisten Er-
ling Bager har tröttnat på arbetsmarknadsministerns passivitet. Böije Hörn-
lund kan tala med branschens företrädare och byggentreprenörerna. Det har
jag gjort. Både ordföranden i Borås och ordföranden i Göteborg talar i dag
om byggbranschens uppgång och fall. Jag tror att den uppkomna skadan blir
svår att reparera. De är mycket irriterade över att det inte finns någon i rege-
ringen som lyssnar och bryr sig om branschens problem. Här kan Böije
Hörnlund också göra en insats.

Anf. 11 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Det är alltid mycket viktigt med rättvisa mellan olika regio-
ner. I detta fall har Fyrstadsregionen, från att ha tillhört de verkligt överhet-
tade regionerna, nu råkat klart illa ut. De medel som finns att fördela skall
naturligtvis fördelas med hänsyn till den situation regionen befinner sig i.

Allmänt om industrin kan man också säga att det tyvärr fortfarande före-
kommer vissa permitteringar och avskedanden i Fyrstadsregionen. Men om
man ser i stort har siffran för lediga platser i industrin och näringslivet denna
höst legat högre än 1991. De senaste veckorna har siffran t.o.m. legat på
1990 års nivå och något högre.

Man ser också på det stora övertidsuttaget att det nu är dags att börja ny-
anställa. Jag har lagt ner mycket tid för att övertyga de stora i näringslivet

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

och småföretagen om att byta ut övertiden mot nyanställningar. Jag anser
mig ha fått stor förståelse. Jag hoppas den processen går i gång ordentligt.

Vad gäller det sätt på vilket vi arbetar vill jag säga att respektive länsstyrel-
ser har tilldelats ett antal miljoner kronor för att besluten skall komma un-
derifrån, och jag tror att det är rätt väg. Beslut uppifrån blir inte alla gånger
riktigt lyckade. Ett problem för regionen är ju att Saabfabriken i Malmö gick
i bara nio månader och Volvofabriken i Uddevalla endast i tre år, till mycket
stora kostnader. Efterklokt kan man säga att det hade varit bra om det i stäl-
let hade gjorts en bred satsning på mindre och medelstora företag. Också
företagen som sådana skadades av det som inträffade, men detta var inte
lätt att bedöma vid de aktuella tillfällena. Båda företagsledningarna trodde
tydligtvis på en annan utveckling.

Till det positiva hör att de svenska företagen under lågkonjunkturen näs-
tan hundraprocentigt har lyckats genomföra just-in-time-systemet. Det gör
att det nu i motsats till vad som varit fallet under tidigare lågkonjunkturer
just inte finns några lager. Detta kommer också att synas när efterfrågan
kommer. Det gör att flera av de tongivande näringslivsmännen säger att det
nu är dags att börja investera.

Ett institut - jag kommer inte ihåg dess namn - som har tillfrågat en stor
mängd företag bedömer att investeringsutvecklingen inom byggbranschen
inte blir så dålig som en del andra har prognoserat. Det är naturligtvis också
min förhoppning att utvecklingen kommer i gång på industrisidan. Tyvärr
förekommer nu inte längre investeringar i kontor, hotell och liknande typer
av anläggningar, som byggdes i mycket stor stil under senare delen av
80-talet.

Till det positiva när det gäller byggandet måste också räknas att kvadrat-
meterkostnaden, som under den överexpansiva perioden både i småhus och
i stora hus uppgick till omkring 13 000 kr, nu är nere på ca 10 000 kr. Precis
som när man diskuterar väg- och järnvägsinvesteringar kan man därför när
det gäller reparationer m.m. säga att det nu är lämpligt att passa på att göra
sådana. Mycket talar för att det inte blir billigare än det är i dag, och då är
det rätt tid att agera. När det gäller den skrivelse som ligger från AMS avvak-
tar man i riksdagen, och beredning pågår inom regeringen.

Anf. 12 INGVAR JOHNSSON (s):

Fru talman! Jag kan inte riktigt hålla med Hörnlund när han säger att för-
delningen över landet har varit rättvis. Jag tycker att det har varit en njugg-
het när det gäller att ge besked om en rad satsningar i vår region som jag
hoppas så småningom ändå skall kunna komma till stånd.

Jag vill helt hålla med Börje Hörnlund när han säger att det jättestora
övertidsuttaget måste ersättas av ett ökat antal anställda.

Börje Hörnlund var också inne på frågan om industrins framtid. För att
bilden inte skall bli alltför mörk vill jag säga att jag inte tillhör dem som tror
att antalet industrijobb totalt sett kommer att minska så kraftigt i vårt land
genom rationaliseringar och annat. Men från den industri som vi skall ha
kvar i Sverige bör man satsa på Fyrstadsregionen. Inom denna region finns
mycket starka industritraditioner, yrkeskunskap och utvecklad teknologi på

en mycket hög nivå, som det går att bygga vidare på. Fyrstadsregionen kom-
mer självfallet att vara ett av Sveriges starka industricentra även i framtiden.

Samtidigt är det viktigt att arbeta för att få ett mera allsidigt näringsliv i
området. Det är ju just därför som vi nu måste satsa på en lång rad åtgärder
som jag har tagit upp i interpellationen. Jag menar att regeringen har ett
stort ansvar, både direkt och när det gäller de signaler som ges till de statliga
myndigheterna. Regeringen har hitintills inte tagit det ansvaret, utan det har
i stället lagts på högskolan, som Böije Hörnlund inte återkom till.

Om vi skall utveckla denna region till en framträdande industriregion, är
det orimligt att ha en högskola som är bara hälften så stor som andra. Om
vi får mindre resurser på ett sådant område, är det inte att se som en utebli-
ven gåva från regeringen utan som att något tas ifrån oss. Jag hoppas därför
att Böije Hörnlund nu är beredd till en positiv dialog med representanter
för regionen.

Jag kan inte heller låta bli att säga till Böije Hörnlund att jag tycker att
det behövs litet bättre tag. När man lyssnar på honom i dag undrar man vart
vår karske arbetsmarknadsminister tog vägen, han som skulle klara jobben
eller avgå. Det kan kanske med en lätt travestering beskrivas på följande
sätt: Så gick beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.

Anf. 13 RUNE EVENSSON (s):

Fru talman! Jag skulle vilja säga ytterligare några ord om Arbetsmark-
nadsstyrelsen och Boverkets begäran. Börje Hörnlund sade att frågan be-
reds, och även jag förstår att en skrivelse som skickas in till regeringskansliet
bereds. Men kan Börje Hörnlund säga när någon form av besked kan förvän-
tas komma? Avsikten var ju att det hela skulle starta den 1 januari. Det
skulle vara ett bra beslut för byggandet, som skulle ge en omedelbar och
snabb effekt. Det skulle vara intressant att få reda på om Börje Hörnlund
själv är positiv till detta.

Jag håller med Böije Hörnlund om att byggandet nu har blivit mycket bil-
ligare. Det finns då all anledning att vara aktiv när det gäller att få i gång
projekt. Det finns mycket stora behov. De arbetslösa väntar på någon form
av positiva nyheter men får inga sådana från regeringen. I stället är det fråga
om ökande arbetslöshet och mindre av kommunala jobb. En stor del av ar-
betslösheten inom byggbranschen är onödig, eftersom det finns så stora be-
hov, men regeringen är ovillig när det gäller att tillgodose dessa behov.

När det gäller kommunala uppsägningar är det likadant. Också de uppsäg-
ningar som kommunerna nu måste göra är enligt min uppfattning onödiga.
Samtidigt möts människor av besked om försämrad arbetslöshetsförsäkring
samt om försämringar i medbestämmandelagen och i lagen om anställnings-
skydd. Jag hoppas att Börje Hörnlund i sitt sista inlägg kan ge mera av be-
sked än det som gäller AMS och Boverket.

Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Jag är mycket övertygad om att Fyrstadsregionen kommer att
fortsätta att vara ett av Sveriges starkaste industriområden. Där finns så
mycket av kunnande och annat att bygga på.

När det sedan gäller mindre högskolor vill jag säga att många har hört mig

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

uttala min starka tro på vikten av att dessa breddas och utvecklas, gärna till-
sammans med ett lokalt verksamt näringsliv. Det är en process som ger till-
växt.

Vad beträffar det litet mera sedvanliga talet vill jag för min del säga att
ingen annan arbetsmarknadsminister har fått leva med ett så tungt arv från
inflations-, spekulations- och fallskärmsekonomin. Samtidigt har vi haft en
internationell lågkonjunktur. Inte heller har någon annan arbetsmarknads-
minister inom sitt ansvarsområde med olika tillfälliga åtgärder fått upp voly-
merna så mycket som jag och medarbetarna inom Arbetsmarknadsverket
och på andra ställen har kunnat göra.

Jag måste dock tyvärr också säga att både vårt land och inte minst jag själv
har för litet inflytande för att kunna påverka den internationella ekonomin,
även om jag skulle önska att vi kunde det. Vi har inte heller någon särskilt
stor rörelsefrihet i vårt land när budgetunderskottet, underskottet i Arbets-
marknadsfonden m.m. ser ut som de gör. Jag tror att vi alla i denna sal är
mycket medvetna om detta.

Jag och finansministern träffade under förra veckan samtliga partiers re-
presentanter i Kommunförbundets och Landstingsförbundets ledningar och
diskuterade att via kompetensutveckling få till stånd vikariat och annat som
gör att anställda inom kommuner och landsting inte i större omfattning skall
drabbas av arbetslöshet. Detta möttes av mycket stor förståelse.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1993/94:59 om arbetsmarknadssituationen
i Västmanland

Anf. 15 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Göran Magnusson har i sin interpellation ställt ett antal kon-
kreta frågor som rör insatser för Västmanlands län.

För det första har Göran Magnusson frågat mig om jag är beredd att med-
verka till att lindra effekterna av uppsägningar inom sjukvården i länet, ex-
empelvis genom ekonomiska resurser för senareläggningar.

Det är väsentligt för svensk ekonomi att förändringsarbetet i den kommu-
nala sektorn fortsätter. Även kommuner och landsting måste delta i an-
strängningarna för att förbättra de offentliga finanserna. Det är också viktigt
för de många människor som är beroende av den offentliga sektorns tjänster
att nya kunskaper och ny teknik omsätts i en utvecklad och effektiv organisa-
tion. Inom den kommunala sektorn råder en bred enighet om betydelsen av
effektiviseringar för att bättre kunna tillgodose väsentliga behov av t.ex.
barnomsorg, skola, äldreomsorg och hälso- och sjukvård.

Någon förstärkning av den kommunala ekonomin genom en ökning av
statliga anslag är inte möjlig. En sådan lösning skulle ytterligare öka det stat-
liga budgetunderskottet liksom lånebehovet.

Jag anser att det i dag finns förutsättningar för kommunerna att kombi-
nera kraven på besparingar med kraven på att hänsyn tas till arbetsmark-
nadssituationen, dvs. uppnå omstruktureringar i acceptabla former. Detta

bör vara möjligt mot bakgrund av nu aktuella bedömningar av den kommu-
nala ekonomin och genom samverkan med länsarbetsnämnderna. Många of-
fentliga arbetsgivare satsar nu på bl.a. utbildning och olika omplaceringsåt-
gärder. Genom utbildning anpassas kompetensen till förändrade arbetsupp-
gifter. Samtidigt förbättras förutsättningarna för att i framtiden bedriva
verksamhet med högre kvalitet och på ett effektivt sätt. I samverkan med
länsarbetsnämnden kan möjligheterna till utbildningsvikariat och bidrag till
företagsutbildning utnyttjas.

Kommunernas arbete med kompetensutveckling och effektivisering kom-
mer att leda till dels ytterligare kvalitetsförbättringar, dels ett lägre tidsbehov
för given volym arbetsuppgifter. Med tanke på den stora ökningen av bl.a.
antalet äldre och av övriga tunga kommunala uppgifter är detta en nödvän-
dig utveckling.

Frågan om stöd till utbildning bör lösas genom lokala förhandlingar mel-
lan länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar på samma sätt och enligt de
regler som gäller för övriga arbetsmarknaden.

Jag har i överläggningar med AMS understrukit betydelsen av att Arbets-
marknadsverket aktivt arbetar för att i samverkan med kommuner och
landsting uppnå sådana lösningar att personal i största möjliga utsträckning
på ett meningsfullt sätt kan bli kvar hos kommunerna med olika uppgifter.
Kompetensutveckling är grunden.

För det andra har Göran Magnusson frågat mig om jag är beredd att över-
väga att placera kommunerna Kungsör, Arboga och Köping i stödområde.

Jag kan inte i dag kommentera behovet av att inplacera en viss kommun
i stödområde. Det görs emellertid fortlöpande en analys av situationen i ut-
satta kommuner och regioner för att avgöra frågan om inplacering skall ske.

