Riksdagens protokoll

1993/94:22

Torsdagen den 11 november

Kl. 12.00-16.55

Protokoll

1993/94:22

1 § Svar på interpellation 1993/94:25 om den svenska FN-styrkan i
Bosnien

Svar på
interpellationer

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Gudrun Schyman har med hänvisning till Sveriges FN-insats
i Bosnien frågat mig dels varför inte riksdagen fick fatta det slutliga beslutet
om att sända en svensk styrka till Tuzlaområdet, dels vilken ställning den
svenska FN-styrkan skall ha om USA beslutar om en större truppinsats och
ställer som villkor att trupperna står under NATO-befäl.

Herr talman! Gudrun Schymans fråga är en aning förvånande. Regeringen
överlämnade i maj en proposition till riksdagen om vårt deltagande i en Bos-
nienoperation. Skälet till att regeringen ville överlämna denna viktiga fråga
till riksdagen var att vi gjorde bedömningen att den svenska styrkans uppgif-
ter kunde komma att skilja sig från den strikt fredsbevarande verksamhet
som riksdagen i 1992 års fullmaktslag om väpnad styrka för tjänstgöring
utomlands bemyndigat regeringen att besluta om.

Skälet till att regeringen gick till riksdagen var också att Bosnieninsatsen
kunde bli ett mycket riskfyllt och komplicerat uppdrag. Denna bedömning
har ju i dessa dagar besannats.

Genom riksdagsbehandlingen ville regeringen även medverka till att
skapa den breda och allmänna debatt om vår truppmedverkan i f.d. Jugosla-
vien som vi ansåg vara värdefull just inför detta uppdrag.

I propositionen hemställde regeringen om att efter hörande av Utrikes-
nämnden få riksdagens bemyndigande att fatta beslut om svenskt deltagande
i av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Ju-
goslavien. Detta bifölls av riksdagens ledamöter den 8 juni.

Regeringen har alltså genom en proposition underställt riksdagen frågan
och därefter fått del av riksdagens beslut. Jag måste utgå från att riksdagen
fattade det beslut den önskade fatta. I det ingick att regeringen bemyndiga-
des sända i väg den svenska truppen efter hörande av Utrikesnämnden.
Gudrun Schyman tycks med sin fråga varför riksdagen ”inte fick” fatta det
slutliga beslutet vilja antyda att regeringen på något sätt skulle ha berövat
riksdagen någon rättighet. Så är uppenbarligen inte fallet.

Regeringen erhöll den 17 augusti en formell förfrågan från FN:s general-
sekreterare att ställa en styrka till förfogande för att delta i skyddet av de
fredade områdena i Bosnien i enlighet med säkerhetsrådets resolution 836.

1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 22

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Mellan riksdagens behandling och regeringens beslut den 18 augusti att i
enlighet med riksdagens medgivande ställa en väpnad styrka om 880 perso-
ner till förfogande för Bosnieninsatsen, sammanträdde Utrikesnämnden vid
tre tillfällen. Det förelåg därvid ett starkt stöd för att Sverige skulle ställa
den väpnade styrkan till FN:s förfogande och att förutsättningarna för ett
deltagande överensstämde med riksdagens bemyndigande. Utrikesnämnden
har därefter fortsatt att behandla frågan.

Regeringen anser det självfallet mycket angeläget att löpande hålla riksda-
gens ledamöter insatta i utvecklingen i Bosnien och de svenska och interna-
tionella insatserna. Den information som jag gav i kammaren den 7 oktober
är ett uttryck för detta.

Jag vill även peka på att den svenska Bosnienstyrkan ingår som en del av
en nordisk FN-kontingent. Såväl i Norge som i Danmark har de nationella
besluten att bidra med trupp föregåtts av beslut i respektive parlament. Inför
regeringens beslut den 18 augusti hölls även nära kontakt med de nordiska
regeringarna, och ett gemensamt svar på FN:s formella förfrågan kunde av-
ges den 13 september.

Herr talman! Den nordiska FN-kontingenten verkar nu i Bosnien i enlig-
het med säkerhetsrådets mandat i resolution 836. Om ett fredsavtal för Bos-
nien kommer till stånd, vilket för dagen tyvärr ter sig osäkert, kan önskemål
framföras att den nordiska styrkan skall användas för att genomföra avtalet.
Även möjligheten av medverkan i en insats av detta slag behandlades av riks-
dagen i juni. Det är än så länge oklart hur strukturen för en sådan insats kan
komma att utformas.

Om ett fredsavtal ingås, torde det dock stå klart att NATO kommer att
spela en betydelsefull operativ roll under medverkan av en rad icke NATO-
länder. Jag ser inget omedelbart hinder mot en svensk insats tillsammans
med NATO för att genomföra ett fredsavtal förutsatt att den äger rum med
mandat från säkerhetsrådet och under FN:s politiska och strategiska led-
ning, på det sätt som föreskrivs i riksdagens beslut.

Då Gudrun Schyman, som framställt interpellationen, anmält att hon var
förhindrad att närvara vid sammanträdet, medgav förste vice talmannen att
Bertil Måbrink fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.

Anf. 2 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Jag tackar för svaret på Gudrun Schymans interpellation.

Interpellationen till utrikesministern innehåller som bekant två delar. Den
ena handlar om hur beslutet om den svenska FN-styrkan fattades, den andra
om den svenska alliansfriheten. Utrikesministerns svar uppehåller sig till
största delen vid det formella beslutsfattandet.

Vänsterpartiet kritiserade redan i vår motion med anledning av svenskt
deltagande i FN-trupp i Bosnien-Hercegovina det sätt på vilket regeringen
ville besluta i frågan. Vi föreslog att en urtima riksdag skulle inkallas den dag
en formell förfrågan från generalsekreteraren kom. Vi framförde det kravet
därför att vi ansåg att alla partier skulle få vara med om att fatta det avgö-
rande beslutet, inte bara de som är representerade i Utrikesnämnden.

Som utrikesministern känner till saknas representation från tre partier i

Utrikesnämnden. Ett av dessa är Vänsterpartiet. Ett beslut i kammaren
hade självfallet framkallat en vidare debatt och mer omsorgsfull behandling
av frågan än som nu skedde. Det hade varit klädsamt om det hade inkallats
en urtima riksdag för detta utomordentligt viktiga beslut.

Beslutets vikt framgår av interpellationens andra del. Det börjar stå allt-
mer klart att i händelse av en godkänd fredsplan för Bosnien-Hercegovina
kommer en ren NATO-styrka att sättas in i fredsframtvingande syfte. Om så
sker står också klart att den nordiska bataljonen, i vilken de svenska FN-
soldaterna ingår, kommer att hamna under NATO-kommando.

NATO:s plan för denna operation innebär, enligt vad som framförts av
Storbritanniens försvarsdepartement den 3 november vid Utrikespolitiska
institutets seminarium om Bosnien, som ju utrikesministern också deltog i,
en insats med minst 50 000 man med uppgift att skilja de stridande parterna
åt. Det är en stor styrka, enligt de uppgifter som gavs vid detta tillfälle.

En sådan insats kommer givetvis att ske i enlighet med FN:s säkerhetsråds
beslut. Enligt uppgifter från det brittiska försvarsdepartementet är det dock
inte självklart att NATO-trupperna skall operera under FN-flagg. Det kan
alltså bli så, att den svenska styrkan inte bara informellt utan också formellt
ställs under NATO-kommando.

Utrikesministern säger i sitt svar att hon inte ser några omedelbara hinder
mot en svensk insats tillsammans med NATO. Vänsterpartiet ser många hin-
der.

För det första är det ytterst tveksamt om detta är förenligt med den av
riksdagen beslutade svenska alliansfriheten.

För det andra än risken uppenbar att Sverige genom att direkt underställas
NATO förstör sitt renommé som en alliansfri och neutral stat väl lämpad
för FN-uppdrag. NATO kommer av parterna i konflikten och många stater
i världen att ses inte som en neutral part, utan som en av flera stridande par-
ter i krigets Bosnien, vilken försvarar speciella västliga intressen och inte
världssamfundets intressen.

För det tredje är risken överhängande att en NATO-styrka, på grund av
vad som nyss sades, kommer att får svårt att utföra sitt uppdrag och i stället
invecklas i ett långvarigt krig.

Man kan fråga om det är i Sveriges intresse att som en del i en NATO-
styrka bli inblandat i ett krig utan synbart slut.

Dessa frågor, som rör kärnan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, har
aldrig diskuterats öppet av regeringen. I juni, när riksdagen fattade beslut
om att delegera avgörandet till regeringen, var frågan om NATO-ingripande
oklar. Det sades ingenting.

I augusti, när regeringen - utan att höra hela riksdagen - fattade beslutet
om att skicka svensk trupp, var NATO-frågan mer aktuell. Det hade varit
bra, om riksdagen kunnat diskutera den frågan i samband med beslutet.

Jag vill också poängtera att utrikesministerns antydan, att riksdagens be-
slut föreskriver att eventuellt NATO-samarbete kunde komma att bli en rea-
litet, inte är riktig - såvida inte utrikesministern med riksdagen avser Utri-
kesnämnden. NATO nämns över huvud taget inte i utrikesutskottets betän-
kande från juni, inte heller i regeringens proposition. Vad som sades i Utri-

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

kesnämnden kan jag däremot inte kommentera, som bekant, eftersom
Vänsterpartiet inte är representerat där.

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Som jag har förklarat i mitt interpellationssvar och som jag
märker att Bertil Måbrink har noterat, var det just för att regeringen öns-
kade att riksdagen skulle få ta ställning till en eventuell Bosnieninsats som
en särskild proposition förelädes riksdagen. Regeringen har naturligtvis att
utgå från det beslut riksdagen fattar, även om det till detta skulle ha fogats
en reservation eller ett särskilt yttrande.

Detta steg, att förelägga riksdagen en särskild proposition, var ju just be-
tingat både av uppdragets farlighet och av det faktum att, såsom utrikesut-
skottet konstaterar i sitt av riksdagen godkända betänkande, detta mandat,
som i grunden är ett fredsbevarande mandat, samtidigt kan komma att inne-
bära element av defensivt våld, behov av att skydda befolkning, osv.

Den andra frågan, som Bertil Måbrink har berört något mera utförligt,
håller jag med om förtjänar att diskuteras. Men det är helt klart, och det
tycker jag inte framgick särskilt av Bertil Måbrinks inlägg, att den eventuella
NATO-medverkan som här diskuteras enbart diskuteras utifrån ett under-
skrivet fredsavtal, vilket ju är en alldeles specifik situation.

Den nordiska bataljonen är där nu för att säkerställa bl.a. ”de säkra områ-
dena” utifrån FN:s resolution, men den eventuella NATO-medverkan som
diskuteras, då det ju även skulle vara fråga om ett amerikanskt deltagande,
sker enbart utifrån ett underskrivet fredsavtal.

Det är denna högst påtagliga utgångspunkt som i dag innebär att Unpro-
for, alltså den rena FN-styrkan, har ett så pass besvärligt och utsatt läge. Den
måste klara de svåra uppgifterna i Bosnien men har inte den större medver-
kan som diskuteras.

Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att redan i dag under Unpro-
for samarbetar Sverige med en rad NATO-länder. I den nordiska kontingen-
ten, vars insats vi är ganska stolta över, ingår soldater från Danmark och
Norge, som båda är NATO-länder.

Väldigt viktigt för oss är naturligtvis att även i en situation av ett tänkt och
förhoppningsvis så småningom ingånget fredsavtal bör ju FN fortfarande ge
det övergripande mandatet och ha den övergripande ledningen. Det är Sve-
riges utgångspunkt.

Anf. 4 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Det som beslutades i riksdagen i juni månad, och det som
då diskuterades utifrån regeringens proposition och utrikesutskottets betän-
kande, var precis det som utrikesministern själv uttalade den 7 oktober här
i kammaren, nämligen att mandatet för den svenska truppen skall innehålla
en vidgad möjlighet att använda defensivt våld. Jag är helt överens med utri-
kesministern om det. Vi har inte motsatt oss den definitionen. Det kan
komma att innebära något utöver detta med fredsframtvingande.

Det må så vara att NATO-styrkan skall sättas in när man har skrivit ett
fredsavtal, men vi vet ju att det ändå finns stora risker också när ett fredsav-

tal har undertecknats av parter, med tanke på hur hela situationen ser ut just
nu i det forna Jugoslavien.

Ulf Henriksson, den svenske chefen för FN-bataljonen, uttryckte sig så
här: Det här är ett bykrig där lojaliteterna kan skifta mellan olika områden.
De som bekämpar varandra kring en by kan samarbeta i en annan. Gång på
gång dyker det upp nya förband som den nordiska bataljonen helt enkelt
inte kan identifiera.

Det här problemet försvinner inte på en gång efter det att man har skrivit
under ett fredsavtal.

Sedan är det intressant med NATO-trupperna, därför att de skall ha tre
uppgifter, enligt Bill Hopkinson från det engelska försvarsdepartementet.
Den första är att hålla isär de stridande parterna. Det är inte en defensiv
insats, enligt min uppfattning. Det är något helt annat än den att använda
defensivt våld, som vi var överens om här i juni månad.

Det sägs då att svensk trupp skall ingå i denna NATO-styrka. Alltså skall
den svenska truppen ha den mera avancerade uppgift som jag anser att vi
icke har fattat beslut om i riksdagen. Det var det som var så olyckligt. Det
borde ha funnits tid och utrymme för att inkalla en urtima riksdag när detta
kom fram.

Det är först den 7 oktober som jag ser att utrikesministern eller någon re-
presentant från regeringen talar om detta stora NATO-inslag i Bosnien-Her-
cegovina. Det är först den 7 oktober ni talar om det. Varför har ni varit tysta
om detta? Visste ni om det redan den 8 juni när riksdagen diskuterade det
här? Visste ni att NATO skulle in med så stora truppkontingenter som det
handlar om och att svenskar skulle vara en del i den offensiva aktivitet som
den skall genomföra?

Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Bertil Måbrink för ett hypotetiskt resonemang här. Vad vi
kan konstatera är att flera NATO-medlemsländer finns på plats inom ramen
för Unprofor. I den nordiska kontingenten, där det finns svenska soldater,
ingår också trupper från de två NATO-grannländerna Norge och Danmark.
Det går alldeles utmärkt att samverka inom ramen för den nordiska konting-
enten och inom ramen för Unprofor.

Om det skulle gå så lyckligt, vilket vi ju alla måste hoppas med tanke på
de dagliga förskräckliga händelserna i Bosnien, att ett fredsavtal så små-
ningom blir underskrivet och det därmed blir diskussion om en större kon-
tingent för att implementera ett fredsavtal, där då även amerikanerna förkla-
rat att de är villiga att ställa upp, är väl detta en utveckling som vi alla måste
hälsa med den största tillfredsställelse.

Jag har väldigt svårt att se att Sverige i en situation då det finns ett under-
skrivet fredsavtal och chans till fred i Bosnien mitt ibland de ohyggliga hän-
delserna skulle säga: Nu packar vi ihop, för vi kan inte umgås med NATO-
soldater! Det gör vi ju redan i den nordiska kontingenten. Det som däremot
är viktigt för oss är att ha ett FN-mandat och ett FN-beslut i botten och i
grunden.

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar pä
interpellationer

Anf. 6 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Nu försöker utrikesministern glida undan min frågeställning.
Jag har inte talat om att vi inte skulle kunna umgås med NATO-soldater och
andra soldater. Frågan är om utrikesministern anser att det är riktigt att de
svenska soldaterna i Bosnien skall ställas under NATO-kommando. NATO-
styrkan består av ungefär 50 000 man; huvuddelen är amerikaner. Styrkan
skall stå under NATO:s södra kommando och ledas av en amerikansk offi-
cer. Det är det som är mitt huvudproblem. Jag anser att det är viktigt att vi
diskuterar frågan och försöker reda ut den.

Jag har svårt att se att ett beslut om en sådan styrka är i överensstämmelse
med det beslut som riksdagen fattade den 8 juni och med vår alliansfrihet
och neutralitet.

Jag anser att våra FN-soldater i den kontingent som nu finns i Bosnien gör
en mycket bra insats. Den uppskattas oerhört av olika bosniska befolknings-
grupper och av folk över huvud taget, och också internationellt. Soldaterna
skall naturligtvis fortsätta att göra en bra insats också efter det att ett fredsav-
tal har underskrivits. De skall vara kvar i Bosnien. Jag är stolt över den insats
som våra soldater gör där nere.

Jag kan inte förstå varför vi helt plötsligt skall förstöra denna goodwill ge-
nom att plötsligt plocka in våra soldater undet ett NATO-kommando som
har helt andra uppgifter än de riksdagen har uttalat och bestämt om.

Om dessa uppgifter inte fanns när beslutet fattades, borde riksdagen ha
sammankallats när soldaterna kom fram.

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Låt mig återigen påpeka det jag sade i mitt svar: Jag ser inga
omedelbara hinder för en svensk insats i syfte att tillsammans med NATO
genomföra ett fredsavtal, förutsatt att den äger rum med mandat från säker-
hetsrådet och under FN:s politiska och strategiska ledning. Detta är min
principiella ståndpunkt, Bertil Måbrink.

Jag skulle också vilja påminna Bertil Måbrink om att ESK faktiskt ända
sedan toppmötet i Helsingfors har möjlighet att vända sig till NATO, WEU
eller t.o.m. till Oberoende staters samvälde för att få operativ hjälp att ge-
nomföra en fredsinsats som man har kommit överens om inom ESK på van-
ligt politiskt sätt - alltså med ESK-hatt.

Det jag här talar om är en operation under FN:s politiska och strategiska
ledning - en operation med FN-mandat. Jag måste påpeka att världen har
förändrats, Bertil Måbrink. Det kalla kriget har upphört, och vi har nu ge-
mensamma värderingar. Jag tycker att också Bertil Måbrink borde försöka
anpassa sig till den nya värld vi lever i, där vi faktiskt samverkar för att uppnå
fred, frihet och demokrati.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Svar på interpellation 1993/94:15 om flyktingpolitiken

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Anf. 8 Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Bengt-Ola Ryttar har i en interpellation som bl.a. har sin
utgångspunkt i förhållandena i Colombia frågat mig om jag avser att vidta
några åtgärder så att personer som bevisligen utsatts för attentat i sitt hem-
land inte utvisas till ett sådant land.

Jag delar interpellantens indignation över förhållanden i länder där demo-
kratin inte fungerar och mänskliga rättigheter träds förnär. Sverige söker ge-
nom insatser på en rad olika områden arbeta för att förbättra situationen i
sådana länder. Flyktingpolitiken syftar dock inte till att lösa dessa globala
problem. De måste mötas genom samlade internationella insatser bl.a. inom
bistånds- och utrikespolitiken. Flyktingpolitiken tar i första hand sikte på att
värna det skyddsbehov som kan finnas hos den enskilde individ som lämnat
sitt hemland.

Läget för de mänskliga rättigheterna i Colombia är allvarligt. Övergrepp
begås såväl av militär som av polis, paramilitära grupper och olika gerilla-
grupper. En av orsakerna till situationens allvar är den fortsatta väpnade
konflikten i landet. Vidare förekommer ett betydande våld med anknytning
till narkotikahanteringen, liksom med anknytning till så kallad vanlig brotts-
lighet.

Övergrepp begås av olika grupperingar. Men det är självfallet den colom-
bianska regeringens uppgift att ta ansvar för att läget för mänskliga rättighe-
ter förbättras. Det är därför viktigt att konstatera att den colombianska rege-
ringen under president Gaviria vidtagit olika åtgärder för att främja de
mänskliga rättigheterna.

Den nya konstitutionen från 1991 stärker exempelvis det institutionella
skyddet för mänskliga rättigheter. Man har bl.a. inrättat en MR-ombuds-
man, liksom en allmän åklagarmyndighet. Dessutom har det införts en civil
ombudsman med ansvar för polisiära frågor. Ett steg för att öka respekten
för mänskliga rättigheter inom militären har tagits genom en instruktion från
försvarsdepartementet. I instruktionen understryker regeringen att det ålig-
ger militären att respektera internationella normer och lagar om mänskliga
rättigheter. Nämnas kan också att Colombia har accepterat den latinameri-
kanska MR-domstolens jurisdiktion.

De övergrepp av politisk natur mot enskilda som sker i Colombia av exem-
pelvis polis och militär saknar således i dag helt regeringens sanktion. Orsa-
kerna till detta politiska våld skall alltså snarare sökas i Colombias våld-
spräglade politiska historia än i dagens situation.

Det är självklart att människor som kommer till Sverige skall kunna söka
vårt lands beskydd. Det är svenska myndigheter som i enlighet med den
svenska utlänningslagen skall avgöra om detta behov föreligger eller inte.
Asylansökan avgörs individuellt utifrån det skyddsbehov som kan föreligga
i det enskilda fallet. Finns ett skyddsbehov får utlänningen stanna i Sverige.

Asyl kan beviljas den som är flykting enligt Genévekonventionen. Med
det menas att personen känner välgrundad fruktan för förföljelse, t.ex. på
grund av sin politiska uppfattning. Grunden för bedömningen är att den som
flytt skulle riskera att utsättas för förföljelse om han återsändes till sitt hem-

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar pä
interpellationer

land. Det är alltså fråga om en bedömning för framtiden. I denna bedömning
skall naturligtvis vägas in vad den som flytt tidigare blivit utsatt för. Men den
aktuella situationen i landet är också av stor betydelse.

Dessutom kan asyl beviljas den som är krigsvägrare eller den som utan
att vara flykting inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska
förhållandena där och kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd
för detta, s.k. de facto-flyktingskap. Även i dessa fall bygger bedömningen
på vad som skulle kunna hända om den som flytt sänds hem. Dessutom kan
en utlänning få bosätta sig i Sverige av humanitära skäl. Det är då inte fråga
om någon egentlig skyddsbestämmelse utan om en möjlighet för den till-
ståndsgivande myndigheten att bevilja uppehållstillstånd när det är påkallat
av just humanitära skäl.

Enskilda asylärenden prövas av Statens invandrarverk och Utlännings-
nämnden. Endast om någon av beslutsinstanserna finner att skäl föreligger
att överlämna ett enskilt ärende kan regeringen pröva och besluta i ärendet.
I handläggningen av asylärenden skall humanitet alltid vägas in. Det är också
viktigt att myndigheternas beslut respekteras.

Det är viktigt att det finns en god länderkunskap hos de som prövar ären-
dena. Såväl berörda myndigheter som regeringen följer kontinuerligt ut-
vecklingen i respektive land. Det sker t.ex. via våra ambassader och olika
organisationer för mänskliga fri- och rättigheter - både internationella och
nationella. Självfallet ligger sådan kunskap även till grund för prövningen av
asylsökande från t.ex. Colombia.

Jag vill avslutningsvis erinra om den av regeringen tillsatta parlamenta-
riska kommittén för översyn av invandrarpolitiken och invandrings- och
flyktingpolitiken. Kommittén har bl.a. till uppgift att analysera och överväga
hur skyddsreglerna bör utformas för att man även framgent skall kunna be-
driva en konsekvent flyktingpolitik som innebär ett långsiktigt och tydligt
internationellt åtagande.

Anf. 9 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! Jag får tacka invandrarministern för svaret. Invandrarminis-
terns inställning till flyktingfrågorna är bra mycket bättre än den inställning
som Invandrarverket tillämpar i praktiken. De två fall jag har tagit upp i min
fråga utgör en klar illustration till detta.

Jag tycker att invandrarministern har en mycket snäll och svensk inställ-
ning till och syn på den colombianska regeringens roll.

Birgit Friggebo sade bl.a. att det våld som utövas i Colombia i dag helt
saknar regeringens sanktion - också det våld som utövas av militär och polis.
Men detta är inte bara en fråga om vad man gör och säger. Det handlar i
hög grad om vad man inte gör, och det är mycket som den colombianska
regeringen inte gör för att garantera en bättre situation vad gäller de mänsk-
liga rättigheterna i landet.

En central punkt när det gäller att återställa ordningen i Colombia är att
militär och polis som bryter mot lagen icke skall dömas av sina egna, utan
av en civil domstol. Det vore ett stort lyft och en radikal förbättring av förut-
sättningarna för bättre förhållanden.

På den fackliga sidan borde också åtminstone de mest elementära rättig-

heterna införas. I dag skall fackliga val godkännas i efterhand av arbetsmark -
nadsministeriet. Ministeriet skall ha protokollen från fackliga möten, och de
kan förklara en fackförening olaglig, upplösa den och konfiskera alla dess
tillgångar.

Organisationer för mänskliga rättigheter och Röda korset har inte tillträde
till colombianska fängelser eller till militärförläggningar, där man ofta hyser
politiska fångar utan att åklagarmyndigheterna får någon som helst informa-
tion om det.

Det behövs alltså både klara och tydliga signaler från den colombianska
regeringen om att de förhållanden som råder i dag icke accepteras. Det är
nödvändigt att man vidtar dessa åtgärder för att också lägga kraft bakom
orden.

Invandrarministern påpekar i sitt svar att Colombias nya konstitution in-
nebar ett steg framåt. Det stämmer. Den är inte idealisk, men den är bra
mycket bättre än den som fanns tidigare. Problemet är att den förfaller. Bl.a.
har presidenten och regeringen kohandlat med parlamentet. I utbyte mot ett
undantagstillstånd fick parlamentsledamöterna tillbaka sina gamla privile-
gier, som innebär en rejäl slant att köpa röster för. Sådana system bäddar
naturligtvis för korruption, och det är oacceptabelt i en demokrati.

Uppgifterna om antalet mord kan variera hur mycket som helst. Alla upp-
gifter visar dock ett gemensamt - det sker förfärligt många politiska mord
och försvinnanden i Colombia. Jag nämnde några siffror i min fråga, men
det finns även andra. De senaste siffrorna från Fredsforum visar att det be-
gicks 12 959 politiska mord 1992. Det skulle utslaget per dag bli 24,3 poli-
tiska mord om dagen. Sådana siffror kan naturligtvis ifrågasättas. Vilka
mord som är politiska är alltid en bedömningsfråga. Om man ser till hela
våldssituationen i Colombia är den fruktansvärd; det vet vi.

De senaste dagarna har vi fått telegram om att gerillan har mördat solda-
ter. Däremot har det inte stått någonting i svensk press om att gerillarörel-
serna FARC och ELN den 27 september hade utsett förhandlingsdelegatio-
ner, som skulle överlägga med regeringsrepresentanter. Men dessa dök ald-
rig upp. På den utsatta mötestiden kom i stället militären och mejade ner
dessa människor.

Invandrarministern har redogjort för flera kriterier. Men för mig är det
alldeles uppenbart: om en person som har fem gevärskulor i kroppen och
vistas i Sverige som flykting utvisas tillbaka till Colombia, så är risken stor
att han kommer gå ett mycket sorgligt öde till mötes.

Anf. 10 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Som Bengt-Ola Ryttar vet är jag förhindrad att diskutera
enskilda ärenden, t.o.m. som en beskrivning av hur flyktingpolitiken funge-
rar. Bengt-Ola Ryttar har tagit just ett enskilt ärende som utgångspunkt
också för att beskriva situationen i Colombia. Men jag är alltså förhindrad
att delta i den diskussionen.

Det är riktigt att Invandrarverket har gett avslag på det ärende som Bengt-
Ola Ryttar hänvisade till. Det är nu överklagat och ligger för prövning i Ut-
länningsnämnden.

Bengt-Ola Ryttar var vänlig i sin inledning. Han tyckte att jag hade en bra

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

inställning i dessa frågor, men att den inte följdes upp av våra myndigheter,
framför allt inte av Invandrarverket.

År 1992 sökte 181 colombianer asyl i Sverige. Fram till april i år har 54
personer sökt asyl. År 1992 beviljades 7 personer från Colombia flyktingsta-
tus enligt Genévekonventionen, och hela 44 personer blev flyktingar enligt
vår egen utlänningslagstiftning gällande de facto-flyktingskap. Totalt bevil-
jades 105 personer uppehållstillstånd i Sverige 1992, antingen som kvotflyk-
tingar, Genévekonventionsflyktingar, de facto-flyktingar eller av humani-
tära skäl.

Detta tycker jag visar att en ordentlig prövning sker av de individuella
ärendena med hänsyn till den hemska situationen i Colombia och i dessa per-
soners hemland. Myndigheterna har gjort bedömningen att dessa personer
har skäl att frukta förföljelse av olika slag när de vänder hem.

I stort sett har jag ingen anledning att invända mot den beskrivning som
Bengt-Ola Ryttar gör av Colombia. Det är ett förskräckligt våldssamhälle.
Naturligtvis kan man försöka dela upp vad som drabbat offren på grund av
knarkhandel, kidnappningar eller rent politiska misshälligheter mellan geril-
lan, paramilitära grupper och själva militären.

Jag har sett en siffra på att det begicks ca 29 000 mord i Colombia 1992.
Det skulle betyda att 93 människor av 100 000 tas av daga där, vilket kan
jämföras med ca 1,5 person av 100 000 i Sverige. Detta visar hur hemsk situa-
tionen är där, och det är naturligtvis en av de saker som våra myndigheter
tar hänsyn till när de bedömer den asylsökandes enskilda skäl.

Jag tycker inte att vi i Sverige har någon anledning att undanhålla fakta
från de olika länder som människor flyr ifrån. Visst bör man ta fasta på nega-
tiva beskrivningar av landet - och de finns ju i övermått när det gäller Colom-
bia. Men man bör faktiskt också kunna beskriva de positiva saker som hän-
der. I mitt interpellationssvar har jag visat att regeringen trots allt försöker
komma till rätta med den rådande situationen.

Men i slutänden blir det självfallet också en fråga om regeringens förmåga
att hävda sin inställning vad gäller mänskliga rättigheter, kriminalitet och lik-
nande, och i de avseendena har olika regeringar i Colombia en lång historia
av misslyckanden.

Anf. 11 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! Jag är helt medveten om att invandrarministern inte här i
kammaren kan ta ställning till enskilda fall, men vad jag har velat påvisa är
att de värderingar som invandrarministern ger uttryck för som regering-
ens syn inte riktigt står i överensstämmelse med den praktiska tillämp-
ningen.

