Riksdagens protokoll
1993/94:26

Torsdagen den 18 november

Kl. 12.00-14.27

Protokoll

1993/94:26

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 12 november.

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott

Förste vice talmannen meddelade

att Socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund av uppkomna vakanser
anmält Alf Eriksson som ledamot i justitieutskottet efter Kent Carlsson samt
Kristina Persson som suppleant i justitieutskottet efter Alf Eriksson och som
suppleant i jordbruksutskottet efter Kent Carlsson,

att Centerns riksdagsgrupp som suppleant i försvarsutskottet och i jord-
bruksutskottet under Lennart Brunanders ledighet anmält hans ersättare
Elisabeth Andersson.

Förste vice talmannen förklarade valda till

ledamot i justitieutskottet

Alf Eriksson (s)

suppleant i justitieutskottet

Kristina Persson (s)

suppleant i försvarsutskottet

Elisabeth Andersson (c)

suppleanter i jordbruksutskottet

Kristina Persson (s)

Elisabeth Andersson (c)

1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 26

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

3 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1993/94:27

Till riksdagen

Beträffande interpellation framställd av Birgitta Dahl, 1993/94:27 Finan-
sieringen av ett vårdnadsbidrag, får jag meddela att jag inte kan besvara
denna inom föreskrivna fyra veckor.

Skälet härtill är att en debattdag som passar både interpellanten och mig
inte stått att finna under denna tidsperiod.

Jag kommer att besvara interpellationen den 19 november 1993.
Stockholm den 17 november 1993

Anne Wibble

4 § Svar på interpellation 1993/94:16 om jaktarrenden

Anf. 1 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jan Fransson har frågat mig om jag är beredd att medverka
till att priser och andra villkor för upplåtelser för jakt på statlig och annan
allmänt ägd mark återigen blir normgivande för vad som anses skäligt.

Det finns hela 320 000 jägare i Sverige. 50 000 av dagens jägare upplever
att de har brist på jaktmark. Ytterligare ungefär 100 000 svenskar uppger i
undersökningar att de är intresserade av att börja jaga men inte har tillgång
till jaktmark. Jaktintresset i Sverige är således mycket stort. Samtidigt är till-
gången på jaktmark begränsad. Det gäller i första hand älgmark. I proposi-
tionen om ny jaktlag hösten 1986 konstaterades det att det inte finns någon
helt outnyttjad älgmark. Däremot finns det utrymme för fler jägare på den
mark som används för älgjakt.

Med det stora intresset för jakt följer naturligtvis en ökad efterfrågan på
jaktarrenden. Detta leder till att markägarna kan ta ut ett högre pris. I sam-
band med behandlingen av den nya jaktlagen avvisade riksdagen ett inför-
ande av priskontroll för jaktarrenden. Jag är inte beredd att förorda någon
form av priskontroll. I stället anser jag att älgjaktlagen med större öppenhet
än hittills bör kunna utöka det egna jaktlaget med ytterligare medlemmar.
Då minskar arrendeavgiften för den enskilde jägaren och fler kan utöva sitt
jaktintresse. Av den undersökning som Jan Fransson refererar till framgår
att hälften av jägarna är över 47 år. Flera medlemmar i jaktlaget borde därför
medföra att ungdomens jaktintresse tillgodoses bättre.

Jan Fransson har särskilt tagit upp frågan om arrendepriserna på statens
mark. Efter Domänverkets bolagisering begränsas statens direkta inflytande
till markerna ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen. Staten har nyligen
beslutat att småviltsjakt skall få ske på i princip alla dessa marker genom att
ett jaktkort löses. Älgjakten där är sedan länge upplåten i den utsträckning
som är möjlig med hänsyn till samernas rätt att jaga. Upplåtelseavgifterna
är låga och definitivt inte prisdrivande.

Om ett jaktarrende gäller längre tid än ett år har arrendatorn besittnings-
skydd. Det innebär bl.a. att arrendatorn har rätt att få avgiftens storlek och
andra villkor prövade av arrendenämnden om markägaren och arrendatorn
inte kommer överens. På det sättet prövas vad som är skälig nivå på arrende-
priset på bl.a. Domän AB:s mark.

Jan Fransson tar slutligen upp sambandet mellan upplåtelseavgifternas
storlek och viltvården. Älgjakten är den jakt som är mest reglerad i jaktlag-
stiftningen. Bortsett från den nya möjligheten att inrätta älgskötselområden
är det högsta antalet älgar som får fällas strikt reglerat av länsstyrelsen. Be-
skattningen av älgstammen bestäms alltså inte av priset på jaktupplåtelser.
När det gäller priset på upplåtelse av småviltsjakt är vilttillgången självfallet
av stor betydelse för upplåtelseavgiftens storlek. Ingen vill ju betala ett högt
jaktarrende för marker med dålig tillgång på vilt. Jag anser därför inte att
en låg prisnivå på jaktarrenden automatiskt ger en god viltvård. Markägaren
har i stället all anledning att bedriva en bra viltvård för att kunna få en god
avkastning av sin mark.

Anf. 2 JAN FRANSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern för svaret. Bakgrunden till
min interpellation är naturligtvis de våldsamma reaktioner som skett från
jägarhåll runt om i landet mot Domänverkets mycket kraftiga höjningar av
jaktarrendet.

Jag förstår reaktionerna och den oro som har skapats i hela jägarkåren.
Man ställer sig naturligtvis vissa frågor. Vart är utvecklingen på väg? Är det
här ett tillfälle då man samfällt från markägarhåll med Domänverket som
pilot mycket kraftigt skall höja arrendepriserna? Det är inget tvivel om att
övriga markägarkategorier bara ligger och väntar. Man ställer sig också frå-
gan -jordbruksministern har säkert mött den i pressen och i diskussionen -
om den svenska jaktkulturen kommer att ändra karaktär. Den har utgjort
en folklig landsbygdskultur där även vanligt folk med vanliga inkomster har
kunnat jaga. Kommer jakten att i stället bli en exklusiv snobbsport och rike-
mansklubb för svenska och utländska personer med stora inkomster? Den
typen av jakt förekommer ganska nära våra gränser.

Enligt min mening är risken överhängande att det kommer att ske ett ”sy-
stemskifte” även när det gäller jakten. Det har rått stor enighet, bl.a. här i
riksdagen, om att det är viktigt att bevara jaktens karaktär i Sverige. Riksda-
gen har gjort sådana uttalanden, vilket har föregåtts av utredningar, som re-
kommenderar ett prissystem där man tar hänsyn till vilttillgång och god vilt-
vård. Det är inget tvivel om att Domänverkets försök att nu kraftigt höja
priserna avvaktas med stort intresse och stor förväntan från andra stora
markägare runt om i landet. Jag har både hört och sett att man har önskat
lycka till.

Jordbruksministern och jag är överens på några punkter, bl.a. att fler skall
ha möjligheter och att jägarkåren har ett ansvar för att också ungdomar
kommer in. I övrigt har jordbruksministern undvikit att tala om vad han
tycker om det som nu sker. Jag tycker inte heller att man skali tillgripa pris-
kontroll i första hand. Vi är överens på den punkten. Det jordbruksminis-

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

tern säger om upplåtelser ovanför odlingsgränsen är alldeles utmärkt. Håll
stilen!

Jag vill fråga jordbruksministern efter ett litet tydligare och klarare ställ-
ningstagande. Oroas ändå inte jordbruksministern av den här utvecklingen?
Är det inte risk för att ett kortsiktigt ekonomiskt marknadsintresse kommer
att styra, och att detta kan komma i konflikt med vad vi menar vara en god
viltvård?

En andra fråga: Kan det inte vara vettigt att vi som är representanter för
svenska folket i regering och riksdag står upp för den uppfattning som riksda-
gen tidigare givit uttryck för, nämligen att den samhällsägda marken och
mark av allmän karaktär, typ kyrkans mark, allmänningar osv., bör vara
normgivande för vad som är ett skäligt arrende och skäliga villkor?

Vi var under 1970- och 1980-talen totalt eniga i utredningarna om ett
normprissystem med en rimlig arealavgift plus att jägare och markägare de-
lar på den verkliga avkastningen, att det inte är något man sitter och bestäm-
mer på domänbolagets huvudkontor. Där känner man inte till vad avkast-
ningsvärdet är.

Jag vill också ställa en tredje fråga. Jordbruksministern säger i sitt svar att
man nu har ett begränsat inflytande på Domänverket efter bolagiseringen.
Men, jordbruksministern, det är väl ändå någon som företräder staten som
ägare, och någon som har synpunkter på vem som är med i den här styrelsen?
Jag vill fråga jordbruksministern om han är beredd att tala med sin regerings-
kollega näringsministern, som vad jag förstår är den som ytterst har att före-
träda regeringen när det gäller bolaget.

Domänverket har förlorat oerhört mycket goodwill. Jag är övertygad om
att man i vilket annat bolag som helst, där en fråga väcker sådana våldsamma
reaktioner, skulle ha synpunkter på saken från ägarens sida.

Anf. 3 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag vill också något kommentera svaret på denna interpella-
tion. Jag kan i stort instämma i allt som Jan Fransson tidigare sagt.

Jag vill understryka detta med den folkliga förankringen. Jag har jagat älg
i snart 40 år, och jag har varit med om utvecklingen. Då jag började jaga
betalade vi nästan ingenting för att få jaga. För jakt i byaskogen - oavsett
vem som var ägare, om det var bolagsmark eller privat mark - var det helt
naturligt att man anmälde sitt intresse för att delta i älgjakten. Det var ofta
ganska symboliska summor som t.ex. bolaget ville ha för jakten. I en del fall
fick man lämna en köttbit som betalning.

Nu håller detta på att försvinna. Det är ett systemskifte på gång.

Jag vill också understryka detta med landsbygden och den folkliga förank-
ringen. Jag hävdar t.o.m. att landsbygdens folk, de som bor ute på landsbyg-
den, skall ha förtursrätt till jakten, eftersom dessa människor är så imtimt
förknippade med denna jaktutövning.

För allt fler sätter nu ekonomin stopp för möjligheten att vara med och
jaga. Det finns exempel från höstens jakt där jägare har tvingats avsäga sig
delar av eller hela jaktmarken. I det här fallet har Domän gått ut i annonser
för att skaffa nya jägare till området genom anbud. Enligt obekräftade upp-
gifter jag fått skulle hektarpriserna ha legat på mellan 50 och 60 kr i lappmar-

ken. Det handlar om stora pengar. Inga vanliga människor har råd att betala
sådana pengar för dessa marker.

Självklart anser också jag att man skall försöka bereda så många jägare
som möjligt plats i ett jaktlag. Men det finns gränser också för det. Det hand-
lar inte bara om rekreationsintresset. Vi som bor på landsbygden kan ju gå
ut i skogen när som helst och sitta på en stubbe. Vi betalar ju inte någonting
för det. När man går ut i älgjakten vill man ju också ha en köttbit.

Just nu är det en illa vald tid för att utöka antalet jägare i jaktlagen. För
några år sedan hade vi en avskjutning årligen av uppemot 170 000 älgar. I år
räknar man med att kunna skjuta 80 000. Det är en halvering. Då säger det
sig självt att det blir svårare att ta in nya jaktlagsmedlemmar.

Om priserna höjs så mycket har arbetslösa ungdomar inga möjligheter att
ställa upp på villkoren för att ingå i ett jaktlag. Det sätter ekonomin stopp
för.

Jag förstår att det är svårt med priskontroll. Men nog borde det gå att få
till stånd normer av något slag. Staten själv, regeringen, har ju haft en upp-
fattning om hur mycket en älg är värd. 1986, då ersättning betalades ut för
de älgar som hade för hög cesiumhalt, så sade man att mer än 2 200 kr är
inte en älg värd. Det skulle kunna vara en utgångspunkt. Lägg på index se-
dan 1986 och jag tror att man kommer ganska nära vad många jägare tycker
vara en acceptabel nivå på avgiften för en älg. Men märk då att det skall gälla
en fälld älg och inte ett hypotetiskt antal som man tar betalt för.

Jordbruksministern hänvisar till markerna ovanför odlingsgränsen. Jag
vet att det är mycket låga arrenden där. Man kan inte jämföra dem med vad
som gäller nedanför odlingsgränsen. Det är där de höga avgifterna finns.

Jag och andra jägare är inte ensamma om att ha den uppfattningen att pri-
serna i dag är för höga. Per-Ola Eriksson är väl ändå en tung centerpartist.
Han gick ut i den senaste valrörelsen och lovade jägarna i Norrbotten att
om de bara såg till att det blev en borgerlig regering, så skulle priserna på
Domänverkets marker sjunka. Det var 1991, före de väldigt kraftiga höj-
ningar som kom nu.

Jag ser att min taletid är ute för det här inlägget, men jag vill också säga
att Domän har visat en väldigt hård attityd. Jag har fått se diverse brev där
man prompt säger: Godkänn avtalet, annars uppsägning från marken! Jag
tycker det är främmande för en markägare att visa en så hård attityd.

Anf. 4 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Liksom John Andersson och i någon mån kanske Jan Frans-
son tillhör jag dem som belastar ålderssammansättningen i jägarkåren. Det
är odiskutabelt att jag har passerat 47 års ålder.

Överst på sidan 2 i svaret står, som både John Andersson och Jan Fransson
har kommenterat, att man bör se till att det blir fler medlemmar i jaktlaget
och att fler unga borde in.

Liksom de andra tycker jag naturligtvis att vi borde få in fler unga i jaktla-
gen. Men jag erinrar mig det som stod i tidningen häromdagen. En moderat
riksdagsman hade utsatts för en debatt om de höga boendekostnaderna. Han
svarade att det går att tränga ihop sig i boendet.

Men till slut blir både små och stora lägenheter fulla om det är tillräckligt

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

många som tränger ihop sig. Svaret tyder på att jordbruksministern anser att
marknaden skall få bestämma villkoren. Det är fel, särskilt när ett statligt
företag på så kort tid ändrar sin policy markant och blir den mest hårdföra
talesmannen för marknadmässiga villkor.

Jag jagar i en fjälldalgång i norra Dalarna. Vi betalar 5 176 kr per vuxet
djur och 1 680 kr per kalv. Det är bestämt att vi i vårt lilla jaktlag skall ned-
lägga två vuxna djur och en kalv. Detta säger jag med hänvisning till det som
står längst ned på sidan 2. Jordbruksministern konstaterar där att beskatt-
ningen av älgstammen inte bestäms av priset på jaktupplåtelse. Men det är
precis vad den gör, jordbruksministern!

Reglerna är ju oerhört fyrkantiga - ett vuxet djur kan vara alltifrån en två-
årig, ung älg till en stor kapitaltjur. Båda kostar 5 176 kr. Jag fördömer inte
de jaktlag som anser att man naturligtvis skall skjuta de största djuren och
att kalvarna är så dyra att de kan lämnas.

Det finns jägare som säger: De där små, röda jävlarna ser man inte bakom
kornet i bössan! Varför skall man då skjuta dem? Särskilt om man skall be-
tala nästan 2 000 kr för det! Det var ett citat, för man får ju inte svära i kam-
maren.

Herr talman! Jag vill sluta med att upprepa Jan Franssons och John An-
derssons angelägna fråga, som det är viktigt att vi får svar på. Kan inte någon
från ägarsidan - i detta fall kanske lämpligen näringsministern - framföra
ägarens synpunkter på sättet att sköta jaktfrågan, som är viktig för så många
människor?

Det kan aldrig vara meningen, eller ens rimligt, att ett statligt ägt företag
skall springa först på marknaden och se till att de som är rika får möjlighet
att jaga, medan ortsbor med låga inkomster inte får det.

