Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:35 Torsdagen den 2 december
ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:35
Riksdagens protokoll
1993/94:35
Torsdagen den 2 december
Kl. 12.00-15.49
Protokoll
1993/94:35
1 § Justering av protokollJusterades protokollet för den 26 november.
2 § Svar på interpellationerna 1993/94:21 och 26 om åtgärder for attminska antalet vräkningar
Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Marianne Carlström har frågat vilka åtgärder skatteministern
avser att vidta för de redan vräkta samt vilka förändringar i bostadspolitiken
som planeras för att förhindra ytterligare vräkningar.
Hans Göran Franck har frågat vad jag vill göra för att förhindra vräk-
ningar av hushåll som råkar ut för tillfälliga ekonomiska svårigheter. Vidare
frågar Hans Göran Franck om jag ämnar ta något initiativ för att förmå so-
cialtjänsten att fungera bättre när det gäller att bistå den enskilde med råd
och stöd för att förhindra att vräkningar ofta fullföljs i onödan.
Interpellationen av Marianne Carlström har överlämnats till mig för be-
svarande. Jag besvarar de båda interpellationerna i ett sammanhang.
Låt mig först slå fast att målet för bostadspolitiken är att alla skall ha möj-
lighet till en bra bostad till ett rimligt pris. De problem vi i dag har inom
bostadssektorn beror till stor del på den ekonomiska kris vi befinner oss i.
Därtill kommer ett högt kostnadsläge i bostadsbeståndet till följd av 1980-
talets spekulationsekonomi som i förening med generösa subventioner
blåste upp fastighets- och produktionskostnader. Många bostäder har under
senare år producerats till kostnader som inte går att bära, vare sig för en-
skilda bostadskonsumenter eller skattebetalarna.
Problemen kan inte lösas genom nya subventioner utan genom att det förs
en ekonomisk politik som skapar förutsättningar för tillväxt, låg inflation
och lägre ränta. Statens ansvar är att främja god hushållning, vilket här inne-
bär att bostadsbyggande och fastighetsägande ges sådana villkor att produ-
center och ägare stimuleras att hålla sina kostnader låga. Det förändrings-
och förenklingsarbete som regeringen inledde på hösten 1991 lägger grunden
för en ordning som ger förutsättningar för byggare och fastighetsägare att
tillhandahålla bostäder som hushållen kan efterfråga med utgångspunkt från
Svar på
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 35
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
sina egna ekonomiska villkor och utan omfattande kostnadshöjande subven-
tioner i form av räntebidrag.
Subventioner i form av räntebidrag ger inte heller önskvärda fördelnings-
politiska effekter. Det konstaterades redan av utredningar som den före-
gående socialdemokratiska regeringen tillsatte under 1980-talet. Däremot
har bostadsbidragen en mycket god fördelningspolitisk precision och är där-
för ett bättre instrument om man vill sänka boendekostnaderna för vissa
grupper.
I regeringens proposition (1992/93:174) om bostadsbidragens administra-
tion slogs fast att bostadsbidragens uppgift är att ge ekonomiskt svaga hus-
håll möjligheter att hålla sig med goda och rymliga bostäder. Den bostads-
standard som stödet skall säkra skall vara den som man på sikt vill nå för hela
befolkningen och inte bara den standard som kortsiktigt klarar hushållens
omedelbara behov. Bostadsbidragen är således ett viktigt bostadspolitiskt
instrument.
Som jag tidigare uttalat vid olika tillfällen i riksdagen kan det krävas för-
ändringar av bostadsbidragen när man minskar de generella subventionerna
till bostadsbyggandet. De nya regler som gäller för bostadsbidragen från ja-
nuari 1994 innebär en rad förbättringar, bl.a. höjda bostadskostnadsgränser.
Bidrag utgår framför allt till de hushåll som har en låg inkomst i förhållande
till sin försörjningsbörda. Justeringarna av bostadskostnadsgränserna inne-
bär att framför allt hushåll med höga boendekostnader får ökade bidrag.
Nu till frågorna om vad jag ämnar göra för att förhindra vräkningar och
för att förbättra socialtjänstens arbete med att bistå den enskilde som riske-
rar att vräkas. Den allvarligaste konsekvensen av en vräkning är om perso-
nen i fråga inte lyckas skaffa en ny bostad och därmed blir bostadslös. Rege-
ringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att bl.a. kartlägga hur omfattande
problemet med bostadslöshet är och analysera de bakomliggande orsakerna.
Styrelsen har nyligen i en delrapport presenterat resultatet av en första kart-
läggning. Av rapporten framgår att antalet hemlösa i Sverige är ca 10 000
personer, varav ca 1 000 personer är uteliggare och lever under socialt oac-
ceptabla förhållanden. I uppdraget ingår också att inventera vilka insatser
som görs av socialtjänsten och frivilliga organisationer samt analysera beho-
vet av åtgärder för en mer långsiktig lösning. Styrelsen skall slutredovisa
uppdraget senast den 1 september 1994.
Den av riksdagen beslutade nya hyreslagen trädde i kraft den 1 juli 1993.
De förändringar som införts i den nya hyreslagen innebär förbättringar för
hyresgästerna, bl.a. så till vida att dröjsmål med betalning av hyran som
grund för uppsägning skall vara en vecka mot tidigare två vardagar. Den tid
inom vilken man kan återvinna hyresrätten genom att betala hyran ändras
från tolv vardagar till tre veckor. Den nya lagen innebär också att social-
nämndernas möjligheter att förhindra vräkningar förbättras. Om social-
nämnden inom återvinningsfristen skriftligen meddelar hyresvärden att
nämnden åtar sig betalningsansvaret skall vräkning inte kunna ske. Det är
för tidigt att redan nu uttala sig om vilka effekter som dessa förändringar ger
på sikt. Syftet med lagändringarna är dock att minska antalet vräkningar.
Regeringen kommer att noga följa utvecklingen.
Jag vill också i det här sammanhanget understryka att socialtjänsten har
en mycket viktig roll när det gäller att stödja och hjälpa människor som av
olika skäl behöver samhällets stöd i de här situationerna. Socialnämndens
uppgift är dels att förebygga att någon förlorar sin bostad, dels att biträda
vederbörande om vräkning skulle ske. I de fall där avhysning innebär att nå-
gon blir utan bostad skall samhället på olika sätt bistå den enskilde för att
lösa den uppkomna situationen. Socialstyrelsen har tidigare utarbetat all-
männa råd som vägledning för socialtjänstens handläggning av avhysnings-
ärenden. Styrelsen har för avsikt att i början av nästa år gå ut med ny infor-
mation till kommunerna för att förbättra deras handläggning av ärenden som
rör vräkningar.
Jag vill också nämna att regeringen den 28 oktober 1993 beslutat att inom
Finansdepartementet tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att följa utveck-
lingen när det gäller bostadsförsörjningen för de hushåll för vilka kommunen
har ett särskilt ansvar enligt socialtjänstlagen och för andra hushåll som av
ekonomiska och andra skäl kan ha svårt att själva ta sig in på bostadsmarkna-
den.
Gruppen skall fortlöpande bedöma om bostadsförsörjningen för de be-
rörda hushållen fungerar tillfredsställande eller om några åtgärder måste
vidtas. I sammanhanget skall de vräkningshotade hushållens situation sär-
skilt belysas. Förutom Socialdepartementet och Finansdepartementet kom-
mer det i arbetsgruppen att finnas företrädare för de statliga myndigheter
som har ansvar inom det aktuella området samt representanter för kommu-
nerna och fastighetsägarna.
Jag vill också knyta an till den tidigare debatt om vräkningar, som bl.a.
Hans Göran Franck och jag har fört här i kammaren. Därvid berördes frågan
om en skuldsaneringslag. Jag vill peka på att regeringen har för avsikt att
under våren 1994 föreslå riksdagen att det införs en skuldsaneringslag, vars
syfte blir att hjälpa svårt skuldsatta människor.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag understryka att jag även i fortsätt-
ningen noga kommer att följa utvecklingen på bostadsmarknaden, särskilt
vad gäller svaga gruppers möjlighet att få sitt bostadsbehov tillgodosett.
Anf. 2 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag får tacka för svaret, även om jag tycker att det tagit allde-
les för lång tid sedan interpellationen lämnades in.
Under 1993 har ca 8 000 hushåll vräkts från sina hem. Samtidigt står det
55 000 lägenheter tomma. Arbetslösheten stiger i vårt land, och bland bygg-
nadsarbetare är arbetslösheten 30 %. Regeringens åtgärder på bostads-
marknaden går för långt. Vi socialdemokrater anser att det inte går att dra
ned på bostadssubventionerna nu. De 3 miljarder kronor som skall dras in
måste också fördelas rättvist, inte bara från dem som har de högsta boende-
kostnaderna. Vi anser också att bostadssubventionerna av solidariska skäl
måste finnas även i fortsättningen.
Även de som är unga i dag måste ha möjlighet till en god bostad till ett
rimligt pris, och då är det nödvändigt med subventioner.
Vi måste också få i gång byggandet igen. Det finns statliga och kommunala
objekt som kan startas med kort varsel, och det finns behov av underhåll och
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
reparationer inom miljonprogrammet. Det handlar bara om att bestämma
sig-
Vi socialdemokrater hade ett mer långtgående förslag än den borgerliga
majoriteten när det gäller förändringarna i hyreslagen. Vi ville ha en återvin-
ningsfrist för hyresrätten på fyra veckor; detta för att man skulle hinna få två
månadslöner innan tiden går ut och därmed kunna öka möjligheten för den
drabbade att själv klara sin situation.
De av majoriteten genomförda förändringarna är för små för att minska
antalet vräkningar till följd av brist på betalningar.
I interpellationssvaret står det att Finansdepartementet har tillsatt en ar-
betsgrupp för att följa utvecklingen för de hushåll som kommunerna har ett
särskilt ansvar för enligt socialtjänstlagen. I den gruppen skall bl.a. repre-
sentanter från Socialdepartementet ingå.
Detta är ytterligare ett bevis på att det inte finns någon som har det direkta
ansvaret för den förda bostadspolitiken. Man har också problem med sam-
ordningen och helhetssynen. Det var nog inte så klokt att avskaffa Bostads-
departementet, Bengt Westerberg; detta bara för att sedan behöva tillsätta
en massa grupper för att få överblick över situationen för de boende och över
den förda politiken.
Att regeringen tydligen till sist kommer att verkställa riksdagens beställ-
ning på en skuldsaneringslag är bra. Men enligt de undersökningar som
gjorts kommer en sådan lag inte att ha någon större effekt för de vräknings-
hotade människorna, eftersom dessa i allmänhet inte har tillräckligt höga
skulder. Låt mig påminna om att man i 70 % av fallen hade en skuld på upp
till 20 000 kr.
Det måste vara av ett övergripande samhällsintresse att till varje pris för-
hindra vräkningar. Som jag ser det kan ingen tjäna på att människor måste
lämna sina hem på grund av bristande betalningsförmåga.
Då 71 % av de vräkta har en skuld på högst 20 000 handlar det om en
summa på högst 70 miljoner kronor. Detta måste sättas i relation till det
mänskliga lidande som de människor som blir vräkta råkar ut för. Det hand-
lar bl.a. om ökat socialbidragsberoende, sociala problem, ohälsa med sjuk-
skrivning och förtidspension som följd, kostnader för det sociala, såsom ho-
tellboende m.m. Barnen blir ju också extra utsatta. Genom undersökningar
vet vi också att kriminaliteten ofta ökar i samband med vräkningar.
Allt detta innebär ökade kostnader för samhället som kan undvikas om
man sätter in åtgärder i tid och följer upp riskgrupper. Det kan man göra
genom t.ex. ekonomisk rådgivning och genom Socialtjänstens uppföljning
och agerande. Många gånger visar sig stora brister vad gäller hur socialkon-
toren fungerar.
Konsumentkontoret kan också hjälpa till och ställa upp med ekonomisk
rådgivning.
Kvinnor är särskilt utsatta vid vräkning, därför måste speciella åtgärder
sättas in för dem. Man skulle också kunna inrätta någon typ av vräknings-
akut. Det finns kända exempel från andra verksamheter.
En ändring i hyreslagen, något som vi socialdemokrater har föreslagit, är
också en åtgärd som kan sättas in.
I svåra tider med stigande arbetslöshet och försämrad betalningsförmåga
för hushållen måste samhället ta sitt ansvar och använda resurser och fantasi
för att förhindra att människor måste lämna sina hem, med alla de problem
som det för med sig. Vi måste få ett förstärkt socialt skyddsnät för att för-
hindra fler vräkningar.
Anf. 3 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret. Det är bra att Socialsty-
relsen i början av nästa år går ut med ny information till kommunerna för
att förbättra deras handläggning i ärenden som rör vräkningar.
Det är också av betydelse att vi under nästa år kan få en skuldsaneringslag,
men värdet av de här två åtgärderna beror givetvis på innehållet i anvisning-
arna och i lagstiftningsförslaget. Jag undrar om socialministern kan kom-
mentera det här.
Dess värre måste jag säga att det som socialministern i övrigt framför
knappast är av den betydelse att den fortgående ökningen av antalet vräk-
ningshot, beslutade vräkningar och verkställda vräkningar kommer att
minska.
Vi har redan hört uppgifter om hur tendensen är för närvarande. I år kan
man alltså räkna med 8 000 verkställda vräkningar. Stockholms län står för
ungefär en fjärdedel av vräkningarna i hela landet.
Vad gäller registrerade vräkningar, räknar man med så mycket som 21 500
vräkningar för hela landet 1993. Det motsvarar en dryg fördubbling, jämfört
med utfallet år 1992.
I en nyligen presenterad forskningsrapport, Vräka i laga ordning, vilken
jag utgår från att socialministern väl känner till, konstateras det att föränd-
ringen i hyreslagen före den 1 juli i år kommer att få mycket liten betydelse
för antalet vräkningar. Det beror på det som jag tidigare framhållit, nämli-
gen att regeringens lagförslag var alldeles för begränsat i förhållande till Hy-
reslagsutredningen. Jag var själv ledamot i den här utredningen, och jag be-
klagar mycket att förslagen inte genomfördes fullt ut. Det finns anledning
för regeringen att efter en viss tid återkomma med förslag till en förbättrad
lagstiftning. Det vore av intresse att höra socialministerns kommentar till
det.
De ekonomiska faktorerna är viktigast, då hyreshöjningarna av allt att
döma har den största betydelsen. Att få till stånd en dämpning eller i bästa
fall en sänkning av hyrorna skulle otvivelaktigt få en god effekt.
Många hushålls vräks i onödan, därför att man inte fått tillräcklig hjälp
att reda ut sina ekonomiska bekymmer. Vräkningarna borde fungera som en
larmsignal om växande klyftor och utslagning i samhället.
Förutom en kontinuerlig analys av bakomliggande orsaker krävs nu kon-
kreta och snabba åtgärder.
I den forskningsrapport som jag nämnde har förslaget om ett inrättande
av en vräkningsakut, som också nämnts här i dag, lagts fram. Men det finns
också några andra förslag som forskarna kommer med, exempelvis lagstad-
gad skyldighet för värden att avisera ändrade betalningsrutiner för hyran,
ändring av hyreslagen så att hyresrätten inte förverkas, om det som ligger
hyresgästen till last är av liten betydelse, rätt till retroaktivt bostadsbidrag
vid hyresskuld och ökade resurser till Socialtjänsten och Konsumentverket
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
för ekonomisk rådgivning till hushållen. Slutligen föreslås det att Socialtjäns-
ten i ökad utsträckning uppmärksammar de kvinnor som riskerar att vräkas,
eftersom mycket tyder på att kvinnor drabbas särskilt hårt.
Hur ställer sig socialministern till de här framlagda förslagen?
Det är angeläget att socialministern engagerar sig ytterligare i det växande
problemet. De två justitieministrarna har gjort olycksaliga inhopp på detta
område. Ingen av dem har någon större förståelse för problemens sociala
sidor. Det är mycket viktigt att socialministern arbetar mer intensivt för att
rejält minska antalet vräkningar.
Anf. 4 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig kommentera några av de saker som frågeställarna tar
upp.
Att interpellationssvaret har dröjt beror på svårigheter att samordna en
tidpunkt då de bägge interpellanterna samtidigt kunde vara närvarande. Jag
har annars varit beredd att svara på interpellationen tidigare. Jag beklagar
detta, men låt oss vara glada över att debatten kommit till stånd i dag.
Marianne Carlström tar upp frågan om bostadssubventionerna generellt
och säger att det är socialdemokraternas uppfattning att bostadssubventio-
nerna måste vara kvar. Det är en mycket olycklig ståndpunkt, eftersom ef-
fekten av de generella bostadssubventioner som vi haft under en mycket lång
tid i Sverige har varit att kostnaderna vid bostadsbyggandet har drivits upp,
vilket har gjort det allt svårare för människor att bo i nybyggda bostäder.
Detta har visats i flera utredningar och också, som jag sade i mitt svar, av
utredningar som har initierats av den socialdemokratiska regeringen. Jag
tror alltså att det är fel väg att gå för att få ett billigt byggande och billiga
bostäder för människor.
En annan sak är att även om vi skulle lyckas med uppgiften att få ned bygg-
kostnaderna så kommer det ändå att vara dyrt för en del hushåll, i förhål-
lande till inkomsterna. Därför spelar bostadsbidragen en mycket viktig roll
för att man också skall kunna erbjuda hushåll med mycket låga inkomster
ett bra boende. På det området kan vi se, vilket jag tycker är mycket gläd-
jande, att en växande andel av de hushåll som har rätt till bostadsbidrag,
under senare år också har sökt bostadsbidrag. Det gäller framför allt den
grupp för vilken man öppnade den här möjligheten i samband med skattere-
formen 1991, dvs. hushåll utan barn. Till en början var det en ganska låg
andel av de som hade rätt till bostadsbidrag som sökte. Nu växer den andelen
och börjar närma sig den andei av barnfamiljerna som söker och får bostads-
bidrag. Jag tycker att det är en positiv utveckling.
Marianne Carlström och Hans Göran Franck berörde skuldsaneringsla-
gen. Jag håller med om att dess betydelse naturligtvis är marginell i det här
sammanhanget, eftersom många grupper, precis som Marianne Carlström
påpekade, inte i första hand har skuldproblem. Skälet till att jag ändå
nämnde det i mitt svar är att det var ett viktigt tema när Hans Göran Franck
och jag för något år sedan hade en diskussion här. Jag ville bara påminna om
att vi har haft det uppe och att det nu är på gång.
Hans Göran Franck nämnde också rapporten Vräka i laga ordning, som
jag naturligtvis väl känner till. Vi på departementet har varit med om att
initiera framtagandet av den här rapporten, och vi har finansierat den. Den
innehåller många intressanta uppgifter. Jag tycker dock att forskarna på en
punkt har gått litet utöver sin forskargärning, nämligen när de försöker be-
döma vilka effekterna av en ny lagstiftning kommer att bli. Detta vet de na-
turligtvis som forskare ingenting om, utan de kan bara göra en bedömning
av det som vem som helst skulle kunna göra. Jag tycker att det är nödvändigt
att avvakta något och se vad förändringarna i hyreslagstiftningen kommer
att leda till, innan vi kan säga att åtgärderna inte är tillräckliga.
Som svar på Hans Göran Francks konkreta fråga vill jag säga: Om det
visar sig att den pessimistiska bedömningen är korrekt så är vi självfallet be-
redda att gå vidare och vidta ytterligare åtgärder på det här området.
Jag håller naturligtvis med om att sänkta eller i alla fall oförändrade hyror
skulle vara bra för många hushåll. På den punkten kan vi glädjande nog se
att vi nu tycks ha nått något slags mättnad på stora delar av hyresmarknaden
och att hyreshöjningarna inför 1994 är mycket låga. Generellt sett skulle jag
tro att man kommer att hamna på hyreshöjningar under 4 %, även om man
räknar in effekterna av minskade bostadssubventioner för nästa år. Vi vet
att många av de avtal som har träffats mellan framför allt Allmännyttan och
hyresgästerna ligger på en ännu lägre nivå. Det finns exempel på att hyrorna
kommer att ligga kvar på oförändrade nivåer och att det kanske t.o.m. blir
några hyressänkningar.
Hans Göran Franck tog också upp frågan om en vräkningsakut. Jag är nå-
got tveksam om behovet av att skapa ytterligare institutioner. Socialnämn-
derna har i dag i praktiken den rollen, dvs. att gripa in och hjälpa människor
som befinner sig i en akut vräkningssituation. Eftersom det inte bara handlar
om bostadsfrågan utan ofta är förenat med familjefrågor i största allmänhet,
missbruksfrågor och annat som kommer in i bilden, tycker jag att det är en
ganska rimlig ordning att det är socialnämnden som har den uppgiften. Jag
tycker inte att det finns något starkt behov av att skapa ytterligare nämnder
eller institutioner för att lösa just det här problemet.
Jag delar naturligtvis interpellanternas uppfattning att det här är ett svårt
problem, men jag vill ändå komma tillbaka till att huvudskälet till att det har
skett en viss ökning av vräkningar under senare år är de allmänna ekono-
miska problemen, som leder till arbetslöshet och andra svårigheter. Även i
goda tider har ett ganska stort antal människor råkat ut för vräkningar. Det
finns säkert många olika orsaker till detta. Det är uppenbart att det inte bara
hänger ihop med de ekonomiska problemen. Det finns andra, sociala, pro-
blem som vi kan behöva hjälpa till med oavsett om det är goda eller dåliga
tider.
Anf. 5 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Först vill jag säga några ord om bostadssubventionerna. Vi
håller nog fast vid den åsikten att det är viktigt att ha bostadssubventioner i
framtiden. Frågan om vad som egentligen drev upp kostnaderna diskuteras
i varje bostadspolitisk debatt, och det är ännu ingen som verkligen har kun-
nat leda i bevis att det var subventionerna som gjorde det. Det var många
effekter.
Det är bra att man funderar på och i framtiden kanske kommer att se över
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
bostadsbidragen när hyrorna höjs. Detta gäller också en annan sak, och det
är möjligheten att få ut bostadsbidrag retroaktivt. Det kan vi läsa om i den
förut citerade skriften. Jag tycker att det är en idé som kanske borde prövas.
Det har visat sig i undersökningarna att vissa inte har sökt bostadsbidrag
trots att de varit berättigade till det. Det vore därför en lösning, som kanske
kunde förhindra några vräkningar.
Visst är det glädjande att hyreshöjningarna nu kommer att ligga på en
ganska låg nivå, men det är samtidigt oroande. Vi vet ju vilken situation bo-
stadsföretagen, t.ex. många kommunala sådana, befinner sig i. Skälet till att
de inte höjer hyrorna mer är ju inte att de inte har kostnader, utan det är att
det inte finns någon betalningsförmåga hos hyresgästerna. I många fall är
det tyvärr underhållet som får stryka på foten. Då blir det bara så att hyres-
höjningen skjuts upp, och det kan bli en hyresexplosion senare. Det kommer
knappast de boende att tjäna på i längden.
Anf. 6 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Alla kanske inte anser att 8 000 vräkningar är ett stort antal.
Jag tycker att det är väldigt mycket. Men vad som är ännu värre är att detta
är de verkställda vräkningarna. Antalet registrerade vräkningar är väsentligt
större.
Sedan är det också ett faktum att många vräkningshotade flyttar. Det sker
ju uppgörelser mellan borgenär och gäldenär, och man flyttar innan själva
verkställigheten äger rum.
Det här är ett mycket stort problem, socialministern. Det är därför som
jag måste säga, som en kommentar till debatten, att det fordras verkliga
krafttag för att problemet skall kunna motverkas och om möjligt lösas.
Jag nämnde vad Hyreslagsutredningen föreslog tidigare. Det var många
saker, och en del ligger i linje med det som forskarna föreslår. Socialminis-
tern kommenterade bara förslaget om inrättande av en vräkningsakut. Man
kan naturligtvis fråga sig om det är nödvändigt. Jag delar nämligen uppfatt-
ningen att det är socialnämnden som har den huvudsakliga skyldigheten att
ingripa, vilket också har markerats i den nya lagstiftningen.
Det finns tydligen ett problem här. Socialnämnden skall ju underrättas och
har skyldighet att agera. Men frågan är ändå om en del av de personer som
nu blir vräkta och som inte kommer till socialnämnden, skulle kunna fångas
upp av ett nytt organ. Jag tycker i alla fall att man måste fundera över den
saken.