Det finns oerhört mycket av god vilja i Colombia för att göra någonting
åt situationen. Jag har träffat åtskilliga inom åklagar-, militär- och polisvä-
sendet som strävar för en bättre situation, men man saknar genomgående än
det ena, än det andra lagrummet eller stödet för att dessa strävanden skall
kunna få genomslag. Om det beror på ond vilja från regeringens sida eller
om den upplever hotet från militären som så starkt att den inte vågar vidta
åtgärder som den är medveten om borde genomföras skall jag låta vara
osagt, men faktum är ändå att nationen och dess medborgare far mycket illa.

Det är djupt beklagligt, eftersom det är ett land med oerhörda resurser och
möjligheter. Det sätt som man hanterar sina frågor på ligger bara ett snäpp
från det vansinne som råder i Jugoslavien.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1993/94:17 om asylpolitiken

Anf. 12 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Sten Andersson har frågat mig om jag är beredd att föreslå
förändringar i asylpolitiken så att huvuddelen av den svenska hjälpen kom-
mer dem till del som är hjälpsökande runt om i världen, i stället för till dem
som lyckats ta sig till Sverige.

Att tro att man inom det migrations- och flyktingpolitiska området skulle
kunna ”komma i fas” med utvecklingen i världen är inte realistiskt. Majorite-
ten av världens flyktingar flyr från våld, krig och politiskt förtryck. Oavsett
vilken asylpolitik som förs kan den aldrig som sådan lösa de enorma problem
som finns i världen. Självfallet är det internationella samarbetet för konflikt-
lösning och fredsskapande insatser av största betydelse. Arbetet för att re-
spekten för mänskliga rättigheter skall upprätthållas är en viktig del av detta.
Något som vi från svensk sida kan göra är att bidra till att kunskapen om
mänskliga rättigheter sprids i de nya stater som bildas i dag. Detta sker redan
genom att vi bidrar både ekonomiskt och med personal till seminarier som
arrangeras bl.a. av UNHCR och IOM.

Det är däremot viktigt att påpeka att många av dem som lämnar sina hem-
länder och kommer till Europa inte är skyddsbehövande utan personer som
man i dagligt tal kallar ekonomiska flyktingar. Utvecklingssamarbetet spelar
en nyckelroll i den svenska flyktingpolitiken. Enda sättet att på lång sikt
komma till rätta med flyktingproblemen i världen är att öka respekten för de
mänskliga rättigheterna och att bekämpa fattigdomen i utvecklingsländerna.
Detta är också vad det svenska utvecklingssamarbetet i första hand syftar
till. Huvuddelen av det svenska biståndet går till de allra fattigaste länderna
i Afrika. Dessa länder kämpar inte bara med stora ekonomiska svårigheter
utan även med de största flyktingströmmarna i världen.

En allt viktigare del av framför allt de svenska katastrofinsatserna har
dock kommit att koncentreras till f.d. Jugoslavien. Sverige är en av de största
bidragsgivarna till flyktingkommissariens insatser där. Trots enorma svårig-
heter har UNHCR fortsatt med sitt skydds- och hjälparbete och har därige-
nom gjort det möjligt för flertalet människor att stanna kvar i närområdet.
Utan dessa unika insatser skulle otvivelaktigt antalet asylsökande i Sverige
varit mångfaldigt större. Sverige är över huvud taget en av de största bidrags-
givarna till UNHCR, och på detta sätt gör vi stora insatser för flyktingar runt
om i världen.

Utvecklingsinsatser och hjälp till flyktingar runt om i världen måste ske
parallellt med åtgärder i Sverige för att ta emot skyddsbehövande. Samtidigt
måste vi vara medvetna om att detta arbete måste bedrivas i ett långsiktigt
perspektiv. Det internationella arbetet har ett preventivt syfte och kan där-

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Svar på
interpellationer

med minska migrationsströmmar men kan aldrig ersätta åtgärder här hemma
för att kunna ta emot dem som är i behov av skydd.

Vi gör alltså redan mycket, men vi kan göra ännu mer. Vi har därför bl.a.
tagit initiativet till en arbetsgrupp inom Kulturdepartementet och Utrikesde-
partementet som skall arbeta med frågan hur man skall kunna koppla bi-
stånd närmare migration. Arbetet med att synliggöra sambanden mellan bi-
stånds- och migrationspolitiken bedrivs också inom den parlamentariska
kommittén. Men kommittén skall behandla frågan ur ett mer långsiktigt per-
spektiv.

Nu till den svenska flyktingpolitikens påstådda ryckighet. Jag skulle vilja
säga att vår politik - utifrån ett humanistiskt perspektiv - är mycket konse-
kvent och logisk. Politiken styrs av folkrättens principer och av internatio-
nella överenskommelser och åtaganden. Situationen i vår omvärld föränd-
ras. Detta är inget som vi kortsiktigt rår över, men det påverkar av naturliga
skäl förutsättningarna för vår flyktingpolitik.

Under lång tid hade vi en stor arbetskraftsinvandring från Jugoslavien. Då
var det naturligt att också ha viseringsfrihet gentemot medborgare därifrån.
När Kroatien och Slovenien blev självständiga var det rimligt att även dessa
länders medborgare fortsättningsvis omfattades av viseringsfriheten. Samti-
digt ökade motsättningarna i det sammanfallande Jugoslavien, och oron var
stor att stridigheterna skulle sprida sig bl.a. till Kosovoprovinsen. Detta
ledde till en stor inströmning av asylsökande från Kosovo till Sverige.

Inledningsvis var Invandrarverket inte berett att pröva dessa ansökningar
och beslöt därför om s.k. verkställighetsstopp till Jugoslavien. När läget
klarnade något - under sommaren 1992 - och UNHCR uttalat att man inte
motsatte sig ett återsändande inleddes prövningen av asylansökningarna.
Besluten att sända tillbaka många av de asylsökande från Kosovo är resulta-
tet av en strikt tillämpning av de regler som under lång tid legat till grund
för svensk flyktingpolitik.

Hösten 1992 skärptes FN:s sanktioner mot Serbien och Montenegro, och
FN beslutade att Serbien inte skulle anses som successorstat till Jugoslavien.
Det innebar t.ex. att internationella överenskommelser som tidigare gällt vi-
savi Jugoslavien inte längre skulle tillämpas. Då var det naturligt även för
oss att ompröva våra avtal med Jugoslavien. En effekt var att viseringsfri-
hetsavtalet upphävdes. Eftersom FN:s sanktioner inte tog sikte på Bosnien
var det lika naturligt för regeringen att i stället införa viseringsfrihet för per-
soner från Bosnien-Hercegovina.

Det upptrappade kriget i Bosnien har lett till stora flyktingströmmar från
landet. De flesta finns kvar i närområdet. Men ett stort antal har också sökt
sig till några få länder i Europa, däribland Sverige. För att vi skall kunna ge
dem som kommit hit ett hopp för framtiden och en möjlighet att börja ett
nytt liv skall dessa flyktingar få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Vi är
ett av de få länder i Europa som beviljar bosnierna permanent uppehållstill-
stånd. Vi hade fram till sommaren 1993 redan tagit emot ett stort antal spon-
tanflyktingar från Bosnien. En logisk följd av beslutet om uppehållstillstånd
var att strömmen av flyktingar från Bosnien till Sverige skulle öka väsentligt.
Därför kunde inte viseringsfriheten upprätthållas. Eftersom vi inte ville un-

dandra oss vårt skyddsansvar beslutades samtidigt att det fortsatta mottagan-
det av flyktingar skulle ske via kvotöverföringar.

Nyligen har ett förslag om väsentligt ökad flyktingkvot presenterats för
riksdagen. Dessutom har vi kraftigt ökat våra ansträngningar för att skapa
ett system där alla Europas stater delar ansvaret för krigets flyktingar.

Detta anser jag visar att svensk flyktingpolitik styrs av folkrätten och den
internationella solidaritetens principer. Att sedan också vi i betydande ut-
sträckning stängt våra gränser i en ond tid kan man bara beklaga. Rege-
ringen menar att vi i vårt land tagit och tar vårt ansvar i en omfattning som
rimligen kan begäras. Vi gör oss heller inga illusioner om att vi kan avskärma
oss från den värld där krig, våld och barbari fått fruktansvärda följder för
enskilda människor.

Anf. 13 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Fru statsråd! Jag tackar för svaret.

Låt mig inledningsvis tala om att jag är väl medveten om att jag i den här
frågan - som jag har drivit länge och konsekvent - går emot den uppfattning
som finns i regeringen och riksdagen. Men, herr talman, jag tröstar mig med
att jag vet att en majoritet av svenska folket står bakom den inställning jag
har torgfört.

Jag tror inte heller att det är helt fel att säga att en liten, om än knapp,
majoritet i statsrådets eget parti enligt olika undersökningar delar min upp-
fattning. Mitt eget partis medlemmar gör det med förkrossande majoritet.

Den här debatten får inte handla om rasism och främlingsfientlighet. Per-
sonligen struntar jag i om en människa är svart, brun, vit, gul eller röd - jag
bedömer en människan utifrån det sätt på vilket hon eller han agerar.

Jag tror att den svenska flyktingpolitiken med en lätt överdrift kan sägas
vara ett resultat av att en del politiker vill sova gott om nätterna. Men samti-
digt är den djupt inhuman och orättvis - huvuddelen av den svenska flykting-
hjälpen ges nämligen till de människor som har sådana resurser och kontak-
ter att de kan komma hit. Det stora flertalet människor som saknar dessa
möjligheter får ingen eller mycket ringa hjälp av oss.

Herr talman! Jag kan förstå dem som kommer hit. Jag hade kanske gjort
samma sak i deras situation. Men - det är viktigt att understryka i dag - vi
har inte längre ekonomiska resurser. Vi tvingas i dag av verkligheten att
skära ned en del förmåner som vi tidigare har betraktat som självklara. Kra-
narna är inte längre fulla med guld, som vi inbillade oss för ett antal år sedan.

Den nota vi drar på oss i dag betalar förvisso inte dagens vuxna genera-
tion - den får betalas av våra barn och barnbarn. De kommer att ställa frågor
om varför de får betala för någonting som de aldrig har haft någon nytta av.

Statsrådet erkänner - det är i alla fall en framgång - att många är ekono-
miska flyktingar; det är nog första gången jag har hört det i en riksdagsde-
batt. Det har tidigare sagts att det är en minoritet. Men om man spottar länge
på en sten blir den våt. Till slut kommer sanningen trots allt fram!

Statsrådet säger att man ger mycket pengar till u-länderna för att där för-
söka skapa förståelse för demokrati och mänskliga rättigheter. Det har man
säkert lyckats med till en viss del. Men jag vet länder i Afrika där vi har pum-
pat in pengar i enorma mängder. Ta bara Tanzania t.ex. Det landet har inte

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar pä
interpellationer

utvecklats - i varje fall inte positivt - efter det att Sverige har gödslat med
pengar där.

Konsekvent och logisk säger statsrådet att dagens politik är. I juni månad i
år beviljade man 40 000 bosnier permanent uppehållstillstånd. Med anhöriga
kommer de att bli lika många som antalet invånare i Sveriges fjärde stad. I
varje fall under ett antal år kommer de enbart att kosta pengar.

Vari ligger då det ologiska? Jo, någon dag senare införde man visumtvång
för människor från samma område. Motiveringen för det permanenta uppe-
hållstillståndet var att dessa människor kom från en ytterst svår och besvärlig
situation. Men innan bläcket hann torka infördes visumtvång. Då var kanske
inte situationen så allvarlig längre? Det om något är väl ett skolexempel på
inkonsekvens.

Sverige är ett av de få länder i Europa som beviljar bosnierna permanent
uppehållstillstånd, säger statsrådet i svaret. Ja, förvisso! England, Danmark,
Frankrike, Finland, Holland, Österrike och Tyskland gör det inte. Men vi i
Sverige har råd att göra det - med pengar som vi inte har, som vi måste låna
upp och som skall betalas av våra barnbarn någon gång framöver!

Till sist, herr talman, skulle jag vilja ställa en fråga till statsrådet. Hon sä-
ger att vi har ökat ansträngningarna för att få till stånd en gemensam euro-
peisk asylpolitik. Det har länge sagts från kammarens talarstol. Kan statsrå-
det bland de länder jag nyss räknade upp ge mig ett exempel på ett land där
man har lyckats med dessa ansträngningar?

Anf. 14 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! När man tar del av kulturministerns svar är det viktigt att
man kopplar samman tanken på humanitär hjälp med en ekonomisk verklig-
het - den ekonomiska verklighet som vi i Sverige nu lever i.

Det har i medierna framkommit att UNHCR:s, dvs. flyktingkommissa-
riens, medel för flyktingar som vistas i flyktingläger understiger 1 000 kr per
år. Jag antar att siffran är riktig. Men jag kanske skall påpeka att det väl då
närmast gäller tak över huvudet och mat för dagen. Men som jämförelse kan
man titta på de siffror som anges i Kulturdepartementets Översyn av vissa
regler angående statlig ersättning för flyktingmottagande, Ds 1993:75.1 den
skriften, som alltså kommer från Kulturdepartementet, anges bl.a. följande:
”Komrev AB”, dvs. kommunernas revisionsaktiebolag, ”beräknar att den
genomsnittliga bruttosärkostnaden - kostnader som direkt förorsakas av att
kommunen tar emot flyktingar, kostnader som man annars ej skulle ha haft -
per flykting under år 1991 var ca 42 000 kr. Under antagandet att flykting-
arna anlände i relativt jämn takt under år 1991 visar detta på en halvårskost-
nad per flykting.”

Det citatet har jag som sagt tagit från departementsöversynen. Årskostna-
den var alltså ca 84 000 kr år 1991. Ingen kan väl påstå att beloppet är lägre
i dag än vad det var 1991. Man får ungefär samma siffra om man tar kommu-
nernas schabionbidrag för flyktingmottagande, som är 138 300 kr för en
vuxen, och gör om det till en årskostnad. Riksdagsrevisorerna bedömer att
pengarna räcker i 18 månader. Det blir då drygt 90 000 per år.

Kommunrevisorerna tror att pengarna räcker bara 15 månader. Man säger
nämligen: ”Om man ser till kostnaderna under år 1991 för de flyktingar som

anlände samma år var bidragsutnyttjandegraden nära 40 %. Med antagande
av att flyktingarna anlände i relativt jämn takt under år 1991 skulle man
kunna anta att detta är bidragsutnyttjandegraden under ett halvår.” Det be-
tyder att de här pengarna räckte i ungefär 15 månader.

Vi i Ny demokrati anser inte att Sverige har råd med så stora flyktingkost-
nader och flyktingbidrag som vi nu har. Men om riksdagsmajoriteten anser
att vi har råd med det är det väl ändå bättre att vi för samma summa hjälper
80-90 gånger fler, vilket vi kan göra genom att se till att hjälpen kommer till
närområdet, än att vi låter människorna komma hit. Min fråga till kulturmi-
nistern är: Är det inte egentligen humanare att ge 80-90 gånger fler männi-
skor hjälp på plats än att ge t.ex. bosnierna en permanent tillflyktsort i Sve-
rige?

Vi vill att man skall ompröva det prejudicerande beslutet som regeringen
gett Invandrarverket om att ge bosnierna permanent uppehållstillstånd.
Självfallet kan man föra ut människor från flyktingförläggningarna utan att
ge permanent uppehållstillstånd.

I kulturministerns svar togs kopplingen till biståndet upp. Migrationsfrå-
gorna nämns samt att nöden i världen är mycket stor. Det är naturligtvis vik-
tigt att Sverige har en bra repatrieringspolitik, om man skall göra en kopp-
ling mellan bistånd och flyktingpolitik. Vi i Ny demokrati vill ha en direkt
koppling mellan flyktingmottagande och bistånd. Det är då av största vikt
att vi kan enas om en bra repatrieringspolitik. Vi kanske kommer att lyckas
med det i den invandrar- och flyktingpolitiska kommittén, i vilken jag själv
sitter.

Vårt förslag i Ny demokrati bygger på att man skall komma hit, bo här
och utbildas. Sedan skall man ta med sig sin nyvunna kunskap för att bygga
upp sitt gamla land. Dessa människor, om de nu är konventionsflyktingar,
har haft en ambition att verka för demokrati, mänskliga rättigheter och eko-
nomisk utveckling i sitt land. De bör då vara ganska motiverade att bistå sitt
gamla hemland om förhållandena där har ändrats på ett sådant sätt att ett
återvändande är möjligt. Vi tycker därför att det är viktigt att man kopplar
svenskt flyktingmottagande till en aktiv biståndspolitik och att man använ-
der en del av de pengar som nu går till bistånd till en repatrieringspolitik för
de flyktingar som har kommit hit till Sverige.

Anf. 15 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har väckt en fråga som jag tycker
är mycket väl värd att diskutera, nämligen kopplingen mellan biståndspolitik
och flyktingpolitik. I mitt svar har jag redovisat att det finns olika arbeten
på gång dels på kort sikt mellan oss på Kulturdepartementet, dels på Utri-
kesdepartementets biståndsavdelning och inom den stora flyktingpolitiska
kommittén.

Det arbetet har dock inte till utgångspunkt att vi skall avstå ifrån de inter-
nationella förpliktelser som vi har att ge de människor som söker sig hit till
Sverige skydd. Jag tycker att Sten Anderssons fråga andas att det skulle vara
ett sätt för oss att frångå det ansvaret och i stället hjälpa till där flyktingarna
finns.

Låt oss säga att man skulle acceptera den utgångspunkten. Jag har noterat

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

att de människor som säger på det här sättet ofta också är de som inte vill
vara med och bidra till utveckling i utvecklingsländerna eller länder där man
har problem av olika slag, t.ex. till följd av krig. Slutresultatet blir då att vi
inte skall ta något ansvar alls - inte för dem som söker sig hit och inte heller
för dem som befinner sig i länder med problem.

Sten Andersson sade att han talade för något slags betydande majoritet
av svenska folket som då skulle ha denna inställning. Jag vågar faktiskt ifrå-
gasätta att det är så. Jag rör mig ganska mycket ute bland människor av olika
slag som är kritiska till flyktingpolitiken men som också skulle önska att vi
kunde vara ännu mer generösa här i Sverige.

Jag upplever ibland att vi laborerar med ett slags teoretiska modeller när
vi för den här diskussionen. Man utgår inte ifrån verkligheten. Runt om oss
har vi krig, våld, förtryck och elände. Människor gör allt för att söka sig en
bättre framtid och ett skydd ifrån detta. I diskussionen verkar det ibland som
om vi från svensk sida skulle initiera den här verksamheten för att det skall
komma hit så mycket människor som möjligt. Så är det förvisso inte.

Det är faktiskt inte flyktingarnas fel att vi har problem i svensk ekonomi.
De årliga kostnaderna för flyktingpolitiken utgör bara en liten del av vårt
stora budgetunderskott. Det är faktiskt inte i första hand flyktingarna som
kostar pengar som våra barn och barnbarn skall återbetala. Det är vi,
svenska folket, vare sig vi är födda på 20-, 30- eller 40-talet som har beviljat
oss en mängd förmåner av olika slag som har medfört att våra system är över-
lastade och att vi nu har stora ekonomiska bekymmer. Den delen av svensk
ekonomi håller regeringen på att försöka sanera. Kom inte dragande med att
de bekymmer som politikerna ute i kommunerna har med att sanera svensk
ekonomi och som vi här i riksdagen också har att hantera, skulle bero på
flyktingarna.

Sten Andersson återkom till diskussionen om permanent och tillfälligt up-
pehållstillstånd. I mitt svar har jag redovisat att Sverige är ett av de få län-
der - det finns ett par till i Europa - som beviljar permanent uppehållstill-
stånd. Bakgrunden är att vi bedömer att vissa människor inte kan återvända
säkert till sitt hemland inom en rimlig framtid. I många av de länder där man
bara beviljar tillfälligt uppehållstillstånd har man nu, mycket riktigt, en in-
tensiv debatt om vad man skall göra när nästa tidsperiod av det tillfälliga
uppehållstillståndet går ut. Man frågar sig hur länge man kan hålla på att
betrakta dessa människor som bara tillfälligt vistandes i landet.

Bakgrunden till att vi i Sverige beviljar permanenta uppehållstillstånd är
omtanken om dessa människor, så att de inte behöver vara otrygga. Men vi
har också en omtanke om det svenska samhället. Vi tror att människorna
blir bättre och tryggare om de kan börja bygga en framtid här i Sverige. De
kan då påbörja en planering för att försörja sig själva här. Vi tror att friktio-
nen mellan svenskar och våra flyktingar också blir mindre.

I mitt svar har jag inte talat om en gemensam asylpolitik i Europa. Där-
emot har jag talat om de ansträngningar som vi från regeringens sida gör för
att vi nu på kort sikt skall kunna få ett delat ansvar för flyktingarna ifrån
krigets Jugoslavien. I slutet av nästa vecka kommer jag att delta i en interna-
tionell konferens i Aten, där man kommer att presentera ett förslag som det
redan nu finns en stor uppslutning kring bland Europas stater. Jag hoppas

att det skall bli ett lyckligt slut för den här frågan inför den förskräckliga
vintern i krigets Jugoslavien.

Anf. 16 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Det är förvisso korrekt som statsrådet säger att jag inte kan
bevisa att jag har någon stor majoritet bakom den ståndpunkt som jag har
förfäktat. Men om inte resultaten av alla undersökningar slår helt fel - om
de gör det kan vi skrota Sifo, Temo m.fl. - visar de att den politik som i dag
bedrivs saknar stöd bland den stora folkmajoriteten.

Sedan gjorde nog statsrådet ett grammatiskt fel. Hon sade att hon har träf-
fat folk som var kritiska men - inte och - som ändå ville öka mottagningen
i Sverige. När hon sade ”men” i stället för ”och” blev det litet knepigt. Jag
är inte säker på att hon har lyssnat på rätt instanser eller att hon kommer
ihåg rätt.

Herr talman! Det är självfallet så att dagens ekonomiska problem inte be-
ror på vår asylpolitik. Det förstår t.o.m. jag. Men det här är samtidigt
mycket utmanande gentemot pensionärer, arbetslösa och sjuka. De tvingas
till nedskärningar. Det är inget att göra åt det. Samtidigt behåller vi dock en
asylpolitik som per capita är generösast i hela Europa.

Kom inte här och säg att jag inte skulle vilja ställa upp på internationella
förpliktelser. Ställ frågan till regeringarna i England, Tyskland, Frankrike,
Holland, Danmark, Finland och Grekland. De vill inte följa den linje som
statsrådet förfäktar.

Jag har suttit i riksdagen i tio elva år. Jag vet att vi ibland i den här kamma-
ren kan slåss om 25-50 miljoner så att stickor och strån ryker. Men under
försommaren, precis efter det att riksdagen hade stängt för sommaren, fat-
tade regeringen ett beslut som kommer att kosta en summa om 10 miljarder,
detta utan att höra riksdagen. Det stora partiet i oppositionen sade ingenting
heller. Jag har ibland hört ute på arbetsplatser att man försöker skylla ifrån
sig genom att säga att detta var ett regeringsbeslut. Det är korrekt att det
var det, men man protesterade i alla fall inte på ett sätt som märktes i media.

När det gäller liberaliseringar i Europa läste jag senast i dag att både Hol-
land och Tyskland diskuterar skärpningar av sin asylpolitik, mot bakgrund
av att de inte har de ekonomiska resurser som vi obegripligt nog - med tanke
på vår stora statsskuld - tydligen har.

Anf. 17 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Det är helt riktigt som kulturministern säger. Det är inte
flyktingarnas fel att det har gått snett. Det är den tokiga flyktingpolitiken
som har kostat oss så mycket pengar, vilket vi i Ny demokrati hela tiden har
påpekat. Självfallet är det inte flyktingarnas fel. De anpassar sig naturligtvis
till de villkor som vi skapar här i landet.

Statens invandrarverk gör t.ex. utredningar i flera år för att kunna bedöma
om flyktingarna har den statusen att de kan få stanna i Sverige. Det är en av
orsakerna till att det är så höga kostnader bl.a. inom Invandrarverket. Man
har inte snabbt kunnat utreda och ta ställning till om flyktingarna skall få
stanna eller inte.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 22

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Något svar på frågan om det inte är bättre att hjälpa 80-90 gånger fler på
plats än att hjälpa dem här fick jag inte av kulturministern.

Flyktingpolitiken är inte bara en fråga om ekonomi. Det ser vi på de kon-
flikter som redan finns i samhället i dag. Jag skall ta upp en nyutkommen
liten skrift som kommer från Utrikespolitiska institutet. Den är skriven av
forskaren Gunnar Jervas och heter Flyktingexplosionen - vår tids ödeskris?
Jag skall bara ta upp några punkter i den. Gunnar Jervas skriver bl.a.: ”En
omfattande immigration aktualiserar även andra allvarliga frågor, som ökad
risk för etniska konflikter och hot mot ursprungsbefolkningens kulturella
identitet. En del av dessa frågor är så känsliga att det offentliga Sverige hit-
tills haft en stark benägenhet att sopa dem under mattan. Denna i längden
ohållbara strategi har nu nått vägs ände.”

Han tar sedan upp migrationsströmmar. Han säger bl.a. att situationen i
Afrika är ohållbar. Det skulle behövas 7,5 miljoner nya arbetstillfällen per
år för att man skall kunna klara av befolkningsexplosionen.

När det gäller hotet från öst skriver Gunnar Jervas bl.a.: ”EGs opinionsin-
stitut ”Eurobarometer” redovisade nyligen en sådan undersökning för 18
länder i Östeuropa, inklusive f d Sovjetunionen.” Totalt omkring 17 miljoner
sade sig fundera på att emigrera till Västeuropa, och 2,7 miljoner hade redan
bestämt sig för det. Det är siffror som regeringen bör vara observant inför
och ha med i sin planering inför vad som kan hända i framtiden.

Någonting som också framgår av den här skriften är vad detta med bos-
nierna egentligen kan utvecklas till. Det står: ”När ett land beslutar att ac-
ceptera en grupp flyktingar av viss storlek stannar det sällan vid det. Denna
grupp kommer att fungera som ett slags brohuvud för fortsatt anhörig- och
följdinvandring. Exempelvis har de 250 båtflyktingar, som regeringen beslöt
att ta emot 1979, växt till omkring 9 000 personer idag. Invandraministerns
principbeslut att ge cirka 40 000 bosnier uppehållstillstånd i Sverige kommer
med all sannolikhet att leda till att antalet bosnier i landet snart antar sexsiff-
riga tal.” Alltså: 250 båtflyktingar 1979 har i dag blivit 9 000 personer.

Anf. 18 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Nu talar vi återigen om de olika siffrorna för vad detta kos-
tar. Vi diskuterar fram och tillbaka, och det skall vi ansvarsfulla politiker
göra. Vi skall diskutera pengar i riksdagen. Men för vissa personer och par-
tier handlar skyddsbehov och human behandling av människor som kommer
från elände bara om kostnader.

Sten Andersson i Malmö säger att regeringen tog på sig en kostnad på kan-
ske upp till 10 miljarder genom principbeslutet att bevilja bosnierna perma-
nent uppehållstillstånd.

För det första var detta ett beslut i ett förvaltningsärende där det gäller att
följa svenska lagar och svenska internationella åtaganden. Då får man inte
ta några sådana ekonomiska hänsyn. Bortsett från det undrar jag vad Sten
Andersson har fått sin uppfattning och sina siffror ifrån. Att människor sitter
på flyktingförläggningar och väntar år ut och år in är betydligt dyrare än att
de kommer ut i en kommun. Det handlar om de rent pekuniära kostnaderna
per dag eller per år.

För det andra: Om de får börja bygga upp sin framtid här kan de ju planera

för den. De kan utbilda sig i svenska. De kan anpassa sin yrkesubildning -
vilken är ganska hög när det gäller bosnierna - till svenska förhållande för
att börja försörja sig. Därmed behöver de inte lita till de offentliga kassorna.
De kan tvärtom börja betala skatt.

Jag är förhoppningsfull inför att det i framtiden skall vara möjligt att få
ned den arbetslöshet vi har i Sverige i dag. Detta innebär att temporära up-
pehållstillstånd riskerar att innebära en större påfrestning för de offentliga
kassorna än vad permanenta tillstånd innebär.

Det sades att det kostar väldigt mycket att ha människor på förläggningar
som sitter och väntar på tillstånd. Jag delar uppfattningen att man måste få
ner väntetiderna så att människor får ett snabbt besked. Vi har också böljat
märka effekter av den princip som regeringen har tillämpat, dvs. att både
Utlänningsnämnden och Invandrarverket får de resurser till tillståndsperso-
nalen som de begär. Väntetiderna går nu snabbt ner.

Det som föreslås i den här debatten är ju att man skall ge temporära uppe-
hållstillstånd. Människor skall alltså år ut och år in sitta på nåder, just på
flyktingförläggningarna, och vänta, det som har varit så oerhört destruktivt
och som med rätta har kritiserats tidigare.

Lars Moquist läste ur en skrift och upprepade det som en del andra har
gjort under senare år. Han målade nämligen upp ett stort hot österifrån. Det
räcker tydligen inte att beskriva den situation vi har och de åtaganden som
finns på grund av den. Det skall målas upp ett hot om att 17 miljoner männi-
skor är på väg hit till Sverige. Lars Moquist sade faktiskt också att regeringen
bör planera för en sådan situation.

Hela bilden som de medverkande personerna i den här debatten beskriver
handlar bara om hot, kostnader och om att man betraktar dessa människor
som kommer hit och söker skydd som människor som har resurser och för-
måga att ta sig fram här i världen.

Jag kan inte ställa upp på den bilden av situationen. Om människor kom-
mer till vår gräns och söker skydd undan förföljelse, krig och tortyr är det
min uppfattning att vi så långt vår förmåga räcker skall ge dessa människor
det skydd som de begär av oss.

Om vi tittar på de samlade ekonomiska resurserna i detta land har vi fak-
tiskt råd att ge dem detta skydd. Men då skall vi också ge dem förutsättningar
och möjligheter att klara sig själva, så att de inte behöver bli en onödig be-
lastning på de offentliga budgetarna. Det är precis det regeringens beslut om
permanent uppehållstillstånd innebär. Det förhindrar inte en enda människa
att återvända till sitt hemland om kriget skulle sluta och man får en säker
fred. Jag är alldeles övertygad om att deras möjligheter att återvända är
större om de här i Sverige har fått ett tryggt liv, har kunnat försörja sig själva
och fått en möjlighet att se en framtid.