För det tredje har Göran Magnusson frågat mig om regeringen planerar
nya statliga investeringar eller sysselsättningsskapande beställningar i Väst-
manland. I fråga om infrastrukturella satsningar har riksdagen i enlighet
med regeringens proposition 1992/93:176 om investeringar i trafikens infra-
struktur m.m. beslutat om stora satsningar som kommer Västmanland till
del. Jag tänker då t.ex. på utbyggnaden av Mälarbanan som ingår som en
del av Banverkets grundsatsning för perioden 1994-2003. Även i fråga om
vägar görs och kommer satsningar att göras under samma period i form av
t.ex. utbyggnad av E 18 till motorvägsstandard.

Utöver de infrastrukturella satsningarna har länet även tilldelats 32 miljo-
ner kronor för ROT-byggnationer.

Frågan huruvida det blir några ytterligare investeringar utöver vad jag re-
dogjort för handläggs av Kommunikationsdepartementet.

Slutligen har Göran Magnusson frågat mig om jag är beredd att tillföra
länsarbetsnämnden i Västmanlands län resurser av en sådan omfattning att
samma andel av de arbetslösa kan omfattas av åtgärder 1993 som 1991.

Vad gäller de arbetsmarknadspolitiska medlen råder en decentraliserad
beslutsordning. För att uppnå de bästa resultaten bör också besluten fattas
så nära den lokala arbetsmarknaden som möjligt. Detta innebär att regering
och riksdag fastställer en övergripande ram och anger mål och riktlinjer för
hur dessa medel skall användas. Sedan fördelas medlen mellan länen av
AMS, varvid hänsyn tas till situationen på arbetsmarknaden inom respektive

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

1 * * * Riksdagens protokoll 1993194. Nr 42

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

län. Länsarbetsnämnden avgör slutligen hur medlen skall användas inom lä-
net.

För innevarande budgetår har Arbetsmarknadsverket det väl ställt vad
gäller anslag av medel. Arbetsmarknadsverket har tilldelats så mycket resur-
ser att antalet personer som anvisas arbetsmarknadspolitiska åtgärder nått
de högsta nivåerna någonsin under hela efterkrigstiden. Ändock tyder en del
på att verket kommer att ha pengar över vid detta budgetårs utgång.

Anf. 16 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Fru talman! Samtidigt som jag tackar statsrådet för svaret kan jag inte
dölja att jag är besviken över innehållet. Det manifesterar regeringens in-
ställning att det som hittills är gjort för att motverka arbetslösheten är det
som kan göras - ytterligare insatser är inte aktuella.

Svaret kan sammanfattas i att kommunerna, inklusive landstingen, har så-
dan ekonomi att de kan klara av problemen, att ytterligare investeringar i
Västmanland är en fråga för kommunikationsministern, att stödområdespla-
cering för kommuner inte kan kommenteras nu och slutligen att beslutsfat-
tandet inom arbetsmarknadsmyndigheterna är decentraliserat och att de har
pengar så det räcker och kanske t.o.m. blir över.

Sedan jag framställde interpellationen har den totala arbetslösheten i riket
sjunkit med ett par tiondelar, enligt statistiken. I Västmanland har antalet
arbetslösa däremot ökat. Fler och fler människor känner uppgivenhet, ja be-
svikelse, över att inte behövas på arbetsplatsen.

Böije Hörnlund besökte västra Västmanland för en vecka sedan. På Stora
torget i Köping mötte statsrådet många arbetslösa. Om alla arbetslösa i kom-
munen hade kommit dit hade det varit ungefär 2 500 personer på torget. Vi
brukar ofta ha politiska möten på Stora torget i Köping, och det är väl egent-
ligen bara Olof Palme och Gunnar Sträng som har kunnat samla bortåt 3 000
människor på torget. Men de mötena präglades inte av uppgivenhet och be-
svikelse, utan av förtröstan och framtidstro.

Det mer informella möte som Börje Hörnlund hade gav ett bra intryck av
hur människor i dag upplever sin situation. Böije Hörnlund fick ta del av
ilskan över orättvisa a-kasseregler och besvikelsen över regeringens passiva
inställning till de arbetslösa.

Samma måndag var det ett möte i Västerås, där borgerliga riksdagsleda-
möter från länet hade ett svettigt sammanträffande med demonstrerande ar-
betslösa tjänstemän. Mötet blev så pass jobbigt att en av riksdagsmännen
fick tillgripa argumentet att hans personliga uppfattning om a-kasseförslaget
inte stämde med regeringens.

Därmed återgår jag mera direkt till svaret och mina frågor. Börje Hörn-
lund säger nu att han inte har några pengar till kommunerna. Nej, han har
egentligen bara pekpinnar. Den tidigare uppmaningen i höst, att offentlig
sektor skulle sluta avskeda folk, åtföljdes inte av några pengar. Den senaste
överläggningen med de båda kommunförbunden resulterade i ett nytt utta-
lande om att det nu är rätt tid att höja kompetensen, dvs. utbildning för att
skapa vikariat. Wibble och Hörnlund talar enstämmigt om att det inte finns
några nya pengar till kommunerna.

I interpellationssvaret slår Börje Hörnlund vakt om omvandlingstrycket i

kommuner och landsting, dvs. att bristen på pengar skall leda till rationalise-
ringar. Sedan säger statsrådet så här: ”Jag anser att det i dag finns förutsätt-
ningar för kommunerna att kombinera kraven på besparingar med kraven
på att hänsyn tas till arbetsmarknadssituationen.”

Det är ett uppseendeväckande uttalande, inte minst i relation till den ut-
redning om de kommunalekonomiska effekterna som Hallstahammars kom-
mun har gjort av a-kasseförslaget, som skall beslutas här i riksdagen om nå-
gon dag. Utredningen visar på stora kommande kommunala kostnader, som
ytterligare försvårar möjligheten att behålla verksamhet i kommunerna och
därmed personal. Hallstahammarsutredningen är andra sidan av det som
TCO och LO har studerat när det gäller effekterna av a-kassepropositionen,
dvs. kraftigt höjda socialbidragskostnader i Hallstahammars kommun, från
budgeterade 13-14 miljoner till bortåt 100 miljoner kronor, dvs. ungefär åtta
gånger så mycket.

Jag har tagit upp kommunikationsinvesteringar, och i länet finns stora så-
dana behov. Jag vill peka på den s.k. Bergslagspendeln, Västerås-Fagersta-
Ludvika, som var ett resultat av stålkrisen på 80-talet. Där har man nu gjort
investeringar, och man har fått extra pengar. Men det återstår så pass mycket
investeringar att Bergslagspendeln bara i Västmanlands län tar 75 % av det
tillgängliga s.k. LTE-anslaget, dvs. kommunikationsanläggningar som be-
slutas och prioriteras av länsstyrelsen.

Det betyder att det måste tas fram mera pengar för att man skall kunna
göra också andra viktiga investeringar i vägar, järnvägar och kommunika-
tionsanläggningar. Bl.a. kommer mindre vägar och glesbygdsområden att få
stå tillbaka, om en så stor del av pengarna måste satsas för att fullfölja Bergs-
lagspendeln. Det är ju viktigt från många andra synpunkter, inte minst att
Bergslagspendeln får gå ända upp till Ludvika. Där fordras det samverkan
över länsgränsen.

Anf. 17 CARL OLOV PERSSON (kds):

Fru talman! Bergslagen var industrialismens vagga, och bruken och de
stora företagen i dessa bygder var en välsignelse för orterna - de är det fortfa-
rande, där företagande av det formatet finns kvar. Men det var samtidigt en
olycka för bygderna. Entreprenörerna togs nämligen ganska ensidigt om
hand av bruken, i stället för att folk blev egna företagare, som på vissa andra
platser i landet, där människor växte upp i fattigdom och inte hade annat än
stenbrytning att ta till. När kriserna kom hamnade man på defensiven; man
lade ner i stället för att utveckla företagsamheten.

Det skedde då en politisk låsning, som stämde ganska väl överens med
bruksandan. Man flyttade över kravet på trygga arbeten från bruksledningen
till politikerna. Tråkigt nog har vissa politiker tagit på sig den uppgiften i
alltför stor utsträckning. Det här är en olycka.

Det är inte politikernas roll att ordna jobb, utan deras roll är att lägga till
rätta, så att vanliga människor, entreprenörer, kan skapa sysselsättning och
bli arbetsgivare och producenter. Där råder i dag en stor brist i hela det
svenska samhället.

Jag kommer från Västmanlands län, och jag vill tillföra den trakten resur-
ser, så att vi kan klara framtiden på ett hyggligt sätt för människorna där.

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Det sker en hård utslagning. Göran Magnusson gjorde en beskrivning som är
helt korrekt. Det finns mängder med arbetslösa. Situationen i t.ex. Köping,
Arboga och Kungsör är mer skrämmande än den är i Uddevalla. Det har
inte funnits någon möjlighet att flytta fram positionerna och göra dessa om-
råden till stödområden. Däremot har Bergslagen fått del av det stödet.

Det här är egentligen en följd av att politikerna under alltför lång tid un-
derlåtit att lägga till rätta för företagandet. Nu står vi inför ett gigantiskt pro-
blem. Det talas om att man måste ordna 1 miljon nya jobb på tio år, eller
100 000 per år, i den konkurrensutsatta sektorn. Om vi flyttar ner det till
Bergslagsområdet, Västmanlands län, handlar det om 30 000 nya jobb, eller
3 000 nya jobb per år. För Köping, Arboga och Kungsör, som Göran Mag-
nusson och jag kommer från, är det 5 000 nya jobb, eller 500 nya jobb per
år i den konkurrensutsatta sektorn.

Det är en gigantisk uppgift som väntar entreprenörer, både redan etable-
rade och nya företag, och framför allt massor av nya människor som måste
bli företagare. Hur skall man stimulera fram ett nytänkande hos människor
så att de vill bli företagare, i stället för att förlita sig på politiker, som de har
gjort alltför länge?

Företagspolitiken måste vara långsiktig. Det kräver att vi är överens mel-
lan blocken. Hur blir vi det? Ingen vill bli företagare i ett samhälle där man
inte känner till spelreglerna för mer än kanske 1-3 år framåt i tiden. För före-
tagande som sträcker sig över flera generationer gäller det att det finns en
kontinuitet i skattepolitiken. Det måste finnas en vilja att ha företag. För att
det över huvud taget skall startas några företag måste det finnas förståelse
för företagarnas problematik.

Det finns i dag samma uppfinnarförmåga i Sverige som det fanns under
1800-talet, då de stora svenska företagen växte fram. Det exporteras uppfin-
ningar från Sverige för mellan 800 och 900 miljoner kronor netto. Detta
skulle räcka till produktion i landet på mellan 30 och 50 miljarder. Innovatö-
rerna finns i Sverige, precis som förr. Svenskarna är ett duktigt folk, men
ingen vill driva företag i Sverige. Varför är det på det viset?

Göran Magnussons ord faller så, att man tror att det enda som gäller för
Socialdemokraterna är att den offentliga sektorn skall vara arbetsgivare. Vi
har försummat så mycket när det gäller eget företagande och stimulans av
sådan verksamhet att det måste till ett nytänkande.

Tack så mycket!

Anf. 18 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Det innevarande verksamhetsåret har Arbetsmarknadsverket
fått 5 % över av anslagna medel. Jag måste konstatera att Arbetsmarknads-
verket i dag verkligen inte lider brist på pengar. Det ser ut att bli ett över-
skott, även om man denna vinter lyckas få in 7-8 % av de öppet arbetslösa
i olika åtgärder. Det hoppas jag att man får. Allt måste göras för att hålla
nere den öppna arbetslösheten.

Det är en mycket svår uppgift att nå denna nivå. Det kräver att alla goda
krafter, inte minst småföretagen och kommunerna, ställer upp och hjälper
till som anordnare och arbetsgivare.

I februari skall det läggas fram en regionalpolitisk proposition om stödom-

rådena. Som Göran Magnusson vet pågår det ett beredningsarbete där lan-
dets samtliga kommuner analyseras mycket noggrant. Man tittar på den
långsiktiga utvecklingen, hur arbetsmarknaden i dag ser ut och hur ålders-
sammansättning och annat påverkar situationen.

A-kassan skall debatteras i morgon. Eftersom Göran Magnusson nämnde
mötet på Stora torget kan jag säga att jag sedan i höstas och fram till nu har
mött många församlingar liknande den jag mötte på Stora torget. Diskussio-
nen har framför allt gällt de fem karensdagarna och 80-procentsnivån. Såvitt
jag förstår har oppositionen, i form av Göran Magnusson, beslutat att i mor-
gon rösta för 80-procentsnivån. Det finns nämligen inget 90-procentsyr-
kande. Fem karensdagar är också accepterat av Socialdemokraterna.

