Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:100 Måndagen den 2 maj
ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:100
Riksdagens protokoll
1993/94:100
Måndagen den 2 maj
Kl. 12.00 -15.26
Protokoll
1993/94:100
1 § Justering av protokollJusterades protokollen för den 25 och 26 april.
2 § Svar på interpellation 1993/94:116 om rekommendationer avESK:s parlamentarikerförsamling till dess ministerråd
Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig vilka åtgärder som rekommen-
dationerna från ESK:s parlamentarikerförsamling hittills har föranlett inom
ESK och vilka ytterligare åtgärder som är tänkbara.
Låt mig först konstatera att någon fastställd ordning för behandling av par-
lamentarikerförsamlingens rekommendationer inte existerar inom ESK:s
ministerråd. Sverige försökte som ordförande vid ämbetsmannakommitténs
möte i Prag i september 1993 att få till stånd en behandling av de i juli 1993
antagna rekommendationerna. Sverige fick visserligen stöd för denna linje
av ett flertal stater, men då enhällighet inte uppnåddes ägde inte någon dis-
kussion i sak rum. Kommittén tog endast kännedom om besluten.
Jag delar Pär Granstedts uppfattning att även om parlamentarikerförsam-
lingen endast är rådgivande bör ministerrådet ta största möjliga hänsyn till
församlingens rekommendationer. Rekommendationerna är även av bety-
delse för ESK genom ESK-parlamentarikernas agerande i sina respektive
nationella parlament.
Jag anser att ESK bör sträva efter en modell som mer liknar andra euro-
peiska regionala organ som t.ex. Europarådet och NATO.
Som ett första steg bör ministerrådets politiska underorgan - ämbetsman-
nakommittén och ständiga kommittén i Wien - diskutera rekommendatio-
nerna. På grundval av en sådan behandling skulle därefter ministerrådets
ordförande lämna en rapport till den parlamentariska församlingen. Banden
mellan församlingen och ESK-organen skulle också kunna stärkas om för-
samlingens s.k. ständiga utskott förläde ett årligt möte till Wien. Därmed
skulle både formella och informella kontakter mellan de olika delarna av
ESK underlättas.
Resultatet av dessa förslag skulle kunna bli ökad transparens, ökad demo-
kratisering av ESK-processen och ökad politisk ge nom slagskraft för ESK. I
Svar pä
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 100
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
förlängningen är detta, enligt min mening, av betydelse även för en bättre,
ömsesidigt samverkande säkerhetsordning i Europa.
Ett särskilt hinder för att nå detta mål är skillnaderna i beslutsregler. För-
samlingens majoritetsregel är principiellt annorlunda än ministerrådets kon-
sensusregel. Denna grundläggande skillnad medför att enskilda regeringar
med framgång kan motsätta sig - som förra året - en sakbehandling av kon-
troversiella rekommendationer av församlingen. Majoritetsregeln i försam-
lingen kan samtidigt medföra att krav på kompromissbeslut minskar och där-
med leda till mindre uppmärksamhet och följsamhet i ESK:s ministerråd och
ämbetsmannakommitté. Därför är det angeläget att söka en bättre överens-
stämmelse mellan beslutsreglerna.
Församlingen rekommenderade en uppmjukning av kravet på enhällighet
för ESK-beslut. Det kan förefalla naturligt att ansluta sig till detta krav inte
minst med hänsyn till att denna viktiga procedurregel missbrukats för att för-
hindra en behandling av parlämentarikerförsamlingens rekommendationer.
Samtidigt måste konstateras att sådant missbruk inte är regel. Varje med-
lemsstat som utnyttjar enhällighetskravet i blockerande syfte tär på sitt poli-
tiska kapital i medlemskretsen, vilket är ett skäl till att detta sällan sker. En-
hällighet är också viktigt för att få en reell uppslutning kring beslut.
Efter noggrant övervägande beslöt jag dock att vid rådsmötet i Rom an-
sluta mig till kravet på uppmjukning av enhällighetsregeln. Min tanke var att
dess tillämpning skulle i princip inskränkas till beslut av normativ karaktär,
medan vissa operativa beslut skulle kunna fattas av en kvalificerad majori-
tet. På denna punkt råder delade meningar bland ESK-staterna och diskus-
sionen måste därför fortsätta. Beslut kan förväntas fattas i höst vid ESK:s
s.k. granskningskonferens i Budapest. För att få större effektivitet i besluten
borde ESK också kunna skapa fler begränsade beslutsorgan. ESK-trojkan
är ett bra exempel.
De av parlamentarikerförsamlingen antagna rekommendationerna täcker
ett brett område. Rekommendationerna behandlar politiska frågor, problem
rörande ekonomi, vetenskap, teknologi och miljö, frågor rörande demokrati
och mänskliga rättigheter. Jag saknar möjlighet att här gå in på de enskilda
rekommendationerna.
Parlamentarikerförsamlingens rekommendationer har en inriktning som
står nära i överensstämmelse med huvuduppgifterna för det svenska ordfö-
randeskapet. Dessa prioriteringar har redovisats tidigare för riksdagen. Vi
satsade på förebyggande diplomati och krishantering. Vi sökte befästa vär-
degemenskapen mellan ESK-staterna. Vi ville förbättra samverkan med
andra internationella organisationer, i synnerhet FN. Vi sökte fortsätta
stärka ESK som organisation. Ministerrådet och ämbetsmannakommittén
har under det gångna året fattat ett flertal beslut med denna inriktning.
Några av församlingens rekommendationer och ESK:s beslut önskar jag sär-
skilt kommentera.
Församlingens krav på att ESK-representationen i Kosovo, Sandjak och
Vojvodina skulle få fortsätta sin verksamhet var viktigt. Ministerrådet tog
också ett beslut härom. Jag kan bara starkt beklaga att diskussionerna med
regeringen i Belgrad ännu inte lett till ett sådant resultat trots ett flertal för-
sök. Men överläggningarna fortsätter - senast genom ett besök av ESK:s äm-
betsmannatrojka i Belgrad.
Församlingen uppmärksammade även de negativa effekterna på grannsta-
terna av FN-sanktionerna mot Serbien-Montenegro. Det svenska ordföran-
deskapet verkade aktivt för att ESK skulle vidta åtgärder för att lindra
grannstaternas ekonomiska börda till följd av implementeringen av sanktio-
nerna. Det är därför tillfredsställande att notera att en särskild ESK-konfe-
rens om denna fråga har lett till att ett stort antal projekt med detta syfte nu
planeras eller påböljats i grannstaterna.
Minoritetskommissariens verksamhet fick betydande utrymme och stöd i
parlamentarikerförsamlingens rekommendationer. Jag delar helt den posi-
tiva bedömning av denna verksamhet som församlingen gör. Kommissarien
är förtjänt av ett starkt stöd. Jag och mina medarbetare har själva försökt
lämna det i olika sammanhang.
Samtidigt har jag invändningar mot vissa av de resonemang som förs av
församlingen beträffande minoritetskommissarien. Bl.a. förespråkas en
bred tolkning av kommissariens mandat. Jag vill avråda från att ge kommis-
sarien ett alltför brett verksamhetsfält. Det är en tillgång att kommissarien
koncentrerar sin uppmärksamhet på sådana minoritetsproblem som utgör
tänkbara hot mot fred och säkerhet i ESK-området. Vi bör enligt min upp-
fattning eftersträva att behålla denna säkerhetspolitiska inriktning av kom-
missariens verksamhet.
Församlingen understryker i sina rekommendationer vikten av samarbete
med andra internationella organisationer och i synnerhet FN. Under Sveri-
ges ordförandeskap blev ESK observatör i FN:s generalförsamling och en
särskild ramöverenskommelse om samverkan gjordes. Vi inititerade även
regelbundna överläggningar om demokrati och mänskliga rättigheter mellan
ESK, Europarådet och FN. Europarådet och ESK har genomfört ett antal
samarbetsprojekt och samarbetat i samband med valövervakning. Med NA-
TO/NACC bedriver ESK samråd i olika former i synnerhet om fredsbeva-
rande verksamhet.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis understryka att Sverige, i första hand
i samråd med ESK:s ordförande och med generalsekreteraren, arbetar för
en sakbehandling inom ESK av församlingens rekommendationer på sätt
som redovisats i början av mitt inlägg. Jag försökte under min tid som ordfö-
rande i rådet att i största möjliga utsträckning dra in parlamentarikerna i
ESK:s arbete. Bl.a. ingick representanter för parlamentarikerförsamlingen
i delegationen vid mina besök i de nya medlemsstaterna. Vidare föreslog vi
särskilda möten mellan ESK-staternas regeringsrepresentanter och ESK-in-
stitutioner å ena sidan och parlamentariker och frivilliga organisationer å
andra sidan. Som ett resultat härav organiseras senare i år ett första gemen-
samt seminarium om ESK:s förebyggande diplomati och frivilligorganisatio-
nernas roll. Strävandena att skapa fruktbara länkar mellan parlamentariker-
nas och regeringarnas arbete i ESK måste fortsätta.
Anf. 2 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för det här svaret, och när jag
säger att jag vill tacka så menar jag det verkligen - mer än vad man kanske
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
gör vanligtvis när man tackar för interpellationssvar här i kammaren. Jag
tycker nämligen att det är ett mycket bra svar i flera avseenden.
Det gläder mig att utrikesminstern har utnyttjat detta tillfälle att inför
kammaren göra en auktoritativ deklaration av hur regeringen nu ser på
ESK-arbetet, mot bakgrund av de rekommendationer som parlamentariker-
församlingen har gett.
Det är viktigt för oss som skall fara till Wien i sommar och delta i nästa
möte med parlamentarikerförsamlingen att ha med oss detta ställningsta-
gande från den svenska regeringen. Dessutom noterade jag att den svenska
rollen inte oväntat är mycket positiv, sedd utifrån de strävanden som parla-
mentarikerförsamlingen har gett uttryck för.
ESK-arbetet är mycket viktigt för Europas framtid. Om vi vill kunna se
en ny europeisk säkerhetsordning har ESK helt klart en nyckelroll, bl.a. där-
för att det är det enda säkerhetspolitiska organet som verkligen är alleuro-
peiskt och som dessutom innefattar Nordamerika. Det gör att det är viktigt
att ESK får den styrka, effektivitet och förankring som krävs för att ESK
verkligen skall kunna fullgöra den här uppgiften.
En förutsättning för att ESK-arbetet skall få en sådan tyngd är att det är
ordentligt parlamentariskt förankrat. I det sammanhanget är naturligtvis
ESK:s parlamentarikerförsamling viktig. Därför är det allvarligt att man i
ESK:s ministerråd hittills har tagit så lätt på parlamentarikerförsamlingens
arbete. Om någon förändring inte sker på den punkten kan det lätt bli så att
parlamentarikerförsamlingens arbete upplevs som tämligen meningslöst och
att en förtroendekris uppstår mellan parlamentarikerna och de ansvariga mi-
nistrarna i ministerrådet.
Detta vore naturligtvis mycket allvarligt för ESK-arbetets framtid. Utan
den grundläggande parlamentariska förankringen kommer det att bli svårt
att driva ESK-arbetet vidare mot större tyngd och effektivitet.
Därför är det positivt att Sverige ändå har varit pådrivande i att få till stånd
ett mer systematiskt samarbete mellan ministerråd och parlamentarikerför-
samling. Den modell för hur hanteringen av parlamentarikerförsamlingens
rekommendationer skall se ut som utrikesministern skisserade i sitt svar är
väl värd att arbeta vidare på.
Ett led saknas dock i den beskrivning som görs i svaret, men jag tror att
det kanske är ett förbiseende. Jag utgår från att det också skall ligga en be-
handling i ministerrådet mellan behandlingen i ämbetsmannakommittén och
rapporten till parlamentarikerförsamlingen. Utrikesministern kan kanske
kommentera detta, men jag utgår från att det var så det var tänkt.
Jag tycker att det är en rimlig ordning att ämbetsmannakommittén går ige-
nom rekommendationerna och vidarebefordrar sina synpunkter till minister-
rådet, men att ministerrådet tar ställning till parlamentarikerförsamlingens
rekommendationer och vidtar åtgärder med anledning av de rekommenda-
tioner som man anser sig kunna stödja. Sedan bör en detaljerad rapport gå
tillbaka till parlamentarikerförsamlingen, som i sin tur kan få bedöma om
ministerrådet har agerat på ett riktigt och rimligt sätt.
Många av parlamentarikerförsamlingens strävanden går ju ut på att
stärka, fördjupa och effektivisera ESK-arbetet. Här finns det en hel del som
behöver göras: man behöver mera resurser och ett bättre beslutssystem.
I det sammanhanget noterade jag också med tillfredsställelse Sveriges roll
i arbetet att försöka nå fram till effektivare beslutsordningar, så att det blir
svårare att blockera beslut i ESK-arbetet. Jag tror att det är nödvändigt att
man når ett effektivare beslutssystem för att ESK skall kunna agera mer och
snabbare när det behövs.
Detta arbete måste alltså drivas vidare. Det kan man göra både genom att
se över beslutsreglerna i ministerrådet och - vilket utrikesminstern skisse-
rade - genom att ha särskilda organ som kan agera i vissa bestämda frågor.
Det är också nödvändigt att öka resurserna till ESK:s organ och framför allt
ge dem större kompetens och handlingsmöjligheter.
Det är viktigt att såväl minoritetskommissarien som generalsekreteraren
har möjlighet att ta initiativ i större utsträckning än hittills och att man också
skapar större initiativmöjligheter för de olika specialinstitutionerna.
Särskilt viktigt är att ESK kan agera tidigt - varna tidigt och arbeta före-
byggande. Även på denna punkt noterar jag med tillfredsställelse de svenska
initiativen. En av de viktigaste framtidsuppgifterna för ESK är nog att just
bygga upp sina möjligheter att reagera tidigt på sådant som kan leda till kon-
flikter, och då är inte minst samarbetet med enskilda organisationer, som
också berörs i svaret, betydelsefullt.
Anf. 3 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Svaret som vi har fått från utrikesministern belyser verkligen
de tillkortakommanden som beslutsordningen innebär. Jag tycker, liksom
Pär Granstedt, att det är bra att utrikesministern agerar i den här frågan.
Parlamentarikerförsamlingen är en ganska ny institution i ESK-familjen,
och det är klart att man måste finna former för att vi skall kunna agera på
ett bra och effektivt sätt. Det har blivit väldigt tydligt för oss som arbetar i
parlamentarikerförsamlingen att beslutsordningen måste ändras och att den
måste få någon annan form än koncensus minus ett.
Det kan vara olika former. Jag tror inte att man strikt skall begränsa sig
till en enda, absolut beslutsordning. Detta är en otroligt viktig fråga, och den
var alltså föremål för diskussion förra sommaren i Helsingfors. Då gjorde vi
ett antal rekommendationer. Självfallet kan vi inte fatta egna beslut, utan vi
ger rekommendationer till de nationella parlamenten och ministerrådet.
Jag skulle gärna vilja att utrikesministern kommenterade en del av våra
rekommendationer till ministerrådet. Förutom detta med beslutsordningen
handlar det om att förstärka de olika organen, t.ex. ODIHR-kontoret. Det
gäller att också etablera nya mekanismer och nya organ, t.ex. en miljömeka-
nism genom vilken man bättre skall kunna samverka när det gäller miljöför-
bättringar inom ESK:s medlemsländer och samordna dem.
Det handlar också om att inrätta ett permanent säkerhetsråd och ett per-
manent organ för uppföljning och implementering av ESK:s beslut. Det sist-
nämnda ser jag som väldigt viktigt, måste jag säga.
Vi har också rekommenderat att högkommissarien för nationella minori-
teter skall få ett vidare mandat. I svaret ser jag att utrikesministern inte har
samma uppfattning som vi i det fallet, men jag tror att frågan om högkom-
missariens roll är värd att diskutera fortsättningsvis.
Vi föreslår att högkommissarien skall förelägga en rapport till parlamenta-
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
rikerförsamlingen, men det kan ju inte vi bestämma att han skall göra - det
mandatet måste ges av ministerrådet. Jag skulle gärna vilja få några kom-
mentarer kring detta.
När det gäller missionerna till Kosovo, Vojvodina och Sandjak och närva-
ron i Kosovo, som har berörts här, är vi naturligtvis överens.
Jag skulle gärna vilja veta litet mer om vilken policy Sverige kommer att
driva vid granskningskonferensen i Budapest.
Anf. 4 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill gärna understryka att det är en viktig interpellation
som Pär Granstedt har väckt. Jag brukar inte tycka om att lämna så långa
interpellationssvar, men jag tyckte att det var väl värt att göra det den här
gången. Detta är ett område där vi måste samverka för att skapa en bättre
ordning.
Det är inte så konstigt, eftersom det, som Kristina Svensson påpekade, är
fråga om en ny organisation, att man ännu inte har funnit formerna för sitt
arbete, men kanske har inte heller intresset på alla håll varit lika starkt som
i Sverige för att finna nya och fungerande former. Jag tycker därför att det
är naturligt att vi tar på oss en pådrivarroll, både i ministerrådet och i parla-
mentarikerförsamlingen. Jag tror att den församling som kommer att mötas
i sommar är mycket viktig och att det finns möjlighet att från svensk sida ta
initiativ för att samverka och föra dessa frågor vidare.
Jag tror att den modell som skisserats av mig i svaret vore rimlig. Självfal-
let skall det vara så, som Pär Granstedt påpekar, att ministerrådets ordfö-
rande även bör lämna en rapport som kan diskuteras på ministerrådet. Den
stora fördelen med att i ett första steg lyfta fram ämbetsmannakommittén är
att denna ofta sammanträder i Wien och har blivit alltmer av ett exekutivt
organ, vilket jag tycker är riktigt och rimligt. Den har därigenom tid och helt
andra möjligheter att agera på församlingens rekommendationer.
Jag tycker att det är ett bra förslag att minoritetskommissarien skulle
lämna en rapport också till parlamentarikerförsamlingen. Hans arbete är så
viktigt för freden och säkerheten i Europa att det vore mycket rimligt. Han
har säkert hållit tal till församlingen, men jag tycker att det är rimligt att han
lämnar en rapport. Jag tycker att vi skulle kunna foga detta till våra förslag.
Jag är helt överens med Kristina Svensson om att uppföljningen och im-
plementeringen inom ESK måste förbättras. Jag menar att detta måste bli
en av de viktiga frågorna på det kommande högnivåmötet i Budapest, som
har granskningskonferensens form. Det sker alldeles för många överträdel-
ser av ESK:s principer, och det är oerhört viktigt att vi i dagens Europa inte
glömmer Parisstadgan utan hävdar dess grundvalar.
Jag tror också att en bättre och starkare roll för församlingen kommer att
leda till att vi får mera aktiva ESK-parlamentariker i de nationella parlamen-
ten. Jag menar för min del att Sveriges riksdag tillhör de parlament där ESK
uppmärksammas och där också ESK-parlamentariker tar upp frågor i dis-
kussion med ansvarig minister. Jag är inte lika säker på att det sker lika ofta
i andra parlament. Även här tror jag att parlamentarikerförsamlingen har
en viktig insats att göra.
Anf. 5 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag vill tacka för de här ytterligare kommmentarerna. Jag
tror att det är viktigt att betona att det organ som skall ansvara för rapporte-
ringen tillbaka till parlamentarikerförsamlingen är ministerrådet. Det bör
inte råda någon tvekan på den punkten. Det är ministerrådet som är det
högsta beslutande organet. Eftersom parlamentarikerförsamlingen sam-
manträder bara en gång om året, finns det gott om tid att behandla alla parla-
mentarikerförsamlingens rekommendationer också i ministerrådet.
Men om ämbetsmannakommittén kan agera redan innan ministerrådet
har haft anledning att ta ställning, är det självklart bara en fördel. Det beror
naturligtvis på frågornas karaktär. Framför allt är det naturligt att ämbets-
mannakommittén lägger fram förslag om aktioner med anledning av parla-
mentarikerförsamlingens förslag. Men ansvarsförhållandet måste dessutom
vara sådant att ordföranden i ministerrådet å dettas vägnar rapporterar till
parlamentarikerförsamlingen och ger denna den möjlighet som en parla-
mentarikerförsamling alltid har att granska hur fögderiet har skötts. Jag tror
att det är viktigt att parlamentarikerförsamlingen på det sättet får en aktiv
granskningsroll i ESK-arbetet.
Det andra ledet i det som parlamentarikerförsamlingen vill åstadkomma
är att få till stånd en större effektivitet i ESK-systemets organ och starta en
reformprocess som gör att ESK blir mera exekutivt och handlingskraftigt än
i dag. Jag har också stort förtroende för att det som parlamentarikerförsam-
lingen fortsättningsvis kan komma att kräva också kommer att få ett stöd
från svensk sida.
Låt mig till sist säga att jag också tycker att det är viktigt att parlamentari-
kerförsamlingens arbete följs upp även i de nationella parlamenten. Som ut-
rikesministern noterade har vi strävat efter att göra detta också här. Men det
finns här en ömsesidighet. Ju mer man ser att parlamentarikerförsamlingens
arbete verkligen har effekt på ministerrådet, desto större förutsättningar
finns det också att få ett intresse i de nationella parlamenten. Men givetvis
finns det också ett omvänt samband. Om ministrarna känner att man inte
respekterar parlamentarikerförsamlingens synpunkter, får de på huden
hemma i det egna parlamentet. Vi känner också ett ansvar för att driva på
våra kamrater i de nationella parlamenten att verkligen sätta press på sina
respektive regeringar, så att parlamentarikerförsamlingens arbete verkligen
får tyngd och effekt.