Anf. 19 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag är väl medveten om att statsrådet inte själv skriver inter-
pellationssvaren, men jag drömde dock om att hon i alla fall läste igenom
dem innan hon läste upp dem i riksdagen.

Här talar statsrådet om krig och tortyr och förtryck, men det står också i

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

hennes svar att många är ekonomiska flyktingar. Det är detta jag har poäng-
terat.

Jag har aldrig räknat asylpolitiken bara i pengar, men jag anser att den
svenska politiken är djupt orättvis. Den hjälper i första hand dem som har
resurser, kontakter och möjligheter att komma hit. De som lever under de
svåraste förhållandena är i praktiken chanslösa. Så kom inte säg att jag bara
talar om kostnader.

Däremot tycker jag det är en oerhörd kostnad för det lilla Sverige, som i
dag har en mycket besvärlig ekonomisk situation. Jag vill inte raljera, men
låt mig i alla fall påpeka att i juni månad i år kom en rapport från OECD
som sade att Sverige hade den sämsta ekonomiska utvecklingen bland län-
derna inom OECD. Samtidigt beviljar vi, till skillnad från alla andra länder
i Europa, permanent uppehållstillstånd.

Det är många, fru statsråd, som tycker att politik är något komplicerat,
om man skall uttrycka det snällt.

Förvaltningsärende, säger man. Om det är så att regeringen i en fråga som
är mycket kontroversiell och mycket debatterad bland regeringens och riks-
dagens uppdragsgivare, alltså väljarna, kan fatta ett sådant beslut utan att
fråga riksdagen, då tycker jag att man borde överväga en översyn av den
svenska lagstiftningen. Jag noterar att andra länder i Europa fungerar och
mår bra, trots att man inte har samma lagstiftning.

Det här handlar alltså inte i första hand om kronor och öre. Det handlar
om att vi hjälper fel människor. Det vore klädsamt om statsrådet kunde be-
kräfta det jag själv i dag inledningsvis läste upp, att många av dem som kom-
mer till Sverige och får asyl här är ekonomiska flyktingar. Det är inte dem
svenska folket uttalat sig för att i första hand vilja hjälpa i Sverige. På plats
kanske, men inte i Sverige. Det har vi inte råd till mot bakgrund av vår på
grund av tidigare försyndelser tyvärr alltför dåliga ekonomi.

Anf. 20 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! I mitt svar står ordagrant: Det är däremot viktigt att påpeka
att många av dem som lämnar sina hemländer och kommer till Europa inte
är skyddsbehövande, utan personer som man i dagligt tal kallar ekonomiska
flyktingar.

Jag har inte talat om Sverige, men det utesluter inte att det också till Sve-
rige kommer personer som söker sig allmänt sett en bättre framtid. Dessa
personers asylansökningar behandlas här i Sverige, och de får i regel avslag
och måste lämna landet.

Det är intressant att Sten Andersson i Malmö nu säger att det är fel männi-
skor som kommer hit. Just under de senaste åren är det främst människor
från Jugoslavien som har kommit hit. På något sätt är det alltid fel människor
som kommer just nu - så har alltid diskussionen gått. Det ser man om man
tittar tillbaka. När det gäller både invandring och flyktingpolitik har det all-
tid, för de människor som är kritiska, varit fel personer som kommit vid det
aktuella tillfället. De som kom tidigare var däremot människor som har rotat
sig bra här och som det var bra att få hit.

Men hur kan man från denna talarstol i dag säga att det är fel människor
som kommer hit? Vi har fått 40 000 bosnier som har jagats ifrån sina hem

och som har fruktansvärt traumatiska upplevelser med sig i bagaget. Den
svenska regeringen och, hoppas jag, kommunerna gör så gott vi kan för att
ge dem en möjlighet att få en framtid igen. Inte minst gäller det de barn som
finns i den här gruppen.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1993/94:3 om bytet av chef för Finansin-
spektionen

Anf. 21 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Allan Larsson har frågat mig dels om jag eller Anders Sahlén
själv tagit initiativ till att han lämnat sin befattning som generaldirektör för
Finansinspektionen under löpande förordnandeperiod, dels - för det fall ini-
tiativet kommit från regeringen - vad som har förändrats sedan regeringen
i budgetpropositionen uttalat ett starkt stöd för inspektionens ledning och
verksamhet, dels om regeringen har för avsikt att vidta några förändringar
beträffande sammansättningen av Finansinspektionens styrelse och verk-
samhetens inriktning, dels om min syn på statsförvaltningens roll i allmänhet
och Finansinspektionens roll i synnerhet.

Anders Sahlén utsågs den 1 mars 1990 till generaldirektör för Bankinspek-
tionen och den 1 juli 1991 till generaldirektör för Finansinspektionen sedan
Bank- och Försäkringsinspektionerna slagits samman. Förordnandet som
generaldirektör tidsbegränsades på vanligt sätt till sex år. Den 2 september
1993 utsågs Anders Sahlén av regeringen till minister vid Svenska ambassa-
den i Washington, USA.

Det förhållandet att en generaldirektör förordnas för en tid av sex år utgör
naturligtvis inget hinder för denne att under löpande förordnandeperiod
övergå i annan befattning. Anders Sahlén erhöll ett erbjudande om en tjänst
som minister vid Svenska ambassaden i Washington som han accepterade.
Regeringen har i enlighet med detta förordnat honom att inneha denna be-
fattning samt förordnat Claes Norgren till ny generaldirektör för Finansin-
spektionen. Claes Norgren har tillträtt denna tjänst den 6 oktober 1993. An-
ders Sahléns flyttning till Washington bör även ses i ljuset av de tre omflytt-
ningar som skett dessförinnan genom att Inga-Britt Ahlenius tillträtt Inge-
mar Mundebos tjänst på Riksrevisionsverket och Jörgen Holmqvist lämnat
sin tjänst i Washington för att tillträda Inga-Britt Ahlenius tjänst på Finans-
departementets budgetavdelning.

Bortsett från att det finns ett antal vakanser i Finansinspektionens styrelse
som skall fyllas, så avser regeringen inte att vidta några åtgärder.

I detta sammanhang kan nämnas att Bankkriskommittén som utreder ut-
vecklingen av kreditmarknaden bl.a. skall se över inriktningen och innehål-
let i Finansinspektionens tillsyn. Kommittén skall därvid överväga om tillsy-
nen bör ges en annan inriktning och om regelverket bör förändras i något
avseende.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 22 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Lundgren för det for-
mella svaret på mina fyra frågor. Jag förstår att han lagt ned mycket tid och
kraft på att formulera svaret. Tyvärr måste jag säga att resultatet av Bo
Lundgrens insats av tid och tankekraft inte är imponerande.

Det är anmärkningsvärt att interpellationssvaret inte svarar på någon av
de frågor jag har ställt. Vad Bo Lundgren har sagt ger vaije lyssnare in-
trycket att Bo Lundgren vill undvika att svara på de raka frågor jag ställt.
Intrycket blir att Bo Lundgren har någonting att dölja.

Beslutet att Anders Sahlén skulle lämna posten som chef för Finansin-
spektionen utlöste en våg av spekulationer i massmedia, i finansvärlden och
i den politiska världen.

Jag skall citera ett tungt inlägg i debatten, nämligen Sven-Ivan Sundqvist
i Dagens Nyheter den 3 september: ”Men något underligt är det att inte med-
borgarna får regeringens förklaring. Varför avgår Sahlén? Om han fått sil-
kessnöret bör vi få veta varför. Nu kan regeringen hamna i sitsen att medbor-
garna säger att regeringen är svag som avsätter finansinspektionens chef
bara därför att banker och försäkringsbolag inte tycker om honom. Fältet är
alltså vidöppet för spekulationer.”

I tidningen Affärsvärlden skrev han att bristen på information om skälen
till Anders Sahléns avgång riskerar att skada Finansinspektionens anseende.

Herr talman! Det var med utgångspunkt i detta som jag begärde att det
ansvariga statsrådet skulle ge riksdagen besked om vad som egentligen har
hänt. Om Bo Lundgren och regeringen har rent mjöl i påsen kan det inte
vara så svårt att svara på mina frågor. Det är principiellt viktiga frågor. Det
handlar om regeringens maktutövning, om utnämningsmakten och om myn-
digheternas konstitutionella ställning. Riksdagen har rätt att få veta.

Jag förutsätter att Bo Lundgren här i kammaren är beredd att ge oss klara
besked. Jag vill därför be Bo Lundgren på nytt att svar på frågorna. Vem tog
initiativet till att chefen för Finansinspektionen skulle lämna sin befattning?
Var det Anders Sahlén själv, Bo Lundgren eller någon annan i regeringen
eller regeringskansliet?

Vem skötte kontakterna med Anders Sahlén? Var det Bo Lundgren själv
eller var det någon annan i regeringskansliet? Om Bo Lundgren själv tog
initiativet, vilka motiv redovisade Bo Lundgren i kontakterna med Anders
Sahlén?

Vem tog initiativet? Vem skötte kontakterna? Vilka motiv angavs i samta-
len med Anders Sahlén? Jag vill be om raka besked i frågorna, och jag skall
be, herr talman, att få återkomma när jag vet svaren på frågorna.

Anf. 23 LISBET CALNER (s):

Herr talman! Jag är ledamot i Finansinspektionens styrelse. Jag vill ta till-
fället i akt och tala om att jag hade stort förtroende för Anders Sahlén. Jag
tyckte att han utförde sitt mycket svåra arbete med både mod och integritet.
Han höll styrelsen väl informerad, och samarbetet fungerade utmärkt. Flera
av Finansinspektionens styrelseledamöter uttryckte denna sin mening i
massmedier vid tiden för Anders Sahléns avgång.

Så till statsrådets svar. Han säger att han snarast skall se till att Inspektio-

nens styrelse skall bli fulltalig. Törs jag drista mig till att önska, eller t.o.m.
föreslå, att den ena personen skall bli en kvinna?

Anf. 24 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag har självfallet ingenting emot att vi från min och Finans-
departementets sida bidrar till att få en ännu bättre könsfördelning. Det är
en väsentlig sak, och det skall vi naturligtvis tänka på.

Vidare har vi Allan Larssons beklagligtvis något insinuanta interpellation
och frågeställning. En rent allmän kommentar är att omflyttningar och för-
ändringar vad gäller organisationer kan ske utan att det finns någonting som
någon över huvud taget behöver dölja.

Jag har noterat att en ganska stor diskussion i massmedierna har bidragit
till att Göran Persson har ersatt Allan Larsson som Socialdemokraternas
ekonomiske talesman. Jag har själv förutsatt att det inte på något vis är frå-
gan om ett bristande förtroende för Allan Larsson, utan snarare ett optimalt
sätt att använda resurserna inom det socialdemokratiska partiet. Det finns
också anledning för en regering att överväga vilka möjligheter det finns att
få en bra fördelning av de resurser som finns tillgängliga.

Som framgår av svaret blev posten i Washington ledig. Det fanns all anled-
ning att fundera kring vem som skulle inneha denna post och dessutom
kunna utveckla den på ett sätt som jag tror är väsentligt. Det var mot den
bakgrunden regeringen, vilket framgår av svaret, lämnade erbjudandet till
Anders Sahlén, vilket han accepterade. Det är också klart att detta är en
möjlighet som en regering både kan ha och skall ha. Det finns ingen anled-
ning att diskutera Anders Sahléns ersättare, Claes Norgren. Han har god
och bred kompetens för uppgiften.

Det beklagliga är att Allan Larsson i sitt inlägg insinuerar att det skulle
finnas någonting att dölja, dvs. en anledning för regeringen eller för mig som
ansvarigt statsråd för finansmarknadsfrågor att inte ta itu med besvärligheter
som finns i samband med den finansiella kris vi har upplevt. Den insinuatio-
nen faller på sin egen orimlighet. Var och en kan konstatera att under min
ledning för dessa frågor har allt gjorts för att röja upp efter mycket av det
som åstadkoms under den förra regeringen.

De finansiella problem vi har nu och de stora problem som finns i ban-
kerna har naturligtvis Allan Larssons företrädare, och möjligen han själv,
ett politiskt ansvar för. De fallskärmsavtal som vi nu hanterar har inte teck-
nats under min tid som ansvarigt statsråd. Jag har ägnat mig åt att utforma
regelsystem i detta avseende som skall fungera på ett bra sätt och som kan
accepteras av medborgarna.

Sedan jag fick ansvaret för ägarfunktionen har jag sett till att få en genom-
gripande belysning av de problem som fanns i ledningen av Nordbanken,
inte minst vad beträffar den styrelse som utsågs av den förra regeringen. Det
har konstaterats brister, vilket har lett till att vi i den nuvarande regeringen
har beslutat att inleda en talan om skadestånd mot de ledamöter i styrelsen
som har haft särskild insikt i bankens kreditgivning. Bankstödsnämnden har
i sin nuvarande hantering av frågorna mitt fulla stöd för varje åtgärd som
syftar till att vinna klarhet i vad som har inträffat och att så långt möjligt

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

ställa ansvariga till svars. Jag är ganska övertygad om att det inte finns någon
som helst anledning för någon att betvivla detta.

Det går att notera att Finansinspektionen har en oerhört viktig och central
roll. Det är självklart bakgrunden till att Jan Wallander i sin utredning har
att studera vad möjligen kan ha brustit i tillsynen när finanskrisen inleddes
i samband med den spekulationsekonomi som släpptes fram under andra
hälften av 80-talet. Jag utesluter inte att det kan finnas anledning att ytterli-
gare skärpa rollen för och förstärka Finansinspektionen. Det är i så fall åt-
gärder som jag tänker föreslå och hantera - detta är oerhört viktigt.

Anf. 25 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Bo Lundgren beskrev min interpellation och mitt inlägg som
insinuant. Jag refererade två av de många inlägg som jag har fått från riksda-
gens utredningstjänst. Man har där samlat allt det som skrevs i samband med
publiceringen av denna viktiga händelse, dvs. att regeringen hade flyttat en
generaldirektör från sin post till en annan uppgift. Det finns en mängd frågor
som ännu inte är besvarade. Bo Lundgren har hållit sig undan och har inte
gett besked. Både det skrivna svaret och det inlägg vi har hört vittnar om att
Bo Lundgren inte vill ge svar på de frågor jag har ställt.

Herr talman! Jag blir tvungen att än en gång upprepa de frågor jag har
ställt. Vem tog initiativet? Vem skötte kontakterna? Vilka motiv redovisade
Bo Lundgren för Anders Sahlén som skäl till att han skulle byta uppdrag?

Anf. 26 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag kan naturligtvis beteckna en interpellation och ett inlägg
som mer eller mindre insinuant. Det är klart att om man väljer att referera
den typen av inlägg som Allan Larsson har gjort, kan man dra sina egna slut-
satser. Jag tror att var och en har gjort detta med hjälp av interpellationens
formuleringar och av det sätt Allan Larsson har presenterat sina tankar ge-
nom att interpellera i denna fråga.

Det faller, som jag sade, på sin egen orimlighet att jag över huvud taget
skulle ta hänsyn till påtryckningar. Det finns över huvud taget ingen person
från finansvärlden, bankvärlden eller försäkringsbolagsvärlden som haft
kontakt med mig och haft synpunkter på Anders Sahléns person och lämplig-
het. Skulle det ha varit på det viset skulle jag självfallet inte tagit hänsyn till
en sådan påtryckning. Det tror jag t.o.m. Allan Larsson är medveten om.

Det regeringen för sin del gjort, med mig som ansvarigt statsråd, för att
hantera den finansiella krisen och de problem som finns både på makropla-
net och vad gäller de enskilda bankerna kan sannolikt inte lämna någonting
i övrigt att önska. Jag har en ganska stark känsla av att Alian Larsson och
jag t.o.m. kan vara överens om det, eftersom vi samrått under vägs gång i
de flesta av de här frågorna. Regeringen vill inte lämna någon möda ospard
för att komma fram till vad som egentligen inträffat. Det är detta faktum
som ligger bakom insinuationen i frågeställningen.

Själva frågan som ställts har jag besvarat. Jag har sagt att regeringen er-
bjudit Anders Sahlén en post som denne accepterat. Det är en post som vi
bedömer såsom synnerligen viktig, vilket vi sagt både offentligt och till An-
ders Sahlén. Min personliga bedömning är att det finns mycket mer att göra

av den typen av befattningar. Det gäller ju att sprida kunskap i omvärlden,
inte minst i USA, om vad som händer i Sverige. Med de bättre expansions-
förutsättningar som nu finns, är det ett mycket viktigt arbete att skapa större
intresse för investeringar. Självfallet är det ett väsentligt motiv för att er-
bjuda Anders Sahlén den här posten.

Anf. 27 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Jag har nu fått besked i en fråga, nämligen att det var rege-
ringen och Bo Lundgren som tog initiativet. Men jag har inte fått reda på
vilka motiv Bo Lundgren redovisade i sina kontakter med Anders Sahlén.
Det har kammaren också rätt att få besked om.

Låt mig tillägga en fråga. Det brukar ibland sägas att man får ett erbju-
dande som inte kan refuseras, dvs. att det ligger tvång i erbjudandet. Om nu
regeringen har det förtroende för Anders Sahlén som Bo Lundgren har utta-
lat, undrar jag om man också hade förtroendet att låta honom välja mellan
att vara kvar på en arbetsuppgift som han själv ansåg utomordentligt intres-
sant och stimulerande och att ta det som erbjöds. Eller fanns bara den senare
möjligheten kvar?

Anf. 28 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Som det redan nu har framgått av den här diskussionen, är
Allan Larssons interpellation av ett konstitutionellt intresse. Det hänger i
hög grad samman med den fristående svenska förvaltningstraditionen.

111 kap. 7 § regeringsformen stadgas följande: ”Ingen myndighet, ej hel-
ler riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvalt-
ningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutöv-
ning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.”

Den här grundlagsregeln ger uttryck för principen om myndigheternas
självständighet. Jag tror att det finns anledning att understryka att detta i
klartext betyder, när det gäller Finansinspektionen där Anders Sahlén var
generaldirektör, att inspektionens beslut inte får påverkas av ovidkom-
mande politiska hänsyn. Jag är därför något förvånad över att statsrådet Bo
Lundgren drar paralleller mellan vad som hänt i Finansinspektionen och det
byte av ekonomisk talesman som gjorts i det socialdemokratiska partiet, nå-
got som absolut inte faller under regeringsformens 11 kap. 7 §.

I bl.a. massmedia har det påståtts att Anders Sahlén tvingats lämna sin
post. Det har gjorts gällande att personer med stort ekonomiskt inflytande,
genom att kontakta regeringen, velat se till att undgå Finansinspektionens
granskning som letts av Anders Sahlén. Jag tar i det här skedet inte ställning
till vad som är rätt eller fel i ärendet. Men jag konstaterar att statsrådet Bo
Lundgren, genom sina besked, i vart fall inte hittills på något sätt rätat ut
de frågetecken som framställts i massmedia i samband med Anders Sahléns
avgång som generaldirektör i Finansinspektionen.

Klarhet i frågan kan tydligen endast nås genom att också höra den andra
parten. Jag menar att regeringen har sig själv att skylla för att massmedia
riktat misstanke om otillåten maktutövning från regeringens sida. Det är ju
ingen hemlighet att statsministern, och inte minst Bo Lundgren själv, gick i

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar pä
interpellationer

taket över Anders Sahléns uttalande över vissa förhållanden i Gota bank och
den person som regeringen först utsåg till ledare för Bankakuten.

Det kan därför inte, enligt min mening, uteslutas att statsministerns, lik-
som statsrådet Bo Lundgrens, offentliga påhopp på Anders Sahlén gjorde
det omöjligt för denne att fullgöra inspektionens uppgifter.

Den debatt som hittills förts visar att de frågor som Allan Larsson ställt
till statsrådet Bo Lundgren har klara konstitutionella aspekter. Jag utesluter
därför inte att en KU-granskning, herr talman, kan bli följden av denna de-
batt.

Anf. 29 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Allan Larsson säger att jag inte gav besked förrän senare om
hur det här erbjudandet lämnades. Men det framgår av det skriftliga svaret
att regeringen lämnade Anders Sahlén ett erbjudande som Anders Sahlén
antog. Ett erbjudande är ett erbjudande. Det bygger på regeringens bedöm-
ning av vilka personer som kan vara lämpade för olika befattningar i statsför-
valtningen. I dåvarande läge fanns det lediga befattningar, och i det samman-
hanget gjordes en jämförelse för att ta till vara olika människors resurser.
Detta är normalt, såväl i politiska partier som inom statsförvaltningen totalt
sett. Det har ingenting specifikt med just Finansinspektionen att göra.

Det är ganska självklart för de flesta, att jag eller regeringen aldrig skulle
låta oss på något vis påverkas om det hade förekommit påtryckningar för att
flytta en person eller för att låta en myndighet, i det här fallet inspektionen,
minska dess aktivitet. Tvärtom! Av vad som inträffat, framgår det med all
önskvärd tydlighet att det är min bestämda ambition att röja upp i vad som
åstadkommits på grund av bl.a. de brister i ekonomisk politik som ledde
fram till den spekulationsekonomi som så småningom resulterade i finans-
kris och bankkris.

Det är därför som vi tar till så drastiska åtgärder som att väcka skade-
ståndstalan mot ledamöter i Nordbankens tidigare styrelse. Som jag sade,
kommer regeringen tillsammans med Bankstödsnämnden, som i dagsläget
har det direkta ansvaret, att vidta varje sådan åtgärd för att klara ut vad som
åstadkommits och var ansvaret ligger. Det är mycket viktigt att hantera frå-
gan på det viset.

Låt mig dessutom tillägga: Jag kommer aldrig någonsin att kritisera någon
enskild myndighetschef eller myndighetsanställd för deras inställning i sak-
frågor. Däremot är det alltid bra för en regering att få samma entydiga be-
sked i viss fråga. Det underlättar regeringens ställningstaganden.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1993/94:20 om en effektivare skatteindriv-
ning m.m.

Anf. 30 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Bakgrunden till interpellationen är att regeringen i årets
kompletteringsproposition aviserade sin avsikt att fram till 1998 förstärka re-

surserna till skattekontrollen med omkring 200 miljoner kronor per år. Jag
uttalade i det sammanhanget att regeringen som en första åtgärd borde
kunna medge skattemyndigheterna merutgift budgetåret 1993/94 i storleks-
ordningen 20 miljoner kronor för särskilda insatser vad beträffar mervärdes-
skatt.

Bruno Poromaa frågar bl.a. om den tystnad som rått sedan komplette-
ringspropositionen lades fram skall tolkas som att regeringen har gett upp
den aviserade kampen mot den ekonomiska brottsligheten och om rege-
ringen över huvud taget har för avsikt att genomföra den aviserade resursför-
stärkningen till skattemyndigheterna. Slutligen har Bruno Poromaa frågat
om regeringen är beredd att här och nu ge skattemyndigheterna klartecken
att stärka sitt arbete i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Jag vill först erinra om vad som förekom vid riksdagens behandling av
kompletteringspropositionen. Efter att ha uttalat sitt stöd för den aviserade
satsningen anförde finansutskottet att regeringen så snart som möjligt borde
återkomma till riksdagen med förslag till förstärkning av skattekontrollen
och indrivningen. Utskottet ansåg det uppenbarligen lämpligare att riksda-
gen fick ta ställning till ett sådant förslag i ett sammanhang än att regeringen
först skulle medge merutgift för en viss åtgärd och därefter återkomma med
ytterligare förslag.

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om hur arbetet med en effektivare skattekontroll skall bedrivas, i
vilka steg resursförstärkningen bör ske m.m., har därefter behandlats i Riks-
skatteverkets anslagsframställning för budgetåret 1994/95.

Jag kan försäkra Bruno Poromaa att regeringen inte alls har för avsikt att
backa från de planer som aviserades i kompletteringspropositionen. Frågan
bereds nu vidare, och avsikten är att i januari lägga fram dels förslag till re-
surstillskott för åtgärder 1993/94 på tilläggsbudget, dels förslag i budgetpro-
positionen om hur stora insatser som skall göras 1994/95 och vilken inrikt-
ning dessa skall ha. Detta är det vanliga sättet att hantera resursfrågor och
uppenbarligen också det sätt som riksdagen har ansett vara att föredra.

Med detta har jag också besvarat den sista frågan som Bruno Poromaa har
ställt i interpellationen.

Anf. 31 BRUNO POROMAA (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet Bo Lundgren för svaren
på de tre frågor jag har ställt i min interpellation om en effektivare skattein-
drivning som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Idén till interpellationen föddes på en taxiresa från Arlanda hit till riksda-
gen för några veckor sedan. Det är alltför ofta som vi riksdagsledamöter får
frågor från taxiförare vilka åtgärder vi har för avsikt att vidta för att stävja
allt det skatteundandragande och andra misshälligheter som vissa, mindre
seriösa taxiföretag sysslar med. Jag är inte den ende som har fått sådana frå-
gor. Jag har hört mig för bland mina kolleger, och även de har mötts av
samma frågeställningar.

En taxiförare sade vid ett tillfälle till mig, att om ingenting görs med det
snaraste kommer situationen inom ett år att vara den att det inte finns ett
enda seriöst taxiföretag kvar i Stockholmsområdet.

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Det är synnerligen allvarligt om skattefusk skall bli ett konkurrensmedel.
Taxinäringen är inte den enda bransch där man befarar samma utveckling.
Situationen ter sig minst lika allvarlig inom andra näringar, som restaurang-
verksamheten och byggverksamheten. Jag är övertygad om att statsrådet är
väl medveten om situationen, men vad jag - och många med mig - inte kan
förstå är varför regeringen inte vidtar åtgärder innan den redan nu alarme-
rande situationen blir än värre.

Den här typen av brottslighet växer i rasande takt, och det var därför med
stor tillfredsställelse som många noterade regeringens förslag i komplette-
ringspropositionen om att åtgärder bör vidtas för att inte en betydande om-
sättning ostörd skall kunna äga rum utan att skatter och avgifter som stats-
makten beslutat om tas ut.

Sedan dess har det varit märkbart tyst från regeringen om resursförstärk-
ningar till skattemyndigheten. Inte ett endaste ord har sagts i den riktningen.
Många med mig har börjat misstänka att regeringen inte vill kännas vid sina
utfästelser i kompletteringspropositionen.

Jag lyssnade med stort intresse på regeringsförklaringen vid riksdagens
öppnande, där statsministern snuddade förbi den här viktiga frågan med or-
den: Insatserna mot ekonomisk brottslighet förstärks.

Vi ledamöter i skatteutskottet gjorde vårt årliga besök hos Riksskattever-
ket den 21 oktober. Vid det tillfället lovprisade verkets generaldirektör Lind-
beckkommissionens besked som utomordentligt bra, och han hävdade be-
stämt att ytterligare satsningar på det här området skulle ge tiofalt igen. Men
så sade han: Vi har inte sett till de pengar som har utlovats, och vi vågar inte
trycka på knappen innan vi har fått pengarna. Med det menade han att de
inte kunde börja nyanställa och utbilda personal förrän regeringen hade gett
klartecken.

Statsrådet säger i sitt svar till mig att han även har besvarat den sista frå-
gan, men det svaret är inte till fyllest. Jag vill därför gärna upprepa frågan:
Är regeringen beredd att här och nu ge skattemyndigheterna klartecken att,
utifrån de utlovade resursförstärkningarna, stärka sitt arbete i kampen mot
den ekonomiska brottsligheten? Om jag får ett entydigt ja som svar på frå-
gan, innebär det att Riksskatteverkets ledning därmed kan trycka på den
omtalade knappen och börja sitt arbete med bl.a. nyrekryteringar och ut-
bildningar?

Anf. 32 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Jag skall också be att få tacka skatteministern för svaret.

Det står nu fullständigt klart att regeringens politik mot den ekonomiska
brottsligheten har präglats av väldigt stor passivitet. Redan i januari 1992
redovisade riksåklagaren och rikspolischefen, på uppdrag av den socialde-
mokratiska regeringen, ett program mot den ekonomiska brottsligheten.
Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren har sedan vid upprepade tillfällen fört
fram propåer om ökade insatser, och det har också Riksskatteverket gjort.

Justitieministern och skatteministern stod här i kammaren för ungefär ett
år sedan, under cn särskild informationsstund, och utlovade krafttag mot
den ekonomiska brottsligheten.

Lindbeckkommissionen har tagit upp problemet med den ekonomiska
brottsligheten som ett stort problem i samhällsekonomin.

Men regeringen har i stort sett inte gjort någonting. Det har varit en passi-
vitet, som nu också tar sig sådana uttryck som att myndighetschefer betrak-
tar situationen som löjeväckande. När riksåklagaren går ut och säger att si-
tuationen när det gäller möjligheterna att bekämpa den ekonomiska brotts-
ligheten är löjeväckande, är ju läget utomordentligt allvarligt.

Den ekonomiska brottsligheten ökar nu i oroväckande takt. Det finns
olika förklaringar till det, men kvar står faktum att vi har en väldig tillström-
ning av antalet anmälningar om ekonomisk brottslighet till polisens ekorot-
lar. Bara i år räknar man inom Stockholmspolisen med en 70-procentig ök-
ning av antalet anmälningar om ekonomisk brottslighet till ekoroteln.

Samtidigt är tendensen att antalet lagföringar av personer minskar, som
en följd av att brottsligheten blir mer och mer komplicerad och svårutredd.

I går stod det att läsa i tidningarna om en byggkrasch i Göteborg, Avenas
miljardkrasch. Chefsåklagaren säger: ”Ärendet har lottats. Det innebär att
en åklagare kan börja titta på det om något år.---.Vi har bett om förstärk-
ning i stort sett varje dag i två tre år nu---. Men det händer ingenting.”

Jag menar att det är utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen visar
sådan passivitet när det gäller den ekonomiska brottsligheten och skatte-
brottsligheten. Det är nu dags för regeringen att gå till offensiv.

Jag har ställt frågor till justitieministern om det härvid flera tillfällen, men
hon har då förklarat - som ett skäl till att inte några kraftfulla åtgärder vid-
tas - att man lider resursbrist, att man har ekonomiska svårigheter, att det
är svårt att sätta in nya resurser eftersom det är tomt i statskassan.