Det stora flertalet av dessa sammankomster är trevliga, men frågorna är
av den arten att de kan riktas till företrädare för i princip alla partier.

Låt mig påminna om att Socialdemokraterna i Norge har medverkat till
en ersättningsnivå i a-kassan på 62 %.

Jag skall också ta upp kommunerna. Kommunerna får en extra tilldelning
på 4,2 miljarder kronor nästa budgetår. Det har riksdagen beslutat. Ett stort
antal landsting har redan ingått övergripande avtal med länsarbetsnämn-
derna. I många fall blir hela personalen kvar. I Skaraborgs kommun, t.ex.,
satsar man på kompetensutveckling för 3 000 av sina anställda. Därmed får
700 människor chans att vikariera. Det finns många andra exempel.

När det gäller omvandlingstrycket kan jag säga att jag tidigare har sysslat
mycket med hälso- och sjukvårdsfrågor. När jag arbetade med de frågorna
låg patienterna i princip inne tre veckor för en höftoperation. Nu stapplar
de ut efter ett par dagar. Man låg inne en vecka för en starroperation. Nu
ligger man över huvud taget inte inne. Såvitt jag förstår av mina träffar i dag
med sakkunniga på detta område går denna utveckling väldigt fort inom häl-
so- och sjukvården. Det är bra. Då finns det mer tid, kraft och pengar till
den viktiga omvårdnaden av de riktigt gamla. Det är ju ett jobb som inte går
att rationalisera. Det handlar om mänsklig omvårdnad.

Det går inte att räkna på a-kasseförslaget. Ingen vet vad det innebär förrän
i vår, i och med generösa övergångsbestämmelser osv. Jag hoppas att vi är
överens om att ambitionen skall vara att inte få ett större antal människor
som går den eviga rundgången, dvs. a-kassa - åtgärd - a-kassa - åtgärd osv.
Ambitionen skall vara att så fort som möjligt få tillbaka en fullgod ordinarie
arbetsmarknad, där man har olika möjligheter att själv kvalificera sig för en
ny period.

Jag berörde kostnadsläget i den förra interpellationsdebatten, Carl Olov
Persson. Kostnadsläget är gynnsammare än någonsin. Det kommer vi att ha
mycket nytta av framöver. Parterna har också tagit ett mycket stort och be-
römvärt ansvar genom att täcka in en bit av 1995. Då finns fasta spelregler.

Vid det framtida beslutsfattandet i regering och riksdag och på läns- och
kommunnivå måste hela tiden frågan om hur detta slår när det gäller fram-
tidstron hos små och medelstora företag och nyttiga entreprenörer finnas i
bakhuvudet. Det är jag övertygad om.

Anf. 19 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Fru talman! Statsrådet Hörnlund framställer problemen och svaren på frå-
gorna så, att det ibland döljs att arbetslösheten i Västmanland och i riket

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

faktiskt har fördubblats under den tid som Börje Hörnlund har varit arbets-
marknadsminister.

Det finns anledning att peka på det förhållandet. Att exempelvis länsar-
betsnämnderna har fått mer pengar tar inte bort det faktum att flera männi-
skor nu står utanför arbetsmarknaden. De är öppet arbetslösa. Jag syftar
faktiskt till att försöka öka andelen människor som inte behöver vara öppet
arbetslösa.

Böije Hörnlund hänvisar till förslag som skall debatteras i kammaren i
morgon och på onsdag. Det finns förslag från oppositionen som enligt vår
uppfattning skulle leda till att ungefär 100 000 människor, och 2 500-3 000
människor i Västmanland, skulle kunna övergå från öppen arbetslöshet till
någon form av åtgärd eller reguljärt arbete. Det är sådant som vi gemensamt
skulle kunna ta sikte på.

Börje Hörnlund tycker att vi gemensamt borde kunna lösa detta genom
generösa övergångsregler. Talet om generösa övergångsregler i a-kassan är
litet förrädiskt. Det leder tanken till att situationen inte är så besvärlig.

Huruvida Hallstahammar har räknat exakt rätt eller fel kan alltid diskute-
ras. Om man säger att socialbidragskostnaden inte ökar åtta gånger utan fyra
handlar det fortfarande om ett belopp som utifrån det kommunalekono-
miska perspektivet ter sig ohanterligt. Om beloppet skulle öka från 13 miljo-
ner till 50 miljoner är redan det mycket besvärligt. Jag tror inte att det finns
någon anledning att hoppas för mycket på generösa övergångsbestämmelser.
När det gäller den kommunala ekonomin säger man nu att kommunerna har
tilldelats 4,2 miljarder för nästa år. Det var emellertid pengar som man av-
stod från att dra in. Jag medger att pengarna finns och att de kan göra nytta.
Men det låg ingen större generositet bakom det här.

Det har talats om företagandet, om löften och om vad man egentligen skall
göra. När Börje Hörnlund besvarade en av mina interpellationer hösten
1991 gällde det att sänkt skatt för små företag, sänkt förmögenhetsskatt, slo-
pad omsättningsskatt på aktiehandel, avskaffade löntagarfonder, privatise-
ring av statliga företag, ökad utbildning, grundlagsskydd för privat ägande,
slopad avdragsrätt för fackföreningsavgift, karensdagar i sjukförsäkringen,
a-kassan m.m. skulle leda till att det skulle bli flera arbetstillfällen i Sverige.
Trots dessa åtgärder och nya förslag har arbetslösheten fördubblats. Jag
tycker att man i första hand skall diskutera vad man kan göra åt det.

Anf. 20 CARL OLOV PERSSON (kds):

Fru talman! Jag vill vända mig till arbetsmarknadsminister Börje Hörn-
lund och säga att jag tror att Västmanlands län har drabbats hårdare än några
andra län. Under den senaste tiden gäller det framför allt regionen Köping-
Arboga-Kungsör, med tanke på den utslagning som kommer att ske inom
sjukvården. Det sker en centralisering till länshuvudstaden, som det i länet
råder delade meningar om.

Jag skulle vilja ha arbetsmarknadsministerns hjälp med att skapa en respit
för regionen västra Mälardalen för att denna skall kunna ta sig ur sina pro-
blem. Det området skulle behöva bli ett tillfälligt stödområde. Samtidigt kan
man ställa krav på politikerna i regionen så att de ser till att det blir en respit-
tid. När de första personerna kommer att utförsäkras i slutet av 1996, enligt

de nya regler som kommer att antas, måste något vara på gång. En långsiktig
företagsamhet måste stimuleras.

Som Göran Magnusson påpekade var vi några politiker som besökte Väs-
terås och fick det litet hett om öronen. Jag skyllde inte ifrån mig på något
sätt. Jag talade bara om att jag inte kan ge någon kortsiktig tröst i den situa-
tion som vi befinner oss i. Vi måste se till att vi fram till 1996, när de första
utförsäkras, har ordnat ett bättre sysselsättningsläge. Företagsamheten
måste komma i gång igen. Vi har nått vägs ände.

Det måste faktiskt konstateras att vi inte har möjligheter att anställa så
många fler i den offentliga sektorn. Vi måste vara mycket hovsamma med
de offentliga utgifterna. Vi kan inte höja skatterna, och vi kan inte heller
låna ytterligare. 1980-talets möjligheter togs inte till vara. Socialdemokra-
terna tog inte Sverige ur krisen under den här tiden. Det måste nu ske - kan-
ske under något oordnade former. Jag beklagar detta. Men jag kan samtidigt
konstatera att skadan är skedd. Jag vädjar till arbetsmarknadsministern att
göra något för att den här regionen skall få stöd under en period. Ställ gärna
krav på politikerna i regionen.

Anf. 21 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Göran Magnusson vet mycket väl att sviterna från 1980-talet
har kostat hundratusentals människor deras arbete. Jag vill säga att jag inte
var med om att prissätta Sverige ur världsmarknaden. Jag var inte med om
att spekulera sönder Sverige. Jag bär i mycket stor utsträckning följderna
av det som har hänt. Jag har haft många anledningar att studera orsak och
verkan.

Min bedömning är att det här är en mycket större börda att bära än den
internationella lågkonjunkturen. Arvet från senare delen av 1980-talet när
Sverige ”rusade” på olika sätt har kostat många jobb. Ovanpå det måste man
lägga den internationella lågkonjunkturen, som jag tyvärr inte heller kan
göra något åt. Även om den dåtida regeringen inte ensam kan lastas för allt
som hände var det den regeringen som regerade då och inte den nuvarande
regeringen. Den nuvarande regeringen bär följderna. Därför saknar jag fak-
tiskt ett större ansvarstagande från socialdemokraternas sida.

Till Carl Olov Persson vill jag säga att KAK redovisade siffror för mig som
är dåliga. Den här interpellationen liksom den föregående behandlar dock
en stark industriregion. Den här regionen kommer säkert tillbaka. I dag har
man bekymmer, och regionen skall bedömas utifrån det i framtida övervä-
ganden.

Anf. 22 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Fru talman! Jag känner till det beredningsarbete som pågår när det gäller
stödområden. Jag skall inte pressa den debatten ytterligare. Jag accepterar
i och för sig att beredningsarbetet måste fortgå. Det hade dock varit mera
hugnesamt om det uttalande som Börje Hörnlund senast gjorde, där proble-
met uppmärksammades, hade funnits med i svaret. Den delen saknades helt
i interpellationssvaret.

Fru talman! Låt mig ta upp diskussionen om sviterna från 1980-talet. Det
vanligaste resonemanget går ut på att det var Socialdemokraternas fel på

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

1980-talet då det rådde högkonjunktur. Regeringen har egentligen inget eget
ansvar alls. Det är så man uppfattar regeringsdiskussionen i den här frågan.
Böije Hörnlund saknar i dag Socialdemokraternas ansvarstagande i den här
situationen.

Socialdemokraterna saknade faktiskt borgerlighetens, oppositionens, an-
svarstagande när man i denna kammare lade fram förslag till åtstramningsåt-
gärder. Börje Hörnlund, hans partikamrater och de övriga borgerliga parti-
erna tvingade regeringen att avgå. Man avsatte regeringen på grund av att
regeringen ville vidta åtgärder för att förhindra den galopperande inflatio-
nen. Det kan Börje Hörnlund också dra fram. Det är mera klädsamt med
det gemensamma ansvarstagandet om man talar om hela situationen i stället
för bara det som passar för ögonblicket.

Böije Hörnlunds parti krävde också valutaavreglering. Hösten 1991 sade
Böije Hörnlund till mig att valutaavregleringen var ett av skälen till att det
hade gått illa för svensk industri. Böije Hörnlund och hans parti krävde
också att regeringen snabbt skulle lägga fram förslag om valutaavreglering.

Fru talman! Börje Hörnlund kanske tycker att vi borde kunna bli överens
i större utsträckning när det gäller a-kassan och att det finns gemensamma
beröringspunkter. Jag har uppfattat det så att Socialdemokraterna under
lång tid har visat beredvillighet att diskutera och komma överens om ett för-
slag beträffande a-kassan. Det har inte gått att komma överens. Det kan väl
inte bara bero på att Socialdemokraterna har haft principer i diskussionen
som har gjort att det har blivit litet svårare.

Jag håller med Börje Hörnlund när det gäller sjukvårdens rationalisering
och att teknik m.m. leder till att det måste ske förändringar. Det är inte detta
jag diskuterar. Jag tycker bara att det är okänsligt att upprätthålla omvand-
lingstrycket genom att det nu är brist på pengar. Västmanlands läns landsting
har faktiskt inte lyckats komma överens med Böije Hörnlunds ”avdelning”
på Länsarbetsnämnden i Västmanland om hur det skall kunna lösas så att
man får en sådan volym att personal kan kvarstanna i tjänst tills arbetsmark-
naden blir bättre.

Avslutningsvis vill jag hänvisa till Carl Olov Perssons resonemang att poli-
tikerna i KAK skall ha tryck på sig att ordna det här. Jag vill slå fast att syssel-
sättningen är statens ansvar. Det är inte lokalpolitikernas ansvar.

Anf. 23 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! I morgon kommer det att vara en stor diskussion om a-kassan.
Jag avstår från att kommentera det nu.

Låt mig bara påminna Göran Magnusson om att vi deltog i det populära
tvångssparandet som drog in ett par procentenheter. I lågkonjunkturen har
ett tiotal miljarder betalats ut, vilket var meningen. Det var dock inte enbart
angenämt ute på mötena då heller.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1993/94:57 om högre utbildning i Stock-
holmsregionen

Anf. 24 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Eva Johansson har frågat mig dels hur frågan om utvecklingen
av den högre utbildningen i Stockholmsregionen i dag bereds i Utbildnings-
departementet, dels om regeringen är beredd att skyndsamt tillsammans
med företrädare för regionen låta utreda förutsättningarna för att lokalisera
ytterligare högre utbildning till Södertörn i syfte att uppnå bättre regional
balans.