Vad sedan gäller regeringens förslag att spara 3 miljarder i bostadssektorn
under tiden 1994-1996, kan det få mycket stora verkningar, bl.a. när det gäl-
ler antalet vräkningar. Jag tycker att regeringen måste överväga om den här
besparingen verkligen skall göras nu.
Anf. 7 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Marianne Carlström säger att det är svårt att leda i bevis att
bostadssubventionerna har bidragit till att driva upp kostnaderna.
När man skall kartlägga samhällsutvecklingen på sådana stora områden
som bostadsbyggandet är det naturligtvis alltid svårt att se vad en enskild
faktor har betytt. Flera statliga utredningar, som just har ställts inför frågan
vad den snabba ökningen av bostadskostnaderna beror på, har dock kommit
fram till att bostadssubventionerna är en mycket viktig faktor.
Att bostadssubventionerna är en viktigt faktor är ostridigt. Men det kan
säkert diskuteras hur tungt denna faktor väger och vilka andra faktorer som
kan ha spelat in för den här utvecklingen.
Jag vill påminna om att bostadssubventionerna successivt minskade under
de socialdemokratiska regeringsåren. I samband med skatteuppgörelsen var
vi dessutom överens med Socialdemokraterna om att det var riktigt att
minska bostadssubventionerna, och förra hösten var vi eniga också om de 3
miljarderna. Socialdemokraterna har sedan dess ändrat uppfattning på
denna punkt. Jag är övertygad om att bostadssubventionerna inte har mins-
kat för sista gången ens om Socialdemokraterna, i enlighet med sin önskan,
skulle komma tillbaka till regeringsställning. Bostadssubventionerna kom-
mer att fortsätta att minska.
Jag delar Hans Göran Francks uppfattning att det är många som är vräkta,
som är registrerade och som hotas av vräkning. Jag ville bara påminna om
att vräkningstalen under de goda åren, t.ex. 1990, även om de låg något un-
der dagens siffror inte var så mycket lägre att man kan säga att hela proble-
met beror på att det nu är kristid. Om jag minns rätt skedde 5 000 vräkningar
år 1990 och 6 000 år 1991. Det var innan de akuta problemen med hög arbets-
löshet och annat uppstod. Det finns alltså ett permanent problem med perso-
ner som har svårt att klara av sina hyresbetalningar. Det är naturligtvis ett
problem som vi på olika sätt måste attackera.
I mitt interpellationssvar redovisade jag en lång rad åtgärder som rege-
ringen har vidtagit. De är ett uttryck för att vi ser allvarligt på dessa problem.
Jag nämnde våra olika försök att genom förenklingar och förändringar få ner
kostnaderna i nybyggnationen. Jag talade om de förändrade bostadsbidra-
gen, som syftar till att skapa en tydligare fördelningspolitisk effekt. Boverket
har i sina analyser av bostadsbidragen också påvisat att mer pengar från bo-
stadsbidragen under de senaste åren har gått till personer med lägre inkoms-
ter och höga bostadskostnader.
Vi har ändrat hyreslagstiftningen, vilket vi redan har varit inne på, för att
förstärka hyresgästernas möjligheter att i ett besvärligt läge bo kvar och soci-
alnämndens möjligheter att ingripa och förhindra att vräkning sker. Vi har
redan påbörjat arbetet med att på olika sätt stimulera budgetrådgivningen i
kommunerna. Ytterligare åtgärder kommer att vidtas i samband med skuld-
saneringslagen. Genom Socialstyrelsen förstärker vi insatserna för att stödja
socialnämndernas handläggning av sådana här frågor.
Till detta kommer den kartläggning som Socialstyrelsen gör och den ar-
betsgrupp inom Finansdepartementet som jag nämnde.
Regeringen har på olika sätt tagit frågorna på stort allvar, och regeringen
har mycket konkret tagit itu med dem. Vi får se hur långt dessa åtgärder
räcker och om det finns behov av ytterligare åtgärder. För dagen är det min
bedömning att vi får nöja oss med de åtgärder som har gjorts och avvakta
vilka effekter de får. Sedan kan vi avgöra om det finns skäl att återkomma.
Anf. 8 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är svårt att leda i bevis att bostadssubventionerna skulle
ha drivit upp kostnaderna. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet ägde
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
10
det omfattande kontorsbyggandet rum. Det skedde faktiskt utan subventio-
ner.
I krisuppgörelsen var vi överens om att man skulle dra in 3 miljarder. Vi
sade dock att det skulle vara en rättvis fördelning. Hur den rättvisa fördel-
ningen skall vara har vi inte lyckats komma överens om. Dessutom tycker vi
inte att det går att dra in dessa pengar i det läge som landet nu befinner sig
i.
Vi har tagit fram ett bostadspolitiskt program som antogs på vår kongress.
Det skall utformas mer i detalj. Vi återkommer till det.
Den bostadspolitik som regeringen för innebär höjda kostnader. Den för
med sig ökad segregation och ett ökat antal vräkningar. Jag skulle vilja av-
sluta med att citera vad Georg Danell skriver i sin utredning: ”valfrihet på
bostadsmarknaden för flertalet hushåll kan förverkligas endast om det finns
ekonomiskt utrymme för egna beslut”. Detta gäller inte dem som är vräk-
ningshotade.
Anf. 9 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! I socialministerns senaste inlägg fäster jag mig vid att han talar
om vad som har gjorts och vad man nu tänker göra. Han säger att man skall
verka för information och en skuldsaneringslag. Man skall avvakta och se-
dan analysera. Detta räcker inte! Det är en alldeles för passiv hållning till
problemen. Därför ville jag i mitt förra inlägg markera problemets storleks-
ordning.
Det är nödvändigt att göra ytterligare insatser för att få ner hyrorna. Soci-
alministern kommenterade exempelvis inte förslaget om rätt till retroaktivt
bostadsbidrag vid hyresskuld.
Den stora frågan är naturligtvis hur det går med besparingsförslaget på 3
miljarder. Socialministern kommenterade inte om man är beredd att avvakta
med den mycket drastiska åtgärden, vilket jag tycker är rimligt, till dess att
ekonomin förbättras här i landet.
Anf. 10 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Jag skall erkänna att vi inte närmare har analyserat frågan om retroaktivt
bostadsbidrag. Det känns dock som om det vore att flytta pengarna från en
kassa till en annan.
Om socialnämnden, när man hjälper någon att klara hyresbetalningarna
så att en vräkning kan undvikas, upptäcker att den vräkningshotade perso-
nen inte har fått bostadsbidrag, men är berättigad till det, skall man självfal-
let ordna så att personen får det i fortsättningen.
Just nu vågar jag inte ha någon bestämd uppfattning om huruvida retroak-
tivt bostadsbidrag skulle vara någon lösning på problemen. Jag har litet svårt
att se att det skulle vara så.
Marianne Carlström nämnde att det var ett omfattande kontorsbyggande
i slutet av 80-talet. Jag vet inte riktigt hur det kom in i den här vräkningsdis-
kussionen, men det stämmer. Om Marianne Carlström menar att det förhål-
landet att regeringen då tillät en överhettning i ekonomin, genom att släppa
fram det omfattande kontorsbyggandet, bidrog till att driva upp kostnaderna
tror jag att det är korrekt. Det är klart att detta tog mycket arbetskraft i
anspråk. Därmed drevs kostnaderna upp. Det uppstod en väldig inflations-
spiral som hade sitt ursprung inom denna bostadssektor.
På den tiden arbetade jag, dess värre med föga framgång, i opposition för
att överhettningen skulle dämpas. Om den hade gjort det skulle läget ha va-
rit betydligt bättre i dag.
Jag har noterat att både Marianne Carlström och Hans Göran Franck öns-
kar sig mer av det mesta. Det får anses vara oppositionens privilegium.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellationerna 1993/94:34 och 35 om barnens situa-tion
Anf. 11 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Margareta Viklund och Eva Zetterberg har i två i huvudsak
likalydande interpellationer ställt följande frågor:
Är socialministern beredd att verka för att nedskärningarna av det famil-
jestöd, som bl.a. barnomsorg, mödra- och barnhälsovård, psykisk barn- och
ungdomsvård, fritidsverksamhet står för stoppas?
Är socialministern beredd verka för att föräldrautbildningen inom mödra-
och barnhälsovården får en renässans och ökad status?
På vilket sätt ämnar regeringen i handling visa att Sverige är berett att
prioritera barnen, dvs. att i enlighet med barnkonventionen sträva efter att
till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnens rättigheter?
Genom en uthållig och konsekvent satsning på barn och familjer har vi i
Sverige skapat goda uppväxtförhållanden för de flesta barn. Det visar också
den Unicef-rapport som interpellanterna refererar till.
Det är inte heller enbart materiellt som de flesta barn får en bra uppväxt
i Sverige. Det finns numera i det svenska samhället förståelse för barns be-
hov och respekt för deras rättigheter. På den punkten kan många av oss kon-
statera att mycket har skett bara under vår egen livstid. Sådan behandling
av barn som tidigare var helt accepterad är i dag kriminell. Ett exempel är
aga i barnuppfostran. Det var för några decennier sedan ett normalt inslag
i uppfostran både i familjen och skolan men är sedan 1979 förbjudet i lag.
Huvudsinslagen i den svenska familjepolitiken består av generella åtgär-
der. Ekonomiskt stöd ges till och service erbjuds alla barn och familjer oav-
sett ekonomiska eller sociala förhållanden i övrigt. Barnbidrag, föräldraför-
säkring, barnomsorg och barnhälsovård är exempel på detta generella stöd.
Vi har goda erfarenheter av den politiken. Generella bidrag delas ut och
annat stöd erbjuds utan stora administrativa kostnader. En sådan politik skil-
jer inte heller ut dem som är mer beroende av stöd utan ger det på lika villkor
till alla.
Men ibland räcker inte generella medel. De måste kompletteras med
andra insatser. Familjer med låga inkomster och höga bostadskostnader får
bostadsbidrag och många ensamstående föräldrar tillförsäkras en rimlig eko-
nomisk standard genom bidragsförskottet.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Det finns också i vårt land barn som far illa eller som av andra skäl behöver
särskilt stöd. Det handlar bl.a. om barn som utsätts för sexuella övergrepp,
barn som växer upp med missbrukande föräldrar och barn med handikapp.
Till dessa riktar sig socialtjänstens individ- och familjeomsorg.
Det finns ett samband mellan de olika delarna av politiken. Goda gene-
rella insatser bidrar till att minska behovet av riktat stöd.
Vi befinner oss nu i en djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet och ett
mycket stort budgetunderskott. De ekonomiska problemen kräver svåra
prioriteringar inte minst i kommuner och landsting, som svarar för väsentliga
delar av den välfärdspolitik som berör barnen. 90-talets stora utmaning är
att med begränsade resurser upprätthålla god kvalitet i service som vänder
sig till såväl barn och familjer som äldre och sjuka.
Margareta Viklund och Eva Zetterberg har i sina interpellationer tagit till
utgångspunkt att stödet till barnen är i fara genom den förändring och för-
nyelse som kommuner och landsting nu genomgår.
Jag vill inte utesluta att det kan finnas kommuner och landsting där för-
ändringar har lett till försämrad kvalitet. Men att det generellt skulle vara så
finns det inga belägg för. Det är uppenbart att det i kommunerna och lands-
tingen har funnits och i många fall alltjämt finns möjligheter att minska kost-
naderna utan att försämra kvaliteten.
Forskning har också visat att det finns ett samband mellan hög kompetens
och låga kostnader i t.ex. barnomsorgen. Det är ett av skälen till att förskol-
lärarutbildningen nu förlängs.
Det finns en fara i att blåsa upp enskilda exempel och göra dem allmängil-
tiga. Margareta Viklund och Eva Zetterberg exemplifierar i sina interpella-
tioner med stora sparbeting inom den psykiska barn- och ungdomsvården i
bl.a. Stockholm. Jag har låtit kontrollera den uppgiften eftersom jag fann
den oroande. Det visade sig då att det i Stockholms läns landsting över hu-
vud taget inte finns några krav på besparingar i den psykiska barn- och ung-
domsvården. Efterfrågan på PBU:s tjänster har ökat markant, och därför
har landstinget i 1994 års budget tvärtom reserverat 20 miljoner kronor extra
för verksamheten. PBU:s budget i Stockholms läns landsting omfattar totalt
165 miljoner kronor, så det extra anslaget innebär en avsevärd höjning.
Jag tar ändå farhågorna om att omställning och förnyelse i kommuner och
landsting riskerar att drabba barnen på största allvar. Men jag tycker att det
är viktigt att få en korrekt bild av verkligheten och inte basera eventuella
åtgärder på enstaka uppgifter, som dessutom kan visa sig vara felaktiga. Där-
för har regeringen, såsom jag tidigare har redovisat för kammaren, på mitt
initiativ givit Socialstyrelsen i uppdrag att följa hur situationen utvecklas för
barn och ungdomar i kommuner och landsting. De utsatta barnens situation
skall särskilt belysas. Slutrapporten kommer i mars 1994. Men redan i mars
i år lämnade Socialstyrelsen en första rapport avseende situationen hösten
1992.
Då var Socialstyrelsens bedömning att barnen ditintills hade klarat sig väl
i kommunerna. Socialstyrelsens rapport tyder också på att kommunerna
verkligen har prioriterat de mest utsatta barnen. Samtidigt rapporterade sty-
relsen om vissa farhågor för vad som sker under 1993. En rapport om detta
12
får vi alltså om några månader. Först då kan vi avgöra om det finns anledning
att vidta ytterligare åtgärder från statsmakternas sida.
Jag vill också peka på att regeringen har tagit flera initiativ för att förbättra
de verksamheter som Margareta Viklund och Eva Zetterberg tar upp. I riks-
dagen behandlas just nu, som alla känner till, regeringens förslag till skärp-
ningar av kommunernas skyldighet att tillhandahålla barnomsorg. Förslagen
till lagändringar i socialtjänstlagen innehåller också kvalitetskrav vad gäller
personalens utbildning eller erfarenhet, lokalernas storlek och utformning
och barngruppernas sammansättning och storlek.
Regeringens uppfattning är också att det bör vara en strävan att barn, om
föräldrarna så vill, får behålla en plats i förskolan även när de sociala förhål-
landena förändras, t.ex. om en förälder blir arbetslös eller är föräldraledig i
samband med att ytterligare ett barn föds. För att ge kommunerna rimliga
möjligheter att uppfylla lagens krav på full behovstäckning träder lagen i
kraft den 1 januari 1995. Men jag utgår ifrån att kommunerna redan under
nästa år kommer att anpassa sig till lagens intentioner vad gäller t.ex. kvali-
tetskraven.
Socialstyrelsen har också fått i uppdrag att utforma och genomföra ett pro-
gram för att utveckla socialtjänstens förhållningssätt till utsatta barn och de-
ras familjer, det s.k. Barn i fokus-projektet. Satsningen tar sikte på att höja
kompetensen och öka medvetenheten hos socialarbetare och andra som ar-
betar med utsatta barn. Förmågan att se, förstå, beskriva och bemöta utsatta
barns behov skall utvecklas. Socialstyrelsen arbetar inom projektets ram
med åtgärder inom en lång rad olika områden: spädbarnsverksamheter,
unga mammor, gravida missbrukare, sexuella övergrepp mot barn, missbru-
karnas barn, vårdnad och umgänge, vård i familjehem, flyktingbarn. Sär-
skilda medel har avsatts för detta utvecklingsarbete som syftar till att sätta
barnens bästa i främsta rummet.
1994 är FN:s familjeår. I Sverige har vi tillsatt en kommitté för att sam-
ordna aktiviteterna i anledning av familjeåret. Inriktningen är att bygga upp
och föra ut kunskaper om barn och familjer och att stimulera diskussionen
om hur vi kan stödja de familjer som har särskilt stort behov av samhällets
insatser. För att ge stöd till verksamheter som vill pröva nya arbetsformer
i syfte att skapa ökad livskvalitet och effektivare skyddsnät kring barn och
ungdomar har regeringen i dag ställt 10 miljoner kronor ur Allmänna arvs-
fonden till förfogande.
Regeringen har också föreslagit riksdagen att kommunerna skall få skyl-
dighet att erbjuda familjerådgivning. Om föräldrarna snabbt får hjälp med
att reda ut problem i samband med separation eller andra förändrade förhål-
landen i familjen, ger det också barnen ett bättre utgångsläge.
Barnens behov uppmärksammas också av den alkoholpolitiska kommis-
sion (S 1991:17) som regeringen har tillsatt. Kommissionen har i uppdrag att
kartlägga och analysera missbrukets konsekvenser för missbrukarnas famil-
jer. Kommissionen skall också bedöma vilka insatser som behöver göras för
att möta särskilt barnens behov av stöd.
Margareta Viklund och Eva Zetterberg berör också i sina frågor föräld-
rautbildningen och mödra- och barnhälsovården. När det gäller föräldraut-
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
14
bildningen har regeringen ett uppdrag från riksdagen att se över denna fråga.
Regeringen överväger nu formerna för och innehållet i en sådan översyn.
Regeringen har också anslagit särskilda medel för försöksverksamhet med
föräldrautbildning för blivande pappor. Det är ett sätt att förnya och vitali-
sera föräldrautbildningen.
Fru talman! Låt mig till sist erinra om att regeringen för ungefär ett halvår
sedan tillsatte Sveriges första barnombudsman. Hennes huvuduppgift är att
bevaka efterlevnaden av FN:s barnkonvention i Sverige. Inrättandet av en
barnombudsman är en viktig markering. Vi fäster stor vikt vid barnkonven-
tionens anda och innehåll och är angelägna om att konventionen följs både
i vårt eget land och ute i världen.
När det gäller barnkonventionen har också den FN-kommitté som har
granskat Sveriges första rapport med anledning av konventionen inte funnit
att Sverige skulle bryta mot konventionen men framfört vissa allmänna re-
kommendationer och vissa detaljsynpunkter. Jag har tidigare i kammaren
redogjort för kommitténs bedömning.
Jag menar, med hänvisning till det jag har sagt tidigare i mitt svar, att rege-
ringen i handling prioriterar barnen i den mening som FN:s barnkonvention
kräver av oss. Om det i kommande granskningar av FN-kommittén eller i de
årliga rapporter som barnombudsmannen skall avge till regeringen fram-
kommer något annat, är vi självklart beredda att ta initativ för att åtgärda
de brister som kan finnas.
Anf. 12 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Jag får tacka för svaret, som jag tycker var innehållsrikt och
i många stycken positivt.
Vid ett sammanträffande för en tid sedan med barnpsykologer som repre-
senterade olika verksamhetsområden framkom det, som också bekräftades
genom en undersökning i kvällspressen för någon vecka sedan, att tusentals
barn far illa i Sverige i dag. Trycket på barn- och ungdomsmottagningarna
ökar. Antalet ärenden ökar mycket kraftigt. På en plats i landet har de ökat
med 58 % under ett år. Den troliga genomsnittliga ökningen är enligt psyko-
logerna ca 20 %.
Här följer några röster från psykologerna: Trycket ökar hela tiden. När
det blir färre kuratorer och mindre personal i skolorna kommer fler till oss.
Vi jobbar med familjer där det finns barn upp till tolv år och upplever en
markant ökning av antalet ärenden. Det finns många missbruksproblem och
relationsproblem. De familjer som lever på marginalen kanske klarar sig i
hyfsade tider men inte nu. Barnen får bära ett jättestort ansvar. De är mer
eller mindre övergivna. Föräldrarna har nog med sitt. En del barn klarar av
att söka upp andra vuxna, utanför familjen, andra gör det inte.
Ökningen beror på två saker. Dels ökar den allmänna belastningen på fa-
miljer i den tid vi lever i. Det är oroligt och krisigt. Dels minskar resurserna
i samhället, till skolor och dagis t.ex.
Långt ifrån alla barn som far illa kommer till oss. Därför kan detta vara
toppen på ett isberg. Problemen ökar hela tiden. Kanske fungerar de sociala
nätverken sämre, konstaterar och frågar sig psykologerna.
Fru talman! Socialministern säger att det är en fara att blåsa upp enskilda
exempel och göra dem allmängiltiga. Han anser att Eva Zetterberg och jag
gör det i våra nästan likalydande interpellationer genom att peka ut den psy-
kiska barn- och ungdomsvården i Stockholm.
Jag håller med om den faran. Men i min interpellation talar jag inte om
några nedskärningar på den psykiska barn- och ungdomsvården, PBU, i
Stockholm. Däremot beskriver jag att människor efterfrågar verksamheten
mer och att trycket har blivit större, vilket också många av PBU-verksamhe-
terna stämmer in i.
Fru talman! Jag anser att det ökade antalet ärenden på barnpsykiatriska
mottagningar kan tas som en mätare på att många barn inte mår särskilt bra
i vårt land i dag. Jag tycker det är viktigt att man ger akt på de signaler som
sänds ut från det nätverk som byggts upp inom den offentliga sektorn, där
den barnpsykiatriska verksamheten är en del.
Jag tänker också på alla de andra olika verksamheter som handlägger
ärenden som har med barn att göra och på den personal som direkt arbetar
med barnen. Det är viktigt att lyssna på dem.
Fru talman! Socialministern berör i sitt svar mycket litet, ja nästan inte
alls, det förebyggande och uppspårande arbete som bedrivs inom bl.a. möd-
ra- och barnhälsovården. Med anledning av den process som den offentliga
sektorn nu genomgår ifrågasätter jag att man verkligen tänkt igenom de kon-
sekvenser omstruktureringen av primärvården och husläkarsystemet får för
de förebyggande verksamheterna, mödra- och barnhälsovård.
Ett sätt att hjälpa föräldrar och barn är att komma in i ett tidigt skede av
en i sociala sammanhang nedåtgående process, d.v.s innan problemen upp-
kommer. Om några instanser har den möjligheten så vill jag påstå att det är
mödra- och barnhälsovården. Jag vill också påstå att många omstrukture-
ringsdiskussioner under senare tid bl.a. inneburit att det direkta eller indi-
rekta ifrågasättandet av verksamheterna gjort att personalen där mer eller
mindre tappat arbetsglädjen. Ändå vet vi vilken stor betydelse just de verk-
samheterna har för välfärden i vårt land i ett brett perspektiv.
Sverige är ju ett föregångsland för världens olika länder inom just dessa
områden. Det sänder fel signaler till omvärlden om dessa verksamheter dras
ner eller lågprioriteras.
Är socialministern beredd att lyfta fram mödra- och barnhälsovården och
skolhälsovården i det sociala skyddsnätet?
Jag håller helt med om att vi har byggt upp ett omfattande skyddsnät inom
kommuner och landsting. Det går att utveckla vidare, fru talman. Det behö-
ver inte bara vara den offentliga sektorn. Men i allt omstruktureringsarbete
är det viktigt att inte kasta ut barnet med badvattnet. Vi har inte råd att kasta
bort erfarenheter och kunskaper. Samarbetet mellan olika verksamheter
borde exempelvis kunna utvecklas mer. Föräldrars erfarenheter och kunska-
per borde också kunna tas till vara mer. Ett arbete för att föra verksamheten
i den riktningen tycker jag skulle vara en fin målsättning för det familjeår
som socialministern nämnde.
Det är bra att regeringen just i dag beviljat 10 miljoner kronor ur All-
männa arvsfonden för att pröva arbetsformer för att skapa ökad livskvalitet
och effektivare skyddsnät kring barn och ungdomar. Det är ett väl tajmat
sammanfallande med besvarandet av de här interpellationerna.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Jag tycker också att det är bra att man har tillsatt en barnombudsman för
att vaka över barnens intressen, framför allt med tanke på vårt lands uppfölj-
ning av barnkonventionen. Men man måste vara försiktig så att man inte
låser barnombudsmannens händer med oklara och alltför snäva direktiv. I
så fall är risken stor att hon blir både udd- och kraftlös. Barnen behöver i
dag kraftfulla förespråkare.
Fru talman! Barnkonventionen är ett viktigt rättesnöre för arbetet med
barns rättigheter, men tyvärr verkar faktiskt en del departement - dock inte
Socialdepartementet - och andra myndigheter inte veta om den eller ha kun-
skap om vad barnkonventionen innebär.
Är statsrådet beredd att medverka till att bl.a. det byråkratiska systemet,
departement och verk, får ordentlig information om vad den konventionen
egentligen innehåller?
Anf. 13 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag vill tacka socialministern för det utförliga svaret på vår
gemensamma interpellation.