Jag skulle vilja ställa en fråga till skatteministern, som kanske har ett annat
perspektiv på det här: Tror inte skatteministern att vi genom en mycket
kraftfull satsning på både skattekontroll, åklagare och polis kan få in betyd-
ligt mer av skattepengar än vad den satsningen skulle kosta för samhällseko-
nomin och statsbudgeten?

Den andra frågan jag vill ställa är: Kommer regeringen nu i budgetpropo-
sitionen att redovisa ett konkret åtgärdsprogram, som innefattar både eko-
nomiska tillskott och personaltillskott till såväl skatteförvaltning som polis
och åklagare, för att få bukt med de värsta avarterna av den ekonomiska
brottsligheten?

Anf. 33 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Lars-Erik Lövdéns inhopp i debatten är ganska intressant.
Det ger mig anledning att fråga honom hur han kunde acceptera att hans
parti, vid krisuppgörelsen mellan oss och socialdemokraterna för ett år se-
dan, som oavvisligt krav ställde att resurserna till Polisen skulle dras in med -
om jag inte missminner mig - 500 miljoner kronor. Det var ett krav från So-
cialdemokraterna som skapade väldigt många av de problem vi har i dag.
Det ansvaret faller tungt inte minst på Lars-Erik Lövdén, och hans roll här
i riksdagen.

Jag tycker självfallet att det är mycket allvarligt med det som inträffar vad
gäller såväl skattteflykt som skattebrott och ekonomisk brottslighet i stort.
Jag tror att vi kan vara överens om att det inte finns några delade meningar

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

i det avseendet. Det som är problematiskt är att vi för närvarande har en
miljö där en hel del brott upptäcks eller har upptäckts, och kommer in i sy-
stemet i en större mängd än vad vi har varit vana vid. Den finansiella sektorn
som jag har att hantera har, om vi uttrycker det milt, varit utsatt för kraftiga
påfrestningar som har gjort att ett antal personer har sett möjligheter att ut-
nyttja situationen för att begå brott. Mycket återstår säkert att ta reda på.
Det är också någonting som vi ägnar oss åt, vilket såväl Lars-Erik Lövdén
som Bruno Poromaa väl känner till.

Det hade naturligtvis varit mycket bättre om Lars-Erik Lövdéns parti
hade fört en så pass stram ekonomisk politik att vi inte hade fått den enorma
finanskrasch som vi fick efter 1980-talets spekulationsekonomi. Det är i
många avseenden svårt för vilket samhällsmaskineri som helst att kunna
hantera en så stor omfattning av problem som den vi nu har, inte minst vad
gäller den ekonomiska brottsligheten. Det vi upplever för närvarande är nå-
gonting som sannolikt är större till omfattning än de finansiella kriser vi hade
i Sverige för 70 år sedan. Detta försätter naturligtvis myndigheter och andra
i en mycket besvärlig situation. Det skulle som sagt vara intressant att veta
hur Lars-Erik Lövdén kan motivera ett så starkt krav på indragning.

Vad gäller resurserna för skatteindrivning är Bruno Poromaa och jag helt
överens. Det program som har lagts fram gäller självfallet, och vi kommer
att se till att det också genomförs. Det är helt klart.

Jag vet också vilka problem som finns vad gäller taxinäringen. Det är möj-
ligt att den förra regeringen, när den genomförde taxiavregleringen och av-
regleringen av kreditmarknaden, skulle ha funderat över om tillsynen och
regelsystemet skulle ha varit något annorlunda. Vaije avreglering leder till
positiva effekter, samtidigt som det kan finnas övergångsproblem. Men det
kan vi lämna åt sidan.

Bruno Poromaa säger att Riksskatteverkets generaldirektör har sagt: ”Vi
har inte sett till de pengar som utlovats.” Om generaldirektören tycker det
och diskuterar det med skatteutskottet är det ganska anmärkningsvärt att
han inte har haft kontakt med mig och sagt samma sak. Det vore rimligt att
Riksskatteverkets generaldirektör tar kontakt med det ansvariga statsrådet
om han känner att det finns problem i det här avseendet, men så har inte
skett. Därför förutsätter jag att skattemyndigheterna väl kan göra förbered-
ningar för det program som kommer att genomföras på det sätt som riksda-
gen har beslutat, efter regeringens förslag.

Anf. 34 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat på den här debatten, och
jag noterar att Bo Lundgren hänger upp sitt svar på att man i finansutskottets
yttrande till kompletteringspropositionen har skrivit att man förutsätter att
regeringen kommer tillbaka till riksdagen med förslag så snart som möjligt.
Det tolkar uppenbarligen Bo Lundgren på det viset att man kan komma med
förslaget i det kommande årets budgetproposition, dvs. 1994/95. Det kan då
möjligen i bästa fall få effekt någon gång 1995. Jag frågar då Bo Lundgren
om detta är vad som menas med ”så snart som möjligt”?

Om man nu hade velat leva upp till kravet på ”så snart som möjligt”, hade
det då inte varit bättre att man hade lagt fram en särproposition t.ex. under

hösten? På det viset hade man kunnat fatta ett beslut som hade trätt i kraft
under sommaren. Men det har man uppenbarligen inte velat göra. Jag und-
rar: Vill man verkligen inte göra detta så fort som möjligt? Man har alltså
försenat frågan i en situation då seriös näringsverksamhet, inte minst de små-
företag som vi alla säger oss värna om, i många fall går på knäna, direkt orsa-
kat av konkurrens från oseriösa näringsidkare.

Moderata samlingspartiet har åtskilliga gånger sagt att man vill stödja
småföretagsamheten. Men på detta viset motverkar man småföretagsamhe-
ten.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 35 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! Jag skall gärna svara på Bo Lundgrens fråga om Polisen. Jag
begär inte att han skall ha läst justitieutskottets betänkande och tagit del av
de små öveväganden som låg till grund för besparingen på 500 miljoner kro-
nor. Denna besparing skall tas ut genom organisationsförändringar och en
hårdhänt administrativ rationalisering inom polisväsendet. Denna besparing
är fullt möjlig att uppnå utan att det går ut över den direkta polisverksamhe-
ten. Det visar exemplet Stockholm, där besparingen uppgår till 160 miljoner
enligt det förslag som nu ligger. Ändå får man ut mer av direkt polisverksam-
het på fältet. Jag begär inte, som sagt, att skatteministern skall vara närmare
insatt i polisfrågor, men så här är alltså läget. Besparingen om 500 miljoner
kronor har inte ett dugg med satsningen på bekämpning av ekonomisk
brottslighet att göra.

De övriga frågor som jag ställde svarade inte Bo Lundgren på. Jag för-
sökte att få Bo Lundgren med på ett resonemang om att ökade insatser mot
den ekonomiska brottsligheten och skattebrottsligheten är lönsamma ur ett
samhällsperspektiv, både rent statsbudgetmässigt och när det gäller att få
samhällsekonomin - och framför allt marknadsekonomin - att fungera på ett
bra sätt. Då är åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten och skatte-
brottsligheten av stor betydelse. Jag skulle vilja fråga skatteministern ytterli-
gare en gång: Anser inte skatteministern att en kraftfull satsning mot den
ekonomiska brottsligheten leder till sådana merintäkter för samhället som
motiverar denna satsning?

Jag ställde en annan fråga som jag inte fick något svar på: Kommer rege-
ringen verkligen i budgetpropositionen att presentera ett sammanhållet pro-
gram mot den ekonomiska brottsligheten? Det räcker inte med att vidta åt-
gärder i form av ökad skattekontroll. Det måste till satsningar såväl på åkla-
gare som på polis och skatterevision. Förmodligen måste det också till en
rad lagskärpningar.

Som torde vara bekant presenterade vi från socialdemokraterna en mo-
tion som innefattar en ny organisation för ekobrottsbekämpningen -100 mil-
joner i form av resursförstärkningar - och förslag till lagändringar som skulle
öka samhällets möjligheter att komma åt den ekonomiska brottsligheten.

Jag förstår inte att regeringen är så passiv, när man borde ha klart för sig
att man har oppositionens fulla stöd för en kraftfull politik på det här områ-
det.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 36 BRUNO POROMAA (s):

Fru talman! Statsrådet var väldigt ordrik i sitt svar. Men han redovisade
ingenting konkret om skyndsamma åtgärder som han är beredd att vidta för
att råda bot på situationen.

Statsrådet sade att verkets generaldirektör inte hade varit i kontakt med
honom. Jag tänker ställa en motfråga. Varför är inte det ansvariga statsrådet
någon gång i kontakt med verkets generaldirektör om situationen? Jag har
många gånger tänkt mig att statsrådet Bo Lundgren borde ta intryck av en av
sina partikolleger i regeringen, nämligen av försvarsminister Anders Björck.
Han hävdar i alla lägen sin domäns intressen - och det med god framgång -
genom att kräva mer resurser till försvaret. Samhällsekonomiskt är det
mycket dåligt att anslå mer pengar till försvaret, därför att det inte ger ett
endaste öre tillbaka.

Tänk om statsrådet Bo Lundgren lika ihärdigt hävdade sin domän och sitt
intresse genom att kräva mer resurser till skatteförvaltningen. Då skulle det
ge flerdubbelt tillbaka i det alltmer hårdnande ekonomiska läget.

Jag vill än en gång fråga om man skall tolka statsrådets svar så, att Riks-
skatteverket nu skall trycka på knappen för att bölja sitt förberedande ar-
bete i kampen mot den ekonomiska brottsligheten genom nyanställningar
och utbildning av personal. Tiden hastar. Varenda dag är dyrbar i det här
sammanhanget.

Anf. 37 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Vad gäller Bruno Poromaas fråga avser vi i regeringen att full-
följa det som har aviserats. Såvitt jag vet finns det inte möjlighet för mig att
ge några som helst direktiv till myndigheterna för hur de skall bära sig åt för
att utföra sitt arbete. Det vore ministerstyre, och det vill jag självfallet inte
ägna mig åt, varken på detta eller på andra områden.

Det är klart att jag och mina tjänstemän har kontakt med generaldirektö-
ren vid Riksskatteverket. Jag har ett ganska stort ansvarsområde, vilket in-
nebär att jag inte kan hålla kontakt daligen eller varje vecka. Men om gene-
raldirektören vid Riksskatteverket, när han vet vad som händer, ser det som
ett problem att man på Riksskatteverket inte har sett till de pengar som har
utlovats, är det anmärkningsvärt att han inte tar kontakt med mig. Det finns
anledning att diskutera den frågan närmare, därför att den kontakten måste
ju finnas.

Vad gäller Lars-Erik Lövdéns resonemang kan man inte komma ifrån det
faktum att om man väljer att ta 500 miljoner kronor från en sektor, så mins-
kar den sektorns möjlighet att göra insatser, oavsett hur man prioriterar.
Detta är en självklarhet. Om man skall klara de 500 miljonerna genom en
viss åtgärd, kan ju denna åtgärd inte användas för att få fram medel genom
omprioriteringar för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Eftersom inter-
pellationsdebatten gäller skattefrågorna tror jag att Lars-Erik Lövdén har
viss förståelse för att jag som statsråd och anvarig för dessa frågor inte kan
gå in på detaljerna vad gäller polis- och åklagarväsendet. Denna frågeställ-
ning får Lars-Erik Lövdén ta upp med justitieministern, eller möjligen i en
interpellation till mig om jag får tillfälle att först diskutera frågan i detalj.

Jag delar Lars-Erik Lövdéns uppfattning med ett enda tillägg. Självfallet

är det lönsamt med ökade, välövervägda insatser för att bekämpa ekono-
misk brottslighet. Men en trång sektor är exempelvis utbildning och kompe-
tens. Detta är Lars-Erik Lövdén säkert ganska väl medveten om, liksom jag
är medveten om det när det gäller finanssektom.

Allra sist, fru talman: Lars Hedfors är en hedersman som jag tycker om
att debattera med. Jag tycker inte om att behöva säga till Lars Hedfors: Läs
svaret! Lars Hedfors frågar om vi skall avvakta budgetpropositionen. Nej,
det står i budgetpropositionen att medel kommer att anvisas i tilläggsbudget
1 för innevarande budgetår. Detta är också den teknik som normalt används.

Anf. 38 BRUNO POROMAA (s):

Fru talman! Menar statsrådet att en myndighet kan påbölja ett arbete i
storleksordningen 200 miljoner kronor utan att ha regeringens eller riksda-
gens medgivande? Jag kan inte förstå varför inte regeringen genom statsrå-
det Bo Lundgren kan ge Riksskatteverket klartecken att påbörja detta ar-
bete, trots att inte något riksdagsbeslut föreligger. Det finns en bred uppslut-
ning i den här kammaren för att extraordinära insatser skall vidtas på detta
område. Jag noterar att ni inte ens behöver vänta på att få nydemokratemas
välsignelse för att få majoritet, därför att ni redan tidigare har haft majoritet
i den här frågan. Men nu noterar jag att t.o.m. nydemokraterna i sin motion
om inriktningen av den ekonomiska politiken talar om en krigsförklaring
mot den svarta marknaden. Därför vill jag än en gång rekommendera stats-
rådet Bo Lundgren att klart och tydligt härifrån riksdagens talarstol säga att
Riksskatteverket omgående bör påbörja arbetet med att bekämpa den eko-
nomiska brottsligheten.

Anf. 39 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Bruno Poromaa säger själv att Riksskatteverket inte kan på-
börja arbetet förrän regeringen och riksdagen har gett sitt medgivande. Jag
antar i alla fall att Bruno Poromaa menar så, och då kan ju inte jag som en-
skilt statsråd ge detta medgivande. Det jag kan säga är att regeringen på sätt
som jag har redovisat kommer att fullfölja förslaget i kompletteringsproposi-
tionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 14.15 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 14.30 då den muntliga frågestunden skulle börja.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 22

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

6 § Muntliga frågor till regeringen

Anf. 40 TALMANNEN:

Det blir nu muntliga frågor till regeringen. Jag hälsar kulturminister Birgit
Friggebo, justitieminister Gun Hellsvik, försvarsminister Anders Björck,
kommunikationsminister Mats Odell och statsrådet Bo Lundgren välkomna.

Statsministerns närvaro vid den muntliga frågestunden, m.m.

Anf. 41 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern.

Regeringen uppträder alltmer utmanande mot riksdagen. Ni struntar i
propositionstider och överenskommelser med riksdagen. Ni gör inte bered-
ningar och konsekvensanalyser som riksdagen har beställt. Många proposi-
tioner är av urusel kvalitet.

I stället missbrukar regeringen statens informationsapparat. T.ex. Gun
Hellsvik själv ger på skattebetalarnas bekostnad ut en grovt vilseledande
propagandabroschyr om kriminalpolitiken.

Jag vill ställa en fråga till Gun Hellsvik med anledning av att vi just nu ser
ytterligare ett exempel på regeringens nonchalans mot riksdagen. Det är inte
ett av de värsta exemplen, men i alla fall ett i en mycket lång rad.

Jag undrar: Hur kommer det sig, Gun Hellsvik, att regeringen bryter mot
överenskommelsen med riksdagen om att statsministern eller vice statsmi-
nistern skall vara närvarande vid den muntliga frågestunden?

Anf. 42 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Jan Bergqvists första anklagelse är allvarlig, nämligen att vi
från regeringens sida skulle strunta i de regler som gäller för vårt arbete och
för riksdagen. Det bekymrar mig. Om det finns konkreta bevis för detta,
välkomnar jag ett sådant underlag. Vi tar mycket allvarligt på den arbetsord-
ning som gäller för vår del.

Självklart kan vi göra fel. Men i så fall är det bra om vi får det konkreta
underlaget för de fel som vi begår, och då skall vi göra allt för att rätta till
det hela.

Jag tycker inte att det finns något skäl att kommentera påståendet att vi
skulle ge ut en felaktig propagandabroschyr. Det påståendet får stå för Jan
Bergqvist.

Slutligen när det gäller frågan om statsministern och vice statsministern
vågar jag nog påstå att vår statsminister, trots de krav som både riksdag och
regering kan ställa på statsministern i dennes internationella kontaktarbete -
och dessa krav bör ställas - har visat att han högprioriterar det arbete som
bedrivs i riksdagen.

I dag befinner sig vår statsminister i Strasbourg. Vår vice statsminister be-
finner sig i USA. Dét finns klart skäl för deras utlandsresor. Jag tycker att
det är mycket småaktigt att komma med insinuationer - jag kan inte uppfatta
detta som någonting annat - om att statsministern och vice statsministern
inte skulle prioritera riksdagsarbetet. Jag tror att var och en som öppet följer
hur de arbetar också ser att de prioriterar detta arbete.

Anf. 43 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag börjar med det sista. Man kan undra hur det kommer sig
att regeringen inte tagit kontakt med riksdagen för att informera om att stats-
ministern och vice statsministern hade problem att närvara i dag och för att
diskutera om man kunde hitta någon annan tid i stället för den här tiden,
som är fastställd sedan månader tillbaka. Hade det varit fel om regeringen
hade hört sig för hos talmannen om möjligheterna att hitta en annan lösning?

Jag överlämnar gärna det material som Gun Hellsvik efterlyser, för jag har
ett sådant material.

Sedan undrar jag: Kan justitieministern verkligen stå för formuleringen i
den här eländiga propagandabroschyren på skattebetalarnas bekostnad?
Man säger: Tidigare saknades effektiva ingripanden mot unga brottslingar.

Det skulle alltså betyda att effektiva ingripanden saknades helt och hållet.

Anf. 44 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! På frågan om vilka diskussioner som har varit mellan statsmi-
nistern och talmannen kan jag inte ge något svar. Men jag skall självklart
framföra den synpunkten.

När det gäller den andra frågan, om jag kan stå för att vi i Sverige tidigare
har saknat effektiva metoder för att ingripa mot ungdomsbrottslighet, är sva-
ret: Ja.

Anf. 45 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Vad Gun Hellsvik påstår är att det över huvud taget inte har
förekommit ett enda effektivt ingripande mot någon ungdomsbrottsling. Det
är precis vad som står i den här broschyren.

Vet inte Gun Hellsvik om att många unga brottslingar faktiskt lyckligen
har återanpassats i samhället?

Anf. 46 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Ja, tack och lov så klarar sig de flesta unga som gör sig skyldiga
till snedsteg väl i framtiden. Självklart beror det ofta på det engagemang som
finns bland dem som arbetar inom kriminalvården. Men jag vidhåller att vi
har saknat effektiva redskap för ingripanden.

Jag vet att många av dem som i dag för trettonde eller fjortonde gången
sitter på våra fängelser instämmer i detta mitt uttalande.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Säkerheten vid statens konstmuseer

Anf. 47 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Fru talman! Natten till måndagen inträffade den största konstkuppen nå-
gonsin i Sverige. Tavlor för ungefär 500 miljoner kronor stals.

I en skrivelse till kulturministern av den 23 oktober 1991 säger ledningen
för Statens konstmuseer att man måste ha resurser så att bevakningen kan
hållas på rimlig nivå i förhållande till de oskattbara värden som finns bl.a.
just på Moderna museet.

Sedan dess har riksdagen, efter en socialdemokratisk motion, beslutat att
uppdra åt regeringen att pröva möjligheten att använda sig av vapenfria bl.a.
för övervakningen av museerna. Man har fått en rambudget, och regeringen
och riksdagen har släppt en del av de generella besparingskraven. Trots detta
inträffar den här för den svenska nationen mycket allvarliga stölden av en
del av vårt kulturarv.

Jag riktar naturligtvis min fråga till kulturministern: Anser kulturminis-
tern att hon har något ansvar för att säkerheten på statens konstmuseer för-
bättras; i anledning av det som inträffat under de senaste dagarna?

Anf. 48 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Skrivelsen från oktober 1991 - alltså precis när regeringen
hade tillträtt - har lett till att den här regeringen har föreslagit riksdagen att
avskriva halva den skuld som museerna hade för bevakningen och som den
förra regeringen hade lagt på museerna, som alltså skulle spara för framtiden
i sina budgetar för att kunna betala tillbaka den här gamla bevakningsskul-
den.

Vi har avskrivit halva den skulden. Dessutom har vi förlängt återbetal-
ningstiden för det som är kvar.

Vidare har vi gett Statens kulturråd uppdraget att se till att det blir en ef-
fektivare upphandling när det gäller bevakningen, så att man kan få mer be-
vakning för pengarna. Vi har också beslutat att ett nytt museum skall byggas.

Uppdraget från riksdagen att se om värnpliktiga kan användas ingår i
Värnpliktsutredningen, och den frågan bereds för närvarande i Försvarsde-
partementet.

Självfallet har denna regering och riksdagen sammantaget ett totalansvar
för att säkerheten på museerna är god. Det ingår också i direktiven till den
museiutredning som denna regering har tillsatt för att man skall se till att
resurserna används på ett mer effektivt sätt att titta på denna fråga.

Får jag därtill lägga, fru talman, att det naturligtvis är en stor förlust för
Sverige att detta har hänt. Det är nu i första hand polisens uppgift att se till
att vi får tillbaka tavlorna och att brottslingarna straffas.

Vi har ett gammalt larmsystem i Moderna museet. Man hade begärt
pengar på den gamla regeringens tid. Man fick pengar från Kulturrådet som
Kulturrådet sedan tog tillbaka med motiveringen att det skulle byggas ett
nytt museum. De pengarna lämnades i stället till andra museer för säkerhets-
åtgärder.

Anf. 49 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Fru talman! Min fråga till kulturministern var alltså: Har kulturministern
något ansvar för att säkerheten nu förbättras?

Då hänvisar kulturministern till vad som tidigare har gjorts. Frågan om de
vapenfria gick dessutom till Pliktutredningen, som lämnade sitt betänkande
i december förra året. Dessa frågor ligger alltså på regeringens bord, och
regeringen har inte vidtagit någon åtgärd. Därför kvarstår min fråga.

Det handlar ju om nuläget. Vi behöver inte riva i det som har varit. Det
finns kanske skäl att i andra sammanhang återkomma till det, men tänker
regeringen nu vidta några åtgärder för att förbättra säkerheten? Jag ser det
som helt centralt att man snabbt och med stor beslutsamhet tar sig an säker-
heten. Jag antar att kulturministern inte hade en aning om att bristerna i sä-
kerheten var så stora. När man då inser detta bör man handla omedelbart.

Anf. 50 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Det jag redovisade var att vi redan har vidtagit åtgärder för
att komma åt brister, t.ex. ett uppdrag till Statens kulturråd att se till att man
samordnar upphandlingen. De härför avsikt att redovisa det ärendet ganska
snart för regeringen.

Riksdagens beställning att titta på möjligheten att använda värnpliktiga -
vilket man kan vara mycket tveksam till, därför att säkerhetsfrågor är ett
mycket professionellt arbete, och det gäller att inte sprida säkerhetsuppgif-
ter i alltför stora kretsar - ingick i Pliktutredningen. Den frågan bereds för
närvarande på Försvarsdepartementet. Utredningen har varit ute på remiss.

Vi har beslutat att bygga ett nytt museum. En av bakgrunderna är säkerhe-
ten, men det handlar också om miljön över huvud taget för de mycket värde-
fulla skatter som vi har i Moderna museet.

Dessutom har vi tillsatt Museiutredningen, där en av uppgifterna är att se
över hur man på ett bättre sätt kan samordna och effektivt använda resur-
serna i de många museer vi har. Det har också betydelse för säkerheten. Det
betyder att många saker som berör säkerhetsfrågorna i våra museer är på
gång. De kommer först upp på regeringens bord och sedermera också i riks-
dagen.

Flygförbindelsema till det inre Norrland

Anf. 51 ELVING ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kommunikationsminister Mats
Odell.

SAS aviserade i går att man överväger att dra in ett antal flyglinjer för att
förbättra sin lönsamhet. En av de linjer som nämndes i ett TT-telegram gick
till Gällivare. Detta föranleder mig att ställa en fråga i ett litet större per-
spektiv. En bra flygverksamhet behöver upprätthållas på ett antal orter där
det är regionalpolitiskt viktigt att man har bra flygförbindelser. Det gäller
framför allt Norrlands inland.

Jag skulle vilja fråga: Vad finns det för beredskap eller för planer inom

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Kommunikationsdepartementet och regeringen för att tillse att man upprätt-
håller en bra standard på de här flyglinjerna?

Anf. 52 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Sommaren 1992 avreglerades det svenska inrikesflyget. Det
har inneburit att priserna i genomsnitt har sjunkit mellan 10 % och 40 %.
Samtidigt råder inget tvivel om att vissa regioner har drabbats av detta. Dit
hör inre Norrland.

Staten har genom ett riksdagsbeslut tagit på sig ett stort ansvar för framför
allt sjuktransporterna mellan Umeå och Östersund, eftersom Jämtland över-
fördes till Umeå länssjukhus. Den trafiken upphandlas för närvarande.

Det vi gör nu är att följa utvecklingen. Det är alldeles rätt som Elving An-
dersson säger att man inom SAS diskuterar lönsamhetsproblem, vilket har
inneburit att man har stängt vissa linjer. Det vi skall komma ihåg är att nya
operatörer har trätt in. Så skedde exempelvis när trafiken till Kramfors lades
ned. Där har vi i dag en service som många menar är bättre än under den tid
SAS flög. Samma sak har hänt i Halmstad, där vi hara flera operatörer. Vi
har exempelvis också en ny operatör sedan i måndags på just Gällivare, och
det finns flera intresseanmälningar. Det är viktigt att nu följa den här utveck-
lingen.

Men vi har den uppfattningen inom regeringen att staten har ett ansvar att
se till att sådana orter som inte har något annat realistiskt transportalternativ
försörjs med flygtrafik. Vi arbetar för närvarande på de här frågorna och
kommer i budgetpropositionen att redovisa vår syn på hur detta skall säkras
i framtiden.

För närvarande beflygs nätet för inre Norrland. Det är en glesare turtäthet
och det är delvis högre priser. Men sammantaget har de människor som bor
i den här regionen fått lägre kostnader om de skall röra sig utanför inre Norr-
land, om de skall ta sig till Stockholm, Göteborg eller Malmö, för att nämna
några exempel. Helheten har alltså blivit bättre. Det finns fortfarande bris-
ter i detaljerna, och där har vi en hög beredskap för att se till att det här
kommer att fungera bra.

Nedskärningarna inom marinen

Anf. 53 STURE ERICSON (s):

Fru talman! Jag har en fråga till försvarsministern.

Det råder nu en akut ekonomisk kris inom marinen, mindre än ett och ett
halvt år efter det att vi fattade ett femårigt försvarsbeslut. Just nu pågår en
panikartad verksamhet inom staber och på departementet för att skära ned
verksamhet och materielbeställningar.

Marinchefen varnade i god tid för den här utvecklingen. Vi socialdemo-
krater instämde i de varningarna och lade fram konkreta förslag här i riksda-
gen för att få bättre balans mellan uppgifterna och de ekonomiska ramarna.
Men försvarsministern ville inte lyssna, utan körde vidare med sin slagords-
mässiga försvarspolitik.

Min fråga är: Kan försvarsministern kort redovisa några av de större ned-

skärningar inom marinen som följer på den grova felplanering som försvars-
ministern själv har presterat?

Anf. 54 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):

Fru talman! Orsaken till den ekonomiska kris som marinen har är att min
företrädare, försvarsminister Roine Carlsson, 1990 beställde tre ubåtar som
marinen inte ville ha. Samme försvarsminister blev efter det att han avgått
konsult åt det företag som tillverkar de ubåtar som han hade beställt.

Därutöver beställde samme försvarsminister, livligt applåderad av vissa
personer från Örebro län, materiel, framför allt haubitsar, för 1,5 miljarder
kronor, som armén avstyrkte.

Vi arbetar nu inom Försvarsdepartementet med att beta av de betydande
kostnader som fanns. När det gäller ansvarsfrågorna hoppas jag att alerta
riksdagsmän återkommer - som det var på min tid i konstitutionsutskottet -
till att titta på hur det här har gått till. Vi skall på departementet delta i upp-
handling av ubåtar och i att ta fram materiel.

I debatten här i kammaren vid 1992 års försvarsbeslut tog socialdemokra-
ternas talesman Sture Ericson inte upp de marina problemen och varnade
inte för att något skulle ske.

Den här felplaneringen, som alltså beror på min företrädares beslut, upp-
täcktes av oss på Försvarsdepartementet i januari i år. Det var vi och inga
andra som ingrep för att få ordning och reda på den marina ekonomin. Vad
vi har gjort är att redan i augusti ha ändrat det regleringsbrev som styr verk-
samheten. Det innebär att färre människor kommer att inkallas. Det innebär
också att vissa materielbeställningar skjuts på framtiden - helt inom för-
svarsbeslutets ram - och slutligen, fru talman, att en del av de fartyg som
skulle utgå ur organisationen under försvarsbeslutsperioden utgår snabbare
än vad vi först hade tänkt i planerna. Det sistnämnda torde väl tillfredsställa
Sture Ericson, som ju vill skära ned förvaret med rejäla belopp.

Anf. 55 STURE ERICSON (s):

Fru talman! Försvarsministern skyller sin egen felplanering på sin företrä-
dares beslut för mer än fyra år sedan. Vi har i försvarsutskottet i dag på för-
middagen sett på bakgrunden till en del av siffrorna, som nu skapar sådana
problem.

När det gäller mitt eget agerande går det bra att läsa i protokollet och i
reservationer i samband med det beslut som vi fattade den 3 juni 1992, där
vi föreslog minskade uppgifter för marinen inom den givna ramen.

Men, Anders Björck, de tre ubåtarna och annat sådant som nämndes var
väl inga nyheter. Hade inte Anders Björck detta klart för sig när han lade
fram sitt förslag til! försvarsbeslut 1992? Jag kan inte tyda detta på annat sätt
än att man medvetet lade fram ett förslag till försvarsbeslut våren 1992 som
innebar felplanering. Det får mycket allvarliga konsekvenser för personalen
inom flottan, vid varven och kustartilleriet. Var det efter en sådan grov tabbe
som Anders Björck övervägde att gå till Europarådet?

Anf. 56 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):

Fru talman! Jag har haft den stora förmånen att bli tillfrågad om jag ville
ställa upp till en post i Europarådet. Jag vet att Sture Ericson inom andra

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

internationella organisationer har kandiderat till poster, liksom jag inför
Europarådet. Jag har blivit vald, till skillnad från Sture Ericson när han t.ex.
kandiderat inom IPU men blivit utslagen.