Jag vill inledningsvis framhålla följande.

Enligt preliminär statistik kommer det innevarande läsår att finnas om-
kring 175 000 helårsstudenter i högre utbildning inom Utbildningsdeparte-
mentets område. Det innebär en ökning om ca 35 % jämfört med utgångslä-
get 1990/91.

Detta har kunnat ske inte bara genom de ökningar som riksdag och rege-
ring beslutat om, utan också genom ett ökat platsutnyttjande. Fler studenter
än någonsin har härigenom kunnat antas till högre utbildning. Genom 1993
års universitets- och högskolereform har universitet och högskolor fått en
friare ställning i förhållande till statsmakterna. De har givetvis en större fri-
het att anta studenter och ange förkunskapskraven, att organisera utbild-
ningen och att betämma kursutbud. Nu liksom tidigare gäller att universitet
och högskolor själva bestämmer var de skall förlägga sin utbildning.

Riksdagen har i vårens proposition om högre utbildning, med avsteg från
huvudprincipen om att lokaliseringsfrågor är varje universitets och hög-
skolas eget ansvar, och med hänvisning till den forskningsmiljö som etable-
rats i Novum, Huddinge, beslutat att Stockholms universitet bör förlägga
viss utbildning i anslutning till verksamheten där. Vid sidan av detta har
Stockholms universitet, utan regeringens medverkan, lokaliserat Institutet
för datorstödd företagsledning (IDF) till Haninge. Ett intressant samarbete
har på detta sätt kommit att uppstå mellan utbildningar med ekonomiska,
humanistiska, medicinska och tekniska inriktningar.

Genom de verksamheter som Karolinska institutet, Kungl. Tekniska hög-
skolan, Stockholms universitet och Högskolan för lärarutbildning har förlagt
till Södertörn finns där för närvarande ca 3 000 studenter. Detta motsvarar
i omfattning en medelstor högskola i vårt land som t.ex. Mälardalens hög-
skola.

Utbildning och forskning i Stockholmsområdet har en vital betydelse för
hela vårt land. Denna nationella roll skall förenas med den betydelse utbild-
ningsutbudet har för just huvudstadsregionens unga. När det gäller utbild-
ningstäthet, antalet studenter och efterfrågebilden är förhållandena följande
i Stockholmsområdet:

Inom Stockholmsregionen finns i dag ca 30 000 helårsstudenter. Jämfört
med övriga län gäller för Stockholm:

dels att antalet ungdomar är stort i förhållande till utbudet av högre utbild-
ning och att efterfrågan samtidigt är större än i andra regioner,

t/e/s att antalet ungdomar kommer att minska långsammare i Stockholm
under 90-talet jämfört med resten av landet,

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

dels att många ungdomar inte kan beredas plats i högre utbildning i Stock-
holm, utan hänvisas till att studera på annat håll,

dels att åtskilliga obalanser finns kvar sedan tidigare, t.ex. när det gäller
en underdimensionerad lärarutbildning i förhållande till regionens behov av
lärare,

dels att utbudet av fortbildning och vidareutbildning är gott men på be-
kostnad av ungdomsutbildning vilket medfört en ökad konkurrens för de
ungdomsstuderande,

dels att en större andel invandrare efterfrågar högre utbildning.

Trots att Stockholmsregionen sammantaget har en högre andel högutbil-
dade än många andra regioner är samtidigt konkurrenskraven på arbets-
marknaden hårdare. Det innebär att regionen volymmässigt är underför-
söijd på egen utbildningskapacitet. Högutbildade måste ”importeras” från
övriga län.

Karakteristiskt för universitet/högskolor i Stockholmsområdet är att de är
specialiserade, i de flesta fall stora och att de i de flesta fall saknar expan-
sionsmöjligheter på plats.

För närvarande pågår inom Utbildningsdepartementet en studie rörande
den fortsatta utbyggnaden av högre utbildning i Stockholmsregionen. Jag vill
för min del understryka det angelägna i att den fortsatta utbyggnaden kan
ske på ett sådant sätt att huvudstadens naturliga styrka kan tas till vara.
Stockholmsområdet har ett unikt läge i den nya Östersjöregion som avteck-
nar sig efter Östeuropas frigörelse. Det är min uppfattning att detta läge bäst
kan tas till vara genom tillskapandet av en tät akademisk miljö där universi-
tet och högskolor och andra vetenskapliga institutioner kan befrukta var-
andra. Möten människor emellan skall främjas. Min utgångspunkt vid be-
dömningen av utbyggnadsplanerna för den högre utbildningen i Stockholms-
regionen är alltså kvalitet.

En ytterligare beredning av frågan om hur den högre utbildningen bör ut-
vecklas i Stockholmsområdet bör - såvitt det ankommer på regeringen - an-
stå till dess att den nu pågående studien slutförts.

Detta utgör mitt svar på fru Johanssons två frågor.

Anf. 25 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag ber först att få tacka utbildningsministern för svaret.

Utvecklingen av den högre utbildningen är en viktig angelägenhet för alla
regioner. I alla län strider man för att få en så bra och väl anpassad högskole-
utbildning som möjligt för sin region. Utbildningen är avgörande för hela
regionens utveckling. Det är därför både kommun- och landstingspolitiker,
det lokala näringslivet och andra arbetsgivare, fackliga och andra organisa-
tioner aktivt engagerar sig för att värna och utveckla den högre utbildningen,
och naturligtvis även forskningen, i sina regioner.

Vi är vana vid detta när det gäller regioner utanför Stockholm. Jag tror
att vi måste vänja oss vid att också Stockholms län vill vara med att diskutera
den högre utbildningen och forskningen och dess betydelse för utvecklingen
av vår region.

Nu vill Stockholmsregionen vara med och diskutera hur den framtida hög-

skoleutbildningen skall se ut och var den skall lokaliseras, för det har också
stor betydelse.

Jag hör ofta från folk från andra delar av landet att det väl inte kan spela
så stor roll var högskoleutbildningar ligger i Storstockholm, eftersom avstån-
den är små och vi har en väl utbyggd kollektivtrafik. Detta är förvisso sant,
men om man tittar närmare på hur det ser ut i verkligheten finner man att
vår region är mer segregerad än många andra regioner i Sverige också i ut-
bildningshänseende.

Ju längre från norra Stockholm som man kommer, med dess koncentra-
tion av högre utbildning, desto färre människor har längre utbildning än ut-
bildning utöver gymnasiet. Medan drygt 50 % av ungdomen i Danderyd går
vidare till studier på universitet och högskolor är det bara mellan 10 och
20 % i kommuner som Nynäshamn, Norrtälje, Haninge och Botkyrka.

Det finns naturligtvis fler orsaker till att det ser ut så här än närheten till
den högre utbildningen, men avståndet har också sin betydelse.

Denna obalans understryker behovet av att använda den högre utbild-
ningen som ett viktigt verktyg i kampen för att skapa jämlikhet i Stockholms-
regionen.

När universitetet konstaterar att det inte längre kan växa i det område där
det ligger är det därför naturligt att hela regionen vill vara med och diskutera
hur det nya skall se ut. Det finns en stor enighet om att mer högre utbildning
skall förläggas till Södertörnskommunerna. Det finns också ett stort intresse
för att den skall byggas upp som ett nätverk, där man med den nya teknikens
hjälp kan föra utbildningen samman även om delarna är lokaliserade en bit
ifrån varandra. Det gäller att se till att den högre utbildningen blir spridd
över hela Södertörn.

Det finns en bra böljan, som Per Unckel mycket riktigt skriver i sitt svar,
i Södertälje, Huddinge, Botkyrka och Haninge. Nu vill många gå vidare på
den här vägen. Därför är det intressant att veta hur departementet arbetar
i denna fråga.

Får regionen vara med från början i det här jobbet? Eller tänker Per Unc-
kel handskas med frågan på det sätt som han sade när han berättade för sina
partikamrater på stämman om hur han ville regera? Han sade då: Besluta
snabbt så att ingen hinner med att protestera.

Denna fråga är alldeles för viktig för att handskas med på det sättet.
Snabba beslut riskerar ofta att ge fel konsekvenser.

Betyder utbildningsministerns svar om huvudstadens naturliga styrka och
en tät akamedisk miljö att han när han söker lokaler för den nya högre ut-
bildningen från början har uteslutit en lokalisering utanför Stockholms kom-
muns gränser? Det vore i så fall olyckligt om det redan nu finns sådana lås-
ningar hos utbildningsministern, i departementet eller någon annanstans
som utesluter en lokalisering till Södertörnskommunerna i övrigt. Det går
också i högre utsträckning på tvärs med regionens intressen.

Detta är sådana saker som är av högsta intresse att få svar på. Ett arbete
är på gång. Det tar tid att få fram bra förslag, och många har intresse av att
få delta i debatten.

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 26 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Får jag börja med att korrigera Eva Johanssons litet slarviga
citat från mitt framträdande i Sollentuna för några veckor sedan. Jag sade
följande om min beslutsfilosofi. När man, efter att ha - observera! - lyssnat
på alla relevanta argument, är någorlunda säker på i vilken riktning man
skall gå, då skall man bölja gå för att därigenom få i gång nyttiga och dyna-
miska processer. På precis samma sätt avser jag att gå till väga i den fråga
som vi nu diskuterar, dvs. frågan om lokaliseringen av högre utbildning i
Stockholmsområdet.

Just nu pågår, som jag sade i mitt interpellationssvar till Eva Johansson,
en beredning inom Utbildningsdepartementet för att skapa ett hyggligt un-
derlag från vilket vi sedan kan bedöma hur beredningsprocessen skall föras
vidare. Inför framtagandet av detta beredningsunderlag har jag haft kontak-
ter med såväl landstingsföreträdare som med företrädare från fler inblan-
dade kommuner. Under beredningsarbetets gång har också flera kommuner
blivit tillfrågade om sina bedömningar och planer. Jag kan försäkra Eva Jo-
hansson att processen, precis som i fråga om förändringar av all annan högre
utbildning i vårt land, kommer att ske under största öppenhet, vilket är
mycket angeläget.

I detta skede av beredningsprocessen utesluter jag inga lokaliseringsalter-
nativ. Jag är övertygad om att den miljö som framskapats inom ramen för
Novum kommer att visa sig konkurrenskraftig på utbildningar som har na-
turliga relationer till denna miljö. Jag är samtidigt övertygad om att också
andra områden inom detta vidsträckta huvudstadsområde kommer att visa
sig ha särskilda kvaliteter. Jag har inga förutfattade meningar inför den be-
redning som vi nu står om exaktheten i lokaliseringen.

Jag måste säga följande till Eva Johansson med tanke på att hon koncen-
trerar diskussionen om högre utbildning i Stockholmsregionen till ett ned-
brutet inomregionalt perspektiv. För mig är de utbildningspolitiska utma-
ningarna i Sverige större än blott och bart en fråga som kan hänföras till var
utbildningsutbudet skall vara geografiskt lokaliserat i Stockholmsområdet i
stort. För mig handlar detta snarare om Storstockholm som helhet och om
Sverige än om delar av en region. Till detta kommer hur vårt land skall
kunna tillförsäkras bästa möjliga utvecklingsbetingelser. Lokaliseringen av
den högre utbildningen i Storstockholmsområdet måste avgöras med denna
som utgångspunkt - ingenting annat.

Jag har personligen en vision om Stockholm - som jag underströk i mitt
interpellationssvar - som en tät akademisk miljö där människor träffas, be-
fruktar varandras tankar och utvecklar Storstockholmsregionens förutsätt-
ningar att konkurrera framgångsrikt med andra regioner. I den visionen in-
går också Stockholm som - om jag får uttrycka det så - den ena ändan av en
intellektuell axel från S:t Petersburg till Skandinavien. Jag skulle personli-
gen välkomna en diskussion i denna riktning om högre utbildning i Stor-
stockholmregionen. Jag tror dessutom att det skulle gagna inte bara Stor-
stockholms utan hela Sveriges framtida konkurrensmöjligheter.

Anf. 27 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tycker att det är bra att utbildningsministern klargör vad
han menade i sitt svar, nämligen att ingen del av regionen är utesluten. Det

är ett viktigt besked. Jag hoppas att det så småningom kan få till följd att
utbildningsministern - om han fortfarande är utbildningsminister - medver-
kar till att det blir en spridning av den högre utbildningen.

