Riksdagens protokoll

1992/93:99

Måndagen den 26 april

Kl. 12.00-14.59

Protokoll

1992/93:99

1 § Anmälan om kompletteringsval till utbildningsutskottet och Svar pä interpella-

finansutskottet tioner

Tredje vice talmannen meddelade att Centerns riksdagsgrupp på grund av
uppkomna vakanser efter Larz Johansson anmält Marianne Jönsson som le-
damot i utbildningsutskottet och Karin Israelsson som suppleant i finansut-
skottet.

Tredje vice talmannen förklarade valda till

ledamot i utbildningsutskottet

Marianne Jönsson (c)

suppleant i finansutskottet

Karin Israelsson (c)

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 19 och 20 april.

3 § Svar på interpellation 1992/93:108 om Sveriges kandidatur till
FN:s säkerhetsråd

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Pierre Schori har i en interpellation frågat mig om vilka pla-
ner regeringen har för att med största möjliga kraft driva Sveriges kandida-
tur - och därmed Nordens - till FN:s säkerhetsråd för perioden 1995-1996.

Frågan om när Norden - genom Sverige eller något annat av de nordiska
länderna - skall söka plats i FN:s säkerhetsråd tillmäts självfallet största vikt
av regeringen.

Ett beslut om kandidatur under de närmaste 5-10 åren kräver noggranna
överväganden. Det finns många andra länder i vår regionala grupp som har
intresse av en plats i säkerhetsrådet. För att vår kandidatur skall kunna lan-
seras med framgång måste vi ha klart för oss hur andra länder avser agera. 1

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 99

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Inom vår regionala grupp VOAS - Västeuropeiska och andra Stater -
kommer man sällan överens om vilka länder man skall föra fram. Detta ska-
par en osäkerhet. Det vore självfallet en fördel om enighet inom gruppen
kunde nås om två kandidater till de två platser som står till gruppens förfo-
gande.

De perioder som är aktuella fram till sekelskiftet är inte bara 1995-1996
utan också 1997-1998. Vi har nu, som ett första steg, under de senaste måna-
derna med övriga nordiska länder diskuterat hur det nordiska intresset att
påta sig den viktiga uppgift som en plats i säkerhetsrådet innebär bäst skall
tillvaratas. Dessa diskussioner, som äger rum i gott samförstånd, är ännu inte
avslutade.

Det är riktigt som Pierre Schori säger i sin interpellation, att Sverige - och
Norden - har ett mycket starkt engagemang i FN. Säkerhetsrådet kan - se-
dan öst-västmotsättningarna upphört - arbeta på sätt som stadgefäderna ur-
sprungligen avsåg. Kraven på att FN skall söka spela en roll i de många svåra
konflikter världen ser i dag ökar. Som lojal och aktiv FN-medlem ställer Sve-
rige upp i de flesta av dessa insatser. Den förväntan som finns på Sverige i
detta sammanhang visar på att vi är en aktad FN-medlem och att vi förväntas
spela en aktiv roll, inte minst vad gäller konfliktlösning och fredsfrämjande
verksamhet. Det samarbete mellan FN och ESK som kraftigt utvecklats un-
der det svenska ESK-ordförandeskapet är ett exempel på detta.

I det arbete som nu pågår för att reformera FN i dess helhet och skärpa
organisationens instrument, deltar Sverige och övriga nordiska länder också
mycket aktivt. Jag vill understryka att detta gäller hela FN:s verksamhet,
såväl inom området fred och säkerhet som vad gäller ekonomisk och social
utveckling, mänskliga rättigheter, miljöfrågor, icke-spridningsfrågor och för-
bättring av FN:s finansiering. Sålunda kan och vill Sverige fortsätta att vara
en aktiv, ansvarstagande och pådrivande medlem i FN. Vi vill därför vara
beredda att också påta oss det ansvar som en plats i säkerhetsrådet innebär,
vid lämpligast möjliga tidpunkt.

Vi måste grunda vår kandidatur på en realistisk bedömning av våra möjlig-
heter. Det måste varje land och varje regering göra. Det är denna bedöm-
ning som vi nu är i färd med att göra.

Anf. 2 PIERRE SCHORI (s):

Herr talman! Fru utrikesminister! Jag ber att få tacka för svaret.

Sällan har väl frågan om säte och stämma i säkerhetsrådet varit så angelä-
gen som i dessa dagar. Om Sverige hade varit medlem i FN:s styrelse, om
Sverige inte hade förlorat möjligheten att tillträda den platsen 28 oktober
1992, hade regeringen t.ex. i dag kunnat driva Bosniens och fredens sak på
ett helt annat sätt än vad regeringen nu kan och gör.

Men Sveriges nya utrikespolitik vägdes den gången av FN:s generalför-
samling och befanns vara för lätt. Underbetyget var i och för sig inte oväntat.
I sina första regeringsuttalanden ”glömde” statsministern bort FN. Carl
Bildts budskap var att Sverige skulle bli mer västorienterat, och Sverige änd-
rade sitt röstande i olika frågor i FN som rörde Mellanöstern, nedrustning
och nord-sydfrågor. Utrikesministern tycktes också i praktiken följa sin poli-
tiske sakkunniges råd om att ”Sverige borde lämna sin förtunnade värld av

FN-stadga”, och hon ställde sig följaktligen, som jag upplever det, relativt
kallsinnig till olika angelägna propåer från generalsekreterare Boutros-
Ghali. Med denna nya FN-politik övergav statsministern och utrikesminis-
tern Sveriges traditionella utrikespolitik, dvs. den aktiva engagerade Palme-
Hammarskjöldlinjen. Den blev också underkänd vid valet till säkerhetsrå-
det. Efter detta fiasko gjorde statsministern saken än värre. Han såg miss-
lyckandet närmast som en fördel: Han var orolig för att Sverige skulle åta sig
för mycket internationellt.

Det var, fru utrikesminister, mot bakgrund av regeringens dokumenterade
ljumhet inför världsorganisationen och den möjlighet Sverige nu har att om
ett par år åter ta säte i säkerhetsrådet som jag ställde min fråga.

FN är i dag viktigare än någonsin. Bosniendramat understryker angelä-
genhetsgraden. Jag utgår från att utrikesministern delar min frustration över
att Sverige inte kan vara med i säkerhetsrådets överläggningar och föra fram
sina synpunkter.

Vad vill då regeringen med FN? Om man skall tolka utrikesministerns svar
välvilligt, kan man ta fasta på vad hon säger i slutet av sitt svar: ”Vi vill därför
vara beredda att också påta oss det ansvar som en plats i säkerhetsrådet inne-
bär, vid lämpligast möjliga tidpunkt.” Det hade väl varit närmast sensatio-
nellt om hon hade sagt motsatsen, även om det kommer från en moderatledd
regering.

Tyvärr innehåller resten av svaret en lång rad av reservationer och pro-
blem, bortförklaringar och ovidkommande sidospår.

Jag kan inte se det på annat sätt än att utrikesministerns svar innebär att
man saknar viljan, ambitionen och engagemanget i denna fråga. FN har inte
prioriterats. Hur skall annars det faktum tolkas att övervägandena ännu ett
halvår efter misslyckandet inte är avslutade?

Svaret avspeglar också den attityd som statsministern visade upp i okto-
ber, nämligen att detta är en lågprioriterad fråga. Det är lika bra att stå utan-
för. I stället för att vara pådrivande väljer regeringen att ligga lågt.

Jag undrar också om inte hänvisningen till osäkerheten kring den väst-
europeiska s.k. VOAS-gruppen tyder på en helt onödig förhandsanpassning
till ett önskat EG-medlemskap. Vi känner ju till ambitionerna på vissa håll
inom EG att Bryssel skall inta en plats i säkerhetsrådet. Är det detta som
utrikesministern menar med hennes anspelning på VOAS-gruppen, dvs. att
Sverige inte skall ta platsen från EG i säkerhetsrådet? Statsministern sade så
sent som i går i TV-programmet 8 dagar, för vilken gång i ordningen vet jag
inte, att ”det inte finns skäl att ha en avvikande uppfattning” i förhållande
till den politik som t.ex. EG för.

Direkt oroande är angivandet av möjligheter till att kandidera till åren
1997-1998. Det är ju till åren 1995-1996 som Sverige har chansen. Sverige
kan då utgöra det nordiska kandidatlandet, och det är därför som det bråds-
kar. Vill Sverige kandidera till 1995, dvs. valet sker 1994, visar all erfarenhet
att förberedelserna måste inledas snarast.

Utrikesministern säger att de nordiska konsultationerna ännu inte är av-
slutade. Enligt mina informationer gav den norska regeringen för över en
månad sedan Sverige klartecken. Norge står i tur. Enligt den praxis som finns

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

mellan de nordiska länderna får ett land som missat sin kandidatur försöka
en gång till. Så skedde t.ex. 1983-1984 då Danmark missade sin kandidatur.

Att vänta till 1997-1998 innebär däremot betydande osäkerheter och svå-
righeter. Norge kan nog inte garantera att de kan vänta så länge. De tar sin
plats i säkerhetsrådet på allvar. Dessutom kommer fler länder att kandidera
1997-1998 än 1995-1996. Varför nämner utrikesministern över huvud taget
detta senare tillfälle? Hon vet lika bra som jag förutsättningarna. Det finns
inget logiskt svar. Finns det något skäl som hon inte vill anföra här?

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! I ett hänseende är Pierre Schori och jag ense, nämligen i be-
dömningen att FN är viktigare än någonsin. Däremot stämmer det inte att
Sverige inte skulle kunna agera om Sverige inte sitter med i säkerhetsrådet.
Det är självklart ännu bättre om man sitter med i säkerhetsrådet. Men - Gud
ske lov - alla de medlemsländer som inte sitter med i säkerhetsrådet kan
ändå agera - och de är många. Det är därför det pågår många diskussioner
om reformering av säkerhetsrådets sammansättning och även en utvidgning
av rådet.

Det går att som aktiv FN-medlem agera även om landet inte sitter med i
säkerhetsrådet. Det gör Sverige, och det gjorde Sverige bl.a. i den särskilda
Bosniendebatt som ägde rum i förra veckan. Sverige är också mycket aktiv
i fråga om reformeringen av FN-arbetet. Det var det jag ville påpeka i inter-
pellationssvaret.

Vidare har vi själva sakfrågan. Den centrala meningen är den jag gav i mitt
svar, nämligen att regeringen är pådrivande i sitt arbete. Nästa hållpunkt i
detta arbete är det nordiska utrikesministermötet, som äger rum i nästa
vecka i Mariefred. Då skall vi i den nordiska kretsen diskutera frågan om de
nordiska ländernas kandidatur till säkerhetsrådet. Det är alldeles riktigt som
Pierre Schori säger att överläggningarna med Norge, som står i tur, har varit
positiva. Det är jag mycket tacksam för. Men hela den nordiska kretsen
måste vara ense. Tidpunkten för att göra ett väl övervägt ställningstagande
tror jag kommer att inträffa när generalförsamlingen sammanträder i höst.
Vi kommer då att få bilden mycket klarare för oss.

Jag är alltid öppen för att diskutera dessa frågor med Pierre Schori och få
hans råd och synpunkter. Vi måste alla gemensamt anstränga oss för att få
Sverige med i säkerhetsrådet.

Anf. 4 PIERRE SCHORI (s):

Herr talman! Jag är tacksam för att utrikesministern är överens med mig
om att det hon sade i slutet av sitt svar är det viktigaste, nämligen att denna
regering är beredd att påta sig det ansvar som det innebär om Sverige blir
medlem i säkerhetsrådet. Det är särskilt viktigt nu när det finns så oerhört
viktiga frågor såsom situationen i Bosnien. Det är också fråga om huruvida
det skall bli fler liknande Bosniensituationer i världen framöver och vilken
roll som FN och dess medlemsstater skall inta. Det är därför oerhört angelä-
get att Sverige får sitta med i FN:s styrelse, dvs. säkerhetsrådet, när chansen
finns. Vi har beklagat att Sverige missade den chansen i fjol.

Vi hoppas att regeringen vill reparera skadan från i fjol och genom ett ak-

tivt engagemang visa att Sverige är förtjänt av att få sitta i säkerhetsrådet
och att Sverige skall föra en konstruktiv politik i stil med den Dag Hammar-
skjöld, Olof Palme och Alva Myrdal förde.

Jag vänder mig mot att det skall ta så lång tid för regeringen att konsultera
sina nordiska vänner. Det finns telefon och fax, och det går att hälsa på var-
andra. Nu säger utrikesministern att ett möte skall ske i nästa vecka i Marie-
fred. Nåväl, låt oss ta fasta på det.

Norge har redan sagt sitt ja, och det är det landets svar som gäller. Kan vi
räkna med att Sverige bestämmer sig efter det att den nordiska konsultatio-
nen äntligen är slutförd i nästa vecka? Det är framför allt det nordiska ställ-
ningstagandet som vi måste ta hänsyn till. Om viljan, ambitionen och enga-
gemanget finns går det att sedan sätta i gång arbetet. Det vore sorgligt om vi
skulle behöva vänta till hösten för att höra en mängd andra länder. Sverige
gör anspråk på den nordiska kandidaturen - inget annat. Norden har tradi-
tionellt ”rätt” att göra anspråk på en plats i rådet.

Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Pierre Schori använder uttrycket frustration. Jag vill säga att
den frustration som jag känner gäller tragedin i Bosnien. Den leder dock inte
till handlingsförlamning från svensk sida.

Jag vill också nämna för Pierre Schori och kammarens ledamöter i övrigt
att statsministern under helgen, som vi alla har kunnat se i tidningarna, har
fört mycket viktiga diskussioner såväl med lord Owen och general Wahlgren
som med premiärminister Mitsotakis. Jag träffade den ryska utrikesminis-
tern Andrej Kozyrev förra måndagen och förde samtal med honom om Jugo-
slavien.

I eftermiddag kommer Douglas Hurd till Stockholm, och jag får då en
möjlighet att direkt med honom efter EG:s utrikesministermöte diskutera
utvecklingen i f.d. Jugoslavien och tragedin i Bosnien. I morgon kommer jag
att träffa Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel och får möjlighet att med
honom diskutera situationen i Jugoslavien. På onsdag kommer jag att träffa
Belgiens utrikesminister Claes och får även då möjlighet att diskutera denna
fråga.

Det är alltså gudskelov inte så att vi, därför att vi denna gång tyvärr inte
kom med i säkerhetsrådet, inte har möjlighet att i denna den just nu tyvärr
största europeiska frågan agera med bestämdhet och kraft.

Vid lunchen kommer regeringen att i extra sammanträde fatta beslut om
den svenska uppföljningen av säkerhetsrådets sanktionsbeslut. Som ESK-
ordförandeland verkar vi nu vid ämbetsmannakommitténs sammanträde i
Prag för att ESK ännu mera aktivt skall tillse att sanktionspolitiken följs upp.

Det finns ännu mer att redovisa, men vi kommer att ha en särskild Bos-
niendebatt på torsdag, och jag avvaktar därför med detta. Jag vill ändock
säga till kammarens ledamöter att vi för en mycket bestämd och aktiv Jugo-
slavienpolitik.

Anf. 6 PIERRE SCHORI (s):

Herr talman! Det är riktigt att vi skall ha en särskild debatt om Bosnien
och det gamla Jugoslavien på torsdag. Jag tycker att det finns synpunkter att

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

anföra också på hur regeringen har agerat utifrån sin ställning, både i utövan-
det av regeringsmakten och med tanke på att Sverige är ESK-ordförande-
land. Det vill jag gärna återkomma till på torsdag.

Vad gäller FN, som vi nu här diskuterar, kan man fråga sig om regeringen
har den tillräckliga ambitionen och viljan och är målmedvetet inriktad på att
Sverige skall söka medlemskap i säkerhetsrådet. Har utrikesministern och
statsministern utnyttjat alla de möten som utrikesministern räknade upp, så-
dana som har ägt rum och sådana som kommer att äga rum, för att säga att
Sverige vill söka den aktuella platsen i säkerhetsrådet? Har man eller har
man inte gjort detta?

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Det kommer vi självfallet att göra när beslutet om kandida-
turen har fattats. Beslutet måste först fattas på ett realistiskt underlag, och
jag bedömer att vi kommer att ha detta när generalförsamlingen har åter-
samlats under hösten.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1992/93:91 om Peru och de mänskliga
rättigheterna

Anf. 8 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig vilka garantier den svenska
regeringen har för att de som nu skall avvisas till Peru inte drabbas av ”för-
svinnande”, tortyr eller annan omänsklig behandling.

Bertil Måbrink ställer interpellationen med anledning av att regeringen i
beslut i juli 1992 beslutade att avvisa ett antal asylsökande från Peru. Han
hänvisar i sin interpellation till en stor mängd material rörande Peru, bl.a.
från Amnesty International och America’s Watch. Detta material är känt för
regeringen, som får information från många olika källor, bl.a. just Amnesty
International, rörande de länder varifrån asylsökande söker sig till Sverige.
Vad gäller Peru följer regeringen, liksom också myndigheterna, utveck-
lingen där mycket noga och har tillgång till omfattande material, inte minst
därför att peruanska asylsökande utgör en relativt stor grupp av de asylsö-
kande i Sverige och inströmningen har ökat under senare år. Jag vill under-
stryka att det är viktigt att komma ihåg när man studerar läget i Peru att
terroristorganisationerna, främst Sendero Luminoso, står för en stor del av
de grymheter som begås mot enskilda i Peru.

Först av allt vill jag reda ut några missförstånd i interpellationen. Bertil
Måbrink säger att regeringen gjort bedömningen att ingen som rest ut ur
Peru med eget pass har anledning att frukta förföljelse från peruanska myn-
digheter eller paramilitära grupper. Jag vill påpeka att regeringen aldrig fat-
tar några generella beslut i asylärenden eller gör några generella uttalanden.
Varje asylansökan prövas individuellt med hänsyn till samtliga omständighe-
ter i det enskilda fallet, mot bakgrund av situationen i hemlandet. Det bety-
der att regeringen naturligtvis inte heller rörande peruanska asylsökande har

gjort något generellt uttalande om vikten av att asylsökande innehar pass.
Man har i enskilda fall naturligtvis tagit hänsyn till vad den asylsökande be-
rättat om utresan ur Peru, eftersom detta tillsammans med övriga omstän-
digheter kan ligga till grund för bedömningen av skyddsbehovet, men rege-
ringen har inte påstått att enbart det faktum att en person lämnat Peru med
eget pass betyder att han eller hon inte kan ha skyddsbehov. Sådana gene-
rella bedömningar görs helt enkelt inte.

Bertil Måbrink anför vidare i interpellationen vad som framställs som ett
citat ur regeringens beslut, men som är felaktigt. Bertil Måbrink menar att
regeringen slagit fast att den som ”kan antas ha verkat för” bl.a. Sendero
Luminoso under inga förhållanden kan få uppehållstillstånd som de facto-
flykting. Det är viktigt att understryka att i de fall regeringen hänvisat till
aktivitet för en organisation, har det rört sig om personer som ”verkat” för
organisationen, dvs. inte sådana som kan antas ha verkat för den. Beslut i
asylärenden grundas främst på det som de asylsökande själva framför om
bakgrunden till sin ansökan.