Jag vill också påpeka att försvaret går alldeles utmärkt ihop. Det har blivit
ett överskridande när det gäller marinen, men däremot har det blivit ett un-
derutnyttjande vad avser armén och flygvapnet. Det innebär att vi har en
god balans inom försvaret, tack vare de åtgärder som har vidtagits. Vi håller
helt enkelt budgeten inom försvaret.

Vad Sture Ericson är ute efter är inte att vidta åtgärder som gör att mari-
nen kan fullfölja de uppgifter som den har. Han är ute efter att väsentligt
skära ned uppgifterna för marinen, vilket skulle innebära att möjligheterna
att producera t.ex. egna fartyg i Sverige drastiskt skulle minska. Vi skulle
göra oss av med både sysselsättning och kompetens på det här området in-
klusive de möjligheter som vi i dag har att sälja fartyg på export.

Jag kan försäkra Sture Ericson och kammaren att vi har en bra kontroll
på det här området. Försvaret har hållit budgeten under den tid som jag har
varit försvarsminister.

Inköp av stridsvagnar

Anf. 57 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Jag skulle vilja fråga försvarsministern om han kan tänka sig
att ompröva beslutet att inköpa nya stridsvagnar.

Anf. 58 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):

Fru talman! Jag har stor respekt för den riksdag som jag i år har tillhört i
25 år. Riksdagen beslutade förra året med stor majoritet att vi skulle inköpa
nya stridsvagnar. Samma riksdag beslutade så sent som i maj i år att ge rege-
ringen ett bemyndigande, alltså pengar, till detta. Det ankommer inte på mig
att ompröva ett riksdagsbeslut, som jag dessutom tycker i sak är klokt.

De här stridsvagnarna behövs. Vi har stridsvagnar som är 40 år gamla,
vilket innebär att när värnpliktiga i dag rycker in kan de gå hem till pappa
och berätta hur det känns att utbildas på dessa stridsvagnar. Pappan har näm-
ligen utbildats på precis samma stridsvagnar. De kan t.o.m. gå till farfar -
det finns också farfäder som har varit med om det. Det är naturligtvis inte
rimligt.

Jag vill gärna, fru talman, säga en sak i detta sammanhang. Vi har genom-
fört den största strukturförändringen av svenskt försvar sedan 1942 under
brinnande krig. Det innebar att vi skulle minska på fredsorganisationen, el-
ler på vanlig svenska, lägga ned förband för att få pengar till modern mate-
riel. Det var en smärtsam process, det kommer alla ihåg som satt i kammaren
när vi fattade det beslutet. Vi gjorde det för att få loss pengar. Att nu plöts-
ligt, när vi har genomfört strukturförändringen för att få loss pengar, säga
att vi inte skall gå längre, att vi bara tar det första steget, anser jag vara både
ologiskt och t.o.m. ohederligt mot dem som har genomfört de smärtsamma
neddragningarna för att äntligen få pengar till ny materiel.

Jag vill också tillägga, fru talman, att jag för någon vecka sedan hade möj-

lighet att besöka den nordiska FN-bataljonen i Tuzlaområdet, i Varec och
på andra ställen. Där om någonstans lär man sig betydelsen av ett gott skydd.
Man förstår också varför de stridsvagnar som vi har tvingats be danskarna
att ställa upp med ännu inte har släppts in av serberna: de är mycket effek-
tiva. Det gäller också de FN-insatser som jag hoppas att vi är överens om att
delta i även i fortsättningen.

Anf. 59 TALMANNEN:

Får jag be också statsråden att försöka vara så kortfattade som möjligt i
svaren.

Bensinskatten

Anf. 60 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):

Fru talman! Jag har en fråga till skatteministern.

I samband med krisuppgörelsen kom regeringspartierna och Socialdemo-
kraterna överens om att höja bensinskatten. Det gav väldigt litet i förhål-
lande till vad man trodde att det skulle ge, 1,2 miljarder på sju månader.
Därför vill man nu gå vidare och höja bensinskatten ytterligare, indexera
den och säkra höjningar ända fram till 1998.

Vad tycker egentligen en moderat skatteminister om det?

Anf. 61 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det ursprungliga beslutet om bensinskattehöjning var ett krav
från Socialdemokraterna. Jag har i olika sammanhang sagt att jag tycker att
det hade varit bättre om man hade valt att genomföra ytterligare bespa-
ringar.

Den indexering som regeringen nu har föreslagit är en följd av det beslut
som fattades av riksdagen i juni i år vad gäller budgetsaneringen. Där ingick
att man skulle se till att de punktskatter som finns, som är fastställda i kronor
och ören och som annars skulle urholkas realt sett av inflationen skulle bibe-
hålla sitt värde. Det var ett beslut som, såvitt jag kommer ihåg, också nyde-
mokraterna röstade för i juni i år.

Utskottsinitiativ i skatteutskottet

Anf. 62 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Jag skulle vilja följa upp Jan Bergqvists fråga med en fråga
till skatteminister Bo Lundgren.

I skatteutskottet har vi på senare tid väldigt ofta drabbats av att den bor-
gerliga majoriteten, eller skall vi säga minoriteten, väcker s.k. utskottsinitia-
tiv, eller rättare sagt försöker väcka sådana. Man vill med andra ord lägga
fram förslag i utskottet som sedan direkt går till riksdagen för beslut, utan
föregående beredning i regeringen eller utan att riksdagsledamöterna får
möjlighet att väcka motioner.

Såvitt jag förstår är det här ytterligt tvivelaktigt ur demokratisk och konsti-

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

tutionell synpunkt. Det visar också, fru talman, att Finansdepartementet
mer eller mindre har tappat greppet om skattepolitiken och den demokra-
tiska processen.

På vilket sätt kan Bo Lundgren hjälpa till för att stoppa det här ofoget?

Anf. 63 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det vore mig fjärran, eftersom jag inte längre sitter i riksda-
gen och riksdagens skatteutskott, att lägga mig i utskottets sätt att hantera
sina frågor. Det tillkommer inte ett statsråd, såvitt jag bedömer det. Där-
emot tillkommer det mig att driva en skattepolitik som ligger i den ekono-
miska politikens intressen, vilket jag också gör, och lägga fram förslag som
leder till att vi kan undanröja effekterna av den politik som tidigare fördes.
Det kan jag göra bl.a. genom att åstadkomma de nödvändiga skattesänk-
ningarna på centrala områden för arbete och produktion. Det arbetet skall
jag också fullfölja.

Anf. 64 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Bo Lundgren säger att han inte vill lägga sig i detta. Det är
just det faktum att Bo Lundgren inte har lagt sig i som gör att vi drabbas av
dessa utskottsinitiativ stup i kvarten. Det beror på att Bo Lundgren har tap-
pat kontrollen över den demokratiska processen.

Det jag nu ber Bo Lundgren är: Försök att stoppa detta ofog, och försök
att lägga er i litet grand i den demokratiska processen.

Anf. 65 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Både Lars Hedfors och jag vet att såväl Socialdemokraterna
som andra partier i riksdagen under åren har använt sig av möjligheten till
utskottsinitiativ. Ibland har utskottsinitiativen varit generella totalt sett.

Vad gäller den demokratiska processen och demokratin, Lars Hedfors,
måste vi respektera att makten i detta avseende, särskilt på beskattningsom-
rådet, utgår från riksdagen och inte från regeringen.

Förbud mot ”071 -annonser”

Anf. 66 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Jag vill fråga kommunikationsministern: Är det sant att kom-
munikationsministern vill förbjuda 071-annonserna men därmot tillåta tele-
fonsamtalen strömma vidare i ökad mängd och låta statens företag tjäna
goda pengar?

Anf. 67 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Det är inte sant. Jag kan utveckla detta något.

Det jag har gjort är att ta initiativ till att utreda möjligheterna att förändra
verksamheten inom 071-området. Detta är en mycket snabbt expanderande
verksamhet. Under förra året omsattes ungefär 250 miljoner kronor. Huvud-
parten av dessa tjänster är enligt Telia seriös verksamhet. Det är samhällsin-
formation av typen väderlekstjänst, börsnoteringar och liknande.

Sedan finns det en kategori med tjänster av sexuell och erotisk natur. Hit-
tills har det varit så att det finns ett avtal mellan dessa s.k. teleinformatörer
och Telia som innebär att man följer de etiska regler både vad gäller annon-
seringen och innehållet i dessa telemeddelanden som har fastställts av ett
etiskt råd.

Detta etiska råd har kontrollerat verksamheten genom att det varit inspe-
lade band och varit möjligt att följa upp anmälningar från allmänhet och
andra. De har pekat på att det har förekommit lagstridiga handlingar. Det
har varit fråga om kopppleri, och barn har förekommit i både marknadsfö-
ring och innehåll.

Det nya är nu att samtalen har fått en annan karaktär. Det har skett en
formlig explosion av s.k. live-samtal där det etiska rådet inte längre kan följa
upp om man följer avtalet eller inte.

Jag har noterat att man i Danmark har löst detta genom en lagstiftning
med kategorisering i tre olika kategorier. Det krävs kort sagt för att nå de
erotiskt inriktade linjerna att man har ett särskilt abonnemang för en annan
nummerserie.

I England finns frivilliga civilrättsliga avtal mellan teleinformatörerna och
de tre teleoperatörerna. I den engelska modellen ingår, utöver det som finns
i Danmark, i det frivilliga avtalet att man lyft ut annonseringen för dessa
tjänster ur dagspressen och lagt den i tidskrifter av mer uttalad pronografisk
karaktär. Det innebär att allmänheten varken till frukost eller middag behö-
ver möta den här typen av annonser i sin dagliga tidning.

Huruvida detta skall införas i Sverige eller inte är någonting som vi nu ut-
reder. Jag har tillsatt en särskild utredare på departementet som skall stu-
dera dessa frågor parallellt med att vi för diskussioner med teleoperatören
om möjligheten att komma fram på frivillig väg. Det är alltså inte frågan om
ensidiga åtgärder, utan det krävs samverkan mellan teleinformatörerna, te-
leoperatörerna och det etiska rådet.

Beslutsfattandet i asylfrågor

Anf. 68 ULF BJÖRKLUND (kds):

Fru talman! Jag har en fråga till invandrarministern. Dagligen når oss ve-
dervärdiga rapporter från inte minst Turkiet och Kurdistan om hur man han-
terar stackars oskyldiga kurdiska människor som kommer i kläm mellan
PKK och den turkiska säkerhetspolisen.

Vi har dessutom ett antal fall där man avvisar kurdiska asylsökande och
försöker att återsända dem. Min fråga är: Avser invandrarministern att vidta
några åtgärder, i likhet med vad man gjorde när det gällde t.ex. ryska judar,
som kan underlätta för Invandrarverket att fatta mer humana beslut i dessa
fall?

Anf. 69 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Det system för beslutsfattande och tillståndsgivning för asyl-
sökande som vi har är uppbyggt på så sätt att Invandrarverket är första bc-

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Muntliga frågor
till regeringen

slutsinstans och Utlänningsnämnden är andra beslutsinstans. Regeringen el-
ler kulturministern får inte lägga sig i beslutsfattandet.

Däremot kan regeringen ibland få avgöra tillståndsärenden, nämligen när
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden på eget initiativ överlämnar nå-
got ärende till regeringen. Det har skett i några fall, t.ex. när det gäller bos-
nierna. Just i dag har det överlämnats ett ärende som gäller en rysk jude.

Detta innebär att regeringen och kulturministern är förhindrade att gå in
och begära in olika ärenden för prövning. I den meningen avser jag alltså
inte att ta något sådant initiativ som nämns i frågan. Det beror på att jag är
konstitutionellt förhindrad att göra detta.

Propositionen på grund av ”Dennis-paketet”

Anf. 70 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kommunikationsministern. Proposi-
tionen om trafiklösningar i Stockholm har försenats ordentligt. En sådan för-
sening får naturligtvis allvarliga konsekvenser i form av osäkerhet inför hela
den s.k. Dennisuppgörelsen, objektens genomförande, avgiftssystemen, lå-
negarantier till leder, osv.

Min fråga till kommunikationsministern blir därför: Vad är anledningen
till förhalningen av propositionen?

Anf. 71 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Det är inte fråga om förhalning av propositionen. Tidsplanen
för dessa projekt kommer att fungera. Det finns ingenting i regeringens be-
handling som fördröjer projekten.

Propositionen rörande lånegarantier bereds för närvarande i regerings-
kansliet och kommer inom kort att föreläggas riksdagen.

Anf. 72 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Propositionen skulle ha lagts fram i oktober. Nu är vi i novem-
ber månad, och det finns inget fastställt datum. Med arbetsordningen i riks-
dagen torde det knappast finnas tid för att behandla den före årsskiftet.

Detta innebär att riksdagen tidigast kan fatta beslut i januari, februari el-
ler kanske mars. Det är en förhalning som får allvarliga konsekvenser när
det gäller upphandling och planering, arbetstillfällen, osv.

Anf. 73 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Upphandling och planering fortgår självfallet. Avtal om upp-
handling som träffats är konstruerade på så sätt att de gäller under förbehåll
att riksdagen godkänner dessa avtal om lånegarantier.

Jag har mycket goda förhoppningar om att inte någonting skall behöva
försenas med anledning av detta.

Anf. 74 TALMANNEN:

Den muntliga frågestunden är härmed avslutad. Vi tackar regeringens le-
damöter.

7 § Information från regeringen om ESK

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Anf. 75 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! När Europas stats- och regeringschefer för tre år sedan samla-
des för att underteckna ESK:s Parisstadga var framtidstron orubblig. Västlig
uthållighet, enskildas mod och folkens längtan efter ett Europa utan murar
och taggtråd hade berett vägen för ett demokratins och marknadsekonomins
segertåg över en återförenad kontinent.

Denna framtidstro har, förefaller det ibland, förbytts i sin motsats. Europa
är befriat men har blivit historiens fånge. För många medborgare i de stater
som upptagits i ESK efter 1990 har kommunismens sammanbrott inte skapat
fred och välstånd. I stället har de blivit hjälplösa offer för konflikter vars
rotsystem söker sig ner genom århundradena.

Men vår Europasyn liksom vår ESK-politik bör varken bygga på en naiv
framtidstro eller en nattsvart historiepessimism. Vi måste naturligtvis se
verkligheten i ögonen. Vi kan inte blunda för att ESK-värdena på många
håll är under attack - när regeringen i Uzbekistan slår till mot oppositionen,
när armenierna i Nagorno-Karabach bränner den jord de gjort sig till herrar
över, när krigförande i Bosnien mördar värnlösa civila eller när gatans parla-
ment i västeuropeiska länder ger sig på oskyldiga invandrare.

Lika litet som vi får blunda för problemen får vi underlåta att utnyttja de
instrument som rätt använda kan föra oss närmare den vision som inspire-
rade Parisstadgans upphovsmän. Om vi skall kunna länka in förändringspro-
cessen i Central- och Östeuropa, liksom inom det tidigare Sovjetväldet, i
fredliga banor, är den enda europeiska institution i vilken kontinentens alla
stater har medlemskap ett oumbärligt redskap.

Inför det svenska ordförandeskapet var den centrala uppgiften att ut-
veckla ESK som fredsinstrument. Vi ville därför befästa ESK-staternas de-
mokratiska värdegemenskap, satsa på förebyggande diplomati och krishan-
tering, förbättra samverkan med andra internationella organisationer och
fortsätta stärka ESK som organisation.

I det traditionella ESK-området - och i de nya demokratierna i Central-
och Östeuropa har ESK under det gångna året inriktat sig på konfliktföre-
byggande och konfliktbegränsande insatser. Det är framför allt två instru-
ment som utnyttjats i detta arbete, ofta i ett fruktbärande växelspel: ESK-
närvaro på platsen och den vid rådsmötet i Stockholm utnämnde minoritets-
kommissarien.

Vi har från ordförandeskapets sida lagt stor vikt vid samverkan med mino-
ritetskommissaren. Denne har genom sina insikter i Europas problem och
sina många goda uppslag lämnat betydelsefulla bidrag till nationsbyggandet
i Baltikum, till samlevnaden mellan olika folkgrupper i Central- och Öst-
europa och till begränsningen av antalet konflikthärdar på Balkan.

1 flera fall har den långsiktiga närvaro som ESK genom sina s.k. missioner
upprättat på platsen kunnat fungera som ESK-samfundets och minoritets-
kommissariens känselspröt. Den har även kunnat verka för uppföljning av
minoritetskommissariens rekommendationer.

Tre viktiga lärdomar för framtiden kan ESK dra av minoritetskommissa-
riens verksamhet. Vi kan först konstatera att denne, i sin strävan att få i gång

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

en dialog mellan balter och ryssar, mellan slovaker, rumäner och ungrare,
mellan albaner och greker, gjort bruk av såväl offentlig som tyst diplomati.

Båda arbetsmetoderna behövs i ESK:s konfliktlösande verksamhet.

Information från
regeringen

ESK bör vidare i framtiden, då förutsättningar för en särskild insats före-
ligger, inte tveka att mobilisera det politiska förtroendekapital som en med-
lare på hög nivå kan åtnjuta. Samtidigt får vi inte förledas att tro att det går
att genom tekniska konstgrepp lösa upp politiska knutar för vilka medlems-
staterna själva bär ansvaret. Ordförandeskapet och dess företrädare, liksom
cheferna för ESK:s lokala representationer, talar med den tyngd de hämtar
ur medlemsstaternas politiska engagemang och uppbackning.

Utan detta stöd är det svårt för ESK att med framgång föra fredens talan.
ESK:s insatser är i första hand en hjälp till självhjälp. Där viljan till kompro-
miss och fred saknas, uteblir också resultaten.

I arbetet att bygga upp en ny freds- och samarbetsordning i Europa finns
det inget som gör oss mer medvetna om riskerna och problemen än konflik-
terna i f.d. Jugoslavien. Utbyggnaden av de säkerhetspolitiska strukturerna
har som främsta syfte att undvika en upprepning av denna blodiga tragedi
och ett utbrott av nya konflikter mellan folkgrupper.

En rad organisationer är engagerade i konflikten på Balkan. ESK har läm-
nat sitt bidrag genom att ge sanktionsvapnet tänder och genom att förhindra
konfliktens spridning till Kosovo och Makedonien. Andra organisationer
har gjort sina betydelsefulla insatser, men det internationella samfundet har
inte klarat den allt överskuggande uppgiften, att få slut på kriget.

Det kan beskrivas som ett misslyckande, och är det naturligtvis också.
Men den enda rimliga slutsatsen är denna: I framtiden behövs ett starkare
ESK och mer europeiskt samarbete, inte mindre, om krig och konflikter
skall begränsas.

När freden väl kommer, som den till sist måste göra, bör ESK stå rustat
att lämna ett nytt bidrag till långsiktig stabilitet i området. Erfarenheterna
av lokalt förtroendeskapande, medling och värn av de mänskliga rättighe-
terna bör då kunna utnyttjas i en återuppbyggnadens diplomati. I detta ar-
bete bör även frivilligorganisationernas erfarenheter och kunnande tas till
vara.

ESK har ställts inför svåra problem, då det sökt mäkla fred i de många
väpnade konflikterna i de gamla sovjetiska randområdena. I vissa konflikter
råder en osäker vapenvila. I andra har eldupphören varit övergående. Ingen-
stans har en stabil grund för varaktig fred ännu lagts. På en del håll predikas
nu ett modlöshetens evangelium.

Men att överge de krafter som vill bygga demokratiska samhällen i Molda-
vien, i Kaukasus och i Centralasien, att helt utlämna dessa områden åt stor-
maktsdominans eller en öppen kamp mellan olika stormakter, är inte en an-
svarsfull politik. ESK måste fortsätta att hävda de mänskliga rättigheternas
betydelse och bidra till nationsbyggandet i dessa stater.

I försöken att få slut på de militära striderna, bevara freden och leta efter
långsiktiga lösningar måste ESK samverka med Ryssland och utnyttja det
ryska inflytandet i dessa områden, men utan att göra sig till ett redskap för
Moskvas intressen. Detta är en besvärlig balansgång, som det ännu återstår

att se om ESK kan hantera.

När medvetenheten om de religiösa och kulturella förkastningslinjernas
betydelse i ESK-området växer, åligger det ESK:s ordförandeskap att på-
minna om de gemensamma värderingarna: om demokratin och rättsstaten,
om respekten för oliktänkande och för den religiösa och kulturella mångfal-
den. Detta budskap har jag som ordförande riktat åt alla håll.

I många konfliktområden har ESK en egen närvaro. Dessa ESK-gruppers
arbetssätt är en levande demonstration av ESK-staternas övertygelse att frå-
gor om demokrati och mänskliga rättigheter inte är abstrakta diskussionsäm-
nen utan måste stå i fokus vid varje allvarligt menat konfliktlösningsförsök.
Därför har ESK-missionen i Moldavien befattat sig med rättegången mot re-
gimmotståndare i Tiraspol, därför intresserade sig ESK-gruppen i Kosovo
för den albanskspråkiga pressen och därför har ESK-missionen i Georgien
ägnat sig åt frågan om den nya georgiska författningens utformning.

Ett möte om ESK-verksamheten inom den s.k. mänskliga dimensionen
avslutades för några veckor sedan i Warszawa. På tillskyndan av det svenska
ordförandeskapet och flera andra ESK-stater utformades en rad rekommen-
dationer som nu måste följas upp. Det är angeläget att bygga ut ESK:s kon-
tor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter i Warszawa
(ODIHR) och ge det initiativrätt gentemot ämbetsmannakommittén och
den s.k. Wiengruppen i frågor som rör efterlevnaden av åtaganden på de
mänskliga rättigheternas område.

ODIHR bör vidare bredda den bas av resurspersoner som kan tas i an-
språk för olika MR-uppdrag. Proceduren för utsändande av rapportörsgrup-
per i frågor rörande de mänskliga rättigheterna bör förenklas och förbättras.
Wiengruppen, som är beslutande instans i politiska frågor mellan ämbets-
mannakommitténs möten, bör göras behörig att fatta och följa upp beslut
om utsändande av MR-rapportörer. Dessa båda organ bör även, i enlighet
med ett svenskt önskemål, befatta sig med akuta massflyktssituationer.

Vi har sett det som angeläget att under det svenska ordförandeskapet ta
nya steg för att förbättra samarbetet med Förenta nationerna och anpassa
ESK:s struktur till organisationens nya operativa roll. ESK deltar sedan en
månad som observatör i FN:s generalförsamling.

De nya ESK-instrumentens, missionernas och minoritetskommissariens,
betydelse i detta arbete har jag redan berört. Viktiga steg har dessutom tagits
för att ge dem ett fullgott understöd och för att förstärka ESK:s berednings-
och konsultationsmaskineri. En generalsekreterare har utnämnts. Ett forum
för politiska konsultationer mellan ämbetsmannakommitténs möten har in-
rättats.

Nya steg på denna väg kommer att tas vid rådsmötet i Rom. Dessa strä-
vanden måste fullföljas. Det framstår som särskilt angeläget att i allt högre
grad förlägga berednings- och konsultationsprocessen till Wien.

Det har varit en viktig uppgift för det svenska ordförandeskapet att bättre
utnyttja ESK-staternas parlamentariker i det gemensamma arbetet. Därför
har också parlamentarikerförsamlingarna varit företrädda vid mina besök i
Centralasien och Sydkaukasien. Er övervakning av de ryska valen nästa må-
nad är av största betydelse.

Genom framgångsrika ESK-förhandlingar har öppenhet och förtroende
kommit att känneteckna samspelet mellan Europas stater på det militära

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

området. Detta klimat måste vårdas och vidareutvecklas. Det är min för-
hoppning att ESK-staterna vid utrikesministermötet i Rom skall kunna ta ett
antal steg framåt även på det militära området.

Jag har här redovisat de målsättningar som väglett oss under det svenska
ordförandeskapet. Jag har också försökt ange hur långt vi under det gångna
året nått på den väg vi slagit in på. Att vi haft strategiska mål betyder inte
att vi har hållit oss till en genomtänkt plan. Vi har arbetat med kompass,
men vi har följt terrängen, inte kartan.

Ty även om ESK:s värderingar består, måste metoderna och arbetssättet
ständigt omprövas. Det är den praktiska handlingen och de faktiska resulta-
ten som räknas, inte de storslagna tankebyggena eller de sinnrika rättsliga
konstruktionerna. Tillsammans med Ryssland och Förenta staterna kan
Europas stater, genom en klar viljeinriktning och hårt arbete, göra sig till
herrar över den förändringsprocess som visat sig bära på både löfte och hot.
I denna övertygelse kommer Sverige att lämna över ordförandeskapet till
Italien vid rådsmötet i nästa månad.

Anf. 76 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag vill gärna tacka utrikesministern för den redovisning som
vi har fått. Den har varit mycket intressant att ta del av, och jag tror att man
kan hävda med bestämdhet att det svenska ordförandeskapet kommer att
bli ihågkommet som en mycket aktiv och viktig period för ESK:s utveckling.

Samtidigt som vi har sett, bl.a. i Jugoslavien, de stora svårigheter som
varje internationell organisation har att på ett konstruktivt sätt ingripa i ett
land där den våldsamma konflikten redan är ett faktum, står ESK inför ett
uppbyggnadsarbete när det gäller att kunna förebygga konflikter. Det är väl
den slutsats som vi kan dra av bl.a. årets erfarenhet, att det är det som är
det viktiga.

Särskilt viktigt är naturligtvis att få ett väl fungerande system för tidig var-
ning och tidigt förebyggande. Det gäller att komma in i arbetet innan kon-
flikten ens har blivit en riktig konflikt, så att säga. Dessutom är det viktigt
att ha ett väl fungerande system för konfliktläkning när man har lyckats bi-
lägga den direkta våldsamhetsfasen.

Det har tagits viktiga steg på den vägen, t.ex. med minoritetsombudsman
och förstärkt roll för MR-kontoret. Jag skulle ändå vilja fråga utrikesminis-
tern: Vilka ytterligare åtgärder kan man tänka sig? Vilket ytterligare upp-
byggnadsarbete kan man tänka sig för att göra det möjligt för ESK att obser-
vera tänkbara konfliktämnen på ett mycket tidigt stadium och att vidta åtgär-
der, som då kanske inte bara handlar om medling, utan att initiera socialt,
ekonomiskt och ekologiskt motiverade insatser för att förebygga konflikter?

Anf. 77 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag tackar för Pär Granstedts inlägg och fråga. Som Pär Gran-
stedt själv påpekar är det viktigt för oss alla att mycket klart se både ESK:s
möjligheter och dess begränsningar. ESK har inga militära maktmedel. ESK
har inte ens några ekonomiska maktmedel. ESK är i eminent utsträckning
en politisk organisation som arbetar efter konsensusprincipen.

Det är därför vi under det svenska ordförandeskapets tid så klart har sett

ESK:s möjligheter vad gäller preventiv diplomati, konfliktlösning och poli-
tik. Som jag underströk ger ESK i stor utsträckning hjälp till självhjälp. När
parterna själva inte är villiga att ta hjälp av politisk konfliktlösning är det
utomordentligt svårt för ESK att nå resultat. Vi måste vara mycket klara
över det.

Jag tror att minoritetskommissarien, vilket Pär Granstedt påpekar, har en
mycket viktig roll när det gäller att fånga upp tidiga impulser till möjliga kon-
flikter och ge ESK signaler om att agera. Jag ser framför allt hans verksam-
het så. Det är naturligtvis också en uppgift för alla ESK:s medlemsstater att
genom ett aktivt agerande i Wien vara uppmärksamma på tendenser till kon-
flikter.

Jag tror att väldigt mycket av det vi nu ser är etniska problem och minori-
tetsproblem. Där har minoritetskommissarien en utomordentligt viktig
funktion att fylla.

Anf. 78 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag delar uppfattningen att de institutionella förstärkningar
som nu har skett är viktiga steg på vägen. Men jag föreställer mig att man
måste fortsätta arbetet på att bygga ut ESK:s möjligheter och resurser dels
när det gäller att iaktta problem som kan leda till konflikter, dels när det
gäller att få i gång åtgärder.

Hur bedömer utrikesministern ESK:s möjligheter att så småningom bygga
upp ett nätverk i samverkan med ideella organisationer, forskningsinstitutio-
ner och andra fristående organ? Detta nätverk skulle ha möjlighet att påtala
problem som kan uppstå och agera för att överbrygga konflikter med stöd
av ESK. Ser utrikesministern möjligheter för ESK att spela en så aktiv roll
också på ett mer informellt och inte enbart diplomatiskt plan framöver?

Anf. 79 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag önskar i allra högsta grad att det blir så. Det är en av de
synpunkter som har framförts från Sveriges sida under det s.k. uppföljnings-
mötet om den mänskliga dimensionen i Warszawa under hösten. Det är det
i och för sig mycket lilla Warszawakontorets uppgift att hålla kontakten med
de enskilda organisationer som agerar på ESK:s område.

Jag har när jag har haft tillfälle sagt att jag önskar att alla medlemsstaters
parlamentariska delegationer var lika aktiva som den svenska. Vi måste
också få ett nationellt nätverk och en diskussion mellan nationella parlamen-
tarikerdelegationer och det nätverk som finns ute i medlemsstaterna.

Anf. 80 NILS T SVENSSON (s):

Fru talman! Utrikesministern deltog i parlamentarikerförsamlingens möte
i Helsingfors i juli månad i år och är bekant med den deklaration som antogs
med resolutioner på en rad områden. Församlingen uppmanade ministerrå-
det att föra en mer aktiv politik på säkerhetsområdet och att förbättra och
snabba upp beslutsprocessen, t.ex. genom att inte längre hålla fast vid kon-
sensus-minus-en-principen.

Församlingen föreslog också ministerrådet att sätta upp en särskild säker-

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 22

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

hetskommitté som skulle ha till uppgift att undersöka samtliga frågor som
rör fredsbevarande och fredsskapande insatser.

Jag undrar vad utrikesministern har för kommentarer till dessa krav från
ESK:s parlamentarikerförsamling och om det har hänt någonting på områ-
det.

Svenska Dagbladet gjorde för någon vecka sedan en kommentar till ESK
med följande lydelse: ”ESK är en papperstiger när det brinner, och då länder
som Kanada betackar sig för ordförandeposten vittnar det inte precis om en
stark ställning i världssamfundet. Och seminarier om marknadsekonomi kan
väl andra ordna.”