Jag vill först klart och tydligt deklarera att min utgångspunkt är att jag är,
och hittills har varit, en mycket nöjd förälder - eller för att tala med det nya
sättet att uttrycka sig: en mycket nöjd kund vad gäller barnomsorg, skola,
mödra- och barnhälsovård. Jag tycker att jag som svensk förälder haft anled-
ning att hylla den personal som arbetar inom det här området och har kunnat
ge mig och mina barn en bra start.
Att jag har valt att tillsammans med Margareta Viklund ta upp dessa frå-
gor beror på att jag tycker att på många områden är barnen hotade. Den
trygghet vi har byggt upp just för barnen i Sverige, och som Unicef-rappor-
ten lyfter fram, den är i dag hotad. Vi har inte samma självklara rätt till en
trygg uppväxt för våra barn.
Interpellationen har tagit upp frågan om hur nedskärningarna i kommun
och landsting drabbar barnen. Jag är övertygad om att det går att göra många
förändringar utan att det behöver drabba barnen.
Socialministern låter påskina att vi tar upp enskilda skräckexempel och
gör dem allmängiltiga. Jag vill påstå att det tyvärr inte är enstaka exempel,
utan att det finns många exempel på hur barnomsorgen, skolan och barnhäl-
sovården klart negativt påverkas av de besparingar som satts in under flera
år.
Den storleksordning som vi talar om när det gäller minskningar på försko-
lan i år är ungefär 3,7 %. Tillsammans med skolan svarar förskolan för mins-
kade kostnader på drygt 1,6 miljader.
Jag kan dra fram en rad olika exempel på hur dessa besparingar ser ut.
Barngruppernas storlek har ökat. I dag är det vanligt med grupper på 17-18
barn och inte ovanligt med grupper på 22 barn. Jag hörde t.o.m. ett exempel
häromdagen på 23 barn i en grupp. Bengt Westerberg och jag har tidigare
diskuterat gruppernas storlek inom barnomsorgen, men jag har hittills inte
fått något besked om var gränsen går. För egen del tycker jag det är helt klart
att 23 barn verkar vara en oerhört stor grupp på dagis.
Vi har andra exempel. Fritidshemmen i Stockholm och deras personal har
16
halverats. Avgifterna har kraftigt höjts och håller på att höjas i Stockholms-
området och runt om i vårt land.
Hemspråksundervisningen har minskat. Tidigare gavs den åt 57 % av in-
vandrarbarnen, men det har skett en minskning till 31 % mellan 1990 och
1992. Undervisningstiden har minskat, klasstorleken har ökat.
I en officiell skrift från Stockholms skolförvaltning, ”De STORA små för-
lorarna”, beskrivs däremot hur antalet skolbarn i Stockholms har ökat med
3,37 %. ”De mest drabbade områdena har varit de verksamheter, som är
direkt inriktade på att hjälpa och stödja elever med svårigheter och särskilda
behov.”
Speciallärarverksamheten har också minskat under samma period, liksom
tjänster som talpedagoger osv. Jag anser alltså att situationen på det området
inte är särskilt god och inte gynnar de svagaste barnen.
Sedan, fru talman, vill jag gärna ta upp frågan om PBU och nedskärning-
arna som vi åberopade i vår interpellation. Jag tycker att det hade varit bra
om Bengt Westerberg också hade kollat bakgrunden till vår oro. I Stock-
holms landsting, för att ta ett konkret exempel, förelåg förslag om mycket
stora nedskärningar innan budgeten antogs. Det gällde nedskärningar i
PBU-verksamheten med ungefär 8 miljoner kronor. Det som hände - och
det är jag naturligtvis mycket glad över - var att man i sista stund, på själva
budgetmötet, ändrade förslaget. Man lade tillbaka dessa 8 miljoner och lade
därutöver på 8 miljoner extra till PBU och 4 miljoner för hela nämndens
verksamhet. Det handlar alltså inte om totalt 20 miljoner extra kronor.
Det är således en utmärkt vändning som har skett i Stockholm. Men det
beror ju på den oerhört kraftiga tillströmning som varit - det handlar om 20-
30 % ökning. Det i sin tur gör, precis som Margareta Viklund var inne på,
att man på PBU har fått ta hand om de problem som dykt upp på grund av
nedskärningar inom skola och barnomsorg där problemen ökat. Naturligtvis
spelar arbetslösheten och andra sociala problem in, men det som nämnts här
är väldigt tunga delar i det hela.
Däremot framställs Stockholms landsting, tyvärr, som ett undantag. I öv-
riga landsting har man i stort sett fått igenom besparingskraven. I södra Sve-
rige är siffran kanske 10 % när det gäller barnpsykiatrin.
De ökade kraven inom barnpsykiatrin är ett faktum. Det finns ju 40 000
bosniska flyktingar som skall kommunplaceras. Vi vet dessutom att många
av dessa bär på mycket traumatiska upplevelser av kriget. Hur kommer
barnpsykiatrin att kunna hjälpa dessa barn?
Sedan vill jag bara beröra ytterligare en fråga - jag hinner inte ta upp all-
ting här. Det gäller barnkonventionen. Bengt Westerberg betonar att rege-
ringen står bakom denna konvention och att man gör allt för att tillämpa
den. Vi fick nyligen ILO:s beslut vad gäller andra frågor, sjukförsäkringen
och karensdagarna. Sverige och Bo Könberg som regeringens företrädare
har sagt att man inte finner anledning att tillgodose de krav som ILO har
ställt. Vad har svenska folket för garantier för att man tänker beakta barn-
konventionen? Det är ett mycket dåligt exempel att regeringen går ut med
uttalanden på det viset, eftersom det antyder att Sverige - som ändå är ett
rikt land - inte följer konventioner som vi begär att fattiga länder skall följa.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 35
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
18
Anf. 14 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! På de flesta punkter råder det inga delade meningar mellan
mig och interpellanterna. Jag tror att vi är helt överens om att det finns an-
ledning att känna en viss oro för vad den ekonomiska utvecklingen i Sverige
kan medföra i kommunerna och för barnen.
Som jag sade i mitt svar är just denna oro grunden till att vi har bett Social-
styrelsen att noga följa utvecklingen. Vi vill veta om kommunerna i sådana
här svåra situationer prioriterar barnen eller inte. Skulle det visa sig att man
inte gör det i tillräcklig grad kan det självfallet finnas skäl för regeringen att
ingripa på lämpligt sätt. Då räknar jag med att i alla fall få stöd från två per-
soner här i kammaren.
Jag delar Margareta Viklunds uppfattning att barn ofta får bära en stor
del av ansvaret och att de på olika sätt berörs av de problem som drabbar
familjer i ekonomiska svårigheter. Det är ett av skälen till att vi i propositio-
nen om barnomsorg m.m. understryker att det är viktigt att barn i sådana
familjer inte också t.ex. förlorar sin plats på dagis samt därmed sina kamrat-
kontakter och det pedagogiska och sociala stöd som de kan få i barnomsor-
gen.
Jag hoppas att vi också på den punkten kan räkna med stöd från frågestäl-
larnas sida. I väldigt många kommuner har man ju ett annat synsätt. Barnen
i de kommunerna förlorar sina dagisplatser när föräldrarna blir arbetslösa
eller när barnen får syskon.
Annars är det regeringens inriktning totalt sett att vi skall komma till rätta
med de ekonomiska problem som vi har och som ligger bakom mycket i fråga
om den här utvecklingen i kommunerna. Dess värre är det inte så enkelt att
det bara är att knäppa med fingrarna eller att fatta beslut här i riksdagen,
utan det krävs ett mödosamt arbete och en lång rad tuffa beslut, som det inte
är så lätt att få igenom i kammaren, för att detta skall lyckas. Dess bättre
kan vi väl nu se en del tecken på att utvecklingen håller på att vända. Men
det sker då från en sådan nivå att vägen ändå är ganska lång innan vi har
gjort oss av med problemen.
Margareta Viklund tog upp frågan om husläkarsystemet och dess effekter
på barna- och mödrahälsovården. Men detta är en sak som inte regleras i
husläkarlagen, utan de enskilda landstingen får själva avgöra hur de vill or-
ganisera barna- och mödrahälsovården i förhållande till husläkarsystemet.
Jag kan bara konstatera att man i de områden där husläkarsystemet införts
har lyckats lösa problemen på ett bra sätt, också för t.ex. barnfamiljerna.
Där man har den längsta erfarenheten av husläkarsystemet - det gäller delar
av Stockholm - är alla patienter, inklusive barnfamiljerna, utomordentligt
nöjda med hur systemet fungerar.
Jag har sett flera undersökningar som ganska nyligen gjorts i områden där
man senare har introducerat det här systemet. Även där är det en mycket
stor majoritet av de tillfrågade som tycker att systemet fungerar väl.
Det här tillhör också de områden som vi har bett Socialstyrelsen att titta
på. Frågan är alltså: Vad händer inom barna- och mödrahälsovården i dessa
förändrings- och besparingstider? Förhoppningsvis får vi ett bättre underlag
också på den punkten när Socialstyrelsen i början av nästa år kommer med
sin rapport.
Margareta Viklund underströk vad som kan synas självklart, nämligen att
man skall ta till vara erfarenheter och kunskaper och försöka samordna de
resurser som finns. I det avseeendet tror jag att det finns en hel del brister
ute i våra kommuner. Det är ett av skälen till att vi driver det s.k. Barn i
fokus-projektet, som syftar just till utveckling av metoder bl.a. i kommu-
nerna.
Även på annat sätt finns det naturligtvis skäl att främja samarbete. Men
samtidigt måste jag säga att detta i huvudsak är en kommunal uppgift. Det
är väldigt svårt att i Socialdepartementet, och t.o.m. här i riksdagen, tala
om hur ett praktiskt samarbete ute på fältet skall fungera. Därvidlag ligger
ansvaret i första hand ute i riket, inte här.
Margareta Viklund tog också upp frågan om att sprida ytterligare kunskap
om barnkonventionen. Det är ett projekt som vi inom departementet arbe-
tar med och som jag hoppas skall få konkreta resultat ganska snart. Vi har
haft förhandlingar med flera frivilligorganisationer och en del andra intres-
senter om detta. Jag tror att det här kommer att ge positiva resultat mycket
snart.
Eva Zetterberg tog upp frågan om utvecklingen i förskolan. Jag delar hen-
nes oro för att vi nu börjar få mycket stora barngrupper. Liksom Eva Zetter-
berg gör också jag bedömningen att det är mycket svårt att hantera grupper
som har uppemot 23 barn. Det finns kanske områden som har en sådan so-
cial sammansättning att det går om det finns tillräckligt med personal. Men
problemet är, det har vi kunnat se på några håll, att man har en mindre per-
sonal och mycket stora barngrupper. Då blir det svårt, för att inte säga omöj-
ligt, att leva upp till de pedagogiska mål som vi har uppsatt för förskolan i
Sverige.
Det finns tydliga markeringar, även om det är svårt att kvantifiera exakt
hur stora barngrupperna skall få vara, om oro och mål i den barnomsorgs-
proposition som jag hoppas att riksdagen ställer sig bakom den 16 december.
Eva Zetterberg drar en parallell med ILO, men det håller inte riktigt. Vad
man gör i barnkonventionen är att man uppmanar varje land att göra så
mycket som möjligt för att hjälpa barnen, så att barnens situation tas till vara
i varje land. Det försöker vi i Sverige att på olika sätt göra. Men en av de
saker vi måste göra för att få resurser så att vi klarar den uppgiften är att
göra en del besparingar. Där tycker jag att de förslag som vi har lagt fram på
socialförsäkringsområdet när det gäller arbetsskadeförsäkringen är rimliga,
oavsett vad ILO säger. Det är ett uttryck för de prioriteringar som vi i rege-
ringen gör, och dem står jag självfallet bakom.
Anf. 15 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Jag tackar för socialministerns synpunkter och svar.
Det är klart att vi, åtminstone kommer jag att göra det, skall försöka ge
stöd och följa den situation som våra barn just nu befinner sig i. Jag tycker
att situationen är väldigt oroande för många. Det gäller då både barn och
unga. Det är klart att man också blir oroad över den process som nyligen har
skett i England t.ex. Jag tänker då på de två elvaåriga pojkar som nu har
blivit hårt dömda för ett mycket svårt brott som de har begått.
Men vad är de här pojkarna för något om inte ett symtom på en situation
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
19
|
Prot. 1993/94:35 2 december 1993 |
som inte är tillfredsställande? Det skulle vara oerhört skrämmande för hela |
En annan skrämmande bild under den senaste tiden som vi har kunnat
|
Svar på |
följa via massmedierna gäller den sjuårige pojke som fått sova i en container Jag tycker att det är positivt att socialministern kommer att följa utveck- Naturligtvis är det svårt att sitta på central nivå i ett departement och be- Jag är oerhört rädd för, som jag har nämnt, att vi i Sverige skall få nollmän- Anf. 16 EVA ZETTERBERG (v): Fru talman! Socialministern nämner att Socialstyrelsen i april 1994 kom- Socialministern tar upp frågan om det generella välfärdssystemet, och jag |
|
20 |
Margareta Viklund tog upp fallet med de båda pojkarna som har dömts i |
England. Det har med rätta upprört många. Men problemet är att många
inte har reagerat och upprörts över att domen riktas mot barnen. Mona Sah-
lin hade en utmärkt artikel häromdagen i Expressen, där hon just frågar om
det inte är vuxna som skall dömas, vuxna som inte har tagit ansvar för att ge
barn kärlek och omvårdnad, som inte har hjälpt till att sätta gränser. Man
kan undra om något sådant skulle kunna hända i Sverige och vem som då
skall kunna anklagas.
Jag vill ta ytterligare ett exempel från England, fru talman. Några minist-
rar har på fullt allvar framfört att ensamstående mödrar som har så svårt att
klara sina barn i stället skulle adoptera bort dem. Tack och lov finns det inte
bara ministrar, utan det finns en ärkebiskop som tog itu med saken och ta-
lade om att han tyckte att detta var oanständigt. I stället skulle de mödrar
som gör en väldigt stor insats få hjälp av samhället för att bättre kunna klara
av situationen. Han anklagades då för att vara omoralisk.
Mina frågor är: Kan man vänta sig några sådana förslag från den här rege-
ringen? Skall vi behöva få ärkebiskopen att uppträda tilll försvar för barnen
i stället för regeringen, som är vald av oss?
Fru talman! Jag skulle också vilja beröra de andra förslag som Bengt Wes-
terberg nämner är på gång. Barnomsorgslagen, utmärkt. Den var i och för
sig lovad långt tidigare, men det är bra att den kommer nu. Jag beklagar att
den har kopplats ihop med ytterligare privatisering och med vårdnadsbidrag.
Andra förslag är familjerådgivning och barnombudsman. De är också
mycket bra. Föräldrautbildningen skall vi inte heller glömma. Men Marga-
reta Viklund var också inne på bristen på förebyggande insatser. Här finns
inte ett tillräckligt stöd. Utan förebyggande insatser skapar vi barn med pro-
blem som man måste ta in i särskilda projekt. Vitsen måste vara att ge stöd,
så att barn slipper bli barn med s.k. problem.
Anf. 17 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Margareta Viklund visar otålighet när det gäller åtgärder, och
jag delar i hög grad denna otålighet. Det är klart att vi alla önskar att det
skall hända saker snabbt. Vi känner ofta inte bara otålighet, utan också van-
makt när det går långsamt och vi tycker att det är trögt.
Det vi kan göra förutom en rad konkreta åtgärder som vi kan besluta om
i regering och riksdag är naturligtvis att jaga på våra egna partivänner ute i
kommuner och landsting. Det är ofta där som trögheten finns. Kanske möter
man motstånd hos dem som själva är verksamma. De är ofta emot de föränd-
ringar och effektiviseringar, ofta också förbättringar, som vi tycker kan ligga
i sådana här omorganisationer.
Våra möjligheter att centralt göra någonting är naturligtvis begränsade.
Vi stiftar lagar, vi lägger fast de ramar som man sedan har att hålla sig till
ute i kommunerna. Det är en central och viktig uppgift för regering och riks-
dag att göra detta. Vi ställer också resurser till förfogande. Det finns en hel
de) resurser. Eva Zetterberg talar om nedrustning. Man skall ändå komma
ihåg att även med de besparingar kommunerna nu gör handlar det om att de
ute i kommunerna har lika mycket eller mer resurser än för bara ett par år
sedan. Det är inte någon återgång till stenåldern det är fråga om, utan det
är en återgång till situationen i början på 90-talet eller slutet av 80-talet. Det
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
22
kan vara svårt nog. Jag vill inte alls förneka det. Det är en besvärlig uppgift
ute i kommunerna, och dess värre speglar den den allmänt deprimerade si-
tuation vi har i ekonomin. Allt vi gör är, som jag sade förut, inriktat på att
försöka förändra den.
Vi har gjort en lång rad konkreta saker. Jag nämnde de pengar vi avsätter
för projekten inom ramen för familjeåret. Vi har tidigare avsatt pengar för
att arbeta med det vi har kallat det mångkulturella samhället redan i barnom-
sorgen. Vi har avsatt pengar för att följa ett försök med s.k. Reggio Emilia-
pedagogik här i Sverige. Vi har uppmärksammat mobbningsproblemen, spe-
ciellt i samband med att vi firade barnkonventionens dag eller det vi hoppas
i framtiden skall bli barnens dag här i Sverige. Jag vet att Eva Zetterberg
deltog i alla fall under en del av den konferensen. Det är en hel del saker på
gång. Vi hoppas naturligtvis att det här skall generera en del goda exempel
som vi kan visa upp och som kan få efterföljare ute i landet.
Eva Zetterberg påpekade att det redan av de olika rapporter vi har fått
från Socialstyrelsen framgår att tysta barn riskerar att drabbas. Det är ett
viktigt påpekande, tycker jag, för det är naturligtvis så. Det är de tysta bar-
nen som riskerar att drabbas när man gör förändringar. Det är kanske inte
bara tysta barn, utan tysta människor över huvud taget som riskerar att drab-
bas. Därför är det mycket viktigt att påpeka detta, vilket också Socialstyrel-
sen har gjort, så att man ute i kommunerna när man genomför förändringar
också ålägger sig själv att lyssna på vad de tysta barnen har att säga eller vad
de inte säger, så att man tar särskild hänsyn till de här barnens situation.
Jag vill livligt instämma i det som Eva Zetterberg säger om vuxnas ansvar
för barn. Bakom alla barn som det på olika sätt går snett för finns ofta en
brist på vuxenansvar eller över huvud taget en brist på kontakt med vuxna.
När man har följt upp s.k. värstingar här i Stockholm har det visat sig mycket
tydligt att det är brist på vuxenkontakter som ligger bakom. Ofta saknas t.ex.
en pappa i familjerna. Jag tror att det i 90 % av fallen saknas pappa och pap-
pakontakter. Pappa och pappakontakter är mycket viktiga. Jag tycker att en
av de uppgifter som vi kan se som vår på den här nivån är att försöka främja
kontakterna mellan små barn och pappor på ett tidigt stadium. Där hoppas
jag kunna återkomma till kammaren så småningom med mer konkreta för-
slag.
Eva Zetterberg tog också upp frågan om de ensamstående mammorna och
de attacker som den brittiska regeringen har gjort mot den gruppen. Jag har
reagerat lika starkt som Eva Zetterberg mot detta. Jag tog också upp det i
ett av mina anföranden på Folkpartiets landsmöte som hölls för ett tag sedan
och slog fast att i Sverige kommer något sådant i alla fall inte att inträffa så
länge vi finns med i regeringen. Jag tycker att det är mycket uppseendeväck-
ande när man lägger en stor del av skulden för de sociala och ekonomiska
problem man har just på de ensamstående mammorna, som naturligtvis tar
ett mycket stort ansvar och har mycket stora problem att få både sin tid och
sin ekonomiska budget att gå ihop.
Allra sist vill jag också instämma i det som Eva Zetterberg och Margareta
Viklund sade om behovet av förebyggande insatser. Jag tycker att de är oer-
hört viktiga. Det gäller både mödra- och barnahälsovården, men också före-
byggande insatser, t.ex. fritidsaktiviter för unga människor. Det är viktigt att
man ser det när man nu håller på att förändra i kommunerna, så att man inte
bara skär ner på de här områdena utan att försöka hitta alternativa lösningar
som kanske ryms inom snävare ekonomiska ramar. Då kan man komma att
få betala längre fram.
Det vi centralt behöver göra i förebyggande syfte är bl.a. att ytterligare
förbättra den information som vi försöker ge om alkohol och narkotika. Där
har vi varit mycket framgångsrika, vilket jag tycker det är viktigt att under-
stryka. I den färska rapport som vi har fått om narkotikautvecklingen i Sve-
rige har vi kunnat konstatera att vi har ”nyrekryterat” ganska få i Sverige
under senare år. Antalet unga personer som har prövat på narkotika har
minskat kraftigt. Detta är en mycket glädjande utveckling. Men vi kan inte
slå oss till ro och bara konstatera att nu har vi nått resultat. Varje ny genera-
tion måste vinnas för detta. Då krävs ännu större insatser i framtiden än vad
vi hittills har gjort på detta område. Det är ett exempel på förebyggande in-
satser. Självfallet har också kommunerna sitt ansvar i detta förebyggande ar-
bete.
Anf. 18 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Det är mycket som är glädjande i det socialministern säger
om den förebyggande verksamheten, som jag tycker är oerhört viktig. Jag
måste erkänna att jag har varit och är fortfarande orolig för mödra- och barn-
hälsovårdens framtida situation, även om socialministern nu egentligen ga-
ranterar att den oron är obefogad. Jag hoppas och vill tro att det är så. Men
jag är som sagt fortfarande orolig. Jag vet hur mycket kunskap som finns
inom den verksamheten och hur mycket som kan göras om den verkligen
kan utvecklas i en positiv miljö.
Det är väldigt bra att socialministern säger att han vill utveckla pappornas
roll. Jag håller helt med honom om att den rollen är oerhört viktig. Väldigt
många pojkar i vårt samhälle saknar identifikationsobjekt. De har ingen
pappa eller manlig förebild som de vill eller kan identifiera sig med. Det har
visat sig att väldigt många av de pojkar som sitter på olika kriminalvårdsan-
stalter inte haft någon pappa eller någon manlig förebild att identifiera sig
med. Detta är oerhört allvarligt. Men flickorna behöver också sin pappa,
som talar om för dem att de är duktiga och bra och att de duger. Så pappan
är oerhört viktig. Papparollen måste lyftas fram i vårt samhälle.
Det är bra att man har lyckats med informationen om narkotika och alko-
hol. Det är bra att man åter tagit upp den aktiviteten. Det är just sådan akti-
vitet som minskar med jämna mellanrum. Att man nu med intensitet satt i
gång med den är mycket bra. Vidare tycker jag att det socialministern säger
om satsningarna när det gäller FN:s barnkonvention är bra, att han tänker
informera om den på de övriga departementen och i andra sammanhang.
Det tycker jag är mycket positivt, och jag tror att det behövs.
Anf. 19 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Även jag delar Bengt Westerbergs glädje över mycket av det
som pågår. Tyvärr är glädjen inte odelad. Jag tycker att tecknen på problem
är oerhört många.
Jag skall bara kort kommentera några av de frågor som vi har diskuterat.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
24
Jämförelsen mellan regeringens ställningstagande till ILO-konventionen re-
spektive barnkonventionen är inte så halsbrytande som kan tyckas. När man
i Sverige säger att man inte genast tänker åtgärda det som ILO satt tummen
på och där ILO undrat varför Sverige inte uppfyller intentionerna i konven-
tionen, är det en allvarlig signal till omvärlden. Om vi på samma sätt skulle
bryta mot barnkonventionen och säga att vi inte tänker åtgärda de problem
som enligt barnkonventionen finns i Sverige, är det också fara å färde. Därav
jämförelsen.
Bengt Westerberg svarade aldrig på frågan om nedskärningarna inom
barnpsykiatrin generellt inom landet och på frågan hur vi skall hantera den
specifika situationen med ett ökat antal barn i den bosniska flyktinggruppen.
Det kanske är någonting som jag inte kan få svar på direkt men som Bengt
Westerberg förhoppningsvis tar med sig till invandrarministern, för att se om
det i de schablonbidrag som ges till kommunerna finns täckning även för
detta eller om det krävs extra resurser.