Anf. 5 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill gärna uttrycka min förståelse för jägarnas synpunk-
ter på de höjda priserna på jaktarrende. Domän AB har redovisat hur situa-
tionen var under 70- och 80-talen. Man menar att prishöjningarna varit små
under en lång tid och att det därför är fråga om en eftersläpning, som man
nu skall försöka justera.

Det ligger säkert en hel del sanning i det påståendet. Men jag är medveten
om - och det kan vi vara överens om - att denna prishöjning naturligtvis
upplevs som mycket hårdare, när den sammanfaller med en kraftig nedgång
i både tilldelningen och avskjutningen av älgar.

Det är angeläget att slå fast att jakten i Sverige är en verksamhet med brett
folkligt stöd och att det är de många människorna som skall ha möjlighet
att utöva jakt. Därför hoppas jag verkligen inte att det skall bli något s.k.
systemskifte i det avseendet.

De undersökningar som gjorts av jaktintresset visar att de som vill jaga
men känner sig utan jaktmark tillhör samma grupper som de som jagar. Det
är framför allt de landsortsboende som står på listan. Därför är det kanske
inte troligt att det blir någon stor förändring.

I alla tre inlägg tas frågan om påverkan från regeringen upp. Det är viktigt
att göra en bodelning mellan regeringens verksamhet och den verksamhet

som företag med ett betydande statligt ägande utövar. Men självfallet får
man ha uppfattningar om detta.

Min personliga uppfattning, som jag gärna skall delge mina kolleger i re-
geringen, är att man inte skall driva upp priserna i onödan. Samtidigt efter-
frågar vi en god lönsamhet. Det gäller Domän AB:s verksamhet liksom all
annan verksamhet. Den pressen sätter vi på alla företag, och det måste vi
göra även på Domän AB. Men i detta sammanhang gäller det att hålla en
rimlig balans. Det är min förhoppning att det också skall gå att uppnå en
sådan balans.

När det gäller prissättningen har man haft en överenskommelse med jä-
garna om att ca 60 % av kostnaden är ett rekreationsvärde och resten själva
köttvärdet. Som landsortsboende kan jag mycket väl förstå John Anderssons
synpunkt att man kan tillgodogöra sig rekreationsvärdet i alla fall. Men i ett
urbaniserat samhälle är det nog ändå realistiskt att beräkna en hel del för
just rekreationsvärdet.

Anf. 6 JAN FRANSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka Karl Erik Olsson för att han till oss - kanske
också till andra ansvariga regeringskolleger - för fram signalen att det inte
är rätt att staten, som företrädare för staten-ägaren, blir prisdrivande i dessa
frågor.

Ordet systemskifte är slitet, men det är faktiskt fråga om ett verkligt skifte
av uppfattning jämfört med vad som har förts fram i olika sammanhang un-
der de senaste 10-15 åren.

Vi ser båda bekymmer med att införa en priskontroll. Under mitt första
år i riksdagen i slutet av 70-talet motionerade jag om detta, och jag har nu
förstått svårigheterna.

Men man kan ändå markera något slags rimlig norm, åtminstone när det
gäller samhällsägd mark och mark av liknande karaktär, som kommunmark,
allmänningar och kyrkans mark. Det som sägs från riksdags- och regerings-
håll kan förhoppningsvis uppfattas på ett sådant sätt att man bryr sig om det.
Det är trots allt 20 % av markerna i Sverige som kontrolleras på detta sätt.

Detta ser jag som ett moraliskt stöd i den kamp som förs från jägarhåll för
att försöka förhindra att vi får ett systemskifte som gör det fritt fram att lik-
som Domänverket höja priserna.

Jägareförbundet har fått i uppdrag att följa denna prisutveckling. Resulta-
tet kommer så småningom att hamna på jordbruksministerns bord, om jag
har förstått saken rätt. Efter ett uttalande i riksdagen gav regeringen
Svenska jägareförbundet uppdraget, med hänsyn till förbundets ställning i
dessa frågor. Jag vet att man nu arbetar med detta.

Även vid ett tillfälle som detta tror jag att jordbruksministern, med det
övergripande ansvar han har för jakt och viltvård i vårt land, kan medverka
på ett mycket positivt sätt. Han kan uppmärksamma de försök som har gjorts
inom jägarorganisationerna att få en jaktmarkskommitté och att samla de
betydelsefulla markägarna för att diskutera frågan.

Jag vill fråga: Är det en möjlig åtgärd?

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 7 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag noterar beskedet med tillfredsställelse och tackar för
det. Det är bra att jordbruksministern kan tänka sig att ta upp problemet för
diskussion med regeringskollegerna.

Jag skulle vilja utveckla påståendet att beskattningen av älgstammen inte
bestäms av priset på jaktupplåtelse. Men jag menar att det finns en mängd
andra konsekvenser. Om man har betalat ett högt pris i förskott, bör man
också få varan. Om man då har en jaktmark, där det av olika skäl inte finns
den älgtillgång som man kanske trodde vid den tidpunkt när licenstillståndet
gavs, skulle man egentligen bara skjuta hälften av de älgar som man tilldelats
att skjuta, om man skulle bedriva en bra viltvård. Nu tvingas man, eftersom
man betalat stora belopp i förskott, att sätta viltvårdsintresset åt sidan och i
stället skjuta djuren. Jag klandrar inte det jaktlag som gör på detta sätt.

Jordbruksministern säger att Domän har ett lönsamhetsansvar. Men jag
har mycket svårt att ta in viltvården i lönsamhetsansvaret. Den intention som
riksdag och regering har vad gäller jakt och viltvård är att viltvården skall
sättas i främsta hand. Jag protesterar absolut mot att sätta lönsamhetskrav
på vårdandet av en viltstam.

Att Domän skulle ha en eftersläpning vad gäller priserna stämmer inte.
Jag har haft Domänlag som jaktgrannar i snart 40 år, och jag har hela tiden
vetat hur priserna har varit genom åren. Domän har, i jämförelse med de
stora skogsbolagen, egentligen legat högst i pris hela tiden.

Visserligen finns det mindre markuthyrare, exempelvis kyrkan, som har
legat högt i pris. Det finns också vissa privata markägare som tagit ut mycket
höga avgifter. Men i normala fall tar de privata skogsägarna inte ut några
avgifter alls. Man har i stället haft jaktlig samverkan och även i många fall
tagit in utomstående utan att dessa behövt betala något arrende.

Anf. 8 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Det kan knappast vara någon av de största tänkarna i Do-
män som räknat ut det här systemet. Systemet får precis de konsekvenser
som John Andersson sade. En låg vilttillgång - sådana kommer, eftersom
det finns konjunktur även på det här området - innebär att jägarna, för att
få någon rimlig utdelning för nedlagda avgifter, praktiskt taget dammsuger
marken, för att fälla det som möjligtvis kan finnas där.

Det beror på att systemet med förskottsbetalning innebär fasta priser, dvs.
om man inte får ”rätt” djur får man i alla fall betala det belopp som gäller
för ifrågavarande licenstilldelning.

Jag avser inte att ta upp mer tid i denna debatt. Beskeden från jordbruks-
ministern har varit oerhört konstruktiva och bra. Jag, liksom de två andra
interpellanterna, tar fasta på jordbruksministerns löfte att ta upp ärendet
med näringsministern, för att den vägen få fram ägarsynpunkterna till Do-
män AB.

Jag tror att Domän behöver denna hjälp och detta råd mycket snart. Do-
män anseende rasar nämligen allteftersom dagar och veckor går. Det kan
inte vara rimligt att jaga älg på skare i januari, bara för att täcka åtminstone
det belopp som man skall betala för ett djur.

Anf. 9 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Låt mig först beröra frågan om priset och viltvården. Å ena
sidan ligger det naturligtvis något av sanning i det som John Andersson och
Axel Andersson tar upp, dvs. att man är tvungen att skjuta ut hela tilldel-
ningen för att få valuta för sin arrendekostnad. Å andra sidan är detta egent-
ligen en fråga för de viltvårdande myndigheterna att se till att inte sätta en
för hög tilldelning vad gäller dessa områden.

Nu har ju utvecklingen varit nedåtgående, vilket kan ha inneburit svårig-
heter när det gäller att skjuta det antal djur som tilldelats. Men det skulle
kunna justeras i efterhand, genom att både viltstammen och tilldelningen
anpassas.

Jan Franssons framställning om att samla markägare för att diskutera frå-
gan vill jag ta med mig. Jag skall fundera över det här. I olika sammanhang
har jag samlat företrädare för olika grupper för diskussion, och jag tycker
att dialoger är bra. Men jag har inte tagit ställning till själva sakfrågan.

Om man har uppfattningen att jakt skall kunna utövas av gemene man, är
det angeläget att arrendepriserna är rimliga. Jag tillhör själv den grupp som
arrenderar ut jaktmark. Även om jag på gamla dagar böljat jaga litet själv,
tänker jag inte ändra värst mycket på det. Jag har inte heller tagit ut någon
högre avgift av mina vänner för arrende av denna mark. Det vore roligt - i
den mån staten är ägare - om staten kunde arrendera ut till sina vänner till
motsvarande rimliga avgifter.

Till detta vill jag lägga en annan aspekt, nämligen de tillgångar som sko-
gen, naturen, ger oss i framtiden. I gången tid har vi säkert fokuserat intres-
set huvudsakligen på virkesråvaran när det gäller värdeproduktionen. Upp-
levelsen att få vara i naturen, att få jaga, att få plocka bär, m.m. kommer
säkert successivt att få en större roll relativt virkesproduktionen. Det skall
vi vara medvetna om. Det finns ett stort intresse, och jag tror att människor
är beredda att betala en del för detta. Men det motiverar i och för sig inte
oskäliga avgifter för jaktarrenden.

Anf. 10 JAN FRANSSON (s):

Herr talman! Det jordbruksministern säger om sin policy vad gäller hans
egen utarrendering av jaktmark, kan jag bara säga: Låt den policyn vara väg-
ledande för inställningen i övrigt. Då tror jag att John Andersson, Axel An-
dersson, jag och många andra jägare blir nöjda.

Vi har haft ett bra meningsutbyte. Inledningsvis glömde jag att gratulera
till jordbruksministerns debut i älgskogen, med - som vi har hört - lyckat
jaktresultat.

Anf. 11 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag tackar för det. Samtidigt vill jag understryka värdet av
att vi är överens om att en priskontroll i den här frågan inte är aktuellt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

Svar på
interpellationer

5 § Svar på interpellation 1993/94:40 om ersättning for cesiumprover
i fallvilt

Anf. 12 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Sigrid Bolkéus har frågat miljöministern om motivet till att
Gävle kommun fått avslag på en framställning om statliga medel för analys
av cesiumhalten i vilt och om regeringen är beredd att ompröva beslutet.
Arbetet inom regeringskansliet är så fördelat att det är jag som skall besvara
interpellationen.

Tjernobylolyckan fick verkningar för i stort sett alla som bodde i de områ-
den som drabbades av nedfallet. Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att
minska skadeverkningarna. När det speciellt gäller jakten har vårjakt på
hornbärande rådjur införts i de mest drabbade områdena.

Statsmakterna uttalade efter Tjernobylolyckan att de grupper vilkas för-
sörjningssituation lidit direkt skada genom det radioaktiva nedfallet skall
vara berättigade till ekonomisk kompensation. För att minska skadeverk-
ningarna av olyckan beslöts därför att staten i vissa fall skulle lämna ersätt-
ning för inkomstbortfall och merkostnader till följd av olyckan.

För just jaktens del gällde följande. Under 1986 års älgjakt lämnade staten
ersättning för fällda älgar om cesiumhalten i älgköttet översteg det fast-
ställda gränsvärdet. Eftersom cesiumhalten i älgens föda sjönk snabbt fann
regeringen att det inte fanns någon anledning att lämna ersättning för tiden
därefter.

Ersättning kan även lämnas för merkostnader och förluster till bl.a. den
som helt eller delvis försörjer sig på att jaga till husbehov eller för försälj-
ning. Som villkor för ersättning gäller att det skall finnas ett direkt och påtag-
ligt samband med Tjernobylolyckan. Frågor om sådan ersättning prövas av
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.

I flertalet av de drabbade kommunerna genomförs efter Tjernobylolyckan
cesiumanalyser i kommunal regi. Analyserna, som inte enbart avser viltkött,
betalades till en början i allmänhet av kommunen. Kommunerna har nu bör-
jat ta betalt för analyserna. Avgifterna varierar i hög grad mellan kommu-
nerna. I Gävle kommun kostar analyserna uppemot 150 kr, i Hudiksvall bara
25 kr.

Skrivelsen till regeringen från Gävle kommun byggde bl.a. på att forskare
vid Sveriges lantbruksuniversitet hade framfört önskemål om fortsatta mät-
uppgifter för sin forskning. I kommunen används en avancerad utrustning
som sköts av särskild personal. Det finns i dag relativt billiga mätinstrument
som jägarna kan sköta själva.

Det finns alltså möjligheter för jägarna att få mätningar utförda till väsent-
ligt lägre kostnader än vad som gäller i Gävle kommun. Dessa låga kostnader
bör kunna bäras av jägarna själva. Om vissa forskningsprojekt kräver dyrare
mätmetoder får kostnaderna härför täckas med de medel som står till de ak-
tuella projektens förfogande.

Anf. 13 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret, som egentligen sä-
ger att cesium i viltkött inte är så allvarligt och att staten inte har något kost-
nadsansvar.

Tjernobylolyckan 1986 drabbade Gävle kommun värst, och då var den en
nationell angelägenhet. Samma höst anslog staten pengar till fällda älgar
som överskred gränsvärdet 300 Bq. Sedan var det slut. Skälet angavs vara
att cesiumhalten i älgens föda hade sjunkit snabbt.

Under de sju år som gått har matkorgar på statens bekostnad undersökts
i hela landet, men konsumtionen av rådjur och älgar med skyhöga värden är
det inte så noga med. Att påstå att halten i älgens föda sjunker snabbt är fel
och saknar verklighetsunderlag.

Jägarna i Gävleborg har sammanställt ett unikt material, som skulle ha
kostat miljonbelopp om arbetet inte utförts gratis. Alla testade älgar efter
olyckan och fram till i dag har kartlagts och är en guldgruva för forskningen.

Älgar och rådjur har högre värden i år än 1986. Även småvilt har höga
halter. 102 testade skogsharar 1992 hade ett medelvärde på 5 755 Bq. Jag har
även en forskningsrapport om cesiumhalten i älgens föda under fem år efter
olyckan.

Är statsrådet beredd att ompröva beslutet om slopad ersättning till jä-
garna om jag lägger fram bevis på att det fattades på felaktiga grunder?

Statens åtgärder för att minska skadeverkningarna efter Tjernobyl omfat-
tar inte jägarna. Att gränsvärdet 1987 höjdes till 1 500 Bq kan inte kallas
hjälp.

Våijakten är välkommen, men den löser inga problem. Att bara pyrsch-
jaga hornbärande bock snedfördelar rådjursstammen. Den kan inte bara be-
stå av getter och kid. En väl avvägd avskjutning hör till viltvården - var det
inte det som Sverige fick beröm för i EG-förhandlingarna?

Skogsbetesskador, uppätna grödor och trafikolyckor på grund av viltet är
redan nu ett problem, så varför inte se helheten när man tittar på kostna-
derna?

Under perioden 1986-1991 lade Gävle kommun ut 1 146 000 kr på cesiu-
manalyser av livsmedel. Flera kommuner med kärv ekonomi kommer tro-
ligtvis att följa Gävles exempel och ta ut full kostnadstäckning. I kommunens
brev till regeringen står det att kostnadsbärare för jägare som hittills blivit
förbigångna rimligtvis bör vara staten. Där har kommunen även stöd av fors-
kare, som poängterar analysresultatens betydelse i deras arbete och befarar
att kontrollmaterialet inte blir representativt om jägarna nu tvingas betala
150 kr.