Anf. 6 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Också jag får tacka för utrikesministerns kommentarer. Jag
tycker att det är naturligt att Sverige skall föra en pådrivande politik i ESK.
Det har vi gjort under de år som har gått. Vi verkar vara överens om att
vi har all anledning att ytterligare förstärka den attityden. Vi kommer från
parlamentarikernas sida under mötet i Wien naturligtvis att föra fram våra
initiativ och att driva en hel del frågor där, bl.a. de som vi har berört här i
dag.
Det är nödvändigt att parlamentet hittar sin roll i den här beslutsord-
ningen och att vi får en fruktbar dialog, där beslut tränger igenom i båda
riktningar. Annars finns det mycket stor risk för att parlamentarikerförsam-
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
lingen bara blir en diskussionsklubb där man träffas. Det kan i och för sig
vara trevligt, men det måste leda framåt till beslut som realiseras.
Jag ser att vi har samma hållning i dessa frågor, men jag fick egentligen
inga kommentarer till hur utrikesministern ser på en förstärkning av
ODIHR och, vilket jag faktiskt inte nämnde, inrättande av ett kontor för
offentlighet av ESK:s data, av ESK:s beslut osv. Det var en av våra rekom-
mendationer till ministerrådet. Andra frågor som jag nämnde var miljöme-
kanismen och inrättande av ett permanent säkerhetsråd.
Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill också peka på förslaget om att församlingens stän-
diga utskott skall förlägga åtminstone ett årligt möte till Wien. Jag tror att
det är väldigt viktigt att man etablerar en kontakt mellan församlingens stän-
diga utskott och ämbetsmannakommittén. Jag vet själv hur värdefullt det var
när jag träffade ämbetsmannakommittén och fick möjlighet att föra en dis-
kussion direkt med den. Också det kan vara ett mycket viktigt kontaktska-
pande, som jag vill rekommendera.
En del av de frågor som Kristina Svensson har tagit upp är delvis under
beredning. Den punkt där jag framför allt ser framsteg gäller förstärkningen
av ODIHR. Man hade ett möte om detta i höstas, och ODIHR kommer att
förstärkas. Större öppenhet och offentlighet i ESK:s arbete är något som
mycket väl behövs, också för att ESK skall kunna få större betydelse. Jag
tycker att detta i allra högsta grad åvilar generalsekreteraren. Jag har sett att
det numera åtminstone finns ett ”newsletter”, som berättar om olika beslut,
missioner och åtgärder inom ESK:s ram. Jag tycker att detta är ett framsteg.
Jag vill också nämna att när jag var i Bulgarien påpekade det bulgariska
parlamentets talman, som också var med i parlamentarikerförsamlingen i
Helsingfors, särskilt att han var mycket tacksam för att ESK hade genomfört
denna konferens till stöd och hjälp för grannstaterna som lider av sanktio-
nerna mot Serbien-Montenegro. Han kunde för egen del konstatera att han
hade fått ett direkt gensvar och att hans framställning till parlamentariker-
församlingen i Helsingfors hade rönt uppföljning.
På vissa områden sker det alltså ändå en uppföljning inom denna ram,
men man måste skapa en naturlig granskningsmekanism och en naturlig dia-
log av det slag som vi har i Sveriges riksdag.
Anf. 8 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Det är bra att det finns beslut om att ODIHR skall förstär-
kas. ODIHR är en av de mycket viktiga institutionerna inom ESK. Inom
parlamentarikerförsamlingen har vi kontakter med ODIHR bl.a. när det
gäller valövervakning och valövervakningsinsatser och ser där vilken viktig
roll ODIHR spelar. Det är bra att man har förstärkt ODIHR.
Jag hoppas också att vi från svenskt håll kan driva frågan om det jag kallar
en offentlighetsinstitution eller något liknande. Ett ”newsletter” må vara
första steget, men man måste gå vidare för att nå ut med ESK och med ESK:s
arbete så att all den information som finns inom ESK blir tillgänglig på ett
annat sätt än den är nu.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellationerna 1993/94:108,113 och 114 om giltighe-ten av svensk grundlag inför EU-rätten
Anf. 9 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Bengt Hurtig, Lena Klevenås och Birgitta Hambraeus har
i likalydande interpellationer till statsministern frågat dels om EU frångått
principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt, dels om
Sverige i förhandlingarna lyckats få ett permanent undantag innebärande att
svensk grundlag gäller i Sverige även i de avseenden den skulle kunna strida
mot EU-rätt. Interpellationerna har överlämnats till mig för besvarande.
I Sverige har vi fyra grundlagar: regeringsformen, successionsordningen,
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Jag vill inlednings-
vis göra klart att dessa lagar inte, för att låna ett uttryck från frågeställarna,
kommer att ”köras över” av EG-rätten.
Detta innebär emellertid inte att EU frångått principen om gemenskaps-
rättens principiella företräde framför nationell lagstiftning i medlemssta-
terna eller att Sverige fått något permanent undantag av den innebörd fråge-
ställarna avser. Något sådant undantag behövs inte för att vi skall kunna
hävda våra grundlagar.
Hela arbetet för att uppnå ett integrerat Europa med fri rörlighet för män-
niskor, tjänster, pengar och varor skulle riskera att bli kraftlöst om de ge-
mensamt fattade besluten inte följdes. Företrädesrätten för EG-rätten har
sin grund i att medlemsstaterna överlåter beslutanderätt på vissa områden
till gemensamt beslutsfattande. I allt väsentligt gäller detta integrationens
huvudområde, dvs. det ekonomiska. Det är ju då ganska självklart att de
stater som på så sätt har överlämnat sin beslutanderätt till en gemensam in-
stitution inte därefter själv kan hävda att egna ensidigt beslutade regler skall
gälla i stället för de gemensamt beslutade. Även i övriga internationella sam-
manhang är detta en oomtvistad princip, låt vara att det av naturliga skäl i
praktiken kan vara förenat med svårigheter att upprätthålla den på det inter-
nationella planet i övrigt.
Enligt min mening ger interpellationerna tyvärr uttryck för ett förenklat
synsätt på EG-rättens förhållande till medlemsstaternas grundlagar. Jag
skulle därför vilja nämna några välkända och viktiga förhållanden.
Det är endast på de områden som Sverige, och de övriga ansökande sta-
terna, överlämnar beslutsbefogenheter till gemenskapen som EG-rätten
över huvud taget kan göra anspråk på företräde. Gemenskapen har inga
andra befogenheter än dem som medlemsstaterna själva överlämnat och ge-
menskapens institutioner kan inte själva utvidga dessa befogenheter. Som
Grundlagsutredningen inför EG visade rör den alldeles övervägande delen
av grundlagarnas regler interna svenska förhållanden som även vid ett med-
lemskap skulle förbli helt svenska. Skulle det bli aktuellt att flytta över nya
områden till gemenskapens kompetens måste det ske genom ett nytt fördrag
som samtliga medlemsländer enas om.
De beslutsbefogenheter som t.ex. Sverige skulle överlämna bestäms av in-
nehållet i det svenska anslutningsfördraget. Den grundlagsproposition av-
seende svenskt medlemskap i EU som riksdagen nyligen antagit som vilande
bygger bl.a. på att de befogenheter som kan överlåtas inte är obegränsade,
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
10
utan att ett överlämnande av beslutsbefogenheter förutsätter att gemenska-
perna upprätthåller ett verksamt skydd för grundläggande fri- och rättighe-
ter - ett skydd som skall vara i nivå med vårt eget och med den europeiska
konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna.
Europakonventionen är som bekant numera en integrerad del av EG-rät-
ten, och EG-domstolen har som en av sina uppgifter att bevaka att konven-
tionen efterlevs. Men därtill kommer att även medlemsstaternas konstitutio-
nella principer och andra internationella konventioner ingår som viktiga de-
lar när EG-domstolen skall avgöra frågor om grundläggande rättigheter.
EG-samarbetet har alltjämt sin tyngdpunkt på regler för den inre markna-
den, dvs. främst regler om ekonomi, handel och angränsande ämnen. Det
är också bara här som majoritetsbeslut är möjliga. I övrigt fordras att alla
medlemsstater är överens. Det innebär att EG har ett mycket begränsat ut-
rymme för att besluta om regler med inverkan på svensk grundlag. Går en
EG-institution längre går den helt enkelt utöver de befogenheter den anför-
trotts av medlemsstaterna.
Jag vill i sammanhanget också erinra om den tyska författningsdomstolens
uppmärksammade avgörande i samband med Tysklands anslutning till
Maastrichtfördraget och de tidigare solange I- och Il-besluten. Domarna in-
nehåller viktiga bidrag till en ökad förståelse av även den rättsliga dynamik
som finns i det europeiska samarbetet - en dynamik som snarare innebär ett
gemensamt europeiskt utvecklande av grundläggande rättsliga principer än
ett ensidigt dikterande från någon sida. EG:s institutioner kan alltså inte
själva tillägna sig nya kompetenser.
Den svenska deklarationen avseende offentlighetsprincipen som gjordes
vid både inledningen och avslutningen av medlemskapsförhandlingarna skall
också ses i detta ljus. Deklarationen bör ses som en markering av den vikt
vi lägger och kommer att lägga vid våra grundläggande konstitutionella prin-
ciper. Den bör också ses som ett led i ett särskilt svenskt bidrag till den euro-
peiska rättsutvecklingen. Det är nämligen min fasta övertygelse att Sverige
också på detta område kan lämna viktiga bidrag till den europeiska utveck-
lingen mot ökad integration.
Anf. 10 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag får tacka för svaret.
Av svaret framgår för det första att Sverige inte fått något undantag från
principen om EU-rättens överhöghet över nationell rätt och för det andra
att EU inte frångått denna princip. Statsrådet sprider illusionen att vi inte
har fått något undantag därför att det inte behövs.
Om EU nu inte har frångått principen om EU-rättens företräde framför
nationell lagstiftning och Sverige inte begärt något undantag måste EU-rät-
ten rimligen gälla på de områden som EU-samarbetet omfattar. Den kom-
mer då att ha företräde framför svensk rätt.
I grundlagsutredningen inför EU står det, som vi anfört i interpellationen,
att de gemensamma normer som är direkt tillämpliga eller har direkt effekt
gäller framför medlemsstatens egna lagar oavsett dessas konstitutionella va-
lör - alltså i princip även grundlagen.
Denna princip om gemenskapsrättens företräde utgör en del av gemenska-
pens regelverk, det s.k. gemensamt uppnådda eller 1’acquis communautaire,
vilket en tillträdande medlemsstat givetvis måste acceptera.
I EU:s grundtraktat, det s.k. Romtraktatet, utgör artikel 5 en lojalitets-
klausul, som i praktiken säger att medlemsstaterna inte kan göra en ensidigt
beslutad regel gällande gentemot den rättsordning som EU:s medlemsstater
gemensamt accepterat.
Det finns en rad domar som EG-domstolen har avkunnat. I domen 6/64,
det s.k. Costa v. ENEL-målet, har man karaktäriserat EG-rätten som en ny
rätt som gäller inom unionen. I mål 106/77, Simmenthalmålet, har man ut-
vecklat detta och sagt att varje nationell domstol måste åsidosätta varje be-
stämmelse i nationell lag som strider mot gemenskapsrätten. I domen 11/70,
Internationale Handelsgesellschaft, slår man fast att en gemenskapsrättslig
åtgärd eller dess effekt i en medlemsstat inte kan påverkas av påståenden
om att den strider mot landets konstitution.
Går man till regeringens egen informationsbroschyr nr 15 1993, som säger
att EG-rätten går före svensk lag, står där: EG-domstolens uppgift är att sä-
kerställa en enhetlig tolkning av EG-reglema i alla medlemsländer. Domsto-
larna i Sverige, även Högsta domstolen, måste därför rätta sig efter EG-
domstolens tolkning av EG-rätten.
I regeringsformens 11 kap. uttalas att Högsta domstolen i Sverige är den
högsta allmänna domstolen. Men den högsta ställning som Högsta domsto-
len har upphör om dessa principer gäller, och då gäller i praktiken inte denna
del av regeringsformen.
I regeringsformens 11 kap. 2 § står: ”Ingen myndighet, ej heller riksdagen,
får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol
i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.” Innebörden av detta är den
gamla principen att våra domstolar skall vara oavhängiga och oberoende.
Går vi med i EU upphävs den regeln, eftersom våra grundlagsreglerade
svenska domstolar, från Högsta domstolen och nedåt, naturligtvis måste
rätta sig efter EG-domstolens tolkningar. EG-domstolen står enligt min me-
ning utanför svensk grundlags kompetens, och blir en utomstående myndig-
het för de svenska domstolarna.
Här har vi alltså en vital punkt där tillträde till EU bryter mot principerna
i svensk grundlag, nämligen våra domstolars obeorende. I och med medlem-
skap flyttar vi över lagstiftningsmakt på ett område som i och med Maastricht-
avtalet och unionens utveckling kommer att vara i växande.
På de områden där EU-rätten gäller begränsas vår regeringsforms regle-
ringar, som säger att riksdagen stiftar lag. Riksdagen kan visserligen roa sig
med att stifta lagar, men det är EU-rätten som gäller, och här hävs riksdagens
lagstiftningsrätt.
Andra konsekvenser torde bli en ändring av regeringsformens regler för
Riksbanken. Eller kan vi slippa ifrån detta? Kan vi ha kvar nuvarande skriv-
ningar när det gäller Riksbanken?
Om offentlighetsprincipen samt yttrande- och tryckfriheten säger konsti-
tutionsutskottet numera att man inte är riktigt säker på att vi har garantier
för ens dessa grundläggande principer, som regeringen dyrt och heligt lovat
att ej förhandla bort.
EG-institutionerna kan inte utvidga sina befogenheter, sägs i svaret. En-
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
ligt artikel 235 i Romfördraget har man den möjligheten om ministerrådet
är enigt. Även EG-domstolens domar, som jag nyss nämnde, är ett bevis på
detta. Man har tagit den ståndpunkten, och det har accepterats av medlems-
staterna.
Det sägs i regeringens Europainformationsbroschyr: Det är EG-domsto-
len som avgör om EG:s rättsakter överensstämmer med EG:s fördrag eller
om de skall förklaras ogiltiga. Det lämnas i den formuleringen ingenting över
för de nationella domstolarna.
Är det inte EG-domstolen som avgör vad som är EG-rätt eller inte? Eller
är det möjligtvis den tyska författningsdomstolen som avgör det, vilket man
kan få intryck av när man läser såväl statsrådets svar som utrikesutskottets
betänkande?
Anf. 11 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Också jag vill tacka statsrådet för svaret. Detta är en för Sve-
riges del och för oss riksdagsledamöter mycket viktig och intressant fråga om
grundlagarna och ett medlemskap i Europeiska unionen.
Ett inträde är med den nuvarande grundlagen faktiskt olagligt. Vi måste
ändra på grundlagen. Enbart detta gör att det är en fråga som borde intres-
sera samtliga ledamöter. Det finns så många illusioner och förhoppningar
med i denna debatt. Jag tycker det är viktigt att granska de dokument som
vi får ta del av, för att se vad Sverige håller på att göra.
Det första som kom var betänkandet EG och våra grundlagar. Där sade
man i klartext bl.a. följande: Om riksdagen överlåter beslutsbefogenheter
till EG, gäller de förpliktelser som följer av medlemskapet utan hinder av
vad som annars stadgas i svensk grundlag eller annan lag.
Många kallade detta för ”plattläggningsparagrafen”, och det blev ett väl-
digt ståhej om detta betänkande. Många tyckte att man inte i klartext kunde
säga vad det verkligen var frågan om, och att detta kanske var att gå litet för
långt.
Därför kom följade skrift: Om våra grundlagar och EG - förslag till alter-
nativ. Där sägs att man gick litet för långt i den första, den blå, boken. Det
var nog bara två ändringar som var nödvändiga att göra. Man sade att möj-
ligheten att överlåta rätten att fatta beslut som skall gälla här i landet måste
utvidgas. Det var den ena förändringen. Den andra punkten skulle vara EG-
domstolens rätt att lämna nationella domstolar bindande besked om giltighet
och tolkning av EG:s regler.
Man begränsade skrivningarna till dessa två punkter. Man tilläde också att
reglerna om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, som har varit så
omdiskuterade, står kvar, och att det inte är något bekymmer med detta.
Skall man låta lugna sig med dessa försäkringar? Det är väldigt svårt att
veta vad som gäller. Nu har jag varit bortrest en vecka i Sydafrika. Jag var
inte med i debatten förra veckan om konstitutionsutskottets betänkande nr
21 om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unio-
nen. Men jag kan i varje fall se att alla inte är övertygade.
Utskottet konstaterar självt att konfliktriskerna är stora just när det gäller
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det finns i debatt-
12
protokollet fåfänga frågor från många, bl.a. Ingela Mårtensson. Man frågar:
Finns det garantier för att detta består?
Hur skall man nu bete sig som riksdagsledamot, som huvudsakligen inte
alls har tid att ägna sig åt EU-frågor? Jo, man får läsa de skrifter som kom-
mer. 11.ex. Sveriges medlemskap i den europeiska unionen kan man läsa om
offentlighetsprincipen, som ju är grundlagsfäst. Där står:”Inom EU tilläm-
pades tills nyligen inte någon offentlighetsprincip.”
Man skriver också i denna DS 1994:48 att Sverige välkomnar den utveck-
ling mot ökad öppenhet och insyn som pågår inom EU, och att Sverige ensi-
digt förklarar att offentlighetsprincipen och då särskilt allmänhetens tillgång
till offentliga handlingar samt meddelarfriheten är och förblir grundläggande
principer som är en del av vårt konstitutionella, politiska och kulturella arv.
Det låter ju bra, om man inte läser en följande mening - man kan nästan
säga: Hoppsan! Där står:”I en egen deklaration noterar EU-sidan det
svenska uttalandet och utgår från att Sverige härvidlag kommer att följa re-
gelverket.” - dvs. EU:s regelverk.
Herr talman! Det är inte utan att det infinner sig en Kafkaliknande stäm-
ning hos oss ledamöter som skall begripa detta, försöka ta ställning och an-
svar för Sveriges riksdags beslut i den här frågan.
Vi får lugnande försäkringar från olika statsråd. Vi kan med egna ögon
läsa vad som står i våra handlingar. Vi kan också med egna ögon läsa vad
EU-kommissionen och ministerrådet uttalar, och vi kan läsa utländsk press.
Det är oerhört frustrerande, och man blir lätt schizofren när man av denna
röra av olika motstridiga uttalanden skall förstå vad som kommer att gälla
för Sverige. Det är väldigt många som inte känner sig säkra och som inte
litar på att vi kan behålla t.ex. offentlighetsprincipen i Sverige.
Jag skall avsluta med att försöka förklara varför det är så svårt att lita på
detta.
En liknande fråga gäller flyktingpolitiken i EU. Där får vi inte i Sverige
ha kvar vår egen flyktingpolitik, eftersom det är fri rörlighet för människor
inom EU. Då kan man inte tillåta ett EU-land att ha en invandrings- och
flyktingpolitik som gör att människor via det landet, t.ex. Sverige, kommer
in i EU och sedan kan röra sig fritt.
För mig är detta en parallell till frågan om offentlighetsprincipen. Kan vi
i Sverige verkligen ha kvar vår offentlighetsprincip? Det skulle innebära att
det fria flödet av information från oss sprider sig i hela EU.
Som jag ser det finns det stora risker att vi måste ändra i den för oss grund-
lagsfästa principen. Jag vill ha svar på om statsrådet verkligen menar att det
är möjligt att vi kan ha kvar grundlagen på detta område.
Anf. 12 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag ber också att få tacka statsrådet för svaret på min fråga.
Det kan inte ha varit en lätt uppgift. Vår ambassadör i Bryssel, Lars Anell
har haft interpellationen på remiss. Här gäller det tydligen att utföra en di-
plomatisk balansakt i den högre skolan för att få statsministerns och EU-
ministerns uttalanden i kammaren att stämma med EG-verkligheten.
Statsrådet säger i svaret på interpellationen: ”Enligt min mening ger inter-
peilationerna tyvärr uttryck för ett förenklat synsätt på EG-rättens förhål-
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
14
lande till medlemsstaternas grundlagar. Jag skulle därför vilja nämna några
välkända och viktiga förhållanden.”
Det skall tydligen inte gå att med normal fattningsförmåga begripa vad
det är vi ger oss in i om vi blir medlemmar i EU. Bara det är ju ett hot mot
demokratin!
Är det inte helt enkelt så, att om vi blir medlemmar så skall allt det som
EG bestämmer antingen direkt inkorporeras eller transformeras till lag i vårt
land, varvid våra egna lagar, också grundlagarna, får vika.
Denna enkla tolkning tycks statsrådet bejaka då hon anför: ”Hela arbetet
för att uppnå ett integrerat Europa---skulle riskera att bli kraftlöst om de
gemensamt fattade besluten inte följdes.”
Här talar statsrådet om varför det är viktigt att vi ger upp våra lagar och
har därmed indirekt sagt att det är just det vi gör.
EG-rätten har företrädesrätt framför medlemsländernas lagar, också
grundlagar där de berörs. Så är det alltså!
Statsrådet säger: ”Det är endast på de områden som Sverige, och de övriga
ansökande staterna, överlämnar beslutsbefogenheter till gemenskapen som
EG-rätten över huvud taget kan göra anspråk på företräde.”