Fru talman! Bengt Westerberg fortsatte att diskutera frågan om barn som
begår brott och i vilken mån de själva är skyldiga till dessa brott. I själva
verket har inte - där tycks vi vara överens - vuxenvärlden gett dessa barn en
rimlig chans att växa upp och bli trygga unga och så småningom vuxna som
inte begår brott. Det finns väldigt bra underlag från Psykologförbundet som
har visat hur insatser på tidigt stadium, förebyggande insatser men också di-
rekt riktade insatser, för ungdomar och barn som behöver extra stöd kostar
relativt litet. De lönar sig jämfört med de oerhört höga kostnader som det
blir fråga om vid institutionsplacering eller fängelsevistelse. Det finns alltså
inte bara humanitära utan också rent krassa orsaker till att ge stöd tidigt.
Jag skulle också vilja ta upp frågan om resurser. Bengt Westerberg säger
att man inte kan befalla kommunerna att göra på ett visst sätt. Nej, men det
som vi som parti har krävt är att kommunerna skall få rimliga resurser för
att klara sitt åtagande mot i det här fallet barn och ungdomar.
Jag vill upprepa vad många har sagt och som står sig: Barn går inte i repris
och tyvärr inte i slow motion, som många av oss föräldrar skulle önska. Det
gäller att satsa nu, så länge de är barn.
Anf. 20 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Barn- och ungdomspsykiatrin tillhör de områden där Social-
styrelsen skall titta på vad som hände 1993. I Stockholms läns landsting var
det uppenbarligen så att de förslag som kan ha funnits på ett tidigare stadium
väckte sådant motstånd att det inte blev aktuellt med nedskärningar, utan
tvärtom påplussningar. Jag vet att man i motsvarande diskussion i Göteborg
också gick emot i varje fall de stora nedskärningar som hade föreslagits i ett
tidigare skede i budgetprocessen.
Vi kommer att få en mer heltäckande bild så småningom, och då får vi
försöka bedöma om det här är ett allvarligt problem eller inte.
De rapporter som de bägge interpellanterna har refererat till när det gäller
ökningen av antalet barn som sökt till barn- och ungdomspsykiatrin har nått
också mig. Jag tror att det finns ett stort behov av resurstillskott på detta
område.
Det är möjligt att mottagandet av bosniska flyktingar kommer att ställa
ytterligare krav på barn- och ungdomspsykiatrin. Det kan jag inte riktigt be-
döma, men de schablonbidrag som kommunerna får är tilltagna för att
kunna täcka en del av just sådana här tillkommande kostnader. I en översikt
som nyligen gjorts av Komrev, en konsultfirma som sysslar med revision i
kommunerna, har man konstaterat att schablonbidragen i det stora flertalet
kommuner gott och väl räcker för att under en ganska lång tid ta emot flyk-
tingar.
Eva Zetterberg underströk ännu en gång vuxenvärldens betydelse. Det är
vi helt överens om. Det sociala arvet väger väldigt tungt för unga människor.
De som råkar illa ut, begår brott eller blir missbrukare, har ofta ett mycket
tungt socialt arv med sig hemifrån. De kommer ofta från familjer med krimi-
nell belastning eller missbruk. Därför delar jag helt uppfattningen att det är
viktigt med tidiga insatser för att hjälpa dessa barn.
Nu är det ganska enkelt för Eva Zetterberg att säga att vi skall ge kommu-
nerna mer resurser. I den föregående interpellationsdebatten tyckte ett antal
ledamöter att vi skall sätta in mer resurser för att förhindra vräkningar, få
hyrorna lägre, öka bostadssubventionerna och mycket annat. Jag skulle sä-
kert kunna ha interpellationsdebatter hela dagen med olika personer som
tycker att vi på olika områden skall öka resurserna. Problemet är att det inte
finns någon hemlig skattgömma att plocka fram resurser ur, utan vi måste
försöka att på bästa möjliga sätt utnyttja den kaka som vi har och framför
allt sätta in åtgärder för att se till att kakan växer. Det är bara så vi kan klara
de besvärliga problem som vi just nu har.
Jag kan än en gång försäkra att inriktningen på hela regeringens politik är
att vi skall få kakan att växa igen och på så sätt få hjälp att klara de problem
som vi har talat om.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1993/94:14 om asylrätt m.m.Anf. 21 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Hans Göran Franck har ställt en rad frågor angående rege-
ringens inställning till asylrättens framtida utformning internationellt och na-
tionellt.
Jag delar Hans Göran Francks syn på behovet av att värna asylrätten och
att det internationella regelverk vi har i dag inte svarar mot den verklighet
som vi lever i. Jag kan samtidigt konstatera att regeringens arbete i Sverige
och internationellt ligger i linje med vad som efterfrågas i interpellationen.
Regeringen agerar aktivt för att nå en europeisk överenskommelse, som för-
delar ansvaret mer rättvist mellan länderna, som reglerar hur massflyktssi-
tuationen skall hanteras för att skapa en säkrare och bättre tillvaro för dem
som tvingas fly. Detta arbete har bedrivits och bedrivs på olika sätt och ni-
våer.
Jag är helt enig med Hans Göran Franck om att det finns ett stort behov
av cn regional lösning för Europa vid massflyktssituationer liknande den vi
ser i f.d. Jugoslavien i dag. En sådan konvention kan mycket väl utformas i
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
26
linje med OAU-konventionen. En sådan regional lösning är också vad rege-
ringen har arbetat för under de senaste två åren.
Under det gångna året då Sverige innehaft ordförandeskapet för ESK har
regeringen aktivt verkat för att placera frågan om migrationspolitiskt samar-
bete på dagordningen. Vid ESK:s ministermöte i Rom beslutas den här
veckan, efter ett svenskt initiativ, om frågan om massflykt skall tas upp på
ESK:s dagordning. Ett sådant beslut hindrar inte att frågan behandlas i
andra forum. Vi har dock sett ESK som ett av de få organ som är tillräckligt
brett och som kan ges tillräckligt politiskt mandat. ESK har också den förde-
len att frågan där kan komma med som ett element i en samlad strategi för
att lösa den kris som är upphovet till massflykten.
Vid Europarådets möte för migrationsministrar i Athen för några veckor
sedan presenterades på svenskt initiativ ett resolutionsförslag från sex län-
der-förutom Sverige: Danmark, Norge, Tyskland, Schweiz och Österrike.
Det syftar till att rådets medlemsländer förbinder sig att ta ett större ansvar
för de människor som flyr det forna Jugoslavien. Det fanns tyvärr inte till-
räckligt stöd vid mötet för ett omedelbart antagande av resolutionen, utan
det beslöts att förslaget skulle överlämnas till Europarådets Wiengrupp för
en snabb och vidare bearbetning. Regeringen kommer att fortsätta att driva
sin linje bl.a. tillsammans med de sex länder som står bakom resolutionsför-
slaget. Det gäller att få till stånd en europeisk gemensam, handlingskraftig
och resultatinriktad politik för situationen i f.d. Jugoslavien och ansvaret för
de människor som tvingas fly därifrån.
Sedan mitten av 1980-talet har asyl- och invandringsrelaterade frågor varit
föremål för samarbete mellan EG-länderna. Detta har skett i ett mellanstat-
ligt samarbete utanför EG:s rättsliga ram. Här har inträtt en förändring i och
med antagandet av Maastrichtfördraget, enligt vilket asyl- och invandrings-
frågorna ingår i den Europeiska unionen. Med den kännedom vi har om ar-
betet inom EU kan konstateras att det finns många problem att bemästra
innan man kan enas om en harmoniserad flyktingpolitik mellan medlemslän-
derna. Det är viktigt att notera att det arbete som sker inom asylrättens om-
råde inom EU, sker inom ramen för de internationella åtaganden som med-
lemsstaterna gjort. UNHCR finns med under beredningsstadiet, om än in-
formellt, och har därmed möjlighet att lämna synpunkter och påverka ut-
formningen av arbetet. Sedan de svenska medlemskapsförhandlingarna öpp-
nades den 1 februari 1993 har Sverige, liksom de övriga tre kandidatlän-
derna, träffat EU:s ordförandeland och fått information om det pågående
arbetet på det asylrättsliga området. Vi har då också haft tillfälle att lämna
våra synpunkter på de konventioner som utarbetats på området. Den dag
Sverige blir medlem av EU kommer regeringen att verka för att svensk flyk-
tingpolitik också blir europeisk. Underlag till denna politik formas i en rad
olika organ, EG-parlamentet är självfallet ett av dem. Vi kommer naturligt-
vis att ta intryck av vad som framförs av EG-parlamentet, där förhoppnings-
vis även svenska politiker får sitta i framtiden. Men svensk flyktingpolitik
kommer även fortsättningsvis att bestämmas av Sveriges riksdag.
Några konkreta förslag till effektivisering av verksamheten inom Europa-
rådets expertkommitté för asylrättsliga frågor (CAHAR) har inte rege-
ringen i dag, men det kan finnas anledning att diskutera den saken vidare.
En förklaring till att det är svårare att nå överenskommelser inom Europarå-
det på det asylrättsliga området är frågans inträde på EU:s dagordning. EU-
länderna, vilka utgör nära hälften av Europarådets medlemmar, är ovilliga
att binda upp sig utanför EU-samarbetet.
Regeringen kommer att fortsätta att bidra till att stärka UNHCR:s verk-
samhet ekonomiskt och även uppmana andra länder att göra detsamma.
Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNHCR, och detta är ett sätt
att stärka och möjliggöra UNHCR:s verksamhet. Sverige verkar inom hela
FN-systemet för en effektivisering av de olika organen, däribland UNHCR.
Regeringen har starkt förespråkat en ökad flexibilitet av finansieringen till
FN:s organisationer för att på så sätt öka effektiviteten i deras verksamhet.
Vi har även verkat för ett ökat samarbete mellan de olika FN-organen för
att öka effektiviteten inom FN-systemet. Detta gäller exempelvis UNDP och
UNHCR.
Sverige var en av initiativtagarna till Jugoslavienkonferensen som hölls
förra sommaren och som ledde till uppföljningsmöten rörande de humani-
tära insatserna i f.d. Jugoslavien. Dessa möten har varit nödvändiga för full-
görandet av UNHCR:s uppgift som samordnare av det humanitära biståndet
i området.
Det är oundvikligt att i vissa extrema situationer använda viseringsinstru-
mentet så, att det får effekter på flyktingpolitiken. Så har varit fallet inte
minst när det gäller viseringsbesluten rörande f.d. Jugoslavien. Där har vi
sett till den totala bilden bl.a. med avseende på insatser och möjligheter till
skydd i närområdet. I detta sammahang går det inte att nog betona vikten
av internationellt samarbete. Regeringen har också föreslagit riksdagen att
besluta om en utökad flyktingkvot för flyktingar från f.d. Jugoslavien.
Asylrätten får aldrig urholkas, utan en person som kommer till Sveriges
gräns och söker asyl har alltid rätt att få sin sak prövad.
Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret. Jag uppskattar givetvis
att Birgit Friggebo delar min syn på behovet av att värna asylrätten och att
det internationella regelverk vi har i dag inte svarar mot den verklighet vi
lever i. Det är också välgörande att hon är helt enig med mig om att det finns
ett stort behov av en regional lösning för massflyktssituationer liksom om att
en ny konvention mycket väl kan utformas i linje med OAU-konventionen.
Det är på grund av denna vidsträcktare konvention som de afrikanska län-
derna tar emot tio gånger så många flyktingar som Västeuropa gör i förhål-
lande till folkmängden. Det skulle vara ett stort framsteg om OAU-konven-
tionens grundprinciper skulle ligga till grund för en internationell konven-
tion på området. Det skulle på sikt kunna innebära en betydligt rättvisare
fördelning av ansvaret i hela världen.
Det räcker inte med att man uttalar sig för värnandet om asylrätten. Det
gäller också framför allt att tillse och vaka över att asylrätten verkligen till-
lämpas i praktiken. Det finns nu en klar och tydlig tendens i alla västländer
att man inför allt flera restriktioner, både i lagar och i praktisk tillämpning.
Det innebär att gränserna redan blivit och kommer att bli än mer stängda
om denna utveckling fortsätter. Även här i Sverige förekommer i många fall
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
28
en alltför restriktiv tillämpning. Fallet med den peruanska kvinnan, som fick
asyl i Holland, har uppmärksammats av UNHCR, som framfört kraftig kri-
tik mot Sverige. Men det finns nyligen fattade beslut om utvisning av judiska
flyktingar från Ryssland liksom flyktingar från Bangladesh, som råkat ut för
allvarlig förföljelse vid hemkomsten. Många fler exempel skulle kunna läm-
nas. Jag vet att frågan undersöks, men det är angeläget att ge klara signaler
redan nu om att det behövs en skärpning av praxis, så att lagen tillämpas i
den generösa anda som lagstiftningen föreskriver.
Givetvis beklagar också jag att det svenska initiativet till resolutionsför-
slag i Athen inte fick tillräckligt stöd vid mötet, där jag själv för övrigt deltog.
Det var ett förhållandevis återhållsamt förslag om fördelning av ansvaret
inom Europa. Tyvärr hade också UNHCR vissa invändningar mot det
svenska förslaget, vilket inte förbättrade situationen.
Det är enligt min mening alltmänt sett av största betydelse att Sverige inte
bara bidrar till att stärka UNHCR:s verksamhet ekonomiskt, utan även och
framför allt juridiskt, politiskt och moraliskt följer och stöder de beslut och
anvisningar som kommer från UNHCR, och även beaktar den kritik som
riktas därifrån.
I sitt svar säger Birgit Friggebo: Med den kännedom vi har om arbetet
inom EG kan konstateras att det finns många problem att bemästra innan
man kan enas om en harmoniserad flyktingpolitik mellan medlemsländerna.
Det allvarliga är att EU:s ministerråd för en politik som går i rakt motsatt
riktning till den som EG-parlamentet samt också kulturministern vill före-
språka.
Jag har också svårt att förstå kulturministern när det gäller EG-ländernas
inställning beträffande vem som skall ta ledningen för en förbättrad flykting-
politik och flyktinglagstiftning i Europa. Hon säger kort och gott att EG-
länderna, vilka utgör nära hälften av Europarådets medlemmar, är ovilliga
att binda upp sig utanför EG-samfundet. Om detta skulle bli fallet kommer
vi inte att kunna få en bra alleuropeisk lösning. Det gäller också frågan om
massflykt.
Slutligen vill jag framhålla att det visserligen är behövligt med en form av
temporära uppehållstillstånd för skyddsbehövande vid akuta massflyktssi-
tuationer. Men det gäller att finna en lösning som inte inkräktar på asylrät-
ten. Dess värre är det svårt att finna sådana lösningar.
Anf. 23 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! Fru kulturminister! I kulturministerns svar anges att det inter-
nationella regelverk som vi har i dag inte svarar mot den verklighet som vi
lever i. Detta kan kanske till vissa delar stämma.
Det står också i svaret att regeringen agerar aktivt för en europeisk över-
enskommelse som fördelar ansvaret mer rättvist mellan länderna. Man
måste då konstatera att det tydligen är ett mycket måttligt intresse från de
europeiska länderna för att aktivt hjälpa till i den situation som nu råder i
Europa. Det beklagar jag liksom naturligtvis också kulturministern beklagar
det.
Av svaret framgår vidare att regeringen har höga ambitioner att föra över
vår flyktingpolitik till övriga Europa. Det står i svaret: Den dag som Sverige
blir medlem av EG kommer regeringen att verka för att svensk flyktingpoli-
tik också blir europeisk. Detta avser kanske inte den flyktingpolitik som vi
i Sverige i dag för, utan snarare den flyktingpolitik som vi skall komma fram
till när Invandrar- och flyktingkommittén har redovisat sitt arbete för rege-
ringen.
Det framgår av svaret att man egentligen bör gå i takt med UNHCR och
se till att UNHCRis policy skall följas. Hans Göran Franck var också inne
på att det är viktigt att vi gör det. Det kulturministern tar upp i sitt svar är
mer kostnadseffekterna när det gäller UNHCR, dvs. att vi skall stärka
UNHCR:s verksamhet och vara en av de största bidragsgivarna. Det blir inte
riktigt korrekt, när vi försöker låtsas att vi går i takt med UNHCR, vilket vi
faktiskt inte gör.
Hans Göran Franck påpekade mycket riktigt i sin frågeställning att det
som FN:s flyktingkommissarie ser som sin främsta lösning på flyktingproble-
matiken är frivilligt återvändande. Hans Göran Franck anser att det är den
mest önskvärda lösningen, även om det kan dröja åratal innan förhållandena
i hemlandet tillåter att flyktingarna tryggt kan återvända.
Hans Göran Franck efterlyser en utvidgning av regelverket inom UNHCR
och för fram synpunkter om att man skall tillämpa OAU-konventionen. Jag
tycker att det är viktigare att se till att de regelverk som finns inom UNHCR
tillämpas och att Sverige gör det till att börja med.
Sverige tillämpar inte UNHCR:s syn på repatriering. Både Hans Göran
Franck och jag har tidigare här i kammaren framfört att ett stort fel i flykting-
politiken är att vi inte har något bra repatrieringsprogram. Man kan se hur
den policy som UNHCR rekommenderar tillämpas när det gäller bosnier.
Jag tar då Sveriges och Danmarks åtaganden som exempel. Jag och några
representanter för Kulturdepartementet besökte Danmark. Vi tittade på en
del av de flyktingförläggningar som finns strax utanför Köpenhamn. Jag
kunde då konstatera att Danmark tillämpar den asylpolitik som UNHCR
och FN rekommenderar, nämligen att i första hand se till att verka för en
repatriering. Danmark har i och för sig ett problem som kanske bara är hälf-
ten så stort som det vi har i Sverige. De har 12 000 bosnier medan vi har
42 000 - anhöriga tillkommer i båda länderna.
I Sverige vill vi ge permanent uppehållstillstånd och se till att så snabbt
som möjligt integrera människorna i landet. Vi ser till att de lär sig svenska,
vilket naturligtvis är den viktigaste delen i en integration. Vi vill se till att de
snabbt kommer ut på arbetsmarknaden så att de kan försörja sig själva och
att de också på sikt integreras i svensk kultur etc.
I Danmark gör man helt tvärtemot. Därför är det viktigt att vi i stället för
att verka för en gemensam policy i hela Europa ser till att vi först och främst
kan enas om en gemensam policy i Norden, vilken skall vara i överensstäm-
melse med UNHCR:s.
I Danmark gör man helt annorlunda med bosnierna. Den by som vi be-
sökte hade fem bostadsbaracker för flyktingarna och några baracker för per-
sonalen. Det bodde 35 personer i varje bostadsbarack. Danskarna ser till att
flyktingarna inte integreras över huvud taget. De ges tillfälliga uppehållstill-
stånd i sex månader, som kan utökas till två år. Hur de skall göra därefter
har de inte talat om.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
30
I Danmark tillämpas den skollagstiftning och skolordning som finns i Bos-
nien, så att eleverna kan följa undervisningen. Den som går i exempelvis
tredje klass följer den bosniska undervisningen. Man har bosniska lärare
som inte betalas extra, utan de får den ersättning som alla andra flyktingar
får.
För att dessa människor skall ha en bra infrastruktur att återkomma till
när de återvänder till sitt hemland får de ta med sig sin bostad. Bostäderna
sätts helt enkelt på hjul, och sedan förflyttas både människor och hus till
Bosnien. Detta är ett exempel på hur man i Danmark agerar i enlighet med
UNHCR:s rekommendationer, vilket vi i Sverige inte gör.
Anf. 24 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Som framgick av svaret och av Hans Göran Francks interpel-
lation finns det en stor samstämmighet om behovet av samordning och inter-
nationellt samarbete och att vi i Sverige är aktiva på dessa områden.
Det har från regeringens sida - Kulturdepartementet, Utrikesdeparte-
mentet och statsministern - varit många aktiviteter under de gångna åren
för att föra upp dessa frågor i relevanta forum och för att få upp dem på
dagordningen. Exempelvis beslutade ESK i Rom i går att det skall finnas
möjlighet att ta upp massflyktssituationer på ESK:s dagordning inom ramen
för säkerhetspolitiken, eftersom ESK har ett vidare mandat.
Jag vill inte påstå att arbetet går snabbt. Det är ett trögt arbete. Som Hans
Göran Franck vet finns det inom EU olika uppfattningar om behovet av ett
gemensamt ansvarstagande och hur detta i så fall skall gå till.
Man kan säga att ett resultat av de förslag och initiativ som kom fram i
Athen var att det nu blev uppenbart att det fanns stora motsättningar, mellan
å ena sidan England och Frankrike och å andra sidan Tyskland. Detta kom
vid det tillfället upp på bordet, och det kan nu börja bearbetas också av
andra länder, som nu kan blanda sig i leken. Detta är alltså inte längre en
intern angelägenhet för de tolv staterna.
Även om det kan rubriceras som ett misslyckande att vi inte omedelbart
fick en acceptans för förslagen, kan frågan kanske ändå på sikt föras framåt.
Hans Göran Franck tog också upp urholkningen av asylrätten i Sverige.
Som Hans Göran Franck sade har jag varit mån om att sådana farhågor verk-
ligen undersöks, så att vi får fakta på bordet. Därför finns det nu en utvärde-
ring av praxis.
Jag vill dock rätta Hans Göran Franck på någon punkt. Det är inte så att
den peruanska flickan som är i Holland ännu har fått något uppehållstill-
stånd i Holland. De holländska myndigheterna kommer senare att ta ställ-
ning till den frågan.
Hans Göran Franck tog upp de ryska judiska flyktingarna. Regeringen
hade ju i förra veckan ett ärende som rörde denna grupp, och vi beviljade
i det ärendet de facto-flyktingskap, något som naturligtvis kommer att bli
vägledande för våra myndigheter.
Hans Göran Franck menade också att det var en hårdnande inställning
från EU-länderna, framför allt från ministerrådet, som har hand om invand-
ringsfrågor. Det stora problemet är att frågorna över huvud taget nästan inte
behandlas. Man har i många år jobbat bilateralt med diverse konventionsut-
kast, men det finns ännu inte några ordentliga konventioner antagna. Det
finns ingen konvention om yttre gränskontroll, det finns ingen Dublinkom-
mission, osv. Och när det gäller asylrätten och nivån på bedömningen, har
ju väldigt litet gjorts. Det finns inga som helst bestämmelser eller regler på
det området. Jag tror därför inte att man skall rusa i förväg med mycket
säkra uttalanden om vad som är EU:s politik i de här frågorna. Problemet
är nämligen att det finns så litet av politik över huvud taget.
Både Hans Göran Franck och Lars Moquist har också tagit upp frågan om
tillfälliga uppehållstillstånd. Lars Moquist säger att Sverige inte följer
UNHCR, som vi i andra sammanhang ger stor betydelse. UNHCRrs inställ-
ning är att det är bra om man ger hjälp i närområdet och att människor kan
återvända till sina hem efter det att katastrofen är över. Vi har från svensk
sida ingen invändning mot det, utan vi bidrar till den politiken. Om flykting-
arna däremot tvingas i väg längre bort uppmanar UNHCR länderna att ge
åtminstone ett temporärt skydd, åtminstone ett temporärt skydd. Det finns
inte alls någon rekommendation om att man inte skall kunna ge permanenta
uppehållstillstånd. Det är helt och hållet en missuppfattning.
Min uppfattning är, att om man bedömer att en kris kommer att vara länge
blir människorna tryggare, säkrare och helare när man ger dem möjlighet
att försörja sig och skapa en framtid. Om dessa människor bestämmer sig
för att stanna när kriget är slut, kommer de på detta sätt att ha bättre möjlig-
heter att bidra till Sveriges utveckling. Är det så att de föredrar att åter-
vända - gärna med stöd från Sveriges sida - kommer de då också att ha bättre
möjligheter att faktiskt göra det. Det har i andra flyktinggrupper visat sig att
det är just de starkare som tar steget att återvända. Det är den gruppen som
klarar ett uppbrott till. Därför är Sveriges politik enligt min bestämda upp-
fattning till fördel både för flyktingarna och för det svenska samhället.
Anf. 25 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag vill särskilt ägna mig åt det som kulturministern tar upp
om samordningen och nivån på flyktingmottagandet i Europa. Kulturminis-
tern talar väl om EU:s ministerråd. Jag har väldigt svårt att förstå det, efter-
som EG-parlamentet har riktat oerhört stark kritik mot ministerrådet, vilket
jag också har angett i min interpellation.
Samtidigt säger kulturministern att frågorna om massinvandring skall tas
upp inom ESK. Det tycker jag är bra, eftersom ESK för närvarande har den
bredden att det kan vara lämpligt. Det hindrar emellertid inte att man tar
upp frågorna även i andra forum.