Jag kan inte riktigt förstå motsättningen mellan att se till att den högre
utbildningen i större utsträckning kommer alla till del och kvaliteten i den.
Jag ser en stor kvalitetsaspekt i att människor kan söka sig nya kunskaper
och att utbildningen får en förläggning så att vi kan ta till vara den enorma
reserv som finns på Södertörn i jämförelse med hur människor som bor i
Danderyd och andra gynnade områden drar nytta av den högre utbild-
ningen. Jag kan inte förstå att en högre utbildning skulle må sämre kvalitets-
mässigt av att vara lokaliserad till Södertörn. Utbildningen som redan finns
där talar för att det finns goda betingelser. De människor som är involverade
i den högre utbildningen vittnar ofta om att kommunerna på ett ypperligt
sätt engagerar sig i utbildningsvillkoren på ort och ställe. Det är också något
att ta vara på.

Jag förstår inte riktigt den motsättning som utbildningsministern försöker
att måla upp mellan en lokalisering till de södra länsdelarna och kvaliteten.
Finns det någon sådan motsättning?

Anf. 28 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Det är självklart, Eva Johansson, att utbildning skall kunna
bedrivas på oerhört många ställen i vårt land och på många ställen i Stock-
holms län. Inte minst den nu frambrytande nya informationsteknologin
kommer att visa att det kommer att var möjligt att genomföra åtminstone
delar av varje människas utbildning på ett oerhört decentraliserat sätt,
t.o.m. i det egna hemmet eller i andra små enheter.

Fru talman! Eva Johansson undrar om det kan finnas en motsättning mel-
lan de kvalitativa aspekterna och lokaliseringsbeslut. Jag kan inte utesluta
att sådana motsättningar kan finnas. Jag vill gå tillbaka till vad jag sade tidi-
gare. Formandet av mycket konkurrenskraftiga akademiska miljöer är unika
uppgifter. Det handlar inte bara om att värdkommunen skall vara beredd
att stå till tjänst med viktiga ting såsom lokaler, bostäder osv. Miljön och
förhållandet till andra akademiska institutioner skall vara sådant att de na-
turliga spänningarna uppkommer varigenom ny kunskap skapas.

Observera att jag med detta inte har sagt något om några slutsatser om
var detta bäst kan uppnås. Men min uppgift vid prövningen av lokaliserings-
frågor för högre utbildning i Stockholm är just denna. Om Storstockholm
inte tar den möjlighet som finns att skapa denna täta akademiska miljö, är
risken att den vision jag tidigare talade om, nämligen att Storstockholmsom-
rådet skulle bli en vital västra del av en axel mellan Skandinavien och S:t
Petersburg, inte kan uppfyllas. Storstockholmsregionen skulle i det perspek-
tivet vara mindre konkurrenskraftigt.

Fru talman! Återigen, jag säger inte detta för att dra några slutsatser utan
för att försöka entusiasmera Eva Johansson till en diskussion om hela Stock-
holm i förhållande icke bara till andra delar av Stockholm utan också till res-
ten av världen.

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 29 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tror att utbildningsministern och jag delar intresset av att
Stockholm skall vara både en expansiv region och en region som bidrar till
kunskapsutbyggnaden inte bara för denna region utan även för resten av
Sverige och vår del av Europa - kanske också världen. Vi har en hel del spe-
cialiteter här i Sverige som världen i övrigt frågar efter.

Men ingen kan ju ändå tro att detta växer fram utan att många av dem
som går i den högre utbildningen är beredda att ge sig i kast med att skaffa
sig nya kunskaper.

En av de slutsatser som man ändå måste dra av dagens situation, utbild-
ningsministern, är att lokaliseringen spelar stor roll. Den spelar stor roll
både vad gäller fördelningen av utbildningen över hela landet och vad gäller
fördelningen i denna region. Lokaliseringen spelar också stor roll vad gäller
trycket från sökande till viss utbilding. Skillnaden är så ofantligt stor mellan
de unga människor som bor i Danderyd och dem som bor i Haninge och Ny-
näshamn vad gäller deras vilja och förmåga att söka till den högre utbild-
ningen. I min vildaste fantasi kan jag inte tro att ungdomar är mer eller
mindre begåvade beroende på var de bor.

Naturligtvis är det tillgängligheten som på ett eller annat sätt är avgö-
rande, med avståndet som en faktor, för dessa ungdomar. Det gäller att
ändra på detta, för att kunna ta till vara den utomordentligt stora reserv som
ligger i alla dessa ungdomar, framför allt boende i de södra länsdelarna; ung-
domar som i dag av en eller annan anledning inte anser sig kunna söka till
den högre utbildningen.

Ett offensivt synsätt på den här punkten skulle kunna ge många fördelar.
Jag menar inte att några tiotal högskoleplatser här och några tiotal högskole-
platser där skall plottras ut. Naturligtvis skall det vara en bra utbildning, och
naturligtvis skall det vara av den storleksordning att den kritiska massan -
som det brukar talas om - upprätthålls. Men låt oss inte gå i fällan och tro
att allt måste ligga inom Stockholm kommuns gränser. Det finns kapacitet
och expansionsutrymme utanför dessa gränser, där det skulle vara möjligt
att ta till vara denna utomordentligt viktiga reserv. Jag hoppas att vi kan vara
överens om det. Det förefaller också så.

Anf. 30 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Vi kommer säkerligen att hitta många gemensamma berö-
ringspunkter när beredningen av denna fråga kommit något längre.

Utan att söka sak med Eva Johansson måste jag ändå stillsamt protestera
till en del mot det som hon säger. Det är inte nödvändigtvis fråga om slutsat-
sen utan återigen fråga om perspektivet.

Jag värjer mig för att primärt lösa regioners behov av att stimulera deras
ungdomar till mer utbildning genom att nödvändigtvis alltid flytta utbild-
ningen till ungdomarna.

Fru talman! Vad vi i vårt samhälle behöver lära oss, och som man i många
andra länder lärt sig bättre än vi, är att det är befruktande och stimulerande,
inte minst för unga människor, att få flytta runt och att vistas i nya miljöer.

Jag säger inte detta för att protestera mot tanken att högre utbildning skall
finnas så nära unga människor som möjligt utan för att också säga att vi ge-

mensamt har ett ansvar för att upplysa en ung generation om att den skall
söka den bästa utbildningen och inte nödvändigtvis den närmaste utbild-
ningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1993/94:56 om studie- och yrkesoriente-
ringen, m.m.

Anf. 31 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Eva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att
vidta för att skollagens och läroplanens mål om en likvärdig utbildning när
det gäller studie- och yrkesorientering uppfylls och om jag är beredd att
skyndsamt låta göra en översyn som belyser situationen i kommunerna och
ger en bild av elevernas tillgång till kompetent syopersonal i sin skola.

Regeringens förslag till nya läroplaner för grundskolan, gymnasieskolan
och övriga skolformer behandlas just nu av riksdagen. Förslagen hör ihop
med och är den sista viktiga byggstenen i det nya styrsystemet för skolan,
där staten formulerar målen för skolan medan kommunerna har ansvaret för
att genomföra verksamheten.

I de föreslagna läroplanerna betonas vikten av studie- och yrkesoriente-
ring, och ett tydliggörande av ansvaret för dessa frågor görs genom en mar-
kering av att det är rektor som har ansvar för att eleverna får studie- och
yrkesorientering. Syoverksamheten i en skola är en angelägenhet för hela
skolans personal, rektor, lärare, syopersonal och övriga som arbetar i sko-
lan.

Hur verksamheten i de enskilda skolorna organiseras är en kommunal an-
gelägenhet och kan och måste få variera beroende på lokala förhållanden.
Kommunerna får dock endast ge tillsvidareanställning för syoverksamhet åt
den som har en utbildning avsedd för sådan verksamhet. Riksdagen har
också beslutat om att inrätta en studie- och yrkesvägledareexamen.

Utvecklingen mot alltmer variation och möjliga vägar såväl inom högre
utbildning som arbetsliv förutsätter vidare att skolans avnämare, dvs. uni-
versitet, högskolor, arbetsgivare och branscher, måste ta ett större ansvar för
informationen i skolorna än i dag.

Låt mig till sist med anledning av frågan om översyn av syoverksamheten
erinra om att en av Skolverkets huvuduppgifter är att följa och utvärdera
skolans verksamhet. Studie- och yrkesorientering ingår således i Skolverkets
uppföljnings- och utvärderingsansvar. Det är rimligt att redan beslutade och
föreslagna förändringar på skolområdet får verka en tid innan verksamheten
utvärderas. Jag avser alltså inte att nu ta initiativ till en särskild utredning av
frågan.

Anf. 32 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar skolministern för svaret. Både den nya gymnasie-
skolan och den nya högskolan, med dess många variationer och valmöjlighe-

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

ter till stor lokal utformning, understryker behovet av en väl utvecklad syo-
verksamhet i skolan.

I dag är dessutom arbetsmarknadsläget allt annat än lätt att hantera för
unga människor. Vi hoppas säkerligen allesammans att det skall ändra sig.
Men dagens unga har en mycket besvärlig situation. Även av den anled-
ningen behöver skolan vara väl rustad med kompetent syopersonal.

Vi skall tala mer om detta i morgon, när vi skall diskutera den nya läropla-
nen här i kammaren. Men det finns skäl att noga granska det som i dag sker
i skolorna. De elever som nu står i begrepp att göra sina kanske viktigaste
val för framtiden är inte hjälpta med hur det kommer att bli i framtiden i
skolan. Det är därför som jag ställt mina frågor om dagens syoverksamhet
till skolministern.

Det förefaller som att man i många kommuner nu drar ned på syoresur-
serna eller att man låter andra än utbildade syokonsulenter ta över dessa vik-
tiga arbetsuppgifter, exempelvis lärare med andra specialiteter.

Det kan ha sin bakgrund i den skrivning som regeringen gör i läroplan-
spropositionen, nämligen: den vägledning som eleverna behöver för att
kunna göra de rätta valen av kurs inom ett ämne eller ett ämnesblock i hu-
vudsak bör ges av lärare inom ämnet eller ämnesblocket. Jag vet inte om
det är så. Men jag hoppas att meningen med denna skrivning inte var att
syoresurserna därmed skulle kunna minskas eller att syokonsulenter skulle
kunna bytas ut mot ämneslärare. Det skulle vara bra om skolministern gav
ett sådant besked nu. Det skulle vara till vägledning.

Den nya gymnasie- och högskolans sätt att arbeta kommer sannolikt att
innebära att man, precis som skolministern säger, mer aktivt kommer att in-
formera om dess utbildningsutbud för grund- och gymnasieskolans elever.
Det ligger i skolornas eget intresse att de får så många elever som möjligt.
Det är naturligtvis också bra för eleverna med en sådan information.

Menar skolministern att gymnasie- och högskolorna därmed skulle ha ett
ansvar gentemot eleverna att informera i mer formell mening? Skulle något
slags åliggande åvila dem? Med tanke på den mängd gymnasie- och högsko-
lor som finns, har jag litet svårt att se hur det skulle gå till. Menar skolminis-
tern i så fall att detta på något sätt skulle minska kraven på skolans syoverk-
samhet? I så fall har vi vitt skilda uppfattningar om syoverksamheten och om
hur den bör gå till.

Det är viktigt att syopersonalen finns på plats i skolan. För att kunna ge
värdefull vägledning, måste man för det första finnas till hands när eleverna
behöver hjälp. För det andra måste någon form av personlig kontakt och
förtroende ha kunnat utvecklas, som gör att eleverna känner att de kan gå
till den här personen med sina viktiga frågor om sin framtid. Därför är det
mycket väsentligt att få reda på vad som händer nu i skolan - en skola som
förändras så snabbt. Ligger det någon sanning i alla påståenden om att syo-
verksamheten håller på att rustas ned; detta i en tid när det rakt motsatta
borde ske, med tanke på hur omvärlden ser ut?

Till sist skulle jag vilja veta om det inom departementet pågår något arbete
som kan leda till att syoverksamhetens roll och plats i skolan förändras i
framtiden. Det talas om en arbetsgrupp inom departementet, med delta-
gande av bl.a. AMS, som arbetar just med den framtida syoverksamheten.

Finns det en sådan grupp, vad gör den, vad har den för direktiv och när skall
den vara färdig med arbetet?

Anf. 33 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Låt mig först säga att det i den statistik och de uppgifter som
vi har fått från Skolverket i dag inte finns någonting som ger belägg för det
påstående som Eva Johansson kom med. Hon sade att det förefaller som om
många kommuner nu drar ner på syoverksamheten. Det kan bero på att vi
tidigare haft otillräcklig statistik. Vi har inte så många år att jämföra med.
Förekomsten och omfattningen av syoverksamhet är en av de punkter som
finns med i den statistik som Skolverket nu kontinuerligt tar fram. Redan
nästa gång vi får sådan statistik får vi en möjlighet att göra jämförelser. Det
är viktigt.