Ja, men detta är verkligen inte litet. Framför allt finns i Sverige ingen över-
blick över hur mycket detta inbegriper. Både Bengt Hurtigs och Lena Kleve-
nås inlägg har ju visat hur man - uppenbarligen utan att diskutera det - läm-
nar över den här rätten på väldigt många grundläggande områden.
Jag vill ta upp Riksbanken. I regeringsformen 12 och 13 §§ fastslås att
Riksbanken är en myndighet under riksdagen, och rikets centralbank. Riks-
dagen väljer fullmäktige, som utser riksbankschef. Endast Riksbanken har
rätt att utge sedlar och mynt.
Om vi accepterar att bli medlemmar i EU, accepterar vi också EMU, en-
ligt Maastrichtavtalet. Då skall man redan nu, i andra fasen av utvecklingen
av den ekonomiska och monetära unionen, se till att vår centralbank anpas-
sas till gällande lagar. Vilka gällande lagar? Jo, att banken helt enkelt skall
upphöra som en bank som kontrolleras demokratiskt av riksdagen. Den
skall vara s.k. oavhängig, dvs. inte längre stå under demokratisk kontroll. I
tredje fasen, som inget medlemsland har rätt att hindra, som automatiskt
inträffar när en viss konvergens har uppnåtts, då skall den helt enkelt bli ett
avdelningskontor till den gemensamma centralbanken.
Detta är någonting som vi nu lovar om vi går med i EU. Vi förutsätter
alltså att en viktig punkt i vår grundlag skall ändras.
Anser statsrådet att detta är förenligt med vår grundlag? Vi går med i
unionen utan att klargöra att vi därmed inte längre har en riksbank som kon-
trolleras av riksdagen. Bör man inte ha en grundlagsändring först, och se
om svenska folket i vanlig ordning går med på att avskaffa världens äldsta
fungerande riksbank, innan vi binder oss som medlemmar i unionen?
Anf. 13 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Det är en mycket intressant debatt som förs här. Jag skall
inte gå in i alla dess delar. Jag vill tillfoga någon liten kommentar.
Det är självklart och oomtvistligt att EU-avtalet och den lagstiftning som
är knuten till det går före svensk inhemsk lag. Detta är inte anmärkningsvärt.
Det gäller alla internationella avtal. Det är ju en huvudregel - pacta sunt
servanda - att ett land som går in i ett internationellt avtal sedan är skyldigt
att följa detta avtal i alla dess delar. Man kan inte sätta några delar av avtalet
ur spel genom att hänvisa till inhemsk lagstiftning, inklusive den inhemska
konstitutionen. Som avtalsslutande part är man skyldig att se till att den egna
lagstiftningen stämmer med de förpliktelser som man enligt det internatio-
nella avtalet har iklätt sig.
Om man förfasar sig över detta får man avvisa allt internationellt samar-
bete som bygger på förpliktande åtaganden.
Ett bra exempel på detta är Europakonventionen om mänskliga rättighe-
ter, där det också finns en domstol som ser till att de enskilda länderna följer
denna Europakonvention. Stiftar man lagar eller tillämpar lagar på ett sätt
som strider mot konventionen, så kan domstolen ålägga landet att ändra sin
lagstiftning eller tillämpa den på ett annat sätt. Även Sverige har ju råkat ut
för sådana saker, trots att vi inte gjort Europakonventionen direkt till svensk
lag. Det skall vi numera göra, och det tycker jag är bra.
Det är alltså inte någonting anmärkningsvärt i att också det här internatio-
nella avtalet går före svensk lagstiftning. Men av det skall man inte dra slut-
satsen att våra konstitutionella regler inte betyder någonting. Våra grundla-
gar reglerar vad Sverige kan ikläda sig för internationella avtal. De avgör
hur svenska företrädare kan uppträda i t.ex. ministerråd, regeringskonfe-
rensförhandlingar eller för den delen Europaparlamentet. De som företrä-
der Sverige är skyldiga att följa den svenska grundlagen.
Därför tycker jag det var bra att man avvisade den berömda s.k. ”platt-
läggningsparagrafen”. Den hade möjligen kunnat uppfattas som ett slags fri-
brev på förhand till svenska företrädare i t.ex. ministerrådet att gå med på
saker och ting som skulle strida mot den svenska grundlagen. Nu är det inte
så.
Eftersom alla de frågor i EU som skulle kunna få bäring på den svenska
grundlagen är av den arten att de kräver enhälliga beslut - jag tror inte man
kan hitta någon fråga inom området för majoritetsbeslut som skulle kunna
komma i konflikt med vår grundlag - så kan man därmed säga att vår grund-
lag binder Sveriges agerande i ministerrådet. Eftersom det där krävs enhäl-
lighet kan man därmed säga att vår grundlag har i det avseendet fått utsträckt
giltighet, till att gälla hela EU, om vi är med. EU:s ministerråd kan i prakti-
ken inte fatta beslut som skulle strida mot den svenska grundlagen.
I stället för att hävda att EU-medlemskap skulle försvaga grundlagen, så
skulle jag, herr talman, vilja hävda att EU-medlemskap förstärker tillämp-
ligheten av den svenska grundlagen. Den svenska grundlagen blir en restrik-
tion på beslutsfattandet i EU:s ministerråd och på vad som kan beslutas
också vid EU:s regeringskonferenser.
Jag tyckte det var viktigt att föra in den här aspekten i denna debatt.
Anf. 14 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag skall i den här debatten nöja mig med att ställa några
frågor till statsrådet Laurén.
Det är alltså klart att Sverige måste rätta sig efter hur EG-domstolen tol-
kar de gemensamma reglerna. Domstolar och myndigheter i EG-länderna
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
är därefter skyldiga att tillämpa EG:s regler, även om lagarna i hemlandet
inte har ändrats i enlighet med gemensamt beslutade regler. Jag undrar hur
statsrådet ser just på att detta skall kunna ske även om lagarna i hemlandet
inte har ändrats.
Det är också alldeles klart - vilket det har lämnats andra besked om från
regeringshåll - att principen om EG-rättens företräde innebär att det är EG-
rätten som gäller vid en konflikt mellan EG-rätten och nationella lagar och
regler. Det här gäller alla slags lagar i ett land, även grundlagar, och oavsett
om de nationella reglerna har tillkommit före eller efter en viss EG-regei.
Sedan finns det ett prejudikat från EG-domstolen om det ömsesidiga er-
kännandet av lagstiftning, dvs. att en regel i ett EG-land skall erkännas av
de andra länderna. Hur ser statsrådet på att EG-domstolen har gått så långt
i sina möjligheter till innovationer som man har gjort i det här rättsfallet?
Det är också klart att Högsta domstolen i fortsättningen måste rätta sig
efter EG-domstolens tolkning av EG-rätten. Trots att EG:s lagstiftning skall
utgöra en del av den svenska rättsordningen kommer Högsta domstolen i
Sverige även att sakna behörighet att ogiltigförklara sådana delar av vår lag-
stiftning. Anser statsrådet att det här går alldeles för långt och är delvis främ-
mande för svensk rättsordning?
Slutligen är det så att riksdagen nu har fattat ett beslut om en beredskap
för grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europaunionen. Jag
undrar: Anser statsrådet att det är objektivt och opartiskt att man gör på
detta sätt, innan folkomröstningen har skett? Borde man inte ha avvaktat
folkomröstningen innan man fattar ett beslut av den här karaktären? Om
resultatet blir nej, är ju de här förändringarna meningslösa.
Anf. 15 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag skall delta i nästa debatt om offentlighetsprincipen, men
jag kan inte låta bli att ställa några frågor när det gäller våra grundlagar, inte
minst efter Pär Granstedts anförande. Han säger att ett svenskt medlemskap
innebär att ministrarna måste följa våra grundlagar, att vi kommer att vara
med om att fatta besluten och att majoritetsbeslut gäller om några grundla-
gar skulle vara i farozonen.
Då undrar jag: Hur blir det? Daniel Tarschys sade i utredningen om utri-
kessekretessen att det när det gäller sakområden kan bli konsekvenser för
grundlagarna. I det fallet kan den situationen inträffa att det inte är fråga om
att det krävs ett majoritetsbeslut, utan vi kan också vara tvingade att ändra
grundlagen. Om vi inte ändrar grundlagen kommer ändå EG-rätten att
gälla.
Jag är förvånad över det något sturska svaret att det inte behövs något
undantag alls, utan att våra grundlagar är helt och hållet garanterade. Är det
verkligen statsrådets uppfattning? Jag får inte den uppfattningen när jag lä-
ser vad som sägs om t.ex. utrikessekretessen, där det kan handla om sakom-
råden som inkräktar på våra grundlagar.
Anf. 16 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag skall börja med att om igen förklara inom vilka områden
som grundlagarna kan aktualiseras. Inom integrationens huvudområde är
det alltså mest fråga om vanliga lagar, dvs. inte grundlagarna. Det är kanske
inte det som är föremål för den här debatten, utan här talar vi om grundla-
garna.
Den helt övervägande delen av våra grundlagar faller alltså inte inom
detta område. I skärningspunkten kan ligga en viss konflikt med några
grundlagar, precis som Ingela Mårtensson sade. Men detta är alltså en
mycket liten del.
Om det skulle bli så att en grundlag berörs, kan EG-domstolen få ta ställ-
ning till detta. Då har vi i anslutningsfördraget påpekat att vi inte överlämnar
någonting till gemenskapen, utan vi förutsätter att gemenskapen upprätthål-
ler ett verksamt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det skyd-
det skall alltså vara i nivå med vårt eget skydd i 2 kap. regeringsformen och
med den europeiska konventionen för de grundläggande fri- och rättighe-
terna.
EG-domstolen har varit mycket återhållsam och försiktig när det gäller att
komma in på medlemsstaternas grundlagsområden, därför att medlemssta-
ternas konstitutionella rätt ingår som en del i EG:s rätt. EG-domstolen har
alltså att ta hänsyn även till Sveriges konstitution om en sådan här fråga kom-
mer upp.
Vad händer då vid en konflikt mellan EG-rätt och svensk grundlag? Om
EG skulle besluta om ett direktiv som inte är förenligt med svensk grundlag,
kan det inte genomföras här i Sverige utan att grundlagen först ändras. Di-
rektiven förutsätter ju nationell lagstiftning, och riksdagen kan inte stifta
vanlig lag i strid med grundlag. Om en EG-regel från svenska utgångspunk-
ter framstår som konstitutionellt oacceptabel, menar jag att vi inte skall se
det som en konflikt mellan EG-rätt och nationell rätt. Vad frågan i stället
kommer att gälla är om EG-organet haft rätt att fatta ett sådant beslut. Lig-
ger detta inom ramen för den beslutanderätt som har överlåtits? Om svaret
på den frågan blir nej, gäller inte beslutet i Sverige.
Jag påpekar i interpellationssvaret att EG inte har någon annan beslutan-
derätt än den som medlemsländerna har överlåtit till gemenskapens institu-
tioner. Vad som är viktigt är att de själva inte har ensamrätt att bestämma
sin egen kompetens. När det gäller att fastställa gränserna för kompetens-
område har de nationella organen samma uppgift. Det var just den frågan
som behandlades av den tyska författningsdomstolen, när den i sin prövning
av Maastrichtfördraget uttalade att den avser att pröva giltigheten av EG-
beslut. Inom det överlåtna området bestämmer EG-domstolen ensam giltig-
heten i rättsakterna, men när det gäller gränserna har alltså nationella organ
samma uppgift.
Det är alldeles riktigt att EG-rätt har företräde framför nationell rätt, men
det är alltså inte så enkelt som att EG tar över i alla lägen.
Anf. 17 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi rör oss kanske stegvis framåt på det här området. Det är
alltså klart att den övervägande delen av textmassan i grundlagen, som gäller
att vi har kung, hur vi förrättar allmänna val m.m., handlar om sådant som
man inte i förstone kan förvänta sig att EG kommer att lägga sig i - även om
det inom EU finns republikaner som tycker att vi inte skall prata så högt om
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 100
|
Prot. 1993/94:100 2 maj 1994 |
demokratin när statschefen har arvsrätt. Men jag kan hålla med om att hela |
Det vi diskuterar är de delar där det kan bli konflikter. Konstitutionsut-
|
Svar på |
skottet har ägnat lång tid åt att bearbeta det här och säger bl.a.: ”När det gäller tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen Utskottet har också slagit fast att vi inte skall skriva in några principiella Det slås fast i domarna, som jag tidigare sade, att man inom EG betraktar Inte ens på det här området, nämligen det som berörs i kap. 2 om de I den information från Utrikesdepartementet som distribueras till och an- ”Det är EG-domstolen som avgör om EGs rättsakter överensstämmer I denna information framstår det som om EG-domstolen har den här ex- Anf. 18 LENA KLEVENÅS (s): Herr talman! Jag utgår från att det är tillåtet att debattera även med andra Pär Granstedt sade att det inte är något märkvärdigt med det här avtalet Pär Granstedt sade att ministerrådet inte kan fatta betslut som strider mot |
|
18 |
Hur är det med den svenska offentlighetsprincipen? I betänkande KU21, |
som jag citerade förut, står det på s. 17 att det finns ett problem, eftersom
vårt grundlagsskydd också i materiellt hänseende är mer långtgående än
andra länders.
Skall andra länder då följa den svenska grundlagen? Har vi i så fall under-
sökt vad som står i alla de andra ländernas grundlagar? Eller skall vi, om alla
ländernas grundlagar ingår i en gemensam samling av grundlagar, omfattas
av andra länders grundlagar?
Detta var en intressant upplysning. Jag undrar verkligen om det är så.
När jag fick denna tanke ur huvudet funderade jag på Tyskland. I Tysk-
land finns väl prisstabiliteten inskriven i grundlagen? Tyskland är ju väldigt
dominerande inom EU. Jag förstår att vi kommer att föra den ekonomiska
politik som Tyskland mer eller mindre dikterar.
Jag skall nu vända mig till statsrådet. Hon sade att EU bara har beslutan-
derätt över det som överlåts åt EU, men EU har ju sin egen grundlag. Eko-
nomin är det viktigaste, även enligt statsrådet. I Maastrichtfördraget står det
vad ministerrådet kan och skall göra med medlemsstater som har för stora
underskott. Man skall övervaka att statsskulden inte blir för stor. Man skall
ge rekommendationer om vad som skall göras. Man talar om vad som behö-
ver göras, och om det inte görs kan medlemsstaterna bestraffas på olika sätt.
Man kan t.o.m. utdöma böter. Gäller den grundlagen?
Anf. 19 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag vill rikta mig till statsrådet.
Bekymret är att vi genom den grundlagsändring som nu är vilande kom-
mer att lämna öppet för många andra grundlagsändringar utan att vi uttalar
att de faktiskt sker samtidigt. Det handlar bl.a. om regeringsformen 9 kap.
12 och 13 §§ om vår riksbank.
I och med att vi lämnar över beslutanderätten till EU - om Sverige blir
medlem i EU - har vi utan några juridiskt gällande undantag skrivit under
att vi skall gå med i den ekonomiska monetära unionen. Där skall vi arbeta
efter Maastrichtavtalet. Där står det klart och tydligt att vi redan från böljan
när vi blir medlemmar skall avskaffa vår nuvarande riksbank.
Vi fattar alltså ett beslut om en grundlagsändring, och därmed fattar vi
implicit en massa andra beslut som aldrig någonsin har diskuterats.
Jag vill gärna att statsrådet kommenterar detta.
Jag blev förvånad när statsrådet sade att riksdagen inte får stifta en lag
som strider mot svensk grundlag. Men ministerrådets förordningar blir di-
rekt gällande lag i Sverige utan någon omväg över riksdagen. Ministerrådet
har tydligen möjlighet att gå förbi vår grundlag utan besvär.
Jag skulle vilja citera ur min interpellation. I en debatt efter presentatio-
nen av det svenska avtalet sade vår statsminister: ”Den yttersta garantin för
svensk grundlag ligger i Sveriges riksdag och i grundlagen själv. Det är en
mycket viktig princip. Vi skall aldrig lita på någon annan än oss själva när
det gäller våra grundlagar. Vi skall aldrig göra våra svenska grundlagar till
föremål för andras beslutsfattande eller för andras medverkan. Svensk
grundlag gäller i Sverige. Beslut om svensk grundlag fattas av Sveriges riks-
dag. ---Detta respekteras av andra.”
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
I ljuset av vad som nu har sagts är det märkvärdigt att vår statsminister
har yttrat detta. Det bidrar verkligen till en stor förvirring.
Jag tycker, som Lena Klevenås, att en Kafkaliknande stämmning sprider
sig. Det är åtminstone inte med min fattningsförmåga möjligt att - med den
diskussion som förs officiellt och som statsrådet här har redogjort för - följa
vilken makt som vi i själva verket lämnar över till EU.
Anf. 20 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Statsrådet sade nästan ordagrant vad som står i konstitu-
tionsutskottets betänkande om vad som gäller vid en s.k. konfliktsituation.
Hon vill inte kalla detta för en konflikt, utan hon menar att man skall fråga
sig om EU-organet har haft rätt att med verkan för Sverige fatta ett sådant
beslut som det har fattat. Det handlar om vad vi har och inte har överlåtit.
Såvitt jag har förstått gäller det som vi har överlåtit regeringsformen. Kon-
flikten kan dock uppstå i våra andra grundlagar - tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen. Då kan man väl inte ställa sig dessa frågor.
Själva överlåtelsefrågan är ju hänvisad till regeringsformen, om jag har fat-
tat saken rätt.
Jag menar fortfarande att det kan uppstå situationer när det gäller sakom-
råden inom EU som gör att vår grundlag inte kommer att gälla. Vi kan sedan
välja att ändra den eller ej. Enligt de regler som råder kommer EG-rätten
att gälla i stället för våra grundlagar, oavsett vad vi gör. Därför ter sig det
citat som vi nyss hörde Birgitta Hambraeus läsa ännu mer exceptionellt.
Statsrådet säger att det handlar om få områden, men hon är medveten om
att det kan inträffa att vår grundlag inte kommer att gälla. Detta är viktigt
även om det bara handlar om några få områden. Kan statsrådet peka på
inom vilka områden vi kan riskera att vår grundlag inte kommer att gälla?
Anf. 21 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag vill till en böljan slå fast att EG-rätten har företräde även
i fråga om våra egna grundlagar. Detta är av betydelse även om det till en
böljan endast förefaller gälla några få områden. Det avgörande är att detta
öppnar stora möjligheter i framtiden för främst ministerrådet men också för
EU-domstolen.
I Sverige har vi haft en mycket restriktiv inställning till att domstolar skall
kunna ta över beslut som är fattade av ett parlament. Jag har också varit
negativ till att det skall finnas en författningsdomstol som kan ingripa.
I Europaunionen kommer EG-domstolen att få stor betydelse - den har
det redan. Den har aktivt bidragit till att utforma viktiga rättsregler genom
domstolsutslag som har blivit prejudicerande. Det kanske mest långtgående
rättsfallet är Cassis de Dijon-fallet. Det handlar om viktiga principer som
har utformats genom just EG-domstolens rättspraxis. Det fall som jag syftar
på gäller det ömsesidiga erkännandet av lagstiftningen, dvs. att en regel i ett
EG-land skall erkännas av de andra länderna.
På den här punkten vill jag ha en kommentar av statsrådet.
Slutligen vill jag säga att det är att gå före när man låter det nu vilande
förslaget påverka opinionen inför folkomröstningen. Ett nej skall vara ett
20
nej, liksom ett ja skall vara ett ja. Ett nej skall inte kunna öppna möjligheter
till att på nytt föra upp frågan på dagordningen.
Anf. 22 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag vill börja med att till Bengt Hurtig säga att det är alldeles
riktigt att EG-domstolen har en exklusiv rätt att uttolka EG-rätten - inom
sitt område. Det är just det som det handlar om.
Jag talade om vad som händer vid en kompetenskonflikt. I en kompetens-
konflikt har inte EG-institutionerna en exklusiv rätt att tolka gränserna för
kompetensen. De nationella organen har samma uppgift.
Lena Klevenås talade om offentlighetsprincipen. Vi får möjlighet att åter-
komma till den frågan i nästa interpellationsdebatt. Jag kan ändå säga så
mycket nu som att det inte finns några EG-regler som rör offentlighets- och
sekretesslagstiftning. Alla medlemsländer har sina egna lagar och bestäm-
melser. Offentlighetsprincipen kommer självfallet inte att beröras vid ett
medlemskap, eftersom vi skall fortsätta att tillämpa vår nationella lagstift-
ning i det avseendet.
Lena Klevenås tog också upp frågor som rör ekonomin. Ekonomin omfat-
tas av EG-rätten. På det området har EG-rätten företräde. Det har jag sagt
i mitt interpellationssvar, och det är ingen tvekan om det. Här är det alltså
fråga om vanlig lagstiftning, inte grundlagar.
Det är riktigt att EG-förordningar får omedelbar verkan i medlemslän-
derna. EG-förordningarna gäller dock för det mesta tekniska problem av
olika slag. Det är således främst fråga om tekniska anvisningar. Såvitt jag vet
finns det inga EG-förordningar som berör grundlagsområdet. I den mån
man vill komma in på det området sker det via EG-direktiv. Jag kan således
inte se att det är möjligt att en EG-förordning går emot en grundlag.