Vilka aktuella projekt har pengar över till analyskostnader? Jag känner
bara till blåstensprojektet, men pengar till blåstenen har man inte ens i pro-
jektet. Skogsbrukets forskningsfond får betala det första året, och sedan jä-
garna själva via Viltskadefonden. De analyser som görs betalas också av jä-
garna och Viltskadefonden - som ju också finansieras av jägarna. Det finns
alltså inga pengar i det projektet.

Har länsstyrelsen fått pengar, eftersom statsrådet talar om möjligheter till
ersättning? Inte ens länsjaktvårdskonsulent Bertil Bäckström i Gävle känner
till någon jägare som har fått ersättning av länsstyrelsen.

De ”billiga mätinstrument” som jordbruksministern talar om kostar, en-
ligt de uppgifter jag har fått, ca 20 000 kr. Det är dyrt för den enskilde jäga-
ren, och även om fler delar på kostnaden är det ingenting för amatörer, efter-

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

som apparaten skall nollställas mot kända värden för att kunna fungera till-
fredsställande.

Vi som äter mycket viltkött får rekommendationer om årligt intag av ce-
sium, och då är det meningslöst att hänvisa till undermåliga mätningar, som
bara ger ett hum om vart analysvärdet pekar.

Jag vill gärna ha svar på mina frågor.

Anf. 14 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag har anmält mig även till den här debatten, eftersom jag
var starkt engagerad när Tjernobylolyckan hände. Jag var en av de första
som tog sådana här prover. Via en ortstidning tog jag prover på fisk, och vi
mätte cesiumhalten på universitetssjukhuset i Umeå. Jag har både motions-
vägen, i ett flertal debatter och i mitt arbete i näringsutskottet vid den tiden
försökt göra mitt bästa för att de som nu bor i drabbade områden skulle få
den bästa hjälpen.

I näringsutskottets skrivning - om jag får skryta, med instämmande i en
motion som jag skrev om att inte bara företag utan även personer skulle få
möjlighet till hjälp - sades att nedfallet hade medfört stora påfrestningar inte
bara för företag utan även för många enskilda i bl.a. skogslänens glesbygder.

När man då talar om merkostnader tycker jag att det inbegriper även prov-
tagning, inte bara ersättning för inkomstbortfall inom t.ex. rennäringen. Jag
är inte ensam om den uppfattningen, utan jag kan hänvisa till en tung center-
partist, som hade precis samma uppfattning. I en motion krävde Börje Hörn-
lund att all provtagning som människorna i området anser nödvändig bör ske
gratis samt att utrustning såväl som provtagning bör bekostas av staten. Jag
vill bara visa att man även i Centerpartiet hade denna uppfattning.

Även här gavs det löften, som inte har hållits. Dåvarande miljöministern
framhöll i en interpellationsdebatt att regeringen avsåg att se till att kommu-
nerna skulle få bästa möjliga utrustning för att kunna hjälpa människor med
information, mätningar och annat. Det löftet omsattes aldrig i praktiken -
men det skall jag inte lasta den nuvarande regeringen och jordbruksminis-
tern för.

Det sägs nu att cesiumhalten i älgarna har sjunkit. Jag vill, liksom före-
gående talare, säga att det inte stämmer, åtminstone inte på alla områden.
Forskarna är mycket förvånade över att halterna i år har varit så höga.

Första året fick vi ersättning för älgarna, och då var gränsen 300 Bq. Sedan
höjdes gränsen till 1 500 Bq, och ersättningen plockades bort.

Människorna i de här områdena har ju tvingats leva med detta cesium.
Det har för många inneburit stora påfrestningar. Det finns fortfarande
många människor som varken äter kött eller fisk ifrån dessa områden. Män-
niskorna törs i synnerhet inte äta fisken, eftersom värdena för den ligger på
ända upp till 40 000 Bq per kilo. Enligt Livsmedelsverket är det helt oaccep-
tabelt att äta sådan fisk.

Eftersom människorna nu måste leva med detta borde det vara ett rimligt
krav att de som är oroliga - det gäller inte alla, det skiftar från människa till
människa - och vill analysera kött, fisk och kanske också svamp skulle få
analyserna gratis utförda. Det är ju inte dessa människor som bär skulden
till det inträffade.

Jag kan inte tro att utförandet av dessa analyser skulle medföra några stora
kostnader. Detta skulle ju bara gälla dem som känner att de inte kan äta
kött, fisk eller svamp, eftersom de inte vet vilka värden det är. Det är en stor
kostnad att betala 135-150 kr för varje prov. De människor som bor i de
odrabbade områdena behöver ju inte ens tänka på sådana kostnader.

Jordbruksministern borde i alla fall ta sig en funderare över om man på
något vis skulle kunna få till stånd en lösning som innebär att de som vill ha
dessa analyser kan få dem gratis.

Anf. 15 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Vi är alla medvetna om att både djur och människor inom
de områden som drabbades av nedfallet blev utsatta för bekymmer under
den här perioden.

Sigrid Bolkéus tar i sin interpellation upp detta. Hon pekar på att det nu
finns värden som ligger på uppemot 40 000 Bq. Det finns säkert sådana top-
par. John Andersson påpekade mycket riktigt att fisken är känslig i detta
sammanhang.

När det gäller dagens situation visar statistiken att medelvärdet för älgar
är 1 400 Bq, medan värdet för rådjuren är högre. Skogshararna, som Sigrid
Bolkéus nämnde, har ett högt värde på uppemot 5 000 Bq.

Grundfrågan är huruvida staten skulle betala Gävle kommun för kostna-
den på 145 kr eller inte. Jag återkommer till att man när läget blir något
bättre kan tänka sig att kostnaderna i större omfattning kan bäras lokalt.
Man kan också lokalt sträva efter att så långt som möjligt få ner kostnaden.
Det har visat sig att det går att göra prover billigare, som jag nämnde i mitt
tidigare inlägg. I Hudiksvall har man en kostnad på 25 kr för en analys.

Från interpellantens sida anfördes det att det material som nu finns är en
stor tillgång för forskarna. Jag tror att det är riktigt, men om det finns ett
sådant forskningsintresse är det den sidan som i så fall skall stå för den högre
merkostnaden, inte nödvändigtvis bara för att få reda på hur stort värdet är
för den enskilda konsumtionen av livsmedel. I det här läget ser jag alltså inte
någon anledning att ändra ståndpunkt i denna fråga.

Anf. 16 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Jag tackar för de svaren.

Jordbruksministern räknade upp några medelvärden. Jag kan nämna ett
exempel från Oslättsfors jaktklubb. De sju första älgarna som testades där
1986 hade ett medelvärde på 2 400 Bq. De sju första från årets jakt hade ett
medelvärde på 2 880 Bq. Det är alltså en höjning med 480 Bq. Det är dyster
läsning.

Jordbruksministern säger att analyserna är billigare i Hudiksvall. Där går
ju kommunen in och betalar. Jag är säker på att kommunerna uppe i Väster-
norrland och i övriga Gävleborg kommer efter på grund av det kärva läge
som de nu befinner sig i.

Jordbruksministern säger också att forskarna skulle betala merkostna-
derna för proverna. Men de har ju inga pengar. Då måste de få pengar till
detta. T.o.m. när det gäller blåstensforskningen, som jag nämnde, får jä-
garna stå för analyskostnaden. Det går alltså inte att göra denna hänvisning.

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Vad är det för länsstyrelsepengar som det talas om?

Jag hörde nu att statsrådet inte alls är beredd att ompröva denna fråga.
Det är faktiskt många inom Centern som tycker att detta är helt orimligt.
Det är säkert bekant för statsrådet att Karin Starrin motionerade om att
kärnkraftsindustrin skulle kunna bekosta detta. Varför inte? Det är väl inte
orimligt, som utskottet också sade. Kärnkraftsindustrin borde väl vara in-
tresserad av vilka skadeverkningar det blir efter en kärnkraftsolycka. Som
John Andersson säger måste vi komma fram till en lösning. Detta är ingen
liten fråga. Det är en stor fråga.

Om vi delar på bördan blir den mindre tung. Jag tycker naturligtvis att
jägarna inte skall betala någonting - i dag tror jag att de flesta betalar 25-30
kr. För att vi skall komma fram till en lösning kanske kommunen, staten och
kärnkraftsindustrin - jordbruksministern kan säkert komma på fler - kan
hjälpas åt. Det går inte att bara sopa detta under mattan. Tänk på alla kost-
nader som uppkommer i och med viltolyckor, betesskador, skador på gröda
osv.

Vad säger jordbruksministern om detta? Skall vi inte försöka diskutera
fram en lösning?

Anf. 17 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag har några funderingar.

När denna olycka inträffade var det många som sade att forskningen hade
ett unikt tillfälle att följa detta. Det var ju den första större kämkrafts-
olyckan. Man skulle då kunna följa utvecklingen.

Jag var en av de första som böljade göra provtagningar. Jag fick bl.a. i
uppdrag från Livsmedelsverket att utföra provtagning på fisk. Det skulle bli
ett långvarigt program. Jag skulle vid vissa tidpunkter göra provtagningar på
ett visst antal kilo. Helt plötsligt upphörde denna verksamhet. Jag vet över
huvud taget inte om det i dag pågår någon större undersökning i den vägen.
Jag är därför litet fundersam över varför intresset för detta inte är större.
Det finns ingenting som säger att vi inte kan bli utsatta för en ny, kanske
större, olycka. Vi lever ju i en farlig värld.

Medelvärdena är ganska ointressanta. Det är ungefär som att diskutera
körsträckorna när det gäller bensinskatten. Det är den som kör längst som
drabbas hårdast. Det är den som råkar skjuta älgen med de höga värdena
som drabbas.

Den provtagning som vi gjorde i vårt älgjaktlag visade att spännvidden var
ifrån 150 upp till 2 500 Bq. För t.ex. en barnfamilj kan det ju vara intressant
att veta vad värdet för de enskilda älgarna är. Jag vet att jaktlagen på vissa
håll har tagit prov på älgarna och sett till att barnfamiljerna t.ex. har fått kött
från älgarna med de lägre värdena, och de gamla som har sagt att det inte
finns någon risk har fått köttet med det högre värdet.

I motsats till jordbruksministern tycker jag fortfarande att det vore rimligt
att de som viil ha dessa analyser skulle få dem gratis utförda.

Anf. 18 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag tror säkert att Sigrid Bolkéus och John Andersson väl
känner till min inställning till kärnkraften och dess risker. Det som hände

efter Tjernobylolyckan illustrerar väl hur långlivade dessa problem är. Det
tar lång tid innan vi kommer undan problemen.

Jag håller i och för sig med John Andersson om att medelvärden är oin-
tressanta från den enskildes synpunkt. Det är värdena på de djur man skjuter
som är intressanta. Från samhällets synpunkt är medelvärdena naturligtvis
intressanta, därför att de visar den trend som ändå finns vad det gäller ce-
siumhalt.

Sedan är det beklagligt att värdena så här lång tid efteråt inte har minskat
i alla områden. Det som Sigrid Bolkéus tar upp visar detta. Även om vär-
dena inte är extremt höga är de ändå inte lägre än tidigare utan högre än
genomsnittet.

När det gäller den här typen av kostnader kan man alltid diskutera vem
som skall betala. Sigrid Bolkéus nämnde att varken kommunen, den en-
skilde eller forskningen har några pengar. Det här är ett besvärligt argument,
därför att det i hög utsträckning även gäller staten. Det finns liksom inte
några pengar någonstans. Men det handlar om en prioritering inom alla om-
råden. Jag tror t.ex. att det för forskningsändamål, i den mån det är viktigt,
finns möjlighet att betala. En del av kostnadsansvaret måste ändå ligga hos
den enskilde och hos kommunen, eftersom man inte lägger ner mer pengar
än nödvändigt. Som jag inledningsvis sade finns det olika typer av utrustning
som kan handhas på olika sätt. Det är viktigt att också i sådana här fall sträva
efter att dra ner kostnaderna så mycket som möjligt.

Det går säkert bra att i olika sammanhang hänvisa till framsynta center-
partister. Det är bra att de tar ett gott initiativ. Frågorna kan ge intressanta
uppslag, men jag kan inte i det här sammanhanget ta ställning till dessa.

Anf. 19 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Jag håller med Karl Erik Olsson om att det här är fråga om
långlivade problem. Det som är så tröstlöst är att de aldrig verkar ta slut. 30
år, säger forskarna. Det är säkert inte nog med det. Det är tungt att vara
jägare i Gävleborgs län.

Medelvärden? Som jägare är det ju inte så viktigt med medelvärden, där-
för att om man skjuter två rådjur bredvid varandra kan den ena ha värden
på 4 000 Bq och den andra uppemot 40 000 Bq. En ko med en kalv som hela
tiden har gått tillsammans har ju olika värden, så det handlar om det enskilda
djuret. I det avseendet råder inga delade meningar.

Statsrådet säger att det inte finns några pengar någonstans och att kost-
nadsansvaret för alla dessa tester bör ligga hos kommunen. Men hur kan
man tycka att kostnadsansvaret skall ligga hos drabbade kommuner? Det är
ju fråga om en nationell olycka. Hade man gjort likadant om det hade drab-
bat Stockholms skärgård eller jordbruken nere i Skåne eller liknande? Detta
kan hända igen. Hur blir det om man inte delar på bördorna nu?

Jag tycker absolut inte att det är kommunen som skall ha kostnadsansva-
ret, utan ansvaret är statens. Jag har ett förslag som innebär att man delar
på ansvaret, därför att vi måste komma till en lösning. Som sagt var: Vad
kostar det i slutändan? Tänk bara på vad trafikolyckorna kostar! Det är jakt-
etiskt fel att skjuta ett djur som man sedan inte äter upp. Detta är fruktans-

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

värt för en jägare. Då skjuter man inte. Därför blir det många djur, vilket
gör att kringkostnaderna ökar.

Anf. 20 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! När det gäller cesiumhalter i vilt och i naturen vet vi att det
är fråga om en mycket längre historia än just sedan Tjernobylolyckan inträf-
fade. Ända sedan de talrika kärnvapensprängningarnas tid har det varit en
viss grundbelastning. Den hade minskat en del just innan vi fick de stora
eländena från Tjernobylolyckan.

När jag säger att det inte finns några pengar menar jag inte att det är ett
argument för att staten inte skall ta sitt ansvar. Men vad jag har försökt att
påvisa är att det i nuläget inte längre är så dryga kostnader att staten måste
gå in och ta ett särskilt ansvar, utan det går att begränsa kostnaderna, och
att man med den relativt ringa kostnad som återstår kan bära ansvaret på
den kommunala sidan.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1993/94:37 om kollektivtrafiksatsningen i
Göteborg

Anf. 21 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Rune Thorén har frågat mig om jag är beredd att omgående
ge klartecken för utbetalning av statliga bidrag för den del av Västtågspro-
jektet som det inkommit framställningar om till regeringen. Vidare frågar
han om jag är beredd att i övrigt medverka till att även andra delar av över-
enskommelsen som berör kollektivtrafiken kan få påbörjas och därmed
också erhålla statliga bidrag. Slutligen frågar han om jag är beredd att se
över frågan om bilavgifter och i stället söka andra former för finansiering.