Regeringen har inte skickat någon signal om att vi tycker att det är dags
att växla ner när det gäller syoresurser och syoinsatser. Tvärtom skriver vi
bl.a. i propositionen om läroplan för gymnasieskolan att regeringen anser att
frågan om syoverksamheten är mycket viktig, inte minst i en kursutformad
gymnasieskola. Sedan utvecklas detta resonemang. Det är snarare att under-
stryka behovet än att signalera någonting annat.

Däremot är jag alldeles bestämt av den uppfattningen att högskolor, uni-
versitet och branscher framdeles måste ta ett större ansvar än i dag. Men jag
menar inte att vi skall ålägga dem ett formellt ansvar. I och med att bl.a.
högskolor och universitet nu skall ha ansvaret för antagningsbestämmelser
och antagningsförfaranden ligger det i deras intresse att se till att hitta former
för att förbättra informationen till de elever som man önskar rekrytera. För
det behövs ett utvecklingssamarbete - detta gäller flera andra områden
också - mellan gymnasieskolan, högskolor och annan högre utbildning samt
mellan gymnasieskolan och arbetslivet. Att det behövs ett utvecklingsarbete
är det ingen tvekan om. Det här är inte i stället för syoinsatser i skolan. Man
skall vara på det klara med att det här är ett så pass komplicerat område i
dag, att det är bra om det finns utrymme för lokalt utvecklingsarbete och
lokala lösningar.

Till sist frågar Eva Johansson om det finns en arbetsgrupp inom departe-
mentet som sysslar med syoverksamhetsfrågor. Ja, det gör det, men det är
en informell arbetsgrupp som har kommit till på initiativ av tjänstemän inom
olika myndigheter. Den har alltså inga direktiv. Det har snarast varit så att
man både på departement och på en del andra håll har tyckt att det dyker
upp så många frågor om syoverksamhet, arbetsmarknad och utbildning att
man har velat sätta sig ner och resonera.

Jag har fått några mera informella rapporter från denna arbetsgrupp. Men
jag förväntar mig att dessa samtal mellan myndigheter och andra som sysslar
med dessa frågor skall leda till förslag och idéer om vad som behövs fram-
över. Då får vi fundera över om vi behöver tillsätta en arbetsgrupp eller göra
något annat. Än har inget sådant kommit fram, utan detta är någonting som
har vuxit fram på tjänstemannainitiativ och som väl understryker att det
finns väldigt många frågor på det här området att arbeta med.

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 34 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Vi fick en del klarlägganden som jag tycker är bra.

Det finns ingen statistik, säger Beatrice Ask, över hur det ser ut på sko-
lorna. Vad vore då mer naturligt för en skolminister än att se till att få fram
det? Skolministern kan väl inte ha undgått, hon heller, lika litet som vi här
i riksdagen, att få vetskap om de snabba förändringar som nu sker ute på
skolorna på det här området liksom på andra områden.

Statsrådet hänvisar till att man inte hunnit få fram statistik. Det är alldeles
självklart, därför att utvecklingen nu går så snabbt att man inte hänger med.
Men det minskar faktiskt inte vårt ansvar för att hålla oss å jour med hur det
ser ut. Att man stoppar huvudet i busken och tror att verkligheten inte finns
innebär faktiskt inte att verkligheten försvinner. Andra ser den, och det är
väl lika bra att också vi försöker få upp ögonen för den.

Jag tycker att det är bra att skolministern säger ifrån i svaret att branscher
och högskolor har ett ansvar för syoverksamheten och att detta inte tar ifrån
skolorna något ansvar för syoverksamheten. Det är ett självklart intresse för
dem att informera så mycket som möjligt om sina utbildningar. Jag tror att
den litet mera reklamartade informationen om både bransch- och högskole-
utbildningar snarare ökar kravet på skolan att stå till tjänst med en mer kon-
sumentinriktad information där man tar konsumentens, elevens, ställning i
stället för branschens eller högskolans och väger in elevens intresse.

Det är också bra, tycker jag, om det nu kan skapas utrymme för lokalt
utvecklingsarbete, för hur syoverksamheten skall utvecklas. Men jordmånen
för det blir sämre och sämre ju mer man krymper resurserna för det. Jag är
rädd för att det lokala utvecklingsarbetet kommer att innebära att det mer
blir så att man håller fast vid de egna resurserna. Man orkar inte tänka så
förskräckligt mycket på framtiden och utvecklingen.

Vad gör den informella arbetsgruppen för någonting?

Anf. 35 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det vore väl naturligt att skaffa fram statistik, säger Eva Jo-
hansson, när jag säger att befintlig statistik inte verifierar att det har skurits
ned på resurserna. Skolverket har i sin uppföljning och i sin statistik bl.a.
tagit med uppgifter om syoverksamheten. Vi har nu för första gången fått
sådan statistik, och den fick vi i december. Jag tycker att det är litet tidigt att
i december kräva nya uppgifter. Vi behöver inte följa utvecklingen månad
för månad, men jag tycker det är en positiv signal att detta finns med i Skol-
verkets redovisning. Jag utgår från att detta återkommer i det fortsatta arbe-
tet. Det var min poäng. Då får vi en möjlighet att jämföra uppgifterna. Det
är en väl genomarbetad analys och utvärdering som har gjorts kommun för
kommun. Jag tror att det är oerhört viktigt att man inte får den kanske något
snuttifierade information som man annars kan få. Jag känner alltså inte ett
våldsamt behov att nu begära en ny översyn, eftersom detta redan ingår i
Skolverkets arbete.

Eva Johansson frågar vad arbetsgruppen gör. 1 arbetet deltar Utbildnings-
departementet, AMS, VHS och Skolverket. En av de viktigaste sakerna för
arbetsgruppen, om jag har förstått det hela rätt, är att se hur de olika myn-
digheterna bättre skall kunna samarbeta. Jag tror mig också veta att man

bl.a. inom VHS känner att universitet och högskolor finner det angeläget att
inte springa ut med än den ena än den andra informationen litet ad hoc, vil-
ket Eva Johansson antydde. Man försöker i stället hitta former för en mer
samlad och seriöst genomarbetad information.

Jag kan inte i detalj redovisa vad gruppen har kommit fram till mer än att
man har träffats ett antal gånger. Det är ett spontant initiativ från myndighe-
ter och departmentens tjänstemän. Jag utgår som sagt från att om man har
väsentliga synpunker, kommer jag och även andra ministrar att inom en rela-
tivt snar framtid att få veta det. Då får vi se vad som behöver göras.

När det gäller kommunernas arbete och det lokala utvecklingsarbetet in-
nebär vaije tid av begränsade resurser bekymmer. Jag tycker ändå att det är
viktigt att framhålla att kommunerna är skyldiga att ge ungdomar informa-
tion om möjligheterna att välja inför gymnasiet. Vi har framför allt i proposi-
tionen och även i andra sammanhang slagit fast att rektorn är ansvarig för
att eleverna får adekvat information om studiemöjligheter, arbete och an-
nat. Det är en sak som också går att utvärdera så småningom. I och med att
man bestämmer sig för att någon har ansvar för att detta görs finns det också
ett intresse från kommunerna att se till att alla lever upp till kraven. Jag tror
inte att någon är intresserad av att minska på syoverksamheten. Tvärtom är
alla väl medvetna om behovet av den, samtidigt som uppgiften blir alltmer
komplex. Det är därför som vi förutom om skolans uppgifter i dag också ta-
lar om det ansvar som måste åläggas andra aktörer.

Anf. 36 EVA JOHANSSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte heller att det finns ett direkt intresse av att
minska syoverksamheten. Ändock synes detta ske i alltför många kommu-
ner, där man dels drar in på resurserna, dels också för över syouppgifter till
outbildad personal - tydligen för att fylla ut timmar för olika slags ämneslä-
rare. Det är en situation som är allt annat än tillfredsställande. Det vill jag
gärna påpeka.

Jag hoppas att också vi kan ta del av de synpunkter som arbetsgruppen
kommer fram till. Diskuteras det i gruppen om att förändra ansvaret för syo-
verksamheten i skolan, en annan gränsdragning mellan de olika myndighe-
terna?

Anf. 37 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Eva Johansson påstår att man använder outbildad personal
för syoverksamhet. Jag har svårt att tro att man för mer omfattande och pla-
nerad syoverksamhet gör detta. Det är möjligt att det sker i viss utsträck-
ning. Då vill jag gärna påpeka att syoinformation av olika slag omfattar ett
brett fält. Det åligger all personal, alla vuxna, i skolan att på olika sätt bidra
till att ungdomar får information och vägledning i dessa frågor. Men man
kan naturligtvis inte lägga huvudansvaret påvem som helst. Det finns fastsla-
get att tillsvidareanställning för den här specifika uppgiften bara kan ges till
dem som har relevant utbildning. Jag utgår från att det Eva Johansson talar
om är en marginell företeelse.

I arbetsgruppen har man mig veterligt inte resonerat om att förändra an-
svaret. Man har framför allt diskuterat de nya reglerna för antagning till uni-

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

versitet och högskolor samt hur myndigheterna skall kunna samarbeta. Det
har lett till att man vill träffas. Vad som kommer ut av detta vet jag som sagt
inte. Men om det kommer fram synpunkter som gör att myndigheter och
departement känner att man från politiskt håll behöver ta itu med saken,
skall jag naturligtvis låta riksdagen veta det. Det är väsentligt.

Jag måste säga att jag som minister tycker att det är väldigt positivt att
tjänstemän tar initiativ till kontakter med andra myndigheter för att träffas
informellt för att reda ut om det finns anledning att på vår kant agera. Det
här är ett sätt som gör att vi arbetat litet mindre med säkra skott och kanske
litet mer flexibelt. Det är nog alldeles nödvändigt just på det här området,
inte minst för de nya myndigheter som verkar för både skolans och den högre
utbildningens bästa.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1993/94:66 om skolornas resurser

Anf. 38 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Eva Johansson har frågat mig hur de rapporter som hon
nämner, och liknande, påverkar min bedömning av läget i skolan. Därefter
har Eva Johansson frågat om jag mot bakgrund av rapporter från verklighe-
ten är beredd att snarast skaffa fram det underlag som krävs för att kunna
göra nödvändiga ställningstaganden till värn för skolans kvalitet.

Beroende av den sorts beslut jag har att fatta gör jag självfallet min be-
dömning mot ett i sammanhanget relevant underlag. Vid ställningstagande
om mål och långsiktig inriktning väger den ideologiska övertygelsen tungt.
När det handlar om verksamhetsanknutna beslut baserar jag precis som Eva
Johansson mina bedömningar på rapporter från verkligheten. Till skillnad
från Eva Johansson tycker jag dock att skolan är ett så viktigt område att jag
föredrar så breda och objektiva beslutsunderlag som möjligt. Sådana under-
lag anser jag att Skolverket är fullt kompetent att ta fram. Rapporter från
olika partsintressen såsom lärarförbund, elevorganisationerm.fi. tycker jag
är intressanta men otillräckliga som beslutsunderlag.

Jag hade hoppats att min inställning till att skyndsamt utreda och fatta be-
slut om skolans resurstilldelning framkom i mitt föregående interpellations-
svar till Eva Johansson. Vart tredje år gör Skolverket en fördjupad anslags-
framställning. Det innebär att Skolverket minst vid dessa tidpunkter måste
presentera ett antal fördjupade studier. För den kommande treårsperioden
är Skolverkets intentioner att noggrant följa utvecklingen av det nya resurs-
tilldelningssystemet. Detta tycker jag är utmärkt. Precis som jag tidigare
poängterat tycker jag att det är helt omöjligt att utvärdera ett nytt system
innan det tillåtits vara i bruk en tid.

Regeringen har på senare tid fattat flera beslut i syfte att garantera kvalite-
ten i skolans verksamhet. Värda att nämna är bl.a. möjligheten att välja
skola och förslagen till nya läroplaner. Jag tillhör inte dem som anser att
ökade medel till skolan automatiskt leder till att kvaliteten höjs. Inte heller
tror jag att återinförd central detaljstyrning av skolan förbättrar kvaliteten.

Att förändra kvaliteten i skolan är betydligt mer komplicerat än så. Ökad
valfrihet och beslut nära brukarna är dock ett av instrumenten för detta. Med
ökad valfrihet för eleverna tvingas skolorna att göra sig själva attraktiva ge-
nom bl.a. kvalitet och utbud. Beslutsfattande nära brukarna gör att fler kän-
ner sig delaktiga. Detta är ytterligare något som är bra för kvaliteten i sko-
lan.