Hans Göran Franck ställde en fråga om varför man skulle anta ett vilande
förslag beträffande grundlagsändringarna inför en EG-anslutning. Om man
inte skulle ha antagit ett vilande förslag nu skulle man behöva vänta till år
1998 för att genomföra de nödvändiga ändringarna inför ett EG-inträde. Det
är naturligtvis inte önskvärt. Det är ingenting som på något sätt föregriper
en folkomröstning. Det är en sak som man måste ha om omröstningsresulta-
tet blir positivt. Om det inte blir positivt faller grundlagsändringen.
Lena Klevenås sade tidigare att det är mycket motsägelsefullt att vi avger
en deklaration om offentlighetsprincipen, vilket man inom EG sedan säger
att man har noterat men att man förutsätter att vi skall följa EG:s regelverk.
Vi skall självfallet följa EG:s regelverk i den här frågan. I det här fallet är
det fråga om det regelverk som EG har för sina egna institutioner. EG har
alltså inte några bestämmelser om offentlighet och sekretess utöver dem som
rör deras egna institutioner. Alla medlemsländer tillämpar sin egen lagstift-
ning. Det är stor spridning på de bestämmelser som de olika medlemslän-
derna har i detta avseende. Det finns ingen som helst önskan, vare sig hos
EG eller medlemsländerna, att harmonisera den här lagstiftningen. Vi kan
se framför oss att den här situationen kommer att bestå.
Anf. 23 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det gäller bara det som kan komma i konflikt med grundla-
gar. Det gäller ekonomi, handel och angränsande områden. Som debatten
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
har visat här är det viktiga områden. I regeringens egen informationsskrift
sägs på s. 4 att det är EG-domstolen som avgör om EG:s rättsakter överens-
stämmer med EG:s fördrag eller om de skall förklaras ogiltiga. Statsrådet
säger att om det gäller områden som faller under grundlagarna är vi också
kompetenta att avgöra det. Det uppstår då en konflikt. I den konflikten skall
vi hävda att vi också skall bestämma. Men det här står inte i den information
som i dag sprids till allmänheten. Det står bara rätt upp och ner att det är
EG-domstolen som avgör vad som är förenligt med EG:s fördrag eller inte.
Den här informationsbroschyren måste rimligen göras om.
Statsrådet försöker ge sken av att det är klart hur det förhåller sig. Konsti-
tutionsutskottet har också haft den ambitionen, men man säger t.ex. att tolk-
ningen av gällande rättsläge vad beträffar relationerna med EU är som fram-
gått av det föregående delvis motstridig. Maastrichtöverenskommelsen inne-
bär att rättssystemet nyligen har genomgått stora förändringar. Konsekven-
serna för utvecklingen av förhållandet mellan EU och medlemsstaterna är
det för tidigt att uttala sig om. Beträffande legalitetsprincipen om institutio-
nernas befogenheter säger man att det inte är lätt att fastställa vad som gäl-
ler. När det gäller överlåtelse av beslutsmakt säger man att det inte låter sig
helt lätt fastställas. Även konstitutionsutskottet anser att det här är mycket
svävande.
Vi har konstaterat att EG-rätten går före svenska lagar, även grundlagar.
Det är vi förmodligen överens om nu. Det leder till att grundlagen kan
komma att ändras i vad gäller regeringsformens beskrivning om domstolar-
nas ställning, vem som stiftar lag i Sverige, yttrande- och tryckfrihet och
Riksbankens ställning.
Det har hänvisats till den tyska författningsdomstolen och att dess princi-
per också skall gälla i Sverige. Om dessa principer skall gälla i Sverige bör
de rimligen också gälla i alla andra EU-länder. Det betyder att den tyska
författningsdomstolen i viss mening har rätt att överpröva EU-domstolens
beslut. I så fall skulle beslut som gäller utvidgning av befogenheter inom ra-
men för gällande fördrag inte ens kunna avgöras av EU-domstolen.
Anf. 24 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag vill försöka få statsrådet att svara på den viktiga frågan
om Riksbanken. Det nu vilande grundlagsförslaget innebär att riksdagen har
rätt att överlåta beslutanderätt till EU. Vi har rätt att bli medlem i EU efter
en folkomröstning. Har vi därmed avskaffat får riksbank? Jag vill upprepa
frågan: Har vi avskaffat vår riksbank?
I Maastrichtfördraget, i EMU, står det mycket klart uttalat att man nu
förbinder sig att böija anpassa sin riksbank så att den kan ingå i den gemen-
samma riksbanken. Vår riksbank kommer att bli ett avdelningskontor. Den
kommer inte på något sätt att kunna styras av riksdagen. Den skall vara oav-
hängig. Det visar sig att den tyska Bundesbank är mycket integrerad i stor-
företagen. Banken är inte oavhängig i största allmänhet, utan den är bero-
ende av någonting. Den är dock inte beroende av demokratisk kontroll.
Vad händer om det nu vilande grundlagsförslaget bekräftas efter valet?
Har vi därigenom avskaffat Riksbanken?
22
Anf. 25 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag skall bara kommentera hälften av det statsrådet sade,
nämligen frågorna om ekonomin. Ekonomin omfattas självfallet av EU-rät-
ten, som har företräde. Det är ett bra besked, och det är ett klarläggande
som kommer att vara till nytta i debatten. Många ja-anhängare vill inte läsa
det finstilta utan talar bara om visioner och förhoppningar. Jag tycker att det
är viktigt för mina partikamrater att få det klarlagt att det som står om den
ekonomiska politiken i Maastrichtfördraget gäller. Vi kan nog vara eniga om
att förändringar i fördraget måste ratificeras för att bli gällande.
Jag vill ta tillfället i akt att tala om vad som står om stater som har alltför
stora underskott i de offentliga finanserna. Det har vi i Sverige. För mig och
Socialdemokraterna är det oerhört viktigt att kunna bekämpa arbetslöshe-
ten och att föra en egen ekonomisk politik. Därför gör det mig mycket orolig
att det står att kommissionen skall övervaka att vi inte har för stort under-
skott. Det är framför allt två saker man skall titta på - förhållandet mellan
det förväntade och det faktiska underskottet i de offentliga finanserna samt
statsskulden.
Om en medlemsstat inte uppfyller de krav som gäller, skall kommissionen
utarbeta en rapport. Rådet skall fastslå om ett alltför stort underskott före-
ligger. Sedan skall det riktas rekommendationer till medlemsstaten i syfte att
få denna situation att upphöra inom en viss tid. Först offentliggör man inte
detta. Men om rådet konstaterar att medlemsstaten i fråga inte har vidtagit
effektiva åtgärder offentliggör man rekommendationerna. Rådet kan också
ålägga medlemsstater att vidta de åtgärder för att minska underskottet som
rådet anser nödvändiga. Ministerrådet kan alltså tala om för Sverige vad vi
skall göra med vår ekonomi.
Så länge en medlemsstat inte efterkommer ett beslut kan man vidta en av
följande åtgärder. Man kan kräva av medlemsstaten att den skall offentlig-
göra ytterligare uppgifter innan den får utfärda statsobligationer och andra
värdepapper. Man kan ompröva sin utlåningspolitik gentemot medlemssta-
ten. Man kan kräva av medlemsstaten att den skall deponera ett räntelöst
belopp av lämplig storlek hos gemenskapen. Man kommer i sista hand att
kunna bötfälla medlemsstaten.
Det här är alltså ett fördrag som gäller, enligt statsrådet, och som inte kan
ändras annat än genom att alla medlemsstater ratificerar ändringen. Jag är
glad över att jag har fått tillfälle att säga detta, och jag tackar statsrådet för
debatten.
Anf. 26 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag vill än en gång säga till Bengt Hurtig att informations-
skriften är riktig så till vida att EG-rätt går före nationell rätt - inom det
område som vi har överlåtit. Det gäller de fyra friheterna. Till 95 eller kan-
ske t.o.m. till 98 % är det fråga om vanliga lagar - inte grundlagar, som vi
debatterar i dag. Om det blir en konflikt mellan oss och EG vad gäller de
grundläggande fri- och rättigheter, som vi har listat i regeringsformens andra
kapitel, är det en sådan kompetenskonflikt, som jag talade om, där EG-
domstolen inte ensam kan lägga fast gränsen för sitt område. De nationella
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
23
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
24
organen får också säga sitt. I det sammanhanget är det naturligtvis mycket
viktigt vad som sägs här i Sveriges riksdag.
När det gäller den vanliga lagstiftningen har naturligtvis Högsta domstolen
och Regeringsrätten möjlighet, och i vissa fall även skyldighet, att inhämta
tolkningsbesked från EG-domstolen. EG-rätten skall naturligtvis vara en-
hetlig över hela området. De olika medlemsländerna skall inte kunna ut-
tolka EG-rätten på olika sätt när det gäller de fyra friheterna. Man måste ha
en enhetlig lagstiftning. Jag tycker att det säger sig självt. Enligt min mening
innebär det inte att EG-domstolen blir ett slags överhöghet i förhållande till
de högsta instanserna. Med ledning av tolkningsbeskedet får de avgöra hur
det ifrågavarande målet skall avgöras. Det är inte alls givet bara med tolk-
ningsbeskedet hur det skall avgöras.
Jag tycker att det är mycket viktigt att man i denna debatt försöker skilja
på vanlig lag och grundlag. Vi debatterar nu grundlagarna.
Jag skall svara på Birgitta Hambraeus fråga. Det är klart att vi inte skall
avskaffa vår Riksbank på detta sätt. Det vore egendomligt om det gick till
så.
Om det kommer upp en fråga som innebär att vi måste göra en grundlags-
ändring för att följa ett EG-direktiv, kommer naturligtvis den förändringen
att göras precis i den vanliga ordning som grundlagsändringar görs, dvs. med
två beslut av riksdagen med ett mellankommande val. Där kommer natur-
ligtvis riksdagen att ha all möjlighet att debattera den fråga som tas upp.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1993/94:134 om offentlighetsprincipen ochEU
Anf. 27 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Hans Göran Franck har med hänvisning till avtalet om
svenskt EU-medlemskap frågat mig varför Sverige avstått från att få undan-
tag som medför betryggande garantier för tillämpningen av den svenska of-
fentlighetsprincipen nu och framdeles.
Svaret är att vi inte behöver några undantag och att vi därför inte heller
har begärt några.
Som jag vid flera tillfällen här i kammaren har förklarat är offentlighets-
och sekretesslagstiftningen i EU:s medlemsländer en nationell angelägen-
het. Varje land har sin egen lagstiftning, och dessa skiljer sig ibland ganska
mycket åt. Någon önskan att harmonisera denna lagstiftning finns inte, vare
sig från medlemsländerna eller kommissionen.
Det förhåller sig dessutom så, att EG för att kunna harmonisera ett visst
lagstiftningsområde måste kunna grunda sitt beslut på någon artikel i de
grundläggande fördragen. Ministerrådet kan inte - som jag berörde alldeles
nyss i interpellationsdebatten med Birgitta Hambraeus m.fl. - lagstifta på
andra områden än dem där medlemsländerna givit gemenskapen behörighet
till det. Vad beträffar offentlighets- och sekretesslagstiftningen har medlems-
länderna inte överlåtit beslutanderätten till gemensamt beslutsfattande.
Utan en ändring av grundfördragen kan någon gemensam lagstiftning på
detta område alltså inte komma till stånd. Sådana ändringar av grundfördra-
gen förutsätter att samtliga medlemsländer är eniga. Vid ett svenskt med-
lemskap blir vi alltså inte bundna vid något som vi inte samtycker till.
Kommissionen, rådssekretariatet och de andra institutionerna har natur-
ligtvis också egna interna regler för hur de skall hantera sina handlingar.
Dessa regler följer inte något visst medlemslands bestämmelser på området.
Men institutionernas regler är å andra sidan inte tillämpliga i medlemslän-
derna.
Institutionernas hantering av handlingar har tidigare präglats av slutenhet
i teorin och öppenhet i praktiken. Det har för journalister och andra visserli-
gen inte funnits någon rätt att få ta del av handlingar som finns hos institutio-
nerna, men det har i praktiken inte varit svårt att få ut handlingar.
För en svensk som ser offentlighetsprincipen som något högst naturligt
förefaller ett sådant system främmande. EU har nu infört regler som alldeles
uppenbart är inspirerade av våra. Jag tvekar inte när jag säger att jag tror
att mitt besök i Bryssel i böljan av förra året har bidragit till detta. När jag
presenterade den svenska offentlighetsprincipen för bl.a. kommissionens
rättschef, förklarade man omedelbart att detta kunde vara något att låta sig
inspireras av.
Det finns mycket kvar att göra för att EU-institutionerna skall få ett sy-
stem som är lika öppet som vårt. Den svenska offentlighetsprincipen har ut-
vecklats under mer än 200 år. Man kan inte vänta sig att EU över en natt
kommer i fatt oss. Men den utveckling mot ökad öppenhet som hittills skett
har varit mycket snabb, och jag är övertygad om att denna utveckling kom-
mer att fortsätta. Som medlemmar får vi också möjligheter att driva på den
utvecklingen ytterligare.
Vad jag här har sagt om offentlighets- och sekretesslagstiftning har gällt
det generella planet. På de områden där EG har beslutanderätt kan det fin-
nas tystnadspliktsregler som medlemsländerna på ett sätt som är anpassat
till deras egna rättsordningar måste leva upp till. Det är emellertid fråga om
sekretessregler av det slag som vi mycket väl känner till från vårt eget sy-
stem. Grundlagsutredningen inför EG har gått igenom dem och inte påträf-
fat några materiella sekretesskrav som är artfrämmande i förhållande till gäl-
lande svensk sekretesslagstiftning. De svarar mot de s.k. sekretessgrunder i
tryckfrihetsförordningen som anger vilka intressen sekretesslagen får
skydda. Flertalet av dem rör skyddet för enskildas personliga eller ekono-
miska förhållanden.
Det kan alltså slås fast att Sverige behöver inga undantag för att offentlig-
hetsprincipen skall vara garanterad också för framtiden. Jag förstår över hu-
vud taget inte varför vi av EU:s medlemsländer skulle be om lov att få be-
hålla ett system som de inte begär att vi skall ändra.
Den deklaration som Sverige avgav vid förhandlingarnas slut har tillkom-
mit efter samråd i riksdagens EU-delegation. Den skiljer sig som Hans
Göran Franck påpekar inte nämnvärt från det uttalande som gjordes vid för-
handlingarnas inledningsskede. Det beror på att förhandlingarna inte givit
oss anledning att ändra uppfattning. Vi kommer att ha kvar vår offentlighets-
princip och meddelarfrihet också som medlemmar i EU.
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
26
EU:s medlemsstater har besvarat vår deklaration genom att notera vad vi
sagt och förklarar att de utgår från att vi följer de EG-regler som finns på
området. Det är självfallet vår avsikt. Hade vi velat ha några undantag från
dessa regler hade vi tagit upp förhandlingar om det. EU-ländernas svar be-
kräftar därigenom att offentlighetsprincipen låter sig väl förenas med ett
svenskt EU-medlemskap.
Anf. 28 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tackar statsrådet Laurén för svaret. Det är så magert som
jag kunde förvänta mig med hänsyn till att regeringen i EU-förhandlingama
misslyckats att åstadkomma något som helst resultat.
Den deklaration som regeringen gjorde i mars månad är, som statsrådet
själv framhåller, i praktiken densamma som när förhandlingarna inleddes i
februari förra året. Marsdeklarationen är huvudsakligen riktad till den
svenska allmänheten för att ge sken av att den har någon betydelse. Men så
är inte fallet. Den har ingen juridiskt bindande verkan.
Alla de svenska experter och tjänstemän som reser till Bryssel för att delta
i arbetsgrupper av olika slag med tjänstgöring där kommer att vara under-
kastade EU:s regler om sekretess.
EU-kommissionen har i mars, som svar på den svenska deklarationen, sla-
git fast att vår offentlighetsprincip inte ger svenskar rätt att avslöja förtroliga
EU-dokument.
Det är, enligt EU-kommissionen, en angelägenhet för svenska myndighe-
ter att genomdriva de undantag från tillgänglighet som EU kan besluta om
för sina dokument.
På särskild fråga i samband med deklarationen var statsrådet Dinkelspiel
nödsakad att medge att den svenska offentlighetsprincipen inte är juridiskt
bindande.
Det finns vidare ett direktivförslag inom EU om skydd för personuppgif-
ter, kallad datadirektivet, som på många punkter strider mot den svenska
offentlighetsprincipen. Det finns betydande risker för att detta direktiv kan
komma att genomföras av EU.
Vi vet inte heller om utvecklingen inom EU kommer att gå mot ökad öp-
penhet. Med hänsyn till att det stora flertalet länder inte erkänner offentlig-
hetsprincipen finns en påtaglig risk för en negativ utveckling.
Det är också mycket ovisst hur EU-domstolen skulle ställa sig till medde-
larfriheten om frågan kommer upp för prövning.
Den holländska regeringen är så missnöjd med den nuvarande situationen
inom EU och riskerna för den kommande utvecklingen att den vänt sig till
EU-domstolen.
Allt detta talar för att Sverige inte skulle ha nöjt sig med en ensidig dekla-
ration av den torftiga och betydelselösa innebörd som jag redan inlednings-
vis beskrivit.
Inför den massiva svenska kritiken förklarade statsrådet Laurén vid upp-
repade tillfällen att regeringen avsåg att i förhandlingarna inta en annan håll-
ning, som tillmötesgick kritiken. Men därav blev intet. Dessutom mörkläde
regeringen hela handläggningen.
Regeringens handläggning av denna fråga visar en allvarlig brist. Det rå-
der inget tvivel om att det förelåg ett starkt svenskt intresse av att få ett ut-
tryckligt undantag från tillgänglighet som EU kan besluta om. Läget kom-
mer att ytterligare försämras när förändringar om öppnare regler genomförs
beträffande den nuvarande alltför restriktiva utrikessekretessen.
Statsrådet Laurén har ett stort ansvar för det inträffade, och hon borde
självkritiskt överväga sin roll i detta sammanhang.
Anf. 29 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Statsrådet Reidunn Laurén säger att man i EU:s institutio-
ner har interna regler och att dessa regler inte tillämpas i praktiken, utan
institutionerna läcker som ett såll. Det är alltså inte så svårt att få ut hand-
lingar, vilket också har bekräftats av många journalister. Men det är ju otill-
ständigt att den byråkrat som sitter i institutionen skall avgöra vilken typ av
handlingar som skall lämnas ut. De handlingar han vill behålla sekretess på
lämnar han helt enkelt inte ut. På det sättet kan han alltså styra vad massme-
dierna får tillgång till och därigenom styra den offentliga debatten.
Det är därför vi i Sverige har diarier, vilka journalister kan gå in i och se
vad som inkommit till myndigheten. Även sekretessbelagda handlingar no-
teras i diarier. De betecknas då på ett sätt som gör att sekretessen inte röjs.
Kommer man hos svenska myndigheter att bibehålla principen att diarie-
föra handlingar så att journalister kan fråga efter dem, och vid diarier för
hemliga handlingar kan fråga varför handlingarna är hemliga, när myndighe-
ternas samarbete med EU utökas och ytterligare fördjupas, som det kommer
att göra vid ett medlemskap? Eller kommer svenska myndigheter att få an-
passa sig till EU:s regler, dvs. att inte ha sådana här diarier?
Den stora förändring som sker kan ju ske utan att vi i någon större ut-
sträckning ändrar vår sekretesslagstiftning. Men förändringen blir ändå på-
taglig. Det som tidigare hanterats som inrikespolitik kommer nämligen i väx-
ande utsträckning att handläggas som utrikespolitik. Därmed hamnar det
under utrikessekretessen. Det offentliga samtalet kommer, precis som
Grundlagsutredningen säger, att bli mer begränsat. En rad frågor och hand-
lingar kommer att handläggas med sekretess. Det har vi för övrigt haft en
särskild utredning om. Det räcker alltså inte att säga att det är förenligt med
nuvarande sekresslagstiftning. Man måste betrakta dessa förändringar i poli-
tiken som sker när det gäller hanteringen av handlingar.
Anf. 30 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag vill kommentera en mening i statsrådets svar. Statsrådet
säger: ”Jag förstår över huvud taget inte varför vi av EU:s medlemsländer
skulle be om lov att få behålla ett system som de inte begär att vi skall ändra.”
Jag förstår inte att statsrådet inte begriper att detta har varit nödvändigt.
Statsrådet sade i den föregående debatten i dag att det inte finns några
EG-regler om offentlighetsprincipen. Det är just det som är problemet,
nämligen att Sverige har något som de andra länderna inte har. Eftersom vi
nu skall föra över en mängd beslut till den gemensamma unionen, om vi blir
medlemmar, får vi också en mängd gemensamma handlingar som vi behöver
ta ställning till; vi skall ju samarbeta.
Den inre marknaden, som var böljan till unionen, går ju ut på det fria
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
28
flödet, tyvärr bara av varor, tjänster, pengar och människor. Men hur kan
man hindra cirkulationen av information, papper och underlag för beslut?
Jag har svårt att förstå det, när vi på alla andra områden tvingats anpassa oss
till likartade regler vad gäller varor, miljöfrågor, rörlighet för människor osv.
Vi har t.o.m. tvingats införa en gemensam flyktingpolitik. Vi får ju inte lov
att ha en egen, därför att människor då kommer in i Sverige och från Sverige
cirkulerar till andra länder i unionen.
Hur kan man då i ett av unionens länder ha en offentlighetsprincip med
tillträde för allmänheten till så gott som samliga handlingar? Dessa hand-
lingar skulle ju då kunna cirkulera i hela unionen. Det är väl självklart att
de andra EU-länderna, som inte riktigt har denna tradition, inte förstår vad
det är fråga om.