Bakgrunden till frågan är att staten och berörda parter i Göteborgsregio-
nen i januari 1991 träffade en principöverenskommelse om trafik och miljö,
den s.k. Adelsohnöverenskommelsen. En slutlig överenskommelse har träf-
fats i juni 1993 mellan Vägverket och Göteborgsregionens kommunalför-
bund. Uppgörelsen skulle bekräftas av berörda kommuner. I dagarna har
alla de berörda kommunerna utom Tjörns kommun tillstyrkt den slutliga
Göteborgsöverenskommelsen. Kommunstyrelsen i Tjörns kommun har till-
styrkt överenskommelsen, kommunfullmäktige skall behandla frågan i slutet
av november. Överenskommelsen kommer därefter att remissbehandlas in-
nan regeringen lägger förslag till riksdagen om lånegarantier för utbyggna-
derna.

Frågan om bidrag till Västtåg bereds för närvarande inom Kommunika-
tionsdepartementet. Det är inte nu möjligt att svara på frågan när ett even-
tuellt bidrag till motorvagnsanskaffning kan beslutas och om det kräver riks-
dagens godkännande. Jag vill i sammanhanget påpeka att riksdagen ännu
inte givits tillfälle att ta ställning till om den nu träffade slutliga överenskom-
melsen överensstämmer med den preliminära överenskommelsens syften.
Regeringens bedömning av detta ingår i beredningsarbetet.

Vad beträffar den tredje frågan vill jag erinra om att en av de grundläg-
gande förutsättningarna för Göteborgsöverenskommelsen är att vägutbygg-
naderna skall finansieras med vägavgifter och att de därmed frigjorda ordi-
narie anslagen kan användas till bl.a. kollektivtrafiksatsningar. Mot denna
bakgrund är jag således inte beredd att i detta sammanhang diskutera andra
finansieringsformer.

Anf. 22 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Anledningen till att jag har ställt min interpellation är att jag är djupt be-
kymrad över den s.k. Göteborgsöverenskommelsen som tidigare hette
Adelsohnöverenskommelsen. Från min numera ganska långa tid som politi-
ker kan jag inte minnas att det har funnits något ärende, i vaije fall inte i
Göteborg eller dess region, som har tagits fram och beslutats med sådan
ovilja från alla håll.

Jag är helt klar över att en majoritet eller minoritet kan ha olika syn. Men
i det här fallet handlar det om att även de människor som har stått bakom
överenskommelsen mer eller mindre säger som biskop Brask, att man helt
enkelt nu är nödd och tvungen till detta. Detta tycker jag är förfärligt. Varför
är det då det? Jo, därför att problemet är att man har knutit upp ett vägbyg-
gande som skall finansieras med vägtullar. Inte förrän detta är klart betalar
man ut anslag till en kollektivtrafik som i stort sett alla parter är överens om
att man skall satsa på. Med den kollektivtrafiken skulle också problemen
minska. En del av vägbyggena har egentligen varit till för att lösa problemen.
Skulle man få en bättre kollektivtrafik kanske inte alla dessa väginveste-
ringar ens skulle behöva göras.

Som Mats Odell vet har länsbolagen i Västsverige inkommit med en ansö-
kan som är långt kommen. Man är överens om hur det skall vara med Väst-
tåg från Karlstad till Göteborg, Borås och även till andra delar i Västsverige.
Där är man själv beredd att satsa pengar och vill då att staten enligt överens-
kommelsen gör det som man har sagt att man skall göra, dvs. köpa upp viss
tågmateriel.

Det är alltså min första fråga. Och jag vill upprepa: Finns det ingen möjlig-
het att göra detta? Det står i överensstämmelse med regeringens politik, med
riksdagens politik och med politiken i regionen och i Göteborgs kommun.
Man borde kunna köra i gång kollektivtrafiken och vänta med den slutliga
uppgörelsen.

Den andra frågan handlade också om kollektivtrafiken. Jag vet att det
finns mycket som redan är klart att köra i gång och som också skulle kunna
innebära positiva åtgärder.

Den sista frågan, herr talman, handlar om vägtullar. Den 4 november
hade fullmäktige i Göteborg sitt möte. Jag var där och lyssnade på i stort sett
hela debatten. Jag har suttit i Göteborgs fullmäktige i många år, men jag har
aldrig hört att man från olika partier säger så som man gjorde här: Vi är ju
tvungna. Det låter ungefär som när danskarna gick in i Sverige och gjorde
saker och ting med tvång. Det handlar ju om vår egen region och vår egen
kommun, och vi har egna riksdagsmän. Vi borde väl kunna lösa detta.

Det finns egentligen ingen i Göteborgs kommun som vill ha vägtullar. Det

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 26

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

har kommit en framställan från Göteborgsregionens kommunalförbund om
att man skall försöka hitta andra lösningar. Jag har själv föreslagit att man
t.ex. skall införa en regional bensinskatt. Näringslivsdelegationen menar
precis som Motormännen och många andra att göteborgarna redan är över-
beskattade. - De är naturligtvis inte mer överbeskattade än man är i andra
delar av landet. Men man tycker att det borde gå att klara detta genom att
riksdagen anslår medel på vanligt sätt. Om det inte finns så mycket att det
räcker vore det rimligt att höja bensinskatten eller finna andra former.

Detta är en enig uppfattning i Göteborg. Mats Odell kommer att få höra
den när Göteborgsregionens kommunalförbund kommer och uppvaktar. Jag
menar att det därför vore klokt att fundera över andra sätt att lösa finansie-
ringen.

Avslutningsvis vill jag säga att man borde se på innehållet. Mellan Mats
Odell och mig är det en rak sträcka. Den går man snabbast rakt fram. Skulle
man då i stället bygga en tunnel som kostar 1,8 miljarder för att komma fram
till samma ställe - utan att ens passera en korsning? Så gjorde man i Mölndal,
även om man nu har skrinlagt det projektet. Så är det på flera ställen. Som
gammal politiker har jag respekt för att man kan ha olika uppfattningar. Det
har man egentligen inte här. Man är överens om att projekten inte är bra.
Jag menar att man då måste diskutera andra former för finansiering, men i
avvaktan på det se till att kollektivtrafiken kan starta omgående, framför allt
Västtågsprojektet. Min fråga till Mats Odell är då om man kan medverka till
att så kommer att ske.

Anf. 23 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Rune Thorén säger att man har byggt upp en modell som
innebär att helheten skall uppnås. Rune Thorén vill plocka russinen ur ka-
kan och köra kollektivtrafikdelarna först. Med ordet man avses här denna
kammare. Det är Sveriges riksdag som har lagt fast detta. Regeringen har
inget mandat att göra något annat än att uppfylla det som riksdagen har sagt.
Vi har varit oerhört kreativa och angelägna att få i gång kollektivtrafiksats-
ningar både i Göteborg, som Rune Thorén vet, och här i Stockholm när det
gäller Dennispaketet. I Stockholm har vi satt i gång upprustning av Nynäsba-
nan och ett flertal andra kollektivtrafikprojekt.

I den ursprunliga Adelsohnöverenskommelsen skulle Västtågsmedlen an-
vändas till investeringar i stationer utmed banorna i Göteborgsregionen. I
den slutliga överenskommelsen har det alltså ändrats till ett bidrag till motor-
vagnsanskaffning. Det är den förändringen som eventuellt kan kräva riksda-
gens godkännade, eftersom vi egentligen inte har anslag till rullande mate-
riel. Rune Thorén och jag bör ha viss respekt för att regelboken följs i den
frågan även om Rune Thoréns och min intention i det här fallet överensstäm-
mer helt och hållet. De ramar vi har är alltså riksdagens ursprungliga beslut.

Sedan säger Rune Thorén att det inte finns någon i Göteborg som vill ha
vägtullar. Det finns ingen i Stockholmsregionen heller som vill ha vägtullar.
Men vi har funnit att detta är en helhetslösning som består av en miljöavgift
som man får betala för att köra in i citykärnan. Den används dels till att
bygga kringfartsleder, dels till att rusta upp kollektivtrafiken och förbättra

kollektivtrafiksystemet. Detta är en modell som sammantaget måste betrak-
tas som balanserad.

Avsikten med bilavgifterna är faktiskt inte bara att finansiera vägutbygg-
naden. Jag menar därför att exempelvis en regional bensinskatt inte får den
styreffekt som skall förhindra att bilister kör in i stadskärnan i Göteborg. Jag
trodde att Rune Thorén och jag var överens om att det är en positiv effekt.
Den betalzon som man nu har kommit överens om i överenskommelsen visar
i underlagsmaterialet en 14-procentig minskning av biltrafikarbetet i cen-
trala Göteborg. Den ger en liten minskning av det totala trafikarbetet i hela
regionen. Därtill ger den tillräckligt stor intäkt för att klara av lånefinansie-
ringen. Det är bakgrunden till att regeringen anser att man bör hålla fast vid
bilavgiften, som i det här fallet är att betrakta som en miljöavgift. Det är
möjligt att en höjd regional bensinskatt också skulle dämpa resandet, men
det skulle inte ha den styreffekt som vi efterlyser.

En rak linje är kortare än en krokig linje, säger Rune Thorén. Det håller
vi nog alla med om på det teoretiska planet. Det finns dock många exempel
på att detta i verkligheten är betydligt lättare sagt än gjort. Jag vill uppmana
Rune Thorén att studera debatten kring vägdragningarna i Göteborgspake-
tet under de två år som den har pågått. Många mycket kloka och erfarna
politiker och ämbetsmän har deltagit i debatten. Det finns nu ett förslag och
regeringens ambition är att försöka se till att detta kan genomföras så fort
som möjligt.

Anf. 24 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Självklart har även jag respekt för riksdagen. Jag tror att
Mats Odell och jag är överens i många frågor, även om det i en sådan här
debatt låter som om vi är oense. Jag är klar över att riksdagen måste ta ställ-
ning till om vi ändrar oss från stationer till vagnmateriel. Men vad jag syftar
på är att man bör försöka göra ett ärende av det så fort som möjligt och inte
vänta på den slutliga uppgörelsen.

Jag har suttit som ordförande i både Kommunförbundet och GLAB och
tror mig kunna en del om vägdragningar. Jag vet - även om det kanske är
litet magstarkt av mig att säga det - att de vägdragningar som beslutats
många gånger inte blivit av eftersom de inte funnits med i människors med-
vetande och politikerna inte varit överens om dem.

Jag satt med i Storken, Storstadsutredningen, där vi föreslog vägtullar.
Men det var fråga om vägtullar som direkt skulle styra. Det handlar det inte
om i det här förslaget som det ser ut. Det är den erinran som Göteborgs
kommunfullmäktige haft. Man vill diskutera förändringar.

Jag har också pratat med Vägverket och har synpunkter på andra vägdrag-
ningar som jag är säker på skulle lösa en stor del av trafikproblemen. Det är
sådana resonemang jag tror att man måste föra.

Vägverket och kommunerna runt omkring har inte alla samma intresse av
vägdragningen i själva Göteborg. Men när jag åhörde mötet i Göteborgs
fullmäktige fick jag intrycket att man inte var särskilt trakterad av de lös-
ningar som föreslogs när det gäller väginvesteringarna. Däremot är det helt
klart att man är överens när det gäller kollektivtrafiksatsningen.

Avslutningsvis vill jag säga att jag inte tror att Göteborgsregionens kom-

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

muner eller invånare i gemen är negativa till att vara med och betala. Det är
sättet man betalar på som måste vara rimligt. Och den produkt man får
måste åtminstone för en majoritet kännas vettig. Med den bakgrund jag har
från Göteborg och Göteborgsregionen kan jag konstatera att det inte finns
respons för en del av de investeringar som görs när det gäller vägar. Däremot
finns det fullständig respons när det gäller satsningarna på kollektivtrafiken.

Därför tycker jag att det är viktigt att vi försöker att komma till skott så
fort som möjligt när det gäller kollektivtrafiken samt att Mats Odell kanske
har en förberedelse och en öppen attityd beträffande diskussioner om andra
typer av finansieringsformer. Även om vi försöker att finna vissa styrningsef-
fekter och vissa regionala former i fråga om ett sådant finansieringssystem
tror jag att det vore bra att ha vad jag tidigare nämnt så att säga i bakfickan.

Anf. 25 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Som framgår av denna och många andra debatter är Rune
Thorén och jag - det tror jag - överens om väldigt mycket i politiken. Det
gäller nog huvuddragen även i den här frågan. Bl.a. är vi överens om att det
här liksom de andra storstadsöverenskommelserna bör bli ärenden så fort
som möjligt.

Där tror jag, för att nu vara litet öppenhjärtig, att jag kan göra en hel del
för att det skall gå fort. Men jag tror faktiskt att Rune Thorén också, genom
att rikta sig inåt sitt eget parti, kan vara med och se till att de här projekten
snabbt kan bli ärenden.

Anf. 26 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Jag är beredd att medverka till det. Jag har ju tidigare sysslat
med de här frågorna och har en positiv inställning till en del av vägfrågoma.
Men det som varken jag eller någon annan tycker är bra måste vi helt enkelt
få hjälp med, så att det hela kan rättas till.

Den tunnel som jag har redovisat var helt horribel. Den finns med i det
sista förslaget. Också Mölndal har nu frångått den inställning som man hade
från böljan. Samma sak har Göteborgs kommun sagt.

Avslutningsvis vill jag rekommendera kommunikationsministern att läsa
Göteborgs kommunfullmäktiges yttrandeprotokoll, för om han gör det tror
jag att han kommer att dela min uppfattning. Det är ju sällan man hör politi-
ker uttala sig på det sätt som jag har uppfattat, dvs. att man säger: Härtill är
vi mer eller mindre tvungna. Så tycker jag inte att det skall vara när det gäller
politiker. I stället skall vi ha ett system som innebär att vi klarar ut och gör
sådant som i huvudsak alla tycker är positivt.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1993/94:46 om den s.k. Nordlänken mellan
Göteborg och Oslo

Anf. 27 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Ingvar Johnsson har frågat mig om jag avser att medverka
till att tidigarelägga investeringarna i den s.k. Nordlänken i förhållande till
Banverkets förslag.

Banverket har fått regeringens uppdrag att upprätta en plan för stomjärn-
vägar för perioden 1994-2003 som skall redovisas för regeringen senast
den 31 januari 1994. Planen skall upprättas mot bakgrund av den inriktning
och de ekonomiska ramar som riksdagen beslutat om. Om Nordlänken skrev
regeringen i propositionen att ”Nordlänken bör i sin helhet ingå i ett långsik-
tigt perspektiv. Redan under planperioden 1994-2003 bör medel anvisas för
att påbörja en utbyggnad”. I trafikutskottets betänkande förutsätts att möj-
ligheten att uppnå en angelägen tidigareläggning kommer att prövas inom
ramen för den fortsatta planeringen.

Banverkets planförslag är för närvarande på remiss. Enligt detta planför-
slag ingår det åtgärder för 1 335 miljoner kronor på Nordlänken. Färdigstäl-
landet av hela sträckan Göteborg-Kornsjö skulle enligt Banverket kräva yt-
terligare 2,7 miljarder kronor, vilket inte ryms inom det remitterade försla-
gets ramar. De åtgärder som Banverket redovisar i remissupplagan av sin
stomnätsplan medför att restiden på sträckan Göteborg-Oslo kan minska till
3 timmar och 40 minuter år 1997. Vid sekelskiftet, då hastighetsnedsätt-
ningar på grund av banarbeten kan förväntas minska i omfattning, beräknar
Banverket en möjlig restid på under 3 timmar på sträckan Oslo-Göteborg.

Jag anser att Banverket hittills har följt de givna direktiven för stomnät-
splaneringen så långt som möjligt. Den pågående remissbehandlingen får av-
vaktas.