Jag vill också påpeka att regeringen inte sagt att personer som verkat för
Sendero Luminoso eller MRTA under inga förhållanden kan få uppehålls-
tillstånd som de facto-flyktingar. Jag måste upprepa vad jag sagt om att rege-
ringen inte fattar generella beslut eller gör allmängiltiga uttalanden. Jag kan
inte kommentera enskilda beslut i asylärenden, men jag vill understryka att
det är just beslut i enskilda ärenden som det rör sig om. Regeringen har un-
der 1992 och hittills under 1993 fattat beslut i 28 ärenden rörande peruanska
asylsökande. Av dessa beviljades uppehållstillstånd i 6 fall.

Vad som kan sägas allmänt om bedömningen av peruanska medborgares
asylansökningar är att Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden, som
är de myndigheter som självständigt fattar beslut i asylärenden, inte anser
att det mot bakgrund av läget i Peru finns anledning att anta att samtliga
asylsökande har skyddsbehov. Regeringen har inte funnit anledning att göra
någon annan bedömning i de ärenden som överlämntas till regeringen för
beslut. Garantier, som Bertil Måbrink efterlyser, kan regeringen inte lämna.
Men mot bakgrund av kunskapen om läget i Peru och vad de asylsökande
anfört till stöd för sina ansökningar har varken myndigheterna eller rege-
ringen haft anledning att anta att det generellt skulle finnas hinder mot avvis-
ning av peruanska medborgare. Ett antal av de peruaner som avvisats ur
Sverige - av regeringen eller myndigheterna - har återvänt till Peru. Rege-
ringen har inte fått några uppgifter om att de skulle ha behandlats illa vid
återkomsten. Dock pågår just nu inhämtande av information beträffande en
person som kvarhölls en dag.

UNHCR har varit i kontakt med Kulturdepartementet för att diskutera de
här ärendena. Vi har gått igenom ett antal ärenden tillsammans med dem,
och de har inte tagit ytterligare kontakt efter det.

Jag vill också återigen, liksom jag gjort redan tidigare här i kammaren,
upplysa om att den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter den
15 februari i år fattade beslut i två ärenden, i vilka peruanska asylsökande
som enligt beslut av regeringen skall avvisas från Sverige klagat till kommis-
sionen. De hade anfört att de skulle löpa risk att torteras om de avvisades

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

till Peru. I båda fallen fann kommissionen att ärendena inte skulle tas upp till
prövning, då klagandenas påståenden bedömdes vara uppenbart ogrundade.

Kommissionen anförde att svenska myndigheter har omfattande erfaren-
het av att bedöma asylansökningar från peruanska medborgare och att rege-
ringen noggrant prövat omständigheterna i ärendena. Prövningen enligt
svensk lag om en avvisning kan verkställas med hänsyn till risken för tortyr
överensstämmer enligt kommissionen väl med de krav som ställs enligt den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Kommissionen fann
därför att det inte fanns anledning att anta att klagandena riskerar tortyr el-
ler annan behandling som strider mot den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter vid återsändande till Peru.

Jag tycker därför att det är uppenbart att asylsökande från Peru, liksom
alla asylsökande, får sin sak noga prövad i Sverige. Det finns ingen anledning
anta att de som avvisas härifrån löper någon särskild risk att behandlas illa
vid återkomsten.

Anf. 9 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag är förvånad över hur tystlåten stats-
rådet Friggebo är när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i
Peru och att hon i stället ägnar sig för mycket åt teknikaliteter, vad det nu
kan bero på.

Hon säger icke ett kritiskt ord om regimens förbrytelser. Hon säger att
terroristorganisationerna, främst Sendero Luminoso, står för en stor del av
de grymheter som begås mot enskilda i Peru. Detta är inte en korrekt be-
skrivning.

Mellan 1980 och 1992 dödades 28 809 personer i det politiska våldet i Peru.
Staten bar ansvaret för 53 %, Sendero Luminoso för 45 % och MRTA för
1 % av dessa dödsfall. Det finns två parter som står för det politiska våldet
och som grovt förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna i Peru. Det är
staten med hela sin maktapparat, och det är Sendero Luminoso.

America’s Watch publicerade i februari 1993 en 62-sidig skrift med titeln
Den orapporterade terrorn - våld mot kvinnor i Perus väpnade konflikt. Sta-
tens företrädare använde i nästan ofattbar utsträckning våldtäkter som ett
medel att förtrycka kvinnor som misstänks för gerillasympatier eller anses
skyldiga till att ha kritiserat militärens övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Journalister, aktivister i organisationer för mänskliga rättigheter och advo-
kater har på senare tid blivit föremål för regeringens vrede. Så får den advo-
kat som åtar sig att genom domstolsförfarande få fram sanningen om en stu-
dents försvinnande en brevbomb till sitt kontor och mister därmed sin ena
arm. På kuvertet med brevbomben fanns president Fujimoris sekreterares
sigill. Så döms den advokat som i rättegången försvarade Senderos ledare
Gusman till livstids fängelse för innehav av Senderolitteratur.

Statsrådet Friggebo säger att Amnestys och America’s Watchs material är
väl känt av regeringen. Jag frågar mig då varför regeringen inte fäster av-
seende vid detta material när den fattar beslut i asylärenden som rör Peru.
Anser regeringen att det finns några sakfel i detta material?

Statsrådet säger i svaret beträffande betydelsen av att en asylsökande rest
ut ur Peru med eget pass att regeringen aldrig fattar några generella beslut i

asylärenden eller gör några generella uttalanden. Strikt formellt är detta rik-
tigt. Samtidigt är det så, att regeringen fattar beslut i de asylärenden där av-
sikten är att lägga fast en praxis för Utlänningsnämnden och Invandrarver-
ket. Vad gäller betydelsen av utresa med eget pass framgår det mycket tyd-
ligt av regeringens beslut att det är fråga om en mycket distinkt och kraftfull
styrning av praxis.

Standardmotiveringen i besluten lyder som följer: Mot bakgrund av om-
ständigheterna i ärendet, bl.a. att X kunnat lämna landet legalt, bedömer
regeringen att han inte numer riskerar förföljelse i hemlandet.

Jag har haft tillfälle att i detalj gå igenom ett av dessa praxisskapande fall.
I det fallet hänvisades förutom till utresa med eget pass också till omständig-
heterna i övrigt som stöd för att konventionsflyktingskäl inte förelåg. Försik-
tigtvis angavs inte vari ”omständigheterna i övrigt” bestod. Jag kan bara kon-
statera att det inte fanns några sådana omständigheter.

Trots att den person det gällde bevisligen fängslats och torterats oerhört
svårt flera gånger ansågs utresa med eget pass som tillräcklig grund för be-
dömningen att risk för förföljelse i flyktingkonventionens mening inte före-
låg. Det är alldeles klart att regeringen styrt praxis så, att utresa med eget
pass skall spela en avgörande roll vid bedömningen att flyktingstatus inte fö-
religger.

Statsrådet leker med ord när hon invänder att regeringen inte sagt att per-
soner som verkat för Sendero Luminoso eller MRTA under inga förhållan-
den kan få uppehållstillstånd som de facto-flyktingar. Även om inte dessa
ord används, är detta den verkliga innebörden av regeringens praxisska-
pande beslut.

Standardformuleringen lyder något förkortad så här: Av utredningen
framgår att X verkat för en organisation som enligt vad som känt är gjort sig
skyldig till upprepade grova övergrepp i Peru. Även om X inte har deltagit i
sådana aktiviteter har han verkat för en organisation vars metoder får anses
omfatta förhållanden som faller inom ramen för artikel 1 F i 1951 års
Genévekonvention. Därför finns särskilda skäl att inte bevilja asyl som de
facto-flykting även om skälen annars vore tillräckliga.

Anf. 10 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Vi hade så sent som i fredags en lång interpellationsdebatt
här i kammaren om huruvida flyktingpolitiken hårdnat eller inte. Birgit
Friggebo sade då att hon inte visste om den hårdnat. Hon skulle låta utreda
det. Det var i alla fall inte regeringens önskan att det skulle vara så, om jag
förstod Birgit Friggebo rätt. Jag undrade då om regeringen ändå inte har
givit sådana signaler att det ibland av de myndigheter som skall sköta detta
självständigt har uppfattats som att man stramar åt i vissa fall.

Birgit Friggebo tyckte att det var insinuant att påstå det. Jag hade ingen
replik kvar, så jag kunde inte förtydliga vad jag menade. Jag får tillfälle till
det just i dag, därför att dessa utvisningar till Peru utgör ett exempel. Ett
annat exempel är inom parentes sagt de uppmärksammade ärendena med
ensamma barn, varav flera tagits upp i massmedierna på senare tid. Man
hänvisade till att ett av de ärendena hade överlämnats till regeringen. Men
det, herr talman, hör inte till den här debatten.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Det är som Bertil Måbrink säger just de beslut som överlämnats till rege-
ringen i den nya ordning där Utlänningsnämnden normalt tar över överkla-
ganden som är ägnade att lägga fast en praxis. Just de här utvisningarna till
Peru har varit ganska uppmärksammade - kanske inte så mycket i massme-
dierna, men bland folk som följer frågorna och inte minst bland peruanerna
själva. De har skapat en mycket stor oro bland peruaner som finns i Sverige
i dag.

Det är i och för sig bra att UNHCR och kommissionen inte formellt har
haft anledning att göra någon anmärkning. Det är å andra sidan inte någon
garanti för att vi inte tillämpar lagstiftningen stramare. Det kan man mycket
väl göra inom ramen för vad kommissionen anser vara acceptabelt. Den föl-
jer konventionen mycket strikt.

Det vore bra om vi kunde få tydliga besked om hur Birgit Friggebo kom-
mer att se på dessa fall i fortsättningen. Det finns en mycket stor oro bland
peruanerna. Jag tror framför allt att det vore värdefullt om Birgit Friggebo
i dag kunde garantera att hon tänker följa upp flera av dessa ärenden - inte
bara ett enstaka - mycket noggrant och tala om hur det skall gå till. Det vore
värdefullt om man kunde följa upp vad som har hänt med de människor som
på senare tid utvisats till Peru.

Anf. 11 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Maj-Lis Lööw återkommer till det faktum att jag inte vet hur
praxis har utvecklats. Det jag sade i den debatt vi förde tidigare var att jag
vill vara alldeles övertygad om att praxis inte har hårdnat. Då är det bra att
man tillsätter någon oberoende instans för att undersöka detta. Det ökar ju
ändå trovärdigheten. Jag kunde konstatera att regeringen inte gett några sig-
naler om att praxis skall hårdna.

Maj-Lis Lööw beskriver - jag har också uppfattat det så - att det finns en
oro ute bland peruanerna och bland de svenskar som på olika sätt stöder
peruanerna för att bedömningen skulle vara alldeles för hård från myndighe-
terna och från regeringen. Jag kan förstå den oron, eftersom man i tidningar
och på andra håll har läst att regeringen har bestämt att alla peruaner skall
ut, och att regeringen skulle ha bestämt sig för att alla peruaner är terrorister
osv.

Detta är en helt felaktig beskrivning, och i vissa fall skulle jag vilja säga
att det handlar om desinformation. Under 1992 har det fattats 314 beslut. Av
dessa har 216 lett till man har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige,
dvs. 69 %. Det betyder att det är en mycket generös bedömning. En del av
dessa människor har fått stanna på grund av Genévekonventionen, andra av
de facto-skäl, de flesta av humanitära skäl och några på grund av anknytning.
Därför är det en desinformation som har förekommit.

Jag kan förstå den oro som har spridit sig därför att man har trott att alla
peruaner skall åka hem nu. Så är det alltså inte. Jag redovisar också i mitt
svar att även regeringens beslut innehåller ett antal tillstånd att få stanna här
i Sverige.

Bertil Måbrink är missnöjd med svaret och säger att det innehåller tekni-
kaliteter. Frågan handlade om den asylprövning och flyktingprövning som

vi har i Sverige. Jag var mån om att lämna ett ganska tydligt svar om hur
bedömningar har gjorts mot bakgrund av den allmänna oro som finns.

Jag har också pekat på att vi har tillgång till mycket material som beskriver
situationen i Peru. Denna är naturligtvis inte acceptabel efter svenska förhål-
landen. Det förekommer försvinnanden, tortyr och förföljelse av enskilda
människor.

Men när man gör asylprövningen här i Sverige skall man ju göra den dels
mot bakgrund av den allmänna situationen i landet, dels med hänsyn till de
skäl som den asylsökande själv presenterar.

En annan missuppfattning som sprids är att alla som har sökt uppehållstill-
stånd skulle ha något slags anknytning till Sendero Luminoso eller liknande
organisationer. Så är inte heller fallet. Många av dem som kommer har inte
någon som helst sådan anknytning och åberopar inte heller det.

Vi läser, som jag sade, noggrant Amnestys rapporter och även rappor-
terna från America’s Watch. Dessa var också uppe vid behandlingen när det
gäller kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Detta material åbero-
pades av peruanernas ombud. Även där har alltså den informationen läm-
nats.

Bertil Måbrink återkommer till frågan om pass, och jag har också redovi-
sat den i mitt svar. Vi har sagt att det faktum att man har ett giltigt pass och
har kunnat ta sig ut ur Peru helt lagligt naturligtvis inte kan vara den enda
omständigheten som är avgörande. Det sker en sammanvägning med de öv-
riga skäl som man också åberopar. Men det är ett faktum att ta hänsyn till.
Att en person är eftersökt av polisen och landets myndigheter då frivilligt
låter personen lämna landet, är naturligtvis en omständighet bland andra
omständigheter som skall tas med vid bedömningen av skälen i det enskilda
fallet.

När det gäller åberopande av Genévekonventionens undantagsparagraf är
det riktigt att den finns beskriven i regeringens beslut. Inte i något fall har
en person vägrats de facto-flyktingskap på grund av den beskrivningen av
Genévekonventionens undantag när det gäller brott mot mänskligheten.
Man har inte använt den i något fall.

Däremot har man i de tidigare vistelsetidsregler som vi hade, dvs. att man
fick stanna schablonmässigt efter en viss tid, tagit hänsyn till om personen
haft anknytning till en terroristorganisation. Det innebär att man har haft ett
särskilt skäl att inte ta hänsyn till vistelsetidspraxis. Där har den här beskriv-
ningen haft betydelse för beslutet.

Anf. 12 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Jag beklagar att jag hade en felaktig formulering i min inter-
pellation. Det skall rätteligen vara, som statsrådet påpekade, ”har verkat
för” och inte ”kan antas ha verkat för” en organisation vilken gjort sig skyl-
dig till allvarliga brott, som jag skrev.

Jag skall också återkomma till den europeiska kommissionen för mänsk-
liga rättigheter. Statsrådet citerar fel där.

Låt mig säga att det kan tyckas illavarslande att ha verkat för en organisa-
tion som gjort sig skyldig till allvarliga brott. Men om man granskar detta
närmare blir bilden en annan.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Ett exempel är den unga kvinna som för organisationen Kommittén för
folkets försvar i Limas slumbostäder delat ut flygblad och talat med invå-
narna om landets politiska och sociala situation. Även detta diskvalificerade
från möjlighet att erkännas som de facto-flykting, statsrådet. Att kvinnans
bror, som hade bedrivit liknande politisk aktivitet, gripits av polis och däref-
ter varit försvunnen, dvs. utomrättsligt avrättad, och att den advokat som
drivit rättsliga efterforskningar efter den försvunne brodern utsatts för hot
och slutligen brevbombsattentat - vilket jag redogjorde för i mitt inlednings-
anförande - saknade tydligen betydelse enligt regeringen.

Låt mig sedan gå över till ärenden som prövats i den europiska kommissio-
nen för de mänskliga rättigheterna. Statsrådet säger så här i sitt svar: ”Kom-
missionen fann därför att det inte fanns anledning att anta att klagandena
riskerar tortyr eller annan behandling som strider mot den europeiska kon-
ventionen om mänskliga rättigheter vid återsändande till Peru.”

Det finns ett dubbelfel i statsrådets referat. Beslutet lyder så här: Det har
inte klarlagts att bevisade skäl föreligger för en verklig risk för handling i
strid mot artikel 3 i konventionen.

Det står alltså inte att det inte fanns anledning att anta, utan att det sakna-
des bevisade skäl som fällde avgörandet. Det är en stor skillnad, fru statsråd.
Om man skall citera, skall man citera rätt.

När det gäller detta med pass har jag åberopat och anfört ett exempel på
vilka standardformuleringar som regeringen har och vilken stor hänsyn man
tar till detta att man kan resa ut med ett pass. Det är väl så att regeringen
saknar grundläggande kunskaper om.det s.k. rättssystemet i Peru. Det har
Amnesty anklagat regeringen för bl.a. i ett brev av den 6 april.

Anf. 13 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Man kan kalla detta desinformation. Gudarna skall veta,
och framför allt gamla invandrarministrar skall veta, att man kan förenkla
saker i massmedier så att de kan missförstås. Det kan också ge upphov till
en oro bland olika invandrargrupper ute i landet som kanske inte är berätti-
gad. Då finns det desto större anledning att försöka stilla den oron.

Jag har full respekt för att det är oerhört svårt att bedöma asylärendena
från Peru. Det måste vara det, så som det ser ut i Peru i dag. Men jag har
också förståelse för att oron är stor bland peruanerna.

Det vore väldigt värdefullt om Birgit Friggebo i dag kunde tala om att re-
geringen är beredd att göra en ordentlig uppföljning av vad som hänt inte
bara i ett ärende utan i ett antal ärenden. Birgit Friggebo säger i sitt interpel-
lationssvar att regeringen har fattat beslut om detta. Bara det faktum att In-
vandrarverket eller Utlänningsnämnden, vilket det nu var, har överlämnat
dessa ärenden till regeringen visar i sig hur svårbedömda de måste ha varit.
Då måste det vara av stor betydelse för de framtida bedömningarna av even-
tuellt nya ärenden att man följer dessa ordentligt. Det skulle vara bra att få
en sådan försäkran här i dag.

Anf. 14 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det faktum att en situation är svårbedömd innebär ju inte
att man inte måste fatta beslut. Regeringen tog ganska lång tid på sig innan

vi fattade beslut i de ärenden som hade överlämnats från Invandrarverket
till regeringen för att just få en vägledning i det kommande beslutsfattandet
hos Invandrarverket.

Självfallet följer regeringen situationen och utvecklingen i Peru. Jag utgår
från att Maj-Lis Lööw inte menar att regeringen skulle göra något slags om-
prövning av de beslut som den redan har fattat. Däremot följer vi löpande
situationen i Peru. I den mån man får indikationer på att någon person som
åker hem råkar illa ut - och det gällde även under Maj-Lis Lööws tid som
invandrarminister - görs det självfallet en uppföljning.

För ett tag sedan var det en person som kom tillbaka till Peru och som
omhändertogs av den peruanska polisen. Amnesty gjorde en s.k. appell, och
personen frigavs efter någon dag. Nu vet vi rent allmänt att det är ganska
vanligt att personer som återvänder till sina hemländer ibland plockas in för
förhör av olika slag. Myndigheterna vill veta var de har varit och liknande
saker. Sedan brukar dessa personer i allmänhet släppas efter någon dag.

Självfallet gör regeringen nu en uppföljning av detta fall för att se vad bak-
grunden var till att personen fick stanna hos polisen, om det var ett vanligt
normalt förhör eller om det hade någon annan bakgrund. Självfallet skall vi
från svensk sida vara mycket vaksamma när det gäller indikationer på att det
händer någonting med dem som åker tillbaka.