På sikt är det enligt min mening genom Europarådet som det skall vara
möjligt att nå ett mer omfattande resultat för hela Europa. Det skulle kunna
uppnås genom en förstärkning av Europarådets enda tänkbara institution,
nämligen CAHAR. Då måste dess roll, instruktioner och resurser kraftigt
förstärkas. Det är det som jag tycker kulturministern borde agera för.
Det behövs emellertid ytterligare ett forum inom Europarådet, en ansva-
rig och samordnad byrå med mer verkställande makt än andra nu befintliga
internationella forum. I det här sammanhanget förtjänar den danska rege-
ringens i april 1993 lanserade förslag om bildandet av en europeisk flykting-
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
32
kommission noggrann uppmärksamhet. Vad vill kulturministern säga på den
punkten?
Anf. 26 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! Kulturministerns svar förbryllar mig faktiskt en hel del. Man
kan ju fortsätta att fråga sig: Varför skall det inte ske någon samordning i
Norden över huvud taget? Varför skall Sverige köra på tvärs mot både
UNHCR och Danmark? Hur det blir i Norge vet vi faktiskt inte förrän
framåt årsskiftet - det pågår där en intensiv debatt. Kulturministern vill att
vi skall köra vår egen linje, som egentligen är helt på tvärs mot linjen i de
flesta länder.
Jag tycker att Birgit Friggebo blandar bort korten. När jag tar upp Dan-
marks flyktingpolitik beträffande bosnierna kontra Sveriges, säger kulturmi-
nistern med skärpa att UNHCR visst predikar att man i starten skall ge till-
fälliga uppehållstillstånd. Jag har inte med ett ord förnekat att vi skall ge
tillfälliga uppehållstillstånd. Det är precis den politik vi förespråkar. Vi skall
ge tillfälliga uppehållstillstånd till alla som kommer hit.
Jag kan därför egentligen inte förstå hur kulturministern i det här fallet
resonerar i fråga om Danmark. Danmark ger ju just tillfälliga uppehållstill-
stånd. Jag ville i mitt första anförande påpeka att jag tycker att Sverige skulle
köra samma politik som Danmark, nämligen att ge tillfälliga uppehållstill-
stånd och inte starta med att integrera människorna i samhället, som vi nu
gör här. I stället skulle alla insatser inriktas på att människorna kan åka till-
baka. Sedan får man se om tidsutdräkten blir så lång att de inte kan åka till-
baka.
Att ge temporära uppehållstillstånd är ju egentligen ett sätt att klara ut
den här problematiken och se till att människorna inte får den uppfattningen
att de skall komma hit till Sverige och få stanna här för gott.
När jag var nere på Asylbyrå syd sade man att man hade pratat med en
del människor - om jag kommer ihåg rätt rörde det sig om unga män i åldern
18-35 år. Vi här i Sverige säger ju ofta att de flesta av de människor som
kommer hit vill tillbaka till sitt hemland. Men bland de här personerna var
det inte en enda som ville åka tillbaka, utan alla ville stanna i Sverige. Jag
kan förstå att de vill stanna i Sverige - det skulle jag också vilja om jag kom
från ett land med en helt söndertrasad infrastruktur, där familjer kanske har
splittrats, där en del är döda och man inte känner till andras öde.
Det är ganska klart att det är på det sättet, och det finns alltså egentligen
ingen anledning för oss att diskutera det här. Vi bör därför i stället se till att
vi inför temporära uppehållstillstånd och att integreringsprocessen påbörjas
först efter det att man vet att de här människorna inte på väldigt lång tid
kommer att kunna föras tillbaka till sitt ursprungsland.
Anf. 27 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Hans Göran Franck sade att jag talade väl om ministerrådet
i EU. Jag tycker att jag hade en annan infallsvinkel när det gällde kritik av
ministerrådet, nämligen att de inte har gjort särskilt mycket på det här områ-
det. Men Hans Göran Franck menade att det som de hade gjort var på väg
åt fel håll.
Så sent som i går var jag i Bryssel och träffade ministerrådets invandrings-
ansvariga. Då tog jag upp bristen på initiativ just i fråga om asylpolitiken,
flyktingpolitiken och invandringspolitiken. Man riskerar att förirra sig i sa-
ker som visserligen är viktiga, men som ändå är detaljfrågor. De kan röra
polissamarbete och gränskontrollsfrågor.
Det faktum att vi nu efter mycket arbete har lyckats att få upp massflykts-
situationen på ESK:s dagordning utesluter inte att vi också använder andra
forum. Men när man nu har hittat ett bord att lägga frågan på och det finns
en politisk bredd, bör man försöka åstadkomma resultat där. Det innebär
inte att man utesluter andra former av samarbete när det kanske blir fråga
om att underteckna något avtal eller att få fram en europeisk konvention.
Då kan man hitta ett annat forum.
Hans Göran Franck frågade vilken syn jag har på förslaget från Danmark
om en europeisk flyktingkommission. Vi har förhållit oss litet avvaktande,
därför att vi anser att det finns så väldigt många forum i dag där dessa frågor
diskuteras. Att skaffa ett till tror vi inte vore särskilt klokt. Man kan nog
säga att detta också har varit den samfällda reaktionen från andra europeiska
stater. Vi har åtta tio forum där frågorna kan diskuteras, och jag tror att det
vore synd att återigen försöka hitta en ny institution.
Lars Moquist tog upp frågan om varför vi inte kan samordna oss åtmin-
stone i Norden. När det gällde just bosnierna gjordes en mycket stor samord-
ning med Danmark. Vi förde diskussioner, och båda länderna hade förslag
om överföring av flyktingar via kvot. Vi införde visum gemensamt och sam-
arbetar nere i området tillsammans med UNHCR i uttagningen av nya flyk-
tingar.
Lars Moquist driver en tes om att UNHCR på något sätt skulle ha bestämt
vilka mottagningsförhållanden vi skall ha i Sverige. Så är det inte. När jag
poängterar att UNHCR har sagt att man åtminstone skall ge temporärt
skydd, så innebär det inte att UNHCR utesluter möjligheten att ge perma-
nent skydd. Det har vi valt att göra i Sverige, i enlighet med den tradition
som vi har att ge människor en fastare grund att stå på. UNHCR kritiserar
inte alls Sverige för detta.
Om man mer regelmässigt skall tillämpa temporära eller tillfälliga uppe-
hållstillstånd måste man alltid ta ställning till frågan: för hur länge? Det är
fullständigt uteslutet att man skulle gå på Ny demokratis förslag, som inne-
bär att människor under tio års tid skulle kunna leva på nåder i Sverige. Bar-
nens hela uppväxttid och skolgång skulle präglas av osäkerhet: Får vi stanna
eller inte? Hur ser utvecklingen ut?
Jag tror inte alls att det skulle bidra till stabilitet i det svenska samhället
eller till att dessa människor kan bearbeta sina fruktansvärda upplevelser.
Lars Moquist sade att man får se hur lång tid det blir. Bosnierna har redan
varit här ett och ett halvt år. Jag är alldeles övertygad om att det finns en
samfälld uppfattning i denna kammare om att vi inte ser något slut på kriget
i Bosnien. Den bedömning som regeringen gjorde i juni när vi beslutade om
permanenta uppehållstillstånd har kraftigt stärkts under den senaste perio-
den; man ser inte något snart fredligt slut.
Lars Moquist beskrev situationen i Danmark, att människor bor i tillfäl-
liga förläggningar, som sedan skall tas med ner till Bosnien. Sverige är redan
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 35
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
34
på plats i Bosnien och uppför förläggningar för de många lidande människor
som finns där nere.
I de länder som tillämpar tillfälliga uppehållstillstånd förs redan en diskus-
sion, och kritik är på gång, inte minst i Österrike. Man frågar sig: Vad skall
vi göra när de tillfälliga uppehållstillstånden går ut? Måste vi ändå inte se till
att dessa människor får en fastare framtid i vårt land?
Det är något av en flykt från verkligheten och ett önsketänkande att säga
att människor kan vara här tillfälligt i tre, fyra eller fem år och att vi sedan
kan kasta ut dem och skicka tillbaka dem. Så enkelt är det faktiskt inte.
Anf. 28 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag instämmer i Birgit Friggebos yttrande om att det är en
alldeles för stor splittring mellan internationella organ. På den punkten
måste den svenska regeringen ha en strategi och nu säga att man får nöja sig
med ESK när det gäller massflyktssituationer. Det är ett bräckligt instru-
ment, men det är ändå allomfattande.
Europarådet är på väg att bli allomfattande. Det har helt andra resurser
och större möjligheter till konventionsskrivande och konventionsarbete än
någon annan europeisk instans. Dessutom har vi en Europakonvention, som
är väldigt viktig. Den behöver förstärkas och byggas ut. Det vore välgörande
med en satsning på ett organ som kan ta ledningen för detta, och som kan
bli allomfattande. Det kan aldrig EG, eller EU, bli.
Jag vill också säga något om viseringsinstrumentet. Statsrådet sade att det
är oundvikligt att man i vissa extrema situationer använder viseringsinstru-
mentet för att uppnå effekter på flyktingpolitiken. Dess värre har viserings-
instrumentet använts i för stor utsträckning i många länder, också här i Sve-
rige.
Jag vill framhålla att tillgripandet av viseringstvånget är en nödlösning,
som innebär att man avstår från att komma till rätta med problemen på ett
mer konstruktivt sätt. Därför är vägen som EU:s ministerråd har slagit in på
mycket farlig. Man har mer eller mindre följt varandras exempel och använt
viseringsinstrumentet.
Moquist talade om återvändandet. Även jag efterlyser faktiskt ett åter-
vändandeprogram. Häromdagen hade jag besök av en företrädare för den
chilenska regeringens återvändandeorgan. Det var mycket intressant att
lyssna när han talade om detta.
Gång på gång, under många år, har jag efterlyst ett återvändandeprogram.
Vi behöver ett sådant. Det vi har nu kan inte betecknas som ett rejält åter-
vändandeprogram. Jag tror att det skulle få stor betydelse, inte bara i sak
utan också psykologiskt, om man agerade för - och det vill jag markera - ett
frivilligt återvändande. För detta har UNHCR en klar strategi som man kan
följa.
Anf.29 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Kulturministern tar upp detta med samordning och säger att
det förekommer mycket samordning inom Norden, inte minst med Dan-
mark. Då pekar kulturministern egentligen på en samordning av en annan
art än den som gäller mottagandet av 12 000 bosnier i Danmark respektive
42 000 bosnier i Sverige. Kulturministern pekar på sådana saker som att vi
har kvottillämpning och att det görs insatser i närområdet. Det är bra. Men
det jag ville peka på var att man har en helt annan politik beträffande de
bosnier som redan finns här. Det är här jag efterlyser en annan politik.
När det gäller människor från närområdet tycker vi i Ny demokrati inte
att man över huvud taget skall ge dem uppehållstillstånd här. Man skall se
till att hjälpen sker i närområdet.
Men när det gäller dessa 42 000 bosnier är det inte rimligt att skicka till-
baka dem direkt. De bör få tillfälliga uppehållstillstånd. Vi bör se till att vi
har en politik som innebär att vi följer UNHCR:s rekommendation, nämli-
gen att det skall vara repatriering i första hand. Därefter får man ta ställning
till hur snabbt man skall köra i gång med en integreringspolitik.
Hans Göran Franck säger att detta inte skall splittras upp på flera organi-
sationer. Jag håller helt och hållet med om det. Det skall vara UNHCRis
policy som präglar flyktingpolitiken. De har en övergripande kontakt med
flyktingsituationen i hela världen. Därför bör vi egentligen utgå från vad de
säger.
När det gäller hoten från massflyktssituationer tog jag upp det med Birgit
Friggebo för ett par veckor sedan. Det är ganska beklämmande att höra hur
kulturministern vrider på det som har yttrats tidigare i debatten och kommer
med rena lögner. Därför vill jag upprepa det jag påstod i den diskussionen en
gång till. Det är Gunnar Jervas på Utrikespolitiska institutet som har skrivit
följande: Ett annat sätt att uppskatta det framtida migrationstrycket är ge-
nom opinionsundersökningar. EG:s opinionsinstitut Eurobarometer redovi-
sar nyligen en sådan undersökning för 18 länder i Östeuropa, inklusive före
detta Sovjetunionen. Omkring 17 miljoner totalt sade sig fundera på att emi-
grera till Västeuropa medan 2,7 miljoner redan bestämt sig för detta.
I Birgit Friggebos svar, som jag inte fick replik på, säger hon att Lars Mo-
quist framför synpunkter på att 17 miljoner människor är på väg till Sverige.
Jag sa inte ens att 17 miljoner människor var på väg till Västeuropa. Jag sade
att 2,7 miljoner människor, enligt Gunnar Jervas, är på väg till Västeuropa,
alltså inte till Sverige. En del av dessa kommer naturligtvis till Sverige. Hur
man än ser på debatten skall man komma med korrekta sakuppgifter. Detta
yttrades av mig några minuter innan kulturministern säger något som går
tvärtemot.
Anf. 30 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Arbetet i den omtalade flykting- och invandrarpolitiska ut-
redningen har ju kommit i gång. Vi har fått olika rapporter och underlag. Vi
skall inte stå här och diskutera vårt inre arbete där, men en rapport som kom-
mer att publiceras inom kort är en rapport som Jonas Widgren har gjort.
Den handlar om förhållandena i tolv västerländska länder. Det gäller asyl-
lagstiftning, praxis och en del andra bestämmelser.
Den visar en ganska klar tendens att alla andra länder i allmänhet - inte i
varje enskild fråga, men i allmänhet - har en mer restriktiv hållning till och
syn på asylfrågor och liknande än vad vi har. Det kan vara intressant att ha
det som bakgrund när kulturministern nämner att det är vi som skall om-
forma Europas politik på det här området när vi blir medlemmar i EG. Jag
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
35
|
Prot. 1993/94:35 2 december 1993 |
tror att vi i utredningen har klart för oss att vi gradvis måste försöka anpassa |
även om vi inte vet exakt hur den kommer att utformas.
|
Svar på |
Vi har vidare diskuterat UNHCRzs linje när det gäller detta med repatrie- Om vi har repatrieringslinjen som huvudspår kommer vi automatiskt att Jag tror personligen att denna inställning, denna hållning, som inte är utan Anf. 31 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp): Herr talman! Jag är glad över att Hans Göran Franck och jag är ganska Frågan om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd har väl inte rik- Då uppstår frågan om man skall möjliggöra för människor att återvända |
36
det ju ännu svårare. De här människorna har gått igenom fruktansvärda
upplevelser.
Det är intressant att Lars Moquist nu talar om att vi skall följa UNHCR i
alla lägen. Så lät det inte när kosovoalbanerna kom för några år sedan i stora
mängder. Där följde vi till punkt och pricka UNHCRis bedömning av situa-
tionen där nere och av vad vi skulle göra. Då var det ett annat ljud i skällan.
Då passade inte UNHCRrs rekommendationer.
Låt mig sedan beklaga att Lars Moquist har tagit illa vid sig av en tidigare
debatt här i kammaren. Var och en får väl stå för vad hon eller han säger.
Det är bara att läsa i protokollet vad som står som referat från debatten. Jag
konstaterade bara att Lars Moquist och nydemokraterna i dessa diskussioner
ofta bygger upp jättelika hot och nämner siffror på människor som skall välla
över Europa, Sverige eller något annat land.
Anf. 32 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Jag har förstått att regeringen nu planerar en lagstiftning vad
gäller tillfälliga uppehållstillstånd i samband med massflyktsituationer.
Själva instrumentet tillfälliga uppehållstillstånd är uppenbarligen inte heller
främmande för kulturministern.
Också i direktiven till utredningen anges det att frågan om tillfälliga uppe-
hållstillstånd skall ses över. Jag antar att det i den proposition om tillfälliga
uppehållstillstånd i massflyktsituationer som så småningom kommer också
föreslås att utredningen skall undersöka om systemet skall byggas ut eller
övervägas ytterligare.
Jag tror egentligen inte att kulturministerns uppfattning är så mycket an-
norlunda än vår. Det har hon i varje fall inte uttryckt i skrift. Diskussionen
gäller det beslut som fattades angående Bosnien. Det beslutet är fattat. Man
kan ha haft litet olika utgångspunkter för vilket slags beslut man skulle fatta,
men nu är det fattat. Nu skall vi arbeta för att bosnierna skall få en bra fram-
tid här i Sverige. Där delar jag helt kulturministerns uppfattning.
Det jag talade om var den framtida inriktningen av vår flykting- och in-
vandringspolitik. Den kan komma att förändras i den riktning jag tidigare
redogjorde för.
Överläggningen var härmed avslutad.
AjourneringPå förslag av tredje vice talmannen beslöt kammaren kl. 14.21 att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30 då den muntliga frågestunden skulle
börja.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
38
Återupptagna förhandlingarFörhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
5 § Muntliga frågor till regeringenAnf. 33 TREDJE VICE TALMANNEN:
Vi fortsätter nu kammarens överläggningar med muntliga frågor till rege-
ringen. Jag hälsar välkommen vice statsminister Bengt Westerberg, som sva-
rar på övergripande frågor, förutom frågor inom sitt sakområde. Jag hälsar
också statsrådet Görel Thurdin, justitieminister Gun Hellsvik, finansminis-
ter Anne Wibble och civilminister Inger Davidson välkomna.
Fallskärmsavtal
Anf. 34 HUGO BERGDAHL (fp):
Herr talman! Återigen har fallskärmsavtalen framkallat folkets ilska,
denna gång de mycket frikostiga avtalen inom fackföreningsrörelsen. Min
fråga till regeringen är, mot den bakgrunden, följande: Kommer regeringen
att agera i frågan om olika former av fallskärmsavtal? Vilken är i så fall rege-
ringens handlingslinje?
Anf. 35 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Regeringen kan svårligen agera vad beträffar fallskärmsav-
talen inom den fackliga rörelsen. Jag delar Hugo Bergdahls moraliska upp-
rördhet, att det är ett oskick att det förekommer, vare sig det är inom facket
eller på andra håll.
Regeringen har agerat i en del fall som rör statliga verksamheter, t.ex.
Nordbanken. Vi har med omfattande juridisk hjälp undersökt huruvida det
var möjligt att få tillbaka de pengar som utbetalades i form av mycket stora
fallskärmar. Det visade sig enligt juristernas råd inte vara möjligt att göra.
Vi har ändå beslutat att väcka talan mot vissa personer i den gamla styrelsen
inom Nordbanken för att om möjligt rätta till en del missförhållanden och
i bästa fall få tillbaka en del pengar som där har hanterats på ett möjligen
otillbörligt sätt.
Därtill kommer att det inom Finansdepartementet, som jag känner bäst,
pågår ett arbete för att se till att ingen av oss anställd chef har några otillbör-
liga fallskärmsklausuler i sina anställningsförhållanden. Även inom övriga
delar inom regeringskansliet pågår ett sådant arbete för att se till att det inte
finns några avtal om enorma miljonbelopp som skulle kunna utdelas på,
tycker vi, väldigt lösa och helt godtyckliga grunder. Jag instämmer i upprörd-
heten.
Egentligen tycker jag att detta måste vara en ytterst angelägen fråga för
näringslivet och alla berörda. Inte minst upprördhet hos medborgarna tror
jag är ett mycket verksamt medel mot sådana här orättvisa och stötande av-
tal.
Öresundsbron
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Anf. 36 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! När riksdagen 1991 fattade beslut om Öresundsbron var en
av de förutsättningar som låg till grund för beslutet att projektet skulle kunna
genomföras utan några insatser av skattepengar. Under senare tid har det
rests en del frågetecken om huruvida detta är möjligt. Jag vill därför ställa
en fråga till vice statsministern om regeringen är beredd att låta genomföra
en oberoende och fullständig ekonomisk analys av Öresundsbroprojektet
och att låta en sådan analys redovisas för riksdagen innan regeringen fattar
ett eventuellt beslut om byggstart.
Anf. 37 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det var framför allt på danskt önskemål som hela finansie-
ringen inte lades hos det konsortium som skall bygga bron, om tillstånd ges.
Konsortiet skulle nog än i dag vara berett att ta den ekonomiska risken.
Detta, liksom deras kalkyler, tyder på att det finns ganska goda marginaler.
Det har redovisats för regeringen. Det har granskats från Finansdeparte-
mentets sida. Vi tycker inte att det finns grund för att ifrågasätta dessa kalky-
ler, som de ser ut nu.
Nedskärningar i statens utgifter
Anf. 38 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Min fråga är till finansministern och gäller nedskärningar av
statens utgifter. Vi har haft olika seminarier. Alla kan läsa i tidningar och
lyssna på internationella experter. De säger alla samma sak: Om Sverige, i
det prekära läge vi nu befinner oss i, skall på något sätt imponera, måste vi
skära i de statliga utgifterna.
Jag kan se att denna regering, precis som den tidigare, nu har hemfallit åt
att i stället förstärka budgeten genom att höja skatterna. Jag skulle vilja höra
vad fru finansministern har att säga om just statens utgifter inför det kom-
mande året. Jag tror att det skulle vara ett mycket viktigt meddelande.
Anf. 39 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det gläder mig mycket att lan Wachtmeister ställer frågan.
Jag utgår från att den också följs upp med beslut om besparingar och stöd
för besparingsförslag när de presenteras i riksdagen. Det har lagts fram ett
antal sådana förslag just nu.
I den saneringsplan för att bli av med underskottet som regeringen presen-
terat och som riksdagen antog i våras, finns en kombination av minskade
utgifter och ökade intäkter. Jag tycker att det är en mycket väl balanserad
kombination. Resultatet av denna politik är att under ett antal år fram till
1998, den s.k. saneringsperioden, kommer de offentliga utgifterna att
minska, från dagens mycket höga andel på över 74 % till ungefär 59 %. De
offentliga utgifterna räknar man ibland, litet oegentligt, som andel av BNP.
Det är ett slags mått.
Muntliga frågor till
regeringen
39
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
40
Jag tycker att detta är en mycket bra politik. Den kräver dock medverkan
från riksdagens alla ledamöter för att kunna genomföras på ett så bra sätt
som möjligt.
Anf. 40 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag vill upplysa kammaren och även fru finansministern om
att stöd för skattehöjningar inte är samma sak som stöd för besparingar i de
statliga utgifterna. Vad jag talar om är att sänka statens utgifter. Där ställer
vi upp på alla möjliga sätt. Däremot kanske vi inte ställer upp på alla era
förslag om att höja skatten. Det kanske innebär en budgetförstärkning, men
det är en mycket stor skillnad. Det imponerar inte på någon om man höjer
skatterna.
Jag ställde frågan en gång förut till statsministern, om det i den budgetbe-
redning som börjar endera dagen finns några heliga kor vad gäller att skära
i utgifterna, inte att höja skatterna, dvs. om det finns områden som man inte
vågar peta i på grund av regeringens sammansättning eller av något annat
för oss dolt skäl.
Anf. 41 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag får nog konstatera att den politik som riksdagen redan
har tagit ställning för innebär att de offentliga utgifterna i relation till hela
landets ekonomi minskar högst avsevärt i och med de förslag som finns i sa-
neringsprogrammet .
Det är alldeles riktigt som statsministern har sagt, att det inför nästa års
budgetproposition inte finns några i förväg givna, heliga kor. Allting finns
på bordet och diskuteras. Innehållet i detta förslag är, som jag möjligen tror
att lan Wachtmeister vet, faktiskt i slutdiskussionerna nu. Tabellverk och
siffror är på väg att låsas. Det kommer att presenteras för riksdagen i böljan
av nästa år. Där kommer att finnas utgiftsminskningar, det kan jag garan-
tera.
Miljöprövning av nya vägprojekt
Anf. 42 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet Görel Thurdin. Det gäl-
ler prövningen av vägprojekt. Miljöprövning har hittills skett framför allt en-
ligt miljövårdslagen. Vissa signaler tyder nu på att även prövning enligt na-
turresurslagen, NRL, skall ske. Avser regeringen att miljöprövning av nya
vägprojekt i fortsättningen skall ske enligt naturresurslagen och är det i så
fall en praxisändring?
Anf. 43 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Det förekommer många diskussioner både här och i EG om
att man måste få till stånd en annan tingens ordning för planeringen av pro-
jekt som har stor miljöpåverkan, även vad gäller valet av lokalisering. Natur-
resurslagen är ju till för att vi skall kunna komma fram till goda lösningar på
de beställningar som samhället gör.