Det borde ha gjorts ett förtydligande. Frågan borde ha lyfts upp, och man
borde ha begärt ett undantag, så att alla de andra länderna hade insett att
Sverige, om Sverige blir medlem, bidrar med något, precis som statsrådet
säger, och att det påverkar hela sättet att arbeta på detta område.
Jag begriper inte hur statsrådet kan uttrycka sig på det sätt som hon gör i
svaret. Statsrådet förstår inte att Sverige behövde ta upp denna fråga för att
få ett undantag till stånd, utan påstår att vi självklart kan behålla vårt system.
Jag anser att det är självklart att vi inte kan ha ett eget system på detta om-
råde, och jag förstår inte att man inte kan förstå det.
Anf. 31 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! I denna kammare har det vid ett flertal tillfällen sagts av re-
geringens företrädare att offentlighetsprincipen är en omistlig del av vår de-
mokrati och att den tillhör vårt kulturella arv. Det fördes fram i den första
deklarationen inför förhandlingarna, och i slutskedet fördes ungefär likar-
tade formuleringar fram igen.
Trots detta vill man inte försäkra sig om att Sveriges offentlighetsprincip
inte riskerar att urholkas mer än nödvändigt. Det pågår nämligen redan en
urholkning av offentlighetsprincipen. Det finns redan förvaltningar som är
tvungna att införa mer sekretess än tidigare med anledning av den anpass-
ning som pågår i det svenska samhället. Om vi sedan blir medlemmar i den
europeiska unionen blir det precis som de talare som tidigare har talat i dag
sagt, nämligen att en rad frågor som vi i Sverige tidigare har fattat beslut om
kommer att föras över till unionen. Det är ju självklart. När man går in i en
union blir det ju så. Då kommer de facto omfattningen av offentlighetsprin-
cipen att förändras. Beslut som rör svenska medborgare kommer nämligen
inte att vara offentliga i samma utsträckning som hitintills.
Jag förstår att det är svårt att göra något åt det. Men det man kan göra är
att försöka verka för att de gemensamma regler som skall gälla blir så öppna
som möjligt. Sverige bör verka i den riktningen, vilket jag tror att Sverige
säkerligen kommer att göra.
Det EG-direktiv som Hans Göran Franck tog upp har däremot antagits
av Europaparlamentet efter att ha diskuterats i flera omgångar. Vissa för-
ändringar har också införts från kommissionens sida. Direktivet ligger nu
hos ministerrådet för beslut. Såvitt jag förstår var statsrådet nere i Bryssel
för att diskutera det. Jag vet inte om det var vid samma möte som det hänvi-
sas till i svaret, men avsikten var att det skulle bli klart att Sverige inte be-
hövde ändra sin offentlighetsprincip om EG-direktivet tillstyrktes.
Datalagsutredningen kom dock fram till att de samtal som statsrådet hade
med kommissionen i Bryssel på intet sätt garanterade att Sverige skulle
komma att behålla sin offentlighetsprincip. Tvärtom blev det uppenbart att
EG-direktivet inte är förenligt med den svenska offentlighetsprincipen. Med
det perspektivet tycker jag att det är märkligt att man säger att Sverige inte
behöver några undantag och att det finns garantier. Offentlighetsprincipens
omfång håller ju redan på att minskas, och vid ett medlemskap i Europeiska
unionen slår man inte ens vakt om det som man vet föreligger och som kan
komma att införas.
I Europaunionens länder har man en helt annan syn när det gäller den
personliga integriteten. Många tycker kanske att det förhållningssätt som
man har i södra Europa är bättre. Där tillåter man inte journalister att gå in
i olika handlingar som innehåller personuppgifter. Men då tycker jag att man
också skall säga att man tycker att vår offentlighetsprincip skall begränsas,
för att man tycker att man i EU har en bättre syn när det gäller personlig
integritet.
Offentlighetsprincipen innebär delvis att den personliga integriteten skyd-
das. Det är i det öppna samhället man kan se vilka uppgifter myndigheterna
samlar om de enskilda individerna. Det är en del av integriteten som man
inte skall bortse från. Därför tycker jag fortfarande att det är mycket märk-
ligt att vi från svensk sida inte har sett till att vi inte behöver ändra oss när
det gäller just detta EG-direktiv. Såvitt jag förstår kommer inte detta att falla
under det som statsrådet tidigare tog upp om det som vi har överlämnat och
det som kan komma i konflikt med regeringsformen. Detta ligger ju i tryck-
frihetsförordningen och är inte applicerbart.
I en diskussion i förra veckan med anledning av konstitutionsutskottets
betänkande uttalade KU att regeringsformen inte kan anses öppna en möj-
lighet att överlåta beslutande som väsentligt rubbar dessa principer utan att
det samtidigt görs en ändring av grundlag. Man avsåg då tryckfrihetsförord-
ningen.
Jag ställde då frågan om man kan se KU:s uttalande som ett slags förbehåll
att använda när en konflikt uppstår, så att man kan säga att Sveriges riksdag
har beslutat att inte göra ändringar.
Hur ser statsrådet på konstitutionsutskottets betänkande? Om man gör ett
sådant ställningstagande - statsrådet sade tidigare att det som vi säger här i
Sveriges riksdag är viktigt - håller då ett sådant förbehåll vid en eventuell
konflikt, t.ex. när det gäller just frågan om personlig integritet? Det är en
fråga som man lägger stor vikt vid och som väsentligen kan komma att rubba
vår offentlighetsprincip och andra principer som är viktiga för vår demo-
krati. Jag skulle gärna vilja ha svar på min fråga.
Anf. 32 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Vi har genom vår sekretesslagstiftning möjlighet att hemlig-
stämpla materia] som rör våra relationer till främmande makt - utrikessekre-
tessen. Grundlagsfäderna tänkte sig väl aldrig att våra egna inhemska lagar
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
30
skulle stiftas av institutioner i andra länder och därmed kunna bli föremål för
hemligstämpling enligt sekretesslagen. Men det är precis vad som har skett.
I förhandlingarna om EES-avtalet var det mycket som hemligstämplades
under åberopande av att förhandlingar pågick - plötsligt har vår lagstiftning
blivit en förhandlingsfråga som av denna anledning kan hemligstämplas.
Men också utrikessekretessen åberopades, eftersom det uppenbarligen
rörde främmande makt.
Daniel Tarschys utredning är ovanligt frisk och skön. Han tycker att vi
skall sluta med det överdrivna hemligstämplandet enligt lagen om utrikes-
sekretess och i stället friskt och frejdigt behålla vår offentlighetsprincip
också när det gäller EU:s institutioner i de fall det är fråga om gemensam
lagstiftning. Men då är problemet att vi har fått besked att vi, under förut-
sättning att vi blir medlemmar, skall rätta oss efter de gällande reglerna. In-
stitutionerna tillämpar alltså hemligstämpling och såvitt jag förstår en
mycket sträng sådan. Visserligen läcker det. Men om vissa saker läcker som
inte får läcka, kan tjänstemän inte bara avskedas utan deras pensionspoäng
dras in etc. Det är alltså fråga om viss repressalie och inte om något medde-
larskydd eller liknande.
Detta är vad som gäller där och som man kräver att vi skall gå in för så
fort någonting är gemensamt. Det blir alltså EU:s institutioner som kommer
att stifta de lagar som skall gälla i Sverige.
Då är min fråga till statsrådet: Tycker statsrådet liksom jag att det är lämp-
ligt att vi, innan de olika medlemsländerna godkänner vår medlemsansökan,
gör som Daniel Tarschys föreslår? Han talar bara frejdigt om att vi ämnar
fortsätta med vår offentlighetsprincip, att vi tänker läcka som såll, att vi tän-
ker göra prydliga register över alla de handlingar som på något sätt berör vår
egen inhemska lagstiftning, även när de upprättas i EU:s institutioner, och
att vi liksom nu kommer att välkomna alla människor som har lust att ta del
av detta, oberoende av nationalitet. Man behöver inte ens vara svensk med-
borgare för att ha denna rättighet. Detta vore ett effektivt sätt att snabbt få
offentlighetsprincipen gällande i EU. Men för att det inte skall bli väldigt
allvarligt framöver föreslår jag att vi, innan vi accepteras som medlemmar,
talar om att detta är vad vi tänker göra.
Anf. 33 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Hans Göran Franck försöker här måla upp bilden av att re-
geringen har misslyckats när det gäller offentlighetsprincipen. Jag menar att
det är en alldeles felaktig bild. Tvärtom har regeringen gjort precis det som
man föresatte sig att göra i böljan av förhandlingarna, vilket man också har
lyckats med.
Det har aldrig varit fråga om att försöka få något slags juridiskt bindande
verkan av en deklaration. Varför inte det? Om man skulle slå in på den vägen
skulle det nämligen innebära att vi ställer oss under EG-domstolen när det
gäller uttolkandet av vår offentlighetsprincip. Så fort det har blivit EG-rätt
av detta, vilket det måste bli om det är fråga om något med juridiskt bin-
dande verkan, är det EG-domstolen som har att göra en uttolkning. Den
situationen vill vi inte försätta oss i.
Det har från flera håll frågats varför inte Sverige har begärt undantag för
offentlighetsprincipen. I förhandlingarna förhandlar man om gällande exi-
sterande regler. Det är dessa som man begär undantag ifrån. Som jag inled-
ningsvis sade i mitt interpellationssvar, finns det på detta område ingen EG-
rätt att begära undantag ifrån, om man nu skall vara så formell. Det är då
självklart att man inte heller begär undantag. Vi har i detta hänseende vår
nationella lagstiftning. Vi sade i inledningen av förhandlingarna att vi ämnar
behålla den, och vid avslutandet av förhandlingarna sade vi i princip samma
sak. Tydligare än så kan man inte vara, menar jag, vare sig mot EG-institu-
tionerna eller mot medlemsländerna. Det är fullständigt kristallklart var
Sverige står i detta avseende.
Handlingar från EU som kommer hit omfattas av utrikessekretess. Det
var just därför som jag bad Daniel Tarschys att se över våra regler om utri-
kessekretess, vilket han har gjort. Som Birgitta Hambraeus mycket riktigt
sade, har han lämnat ett mycket bra förslag, nämligen att principen beträf-
fande utrikessekretessen fortsättningsvis skall vara offentlighet och inte,
som tidigare, slutenhet. Detta är ett mycket bra förslag. Detta är naturligtvis
något som man kommer att följa när det gäller EU:s handlingar.
Jag vill återigen understryka att vi i det här avseendet tillämpar vår egen
lagstiftning. Vi tillämpar alltså inte någon lagstiftning som rör EG:s interna
institutioner.
Beträffande direktivet om dataskydd, datadirektivet, är jag naturligtvis
väl medveten om att man i en arbetsgrupp under ministerrådet just nu disku-
terar ett förslag till direktiv till skydd för personuppgifter vid databehand-
ling. Men jag vill betona att detta fortfarande är ett förslag till kommissio-
nen. Arbetet med direktivet har gått mycket långsamt, och medlemslän-
derna har synpunkter på i stort sett varenda artikel. När frågan behandlades
i Europaparlamentet fanns det över 100 ändringsförslag.
Vi vet alltså inte i dag om det över huvud taget kommer något datadirek-
tiv. Men om det kommer något vet vi att det på många punkter kommer att
se helt annorlunda ut än kommissionens förslag. Det är bra, därför att det
finns inslag i direktivet som vi har varit mycket kritiska mot.
Från svensk sida har vi framfört våra synpunkter på förslaget både till
kommissionen och till medlemsländerna. Vi har däremot inte tagit upp frå-
gan som en formell punkt i förhandlingarna. Förhandlingarna har - det vill
jag återigen understryka - handlat om existerande EG-rätt. Det här är ett
förslag, och man förhandlar inte om förslag.
Det mesta talar för att något datadirektiv inte kommer att existera före
den 1 januari 1995. Vid ett ja till EU vid folkomröstningen kan Sverige som
medlemsland vara med fullt ut när det gäller att utforma nya EG-regler.
Anf. 34 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Statsrådet Lauréns inlägg är märkligt, därför att hon nu gör
om hela frågan till att ingenting egentligen behövs. Det räckte egentligen
med den ursprungliga deklarationen. Samtidigt har hon vid flera tillfällen
förklarat att man skulle beakta kritiken. Hon gjorde det bl.a. på ett mycket
uppmärksammat möte ordnat av TCO, där jag deltog i debatten.
Ingenting av det som Reidunn Laurén har framfört vid flera tillfällen har
uppfyllts. Det har inte blivit något som helst resultat. Man har förhandlat
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
om detta. Man har eftersträvat att få en gemensam deklaration med EU,
men man har inte lyckats. Som svar på den svenska deklarationen har man
i EU klart sagt ifrån att det är en skyldighet för svenska myndigheter att ge-
nomdriva de regler som EU kan komma att besluta om på det här området.
Det är också alldeles tydligt för var och en som hör på den här debatten
att statsrådet försöker att undgå alla de frågor - jag upprepar dem inte nu
utan hänvisar till mitt anförande - som gjorde att det fanns ett starkt behov
av att få ett förbehåll och ett uttryckligt undantag, som hon själv i tidigare
debatter har försökt ge sken av att hon eftersträvar. Därför är regeringens
sätt att hantera frågan mycket olyckligt. Man har inte velat tala om hur man
har agerat under resans gång och i slutskedet.
Här är det av särskilt intresse vad ett departementsråd i Justitiedeparte-
mentet sade, nämligen att man eftersträvade att få en annan lösning, men
att det inte gick för sig. Det som jag har framfört här i debatten är synpunkter
som kommer från många håll. Invändningar finns bl.a. att läsa i professor
Håkan Strömbergs artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift.
Anf. 35 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Det nya om vi skulle bli medlemmar i unionen är att många
lagar som skall gälla i Sverige kommer att stiftas inom EU i Bryssel, där vi
är med som en minoritet. Lagar kommer att stiftas av internationella över-
statliga organ.
Svensk lagstiftning och de lagar som har gällt i vårt land har följt en öppen
process. Underlagsmaterialet har varit offentligt. Man har haft ett remissför-
farande som innebär att alla som har berörts av en lag har kunnat ta del av
bakgrundsmaterial och vända sig till myndigheterna. Massmedier har kun-
nat följa lagstiftningsprocessen, och man har kunnat göra uppvaktningar.
Såvitt jag förstår är det annorlunda i EU. Det är svårt därför att det sker
på en annan plats och på ett annat språk. Men om vi nu vill hålla på att of-
fentlighetsprincipen skall gälla i fortsättningen skall vi inte kalla det för en
utrikesfråga så fort det handlar om en lag som blir giltig i Sverige. Utrikes-
sekretessen skall inte gälla. Det innebär att vi måste gå in på kommissionsni-
vån.
De lobbyorganisationer som förser kommissionen med underlag till för-
slag till lagar skall alltså offentliggöras. Vi måste se till att vår kommissionär
läcker som ett såll och gör ordentliga register över allt. Det är finessen. Det
skall gå att få tillgång till allt bakgrundsmaterial och inte bara till vad någon
plockar ut, så att man vet vilka som har påverkat de lagförslag som läggs
fram.
I ministerrådets hundratals arbetsgrupper, där våra tjänstemän befinner
sig tillsammans med tjänstemän från andra länder, behandlas allt material
innan man kommer fram till beslut. Man måste se till att det materialet blir
offentliggjort. Det material som finns på bordet när ministerrådet fattar sina
beslut skall också offentliggöras.
Är statsrådet beredd att se till att det här sker och att tala om att vi ämnar
göra detta enligt Daniel Tarschys förslag? Tala om det för medlemsstaterna
i EU innan de tar ställning till vårt medlemskap!
32
Anf. 36 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag fäste mig vid en passus i statsrådets anförande där hon
sade att man inte vill ha något juridiskt bindande avtal med verkan i Sverige
när det gäller offentlighetsprincipen. Då skulle det bli EG-rätt, och då är det
EG-domstolen som bestämmer. Detta är också ett erkännade av att det yt-
terst blir EG-domstolen som avgör hur det skall tolkas när det väl har blivit
EG-rätt, även om vi själva beslutar om offentlighetsprincipen.
Jag har en fråga om hur det blir med diarier över sekretessbelagda hand-
lingar som vi får från EU, alltså sådana diarier som våra myndigheter för.
EU har inga diarier. Kommer EU att tolerera att svenska myndigheter för
diarier så att svenska journalister kan gå in och se att det finns ett antal hand-
lingar och kanske också få motiveringar till att de är hemligstämplade? Det
skulle vara intressant att få svar på den frågan.
En annan fråga gäller om en svensk journalist som arbetar i Bryssel skulle
få ut sekretessbelagda handlingar av en hög funktionär på någon av EU:s
institutioner. Där råder inte meddelarskydd och meddelarfrihet, utan man
skulle i princip ha rätt att göra efterforskningar om vem det är som har läm-
nat ut uppgifter. Man skulle kunna fråga journalisten varifrån han har fått
sina uppgifter. Om han däremot åker hem till Sverige skulle man inte ha rätt
att ställa de frågoma. Här i Sverige gäller att man inte får försöka förmå en
journalist att avslöja vilka källor han har, även när det gäller en viss typ av
sekretessbelagda handlingar.
Jag ser att det kan finnas en risk för konflikt mellan hur EU:s institutioner
ser på saken och hur vi ser på den. Detta skulle jag gärna vilja ha klarhet i.
Kommer EU:s myndigheter att kunna begära att via den svenska regeringen
få ta reda på hur en sekretessbelagd handling har läckt ut från EU:s myndig-
heter?
Mina två frågor rörde alltså dels diarier, dels svenska journalisters arbets-
förhållanden i EU:s institutioner.
Anf. 37 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Statsrådet säger att det är fullkomligt kristallklart var vi står.
Jag tycker inte att det är kristallklart var vi står, och jag tycker faktiskt att
det aldrig har varit det. Det hela går inte ihop, när man först säger att offent-
lighetsprincipen är en omistlig del av vår demokrati och sedan, då man ser
hur det kommer att bli, säger - t.ex. när det gäller utrikessekretessen - att
vi kommer att flytta över en mängd beslut. Detta kommer de facto att inne-
bära att offentlighetsprincipens betydelse minskar för det svenska samhället
och för den svenska befolkningen. Jag tycker att man skall tala om detta, så
att folk vet vad som gäller.
Om EG-direktivet säger statsrådet att vi tillämpar vår egen lagstiftning
och att vi inte behöver bry oss därför att det är vår nationella lagstiftning
som gäller på det här området - alltså beträffande vad som är inom Sveriges
gränser. Statsrådet är fullt medveten om det EG-direktiv som finns. Men
statsrådet säger: Vi vet inte vad det blir av det. Det här är inte färdigt ännu.
Om vi skall diskutera detta får vi också diskutera existerande lagstiftning.
Men här har man ju kommit så pass långt i sina tankegångar att man har
arbetat med detta i flera omgångar i Europaparlamentet. Man har ju ställt
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 100
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
34
sig bakom detta, och de ändringar som har gjorts har på intet sätt inneburit
att offentlighetsprincipens krav har tillgodosetts från svensk sida. Fortfa-
rande är det dock så att man väger den registrerades intressen mot allmänhe-
tens intressen. Då väger den registrerades intressen tyngre. Det är det syn-
sätt som gäller i medlemsländerna. Jag har inte sett att man kommer att
ändra på det i det här fallet.
Eftersom det är så pass stor risk för att nämnda ordning kommer att in-
föras tycker jag att man skulle ha garderat sig.
Hur ser statsrådet på riksdagens uttalande om att man inte överlåter nå-
gon beslutanderätt som väsentligt rubbar tryckfrihetsförordningen och vår
offentlighetsprincip? Om t.ex. det här EG-direktivet går igenom kommer
det, som jag ser saken, att bli en ordentlig rubbning av offentlighetsprinci-
pen. Hur ser statsrådet på detta? Kan det som vi säger här i riksdagen använ-
das som ett förbehåll?
Vidare tycker jag att det är en märklig diskussion när man säger att det är
domstolen som avgör om vi skall få undantag. Men om EG-direktivet går
igenom blir det ju domstolen som i alla fall kommer att avgöra hur det skall
vara beträffande vår offentlighetsprincip.
Anf. 38 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Hans Göran Franck återger mina tidigare uttalanden felak-
tigt. Jag har nämligen aldrig talat om att vi syftar till att få ett förbehåll eller
ett undantag. Vad jag har talat om - det gäller i synnerhet det TCO-semina-
rium som Hans Göran Franck berörde - är att vi skulle försöka få en bra
markering, och det är just vad vi har fått.
Bengt Hurtig ställde två frågor. Jag kan säga att vi kommer att fortsätta
att föra diarier enligt vår egen lagstiftning. En svensk journalist som får ut
handlingar från EU har ingen som helst skyldighet att svara vid efterfråg-
ningar. EU har möjlighet att göra efterforskningar inom sina egna institutio-
ner. Men man kan inte gå så långt att man påstår att svenska journalister
skulle ha någon skyldighet att svara på sådana frågor. Så är det alltså inte.
Jag vill alltså återigen framhålla att offentlighetsprincipen är en omistlig
del av vårt politiska och kulturella arv. Detta har vi framhållit hela tiden un-
der förhandlingarnas gång. Det kan inte ha undgått någon. Den här lagstift-
ningen tänker vi behålla. Just därför att vi tänker behålla den oinskränkt och
utan ens marginella förändringar, har vi inte på något sätt förhandlat om
den.