Som jag sagt i mitt svar har vi inte förutom detta sista fall fått några sådana
indikationer. Bakgrunden är naturligtvis att det här i Sverige görs en generös
bedömning, framför allt när det gäller ett sådant land som Peru. Jag har
också redovisat de beslut om permanenta uppehållstillstånd som har fattats
under 1992. Det undanröjer den oro eller den missuppfattning som har fun-
nits om att det numera generellt är så, att om man kommer från Peru har
man inte möjligheter att få stanna här i Sverige.

Jag vill samtidigt understryka - vilket Bertil Måbrink också har beskrivit -
att vi har att göra med en organisation som bedriver synnerligen grov terro-
rism. Det är en självklarhet att Sverige inte vill bli en bas för en sådan organi-
sations verksamhet.

Anf. 15 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Detta är mitt sista inlägg i denna debatt.

Ja, vi har att göra med en organisation som bedriver grov terrorism, Sen-
dero Luminoso. Där är statsrådet och jag överens. Men jag kan inte förstå,
och det är mycket oroväckande, att inte statsrådet här i talarstolen kan säga:
Vi har också att göra med en mycket grov statsterroristisk verksamhet. Det
är precis det som denna regim i Peru bedriver med polis, militär och hemlig
polis till sitt förfogande. Som jag sade i mitt inledningsanförande är det två
som bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna i Peru. Jag skulle vilja höra
detta också från statsrådet.

Jag är oerhört förvånad över att statsrådet hitintills inte har sagt någonting
kritiskt mot regimen. USA:s utrikesdepartement uttalade i början av detta
år mycket stark kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Peru. Det borde
också statsrådet Friggebo göra som representerar ett parti som med all rätt
har slagits för de mänskliga rättigheterna där människor har förtryckts och

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

där förbrytelser skett. Jag tycker att Birgit Friggebo som statsråd kan göra
denna deklaration.

När det sedan gäller utvisningen av Luis Alberto Floreän Leon är det rik-
tigt att han släpptes villkorligt efter en vecka. Han måste inställa sig hos poli-
sen och lever mer eller mindre i skräck. Det är inte många dagar sedan vi
hade kontakt med honom. Dessutom har denna regim som brukligt är angri-
pit hans anhöriga. Systern greps av säkerhetspolisen och satt fängslad i tre
dagar. Det är så denna terrorregim går till väga för att i första hand skrämma
och i andra hand tysta.

Det är mycket viktigt att regeringen och statsrådet hela tiden är medvetna
om detta och agerar i olika sammanhang mot denna regim. Det skulle vara
bra om vi kunde agera mot båda dessa två aktörer. Jag ställer upp på detta,
statsrådet.

Jag har inte tillfälle att gå upp mer i debatten. Men jag vill höra en klar
deklaration om hur statsrådet bedömer situationen vad gäller mänskliga rät-
tigheter i Peru.

Anf. 16 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag är inte säker på att Bertil Måbrink hörde vad jag sade i
mitt andra inlägg. Jag påpekade att jag inte anser att situationen i Peru är
acceptabel. De mänskliga rättigheterna respekteras inte fullt ut i Peru. Jag
har dessutom hänvisat till att vi har läst materialet från Amnesty. Jag är själv
medlem i Amnesty och mycket aktiv.

Det faktum att vi läst materialet och tar hänsyn till detta innebär också att
vi inte anser att situationen i Peru är acceptabel. Ett sådant påpekande utgör
en generell bakgrund när man sedan fattar beslut i enskilda ärenden. Den
allmänna situationen i landet skall ställas mot vad de enskilda asylsökandena
anför som egna skäl. Detta är en självklarhet. Det påpekade jag också i mitt
andra anförande.

Herr talman! Bertil Måbrink är mycket väl medveten om att jag är för-
hindrad att beröra och ha synpunkter på enskilda fall, och det framför allt
av respekt för enskilda asylsökande.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:117, 118, 119, 120, 121, 122,
123 och 124 om flyktingkvinnor från forna Jugoslavien

Anf. 17 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Viola Furubjelke, Gullan Lindblad, Laila Strid-Jansson,
Eva Zetterberg, Margareta Viklund, Margitta Edgren, Marianne Andersson
och Annika Åhnberg har i likalydande interpellationer ställt ett antal frågor
till mig rörande kvinnor från det forna Jugoslavien. Mot bakgrund av de
våldtäkter och andra krigshandlingar som dessa kvinnor har utsatts för ställs
i interpellationerna frågor rörande svenska hjälpinsatser inne i det forna Ju-
goslavien och om hur dessa flyktingar tas emot och ges vård i Sverige.

Låt mig börja med att säga, att jag ställer mig bakom interpellanternas

beskrivning av situationen i det forna Jugoslavien. Jag är också glad över att
kvinnor från samtliga riksdagspartier har gett anledning till att vi får denna
debatt här i dag. Tiotusentals kvinnor har skändats i brutala och systema-
tiska våldtäkter. Våldtäkterna är inte frukten av en demoraliserad armés
upplösning, utan ingår som en systematisk, av de militära ledarna beordrad
del i en etnisk rensning. Syftet är att förödmjuka, upplösa och t.o.m. utrota
en hel folkgrupp.

De allra flesta av krigets offer befinner sig i närområdet. Hjälpinsatserna
behövs alltså på plats. Det är viktigt att också de drabbade kvinnornas famil-
jer kan få hjälp i en för hela familjen svår situation. Den bästa hjälpen förut-
sätter att vårdpersonalen är väl förtrogen med den drabbades språk, traditio-
ner och kultur. Därför kan huvudsakligen lokal personal användas. I Kroa-
tien, där många av flyktingarna finns, är det inga svårigheter att få tag på
lämplig personal. Det man bäst behöver utifrån är administrativ hjälp och
ekonomiskt stöd.

Vad gäller Sveriges insatser till stöd för projekt inne i det forna Jugosla-
vien för att framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn, vill jag först
erinra om statsrådet Alf Svenssons svar i kammaren den 9 februari i år på en
fråga om stöd till våldtäktsoffer i Bosnien. Han framhöll då, att Sverige un-
der 1992 använt 320 miljoner kronor av katastrofmedel för humanitära bi-
ståndsinsatser i det forna Jugoslavien. Det svenska stödet är främst inriktat
på FN:s och Röda korsets verksamhet och har gällt i första hand akuta insat-
ser för de cirka tre miljoner flyktingarna i regionen, med särskild tyngdpunkt
på Bosnien-Hercegovina.

Alf Svensson framhöll vidare att Sverige i kontakt med FN:s flyktingkom-
missariat och Röda korset understrukit vikten av att hjälpverksamheten in-
riktas på vård och stöd till kvinnor som utsatts för massvåldtäkter.

Därutöver vill jag i detta sammanhang säga följande. I interpellationerna
nämns ett projekt hos Röda korset till förmån för kvinnor i Kroatien som
utsatts för våldtäkt. Projektet möjliggjordes genom ett svenskt bidrag ge-
nom SIDA. Dessutom har SIDA i dagarna gett stöd till ett projekt genom
Caritas för en verksamhet för de utsatta kvinnorna i förläggningar i Kroa-
tien.

I en FN-apell från den 11 mars för det forna Jugoslavien, finns insatser för
flyktingkvinnorna. UNHCR, Unicef, WHO och UNDP har program som på
olika sätt tar upp våldtagna kvinnors situation inom ramen för bredare so-
ciala program. UNHCR kommer att stödja små sociala program, som ge-
nomförs av enskilda organisationer, med inriktning på socialt stöd för be-
folkningsgrupper som särskilt drabbats av kriget, såsom kvinnor, barn och
äldre. UNDP skall stödja bosniska kvinnoorganisationers arbete med bl.a.
psykosocial hjälp i flyktingläger. Unicef har även program som tar upp psy-
kologiska problem, främst ur barnens perspektiv. WHO kommer att svara
för insatser som gäller fortbildning för personal i dessa frågor.

Regeringen kommer inom några veckor att besluta om stöd till FN-apel-
len. Ovanstående projekt kommer då särskilt att prioriteras.

Frågan om att undersöka hur många av de asylsökandena i Sverige från
det forna Jugoslavien som behöver särskilt stöd och behandling på grund av
systematiska våldtäkter har berörts bl.a. i socialförsäkringsutskottets betän-

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

kande 1992/93:SfU7. Utskottet konstaterar, att en systematisk sådan kart-
läggning kan vara ”förenad med problem”, bl.a. med hänsyn till svårigheter
för de våldtagna kvinnorna att berätta om sina upplevelser. Någon systema-
tisk undersökning av detta slag görs alltså inte, i första hand av omtanke om
de berörda kvinnorna. Det är därför av största vikt, att personal som kom-
mer i kontakt med dessa flyktingar, är lyhörda för vad de kan berätta om
sina krigsupplevelser. På så sätt kan, enligt Invandrarverkets bedömning,
asylsökande få adekvat vård genom redan existerande system, antingen via
förläggningssjukvården eller genom remiss till den allmänna vården.

Invandrarverket har uppmärksammat sin personal på dessa förhållanden
genom instruktioner till samtliga asylbyråer och förläggningschefer. Verket
har vidare tillsammans med Flyktingmedicinskt centrum i Linköping arran-
gerat en utbildningskonferens för personal vid slussar, förläggningar, vård-
centraler och den kommunala flyktingmottagningen om hur människor på-
verkas av krig, tortyr och andra grymheter. Ytterligare sådan utbildning
kommer att ordnas.

I sammanhanget kan vidare nämnas att utskottet hänvisar till Socialstyrel-
sens Allmänna råd, där det framhålls att asylsökande i samband med häl-
soundersökning skall informeras om möjligheten att genomgå gynekologisk
hälsokontroll.

Interpellanterna frågar vidare om regeringen har vidtagit några åtgärder
för att kvinnor från Bosnien-Hercegovina och Kroatien skall få kvinnliga tol-
kar, som ej är av serbisk börd, och att de vidare skall få kvinnliga förhörsle-
dare och offentliga biträden.

Frågan om att en asylsökande kan ha särskilda önskemål rörande en tolks
etniska eller religiösa bakgrund är inte ny. På Invandrarverket är man
mycket väl medveten om problematiken och tar i möjligaste mån också hän-
syn till sådana önskemål.

Likaså försöker Invandrarverket att i dessa fall om möjligt använda kvinn-
liga utredare. Frågan om att kvinnliga asylsökande från Bosnien generellt
skall få kvinnliga offentliga biträden har ännu inte diskuterats av Invandrar-
verket. Man avser emellertid att göra så inom kort.

Flyktingar som beviljats uppehållstillstånd har samma rätt till sjukvård
som andra. En annan sak är, att vi i Sverige av naturliga skäl har brister i
våra kunskaper om psykiska krigsskador. Men det pågår redan verksamhet
för att samla och systematisera sådan kunskap. Vi bör alltså med tiden få
förutsättningar att kunna förbättra vården av dessa flyktingar.

Jag vill också i detta sammanhang peka på ett betänkande av Psykiatriut-
redningen, där det föreslås att det inrättas ett särskilt institut, vars uppgift
bl.a. skulle vara att verka för att väl fungerande rehabiliteringsprogram ut-
vecklas för torterade eller traumatiserade flyktingar. Betänkandet remissbe-
handlas för närvarande.

Asylsökande har rätt till akut sjukvård. Det diskuteras i skilda samman-
hang hur gränsen skall dras mellan akut och annan vård. Här är det viktigt
att notera, att enligt Socialstyrelsens allmänna råd kräver psykiska symtom
och störningar som ångest eller depression akuta åtgärder. Det s.k. akutbe-
greppet är alltså i allmänhet inget hinder för att de kvinnor vi nu talar om
skall få vård.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

nella organisationer göra vad som står i vår förmåga för att bidra till att
minska lidandet och, i en framtid, bygga upp vad som har förstörts.

Vi kommer att fortsätta våra insatser i närområdet för att hjälpa offren för
krigsförbrytelserna. Och vi kommer att fortsätta våra ansträngningar att på
ett medmänskligt och professionellt sätt ta emot och hjälpa de krigsdrab-
bade, som kommit till Sverige.

Då Viola Furubjelke, som framställt interpellationen, anmält att hon var
förhindrad att närvara vid sammanträdet, medgav tredje vice talmannen att
Maj Britt Theorin fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.

Anf. 18 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag vill erinra om att interpellationssvaren skall hållas inom den i riksdags-
ordningen angivna tidsramen.

Anf. 19 MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Jag vill tacka invandrarministern för det utförliga svaret på
interpellationen. Vi är åtta kvinnliga ledamöter från riksdagens samtliga
partier - alla medlemmar i World Women Parliamentarians for Peace, dvs.
Kvinnliga parlamentariker för fred - som står bakom de likalydande inter-
pellationerna. Vi har också uppmanat våra kolleger i de sextiotal parlament
där vi har medlemmar att på olika sätt agera för våra systrar i Jugoslavien.

Vi känner oss här i första hand representerande kvinnorna, och inte våra
resp, partier. Såvitt jag vet är det första gången som en sådan gemensam ak-
tion över alla partigränser görs. På samma sätt har likalydande interpellatio-
ner om en bindande FN-konvention som definierar våldtäkter som krigsför-
brytelser lämnats, som vi skall diskutera den 17 maj här i kammaren.

Vi är alla upprörda och skrämda över det ofattbart grymma kriget i f.d.
Jugoslavien, med otänkbara avskyvärda kränkningar av kvinnor och barn,
och med systematiska våldtäkter som ett led i en etnisk rensning. Hur kan
människor, som levt som goda vänner och grannar, bli så grymma mot var-
andra? Makthungriga politiska ledare underblåser hat och rädsla och driver
fram våldet. Men våld föder bara våld.

Jag delar invandrarministerns uppfattning att vi i vårt land har ett stort och
krävande ansvar att hjälpa de människor som på olika sätt drabbats av kriget
och göra vad vi kan för att minska lidandet och bygga upp vad som har för-
störts.

Jag delar också invandrarministerns uppfattning att hjälpinsatserna i
första hand behövs i närområdet. Där talar man samma språk och har samma
kulturella bakgrund. Det råder ingen brist på lämplig personal, enligt bl.a.
Christina Doctare, som arbetar på platsen, men väl brist på direkt ekono-
miskt stöd.

Invandrarministern åberopar i sitt svar de 320 miljoner av katastrofmedel
som avsattes 1992, i första hand för akuta insatser för de tre miljoner flyk-
tingarna och att regeringen inom några veckor skall besluta om stöd till FN-
apellen från den 11 mars. Detta är både snabbt nödvändigt och självklart
välkommet.

Vid Flyktingmedicinskt centrum i Linköping pågår arbete med att vid ett
antal förläggningar bedöma antalet sexuellt torterade kvinnor från det forna
Jugoslavien. Med utgångspunkt häri och med kunskap om behandlingsåtgär-
der för kvinnor som våldtagits i Sverige, syftar detta arbete till att upprätta
rekommendationer om hur asylsökande våldtagna kvinnor och deras barn
skall behandlas.

Interpellanterna tar upp den viktiga frågan om insatser av frivilligorgani-
sationer för att besöka och skapa kontakter med flyktingar på förläggningar.

Frivilligorganisationer har sedan länge engagerat sig berömvärt för asylsö-
kande och flyktingar i vårt land. De har genom sitt friare sätt att arbeta och
genom medlemmarnas uppfinningsrikedom och initiativförmåga komplette-
rat det allmännas insatser. Den dimension de har kunnat tillföra är av allde-
les särskild betydelse när det gäller flyktingar från de fasanfulla förhållan-
dena i det forna Jugoslavien. Jag hoppas och tror, att frivilligorganisatio-
nerna här kan spela en ännu större roll. Jag kommer därför att inom kort
skriva till dem med en vädjan att de skall intensifiera sitt viktiga arbete för
dessa flyktingar på slussar, förläggningar och i kommuner runt om i Sverige.

Interpellanterna avslutar med att fråga vilka åtgärder som regeringen tän-
ker vidta med de vittnesmål om systematiska våldtäkter som kommer fram
vid polisens och Invandrarverkets utredningar i enskilda ärenden. Om frå-
gan syftar på vad som kommer fram i enskilda ärenden rörande asyl i Sve-
rige, så är svaret i korthet följande: De uppgifter som en utlänning har läm-
nat i sådana sammanhang är i utlänningens eget intresse sekretessbelagt.
Dessa uppgifter kommer inte att föras vidare.

Men frågan har en vidare innebörd. FN:s säkerhetsråd har uppmanat
medlemsstaterna att snarast delge en särskild expertkommission dokumen-
terad information om krigsförbrytelser och brott mot humanitär rätt i det
forna Jugoslavien. Det kan inte uteslutas att det blir fråga om en internatio-
nell rättegång mot personer som misstänks för att vara skyldiga till krigsför-
brytelser. Regeringen har därför beslutat att personer i Sverige som har för-
stahandskännedom om sådana överträdelser skall erbjudas möjlighet att
lämna uppgifter om detta. Regeringen har vidare beslutat att polismyndighe-
terna skall ta emot och uppteckna sådana uppgifter. Uppgiftslämnamas inte-
gritet skyddas av svensk sekretesslag. Vittnesmålen skall överlämnas till Ut-
rikesdepartementet, där en särskild arbetsgrupp under ledning av departe-
mentets folkrättsrådgivare kommer att granska uppgifterna. I ett senare
skede kan de komma att överlämnas till FN eller annat internationellt organ.

Information om detta har förts ut i landet via bl.a. Invandrarverket,
ideella organisationer, invandrarföreningar och kommunala invandrarby-
råer.

Sammanfattningsvis vill jag säga följande: Det fasansfulla som nu sker i
det forna Jugoslavien är en tragedi, som kommer att få svåra och omfattande
konsekvenser för miljontals människor under generationer framöver. Man
kan ha olika uppfattningar om huruvida det hade varit möjligt att förhindra
kriget eller om hur man nu skall förfara för att sätta stopp för det. Men en
sak kan vi enas om: Vi har ett stort och krävande ansvar att hjälpa de länder
och de människor som på olika sätt drabbats av kriget. Från svensk sida
kommer vi att själva och tillsammans med andra länder och med internatio-

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 99

Min fråga blir då: Avser regeringen att väsentligt utöka det ekonomiska
stödet och direkt rikta det till drabbade kvinnor och barn?

I interpellationerna tar vi också upp frågan om de våldtagna kvinnorna
från det f.d. Jugoslavien, vilka finns i Sverige och som behöver särskilt stöd.
Vi frågar om regeringen har vidtagit åtgärder för att kvinnor från Bosnien-
Hercegovina och Kroatien skall få kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk
börd, liksom att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga biträden ut-
ses.

Invandrarverket tar i möjligaste mån hänsyn till sådana önskemål och för-
söker om möjligt att använda kvinnliga utredare, svarar invandrarministern.
Kvinnliga offentliga biträden har man ännu inte diskuterat.

Min fråga blir då: Delar invandrarministern vår uppfattning att det är vä-
sentligt att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga biträden utses
och att kvinnliga tolkar som ej är av serbisk börd utses för kvinnor från Bos-
nien-Hercegovina och Kroatien, och vice versa?