Jag har tillsammans med min norske kollega beslutat att tillsätta en ge-
mensam samordningsgrupp för investeringar i vägar och järnvägar mellan
våra två länder. Denna grupp skall i första hand behandla vägoch järnvägs-
förbindelsen mellan Oslo och Göteborg. I gruppen ingår företrädare för det
norska samferdseldepartementet och det svenska kommunikationsdeparte-
mentet. Gruppen skall inom ramen för beslutade planer och budgetar bidra
till ett rationellt och samordnat genomförande av aktuella projekt. Gruppen
skall också kunna föreslå förändringar och anpassningar i planer och utbygg-
nader som gruppen finner rationella.

Som svar på Ingvar Johnssons fråga kan jag mot denna bakgrund säga att
jag för närvarande inte finner skäl att ingripa i den pågående planeringspro-
cessen förutom via det norsk-svenska samarbetet.

Anf. 28 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Först vill jag tacka kommunikationsministern för svaret.

Nordlänken behövs för Västsveriges utveckling, och därför skall Nordlän-
ken byggas nu. Banverkets förslag, att skjuta fram dess färdigställande till
en oviss framtid under nästa sekel, kan inte accepteras. En av vår regions
viktigaste framtidssatsningar kan bara inte behandlas så av Banverket. Så

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 26

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

Svar på
interpellationer

kan man sammanfatta reaktionerna på Banverkets förslag om att bygga
mindre än en tredjedel av Nordlänken under de närmaste tio åren.

Jag hävdar också att Banverkets förslag inte står i överensstämmelse med
riksdagens tidigare beslut. Riksdagen har uttalat att järnvägsförbindelsen
mellan storstäderna Oslo, Göteborg, Malmö och Köpenhamn är en länk av
stor betydelse för svenskt och norskt näringsliv, bl.a. med hänsyn till den
pågående utvecklingen av ett sammanhängande transportsystem i övriga
Europa.

Vidare ställde sig riksdagen bakom trafikutskottets skrivning, där det står:
Utskottet anser det därför angeläget att projektet kan förverkligas skynd-
samt.

Denna riksdagens skrivning om skyndsamhet kan bara inte vara förenlig
med det faktum att mindre än en tredjedel av investeringarna genomförs un-
der de närmaste tio åren.

Tycker verkligen kommunikationsministern att Banverket uppfyllt riksda-
gens ambition? Kan man när det gäller Banverkets förslag verkligen tala om
”skyndsamt”?

Jag menar att Banverkets förslag skulle få mycket negativa konsekvenser
för den västsvenska regionen. Om vi under så lång tid skall ha dåliga förbin-
delser mellan Göteborg och Oslo samt mellan Göteborg och Karlstad går
regionen miste om en rad saker:

* en stark stimulans för tillväxt och utveckling i regionen,

* en stor miljöinsats genom att gods- och persontrafik inte kan föras över
till järnväg samt

* en viktig insats mot den skyhöga arbetslösheten i regionen.

För det första är jag beträffande utvecklingen en av dem som tror att kon-
kurrensen mellan regionerna blir allt hårdare. För att en region skall klara
sig både i den inhemska och i den internationella konkurrensen måste regio-
nen ha goda kommunikationer. Därför är Banverkets förslag ett hot mot
Fyrstadsområdet, mot Dalsland och mot hela Västsverige.

För det andra gäller det alltså miljön. Om tiden för resor med persontåg
mellan Oslo och Göteborg minskas till två timmar, som föreslagits, skulle
det vara ett attraktivt alternativ. Nu leder förslaget i bästa fall till att det blir
fråga om tre timmar vid sekelskiftet. Hur skall någon kunna ta miljöaspek-
ten i fråga om denna järnvägssatsning på allvar om vi skall vänta kanske 15-
20 år på att järnvägsbygget är klart?

För det tredje är det när det gäller byggjobben positivt att arbetena med
Erikstadsvängen i Dalsland kommer i gång. Men byggandet av sträckan
Trollhättan-Öxnered borde också kunna påbörjas tre fyra år tidigare än
Banverkets förslag säger och följas av en långt snabbare utbyggnad av de
övriga sträckorna än vad Banverket tänkt sig.

Vad gäller de delar av Nordlänken som tillhör Fyrstadsområdet vill jag
påminna om att den regionen i dag har en arbetslöshet som ligger 3 % över
genomsnittet i riket. Här skulle en tidigareläggning av Nordlänkcn och andra
projekt som finns med i den för området framtagna trafikplanen vara välmo-
tiverade.

Jag vet också att det pågår ett arbete med att se vad en sysselsättningsmoti-

verad tidigareläggning av hela trafikpaketet för Fyrstadsområdet skulle få
för ekonomiska konsekvenser. Jag hoppas att kommunikationsministern ser
positivt på sådana konstruktiva förslag.

Vidare vill jag säga att jag har stora förväntningar på den samordnings-
grupp som har tillsatts och som är gemensam för Norge och Sverige. Jag tror
nämligen att denna grupp knappast kan komma fram till att det är accepta-
belt att vänta 15-20 år på att Nordlänken blir färdig.

Byggandet av Nordlänken kan ske snabbare genom att projektet tilldelas
mer av de medel som riksdagen redan har beslutat om. Men konkurrensen
om resurserna tycker jag också visar på att riksdagen borde ha beslutat om
de ytterligare miljarder till järnvägsbyggen som vi socialdemokrater före-
slog.

Herr talman! Kommunikationsministern säger i sitt svar att han ”för när-
varande inte finner skäl att ingripa i den pågående planeringsprocessen---

.” Jag har en viss förståelse för att det kan finnas formella skäl att avvakta
remissbehandlingen.

Ändå skulle jag vilja avsluta med att fråga kommunikationsministern:
Kan inte kommunikationsministern här och nu säga ifrån att det inte är rim-
ligt att skjuta färdigställandet av Nordlänken långt in i nästa sekel?

Anf. 29 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Det är med stort intresse som vi från Västsverige har tagit
del av kommunikationsministerns svar på Ingvar Johnssons interpellation
om Nordlänken. När Banverkets prioritering blev känd väckte det som be-
kant starka reaktioner bland politikerna i väst. Det är förklarligt av många
skäl. Jag skall bara nämna ett.

Det har skett en hård prioritering av de önskemål om järnvägsinveste-
ringar som har funnits i väst. Det har inte varit det lättaste, då många känt
starkt också för Bohusbanan. Men det har till slut ändå gått att få fram en
bred politisk enighet om vikten av en satsning på Nordlänken.

Förhoppningarna på en hög prioritering av förbindelserna med Norge har
därför varit och är stora, särskilt efter det att riksdagen i våras ställde sig
bakom trafikutskottets uttalande, att det var särskilt angeläget att projektet
kunde förverkligas gynnsamt.

Behovet har också lokalregionala aspekter. I en lösning av kollektivtrafik-
frågorna finns möjligheter att inom Göteborgspaketet satsa på snabba lokal-
tågsförbindelser mellan Trollhättan och Göteborg. Det lär inte bli mycket av
de möjligheterna om det inte blir ett dubbelspår.

Att snabba trafikmöjligheter för personer och gods dessutom på olika vis
skulle få positiva effekter både för Oslo och för Göteborgsregionen kan bara
understrykas. Göteborgs hamns roll skulle stärkas. Det är inte bara i kopp-
lingen Malmö-Köpenhamn - i det fallet genom snabba förbindelser via
bron - som det går att räkna hem positiva utvecklingseffekter. Det går även
med snabba och bra förbindelser mellan Oslo och Göteborgsregionen.

Kommunikationsministerns svar på Ingvar Johnssons interpellation får
mot denna bakgrund ses som en besvikelse. Det är gott och väl med en ge-
mensam samordningsgrupp mellan länderna, men vilka direktiv för arbetets
bedrivande har den svenske förhandlaren fått av kommunikationsministern?

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Mot bakgrund av riksdagens beställning i våras borde det i vart fall vara att
arbeta skyndsamt. Om så är fallet vill jag fråga: Varför har inte kommunika-
tionsministern angivit detta i sitt svar till Ingvar Johnsson?

Anf. 30 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Först vill jag säga att det känns riktigt skönt att få ett stöd
från socialdemokratiskt håll, eftersom jag har jobbat för en bra järnväg, inte
minst i Västsverige, i så pass många år. Det känns riktigt skönt.

Jag minns mycket väl de många debatter som jag har haft med Georg An-
dersson, bl.a. om vikten av att man planerar. Jag framhöll många gånger för
Georg Andersson att vi kan vara oense om till vilken grad vi kan finansiera
objekten, bara vi är på det klara med att de behövs. Det är mycket viktigt,
liksom att man planerar dem, så att man är redo att sätta i gång dem.

Tyvärr saknade jag både Ingvar Johnssons och Sten Östlunds stöd på den
tiden. Det kanske hade hjälpt fram projekten ännu fortare. Nu är Sten Öst-
lund, Ingvar Johnsson och jag motionärer i denna fråga, som gäller Oslo och
Göteborg. Jag kan alltså - precis som jag har gjort både när vi har varit i
minoritet och i majoritet - hålla med om och stå bakom påståendet att det
här är en viktig järnvägslänk. Den är viktig för Västsverige, men det är inte
bara en regional fråga. Det är en fråga för hela Sverige och t.o.m. utanför
Sverige. Det är fråga om att kunna få en förbindelse från Oslo till Göteborg,
till hamnen där och ut eller vidare på järnväg.

Det är klart att jag skulle kunna vara tyst i denna fråga och säga, som folk
i allmänhet tror: Låt den försenas, för då blir det ingen Öresundsbro! Det
var ungefär så en del av politikerna nere i Västsverige hotade. Nu tycker inte
jag så. Om det skall bli en Öresundsbro eller inte är det helt andra saker som
får bestämma. Det är miljön och det är pengarna som avgör det. Det är inte
fråga om trafiken här.

Det är alltså viktigt att vi får fram en helhet i Västsverige när det gäller
järnvägstrafiken. Det räcker egentligen inte att bara tänka på Oslo-Göte-
borg. Det är också fråga om Götalandsbanan. Anledningen till att jag näm-
ner den i det här sammanhanget är att om man har två timmars resa från
Oslo till Göteborg och sedan kan fortsätta till exempelvis Landvetter, blir
naturligtvis Landvetters flygplats för Sverige och kanske för ytterligare om-
råden en oerhört viktig internationell port. Det är därför som de här frå-
gorna är så oerhört viktiga.

Mats Odell har naturligtvis sett den fina broschyr som vi fick från Banver-
ket i går om Västkustbanan. Man kunde helt enkelt lägga upp mittbladet och
se hela sträckan från Göteborg till Malmö. Det är samma slags plan jag me-
nar att det är viktigt att man så snart som möjligt får när det gäller Oslo-
Göteborg, där man talar om hur man kan sätta i gång att hygga. Jag håller
med om att vi får försöka skjuta fram tidpunkten för detta. Men det är peng-
arna som avgör. Det kan vi återkomma till. Men det är mycket viktigt att
man är på det klara med var banan skall gå. Vad jag förstår - i varje fall har
inte jag fått någon annan information ännu - finns det problem i Göta älv-
dalen fortfarande som man måste klara upp innan man vet var banan skall
gå. Men det tror jag att man kan klara.

Herr talman! Jag tycker att det här är en viktig fråga. Den bör prioriteras.

Det var, precis som nyss har sagts, även trafikutskottets mening, inte bara
när det gäller den här banan, utan även i fråga om några andra av de stora
satsningarna. Man måste ta i dem, planera. Sedan får vi se i vilken tappning
vi kan skaffa medel. Men se till att de blir planerade!

Om jag inte minns fel är det redan den 16 december som den här gruppen
träffas i Oslo för att diskutera de här frågorna. Jag tror att det kommer att
hända en hel del även från norskt håll. Men, som sagt, se upp för Göteborgs-
politikerna! De hotar och är väldigt arga där nere nu. Både Adelsohn-
överenskommelsen och det här börjar snart bli för mycket för dem, så det
är nog bäst att försöka göra något. Tack, herr talman.

Anf. 31 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Vi skulle kunna ha en debatt om hur man främjar politisk
utveckling av olika slag med olika metoder. Men jag tror att vi skall avstå
från det just vid detta tillfälle.

Ingvar Johnsson frågade mig om jag tycker att Banverket har uppfyllt riks-
dagens intentioner. På den frågan måste jag faktiskt svara ja. Jag anser att
Banverket har följt utskottets intention så långt som de pengar som riksda-
gen har varit beredd att tilldela för järnvägsinvesteringar har gett förutsätt-
ningar för. Man har nämligen lagt pengar också på andra banor. Det finns
ledamöter av denna kammare som har motsvarande debatter med mig om
de banorna.

Jag tycker ändå, herr talman, att vi måste konstatera att det nu pågår ett
remissarbete. Vi har nu en tid av regionalt remissarbete. Därefter kommer
Banverket, senast den 31 januari 1994, att till regeringen överlämna sitt för-
slag till stomnätsplan.

Dessutom vill jag gärna liksom Ingvar Johnsson säga att jag har stora för-
hoppningar på samordningsgruppen. Men samordningsgruppen har inte mer
pengar än vad riksdagen har. Jag tror att det finns en kreativitet och att det
finns en möjlighet att arbeta konstruktivt med detta.

Ingvar Johnsson återkommer till något som jag knappast hade förväntat
mig att ånyo få höra i denna kammare, nämligen att Socialdemokraterna
föreslog fler miljarder till järnvägen. Det är visserligen rätt att det föreslogs
fler miljarder, betydligt fler miljarder. Det var ett hejdlöst överbud, skulle
jag vilja säga. Det fanns bara en liten hake i det sammanhanget. Ni försökte
aldrig finansiera detta. Ni lyckades inte ens sälja in detta hos er egen dåva-
rande samordnare, Allan Larsson. Han har nu flytt fältet för att gripa sig an
arbetslösheten i Europa. Det kan jag förstå, för han skuggade inte in dessa
pengar i den skuggbudget som han upprättade med anledning av regeringens
budgetproposition. Jag tycker ändå, Ingvar Johnsson, att vi kan enas om att
om ni tar fram konkreta förslag till besparingar på andra områden, eller in-
komstförstärkningar som också räcker till flera miljarder till järnvägen så
kan vi diskutera den här frågan.

Sten Östlund säger sig vilja ha dubbelspår, och jag hoppas att han har stu-
derat materialet. Där framgår det att dubbelspår i första hand är projekterat
fram till Öxnered. Sten Östlund tycker att mitt svar är en besvikelse. Jag kan
bara hänvisa till att vi har lagt fast cn plan som vi följer. Ingvar Johnsson har
ställt en interpellation till mig mitt i denna planeringsprocess. Det är klart

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

att varje svar under den processen nästan definitionsmässigt måste bli en be-
svikelse.

Det brukar ofta framhållas att norrmännen gör mycket mer än vad vi gör
från svensk sida. Jag vågar hävda att de norska utbyggnadsplanerna faktiskt
släpar efter de svenska. Det gäller finansieringen och de medelhastigheter
som planeras för banan. De norska planerna innebär att man 1997 skall ha
ett utbyggt dubbelspår på halva sträckan mellan Oslo och Kornsjö till en
kostnad av ungefär en miljard.

På grund av låg kapacitet på delen närmast Oslo kommer hastigheten att
vara lägre på den norska delen. Genomsnittshastigheten kommer att vara 86
km/h på den norska sidan, och 111 km/h på den svenska, enligt det förslag
som Banverket nu har lagt fram. Det är naturligtvis inget argument för att
man inte skulle kunna köra ännu fortare på den svenska sidan, vilket jag
också inser. Man har ofta framhållit att detta skulle innebära en obalans mel-
lan de svenska och de norska satsningarna, vilket jag härmed vill dementera.