Det som Hans Göran Franck väljer att tala om som förhandlingar var van-
liga, konventionella, underhandskontakter som man tar när man avger de-
klarationer i internationella sammanhang. Det är inget konstigt med det. Så
gör man allmänt. Vi har alltså avgivit den deklaration som vi ville avge. Se-
dan är det intet mera med det.
Anf. 39 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det är på det viset att regeringen eftersträvade att få till
stånd en gemensam deklaration med EU. Det finns det klara belägg för i ett
uttalande av Göran Schäder, departementsråd på Justitiedepartementet. Vi
riksdagsledamöter vet också på andra vägar att det var på det sättet. Vidare
har regeringen presenterat ett antal mer eller mindre omöjliga förslag i den
här riktningen.
Här har det förts diskussioner om möjligheterna att få till stånd nämnda
lösning. Men EU har klart sagt ifrån. Något sådant blir det inte. I stället är
det en skyldighet för Sverige att följa de beslut som kan komma att fattas av
EU i de här frågorna. Det gäller också de regler som är aktuella. Diarier kan
inte föras om direktivet går igenom. Det är ett exempel på en situation som
kan uppstå.
Vidare hade regeringen diskussioner om att få till stånd en nordisk dekla-
ration i de här frågorna. Men inte heller det lyckades man med. Man kan väl
dessutom säga att det finns bättre uttalanden från andra håll än det som har
uttalats från svensk sida.
Statsrådet Reidunn Laurén försöker här säga att hon vid TCO-mötet en-
bart syftade till en markering. Men då måste väl berget ha fött en råtta. Den
deklaration som nu är gjord är ju i praktiken inget annat än den deklaration
som gjordes från början. Där fick dock genom statsrådet Laurén hela audito-
riet ett klart intryck av att sådana förändringar skulle vidtas i förhandlingslin-
jen som tillgodosåg kritikernas krav. Det har man alls inte gjort. Därför kan
jag på nytt fastslå att regeringen har misslyckats i sitt agerande både i EU
för egen del och tillsammans med de nordiska länderna.
Jag tycker att det här är en allvarlig fråga, av det enkla skälet att det rör
sig om en grundläggande demokratisk princip, som det är ytterligt angeläget
för oss att kunna vidmakthålla. Här hade det behövts ett klart undantag.
Anf. 40 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Det som Hans Göran Franck säger är alldeles riktigt, nämli-
gen att det under ett stadium förekom diskussioner om att försöka åstad-
komma en gemensam nordisk deklaration. Jag har också uttalat att jag
tycker att det skulle ha varit bra. Men nu visade det sig att det inte gick att
åstadkomma detta, därför att vi hade olika förutsättningar för denna dekla-
ration. Ett skäl var att Sverige är det enda land som har meddelarfrihet.
I en gemensam nordisk deklaration hade vi ändå varit tvungna att skilja
ut Sverige i det här avseendet. Under de omständigheterna blev slutsatsen
att det var bättre att de nordiska länderna avgav särskilda deklarationer.
Jag kan inte alls hålla med Hans Göran Franck om att de andra länderna
har bättre deklarationer än Sverige, tvärtom. Sverige har den längre gående
deklarationen och den tydligare deklarationen.
Jag har aldrig utlovat någonting annat än en bestämd markering när det
gäller offentlighetsprincipen. Om Hans Göran Franck går tillbaka och läser
vad som sades vid seminariet kommer han att kunna konstatera det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
35
|
Prot. 1993/94:100 2 maj 1994 |
5 § Svar på interpellation 1993/94:132 om meningsfull sysselsättning |
|
Svar på |
Anf. 41 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c): Herr talman! Carl Olov Persson har frågat mig om vilka ytterligare åtgär- Den för svenska förhållanden mycket höga arbetslösheten har, som Carl För det första - vilket för den långsiktiga utvecklingen av samhällsekono- För det andra har regeringen gjort mycket betydande satsningar på utbild- För det tredje har de akuta arbetslöshetsproblemen mötts med en mål- Från en totalt raserad grund år 1991 har det nu lagts fast ett underlag för Regeringens bedömning, som framgår av den reviderade finansplanen, är Sammantaget ger regeringens förslag möjligheter för ca 380 000 arbetslösa Det är med andra ord ett mycket omfattande åtgärdsprogram. Ett fullt |
36
arbetslösa är beredda att ta erbjudna studieplatser, praktikplatser och andra
föreslagna åtgärder.
Det är emellertid viktigt att hålla i minnet att vändningen på arbetsmark-
naden sker från en situation med en unik minskning i sysselsättningen och
en historiskt sett hög arbetslöshet. Det ställer stora krav på utformningen
av arbetsmarknadspolitiken under de kommande åren. Långtidskalkylerna
tyder på att det krävs många år av hög tillväxt för att återvinna de arbetstill-
fällen som gått förlorade.
Tillskottet av nya arbeten måste ske inom näringslivet för att återhämt-
ningen skall bli bestående. Det är därför väsentligt att näringslivet utnyttjar
möjligheterna att ersätta det höga övertidsuttaget med nyanställningar och
dessutom tar chansen att investera och tidigarelägga nyanställningar så att
efterfrågan kan mötas med en intrimmad personal och produktionsapparat.
AMS genomför nu en bred informationskampanj riktad till arbetsgivarna
i detta syfte. I kampanjen ingår att sprida kännedom om möjligheterna och
utvecklingen på arbetsmarknaden. Kampanjen redovisar bl.a. möjlighe-
terna till GAS och rekryteringsstöd för nyanställning samt den förändrade
arbetsrättslagstiftningen. Regeringen föreslår också i kompletteringspropo-
sitionen att Arbetsmarknadsverket under nästa budgetår skall få göra tillfäl-
liga personalförstärkningar för att ge arbetsförmedlingen ökade möjligheter
till direktkontakt med företagen. En fördel med ungdomspraktiken, i detta
sammanhang, är att den gett arbetsförmedlingen ett bredare kontaktnät med
företagen. Det underlättar arbetet med aktiva företagskontakter när kon-
junkturen vänder. Arbetslivsutveckling (ALU) kan i detta sammanhang
också bidra positivt genom sitt upphov till en mångfald av idéer och initiativ.
Anf. 42 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Jag tycker
att det är mycket viktigt att vi tar vara på den vilande resurs som de arbets-
lösa är. De arbetslösa i sig är inget problem. Problemet är faktiskt hur vi
politiker, facket, m.fl. sköter arbetsmarknaden, hur vi ser till att sysselsätt-
ning kommer till stånd för både ungdomar och äldre.
Den här interpellationen har kommit till stånd i samarbete med ett antal
arbetslösa hemma i Västmanlands län. De arbetslösa hemma säger: Vi vill
inte ha kontant arbetsmarknadsstöd eller a-kasseersättning. Vi vill ha ett ar-
bete, så att vi kan göra rätt för oss. Det är en fin inställning.
Mina arbetslösa vänner hemma i länet säger: Vi måste beredas möjlighet
till meningsfull sysselsättning. Här får varken fack eller arbetsgivarsynpunk-
ter sätta upp några som helst spärrar. Det är bättre att den arbetslöse in-
skolas parallellt med en som arbetar kvar än att han/hon stannar hemma och
slår ihjäl tiden. Detta innebär samtidigt att företagen får dubbel kompetens.
Det blir en mjukare övergång när någon slutar på arbetsplatsen eller när or-
deringången stiger, som den gör nu t.ex. Facit har vi alltså redan.
Under dåliga tider ser man ingen ljusning någonstans. Nu råder det redan
brist på kompetent arbetskraft, med övertidsuttag som följd, och det bara
ökar. Det är inget farligt med litet dåliga tider, bara man använder dem till
att bygga upp kompetensen och arbeta för att möta de bättre tider som alltid
kommer efter det att det har varit dåliga tider.
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 100
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
38
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Vad kan vi göra för att få ett bra
program på det här området?
Anf. 43 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Det som är avgörande är att vi måste ta stora steg mot fler
ordinarie jobb. I dag har Arbetsmarknadsverket hand om drygt 6 % av ar-
betskraften. Det är mycket svårt att komma väsentligt högre. Jag har högre
ambitioner än så, men det visar sig att Arbetsmarknadsverket i dag inte kan
utnyttja erhållna medel.
Övertiden tog jag också upp i svaret. Jag menar för min del att det nu är
rätt tid att byta ut övertiden mot nya ordinarie jobb. Det går rätt bra nu när
det gäller export och tillverkning. Min och många andras bedömning är att
det kommer att vara väsentligt högre fart till hösten. Därför är det bra att
rekrytera nu, så att personalen är inskolad till hösten. Jag tänker därför kalla
till mig representanter för näringslivet och för fackliga organisationer just
för att resonera igenom övertidsfrågan ordentligt.
Carl Olov Persson har kanske lagt märke till att arbetslösheten har mins-
kat med drygt 1 000 personer per dag de senaste tre veckorna. Min bedöm-
ning är att den kommer att fortsätta att minska ett tag till, men sedan kom-
mer det ut ovanligt många elever från våra universitet, högskolor, gymnasie-
skolor osv. Det gör att problemen inte är över, men utvecklingen går åt rätt
håll.
Vad kan göras? När det gäller tillfälliga åtgärder kan jag säga att Arbets-
marknadsverket har alla de resurser det behöver. Jag har mycket kontakter
med både stora och små företag och resonerar igenom dessa frågor. Carl
Olov Persson har nog lagt märke till att t.ex. ABB tar in 3 000 ungdomsprak-
tikanter, en på var tionde anställd, för att skola upp dem. Man har också sagt
att man tror att många av dessa kan bli anställda efteråt. Flera andra stora
svenska företag jobbar på samma sätt i dag. Det är jag tacksam för. De små
företagen har hela tiden ställt upp på ett hyggligt sätt när det gäller ungdoms-
praktikanter.
A och O är emellertid att vi får framtidstro, inte bara i de stora företagen
utan också i alla våra små företag. Det är först då det vänder på allvar.
Positivt är också att konsumtionen har böljat öka litet i vårt land efter en
stark nedgång.
Negativt är att ränteutvecklingen har varit åt fel håll i nu snart tre måna-
der. Det har internationella orsaker. Det oroar naturligtvis marknaden, som
också oroas av det höga svenska budgetunderskottet. Det är ett långsiktigt
arbete att steg för steg nedbringa budgetunderskottet.
Det skulle vara positivt ur framför allt sysselsättningssynpunkt om räntan
kunde bringas ner ett par procentenheter. Då vågade både den enskilde och
företagen investera på ett annat sätt.
Anf. 44 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag håller med om att den viktigaste åtgärden för att få ord-
ning på sysselsättningsläget faktiskt är att vi för en sund ekonomisk politik,
skapar förtroende för Sveriges ekonomi och på det viset får ner räntorna.
Det skapar förutsättningar för ett bättre läge på investeringssidan, och då
får fler arbete. Likaså blir börsen mer intressant med lägre räntor, och man
får in mer pengar till investeringar. Det var på god väg. Sedan blev det en
svacka i förväntningarna i januari i år. Vi får hoppas att förväntningarna
kommer tillbaka. Det kan vara nog så svårt under ett valår, med tanke på
att det finns partier som skrämmer dem som skall investera med att de kom-
mer att beskattas hårdare i framtiden.
Faktum är att de arbetslösas situation är så pass svår att vi måste göra litet
mera. Vi har satsat 32 miljarder på AMS - det låter väldigt mycket - och på
arbetslöshetskassan. Det är stora underskott. Men vad får vi ut av det? För
att de som redan har arbete skall vara beredda att betala måste pengarna gå
till vettiga saker, till att bygga upp en god framtid med den vilande resursen.
Jag vill peka på några saker man kan göra.
Jag tog upp att man skulle låta den som är ung och arbetslös gå intill någon
som redan har arbete och som kan lära ut erfarenheter från arbetslivet. På
det viset får man ytterligare en kompetent person. Här tror jag att ungdoms-
praktikplatserna är mycket bra. Jag håller med arbetsmarknadsministern om
att det är en bra satsning. Men jag tror att det fuskas en del i det samman-
hanget, framför allt i introduktionen. Man lägger upp dåliga arbetsprogram.
Det gäller att verkligen se till att ungdomarna skolas in i ett nytt arbete, att
det inte bara blir terapi.
En så stor del som 40 % kommer in i praktikplatser i den offentliga sek-
torn. Det finns inga förutsättningar för dem att få arbete. Det är inte avsik-
ten inom den offentliga sektorn att ta in mer folk just nu. Jobben måste ska-
pas i den privata sektorn.
Det är erhört viktigt att de riktigt små företagen också tar in ungdomar.
Jag vet att facket ställer ganska omöjliga krav, som är svåra att uppfylla, man
måste ha kollektivavtal osv. Det har hindrat en hel del. Det är viktigt att vi
tar itu med det. Det har visat sig, att sedan man började ta betalt -1 000 kr av
företagen de första sex månaderna och 3 000 kr för nästa period - utnyttjas
systemet bättre. Från den 1 januari till mitten på december har 3 000-4 000
fler ungdomar fått jobb. Det har varit bra att man ställt krav på arbetsgiva-
ren.
Anf. 45 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! För nästa budgetår har Arbetsmarknadsdepartementet och
Utbildningsdepartementet ett gemensamt förslag som ger 77 000 extra ut-
bildningsplatser. Det tycker jag är mycket positivt. Det Carl Olov Persson
är ute efter försöker man nu göra på ABB. Där tar en ordinarie anställd an-
svar för en ung praktikant.
Ungdomspraktikplatserna har varit uppe i 93 000 för något år sedan och
har sedan legat på 60 000, 70 000 och 80 000. Det går alltid att spåra när det
inte riktigt fungerar som man har tänkt sig. Ofta fungerar det väldigt bra för
de ungdomar som själva söker praktikplatsen, och det gör väldigt många.
Om man däremot blir placerad och inte är riktigt intresserad, är det litet be-
svärligare.
Jag håller med Carl Olov Persson när det gäller offentlig kontra privat sek-
tor. Det gamla systemet för ungdomar ledde i det närmaste till 100 % till
primärkommunerna. Där är det tillräckligt många som vikarierar och vill in.
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
Det leder inte till anställningar i någon större utsträckning. Det nya systemet
för ungdomspraktiken har lett till att ungefär två tredjedelar av ungdomarna
är i privat verksamhet och en tredjedel i offentlig. Så ser vår arbetsmarknad
ut.
Jag vill här passa på att nämna rekryteringsstödet. Det ökar nu kraftigt.
Det beror på att företagen efter en inskolningsperiod ser möjligheter till en
fast anställning. I det förslag som nu lagts fram säger regeringen som sin me-
ning att rekryteringsstödet i den nu uppåtgående konjunkturen är en viktig
åtgärd.
Anf. 46 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Det verkar väldigt vettigt med ett förslag över gränserna
mellan Arbetsmarknadsdepartementet och Utbildningsdepartementet för
att ordna så många utbildningsplatser. Det är tacksamt att ABB ställer upp.
När ABB, Ericsson och andra stora företag ställer upp kan det blåsas i ba-
sun, men det är också väldigt många som får arbete i de små företagen.
Jag var nere i Anderstorp och talade med en företagare där. Det var bara
någon månad efter det att det här systemet kom till. Företagaren sade så här:
”På en gång, inom 14 dagar, var det faktiskt slut på alla de ungdomar som
behövde plats. Vår avsikt är inte att sätta dessa ungdomar i något tempoar-
bete där de skall få gå som billig arbetskraft. Vår avsikt är att bygga upp
kompetensen så att de skall få arbete. Vi vill ha dem kvar i vårt företag hela
deras livstid.” Det är väl ungefär så som det skall vara.
I den offentliga sektorn har man missuppfattat detta. Man har den gamla
inställningen som man hade när det var ungdomslag förra gången, att det
skulle vara något slags lekfull verksamhet. Men det här handlar ju inte om
det, utan det handlar om att ungdomarna skall skaffa sig möjligheter att se-
dan ta över och sköta ett arbete, såvitt jag har förstått. Jag hoppas att detta
kan inpräntas.
Det finns också andra saker som skulle kunna åtgärdas. Man skulle t.ex.
kunna gå litet längre när det gäller ROT-sektorn och de 30 % som får dras
av. Jag hörde en bankman hemma säga, att om man inte går så långt som till
åtminstone 50 % kommer det att fortsätta att vara på samma sätt. Han skulle
bygga om, och varje kväll ringer det någon och erbjuder sina tjänster för
75 kr i timmen. Det går ju till så att man jobbar samtidigt som man har ar-
betslöshetsersättning. Då förstör man den övriga marknaden.
En annan svår fråga gäller dem som har låg utbildning. De personer som
är dåligt utbildade kommer aldrig att få något jobb i framtiden, vilket är en
del av den strukturförändring som i dag sker. Vad gör vi åt de lågutbildade?
Vad gör vi för att skapa studiemotivation?
Jag hade besök av en skolklass i förra veckan. Det var en bygg- och anlägg-
ningsklass, där man hade gått ned från 27,5 till 4,5 timmars praktiktid. Ele-
verna var förtvivlade över detta därför att de var så skoltrötta. Frågan är vad
vi kan göra för att motivera dessa elever. Kan utbildning och praktik varvas
på ett bättre sätt? Kan vi motivera eleverna genom att upplysa dem om det
allvarliga i det framtida kravet från arbetslivet?
40
Anf. 47 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! När det gäller erbjudandet om ett tredje gymnasieår är det
inte alla ungdomar som är beredda att acceptera ett sådant erbjudande.
Många gör det emellertid. När den nya gymnasieskolan stegvis växer fram
är det ju meningen att det skall bli ett varvande mellan teori och praktik i
den senare delen.
Arbetsmarknadsutbildningarna har ökat rätt kraftigt under våren. Många
av arbetsmarknadsutbildningarna är en typ av färskvara. En datautbildning
som inte leder till jobb blir rätt så fort omodern. Detta ställer krav på Arbets-
marknadsverket att handla rätt. Det får inte bli så att det plötsligt uppstår
flaskhalsproblem när olika näringar söker arbetskraft. Det finns alltid en så-
dan risk.
Jag avsluta denna debatt med att både vädja och uppmana såväl stora som
små företag att försöka att dra ner på övertiden ordentligt. De borde i stället
diskutera rekryteringsstöd för nyanställda. Jag vill framför allt betona att det
är ett ansvar för arbetsgivare, fackliga organisationer, politiska partier, rege-
ring och riksdag och över huvud taget alla krafter att just nu göra maximalt
för att ge så goda förutsättningar som möjligt för den unga generationen.
Den är oskyldig till den arbetslöshet som den har råkat ut för. Därför är det
väldigt viktigt att alla gör vad som går att göra för att bereda ungdomar till-
fälliga uppgifter under tiden som de nya ordinarie jobben växer fram.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1993/94:120 om kårobligatorietAnf. 48 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Bengt Silfverstrand har ställt ett antal frågor till mig angå-
ende avvecklingen av den obligatoriska anslutningen till studentkår, nation
och studentförening för fakultet, det s.k. kårobligatoriet.
Låt mig först ett ögonblick få redogöra för sakläget.
Riksdagen beslutade våren 1993, på regeringens förslag i propositionen
Högre utbildning för ökad kompetens (1992/93:169), att kårobligatoriet
skall avskaffas från den 1 juli 1995. Skälen härför är i huvudsak principiella.
Principen om föreningsfrihet är en av de grundläggande fri- och rättighe-
terna som finns reglerade i regeringsformen. Den s.k. negativa föreningsfri-
heten innebär, enligt regeringsformen, ett skydd mot att genom tvång till-
höra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för
åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.
Den negativa föreningsfriheten är grundläggande för varje demokratiskt
samhälle. Därför har det från principiella utgångspunkter varit fel att stu-
denter tvingats tillhöra studentkår samt i många fall också en nation eller
fakultetsförening som ett villkor för att få studera.
Regeringen påpekade samtidigt i propositionen att en del uppgifter, som
kårerna tagit ansvar för på det studiesociala området, är viktiga och att ett
avskaffande av obligatoriet inte får medföra en försämring för studenterna
i detta avseende. Dessutom underströk regeringen att det ligger betydande
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
41
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
42
sociala och kulturhistoriska värden i att nationshusen i Lund och Uppsala
även i fortsättningen kan användas för studenternas verksamhet.
I riksdagens ställningstagande uttalades att det förutsattes att regeringen,
när klarhet vunnits i frågan, informerar riksdagen om de ekonomiska konse-
kvenserna för studentkårerna m.fl. av avvecklingen av kårobligatoriet.
Dessutom förutsattes att regeringen lägger fram förslag till riksdagen om sär-
skilda statliga medel behövs för kårernas och nationernas fortsatta verksam-
het eller för andra kostnader till följd av obligatoriets avveckling.
Regeringen har låtit utreda hur avvecklingen av kårobligatoriet bör ske
praktiskt. En särskild utredare tillkallades den 9 september 1993 för att be-
lysa vissa frågor som är förknippade med avvecklingen. Utredaren överläm-
nade den 10 mars 1994 sina förslag i betänkandet Avveckling av den obliga-
toriska anslutningen till studentkårer och nationer (SOU 1994:47).
Beredningen av hur avvecklingen av kårobligatoriet konkret skall genom-
föras pågår nu inom regeringskansliet.
Avvecklingen av obligatoriet skall ske på ett sådant sätt att den enskilde
studentens negativa föreningsrätt skyddas. Kårer och nationer skall samti-
digt tillförsäkras arbetsvillkor som gör att dessa kan fullgöra viktiga funktio-
ner gentemot studenterna.