Det ligger på regeringens bord i dag ansökningar från länsstyrelser och
från Vägverket om prövning av vägprojekt enligt 4 kap. naturresurslagen.
Man anser det nödvändigt att regeringen tar ställning till olika alternativa
lösningar i sådana väsentliga frågor.
De ideella organisationerna
Anf. 44 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till civilminister Inger Davidson.
Vi har i vårt land rätt stora behov inom olika sektorer. Jag undrar om civil-
ministern har något förslag till hur vi skall kunna få fart på de ideella organi-
sationerna, som ju ofta är en fantastisk resurs i sådana sammanhang.
Anf. 45 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Ja, vi har stora behov, men jag tycker att vi skall akta oss för
att blanda in de ideella organisationerna i dessa sammanhang. Det är en ofta
förekommande missuppfattning att man skall använda sig av dem för att
spara pengar. Jag tror att det är fel väg att gå.
Däremot skall vi försöka att på olika sätt uppmuntra och bereda vägen för
de ideella organisationerna när det gäller att ta ett större ansvar i samhället.
Det gör vi också på olika sätt.
Det kanske mest aktuella är att regeringen har tillsatt en beredning för att
främja den ideella sektorns utveckling. Den skall bl.a. kartlägga hur denna
sektor ser ut i dag och vad den gör. Den skall vidare mäta de samhällsekono-
miska vinster som vi gör med hjälp av denna sektor. Det handlar om att ta
bort regler och lagar som kan lägga hinder i vägen för en samverkan mellan
offentlig sektor och ideell sektor osv.
Denna fråga är alltså mycket aktuell inom regeringen. Jag förväntar mig
personligen mycket - och jag vet att övriga statsråd delar den inställningen -
av samhällsutvecklingen på detta område.
Den kommunala självstyrelsen
Anf. 46 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Också jag har en fråga till civilminister Inger Davidson.
I regeringens budgetproposition i januari skrev civilministern att det är
oerhört viktigt att vi slår vakt om det kommunala självstyret och att det ut-
vecklas. Jag vill fråga om civilministern anser att skolpengen, vårdnadsbidra-
get, regler för hur kommunerna skall sköta sin upphandling och kommunalt
skattestopp är exempel på hur regeringen vill utveckla det kommunala själv-
styret.
Anf. 47 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Den kommunala självstyrelsen är en oerhört viktig del av
hela den svenska offentliga verksamheten, och vi vill slå vakt om den. Det
är alldeles riktigt att vi har haft ett skattestopp. Det infördes av socialdemo-
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
41
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
42
kraterna och har nu upphävts. Det har prövats mycket noga, och man kom
fram till att man kunde ha ett sådant skattestopp under en viss tid, dock inte
under någon längre period, utan att det skulle få någon inverkan på kommu-
nernas självstyrelse.
Vi följer denna fråga mycket noga, inte minst inför närmandet till EG.
Det har tillsatts en speciell konsekvensutredning, som skall studera hur kom-
muner och landsting påverkas av ett eventuellt medlemskap, och i det sam-
manhanget är den kommunala självstyrelsen en mycket viktig del.
Staten har som sin uppgift att lägga fast vad som skall göras, sett över hela
landet, men det är viktigt att överlämna till kommunerna att genomföra
detta på det sätt som de själva önskar, och då kan det bli litet olika i skilda
kommuner. Vi öppnar i regeringen nu möjlighet för detta.
Anf. 48 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag måste få ställa frågan hur man öppnar för detta. Skol-
pengen och vårdnadsbidraget är två exempel som visar att kommunerna inte
längre har möjlighet att själva planera exempelvis den utbildningspolitik
som man vill ha i en kommun, eftersom de regler som stiftats av den borger-
liga majoriteten i riksdagen helt enkelt gör det omöjligt för skolstyrelserna
och barnomsorgs- och utbildningsnämnderna att bestämma över kommuner-
nas skolpolitik.
Anf. 49 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Jag delar inte Elvy Söderströms åsikt att vi försämrar kom-
munernas möjligheter. Vi ger dem tvärtom större möjligheter att bedriva en
differentierad verksamhet, bättre anpassad till deras egna förhållanden. Ti-
digare hade man ett enda skolsystem, som alla skulle anpassa sig till. Nu ger
vi möjligheter för kommunerna att ge bidrag på ungefär lika villkor till fria
skolformer. Jag tycker att det snarare är en breddning av den kommunala
självstyrelsen än tvärtom.
Valet i Ryssland, m. m.
Anf. 50 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag har två korta frågor till Bengt Westerberg. Jag ställer
den första till honom i hans egenskap av vikarierande statsminister.
Enligt pressen har Carl Bildt i samband med besöket i Moskva uttalat sig
mycket klart vad gäller partivalet. Jag undrar om också den svenska rege-
ringen har tagit ställning vad gäller valet i Ryssland.
Den andra frågan gäller Bengt Westerberg som socialminister. Bengt Wes-
terberg har länge kämpat för att få igenom en barnomsorgslag, och det före-
ligger nu ett förslag till en sådan.
Regeringsrätten har nyligen avkunnat en dom som berör fritidshemmen i
Stockholm. Den ansåg att det var rätt och möjligt för Stockholms stad att
lägga ned befintliga och fungerande fritidshem. Bedömer socialministern att
detta skulle ha varit möjligt, om denna lag om barnomsorg hade varit i kraft
redan nu?
Anf. 51 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Den första frågan avsåg, om jag förstod den rätt, huruvida
regeringen har tagit ställning till partivalet i Ryssland, och det har regeringen
självfallet inte gjort.
Den andra frågan gällde barnomsorgslagen och fritidshem i Stockholm.
Min bedömning är att domen inte hade förändrats av den nu föreslagna lag-
stiftningen. Vi har i själva verket försökt att omformulera lagen något för att
kunna genomföra sådana förändringar som man gjort i Stockholm, där man
vill utforma fritidshemsverksamheten på annat sätt än i traditionella fritids-
hem. Vi tycker att det är rimligt att man kan göra det, om man därigenom
kan spara pengar och reservera resurser för andra former av barnomsorg lik-
som också att kvantitativt upprätthålla skolbarnsomsorgen.
Arbetslöshetsförsäkringen
Anf. 52 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialministern.
Jag undrar om socialministern har gjort någon bedömning av riskerna för
ett utökat socialbidragsberoende med anledning av en del av regeringens
förslag, t.ex. förslaget om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Vilka
konsekvenser får dessa för den generella välfärdspolitiken - idén är ju att
den skall vara generell och inte behovsprövad - och för kommunernas möj-
ligheter att också i fortsättningen ge god vård åt barn och äldre?
Anf. 53 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Ja, vi har gjort sådana bedömningar. Vi har dels försökt be-
döma i vilken utsträckning de besparingar som vi gjort i arbetslöshetsförsäk-
ringen har några direkta effekter på socialbidragen. Sådana effekter kan
förekomma, dock i mycket begränsad utsträckning. I förhållande till bespa-
ringen är det mycket marginella belopp som socialbidragen kan öka.
När det gäller de nu aktuella förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen,
dvs. att denna görs allmän och att den tid under vilken arbetslöshetskasseer-
sättning kan utgå begränsas, är det svårt att summera effekterna. Att arbets-
löshetsförsäkringen blir allmän är ett sätt att minska utgående socialbidrag,
medan däremot riskerna för utförsäkring möjligen kan öka. Men vi menar
att det rätta sättet att lösa de problemen inte är att låta a-kasseersättning
betalas ut under längre perioder, utan att sätta in effektiva åtgärder mot
långtidsarbetslöshet. Därmed räknar vi med att sammantaget snarare kunna
få ett minskat socialbidragsberoende än ett ökat sådant.
Anf. 54 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Det finns olika beräkningar av vilka effekter detta får. De
beräkningar som jag har sett, och som jag dessutom tror på, visar att dessa
slår igenom redan i år, eftersom det inte blir någon allmän arbetslöshetsför-
säkring. Jag hoppas att socialministern kan tänka om i denna fråga.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
43
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
Anf. 55 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag delar inte den bedömning som Lena Öhrsvikgör av vilka
effekter detta kommer att få i år. De effekter som man har pekat på ligger
längre fram i tiden, men dessa skall vi försöka undvika genom andra typer
av insatser.
Transport av farligt gods på Östersjön
Anf. 56 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Min fråga riktar sig till statsrådet Thurdin. Östersjön är ett
mycket känsligt innanhav. Många länder är beroende av att vattnet i Öster-
sjön är rent och friskt inför framtiden och att det inte utsätts för olika miljö-
katastrofer.
Ett sådant katastrofhot kan vara fartygsolyckor på Östersjön. Riksdagen
har vid flera tillfällen skarpt uttalat att man bör få till stånd internationella
överenskommelser vad gäller anmälningsplikt exempelvis vad avser destina-
tion, last, etc. så att man kan minska riskerna för sådana olyckor.
På vilket sätt avser statsrådet och regeringen agera för att få till stånd så-
dana internationella överenskommelser om Östersjön?
Anf. 57 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Miljödepartementet har tagit initiativ i den här frågan. Jag
kan inte exakta detaljer, eftersom det är Olof Johansson som har initiativet.
Det är alldeles klart att vi måste reda ut olika ansvarsförhållanden kopp-
lade till sådana olyckshändelser. Sjöräddningen ansvarar för sitt område.
Kustbevakningen svarar för miljöövervakningen och sådana frågor. Därut-
över finns Naturvårdsverkets miljöskyddskrav, osv. Olika myndigheter är
kopplade till olika delar av det som t.ex. befinner sig på ett fartyg.
Det gäller att överbrygga så att man kan hantera dessa delar utan att nå-
gonting hamnar mellan stolarna, vilket inträffade i samband med den far-
tygsolycka som jag tror att Sven-Olof Petersson avser.
Initiativ har tagits. Jag hoppas att vi så småningom skall kunna redovisa
ett bra resultat av detta.
44
Finansdepartementets broschyr om finanskrisen
Anf. 58 JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! Jag har en fråga till finansministern. På skattebetalarnas be-
kostnad har regeringen gett ut ett antal grovt vilseledande böcker och bro-
schyrer. En heter Förnyelsen av Sverige. En annan heter Att renovera en
förfallen kriminalpolitik.
Nu har Finansdepartementet gett ut en bok om finanskrisen i 80 000 exem-
plar. Det är såvitt jag förstår en rekordsatsning. Min fråga är: Vad kostar
kalaset? Delar finansministern den uppfattning som finns i boken, nämligen
den att inflationen var högre på 80-talet än på 70-talet?
Anf. 59 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag kan tyvärr inte svara på vad utgivandet av den broschyr
som Jan Bergqvist nämner specifikt kostar, eftersom hanteringen ligger un-
der Bo Lundgren och inte direkt under mig. Jag kan däremot slå upp uppgif-
ten och återkomma med information om detta.
Jag tycker att det är ett bra initiativ att se till att det går ut bred information
om vilka faktorer som har medverkat till att skapa den finanskris som inne-
bär mycket stora problem. Det skall vi vara medvetna om, även om det
värsta nu är över.
Så sent som för ett halvår sedan var bedömningen - och det var ännu värre
tidigare - att finanskrisen skulle leda till oerhört stora problem inom betal-
ningssystemet, inom banksystemet, inom hela den finansiella sektorn, för
alla låntagare, för en lång rad vanliga hushåll och naturligtvis också för stats-
budgeten. Staten kunde bli tvingad, och har blivit tvungen, att betala mycket
stora belopp.
Staten har hittills betalat ut 44 miljarder kronor. Det är fasansfulla belopp.
Det är ett mycket bra initiativ att ge ut lättillgänglig information om vad som
har skapat denna krissituation inom den finansiella sektorn.
I fråga om inflationstalet för 1980-talet respektive 1970-talet har jag inte
alla siffror i huvudet. Men under 1980-talet hade vi i detta land en inflations-
nivå som med 4 procentenheter per år översteg inflationstakten, dvs. prisök-
ningstakten, i med Sverige jämförbara länder. Denna skillnad till Sveriges
nackdel - och till nackdel för löntagare och arbetande människor i Sverige -
var en mycket viktig orsak till de uppkomna problemen i det finansiella sy-
stemet.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
Sjukersättningen
Anf. 60 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! I krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och borgarna
i våras träffades bl.a. en uppgörelse om att sjukersättningen skulle minskas
till 70 %. Ändringen trädde i kraft den 1 juli. Den innebar att redan hårt
drabbade grupper fick det ännu värre.
På grund av detta känsliga beslut bad utskottet att regeringen skyndsamt
skulle göra en utvärdering av effekterna och snarast återkomma. Min fråga
är: Hur lång period anser ministern vara ”skyndsamt”?
Anf. 61 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag kan inte säga exakt när regeringen kan återkomma. Det
krävs ett visst underlag för att bedöma effekterna. Men jag vet att min kol-
lega Bo Könberg, som är närmast ansvarig för detta, följer denna fråga noga
och återkommer till kammaren om det finns skäl för detta.
45
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Muntliga frågor till
regeringen
Finansdepartementets broschyr om finanskrisen
Anf. 62 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Finansdepartementet har gett ut en broschyr, som finansmi-
nistern kallar det, där det står att inflationen var högre under 80-talet än un-
der 70-talet. På fråga om det var på det sättet säger finansministern: Det vet
jag inte. Men det är finansministerns departement som har gett ut denna
trycksak.
Jag måste få veta hur det är. Gäller det som står i broschyren, eller är det
finansministerns ”vet ej” som gäller?
Anf. 63 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det gläder mig mycket att två ledamöter från oppositionen
i finansutskottet och i skatteutskottet med så stor noggrannhet läser de bro-
schyrer och annan information som kommer från Finansdepartementet. Jag
önskar att innehållet i många av produkterna avsatte lika mycket spår.
Jag är helt övertygad om, att om det står i broschyren att inflationstakten
var högre under en viss period än under en annan, förhåller det sig så. Det
intressanta i sammanhanget är inte decimalerna. Arne Kjörnsberg borde
vara väl medveten om att statistik revideras tid efter annan. Vi har ganska
nyligen fått ny information om vad som påstods ha hänt under 1989 respek-
tive 1991. Siffror revideras.
Det väsentliga är att den i Sverige mycket höga inflationstakten under
1980-talet, med den då regerande socialdemokratiska regeringen, var en vä-
sentlig orsak till de allvarliga problemen inom den finansiella sektorn.
Regeringens budgetprognoser
Anf. 64 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Även jag läser vad Finansdepartementet ger ut. Jag har sär-
skilt intresserat mig för de budgetprognoser som utgivits. Finansministern
har alltid sagt att hon har läget under full kontroll. När man efter varje bud-
getår blickar tillbaka är det fråga om otroligt stora felslag.
Jag vill fråga finansministern: När finansministern blickar tillbaka, vidhål-
ler hon då uppfattningen att hon har haft läget under full kontroll?
Anf. 65 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det är alldeles uppenbart - det kan jag inte på något sätt
springa ifrån ansvaret för - att många av de prognoser som givits har visat
sig vara missbedömningar av den ekonomiska utvecklingen, som ju har varit
mycket mer besvärande för i första hand enskilda människor och även för
statsbudgeten än vad vi alla - Finansdepartement, riksdag och ett stort antal
andra bedömare av den svenska ekonomin - har förutsett.
Det som nu är väsentligt är att med utgångspunkt i det nuvarande läget se
till att problemen inte blir värre utan blir mildare. Hela ekonomin måste åter
börja att växa så att människor kan få riktiga jobb och försörja sig på inkoms-
46
ter. Det skall vara huvudprincipen, och inte vare sig arbetslöshetsunderstöd
eller andra former av transfereringar.
Segregation i skolan
Anf. 66 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag har en fråga till civilminister Inger Davidson. I Lokalde-
mokratikommitténs betänkande konstaterar kommittén att det finns tenden-
ser till ökad segregering på grund av skolpengen, och det sker också en över-
kompensation till friskolorna. Kommittén har inte något förslag till åtgärd,
trots att kommittén gör detta konstaterande.
Jag undrar om civilministern har uppmärksammat detta och vad civilmi-
nistern avser att göra åt frågan.
Anf. 67 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Det finns många som har uttryckt oro för att segregeringen
skall öka därför att det nu blir möjligt att välja skola. Vi vill självfallet inte
ha en sådan utveckling här i Sverige så som det har blivit på vissa håll i värl-
den där denna möjlighet finns.
Men det finns olika sätt att undvika segregering. Vi har försökt att väga
in dessa sätt i förslaget till skolpeng. Det handlar om hur stort bidraget som
ges till de fria skolorna skall vara och många andra sätt som finns för att
kunna styra det hela.
Vi kommer att följa denna fråga mycket noga. Det handlar inte om att
man här i Sverige skall kunna köpa sig platser. Så var det tidigare, dvs. bara
de som var väl bemedlade kunde köpa sig en plats i en fri skola. Jag menar
att möjligheten att välja skola med hjälp av skolpeng kommer att minska
segregeringen snarare än att öka den. Vi kommer självfallet att följa utveck-
lingen.
Den muntliga frågestunden var härmed avslutad.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
Sverige
Anf. 68 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Margareta Viklund har frågat mig om hur jag kommer att
verka för att det tas speciell hänsyn till barnens bästa när beslut om nedlägg-
ning av flyktingförläggningar och omplacering mellan flyktingförläggningar
fattas och om jag avser att verka för att barnkonventionen blir vägledande i
flyktingfrågor som rör barn i Sverige.
Jag kan förstå Margareta Viklunds oro för de barn som tvingas flytta från
en förläggning till en annan med allt vad detta medför av nya uppbrott från
människor, miljöer och omgivningar, som man fäst sig vid. Det är också en
generell målsättning för Invandrarverket, att i möjligaste mån undvika så-
47
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
48
dana omflyttningar. Verkligheten är dock sådan att det är omöjligt att helt
undvika detta.
Vi måste ha en organisation för flyktingmottagandet, som är följsam och
kan anpassas till förändringar i antalet asylsökande. Av detta följer oundvik-
ligen, att flyktingförläggningar måste kunna läggas ner under perioder då
antalet asylsökande är lågt, på samma sätt som de måste kunna öppnas då
många asylsökande kommer. Och då går det inte att undvika att också barn-
familjer tvingas till omflyttningar, särskilt som barnfamiljer nu utgör den
största delen av de asylsökande.
Invandrarverket disponerar i dag ungefär 250 anläggningar med 83 500
platser. Vid budgetårets slut räknar verket med att ha kvar 73 anläggningar
med ungefär 33 300 platser. Det rör sig alltså om en minskning på omkring
50 000 platser på åtta månader.
När man bedömer barnens situation på förläggningarna måste man också
ta hänsyn till följande. En stor del av de asylsökande är bosnier. Som bekant
har regeringen beslutat att Sverige, som ett av få länder i Europa, i princip
skall ge bosnier permanent uppehållstillstånd. Det innebär, att de bosnier
som nu finns på förläggningarna har fått klara signaler om att de allra flesta
av dem kommer att få stanna i Sverige. Jag vet att det har en positiv inverkan
på bosnierna att de redan nu kan börja förbereda sig för en framtid i Sverige
och att de därför visar förståelse när det kan bli nödvändigt att flytta från en
förläggning till en annan i avvaktan på kommunplacering.
Jag vill också tillägga, att det är myckt viktigt att kommunerna nu skynd-
samt tar emot de många bosnier som redan har fått uppehållstillstånd och
som i förläggningar väntar på plats i en kommun.
Ett av kriterierna vid avvecklingen av förläggningar är boendets standard
och läge. Sämre förläggningar läggs ned, de bättre behålls. Invandrarverket
strävar efter att alla flyktingar skall kunna ha eget hushåll, som ju är särskilt
viktigt för barnfamiljer. Man vill också i fortsättningen kunna undvika ho-
tellboende och förläggningar i avlägsna stugbyar osv.
Även väntetiderna för uppehållstillstånd är viktiga i detta sammanhang.
Betydande ansträngningar har gjorts för att förkorta väntetiderna, vilket har
lett till att de nu minskar.
Dessutom vill jag understryka att det i Invndrarverkets riktlinjer för un-
dervisningen på förläggningarna uttryckligen hänvisas till FN:s barnkonven-
tion. Likaså framgår av riktlinjena för det som kallas ”familjebaserat arbete
med barn och ungdom”, att denna verksamhet skall bygga på intentionerna
i barnkonventionen.
Så några kommentarer rörande FN:s barnkonvention. Konventionen in-
nebär ett stort steg framåt när det gäller att förbättra barns förhållanden över
hela världen, både genom sitt innehåll och genom den ökade uppmärksam-
het på barnets rättigheter som konventionen bidragit till. I Sverige har kon-
ventionen otvivelaktigt lett till att myndigheter, folkrörelser, frivilligorgani-
sationer och kyrkor intensifierat sitt arbete för barn. Jag kan försäkra Mar-
gareta Viklund att konventionen redan är, som hon säger, vägledande i flyk-
tingfrågor som rör barn i Sverige.
Regeringen har för sin del ofta och med eftertryck gett uttryck för den
stora betydelse den tillmäter konventionen. Sverige har, som bekant, som
ett av de första länderna, i januari 1993 rapporterat till en särskild FN-kom-
mitté om hur konventionen tillämpats i Sverige. Kommittén var allmänt
mycket uppskattande och uttalade bl.a. sin tillfredsställelse med samarbetet
mellan regeringen och frivilligorganisationer.
Men konventionen får inte missbrukas. Åberopas konventionen på ett
onyanserat sätt finns risken att dess anseende och tyngd minskar, och där-
med dess användbarhet över huvud taget.
Det vore orimligt att ta konventionen till intäkt för att alla förändringar
rörande barn skall förhindras. Detta borde ju vara självklart redan genom
det faktum att förändringar i sig ofta innehåller - som jag tidigare nämnde -
både positiva och negativa sidor.
Vad som är barnets bästa kan inte avgöras mekaniskt. Det måste göras
genom en avvägning mellan många olika faktorer. Förekomsten av någon
för ett barn negativ faktor får då vägas in men kan inte medföra att all vidare
avvägning av beslutets lämplighet upphör och att man avstår från beslutet
enbart på grund av en sådan enda faktor. Andra faktorer, bl.a. sådana som
ur olika perspektiv är till barnets bästa, måste också vägas in. Jag kan inte
finna att beslutet om nedläggningarna i sig står i strid med principen om bar-
nets bästa. Det är emellertid viktigt att neddragningarna görs på ett sådant
sätt, att de får så få negativa konsekvenser som möjligt för barnen.
Anf. 69 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag får tacka invandrarministern för svaret.
Det är bra att barnkonventionen är vägledande för flyktingfrågor som rör
barn i Sverige. Jag önskar att jag hade kunnat stanna vid det konstaterandet.
Men Rikspolisstyrelsens septemberrapport visar att i t.ex. Skaraborgs län
har fem små flyktingbarn suttit i häkte mer än tio dagar, detta trots att häkt-
ning av flyktingbarn numera är förbjuden och skall ersättas med övervak-
ning. Även om föräldrarna sitter häktade för att de gjort den stora dumheten
att komma till vårt land som flyktingar, skall väl inte barnen straffas och kan-
ske få livslånga skador - förutom de skador de redan har?
Herr talman! Situationen har blivit så kritisk för många asylsökande i vårt
land att de inte vågar stanna kvar på flyktingförläggningarna. Flyktingström-
men därifrån är stor. I september var ungefär 7 000 asylsökande, därav flera
tusen barn, efterlysta av polisen. Nästan samtliga av de flyende och gömda
flyktingarna har diskret lämnat Sverige för att pröva möjligheten till asyl i
andra länder, bl.a. i Norge, Danmark, Finland och Tyskland. Från de län-
derna, inklusive Finland, skickas enligt uppgift t.ex. kosovoalbaner inte till-
baka till sitt hemland där det serbiska våldet mot dem ökat och har övergått
till etnisk rensning.
Invandrarministern säger i sitt svar att barnkonventionen är vägledande i
flyktingfrågor som rör barn. Men hon varnar också för att konventionen inte
får missbrukas. Jag måste medge att jag inte riktigt begriper vad invandrar-
ministern menar när hon säger: ”Åberopas konventionen på ett onyanserat
sätt finns risken att dess anseende och tyngd minskar, och därmed dess an-
vändbarhet överhuvudtaget.”
Det verkar som om invandrarministern vill bagatellisera barnkonventio-
nen genom att mer eller mindre varna för att inte åberopa den så ofta. Men
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 35
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
50
på så sätt uppmanar invandrarministern indirekt till att vi skall så litet som
möjligt hänvisa till lagar och konventioner så att de inte skall mista sitt syfte.