Anf. 32 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag är litet förvånad över att kommunikationsministern sä-
ger att Banverkets förslag är förenligt med riksdagsbeslutet. Om nu rege-
ringen har sagt en sak i propositionen, och riksdagen lägger till att det här
skall ske med skyndsamhet, så måste man mena något med det. ”Skynd-
samt” kan inte betyda ett 15-20 års perspektiv.

Om det nu inte skulle gå att klara av en så här utomordentligt viktig fram-
tidsinvestering inom de ekonomiska ramar som Odell har angivit och som
fått riksdagens godkännande, då svär det mycket emot alla de stolta deklara-
tioner som Odell gjorde i våras om hur många framtidssatsningar vi skulle
få till stånd tack vare de här resurserna.

Jag vill beröra argumentet om sysselsättningsfrågan en gång till. Jag är
rädd att kommunikationsministern och andra inte tänker tillräckligt långsik-
tigt. Byggandet av delen mellan Trollhättan och Öxnered kan alltså tidigare-
läggas och komma i gång redan 1995. I det området har man bland den
högsta arbetslöshet som finns på byggarbetsmarknaden. Om man av det skä-
let skulle tidigarelägga projektet drar det naturligtvis med sig räntekostna-
der. Å andra sidan är priserna på entreprenader nu låga på grund av arbets-
lösheten. Av den anledningen vore det helt enkelt dumt att inte ta chansen
och i detta läge genomföra den här typen av investeringar.

Vad har det här för betydelse för tillväxten och utvecklingen i området?
Näringslivet styr naturligtvis ganska mycket av sina investeringar till områ-
den med goda kommunikationer. Nu har Fyrstadsområdet, Dalsland och
Norra Bohuslän tappat sysselsättningstillfällen ganska kraftigt. En fram-
skjutning så långt fram i tiden av en för regionen så viktig investering kan ge
intrycket av att statsmakterna inte tycker att regionen är någonting att satsa
på. Det kan alltså få negativa effekter för möjligheterna att utveckla regio-
nen.

Kommunikationsministern sade nu senast att det inte går att anlägga syn-
punkter på frågan i den här remissfasen. Det vill jag tolka positivt, att kom-
munikationsministern egentligen delar min åsikt att framskjutningen av pro-

jektet långt fram i tiden, som Banverket föreslår, inte är förenligt med de
ambitioner som kommunikationsministern har.

Anf. 33 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Jag kan kort konstatera att jag inte kunde uppfatta att jag
fick något egentligt svar på min fråga i slutet på mitt anförande. Jag frågade
vilka direktiv argetsgruppen hade att arbeta efter, om det var att skyndsamt
arbeta fram förslag och föreslå prioriteringar när det gäller trafiken mellan
Göteborg och Oslo.

Anf. 34 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Hen talman! Först vill jag till Ingvar Johnsson säga att det av Banverkets
förslag till stomnätsplan framgår att Erikstadsvängen är högst prioriterad.
Jag tror att alla är överens om att det i många avseenden är klokt. Därefter
kommer Göteborg-Fyrstadsområdet. Hela den korridoren har den högsta
prioriteten i investeringsplanen.

Jag håller självklart med Ingvar Johnsson om att det hade varit mycket
bättre om vi hade haft mer pengar och hade kunnat fördela dem på alla de
projekt som alla ledamöter i denna kammare med rätta anser skulle hjälpa
deras region ur svåra problem, skapa bättre attraktivitet för etableringar, un-
derlätta arbetslösheten, osv.

Nu gör vi ändå, herr talman, den största järnvägssatsningen sedan 1860-
talet i Sverige. Satsningarna ligger sammanlagt på nästan 40 miljarder kro-
nor - inte 32 miljarder som vi ursprungligen trodde, utan närmare 40 miljar-
der kronor kommer att satsas på spårburen trafik under de kommande tio
åren. Det är trots allt den största järnvägssatsning som gjorts i modern tid.

Planen på hur pengarna skall fördelas är nu ute på remiss. De synpunkter
som både Ingvar Johnsson och Sten Östlund framförde är typiskt sådana som
skall komma fram i remissarbetet.

Till Sten Östlund vill jag bara säga att direktiven till gruppen egentligen
framgick av svaret, där jag sade att gruppen inom ramen för beslutade planer
och budgetar skall bidra till ett rationellt och samordnat genomförande av
de aktuella projekten. Den skall också kunna föreslå sådana förändringar
och anpassningar i planer och utbyggnader som gruppen finner rationella.
Såväl Ingvar Johnsson som Sten Östlund skall kunna sätta ett visst hopp till
att detta kan innebära en bättre situation än enligt det förslag som nu ligger
och remissbehandlas.

Anf. 35 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Det sistnämnda vill jag ställa förhoppningar till. Man skall
kunna komma fram till bättre lösningar än enligt förslaget.

Jag nämnde också att det är en tidig byggstart för Erikstadsvängen, men
nu säger Odell att sträckan Göteborg-Trollhättan kommer därefter. Det lig-
ger väldigt litet specificerade pengar för sträckan Älvängen-Trollhättan,
dessutom på nästa sekel om jag inte har läst alldeles fel. Det är helt oaccepta-
belt med en så långsam utbyggnadstakt.

Jag skulle än en gång vilja poängtera att järnvägen mellan Oslo och Göte-
borg inte är vilken järnväg som helst. Det är alltså en sträckning som borde

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

ha fått förbätttrad standard för väldigt länge sedan. Det har försinkats på
grund av olika synpunkter på dragningar och annat. När man nu ändå ligger
så långt framme att man ungefär vet hur man skall ha det, tycker jag att det
skulle vara en tragedi om det kommer att dröja så länge.

Slutligen hoppas jag att jag kan tolka det som kommunikationsministern
har sagt positivt, dvs. att han tänker medverka till att det förslag som så små-
ningom efter remissarbetet skall framläggas kommer att vara bättre - sett ur
det västsvenska perspektivet - än det förslag som i dag finns.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1993/94:44 om kommuners resurstilldel-
ning till skolan

Anf. 36 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Eva Johansson har i en interpellation frågat mig om jag är
beredd att skyndsamt låta utvärdera hur de nya principer för resurstilldel-
ning som tillämpas i en del kommuner stämmer med skolans uppdrag att ge
likvärdig utbildning.

Denna fråga skulle kunna besvaras mycket kort: Att göra en sådan utvär-
dering ingår i det uppdrag som givits åt Skolverket. Låt mig dock beröra
några punkter som Eva Johansson nämner i sin interpellation.

Jag vill inledningsvis påminna om att det var min företrädare, dåvarande
skolministern Göran Persson, som i propositionerna (1989/90:41) om kom-
munalt huvudmannaskap och (1990/91:18) Ansvaret för skolan initierade de
förändringar på skolområdet som innebar ändrat huvudmannaskap, nya
skolmyndigheter och nytt bidragssystem. I Ansvarspropositionen framhölls
att decentraliseringen av beslutanderätten och det förändrade ansvarstagan-
det inte borde göra halt vid kommungränsen eller hos politikerna. De olika
resurstilldelningssystem som nu prövas i kommunerna är en följd av föränd-
ringarna på skolområdet och syftar till att ge skolorna möjlighet att självstän-
digt styra och ansvara för verksamheten. Nuvarande regering har fortsatt yt-
terligare en bit på den inslagna vägen. Genom det nya kommunala utjäm-
ningsbidraget har kommunerna fått större frihet att organisera sina verksam-
heter, och flertalet av kommunernas ekonomiska beslut har förts närmare
brukarna.

Som framgår av mitt resonemang har regeringen inga avsikter att åter cen-
tralisera ansvaret för skolan.

Av 1 kap. 2 § och 4 kap. 1 § skollagen framgår att det är kommunernas
skyldighet att ge elever med svårigheter stöd. Om missförhållanden uppstår
på grund av det styr- och resurstilldelningssystem som för närvarande tilläm-
pas eller på grund av något annat, är det i första hand Skolverket som skall
fungera som väckarklocka. Skolverket har denna roll inom ramen för sitt
uppföljnings- och utvärderingsansvar. Därutöver har Skolverket också ett
tillsynsansvar, vilket innebär att avsteg från läroplanerna och skollagen skall
påtalas och beivras.

Av Skolverkets fördjupade anslagsframställning framgår bl.a. att verket

ser det som en central uppgift att under den närmaste treårsperioden analy-
sera kommunernas resursfördelningssystem. Eva Johansson kommer så-
lunda att få sin önskan om utvärdering uppfylld. Jag kommer emellertid inte
att ta initiativ till någon skyndsammare behandling än den Skolverket tänkt
sig. För mig ter det sig nämligen viktigt att ett nytt system får vara i bruk en
tid innan det utvärderas samt att skolans ansvariga - kommuner, myndighe-
ter och enskilda skolor - får någorlunda stabila och långsiktiga spelregler,
något som dessutom är en förutsättning för att en utvärdering skall kunna
göras och att seriösa slutsatser skall kunna dras.

Anf. 37 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka skolministern för svaret. Det innehåller
en värdefull tillbakablick. Det är ofta bra att göra en sådan när man vill gå
framåt.

Jag har frågat om hur lagens krav på en likvärdig utbildning uppfylls med
ett resursfördelningssystem som inte tar hänsyn till att barn är olika och har
skilda behov. Det är den diskussionen som jag tycker är angelägen att föra.

Svaret är en ganska lång och i viss mån överraskande plädering för den
kommunalisering, eller decentralisering, som genomfördes av Göran Pers-
son och den socialdemokratiska regeringen. Beatrice Asks partivänner slogs
då med näbbar och klor mot det beslutet. Man talade om att riva upp beslu-
tet, om man kom i regeringsställning. Ett av argumenten var rädslan för att
likvärdigheten i utbildningen inte skulle kunna upprätthållas över hela
landet. Nu slår inte Beatrice Ask bara vakt om denna reform, utan hon går
t.o.m. så långt att hon varje gång dessa frågor tas upp i kammaren i själva
verket undviker att diskutera hur hon ser på kommunernas skötsel av skolan
och vilka effekter de förändringar som nu sker får för eleverna.

Beatrice Ask vill inte ens ta reda på hur det har blivit, i vart fall inte ännu
på ett tag. Man skall vänta i tre år. Det är nog inte vad Göran Persson och
den socialdemokratiska regeringen hade tänkt sig. I den debatten - och
också många gånger därefter - betonades tvärtom vikten av en effektiv,
snabb och löpande utvärdering, som kan vara till stöd för utvecklingen i
kommunernas skolor och som ett instrument för att garantera likvärdigheten
i utbildningen.

Beatrice Ask har nu varit skolminister i drygt två år. Jag tror inte att för-
ändringstakten i skolan någonsin har varit så hög som under dessa två år.
Det kunde ha varit ett ganska gott betyg åt en regering och en skolminister
som är inställda på att handla, men jag menar att utvecklingen i många av-
seenden har gått åt fel håll.

På bara två år har skolan fått vidkännas mycket kraftiga resursminsk-
ningar. I det läget är det enligt min mening extra viktigt att se till att läropla-
nens krav på en rättvis resursfördelning upprätthålls. Det är framför allt i
svåra tider, när resurserna är knappa, som kravet på prioriteringar är som
starkast.

Det som nu händer i olika kommuner går dock i motsatt riktning. Modera-
ter i många kommuner inför diverse former av skolpeng. 1 Sollentuna har
man infört en skolpeng som uppgår till över 90 %. Det säger sig självt att

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 26

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

det då inte blir särskilt mycket över att fördela bland alla de elever som av
olika anledningar har behov av extra hjälp och stöd.

I Järfälla uppgår skolpengen till mellan 85 % och 90 %. Det har inneburit
att en skola i centrala Jakobsberg har mist 13 av sina 36 lärare, medan en
skola i ett bedydligt mycket mer gynnat område har fått ökade resurser.
Detta har ingenting med elevernas behov att göra. Dessa behov har inte för-
ändrats över den här tiden - klyftorna har snarare vidgats. Det här är effek-
ten av en kall, matematisk modell, där man inte tar några som helst mänsk-
liga hänsyn.

Det är dessa effekter som jag skulle vilja diskutera med skolministern.
Hon borde vara intresserad av detta. Skolministern behöver ju inte disku-
tera frågan på ett sådant sätt att hon lägger sig i Sollentunas, Järfällas och
alla andra kommuners beslutsfattande. Men det är oerhört väsentligt att vi
i en tid av snabba och oerhört stora förändringar hela tiden för en livlig och
öppen debatt, just som stöd för kommunerna i deras förändringsarbete och
för att vara uppmärksamma på riskerna för att utbildningen inte blir likvär-
dig.

Det är viktigt att utvärderingen kommer till stånd snarast möjligt. Föränd-
ringarna är som sagt stora och det går fort undan. Man kan inte vänta i tre
år. De barn som nu går i skolan kan dess värre inte genomföra sin skolgång
i repris.

Jag tycker att det vore konstigt om inte skolministern hade någon uppfatt-
ning om huruvida det är bra eller dåligt för likvärdigheten i utbildningen att
det införs så extrema former av skolpeng.

I svaret sägs att Skolverket skall påtala och beivra avsteg från det som sägs
i läroplanen. Jag skulle vilja ha reda på vad detta innebär. Prövas det nu
med anledning av alla de väckarklockor som ringer - både i Skolverket och
framför allt utanför Skolverket - något fall, där likvärdigheten riskerar att
gå förlorad?

Utskottet hade en utfrågning för bara drygt en månad sedan, som gav
mycket tydliga besked om att de elever som har de mest uttalade handikap-
pen och de mest uttalade behoven av extra stöd fortfarande kan få hjälp,
men den stora gruppen elever däremellan med mindre uttalade problem blir
i dag utan stöd. Det innebär naturligtvis att dessa elever riskerar att få
mycket stora bekymmer med sin skolgång framöver. Det är fråga om barn
som har behov av litet mer tid, som kanske kommit efter på grund av sjuk-
dom eller som har svårt att koncentrera sig.

Jag skulle alltså vilja ha reda på varför skolministern undviker en diskus-
sion om dessa frågor. Pågår det någonting som kan tillföra debatten ytterli-
gare bränsle?

Anf. 38 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! I flera debattartiklar och utspel under den senaste tiden har
skolministern anklagat Socialdemokraterna för att vilja riva upp s.k. valfri-
hetsreformer på skolområdet. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet för en tid
sedan sägs bl.a.:”Med socialdemokratisk skolpolitik skulle klockan vridas
tillbaka och förhållandena skulle återgå till det gamla och beprövade.”

I interpellationssvaret får vi nu ett rakt motsatt budskap. Det är egentligen

socialdemokratisk skolpolitik som Beatrice Ask och regeringen fullföljer.
Den socialdemokratiska Ansvarspropositionen framhölls som ett föredöme
när det gäller valfriheten. Det resurstilldelningssystem som nu prövas i kom-
munerna sägs bara vara en följd av den valfrihetens väg som Socialdemokra-
terna banat.

Vad Beatrice Ask tycks vilja meddela är att Socialdemokraterna krattade
manegen. Nu är det Moderaterna som står för akrobatiken på skolområdet.
Det är just denna akrobatik - med större eller mindre hål i skyddsnäten,
bl.a. i form av en starkt segregerande skolpeng - som det finns anledning att
reagera mot.

Jag vill starkt understryka vad Eva Johansson säger i sin interpellation om
kommunernas syn på resursfördelningen. De påpekar bl.a. att de fortfa-
rande klarar att ge stöd åt elever med mycket tydliga och uttalade handikapp
medan elever med andra mindre synliga men nog så svåra problem inte
längre kan få den hjälp de behöver. Det handlar om barn med fysiska, psy-
kiska och sociala handikapp men också om barn med andra inlärningssvårig-
heter, t.ex. språkliga. Företrädare för Skolverket bekräftade vid en genom-
gång hos riksdagens revisorer i tisdags att dessa problem existerar och tende-
rar att växa.