Min sista fråga rör vilka extra insatser som regeringen är beredd att vidta
för att våldtagna kvinnor skall få professionell behandling för att kunna leva
vidare med sina upplevelser. Här åberopar invandrarministern att Psykiat-
riutredningen har ett förslag om ett särskilt institut för torterade och trauma-
tiserade flyktingar. Det är ett alldeles utomordentligt arbete, som vi vet har
gjorts t.ex. i Danmark på det här området.

Är invandrarministern beredd att stödja utredningens förslag? I avvaktan
på detta institut, är invandrarministern beredd att föreslå extra insatser för
sådan professionell behandling?

Nu är det inte bara här i riksdagen som kvinnorna samarbetar över alla
gränser. I dagarna har ett projekt i solidaritet med kvinnor och barn i det f.d.
Jugoslavien kallat ”Kvinna till kvinna” startat. ”Vi hör er gråt, vi lyssnar på
era ord och vi sträcker ut våra händer mot er” säger man och uppmanar alla
Sveriges kvinnor att ge ekonomiskt stöd för hjälp till självhjälp i form av
samtalsgrupper för förståelse, gemenskap och hjälp till psykosocial rehabili-
tering. Om varje kvinna i Sverige skänker 5 kr skulle det bli 20 miljoner kro-
nor. Rädda barnen tar emot pengar på sitt postgirokonto.

Alla vägar måste prövas för att få ett slut på kriget och lidandet. Sverige
har för närvarande ordförandeskapet i Europeiska säkerhetskonferensen.
Varför inte omedelbart sammankalla ESK:s utrikesministrar till ett extra
krismöte för att få till stånd ytterligare stödinsatser för det f.d. Jugoslaviens
plågade folk?

Anf. 20 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag tackar också kulturministern för svaret, som är långt och
utförligt.

Inte minst antalet interpellationer vittnar om ett stort gemensamt intresse.
Kvinnor över partigränserna har gått samman i ett systerskap, som vi tidi-
gare har manifesterat på olika sätt, bl.a. genom en högtid i Storkyrkan den
23 februari och genom deltagande i hjälpinsatser.

Vi gör det som en protest mot det lidande som kvinnor och barn från det
forna Jugoslavien utsätts för genom ett grymt krig - ett utrotningskrig - och
systematiska våldtäkter. Vi kan inte nog uttrycka vår avsky för det som skett

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

och sker. Vi kvinnor för en gemensam kamp för människors rätt att leva i
fred och personlig integritet och deras rätt till hjälp och skydd från oss som
har möjlighet och skyldighet att föra deras talan.

Min interpellation handlar främst om hjälp till kvinnorna och barnen i det
forna Jugoslavien och hjälp till dem som har sökt sig hit till Sverige för att få
en fristad undan krigets fasor. Vi är många interpellanter, och alla frågor
torde bli noggrant belysta, varför jag håller mig till ett par av dem.

Jag delar helt kulturministerns åsikt att de största hjälpinsatserna behöver
göras på plats eller i närområdet. Av de 3-3,5 miljoner flyktingarna i det
forna Jugoslavien befinner sig de flesta i sina hemtrakter eller i närområ-
dena.

När socialförsäkringsutskottet behandlade betänkandet om flykting- och
invandrarpolitiken, 1992/93:SfU7, hörde vi två läkare med stor kunskap på
området, nämligen Christina Doctare, som arbetar i Kroatien på uppdrag
av Världshälsoorganisationen, och Birgitta Wetterdal, som på Röda korsets
uppdrag har besökt Kroatien för att göra en bedömning av hjälpbehoven.
Båda var samstämmiga: det är främst på plats som hjälpen behövs, och vad
som främst behövs är ekonomisk hjälp, dvs. pengar. Välutbildad personal
finns redan. Det är mycket gott om utbildad vård- och socialpersonal som i
dag går arbetslös som skulle kunna göra en insats.

Den redovisning vi har fått av redan gjorda ekonomiska insatser från Sve-
riges sida, bl.a. genom FN och Röda korset, vittnar om att ganska stora
hjälpinsatser har gjorts. Det framgår också av svaret att regeringen kommer
att prioritera det program som har föreslagits i FN-appellen från den 11
mars. Det känns bra.

Kan kulturministern redan nu säga något om storleken på eller inrikt-
ningen av de planerade hjälpinsatserna? Låt mig gärna säga - jag håller med
Maj Britt Theorin på den punkten - att vi varmt understöder vatje form av
ekonomiska insatser och att vi helt understöder de föreslagna sociala pro-
grammen till stöd för kvinnor och barn.

”Tiden läker inga sår” står det på försättsbladet till Rädda barnens tid-
skrift Barnen och vi nr 3/93. Där berättar man om de hemska saker som hän-
der och har hänt, men också om vad man verkligen kan göra. Man berättar
om organisationens hembesök med stöd och utbildning av deltidsanställda
lokala psykologer, lärare och socialarbetare för att kunna möta de stora psy-
kosociala behov som finns bland flyktingbarn och deras mödrar i Zagrebom-
rådet. Från alla håll betonas hur viktigt det är att personalen är väl förtrogen
med flyktingarnas språk, traditioner och kultur. Detta betonades också av
de båda läkarna vid vår utskottshearing. De berättade att det officiella mus-
limska samhället på allt sätt försöker stödja de kvinnor som har våldtagits i
kriget. Varje fredag upprepas t.ex. budskapet att dessa kvinnor är hjältinnor
i kriget och att deras barn är muslimska barn, som skall upptas i det mus-
limska samhället. Detta är naturligtvis oerhört viktigt som ett stöd för dessa
kvinnor, i ett land där just våldtäkt är något fruktansvärt - värre än döden,
säger kvinnor.

Därmed är jag inne på en av de andra frågorna, nämligen det oerhört
känsliga för kvinnorna att tala om vad de har upplevt och behovet för de
kvinnor som har kommit till Sverige att om möjligt få kvinnliga tolkar av

icke-serbisk börd, kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga biträden.
Det är bra att det redovisas att Invandrarverket är positivt och aktivt i dessa
frågor, men det är naturligtvis viktigt att ytterligare ansträngningar görs.

Hur mycket vi än kräver av våra myndigheter och hur mycket pengar vi
än satsar, är det nödvändigt med ett personligt engagemang för inte minst
flyktingkvinnorna och deras barn. Ett sådant engagemang finner vi inte
minst i frivilligorganisationerna.

Det är utmärkt att kulturministern nu tar ett initiativ i denna fråga för att
om möjligt få ett ännu större engagemang från organisationernas sida.

Över huvud taget tycker jag att interpellationssvaret ger en bild av strä-
vanden att så långt det är möjligt hjälpa de kvinnor och barn som utsatts för
krigets grymheter. Det är också en självklar uppgift för oss alla som får leva
i fred och trygghet.

Anf. 21 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Även jag vill tacka kulturministern för svaret på interpella-
tionen.

Jag vill gärna understryka att jag tycker att svaret är utförligt och bra, och
tonen i det talar om den självklarheten att vi har ett gemensamt ansvar, att
det inte är så att enskilda partier eller regeringen kan handskas med de här
frågorna ensamma. Det krävs att vi från alla håll stöttar de kvinnor som har
utsatts för våldtäkter och de barn som har utsatts för grymheter och att vi
snarast bör se till att hitta på flera sätt att gemensamt stödja dem som har
drabbats.

Jag tycker alltså att svaret över lag är mycket positivt, men trots det kvar-
står för min del några frågor, förutom dem som föregående talare har tagit
upp-

I svaret nämner kulturministern att Sverige under 1992 har satsat 320 mil-
joner på hjälpinsatser, men jag undrar hur det kommer att bli i framtiden.
Hur ser det ut för 1993, om behoven kvarstår?

Jag vill också säga att jag tycker att det på några punkter är ett passivt svar.
Regeringen hänvisar till olika insatser som skall göras och beslut som skall
fattas, men jag undrar ändå varför man skall vänta. Varför väntar regeringen
t.ex. med att svara på FN:s appell? Varför går det inte att direkt säga att
Sverige självklart ställer upp?

Det talas senare i svaret om att kvinnliga utredare ännu inte har diskute-
rats men att frågan kommer upp inom Invandrarverket. Kulturministern
nämner Socialstyrelsens allmänna råd om gynekologiska undersökningar
som man har tillgång till. Varför inte på de punkterna mer aktivt visa att det
är nödvändigt att se till att kvinnor får kunskap om att de här möjligheterna
finns?

I slutet av svaret nämns att personer som har kännedom om att våldtäkter
har begåtts skall erbjudas att lämna uppgifter. Jag undrar: Varför kan det
inte mycket tydligare och klarare sägas att man skall ta vara på de här kun-
skaperna och se till att erfarenheterna verkligen kommer fram? Det nämns
att regeringen har beslutat att polisen skall ta emot sådana här uppgifter,
men hur kan man driva på det ytterligare?

I kulturministerns svar talas det särskilt om en internationell rättegång:

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

”Det kan inte uteslutas att det blir fråga om en internationell rättegång
---I det betänkande från utrikesutskottet som lades fram i riksdagen den
25 mars finns ett protokoll från den hearing som hölls i november, och där
talas det om Corellmissionen och att rättschefen Hans Corell har rapporterat
att det inte bara är önskvärt utan också juridiskt fullt möjligt att inrätta en
krigsförbrytardomstol.

I betänkandet står det också att FN:s säkerhetsråd i februari tog upp detta
till beslut och att det inom 60 dagar skulle presenteras en rapport. Då är det
litet märkligt och svagt att regeringen inte mer klart och tydligt redan nu ak-
tivt driver frågan om en rättegång för personer som misstänks för krigsför-
brytelser. Jag har ändå uppfattat att detta är något som ligger i regeringens
intresse.

Herr talman! I svaret nämner kulturministern också att man i Psykiatriut-
redningen föreslår att det skall inrättas ett särskilt institut med rehabilite-
ringsprogram för torterade och traumatiserade flyktingar. Det är mycket po-
sitivt att det här förslaget kommer i Psykiatriutredningen. Jag vill faktiskt
nämna att Psykiatriutredningen fick det här ytterligare utredningsuppdraget
utifrån ett motionsförslag från Vänsterpartiet. Jag vill instämma i Maj Britt
Theorins fråga: Hur ser kulturministern på det här? Kommer kulturminis-
tern att aktivt försöka se till att det här förslaget genomförs?

Herr talman! Jag vill också med kulturministern ta upp frågan om de asyl-
sökande i Sverige. Som andra talare har varit inne på måste behovet av
kvinnliga förhörsledare tydligare understrykas. Jag undrar också hur kultur-
ministern ser på det faktum att kvinnor från det aktuella området, som har
utsatts för våldtäkt, har fått avslag av Invandrarverket. Känner kulturminis-
tern till att så har skett? Hur ser i så fall kulturministern på det?

Herr talman! Till slut vill jag ställa en fråga om de frivilligorganisationer
som har ett utmärkt stöd av politiska partier. Kds har exempelvis tagit ett
mycket bra initiativ till fredagsträffarna på Norrmalms torg, där alla partier
har ställt upp. Socialdemokraterna har nyligen gått ut i appeller till medlem-
marna, och mitt eget parti - och flera andra - har på olika sätt tagit initiativ.
Det är bra, men jag tror inte att det räcker. Maj Britt Theorin nämnde ex-
emplet med aktionen Kvinna till kvinna: om varje kvinna satsar 5 kr blir det
faktiskt totalt en viss summa. Jag undrar vilket stöd regeringen kan ge åt
organisationer som på detta aktiva sätt tar upp de här frågorna.

Anf. 22 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Först vill jag tacka invandrarministern för svaret på de lika-
lydande interpellationerna.

Den 23 mars i år svarade invandrarministern på en fråga från mig med
liknande innehåll och innebörd som de interpellationer som vi i dag får svar
på. Vid en viss jämförelse mellan utformning och innehåll i det svar som in-
vandrarministern då gav på frågan och det som hon nu ger på interpellatio-
nerna finner man att det finns vissa likheter men också en del olikheter. Det
som framför allt gladde mig i svaret i mars och som gläder mig i dagens svar
är den ödmjukhet och respekt som jag tycker mig förstå att invandrarminis-
tern har inför den svåra situationen i det forna Jugoslavien. Det är en öd-

mjukhet och en respekt som jag tror att vi alla har. Jag tänker speciellt på
situationen i Bosnien-Hercegovina.

Kriget i Jugoslavien får aldrig uppfattas som en olycklig och isolerad före-
teelse i Europas sydöstra hörn. De obeskrivliga grymheterna måste upp-
höra, helst i dag, allra helst just nu. Men minst lika viktigt är att man får
ordning på den instabilitet som situationen i det forna Jugoslavien orsakar
hela den internationella säkerheten.

Situationen i Bosnien-Hercegovina är katastrofal. Tusentals flyktingar le-
ver under ytterst primitiva sanitära förhållanden. Människor svälter och fry-
ser, en del till döds. De dödas, våldtas och stympas. Intensiva åtgärder krävs
för dessa människor i Bosnien. Vi försöker också att hjälpa dem på olika
sätt, och det är bra. Det är också bra att FN:s säkerhetsråd har beslutat att
tillsätta en internationell tribunal, så att de människor som ligger bakom de
illdåd som sker i Ex-Jugoslavien kan ställas inför rätta och ställas till svars
för sina handlingar. I de domstolarna anser jag att det också måste ges ut-
rymme för representanter för alla de kvinnor och barn som har utsatts för
systematiska våldtäkter, så att de kan framföra sin sak och sin rätt att be-
handlas enligt mänskliga rättigheter. Tänker invandrarministern medverka
till att det blir så?

I dag finns det i vårt land många från Bosnien-Hercegovina och från andra
länder i forna Jugoslavien. Många av dem har varit med om dessa ohyggliga
upplevelser som jag nyss har talat om. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som har blivit utsatta för de här systematiska våld-
täkterna. För många kvinnor är det också av olika skäl tabubelagt att berätta
om att de har varit med om våldtäkter, men det finns kunskap om att den
som har blivit utsatt för sådana här våldshandlingar, våldtäkter och andra
krigshandlingar blir förstörd både fysiskt och psykiskt för resten av livet.

Jag har besökt en del flyktingslussar i Sverige. Det är inte några uppmunt-
rande besök precis. Där har jag mött många människor från det forna Jugo-
slavien. Jag har också genom fredagsmötena kl. 12 på Norrmalms torg - som
kds kvinnoförbund initierade - mött många från framför allt Bosnien-Herce-
govina. Dessa möten började vi med redan den 18 december förra året, i
första hand som en protest och en opinion mot de systematiska våldtäkterna
i det forna Jugoslavien. Vid mina besök i flyktingslussarna har jag framför
allt velat möta kvinnorna och barnen från Bosnien. Jag har också fått göra
det. De har ställt mig många frågor om den behandling eller brist på behand-
ling som de upplever att Sverige bistår dem med. Många av dem känner sig
rent av illa behandlade.

Vid en flyktingsluss - jag vill inte säga vilken - fanns det en fungerande
dusch för ca 150 personer. Jag såg den. Familjemedlemmarna som så väl be-
höver varandra hade man skilj t åt, så att männen bodde för sig och kvin-
norna och barnen för sig. Barn var man tydligen till man var ca 15 år. Poj-
karna fick t.o.m. i den åldern bo ihop med kvinnorna och samsas om den
enda duschen. Vad tänker invandrarministern göra för att förbättra förhål-
landena, den inre miljön, vid flyktingslussarna?

Jag blev mer eller mindre chockad över den situation som jag fick uppleva.
Jag har inte nämnt - och vill inte - alla detaljer. Inför dessa flyktingar skäms
jag faktiskt över att vara svensk riksdagsledamot och indirekt värd för det

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

mottagande, omhändertagande, som vi har givit dem när de har kommit till
vårt land. Jag förstår att det jag har beskrivit inte gäller alla slussar, men för
mig räcker det att det finns en sluss - jag vet att det finns flera - som ser ut
som den jag bl.a. besökte.

Visserligen skall inte flyktingarna stanna vid en sluss så länge - max tre
månader. Men bland de kvinnor jag mötte hade flera varit där mer än fem
sex månader. De såg ingen ljusning på sin tillvaro. En del trodde t.o.m. att
de gjort eller sagt något fel eller olämpligt, eftersom de får stanna så länge
på slussen.

På förläggningen bodde det 20-22 personer i varje rum, unga och gamla,
friska och sjuka. De hade ingen möjlighet till avskildhet och lugn. Vad kan
invandrarministern göra för att förkorta tiden vid slussen? Den tiden är ju
för många en lång pina. Vad tänker invandrarministern göra för att om möj-
ligt åtminstone något förgylla den tiden? Jag vet att problemen är stora, att
resurserna är begränsade och att vi av olika skäl måste ta hand om så många
flyktingar som möjligt. Men vi måste också hjälpa dessa flyktingar att bear-
beta sina upplevelser, ge dem möjlighet att ta till vara sina egna resurser och
ge dem tillbaka tron på människan som individ och på människans egen för-
måga att kunna ta tag i sina problem och kanske göra något positivt av dem.

Anf. 23 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret som jag, tillsammans med
flera andra talare, tycker andas en respekt för och insikt i problemens svårig-
hetsgrad. Det andas också respekt för att det inte finns några enkla lös-
ningar.

Det är ju inget nytt fenomen att våldtäkter används som en del i krigsfö-
ring. Denna gång handlar det om forna Jugoslavien. Det förfärliga hände ju
även judarna i Tyskland. Då var det många som sade att man inte visste vad
som pågick. Det kan vi ju inte skylla på denna gång. Vi vet att muslimer
systematiskt dödas och drivs ut ur Bosnien och att man systematiskt våldtar
kvinnor i speciella läger och skolor. Vi vet att man bryter ner människornas
självkänsla och människovärde och att det är ett av målen i detta krig.

Jag uppskattar mycket den insikt som Birgit Friggebos svar visade på, att
insatser i närområdet måste genomföras och måste ökas samt att Sveriges
insatser där skall systematiseras ytterligare.

Jag skulle vilja ställa några frågor om vad vi gör här i Sverige när dessa
kvinnor efter många strapatser kanske har lyckats ta sig hit. De möts då av
samma handfallenhet som svenska kvinnor som har våldtagits möts av. Det
finns ingen beredskap för att detta fasansfulla kan ha hänt dem. I den mot-
tagningsapparat som vi har byggt upp finns det ingen insikt i eller kunskap
om hur man närmar sig dessa problem och tolkar signaler. Därav följer att
kvinnorna, så fort de kommer till Sverige, också känner att de blir neglige-
rade och inte accepterade.

Det gemensamma för kvinnor i en sådan här situation - oavsett om de är
svenska eller bosniska - är att att de själva skäms. Den skamkänslan måste
den som tar emot dessa kvinnor ha förståelse för, och denna måste också
veta hur man bygger upp självkänslan hos kvinnan så att hon vågar berätta
trots skamkänslan.

Min fråga till Birgit Friggebo gäller utbildningen av personalen i Sverige.
I svaret sade Birgit Friggebo att man har arrangerat utbildningskonferens för
personal vid slussar, förläggningar, vårdcentraler och den kommunala flyk-
tingmottagningen om hur människor påverkas av krig, tortyr och andra
grymheter. Jag skulle vilja att man i en sådan utbildning fokuserade hur kvin-
nor som har varit utsatta för våldtäkter som ett medel i krigföringen upplever
det och hur de måste tas emot och behandlas. Kan Birgit Friggebo svara på
om den aspekten finns med i utbildningen?