Anf. 39 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag får tacka skolministern för det här svaret. För några
veckor sedan frågade jag skolministern hur hon bedömde effekterna av de
skolpengssystem som en del kommuner har infört och som många anser
omöjliggör en resursfördelning som har sin utgångspunkt i skolans uppdrag
att ge alla barn en likvärdig utbildning.

Skolministern svarade då att hon inte oroade sig över situationen och att
hon inte fann det nödvändigt att göra någon studie av vad som håller på att
hända nu. Den här gången handlar min fråga därför om resurstilldelningen
till skolan.

Skolministerns svar till Lena Hjelm-Wallén den 9 november antydde ju
att hon var beredd att diskutera situationen som den ser ut i många skolor.
Då sade skolministern så här: ”---men jag kan försäkra Lena Hjelm-Wal-

lén att den dag som jag har ett konkret underlag som stärker uppfattningen
att det sker allvarliga försämringar” - i skolan alltså - ”kommer jag att höja
rösten och gå in i mer detaljerade resonemang om vad som måste göras.”

Det här tyckte jag lät lovande, och jag tror säkert att det var många fler
som tyckte det. Det är många som väntar med ganska stort intresse på vad
som kan komma ut av detta.

Det är många organisationer och andra med mycket goda insikter i skolans
vardag som har försökt att slå larm. Lärarförbundet, eleverorganisationerna
och SKTF är bara några av de organisationer som jag nämner i min interpel-
lation. De har gjort enkäter och andra sammanställningar av hur det faktiskt
ser ut.

I flera kommuner har skolledningarna slagit larm till sina kommunled-
ningar. De har sagt att de nu är vid den nedre gräns där de inte längre kan
ta ansvar för kvaliteten i skolans verksamhet om det sker ytterligare bespa-
ringar. Min erfarenhet av både lärare och framför allt skolledare är att när
de säger så har det gått långt. Då är det fara å färde.

Även utbildningsutskottet har försökt att dra sitt strå till stacken genom
en utfrågning tidigare i höst. Där svarade ett antal kommuner, Skolverket
och Kommunförbundet på våra frågor om situationen i skolan.

Det är alltså ganska många slags rapporter och iakttagelser som har redo-
visats om skolans vardag. Det saknas inte underlag. Rapporterna pekar alla
åt samma håll. De tyder på att problemen snabbt blir större och djupare för
många elever.

Det blir större klasser, färre grupptimmar, mindre speciallärarresurser,
färre vuxna i skolan och mindre tid för varje barn. Så ser situationen ut.

Det leder fram till att skolans möjlighet att ge stöd till varje individ mins-
kar. Det förefaller som om det genomgående är de barn som har mindre utta-

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

lade problem som blir utan stöd, men de klarar sig inte utan extra stöd från
de vuxna i skolan.

De barn som har många uttalade problem och mycket tydliga handikapp
får fortfarande hjälp. Men de barn som har svårt att koncentrera sig, som
behöver mer tid på sig och som behöver hjälp med att komma ifatt efter en
tids sjukdom hinner ingen med i dag. Risken är att de halkar efter för alltid
och att de så småningom helt enkelt ger upp.

Jag tror inte att detta händer därför att kommunerna vill ha det så. Jag
tror att det beror på resursknapphet. Jag vet det naturligtvis inte, men alla
andra tolkningar är så illvilliga att jag inte vill göra sådana tolkningar.

Visst skulle debatten, skolministern, vinna på om vi visste både vad som
händer och varför. Jag tycker att det är alarmerande när så många rapporter
från verkligheten och från så många olika grupper faktiskt pekar i samma
riktning - i fel riktning. Jag förstår inte att skolministern tar så lätt på proble-
men.

Utvecklingen går nu så oerhört snabbt. Om vi skall kunna förhindra att
den leder till kraftiga försämringar för många av skolans elever, måste det
ageras nu. De barn som i dag går i skolan riskerar annars att bli någon form
av parentesgeneration som har fått sämre förutsättningar än sina äldre och
förhoppningsvis sina yngre kamrater. Vi kan inte acceptera att dagens elever
behandlas så.

Barn går som bekant inte i repris. Detta faktum gör att det är bråttom med
att skaffa fram ett bra beslutsunderlag. Jag kan förstå att skolministern inte
tycker att de rapporter som jag har nämnt räcker till det. Det tycker inte jag
heller. Det var därför jag ställde frågan om skolministern, på grundval av att
det finns så många tecken som pekar i samma riktning, är beredd att skynd-
samt se till att vi får ett, som hon säger i svaret, ”brett och objektivt besluts-
underlag”.

Jag har nu förstått att skolministern inte vill det. Men jag förstår definitivt
inte varför hon inte vill det.

Anf. 40 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag delar uppfattningen om att utvecklingen går snabbt och
att det är ett bekymmer i allt politiskt arbete. Det är just därför, Eva Johans-
son, som det brådskar så med den ekonomiska saneringen, och det är just
därför som den här regeringen lägger så stor kraft vid den.

När det gäller resurstilldelningen till skolorna är det riktigt att vi har disku-
terat det tidigare. Jag har sagt att om jag blir övertygad om att det skulle
finnas stora brister i vår statsbidragsgivning, eller någon annanstans, skall
jag naturligtvis vidta åtgärder. Det är bara det att ett brett och bra underlag,
som visar att det är fel endera på kommunernas fördelning av medel eller på
statsbidragssystemet, får man naturligtvis inte snabbt.

Det tar ganska lång tid att få fram ett sådant underlag. I flera svar till Eva
Johansson har jag påpekat att jag känner ett visst förtroende för det arbete
som Skolverket har aviserat att man vill lägga ned för att fullgöra de här frå-
gorna och utvärdera dem under den kommande perioden, dvs. under den
som redan har börjat.

Man arbetade alltså för att se hur kommunerna följer upp det nya resurs-

tilldelningssystemet och hur man själva arbetar med fördelning av resurserna
till skolorna. Jag tror dess värre att om man skall ha ett relevant underlag
måste man invänta de svar som Skolverket kan komma med.

De olika undersökningar som Eva Johansson talar om är intressanta, men
de är ganska smala också. Jag har Elevorganisationens rapport här, och i den
talar man om nedskärningar i kommunerna. Men man tar inte någon hänsyn
till vilken satsning kommunerna ursprungligen gör på skolan. Det finns inget
referensmaterial. Frågorna är ganska allmänt hållna. Det gör att man får en
väldigt slarvig bild. Det är bra att vi är överens om att den här typen av un-
derlag inte räcker för att påstå vare sig det ena eller det andra.

Jag tycker också att det var utomordentligt bra att utskottet hade en ut-
frågning om resurser och annat, därför att det naturligtvis gav en hel del svar.
Det var bl.a. då som vi alla fick klart för oss att det inte är de svagaste ele-
verna som drabbas, och det är bra. Det finns ett engagemang i kommunerna
för att värna dem. Men det finns möjligen en mellangrupp elever som riske-
rar att ställas inför problem när kommunerna har begränsade resurser.

Men även den här undersökningen var ju rätt begränsad -13-14 kommu-
ner kunde man få med - och det gör ju att det krävs något utöver detta.

Kommunförbundet har också tittat på förhållandena i några kommuner
och kom i oktober med en rapport. Rapporten är baserad på ett urval kom-
muner, och man skall väl inte dra några generella slutsatser av den heller.
Anmärkningsvärt är ändå att rapporten inte alls visar den negativa bild som
målas upp på andra håll. I rapporten konstaterar man visserligen att det rå-
der ekonomisk kris och att det drabbar alla, men man säger också att skolan
i de flesta fall inte har blivit utsatt för någon hårdhänt budgethantering utan
att man har klarat sig ganska bra, trots nya styrsystem och lågkonjunktur.
Man pekar framför allt på vikten av flexibilitet och att kommunerna får möj-
lighet att utforma verksamheten utifrån lokala förhållanden.

Eftersom skolans verksamhet har varit väldigt centralstyrd och detaljstyrd
har det varit svårt för kommunerna att använda de mest rationella lösning-
arna. Därför är det väsentligt med ett bra underlag när man skall bedöma
vad minskade kostnader handlar om. Det kan ju nämligen vara så - och i en
hel del fall är det säkert också så - att man genom en bättre organisation får
minskade kostnader.

När man diskuterar resurser är frågan om klasstorlekarna en sak som ofta
dyker upp. Det sprids nu myter om att vi håller på att få jättestora skolor,
men faktum är att det för 1981-1992 - för att nu ta den serien - generellt
sett är fråga om en mycket marginell ökning. Det har legat förhållandevis
konstant, trots att elevkullarna har växlat. Jag tvingas som skolminister inse
att man måste ha ett underlag som spänner över flera år för att man skall
kunna dra sådana slutsatser att man går in och ändrar i den ansvarsfördelning
som riksdagen har fattat beslut om. Jag är inte beredd att göra det nu.

Eva Johansson frågade om jag nu snabbt vill sätta i gång med en översyn,
men jag hävdar att en sådan översyn pågår i Skolverkets regi, och det är en
av Skolverkets viktiga uppgifter.

Anf. 41 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Såvitt jag kan förstå av ett tidigare interpellationssvar skall
vi få de svaren om tre år, och sedan skall det dras slutsatser och göras något

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar pä
interpellationer

åt det. Jag är rädd för, skolministern, att någon generation skolelever då
kommer att ha fått bra mycket sämre förutsättningar för sin utbildning än
vad som är fallet för både tidigare och - förhoppningsvis - senare generatio-
ner.

Skolministern konstaterade att hon har tagit till sig det som utbildningsut-
skottets utfrågning men också många av de andra rapporterna faktiskt pekar
på, nämligen att gruppen ”mellanbarn”, dvs. barn med handikapp som inte
är så grava, inte så tydligt uttalade och inte så synliga, nu får sitta emellan.
Frågan jag måste ställa är: Vad drar skolministern för slutsatser av detta kon-
staterande?

Det är ju faktist det här det handlar om. Skolan har i uppdrag att ge alla
elever en likvärdig utbildning, och det kräver att skolan kan ge mer resurser
till de barn som behöver det. Man klarar än så länge de barn som har de
tydligaste och mest grava handikappen, men en stor grupp elever hinns inte
med i skolan i dag. Sedan må den generella statistiken peka på vad som helst.
I klasser på lågstadiet med närmare 30 elever och i klasser på mellanstadiet
med över 30 elever är det självklart att lärare under en dag inte hinner med
att se och uppmärksamma alla elever och deras arbete, långt mindre att
hjälpa dem ordentligt.

Om det nu tar lång tid att få fram ett underlag för att ta ställning till sådana
förändringar som kan behövas, desto större anledning att börja på en gång
och inte vänta i tre år med att se den här verkligheten.

När argumenten tryter för statsråden i regeringen skyller de på den förra
regeringen. Då säger de att felet beror på den ekonomiska utvecklingen och
att de fick så dåligt dukat för sig. Sedan säger skolministern att det är desto
viktigare med en ekonomisk sanering efter 80-talet. Javisst, men gör då en
sådan i stället för att sänka Sveriges ekonomi. Det är ju det som håller på
att ske i dag, när vi har ett budgetunderskott på drygt 200 miljarder. Det är ju
inte precis någon förbättring av ekonomin. Tänker ni fortsätta att förbättra
ekonomin på det sättet skulle jag vilja be alla makter som kan att bevara
Sverige för några fler sådana försök. Då måste något annat ske än att Sveri-
ges ekonomi räddas på det sättet. Sveriges ekonomi kan nämligen aldrig räd-
das genom att budgetunderskottet ständigt ökas utan att vi får ut något av
det.

Anf. 42 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag tänker inte diskutera ekonomisk politik. Jag vill bara på-
peka att Socialdemokraterna, om jag har läst deras ekonomiska motioner
rätt, snarast vill öka budgetunderskottet ytterligare, åtminstone i ett kortare
perspektiv.

Låt mig återkomma till detta med en översyn. Skolverket arbetar alltså
under den nu pågående perioden bl.a. med att följa upp hur kommunerna
arbetar med statsbidragssystemen och fördelningen av resurser till skolorna.
Det innebär inte att man på Skolverket måste vänta i tre år innan man berät-
tar något om vad man har kommit fram till. Det kan alltså ske tidigare. Jag
tror inte att man på Skolverket är okunnig om de diskussioner som förs om
resursanvändningen, utan jag tror att vi kan förvänta oss att man där arbetar

med detta och att man, när man har relevanta fakta, också återkommer om
detta. Och det är väl bra.

Vilka slutsatser drar jag då av det som framkom vid hearingen och av de
resonemang som förs om de s.k. mellanbarnen? Två saker tycker jag är oer-
hört centrala.