Vad har utrikesministern för kommentar till detta betyg från Svenska Dag-
bladet på ESK och insatsen från svensk sida under ordförandeåret?

Anf. 81 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag föredrar att diskutera med Nils T Svensson och hans kolle-
ger i riksdagens kammare framför att polemisera med ledarskribenter på
Svenska Dagbladet. Det kan jag göra i andra sammanhang.

ESK är självfallet inte en militär organisation - det underströk jag i min
diskussion med Pär Granstedt. Den har inga ekonomiska maktmedel till sitt
förfogande. En styrka är att ESK är en liten flexibel organisation. Vi brukar
säga att det är en lågkostnadsorganisation, vilket kanske kan vara bra inter-
nationellt i dessa tider. Den har ändå betydande politiska möjligheter. Jag
tycker att vi har sett de politiska möjligheterna under detta år i Baltikum
och Moldavien. Vi kanske kommer att se dem i någon utsträckning även i
Kaukasus, och vi kan se dem i Centralasien.

Jag tror på idéers bärkraft och på respekt för demokrati, mänskliga rättig-
heter och marknadsekonomi. Eftersom vi har sett dessa idéers bärkraft
framför allt i Central- och Östeuropa och vad Helsingforsgrupper har betytt
för att rasera den totalitära kommunismen, delar jag inte uppgivenheten vad
gäller ESK:s möjligheter att verka i framtiden.

Jag får väl uttala mig som svensk utrikesminister och säga att parlamenta-
rikerförsamlingens förslag från i somras ligger i linje med svenska strävan-
den att effektivisera och förbättra beslutsordningen. Jag tror att en del beslut
på Rommötet kommer att effektivisera just beslutsordningen. Wiengrup-
pen, som ju består av de permanenta representanterna i Wien, kommer att
kunna agera och fatta beslut. På det sättet kommer vi att få en effektivare
och snabbare ledning av organisationen.

Vi i Sverige kan tänka oss att gå vidare på konsensus-minus-en-principen.
Jag vet inte vad en del andra länder i organisationen kommer att säga. Säker-
hetsrådsidén kommer att fortsätta att diskuteras. Jag kan mycket väl se hur
man kan bygga ut trojkainstitutionen, som ju är ny, och vidga den till någon
form av säkerhetsrådstanke. Låt oss dock bara komma ihåg den begynnande
diskussionen i FN om hur säkerhetsrådet skall utvidgas för att bättre över-
ensstämma med medlemsländerna osv. Det finns alltid en spänning mellan
viljan att ha en organisation där alla är likaberättigade och önskan om ett
säkerhetsråd.

Anf. 82 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Jag skulle vilja ta upp situationen i sydöstra Turkiet. Jag vet
att utrikesministern nyligen har varit i Turkiet. Min fråga är om inte minori-
tetskommissarien skulle kunna engagera sig i situationen. Det blir ju bara
värre dag för dag i Turkiet. Det är framför allt civilbefolkningen som kom-
mer i kläm mellan militär och PKK och andra grupper som agerar med våld.

Jag undrar också om utrikesministern i diskussionerna med representan-
ter för Turkiet t.ex. har tagit upp frågan om en mission. Eller är det så att
Turkiet motsätter sig tanken och att ESK därför inte kan göra något?

Anf. 83 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Det är alldeles riktigt att jag har avlagt ett bilateralt besök i
Turkiet. De upptrappade striderna i sydöstra Turkiet var naturligtvis ett av
överläggningsämnena. Jag framförde som svensk utrikesminister mycket be-
stämt våra krav på att terrorism skall bekämpas med fullt hänsynstagande
till demokratiska principer, på respekt för mänskliga rättigheter och på att
ESK:s principer måste respekteras.

Det är alldeles klart att minoritetskommissarien är medveten om situatio-
nen. Samtidigt gör det mandat han har fått det svårt för honom att agera i
vissa situationer. Det tror jag att vi skall vara uppmärksamma på.

Anf. 84 LENNART ROHDIN (fp):

Fru talman! Jag hade i förrgår tillfälle till ett längre samtal med republiken
Makedoniens utrikesminister i Skopje. Republiken Makedonien var tillsam-
mans med Slovenien de två republiker i det forna Jugoslavien som enligt den
s.k. Badinterkommissionen uppfyllde alla krav för ett erkännande - både
vad gäller internationell rätt och respekt för nationella minoriteter.

Till skillnad från Slovenien uppnådde Makedonien sin självständighet helt
på fredlig väg. Till skillnad från Slovenien har man vidare faktiskt en stor
nationell minoritet, men förvägrades ändå länge internationellt erkännande.

Republiken Makedonien har ju också aggressiva och betydligt större gran-
nar, som både historiskt och dagspolitiskt ifrågasätter republikens existens.
Som utrikesministern vet har Makedonien drabbats mycket hårt av den FN-
blockad som har riktats mot Serbien. Denna blockad och den relativa inter-
nationella isolering som Makedonien drabbats av kan på sikt få förödande
konsekvenser för den fredliga samexistensen mellan olika folkgrupper i Ma-
kedonien. Vi har inte minst i dagens tidningar kunnat notera att detta inte
bara är spekulationer utan en fullt realistisk möjlighet.

Jag vill fråga utrikesministern när hon tror att republiken Makedonien kan
få inta sin rättmätiga plats i ESK-gemenskapen.

Anf. 85 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Republiken FYROM, den f.d. jugoslaviska republiken Ma-
kedonien, har en mycket besvärlig situation. Jag delar Lennart Rohdins be-
dömning i denna fråga. Man har efter omfattande internationella påtryck-
ningar, bl.a. efter svenska ansträngningar, försökt att i viss utsträckning re-
spektera FN:s sanktioner mot Serbien och Montenegro, och detta är en på-
frestning för den makedoniska ekonomin.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Man har i Makedonien också en stor minoritetsfrågeställning, som man
hitintills har hanterat på ett sätt som i Balkanperspektiv är mycket heder-
värt. Jag håller med Lennart Rohdin om att nyheterna därifrån nu är oro-
väckande. ESK har en mission på plats just för att försöka bidra till att före-
bygga spänningar mellan folkgrupperna.

Jag kan väl också återigen som svensk utrikesminister säga att vi önskar
att FYROM skall få sin rätta plats i ESK-sammanhang. Vi tycker att detta
är naturligt. Det är en mycket besvärlig fråga, då tillgodoseendet av detta
önskemål blockeras av ett antal länder. Min förhoppning är ändå att frågan
på något sätt skall föras framåt inför ministermötet i Rom.

Anf. 86 TALMANNEN:

Jag får tacka utrikesministern för informationen.

8 § Information från regeringen om polisfrågor

Anf. 87 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Den svenska polisen har under de senaste åren varit föremål
för ett omfattande reformarbete med syfte att effektivisera verksamheten
och stärka den demokratiska förankringen. Reformarbetet går nu vidare. På
senare tid har reformarbetet och förhållandena i övrigt inom polisen kommit
att uppmärksammas alltmer i den allmänna debatten. Tyvärr tycks det råda
en hel del missuppfattningar om den pågående utvecklingen inom polisen,
vilket i vissa fall har givit debatten en inriktning som är ägnad att förvirra
snarare än att klargöra vad som verkligen sker.

Mot bakgrund av detta har jag funnit det angeläget att inför riksdagen ge
en översiktlig redovisning av läget inom polisen och av den utveckling som
pågår där.

Låt mig till en böljan erinra om de reformer som har genomförts inom
polisen under senare år.

Grundläggande för utvecklingen inom polisen är de förändringar som riks-
dagen beslutade om under 1980-talet på grundval av ett utredningsarbete
inom 1975 års polisutredning och 1981 års polisberedning. Det reformarbe-
tet gick bl.a. ut på att decentralisera verksamheten och att stärka den lokala
demokratiska förankringen. Många beslut som tidigare hade fattats centralt
fördes nu ned till den lokala polisorganisationen. Vid varje polismyndighet
fick den kommunalt förankrade polisstyrelsen befogenhet i alla frågor utom
polisledning i enskilda fall.

1980-talets decentraliseringsreform inom polisen har fullföljts under 1990-
talet. De nya reformerna grundas på förslag som har lagts fram av den nuva-
rande regeringen och som har beslutats med bred politisk majoritet i riksda-
gen. Till dessa reformer hör införandet av länspolismästarmodell i alla län
och övergång till ett nytt budgetsystem med ramanslag och målstyrning.
Härigenom har länsstyrelserna fått betydligt bättre möjligheter att fullgöra
de uppgifter som högsta polisorgan i länen som de formellt sett har haft ända
sedan polisens förstatligande. Länsstyrelserna har nu ansvaret för både verk-
samhet och ekonomi inom polisen och kan omsätta statsmakternas övergri-

pande beslut för polisen på ett sätt som är avpassat efter varierande förutsätt-
ningar i olika delar av landet. Det demokratiska inflytandet på regional nivå
inom polisen säkerställs genom att landshövdingen eller länsstyrelsens lek-
mannastyrelse svarar för alla politiskt viktiga beslut rörande polisen.

En annan nyhet inom polisen är den ökande inriktningen mot förebyg-
gande polisverksamhet och ökad synlighet från polisens sida. Härigenom
skapas bättre förutsättningar för att förverkliga de kriminalpolitiska målen
att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot brott. Dessa rikt-
linjer från statsmakternas sida har nu börjat få genomslag i polisarbetet på
fältet. Vi ser betydligt fler poliser på gatorna än för några år sedan. Det före-
byggande polisarbetet har börjat ge resultat i form av minskad brottslighet,
låt vara än så länge lokalt och i begränsad skala.

Så sent som i våras godkände riksdagen regeringens förslag till en ny in-
riktning av trafikpolisens verksamhet. Riktlinjerna innebär bl.a. att trafik-
övervakningen skall bedrivas synligt och förebyggande och att ledningen för
trafikpolisen skall ligga lokalt och regionalt precis som för annan polisverk-
samhet. Resultatet har blivit något av en nytändning för den svenska trafik-
polisen. Aldrig har så många poliser synts ute på vägarna som under den
gångna sommaren. Trafikolyckorna har också minskat i antal, vilket säkert
åtminstone till en del måste tillskrivas trafikpolisens skickliga och engage-
rade arbete.

När polisen nu har framgång i sitt arbete beror det inte minst på att den
tidigare polisbristen är i stort sett avhjälpt. År 1992 satte riksdagen, efter
förslag från regeringen, som mål att höja antalet utbildade polismän till
16 700. Det målet har vi nu i huvudsak uppnått, genom en ökad intagning
till Polishögskolan.

Av det jag nu har sagt framgår att regeringen lägger stor vikt vid att polisen
utvecklas i rätt riktning och får ökad förmåga att lösa sina viktiga uppgifter
i samhället. Samtidigt är det klart att inte ens ett prioriterat område som poli-
sen kan undgå att beröras av den samhällsekonomiska kris som Sverige för
närvarande befinner sig i.

Förra höstens uppgörelse mellan regeringen och Socialdemokraterna rö-
rande besparingar i de offentliga utgifterna innebär att 500 miljoner kronor
skall sparas inom polisens område. Detta skall ske utan att det går ut över
den operativa polisverksamheten. Besparingarna skall tas ut successivt inom
en treårsperiod.

I den decentraliserade organisation som numera tillämpas inom polisen är
det en uppgift för polismyndigheter och länsstyrelser att svara för att verk-
samhetsmålen kan uppfyllas inom de ekonomiska ramar som tilldelas. Rege-
ringen har särskilt uppdragit åt länsstyrelserna att svara för att polisverksam-
heten rationaliseras så att besparingarna kan genomföras utan att det går ut
över den operativa verksamheten. För detta ändamål har ytterligare befo-
genheter decentraliserats till länsstyrelserna, bl.a. att bestämma om indel-
ningen i polisdistrikt. Rikspolisstyrelsen har till uppgift att stödja rationalise-
ringsarbetet och att utöva tillsyn över detta. Denna uppläggning av rationali-
seringsarbetet inom polisen har godtagits av riksdagen vid behandlingen av
budgetpropositionen för innevarande budgetår.

Rationaliseringsarbetet är nu i full gång i länen. Länen har redovisat cn

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

första omgång rationaliseringsplaner för Rikspolisstyrelsen, som granskar
planerna i egenskap av tillsynsmyndighet. Man kan konstatera att länen har
kommit olika långt i sitt arbete. En del län ligger väl framme och har redan
tagit beslut om organisatoriska och andra åtgärder för att exempelvis minska
den administrativa överbyggnaden och minska kostnaderna på andra sätt.
Andra län har inte kommit lika långt. Redan nu tyder emellertid prognoser
från Rikspolisstyrelsen och Riksrevisionsverket på att sparmålet för inneva-
rande budgetår kommer att uppnås.

Det finns skäl att framhålla Stockholms län som det län som hittills har
kommit längst när det gäller att utarbeta en rationaliseringsplan som inte
bara innebär att sparmålet kan nås utan att den operativa verksamheten
drabbas, utan som t.o.m. leder till att den operativa verksamheten kan ut-
vecklas och bli bättre till en totalt sett lägre kostnad.

Det är naturligt att ett omfattande rationaliseringsarbete ger upphov till
oro hos personalen. Stockholms län har redan gett till känna att de planerade
rationaliseringarna kommer att kunna genomföras utan att någon personal
friställs. I en del andra län har man däremot bedömt att det blir nödvändigt
med personalminskningar som inte kan klaras med naturlig avgång. Det är
de berörda myndigheterna som måste svara för dessa bedömningar och åt-
gärder. Riksdagens uttalande om att den operativa verksamheten inte får
drabbas sätter dock givetvis en gräns för vilka åtgärder som en polismyndig-
het eller en länsstyrelse kan vidta. Statsmakternas intentioner med rationali-
seringsarbetet är således entydiga: den polisoperativa verksamheten skall
sättas främst.

I den allmänna debatten har det påståtts att en aspirantkurs vid Polishög-
skolan har lagts ned av brist på pengar. Uppgifterna är felaktiga och tyder
dessutom på bristande förståelse för de moderna styrningsprinciper som lig-
ger till grund för polisens nya budgetsystem. Det är numera länsstyrelsen
som ansvarar för både verksamhet och ekonomi för länets polis. Därmed är
det länsstyrelsen som bedömer hur många poliser som behöver rekryteras
för framtiden och som beställer nya aspiranter från Polishögskolan. När po-
lisbristen nu är avhjälpt är det naturligtvis så att det behövs färre nya aspiran-
ter än under de år när grundutbildningen gick för högtryck för att kunna fylla
vakanserna så snabbt som möjligt. Man kan nu förutse att utbildningen av
nya poliser kommer att plana ut på en nivå som behövs för att kunna hålla
ungefär nuvarande antal polismän i landet.

Vad jag nu sagt innebär att antalet polismän inte längre är något problem
för den svenska polisen. Antalet polismän i framtiden bestäms främst av det
polisoperativa behovet.

En annan missuppfattning i den allmänna debatten är att det pågående
rationaliseringsarbetet inom polisen skulle kunna leda till att den polisiära
servicen i vissa fall skulle försämras eller att den lokala förankringen inom
polisen skulle tunnas ut. Så får det självfallet inte bli. Riksdagens och rege-
ringens avsikter är kristallklara när det gäller polisens lokala anknytning.
Exemplet från Stockholms län som jag tidigare nämnde visar också att det
går att utveckla den lokala förankringen inom ramen för det pågående ratio-
naliseringsarbetct. För framtiden är det nödvändigt att fortsätta och fullfölja
det pågående reformarbetet.

Den centrala polisorganisationen har nyligen setts över av Rikspolisstyrel-
sen och av en särskild utredare, hovrättspresidenten Håkan Winberg. Win-
berg har föreslagit att en tydligare åtskillnad görs mellan verksledning och
operativa funktioner på central nivå med syfte att förstärka både verksled-
ningen och de operativa funktionerna. På så sätt skulle verksledningen också
kunna utöva en effektiv tillsyn över Rikskriminalpolisen och Säkerhetspoli-
sen, vilket i dag inte är möjligt.

Rikspolisstyrelsen har riktat kritik mot Håkan Winbergs förslag. Däremot
har bedömningen varit en annan vid en hearing som Justitiedepartementet
hållit med företrädare för länsstyrelserna och andra organ, bl.a. Riksåklaga-
ren, Riksrevisionsverket, Statskontoret och polisfacket. Praktiskt taget alla
deltagare vid hearingen anslöt sig i huvudsak till Winbergs analys och för-
slag. Anledningen till att Håkan Winbergs rapport bedömts så olika kan kan-
ske vara att den kan läsas på olika sätt när det gäller hur polisens verksamhet
skall samordnas centralt i framtiden.

Utredningarna om den centrala polisorganisationen är nu föremål för re-
missbehandling. Min ambition är givetvis att statsmakterna skall kunna fatta
beslut om den centrala polisorganisationens framtid med sedvanlig bred po-
litisk enighet. Jag är därför beredd att genomföra en parlamentarisk bered-
ning av organisationsförslagen. Den parlamentariska beredningen bör också
studera och utvärdera det nu pågående rationaliseringsarbetet på lokal och
regional nivå med hänsyn till rationaliseringsarbetets stora betydelse för po-
lisverksamheten i landet.

Polisverksamheten måste utvecklas vidare på det lokala planet. Decentra-
liseringsarbetet bör alltså fortsätta, och siktet bör nu vara inställt på att
stärka polisens demokratiska förankring på den lägsta nivån, i kommuner
och kommundelar. Utredningen om polisorganisationen i Stockholms län
har redan visat på en möjlig väg genom sitt förslag om närpolisområden med
närpolisråd. Frågan om ett ökat kommunalt engagemang i polisfrågor och i
det trygghetsskapande arbetet över huvud taget utreds också i den parla-
mentariska Trygghetsutredningen under ordförandeskap av riksdagsleda-
moten Jerry Martinger.

Arbetet inom Trygghetsutredningen är enligt min mening mycket viktigt.
Det är naturligtvis inte meningen att gå tillbaka till ett kommunalt polisvä-
sende. Men utvecklingen har visat att det är nödvändigt att polisens verk-
samhet samordnas nära med verksamheten inom olika kommunala organ,
t.ex. skolan och socialtjänsten. Det är också nödvändigt att polisen samarbe-
tar med föreningar och frivilligorganisationer av olika slag, t.ex. samman-
slutningar av boende eller näringsidkare, brottsofferjourer, idrottsrörelsen,
osv. Först genom en sådan nära samverkan mellan polisen och andra i det
lokala samhället är det möjligt att förverkliga de kriminalpolitiska målen att
minska brottsligheten och öka tryggheten.

Nödvändigheten av att utveckla det lokala brottsförebyggande och trygg-
hetsskapande arbetet understryks också av Brottsförebyggande rådet i en
framtids- och omvärldsanalys, som rådet har gjort på regeringens uppdrag
och som nyligen redovisats.

Utvecklingen på det lokala planet kommer att väsentligt förbättra möjlig-
heterna att förebygga och bekämpa vardagsbrottslighet i form av exempelvis

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

gatuvåld, narkotikalangning, rån, inbrott och skadegörelse. Däremot krävs
det andra metoder och en annan organisation för att bekämpa den mest kva-
lificerade brottsligheten. Jag tänker då på internationell brottslighet som ex-
empelvis illegal narkotikahandel, men också annan brottslighet som bedrivs
organiserat eller är av särskilt kvalificerat slag, exempelvis ekonomisk
brottslighet.

För att bekämpa sådan brottslighet behövs i första hand kriminalpolis med
en särskild inriktning mot internationell eller annars kvalificerad brottslig-
het. En organisation för sådan polisverksamhet finns redan i dag, främst vid
Rikskriminalpolisen och på regional nivå inom polisen. Här behövs en ut-
veckling av specialistkompetens, arbetsmetoder och kriminalteknik. Det är
också nödvändigt att utveckla samarbetet med andra myndigheter, inte
minst med åklagarna, som regelmässigt är förundersökningsledare i detta
slag av brottsutredningar.

Regeringen har för innevarande budgetår tilldelat polisen 60 miljoner kro-
nor för att utveckla den kvalificerade kriminalpolisverksamheten. Rikspolis-
styrelsen håller nu på att utarbeta ett utvecklingsprogram i enlighet med
dessa anvisningar från regeringen. Denna satsning på att utveckla polisens
insatser mot den mest kvalificerade brottsligheten måste fortsätta. Jag räk-
nar med att i den kommande budgetpropositionen återkomma med en utför-
ligare redovisning av dessa utvecklingsfrågor.

När det gäller kampen mot den internationella brottsligheten kommer ett
medlemskap i EG att öppna nya möjligheter för Sveriges del. Vi får då till-
gång till det fördjupade internationella polissamarbete som håller på att ut-
vecklas, bl.a. i form av den europeiska kriminalpolisbyrån Europol. Jag ser
det som mycket angeläget att Sverige så snart som möjligt kan medverka i
detta utvecklingsarbete i fråga om bekämpning av illegal narkotikahandel
och annan internationell kriminalitet. Genom kontakter mellan den svenska
regeringen och det belgiska ordförandeskapet har vi försäkrat oss om att
Sverige i egenskap av kandidatland redan nu skall kunna inleda en dialog
med berörda utvecklingsgrupper inom EG.

Konsekvenserna för Sveriges del av den fria rörligheten har på regeringens
uppdrag utretts av en arbetsgrupp med företrädare för berörda departement
och myndigheter och med referenspersoner från näringslivet och de fackliga
organisationerna. Gruppen framhåller särskilt att ett medlemskap i EG
kommer att förbättra Sveriges möjligheter att bekämpa den internationella
brottsligheten på ett effektivt sätt. En annan sak som gruppen behandlar är
hur gränskontroller och gränsövervakning skall organiseras vid ett medlem-
skap. Bl.a. föreslår gruppen att Sverige också som EG-medlem skall behålla
en övervakning av gränserna mot andra EG-länder för att förhindra att nar-
kotika och vapen förs in i landet illegalt. Regeringen kommer inom kort att
initiera ett skyndsamt utredningsarbete inom kommittéväsendets ram för att
ta fram konkreta förslag till organisation och lagreglering av gränskontrollen
vid ett medlemskap.

Den översikt jag nu har givit av utvecklingsarbetet inom polisen är givetvis
ingen uttömmande redovisning. En sådan redovisning skulle bli alltför lång
för att lämpligen kunna ges i det här sammanhanget. Jag har ändå försökt
att klargöra att det arbete i fråga om decentralisering och verksamhetsut-

veckling som inleddes genom 8O-talets polisreform nu är på väg att fullbor-
das.

När det gäller själva polisverksamheten sker utvecklingen efter två paral-
lella linjer. Den ena innebär en ökad inriktning mot förebyggande arbete och
närpolisverksamhet. I detta ligger också en ökning av medborgarinflytandet
på kommunnivå och ett ökat samarbete med kommunala och andra lokala
organ. Den andra utvecklingslinjen innebär en satsning på kvalificerad kri-
minalpolisverksamhet för bekämpning av internationell och organiserad
brottslighet, inte minst illegal narkotikahandel och ekonomisk brottslighet.
Här kommer, som nämnts, ett medlemskap i EG att innebära ett väsentligt
tillskott i utvecklingsarbetet.

Sammantaget innebär detta att polisen nu är inne i en dynamisk och
mycket positiv förändringsprocess som på sikt bör kunna leda till att de kri-
minalpolitiska målen att minska brottsligheten och öka tryggheten förverkli-
gas.

Anf. 88 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern för den här informatio-
nen. Den har i långa stycken varit mycket bra och klargörande. Jag kan ställa
mig bakom många av de tankegångar som justitieministern har om hur polis-
väsendet bör utvecklas. De ligger även - som justitieministern också konsta-
terade i sin information - väl i linje med 80-talets polisreformer, som det
rådde en bred politisk enighet om.

Jag har två reflexioner och två frågor med anledning av justitieministerns
information. Den första reflexionen gäller Winbergs utredning. Utan att gå
in på den i sak - jag är kritisk till vissa delar av den - konstaterar jag nu att
justitieministern är beredd att ansluta sig till den socialdemokratiska upp-
fattningen att det skall tillsättas en parlamentarisk beredning för de centrala
polisfrågorna och att den parlamentariska beredningen också skall få i upp-
gift att utvärdera det förändringsarbete som har satts i gång lokalt med an-
ledning av rationaliseringskravet. Det är bra att justitieministern nu intar
den ståndpunkten. Det kan kanske leda till att vi når politisk enighet även
om den viktiga frågan hur den centrala polisorganisationen skall se ut.

Den andra reflexion jag gör med anledning av informationen är att justi-
tieministern nu uppenbarligen ansluter sig till vår uppfattning att det är möj-
ligt att spara 500 miljoner kronor inom polisväsendet utan att det drabbar
den polisoperativa verksamheten. Av justitieministerns information framgår
det på många punkter att hon ansluter sig till den uppfattningen. Därmed
behöver den frågan inte ligga kvar i den politiska debatten.

Så till de två frågorna. Den första gäller vad justitieministern säger om den
kriminalpolitiska verksamheten. Hon säger att hon räknar med att i budget-
propositionen återkomma med en utförlig redovisning av de här utvecklings-
frågorna. Innefattar den redovisningen också ökade anslag till kampen mot
den kvalificerade ekonomiska brottsligheten?

Den andra frågan rör Polishögskolan. Om det skulle visa sig att länsstyrel-
serna inte beställer polisutbildning så att man kan bibehålla en utbildnings-
verksamhet på någorlunda hög nivå på Polishögskolan utan Polishögskolans
framtid hotas - kommer justitieministern och regeringen då att vara beredda

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

att lägga fast utbildningsmål och utbildningsnivåer för Polishögskolan så att
man kan säkra dess fortlevnad?

Anf. 89 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Jag vill passa på att kommentera det som Lars-Erik Lövdén
sade.

Jag tycker att det är viktigt att vi, i en så stor fråga som polisfrågan, är
eniga. Därför har det inte varit några som helst problem för mig att se posi-
tivt på en parlamentarisk beredning. Att jag inte från böljan var inne på
denna linje berodde på att jag inte uppfattade förslagen som särskilt revolu-
tionerande. När jag insåg att de på en del håll uppfattades som revolutione-
rande menade jag att tankar på en parlamentarisk beredning var helt kor-
rekta.

Jag har hela tiden sagt att det är möjligt att göra besparingar inom Polisen.
Däremot har jag ställt mig frågande till Socialdemokraternas krav på å ena
sidan besparingar och på å andra sidan extra medel. Det är precis detta som
Lars-Erik Lövdén nu kommer med.

Lars-Erik Lövdén säger att vi är överens om att besparingar måste genom-
föras inom Polisen, men i samma andetag säger han att kriminalpolisen be-
höver mer pengar. Hur detta skall gå ihop vet jag inte. Jag kan bara peka på
att vi har avsatt 60 miljoner för särskilda ändamål inom Rikskriminalpolisen.
Jag kan inte i dag säga om vi har samma möjlighet nästa budgetår. Det beror
på helheten. Vi har ändå från regeringens sida mycket tydligt markerat att
den organiserade brottsligheten har hög prioritet.

Jag skall till sist ta upp frågan om Polishögskolan. Jag har i många olika
sammanhang tydligt markerat att länen har en skyldighet att redovisa hur
deras beställning av polisaspiranter sammanfaller med deras framtida behov,
även om ansvaret för beställning ligger hos dem. Det är Rikspolisstyrelsens
skyldighet att kontrollera att länen klarar av det framtida polisbehovet med
sina beställningar.

Anf. 90 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Det är utmärkt att också skatteministern har kommit in i
plenisalen, eftersom vi behandlar polisfrågor.

Jag konstaterar ännu en gång att justitieministern och jag är överens om
att besparingarna på 500 miljoner kronor inte behöver gå ut över den poliso-
perativa verksamheten. Det är alldeles utmärkt.

Vad vi föreslår är att man skall sätta in ökade resurser för att bekämpa
ekobrottsligheten. Detta efterlyste jag. Jag frågade justitieministern om hon
är beredd att föreslå sådana specialdestinerade resurser för utökade insatser
mot den kvalificerade ekonomiska brottsligheten. Om justitieministern är
det kan jag försäkra henne om att hon har Socialdemokraternas stöd.

Anf. 91 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Lars-Erik Lövdén bör vara medveten om att varje ökning
av medel på något område inom Polisen också innebär cn ökad besparing på
den lokala organisationen. Regeringspartierna och Socialdemokraterna har
varit överens om den totala besparingen, och detta måste gå ihop.

Jag har på olika sätt markerat att vi utöver det viktiga brottsförebyggande
arbetet också måste bekämpa den organiserade brottsligheten, bl.a. den
ekonomiska brottsligheten. Vi har ännu icke blivit färdiga med nästa års
budgetarbete. Lars-Erik Lövdén är väl medveten om att det inte går och att
det vore alldeles fel att i dag stå och tala om hur man tänker fördela de
pengar som man ännu inte vet om man har.

Anf. 92 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för en mycket klargörande in-
formation beträffande en del frågor som inte minst har diskuterats i me-
dierna. Jag tänker närmast på den parlamentariska beredningen. Jag hälsar
med tillfredsställelse att justitieministern liksom Ny demokrati har stött So-
cialdemokraterna och krävt en parlamentarisk beredning.

Jag är dock litet förvånad över att justitieministern ansluter sig till uppfatt-
ningen att besparingen på 500 miljoner inte skall påverka den operativa
verksamheten. Jag skall inte uppehålla mig någon längre tid vid den debat-
ten. Men jag har kanske litet bättre insikt om den praktiska polistjänstgö-
ringen. Därför vet jag att denna besparing kommer att påverka den verk-
samheten. De olika länsstyrelserna har för att kunna genomföra dessa be-
sparingskrav bedömt att det är en övertalighetssituation. Av den anled-
ningen har Rikspolisstyrelsen föreslagit åtgärder för personalavveckling som
innebär en frivillig pensionering från 58 års ålder. Jag skulle av justitieminis-
tern vilja höra hur långt man på departementet har kommit med detta ar-
bete.