Låt mig ta Malmö kommun som ett exempel på problemen. Malmö kom-
muns skolchef sade vid utbildningsutskottets öppna utfrågning den 7 oktober
om situationen i skolorna: ”Det är alldeles uppenbart att vi i år totalt sett har
sämre möjligheter än tidigare att ta hand om elever med särskilda behov.” I
Malmö har klass-/gruppstorleken ökat samtidigt som antalet resurstimmar
minskat. Barn med svårigheter har inte kunnat stödjas på samma sätt som
förut. Skolpsykologtiden har minskat med 25 %. Detta är ett resultat av re-
geringens samlade politik mot kommunerna. Den drabbar skolan med allt
större kraft.

Skolministern ger sedan i sin interpellation uttryck för en tidigare helt
okänd egenskap: den klädsamma blygsamheten, draperad i begreppet
”skynda långsamt”. Saktmod och långsamhet i reformarbetet har ju annars
inte varit den mest utpräglade egenskapen hos det moderatledda Utbild-
ningsdepartementet. Snarare har det omvända förhållandet hittills domine-
rat. Först beslut i renlärig ideologisk anda, och sedan konsekvensanalyser
av de i all hast genomförda och ofta av en samstämmig skol- och utbildnings-
värld starkt kritiserade hastverken. Som konkreta exempel kan jag nämna
högskolans nya lokalförsörjningssystem, där ”soppan är total” enligt fram-
stående företrädare och universitet, och förslaget till nytt studiefinansie-
ringssystem, som innebär ett dråpslag mot studenterna.

Vad gäller skolans resursfördelning behövs inte någon långbänk. Här
räcker det inte att som skolministern hänvisa till Skolverkets roll som väckar-
klocka. Väckarklockorna är redan många och ringer så starkt att ljudet
måste ha nått också Utbildningsdepartementet. Segregationstendenser och
ökande orättvisor i den svenska skolan blir alltmer påtagliga. Att inte ingripa
mot dessa orättvisor, fru skolminister, är verkligen att vrida klockan till-
baka - inte Socialdemokraternas försök att göra någonting åt problemen.

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 39 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Eva Johansson försöker att beskriva historien. Jag delar inte
Eva Johanssons historieskrivning. För egen del argumenterade jag för ett
kommunalt huvudmannaskap. Det finns många uppfattningar om huruvida
kommunalt huvudmannaskap har fördelar eller mest nackdelar, och det
finns det även inom Socialdemokraterna.

Eva Johansson hänvisar till Sollentuna, Järfälla, osv. Det är självfallet
mycket intressant att höra hur verksamheten bedrivs i olika kommuner. Men
det går inte att dra generella slutsatser av ett sådant underlag. Skolverket
har däremot redovisat en hel del som rör resursfördelning och möjligheten
att ge likvärdig utbildning.

I drygt två tredjedelar av kommunerna uppger tillfrågade skolchefer eller
motsvarande att det nya statsbidragssystemet som sådant inte har inneburit
förändringar för gruppen elever med behov av särskilt stöd. Däremot har
man från olika håll framhållit att de ekonomiska svårigheter som kommuner
och nationen i dag brottas med har ändrat förutsättningarna för att hjälpa
elever med särskilda behov. Minskade ekonomiska resurser kräver resurs-
snålare lösningar. Det påtalas också i utvärderingen att detta i vart fall inte
alltid behöver innebära försämringar.

Exempel på vad man gör för att kompensera är inrättandet av konsultativa
pooler, att man samarbetar bättre med andra sociala myndigheter samt en
rad andra åtgärder. Det går inte att dra några entydiga slutsatser enbart ge-
nom att räkna kronor och ören. Det är också viktigt att noggrant påtala kom-
munernas och skolornas ansvar för elever med behov av särskilt stöd, vilket
regeringen har gjort i bl.a. läroplanspropositionen.

Eva Johansson vill se en löpande utvärdering av de förändringar i statsbi-
dragen som gjorts. Jag vill påstå att en sådan löpande utvärdering sker i kom-
munerna. Kommunerna prövar många olika former av resursfördelning. De
debatteras, och de justeras rätt kraftigt. Nu senast var det Stockholms kom-
mun som ville lägga extra vikt vid att i skolorna ta hänsyn till elever från
andra länder. Man tyckte inte att det system man hade var bra.

Det väsentliga är att kommunerna själva får organisera sin resursfördel-
ning och hitta ett system som fungerar. Det är också viktigt att man låter de
generella statsbidragen verka åtminstone ett år - de har inte funnits i ett år
ännu - innan staten börjar utvärdera. Det finns inte tillräckligt underlag.

Man måste ha ett mycket stort förtroende för kommunerna. Jag har i mitt
svar hänvisat till Göran Perssons propositioner, eftersom jag tycker det är
viktigt att påminna socialdemokraterna om att de själva, i varje fall tidigare,
trodde på decentralisering och hade visst förtroende för kommunala företrä-
dare. Jag tycker att Göran Persson i en del avseenden gjorde en bra början,
men det var inte tillräckligt. Vi har därför fortsatt på denna väg. Nu tycks vi
stå tämligen ensamma om att hysa tilltro till kommunalpolitikerna.

Jag vill gärna betona Skolverkets bild av skolan. Det är oerhört intressant
vad gäller den fråga som Eva Johansson har ställt om den likvärdiga utbild-
ningen och stödet för elever med särskilda behov. Här framhålls nämligen
att huvuddelen av landets kommuner och kommunala förtroendevalda i sina
skolplaner särskilt tar upp arbetet med barn med särskilda behov. I Skolver-
kets redovisning har 100 kommuner utvärderat hur väl de lever upp till ambi-

tionerna, de drar slutsatser och försöker, utgår jag ifrån, hitta former för för-
bättringar.

Jag har alltså ett stort förtroende för kommunalmännen. Jag tycker att
man skall ha ett rimligt underlag för att dra slutsatser. Jag vill också till Bengt
Silfverstrand påpeka att klasstorlekarna inte har ökat så drastiskt som han
sade i sitt inlägg. Det finns inte belägg för detta. Det finns en tendens till och
exempel i vissa kommuner på att framför allt de gamla statsbidragen lett till
att vi fått mycket stora grupper. Men generellt över landet kan man inte dra
sådana slutsatser som socialdemokraterna uppenbarligen vill göra.

Det finns inte heller något färdigt studiemedelsförslag från regeringen.
Det har lagts fram olika förslag, olika förslag har debatterats, och vi resone-
rar om dem. De innehåller både fördelar och nackdelar, och det kräver en
debatt. Men beskyll oss inte för att ha lagt fram färdiga förslag!

Sammanfattningsvis noterar jag att socialdemokraterna anser att man
skyndsamt bör utvärdera, trots att kommunerna inte har haft ett år på sig att
pröva de nya statsbidragsreglerna. Jag tycker att man slarvar med underlaget
när man mer eller mindre beskyller kommunerna för att inte ta sitt ansvar
för elever med särskilda behov.

Jag har också tagit del av protokollet från det utskottsförhör som gäller
kommunernas resurser. Det var mycket intressant. Av det framgår att det
finns både engagemang och intresse för detta. Framför allt är det de osynliga
grupperna - om jag får säga så - av elever med särskilda behov som vi behö-
ver titta extra på. Det väsentliga är att lyfta fram dessa elever och påtala de
brister som finns. Det är ett arbete som inte görs i en utvärdering.

Anf. 40 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Beatrice Ask säger att det inte går att dra några generella
slutsatser på grundval av exempel från enstaka kommuner. Självfallet gör
det inte det. Det är just därför som jag tycker att det är så angeläget att vi
får ett riktigt underlagsmaterial för att diskutera här i riksdagen.

Till vår roll hör att utvärdera. Vi skall självfallet inte delta aktivt i Skolver-
kets utvärdering, men det hör till vår roll att garantera det som vi har skrivit
i lagen och i läroplanen om en likvärdig utbildning för våra barn. Då behöver
vi ett underlag. I en tid med mycket snabba förändringar kan vi i den här
församlingen inte säga att vi skall vänta och se vad som händer. Om tre år
får vi reda på om det gick snett eller inte. Det gäller särskilt mot bakgrund
av de många och mycket högröstade väckarklockor som har hörts i den här
debatten.

Det är alldeles riktigt, som Beatrice Ask säger, att det finns ett engage-
mang och ett intresse ute i kommunerna bland politiker och anställda i sko-
lan för att få en så bra skola som möjligt. Men det finns också en mycket stor
oro för vart utvecklingen tar vägen. Det tror jag nog att Beatrice Ask också
kunde läsa ut i protokollet från utfrågningen. Det handlade faktiskt om en
sådan och inte om ett förhör. ”Vi klarar inte mer nu”, var en mycket vanlig
replik.

I Lgr 80 sägs det att om elever har svårigheter skall man vid fördelningen
av skolans förstärkningsresurser främst försöka tillgodose dessa elevers be-
hov innan resurserna används för andra ändamål. Detta hänger ihop med

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

det gamla statsbidragssystemet. Under arbetet med att ta fram den nya läro-
planen har jag fått många försäkringar om att man inte har för avsikt att
ändra den grundläggande inställningen i den här frågan. I det perspektivet
skulle det vara så bra att få en debatt i den här församlingen där skolminis-
tern talar om hur hon ser på det förhållandet att många elever inte får sina
resurser tilldelade efter sina behov utan i första hand per skalle. Ända upp
mot 90-95 % av en skolas resurser fördelas rätt över, utan någon tanke på
att elever faktiskt inte är lika.

Fru skolminister! Går detta ihop med vad som har sagts om att ni vill hålla
fast vid en rättvis resursfördelning? Vi behöver inte nämna några kommu-
ners namn om det känns otäckt, utan bara diskutera principen. Jag vidhåller
att vi är tvungna att föra en sådan debatt här till ledning för kommunerna.
Det är inget misstroende mot kommunerna.

Anf. 41 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Fru skolminister, man kan dra vissa generella slutsatser om
underlaget är tillräckligt stort. De slutsatser man kan dra av det här materia-
let är bl.a. följande:

Skolpengssystemet har skapat vissa problem gentemot framför allt tre ty-
per av verksamheter. Det gäller för det första skolor i uttalat resurssvaga om-
råden. Det gäller för det andra skolor i glesbygdsområden. För det tredje
gäller det riktigt små skolor i tätorter.

I många sammanhang uttalar man sig för flexibilitet och rörlighet. När
man då samtidigt har det här underlaget kan man gå in och göra föränd-
ringar. Man kan komplettera systemet på olika sätt och göra förändringar.
Man behöver inte vänta många år och låta problemen växa och bli ännu
större. De är stora i många kommuner. Det visar också den diskussion som
vi hade på utfrågningen.

Skolverket konstaterar att skolpeng införts i en femtedel av landets kom-
muner den 1 januari 1993. Det förhållandevis begränsade antalet understry-
ker vår kritik. Detta är inte den stora ideologiska reform som skulle frälsa
skolvärlden. Detta visar att många inte har anammat systemet. Där man har
gjort det har resultaten blivit synnerligen blandade.

Skolverket säger vidare att den terminologiska uppfinningsrikedomen för
närvarande är mycket stor inom skolan när det gäller skolpeng av något slag.
Vi ser tendenser i våra analyser, säger Skolverket vidare, som vi vill höja ett
varningens finger för. Administrativa beräkningar styr ibland skolpengen.
Problemen är så strukturellt olika att man måste ta hänsyn till de olika svå-
righeter olika elevgrupper har.

Då kan vi generellt säga att resursproblemen har blivit stora i de allra
flesta kommuner. De har blivit mycket stora i kommuner som redan av olika
skäl är segregerade. Det vet skolministern om. Det är på detta gedigna un-
derlagsmaterial som vi menar att man bör ingripa.

Anf. 42 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag är glad att Eva Johansson deklarerar att hon är medveten
om det engagemang och intresse för att värna dc svaga eleverna som finns
ute i kommunerna.

Det förvånar mig dock att Eva Johansson och socialdemokraterna gene-
rellt tycks vara så kritiska mot det arbete som bedrivs lokalt för att utveckla
resursfördelningssystemen. Jag har nämligen inte hört några kommunala fö-
reträdare som kräver en återgång till de gamla specialdestinerade bidragen.
Jag har inte heller hört en samfälld kör av kommunalmän och kommunal-
kvinnor som säger att de tidigare fördelningssystemen, som man har lämnat
i några kommuner, levde upp till de ambitioner som finns.

Den viktiga frågan, som inte riktigt har kommit fram här, är naturligtvis
vem som skall bestämma behovet. Där finns det en stor skillnad mellan mig
och socialdemokratiska företrädare. Eva Johansson anser uppenbarligen att
det är här i riksdagen vi på något sätt åtminstone skall tala om hur man inte
kan tillgodose behov eller vad som inte är behov som skall vara med.

Regeringen har den uppfattningen att behovet bara kan avgöras så nära
de levande barnen som det bara går. Det är först och främst ute på skolorna
själva samt i kommunerna. Därför är det så bra att kommunerna nu prövar
olika modeller för att fördela sina resurser på ett klokt sätt. Det är också bra
att man söker former där skolorna själva får en budget som de kan använda
för de lokala behov som de ser, bara de håller sig inom budgeten.

De allra flesta kommunerna har också ett gemensamt. Trots att skolpengs-
systemen, som uppenbarligen retar socialdemokraterna, har en enhetlig be-
nämnning, är de mycket olikartade. De har i olika utsträckning en gemen-
sam pott för just specifika behov och annat som icke kan omfattas av en ge-
neraliserad procentsats e.d. Detta sökande pågår nu. Den kontinuerliga ut-
värdering jag tidigare nämnde handlar ju om att söka sig fram och tillbaka
för att se var gränsen ligger. Jag uppfattar det som en vitalitet att kommu-
nerna för den här debatten. Jag tror att det är bra om de får fortsätta att
arbeta med detta.

Sedan ställs frågan om det är av ointresse som skolministern inte vill gå ut
och utvärdera vad som händer och sker. Nej, verkligen inte, men jag tror att
det är rimligt att man åtminstone får arbeta med ett statsbidragssystem ett
år innan man börjar utvärdera. Skolverket följer ju hela tiden utvecklingen
ute i kommunerna och har en kontinuerlig kontakt. Det har väl även Eva
Johansson och jag. Den vägen får vi naturligtvis reda på vad som händer.
Jag tänker inte ta initiativ till en stor och omfattande utredning nu. Skolver-
ket har sagt att man kommer att göra en sådan under den pågående treårspe-
rioden. Jag tror att det är rätt.

Jag tror alltså att skolpengssystem och olika modeller för resursfördelning
kommunalt är förenliga med ambitionen att ge en likvärdig utbildning. Jag
har fullt förtroende för att landets kommunalpolitiker kan läsa skollagen,
skolförordningar och läroplan och har ett levande engagemang för att värna
varje barns utbildning. Därför är inte jag så orolig som Socialdemokraterna
uppenbarligen är.

Jag kommer att fortsätta att försöka förtydliga kommunernas ansvar och
kommer naturligtvis ockå att se till att vi får det underlag som krävs för in-
tressanta och viktiga debatter här i riksdagen. Men när Eva Johansson i sin
interpellation frågar om jag nu vill ta initiativ till en skyndsam utredning, är
mitt svar nej, därför att jag anser att det är för tidigt och därför att jag anser

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

att vi måste få förutsättningar för ett bra underlag innan vi kan dra några
relevanta slutsatser om framtiden.

Anf. 43 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Skolministern smiter gång på gång undan genom att ta upp
en diskussion som om vi ville ha en återgång till ett centralt regelsystem för
utbildningen. Detta har aldrig någonsin varit på tal, skolministern, och det
skulle vi väl kunna sopa undan från den här debatten, så att vi får tid att ägna
oss åt det som är väsentligt.