Min andra fråga har säkert varit uppe tidigare. Hur inverkar det på be-
dömningen av en kvinnas asylskäl, om hon har blivit våldtagen som en krigs-
handling? Hur inverkar detta på bedömningen av kvinnans möjlighet att få
asyl? Jag menar att våldtäkt måste erkännas som en form av tortyr, och där-
med skall kvinnan ges rätt till asyl.

Anf. 24 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Först vill jag också tacka invandrarministern för det utförliga
svaret. Vi känner alla sorg, vrede och vanmakt inför det som pågår i det
forna Jugoslavien. Vi känner sorg och vrede inför den vanmakt som det in-
ternationella samfundet visar inför det som sker i det forna Jugoslavien.
Allra mest känner vi sorg, vrede och vanmakt inför de oerhörda övergrepp
och det systematiska våld som kvinnor och barn utsätts för.

Det räcker dock inte bara med att känna sorg och vrede. Vi har en skyldig-
het att göra vad vi kan för att stoppa våldet och för att lindra verkningarna.
Egentligen är det förvånansvärt hur litet uppmärksamhet och hur litet enga-
gemang våldet mot kvinnor och barn trots allt har väckt.

Förra veckan var det 50 år sedan stormningen av gettot i Warszawa. När
omfattningen av övergreppen mot judarna under andra värlskriget blev klar-
lagt, var det samfällda omdömet att detta aldrig får ske igen. I dag pågår
etnisk rensning i det forna Jugoslavien, och omvärlden tittar på. Nu kan vi
inte skylla på att vi ingenting vet. Det här sker i Europa i dag. Länderna i
Europa har naturligtvis ett särskilt ansvar, och vi i Sverige har också ett stort
ansvar. Vi måste försöka ta ansvar gemensamt.

Jag vill göra en del kommentarer till svaren på våra frågor och ställa några
följdfrågor. När det gäller insatserna inne i det forna Jugoslavien har statsrå-
det redogjort för vad Sverige har gjort hittills och vad som troligen skall
komma att ske. Jag hoppas och förutsätter att stödet utökas. Det vore bra
om vi kunde få ett besked om detta.

I det sammanhanget vill jag också fråga vilka kontakter Sverige har tagit
med andra europeiska institutioner som inte är nämnda i svaret, såsom
Europarådet och EG, för att få en mer samlad aktion just när det gäller hjälp
och stöd till kvinnor och barn som har utsatts för sexuella övergrepp.

När det gäller de kvinnor som kommer hit till Sverige har jag viss förstå-
else för svårigheterna att göra systematiska undersökningar om vilka kvin-
nor som har utsatts för sexuellt våld. Alla tortyroffer har svårt att tala om
sina upplevelser. När det gäller kvinnor som har utsatts för sexuellt våld är
denna svårighet ännu större. Människor med erfarenheter kan ganska snart
få klart för sig att sådana övergrepp har skett. Det ställer alltså mycket stora
och grannlaga krav på de människor som har kontakt med kvinnor som kom-

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

mer från t.ex. Bosnien-Hercegovina. Den utbildning som invandrarminis-
tern beskrev i svaret är således oerhört viktig. Jag hoppas också att även
människor som redan tidigare har erfarenheter och kunskaper på det här
området, t.ex. läkare och annan sjukvårdspersonal, används direkt för att ta
hand om dessa flyktingar.

Det är av största vikt att dessa kvinnor får kvinnliga tolkar och kvinnliga
offentliga biträden. Jag anser att invandrarministern bör ge Invandrarverket
tydliga signaler om detta.

Just i dag kommer 400 flyktingar från Bosnien-Hercegovina till flykting-
förläggningen i min hemkommun i Vårgårda. Det är män, kvinnor och barn.
Vilka krigsupplevelser de har vet jag inte. Men själv tänker jag göra vad jag
kan tillsammans med frivilligorganisationerna för att stödja och hjälpa dem.
Jag är helt övertygad om att den sociala kontakten som svenskar personligen
kan ge är oerhört viktig. Det är bra att invandrarministern nu tänker skriva
till frivilligorganisationerna. Jag hoppas att det sker snabbt, eftersom det är
svårt med dessa kontakter.

Jag förstod inte riktigt statsrådets svar när det gäller det arbete som utförs
vid Flyktingmedicinskt centrum i Linköping för att kartlägga antalet sexuellt
torterade kvinnor och barn från det forna Jugoslavien för att därigenom
kunna lägga upp behandlingsprogram. Vi vet ju att det finns kvinnor som har
utsatts för sådant våld. Utifrån det borde man kunna utforma behandlingen.
Antalet kvinnor behöver egentligen bara påverka omfattningen av en sådan
behandling. Det är angeläget att insatserna sker snabbt för att inte konse-
kvenserna för dessa kvinnor skall förvärras ytterligare. Avser invandrarmi-
nistern att skynda på ett sådant behandlingsprogram?

Jag har ytterligare en fråga att ställa till invandrarministern. Det är för
övrigt samma fråga som Margitta Edgren ställde. Hur kommer behandlingen
av asylärendena att påverkas när det gäller dessa kvinnor? Som jag ser det
måste deras upplevelser utgöra ett särskilt humanitärt skäl för asyl, när man
gör den samlade bedömningen av asylärendet.

Jag håller med Eva Zetterberg om att svaret är något defensivt beträf-
fande vittnesmålen om sexuella övergrepp. Invandrarministern säger att
dessa vittnesmål kan komma att överlämnas till FN eller annat internatio-
nellt organ. Det bör väl vara en målsättning och en stark avsikt att överlämna
dessa vittnesmål för att krigsförbrytarna skall kunna ställas till svars.

Anf. 25 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Herr talman! Också jag vill tacka för svaret på våra gemensamma interpel-
lationer.

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, och dör som en stormvind i
öknen bort” skaldade Tegnér i den ofta citerade dikten Det eviga. Tyvärr
hade han helt fel. Det våldet skapar lever länge kvar i människors kroppar
och i deras själar.

Det vi i dag ser hända i Jugoslavien är en verklighet som är långt värre
än vad vi för en kort tid sedan bara kunde betrakta som en ondskefull och
fruktansvärd mardröm. Vi som lever i omvärlden har naturligtvis ett enormt
ansvar för att göra vad vi kan för att stoppa det fruktansvärda som händer

men också för att göra vad vi kan för att hjälpa de människor som blir offren
i dessa fruktansvärda processer.

Jag delar också uppfattningen att det viktigaste är det som kan göras i när-
området. Kulturministern sade i svaret att regeringen inom några veckor
kommer att fatta beslut med anledning av FN:s appell från den 11 mars. Jag
vet naturligvis att politisk handläggning av sådana ärenden alltid tar tid. Men
ändå vill jag gärna understryka den fråga som tidigare har ställts: När kom-
mer detta besked? Vad är det fråga om för storlek på insatserna? Appellen
kom före mitten på mars, och vi är nu redan i slutet av april, så därför känns
”inom några veckor” som en lång tid.

Jag delar också kulturministerns uppfattning om att lyhördheten är viktig.
De handläggare som dessa kvinnor möter måste vara lyhörda, de måste
kunna lyssna sig till vad kvinnorna har att säga.

Jag blir därför litet förvånad över att det i svaret sägs att Invandrarverkets
bedömning är att personalens lyhördhet kommer att göra det möjligt att ge
kvinnor som drabbats av dessa systematiska våldtäkter hjälp genom de be-
fintliga systemen, t.ex. förläggningssjukvården. Delar kulturministern verk-
ligen den uppfattningen? Själv har jag väldigt svårt att föreställa mig att det
räcker att lyssna på kvinnorna och sedan länka in dem i en vård som inte alls
är avsedd för att möta den här typen av fruktansvärda erfarenheter och att
hjälpa till att läka de själsliga sår som har uppstått.

Jag tror för min del att det behövs helt speciella system för att möta kvin-
nor med sådana här behov, och jag är litet bekymrad över att kulturministern
enligt svaret tycks tro att detta är något som vi kan länka in i den vanliga
sjukvården. Det handlar om fruktansvärt ovanliga upplevelser, och jag tror
att man också måste hitta nya metoder att möta dem.

Jag vill ta upp en liten delaspekt som inte har berörts så mycket i de tidi-
gare inläggen från interpellanterna, nämligen frivilligorganisationerna. Jag
delar uppfattningen att deras insatser är oerhört värdefulla, och jag tycker
att det är bra att kulturministern avser att fråga dem om de kan öka sina
insatser. Men det vore också bra om kulturministern kunde fråga dem om de
behöver någon typ av ekonomiskt stöd från regeringen, om regeringen kan
ställa upp med det, och om de möter hinder i sin verksamhet, om det finns
något som kunde förändras i de attityder de möter, t.ex. bland personalen
på olika förläggningar, och om man i så fall kunde hjälpa till att undanröja
de hindren. Jag tror att de insatser som frivilligorganisationerna kan göra är
oerhört viktiga.

Kulturministern skriver i svaret: Det kan inte uteslutas att man internatio-
nellt kommer att ordna rättegångar för att döma dem som har gjort sig skyl-
diga till de här fruktansvärda brotten. Den passiva formulering som an-
vänds - ”det kan inte uteslutas” - förvånar mig. Jag tycker att Sverige borde
inta en mer aktiv, pådrivande roll i det sammanhanget. Jag tror att en sådan
typ av rättegång eller tribunal skulle kunna förberedas genom att vi här sam-
lar upp det vi kan bidra med, den kunskap som finns här om vad som har
hänt i det forna Jugoslavien. Det kunde ske genom att vi i Sverige ordnade
någon typ av konferens för att samla upp de kunskaper som finns här, så att
detta sedan kan föras vidare på ett systematiskt sätt i internationella sam-
manhang.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Anf. 26 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag vill först be om ursäkt för det långa svar jag lämnade
inledningsvis, men det hör till ovanligheterna att åtta kvinnor faktiskt ställer
den här typen av interpellation.

Jag börjar ändå nu bli alltmer optimistisk om engagemanget i Sverige för
den här frågan. Det har varit väldigt tyst under väldigt lång tid, och det har
på många håll sagts att det har varit svårt att få till stånd ett engagemang -
det gäller inte minst frivilligorganisationernas olika insamlingsverksamheter.
Jag tycker nog ändå att vi under de senaste veckorna, då vi har sett fasans-
fulla bilder från det forna Jugoslavien i TV, har kunnat märka ett något
större engagemang. Människor har frågat: Vad kan vi hjälpa till med? Vad
kan vi göra?

Det var därför alldeles utmärkt att Annika Åhnberg här frågade hur vi
skall kunna stimulera frivilligorganisationema. Jag är beredd att uppmärk-
samma dem på att de naturligtvis har möjligheter att t.ex. besöka asylsö-
kande på våra förläggningar. Det sker redan, men engagemanget från oss
svenskar kan bli ännu större. Det är en självklarhet att man på olika sätt skall
stödja frivilligorganisationema, inte minst deras insamlingsverksamhet.

Maj Britt Theorin frågade om insatser direkt riktade till kvinnor och barn.
Röda korsets sociala program där nere kom ju till stånd tack vare Sveriges
stöd, och det är också direkt riktat till kvinnorna och barnen, liksom även
Caritas program. Dessutom finns ett annat svenskt projekt som drivs via
Rädda barnen, men som dock inte stöds av staten utan fungerar genom in-
samlade medel.

Det behövs alltså mer stöd. Riksdagen fattade för inte så länge sedan be-
slut om att ställa ytterligare 150 miljoner kronor till förfogande. Inom rege-
ringen kommer vi att behandla FN-appellen inom en snar framtid. Vi är från
regeringen beredda att skynda på SIDA:s handläggning av dessa ärenden,
vilken lämnar ett underlag för de bidrag som vi ger.

Vi har tidigare gett ett massivt stöd till UNHCR, och det kommer vi att
fortsätta med. Som jag påpekade i mitt svar finns det dessutom, inom ramen
för den nya appellen, program som riktas direkt till kvinnorna. Vi kommer
att lägga särskild vikt vid de programmen.

Det frågades också om jag delar uppfattningen att det är väsentligt att
kvinnor kan vara tolkar och ombud. Ja, jag delar den uppfattningen. Invand-
rarverket har redan åstadkommit en del, och man är beredd att också ta upp
frågan om ombud. Vi skall inte bortse från att man på Invandrarverket, som
formellt har att hantera många av de här frågorna, har tagit många egna ini-
tiativ och ligger väl framme.

Det har också ställts frågor beträffande FN-appellen och varför vi väntar.
Besked har redan givits UNHCR om att vi kommer att fortsätta att ge stöd
till UNHCR. Vi har från svensk sida varit mycket pådrivande. I maj förra
året var fru Ogata här och var förtvivlad över att hon inte fick några pengar
alls. Bl.a. det var bakgrunden till att vi tog initiativ till den stora Genévekon-
ferensen, och därigenom fick den appell som då var ute full täckning. Efter
det har det inte varit några bekymmer. Nu har man gått ut med en ny appell,
som avser perioden april-december.

Några av interpellanterna har sagt att mitt svar var passivt i fråga om en

krigsförbrytardomstol och möjligheten att lämna uppgifter om krigsförbry-
telser. Det är möjligt att formuleringen i svaret kan uppfattas som passiv,
men ingen kan vara omedveten om det arbete som Sverige i det här samman-
hanget har lagt ner, bl.a. via Corellkommissionen, som ju har tagit fram ett
system för detta. Regeringen har aktivt gått ut till exempelvis flyktingför-
läggningar och invandrarbyråer och uppmanat dem att se till att den som
eventuellt vill lämna upplysningar om någon krigsförbrytelse går till polisen.
Vi har aktivt animerat människor att gå till polisen. Hittills har det också
kommit in ett femtiotal sådana anmälningar till UD.

I svaret sägs att det ”sannolikt” blir en krigsförbrytarrättegång. I den for-
muleringen ligger en förhoppning om att en sådan skall komma till stånd.
Vår bedömning är dessutom att det förmodligen kommer att ske. Svaret från
regeringen är alltså mycket aktivt vad avser den frågan.

Jag blev litet förvånad över uppgiften att några av de våldtagna bosniska
kvinnorna skulle ha fått avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige. Det
fattas över huvud taget inga beslut beträffande bosniska kvinnor, så det kan
inte ha förekommit. Ingen har fått avslag, men ingen har hittills heller fått
bifall. Som jag har sagt några gånger har Invandrarverket nu skickat ett antal
ärenden till regeringen för att få vägledning om hur man skall göra med per-
soner som kommer från Bosnien.

Anf. 27 MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Jag vill först slå fast det jag tycker är det viktigaste av allt,
nämligen att vi tydligen allihop är helt överens om att det krävs massiva in-
satser och att vi alla vill ställa upp på det. Det tror jag är mycket viktigt.

Jag fick inte riktigt något svar på min fråga om hur pass mycket regeringen
är beredd att utöka det ekonomiska stödet. Det är nog många som undrar,
men vi kanske får svar i Birgit Friggebos nästa inlägg. Vi har emellertid fått
besked om att det behövs ett utökat stöd, att regeringen vill skynda på och
att man vill ge fortsatt stöd till UNHCR.

Jag noterar också det positiva i att invandrarministern ändå säger att hon
delar vår uppfattning att det är viktigt att det finns kvinnliga förhörsledare,
kvinnliga offentliga försvarare och kvinnliga tolkar. Invandrarverket får väl
lyssna ordentligt med båda öronen och förstå att det är en signal från både
regering och riksdag. Vi vill gärna se till att man på Invandrarverket inte
bara gör vad man kan, utan gör något mer än vad man kan. De skall lägga
ned en stor ambition i det arbetet.

Det finns många skäl till att det är nödvändigt att i just sådana här fall ha
kvinnliga tolkar, som inte kommer från den andra sidan i konflikten, och att
ha kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga biträden. Vi har erfaren-
het från våldtäktsfall i Sverige, och vi vet det också från de internationella
förhandlingarna.

Jag fick däremot inte besked om invandrarministerns uppfattning om det
förslag som Psykiatriutredningen behandlar när det gäller ett särskilt institut
liknande det som finns i Danmark för torterade och traumatiserade flyk-
tingar. Ett sådant skulle uppenbart fylla en mycket stor funktion i Sverige.
Också på den punkten vore det bra med ett positivt svar från regeringen. Är
invandrarministern beredd att föreslå extra insatser?

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Det tar sin tid, som alla vet, att först få ett utredningsförslag, och sedan
remissbehandla det och så få det till ett regeringsförslag. I avvaktan på att
ett sådant institut kommer till stånd, som jag hoppas att det verkligen gör,
vore det bra att få ett uttalande om att man är beredd att satsa extra för den
här professionella behandlingen. Till syvende och sist står och faller allting
med detta. För att över huvud taget ha en möjlighet att hjälpa dessa kvin-
nor - och barnen som det också är fråga om - ur sin traumatiska upplevelse
måste det till massiv professionell kunskap. Det finns, som jag tror flera av
oss har sagt här tidigare, en benägenhet att inte vilja tala, att skämmas, att
gömma undan. Det är så oerhört viktigt att de professionella människor som
arbetar med detta vet hur det går till att få fram uppgifterna för att därmed
också kunna hjälpa de människor som är i nöd.

Låt mig till slut bara säga att det behövs mycket mera av kvinnliga initiativ.
Det fordras förhandlingar, försoning, FN-insatser - det fordras väldigt
mycket mer av det tänkande som kvinnor representerar, flyktinghjälp och
annat. Jag är glad för att det här första steget har tagits i riksdagen.

Anf. 28 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag sade från böljan att jag tyckte det var ett positivt svar.
Jag tycker att de ytterligare frågor som har belysts har gjort att vi fått bra
svar på våra frågor. En sak kan väl kulturministern vara nöjd med: att kunna
gå tillbaka till den samlade regeringen och säga att kvinnorna i riksdagen är
så påstridiga, att nu måste det här anslaget vara mycket stort, för detta är
viktigt.

Så tycker jag att jag kan tolka allas vår uppfattning om detta.

I Dagens Nyheter den 8 mars läste jag en skakande berättelse av journalis-
ten och författaren Slavenka Drakulic, som berättade om sitt personliga
möte med en kvinna som blivit utsatt för en gruppvåldtäkt. Kvinnan säger
så här: ”Din egen kropp blir en fiende. Man hatar sig själv. Till slut drömmer
du om att dö.”

Vi kan knappast föreställa oss hur det känns för dessa kvinnor. Ändå tror
jag att vi kvinnor kanske bättre än männen verkligen kan försöka leva oss in
i hur det känns att bli så förnedrad.

Man måste veta för att kunna hjälpa på bästa sätt - och inte i sämsta fall
trampa in i människors liv, visserligen med god vilja, men ändå försvåra den
läkningsprocess som det här är fråga om.

Jag noterar med stor tillfredsställelse att Flyktingmedicinskt centrum i
Linköping nu arbetar fram rekommendationer för hur de asylsökande kvin-
norna och deras barn skall behandlas.

Margareta Viklund tog upp en fråga som ofta debatteras i pressen, nämli-
gen förläggningsverksamheten och de sanitära förhållandena. Ingen vet
bättre än jag vilka svårigheter det är när det kommer tusen flyktingar från
f.d. Jugoslavien hit varje vecka. Vi måste alltså förstå svårigheterna, men
samtidigt måste vi göra allt vi kan för att förbättra förhållandena. Jag har
själv varit på ort och ställe på flera förläggningar och sett att det finns många
brister. Det vore dock bra om kulturministern kunde säga någonting om
dessa strävanden.