Anf. 93 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Först vill jag på nytt påminna om exemplet från Stockholms
län. Stockholms län har kommit mycket långt i sitt planeringsarbete när det
gäller genomförande av rationaliseringar. Från Stockholms läns sida menar
man att man med begränsade resurser t.o.m. kan få en bättre verksamhet.
Om detta går i Stockholms län har jag svårt att se att det inte skall kunna gå
på andra håll.

Jag har glömt vad den andra frågan handlade om. Får jag be om en snabb
replik?

Anf. 94 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Den handlade om den aviserade minskningen av personal
ute i landet och om åtgärder som Rikspolisstyrelsen har föreslagit.

Anf. 95 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Jag får skylla min förvirring på att Karl Gustaf Sjödin först
sade utveckling i stället för avveckling.

Frågan om avveckling av poliser över viss ålder är under beredning. Det
är inte bara en fråga för Justitiedepartementet, utan det är i högsta grad en
fråga för Finansdepartementet. Det finns ännu inte något avgörande, utan
detta ärende bereds.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Information från
regeringen

Anf. 96 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Justitieministern säger att man har lyckats i Stockholms län.
Stockholms län är dock inte hela Sverige. Det är litet annorlunda förhållan-
den ute i landet, speciellt i den del som jag kommer ifrån, Norrbotten, och
i övriga Norrland. Där finns det en ganska gammal kår. Om man inte kom-
mer fram till en bra lösning när det gäller personalavvecklingen måste unga
poliser som inte har konstituerade tjänster, vilket de äldre har, sägas upp.
Man måste snabbt komma fram till en bra lösning när det gäller detta. An-
nars kommer det att påverka den operativa verksamheten, i och med att
yngre polismän måste avskedas.

Anf. 97 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Vi håller, som jag sade, på att bereda frågan i en diskussion
med Finansdepartementet. Det är ju inte så att detta inte kostar statskassan
några pengar.

Anf. 98 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte har lyssnat på informationen. Det
kan hända att min fråga på något sätt är berörd i den information som justi-
tieministern lämnade.

Min fråga gäller de strukturförändringar och effektiviseringar av Polisens
arbete som nu är på gång ute i landet. Det innebär förändringar av många
polisdistrikt, vilket på många håll väcker konflikter och stor debatt. Det
finns också en del förslag om förändringar som som så att säga växer fram
underifrån, som man är helt överens om. Det gäller i Älvsborgs respektive
Värmlands län. Det handlar om sammanslagningen av Åmåls och Säffles po-
lisdistrikt.

Lekmannastyrelsen i Älvsborgs län har tillstyrkt den här förändringen me-
dan man i Värmland ännu inte har haft frågan uppe till behandling. Det
skulle vara intressant att höra om justitieministern är beredd att undanröja
de lagliga hinder som finns för ett sådant samarbete över länsgränserna.

Anf. 99 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Den oro som Marianne Andersson nämner är jag mycket
medveten om. Jag hyser stor respekt för den. Det var jag också inne på i min
information.

Det är positivt när idéer kommer från de direkt berörda. Att jag har tagit
de diskussioner som Marianne Andersson nämner om förslagen rörande
Åmål och Säffle på allvar kanske framgår av att jag i går träffade landshövd-
ningen i Älvsborgs län. Vi förde en diskussion om hur man kan komma vi-
dare.

I det här sammanhanget vill jag nämna vad jag sade i går: En sådan formell
förändring av gränsdragningarna som man tänkt sig kan knappast genomfö-
ras i sådan tid att den hinner få effekt, om vi skall hinna bereda den på rimligt
sätt i Justitiedepartementet och riksdagen.

Däremot uppfattade jag att landshövdningen och jag var helt överens om
att det finns goda möjligheter att samverka över länsgränsen. Det finns ex-

empel från andra håll i landet på sådan samverkan. På vissa håll har man
ingått formella avtal om samverkan.

Anf. 100 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Det var ett positivt besked att man kan samverka. Om det
nu är så att man inte kan genomföra dessa förändringar utan ytterligare be-
redning, vilket jag har stor respekt för, då är min följdfråga: Är justitieminis-
tern beredd att göra en sådan beredning att man sedan kan gå samman till
ett distrikt om man vill göra det vid den tidpunkten?

Anf. 101 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Som jag ser det är inte det viktiga var de formella gränserna
går. Även om vi sätter nya gränser, så har vi ändå gränser. Om den saken
tror jag landshövdingen och jag var helt överens i våra diskussioner i går.
Det blir nya behov av samverkan även över de nya gränserna.

Om det visar sig att det finns problem i regleringen som lägger hinder i
vägen för en vettig samverkan, då är jag självklart beredd att ta initiativet
till att söka undanröja hindren för en bättre samverkan.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1993/94:29 om fastighetstaxeringen

Anf. 102 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Sören Lekberg har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd
att vidta för att eliminera de enligt honom orimliga effekter som nästa års
allmänna taxering av hyreshusfastigheter kommer att leda till.

Sören Lekberg hävdar att höjningen av taxeringsvärdena tillsammans med
upptrappning av den garanterade räntan slår särskilt hårt på nyproducerade
bostäder. Sören Lekberg anser att detta inte är rimligt.

Orsaken till de orimligheter som Sören Lekberg först nu verkar se är den
politik som han själv medverkade till under framför allt andra hälften av
1980-talet. Det var då som man, genom flera politiska misstag, skapade
grunden för att produktionskostnaderna för nybyggda bostäder steg i höj-
den, från ca 4 000 kr per kvadratmeter i början på 1980-talet till ca 11 000
under senare år. Att detta skulle sätta sina spår i höjda taxeringsvärden var
förutsägbart. Det var också förutsägbart att de höga produktionskostna-
derna skulle leda till problem i systemet för upptrappning av den garante-
rade räntan.

Vi har nu till uppgift att komma till rätta med de problem som föregående
regering skapat. Vi gör det främst genom att driva en ekonomisk politik som
skapar förutsättningar för ett lägre ränteläge. Räntan är den enskilt vikti-
gaste utgiftsposten för bostadsfastigheterna. För att skapa dessa förutsätt-
ningar var regeringspartierna och Socialdemokraterna överens om bespa-
ringar, bl.a. i räntebidragskostnaderna. Medan Socialdemokraterna hoppat
av denna överenskommelse har regeringspartierna fullföljt den och tagit sitt

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

ansvar för att förtroendet för det politiska systemets förmåga att komma till
rätta med statens budgetunderskott skall bestå.

Regeringens förslag om hur besparingarna skall läggas ut innebär att de
senast byggda årgångarna inte får någon extra upptrappning av den garante-
rade räntan under år 1994. Vi har också i en proposition den 29 oktober lagt
fram flera förslag för att stabilisera bostadskreditmarknaden.

Regeringen har för sin del också gjort bedömningen att de höjda taxe-
ringsvärdena på hyreshus i huvudsak inte bör få slå igenom på uttaget av
fastighetsskatt, bl.a. för att motverka ökade boendekostnader för boende i
hyreshus. Regeringen har därför i den häromdagen avgivna propositionen
Vissa fastighetsskattefrågor, m.m. föreslagit att skattesatsen för hyreshus
sänks från 2,5 till 1,5 %.

Det är bra att socialdemokrater numera inser orimligheterna i de beslut
som de verksamt bidrog till. Det skapar förutsättningar för att komma till
rätta med de höga bostadskostnader som följt av 1980-talets politik på detta
område.

Anf. 103 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka Bo Lundgren för svaret på min interpella-
tion. Bakgrunden är i korthet följande.

Den som flyttade in i en nybyggd lägenhet som blev färdig 1991 har råkat
ut för en rad förändringar i de ekonomiska villkoren.

För det första har den reguljära upptrappningen av den garanterade rän-
tan skett 50 % snabbare än vad som gällde vid inflyttningen.

För det andra har det skett en extra nedtrappning av räntebidragen med
stora belopp såväl 1992 som 1993.

Dessa ändrade spelregler kan uppskattas betyda 800-900 kr per månad för
en vanlig tre rumslägenhet. Det är verkligen inga små pengar för normala
inkomsttagare.

De närmaste åren kommer, om regeringen får som den vill, denna lägen-
het att råka ut för fortsatta indragningar av räntebidrag, ordinarie och extra.
Sammanlagt betyder det närmare 1 000 kr per månad.

År 1996 skall bostadslånen för fastigheten där denna lägenhet ligger kon-
verteras. Om kreditinstituten då har samma räntemarginaler som nu kom-
mer boendekostnaden att öka med ytterligare 800-1 000 kr per månad.

Detta är ett fullt normalt exempel, och det visar på en sammanlagd ökning
av boendekostnaderna sedan inflyttningen på 2 600-2 900 kr i månaden. Må-
nadskostnaden för den här trerummaren kommer således att årligen öka
med 500-600 kr per månad under femårsperioden.

Då skall påpekas att jag i mitt exempel inte avsatt en enda krona för höjda
driftskostnader under dessa fem år.

Som om detta inte vore nog, herr talman, kommer enligt gällande regler
denna bostad att under 1996 även belastas med fastighetsskatt. Denna enligt
min mening fullkomligt absurda situation, som dess värre är vardagen för
tusentals hushåll, är bakgrunden till att jag har frågat skatteministern vilka
åtgärder han är beredd att vidta för att mildra effekterna av systemskiftet
inom bostadspolitiken.

En självklar och rimlig åtgärd, enligt min mening, skulle vara att senare-
lägga tidpunkten då fastighetsskatten skall börja betalas.

Tyvärr är statsrådets svar en besvikelse. Det innehåller den sedvanliga,
ganska trista, polemiken om vem som bär skulden till allt ont och vem som
har hoppat av olika överenskommelser. Jag tror inte att de hårt utsatta hus-
håll som jag hade i åtanke med min interpellation känner sig hjälpta eller till
freds med den sortens käbbel.

Såvitt jag kan se är Bo Lundgrens konkreta svar på min fråga att inga åt-
gärder kommer att övervägas. Fastighetsskatt kommer att tas ut, utöver de
redan inträffade och beslutade kostnadsökningarna. Det är ett klart och tyd-
ligt besked till de tiotusentals företrädesvis unga hushåll som utan egen för-
skyllan hamnat i en närmast omöjlig ekonomisk situation genom systemskif-
tet. Regeringen anser uppenbarligen att dessa människor får klara sig bäst
de kan. Några lättnader i kraven på nedskärningar i räntebidragen funderar
man inte på. Inte ens en lättnad i beskattningen är aktuell.

Anf. 104 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag måste säga att jag i Sören Lekbergs anförande inte hit-
tade någon som helst kunskap om vad som egentligen är relevant i den här
diskussionen.

Låt mig först säga att interpellationens fråga var vilka åtgärder jag var be-
redd att vidta för att eliminera de orimliga effekter som nästa års omtaxering
av hyreshusfastigheter kommer att leda till. Jag trodde att det var den frågan
som ställdes till mig, och jag svarade att vi kommer att sänka uttaget av fas-
tighetsskatt på ett sådant sätt att man hanterar de orimliga effekterna. Det
är väl att vidta åtgärder!

Jag är ganska övertygad om att de som har introducerat fastighetsskatten,
dvs. Sören Lekberg och hans parti, gärna skulle se att fastighetsskatten fort-
satte att öka.

Får jag sedan säga att reglerna om befrielse från fastighetsskatt i fem år,
sedan halv fastighetsskatt i ytterligare fem år och därefter full fastighetsskatt
är något som Sören Lekbergs parti i regeringsställning lade fram. Tycker Sö-
ren Lekberg att Socialdemokraternas politik var felaktig även på detta om-
råde? Det var den alldeles uppenbart i andra avseenden.

Det hyresgästerna i de lägenheter som byggdes 1991 lider av är de enorma
produktionskostnaderna. Kan Sören Lekberg försvara att man lät produk-
tionskostnaderna gå upp till de nivåer som vi har diskuterat här? Det är ju
den totala kostnaden. Den ledde till budgetunderskott, som skattebetalarna
har att betala nu eller senare, och den ledde till hyror som är fullkomligt
orimliga, därför att den underliggande kostnaden är orimlig.

Man kan inte resonera om räntemarginaler som Sören Lekberg gör. Ni såg
till att driva en politik som höll uppe räntan, och ni lägger nu i riksdagen
fram förslag om en politik som håller uppe räntan. När man, med er politik,
skall skriva om lån 1996, så kommer man att få betala betydligt mer i form av
räntekostnader än om regeringen fortsätter med den budgetsaneringspolitik
som vi faktiskt fortfarande står fast vid, även om Socialdemokraterna inte
vågar stå till svars ens för vad man kom överens med regeringen om i septem-
ber i fjol.

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 105 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Det jag befarade besannades. Bo Lundgren kan inte låta bli
den här pajkastningen. Han fortsätter att älta vems felet är och att vi social-
demokrater tydligen är roten till allt ont. Men jag vill mana Bo Lundgren till
försiktighet. Vem som helst kan nämligen gå tillbaka till handlingarna och i
riksdagsprotokollen från 1980-talet se hur Bo Lundgren och hans parti då
agerade.

Inte var det väl Bo Lundgren som föreslog åtgärder mot det spekulativa
byggandet? Inte var det Bo Lundgren som ville stoppa kreditexpansionen?
Nej, herr talman, det var precis tvärtom.

Det är bra, tycker jag, att regeringen nu lägger fram förslag om en halve-
ring av fastighetsskatten för flerbostadshusen. Men det löser inte problemen
för de boende i de fastigheter som jag har berört i min interpellation, nämli-
gen de senast byggda fastigheterna. De som bor i dessa har nämligen råkat
ut för ändrade spelregler som innebär att deras ekonomiska situation över
en natt radikalt har förändrats.

Jag har gett konkreta exempel på vilka kostnadsökningar de har råkat ut
för. Den proposition som Bo Lundgren nu har signerat löser inte dessa hus-
hålls problem, tvärtom. De skall få fastighetsskatt 1996 om Bo Lundgren får
igenom sin politik.

Därför har jag frågat: Vad tänker Bo Lundgren göra? Är det inte rimligt
att man låter bli att ta ut fastighetsskatten?

Jag får inget svar. Det enda Bo Lundgren säger är att han inte kommer
att göra någonting. Eftersom det inte tycks vara aktuellt att föreslå några
lättnader i beskattningen vill jag fråga Bo Lundgren av vilken anledning han
inte vill vidta några åtgärder för dessa hushåll. Vad finns det för förkla-
ringar?

Jag kan tänka mig följande tre förklaringar, och det skulle vara intressant
med en kommentar av Bo Lundgren.

Är det så att regeringen anser att de problem som jag har redovisat är
överdrivna och inte behöver åtgärdas?

Är det så att Bo Lundgren anser att de drabbade hushållen får skylla sig
själva?

Är det så att regeringen anser att de drabbade privata hyresvärdarna och
bostadsrättsföreningarna bör få gå i konkurs?

Är någonting av detta förklaringen till regeringens passivitet?

Anf. 106 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Sören Lekbergs bristande förmåga att över huvud taget ta
ansvar för vad han har stått för tidigare påminner nästan om en del personer
på finansmarknaderna. Det är förvånande.

Det är inte fråga om pajkastning att driva en politik som utgår från att
man inser olika ekonomiska och andra samband och att man försöker klara
ut orsakerna till dagens problem för att kunna hantera dem.

Orsakerna till att ett antal människor, bostadsrättshavare och hyresgäster,
har problem i dag är naturligtvis att bostadskostnaderna tilläts explodera.
Det här inser Sören Lekberg. Men då säger han att Bo Lundgren har ett stort
ansvar. Jag satt inte i regeringsställning under 80-talet. Jag tyckte att reg-

lerna på kreditmarknaden skulle avregleras när så var nödvändigt - de höll
inte. Men mitt parti klarade tidigt ut att det inte gick att driva en sådan infla-
tionspolitik som dåvarande regeringen bedrev. Det gick inte heller att ha så
höga marginalskatter att det blev fråga om en låneekonomi. Det ledde ju till
att spekulationsbubblan blåstes upp på ett sätt som bidrog till de problem
som de stackars hyresgästerna och bostadsrättshavama i dag upplever.

Till råga på allt säger Sören Lekberg att Bo Lundgren kommer att få ige-
nom sin politik 1996. Om jag ursprungligen hade kunnat driva min politik,
hade det inte funnits någon fastighetsskatt över huvud taget. Nu måste vi
hantera de problem ni har lämnat efter er. Men det budgetsaldo som har
uppstått på grund av finanskrisens effekter på ekonomin gör att vi måste vara
mycket försiktiga när det gäller att vidta åtgärder som inte leder till budget-
sanering. Det måste genomföras en budgetsanering. Ni har helt och hållet
avsvurit er ansvaret för detta. Det är beklagligt. Men vi måste fullfölja den
överenskommelse ni träffade med oss så sent som för ett år sedan. Men ni
tar inte något ansvar där heller, inte vare sig som som parti eller som indivi-
der. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.

Jag tar ansvaret för att bidra till att rätta till dessa saker så att det blir så
få problem som möjligt för de enskilda människor som drabbas av den poli-
tik som fördes tidigare. Men det går inte att helt undvika problem. Kostna-
derna finns ju där. Låt mig fråga Sören Lekberg: Var det rimligt med dessa
produktionskostnader i slutet av 80-talet och början av 90-talet?

Anf. 107 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Bo Lundgren är en skicklig debattör. Men de sakliga argu-
menten är ganska få.

I mitt förra inlägg berörde jag 80-talet. Jag berättade vad Bo Lundgren
gjorde på den tiden. Han lade inte fram några konkreta förslag för att be-
mästra den spekulativa situation som då fanns på byggmarknaden. Jag och
flera andra socialdemokrater i denna kammare lanserade då förslag om att
införa investeringsavgifter på de kontorshus som då byggdes. Tyvärr inför-
des den avgiften mycket sent. Om den hade kunnat införas tidigare, hade
det kanske gått att pressa ned byggkostnaderna. Bo Lundgren tillhörde på
den tiden dem som över huvud taget inte ville göra något för att bemästra
byggkostnaderna. Där skulle marknadskrafterna ha fritt spelrum.

Jag har bara detta inlägg kvar. Jag kan nu konstatera att situationen för
de tiotusentals hushåll som jag har berört här - dvs. de som bor i hus byggda
1991 och senare - vill Bo Lundgren inte göra något åt. De får skylla sig
själva. De skulle tydligen ha förutsett före valet det systemskifte som Bo
Lundgren senare har genomfört. Det är, herr talman, ett rått men klart be-
sked till dessa människor.

Anf. 108 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det var vänligt av Sören Lekberg att säga att jag är en skick-
lig debattör. Om det är så - det skall inte jag bedöma - tror jag att det beror
på att jag faktiskt är övertygad om vad jag gör och att jag, till skillnad från
Sören Lekberg, använder sakliga argument.

Sören Lekberg säger demagogiskt att Bo Lundgren uppenbarligen inte vill

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 22

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

göra något. Vi är överens om att sänka fastighetsskatten från 2,5 % till
1,5 %. Det innebär att kostnaderna blir lägre än vad de skulle ha blivit med
oförändrade regler etablerade av er.

Sören Lekberg försöker säga att det är jag som är ansvarig för att man
efter de första fem årens skattefrihet skall betala halv fastighetsskatt och där-
efter full fastighetsskatt. Så är det inte. Det var ni som lade förslaget på riks-
dagens bord 1990. Det var er majoritet som röstade igenom förslaget. Ta
ansvar för vad ni har gjort!

Jag tycker att det är så ledsamt och en skandal för det politiska systemet
att man inte kan inse vad som egentligen orsakade problemen. Jag tycker att
det är besvärligt när människor drabbas av att de trodde på de löften som
gavs om att bygga hus med lägenheter utan att tänka på kostnaderna. En
normal trerummare kostade 1990 bara i ränteutgifter 9 300 kr i månaden. På
tre år har vi med hjälp av sänkta räntor och lägre produktionskostnader gjort
att motsvarande siffra för samma lägenhet i dag är 5 700 kr. Räntan har gått
ned.

Vi träffade en uppgörelse i september i fjol. Ni går ifrån den. Men vi ser
till att lägga ut de besparingar vi då var överens om med hjälp av våra egna
beslut. Nästa år kommer alltså de senast byggda årgångarna inte att få del
av problemen. Vi vidtar en stor mängd åtgärder för att lindra effekterna av
den politik som ni borde ta ansvar för. Jag beklagar att ni inte gör det.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1993/94:7 om resurserna till de mindre
och medelstora högskolorna

Anf. 109 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Herr talman! I den framställda interpellationen ställs dels frågan huruvida
medlen under anslagsposten E 13, punkt 4:1 Stöd till forskarutbildning av
universitets- och högskolelärare utan doktorsexamen, skall förbehållas uni-
versiteten, dels om det är min avsikt att de 40 miljoner kronor av medlen för
förstärkning av den grundläggande högskoleutbildningen (prop. 1992/93:42)
som avsatts som stöd till nätverk mellan å ena sidan de mindre och medel-
stora högskolorna och å andra sidan universitet och högskolor med fasta
forskningsresurser, skall utgöra en reell förstärkning av resurserna vid de
mindre och medelstora högskolorna.

Herr talman! Låt mig först göra en översikt över de vidtagna åtgärderna.
Regeringen föreslog hösten 1992 en kvalitetsförstärkning av den grundläg-
gande högskoleutbildningen bl.a. genom att 75 miljoner kronor 1992/93 och
100 miljoner kronor budgetåren 1993/94-1995/96 skulle användas för att för-
stärka tillgången på vetenskapligt kompetenta lärare inom den högre utbild-
ningen. Riksdagen följde regeringens förslag.

I regeringens proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg
föreslogs att 40 miljoner kronor inom ovan nämnda totalram av 100 miljoner
kronor fr.o.m. 1993/94 skulle avsättas till stöd för nätverk för forskning och
forskarutbildning mellan de mindre och medelstora högskolorna och univer-

siteten och högskolor med fasta forskningsresurser. Riksdagen följde även
detta förslag.

De medel som innevarande budgetår avsatts för att förstärka tillgången på
vetenskapligt kompetenta lärare, omkring 60 miljoner kronor, saknar öron-
märkning och skall fördelas på grundval av redovisad användning av de me-
del som anvisats under 1992/93 och sakliga och kvalitativa bedömningar.
Några begränsningar därutöver föreligger inte.

Jag vill också erinra om att utöver de 40 miljonerna för stöd till nätverk
med universitet och högskolor med fasta forskningsresurser, har riksdagen
till följd av regeringens förslag i propositionen om forskning även höjt ansla-
get E 12 Forskningsstödjande åtgärder vid mindre och medelstora högskolor
med 20 miljoner kronor fr.o.m. innevarande budgetår. Samtidigt har rege-
ringen föreslagit att ytterligare 40 miljoner skall avsättas under 1994/95 för
forskning i nätverk med industriell anknytning.

Tillsammans innebär de höjda anslagen en förstärkning av resurserna vid
landets mindre och medelstora högskolor med 100 miljoner kronor under en
tvåårsperiod.

Svaret på fråga nummer två är: Ja, jag anser att detta utgör en reell för-
stärkning av resurserna för de mindre och medelstora högskolorna.

Anf. 110 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaren på mina frågor. Jag
vill gärna tolka dem positivt. Men jag vill gärna ha ett extra klarläggande om
vad de innebär.

Mina frågor handlar egentligen om - och jag är osäker på om jag har fått
svar på detta - huruvida de mindre och medelstora högskolorna, liksom tidi-
gare, har rätt att utnyttja de 62 miljoner som finns under anslaget E 13 för
1993/94 Stöd till forskarutbildning av universitets- och högskolelärare utan
doktorsexamen. Är det det anslaget statsrådet hänvisar till i interpellations-
svaret när han nämner ”omkring 60 miljoner kronor”?

Om vi inte får utnyttja anslaget under E 13 - personalen på Utbildningsde-
partementet har deklarerat att det är så - innebär det en klar försämring för
de mindre och medelstora högskolorna. I så fall klingar statsrådets korta ja-
svar på min andra fråga mycket falskt. Men innebörden blir inte förstärkning
för de små högskolorna. Innebörden blir i så fall att regeringen skapar en
detaljstyrning och en administrativ överbyggnad med särskild beredning för
att hantera de medel som riksdagen faktiskt redan under andra förutsätt-
ningar har beviljat.

Det vore bra om statsrådet kan ge ett klart svar i dag. Har de mindre och
medelstora högskolorna, precis som tidigare år, rätt att utnyttja anslagspos-
ten E 13 Stöd till forskarutbildning av universitets- och högskolelärare utan
doktorsexamen, eller är vi fr.o.m. innevarande år hänvisade enbart till resur-
serna under anslaget E 12?

Anf. 111 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Vad Per Unckel ibland säger om de små och medelstora hög-
skolornas betydelse står ofta i skarp kontrast till vad han sedan föreslår i sina

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

propositioner. Det vore kanske bättre med färre vackra ord i talen men att
ge något mer i propositionerna.

Det finns skäl att befara att oviljan att satsa rejält på de små och medel-
stora högskolorna är ett av denna regerings allra mest ödesdigra misstag.
Risken är att möjligheterna till industriell förnyelse på orter som nu drabbas
hårt av industrinedläggningar inte tas till vara.

Vid de små och medelstora högskolorna finns i dag mycket aktivitet och
stark framåtanda. Jag tror att mycket av den tillväxt av nya små och medel-
stora företag som måste till om jobben skall klaras i framtiden skall växa
fram ur utbildnings- och forskningsprojekt just vid de regionala högsko-
lorna. Låt mig ge några exempel med utgångspunkt i ett västsvenskt per-
spektiv.

De fyra mindre högskolorna där verkar alla i regioner där behovet av för-
nyelse i industrikrisens spår är mycket stort. Här byggs nu i positiv anda ut
ett samarbete på högskoleorterna, bl.a. ett nätverk för forskningssamverkan
i Västsverige där de stora högskolorna i Göteborg ingår. Men problemet för
de små högskolorna i Västsverige är att resurserna är så ytterligt begränsade
i förhållande till behoven.

Vi socialdemokrater vill satsa sammanlagt ytterligare 47 miljoner kronor
per år på dessa högskolor. Jag undrar om Per Unckel riktigt har insett vad
t.ex. ytterligare 4 miljoner kronor till forskning och ytterligare 7 miljoner
kronor till utbildning vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla kunde betyda
för regionens förnyelsearbete. Fyrstadsregionen har mist en mängd indu-
striarbetstillfällen och har i dag en arbetslöshet som är tre procentenheter
högre än i riket. För ungdomen är det ännu värre. Det stora behov av utbild-
ning och forskning som detta för med sig skall nu mötas av en högskola som
bara är hälften så stor som i andra jämförbara regioner.

Jag skall nämna ett exempel på vilka viktiga projekt som är på gång vid
en liten högskola som vår. I samarbete med universitetet och företag inom
området, bl.a. Volvo Flygmotor AB, har planer tagits fram för att bilda ett
kompetenscentrum för teknisk sprutning. Det handlar om utveckling av en
mycket avancerad ytbehandlingsmetod som är unik. För detta projekt har
framställts önskemål om medel från NUTEK. Men i första bedömningen har
inte något anslag tillstyrkts till detta kompetenscentrum. Det finns nu en
mycket stark oro runt om i landet för att aktiviteter som tas fram vid de
mindre högskolorna hamnar i strykklass när resurser till forskning från olika
myndigheter skall fördelas framöver. Det handlar bl.a. om löntagarfonds-
medlen.

Jag påstår inte direkt att Per Unckel utövar ministerstyre över de myndig-
heter som fördelar medel. Men jag tror att det finns en stor fara att signa-
lerna från regeringen uppfattas så att det blir negativt för de små högsko-
lorna. Detta tillsammans med de snåla anslagen från regeringen riskerar att
strypa mycket viktig utveckling runt om i landet.

Per Unckel har därför ett dubbelt ansvar för att de små skolorna behandlas
snålt vid fördelning av forskningsresurser. Egentligen är det omöjligt att för-
stå hur regeringen tänker när man å ena sidan är snål mot de små högsko-
lorna, å andra sidan talar sig varm för utveckling av småföretagsamheten.

I sitt svar till Inger Hestvik fortsätter Per Unckel att dra skrytvalsen om

hur mycket det satsas på de små högskolorna. Men detta skryt, som jag hört
så många gånger, bygger på en mycket märklig behandling av statistik. Det
skulle jag kunna beskriva med följande exempel:

Om högskolan i Trollhättan/Uddevalla får 200 nya platser ger det en högre
procentuell ökning än om Lund får 1 000 platser. Men skillnaden i platser
mellan den största och minsta högskolan ökar ju med 800 platser! Om en
liten högskola får ett påslag med 1 miljon kronor för forskningsstödjande
åtgärder är det ett större procentuellt påslag än om en större högskola får 10
miljoner kronor. Men skillnaden i resurser ökar med 9 miljoner kronor. Så,
tycker jag underlaget ser ut för de påståenden som regeringen gör att man
förstärker och ger de små högskolorna en gynnsam behandling.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att den viktigaste insatsen
som regeringen kan göra för utveckling av småföretag är att stödja de små
och medelstora högskolorna. Det skulle också vara mycket positivt för gles-
bygden.

Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga utbildningsministern om han är
beredd att ompröva sin i grunden negativa inställning till att satsa särskilt på
de små högskolorna.

Anf. 112 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Herr talman! Det är svårt att ompröva en inställning som man inte har.
Den bild av negativism gentemot de mindre och medelstora högskolorna
som Ingvar Johnsson framför, i en nit att ställa till gräl här på aftonkvisten,
känner jag inte igen.

Herr talman! Det är alltid klokt att då och då luta sig tillbaka för att göra
en jämförelse, inte mellan regering och opposition, eftersom det är möjligt
att regering och opposition spelar sina något olikartade roller, men mellan
regering och regering; detta för att jämföra vad en regering har gjort med
vad en annan regering har gjort.

I all stillsamhet noterar jag att det inte finns någon regering som på mot-
svarande korta tid har byggt ut den högre utbildningen så fort som den nuva-
rande, detta inklusive den utbildning som sker vid de mindre och medelstora
högskolorna.

Jag noterar också att det inte finns någon regering som så kraftfullt för-
stärkt forskningsresurserna vid de mindre och medelstora högskolorna, som
denna regering. Mot den bakgrunden klingar Ingvar Johnssons anklagelser
möjligen en smula falskt.