Men inte kan väl invandrarministern mena att ju mer man använder sig av
en lag eller en konvention desto mer sliten blir den och desto mindre effekt
får den? Varför skall vi vara medförslagsställare och skriva under en konven-
tion om det inte är meningen att vi skall följa och tillämpa den?
Herr talman! Jag anser att barnkonventionen gäller också i vårt land för
de barn som finns här. Det ingår i vår skyldighet som politiker att vaka över
att den följs så långt det över huvud taget är möjligt. Barnkonventionen som
Sverige har antagit föreskriver klart att barns bästa alltid skall vara vägle-
dande i alla situationer där barn är inblandade. Flyktingbarn är också barn
med barns rättigheter.
Sedan säger ministern också: ”Det vore orimligt att ta konventionen till
intäkt för att alla förändringar rörande barn skall förhindras.”
Herr talman! Barn behöver ombyte och nya intryck. Det vet jag också.
Men det är inte det som frågan gäller. Utan den handlar om att t.ex. diskri-
minering av barn inte får förekomma i något enda avseende. Det blir inne-
börden om man lägger samman formuleringarna i barnkonventionens artikel
22 och artikel 2.
Om jag förstår konventionen rätt skall de asylsökande barnen, flykting-
barnen, liksom andra barn, ha tillgång till fullgod barnomsorg, skola, sjuk-
vård - inte bara akutsjukvård - och habilitering. Så har det inte alltid varit.
Det finns exempel på hur asylsökande barn fortfarande diskrimineras i olika
avseenden.
Herr talman! Ett speciellt problem just nu för flyktingbarnen i Sverige är
att de börjar fösas från ort till ort. Flyktingförläggningar läggs ner. Trots att
man vet att flyktingsförläggningar skall läggas ner skickas ändå nya asylsö-
kande familjer dit, för att snart flyttas till en annan förläggning på en annan
ort.
Eftersom flyktingbarnen har ett trassligt förflutet är det särskilt viktigt att
de får känna trygghet. En del av dem skall faktiskt stanna i Sverige och bli
svenska medborgare. Vi får inte skada dem - och inte någon annan heller -
mer än vad de redan är skadade. Den lilla trygghet och kanske enda kontakt
med svenska förhållanden som de har är ofta bara skolan. Att då skicka i
väg dem till en ny ort, ny skola och nya förhållanden kan inte vara trygghets-
befrämjande precis.
Herr talman! Jag anser att de asylsökande barnen aldrig får särbehandlas.
I barnkonventionens artikel 39 slår man fast samhällets skyldighet att främja
fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som
farit illa på något sätt. I artikeln räknas olika former av vanvård, utnyttjande
och övergrepp upp. I det här sammanhanget inbegrips också väpnade kon-
flikter och tortyr.
Ett krigsbarn som kommer till Sverige skall alltså rehabiliteras. I artikeln
sägs vidare att det skall ske i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självre-
spekt och värdighet.
För att uppfylla vad som ligger i ordet rehabilitering krävs en viss aktivi-
tetsnivå. Att placera ett flyktingbarn med krigsupplevelser i en vanlig svensk
skolklass och hoppas på att allt skall gå bra kan knappast kallas rehabilite-
ring. Här fordras prioriteringar och särskilda viljeinriktningar. Är invandrar-
ministern beredd att verka för det?
Det kan t.ex. handla om förberedelseklasser i skolan, specialiserade kon-
sult- och behandlingsteam med inriktning på krigs- och tortyrskador.
Anf. 70 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Utgångspunkten för Margareta Viklunds interpellation var
förändringar i förläggningsverksamheten, då det redovisats att 50 000 för-
läggningsplatser skall försvinna under en mycket kort tid. Det innebär själv-
fallet förändringar både för de anställda på Invandrarverket och framför allt
för de asylsökande.
Vi kommer ibland i situationer där vi måste göra avvägningar. Ungefär
40 000 bosnier, som finns på förläggningar, skall nu placeras i olika kommu-
ner. Inriktningen i det arbetet är då att dessa bosnier helst skall bli placerade
i de kommuner där de väntat på sina tillstånd. Det gör att man försöker få
dem att stanna i ”sin” kommun, medan andra kanske tvingas att flytta litet
längre bort.
Här handlar det om en avvägning i fråga om vilka barn som skall få stanna
på den förläggning som de har varit på. Skall de som så småningom skall
bosätta sig i en kommun först skickas bort till en annan kommun, för att
därefter skickas tillbaka igen? Eller skall de vars asylansökan prövas få vara
kvar i förläggningen där de varit, eller skall de flyttas? Det är ett stort pro-
blem att hantera, när det rör sig om så många tusentals människor.
Det har hänt olyckor i arbetet, något som man på Invandrarverket också
är olycklig över, nämligen att någon med kort varsel fått information om att
denne måste flytta till en annan förläggning. Jag är alldeles övertygad om att
Invandrarverkets personal beklagar att det blir så i vissa fall.
I mitt interpellationssvar har jag sagt att det i den allmänna debatten, vid
varje typ av förändring i vårt samhälle över huvud taget, förekommer väldigt
många hänvisningar till FN:s barnkonvention. Allt som man själv ogillar tar
man upp som exempel på att förändringen skulle innebära en försämring för
barnen, detta när själva syftet med förslaget kanske är just att förbättra för
barnen. Själva förändringen av politiken i sig sägs av vissa skulle oroa bar-
nen. Därför förekommer det ibland litet för mycket åberopande av barnkon-
ventionen. Jag säger inte att Margareta Viklunds interpellation har sådana
inslag, men de förekommer i den allmänna debatten.
För att få verklig användning av barnkonventionen, när den verkligen be-
hövs för att hävda barns rätt, kan man inte för varje privat uppfattning om
en förändringssituation hänvisa till den. Det handlar kanske om en vägning
av olika intressen från barnens synpunkt.
Margareta Viklund tar också upp de asylsökande barnens situation vad
gäller sjukvård. Regeringen har i dag lagt en proposition på riksdagens bord.
I den säger regeringen att grundprincipen skall vara att asylsökande barn har
rätt till samma sjukvård som svenska barn. Det är alltså en ändring av politi-
ken.
Möjligheterna att inleda mycket långvariga rehabiliteringsprogram bör
dock undersökas, om det inte är uppenbart att vederbörande ändå skall åka
hem. Risken finns annars att man ytterligare förvärrar barnets situation.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
51
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
52
Men det är ett steg på vägen att, med barnkonventionen i ryggen, göra det
allra bästa möjliga från barnens synpunkt.
Det är ett mycket verkningsfullt instrument att regeringar granskas ur
barnkonventionens synvinkel, för att få en ännu bättre situation.
Anf. 71 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Det är mycket bra att man försöker att ta hänsyn till flykting-
barnen, försöker utgå från dem och deras situation.
Invandrarministern säger att barnkonventionen är en viktig bas i det arbe-
tet, men att barnkonventionen inte skall åberopas i tid och otid. Jag begriper
inte riktigt vad invandrarministern menar med det. Om vi har anslutit oss till
en barnkonvention och har ett ansvar, måste vi se till att barn i vårt land har
det bra, utifrån de direktiv som gäller i barnkonventionen.
Vi har varit med om att initiera barnkonventionen och att arbeta fram den.
Vi har också skrivit på den. Då måste vi väl vara med ända till slutet och se
till att den följs beträffande alla de barn som finns i vårt land. Jag tycker att
man kan åberopa den - inte i tid och otid; jag vet inte vad som menas med
det - vid de olika tillfällen som barns förhållanden diskuteras, för att med
utgångspunkt i den konstatera hur barnen har det i vårt land.
Det är bra att de asylsökande barnen nu skall få rätt till samma sjukvård,
precis som andra barn i vårt land.
I artikel 12 i barnkonventionen står det att det barn som är i stånd att bilda
egna åsikter, skall ha rätt att fritt uttrycka dem i alla frågor som rör barnet.
Det sägs också att barnet skall beredas möjlighet att höras innan beslut av
olika slag fattas om barnet. Hur ofta sker det i ärenden som rör flykting- och
asylfall egentligen? Det skulle vara intressant att få veta.
Jag anser att det måste göras möjligt för varje flyktingbarn att bli hörd på
ett sätt som är förenat med det barnets bästa.
Herr talman! Flyktingpolitiken i vårt land genomsyras av både välvilja och
humanism, men det kan också hända, precis som invandrarministern var
inne på, att det görs en del felgrepp. Det hoppas jag inte är av illvilja utan
av okunskap.
Svaret på min interpellation genomsyras av hur viktigt det är att koppla
på lyhördheten och att göra det bästa av en svår situation. Så uppfattar jag
i alla fall svaret. Invandrarministern säger även att vad som är barnets bästa
kan inte avgöras mekaniskt. Det håller jag också helt med om.
Varje barn är en individ, som man måste lyssna på, försöka förstå och
hjälpa efter bästa förmåga. Man kan anstränga sig för att försöka se och sätta
sig in i vad som är barnets bästa. Jag anser att man inte alltid har gjort det i
den invandrarpolitik som tidigare har förts i vårt land, och som kanske fort-
farande förs.
Anf. 72 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag delar Margareta Viklunds uppfattning i den frågan. Hon
tog i sitt inledande anförande upp frågan om förvar av barn, och hon sade
att barn hade suttit i häkte ett antal dagar.
Som Margareta Viklund är väl medveten om, har regeringen på mitt initia-
tiv lagt fram förslag här i riksdagen om förbud mot att ha barn i förvar vid
awisningar. Riksdagen ställde sig inte bakom förslaget utan gjorde en
mindre förbättring, men gick inte hela vägen. Det visar att det uppenbarli-
gen finns olika politiska uppfattningar om vad som skall gälla i det här
landet. Regeringens inriktning har varit att i det fallet se till barnets bästa.
Man skall undvika att låsa in barn vid awisningar, men det finns alltså partier
här i riksdagen som inte anser det.
Margareta Viklund frågar också i vilken grad man tar hänsyn till vad bar-
nen själva säger. Riktlinjerna för asylprövningen är att man också skall ta
hänsyn till barns flyktingskäl. Jag är väl medveten om att det inte följs upp
till hundra procent i utredningsarbetet, men det har blivit avsevärt mycket
bättre under senare tid.
Jag tror att vi trots allt skall vara ganska stolta över den granskning av
Sveriges lagar och regler som skedde när det gällde barn i perspektiv av barn-
konventionen. Där gjordes mycket få påpekanden. På asyl- och flyktingom-
rådet var det egentligen endast i fråga om tagande av barn i förvar som det
lämnades synpunkter.
Dessutom har vi haft ett mycket omfattande samarbete med frivilligorga-
nisationerna, som också har granskat olika lagar och regelverk och hur Sve-
rige uppfyller barnkonventionen. Regeringen har utlovat fortsatt samarbete
när det gäller de frågorna. Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre.
Anf. 73 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag vet att det på många flyktingförläggningar i Sverige i dag
råder mycket stor oro. Det är bl.a. hälso- och sjukvårdsenheterna som får
känna av oron. Flyktingar kommer dit och berättar om sina problem, och de
blir helt plötsligt sjuka. Det är en väldig turbulens. Oron över vad som hän-
der just nu i Sverige när det gäller flyktingpolitiken är alltså stor.
Jag tror att vår flyktingpolitik genomsyras av både välvilja och humanism,
som jag sade förut. Det är viktigt att föra just denna välvilja och humanism
vidare, så att det också ger synliga resultat, så att människor som kommer
hit känner att de får motta välvilja och humanism på olika sätt.
Jag vet inte om jag skulle vilja vara flyktingbarn i vårt land i dag. Visserli-
gen hade jag kanske blivit räddad från skador, svält och död i mitt hemland,
vilket hade varit mycket att vara glad för. Men barnen har tidigare varit och
är fortfarande mer eller mindre osynliga bihang till sina föräldrar, och bar-
nens problem har inte varit särskilt synliga eller något som man har behövt
ta särskilt stor hänsyn till.
Därför känns det bra när invandrarministern säger att man nu också tän-
ker ta mer hänsyn till barnen och deras situation och efterhöra deras önsk-
ningar. Man kommer också att vara mera observant på de barn som kan fin-
nas på fängelser eller i häkten, där de inte skall vara. Frågan har ju behand-
lats i riksdagen förut. Det är mycket bra. Jag vet att mycket har gjorts, men
mycket återstår ändå att göra.
Det är ett oerhört stort arbete som nu väntar, med utplacering av framför
allt de ca 40 000 bosniska flyktingarna i vårt land, och det krävs ett gott för-
beredelsearbete på många olika sätt av kommuner och olika myndigheter.
Jag tror också att vi vanliga människor i olika frivilligorganisationer har en
stor uppgift att fylla för att visa att vi vill ta emot de här människorna där vi
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 35
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
54
bor och där vi finns. Här behövs det alltså samarbete. Jag tror att den goda
viljan finns. Men vissa problem behöver också lösas, och därför är det ange-
läget och bra att vi kan dryfta dessa frågor här.
Anf. 74 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Margareta Viklund säger att hon förmodligen inte skulle
vilja vara asylsökande barn i Sverige. Jag tycker att det är att ge ett stort
underbetyg över mycket av det som vi skall vara stolta över i Sverige.
Hit kommer människor som är jagade av de mest barbariska regimer och
får en fristad här. Vi har en hyggligt god standard i våra mottagningssystem.
Vi försöker behandla människor med värdighet. Det finns dock brister, och
jag har just i dag lagt fram en stor proposition om förändring av mottagnings-
systemet. Vi skall ge människor större möjlighet att ta ansvar för sitt eget liv
och att försörja sig själva. De skall inte behandlas med förmynderi och inte
dras in i ett bidragsberoende. Vi skall respektera dem som enskilda männi-
skor, som har förmågan att styra sina liv.
Jag tycker ändå att Margareta Viklund ger en alltför pessimistisk bild. Det
måste finnas någon orsak till att många av de familjer och barn som inte får
tillstånd att stanna här, därför att de inte bedöms ha tillräckligt skyddsbehov,
med alla medel försöker vara kvar i Sverige. Det är i sig ett gott betyg åt vårt
asylmottagande.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1993/94:48 om flyktingpolitikenAnf. 75 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Birgitta Hambraeus har frågat mig om det är möjligt att
splittra kärnfamiljer genom utvisning. Vidare har hon frågat om Invandrar-
verket och Utlänningsnämnden i detta avseende gör en ny tolkning av lagen,
och i så fall om regeringen ämnar ge direktiv som förhindrar en sådan tolk-
ning.
En grundläggande och viktig princip är att kärnfamiljen skyddas så att
splittring kan undvikas i största möjliga utsträckning. I utlänningslagen finns
emellertid regler som av andra orsaker gör att en sådan splittring ibland blir
nödvändig. Utvisning på grund av brott är ett sådant exempel, och regeln
om att uppehållstillstånd skall sökas före inresan till Sverige är ett annat.
När det gäller utvisning på grund av brott skall det vid bedömningen tas
stor hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden. Mot detta
får man väga det samhällsintresse som finns att kunna utvisa utlänningar som
begår brott. Det måste alltid vara proportion mellan brottet och de rätts-
verkningar det får för den enskilde.
Som bakgrund till sin fråga redogör Birgitta Hambraeus för två enskilda
fall. Utan att närmare känna till dessa fall, förmodar jag att det är fråga om
tillämpningen av regeln att uppehållstillstånd skall sökas före inresan till
Sverige. Av 2 kap. 5 § utlänningslagen framgår nämligen att en ansökan om
uppehållstillstånd inte får bifallas om utlänningen befinner sig i Sverige när
ansökan prövas. Undantag från denna regel kan bl.a. göras om det finns sär-
skilda skäl. Sådana särskilda skäl kan enligt förarbetena vara om utlän-
ningen efter hemkomsten kan antas bli förhindrad att på nytt lämna sitt land,
eller om en utlänning ansökt om uppehållstillstånd på grund av anknytning
till en här i landet bosatt person som han eller hon redan har eller väntar
barn med.
I praxis anses redan anknytningen genom sammanboende i Sverige i minst
ett år vara ett sådant särskilt skäl att undantag kan göras från huvudprincipen
att uppehållstillstånd skall ordnas före inresan. Det gäller emellertid inte om
anknytning åberopas först efter det att lagakraftvunnet beslut om avvisning
eller utvisning föreligger. För att undantag skall göras krävs dock normalt
att identiteten är klarlagd. Har utlänningen t.ex. avhänt sig sin passhandling
har uppehållstillstånd inte beviljats trots långvarig anknytning.
Som framgått av vad jag nu har sagt finns det regler och praxis som går
långt i skyddet av kärnfamiljen. Jag utgår från att Invandrarverket och Ut-
länningsnämnden följer dessa bestämmelser.
Avslutningsvis vill jag nämna att reglerna om krav på uppehållstillstånd
före inresa till Sverige för närvarande ses över av en särskild utredare. Av
direktiven framgår att utredaren bl.a. skall överväga om inte regeln bör
kunna förändras så att det blir möjligt t.ex. att undvika att en utländsk med-
borgare måste lämna landet för att ansöka om ett tillstånd som det inte kan
råda något tvivel om att han eller hon kommer att få.
Anf. 76 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka kulturministern för svaret på min inter-
pellation.
Det kändes fint med Röda korsets maning, som lästes upp överallt i Sve-
rige. Den faller i god jord och stöder den mycket stora majoritet av Sveriges
folk som vill visa solidaritet och gästfrihet.
Vi har all anledning att vara tacksamma och stolta över vårt välordnade
land, med trygghet och välstånd, och över att vi kan ta emot människor som
har varit med om förhållanden som är vidrigare och farligare än vi kan före-
ställa oss.
En rörelse för ett värdigt mottagande av flyktingarna växer sig allt star-
kare. Kanske har vi helt missbedömt vilka behov de människor har som
kommer till vårt land. De flyr från olidliga förhållanden, men de är som regel
inga svaga individer.
Det finns en stark tradition av omhändertagande i Sverige. Risken är att
man omyndigförklarar människor, ordnar allt för dem och stänger in dem i
regelverk som kan upplevas obegripliga och kränkande och som tvingar dug-
liga människor till passivitet.
Såvitt jag förstår tas just dessa frågor upp i den proposition som nu kom-
mer att behandlas i riksdagen. Det gör mig full av hopp och tillförsikt.
Det är viktigt att vi är öppna för de nya företagsidéer som flyktingarna kan
berika vår arbetsmarknad med. I Borlänge, t.ex., samarbetar Studieförbun-
det vuxenskolan med kommunen om ett projekt för att utbilda flyktingkvin-
nor. Bland flyktingkvinnorna finns utbildade ekonomer, sömmerskor och
skräddare. Nu lär de sig svenska och hur man sköter företag i Sverige. I mor-
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
in terpellationer
55
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
56
gon skall jag besöka dem tillsammans med den tjänsteman på Dalarnas ut-
vecklingsfond som ägnar sig åt kvinnligt företagande. Förhoppningen är att
dessa kvinnor skall kunna öppna ett skrädderi i Borlänge.
I min interpellation till kulturministern koncentrerade jag mig på en
aspekt, som känns mycket angelägen, nämligen att det naturligtvis är stö-
tande när utvisning från Sverige skiljer makar eller sambor åt. Särskilt gäller
det när de har barn tillsammans. Vi kommer ihåg hur upprörda vi var när
man i Sovjetunionen nekade en make att förena sig med sin hustru i Sverige.
Att skicka ut en maka härifrån, och på så sätt splittra familjer, därför att man
inte bedömer att det finns asylskäl är naturligtvis direkt stötande.
Jag har uppmärksammats på två fall i Dalarna där svenska myndigheter
skiljer familjemedlemmar åt genom utvisning. Hustrun till en flykting med
uppehållstillstånd har fått beslut om utvisning till Iran. Hon har just fött
barn. Hon kom till Sverige någon månad efter sin nuvarande make och sökte
uppehållstillstånd på grund av asylskäl. Hon och den nuvarande maken träf-
fades första gången i Sverige. De blev kära i varandra, gifte sig och fick ett
barn. Han får uppehållstillstånd och hon utvisas.
I en flyktingkommitté i Borlänge arbetar många med detta. De överkla-
gar, och de stöder och hjälper dessa flyktingar.
Detta måste uppenbarligen vara fel.
Jag inser att kulturministern inte kan ta upp enskilda fall, men det är vik-
tigt att vi är uppmärksamma på att en praxis kan ha utvecklats som direkt
går emot intentionerna med lagstiftningen.
Ett annat fall gäller en svenska i Mora. Hon är gift med en kosovoalban
som har sökt uppehållstillstånd. De har ett barn. Nu hotas han av utvisning.
Därmed blir barnet faderlöst. Det känns oerhört fel.
Kulturministerns svar visar att regeringen verkligen ser allvarligt på dessa
problem. Det finns regler, och en praxis har utvecklats som går långt i skyd-
det av kärnfamiljen. Det är viktigt att man också bevakar att undantagen
beaktas av Utlänningsnämnden och Invandrarverket.
Byråkrater som vill gå efter reglerna vill inte gärna göra undantag. De
kanske inte känner till fallen så väl. Därmed kan de göra orimliga tolkningar.
Kulturministerns svar visar att regeringen inte alls vill att någon t.ex. skall
behöva vända tillbaka till vidriga förhållanden i sitt hemland - som han eller
hon sedan inte kan vara säker på att kunna lämna - för att söka ett uppehålls-
tillstånd som det är alldeles uppenbart att han eller hon skulle få. Sådana
utvisningar och sådan byråkrati bör helt enkelt avskaffas.
Kulturministern har efter denna förtydligande kommentar klarlagt att
dessa fall borde vara solklara och att det då kommer att gå bra för dessa
familjer. Jag inser att kulturministern inte kan ta ställning till de enskilda
fallen, men som jag tolkar kulturministerns svar är det solklart att man i
dessa fall skall göra undantag i bestämmelserna.
I vårt rättssystem gäller det att man hellre skall fria än fälla. Det måste
vara oerhört svårt att bedöma hur stor risk en människa löper i sitt hemland
och att veta om man har gjort en riktig bedömning.
Jag vill fråga kulturministern: Är statsrådet beredd att verka för att den
praxis som gäller i vårt rättsväsende i övrigt även skall gälla i dessa fall? Det
skulle innebära att man, om minsta misstanke finns om att det kan vara skad-
ligt för flyktingarna att återvända till sitt hemland, hellre skall låta dem
stanna än tvinga dem att lämna landet.
Anf. 77 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Vi har, som Birgitta Hambraeus och många andra här i salen
under årens lopp har sagt, en humanitärt inriktad flykting- och invandrarpo-
litik. Det är bra. Det sker i allmänhet en bra behandling av de människor
som kommer hit och ansöker om uppehållstillstånd.
Vi är alla medvetna om att det finns problem. För de asylsökande kan det
vara mycket negativt med långa handläggningstider. Det kan passivisera
människor och gära dem beroende av samhällets stöd.
Vissa fall kan dra mer ut på tiden än andra. Sådana fall pekar Birgitta
Hambraeus på i sin interpellation.
Det finns andra traumatiska fall. Man skall inte diskutera enskilda fall.
Men jag måste ändå ta upp ett fall som har redovisats i Striptease. Det gäller
en kvinna från Chad, vars identitet inte var helt styrkt. Avvisning skedde
utan att hon ens fick ta avsked av maken. Maken är svensk medborgare. I
Chad ville man inte ta emot kvinnan. Resan ner med polismännen fick göras
i retur. Man kom tillbaka med kvinnan till Sverige. Hon sattes i häkte, efter-
som man ville fortsätta att utreda hennes identitet.
Om hon hade haft möjlighet att söka uppehållstillstånd i Sverige på grund
av anknytning till sin svenska make hade hon sannolikt fått det. Men hon
fick aldrig en chans att söka, eftersom hon inte kom in i sitt hemland. Resan
kostade 100 000 kr. Åtminstone jag bedömer det som att den skedde helt i
onödan.
Fall av moment 22 uppstår. Det är ytterst olyckligt. Det gör att svenskar
med rätta reagerar och tycker att det är konstigt. De undrar varför det skall
behöva vara så här. Därför blir jag glad och tillfredsställd när kulturminis-
tern säger att det nu görs en utredning för att bedöma om lagarna i det här
hänseendet kan ändras, så att ansökningar skall kunna göras på ett lämpli-
gare sätt än så som man har fått göra i det fall som jag har beskrivit.