En sak till är viktig. De flesta vill verkligen återvända hem, det säger näs-

tan alla samfällt. Även om det är till ett hem som är bombat så vill de till
hemorten.

Jag ser också som en oerhört viktig gemensam uppgift för oss att finna
former för dessa kvinnor att kunna repatrieras så småningom. Det är en upp-
gift som vi alla kan verka för.

Anf. 29 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Invandrarministern påpekar i sitt svar på interpellationerna
att SIDA har givit medel till bl.a. Caritas i Sverige för en verksamhet riktad
till de utsatta kvinnorna i förläggningar i Kroatien.

Det är bra. Det är också bra att Sverige stöder FN:s appell från den 11
mars för f.d. Jugoslavien. I den ingår insatser för flyktingkvinnor. Det behö-
ver dock uppmärksammas att sådana insatser behövs också för flyktingkvin-
norna här i Sverige. Jag anser således att det nu är dags att också titta litet
närmare på de kvinnor från f.d. Jugoslavien som finns i vårt land i slussar och
förläggningar. I den gruppen finns många med djup ångest och obearbetade
problem. Man berättar inte i första taget att man utsatts för våldtäkt, spe-
ciellt inte om man kommer från Bosnien-Hercegovina.

Herr talman! Jag har inte av invandrarministerns svar kunnat utläsa att
det finns någon strukturerad plan över hur man kan hjälpa kvinnor från f.d.
Jugoslavien på ett professionellt och människovärdigt sätt. Det talas om psy-
kiatriutredning och Flyktingmedicinskt centrum i Linköping, och det är ju
bra. Men jag saknar en struktur, en plan för hur man tänker gå till väga.
Tänker invandrarministern utarbeta en sådan plan?

Jag tycker att det är litet besynnerligt att med citat från socialförsäkrings-
utskottets betänkande tala om att man måste ta de våldtagna kvinnornas svå-
righeter att berätta om sina svåra upplevelser som ett skäl till att inte försöka
få tag i dessa kvinnor som gått igenom hemska upplevelser.

Vad det hela handlar om är dessa kvinnors stora behov av att bearbeta
problemen och få komma till medicinsk och gynekologisk undersökning.

Det måste finnas en väg att nå dessa kvinnor. Är invandrarministern be-
redd att försöka finna den vägen?

Jag känner till en kvinnlig läkare från Kroatien som nu är distriktsläkare i
Sverige och som har tagit fram ett frågeformulär riktat till kvinnorna från
f.d. Jugoslavien. Genom det frågeformuläret kan man få fram, utan att di-
rekt fråga, vilka kvinnor som förmodligen har utsatts för våldtäkter.

Visst kan man få kontakt med och kunskap om svåra problem om man
verkligen vill. Men det är också viktigt att fånga upp de problem man stöter
på, dvs. att det finns möjligheter att hjälpa.

Här tror jag att man måste ta hjälp av både professionella och frivilliga
organisationer och verksamheter. Framför allt de internationella frivilliga
organisationerna har både kunskap och engagemang och tillgång till profes-
sionella medarbetare.

Varför inte ett landsomfattande projekt i samarbete mellan exempelvis
Röda korset, Rädda barnen och Invandrarverket?

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Anf. 30 MARIANNE ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag är glad att höra att man från svensk sida inte är passiv när
det gäller krigstribunalen och vittnesmålen om krigsförbrytelser. Jag hoppas
vi fortsätter med all kraft, det är väldigt positivt.

När det gäller asylbedömningen är jag mycket medveten om att inga be-
slut fattas nu, och jag är glad att det nu kommer ett antal ärenden till rege-
ringen.

Jag viil ändå fråga invandrarministern vilken vikt dessa sexuella övergrepp
kommer att ha vid en asylbedömning. Kommer man att ta hänsyn till vad
dessa människor har varit utsatta för? Som jag ser det är det omöjligt att
skicka tillbaka människor som varit utsatta för sådant till ett land som Bos-
nien, ens om det skulle bli bättre förhållanden där.

Jag fick inget svar på frågan om vad invandrarministern tänker göra för
att snabba på rekommendationerna om hur asylsökande våldtagna kvinnor
och barn skall behandlas.

Vad jag förstod av svaret görs vid Flyktingmedicinskt centrum i Linköping
en kartläggning av hur många som har utsatts för sexuellt våld. Denna skall
användas som underlag. Hanteringen verkar litet långdragen. Det är viktigt
att rekommendationerna kommer fram oerhört snabbt. Jag är ganska över-
tygad om att ju längre tid det tar innan man får stöd och hjälp efter en sådan
här upplevelse, desto svårare blir det att hantera den. Det är därför viktigt
att det sker snabbt.

Anf. 31 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag har full förståelse för att statsrådet har svårt att hinna med
att besvara alla frågor. Vid den här typen av interpellationsdebatt kunde
man i och för sig fundera på om inte statsrådet skulle kunna ges något längre
tid för att få möjlighet att ge svar till så pass många personer samtidigt.

Jag vill understryka att jag är glad över de förtydliganden jag fick på några
punkter som flera av oss tagit upp. En av dem är att Sveriges passivitet sna-
rast handlade om ett uttryckssätt i svaret och inte om en passivitet i verklig-
heten, vilket hade varit betydligt värre. Mina frågor uppstod just med anled-
ning av att jag har fått intrycket att Sverige genom olika internationella insat-
ser har varit pådrivande. Detta måste framkomma tydligare. När vi nu vill
få frivilliga organisationer och människor att bli engagerade på olika sätt
måste vi som politiker, vare sig vi tillhör regering eller riksdag, visa vilken
vikt vi lägger vid denna fråga. Vi måste visa att det finns ett starkt engage-
mang på högre ort i Sverige så att säga.

Jag vill sedan nämna några andra frågor som togs upp. En av dessa har
ännu inte blivit besvarad av kulturministern, nämligen den som Maj Britt
Theorin och även jag tog upp om Psykiatriutredningen. Vi vet att det görs
vissa insatser redan i dag. De görs på ett mycket bra sätt av Röda korset
vid Centrum för tortyrskadade. Men de har under många år visat sig vara
otillräckliga. Man når kanske 50 personer per år för långvarig behandling
och några fler för kortvarig behandling. Men det är helt klart otillräckligt.
Därför behövs insatser av den typ som man i Psykiatriutredningen har talat
om.

Fru talman! Jag vill också ta upp den fråga som jag själv väckte, nämligen

frågan om en kvinna som har blivit våldtagen och som har fått avslag på sin
asylansökan. Detta har hänt, kulturministern. Hon kommer emellertid inte
från Bosnien utan från Kosovo, dvs. från f.d. Jugoslavien. Det handlar om
en person som klart och tydligt har utsatts för våldtäkt, vilket är dokumente-
rat. Detta har inte ifågasatts av polisen. Kvinnan själv hävdar med bestämd-
het att det var fråga om en våldtäkt som en form av tortyr. Hennes asylansö-
kan har alltså avslagits. Ett överklagande är nu aktuellt. Jag hoppas natur-
ligtvis att beslutet kommer att ändras. Men detta har inträffat, och jag hop-
pas därför att man från regeringens sida mycket tydligt klargör att det inte
bör gå till på det här sättet, utan att man klart och tydligt uttalar att våldtäkt
är en form av tortyr.

Anf. 32 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Fru talman! Jag tycker att det var mycket bra att statsrådet underströk
Sveriges aktiva arbete för en internationell rättegång mot personer som
misstänks för krigsförbrytelser. Till skillnad från kulturministern tror jag att
det är viktigt att detta betonas. Jag tycker inte att det alltför tydligt framgår
av den allmänna debatten kring dessa frågeställningar.

Jag vill återvända litet till diskussionen om möjligheten för de kvinnor som
kommer hit att få hjälp med att bearbeta sina svåra upplevelser. Margitta
Edgren tog i sitt första inlägg upp de känslor av skuld och skam som kvinnor
upplever i de här sammanhangen, vilket de inte alls borde göra. Skulden och
skammen är inte deras. Jag tror att det krävs omfattande utbildning för att
den personal som skall möta dessa kvinnor skall kunna hjälpa dem att be-
rätta om sina problem. Jag tror att det var Margareta Viklund som tog upp
denna fråga. Mitt intryck av det som sammantaget sägs i interpellationssva-
ret är att utbildningen inte är tillräckligt systematisk och omfattande, utan
att utbildningen sker tämligen sporadiskt. När man hänvisar till Socialstyrel-
sens allmänna råd om att erbjuda möjlighet till gynekologisk hälsokontroll
bekräftas för mig snarast att det saknas riktig insikt om hur man skall möta
kvinnor som har dessa fruktansvärda erfarenheter bakom sig.

Självfallet måste vi respektera att dessa kvinnor har mycket svårt att tala
om sina upplevelser, men man får för den skull inte underlåta att markera
att det inte är kvinnan som skall känna skulden och skammen. Hon måste få
hjälp och aktiv uppmuntran att berätta om de fruktansvärda erfarenheterna
för att hon själv som människa skall få hjälp och för att man skall få ett un-
derlag för det fortsatta arbetet med t.ex. den internationella rättegången.

Anf. 33 MARGITTA EDGREN (fp):

Fru talman! Det har tagit litet tid innan engagemanget i Sverige har väckts
och vuxit. Men jag håller med Birgit Friggebo om att det ändå känns som att
det nu finns en större väckelse för denna fråga. I Lund t.ex. görs vaije ons-
dag kl. 12 på Stortorget en kvinnomanifestation för dessa kvinnor. Det är
klart att man kan rycka på axlarna och tycka att det är litet töntigt osv., men
jag tror på symbolhandlingar. Detta är en viktig symbolhandling dels natur-
ligtvis för de kvinnor som själva deltar, men också för andra kvinnor, för att
väcka organisationer och svenska medborgare för vad som händer och sker
i f.d. Jugoslavien.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 99

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Den enda fråga som jag vill tillägga, som Birgit Friggebo inte riktigt sva-
rade på, är frågan om asylskäl. Självfallet vet vi alla här att det ännu inte har
varit aktuellt med asyl för dessa kvinnor och att ett ärende har skickats till
regeringen för bedömning. Jag undrar återigen: Kommer våldtäkt på detta
sätt att betraktas som krigsförbrytelse och tortyr? Innebär det i så fall att de
kvinnor som har varit utsatta för detta kommer att beviljas asyl i Sverige?

Anf. 34 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Jag är ledsen att jag inte hinner besvara alla frågor, men jag
skall försöka att besvara dem ganska snabbt.

Dessa kvinnor som kommer hit till Sverige skall alltid erbjudas en social-
medicinsk intervju på förläggningarna. Den utförs av en sjuksköterska. Det
är då viktigt att personalen är välutbildad så att man kan bedöma och se
tecken om något traumatiskt har förekommit. Detta gäller inte bara sjukskö-
terskor på förläggningar och slussar, utan också vid kommunala mottag-
ningar etc. Medicinskt centrum i Linköping har hjälpt Invandrarverket att
rikta uppärksamhet på asylsökandes signaler om att något inte står rätt till.

När det gäller dem som kommit hit genom kvot, dvs. de som kom direkt
från fångläger i Jugoslavien, har man från Medicinskt centrum mer systema-
tiskt intervjuat dem. De har en fördel i att de direkt får permanent uppe-
hållstillstånd. De kommer således in i mottagningsförhållandena ute i kom-
munerna.

Vad man möjligen kan oroa sig litet grand för just nu är situationen att
kvotflyktingarna mer regelmässigt får en ordentlig vård, medan de som kan-
ske är på förläggningarna på grund av att de är så många inte får riktigt
samma systematiska omhändertagande.

Det är viktigt att det inför framtiden finns rekommendationer om hur man
skall göra. Det är dessa man arbetar med i Linköping. Man vill då se på om-
fattningen och hur rekommendationerna skall utformas.

En annan sak som också är viktig är att man kan ordna en meningsfull
sysselsättning under väntetiden. I detta sammanhang kan frivilligorganisa-
tioner göra jätteinsatser, utöver de insatser som görs i dag, plus att man från
Invandrarverkets sida kan medverka till en meningsfull sysselsättning.

Vi vet i dag att det varierar. På en del förläggningar är man mycket långt
framme, och på andra har man inte kommit lika långt.

Vi skall nu ta fram nya förslag om hur mottagningen skall gå till. Vi kom-
mer då att ägna mycket intresse åt frågan om meningsfull sysselsättning un-
der väntetiden.

Det har ställts frågor om detta institut och vad jag har för inställning till
det. Ni vet alla här att den frågan bereds på Socialdepartementet, att den är
ute på remiss och att jag inte kan svara att det kommer att bli precis ett så-
dant institut som har föreslagits. Självfallet måste vi ha någon form av möj-
ligheter att bygga upp kunskap när det gäller tortyr och misshandlade männi-
skor. Exakt i vilken form det skall ske, kan jag inte svara på nu. Jag har också
tittat på denna utredning och avvaktar naturligtvis med intresse remissbe-
handlingen. Men det viktiga är ju inte de exakta formerna utan att det fak-
tiskt mer systematiskt samlas.

Sedan är frågan hur vi skall ta ställning till dessa kvinnors skäl när vi tar

ställning i asylfrågan. Det första som vi nu måste göra är ju att i den stora
frågan bestämma oss för om vi skall fortsätta som hittills, dvs. inte fatta be-
slut i dessa ärenden, alltså de facto ge skydd i Sverige men inte formalisera
det, eller om vi skall gå in på någon form av tillfälligt uppehållstillstånd. Det
är klart att frågan reses om huruvida man redan i detta läge skall ge perma-
nent uppehållstillstånd. Det finns inget land i Europa i dag som ger perma-
nent uppehållstillstånd mot bakgrund av att det måste bli fred där nere, och
det måste bli ett slut på den etniska rensningen. Människorna vill återvända
om vi kan garantera dem en säker fred. Vi skall även hjälpa i närområdet så
gott som vi över huvud taget kan. Det är den övergripande fråga som rege-
ringen nu har på sitt bord. Den exakta asylprövningen kommer i ett senare
skede. Det är klart att den situation som råder i det land som man har att
fatta beslut om är avgörande också för hur asylprövningen skall gå till.

Margareta Viklund sade att det fanns en ödmjukhet i dessa svåra frågor.
Jag tycker personligen att detta är utomordentligt plågsamt. Det går inte en
dag, inte en timme utan att man har detta nära inpå sig. Jag tror att många
människor i Sverige känner precis på samma sätt. Vad vi som politiker egent-
ligen också har att ta ställning till, även om vi inte är direkt inblandade, är
med vilka medel vi skall kunna åstadkomma en fred. Detta har vår genera-
tion av politiker aldrig ställts inför. Skall vi gå in och säga att man med vapen-
makt skall försöka få slut på detta elände, eller skall vi inte göra det? Detta
är en av de största frågor som vår politikergeneration har att ha synpunkter
på.

Jag tyckte att det var bra att Margareta Viklund beskrev hur det ser ut på
en del av våra slussar, vilket har sin bakgrund i att det har kommit så många
under en kort period. Invandrarverket gör verkligen vad man kan för att få
fram fasta förläggningsplatser. Men det är minsann inte någon lyx som dessa
människor vräker sig i, som en del vill påstå.

Till sist har vi här talat om förankringen som börjar finnas hos männi-
skorna. Jag har här ett upprop som är undertecknat av drygt 2 000 kvinnor.
Det är från kvinnoorganisationer över hela landet. De säger: Kräv fred i Ju-
goslavien! Stoppa våldtäkterna, de är krigsförbrytelser! Kvinnor och barn
offras, de behöver vårt stöd!

Detta är tillställt ordföranden i ESK, Sveriges utrikesminister, med öns-
kan om vidare befordran till FN samt till Sveriges riksdag. Jag har tagit med
mig den här bunten för att anmäla att dessa skrivelser och upprop har kom-
mit också till Sveriges riksdag.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 14.14 att ajournera förhand-
lingarna under fem minuter, då miljöminister Olof Johansson väntades an-
lända till kammaren för att lämna svar på interpellation 107.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.19.

6 § Svar på interpellation 1992/93:107 om återvinning av blybatterier

Anf. 35 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Per Stenmarck har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker
vidta för att trygga återvinningen av blybatterier.

Som jag redovisade den 16 februari med anledning av frågor från Kenneth
Lantz och Bo Nilsson har blypriserna på världsmarknaden under senare år
legat på så låga nivåer att den svenska återvinningen av blybatterier varit
företagsekonomiskt olönsam. För att i största möjliga utsträckning undvika
att uttjänta blybatterier hamnar i miljön beslutades år 1990 om ett åtgärds-
program. Programmet baseras på idén om producentansvar. Den som yrkes-
mässigt överlåter blybatterier är skyldig att ta tillbaka förbrukade sådana
batterier. För att finansiera programmet kan regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer ta ut en miljöavgift av tillverkare och importörer
av blybatterier. I syfte att stärka insamlingssystemet finansiellt höjde rege-
ringen i oktober förra året miljöavgiften från 32 till 40 kr per batteri. I anslut-
ning till avgiftshöjningen beslutades att Batterifonden skulle få disponera en
rörlig kredit på högst 30 miljoner kronor i Riksgäldskontoret för de resursbe-
hov som uppkommer för att täcka tillfälliga likviditetsbrister.

Jag redovisade också att Naturvårdsverket i en skrivelse till regeringen i
december hemställde att avgiften för blybatterier skulle höjas med ytterli-
gare 8 kr för att även täcka kostnader för bidrag till återvinningsverksamhe-
ten.

Naturvårdsverkets skrivelse är för närvarande föremål för beredning och
remissbehandling.

Anf. 36 PER STENMARCK (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka miljöministern för svaret.

För ungefär en månad sedan lade regeringen fram sin kretsloppsproposi-
tion. I denna anges riktlinjerna för en kretsloppsanpassad samhällsutveck-
ling med bl.a. en lång rad åtgärder mot bakgrund av att miljöproblemen un-
der det senaste decenniet har ändrat karaktär.

Genom den förändring som därmed skett har de miljöproblem som nu
uppkommer en längre tidsmässig fördröjning än tidigare.

Det är mot denna bakgrund som regeringen har lagt fram sitt förslag om
att ett samlat grepp skall tas om samhällets materialhantering, från råvara
till återvinning och/eller deponering av avfall.

Därför är det så viktigt att de förslag som framförs i propositionen också
förverkligas. Det är mot denna bakgrund som jag har framställt min inter-
pellation.

Företaget Boliden Bergsöe i Landskrona återvinner blybatterier. Enligt
ett riksdagsbeslut från 1985 har batteritillverkarna själva ansvar för återvin-

ningen av bly. Men som en följd av de kraftigt sjunkande världsmarknadspri-
serna är det i dag nödvändigt att höja återvinningsavgifterna.

Till grund för den här verksamheten ligger i huvudsak två tidigare beslut.
Det ena är en lag från 1990 om avgifter för miljöfarliga batterier. Avsikten
var att hitta en lösning för att täcka samhällets kostnader. Det andra är ett
regeringsbeslut från 1991, där Boliden Bergsöe kompenserades för ned-
gången av blypriset.