Anf. 49 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.
I min interpellation ställde jag åtta frågor till utbildningsministern. Han
besvarar egentligen inte någon av dem. Han tycks inte vara beredd att be-
akta den massiva kritik som har riktats mot förslaget att avskaffa kårobliga-
toriet. Skall denna tystnad tolkas så, att utbildningsministern inte bryr sig
om vad universitetens och högskolornas företrädare tror och tycker i frågor
som ligger dem nära?
Med något enstaka undantag har alla studentkårer vid universitet och hög-
skolor kritiserat utbildningsministerns sätt att handlägga obligatoriefrågan.
Inte heller i det fallet har han visat minsta tecken till att ha låtit sig påverkas
av den breda opinionen eller att ge sig in i en sakdiskussion. I stället ägnar
sig Per Unckel åt att ifrågasätta om de som försvarar kårobligatoriet rätt har
förstått innebörden av begreppet demokrati.
Till dem som är okunniga i detta sammanhang hör tydligen rektorn vid
Uppsala universitet Stig Strömholm och professorn i statskunskap vid
samma universitet Leif Lewin.
Författningsutredningen prövade på sin tid frågan om kårobligatoriet
stred mot föreningsfrihetens princip som en väsentlig del i den demokratiska
styrelseformen. Utredningen slog fast att det inte stred mot kravet på före-
ningsfrihet att alla studenter vid ett universitet måste tillhöra en studentkår.
Fri- och rättighetsutredningen fastslår samma sak. Också Europakommissio-
nen har prövat frågan och kommit till samma slutsats. Varför kan inte Ut-
bildningsdepartementet och dess chef nöja sig med begreppen demokrati
och föreningsrätt så som de allmänt uppfattas i västeuropeisk mening? Kan
det möjligen bero på att utbildningsministern har missuppfattat den reella
innebörden av begreppet studentkår?
I interpellationssvaret hänvisas till regeringsformens skydd mot tvångsans-
lutning till ”politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslut-
ning för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hän-
seende”. Men studentkåren, Per Unckel, är ju ingen sammanslutning av här
beskrivet slag. Studentkåren är helt enkelt ena delen, eller om man så vill
fundamentet, av universitetet eller högskolan. Den andra delen, det andra
fundamentet, utgörs av lärarna. Vid större lärosäten är ämnena fördelade
på fakulteter med obligatorisk tillhörighet för professorer och övriga lärare
för vilkas tjänster krävs lägst doktorsexamen. Har utbildningsministern ob-
serverat att det föreligger en parallellitet mellan studenternas obligatoriska
anslutning till studentkårer och lärarnas likaledes obligatoriska anslutning
till fakulteter? Skall även lärarnas obligatoriska anslutning till fakulteter av-
skaffas?
Likheten mellan det system som utbildningsministern vill införa och det
nuvarande är ju att röstberättigade i båda fallen är samtliga vid ett lärosäte
inskrivna studenter.
Skillnaden består i att vaije studentkår i dagsläget bestämmer hur valen
skall genomföras. I utbildningsministerns system avgör regeringen och för-
valtningsmyndigheterna hur valen skall gå till. Vilken större frihet uppnår
studenterna om valet är organiserat av myndigheter i stället för av studen-
terna själva?
Visa nu klart och tydligt för kammaren, herr utbildningsminister, varför
utbildningsministerns system är mer i överensstämmelse med föreningsfrihe-
tens principer än det nuvarande!
En annan och helt avgörande skillnad är att valen i utbildningsministerns
system endast omfattar val av ett antal representanter i universitetens led-
ningsorgan, medan valet enligt nuvarande ordning gäller val till studenternas
egna organ, kårfullmäktige eller liknande. De utser inte bara representanter
i universitetens ledningsorgan utan fattar också beslut i studenternas egna
angelägenheter, såsom kurativ verksamhet, bostäder, mat, internationella
kontakter, kulturaktiviteter och mycket annat.
Vilken större frihet anser utbildningsministern uppstår för studenterna om
de fråntas rätten att besluta om och finansiera sina egna verksamheter och
dessa uppgifter i stället övergår till att beslutas och bekostas av myndigheter?
Att utbildningsministern framlägger ett förslag som innebär att studenter-
nas nuvarande rätt att besluta i sina egna angelägenheter, dvs. självbestäm-
mande, ersätts av en offentlig kontroll och reglering känns märkligt, för att
inte säga obehagligt. Per Unckel påstår, och tror kanske också, att han är i
färd med att öka studenternas frihet. I verkligheten begränsar och inskrän-
ker han denna frihet högst väsentligt.
Jag ber utbildningsministern att utnyttja den generösa tid han har till sitt
förfogande - i förhållande till min - genom att konkret besvara de frågor
jag ställt i interpellationen och de preciseringar jag nu gjort när det gäller
föreningsrätten. Det kan inte råda någon tvekan om deras innebörd. Tala
om för kammaren hur det praktiskt skall gå till att avveckla kårobligatoriet,
vilka ekonomiska konsekvenser detta får för kårer och nationer, hur stora
fastighetsbestånd skall kunna avvecklas med kort varsel och vad de skatte-
mässiga konsekvenserna av ett nytt system blir för studentkårer och natio-
ner!
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
43
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
44
Anf. 50 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! När riksdagen för ett år sedan fattade beslut om att avskaffa
kårobligatoriet reserverade sig Socialdemokraterna. Jag tycker att det har
blivit ganska tydligt och klart under det här året att det var en riktig hållning
från vår sida.
Det här beslutet följdes sedan av utredningen om vilka konsekvenserna
skulle bli av ett avvecklande av kårobligatoriet. Det har föranlett massiva
protester. Det handlar inte bara om enskilda studenter utan om studentkå-
rerna. Det handlar om SACO och TCO. De har tillsammans protesterat hög-
ljutt inför det här förslaget. Det har också varit en mycket intensiv mediede-
batt i den här frågan.
Varför har då dessa höga protester kommit? Det beror naturligtvis på att
det här förslaget innebär att det blir ett minskat studentinflytande. Det inne-
bär att studenthälsovården urholkas och att studiemiljön förmodligen blir
torftigare. Det finns inga alternativ presenterade. Det är det som saknas.
Det är därför som förslaget avvisas. Man har inte tänkt ut en bättre modell
än den som finns i dag. Det märkliga är att utbildningsministern inte tar nå-
gon som helst hänsyn till dessa yttringar.
Utbildningsministerns huvudargument är ideologiskt. Han gör detta till en
ideologisk fråga. Det har klart och tydligt framgått av den debatt som har
förts i medierna. Han menar att det är en tvångsanslutning. Jag tycker att det
är en ganska märklig argumentering. Det handlar nämligen inte om något
åsiktsförtryck. Det är inte så att man kränker fri- och rättigheter genom an-
slutning till kårerna.
Det finns faktiskt organisationer som vi är tvungna att vara med i för att
samhället skall fungera. Många har gjort en liknelse med anslutningen i
kommuner, att vi är medlemmar i en kommun. Kommunerna sköter sociala
angelägenheter och liknande. Det är i princip det kårerna gör här också. Det
finns inget bättre system. Det saknas alternativ.
Jag skulle gärna vilja ha ett klarläggande och en konkretion av den sista
meningen i utbildningsministerns svar. Vad betyder den? Det står: ”Kårer
och nationer skall samtidigt tillförsäkras arbetsvillkor som gör att dessa kan
fullgöra viktiga funktioner gentemot studenterna.” Det är nämligen det som
saknas.
Anf. 51 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag böljar med ett par kommentarer till vad de båda fråge-
ställarna hävdar att jag tycker, nämligen några kommentarer kring ett för-
slag som inte finns.
När regeringens beredning är helt avslutad kommer jag, precis som riks-
dagsbeslutet har förutsatt, att redovisa de slutsatser regeringen har dragit av
de olika förslag till hur avvecklingen av kårobligatoriet skall ske. Först däref-
ter finns det en rimlig möjlighet att bedöma vad utbildningsministerns för-
slag faktiskt innebär.
Då kommer det sannolikt också att visa sig att många av de tankar som de
båda frågeställarna nu framfört om att ingen hänsyn tas till något annat än
utbildningsministerns egna ideologiska tankar är felaktiga.
Herr talman! Låt mig understryka en sak när det talas om det som beskrivs
som den massiva kritiken av avvecklingen av kårobligatoriet. Jag vill peka
på några uppgifter som kan vara värda att beakta.
Den enda undersökning som mig veterligen har gjorts av vad studenterna
tycker - observera att det inte nödvändigtvis gäller studenternas samman-
slutningar utan studenterna själva - har genomförts vid Stockholms universi-
tet. Den visar att 60 % av studenterna anser att det är bra eller mycket bra
att kårobligatoriet avvecklas.
Det är ingalunda så som frågeställarna låter antyda att alla studentkårer
plötsligt skulle vara för att kårobligatoriet skall vara kvar. För bara några
dagar sedan tillskrev mig studentkåren i Lund, Bengt Silfverstrands egen
studentkår, kåren i Stockholm, kåren i Umeå, studentkåren på Handelshög-
skolan i Göteborg liksom filosofiska fakulteternas studentkår. De hade un-
dersökt betydelsen av att kårobligatoriet avvecklades. Man hade olika syn-
punkter på hur detta skulle ske.
Herr talman! Eftersom de båda frågeställarna tillhör ett och samma parti
vill jag citera vad som framhålls i dagens Svenska Dagbladet. Där står det i
en debattartikel: ”Det är tyvärr oftast socialdemokrater som tror att en kol-
lektiv anslutning av enskilda individer (studenter) behövs för att de skall veta
sitt eget bästa. Som socialdemokratiska studenter gör det oss beklämda. Att
våra partikamrater, partikongressbeslut till trots, inte verkar det minsta in-
tresserade av att verkställa kongressens beslut, oroar oss.”
Sedan fortsätter man: ”Tyvärr är detta symptomatiskt för tillståndet i soci-
aldemokratin. Partiet är dåligt på att formulera en egen politik. I stället för
man en icke-politik, där en återgång till gamla och otidsenliga lösningar står
i centrum.” Den är bl.a. undertecknad av Martin Engman, partiordförande
i det som kallas Studentsossarna.
Det Martin Engman säger representerar inte nödvändigtvis i alla delar
mina åsikter, Bengt Silfverstrand. Men hans uttalande låter ändå antyda att
det finns skäl att med något större nyans än den som Bengt Silfverstrand re-
presenterar gå in i den diskussion vi just nu för.
Det är ställt utom vaije tvivel att studentkårerna i dag intar ståndpunkter
å studenternas vägnar i åsiktsfrågor. Det gäller när de företräder studenterna
i olika studentfackliga sammanhang. Förr gällde det också sådant som låg
sedvanliga politiska ståndpunkter mycket nära. Det finns ingenting som för-
hindrar studentkårerna att göra detta om och om igen. För att avstå från att
ta del av ståndpunkterna finns det ingen annan möjlighet för studenten än
att avsvära sig sin rätt till högre utbildning. Riksdagsmajoriteten accepterar
inte att det finns sådana villkor för att få studera vidare.
Ingen facklig organisation skulle, såvitt jag förstår, komma på idén att
tvångsansluta ett företags eller annan arbetsgivares anställda till sina åsikter
och till sin organisation. Inget företag skulle komma på idén att kräva obliga-
torisk anslutning. Det bör inte krävas av studenterna heller.
Jag söker, herr talman, ett system för den framtida kårverksamheten och
för studenternas inflytande som säkerställer studenternas rätt att, om de så
vill, stå utanför det fackliga företrädarskap som studentkårerna utövar å sina
medlemmars vägnar. Men det skall samtidigt vara ett system som säkerstäl-
ler att alla de goda ting som kårerna i dag står för och som nationerna utövar
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 100
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
46
också kan utövas i framtiden. Jag har goda förhoppningar om att dessa båda
ståndpunkter är väl förenliga med varandra.
Anf. 52 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att
det kommer en artikel i Svenska Dagbladet som Per Unckel kan utnyttja i
en debatt. Men nu råkar det vara på det sättet, herr utbildningsminister, att
det finns en felaktig uppgift i artikeln som kullkastar alla dessa teorier och
uppfattningar.
Det finns nämligen inte något beslut från någon socialdemokratisk parti-
kongress om avskaffande av kårobligatoriet. För de motioner som togs upp
till behandling blev beslutet att de skulle övervägas, att ett underlag skulle
tas fram och att studenterna skulle spela en mycket aktiv roll och få framföra
sina synpunkter, inte bara en gång utan under hela resans gång. Beslutet blev
alltså avslag på dessa motioner.
Det är inte så egendomligt att uppfattningarna i denna fråga varierar inom
ett demokratiskt parti som Socialdemokraterna. I det socialdemokratiska
partiet är det - i motsats til) vad som tydligen är fallet i utbildningsministerns
parti - tillåtet att ha avvikande meningar i sakfrågor och ändå bli omnomine-
rad både till riksdagen och till andra politiska församlingar.
Det är ganska fantastiskt att utbildningsministern nu säger att han inte har
något sakförslag att redovisa i dag. Alltså skjuter regeringen över målet eller
slår in öppna dörrar. Per Unckel går ju ifrån hela sitt upplägg i interpella-
tionssvaret, där han hävdade att ett kårobligatorium inte är förenligt med
föreningsfriheten.
I Fri- och rättighetsutredningen står det klart och tydligt att studentkår-
sobligatoriet faller utanför grundlagsregeln, då sådana studentsammanslut-
ningar med hänsyn till sitt ändamål inte kan anses vara sammanslutningar av
politisk eller annan åskådningskaraktär. Med detta faller hela resonemanget
att ett kårobligatorium på något sätt skulle kränka föreningsfriheten. Det är
fullt förenligt med föreningsfriheten.
Mot bakgrund av att riksdagen begärde ett förslag så tidigt, Per Unckel,
utgick vi i vår skrivning ifrån att vi i god tid under vårriksdagen skulle få ett
förslag som också vi kunde uttrycka synpunkter på och se om det verkligen
var så enkelt att avskaffa kårobligatoriet utan menliga konsekvenser för stu-
denterna som beslutet förra våren angav.
Men vi har inte fått något sådant förslag, och därför borde utbildningsmi-
nistern - på tal om nyanser - kunna besvara de konkreta frågor som jag
ställt. Inte på en enda punkt har jag fått något svar. Utbildningsministern har
ju dock ytterligare något tillfälle under denna debatt att besvara frågorna.
Anf. 53 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att understryka det som Bengt
Silfverstrand tog upp, nämligen att det inte är förenat med åsiktsförtryck att
ha ett kårobligatorium. Detta har ju helt klart framgått av de referenser som
Bengt Silfverstrand gjorde här - och även av den offentliga debatten. Utbild-
ningsministerns bärande argument är inte hållbart i denna fråga.
För mig är det viktiga vad man skall ersätta kårobligatoriet med, om man
nu skall ta bort det. Det är ju kärnfrågan, men det finns inget svar på den.
Det vill vi ha.
Anf. 54 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Låt mig först i all stillhet upplysa Bengt Silfverstrand om att
jag inte citerade dagens debattartikel i Svenska Dagbladet för att upplysa
honom om vad den socialdemokratiska partikongressen hade beslutat eller
inte beslutat. Jag bad att få upplysa honom om hur unga människor inom
Bengt Silfverstrands eget parti ser på den sak som den här debatten bl.a.
handlar om.
Det är ju ingen tillfällighet, Kristina Svensson och Bengt Silfverstrand, att
alla politiska ungdoms- och studentförbund har samma uppfattning som jag
i denna fråga. De har uppfattningen att det är viktigt att slå vakt om den
enskildes rättigheter i ett samhälle som snarare kräver mer av detta än
mindre.
Får jag, apropå frågan om kränkning av åsikter, fråga om Bengt Silfver-
strand och Kristina Svensson verkligen kan hävda att det inte är frågan om
att genom kårobligatoriet stå för bestämda ståndpunkter?
Jag möter dagligen och stundligen studenter, studentkårer och Sveriges
förenade studentkårer. De framför till mig synpunkter om allehanda viktiga
frågeställningar. Jag har inbillat mig att de gör det i kraft av det medlemskap
som de tvångsvis har fått medlemmarna att gå in i. Jag vet inte hur jag annars
skall tolka det som de framför till mig. Är det inte åsikter?
Min utgångspunkt har varit att det är ståndpunkter som de framför, och
min kritik av systemet har varit att de som inte delar de ståndpunkter som
kårer och Sveriges förenade studentkårer står för inte skall behöva göra det
genom en tvångsmässig anslutning till kårerna - som villkor för att få göra
det som de helst av allt vill, nämligen att studera vidare.
Bengt Silfverstrand var förvånad över att det inte finns något sakförslag.
Får jag bara upplysa honom om att riksdagen inte har begärt att vi skall åter-
komma med förslag utan med en redovisning av de ting som jag bl.a. kom-
menterade i mitt svar. Dessutom har riksdagen uttalat att regeringen skall
återkomma till riksdagen med denna redovisning när beredningen är färdig.
Detta kommer också att ske.
Men får jag, herr talman, för att ändå ge en fingervisning om i vilken rikt-
ning den här beredningen arbetar i dag ge några riktlinjer för hur jag ser att
kårobligatoriet bäst kan avvecklas.
Som jag har sagt tidigare handlar det om att skydda integriteten och samti-
digt slå vakt om kårerna och nationerna. Det kommer att ske genom att re-
geringen avvecklar obligatoriet såsom det är uttryckt i den speciella förord-
ningen om dessa ting.
Vi vill härutöver ge stora möjligheter för universitet och högskolor att
själva finna en form för hur studenternas inflytande och den sociala servicen
skall ordnas. Jag förutsättter att detta kommer att ske, icke genom diktat
från lärosäten eller ensidiga beslut utan genom att universiteten, kårerna och
nationerna kommer överens.
Det kommer att ges möjligheter för universitet och högskolor att välja
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
47
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
48
mellan olika modeller för att säkra studentinflytandet och den studiesociala
servicen.
Väljer man, vilket jag är övertygad om att många kommer att göra, att
fortsätta med kårer och nationer som i dag skall som villkor för denna lös-
ning gälla att den enskilde studenten ges rätt att ställa sig utanför kåren eller
nationen. Naturligtvis skall studenten informeras om konsekvenserna av
detta vid inskrivningen.
Studenten bör i det fall som här är i fråga i så fall få betala en avgift till'
lärosätet i utbyte mot den avgift som han eller hon inte behöver betala till
kåren för att bestrida de uppgifter som är nödvändiga och inte har med åsik-
terna att göra.
Den skattebefrielse som studentkårer och nationer i dag har förutsätter
jag överflyttad till kårer och nationer enligt den nya ordningen.
Anf. 55 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! När det gäller det påstådda tvånget i sammanhanget vill jag
bara slå fast att såväl sakkunniga i statskunskap, som de som grundligt har
gått igenom grundlagen på denna punkt, Författningsutredningen, Fri-
och rättighetsutredningen och Europakommissionen, klart och tydligt har
fastställt att obligatoriskt medlemskap i studentkårer inte på något sätt
står i strid med föreningsfriheten.
Med detta har jag klarat ut den frågan. På den punkten har utbildningsmi-
nistern och alla de andra som fortsätter att envisas med en annan uppfattning
alltså fel.
Det är vidare riktigt att regeringen har fått ett uppdrag av riksdagen, men
jag har själv varit med om att fatta detta beslut, och vi lyckades faktiskt i
enighet få in skrivningar - vilket majoriteten ursprungligen inte var helt villig
att göra - om att man i god tid innan riksmötets slut skulle återkomma med
en redovisning, så att vi vet vad vi skall ta ställning till.
Jag vill nu fråga Per Unckel: Kommer innevarande riksmöte, som har fat-
tat beslutet, att få möjlighet att uttala sig om det förslag som Per Unckel nu
skisserar, och när kommer det förslaget? Om det nu är så, är det ännu mera
förvånande att Per Unckel och Utbildningsdepartementet till utskottets
kansli har aviserat att pengar för denna verksamhet inte kommer att avsättas
förrän i 1995 års budget. Det verkar nästan som om Per Unckel säger: Gånge
denna kalk ifrån oss! Han tror inte ens själv att han kommer att få vara med
om att fullfölja detta beslut.
Jag vill till sist när det gäller vår inställning i denna fråga ge en signal till
de berörda studenterna att sitta still i båten, inte företa sig något förhastat
och inte gå vidare med någon avveckling. Mot bakgrund av de besked eller
snarare icke-besked som utbildningsministern har lämnat här i dag bedömer
jag det som fullt rimligt att i ett annat parlamentariskt läge i höst riva upp
det beslut om kårobligatoriets avveckling om vars konsekvenser den rege-
ring som gentemot en mycket stark student- och läraropinion genomdrev be-
slutet tycks vara osäker. Man är så osäker att man inte ens efter en utredning
i frågan kan informera samma riksmöte som har fattat beslutet om innebör-
den och konsekvenserna av beslutet.
Ett sådant upprivande kan, såvitt vi kan se, ske utan några samhällsekono-
miska konsekvenser. Med ett sådant beslut överlåter vi också till studenterna
själva att avgöra hur de vill bedriva sin verksamhet.
Anf. 56 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag tycker att våra avsikter i händelse av ett förändrat parla-
mentariskt läge är tydliga och klara. Bengt Silfverstrand har klart deklarerat
dessa här, och jag tycker att det är viktiga signaler som därmed ges.