Det ena är att det är bra att man har konstaterat att kommunerna har läst
skollag och skolförordningar och att de ser till att de svagaste värnas. Det
var väldigt viktigt att vi fick det beskedet, eftersom det var något som man
inte minst inom Eva Johanssons parti var väldigt orolig för, vilket framkom
under ett par debatter som vi förde här i kammaren. Det var därför skönt
att det visade sig att det inte fanns någon anledning till oro. Det är viktigt
att vi håller fast vid detta och ser till att kommuner också fortsättningsvis
värnar om de barnen.

En annan slutsats man kan dra mot denna bakgrund och utifrån en del
andra utvärderingar, inte minst Skolverkets nationella utvärdering, är vikten
av att skolans arbetsformer utvecklas. Vi måste arbeta mer med alternativ
pedagogik. De här barnen behöver ofta arbeta på andra sätt, och genom att
förändra arbetsorganisationen och pedagogiken kan man ofta nå resultat
som är bättre än de som nås i traditionella klasser, framför allt om det hand-
lar om många elever. Jag tror också att man åtminstone av en del utredningar
kan dra den slutsatsen att åldersblandad undervisning är en fördel. Det ger
nämligen barn med olika utvecklingsprofil bättre förutsättningar att arbeta
och mogna i sin egen takt.

Man kan alltså dra flera slutsatser av det här, men det viktiga är, och i fråga
om det kan väl Eva Johansson och jag vara överens, att man uppmärksam-
mar den här gruppen elever.

Sedan skulle jag väldigt gärna vilja ha svar på en fråga: Var är alla dessa
klasser med mer än 30 elever? Det måste ju vara fråga om specialfall. Vi har
en väldig spridning över landet. Genomsnittsstorleken på en skolklass är li-
tet drygt 22 elever. Det innebär att en hel del klasser har betydligt färre ele-
ver och att det naturligtvis finns några med betydligt fler. Men Eva Johans-
son ger intryck av att det finns oerhört många klasser med 30-35 elever. Jag
förstår att de lärare som har så stora klasser att arbeta med har det väldigt
besvärligt, och det är möjligt att man i de fallen borde ta upp en särskild
diskussion.

Anf. 43 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Inte minst har eleverna det besvärligt. Lärarna har det också
svårt, men framför allt är det eleverna som drabbas. De här klasserna finns
litet varstans. Jag träffar på dem vid besök i skolorna. I mina döttrars skola,
där de var 18-19 nybörjare i ettan när min döttrar började för ett antal år
sedan, är de nu 27-28 elever i nybörjarklasserna. I de klasser där de var 22-
23 när mina döttrar gick på mellanstadiet är de nu 34-35 stycken. Där finns
nu en femma där man t.o.m. jobbar i två klassrum därför att alla inte får
plats i ett klassrum och där läraren får lov att gå emellan klassrummen.

Så visst finns de här klasserna. De finns också på många många andra stäl-
len som jag har besökt. Så blunda inte för att de finns! Det hjälper inte att
blunda - de finns ändå. Eleverna vet att de finns, föräldrarna vet hur det är,

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Svar på

interpellationer

och skolans personal vet hur det är. Det är lika bra att också vi ser hur det
faktiskt ser ut.

Det är bra om skolans arbetsformer kan utvecklas. Åldersblandade klas-
ser är säkerligen mycket bra för många elever. För många lärare känns det
också bra att få jobba med åldersintegrerade klasser. Men jag tror inte att
det blir bättre om resurserna ytterligare dras ner - också resursfrågor finns
med här.

Skolministern ser alla möjliga förklaringar till att det är som det är. Men
hon ser inte hur det är med det som alla som arbetar i skolan är mest bekym-
rade över, nämligen skolans resurser. Det är självklart inte fråga om att sim-
salabim lösa alla problem. I nuvarande situation med en mycket kraftig för-
ändring och resursneddragning tappar många modet, och det är inte att
undra på.

Det är bra att de allra svagaste barnen värnas - något annat vore en skam
för svenskt skolväsende. Det finns emellertid också en grupp barn som är
svaga och som har rätt att ställa krav på oss och få den hjälp och det stöd
som de behöver för sitt skolarbete men som de i dag inte får. De här barnens
problem är inte lika grava som de problem som en del andra barn har. Men
de har rätt att göra anspråk på det här stödet för att kunna komma vidare i
sina studier, för annars finns risken att vi får en stor grupp barn - så var det
när jag gick i skolan - som hamnar längst bak i klassen och som endera sitter
alldeles tysta eller också ägnar sig åt något helt annat på lektionerna och inte
alls är med, därför att de har tappat kontakten med skolarbetet.

Det är otroligt viktigt att dessa barn får fortsätta att så att säga ha kontakt
med kunskaperna och att de känner att de är med. Därför behöver de mer
av skolans resurser, i form av stöd och hjälp från lärarna. Det här handlar
alltså om både resursfördelnings- och resurstilldelningsfrågor.

Anf. 44 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det råder inte något tvivel om att resurserna är väsentliga i
skolarbetet. Jag har aldrig någonsin sagt att det är enkelt att hantera ekono-
miska problem.

Jag tycker ändå att man skall sätta in frågan i dess sammanhang. Under
80-talet ökade nämligen skolans kostnader med 25 %. Den kraftiga ned-
dragning som Eva Johansson talar om och som har skett under den senaste
tiden handlar i värsta fall om ett par procent. Möjligen är vi tillbaka på 1990
eller 1989 års nivå när det gäller skolkostnaderna generellt. Sedan har under-
visningskostnaderna i större utsträckning än tidigare drabbats. Det har bl.a.
handlat om att elevgrupperna har blivit större, och det skapar naturligtvis
bekymmer. Jag tycker att man skall ha detta klart för sig.

Jag tycker också att man skall ha klart för sig att det inte är så, att den här
regeringen har önskat denna ekonomiska kris. Vi varnade ju för den i förra
valrörelsen, och vi arbetar nu hårt för att försöka göra något åt den. Jag tän-
ker inte öda tid på att tala om vems felet är. Det är så många andra som har
upptäckt det, så det behöver jag inte tala om.

Däremot är det viktigt att ha klart för sig att avgörande för om vi skall
klara av alla åtaganden och önskemål bl.a. när det gäller skolan är att vi får
ordning på ekonomin.

I interpellationen finns en fråga om huruvida jag är beredd att ta initiativ
till en snabb översyn/utredning som tittar på hur kommunerna handskas med
pengarna. Jag har tidigare påpekat, och jag upprepar nu, att Skolverket som
en av sina uppgifter har att följa vad som händer på skolområdet. Skolverket
har i år aviserat att man under den treårsperiod som man nu arbetar i kom-
mer att särskilt titta på resurserna i skolan och på hur de fördelas.

Jag tycker därför inte att det finns anledning för mig som skolminister, för
regeringen eller för riksdagen att uttala att en utredning måste göras, efter-
som man bevisligen håller på med en sådan. Detta tycker jag är oerhört vä-
sentligt.

De detaljbilder av skolans verksamhet som man får är oerhört centrala.
Jag förstår att Eva Johansson har stött på sådant här i sina barns skola. Det
är intressant att notera. Det finns säkert fler fall i detta sammanhang. Väldigt
väsentligt när man möter stora grupper är att man tar reda på hur många
lärare det är som arbetar med eleverna.

Jag känner också till ett par skolor där man arbetar i ganska stora grupper.
Det beror på att man har valt en annan pedagogik. Där är detta med stora
grupper inte ett allvarligt problem. Man arbetar med flera vuxna och den
här elevgruppen.

Det gäller alltså att noga analysera statistiken. Jag tycker faktiskt att man
måste låta den professionella myndighet som vi har åstadkommit - Skolver-
ket, som har ansvaret för det här - plocka fram siffror och analysera dem.

Till slut vill jag bara påpeka att jag självklart delar Eva Johanssons upp-
fattning, att alla elever har rätt till skolgång av hög kvalitet. Det är viktigt
att vi särskilt beaktar dem som behöver extra stöd från vår sida, så att de får
den hjälp som de behöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Meddelande om inställt svar

Anf. 45 TREDJE VICE TALMANNEN:

Svaret på den interpellation som är upptagen sist på föredragningslistan,
nämligen Lennart Fridéns interpellation om rätten till genmäle i massmedia,
utgår på grund av sjukdom.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1993/94:102 till trafikutskottet

Prot. 1993/94:42
13 december 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Motionerna

1993/94:K11 och K12 till konstitutionsutskottet
1993/94:Bol4 och Bol5 till bostadsutskottet

10 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlädes åter

Konstitutionsutskottets betänkanden 1993/94:KU8, KU16 och KU17
Justitieutskottets betänkande 1993/94:JuUll

Utbildningsutskottet betänkanden 1993/94:UbUl och UbU2
Trafikutskottets betänkanden 1993/94:TU7 och TU8

Näringsutskottets betänkanden 1993/94:NU7, NU11 och NU12
Bostadsutskottets betänkanden 1993/94:BoU6 och BoU7

11 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Finansutskottets betänkande
1993/94:FiUl Inriktningen av den ekonomiska politiken

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden

1993/94:AU4 Förändringar i arbetsrätten
1993/94:AU5 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långtids-
arbetslösa, m.m.

1993/94:AU6 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

12 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 10 december

1993/94:263 av Bengt Silfverstrand (s) till statsrådet Reidunn Laurén om hi-
storiska arrenden:

Den 30 november 1989 beslutade riksdagen att brukare av s.k. historiska
arrenden skulle beviljas rätten att få friköpa den mark de i generationer röjt,
brukat, bebyggt och bebott.

I oktober 1991 förordade 1990 års arrendekommitté (SOU 1991:85) enhäl-
ligt att förorda en sådan friköpsrätt.

Den 11 mars 1992 avslog en knapp riksdagsmajoritet motioner av s och c
med krav på genomförande av 1989 års riksdagsbeslut med motiveringen att
frågan om förslag till friköpslag ”bereddes inom regeringskansliet”.

Den 10 november 1993 avslog en ännu knappare riksdagsmajoritet med
röstsiffrorna 126 mot 124 (13 avstod) motioner av s och c med förnyade krav

på att 1989 års riksdagsbeslut skulle respekteras och fullföljas. Avslagsyrkan-
det motiverades med att ”frågorna för närvarande bereds i regeringskan-
sliet”.

När kommer regeringen att fullfölja det fyra år gamla riksdagsbeslutet och
framlägga proposition om friköpslag för historiska arrenden?

1993/94:264 av Barbro Westerholm (fp) till kommunikationsministern om det
europeiska larmnumret:

Genom avtal mellan SOS Alarmering AB och landets stift regleras de ”te-
letekniska” och finansiella villkoren för telefonsamtal till jourhavande präst.
Den 1 januari 1996 införs ett europeiskt larmnummer, vilket medför att det
blir synligt från vilket telefonnummer den uppringande ringer. Dessutom
finns planer på inspelning av larmsamtal, vilket försämrar integriteten för
avsändaren.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Hur avser regeringen att garantera anonymiteten hos dem som ringer
jourhavande präst efter införandet av det europeiska larmnumret?

13 § Kammaren åtskildes kl. 14.41.

Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 34 (delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

LENA JÖNSSON

/Barbro Nordström

Prot. 1993/94:42

13 december 1993

Prot. 1993/94:42

13 december 1993 Innehållsförteckning

Måndagen den 13 december

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Svar på interpellation 1993/94:60 om placeringen i häkte av perso-

ner som tagits i förvar m.m.......................... 1

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Berith Eriksson (v)

3 § Svar på interpellation 1993/94:53 om sysselsättningen i Fyrstads-

regionen ........................................ 4

Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)

Ingvar Johnsson (s)

Rune Evensson (s)

4 § Svar på interpellation 1993/94:59 om arbetsmarknadssituationen

i Västmanland ................................... 14

Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)

Göran Magnusson (s)

Carl Olov Persson (kds)

5 § Svar på interpellation 1993/94:57 om högre utbildning i Stock-

holmsregionen ................................... 23

Utbildningsminister Per Unckel (m)

Eva Johansson (s)

6 § Svar på interpellation 1993/94:56 om studie- och yrkesoriente-

ringen, m.m..................................... 29

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Eva Johansson (s)

7 § Svar på interpellation 1993/94:66 om skolornas resurser...... 34

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Eva Johansson (s)

8 § Meddelande om inställt svar........................... 41

Tredje vice talmannen

9 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 41

10 § Förnyad bordläggning............................... 42

11 § Bordläggning ..................................... 42

12 § Anmälan om frågor

1993/94:263 av Bengt Silfverstrand (s) om historiska arrenden 42
1993/94:264 av Barbro Westerholm (fp) om det europeiska

larmnumret.................................... 43

gotab 45545, Stockholm 1994

Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:42 Måndagen den 13 december

Riksdagens protokoll1993/94:42

Måndagen den 13 december

Kl. 12.00-14.41

13 december 1993 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1993/94:42