Jag kan, fru talman, inte med bästa vilja i världen säga att jag är nöjd med
det svar som jag har fått i dag. Jag utgick faktiskt från att miljöministern
skulle ha ett bättre svar i dag än det han gav för två och en halv månad sedan,
då miljöministern senast besvarade två frågor i samma ärende. Så är det nu
dess värre inte - trots att miljöministern rimligen har all information som är
nödvändig i ärendet och därmed också känner till att konsekvenserna, om
inget görs, kan bli allvarliga både när det gäller hanteringen av blybatterier
och när det gäller företaget och trots det faktum att miljöministern också har
tagit ett mycket lovvärt initiativ till en samnordisk lösning i fråga om återvin-
ningen av uttjänta blybatterier.

Men, precis som i frågesvaret den 16 februari, hänvisar miljöministern i
dag till den pågående remissbehandlingen av ärendet. Men, vill jag påstå, så
komplicerad är rimligtvis inte denna fråga att regeringen på två och en halv
månad inte kan bilda sig en uppfattning här och komma fram till ett ställ-
ningstagande.

Låt mig därför få ställa följande frågor:

1. När kan vi förvänta oss ett regeringsbeslut i ärendet? Det gäller både
det som är oreglerat för 1992 och en sådan miljöavgift som kan täcka syste-
mets återvinningskostnader för 1993 och framåt.

2. Hur ställer sig miljöministern till Naturvårdsverkets nu mer än fyra må-
nader gamla synpunkt att avgifter för blybatterier skall få höjas för att täcka
kostnaderna för återvinningen?

3. Vilket tidsperspektiv arbetar regeringen med när det gäller en samnor-
disk lösning i fråga om återvinningen av uttjänta blybatterier?

Anf. 37 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! För det första är det en poäng att vi i dag samtalar om de här
frågorna, eftersom remisstiden går ut i dag.

Det är en något märklig situation. Jag avkrävs omedelbart svar, men jag
har inte sett remissvaren ännu - det skall jag erkänna. Naturligtvis är det en
brist, men en del svar har kommit in först under de senaste dagarna.

För det andra vill jag med mitt svar på interpellationen - jag tycker att den
i sig är välargumenterad och att den ger en del information om faktabakgrun-
den, och jag har således ingen invändning i det avseendet - markera en bety-
dande öppenhet. Per Stenmarck har alltså möjlighet att framföra sina syn-
punkter. Det gör han också via de frågor som har ställts, utgår jag från.

När det gäller detta med en nordisk samverkan är det korrekt att jag har
tagit initiativ och tryckt på i det sammanhanget för att få fram en bättre bild
av samverkansmöjligheterna. För svenskt vidkommande är det naturligtvis
angeläget att snarast möjligt komma fram den vägen. Jag vill inte sätta ut
något exakt datum. Men det är klart att det inte är bra att man har en import

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 99

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

från övriga nordiska länder på marknadsgrund, medan man har en annan
situation på hemmaplan. Det gäller att foga samman dessa olika system just
när det gäller återvinningsverksamheten.

Sedan till en annan sak, och här är Per Stenmarck säkert överens med mig.
Jag är nämligen inte öppen för utpressning i sådana här debatter. Det hand-
lar ju delvis om skattebetalarnas pengar. Här finns nämligen skulder i det
förflutna som det tyvärr inte är så enkelt att hantera. En del av det här beror
alltså på det beslut som den tidigare regeringen fattade i juni 1991. Då bevil-
jades en ansökan från Returbatt AB, som alltså svarar för inlämnings- och
insamlingsverksamheten, och Boliden Bergsöes framställning beträffande fi-
nansieringen av upparbetningen, återvinningen.

Från böljan var, som bekant, avsikten inte att gå in med ersättning för
själva hanteringskostnaden, alltså själva återvinningsprocessen. Samtidigt
som regeringen fattade det beslutet i juni 1991 avstod man från en höjning
av miljöavgiften. Det är ju det som skapade den brist i kassan som vi senare
ärvde. Därmed har jag så objektivt som det är möjligt för mig redogjort för
utgångsläget.

Underskottet i Batterifonden för 1991 blev alltså drygt 31 miljoner kronor,
och det har sedan följt med. Det är bakgrunden till den framställning där vi
har hanterat frågan genom att dels höja återlämningspremien med 8 kr, dels
öppna en kredit i Riksgäldskontoret på 30 miljoner kronor för att kunna
klara balansen mellan tillgång och efterfrågan.

Jag tycker att det här är viktiga bakgrundsfakta som bör nämnas. Vi har
ingen anledning att vänta med besked i frågan. Men det handlar alltså om en
hel del pengar, dvs. om en hel del upplupna kostnader. Jag för min del hop-
pas att vi före sommaren skall kunna komma med ett besked.

Redan i den tidigare frågedebatten sade jag att det är en självklarhet, om
man nu vill något när det gäller detta med en bra miljö, att man först och
främst inte försvårar återlämningsverksamheten - dvs. att Returbatt och den
organisation som finns på det området kan hållas intakta.

Sedan har vi återvinningen. Den är i och för sig möjlig att göra även utom-
lands. Men det finns inget tydligt exempel på att man har samma höga miljö-
krav och höga nivå som vi har i Sverige. Därför är det självklart inget första-
handsalternativ.

Dessutom har vi Boliden Bergsöe, som svarar för en del sysselsättning i
berört område. Det handlar om 140 personer, tror jag. Det har nämnts i sam-
manhanget. Då sade jag att det är självklart att man eftersträvar det bästa,
dvs. en kombination av de olika förutsättningarna: en säker miljömässig
hantering i återvinningsverksamheten, helst i landet, en samordning på det
nordiska planet och naturligtvis bevarad sysselsättning i Landskrona.

Detta är mina utgångspunkter. Sedan gäller det att hitta den balanspunkt
som klarar de här problemen. Det är det vi arbetar med, utan att jag bjuder
ut mig själv att vara ett utpressningsobjekt. Jag vet att det finns ett intresse
från olika håll, självklart från Boliden Bergsöe, av att få mesta möjliga hjälp
från staten. Men det slår tillbaka i förlängningen. Det skulle säkert inte t.ex.
EG acceptera.

Anf. 38 PER STENMARCK (m):

Fru talman! Låt mig först och främst säga att jag tycker att det komplette-
rande svaret var avgjort mycket bättre än det inledande svaret. Jag har all
respekt för att både miljöministern och övriga statsråd handskas varsamt
med skattebetalarnas pengar. Det önskar vi nog alla hade skett för åtskilliga
år sedan.

Men jag är också helt övertygad om att ett beslut att inte göra någonting i
det här fallet skulle innebära ännu högre kostnader. Jag lägger speciellt
märke till att miljöministern inte heller talar för att man inte skall göra nå-
gonting, utan markerar en betydande öppenhet och säger att vi förmodligen
kan se någon typ av lösning före sommaren.

Det är glädjande att vi nu dessutom har kommit så långt att vi har lagt
remisstiden bakom oss. Därmed kan det direkta arbetet inledas i regerings-
kansliet.

Jag tror också att man skall ha klart för sig att det här rör sig om Nordens
enda riktiga företag som återvinner bly. Det gäller som jag ser det att ge det
företaget en möjlighet att överleva även i tider när världsmarknadspriserna
går ned så kraftigt som har skett under de senaste åren.

Jag vill understryka att vad det faktiskt nu gäller inte är att primärt ge ett
företag statligt stöd, utan att ge det förutsättningarna att låta marknadspriset
slå igenom och att göra det inte bara i den ena änden utan i båda ändarna.
Det förutsätter en ökad flexibilitet och att både kunna höja och sänka blyav-
giften i förhållande till variationerna på världsmarknaden.

Det finns också, som jag ser det, anledning att understryka Naturvårds-
verkets framförda synpunkter, nämligen att Boliden Bergsöe har Europas
renaste anläggning för batteriåtervinning. Som sådan utgör den, som jag ser
det, en viktig kugge när det gäller att uppnå regeringens mål om en krets-
loppsanpassad samhällsutveckling. I en sådan situation, där det faktiskt i
stor utsträckning hänger på miljöministerns ställningstagande om utveck-
lingen skall ha en framtid, tycker jag att det är positivt med den ökade öp-
penhet som miljöministern nu själv talade om.

Anf. 39 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Det finns alltså en del problem av ekonomisk och teknisk ka-
raktär förenade med detta. Jag tror att vi är överens om själva målsätt-
ningen, att det gäller att få in alltsammans i den kretsloppshantering som vi
eftersträvar.

Det är klart att man då inte kan urholka insamlingspremierna hur långt
som helst, för då kommer batterierna inte in. Om man har en fast ram är
risken betydande att det går så, om man låter mer av de insamlade pengarna
användas för upparbetningen av blyet.

Det är den ena delen av det här problemet. Där gäller det att hitta en av-
vägning som tillgodoser enkelt uttryckt såväl insamlarens, Returbatts, in-
tresse som deras som upparbetar och tar vara på blyet. I annat fall riskerar
vi att få fler batterier ute i terrängen.

Sedan finns det naturligtvis också en risk som vi har diskuterat inom andra
områden i samband med kretsloppspropositionen. Om man sätter för gene-
rösa insamlingspremier riskerar man att få fusk och även en del stölder, vil-

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

ket vi har haft pä det här området. Det gör också att man riskerar att dra till
sig blybatterier från andra länder, därför att det är lönsamt att lämna in dem
i Sverige och inte i hemlandet. Där har vi ett annat sådant här problem som
handlar om avvägning.

Det är på de här punkterna som det återstår en del arbete för att se till att
vi skall kunna hantera dels det ekonomiska underskottsarvet, dels avväg-
ningarna mellan de syften vi vill uppnå. Vi vill ha in de här batterierna, så
att de inte skräpar i naturen, och vi vill naturligtvis se till att de hanteras
miljömässigt säkert och helst i Sverige, eftersom vi har en fabrik som håller
hög standard i det avseendet. Det är anledningen till att jag inte sätter ned
foten på remisstidens sista dag.

Anf. 40 PER STENMARCK (m):

Fru talman! Jag respekterar det allra senaste som miljöministern sade.
Samtidigt har jag förståelse för att bakgrunden i det här ärendet inte är allde-
les oproblematisk. Vi är säkerligen alla överens om syftet.

Både mot bakgrund av de initiativ som miljöministern har tagit genom
kretsloppspropositionen och förslaget till en samnordisk lösning som gäller
hanteringen av uttjänta blybatterier - och alla känner vi miljöministerns en-
gagemang i de här frågorna - och det som har sagts under två debatter i ären-
det i den här kammaren, har jag tyckt det vara något underligt att ärendet
efter två och en halv månader, och fyra månader efter det att Naturvårdsver-
ket framfört synpunkter, fortfarande är föremål för beredning i regerings-
kansliet. Men jag respekterar att remisstiden har gått ut precis i dag. Jag kan
bara avslutningsvis framföra synpunkten att den beredning som nu vidtar
också skall gå snabbt, och att det i likhet med miljöministerns ambitioner
skall vara möjligt att nå en lösning före sommaren.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1992/93:110 om ersättning till nämndemän

Anf. 41 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Hans Nyhage har i en interpellation begärt svar, dels på frågan
om jag anser det rimligt att en nämndeman kan förlora pengar på att fullgöra
sitt nämndemannauppdrag, dels vilka åtgärder jag avser vidta för att få en
ändring till stånd.

I sin interpellation anför Hans Nyhage ett exempel som går ut på att en
lågstadielärare som tar ledigt en dag från sitt arbete för att sitta i rätten får
vidkännas ett löneavdrag på ungefär 840 kr medan ersättningen för nämnde-
mannauppdraget uppgår till högst 650 kr per dag, fördelat på 300 kr som
arvode och som mest 350 kr som ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Detta innebär med löneavdraget på ca 840 kr en nettoförlust på omkring 190
kr per dag. Räknar man med skatten på eventuella reseersättningar och skat-
teminskningen på avdraget belopp blir slutsumman litet mindre.

Jag håller med om att detta kan se märkligt ut. Innan jag går in närmare
på de rent ekonomiska och ersättningsmässiga aspekterna av nämndeman-

nauppdraget vill jag dock betona att nämndemannauppdraget är ett ideellt
engagemang och skall i princip inte vara något man tjänar pengar på. Att
vara nämndeman är i första hand att göra en insats för samhället. Å andra
sidan bör man inte heller förlora på att regelbundet utföra en samhällsnyttig
uppgift.

Jag håller emellertid med Hans Nyhage om att effekten i vissa fall kan bli
den som exemplet visar. Man skall dock hålla i minnet att hela den del av
ersättningen som utgör arvode betalas ut, oavsett om nämndemannen har
tjänstgjort hela eller bara en kort del av dagen och därför kunnat återgå till
sitt ordinarie arbete efter bara en eller ett par timmar. Ja, arvode betalas
även om målet eller målen skulle ställas in och det inte blir någon rättegång
alls, under förutsättning dock att nämndemannen har blivit tvungen att in-
ställa sig vid domstolen för att få detta besked. Under sådana förhållanden
torde nämndemannen vinna på systemets uppbyggnad.

Min uppfattning är att det i och för sig vore önskvärt att förändra systemet
för nämndemännens ersättningar. Regeringen har därför bl.a. med anled-
ning av ett uttalande av justitieutskottet år 1991 (bet. 1990/91:JuU27) upp-
dragit åt Domstolsverket att lämna förslag till ett nytt ersättningssystem.
Detta nya system borde enligt regeringens och utskottets samfällda bedöm-
ning bl.a. bygga på den princip som uttalats i propositionen (prop.
1990/91:117) om en ny kommunallag, nämligen att förtroendevalda skall få
rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och semes-
terförmåner som de förlorar när de fullgör sina uppdrag. Ett förslag till för-
ändring borde också ha som utgångspunkt att råda bot på såväl den orättvisa
som kan verka till nackdel för nämndemännen som det systemfel som med-
för att ersättningen blir lika stor oavsett arbetsinsatsen.

Domstolsverket har också i en rapport (1992:4) för ett knappt år sedan
lagt fram ett förslag med den innebörden. Förslaget bygger på den princip
för ersättning som gäller enligt kommunallagen för förtroendevalda och in-
nebär en kombination av arvode och ersättning för inkomstbortfall. Ersätt-
ningarna görs oberoende av varandra och knyts til sammanträdestidens
längd.

Inom domstolsväsendets nuvarande ekonomiska ramar finns emellertid
för närvarande inte tillräckliga resurser för att genomföra förslaget som in-
nebär en genomgripande reform av systemet för nämndemännens ersätt-
ningar. Och att bara justera det system vi har i dag, så att läraren i Hans
Nyhages exempel fick en sådan arvodeshöjning att denne ekonomiskt skulle
gå jämnt ut, skulle faktiskt ställa sig ännu dyrare. Som jag anförde i min an-
mälan till årets budgetproposition lägger nu också den statsfinansiella situa-
tionen hinder i vägen för att tillföra domstolsväsendet resurser utifrån. Man
får inte glömma bort att regeringen har åtagit sig att spara 500 miljoner kro-
nor på mitt departements område. Av dessa skäl har jag inte gått vidare med
Domstolsverkets förslag. Justitieutskottet har vid sin behandling av årets
budgetproposition ställt sig bakom regeringens ställningstagande i denna del
(bet. 1992/93:JuU26).

Men jag vill också säga att så snart det yppar sig ekonomiska möjligheter
inom domstolsväsendet att förändra nämndemännens ersättning till det

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

bättre ur olika aspekter kommer jag att verka för att så också sker. Jag kan
emellertid inte redan nu uttala mig om när detta kan bli möjligt.

Anf. 42 HANS NYHAGE (m):

Fru talman! Först ber jag att få tacka statsrådet för tillmötesgåendet att
lämna svaret i dag, en måndag. Jag tror mig veta att det inte är en särskilt
bra dag för statsrådet att avge svar. Jag tackar så mycket för detta.

Jag vill också tacka för svaret som sådant. Det kan dock knappast sägas
vara särskilt positivt när det gäller sakläget i dag. Jag konstaterar samtidigt
att statsrådet har en klart positiv inställning till att ärendet skall få en bra
lösning, detta när de ekonomiska betingelserna är sådana att det kan ske.

Jag vill omedelbart konstatera att vi så sent som i torsdags hade en debatt
i kammaren och fattade beslut om just det här ärendet, där majoriteten i
riksdagen ställde sig bakom den inställning som statsrådet här har deklarerat
beträffande förutsättningarna och möjligheterna att höja arvodena. Jag är
alltså helt på det klara med det. Självfallet har jag full respekt för de ekono-
miska svårigheterna i nuvarande läge.

Jag vill gärna säga att jag ställer mig helt bakom den utredning som dom-
stolsväsendet har gjort i denna fråga. Jag konstaterar att den var inne på en,
såvitt jag kan bedöma, helt korrekt linje.

Statsrådet säger i svaret att nämndemannauppdraget är ett ideellt engage-
mang och skall i princip inte vara någonting man tjänar pengar på. Mig veter-
ligt finns det inte särskilt stöd för detta i officiellt bindande sammanhang.
Det är snarare en klarleva från den s.k. gamla goda tiden, när vi alla kunde
åta oss en rad uppdrag i samhällets tjänst utan att ens en gång ifrågasätta
någon ersättning. Men i dag är situationen en helt annan. I dag utgår ersätt-
ning för kommunala engagemang. Det utgår ersättning också för riksdags-
mannauppdrag och statsrådsuppdrag.

Nämndemännen utses kommunalt, av primärkommunerna eller av lands-
tingen. De förtroendevalda i kommunerna får då en i princip full ersättning
för förlorad arbetsförtjänst. De får ett särskilt sammanträdesarvode och där-
till ersättning för resekostnader i enlighet med de statliga resereglementet.

Nämndemännen i hovrätten får, som vi kan konstatera av både frågan och
svaret, högst 350 kr som ersättning för förlorad arbetsförtjänst. De får 300
kr i arvode, men de får bara hälften av den statliga bilersättningen, som be-
skattas. De får därtill betala skatt för den ersättning som de kan få för betald
parkeringsavgift. Den ingår i beskattningsunderlaget. Jag kan inte hjälpa att
jag finner detta något anmärkningsvärt. Varför skall undantag göras för just
nämndemännen, därtill inte heller lika för alla nämndemän? Det görs en väl-
dig skillnad mellan den som är nämndeman i t.ex. en övervakningsnämnd
och den som är nämndeman i hovrätten - jag vet att det är helt olika dignitet
på dessa nämndemannauppdrag. Men det görs alltså en skillnad, inte minst
beträffande reseersättningsfrågan.

Det låter sig naturligtvis sägas - jag upprepar det - att den som engagerar
sig ideellt inte i första hand skall tänka på en ersättning. Det utförs mycket
ideellt arbete i dag, inte minst i föreningar, i det politiska arbetet, i organisa-
tioner av skilda slag. Varför skall man förlora på att i samhällets tjänst ta ett
ideellt uppdrag? Detta är kärnfrågan, tycker jag.

Lagen säger i varje fall ingenting om att den som blir nämndeman också
skall åta sig att förlora på det ekonomiskt. Det kan jag inte se någonstans.