Varför så kritiska? frågar skolministern. Det är ju inte vi som är kritiska
mot kommunerna. Det är kommunerna som är kritiska och inte mot oss utan
mot skolministern! Det är det som är problemet.

Skolministerns moderata partibröder och systrar ute i kommunerna inför
resursfördelningssystem som inte tar hänsyn till att barn är olika och har
olika behov. Det är detta som skolans folk är kritiska mot i lika hög grad
som vad jag är. Det är om detta diskussionen borde handla, men i stället för
skolministern en konstig debatt om någonting som inte alls är för handen.

Låt mig återkomma till vad som står i svaret. På ett eller annat sätt är skol-
ministern uppenbarligen beredd att vidta åtgärder från central nivå. Skolmi-
nistern säger ju att Skolverket har ett tillsynsansvar och kan gå in och påtala
och beivra avsteg från läroplanen.

I läroplanen ställs kravet på kommunerna att vid resursfördelning i första
hand se till elever med särskilda behov. Jag menar att i extrema skolpengs-
system, sådana som dem jag har nämnt, kan man inte klara detta, därför att
många elever med särskilda behov då inte får del av det stödet, i vart fall
har kommunerna inte i första hand sett till deras behov när resurserna har
fördelats.

Det är märkligt, tycker jag, att skolministern nästan är den enda i vårt
land som inte är orolig för det här. Jag tycker nog, skolministern, att det är
litet strutsaktigt. Risken är ju att strutsen till sist är den enda som inte har
upptäckt att han eller hon syns.

Anf. 44 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Till skillnad från en del andra talare i dag tillhör jag inte dem
som anser att jag kan uttala mig å alla andras vägnar. Jag konstaterar att det
finns ganska många som tycker att de hittat bra fördelningssystem. Annars
skulle man inte i kommunerna, där man får ha egna fördelningssystem, ägna
sig åt att införa dem.

Jag blev beskylld för att prata om en återgång till en tidigare ordning. Jag
har läst en del socialdemokratiska motioner, och om jag inte har läst fel -
jag erkänner att jag kan läsa fel - flaggas det för en återgång till specialdesti-
nerade bidrag på skolområdet. Men det kan också vara så att jag har läst det
i en artikel; jag skall gärna plocka fram materialet till en annan debatt.

Det jag har konstaterat vid den läsningen har gjort mig litet orolig. Det är
bl.a. det som gör att jag känner ett upprepat behov att påminna socialdemo-
kratiska företrädare om den grund som Göran Perssons propositioner lade
för i vart fall en utveckling mot ett mer decentraliserat skolväsendet.

Skolverket har till uppgift att påtala och beivra när kommuner inte uppfyl-

ler skollagens, skolförordningens och andra krav, och det är precis det som
skall ske.

Eva Johansson har beskrivit hur Sollentuna kommun har ett extremt re-
sursfördelningssystem och enligt henne icke lever upp till skollagens krav.
Jag utgår ifrån att en riksdagsledamot med den uppfattningen har anmält
detta och krävt att Skolverket tar upp det till utredning. Det går att göra i
vederbörlig ordning.

Anser man att kommuner icke uppfyller riksdagens krav och beslut om
vad som skall gälla i kommunerna, skall detta anmälas. Men jag är mycket
tveksam till om det är gjort. Jag har i vart fall inte fått några rapporter om
det. Trots att jag, precis som bl.a. utbildningsutskottets ledamöter, får ett
gediget material från Skolverket, har jag inte i dag underlag för att påstå att
mängder av kommuner icke lever upp till de ambitioner vi har att ge elever
extra stöd och hjälp.

Som jag inledningsvis sade i mitt svar, är det som kommunrepresentan-
terna påtalar precis så att de som alla andra känner av den väldigt snåla re-
sursfördelningen - vi har ju mest lån här i landet - och därför tvingas söka
resurssnåla modeller. Men de anser också i många fall att de trots detta lyck-
ats uppnå god kvalitet. Jag nämnde några exempel på vad man då gör. Fler
exempel på detta finns i Skolverkets rapporter.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1993/94:26
18 november 1993

Svar på
interpellationer

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av prop. 1993/94:40 Småföretagsutveckling
1993/94:N7 av Gunhild Bolander och Stina Eliasson (c)
1993/94:N8 av Anders Svärd (c)

1993/94:N9 av Roland Sundgren m.fl. (s)

1993/94:N10 av Britta Sundin m.fl. (s)

1993/94:N11 av Bengt Dalström och Bo G Jenevall (nyd)

1993/94:N12 av Birgitta Johansson m.fl. (s)

1993/94:N13 av Leo Persson m.fl. (s)

1993/94:N14 av Rolf L Nilson m.fl. (v)

1993/94:N15 av Marianne Andersson (c)

med anledning av prop. 1993/94:81 Tillämpning i fråga om Angola av lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner

1993/94:113 av Bertil Måbrink och Eva Zetterberg (v)

1993/94:114 av Pierre Schori m.fl. (s)

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

10 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 17 november

1993/94:62 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om folk-
omröstningen om EU-medlemskap m.m.:

Mycket talar för att svenska folkets majoritet kommer att säga nej till EU.
Även om taktiska manövrer förekommer för att lansera ett tredje alternativ
som inte finns i verkligheten måste det klart fastställas att endast ja eller nej
till EG/EU (dvs. om folket vill godkänna den förelagda förhandlingsöver-
enskommelsen om anslutning till EU eller inte) skall bli föremål för folkom-
röstning.

Det får inte heller föreligga något tvivel om att partierna står fast vid sin
utfästelse att under alla förhållanden följa folkomröstningsresultatet. Majo-
ritetens votum är utslagsgivande.

Det som talar för att det blir ett nej till EU-medlemskap är främst föl-
jande:

- Det går inte som EU-medlem att framdeles hålla fast vid en alliansfri
politik syftande till neutralitet i krig.

- Militärsamverkan får inte ske med EU-länder som har atomvapen. Sve-
rige har sagt definitivt nej till bruk av atomvapen.

- EU kan inte under överskådlig tid bli alleuropeisk. Den kollektiva säker-
heten kan inte realiseras inom ramen för EU:s försvars- och säkerhetspoli-
tik.

- Murarna till EU:s omvärld, främst den tredje världen, blir för höga. Det
blir svårt att upprätthålla svensk flykting- och invandrarlagstiftning.

- Den nationella, regionala och kommunala självstyrelsen och självbe-
stämmanderätten inskränks alltför mycket.

- Marknadskrafterna och det multinationella kapitalet får för stort infly-
tande.

- Massarbetslösheten inom EU medverkar till hög arbetslöshet under lång
tid i Sverige.

- Den svagt utvecklade sociala dimensionen i EU omfattar inte ens alla
medlemsländer eller alla medborgare i dessa länder. Den gäller bara de lön-
tagare med arbeten, som omfattas av sociala försäkringar, dvs. inte arbets-
lösa och flertalet kvinnor.

- Ingen verklig demokrati finns inom EU och torde inte kunna genomföras
inom överskådlig tid; lobbyisterna i Bryssel har alltför stort inflytande.

- Det går inte att få garantier från EU om att vår offentlighetsprincip ligger
fast och framdeles inte kan inskränkas.

- De små ländernas inflytande i EU är alltför litet och hotar att bli mindre
framför allt på grund av de stora ländernas hårda politiska och ekonomiska
press och makt.

- Den stora splittringen inom EU och bland anslutna länder är alltför stor
och leder till handlingsförlamning.

- EU präglas av detaljregleringar som i sin tur har lett till överbyråkratise-
ring.

- Medlemsavgiften blir för hög (ca 22 miljarder kronor per år) samtidigt
som statens inkomster minskar väsentligt beträffande tobaks-, alkohol- och
mervärdesskatt (ca 30-40 miljarder kronor). Därtill kommer negativa verk-
ningar av EU:s monetära och ekonomiska union.

Det gäller att ha en god beredskap i händelse av nej i folkomröstningen.

En omförhandling av Maastricht- och EES-avtalen borde komma till
stånd. Den kan möjligtvis komma till stånd om kritiken växer ytterligare mot
Europaunionen.

Det kommande förhandlingsresultatet torde inte innebära någon väsentlig
förändring i angivna negativa följder av ett EU-medlemskap. Några undan-
tag av det slag som Danmark uppnått i väsentliga frågor - försvar, valuta-
union, EU-medborgarskap m.m. - kan Sverige inte erhålla och eftersträvas
inte heller från svensk sida vid förhandlingarna med EU.

1 anledning härav får jag ställa följande frågor till statsrådet Ulf Dinkel-
spiel.

1. Blir det endast ja- och nej-alternativ i folkomröstningen?

2. Är regeringen för att folkomröstningsresultatet skall följas?

3. Vilka nackdelar kan regeringen redovisa med ett medlemskap i EU?

4. Vilken beredskap finns det i händelse av ett nej och vilken plan finns för
att då tillvarata svenska intressen?

5. På vilket sätt avser regeringen, med minskade skatteinkomster, att finan-
siera de merutgifter för statskassan som följer av svenskt medlemskap?

11 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 17 november

1993/94:167 av Lennart Fridén (m) till statsrådet Bo Könberg om elallergi:

Allteftersom vi skapar nya uppfinningar till mänsklighetens fromma, så
uppstår dess värre också oönskade och ibland helt oväntade problem som en
följd av våra framsteg. Bl.a. har olika former av allergier uppkommit sedan
vi tagit sådana ämnen i vår tjänst som många människor biologiskt/medi-
cinskt inte tolererar. Genom forskning och motåtgärder har man lyckats
komma till rätta med en del av följdverkningarna.

En grupp som ännu inte har fått den hjälp den är i behov av är de s.k.
elallergikerna.

Forskningsresultat lär finnas som dock inte har kommit till praktisk nytta,
bl.a. på grund av oenighet mellan vårdgivare och forskare. Medan man vän-
tar på att något skall ske lever flera tusen personer i vårt land med både me-
dicinska, psykiska, sociala och sysselsättningsproblem beroende på svårighe-
ter som på ett eller annat sätt är relaterade till elektricitet/magnetism.

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att medverka till för att dessa problem
uppmärksammas och bringas närmare en lösning?

1993/94:168 av Sten-Ove Sundström (s) till arbetsmarknadsministern om
transportstödet:

Transportstödet har genom åren fyllt en viktig uppgift för att hålla nere
transportkostnaderna för många företag i Norrland. Trots de förändringar
som regionalpolitiken genomgått under senare år har regering och riksdag
ansett att transportstödet är ett av de viktigaste stöden för att företagen skall
kunna nå marknaderna i landets södra delar. Det finns därför en oro bland
berörda företag för att transportstödet drastiskt skall försämras eller upp-
höra.

Mot denna bakgrund vill jag fråga arbetsmarknadsministern:

Planerar regeringen att dra in transportstödet för företagen i Norrland?

1993/94:169 av Pehr Löfgreen (m) till statsrådet Bo Lundgren om småföreta-
gandet:

I bankkrisens spår och från 80-talets glada dagar har bankerna drabbats
av eftertankens kranka blekhet. Efter att tidigare ha lånat ut pengar till hö-
ger och vänster utan kritisk granskning har bankerna nu nästan helt stängt
kreditkranen. Detta drabbar i första hand alla små och medelstora företag,
framför allt dem med egen produktutveckling.

I dagens läge ligger bankernas småföretagslån och checkräkningskrediter
med en effektiv ränta på mellan 13 och 16 %, i sämsta fall över 18 %. Det
skall jämföras med villalån under 10 %.

Om regeringen vill få fart på Sverige måste alla små och medelstora före-
tag kunna göra investeringar till rimliga kostnader, annars är det mycket stor
risk att många företagare ånyo lämnar Sverige och flyttar till länder med be-
tydligt bättre ekonomiska villkor.

Vad avser finansministern att göra för att förbättra situationen för alla
småföretag så att dessa åter kan börja investera och därigenom skapa riktiga
arbeten i Sverige?

1993/94:170 av Bengt-Ola Ryttar (s) till statsrådet Bo Lundgren om bygg-
marknaden:

Bygginvesteringarna faller med 17 % i år och ytterligare 22 % nästa år.
Bostadsbyggandet sjunker med 40 % i år och med ytterligare 55 % nästa år.
Ombyggnader sjunker med 10 % i år och med 35 % 1994.

Avser skatteministern att vidta någon åtgärd för att hejda byggraset?

1993/94:171 av John Andersson (-) till näringsministern om näringsfriheten:

Vilhelmina allmänningsskog ägs av 900 delägare. En av deras avverk-
ningsplatser, Njakafjäll, har blivit mycket uppmärksammad. Efter flera års
planerande har alla erforderliga tillstånd erhållits för att avverka ca 100 hek-

tar under en tioårsperiod. Nu hotas både allmänningen och köpare av olika
organisationer. Det handlar om såväl nationella som internationella bojkot-
ter, vilket fått till följd att såväl Domän som de större skogsbolagen inte törs
köpa virket; man är alltså helt hänvisad till mindre industrier och köpare.

Nu har en av organisationerna gått ut i dagspressannonser och utlovat
10 000 kr till den eller de som upplyser om vilka som köper virket.

Det som nu händer är både overkligt och skrämmande. Här har skogsall-
männingen avsatt tusentals hektar skog utan någon som helst kostnad för
samhället och tagit hänsyn långt mer än vad lagar kräver; då skall de jagas
som brottslingar. Nu hotas även de som köper virket.

Min fråga till näringsministern är:

Vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att garantera näringsfrihe-
ten i landet och för att hålla både allmänningsdelägare och företag skades-
lösa?

12 § Kammaren åtskildes kl. 14.27.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 § anf. 37 (del-
vis) och

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Nordström

Prot. 1993/94:26

18 november 1993

Prot. 1993/94:26

18 november 1993 Innehållsförteckning

Torsdagen den 18 november

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott............ 1

3 § Meddelande om svar på interpellation ................... 2

4§ Svar på interpellation 1993/94:16 om jaktarrenden.......... 2

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Jan Fransson (s)

John Andersson (-)

Axel Andersson (s)

5 § Svar på interpellation 1993/94:40 om ersättning för cesiumprover

i fallvilt......................................... 10

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Sigrid Bolkéus (s)

John Andersson (-)

6 § Svar på interpellation 1993/94:37 om kollektivtrafiksatsningen i

Göteborg ....................................... 16

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Rune Thorén (c)

7 § Svar på interpellation 1993/94:46 om den s.k. Nordlänken mellan

Göteborg och Oslo................................ 21

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Ingvar Johnsson (s)

Sten Östlund (s)

Rune Thorén (c)

8 § Svar på interpellation 1993/94:44 om kommuners resurstilldelning

till skolan ....................................... 28

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Eva Johansson (s)

Bengt Silfverstrand (s)

9 § Bordläggning ...................................... 37

10 § Anmälan om interpellation

1993/94:62 av Hans Göran Franck (s) om folkomröstningen om
EU-medlemskap m.m............................ 38

11 § Anmälan om frågor

1993/94:167 av Lennart Fridén (m) om elallergi........... 39

1993/94:168 av Sten-Ove Sundström (s) om transportstödet. . 40

1993/94:169 av Pehr Löfgreen (m) om småföretagandet..... 40

1993/94:170 av Bengt-Ola Ryttar (s) om byggmarknaden. ... 40

1993/94:171 av John Andersson (-) om näringsfriheten..... 40

gotab 45438, Stockholm 1993

Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:26 Torsdagen den 18 november

Riksdagens protokoll1993/94:26

Torsdagen den 18 november

Kl. 12.00-14.27

18 november 1993 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1993/94:26