Jag har två frågor. När är beredningen av ärendet färdig, och vad innebär
förslaget vad gäller den ekonomiska kompensationen till studenterna för den
kårservice som faller bort? Det är frågor som man ställer sig på berört håll.
Anf. 57 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Ingen överraskas väl över att Socialdemokraterna skulle
vilja riva upp ett sådant beslut, eftersom de var emot det när det initierades.
Jag tror dock att det finns ett antal unga socialdemokrater som lika mycket
som de som jag tidigare citerade kommer att beklaga att socialdemokratin
ingenting lärt om frågor av detta slag.
Låt mig med viss envishet, herr talman, be Bengt Silfverstrand att lägga
alla citat åt sidan och ett ögonblick tänka alldeles själv. Om jag tvingas att
gå med i en organisation som uttrycker entydiga ståndpunkter å mina vägnar
och jag själv inte delar dessa, är det då åsiktsfrihet om jag som enda alterna-
tiv för att friskriva mig från att tillräknas dessa ståndpunkter måste avstå från
att studera?
Tänk nu själv, Bengt Silfverstrand! Är detta att ha rätt till en fri tanke?
Är det inte de facto detsamma som att jag för att få studera tvingas ställa
mig bakom de åsikter som studentkårerna intar å mina vägnar?
Från mina utgångspunkter är svaret på den frågan alldeles givet: Ingen
skall behöva sälja sina ståndpunkter för rätten till förkovran.
Bengt Silfverstrand och Kristina Svensson frågar mig om detta riksmöte
kommer att få den redovisning som ni efterfrågar. Jag kommer att redovisa
konsekvenserna av förslagen när beredningen i regeringen är färdig. Det var
nämligen inte en tillfällighet att vi bestämde oss för att föreslå riksdagen att
avvecklingen inte skulle ske den 1 juli 1994, som Bengt Silfverstrand förefal-
ler att tro, utan den 1 juli 1995. Därmed ges tillräckligt med tid för att vi skall
kunna veta att förslaget till ersättande av det nuvarande kårobligatoriet skall
bli bra från de utgångspunkter som vi här diskuterar. Regeringen kommer
alltså att redovisa detta förslag när beredningen är färdig.
Bengt Silfverstrand undrar varför jag inte har anvisat några pengar till kå-
robligatorieawecklingen, som skall påbörjas under 1995, och frågar sig hur
det kan komma sig att dessa medel skall anvisas först i det årets budgetpro-
position. Socialdemokraterna vill tydligen föreslå en konstitutionell innova-
tion, att pengar skall anslås ett år innan de skall utbetalas. Det är en i svensk
statsförvaltning okänd ordning. Jag noterar den som den innovation det är
fråga om. Regeringen kommer i den tid som grundlagen stipulerar att föreslå
de pengar som kommer att bli nödvändiga.
Det hade varit intressant, herr talman, om de båda socialdemokraterna
ett ögonblick hade velat kommentera vilka hemska konsekvenser som skulle
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar på
interpellationer
49
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Svar pä
interpellationer
50
följa av en kårobligatorieaweckling i enlighet med de riktlinjer som jag re-
dovisade i mitt senaste inlägg. Kanske kommer den redovisningen nu.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Hänvisning av ärenden tiil utskottFöredrogs och hänvisades
Motionerna
1993/94:T73-T77 till trafikutskottet
8 § Förnyad bordläggningFöredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU49
Skatteutskottets betänkanden 1993/94:SkU33 och SkU34
Justitieutskottets betänkanden 1993/94:JuU13 och JuU26
Försvarsutskottets betänkande 1993/94:FöU9
Jordbruksutskottets betänkande 1993/94:JoU20
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1993/94:AU17, AU22 och AU23
Bostadsutskottets betänkanden 1993/94:BoU16 och BoU17
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet
10 § Anmälan om interpellationerAnmäldes att följande interpellationer framställts
den 29 april
1993/94:146 av RolfL Nilson (v) till miljöministern om försurning:
Försurningen av marker och vattendrag tilltar. Nya rapporter visar att si-
tuationen är allvarligare än man tidigare befarat. Det är framför allt svavel-
och kväveoxidföreningar som är problemet.
Vänsterpartiet har flera gånger de senaste åren tagit upp problemen med
miljöministern, eftersom situationen ständigt förvärras. Svaren har främst
innehållit regeringens önskelistor om åtgärder, men mycket litet av konkreta
åtgärder.
Vi kan nu summera denna regerings miljöpolitik. När det gäller försurning
fortsätter försämringen. Vissa utsläpp har minskat men själva processen på-
går, och utsläppen från trafik- och jordbrukssektorn har endast förändrats
marginellt.
Befintliga internationella avtal väntas endast minska utsläppen över södra
Sverige med 5-10 %, medan varaktiga förbättringar kräver reduceringar på
ca 80 %. Sverige bör i internationella förhandlingar inte nöja sig med
mindre.
Beträffande kväveoxid måste vi visa hur våra utsläpp kan minskas med
30 % från 1980 till 1998. Hittills har endast små förändringar skett.
Alarmerande forskningsresultat:
- Försurning hotar 40 % av landets sjöar om inte nya effektiva åtgärder
sätts in.
- Värdeförlusten uppskattas till 1-2 miljarder kronor.
- Den försurade skogsmarken innebär stora ekologiska och ekonomiska
förluster.
- Tröskeleffektema är ett stort hot.
Fig. 1 Sjunkande pH i Skåne från 1949 till 1984, ur Sveriges Nationalatlas
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
|
fehk | |||
|
Podsoler |
1984 |
1949 |
Brunjordar
(Lövskogsjordar
Förändringarna i Stockholms län är dramatiska. Nedfallet av svavel (6-
9 kg/ha) är långt mer än vad skogsmarken tål.
51
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
- I Bergslagen hotas ett långsiktigt, uthålligt skogsbruk.
- I Skåne, Halland och Blekinge ligger markens pH på gränsen för drama-
tiska störningar i den naturliga kemiska balansen, och de ekonomiska
förlusterna är omfattande.
- Till detta kan man lägga oroande rapporter från Älvsborgs län och Norr-
land.
Sverige måste genom egna åtgärder minska utsläppen av svavel och kväve
från vägtrafik, energisektorn och jord- och skogsbruk.
Det är oroande att användningen av fossila bränslen ökar igen efter flera
års minskning. Att regeringen nu, genom att föreslå utvidgning av kväve-
oxidavgiften, gör ett gammalt vänsterpartikrav till sitt är bra, men inte till-
räckligt.
Kunskapsbilden är fragmentarisk. Därför behövs det en utredning som
kartlägger försurningsläget i hela landet och föreslår åtgärder som snabbt
kan genomföras.
Jag vill därför fråga miljömininstern:
1. Kommer regeringen att tillsätta en utredning om försurningsproblemati-
ken?
2. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att minska användningen
av fossila bränslen inom trafiksektorn?
3. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att fastställda mål beträffande
kväveoxidutsläppen skall nås?
1993/94:147 av Lennart Rohdin (fp) till statsministern om den s.k. Wedén-
affären:
Publiceringen av boken Jag var för snäll av förre riksdagsledamoten Hans
Lindblad har åter fört fram den s.k. Wedénaffären i ljuset.
Natten till den 21 augusti 1968 invaderade Sovjetunionen och fyra andra
Warszawapaktsstater Tjeckoslovakien och satte stopp för den s.k. Pragvå-
ren. Det skedde efter en lång tid av allt starkare utpressning från Moskvas
sida gentemot den tjeckoslovakiska stats- och partiledningen. De brutala på-
tryckningarna skedde parallellt med en militär planering och uppladdning
runt Tjeckoslovakiens gränser.
Samtidigt med den pågående politiska och militära uppladdningen runt
Tjeckoslovakien besökte den sovjetiske regeringschefen Kosygin Sverige, i
mitten av juli 1968 - i inledningen av den svenska valrörelsen. I den gemen-
samma svensk-sovjetiska kommuniké som publicerades den 13 juli uttalade
de båda ländernas regeringar att de var ense om betydelsen av att ”utveckla
samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, icke-in-
blandning i inre angelägenheter, respekt för den statliga suveräniteten och
territoriella integriteten samt på grundval av övriga principer i FN:s stadga”.
Den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén gjorde den 26 juli, mindre
än fyra veckor före Warszawapaktsinvasionen, ett uttalande mot den på-
gående politiska och militära uppladdningen mot Tjeckoslovakien. Han för-
klarade att ”det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska rege-
ringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla interna-
tionella konflikter med ideologisk innebörd om statsminister Erlander och
hans kolleger ville göra ett liknande uttalande till stöd för det tjeckoslova-
kiska folkets självbestämmanderätt”.
Wedéns uttalande utsatte honom för en kanonad av kritik från den social-
demokratiska parti- och regeringsledningen, som ifrågasatte hans politiska
omdöme - en kritik som kom att utgöra ett av huvudinslagen i 1968 års
svenska valrörelse. Statsminister Tage Erlander uttalade den 2 augusti: ”We-
dén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.”
Statsministern fortsatte några dagar senare med att fråga sig: ”Hur skulle
det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade
på Kosygins ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén
kunna göra.” Redan dagen därpå fortsatte statsministern med att hänvisa till
”avspänningen som nu inträtt i Tjeckoslovakien”.
Så sent som fyra dagar före invasionen uttalade statsrådet Olof Palme:
”Det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga
för det tjeckiska folkets skull.” Folkpartiledaren Sven Wedéns agerande an-
såg Olof Palme vara ”det klumpigaste politiska inhopp som gjorts”.
Som Hans Lindblad framhåller i sin bok, kom debatten under de sista
veckorna av valrörelsen 1968 att förvirras av ett ”hemligt brev”, som rege-
ringen efter invasionen hänvisade till. Brevet skulle enligt utrikesminister
Torsten Nilsson visa att man från tjeckiskt håll inte önskade något svenskt
uttalande. Med hänvisning till hemligstämpeln kunde brevet inte publiceras.
Den socialdemokratiska regeringen hänvisade till ett hemligt brev, som inte
kunde publiceras, för att vädja till väljarna om förtroende för sitt agerande.
Valet 1968 blev en stor framgång för det socialdemokratiska partiet.
Från Utrikesdepartementet har man med hänvisning till att brevet rör
främmande makter förklarat att det kan hemlighållas i 50 år. Sovjetunionen
och Warszawapakten har upplösts och existerar inte längre. Detsamma gäl-
ler det forna DDR, som var mest pådrivande inom Warszawapakten för ett
militärt ingripande mot Tjeckoslovakien. De kommunistiska diktaturerna i
Polen, Ungern och Bulgarien, de övriga invasionsdeltagarstaterna, har
också fallit. Likaså har det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien fallit.
Landet har dessutom delats i två nya statsbildningar. Någon hänsyn till de
inblandade främmande makterna finns ej att ta, då de inte längre existerar.
Enligt uppgift skulle brevet vara skrivet av den svenska ambassaden i Ju-
goslavien och bygga på uppgifter från jugoslaviska diplomater. Såväl den
kommunistiska diktaturen i Jugoslavien som staten Jugoslavien har likaså
upplösts. Inte heller här finns således längre någon källa att ta hänsyn till.
Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga statsministern om regeringen
är beredd att häva hemligstämpeln för det anförda ”hemliga brevet”.
1993/94:148 av Gustaf von Essen (m) till statsrådet Reidunn Laurén om
handläggning av familjerättsärenden:
Handläggning i tingsrätter om vårdnads- och umgängesfrågor har den
största betydelse för barnen och för föräldrarnas möjligheter att finna sam-
förståndslösningar. Tvister kan bli uppslitande och undergräva långsiktiga
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
54
och förtroendegivande lösningar. Det är därför av största vikt att familjerät-
terna hanterar mål som rör frågor om umgänge, vårdnad och faderskap.
Jag har tagit del av en sammanställning som gjorts av Umgängesrättsför-
äldrarnas riksförening och som rör enskilda människors upplevelser av felak-
tig handläggning av familjerättsärenden.
Utan att närmare bedöma de enskilda personernas förhållanden är det av
stort intresse att pröva om ytterligare åtgärder kan vidtas i syfte att skapa
förutsättningar för att familjerätterna skall fungera i enlighet med de mål
som torde finnas vad beträffar effektivitet och inriktning på ”barnens bästa”.
I maj 1993 interpellerade jag statsrådet angående införande av familje-
nämnd. Stasrådet nämnde i sitt svar bl.a. att en proposition angående famil-
jerådgivning var att vänta. Sådan proposition har sedan avlämnats, och be-
slut har fattats i riksdagen. Vidare har en utredning tillsatts för att se över
lagstiftningen, och man har särskilt pekat på den finländska modellen vad
avser vårdnadstvister m.m.
En familjenämnd skulle arbeta fram förslag till lösning vid separationstvis-
ter. Olika företrädare från socialtjänst, familjeterapeut, barnpsykolog, jurist
och ekonom skulle ingå. Nämndens uppgift skulle vara att lotsa fram föräld-
rarna till ett gemensamt beslutsförslag och därefter förelägga tingsrätten för-
slaget för avgörande.
Jag önskar nu fråga statsrådet om någon förändring av förfarandet av-
seende separations- och vårdnadstvister övervägs och i så fall inom vilket
tidsperspektiv.
1993/94:149 av Widar Andersson (s) till statsministern om marknadsekonomi
och demokrati:
Regeringens övergripande strategi är - sådan den uttryckts i regeringsför-
klaringar och i ett antal ”linjetal” av statsminister Carl Bildt - att återupp-
rätta Sverige som företagarnation.
I ett tal vid Svensk Handels årsmöte den 13 oktober 1993 sade statsminis-
tern bl.a. följande: ”Det är inte längre staten eller kollektivet som är bärare
av framstegen och tillväxten. Med det liberala systemskiftet över världen är
det åter den fria företagaren som blir utvecklingens motor.”
Regeringens strategi behöver såväl problematiseras som preciseras. Beto-
ningen av marknadsekonomin och samhällets behov av vinst- och arbets-
platsskapande företag är i och för sig okontroversiell i vårt land. Problemet
är hur det liberala systemskiftet låter sig förenas med demokratin. I det föl-
jande skall jag beskriva några områden där regeringens övergripande, poli-
tiska målsättningar och dess förhållande till demokratin, behöver preciseras
av statsministern.
Vårt samhälle befinner sig i stark transformation. Den ökade rörligheten
för människor, varor, kunskap, kapital och informationer, är sannolikt en av
de mest pådrivande förändringskrafterna. Demokratin som system utsätts
därmed för stora påfrestningar. Legitimiteten för demokratin är nämligen
direkt avhängig av dess beslutsförmåga. I ett allt rörligare samhälle krävs
därför en ökad rörlighet och förmåga till förnyelse hos såväl de enskilda
medborgarna som hos det demokratiska systemets institutioner. Ju längre vi
lever kvar i det ”gamla” samhällets institutioner, desto större risk för under-
grävd legitimitet.
Regeringens strategi, där icke längre ”staten och kollektivet” utan i stället
företagaren skall vara bärare av framstegen och tillväxten, är dock inget svar
på behovet av en demokratisk förnyelse. Förvisso är rörligheten stor hos så-
väl de enskilda företagen som marknadsekonomin i stort, men varken före-
tag eller marknad har, eller kan få, någon nämnvärd demokratisk legitimitet.
Min första fråga till statsministern är därför: Hur skall demokratin, offent-
ligheten och det allmänna intresset tillgodoses, när staten och kollektivet,
enligt statsministern, skall träda tillbaka och efterträdas av företagaren?
Min andra delfråga till statsministern kräver en kort historisk återblick.
Sverige blev relativt sent demokratiserat. Striden om rösträtten, parlamen-
tarismen och demokratin var också hård i begynnelsen av seklet. Hovet, den
gamla högern och delar av näringslivet hyste djup misstro mot demokratin.
I historikern Rolf Torstendals arbete ”Mellan nykonservatism och libera-
lism” citeras t.ex. Jarl Hjalmarsson, som ännu i mellankrigsåren kunde ut-
tala: ”Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare, undan för undan
mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna posi-
tiva begrepp.” Han sade vidare: ”Demokratin kan inte godtas eftersom den
är ett utslag av liberal individualism.” Konservatismen betraktades i vissa
kretsar som ett slags ”överideologi” där de med position och ”förstånd”
skulle överflygla demokrati och parlamentarism.
Det finns uppenbara likheter mellan den ovan beskrivna brytningstiden
och vårt eget, just nu pågående, tidsskifte. Statsministern beskriver, i det
ovannämnda talet inför Svensk Handel, sin belåtenhet med att ”---vi varje
sekund värderas och bedöms på världens valuta- och kapitalmarknader. Att
vi varje dag och vecka prövas av de som i företag runt om i världen har att
avgöra var de skall förlägga sina satsningar på framtiden.”
Här framtonar bilden av ”marknaden” som den nya tidens överideologi.
Bedömer vi regeringens politik under mandatperioden finner vi också att
marknadens begrepp och styrsystem alltmer överförs till den allmänna sek-
torn. Skolor och sjukhus blir resultatenheter. Dagisbarn, skolelever och
sjuka blir kunder. Läkares etableringsfrihet och behovet av konkurrensneu-
tralitet får försteg framför folkhälsan. Regeringens lista på statliga företag
som skall föras ut på marknaden - privatiseras - är lång och långtifrån alltid
sakligt motiverad.
Min andra fråga till statsministern är därför: Är marknadens ökande makt
och inflytande ett resultat av regeringens medvetna ideologiska strategi? Är
politikens - statens och kollektivets - krympande beslutssfär en process som
gagnar demokratin och ökar medborgarnas inflytande över samhällsutveck-
lingen?
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
55
Prot. 1993/94:100
2 maj 1994
11 § Anmälan om frågorAnmäldes att följande frågor framställts
den 29 april
1993/94:493 av Krister Örnfjäder (s) till arbetsmarknadsministern om regio-
nalpolitiskt stöd till Västervik:
Den 29 september 1993 skickade Västerviks kommun in en ansökan om
att få ingå i stödområdet i enlighet med förordningen om regionalpolitiskt
stöd.
Anledningen till den förnyade ansökan var och är den mycket svåra situa-
tion som kommunen upplever på arbetsmarknaden, med delvis extremt hög
arbetslöshet och en näringslivsstruktur som gör att arbetslösheten kommer
att vara hög även vid en konjunkturuppgång.
Ansökan har ännu inte besvarats.
Kan arbetsmarknadsministern lämna ett svar på när ärendet skall behand-
las?
1993/94:494 av Krister Örnfjäder (s) till kommunikationsministern om järn-
vägssträckan mellan Västervik och Växjö:
Den 13 mars 1994 skrev Föreningen Västervikståget 2000 till kommunika-
tionsministern med anledning av smalspårsjärnvägen Västervik-Växjö.
Den 28 april hade ministern fortfarande inte svarat.
Är kommunikationsministern beredd att göra vad han kan för att rädda
smalspårsjärnvägen Västervik-Växjö?
1993/94:495 av Pär Grandstedt (c) till statsrådet Alf Svensson om Indone-
sien:
Indonesiens största oberoende fackförbund har nyligen förbjudits och ett
stort antal av dess ledare fängslats.
Hur påverkar detta förhållande regeringens syn på frågan om u-krediter
till Indonesien?
12 § Kammaren åtskildes kl. 15.26.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 31 (del-
vis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
56
/Barbro Nordström
Innehållsförteckning
Måndagen den 2 majProt. 1993/94:100
2 maj 1994
1 § Justering av protokoll................................ 1
2§ Svar på interpellation 1993/94:116 om rekommendationer av
ESK:s parlamentarikerförsamling till dess ministerråd..... 1
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Pär Granstedt (c)
Kristina Svensson (s)
3 § Svar på interpellationerna 1993/94:108, 113 och 114 om giltighe-
ten av svensk grundlag inför EU-rätten ................ 9
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Bengt Hurtig (v)
Lena Klevenås (s)
Birgitta Hambraeus (c)
Pär Granstedt (c)
Hans Göran Franck (s)
Ingela Mårtensson (fp)
4 § Svar på interpellation 1993/94:132 om offentlighetsprincipen och
EU ............................................ 24
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Hans Göran Franck (s)
Bengt Hurtig (v)
Lena Klevenås (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Birgitta Hambraeus (c)
5 § Svar på interpellation 1993/94:134 om meningsfull sysselsättning
för arbetslösa .................................... 36
Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)
Carl Olov Persson (kds)
6 § Svar på interpellation 1993/94:120 om kårobligatoriet........ 41
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Kristina Svensson (s)
7 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 50
8 § Förnyad bordläggning ............................... 50
9 § Bordläggning ...................................... 50
10 § Anmälan om interpellationer
1993/94:146 av Rolf L Nilson (v) om försurning.......... 50
1993/94:147 av Lennart Rohdin (fp) om den s.k. Wedénaffären 52
1993/94:148 av Gustaf von Essen (m) om handläggning av fa-
miljerättsärenden............................... 53
1993/94:149 av Widar Andersson (s) om marknadsekonomi och
demokrati..................................... 54
Prot. 1993/94:100 11 § Anmälan om frågor
2 maj 1994 1993/94:493 av Krister Örnfjäder (s) om regionalpolitiskt stöd
till Västervik................................... 56
1993/94:494 av Krister Örnfjäder (s) om järnvägssträckan mel-
lan Västervik och Växjö.......................... 56
1993/94:495 av Pär Granstedt (c) om Indonesien.......... 56
58
gotab 46675, Stockholm 1994