Visst är det angeläget att nämndemannakåren så långt det är möjligt åter-
speglar sammansättningen i befolkningen. Det måste vara av största angelä-
genhetsgrad, såvitt jag förstår. Risken är att om man får betala för uppdraget
blir det allt färre människor som av ekonomiska skäl kan åta sig uppdraget.
De nuvarande villkoren leder faktiskt dithän. Vill man gå till ytterlighet
skulle man kunna säga att det idealiska för en nämndeman vid hovrätten i
Göteborg vore att vara göteborgare, bo i Göteborg och vara pensionär. Då
skulle man möjligen klara det ganska bra, tror jag. Men för den som arbetar,
som i det fall som jag beskrivit, som lågstadielärare i Kinna och har ca 6 mils
resa till Göteborg, är detta inte alldeles enkelt.

Jag vill göra en liten anmärkning beträffande resonemanget om att återgå
till arbetet. Den som är lärare vid en skola och skall åka till ett sammanträde
vid en nämnd 6 mil från orten måste skaffa sig en vikarie på tjänsten. Även
om man skulle mötas av beskedet att det inte blir något sammanträde - detta
hör till de absoluta undantagen, för det är i regel flera sammanträden - måste
man ta sig tillbaka till skolan, efter cirka tre timmar av skoldagen, och säga
till den vikarierande läraren: Nu är jag tillbaka, nu får du gå.

Detta låter sig inte göra. Det finns också krav på anständighet i samman-
hanget, så det låter sig inte göra.

Nu tog jag detta som ett enda exempel, men det torde finnas fler exempel
på att det som sägs i svaret i åtskilliga fall inte går att tillämpa.

Kontentan av vad som har sagts med anledning av min fråga är att vi så
snart som möjligt måste få en rättelse till stånd. När kan denna komma?

Anf. 43 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Jag vill poängtera, vilket jag också gjorde med litet andra ord
i mitt svar, att nämndemannauppdraget är ett förtroendeuppdrag och att det
därför inte bör jämföras med ett vanligt lönearbete.

Sedan vill jag säga att jag också har den uppfattningen att man inte skall
få förlora på att utföra denna samhällsnyttiga uppgift. Det kanske inte kom
fram riktigt tydligt, men det är också viktigt för min del.

Hans Nyhage utgår ifrån ett exempel. Denna lågstadielärare är inte det
enda exemplet på personer som kan drabbas ekonomiskt av sitt uppdrag.
Men det är tack och lov trots allt bara en minoritet av våra nämndemän som
förlorar på uppdraget. Det finns ca 7 500 nämndemän i Sverige, och ungefär
1 500 av dem drabbas av inkomstförlust.

Trots att nämndemännen andelsmässigt är så få, innebär en reform på om-
rådet och en höjning av ersättningarna kostnader på 16 miljoner kronor, om
man följer Domstolsverkets förslag, som innehåller mycket som är positivt.
Om man skall genomföra en förändring, måste det bli fråga om en ordentlig
systemförändring. Här har inte skett någonting sedan 1982. Det är således
ett arv som vi har fått ta över.

Men om man skall spara 500 miljoner, är det inte så lätt att öka utgifterna.
Jag kan inte vara tydligare än vad jag var i mitt ursprungliga svar. Jag kan i
dag inte säga vid vilken tidpunkt som det är möjligt att genomföra föränd-
ringar. Men, som jag sade i mitt första inlägg, när utrymme kan skapas, bl.a.

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99
26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

genom de förändringar av hela domstolsväsendet som vi arbetar med, be-
traktar jag en ändring av nämndemännens arvoden och ersättningsregler
som en mycket angelägen fråga.

Anf. 44 HANS NYHAGE (m):

Fru talman! Redan av svaret framgår att statsrådet anser att man inte skall
förlora på att inneha ett sådant här förtroendeuppdrag. Det är helt klart att
det är ett förtroendeuppdrag. Men det är också ett förtroendeuppdrag att
vara kommunalt engagerad. I det fallet ifrågasätts inte ersättningen, i vilken
det ingår såväl ersättning för förlorad arbetsförtjänst som ett arvode och re-
seersättning enligt det statliga resereglementet. Det är litet underligt att man
inte ifrågasätter ersättningen i det ena fallet medan man gör det i det andra.
Man frågar sig då: Varför skall just nämndemännen klä skott i det här sam-
manhanget?

Det är inte fråga om att tjäna någonting. Jag tror inte att någon nämnde-
man räknar med att tjäna pengar på sitt uppdrag. Men nog vore det rimligt
att det hela skulle gå ihop, att uppdraget inte innebär en ekonomisk förlust?

Jag upprepar igen att det finns en fara för att nämndemannakåren avsevärt
kommer att decimeras. Uppdraget blir då inriktat på en allt mindre grupp
människor, vilket aldrig kan vara meningen med ett sådant viktigt uppdrag.
Nämndemannakåren skall återspegla befolkningens sammansättning, såvitt
jag kan förstå. Det är därför som det är så viktigt att komma till skott.

När det nu är 1 500 som drabbas av detta, kan man fråga sig vad det skulle
kosta att så att säga nollställa den gruppen, så att den som deltar i det här
arbetet inte lider en ekonomisk förlust. Jag är i varje fall inte ute efter någon-
ting annat, det kan jag garantera.

Anf. 45 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Om ersättningstaket skulle höjas så, att ingen med dagens sy-
stem skulle förlora, utan att göra en genomgripande förändring av systemet,
är det inte tillräckligt med de 16 miljonerna, som jag tidigare nämnde. Då
ökas kostnaderna till ca 20 miljoner. Om man skall komma under beloppet
20 miljoner, måste alltså systemet ändras. Men hur vi än gör, kostar det
pengar, och det är pengarna som är problemet.

Vi är helt överens om angelägenhetsgraden. Men man måste komma ihåg
att om kostnaderna för nämndemannaverksamheten skall ökas, måste man -
utöver sparbetinget på 500 miljoner - göra ytterligare besparingar någon an-
nanstans. Det är problem nog att göra besparingar och rationaliseringar
inom polisen och kriminalvården. Detta arbete syftar till en bättre balans
och till regler som kan betraktas som rättvisa.

Anf. 46 HANS NYHAGE (m):

Fru talman! Jag förutsätter att med ersättningstaket menas det arvode
man får för att inneha uppdraget. Om vi ser till att människor som engagerar
sig får den lönekompensation som behövs för att det skall gå jämnt upp för
dem, undrar jag om inte beloppet 15-16 miljoner är för högt tilltaget. Vi kan
strunta i själva ersättningen. Jag är själv nämndeman och har fått ersättning
med dessa 300 kr sedan flera år tillbaka. Men det är inte där som skon kläm-

mer, utan det är fråga om förlusten. Det vore tacknämligt om statsrådet ville
räkna på den.

Anf. 47 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Vi har även tittat på möjligheterna att höja ersättningen för
förlorad arbetsförtjänst. Det är svårt, eftersom man inte har uppgifter om
nämndemännens exakta inkomster. Även där rör det sig om åtskilliga miljo-
ner. Det är helt rätt som Hans Nyhage säger, att man i det fallet inte kommer
upp till de 20 miljonerna. Men när man står på minus, är vaije miljon bety-
delsefull. Jag kan lova att vi arbetar hårt för att åstadkomma förändringar
inom bl.a. domstolsväsendet för att skapa utrymme. Men det vore fel av mig
att ge några löften i dag om när detta kan ske. Det beror på när vi med riks-
dagens hjälp har fått utrymmet.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1992/93:219 till utrikesutskottet

9 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkanden 1992/93:FiU21-FiU23
Lagutskottets betänkanden 1992/93:LU35, LU40 och LU41
Utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU14 och UU25
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1992/93:SfU16 och SfU20
Trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU27, TU28 och TU31
Bostadsutskottets betänkanden 1992/93:BoU20 och BoU22

10 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 23 april

1992/93:153 av Bengt Dalström (nyd) till statsrådet Bo Lundgren om försäk-
ringsbolagens situation och utveckling:

Mot bakgrund av bankernas finansiella krissituation - hur ser regeringen
på nuläget och den möjliga utvecklingen av marknadssituationen för försäk-
ringsbolagen?

Hur agerar regeringen? Vilka diskussioner och förebyggande åtgärder är

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:99 föremål för utredning och utvärdering? Är vi på väg in i en förödande försäk-
26 april 1993 ringskris?

1992/93:154 av Birgitta Wistrand (m) till utrikesministern om Svensk-Inter-
nationella Pressbyrån:

Den 14 april uppdrog chefen för Utrikesdepartementet åt ambassadör
Magnus Faxén att göra en översyn av Sverigeinformationen. Det är bra att
denna utredning äntligen kommer i gång.

I vanliga fall brukar man avvakta med att genomföra stora förändringar
när en utredning tillsätts. Det är i anledning av detta som jag skulle vilja få
statsrådets syn på SIP, Svensk-Internationella Pressbyrån och dess verksam-
het.

Trots att man från företag och beskickningar framhåller att SIP:s verksam-
het både är värdefull och professionell och med god spridning - 7 000 ex. var
14:e dag på 7 olika språk, har Utrikesdepartementet ansett sig inte ha råd att
finansiera utgivningen. Företagen har dessutom den senaste tiden minskat
sitt stöd till utgivningen. Därför är nu bulletinen nedläggningshotad.

SIP:s verksamhet är betydelsefull för Sverigebilden och för att öka kun-
skapen om svenskt företagande, forskning, politik och kultur.

Hur bedömer statsrådet möjligheten för att verksamheten skall kunna
fortsätta - eventuellt i mindre omfattning på grund av det statsfinansiella lä-
get - till dess utredningen framlägger sina förslag?

1992/93:155 av Jerzy Eirthom (kds) till statsrådet Bö Könberg om förbättring
av vården i livets slutskede:

Genom en överenskommelse med EG har Sverige sedan 1986 med obser-
vatörsstatus samarbete med EG inom ramen av European Action Program
Against Cancer. Till följd av ett riksdagsbeslut 1989 har regeringen tecknat
ett avtal med EG enligt vilket vi har fullvärdigt medlemskap i detta samar-
betsprojekt och betalar vår andel av bl.a. administrativa kostnader.

På förslag av EG-parlamentet har EG:s ministerråd uppdragit åt EG-
kommissionen att inom ramen för detta projekt ta fram riktlinjer för förbätt-
ring av den palliativa vården, dvs. vården i livets slutskede. EG-kommissio-
nen tillsatte en arbetsgrupp bestående av de i Europa främsta experterna
inom området med uppgift att, tillsammans med företrädare för kommissio-
nen, ta fram ett underlag för förverkligande av EG-parlamentets och minis-
terrådets intentioner.

1991 har den av EG-kommissionen tillsatta arbetsgruppen avlämnat sitt
yttrande med förslag till riktlinjer för förbättring av den palliativa vården i
stort, dvs. inte enbart vid cancersjukdomar. Utredningen innehåller dels för-
slag till åtgärder som kan vidtas inom enskilda länder, dels till gemensamma
europeiska satsningar för utbildning inom palliativ vård för att påskynda im-
plementeringen av de framtagna förslagen.

EG:s Committee of Cancer Experts, som är den vetenskapliga lednings-
gruppen för handlingsprogrammet och företrädare för EG-kommissionen,
har vid sammanträde i Köpenhamn den 1-2 april 1993 ställt sig bakom ar-

betsgruppens förslag och överlämnat det till EG-kommissionen med sin till-
styrkan för ”fostering the diffusion of the best available practices” i palliativ
vård i individuella EG-länder och i Sverige. Vissa medel beviljades också för
de första gemensamma utbildningsinsatserna.

Betänkandet har fått spridning inom EG-länder som individuellt tar ställ-
ning till tillämpning av de framlagda förslagen.

I betänkande 1992/93:SoU16, s. 15, har socialutskottet uppmärksammat
det tillsammans med EG framtagna förslaget till förbättring av vården i livets
slutskede och pekat på rollen som den särskilda styrgruppen för Sveriges
medverkan i EG:s handlingsprogram och Socialstyrelsen har i detta sam-
manhang. Samtidigt utgår utskottet från att regeringen håller sig underrättad
om utvecklingen och är beredd att vid behov vidta åtgärder.

Har regeringen för avsikt att vidta några åtgärder med anledning av utred-
ningen?

1992/93:156 av Jerzy Einhom (kds) till utbildningsministern om prefekt och
chefsöverläkare vid undervisningssjukhus:

Tidigare var det vanligt att prefekten för en klinisk institution, ofta en pro-
fessor, även var klinikchef-chefsöverläkare. Forskning och undervisning
främjades genom samordning med ansvaret för sjukvården. Genom säkring
av den vetenskapliga förankringen gagnades sjukvården och utvecklingsar-
betet som är en av undervisningssjukhusens viktigaste uppgifter.

De medicinska fakulteterna önskar ofta fortsatt samordning av ansvaret.
Under de senaste åren har dock vid allt fler universitetssjukhus landstingets
administrativa ledning beslutat att sådant delat ansvar inte skall få före-
komma.

Ett principbeslut, att prefekten inte skall få vara chefsöverläkare, gagnar
inte forskningen, utbildningen och utvecklingen. Frågan torde därför vara
av nationell betydelse.

Betydande LUA-medel, avsedda för forskning och undervisning vid kli-
niska institutioner, ställs av staten med stort förtroende och utan nämnvärda
restriktioner till de berörda landstingens förfogande. Även mot den bak-
grunden kan man ifrågasätta diskrimineringen av de av universiteten tillsatta
prefekterna som olämpliga för att förena sitt uppdrag med uppdraget som
chefsöverläkare-klinikchef.

Har regeringen någon avsikt att ta upp frågan om principbeslut om en så-
dan diskriminering av prefekterna vid kliniska institutioner och institutions-
grupper?

Har Utbildningsdepartementet för avsikt att agera i frågan?

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

11 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 23 april

1992/93:626 av Sten Andersson i Malmö (m) till socialministern om åtgärder
mot hembränning:

Enligt uppgift kommer skatten på alkohol att stiga. 1 detta sammanhang
kan påpekas att hembränningen ökat kraftigt, och incitament för denna
verksamhet är i huvudsak enbart en prisfråga.

Risken är således uppenbar att en prishöjning på Systembolagets sorti-
ment kommer att ytterligare öka hembränningen!

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att hembränning inte
skall öka?

1992/93:627 av Sten Andersson i Malmö (m) till kommunikationsministern
om kravet på taxameter för användning av taxibil:

En taxiägare har två taxibilar, en personbil och en s.k. minibuss, med taxa-
meterkassetter i båda, men endast en taxameter. Minibussen används i hu-
vudsak till skolskjutskörning som är kon trakterad och då behövs ingen taxa-
meter. Taxiägaren får en körning där han måste använda minibussen och sät-
ter då in taxametern i denna. Den andra bilen får då inte användas för taxiä-
garens privata bruk, på grund av att taxameter saknas, trots att förmånsskatt
är betald!

Är statsrådet beredd att medverka till förändringar av gällande regler så
att privatkörning blir möjlig i sådana fall som relaterats ovan?

1992/93:628 av Birgitta Hambraeus (c) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om EG-
anpassningen av lagstiftningen:

Sverige har redan böljat anpassa sina lagar till EG. Det är bra när EG:s
lagar är bättre än våra egna, inte annars.

Genom t.ex. proposition 1992/93:107, som riksdagen bifallit, belastas
svenska trafikföretag med dyrbar byråkrati. Jag skulle bli förvånad om dessa
detaljerade blanketter blir ordentligt ifyllda i alla EG-länder och rapporte-
rade till EG.

Hur undersöker regeringen på vilket sätt EG-länderna själva rättar sig ef-
ter beslutade förordningar och hur långt de kommit i förverkligandet av
EG:s direktiv?

1992/93:629 av Birgitta Hambraeus (c) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om be-
vakning av EG:s kommittéer:

Vad skulle det kosta att sända sakkunniga ämbetsmän till alla de tusentals
kommittéer där besluten om förordningar och direktiv i praktiken fattas, för
att kunna bevaka våra intressen i EG?

12 § Kammaren åtskildes kl. 14.56.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 29 (del-
vis) och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/ Gunborg Apelgren

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

Innehållsförteckning

Måndagen den 26 april

1 § Anmälan om kompletteringsval till utbildningsutskottet och fi-

nansutskottet .................................... 1

2 § Justering av protokoll................................ 1

3 § Svar på interpellation 1992/93:108 om Sveriges kandidatur till

FN:s säkerhetsråd ................................ 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Pierre Schori (s)

4 § Svar på interpellation 1992/93:91 om Peru och de mänskliga rät-

tigheterna ....................................... 6

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Bertil Måbrink (v)

Maj-Lis Lööw (s)

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:117, 118, 119, 120, 121, 122,

123 och 124 om flyktingkvinnor från forna Jugoslavien..... 14

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Tredje vice talmannen (om debattreglerna)

Maj Britt Theorin (s)

Gullan Lindblad (m)

Eva Zetterberg (v)

Margareta Viklund (kds)

Margitta Edgren (fp)

Marianne Andersson (c)

Annika Åhnberg (-)

Ajournering .......................................... 35

Återupptagna förhandlingar .............................. 36

6 § Svar på interpellation 1992/93:107 om återvinning av blybatterier 36

Miljöminister Olof Johansson (c)

Per Stenmarck (m)

7 § Svar på interpellation 1992/93:110 om ersättning till nämndemän 40

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Hans Nyhage (m)

8 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 45

9 § Förnyad bordläggning ............................... 45

10 § Anmälan om interpellationer

1992/93:153 av Bengt Dalström (nyd) om försäkringsbolagens
situation och utveckling........................... 45

1992/93:154 av Birgitta Wistrand (m) om Svensk-Internatio-
nella Pressbyrån 46

1992/93:155 av Jerzy Einhorn (kds) om förbättring av vården i

livets slutskede................................. 46

1992/93:156 av Jerzy Einhorn (kds) om prefekt och chefsöver-
läkare vid undervisningssjukhus..................... 47

11 § Anmälan om frågor

1992/93:626 av Sten Andersson i Malmö (m) om åtgärder mot
hembränning................................... 48

1992/93:627 av Sten Andersson i Malmö (m) om kravet på taxa-
meter för användning av taxibil..................... 48

1992/93:628 av Birgitta Hambraeus (c) om EG-anpassningen
av lagstiftningen................................ 48

1992/93:629 av Birgitta Hambraeus (c) om bevakning av EG:s
kommittéer.................................... 49

Prot. 1992/93:99

26 april 1993

gotab 43806, Stockholm 1993

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:99 Måndagen den 26 april

Riksdagens protokoll

1992/93:99

1 § Anmälan om kompletteringsval till utbildningsutskottet och Svar pä interpella-

finansutskottet tioner

2 § Justering av protokoll

3 § Svar på interpellation 1992/93:108 om Sveriges kandidatur tillFN:s säkerhetsråd

4 § Svar på interpellation 1992/93:91 om Peru och de mänskligarättigheterna

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:117, 118, 119, 120, 121, 122,123 och 124 om flyktingkvinnor från forna Jugoslavien

Ajournering

Återupptagna förhandlingar

6 § Svar på interpellation 1992/93:107 om återvinning av blybatterier

7 § Svar på interpellation 1992/93:110 om ersättning till nämndemän

8 § Hänvisning av ärende till utskott

9 § Förnyad bordläggning

10 § Anmälan om interpellationer

11 § Anmälan om frågor

3 § Svar på interpellation 1992/93:108 om Sveriges kandidatur till
FN:s säkerhetsråd

4 § Svar på interpellation 1992/93:91 om Peru och de mänskliga
rättigheterna

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:117, 118, 119, 120, 121, 122,
123 och 124 om flyktingkvinnor från forna Jugoslavien