Jag undrar om kulturministern möjligen kan uttrycka en stilla förhoppning
om att myndigheterna, i avvaktan på det lagförslag som vi hoppas kommer,
behandlar sådana här fall med varsamhet, med tanke på att en kommande
lagstiftning innebär förändrade förutsättningar för bedömningarna. Om hon
uttrycker en stilla och from förhoppning kanske det inte behöver kallas mi-
nisterstyre.
Anf. 78 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Först vill jag bekräfta Birgitta Hambraeus beskrivning av
den proposition som regeringen har lagt fram i riksdagen i dag. Den har in-
riktningen att de asylsökande i mycket stor utsträckning kan klara sig själva.
Det finns dock många människor som har oerhört traumatiska upplevelser
bakom sig och som naturligtvis behöver stöd och hjälp. De asylsökande skall
emellertid kunna försörja sig själva om de vill det och de skall kunna bo utan-
för förläggningar om de själva så bestämmer osv.
Birgitta Hambraeus hänvisade till två fall. Som Birgitta Hambraeus för-
står är det svårt för mig att kommentera dessa fall. Det är fråga om fragmen-
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
57
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
tariska genomgångar av vad som har hänt. På mig verkar det som om det är
fråga om asylsökande som har fått avslagsbeslut både från Invandrarverket
och Utlänningsnämnden och som därefter har hittat en anknytning. Sådana
fall ser man ganska hårt på, vilket jag sade i mitt svar. Vi skall också vara
medvetna om att det finns många som vill förhindra en verkställighet av en
avvisning genom att åberopa en anknytning. Denna anknytning visar sig så
småningom inte vara en riktig anknytning utan ett skenförhållande.
Jag vet inte hur de två redovisade fallen ser ut. Om en man och kvinna
kommer till Sverige bara för att söka på anhörigskäl - utan att vara flyktingar
eller asylsökande - och har barn tillsammans utgör det ett särskilt skäl för
att de skall kunna få vänta på tillståndet i Sverige. De skall inte först behöva
åka hem och söka utifrån.
Som jag redovisade i mitt svar har det redan givits ett uppdrag till en utred-
ning. Man skall se över om man inte kan förändra den regel som är litet stö-
tande. Om det är uppenbart att det rör sig om ett par, där det verkar seriöst,
som t.o.m. har barn gemensamt, är det stötande att dessa människor först
skall behöva åka hem för att söka uppehållstillstånd i Sverige och sedan
komma tillbaka. Problemet har uppmärksammats från regeringens sida.
Birgitta Hambraeus frågade om det inte vore bättre att hellre fria än fälla.
Grundprincipen att man hellre skall fria än fälla gäller faktiskt även i asyl-
prövningsärenden. Det är ett absolut hinder mot att komma med ett awis-
ningsbeslut eller att verkställa awisningar om det finns minsta misstanke om
att någon kan komma att skadas på grund av sina egna politiska aktiviteter.
Det gäller om någon hotas av dödsstraff, tortyr, misshandel eller om ett
mycket grovt straff kan ådömas personen för olika aktiviteter.
Gustaf von Essen tog också upp ett fall som j ag naturligtvis är helt förhind-
rad att kommentera. För det första får jag inte lägga mig i ärenden. För det
andra är det faktiskt svårt att göra bedömningar utifrån beskrivningar i mass-
medier av olika slag. Det är bra att massmedierna bevakar asylansöknings-
ärenden och försöker beskriva situationen för olika människor. Det är viktigt
att vi har en sådan granskning. Samtidigt skall man vara väl medveten om
att hela bilden inte kommer fram ibland. Det kan finnas flera andra bakom-
liggande orsaker och bedömningsgrunder som inte kommer fram i medierna.
Jag påstår inte att det gäller det fall som Gustaf von Essen tog upp.
Jag har sett alltför många beskrivningar av enskilda fall i tidningar och
andra massmedier där jag har tänkt: Vad håller vi egentligen på med här i
Sverige, och detta är jag ansvarig för. När jag har kontrollerat fakta, bak-
grund och orsaker visar det sig att det fanns mycket mera att berätta. Detta
kommer inte alltid ut. Min grundinställning är att det naturligtvis är viktigt
att man redovisar vad som händer enskilda människor. Det kan inte uteslu-
tas att det någon gång har gjorts en missbedömning hos våra myndigheter
när det gäller prövningen av de många svåra fall och de awägningar man har
att göra.
Anf. 79 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka för bekräftelsen, som jag ser det, på att
människorna i de fall som jag har kommit i kontakt med alldeles säkert kom-
58
mer att få stanna i Sverige. I båda fallen är det fråga om människor som är
gifta med varandra och har barn tillsammans.
Det ena fallet gäller flyktingar från Iran. Både mannen och kvinnan sökte
oberoende av varandra asyl i Sverige. De träffade varandra innan kvinnan
fick avslag på sin ansökan. De är gifta. Det måste ha skett ett misstag. Dessa
människor bad från början om att deras ansökningar skulle behandlas till-
sammans eftersom de hade gift sig. Såvitt jag förstår finns det gott hopp i det
här fallet. Jag inser naturligtvis att vi inte kan ta upp alla konkreta fall här.
Det sades att en anknytning skulle kunna visa sig vara ett skenförhållande.
I det avseendet tycker jag verkligen att man hellre skall fria än fälla. Så för-
färligt många skenförhållanden kan det väl inte röra sig om. Jag vädjar i
dessa fall.
Det är uppenbart att vi kommer att få en ny praxis så att flyktingarna kom-
mer att behandlas såsom den resurs de utgör för vårt land. Jag skulle gärna
vilja tillägga att vistelsen bör vara så positiv att när flyktingarna återvänder
till sitt eget land skall Sverige framstå som ett gott land att vara i och ett land
som man gärna är goodwill-ambassadör för. Självfallet måste målet vara att
problemen i flytktingarnas hemländer skall lösas.
Utrikesdepartementet borde systematiskt utöka sin kunskap om all värl-
dens länder. Denna kunskap kan flyktingarna ge oss. Genom den kunskapen
skulle vi i Sverige kunna bli bättre i våra internationella relationer. Om vi
lärde oss av flyktingarna skulle vi kunna bli effektivare som medlare och som
förespråkare för fredliga konfliktlösningar och en ny rättfärdig ekonomisk
världsordning. Det är en oerhörd rikedom att vi har så många olika folkslag
med så mycket kultur och så många kunskaper i Sverige. Det borde systema-
tiskt användas. Får jag fråga om kulturministern kan tänka sig att ta upp dis-
kussioner med Utrikesdepartementet om att vi mera systematiskt skall ta till
vara flyktingarna som resurs.
Anf. 80 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Jag förstår kulturministern helt när hon säger att det är
omöjligt att diskutera enskilda fall. Min avsikt var att ge ett exempel som
förvisso inte skall diskuteras här men som kan belysa frågeställningen. Den
frågeställningen är uppenbarligen aktuell för kulturministern själv, eftersom
en utredning är tillsatt. Den utredningen skulle enligt svaret kunna medföra
att människor inte skall behöva lämna landet för att ansöka om ett tillstånd
som det inte kan råda något tvivel om att de kommer att få. Den utredningen
kanske materialiserar sig i en lagstiftning, förhoppningsvis ganska snart.
Om myndigheterna är medvetna om detta så borde de väl kunna hantera
de fall som nu finns genom att hellre fria än fälla. Myndigheterna skulle
kunna sluta med att trassla så mycket och i stället försöka reda ut fallen, ef-
tersom det ändå kommer att finnas en laglig möjlighet att klara ut dessa frå-
gor så småningom. Utan att kulturministern för den skull skall göra någon
stor deklaration om att myndigheterna skall förhålla sig på ett visst sätt, är
det min vädjan att kulturministern kunde uttrycka en förhoppning om att
myndigheterna så småningom skulle kunna väga in de här aspekterna.
I likhet med Birgitta Hambraeus är jag mycket glad och till freds med den
proposition som har lagts fram i dag. Det gäller inte bara flyktingmottag-
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
59
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
Svar på
interpellationer
60
ningen utan även andra områden. Det är bara att gratulera kulturministern
till denna proposition. Jag tror att den kommer att få en bra behandling här
i riksdagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Hänvisning av ärenden till utskottFöredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:97 och 98 till socialutskottet
9 § BordläggningAnmäldes och bordlädes
Proposition
1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m.
Skrivelse
1993/94:96 Redogörelse för svenska företags verksamhet i Sydafrika
10 § Anmälan om interpellationerAnmäldes att följande interpellationer framställts
den 1 december
1993/94:70 av Eva Zetterberg (v) till kulturministern om gömda flyktingbarn:
Runt om i vårt land finns tusentals asylsökande flyktingar som gömmer sig
av rädsla för att bli utvisade. De familjer och enskilda som valt att gå under
jorden för kortare eller längre tid har valt denna tillvaro trots de umbäran-
den som en sådan innebär.
För de vuxna innebär det ett aktivt ställningstagande. För barnen innebär
det i regel att passivt finna sig i dessa levnadsvillkor. Dessa barn lever i stän-
dig oro och kan varken gå i skolan, få sjukvård vid behov eller ens vara ute
och leka. Självfallet sätter en längre tid under sådana förhållanden djupa
spår i själen.
Socialstyrelsen och Invandrarverket har regeringens uppdrag att utreda
hur dessa barn lever, men utredningen beräknas inte bli klar förrän i april
1994.
En iransk författare, Mina Assadi, som intervjuat flera av dessa barn säger
att hon inte träffat på ett enda barn som inte säger att han/hon vill dö. Men
när familjens asylskäl utreds väger eventuell självmordsrisk hos barn lättare
än hos vuxna.
Över huvud taget tillmäts barns asylskäl mindre vikt än vuxnas.
När dessa barn på grund av svåra psykiska besvär får visst stöd och be-
handling hos PBU sker det utan att insatserna egentligen kan räknas. Och i
vilken mån får dessa barn adekvat sjukvård vid akuta skador?
Enligt barnkonventionen har asylsökande barn samma rätt till skydd som
andra barn under den tid som de vistas i vårt land. Men på vad sätt garanteras
dessa barn samma skydd?
Jag vill därför fråga invandrarministern:
1. Vad avser regeringen att göra för att se till att gömda flyktingbarn får
adekvat sjukvård/behandling vid akuta tillstånd?
2. Vad avser regeringen att göra för att de flyktingbarn som i dag håller sig
gömda, men vid en ny prövning får uppehållstillstånd i Sverige, får hjälp
till långsiktig behandling för att bearbeta sina upplevelser?
3. Vad avser regeringen göra för att se till att barns flyktingskäl bedöms som
lika viktiga som vuxnas?
1993/94:71 av Berith Eriksson (v) till statsministern om asyl förvissa militär-
tjänstvägrare:
Sverige var på 1980-talet en storleverantör av vapen till dåvarande Jugo-
slavien; värdet översteg 1,5 miljarder kronor. Det har gällt kanoner för bruk
både på fartyg och till lands, stora kvantiteter krut och sprängämnen, elek-
tronisk utrustning och robotar. Bl.a. har Saab Missiles levererat Robot 15,
vilket USA kritiserat. När striderna brutit ut i Kroatien följde Sverige efter
EG:s beslut att avbryta vidare leveranser.
När brukandet av bl.a. dessa vapen ledde till att människor från det forna
Jugoslavien började fly till Sverige och andra länder beslutade den svenska
regeringen att införa visumtvång, först för Restjugoslavien och sedan för
Bosnien, och låser på så sätt in människorna i krigszonen där också de
svenska vapnen sprider skräck, död och förintelse.
The Times uppgav den 24 september i år att mellan 20 000 och 60 000 man
från den reguljära serbiska armén deltar i striderna i Bosnien. Dessa uppgif-
ter härrör från NATO-källor. Rapporter från området har gjort gällande att
200 stridsvagnar, de flesta T 55:or, körde över gränsen från Serbien för att
delta i attacken på Srebrenica.
FN:s flyktingkommissariat anser att alla krigsvägrare/militärtjänstvägrare
från Serbien och Montenegro bör erbjudas internationellt skydd. EG-parla-
mentet har antagit en resolution i vilken medlemsstaterna anmodas att upp-
muntra till desertering/militärtjänstvägran från Serbiens och Montenegros
väpnade styrkor och ge dem en fristad. Parlamentets talman har fått sär-
skilda instruktioner att överlämna resolutionen till danska Folketingets tal-
man och den danska flyktingnämnden.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga statsministern:
Hur länge till avser den svenska regeringen att ignorera flyktingkommissa-
riats och EG-parlamcntets ställningstaganden?
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
61
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
1993/94:72 av Simon Liliedahl (nyd) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om det
statliga exportstödet:
Enligt nationalräkenskaperna föll under första halvåret 1993 Sveriges
BNP med 4 %. Den inhemska efterfrågan var under samma tid 6,2 % lägre
än motsvarande tid förra året. Sedan Riksbanken den 19 november 1992 be-
slutade att låta kronan flyta har den fallit ca 30 % mot dollarn och D-marken
och ca 55 % mot den japanska yenen.
Samtidigt som vår valuta kontinuerligt försvagats har enligt Industriför-
bundets senaste konjukturanalys de svenska arbetskraftskostnaderna mins-
kat med minst 25 % gentemot våra konkurrentländer inom OECD. Aldrig
har förutsättningarna varit bättre för den svenska exportindustrin. Aldrig
har ett land bättre behövt en kraftigt ökad export som draghjälp åt den
svenska ekonomin.
Trots detta drömläge ökade varuexporten under första halvåret med en-
dast 2 %. Samtidigt visar en av Exportrådet nyligen gjord marknadsunder-
sökning att de svenska exportmarknadsandelarna under den senaste femårs-
perioden gått ned med nästan 20 % i förhållande till våra OECD-konkurren-
ter. Man kan då med viss oro konstatera att den svenska exportindustrin inte
förmått att rätt utnyttja dagens unika utgångsläge. Den tycks trots allt vara
beroende av ytterligare statliga stimulansåtgärder för att rätt kunna matcha
våra konkurrentländer.
Det finns därför all anledning att åter aktualisera vissa gamla frågeställ-
ningar, som alla syftar till att understödja exporten. Kan regeringen t.ex.
tänka sig att ompröva det av riksdagen våren 1992 fattade beslutet att under
en treårsperiod halvera det statliga stödet till Exportrådets exportfrämjande
verksamhet? Vilka initiativ tänker regeringen ta för att kraftsamla Exportrå-
dets och UD-relaterade exportaktiviteter? Kan man förvänta en översyn av
EKN:s arbetsformer? Kommer möjligheterna för exportörer att erhålla s.k.
mjuka lån och investeringsgarantier att förbättras? Vilka möjligheter har
Sverige att i dagens krissituation erhålla undantag från olika internationella
konkurrensbegränsande åtaganden?
Över huvud taget önskar jag få ta del av utrikeshandelsministerns funde-
ringar och mer konkreta planer på hur man på olika sätt skulle kunna ytterli-
gare förbättra de svenska exportföretagens konkurrenskraft.
Anmäldes att följande frågor framställts
den 1 december
1993/94:232 av Bertil Danielsson (m) till justitieministern om besparingar
inom polisväsendet:
Genom överenskommelse mellan regeringen och socialdemokraterna
skall en besparing om ca 500 miljoner kronor under tre år göras inom Poli-
sens regionala organisation. Vid riksdagens godkännande underströks att
denna besparing främst skall omfatta administrationen och inte den direkta
polisverksamheten.
Genomförandet och ansvaret för beslutade besparingar åvilar länsmyndig-
heterna. Behandlingen ute i länen uppvisar en splittrad bild. I Kalmar län
har organisatoriska lösningar valts, som innebär en i stort sett bevarad admi-
nistration, men med en minskad polisiär verksamhet som följd. De upp-
ställda sparmålen är uppenbarligen i fara. Detta är olyckligt och strider mot
riksdagsbeslutet.
Var ligger ansvaret för att den av riksdagen beslutade, men till regional
nivå delegerade, besparingen genomförs: hos länsmyndigheterna, hos Riks-
polisstyrelsen eller hos regeringen?
1993/94:233 av Kenneth Lantz (kds) till statsrådet Bo Lundgren om Tullens
kontrollområde:
Varje dag passerar många resenärer våra svenska gränser. I detta samman-
hang gör Tullen en betydelsefull insats för att stoppa olaglig införsel till Sve-
rige. Tullen har rätt att göra kroppsvisiteringar utan order från t.ex. en högre
tjänsteman. Tullens befogenheter i tullkontrollerat område är godtagbara,
vilket också visar sig genom de tillslag som sker. Det är en betydande mängd
narkotika och vapen som upptäcks inom dessa områden.
Tullen skulle dock kunna göra ännu fler tillslag om den finge ett större
arbetsområde. I dag är man begränsad till närområdet till en gränsstation. I
Danmark har man nyligen infört större befogenheter för Tullen genom att
göra hela Danmark till tullkontrollerat område. Detta borde vi kunna införa
i Sverige. Tullen skulle i så fall få göra tillslag var som helst i Sverige utan
att, som det är i dag, först gå till åklagare innan ett tillslag sker inne i landet.
Både narkotika och vapen har sina egna bärare och vägar. Tullen har ofta
god kännedom om detta. Det innebär högre effektivitet och en besparing för
vårt land.
Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder för att utöka Tullens kontrollom-
råde i Sverige?
1993/94:234 av Lars Björkman (m) till kommunikationsministern om
riksväg 40:
Vårriksdagens beslut i infrastrukturfrågorna innebär en välbehövlig sats-
ning på järnvägar och vägar. Vid riksdagsbehandlingen underströks vikten
av att arbetet med de olika utpekade objekten skulle komma i gång snabbt
för att öka sysselsättningen.
Av totalramen på 98 miljarder skulle tyngdpunkten investeringsmässigt
ligga i ”framkant” av tioårsperioden.
Satsningen på stamvägnätet preciserades i beslutet, och i Västsverige an-
gavs objekten E 6 söder om Göteborg, RV 40, Göteborg-Jönköping, samt
E6, Göteborg-Svinesund. Vidare angavs att E6 norr om Göteborg har
lägre prioritet än RV 40. Av Nationell väghållningsplan framgick att västra
distriktet avsåg påbörja alla dessa objekt med relativt kort varsel.
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
63
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
64
Under november 1993 meddelades att på grund av otillräcklig medelstill-
delning måste byggstarten av RV 40 senareläggas. Dock avser man påbörja
övriga arbeten inom kort.
Vilka åtgärder avser kommunikationsministern vidta för att riksdagsbe-
slutets intentioner skall uppfyllas?
1993/94:235 av Hans Karlsson (s) till statsrådet Bo Könberg om husläkares
lämplighet:
Enligt tidningsuppgifter riskerar invånarna i Stockholms län att välja en
husläkare som är direkt olämplig. Grunden för detta är att läkare som av
landstinget ansetts olämpliga, exempelvis för att alltför lättvindigt ha skrivit
ut sjukintyg, nu återfinns på listorna som husläkare. Bland de marknads-
förda läkarna sägs också finnas sådana som uppträtt kränkande mot patien-
ter. Det finns t.o.m. läkare som blivit avskedade på grund av sitt uppträ-
dande, men som nu lyckats etablera sig som husläkare.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att förhindra att olämpliga
läkare etablerar sig som husläkare?
1993/94:236 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om det israeliska
trupptillbakadragandet från Gaza och Jeriko:
Uttalandet från den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin om att den
13 december bara är ett ”måldatum” är oroande. Enligt det historiska s.k.
13 september-avtalet om begränsat palestinskt självstyre skall formerna för
ett israeliskt trupptillbakadragande från Gaza och Jeriko då vara utarbetade.
Detta utgör en av de mest centrala punkterna i avtalet.
Att tidsschemat följs är avgörande för att avtalets syfte - palestinskt själv-
styre och fred mellan israeler och palestinier - skall bli verklighet. Signalerna
från den israeliske premiärministern hotar dock att omintetgöra att detta
syfte uppnås. Det tilltagande våldet i de av Israel ockuperade zonerna måste
ses i detta sammanhang.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:
Kommer regeringen att ta några initiativ till internationella påtryckningar
på den israeliska regeringen för att få den att följa tidsschemat för 13 septem-
ber-avtalet?
1993/94:237 av Eva Zetterberg (v) till socialministern om arbetsersättningen
till förståndshandikappade:
Representanter för regeringen brukar ofta tala om att ”det ska löna sig att
arbeta”. Jag undrar om detta även gäller förståndshandikappade som arbe-
tar på dagcenter och för det får 34:20 per dag i bidrag. Detta bidrag uppfattas
av arbetstagarna som lön. Nu har Stockholms läns landsting beslutat att
fr.o.m. den 1 januari 1994 höja lunchpriset till 38:- per dag för förståndshan-
dikappade arbetstagare.
De insatser som regeringen gör för att skapa arbeten för denna grupp är
i det närmaste obefintliga, och jag efterlyser riktiga arbeten och en riktig lön.
Att ha ett jobb är det som stärker människor och ökar deras självkänsla.
Min fråga till socialministern blir därför:
Vad tänker regeringen göra för att det även för handikappade skall löna
sig att arbeta?
12 § Kammaren åtskildes kl. 15.49.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 26 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
65
Prot. 1993/94:35
2 december 1993 Innehållsförteckning
66
Torsdagen den 2 december1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Svar på interpellationerna 1993/94:21 och 26 om åtgärder för att
minska antalet vräkningar .......................... 1
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Marianne Carlström (s)
Hans Göran Franck (s)
3§ Svar på interpellationerna 1993/94:34 och 35 om barnens situation 11
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Margareta Viklund (kds)
Eva Zetterberg (v)
4 § Svar på interpellation 1993/94:14 om asylrätt m.m........... 25
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Hans Göran Franck (s)
Lars Moquist (nyd)
Gustaf von Essen (m)
Ajournering .......................................... 37
Återupptagna förhandlingar .............................. 37
5 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 38
Tredje vice talmannen
Fallskärmsavtal ........................................ 38
Hugo Bergdahl (fp)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Öresundsbron ......................................... 39
Elving Andersson (c)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Nedskärningar i statens utgifter............................ 39
lan Wachtmeister (nyd)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Miljöprövning av nya vägprojekt........................... 40
Bertil Danielsson (m)
Statsrådet Görel Thurdin (c)
De ideella organisationerna ............................... 41
Chatrine Pålsson (kds)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Den kommunala självstyrelsen ............................ 41
Elvy Söderström (s)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Valet i Ryssland, m.m................................... 42
Eva Zetterberg (v)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Arbetslöshetsförsäkringen ................................ 43
Lena Öhrsvik (s)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Transport av farligt gods på Östersjön....................... 44
Sven-Olof Petersson (c)
Statsrådet Görel Thurdin (c)
Finansdepartementets broschyr om finanskrisen ............... 44
Jan Bergqvist (s)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Sjukersättningen ....................................... 45
Arne Jansson (nyd)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Finansdepartementets broschyr om finanskrisen ............... 46
Arne Kjörnsberg (s)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Regeringens budgetprognoser ............................. 46
Hugo Hegeland (m)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Segregation i skolan .................................... 47
Sonia Karlsson (s)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Prot. 1993/94:35
2 december 1993
6 § Svar på interpellation 1993/94:39 om flyktingbarns situation i Sve-
rige ............................................ 47
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Margareta Viklund (kds)
7 § Svar på interpellation 1993/94:48 om flyktingpolitiken....... 54
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Birgitta Hambraeus (c)
Gustaf von Essen (m)
8 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 60
9 § Bordläggning ...................................... 60
10 § Anmälan om interpellationer
1993/94:70 av Eva Zetterberg (v) om gömda flyktingbarn ... 60
1993/94:71 av Berith Eriksson (v) om asyl för vissa militär-
tjänstvägrare................................... 61
1993/94:72 av Simon Liliedahl (nyd) om det statliga exportstö-
det........................................... 62
11 § Anmälan om frågor
1993/94:232 av Bertil Danielsson (m) om besparingar inom po-
lisväsendet..................................... 62
1993/94:233 av Kenneth Lantz (kds) om Tullens kontrollom-
råde.......................................... 63
1993/94:234 av Lars Björkman (m) om riksväg 40......... 63
1993/94:235 av Hans Karlsson (s) om husläkares lämplighet . 64
1993/94:236 av Bertil Måbrink (v) om det israeliska trupptillba-
kadragandet från Gaza och Jeriko................... 64
1993/94:237 av Eva Zetterberg (v) om arbetsersättningen till
förståndshandikappade........................... 64
67
gotab 45539, Stockholm 1994