Låt mig dessutom påminna om att regeringen, när det gäller utbyggnaden
av den högre utbildningen under de gångna åren, vid ett särskilt tillfälle be-
stämde sig för att satsa speciellt på de högskolor som då var de allra minsta,
nämligen högskolorna i Trollhättan, Vänersborg, Halmstad och Karlskrona-
/Ronneby.

Låt mig återgå till frågan som denna debatt egentligen handlar om, nämli-
gen högskolornas möjlighet att disponera de olika typerna av resurser.

För att belysa samma fråga från en annan infallsvinkel skulle jag vilja svara
på ett annat sätt. Vi talar i realiteten om två olika poster med förstärkningar
för forskning.

Den ena posten handlar om att förstärka kompetensen hos högskolelä-

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

6 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 22

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

rama, dvs. lärare som haft otillräcklig kompetens skulle få möjlighet att
skaffa sig doktorskompetens, alternativt skulle högskolorna med samma
pengar kunna rekrytera medarbetare som redan från början hade den högre
kompetensen. I båda fallen leder detta rimligen till att forskningskapaciteten
vid högskolorna ökar, därför att man får forskare till dessas förfogande.

I denna del finns det, som jag antydde i mitt svar, ingen öronmärkning
mellan stora och små högskolor. Icke doktorskompetenta medarbetare finns
ju vid såväl de stora som de små högskolorna. Pengarna är alltså tillgängliga
för båda dessa kategorier. De mindre högskolorna är ingalunda uteslutna.

Den andra posten handlar om nätverket. Det är regeringens och riksda-
gens ambition att knyta samman de större universiteten med dessas starkare
forskningsresurser med de mindre högskolorna för att utveckla samarbete
sinsemellan.

När väl beredningsarbetet på fördelningen är klar, kommer dessa resurser
i mycket hög grad att hamna hos de mindre högskolorna - det tror jag nog
jag vågar lova - eftersom behovet av nätverksanknytning är större där än på
de större universiteten och forskarhögskoloma.

Anf. 113 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag konstaterar fortfarande att jag inte får ett ja- eller ett
nej-svar när det gäller frågan om E 13-anslaget.

Den första delen som Per Unckel nämner när det gäller förstärkt kompe-
tens hos högskolelärare går säkerligen under E 13-anslaget. Tolkar jag det
hela rätt om jag säger att de mindre och medelstora högskolorna har rätt att
utnyttja detta anslag? Om det är så, är jag fullkomligt nöjd. Nätverken ligger
ju under E 12-anslaget. Det har jag helt klart för mig. Det oron gäller är hur
E 13-anslaget kan få utnyttjas.

Det är ytterligare något som oroar mig och som jag vill ta upp. Det talades
om anslag och budgetmedel. Vi är nu inne i november månad, och högsko-
lorna har ännu inte fått någon reaktion från departementet i fråga om de
forskningspengar som de kan förväntas få för innevarande år, med budget-
årsstart den 1 juli. Medlen är inte fördelade ännu, trots att fördelningen är
baserad på användningen av medel som anvisats för förra läsåret.

I högskolan Falun/Borlänge tycker man inte att detta är tillfredsställande.
Om dessa pengar, som är mycket värdefulla och viktiga för högskolorna,
skall komma till någon nytta måste de fördelas snarast. Halva läsåret har,
som jag nyss sade, redan gått. Jag vet att det finns ansökningar från exempel-
vis högskolan Falun/Borlänge, som jag har mest anknytning till. De lämna-
des in redan förra året, eftersom man när man ansökte om medel för budget-
året 1992/93 även ansökte för 1993/94. Det är inte där problemet sitter.

Över huvud taget anser de mindre och medelstora högskolorna att det är
svårt att få besked när det gäller forskningsfrågorna och de budgetmedel som
hör till. För att kunna planera för en bra forskarutbildning måste vi i framti-
den i början av varje budgetår få klarare besked.

Jag hoppas verkligen att statsrådet har samma åsikt som jag och är beredd
att medverka till förbättringar. Jag vill också gärna ha svaret ja när det gäller
frågan om E 13-anslaget, för att få det till protokollet, så att vi vet vad som
gäller.

Anf. 114 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag vet att Per Unckel inte tycker om att jag kritiserar de
bristande satsningarna på de små högskolorna. Men faktum är att skillnaden
i antalet studenter vid de största universiteten och vid de små högskolorna
har ökat påtagligt under Per Unckels tid. Det tycker jag att Per Unckel kan
erkänna.

Per Unckel återkommer till något som han ofta nämner, nämligen att anta-
let platser inom högskolan ökat kraftigt nu när vi har en borgerlig regering.
Men jag vet inte vad Per Unckel var upptagen med under våren 1991. Det
var nämligen då som en enig riksdag gjorde beställningen som ligger till
grund för de utbyggnader som gjorts. Det skrevs också i beställningen att de
små och medelstora högskolorna skulle prioriteras.

Tyvärr finns det många exempel på - kanske inte visade så öppet här i
kammaren - att Per Unckel har varit ovillig att satsa på de små högskolorna.
Vi vet hur det var under behandlingen av krispaketet. Det gick ett par måna-
der innan något förslag kom från regeringen, och alla centerpartister som
jag känner sade att det berodde på att man inte kunde få utbildningsminis-
tern med på en tillräcklig prioritering av de små högskolorna.

Är detta påstående felaktigt, är det bra. Framför allt vore det bra om Per
Unckel inte bromsar på ett sådant sätt i framtiden.

Jag skulle vilja tillägga när det gäller de små och medelstora högskolorna
i glesbygden att det, efter den korta tid som högskolan funnits där, finns
många positiva exempel på satsningar som kan göras, bl.a. i Dalsland och
norra Bohuslän.

Det visar sig också att det finns en flexibilitet hos de små som de större
har svårare att klara. Jag tror att det kommer många förslag som bygger på
att den kompetensuppbyggnad som skall ske inom småföretag inte kan ske
genom att någon tar tjänstledigt ett par år för att skaffa sig högskoleutbild-
ning, utan måste ske under tiden som personen - i varje fall delvis - är kvar
på sitt arbete i företaget. Det krävs då både satsningar och vilja att hitta flexi-
bla lösningar.

Per Unckel kommenterade inte mitt påstående att det finns en risk för att
man påverkar myndigheter att vara negativa till satsningar på de små hög-
skolorna, om regeringen har den här uppfattningen. Det finns en sådan oro
i dag, och jag tycker att Per Unckel skall ta den på allvar.

Anf. 115 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Herr talman! Ingvar Johnsson frågade vad jag gjorde våren 1991. Det skall
jag berätta för honom. Då skrev jag motioner åt Moderata samlingspartiet
i riksdagen. Vi väckte en motion i januari månad där vi föreslog en utbygg-
nad av den högre utbildningen. Det råkade vara så att andra partier skrev
likartade motioner, mot en regering som i budgetpropositionen hade visat
total nonchalans - såsom man hade gjort de senaste 15 åren - inför behovet
av en expansion av den högre utbildningen.

Som av en händelse kom regeringen i kompletteringspropositionen
samma vår fram till den ståndpunkt som en majoritet av riksdagen annars
hade röstat igenom mot den dåvarande regeringens uppfattning. Jag är inte

Prot. 1993/94:22
11 november 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Svar på
interpellationer

alldeles säker på att historieskrivningen från våren 1991 framställde den re-
geringen i en riktigt så heroisk dager som Ingvar Johnsson nyss antydde.

Får jag därefter hålla med Ingvar Johnsson om att åtskilligt konstruktivt
inträffar vid de små och medelstora högskolorna. Låt mig peka på vad som
händer vid den högskola som Ingvar Johnsson särskilt talar om, nämligen i
Trollhättan/Vänersborg, med de växelutbildningar som man där har utveck-
lat tillsammans med arbetslivet, som är unika i sitt slag och som sannolikt
blir mycket framgångsrika vad det lider.

Jag kan ta två andra exempel på två små högskolor. Den tekniska utbild-
ning som bedrivs i Halmstad är vida överlägsen mycket av utbildningen vid
de stora universiteten. Karlskrona/Ronneby har en av de allra minsta hög-
skolorna, och det som utvecklas där har sannolikt en motsvarande ställning.

Det är av det skälet som jag med viss emfas tillbakavisar Ingvar Johnssons
påstående om min negativism gentemot de mindre och medelstora högsko-
lorna.

Jag tror, herr talman, om jag skall vara riktigt ärlig, att Ingvar Johnssons
bedömning i detta fall mera härrör från en annalkande valrörelse än från en
faktisk läsning av de historiska urkunderna.

Jag går därmed tillbaka till ursprungsfrågan: Får de mindre och medel-
stora högskolorna del av de medel som är anslagna för att öka lärarnas kom-
petens? Ja, det finns, som jag sade i mitt svar, ingen begränsning, ingen spe-
ciell öronmärkning, utan hela högskoleväsendet har möjlighet att få del av
detta.

Anf. 116 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag tolkar svaret så som jag gjorde från början, dvs. att vi
får utnyttja anslaget E 13 - annars säger statsrådet emot mig. Det är en be-
kräftelse som jag med glädje skall ta med mig ut till de högskolor som jag
har haft kontakt med och som har framfört sin oro.

Anf. 117 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag minns mycket väl den moderata partimotionen från vå-
ren 1991. En sak är jag helt säker på, och det är att Per Unckel, om han hade
skrivit motionen själv, borde ha kommit ihåg att där inte står en rad om att
prioritera de små och medelstora högskolorna.

Jag sade i mitt första inlägg att det inte finns någon samstämmighet mellan
vad som görs och de vackra ord som Per Unckel ofta uttalar om de små hög-
skolorna. Han gav exempel och uttryckte sin uppskattning av vad som görs
vid den nyaste högskolan. Min förhoppning är bara att han också ger uttryck
för det i den budgetproposition som snart kommer.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1993/94:JO1 till konstitutionsutskottet

12 § Bordläggning

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1993/94:88 Ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internatio-
nella oljeskadefonden, m.m.

1993/94:89 Ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392)

1993/94:92 Vissa ändringar i läkemedelslagen

Motionerna

med anledning av prop. 1993/94:25 Inriktningen av den ekonomiska politi-
ken

1993/94:Fi7 av John Andersson (-)

1993/94:Fi8 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1993/94:Fi9 av Karin Israelsson (c)

1993/94:FilO av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (delvis väckt med anledning av hän-
delse av större vikt)

1993/94:Fill av lan Wachtmeister m.fl. (nyd) (delvis väckt med anledning
av händelse av större vikt)

1993/94:Fil2 av Peter Kling (nyd)
1993/94:Fil3 av Bo G Jenevall (nyd)

med anledning av prop. 1993/94:67 Ändringar i lagen om anställningsskydd
och i lagen om medbestämmande i arbetslivet

1993/94:A6 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)
1993/94:A7 av Annika Ähnberg (-)
1993/94:A8 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:A9 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:A10 av Ingela Mårtensson (fp)
1993/94:A11 av Roland Lében (kds)
1993/94:A12 av Björn Ericson m.fl. (s)
1993/94:A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd)
1993/94:A14 av Fredrik Reinfeldt (m)
1993/94:A15 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp)

13 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 10 november

1993/94:53 av Ingvar Johnsson (s) till arbetsmarknadsministern om syssel-
sättningen i Fyrstadsregionen:

Situationen på arbetsmarknaden i Fyrstadsregionen blir alltmer alarme-
rande. Den öppna arbetslösheten i regionen var i september över 13 %. An-
delen arbetslösa ungdomar var nära 21 %. Arbetslösheten är således 3 %
högre än i riket som helhet och för ungdomarna nära 5 % högre.

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Anledningen till att Fyrstadsregionen drabbats så hårt av arbetslöshet är
den kraftiga nedgången inom industrin. Bara vid de tre stora företagen Saab
i Trollhättan, Volvo i Uddevalla och Teli i Vänersborg har över 3 000 jobb
försvunnit på mycket kort tid. I Dalsland och norra Bohuslän har antalet
industrijobb minskat mycket kraftigt.

Inom Metallindustriarbetareförbundets avtalsområde i Fyrstadsregionen
har över 7 000 jobb försvunnit sedan år 1989. Av Metalls drygt 15 000 med-
lemmar är nästan tredjedelen eller 5 000 medlemmar utan arbete. Nästa
sommar riskerar över 1 700 av dessa dessutom att vara utförsäkrade från a-
kassan.

Med anledning av de stora varsel som lades under hösten 1992 utarbetades
inom kommunerna i Fyrstad gemensamt strategi och program för att möta
problemen. Detta dokument låg till grund för en framställning till regeringen
om stöd för snabba arbetsmarknadsinsatser och kraftiga satsningar på utbild-
ning, näringslivsutveckling och infrastruktur.

Regeringens satsningar på utbildning, näringslivsuteckling och infrastruk-
tur har dock varit alltför begränsade för att möta den allvarliga utecklingen
av arbetslösheten i regionen. Trots det mycket stora behovet av utbildning
och forskning i regionen får regionens högskola mindre resurser än alla
andra regionala högskolor.

Metalls avdelningar inom regionen har nyligen presenterat ett program
där man redovisar förslag som enligt deras bedömning skulle kunna ge sam-
manlagt över 5 000 nya arbets- och utbildningsplatser. I programmet fram-
förs förslag som att förlänga den arbetsplatsförlagda utbildningen och att ge
alla arbetslösa rätt till utbildning som ger gymnasiekompetens. Likaså före-
slås förlängning av starta-eget-bidraget och satsning på privata beredskaps-
arbeten samt en begränsning av övertidsuttaget.

För att tillgodose behovet av riskvilligt kapital till industriell utveckling i
nya företag föreslår Metallavdelningarna inrättandet av en fond - Fyrstads-
fonden. Andra punkter i Metalls program handlar om tidigareläggande av
vägar och järnvägar samt förslag till en aktivare marknadsföring av regio-
nen.

Metallavdelningarnas program visar i likhet med den tidigare framställ-
ningen från Fyrstadskommunerna hur stora behoven av satsningar i regionen
är. Programmet visar också på vilka möjligheter som det finns att göra något
konstruktivt och utvecklande för regionen.

Nu är det dags för regeringen att inse hur stora behoven av satsningar är
i regionen och lyssna till alla de konstruktiva förslag till åtgärder som förs
fram. Förslagen som framförs bygger också på insikten om vikten av att satsa
på arbete och utbildning i stället för bidrag inom arbetsmarknadspolitiken.

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten och den kraftiga minskningen
av industriarbetstillfällen i Fyrstadsregionen vill jag ställa följande fråga till
arbetsmarknadsministern:

Avser arbetsmarknadsministern att föreslå åtgärder för att minska den
höga arbetslösheten i Fyrstadsregionen?

1993/94:54 av Per Stenmarck (m) till statsrådet Görel Thurdin om erosions-
skadade stränder i Skåne:

Längs stora delar av den skånska kusten är stranderosion ett stort pro-
blem. Kommuner som Ystad, Trelleborg, Skurup, Vellinge, Lomma och
Landskrona är i olika grad drabbade. Dessa kommuner har i vissa fall lagt
ner mycket arbete på att finna en lösning. Hårdast drabbat är Löderups
strandbad öster om Ystad där stora områden är skadade. Stränderna har
minskat, i vissa fall kraftigt och på kort tid. Om man studerar kartor från
tidigt 1800-tal får man en bild av en strandförskjutning, som i vissa fall är
flera hundra meter.

Samtidigt kan man också finna att erosionsproblemen ökar. Strandlinjen
förskjuts med accelererande hastighet. Det har gjort att problemen har ökat
och blivit alltmer komplicerade.

Förmodligen är det inte möjligt att rädda samtliga skadade stränder i
Skåne. Men inte minst för djurliv och ur rekreationssynpunkt finns det strän-
der, som är värda att göra extra insatser för. Den mark som det här rör sig
om är dessutom normalt sett allemansrättsligt tillgänglig. Detta är av stor
betydelse i ett landskap som Skåne, där det råder brist på sådana områden.
Bakom skadorna finns en rad orsaker:

* Förmodligen är en pågående klimatförändring en sådan orsak. Det glo-
bala vindcirkulationsmönstret har därmed ändrat karaktär. Kraftiga stor-
mar med ökad våghöjd har förorsakat ökad erosion. Sannolikt är detta
den främsta anledningen till de skador som har drabbat de skånska strän-
derna under de senaste åren.

* Inom ett tidsperspektiv av 40 till 50 år beräknar experter att en höjning
av vattenytan på 25 till 50 cm är fullt möjlig. Växthuseffekten beräknas
medföra en sådan höjning av den globala medeltemperaturen att detta
kommer att ge upphov till en höjning av havsytan.

För Sveriges sydkust skulle detta innebära att kustlinjen retirerar med 25
till 50 meter, som följd av den ökade erosionen. Därefter kommer inte
mycket att återstå av dessa sandstränder.

* Delar av södra Sverige drabbas dessutom av en kontinuerlig landsänk-
ning. Kombinationen av att havsvattnet stiger samtidigt som landmassan
sjunker accentuerar problemen i just dessa områden.

Hittills har regeringen - oavsett om denna varit socialdemokratisk eller
borgerlig - varit ointresserad av att medverka till att hitta en lösning. Motive-
ringen har hela tiden varit att staten inte anser sig ha ansvar för att komma
till rätta med skador som uppstår genom en naturlig process. Därmed läggs
ansvaret över på kommunerna och enskilda markägare. De satsningar som
gjorts, om än i liten skala, på att bygga s.k. hövder vid Löderups strandbad
har visat sig lyckosamma. Detta är en satsning som bör utvecklas.

1 det sammanhanget finns det anledning ifrågasätta om lösningen på detta
problem enbart är ett lokalt intresse eller om det också finns ett nationellt
intresse av att rädda våra stränder. Svaret på denna fråga bör rimligtvis vara
avgörande för regeringens intresse att medverka till en lösning.

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Vilka initiativ är regeringen beredd att ta för att motverka de problem som
uppstår genom stranderosionen?

14 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 10 november

1993/94:127 av Barbro Westerholm (fp) till utbildningsministern om profes-
suren om kvinnors hälsa:

Våren 1990 beslöt riksdagen med anledning av den forskningspolitiska
propositionen om en professur inom området kvinnors hälsa. Professuren
ledigförklarades som en professur i medicinsk kvinnoforskning, fakultativt
förenad med överläkartjänst eller distriktsläkartjänst vid universitetet i Lin-
köping. Flera högt kvalificerade kvinnoforskare anmälde sig som sökande
men uppfyllde inte kraven på att vara specialistkompetenta i allmänmedicin.
I brist på sökande som är både kompetenta forskare och specialister inom
allmänmedicin har tillsättningen avbrutits. Tjänsten skall nu utlysas på nytt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser regeringen slopa kravet på att professuren skall förenas med överlä-
kartjänst eller distriktsläkartjänst?

1993/94:128 av Margareta Israelsson (s) till socialministern om amning och
pappaledighet:

Under den senaste tiden har olika förslag till åtgärder för att öka pappor-
nas uttag av föräldrapenning presenterats. Förslagen har det gemensamt att
de innehåller större eller mindre inslag av tvång, eller påtryckning, som soci-
alministern föredrar att kalla det, för att styra föräldrarna mot det önskade
beteendet.

Vi socialdemokrater delar uppfattningen att det är viktigt framför allt för
barnen att papporna tar ett större ansvar för vården av sina barn. Vi är över-
tygande om att papporna också kommer att upptäcka betydelsen av detta.

En brist i framför allt det förslag som presenterats med differentierade er-
sättningsnivåer är att det inte tar hänsyn till kvinnor som ammar sina barn
längre än sex månader. Amningens betydelse har framförts i många sam-
manhang, inte minst av den av socialministern tillsatta ”amningskommittén”
och i dess betänkande.

Jag vill därför fråga socialministern:

Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att inte de mammor som
fortsätter att amma sedan barnet fyllt sex månader bestraffas ekonomiskt för
detta?

1993/94:129 av Göte Jonsson (m) till arbetsmarknadsministern om företags-
hälsovården:

Förutsättningarna vad gäller företagshälsovården och företagsläkarnas si-
tuation har förändrats. Många upplever i dag företagshälsovårdens framtida
roll som osäker.

Förändringarna på hälso- och sjukvårdens område, t.ex. friare etablering
för specialister och utarbetande av ny åtgärdstaxa, kan också påverka före-
tagsläkarnas förhållande.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga för att utan dröjsmål garantera fö-
retagshälsovårdens framtida roll utifrån det förändringsarbete som pågår
inom hälso- och sjukvårdens område?

1993/94:130 av Barbro Westerholm (fp) till kommunikationsministern om det
europeiska larmnumret:

Genom avtal mellan SOS Alarmering AB och landets stift regleras de ”te-
letekniska” och finansiella villkoren för telefonsamtal till jourhavande präst.
Den 1 januari 1996 införs ett europeiskt larmnummer vilket medför att det
blir synligt från vilket telefonnummer den uppringande ringer. Dessutom
finns planer på inspelning av larmsamtal, vilket försämrar integriteten för
avsändaren.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Hur avser regeringen att garantera anonymiteten hos dem som ringer
jourhavande präst efter införandet av det europeiska larmnumret?

1993/94:131 av Ingvar Björk (s) till arbetsmarknadsministern om de funk-
tionshindrade och lönebidragen:

När flexibla lönebidrag infördes hade vi ett betydligt bättre arbetsmark-
nadsläge än i dag, i synnerhet beträffande funktionshindrades möjligheter
på arbetsmarknaden. Under rådande förhållanden är statligt stöd i form av
lönebidrag en viktig förutsättning för funktionshindrades möjligheter till ar-
bete.

Trots detta pågår för närvarande en omprövning och i många fall en sänk-
ning av befintliga lönebidrag för anställda i olika handikapporganisationer,
varför organisationerna tvingas varsla sin personal om uppsägningar. Detta
gäller t.ex. Handikappförbundens samarbetsorgan i Östergötlands län, där
sex anställda riskerar att bli arbetslösa. Gällande regler säger: ”Vid ompröv-
ning av beslut om lönebidrag som fattats före den 1 juli 1991 bör beaktas om
en minskning av lönebidraget kan medföra en påtaglig risk för att den an-
ställde inte får behålla anställningen.” Jag vill understryka att risken för upp-
sägning i dag är påtaglig, vilket också exemplet från Östergötland bevisar.

Vilka åtgärder ämnar arbetsmarknadsministern vidta för att förhindra ut-
slagningen av funktionshindrade från arbetsmarknaden?

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

1993/94:132 av Margareta Israelsson (s) till statsrådet Bo Könberg om plöts-
lig spädbarnsdöd:

Sedan 1986 har föräldrar som förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd
samlats i en egen förening. Under årens gång har även personal på sjukhus,
begravningsbyråer och inom kyrkan kommit med som medlemmar. I dag har
föreningen 2 500 medlemmar. Att föreningen har mycket stor betydelse för
de drabbade familjerna är lätt att se. Det stöd föräldrarna kan ge varandra
är också föreningens viktigaste upgift. Personal som kommer i kontakt med
familjer som förlorat ett barn anlitar föreningen för att vidareutbilda sig. Ge-
nom de drabbade föräldrarna får man bl.a. veta hur de skulle vilja bli be-
mötta efter förlusten.

Trots sin stora betydelse får inte föreningen några statsbidrag. Forskning
kring plötslig spädbarnsdöd bedöms inte heller vara ett prioriterat område
av Medicinska forskningsrådet. Varje år dör 120 barn av plötslig spädbarns-
död i Sverige. Mot denna bakgrund vill jag fråga sjukvårdsministern:

Vilka åtgärder avser statsrådet Könberg vidta för att uppmärksamma be-
hovet av ekonomiska insatser inom området plötslig spädbarnsdöd?

1993/94:133 av Lars Biörck (m) till kulturministern om fördelningsprinciper
vid kommunplacering av flyktingar:

Invandrarverket förhandlar för närvarande med kommunerna om utökad
utplacering av flyktingar. Detta har i första hand föranletts av det stora antal
bosnier som beviljats permanent uppehållstillstånd. Fram till halvårsskiftet
1994 behövs 70 000 platser i kommunerna, vilket är 50 000 fler än den gäl-
lande överenskommelsen för 1993.

Utgångspunkt för Invandrarverkets utplaceringsförslag är att varje kom-
mun skall ta emot det antal flyktingar som står i relation till respektive kom-
muns procentuella del av landets totala befolkning. Vissa kommuner, fram-
för allt i Stockhoms län, har i dag en oproportionerligt hög andel invånare
med utomnordisk bakgrund, vilket ställer stora krav på skolan och den so-
ciala omsorgen. Mot bakgrund härav kan man ifrågasätta om Invandrarver-
kets fördelningsnyckel är lämplig och rättvis.

Vilka fördelningsprinciper är statsrådet beredd överväga utöver den strikt
proportionella i de förhandlingar med kommunerna som skall föras av-
seende utplacering av flyktingar?

15 § Kammaren åtskildes kl. 16.55.

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 33 (del-
vis),

av talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 89 (delvis),

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Barbro Nordström

Prot. 1993/94:22

ii november 1993 Innehållsförteckning

Torsdagen den 11 november

1 § Svar på interpellation 1993/94:25 om den svenska FN-styrkan i
Bosnien ........................................ 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Bertil Måbrink (v)

2§ Svar på interpellation 1993/94:15 om flyktingpolitiken....... 7

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Bengt-Ola Ryttar (s)

3 § Svar på interpellation 1993/94:17 om asylpolitiken.......... 11

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Sten Andersson i Malmö (m)

Lars Moquist (nyd)

4 § Svar på interpellation 1993/94:3 om bytet av chef för finansinspek-

tionen .......................................... 21

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Allan Larsson (s)

Lisbet Calner (s)

Kurt Ove Johansson (s)

5 § Svar på interpellation 1993/94:20 om en effektivare skatteindriv-

ning m.m........................................ 26

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Bruno Poromaa (s)

Lars-Erik Lövdén (s)

Lars Hedfors (s)

Ajournering .......................................... 33

Återupptagna förhandlingar .............................. 34

6 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 34

Talmannen

Statsministerns närvaro vid den muntliga frågestunden, m.m...... 34

Jan Bergqvist (s)

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Säkerheten vid statens konstmuseer......................... 36

Åke Gustavsson (s)

Kulturminister Birgt Friggebo (fp)

Flygförbindelserna till det inre Norrland ..................... 37

Elving Andersson (c)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Nedskärningarna inom marinen ........................... 38

Sture Ericson (s)

Försvarsminister Anders Björck (m)

Inköp av stridsvagnar ................................... 40

Ingela Mårtensson (fp)

Försvarsminister Anders Björck (m)

Talmannen (om taletiden)

Bensinskatten ......................................... 41

Dan Eriksson i Stockholm (nyd)

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Utskottsinitiativ i skatteutskottet............................ 41

Lars Hedfors (s)

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Förbud mot ”071-annonser” .............................. 42

Hugo Hegeland (m)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Beslutsfattandet i asylfrågor .............................. 43

Ulf Björklund (kds)

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Propositionen på grund av ”Dennis-paketet”.................. 44

Prot. 1993/94:22

11 november 1993

Sylvia Lindgren (s)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Talmannen

7 § Information från regeringen om ESK.................... 45

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Pär Granstedt (c)

Nils T Svensson (s)

Ingela Mårtensson (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Talmannen

8 § Information från regeringen om polisfrågor............... 52

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Lars-Erik Lövdén (s)

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Marianne Andersson (c)

9 § Svar på interpellation 1993/94:29 om fastighetstaxeringen..... 61

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Sören Lekberg (s)

10 § Svar på interpellation 1993/94:7 om resurserna till de mindre och

medelstora högskolorna ..... 66

Utbildningsminister Per Unckel (m)

Inger Hestvik (s)

Ingvar Johnsson (s)

11 § Hänvisning av ärende till utskott ...................... 72

12 § Bordläggning ..................................... 73

13 § Anmälan om interpellationer

1993/94:53 av Ingvar Johnsson (s) om sysselsättningen i Fyr-
stadsregionen .................................. 73

1993/94:54 av Per Stcnmarck (m) om erosionsskadadc stränder

i Skåne....................................... 75

Prot. 1993/94:22 14 § Anmälan om frågor

11 november 1993 1993/94:127 av Barbro Westerholm (fp) om professuren om

kvinnors hälsa.................................. 76

1993/94:128 av Margareta Israelsson (s) om amning och pappa-
ledighet ....................................... 76

1993/94:129 av Göte Jonsson (m) om företagshälsovården.. . 77

1993/94:130 av Barbro Westerholm (fp) om det europeiska
larmnumret.................................... 77

1993/94:131 av Ingvar Björk (s) om de funktionshindrade och
lönebidragen................................... 77

1993/94:132 av Margareta Israelsson (s) om plötslig spädbarns-
död .......................................... 78

1993/94:133 av Lars Biörck (m) om fördelningsprinciper vid
kommunplacering av flyktingar..................... 78

gotab 45411, Stockholm 1993

Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:22 Torsdagen den 11 november

Riksdagens protokoll

1993/94:22

Torsdagen den 11 november

Kl. 12.00-16.55

1 § Svar på interpellation 1993/94:25 om den svenska FN-styrkan iBosnien

2 § Svar på interpellation 1993/94:15 om flyktingpolitiken

3 § Svar på interpellation 1993/94:17 om asylpolitiken

4 § Svar på interpellation 1993/94:3 om bytet av chef för Finansin-spektionen

5 § Svar på interpellation 1993/94:20 om en effektivare skatteindriv-ning m.m.

Ajournering

Återupptagna förhandlingar

6 § Muntliga frågor till regeringen

7 § Information från regeringen om ESK

8 § Information från regeringen om polisfrågor

9 § Svar på interpellation 1993/94:29 om fastighetstaxeringen

10 § Svar på interpellation 1993/94:7 om resurserna till de mindreoch medelstora högskolorna

11 § Hänvisning av ärende till utskott

12 § Bordläggning

13 § Anmälan om interpellationer

14 § Anmälan om frågor

Torsdagen den 11 november

1 § Svar på interpellation 1993/94:25 om den svenska FN-styrkan i
Bosnien

4 § Svar på interpellation 1993/94:3 om bytet av chef för Finansin-
spektionen

5 § Svar på interpellation 1993/94:20 om en effektivare skatteindriv-
ning m.m.

10 § Svar på interpellation 1993/94:7 om resurserna till de mindre
och medelstora högskolorna